SOU 1929:39

Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen

N 4-0 (;(

nå (-

- CU m

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

xSTAv-TENS OFFENTLIGA' UTREDNING—AR 192939 E(:'ansivAs'nanPA'nTEMI—jn'rn'r

BETÄNKANDE

, RÖRANDE NYA GRUNDER FÖR LAGSTIFTNINGEN. OM

,PRÄSTERSIKA'PET-S AVLÖNING FÖRVALTN IN GEN AV DEN DÄRTILL AN SLAGNA EGENDOMEN '

. AVGIVET DEN 31 DECEMBER .19_29

EDELI

_ ST'OCKHOLM 192'9

5. Redogörelse

10.

11.

13.

14. 15.

16.

17. 18.

19.

bokstäverna till det departe =Äordbruksdepartementet. or.

' Grantz. , . Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder

Statens offentliga, utredningar 1 ' förteckning "

Kronologisk

. Betänkande och förslag till iörenkling av or anlsa- tion och förvaltning a flottans stationer oc varv sarnt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. 111. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 5. F6. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsnåål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64' s. . . Betänkande och förslag an ående tryggandc av hos enskild arbetsgivare anstä ld . personals rätt till ut- fäst pension. Norstedt. 92 5. Jul. . Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. . iör de ecklesiastika bestal-lena. 6. Kop- arbergs lön. Av Henrik Bovin. Beckman. lij, 718 s. E. tred-nmg och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jam— för iga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. . Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårds- trågor -— särskilt arbetstera i och h 'älpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Ho land oc Schweiz. Nor- stedt. 117 s. S. . 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahl— 90 s. Fö. .

mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m fl. undervisningsanstalter. Norstedt. 116 5. E. Förslag till omor anisation av rättsohducentväsen- det m.m. Norste t. 66 s., 1 karta. S. . La berednin ens förslag an ående vissa internatio-

nel a råttsför ålland'en. 1. ”örslag till konvention mellan Sverige. Danmark, Finland och Norge inne- hållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och iörmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. Ju. . _ lagberedningens förslag angående vissa internatio- nella rättsförhållanden. 2. Första till konvention mellan Sverige, Danmark, Finlan och Norge an- gående indrivning av underhållsbidrag m. m. Nor- stedt. 59 5. Jul. Betänkande med förslag till steriliseringslag. Beck- man. 111 s. S. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekono- miska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s. Fl. Betänkande med förslag till förordning om motor- fordon m. m. jämte därmed sammanhängande för- fattningar samt till stadga om trafiken & vägar och

ator. Marcus. 305 5. K.

etänkande angående rationell skatteuppbörd. Mar- cus. 334 s. 5 utkast till blanketter. Fl. Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjuk omar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smitt- samma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). Nor- stedt. 154 s. Jo. Utredning beträffande centralanstaltens för försöks— väsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Nor- stedt. 174 s. 28skissritningar. Jo.

21. 22.

23.

24. 25.

_26.

27.

31.

W [&

39.

. Utredning rörande

Utredning och förslag rörande lantmäteriitndervis- ningens ordnande. Marcus. "120 s.— ap.. ' Betänkande och förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. Beckman. 198 s. K. ' lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 2.50 Förslag till lag om testamente ni. m. Norstedt. 5. n. * Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeför- ordningen med motivering jämte utkast till anvis- ningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 5. F1. Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring m.m. Beckman. vj, 99 s. s. Yttranden av häradshövdin ar och” rådhusrätter över grooesskommissionens etänkande angående rätt.;zg ngsväsendets ombildning. Norstedt. iv, 325 5. 'n. Falsk förklaring. Falsk angiVelse m. m. Förbere- dande utkast till strafflag. Speciella delen. 8. Av J. G. W. Thyrén. Lund, Berling. 217 s. Ju. Betänkande angående statens medverkan för vin- nande av ökad skogsproduktion å vissa marker. Mar- cus. 120 s. Jo. . Betänkande angående moderskapsskydd. Norstedt.

213 s. S. . Betänkande med förslag till lagstiftning öm alko-

holistvård. Marcus. 126 5. S. . Yttranden i anledning av betänkande angående ord—

nande av vissa ekonomiska och organisatoriska för- hållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justitie- revisionen. justitiekanslern, häradshövdingen) Nor— stedt. vj, 304 (2) s. Ju. Yttranden i anledning av betänkande angående ord- nande av vissa ekonomiska och organisatoriska för- hållanden vid genomförande av den ifrågasatta rätte- ångsreformen. 2. (Rådhusröt ler, vissa centrala verk, änsstyrelser, vissa sammanslutningar.) Norstedt. vi, 431 s. Ju. . Utredning av vissa frågor rörande tillämgning av 1927 års skolorganisation. Norstedt. 45 s. 08al'lniåtnna läroverk för flickor 1 s. . m. m. Norstedt. . Betänkande angående statslån till kommuner för in-

köp av skogsmark i vissa fall. Marcus. 95 s. Jo. . Statskontorets utlåtande i fråga om grunderna för

den olika verk och myndigheter åliggande place- ringen av statsverkets jämte därtill hörande fonders kapital. Norstedt. 93 s. Fl. ' Betänkande angående primär jordbruks- kredit. Beckman. 94 s. 0. _ Förslag till ändringar i lagstiftningen om rätt till litterära och konstnärliga verk. Norstedt. (6), 114 s. ur.

och skogs-

. Sammandrag av yttranden över 1928 års sakkunnig- betänkande med förslag till stadsbyg nadsla och författningar, som därmed hava sa and. dun. 398 s. Ju. _ ' Betänkande rörande nya grunder för lagstiftnm en om rästerskapets avlöning och förvaltningen av en gärtillEanslagna egendomen. Del 1. Marcus. v,], 70 s. . . Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen en om prästerskapets avlöning och förvaltningen av ilärtill laanslagna egendomen. Del 2. Bilagor. Marcus. 62 s. .

Anm. Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med letstil utgöra begynnelse-

ment. under vilket utredningen Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentlig-a utredntngers yttre an- ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1929:39 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

RÖRANDE NYA GRUNDER FÖR LAGSTIFTNINGEN OM

PRÄSTERSKAPETS AVLÖNING

FÖRVALTNINGEN AV DEN DÄRTILL ANSLAGNA EGENDOMEN

AVGIVET DEN 31 DECEMBER 1929

DEL I

STOCKHOLM 1929 lSAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till

Herr statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.

Den 22 april 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastik- departementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departe— mentet biträda med utredning av frågan rörande nya grunder för lag- stiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvalt- ningen av prästlönejorden ävensom att i samband därmed uppdraga åt de sakkunniga att skyndsamt verkställa av rideagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Kungl. Maj:ts berörda beslut innefattade även bemyndigande för che- fen för ecklesiastikdepartementet att, då. de sakkunniga anmälde sig i sär— skilda fall för kortare tider behöva förstärkning för behandling av före- kommande frågor, för ändamålet tillkalla ytterligare sakkunniga.

Den 20 juli 1927 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga härads- hövdingen i Norra Hälsinglands domsaga, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kammarrådet Tom Hugo Wohlin och kyrkoherden, numera till- lika kontraktsprosten och teologie doktorn Karl Axel Ihrmark, varjämte åt Wihlborg uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas för— handlingar. Den sålunda bildade beredningen antog benämningen 1927 års pråstlöneregleringssakkunniga.

Till sekreterare hos de sakkunniga utsåg enligt vederbörligt bemyn— digande chefen för eeklesiastikdepartementet den 24 september 1927 asses— sorn i Svea hovrätt Anton Fabian Virginius Thelin. Sedermera har de— partementschefen dels den 13 januari 1929 på därom gjord ansökan ent- ledigat Thelin från berörda uppdrag, dels den 26 februari samma år till

sekreterare förordnat förste arkivarien i kammarkollegiet Harald L(o- nard Skoglund.

På därom av de sakkunniga gjorda framställningar har depare— mentschefen genom särskilda beslut den 7 september 1928, den 8 maj 1929 och den 19 november 1929 tillkallat förste kanslisekreteri- ren, adjungerade ledamoten i kammarrätten Erik Karl Fabian Beehrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sakkunnig deltaga i utredningen av de med uppdraget sammanhängande frågor, som rörie skatteväsendet. På grund härav har Baehrendtz deltagit i utredning;- arbetet under sammanlagt omkring fem månader åren 1928 och 1929.

Efter erhållna nådiga remisser hava de sakkunniga avgivit särskilca underdåniga utlåtanden

den 14 september 1927 med anledning av vad rörande egnahemsupph— telser från ecklesiastik jord föreslagits i ett av 1925 års kolonisationssal- kunniga den 14 juli 1927 avgivet betänkande med förslag angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten, samt

den 16 december 1927 dels angående ett av kyrkofondskommittén den 31 maj 1923 väckt förslag därom, att den till kyrkoherdar och komminisz— rar i nyreglerade pastorat med flera prästmän utgående tillfälliga löne— förbättringen måtte utbytas mot en fast löneförbättring, dels i fråga om vissa av kyrkomötet i skrivelse den 4 november 1925 (nr 39) hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar i fråga om prästerskapets avlöningsförhål- landen.

På grund av medgivande i nådigt brev den 11 maj 1928 hava under— tecknade Wihlborg och Wohlin jämte de sakkunnigas dåvarande sekre— terare företagit en resa till Köpenhamn och Oslo för inhämtande av när- mare kännedom om tillämpningen och verkningarna av den i Danmark och Norge gällande prästerliga avlönings- och boställslagstiftningen.

Till de sakkunniga hava för att tagas i övervägande vid utredningen överlämnats vissa ärenden till ett antal av 42, berörande i sammanhang med densamma stående ämnen och speciella spörsmål.

Genom nådigt beslut den 24 november 1928 har föreskrivits, att det åt de sakkunniga anförtrodda utredningsuppdraget skall upphöra senast med utgången av år 1929.

Sedan utredningen nu avslutats, få de sakkunniga härmed överlämna betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. I en särskild del av betänkandet (Del II) hava intagits de till utredningen hörande bilagor.

Då de sakkunniga, enligt vad ovan nämnts, fått sig ålagt att skynd— samt företaga den av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem med före— skrift tillikaattdärvid också undersöka lämpligheten av en upplåtelse

under stadgad besittningsrätt, synes tanken hava varit, att här ifråga- varande speciella utredning skulle kunna utföras mera självständigt och om möjligt bringas till slut utan avvaktan å ett ståndpunktstagande från de sakkunnigas sida till de spörsmål av större räckvidd, som samman- hängde med huvuduppdraget. Den sålunda åsyftade behandlingsordning- en har icke kunnat av de sakkunniga följas. Frågan om en systema— tiskt genomförd disposition av prästlönejorden för det syfte, som nyss' nämnts, har nämligen visat sig äga ett sådant sammanhang med de bä- rande delarna i den bestående regleringen på detta förvaltnings— område i övrigt, att en fristående behandling av nämnda fråga — om man skall kunna tillgodose skäliga krav på klarhet och följdriktighet i hithörande rättsförhållanden —— måste möta avgörande hinder. I första hand gäller detta, om nämnda disposition skall äga rum genom upplåtelser under äganderätt. Men även en eventuell tillämpning å prästlönejorden av det genom lagstiftningen i ämnet är 1926 införda åborättsinstitutet måste, såsom en närmare undersökning giver vid han— den, redan med hänsyn till institutets rättsligt-tekniska gestaltning ställa krav på en jämförelsevis ingripande omläggning av gällande regler för nämnda jords förvaltning.

Då de sakkunniga av anförda skäl funnit sig icke kunna taga ställ- ning till den berörda av riksdagen väckta frågan annat än i sammanhang med fullgörande av sitt huvuduppdrag, har i betraktande av den i riksdagens framställningar i ämnet använda beteckningen »ecklesiastik jord» — någon tvekan yppat sig, huruvida avsikten varit, att de sakkun- nigas undersökning icke skulle begränsas till prästlönejorden utan sträcka sig jämväl till andra kategorier »ecklesiastik jord», såsom biskopars och klockares boställen samt kyrkors hemman och lägenheter. De sakkun- niga hava dock funnit sig kunna antaga, att en dylik utsträckning av un- dersökningen icke varit tillämnad. Vad de till biskopars och klockares avlöning anslagna boställena beträffar, skulle ett ingående på frågan om dessa fastighetsgruppers disposition förutsätta en samtidigt företagen granskning av löneförhållandena för nämnda befattningshavare. Och för övrigt hade, därest utredningen skolat inbegripa andra grup— per av den kyrkliga jorden än den såväl till omfattningen som från andra synpunkter ojämförligt mest betydelsefulla, nämligen prästlönejorden, ut- redningsarbetet måst komma att otillbörligt fördröjas.

Enligt de direktiv, som av departementschefen meddelades i sam— manhang med beSlutet rörande de sakkunnigas tillkallande, har med det dem lämnade huvudsakliga utredningsuppdraget avsetts en förut- sättningslös undersökning rörande de allmänna riktlinjer, som lämpligen skulle kunna följas vid en revision av den gällande, med allmänt erkända brister behäftade regleringen på förevarande förvaltningsområde. Ut- redningens syfte har varit, att man genom en förberedande principbe— handling av ämnet skulle erhålla en grundval för ett efterföljande lag-

stiftningsarbete. Utarbetandet av författningsförslag har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag.

Utredningens sålunda angivna karaktär har ställt speciella krav på det föreliggande betänkandets avfattning. Särskilt har av de sakkun- niga eftersträvats att i görligaste mån begränsa framställningens bredd, desto angelägnare på ifrågavarande område, där själva mångfalden av 'de under en lång tidsföljd dryftade detaljspörsmålen, måhända i högre grad än eljest vanligen är fallet, stått skymmande för överblicken över huvudfrågorna. De sakkunniga hava från denna synpunkt ofta nödgats mera summariskt behandla spörsmål, vilka — ehuru i och för sig betydelsefulla likväl icke stått i ovillkorligt sammanhang med de fram- lagda förslagen. Frågor av endast underordnad vikt hava i regel måst lämnas helt åsido.

Undertecknad Ihrmark har avgivit ett särskilt yttrande, som åteifin— nes efter avd. III kap. 6 i betänkandet.

De till de sakkunniga överlämnade handlingarna återställas.

Stockholm den 31 december 1929.

NILS WIHLBORG.

TOM WOHLIN. AXEL IHRMARK. ERIK BIEI'IRENDTZ.

H. Skoglund.

Inledning.

Sedan mitten av förra århundradet hava de prästerliga avlöningsförhållan- dena tvenne gånger varit föremål för en allmän omgestaltning. Den första omdaningen ägde rum genom kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster. Den senare och ännu i allt väsentligt bestående nyregleringen tillkom genom det komplex av lagar, som utfärdades den 9 december 1910. En betydande tidsrymd ligger sålunda mellan de angiVna lagstiftningsetapperna. Var för sig voro de också resul- tatet av lika stora som långvariga mödor. Fjortonåriga förberedelser före— gingo utfärdandet av förordningen av år 1862. Det direkta utrednings- arbetet för 1910 års lagstiftning tog i anspråk nära nog samma tid.

Den nyordning av prästerskapets lönefrågor och därmed sammanhängande spörsmål, som åvägabragtes år 1910, har såsom känt icke förmått åstad— komma något jämviktsläge. Under den tid, som förflutit efter det nämnda lagstiftningsåret, har det sedan gammalt tillspetsade meningsutbytet på detta område — såväl inom som utom den i saken intresserade prästerliga tjänste- mannakåren — snarare till— än avtagit i livlighet. Av de många fram- förda förslagen till ändringar i och tillägg till de år 1910 antagna lagarna hava vissa föranlett en ytterligare utbyggnad av lagstiftningssystemet enligt de år 1910 lagda huvudgrunderna för detsamma. Men den slutliga pröv- ningen av flertalet av de oftast tämligen löst utformade reformförslagen, av vilka en del syftat till en djupgående omläggning av nämnda grunder, har måst framskjutas till en allmän revision av den föreliggande lagstiftningen, vid vilken revision de invecklade spörsmålen kunde skärskådas i sitt nöd- vändiga större sammanhang.

Den utveckling av det prästerliga avlöningsväsendet, som markeras av årtalen 1862 och 1910, kan från viss synpunkt betecknas såsom en av de förändrade tidsförhållandena betingad fortgående omläggning av lönesättet från natura— till penningavlöning och en samtidigt därmed företagen ut— jämning av löneförmånerna såväl mellan de särskilda prästerliga tjänste— graderna som mellan de olika befattningshavarna inom dessa. Motståndet från skilda håll mot denna successiva omgestaltning har varit ansenligt; de tekniska svårigheterna för dess genomförande hava varit betydliga. Men svårigheter av liknande slag hava, om ock ej i samma grad, mött vid om— regleringen under förra seklets senare hälft av löneförhållandena för många andra — civila och militära tjänstemannagrupper. Det har ej heller, 1 290521.

som en undersökning lätt giver vid handen, varit enbart problemet om själva lönesättet och löneutmätningen eller ens företrädesvis detta begränsade problem, som vållat de djupast gående meningsbrytningarna vid behand- lingen hittills av den mångfald av frågor, som beröra det prästerliga av- löningsväsendet. Under detta problem och i nära samband därmed förenade hava legat dels en beskattningsfråga, dels vissa särskilt svårlösta förvalt- ningsrättsliga spörsmål, dels oclc, måhända dominerande hela frågeställ- ningen, det gamla spörsmålet om kyrkans förhållande till staten. Det torde i själva verket hava varit överväganden och hänsyn från sist angivna kyrkopolitiska synpunkt, vilka, ehuru tilläventyrs ej allmänt klart fattade, kommit att sätta sin prägel på utformningen av de författningsbestämmelser, som inrymmas i den gällande lagstiftningen av år 1910.

De författningar, berörande de prästerliga avlöningsförhållandena, som ut— färdades den 9 december 1910, äro:

lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför;

lag om reglering av prästerskapets avlöning; lag om emeritilöner för präster; lag om kyrkofond; ecklesiastik boställsordning; samt kungl. kungörelsen angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Såsom tillhörande berörda författningskomplex böra även nämnas kungl. förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911, vilken förordning sedermera ersatts med ecklesiastik arrende— förordning den 21 november 1925, ävensom kungl. förordningen den 18 april 1914 angående reglering av det extraordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda.

Under avd. I av betänkandet framlägges en kortfattad översikt av präst— lönelagstiftningens huvudproblem.

Avd. II innehåller de sakkunnigas undersökning och kritik av den gäl- lande prästlönelagstiftningen, så vitt angår såväl finansieringen av präst— lönerna och löneregleringen som även förvaltningen av prästboställena.

I avd. III framlägges slutligen riktlinjer för en reform av prästlönelag— stiftningen i dess helhet.

Såsom bilagor till betänkandet hava i en särskild del intagits förutom utdrag av statsrådsprotokollet för den 22 april 1927, då beslut fattades om den åt de sakkunniga uppdragna utredningen, samt en förteckning å de ärenden, som överlämnats till de sakkunniga att tagas i övervägande vid- utredningsarbetets utförande, _ dels en sammanfattning av förarbetena till 1910 års prästerliga lönelagstiftning och. dels Vissa andra till närmare

belysning av olika delar av undersökningen upprättade redogörelser, vilka ansetts icke lämpligen böra inflyta i omedelbart sammanhang med den i betänkandet företagna behandlingen av de ämnen, som redogörelserna avse.

Beträffande det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling under olika tider och fram till 1910 års omreglering hänvisa de sakkunniga till den framställning därom, som finnes intagen i kyrkofondskommitténs den 31 maj 1923 avlämnade betänkande och förslag angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel, S. 11—31.

Prästlöne- besvärats natur 'i äldre tid.

AV D. I.

Prästlönelagstiftningens huvudproblem i översiktlig belysning.

Under en lång historisk utveckling framstod avlönandet av prästerskapet i vårt land såsom ett åliggande för sockenmenigheten. I första hand avsåg denna skyldighet tillhandahållandet åt prästen av boställe, ett prestandum, som jämte byggande av kyrka i regel varit villkoret för själva församlings— bildandet. Men även beträHande tionden och andra av ålder erkända prästerliga rättigheter låg om än efter reformationen dessa pålagor få anses hava erhållit sin rättsgrund genom den statliga beskattningsmakten det betraktelsesättet nära, att desamma utgjordes av >>åhörarna» såsom med— lemmar av sockenmenigheten. Uppfattningen hämtade sitt naturliga stöd i själva uppbördssättet, i det prästen, direkt och utan förmedling av kronans organ, ägde av sina skattepliktiga sockenbor uppbära vad honom tillkom.

Men religionsvårdens behöriga handhavande betraktades av ålder i vårt land icke allenast såsom ett församlingsintresse utan såsom en landets sam- fällda kulturuppgift. Ännu vid mitten av förra århundradet betecknades denna uppgift —i Kungl. Maj:ts proposition till rikets ständer den 4 november 1859, med vilken till ständernas prövning och godkännande över— lämnades »Grunder för en reglering af Presterskapets aflöning» såsom sam- hällets viktigaste angelägenhet. Det var i betraktande härav utan vidare givet, att upprätthållandet av det materiella underlaget för den prästerliga verksamheten och beredandet av ökade möjligheter för den kyrkliga orga- nisationens utveckling icke kunde överlämnas åt sockenmenigheternas gott- finnande. Statsmakten fann anledning att, tid efter annan, ingripa. Den statliga omsorgen kom att inrikta sig på en dubbel uppgift: dels att genom Vissa för hela landet gällande bestämmelser närmare reglera och övervaka den prästerliga löneuppbörden, dels, och därjämte, att genom upplåtelser av kronans jord till boställen och genom direkta anslag av kronomedel befordra den kyrkliga utvecklingen på behövande orter. I förstberörda hän- seende är i förevarande sammanhang tillräckligt att erinra om författninge— urkunderna i ämnet av den 24 februari 1617 och den 22 februari 1638 samt, framför andra, den utförliga lagstiftningen av den 8 februari 1681. Be- träEande dispositionen av kronojord för kyrkligt ändamål må här framhållas de talrika hemmansupplåtelserna i slutet av 1600- och början av 1700—talet till boställen, företrädesvis för komministrar.

Den formella ställningen av löngivare åt prästen, som sockenmenigheten intog, var sålunda ej ens under den äldre tiden fram till den år 1862 skedda omgestaltningen av prästlöneväsendet förbunden med någon bestäm- manderätt i fråga om omfattningen av de prästerliga lönerättigheterna. Ett visst utrymme för sockenbornas inflytande härå förefanns emellertid genom den i författningarna tid efter annan sanktionerade och även från kronans sida direkt främjade anordningen med föreningar eller konventioner (ackorder, sämjor) mellan vederbörande »lärare» och >>åhörare» om tiondens och andra pastoraliers utgörande. Men denna form för prästlönens fastställande var en undantagsanordning; och där föreningen skulle få giltighet utöver den sittande prästens tjänstetid, fordrades medverkan av oHentlig myndighet.

Den under 1800-talet snabbt fortskridande allmänna omgestaltningen av det ekonomiska samhällslivet från natura— till penninghushållning fick sin ofrånkomliga återverkan å prästlöneväsendet. Redan fram emot mitten av århundradet hade förhållandena blivit sådana, att kravet på ett avlägsnande av de mest i ögonen fallande olägenheterna av det rådande ecklesiastika beskattningssystemet och det därmed på det närmaste förbundna lika otids— enliga sättet för utmätningen av prästlönerna icke längre lät sig avvisa. Problemet, sådant det förelåg vid denna tidpunkt, var sålunda alltjämt, såsom det ock allt hitintills förblivit, en kombinerad skatte- och lönefråga.

Reformarbetet resulterade i kungl. förordningen den 11 juli 1862 angå- ' ende allmänt ordnande av prästerskapets inkomster. Författningen tillkom under medverkan i vederbörlig ordning av rikets ständer. Sin från annan lagstiftning på det skatte- och förvaltningsrättsliga området skiljaktiga karaktär erhöllo de i den nämnda förordningen innefattade bestämmelserna allenast såtillvida som desamma, såsom i vissa delar berörande präster- skapets privilegier, för sitt antagande grundlagsenligt varit beroende av prästeståndets bifall.

I den ovan i korta drag antydda utvecklingen, under vilken det statligt— administrativa inflytandet å prästlöneväsendet kommit att gradvis alltmera förstärkas, betecknade 1862 års förordning en ytterligare betydelsefull gräns— punkt. Vid den yttre, formella ställningen såsom löngivare åt prästerskapet blevo sockenmenigheterna eller de genom kommunallagstiftningen nämnda år konstituerade nya kyrkliga kommunerna, församlingarna bibehållna. Åt dem inrymdes också viss förslagsrätt beträffande avlöningsbeloppen. Men beslutanderätten rörande de på grundval av förordningens bestämmelser av länsnämnder upprättade slutliga förslagen till löneregleringar tillkom Kungl. Maj:t. Kunde man sålunda beträffande den äldre tiden med något fog tala om en frihet för vederbörande församling att med sitt präster- skap överenskomma om avlöningen, förlorade detta åskådningssätt för tiden efter 1862 sitt berättigande.

Vad angick församlingens skyldighet att i viss utsträckning deltaga i byggande och underhåll av prästgård; var detta åliggande i allt väsentligt

1800-ta let. Reformer oavvisliga.

Förordningen den 11 juli 1862.

Prästlöne- reglerings- fonden.

reglerat genom detaljerade bestämmelser i allmänna lagen (26 kap. byggninga- balken). Den omedelbara kontrollen av detta församlingsbesvär var i sista hand förlagd hos landets judiciella myndigheter.

1862 års förordning hade vidare i sig upptagit en speciell anordning, som skulle få en särskild betydelse för den följande utvecklingen. Anordningen avsåg att möjliggöra, om än inom snäva gränser, en utjämning av präst- lönebesväret församlingarna emellan. Den innebar, att vissa inkomster eller, med ett sedermera brukligt beteekningssätt, avlöningstillgångar, vilka dittills

'varit bundna för prästlöneändamål i en församling men där icke längre

behövde tillgripas för uppbringande av lönen till erforderligt belopp, skulle kunna från sådan församling till annan överflyttas för utfyllande av ett därstädes förefintligt underskott. Förordningen begränsade dessa s. k. rörliga avlöningstillgångar till sådana, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionden och hemmansräntor eller på arrenden för de av kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen '. _

Man hade vid avfattningen av ovannämnda stadgande i 1862 års förord- ning efter all sannolikhet tänkt sig, att de tillgångar, som i den här nämnda ordningen bleve tillgängliga, skulle komma att utskiftas i omedelbart sam- manhang med de Kungl. Maj:ts särskilda beslut, som påkallades beträffande de då stundande nya löneregleringarna. Emellertid visade sig ett dylikt förfaringssätt icke möjligt, och behov uppkom snart nog att anordna en central uppsamling av berörda slag av medel. Men denna fondbildning förutsattes, såsom framgår av ett utav kammarkollegiet och statskontoret i detta ämne den 27 december 1867 avgivet gemensamt utlåtande, skola bliva allenast en tillfällig anordning, i det fonden, såsom ämbetsverken uttryckte sig, »så snart löneregleringen blivit fullständigt genomförd, torde komma att försvinna».

Utvecklingen kom likvisst att gestalta sig annorlunda. Fonden, som enligt Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet den 14 februari 1868 skulle be- nämnas prästerskapets löneregleringsfond och stå under statskontorets för— valtning, tillväxte och utvisade i början på 1890-talet en behållning av inemot 2 miljoner kronor. Fonden fick den huvudsakliga uppgiften att genom fasta lönetillskott eller tillfälliga anslag utfylla prästerskapets löner i sådana församlingar, där den fastställda löneregleringen icke förmått bereda tjänst— innehavaren skälig inkomst. Då fonden beträffande sin tillkomst och uppgift om än indirekt hade sin rättsgrund i det ovan angivna stadgandet i 1862 års förordning, följde härav, att dispositionsrätten över fondens medel, inom ramen för densammas ändamål, tillkom Kungl. Maj:t.

1 Genom särskild bestämmelse i förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, sådan denna bestämmelse sedermera i praxis tillämpades, blev det vidare möjligt att från ett till annat pastorat överflytta jämväl skogsavkastning från såväl nämnda slag av hemman och lägenheter som ock bostadsboställen, vilka icke till- kommit genom inköp av församlingarna eller donation av enskilda.

Det med tillkomsten av 1862 års förordning inträdda rättsläget i fråga om statens och de kyrkliga kommunernas inbördes ställning med avseende å prästlönebesväret torde kunna i korthet angivas sålunda.

1. Pastorats- och församlingsindelningen i landet utgjorde av ålder en angelägenhet, som föll inom området för Kungl. Maj:ts administrativa be- slutanderätt. Inrättandet av nya och indragningen av obehövliga präster- liga beställningar frågor, i regel oupplösligt sammanhängande med den kyrkliga indelningen — tillkom ävenledes Kungl. Maj:t ensam.

2. De allmänna grunderna för beräkningen av prästerskapets löner och sättet för deras reglerande hade fastställts genom en för hela riket gällande lagstiftning, tillkommen under medverkan av rikets ständer. I fråga om löneutmätningen i enlighet med nyssberörda grunder ägde vederbörande församling'väl förslagsrätt men beslutanderätten tillkom Kungl. Maj:t.

3. Skatteplikten för prästerskapets avlöning, alltjämt ihuvudsak vilande å det ålderdomliga tiondeinstitutet, var likaledes reglerad genom rikslag- stiftning.

4. De av staten dittills för prästlöneändamål givna direkta anslagen i jord och andra tillgångar lämnades i allt väsentligt orubbade. Över den del av nämnda medel, som med stöd av särskilda stadganden i 1862 och 1866 års förordningar uppsamlades för avlöningen av den prästerliga tjänstemanna- kåren i dess helhet (prästlöneregleringsfonden), tillkom dispositionsrätten Kungl. Maj:t. '

5. Vederbörande församlings skyldigheter med avseende å byggande och underhåll av prästgård voro i allt väsentligt reglerade i den allmänna lagen. de undantagsfall, då prästerlig befattningshavares rätt att själv disponera löningsjord skulle i enlighet med därom meddelade särskilda bestämmelser upphöra, skulle förvaltningen av sådan jord övertagas av statliga organ. Uppmärksammar man de omständigheter, som här ovan framhållits, spåras i själva verket ett lätt förklarligt utvecklingsförlopp. Den prästerliga löne— uppbörden hade sedan århundraden tillbaka givit ständiga anledningar till misshälligheter löngivare och löntagare emellan. Det ekonomiska beroende av sockenmenighetens goda vilja och laglydighet, vari det antikverade löne- systemet ofta försatte prästerskapet, framstod som föga förenligt med dess ställning och för samhället betydelsefulla verksamhet. Den otrygghet med avseende å löneförhållandena, varunder prästerskapet hade att fullgöra sin uppgift, blev en ständigt återkommande besvärspunkt i ståndets framställ— ningar till Kungl. Maj:t. Förhållandenas egen natur tvingade sålunda fram allt fastare former för den statliga regleringen av och kontrollen över av- löningsväsendet, och med grundat fog kan göras gällande, att avlönandet av det territoriella prästerskapet redan med tillkomsten av 1862 års förord- ning fått den sakliga karaktären av en statligt-kyrklig uppgift, om än i den yttre förklädnaden av ett kyrkligt-kommunalt menighetsbesvär.

Det genom 1862 års för- ordning till- skapade rätts-

läget.

Särskilda

reformförslag.

Statens över- tagande av

Då statsmakterna år 1892 skridit till beslut om avskrivning i betydande omfattning av de s. k. grundskatterna, kunde avvecklingen jämväl av tiondeskyldigheten till prästerskapet icke bliva annat än en tidsfråga. Men

prästerskapets yrkandena å en från grunden gående omläggning av det föråldrade eckle—

avlönande.

siastika beskattningssystemet förde med sig ett längre syftande reformför- slag av följande huvudsakliga innebörd.

Genom tiondeinstitutets ersättande med en beskattning efter allmänna be- skattningsgrunder skulle väl vinnas en rättvis fördelning av skattetrycket mellan de tillgängliga beskattningsföremålen inom varje särskild försam— ling, men den rådande lika överklagade ojämnhet, varmed det prästerliga avlöningsbesväret belastade de särskilda församlingarna, bleve därmed icke undanröjd eller minskad. Likställighet härutinnan kunde ernås blott om staten, efter tiondens indragning, övertoge den del av prästerskapets av— löning, som icke kunde bestridas med avkastningen av boställena.

Under det angivna förslaget låg en tanke, som icke var ny. Redan i motioner vid åtskilliga riksdagar i mitten av 1800-talet hade förslag väckts därom, att tionden skulle indragas till statsverket och att staten i samband därmed borde övertaga prästerskapets avlöning. I anledning av dessa för— slag hade emellertid uti den i det föregående omförmälda propositionen till ständerna den 4 november 1859, vilken låg till grund för 1862 års förord- ning, framhållits såsom en med det dittillsvarande avlöningssättet förbunden fördel, att prästerskapet avlönades av församlingarna, icke av staten, vars mellankomst påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oför— mögenhet var ådagalagd, och för så lång tid som detta förhållande fortfore. Propositionens ståndpunkt härutinnan motiverades av föredragande departe— mentschefen i det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet. Den åsyf— tade fördelen angavs sålunda bestå däruti, »att med ett dylikt avlönings- sätt religionsvården åtminstone i materiellt hänseende ställts oberoende av politiska förhållanden, varjämte den riktiga tanke, att religionsläraren såsom sådan vore, icke statens, utan kyrkans tjänare, fått sitt uttryck».

Frågan om statens övertagande av prästerskapets avlöning hade emeller- tid härmed icke förfallit. Den fördes åter upp på dagordningen i motioner vid riksdagarna 1892 (A. K. nr 112), 1893 (A. K. nr 120) och 1896 (A. K. nr 52)1. De i motionerna framlagda förslagen föranledde icke någon riks- dagens åtgärd. Den vid sistnämnda riksdag väckta motionen avstyrktes av vederbörande utskott med en motivering, vars huvudpunkter kunna sam— manfattas sålunda.

1. Förslaget innefattade en brytning med principen om församlingarnas självbestämningsrätt.

2. Anordningen skulle medföra en fullständig omgestaltning av förhål- landet mellan stat och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap.

3. Statens inflytande över kyrkan skulle ökas bland annat såtillvida, att tillsättningen av alla prästerliga tjänster antagligen skulle övergå till staten.

4. Anordningen skulle slutligen medföra en betydlig ökning i stats— * budgeten. Såsom betecknande för den inom riksdagen vid denna tidpunkt rådande meningsskiljaktigheten i den förevarande frågan kan anmärkas, att andra kammaren vid behandlingen av 1896 års motion i ämnet utan votering bi- * föll skrivelseförslag i motionens syfte. Då prästerskapets lönefråga åter framfördes vid riksdagen 1897, söktes i en av de då i ämnet väckta motionerna (F. K. nr 3 1) lösningen av pro- blemet efter en delvis ny linje. Då tankegången i denna motion är ägnad att belysa innebörden av den gestaltning, lagstiftningen på detta område sedermera erhöll, skall berörda tankegång, sådan den kan utläsas av motionen och med ledning av motionärens, landshövdingen Treffenberg, anförande vid dess behandling i första kammaren, här i korthet sammanfattas. Därest staten övertoge avlöningen av prästerskapet, skulle åtminstone vad beträffade de medel, som måste uttagas skattevägen, finansieringen av sagda avlöning komma att falla in under riksdagens bevillningsrätt. Det vore emellertid av stor betydelse, att kyrkan även i materiellt hänseende bereddes , en tryggad ställning gent emot staten (riksdagen). Kravet måste upprätt— hållas, att alla prästerskapets avlöningsförmåner bevarade sin karaktär av »oförytterlig kyrkoegendom». Garantien härför skulle. vinnas dels däri- genom, att skattebidragen bihehölles vid sin dåvarande natur av församlings— avgifter, dels ock därigenom att grunderna såväl för dispositionen av bo— ställenas avkastning som för församlingsbidragen, sådana dessa kunde bliva bestämda, förankrades i en lagstiftning under gemensam samverkan av Konung, riksdag och kyrkomöte. Men den förnämsta orsaken till det betryck, i vilket flertalet präster befunne sig, vore att söka i den ojämna fördelningen av lönetillgångarna, en ojämnhet, som i sin tur grundade sig på förbudet i 1862 års förordning mot användande av vissa lönetillgångar från en församling till avlöning av prästerskapet ien annan. För ernående av en rättvis fördelning av prästerskapets inkomster funnes endast en verk- sam utväg, nämligen att genom ett betydligt utvidgande av övertlyttnings— rätten göra alla för prästerskapets avlöning avsedda tillgångar för ända— målet disponibla. Från denna regel ville motionären allenast göra sådan inskränkning, »som påkallas av rent privaträttsliga förhållanden, såsom då till löneförbättring för prästerskapet i någon viss församling hemman och lägenheter blivit av församlingen gemensamt inköpta och andra fördelar anskaffade eller då för samma ändamål enskilda personer gjort anslag och donationer». I övrigt skulle avlöningstillgångarna, sålunda framför allt de kontanta församlingsbidragen, få fritt disponeras oberoende av den då gällande stifts— och pastoratsindelningen.

Beträffande frågan, huruledes enligt motionärens mening debiteringen, uppbörden och redovisningen av de på här angivet sätt för avlöningen av

1 Se del ll bil. 3 s. 14 0. f. Se jämväl motionärens anförande vid'motionens behandling i första kammaren (Riksd. Prot. nr 21).

Prästlöne- besvärats ut-

jämning på

kommunal— beskattningens grund m. m.

den prästerliga tjänstemannakåren i dess helhet tillgängliggjorda medlen skulle ske, må hänvisas till den redogörelse för motionen, som lämnats i del II bil. 3 s. 15 0. f., varest även finnes redogjort för sammansatta stats— och lagutskottets utlåtande i anledning av nämnda och övriga vid samma riksdag i ämnet väckta motioner.

I enlighet med utskottets utlåtande, vilket godkändes av riksdagen, av- böjde denna såväl förslag om statens övertagande av prästerskapets av— löning som ock den ifrågasatta utvidgningen av den s. k. överflyttnings- rätten. I utskottsutlåtandet hade emellertid uppmärksamheten riktats på en annan linje för lindrandet, om än visserligen i begränsad utsträckning, av den överklagade ojämnheten i församlingarnas besvär för prästavlöningen. Från det förhållandet, att prästerskapet småningom erhållit allt flera ämbets- åligganden av icke kyrklig art, kunde enligt utskottets förmenande goda skäl hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnades till prästerskapets avlöning.

Prästtöne- 1897 års riksdags nu omhandlade beslut i den föreliggande frågan ledde Ziämgtgå till tillsättande av den s. k. prästlöneregleringskommittén, vars uppdrag om- samt riks- fattade en utredning av prästlönefrågan i dess helhet. ddgårågågés Det för prästlönefrågans lösning grundläggande problemet om sättet för den

statliga beskattningsmaktens medverkan för medelsanskaifningen, enkanner- ligen omfattningen av och formen för riksdagens prövningsrätt härutinnan, var, om än i lätt beslöjade ordalag, framhållet redan i 1859 års kungl. proposition. I den här ovan omtalade motionen vid 1897 års riksdag blev det nämnda problemets innebörd med ytterligare klarhet belyst. Det visade sig även, att den prästlöneregleringskommittén förelagda uppgiften att ut- gestalta de rättsliga formerna för en avveckling av tiondebeskattningen skulle i första hand kräva ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål.

Sin ståndpunkt härutinnan angav kommittén sålunda 1: Det hade alltid skattats såsom en av den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes ekonomiska ställning varit självständig, att hennes organisation och lönestat varit oberoende av riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att Kungl. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen av de för kyrkan gemensamma tillgångarna. Det kunde också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall till något förslag om tiondens utjämning, varav en förändring i kyrkans då- varande rättsliga och ekonomiska ställning bleve följden.

Det var i betraktande av detta kommitténs uttalande givet, att kommittén, såsom den ock i annat sammanhang framhöll, icke fann sig kunna tillråda, att prästerskapets avlöning övertoges av staten, »om ock», såsom kommittén uttryckte sig, » en eller annan fördel vunnes därigenom». För upprätthållande av kyrkans autonomi i ekonomiskt hänseende eller, från andra sidan sett,

,, för avgränsningen av statens (riksdagens) inflytande å prästlöneväsendet * upptog kommitténs förslag i huvudsak följande anordningar.

1. I samband med indragningen till statsverket av prästerskapets tionde ävensom av övriga enligt då gällande bestämmelser av annan än tionde- pliktig fastighet utgående avgifter skulle av statsmedel till kyrkan årligen lämnas en ersättning, fullt motsvarande summan av tionden och nämnda avgifter. Berörda bidrag skulle icke göras beroende av ett fortsatt årligt beviljande från riksdagens sida, utan stadgandet om statsbidraget skulle in- tagas i »en i betryggande former stiftad lag». Förändring i statsverkets nämnda ersättningsskyldighet skulle icke kunna äga rum utan medgivande av allmänt kyrkomöte. Förbehåll av sådan innebörd skulle intagas i den åsyftade lagen.

2. Det i den föregående punkten omförmälda statsbidraget skulle ingå till en kyrkofond. Till denna fond, som skulle utgöra >>en svenska kyrkans gemensamma tillhörighet», skulle tillika dels överföras bland annat präster- skapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond1 och dels ingå avkomsten av sådana prästerliga avlöningstillgångar, vilka enligt grundsatsen i 1862 års förordning vore att anse såsom »rörliga». Bestäm- melserna om kyrkofonden skulle intagas i särskild lag, med stadgat för— behåll om kyrkomötets medverkan vid upphävande av eller ändring i lagen.

3. De prästerskapet tillkommande, å den äldre lagstiftningen grundade extra ordinarie avgifterna skulle ersättas med en allmän kyrkligt—kommunal beskattning efter fyrktal, d. v. s. på grundval av bevillningen. För skatt- skyldigheten i denna ordning skulle likväl gälla en högsta gräns. Jämväl stadgandena rörande nämnda beskattning skulle upptagas i lag, vars änd— rande bleve beroende av kyrkomötets bifall.

4. Varje pastorat skulle såsom dittills avlöna sitt prästerskap. I första hand skulle för avlöningen beräknas värdet av boställsförmån och lönen vidare bestridas med anlitande, intill stadgad maximigräns, av utdebiterade församlingsavgifter. Försloge icke dessa för uppbringande av lönen till erforderligt belopp, skulle underskottet utfyllas genom bidrag från kyrko- fonden.

5. Vad angick själva beräkningen av lönebeloppen skulle i lag allenast upptagas stadganden rörande de allmänna synpunkter, vilka vid lönebestäm— ningen borde göras gällande. Upphävande av eller ändring i denna lag skulle vara beroende av kyrkomötets bifall. Förslag till lönereglering för prästerskapet i varje särskilt pastorat skulle uppgöras av länsnämnder, vilkas ordförande förordnades av Kungl. Maj:t och vilkas övriga två stän— diga ledamöter skulle utses, en av domkapitlet och en av länets landsting. Avgörandet rörande lönebestämningen i varje särskilt fall skulle, på sätt skedde vid de löneregleringar, som uppgjordes på grund av 1862 års för- ordning, helt överlämnas till Kungl. Maj:t.

Kyrkans ställ— ning i rätts- ligt och ekono— miskt hänse- ende. Präster- skapets privi- legier.

Då prästlöneregleringskommittén, på sätt här ovan nämnts, begagnade uttrycket »att den svenska kyrkans ekonomiska ställning varit självständig», var uttalandet tvivelsutan att fatta mera såsom en allmän formel än såsom ett angivande av det verkliga rättsläget. Varken före tillkomsten av gäl- lande kyrkomötesförordning eller genom denna har den lutherska kyrkan i vårt land erhållit någon organisation såsom ett i sin yttre gestaltning fri— stående rättssamfund, förmöget att i förhållande till staten eller annan för— värva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Än mindre har kyrkan fått sig tillagd eller eljest varit i utövning av någon egen beskattningsmakt. Förvisso kunde ej heller den av kommittén föreslagna anordningen av lag- stiftningen på ifrågavarande område förverkliga ett så vittsyftande mål som en kyrkans ekonomiska autonomi. Men kommittéförslagets betydelse i här förevarande hänseende var det oaktat icke ringa. Det åsyftade till- skapandet av ett rättsläge, varigenom en rubbning (minskning) i de genom samma lagstiftning för prästerskapets avlöning anvisade inkomstkällorna vare sig dessa utgjordes av prästlönejordens avkastning, av statsbidraget till kyrkofonden eller av den kyrkligt-kommunala beskattningen eller ändring i lagstiftningen överhuvud taget icke skulle kunna äga rum enbart genom ett därom av statsmakterna fattat beslut. För genomförandet av varje dylik förändring skulle krävas samtycke jämväl av allmänt kyrko— möte.

Prästlöneregleringskommitténs förslag om ett lagstadgat förbehåll om kyrkomötets medverkan för upphävande av eller ändring i de projekterade lönelagarna befanns vid den efterföljande beredningen av lagstiftnings— frågan icke vara grundlagsenligt genomförbart. De prästerliga lönings- bestämmelserna hade icke räknats till kyrkolagsområdet; och vad präster- skapets privilegier anginge medgåve dessa icke kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder från privilegii synpunkt icke möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller upphävande av vissa lagar kunde icke utan grundlagsändring äga rum.

På denna ståndpunkt ställde sig ock den kungl. proposition, varmed löne- lagarna framlades för 1908 års riksdag. Propositionen uppväckte på denna punkt motstånd, företrädesvis inom första kammaren, varest det ifråga- varande förslaget av en talare, statsutskottets ordförande biskopen G. Billing, karakteriserades sålunda: ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle icke blott, såsom prästlöneregleringskommittén föreslagit, göra riksdagen till en direkt medbolagsman i den kyrkliga ekonomien utan kyrkan skulle däri— genom göras till statens eller, man kunde ju säga, till riksdagens under- stödstagare.

Ett förverkligande i viss omfattning av det av prästlöneregleringskom- mittén eftersträvade särskilda rättsskyddet för de genom den nya lagstift- ningen anvisade avlöningstillgångarna åsyftades i två motioner vid samma

' riksdag (F. K. nr 54 och A. K. nr 295), ehuruväl detta avsågs skola ske på en annan väg än den som föreslagits av kommittén. Enligt ett av motio- närerna framlagt förslag till särskild lag i ämnet skulle det dittills med avseende å prästerskapets tionde, pastoralier och rättigheter gällande privi- legieskyddet äga motsvarande tillämpning å den från statsverket till kyrko- fonden utgående tiondeersättningen ävensom å övriga till kyrkofonden över- förda eller dit ingående medel. Enligt särskilt uttalande i motiveringen till lagförslaget skulle däremot någon utsträckning av privilegieskyddet till de nya avlöningstillgångar, vilka skulle utgå i form av församlingsavgifter, icke äga rum. Lagförslaget i fråga framkallade den kända skarpa striden om beståndet av de prästerliga privilegierna, och meningsskiljaktigheten mellan kamrarna i denna fråga bragte vid nämnda riksdag hela lagstift- ningsförslaget på fall 1.

Enligt statsrådsprotokollet, som fogades till den kungl. proposition, var- med lönelagarna år 1909 åter förelades riksdagen, uttalade föredragande departementschefen-*, hurusom någon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag, åsyftande att ställa under privilegieskydd flera eller färre av prästerskapets på den ifrågasatta nya lagstiftningen grundade löneför— måncr, icke syntes förefinnas. I anledning härav och då departementschefen icke kunnat bliva övertygad om behövligheten av en dylik anordning, hade han ej heller ansett sig kunna tillråda framläggande för riksdagen av ett lagförslag med angivet syfte.

Privilegiefrågan blev med den här återgivna regeringsförklaringen, för Kungl. Maj:ts och riksdagens vidkommande, förd från dagordningen. Varken vid 1909 års riksdag eller vid riksdagen 1910, då lagförslagen omsider god- kändes, gjordes sålunda någon ytterligare framställning i omförmälda ämne. Vid lagförslagens behandling inom riksdagen sistnämnda år berördes privi- legiefrågan av en talare i första kammaren såsom en fråga, den där blivit slutligen avgjord genom vad som förekommit vid 1908 års riksdag?

Privilegiestridens utgång vid 1908 års riksdag uppkallade en debatt rörande detta spörsmål vid kyrkomötet samma år i sammanhang med behandlingen av en inom mötet väckt motion (nr 74), däri yrkades avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med framhållande av önskvärdheten av att frågan om prästerskapets avlöning snarast möjligt måtte lösas i huvud- saklig överensstämmelse med det vid nämnda riksdag av Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Förhandlingarna inom mötet vid motionens behand— ling belysa klart den inom kyrkomötet rådande uppfattningen av frågans rättsliga innebörd 4.

Det yttre förloppet av den behandling, privilegiefrågan rönte vid riks- dagen 1908, synes helst man därmed sammanställer den förenämnda

* Se del II bil. 3 s. 30 0. f. 2 Se del II bil. 3 s. 34 0 f. " Se del 11 bil. 3 s. 42. 4 Se del II bil. 3 s. 33 o. [.

Kyrkofondens rättsliga ställ- ning.

Riksdagens prövmngsmtf." " beträffande lönebeloppen.

debatten inom kyrkomötet samma år, det ovan återgivna uttalandet i pro- positionen till 1909 års riksdag samt innehållet i kyrkomötets underdåniga skrivelse den 25 oktober 19101 icke lämna rum för annan uppfattning, än att man vid den nu gällande lagstiftningens tillkomst utgått ifrån att de nya avlöningsbestämmelserna icke skulle äga privilegienatur. Denna fråga visar sig dock vid en närmare undersökning vara mera komplicerad. På ett senare ställe i detta betänkande skall spörsmålet göras till föremål för en kortfattad granskning 2.

Den av prästlöneregleringskommittén till synes företrädda uppfattningen av det svenska kyrkoväsendet såsom en från staten rättsligt fristående in- stitution kom till uttryck i 1 $ av kommitténs förslag till lag om kyrko- fond, däri stadgades, att de medel, som komme att uppsamlas i kyrkofonden, »Skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet». Paragrafen upptogs med den angivna lydelsen i de för riksdagen framlagda lagförslagen men föran- ledde vid 1910 års riksdag yrkandet å de citerade ordens uteslutande”. Yrkandet vann riksdagens bifall; och åt paragrafen gavs dess gällande av- fattning. I paragrafen stadgas sålunda allenast, att omförmälda medel skola användas för kyrkliga ändamål, på sätt i kyrkofondslagen bestämmes, och av statskontoret, utan sammanblandning med andra medel, förvaltas.

Belysande för meningsskiljaktigheten beträEande spörsmålet om statens och statsmakternas ställning till prästlöneväsendet var härjämte den stånd- punkt, som företräddes i en vid 1908 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 303 "*. I motionen erinrades, hurusom staten, enligt de då framlagda lagförslagen, skulle efter viss tid till prästerskapets avlöning årligen utöver eljest utgående statsbidrag utgiva inemot 4 miljoner kronor, ut- görande nära 40 procent av den beräknade avlöningssumman, utan att riks- dagen skulle få pröva vare sig antalet behövliga prästerliga tjänster eller lönebehoven. Nämnda högst betydande anslag kunde ingalunda, såsom prästlöneregleringskommittén syntes vilja förmena, betraktas såsom grundande sig å någon ersättningsskyldighet från statens sida till svenska statskyrkan eller dess organ, prästerskapet. Detta vore ej annat än ett statens organ och därför underordnat staten själv. Det syntes därför motionären självklart, att riksdagen vid en lönereglering för prästerskapet borde liksom vid alla andra löneregleringar, som krävde statens medverkan, hävda sin rätt att jämte Kungl. Maj:t pröva lönebehoven. Motionärens hemställan upptog yrkandet å bland annat framläggande för riksdagens prövning av en utred— ning, i vad män för åstadkommande av likformighet mellan enahanda slag av prästerliga befattningar en effektiv och grundlig sammanslagning och indragning av dylika befattningar kunde äga rum.

Yrkandet i motionen vann icke anslutning av det särskilda utskott, som

1 Se del II bil. 3 S. 46 0. f. 2 Se avd. lll kap. 6 s. 350 o. i. 3 Se del II bil. 3 S. 42 0. f. * Se del II bil. 3 s. 31 0. f.

id sistnämnda riksdag behandlade prästlönefrågan. Utskottet yttrade om

otionen, bland annat, följande: Genom den av motionären åsyftade anord- ingen att de prästerliga tjänsterna och med dem förbundna löneförmåner kulle prövas och fastställas av riksdagen skulle enligt utskottets åsikt de olika församlingarnas rätt trädas för nära. Ty kostnaden för religions- vårdens upprätthållande komme dock allt fortfarande att i huvudsak drabba församlingarna, så länge det ålåge dem icke blott att lämna bidrag till eller helt och hållet avlöna sitt prästerskap utan även att tillhandahålla samtliga prästerna bostad. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen, »helst ett bifall till denna skulle medföra uppskov med ordnandet av hithörande viktiga angelägenheter, ett uppskov, som icke kan anses önskvärt».

Såsom av redogörelsen för den här omförmälda motionen framgår, upp- ställdes i densamma kravet på riksdagens prövningsrätt beträffande såväl antalet prästerliga tjänster som själva lönebeloppen. Yrkandet i sistberörda avseende, fixering av lönesatserna i själva löneregleringslagen, fullföljdes i särskilda motioner vid 1909 års riksdag och vann anslutning av andra kam- maren. I de riktlinjer för omarbetningen av de nämnda år framlagda löne— lagarna, som av andra kammaren godkändes, angavs sålunda, bland annat, att i löneregleringslagen borde upptagas bestämmelser, vilka så noga som förhållandena tilläte måtte angiva, vilka löneförmåner i regeln borde till- komma prästerliga tjänstinnehavare, så att Kungl. Maj:ts bestämmanderätt över avlöningsbeloppen bleve begränsad till vad som vore strängt nödvändigt '. Programmet för den av andra kammaren begärda omarbetningen av löne- lagsförslagen upptog en ytterligare punkt av principiell betydelse, nämligen den att all uppmärksamhet ävenledes borde ägnas åt åtgärder i syfte att — i vidare utsträckning än som möjliggjordes genom bestämmelserna i de då förelagda förslagen —— de olika församlingarna emellan utjämna deras ostnader för prästerskapets avlöning.

Revisionsarbetet fullgjordes av de utav chefen för ecklesiastikdepartementet den 27 juli 1909 tillkallade sakkunniga. I fråga om de nämnda sakkunnigas förslag, som i allt väsentligt kommo att läggas till grund för stadgandena i de gällande lönelagarna, må hänvisas till redogörelsen därför, som lämnats i del II bil. 3 s. 37 0. f. Beträffande innebörden av de utav samma sakkunniga utfunna speciella skatteutjämningsbestämmelserna, vilka framför andra satt sin prägel på det för närvarande tillämpade avlöningssystemet, skola här blott göras följande sammanfattande erinringar.

Att avlönandet av statskyrkans prästerskap, om än denna angelägenhet alltjämt bestreds under formen av ett kyrkligt-kommunalt besvär, hade den sakliga karaktären av en allmänt—nationell eller statlig uppgift, blev under debatterna kring prästlönefrågan knappast förnekad. I betraktande härav

ch då lagstiftningen på ifrågavarande område helt uteslutit den enskilda örsamlingen från medbestämmanderätt i fråga om löneutmätningen, kunde

* Se del II bil. 3 s. 36 0. f.

Delvis nya riktlinjer för lagstiftningen.

1909 års ;) rästlöne'rey— leringssak— kunniga.

tanken på en effektiv utjämning de särskilda församlingarna emellan av prästlönebesväret icke framstå annat än som berättigad. Den närmast till hands liggande och tillika enklaste anordningen för vinnande av nämnda syfte var givetvis, att staten övertog den kontanta delen av prästavlöningen. Men mot denna tankes realiserande upprestes av kyrkopolitiska hänsyn starka betänkligheter. Det motstånd, som förslaget mötte vid dess framförande vid riksdagarna under 1890-talet, hade sin grund i den mer eller mindre öppet uttalade farhågan, att genom en dylik om- läggning av beskattningen anskaffningen av de för ändamålet erforderliga medlen skulle göras beroende av riksdagens årliga beslut beträEande stats- regleringen och därmed underkastas den osäkerhet, som följde med den gemensamma voteringen. Problemet om utjämningen av prästlönebesväret församlingarna emellan kom, av här angivna praktiskt-politiska skäl, att inriktas på den begränsade uppgiften att söka utfinna sådana anordningar, vilka, utan att rubba grund- satsen om prästavlöningen såsom ett församlingsåliggande, dock möjliggjorde en viss jämnare fördelning av församlingarnas kostnader härför. För en dylik partiell skatteutjämning erbjöde sig, schematiskt angivet, huvudsakligen följande skilda lösningslinjer, vilka dock kunde sinsemellan på olika sätt kombineras: alt. 1 utjämning genom bidrag av statsmedel, anskaffade i vanlig, för statsbeskattningen gällande ordning; alt. 2 utjämning genom bidrag av medel, som härflyta av avkastningen utav de inom församlingarna befintliga prästerliga avlöningstill- gångarna (fastigheter och fonder m. m.); samt alt. 3 utjämning genom bidrag av medel, upptagna genom kyrkligt-kom- munal beskattning.

Genom utjämningsanordningen i 1862 års förordning hade beträtts den i alt. 2 angivna vägen. Men därvid hade gjorts den betydelsefulla begräns- ningen, att för utjämningsändamål icke skulle få tillgripas sådana avlönings- tillgångar, som tillkommit genom anslag av församlingarna själva eller genom dispositioner av enskilda.

De förslag, som på grundval av prästlöneregleringskommitténs betänkande förelades riksdagarna 1908 och 1909, byggde lösningen av utjämningspro- blemet huvudsakligen på en anordning enligt alt. 1. Enligt berörda förslag skulle väl allt fortfarande få för utjämningsändamål tagas i anspråk avkast- ningen av de lokala avlöningstillgångarna, i den utsträckning detta enligt grundsatsen i 1862 års förordning dittills fått äga rum. Men den verk- sammaste utjämningen skulle möjliggöras genom de medel, som statsverket, såsom ersättning för prästerskapets tionde, årligen skulle tillföra kyrkofonden.

Uppgiften, inför vilken 1909 års sakkunniga ställdes, var icke lätt. Den innebar, bland annat, att för möjliggörandet av en ytterligare genomförd utjämning söka påbygga det i de nämnda lönelagsförslagen tillämpade ut- jämningssystemet utan att rubba de konstitutiva delarna däri. Huruledes

problemet löstes framgår av de säregna bestämmelserna i 19 och 21 $$ gäl- lande prästlöneregleringslag, jämförda med stadgandet i 3 $ 5 punkten ilagen om kyrkofond. Den nya anordning, som genom de här angivna stadgandena infogades i lagstiftningen på ifrågavarande område, byggde, korteligen angivet, på följande två grundsatser:

1. till kyrkofonden skulle, under givna förutsättningar, få överföras och sålunda för utjämningsändamål användas avkastningen av de här ovan under alt. 2 angivna avlöningstillgångarna, utan avseende å sättet för deras tillkomst; samt

2. pastoratens rätt att, beträffande därinom befintliga avlöningstillgångar, själva i första hand för avlöningsändamål tillgodogöra sig den därav här- flytande avkastningen begränsades på det sätt, att berörda rätt icke finge inträda, förrän pastoratet för ändamålet upptagit ett efter viss angiven grund beräknat skattebelopp.

Allmän översikt.

AVD. II. 1910 års prästerliga lönelagstiftning i tillämpningen.

Den tid av cirka femton år, som förflutit efter ikraftträdandet av 1910 års prästerliga lönelagar, har väsentligen haft karaktären av ett övergångs- skede. Den äldre, å 1862 års förordning grundade regleringen av de präster- liga löneförhållandena och den därmed förbundna förvaltningsorganisationen blevo nämligen icke i och med tillkomsten av den nya lagstiftningen med ens och över hela linjen avvecklade. Endast successivt, allt efter det de äldre, i regel femtioåriga löneregleringarna tilländagått, har nyordningen på detta område på grundvalen av den nya lagstiftningens bestämmelser trätt i tillämpning. Praktiskt taget genomförd kan denna nyordning sägas vara först med ingången av ecklesiastikåret 1926—1927 1.

Inom den här angivna övergångstiden faller krisen under och efter världs— kriget med osedvanliga störningar i de ekonomiska förhållandena. De starka. och oförmedlade växlingarna i penningvärdet, som därunder förekommit, icke blott ryckte undan grundvalen för de genom 1910 års lagstiftning ut- mätta lönesatserna utan hava härjämte på ett särskilt sätt bidragit till att rubba de ekonomiska beräkningar, som vid lagstiftningens antagande kommo att läggas till grund för anskaffningen av de för prästerskapets avlöning erforderliga medlen. Allmänt kända äro slutligen de speciella, av kristids— förhållandena förorsakade svårigheter, som mött vid dispositionen av de prästerliga löneboställena.

Då det gäller att sammanfatta de hittills vunna erfarenheterna rörande utfallet av omförmälda lagstiftning, bör sålunda rättvisligen beaktas, att förhållandena hittills ställt densamma inför särskilda påfrestningar. Men med all tillbörlig hänsyn till de yttre ogynnsamma omständigheter, vilka här berörts, ställer en närmare undersökning utom tvivel, att lagstiftningen i fråga fört med sig åtskilliga allvarliga olämpor, som icke enbart kunna hänföras till de yttre oförutsebara förhållanden, under vilka lagstiftningen verkat, utan vilka till allra drygaste delen måste skrivas på själva lag- stiftningens räkning. Vid den vidgade överblick över den ifrågavarande lagstiftningens verkningar, som man numera har möjlighet att företaga, är

1 Härvid bortses från avskrivningen av prästerskapets tionde, vilken avskrivning enligt bestämmelsen i 5 5 tiondeavskrivningslagen icke skulle bliva fullständigt genomförd förrän år 1944.

också lätt skönjbart, att dessa olämpor icke blott beröra organisatoriska detaljer utan delvis bottna i bestämmelser och anordningar av konstitutiv betydelse för hela det nu gällande prästerliga avlöningssystemet. , Å denna lagstiftnings skuldregister måste härjämte föras ett särskilt i ' ögonen fallande missförhållande. De prästerliga avlöningsfrågorna och vad med dem äger samband hava alltifrån den nämnda lagstiftningens tillkomst berett vederbörande centrala och lokala myndigheter ett övermått av arbete och besvär, som dessa angelägenheter med sin övervägande formellt-förvalt— ningsrättsliga natur synas icke rimligen kunna motivera. Huvudorsaken till nämnda förhållande är tvivelsutan att söka iden i hög grad invecklade, man kan gott säga tillkrånglade, beskaffenheten såväl hos själva avlönings- systemet såsom sådant som hos en mångfald speciella, däri upptagna be- stämmelser och anordningar. Det torde vara ganska säkert, att de ofrukt— bara insatser av kostnader och arbetskrafter, som härav blivit en följd, icke kunna verksamt undvikas, med mindre en radikal förenkling äger rum av lagstiftningen på ifrågavarande område.

En undersökning för närmare åskådliggörande av utfallet av 1910 års prästerliga lönelagstiftning torde lämpligen kunna inriktas på följande tre huvudpunkter, nämligen:

finansierin gssystemet ; löneregleringen; samt

boStällsväsendet.

Kap. 1. Finansieringssystemet.

Ett av huvudsyftena med 1910 års system för finansieringen av präst— lönerna var, såsom förut framhållits, genomförandet av en verksam utjäm- ning utav skattskyldigheten för prästerskapets avlöning icke blott mellan de olika beskattningsföremålen utan därjämte de olika pastoraten emellan. För vinnande av detta syfte gick man vidare på den redan med bildandet av prästlöneregleringsfonden, om än i mycket begränsad utsträckning, be— trädda vägen att betrakta de särskilda pastoratens prästerliga avlönings— tillgångar såsom en slags för hela landet gemensam kyrklig förmögenhet. Dennas avkastning var avsedd att få tillgripas för utfyllande av avlönings— behovet i de ekonomiskt svagare ställda pastoraten ävensom för bestridande av vissa särskilda, med avlöningsväsendet sammanhörande utgifter. Men det låg i sakens natur, att ju längre omläggningen fullföljdes efter denna utvecklings- linje, desto mer måste offras av den gamla grundsatsen, att varje församling borde avlöna sitt prästerskap. För att åtminstone till formen söka bevara den nämnda principen oförkränkt togs det nya steget på den angivna vägen ut endast till hälften. Den kompromissartade lösning av skatteutjämnings-

Tionde- uvslrrimings- lagen.

problemet, som härigenom bragtes till stånd, har, såsom erfarenheten givit vid handen, fått särdeles menliga följder för hela systemets rättvisa och funktionsduglighet.

Innan de sakkunniga ingå på en undersökning av det gällande systemet för finansieringen av prästlönerna, torde böra lämnas en redogörelse för innehållet i Vissa hithörande författningsbestämmelser ävensom förutskickas vissa grundläggande siEror belysande kyrkofondens utveckling och nuva— kom att läggas till grund för den nya prästlönelagstiftningen, varförutom meddelas vissa uppgifter rörande det kommunala skatteunderlaget under en följd av är.

A. De huvudsakliga författningsbestämmelserna rörande finansieringen av prästlönerna.

Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av präster- skapets tionde samt om ersättning därför den 9 december 1910 skall den sedan gammalt så gott som uteslutande på jordbruket vilande tiondetungan till prästerskapets avlöning avskrivas och utslås på även övriga skatteobjekt i följande ordning (i sammandragen form):

Enligt förut givna författningar utgående tionde- och övriga fastighets- avgifter indragas till statsverketl (1 och 2 åå).

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlar— nas värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammarkollegiet (3 $).

Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje för— samling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum, för all framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrko- fonden (4 $).

Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år, då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kolle- giet fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Åter— stoden eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma enligt sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betal- ning skall omedelbart avskrivas (5 $).

1 Indragningen äger beträffande varje pastorat rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med vars utgång den äldre löneregleringen upphör att gälla.

I den mån de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden (6 $).

Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål, som upptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i samman- drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, 19 och 21 åå, sådana dessa paragrafer lyda enligt lagen den 28 september 1928, nr 397).

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt s. k. ständig adjunkt skola, iden mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas:

lzo) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomstbelopp, för vilket allmän kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller 30 öre för »bevillningskrona»);

2:o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med vissa undantag;

3zo) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som avses under 2:0), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom pastoratet avsedda medel;

4zo) skogsförsäljningsmedel från de ”under 2zo) avsedda boställen; 5zo) församlingsavgifter, utöver vad under 1:0) sägs, till erforderligt belopp, dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp.

Vad därutöver behöves ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna upp- samlas i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas meddelade i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond.

Till kyrkofonden hava överförts de avlöningstillgångar, som förut legat fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas skogsfond, jämte vissa andra medel (2 $).

Till kyrkofonden skola ytterligare ingå: 1:o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets tionde och andra fastig- hetsavgifter (3 $ 1 p.);

2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för stats— anslag i penningar (3 $ 2 p.);

3:0) arrendeavkomsten av vissa förutvarande löningshemman (3 $ 3 p.); 4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 $ 4 p.) med skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19% 2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den

19 och 21 55 lagen om reglering av präster- skapets ay- löning.

Lagen om kyrkofond.

Kyrkafona'ens utveckling 1.914— 1.929.

1910 års finansplan.

mån detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen be— stämmer, av lönerna åt pastoratets prästerskap (6 6);

5:0) pastoratens s. k. överskottsmedel, (1. V. 3. sådant överskott, som i ett pastorat kan uppkomma å de i 19 $ 2 och 3 mom. löneregleringslagen av- sedda årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 65 p.); samt *

6:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 6 6 p.).

B. För undersökningen grundläggande siffror.

Uppläggningen av kyrkofonden ägde rum den 1 januari 1914. Fondens utveckling under tiden 1 januari 1914—30 juni 1929 framgår av följande sammanställning :

Årlig ökning (+)

Fondens behållning enligt statskontorets bokslut eller minskning (—) Kronor Kronor 1 januari 1911 ............... 8 140 883 — 31 december 1914 ............... 8 698 739 + 557 856 » 1915 ............... 9 583 814 + 885 075 >) 1916 ............... 12 019876 + 2436 062 » 1917 ............... 16 950 397 + 4 930 521 >> 1918 ............... 21 094 825 + 4144 428 » 1919 ............... 28 609 004 + 7 514 179 » 1920 ............... 30 573 384 + 1 964 380 >> 1921 ............... 25 691851 _ 4 881533 >) 1922 ............... 27 895 517 + 2 203 666 30 juni 1923 ............... 33 557 281 + 5 661 764 >> 1924 ............... 36 873 380 + 3 316 099 » 1925 ............... 38 522 830 + 1 649 450 » 1926 ............... 40 786 628 + 2 263 798 >> 1927 ............. . . 43 499 579 + 2 712 951 >> 1928 ............... 46 946 971 + 3 447 392 >> 1929 ............... 49199 047 + 2 252 076

Ökning sedan fondens tillkomst under 15 1/2 år 41 058 164 kronor; ökning i medeltal per år 265 miljoner kronor.

För belysning av denna kyrkofondens utveckling må man ställa vid sidan de beräkningar rörande fonden, som ligga till grund för beslutet om den- sammas inrättande. I Kungl. Maj:ts proposition (nr 85) till 1910 års riksdag med förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning m. 111. fram— lades i syfte att uppvisa verkningarna i finansiellt hänseende av förslagen till prästlöneregleringsfrågans lösning, sedan samtliga pastorat undergått reglering, följande

Wm. —..__.

Finansplan. Inkomster. [församlingarnas tillgångar och bidrag lill präslerskapels avlöning:

Arrende av löneboställen .............. kronor 2 076 368 Avgälder, räntor 111. m ................ » 102 263 Församlingsavgifter, som ej återgäldas ur kyrko—

fonden, motsvarande högst 10 öre för person och 6 öre för fyrk ................ >> 4 101 234 (; 279 86.3 Kyrka/"andens inkomster:

Ersättning för prästerskapets tionde ........ kronor 3 897 954 Statsanslag ...................... » 371 514 Boställsavkastning ingående till kyrkofonden . . . » 150 555 Skogsförsäljningsmedel, brutto ........... >> 850 540 Överskott å församlingarnas avlöningstillgångar » 29 181 Ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar » 279 347 5 579 091

S_tTmma kronor 11 858 956.

Utgifter.

Löner för kyrkoherdar och komministrar ........... kronor 10 060 603 Lönetillökning enligt 4 5 löneregleringslagen ......... >> 100 000 Ålderstillägg för kyrkoherdar och komministrar ....... >> 325 448 Ur kyrkofonden utgående skjutshidrag till kyrkoherdar och

komministrar .......................... » 150 000 Arvoden åt koniraktsprostar .................. » 58 535 Arvoden och ålderstillägg åt adjunkter ............ » 325 000 Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort >> 15 000 Anslag till extra ordinarie präster för särskild prästerlig

tjänstgöring .......................... >> 35 000 Emeritilöner ........................... » 500 000 Kostnad för skogsindelning ................... >> 12 500 Kostnad för skogsskötsel .................... >> 210 000 Ersättning för vissa å ecklesiastika boställens skogsmark

belöpande utskyldcr och besvär ............... » 50000 Överskott i kyrkofonden ..................... >> 16 870

Summa kronor 11 858 956.

Denna finansplan visade alltså ett årligt överskott, kyrkofonden till godo, av allenast 16 870 kronor. Finansplanen upptog bland inkomsterna försam- lingsavgifter, dels personliga till belopp av 10 öre för person och dels i förhållande till bevillningstaxeringen till belopp av högst 6 öre per fyrk, motsvarande 60 öre per bevillningskrona. Riksdagen godtog ej förslaget om personliga församlingsavgifter men synes hava ansett, att den genom dessa avgifters borttagande uppkommande bristen för kyrkofonden, beräknad till 329 928 kronor, framdeles, då fonden skulle tagas i bruk för sitt ända- mål, skulle kompenseras av bevillningsbeloppens stegring och en påräknelig ökning i kyrkofondens inkomster, särskilt genom förhöjd avkastning av de ecklesiastika boställsskogarna.

Det kommu- Då i det följande i olika sammanhang beröres det kommunala skatte- 11:23:32:- underlagets betydelse vid de ekonomiska beräkningarna på ifrågavarande om-

utveckling råde, har det ansetts lämpligt att här införa en översikt av skatteunder— 7907—1929- lagets utveckling under åren 1901—1929.

Tablå 1. Det kommunala skatteunderlaget, uttryckt i bevillningskronor, för åren 1901—1929.

Antal bevillningskronor

Å r för landsbygden för städerna däravhfgxl'n Stock- iiåmåkfår 1901 ........................ 3 559 123 4 565 235 1 677 630 8 124 358 1902 ........................ 3 491 809 4 631 194 1 692 772 8 123 003 1903 ........................ 3 873 849 5 182 423 1 984 391 9 056 272 1904 ........................ 4 067 198 5 592 459 2 169 438 9 659 657 1905 ........................ 4 187 931 5 902 300 — 2 315 023 10 090 231 1906 ........................ 4 386 039 6 408 643 2 531 522 10 794 682 1907 ........................ 4 849 102 7 139 697 2 818 306 11 988 799 1908 ........................ 5 503 626 7 776 598 3 123 638 13 280 224 1909 ........................ 5 569 148 7 865 627 3 124 575 13 434 775 1910 ........................ 5 429 417 7 759 254 3 091 071 13 188 671 1911 ........................ 6 265 998 8 622 350 3 343 817 14 888 348 1912 ........................ 6 524 833 8 953 126 3 484 382 15 477 959 1913 ........................ 7181744 9 972 877 3 931304 17 154 621 1914 ........................ 7 549 519 10 542 399 4 061 883 18 091 918 1915 ........................ 7 453 920 10 810 324 4 057 768 18 264 244 1916 ........................ 8 534 259 14 471 196 5 181004 23 005 455 1917 ........................ 11 515 237 20 244107 7 307 801 31 759 344 1918 ........................ 15 892 492 23 838 291 8 790 257 * 39 730 783 1919 ........................ 19 394 895 30 454 257 10 702 283 f 49 849 152 1920 ........................ 24 135 835 38 717 869 13 708 711 62 853 704 1921 ........................ 25 106 256 33 376 990 11 975 133 , 58 483 246 1922 ........................ 17 350 770 26 798 550 ' 9 869 400 44 149 320 1923 ........................ 14 682 020 22 877 070 8 589 150 37 559 090 1924 ........................ 14 589 700 22 692 250 8 566 660 ; 37 281 950 1925 ........................ 15 190 770 23 240 830 8 886 410 _; 38 431 600 1926 ........................ 15 519 820 23 965 640 9 382 980 ' 39 485 460 1927 ........................ 15 746 820 24 827 120 9 875 190 ; 40 573 940 1928 ........................ 16 337 280 26 007 410 10 357 430 ; 42 344 690 1929 ........................ 16 181 052 28 243 368 11 584 060 f 44 424 420

' Uppgifterna äro för åren till och med 1921 hämtade ur de av statskontoret upprättade årliga generalsammandragen Över taxeringen, för åren 1922—1929 ur Sveriges officiella statl- stik: Skattetaxeringarna. 1929 års siffror avse skattekronor.

AV tablån framgår, hurusom det kommunala skatteunderlaget allt ifrån sekelskiftet i stort sett oavbrutet stegrats, en stegring som väl huvudsakligen varit beroende av ökning i det allmänna välståndet men även haft sin orsak i penningvärdets nedgång, ändringar i skattelagarna och en noggrannare taxe- ring. Räknat från 1906, vilket års siffror ligga till grund för beräkningen av församlingsavgifter i 1910 års finansplan, och fram till år 1929, har skatte- underlaget mer än fyrdubblats. Ökningen fördelar sig tämligen jämnt på lands— bygd och städer, dock är stegringen starkare för de senare, trots det att från och med år 1921 inkomst av fast egendom taxerats även till inkomstbevillning.

C. Finansieringssystemet i tillämpningen.

I en redan år 1916 av trycket utkommen skrift1 har kontraktsprosten M. Lundborg ägnat verkningarna av 1910 års lönelagstiftning i, bland annat, här närmast ifrågavarande hänseenden en ingående undersökning och kritik. Ehuru denna undersökning framlades redan vid en tidpunkt, då berörda lagstiftning blott ett par år varit i tillämpning, har dock enligt de sakkunnigas mening författaren lyckats i stort sett med skärpa och träff- säkerhet framhålla de betydande inre motsägelser, av vilka denna lagstiftning i förevarande avseende lider. Särskilt har av författaren påvisats en all— män felkonstruktion av systemets ekonomiska grundval, en felkonstruktion, vars irrationella konsekvenser redan på ett tidigt stadium kunnat spåras och sedermera under den följande utvecklingen allt klarare framträtt.

Kontraktsprosten Lundborgs omförmälda undersökning, såvitt den berör det i detta kapitel behandlade ämne, återgives här nedan i sammandragen form. I avseende å densamma må anmärkas, att något senare siffermaterial än det, som avspeglar förhållandena år 1915, icke kunnat för denna fram- ställning komma i betraktande. Något senare bokslut för kyrkofonden har icke varit för undersökningen tillgängligt än det, som avser räkenskaperna för år 1914. Påpekas må vidare, att då till granskning upptages verkning- arna av den med lagstiftningen åsyftade tvåfaldiga skatteutjämningen dels mellan de olika beskattningsföremålen och dels mellan de särskilda pastoraten —- verkningarna i dessa hänseenden ieke på alla punkter i fram- ställningen hållits strängt åtskilda.

I (len omförmälda skriften anföres sålunda, att prästlöneregleringskommittén i sitt (betänkande av år 1903 beräknade prästerskapets avlöning bestridd på följande sätt-:

Avkastning av boställen och vissa andra för—

samlingarnas egna tillgångar och donationer kronor 2 506 914 : 25'55 procent Församlingsavgifter .............. » 3 581 672 :: 36'52 >> Tillskott från kyrkofonden .......... » 3 721 173 _ 37'93 >>

Summa kronor 9 809 759 = 100'00 procent.

1 De nya prästlöneregleringslagarna i deras tillämpning. — Granskning och Reformförslag. A.-B. Gleerupska Universitets—Bokhandeln, Lund. " Prästlöneregleringskommittén, Betänkande och förslag IV, s. 250—251 och 276—277; den här ovan upptagna beräkningen är den i den slutliga tinansplanen ?: s. 276—277 förekommande.

Tidigare kritik av systemet: undersökning av ”. Lund- borg.

Därvid beräknades dock kyrkofonden, även sedan 500 000 kronor utgått för emeri'tilöner, vinna ett årligt överskott av ej mindre än 783 049 kronorl, vadan en eventuell sänkning av då i församlingsavgifterna inräknadc personella avgifter ifrågasattes såsom möjlig.

Den är 1910 på grundval av 1909 års prästlönercgleringssakkunnigas förslag i Kungl. Maj:ts proposition framlagda finansplanen upptoge visserligen en till 10 636 051 kronor ökad avlöning till prästerskapet, men ökningen 826 292 kro— nor motsvarades fullt ut av ovan beräknade överskott 783 049 kronor + beräknad kostnad, 36000 kronor, för stiftslånekassor, som icke kommit till stånd,—j—be- skattningen av de prästerliga fyrkarna, omkring 50 000 kronor, =: 869 049 kronor. Således hade icke därigenom uppstått någon överbelastning av kyrkofonden. På grund av ökning av flera inkomsttitlar kunde också 1910 års proposition i sin finansplan räkna med ungefär liknande anspråk på fonden, eller att den skulle behöva svara för cirka 38 procent av prästerskapets avlöning.

Men under de mellanliggande sju åren, sedan sist angivna beräkningar gjordes, hade kyrkofondens bärkraft ytterligare ökats: a) genom istort sett väsentlig ökning av arrenden och skogsmedel, även om under de närmaste åren någon mindre del motvägdes av nybyggnadsavdrag å de från prästgårdarna utbrutna löneboställena, b) genom högre ersättning av staten för den indragna tionden, enär den 50-äriga medelmarkegången ökats genom senare årens stegrade sädes— priser, e) framför allt genom den stora ökningeni antalet beskattningsbara fyrkar i församlingarna, varigenom församlingarnas egen bärkraft väsentligt ökats och i följd därav mindre anspråk komme att ställas på kyrkofonden, samt slutligen d) genom fondens egen omedelbara tillväxt och därav verkade ökade ränteinkomster. Den faktiska ökningen under de särskilda inkomsttitlarna kunde naturligen ickei den förevarande undersökningen beräknas. Stegringen kunde endast approximativt antydas i några fall. Sålunda torde tiondeersättningen kunna antagas stiga med 1/10 av det i 1903 års finansplan beräknade. Statens tiondeersättning antogs då skola utgöra år 1917 1'5 miljoner kronor, år 1921 31 miljoner kronor och från och med 1926 fullt 3'8 miljoner kronor. Således skulle här vara inom några år att påräkna en ärlig inkomstökning för fonden av 150 000—380 000 kronor utöver det i finansplanen upptagna. Men största effekten gjorde dock den i följd av ökningen i det allmänna välståndet och en noggrannare taxering verkade stegringen i beskattningsbara fyrkar. Medan man 1903 räknade med 58 miljoner fyrkar, prästerskapets inbegripna, utgjorde antalet beskattningsbara fyrkar år 1915 ej mindre än 182 miljoner, således mer än det tredubbla. Detta ville säga det- samma som att det för att vinna de genom församlingsavgifter beräknade 353 miljoner kronor blott behövdes en genomsnittsbeskattning av 2 öre per fyrk.

Nu bleve visserligen icke beskattningen i genomsnitt lika i alla församlingar. l detalj kunde ju vinsten för kyrkofonden endast bestämmas med hjälp av taxe- ringslängderna. I övrigt kunde summan icke på förhand fixeras. Men om utveck- lingen finge fortgå i lugn, borde man kunna vänta jämn stegring, ty en ökning i församlingarnas bärkraft beredde i allmänhet en vinst för kyrkofonden.

Till belysning av kyrkofondens ställning vid början av dess verksamhet för den nya regleringen kunde ätergivas följande siffror:

I prästlöneregleringskommitténs finansplan upptoges såsom kyrkofondens kapi- taltillgängar: prästerskapets löneregleringsfond ............... kronor 3 801 725 ecklesiastika boställenas skogsfond .............. » 1 118 598 vissa pastorats fonder, Älvdalens m. fl ............. » 932 972

Summa kronor 5 853 295.

Oaktat sedermera Kungl. Maj:t behjärtat kraven från det lägst avlönade präster- skapet på ökad utdelning från löneregleringsfonden och de årliga utgifterna där- för väsentligen ökats, hade dock dessa besparingsfonder ytterligare vuxit. På grund därav kunde kyrkofonden börja sin verksamhet vid den nya regleringens inträde med ännu större kapitaltillgångar, såsom framginge av följande samman- drag av

Kyrkofondens räkenskaper 1914 '.

Debet.

Från präs[löneregleringsfonden överfört . . kronor 6 908 673: 89 Från ecklesiastika boställenas skogsfond . . >> 1 232 209: 35 Andel i ecklesiastika skogsmedel ..... » 1 409 713: 95

_ _ _ "* _ _ _ _ _ _ _ _ _ ___:Åii— _ 100—12219:21 Kredit.

Lönetillskott och ersättning för frångångna

förmåner ................. kronor 1 176 704: 49 Arvoden till e. o. prästmän ........ » 29 106: —

___—____——'——,—, _____ 1343479z73 Behållning ............................... 8 698 739: 48

10 042 219: 21.

llärav framginge, att fonden, oaktat de rätt stora utgifterna, inalles 1'34 mil— joner kronor, dock under året kunnat öka sina kapitaltillgångar med 558000 kronor och slutade året med ett kapital av 8 698 739 kronor. 1915 års bok— slut torde utvisa ännu större kapitalbehållning.

Den gamla tionden hade icke endast verkat orättvist därigenom, att den så gott som uteslutande vilat på jordbruket men föga eller alls intet på övriga be- skattningsföremäl, ehuru mängenstädes en mycket bärkraftigare industri eller andra förvärvskällor tillkommit. Trycket av tionden hade även verkat högst ojämnt i olika församlingar. —— Medeltalet för jordbrukets beskattning till präster- skapets avlöning utgjorde sålunda år 1896—1897 för hela riket 27 öre per fyrk, men gick i hundratals församlingar upp till 40—90 öre per fyrk, ja, i Kare— suando till icke mindre än 1 krona 24 öre, under det att samma skatt mången- städes stannade vid ett fåtal öre per fyrk, ja, i städerna vid 1 a 2 öre. Sedan övriga grundskatter på jorden redan åren 1896—1904 avskrivits genom småning- om skeende överflyttning på dcn efter allmänna bevillningen utgående krono- skatten, måste därför nödvändigt det allt starkare yrkandet göra sig gällande, att även prästtionden skulle avskrivas och på samma gång omreglering ske av prästerskapets avlöning till större likformighet. Det vore denna orättvisa för- delning av beskattningen till kyrkan, som man ville hava hortskaffad, och däri läge det ena av de båda motiven till det nya löneregleringssystemet.

Så, som detta blivit genom 1910 års löneregleringslagar ordnat, hade emeller— tid det hela icke endast blivit till det allra mesta en illusion utan till och med ökat den orättvisa man velat avskaffa. Detta omdöme gällde åtminstone beträf- fande den första hälften av 20-årsperioden.

Orsaken härtill vore i främsta rummet den, att man icke tagit steget från gammalt till nytt beskattningssystem helt ut utan endast till hälften.

* Enligt statskontorets sammandrag av räkenskaperna för de under dess förvaltning stå- ende fonder för år 1914.

Ordningen med avskrivningen av de grundskatter, på vilka det gamla indel— ningsverket vilade, skedde konsekvent och naturligt, i det att dessa grundskatter successive avskrevos och den nya ekonomiska grundvalen för motsvarande stats— utgifter lades genom uttaxering lika över hela riket och för alla skatteobjekt. Men vid avskrivningen av prästtionden hade man begått det förvånansvärda misstaget att lägga även den nya ekonomiska grundvalen för prästerskapets av— löning, såvitt gäller beskattningen, på så ojämnt underlag som

lzo) till en del på församlingarnas fortsatta tiondeavgifter (60 procent under tio år, så 40 procent 0. s. v.);

2:o) till en del på avgifter från respektive församlingar eller pastorat efter den vanliga kommunala beskattningsgrunden, och slutligen

3zo) blott till så stor del på en för hela riket lika beskattning, som mot- svarade den småningom inträdande tiondeavskrivningen i de olika pastoraten.

I följd av denna sammanblandning av dels gammal kommunal, dels ny kOlll- munal och dels statsbeskattning finge jordbruksfastigheterna under de första tio åren utgöra till prästerskapets avlöning:

lzo) 60 procent av de gamla tiondeavgiftcrna, som inbetalades till staten; 2:0) nya församlingsavgifter intill högst 6 öre per fyrk; i det stora flertalet landspastorat bleve regel 6 öre, endast i stadspastorat och där större industri eller eljest större inkomst av kapital eller arbete trädde vid sidan kunde de nya församlingsavgifterna begränsas till lägre belopp;

3zo) ökad kronoskatt, som betingades därav, att staten redan från början av ett pastorats inträde i regleringsperiodcn skulle till kyrkofonden inbetala hela den uppskattade tiondesumman.

Grundfelet i hela det nya lönesystemet läge uti de nya församlingsavgifterna, således uti betalningsgrunden nr 2 med fortsatt beskattning av pastoraten efter kommunala grunder. Därigenom kunde den ojämna beskattningen i olika pasto- rat iekc borttagas, förrän dessa särskilda församlingsavgifter helt försvunne och, liksom vid avskrivningen av indelningsverket, det gamla direkt avlöstes av att- män och lika beskattning.

I detta sammanhang framhålles, hurusom den minskning i skattebördan för prästerskapets avlönande, som kunde genom den nya ordningen uppkommai åtskilliga pastorat, mångenstädes uppvägdes av den ökade utdebitering, som erfordrades till bestridande av pastoratens utgifter för fullgörande av den ny- tillkomna byggnadsskyldigheten vid prästgårdarna.

Till den kvarstående ojämnhetcn i beskattningen räknades även (len omstän- digheten, att församlingarna i skogsbygden finge byggnadsvirke från boställena, medan de övriga pastoraten, som kanske bjöde på och finge avstå de värde- fullaste boställena, icke hade någon motsvarande lättnad i sin byggnadsskyl- dighet.

Författaren ingår dessutom på spörsmålet om utjämningen de olika beskattnings— föremålen emellan och framkastar den frågan, huruvida det tiondelyngda lant- bruket vunnit eller förlorat på den nya regleringen. Med stöd av siffermaterial, som emellertid på åtskilliga punkter giver rum för anmärkningar, göres gäl- lande, att från jordbrukets synpunkt sett en mycket måttlig skattevinst upp— stått endast i de förut allra tyngst beskattade pastoraten, under det att däremot säker skatteökning uppkomme i kanske flertalet pastorat. Och detta oaktat alla beskattningsbara fyrkar finge träda till hjälp vid församlingsavgifternas bestri- dande, oaktat tiondeavskrivningen finansierades av staten, och oaktat förbätt— ringen i avlöningen för en del av prästerskapet skedde delvis på bekostnad av prästerskapet i andra landsändar.

Varthän gå då, frågar Lundborg, de nya skatterna av de nya skattedragarna

eller rättare den gamla tionden, sedan de nya skattedragarna övertagit en större del av prästerskapets avlöning, var vore nyckeln till gåtan? Det vore den nye miljonären, »kyrkan», som söge till sig, och »kyrkofonden» hette dess kassa- kista. Men den stackars miljonären vore själv omyndig och finge ej hava hand om nyckeln varken till att hjälpa prästerskapet till välbehövlig ännu bättre ställ- ning eller till att efterskänka av de samlade skatterna.

Det vore icke att undra på att, när kyrkans ekonomi skulle ordnas helt igenom iföljd av den utav tidens krav påfordrade tiondeavskrivningen, den tillsatta präst- löneregleringskommittén fick tanken på att söka skaffa »kyrkan» såsom sådan en mera självständig ekonomisk ställning. Grunden var visserligen lagd genom be— sparingarna å den gamla >>prästlöneregleringsfonden», men denna grund var osäker och kunde falla undan. Därför ville man »för all framtid» garantera kyrkan en fast grund genom den av staten garanterade avlösningen av den gamla tionden, vilken beräknades skola giva inemot 4 miljoner kronor årligen.

Emellertid byggde man ett lönereglerings— och skattesystem, som med sin blandning av stats- och privatekonomi saknade förmåga till ackommodation efter tidsutvecklingen. I stället för att reglera beskattningen efter en enhetlig princip, så att uttaxeringen kunde såsom vanligt bestämmas efter den växande ekono- miska utvecklingcn och därigenom skattetungan successive minskas efter som bärkraften hos skattedragarna ökades, hade man, genom att på väl ej alla — så rättvis hade man ej varit men överhuvud taget på de flesta landspastorat, de minst bärkraftigas skuldror lägga en maximibeskattning, som i själva verket bleve en konstant beskattning, lagt grunden till en fondbildning av dimensioner, som man tydligen icke på förhand tänkt sig in uti.

Härefter framhålles, hurusom löneregleringskommittén räknat med 58 miljoner beskattningsbara fyrkar och på grundval härav beräknat församlingsavgifternas belopp, samt att man i 1910 års finansplan icke gjort någon väsentlig ändring härutinnan, ehuru under tiden dels det nya taxeringssystemet med självdeklara— tion införts, dels den allmänna ekonomiska utvecklingen tagit ett stort steg fram. Men till år 1915 hade antalet beskattningsbara fyrkar i Sverige tre- dubblats, i det att det vuxit från 58 miljoner till 182 miljoner. Härav följde, att pastoraten måste kunna taga på sig en mycket större andel av prästerskapets löner än som beräknats. Och i samma mån minskades kyrkofondens utgifter, medan dess inkomster vore konstanta eller till och med växte i följd av skogs- medlens och arrendemedlens tillväxt.

Nu kunde visserligen icke räknas med att pastoratens deltagande i präst- lönerna tredubblats med fyrkarnas tredubbling, ty så inkonsekvent vore denna reglering. Men tydligt vore, att en stor del av denna tillväxt i församlingarnas ekonomiska bärkraft högst väsentligt ökat församlingsavgifterna och därmed minskat fondens utgifter. Verkan vore denna:

a) alla rikare församlingari stad och på land, vilka kunde stanna under 3 öres uttaxering per fyrk, finge genom sin tillväxt del av därav beroende minskning i församlingsavgiftcrna och bleve således fritagna från att lätta kyrkofondens utgifter för lönetillskott utöver vad de en gång avstått i boställen och andra egna lönetillgångar;

b) alla, som blott behövde 4—6 öres uttaxering, bidroge ej heller till fondens lättnad; men

e) alla fattigare församlingar, som behövde en uttaxering av 6 öre eller där- över, de finge spänna krafterna allt mera. Och varje fyrk, med vilken dessa församlingars skatteunderlag växte till, minskade kyrkofondens utgifter med 6 öre; och

d) varje fyrk, som kunde medgiva en sänkning i ett pastorats uttaxering till

De sakkunni- gas gransk- ning av finan- sieringssyste- met.

Systemet be— dömt ur prin- cipiell syn- punkt.

inemot eller under 3 öre, medförde, att pastoratet finge av egna överskjutande lönetillgångar avstå ett motsvarande belopp 1. Sina slutsatser av den ovan i sammandrag återgivna granskningen har Lund- borg sammanfattat sålunda.

Det gällande systemet för finansieringen av prästerskapets löner visade en sammanblandning av gamla och nya beskattningsformer, av allmän och kommunal beskattning samt av en från statsekonomisk synpunkt tydligen förkastlig, efter privatekonomiska grundsatser bestämd fondering av en generations under för- sakelser och svårigheter gjorda besparingar, för att lämna räntebärande kapital i arv åt andra generationer. I alla dessa avseenden företedde detta system en oklarhet och halvhet i de ledande grundsatserna, som tydligen visade, att det icke från början varit genomtänkt i alla de konsekvenser, som en tillämpning av detsamma måste medföra. I fråga om kyrkofonden uppställer Lundborg frågan: Kommer kyrkan att i en framtid få gagn av allt detta hopade kapital? och besvarar för sip del spörsmålet så: Det hade aldrig varit den protestantiska kyrkans mål att samla kapital, och hon räknade det icke såsom välsignelse. Den stode icke heller nog självständig för att kunna disponera det efter egna behov. Naturligtvis komme statsmakterna vid nästa reglering, om ej förr, att icke endast räkna med de hopade miljonerna utan även taga dem i bruk — kanske alls icke till kyrkliga ändamål.

Såsom av de sakkunniga redan framhållits, måste den kritik, som sålunda riktats mot det genom 1910 års lagstiftning införda systemet för finansie— ringen. av prästlönerna, i väsentliga stycken anses befogad. För egen del vilja de sakkunniga anföra följande.

Den till grund för 1910 års proposition i prästlönefrågan liggande finans- planen, vilken i huvudsak överensstämde med motsvarande av 1909 års- prästlöneregleringssakkunniga uppgjorda plan, hade till syfte att uppvisa, huruledes, därest de framlagda förslagen till lönefrågans lösning bleve antagna, de enligt förslagen beräknade utgifterna och de tillgängliga in— komsterna för deras gäldande skulle balansera vid den tid, då samtliga pastorat blivit nyreglerade. Bland utgifterna upptogos löner och arvoden till de belopp, till vilka dessa enligt den föreslagna lagstiftningen beräk- nades uppgå. Övriga utgiftsposter ävensom inkomstposterna beräknades efter de ekonomiska förhållanden, som voro rådande vid planens upprät- tande. Beträffande samtliga dessa poster byggde således planen på det antagandet, att någon åtminstone mera väsentlig förändring av nämnda förhållanden icke komme att inträffa under tiden, intilldess nyregleringen fullständigt genomförts.

Inledningsvis har påpekats, hurusom denna nyreglering kan anses prak- tiskt taget fullbordad med ingången av ecklesiastikåret 1926—1927. Antalet pastorat, i vilka tillämpligheten av äldre lönereglering kvarstår efter nämnda tidpunkt, är nämligen endast 25. Giltighetstiden för löneregleringarna i dessa pastorat har successivt löpt och löper till ända åren 1927—1934 och 1942, dock att på grund av föreskriften i 2 % tiondeavskrivningslagen den eventuellt kan upphöra tidigare.

* Slutsatsen i denna generella form icke fullt riktig. (Anm. av de sakkunniga.)

Den nuvarande tidpunkten är följaktligen väl lämpad för ett slutgiltigt fastställande av utfallet utav 1910 års finansplan.

Vad kyrkofonden beträEar hava, på sätt framgår av sammanställningen ovan å s. 22, intill den 1 juli 1929 fondens inkomster överskjutit utgifterna med över 41 miljoner kronor. Utgår man från den kapitalbehällning,varmed fonden beräknats komma att börja sin verksamhet], visar fondens behållning den 1 juli 1929 en mer än sjudubbling av det beräknade beloppet. Jämfört med den faktiska behållningen den 1 januari 1914, då fonden upplades, hava dess kapitaltillgångar under 151/2 år mer än sexdubblats.

Huru hava då i övrigt de särskilda posterna i 1910 års finansplan mot— stått verklighetens påfrestningar-? För att få detta förhållande siffermässigt belyst hava de sakkunniga till en början låtit upprätta en tablå till utred— ning av frågan, i vilkeny'mån kyrkofonden under ecklesiastikåret 1926—1927 behövt anlitas för prästerskapets avlöning eller erhållit överskott av de till pastoratens disposition för prästerskapets avlöning ställda medel.

De genom denna tablå — 1926 års avlöningstabell '3 — vunna slutsiffrorna för varje stift meddelas här efteråt.

1 Detta belopp synes utgöra omkring (i"—3 miljoner kronor; se Kungl. Maj:ts prop. 1909 nr 39 s. 188- ” Rörande den metod, som följts vid uppgörande av 1926 års avlöningstabell, torde de sakkunniga kunna inskränka sig till följande upplysningar. Antalet pastorat, som vid ingången av ecklesiastikåret 1926—1927 ännu icke inträtt i den nya regleringen, utgör 25. Beträffande 18 av dessa pastorat utgår tabellen i fråga om den kyrkliga indelningen och organisationen från den faktiska situationen den 1 maj 1926 samt i fråga om antalet befattningshavare, dessas tjänsteställning och avlöningsförmåner från här- utinnan föreliggande ehuru ännu ej slutligen prövade förslag. Beträffande återstående 7 oreglerade pastorat, för vilka vid tiden för tabellens upprättande men efter den 1 maj 1926 ny lönereglering blivit definitivt fastställd, har iakttagits vad uti löneregleringsresolutionerna i ovan angivna hänseenden föreskrivits. Beträffande samtliga de ifrågavarande oreglerade pastoraten må vidare anmärkas: Å de särskilda lönebeloppen hava beräknats därå belöpande tillfällig löneförbättring och dyrtids- tillägg. Inkomstbeloppen inom pastoraten hava uträknats med ledning av 1925 års taxeringar. Boställsarrenden, lägenhetsavgälder, fondräntor och skogsförsäljningsmedel hava upptagits till samma uppskattade belopp, med vilka kyrkofondskommittén räknat vid uppgörandet av : 1921 års avlöningstabell, dock att i fråga om tre av de pastorat, för vilka resolutioner om . ny lönereglering meddelats, skogsförsäljningsmedlen upptagits till de i vederbörlig ordning fastställda beloppen (se nämnda kommittés huvudbetänkande s. 47—48). Beträffande samtliga övriga (nyreglerade) pastorat hava i fråga om den kyrkliga organisa— tionen och indelningen samt antalet befattningshavare och dessas tjänsteställning beaktats bestämmelserna i löneregleringsresolutiouerna. För erhållande av övrigt för tabellen erforder- ligt siffermaterial hava de sakkunniga från vederbörande pastorer och kyrkoråd införskaffat dels avskrifter av den s. k. tablån nr 2, som författningsenligt jämlikt fastställt formulär upprättats efter utgången av ecklesiastikåret 1926—1927, dels specificerad uppgift rörande beloppen ej mindre av ålderstillägg och fast skjutsersättning, som för samma ecklesiastikår f uppburits av pastoratets prästerskap, än även av hyresersättning, som enligt lönereglerings- f resolutionen utgått till i pastoratet anställd prästman. Efter den granskning av dessa tablå- , avskrifter och specificerade uppgifter, som de sakkunniga kunnat företaga, hava de däri meddelade siffrorna lagts till grund för avlöningstabellen. Beträffande tillförlitligheten av nämnda sifferuppgifter hänvisas till s. 44 här nedan.

Utfallet av 1910 års finansplan.

Tablå 2. 1926 års

1 2 5 | 4 | 5 5 | 7 | 8 | 9 i Avlöningstillgångar inom pastoratet 29135; rtörsamnnsa- Prästerska_ Lönerna (kol. 6) bestridas pets löner ,,,, (utom ,_ __alderstill- 155232; IIgela inkolmst- laågsäfåiåltz- gifter till arrende av 10 e nom -' _ .. . _ b 1 l” ..

S t i I t epalågoratett ågåinv. 371032: 255533?) 115255? ååå boställen, 31953"? beramat enllgt Arrende gnider, mede] jämte tlll- for varje lagenhets- m (1 1 [dt— lonereglermgs- av löne- ränta, & maxlml- (amg löne- helt__eller avgalder, gaee edb lagen 19 9 110) boställen fonderade belopp förbättring, påborjat ranta & knrkollr

19 5 23) medel enligt ödehygds- tiotal kro- tenderade 103171 den m. m. 11) 5 4:0) tillägg nor av hela medel etc. Jfr kol..5 19 5 3,0) och dyr-tids. inkomst- Jir kol. 3, tillägg beloppet 4 och 12 inom pastoratet Kr. Kr, Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Uppsala ...... 369 564 645 127 050 90 591 387 683 1 935 199 847 911 169 057 254 761 Linköping 225 924 4517 161 958 40 031 130 441 1 494 101 569 019 186 237 110 990 Skara ......... 171 165 449 193 660 39 325 84 102 1 418 595 432 010 221 407 82 515

Strängnäs 246 361 636 116 084 45 821 66 792 1 211 645 572 497 130 823 49 481 Västerås ...... 219 505 869 90 217 44 079 253 375 1 323 805 605 268 124 411 198 896 Växjö ......... 180 221 280 153 978 46 578 282 215 1 685 920 507 485 191 225 217 100 Lund ......... 562 854 835 640 621 88 340 10 820 2 560 081 1 194 454 601 828 10 820

Göteborg.... .. 493 006 904 120 172 40 767 42 490 1 709 822 783 336 137 458 42 436 Karlstad ...... 148 896 500 53 240 44 572 329 200 1 037 484 412 646 90 301 152 508 Härnösand 164 874 106 46 382 54 309 514 824 1 203 793 459 543 96 430 287 198

Luleå ......... 158 236 916 49 893 28 471 68 935 1 090 552 390 179 74 751 60 555 Visby ......... 20 110 952 39 067 5 559 8 950 286 278 58 370 43 443 8 950 Stockholms

stad 870 999 446 575 5108 610 062: 610 062 — Hela riketB 831 722 989|1 792 8971 573 55112179 827 17 567 33717 442 780 2 067 37111 476 210

_1926 års Med användande av slutsiErorna i 1926 års avlöningstabell och med be— hnusplw' gagnande jämväl av kyrkofondens räkenskaper för budgetåret 1926—1927 ävensom av det material i övrigt, som stått till de sakkunnigas förfogande, har härefter upprättats nedan intagna tablå 3, utvisande huru samt- liga inkomster och utgifter i det prästerliga avlöningsväsendet balanserat under ecklesiastikåret 1926—1927. I det allra huvudsakligaste avse de i denna tablå upptagna siffrorna de verkliga inkomst— och utgiftsbeloppen. Tablan utgår emellertid, liksom fallet är beträffande avlöningstabellen, från det antagandet, att även den vid ingången av nämnda eeklesiastikår ännu oreglerade, till antalet obetydliga gruppen pastorat (25 st.) blivit föremål för nyordning enligt 1910 års lönelagar. Vissa smärre avvikelser från de fak-

avlöningstabell. | 10 | 11 | 12 | 16 | 14 | 15 16 17 18 | 19 ' Från kyrkofonden till medelst pastoratets präster- Kyrko- skap

—f— f f — — fonden enl. ——— ———- * | försam- kyrko- Tillpasto- i lingsav- fondsl. 35 ratets ' sitter till 5 mom. till— ' prester- Tillfällig

belopp av kommande eventuellt 122116; fåglååg löneför-

Ylterlisafe tillskott 009" fo ' _ Re , 11 bättring D "mg - tå. d 1 _ 1 tkl. Znem .. L.

|hl)ög:tvgr(jerae lrååååggo— åeäåflnrä- ådgerigilli- utgående rixlizgriso- anlåf; 14 (den 10" oigåi? tillagg

helt eller enligtlöne- avgälder, lägg enligt skjutsen lutionen 15 tillägg | påbörjat reglerings— ränta. &. loneregIe- sattmng utgående tiotal kro- lagen 21 5 fonderade rlngslagen hyreser-

ner av hela medel etc. 6 5 sanning

inkomst- Jir kol. 3, | | beloppet 4 och 8 | Inom ' | | pastoratet 1 | | 1 | | Kr. Kr. Kr. . Kr. Kr. | Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. 1 | 293 087 370 383 48 584 10 552 36 750 16 200 1 998 701 1 255 213: 178 948 501 058 | 253115 374740 15752. 12210 35720 1090q 1552931 961042| 144378 388681 . 199012 483651 11578. 8155 '35250 1200 1463200 899776| 142915 375904 | 210 380 248 464 31082| 6 600 26 975 9 075 1 254 295 774 874| 113 335 323 436. | 235236 159994 9885| 6490 28150 14100 1372545 853360 120994' 349451 | 248001 522109 9331| 12540 48725 11400 1758585 1064171| 170665* 451084 | 379 023 373 956 127 133 12 245 51 125 89 850| 2 713 301 1 659 690| 213 019 687 372; | 241 790 504 802 23 481| 3 931 37 058 14 500, 1 765 311 1 112 503 152 467 444 852; | 171701 210328 7511 3470! 27425 18275|l 081654 661990| 99296 276198 | 185307 175315 42611 400 29800 14585 1248576 773253| 111633 318907 | 218 5551 346 512 3 613 —— | 21 100 21 6471, 1 133 299 706 780| 109 337 274 435: | 31 244| 144 271 1 183 2 000' 2 375 | 290 653 185 730 26 900 73 648; ' * | | | 5 | _ | — 5 683| 4 800 450| 11 000| 626 312 423 0191 45 500 141 543! | "2 666 451|3 914 525| 299 077| 83 393| 380 903| 227 730|18 259 363 11331401|1629 387 4 606 5492

tiska inkomst— och utgiftsbeloppen hava med hänsyn härtill ägt rum. Här— jämte måste reservation göras för de avvikelser, som kunna vållas därav, att angivna bokslut för kyrkofonden grund av bokföringstekniska skäl icke helt ansluter sig till ecklesiastikåret 1926—1927. Då den ifrågavarande tablån uppgjorts i syfte att åskådliggöra utfallet av 1910 års finansplan för ecklesiastikåret 1926—1927, har, om än uppställningen av den sistnämnda finansplanen lämnar rum för vissa befogade anmärkningar, samma upp— ställning för underlättande av en direkt jämförelse av de särskilda posterna följts vid upprättande av tablån. Tablån, som i det följande, ehuru i viss mån oegentligt, torde betecknas såsom 1926 års finansplan, åter-gives här efteråt.

3 _— 2905

21.

Jämförelse mellan 1910 och 1926 års finansplaner.

Inkomster.

Församlingarnas tillgångar och bidrag till prästerskapets avlöning:

Arrendemedel ................... Lägenhetsavgälder och räntor m.m. . . . . .| kronor 2 067 000 Församlingsavgifter, som ej återgäldas ur kyrko-

fonden ................ . ..... » 10 109 000

Kyrkofondens inkomster:

Ersättning för prästerskapets tionde ....... kronor 14 604 000 » för anslag i krono- och kyrkotionde m. m. ...................... >> 305 000 Arrendemedel från de till kyrkofonden indragna boställena .................... » 191 000 Skogsförsäljningsmedel (efter avdrag av avverk— ningskostnaderna) ................ » 3 659 000 Från pastoraten inlevererade överskottsmedel. . >> 299 000 Ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar » 1 731 000 Diverse ........... . ......... . . » 24 000

12 176 000

10 813 000

Summa kronor 22 989 000.

Utgifter.

Löner, tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar

och ständiga adjunkter ............. kronor 17 567 000 Ålderslillägg åt kyrkoherdar och komministrar » 83000 Skjutshidrag till kyrkoherdar och komministrar » 381 000 Kontraktsprostarvoden jämte tillfällig löneförbätt-

ring och dyrlidstillägg ............. >> 98 000

Adjunktsarvoden jämte ålderstillågg med dårå ut— gående tillfällig löneförbättring och dyrtids-

tillägg ....................... » 280 000 Reseersättning till e. o. prästmän samt till präst-

män, som tjänstgöra i mer än ett pastorat . . » 36 000 Anslag till e. o. prästmän för särskild tjänst-

göring ...................... » 71 000 Emeritilöner .................... » 551 000 Skogsförvaltnings— och skogsvårdskostnader . . . » 1 208000 Bidrag till utgörande av utskylder för ecklesia-

stik skog ..................... » 17 000 Diverse utgifter .................. >> 50 000 Överskott .................................

20 342 000 2 647 000

Summa kronor 22 989 000.

Vid en granskning av den här återgivna 1926 års finansplan tilldraga sig vissa siEror i första hand uppmärksamheten. Riktar man blicken till en början på utgiftssidan, befinnes, att summan avlöning för ordinarie präster (inklusive arvoden åt ständiga adjunkter men exklusive ålderstillägg,

1 Beloppet motsvarar slutsiflran i kol. 3 av tablå 6 ä 5. 47 här nedan.

skjutsersättning och hyresersättning) stegrats från cirka 102 miljoner kronor 1 (1 och 2 posten i 1910 års plan) till över 17'5 miljoner kronor (1 posten i 1926 års plan). Ökningen .beror till allra väsentligaste delen på den präster— skapet förunnade tillfälliga löneförbättringen samt dyrtidstilläggen. En andra utgiftspost, som visar synnerlig stegring, är posten skogsförvaltnings- och skogsvårdskostnader. I 1910 års plan uppgår beloppet till sammanlagt cirka 02 miljoner kronor (10 och 11 posten). I 1926 års plan redovisas ett motsvarande belopp å cirka 1'2 miljoner kronor (9 posten).

Men förskjutningarna äro än mer betydande å inkomstsidan. Försam- lingsavgifterna, i 1910 års plan upptagna till 41 miljoner kronor, hava i 1926 års plan stigit med 6 miljoner kronor till 101 miljoner kronor. Posten ersättning för prästerskapets tionde har ökat med 0'7 miljoner kronor, skogs— försäljningsmedlen med cirka 28 miljoner kronor samt ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar med nära 1'5 miljoner kronor.

Den ojämförligt betydelsefullaste utgiftsposten i det prästerliga avlönings- väsendet utgöres av de lönebelopp, vilka jämlikt reglerna i 19 och 21 på löneregleringslagen gäldas av pastoraten med bidrag från kyrkofonden. Av intresse är att åskådliggöra, huruledes förhållandet mellan pastoratens och fondens bidrag för bestridandet av nämnda utgiftspost förskjutits. Enligt 1910 års finansplan jämförd med de beräkningar, som legat till grund för densamma, och enligt 1926 års avlöningstabell, som i huvudsak avspeglar de verkliga förhållandena, gestaltar sig repartitionen sålunda:

1 9 1 0. | Lönerna bestridas medelst Milj. kr. %bZlbptSZZL Församlingsavgitter ............................................................... 41 40-2 Arrenden, ]ägenhetsavgålder, räntor och skogsmedel ............... 2'8 274 Bidrag av kyrkofonden ........................................................ | 33 324 | Summa 10'2 1000 1 9 2 6. | Lönerna bestridas medelst Milj. kr. %b21066621—- F örsamlingsavgitter .............................................................. 10'1 57'7 | | Arrenden, lägenhetsavgälder, räntor och skogsmedel .................. 35 200 | Bidrag av kyrkofonden ......................................................... 39 223 Summa 17'5 100'0

l 1 I detta belopp ingå icke arvoden åt ständiga adjunkter, vilka befattningar tillkommo genom beslut av 1910 års riksdag.

Tablå 4, utvlsande huru enligt 1926 års avlöningstabell pastoraten ! de olika stiften fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av de iörsamlingsavgilter, som varje pastorat beräknats komma att få vidkännas för bestridande av kost- naden för prästerskapets löner jämte tillfällig lönelörbättring samt dyrtids- och ödebygdstillägg.

1 2

|3|

4|5|5|718|

9|10|

11|12113|14

15|

16

| 17118||19| 20121|12| 2n| 24] 25|2c|

Antal redo- Stift visade pasto- rat

Stadspustorat

Landspastorat

Stads— och landspastorat '

öre

2 öre

2'1— 2'9 öre 1-1— 3 3-1— 4-1—5-1— öre 4 öre 5 öre — 6 öre

6'1— öre

öre

2'l—- 2'9 öre 1'l—— 2 öre

3'1—— 4 1—— 4 öre

5 öre

|5.,_

|

|G öre

6'1—- öre 1 1—1—-2'21_9— 3 3—1— 4-1— 5-1— 61— öre 2 öre öre öre 4 öre 5 öre 6 öre öre

Uppsala ...... 162 Linköping... 140 Skara ...... . . . 1 17 Strängnäs 108 Västerås ...... 1013 Växjö ..... 145 Lund ......... 236 Göteborg 122 Karlstad ...... 74 Härnösand .. 88 Luleå ......... 55 Visby ......... 36

Stockholms stad ...... 1 8

13

CDCDQQ'G'I

| stim—Hydnum

NNCONNNHHr—(Q'll—t

| COCONv—lr—t

5______

| |

|-

(N'—| (N

cr. var—11—

12 19

COCO'QHCOv—d

bmäw

[—

23

wmcoco

10 99 103 97 68 50 104 118 17 11

O':

10 101 7 105 4 97 9 69

10 51

107

22 120 88 45 41

39

thanl en '.t— I—mwrcoox

'—'| sti v—f CQ ...

IO CD 01 92

waGl l—CDCDCO

"stl (N O (N O? (N (Dh—QHIwaOQHCNv—v—t campar—CO _-

135—______

Hela riket 1 404

23

42|32|10|19| 9

2 1

66 84

| 885

24| 48 45 132 85 87 86 897

Tablå 5, utvisande huru enligt 1926 års avlöningstabell pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av de törsamlingsavgifter, som varje pastorat beräknats komma att få vidkännas för bestridande av kostnaden för prästerskapets löner jämte tillfällig lönetörbättring samt dyrtids- och

ödebygdstillägg. Stadspastorat Landspastorat Stads-ochlandspastorat Församlingsavgifterna , utgå med Antal 0 Antal 0 Antal ,, , pastorat Å pastorat A pastorat A”

1 öre ............... 23 15-4 1 0—1 24 1": 1'1—2 » ............... 42 282 6 05 48 34 2-1—2-9 » ............... 32 215 13 10 45 S'?

3 » ............... 10 6'7 122 9.7 132 9'4 3'1—4 » ............... 19 128 66 55 85 61 4'1—5 » ............... 9 6'0 78 G".) 87 62 5'1—6 » ............... 2 13 84 6'7 86 61 6-1— » ............... 12 8-1 985 705 897 ] 639

Summa 149 100-o 1 255 | 100-o | 1404 ! 100—o

En jämförelse mellan siffrorna i de å s. 35 intagna sammanställningarna giver omedelbart vid handen, att beräkningarna från år 1910 blivit från grunden upprivna. Medan de kyrkligt—kommunala skattemedlens andeli ifråga- varande utgift stigit från 40'2 procent till 57'7 procent, har kyrkofondens bidrag till samma utgift sjunkit från 324 procent till 223 procent. Absolute taget utvisar fondens bidrag en ökning av allenast 0'6 miljoner kronor. Av en sammanställning utav siffrorna i 1910 och 1926 års iinansplaner framgår, hurusom denna ökning ävensom den inträdda stegringen beträEande vissa av de utgiftsposter, vilka bestridas av kyrkofonden ensam, icke blott uppvägas av ökningen å. vissa kyrkofondens inkomsttitlar. Dessa senare ökningar visa sig därjämte med mycket betydande belopp överstiga utgiftsstegringarna.

Till belysning av hur under ecklesiastikåret 1926—1927 belastningen i fråga om församlingsavgifterna varierat inom olika pastorat meddelas före— stående två tablåer 4 och 5.

Av tablå 5 framgår, hurusom den ovan angivna utgiftsposten å cirka 17'5 miljoner kronor (lön, arvode, tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och eventuellt ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga ad- junkter) under ecklesiastikåret 1926—1927 krävt en utdebitering av försam- lingsavgifter av följande storlek: under 3 öre per tiokrona (30 öre per bevillningskrona) i 83 procent av samtliga pastorat, jämnt 3 öre i 9'4 procent, över 3 öre men icke över 6 öre i 18'4 procent samt över 6 öre i 63'9 procent av pastoraten. Ser man på stadspastoraten särskilt för sig, visar sig belast- ningen vara ojämförligt mindre. Procenttalen äro här respektive 65'1, 6'7, 20'1 och 81. I icke mindre än 43'6 procent av stadspastoraten hava för- samlingsavgifterna uppgått till allenast 2 öre per tiokrona eller därunder.

Den olika. be- lastningen av pastoraten genom församlings- avgifterna.

Den år 1910 åvägabragta skatteutjämningen mellan pastoraten innebar ett givet framsteg vid jämförelse med de förhållanden, som tidigare rådde, men utjämningen kan dock betraktas som föga djupgående. Tablå 5 här ovan utvisar, att under ecklesiastikåret 1926—1927 den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten i det stora flertalet landspastorat (705 procent) nådde maximigränsen men att kvoten i flertalet stadspastorat kunde hållas mer än hälften lägre. I åtskilliga församlingar i Stockholm och Göteborg uppgick kvoten på grund av rikligt skatteunderlag till blott en ringa bråk- del av lönelagens maximisiffral. Utdebiteringen för prästlöneändamål inom den stora massan landspastorat översteg alltså flerdubbelt utdebiteringen för samma ändamål inom ett avsevärt antal stadspastorat, en ordning som knappast kan anses vara med billigheten överensstämmande.

Härtill kommer, att åt finansieringssystemet givits en sådan konstruktion, att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkas av inträdande stegringar i skatteunderlaget. Inom vissa och företrädesvis de »rikare» pastoraten kan dylik stegring utnyttjas till sänkning av ut- debiteringskvoten för församlingsavgifter. Inom andra och företrädesvis de ekonomiskt svagare pastoraten föranleder stegring av skatteunderlaget iall- mänhet icke någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten, utan den absolute sett ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant pastorat kommer i stället indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden till— föres motsvarande ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlönings— tillgångar, eller ock det vanligaste —— så, att fondens bidrag till präst- lönerna i pastoratet kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införan— det av 1910 års finansieringssystem, har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande utveckling av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem, som haft förhållandevis rikligare skatte- underlag.

Bortser man från det speciella spörsmålet om tiondeavskrivningens verk- ningar med avseende å skattebelastningen å jordbruksfastigheterna under avskrivningstiden, ett spörsmål, vartill de sakkunniga i det efterföljande återkomma, visa sig sålunda de här ovan meddelade siffrorna beträHande kyrkofondens tillväxt och den omfattning, vari de kyrkligt-kommunala skattemedlen kommit att tagas i anspråk för prästlöneändamål, på ett slående sätt bekräfta den av Lundborg framförda kritiken av det gällande löne-

' Den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten för ecklesiastikåret 1926— 1927 understiger i Stockholm i Jakobs församling 0'3 öre, i Engelbrekts 0'4 öre, i Klara och Oscars 0'5 öre och i Hedvig Eleonora 06 öre. I Matteus församling i Stockholm och i Danderyds pastorat, inklusive Djursholms stad, understiger den 0'7 öre, i Katarina och Gustav Vasa församlingar i Stockholm understiger kvoten 09 öre, i Johannes, Adolf Fredriks, Högalids, Kungsholms och St. Görans församlingar i Stockholm samt i de tio Göteborgsför- samlingarna 1 öre, allt för 10 kronor av inkomstbeloppen räknat.

systemets ekonomiska grundval. Den faktiska utvecklingen efter den tid— punkt, då nämnda undersökning företogs, har blott ådagalagt, att den påvisade felavvägningen fått än mer skärpta verkningar än som då kunnat förutses.

Man har allmänt föreställt sig, att kyrkofondens utomordentliga tillväxt huvudsakligen förorsakats av stegringarna i virkesuttag och virkespriser under krisåren 1916—1920. Redan en flyktig blick å sammanställningen å s. 22 giver vid handen, att så icke är förhållandet, åtminstone icke i den utsträckning som man velat göra gällande. Av fondens totala kapital- ökning 1 januari 1914—30 juni 1929, 41 miljoner kronor, faller sålunda be— tydligt mer än hälften på tiden 1 januari 1922—30 juni 1929. Kapital- anhopningen i fonden är fortgående och är att tillskriva de samverkande omständigheter, som angivits i ovan refererade framställning. Orsaks- sammanhanget kan sammanfattas sålunda: Samtidigt med en kraftig ökning av vissa kyrkofondens inkomsttitlar (tiondeersättningen, överskott å skogsmedel samt ränta och annan vinst å fondens egna stigande tillgångar) utöver de i 1910 års finansplan beräknade beloppen har väl även företrädesvis från och med ecklesiastikåret 1918—1919 en betydande ökning ägt rum i den till prästerna utgående avlöningen (tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg). Men till följd av det kommunala skatteunderlagets oerhörda stegring hava församlingarna haft att bära, både absolute och relativt sett, allt större andelar av prästlönerna. I sin tur har detta medfört en relativ minskning i kyrkofondens bidrag till täckande av lönebehovet. Resultatet av detta utvecklingsförlopp visar sig i fondens årliga överskott.

Det orsakssammanhang, som här påvisats, har emellertid icke framträtt med sina fulla verkningar förrän under de senare åren. På sätt i det före- gående erinrats har nämligen kyrkofonden endast efter hand, allt efter det nya grupper av pastorat inträtt i den nya regleringen, rönt inflytande av vissa utav de faktorer, som här äro i fråga (stegringen av skatteunderlaget, ökningen av tiondeersättningen m. m.). Gentemot de oreglerade pastoraten har kyrkofonden i stort sett endast fullföljt de uppgifter, som tidigare till- kommit prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. För kyrkofondens ekonomi har detta huvudsakligen betytt, att densamma haft vissa enligt äldre författningsregler bestämda, under kris— åren stegrade inkomster av skogsmedel från boställen inom dylika pastorat, medan fonden samtidigt haft att bära utgifterna dels för lönetillskott även- som ersättning för mistad andel i skogsavkastning till präster vid oregle— rade tjänster, dels ock i författningsenlig utsträckning för vården av vissa boställsskogar. I själva verket har sålunda kyrkofonden under den ifråga— varande övergångstiden bedrivit sin verksamhet enligt två skilda rätts— system. Det här berörda förhållandet synes icke hava tillbörligen upp- märksammats vid lagstiftningens tillkomst; i allt fall saknas varje »iinans- plan» för denna övergångstid. Att nu i efterhand söka år för år fastställa, vilken inverkan fondens successivt avvecklade verksamhet med avseende å

Kapitalanhop- ningen ikyrko- fonden tort— gående.

.— Sambandet mellan skatte.- nnderlagets tillväxt och kyrkofondens ekonomi kan icke föras till- baka till präst— lönereglerings- kommitténs förslag.

de oreglerade pastoraten haft på fondens ekonomi, skulle måhända teoretiskt låta sig göra, men undersökningen skulle med hänsyn till beskaffenheten av fondens räkenskaper bliva utomordentligt tidsödande. Något större in- tresse av en dylik undersökning torde ej heller föreligga.

Det må förtjäna en erinran, att det egenartade sambandet mellan skatte- underlagets tillväxt och kyrkofondens ekonomi, vilket samband fått en så stor betydelse för fondens utveckling, icke kan föras tillbaka till de vid riksdagarna 1908 och 1909 på grundvalen av prästlöneregleringskommitténs betänkande framlagda förslagen. Kyrkofondens omedelbara beroende av beskattningsunderlagets tillväxt resp. minskning blev en konsekvens av den invecklade skattentjämningsanordning, som föreslogs av 1909 års sakkun- niga och som antogs genom 1910 års lagstiftning. Enligt kommitténs system förutsattes däremot, att såväl pastoratens som kyrkofondens bidrag till de egentliga prästlönerna skulle bliva fasta och oförändrade under hela löneregle- ringsperioden. Beloppen skulle fixeras av Kungl. Maj:t i sammanhang med de särskilda löneregleringarnas fastställande. En successiv ökning av beskatt- ningsunderlaget i det särskilda pastoratet kunde med detta system icke med- föra annan verkan än en sänkning av utdebiteringsprocenten för försam- lingsavgifterna. Beloppet av kyrkofondens bidrag lämnades därav oberört.

Från uttalanden i 1910 års proposition och förhandlingarna i prästlöne— regleringsfrågan vid samma års riksdag kan icke slutas, att statsmakterna med den grund, som därvid lades för kyrkofondens ställning och verksam— het, räknat med, än mindre åsyftat, en stigande kapitalbehållning ifonden. Det har emellertid gjorts gällande, att tanken på en sådan utveckling av fonden icke varit främmande för de ursprungliga förslag till reglering på hithörande område, som framlades av prästlöneregleringskommittén. Man har härvid hänvisat på vissa — om än i svävande ordalag hållna — ut— talanden, genom vilka kommittén skulle ställt i utsikt en växande förmåga hos den föreslagna kyrkofonden att bestrida framdeles uppkommande ut- gifter för en fortgående utveckling av den kyrkliga organisationen. Det kan dock lätt påvisas, att en sådan tanke, om den nu förefunnits hos kom— mittén, icke stod i samklang med grunderna för dess eget finansierings— system. På sätt framgår av den ovan (s. 10 0. f.) lämnade redogörelsen för grundtankarna i dessa förslag sökte kommittén visserligen finna en ob— jektiv måttstock för fixerandet av de tilltänkta nya församlingsavgifterna genom att uträkna den siffra (4'31 öre per fyrk), som ecklesiastikåret 1896 —1897 utgjort medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden. Enligt kommitténs uttalande borde med hänsyn till den angivna medeltals— siffran maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet »icke mycket överskjuta» 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona. Jämlikt kom— mittens slutliga förslag fixerades denna skattskyldighet sålunda, att utdebi— teringen inom varje pastorat icke finge äga rum till sammanlagt högre belopp än som erhölles under det antagande, att för varje person av pasto— ratets hela folkmängd utgi'nge 20 öre och därutöver för varje fyrk av hela

fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke ägde rum, för varje krona av de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Det är dock utan Vidare uppenbart, att det som i verkligheten varit be- stämmande för den sålunda utmätta skattesatsen varit icke önskvärdheten i och för sig att hålla densamma nere vid en viss given siffra utan det faktiska medelsbehovet. Ty det var i sista hand just med hjälp av för— samlingsavgifterna som hela prästlönebudgeten skulle kunna bringas att balansera. Att denna uppfattning om församlingsavgifternas uppgift även delades av prästlöneregleringskommittén, framgår med all önskvärd tydlig- het av de uttalanden, med vilka kommittén avslutar redogörelsen för sin finansplanl. Sedan kommittén erinrat, att nämnda plan visade ett över— skott av 783 049 kronor 8 öre, anför kommittén sålunda: »Då emellertid, såsom kommittén upprepade gånger framhållit, denna beräkning vilar på ovissa förutsättningar, har kommittén icke vidtagit någon jämkning i vad kommittén föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid Kungl. Maj:t vid granskning av kommitténs förslag skulle finna, att ett minst lika stort överskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka den ändring i $ 7 av förslaget till lag angående reglering av prästerskapets avlöning, att vid fastställande av församlingarnas bidrags- skyldighet, såvitt denna beror av folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna tjugu öre, allenast tio öre för varje person.» 2

Det anförda uttalandet giver vid handen, det kommittén för sin del ansett riktigt. att ett säkert beräkneligt överskott i finansplanen i första hand skulle utjämnas genom en sänkning av den av kommittén föreslagna kyrk- ligt-kommunala utdebiteringen. I varje fall finnes i kommitténs argumen- tering intet uttalande, som kan anses tyda på att kommittén åsyftat att genom ett fastlåsande för framtiden av en alltför hög skattesats möjliggöra uppkomsten av en fortgående kapitalökning i kyrkofonden.3

Uppställer man då spörsmålet, vilken natur kyrkofondens nuvarande be- hållning bör anses hava, torde svaret i själva verket utfalla olika, om frågan skärskådas från övervägande formell synpunkt eller om avgörande betydelse tillägges sakens reella sida.

Vad angår den kapitalbehållning, varmed kyrkofonden började sin verk— samhet4 (de tidigare i löneregleringsfonden och de ecklesiastika boställenas skogsfond uppsamlade medlen), utgör ju denna behållning uppsamlade medel,

' Betänkande och förslag IV s. 293 0. f. "' Den sålunda ifrågasatta sänkningen av de personliga avgifterna skulle fått den innebörd, att en minskning av församlingshidragens totalbelopp skulle hava ägt rum med över en halv miljon kronor.

” En annan sak är, att jämväl kommitténs system skulle hava medfört, att ökade inkomster för kyrkofonden icke kunnat användas till minskning av församlingarnas bidrag utan upp- samlats i fonden. '

' Se ovan s. 22.

Naturen av kyrkofondens nuvarande behållning.

Samman- fattande omdöme.

härrörande från prästerliga avlöningstillgångar i fast egendom. I övrigt voro visserligen dessa förutvarande fonders medel icke av fullt enhetlig natur. De medel, som tillfördes skogsfonden, utgjordes sålunda icke av någon regelmässigt fallande avkastning av boställsskogarna utan represen- terade uttag av vad som plågat betecknas såsom själva skogskapitalet. Löne- regleringsfondens huvudsakliga inkomster utgjordes visserligen av avkast— ning, som nyss nämnts, samt arrendeavkomst, men jämväl till denna fond hava ingått medel, som måste betraktas såsom kapital. Enligt vad nämnda fonds räkenskaper utvisa, hava exempelvis tid efter annan till densamma inlevererats köpeskillingar för försålda boställen och delar av sådana.1

Äro då även de cirka 41 miljoner kronor, med vilka kyrkofonden till- vuxit intill den 1 juli 1929, rätteligen att anse såsom varande av samma natur som den behållning, med vilken fonden enligt vad ovan nämnts började sin verksamhet? Vid ett sakligt bedömande måste fastställas, det denna tillväxt möjliggjorts ytterst därav, att den kyrkligt-kommunala be- skattningen för prästlöneändamål från början fixerats och sedermera bibe- hållits så väsentligen mycket högre än som motsvarat den totala prästlöne— budgetens omedelbara behov. Den nämnda beskattningen har sålunda verkat såsom en skruv, vilken dels pressat växande belopp av pastoratens över- skottsmedel in ifonden, dels, och framförallt, lättat fondens utgiftskonto ge- nom en motsvarande hårdare belastning av företrädesvis de ekonomiskt sämre ställda pastoraten. På grund av den inverkan på kyrkofondens ekonomi, som den kyrkligt-kommunala beskattningen sålunda haft och vilken, såsom förut påvisats, icke kan anses hava varit av lagstiftningen åsyftad, saknas tydligen icke heller fog för det betraktelsesättet, att kyrkofondens kapital— tillväxt i själva verket utgöres av kyrkligt-kommunala skattemedel.?

Den ovan lämnade redogörelsen torde hava ådagalagt, att den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för prästlöneväsendet är be- häftad med högeligen betydande brister. Dels framträder den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom Synes kompromissvis bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit att för- läggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande, som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra för—

1 En sådan disposition har ägt rum bland annat genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 mars 1900 angående disposition av överskott å köpeskillingen för det kyrkoherden i Revsunds pastorat förut på lön anslagna hemmanet Oppne nr 1. ' Härvid bortses från det förhållandet, att efter kyrkofondens första uppläggande till den- samma överförts vissa redan förut fonderade medel, härrörande från den till prästerskapets avlöning anslagna fasta egendomen. Nämnda medel, vilka dock utgöra endast en helt obe- tydlig del av fondens tillväxt, äro givetvis av samma natur som de ursprungliga till kyrko— fonden överförda två fondernas medel.

orsakat en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida mot allmänt följda statsfinansiella principer.

Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför av- lägsen tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de senaste årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man sär- skilt hänvisat på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma präster- skapet. _

Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofon- dens ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även om en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och utgifter skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås, saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna fram— gent bevaras. En dylik garanti kan icke vinnas, med mindre en sådan förändrad ordning genomföres, att fondens inkomster i första hand tagas i anspråk för avlöningsändamål och endast vad därutöver erfordras uttages genom beskattning. Huru lagstiftningen för vinnande av berörda syfte lämpligen skulle kunna omläggas, skall av de sakkunniga i det följande närmare behandlasl.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna, företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hänseende iögonenfallande olägenheter.

Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstift— ning, innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna regler, skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller , andra dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma itillämpning , har gjorts beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter

komplicerade räkneoperationer kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett invecklat avräkningssystem mellan de särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrkofonden, å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att förtynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogörelse må hänvisas ?. Till ytterligare

1 Se avd. lll kap. 2. ") Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. t.

Finansie- ringaayatemet bedömt ur organisa- torisk syn- punkt.

Tionde- avskrivningen.

belysning av den meningslösa omgång, som kännetecknar detta system, kan följande framhållas.

Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 $ 2 mom. löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits isamma ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröj— ligen översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrkorådet, oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet. I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att till- godoföras kyrkofonden. Annan »förmån» av medelsleveransen har pasto- ratet isådant fall således icke haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke tillämpas å skogsförsäljnings- medel från samma boställen, vilka medel, ehuru till sin natur inu ifråga— varande hänseende likställda med arrendemedlen, dock skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov.

Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två gånger om året uppgöra och vilka, efter granskning av kontrakts— prostarna, skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrkofondskommittén gjort anmärkning på en allmänt befunnen otill- förlitlighet hos tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sak- kunniga för upprättande av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland annat, avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastikåret 1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsutdräkt kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträckning varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 & 4 mom. löneregleringslagen omförmälda skogs- beloppen (kol. 5 i avlöningstabellen). Trots kyrkofondskommitténs påpekanden och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fort- farande mycket övrigt att önska.

Efter denna undersökning om utfallet av 1910 års lagstiftning, i vad avser systemet för finansiering av prästlönerna, övergå de sakkunniga till ett speciellt, med nämnda fråga sammanhängande spörsmål, nämligen den alltjämt pågående avskrivningen av tionden och övriga fastighetsavgifter.

Det förslag till prästlöneregleringsfrågans lösning, som förelades 1908 års riksdag, upptog stadgandet, att de till statsverket indragna tionde- och övriga fastighetsavgifterna skulle avskrivas under en tid av 30 år. Avskrivningen skulle äga rum sålunda, att av avgifterna skulle erläggas under de första tio åren 60 procent, under de därpå följande fyra åren 50 procent, under de därpå följande fyra åren 40 procent, under därpå följande fyra år 30 procent,

under därpå följande fyra år 20 procent och under de sista fyra åren 10 procent, varefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle efter- givas.

I åtskilliga motioner vid samma års riksdag yrkades, att de ifrågavarande grundskatterna skulle omedelbart avskrivas i och med utgången av tiden för den äldre löneregleringen i varje särskilt pastorat eller, om detta icke ansåges kunna ske, att avskrivningstiden åtminstone väsentligen förkortades Motionerna understöddes såtillvida av det för prästlöneregleringsfrågan till— satta särskilda utskottet, att utskottet förordade en förkortning av avskriv— ningstiden till tjugo år, därvid avskrivningen borde försiggå enligt sådan plan, att under de första tio åren erlades 60 procent av avgifterna, under de därpå följande fem åren 40 procent och under de sista fem åren 20 procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden eftergåves. Till stöd för utskottets förslag åberopades huvudsakligen, åt ena sidan, vikten av att den ifrågavarande föråldrade skatteformen snarast möjligt avlägsnades ur skattesystemet och, å den andra, att betydelsen för budgeten av den till— ökning i utgifter, som komme att föranledas av prästtiondens successiva efterskänkande, syntes hava blivit i någon mån överskattad.

Propositionen till 1909 års riksdag anslöt sig till utskottets nämnda förslag, varvid föredragande departementschefen särskilt framhöll, det anledning ej syntes föreligga till tvivel om statens förmåga att i en jämförelsevis av- lägsen framtid bära de utgifter, som stode i samband med prästtiondens successiva eftergivande, även om denna reform skulle något påskyndas.

I en motion vid sistnämnda års riksdag (A. K. nr 209) fullföljdes yrkandet å en omedelbar avskrivning av tiondeavgifterna, så snart då gällande löne- regleringar för de särskilda pastoraten förfallit. ' I en annan motion (F. K. nr 63) påyrkades denna förmån blott för de tiondegivare, vilkas avgifter ännu icke den 30 april 1944 upphört att utgå. Det särskilda utskottet erkände, att genom ett bifall till den förstberörda motionen den efter- strävade likställigheten i avseende å jordbeskattningen uppenbarligen skulle i hög grad främjas och att dessutom besväret med uppbörd och redovisning av de efter indragningen till avskrivning successivt förfallande tionde- avgifterna skulle kunna undvikas. Med hänsyn till statens finanser ansåg sig utskottet dock nödsakat vägra samma motion sitt understöd men till- fogade, att utskottet ansåge den möjligheten ingalunda vara utesluten, det förhållandena i en måhända nära liggande framtid kunde hava så utvecklat sig, att ett förkortande av avskrivningsperioden då icke skulle möta större svårigheter ur finansiell synpunkt. Vad åter angick det i motionen nr 63 framförda yrkandet hade utskottet beräknat, att statsverkets kostnad enligt denna motion skulle belöpa sig till allenast 185 416 kronor mer än om det av Kungl. Maj:t föreslagna förfarandet med en tjuguårig avskrivningstid iakttoges utan några jämkningar. Utskottet ansåg denna merkostnad över- huvud taget föga avsevärd och tillstyrkte fördenskull bifall till motionen såvitt här är i fråga.

Avskrivning- ms fortgång.

Avskriv- ninge'ns in- verkan på skattebelast- ningen av jordbruks-

fastigheterna.

Det förslag till lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde och om ersättning därför, som framlades för 1910 års riksdag, var till innehållet lika med det av Kungl. Maj:t vid 1909 års riks- dag framlagda, endast med den skillnad, att, i enlighet med vad särskilda utskottet vid sistnämnda riksdag förordat, tillagts ett stadgande därom, att vad av tiondeavgifterna icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skulle omedelbart avskrivas.

Yrkandet i den förberörda motionen nr 209 framfördes åter i en motion vid 1910 års riksdag. Även det särskilda utskottet vid denna riksdag avstyrkte motionen men yttrade, i anslutning till utskottets anförande vid den före— gående riksdagen, att om förhållandena framdeles skulle så utveckla sig, att ett förkortande av avskrivningstiden kunde ske utan större svårighet ur finansiell synpunkt, riksdagen då syntes vara oförhindrad att därom besluta. Genom riksdagens beslut godkändes Kungl. Maj:ts förslag.

Indragningen till statsverket av de ifrågavarande fastighetsavgifterna kan numera betraktas såsom praktiskt taget fullbordad. Sammanlagda beloppet av de avgifter, som den 1 maj 1929 ännu icke blivit föremål för indragning, kan beräknas till i runt tal 80 000 kronor. Då summan av de till samma dag indragna avgifterna uppgår till cirka 45 miljoner kronor, utgör så- lunda den då ännu oindragna resten endast 1'78 procent av totalbeloppet. Men avskrivningen av dessa avgifter fortgår enligt den i 5 åtiondeavskriv— ningslagen stadgade planen och blir, om denna plan i fortsättningen följes, icke fullständigt genomförd förrän den 30 april 1944.

Till belysning av denna avskrivnings fortgång hava de sakkunniga upp- rättat här efteråt å s. 47 intagna tablå 6. Av denna tablå framgår, huru— som hittills kunnat fram till år 1929 med de indragna fastighetsavgifterna bestridas mer än hälften av den till kyrkofonden utgående ersättningen. Efter den nämnda tidpunkten har statsverket att, under fastighetsavgif— ternas ständiga avtagande, alltjämt öka tillskotten av egna medel för att tillgodose anspråket från omförmälda fond. Den 30 april 1944 kan av nämnda avgifter beräknas återstå ett belopp av endast omkring 51300 kronor, vilket belopp då skulle komma att omedelbart avskrivas.

I sin ovan i sammandrag återgivna undersökning har kontraktsprosten Lundborg sökt påvisa, hurusom den genom 1910 års lagstiftning eftersträvade lindringen i skattebelastningen för jordbruksfastigheterna i riket blivit väsentligen mindre än som åsyftats eller i varje fall finge anses skäligt. Särskilt framträdde detta förhållande under de första tio åren av avskriv— ningstiden, då avskrivningsprocenten vore begränsad till 40. Lundborg gör därjämte gällande, att jordbruksfastigheterna i förhållande till övriga be— skattningsföremål icke vunnit den avsedda skattelindringen utan tvärtom i ganska stor utsträckning fått vidkännas en skatteökning.

Riktigheten av det häri gjorda påståendet torde kunna påvisas endast efter en ingående undersökning. Då emellertid en sådan undersökning,

Tablå 6, utvisande statsverkets årliga kostnad för fullgörande av dess ersättnings- skyldlghet till kyrkofonden med anledning av tiondens och övriga Iastighetsavgifters indragning.

statsverket beta- Statsverkets

Indrsgen tionde lar till kyrkofon- De skattskyldiga nettotillskott til]

År 111. in. under den såsom ersätt- betala, efter .av— kyrkofonden för

året 11ng for indragen skrivning, tl” indragen tlonde

tionde m. m. statsverket m. m. Kr. Kr. Kr. Kr. 1914 ........................... 32 585 — 19 600 —

1915 ........................... 99 747 164 926 79 400 85 526 1916 ........................... 353 683 485 988 291 600 194 388 1917 ........................... 588 590 1 074 711 644 800 429 911 1918 ........................... 684 366 1 758 668 1 032 000 726 668 1919 ........................... 644 401 2 397 509 1 431 000 966 509 1920 ........................... 692 130 3 090 012 1 841 000 1 249 012 1921 ........................... 582 254 3 665 843 2 176 100 1 489 743 1922 ........................... 405 020 4 087 292 2 476 100 1 611 192 1923 ........................... 256 291 4 076 990 2 577 000 1 499 990 1924 ........................... 77 194 4 592 288 2 646 500 1 945 788 1925 ........................... 45 459 4 488 534. 2 648 700 1 839 834 1926 .......................... 30 518 4 501814 2 596 500 1 905 314 1.927 ........................... 26 074 4 517 392 2 493 000 2 024 392 1928 ........................... 7 254 4 539 022 2 363 500 2 175 522 1929 ........................... 11 126 4 536 700 2 234 500 2 302 200 1930 ........................... 8 510 4 545 210 2 081800 2 463 410 1931 ........................... 12 727 4 557 937 1 902 000 2 655 937 1932 ........................... 13 424 4 571 361 1 711 300 2 860 061 1933 ........................... 19 656 4 591017 1 535 000 3 056 017 1934 ........................... 10 369 4 601 386 1 390 400 3 210 986 1935 ........................... -— 4 601 386 1 223 000 3 378 386 1936 ........................... __ 4 601 386 1 029 600 3 571 786 1937 ........................... — 4 601 386 825 700 3 775 686 1938 ........................... — 4 601 386 636 100 3 965 286 1939 ........................... —— 4 601 386 489 600 4 111 786 1940 ........................... — 4 601 386 340 300 4 261 086 1941 ........................... —— 4 601 386 215 200 4 386 186 1942 ........................... 2 241 4 603 627 127 700 4 475 927 1943 ........................... — 4 603 627 70 000 4 533 627 1944 ........................... —— 4 603 627 —— 4 603 627

Eventuellt tidigare av- skris nin g av tionden.

vid vilken åtskilliga obestämbara faktorer måste beaktas och vilken förty helt säkert komme att bliva mycket tidskrävande, icke nu kan anses vara av några särskilda omständigheter påkallad, hava de sakkunniga ansett sig böra lämna detta spörsmål å sido.

Vad särskilt angår den ökning av byggnadskostnaderna vid prästgårdarna, som framhållits såsom en följd av den år 1910 omlagda lagstiftningen beträffande boställsväsendet, torde denna ökning otvivelaktigt på många håll inom landet hava varit ganska betydande. I dessa stegrade utgifter hava å andra sidan även övriga beskattningsföremål fått taga sin andel enligt gällande kommunala skattegrund, men för de fastighetsägare, som samtidigt haft att utgöra icke blott de nya församlingsbidragen utan jämväl en, visserligen med 40 procent reducerad, men det oaktat icke ovä- sentlig fastighetsavgift, måste den förberörda merutgiften för prästgårds- byggnader hava träHat relativt mera kännbart.

På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen för frågans behand- ling vid riksdagarna 1908, 1909 och 1910, har planen för prästtiondens avskrivning varit ett spörsmål av övervägande statsfinansiell natur. Den större eller mindre hastighet, varmed avskrivningen genomfördes, kunde i själva verket icke bliva annat än en lämplighetsfråga. Fördelen för inne— havarna av de tiondeskyldiga fastigheterna'av en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande av de förevarande gamla skatterna kunde näm- ligen icke vinnas med mindre än att samhällets övriga medlemmar påtoge sig en ökad skattebörda. Och för intresseavvägningen härutinnan funnes givet- vis inga objektiva normer.

De skäl, som vid frågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och 1910 anfördes för en tidigare avveckling av den ifrågavarande föråldrade skatteformen än som med den nu gällande lagstiftningen blev fallet, torde icke hava förlorat sin giltighet. Det lärer i själva verket kunna sägas, att dessa skäl komme att vinna i styrka, om man nu, i enlighet med vad de sakkunniga ärna föreslå, skrider till en förnyad omläggning av beskattningen för prästlönernas finansiering. Det kan med visst fog sägas vara ett inra- tionellt förhållande, om berörda avskrivning skulle komma att pågå även sedan en förnyad lagstiftning på ifrågavarande område trätt i tillämpning. Vad den ifrågasatta tidigare avskrivningen ur statsfinansiell synpunkt betyder framgår därav, att, därest tiden för den slutliga avskrivningen förkortades sålunda, att de avgifter, som icke förfallit till betalning den 1 januari 1935, skulle eftergivas, detta skulle för statsverket betyda en inkomstminskning av tillhopa cirka 5 miljoner kronor, fördelad på nio år. I det följande skola de sakkunniga återkomma till spörsmålet om den tidigare avskriv- ningen av fastighetsavgifterna.

Kap. 2. Löneregleringen.

Det av prästlöneregleringskommittén utarbetade förslaget till lag om reglering av prästerskapets avlöning innehöll inga närmare bestämmelser rörande grunderna för lönernas beräkning. I 1 6 av förslaget upptogs allenast ett allmänt avfattat stadgande, att varje tjänstgörande präst skulle erhålla, jämte fri bostad, avlöning i övrigt så beräknad, att honom däri— genom bereddes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnads— kostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättning komme att äga rum. Det förutsattes, att Kungl. Maj:t skulle i administrativ väg, i enlighet med de sålunda angivna grun— derna och med hänsyn till befintliga avlöningstillgångar, meddela de när- mare föreskrifter angående avlöningens beräkning, som bleve nödiga.

Det vid 1908 års riksdag framlagda förslaget till lag om reglering av prästerskapets avlöning överensstämde i nämnda hänseende med kommitténs motsvarande förslag. Det kungl. förslaget till 1909 års riksdag utbyggdes för tillmötesgående av därom utav särskilda utskottet vid 1908 års riks- dag gjord framställning —— med bestämmelser om vissa lägsta och högsta lönebelopp. I motsvarande förslag till 1910 års riksdag, vilket sedermera med mindre jämkningar upphöjdes till lag, infogades emellertid stadganden innehållande fixerade belopp för löneutmätningen efter allehanda minutiöst angivna grunder. Vidkommande de skäl, som varit bestämmande för löne— beloppens upptagande i själva lagen må hänvisas till den redogörelse därför, som lämnats i del II bil. 3 s. 31 0. f. samt s. 37.

Enligt vad som framgår av det statsrådsprotokoll, som åtföljde proposi- tionen i löneregleringsfrågan till 1910 års riksdag, hade i fråga om präst- lönernas beräkning och sättet för deras fastställande tagits i övervägande, huruvida icke det nya lönesystemet kunde byggas på samma grunder, som dåmera i allmänhet tillämpades vid bestämmande av löner för statens ämbetsmän,” med de kontanta lönebeloppens fördelning i lön, tjänstgörings— penningar och ålderstillägg. Denna tanke hade emellertid måst av före— dragande departementschefen övergivas. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt härutinnan anförde departementschefen, bland annat, följande.

Ett omedelbart överflyttande av ett dylikt lönesystem till det kyrkliga området hade visat sig möta alltför stora svårigheter. Förhållandena inom olika pastorat och i skilda delar av landet vore därtill alltför olikartade, och icke ens en ganska långt gående omläggning av den kyrkliga indelningen och organisationen skulle härutinnan kunna medföra den likformighet, som vore en nödvändig förutsättning för tillämpningen av ett sådant system. Ej heller förelåge här samma skäl för avlöningens uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar, som vid en del stats- tjänster, där tjånstgöringspenningarna vore avsedda, bland annat, att utgöra den en gång för alla bestämda gottgörelsen till vikarie. De prästerliga vikariatsarvodena måste nämligen med hänsyn till adjunktsinstitutionen bestämmas iviss mån

Huvudgrund- satser.

Lönebe lappen.—7 fixerande i löneregle- ringslage n.

Lö-nesgstemet byggtpd andra grunder än dem. som gälla. för andra, tjänstemän.

annorlunda än gottgörelsen för vikariat vid statens tjänstebefattningar. — Det föreliggande nya lönesystemet anslöte sig emellertid så nära det varit möjligt till övriga moderna avlöningssystem. Till följd av de skiftande förhållandena vid de prästerliga tjänstebefattningarna hade dock åt Kungl. Maj:t måst förbehållas att för uppnående av full rättvisa, efter prövning i varje särskilt fall, inom vissa noggrant utstakade gränser bestämma avlöningens slutliga belopp. —- Särskilt i en punkt företedde emellertid det nya systemet en mera väsentlig åtskillnad från övriga då brukliga lönesystem, i det att avlöningstillskott i form av ålderstillägg icke syntes kunna under dåvarande förhållanden ifrågakomma såsom enisystemet ingående, för alla löntagare avsedd anordning. En allmän bestämmelse om ålders- tillågg skulle nämligen föranleda därtill, att ej sällan ett pastorat bleve betungat med högre skattskyldighet till förmån för en präst, ehuru denne icke där, utan i annat pastorat, där han förut varit anställd, förvärvat rätt till ålderstillägget. Så länge prästerskapets avlöning principiellt taget ännu vore ett församlingarnas åliggande, syntes principen om ålderstillägg såsom i lönesystemet ingående svår- ligen kunna komma till någon vidsträcktare användning. Dock torde tilläventyrs i en framtid, därest en förhöjning av lönerna då påkallades, kyrkofonden, under förutsättning att dess tillgångar ej för andra ändamål för hårt anlitades, kunna bereda utväg till anordnande av dylika tillägg för samtliga tjänstinnehavare.

Såsom framgår av den här nedan lämnade redogörelsen för de gällande författningsbestämmelserna beträffande prästlönernas beräkning, företer också det prästerliga lönesystemet väsentliga skiljaktigheter från de för andra tjänstemän gällande lönesystem.

Låneregle- Till belysning av en ytterligare grundsats, som följts vid utarbetandet av 72215: mt" de gällande bestämmelserna om löneberäkning, må vidare erinras om föl— n'ngao: %" den jande.

41:55:22: ':ch Ehuru frågorna om den kyrkliga indelningen och organisationen, såsom

organism ankommande på Kungl. Maj:ts beslutanderätt, uti de vid riksdagarna 1908

"mm och 1909 framlagda förslagen till ordnande av prästerskapets avlöningsför- hållanden endast medelbart berördes, fingo dock de särskilda utskott, till vilka dessa förslag för förberedande behandling hänvisades, tillfälle att i vissa hänseenden uttala sig i ämnet. Sålunda ansåg sig särskilda utskottet vid 1908 års riksdag böra framhålla vikten av att i sammanhang med upp- görande av de blivande löneregleringarna allvarlig uppmärksamhet ägnades åt de organisatoriska spörsmålen, i syfte att en rättvisare och jämnare för— delning av kyrkans såväl andliga krafter som materiella tillgångar måtte åstadkommas samt att tjänster, vilka icke kunde antagas vara till gagn för det kyrkliga livet, indroges. Särskilda utskottet vid 1909 års riksdag gjorde ett uttalande, vari nämnda krav med än större eftertryck framhölls. Enligt statsrådsprotokollet, som åtföljde propositionen nr 85 till 1910 års riksdag, yttrade föredragande departementschefen, bland annat:

Väl lärer en viss och icke ringa hänsyn böra tagas till bestående, kanske mång- hundraåriga förhållanden och församlingarnas lättförstådda önskningar att bibe- hållas vid det, som av ålder varit, men detta hänsynstagande får givetvis icke drivas för långt. Den kyrkliga organisationens förmåga att med användning av befintliga tillgångar verka i avsedd riktning är naturligtvis ett kyrkligt intresse av så dominerande beskaffenhet, att detsamma icke genom obehörig eftergivenhet

i enskilda stycken får äventyras. Jag anser därför, att med fasthållandc av denna synpunkt en effektiv och grundlig omreglering av den kyrkliga indelningen och organisationen bör äga rum i samband med fastställandet av de nya löneregle- ringarna för prästerskapet, och det är under en sådan förutsättning de nu ut- arbetade förslagen till ordnande av de prästerliga avlönings— och beskattnings— förhållandena blivit uppgjorda.

Redan prästlöneregleringskommittén hade, såsom naturligt var, haft sin uppmärksamhet riktad såväl på möjligheten av indragning utav sådana prästerliga beställningar, som icke kunde anses bereda sina innehavare full sysselsättning, som ock på nödvändigheten av en utökning av tjänsterna på sådana håll, där de prästerliga krafterna finge anses vara alldeles otillräck- liga för möjligheten av en tillfredsställande församlingsvård.

Kommitténs organisationsförslag upptog sålunda indragning dels av 79 kyrkoherdebeställningar genom sammanslagning av smärre pastorat och dels av 227 komministraturer. Men till gengäld hade av kommittén föreslagits inrättandet genom delning av pastorat av 121 nya kyrkoherdebefattningar samt av 176 komministerstjänster, dels alldeles nya, dels till ersättande av indragna kapellpredikants—, brukspredikants— eller andra dylika befattningar, varjämte kommittén utöver de 30 fall, då till ersättning för indragna komministraturer förordats anställande av ständig adjunkt —— hemställt om förstärkande av de prästerliga krafterna genom ytterligare 96 ständiga adjunkter.

Kommitténs berörda organisations- och indelningsförslag, såvitt det avsåg antalet ordinarie prästerliga krafter, låg till grund för de ekonomiska be— räkningarna vid den gällande lagstiftningens tillkomst.

Beträffande ordningen för de ifrågasatta förändringarnas genomförande intogs i löneregleringslagens 23 © följande stadgande.

Erfordras å ena sidan för åstadkommande av tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst och å andra sidan för beredande av full sysselsättning för tjänstinnehavarc, sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter veder— börande myndigheters hörande och sedan yttrande från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställandet av lönereglering för pastoratet.

Enligt denna paragraf förutsattes det sålunda, att erforderlig ändring i den kyrkliga indelningen och organisationen i allmänhet skulle företagas i sammanhang med fastställandet av lönereglering för vederbörande pastorat. Att emellertid en ändring i förevarande hänseende kan företagas även under löpande löneregleringsperiod, framgår av det i 24 5 förekommande stad— gandet, att om Konungen under den tid, för Vilken lönereglering fastställts, bifallit gjord framställning" om sådan ändring i den kyrkliga organisationen, som i 23 & omförmäles, skall vid därav föranlett bestämmande av lön för prästerlig tjänst och beredande av tillgångar därtill löneregleringslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

[IV/örring till ordinarie präster enligt lagen den 9 december 1910.

Allmänna grunder för löneutmät- ningen.

Löneregle- ringarnas fastställande och giltighets- tid.

Grundbelopp och fyllnads- belopp.

A. De huvudsakliga gällande författningsbestämmelserna rörande prästerskapets avlöning]

Enligt 1 © i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning skall varje i territoriell församling tjänstgörande kyrkoherde och komminister erhålla, jämte fri bostad och eventuellt viss ersättning för skjuts i tjänsteärenden, lön i penningar så beräknad, att »honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostna— derna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärg- ning» 1.

Avlöningen för vederbörande befattningshavare fastställes, särskilt be- träHande varje pastorat, av Konungen i enlighet med de i lönereglerings— lagen stadgade grunder. Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att gälla (2 $).

Närmare bestämmelser angående lönebeloppen finnas angivna i 3—6 $$ löneregleringslagen.

Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister erhåller lön, som upp- delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp (3 $).

Grundbeloppet utgör:

för kyrkoherde 4 000 kronor och för komminister 2 500 kronor. Fyllnadsbeloppet beräknas:

för kyrkoherde efter pastoratets folkmängd med 30 kronor för varje fullt 100—tal personer över 1000 till och med 3 000 och med 40 kronor för varje överskjutande fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i församling, där kommi— nister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen, icke medräknas; samt

efter pastoratets areal i land med 50 kronor för varje fullt 100-tal kvadrat— kilometer till och med 1000 och med 100 kronor för varje överskjutande fullt 500—tal kvadratkilometer, dock ej för mer än tillhopa 10 000 kvadrat- kilometer;

för komminister efter folkmängd i den eller de församlingar, för vilka komministern är anställd, med 15 kronor för varje fullt 100-tal personer över 1 000; samt

1 Såsom en egendomlighet kan anmärkas, att det här citerade, allmänt hållna uttalandet om grunderna för utmätningen av penninglönen, vilket fanns upptaget i 1 å i de vid 1908 och 1909 års riksdagar framlagda förslagen och där givetvis försvarade sin plats, bibehållits i den år 1910 antagna lagen. Då i denna lag, såsom ovan nämnts, intagits de specifika belopp, som under särskilda förutsättningar borde tillkomma den prästerlige tjänstinne- havaren -— därvid utrymmet för Kungl. Maj:ts befogenhet att jämka dessa belopp blivit i hög grad beskuret synes anledning hava saknats att i lagen bibehålla det angivna all— männa uttalandet.

efter pastoratets areal i land —— med iakttagande att, där flera kommi- nistrar finnas, beloppet beräknas för dem alla tillsammans till lika fördel- ning mellan dem — med 50 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer till och med 1 000 och med 100 kronor för varje överskjutande fullt 500—tal kvadratkilometer, dock ej för mer än tillhopa 10 000 kvadratkilometer.

Härutöver stadgas i 4 ©, att om med hänsyn till särskilda förhållanden såsom synnerligen höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig be- svärlighet eller för prästerskapet eljest ökade utgifter -— lönebelopp, som blivit med tillämpning av förut omförmälda grunder beräknat, finnas allt- för ringa, må vid löneregleringens fastställande, där Konungen så prövar skäligt, sådant lönebelopp förhöjas, dock, för annan ort än Stockholm 1, ej med högre belopp än för kyrkoherdebeställning 1 000 kronor och för kom- ministersbeställning 750 kronor. Ersättning för skyldighet att duplicera må dock ej utgå med högre belopp än 600 kronor för duplikation varje prediko— dag och 300 kronor för duplikation varannan predikodag. Därest åter på grund av särskilda omständigheter det efter nämnda grunder beräknade lönebeloppet skulle finnas i förhållande till det med tjänsten förenade arbetet alltför högt, må detsamma vid löneregleringens fastställande minskas, dock ej med mer än 500 kronor för kyrkoherdebeställning och 250 kronor för komministersbeställning.

Enligt bestämmelsen i 5 % må lön icke, bortsett från vissa undantagsfall, fastställas till lägre belopp än 4 000 kronor för kyrkoherde och 2 500 kronor för komminister. För domprost är lägsta lön 8 000 kronor. För dom- prostarna i Uppsala, Lund och Göteborg ävensom för kyrkoherden i Stor— kyrkoförsamlingen i Stockholm skall lönen utgöra 10 000 kronor. Högsta lönebelopp utgör för domprost 10 000 kronor, för kyrkoherde, med undantag för de fall, som här sist angivits, 8 000 kronor samt för komminister 5000 kronor.

Jämlikt stadgandet i 6 $ skall präst, som under minst tio år innehaft och med gott vitsord bestritt ordinarie befattning inom sin grad, äga att, där lönen -— utom i vissa angivna undantagsfall —— blivit fastställd till lägre belopp än 4 500 kronor för kyrkoherde och 3 000 kronor för kom- minister, ur kyrkofonden, jämlikt därom av Konungen utfärdade föreskrifter, utfå ålderstillägg så avpassat, att lönen jämte ålderstillägget uppgår till nämnda belopp. Härvid skall dock iakttagas, att ålderstillägget icke i något fall må överstiga 500 kronor.

' Paragrafen upptog i sin ursprungliga lydelse intet undantagsstadgande beträffande Stock— holm. Denna bestämmelse tillkom först genom lag om ändrad lydelse av ifrågavarande paragraf den 19 november 1920. Med lagändringen har avsetts, att Kungl. Maj:t vid bestäm— mande av lönerna för de ordinarie prästerna i Stockholm icke skulle vara bunden av para- grafens föreskrifter för avlöningsbeloppens beräkning utan oberoende därav kunna, inom de i löneregleringslagen fastställda maximigränserna, bestämma lönerna till högre belopp.

Särskilt fyllnads- belopp.

Lönemini'ma och maxima.

Ålderslillägg.

Förmåner ut- över den reg— lerade lönen.

Donation av enskild.

Till de huvudsakliga, löneutmätningen reglerande bestämmelser, vilka här angivits, upptager löneregleringslagen ett icke ringa antal mera speciella stadganden om för vissa fall utgående förmåner.

I 7 och 10 åå löneregleringslagen lämnas sålunda särskilda föreskrifter, avseende rätten till åtnjutande av vissa förmåner utöver den reglerade lönen dels på grund utav förekomsten av donerad förmån vid tjänsten (7 &) dels på grund av beslut i särskild ordning av vederbörande församling (10 9).

I 7 $ stadgas, att vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat komma samme tjänstinnehavare till godo, dock att vid lönens bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn må tagas till befintligheten av sådan donation.

Då det här återgivna stadgandet är av icke ringa principiell betydelse, torde en kortfattad redogörelse böra lämnas för dess tillkomst.

Bland tillgångarna för prästerskapets avlöning sökte prästlönereglerings— kommittén särskilja två slag av donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens förfogande för att minska dess utgifter, ,och dels sådana, som gjorts till förmån för innehavare av viss tjänst i ändamål att öka dennes inkomster. En förmån av det senare slaget skulle oavkortad komma vederbörande tjänstinnehavare till godo (8 å i kommitténs förslag till löneregleringslag). Den omständigheten, anförde kommittén, att en sådan tillgång förefunnes, kunde rimligtvis icke medföra någon minskning i för- samlingens skattskyldighet, alldenstund ändamålet med donationen där- igenom skulle omintetgöras. Församlingsavgifterna måste därför i vanlig ordning uttagas till så stort belopp som erfordrades, därest icke bidrag från donationen vore att påräkna. Först därefter bleve den genom donation till- komna förmånen tillagd den tjänstinnehavare, som skulle genom donationen gynnas. Uppstode efter fördelning i vederbörlig ordning av de inom pasto— ratet förefintliga lönetillgångar — däribland även donationsmedel —— brist i den för någon tjänstinnehavare beräknade avlöningen, skulle (enligt 9 S i kommitténs förslag) denna brist fyllas av de för hela prästerskapet gemen— samma avlöningsmedlen, alltså genom tillskott från kyrkofonden. I fråga om de tillgångar, som avsåge att bereda prästerskapet särskilda förmåner, _ kunde donator någon gång hava uttryckligen föreskrivit, att den åsyftade

förmånen skulle av tjänstinnehavaren åtnjutas utöver den för hans tjänst bestämda avlöningen. Kommittén framhöll, hurusom dylik förmån icke kunde inågon mån tagas i anspråk vid själva avlöningens bestridande, ehuru den naturligtvis skulle tillfalla vederbörande präst.

Mot kommitténs förslag om användande i viss mån av donerade medel till bestridande av fastställd avlöning för en tjänst vände sig en ledamot av kommittén med erinran, att förmån, som genom donation av enskild till— försäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i någon mån tagas i anspråk vid avlöningens bestri- dande. Avlöningen borde alltså utgå efter alldeles samma principer och till

samma belopp, som om donationen icke förefunnits, och alltså, såsom det hette i slutet av 8 ©, tillkomma tjänstinnehavaren utöver den för tjänsten föreslagna avlöningen. Genom den följande paragrafen kullsloge emellertid kommittén"? själv den princip om respekt för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden skulle nämligen icke inträda, förrän donationens avkastning använts till betäckande av den beräknade avlöningen. Men då enligt kommitténs system tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta tjänster ingå såsom en beståndsdel i avlö- ningen, skulle förmån genom donation av även den beskaEenhet, varom då vore fråga, i regel komma att bliva en kyrkofondens vinst, men icke bereda tjänstinnehavaren ökad inkomst. Under sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oavkortad tjänstinnehavaren till godo. De i 8 $ omför- mälda medlen borde, till respekterande av såväl donators offervillighet som den tjänstinnehavares rätt, till vars förmån donationen blivit gjord, icke i någon mån användas till betäckande av den avlöning, som, därest donationen icke förefunnes, bort utgå till tjänstinnehavaren.

Det kungliga förslaget till 1908 års riksdag anslöt sig till den nämnda reservantens mening, och de hithörande paragraferna omredigerades i sådant syfte. Det stadgande, som i 1908 års förslag (9 $) motsvarade 7 å i den nu gällande lagen, formulerades sålunda: »Särskild förmån, som blivit genom donation av enskild tillförsäkrad innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall oavkortad komma samme tjänstinne- havare till godo.»

Med samma lydelse inflöt det ifrågavarande stadgandetidet kungliga för— slaget till 1909 års riksdag. Vid samma riksdag väcktes inom andra kam- maren en motion (nr 208), vari anfördes, bland annat, följande.

Donation, som i detta fall omförlnäldes, hade naturligtvis tillkommit dels för att förbättra den prästerlige tjänstinnehavarens lönevillkor och dels för att med prästsysslan i vederbörande socken förena sådana ekonomiska fördelar, att man vid val av präst måtte kunna, såvitt det berodde på lönefrågan, hava till— fälle att välja bland de bästa. Ojämnheterna i prästlönerna hade ock varit så stora, att man lätteligen kunde förstå, att bättre ekonomiskt lottad och för kyrkan intresserad person kunde hava velat tilldela en svagt avlönad präst en välbe— hövlig ökning i hans inkomst. —— Huruvida en sådan större inkomst skulle utan vidare tilldelas tjänstinnehavaren utöver den lön han åtnjöte, kunde väl sättas i fråga, sedan staten och kommunen givit honom en inkomst, som ansåges fylla kravet på anständig bärgning och varigenom väl åtminstone delvis de motiv, som kunde antagas hava dikterat donationen, förfallit. Skulle man icke under sådana förhållanden kunna anse sig vederbörligen respektera donators vilja, även om någon del av en sådan större inkomst finge gå till annat kyrkligt ändamål? _ Vid vissa läroverk funnes donationer liknande de ifrågavarande, och de skulle tagas med i beräkning, då lön reglerades för den lärare, som kunde beröras av donationen.

I motionen föreslogs i anslutning till det anförda ett tillägg till den ifrågavarande paragrafen av innehåll att, om avkastningen av här åsyftad donation belöpte sig till högre belopp än som motsvarades av hälften av

den på grund av löneregleringen fastställda lönen, Kungl. Maj:t skulle äga meddela föreskrifter angående användande av återstoden av denna avkastning.

Särskilda utskottet uttalade. sig i anledning av motionen huvudsakligen *sålunda.

Enligt utskottets mening krävde skyldig hänsyn för donators vilja och den av honom gynnade tjänstinnehavarens rätt, att ändamålet med sådan stiftelse, som i ifrågavarande paragraf omförmäldes, ej förrycktes på sätt motionärerna före— slagit. Utskottet kunde därför icke tillstyrka bifall till ifrågavarande motion. Dock ansåge utskottet vad motionärerna anfört så tillvida förtjäna avseende, att vid bestämmande av tjänstinnehavarens lön hänsyn borde, i den mån skäligt prövades, tagas till befintlighcten av sådan donation, som här vore i fråga. Hade donation yttrade utskottet vidare — icke till syfte att bereda tjänstinneha- varen särskild förmån utöver lönen, torde avkastningen av densamma alltid böra betraktas såsom en lönetillgång för pastoratet, evad den vore gjord »till försam- ling» eller till prästen. I enlighet med denna sin uppfattning om betydelsen för löneregleringen av olika slag utav donationer, hade utskottet omredigerat hit- hörande författningsbestämmelser.

Enligt denna av utskottet vidtagna omredigering föreslogs beträEande 9 9 i det då föreliggande lagförslaget —— motsvarande 7 å i gällande löneregle- ringslag den avfattning lagrummet nu har.

I det förslag till löneregleringslag, som förelades 1910 års riksdag, hade, såsom i det föregående framhållits, vidtagits den anordningen, att ingående bestämmelser rörande själva löneutmätningen upptagits i själva lagen (3 och 4 $$). I 7 © (donationsparagrafen) gjordes av Kungl. Maj:t i anslutning härtill den jämkningen i paragrafens lydelse enligt särskilda utskottets vid 1909 års riksdag hemställan, att tillägget: »dock må vid lönens bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan dona— tion» förändrades till: »dock skall vid bestämmande av lönetillägg enligt 4 & hänsyn tagas» o. s. v.

Av större betydelse var dock den anvisning rörande lagrummets allmänna innebörd och räckvidd, som lämnades av föredragande departementschefeni sammanhang med specialmotiveringen för stadgandet. Han anförde:

Har enskild person gjort donation i uttryckligt1 syfte att bereda innehavare av viss prästerlig tjänst särskild förmån utöver2 lönen, har jag ansett dylik för- män böra oavkortad komma samma tjänstinnehavare till godo. Att i ty fall minska tjänstinnehavarens lön synes mig uppenbarligen innebära ett kränkande av den helgd, en dylik donation rättsligen bör äga. Men givetvis bör hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation, därest lönetillskott för särskilda lo— kala förhållanden enligt 4 5 anses böra ifrågakomma.

På förslag av särskilda”, utskottet ändrade 1910 års riksdag paragrafens avfattning tillbaka till den lydelse, som föreslagits av 1909 års utskott. Såsom skäl härför godkände riksdagen följande uttalande av 1910 års sär- skilda utskott:

1 Kursiv. av de sakkunniga. >> >> departementschefen.

I det fall att enskild person gjort donation i uttryckligtl syfte att bereda inne- havare av viss prästerlig tjänst särskild förmån utöver lönen, har utskottet an- sett hänsyn till bcfintligheten av sådan donation böra tagas icke blott, såsom lagförslaget stadgar, vid bestämmande av lönetillägg enligt 4 5 utan även vid bestämmande av lönens belopp enligt 3 5. 1.0 $ löneregleringslagen lydde enligt sin ursprungliga avfattning sålunda. _Lönelörhöj- Beslutar församling med den röstövervikt, som i 9 5 för där angivet fall stadgas, i""g på grund

. .. , . .. . .. f" l' » att höja lon, som konungen enhgt denna lag for VISS tjänst bestamt, skall det av 013533"?

beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas Konungens prövning och fast- ställelse.

9 9, vartill 10 © sålunda hänvisade, avser församlings beslut i fråga om avlönande av prästerlig tjänst, vars bibehållande eller inrättande Kungl. Maj:t på framställning av församling medgivit, oaktat samma tjänst icke funnits vara för själavårdens behöriga handhavande nödig. 9 $ föreskriver för sådant fall en: röstövervikt av minst tre fjärdedelar av församlingens hela rösttal efter röstvärdet.

Angående tillkomsten av stadgandet i 10 © löneregleringslagen må bringas i erinran följande.

Såsom motiv för församlings rätt att höja av Kungl. Maj:t fastställd av- löning anförde prästlöneregleringskommittén i sitt år 1903 avgivna betän- kande, del IV, sid. 99:

Under den tid, för vilken fastställd lönereglering äger gällande kraft, kunna inom ett pastorat förhållanden inträffa, som, redan innan regleringens giltighets- tid utlöper, göra en förändring beträffande så väl avlöning som organisation önskvärd. Folkmängden kan tillväxa så hastigt, att prästens möda icke finner sin skäliga lön i de inkomster, som äro med tjänsten förenade. Det kan även visa sig behövligt, att en ny tjänst anordnas inom pastoratet eller att detta till och med varder delat. Mera sällsynt torde vara, att minskning av prästerliga tjänster, genom indragning av komministratur eller genom sammanslagning av pastorat, under löpande löneregleringsperiod framstår som ett så oavvisligt behov, att icke tiden för ny reglerings uppgörande kan avvaktas. Vilka skälen till en förändring i bestående förhållanden än må vara, torde de krav, som i sådant avseende framställas, höra, i den mån de äro befogade och icke vid genom— förandet kränka den enskildes rätt, också vinna beaktande.

Beträffande fordran på viss kvalificerad majoritet för församlingens beslut i nu föreliggande fråga hade kommittén liksom för beslut enligt 9 $ före- slagit en majoritet av allenast tre fjärdedelar av de i omröstningen del— tagandes röster efter röstvärdet, och i de av Kungl. Maj:t vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda förslagen till lag om reglering av prästerskapets avlöning voro motsvarande stadganden intagna i nämnda förslags 13 och 14 % avfattade i överensstämmelse därmed. Särskilda utskottet vid 1909 års riksdag ansåg emellertid att, då ett beslut enligt 13 $ (9 5), vilket kunde utöva ganska kännbart inflytande på församlingens ekonomi, ej borde komma till stånd, utan att det uppbures av en mera allmän mening inom hela församlingen, den fordran borde uppställas, att beslutet skulle fattas

%

1 Kursiv. av de sakkunniga.

med minst tre fjärdedelar av församlingens hela rösttal. Och enligt ut- skottets förmenande borde samma majoritet krävas för beslut om löneför— höjning enligt 14 9 (10 S), enär, såsom det hette, 14 9 i sådant avseende hänvisade till stadgandet uti 13 3. I enlighet med utskottets sålunda ut- talade uppfattning omarbetades förenämnda stadganden.

I en inom första kammaren vid 1919 års riksdag väckt motion (nr 32) föreslogs på anförda skäl sådan ändring i 10 ©, att förhöjning av lönen, varom i paragrafen förmäles, måtte kunna beslutas med en röstövervikt av minst tre fjärdedelar av de i omröstningen deltagandes röster.

Första lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, tillstyrkte bifall till motionen och yttrade därvid i huvudsak följande.

Såsom prästlöneregleringskommittén framhölle, vore det givetvis av vikt, att församling kunde, där den så ville, bereda sitt prästerskap ett lämpligt lönetill- skott. Kommittén syntes visserligen såsom skäl för en löneförhöjning närmast haft det fall för ögonen, att av någon särskild anledning —— såsom t. ex. väsent- ligt ökade göromål i följd av folkmängdens tillväxt löneförhöjning under löpande regleringsperiod påkallades. Meu uppenbarligen kunde även andra för— hållanden under, löpande löneregleringsperiod inträda, som gjorde det synnerligen önskvärt för en församling att tilldela en prästen extra löneförhöjning. Ett dylikt beslut om löneförhöjning borde visserligen, på sätt det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag framhölle, för att komma till stånd uppbäras av en mera allmän mening inom hela församlingen. Men å andra sidan finge kravet på nödiga garantier härutinnan icke drivas därhän, att det med stadgandet avsedda syftet äventyrades eller omöjliggjordes. I infordrade yttranden över det av Kungl. Maj:t vid 1910 års riksdag framlagda förslag till prästlöneregleringslag anmärkte också i fråga om 10 5 några myndigheter, att den föreskrivna röst— övervikten skulle lägga alltför stora hinder i vägen för stadgandets praktiska tillämpning. Erfarenheten hade bekräftat de farhågor, som redan då uttalades, och efter den allmänna och lika kommunala rösträttens införande i vårt land torde, såsom motionärerna påpekat, ett beslut i den av 10 5 åsyftade riktning näppeligen kunna åstadkommas. Utskottet hölle före, att nödig garanti mot för— hastade och av den allmänna meningen inom en församling icke omfattade beslut i nu förevarande avseende kunde ernås med den av motionärerna förordade, redan av pråstlöneregleringskommittén föreslagna röstövervikten av tre fjärdedelar av de i omröstningen deltagandes röster.

Motionen bifölls av riksdagen, vilket riksdagen anmälde för Kungl. Maj:t i skrivelse den 26 februari 1919 (nr 23);

Då emellertid för ändring av omförmälda lag, vilken stiftats av Konungen och riksdagen med samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte, även bifall av kyrkomötet ansågs erforderligt, men kyrkomöte icke sammanträtt efter av— låtande av riksdagens berörda skrivelse, fann Kungl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I proposition (nr 248) till 1920 års riksdag förelade Kungl. Maj:t i stället, med förmälan, att allmänt kyrko- möte komme att under år 1920 sammankallas, riksdagen det av densamma år 1919 antagna lagändringsförslaget, i syfte att riksdagen måtte sättas i tillfälle att ånyo fatta beslut i frågan.

I en inom andra kammaren väckt motion (nr 415) yrkades avslag å pro-

positionen under förebärande, bland annat, att den föreslagna bestämmelsen skulle möjliggöra för enstaka församlingsmedlemmar att ikläda församlingen i dess helhet ekonomiska förpliktelser i strid mot önskemålen hos den verk- liga majoriteten av församlingen.

Första lagutskottet, dit frågan även vid denna riksdag hänvisades, fram- höll bland annat, att om någon enstaka gång skulle inträffa, att, såsom motionärernai befarat, trots omförmälda garantier ett ringa antal försam— ingsmedlemmar skulle komma att fatta ett beslut i här förevarande ämne, Kungl. Maj:t, som vid beslutets underställande hade att ingå på en saklig prövning av ärendet, otvivelaktigt torde vägra fastställelse av beslutet.

I enlighet med utskottets hemställan bifölls propositionen, och 10 © har numera, enligt lag den 19 november 1920, följande förändrade lydelse.

Beslutar församlingen med minst tre fjärdedelar av de i omröstningen del— tagandes röster att höja lön, som Konungen enligt denna lag för viss tjänst be- stämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas Konungens prövning och fastställelse.

Enligt bestämmelsen i 11 $ 2 st. löneregleringslagen skall kyrkoherde och komminister beredas fri bostad genom upplåtelse till honom av prästgård, varom i ecklesiastik boställsordning sägs. Finner Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter hinder möta mot dylik upplåtelse, åligger det pastoratet att till vederbörande tjänstinnehavare, där icke bostad, varmed tjänstinnehavaren åtnöjes, eljest av pastoratet beredes honom, gälda hyres- ersättning med belopp, som av Kungl. Maj:t, med hänsyn till de i orten rådande förhållanden, prövas skäligt.

I 4 st. av samma paragraf stadgas härjämte följande.

Ved och bränntorv till husbehov äger vederbörande tjänstinnehavare, efter Konungens bestämmande, avgiftsfritt men på egen bekostnad bekomma å löne— boställe, när tillgång därtill finnes.

Till närmare upplysning om den grund, varå det ifrågavarande stad— gandet i 11 5 4 st. löneregleringslagen vilar, torde här få återgivas följande uttalanden av kammarkollegiet, som i ett den 21 december 1923 till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande1 yttrat sig i ämnet. Kollegiet anför, bland annat:

Vad angår prästerskapets bränslefråga torde till en början få erinras om att i andra stycket. av 1 5 löneregleringslagen avses att icke blott angiva den huvud— grund, efter vilken avlöningen till prästerskapet skall bestämmas, utan även på ett uttömmande sätt angiva de former, vari avlöningen skall utgå. Där stadgas sålunda, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister skall erhålla, jämte fri bostad och ersättning för skjuts i tjänsteärenden enligt vad i 11 5 sägs, lön i penningar så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda för— hållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar må äga rum.

I stycket i fråga nämnes intet om fri vedbrand; och i motiven till det av 1909 års sakkunniga avgivna förslaget, vilket utan några principiella ändringar

1 Utlåtandet avgivet i anledning av remiss ?) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920 (nr 38) angående ändrad lydelse av 11 & löneregleringslagen.

Fri bostad eller hyres- ersättning.

Bränsle.

antogs och upphöjdes till lag, finnes intet som antyder någon tanke på att till- försäkra prästerskapet i allmänhet en sådan förmån. Däremot avsågs enligt sak- kunniges förslag att i sådana fall, då skog till erforderlig myckenhet funnes å löneboställe, präst skulle kostnadsfritt erhålla erforderligt bränsle, i det att det skulle åligga pastoratet att i sådant fall efter Konungens bestämmande kostnads— fritt tillhandahålla tjänstinnehavaren ved till husbehov. Härom yttrades imoti— ven, att det ifrågasatta stadgandet icke för prästerskapet medförde någon rätt utöver vad som redan då förekomme. Emellertid blev av de personer, som tillkallats för granskning av sakkunniges förslag, i sagda bestämmelse föreslagen sådan ändring, att anskaffandet av veden och bränntorven skulle ske utan kostnad för pastoratet. Till sistnämnda förslag anslöt sig departementschefen. I överens- stämmelse härmed avfattades 11 5 4 mom. i Kungl. Maj:ts för riksdagen fram- lagda förslag, och denna lydelse av momentet antogs av riksdag och kyrkomöte och ingår i lagen så som ovan angivits. Förmånen består alltså i rättigheten att å vederbörande löneboställe, när tillgång därtill finnes, hämta sitt bränslebehov utan skyldighet att för själva vedvirket respektive bränntorven erlägga någon betalning. Här är således ej fråga om fritt bränsle i vanlig och vidsträckt be— märkelse utan om den betydligt mera begränsade förmånen att ej behöva erlägga betalning för bränslets råvärde.

Genom att stadgandet såväl i det ursprungliga förslaget som sedermera upp— tagits i 11 5 4 mom. utan att förmånen i fråga tillika angavs i 1 5, har det- samma fått karaktären av undantagsbestämmelse, medförande en extra förmån för vissa präster.

Sistnämnda omständighet att rätten att avgiftsfritt bekomma bränsle ä löne— boställe är en endast vissa präster tillkommande extra förmån blev ej särskilt framhållen av de sakkunniga, vilka icke heller berörde frågan, huruvida eller på vad sätt präster, vilka ej komme i åtnjutande av ifrågavarande förmån, kunde beredas någon motsvarande förmån. Vid avgivande av yttrande över sakkunnigas förslag uttalades däremot från de kyrkliga myndigheternas sida med stor enhäl- lighet, att, där tillgång till husbehovsbränsle ej funnes, vederbörande befattnings— havare borde erhålla motsvarande ersättning. I det utdrag av statsrådsproto— kollet, som bifogades propositionen nr 85 till 1910 års riksdag, varmed till riksdagens prövning framlades förslaget till lag om reglering av prästerskapets avlöning, fäste även departementschefen (s. 62 o. 71) uppmärksamheten på att vid lönernas beräkning hänsyn måste tagas till lokala förhållanden, som kunde för den ene eller andre tjänstinnehavaren medföra behovet av en särskild löne— förhöjning, därest full rättvisa samtliga tjänstinnehavare emellan skulle uppnås, samt att en sådan särskilt framträdande, av lokalförhållandena beroende olikhet, som om möjligt borde utjämnas, bestode i omförmälda förhållande rörande ved- brand. Departementschefen framhöll, att någon gottgörelse i ifrågavarande hän— seende borde beredas tjänstinne—havare genom höjning av lönen i enlighet med stadgandet i 4 5 löneregleringslagen.

I nu omförmälda hänseende framställdes icke någon erinran från riksdagens eller kyrkomötets sida.

Med tillämpning av sagda 4 g _ däri stadgas bland annat, att, om med hän- syn till särskilda förhållanden, exempelvis för prästerskapet ökade utgifter, löne— belopp, som blivit med tillämpning av de ilagen förut angivna grunder beräknat, finnes alltför ringa, kan vid löneregleringens fastställande, där Konungen så prövar skäligt, sådant lönebelopp förhöjas, dock, för annan ort än Stockholm, ej med högre belopp än för kyrkoherdebestållning 1 000 kronor och för kom- ministersbeställning 750 kronor —— plågar vid fastställelse av lönereglering be- räknas ett fyllnadsbelopp i sådana fall, där tjänstinnehavarens bränslebehov icke

Åhh

eller endast delvis kan fyllas från löneboställe. Detta fyllnadsbelopp, vilket i regel upptages som en särskild i resolutionen angiven post, bestämmes med hän— syn till dels den vedmängd, som beräknas åtgä för tjänstinnehavarens bostad, och dels det i orten gängse värdet ä rot för vedvirke och uppgår vanligen till 200 kronor för kyrkoherde och 160 kronor för komminister. Dyrtidstillägg be- räknas även på beloppet i fråga. Genom denna tillämpning av lönereglerings— lagen kunna samtliga präster i nu förevarande hänseende sägas praktiskt taget hava blivit likställda. Undantag härifrån utgöra egentligen endast de, låt vara till antalet icke få, präster, vilka fått vidkännas någon begränsning i det med tillämpning av 4 5 utgående fyllnadsbeloppet därför, att det fyllnadsbelopp, som av olika anledningar skulle anses böra tilldelas dem, komme att överstiga det i lagen angivna maximibeloppet och därför måste minskas.

Bland de prästerliga tjänstinnehavarna har föl—sports rätt mycket missnöje med det sätt, varpå deras bränslefråga blivit löst. Till stor del synes grunden till missnöjet ligga däri, att det från prästernas sida ofta göres anspråk på i verklig- heten fri vedbrand, d. v. 5. att bränslet, där sådant åtnjutes in natura, skall utan kostnad för tjänstinnehavaren ligga hos honom framkört och berett, och att, där bränsle in natura ej åtnjutes, i stället beviljad gottgörelse skall innefatta kostnaden även för bränslets framkörning och beredning.

I avseende å prästernas likställighet i nu ifrågavarande hänseende torde emel- lertid böra erinras om en hittills ej berörd omständighet, som i avseende på bränslet föranleder en stundom måhända betydlig olikhet mellan präster med rätt till bränsle in natura och präster utan sådan rätt. Genom fördelaktiga be— stämmelser i arrendekontrakten kan nämligen kostnaden för vedvirkets huggning 'i skogen och framforsling till tjänstinnehavarens bostad hållas till ringa belopp för präster med rätt till bränsle in natura, under det att andra präster nödgas för dessa arbetsprestationer erlägga full betalning, varigenom bränslet i själva verket kommer att för de senare stå i betydligt högre pris än för de förra. Sär- skilt under kristiden torde nu berörda omständighet hava gjort sig på ett känn- bart sätt gällande. Emellertid är man här inne på en sida av saken, som ej åsyftas med det i kyrkomötets skrivelse väckta förslaget.

I anslutning till det nyss sagda torde det vara förtjänt att framhållas, att de i kyrkomötets skrivelse överklagade olägenheterna icke till ringa del förlorat sin betydelse till följd av det prisfall, som efter tiden för skrivelsens avlåtande in— träffat.

Till den här av kammarkollegiet lämnade redogörelsen rörande de prin— ciper, som i den gällande lagstiftningen följts vid den rättsliga regleringen av bränslefrågan, torde blott böra fogas den ytterligare upplysningen, att genom praxis på detta område tjänstinnehavares rätt till bränsle i ett icke ringa antal fall ordnats på ett särskilt sätt. På därom gjorda ansökningar har nämligen Kungl. Maj:t, sedan tjänstinnehavare i löneregleringsresolu- tionen tillerkänts rätt att från boställsskog erhålla utsyning av hela eller viss del av vedbehovet, plägat medgiva, att sådan tjänstinnehavare finge, mot avstående av utsym'ngsrätten, från kyrkofonden uppbära visst bestämt årligt ersättningsbelopp. Skälet för en dylik anordning har i regel varit, att boställsskogens avlägsna belägenhet medfört alltför dryga transportkost— nader för att utsyningsrätten skulle kunna av tjänstinnehavaren med någon ekonomisk fördel tagas i anspråk eller att för uppvärmning av prästgården användes annat bränsle än ved eller torv.

Bidrag till

I detta sammanhang torde även böra lämnas redogörelse för de gällande

ämbetsekjnis bestämmelserna rörande bidrag åt präst till ämbetsskjuts samt rätten att

ävensom

tjänstbarheter från löneboställe erhålla s. k. tjänstbarheter, ehuru visserligen dessa bestäm-

frin löne— boställe.

melser icke avse löneposter i egentlig mening. I 11 5 3 mom. löneregleringslagen stadgas:

Ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden skall, i den mån sådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden med belopp, som av Konungen, i enlighet med de i orten rådande förhållanden, vid löne— regleringens fastställande bestämmes. Berörda ersättning må icke i något fall överstiga 250 kronor årligen.

Till belysning av den här återgivna bestämmelsens innebörd må erim'as om följande. Vid besvarandet av Kungl. Maj:ts proposition till 1910 års riksdag med förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning —— varuti jämväl framställts förslag till ordnande av frågan om bekostande av skjuts i tjänstärenden yttrade riksdagen i sin skrivelse den 1 juni samma år:

Frågan om skjutsens ordnande på ett tillfredsställande sätt vore onekligen av den allra största vikt icke blott för den prästerlige tjänstinnehavaren utan även för den församling han vore satt att tjäna. Men frågan vore ock med hänsyn till båda parterna av ganska ömtålig natur och följaktligen svårlöst. Det måste nämligen å ena sidan tillses, att prästens löneförmåner ej tillmättes efter sådana grunder, att han med fog kunde känna sig frestad att undandraga sig en del tjänsteresor, och å den andra undvikas, att bördan av skjutsarna flyttades över från prästen till församlingarna. Genom de bestämmelser, som föreslagits i av- seende å sättet för beräknandet av prästerskapets löner, hade prästens behov av bidrag till bestridande av kostnaden för skjuts i tjänstärenden så till vida beaktats, att han i det fyllnadsbelopp, som beräknades efter pastoratets areal, kunde anses erhålla någon gottgörelse för en av större areal föranledd ökning i resekostnad. Likaledes kunde, i de fall att skjutsarna för en tjänstinnehavare i mera avsevärd grad överstege det normala, hänsyn härtill tagas vid bestäm— mandet av den förhöjning i lönen, som på grund av särskilda förhållanden kunde äga rum enligt löneregleringslagens 4 5. Utom det att nämnda bestämmelser endast avsåge att allenast till någon del bereda den särskilde tjänstinnehavaren någon gottgörelse för ifrågavarande onus, så vore det ett stort antal präster, som på dessa grunder icke finge någon som helst skjutsersättning. Lika med Kungl. Maj:t ansåge därför riksdagen utväg böra beredas prästerskapet att utöver vad nu sagts komma i åtnjutande av dylik ersättning. Denna angelägenhet hade riksdagen ansett kunna på det för såväl prästen som församlingen fördelaktigaste sätt ordnas sålunda, att ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden skulle, i den mån sådant prövades erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden, och borde ersättningens belopp, i enlighet med de i orten gäl— lande förhållandena, bestämmas av Kungl. Maj:t vid löneregleringens fastställande. En begränsning till ett visst maximum av denna ersättning syntes riksdagen nödig; och hade riksdagen ansett detta maximum lämpligen kunna sättas till 250 kronor. Riksdagen framhöll jämväl lämpligheten därav, att, till under— lättande av den nödiga ämbetsskjutsens anskaffande, i de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t komme att utfärda rörande löneboställenas utarrenderande, bleve inrymd en bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att man vid arrendeavtalets

uppgörande skulle söka ernå överenskommelse därom, att arrendatorn skulle till— handahålla vederbörande tjänstinnehavare skjuts i tjänstärenden i nödig utsträck— ning och till viss måttlig taxa.

Med beaktande av den av riksdagen sålunda lämnade anvisningen upp- togs i 13 5 i den sedermera, den 15 september 1911, utfärdade förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen en bestämmelse av följande lydelse.

Vid utarrendering av löneboställe, som är avsett för jordbruk, skall, då sådant med hänsyn till tjänstinnehavares behov finnes erforderligt och i den mån bo- ställets avkastningsförmåga det medgiver, i arrendekontraktet göras förbehåll där- om, att arrendatorn skall mot måttlig ersättning enligt grunder, som angivas i kontraktet, till den omfattning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som i övrigt däri meddelas: 1. verkställa skjuts i tjänstärenden ävensom annan för tjänstinnehavaren och hans familj erforderlig skjutsning, eller, om tjänstinne— havaren önskar själv hålla hästar, lämna foder till högst två sådana, samt i mån av befintligt utrymme i boställets laga hus erforderligt stall och foderrum samt plats till förvaring av åkdon och seldon; 2. för tjänstinnehavarens hushåll å prästgården avlämna söt, oskummad mjölk dagligen ävensom smör; 3. på erfor- derligt sätt bereda av tjänstinnehavaren för husbehovet anskaffad ved ävensom, där tjänstinnehavaren äger från bostället bekomma ved och bränntorv, jämväl hugga eller upptaga samt framföra vad därav erfordras; samt 4. verkställa ren- hållning och snöskottning å prästgården ävensom, när åt tjänstinnehavaren är upplåten trädgård, ombesörja plöjning och likartat arbete, som må erfordras i trädgården, och lämna för trädgårdens brukande behövlig myckenhet gödsel. Tjänstinnehavaren är pliktig att, såframt i något av nu nämnda hänseenden änd- ring i förut bestående förhållanden för följande ecklesiastikår ifrågasättes, före den 14 mars meddela arrendatorn besked därom. — I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att, för den händelse arrendatorn eftersätter sin skyldig— het i något av ovannämnda hänseenden, vad i allmän lag finnes stadgat rörande arrenderätts förverkande skall äga tillämpning.

Den? 20 oktober 1919 tillkallades särskilda sakkunniga att inom ecklesia- stikdepartementet biträda med revision av 1911 års arrendeförordning (de 5. k. ecklesiastika arrendesakkunniga). Nämnda sakkunniga fingo an- ledning att ägna en särskild uppmärksamhet åt verkningarna av tjänst- barhetsinstitutet, sådana dessa dittills framträtt. En ingående utredning härom finnes intagen i det av bemälda sakkunniga den 28 februari 1923 avlämnade betänkandet (s. 27—65), till vilken utredning här må hänvisas. I utredningen påvisades, hurusom de i 13 © i den då gällande arrendeför- ordningen meddelade bestämmelserna ofta nog vunnit en sådan tillämpning, att arrenderesultaten i betydande omfattning försämrats, på samma gång som de präster, vilka berättigats uppbära de här ifrågavarande s. k. tjänstbarheterna, därigenom beretts en indirekt icke sällan väsentlig, av prästlönelagstiftningen icke åsyftad löneförhöjning. Av de arrendesakkun— niga framhölls emellertid, att ordnandet av frågan rörande tjänstbarheternas utgörande och ersättande enligt de av de sakkunniga föreslagna nya, preci- serade grunderna stode i allra närmaste sammanhang med ett annat spörs— mål, nämligen beredande åt prästen av behövlig ersättning för den skjuts

i tjänstärenden, som han hade att bekosta sig. Skjutsersättningsfrågans lösning på ett rättvisast möjligt sätt borde sålunda utgöra en nödvändig förutsättning för lösningen av frågan om tjänstbarheterna. De sakkunnigas hemställan gick härefter ut på dels en förändrad lydelse av den dåvarande 13 & arrendeförordningen, i syfte att överhuvud begränsa rätten till tjänst- barheter till strängt nödiga fall samt tillika skapa garanti för att desamma komme att ersättas till sitt fulla värde, och dels såsom förutsättning för den föreslagna ändringen i 13 $ arrendeförordningen utfärdande av en särskild lag av huvudsakligt innehåll, att varje ordinarie präst skulle er- hålla ett av Kungl. Maj:t bestämt fast resanslag, vilket skulle bestridas på enahanda sätt, som finnes stadgat beträffande själva lönerna.

Efter överarbetning av de arrendesakkunnigas förslag hava nya bestäm- melser i ämnet meddelats dels i 13 tiden ecklesiastika arrendeförordningen den 21 november 1925 och dels i lag nämnda dag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat samt kungörelsen samma dag med närmare bestämmelser angående ikraftträdandet av berörda lag.

Åt den nämnda 13 & har givits en lydelse i huvudsaklig överensstäm- melse med arrendesakkunnigas ovannämnda förslag. Lagen om resanslag innehåller följande grundläggande bestämmelser.

15.

1. Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, skall, i den mån sådant" prövas erforderligt, såsom ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden erhålla ett fast resanslag.

2. Kyrkoherde och komminister, för vilken lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit före denna (lag fastställd, äger, därest han fått sig tillerkänd skjutsersättning jämlikt 11 5 3 mom. samma lag, med frånträdande av denna skjutsersättning, under tiden för löneregleringens giltighet såsom fast resanslag bekomma ett årligt belopp, motsvarande dubbla beloppet av nämnda skjutsersättning. För tiden efter det förnyad lönereglering enligt sagda lag bliver gällande be- stämmer Konungen vid sådan lönereglerings fastställande, i enlighet med de i pastoratet rådande förhållanden, det fasta resanslaget, som dock icke må över- stiga 500 kronor för år.

3. För annan än i 2 mom. omförmäld kyrkoherde och komminister bestäm- mes, med iakttagande av vad i 2 mom. andra stycket stadgas, det fasta res— anslaget av Konungen vid löneregleringens fastställandegä

Enligt 2; $ i lagen stadgas, att fast resanslag, varom här förmäles, skall bestridas på enahanda sätt som den egentliga lönen.

J ämlikt 3 å i ifrågavarande lag skall härjämte kyrkoherde eller kommi- nister, vilkens skäliga utgifter under visst är för skjuts för resor i tjänst- ärenden överstiga det till honom utgående fasta resanslaget, kunna som bidrag till dessa utgifters bestridande ur kyrkofonden erhålla ett tillfälligt resanslag. För detta ändamål får dock icke något år användas mer än sammanlagt 200 000 kronor av kyrkofondens medel.

Enligt övergångsstadgandena till den ifrågavarande lagen skola bestäm- melserna i densamma vinna tillämpning allenast successivt. Arrendesakkun— niga, vilkas förslag härutinnan i huvudsak följdes, yttrade därom i sitt betänkande bland annat följande. .

De av sakkunnige föreslagna förändrade bestämmelserna angående prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna ersättnings gäl- dande kunna givetvis icke komma i tillämpning omedelbart eller samtidigt över hela riket. Då denna förändring har det allra närmaste sammanhang med den föreslagna ändringen i arrendeförordningens 13 5, kan den förra förändringen ej genomföras beträffande andra präster än sådana, vilkas förra bostadsboställe blivit utarrenderat med tillämpning av de. nya bestämmelserna. De skulle i följd härav komma att gälla beträffande prästerna i pastorat, som regleras efter ikraftträdandet av den nya arrendeförordningen, samt beträffande övriga präster så snart det boställe, från vilket de på grund av äldre arrendekontrakt åtnjuta tjänstbarheter, blir på nytt utarrenderat mcd tillämpning av den nya arrendeförordningen. Vidare torde de nya bestämmelserna angående skjutsen böra gälla sådana präster i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några tjänstbarheter från löne— boställe.

I anslutning härtill har åt den omförmälda lagens övergångsbestämmelser givits följande innehåll.

Lagen skall träda i kraft beträffande varje i 1 5 2 inom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll om tjänstbarhet enligt 13 5 förordningen den 15 september 1911 angående ut— arrendering av prästerskapets löneboställen icke finnes gjort: den 1 maj 1927,

beträffande varje i 1 5 2 mom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll, som nyss sagts, finnes gjort: den 1 maj näst efter det arrendekontrakt, som innefattar nämnda förbehåll, upphört att gälla, dock tidigast den 1 maj 1927, Konungen obetaget att i avseende å sådan präst förordna, att lagen skall trädai tillämpning den 1 maj näst efter förordnandet, därest pastoratet sådant medgiver och Konungen prövar särskilda skäl därtill föreligga, samt

beträffande varje präst, som avses i 1 5 3 mom. samtidigt därmed att löne- reglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning först börjar till- lämpas inom pastoratet;

skolande för varje pastorat bestämmelsen i 2 5 träda ikraft samtidigt därmed, att lagen erhåller tillämpning å någon av pastoratets präster.

I den mån denna lag träder i kraft beträffande prästerliga tjänstinnehavare, upphör 11 5 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning att äga tillämpning.

Av de här ovan angivna övergångsstadgandena följer sålunda, att det första ecklesiastikår, varunder fast resanslag kunnat utgå till därtill be- rättigad präst, varit ecklesiastikåret 1927—1928. Beträffande det tillfälliga resanslaget, som kan tilldelas präst, som åtnjuter fast resanslag, gäller enligt tillämpningskungörelsen, att den, som för visst ecklesiastikår önskar bliva tilldelad sådant tillfälligt anslag, skall före den 10 maj näst efter eckle- siastikårets utgång därom ingiva ansökning till vederbörande domkapitel. Ansökningarna skola därefter prövas och avgöras av domkapitlen med led— ning av de i kungörelsen därom lämnade anvisningar.

Åv/öning till det extra ordinarie prästerskapet enligt lagen den 9 decem- ber 1910 och kung/. förord- ningen den 18 april 1914.

Olika. grupper av extra ordi-

narie präst- män.

Läne- förmåner.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt konsistorierna att till Kungl. Maj:t inkomma med vissa uppgifter till ledning vid bestämmandet av det belopp, som varje år må användas inom varje särskilt stift och Stockholms stad till fördelning bland prästerna såsom tillfälligt resanslag, samt sådana uppgifter iangivet hänseende inkommit för ecklesiastikåret 1928—1929, har Kungl. Maj:t genom cirkulär den 11 oktober 1929 för nämnda ecklesiastikår av kyrko- fondens medel ställt till vissa konsistoriers förfogande för utdelande av till- fälliga resanslag ett sammanlagt belopp av högst 13 642 kronor.

De huvudsakliga bestämmelserna rörande det extra ordinarie präster— skapets (adjunkternas) avlöning återfinnas i 12—15 % löneregleringslagen och den med stöd av bemyndigande i nämnda lag utfärdade kungl. förord- ningen den 18 april 1914, nr 40, angående reglering av det extra ordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, (den s. k. adjunktsavlöningsförordningen) med däri senare vidtagna ändringar.

Inom det inyreglerade pastorat tjänstgörande extra ordinarie präster- skapet kunna särskiljas tre grupper befattningshavare, nämligen 1) de s.k. ständiga adjunkterna eller de, om vilkas anställande Kungl. Maj:t jämlikt 14 $ 3 mom. löneregleringslagen förordnar vid fastställande av lönereglering för pastorat i de fall bibehållande eller inrättande av komministerstjänst icke erfordras men arbetet därstädes dock kräver, att ordinarie tjänstinne— havare erhåller stadigvarande biträde, 2) stifts- och kontraktsadjunkter m. fl., anställda på grund av stadgandet i 6 $ 8 mom. kyrkofondslagen samt 3) adjunkter i egentlig bemärkelse, vilkas avlöningsförmåner bestridas på. sätt i 14 $ 1 och 2 mom. löneregleringslagen stadgas.

Varje såsom adjunkt tjänstgörande extra ordinarie präst åtnjuter _— för— utom viss skjuts i tjänstärenden och kostnadsersättning för resa till tjänst- göringsort — dels bostad och vivre, dessa förmåner utgående antingen in natura eller under vissa förutsättningar i penningar, dels ock årligt adjunkts- arvode, utgående, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda bestämmer, med 1200 kronor och, för det fall att den extra ordinarie prästen vunnit delaktighet i prästerskapets änke- och pupillkassas försäkringsfond, med 1 260 kronor, allt för år räknat, samt därutöver två ålderstillägg om vartdera 300 kronor efter 5 resp. 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Adjunktsarvode, som icke blivit av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämt, ökas, därest den extra ordinarie prästen tjänstgör såsom biträde vid två befattningar, med 600 kronor (12 & löneregleringslagen samt 1 och 4 % adjunktsavlönings- förordningen).

Utöver adjunktsarvode äger extra ordinarie präst, som på grund av för- ordnande uppehåller ordinarie tjänstebefattning, uppbära särskilt vikarie- arvode med belopp i regel motsvarande 5 procent av den med befattningen

förenade reglerade lönen, ålderstillägg oberäknat, dock att vid längre tids tjänstledighet tjänstinnehavaren kan åläggas att till vikarien avstå större belopp än. nu sagts. Vid vikariat å två ordinarie befattningar tillkommer vikarien sådant arvode å vardera befattningen (13 Q löneregleringslagen samt 5 och 6 % adjunktsavlöningsförordningen).

Bostad och vivre ävensom skjuts i tjänstärenden tillhandahållas adjunkt mig;-Ms av den präst, till vilkens biträde han är anställd eller vilkens tjänst han gäldande, uppehåller, eller, då tjänsten är ledig, av den, som åtnjuter de med den- samma förenade inkomster (14 t 1 mom. löneregleringslagen). Jämväl vikariearvode gäldas av den, som uppbär inkomsterna å den ordinarie tjänsten (4 mom.). Adjunktsarvode åt s. k. ständig adjunkt samt ersättning för bostad och vivre åt sådan gäldas av det pastorat, där han är anställd, på enahanda sätt och i samma ordning som lönerna till de ordinarie försam- lingsprästerna (3 mom.). Arvode åt egentlig adjunkt gottgöres av kyrko- fonden, dock att det belopp, varmed arvodet förhöjes i det fall, att extra ordinarie präst tjänstgör vid två befattningar, skall gäldas med hälften var- dera av dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster (2 mom.). Ur kyrkofonden bestridas även kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort samt arvode för stifts- och kontraktsadjunkt.

Arvodet för de ständiga adjunkterna fastställes i varje särskilt fall genom Sättet för be den resolution, varigenom lönerna regleras för prästerskapet i det pastorat, ”$$$???” där adjunkten är anställd, samt för stifts- och kontraktsadjunkterna genom vissa adjunk— det beslut, varigenom deras anställande medgives. ter"

Enligt 17 å löneregleringslagen fastställer Kungl. Maj:t för en var av Avlöning till kontraktsprostarna arvode, fördelat i grundbelopp och fyllnadsbelopp. Grund- ”risiga/22%, beloppet utgör 150 kronor, och fyllnadsbeloppet utgår med 15 kronor för lagen den varje pastorat, som kontraktet omfattar, samt 5 kronor för varje fullt 100— 9 dig?"" tal kvadratkilometer av kontraktets areal i land till och med 1 000 och ' därutöver med 10 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilo— meter, doek att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 30 000 kvadrat- kilometer. Prostarvodet gäldas från kyrkofonden.

Av de fastställda kontraktsprostarvodena uppgår det lägsta till 180 kronor (domprosteriet av Uppsala stift) och det högsta till 870 kronor (Lappmarkens andra kontrakt av Luleå stift).

Alltsedan ingången av ecklesiastikåret 1920—1921 hava de präster, som sann,-9 bes/,,- fått sina löneförmåner reglerade i enlighet med 1910 års prästerliga avlö- ”älg”" ningslagar, varit i åtnjutande av s. k. tillfällig löneförbättring. De grund— . .ggi .. .. .. .. .. .. . Tillfällig laggande bestämmelserna rörande denna loneforbattring återfinnas i den löna/örhän- med riksdagen och efter samtycke av kyrkomötet utfärdade lagen den 19 'mg' november 1920 (nr 842) angående tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar

68 och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster.

I denna lag stadgas, att till kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter i nyreglerade pastorat ävensom till kontraktsprostar skall jämlikt av Konung, riksdag och kyrkomöte beslutade grunder samt enligt av Konungen utfärdade närmare bestämmelser utgå tillfällig löneförbättring för ecklesiastikåret 1920 — 1921. För tiden efter nämnda ecklesiastikår skall, där löneförbättring av tillfällig eller stadigvarande beskaffenhet beviljats statens befattningshavare, tillfällig löneförbättring, jämlikt av Konungen och riksdagen beslutade grunder och enligt av Konungen utfärdade närmare bestämmelser, utgå till omförmälda präster. _

Den till ovannämnda präster utgående tillfälliga löneförbättringen skall be- stridas på enahanda sätt, som finnes föreskrivet i fråga om den egentliga avlöningen.

Med föranledande av stadgandena i ovanberörda lag utfärdades i överens— stämmelse med av riksdagen och kyrkomötet godkända grunder för den till- fälliga löneförbättringens utgående under ecklesiastikåret 1920—1921 kun- görelse i ämnet, även den dagtecknad den 19 november 1920 (nr 843).

De huvudsakliga gällande bestämmelserna i förevarande avseende finnas intagna i kungörelse den 20 juni 1924 (nr 311) angående tillfällig löne- förbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster m. m. med viss däri genom kungörelse den 18 juni 1927 (nr 293) vidtagen ändring.

Enligt nämnda kungörelser utgår tillfällig löneförbättring, för ecklesia— stikår räknat, till kyrkoherde och komminister med 650 kronor, om den jämlikt 3 och 4 $$ löneregleringslagen fastställda kontanta lönen (således med bortseende från ålderstillägg, skjutsersättning och hyresersättning) icke uppgår till 4 000 kronor, med 700 kronor, om den kontanta lönen uppgår till 4 000 kronor men icke till 5500 kronor, med 750 kronor, om den kon- tanta lönen uppgår till 5 500 kronor men icke till 7 000 kronor, samt med 800 kronor, om den kontanta lönen uppgår till eller överstiger 7 000 kronor. Åtnjuter befattningshavare genom donation av enskild tillkommen förmån utöver den fastställda lönen eller uppbär han utöver lönen inkomst av präst- änkesäte skall löneförbättringen icke utgå med högre belopp än att den till- sammans med det belopp, som, på sätt nyss är sagt, tillkommer veder- börande utöver lönen, uppgår till 800 kronor. Till extra ordinarie präst ut- går den tillfälliga löneförbättringen med 15 procent å adjunktsarvodet, dock högst 300 kronor för s. k. ständig adjunkt och egentlig adjunkt samt 470 kronor för stifts— och kontraktsadjunkt. För kontraktsprost utgör den tillfälliga löneförbättringen ett belopp motsvarande 25 procent å det för honom fast- ställda arvodet.

Särskilda föreskrifter lämnas härjämte, bland annat, rörande löneförbätt— ringens utgående vid förening av tjänster.

I redogörelsen för de särskilda, i det gällande prästerliga avlöningssyste- met ingående löneposterna må ytterligare nämnas två mera speciella slag av lönetillägg nämligen dels s. k. ödebygdstillägg och dels lönetilläggi an- ledning av nådårsrättens upphörande.

De huvudsakliga bestämmelserna om ödebygdstillägg finnas meddelade i lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetillägg vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Enligt berörda lag må, efter Konungens bestämmande, dylika lönetillägg utgå till kyrkoherdar och komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerliga tjänstinne- havaren.

(ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1 200 kronor årligen. Tilläggen skola bestridas på enahanda sätt, som är stadgat beträffande själva lönerna.

Enligt ett av Kungl. Maj:t den 14 juni 1929 meddelat beslut utgå för närvarande tillsvidare för tiden till den 1 maj 1930 — ödebygdstillägg till följande antal ordinarie präster och ständiga adjunkter, nämligen:

inom Härnösands stift: 2 kyrkoherdar och 3 komministrar; samt

inom Luleå stift: 13 kyrkoherdar, 20 komministrar och 1 ständig adjunkt. Genom beslut ovannämnda den 14 juni 1929 har Kungl. Maj:t med- delat bestämmelser om tilldelande av särskilda lönetillägg jämväl åt stifts- och kontraktsadjunkter samt adjunkter i egentlig bemärkelse å ödebygds- orter inom ovannämnda stift.

Genom kungörelse den 17 december 1926 (nr 524) har Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut och på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt, förordnat, bland annat, att den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning tillkommande rätten till nådår samt den därav här- :flytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare avliden f. d. innehavare av dylik befattning att under motsvarande tid tillgodonjuta emeritilön skall från och med den 1 maj 1927 _— med vissa närmare an— givna förbehåll —— upphöra.

I lag samma dag (nr 526) om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m. har förordnats, att å den reglerade kontanta lön, som blivit bestämd för kyrkoherde och kom- minister, och å det arvode, som stadgats för ständig adjunkt, skall av sådan anledning utgå lönetillägg motsvarande 1'5 procent av den fastställda lönen eller arvodet, ålderstillägg inberäknat, oavsett huruvida sådant blivit in-

Ödebygds- tillägg.

Lönetillägg 'i anledning av nåddrsrättem upphörande.

Dyrtids— tillägg.

tjänat. Lönetilläggen skola bestridas på enahanda sätt, som är stadgat beträffande själva lönerna.

Där prästerlig befattning innehaves av präst, som ej är delägarei präster- skapets änke— och pupillkassa eller som är delägare däri och icke erlägger avgifter till kassan utöver vad i det för kassan den 6 november 1874 fast- ställda reglementet med däri senare vidtagna ändringar stadgas, skall nämnda kassa äga uppbära vad enligt ifrågavarande lag skall utgå såsom löne— tillägg.

I likhet med övriga befattningshavare i allmän tjänst åtnjuta prästerna jämväl dyrtidstillägg å lönerna. De grundläggande stadgandena rörande dyrtidstilläggen finnas intagna i den med riksdagen och efter samtycke av kyrkomötet utfärdade lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigs— tidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Angående sättet för gäldandet av krigstidsunderstödet föreskrives i lagen, att dylikt understöd åt kyrkoherdar och komministrar samt ständiga ad— junkter skall för varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, bestridas på enahanda sätt, som finnes stadgat i fråga om den egentliga lönen, samt åt annan extra ordinarie präst gäldas ur kyrkofonden. I lagen meddelas emel— lertid, bland annat, den bestämmelsen, att kyrkofonden ej får för något år i vidsträcktare mån tagas i anspråk för gäldande av krigstidsunderstöd än som motsvarar fondens återstående överskott för närmast föregående kalender- år, sedan samtliga fonden eljest åliggande utgifter blivit bestridda.

Genom lag den 22 april 1921 (nr 192) har ett tillägg till denna bestäm- melse gjorts av innehåll, att, därest med iakttagande av angivna begräns- ning skäligt krigstidsunderstöd icke kan beredas prästerskapet, då må, där särskilda skäl föreligga, för ändamålet användas jämväl ytterligare belopp, icke överstigande den kapitalökning, fonden intill närmast föregående kalen- derår vunnit efter den 31 december 1918.

Från och med ecklesiastikåret 1920—1921 utgår enligt lag den 19 novem- ber 1920 (nr 844) dyrtidstillägg jämväl till kontraktsprostar, för vilka ar- vode bestämts enligt löneregleringslagen. Dyrtidstillägget gäldas ur kyrko— fonden.

De närmare bestämmelserna om dyrtidstillägg finnas meddelade i kun- görelsen den 18 juni 1927 (nr 294) angående dyrtidstillägg åt kyrko- herdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster. Enligt berörda kungörelse, som skall äga giltighet tillsvidare intill dess annorlunda förordnas, gäller, bland annat, följande.

Till i tjänst varande prästman utgår dyrtidstillägget under form av pro- centuellt tillägg, utgörande 32 procent av de med befattningen i fråga för- enade kontanta avlöningsförmånerna, dock högst å 7 800 kronor, varjämte till befattningshavare, vilken vid ingången av ecklesiastikåret på grund av

4. Inza—J; **

försörjningsplikt underhöll barn under 16 års ålder, utgår ett fast tillägg av 60 kronor för år räknat för varje dylikt barn, s. k. barntillägg.

Till sådana med kyrkoherde- och komministerstjänst förenade kontanta avlöningsförmåner, varå det procentuella dyrtidstillägget må beräknas, skola hänföras:

lön, ödebygdstillägg, ålderstillägg, hyresersättning, skjutsersättning och tillfällig löneförbättring.

Procentuellt tillägg beräknas för ständiga adjunkter å adjunktsarvode, ödebygdstillägg och tillfällig löneförbättring, för adjunkter i egentlig be- märkelse å adjunktsarvode, ödebygdstillägg, Vikariearvode och tillfällig löne— förbättring, för stifts— och kontraktsadjunkter å arvode, ödebygdstillägg och tillfällig löneförbättring samt för kontraktsprostar å kontraktsprostarvode och tillfällig löneförbättring.

Därest på grund av ovannämnda stadgande i kungörelserna om tillfällig löneförbättring sådan löneförbättring skall utgå med förminskat belopp, skall till grund för beräkningen av procentuellt dyrtidstillägg läggas det belopp, varmed löneförbättringen skolat utgå, om avdrag ej ägt rum.

Procentuellt dyrtidstillägg må däremot icke beräknasåföljande avlönings- förmåner och ersättningar, nämligen:

lönetillägg enligt lagen den 17 december 1926 (nr 526)1; sådan förhöjning av lön, som omförmäles i 10 © löneregleringslagen, sådant detta författningsrum lyder enligt lagen den 19 november 1920 (nr 769);

resanslag enligt lagen den 21 november 1925 (nr 449); samt

skjutsbidrag, som utgår med stöd av stadgandet i 6 $ 9 mom. lagen om kyrkofond;

den förhöjning av 60 kronor i adjunkt i egentlig bemärkelse tillkom- mande arvode, varom ovan förmälts. ?

1 Se ovan 5. 69 0. f. ” l anledning av framställningar av, bland andra, kyrkofondskommittén i skrivelse den 31 maj 1923 om den tillfälliga löneförbättringens utbytande mot sådan av stadigvarande beskaffenhet och av kyrkomötet i skrivelse den 4 november 1925, nr 39, om beredande åt prästerskapet av förbättrade avlöningsförmåner framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 178 till 1929 års riksdag förslag dels till lag om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och kom- ministrar i nyreglerade pastorat m. m., dels ock till lag om ändrad lydelse av 2 5 i den förut omförmälda lagen den 21 november 1925 (nr 455) om ödebygdstillägg. Dessa lagförslag hava av riksdagen antagits, och har därefter jämväl kyrkomötet godkänt desamma. Lagarna äro avsedda att träda i kraft den 1 maj 1930, från och med vilken dag lagen om tillfällig löne— förbättring skall upphöra att gälla. Enligt lagen om provisorisk tilläggslön skall till kyrko- herdar och komministrar i nyreglerade pastorat utgå provisorisk tilläggslön med ett belopp av 2100 kronor för år räknat. Till 5. k. ständiga adjunkter och kontraktsprostar skall ut- gå provisoriskt tilläggsarvode, till de förra enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj:t därom meddelar och till de sistnämnda med ett belopp, motsvarande 80 procent av det av Kungl. Maj:t jämlikt 17 % löneregleringslagen fastställda arvodet, dock högst 250 kronor för år. Pro- visorisk tilläggslön och provisoriskt tilläggsarvode skola bestridas på enahanda sätt och i samma ordning som den ordinarie avlöningen. Enligt den nya lydelsen av 2 5 i lagen

Utbetalningen av avlöningen m. m,

Förändringar i den kyrkliga inde/ningen och organisa- tionen.

Enligt bestämmelser i 11 $ 1 mom. och 14 $ 3 mom. prästlönereglerings- lagen skall lönen till kyrkoherde och komminister ävensom arvode och er- sättning för bostad och vivre åt ständig adjunkt av vederbörande kyrkoråd utbetalas till tjänstinnehavaren kvartalsvis. Från kyrkofonden utgående adjunktsarvoden ävensom andra till adjunkt utgående arvoden skola lika- ledes utbetalas kvartalsvis.

Samma ordning för utbetalningen gäller beträifande lönetillägg enligt lagen den 17 december 1926 (nr 526), tillfällig löneförbättring och dyrtids- tillägg ävensom i fråga om eventuellt utgående hyresersättning, ödebygds— tillägg och fast resanslag.

Ålderstillägg ävensom skjutsbidrag enligt 11 $ 3 mom. lönereglerings- lagen utbetalas genom länsstyrelsen i det län, där den till ålderstillägget eller skjutsbidraget berättigade har sin tjänstgöringsort, för varje ecklesia- stikår efter dess ingång. Från kyrkofonden utgående adjunktsarvoden ut- betalas likaledes genom länsstyrelsen i det län, inom vilket arvodestagaren tjänstgör. (I Stockholm sker utbetalningen av statskontoret.) Jämväl ut- betalningen av s. k. tillfälligt resanslag äger rum, på domkapitlets anmodan, genom länsstyrelsen i det län, där tjänstgöringsorten är belägen.

Kontraktsprostarvodena med därå belöpande tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg utbetalas halvårsvis av länsstyrelsen i det län, där veder- börande kontraktsprost har sin bostad.

B. Översiktlig redogörelse för de förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen, som företagits i sammanhang med genomförandet av 1910 års lagstiftning, ävensom för utfallet av den verkställda löneregleringen.

I enlighet med den därutinnan av riksdagen vid de gällande prästlöne- lagarnas tillkomst givna anvisningen * har under det hittills under cirka femton år bedrivna löneregleringsarbetet särskild uppmärksamhet ägnats den kyrkliga indelningen och organisationen. Beträffande vissa landsändar hava dessa spörsmål ansetts vara av den betydelse och invecklade beskaffenhet, att deras utredning anförtrotts åt särskilda av Kungl. Maj:t för ändamålet förordnade kommittéer. Sålunda bereddes frågan om förändrad kyrklig indelning och organisation av Visby stift utav en den 13 september 1918 tillsatt kommitté, vilken den 18 januari 1919 avlämnade betänkande och

om ödebygdstillägg mä ödebygdstillägg fastställas till ett belopp av högst 1400 kronor årligen.

Den tillfälliga löneförbättringens ersättande med provisorisk tilläggslön och provisoriskt tilläggsarvode kommer, enligt vad i ovannämnda proposition meddelats, att hava till följd, att dyrtidstillägget till prästerskapet skall komma att utgå efter en reducerad beräknings- 'grund. Den ovanberörda förhöjningen av ödebygdstilläggens maximibelopp sammanhänger

med denna förändring i beräkningen av dyrtidstillägget. Jfr vidare s. 83 här nedan. 1 Jfr ovan s. 50.

förslag i ämnet. Och för utredningen av motsvarande fråga beträHande de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift var en annan av Kungl. Maj:t förordnad kommitté den s. k. Skånska pastoratskommittén verksam under åren 1919—1922.

Överhuvud taget har det arbete, som under beredningen av lönereglerings- ärendena nedlagts å de kyrkliga organisations— och indelningsspörsmålen, varit utomordentligt omfattande. Sedan löneregleringsarbetet numera kan anses praktiskt taget slutfört, torde det få anses vara av särskilt intresse att fastställa, vilka förändringar med avseende å pastoratsindelningen i landet och antalet prästerliga tjänster, som framgått såsom resultat av Kungl. Maj:ts hittills i löneregleringsärendena meddelade beslut eller i de pastorat, där lönereglering ännu icke fastställts —— ifrågasatts i upprättade förslag. Till belysning av detta förhållande hava de sakkunniga låtit upprätta ne- dan intagna två tablåer 7 och 8.

Tablå 7, utvisande särskilt för varje stift antalet prästerliga tjänster dels vid tidpunkten för den äldre löneregleringsperiodens utgång och dels enligt den nya

löneregleringen 1.

14'—_ * Antalet prästerliga. tjänster ! Kyrkoherdar || Komministrar H Övriga Summa ! St i ft vid tidpunk- enligt vid tidpunk- enligt vid tidpunk- enligt vid tidpunk- enligt ] utan för den dennya ten för den dennya ten för den depnya ten för den den nya i eildrelonereg- löne- äldre lönereg: löne: äldre lönereg: lone—_ äldlrelönereg- löne- 1 eringsperlo regle- lermgsperlo regle lerlngsperlo regle lellngsperlo— regle- , dens utgång ringen dens utgång rlngen dens utgång rlngen dens utgång rlngen # ' Uppsala ...... 171 152 117 90 18 20 306 262 ! Linköping 151 128 108 65 5 11 264 204 i Skara ......... 124 116 113 79 8 5 245 200 ;> Strängnäs 109 105 76 56 8 6 193 167 i Västerås ...... 105 100 69 69 8 8 182 177 | Växjö ......... 142 142 137 94 4 6 283 242 ' Lund ......... 243 212 36 65 16 39 295 316 ' Göteborg 114 127 89 102 16 19 219 248 Karlstad ...... 64 76 74 70 11 s 149 154 Härnösand... 78 90 49 62 10 0 137 158 ] Luleå ......... 51 i 55 45 70 7 7 103 132 ' Visby ......... 44 ] 30 5 3 1 1 50 34 i Stockholms ! l

stad ......... t 16 . 1 18 26 37 13 17 55 72

Hela riket 1412 [ 1351 944 862 125 i 153 i 2481 2366

1 Där allenast interimistisk lönereglering fastställts, har antalet präster beräknats enligt denna, dock att i de fall principbeslut föreligger rörande indelningen och organisationen, såsom beträffande åtskilliga pastorat i Lunds stift, antalet beräknats i enlighet härmed. I sådana fall, där det föreligger såväl interimistisk som definitiv lönereglering, har den senare följts, även om den ännu ej trätt i tillämpning.

Tablå 8, utvisande särskilt för varje stift antalet enligt den nya löneregleringen inrättade och indragna prästerliga tjänster.

" Inrättade tjänster Indragna tjänster S 11 m m a ! , , Total ! 5 5 » m 5 5 ! ! Kyrko- Kommi— Övriga summa . , ';,- E 215; m ;. 5 1330 få herdar nistrar tjänster btlft .. s =., = ,, 3 g 4 B L- 3 E. %& ä 3 E. !353 5 1 ! i 1 ;» :133= .. +:— +,— +1— + — ! ** = ! = &: i 1 ! | | ! Uppsala ...... 5 15 20 40 24 42 18 84 _! 19 _ 27! 2 _ _ 44 Linköping... —— 2 11 13 23 45 5! 73 _: 23 _ 43 6! _ _ 60 Skara ......... l 5 G 9 34 81 51 —! 8 —— 34 —! 3 —— 45 Strängnäs... _ 2 6 4 22 8, 34 _! 4 _ 20 _! 2 _ 26 > 1 Västerås ...... 3 14 8 25 8 14 8! 30 _! 5 —— — — — — 5 Växjö ......... 8 _ 6 14 8 43 4! 55 _i _ _ 43 2, — _ 41 Lund ......... 3 34 39 76 34 5 16 55 _| 31 29 _ 23 _ 21 _ Göteborg 13 18 19 50 _ 5 16 21 131_ _ 13 _ 3 _ 29 _ Karlstad ...... 12 5 8 25 _ 9 11 20 12! _ _ 4 _ 3 5 _ Härnösand... 12 17 6 35 _ 4 10 14 12 _ 13 — _ 4 21 _ Luleå ......... 4 25 7 36 _ _ 7 7 4 _ 25 _ _ _ 29 _ Visby.: ....... _ _ 1! 1 14 2 1' 17 _! 14 _a 2 _ _ _ 16 Stockholms , i ' stad ........ 2 11 17. 30 _. _ 13 13 2! _ 11 _ 4 _ 17 _ Hela riket 63 143! 153! 359!! 124! 225 125! 474! 43! 104 91 173! 40 12!! 122! 237

Tablå 7 utvisar, att antalet kyrkoherdar i riket minskats med 61 eller 4'3 procent, antalet komministrar med 82 eller 87 procent och totala antalet präster med 115 eller 4'6 procent. Denna icke alltför stora förändring med avseende å det totala antalet motsvaras emellertid av betydande förskjut- ningar i olika riktning inom de särskilda stiften. Ökning har ägt rum inom Lunds, Göteborgs, Karlstads, Härnösands och Luleå stift samt Stock— holms stad. Den största absoluta ökningen förete Göteborgs, Härnösands och Luleå stift, beträHande kyrkoherdetjänster med resp. 13, 12 och 4 samt beträffande komministersbefattningar med resp. 13, 13 och 25. Den största procentuella ökningen utvisar Stockholms stad (nära 30 procent). I Lunds stift hava visserligen kyrkoherdebeställningarna minskats med 31 men komministraturerna i stället ökats med 29, varjämte därstädes tillkommit ett jämförelsevis stort antal s. k. ständiga adjunktsbefattningar. Den star- kaste minskningen i antalet ordinarie befattningar utvisa siffrorna för Upp- sala, Linköpings, Skara och Växjö stift. I de tre förstnämnda har antalet kyrkoherdar minskats med resp. 19, 23 och 8. I samtliga nu nämnda stift har minskning ägt rum beträffande antalet komministrar, nämligen med resp. 27, 43, 34 och 43. En jämförelsevis stark procentuell minskning i antalet ordinarie präster företer Visby stift, nämligen 32 procent. I den nya, på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda kyrkliga organisatio- nen i landet ingår vidare, på sätt framgår av tablån, s. k. ständiga adjunkts—

befattningar till ett antal av sammanlagt 153. Samtidigt med tillskapandet av dessa nya icke ordinarie tjänstebefattningar har emellertid indragning ägt rum av förut på många orter förefintliga icke ordinarie befattningar 1.

Av tablå 8 framgår, i vilken omfattning nyinrättande, resp. indrag- ning ay tjänster ägt rum inom de särskilda stiften och Stockholms stad. Tablåns slutsiffror äro nog så anmärkningsvärda. Antalet indragna ordi— narie befattningar utgör sammanlagt icke mindre än 349 (124 kyrkoherdar och 225 komministrar), medan de nyinrättade ordinarie tjänsternas antal uppgår till 206 (63 kyrkoherdar och 143 komministrar). Totalantalet i de territoriella församlingarna anställda ordinarie präster har sålunda sedan år 1913 icke blott icke ökats, utan tvärtom, såsom redan tablå 7 giver vid handen, undergått någon minskning.

Rörande resultatet av själva löneregleringsarbetet, vilket nu är avslutat så när som beträffande ett fåtal pastorat, hava iett av kammarkollegiet och statskontoret den 10 juni 1927 avgivet underdånigt utlåtande2 intagits två här nedan ä 6. 76 och 77 avtryckta tablåer, utvisande antalet kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt summan av deras reglerade löner, antalet sådana präster inom vissa lönegrupper ävensom medelbeloppet för dels kyrkoherde— och dels komministerslönerna. Därjämte hava upptagits de löner, som enligt upprättade förslag beräknats för prästerskapet i pastorat, som vid tiden för tablåernas upprättande ännu voro oreglerade3.

Av dessa tablåer framgår, bland annat, beträffande kyrkoherdarna, att den reglerade medellönen är 5 495 kronor, att av antalet löner omkring 35 procent ligga under 5 000 kronor, 30 procent falla mellan 5 000 och 5499 kronor och 35 procent uppgå till 5 500 kronor eller däröver samt, beträffande komministrarna, att medellönen är 3 714 kronor, att av antalet löner 21 procent ligga under 3 000 kronor, 28 procent falla mellan 3 000 och 3 499 kronor och 51 procent uppgå till 3 500 kronor eller däröver. Då dessa siffror, såsom ovan nämnts, representera den reglerade lönen, ingå i de— samma varken tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg, ödebygdstillägg eller ! lönetillägget i anledning av nådårsrättens upphörande, liksom värdet å

den fria bostaden och andra eventuella naturaförmåner lämnats utom räkningen.

* Sådana befattningar hava förekommit under växlande benämningar, såsom pastorats-, pastors-, socken- och kyrkoadjunkter, vice komministrar, brukspredikanter m. fl.

"' Utlåtandet har avgivits i anledning av kyrkofondskommitténs och kyrkomötets ä 5. 83 omförmälda framställningar.

3 Tablåernas uppgifter avse den indelning och organisation samt de löner, vilka bestämts ' enligt lönereglering fastställd före den 1 maj 1927, därvid i sådana fall, där det förelåg så- väl provisorisk eller interimistisk lönereglering som definitiv lönereglering, den senare följts, även om den ännu ej trätt i tillämpning. Att antalet prästerliga tjänster i dessa tablåer _| icke riktigt överensstämmer med antalet tjänster i de av de sakkunniga upprättade tablåerna 4 7 och 8 (s. 73, 74), har sin förklaring däri, att dessa tablåer äro grundade på jämväl efter 5 den 1 maj 1927 meddelade beslut i indelnings- och organisationsfrågor.

Utfallet av lönereglering- arna beträf-

fande löne-

beloppen.

Tablå 9, utvisande kyrkoherdar-nas fördelning i lönegrupper enligt löneregleringar- jämlikt lagen den 9 december 1910.

:? A n 1: 9.1 1 5 n e r, . 5" Summa som falla inom nedannämnda lönegrupper S t 1 f t (? avlöning _ | _

& hogst 4 000— 4 soo— 5 ooo— 5 500— s ooo— 6 500—_ 7 900— over & s 999 4 499 | 4 999 5 499 5 999 6 499 6 999 7 999 3 000 & ooo Reglerade pastorat. ' ! Uppsala ............... 150 807 055 2 19 39 49 13 5 5 10 7 1 Linköping ............ 128 652 815 2 32 38 32 11 3 1 2 6 1 Skara .................. 115 592 840 2 9 47 38 2 1 , 3 5 Strängnäs ............ 105 545 195 2 21 35 23 3 5 2 7 — Västerås ............... 99 544 070 3 18 22 19 10 5 6 * 9 s 1 Växjö .................. 142 717 050 2 33 42 39 11 5 3 3 3 1 Lund .................. 234 1 305 435 4 33 106 48 16 7 3 16 1 Göteborg --------------- 111 609 960 1 6 20 40 23 11 3 3 4 1' Karlstad ............... 69 377 300 _ 7 19 16 14 6 2 1 3 1 | Härnösand ............ 87 508 310 -— 1 13 21 19 16 7 5 4 1 ! Luleå .................. 55 377 345 _ _ 2 3 11 5 s 9 16 i 1 ; Visby ----------------- 30 151 725 -— 3 8 17 1 — — —— 1 _ Stockholms stad 18 145 480 —— — — — —— — — 1 16 1 e

xl *I Summ813437334 580 14 153 318 403 176 48 51 | 94 9 '

Medeltal lön ......... —— 5 461 . l [1-01 11-39 2359 13-11 5-73 357 3-sol7-oo O's: Procenttal ............ _ _ ___—__, 30.01 ; 1 36-11 33-81 i Oreglerade pastorat. ! Summa 25 182020 —— -— 1 2 2 1 2 4 i 12 1 1 Summa reglerade I och oreglerade pastorat ........ 13687516 600 14 153 319 405 178 78 50 55 106 10 * Medeltal lön ......... _ 5495 [ 102 11-13 2392 i13'01 5-70 3'66 4-02 775 073 Procenttal ............ _' _, ___—_ 29.61 i 1 35-52 1. 34'87 Anm. I oreglerade pastorat hava beräknats de i avgivna löneregleringsförslag upptagna lönebeloppen. Anta/et Såsom i det föregående omnämnts erhålla de ordinarie prästerna i regel

(125522 #91 fri bostad genom upplåtelse av prästgård, men därest på. grund av särskilda e.;säftning. omständigheter hinder möter mot sådan upplåtelse, åligger det pastoratet enligt stadgande i 11 $ 2 mom. 2 st. löneregleringslagen att till veder— börande tjänstinnehavare, där icke bostad eljest av pastoratet beredes honom, gälda skälig hyresersättning, som av Kungl. Maj:t, vid löneregleringens

Tablå 10, utvisande komministrarnas fördelning i lönegrupper enligt löneregle- ringar jämlikt lagen den 9 december 1910.

? 5 Antal löner, : _ , 5. Summa som falla inom nedannämnda lönegrupper l & t ' f t 5. avlöning _, l ä'; högst 2 500— 3 000— 3 500— 4 000— 4 500— 1 ;; 2 499 2 999 3 499 3 999 4 499 4 999 5 000 1 —-1 l i Reglerade pastorat. i Uppsala .............................. 90 328292 | _— 15 27 23 , 10 4 11 iLinköping ........................... 65 217 360 — 22 28 5 [ 2 3 5 jSkara .................................... 79 259 905 _ 29 29 11 l 3 3 4 ;Strängnäs ............................ 57 201 090 2 11 22 9 j 3 2 8 l ] ÄVästerås .............................. 67 256175 — 7 19 14 i 12 4 11 ' Växjö .................................... 96 300200 3 45 30 9 i 1 4 4 ,_ Lund .................................... 53 221630 —— 1 10 14 1 5 6 17 'Göteborg .' ............................ 69 244 560 — 10 24 26 2 1 6 . Karlstad ............................. 65 216 573 — 26 23 6 1 4 5 . Härnösand .......................... 61 228 035 —— 5 18 21 8 7 2 | 4 ; åLuleå .................................... 70 ? 306 935 1 l _ 4 13 16 16 20 , Visby ................................. 3 11 185 _ _ 2 _ _ 1 __ Ä Stockholms stad .................. 38 189165 _ _ _ _ 1 _ 37 . Summa 813 2 981 105 6 171 236 151 64 55 130 ? Medeltal lön ....................... — 3 666 1 l ) t 1 074 21'03 90 3 18-57, 7—57 6-77 [599 ' - .......................... __ _ .... '0 %Iiocen ta 21.” 4920 i i ? Oreglerade pastorat. Summa 40 187 260 — — 3 4 3 _ 4 26

i Summa reglerade 1 och oreglerade

pastorat ......... 853 3 168 365 6 171 239 155 67 59 156 ! Medeltal lön ........................ _ 3 714 i 070 20-05 18—17 7'85 6-92 18-29 1 Procenttal .......................... _ _ 28'02 ' | 2075 5123

Anm. I oreglerade pastorat hava beräknats de i avgivna löneregleringsiörslag upptagna lön ebeloppen.

fastställande, bestämmes. Detta stadgande har vunnit tillämpning även i

andra fall än där hinder prövats föreligga mot upplåtande av prästgård. I sammanhang med föreskrift om en på grund av prästgårdens olämpliga belägenhet nödig ansedd förflyttning av prästgården till en mera lämpligt belägen plats har nämligen bestämmelse brukat meddelas om skyldighet för pastoratet att utgöra hyresersättning till vederbörande prästman, intill dess

Antalet präster som åtnjuta bränsle in natura.

prästgården hunnit iordningställas å den nya platsen. I själva verket har denna sistnämnda anledning till tillämpningen av stadgandet om hyres- ersättning varit den vanligaste. Då det synts vara av ett visst intresse att erhålla kännedom om antalet präster, beträffande vilka pastorat på grund av föreskrift i vederbörande löneregleringsresolution haft eller har skyldighet att utgöra hyresersättning såsom vederlag för förmån av fri bostad, har med ledning av tillgängliga uppgifterl, vilka, de sakkunniga emellertid icke varit i tillfälle att kontrollera, upprättats nedannämnda tablå 11.

Tablå 11, ntvisande särskilt för varje stift antalet präster, beträffande vilka pastorat haft eller har skyldighet att utgöra hyresersättning såsom vederlag för förmån av fri bostad.

A n t a 1 S t i i t

Kyrkoherdar Komministrar Summa ;

Uppsala ......................................................... 6 8 14 ;

Linköping ........... . .......................................... — 7 7 3

Skara ............................................................ 1 1 2 3 Strängnäs ......................................................... 4 9 13 Västerås ......................................................... 1 23 24 Växjö ........................................................... 3 10 13 Lund ............................................................ 23 37 60 Göteborg ......................................................... -— 3 3 Karlstad ......................................................... 4 15 19 Härnösand ...................................................... 2 10 12 Luleå ............................................................ —— 24 24 Visby ........................................................... — —— Stockholms stad ............................................. — 8 3 Hela riket 44 150 194

Av ovan intagna tablå jämförd med tablåerna 9 och 10 här ovan fram- går, att bestämmelser om utgörande av hyresersättning träffats för omkring 9 procent av hela antalet ordinarie präster 2.

Såsom jämväl i det föregående omnämnts äga prästerna efter Konungens bestämmande avgiftsfritt men på egen bekostnad bekomma ved och bränn- torv å löneboställe, när tillgång därtill finnes. I Vilken omfattning denna förmån kunnat tilldelas prästerna framgår av följande med ledning av till— gängliga uppgifter upprättade

1 Håkan Theodor Ohlsson, Statistisk Matrikel över Svenska Kyrkans Prästerskap, Lund 1927. " Till jämförelse kan meddelas, att enligt de till grund för 1926 års s. k. avlöningstabell liggande pastoratstablåerna nr 2 antalet präster, som ecklesiastikåret1926—1927laktiskt uppburo hyresersättning, utgjorde 179. Nedgången i antalet beror tydligen i huvudsak därpå, att vissa interimistiskt bestämda hyresersättningar upphört att utgå.

Tablå 12, utvisande särskilt för varje stift antalet präster, som på grund av löneregleringsresolutioner utfärdade före den 1 maj 1929 helt eller delvis åtnjuta bränsle in natura.

: S ti 1 t Antal präster S t i ft ' Antal präster 1 i Uppsala .............................. 179 Göteborg .............................. | 78 & Linköping ........................... 132 Karlstad .............................. * 106 i ! Skara ................................. 115 Härnösand ........................... 129 ' i Strängnäs .............................. 111 Luleå ................................ 99 ! . Västerås .............................. 1 135 Visby ................................. | 21 * : Yäxjö ................................. W 195 Stockholms stad .................. ”__I i Lund .................................... 75 Hela riket 1 375

Från ovannämnda siffra måste emellertid dragas det antal präster, som, på sätt i det föregående anförts, erhållit särskilt tillstånd att mot avstående av sin i löneregleringsresolutionerna tillerkända rätt till bränsle in natura uppbära kontant ersättning ur kyrkofonden. Denna anordning har begagnats i jämförelsevis stor omfattning, och torde antalet av de prästerliga befatt- _ ningar, där bränslefrågan ordnats på detta sätt, approximativt och i varje

fall lägst kunna beräknas till 200.1 Av hela antalet präster skulle således f allenast 1 175 eller föga mer än hälften helt eller delvis åtnjuta bränsle in

natura.

I prästlöneregleringskommitténs betänkande IV, s. 46, finnes intagen en tablå, utvisande huru många av de enligt 1862 års förordning fastställda löneregleringar utlöpa vart och ett av åren 1914—1934 och 1942. Under förutsättning att den kyrkliga indelningen varit oförändrad och att på grundval av 1910 års lagstiftning fastställd lönereglering, såsom normalt skall vara fallet, skall tillämpas 20 ecklesiastikår, räknade från det, då lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, upphör att gälla, skulle man, genom användande av prästlöneregleringskommitténs siffror, erhålla *en riktig statistik över de nya löneregleringarnas utlöpande. Emellertid har, såsom av det föregående framgår, även om totalantalet pastorat mins- "kats med allenast omkring 60, större förskjutningar i den kyrkliga indel-

ningen än vad denna siffra utvisar ägt rum, i det 63 pastorat nybildats och 124 indragits. Förskjutning i de av prästlöneregleringskommittén angivna siffror åstadkommes även jämlikt 2 $ tiondeavskrivningslagen genom even-

* Jämväl ett motsatt förfarande har kommit till användning, i det präster, vilka icke i Llöneregleringsresolutionerna kunnat tillerkännas bränsle in natura, sedermera, då det vid iupprättande av nya skogshushållningsplaner eller eljest visat sig, att beställes skogstillgång Emedgivit en sådan förmån, erhållit detta. Från berörda allenast i enstaka fall förekom- mande förhållande, som icke i nämnvärd mån torde påverka ovan angivna siffror, hava de ”sakkunniga kunnat bortse.

Tiden för

löneregle- ringarnas upphörande.

tuellt meddelade beslut om äldre löneregleringars tidigare upphörande än vid den tidpunkt, då de eljest skolat utlöpa. Samma verkan medför även den praxis, som i en del fall tillämpats vid bestämmande av giltighetstiden för vissa löneregleringar. Där i avbidan på beslut om ändring iden kyrk— liga indelningen och organisationen fastställts provisorisk eller interimistisk lönereglering, har nämligen tillämpats olika förfaringssätt vid bestämmandet av den sedermera fastställda definitiva löneregleringens giltighetstid. I vissa fall har väl den definitiva löneregleringen fastställts att gälla intill ut- gången av tjugonde året från det lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, upphört att gälla, men i en del fall, särskilt under senare tid, har giltighetstiden bestämts till 20 år från det den provisoriska löneregle- ringen utlöpt. Samtliga nu angivna omständigheter torde emellertid icke i så hög grad påverka prästlöneregleringskommitténs siffror, att en tids- ödande undersökning av samtliga fastställda löneregleringar för åstadkom- mande av en i stort sett riktig uppfattning om tiden för de nya löneregle- ringarnas utlöpande kan anses erforderlig. Med ledning av ovannämnda tablå meddelas sålunda här nedan

Tablå 13, utvisande särskilt för varje stift antalet löneregleringar enligt 1910 års lönelag, som utlöpa den 1 maj ett vart av föliande år.

i S t 1 f i; 1934 1235å 1936 1937 19381'11939 1940 1941 1942 1943 1944—1945ä1946i1947 194831949 1950'195111952 1953 1954 IDGZE i i l 1 l l Uppsala 213 17 28 26129 30 131 Sk 15 3 _ _i_1_ _ _ _1_ _ _ 1 Linköping... 2 2129 2913315 9I4W_1____1____7____ Skara ...... _ 5 10119 32|251310| 8,11_,___1_1i_ _1___1___ Strängnäs... li 6 17121 12'191618111123—F— 3 _lr_ _1_l_11_ _i_ Västerås 2 8130 2413 9'i14133—1—11_ 1—_ _1_._ _11:_!____ Växjö ...... __ 16130 23 27 1618i 7 3111___;_*_ _._!_a__—_ Lund ......... _ 1 91 4 20 20 54 3615831911215__i_,_ "LFV—— Götebol-g... 2 4 1; 14131217 9L10'i413 3—1—l_ 11 li'iö 2— Karlstad _- 1 li 11 s 2 5 6128 312 _ si 2|_ _>_ 3i1 _ , Härnösand —|— el _ 2 613-21'11i5111— _ "a" 2 _|_1__ _!_ Luleå ......... __ 1l— 10 9 el 3 4:10____1_.,_ __1_1_'_ _1_ Visby ...... —— —1—- 2 833 1——————Å—_—i_i_1_ _|__ Stockholms l , 1 * stad ...... —— _i— —————-1—l—*[6 2__l__ —i_"—i"——| Hela riket 12134l1101 179| 2o2|20412221156h1al 59i24|16t 9, 5! 21 2 1| at 3! 7 2! 1;

C. Framställningar om ändringar i 1910 års avlöningsbestämmelser.

Frumstä/I— Nyregleringen av de prästerliga lönerna på grundval av 1910 års lagar mig;”: hade icke fortskridit särdeles långt, förrän framställningar, syftande till mer syftemål. eller mindre vittgående ändringar i de nya avlöningsbestämmelserna, började

inkomma till Kungl. Maj:t. Till en början sammanföllo dessa framställ-

ningar i tiden med världskrigets senare skede och voro tvivelsutan närmast framkallade utav den hastigt fortskridande försämring av penningvärdet, som därunder ägde rum. Ytterst gingo väl alla framställningarna ut på en omedelbar förbättring av 1910 års lönesatser, men allmänt förbisågs, att lönernas otillräcklighet icke utan vidare kunde läggas löneregleringslagen till last och följaktligen ej heller i och för sig motivera vidtagandet av mer eller mindre genomgripande ändringar i nämnda lags allmänna löneberäk- ningsregler. I själva verket innefattade de framförda kraven på löneför- bättring ett nog så sammansatt problem. Därest man överhuvud skulle kunna undvika ett upprivande av själva grundvalen för den i lönereglerings- lagen mödosamt utförda löneavvägningen, krävdes en systematisk under- sökning och prövning av de särskilda orsakssammanhang, som, vart och ett i sin mån, medverkat till det otillfredsställande utfallet av den nya präster- liga löneregleringen. I första hand förelåg sålunda frågan om kompensation för den till följd av världskrisen inträffade exceptionella stegringen i levnads- omkostnaderna, vilken stegring åtminstone till avsevärd del kunde antagas bliva av övergående varaktighet. I andra hand inställde sig spörsmålet om beredandet åt prästerna av en ytterligare lönefyllnad, nämligen såsom kompensation för den minskning i de prästerliga penninglönernas realvärde, som uppkommit redan före kristiden eller, närmare bestämt, genom den normalt fortgående prisstegringen från den tidpunkt (år 1907), vars allmänna prisnivå antagits ligga till grund för lönebeloppen i de gällande prästerliga avlöningslagarna, och fram till världskrigets utbrott. Först i tredje och sista rummet kunde givas anledning till den vidgade, på helt andra och mera komplicerade bedömningsgrunder beroende frågeställningen, huruvida de i 1910 års löneregleringslag tillämpade lönesatserna överhuvud taget alltså redan med hänsyn till 1907 års allmänna prisnivå varit otillräck- liga att bereda vederbörande tjänstinnehavare, såsom löneregleringslagen ut- trycker sig, »en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnads- kostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning».

De i detta sammanhang närmast åsyftade, under åren 1916—1919 till Kungl. Maj:t inkomna framställningarna finnas till huvudsaklig del upp— tagna i den i del II bil. 2 lämnade förteckningen å sådana av Kungl. Maj:t ännu icke slutligen prövade ärenden, vilka överlämnats till de sakkunniga för övervägande i sammanhang med fullgörandet av de sakkunnigas utrednings- uppdrag. Till nämnda förteckning må här hänvisas. Vad beträEar av- löningsbestämmelserna för det ordinarie prästerskapet gå berörda, under åren 1916—1919 ingivna framställningar huvudsakligen ut på vidtagande

* av följande författningsändringar, nämligen:

att lönernas grundbelopp måtte höjas och fyllnadsbeloppen utgå efter del— vis ändrade grunder; att löneförhöjning enligt 4 & löneregleringslagen måtte kunna utgå med

Framställ- ningar 1916—1919.

Framställ- ningar 1920—1928.

högre än där angivet belopp och att ersättning för duplikation icke måtte inräknas i denna löneförhöjning;

att lönemaximum och löneminimum enligt 5 åsamma lag måtte förhöjas; att ålderstillägg måtte utgå efter andra grunder än de nu stadgade; att ringare röstövervikt än den i 9 och 10 % löneregleringslagen före- skrivna måtte erfordras för där angivna beslut;

att skjutsersättningen måtte höjas; att, där ved ej finnes att tillgå å löneboställe inom pastoratet, tjänstinne— havaren måtte bekomma visst kontant belopp ur kyrkofonden till inköp av bränsle, vilket belopp ej finge inräknas i löneförhöjning enligt 4 $ löne- reglerin gslagen ;

att präst, som genom lönereglering enligt 1910 års lönelagar finge väsent— ligt mindre lön än han dittills åtnjutit, måtte kunna tillerkännas viss årlig ersättning ur kyrkofonden;

att prästerskapets löner måtte helt eller till viss del utgå efter marke- gång;

att intill dess sistnämnda ändring vidtagits i löneregleringslagen, varje präst, som uppbär avlöning enligt denna lag, måtte tillerkännas en löneför- bättring till skäligt belopp; samt

att, därest vissa av de ändringar i löneregleringslagen, som sålunda före- slagits, skulle bliva vidtagna, ändringarna även måtte gälla prästerskapet i de pastorat, för vilka lönereglering redan blivit fastställd.

I anslutning till den nyss här ovan angivna, i sakens egen natur grun— dade behandlingsordningen sköts prövningen av de ovan uppräknade många- handa förslagen åt sidan. I stället underkastades spörsmålet om dyrtids- tillägg till präster eller, såsom detta slag av lönefyllnad till en början be- nämndes, krigstidsunderstöd erforderlig utredning. Frågan löstes genom den här ovan omförmälda lagen i ämnet den 30 augusti 1918. På grund av särskild i lagen i sådant syfte intagen bestämmelse möjliggjordes till- delning av de nämnda tilläggen redan för ecklesiastikåret 1917—1918.

I överensstämmelse med de grunder, som följts vid tilldelandet åt vissa grupper befattningshavare i ren statstjänst av s. k. tillfällig löneförbättring, förunnades prästerskapet härefter, genom den likaledes ovan omförmälda lagen i ämnet den 19 november 1920, enahanda förmån.

Oaktat sålunda prästerskapet med dyrtidstilläggen och den tillfälliga löne- förbättringen vunnit en tvåfaldig tillökning i sina på grundvalen av bestäm— melserna i den gällande löneregleringslagen fastställda löner, har den jämna följd av framställningar i lönefrågan, som förekom före år 1920, icke där- med avbrutits. I ett ansenligt antal skrivelser från kyrkomötet liksom från stiftsmöten och andra prästerskapets sammanslutningar hava allt intill år 1928 förts fram yrkanden å en ytterligare förbättring av prästlönerna. Yrkandena i de här åsyftade, under åren 1920—1928 inkomna framställ—

: ningarna gå, såvitt angår avlöningen till kyrkoherdar och komministrar, huvudsakligen ut på följande:

ändring av 3 & iprästlöneregleringslagen i syfte att genom höjning av det i lönen ingående grundbeloppet och meddelande av förmånligare bestäm— melser om fyllnadsbeloppens beräknande samt höjning av lönernas maximi— belopp m. m. bereda ökade löner;

beviljande av ålderstillägg åt alla kyrkoherdar och komministrar; bestämmande av särskild ersättning, där prästman har skyldighet att å mer än ett ställe hålla expedition eller kontirmationsundervisning och där honom åligger duplikation eller därmed jämförlig ökad predikoskyldighet;

borttagande av stadgandet om minskning av grundlönen under viss förut- sättning;

rätt till fri vedbrand eller däremot svarande ersättning;

beredande av semester;

utbetalning av lönen månadsvis (i för- eller efterskott); anställande av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna; samt beträffande präster inom Luleå stift tilldelning av dels förhöjda fyllnads- belopp för besvärlig tjänstgöring och höga levnadskostnader, dels s. k. kall- orts- och fjärrortstillägg.

Vid sidan av de framställningar, för vilkas huvudsakliga yrkanden häri korthet redogjorts, och vilka, i likhet med de tidigare i samma allmänna syfte gjorda framställningarna, överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsarbetet, hava framlagts två särskilda förslag, båda syftande tillatt i avvaktan på en blivande allmän omreglering av prästlönerna åstadkomma en provisorisk förbättring av nämnda löner för den återstående delen av de löpande lönereglerings— perioderna, det ena av kyrkofondskommittén i en av kommittén den 31 maj 1923 avlåten underdånig skrivelse och det andra av kyrkomöteti dess skrivelse den 4 november 1925 (nr 39). Berörda framställningar , hava föranlett den i not 2 s. 71 här ovan omförmälda lagstiftningen om ; provisorisk tilläggslön m. 111.

D. Löneregleringssystemet i tillämpningen.

Enligt de i löneregleringslagen den 9 december 1910 innehållna stadgan- dena angående prästlönernas bestämmande är diEerentieringen av penning- lönerna, såvitt angår såväl kyrkoherdar som komministrar, driven till sin yttersta gräns. Bestämmandet av lönerna sker genom av Kungl. Maj:t ! särskilt för varje pastorat meddelad löneregleringsresolution. I lönereg— ' leringslagen angivas för vardera kategorien präster ett. minimi— och ett _ maximibelopp, vilka lönen, frånsett vissa undantagsfall, icke får under— , skrida, resp. överskrida. Inom dessa sålunda bestämda gränser fastställas lönerna med ledning av lagens stadganden angående grundbelopp och fyllnadsbelopp (3 $) samt med hänsyn till de i 4 $ angivna särskilda

Löneutmät-

ningsgrun—

derna i all- mänh ef.

Lönedi/feren- tien'ngen.

förhållanden, såsom synnerligen höga levnadskostnader, duplikation m. m., vilka ansetts böra betinga en för varje fall till visst maximibelopp be— gränsad löneförhöjning utöver det efter 3 % beräknade lönebeloppet. Det sålunda tillämpade systemet för beräkningen av prästlönerna har medfört, att, med undantag för de fall, då lönerna kommit upp till maximibeloppen eller stannat vid minimibeloppen, knappast för två tjänster inom samma grad lönerna reglerats till samma belopp. Praktiskt taget har det blivit lika många »lönegrader» som det antal tjänster, som skolat regleras. Då detta antal överstiger 2 200, äro lönegraderna synbarligen icke få.

Grunden till den omförmälda till det yttersta drivna dilferentieringen av prästlönerna har tydligen varit den, att man trott sig genom densamma kunna i görligaste mån förverkliga den i 1 $ 2 st. löneregleringslagen uttalade grundsatsen, att varje kyrkoherde och komminister skall erhålla, jämte fri bostad och ersättning för skjuts i tjänstärenden, lön i penningar så beräk— nad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden läm- pad anständig bärgning.

Till principen om tjänstegraden såsom en av de faktorer, som skola vara bestämmande vid prästlönernas fastställande, har hänsyn tagits såtillvida, att såväl grundbeloppet som fyllnadsbeloppen för kyrkoherdelönerna satts högre än för komministerslönerna, varjämte en motsvarande åtskillnad gjorts i avseende å dels det av särskilda förhållanden betingade tilläggsbeloppet enligt 4 © löneregleringslagen och dels lönernas minimi— och maximibelopp i de olika tjänstegraderna.

Det huvudsakligen avgörande för lönernas differentiering inom de båda tjänstegraderna är ämbetsåliggandenas omfattning. I detta hänseende har man utgått ifrån att i pastorat med en större folkmängd eller en större areal ämbetsåliggandena för prästen, vare sig han är kyrkoherde eller kom- minister, äro mera omfattande än i pastorat med mindre folkmängd eller mindre areal. Denna princip har tillgodosetts på det sätt, att de i lönerna ingående fyllnadsbeloppens storlek lämpats efter pastoratens folkmängd och areal. Vidare har genom stadgandet i 4 & beretts möjlighet att, vid duplika- tion eller då med tjänstens skötande synnerlig besvärlighet är förenad, be- vilja ett tilläggsbelopp å lönen intill de i paragrafen angivna maximi— beloppen.

Berörda tilläggsbelopp utgör härjämte marginal för beaktande vid lönernas fastställande av levnadskostnaderna på olika orter och sådana för präster- skapet eljest ökade utgifter, som kunna anses betinga en höjning av lönen.

Mot den i löneregleringslagen i avseende å prästlönernas beräkning till- lämpade grundsatsen, att lönen för präst i den högre befordringsgraden, d. v. s. för kyrkoherde, åtminstone i regel skall vara högre än för präst i den lägre befordringsgraden, d. v. s. för komminister, torde inga fullgiltiga skäl kunna åberopas. Med kyrkoherdetjänsterna följa så gott som undan-

tagslöst mera arbete och större ansvar än med komministerstjänsterna, vilkas innehavare fullgöra sin ämbetsgärning under en kyrkoherdes ledning och uppsikt. De senare tjänsterna äro också att betrakta såsom övergångstjänster, från vilka i de flesta fall befordran till kyrkoherdetjänst förr eller senare erhålles. Härtill kommer den i nu ifrågavarande hänseende icke oväsent- liga omständigheten, att utnämningsåldern vid komministerstjänsterna van- ligen är lägre än vid kyrkoherdetjänsterna.

En viss skillnad i lönehänseende mellan kyrkoherdar och komministrar till förmån för de förra torde förty vara med rättvisa och billighet över- ensstämmande. Att denna löneskillnad i löneregleringslagen lämpats med hänsyn till samtliga de omständigheter, som vid lönernas beräkning skola komma i betraktande, är endast en konsekvens av systemet i övrigt.

I det hänseende nu berörts företer det prästerliga avlöningssystemet ingen principiell avvikelse från de grunder, som tillämpas vid löneregleringar för andra tjänstemän. Vad åter angår lönedifferentieringen inom de båda tjänstegraderna föreligger däremot en grundväsentlig olikhet med andra löne- regleringssystem, bestående däri, att de prästerliga lönerna skola efteri löneregleringslagen angivna regler fastställas särskilt för varje tjänst. Nöd- vändigheten av en sådan olikhet mellan den prästerliga löneregleringen och löneregleringen för andra tjänstemän har, såsom framgår av föredragande departementschefens ovan (s. 49 0. f.) återgivna yttrande till det statsråds- protokoll, som åtföljde propositionen i löneregleringsfrägan till 1910 års riksdag, motiverats huvudsakligen med åberopande av de olikartade för- hållanden, som vore rådande inom olika pastorat och i skilda delar av landet. Till följd av de skiftande förhållandena vid de prästerliga tjänste- befattningarna hade, anförde departementschefen, åt Kungl. Maj:t måst för- behållas att, för uppnående av full rättvisa, efter prövning i varje sär- skilt fall bestämma avlöningens slutbelopp.

Den åsyftade fulla rättvisan vid prästlönernas utmätande söker löneregle— ringslagen vinna genom att sätta lönen för varje särskild tjänst i förhål- lande först och främst till det med tjänsten förenade arbetets kvantitet. Frånsett det i och för sig vanskliga i att genom lagstiftning på ett tillfreds— ställande sätt angiva de omständigheter, som kunna öva inflytandeiberörda hänseende, synas i allt fall de olikheter beträffande mängden av de i lag och författningar bestämda tjänstegöromålen, som kunna vara rådande mel- lan skilda prästerliga befattningar inom samma tjänstegrad, icke vara av den beskaffenhet, att de kunna anses betinga den till ytterlighet drivna lönedifferentiering, som löneregleringslagen förutsätter. Olikhet beträffande arbetsmängden föreligger för visso i ej ringa omfattning även vid olika befattningar inom samma tjänstegrad på statsförvaltningens område utan att dock densamma, i allmänhet åtminstone, ansetts böra motivera en skill- nad i lönehänseende. Vid löneregleringar för statstjänstemännen har man måst nöja sig med att som mål uppställa vinnandet av relativt rättvisa löner. Det synes, som om man även vid löneregleringen för prästerna bort låta

sig därmed nöja i stället för att syfta till den absoluta rättvisan, vilken aldrig står att vinna, icke ens genom angivande av än så noggranna och minutiösa måttstockar för lönernas utmätande i varje särskilt fall.

Det kan för övrigt påvisas, att vissa av de i löneregleringslagen såsom normgivande för beräkning av ämbetsåliggandenas omfattning upptagna stadgandena —— nämligen de, som avse att bestämma folkmängdens inverkan i nämnda hänseende vid tillämpningen i helt vanliga fall rent av leda till den materiella rättvisan förryckande resultat. Förhållandet åskådliggöres genom nedan anförda exempel. 1

Ett pastorat består av tre församlingar, moderförsamlingen A och annex- församlingarna B och C. Folkmängden utgör i A 3 000, i B 1 500 och i C 1 000 personer. Det prästerliga arbetet inom pastoratet kräver, förutom kyrkoherden, anställandet av en komminister. Stationeras komministern i A, med sitt verksamhetsområde utsträckt till pastoratet i dess helhet, får kyrkoherden vid beräkningen av fyllnadsbeloppet för folkmängd tillgodo- räkna sig de tre församlingarnas sammanlagda befolkningstal. Han erhåller förty i sådan lönefyllnad 1 600 kronor. Stationeras åter komministern i B eller C och ålägges honom, såsom för dylikt fall kan vara rimligt och naturligt, skyldigheten att på eget ansvar sköta kyrkobokföringen inom de båda må— hända varandra närbelägna annexförsamlingarna, skall kyrkoherdens fyllnads- belopp för folkmängd utgå med allenast 600 kronor. Kyrkoherdens lön re- duceras sålunda med ett belopp av 1 000 kronor, utgörande måhända 20 procent på den reglerade lönens totalsumma.

Får då kyrkoherden i det senare av de här angivna alternativa fallen i realiteten någon lättnad i sin arbetsbörda., som till någon del skulle kunna anses motivera denna högst betydande lönereduktion? Svaret blir utan tvekan nekande. Ofta nog torde förhållandet gestalta sig alldeles omvänt. Med avseende å kyrkobokföringen lärer väl det å kyrkoherden ankommande besväret i regel bliva varken större eller mindre, vare sig särskild bokföring för församlingarna B och C omhänderhaves av en inom endera av dessa församlingar bosatt komminister eller om bokföringen för hela pastoratet skötes av de båda prästmännen samfällt. Det bör nämligen bemärkas dels, å ena sidan, att även särskild kyrkobokföring, som fullgöres av komminister på eget ansvar, skall stå under kyrkoherdens tillsyn och dels, är den andra, att komminister, som stationeras i moderförsamlingen och skall anses an- ställd för tjänstgöring inom pastoratet i dess helhet, givetvis undantagslöst ålägges förpliktelsen att biträda kyrkoherden vid kyrkobokföringen. I reali- teten torde detta biträde innebära, att komministern på eget ansvar gör de införingar och utskriver de betyg, som åt honom av kyrkoherden uppdragas. Vad beträHar kyrkoherdens tjänstegöromål i övrigt torde knappast råda tvivel därom, att komministerns placering i närheten av kyrkoherdens bostad och sålunda i regel jämväl i mer eller mindre närhet till moderförsamlingens

' Anmärkning mot här nämnda stadganden har tidigare framförts, exempelvis i kyrko- mötets skrivelse den 30 oktober 1926 (nr 23).

kyrka snarare inverkar eller åtminstone kan av kyrkoherden utnyttjas till lättnad i dennes arbetsbörda. Förhållandet bestyrkes av talrika yttranden av vederbörande kyrkoherdar i hittills behandlade organisations- och indel— ningsförslag.

Den här berörda oformligheten med avseende å folkmängdssiffrans in- verkan å kyrkoherdelönen motsvaras emellertid av en om möjligt än större inkonsekvens beträffande beräkningen av ifrågavarande fyllnadsbelopp för komministern. Från löneregleringslagens egen utgångspunkt hade väl bort följa, att, då en så betydande reduktion av kyrkoherdelönen ansetts moti- verad på grund av komministerns stationering i annexförsamlingen med egen kyrkobokföringsskyldighet, denne senare skulle för samma fall erhålla någon viss, däremot svarande ökning i sina löneförmåner. Motsatsen är dock fallet. Hade komministern stationerats i moderförsamlingen såsom bi- träde åt kyrkoherden, hade han nämligen fått tillgodoräkna sig fyllnads- belopp för folkmängd efter pastoratets hela befolkningstal eller sålunda i det ovan angivna exemplet med ett belopp av 675 kronor. Genom utflytt- ning till endera av annexförsamlingarna ställas på honom obestridligen större krav på självständighet och ansvar i tjänstutövningen, och då han därjämte för sådant fall ålägges att vid sidan om sitt speciella verksamhets— fält i berörda församlingar ägna kyrkoherden det biträde i dennes ämbets- göromål i pastoratet i övrigt, som komministerns tid medgiver, kan ju svår- ligen förutsättas en minskning i dennes arbetskvantitet. Men oaktat detta får han för sådant fall räkna fyllnadsbelopp efter folkmängd blott för de församlingar, för vilka han »är anställd». Fyllnadsbeloppet reduceras följ- aktligen för komministern under de i det förenämnda exemplet angivna förutsättningarna med 450 kronor till 225 kronor.

Emellertid, även om det skulle kunna påvisas, att de löneavvägningar, som ägt rum enligt de i löneregleringslagen givna invecklade reglerna, lik- väl utfallit med ett visst mått av genomsnittlig rättvisa, torde det dock vara obestridligt, att det ifrågavarande löneregleringssystemet med de kon- sekvenser beträEande löneregleringsärendenas behandling, vilka detsamma, såsom det synes oundvikligt, medfört, är i hög grad irrationellt. Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningssystemet drabbar nämligen den tids- och kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet betingar och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av tjänste- mannalöner i vanlig mening.

Redan de i 3 © löneregleringslagen förekommande stadgandena angående fyllnadsbelopp för folkmängd och areal förutsätta för sin tillämpning i de flesta fall nog så utförliga räkneoperationer, vilka dock visserligen icke behöva vara av mera besvärlig art. Vad härefter beträffar stad- gandet i 4 & angående en särskild lönefyllnad utöver det enligt 3 $ beräknade lönebeloppet, förefaller det väl, som om detta stadgande skulle

Finvägningen av löneposter.

tillstädja en mera summarisk och diskretionär prövning, då stadgandet i. fråga endast angiver bestämda maximibelopp dels för lönefyllnadens total- summa och dels för den däri eventuellt ingående duplikationsersättningen. Men det förhållandet har inträtt, att just i fråga om denna lönefyllnad differentieringen kommit att drivas till sin allra yttersta spets. Beredningen av löneregleringsärendena har sålunda såsom regel, då det gällt tillämp- ningen av stadgandet i 4 t, förlorat sig i utportionering, med ty åtföljande mer eller mindre utförlig motivering, av en mångfald småposter för alle— handa speciella göromål eller med hänsyn till en mängd för det prästerliga arbetet i det särskilda fallet såsom särskilt försvårande ansedda omständig- heter. I korthet sagt, stadgandet i fråga har givit anledning till ett — man torde vara berättigad använda ordet —— lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknar motstycke. En föreställning härom kan måhända lättast erhållas genom att taga del av nedan intagna förteckning. Med ledning av utlåtanden i ett antal representativa löneregleringsärenden hava i denna förteckning angivits de göromål, försvårande omständigheter o. s. v., som enligt praxis tagas i betraktande för lönefyllnaden enligt förevarande lag- rum, därvid tillika upptagits de normalbelopp, som synas pläga utmätas såsom vederlag för resp. göromål, försvårande omständigheter o. s. v. I anseende dels till växlingar i denna praxis, som må hava förekommit, dels till de sakkunnigas bristande förtrogenhet med alla hithörande fall, kan förteckningen icke göra anspråk vare sig å fullständighet eller å full exakthet i övrigt.

Förteckningen lyder som följer: 1) för synnerligen höga levnadskostnader i orten: för tjänst å ort inom dyrortsgrupper E, F och G, lika för kyrkoherde och komminister ........... kronor 300 2) för duplikation, lika för kyrkoherde och komminister, varje predikodag:

a) minst 6 kilometer mellan kyrkorna ........ » 600

b) mindre än 6 kilometer mellan kyrkorna ..... » 500 varannan predikodag:

a) minst 6 kilometer mellan kyrkorna ........ » 300

b) mindre än 6 kilometer mellan kyrkorna ..... >> 250

3) för anordnandet av gudstjänster eller andaktsstunder å andra platser än i pastoratets kyrkor, lika för kyrko- herde och komminister .................. efter samma grunder som för duplikation, dock med någon re- duktion av beloppen 4) med hänsyn till förekomsten i pastoratet av avlägset be— lägna skolor, per styck .................. kronor 20 a 25 5) för konfirmationsundervisning å plats på visst väsentligt avstånd från bostaden, lika för kyrkoherde och kom- minister ........................... » 1 50 6) för skyldighet att öppenhålla pastorsexpedition på annan plats än där tjänstinnehavaren är bosatt: a) varje vecka ..................... » 250 b) varannan vecka ................... » 125

"munnar.—... .

7) för betungande expedition (med hänsyn till särskilt rör- lig befolkning m. m.) ................... kronor 100 år 250

(något mindre belopp för komminister) 8) med hänsyn till bostadens belägenhet på längre avstånd

(2 km. eller mer) från kyrkan .............. kronor 100 9) med hänsyn till besvärliga färdvägar inom pastoratet . . » 100 åt 150 10) med hänsyn till ofta förekommande sockenbud, för socken- bud överstigande ett antal av 25, per styck ...... » 10 11) med hänsyn till behovet att köpa bränsle: a) för kyrkoherde .................... >> 200 b) för komminister ................... » 160

(erhåller tjänstinnehavaren någon del av vedbehovet från boställsskog, reduceras ifrågavarande belopp i proportion härtill efter rotvärdet inom orten) 12) med hänsyn till tvånget att företa'ga särskilt talrika och besvärliga tjänsteresor på grund av spridd bosättning inom pastoratet (långa avstånd mellan byarna, speciellt i Norrland) ......................... >> 100 13) med hänsyn till olägenhet på grund därav, att tjänst— innehavare, som förut haft bostadsboställe med jord— bruk, vid förflyttning går miste om möjligheten att be-

komma s. k. tjänstbarheter ................ » 200 a 300 14) med hänsyn till ortens avlägsenhet från allmänna kom-

munikationsleder (järnvägs- och ångbåtsförbindelser) . » 100 15) med hänsyn till pastoratets geografiska beskaffenhet

(sönderskuret av ett större antal sjöar o.s.v.).» 50 å 100

16) beträffande ]andspastoraten i Skåne, »med hänsyn till levnadsförhållandena i orten», även ifall denna ej kan

betraktas såsom dyrort ............. » 300 17) med hänsyn till skyldigheten för kyrkoherde att gälda skjutskostnader för ständig adjunkt ........... » 100.

I fråga om den ovan införda förteckningen må nu till en början rättvis- ligen anmärkas, att dess prissättningar ofta nog icke synas följas 1 sin fulla stränghet. Man finner sålunda icke sällan, hurusom vissa poster samman- slås till ett avrundat belopp utan närmare angiven specifikation. Tydligt är även, att det aldrig i de konkreta fallen kan bliva fråga om en samtidig tillämpning av dem alla. Men i talrika fall rör det sig likväl om ett sådant antal poster, att resultatet av utmätningen utav detta s. k. fyllnadsbelopp för besvärlig tjänstgöring blir i högsta grad egendomligt. Ett exempel skall åskådliggöra förhållandet.

Kyrkoherden i ett pastorat anses böra tilläggas fyllnadsbelopp jämlikt 4 $ löneregleringslagen enligt följande specifikation:

duplikation för varje predikodag (2) 1 ..... kronor 600 konfirmationsundervisning (5) .......... » 125 mistade tjänstbarheter (13) ........... » 250.

I Det totala fyllnadsbeloppet bestämmes följaktligen till den sammanräknade summan obeskuren eller sålunda 975 kronor.

1 Siffran utmärker postens nummer i den ovan intagna förteckningen.

Förmåner

utöver den

reg/erade lönen.

Men i ett annat fall äro förhållandena mera komplicerade, och särskild ersättning anses böra enligt vedertagna bedömningsgrunder utgå till tjänst- innehavaren enligt följande specifikation:

dyrort (1) ..................... kronor 300 duplikation (2) .................. » 600 skolor (4) ..................... » 150 särskild pastorsexpedition (6) .......... » 250 betungande expedition (7) ............ » 150 sockenbud (10) .................. » 200 bränsle (11) .................... >> 225.

Huru förfares då i här angivna fall vid bestämmandet av fyllnadsbeloppet enligt 4 $? Kammarkollegiet, som har att bereda löneregleringsärendet, yttrar i sitt utlåtande i all korthet, att »summan av de utav kollegiet före- slagna beloppen utgör 1 875 kronor, vilket belopp jämlikt 4 största stycket löneregleringslagen bör begränsas till 1 000 kronor.»

Vad är då innebörden av denna räkneoperationf Svaret är icke så all- deles lätt. Man måste härvid till en början bringa i erinran, att beträffande två av de upptagna posterna duplikationen och bränslet en grund för deras bestämmande antingen direkt angivits i lagrummet i fråga (duplika— tionen) eller anvisats genom auktoritativa uttalanden vid lagfrågans för- beredande behandling (bränsleersättningen). Beloppet 600 kronor för hel duplikation har man, såsom lagens förarbeten giva vid handen, kommit till efter beräkningsnormen 10 kronor för var och en av årets omkring 60 sön— oeh helgdagar. Och i fråga om bränsleersättningen har avsikten sannolikt varit, att densamma skulle i görlig mån bereda kompensation (efter rot— värdet) för den prästerlig tjänstinnehavare i annat fall tillkommande för— månen av fri vedbrand. Är detta förhållandet, bör ju duplikations- och bränsleersättningen utgå så att säga med förmånsrätt. Summan av dessa ersättningsbelopp utgör i det sist anförda exemplet 825 kronor, den åter— stående marginalen för det totala fyllnadsbeloppet enligt 4 5 blir följaktligen inskränkt till 175 kronor. I denna reducerade tillgång skola sålunda övriga fordringar, tillhopa 1 050 kronor, konkurrera. Utdelningen blir ej fullt 17 procent.

De praktiska verkningarna av stadgandet i 4 © löneregleringslagen torde med det ovan anförda vara tillräckligt belysta.

I sammanhang med den förevarande, från löneteknisk synpunkt företagna granskningen av 1910 års prästlöneregleringslag torde möjligen föreligga anledning att ytterligare beröra stadgandena i 7 och 10 % i nämnda lag. Det förstnämnda lagrummet avser rätten för innehavare av prästerlig tjänst att uppbära avkomsten av donerad förmån »över lönen», det senare rätten för vederbörande församling att under viss förutsättning höja den av Kungl. Maj:t för viss tjänst fastställda lönen.

Det förslag till lösning av prästlöneregleringsfrågan, som efter två före- gående misslyckanden åter framlades vid 1910 års riksdag och samma år upphöjdes till lag, byggde, såsom i det föregående framhållits, på den ledande grundsatsen, att alla boställsegendomar och andra förmåner, som dittills disponerats för avlöningen av prästerlig tjänst i territoriell församling, skulle, utan avseende å sättet för desammas tillkomst, utgöra avlöningstillgångar för bestridande av avlöningen till samtliga präster inom vederbörande pastorat. Under givna förutsättningar skulle avkastningen av dessa till- gångar helt eller delvis ingå till kyrkofonden. Full principiell likställighet åvägabragtes härigenom mellan dylika avlöningstillgångar, vilka anskaffats av menighet, upplåtits av kronan eller donerats av enskild, och, beträffande sistberörda slag av donationer, oavsett om i den tilläventyrs ännu bevarade donationsurkunden församlingen, »kyrkan», prästbordet, tjänstens innehavare eller annan angivits såsom gåvotagare. Vad donationerna angår har sålunda den rättsliga reglering av hithörande fråga, som genomfördes genom 1910 års prästerliga avlöningslagstiftning, i vissa fall fått innebörden av en mer eller mindre långt gående permutation av de i donationerna innefattade stiftelserna.

Då man med den i 7 $ löneregleringslagen upptagna bestämmelsen ansåg sig böra göra ett avsteg från den här nämnda principiella regleringen av donationerna vid prästerliga tjänster, lärer icke vara underkastat tvivel därom, att man med bestämmelsen i fråga syftade till en tillämpning för rena undantagsfall. På sätt framgår av den ovan (s. 54 0. f.) härför läm— nade redogörelsen synas såväl den kungliga propositionen som riksdagen år 1910 hava uppställt det kravet, att donators syfte att bereda vederbörande prästerlige tjänstinnehavare sådan särskild förmån utöver lönen skulle vara häryckligt. Skulle stadgandet tolkas strängt efter nämnda fordran, synes detsamma — såvitt de sakkunniga äga kännedom om de ärenden av före- varande slag, som hittills varit under behandling knappast hava kunnat vinna tillämpning i mer än ett eller annat enstaka fall.1 I själva verket har av Kungl. Maj:t i praxis förfarits med mindre stränghet. Enligt en av de sakkunniga företagen undersökning, som dock icke kan göra anspråk på full exakthet, skulle i hittills meddelade löneregleringsresolutioner sådan förmån över lönen, som i 7 $ avses, hava tillagts innehavarna av 18 sär- skilda prästerliga tjänster. Av dessa avse 11 avkastningen av donerade penningmedel och övriga 7 avkomsten av boställshemman och lägenheter. I ett icke ringa antal ytterligare fall hava emellertid i sammanhang med beredningen av löneregleringsfrågan framställts yrkanden å förmån av här angivna slag, vilka likväl av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall. Kungl.

* I ett av prosten A. G. Hallman den 18 oktober 1862 utfärdat donationsbrev, enligt vilket komministern i Sköllersta pastorat äger uppbära räntan å donerade*3000 rdr rmt, har donator meddelat den uttryckliga bestämnglsen, att ifrågavarande disposition icke finge förminska den förhöjning i komministerslönen, som genom allmän reglering framdeles kunde bliva bestämd. '

7 5 löne— reglerings- lagen.

10 9 löne- reglerings- lagen.

Maj:t synes härvid hava följt den praxis, att, därest den uppkomna frågan likväl ansetts i någon mån tvivelaktig, Kungl. Maj:t begränsat sin före- skrift rörande fastighetens eller penningfondens disposition såsom avlönings- ' tillgång i pastoratet att gälla endast »tillsvidare och intill dess annorlunda

förordnas».

Av de här angivna siHrorna synes ju närmast böra slutas, att den före- varande frågan blott har en ganska begränsad praktisk räckvidd. Emeller- tid har såsom man ju redan av lagrummets avfattning och innebörden av den praxis, som nyss berörts, kunnat förvänta — synnerlig oklarhet uppkommit om gränsen för bestämmelsens tillämplighet. I ett förhållande— vis ansenligt antal fall hava också, där yrkanden om en dylik förmån över lönen i administrativ väg lämnats utan beaktande eller där Kungl. Maj:t undandragit sig att i sådan ordning träffa slutligt avgörande i saken, sådana yrkanden dragits under domstols prövning. Tio dylika mål hava hittills varit föremål för Högsta domstolens avgörande. Ett av dessa mål har av— sett ett fall, då donationsförmånen helt eller delvis utgjort vederlag för visst åt den prästerlige tjänstinnehavaren av donator uppdraget åliggande (till- handahållande av kommunionvin och oblater)'. Ett annat av målen har berört frågan, om viss dylik förmån kunde härröra av donation utav en- skild person2. I ett tredje mål har Högsta domstolen av anfört skäl icke ingått i prövning av huvudsaken (res judicata)3.

I övriga sju mål hava donationsurkunderna prövats med hänsyn till donators eventuella syfte att bereda prästen »förmån över lönen». I tre av dessa mål har tjänstinnehavarens talan ogillatst; i övriga fyra mål hava yrkandena bifallits, ehuru ej utan meningsskiljaktigheter i överinstansernar'.

Till belysning av huru föga det ifrågavarande lagrummet lyckats i sitt syfte att uppdraga en något så när hållbar rågång mellan de fall, då done- rad förmån bör tillgodokomma präst utöver lönen och då så icke skall ske, hava de sakkunniga i särskild bilaga till detta betänkande lämnat ett kort- fattat referat av fyra av de här sist åsyftade sju målen". Till innebörden av de rättsliga avgöranden på ifrågavarande område, som hittills ägt rum, skola de sakkunniga i avd. III kap. I återkomma.

Till erhållande av upplysning, i vilken omfattning Kungl. Maj:ts stad- fästelse sökts och erhållits å församlingsbeslut om sådan löneförhöjning, som avses i 10 © löneregleringslagen, hava de sakkunniga låtit företaga

n

undersökning härom i de a kyrkobyrån i ecklesiastikdepartementet förda

* N. J. A. 1925 ref. nr 178.

2 N. J. A. 1923 >> » 112. 3 N. J. A. 1921 >> >> 156. 4 N. J. A. 1922 not. A nr 378, 1925 not. A nr 50 och 1927 not. A nr 32. 5 N. J. A. 1922 ref. nr 180 och 1928 not. A nr 66 samt Kungl. Maj:ts två domar den 18

maj 1929 i mål mellan kyrkoherden Johzs Stoltz, resp. kyrkoherden P. J. Hanell, sökande, samt Kungl. Maj:t och kronan, svarande. (,.Del 11 bil. 10 s. 135.

register för åren 1914—1928. Av undersökningen har framgått, att under denna tidrymd av 15 år av Kungl. Maj:t behandlats allenast tio ärenden av ifrågavarande slag. Tre av här berörda ärenden falla i tiden före den ändring av paragrafens lydelse, som ägde rum genom lagen den 19 november 19201. Av dessa hava framställningarna bifallits i ett och avslagits i övriga två fall. Skälet för avslaget var i båda dessa fall otillräcklig röstövervikt. Av de ytterligare sju kungliga besluten över ansökningar i här angivna syfte förskriver sig ett från vart av åren 1923, 1925, 1926 och 1927 samt tre från år 1928. I fem av dessa ärenden hava församlingarnas beslut vunnit Kungl. Maj:ts fastställelse. I de två övriga förklarades fram- ställningarna icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Skälet härför synes i det ena hava varit, att församlingen förutsatt, att löneförhöjningen skulle få bestridas med medel, som avses i 19 $4 mom. löneregleringslagen (skogsmedel), och i det andra, att församlingens beslut avsåg lönetillägg åt de dåvarande befattningshavarna att utgå allenast viss kortare tid.

Då antalet ordinarie prästerliga tjänster, vilka den 1 maj 1927 blivit föremål för ny lönereglering, överstiger 2 000, kan ju med fog påstås, att det ifrågavarande lagrummet hittills saknat varje praktisk betydelse. Vad beträffar tiden före 1920 års lagändring, synes dock den obetydliga frekven- sen framställningar av här angivna slag hava sin naturliga förklaring i den då gällande särdeles stränga bestämmelsen om röstövervikt. Men även för tiden därefter har en speciell omständighet av löneteknisk natur verkat återhållande vid en tilläventyrs förefintlig åstundan hos en församling att i den ordning 10 $ utstakar söka åvägabringa en förhöjning i det reglerade lönebeloppet. Alltsedan den tillfälliga löneförbättringen, från och med ecklesiastikåret 1920—1921, utgått till ordinarie präster, har i författ- ningarna härom funnits upptaget ett stadgande av innehåll att, därest för— samling jämlikt 10 t löneregleringslagen beviljat kyrkoherde eller kommi- nister förhöjning i lönen, den tillfälliga löneförbättringen icke skall utgå med högre belopp än att densamma tillsammans med det belopp, som så- lunda tillkommer vederbörande utöver den reglerade lönen, uppgår till 800 kronor. Stadgandet har sålunda haft den innebörden, att en jämlikt 10 © beviljad löneförhöjning ofta eller måhända oftast ej medfört en verklig ök- ning av lönen, motsvarande den beviljade förhöjningen.

Efter därom av centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen i skrivelse den 18 februari 1926 gjord framställning har det här åsyftade stadgandet senast upptaget i kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 311) om tillfällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster m. m. — numera genom kungörelse i ämnet den 18 juni 1927 (nr 293) undergått sådan ändring, att den tillfälliga löneförbättringen icke skall undergå minskning på grund av beviljad löneförhöjning enligt 10 å lönereglerings— lagen. -

Förteckning över de i prästlönerna ingående löneposterna.

Då det gäller att bedöma, i vilken utsträckning församlingarna hittills varit villiga att med särskilda för ändamålet uttaxerade medel lämna till— skott till de av Kungl. Maj:t i löneresolutionerna fastställda lönerna, torde böra uppmärksammas, att sådana lönetillägg veterligen utgått och alltjämt utgå till präster i ett stort antal fall, utan att vederbörande församling aktat nödigt att iakttaga den härför i löneregleringslagen stadgade ordningen]. Församlingsbeslut om dylika lönetillägg lära dock merendels hava avsett viss namngiven präst för dennes tjänstetid eller begränsats till visst eller vissa år. Sådana beslut hava ansetts vara lagligen grundade, och har förty talan mot beslutet ogillats, där detsamma fattats med den i 10 © löneregle- ringslagen stadgade majoriteten, men har tillika förklarats, att beslutet så— som innefattande en förhöjning i den prästerskapet enligt lönereglerings- resolutionen tillkommande lönen icke finge gå i verkställighet, med mindre fastställelse i vederbörlig ordning därå vunnits '".

Till belysning av det gällande prästerliga lönesystemets formellt-tekniska beskaffenhet lämnas här efteråt en schematisk förteckning över de särskilda poster, vilka, allt efter omständigheterna i de speciella fallen, till större eller färre antal ingå i lönerna för landets församlingspräster. Förteckningen torde kunna uppställas i följande ordning:

A. Löneposter in natura: 1) fri bostad (Ll. 11 5 1 mom.) 2) bränsle till husbehov (Ll. 11 5 4 inom.) 3) tjänstbarheter från löneboställe (eckl. arrendeförordning "13 5).

B. Löneposter (' penningar: 4) grundbelopp (Ll. 3 5) 5) fyllnadsbelopp efter folkmängd (Ll. 3 5) 6) » » areal (Ll. 3 5) 7—23) » »för besvärlig tjänstgöring» (Ll. -l 5 1 st.; se förteckningen ovan s. 88 0. f.) 24) ålderstillägg (1.1. 6 5) 25) avkomst av donation (Ll. 7 S) 26) särskild av församling beslutad löneförhöjning (Ll. 10 5)

1 Till prästerskapet i Stockholms stads församlingar utgå sålunda med få undantag på grund av vederbörande kyrkostämmors beslut sådana lönetillägg, i de flesta fall till ganska betydande belopp, utan att angivna ordning iakttagits. Till kyrkoherden i Storkyrkoför- samlingen utgår för år 1929 lönetillägg 5 4223 kronor samt till vardera av kyrkoherdarna i Katarina och Klara församlingar omkring 3 500 kronor. Till prästerskapet i Jakobs för— samling utgår församlingstillägget i form av dyrtidstillägg, bestämt till 80 procent, inberäknat det dyrtidstillägg, som utgår på grund av gällande författning. ” Se Reg.-rättens årsbok för 1928 not. E 35. I annat mål, där kyrkostämmas beslut om beviljande av ett »expeditionsanslag» till kyrkoherden i viss församling icke fattats med i 10 % löneregleringslagen stadgad majoritet, har Kungl. Maj:t förklarat kyrkostämmans beslut, som ansågs innebära en förhöjning av kyrkoherdens lön, hava så utfallit, att förslaget om beviljande av nämnda anslag av kyrkostämman avslagits (Reg.-rättens årsbok för 1928 not. E 184).

27) hyresersättning (Ll. 11 ä 2 mom.) 28) skjutsbidrag (Ll. 11 5 3 mom.) 29 fast resansla 30; tillfälligt resånslagl (lag den 21 november 1925, nr 449) 31) ödebygdstillägg (lag den 21 november 1925, nr 455) 32) lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande (lag den 17 december 1926, nr 526) 33) tillfällig löneförbättring1 a) barntillägg 34) dyrtidstillägg %b) procentuellt tillägg, beräknat å posterna nr 4—24, 27, 28, 31 och 33.

Till de här angivna 34 löneposterna böra rätteligen, då det gäller inblicken i de räkneoperationer, ur vilka de fastställda prästlönerna slutligen framgå, ytterligare fogas vissa poster, avseende belopp, med vilka enligt lönereglerings— lagens bestämmelser avdrag för särskilda fall må göras vid totallönens be- stämmande. Dessa poster äro:

35) lönereduktion på grund av Ll. 4 5 2 st. 36) » » » » L]. 7 & sista st. 37) » >> >> » L]. 8 5; samt 38) » >> » » 1.1. 9 5 2 st.

Den här återgivna förteckningen torde såsom talande för sig själv knap— past tarva någon ytterligare kommentar. Den omständlighet, varunder reglerna för beräkning av kyrkoherde- och komministerslönerna lida, är i själva verket långt större än som kan åskådliggöras blott och bart med mångfalden av de poster, av vilka dessa löner sammansättas. Och med den komplicerade beskaHenheten av löneberäkningen för det ordinarie präster- skapet har följt en motsvarande olycklig inveckling av reglerna för de extra ordinarie prästernas avlöning. Det kan såsom ett allmänt omdöme med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess teori och praxis, helst om man däri inbegriper även den i det föregående kapitlet behandlade ordningen för finansieringen av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått, vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

Någon vidlyftigare analys av det gällande prästerliga löneberäkningssyste— met än som här ovan skett hava de sakkunniga icke ansett nödigt företaga. Det har synts de sakkunniga uppenbart, att den förnyade lönereglering för landets församlingspräster, som förestår vid utgången av de nu löpande regleringsperioderna, icke bör grundas på en upprepad tillämpning av om- förmälda ofruktbart invecklade system. En radikal förenkling av löneberäk- ningsreglerna synes i första hand angelägen. Huru en dylik förenkling bör kunna ernås, därom skola de sakkunniga i en kommande avdelning när- mare yttra sig.

* Tillfällig löneförbättring ersättes fr. o. m. den i maj 1930 av provisorisk tilläggslön.

Sammanfat- tande om- döme.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida det för närvarande till innehavare av ordinarie prästerliga befattningar utgående totala lönevederlaget kan anses bereda dessa en med hänsyn till utbildning och arbete rättvis ersättning eller om en förbättring härutinnan kan vara av sakliga skäl motiverad, är detta spörsmål givetvis av mera komplicerad natur. De sakkunniga skola i det följande taga ställning härtill. I detta sammanhang skall blott fram— hållas, dels att en i förenklande syfte företagen standardisering av löne- satserna redan i och för sig måste medföra en viss mer eller mindre bety- dande förskjutning av lönenivån för ett större eller mindre antal tjänster, dels ock att, därest en blivande förenklad lönenormering komme att byggas, bland annat, på en vidgad användning av systemet med ålderstillägg, även genomförandet härav skulle komma att i väsentlig mån öva inverkan å den nuvarande lönesättningen.

Kap. 3. Boställsväsendet.

Boställsinstitutionen såsom löneform blev, vad angår de rent statliga tjänstemannakårerna, i huvudsak avvecklad redan under senare hälften av förra århundradet. J ämlikt särskilda av riksdagen i sammanhang med fastställandet av nya löneregleringar för resp. befattningshavare fattade beslut indrogos sålunda under nämnda tidsskede till statsverket praktiskt taget samtliga boställen för häradshövdingar, beställningshavare inom den indelta armén samt — tillhörande landsstaten landshövdingar, lands- sekreterare, landskamrerare och lanträntmästare ävensom kronofogdar och häradsskrivare. Endast vissa landsfiskaler (förut länsmän) äro fortfarande i besittning av jordbruksboställen. Enligt beslut i samband med 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen och den därav föranledda lönereglering är emellertid boställsinstitutionen jämväl för dessa sistnämnda befattnings- havares vidkommande ställd på definitiv avskrivning. Efter någon ytter- ligare övergångstid torde även indragningen av länsmans- eller landstiskals— boställena vara praktiskt taget fullständigt genomförd.

Då lönerna för här ovan omförmälda tjänstemän voro upptagna å rikets stat och då jämväl de åt dem anslagna boställena, med undantag blott för några enstaka, genom donation av enskild tillkomna boställen, blivit för ändamålet upplåtna av kronan, låg det i sakens natur, att dessa krono- egendomar efter indragningen kommo att hänläggas under samma förvalt— ning, som fanns anordnad för annan statens, under dess omedelbara dispo- sition ställda fasta egendom. För närvarande utgöra som bekant dessa för- utvarande boställsegendomar huvudparten av de under domänstyrelsens in- seende ställda s. k. kronodomänerna.

Då andra kammaren vid 1909 års riksdag intog den ståndpunkten, att det även för församlingsprästernas del historiskt nedärvda systemet med avlöning i form av brukningsrätten till med jordbruk förenade boställen

borde avvecklas och naturalönen för prästerskapet begränsas till fri bostad 1, var visserligen icke ställt annat i fråga än att avkastningen av de från prästernas förfogande avskilda jordbruksegendomarna allt fortfarande skulle användas för prästerskapets avlöning. En sådan disposition av boställenas avkastning följde utan vidare av de grunder för själva avlöningsväsendet, på vilka de då framlagda lagförslagen byggde. Åt spörsmålet däremot, vilket slag av förvaltning som lämpligast borde beredas de nämnda egen— domarna, ägnades blott en uppmärksamhet i andra hand. I den till sär- skilda utskottets utlåtande fogade, av herr Daniel Persson i Tällberg m.fl. avgivna reservation 2, till vilken andra kammaren anslöt sig, fanns visser— ligen en punkt, innefattande ett löst skisserat förslagi förvaltningsfrågan. Enligt detta förslag borde jordbruksegendomarna överlämnas till veder- börande församlingar med frihet för dessa antingen att utarrendera desamma >>i enlighet med givna föreskrifter» eller ock att försälja boställets jord med tillhörande skog och överflödiga åbyggnader, varefter fondering borde äga rum av inflytande köpeskillingsmedel 3.

Det förslag, som inneslöts i den här återgivna programpunkten, kom under den fortsatta beredningen av lagstiftningsfrågan icke ens under diskus- sion. Av 1909 års prästlöneregleringssakkunniga upptogos visserligen idet reviderade förslaget till ecklesiastik boställsordning bestämmelser om för— säljning för vissa fall av prästboställe eller del därav, men dels blevo för— säljningsmöjligheterna enligt dessa bestämmelser snävt begränsade, dels för- lades den slutliga prövningen av väckt fråga om försäljning av boställsjord icke till församlingen utan till Kungl. Maj:t. Vad angick sättet för bostäl- lenas utarrendering synas nämnda sakkunniga hava hyst den uppfattningen, att någon annan förvaltningsform än den statliga icke kunde komma under allvarligt övervägande. Förebilden för de nödiga bestämmelserna i ämnet borde enligt de sakkunnigas uttalande sökas i de stadganden, som funnes meddelade beträffande kronodomänerna.

Vid den efterföljande granskning av huvudpunkterna i de nämnda sak— kunnigas förslag, som företogs av särskilda utav departementschefen till- kallade personert, lämnades den av de sakkunniga tilltänkta anordningen, varigenom de prästerliga löneboställena skulle ställas under statsmyndig- heters inseende och av sådana myndigheter utarrenderas, utan anmärkning. En av dessa granskningsmän var den förenämnde utskottsreservanten, herr Daniel Persson i Tällberg, vilken sålunda dåmera frånfallit sin i reserva- tionen framförda tanke på boställenas omhändertagande av församlingarna.

Att förebilden för de blivande bestämmelserna rörande de prästerliga löne-

1 Jämte nödiga uthus och om möjligt irädgårdsland samt i vissa fall vedbrand. ? Se del II bil. 3 s. 36 0. f. ” Huru utskottsreservanterna tänkt sig förvaltningen av de boställsskogar, som icke kom- me att försäljas, är ej fullt klart. Sannolikt förutsattes dock, att dessa skogar skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning. * Se härom del II bil. 3 s. 26.

1910 års lagstiftning.

Ändringar i boställslag-

stift/lingen 1925.

boställenas utarrendering borde sökas i gällande författning angående grun- derna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, blev i själva verket även under lagstiftningsfrågans fortsatta och slutliga behandling den formel, med vilken man trodde sig hava givit en tillfredsställande anvisning på för— valtningsproblemets lösning. Väl var härunder förutsatt, att vissa avvikelser från nämnda grunder skulle visa sig erforderliga, men att döma av de uttalanden, som härom förekommo, synes man hava föreställt sig, att dessa avvikelser endast skulle behöva beröra punkter i systemet av mindre bety- delse.1

A. Gällande författningsbestämmelser rörande förvaltningen av prästboställena.

Den i sammanhang med 1910 års prästlönelagstiftning genomförda ny— regleringen beträffande administrationen av prästboställena skedde genom dels ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, dels kungl. kungörelsen samma dag angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar och dels kungl. förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911.

Rörande innehållet i berörda författningar föreligger i kyrkofondskom- mittens2 huvudbetänkande av år 1923 en ingående redogörelse. I de eckle- siastika arrendesakkunnigas betänkande av samma år har redogörelsen ytter— ligare specialiserats å den stora mångfalden av de arrendeväsendet berörande detaljstadgandena. Då fullständig redogörelse sålunda. redan föreliggeri tryck beträffande lagstiftningens innehåll i hithörande avseenden fram till år 1923, torde det vara obehövligt att här ånyo redogöra för dessa stadganden, där de ännu, såsom mestadels är fallet, äro oförändrat gällande. Hänvisande till berörda betänkanden inskränka sig de sakkunniga att här omnämna, på vilka huvudsakliga punkter förändringar i och tillägg till den rättsliga regleringen på hithörande område ägt rum efter angivna tid.

Sedan en till 1925 års riksdag på grundval av de arrendesakkunnigas betänkande i ämnet avlåten proposition (nr 222) blivit av riksdagen med vissa smärre jämkningar antagen (riksdagens skrivelse nr 304) och kyrko— mötet samma år (skrivelse nr 28) biträtt riksdagens beslut, utfärdades den 21 november 1925 dels lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställs— ordning den 9 december 1910, dels lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av 'viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och dels den förut omnämnda lagen om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat samt den därmed sammanhängande lagen om ändrad lydelse av 6 5 i lagen om kyrkofond den 9 december 1910. Samtidigt utfärdades dels ecklesiastik

* Såsom exempel på en dylik eventuell avvikelse anfördes endast, hurusom det möjligen i särskilda fall kunde vara av behovet påkallat, att vid utarrenderingen stadga skyldighet för arrendatorn att till prästerlig tjänstinnehavare utgöra vissa tjänstbarheter.

? Beträffande denna kommittés uppdrag och förslag se s. 107 här nedan.

arrendeförordning, varigenom förordningen den 15 september 1911 upp— hävdes, dels ock vissa kungörelser angående nyssnämnda lagars ikraft- trädande och tillämpning m. m. Slutligen utfärdades den 26 mars 1926 kungörelse angående de ecklesiastika boställsnämndernas tjänstgörings- områden m. m.

De åtgärder, som enligt dessa författningar vidtagits för avhjälpande av vissa av de arrendesakkunniga framhållna brister i avseende å löneboställenas förvaltning, gå i huvudsak ut på följande, nämligen

att arrendeuppskattningen, vilken tidigare varit anförtrodd åt landsfiskalen i samråd med vissa personer i orten, skall handhavas av en nämnd, kallad boställsnämnd, bestående av tre ledamöter, samtliga med rösträtt,

att befogenheten att bestämma, huru löneboställe skall vara bebyggt, vilken befogenhet tidigare i första hand tillkommit synerätt, skall efter utredning av arrendeuppskattningsnämnden tillkomma de utarrenderande myndig— heterna, vilka det skall åligga att tillse, att boställets bebyggande lämpas efter boställets bärkraft,

att arrendator skall för bestridande av kostnad för nybyggnad kunna erhålla förskott ur kyrkofonden, samt

att uppdraget att förrätta av- och tillträdessyn samt ekonomiska besikt- ningar skall överflyttas på ovan omförmälda nämnd.

Därjämte hava meddelats ändrade bestämmelser i syfte att åt de ordinarie prästerna bereda en mot den verkliga kostnaden såvitt möjligt svarande ersättning för ämbetsskjuts. Denna fråga sammanhänger på det närmaste med en i den ecklesiastika arrendeförordningens 13 åvidtagen ändring, som avser bestämmelsen rörande skyldighet för arrendatorn att till tjänstinne- havaren utgöra skjuts och andra tjänstbarheter 1.

Sedan en till 1926 års riksdag i ämnet avlåten proposition (nr 197) blivit Nya bestäm- av riksdagen antagen (riksdagens skrivelse nr 329) och kyrkomötet (skrivelse mig;/.:; f:" nr 18) biträtt riksdagens beslut, utfärdades den 4 januari 1927 lag angående »Iryrk/ig jord» tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse 1927' av sådan jord under tomträtt. Samtidigt utfärdades kungörelse med före- skrifter rörande tillämpningen av nämnda lag.

Lagen angiver de fall, då försäljning av ecklesiastik jord må kunna ske, utan att i det särskilda fallet riksdagens och kyrkomötets medgivande skall behöva inhämtas. Lagen har avseende å, förutom prästboställen, dels fastig- heter, som äro anslagna till boställen åt biskopar, klockare och domkyrko- sysslomän, dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet. Dylik jord kallas i lagen kyrklig jord. I lagen hava inrymts de dittills gällande stadgandena i 62 © ecklesiastik boställs- ordning med i huvudsak allenast den ändring, som betingas av att lagen skall avse all kyrklig jord. Därjämte upptagas i lagen stadganden om fri- köp och upplåtelse under tomträtt av lägenhet å kyrklig jord.

* Se ovan 3. 62 0. f.

Redan till- gängliga uppgifter.

B. Statistiskt-ekonomiska uppgifter rörande prästboställena.

Den länge kännbara bristen å mera fullständiga och tillförlitliga uppgifter rörande prästboställena med avseende å antal, areal i olika ägoslag, taxerings- värde, betingat arrende, förefintligheten av torp och lägenheter m. m., har genom vissa under senare tid företagna utredningar i icke oväsentlig grad avhjälpts. Förutom den i domänstyrelsens »femårsberättelser» intagna boställsförteckningen, som innehåller uppgift om arealer i skogsmark och impediment, sådana dessa ägoslag äro redovisade i skogsindelningshand— lingarna, finnes numera för upplysning i hithörande avseenden att tillgå ett betydande statistiskt material, hopbragt och sammanställt dels av kyrko- fondskommittén och dels av kronolägenhetskommissionen. De viktigaste resultaten av den utav kyrkofondskommittén verkställda statistiska utred- ningen angående prästboställena finnas sammanförda i tablåerna X—XIV i kommitténs år 1923 avlämnade huvudbetänkande'. Tablåerna avse, tablå X: antalet prästboställen enligt jordeboken i de olika stiften samt dessa boställens natur (jordeboksnatur); tablå XI: den sammanlagda arealen av prästboställena inom de olika stiften; tablå XII: sammanlagda taxerings— värdet å och avkastningen från prästboställena inom de olika stiften m. m.; tablå XIII: prästboställenas fördelning i storleksgrupper med hänsyn till »jordbruksdelens» areal, samt tablå XIV: prästboställenas fördelning i stor- leksgrupper med hänsyn till taxeringsvärdet å dels jordbruksdelen, dels skogsdelen och dels hela bostället (där jordbruksdelen och skogsdelen ej äro särskilt för sig taxerade).

Härjämte föreligga i en av J. A. Amilon efter uppdrag av kyrkofonds— kommittén verkställd, till trycket befordrad specialutredning rörande de prästerliga boställsskogarna ? åtskilliga i tabellform sammanställda uppgifter i fråga om nämnda skogar. Av dessa uppgifter må här särskilt nämnas tabell IV, utvisande antal och ytvidd av ecklesiastika skogar utav olika slag, samt tabell V, prästskogarnas fördelning på storleksklasser (produktiv mark?. _

Den av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande III angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare å eckle— siastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden publicerade statistiska utredningen, som förutom prästboställena berör även klockar- boställen, är till sitt syfte mera begränsad och avser huvudsakligen upp- lysningar rörande antalet och beskaffenheten av de till nämnda slag av boställen hörande torp och andra lägenhetert.

* S. 59—67 i betänkandet. Statistiken synes bygga på primäruppgifter, liopsamlade under åren 1920 och 1921.

2 Kyrkofondskommittén VII: »Sveriges prästskogar, en skoglig och administrativ utredning efter uppdrag av kyrkofondskommittén utarbetad av J. A. Amilon», Stockholm 1920.

3 a. a. s. 50 o. 52.

* Kommissionens betänkande Ill 5. 65 o. t. Primäruppgifterna till denna statistik synas vara insamlade under åren 1915 och 1916.

Det torde vara opåkallat att i förevarande betänkande återgiva det be- tydande statistiskt-ekonomiska siffermaterial berörande prästboställena, som sålunda redan finnes tillgängligt i statens offentliga utredningstryck. För upplysning rörande de förhållanden, å vilka den angivna statistiken har avseende, hänvisas följaktligen i första hand till de angivna publikationerna.

Tablå 14, utvisande prästboställenas antal och taxeringsvärden i sammandrag för varje län.

Prästgårdar Löneboställen tillkomna genom &;ääognnagåfoufnåät utbrytning från brytning från förut- ! Taxeringsvärde Summa forutvarande varande bostads— Antal taxerings- bostadsboställe boställe värde Taxerings- Tuning—s.— 13% Område Antal värde Antal värde ; område i övrigt Stockholms stad. .. ] 40 000 — — 3 1 800 70 800 112 600 Stockholms län 75 1 544 800 16 866 600 121 1 976 600 3 952 400 8 340 400 Uppsala ' 59 810 900 — 110 1 273 700 3 333 400 5 418 000

Södermanlands ' 60 1 112 700 16 474 200 133 1 503 900 3 800 500 6 891 300 Östergötlands ' 108 1 853 300 17 844 500 277 2 162 400 8 464 900 13 325 100 Jönköpings >> 93 1 233 700 18 461 400 179 4 971 200 3 549 400 10 215 700 Kronobergs ' 73 951 800 6 115 200 132 4 547 300 1 930 600 7 544 900 Kalmar » 94 1 009 500 9 262 100 197 2 949 600 4 008 800 8 230 000 Gotlands » 38 430 700 — 110 949 100 1 439 400 2 819 200 Blekinge » 25 464 000 12 279 200 38 533 900 816 000 2 093 100 Kristianstads » 73 1 373 700 3 25 000 176 851 380 5 978 420 8 228 500 Malmöhus » 102 2 318 700 11 372 500 358 113 300 20 660 700 23 465 200 Hallands » , 48 702 600 9 314 000 137 641 700 4 703 100 6 361 400 Göteborgs och i

Bohus » 45 744 500 28 560 700 93 492 300 3 060 300 4 857 800 Älvsborgs » 104 1 291 300 36 768 900 205 2 952 400 4 646 900 9 659 500

Skaraborgs » 126 1 381 300; 13 286 200 271 2 258 890 9 640 950 13 567 340 ; Värmlands » 72 971 700' 5 109 000 116 8 284 000 2 487 400 11 852 100 ; Örebro » 49 740 200 _ _ 93 1 758 400 2 429 300 4 927 900 ; Västmanlands » 59 935 500 13 512 000 137 1 718 800 3 524 300 6 690 600 ; Kopparbergs » 72 1 315 300 17 373 600 75 3 365 080 1 365 700 6 419 680 i Gävleborgs » 58 865 500 19 341 900 69 3 858 500 1 573 600 6 639 500 i Västernorrlands » 69 991 0001 Jämtlands' » 47 527 400 i Västerbottens » 39 594 000

225 000 73 4 062 100 1 442 500 6 720 600 135 800 58 3 711 500 675 500 5 050 200 158 000 44 1 018 300 614 700 2 385 000 , Norrbottens » 28 469 400; 10 161 500 34 463 000 441 200 1 535 100

1 Summa1 1 607 24 673 500l 276 i 7 647 300 3 239|56 419 150 94 610 770||183 350 720

mål! Ul

Anm. I de angivna taxeringsvärdena ingår ej värdet av marken till torp och lägenheter, upplåtna från löneboställe.

Tablå 15, utvisande vissa förhållanden vid ingången av arrendeåret 1928—1929 rörande löneboställenas bebyggelse.

Stockholms stad ................

Stockholms län ............... * Uppsala » ............... * Södermanlands >> .............. |

Östergötlands » ................

Jönköpings » ............... i Kronobergs » ............... i Kalmar » ............... !; Gotlands » ............... Blekinge » ............... ! Kristianstads » ............... 1 Malmöhus » ............... Hallands » ............... ; Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län . ............ Skaraborgs » ............... Värmlands » ............... Örebro » ............... Västmanlands >> ...............

Kopparbergs » ...............

Gävleborgs » ............... ' Västernorrlands » ............... Jämtlands » ............... Västerbottens » ............... Norrbottens » ...............

Summa

2 ! 9 , 4 5 betalrglähäZflieglFut—l Utal'rellderade arrenderade med 1 utan åtagande Obebyggda Antal låtagandeav arren-E av arrendatorn och utan att l.;dozllsladc datorn att uppföra: att läppgozabav bygggtadfä- fw— 108 a en . myn lg e e se 8 8 av myndlghet be'[ slutade bygg- hövliga slutade bygg— | nader nader | I i 2 ,, 2 120 103 10 5 110 105 i 2 3 127 114 ] 5 8 276 233 i 4 39 179 172 * 5 2 130 107 10 2 190 130 6 48 110 25 , 27 56 36 20 1 10 169 146 l 23 349 299 : — 50 132 114 l 3 1." 93 78 3 5 1 194 187 l 5 2 271 258 l 5 1 114 88 i -— 2 89 72 2 130 97 i 4 27 75 27 i 2 31 69 59 i -— 4 73 27 i 39 4 58 39 | 6 12 44 20 , —— 23 34 5 ' _ 18 3 174 2 525 1 139 390

Anm. 1. För 120 i kol. 2 redovisade boställen, därav ett tlertal bestående av utjordar och områden av liknande art, antingen saknas varje uppgift om bebyggelsen eller har an- tecknats, att desamma äro delvis bebyggda, mestadels med uthushyggnader.

Anm. 2. Av de i kol. 5 redovisade boställena utgöras 191 av såsom löningsjordar, krono-

iordar, mensaliordar, lägenheter, torp, ängar, hagar, täppor, lyckor, utskitten, utiordar, rödjor, intagor, mosskil'ten, håpar, humpar, åldrättar eller med andra dylika benämningar betecknade lägenheter. därav 151 med en areal ej överstigande 5 hektar.

Det har emellertid synts angeläget att få det hittills tillgängliga statis- tiska materialet rörande prästboställena på ett par punkter kompletterat. Till en början hava sålunda de sakkunniga, då under år 1928 förnyad allmän fastighetstaxering ägt rum, ansett det vara av intresse att genom en sammanställning av taxeringssiffrorna. för detta år vinna en överblick över de värden, prästboställena för närvarande representera. Då vid den under nämnda år företagna taxeringen särskilda värden i varje fall åsatts boställes skogs- och hagmark har för första gången en tillförlitlig uträk— ning kunnat göras beträffande boställsskogarnas totalvärden. De i föreva- rande hänseende anskaffade uppgifterna finnas sammanförda i den ä 8. 101 här ovan intagna tablå 14.

För prövningen av det till utredning av de sakkunniga hänvisade spörs— målet om upplåtelser, efter föregången styckning av därför lämpade präster- liga löneboställen, av sådan jord till nybildning av smärre jordbruk, torde det vara av särskild betydelse att söka erhålla en hållpunkt för bedömandet, i vilken utsträckning ett mer eller mindre fullständigt bebyggande av de efter syn jämlikt 64 å boställsordningen avsatta, för jordbruk avsedda löne— boställena numera kan antagas hava ägt rum. Av tids— och kostnadshän— syn hava de sakkunniga härvid måst inskränka sig till införskaffande och sammanförande av sådana upplysningar, som kunnat hämtas ur handling- arna i de hos länsstyrelserna förvarade arrendeakterna. Resultatet av ifrågavarande undersökning framgår av här ovan ä 8. 102 intagna tablå 15.

Genom nådiga cirkulär den 17 oktober 1919, den 28 maj 1920, den 5 maj 1922, den 1 juni 1923, den 9 maj 1924 och den 12 juni 1925 förordnades, att vid utarrendering jämlikt förordningen den 15 september 1911 för tiden från den 14 mars eller den 1 maj under ett vart av åren 1920—1926 av för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen skulle iakttagas, att ar— rendetiden begränsades till vissa kortare tider, enligt de fyra sistnämnda cirkulären dock med den inskränkning, att Kungl. Maj:t förklarade sig vilja i angivna fall på gjord framställning meddela de föreskrifter angå— ende boställes utarrendering på längre tid, vartill omständigheterna kun- de föranleda.

På sätt ovan blivit omförmält utfärdades den 21 november 1925 dels lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning och dels ny ecklesiastik arrendeförordning. I samband därmed har Kungl. Maj:t i nådigt cirkulär samma dag beträffande sådana för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen, vilka skola utarrenderas för tiden från och med den 14 mars eller den 1 maj ett vart av åren 1927—1930 —— förord— nat som följer:

1. De boställen, vilka intill dagen för sistnämnda cirkulär varit utar- renderade för kortare tid än 20 år, skola vid därnäst skeende utarrende— ring upplåtas för tid ej överstigande återstående del av den period, för

AV de sak- kunniga sam- lade uppgifter.

1928 års taxerings- värden & präst- boställena.

Löneba- rtällenca be- byggande.

Tiderna för utlöpzmdet av de gällande bo-

ställsarren—

dena.

I

111. För kortare tid än till utgången avlöneregleringsperioden | |

a) på grund av cirkulär % 1922, »/1 1924 och 15*/0 | 1

5 ................................................................ 367 17 10 121 — — b) på grund av cirkulär 21/11 1925, senare delen ......... 1 2 2 6 23 18 c) av annan anledning .......................................... 137 51 51 70 78 60

] | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 11 | 9 1 0 Antal | Län riggtväilsfledne 1930 1931 1932 | 1933 1934 1935 1936 1937 Stockholms stad ............ 2 _ 1 __ _ __ __ _ __ Stockholms län ......... 118 12 4 2 4 4 4 19 Uppsala , ......... 109 24 3 3 14 2 1 10 13 i Södermanlands » ......... | 133 13 1 1 2 2 4 4 28 Östergötlands » ......... 276 20 9 6 8 5 25 60 Jönköpings » ......... 179 9 6 _— 7 3 5 38 % Kronobergs » ......... 132 19 4 ") 10 4 2 6 14 Kalmar » ......... 195 17 3 4 9 10 3 19 38 Gotlands » ......... 110 3 2 2 7 3 — Blekinge » ......... 38 ' 1 _ _. 3 _ Kristianstads » ......... 1174 38 6 4 l 3 16 8 8 Malmöhus » ......... 358 88 4 8 47 13 13 22 1 1 Hallands » ......... 137 30 1 2 4 7 11 3 17 Göteborgs och Bohus län 88 32 1 2 11 3 2 2 4 Älvsborgs län. . . . . . 204 19 4 6 19 8 8 19 28 Skaraborgs » ......... 267 52 11 3 25 3 13 6 26 Värmlands » ......... 92 80 — 4 2 3 l — 9 ' Örebro » ......... 86 5 1 4 9 l 5 10 15 Västmanlands » ......... 137 26 2 1 10 6 9 4 21 Kopparbergs » ......... 68 10 1 1 4 —— 5 19 Gävleborgs : 67 4 7 4 1 2 11 13 9 Västernorrlands » ......... 70 15 2 1 ") 14 —— Jämtlands : ......... 57 20 1 — 1 2 — — 1 Västerbottens » ......... 43 4 -— 1 —— — — —- —— Norrbottens » ......... 29 9 — — -— —— -— Hela riket 3169 i 505 72 | 63 | 197 | 111 116 209 | 366

Tablå 17, utvisande de i tablå 16 redovisade boställen

1 | 2 | 13 | 4 | 5 6 | 7

Tidsperiod för vilken boställens utarrenderats | 1930l1931|1932| 1933 ll1934 | 1935 I. För tiden till utgången av gällande löneregleringsperiod .. ”l —— 10 38 II. För tid utöver löneregleringsperioden ..................... -— ”1 — — —

Summa 505 72| 63 | 197 | 111 116

11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |

1938 1939 | 1940 1941 | 1942 | 1943 | 1944 1945 | 1946 1947 | 1948 1949 1952 1957 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 13 22 17 8 _ 6 2 _ _ _ 1 _ _ _ 17 6 3 _ 2 1 _ _ _ _ _ _ _ _ 19 22 23 11 _ 3 _ _ _ _ _ _ _ _ 33 51 28 18 9 _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 36 35 4 2 _ _ _ _ _ 3 2 3 _ _ 1 12 19 21 13 2 _ _ _ _ _ _ _ _ 48 34 8 2 _ _ _ _ _ _| _ _ _ _ 34 11 40 _ _ | _ _ _ _ _ * _ _ _ _ 3 4 3 4 | _ _ 4 _ _ _ _ _ _ 16 6 7 3 33 3 2 _ 1 3 3 3 1 _ 15 17 19 10 18 _ 18 3 2 24 14 12 _ _ 8 5 18 13 3 2 _ 2 2 _ _ _ _

2 9 5 5 3 1 _ _ 2 2 3 2 _ _ 28 34 13 9 _ 2 _ 3 3 _ _ _ 1 45 23 19 17 13 1 1 1 _ _ _ 8 _ _ 14 2 10 4 _ 4 3 _ _ 3 3 _ _ _ 7 15 8 _ _ _ _ 2 _ 2 2 _ _ _ 15 12 15 13 1 2 _ _ _ _ _ _ _ _ 11 10 3 3 _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 11 _ _ _ _ _ _ _ _ 3 2 _ _ _ 4 10 4 10 5 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 5 18 2 2 4 _ _ _ 1 _ _ _ 5 13 2 3 5 9 _ _ 1 _ _ _ _ _ 6 6 1 1 3 3 _ _ _ _ _ _ _ _ 393 369 | 262 | 179 124 | 40 34 10 12 45 31 29 | 1 1

fördelade i nedan under l—lll angivna grupper.

|8|9 10|11|12|13|14|15|16|17|18|19|20än|22|28|24»— |1936 1937 1938 | 1939 | 1940 1941 | 1942 |1943 1944|1945|1946|1947 1948 1949|1952|1957|Summa | ' ' ' | 158 305 310 | 295 | 229 176 121 37 32 8| 5 21 4 6 _ _ 1756 1 7 20 | 45 | 23 2 | _ 3 2 2| 7 23 24 23| 1 1 185

: | ' |

| | | ' _|_ _|- ______||__|_ 1 _ _ _ _ _ _ _ _| _ _ _ _ _ _ _ "3 49 54 63 29 | 10 1 3 _ _| _ _ 1 3 _ _ _ 660

|

| 209 366 | 393 | 369 | 262 | 179 | 124 | 40| 34] 10| 12| 45 31 29 1 1 3169

Hefarmförs/ag inom riksdag och kyrka- möte.

vilken gällande lönereglering blivit fastställd för prästerskapet i det pastorat, varinom bostället är beläget.

2. För boställen, vilka på grund av sin belägenhet och förhållandena i övrigt synas lämpade att, i händelse av lagstiftning rörande den eckle- siastika jordens upplåtande till styckning för beredande av smärre jord— bruk eller egna hem, under den närmaste tiden därefter tagas i anspråk för sådant ändamål, skall arrendetiden begränsas till högst sju år.

3. Å Kungl. Maj:ts särskilda prövning skall bero, huruvida, där ut— arrendering jämlikt dessa bestämmelser skulle lända visst boställe till uppenbar olägenhet, sådant boställe må kunna bliva föremål för utar— rendering för längre period. För vinnande av en överblick över den tidsföljd, i vilken de efter den 14 mars 1929 gällande boställsarrendena, med iakttagande av de regler, för vilka här redogjorts, komma att utlöpa, eller, med andra ord, för klar- läggande av antalet löneboställen, som kunna antagas bliva arrendelediga den 14 mars 1930 och därefter följande år, hava de sakkunniga från läns- styrelserna införskaffat uppgifter, vilka sammanförts i de å s. 104—105 intagna tablåer 16 och 17.

C. Framställningar om ändringar i lagstiftningen om förvaltningen av prästboställena. Frågan om förvaltningen och dispositionen av prästlönejorden eller de 5. k. ecklesiastika boställena 1 har under den tid, som förflutit efter utfär- dandet av 1910 års lagstiftning, gjorts till föremål för en mångfald fram— ställningar och förslag, syftande till en mer eller mindre genomgripande omläggning av den nuvarande regleringen på hithörande område. Fram- ställningar i detta ämne hava sålunda tid efter annan väckts inom såväl riksdagen som kyrkomötet. Huvudparten av de reformförslag, som i denna ordning framkommit, har väl avvisats redan vid förslagens behandling inom riksdag eller kyrkomöte. Vissa av dem hava emellertid vunnit riks— dagens och kyrkomötets understöd och föranlett underdåniga skrivelser i ämnet. I första hand tilldraga sig härvid uppmärksamheten riksdagens skrivelser den 4 maj 1920, nr 179, den 2 juni 1923, nr 313, och den 7 maj 1924, nr 142, alla syftande till vidgade möjligheter för upplåtelse av eckle— siastik jord till enskilda. I 1920 och 1924 års skrivelser har tagits sikte på nybildning av mindre, men självständiga jordbruk eller med jordbruk förenade egna hem. 1923 års skrivelse avser upplåtelse av tomtmark på sådana platser, som kunna anses lämpade för uppkomsten av bostads- samhällen.

1 Beteckningen »ecklesiastika boställen» användes gemenligen i denna mera inskränkta betydelse. Egentligen böra till denna kategori av fastigheter hänföras även boställen, anslagna ål biskopar, klockare och domkyrkosysslomän. Dit torde även räknas boställen, som innehav—as av lektorer.

De sakkunniga hava i del II bil. 4 (s. 48 0. f.) och bil. 5 (s. 69 0. f.) läm— nat en närmare redogörelse för de här ovan åsyftade framställningarna och reformförslagen. Till denna redogörelse må här hänvisas.

I detta sammanhang synes vidare böra erinras om en under senare tid företagen utredning på ifrågavarande förvaltningsområde, vilken utred— ning utmynnat i åtskilliga särskilt i organisatoriskt hänseende rätt vitt- syftande reformprojekt. Genom nådigt brev den 1 oktober 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att efter verkställd utredning inkomma med utlåtande och förslag, huru förvaltningen såväl av kyrkofonden och de särskilda kapitaltillgångar i penningar och fast egendom, vilkas avkast— ning skall ingå till kyrkofonden, som även av övriga prästerliga avlö- ningstillgångar lämpligen borde ordnas samt huru en verksam tillsyn över denna förvaltning borde åvägabringas. Från kommitténs, kyrko— fondskonmnittén, uppdrag undantogs till en början behandlingen av de ecklesiastika boställsskogarna, ett ämne, som låg under utredning av de vid tiden för kommitténs tillsättande ännu arbetande sakkunniga för skogarna i södra och mellersta Sverige. Sedan sistnämnda sakkunniga framlagt sitt betänkande, kompletterades den 28 januari 1916 kyrkofonds— kommitténs uppdrag att omfatta yttrande och förslag jämväl i fråga om berörda boställsskogar.

Kyrkofondskommittén avlämnade sitt huvudbetänkande den 31 maj 1923. Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen gransk- ning av de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kommitté framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på. kyrkofondens bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av eckle- siastika domänintendentsbefattningar, dels ock, med domänverkets bibe- hållande vid vården och förvaltningen av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokalförvaltning, med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav betingade förändringar i för— fattningarna m. 111.

Över kyrkofondskommitténs ifrågavarande förslag hava samtliga läns— styrelser och domkapitel yttrat sig, varefter domänstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet respektive den 31 mars, den 29 april och den 6 juni 1924 däröver avgivit underdåniga utlåtanden.

Kyrkofondskommitténs betänkande och förslag hava, såsom framgår av den i del II bil. 2 intagna förteckningen, överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Reformförs/ag avlryrkofonds- kommittén.

Allmän översikt.

Vissa för löne- boställenas ekonomiska utnyttjande hinder-liga förhållanden.

Lönebo — ställenas jordbruks- dolar.

Byggnadskost- naderna.

D. Den rättsliga regleringen rörande boställsväsendet i tillämpningen. Vid ett inträngande i den förvaltningsorganisation, som på grundvalen av 1910 års lagstiftning uppbyggts för vården om och nyttiggörandet av de prästerliga löneboställena, befinnes, att denna organisation, såsom den faktiskt kommit att gestalta sig, blivit något väsentligt annat än den vid lagstiftningens tillkomst uppställda förebilden _— domänförvaltningen. Det visar sig, att beröringspunkterna mellan det nuvarande ecklesiastika bo— ställsväsendet och systemet för kronodomänernas förvaltning äro få, me- dan skiljaktigheterna icke endast äro talrika utan tillika framträda på flera för organisationens funktionsduglighet avgörande punkter. I likhet med vad fallet blivit i fråga om de i de två föregående kapitlen belysta delarna av 1910 års prästerliga lönelagstiftning systemet för finansieringen av prästlönerna samt reglerna för löneutmätningen _ har jämväl den rättsliga regleringen av boställsväsendet tillskapat en organi- sation, som omöjligen kan sägas motsvara vad man bör fordra av statlig administration. Även på detta sistnämnda område hava nämligen den bristande smidigheten, omständligheten och den allmänna tillkrånglingen i övrigt av hithörande rättsförhållanden gjort sig gällande i sådan grad, att dessa omständigheter redan i och för sig måst skapa högeligen ogynn— samma betingelser för ett tillfredsställande förvaltningsresultat. Vad sär- skilt löueboställenas jordbruksdelar beträffar hava dessa organisatoriska olägenheter haft desto menligare inverkan, som de ekonomiska förutsätt- ningarna för berörda egendomars utnyttjande såsom arrendegårdar över— huvud taget varit särdeles ofördelaktiga.

På grund av den genomgripande förändring, som 1910 års lagstiftning föranlett beträffande användningen av prästboställena, har helt natur- ligt byggnadsfrågan i diskussionen rörande det ecklesiastika boställsvä- sendet och dess brister kommit att intaga en plats i förgrunden. Man har måst konstatera, hurusom prästboställena vid deras iordningställande till arrendegårdar allmänt betungats med kostnader för nybyggnad i en omfattning, som stått i mer eller mindre påtaglig disproportion till fastig— heternas taxerings— och arrendevärden, en disproportion, vilken åtminsto- ne för en lång tid framåt måst äventyra varje normal räntabilitet av egendomarna i fråga. Genom 1925 års reviderade boställsordning och eckle- siastika arrendeförordning samt övriga i samband därmed utfärdade för- fattningsbestämmelser har man sökt insätta Vissa botemedel mot nämn— da missförhållande. I främsta rummet hava dessa gått ut på större garanti för de ekonomiska synpunkternas tillgodoseende vid byggnadsfrå- gornas prövning i de särskilda fallen genom inrättandet av s. k. boställs— nämnder samt beredande av möjlighet i viss omfattning till län från kyrkofonden, s. k. byggnadsförskott, för kostnadernas bestridande.

De i skilda avseenden bristfälliga anordningar, mot vilka de här nämnda

reformåtgärderna riktat sig, hava emellertid haft en blott sekundär be- tydelse. Den överbelastning med kostnader för nybyggnad, som kommit att äga rum beträffande en avsevärd del av de prästerliga löneboställena, har nämligen ytterst sin grund i en helt annan, långt mera påtaglig men vid den ifrågavarande lagstiftningens tillkomst alldeles otillräckligt beak— tad omständighet. Innebörden av det sakförhållande, som här åsyftas, framstår tydligast, om man uppmärksammar de olika villkor, under vilka å ena sidan flertalet prästboställen och å den andra de till statsverket indragna civila och militära boställena ombildats till arrendegårdar.

Såväl de civila och militära som de prästerliga bostadsboställena fyll- de, så länge de innehades av resp. befattningshavare å lön, den dubbla uppgiften att vara bostäder för tjänstemän och självständiga jordbruks- possessioner. Lagbestämmelserna om boställenas bebyggande utgingo från den förutsättningen, att desamma brukades av indelningshavaren själv, och åbyggnadernas antal och beskaffenhet reglerades i enlighet därmed. Storleken och beskaffenheten i övrigt av det kostsammaste huset, man— gårdsbyggnaden, lämpades efter indelningshavarens tjänsteställning. Önskade denne för sin tjänstetid överlåta jordbrukets skötsel åt annan, hade han att själv bekosta uppförandet av särskilt bostadshus för arren- datorn jämte annan överloppsbyggnad, som den nämnda anordningen krävde. Det låg i sakens natur, att indelningshavaren i görligaste mån sökte begränsa utgifterna härför.

Vid indragningen till statsverket av det civila eller militära bostället hade den dittillsvarande indelningshavaren, där icke redan tidigare så skett, att avflytta från egendomen. För fastighetens ombildning till publik arrendegård stodo följaktligen till förfogande icke blott boställets samt— liga ekonomihus utan framför allt dess huvudbyggnad. Kostnader för omedelbar om- eller tillbyggnad av visst eller vissa hus eller för inlösen av sådan den avträdande indelningshavaren enskilt tillhörig byggnad eller annan inrättning, som prövats vara för egendomens fortsatta bru- kande nödig eller åtminstone nyttig, hava väl även vid den förändrade dispositionen av de förutvarande civila och militära boställena icke kun- nat undvikas. Men dylika kostnader vid nämnda slag av boställen hava kunnat hållas nere vid rimliga belopp. Vad dessa boställens mangårds- byggnader beträffar har tvärtom närmast förelegat den olägenheten, att de gemenligen varit större och kostsammare uppförda än deras förändrade användning — att uteslutande tjäna såsom bostad för en jordbruksidkande yrkesman med blygsamma anspråk på utrymmen och bekvämlighet i och för sig kunnat motivera.

Vad äter de prästerliga löneboställena beträffar har 1910 års lagstift- ning för desamma skapat ett i regel ojämförligt sämre och, såsom erfa— renheten visar, i många fall hopplöst ekonomiskt utgångsläge. Den eko— nomiska enhet det .förutvarande prästerliga bostadsbostället represente- rat har nämligen genom uppdelningen i en »prästgård» och ett »lönebo-

De ekono- miska. förut- sättningar-na för boställenas ombildning till arrendegårdar i regel ogynn-

samma.

ställe» söndersprängts på så sätt, att pastoratet fått i första hand för prästgårdens räkning tillgodogöra sig, eventuellt tillgodoräkna sig vär— det av alla de flera eller färre å bostället befintliga hus, som författ— ningsenligt skola finnas å prästgård. Lönebostället, den i egentlig me— ning produktiva delen, har fått åtnöjas med vad som kunnat återstå, se— dan prästgården sålunda begagnat sin förmånsrätt.1

Jämlikt 4 % boställsordningen skall prästgård vara försedd med föl— jande laga hus, nämligen sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygg- hus, vedbod och hemlighus. Då samma slags hus i normala fall skolat finnas även å löneboställe, där detta är avsett att utarrenderas såsom självständig jordbrukspossession, har konsekvensen blivit den, att samtliga här nämnda hus måst för lönebostället nyanskaffas. I viss utsträckning har detta byggnadsbehov kunnat fyllas genom förvärv för löneboställets räk- ning av den avträdande tjänstinnehavaren enskilt tillhörig överlopps— byggnad eller annan inrättning, men såsom regel hava de felande husen måst anskaffas genom nybyggnad. Såväl i det förra som det senare fallet har kostnaden drabbat lönebostället som sådant, vilket följaktligen haft att med enbart jordbrukets avkastning förränta och amortera den— samma. Till följd av den rättsliga regleringen beträffande dispositionen av löneboställenas skogsavkastning har för berörda ändamål annan del av denna avkastning icke fått tagas i anspråk än till nybyggnad erfor— derligt virke in natura eller också kontant belopp motsvarande virkets- värde å rot.

Resultatet av den sålunda anvisade ordningen för de förutvarande prästerliga bostadsboställenas omvandling till arrendegårdar har, såsom denna reglering företagits, svårligen kunnat bliva annat än ett ekono— miskt misslyckande. Konjunkturerna för jordbruksnäringen i vårt land äro för visso för närvarande icke och voro det säkerligen icke heller vid tiden omkring år 1910 sådana, att nybyggnader i den exceptionella omfatt— ning, varom här blivit fråga, skulle kunna med bevarad möjlighet till normal förräntning av kapitalvärdena av dessa egendomars jordbruksde— lar på en gång och utan hänsyn till det för tillfället rådande ekonomiska läget bringas till utförande. Beträffande en säkerligen talrik grupp mindre eller medelstora, företrädesvis i de norra och mellersta delarna av landet belägna löneboställen, vilkas avkastningsförmåga redan på grund av mindre god jordbeskaffenhet och ogynnsamma avsättningsförhållan- den är ringa, måste befaras, att kostnaderna för de vid övergången till den nya ordningen påsynade byggnaderna komma att för decennier fram- åt helt eller åtminstone till mycket väsentlig del förtära de arrendeavgäl—

1 I fråga om fördelningen mellan »prästgård» och »löneboställe» av befintliga byg - nader var synerätternas praxis till en början icke enhetlig. I enlighet med vissa av Kungl. Maj:t i judiciell väg träffade avgöranden följdes omsider allmänt av synerätlerna den här angivna grundsatsen.

der, som kunna för boställena betingas. Huruvida möjligheterna för en förräntning av det bebyggnadskapital, som för närvarande på sätt nu nämnts fortgående investeras i här åsyftade boställen, skola i en framtid förbättras, måste givetvis tillsvidare förbliva en öppen fråga. Utslags-

Tablå 18, innefattande uppgifter för ecklesiastikåret 1920—1921 beträffande vissa löneboställen med i förhållande till avkastningsiörmågan oproportionerligt hög byggnadskostnad.

1 ",,," _ I =” g_|_ _?*_ I 4” l 5 l 6 i | Antal år, var- funderboställs- Ut- ; Av syne— | Summa. 2382”???

! Löneboställen, bildade av nedan- 'arren-E Taxerings- ; "rätt be- , arrende- | helg konsu- 1 nämnda förutvarande bostads— F derad »" väl-de 1 raknad ny-l belopp meras förbe-

: boställen * agg: ] " biiågifå- 013233;- tstridande av

l ' ' ; nyagdixiladesrllgåt

. ; ; kol. 4

% Har , Kr. ? Kr. 1 Kr. (utan ränta)

? Väddö komministersboställe ............ 10 l 5 000 17 937 270 67 : Giresta kyrkoherdeboställe ............ 55 41 000 82 492 1 1 050 79 5 Håtuna » ............ 60 45 000 37 395 300 125

Kristbergs » ( del av)... 8 9 30 000 36 030 1 200 181 ? Svinhults komministersboställe ........ 7 7 000 18 624 1 125 149

Tidersrums » ......... 6 4 10 300 17 219 1 175 99 * Jäders kyrkoherdeboställe ............. 70 43 900 57 250 5 1 100 53

Vrena komministersboställe ........... 12 4 10 300 12 350 ! 200 62

; Ljusnarsbergs kyrkoherdeboställe ...... 11 16 000 16 800 400 42 ; Floda ...... 24 5 600 45 295 * 55 824

'. Järna » ...... 19 8 000 73 677 740 100 i Särna ...... 3 7 500 19 200 * 150 128

! Stora Skedvi komministersboställe 15 17 400 48 150 ” 0 oåndl. ! Garpenbergs kyrkoherdeboställe ...... 7 8 000 8 521 7 () oändl. Almundsryds » ...... 10 10 000 14 360 3 275 53 Traberyds » ...... 7 7 000 12 500 70 180 Eringsboda » ...... 6 9 600 23 021 1 200 116 Naverstads » ...... 38 47 000 21 797 1 200 109 Vårviks komministershoställe ......... 11 24 800 9 326 1 50 187 Säbrå » ............ 7 12 000 23 008 1 25 921

* Utarrenderat utan nybyggnadsskyldighet. ” Utarrenderat för kortare tid; om med eller utan nybyggnadsskyldighet ei angivet. Omfattar även särskilt utarrenderade lotter ävensom skogen. * Omfattar även skogen. 5 Utarrenderat utan nybyggnadsskyldighet. Numera utarrenderat för 7 år med begränsad byggnadsskyldighet (24 969 kronor) utan arrendeavgilt men med årsbelopp av 2510 kronor.

” Utarrenderat med skyldighet att verkställa nybyggnad för 850 kronor.

Möjliga ut- vägar till för- hindrande av ' löneboställes '_ oekonomiska

bebyggande endast obetyd- ligt använda.

givande lärer härvid i sista hand bliva de kommande konjunkturerna för det inhemska jordbruket.

Giltigheten av vad ovan framhållits torde visserligen icke kunna ställas i fråga. Det kan dock måhända finnas skäl att till belysning av här be— rörda förhållande återgiva en av de ecklesiastika arrendesakkunniga i deras betänkande av år 1923 sammanställd tablål, intagen å s. 111 här ovan.

Denna tablå utvisar ett tjugutal fall, i vilka disproportionen mel- lan de påsynade byggnadskostnaderna och boställenas avkastnings- förmåga framstår på ett, man kan väl säga, drastiskt sätt. Anmär— kas må dock dels, att de flesta av de i tablån avsedda, av synerätt beslu- tade nybyggnaderna icke synas hava kommit till utförande och dels att, om även så skett, det icke är uteslutet, att den tid, varunder boställsav- kastningen beräknats att helt konsumeras för bestridande av byggnads- kostnaden, kunde komma att i större eller mindre omfattning reduceras därigenom, att, sedan nybyggnaden verkställts, möjlighet funnes till er- hållande av högre arrende och förhöjt årsbelopp. Men detta oaktat torde de i tablån lämnade uppgifterna, vilka uttagits såsom exempel bland många andra liknande fall, utgöra ett ojävaktigt bevis för att en full be— byggelse av löneboställena erfordrat kostnader, som icke stått i rimligt förhållande till boställenas värde.

De sakkunniga hava på grund av de omständigheter, som ovan fram— hållits, och med den kännedom, de sakkunniga förvärvat om förhållan— dena å hithörande område i övrigt, stannat i den uppfattningen, att det, obestritt och obestridligen, olyckliga ekonomiska utfallet av det eckle- siastika arrendeväsendet icke i första hand orsakats av förvaltningsorga- nisatoriska brister, dessa må sedan, såsom i det följande skall Visas, i och för sig hava varit och alltjämt vara allvarliga nog. Det framstår helt en- kelt såsom en följd därav, att den större delen av löneboställena, med ett fåtal undantag de som bildats av förutvarande bostadsboställen, i regel ställts till förfogande för den första arrendeupplåtelsen i ett med avseende å den oundgängliga byggnadsuppsättningen hårt stympat skick.

Till undvikande av ett löneboställes fullbyggande i sådana fall, där de ekonomiska förutsättningarna för kostnadernas amortering varit alltför ogynnsamma, hava dock, åtminstone formellt sett, två utvägar stått till buds. Dels har författningsregleringen på detta område icke lagt ett ut- tryckligt hinder i vägen för åtgärden att utlämna arrende av löneboställe i obebyggt eller endast delvis bebyggt skick till innehavare av en när- liggande jordbruksfastighet, och dels hava boställsordningen och den i nu förevarande hänseende härmed lika lydande försäljningslagen av år 1927 bland de förutsättningar, under vilka löneboställe må kunna med Kungl. Maj:ts tillstånd försäljas, upptagit jämväl det fall, att bostället eller nå- gon del därav icke kan »mot skälig avgift utarrenderas».

1 Sakkunnigbetänkandet s. 19.

Genom omständigheternas makt har ingendera av dessa anordningar kommit att i någon nämnvärd omfattning tillitas. Vad den förstnämnda åtgärden beträffar — boställsjordens utarrendering utan byggnader eller med ofullständig byggnadsuppsättning till granne —— har densamma också onekligen varit förbunden med vissa allmänna olägenheter. De ekono- mibyggnader, som vid löneboställets avskiljande vid syn enligt 64 % bo- ställsordningen kunnat tilldelas detsamma, hava ofta nog representerat ett icke oansenligt värde. Nedläggandet av ett självständigt jordbruk å bostället måste fördenskull såtillvida medföra en omedelbar kapitalför— lust, som större delen av berörda värde förspilles vid en försäljning av byggnaderna till bortflyttning. Härtill kommer vidare, att bortarrendering av jordbruksjord i obebyggt skick för med sig väsentligen ökad risk för jordens utsugning och vanvård i övrigt, ett förhållande, som helt naturligt verkat återhållande mot ett disponerande av löneboställes jord på här angivet sätt.

För de försäljningar av prästerlig boställsjord, som ägt rum under åren 1914—1928, lämnas i del II bil. 8 en närmare redogörelse. I detta sam- manhang skall blott, såsom redan ovan blivit antytt, framhållas, att be- slut om försäljning av löneboställe, på. grund av påvisad omöjlighet eller svårighet att åvägabringa dess utarrendering mot »skälig avgift», hit— tills meddelats endast i ett mycket begränsat antal fall. Förklaringen härtill måste sökas i ett flertal samverkande omständigheter, av vilka .särskilt må framhållas följande.

Då boställsordningen, på sätt ovan nämnts, såsom förutsättning för försäljning av löneboställe upptagit jämväl det fall, att detsamma befin— nes icke kunna utarrenderas mot »skälig avgift», har ju visserligen här- med, formellt sett, dragits en särdeles vid gräns för Kungl. Maj:ts befo- genhet att lämna medgivande till föryttring av boställsjord. Denna gräns synes i själva verket vara desto mera tänjbar, som lagrummet icke läm- nat någon närmare anvisning om vad som skall förstås under det citerade uttrycket.1 De uttalanden från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida, som förekommit under lagfrågans behandling vid riksdagarna 1908—1910, hava emellertid allmänt tolkats därhän, att försäljning för här berörda fall icke borde komma i fråga annat än såsom en sista nödfallsutväg. Härav för— klaras också den fullständiga avsaknaden av författningsföreskrifter för en närmare reglering av själva försäljningsförfarandet. Direktiv finnas ej ens meddelade om å vilken initiativet bör ankomma till företagande av

1 Två av de ovan nämnda granskningsmännen (herrar Daniel Persson och G. Kron- lund) hade i fråga om det här berörda lagrummet uttalat sig för en avfattning av be- stämmelsen, varigenom densamma skulle hava erhållit ett fastare innehåll. Förslaget gick ut på att försäljning borde få ske, då därvid kunde erhållas en så stor köpeskilling, att räntan å densamma i avsevärd mån översteg den avkastning, bostället såsom sådant läm- nade. Vid den slutliga redigeringen av paragrafen vid 1910 års riksdag lämnades likväl berörda förslag utan beaktande.

den för ett beslut i försäljningsfrågan erforderliga utredningen. Bristen på anvisning i sådant hänseende har varit av desto större betydelse, som pastoratet oftast självt, såsom en följd av den rättsliga regleringen- på hithörande område, saknat varje eget intresse av boställets mer eller mindre ekonomiska disposition, ett intresse, som i ty fall i stället över- gått å kyrkofonden. På förslag av kyrkofondskommittén utfärdade Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 ett cirkulär till länsstyrelserna och domkapitlen angående kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner. Till ledning för krono- och konsistorieombuden vid syner enligt 64 $ 1 mom. boställs- ordningen utarbetades i sammanhang därmed en promemoria, upptagande detaljerade anvisningar till ombuden angående de yrkanden, som för till— varatagande av kyrkofondens intresse borde under givna förutsättningar framställas. Frågan om lämpligheten att i det särskilda fallet skrida till en försäljning av bostället — ett alternativ, som dock boställsordningen själv angivit lämnades emellertid i promemorian helt utom räkningen.

Då det gäller att belysa orsakerna till den praxis, som på nu berörda område utbildat sig, bör man icke underlåta att fästa uppmärksamheten på en ytterligare särskild omständighet. Den mångfald av författnings— bestämmelser, varmed den ecklesiastika jorden blivit kringgärdad, och den oklarhet, som det oaktat på många punkter råder rörande denna jords förvaltningsrättsliga ställning, har medfört, att behandlingen av framkomna förslag om föryttring av sådan jord såsom regel blivit utom- ordentligt tidsödande. Exempel saknas icke, där utredningen i dylika ärenden dragit en tid av sex å sju år och därutöver. Även där särdeles talande skäl förelegat för försäljning, hava ofta nog de personer, vilka eljest varit villiga att taga sig saken an, funnit sig avskräckta genom de mångahanda svårigheter, som, enligt vad erfarenheten ådagalagt, plä- gat möta för en försäljningsfrågas förande igenom. Den väckta frågan har då hellre fått förfalla, säkerligen ej sällan till förlust för det ekono— miska intresse bostället representerar.

På annat ställe i detta betänkande hava de sakkunniga lämnat en kort— fattad redogörelse dels för de bestämmelser rörande rätten till erhållande av s. k. tjänstbarheter från löneboställe, som inflöto i 1911 års arrende- förordning, och för den praxis, som på grundval därav utbildade sig, och dels för innebörden av de förändrade stadganden i ämnet, som utfär- dades år 1925 1. Av redogörelsen i fråga, vari hänvisades till de ingående undersökningar rörande tjänstbarhetsinstitutets verkningar, som företa- gits av de ecklesiastika arrendesakkunniga, framgår, hurusom spörsmålet om institutets eventuella avveckling måste ses från två sidor. Dels gäl- ler det att söka fastställa styrkan av det behov, som alltjämt må anses föreligga för prästerskapet att i särskilda fall kunna tillita en tvångsrätt för erhållande av tillgång till tjänsteskjuts, livsmedel och arbetskraft.

1 Se 5. 62 0. f.

och dels måste häremot vägas den menliga verkan å arrenderesultatet vid löneboställena, som tjänstbarhetssystemet utan varje tvivel åstadkommer, även vid tillämpning av de förtydligade stadganden rörande prissätt- ningen, som åvägabragtes år 1925.

Rörande den ekonomiska betydelsen av det servitut, förbehållet om tjänstbarheter pålägger löneboställena, hava de ecklesiastika arrendesak— kunnigas undersökningar lämnat ojävbara vittnesbörd.

I sitt över de nämnda sakkunnigas betänkande avgivna underdåniga utlåtande den 19 oktober 1923 har också kammarkollegiet uttalat sig för en fullständig avveckling av tjänstbarhetssystemet. Kollegiet yttrar i detta ämne bland annat följande.

Tillkomsten av den utav de sakkunniga verkställda fullständiga och klarläggande utredningen rörande den grund, varå gällande bestämmelser om rätten för präster- lig tjänstinnehavare att från boställe erhålla vissa s. k. tjänstbarheter finge anses vila, måste enligt kollegii mening hälsas med stor tillfredsställelse. Det syntes kunna förväntas, att en ofta förekommande missuppfattning rörande innebörden av dessa 5. k. tjänstbarheter genom nämnda utredning kunde bliva slutgiltigt sking- rad. » Kollegiet biträdde vidare till alla delar de sakkunnigas framställning rörande sambandet mellan tjänstbarheterna och avkastningen av boställsarrendena. _. Den av de sakkunniga företagna revisionen av bestämmelserna om tjänstbarheterna hade, på sätt de sakkunniga uttryckligen angåve, inriktats på att giva stadgandena en sådan avfattning, att deras tillämpning i full överensstämmelse med grunderna i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning och på så likartat sätt som möjligt befräm- jades. Den omredigering, de sakkunniga låtit bestämmelserna i 13 % arrendeför- ordningen undergå, vore enligt kollegiets mening i och för sig väl ägnad att med— föra bot för de påtagligaste av den för det dåvarande tillämpade ordningens brlster. Det ville synas kollegiet, som om denna fråga, därest dess lösning skulle sökas ut ifrån de förutsättningar, som förelåge vid antagandet av 1910 års förenämnda lag- stiftning, blivit av de sakkunniga förd så långt fram som överhuvud läte sig göra. __ Kollegiet tilläte sig emellertid att i detta sammanhang som sin tanke framhålla, att en verkligt nöjaktig lösning av här omförmälda spörsmål icke syntes kunna åvägabringas med mindre systemet med kontraherade tjänstbarheter helt övergåves. Det vore och måste förbliva otillfredsställande att påtvinga fria yrkesutövare av den typ, boställsarrendatorerna gemenligen företrädde, fullgörande av skyldigheter, vilka, hur varsamt de än av prästerskapet utkrävdes, icke kunde undgå att i stor utsträck- ning få karaktären av tjänarens gentemot husbonden. Det syntes kollegiet, som om en avveckling av tjänstbarhetsinstitutet skulle kunna åvägabringas därigenom, att åt prästerliga tjänstinnehavare, bosatta i glest befolkade eller avsides belägna trakter, i stället för förmånen av tjänstbarheter bereddes särskilda lönetillägg. Det hinder, som i särskilda fall antagits möta för en präst att genom fria avtal för- skaffa sig skjuts, födoämnen och arbetshjälp, syntes icke kunna numera, med den grad av utveckling bebyggelsen och samfärdseln i landet nått, tagas i någon abso- lut mening. Då detta »hinder» icke torde kunna bestå i annat än en viss högre grad av svårighet för sådan anskaffning, torde nämnda olägenhet också kunna på ett rationellt sätt kompenseras genom en efter viss skälighetsnorm utmätt löne- ökning. Ett upptagande i den prästerliga lönelagstiftningen av bestämmelser om dylika »enslighetstillägg» skulle enligt kollegiets mening stå i god överensstämmelse med denna lagstiftnings grunder i övrigt.

Kollegiets här återgivna uttalande om önskvärdheten av löneboställenas fullständiga frigörande från tjänstbarhetsservitutet hava de sakkunniga anledning att till alla delar biträda. Huruvida behov numera kan anses föreligga att, i händelse tjänstbarhetssystemet avskaffas, därför lämna ve- derlag genom särskilda lönetillägg för vissa fall, därom skola de sakkun— niga närmare yttra sig i ett kommande kapitel.

Lönebo- Vill man söka klarlägga de omständigheter, som medverkat till det "ääägagfr otillfredsställande utbytet av löneboställena under den tid, de gällande nomisk repre- prästlönelagarna hittills varit i tillämpning, och som jämväl i övrigt

""Mion' bragt det ecklesiastika boställsväsendet i en allmän, för visso välförtjänt

misskredit, kan man icke stanna vid ett konstaterande av den avgörande roll byggnadsfrågan och, i sin mån, även tjänstbarhetssystemet därvid spelat. De skadliga verkningar, som regleringen i nämnda avseenden dragit med sig, hava nämligen utan tvivel ytterligare förstärkts genom vissa andra, för denna fastighetsförvaltning utmärkande olägenheter. Dessa i den tidigare på detta område förda diskussionen alltför otillräck— ligt uppmärksammade olägenheter skola i det följande närmare beröras.]

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 22 april 1927 — såsom bilaga fogat till detta betänkande ” har föredragande departementschefen ägnat det gällande ecklesiastika boställsväsendet en allmän kritik och därvid framhållit, utom annat, följande. Genom innebörden av de bestämmel— ser, som reglerade kyrkofondens bidragsskyldighet till prästlönerna, hade det faktiska representantskapet för det med boställenas avkastning för— bundna ekonomiska intresset blivit på ett olyckligt sätt kluvet. Allt efter förhållandena i det särskilda fallet bleve det endera kyrkofonden eller pastoratet, som komme att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alterna— tivet förelåge, erfordrades komplicerade räkneoperationer, som beträffan- de ett och samma pastorat ofta utfölle olika under olika är. Dessa om— ständigheter hade nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltningsområde tillskapat en otymplig och vidlyftig organisation.

Departementschefen har tvivelsutan med det här återgivna uttalandet riktat uppmärksamheten på ett missgrepp vid regleringen på förevaran— de område, som fått vittutseende säväl rättsliga som ekonomiska konse—

1 Det kan synas anmärkningsvärt, att de omständigheter, som här avses, alls ej blivit berörda i de ecklesiastika arrendesakkunnigas betänkande av år 1923. Nämnda sakkun- nigas undersökningar företogos emellertid i det närmast liggande syftet att vinna vissa förbättringar i arrenderesultatet utan rubbning av systemets allmänna förvaltningsrättsliga grund. Det kan anses förklarligt, att de sakkunniga med sitt sålunda begränsade program icke funna sig hava anledning att inlåta sig på en utredning av här åsyftade, djupare liggande missförhållanden, vilka —— ehuru eljest lätt skönjbara -— för sitt undanröjande måste förutsätta en ganska långt gående omläggning av själva grundvalen för den gäl— lande lagstiftningen. 2 Se del II bil. 1 s. 3.

kvenser. Det anmärkta förhållandet innebär, med andra ord, att de eck- lesiastika löneboställena icke blott, med hänsyn till den svävande frågan om äganderätten till dessa jordar, i allmänhet sakna en känd och erkänd ägare i privaträttslig mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant för en sådan ägare, vilken har att i sista hand full— göra de å en jordägare såsom sådan ankommande ekonomiska förpliktel- serna. Kyrkofonden, som endast i vissa, om än i flertalet fall är eko- nomiskt intresserad av löneboställenas avkastning, har icke insatts och med hänsyn till innebörden av den gällande ordningen för prästlö- nernas bestridande svårligen kunnat insättas —— såsom en dylik repre- sentant. Lika litet har med det gällande systemet en sådan ställning kunnat inrymmas åt pastoratet. Och kronan-statsverket, som visser- ligen genom sin åtagna förvaltning av prästlönejorden faktiskt iklätt sig och fortgående ålägger sig icke oväsentliga, om än merendels indirekta, utgifter härför, kan, i avsaknad av varje uttrycklig bestämmelse i sådan riktning, icke kännas pliktig att i vidare mån träda emellan för fullgö- randet av en jordägares ekonomiska skyldigheter med avseende å präst- löneboställena.

Den i ekonomiskt hänseende så att säga herrelösa ställning, vari präst- lönejorden genom lagstiftningen på detta område blivit försatt, har såsom nyss framhållits fått vittgående konsekvenser. Man har nämligen i den sålunda uppkomna situationen nödgats tillgripa den anordningen att ge— nom speciella, i boställsordningen och arrendeförordningen därom medde- lade stadganden lägga alla de skyldigheter i avseende å boställsfastighe- ten, vilka enligt den förutvarande lagstiftningen åvilade antingen boställs- havaren eller vederbörande församling, å arrendatorn av lönebostället. I första hand gäller detta nybyggnadsskyldigheten. Arrendatorns åliggande härutinnan omfattar sålunda icke blott de flera eller färre hus, som vid tiden för arrendeupplåtelsen saknas å fastigheten och rörande vilkas upp— förande närmare bestämmelser kunnat meddelas i arrendekontraktet, utan därjämte all den vid tillträdet till omfattningen ovissa nybyggnad, vilken kan tillkomma under arrendetiden för ersättande av vid syn eller ekono- misk besiktning utdömda hus (17 $ 1 mom. ecklesiastiska arrendeförord- ningen).

Redan beträffande den här nämnda regleringen av byggnadsfrågan be- står sålunda en såväl i principiellt som praktiskt hänseende betydelsefull skiljaktighet mellan, å ena sidan, det ecklesiastika arrendesystemet och, å den andra, det statliga domänväsendet. Vid domänerna är nämligen systemet med allmänt åläggande för arrendator att bestrida all nybygg- nad sedan länge övergivet. Enligt de för domänerna för närvarande gäl— lande bestämmelserna skall sålunda, där nybyggnadsskyldighet överhu- vud anses böra åläggas arrendatorn, denna skyldighet före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas beskaffenhet som kost- naden därför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet angivas. Den

Arrendatorn förutsättas skola. fullgöra en jordägsros ekonomiska förpliktelser.

föråldrade ståndpunkt, som det ecklesiastika arrendeväsendet härutinnan företräder, framträder måhända mest, om man uppmärksammar, att re— fcrmsträvandena beträffande domänerna för närvarande starkt inriktats mot än längre gående lättnader för vederbörande arrendator i avseende å nybyggnadsskyldigheten än dem, som i fråga om dessa redan åvägabragts. Särskilda sakkunniga, som den 29 oktober 1921 avgivit betänkande och för- slag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomä- ner 111. m., hava sålunda framhållit, hurusom nybyggnadsskyldigheten å domänerna, även i den modifierade omfattning, vari den därstädes ännu består, allt fortfarande måst anses trycka kronans arrendatorer jämförel- sevis hårt, och därvid tillika uttalat såsom sin mening, att denna omstän- dighet >>vore en icke oväsentlig bidragande orsak till den otillfredsstäl— lande avkastning av kronans domäner, vilken såväl inom som utom riks- dagen så ofta påtalats». Efter övervägande av alla de å frågan inver- kande omständigheterna hava de nämnda sakkunniga enhälligt förordat den förändrade anordningen, att staten såsom jordägare själv skall bestrida kostnaderna för de nybyggnader, vilka i samband med arrendes upplå- tande bestämmas skola uppföras, och att arbetenas utförande ålägges den blivande arrendatorn mot kontant ersättning i enlighet med vad som när— mare bestämmes vid arrendevillkorens uppgörande. Det förväntades, att statens i sådan ordning bestridda utlägg för fastighetens försättande i högsta möjliga produktiva skick bleve staten återgäldade i form av för- höjt arrende.1

Den i princip obegränsade nybyggnadsskyldigheten representerar givet- vis den främsta posten i den ecklesiastika boställsarrendatorns ansvars— konto. Men utöver byggnadsskyldigheten har denne som regel att ikläda sig det fulla betalningsansvaret, åtminstone i första hand, icke blott för boställets löpande utgifter i egentlig mening utan jämväl för alla de icke sällan till avsevärda belopp uppgående kostnader, som kunna drabba fastigheten för deltagande i vissa företag för höjande av boställets pro- duktiva skick. Arrendatorn har sålunda till en början —— såsom visser- ligen kan anses naturligt och lämpligt att svara för premier för brand— försäkring av boställets åbyggnader samt för alla för fastigheten utgå—

1 I sitt underdåniga utlåtande den 21 augusti 1922 över de sakkunnigas betänkande har domänstyrelscn utan meningsskiljaktighet biträtt detta förslag till nybyggnadsfrågans ord- nande vid domänerna. Styrelsen anför bland annat: Styrelsen hade så mycket mera an— ledning att biträda förslaget, som med de dåvarande korta arrendeperioderna det ej sällan förekomme, att kronoegendomarna och detta gällde särskilt de nyindragna boställena av brist på tillgängliga medel ej kunde nöjaktigt bebyggas eller iståndsättas. Den av de sakkunniga uttalade principen, att på en arrendator ej borde läggas tyngre börda än att envar såsom kronoarrendator önskvärd person kunde bära densamma även om han icke vore i den ställningen, att han förmådde göra större kapitalutlägg för exempelvis nybyggnader på den gård han önskade arrendera _ syntes styrelsen fullt riktig, och nekas kunde ej, att det nuvarande systemet medförde, utom andra mindre goda följder, att det utestängde alltför många från att kunna tävla om kronans arrenden. '

ende skatter och onera. Beträffande dessa senare besvär är arrendatorns ansvar såtillvida särskilt tillspetsat, som ansvaret sträcker sig även till »ny skatt eller tunga, som under arrendetiden tillkommit». Göres ej i arrendekontraktet särskilt förbehåll i annan riktning, anses han hava iklätt sig betalningsskyldigheten jämväl för de utskylder, som belöpa å boställets skogs- och hagmark, och detta till och med för det fall, att nämnda mark är särskilt för sig taxerad. Enligt särskilda stadganden svarar boställsarrendatorn till och med för kostnaderna för den kontroll över hans egen skötsel av fastigheten, som vid laga syn och ekonomisk besiktning äger rum från det allmännas sida.

Av större vikt i förevarande avseende äro emellertid de ovan åsyftade kostnader, som uppkomma i sammanhang med vissa företag, i vilka bo- stället, frivilligt eller tvångsvis, har att ingå. I 30 6 2 mom. arrende- förordningen stadgas sålunda, att, där löneboställe, enligt därom i veder- börlig ordning fattat beslut, skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i företag för marks torrläggning ge— nom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestri- das av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldighet är icke be- gränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet, som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrenda— torn förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrenda- torns ansvarighet inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden.

Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för lönebo— ställes deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har vis- serligen genom särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftning— en upptagna bestämmelser, åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande arrendator bestridda utlägg må kunna honom suc- cessivt återgäldas inom en allt efter omständigheterna längre eller kor- tare tidrymd. Vad angår nybyggnadskostnaderna skall detta ske se- dan enligt vissa komplicerade regler uppskattning av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till s. k. årsbelopp för ny— byggnad antingen därigenom, att arrendatorn befrias från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära årsbelopp, som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslag- stiftningen icke förmått anvisa annan utväg än att låta arrendatorn- fordringsägaren rikta sitt betalningsanspråk mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftesförrättningar och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana kostnader meddelade särskilda

Byggnadsför- skottens bety-

delse i avse-

ende å arren- datorns bygg-

nadsskyldig- het.

regler. Men även i fråga om kostnader av detta slag gäller, att en sit- tande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man, den >>blivande» arrendatorn.

Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrendelagstiftningens principer helt avvikande, reglering av arrenda- torns ekonomiska ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt rum beträffande prästlönejorden, torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående erinrats riktats mot det statliga domänvä— sendet, med desto större styrka träffar förvaltningen av prästlönebostäl- lena. Kan det befaras, att de kapitalutlägg för nybyggnad, med vilka en spe- kulant å ett kronoarrende gemenligen har att räkna, på ett för staten—jord"— ägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av lämpliga sökande och verka nerpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan, som den eck— lesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig, hava än ogynnsammare verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd, anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrendeanbud synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obegränsade betalningsskyldigheten exempel- vis för de ofta dryga kostnaderna för fastighetens deltagande i torrlägg— ningsföretag. Då denna ansvarighet författningsenligt skall avse även sådant företag, varom fråga väckes först under arrendetiden, får arren— deavtalet i själva verket en för arrendatorn utomordentligt äventyrlig in— nebörd. I många fall har också detta av erfarenheten bekräftats. Man måste finna det helt naturligt, att en arrendespekulant, som anser sig kunna göra ett åtagande av dylikt innehåll, söker förringa det bety- dande ekonomiska riskmomentet genom en motsvarande reducering av den arrendeavgift, han eljest kunnat vara sinnad att bjuda.

De för det ecklesiastika arrendeväsendet säregna bestämmelser, om vilka ovan erinrats, hava utan modifikationer varit gällande ända fram till de senaste åren. Genom den i det föregående omnämnda lagen den 21 no- vember 1925 om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybygg— nad å ecklesiastika löneboställen samt kungörelsen samma dag med vill— kor och bestämmelser angående erhållande av dylika förskott har man likväl sökt att i viss utsträckning mildra de ogynnsamma verkningarna av den gällande regleringen på ifrågavarande område. Något frångående av själva principen om arrendators obegränsade nybyggnadsskyldighet

innefatta dessa nya stadganden icke. De hava endast öppnat möjlighe— ten för en anordning, varigenom, såvitt angår med jordbruk förenat löne- boställe, varå syn enligt 64 & ecklesiastik boställsordning hållits, kostna- derna för visst noga begränsat slag av dylik nybyggnad må kunna i första hand bestridas med bidrag från kyrkofonden.1

På grund av föreskrifter rörande den omförmälda lagens ikraftträ— dande har utlämnande av byggnadsförskott, som här nämnts, först kun- nat komma i fråga beträffande boställe, vilket utarrenderats från och med den 14 mars (1 maj) 1927. Erfarenheten under den korta tid, varun— der lagen sålunda hittills varit i tillämpning, kan av naturliga skäl icke vara tillräcklig för ett slutligt fastställande av den ifrågavarande anord- ningens verkningar, men på grund av åtskilliga samverkande omständig- heter torde densammas praktiska betydelse icke kunna skattas alltför högt. I första hand måste denna betydelse förringas av författningsbe- stämmelsernas egen begränsade räckvidd. Desamma hava nämligen ej avseende å all nybyggnad utan blott å sådan, som kan hänföras till vad man benämnt »det första bebyggandet», d. v. 3. den mer eller mindre om- fattande komplettering av byggnadsuppsättningen å ett löneboställe, som följt av en förutgången utbrytning av prästgård å fastigheten. Och även i fråga om detta begränsade slag av nybyggnad har utlämnandet av förskott gjorts beroende av ytterligare inskränkande bestämmelser och villkor.

Det följer av här nämnda förhållande, att kyrkofondens nu berörda för— lagsgivande verksamhet allenast fått innebörden av ett provisorium, av- sett att upphöra, då löneboställenas s. k. första bebyggande successivt hunnit fullbordas. Ett förslag förelåg därom, att denna verksamhet borde sträckas avsevärt längre och i själva verket göras permanent. Förslaget avböjdes likväl under åberopande av det skälet, att den verksamhet, som här anvisats kyrkofonden, strängt taget vore något för fonden främmande och närmast finge betraktas som en nödfallsåtgärd "”.

De sakkunniga hava tagit del av de i statskontoret tillgängliga upp- gifter rörande beloppen av intill den 1 juli 1929 beviljade förskott av ifrå- gavarande slag eller, närmare bestämt, beloppen av de förskott, som anvi- sats vid löneboställen, tillhörande 1927, 1928 och 1929 års arrendeserier. Summan av förskotten för nämnda år utgör cirka 25 miljoner kronor 3. mn för de här nämnda bidragen brukar beteckningen »förskott», är denna be- teckning knappast fullt egentlig. Till sin principiella natur synas dessa bidrag snarare utgöra ett slags förlagslån.

Det sålunda framförda skälet måste sägas hava giltighet, så länge den nu gällande egenartade regleringen med avseende å fondens ställning till löneboställena består. Sker åter härutinnan en ändring, exempelvis i den riktningen, att boställenas behållna avkast- ning i alla fall tillföras nämnda fond såsom dess inkomst, förfaller varje betänklighet mot att tillägga fonden en förlagsgivande uppgift av här ifrågavarande slag. Frågan skall i det följande göras till föremål för närmare behandling.

Den här angivna totalsumman fördelar sig å följande antal boställen inom nedan angivna län, nämligen:

Det kan förtjäna nämnas, att denna summa vida understiger vad man vid förskottslagens antagande trodde sig böra räkna med. På sätt framgår av propositionen nr 222 till 1925 års riksdag, upptog nämligen den då företagna beräkningen en högre siffra eller för de nämnda tre åren 1927 —1929 sammanlagt 5 miljoner kronor.

De omständigheter, som samverkat till att de ifrågavarande bidragen från kyrkofonden kommit att hittills tagas i anspråk i så mycket mindre omfattning än som på förhand beräknats, kunna icke tillförlitligen klar- läggas utan särskilda omfattande undersökningar. Något större intresse av en dylik utredning torde dock knappast föreligga. En förklaringe- grund, som synes rymma en icke ringa sannolikhet, är emellertid föl- jande. Vid de företagna beräkningarna synes man hava utgått ifrån att vid de under åren 1920—1923 såsom regel på sjuårig arrendetid utlämnade boställsarrendena någon nybyggnadsskyldighet icke kunnat, åtminstone icke annat än i undantagsfall, tillförbindas vederbörande arrendator. Med sagda förutsättning har man då även haft att räkna med att nämnda boställen vid den följande arrendeledigheten åren 1927—1930 komme att befinna sig i samma ofullständigt bebyggda skick som vid tiden för den första upplåtelsen. Dessa antaganden synas emellertid hava varit mindre väl grundade. Inom länsstyrelsen i Stockholms län hava de sakkunniga sålunda erfarit, hurusom dessa 5. k. sjuårsarrenden i allmänhet kunnat, vad detta län beträffade, i avseende å byggnadsskyldigheten behandlas på samma sätt som de normala långtidsarrendena, d. v. s. byggnadsskyl- dig arrendator hade gemenligen kunnat erhållas även för den nämnda förkortade arrendetiden. Detta förhållande har i sin tur haft till följd, att, vad nu särskilt angår boställena tillhörande 1920, 1921 och 1922 års sjuåriga arrendeserier, dessa boställen vid arrendeledigheten år 1927, 1928 resp. 1929 redan befunnit sig i ett mer eller mindre färdigställt skick, samt att kostnaderna för den verkställda nybyggnaden, åtminstone del-

Stockholms län ........................ 18 Göteborgs och Bohus län .................. 8 Södermanlands » ........................ 3 Älvsborgs län ........................ 11 Östergötlands » ........................ 2 Skaraborgs » ........................ 15 Jönköpings » ........................ 1 Värmlands » ........................ 9 Kronobergs >> ........................ 17 Örebro » ........................ 3 Kalmar / ....................... 2 Västmanlands » ........................ 20 Gotlands ) ........................ 6 Kopparbergs » ........................ 3 Blekinge >> ........................ 3 Västernorrlands » ........................ 1 Kristianstads >> ........................ 18 Jämtlands » ........................ 3 Malmöhus » ........................ 20 Västerbottens » ............. , ........... 3 Hallands » ....................... 1 Summa 167

Högsta förskottsbelopp har uppgått till 64 000 kronor, lägsta till 760 kronor. Amorterings- tiden har fastställts till tid under 20 år i 43 fall, till jämnt 20 år i 48 fall, till tid över 20 men under 40 år i 38 fall samt till jämnt 40 år i 38 fall. Fastställd annuitet för återbetalning av beviljat förskott utgör högst 3 729 kronor, lägst 50 kronor.

vis, ersatts på eljest regelrätt sätt, nämligen genom årsbelopp och arrende från bostället under sjuårsperioden. Kan det antagas, att ett motsva- rande förfaringssätt kunnat i större eller mindre utsträckning följas även inom andra län än Stockholms, vinner den anmärkningsvärt låga siffran å sammanlagda beloppet av de för åren 1927—1929 anvisade byggnads— förskotten sin antagliga förklaring.

Av den här ovan lämnade redogörelsen torde kunna slutas, att det eck— lesiastika arrendesystemet, i avseende å regleringen av vederbörande ar- rendators ekonomiska ansvar för den arrenderade egendomen, allt fort— farande intager en särställning, vars speciella olägenheter visserligen ge- nom de provisoriskt gällande bestämmelserna om byggnadsförskotten blivit i någon mån mildrade men ingalunda på ett verksamt sätt avlägsnade. Den ifrågavarande för det prästerliga boställsväsendet utmärkande sär— regleringen har ej heller tillkommit på grund av någon tilltro till dess praktiska företräde i och för sig. Den har helt enkelt, såsom redan i det föregående påpekats, blivit en till synes ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att prästlönejorden genom innebörden av 1910 års lagstift- ning lämnats helt i avsaknad av en enhetlig ekonomisk representation, skyldig och förmögen att fullgöra en jordägares naturliga förpliktelser med avseende å densamma.

Men konsekvenserna av den ställning, vari prästlönejorden sålunda försatts, hava icke stannat vid den ovan påvisade olämpliga av- vägningen av arrendatorns skyldigheter. Det är i denna lönebostäl- lenas egenartade ställning som man har att söka huvudorsaken till den utomordentliga stelhet och ofruktbara passivitet, som blivit så kän- netecknande för dispositionen av det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Den princip, varpå den gällande boställslagstiftningen bygger, att alla prestanda för ett löneboställe nybyggnad, kostnader av alla slag, be- svär och onera — böra fullgöras av en arrendator, förutsätter, att en så- dan alltid står att uppbringa, villig att åtaga sig de berörda förplik— telserna. Men där detta av den ena eller andra anledningen icke kan ske och erfarenheten giver vid handen, att man ständigt måste räkna med dylika fall —— sviker systemet. Någon, som i sista hand skulle vara skyldig att hålla boställsegendomen i produktivt skick och ansvara för densamma lagligen åliggande förpliktelser, lämna de gällande författ- ningarna ingen anvisning på. Den lucka i lagregleringen, som här före- finnes, har måst nödtorftligen utfyllas, och allehanda nödfallsutvägar hava i särskilda fall beträtts. I en mängd fall har Kungl. Maj:t så— lunda, särskilt där fråga varit om gäldandet av kostnader för torrlägg- nings- och andra odlingsföretag, ansett sig kunna medgiva, att län 1 finge

1 Någon särskild låntagare har i Kungl. Maj:ts här åsyftade beslut icke plågat angivas. Med fog kan göras gällande, att det här nämnda förfarandet, om än icke stridande mot uttryckliga författningsbestämmelser, likväl ligger helt vid sidan om lagstiftningen på ifrå- gavarande område.

Frånnron av en ekonomisk representation för prästlöne- jorden syn- nerligen men— lig för förvalt- ningen.

för kostnadernas bestridande utlämnas från kyrkofonden, med föreskrift tillika, att lånesumman jämte ränta skulle återgäldas fonden av inflytande arrendemedel. I andra fall har Kungl. Maj:t för gäldande av särskild kostnad, som icke kunnat åläggas en arrendator, lämnat anvisning på det förfaringssättet, att arrendeavgiften från bostället finge direkt i er- forderlig utsträckning för ändamålet användas. För fullgörande av skatt— skyldigheten för löneboställe, vartill någon arrendator överhuvud taget ej kunnat erhållas, hava till och med arrendeavgälder från andra inom pasto— ratet belägna löneboställen eller särskilt upplåtna lägenheter fått tagas i anspråk.

Vad åter angår underhåll av befintliga och uppförande av nya bygg- nader å löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutin- nan icke ansetts böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit bestämmande vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag. Har en dylik underhålls— och ny— byggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas och har ej heller försam— lingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt träda emellan. lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för boställets för- säljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga repa- rations— och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss framtid.

Ett till sin innebörd märkligt avgörande i det fall, varom här är fråga. föreligger emellertid numera i domstolsväg. Enligt ett av Kungl. Maj:t den 29 november 1926 meddelat utslag (N. J. A. ref. 147) har sålunda förordnats, att vissa reparationsarbeten å löneboställe, av synerätt upp— skattade till ett belopp av 4052 kronor, skulle genom länsstyrelsens för— sorg skyndsamt och före viss utsatt tid verkställas, därvid kostnaderna skulle av nämnda myndighet av allmänna medel förskjutas och, i den mån arrendemedel av bostället inflöte, av dessa medel ersättas. Den pre— judicierande räckvidden av det här förevarande utslaget kan måhända, med hänsyn till vissa uttalanden i utslagsmotiveringen, _icke med full säkerhet överblickas; men visst är, att avgörandet bygger på en uppfatt— ning om utsträckningen av kronans-statsverkets ekonomiska ansvar för de prästerliga löneboställena, som hittills varit för administrativ praxis helt främmande.

Den i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ord— ning och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna fullgöras, har fått till följd, att även den till synes enklaste förvaltningsåtgärd berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager med sig vidlyftiga skriftväxlingar.1 I mer än ett hittills förekommet fall hava svårigheterna tillspetsats därhän, att,

1 I den följande framställningen skall påvisas, huru olägenheten härav ytterligare skär— pes av den månghövdade instansordning ett ärende av förevarande slag har att passera.

änskönt ett klart och förfallet fordringsanspråk förelegat gentemot bo- stället, någon antaglig lösning av betalningsfrågan icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall föreligger i Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den 31 maj 1929. Omständigheterna i det här åsyftade ärendet, avseende frågan om gäl- dandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frå— gan vara av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett nära nog olösligt konfliktläge kan uppstå, då det gäller fullgörandet av betalningsskyldighet för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma utgör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen indragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i ut- sikt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust. Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott, på sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet av boställenas skulder. Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa boställen ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta grad beskurna. En för- valtningsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter en utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet, blir, där icke annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden, merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de för- valtande myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löneboställena eller deras särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel saknas för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar, upprättande av styckningsplaner samt stads— och andra bebyggelseplaner m. m., som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den passiva uppgiften att till pröv— ning upptaga de framställningar, som göras av enskilda spekulanter. Frånvaron av en erkänd jordägare eller åtminstone en legal företrädare för en sådan, förpliktad att fullgöra de å en jordägare normalt ankom- mande ekonomiska förbindelserna, har ytterligare fått till följd, att tillämp— ningen å prästlönejorden av ett flertal av de under det närmast förflutna årtiondet tillkomna allmänna författningarna å det jordrättsliga området stöter på hinder eller i allt fall på betydande svårigheter. Till en början gäller detta den s. k. ensittarl-agen. Genom ett Kungl. Maj:ts utslag den 30 november 1926 (N. J. A. 1926 ref. 151) har fastslagits, att nämnda lag är tillämplig å prästboställe, där detta kan visas tillhöra annan än kro-

Bristen å. driftmedel.

Förvaltningen av lönebo— ställena ej

anpassad till den allmänna lagstiftningen å jordrättens

område.

nan. Redan vid denna lags tillkomst påpekades emellertid, hurusom be- träffande den till prästerskapet och kyrkobetjäningen anslagna jorden svårigheter i många fall oöverstigliga hinder skulle möta vid till— lämpningen av vissa detaljbestämmelser i lagen 1. Vem skulle exempel- vis vid utövande av den jordägaren i Särskilt fall tillkommande lösnings- rätten uppträda såsom jordägare beträffande de gamla, från äldre tider bestående prästgårdarna? Varifrån skulle medel tagas för de fall, där ett begagnande av denna lösningsrätt komme i fråga? Spörsmålen erhöllo intet svar, och yrkandet, att den ecklesiastika jorden, vare sig den kunde tillhöra kronan eller annat rättssubjekt, borde helt undantagas från la— gens tillämpningsområde, vann icke beaktande.2

Än skarpare framträder den ecklesiastika jordens bristande anpassning i här ifrågavarande hänseende med avseende å lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom. Rörande denna lags formella tillämplig- het å jord av berörda slag har någon tvekan icke rått. Lagen har tvärtom tagit direkt sikte å den ecklesiastika jorden. Enligt det utdrag av stats— rådsprotokollet, som åtföljde propositionen nr 190, varmed förslaget till lag i ämnet förelades 1924 års riksdag, anfördes sålunda av föredragande departementschefen bland annat: »En viktig del av vårt lands jordtill- gångar, å vilken förslaget enligt det nu sagda kan tänkas komma till an- vändning i en icke ringa utsträckning, så framt detta ur andra synpunk- ter befinnes lämpligt och beslut därom i vederbörlig ordning kommer till stånd, är den ecklesiastika jorden. Jag har icke att närmare ingå på frå- gan härom, utan vill blott i detta sammanhang erinra, hurusom under senare tid förslag framställts angående sådan jords styckande och upplå— tande för nybildning av mindre, självständiga jordbruk.»

Vid lagförslagets behandling i lagrådet anmärktes av en ledamot, hu- rusom svårigheter ofta torde komma att möta för avgörandet, genom vem återköpsrätten skulle betingas, till vem fastighetens innehavare hade att vända sig i hithörande frågor samt huru nödiga medel skulle beredas för återköpsrättens begagnande. Sagda ledamot föreställde sig emeller—

1 Se härom närmare kronolägenhetskommissionens betänkande 111 s. 52 0. f. ' Den lösningsrätt, varom ovan förmäles, har visserligen genom senare vidtagen lag- ändring upphävts, men den anmärkta oegentligheten med avseende å tillämpningen av en— sittarlagen å ecklesiastik jord består dock fortfarande, då fråga blir om tillämpning av den i 16 & jordägaren ålagda lösningsskyldigheten. Genom förut omförmälda lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt har möj- lighet beretts till friköp av vissa lägenheter å dylik jord i annan ordning än den ensit- tarlagen anvisar. Det torde kunna förväntas, att hädanefter anspråk å lösningsrätt från ecklesiastika lågenhetshavares sida endast i undantagsfall komma att fullföljas enligt stad— gandena i sistnämnda lag. Den praktiska betydelsen av de vid lagens tillkomst mot den- samma framställda anmärkningarna i ovanberört hänseende torde sålunda numera få anses väsentligt förminskad.

tid, att dessa svårigheter skulle bliva genom en efterföljande lagstiftning undanröjda. En dylik lagstiftning har emellertid icke kommit till stånd, och bestämmelserna i den nämnda lagen om återköpsrätt hava hittills, såvitt angår den ecklesiastika jorden, kommit att helt och hållet stanna på papperet.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras om lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord. Denna lag har visserligen i sin gällande avfattning avseende allenast å jord, som tillhör kronan och som ej innehaves med stadgad åborätt eller är till visst statsändamål an- slagen. Det synes emellertid allmänt hava förutsatts, att lagen i fråga utan vidare skulle kunna, om och när så prövades böra ske, göras till- lämplig å den ecklesiastika jorden 1. Så är emellertid icke fallet. Nämnda lag har nämligen noga avgränsat åbons skyldigheter enligt åboavtalet; till den del det ekonomiska ansvaret för fastigheten icke enligt sagda avtal åvilar åbon, skall detsamma bäras av kronan-jordägaren. Härjämte stadgar lagen skyldighet för kronan—jordägaren att under givna förutsätt- ningar utgiva lösen eller annan ersättning till åbon. Det torde förden— skull utan vidare följa av den i det föregående lämnade framställningen, att denna lag, lika litet som den ovannämnda lagen om återköpsrätt till fast egendom, kan vinna en praktisk tillämpning å de prästerliga löne- boställena, med mindre en ingripande omläggning företages av den för närvarande gällande rättsliga regleringen av det ecklesiastika boställs- väsendet.

Frågan om omhändertagandet av prästboställenas skogstillgångar för en planmässig hushållning vann knappast aktualitet förrän omkring mitten av förra århundradet. Åtgärder i sådant syfte påkallades, såsom fram— går av den härför av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande läm- nade redogörelsen, av 1854 års riksdag. Rörande innehållet av ständer- nas framställning i ämnet och den vidare behandlingen av detta ärende må hänvisas till nämnda redogörelse 2. Av densamma framgår, hurusom den väckta frågan väsentligen inbegrep ett ställningstagande till tvenne spörsmål: beskaffenheten av den förvaltning, som borde för boställssko- garnas rationella skötsel åvägabringas, samt sättet för dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen.

Regleringen av förvaltningsfrågan företogs —- i den sedermera den 29 juni 1866 utfärdade förordningen angående hushållningen med de all- männa skogarna i riket enligt följande huvudgrunder. Å samtliga eck- lesiastikstaten anslagna boställen skulle, såframt hinder ej mötte, införas regelbunden hushållning. Vid uppgörande av hushållningsplan skulle

1 Se kronolägenhetskommissionens betänkande III. Kommissionen framlade i detta betänkande ett förslag till lag om upplåtelse under besittningsrätt för obegränsad tid av jord hörande till ecklesiastika boställen; se härom vidare 8. 292. ” Se nämnda betänkande s. 25 0. f.

Löneba- ställenas skogar.

Beställs- skogarnas rättslige ställ-v ning såsom i första hand husbehovs- skogar.

emellertid avseende fästas därpå., att boställshavarens årliga behov av skogsfång och bete, såvitt möjligt vore, tillfredsställdes, även om skogens uppbringande till största möjliga avkastning därigenom fördröjdes. För boställsskogarnas administration tillskapades två alternativa förvaltnings- former. Skogar med mera betydande avkastning skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.1 Övriga boställsskogar skulle stå under »skogsstatens uppsikt», men den omedelbara vården skulle bestridas av boställshavaren, som därvid hade att ställa sig den vid in- delningen föreskrivna hushållningen till efterrättelse.

Den i 1866 års förordning lämnade anvisningen för skogsskötselns plan- läggning å de prästerliga boställsskogarna, att deras uppgift att vara husbehovsskogar i första hand skulle vinna beaktande, innebar blott ett naturligt tillgodoseende av tidsförhållandenas krav. Skogshushållningen i landet befann sig vid den angivna tidpunkten ännu i ett föga framskri— det utvecklingsskede. Skogens betydelse såsom stöd för jordbruksnäring— en dominerade alltjämt; denna närings ekonomi var allt fortfarande i övervägande grad grundad på naturahushållningens princip. Prästen avlönades, in natura, med brukningsrätten till boställets jordbruksjord. Rättigheten att, jämväl in natura, bekomma vedbränsle för prästgårdens behov och virke för den tjänstinnehavaren åvilande byggnads- och un— derhållsskyldighetens fullgörande framstod blott såsom ett accessorium till boställsförmånen i övrigt. Då. härjämte boställsskog ansågs böra un— der given förutsättning lämna ekonomiskt stöd åt vederbörande försam— ling ej blott, såsom dittills, vid fullgörande av församlingens besvär med byggnad och underhåll av prästgårdshus utan desslikes 'för nybyggnad eller reparation av kyrka, låg, från ovan antydda synpunkter, i sakens natur, att även dessa församlingen tillkommande förmåner från skogen bestämdes skola utgå i naturautsyningens form.

Genom 1910 års lagstiftning gjordes visserligen väsentliga förändringar beträffande såväl förvaltningen av som dispositionen av avkastningen från de åt prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställs— skogarna. Sålunda ställdes skogs- och hagmarken å samtliga omförmälda boställen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Men bo— ställsskogarnas karaktär av i första rummet husbehovsskogar lämnades orubbad. I själva verket medförde sagda lagstiftning en utsträckning av utsyningsrättigheterna. Rätten till husbehovsved kom nämligen att gälla till förmån ej blott för prästen utan även, och i första hand, för arren— datorn av löneboställe. Vidare kom rätten för tjänstinnehavaren till husbehovsved att hänföra sig till även annat inom pastoratet beläget bo— ställe än det, som varit förenat med vederbörande tjänst. Och slutligen kom utsyningsrätten för virke till nybyggnad och underhåll av beställes

1 De allmänna skogarna i riket hade kort förut ställts under ledning av den genom nådigt brev den 21 januari 1859 inrättade Skogsstyrelsen.

byggnader att få den vidare omfattning, som betingades av det på grund av den nya boställslagstiftningen ökade byggnadsbehovet.

Den förhärskande ställning såsom husbehovsskogar, som de prästerliga boställsskogarna sålunda till en början intogo, blev dock redan under tids— skedet för giltigheten av de på 1862 års förordning i ämnet grundade lö- neregleringarna genombruten. Allt eftersom indelningarna av dessa sko- gar under de närmast efter tillkomsten av 1866 års skogsordning följande årtiondena fortskredo och omsider slutfördes samt virkesuttagen från sko- garna i sammanhang därmed ökades, fingo försäljningarna av överskotts— virket en alltmera vidgad betydelse. Andelsberättigade i den sålunda uppkommande behållna penningavkastningen från skogarna voro i regel dels den prästerlige tjänstinnehavaren, dels prästerskapets lönereglerings— fond och dels, beträffande visst slag av avkastning, de ecklesiastika bo— ställenas skogsfond. Den ökade omfattning virkesförsäljningarna togo och den växande betydelse boställsskogarna, vid sidan av sin uppgift att vara husbehovsskogar, redan under den här behandlade perioden fingo för de centralt utgående tillskotten till prästlönerna framgår av följande siffror ur prästlöneregleringsfondens räkenskaper. År 1872 inskränkte sig denna fonds behållna inkomst av skogsförsäljningsmedel till cirka 5 000 kronor. Vid sekelskiftet utgjorde posten cirka 1/2 miljon kronor, och fondens sista räkenskapsår (1913) hade den stigit till omkring 1 1/2 miljon kronor.

En undersökning av huru dispositionen av den totala virkesskörden ge- staltat sig efter 1910 års reglering visar, att nyss angivna utveckling av boställsskogarnas ställning från uteslutande husbehovsskogar till i över- vägande grad försäljningsskogar alltjämt fortskridit. Enligt från den officiella skogsstatistiken erhållna siffror å den totala virkesskördens för— delning å dels husbehovsvirke eller sådant, som utlämnats till ved och byggnadsvirke till arrendatorer och prästerliga tjänstinnehavare samt till byggnadsvirke för prästgårdar och kyrkor, och dels virke, som för— yttrats (saluvirke), har husbehovsvirket, i procent av hela virkesskörden i kubikmeter, i medeltal utgjort åren 1916—1920 22 procent, åren 1921-— 1925 21 procent och åren 1926—1928 19 procent. Saluvirket kan sålunda för närvarande skattas till i avrundat tal fyra femtedelar av den totala virkesskörden.

Såsom i det föregående antytts medförde det genom 1910 års lagstift— ning införda lönesystemet en genomgripande förändring jämväl beträf- fande användningen av penningavkastningen från boställsskogarna. De prästerliga tjänstinnehavarnas rätt till andel i denna borttogs, och hela avkastningen skall ingå till kyrkofonden. Varje pastorat äger emeller- tid, i den mån så erfordras för avlöning av dess prästerskap, från kyrko— fonden bekomma de skogsförsäljningsmedel, som för viss tidsperiod be— räknas motsvara behållna avkastningen från de inom pastoratet belägna boställsskogarna. Vad av skogsförsäljningsmedlen sålunda icke användes

Virkeslörsiilj- ningarnas ökade be-

tydelse under tiden intill tillkomsten av 1910 års lag- stiftning.

Boställs- skogarnas faktiska eko- nomiska be- tydelse enligt 1910 års lag— stiftning.

av de särskilda pastoraten disponeras, i likhet med kyrkofondens övriga årliga inkomster, såsom en för hela rikets prästerskap gemensam avlö- ningstillgång.

Såsom ensamma avkomstberättigade i de prästerliga boställsskogarnas penningavkastning hava pastoraten och kyrkofonden ett uteslutande och helt sammanfallande intresse däruti, att skogarna lämna den högsta möj— liga sådan avkastning, som är med principen om uthålligt skogsbruk förenlig. Ett omedelbart klarläggande av huru detta intresse siffermäs- sigt fördelar sig mellan pastoraten, å ena sidan, samt kyrkofonden, å den andra, försvåras av de invecklade stadganden, som reglera nämnda fonds uppgift i avlöningssystemet, men vissa uppgifter kunna dock med- delas till förhållandets indirekta belysning. För en undersökning, i vil— ken utsträckning en ökning eller nedgång av de jämlikt 19 $ 4 mom. präst- löneregleringslagen fastställda belopp, som vid avräkningen mellan pasto— raten och kyrkofonden skola anses utgöra behållningen av skogsavkast- ningen, påverkar pastoratens resp. fondens ekonomi, måste följande erin- ringar förutskickas.1

En nedgång i det fastställda skogsmedelsbeloppet träffar i första hand det enskilda pastoratet, i form av anspråk å ökad utdebitering för präst— löneändamål, endast för de fall, att utdebiteringen dessförinnan översti— git 3 men understigit 6 öre per tiotal kronor av inkomstbeloppet eller att utdebiteringen visserligen kunnat begränsas till jämnt 3 öre men skogs— medelsbeloppet i dess helhet måst för prästlönernas bestridande tagas i anspråk. En ökning av nämnda skogsmedelsbelopp medför lättnad i för— sta hand för det enskilda pastoratet —— i form av möjlighet till sänkning av utdebiteringen allenast för det fall, att utdebiteringen dessförinnan överstigit 3 öre men icke 6 öre per tiotal kronor av inkomstbeloppet. I alla andra än de här nämnda fallen medför en förändring med avseende å skogsmedelsbeloppet förlust resp. vinst i första hand för kyrkofonden.

Med ledning av primäruppgifterna till tablå 2, som finnes intagen ä 5. 32 och 33 här ovan, kunna nu följande beräkningar göras.2 Av de pasto- rat, där utdebiteringen ecklesiastikåret 1926—1927 överstigit 3 men under— stigit 6 öre per tiotal kronor av inkomstbeloppet eller utgjort jämnt 6 öre, redovisas skogsmedel i resp. 110 och 4 pastorat. Antalet pastorat, där utdebiteringen varit jämnt 3 öre men fastställt skogsmedelsbelopp

1 Undersökningen kan endast åskådliggöra förändringens så att säga momentana in- verkan på pastoratens och kyrkofondens ekonomi. Hur resultatet, vid en fortgående ök- ning av fluktuationen, komme att gestalta sig, blir med hänsyn till det sätt, på vilket systemet uppbyggts, beroende på storleken av densamma i det särskilda fallet. ? Det har förut framhållits, att tiden före år 1926 — med hänsyn till att pastoraten endast successivt inträtt i den nya löneregleringen icke lämpar sig för undersökningar rörande de ekonomiska relationerna mellan kyrkofonden och pasto- raten. Först dc för ecklesiastikåret 1926—1927 tillgängliga siffrorna erbjuda härutinnan. ett tillförlitligt material.

måst i sin helhet tagas i anspråk för avlönandet av prästerskapet i veder- börande pastorat, utgjorde allenast 3. Då antalet berörda ecklesiastikår befintliga pastorat, beträffande vilka skogsmedelsbelopp fastställts, upp- gick till 489, giva de anförda siffrorna vid handen, hurusom det antal pastorat, tillhopa 117, där en förändring i skogsmedelsbeloppet i första hand träffar pastoratet, icke uppgår till mer än 239 procent av först— nämnda antal. Av hela antalet nämnda ecklesiastikår befintliga pastorat eller 1404 utgör antalet pastorat, där en förändring av skogsmedelsbe- loppet i första hand träffar pastoratet, allenast 83 procent.

Att kyrkofondens intresse i de prästerliga boställsskogarnas avkast— ning är långt större än pastoratens framstår måhända än tydligare, om man söker besvara följande fråga: Därest skogsförsäljningsmedlen 1 helt bortfölle såsom tillgång för finansieringen av prästlönerna, hur skulle förlusten drabba, å ena sidan, pastoraten och, å den andra, nämnda fond? Av ovannämnda tablå framgår, att totalsumman av de jämlikt 19 $ 4 mom. löneregleringslagen fastställda skogsmedelsbeloppen ecklesiastikåret 1926—1927 utgjorde 2179 miljoner kronor. Komme skogsmedlen att bort- falla, måste på kyrkofondens förlustkonto föras icke blott det belopp 0.703 miljon kronor, som utgjort skillnaden mellan nämnda summa och summan av de skogsmedel, som från fonden utanordnats till pastoraten. Härtill skall läggas det belopp, varmed i det angivna tänkta fallet fon- dens bidrag jämlikt 21 © löneregleringslagen måste komma att ökas. En med ledning av primäruppgifterna till tablån verkställd uträkning giver vid handen, att denna ökning uppgår till i runt tal 0.98 miljon kronor. Fondens tctalförlust komme sålunda att bestiga sig till 1.683 miljon kro— nor. Å pastoraten komme att stanna återstoden eller blott 0.496 miljon kronor. Procentuellt skulle följaktligen förlusten drabba, pastoraten med 228 procent och kyrkofonden med 772 procent.

Den verkställda undersökningen giver sålunda vid handen, att, ehuru skogsmedlen principiellt och i första hand äro ställda till pastoratens för— fogande, 1910 års reglering verkat därhän, att det i verkligheten är kyrko- fondens konto, som i mycket högre grad påverkas av inkomsten i fråga. Jämväl härutinnan, liksom fallet är på andra punkter i 1910 års präster- liga avlöningslagstiftning, stå således form och saklig innebörd i bristan— de överensstämmelse. Undersökningen visar, hurusom de prästerliga bo- ställsskogarna kommit att — såsom en konsekvens av den år 1910 före- tagna regleringen —— intaga ställningen såsom det, näst den statliga tion- deersättningen, betydelsefullaste ekonomiska underlaget vid fullföljandet av kyrkofondens skatteutjämnande uppgift.

Mot den allmänna giltigheten av vad här sagts rörande prästskogarnas rättsligt—ekonomiska ställning kan man måhända vänta en invändning.

1 Härvid kan icke räknas med boställsskogarnas faktiska, bokförda avkastning, utan måste man, såsom förut, nöja sig med att använda totalsumman av de jämlikt 19: 4 löne— regleringslagen fastställda beloppen.

Boställssko- garnas rätts- liga ställning hinder för en rationell skogsvård.

Totalantalet särskilda prästerliga boställsskogar har beräknats till cirka 2400. Det antal skogar, för vilka fastställts sådant belopp, som avses i 19 $ 4 mom. prästlöneregleringslagen, utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927 endast 750. Detta innebär, att blott sistberörda mindretal skogar beräk— nats nämnda år giva behållen avkastning, sedan dels virke i författnings- enlig ordning uttagits för husbehov vid löneboställe, för vedbränsle i prästgård och för underhåll och nybyggnad av prästgård och kyrka och dels å skogen belöpande förvaltningskostnader guldits eller eljest fråndra— gits. Blott i avseende å avkastningen från denna grupp skogar, cirka 31 procent av totalantalet, kunde den i det föregående belysta påverkan å kyrkofondens ekonomi äga rum. Det stora flertalet, de till arealen oftast obetydliga skogarna kunde sålunda alltjämt med fog betraktas såsom »husbehovsskogar» och sålunda kunna sägas vara ett uteslutande pasto— ratens intresseobjekt.

Det betraktelsesätt, som möter i en erinran i här antydd riktning, kan icke sägas hava berättigande. Den gällande lagstiftningen gör icke någon rättslig åtskillnad mellan större boställsskogar och sådana av mindre eller obetydlig ytvidd. Huruvida behållen avkastning i den mening, som av— ses i 19 s 4 mom. prästlöneregleringslagen, skall uppkomma, blir i sista hand beroende av det sätt, varpå skogsskötseln bedrives. Äger denna. alltjämt rum i en ordning, som beträffande andra grupper publika sko- gar övergivits såsom icke ekonomiskt berättigad, måste ett sådant miss— förhållande i varje fall inverka till förringande av möjligheten till er- nående av ett avkastningsöverskott för kyrkofonden. Då denna fond re— presenterar en slags för landets alla pastorat gemensam kassa för prästlöneändamål, följer av det anförda, att avkastningsförmågan hos den enskilda boställsskogen, den månde för tillfället lämna behållning jämlikt 19 $ 4 mom. löneregleringslagen eller ej, icke kan vara blott ett sär-intresse för det enskilda pastoratet eller den enskilda församling, inom vilken boställsskogen är belägen, eller för viss utsyningsberättigad prästerlig tjänstinnehavare utan måste ytterst bliva en ekonomisk angelägenhet, berörande landets pastorat samfällt.1 Då de prästerliga boställsskogarna utgöra en betydande del av landets publika förmögenhet i fast egen— dom, är den rent nationalekonomiska betydelsen därav, att det kapital, varje särskild boställsskog representerar, nyttiggöres på bästa sätt, utan vidare uppenbar.

Med hänsyn till den år 1866 åvägabragta rättsliga regleringen av dispo— sitionen av boställsskogarnas avkastning var det uteslutet, att den åt skogs— staten uppdragna administrationen av skogarna kunde ordnas på ett från skogsteknisk och ekonomisk synpunkt fullt rationellt sätt. De utsynings- berättigades krav på virke in natura skulle ju i första hand tillgodoses,

1 Det här påvisade förhållandet torde framstå än klarare, om man tänker sig en ord- ning genomförd, varigenom de skogarna belastande utsyningsservituten avlöstes med vissa från kyrkofonden utgående anslag.

och deras intresse inriktade sig givetvis på obehindrad tillgång vid före- fallande behov av för ändamålet lämpligt virke utan avseende å virkes- uttagens inverkan å det skogsekonomiska resultatet i dess helhet. Till— lämpningen av bestämmelserna om skogsavkastningens disposition kom också att draga en oproportionerlig del av skogsstatstjänstemännens ar- betskrafter till improduktiva skrivgöromål och jämväl i övrigt skapa en hög grad av ofrihet vid skogarnas tekniskt—ekonomiska skötsel.

Även i ett annat hänseende framstodo de prästerliga boställsskogarna, i allt fall vid en jämförelse med kronoparkerna, såsom ett otacksamt för- valtningsobjekt. Deras spridda belägenhet, deras fördelning i vitt skilda storleksklasser, deras ringa medelytvidd samt i allmänhet oregelbundna skiftesformer måste, med hänsyn till den statliga skogsförvaltningens ar— betsformer, innebära lika många kostnadsökande och eljest hinderliga moment. Med den fortgående intensifieringeu av skogsskötseln kunde de med denna boställsskogarnas speciella karaktär förbundna olägenheterna icke annat än skärpas. Åstadkommandet av åtgärder för mildrande av desamma i första rummet sammanförande till större förvaltnings— och driftsekonomiska enheter av härför lämpade särskilda skogar var med den gällande regleringen icke möjlig. Bestämmelserna rörande avkast- ningens disposition förutsatte ofrånkomligt, att varje boställsskog, hur liten den än kunde vara, behandlades såsom en från varje annan liknande skog skild enhet.

I berörda missförhållanden har 1910 års lagstiftning icke kunnat med- föra någon ändring. Såsom ovan anförts bibehöllos därvid utsyningsrät- tigheterna, vilka till och med fingo ökad omfattning. Såväl systemet be— träffande utsyningsrättigheterna som ock det förhållandet, att enligt be- stämmelsen i 19 $ 4 mom. löneregleringslagen till grund för avräkningen mellan kyrkofonden och de särskilda pastoraten skall läggas ett beträf- fande den behållna avkastningen från varje boställes skog beräknat och fastställt belopp, hava fört med sig nödvändigheten att med samma sträng- het som tillförne, i indelnings-, drifts- och räkenskapshänseende behandla varje sådan skog som en enhet för sig. Åtgärder till åstadkommande i särskilda fall av en mera ekonomisk förvaltning, genom sammanförande till större hushållsenheter av därför lämpade enskilda skogar, äro följ- aktligen alltjämt, så länge den nu gällande regleringen upprätthålles, icke möjliga att realisera. Än mindre har denna reglering kunnat skapa några som helst förutsättningar för ett arronderingsförfarande, varige— nom efter försäljning av smärre dyrskötta skogar inköp kunde äga rum av större sammanhängande skogsområden.1

De förhållanden, Vilka här i korthet berörts, hava under senare tid i diskussionen rörande de publika skogarnas förvaltning dragit till sig en allt större uppmärksamhet. Med särskild skärpa hava dessa spörsmål be—

1 Att även andra hinder för ett sådant arronderingsförfarande förelegat och alltjämt föreligga, skall å annat ställe i detta betänkande närmare påvisas.

handlats i det av domänstyrelsen den 31 mars 1924 över kyrkofondskom— mitténs huvudbetänkande avgivna utlåtandet. I sitt nämnda yttrande har styrelsen dels bemött den kritik, som av kommittén riktats mot den hittillsvarande skötseln av prästskogarna, ävensom uttalat sig rörande de av kommittén framlagda reformförslagen och dels angivit de riktlin- jer, vilka enligt styrelsens åsikt borde följas vid en revision av lagstift- ningen på hithörande område. Styrelsens framställning i sistnämnda hän— seende synes de sakkunniga vara av den betydelse, att ett mera utförligt återgivande därav i detta sammanhang bör vara på sin plats. Styrelsen anför bland annat följande.

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par andra områden, där reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga om sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation.

Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller kon- centration av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels ange- lägenheten av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesyrer, ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god, men alltför dyrbar skötsel av skogarna.

Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små boställe— na försåldes, ty deras skötsel, såväl av jord som skog, kostade för mycket. De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifrågasättas, bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till olika intressen- ter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hinder i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågavarande små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel att börja med bestämmas som regel, att alla bo— ställen, som ej hölle större ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles välbeläget boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomst- givande, men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogsbruk.

En sådan arrondering påginge sedan länge ehuru i alltför långsamt tempo beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre succes- sivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande medlen inköp- tes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre kronoparker.

Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domänsty- relsen hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlåtande angå- ende kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom. Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande.

Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och för- samlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda erhålla utsy- ning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt slöseri, varigenom be- tydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett tillgodoseende av den enskil- des bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskilliga av de i ärendet hörda skogs- tjänstemännen hade, såsom styrelsen förut meddelat, mer eller mindre skarpt kland- rat detta förhållande.

Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som behövdes, dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom mycket virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och hemforsling syntes ju innebära en häm- sko på en lyxförbrukning av ved, men gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, nämligen till strävan efter bränsle av onödigt hög kvali- tet, det ville säga lättarbetat virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges, med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stammar än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke. Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendato- rer för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg _— till förfång för den kontanta arrendeavgälden för bostället att den föga betydde för befatt- ningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta på sig trevna- den av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och prästens intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle fullständigt.

Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrukning tillgå så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt, att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej lämpade sig för för- säljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre väg, förbrukades i skogens närhet, det ville" säga å bostället, och att det bättre vedvirket, som tålde frakt- kostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika boställena vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst påyrkade att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Visserligen intoges oftast i arrendekontrakten på domänsty- relsens yrkande den bestämmelse, att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan angivna sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsynings- förrättande kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbörande be- fattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nödsakad anlita arren- datorns tillmötesgående i fråga om kost, logis, skjutsar, anskaffning av folk för ar- beten å skogen m. m., och för arrendatorn vore det av mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsynad till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde ingalunda som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, om en viss strävan att tillmötesgå varandra uppstode hos utsy- ningsförrättare och utsyningstagare. Men det allmänna lede härpå.

Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till utsyning av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till exempel till uppföran- de av en ny prästgård eller omläggning av spåntaket på en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av en för tillfället tillsatt byggnads- kommitté, vilken i sin ordning i regel uppdroge arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbörande prästerliga befattningshavare, arrenda- tor, kommittéledamöten eller byggnadsentreprenör hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushållning iakttoges med virket. Just tack vare den kost- nadsfria tillgången på virke till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushåll—

ning och oaktsamhet. Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader a löneboställen, därvid pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore byggnadsskyldig. Såväl boningshus som ladugårdar 111. m. byggdes allt emellan— åt onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, om husen under- hållits bättre.

Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som be- hövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de behövde, andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore byggnadsskyldiga, syntes ifrågavarande förmån kunna och höra upphöra. Det kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i vissa fall härav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom pastoratet belägna boställens skogs- avkastning, som på grund av bestämmelsen i 19 ä 4 mom. av lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större, då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byggande och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domän- styrelsens förslag skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst samt för landet genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges —— bleve större än de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet eller församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke, som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne försäljningsvär- det ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller aktsamhet. Såsom sty- 1elsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen sparsamhet i allmänhet icke med det man finge gratis.

Likaså borde boställsanendatorernas lätt till utsyning av virke och blänsle upp— höra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen ledan skett. Givet— vis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligtvis lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller samhälle sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovsvirket. Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bibehållas, vore för fasta skogsar- betare och å skogen bosatta torpare.

Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som bott- nade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett av vad slag till- gången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Maj:t hade också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tillerkänt prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domänstyrelsen i avgivna underdåniga utlåtanden med- delat, att det härför tillgängliga virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagnvirke. Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel överjägmästaren i Smålands distrikt i sitt yttrande anfört, i det att vid ett enda boställe (stomhemmanet Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4000 kronor, även om vederbörande till utsyning därå berättigade präster

bereddes kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo. Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogsavkastningen helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastningen, så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i regeln även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlora- des årligen å varje sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100-tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2371 präst.— skogar, för att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de eckle- siastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett särskilt rä- kenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrkofondsstyrelse. Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som härrörde från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång av nära nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så högt värde, att den strängaste hushåll- ning därmed för det egna behovet måste genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets privilegier och obenägenhet för genomgripande lagänd- ringar årligen förlora högst avsevärda belopp, så hade landet det icke. Nämnda pri- vilegier kunde ej för all framtid få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av så meningslös art, som därjämte i så måtto för veder- börande vore utan reellt värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt när alla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersätt- ning för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved, så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänstemän t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker, åtnjöte icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmänningar och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en jägmästare, som ännu inne- hade ett gammalt civilt boställe med skog.

Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av för- valtningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt dessa syften bäst kunde förverkligas.

Det berättigade i den kritik mot det för närvarande tillämpade hushålls- systemet å. de prästerliga boställsskogarna, som framförts i domänstyrel- sens här ovan i viss del återgivna utlåtande, kan enligt de sakkunnigas me— ning icke med någon framgång bestridas.1 Beträffande de av styrelsen

' Då styrelsen framhåller, hurusom rätten till utsyning av ved och byggnadsvirke icke blott medför ogynnsamma verkningar för skogarnas ekonomi utan desslikes i många fall framstår såsom direkt meningslös, kan erinras om, att de utsyningsberättigade själva i år- ligen talrika fall plåga påkalla utsyningsrättens avlösning i penningar. Av den härefteråt

Den admini- strativa appa- raten för lönebo- ställenas för- mltning. Boställenas utarrendering och därmed samman— hängande ärenden: dubbelbehand- ling au läns- styrelse och domkapitel.

framställda reformförslagen skola de sakkunniga närmare yttra sig i en efterföljande avdelning av detta betänkande.

Enligt det av prästlöneregleringskommittén utarbetade förslaget till reglering av det prästerliga avlöningsväsendet skulle den prästerlige tjänstinnehavaren alltjämt i regel, såsom dittills, äga med viss frihet för- foga över bostadsboställe med jordbruk. Vissa löningsboställen skulle, när de ej brukades i förening med bostadsboställe, indragas till kyrkofonden och upplåtas å arrende. Men även bostadsboställen skulle enligt förslaget kunna i vissa fall bliva föremål för utarrendering genom det allmännas försorg, dels tvångsvis efter Kungl. Maj:ts bestämmande i samband med fastställandet av lönereglering för innehavaren av den prästerliga beställ- ningen och dels frivilligt efter därom av indelningshavaren gjord fram- ställning. Till reglering av proceduren vid den frivilliga utarrenderingen uppgjorde kommittén ett förslag till särskild förordning, vars bestäm- melser huvudsakligen utgjorde en utbyggnad av de stadganden, som inne-- höllos uti nådiga skrivelserna till kammarkollegiet dels den 12 november 1858 angående utarrendering av prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge och dels den 11 juli 1862 angående utarren- dering av prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i för- ening med bostadsboställe brukas. Enligt berörda skrivelser ankom be- fattningen med arrendevillkorens prövning och fastställande å. länsstyrel- sen och vederbörande domkapitel gemensamt. Anordningen bibehölls i det omförmälda av kommittén upprättade författningsförslaget.

Under lagstiftningsfrågans förberedande behandling anmärktes av en del ortsmyndigheter, hurusom det berörda åliggandet i den omfattning, som uti nämnda förslag ifrågasattes, otvivelaktigt skulle medföra en ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut pävilade dessa myndigheter. Ingen rimlig anledning förefunnes för antagan- det, att nämnda ärenden skulle bliva på ett mindre nöjaktigt sätt hand- lagda, därest länsstyrelsen ensam, utan domkapitlets medverkan, toge befattning med desamma. Det vore föga lämpligt, att länsstyrelsen och domkapitlet, vilka myndigheter i allmänhet icke kunde sammanträda med varandra, skulle samfällt besluta i åtskilliga arrendeväsendet rörande angelägenheter. En onödigt omständlig och tungskött procedur föranled- des, för den händelse genom skriftväxling i fall, där skiljaktiga meningar yppade sig, sammanjämkning och gemensamt beslut i anhängiggjort ar— rendeärende skulle åstadkommas.

I samma riktning yttrade sig åtskilliga enskilda prästmän under fram- hållande, hurusom det blott skulle leda till större omgång, tidsutdräkt ä 5. 144 meddelade förteckningen framgår sålunda, att under år 1927 till kammar- kollegiet inkommit 35 ärenden angående utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovs-

ved mot ersättning i penningar och 67 ärenden innefattande ansökningar att mot avstå- ende av rätt till utsyning av byggnadsvirke erhålla däremot svarande kontant ersättning.

och kostnad, om utarrenderingen av boställena lades i två. jämställda myn- digheters händer.

Dessa anmärkningar fann kammarkollegiet i sitt den 21 juni 1901 av- givna utlåtande över nyss nämnda förslag vara förtjänta av beaktande. En var av de myndigheter, som gemensamt skulle taga befattning med utarrenderingen, vore, yttrade kollegiet, redan strängt upptagen av andra ämbetsärenden, varför det icke torde vara lämpligt att, om sådant kunde utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt visst måste emel- lertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens kontroll. För övrigt syntes det kollegiet mindre lämpligt att till den omfattning för- slaget föranledde vidga området för nämnda, till sin sammansättning och verksamhet så olika, myndigheters samfällda beslutanderätt.

På sätt framgår av propositionen nr 88 till 1908 års riksdag instämde vederbörande departementschef till alla delar i det sålunda anfördaoch tillstyrkte förty, att åt länsstyrelsen skulle uppdragas att ensam fullgöra vad enligt förslaget skulle tillkomma länsstyrelsen och domkapitlet sam- fällt. De närmare bestämmelserna i förevarande hänseende liksom be— träffande vissa detaljer i arrendeproeeduren förutsattes skola bliva före- mål för en efterföljande lagstiftning i administrativ väg.

Då frågan om den nya prästlönelagstiftningen, efter dess fall vid 1908 och 1909 års riksdagar, år 1910 åter förelades riksdagen, var den rättsliga regleringen av boställsväsendet från grunden omlagd. Enligt denna regle- ring, som sistnämnda år i allt väsentligt upphöjdes till lag, skulle samtliga boställsegendomar, sedan eventuellt därå ntbrutits särskild >>prästgånd» samt befintlig skogs- och hagmark blivit frånskild och ställd under skogsstatens vård och förvaltning, upplåtas å arrende genom det allmän- nas försorg. Prästlönerna gjordes tillika, med visst från praktisk syn— punkt betydelselöst undantag, helt oberoende av boställena och deras av— kastning. De till obligatorisk utarrendering bestämda fastigheterna bibe— höllo väl oegentligt nog beteckningen »boställe» (löneboställe). Deras upp- gift blev emellertid en annan och generellare: att tjäna som ett allmänt ekonomiskt underlag vid finansieringen av prästlönerna. Den nya karak— tär, dessa boställen erhöllo, kan måhända närmast angivas med beteck- ningen >>ecklesiastika domäner».

Med den här nämnda från grunden gående omläggningen av boställs- väsendet låg det i sakens natur, att frågan om beskaffenheten av den för löneboställenas (arrendefastigheternas) ekonomiska utnyttjande nödiga förvaltningsapparaten måste få en i hög grad vidgad betydelse. An— märkningsvärt nog blev emellertid detta organisationsspörsmål, såsom re- dan inledningsvis i detta kapitel framhållits, icke mera ingående dryftat vare sig vid 1909 eller 1910 års riksdagar. Man åtnöjde sig vid lagstift- ningsfrågans behandling vid riksdagen sistnämnda år med det i den kungl. propositionen gjorda uttalandet, att berörda fråga borde regleras i en efterföljande, av Kungl. Maj:t utfärdad särskild förordning samt att

för avfattningen av denna förordning gällande författning angående grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner i allmänhet syntes böra tjäna såsom förebild.

Genom förbiseende vid utformningen av det förslag till boställsordning, som förelades 1910 års riksdag och vilket därvid i allt väsentligt godkän- des, blev emellertid prövningen av den omförmälda organisationsfrågan i allt väsentligt föregripen. Vid den omredigering av de tidigare utarbeta- de, vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda förslagen till boställsordning, som boställenas obligatoriska ombildning till arrendegårdar påkallade, lämnades nämligen de bestämmelser orubbade, genom vilka domkapitlet insatts såsom huvudorgan för såväl den rättsliga som den ekonomiska tillsynen över boställsegendomarna. Denna domkapitlens funktion kom sålunda icke blott att bibehållas beträffande de delar av boställena, som skulle avsättas till prästernas tjänstebostäder (de nya s. k. prästgårdarna), utan därjämte att utsträckas till boställenas för utarrendering avsedda de- lar (löneboställenay. J ämlikt bestämmelsen i 30 å ]. st. boställsordningen skola domkapitlen sålunda utan inskränkning utöva den rättsliga vården om alla inom stiftet belägna >>boställen>>. Enligt andra stadganden i IV kap. av nämnda boställsordning blev domkapitlet den myndighet, som för- ordnar eller eljest föranstaltar om syner och ekonomiska besiktningar å såväl prästgårdar som löneboställen.

En påfallande brist på systematisk behandling av hithörande stadganden framträder för övrigt i ifrågavarande författning. Medan boställsord- ningen sålunda i 19 å allenast upptager det allmänna stadgandet, att löne— boställen skola upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifter, som med— delas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning — med vilken bestämmelse icke blott den närmare regleringen av arrendeproce- duren utan. till och med spörsmålet om vilken eller vilka myndigheter som skulle omhänderhava bestyret med utarrenderingen var ställd öppen _ ingår boställsordningen på sådana detaljer som exempelvis stadgandet i 30 $ 2 st., att domkapitlet skall hålla noggrann tillsyn över fullgörande av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt.

Vad angår boställenas skogs— och hagmarker skulle dessa, enligt de av statsmakterna samtidigt antagna särskilda bestämmelserna, ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Ehuru någon inskränkan- de bestämmelse därutinnan icke förekommer i boställsordningen, torde dock knappast hava förutsatts, att domkapitlens allmänna, ekonomiska och rättsliga tillsyn över boställena skulle sträckas ut även över dessas skogs- och hagmarker.

Med den centrala uppgift med avseende å löneboställenas förvaltning, som redan genom de här antydda bestämmelserna i boställsordningen till- lagts domkapitlen, förelåg i själva verket, då den administrativa appara- ten för dessa egendomars upplåtande å arrende sedermera skulle i den » * Boställsordningens IV kap.

ecklesiastika arrendeförordningen närmare regleras, icke längre någon möjlighet till obunden prövning. Den eljest nära till hands liggande tan- ken på en gemensam förvaltningsmyndighet för nämnda bestyr — i över- ensstämmelse med den organisation, som fanns anordnad för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner —— blev ej ens, såvitt framgår av förarbe— tena till förordningen, föremål för något övervägande.1 Men den före— gripande reglering i nyssnämnda hänseende, som ägt rum i boställsord- ningen, visade Sig förklarligt nog ävenledes lägga hinder för ett förverk- ligande av den i kritiken över prästlöneregleringskommitténs förslag till arrendeförordning givna anvisningen, att bestyret med löneboställenas utarrendering borde hänläggas uteslutande till länsstyrelserna. Väl in- sattes i den av Kungl. Maj:t den 15 september 1911 utfärdade arrendeför— ordningen nämnda myndigheter såsom huvudorgan i själva arrendeproce- duren, men beträffande så gott som varje detalj i denna procedur blevo länsstyrelserna hänvisade till en samverkan med domkapitlen. Resultatet har icke kunnat bliva annat än just det, som man med kritiken över präst- löneregleringskommitténs förslag sökt avvärja: en förvirrande och me- ningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyftig och tung— rodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel emellan samt en ansvars- fördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det all- männa.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta reglering'ens innebörd skola här anföras.

Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar läns- styrelsen förslag (4 $ 4 mom.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrende-uppskattning. Men initiativet till verkställandet av sådan förrätt— ning ankommer icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 $ 1 mom.), vil- ken sistnämnda myndighet följaktligen redan på grund av nämnda ålig— gande måste skaffa sig fullständiga och säkra uppgifter rörande de tid- punkter, då löneboställena inom stiftet bliva arrendelediga.

Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrende- ringen, storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostäl- let, samt innehållet i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ären- det överlämnas till domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, full- ständig prövning. Finner domkapitlet anledning till erinringar mot för- slaget, vidtager skriftväxling mellan myndigheterna i fråga isyfte att söka

1 Då det till 1910 års riksdag framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning var föremål för granskning inom lagrådet, trodde sig lagrådet böra förutsätta, att en gemen- sam förvaltningsmyndighet för löneboställena icke var åsyftad (se prop. nr 163, s. 51). 2 På grundval av förslag, utarbetade av de ecklesiastika arrendesakkunniga, utfärdades, på sätt i det föregående omnämnts, den 21 november 1925 dels lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, dels en förnyad ecklesiastik arrendeförordning. Dessa nya författningar åvägabragte emellertid ingen rubbning i de hänseenden, vilka här beröras. Paragrafhänvisningarna i det följande avse 1925 års arren- deförordning.

sammanjämka de stridiga meningarna. Värda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet för prövning och avgö- rande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrende— väsendet inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 & arrendeförordningen upptager nämligen en bestämmelse, så lydande:

1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga arrende- kontrakt rörande löneboställe, så ock att eljest för sådant boställe tala och svara.

2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning, skall sådan ske hos domkapitlet. Det här återgivna stadgandet innebär Sålunda, att sedan länsstyrelsen i första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arrendatorn och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder dom— kapitlet, där icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse för—' behållit länsstyrelsen beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom re; presentant för jordägaren gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vidkommande giva den auktori- t-a-t—iva- tolkningen därav. Konstateras en överträdelse av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen, slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som kunna av omständigheterna påkallas. * Dualismen inom det ecklesiastika arrendeväsendet har, såsom synes, med den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Till- komsten av stadgandet i 36 % arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, förklaras, blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan genom boställsordningen bestämmelsen i 30 $ 1 st. av sagda lag _— fått sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillsynings- myndighet över löneboställena befästl. Vid utformningen av den i ad— ministrativ väg tillkomna arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställsordningen härutinnan redan lagda grund- valen. Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med avseende å. länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löne- boställena genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här blott anföras ett talande exempel. Beskaffenheten av den säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren, enbart borgen eller, jämte borgen, deposition av värdehandlingar, som skall av arrendatorn avläm- nas, prövas i första hand av länsstyrelsen, som jämväl har att förvara be- rörda säkerhetshandlingar. Men bestyrkta avskrifter av säkerhetshand—

lingar-na skola överlämnas till vederbörande domkapitel. Jämlikt 10 $ 2 mom. arrendeförordningen åligger det därefter denna sistnämnda myn- dighet att tillse, att borgen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde. Årligen före februari månads utgång skall domkapit-, let underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning till anmärkning i nämn- da hänseende förekommer. Man frågar sig då, huruvida länsstyrelsen å sin sida fritagits från den fortlöpande tillsynen över säkerhetshandlingar- na. Så är emellertid icke förhållandet. Rätten och plikten att vaka över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet ankommer även å länssty- relsen, som sålunda med domkapitlet delar ansvarigheten i berörda hänseende.

I det föregående har erinrats, hurusom löneboställenas skogs- och hag- marker, de ecklesiastika boställsskogarna, äro ställda under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Utfallet i tillämpningen av de gällande författningsbestämmelserna rörande dessa skogars administration har un— der senare tid särskilt av kyrkofondskommittén gjorts till föremål för in- gående undersökningar, och de sakkunniga hava också i det föregående närmare behandlat detta speciella förvaltningsspörsmål. I nu förevaran— de sammanhang skall blott anmärkas, hurusom den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar omhänderhaves av annat or- gan än det, som handhar förvaltningen av arrendedelarna, än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat, som på detta område upprätthålles. Redan vid arrendeförslagens upprättande måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet, som hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete å boställsskogen. Enahanda är förhållandet, där å skogs— eller hag- marken jakt eller fiske, sten—, grus— eller torvtäkt, slåtterängar eller andra. dylika tillgångar befinnas böra nyttiggöras för löneboställets räkning eller uppodling därå företagas. En mer eller mindre omständlig skriftväxling icke blott med skogsstatspersonalen i orten utan jämväl med domänsty— relsen kan härvid icke undvikas. Med skogsstatens nämnda personal och i många fall även med domänstyrelsen har för övrigt boställsarrendatorn att under arrendetiden stå i en fortgående och nära beröring. Alla fram- ställningar om utsyning av ved och byggnadsvirke, om lövtäkt, röjning i hagmarken, om förändrad reglering av betesförhållandena m. m. skola så— lunda författningsenligt prövas av nyssnämnda myndighet eller densam— ma underställda tjänstemän.

För en överblick över den gällande, för prästlöneboställena anordnade förvaltningsorganisationen kan man emellertid icke begränsa framställ- ningen till den här ovan lämnade kortfattade redogörelsen för behand- lingen av de med arrendeförhållandet omedelbart sammanhängande ären- dena. Vid löneboställenas förvaltning uppkommer nämligen fortgående

Förvaltnings- ärenden, vilka.? av- görande an- kommer på central myn- dighet.

en mångfald andra ärenden av skiftande slag, vilkas avgörande icke till— kommer vare sig ortsmyndigheterna eller domänstyrelsen utan är förbe— hållet Kungl. Maj:t eller i vissa fall kammarkollegiet. Även beträffande dessa kategorier av ärenden framträder, såsom i det följande skall påvisas, samma utomordentliga tyngd och omständlighet i handläggningen, som vidlåda behandlingen av de egentliga arrendeärendena. Och slutligen kan man, för belysningen av hithörande förhållanden, icke underlåta att rikta uppmärksamheten på den till förvirring ledande splittring, som i all- deles särskild grad utmärker fullgörandet av ombudsmannafunktionerna för det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Antalet och beskaffenheten av de nyssnämnda från prästboställena här— flytande förvaltningsärenden, vilkas avgörande ankommit å Kungl. Maj:t, å kammarkollegiet eller å detta ämbetsverk och domänstyrelsen gemensamt, framgår av följande förteckning. Densamma har upprättats med ledning av kammarkollegiets diarier och avser till kollegiet under år 1927 inkomna ärenden.

1:o) försäljning av boställsjord ......................... 97 2zo) godkännande av förening om rågång eller ägoutbyte ......... 20 3:o) torrläggningsföretag ............................ 12 4zo) avsöndring på obestämd tid av jord eller lägenhet .......... 144 5zo) upplåtelse av sten-, grus— eller lertag o. d. .............. 78 özo) disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång eller men

i nyttjanderätt ............................. 90 7:o) framdragande av elektriska ledningar .................. 72 8:o) utbyte av byggnadsvirke mot ersättning i penningar ......... 67 9:o) fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 5 4 mom.

löneregleringslagen .................. ' ......... 1 13 10:e) lindring i arrendeavgift .......................... 178 11:o) municipalsamhällsbildning, stadsplan och tomtindelning ....... 10 12:e) plats för prästgård ............................ 27 1320) andra ärenden rörande prästgårdar ................... 19 14zo) utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersätt-

ning i penningar ............................ 35 lözo) andra ärenden rörande löneboställen än ovan angivits ........ 151 16:o) vissa ärenden av allmännare natur ................... 14

Summa 1 1 33

Beträffande ovan förtecknade grupper av ärenden må anmärkas föl- jande.

Grupp 1: ärenden angående försäljning av boställsjord prövas och av- göras i regel av Kungl. Maj:t. Enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) an— gående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp— låtelse av sådan jord under tomträtt har emellertid kammarkollegiet till— lagts befogenhet att slutligen pröva ansökningar om friköp av vissa lägen- heter. Av de i förteckningen redovisade 97 ärendena utgjorde 51 dylika friköpsärenden.

Grupp 2: den slutliga prövningen av dessa ärenden tillkom Kungl. Maj:t

före ikraftträdandet, den 1 januari 1928, av lagen den 18 juni 1926 om del- ning av jord å landet, men ärendena avgöras numera av domkapitlen 1.

Grupp 3, 7, 11, 12, 13, 14, 15 och 16: avgörandet av här avsedda slag av ärenden tillkommer Kungl. Maj:t.

Grupp 4, 5 och 6: den slutliga prövningen av här ifrågavarande ärenden, tidigare förbehållen Kungl. Maj:t, tillkommer från och med år 1922 kam- markollegiet (kollegiets instruktion den 27 juni 1929, 3 ?, 3:o c, d och f).

Grupp 8: enligt den för tiden till den 1 juli 1929 gällande instruktionen för kammarkollegiet den 31 december 1921, $ 3, 3:0 k, avgjordes dessa ärenden av kollegiet och domänstyrelsen gemensamt, men genom 1929 års instruktion för kollegiet är sagda bestämmelse upphävd, och ärendena avgöras numera av domänstyrelsen ensam.

Grupp 9: enligt tillägg till kammarkollegiets instruktion av år 1921 genom kungörelse den 17 december 1926 tillkom från och med år 1927 av- görandet av här upptagna ärenden detta ämbetsverk, men jämväl denna bestämmelse har upphävts genom 1929 års instruktion, och ärendena av- göras numera av domänstyrelsen.

Grupp 10: de i denna grupp redovisade ärendena grunda sig å lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord. Ärendena prövas och avgöras av kammarkollegiet,vars-befattning med detta slag av ärenden emellertid är av övergående natur.

Den omständlighet och därav följande tidsutdräkt, som utmärka de här ovan förtecknade förvaltningsärendenas behandling, åskådliggöres må- hända bäst genom ett schematiskt angivande av den remissprocedur ett dylikt ärende enligt gällande ordning underkastas.

Ett konkret exempel må här anföras. En vägstyrelse önskar upplåtelse av ett grustag på ett beställes utmark eller en kommun åstundar taga sand från ett dylikt område för att användas vid planeringen av ålderdomshem- mets tomt. Vederbörlig ansökning härom insändes till kammarkollegiet.” Ansökningen behandlas som regel i den ordning det å s. 146 intagna schema utvisar.

Ärendets gång är, närmare angivet, följande. Kammarkollegiet över- sänder ansökningen till länsstyrelsen med anmodan att över densamma höra >>vederbörande» samt därefter inkomma till kollegiet med domkapit- lets och eget utlåtande samt övriga vederbörandes yttranden. Länssty- relsen sänder ärendet till domkapitlet, som skickar det vidare till veder- börande kontraktsprost, vilken i sin tur sänder det till pastor i det pasto- rat, inom vilket bostället är beläget. Pastor föranstaltar därom, att ären—

1 Se nämnda lag 3 kap. 6 g 2 stycket. Jfr Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1929 om godkännande av förening om rågång berörande kyrkoherdebestället i Vists försam- ling m. fl. ärenden. 2 Ansökningen kan också i första hand ingivas till länsstyrelsen, domkapitlet, revirlörval- taren o. s. v. Det antal »vederhörande» ärendet har att passera blir dock detsamma.

Domänstyrelsen Kammarkollegiet O_m , _ ,_ . .., _._ (I) | Länsstyrelse Domkapitel " //// (i) 9 Koutr.—prost ()verjägmästare O Best.-nämndens ordf. % (I.andsfiskall (I) //Q Kyrkoherde .lägmästare /-// XX . O” O Pest.-stämma Kyrkoråd O

Kyrkostämma

det föredrages hos kyrkorådet och därefter behandlas dels å kyrkostämma i den församling, där bostället ligger, och dels, där pastoratet omfattar flera församlingar, jämväl å särskild pastoratsstämma. Till utdra- gen av kyrkorådets, kyrkostämmans och pastoratsstämmans protokoll i ärendet fogar pastor sitt eget yttrande och återställer därefter hand— lingarna till kontraktsprosten, som i sin tur med eget utlåtande redovisar dem åter till domkapitlet. Sedan denna myndighet behandlat ärendet och färdigställt sitt utlåtande, går ärendet tillbaka till länsstyrelsen, som här- efter infordrar yttrande av revirförvaltaren. Denne lämnar i regel de sakliga upplysningar, å vilka ett beslut i ärendet kan grund-as, varefter och sedan handlingarna passerat jämväl överjägmästaren för dennes ytt— rande, desamma återställas till länsstyrelsen. Denna myndighet ser sig icke sällan föranlåten att ytterligare i ärendet höra boställsnämnden eller eventuellt dess ordförande (tidigare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande kommit kollegiet till— handa, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen. Kollegiets be- slut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 $ 8 mom. arrende— förordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kolle— giet endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende. Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till läns- styrelsen. Sedan länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt inne- håll, uppgör myndigheten förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och, därest enighet vinnes, underskriver avtalet.

Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för be- handlingen av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställe- nas naturtillgångar mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden-

Vanligen har det bagatellartade ärendet att passera samma remissord— ning som ärenden av mera maktpåliggande slag.

I fråga om arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa fall hos Kungl. Maj:t förlagda centrala förvaltningen över den eckle- siastika boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvud- betänkande av år 1923 (s. 113 0. f.).1 I samma betänkande har kom— mittén (s. 128 0. f.) särskilt framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner, som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet. Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande på detta område, må till komplet— tering av kommitténs framställning här anföras.

Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—— 1926. Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resol— verade domkapitlet, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kam— markollegiet, »som behagade med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet, beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att handlingarna skulle remitteras till kammar-advokatfiskalsämbetet »för den åtgärd, vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskalen avlät den 4 oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under åberopande av 36 % ecklesiastik arrendeförordning "*”, återställde handlingarna till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma».

De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstan— nat med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också, med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slut— ligen fått ombesörja de nödiga åtgärderna i här omhandlade ärende.

Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vården av prästlönejorden, som består i det processuella representant— skapet för densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, fin- ner man, huruledes splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig utsträckning. Redan den framställning härav, som

1 Det kan förtjäna en erinran, att genom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de s.k. byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i lönebo- ställenas förvaltning. Se härom stadgandet i 7 % 2 mom. i kungörelsen den 21 november nämnda år (nr 453) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. 2 Se ovan s. 142.

Det proces- suella repre- sentantskapet för prästbo- ställena.

lämnats av kyrkofondskommittén i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro förhållandena på detta område än mer förvire rade. Det är sålunda icke blott justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), domkapitel och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en konsekvens av den ställning prästlönejor- den alltjämt i princip intager, såsom förmögenhetsobjekt, vilkas avkast- ning är ställd till de kyrkliga kommunernas (pastoratens) förfogande, lä— rer ej heller vederbörande pastorat kunna förvägras befogenheten att ge- nom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöneboställe, och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava tillkommit. Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkännas behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndighet eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i processuellt hänseende företräda sådan del av löneboställe 1.

Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett lönebo- ställe varder representerat av sju ombud, nämligen:

1) ombud förordnat av justitiekanslern; 2) kammaradvokatfiskalen; 3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse; 4) konsistorieombud; 5) domänfiskalen; 6) församlingsombud; samt

7) pastoratsombud. Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills

kunnat lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållan— det rum, att en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorieombud och kammarradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden äro tre: utom de nyssnämnda jämväl. av läns- styrelsen förordnat »kronoombud». Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare ett eller flera av de ovan för- tecknade sju ombuden.

Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt förekommande tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där, såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stridiga yrkanden. Vilket ombuds yrkanden skall domsto- len tillägga den auktoritativa giltigheten? 2

; Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxeringsmål m. m. 2 I mål angående prövning utav lagligheten av vattenkraftanläggning vid Lidekvarn i Tolgs socken inställde sig vid vattendomstolens sammanträde den 29 september 1922 för

Frågan om vem som i privaträttslig mening må anses såsom ägare till prästboställena i vårt land är väl ett flitigt behandlat rättshistoriskt pro- blem, men hittills föreligga knappast några med större enstämmighet om- fattade lösningar. Svårigheterna bottna icke blott i det enskilda boställets ofta svårutredda tillkomsthistoria. Problemets vansklighet ligger som känt lika mycket i de juridiska konstruktioner, som tarvas för ett inordnande av de särskilda högst varierande fallen under särskilda ägandesubjekt.

Det kan för sakens belysning vara tillfyllest att här erinra om vissa av de mångskiftande typer, i vilka nämnda boställen, allt efter sättet för sin tillkomst, skilja sig: de från medeltiden härrörande oreducerade kyrko herdeboställena, tillkomna i den i landskapslagarna anvisade ordning ge- nom sammanskott eller skötning av socknarnas jordägare; dylika boställen skänkta av konungar och härrörande antingen från de ursprungliga svenska kronogodsen (Uppsala öd) eller från konungasläktens enskilda egendomar; medeltida och senare donationer av enskilda, där gåvotagaren likaväl kan vara kyrkan eller församlingen som prästämbetet, alla dock givetvis fattade såsom representanter för det kyrkliga intresse, bostället tjänar; den talrika grupp — särskilt kapellansboställen som i all syn- nerhet under slutet av 1600- och början av 1700—talet anvisades av rena kronohemman; fastigheter, som helt eller delvis anskaffats med bidrag anvisade av tillgångarna i centrala prästerliga avlöningsfonder; fastig- heter, som blivit av församlingar med egna medel inköpta; mark, som för boställsändamål undantagits och avsatts vid avvittring eller skifte; samt boställen, utgörande kronohemman, till vilka församling förvärvat åbo- rätt och vilka därefter i vissa fall blivit skatteköpta eller eljest omförda till skatte.

Uppräkningen torde här icke behöva föras längre. Överhuvud taget kan fastställas, att ett allmänt sorterande av den prästerliga boställsjorden

bevakande av viss kyrkoherdebostället lll; mantal Tolg nr 2 Prästegården tillkommande vattenrätt, dels pastoratsombud, dels ombud, utsedda av envar av pastoratets tre försam- lingar, dels konsistorieombud, dels slutligen kammaradvokatfiskalen. Till konsistorieom- bud hade domkapitlcl i ifrågavarande i vattenrättsligt hänseende särdeles komplicerade mål förordnat vederbörande kontraktsprost. Vid sammanträdet framställde konsistorie- ombudet vissa, i väsentliga avseenden från advokatfiskalens yrkanden skiljaktiga påstå— enden. Under framhållande att konsistorieombudets talan enligt advokatfiskalens förme- nande saknadc laga grund, anmodade advokatfiskalen i skrivelse till domkapitlet i Växjö den 6 november 1922 nämnda myndighet att antingen t'örständiga det förordnade kon- sistorieombudet att, med återkallande av sina i vattenmålet gjorda yrkanden, biträda advo- katfiskalsämbetets talan i målet eller ock — i enlighet med bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 12 september 1921 angående samarbete i vissa fall mellan statens äm- betsverk _ utse sådan representant, som däri omförmäldes, för överläggning med en av generaldirektören i kammarkollegiet för nämnda verk utsedd representant. Sedan dom- kapitlet från advokatfiskalsämbetet infordrat upplysning rörande den tekniska utredning. som låge till grund för ämbetets yrkanden i målet, underrättade domkapitlet ämbetet i skrivelse den 15 november 1922, att kontraktsprosten dåmera återkallat sina omförmälda yrkanden och vore villig att biträda den talan, som komme att av ämbetet föras i målet.

Präst- boställenas rättsliga ställning med särskild hän- syn till be- fogenheten att i admini- strativ ord- ning förordna om försäljning av boställe eller del därav.

med hänsyn till det privaträttsliga ägandesubjektet (kronan, församling- en, lokalkyrkan, »självägande stiftelse» o. s. V.) alltjämt stöter på de mest påtagliga praktiska svårigheter. Sättet för boställenas redovisningi jordebo- ken är härvid, såsom känt, icke av avgörande betydelse. Av den ovan är s. 100 omförmälda, av kyrkofondskommittén sammanställda tablå X framgår, hurusom av de i tablån redovisade 3662 hemmanen och lägenheterna en- dast 240 eller cirka 7 procent äro i jordeboken upptagna under skatte eller frälse titel. Återstoden, sålunda icke mindre än 93 procent, är uppförd under krone titel. Till grund för denna redovisning ligger emellertid i all— mänhet icke någon utredning rörande sättet för boställenas tillkomst. Enligt ett av kammarkollegiet den 8 eller 9 juni 1686 meddelat beslut skulle nämligen alla >>prästegårdar, stammar, kaplans— och klockarbol», som då i regel icke, såsom fria från räntor, voro införda i jordeböckerna, däri redo- visas samt och synnerligen under krono titel. Den generella verkställig— heten av denna anvisning kom att äga rum först vid uppläggandet av nya jordeböcker enligt 1724 års s. k. jordeboksmetod, varigenom, efter ute- slutande av åtskilliga titlar, bland andra »kyrko» och »geistlige», jordna— turerna i kronans jordeböcker inskränktes till tre, skatte, krono och frälse. Det tor-de genom sedermera därom utfärdade förklaringar kunna med rätt stor säkerhet ådagaläggas, att denna allmänna redovisning av den kyrk- liga jorden under krono titel icke innefattade något nyväckt allmänt äganderättsanspråk från kronans sida är berörda egendom utan endast åsyftade ett markerande av egendomens publika karaktär.

De sporadiska rättegångar om äganderätten till särskilda prästerliga boställen, som vissa församlingar under senare tid, särskilt efter till- komsten av 1910 års prästerliga lönelagstiftning, anhängiggjort mot kro- nan, hava heller icke förmått åvägabringa något allmänt klarläggande av det formellt—rättsliga problem, som här föreligger. I själva verket hava domsluten ofta icke medfört ett positivt avgörande av ägande- rättsfrågan ens i det enskilda fallet. Till upplysning härom må i detta sammanhang anföras följande rättsfall.

Grundsunda församling instämde år 1906 kronan ävensom statskontoret såsom förvaltare av prästerskapets löneregleringsfond med påstående, bland annat, om bättre rätt till kyrkoherde— och komministersboställena i försam— lingen. Till stöd för denna talan åberopades av församlingen huvudsak- ligen, att viss del av boställena tillkommit genom »skötning». Sedan hä- radsrätten på anförda skäl ogillat församlingens stämningsanspråk, fast- ställde hovrätten häradsrättens domslut. I motiveringen till hovrättsdo- men uttalades, bland annat, att på grund av utredningen väl måste an— tagas, det viss del av boställena tillkommit genom s. k. skötning, men att församlingen med hänsyn till innebörden därav icke kunde anses därige- nom hava förvärvat äganderätt till ifrågavarande mark. Hovrättens dom fastställdes av Kungl. Maj då genom dom den 4 augusti 1916.

Genom Kungl. Maj:ts nämnda dom är sålunda väl förklarat, att Grund-

sunda församling icke är framför kronan ägare till boställena. Men här- med är icke utsagt, att kronan är ägaren. I själva verket finnas, om man närmare tager del av utredningen i berörda mål, väl grundade skäl för tvivel, att en av kronan väckt talan att varda förklarad såsom ägare av boställena skulle av domstolarna bifallas.

Vid ett bedömande av äganderättsförhållandena vid prästboställena kan ytterligare bringas i erinran följande. I själva verket torde under den långa historiska utvecklingen, varunder denna egendom tillkommit, ringa eller intet intresse hava ägnats åt den privaträttsliga form, vari besitt- ningsrätten till boställsjorden kläddes. I detta hänseende kan åbero— pas den praxis, som stundom och ännu i slutet av förra århundradet tillämpats av Kungl. Maj:t vid boställsanskaffningar, där allmänna medel ställts till förfogande för inköpet. I Kungl. Maj:ts beslut i dylika ärenden har antingen lämnats öppet, vem som ägde att träffa köpeavtalet, eller ock har församlingen uttryckligen erhållit bemyndigande att vidtaga anstalt i sådant hänseende. Följden har, även för det förstnämnda fallet, blivit, att församlingen uppträtt såsom den handlande parten i boställs- köpet och merendels därefter jämväl förskaffat sig fasta eller lagfart å fånget.

Spörsmålet om statens ställning till de prästerliga boställena är emel: lertid påtagligen icke uttömt med ett eventuellt konstaterande därav, att kronan kan anses i privaträttslig mening vara ägare endast beträffande viss mindre del av desamma.

Vad angår dessa boställens allmänna ställning till lagstiftningen finna sig de sakkunniga, även med risk att genom framställningen upprepa vissa redan på annat ställe berörda omständigheter, böra i detta sammanhang anföra följande.

Sedan äldre tid och fram till tillkomsten av den lagstiftning rörande det prästerliga avlöningsväsendet, som åvägabragtes år 1862, var prästbostäl- let fast bundet vid prästerliga befattningen i den församling, till vars prästerskap detsamma av ålder varit anslaget. Genom den nämnda lag- stiftningen togs ett första principiellt betydelsefullt steg till att göra vissa, dittills vid den särskilda församlingen fästade avlöningstillgångar rör— liga på det sätt, att de kunde tillgodoföras prästerskapet i annan försam— ling. Vad beträffar boställena begränsades denna anordning att gälla arrenden av endast en del boställen, nämligen de av kronan upp- låtna stem-, annex- eller mensalhemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen. Genom särskild bestämmelse i 1866 års allmänna skogs— ordning öppnades enahanda möjlighet att beträffande skogsavkastningen från vissa boställen avskilja sådan tillgång för dess disponerande i annan församling. På grundval av de här antydda författningsföreskrifterna or- ganiserades och utvecklades sedermera dels prästlöneregleringsfonden och dels de ecklesiastika boställenas skogsfond. Dessa medel fingo sålunda ka-

raktären av en för landets prästerskap i dess helhet gemensam avlönings- tillgång.

Genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning togs ett andra och principiellt sett än mera betydelsefullt steg till ett rubbande av de enskilda försam- lingarnas dittillsvarande ställning till deras boställen. Den dittills upp- rätthållna grundsatsen, att en centralisering till de gemensamma avlö- ningstillgångarna av b-oställsavkastning kunde äga rum allenast beträf— fande sådana boställsfastigheter, vilka blivit anvisade av kronan, blev övergiven. Bortsett från visst från praktisk synpunkt betydelselöst un— dantagsfall blev dispositionen av berörda avkastning, utan avseende å bo- ställenas natur, på ett ensartat sätt reglerad. Och slutligen gjordes de av kyrkofonden representerade centrala avlöningstillgångarna, vid sidan av pastoraten, starkt ekonomiskt intresserade av omförmälda avkastning.

Den är 1910 genomförda regleringen beträffande boställena giver vid handen, att de anspråk å äganderätt till viss del av prästlönejorden, som de kyrkliga primärkommunerna eller vissa lokalkyrkor med all sanno- likhet äro berättigade att göra gällande, icke ansetts utgöra hinder för att i den ordning, vari lagstiftningen på förevarande område tillkommit, bestämma angående förfogandet över sådan jordegendoms avkastning för annat och vidsträcktare ändamål än det, som det lokala ägandesubjektet självt har att tillgodose.

Vad beträffar formerna för prästlöneboställenas förvaltning hava dessa av ålder varit helt oberoende av den omständigheten, vem äganderätten i privaträttslig mening till den särskilda boställsfastigheten kan tänkas till- komma. Såsom i den föregående framställningen visats är denna förvalt— ning för närvarande helt lagd i händerna på statliga organ.1 I fråga om de förvaltningsåtgärder av allehanda slag, som av myndigheterna, med stöd av gällande bestämmelser i boställsordningen, arrendeförordningen, förordningen om de allmänna skogarna o. s. v., beslutas och vidtagas, är åt vederbörande församling (pastorat) icke inrymd någon på äganderätte- förhållandet eller eljest grundad vetorätt.2 Givet är å andra sidan, att myndigheterna vid handhavandet av dessa sina förvaltningsbefogenheter icke representera staten såsom fiscus utan handla för tillgodoseende av det ekonomiska ändamål, vartill prästboställena äro anslagna.

På en speciell punkt har emellertid räckvidden av de statliga förvalt- ningsbefogenheterna beträffande prästlönejorden visat sig vara oklar. Frågan gäller, huruvida en församling eller ett pastorat med stöd av ett _mledamot av boställsnämnden skall vara utsedd av kyrkligt-kommunal repre- sentation rubbar icke giltigheten av det anmärkte förhållandet.

2 I regel inhämtas den kyrkliga menighetens yttrande i ärenden av ifrågavarande slag. I praxis förfaras dock i nämnda hänseende med föga följdriktighet. Såsom exempel härå kan nämnas, att ärenden angående fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 & 4 mom. löneregleringslagen remitteras till pastoratens yttranden, medan sådan remiss icke äger rum vid beredningen av de ekonomiskt sett långt belydelsefullarc ärendena rörande själva hushållningsplanernas fastställande

anspråk å äganderätten till en boställsegendom eller rent av oberoende av ett sådant anspråk må kunna resa hinder mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning av boställe eller del därav.

En särskild aktualisering erhöll det förevarande spörsmålet i samband med tillkomsten av den i det föregående omförmälda lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. På sätt framgår av inne— hållet i den proposition nr 197, varmed förslag till nämnda lag förelades 1926 års riksdag, samt riksdagens skrivelse i ämnet den 1 juni samma år, ur 329,1 intogs i nämnda lag icke någon definitiv ståndpunkt till berörda rättspörsmål, som sålunda alltjämt är att betrakta såsom av lagstift- ningen lämnat öppet.

Det föreligger för de sakkunniga icke anledning att inlåta sig på en närmare undersökning av de skäl, som kunna anföras till stöd för den ena eller andra i denna fråga framförda åsikten. Spörsmålet om statens och de kyrkliga kommunernas ställning till prästboställena, där fråga uppkommer om försäljning av sådant boställe eller del därav, är väl, så länge det gällande, i det föregående belysta passivt ofruktbara systemet för förvaltningen av prästlönejorden upprätthålles, av föga mer än teore- tiskt intresse.2 Anses åter utvecklingen bjuda, att den »döda hand», som alltjämt vilar över prästlönejorden, avlägsnas eller, med andra ord, att förvaltningen av denna betydande del av det publika fastighetsbeståndet bringas in i former, i vilka boställena må kunna på ett från nationaleko- nomisk och jordpolitisk synpunkt ändamålsenligare sätt än nu är möjligt disponeras, lärer utan vidare vara klart, att en i sådan riktning omlagd förvaltningspolitik måste räkna med försäljning av prästerliga lönebo- ställen med därtill hörande skogsområden i långt större omfattning än nu äger rum. Blir ett försäljningsförfarande, i enlighet med vad här an- tytts, ett naturligt led i prästlönejordens förvaltning, inställer sig såsom ett oavvisligt krav, att befogenheten att besluta om dylika försäljningar vilar på en oomtvistligt rättslig grund. Att en blivande lagstiftning på ifrågavarande område intager en klar och otvetydig ståndpunkt i den här angivna frågan måste framstå såsom varande av synnerlig vikt.

1 Se nämnda proposition s. 34, 66 och 69 samt andra lagutskottets i riksdagsskrivelsen åberopade utlåtande nr 30. Jfr även innehållet i den vid 1926 års riksdag i andra kam- maren väckta motionen nr 410. "' Under de femton år, under vilka 1910 års boställslagstiftning hittills varit i tillämpning, lärer, enligt vad de sakkunniga inhämtat, endast hava förekommit ett fall av konflikt, var- vid församling motsatt sig en försåljningsåtgärd, som vid den administrativa prövningen ansetts böra genomföras. Ärendet är ännu icke av Kungl. Maj:t slutbehandlat.

den nuvarande

delningen och

AVD. III.

Riktlinjer för en reform av lagstiftningen om prästerskapets avlöning och om förvaltningen av prästlönejorden m. m.

Kap. 1. Löneregleringen.

I avd. II kap. 2 har företagits granskning av det nu gällande syste— met för bestämmandet av prästernas löner sådant detsamma i tillämp— ningen gestaltat sig. Denna granskning, varigenom vissa tydligt fram— trädande olämpor i det nämnda systemet påvisats, har bibragt de sak— kunniga den uppfattningen, att den förnyade reglering av församlings- prästernas löner, som förestår vid utgången av de löpande lönereglerings- perioderna, icke bör grundas på en fortsatt tillämpning av 1910 års löneregleringslag. En ny lagstiftning angående regleringen av präster- skapets löner, byggd på i görligaste mån enhetliga och enkla principer, bör enligt de sakkunnigas mening genomföras att träda i stället för den nu gällande lagstiftningen. I det efterföljande angivas de grunder, vilka vid en sådan ny lagstiftnings genomförande ansetts böra följas.

I sammanhang med beredningen av de på grundvalen av 1910 års prästerliga lönelag verkställda löneregleringarna har, på sätt i det före gående omnämnts 1, företagits en ingående undersökning av den kyrkliga indelningen och organisationen, en undersökning, som i ett betydande an- tal fall lett till förändrad pastoratsindelning och såväl därav som eljest föranledda ändrade föreskrifter angående det antal präster, som an— setts erforderligt för de särskilda pastoraten. Beträffande den sålunda verkställda prövningen av de kyrkliga indelnings— och organisationsfrå— gorna _ vars resultat framgår av de åt s. 73 och 74 här ovan införda tablåerna 7 och 8 —— torde man vara berättigad uttala, att densamma företagits med all den stränghet, som omständigheterna i de särskilda fallen medgivit. I avseende härå kan jämväl erinras om följande. Landets befolkningstal har sedan sekelskiftet stigit med i runt tal en miljon, eller cirka 20 procent av befolkningssiffran år 1900. Enligt av

1 Avd. 11 kap. 2 s. 72 0. f.

socialstyrelsen utförda statistiska undersökningar1 har antalet befatt- ningshavare i ren statstjänst under tidsperioden 1913—1924 ökats med genomsnittligt omkring 14 procent. I fråga om centralförvaltningens tjänstemän är procenttalet ojämförligt högre och har uppgått till icke mindre än 85 procent. Sammanställer man härmed det förut påvisade förhållandet, att antalet ordinarie präster sedan år 1913 icke blott icke ökats utan tvärtom undergått någon minskning, och tager man härjämte i betraktande, att lagstiftningen under de senast gångna årtiondena till— fört jämväl prästerna en avsevärd ökning i deras administrativa ålig- ganden, synes ytterligare stöd kunna hämtas för omdömet, att det av riksdagen vid lönelagarnas godkännande uppställda kravet är en effektiv och grundlig omreglering av den kyrkliga indelningen och organisatio— nen blivit tillgodosett, så långt detta utan alltför hårdhänt ingripande i historiskt hävdvunna förhållanden varit möjligt.

Emellertid torde det vara klart, att en ändring i den kyrkliga indelningen och organisationen även härefter kan på grund av olika orsaker bliva av behovet påkallad. Spörsmål såväl om sammanslagning av pastorat eller uppdelning av sådana som om indragning av präster— liga tjänster eller inrättande av nya måste även i framtiden komma att bliva aktuella. Särskilt med hänsyn därtill, att den nu gällande kyrk— liga indelningen och organisationen blivit bestämd på en så sen tid- punkt som under de två sista årtiondena, torde det kunna antagas, att frågor om förändring därutinnan skola uppstå endast i undantagsfall. De sakkunniga hava förty ansett sig vara berättigade att för de förslag, som av dem framlägges, ävensom vid de ekonomiska beräkningar, som sammanhänga med förslagen, utgå från den nu bestämda kyrkliga in- delningen och organisationen.

Berörda organisation omfattar dels ordinarie och dels extra ordinarie prästerliga befattningar. De ordinarie befattningshavarna äro kyrko- herdar och komministrar. I domkapitelstäderna, med undantag av Visby, benämnes kyrkoherden — om staden består av flera pastorat, kyrko- herden i domkyrkoförsamlingen —- domprost. Domprosten är ledamot av och vice preses i domkapitlet. Visby pastorat är prebende åt bisko- pen i Visby stift. Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm är pastor primarius. Han är ordinarie preses i Stockholms stads konsi— storium. Inom varje kontrakt är en av kyrkoherdarna kontraktsprost. De extra ordinarie prästerliga befattningshavarna äro dels s. k. ständiga adjunkter och dels adjunkter i egentlig mening.

Den ifrågasatta nya lönelagstiftningen kommer att avse samtliga de nämnda kategorierna präster.

I enlighet med förslag av 1929 års kyrkomöte utbytes i det efterföljande benämningen ständig adjunkt mot kyrkoadjunkt.

#1 Sveriges officiella statistik: Befatlningshavare i statens och de större städernas tjänst, deras antal och löneförmåner åren 1919—1924; undersökningen utkommen av trycket år 1925.

Gä/lande av- löningssystem för befatt- ningshavare inom den civila stats- förvaltningen

Under de sista tiotal åren hava nya löneregleringar, byggda på andra principer än de förut gällande, genomförts för flertalet befattningsha— vare inom den civila statsförvaltningen. Det första steget i nämnda hänseende togs genom det av Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 (nr 343) ut- färdade avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegraf— verket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Genom detta för de s. k. kommunikationsverken gällande avlöningsreglemente infördes ett i förhållande till vad förut för dessa verk gällt helt nytt avlönings— system, vars huvudgrunder äro följande.

De förut för kommunikationsverken förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen _ såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför, beklädnad in natura eller beklädnadsersättning, sportler och andra extra inkomster 111. in. _ hava i allmänhet borttagits.. För det stora fler- talet ordinarie tjänstemän inom samtliga de fyra verken har fastställts en gemen- sam löneplan, upptagande erforderligt antal lönegrader med visst antal löneklasser inom varje lönegrad och med särskilda inom varje löneklass för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp. Den förutvarande fördelningen av avlöningen i »lön» och »tjänstgöringspenningar» har avskaffats och i stället införts särskilda tjänstledighets- avdrag till reglerande av vad en tjänsteman i regel skall avstå vid ledighet eller uppbära under vikariat. I särskild tjänsteförteckning har fastställts den lönegrad, till vilken en var befattning bör hänföras. De orter, där tjänstemännen äro place- rade, fördelas å de i löneplanen angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek. Den till ett enda belopp för år fastställda lönen utbetalas med en tolftedel månadsvis i efterskott (varvid emellertid en viss övergångsanordning medgivits). Såsom huvudregel gäller, att tjänsteman vid till— trädande av viss befattning erhåller lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för den orts- grupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd. Uppflyttning till högre löne- klass inom vederbörande lönegrad är avsedd att ske vid ingången av kalenderkvar— talet näst efter det, under vilket stadgad tjänstetid i den lägre löneklassen tillända- gått, i stället för, såsom förut, vid början av nästföljande kalenderår. För begag- nande av tjänstebostad skall ersättning i viss ordning erläggas genom avdrag å lönen.. Avdragets storlek skall i vissa fall bestämmas av en för verken gemensam bostads- nämnd. Under vissa förutsättningar kunna därjämte särskilda ersättningar utgå, såsom kallortstillägg m. m. Vid fastställande av lönerna har till utgångspunkt tagits det prisläge, som, att döma av stegringen i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande ibörjan av 1920-talet, därvid emellertid förutsattes, att en reduktion av dyrtidstillägget, i förhållande till vad för statens övriga befattningshavare skulle gälla, komme att vid- tagas för 'de nämnda fyra verkens personal. En sådan reduktion av dyrtidstillägget har också kommit till stånd på det sätt, att till tjänstemän vid kommunikationsver- ken utgår dyrtidstillägg efter ett 18 enheter lägre procenttal än det, efter vilket dyr— tidstillägg till befattningshavare, vilka icke fått sina löner nyreglerade, beräknas. Att märka är dock, att, under det dyrtidstillägg för oreglerad avlöning icke beräknas å högre belopp än 650 kronor i månaden, dyrtidstillägg för nyreglerad avlöning utgår å belopp av högst 800 kronor i månaden.

I anslutning till det för kommunikationsverken gällande avlönings- reglementet och lika med detta innehållande systemets huvudgrunder har sedermera uppgjorts det den 22 juni 1921 (nr 451) utfärdade avlö—

ningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Sistberörda avlö— ningsreglemente med däri sedermera företagna ändringar har, enligt sär— skilda därom meddelade beslut, kommit i tillämpning jämväl för, bland andra, följande personalgrupper: domänstaten, tullstaten, hospitalssta— ten, riksdagens verk, utrikesrepresentationen, befattningshavare vid läns- styrelserna och tjänstemännen vid domkapitlens expeditioner.

Genom antagandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente och överförandet enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921 av det förra reglementets huvudgrunder å andra grenar av den civila statsförvalt— ningen har förverkligats en strävan från statsmakternas sida att i gör- ligaste mån vinna enhetlighet, enkelhet och överskådlighet i avseende å avlöningsförhållandena. De avlöningsbestämmelser, som förut gällt för olika grenar av statsförvaltningen, hade haft att uppvisa betydande skiljaktigheter såväl beträffande själva avlöningsbeloppen för likvärdiga eller jämförbara tjänster som beträffande lönesystemens natur och inre sammanhang. Skiljaktigheten mellan lönesystemen hade också, enligt vad erfarenheten visat, givit anledningar till ständiga slitningar mellan olika grupper av statstjänare. De nya gemensamma avlöningsbestäm- melserna äro ägnade att förebygga dylika slitningar, liksom ock genom den införda likformigheten i avlöningsförhållandena åtskilliga andra olä— genheter, som följt med de förra skiljaktigheterna, blivit undanröjda.

Då det nu gäller att fatta ställning till grunderna för en ny lagstift- ning angående reglering av prästerskapets avlöning, uppstår osökt den frågan, huruvida icke de huvudprinciper, som enligt vad ovan nämnts vunnit tillämpning vid de nya löneregleringarna för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen och vilka principer kunna förutsättas väsentligen bliva gällande även för framtiden, kunna överföras på det prästerliga avlöningssystemet. De sakkunniga syfta härvid närmast på den utformning av nämnda principer, som kommit till stånd genom av— löningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) med de däri sedermera före— tagna ändringarna, främst genom kungl. kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270). Då det centrala i sagda avlöningsreglemente är själva löneplanen med dess lönegrader, löneklasser ( ålderstillägg) och dyrortsgrupper, kom- mer den ovan uppställda frågan att i första hand besvaras med hänsyn till berörda löneplan.

På sätt framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för hu- vudgrundsatserna i 1910 års lag om prästerskapets avlöning, togs under förarbetena till lagen i övervägande, huruvida icke i fråga om präst- lönernas beräkning och sättet för deras fastställande det nya lönesyste- met kunde byggas på samma grunder, som dåmera i allmänhet tilläm- pades vid bestämmande av löner för statens ämbetsmän med de kon— tanta lönebeloppens fördelning i lön, tjänstgöringspenningar och ålders-

Möjligheten att vid regle- ring av prästerska- pets avlöning tillämpa det civila avlö— ningsregle- mentets huvudprinci- per.

tillägg. Denna tanke avvisades emellertid av skäl, som angivas i före- dragande departementsehefens ovan (s. 49 0. f.) intagna anförande till statsrådsprotokollet i det föreliggande ärendet.

Det giltigaste av de åberopade skälen mot det prästerliga avlönings— systemets lämpande efter det civila avlöningssystemet — vilka skäl måste anses hava aktualitet även efter den omläggning av det sistnämnda sys- temet, som under de senare åren skett är onekligen det, som samman- hänger med den bristande likformigheten i den kyrkliga indelningen och organisationen. Ehuruväl i sammanhang med genomförandet av 1910 års prästerliga lönelagstiftning åtskilligt åstadkommits till utjämnande av berörda olikformighet, förefinnas fortfarande högst betydande skilj— aktigheter, vilka föranleda till avsevärda ojämnheter i arbetsbelastningen för olika till samma grad hörande prästerliga tjänster. Att genom för- ändrad pastoratsindelning och indragning eller inrättande av nya präs— terliga tjänster, med eller utan sammanhang med en förändring i indel— ningen, åstadkomma en fullständig utjämning i nämnda hänseende torde icke vara möjligt.

Av grunder, som förut i detta betänkande framförts, kan dock den anmärkta ojämnheten i arbetsbelastningen för olika prästerliga tjänster icke motivera en individuell lönereglering av varje särskild tjänst med därav betingade ingående undersökningar och matematiskt noggranna av- vägningar av alla de olika förhållanden, som ansetts böra öva inflytande på löneutmätningen. Det synes de sakkunniga uppenbart, att man i den gällande löneregleringslagen alltför mycket bortsett från vanliga löne— regleringsprinciper och i alltför hög grad tillmätt den antagna ojämnhe- ten i arbetsbördan betydelse i lönedifferentierande hänseende. Å andra sidan medför emellertid ett avsteg från systemet med individuella löne— regleringar för varje särskild tjänst ingalunda med nödvändighet, att alla komministers- resp. kyrkoherdetjänster skola i lönehänseende bliva fullt jämställda. Till frågan, huruvida den faktiskt bestående och till synes oundvikliga olikformigheten i den kyrkliga indelningen och orga— nisationen och den därav föranledda ojämnheten i arbetsbelastningen för de olika tjänsterna inom samma grad i större eller mindre mån bör till- mätas betydelse i lönedifferentierande hänseende, återkomma de sakkun— niga längre fram i detta kapitel. Här må endast framhållas, att därest man vid undersökningen härom skulle finna, att en indelning av tjäns— terna i två eller flera grupper (tjänsteklasser) med olika lön för varje sådan grupp bör äga rum, en sådan indelning icke strider mot de löne- regleringsgrunder, som följts i det civila avlöningsreglementet. En dy- lik gruppindelning förekommer jämväl beträffande tjänster inom ett flertal grenar av den civila statsförvaltningen, därvid de olika grupperna inordnats under olika lönegrader i löneplanen. Att även vid en grupp- indelning av de prästerliga tjänsterna en motsvarande inordning under: lämpliga lönegrader kan ske är självfallet.

En synnerligen anmärkningsvärd brist i det nuvarande prästlönesyste- met är frånvaron av en generell anordning med lönetillskott i form av ålderstillägg. En sådan anordning har, på sätt framgår av departements— chefens ovan anmärkta anförande till statsrådsprotokollet, icke ansetts förenlig med den av 1910 års lönelag åtminstone formellt intagna stånd— punkten, att prästerskapets avlöning skall vara i första hand ett de sär- skilda pastoratens åliggande. Godkännes emellertid det av de sakkun- niga i kap. 2 här nedan framlagda förslaget till. finansiering av präst- lönerna —— enligt vilket förslag de kontanta lönerna till samtliga rikets församlingspräster skola betalas ur kyrkofonden — varder varje hinder undanröjt för införande även i prästlönesystemet av ålderstillägg i den form, som genom uppdelning av den civila löneplanens lönegrader i löneklasser antagits. Beträffande ålderstilläggens nuvarande storlek i de olika lönegraderna eller, annorledes uttryckt, skillnaden i avlöning för de olika löneklasserna hänvisas till den civila löneplanen, sådan den ut- formats i kungl. kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270).

Den nu gällande civila löneplanen upptager inom varje löneklass sär— skilda för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp, och fördelas de orter, där tjänstemännen äro placerade, å de i löneplanen angivna ortsgrupper- na, till antalet sju, med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostna- dernas storlek. De olika ortsgrupperna betecknas i löneplanen med bok- stäverna A—G, därvid A utmärker billigaste ort, varest ortstillägg ej utgår, och G dyraste ort. Ortstilläggen utgå med fixa, i förhållande till lönen inom de olika lönegraderna stigande belopp. Ortstilläggets maxi— mibelopp utgör 240 kronor för näst billigaste ortsgrupp med tillägg av ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp, så att detsamma å dyraste ort uppgår till 1 440 kronor. I övrigt hänvisas även i denna del till kungl. kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270).

Den omförmälda anordningen med olika lön för olika ortsgrupper har motiverats av det allmänt erkända behovet att anpassa avlöningen efter de på olika orter växlande levnadskostnaderna. En ansats i denna rikt- ning har även tagits i 1910 års prästerliga lönelag, i det bland de förhål— landen, som ansetts motivera det särskilda lönetillägget enligt 4 © i be- rörda lag, angivits i första hand synnerligen höga levnadskostnader 1 or— ten. Det synes emellertid självklart, att även för prästernas del behov föreligger att i samma omfattning som för de civila befattningshavarna skett lämpa lönen efter de växlande levnadskostnaderna. Det torde jäm- väl finnas skäl för att härvid, för vinnande av överskådlighet och enhet- lighet i lönesystemet, följa samma grunder som dem, vilka tillämpas i den civila löneplanen.

På grund av vad sålunda anförts komma de förslag beträffande lönereglering för prästerna, som av de sakkunniga framläggas, att anpassas efter det nu gällande civila avlöningsreglementets löneplan. En följd härav blir, att avlöningsbeloppen komma att lämpas efter den pris-

Det civila av- Iäningaregle- mentet före- mål för om-

ctr-betning.

nivå, som, att döma av levnadskostnadernas stegring under åren när— mast före världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. Den från och med den 1 maj 1930 till prästerna utgående provisoriska tilläggslönen kommer att bortfalla, lik- som ock det reducerade dyrtidstillägg, som prästerna efter tillgodonju— tande av sagda tilläggslön skola äga uppbära, kommer att i avseende å sina grunder bringas i full överensstämmelse med vad som därutinnan är eller kan varda gällande för de civila befattningshavare, som fått sina löner nyreglerade.

I vad mån även andra delar av det civila avlöningsreglementet kunna vinna tillämpning å det prästerliga avlöningssystemet än själva lönepla— nen, kommer att undersökas i sammanhang med behandling av de sär- skilda frågor, som stå i samband med löneregleringen.

Genom en tillämpning i möjligaste mån av det civila avlöningsregle— mentets huvudgrunder å de prästerliga avlöningsförhållandena synas av- sevärda fördelar kunna uppnås. Först och främst vinnes härigenom den enkelhet, enhetlighet och överskådlighet, som det nu gällande lönesyste— met i så hög grad saknar. Genom en generell tillämpning även på präs- ternas löner av anordningen med dels åldersklasser inom de olika löne— graderna och dels dyrortsgrupper vinnes vidare möjlighet att utmäta lönerna efter rättvisare grunder än nu är förhållandet. Härjämte ligger för prästernas vidkommande en betydelsefull fördel däri, att de erhålla sin bestämda plats på löneschemat och komma att placeras i lönegrader motsvarande dem, som fastställts för statens tjänstemän. Denna omstän— dighet innebär i viss mån en garanti för att, när sådana ändringar i löne- planen vidtagas, som föranleda löneförhöjning för de med prästerna jäm— förbara tjänstemannagrupperna, en motsvarande löneförhöjning skall komma även prästerna till del.

I fråga om det civila avlöningsreglementet bör emellertid i detta sam- manhang anmärkas, att detsamma för närvarande är föremål för omar- betning av en av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1928 tillsatt kommitté, benämnd 1928 års lönekommitté. Åt denna kommitté, vars till— sättande motiverades i ett av statsrådet och chefen för finansdeparte— mentet till statsrådsprotokollet nämnda dag avgivet yttrande, har läm- nats i uppdrag i första hand att verkställa utredning och avgiva förslag i avseende å dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta löne- och pensions- beloppen. Härjämte har åt kommittén uppdragits dels, med hänsyn till önskvärdheten att en avveckling av dyrtidstilläggen kunde förbindas med ett genomförande av löneregleringar för de personalgrupper, som ännu icke fått sina löner reglerade, bland dem lärarna vid olika slag av läroanstalter av statlig eller kommunal natur, att verkställa utred— ning och avgiva förslag beträffande ännu återstående mera omfattande löneregleringsfrågor och dels, i anledning av åtskilliga mot avlönings-

reglementet framställda anmärkningar, att företag-a revision av de gäl— lande avlöningsförfattningarna.

Ehuruväl sålunda hela det civila avlöningsreglementet är föremål för revision, torde denna omständighet dock i ingen mån förringa giltig— heten av de skäl, som av de sakkunniga anförts beträffande lämpligheten av att anpassa den nya löneregleringen för prästerna efter det nämnda avlöningsreglementets löneplan, sådan densamma för närvarande är gäl— lande.

Det torde nämligen kunna förutsättas, såväl att den omförmälda revi- sionen icke kommer att medföra något avsteg från den genom det nu gällande reglementet godkända huvudprincipen om en enhetlig löneplan för samtliga de tjänstemannagrupper, som komma att falla under regle- mentet, som ock att även efter revisionens genomförande lönerna inom planens olika lönegrader komma att varda differentierade genom ålderstillägg (löneklasser) och med hänsyn till olika dyrortsgrupper. Hur den blivande löneplanen i övrigt kommer att gestalta sig vare sig i av— seende å lönegradernas, löneklassernas och dyrortsgruppernas antal eller beträffande de nya lönebeloppens storlek, därom kunna de sakkunniga helt naturligt icke göra något uttalande i vidare mån, än att det må fram- hållas, att föredragande departementschefens ovanberörda uttalande till statsrådsprotokollet vid lönekommitténs tillsättande giver anledning till det antagandet, att i fråga om lönebeloppens storlek efter dyrtidstilläg- gens upphörande några större avvikelser från nu utgående sammanlagda löneförmåner icke komma att företagas. Givet är, att efter genomföran— det av den igångsatta revisionen av det civila av]öningsreglementet de av de sakkunniga framlagda förslagen beträffande lönereglering för präs— terna, vilka förslag grunda sig å avlöningsreglementets ännu gällande avfattning, måste undergå omarbetning för att komma i överensstäm— melse med reglementet i dess blivande gestaltning. Med hänsyn även till vad ovan nämnts angående den väntade innebörden av revisionen av reglementet, torde en sådan omarbetning kunna ske utan större svårig- het och utan att några rubbningar av principiell art eller överhuvud ta— get av större omfattning behöva företagas i de sakkunnigas förslag-

A. Avlöning till kyrkoherdar och komministrar.

Vid den granskning av det nuvarande prästerliga avlöningssystemet. som i det föregående 1 verkställts, hava de sakkunniga funnit, att en viss skillnad i lönehänseende mellan kyrkoherdar och komministrar till för- män för de förra får anses vara med rättvisa och billighet överensstäm— mande. Rörande skälen härför hänvisas till den föregående framställ- ningen. Här må såsom ett ytterligare skäl åberopas det förhållandet, att komministrarna städse i lönehänseende, åtminstone generellt

Allmänna grunder för lönernas be— stämmunde. Olika lön för kyrkoherdar och kommi-

nistrar.

Bära alla kyrkoherdar res-p. kommi- nistrar haru,

lika lön?

Skäl för lika- lönsprincipen.

taget, varit ställda efter kyrkoherdarna, ett förhållande, som visserligen icke i och för sig är av avgörande betydelse, men som dock måste anses giva ökad giltighet åt de för den ifrågavarande lönedifferentieringen åberopade principiella skälen. Det synes de sakkunniga, som om, då från, prästerligt håll yrkande framkommit om i allmänhet lika lön för kyrko— herdar och komministrar, man bortsett från den skillnad mellan de olika tjänsterna, som obestridligen föreligger, och som om man närmast avsett att genom likalönsprincipens genomförande få borteliminerade de svå— raste olägenheterna för en del präster av det nuvarande befordringssy- stemet. Att emellertid på löneregleringsvägen söka undanröja verknin- garna av ett, med rätt eller orätt, felaktigt ansett befordringssystem torde icke kunna ifrågakomma. Löneregleringen bör genomföras särskilt för sig och utan hänsyn till ordningen för de prästerliga tjänsternas till— sättande.

Det nya löneregleringssystemet bör, såsom ovan framhållits, icke grun— da sig på individuella löneregleringar för varje särskild tjänst. Det gäller nu att undersöka, huruvida i motsats till den till ytterlighet drivna lönedifferentiering, som följer med sådana individuella löneregleringar, bör inom ramen för det civila avlöningsreglementets löneplan genom— föras en fullständig nivellering av lönerna för kyrkoherdar resp. kom- ministrar, eller om likväl allt fortfarande en viss differentiering av lö— nerna inom de båda graderna, ehuru i mindre omfattning än vad nu är fallet, bör bibehållas.

Ett lönesystem med lika lön såväl för alla kyrkoherdar som för alla komministrar bleve givetvis synnerligen enkelt, då vid ett sådant system icke behövde förekomma någon prövning i större eller mindre omfattning av arbetsbelastningen för olika tjänster eller av andra omständigheter, till vilka vid en differentiering av lönerna, denna må göras större eller mindre, hänsyn måste tagas. Genom ett generellt stadgande i löneregle- ringslagen om vad en kyrkoherde resp. komminister skulle uppbära i lön— vore hela löneregleringsfrågan löst, såvitt själva löneutmätningen angår- De fördelar, som härav skulle följa i jämförelse särskilt med det nuva— rande systemet med dess tids— och kostnadsödande undersökningar och avväganden beträffande varje särskild tjänst, torde ligga i öppen dag. Men frånsett det att likalönsprincipen skulle medföra en- kelhet i lönesystemet en synpunkt, som, hur eftersträvansvärd den än är vid alla löneregleringar, dock icke kan vara ensamt eller ens hu- vudsakligen avgörande i nu ifrågavarande hänseende —— kunna även vissa andra skäl, som äro av större betydelse, anföras, vilka tala för den nämn- da principens genomförande.

I detta hänseende må anföras, att alla kyrkoherdar resp. komministrar fullgöra ett arbete av jämförelsevis ensartad natur. De särskilda tjäns— terna inom de olika graderna kunna därför icke utan fog sägas vara i huvudsak likvärdiga. Och likvärdiga tjänster inom statsförvaltningen

pläga i lönehänseende i allmänhet behandlas lika. Väl är olikformig- heten mellan pastoraten stor, och med hänsyn härtill ställas förvisso olika krav på olika präster, de må vara kyrkoherdar eller komministrar. Men en motsvarande olikhet föreligger även beträffande eljest likvärdiga tjän- ster på statsförvaltningens område, utan att dock därav ansetts böra följa olikhet i lönehänseende. Det bör ock framhållas, att vid genom- förandet av den nuvarande kyrkliga indelningen och organisationen man genom ändring i pastoratsindelningen och anställande i de större pasto— raten av en eller flera präster vid sidan av kyrkoherden i avsevärd mån åstadkommit utjämning i arbetsbelastningen. Möjlighet torde finnas att genom att gå vidare på denna väg vinna en ytterligare utjämning i be— rörda hänseende. Vidare må i förevarande sammanhang anföras, att måt— tet av den enskilde prästens arbetsbelastning, om man bortser från de honom författningsenligt åliggande göromålen, högst väsentligt påverkas av hans individuella läggning. Vid prästens tjänsteutövning, vilken kan sägas i viss mån ligga på ett annat plan än andra tjänstemäns, spela åt— skilliga ovägbara faktorer in. Det är förty förenat med större svårighet att för prästernas vidkommande uppställa några objektiva normer för beräkning av arbetsbelastningen, än då det gäller att göra en motsva- rande beräkning för andra tjänstemän. Även denna omständighet kan giva ett Visst stöd för det rättmätiga i att man, för undvikande av de antydda svårigheterna, med bortseende från de faktiskt bestående olik— heterna i arbetsbelastningen bestämmer en lika lön för alla tjänster i samma grad.

Trots vad sålunda kan anföras till förmån för en fullständig nivelle- ring av lönerna inom vardera tjänstegraden, hava de sakkunniga stan- nat för den uppfattningen, att en sådan lönenivellering icke bör vid den nya löneregleringen genomföras.

Till en början bör det framhållas, att rent allmänt sett det knappast kan vara lämpligt att i lönehänseende likställa alla tjänstemän inom de stora grupper, om vilka det här är fråga. Kyrkoherdarnas antal upp- går till inemot 1400, och komministrarnas antal närmar sig 900. Knap- past inom någon gren av statsverksamheten finnas så stora tjänsteman— nagrupper av samma kvalifikationer som dem prästerna äga eller jäm- förbara med dem. Genom tillämpning i full omfattning av likalönsprin— cipen skulle alla kyrkoherdar vara så gott som alldeles utestängda från möjligheten att uppnå en bättre ekonomisk ställning än den, som följer med den en gång förvärvade tjänsten. Och vad komministrarna angår skulle liknande förhållanden inträda även för dem av dessa, som av en eller annan anledning icke komme att vinna befordran till kyrko- herdetjänst. Man kan icke underlåta hysa en viss farhåga för att den inskränkning i befordringsmöjligheterna, som likalönsprincipen sålunda skulle medföra, komme att verka till förminskande av den enskilde präs— tens nit och ansträngningar i tjänsteutövningen och till hämmande av

Viss olikhet i lönerna bör uppehållas. Skälen härför.

Grunder för . lönedifferen- .tt'en'ngen.

hans håg att genom fortsatta studier eller på annat sätt ytterligare kva- lificera sig för sin ansvarsfyllda uppgift.

Man må emellertid hysa vilken uppfattning som helst om de nyss- nämnda synpunkternas betydelse i det hänseende, varom nu är fråga. Oemotsägligt är dock, att —— trots de organisatoriska åtgärder, som redan vidtagits eller kunna komma att vidtagas till utjämning av arbetsbördan för olika prästerliga tjänster —— så stora skiljaktigheter i avseende å ar- betsmängden och det med tjänsten förenade ansvaret, grundade på rent objektiva förhållanden, dock alltjämt komma att bestå, att det skulle leda till ett icke tillfredsställande resultat, om man vid den förestående regleringen av prästernas löner helt bortsåge från desamma. Att man härvidlag icke kan såsom mål uppställa vinnandet av en absolut rätt- visa, har i annat sammanhang framhållits. Man måste nöja sig med att söka uppnå ett sådant lönesystem, som, utan att principen om enkel- het i avseende å löneärendenas behandling uppgives, dock garanterar en relativ rättvisa vid bestämmandet av lönerna för de olika prästerliga tjänsterna. '

Vid de på grundvalen av 1910 års lag om prästerskapets avlöning verk— ställda individuella löneregleringarna har man enligt föreskrifter i la— gen rättat lönernas storlek i första hand efter de olika pastoratens folk— mängd och areal. Grunden härför har varit, att man trott sig på detta sätt vinna allmängiltiga måttstockar för beräkning av den med de olika tjänsterna förenade arbetsbördan. Såsom ytterligare bestämmande fak- torer i detta hänseende hava i lagen angivits bland andra sådana omstän— digheter som prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet.

Skall vid en ny lönereglering, såsom skäligt och rättvist synes vara, en viss differentiering av lönerna för kyrkoherde- resp. komministerstjäns- terna genomföras efter den växlande arbetsbördan, uppstår frågan, hu— ruvida vid beräkning av denna arbetsbörda samma grunder kunna följas som de i 1910 års avlöningslag angivna.

Vad då först pastoratens folkmängd angår torde det vara ställt utom tvivel, att densamma har den största betydelsen i berörda hänseende. Sä- kert är, att ett pastort med 8000 å 10 000 eller flera invånare i allmän- het ställer större krav på sin kyrkoherde än ett pastorat, där folkmäng- den icke uppgår till 2 000, och detta oavsett att kyrkoherden i det större pastoratet kan hava en eller flera medhjälpare. Vad sålunda sagts gäl— ler i viss mån även i fråga om komministrarna. Normgivande för den ifrågasatta lönedifferentieringen bör förty vara, i första hand, pastora- tens folkmängd.

Arealens betydelse för arbetsbelastningen torde däremot numera icke vara så stor, att densamma bör upptagas såsom generell grund för löne— differentieringen. Det är ingalunda visst, att det prästerliga arbetet i

165 ett vidsträckt pastorat är av större omfattning eller eljest mera krävande än i ett pastorat med mindre areal. Fall kunna emellertid förekomma, då ett pastorats större ytvidd kan verka till ökande av den prästerliga tjäns- tens svårskötthet. I den mån så är förhållandet i någon högre grad, bör vid lönedifferentieringen hänsyn tagas även härtill. Icke heller dupli- kationsskyldigheten torde böra i varje fall medföra ökad lön. Överhu- vud taget torde man vid angivandet i en ny löneregleringslag av de fak- torer, till vilka vid lönedifferentieringen hänsyn skall tagas, höra i stör— sta mån undvika detaljerade föreskrifter. Undantag härutinnan bör göras endast för pastoratens folkmängd, vilken, enligt vad ovan anförts, i första hand bör tillmätas betydelse i ifrågavarande hänseende. De om— ständigheter, som skola inverka på kyrkoherde— och komministerslönerna i förhållandet mellan resp. befattningshavare inbördes, torde lämpligen kunna angivas sålunda: pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter. Sker bestämman— det efter dessa grunder, har man fullt fria händer att vid lönedifferen- tieringens genomförande enligt den klassificering av tjänsterna, varom nedan förmäles, taga hänsyn till samtliga sådana rent objektiva omstän- digheter, som kunna anses böra föranleda, att den ena tjänsten i löne- hänseende sättes före den andra.

Sedan sålunda grunderna angivits för den lönedifferentiering inom kyrkoherde— och komministersgraderna, som ansetts böra äga rum, hava de sakkunniga att fatta ståndpunkt till spörsmålet, hur långt lönediffe— rentieringen bör drivas. Efter övervägande av olika sätt att lösa den nämnda frågan hava de sakkunniga stannat vid att föreslå en indelning i avlöningshänseende av kyrkoherdetjänsterna i fyra och av komminis- terstjänsterna i tre tjänsteklasser. Några principiella skäl för just nämn- da antal klasser kunna icke anföras. Vilket antal man än väljer, blir indelningen dock alltid i viss mån godtycklig. Då emellertid det bli- vande lönesystemet, såsom de sakkunniga förut framhållit, bör präglas i görligaste mån av enhetlighet och enkelhet, torde klassantalet för varje fall böra sättas lågt. Att klassantalet satts lägre för komministrar-na än för kyrkoherdarna har synts motiverat utom annat därav, att växling- arna i arbetsbördan inom komministersgraden icke kunna antagas vara så stora som inom kyrkoherdegraden. Det synes vara möjligt att inom ra- men av de föreslagna klassantalen genomföra den lönedifferentiering, som må anses erforderlig för uppnående av så stor rättvisa vid löneutmätning- en, som man överhuvud taget kan fordra av lönesystemet. Av tjänste- klasserna torde för vardera kategorien präster den lägsta böra betecknas såsom tjänsteklass 1.

Vad härefter angår det antal tjänster, som skall hänföras till de olika tjänsteklasserna, är detta i första hand en fråga av ekonomisk innebörd. Ju flera tjänster, relativt sett, som placeras i de högre tjänsteklasserna,

Iy'ämiemas indelning o' tjänsteklasser.

desto högre komma totalutglftema för prästerskapets avlöning att bliva. I sista hand måste även bestämmandet härav bliva en i någon mån god- tycklig sak. En viss ledning för bestämmandet synes man dock kunna erhålla av de enligt 1910 års lönelag fastställda löneregleringarna. En- ligt den i kammarkollegiet år 1927 uppgjorda, här ovan å s. 76 intagna tablå 9 hava av rikets samtliga kyrkoherdar, beräknade till ett antal av 1 368, 486 en reglerad lön under 5000 kronor, 661 en reglerad lön av 5 000 ——6 499 kronor, 105 en reglerad lön av 6500—7999 kronor och 116 en lön av 8000 kronor eller däröver. Uttryckt i avrundade bråktal kommer på den första gruppen 41512, på den andra gruppen 5/12 samt på vardera av den tredje och den fjärde gruppen 1,52 av hela antalet kyrkoherdar. Den motsvarande för _komministrarna uppgjorda tablå 10, intagen å s. 77 här ovan utvisar, att av dessa, vilkas antal upptagits till 853, 416 eller ungefär 2/l hava en reglerad lön under 3500 kronor, 222 eller ungefär 1/i en reglerad lön av 3500—4499 kronor och 215 eller likaledes ungefär 1/i en reglerad lön av 4500—5000 kronor. Med utgångspunkt från de nämnda siffrorna och med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av klass— indelningens genomförande hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att av kyrkoherdetjänsterna i riket högst 1/12 skall hänföras till vardera av tjänsteklasserna 4 och 3, högst 5/12 till tjänsteklass 2 samt återstoden till tjänsteklass 1 och att av komministerstjänsterna högst % hänföres till vardera av tjänsteklasserna 3 och 2 samt återstoden till tjänsteklass 1. Bestämmelse om de angivna proportionerna mellan tjänsteklasserna torde böra upptagas i den blivande nya löneregleringslagen.

Det må emellertid bestämt framhållas, att det ingalunda förutsättes, det man vid klassindelningens genomförande skall schablonmässigt följa de nu gällande löneregleringarna på sådant sätt, att desamma utan vi— dare läggas till grund för de olika tjänsternas inrangerande under en lägre eller högre tjänsteklass. Tvärtom bör det antagas, att vid den klassindelningen föregående prövningen -— vilken ju skall ske efter grun- der, som lämna rum för ett betydligt friare bedömande än den nuva— rande lönelagen tillstädjer _ åtskilliga förskjutningar av tjänster från en av de ovan angivna lönegrupperna till en annan skola befinnas nö- diga.

Det torde vara givet, att tjänsternas placering i de särskilda tjänste— klasserna enligt de grunder ovan angivits skall ankomma på Kungl. Maj:t. Det lärer vidare ligga i sakens natur, att till grund för en dylik klassificering bör i första hand läggas ett av vederbörande domkapitel »— vart och ett beträffande de ordinarie prästerliga befattningarna inom resp. stift _— uppgjort förslag, enligt vilket alla tjänster må upptagas å särskild förteckning i den ordning, i vilken desamma anses, efter nyss berörda huvudgrunder, böra äga företräde i lönehänseende 1. Lämpligen

1 Därest domkapitlet skulle finna vissa tjänster likvärdiga, synas dessa kunna i försla- get upptagas som en grupp utan gradering av tjänsterna inbördes.

torde härvid kunna så förfaras att, sedan de här åsyftade förteckningar- na jämte domkapitlens därvid fogade yttranden inkommit till Kungl. Maj:t, en förberedande behandling av förslagen äger rum inom eckle— siastikdepartementet. Denna beredning synes böra gå ut på verkstäl— lande av en preliminär utskiftning mellan stiften av det antal tjänster i varje tjänsteklass, som skäligen bör tillkomma ett vart av stiften. I första hand måste härvid komma under bedömande, huruvida och i rad mån den allmänna, i lag fastställda proportionen mellan klasserna må kunna jämväl mellan stiften inbördes bibehållas. Att vissa jämkningar härutinnan skola befinnas nödiga att företaga synes vara uppenbart. Över det sålunda upprättade förslaget till preliminär tjänsteklassindel— ning torde härefter domkapitlens förnyade yttranden böra inhämtas. Någon periodiskt återkommande allmän omklassificering av tjänsterna torde icke böra ifrågakomma. Om efter den en gång verkställda klass- indelningen förändrade förhållanden beträffande ett visst pastorat anses böra föranleda, att en eller flera av prästtjänsterna i pastoratet hänföras till annan tjänsteklass än den förut för dem bestämda, synes den erfor— derliga omklassificeringen för varje fall kunna verkställas vid inträffad vakans å tjänsten. En uppflyttning av en tjänst i högre tjänsteklass bör kunna äga rum även utan att tjänsten är vakant. Då för uppflyttningen erfordras, att samtidigt rum inom den högre tjänsteklassen finnes ledigt, kan eventuellt med uppflyttningen komma att anstå till dess vakans in— träder å en annan tjänst, vars nedflyttning i en lägre tjänsteklass an- ses böra företagas. Då enligtde sakkunnigas förslag högst viss bråkdel av samtliga kyrkoherde— och komministerstjänster skall hänföras till en var av de högre tjänsteklasserna, finnes möjlighet att redan vid den första klassindelningens genomförande lämna något eller några rum i dessa klasser lediga att disponeras vid sedermera inträdande behov av uppflyttning av tjänster, som tillhöra en lägre tjänsteklass.

Då enligt de sakkunnigas förslag den ifrågasatta nya löneregleringen för prästerna skall grunda sig å det civila avlöningsreglementets löne- plan, bör bestämmandet av de lönegrader, i vilka kyrkoherde- och kom— ministerstjänsterna med iakttagande av de föreslagna tjänsteklasserna skola placeras, ske efter samma grunder, som följts vid motsvarande pla- cering av de civila befattningshavarna. Härav följer, att de avlönings- belopp, som enligt löneplanen varda för prästerna bestämda, skola inbe- gripa även värdet av dem eventuellt tillkommande avlöningsförmåner in natura. Lönesystemet för prästerna blir således ett bruttolönesystem.

Av de naturaförmåner, som för närvarande tillkomma de ordinarie prästerna, är förmånen av fri bostad den förnämsta. Enligt 11 $ 2 mom. i 1910 års löneregleringslag, skall denna förmån, som i 1 % samma lag i princip tillerkänts alla kyrkoherdar och komministrar, beredas ge-

Brutto/öns- system.

Eventuella naturaför- månar och deras én- verkan på lönerna.

Rätt. till tiänstebostad.

Prästerliga småbruk.

nom upplåtelse till dem av prästgård enligt bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning. Det förutsättes emellertid i berörda lagrum, att på grund av särskilda. omständigheter hinder kan möta mot dylik upplåtelse, och stadgar lagrummet för sådant fall, att det åligger pastoratet att till ve- derbörande tjänstinnehavare, där icke bostad, varmed tjänstinnehavaa ren åtnöjes, eljest av pastoratet beredes honom, gälda hyresersättning med belopp, som av Konungen med hänsyn till i orten rådande föl-hål» landen prövas skäligt. På grund av detta stadgande uppburo ecklesia— stikåret 1926—1927 179 ordinarie präster hyresersättning, växlande för kyrkoherde mellan högst 2400 kronor och lägst 900 kronor och för kom- minister högst 1800 kronor och lägst 500 kronor, till vilka belopp kom— mit dyrtidstillägg efter då gällande grunder.1

Det kan naturligtvis icke ifrågakomma att i en ny ]önelagstiftning frångå den omförmälda anordningen, att med ordinarie prästerlig tjänst skall vara förenad tjänstebostad, som skall tillhandahållas prästen av pastoratet. I avseende härå vilja de sakkunniga framhålla angelägen— heten därav, att i de pastorat, i vilka av en eller annan anledning präst- gård till kyrkoherde eller komminister ännu icke anordnats, ehuru möj- lighet därtill finnes, prästgård med det snaraste bringas till uppförande. I sådana pastorat, där bostad beretts prästerna genom upplåtelse till dem av boställsvåningarf, torde genom den nya lagstiftningen åt dessa boställsvåningar böra beredas en legaliserad ställning sålunda, att de varda såsom bostad åt prästerna likställda med prästgårdarna. Även de pastorat, vilka på grund av olika omständigheter skäligen icke kunna för— pliktas uppföra prästgård och vilka dock icke anordnat boställsvåningar åt pastoratets präster, torde böra genom lagstiftningen tillförbindas att. anskaffa bostad antingen i pastoratet självt tillhörande byggnad eller ge— nom förhyrning för längre tid. Genom ett ordnande av bostadsfrågan på något av nu antydda sätt skulle det endast i sällsynta undantagsfall och för övergående tid förekomma, att kyrkoherde eller komminister bleve i avsaknad av tjänstebostad. Mot den av de sakkunniga ifrågasatta utsträckta skyldigheten för pastoratet att, då prästgård icke anses böra anordnas, på annat sätt tillgodose prästens bostadsbehov synes någon berättigad invändning icke kunna göras. I varje fall måste prästen hava en bostad, och där svårighet uppstår för anskaffande av en sådan, kunna dessa svårigheter lättare övervinnas av pastoratet än av den en- skilde prästen själv.

I detta sammanhang hava de sakkunniga att yttra sig angående det från prästerligt håll emellanåt framkomna förslaget om en utvidgning av den nuvarande bostadsförmånen genom inrättandet av s. k. prästerliga småbruk, d. v. s. de nuvarande prästgårdarnas utökning med så mycket

* Med hänsyn till den gällande maximeringen av dyrtidstilläggen har i åtskilliga fall dyrtidstillägg icke kommit att utgå å hyresersättning. ? Så är förhållandet exempelvis i Stockholm.

jord. att prästen själv skulle kunna förskaffa sig tillgång till skjuts och vissa naturaförmåner såsom mjölk m. m. Berörda förslag är ett uttryck för en här och där framträdande önskan att i någon mån åter— vinna värden, som man föl-menat gått förlorade genom 1910 års präster- liga lönelagstiftning med dess avskaffande av prästernas brukningsrätt till jordbruksboställena. För ett förverkligande av förslaget synas oöver— stigliga hinder möta, sedan numera den genom 1910 års lagstiftning före— skrivna uppdelningen av prästboställena i en prästgård och ett löne- boställe så gott som undantagslöst genomförts. Ett inrättande av de ifrågasatta s. k. småbruken, vilka ju skulle bildas genom utbrytning från de nuvarande löneboställena, skulle medföra högst menliga ekonomiska konsekvenser. Sålunda skulle småbrukens bebyggande med för jordbru— kets bedrivande erforderliga byggnader, något som givetvis bleve nöda vändigt, redan i och för sig draga icke obetydliga kostnader. Då vidare löneboställena numera i allmänhet bebyggts med hänsyn till jordbru— ket å resp. boställe i dess helhet, skulle efter småbrukets utbrytande en del av de åt lönebostället uppförda byggnaderna bliva för bostället onö- dig och följaktligen tämligen värdelös. Slutligen skulle säkerligen i många fall genom inrättandet av småbruken nödvändiggöras en utflytt— ning av löneboställets byggnader till annan plats är bostället. Att en sådan utflyttning icke skulle kunna ske utan avsevärda kostnader är up— penbart.

Det faller av sig självt, att med hänsyn till vad sålunda anförts de sakkunniga, vilka icke anse sig hava anledning att ingå på frågan om hur eller av vem kostnaden för småbrukens inrättande skulle bestridas, finna sig förhindrade att förorda det ifrågavarande förslaget. Antagas kan ej heller, att önskemålet om den återgång i viss mån till äldre för- hållanden, som inrättandet av prästerliga småbruk skulle innebära, är all- mänt hos prästerna. Det bör nämligen vid ett bedömande av den förelig— gande frågan icke förbises, att med rätten för prästerna till erhållande av småbruk _ en rätt, som väl skulle gälla alla ordinarie präster i försam— lingar där boställe funnes — skulle följa skyldighet ej blott att vidkännas ett mot föl-månens uppskattade värde svarande avdrag å den enligt löne— planen beräknade lönen i dess helhet ntan även att vidmakthålla jordbru- ket å resp. småbruk. I betraktande härav lärer det ingalunda vara visst, att genom inrättandet av småbruken, för vilkas drivande erforderlig ar— betskraft i allmänhet skulle behöva legas, några verkliga ekonomiska för— delar skulle beredas prästerna.

Med det bruttolönesystem, som föreslagits skola för prästerna tilläm- pas, följer, att de präster, som komma i åtnjutande av tjänstebostad i den omfattning ovan sagts, skola hava att å den enligt löneplanen fastställda lönen vidkännas ett avdrag, motsvarande det beräknade värdet av bosta- den. Till frågan om storleken av detta avdrag återkomma de sak— kunniga i det efterföljande. De präster åter, vilka av en eller annan an-

Avdrag i. lönen med värdet av tjänstebo- staden.

Bränsle.

ledning icke kunna erhålla tjänstebostad, skola intilldess sådan bostad beredes dem uppbära den fastställda avlöningen utan det angivna av- draget. Någon särskild hyresersättning vid sidan om lönen kommer följ- aktligen icke att utgå.

En ytterligare naturaförmån, som enligt den nu gällande lönelagstift- ningen tillkommer flertalet ordinarie präster, är förmånen av fritt bränsle i viss omfattning. Av samtliga ordinarie församlingspräster åtnjuta för när— varande 1 375, motsvarande ungefär 7,51; av hela antalet, ved eller bränn— torv till husbehov, helt eller delvis, enligt bestämmelserna i 11 ä 4 mera. av 1910 års löneregleringslag. Då fråga är om ved, utgår förmånen i den ordning, som finnes bestämd i 2 punkten av kungl. kungörelsen angå— ende grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställssko— gar, således i form av rätt till utsyning å löneboställes skog, där sådan i pastoratet finnes och lämnar tillgång till sådan utsyning, sedan i för— sta hand boställets eget husbehov blivit tillgodosett.

I ett efterföljande kapitel av denna avdelning uttala de sakkunniga sig för att de å prästskogarna för närvarande vilande utsyningsrätterna. såsom varande till synnerligt hinder för en rationell skogsvård, bringas att upphöra. För prästernas del innebär ett avskaffande av utsynings- rätterna, att de gå miste om den rätt till bränsle in natura, som genom den gällande löneregleringslagen i viss omfattning tillförsäkrats dem. Enligt de sakkunnigas förmenande föreligger icke anledning att i annan form tillförsäkra prästerna i de pastorat, där utsyningsrätt nu förekom— mer, en allmän rätt till bränsle in natura och än mindre att tillerkänna samtliga ordinarie präster en motsvarande förmån. Bestämmandet av en dylik särskild löneförmån skulle, vid det av de sakkunniga före- slagna lönesystemet, föranleda ett motsvarande avdrag å lönerna, vilka skola utmätas med hänsyn även till vederbörande befattningsha— vares beräknade bränslekostnad och sålunda komma att innehålla kom— pensation även för den nuvarande utsyningsrätten. I betraktande här— av skulle ett särskilt bränsleanslag in natura eller eventuellt i kontan- ter icke för prästerna medföra någon som helst vinst i lönehänseende. Det torde ej heller behöva befaras, att för prästerna i de pastorat, där utsyningsrätt beträffande bränsle nu förekommer, svårighet skall upp- stå att i den fria marknaden till rimligt pris tillgodose sitt bränsle— behov.

Vad ovan sagts gäller prästerna i allmänhet. Fall kunna emellertid förekomma, då för uppvärmning av en prästgård på grund av särskilda förhållanden såsom prästgårdens osedvanliga storlek eller oändamåls- enliga beskaffenhet i övrigt erfordras onormalt stor myckenhet bränsle. För sådana fall synes Kungl. Maj:t böra äga att efter ansökan av tjänst- innehavaren bevilja denne ett särskilt årligt bränsleanslag ur kyrko— fonden att uppbäras, så länge det anmärkta förhållandet är för handen. Då prästen alltid skall vara pliktig bebo den honom anvisade tjänste—

bostaden, synes en sådan möjlighet till erhållande i vissa fall av bidrag till kostnaden för bostadens uppvärmning vara väl motiverad.

Vid de prästerliga tjänsternas placering i lönegrader inom löneplanen måste liksom vid motsvarande placering av de civila befattningshavarna hänsyn tagas till bland annat omfattningen av den pensionsrätt, som kan varda prästerna tillerkänd, och till dem eventuellt åliggande skyldighet att betala pensionsavgifter. I avseende härå bör följande framhållas.

De befattningshavare, på vilka det civila avlöningsreglementet är till— lämpligt, äro berättigade att vid viss uppnådd levnadsålder då de också i allmänhet äro pliktiga att från tjänsten avgå _— erhålla pension. De nu gällande pensionsbestämmelserna för prästerna däremot, vilka be- stämmelser innehållas i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster med däri genom lagen den 18 mars 1927 (nr 55) företagen änd- ring, innebära allenast en skyldighet för ordinarie präst att mot åtnju— tande av emeritilön från tjänsten avgå i det fall, att han antingen fyllt 75 år eller ock fyllt 65 år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urstånd- satt att fullgöra sina tjänsteåligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet. Emeritilönerna betalas ur kyrkofonden, av vars medel må för sådant ändamål årligen användas ett belopp av intill 570 000 kro— nor 1, med iakttagande likväl därav, att kyrkofonden eljest åliggande ut- gifter skola i främsta rummet bestridas. Antalet emeritilöner bestäm— mes av Kungl. Maj:t. Huruvida präst under någon av de angivna förut- sättningarna kan erhålla emeritilön, är således beroende på det tillgäng— liga antalet sådana löner. Att genom en vid 1929 års riksdag antagen lag, till vilken kyrkomötet samtyckt, vissa ändringar företagits i 1910 års lag om emeritilöner, skall längre fram i detta kapitel närmare be- handlas.

De civila befattningshavarna, vilka enligt vad ovan nämnts hava en ovillkorlig rätt till pension, hava också fått sig ålagt att såsom bidrag till kostnaden för beredande av pension erlägga pensionsavgift till visst år- , ligt belopp. Berörda avgift, som till sin storlek bestämts i förhållande

till det för varje tjänst fastställda pensionsunderlaget, erlägges månat— ligen genom avdrag å lönen. Vid den begränsade pensionering, som för prästerna äger rum, hava dessa icke ansetts kunna förpliktas att själva lämna bidrag till de med deras pensionering förenade kostnaderna, och prästlönerna hava följaktligen utmätts med utgångspunkt från att präs- terna icke behöva betala några avgifter för egen pensionering. Vid regle- ring av de civila befattningshavarnas löner har hänsyn tagits till de dem ålagda obligatoriska avgifterna för den egna pensioneringen, och ingår sålunda i nämnda löner kompensation för sagda avgifter.

* Häri ingå även emeritilöner till extra ordinarie präster.

Pensions- rätten och dess inverkan på, lönebe- beloppen.

Tjänsternas plucering i lönegrader.

Förutom de nu nämnda pensionsavgifterna erlägga de civila befattw ningshavarna vissa avgifter för den rätt till pension, som tillförsäkrats deras änkor och barn. En motsvarande avgift erlägges av prästerna till prästerskapets änke- och pupillkassa för pensionering av deras änkor och barn. Vid utmätningen av lönerna såväl för de civila befattningshavar- na som för prästerna hava sistnämnda avgifter kommit i betraktande, i vilket hänseende bör för prästernas del anmärkas, att en i sammanhang med beslut om nadårsrättens upphörande företagen förhöjning av avgif- ten till prästerskapets änke— och pupillkassa föranlett ett motsvarande lönetillägg till prästerna.

I fråga om storleken av de avgifter för pensionering av änkor och barn, vilka prästerna efter ett eventuellt genomförande av den utav de sakkunniga föreslagna nya löneregleringen bliva pliktiga erlägga, eller i fråga om änke— och barnpensionernas storlek torde någon större olikhet icke bliva rådande mot vad i dessa hänseenden gäller för de be- fattningshavare, vilka falla under det civila avlöningsreglementet. Här- utinnan torde således prästerna kunna anses i huvudsak likställda med nämnda befattningshavare. Vad äter angår den egna pensioneringen framgår av vad ovan anförts, att 'en betydande skiljaktighet föreligger mellan de olika befattningshavarna. På sätt längre fram i detta kapitel skall visas, synas skäl föreligga för att även i avseende å den egna pen— sioneringen göra prästerna i huvudsaklig mån jämställda med de civila befattningshavare, med vilka de i lönehänseende likställas. De sakkun- niga komma i sådant hänseende att föreslå, att pensionsrätt skall stad» gas även för de ordinarie prästerna och att pensionsunderlagen för dem skola fastställas till samma belopp, som gälla för de befattningshavare, å vilka det civila avlöningsreglementet är tillämpligt. Någon bidrags- skyldighet från prästernas sida till kostnaden för den egna pensione- ringen hava de sakkunniga dock icke funnit anledning föreslå; och skulle— förty i detta hänseende allt fortfarande en skiljaktighet föreligga mellan prästerna och de civila befattningshavarna.

Då det härefter gäller att bestämma de lönegrader, i vilka de präster- liga tjänsterna med iakttagande av de för dem föreslagna tjänsteklas— serna böra placeras, torde man lämpligen böra gå till väga på det sätt, att först bestämmes lönegraden för lägsta tjänsteklassen inom resp. kom- ministers— och kyrkoherdegraden och därefter fastställes den förhöjning i lönen, som anses böra utgå för en var av de högre tjänsteklasserna inom vardera tjänstegraden.

Komministrarna i lägsta tjänsteklassen synas böra i lönehänseende jämställas med de av förutvarande första normalgradens tjänstemän,. vilkas tjänster ansetts vara av mera kvalificerad natur. Sådana tjänste- män äro bland andra protokollssekreterarua samt aktuarier, arkivarier, fiskaler och notarier i hovrätterna. Då dessa tjänstemän i allmän—

het äro placerade i 22 lönegraden, bör följaktligen denna lönegrad bliva gällande för den lägsta komministersklassen.

Vad angår kyrkoherdarna i den lägsta tjänsteklassen torde dessa böra erhålla samma lön, som uppbäres av de högst avlönade av förutvarande andra normalgradeus tjänstemän, såsom förste kanslisekreterarna, sekre— terarna i vissa verk, förste arkivarier m. fl. Då dessa tjänstemän äro placerade i 26 lönegraden, böra således de nämnda kyrkoherdarna hän— föras till denna lönegrad.

Vid den för prästerna nu föreslagna löneplaceringen har hänsyn tagits till den nyss anmärkta omständigheten, att prästerna i motsats till de civila tjänstemännen icke skola hava att erlägga några avgifter för den egna pensioneringen. Berörda avgifter utgöra i 22 lönegraden 234 kronor och i 26 lönegraden 330 kronor om året. Det kan göras gällande, att, därest den fulla likställigheten i lönehänseende mellan prästerna och ovannämnda civila tjänstemän skulle uppehållas, de förras löner följd- riktigt borde sänkas med belopp, som motsvarade nämnda pensionsavgif— ter. Emellertid förefinnas beträffande prästerna sådana särskilda förhål— landen, vilka motväga nyssnämnda omständighet och vilka synas de sak— kunniga väl motivera, att, oavsett att prästerna skola vara befriade från att bidraga till den egna pensioneringen, deras löner dock icke böra sättas lägre än de i ovanberörda lönegrader utgående lönerna. De sakkunniga syfta härvid på att prästerna på grund av den ställning de i församlin— garna intaga i allmänhet icke kunna undgå att vidkännas en del utgif- ter, som icke hava sin motsvarighet för andra tjänstemän i samma löne— ställning. Av ålder har i. de svenska prästhemmen mot församlingsbor och andra utövats en omfattande gästfrihet. Att en sådan gästfrihet icke kan äga rum utan rätt betydande kostnader säger sig självt. Vidare ställas säkerligen på prästerna större anspråk än på andra tjänstemän beträffande hjälpsamhet mot sämre lottade medmänniskor, anspråk som prästerna svårligen kunna avvisa. Det synes önskvärt, att de löner, som fastställas åt prästerna, sättas så pass höga, att de gamla traditioner i fråga om gästfrihet och hjälpsamhet, vilka varit bofasta i de svenska prästgårdarna, även i framtiden utan alltför stora uppoffringar från deras innehavares sida kunna uppehållas. Prästernas utgifter i nämnda hänseenden uppväga säkerligen till fullo förmånen av befrielsen från skyldigheten att vidkännas löneavdrag för den egna pensioneringen.

Vidkommande härefter den förhöjning i lönen, som skall utgå för en var av de högre tjänsteklasserna, torde densamma böra bestämmas efter samma grund såväl inom vardera tjänstegraden som mellan de olika tjänsteklasserna inbördes. Förhöjningen torde böra fastställas till sum— man av två ålderstillägg (löneklasser). Följaktligen kommer av kom- ministersklasserna den andra att placeras i 24 lönegraden och den tredje i 26 lönegraden samt av kyrkoherdeklasserna den andra att placeras i 28 lönegraden, den tredje i 30 lönegraden och den fjärde i en lönegrad,

som, efter påbyggnad av avdelning B i det civila lönereglementets löne— plan efter de för densamma gällande grunder, kommer att motsvara en 32 lönegrad.

Den lönegradsplacering för prästerna, som nu föreslagits, medför sa- som synes att tredje eller högsta komministersklassen placeras i sam— ma lönegrad (den 26) som lägsta kyrkoherdeklassen. I denna del göres sålunda avsteg från den av de sakkunniga i det föregående hävdade prin- cipen om högre lön för kyrkoherdarna än för komministrarna. Detta avsteg, vilket sammanhänger med de här ovan angivna grunder, som följts vid löneschemats uppgörande, synes emellertid väl kunna försva- ras. 1 detta hänseende kan åberopas, att enligt nu gällande löneregle— ringar åtskilliga komministrar hava lika eller högre löner än en del kyr— koherdar. Det torde icke vara lämpligt att genom en ny lönereglering av— skära all möjlighet för varje komminister, som av en eller annan anled— ning icke erhåller befordran till kyrkoherdetjänst, att i lönehänseende bliva likställd med kyrkoherde. Och det kan även göras gällande, att de komministerstjänster, som vid klassindelningens genomförande komma att hänföras till tredje komministersklassen, i fråga om tjänstgöringsförhål- landena och det ansvar, som tjänsten medför, väl kunna mätas med de kyrkoherdetjänster, som komma att hänföras till den lägsta tjänsteklas— sen.

Ett genomförande av det för prästerna föreslagna löneschemat nödvän— diggör, på sätt redan anförts, en påbyggnad av den i övrigt följda civila löneplanens avdelning B med en ytterligare lönegrad, den 32, i vilken 1/12 av kyrkoherdetjänsterna föreslås skola placeras. De sakkunniga äro fullt medvetna om att invändningar kunna resas mot förslaget i denna. del. vilket medför, att ett jämförelsevis stort antal kyrkoherdar skulle komma i förmånligare löneställning än de högst avlönade civila befatt— ningshavare, vilka icke äro tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning.

Emellertid må det framhållas, att då i 1910 års lönelag maximilönen för kyrkoherdarna fastställdes till så högt belopp som 8000 kronor, härige- nom och då hänsyn toges till den kyrkoherdarna tillkommande förmå— nen av fri bostad jämte i viss omfattning rätt till bränsle, de högst av— lönade kyrkoherdarna kommit att bliva icke obetydligt bättre avlönade än de vid den tiden högst avlönade statstjänstemännen, vilka icke hade chefstjänst. Nämnda löneskillnad mellan de olika befattningshavarna har även efter den företagna omregleringen av statstjänstemännens löv ner och beviljandet av de lönetillägg, som kommit prästerna till del, i allt väsentligt uppehållits. Ett frångående av vad sålunda i berörda hänseende redan nu gäller synes icke böra ske vid den stundande nya löneregleringen för prästerna, och har förty den ovannämnda påbygg- ningen av det civila avlöningsreglementets löneplan med en 32 lönegrad befunnits erforderlig.

För domprostarna föreslå de sakkunniga ett särskilt lönetillägg utöver den lön, de eljest hava att såsom kyrkoherdar uppbära. Berörda lönetill— lägg torde kunna bestämmas för domprost i Uppsala, Lund och Göteborg till 2500 kronor och för övriga domprostar till 1500 kronor för varje. Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm torde, så länge han är pastor primarius, böra tillerkännas ett särskilt lönetillägg av 4 000 kronor 1.

Det löneavdrag för tjänstebostad, som de civila befattningshavare, vilka fått sig sådan bostad anvisad, skola vidkännas, bestämmes i varje sär— skilt fall med hänsyn till det hyrespris, som i orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes genom överenskommelse mellan ve- derbörande myndighet och befattningshavaren eller, där sådan överens— kommelse icke kan träffas, av en på visst i avlöningsreglementet angi- vet sätt utsedd bostadsnämnd. Uppenbara skäl synas bjuda, att man, då det gäller bestämmandet av det avdrag å bruttolönerna, som präster— na skola hava att vidkännas, måste söka undvika den angivna, i hög grad omständliga metoden med en individuell uppskattning av bostadsförmå— nens värde vid varje särskild tjänst. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle redan i betraktande av det betydande antal befattningar, varom det för prästernas del rör sig, bliva otillbörligt betungande. Det kan också med fog sägas, att väsentligen skiljaktiga förhållanden föreligga beträffande, å ena sidan, de bostäder vid tjänster inom civilförvaltningen, vid vilka en individuell uppskattning av bostadsförmånens värde nu förekommer, och, å den andra, prästernas tjänstebostäder (prästgårdarna). Veterligen förekomma allmänt i fråga om de förra vittgående olikheter i värde och företräden i övrigt. Den individuella uppskattningsmetoden synes på grund härav hava sitt berättigande i fråga om dessa. Vad åter prästgår- darna beträffar är dessa tjänstebostäders beskaffenhet noga reglerad i härom gällande lagstiftning, och ingående författningsbestämmelser fin— nas meddelade om deras byggnad och underhåll. Väl föreligger i all- mänhet en skillnad mellan kyrkoherdebostäderna och komministersbostä— derna, betingad därav, att för de senare må föreskrivas ett mindre antal rum än för de förra. Men frånsett detta förhållande kan med fog sägas, att prästgårdarna i landet numera, sedan desamma vid den på grundval av 1910 års boställslagstiftning företagna nyordningen blivit allmänt iståndsatta, utgöra ett i stort sett, trots de obestridliga olikheter som i många fall förefinnas, relativt enhetligt bostadsbestånd. Det må också. erinras, att de flesta av prästgårdarna äro belägna å orter, där något allmänt gällande hyrespris att läggas till grund för uppskattningen av bostadsförmånens värde icke kan antagas förekomma. Med hänsyn till

' Det förutsättes härvid, att den i regeringsrättens utslag den 16 oktober 1928 omför— mälda ersättning för visst tiondeanslag jämte forsellön, vilken pastor primarius genom samma utslag förklarats berättigad komma i åtnjutande av, efter den nya löneregleringens ikraftträdande icke vidare skall till honom utgå.

LönetiI/ägg för dom- prostar och pastor pri- marius.

Läneardrag för tjänste- bostad.

här angivna förhållanden och i betraktande av den enligt de sakkunnigas mening oavvisliga angelägenheten att söka i görligaste mån åvägabringa förenkling av det för närvarande gällande över hövan invecklade präster— liga löneväsendet, förorda de sakkunniga, att det ifrågavarande avdraget må bestämmas medelst en genomsnittsberäkning till visst procenttal av lönen. Vid en tillämpning av den anordning, som här föreslås, bör givet- vis till lönen räknas dyrtidstillägg, så länge sådant utgår. Men princi— piella skäl torde också bjuda, att den lönesumma, varå procentberäk- ningen i varje fall skall göras, skall inbegripa jämväl eventuella ålders— tillägg. I avseende härå må anföras följande.

Enligt den civila avlöningsplanen, vilken följts vid den föreslagna regle— ringen av prästernas löner, har skillnaden i lönerna mellan såväl de olika lönegraderna som de olika löneklasserna inom varje lönegrad utmätts med hänsyn till bland annat en beräknad olikhet i bostadskostnaden för de befattningshavare, som uppbära lön i den ena eller andra lönegraden eller löneklassen. Den förhöjning i lönen, som följer med en högre löne— grad eller löneklass, utgör således kompensation även för den högre bo- stadskostnad, som antages inträda för en befattningshavare, vilken place- rats i en högre lönegrad eller som uppnått den tjänsteålder, att han upp— flyttats i en högre löneklass inom lönegraden. Skulle nu de präster, som åtnjuta bostadsförmån in natura, erhålla oavkortade ålderstillägg eller, med andra ord, skulle det procentuella avdraget å lönen för den åtnjutna bostadsförmånen icke beräknas å denna lönepost, komme detta för nämn- da prästers del att medföra en opåkallad fördel i jämförelse med vad som bleve gällande för de präster, som icke erhålla tjänstebostad.

I överensstämmelse med vad nyss anförts angående innebörden av pro— gressiviteten i det tillämpade lönesystemet torde det också vara riktigt, att den procentsats, efter vilken bostadsavdraget skall beräknas, sättes lika för komministers— och kyrkoherdelönerna. Avdragsbeloppet blir dock lägre för komministrarna än för kyrkoherdarna, med undantag likväl för de komministrar, som placeras i 26 lönegraden. Då till denna löne— grad komma att hänföras även vissa kyrkoherdar, inträder det förhål— landet, att i lönegradens alla fyra löneklasser bostadsavdraget för kont ministrarna blir även till beloppet detsamma som för kyrkoherdarna, oaktat komministersbostaden åtminstone allmänt taget är av mindre värde än kyrkoherdebestaden. Berörda förhållande torde emellertid icke vara av så stor betydelse, att man på grund därav har anledning att frångå, det lika procentuella avdraget för samtliga löner inom samma ortsgrupp.1

1 Det bör uppmärksammas, att enligt den ecklesiastika boställsordningen möjlighet fin— nes att för sätesbyggning å prästgård för komminister föreskriva samma antal rum som det minsta antal, som må föreskrivas för sätesbyggning å prästgård för kyrkoherde. På grund härav kan det antagas, att i åtskilliga, kanske de flesta fallen, bostaden för de kom- ministrar, som komma att placeras i 26 lönegraden, uppförts med samma rumantal som bostaden för de kyrkoherdar, vilka hänföras till samma lönegrad, och att således skillna— den i värde mellan de olika bostäderna icke är mera framträdande.

Vad härefter angår storleken av procentsatsen för bostadsavdraget hava de sakkunniga stannat för att föreslå en procentsats av 10 procent å lönerna i den billigaste ortsgruppen A med en procents förhöjning i varje ny ortsgrupp, så att procentsatsen i den dyraste ortsgruppen G blir 16 procent. Då dyrortstilläggen å lönerna utmätts med hänsyn även till en beräknad högre bostadskostnad å de högre dyrorterna, synes de* ofrånkomligt att låta procentsatsen stiga för varje högre ortsgrupp. Den omständigheten, att vissa orter kunna hava hänförts till en högre orts- grupp icke på grund av högre bostadskostnad utan uteslutande på grund av högre levnadskostnader i övrigt, torde icke vara av någon nämnvärd betydelse i nu ifrågavarande hänseende.

Om skäligheten av just de föreslagna procentsatserna kan naturligt- vis diskuteras. Det må medgivas, att med tillämpning av de nämnda procentsatserna bostadsavdragen bliva, särskilt i de högre ortsgrupperna. jämförelsevis låga i förhållande till det värde prästbostäderna hava för resp. tjänstinnehavare. Emellertid är att märka, dels att prästbostädernas utrymmen utmätts icke blott med hänsyn till prästens privata bostads- behov utan även med hänsyn därtill, att pastorsexpeditionen i allmänhet är inrymd i bostaden, varjämte denna även är avsedd att motsvara de med prästtjänsten förenade representationskraven, och dels att prästen skall vara pliktig att bebo den åt honom anvisade bostaden och således icke kan såsom de flesta andra tjänstemän själv avgöra vad av avlö— ningen han vill använda för tillgodoseende av bostadsbehovet. De an- märkta. omständigheterna synas tillfullo motivera, att bostadsavdragen för prästerna överhuvud taget sättas låga. De sakkunniga hålla före, att man genom tillämpning av de föreslagna procentsatserna uppnår be- träffande bostadsavdragen så stor rättvisa som möjligt är, därest avkall icke skall ske på den eftersträvade enkelheten och enhetligheten i löne- systemet. Att prästerna efter genomförandet av den nya löneregleringen endast i undantagsfall och för övergående tider skola vara i avsaknad av ifrågavarande naturaförmån, har förut framhållits.

För närmare åskådliggörande av hur löneregleringen enligt de här ovan angivna grunderna skulle gestalta sig framlägges nedan en preli— minär löneplan, upptagande för varje tjänsteklass dels lönerna enligt det civila avlöningsreglementets löneplan, dels lönerna med inräknande av dyrtidstillägg utan begränsning efter 17 procent, dels bostadsavdragens belopp och dels de efter bostadsavdragens frånräknande återstående net- tolönerna.1 ilW'clyrtidslilläggels uträknande, vilket skett efter den för sista kvartalet 1929 fast- ställda procentsatsen, har någon begränsning av detsamma i de fall då lönen överstiger 800 kronor i månaden icke iakttagits. De sakkunniga hava trott sig kunna förutsätta, att vid den nu pågående, ovan omförmälda revisionen av det statliga avlöningssystemet —— med vilken i första hand avses dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna — dessa jämväl i de

högsta lönegraderna skola fastställas till belopp, motsvarande även dyrtidstillägg å lönerna i deras helhet.

Preliminär löneplan.

1 Dyr-ortsgrupp A. Dyrortsgrupp B. Dyrortsgrupp C. 1 Dyr—orts- , 1 ._ , Löne_ Lön 117”; o- Lön 11582, Bo- Lön 3185 Bo- Lön 1 111562 enl. stads- Netto. enl. ”' stads- Netto- enl. Å” stads- Netto- enl. 1 ' ”' klass . dyr- .. . . dyr- .. . . dyr- .. . . dyr- clvxla tids— avdrag Ion c1v11a tids- avdrag lon crvnla tids- avdrag Ion c1v11a 1 tids- 1 reg] tillägg 10 ,, reg]. tillägg 11 % regl. tillägg 12 % regl. 1 tillägg Lönegrad 22 (tjänsteklass 1 22 1 5 520 6 4581 646 5 812 5 7361 6 712 738 5 974 5 952 6 964] 8361 6128 61681 7 2161 23 | 5 880 6 880 688 6 192 6 102 7 140 "786 6 354 6 324 7 400 8881 6 512 6 5461 7 6581 | 24 6 300 7 3721 7381 6 634 6 528 7 638 840 6 798 6 7561 7 904 9481 6 956 6 9841 8 1721 ! 25 6 720| 7 8621 786; 7 076 6 954 8 136 894 7 242 7 1881 8 410 1 010! 7 400 7 4225 8 6841 Lönegrad 24 (tjänsteklass 2 24 ' 6 3001 7 372 7381 6 634 6 528 7 638 8401 6 7981 6 7561 7 9041 948[ 6 956 6 9841 8 1721 25 1 6 7201 7 862 786 7 076 6 954 8 136 894. 7 242 7 1881 8 410 1010 7 400 7 4221 8 6841 26 1 7140 8 354 8361 7 518 7 380 8 634 9501 7 684 7 6201 8 916 1070 7 846 7 8601 9 196 27 7 620 8 916 8921 8 024 7 8601 91961 1 0121 8184 81001 9 478 11381 8 340 8 3401 9 758 Lönegrad 26 (tjänsteklass 3 26 7 1401 8 354 8361 7 51% 7 3801 8 6341 9501 7 684 7 6201 8 9161 10701 7 846 7 860' 9 1961 27 7 6201 8 916 892 8 024 7 860 9 196 1 012 8184 8100 9 4781 1138 8 340 8 340 9 758 28 8 1001 9 478 948 8 530 8 340 9 758 1 074 8 684 8 580 10 038 1 204 8 834 8 8.20 10 321.” 29 1 8 5801 10 038 1 004 9 034 8 820 10 320 1 136 9 184 9 060 10 600 1 272 9 328 9 300 10 882' Lönegrad 28 (tjänsteklass 2 28 EB 100 9 4781 948 8 5301 8 340 9 758 1 0741 8 684 8 580 10 038 1 2041 8 834 8 8201 10 320 29 8 580 10 038 1 004 9 034 8 820 10 320 1 136 9 184 9 060 10 600 1 2721 9 328 9 300 10 882 30 9 060 10 600 1 060 9 540 9 300 10 882 1198 9 6841 9540 11162 1340 9 82'; 9 780 11 442 31 9 540 11 162 1116110 046 9 780 11 442 1 258 10 184110 020 11724 1 406110 31.C 10 260 12 004 Lönegrad 30 (tjänsteklass 3 30 1 9 060 10;600 1 060 9 540 9 300 10 882 1 1981 9 684 9 540 11 1621 1 3401 9 8221. 9 780' 11 4421 31 9 540 11162 1 116 10 046 9 780 11442 1 258 10184 10020 11 724 1406 10 3183 10 260 12 0041 32 10 020 11724 1172 10 552 10 260 12 004 1 320 10 684 10 500 12 286 1474 10 812 10 740 12 5661 33 110 500 12 2861 1 228111058 10 740 12 566 1 382 11184 10 980 12 846 1542 11 30-1, 11 220 131281 Lönegrad 32 (tjänsteklass 4 32 10 020 11 724 1 1721 10 552 10 260112 0041 13201 10 684 10 5001 12 2861 1 4741 10 8121 10 7401 12 5661 33 10 500 12 286 1 228 11 058 10 740 12 566 1382 11184 10 980 12 846 1 542 11 304 112201 13 1281 34 10 980 12 846 1 284 11562 11 220 13128 1 444 11 684 11460 13 408 1 608 11 800 11 7001 13 690 35 11460 13 4081 1 340 12168 11 700I 13 690 1506 12 184 11940 13 970 1 676 12 294 12 1801 14 2501

löneplan. grupp D. Dyrortsgrupp E. Dyrortsgrupp F. Dyrortsgrupp Gr. _l,” ._ 1 1 1 1 1 Bo- ; Lön | 11011 Bo- Lön 111,19; B0- 1 Lön 111911 B0- 1 1 stads- 1 Netto- enl. 1 d r/f stads- Netto- enl. d rf stads» Netto- enl. d lf” stads- 1 Netto- 'avdrag 1 lön civila .y avdrag lön civila _y avdrag lön civila _y avdrag1 lön 1 13 o' 1 re 1. 1 tlds' 14 re 1 tlds- 15 ” re l tlds_ 16 17 1 1 /. ; g 1 tillägg 4 g ' tillägg ”= g ' tillägg 0 —_ lör komministrar). ' 938 6 2781 6 384 7 470; 1 046 6 424 6 600 7 722 1 158 (1 564 6 816 7 974 1 276 6 698 1 996 6 66211 6 768 7 9181 1 108 6 810 6 990 8178 1226 6 952 7 212 8 438 1350 7 088 , 1062 7 110 7 212 8 438 1 182 7 256 7 440 8 704 1 306 7 398 7 668 8 972 1436 7 536 1 1 128 7 556 7 656 8 958. 1 254 7 704 7 890, 9 232 1 384 7 848 8 124 9 506 1 520 7 986 för komministrar). 1 062 7 110 7 212' 8 438 1 182 7 2561 7 440 8 704 1 306 7 398 7 668 8 972 1 4361 7 536 1 128 7 556, 7 6561 8 958 1 254 7 704 7 890 9 232 1 384 7 848 8 124 9 506 1 520 7 986 1 1 196 8 000 8 100 9 478 1 3261 8 15 2 8 3401 9 758 1 464 8 294 8 580 10 038 1 606 8 432 1 1 268 8 490 8 580 10 038 1 406 8 63- 8 8201 10 3201 1 5481 8 772 9 060 10 600 1 696 8 904 för komministrar och tjänsteklass 1 för kyrkoherdar). 1 196 8 000 8 100 9 4781 13261 8152 8 340 9758 1 464 8 294 8 580 10 038 1 606 8 432 1 2681 8 490 8 580 10 038 1 4061 8 632 8 820 10 320 1 548 8 772 9 060 10 600 1 696 8 904 1 3421 8 978 9 060 10 600 14841 9116 9 3001 10 882 1 632 9 250 9 540 11 1.62 1 786 9 376 1 l 1 414 9 468 9 540 11 162 1 5621 9 600 9 7801 11 442 1 716 9 726 10 020 11724 1 876 9 848 för kyrkoherdar). 1 342 8 975 9 060 10 600 1 484 9116 9 3001 10 882 1632 9 250 9 540 11162 1786 9 376 1.414 9 468 9 540 11 162 1 562 9 600 9 780” 11442 1 716 9 726 10 020 11 724 1 876 9 848 1 1 488 9 954 10 020 11 724 1 642 10 082 10 260 12 004 1 800I 10 204 10 500 12 286 1966 10 320 1 1 1 560 10 444 10 500 12 286 1 720 10 566 10 7401 12 566 1 8841 10 682 10 9801 12 8461 2 056 10 790 för kyrkoherdar). 1 488 9 954 10 0201 11 7241 1642 10 082 10 260 12 004 1 800 10 204 10 500 12 2861 1 966 10 320 1 560 10 444 10 5001 12 2861 1 720 10 566 10 7401 12 566 1884 10 682 10 980 12 8461 2 056 10 790 1 634 10 932 10 980 12 846 1 798 11 046 112201 13128 1970 11 158 11460 13 408 2 146 11262 1 706 11422 11460 13 408 1 878 11 536 11 7001 13 690 2 054 11636 11940 13 970 2 236 11 734 för kyrkoherdar). 3 1 634 10 9321 10 980 12 8461 1 798 11 048 11220 13 128 1 970 11 158 11460 13 408 2 146 11 262 1 1 706 11422 11460 13 4081 1878 11 536 11 700 13 690 2 054 11 636 11 940 13 970 2 236 11 734 1 1 1 1 780 119101 11 940 13 9701 1956 12 014 12 180 14 250 2 138 12112 12 420 14 532 2 3261 12 206 1 1 1 852 12 398 12 420 14 5321 2 034 12 498 12 660 14 812 2 222 12 590 12 900 15 094 2 416 12 678

Uppf/yttning i löneklass.

Kal/orts- och ödebygds- til/ägg.

Förestående löneplan upptager inom varje lönegrad fyra löneklasser. Präst, som tillträder en kyrkoherde— eller komministerstjänst, bör därvid i allmänhet erhålla lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten hör, och torde, liksom för de civila befattningshavarna, uppflyttning i de högre löneklasserna inom lönegraden böra ske efter resp. 3, 6 och 9 års tjänst i graden. Beträffande de undantag från dessa regler, som kunna ifrågakomma, ävensom de villkor utöver tjänståldern, som böra gälla för uppflyttning i högre löneklass, torde med nödiga jämk— ningar för de prästerliga förhållandena kunna tillämpas de bestämmelser härom, som finnas stadgade i det civila avlöningsreglementet.

Ät de civila befattningshavare, som äro bosatta å sådan ort inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysio- logiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses med- föra avsevärda olägenheter, utgår enligt bestämmelse i 14 % avlönings— reglementet kallortstillägg med vissa för sex olika kallortsklasser be- stämda belopp för år räknat, nämligen:

för kallortsklass I ............ 60 kr. för kallortsklass IV ............ 300 kr. » » II ........... 120 » >> » V ............ 450 » » >> III ............ 195 >> » » VI ............ 600 »

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallor-ts— tillägg må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallorts— klasser.

Kallortstillägget är avsett att utgöra kompensation för sådana med en besättning i de nordligaste landsdelarna förenade särskilda svårigheter av olika slag, vilka icke sammanhänga med den särskilda, av dyrorts— tillägget täckta utgiftsökning, som föranledes av att vissa poster 51 lev- nadsbudgeten, såsom för större bränsleförbrukning, varmare beklädnad samt rikligare näring, till följd av klimatiska förhållanden stiga till högre belopp än i blidare trakter 1. Kallortstillägget synes till sin natur nära sammanfalla med det enligt lagen den 21 november 1925 angående särskilda lönetillägg vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift utgående ödebygdstillägget, men är, frånsett den snävare begränsningen i geografiskt hänseende för det senare, även eljest mera omfattande än detta, i det att kallortstillägget kan utgå även å orter, som icke äro att hänföra till ödebygden. Enligt de sakkunnigas förme- nande föreligga giltiga skäl för ett allmänt stadgande, att de präster i de nordliga delarna av landet, vilka framleva sin tillvaro under sådana förhållanden, som för de civila befattningshavarna medföra rätt till kall— ortstillägg, även skola erhålla sådant lönetillägg enligt de i 14 & avlö-

1 Se härom kommunikationsverkens lönekommittés betänkande år 1919, s. 57.

ningsreglementet bestämda grunderna. Då den kallortsgruppering, som genomförts i anledning av berörda paragraf i reglementet, icke omfattar alla de orter, där kallortstillägg åt på orterna stationerade präster kan anses böra utgå, torde en särskild för prästerna tillämplig kallortsgruppe- ring böra uppgöras. Härjämte lärer för Kungl. Maj:t böra bibehållas befogenhet att åt kyrkoherdar och komministrar inom Härnösands och Luleå stift, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro för— lagda till sådana trakter, som äro att hänföra till ödebygd i den i nyss— nämnda lag närmare angivna betydelsen, efter förslag av vederbörande domkapitel bevilja utöver kallortstillägget ett särskilt ödebygdstillägg, vars belopp, med tillägg av kallortstillägget, dock icke må överstiga 1400 kronor för år.

I avd. II kap. 3 hava de sakkunniga framhållit önskvärdheten av löneboställenas fullständiga frigörande från det 5. k. tjänstbarhets— institutet även i den modifierade form, detsamma erhållit genom de år 1925 genomförda förändrade bestämmelserna därom 1. De sakkunniga hava därvid åberopat ett av kammarkollegiet i ämnet avgivet under— dånigt utlåtande av den 19 oktober 1923. I berörda utlåtande uttalar kollegiet, efter att hava framhållit angelägenheten av tjänstbarhets- institutets avveckling, att en sådan avveckling syntes kunna åväga- bringas därigenom, att åt prästerliga tjänstinnehavare, bosatta i glest befolkade eller avsides belägna trakter, i stället för förmånen av tjänst— barheter bereddes särskilda lönetillägg. Kollegiet förmenade, att, då det hinder, som i särskilda fall antagits möta för en präst att genom fria avtal förskaffa sig skjuts, födoämnen och arbetshjälp, vid den grad av utveckling bebyggelsen och samfärdseln i landet nått, icke kunde bestå i annat än en viss högre grad av svårighet för sådan anskaffning, nämnda olägenhet kunde på ett rationellt sätt kompenseras genom en efter viss skälighetsnörm utmätt löneökning. Ett upptagande i den prästerliga lönelagstiftningen av bestämmelser om dylika »enslighetstillägg» skulle enligt kollegiets mening stå i god överensstämmelse med denna lagstift- nings grunder i övrigt.

Vid bedömandet av frågan, huruvida det vid avskaffandet av det å löneboställena vilande tjänstbarhetsinstitutet skall anses betingat att i dess ställe i lönelagstiftningen införa de ifrågasatta enslighetstilläggen, torde böra framhållas, att den omständigheten, att prästen kan hava sin bostad i en glest befolkad eller avlägset belägen trakt, icke i och för sig behöver för honom medföra de i kammarkollegiets ovanberörda ut- låtande antydda svårigheterna att för det fall, att tjänstbarhetssystemet helt avvecklades, förskaffa sig genom fria avtal den skjuts, de livsför- nödenheter och den arbetshjälp, han genom förbehåll i arrendekontrakt

1 Se 5. 114 0. f.

Frågan om kompensation för det s. k.

tjänstbar- hetsinstitu—

tets ay- skaffande.

Ersättning för skjuts i tjänst- ärenden.

Semester.

med arrendatorn å ett löneboställe nu kan vara tillförsäkrad. Det torde kunna antagas, att, även om skyldighet för arrendatorn att tillhandahålla prästen dylika prestationer ej förefinnes, det dock skall ligga i arrenda— torns eget intresse att gentemot prästen, som måhända kan vara den ende avnämaren på. platsen av jordbruksprodukter eller den ende, som kan taga arrendatorns från jordbruket lediga arbetstid i anspråk, visa beredvillighet i ifrågavarande hänseende. Skulle dock i de sällsynta fall, då prästen har sin bostad på mera betydande avstånd från annan bebyg- gelse, verkliga svårigheter för honom uppstå att utan oskälig uppoffring hava tillgång till de omförmälda förnödenheterna, utgör detta förhållande ett talande bevis för att prästens bostad är synnerligen olämpligt för- lagd ej blott från prästens utan även, och i kanske än högre grad, från församlingsbornas synpunkt. För sådana fall torde åtgärder utan dröj..— mål böra vidtagas för prästbostadens förflyttning till lämpligare, mera centralt belägen plats, varigenom svårigheterna av det antydda slaget skulle försvinna eller i allt fall förminskas. På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga icke funnit anledning att i sammanhang med förslaget om tjänstbarhetssystemets avskaffande föreslå kompensa- tion härför genom särskilda enslighetstillägg. Dylika lönetillägg, vilka visserligen, såsom kammarkollegiet anfört, kunna anses stå i överens- stämmelse med den nuvarande prästerliga lönelagstiftningens grunder i övrigt, synas icke hava sin plats i det förenklade lönesystem, som av de sakkunniga förordats.

I likhet med vad för närvarande gäller böra kyrkoherdar och kommi- nistrar även enligt den ifrågasatta nya lönelagstiftningen, i den mån så— dant prövas erforderligt, tillförsäkras ersättning för skjuts i tjänstären— den. Rörande denna ersättning torde i huvudsak böra gälla de bestäm- melser därom, som finnas intagna i lagen den 21 november 1925 om res- anslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat. Skjutsersättningen torde således böra utgå i form av dels fast och dels tillfälligt resanslag. Det fasta resanslaget, vars fastställande för varje prästerlig tjänst torde böra ske i sammanhang med den placering av tjänsterna i tjänsteklasser, var- om ovan talats, synes i allmänhet kunna fastställas till det belopp, vartill förenämnda lag giver anledning. Dess maximibelopp torde böra liksom för närvarande vara 500 kronor.

Frågan om beredande av semester åt prästerna har länge stått på dag- ordningen. Det torde icke kunna undvikas, att även berörda fråga tages i övervägande i sammanhang med förslag om revision av den prästerliga avlöningslagstiftningen.

Vid riksdagen 1913 väcktes i båda kamrarna två likalydande motioner (F K. nr 77 och A. K. nr 177), i vilka yrkades på anförda skäl, att riks— dagen ville för sin del besluta att medgiva de tjänstgörande prästerna

semester under en månad årligen, i den mån enligt vederbörande dom— kapitels beprövande sådant kunde ske utan hinder för göromålens bc- höriga gång, därest tjänsten uppehölles genom tillfälligt åtagande av annan tjänstgörande prästman eller genom förordnande av stifts- eller kontraktsadjunkt, för vilkens tjänstgöring Konungen funnit skäligt be- vilja anslag ur kyrkofonden. Statsutskottet, till vilket motionerna re— mitterades, hemställde i avgivet utlåtande (nr 30), att motionerna icke måtte av riksdagen bifallas; och godkändes detta utlåtande av riksdagen. Till stöd för sitt avstyrkande anförde utskottet:

Den grnndsats, som vid tilldelande av semesterförmån åt statens tjänstemän re- dan från införandet av detta institut gjort sig gällande, hade varit, att sådan förmån icke borde tillkomma andra tjänstemän än dem, vilkas verksamhet vore av den art, att den helt och hållet eller till sin huvudsakliga del måste utövas å tjänsterum- nlet under vissa bestämda tider varje dag. På grund av denna uppfattning hade häradshövdingarna, fögcleritjänstemännen, skogsstatens tjänstemän m. fl. dylika tjänstemannagrupper icke ansetts behöva åtnjuta semester. Prästernas tjänstgöring torde även i allmänhet vara sådan, att densamma med tillämpning av nämnda syn- punkt icke horde föranleda semesterförmån. Ett bifall till motionerna skulle alltså innebära ett avvikande från den av ålder tillämpade principen isemesterfrå- gan och skulle kunna medföra konsekvenser i form av anspråk på ifrågavarande förmån från tjänstemannagrupper, som annars icke skulle ifrågasättas till erhål- lande av densamma. Utskottet hade härmed visserligen icke velat förneka, att det arbete, som påvilade vissa prästmän, särskilt i de större stadsförsamlingarna och även i vissa landsförsamlingar, kunde vara så stort och utövas under sådana för- hållanden i övrigt, att detsamma skulle kunna motivera semesterförmån. Motionerna lämnade emellertid icke någon ledning för bedömande av i vilka församlingar så kunde vara fallet.

Sedermera gjordes hos Kungl. Maj:t två olika framställningar i semester- frågan, nämligen dels av Strängnäs stifts prästmöte i underdånig skri- velse den 18 mars 1918 och dels av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i underdånig Skrivelse den 17 februari 1919. I den förra framställningen anhöll prästmötet om vidtagande av de åtgärder, som er- fordrades för att bereda prästerskapet rätt till en månads årlig semester utan motsvarande avkortning i tjänstårsberäkningen. I den andra fram— ställningen anhöll centralstyrelsen, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åt— gärder för att ordinarie präster måtte erhålla rätt till semester för en tid av högst sex veckor årligen, där sådan ledighet av domkapitlet prövades vara av behovet påkallad och möjlig att anordna, med rätt för prästen att från kyrkofonden åtnjuta ersättning för hela den utgående vikarieom— kostnaden och utan skyldighet att vidkännas avdrag å tjänstårsberäk— ning. Samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium, vilka myn- digheters utlåtanden över den förstnämnda framställningen infordrades, ut— talade sig till förmån för de av prästmötet ifrågasatta åtgärderna. Kyrko— fondskommittén, som den 13 april 1920 avgav infordrat underdånigt utlå— tande över båda framställningarna, anförde, efter att hava refererat dom- kapitlens och Stockholms stads konsistoriums uttalanden ävensom angivit

184 gällande bestämmelser rörande beviljande av tjänstledighet för präst och förordnande av tjänstebiträde åt eller vikarie för präst, följande.

De angivna bestämmelserna syntes efter sträng tolkning icke innefatta befogen- het för domkapitlet att bevilja präst ämbetsbiträde eller tjänstledighet under annan förutsättning än att prästen antingen på grund av alltför tung arbetsbörda eller till följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet vore i behov av adjunkt eller vikarie. Efter vad som vore känt, hade emellertid förhållandena utvecklat sig därhän, att dom- kapitlen ansåge sig befogade att, om vikarie kunde ställas till förfogande, bevilja präst tjänstledighet även av andra skäl, såsom för svag hälsas vårdande och för en- skilda angelägenheter. Nyare laghestämmelser syntes ock utgå från den förutsätt- ningen, att sådan befogenhet tillkomme domkapitlet. Sålunda omförmälde adjunkts- avlöningsförordningen i 5 %, huru med ordinarie tjänstinnehavares lön skulle för— faras vid längre tids tjänstledighet för bland annat svag hälsas vårdande och en- skilda angelägenheter. Några andra hinder för domkapitlen att bereda ordinarie tjänstinnehavare ledighet, motsvarande semester, torde därför nu icke kunna sägas möta än de, som läge dels i bristande tillgång på vikarie och dels i de svårigheter, som kunde föranledas av att den ledighetssökande författningsenligt vore skyldig att bidraga till vikariens avlönande. Av de i ärendet avgivna yttrandena framginge emellertid, att svårigheterna härutinnan ofta kunnat undvikas på det sätt, att i för- samlingar med två eller flera präster den ena prästen under viss tid fullgjorde den andras åligganden, utan att den senare därför begärt och erhållit tjänstledighet, lika- som det mångenstädes kunnat förfaras så, att, i händelse av ledighet för någon i pas- torat ensamt tjänstgörande präst, präst i ett grannpastorat utan ersättning åtagit sig att vikariera för kollegan. I det stora hela hade emellertid de anmärkta svårighe- terna varit till hinder för beredande åt prästerna annat än mera undantagsvis av en semester motsvarande ledighet. Det genom 1910 års lagstiftning genomförda prästerliga lönesystemet hade icke bland de prästerna tillkommande förmåner upp— tagit rätten till kostnadsfri ledighet, vare sig regelbunden eller mera tillfällig, utan utginge från att präst, som för vilken orsak det vara månde behövde ledighet, skulle själv inom vissa gränser bekosta vikarie. Förslaget att prästerna, där så läte sig göra, måtte komma i åtnjutande av semesterförmån, innebure alltså ett bestämt av— steg från det nyligen antagna lönesystemet, vilket för övrigt först från år 1914 bör- jat successive tillämpas och ännu ej vore till fullo genomfört. Ehuru kommittén i likhet med statsutskottet vore av den mening, att det arbete, som påvilade vissa präster, kunde vara så stort och utövas under sådana förhållanden i övrigt, att det- samma skulle kunna motivera semesterförmån för dem, funne kommittén tillräck- liga skäl icke hava anförts för att, utan samband med en allmän revision av för- fattningarna rörande prästerskapets avlöning, vidtaga den genom det föreliggande semesterkravet ifrågasatta ändringen i nämnda författningar. Såvitt av domkapit- lens i ärendet avgivna yttranden framginge, hade de flesta domkapitlen lagt mindre vikt vid att den ledighet för präst, varom vore fråga, skulle för prästen bliva kost- nadsfri än vid att ledigheten icke skulle föras prästen till last vid tjänstårsberäk- ningen. Till förekommande av sistnämnda påföljd skulle erfordras ändring i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. En sådan lagändring, vilken som sin grund måste förutsätta, att prästerna kunde komma i åtnjutande av semester såsom en dem i tjänsten tillkommande förmån, syntes emellertid icke böra komma till stånd utan i sammanhang med ordnandet av semesterfrågan i sin helhet. På grund av det sålunda anförda hemställde kommittén, att de föreliggande framställningarna icke för det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Genom beslut den 23 april 1920 fann Kungl. Maj:t framställningarna icke föranleda vidare åtgärd.

Även i kyrkomötet här frågan om beredande av semester åt prästerska- pet behandlats. Sålunda väcktes Vid 1920 års kyrkomöte två motioner i äm- net. I den ena motionen, nr 14, föreslogs, att kyrkomötet måtte i under— dånig skrivelse hemställa, att rättighet till kostnadsfri semester minst en månad varje arbetsår måtte beredas svenska statskyrkans kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter, pastoratsadjunkter, sockenadjunkter och ständiga adjunkter. Den andra motionen, nr 26, avsåg jämväl skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om vidtagande av de mått och steg, som er— fordrades för att genom inställande av vissa gudstjänster en månads se— mester sommartiden måtte beredas prästerskapet. Motionerna föranledde en skrivelse från kyrkomötet till Kungl. Maj:t av den 2 december 1920 (nr 53), i vilken skrivelse anfördes:

Icke mycket skulle berett kyrkomötet en större tillfredsställelse än om det sett någon möjlighet att utan uppgivande av viktiga intressen bereda rikets hela präster- skap årlig semester. Men uppnåendet av detta mål vore tyvärr otänkbart redan av brist på prästerliga hjälpkrafter, varjämte såsom så ofta ekonomiska svårigheter förelåge. Hur tilltalande denna tanken således än vore, torde den icke kunna i ens tillnärmelsevis nämnda omfattning genomföras. Kyrkomötet ville för övrigt kraf- tigt betona, att sådant beredande av semester icke finge, såsom i motionen nr 26 föreslagits, ifrågakomma genom att inställa vissa gudstjänster. Det borde icke kunna sägas, att prästerna för sin vederkvickelse finge eftersätta en sådan kardinal- punkt av sin ämbetsgärning som söndagens högmässogudstjänst. Det syntes emel- lertid kyrkomötet, som om syftet med motionerna borde kunna realiseras i en mindre omfattning än som i dem avsetts. I sådana fall, där verkligt tvingande behov av vila förefunnes för prästerlig tjänstinnehavare, borde domkapitlet äga att bereda semester, dock på högst en månad. Under sådana omständigheter torde frågan om anskaffande av vikarie väl kunna ordnas, och även kostnadst'rågan torde med sådan inskränkning icke verka avskräckande. Kyrkomötet hade tänkt sig, att denna fråga skulle ordnas så, att till varje domkapitels förfogande skulle ur kyrkofonden ställas visst årligt belopp att användas till avlönande i enlighet i övrigt med gällande för- fattningar av vikarie för den semester åtnjutande prästmännen. På grund härav finge kyrkomötet hemställa om vidtagande av åtgärder, varigenom för beredande åt innehavare av prästerliga tjänster av högst en månads semester årligen måtte till ersättning åt deras vikarier årligen till domkapitlens förfogande ställas visst belopp ur kyrkofonden.

Sedan även vid 1925 års kyrkomöte i semesterfrågan väckts två mo- tioner (nr 18 och 19), gjorde detta kyrkomöte i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 november 1925 (nr 39) på. i huvudsak de av 1920 års kyrkomöte fram— förda skälen en liknande framställning som den av sistnämnda kyrkomöte framförda. I skrivelsen uttalade kyrkomötet, att ett belopp av 100 000 kro- nor om året skulle för det avsedda ändamålet vara till stort gagn.

Den av statsutskottet vid 1913 års riksdag i dess ovan återgivna ut— låtande i frågan om semester åt prästerskapet åberopade grundsatsen, att semesterförmån icke borde tillkomma andra tjänstemän än dem, vilkas verksamhet vore av den art, att den helt och hållet eller till sin huvudsak- liga del måste utövas å tjänsterummet under vissa bestämda tider varje dag, har numera av riksdagen övergivits. Sålunda har under de senare

åren rätt till semester tillerkänts häradshövdingarna och Skogsstatens tjänstemän, oaktat deras verksamhet icke är av nyss angiven art. Hinder för beredandet av semester åt prästerna synes således ej föreligga i de av statsutskottet i dess utlåtande anförda skälen däremot. Emellertid torde beträffande prästerna kunna sägas, att för en stor del av dem behovet av semester icke gör sig gällande i samma grad som för andra tjänstemän. Prästernas tjänstgöring är av den natur, att den för åtskilliga av dem icke utesluter möjligheten att vid olika tider av året under någon dag eller måhända några dagar även utan tjänstledighet unna sig vila, helt eller delvis, från tjänstearbetet. En sådan möjlighet gives åtminstone för prästerna i de mindre arbetstyngda pastoraten. Någon trängande anled- ning till ett allmänt stadgande om rätt till semester för prästerna torde förty knappast föreligga. Ett annat skäl, som talar mot den allmänna semester-rätten för prästerna, är det, att betydande svårigheter skulle upp- stå för anskaffandet av erforderliga Semestervikarier. Då semestern väl i allmänhet skulle uttagas under sommarmånaderna, komme med hänsyn till de ordinarie prästernas stora antal i åtskilliga fall säkerligen oöverstig= liga hinder att uppstå för att åt dem alla anskaffa Vikarier under semes- tern. På grund härav kunde det antagas, att en lagstadgad rätt till se- mester för alla präster bleve för ett icke ringa antal av dem tämligen illusorisk. Att, såsom i motionen nr 26 vid kyrkomötet 1920 ifrågasatts, semester skulle kunna beredas präst genom inställandet av vissa guds- tjänster, lärer icke kunna ifrågakomma.

Om också således enligt de sakkunnigas förmenande någon allmän rätt till semester för de ordinarie prästerna icke synes böra stadgas, torde dock möjlighet till erhållande av semester böra beredas åt sådana ordinarie präster, som kunna vara i verkligt behov av en sammanhängande ledighet från ämbetsgöromålen. Härmed åsyftas närmast prästerna i de större arbetstyngda pastoraten ävensom präster i mera. framskriden ålder. Det är givet, att för dessa präster i högre grad än för andra föreligger behov av den vederkvickelse och återhämtning från arbetet, som semestern är av- sedd att medföra.

För möjliggörandet av beredande av semester åt ordinarie präster i den omfattning, som antytts, föreslå de sakkunniga att, i enlighet med vad 1920 och 1925 års kyrkomöten hemställt, till domkapitlens förfogande ur kyrkofonden ställes visst årligt belopp att användas till ersättning åt se— mestervikarier. Med hänsyn till vad nedan vid behandling av de extra or- dinarie prästernas avlöning kommer att föreslås beträffande storleken av vikariatsersättningen, torde det för ändamålet erforderliga beloppet kun— na, såsom 1925 års kyrkomöte uttalat, begränsas till 100000 kronor årligen, att mellan domkapitlen fördelas efter förhållandet mellan antalet ordinarie prästerliga tjänster i de olika stiften. Semestertiden synes böra sättas lika för kyrkoherdar och komministrar; den torde böra begränsas till 30 dagar

om året. Det ligger i sakens natur, att semesterledighet, som här ifråga- satts, icke skall vid tjänstålderns beräkning föranleda avdrag.

Att behovet av vikarier för semesterlediga präster, även vid den nu angivna begränsade semestermöjligheten, skall kunna fyllas genom extra ordinarie präster, torde icke kunna förutsättas. På det att dock möjligheten att bereda semester inom ramen för den kostnad, som det för sådant ända— mål till vederbörande domkapitels förfogande ställda anslaget medger, icke skall bliva en möjlighet endast på papperet, hava de sakkunniga funnit sig kunna förorda, att under semester för ordinarie präst annan sådan präst eller kyrkoadjunkt må, därest detta med hänsyn till ämbetsgöromålens be- höriga gång prövas kunna ske, efter eget medgivande förordnas att jämte egen befattning uppehålla den semesterledige prästens tjänst. Väl kunna mot en dylik kumulering av tjänster berättigade invändningar resas, men då annat sätt för ett ordnande av semesterfrågan för de ordinarie präster— na icke lärer givas, hava de sakkunniga icke ansett hinder för en sådan tillfällig förening av tjänster böra föreligga. Det förutsättes, att i pasto- rat med mer än en präst, därest semester anses böra medgivas någon av dem, vid bristande tillgång på extra ordinarie vikarie någon annan av pastoratets präster, som därtill är villig, förordnas att uppehålla den se— mesterlediges tjänst.

Beträffande spörsmålet vad av avlöningen ordinarie präst, som åtnjuter tjänstledighet av annan anledning än semester, skall avstå, förorda de sakkunniga, att i detta hänseende i görligaste mån tillämpas bestämmel- ser motsvarande dem, som härutinnan gälla för de civila befattningsha- varna. Sålunda torde förslagsvis kyrkoherde och komminister, vilken av behörigen styrkt sjukdom, som icke härleder sig av olycksfall i tjänsten, hindras att tjänstgöra, äga åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg och ödebygdstillägg under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att, om semester under 30 dagar av prästen åtnjutits, ledigheten för sjukdom tillika med semestern icke överstiger 45 dagar och för annat fall sjukledigheten icke överstiger 15 dagar. Vid längre ledighet på grund av sjukdom, som ovan nämnts, bör präst, så framt ej Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda medgiva, å lönen vidkännas ett tjänstledighetsavdrag till belopp för dag räknat, som framgår av ne- danstående tabell (16 6 1 mom. i avlöningsreglementet):

Löneklass enligt det civila Tjänstledighets- Lönuklass enligt det civila Tjänstledighets- avlöningsreglementet avdrag kronor avlöningsreglementet avdrag kronor.

22 ........................ 4'— 29 ........................ 7'50 23 ........................ 4'50 30 ...................... 8-—

24 ........................ 5'— 31 ........................ 8'50

25 ........................ 5'50 32 ........................ 9'—

26 ........................ 6'— 33 ........................ 9'50

27 ...................... . 6'50 34 ........................ 10'— 28 ........................ 7'— 35 ........................ 10'50

Uänst/adig— hetsavdrag.

Pension.

Beviljas präst ledighet av annan anledning än ovan sagts eller erhåller han befrielse från viss del av tjänstgöringen, torde i avseende å hans skyl- dighet att vidkännas avdrag å avlöningen kunna i huvudsak tillämpas vad för sådana fall finnes för de civila befattningshavarna stadgat i 16, 17 och 18 % av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 samt kungl. kun— görelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till berörda avlöningsreglemente.

I detta sammanhang torde böra behandlas frågan om den möjlighet till erhållande av ämbetsbiträde av adjunkt, som för närvarande i mån av till- gång på adjunkter står öppen för de ordinarie prästerna. Genom berörda möjlighet, vilken är förbunden med skyldigheten att tillhandahålla ad- junkten bostad och vivre antingen in natura eller i penningar, hava i viss mån neutraliserats olägenheterna av den begränsning i rätten till pen- sion, som för närvarande för prästernas del förefinnes. En präst, som upp— nått den för andra tjänstemän i allmänhet gällande pensionsåldern, har genom den nämnda anordningen med adjunkt såsom ämbetsbiträde kunnat vinna lättnad i arbetsbördan, varigenom nödvändigheten av en allmän pen- sionsrätt för prästerna icke framstått med samma styrka som för andra tjänstemän.

Om också efter införandet av en allmän pensionsrätt för prästerna, där- om förslag här nedan framlägges, de ordinarie prästernas behov av ad— junkt såsom ämbetsbiträde icke kommer att föreligga i samma utsträck- ning som nu är förhållandet, förutsätta dock de sakkunniga, vilka icke an- sett sig böra i sammanhang med den förevarande utredningen ingå på några kyrkoorganisatoriska spörsmål, att, med hänsyn dels till rekryte- ringen av de ordinarie prästtjänsterna och dels till nödvändigheten att hava tillgång till vikarier vid tjänstledigheter och vakanser, inom varje stift måste finnas ett antal extra ordinarie präster, vilka, då de icke äro upptagna av vikariat, må kunna förordnas att biträda ordinarie präst i hans ämbete. J ämväl från synpunkten av de nyvordna prästernas vidare utbildning och handledning i ämnen, som höra till prästämbetets prak» tiska utövning, torde en sådan anordning hava sitt berättigande.

I fråga om den ersättning, som ordinarie präst, vilken sålunda får åt sig förordnad adjunkt såsom ämbetsbiträde, bör utgiva för den nämnda förmånen, förorda de sakkunniga, att ersättningen skall utgå i form av av- drag å lönen till ett belopp, som för dag räknat motsvarar hälften av det för ledighet på grund av sjukdom bestämda tjänstledighetsavdraget.

Den begränsade pensioneringsmöjlighet för präster, som genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning infördes, tillkom efter förslag av prästlöne- regleringskommittén. I sitt år 1903 avgivna »betänkande och förslag angå- ende reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor» lämnade kommittén en utförlig redogörelse för de motioner an- gående beredandet av pension åt präster, som väckts dels vid olika riks—

dagar, tidigast vid riksdagen 1856—1858, och dels vid kyrkomötena 1868, 1878, 1883 och 1888, ävensom för den behandling, som ägnats motioner- na av de olika riksdagarna och kyrkomötena 1. Av denna redogörelse, till vilken här må hänvisas, framgår att, om väl man också ifrågasatt behöv- ligheten och lämpligheten av att präster, som uppnått den för tjänstemän i allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar, det vä— sentligaste hindret för införandet .av en allmän pensionsrätt för präster i förening med skyldighet att från tjänsten avgå vid pensionsrättens inträ— dande ansetts ligga i svårigheten att lösa den ekonomiska sidan av saken. Det var också huvudsakligen av denna grund, som kommittén fann sig icke kunna föreslå en tillämpning på prästerna av de för andra tjänste- män dåmera gällande pensioneringsgrunderna utan föreslog för präster— nas del allenast den begränsade pensionering, som sedermera fick sin närmare utformning i lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910.

De i nämnda lag innehållna allmänna grunderna för de ordinarie prästernas pensionering hava i det föregående angivits. Här må ytter— ligare omnämnas, att Kungl. Maj:t i proposition nr 179 till 1929 års riks— dag, i anledning bland annat av åtskilliga efter 1910 i riksdagen och kyrka mötet framkomna yrkanden om ändrade pensionsbestämmelser för präster- na, framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 2—5 % i emeritilöne- lagen att träda i kraft den 1 maj 1930. Enligt berörda förslag, vilket, så— som redan anförts, riksdagen godkänt och till vilket även kyrkomötet samtyckt, skall ordinarie präst vara pliktig att mot åtnjutande av emeriti- lön från tjänsten avgå: a) när han fyllt sjuttio år; eller b) när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv full- göra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledig— het; eller 0) när han —— utan att uppfylla de under 3.) eller b) uppställda fordringarna efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. För sistnämnda fall skall, där befattningshavaren, som avgår från tjänsten, icke uppnått trettiofem prästerliga tjänstår, emeritilönen utgå med avkortat belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår, dock att den sålunda avkortade emeritilö- nen icke må understiga sjuttiofem procent av hela emeritilönen. Enligt samma lagförslag har det belopp, som av kyrkofonden årligen må använ- das till emeritilöner, höjts från 570000 kronor till en miljon kronor 2. Vid utmätningen av detta anslagsbelopp har det beräknats, att alla till emeriti- lön för närvarande berättigade präster, som önska komma i åtnjutande av dylik lön, men vilka hittills, på grund därav att anslaget ej räckt till, icke kunnat erhålla sådan, skulle varda tillgodosedda ävensom att i före-

1 Se härom det nämnda betänkandet s. XLV 0. f. I detta belopp ingår även beräknad kostnad för emeritilöner till extra ordinarie präster.

kommande fall förtidspensionering av präster under 65 år skulle kunna genomföras, varemot av de ordinarie prästerliga befattningshavarna. i ål- dern 70—74 år (enligt propositionen 106 kyrkoherdar och 28 komministrar) endast en del antagits böra komma i fråga till erhållande av emeritilön. I sistnämnda hänseende har beräknats ett belopp av allenast 250000 kro— ner om året, under det att för en genomförd pensionering av alla ordinarie präster i åldern 70—74 år skulle erfordrats ett årligt belopp av omkring 635 000 kronor.

Genom lagen om emeritilöner för präster, redan i dess ursprungliga ly- delse, har principiellt erkänts, att även för de ordinarie prästernas del före— ligger skyldighet att under liknande förutsättningar, som gälla för de ci- vila tjänstemännen, nämligen vid viss uppnådd levnadsålder eller des5för— innan vid otjänstbarhet på grund av sjukdom, avgå ur tjänsten mot åt- njutande av pension. Genom de ovan omförmälda, år 1929 av riksdag och kyrkomöte beslutade ändringarna i berörda lag har likställigheten i det nämnda hänseendet mellan prästerna och andra tjänstemän än mera fram- hävts. Att pensionsåldern satts högre för prästerna än för de flesta civila tjänstemän och att vid otjänstbarhet på grund av sjukdom pensionsför— utsättningarna äro i viss mån olika, innebär ingen åtskillnad i princip. Däremot har för prästerna icke stadgats någon ovillkorlig rätt till pension utan är denna rätt beroende av det antal emeritilöner, som finnes att till— gå inom ramen för det för nämnda ändamål disponibla årliga anslaget. Praktiskt sett komma således prästerna allt fortfarande, även efter ge- nomförandet av de omförmälda ändringarna i emeritilönelagen, ingalunda att vara i pensionshänseende jämställda med andra tjänstemän. Att den bristande jämställigheten icke är ringa, framgår av det ovan anmärkta förhållandet, att för pensionering av ordinarie präster i åldern 70—74 år vilken pensionering för dem alla skulle draga en kostnad av ungefär 635 000 kronor om året —- kommer att vara tillgängligt ett årligt belopp av endast 250 000 kronor.

Anledningen till att man icke ansett sig kunna genomföra en allmän pensionering av prästerna är såsom redan antytts svårigheten att vid det nuvarande systemet för finansieringen av prästlönerna och därmed jäm- ställda utgifter anskaffa erforderliga medel för pensioneringen. Den enda källa, man har att tillgå för en sådan medelsanskaffning, är kyrkofonden; då emellertid dels på grund av den gällande prästlönelagstiftningen kyrko— fondens årliga inkomster icke kunna drivas upp utöver en viss gräns och. dels med nämnda inkomster skola tillgodoses även åtskilliga andra behov än prästernas pensionsanspråk, är det förklarligt, att man, då det gällt att ur kyrkofonden bevilja medel för pensionsändamål, ansett sig böra framgå med varsamhet.

Enligt det förslag till finansiering av prästerskapets löner, som av de sakkunniga framlägges 1 kap. 2 av betänkandets förevarande avdelning, skola alla de årliga utgifter, som erfordras för prästlöneändamål, således

även för prästernas pensionering, denna må genomföras i större eller mindre omfattning, i första hand täckas genom kyrkofondens inkomster av egna medel, av prästlönejorden och av statsanslagen; och skall vad där— utöver för ändamålet ytterligare erfordras bestridas medelst till kyrkofon- den ingående församlingsbidrag, fastställda till belopp, proportionella mot församlingarnas skatteunderlag jämlikt kommuna-lskattelagen. Genom ett antagande av detta förslag undanröjes det hinder för en allmän pen— sionering av prästerskapet, som ansetts ligga i svårigheten för medelsanu skaffningen. Det torde också vara obestridligt, att samma skäl, som föran- lett ett allmänt ordnande av de civila tj-änstemännens pensionsförhållan- den, i lika grad göra sig gällande vid bedömandet av behovet och ändamåls- enligheten av prästerskapets pensionering. Hänsynen såväl till de ålder—' stigna, i tjänsten ofta utslitna prästernas eget intresse att mot åtnjutande av pension få från tjänsten avgå som ock till församlingarnas ej mindre be- rättigade intresse, att prästämbetet Skall uppehållas av män, som på ett fullt tillfredsställande sätt kunna verka i sitt kall, synes till fullo motivera den kostnad, som, utöver vad för pensioneringsändamål nu utgår, erford- ras för en allmän pensionering av de ordinarie prästerna. De sakkunniga uttala sig således för att i sammanhang med den nya löneregleringen för prästerna en sådan allmän pensionering av dem genomföres och att här- vid med de avvikelser, som här nedan angivas, tillämpas de allmänna pen- sioneringsgrunder, som för statstjänstemännen fastställts genom lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension med däri sedermera företagna ändringar ävensom särskilt för de tjänste— män, å vilka det civila avlöningsreglementet är tillämpligt, genom kungl. kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänste- män vid stat-sdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hö- rande verk i fråga om rätt till pension samt kungl. kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 277) om ändrad lydelse i vissa delar av förstnämnda kungörelse.

För de civila tjänstemännen inträder rätten att komma i åtnjutande av hel pension, med vissa undantag, vid uppnådda 67 levnadsår och 35 tjänst- år. Enligt de sakkunnigas mening bör motsvarande rätt för de ordinarie prästerna inträda först vid 70 levnadsår och 35 tjänstår. Någon olägenhet av en sådan höjning av pensionsåldern för prästerna torde icke vara att befara. Det torde tvärtom kunna antagas, att av svenska kyrkans präster det övervägande flertalet kan utan att församlingarnas och överhuvud taget det allmännas intressen trädas för nära utöva sin ämbetsgärning även i åldern 67—69 år. Den större livserfarenhet, som följer med den högre levnadsåldern, kan säkerligen i många fall vara kyrkan till stort gagn. Icke onödigtvis bör kyrkan betagas denna förmån Förty bör ock- så en präst, som även efter fyllda 70 år prövas kunna på ett fullt tillfreds- ställande sätt utöva sin tjänst, kunna medgivas anstånd med avskedet, dock icke i något fall längre än till fyllda 73 är.

9

De tjänstemän, a vilka det civila avlöningsreglementet är tillämpligt,

hava sig ålagt att såsom bidrag till kostnaden för beredandet av pension erlägga pensionsavgift till visst årligt belopp. Vid utmätningen av nämn— da tjänstemäns löner har också hänsyn tagits till berörda förhållande. Pen- sionsavgifterna ingå till en särskild fond för pensionering av civila tjänst- innehavare, från vilken fond betalas så stor del av kostnaden för beredan- de av pension, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes mot- svara fondens tillgångar och de stadgade pensionsavgifternas storlek.

Utan att närmare ingå på spörsmålet om pensionens och pensionsavgif- ternas natur eller på den omtvistade frågan om pensionens uppdelning i en avgiftspension och en statspension, förorda de sakkunniga, såsom en- ligt deras mening varande det mest rationella, att den föreslagna allmän— na pensioneringen av de ordinarie prästerna —— vilken, såsom förut nämnts, förutsättes skola ingå såsom ett led i den nya allmänna regleringen av prästernas löneförhållanden genomföres utan att förenas med någon avgiftsskyldighet från prästernas sida. Skulle en sådan avgiftsplikt stad— gas, måste lönerna sättas till motsvarande högre belopp. Någon reell vinst genom ett pensionssystem med pensionsavgifter motsvarande löneförhöj- ningen skulle, såvitt de sakkunniga kunna se, icke uppnås. Kostnaden för pensioneringen bleve i varje fall densamma, om löneavdraget skedde en gång för alla, vid löneregleringen, eller om det uttoges årligen i form av innehållningar vid löneutbetalningarna. Och även om det nämnda syste- met måhända icke med nödvändighet skulle behöva åtföljas av bildandet av en prästerskapets särskilda pensionskassa med därmed förenad fond- bildning,skulle det dock draga med sig en onödig omständlighet i räken- skapshänseende med åtföljande kostnader till ingen nytta.

För bestämmandet av pensionens belopp torde för de ordinarie präster— na böra gälla samma pensionsunderlag, som enligt kungl. kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 277) fastställts för de civila tjänstemännen i motsva- rande lönegrader. I konsekvens härmed borde för kyrkoherdarna i fjärde tjänsteklassen, Vilka föreslagits skola placeras i en 32 lönegrad, pensions- underlaget bestämmas till visst högre belopp än det enligt nämnda kun- görelse för tjänstemän i 30 lönegraden fastställda pensionsunderlaget 6996 kronor. De sakkunniga finna det emellertid befogat, att beträffande pensionsunderlaget inga präster komma i förmånligare ställning än de ci- vila tjänstemännen i högsta lönegraden och att således även för kyrkoher— darna i fjärde tjänsteklassen bör såsom pensionsunderlag fastställas det nämnda beloppet 6 996 kronor. Pensionsunderlaget för de ordinarie präster— liga tjänsterna skulle sålunda bliva:

För komministrar:

Tjänsteklass 1 (lönegrad 22) ................................ 4476 kr. » 2 ( >> 24) ................................ 5 076 » » 3 ( » 26) ................................ 5 724 »

För kyrkoherdar:

Tjänsteklass 1 (lönegrad 26) ................................ 5 724 kr. » 2 ( » 28) ................................ 6 360 >> >> 30. 4 ( >> 30 0. 32) .................... 6 996 »

På pensionsbeloppen böra utgå dyrtidstillägg enligt de för dyrtidstill- lägg åt statliga pensionärer gällande grunder.

Den präst enligt de i det föregående framställda förslagen tillkommande avlöningen bör utgå från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag prästen avgår från tjänsten på grund av avsked. Då i tjänst va— rande präst avlider, bör hans stärbhus åtnjuta tjänstånsrätt enligt nu gäl- lande bestämmelser.

Pension bör utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger rum, till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller pensionsrätten eljest upphör. Anledning torde saknas att bi- behålla tjänstårsrätt för änka och barn efter pensionerad präst.

I fråga om utbetalningen av lönerna gäller för närvarande, att densam— ma skall ske kvartalsvis. Med ändring härav torde det böra stadgas, att lönerna skola utbetalas månadsvis i efterskott. Detsamma torde böra gälla beträffande pensionernas utbetalande.

I avdelning 11 kap. 2 (s. 54 0. f.) har lämnats redogörelse för de grunder, på vilka stadgandet i 7 & prästlöneregleringslagen rörande rätt för präst att »utöver lönen» tillgodonjuta avkastningen av donation —— vila. Beträffande det rättsliga spörsmål, som man med lagrummet sökt reglera, må följande här ytterligare anföras.

Dispositionen av de prästerliga avlöningstillgångar, i regel boställsjord, vilkas tillkomst med större eller mindre säkerhet kunnat ledas tillbaka till donation av enskilda, ställer i själva verket lönelagstiftningen inför två skilda spörsmål av väsentligt olika rättslig natur. Dels, och i första hand, måste komma under bedömande, huruvida den prästerlige tjänstinnehava- ren överhuvud skall vara berättigad att fortfarande omedelbart uppbära avkastningen av sådan donerad egendom, och dels därest detta under givna förutsättningar anses böra medgivas —— i andra hand, huruvida och vad mån hänsyn till förekomsten av en dylik förmån bör tagas vid utmätning av den lön till tjänstinnehavaren, som utgöres från det allmän- nas sida.

Den ståndpunkt, 1910 års lagstiftning intog till det förra av de angivna spörsmålen, var i så måtto klar, att den angivna rätten för prästen att

Tiden för åt- njutandet av avlöning och pension.

Löners och pensioners utbetalande.

Donationer »utöver lönen» ; 7 5 lönereg- leringslagen.

omedelbart uppbära avkastningen av donerad egendom skulle i princip och, såsom man ögonskenligen förutsatte, i de allra flesta konkreta fallen upp- höra. '

Rörande innebörden av statsmakternas beslut i här berörda fråga synes ännu råda en rätt utbredd missuppfattning. Man har förmenat, att den företagna regleringen innefattat ett avsteg från vedertagna rättsgrund- satser för lagstiftningen och i själva verket ägt karaktären av en >>reduk— tion» utav privategendom. Den åskådning, som sålunda kommit till ut- tryck, kan icke sägas hava berättigande. Statsmakterna hava vid norme— ringen av denna angelägenhet endast samfällt begagnat den befogenhet, som eljest tillhör Kungl. Maj:t ensam, att besluta jämkning i eller för— .ändring av donationsbestämmelser, vilka genom ändrade tidsförhållanden , blivit otjänliga (den s. k. permutationsrätten). Huvudparten av jorddo— nationerna vid prästerliga tjänster förskriver sig från äldre tid. De då rådande löneförhållandena för prästerna visa få beröringspunkter med den ställning i lönehänseende, som bereddes prästerna genom lagstiftning— en är 1910. Den »reglerade», under alla förhållanden garanterade lön, som prästen numera är tillförsäkrad från det allmännas sida, äger överhuvud. föga motsvarighet i de till beloppen högeligen växlande löneförmåner, som prästerna i äldre tid, särskilt under formen av de ovissa, för allehanda särskilda tjänsteförrättningar utgående s. k. extra utlagorna, ägt uppbära. Då det allmänna numera påtagit sig det fulla ansvaret för beredande åt. ” prästerna av en efter nu rådande tidsförhållanden såsom skälig ansedd löneställning, måste en förändrad reglering av de donerade lönetillgångar, om ”vilka här är fråga, framstå med ett obestridligt berättigande.

Det genom 1910 års lagstiftning inträdda rättsläget innebär, att de histo— riskt uppsamlade prästerliga avlöningstillgångarna — vare sig de do- nerats av enskilda eller anvisats av kronan eller sammanskjutits av församlingarna blivit i princip likställda i så män, att av- kastningen av dem, alla, med undantag endast för de i 7 % lö— neregleringslagen avsedda donationerna, skall användas för ett och samma ändamål, nämligen till gäldande i viss i lagen stadgad ordning av de för prästerskapet fastställda lönebeloppen. Till följd av rättsregleringen i övrigt på förevarande område blir konsekvensen av den nämnda princi- pens tillämpning den, att den donerade avlöningstillgångens avkastning tillgodokommer i första hand, under givna förutsättningar, vederbörande pastorat genom minskat behov av utdebitering av församlingsavgifter och i andra hand eventuellt kyrkofonden i form av överskottsmedel eller ge— nom minskat anspråk å bidrag jämlikt 21 © löneregleringslagen. Den nämnda av lagstiftningen angivna principen medför i sista hand ökad möjlighet till begränsning av maximisiffran för utdebiteringen av försam— lingsavgifterna för landets samtliga pastorat. Någon »reduktion» eller in— dragning till kronan av prästlönedonationernas avkastning har givetvis icke ägt rum, om än i rättsliga avgöranden på hithörande område icke

sällan användas uttryckssätt, ägnade att framkalla en dylik oriktig slutsats.

Ohållbarheten i den gällande rättsregleringen i fråga om prästlönedona- tionerna har åter, såsom redan på ett tidigare ställe i detta betänkande antytts, framträtt, då det gällt att tillämpa den undantagsbestämmelse i ämnet, som upptagits i 7 $ löneregleringslagen. Bestämmelsen avser att förbehålla präst avkastningen av donation i sådana fall, där densamma gjorts i syfte att bereda innehavaren av viss prästerlig tjänst »särskild förmån utöver lönen».

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen för lagrummets till- komst uppställde motiven till detsamma kravet, att det angivna dona— tionssyftet borde vara >>uttryckligt>>ä Med detta ord torde man hava av— sett att framhålla, att paragrafen skulle komma i tillämpning endast då donators syfte med donationen fått ett åtminstone relativt tydligt uttryck i donationsurkunden, och lärer det också hava förutsatts, såväl att i lag— rummet omförmälda donationer förekomme allenast i ett mycket begrän- sat antal, som ock att det icke skulle vara förenat med någon större svå- righet att redan i sammanhang med löneregleringsärendenas behandling utreda och i löneregleringsresolutionerna avgöra, om en donation skulle tillkomma vederbörande präst över lönen eller icke. Ordet »uttryckligt» inflöt likväl icke i lagtexten. Vid den tillämpning av lagrummet, som hit— tills ägt rnm såväl av Kungl. Maj:t i administrativ ordning som av dom— stolarna, har ej heller det angivna kravet på donationssyftets uttrycklig- het alltid upprätthållits.

Man har uppställt spörsmålet, huruvida i uttrycket »särskild förmån utöver lönen» ordet »lönen» skall anses syfta allenast på sammanfattningen av de ofta mångskiftande löneförmåner, som utgingo till prästen vid den mer eller mindre avlägsna tid, då donationen ägde' rum, eller huruvida det strängare kravet skall göras gällande, att donator jämväl givit något slags uttryck för sin Vilja, att den förmån, han med donationen velat be— reda innehavaren av viss prästerlig tjänst, borde orubbat utgå till prästen, även om lönen i en framtid komme att bliva på ändrade grunder reglerad och därvid eventuellt mer eller mindre förbättrad. Man har med skäl ansett sig böra stanna vid det förstnämnda av de angivna tolkningsalter- nativen. Ty man kan icke förutsätta, att exempelvis en medeltida dona— tor kunnat göra sig någon säkrare föreställning angående utfallet av en lönelagstiftning för prästerskapet ett halvt årtusende senare i tiden. Man torde ej heller i någon enda äldre donationsurkund påträffa en viljeytt- ring i angivna hänseende, som kunde tjäna såsom rättesnöre för ett för- fogande över donationsavkastningen under de förändrade tidsförhållan- den, som utvecklingen medfört.

Fasthåller man sålunda, att uttrycket »utöver lönen» i ifrågavarande

1 Se ovan 5. 56 0. f.

lagrum måste tolkas såsom hänförande sig till lönen (sammanfattningen av alla befattningshavarens särskilda förmåner) vid tidpunkten för dona— tionen, är i själva verket oemotsägligt, att den rättsregel, det här gäller att tillämpa, bottnar i en oriktig presumtion angående antalet fall, som skulle omfattas av densamma. Bortser man från de konsekvenser med av- seende å prästlönedonationerna, som löneregleringsmetoden enligt förord— ningen den 11 juli 1862 medförde en fråga, till vilken de sakkunniga i det följande återkomma måste man nämligen fastställa, att varje donation för prästlöneändamål, som icke uttryckligen haft till syfte antingen att möjliggöra inrättandet av en ny prästerlig tjänst eller att eljest minska vederbörande församlings utgifter för sitt prästerskaps avlöning, måste förutsättas hava haft karaktären av en donation >>utöver lönen». Ty gi- vetvis kunde donationen icke i andra fall än de här nämnda medföra nå— gon minskning i de prestationer, som församlingen eller dess särskilda medlemmar voro pliktiga att utgöra till den ifrågavarande prästen. Do- nationen måste följaktligen i alla andra än de nyssnämnda speciella fal- len hava tillgodokommit denne senare såsom en förmån utöver den dittills utgående lönen. Det lärer icke vara underkastat något tvivel, att de två särskilda slag av prästlönedonationer, som här angivits donationer för inrättandet av nya befattningar samt donationer vid redan befintliga. tjänster till minskandet av församlingsmedlemmarnas utlagor _ utgöra blott en jämförelsevis obetydlig del av alla prästlönedonationer, vilka hit- tills äro kända och vid eventuellt fortsatta utredningar ytterligare skulle kunna dokumentariskt påvisas. Den senare av de två berörda donations- kategorierna torde i själva verket vara mycket sällsynt. Donationer till möjliggörande av prästerlig befattnings nyinrättande äro som bekant Of- tare förekommande. Men talrika kunna ej heller de vara.

Då man, på sätt här ovan framhållits, kritiserat 1910 års lagstiftnings behandling av prästlönedonationerna såsom för innehavarna av de dote— 1'ade tjänsterna oförmånlig, synes man allmänt hava förbisett, att den lö— neregleringsmetod, som låg till grund för de där-förut gällande, jämlikt 1862 års kungl. förordning i ämnet fastställda löneregleringarna, överhu- vud taget stått helt främmande för tanken, att avkastningen av donation skulle kunna utgå såsom en särskild förmån utöver den reglerade lönen. Förordningen upptog väl det kända stadgandet, att inkomster härflytande från sådan avkastning icke finge överflyttas för att disponeras till präst- löneändamål i annan församling. Men någon föreskrift fanns icke med- delad därom, att sådan inkomst skulle uppskattas särskilt för sig. Tvärt— om skulle såsom grund för lönen läggas en beräkning av samtliga dittills— varande löneförmåner vid tjänsten i fråga, de månde vara av kronan anslagna, av församlingen anskaffade eller av enskilda donerade. Be- fanns värdet av de sålunda sammanräknade förmånerna icke förslå till beredande åt prästen av en såsom skälig ansedd totallön, skulle en ut- fyllnad ske. Denna utfyllnad lärer i regel hava företagits medelst de i 7

© av förordningen omförmälda, till beloppet bestämda utskylder, som skulle träda i stället för de äldre s. k. extra ordinarie avgifterna. Det är givet, att genom detta förfaringssätt avkastningen av därförut gjorda prästlönedonationer måste hava kommit i sista hand församlingarna till- godo genom minskat anspråk på bidrag till prästlöner från dessas sida.

Det torde framgå av vad här ovan anförts, hurusom bestämmelsen i 7 © löneregleringslagen fått en annan och betydligt vidsträcktare innebörd än den vid dess tillkomst åsyftade. Det har också, då för ådagaläggande av donationssyftet måste medgivas annan bevisning än endast donations- urkundens innehåll, icke varit möjligt att i löncregleringsresolutionerna för varje förekommande fall träffa avgörande, huruvida en donation skulle falla under paragrafen eller icke. Härav har följt, att redan ett icke obe— tydligt antal frågor om lagrummets tillämplighet dragits under domstols prövning. Utfallet av rättegångarna har varit växlande. Att döma av de senast av Högsta domstolen i sådana rättegångar meddelade domarna, vilka finnas refererade i del II bil. 10, har rättspraxis gått i riktning mot en allt mera extenderad tolkning av det ifrågavarande stadgandet. Allt som allt torde man vara befogad säga, att man med en sådan tolkning av stadgandet, som icke grundar sig allenast å donationsurkunden och som ej heller utgår från det allmänna antagandet, att donation av en— skild till innehavare av viss prästerlig tjänst måste syfta till att bereda denne en förmån över lönen, i allt väsentligt förlorat möjligheten att draga en allmängiltig gränslinje mellan »donationer över lönen» och sådana, som skola behandlas såsom icke varande av denna natur. Skulle ett motsva— rande stadgande bibehållas i en ny lönelag, kan det antagas, att åtskilliga nya rättegångar angående dess tillämplighet skulle uppstå. Då utfallet av dessa rättegångar med hänsyn till vad nyss nämnts icke på förhand kan beräknas, utgör stadgandet i fråga ett osäkerhetsmoment i den prästerliga löneregleringslagstiftningen. Men ett sådant osäkerhetsmoment beträffan- de vad en präst skall få åtnjuta i löneförmåner stämmer icke väl med ett lönesystem, enligt vilket det allmänna fastställt skäliga löner åt alla präster.

Det ifrågavarande lagrummet träffas enligt de sakkunnigas mening av en ytterligare anmärkning. Denna anmärkning gäller stadgandet, att vid lönens bestämmande, >>i den mån skäligt prövas», hänsyn må tagas till befintligheten av sådan donation, varom i paragrafen förmäles.

Det kungl. förslaget till 1910 års riksdag upptog motsvarande stadgande men med den avvikelsen, att sådan hänsyn — d. v. s. minskning i den reglerade lönen -— finge tagas blott vid bestämmandet av eventuell löne— fyllnad jämlikt 4 & löneregleringslagen (den s. k. 1 OOO—kronan). Departe— mentschefen företrädde härvid den, vill det synas, föga hållbara stånd- punkten, att en saklig skillnad i förevarande hänseende förelåg mellan grundlönen jämlikt 3 6 och den nämnda lönefyllnaden. Att i ty fall minska den förra vore — yttrade han — uppenbarligen att kränka donationens

helgd. Riksdagen var dock av annan mening, och stadgandet erhöll efter vederbörlig omredigering sin nuvarande vidgade innebörd.

Man kan till en början mot stadgandet göra den invändningen, att varje objektiv norm saknas för tillämpningen i de konkreta fallen av de sär— skilda avdrag å lönebeloppen, om vilka här är fråga. En lönereduktion, som företages jämlikt denna bestämmelse, måste överhuvud få en föga tilltalande karaktär av godtycke. Men härjämte befinnes, att stadgandet under en numera allt oftare inträffande förutsättning kan komma att sät- tas helt ur kraft, nämligen i de fall, då prästerlig tjänstinnehavare, efter det lönereglering för honom fastställts, efter stämning till domstol, av denna fått sitt yrkande å rätten att uppbära donationens avkastning >>utöver lönen» godkänt. Med hänsyn till stadgandet i 2 © löneregleringslagen, att fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugo ecklesiastikår, synes det osäkert, huruvida möjlighet finnes att för sådant fall företaga. sänk- ning av den en gång fastställda lönen.

De sakkunniga hava stannat i den övertygelsen, att de för närvarande i 7 & löneregleringslagen upptagna bestämmelserna icke kunna utan att på ett i längden ohållbart sätt äventyra följdriktigheten i det prästerliga lönesystemet bibehållas. Vid ett övervägande, huruvida det institut, var— om här är fråga —— rätt för präst att åtnjuta avkastningen av donerad förmån >>utöver lönen» _ bör helt utmönstras från lönelagstiftningen eller huruvida någon form kan utfinnas för institutets rationella begräns- ning, lärer man till en- början hava att utgå ifrån, att statsmakterna icke skola befinnas villiga att bryta med den principiella ståndpunkt, 1910 års lönelagstiftning intagit till prästlönedonationerna. Tanken att en blivan- de lagstiftning på ifrågavarande område skulle legalisera den extenderade rättstillämpning, varpå praxis numera slagit in, torde sålunda böra avvi— sas. Med fog kan sägas, att de skäl, på vilka den nämnda ståndpunkten år 1910 stöddes, måste framstå med än större styrka, därest de förändrade grunder för lönesystemet i övrigt, som av de sakkunniga i detta betän- kande förordas, bliva genomförda. Det bör heller icke lämnas obeaktat, att, därest de sakkunnigas förslag rörande en ny löneplan för prästerliga befattningshavare skulle vinna godkännande, en icke oväsentlig löneför— bättring för det övervägande flertalet präster skulle inträda.

Vid frågans allsidiga bedömande hava de sakkunniga funnit giltiga skäl tala för att det ifrågavarande löneinstitutet vid den förestående nyregleringen av prästerskapets löner må helt bortfalla. Anses detta åter icke böra ske, bör likväl enligt de sakkunnigas mening uppställas den oef- tergivliga fordran, att den restriktiva tillämpning av bestämmelserna i ämnet, som vid antagandet av 1910 års lagstiftning åsyftats men varåt i lagtexten då icke gavs ett tillfyllestgörande uttryck, må kunna förverkli- gas. Till vinnande av detta syfte föreslå de sakkunniga, i första— hand, det rätten att tillgodonjuta avkastningen av donation utöver lönen icke må. kunna göras gällande med avseende å donation, tillkommen före den

Ill juli 1862. Med starkt fog kan nämligen sägas, att först med tillkomsten av löneregleringsförordningen av nämnda datum de prästerliga löneför- hållandena fått den gestaltning, att man med något berättigande kan tala om en enhetlig »lön» i nutida mening. Och, i andra hand, måste ställas kravet därpå, att donators avsikt, att donationsavkastningen skall till- komma den prästerlige tjänstinnehavaren såsom tillägg till den vid varje tid utgående »reglerade» lönen, i donationsurkunden erhållit ett klart och otvetydigt uttryck 1.

Under förutsättning, att prästerlig befattningshavares rätt att uppbära avkastningen av donerad tillgång >>utöver lönen» skulle för framtiden regleras i enlighet med här angivna grunder, vill det synas de sakkun- niga, som om den nu gällande bestämmelsen rörande villkorlig minskning i den reglerade lönen, i de fall dylik förmån tillerkännes befattningsha— varen, borde såsom onödig och olämplig utgå.

I avd. II kap. 2 har lämnats redogörelse dels för de grunder, är vilka stadgandet i 10 % prästlöneregleringslagen vilar, och dels för den omfatt- ning, vari bestämmelsen i fråga hittills kommit i tillämpning. Härjämte har i nämnda sammanhang erinrats om att lönetillägg på grund av för- samlingsbeslut utgå i ett till synes icke så obetydligt antal församlingar, utan att dessa iakttagit den ordning för beslutens fattande och under-

1 I själva verket synes en klausul av sådan innebörd icke vara ovanlig i donationsur- kunder efter tillkomsten av 1862 års förordning. Redan på ett tidigare ställe i detta be- tänkande har såsom ett exempel anförts ett av prosten A. G. Hallman den 18 oktober nämnda år utfärdat donationsbrcv (se ovan not s. 91). Följande ytterligare fall, som kommit till de sakkunnigas kännedom, må här angivas. lzo) Enligt gåvobrev den 20 januari 1904 har stationsinspektoren Carl Aug. Lindstedt 'skänkt ett kapital av 12.53 kronor 67 öre att under benämningen »stationsinspektor C. A. Lindstedts donationsfond» förvaltas och redovisas i samband med ett vid försäljning av komministersbostället Skommita uppkommet kapital under villkor, att den årliga rän- tan under all framtid skulle såsom lönetillägg utgå till komministern i Stora Kils försam- ling å hans löneförmåner.

2:0') Genom donalionsbrev den 3 september 1905 skänkte greve Claes Lagergren till in- nehavaren av kyrkoiierdeboslället Alby i Tyresö socken 500 kronor, som för all framtid skulle såsom särskild fond förvaltas av kyrkorådet i församlingen och varav den årliga rän- tan skulle tillkomma församlingens kyrkoherde utan avdrag å hans löneförmåner.

3zo) Jämlikt gåvobrev den 19 maj 1913 skänkte bankdirektören K. A. Wallenberg och hans hustru visst penningbelopp, varav avkastningen i första hand skulle användas till be_ stridande i Saltjöbadens församling av de med kyrkans underhåll och de kyrkliga ären- deuas behandling förenade kostnader. Sedan avkastningen blivit i enlighet härmed och jämlikt vissa bestämmelser i övrigt disponerad, skulle församlingen äga förfoga över even- tuellt överskott till vissa angivna ändamål, bland andra, »lönefyllnader åt prästerskap». Till närmare förklaring av sistnämnda föreskrift hava donatorerna i en särskild urkund bekräftat, att nämnda föreskrift avsåge att uttala, att avkastningen av donationsmedlen måtte kunna av församlingen disponeras jämväl till lönefyllnad åt kyrkoherden i Saltsjö- badens församling >>utöver den lön, som av Kungl. Maj:t fastställts eller komme att fast- ställas för kyrkoherden därstädes».

Löneti/Iägg på grund av församlings beslut; 10 & löneregle- ringslagen.

ställande, som berörda lagrum anvisar. Till den rörande angivna för hållanden lämnade framställningen må här hänvisasl.

Det kan enligt de sakkunnigas uppfattning med fog göras gällande, att" den speciella form för beredande åt prästerlig tjänstinnehavare av löneökning, som avses i omförmälda lagrum, står i föga god överens- stämmelse med de allmänna grunder, på vilka 1910 års prästerliga löne- system i övrigt bygger. Hade man inskränkt sig till att i lönereglerings— lagen fixera vissa avrundade belopp, som vid löneregleringen för de sär— skilda tjänsterna eller klasser av tjänster icke finge underskridas (mini— milönesatser), hade det varit fullt naturligt, att man åt kyrkoförsam lingarna inrymt befogenhet att, eventuellt intill vissa bestämda maxi- migränser, besluta om förhöjning av nämnda lönebelopp. Men med de regler för löneutmätningen, som kommit att upptagas i den gällande lönelagstiftningen, framstår en dylik befogenhet såsom betydligt irra— tionell. På sätt blivit påvisat på annat ställe i detta betänkande framgå nämligen de av Kungl. Maj:t för varje särskild tjänst fastställda lönerna efter en sammanräkning av ett ofta betydande antal smärre löneposter, varvid en minutiös uppskattning företagits av alla sådana förhållan- den, som jämlikt särskilda stadganden eller utbildad praxis ansetts böra föranleda höjning av lönen. Ofta röra sig dessa avvägningar om småbelopp å 10 kronor ”. Vad åter angår lönetilläggen enligt 10 & löne- regleringslagen synes man väl, att döma av förarbetena till lagrummet, närmast hava åsyftat, att sådana tillägg skulle förekomma allenast då förändrade förhållanden av objektiv natur befunnits hava inträtt under löneregleringsperioden. Det har emellertid varit vanskligt att i nämnda hänseende draga en fast gräns, och i praxis torde den sakliga motive- ringen för det av församling beviljade lönetillägget merendels icke bara varit annan än den, att den reglerade lönen ansetts för låg. Av Kungl. Maj:t meddelad fastställelse å ett församlingsbeslut om lönetillägg i så— dant fall har i själva verket fått innebörden av en _utav lönereglerings- lagens allmänna löneutmätningsregler helt obunden omprövning av lönesättningen vid den ifrågavarande befattningen.

De sakkunniga anse för sin del, att den anmärkning, som här ovan framförts mot bestämmelsen i 10 & löneregleringslagen, har samma om icke än större giltighet, därest de sakkunnigas förslag till viss omlägg- ning av de allmänna grunderna för prästerskapets löneförhållanden var— der genomfört. Med prästlönernas inordnande i ett enkelt och överskåd- ligt löneschema i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för statens tjänstemän måste följa kravet, att den lönesättning, som där- igenom företages, icke må kunna rubbas och genombrytas genom sär- skilda tillägg, vid sidan om de redan på möjligast objektiva grunder fastställda reglerade lönerna. Det speciella skälet för upptagandet i löne-

1 Se 5. 57 o. t'. samt 5. 92 0. f. 2 Se ovan 5. 88 0. f.

regleringslagen av bestämmelsen i 10 å arngelägenheten att möjlig- göra en jämkning uppåt av den reglerade lönen med hänsyn till under den löpande regleringsperioden inträffade ändrade förhållanden _ skulle för övrigt vid ett förverkligande av de sakkunnigas förslag förfalla. En- ligt nämnda förslag komme nämligen någon särskild tidsperiod för löne— regleringens giltighet icke att fixeras. Regleringen är avsedd att gälla tillsvidare. Därest förändringar inträffat i de förhållanden, som föran- lett, att en prästerlig tjänst hänförts till viss tjänsteklass, bör fråga om en förändrad placering av tjänsten å löneschemat" kunna väckas och prövas när som helst i härför stadgad ordningi.

Man har på sina håll velat förorda bibehållandet av befogenheten för församling att anslå särskilda lönetillägg åt sina präster med den motiveringen, att härigenom skulle kunna tillskapas en mindre grupp tjänster, till vilka särskilt förtjänta präster skulle, med hänsyn till den lockelse den högre avlöningen utövade, kunna väntas söka befordran eller transport. Man måste mot denna tanke rikta en särskild erinran. Det ligger i sakens natur, att det i regel skulle bliva de ekonomiskt bäst situerade församlingarna i landet, för vilka utgiften för löneanslaget bleve föga eller alls icke kännbar, som eventuellt komme att begagna sig av denna speciella utväg att söka draga till sig prästerliga arbets- krafter av högre kvalifikationer. Den köpslagan från särskilda försam— lingars sida om den prästerliga arbetskraften, vartill ett tillvägagångs- sätt, som här nämnts, uppenbarligen skulle kunna tänkas leda, måste väcka starka betänkligheter. Ej heller kan man med fog göra gällande, att anordningen i fråga skulle vara behövlig för beredande av ökade tillfällen för nitiska och förtjänta präster att vinna en mot deras dug- lighet svarande bättre utkomst. Genomföres den löneplan för kyrko— herdar och komministrar, som av de sakkunniga föreslås, lärer vara sörjt för en fullt tillräcklig differentiering av löneförmånerna vid tjän- ster inom de resp. tjänstegraderna.

På sålunda anförda skäl förorda de sakkunniga i första hand, att den nuvarande rätten för församling att höja de fastställda prästlönerna icke bör bibehållas i den ifrågasatta nya lönelagstiftningen. Skulle lik- väl en viss rätt i berörda hänseende anses böra medgivas församling, torde denna rätt för varje fall böra begränsas till en befogenhet att åt präst, som uppnått högsta löneklassen i den lönegrad han tillhör, bevilja. personliga lönetillägg motsvarande ett eller två ytterligare ålderstillägg att uppbäras vartdera under det för uppflyttning i högre löneklass i all- mänhet stadgade villkoret av tre års innehav av lön i den närmast lägre löneklassen. Av en sålunda begränsad befogenhet, som icke innebär möj— lighet för en församling att genom ett generellt förhandsbeslut om präst— lönernas höjande bereda sig särskilt företräde vid konkurrensen om de bäst kvalificerade prästerna, synes någon större olägenhet icke vara att

1 Se ovan s. 167.

Skrivbiträden å pastors- expeditio—

nerna.

befara. Beslut om personligt lönetillägg bör fattas med den i 10 9 gällande lönelag stadgade röstmajoriteten, varjämte beslutet för att vinna bindande kraft torde böra underställas Kungl. Maj:ts prövning och fast— ställelse. Att ifrågavarande lönetillägg skola gäldas av församlingen och icke av kyrkofonden är självfallet.

Frågan om beredandet av arbetshjälp åt prästerna genom anställande vid mera arbetstyngda pastorsexpeditioner av skrivbiträden har tidigare satts i sammanhang med frågan om en omorganisation av klockartjän— sterna. En sådan kombinering av de båda frågorna skedde sålunda i det förslag till lag angående kantorer jämte därmed sammanhängande för- fattningsförslag, som av särskilda sakkunniga, vilka år 1919 inom eckle- siastikdepartementet tillkallats för utredning av frågan om ändrade be— stämmelser rörande klockarinstitutionen, framlades i betänkande den 6 mars 1920. Ett på nämnda betänkande grundat förslag till lag om kantorer förelades 1921 års riksdag i kungl. proposition nr 22, men blev propositionen av riksdagen avslagen. Därefter hava från åtskilliga kyrkliga sammanslutningar underdåniga framställningar gjorts om vidtagande av åtgärder för anställandet av skrivbiträden vid pastorsexpeditioner med större arbetsbörda. Dessa framställningar jämte däröver av vederbörande myndigheter avgivna yttranden hava överläm— nats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. I del II bil. 14 (s. 156 0. f.) lämnas en närmare redogörelse för innehållet i och 'den vidare behandlingen av 1920 års sakkunnigför- slag ävensom för nämnda framställningar och yttranden, till vilken redo- görelse hänvisas.

Genom vad i denna fråga sålunda tidigare förekommit ävensom genom eljest vunna upplysningar finna de sakkunniga det ådagalagt, att det expeditionsarbete, som åligger prästerna, under de senare åren fått en sådan omfattning, att det mångenstädes blivit till verkligt hinder för prästens församlingsvårdande verksamhet. De sakkunniga anse det förty angeläget, att i sådana pastorat, där de tjänstgörande prästerna icke kunna utan åsidosättande av övriga dem åliggande uppgifter medhinna de å pastorsexpeditionen förekommande skrivgöromålen, biträde för dessa göromåls utförande på lämpligt sätt beredes dem. Härvid torde även vara att beakta, att det måste betraktas som en misshushållning att an- vända prästerliga arbetskrafter för sådana uppgifter av mera meka— nisk art, för vilkas utförande mindre kvalificerad och således billi- gare arbetskraft lika väl kan användas, ävensom att anordnande av skriv— hjälp å pastorsexpeditionerna i svårskötta pastorat kommer 'att fri— göra prästerskapet för mera kvalificerat arbete, vilket i sin tur i många fall torde onödiggöra eljest måhända erforderlig utökning av de präster- liga befattningshavarnas antal.

Enligt av de sakkunniga från vederbörande pastorsämbeten inhämtade uppgifter hava redan i åtskilliga församlingar, företrädesvis större stads-

församlingar, för beredande åt prästerskapet av erforderlig lättnad med avseende å expeditionsarbetet vidtagits särskilda anordningar, antingen genom beviljandet av anslag för anställandet av särskilda skrivbiträden eller ock genom stadgande av skyldighet för klockare att biträda å. expe— ditionen. Sålunda utgå i 137 församlingar och pastorat, därav 102 stads— församlingar, anslag under år 1929 till anställandet av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna. Folkmängden i nämnda församlingar och pasto— rat utgör över 20000 personer i 30, 10—20 000 i 55, 5—10000 i 30 samt mindre än 5000 i 22. De anslagna beloppen uppgå sammanlagt till om— kring 236 000 kronor, därav 230000 kronor anslagits av vederbörande kyrkostämmor att utgå av uttaxerade medel och 6000 kronor jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda medgivanden utgå av pastoraliefonder. I 12 församlingar förekommer det förhållandet, att skrivbiträdesbefattningen är förenad med eller ingår i kyrkvaktmästartjänst. I ett femtiotal för- samlingar har klockaren skyldighet att i växlande omfattning utan sär— skild ersättning biträda pastor å expeditionen. Jämte det biträde, som sålunda lämnas av klockaren, hava i åtskilliga av dessa församlingar sär- skilda skrivbiträden anställts.

Berörda av vissa församlingar vidtagna anordningar äro emellertid en vederbörande församlings frivilliga sak. Någon garanti vinnes följ— aktligen icke härigenom för att i pastorat, där behov av skrivhjälp a pastorsexpeditionen föreligger, därför erforderliga anordningar verkligen vidtagas. Det torde förty vara nödvändigt, att det i lagstiftningsväg föreskrives, under vilka förutsättningar skrivhjälp skall beredas präster- na, ävensom bestämmes, i vilken ordning kostnaden därför skall gäldas.

För undanröjande av olägenheterna av prästerskapets överbetungande med mekaniskt skrivarbete hava, såsom av ovannämnda redogörelse framgår, olika förslag framkommit till beredande av lättnad för präster— skapet härutinnan. Tidigare förslag i ämnet hava, på sätt förut omnämnts, ställts i samband med frågan om omorganisation av klockartjänsterna. Genom en förbättrad organisation av sagda tjänster har man i viss ut— sträckning velat tillgodose behovet av skrivhjälp å pastorsexpeditionerna. Nämnda fråga har emellertid, såsom nämnts, avvisats av riksdagen. En tillfredsställande lösning av frågan om anordnandet av skrivhjälp å pas— torsexpeditionerna torde emellertid enligt de sakkunnigas mening kunna utan samband med den förra frågan, erhållas genom den likaledes tidi- gare föreslagna och såsom komplement till klockarens (kantors) tjänst- göringsskyldighet å pastorsexpeditionen avsedda anordningen med av- ställandet av särskilda skrivbiträden.

För det fall, att de å pastorsexpedition tjänstgörande prästerna med biträde av klockaren, där sådan skyldighet för honom föreligger, ej utan åsidosättande av övriga dem åliggande göromål kunna medhinna arbetet å expeditionen, synes det således böra åligga den eller de för- samlingar pastorsexpeditionen omfattar att ställa erforderliga medel till

förfogande för anlitande av skrivhjälp å expeditionen. Att i författning närmare angiva de fall, då skrivhjälp skall anordnas, torde knappast vara möjligt. Redan vid ett invånarantal av 5000 personer torde visser- ligen behov av skrivbiträde i allmänhet göra sig gällande, särskilt där befolkningen är mera rörlig, men den å pastorsexpeditionen förekomman— de arbetsmängden i församlingar med samma folkmängd kan vara myc- ket växlande med hänsyn till olika förhållanden i andra avseenden. Be- hovet av särskilt skrivbiträde är jämväl till väsentlig grad beroende av det antal präster, som tjänstgöra å expeditionen, samt därav huruvida och i vilken omfattning biträde lämnas av klockare.

I överensstämmelse med vad som förutsattes i det år 19:20 framlagda sakkunnigförslaget lärer sålunda frågan om anställandet av skrivbiträde böra bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I fråga om sättet för sakens prövning förorda de sakkunniga jämväl nämn- de. förslag, enligt vilket vederbörande församling i första hand skall hava att besluta om anställandet av skrivbiträde samt därvid jämväl be- stämma om avlöningens belopp och anställningens art. Endast därest församling vägrar att ställa för ändamålet erforderliga medel till för- fogande, bör sålunda frågan prövas av statlig myndighet. I sådant syfte bör det åligga pastor att med bifogande av redogörelse för arbetet å pas- torsexpeditionen hos domkapitlet göra den framställning i ämnet, som av omständigheterna påkallas. Finner domkapitlet framställningen böra bifallas, har domkapitlet att underställa frågan Kungl. Maj:t, som för- ordnar, huruvida skrivbiträde skall anställas å pastorsexpeditionen, samt bestämmer det belopp, som för ändamålet bör utgå.

Åläggande i lag för församling att under viss förutsättning anordna skrivhjälp å pastorsexpeditionen har allmänt ansetts böra förbindas med rätt för församlingen till bidrag av allmänna medel för kostnadens gäl- dande, och ovanberörda förslag i ämnet upptog även bestämmelse i detta hänseende. De sakkunniga förorda också, att sådant bidrag skall utgå. Då med ifrågavarande anordning avses att bereda prästerna behövlig arbetshjälp i vissa dem åliggande göromål synes det riktigt, att bidraget skall utgå från kyrkofonden och kostnaden därför således gäldas på sam— ma sätt som skall gälla beträffande kostnaderna för prästlönerna.

Angående bidragets belopp synes detta i enlighet med vad i denna del föreslogs i 1920 års sakkunnigförslag skäligen kunna bestämmas till en tredjedel av skrivbiträdets avlöning. Församlingarna skola sålunda själva få vidkännas de andra två tredjedelarna av kostnaden. Häri lärer i regel ligga en viss garanti för att allmänna medel komma att tagas i anspråk till anställandet av skrivbiträden allenast i fall, då sådant är av verkligt behov påkallat. Såsom ytterligare garanti mot obehörig användning av sådana medel torde det böra bestämmas visst belopp för varje tusental av folkmängden inom de församlingar, pastors- expeditionen omfattar, som bidraget från kyrkofonden icke får överstiga.”

Med ledning av de uppgifter, som inhämtats rörande kostnaden för nu anställda skrivbiträden inom vissa församlingar, föreslå de sakkunniga, att detta belopp bestämmes till 25 kronor.

Såsom ovan nämnts, har i vissa församlingar klockaren ålagts skyldig— het att utan särskild ersättning i viss omfattning biträda med skrivgöro- mål ä pastorsexpeditionen. Då vid fastställandet av klockarens lön hän— syn måste hava tagits till omfattningen av de klockaren åliggande göro— mål och sålunda även till nämnda tjänstgöring, får givetvis församlingen, därest särskild kontant avlöning av församlingen utgöres till klockaren, ändock vidkännas kostnaden för denna tjänstgöring. Sådan tjänstgö— ringsskyldighet, varom nu är fråga, torde i regel kunna förutsättas icke vara klockare ålagd annat än i sådana fall, då särskild skrivhjälp å pas— torsexpeditionen varit av verkligt behov påkallad. Det synes fördenskull billigt och rättvist, att församling under enahanda förutsättningar och begränsningar, som här ovan föreslagits i fråga om bidrag till särskilt anställda skrivbiträden, erhåller bidrag från kyrkofonden till gäldandet av den del av klockarens kontanta avlöning, som kan motsvara veder- laget för tjänstgöringen å pastorsexpeditionen. Samma torde förhållan— det vara, då i kyrkvaktmästares åligganden ingår att biträda med skriv- göromål å sådan expedition. Då emellertid i sådana fall den faktiska kostnaden icke är känd, utan beloppet av densamma måste efter skälig- hetsgrunder uppskattas, samt då, särskilt vad klockares tjänstgöring å pastorsexpeditionen angår, densamma i vissa fall icke torde vara av den beskaffenhet eller omfattning, att särskilt bidrag torde vara på— kallat, synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida och med Vilket belopp bidrag skall utgå.

Däremot torde tillämpningen av de i övrigt föreslagna bestämmelserna om bidrag från kyrkofonden till anställandet av skrivbiträden icke lämna rum för något bedömande ur skälighetssynpunkter, utan lärer prövningen av de framställningar, som härutinnan komma att göras av församlingar— na, enbart bliva av formell natur. Denna prövning torde fördenskull böra ankomma på domkapitlena (i Stockholms stad dess konsistorium).

B. Arvode åt kontraktsprostarna.

Enligt nu gällande bestämmelser angående arvode åt kontraktsprostar- na utmätes detta arvode, i vad det skall överstiga det för alla lika grund- beloppet 150 kronor, med hänsyn dels till det antal pastorat, som kontraktet. omfattar, och dels till kontraktets areal i land, sålunda efter principer, lik- artade med dem, som tillämpas vid utmätningen av kyrkoherde— och kom— ministerslönerna. Av fyllnadsbeloppen får det, som utgår efter pastoratens antal, anses motsvara det ökade arbete för kontraktsprost, som följer med det större antalet pastorat, under det att fyllnadsbeloppet för kontraktets

Nya bestäm- melser angå- ende arvodet.

Allmänna grunder för avlöningens

bestämmande.

areal synes först och främst vara avsett att utgöra ersättning för de rese- kostnader, som kontraktsprostarna, vilka icke erhålla särskild reseersätt- ning, nödgas vidkännas.

Beträffande ordnandet för framtiden av frågan om arvode åt kontrakts- prostarna förorda de sakkunniga, att med ändring av de nuvarande be- stämmelserna därom det stadgas, att till kontraktsprost skall utgå ett ar- vode av 450 kronor, då kontraktet omfattar högst 6 pastorat, 600 kronor, då kontraktet omfattar 7—10 pastorat, och 750 kronor, då kontraktet om- fattar mer än 10 pastorat, ävensom att kontraktsprost därjämte skall för resor, som han i denna sin egenskap företager, äga uppbära resekostnads— (ej traktaments-) ersättning enligt gällande resereglemente. De föreslagna arvodena hava utmätts även med beaktande därav, att vid ett genomfö- rande av de förslag beträffande finansieringen av prästlönerna och för- valtningen av prästlönejorden, som av de sakkunniga framläggas i de ef— terföljande kapitlen av förevarande avdelning, kontraktsprostarna bliva befriade från en icke obetydlig del av sina nuvarande ämbetsåligganden, nämligen dels dem, som aVSe granskningen av de tablåer rörande avräk- ningen mellan pastoraten och kyrkofonden, vilka av kyrkoråden skola år- ligen avlämnas, och dels dem, som sammanhänga med förvaltningen av de nuvarande löneboställena. Kontraktsprostarnas viktigaste funktioner kvarstå likväl. Då de ämbetsåligganden, som för kontraktsprostarna för- anleda resor, för vilka ersättning nu ej utgår, i varje fall utföras antingen, då fråga är om prästvals- och frågodagsförrättningar, efter förordnande av vederbörande domkapitel, eller, då det är fråga om visitation, kyrko- herdeinstallation, invigning av kyrka, begravningsplats o. d., efter upp- drag av stiftets biskop, synes det icke vara förenat med någon olägenhet att låta kontraktsprostarna erhålla ersättning för sina resekostnader en- ligt reseräkning.

C. Avlöning till de extra ordinarie prästerna m. m.

De nuvarande bestämmelserna angående det extra ordinarie präster- skapets avlöning, för vilka förut i detta betänkande redogjorts, förete en om möjligt ännu mer framträdande inveckling och olikformighet än de gällande stadgandena angående avlöningen av de ordinarie prästerna. Det synes angeläget, att i sammanhang med den nya löneregleringen för de sistnämnda prästerna företages jämväl en omläggning av det extra ordina- rie prästerskapets avlöning i syfte att även på detta område av det präster— liga avlöningsväsendet vinna största möjliga enkelhet och likformighet. Vid denna omläggning torde böra tillämpas i görligaste mån samma grun- der, som ansetts böra gälla vid nyregleringen av de ordinarie prästernas avlöning.

De extra ordinarie prästernas, (1. V. s. de tjänstgörande adjunkternas, avlöning är enligt nu gällande bestämmelser uppdelad i dels ett arvode och dels förmånen av bostad och vivre, sistnämnda förmån antingen ut— gående in natura eller beräknad till visst belopp, som med hänsyn till lev- nadskostnaderna i orten för varje särskilt fall bestämmes av vederbörande domkapitel eller konsistorium. Denna uppdelning av avlöningen samman- hänger med det förhållandet, att av de olika löneförmånerna -— utom så- vitt angår kyrkoadjunkterna (enligt nuvarande benämning de ständiga adjunkterna) arvodet i allmänhet skall betalas av kyrkofonden, under det att bostad och vivre skola tillhandahållas adjunkten av den präst, till vilkens biträde han är anställd eller vilkens tjänst han uppehåller, elle-r, då tjänsten är ledig, av den, som åtnjuter de med densamma förenade löne- inkomsterna. Enligt det förslag till finansiering av prästlönerna, som av de sakkunniga i nästföljande kapitel framlägges, skall det extra ordi- narie prästerskapets avlöning, liksom lönerna till de ordinarie prästerna. betalas ur kyrkofonden. Då denna fond sålunda blir löngivare beträffande hela avlöningen, kan någon del av denna givetvis icke för något fall utgå i form av naturaförmåner. Anledning saknas följaktligen att i fortsättning— en uppehålla den omförmälda tudelningen av de extra ordinarie präster— nas avlöning. Genom de för de ordinarie prästerna föreslagna löneavdra— gen vid tjänstledighet eller för det fall, att de erhålla tillfälligt biträde av adjunkt, är sörjt för att de av nämnda präster, vilkas tjänster de extra ordinarie uppehålla eller till vilkas biträde de äro anställda, komma att även enligt det nya avlöningssystemet bidraga till de extra ordinaries av- löning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att de tjänstgörande adjunkternas avlöning skall utgå i form av arvode, innefattande både nu utgående arvode och gottgörelse för bostad och vivre. Arvodet torde böra, liksom de ordinarie prästernas löner, differentieras dels genom ålderstillägg och dels med hänsyn till den eljest gällande dyr— ortsgrupperingen. Vid bestämmandet av arvodet torde böra följas det civila avlöningsreglementets löneplan sålunda, att även de olika slagen av ad- junkter inrangeras i lämpliga lönegrader i nämnda löneplan. Att ad- junkterna även vid den anordning av deras avlöning, som sålunda för— ordats, må kunna erhålla bostad och vivre i adjunktstagarens hem, är ur många synpunkter ett önskemål, som fortfarande bör tillgodoses. Detta önskemål torde emellertid kunna realiseras genom frivillig överenskom- melse mellan adjunktstagaren och adjunkten.

Av de extra ordinarie prästerna intaga kyrkoadjunkterna en särställning, Tjäns ternas i det deras befattningar äro av stadigvarande natur. Med hänsyn härtill Placering " har också arvodet till dem, vilket bestämts i sammanhang med fastställandet av lönereglering för det pastorat, i vilket vederbörande kyrkoadjunkt är anställd, i allmänhet satts högre än det eljest utgående adjunktsarvodet.

lönegrader.

Kyrkoadjunk- ter.

Adjunkler i egentlig mening.

Kal/orts- och ödebygds- tillägg.

Särskild Vikariats- ersättning.

Även vid en ny lönereglering torde denna åtskillnad i avlöning mellan kyrkoadjunkterna och adjunkterna i egentlig mening böra uppehållas. Följaktligen böra de förra placeras i högre lönegrad än de senare.

Med hänsyn till den löneplacering, som av de sakkunniga föreslagits be- träffande komministrarna i den lägsta tjänsteklassen, torde kyrkoad- junkterna lämpligen böra placeras i 20 lönegraden. Arvodet för kyrko- adjunkt kommer således att bliva i dyrortsgrupp A lägst 4 860 kronor och högst 5 880 kronor och i dyrortsgrupp G lägst 6 048 kronor och högst 7 212 kronor.

Såsom lämplig lönegrad för adjunkterna i egentlig mening föreslås den 14, enligt vilken lönegrad arvodet blir i dyrortsgrupp A lägst 3240 kro» nor och högst 4260 kronor och i dyrortsgrupp G lägst 4.104 kronor och högst 5 304 kronor.

Utöver de enligt de föreslagna lönegraderna utgående arvodesbeloppen, a vilka dyrtidstillägg skall utgå enligt det lägre procenttalet, torde adjunk- terna i likhet med de ordinarie prästerna och efter samma regler, som komma att gälla för dessa, äga uppbära kallortstillägg, varjämte även åt dem må kunna beviljas ödebygdstillägg likaledes i överensstämmelse med de grunder, som i avseende härå komma att tillämpas för de ordinarie prästerna. '

De för adjunkterna i egentlig mening föreslagna arvodena jämte i före- kommande faall kallorts- och ödebygdstillägg skola av dem uppbäras vare sig de tjänstgöra såsom ämbetsbiträden eller äro förordnade att uppehålla ordinarie prästerlig tjänst. I sistnämnda fall torde sådan adjunkt utöver nämnda arvodesförmåner i likhet med vad nu är förhållandet äga be— komma särskild vikariatsersättning. Denna ersättning, vilken synes böra differentieras med hänsyn till den lönegrad, till vilken den ordinarie tjänst, som adjunkten uppehåller, hör, torde skäligen kunna för dag bestämmas till halva beloppet av det för lönegradens lägsta löneklass bestämda tjänst- ledighetsavdraget vid ledighet på grund av sjukdom. Vikariatsersättning— en kommer enligt denna berälmingsgrund och under antagande av ett dyrtidstillägg av 17 procent att utgöra för dag räknat lägst 2 kronor 34 öre och högst 5 kronor 26 öre. Ett bestämmande ,av vikariatsersättningen åt adjunkt efter de i det civila avlöningsreglementet fastställda grund-erna skulle enligt de sakkunnigas mening medföra, att denna ersättning sär- skilt vid vikariat på tjänster i de högsta tjänsteklasserna bleve alltför hög; och har av detta skäl nämnda grunder icke ansetts böra bliva norme- rande för vikariatsersättningen vid vikariat å prästerliga tjänster.

Förordnas adjunkt att samtidigt uppehålla två ordinarie tjänster torde vikariatsersättningen böra utgå med halva tjänstledighetsavdraget i läg— sta löneklassen för vardera tjänsten.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppe- hålla annan ordinarie prästerlig befattning, synes böra i vikariatsersätt- ning äga bekomma hela tjänstledighetsavdraget.

Vad angår arvode åt stifts- och kontraktsadjunkter samt andra sådana extra ordinarie präster, för vilkas avlöning Kungl. Maj:t på grund av stad— gandet i 6 $ 8 mom. i lagen om kyrkofond i sammanhang med beslut om befattningarnas inrättande beviljat anslag ur nämnda fond, torde berörda arvode fortfarande som hittills böra bestämmas av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall.

Beträffande reseersättning åt adjunkter och vikarierande ordinarie präs— ter torde kunna tillämpas nuvarande bestämmelser utom såvitt angår kyrkoadjunkterna. Enligt gällande lag skall skjuts i tjänstärenden till- handahållas kyrkoadjunkt av kyrkoherden i det pastorat, i vilket adjunk= ten är anställd, och omfattar således det kyrkoherden tillkommande fasta resanslaget beräknad ersättning även för kyrkoadjunktens tjänsteresor. Då emellertid kyrkoadjunkt intar en i viss mån självständigare ställning än annan adjunkt, som förordnats att biträda ordinarie präst i hans tjänst, torde det få, anses befogat, att kyrkoadjunkt tillerkännes särskilt resanslag att användas till bekostande av tjänsteresor, varjämte han i likhet med de ordinarie prästerna bör äga få överskjutande resekostnader täckta ur det

Vikariats— ersättning dt ordinarie präst.

”löning dt stifts— och kontrakts— adjunkter m. fl.

Reseersätt- ning.

tillfälliga resanslag, som avsetts skola användas till bestridande i viss om- . fattning av nämnda prästers reseutgifter. Det särskilda resanslaget åt kyrkoadjunkt torde kunna utmätas efter samma grunder som resanslag åt komminister.

I fråga om de extra ordinarie prästernas pensionering ifrågasättas ingen ändring i därom nu gällande bestämmelser.

Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget att verkställa utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlö- ning g'iver de sakkunniga icke anledning att, närmare än vad i det före- stående skett, beträffande den del av lagstiftningen, som behandlats i före- varande kapitel, ingå på den mångfald av detaljföreskrifter, som vid ge- nomförandet av den nya lagstiftningen kunna varda erforderliga. De sak- kunniga vilja dock ytterligare framhålla, att det av olika skäl synes vara av synnerlig vikt att den nya lönelagstiftningen träder i kraft icke succes— sivt för de olika pastoraten vid utlöpandet av de för dem nu gällande löneregleringarna utan samtidigt för hela riket. Då något tvång för re- dan utnämnda kyrkoherdar och komministrar att, förrän löneregleringspe- 14 _— 290521,

Pension.

Den nya löne- regleringen ikraftträ- dunde.

rioden gått till ända, underkasta sig den nya löneregleringens villkor och bestämmelser icke kan ifrågakomma, förorda de sakkunniga, att, för un- derlättande av löneregleringens samtidiga ikraftträdande för hela landet, de präster, som genom den nya löneregleringen skulle lida minskning i de löneförmåner, vilka vid tiden för den gällande löneregleringens utlöpande äro dem tillförsäkrade, tillerkännas personliga lönetillägg, motsvarande minskningen. Vid beräkning av sagda förmåner bör dock präst eventuellt tillkommande förmån jämlikt 7 och 10 % löneregleringslagen icke komma i betraktande. Billighetsskäl synas tala för att dessa lönetillägg Skola ut- gå ej blott till resp. löneregleringsperioders utgång utan under de ifråga- varande prästernas hela återstående tjänstetid. I de fall, då präst enligt arrendekontrakt, som utlöper efter den nya lönelagstiftningens ikraftträ- dande, tillförsäkrats förmån av tjänstbarheter från löneboställe, kommer hans rätt att intill kontraktstidens utgång åtnjuta nämnda förmån givet- vis att lämnas orubbad av den nya lagstiftningen.

Kap. 2. Finansieringssystemet.

I den i avd. II kap. 1 lämnade framställningen hava de sakkunniga upptagit till granskning det nuvarande systemet för finansieringen av prästerskapets löner. Den företagna granskningen har givit till resultat, att nämnda system är behäftat med betydliga, verkligt konstitutiva bris— ter. Sammanfattningsvis kunna dessa angivas sålunda.

1. Den avvägning av skattetrycket de olika pastoraten emellan, som må hava avsetts vid finansieringssystemets införande, kan i och för sig knappast anses vara med billigheten överensstämmande. Men härtill kommer, att ej ens denna åsyftade avvägning kunnat bibehållas. Ty vid en fortskridande utveckling av skatteunderlaget missgynnar systemet yt- terligare de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem, som. hava förhållandevis rikligare skatteunderlag.

2. Kapitalbehållningen i kyrkofonden har efter fondens uppläggande den 1 januari 1914 intill den 1 juli 1929 tillvuxit med över 41 miljoner kronor, varigenom fondens ursprungliga kapital mer än sexdubblats. Denna kapitalanhopning, som har en i stort sett obruten tendens att fort— gå, är förorsakad därav, att skattesatsen för församlingsbidragen fast- låsts vid en alltför hög maximisiffra. Den utveckling, för vilken kyrko- fonden sålunda varit föremål, överensstämmer icke med vad som varit avsett vid lagstiftningens tillkomst, och anhopningen i kyrkofonden av medel, som djupare sett äro att anse som uppsamlad skatt, strider mot de principer, som allmänt följas, då det gäller disposition av sådana medel. 3. Hela finansieringssystemet har gjorts så invecklat, att det dels fun—

gerar otillförlitligt, dels förorsakar alla därav berörda myndigheter ett övermått av omgång utan däremot svarande påvisbar nytta.

Slutligen har i avd. II kap. 3 närmare belysts ytterligare en med det gällande finansieringssystemet förbunden olägenhet 1. Denna, som visat sig särdeles betydelsefull, framträder däri, att nämnda system lägger hin— der för en ändamålsenlig förvaltning av prästlönejorden och de lokala avlöningsfonderna.

Otvivelaktigt innefattar vad i punkt 1 här ovan framhållits den från principiell synpunkt allvarligaste anmärkningen mot det gällande finan- sieringssystemet. Men obestridligt är, å andra sidan, att den fortgående kapitalanhopningen i kyrkofonden —— varigenom medel, som bort använ- das för avlöningsändamål, i stället i stor omfattning fonderats —— blivit den irrationella följd av berörda system, som kommit att mest falla i ögonen. Det kan med hänsyn härtill vara befogat att i första hand ägna någon uppmärksamhet åt frågan, huruvida och i vilken mån sistnämnda missförhållande skulle kunna avhjälpas genom någon mera speciell åt— gärd, som i övrigt lämnade huvudgrunderna för finansieringssystemet orubbade. *

Redan i det föregående2 har berörts möjligheten av att den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden skulle komma att inom en ej alltför av- lägsen tid avstanna till följd av den stegring i fondens utgifter, som kunde föranledas, bland annat, av den år 1929 beslutade löneökningen åt prästerskapet. De sakkunniga hava emellertid redan i nämnda samman- hang ansett sig kunna uttala, att även om sålunda en mer eller mindre tillfällig jämvikt mellan fondens inkomster och utgifter skulle kunna er- nås, varje garanti dock saknades för att denna jämvikt skulle framgent bevaras.

Givetvis saknas dock icke utvägar att, under bibehållande av det nu— varande finansieringssystemets huvudsakliga principer, förhindra eller åtminstone minska den påtalade fondbildningen. En sådan utväg vore en lagändring, varigenom den övre gränsen för utdebitering av församlings— avgifter, för närvarande 6 öre för varje tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, motsvarande 60 öre per skattekrona, sänktes till den lägre skattesats, som med stöd av nu överblickbara faktorer kunde beräknas, fullt ut men icke mera, täcka det verkliga medelsbehovet. Härigenom skulle väl fondens kapitaltillväxt kunna tillfälligt bringas att avstanna, dock endast under förutsättning att nämnda faktorer och då i första hand skatteunderlaget för församlingsavgifterna förbleve väsentligen oför— ändrade. Man kan därför icke på denna väg vinna någon verksam ga- ranti mot fortsatt ökning i fonden; överhuvud taget är finansieringssy—

1 S. 116 0. i. 2 Avd. II kap. 1 s. 43.

Medel att av- hjälpa brister i nuvarande finansierings- system.

stemet så konstruerat, att det icke lämpar sig som grund för ekonomiska beräkningar på längre sikt.

Endast genom att den övre gränsen för utdebitering ae församlings— a'vgifter göres rörlig och fastställes årligen eller för kortare perioder av år kan det åsyftade resultatet vinnas. De sakkunniga komma i det efter- följande att i samband med förslag rörande en viss omläggning av finansieringssystemet i dess helhet framlägga även förslag av den så- lunda antydda innebörden. Vad angår den ifrågasatta anordningens ge- nomförande utan ändring av det gällande finansieringssystemets övriga grunder, lärer väl något absolut hinder härför icke behöva möta. Anord- ningen skulle dock på grund av detta systems säregna konstruktion bliva förenad med högst betydande tekniska svårigheter, och systemet skulle härigenom göras än krångligare och besvärligare att tillämpa än vad det redan är.

Det bör emellertid framhållas, att åtgärder av här ifrågasatt innebörd icke skulle få sina verkningar begränsade till kyrkofonden. Nedsätt- ningen av maximigränsen för utdebitering av församlingsavgifter skulle sålunda i motsvarande mån lätta skattebördau för de ekonomiskt svagaste pastoraten. Införandet av en rörlig övre gräns för utdebiteringen måste i allmänhet vara ägnat att motverka den fortgående relativa förskjutningen av skattebördau till nackdel för de svagaste pastoraten. Ett omedelbart samband föreligger följaktligen mellan de anordningar. som här bragts under diskussion, samt spörsmålet om den rättvisa för— delningen av prästlönebesväret pastoraten emellan.

En annan utväg att hejda kyrkofondens tillväxt har angivits i den år 1929 inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 279. I nämnda motion har föreslagits sådan ändring i finansieringssystemet, att arren- demedel, avgälder, räntor och skogsförsäljningsmedel, vilka avlönings— tillgångar för närvarande få av vederbörande pastorat tagas i anspråk först sedan den första 5. k. treöringen utdebiterats, skulle få av pastoratet disponeras för avlöningsändamål utan sådant villkor. Avkastningen av löneboställen och andra 5. k. lokala avlöningstillgångar skulle alltså en- ligt detta förslag i första hand få användas för avlöningsändamål inom pastoratet (»läggas i botten») men avstås till kyrkofonden först om och i den mån de icke vore för sagda ändamål behövliga.

Syftet med den i motionen föreslagna ändringen angives vara, bland annat, att minska kapitalbildningen i kyrkofonden. Otvivelaktigt skulle detta mål vinnas, ty i sådant pastorat, där utdebiteringen icke behövt överstiga den första s. k. treöringen, skulle den föreslagna anordningen medföra, att pastoratets utdebitering av församlingsavgifter kunde min— skas eller helt upphöra. Vad pastoratet så vunne komme att gå ut över kyrkofonden, vilkens årliga behållning alltså i motsvarande män skulle nedgå. De belopp, om vilka här kunde bliva fråga, komme dock icke att

bliva särdeles betydande, i varje fall icke i jämförelse med de senare årens kapitalökningar i fonden.

Det följer av vad som sålunda anförts, att även den anordning för hejdande av kyrkofondens tillväxt, som föreslagits i den nyssnämnda motionen, sträcker sina omedelbara verkningar in på fördelningen av skattetrycket de särskilda pastoraten emellan. Då nämnda an- ordning skulle gynna blott sådana pastorat, som redan nu hava relativt låg utdebitering, syftar följaktligen den föreslagna ändringen i finansie- ringssystemet till ett minskande av den utjämningseffekt, som redan vun— nits genom 1910 års lagstiftning. I sådant hänseende skulle en åtgärd i förslagets riktning innebära ett återförande av utvecklingen mot ett äldre rättsläge.

Med den föregående framställningen hava de sakkunniga avsett att framhålla, hurusom spörsmålet om garantier mot kyrkofondens fortsatta tillväxt ytterst bottnar i och kräver hänsynstagande till frågan om för- delningen av skattetrycket mellan pastoraten, d. v. s. skatteut- jämningsfrågan. Överhuvud taget måste detta vara förhållandet med varje mera väsentligt ingrepp i den gällande ordningen för prästlöne— medlens anskaffning. Skatteutjämningen är det grundläggande proble- met, vars lösning kan väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med finansieringssystemet.

Då frågan om utjämning av utskylderna till prästerskapets avlöning tidigare förelegat till behandling, har detta problem haft en tvåfaldig innebörd och gällt utjämning av skattebördau dels de olika skatteobjek- ten emellan, dels de kyrkliga kommunerna emellan.

Om man bortser från den under avskrivning varande prästerliga tion— debeskattningen, har 1910 års finansieringssystem väl fyllt sin uppgift att åstadkomma utjämning i skattetrycket de olika skatteobjekten emel- lan. Här har steget tagits fullt ut; såväl de s. k. församlingsavgifterna som ock de medel, som erfordras för fullgörandet av pastoratens skyl- dighet att tillhandahålla prästgård eller hyresbidrag, upptagas efter samma grund som andra kommunala skatter. Den utgift, som statsver- ket årligen har att vidkännas såsom fastställd ersättning för präster- skapets tionde m. m., bestrides, åtminstone i den mån utgiftsbeloppet överstiger den ännu icke avskrivna delen av tionden, på samma sätt som andra å riksstaten uppförda utgiftsposter, vilka icke täckas av direkt an- visade medel.

Vad åter angår utjämningen de kyrkliga kommunerna emellan har den företagna granskningen ådagalagt, att 1910 års lagstiftning i denna del av olika skäl kommit att verka synnerligen irrationellt. Det måste där— för vara angeläget att i första hand undersöka förutsättningarna för en reformerad lagstiftning i här angivna hänseende.

Frågan om skatteutjäm- ningen mellan

pastoraten det centrala

problemet.

I Vilken ut- sträckning Iran utjämning av prästlöne- besväret an- ses ur all- männa syn- punkter moti- yer-ad?

Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare samman— hang gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfa— rande motiverats bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skolundervisning och andra kulturella upp- gifter, därvid kommunerna i stor utsträckning bindas av statliga före— skrifter i fråga om åtgärdernas omfattning och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kommunala». Det vill synas, som om diskussionen på denna punkt svårligen skall kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid åtgär- dernas natur och ändamål, ty det måste ytterst vara en praktisk fråga, om en viss samhällsuppgift skall besörjas av staten eller av kommuner— na. Däremot torde det vara befogat att rätta omdömet i detta ämne efter graden av det intresse, som från statens sida ådagalägges vid ge— nomförandet av olika samhällsuppgifter. Ju större inflytande staten ut- övar i avseende å ordnandet av en viss samhällsuppgift, som av histo- riska eller andra skäl ansetts åligga kommunerna, desto större anledning föreligger att betrakta uppgiften icke såsom en kommunal utan såsom en allmänt—nationell angelägenhet.

Skärskådar man det föreliggande ämnet från denna synpunkt, måste det erkännas, att den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, så- dant detsamma tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet. De olika skedena i denna utveckling hava i det föregående (avd. I) angivits. Här torde sammanfattningsvis blott behöva framhål- las, hurusom pastoraten sakna avgörande inflytande vid regleringen av de allra flesta och betydelsefullaste frågorna på hithörande område. Bil— dandet av nya församlingar och pastorat samt annan ändring i den eck- lesiastika indelningen äga rum genom beslut av Kungl. Maj:t i admi- nistrativ ordning. Ej ens den snävt begränsade befogenhet, som jämlikt 3 % lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kom- munal och ecklesiastik indelning tillkommer en borgerlig kommun att under särskilda förutsättningar motsätta sig en indelningsändring, har tillerkänts den kyrkliga kommunen. Bestämmandet av antalet präster- liga befattningshavare i ett pastorat tillhör ävenledes ensamt Kungl. Maj:t. De belopp, med vilka prästlönerna utgå, äro till sina grunder be— stämda genom lag. I de särskilda av Kungl. Maj:t fastställda löneregle- ringarna utmätas dessa belopp bokstavligt talat på öret. J ämväl i fråga om prästernas stationeringsorter inom en församling och beträffande själva bostädernas förläggning äger bestämmandet rum i administrativ väg. Sammalunda är förhållandet exempelvis med fördelningen mellan församlingsprästerna av tjänstegöromålen. _

Det torde, i betraktande av de omständigheter som här påpekats, vara

omisskännligt, att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som gavs åt det prästerliga löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit allt- mera utvecklad och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen.

Stöd för en sådan mening har väl i det föregående väsentligen häm- tats ur ett yttre händelseförlopp eller från lagstiftningens påvisbara inne- håll och följder. Men det är tydligt, att vad som sålunda förekommit haft sin grund i statsmakternas uppfattning om betydelsen av präster- skapets uppgift och verksamhet.

Enär alltså prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmänt—nationell angelägenhet, anse sig de sakkunniga böra i princip förorda, att prästlönebesväret fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Huruvida ett sådant ntjämningsförfarande skall omfatta samtliga lönekostnader bör bedömas ur praktiska synpunkter.

I första hand synes den fullständiga utjämningen böra avse alla sådana kostnader för det nämnda besväret, i fråga om vilkas stor- lek pastoraten icke äga någon bestämmanderätt, sålunda kostnaderna för de till samtliga präster utgående penninglönerna jämte förekommande lönetillägg ävensom för arvoden, reseersättningar och pensioner. Vad åter angår kostnaden för prästlönebesväret i övrigt, (1. v. s. kostnaden för tillhandahållandet åt de ordinarie prästerna av tjänstebostad, må i avse- ende å en eventuell utjämning av denna kostnad följande anföras.

Enligt det i kap. 1 av förevarande avdelning framlagda förslaget skall ordinarie prästerlig befattningshavare såsom hittills i regel åt- njuta, förutom lön i penningar, jämväl tjänstebostad. Av de sakkunniga har emellertid förordats, bland annat, den ändring i det nu gällande sys— temet för lönernas beräkning, att hela lönen bestämmes i penningar utan hänsyn till bostadsförmånen. Denna senare åsättes ett värde, motsva- rande vissa procent av totallönen. Kan tjänstebostad ej beredas befatt- ningshavaren, uppbär han totallönen oavkortad; åtnjuter handäremot nämnda förmån, minskas den kontanta lön, han äger uppbära, med det bostadsförmånen åsatta värdet eller, såsom detta Värde i det efterföljande kommer att benämnas, bostadskooten. ' Enligt ecklesiastik boställsordning skola å prästgård alla laga hus ny- byggas och underhållas av pastoratet, som jämväl har vissa skyldigheter att vid prästgård anlägga trädgård, att där uppföra och underhålla stäng- sel samt att anlägga och underhålla enskild väg, som erfordras för präst- gårds räkning. I denna för närvarande gällande ordning åsyftas i de sak— kunnigas förslag ingen annan ändring än att åt präst upplåten boställs— våning skall likställas med prästgård 1. Den frågan måste då uppstå, huruvida den av de sakkunniga förordade allmänna utjämningen av prästlönebesväret bör utsträckas till att inbegripa jämväl de kostnader,

1 Se avd. 111 kap. 1 s. 168.

Fullständig utjämning förordas &

princip.

Bära kostna- - denna för tjänatebostade tillhanda- hållande undantagas från den fina- etändiga ut— jämm'ngen?

Partiell ut— jämning av bostadskost- naden-na Ine- delst bostads- kvoten.

som föranledas av pastoratens berörda skyldighet att bereda ordinarie präst tjänstebostad.

För denna frågas besvarande synas följande omständigheter böra kom- ma i betraktande. Den givna utgångspunkten för de sakkunnigas upp- fattning att prästlönebesväret bör i görligaste mån utjämnas mellan pas- toraten har varit, att dessa i allmänhet sakna möjlighet att inverka på lönekostnadernas storlek. Huru förhåller det sig i förevarande hänseende med kostnaderna för tjänstebostädernas anordnande? Omfattningen av pastoratens skyldigheter härutinnan regleras visserligen ytterst av bo- ställsordningen, och den närmare kontrollen härå äger rum vid syner och ekonomiska besiktningar. Erfarenheten utvisar emellertid, att det vid hithörande frågors behandling finnes ett icke ringa utrymme för pas- toratens initiativ och inflytande på kostnadsramen beträffande såväl an— läggning som underhåll av prästbostaden. Det ligger ock i sakens egen natur, att så skall vara förhållandet. Det måste med hänsyn härtill vara ägnat att väcka starka betänkligheter att anordna en utjämning mellan pastoraten av de verkliga anläggnings— och underhållskostnaderna. Man skulle därmed uppenbarligen riskera, att skattskyldiga i andra kyrkliga kommuner finge deltaga i finansieringen av utgifter, vilka åtminstone delvis vore beroende av vederbörande pastorats fria skön och i allt fall grundade på beslut av lokala synenämnder eller synerätter.

I viss mån skulle väl risken i här framhållna hänseende kunna före— byggas genom att anordna en central prövning av uppkommande frågor ' om byggnad och underhåll av prästgård. En dylik anordning skulle

emellertid nödvändiggöra nya och betungande administrativa funktioner och möta betydande praktiska svårigheter. Dess effektivitet bleve i varje fall omtvistlig.

Då av skäl, som här nämnts, en centralisering av den slutliga prövning- en av frågor om byggnad och underhåll av prästgård icke synes kunna förordas, lärer man vara nödsakad övergiva tanken på en fullständig utjämning pastoraten emellan av de verkliga kostnaderna för nämnda be- svär. Det återstår likväl att undersöka, om icke en partiell utjämning av omförmälda slag av kostnader skulle låta sig åvägabringa utan att där- med behövde förbindas sådana oegentliga konsekvenser, som nyss här ovan berörts. En utväg härtill hava de sakkunniga —— med utgångspunkt från det ovanberörda föreslagna förfarandet att förmånen av tjänstebo— stad skall i värde beräknas till viss del av prästlönen trott sig finna i en sådan anordning, att omförmälda del av lönen, den s. k. bostadskva- ten, som där tjänstinnehavaren åtnjuter tjänstebostad skall av denne avstås, i stället må uppbäras av pastoratet.

Anordningen förutsätter, att medel till täckandet av bostadskvoten skola, vare sig prästen åtnjuter tjänstebostad eller icke, anskaffas i samma ordning som gäller för prästlönerna i övrigt. Härav följer sålunda, att kostnaderna för bestridandet av de fastställda lönerna i deras helhet och

således även i varje fall av de i dem ingående bostadskvoterna varda ut- jämnade mellan pastoraten.1

Den åsyftade bostadskvoten motsvarar väl närmast värdet av bostads- förmånen så att säga i tjänstinnehavarens hand. På sätt å annat ställe i detta betänkande framhållits, hava skäl ansetts föreligga att vid beräk- ningen av de genomsnittsvärden, som bostadskvoterna skulle represen- tera, tillämpa för tjänstinnehavaren nog så förmånliga grunder. Ehuru man sålunda knappast skulle kunna antaga, att nämnda beräknade belopp skulle annat än i undantagsfall komma att motsvara full ersättning åt vederbörande pastorat för dess utgifter för tjänstebo- städers anordnande och underhåll, synes man dock vara berättigad utgå ifrån att beloppen i fråga skulle visa sig i allmänhet komma att täcka en mycket avsevärd del av nämnda utgifter. Innebörden av den utav de sakkunniga här ifrågasatta anordningen blir alltså den, att det allmänna utjämningsförfarandet kommer att i Viss rätt så betydande utsträckning avse jämväl kostnaderna för prästernas tjänstebostäder.

Enligt de sakkunnigas förslag skall beloppet av den bostadskvot, som av tjänstinnehavaren skall avstås, vara beroende av den löneklass, enligt vilken tjänstinnehavaren åtnjuter lön, eller m. a. o. procentuellt beräknas jämväl på honom tillkommande ålderstillägg. Då det emellertid icke kan vara lämpligt, att pastoratet tillkommande bostadskvot skulle vara beroende av och växla med tjänstinnehavarens tjänsteålder, hava de sak- kunniga ansett riktigt, att pastoratens bostadskvot städse beräknas efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken befattningshavaren är att hänföra. I de undantagsfall, då tjänstebostad icke beredes tjänstinne- havaren, skall givetvis någon bostadskvot icke utgå till pastoratet.

Då de sakkunniga funnit principiella skäl tala för att de kyrkliga kommunernas börda jämväl med avseende å skyldigheten att anordna tjänstebostad åt ordinarie präst må varda så långt detta lämpligen kan ske utjämnad, har det förefallit, som om denna anordning skulle erhålla ett särskilt berättigande genom den möjlighet den erbjuder till reglering av en speciell vederlagsfråga. I nästföljande kapitel av detta betän— kande, innehållande riktlinjer för en omläggning av den nuvarande för- valtningen av prästlönejorden, förorda de sakkunniga, att de utsynings- rättigheter som för skilda ändamål belasta prästboställenas skogar bringas att upphöra. Genom en dylik åtgärd komme en stor del av ri— kets pastorat och församlingar att gå miste om sin hittills bestående, om än villkorliga, rätt till utsyning av virke för prästgårds- resp. kyrko- byggnad ”.

1 Att bostadskvoten, då den skall tillfalla pastoratet, alltid skall beräknas efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken tjänstinnehavaren är att hänföra, framgår av vad som senare här anföras. Följaktligen avses i detta sammanhang endast en på nu angivet sätt beräknad bostadskvot. * I del II bil. 11 lämnas redogörelse för uppkomsten av de rättigheter till virkesutsy- ning, som här nämnts.

Bostadskvoten kompensation jämväl för rätten till ut- syning av virke för präst- gårds- och kyrkobyggnad.

Sunnan/'att- ning.

Vissa tidigare uppslag till utsträckt skatteutjäm- ning.

De sakkunniga hava i det sammanhang å s. 251 i detta betänkande, vari spörsmålet om de ifrågavarande utsyningsrättigheternas avskaffande behandlas, i princip uttalat sig för det berättigade i att vederlag i någon form lämnas de kyrkliga kommunerna för mjstningen av nämnda förmåner. Det ligger nu i sakens natur, att om alla pastorat, som till- handahålla präst tjänstebostad, årligen erhålla det penningbelopp, som i det föregående kallats prästlönens bostadskvot, så måste detta bidrag, vilket kan antagas om än icke fullständigt så dock till en mycket avse- värd del täcka kostnaden för bostadens tillhandahållande, innefatta gott- görelse även för den vederbörande pastorat eventuellt frångångna för- månen av rätt till fri utsyning av virke för byggnad och underhåll av sagda tjänstebostad. I själva verket är klart, att det årliga genomsnitts- värdet av ifrågavarande utsyningsrätt aldrig kan uppgå till mer än en jämförelsevis ringa del av det nämnda bidraget. Särskilt måste detta vara förhållandet, då, såsom för närvarande är fallet, prästgårdarnailan— det allmänt blivit helt nyligen iståndsatta, där de icke fullständigt nybyggts.

Vad här sagts har närmast sin tillämplighet å rätten till utsyning -av virke för prästgårdsbyggnad. Men med fog lärer kunna göras gällande, att bostadskvoten, som skulle tillfalla vederbörande pastorat, bör kunna anses i skälig utsträckning inbegripa kompensation jämväl för den rätt till utsyning av virke för kyrkobyggnad, som för närvarande må till- komma de till sådana pastorat hörande församlingarna.

Angående verkan för de olika pastoraten av den föreslagna disposi— tionen av bostadskvoterna hänvisas till framställningen å s. 348, 349 här nedan. ' '

Vad angår de reglerande bestämmelser, som skulle erfordras beträf— fande förvaltningen och dispositionen av de ifrågasatta bidragen till pasto- raten, därom skola de sakkunniga närmare yttra sig i kap. 3 av denna avdelning.

De sakkunniga föreslå alltså med stöd av vad ovan anförts, att präst- lönebesväret —— med den modifikation därutinnan, som enligt vad i det föregående anförts skulle komma att gälla beträffande kostnaderna för tillhandahållandet av tjänstebostad — helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Det återstår härefter att undersöka, huru en dylik anord- ning må kunna på lämpligaste sätt genomföras.

I avd. I av detta betänkande har givits en översikt av prästlönelagstift— ningens huvudproblem, därvid behandlats bland annat de åtgärder, som vidtagits i ändamål att åvägabringa utjämning mellan pastoraten av prästlönekostnaderna. I del II bil. 3 har vidare framlagts en samman- fattning av förarbetena till 1910 års prästerliga lönelagstiftning med särskild hänsyn till beskattningsfrågan. Det har därför icke ansetts

nödigt att här ånyo lämna någon allmän redogörelse för den föreliggande frågans historiska utveckling. Då det emellertid är tydligt, att en fullständig utjämning av prästlönekostnaderna icke kan ske utan att skattemedel, antingen statliga eller kommunala, för ändamålet anlitas, har det synts vara på sin plats att i detta sammanhang särskilt erinra om de uppslag, som i sådant hänseende framkommit, i synnerhet under de senare skedena av prästlönefrågans behandling.

Tanken på en mer eller mindre fullständig utjämning av prästlönebe- sväret framträdde tidigast i de yrkanden, som vid mitten av 1800-talet i riksdagen framställdes därom, att prästerskapet skulle avlönas av staten, Vilken skulle från församlingarna övertaga detta besvär och bestrida kost— naderna i samma ordning som andra statsutgifter bestridas, d. v. s. i sista hand med gemensamt för hela riket uttaxerade medel (statsskatt). Dylika yrkanden framkommo motionsvis i riksdagen även på 1890-talet.

En utjämning på rent kommunal grund, d. v. s. medelst anlitande av kommunala skattemedel, förutsattes däremot i motioner vid 1856—1858 års riksdag, i det vissa motionärer då framhöllo de stora skiljaktigheterna mellan avlöningsbeloppen inom olika församlingar och yrkade en jämnare fördelning av inkomsterna mellan pastoraten. Ur samma riksdags skri- velse i ämnet den (i juli 1857 kan utläsas en anslutning till denna tanke. Sedan det emellertid genom 1862 års löneregleringsförordning fastslagits, att avgifter, som av en församling till dess prästerskap utgjordes, icke finge till avlönande av annan församlings präst användas, blev frågan om skatteutjämning på kommunal grund aktuell först några årtionden senare. I detta hänseende må erinras om den Treffenbergska motionen år 1897. Motionären tänkte sig, att den dåvarande tionden jämte öv- riga bidrag av församlingarna samt avkastningen av andra avlöningstill— gångar skulle uppsamlas centralt och sedermera stiftsvis fördelas för att användas till avlöningsändamål. I en vid 1909 års riksdag framlagd mo— tion (A. K. nr 209) uttalade herr P. Nilsson i Bonarp, med instämmande av 17 andra av kammarens ledamöter, sympatier för en fullständig ut- jämning av prästlönebesväret utan att dock framställa något yrkande i denna del. Motionären yttrade:

Såväl prästlöneregleringskommittén som Kungl. Maj:t håva ju utgått från den förutsättningen, att prästerskapets avlöning icke blott är en församlings- utan ock en statsangelägenhet och att staten ej allenast äger att genom lagstiftning ordna kyrkans författning utan även är skyldig att i ekonomiskt avseende draga försorg om de kyrkliga institutionernas upprätthållande. Det skulle då, synes det mig, legat närmast till hands att vidtaga en sådan omläggning av grunderna för präster- nas avlöning, att härför nödiga avgifter kunde för hela riket komma att utgå efter samma grunder och jämnt fördelade på alla inkomsttagare efter deras inkomster _ vare sig dessa beräknas av fastighet, kapital eller arbete.

I reservation till första särskilda utskottets utlåtande i prästlönefrågan vid 1909 års riksdag yttrade en reservant (herr Olsson i Blädinge), att han

Framställ- nmgur inom riksdagen.

Vid 1926 års kyrkomöte väckt fråga, om en viss lika minimi- utdebitering,

m. m.

Innebörden av den lika mim?- miutdebite- ring-n.

Tablå 19, utvisande den för ecklesiastikåret 1926—1927 jämlikt 19 & 130) och 530) löne- regleringslagen beräknade utdebiteringen av församlingsavgilter i sådana pastoral, där nämnda utdebitering understigit 30 öre per bevillningskrona.

Beräknad utdebitering per bevillningskrona. ligister-::?- ”åläggs- åtala; — 9'9 öre ................................................ 9 23 1 24 10—14'9 » ................................................ 18 2 20 15—19'9 » ................................................ 24 4 28 20—24'9 » ................................................ 16 5 21 25—25'9 » ................................................ 5 2 7 26—26'9 :> ............................................... 1 — 1 27—27'9 » ................................................ 2 4 6 28—28'9 » ................................................ 2 1 3 29—29'9 » .............................................. 6 1 7 97 20 117

1 Även pastorat, där ny lönereglering icke genomförts, äro här medtagna på grundval av beräknade siffror. * Härav 13 i Stockholm och 10 i Göteborg, jfr not å s. 38 ovan. ansåge det vara ett önskemål, att skatterna för prästlöneändamål bleve lika fördelade på alla skatteenheter över hela riket, samt föreslog utta— gande av en allmän och för hela riket lika utgående kyrkoskatt.

Sedermera har 1926 års kyrkomöte i sin skrivelse nr 23 förklarat sig vilja kraftigt framhålla betydelsen av att frågan om »en viss lika minimi— utdebitering för samtliga pastorat» måtte vinna en ingående prövning. Till den av kyrkomötet framförda tanken har flertalet domkapitel i avgiv- na yttranden anslutit sig. Härvid har domkapitlet i Uppsala ifrågasatt en minimiutdebitering av 20 öre per bevillningskrona (numera skattekrona) i samtliga pastorat. Slutligen hava motionärer vid 1927 års riksdag (mo- tioner F. K. nr 175 och A. K. nr 263) i samband med yrkande om utred- ning rörande det ecklesiastika boställsväsendet framkastat frågan, huru- vida icke »den förut väckta tanken på en för hela landet gemensam kyrko- skatt (utjämningsskatt) ånyo skulle kunna upptagas till prövning». Mo- tionärerna uttalade, att med hänsyn till kyrkofondens stora inkomster en dylik skatt tydligen icke behövde bliva på något sätt betungande samt att det i själva verket endast torde bliva ett ytterst ringa antal stora stadsförsamlingar, som därigenom skulle få sin utdebitering till präster- liga avlöningsmedel något höjd.

Det kan finnas skäl att här närmare ingå på det av 1926 års kyrko- möte understödda förslaget om en viss lika minimiutdebitering för samt- liga pastorat. I begreppet minimiutdebitering måste ligga, att varje pastorat genom lagstiftning föranledes att hålla sin utdebitering av för— samlingsavgifter vid ett visst minsta belopp, oavsett. sitt eget behov av

medel för prästlöneändamål. I de pastorat, där ej allt åtginge för det egna behovet, skulle man tydligen vara skyldig avstå överskottet till skatteutjämning i andra pastorat. Ett utjämningsförfarande med an- litande av skattemedel måste alltså hava av kyrkomötet åsyftats. Av förestående tablå 19, som avser förhållandena under ecklesiastikåret 1926 ——1927, framgår vilket antal pastorat skulle hava påverkats av en mi— nimiutdebitering 1 i olika lägen upp till 30 öre per bevillningskrona. En- ligt tablån hade nämnda ecklesiastikår 117 pastorat en utdebitering under 30 öre per bevillningskrona. Om under året en minimiutdebitering av 10 öre varit föreskriven, skulle därav berörts 24 pastorat, varav blott 1 landspastorat (Danderyds, däri dock ingår Djursholms stad). D. v. s. dessa 24 pastorat, av vilka icke något behövde för avlönande av det egna prästerskapet utdebitera så mycket som 10 öre per bevillningskrona, skulle nödgats avstå viss del av sina efter 10 öre per bevillningskrona. utdebi— terade församlingsavgifter till utjämningsändamål. Vid en gräns av 15 öre skulle 44 pastorat, därav 3 på. landet, varit berörda, vid 20 öres gräns berördes 72 pastorat, därav 7 på landet, vid 25 öres gräns 93 pastorat, därav 12 på landet, och vid 30 öre 117 pastorat, därav 20 på landet. Redan vid en minimiutdebitering av 25 öre skulle man varit nära den fullstän- diga utjämningen. »Riksmedeltalet» av de för ecklesiastikåret 1926—1927 enligt löneregleringslagen beräknade församlingsavgifterna utgjorde näm- ligen 26-4 öre per bevillningskrona 2. Att märka är, att denna jämförelse- vis låga siffra framkommit trots att betydande belopp samtidigt uppsam—

"lats i kyrkofonden, vilka belopp, om de tagits i anspråk för avlöningsän—

damål, varit ägnade att nedbringa riksmedeltaletå Å andra sidan måste givetvis en löneförhöjning åt prästerskapet sådan som den år 1929 beslu- tade verka i motsatt riktning.

Det har förut antytts, att man för utjämningsfrågans lösning har att välja mellan två huvudvägar. Utjämning kan åstadkommas antingen ge- nom ett utbyggande av den kommunala beskattningen eller på statsbe— skattningens grund. Obestridligt är, att den allmänna motiveringen för ett vidgat utjämningsförfarande pekar på åtgärder i den senare rikt- ningen.

En fullständig utjämning på. detta område genom statens mellankomst kan vinnas antingen därigenom, att prästlönerna uppföras på rikets stat

* Här och eljest i detta stycke avses en jämlikt löneregleringslagen beräknad utdebitering. ” Siffran har erhållits på sådant sätt, att summan av de uti 1926 års avlöningstabell (s. 32 o. 33), kol. 7 och 10, angivna församlingsavgifterna, 10-1 miljoner kronor, utslagits på det i kol. 2 av samma tabell angivna skatteunderlaget, 38-3 miljoner bevillningskronor.

Därest kyrkofondens överskott kunnat i sin helhet tagas i anspråk till avlönings- ändamål under ecklesiastikåret 1926—1927, skulle medeltalet av de enligt löneregleringsla- gen beräknade församlingsavgifterna sannolikt hava nedgått till omkring 20 öre eller den av Uppsala domkapitel ifrågasatta siffran av minimiutdebitering.

utjämning på statsbeskatt- ningens eller den kommu- nala beskatt- ningens grund.?

Utjämning genom stats— beskattning.

och att samtidigt sådan anordning träffas, att avkastningen av de centrala och de lokala prästerliga avlöningstillgångarna (jord, skog och fonder) ingår till statsverket, eller och på det sätt, att staten genom anslag ut- fyller vad som för löneändamålet erfordras utöver nämnda avlöningstill— gångars avkastning. I båda fallen måste det bliva en given följd, att prästlöneväsendet i sin helhet skulle indragas under statsregleringen och att riksdagen skulle äga att årligen pröva medelsbehovet. Men eftersom vissa av de på medelsbehovet inverkande faktorerna _ antalet präs- terliga tjänster och dessas gradering i sin tur äro beroende av den kyrkliga indelningen och organisationen, skulle riksdagens prövningsrätt nödvändigt komma att omfatta även indelnings— och organisationsfrågorna.

Frågor av sist angivna slag hava av ålder utgjort en angelägenhet, som fallit inom området för Kungl. Maj:ts administrativa beslutanderätt. Det vill synas, som om synnerligen starka praktiska skäl måste kunna åbe— ropas för att man skulle ifrågasätta ett brytande av denna ordning, som grundar sig på månghundraårig statsrättslig utveckling. Om det kunde påvisas, att den nuvarande ordningen icke visat sig lämplig för genom- förandet av nödiga förenklingar och besparingar i statskyrkoväsendet, vore en ändring därutinnan måhända påkallad. Men det lärer icke med fog kunna påstås, vare sig att den svenska kyrkan för närvarande förfo- gar—över något övermått av arbetskrafter eller att den eljest är överor— ganiserad. Tvärtom hava de sakkunniga på annat ställe i detta betän- kande1 ansett sig kunna giva skäl för omdömet, att den hittills i sam- manhang med de särskilda löneregleringarna verkställda prövningen av de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna företagits med all den stränghet, som omständigheterna i de särskilda fallen medgivit, samt att det av riksdagen vid de gällande lönelagarnas godkännande uppställda kra— vet på en effektiv och grundlig omreglering av den kyrkliga indelningen och organisationen blivit tillgodosett, så långt detta utan alltför hårdhänt ingripande i historiskt hävdvunna förhållanden varit möjligt.

Det kan således icke med skäl göras gällande, att det visat sig nödvän- digt att bereda riksdagen ökat inflytande på indelnings— och organisa- tionsfrågornas behandling. Härtill kommer ännu ett skäl av praktisk na- tur. Dessa frågor äro ofta till sin beskaffenhet både omfattande och invecklade samt kräva hänsynstagande till en mångfald olika faktorer. I sammanhang med genomförandet av de på 1910 års lagstiftning grun- dade löneregleringarna har på nämnda ärenden nedlagts ett vidlyftigt ad- ministrativt arbete. I stort sett har väl genom detta arbete vunnits ett för avsevärd tid framåt bestående resultat, men den samhälleliga utveck- lingen för ständigt fram nya anledningar till omregleringar. Om detta administrativa arbetsmaterial i fortsättningen skulle läggas under riks- dagens prövning, komme dennas arbetsbörda att därigenom icke oväsent- ligt ökas. I debatten i andra kammaren år 1909 angående det motionsvis

1 Avd. 111 kap. 1 s. 154 0. f.

framförda kravet, att riksdagen skulle erhålla prövningsrätt beträffande såväl antalet prästerliga tjänster som själva lönebeloppen, yttrade dåva- rande chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat, att han högeligen betvivlade, att riksdagen ville åtaga sig arbetet att bestämma, >>hur varje pastorat i landet skall vara ordnat, hur stort det skall vara och hur många präster det skall ha». Detta uttalande blev icke emotsagt i den fortsatta kammardebatten och torde väl fortfarande äga giltighet. Riksdagen har också vid olika tillfällen avböjt framställda förslag om prästlöneväsen— dets indragande under statsregleringen.

AV det anförda torde framgå, att det icke kan anses av praktiska skäl påkallat eller, med hänsyn till åtgärdens konsekvenser, ens lämpligt att lägga utjämningen av prästlönebesväret så, att staten skulle övertaga det omedelbara ansvaret för prästlönernas bestridande. Under sådana för- hållanden måste lösningen sökas på kommunalbeskattningens grund, d. v. s. genom en sådan anordning, att utjämningen av prästlönebesväret i sista hand sker genom bidrag, som erläggas av de kyrkliga kommunerna. De sakkunniga avse, att de kyrkliga kommunerna skola täcka dessa sina utgifter i den ordning, som för kommunalutskylders utgörande i allmän- het gäller.1

Den omläggning av den gällande ordningen på förevarande område, som sålunda funnits betingad av principiella och praktiska skäl, är till sin innebörd nog så begränsad. De sakkunniga förutsätta ingen rubbning i statens nuvarande skyldighet att medelst de till vissa oföränderliga be-

1 Gentemot förslaget att anordna skatteutjämningen på kommunal grund kunde må- hända invändas, att det erforderliga fyllnadsbeloppet borde med hänsyn till utgiftsända- målets natur uttagas hos de skattskyldiga med anlitande av en skatt, som i progressivitet liknade den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Utmärkande för sistnämnda skatt vid jämförelse med den allmänna kommunalskatten äro, bland annat, den förras starkt progressiva skatteskalor och den skärpning i progressiviteten, som föranledes av de skat- tefria avdragen, vilka vid statsbeskattningen i allmänhet äro dubbelt så stora som vid kommunalbeskattningen. Det har emellertid under de senare årens diskussion av skatte- rättsliga frågor alltmera erkänts, att valet mellan progressiva och icke-progressiva skatte- former borde ske under hänsynstagande till den samlade bördan av de statliga och de kommunala skatterna, vilka vid sådana överväganden borde anses bilda ett enhetligt sy- stem. Valet av skatteform måste från sådan utgångspunkt bliva en lämplighetsfråga, och det kan icke med fog göras gällande, att varje inkomstskatt, som upptages för statliga eller allmänt-nationella ändamål, skall vara progressiv. Under sådana förhållanden och då övervägande praktiska skäl måste anses tala för att anordna den ifrågavarande skat- ten på grundval av det kommunala skattesystemet,_torde några betänkligheter av ovan angiven innebörd icke kunna däremot resas. Det må dessutom i detta sammanhang framhållas, dels att statens nuvarande bidrag, vilka föreslås bibehållna, äro uppförda å riksstat och alltså åtminstone delvis bestridas med anlitande av den progressiva stats- skatten, dels att enligt de sakkunnigas förslag församlingarnas skattebidrag skola utgå i sådan form, att kommunal progressivskatt skall kunna anlitas till beloppens sam- manbringande.

Utjämni'ng på

kommunalbe-

skattningem grund.

Grund/infann: för ett nytt fi- nansierings— system.

Kyrkofonde'n.

lopp fastställda ersättningarna för prästerskapets indragna tionde och för anslag i krono— och kyrkotionde m. m. bidraga till prästerskapets av- lönande. Ej heller ifrågasättes annat än att all övrig för närvarande för prästlöneändamål disponerad förmögenhet i fast egendom och fon— der fortfarande skall användas för detta ändamål. Den omläggning, som av de sakkunniga föreslås, bygger på följande två grundsatser:

1. För bestridandet av de utgifter, vilka enligt vad ovan uttalats böra bliva föremål för utjämning, skola förenämnda ersättningar och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen av berörda förmögenhet i första hand och i sin helhet tagas i anspråk.

2. För löneändamålet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en kyrkligt—kommunal beskattning, som proportionellt belastar de sär— skilda församlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

De i förestående punkter angivna grundsatserna förutsätta, att ett cen- tralt organ, såsom hittills, finnes anordnat för uppsamling av prästerliga avlöningsmedel. Vid denna uppgift bör kyrkofonden bibehållas. Fon- dens förvaltning bör givetvis fortfarande tillhöra statskontoret. Till kyr- kofonden böra såsom för närvarande är fallet i första hand ingå, för— utom ränta och annan vinst å fondens tillgångar, dels statsbidragen och dels avkastningen av de redan nu till nämnda fond indragna boställena. Huruledes fonden i själva verket måste komma att få en vidgad bety- delse såsom ett dylikt uppsamlingsorgan, skall i det följande utvecklas.

En följd av de ovan uppställda grundsatsernas tillämpning måste bliva, att kyrkofondens kapital kan bibehållas praktiskt sett oförändrat vid den storlek det kan hava vid övergången till den nya ordningen. Församlingsbidragen bliva den reglerande faktorn. Fondens behållning nt— gjorde den 1 juli 1929 över 49 miljoner kronor, och man kan förvänta, att beloppet skall under de närmast härefter följande åren ytterligare stegras 1. Att avkastningen av detta ansenliga kapital måste bliva en värdefull tillgång såsom bidrag till lönekostnadernas bestridande är utan vidare klart. Men å andra sidan kan man i betraktande av den natur av i realiteten fonderade skattemedel, som den huvudsakliga delen av nämnda kapital påvisats äga 2 -—— hava anledning ställa i fråga, huruvida icke jämväl berörda kapitaltillgångar må kunna i någon omfattning för— brukas för det löpande behovet av avlöningsmedel eller för annat nära liggande ändamål. En sådan användning borde väl då syfta till att bereda en skattelindring åt den generation skattebetalare —— eller åtmin— stone någon grupp av dem _ som genom sina för högt beräknade försam— lingsavgifter bidragit till fondens överskott. Till det här angivna spörs- målet skola de sakkunniga i det följande återkomma (s. 235 0. f.).

1 Se härom vidare 5. 343. 2 Se avd. II kap. 1 s. 42.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen De lokala av- på hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning 133125." uppsamlade tillgångarna i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ändamål. Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana tillgångars avkastning icke skall kunna upp— komma. Behöver avkastningen i fråga icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den — efter uppsamling i kyrkofonden _ i form av utjämningsbidrag enligt 21 & lönereglerings- lagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. tre— öringen), innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. I fråga om den allmänna motiveringen för den här berörda anordningen må hän— visas till del II bil. 3 s. 37 0. f. Mot densamma restes under präst— lönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år 1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella ut- jämning av prästlönebesväret pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omförmälda slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemensam avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå än påtagligare, då det gäller att full— följa utjämningen i enlighet med de sakkunnigas ovan framförda för— slag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pasto- ratet haft att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjäm— ningssyfte avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna an- ordning berättigad med mindre alla pastorat, som disponera för präst— löneändamål uppsamlade tillgångar, i första hand avstå dessas avkast— ning till förmån för det gemensamma nationella ändamål, som den kyrk— liga organisationens upprätthållande innebär.

Med det föreslagna finansieringssystemet avse de sakkunniga att på ett Skane”- strängt begränsat område av den kyrkligt-kommunala budgeten åstad— jämMWC't- komma en fullständig skatteutjämning. En sådan anordning underlät- tas givetvis därigenom, att betydande belopp _ statsbidragen och avkast- ningen av den för löneändamål avsedda förmögenheten — finnas till- gängliga att i första hand anlitas för den ifrågavarande utjämningen. Till- skotten från församlingarna kunna därför, såsom framgår av den i kap. 5 härefter intagna finansplanen, begränsas till att täcka ungefär hälften av prästlönekostnaderna.

De sakkunniga hava icke förbisett sambandet mellan den föreslagna, till ett visst kommunalt utgiftsområde begränsade skatteutjämningen och

Vissa allmän- eaa förutsätt— ningar för omlägg- ningen.

Överblick över prästlöne- väsendets ut- gifter och in- komster nöd- vändig.

Uppsamling i kyrkofonden av prästlöne- jordens a'u- kastning. Central för- valtning av de nu lokalt förvaltade av- löningsfon- derna..

den allmänna kommunala skatteutjämning, som för närvarande sker ge— nom understöden åt skattetyngda kommuner. Det kunde möjligen befa- ras, att mindre önskvärda kollisionsfall skulle kunna inträffa vid en till lämpning, sida vid sida, av 'det förslagna och det gällande utjäm ningssystemet. Härvid åsyftas det tänkbara förhållandet, att kommu— ner, som enligt gällande bestämmelser vore berättigade till understöd vid den allmänna skatteutjämningen, skulle genom verkningarna av nu före- liggande förslag få sina prästlönekostnader ökade, varigenom jämväl deras anspråk på understöd av allmänna skatteutjämningsmedel skulle stegras. Vid en närmare undersökning har emellertid befunnits, att en dylik verkan skulle äga rum blott med avseende å. några enstaka lands— församlingar. Orsaken varför dessa församlingar, ehuru eljest skatte— tyngda, hava så låga församlingsavgifter att de vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle få dessa avgifter höjda är den, att de befinna sig i pastoratsförband med stadsförsamlingar, som hava för— hållandevis rikt skatteunderlag. Från dessa specialfall bör man givet- vis helt bortse. Det må för övrigt erinras därom, att spörsmålet om den kommunala skatteutjämningen för närvarande är i hela sitt sam— manhang föremål för utredning. Det torde vara tydligt, att ett genom- förande av de sakkunnigas förslag icke skall kunna föregripa men väl underlätta ett mera allmänt ordnande av den kommunala skatteutjäm— ningsfrågan efter rationella principer.

De närmare verkningar med avseende å församlingarnas utgifter för prästlönebesväret, som en omläggning efter ovan angivna grundsatser skulle föra med sig, skall i den här efteråt i betänkandet intagna finans— planen mera ingående belysas. I detta sammanhang skola till en början beröras vissa allmänna förutsättningar för den av de sakkunniga för— ordade omläggningen.

Ett första villkor för det nya systemets funktionsduglighet är, att cen— tral myndighet beredes möjlighet att överblicka och årligen till beloppet uppskatta såväl prästlöneväsendets utgiftsposter som ock de för deras bestridande påräkneliga inkomsterna av fonderade medel och fast egen- dom samt på grundval härav bestämmer det fyllnadsbelopp, som skall tillskjutas av de kyrkliga kommunerna. Den slutliga prövningen i här angivet hänseende lärer böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Det är uppenbart, att den administrativa beredning, som måste föregå en dylik Kungl. Maj:ts prövning, skulle i hög grad underlättas, om av- kastningen av de för närvarande såsom >>lokala» betecknade avlönings— tillgångarna uppsamlades för att direkt ingå till kyrkofonden. En sådan anordning synes emellertid även härförutom vara betingad av starka praktiska skäl. I detta hänseende få. de sakkunniga anföra följande.

Ett utmärkande drag för den år 1910 beslutade lagstiftningen är en

på många punkter framträdande bristfällig överensstämmelse mellan form och sakligt innehåll, yttrande sig särskilt med avseende å de be— stämmelser, som reglera det inbördes förhållandet mellan kyrkofond och pastorat. De 5. k. lokala avlöningstillgångarnas avkastning är sålunda väl i princip, som man plågar uttrycka sig, »ställd till pastoratens dis- position», men denna disposition är, på. sätt flerstädes i detta betänkande påvisats, i regel endast av formell art. Inkomsten blir i de allra flesta fallen blott och bart en räkenskapspost, vars högre eller lägre belopp uteslutande påverkar icke pastoratet självt utan kyrkofonden. Huru arrendemedel i talrika fall måste skickas fram och åter mellan länssty- relse och pastorat, har ovan (s. 44) påvisats. Vad skogsmedlen beträffar förekommer väl icke detta speciellt olämpliga förfaringssätt, men i fråga om sistnämnda slag av medel är i själva verket räkenskapsföringen — splittrad som den är mellan fyra organ, skogsstaten, statskontoret, läns- styrelse och pastorat -— än vidlyftigare. Överhuvud framträder, som på nyss angivet ställe framhållits, en särdeles svår olägenhet i det omständ- liga avrälmingsförfararnde mellan kyrkofonden och pastoraten, som det nuvarande finansieringssystemet nödvändiggör. De sakkunniga anse sig hava stöd för omdömet, att den påtalade ordningen i förevarande hän- seende innebär en reglering för skenets skull, till intet påvisbart gagn men väl till synnerligt besvär och stor omgång för alla de myndigheter, icke minst de kommunala, som hava med det prästerliga avlöningsväsen— det att skaffa.

Vad angår de lokala avlöningsfondema föreligger även från en annan synpunkt ett starkt framträdande missförhållande. Enligt nu gällande bestämmelser är väl ansvaret för dessa medels bibehållande till avsett än- damål lagt på vederbörande pastorat (22 % löneregleringslagen), men inga bestämmelser finnas meddelade i fråga om sättet för medlens fruktbar- görande. Då pastoraten, såsom nyss framhållits, i regel sakna varje eget intresse av en mer eller mindre förmånlig placering av medel av ifråga— varande slag, synes det icke vara ägnat att väcka alltför stor förvåning, om kyrkoråden vid omhänderhavandet av dessa penningtillgångar skulle något brista i nit att tillgodose kyrkofondens fördel. Man kan gå än längre och säga, att den ordning den gällande lagstiftningen tillskapat på berörda område innebär en betydande risk för rent obehöriga förfo—. ganden över här avsedda medel. Det kan förtjäna en erinran, att redan kyrkofondskommittén i sitt huvudbetänkande (s. 223) uttalat allvarliga tvivel om ändamålsenligheten av denna av kyrkoråden omhänderhavda medelsförvaltning samt ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligast att överföra här nämnda medel till samma förvaltning, som funnes anordnad för kyrkofondens tillgångar.

De sakkunniga hava bibragts den bestämda uppfattningen, att en re— form med avseende å såväl dispositionen och redovisningen av de lokala avlöningstillgångarnas avkastning som ock särskilt förvaltningen av

de för närvarande av kyrkoråden omhänderhavda fonderade avlönings— medlen är i hög grad angelägen, och detta oberoende av huruvida den längre gående omläggning av det gällande finansieringssystemet, som av de sakkunniga förordas, förverkligas eller icke. Vid ett genomförande av detta förslag framstår det såsom ett praktiskt taget oeftergivligt krav, att en förändrad ordning härutinnan genomföres.

Då det sålunda gäller att finna vägen för ett undanröjande av ovan påvisade olägenheter, må följande framhållas. I kap. 3 av denna avdelning framlägga de sakkunniga sina förslag rörande administratio- nen av prästlönejorden. Förslagen, till vilka här må hänvisas, avse bi- behållandet av en statlig förvaltning av denna fasta egendom, ehuru formerna för nämnda förvaltning föreslås skola i hög grad förenklas. I angivna kapitel framställes härjämte ett speciellt förslag, syftande till en förändrad förvaltning av missa utav de för närvarande hos kyrkoråden innestående avlöningsfonderna. Förslaget går ut på att sådana medel, som Visas utgöra ersättning för frånskild del av prästboställes »sub- stans» och då i första rummet köpeskillingar för sådan fastighet, skola sammanföras till en under statskontorets förvaltning ställd fond, be- nämnd mästlönejardsfonden. Efter uppläggandet av nämnda fond skola till densamma direkt ingå alla därefter utfallande medel av ifrågavarande slag. Fondens uppgift skall vara att förvärva skogsfastigheter, som kunna anses lämpade för penningplacering. Av räntan på de i fonden innestående, för skogsinköp ännu icke i anspråk tagna tillgångarna skall en tiondel årligen läggas till kapitalet.

I anslutning till såväl här nämnda förslag som till den tidigare upp- ställda grundsatsen, att avkastningen av den för prästlöneändamål dis— ponibla förmögenheten bör jämte statsbidragen i första hand användas för nämnda ändamål utan företrädesrätt för visst pastorat, förorda de sakkunniga:

1. att alla för närvarande av kyrkoråden omhänderhavda fonderade avlöningsmedel, vilka icke enligt vad förut sagts skola ingå till präst— lönejordsfonden eller utgöra donerade penningkapital 1, må överföras till kyrkofonden; samt

2. att såväl arrenden och andra avgälder som behållen skogsavkast— ning från de prästerliga löneboställena direkt tillföras sistnämnda fond.

Vidkommande slutligen prästlönejordsfondens tillgångar representera dessa — vare sig de komma att utgöras av penningmedel eller av skogs— fastigheter vederlag för realiserad prästlönejord. Det lärer i betrak- tande härav vara givet, att avkastningen jämväl av nämnda tillgångar, med den modifikation, som föranledes därav, att viss del av räntan å nämnda fonds penningbehållning skall läggas till kapitalet, bör tillföras den centrala prästlönekassan, kyrkofonden.

" TDet fåtal avlöningsfonder, som utgöra av enskilda donerade penningmedel, torde fort- farande böra förvaltas avskilda från kyrkofonden.

Den frågan inställer sig härnäst: böra även de skattebidrag, som äro avsedda att utgöras av församlingarna, i sin helhet inlevereras till kyrko- fonden eller bör en dylik inleverering ske allenast beträffande sådan del av berörda bidrag, som överskjuter lönemedelsbehovet inom pastoratet? Enligt detta sistnämnda alternativ skulle då i de i regel förekommande fall, att bidraget i fråga icke täcker nämnda behov, erforderligt tillskott utgå från kyrkofonden.

Den här uppställda frågan är nära beroende av det sätt, varpå utbetal- ningen av de prästerliga lönerna ordnas.

Utan gensägelse lämnar den gällande ordningen för utbetalningen av prästerskapets löner rum för mycket befogade anmärkningar. Princi- piellt tillhör denna funktion pastoratet, och dess verkställande organ i dessa angelägenheter är kyrkorådet (där pastoratet består av mer än en församling, enligt praxis, kyrkorådet i moderförsamlingen). Men denna pastoratets principiella ställning är i betydande utsträckning genom- bruten. Många poster i prästlönerna gäldas sålunda från kyrkofonden, och dessas utbetalning sker genom länsstyrelserna (i Stockholm statskon- toret). Så är fallet med ålderstillägg till det ordinarie prästerskapet även- som med arvoden, ålderstillägg, tillfällig löneförbättring och dyrtidstill- lägg åt extra ordinarie präster med undantag för ständiga adjunkter. Sam.- ma är förhållandet med skjutsbidrag, tillfälliga resanslag m. nu. Till den bristande följdriktighet och reda, som sålunda utmärka själva sättet för löneutbetalningen, kommer en speciell olägenhet. Denna består däri, att de erforderliga medlen för bestridandet av den del utav de ordinarie präs- ternas löner, som skall av kyrkorådet kvartalsvis utbetalas, måste av kyrkorådet hopplockas genom sammanslående av ett ofta betydande antal vid växlande tidpunkter utfallande bidragsposter. Vid flera eller färre uppbördsstämmor, företrädesvis under förra hälften av kalender— året, inflyta församlingsavgifterna. I senare hälften av mars månad erhålla kyrkoråden från länsstyrelserna arrendemedel. Efter sep- tember månads ingång hava kyrkoråden att emotse skogsmedel och ut— jämningsbidragen jämlikt 21 & löneregleringslagen. Vid allehanda olika tidpunkter utfalla eller uttagas räntor å avlöningsfonder och inbetalas avgälder av avsöndrade eller eljest från prästboställen upplåtna lägen— heter. Det måste vid här angivna förhållanden bliva en ren tillfällighet, om de för lönernas gäldande avsedda medlen finnas tillgängliga å de tider, då utbetalningarna skola ske. Veterligt är också, att kyrkoråden i stor utsträckning se sig hänvisade till att finansiera löneutbetalning- arna till sitt prästerskap med tillfälliga lån.

Även från synpunkten av de prästerliga tjänstinnehavarnas eget in— tresse måste den nu tillämpade ordningen för löneutbetalningen framstå såsom allt annat än tillfredsställande. Åtskilliga framställningar före- ligga också från prästerligt håll, i vilka en skyndsam ändring i olika hän- seenden av den gällande regleringen utav förevarande angelägenhet på-

Böra för- samh'ngsbi- dragen ingå till kyrko- fonden?

Frågan bo- roende av huru utbetal- ningen av prästlönen: anordnas.

kallats. Domkapitlet i Visby har sålunda i underdånig skrivelse den 5 september 1928 hemställt om vidtagande av åtgärder »i syfte att lönernas utbetalande åt sådana präster, som ej bekomma sin avlöning från kyrko- fonden, måtte kunna på i lag bestämda tider regelbundet ske, oberoende av församlingarnas beslut och vederbörande kommunala myndigheters eller tjänstemäns göranden eller låtanden, vare sig detta önskemål an— såges böra förverkligas genom att utbetalningen skedde genom länsstY— relsen eller på annat effektivt sätt». I upprepade framställningar, av vilka flera utgått från kyrkomötet, har härjämte yrkats, att de präster— liga lönerna, såsom förhållandet är med lönerna till statens tjänstemän. måtte utanordnas månadsvis.

De sakkunniga hysa den meningen att, även om en allmän nyordning av sättet. för anskaffningen av de för prästerskapets löner nödiga med— len nu icke hade varit aktuell, det likväl skulle varit särdeles angeläget att söka få en ingripande ändring till stånd med avseende å ordningen för de prästerliga lönemedlens utbetalning. Genomföres åter det förelig— gande förslaget i angivna avseende och omlägges vidare själva systemet för lönernas beräkning efter de linjer, som förordats i det föregående kapitlet av denna avdelning, synas skälen för en ändring av ordningen för löneutbetalningen bliva än ytterligare stärkta.

Från de allmänna utgångspunkter, som varit bestämmande för det framlagda förslaget till omläggning av sättet för finansieringen av präst- lönerna, ger sig lösningen av frågan om den lämpligaste ordningen för utbetalningen av lönerna på ett naturligt sätt. Alla praktiska skäl tala sålunda för att ansvaret för den riktiga uträkningen av samtliga präs- terskapets kontanta löneposter förlägges hos en och samma lokala myn— dighet. Till denna uppgift synas domkapitlen" vara självskrivna. Med sin förmansställning gentemot prästerskapet i resp. stift äro domkapitlen de myndigheter, som besitta den närmaste och fullständigaste kännedo— men om de prästerliga tjänstgöringsförhållandena inom stiftet. Det kan knappast tänkas en tillförlitlig löneutbetalning och löneredovisning utan kännedom om alla de uppgifter rörande tjänstetider, ledigheter, förord— nanden o. s. v., som i första hand måste vara att söka hos domkapitlen.1 Nämnda myndigheter (i Stockholm denna stads konsistorium) synas så—