SOU 1936:59

Betänkande i sexualfrågan

N 4-0 (;(

oå (— _ Cija,

&( 4, IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket är 2012

i? & Ä . STATENS OFFENTLIGA UTREDNI'NGAR 1936: 59 * SOCIAVLDEPABTEMENTET

BETÄNKANDE

I

SEXUALFRÄCAN

AVCIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1936

_.

11. 12.

13. 14. 15. 16. 17. 18 19 20.

21. 22. 23.

24, 25.

26.

32. 3-3.

ltetllnkandcn 1 rörande serafimerlasarettets eko- nomi samt ? rörande lasarettets ställning och verksamhet. Baggström. 187 s. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och sklljedomnr m. m. Norstedt. 55 5. U. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter le- trnlfnnde konsumtionsmjölk. Marcus. 68 3. Jo. Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare. hemlallna at alkoholmissbruk, m. m. Marcus. 56 s. Ju. ' Betänkande med för”-slag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi. Utredning med förslag rörande bidrag at bara till ankor och vissa invalider samt at föräldralösa barn. Bet'klllan. 93 s. 5. Socialiseringsproblcmct. Tiden. vii], 99 s. l-'i. Ur socialism-ingens xeuropciska- idékrets. rill, 210 s. Fi. Socialiseringsld'écr och sociallserlngspraxls i Sovjet- unionen. ]. Tiden. lv, 206 s. Fi. Statligt kaffcmonopol. Marcus. 192 s. Fi. . Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. Uppsala. Almqvist & Wiksell. 58'. 319 s. ' _ Betänkande angående förlossningsvardcn och barn- morskeviiscndet samt förebyggande mödra- och barnavård. Norstedt. 120 s. s. ' Betänkande angoende lamiliebcskattningen. Mar- cus. 147 s. Fl. Betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s. 5. Betänkande angående moderskapspenning ooh mö- drahjälp. Norstedt. 78 s. S. Utredning rörande förhållandet mellan land— och sjötra'fikmedel. Bmggström. 183 s. 11. Förslag till lag om lindring i vissa delar av sjö- lagen nu. m. Norstedt. vil]. 418 s. .lu. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. Marcus. viii, 308 s. Fl. Betänkande med förslag till lagstiftning angaende skyddsekogar m. m. Marcus. 172 s. 1 karta. Jo. Betänkande med förslag i anledning av verkställd granskning av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning angående allmän automoblitrafik. Hagg— ström. 54 s. K. . Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Mar- cus. 274 s. 1 karta.. s. - Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk undersökning. Norstedt. 111 s. ll. Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de Inom vissa. delar av Norrbottens läns lappmark yppsde missförhållanden samt rörande de kostna- der som därav kunde föranledde m. 111. Luleå. Länstryckeriet. 310 s. 1 bilaga. 5. Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhdllandon rörande arv. testamente och bo- utredning m. m. Norstedt. 62 s. Ju. Betänkande med förslag till lag angående lindring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker m. m. Marcus. 103 s. Fl. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning m. m. Marcus. 79 s. Jo. Angående kontrollen över elektriska starkströmean- läggningar. Baggström. 185 5. H. Kyrkogodsct i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid. Marcus. xxxj, 405 s. 13. Betänkande om socialstyrelsens organisation. Beck- man. 151 s. 5. Betänkande med förslag till lagstiftning angående skogar ä' städer och enskilda tillhöriga flygsands- fält i Hallands län. Marcus. 108 s. Jo. Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder 'för särskild. undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren. Baggström. 164 s. 12. , Svensk arbetslöshetspolitik ären 1914—1935. Nor- stedt. 122 s. S. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadssty- relsens normalförslag till gatukostnadsbeståmmelser enligt 49 & stadsplanelagcn. Marcus. 7 s. 11.

Allmänna synpunkter.

Tiden.

la.

34.

35.

36.

" 37.

38.

39

40. 41.

42.

43.

44.

45.

46. 47.

48. 49.

59.

Utredning rörande de svenska universitets— och högskolestudcntcrnäs Sociala. och ekonomiska för— hållanden. Av S. Wicksell och 'i'. Larsson liliago till betänkande med undersökningar och förslagi anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. Lund, Ohlsson. ij, 381 s. E. Promemoria angående lindring av bestämmelserna rörande kommunernas underställningsfrla läneratt. Marcus. 38 s. Fi. Psalnibok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 29 febr. 1936, överarbctat av inom ecklesiastik- departementet tillkallade sakkunniga. Uppsala, Almqvist &. Wiksell. xxiv, 98 s. 11. Utredning angående revision av bestämmelserna ' gm tings]iusbyggnadsskyldigheten. Norstedt. 53 s. ll.

Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftning;- frågor. 1. Förslag till lag om rätt till lakt samt jaktstadga ävensom andra därmed sammanhäng- ande föriattnlngar. Marcus. 202 s. Jo. Sociala jordutredningcns betänkande med förslag till åtgärder för att, bereda ökade möjligheter för den mindre bemedlade befolkningen på landsbyg- den att förena småbruk med hemlndustrl, hantverk. hemslöjd, piilsdjuruppfödning m. m. Marcus; 97 s. (|. Betänkande med förslag till omorganisation av den med statsmedcl understödda kemiska analys- och kontroUverksamheten. Baggström. 80 8. Jo. Betänkande med förslag rörande förhandlingsord- ning för statstjänstemän. Norstedt. 153 5. K. Betänkande med utredning och förslag rörande ri- kets ekonomlska kartläggning och därmed sam- manhängande organisationsspörsmäl angående rl- kets landkarteverk. Idun. 278 s. 7 kartbil. Jo. 1935 års lotsvcrkssakkunniga. Betänkande 2. För- slag till lotsförordning. Marcus. 112 s. 11. Betänkande med utredning och förslag angående sammanförande och organisation av lStockhoim .bciintliga. arkeologiska samlingar frän Medelhavs— liinderna och främre Orienten. Baggström. 68 s. 12. Rationaliserings- och ersättningsfragor lsamband med irrägasatt införande av statligt brännoljemono- pol. Marcus. 95 s. Fi. fåtänkande angående sterilisering. Marcus. 80, s. .. Utredning med förslag rörande förskottering av underhållsbldrag till barn utom äktenskap m. fl. Beckman. 87 s. S. . Betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och smäskolor. Norstedt. 204 s. Fl. Utredning med förslag angående omorganisation 5377 döåstumundervisningsväsendet. Haeggström. ' s. 1. - Betänkande och förslag angående beredande av vidgade nrbetsuppgiiter för svenska konstnärer. nggström. 48 s. 1-2. Yttrande angående revision av 18 kap. 13 5 straff— lagen m. m". Marcus. 55. 54' s. S. Undersökning av taxeringsutfullet beträffande jord- bruksfastighct & landsbygden vid 1933 års allmänna fastighctstaxering. Norstedt. vi. 168 s. 1 karta. Fi. Utredning angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket vistas och där- med sammanhängande spörsmål. Norstedt. 96 s. Ja. Förslag till lag om befordran med luftfartyg m. m. Norstedt. 158 s. Ju. * Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1935. Av 11. Butler. Beckman. 45 s. 5. Betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörs- mål. Örebro, Länstidningen. (2), 230 s. S. . Betänkande angående det civila luftskyddet. Beck-

man. 201 s. Fo. Utlåtande rörande finansieringen av vägfönbätt— ringsföretag, den budgettekniska regleringen av statsbidragen till vägunderhållet på landet, särskilda. vägar till fjätiomrädena, statsbidragen till städernas väg- och gatuhallning samt automo bilskattemedlens fördelning m. m. Kihlström. 78 8. K. Betänkande i sexualirågan. Marcus. 452 s. S.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1936:59 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

SEXUALFRÅGAN

AVGIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1936 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI—AKTIEBOLAG 368067

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet över- lämna ett betänkande i sexualfrågan.

Kungl. Maj:t har den 18 september 1936 till kommissionen överlämnat skol— överstyrelsens och medicinalstyrelsens underdåniga skrivelse av den 28 juni 1935 angående vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverk- samhet rörande de sexuella frågorna med anmodan till kommissionen att i detta ärende avgiva utlåtande. Sjätte avdelningen av förevarande betänkande, som avhandlar sexualupplysningen och dennas inordnande i en vidgad och förbättrad föräldrafostran, innefattar detta kommissionens underdåniga ut- Iåtande.

Det förevarande betänkandet har utarbetats av en inom kommissionen ned— satt delegation, bestående av herr Myrdal, ordförande, och fru Andreen-Sved- berg, varjämte såsom särskilda sakkunniga deltagit förste provinsialläkaren i Norrbottens län, med. licentiaten Gustaf Ankarswärd, praktiserande läkaren, med. licentiaten Alma Sundquist, professorn vid universitetet i Lund, över- läkaren, med. doktorn Axel Westman samt docenten vid Karolinska institutet i Stockholm, överläkaren, med. doktorn Per Wetterdal.

Såsom sekreterare har tjänstgjort fil. kandidaten Torsten Gårdlund. För undersökning av de i befolkningsfrågan inneslutna etiska och social- ctiska problemen har kommissionen nedsatt en delegation, bestående av kom- missionens ledamot herr Magnusson, ordförande, samt såsom särskilt till- kallade sakkunniga rektorn vid Sigtunastiftelsens folkhögskola, teol. doktorn, fil. licentiaten Manfred Björkquist, praktiserande läkaren, med. licentiaten Rut Grubb, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Ruth Gustafsson, professorn vid universitetet i Lund, fil. doktorn Einar Tegen och skriftstäl- larinnan, fru Elin Wägner. Det förevarande betänkandet har underställts denna delegation; och hava delegationens ledamöter ur de synpunkter, dessa närmast haft att företräda, ansett sig böra biträda detsamma.

I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskomrnissionens samt- liga ledamöter.

Stockholm den 4 december 1936.

Å Befolkningskommissionens vägnar:

NILS WOHLIN.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet ________________ 3

INLEDNING

Utredningens föremål .....

Undersökning av sexualfrågan, ett led i befolkningsfrågans utredning 11. — De individuella och sociala intressenas samspel 11.

Utredningens uppläggning 12

Bctänkandets disposition på avdelningar 12. Proportionerna mellan olika be— handlade frägor 13.

Behovet av större öppenhet vid sexualfrågans behandling .............................. 13

Allmänt principuttalande 13. Frågan om preventivlagens revision 13.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Nativitetens tillbakagång i Sverige och de direkta orsakerna härtill.

Problemställning ......... 15

Nativitetsiallet ..... 15

Födelsetalets nedgång 15. — Nativitetskillnaderna mellan olika aggiomerationstyper av samhällen, geografiska regioner och socialklasser 16. — Fruktsamheten inom äktenskapen 17. — Fruktsamheten utom äktenskapen 18. —- Äktenskapsbildningen 19. — Skilsmässofrekvensen 20. Nettoreproduktionstalet m. m. 21.

Nativitetstallets direkta orsaker De direkta och indirekta orsakerna 22. Samlagsfrekvensen 22. —- Den ofrivilliga steriliteten 22. —— De icke framkallade missfallen 23. »— Den avsiktliga födelse— kontrollen 24.

Födelsekontrollens utbredning 24

Födelsekontrollen normal inom flertalet icke sterila äkenskap 24. — Föga skillnad mellan generationerna 24. — Fruktsamhetsskillnadema mellan olika distrikt och socialklasser icke beroende av åsiktsolikheter utan av olikheter i ekonomisk standard och grad av upplysning 25. De sterila äktenskapen 25. — De mycket stora familjerna 26.

De praktiserade metoderna för födelsekontrollens genomförande ............... 27

Vissa slutsatser av det demografiska materialet 27. Undersökningar baserade på systematisk utfrågning 28. Fosterfördrivningarna 29. —— Slutsats 29.

ANDRA AVDELNINGEN

Principiell diskussion av frågan om den förebyggande födelsekontrollen.

Allmänna synpunkter på frågan om sexuallivets "rationalisering".......__._____ Sexuallivets rrationalisering» 30. Vissa reservationer 30. — Olikartade syn- punkter på frågan 31.

Problemställning vid den fortsatta diskussionen av frågan om den före-

byggande födelsekontrollens bedömande

Den absoluta och den relativa frågeställningen 34. —— I det följande anlagda syn— punkter 34. — De etiska synpunkterna och saksynpunktema 34.

De etiska och socialetiska synpunkterna .....

Den absolut avvisande inställningen 35. _ Fullständig avhållsamhet såsom medel för födelsekontroll 36. — Födelsekontrollen såsom sådan kan icke allmänt för— kastas 39. -— Den etiska opinionen inom religiösa och icke religiösa kretsar 40. — Hänsynstagande till människors faktiskt tillämpade handlingsnormer 41. »— De etiska synpunkterna i den fortsatta sakdiskussionen 41.

TREDJE AVDELNINGEN

Den förebyggande födelsekontrollens bedömande ur skilda saksynpunkter.

arvshygieniska synpunkterna Deras anläggande förutsätter ett godtagande av födelsekontrollen såsom sådan 43. — Födelsekontroll moralisk plikt vid arvsrisk för avkomman 43. — Fruktsamhets— differenserna olika socialklasser emellan innebära icke risk för selektion 45. — Under— normal födelsekontroll av individer med lägre intelligens, ansvarskänsla och för— tänksamhet 46.

medicinska och hygieniska synpunkterna

De medicinska synpunkterna 48. -— Det allmänna hygieniska kravet på viss sprid- ning i tiden och begränsning av barnafödandet 49.

familjesociala synpunkterna. 1. De familiepsykologiska .................... Inledande anmärkningar om de familjesociala synpunkterna 50. — Barnens bety— delse för förhållandet mellan makarna 51. — För barnens fostran 53. Alternativ i sterila äktenskap 53.

familiesociala synpunkterna. 2. De hudgetekonomiska ......................... Allmän problemuppläggning 54. Redogörelse för ekonomiska standardförhållan— den 56. De sociala reformernas innebörd 59. Kommissionens bedömande ur ekonomiska synpunkter av födelsekontrollens berättigande 61.

De familjesociala synpunkterna. 3. Födelsekontrollens betydelse för äktenskapsbildningen Allmänt om äktenskapets värde och om bestående hinder för äktenskapsbildningen

65. Särskilda hinder för tidiga äktenskap 66. —— Dubbelmoralen och dess verk-

ningar för kvinnorna 67. Verkningarna för de unga 68. -— Den s. k. nya sexual- moralen 69. —— Tendensen till tidiga äktenskap 70. Födelsekontroll såsom förut— sättning för tidiga äktenskap 70.

Den förebyggande födelsekontrollen i utomäktenskapliga könsförbindelser

De utomäktenskapliga förbindelsernas utbredning 72. Deras beskaffenhet 73. De tekniska preventivmedlen icke väsentlig orsak till deras utbredning 74. — De utomäktenskapliga förbindelsernas bedömande 75. -— Sexualmoralen hos den nu- tida ungdomen icke försämrad 77. Bedömandet av födelsekontrollen i utom- äktenskapliga förbindelser 80.

Den förebyggande iödelsekontrollen och fosterfördrivningarnas bekäm- pande

De befolkningskvantitativa synpunkterna ......................................................................

Den mot födelsekontrollen helt avvisande inställningens orimlighet ur dessa syn- punkter 83. Utsikterna i fråga om den svenska befolkningsutvecklingen 84. - De ekonomiska verkningarna av alternativa befolkningsutvecklingar 86. — Övriga verkningar 86. Kravet på genomsnittligt barnantal i icke sterila äktenskap vid stationär befolkning 88.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Den förebyggande födelsekontrollens teknik och hygien. Problemställning

Frågans betydelse 90. Abortframkallning, sterilisering och fullständig avhåll— samhet icke här behandlade 90.

Olika medel för förebyggande födelsekontroll .......................................................

De skadliga medlen 91. — Vissa praktiskt icke betydelsefulla medel 91. -— Valet mellan avbrutet samlag och tekniska preventivmedel 92. —-— Vissa allmänna kriterier vid valet av medel för födelsekontroll 93.

Den förebyggande födelsekontrollens teknik och hygien i utomäkten- skapliga förbindelser

FEMTE AVDELNINGEN

De smittsamma könssjukdomarnas bekämpande.

Problemställning

De smittsamma könssjukdomarna Deras skadlighet 98. Deras utbredning 98.

Sid.

71

Prostitutionen och andra lösa opersonliga könsförbindelser ......................... 103

Reglementeringssystemet 103. — Helyrkesprostitutionen 104. Prostitutionens be— kämpande 105.

Sid. Det personliga smittskyddet .......... ., ________ 108

Ej nog med sjukdomsbehandling 108. Behovet av en allmän upplysning om smittskydd 109. De smitthindrande metoderna och deras effektivitet 111. —— Synpunkter på behovet av en förbättrad upplysningsverksamhet 117.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Sexualupplysningen och dennas inordnande i en vidgad och förbättrad föräldrafostran.

Tillbakablick å utredningen av frågan om sexualupplysning 118 Spridda enskilda initiativ 118. Reglementeringskommitténs förslag 119. — 1918 års sakkunnigkommitté 119. Vissa initiativ i riksdagen 121. _ Medicinalstyrel- sens skrivelse 1934 och de båda till kommissionen remitterade betänkandena 12'2.

Allmänna synpunkter och problemställning

Sambandet med dubbelmoralen 123. —- Huvuduppgiften: könslivets normala för— hållanden 124. —— De av kommissionen påyrkade reformernas indirekta verkan 125.

Den allmänna sexualupplysningen

Småbarnsåldern 125. Skolåldern upp till 12-årsåldern 126. Efter 12-ärs- åldern 128. Sexualundervisningens sakliga innehåll på detta åldersstadium 128. Undervisningen om de smittsamma könssjukdomarna 129. -— Undervisningen om födelsekontrollen 129. Sexualundervisningens moraliskt fostrande natur 130. —— Sexualupplysningen för ungdom på högre skolstadium och för vuxna 131. Sexualupplysningens inordnande i skolväsendet 131. — Yttrande över vissa skol— överstyrelsens förslag beträffande de högre skolorna 132. Folk— och fortsätt- ningsskolorna 132. Lärarutbildningen 132. Läroböckerna 133. — Yttrande över medicinalstyrelsens förslag 134.

Upplysning om den förebyggande födelsekontrollens rationella teknik ..... 135

Födelsekontrollen i den allmänna sexualundervisningen och —upplysningen 135. —— Behovet av individuell rådgivning 136. Initiativet till rådfrågning och rådgivning 136. — Komplettering av läkarutbildningen 137. Sexualupplysningen å mödra— och barnavårdscentralema och —stationerna 137. —- De sexualhygieniska poliklinikernn 138. —- Distriktssköterskornas och —barnmorskornas användande ifödelsekontroll- rådgivningen 139. Komplettering av deras utbildning 139.

Upplysning om smittskyddets teknik._..

Upplysning om könssjukdomarna i den allmänna sexualupplysningen 140. —-— Sprid— ning av flygblad 140.

Sexualupplysningens inordnande i en vidgad och förbättrad föräldra- fostran i skola och folkbildning 141 Det allmänna behovet av en sådan fostran 141. — Synpunkten har tidigare icke

saknats i vår pedagogiska reformverksamhet 142. — Huvudlinjerna för upptagandet av en modern föräldrafostran 143.

Slutord till betänkandet ______ 145

TABELLER:

Tabell 1. Barnaföderskor med barn i äktenskap åren 1871—1933 .......... Tabell 2. Barnaföderskor med barn utom äktenskap åren 1871—1933 Tabell 3. Median- och kvartilinkomster (avseende mannens och hustruns sam- manlagda inkomst) i bestående äktenskap med olika barnantal enligt preli— minära resultat av 1935/36 års partiella folkräkning .................... Tabell 4. Förekomsten av olika könssjukdomar, absoluta tal samt per 10 000 av folkmängden i åldern 15—50 år Tabell 5. Förekomsten av olika könssjukdomar bland arméns och marinens manskap åren 1924, 1927 och 1933 .................................. Tabell 6. Fall av smittsam könssjukdom bland män (inom hela befolkningen), fördelade efter ålder, år 1933 ........................................ Tabell 7. Förekomsten av olika könssjukdomar åren 1924, 1927 och 1933 (inom hela befolkningen) efter ålder, absoluta tal samt per 10 000 av den beräk- nade medelfolkmängden i motsvarande åldrar ..........................

DIAGRAM:

Diagram 1. Utvecklingen av olika könssjukdomar. Absoluta tal ............ Diagram 2. Utvecklingen av olika könssjukdomars frekvens ................ Diagram 3. Antal anmälda, undersökta och behandlade smittkällor i Sverige. . Diagram 4. Efterforskning av smittkällor i Sverige. Medeltal per år ........

BILAGOR:

Några metodiska anmärkningar rörande befolkningsfrågans innebörd och vetenskapliga behandling av professorn, jur. doktorn Gunnar Myrdal

Den ofrivilliga steriliteten av professorn, med. doktorn Axel Westman. Den spontana aborten av docenten, med. doktorn Per Wetterdal ......

Hygieniska och medicinska indikationer för förebyggande födelse- kontroll av professorn, med. doktorn Axel Westman ..................

Barnantalets familjepsykologiska betydelse av studierektorn, fil. kandi- daten Alva Myrdal ................................................

Skilsmässofrekvensen med särskild hänsyn till barnantalet av ama— nuensen, fil. licentiaten Carl-Erik Quensel ............................

Levnadsstandarden i svenska familjer av t. f. aktuarien, fil. kandidaten Rich. Sterner

17

149 159 167

178

183

196

Utsikterna i fråga om den framtida befolkningsutvecklingen i Sverige och de ekonomiska verkningarna av olika alternativt möjliga befolk- ningsutvecklingar av professorerna, jur. doktorn Gunnar Myrdal och fil. och med. doktorn Sven Wicksell ....................................

Det erforderliga barnantalet inom äktenskapen i en stationär be- folkning av amanuensen, fil. licentiaten Carl-Erik Quensel .............

Preventivmedel av praktiserande läkaren, med. doktorn Andrea Andreen- Svedberg ........................................................

Vissa uppgifter om preventivteknikens utbredning av delegationens sekreterare, fil. kandidaten Torsten Gårdlund .........................

Förefintliga rådfrågningskliniker för sexualupplysning i Sverige av delegationens sekreterare, fil. kandidaten Torsten Gårdlund .............

Upplysningar och föreskrifter enligt 8 5 av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918 utfärdade av Kungl. medicinalstyrelsen .................................................

Om de smittosamma könssjukdomarna. Flygblad utgivet av Derma- tologiska sällskapet i Stockholm ....................................

Historisk redogörelse för förslag och offentliga utredningar om sexualundervisning och sexualupplysning av delegationens sekreterare, fil. kandidaten Torsten Gårdlund ...................................

Vissa problem vid sexualundervisningen i skolan av praktiserande läkaren, med. doktorn Andrea Andreen-Svedberg ......................

Föräldrafostrans socialpedagogiska uppgifter och organisation av studierektorn, fil. kandidaten Alva Myrdal ...........................

358

424

442

INLEDNING.

Utredningens föremål. Befolkningskommissionen har kommit till den uppfattningen, att en klarläggande undersökning av sexualfrågan utgör ett ofrånkomligt led i kommissionens utredning av vårt lands befolkningsfråga.

De närmaste och direkta orsakerna till den sjunkande fruktsamheten inom vårt folk måste sökas i vissa förändringar i de enskilda människornas sexualliv. Dessa nativitetsfallets direkta orsaker kunna vara antingen för- ändringar av biologisk natur — minskad fertilitet och stegrad frekvens av spontana aborter — eller ock förändringar av psykologisk natur och härvid i första hand avsiktlig födelsekontroll. Utredningen i det följande kommer att visa, att nativitetsfallet med stor säkerhet måste helt eller huvudsakligen återföras på avsiktlig födelsekontroll.

Den allt mera utbredda födelsekontrollen tyder därför på djupgående för- ändringar av människornas inställning till sexuallivet, här förstått i vidaste mening såsom innefattande fortplantningen, äktenskapet och familjen. Des— sa psykiska förändringar stå i nära samband med den allmänna utvecklingen av de sociala förhållandena efter industrialiseringens början och särskilt ut- vecklingen under de båda senaste mansåldrarna.

Om den sjunkande fruktsamhetens direkta orsaker sålunda äro att söka i vissa förändringar i människornas sexualliv, så kan å andra sidan en steg- rad fruktsamhet allenast ernås genom förändringar i motsatt riktning på sexuallivets område.

Befolkningsfrågan har upptagits till offentlig utredning såsom en samhäl- lelig angelägenhet. Häri ligger ett principiellt erkännande av att de ifrågava- rande förändringarna i de enskilda människornas sexualliv icke äro en pri- vatsak i den meningen, att samhället såsom sådant kan stå likgiltigt för vad som på detta område sker. I första hand äro emellertid dessa förhållanden av grundläggande betydelse för de enskilda människornas egen levnadslycka.

Befolkningskommissionen förmenar, att den sista synpunkten i ett väster— ländskt kultursamhälle måste givas primär vikt, men hävdar samtidigt, under hänvisning till den fortsatta utredningen, att på detta område de sociala och individuella intressena icke äro motstridiga utan fastmera sammanfallande. Därmed menar kommissionen icke, att de individuella intressena av sig själva med säkerhet kunna väntas föra till en individuellt och socialt till— fredsstållande utveckling, men att människornas inställning och samhällets ordning kunna och höra så omgestaltas, att en utveckling kommer till stånd, vilken leder till såväl individuell som social harmoni. De åtgärder, som härvid påkallas, gälla beträffande de enskilda människorna deras bättre upplysning och fostran och vad samhället angår vissa sociala och ekono— miska reformer av stor räckvidd. Dessa tvenne slag av åtgärder betinga varandra ömsesidigt. Å ena sidan äro de åsyftade sociala och ekonomiska reformerna ett uttryck för en ändrad inställning från samhällets sida till

familjebildning och barnafödande och hava därigenom även en till sunda familjeideal fostrande verkan på hela folket. Å andra sidan äro människor- nas bättre upplysning och fostran nödvändiga förutsättningar för de sociala och ekonomiska reformernas politiska genomförbarhet.

Med avseende å sexualfrågans infogande inom ramen av det allmänna bc- folkningsproblemet hänvisas i övrigt till den av kommissionens ledamot herr Myrdal i bilaga 1 givna framställningen.

Utredningens uppläggning. Dä sexualfrågan nedan upptages till utred— ning ur befolkningsutvecklingens synvinkel, ligger det i sakens natur, att denna utveckling först måste klarläggas. Det är härvid nativitetsfallet och vissa med denna företeelse nära sammanhängande förhållanden och för- ändringar inom befolkningsutvecklingen, som påkalla uppmärksamhet. Vi- dare måste frågan om nativitetsfallets nyss berörda direkta orsaker inom sexuallivet belysas. Denna framställning skall lämnas i den efter denna in- ledning följande första avdelningen.

I andra avdelningen upptages därefter frågan om den förebyggande fö— delsekontrollens bedömande ur vissa allmänna synpunkter. Denna födelse- kontroll innebär, som redan antytts, i så måtto en »rationalisering» i psykolo- gisk mening av sexuallivet, som ett medvetet övervägande sker, huruvida könsumgänget skall få leda till fortplantning eller icke. Det spörsmålet kan här resas, om icke i tidens längd själva denna »rationalisering» av sexual- livet i avseende å fortplantningen kan verka försvagande å de naturdrifter, varå barnalstringen och därmed folkets reproduktion i sista hand beror. Ett tvivel på att en av det mänskliga förnuftet reglerad fortplantning ens efter den uppfostringsverksamhet samt genomförandet av de samhällsre- former, varå kommissionens arbete inriktats —— skall bliva tillräcklig för att säkra folkets fortsatta liv genom generationerna kan även vara grundat, fastän drifterna antagas vara konstanta faktorer. Innebörden av ett sådant tvivel skulle då i stället vara, att drifterna, om fortplantningen underkastas förståndets och viljans kontroll, överhuvud taget äro för svaga för att säkra släktets reproduktion. Kommissionen, som icke tilltror sig att slutgiltigt kun- na besvara dessa djupt liggande spörsmål, anser sig emellertid böra fram— hålla, att under nuvarande förhållanden ett återförande till ett tillstånd utan avsiktlig födelsekontroll, huru man än ställer sig till önskvärdheten härav, icke utgör en framkomlig handlingslinje i befolkningspolitiken. Den fortsatta behandlingen av ämnet, som gäller bedömandet av motiven för förebyggande födelsekontroll och sättet för dennas genomförande, bygger därför på det faktiska förhållandet, att fortplantningen under det senaste tidsskedet inom större delen av vårt folk bragts under förnuftets och viljans kontroll. Den första bedömningsgrund, som tillämpas, är vissa etiska och socialetiska syn- punkter, och denna principiellt etiska diskussion av frågan genomföres även- ledes i andra avdelningen.

I den efterföljande tredje avdelningen undersökes ur olika sakliga synpunk- ter, huru den förebyggande födelsekontrollen i särskilda fall skall bedömas. Framställningen tager därvid hänsyn till de arvshygieniska, de medicinska och hygieniska samt de familjepsykologiska, familjeekonomiska och befolk- ningskvantitativa synpunkterna, varvid bland annat även önskemålet om äktenskapsålderns nedbringande samt intresset att motverka fosterfördriv- ningarna särskilt beaktas. I denna avdelning behandlas även de icke minst under diskussionerna om den s. k. preventivlagens revision uppmärksamma- de problemen om de utomäktenskapliga könsförbindelsernas utbredning och karaktär samt om ungdomens könsmoral i allmänhet.

Frågan om bedömandet av de olika metoderna för förebyggande födelse- kontroll blir föremål för utredning i fjärde avdelningen.

Femte avdelningen är ägnad åt frågan om de smittsamma könssjukdo- marna och om prostitutionen.

I den sjätte och sista avdelningen upptagas slutligen frågorna om sexual- upplysningens bättre tillgodoseende i skola och folkbildning. Kommissio- nen framställer i detta hänseende vissa förslag om åtgärder från statsmak- ternas sida samt berör problemet om denna upplysningsverksamhets inord- nande i en vidgad och förbättrad föräldrafostran.

Om uppläggningen av här förevarande betänkande bör ytterligare förut- skickas en allmän anmärkning rörande proportionerna mellan olika i be- tänkandet behandlade frågor. Betänkandet har visserligen kommit att be- röra stora delar av hela befolkningsproblemet däribland även vissa etiska och socialetiska spörsmål —— men det till utredning upptagna särskilda äm- net har därvid givetvis fört till en koncentration kring vissa frågor, framför allt frågorna om födelsekontrollen och metoderna för dess genomförande, medan andra lika viktiga frågor inom det vidare befolkningsproblemet an- tingen alls icke behandlats eller blott flyktigt vidrörts.

Behovet av större öppenhet vid sexualfrågans behandling. Innan be- folkningskommissionen ingår på sexualfrågans utredning ur nu angivna oli- ka synpunkter, vill kommissionen i allmänhet uttala följande.

Kommissionen håller såsom synnerligen viktigt före, att sexuallivet i högre grad än hittills får en uppriktig och saklig behandling i den medborgerliga diskussionen. Särskilt frågan om den avsiktliga födelsekontrollens utbred- ning och bedömande har vanligen icke diskuterats med den öppenhet och det allvar, som frågans allmänna betydelse och utvecklingens ödesdigra riktning göra påkallade.

Kommissionen anser det icke vidare böra förekomma, att man kringgår detta problem med undvikande och allmänna talesätt. Den bristande upp- riktighet, som hittills präglat den utåt hävdade och särskilt den offentliga inställningen, har icke minst blivit farlig för folkets moraliska liv. Kommis- sionen har visserligen, som nedan skall framhållas, särskilt hos ungdomen trott sig skönja en större vilja till och förmåga av öppenhet och allvar vid diskussionen av denna fråga liksom av sexuallivets problem i allmänhet. Men denna utveckling till det bättre har ännu icke till fyllest genomsyrat det allmänna uppfattningssättet.

Då sålunda under senare tid en revision av preventivlagen varit under dis- kussion, har hela spörsmålet om den normala förebyggande födelsekontrollen och särskilt födelsekontrollen inom äktenskapen vanligen länma-ts obeaktat. Man har i allmänhet inskränkt sig till att hävda, att — oberoende av den ställning man intager till frågan om önskligheten av sådan födelsekon- troll —— vissa tekniska preventivmedel äga en legitim och viktig uppgift i kamp-en mot de smittsamma könssjukdomarna genom det skydd för smitta av könssjukdomi lösa, opersonliga könsförbindelser, särskilt med prostitue- rade, som dessa medel jämväl erbjuda. 1934 års sakkunniga för utredning av frågan om preventivlagens revision hava i någon mån brutit med denna tra- dition, i det att de jämväl exemplifierat vissa fall, då behov av tekniska pre- ventivmedel för födelsekontroll inom äktenskapen uppenbarligen är för han- den. Men de hava icke tagit hänsyn till att födelsekontroll av ett eller annat slag numera utövas i flertalet icke sterila äktenskap och att de därvid tilläm-

pade metoderna ofta icke äro de mest tillrädliga i det att i ett stort antal äktenskap användandet av tekniska preventivmedel normalt vore att förorda.

Kommissionen har, som i dess samtidigt härmed avgivna yttrande an- gående revision av 18 kap. 13 % strafflagen m. m. närmare utvecklas, icke kunnat finna annat än att denna uppläggning av problemet om prevent-iv— lagens revision är skev och att detta förhållande haft förvirrande verkningar vid ställningstagandet till denna fråga. Preventivlagen har dock vid sin till- komst motiverats i första hand med hänsyn till födelsekontrollen, vars ut- bredning man menade sig vilja och genom lagen i viss grad kunna hindra. I den allmänna uppfattningen är denna syn på frågan alltjämt levande. Med en sådan uppläggning av problemet, som hittills gjorts i reformförslagen, framstår det för kommissionen ej blott förklarligt utan även försvarligt, att stor tveksamhet om preventivlagens upphävande yppats ej blott i riksdagen och i den allmänna diskussionen utan även hos vissa myndigheter, som haft att yttra sig över de framkomna förslagen.

För kommissionen har det stått klart, att den utredning av frågan Om preventivlagens revision, som redan föreligger, framför allt måste komplet- teras med avseende å födelsekontrollen, att därvid födelsekontrollen inom äktenskapen bör tillmätas huvudsaklig betydelse samt att de etiska och be— folkningskvantitativa synpunkterna icke vid frågans utredning böra få un- danskjutas.

Kommissionen har i nyssnämnda yttrande, vartill här må hänvisas, före— slagit preventivlagens upphävande och framhållit, att detta är en förutsätt- ning för ett uppröjande och uppbyggande arbete på sexualhygienens och sexualmoralens fält samt för hela folkets fostran till en mera positiv familje— inställning. Det här föreliggande betänkandet innehåller den mera ingå— ende utredning, varå de allmänna skälen i nämnda yttrande grunda sig. Utredningen har emellertid en allmännare syftning och avser att giva skälen för en annan behandling av sexualfrågan i allmänhet inom vårt offentliga liv och att motivera och uppdraga vissa grundlinjer för den positiva sexual- och familjefostran, vilken kommissionen anser vara för befolkningsfrågans lösande i lika hög grad nödvändig som de samhällsreformer, varå kommis— sionens arbete eljest i huvudsak är inriktat.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Nativitetens tillbakagång i Sverige och de direkta orsakerna härtill.

Problemställning. I denna avdelning avser befolkningskommissionen att sammanbringa nödigt kunskapsmaterial rörande födelsekontrollens faktiska utbredning i vårt land och de tillvägagångssätt, varigenom den utövas. Un- der denna sakdiskussion uppskjutas tillsvidare alla värderingar av de fram- lagda förhållandena. Till frågan, hur födelsekontrollen bör bedömas ur etiska och andra synpunkter, återkommer kommissionen i de följande avdel- ningarna.

Nativitetsfallet. Alltsedan början av 1880—talet har det allmänna födel- setalet i Sverige befunnit sig i nästan oavbrutet sjunkande. Detta födelse- tal — som anger antalet levande födda barn per tusen invånare hade ditintills och så långt tillbaka i tiden, man kan spåra, i allmänhet hållit sig vid eller över 30. Födelsetalets fallande försiggick i början långsamt. Ännu vid sekelskiftet var födelsetalet 27 och vid preventivlagens beslutande år 1910 25. Därefter fick rörelsen nedåt ökad hastighet, år 1919 underskreds talet 20. Efter en tillfällig uppgång år 1920 fortsatte den fallande rörelsen till talet 14, som underskreds år 1933. Vid denna låga nivå under 14 har födelsetalet därefter stannat under åren 1934 och 1935.

Vissa tecken i själva de statistiska relationerna tyda på en alltjämt fort- sättande men under de båda sista åren av vissa tillfälliga förhållanden upp- vägd underliggande rörelse nedåt hos nativiteten i landet. Sålunda låg gif- termålsfrekvensen redan under år 1933 på en ganska hög nivå, i alla hän- delser på en högre nivå än är 1932. År 1934 och än mera är 1935 hava visat en [i synnerlig grad stegrad äktenskapsbildning. I huvudsak torde denna stegring av giftermålsfrekvensen vara betingad av de förbättrade ekonomiska konjunkturerna. Man kan utgå från att ett antal planerade äktenskap un- der den tidigare rådande depressionen måst uppskjutas men nu ingås. Med nyingångna äktenskap följer statistiskt ett relativt stort antal födelser. Ingen- ting tyder på att själva mertillskottet av nya äktenskap skulle bestå av mindre fruktsamma äktenskap än de äktenskap i allmänhet, som under dessa år ingåtts. Denna verkan av den stegrade äktenskapsbildningen med avseende å antalet födelser torde nu vara av desto större relativ betydelse, som just på grund av den sjunkande nativiteten förstföderskorna numera utgöra en så mycket större del av hela antalet barnaföderskor. Därtill kommer, att den alltifrån 1933 kraftigt stigande ekonomiska konjunkturen i landet i sin mån måste hava tenderat att höja fruktsamheten även inom äldre äktenskap. När trots dessa betingelser för ett stigande födelsetal, detta tal stått stilla under nu nämnda år, blir slutsatsen, att en underliggande tendens till fal-

lande nativitet alltjämt måste antagas göra sig gällande. Denna slutsats skulle icke väsentligt rubbas, om en viss mindre stegring av födelsetalet kom- me att inträffa för innevarande år.

Nativiteten i riket visar och har alltid visat betydande skillnader mel- lan olika agglomerationstyper av samhällen, geografiska regioner och social— klasser.

Under 1800-talets början låg nativiteten lägre i städerna än på landsbyg- den, trots städernas även då förmånligare åldersfördelning. På 1860-talet. vid början av industrialiseringsperioden, fingo emellertid städerna en högre nativitet. Detta förhållande, som betingades av städernas ekonomiska fram- åtskridande och deras på grund av inflyttande ungdom mera gynnsamma åldersfördelning, bestod under tiden fram till 1910-talet, då städerna togo för- språnget i det därefter allt snabbare försiggående nativitetsfallet. Under det sista decenniet har likväl denna rörelse nedåt av nativitetstalet börjat förlöpa hastigare på landsbygden än i städerna. Dessa sistnämnda ligga dock allt— jämt på en betydligt lägre nativitetsnivå än landsbygden.

En liknande bild giver en analys av nativiteten på landsbygden verkställd efter en indelning i typer av olika slag av kommuner. Under 1800-talets sista skede, som innefattar den egentliga industrialiseringsepoken, visade industrikommunerna de högsta födelsetalen och jordbrukskommunerna de lägsta, under denna period lågo jordbrukskommunerna t. 0. in. under stä- dernas nivå. Nedgången i nativiteten för industrikommunerna, liksom för städerna, blev emellertid omkring och efter år 1910 mycket stark, men för jordbrukskommunerna i början mera måttlig. Nativitetskurvornas inbör- des läge förskötos under världskriget genom denna utveckling så, att jord- brukskommunernas nivå efter denna tid kom att ligga högst, därefter indu- strikommunernas och lägst städernas, vilket betyder en alldeles omkastad ordning mot den, som dittills rått.

Nativiteten har även visat en utpräglad regional fördelning, där ordnings- följden haft en viss stabilitet i tiden, oberoende av den likriktade rörelsen nedåt. Således hava Mälarlänen utgjort ett minimiområde med tilltagande nativitet för länen i sydvästlig och framför allt nordlig riktning. Även Mal- möhus län samt Göteborgs och Bohus län hava dock utgjort områden med låg nativitet. Särskilt höga tal hava uppvisats av Norrlandslänen; lägre men dock relativt höga av Kristianstads och Blekinge län.

Tidigare forskningar hava givit vid handen, att nedgången i den äkten- skapliga fruktsamheten vilken senare ju spelar den avgörande rollen för födelsetalet i ett land _ först inträffat och gått längst inom den del av be— folknlingen, som med avseende å inkomst, yrke, social ställning och utbild- ning utgjort de högre skikten, varefter närmast kommit de lägre tjänste- manna- och de högre industriarb-etarskikten. Under det utvecklingsskede, varunder nativiteten ännu befinner sig i oavbrutet och starkt fallande, blir därför i stora drag bilden den, att det råder ett negativt samband mellan å ena sidan barnantal och å andra sidan inkomst och social ställning. Här- vid får likväl icke glömmas, att orsakerna gå ej endast i ena riktningen utan även i den andra. Den lägre inkomsten och sociala ställningen är så- ledes ofta själv en verkan av högre barnantal i familjerna, i det att ett fler- tal barn i många fall ju utgöra ett hinder för socialt stigande eller rentav en orsak till socialt sjunkande. Det genomsnittligt högre barnantalet i lägre socialklasser kan således icke reservationslöst tagas såsom en verkan av en högre fruktsamhet i dessa klasser. Även med beaktande av nu sist berörda

o

förhållanden torde dock en sådan relation mellan a ena sidan äktenskaplig

fruktsamhet och å andra sidan inkomst och social ställning, att den förra är lägre inom högre sociala klasser och omvänt, fortfarande vara regel för både landsbygd och städer i de flesta länder och även i Sverige.

Vissa nyare forskningar hava emellertid visat, att utvecklingen har en tendens till omkastat förhållande mellan fruktsamhet och social nivå. Så- ledes hava i de omfattande undersökningar, som utförts över den differen- tiella fruktsamheten i Stockholm, ådagalagts att med undantag för social- gruppen industriarbetare, som fortfarande visar högre fruktsamhet vid lägre inkomst fruktsamheten stiger med inkomst- och även utbildningsnivå. Vid tolkningen härav har man att bland annat erinra sig, att en sådan omkastad relation mellan fruktsamhet och social ställning blott framträtt i samhällen, där överhuvud taget fruktsamheten ligger mycket lågt, d. v. s. långt under reproduktionsnivån.

Mycket synes sålunda tala för att under vår tids sociala förhållanden ett negativt samband mellan fruktsamhet och social ställning är rådande blott under det övergångsskede, varunder födelsekontrollen fortfarande befinner sig i framträngande, varvid den s. k. sociala tyngdlagen på vanligt sätt gör sin verkan gällande, medan den positiva korrelationen framträder först då fö- delsekontrollen nått ned även till folkets bredaste lager. Därvid ligger emel- lertid överhuvud taget fruktsamheten i alla socialskikt mycket lågt, fastän något lägre i de lägre socialskikten.

Den nedgång av det allmänna födelsetalet, som inledningsvis belysts, återspeglar en nedgång av fruktsamheten inom och utom äktenskapen, ehuru icke på ett fullt rättvisande sätt, enär befolkningens åldersfördelning i första hand just på grund av nativitetsfallet förskjutits och förskjutes.

Tabell 1. Barnaiöderskor med barn i äktenskap åren 1871—1933.

Antal, På 1 000 gifta kvinnor i nedanstående åldrar medel—

mlårp" 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 15—45 är år är är är är år är

Årligen

1871—1880 .......... 121 733 522'6 474'1 389'2 332'7 266'3 155'4 24'6 3009 1881—1590 .......... 123 407 508'5 446'9 373'9 321'5 255'4 145'9 2'3 291'8 1891—1900 .......... 120 567 561"? 461'9 367'2 301'9 238'2 13213 182 276'1 1901—1910 .......... 120 477 6197 452'9 349'7 277'5 211'6 112'7 14'7 258'6 1911—1920 .......... 108 166 5955 397'9 287'5 2200 1659 87'0 10'7 211'5 1921—1930 .......... 90 410 588'2 3317 2202 158'5 113'6 56'8 7'2 1554 1911—1915 .......... 110 560 594'3 403'8 298'6 2318 1783 94'3 11'2 223'1 1916—1920 .......... 105 771 5963 392'3 276'8 208'9 154'1 80'4 102 2007 1921—1925 .......... 98 487 6017 354'5 242'4 1783 1299 660 85 173'8 1926—1930 .......... 82 333 575'2 3091 1987 1399 98'2 483 60 138'0 1929 ................ 78 574 5689 203'2 1896 1322 911 44'8 54 1302 1930. . 79 710 554'3 301'0 1896 1305 902 42'8 52 1302 1931. . . .. 77 268 515'9 284'4 18315 1266 8315 39”? 4'9 124'4 1932. . . . . 76 371 545'7 2794 1786 124'3 809 376 4'2 121'8 1933 ................ 72 711 5168 264'7 169'4 116'4 74'6 34'7 4'1 113'8 1933 i % av 1871—1880 59'7 98'9 55'8 43'5 35'0 28'0 22'3 16'7 37'8

Utvecklingen av fruktsamheten inom äktenskapen framgår närmare av tabell 1. Det äkta fruktsamhetstalet som angiver antalet gifta barnafö— derskor i promille av antalet gifta kvinnor i åldern 15—45 år har sedan 1870-talet sjunkit från omkring 300 till föga över 100. Nedgången av frukt-

2—368067.

samheten har haft karaktären av särskilt en minskning av de högre åldrar- nas barnalstring, vilket genomsnittligt sett inneburit ej blott en inskränk— ning av barnantalet utan även en däremot svarande förkortning av den barna- födande perioden i en gift kvinnas liv, d. v. 5. en koncentration av barns— börderna till yngre hustruålder.

Fruktsamheten utom äktenskapen har utvecklat sig på sätt som belyses av tabell 2. Även det utomäktenskapliga fruktsamhetstalet har sjunkit ehuru icke i samma grad. En tendens till ökad koncentration i yngre föderskeålder motsvarande den, som ovan anförts beträffande de inomäktenskapliga fö— delserna, har gjort sig gällande även vad beträffar de utomäktenskapliga födelserna.

Tabell 2. Barnaföderskor med barn utom äktenskap åren 1871—1933.

Antal, På 1 000 ej gifta kvinnor i nedanstående åldrar medel— talåg" 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 år är år är är är år

Årligen

1871—1880 .......... 14 242 414 31-4 49-1 47-2 36-7 1881—1890 .......... 14 210 5'06 31-7 43-33 39-51 303 1891—1900 .......... 14 855 7'18 35-1 41-0 35-9 27'8 1901—1910 .......... 17 747 1065 404 416 33-9 25-2 1911—1920 .......... 19 295 12-44 41-4 37-0 28-4 21-1 1921—1930 .......... 16 584 12-52 33-7 25-4 181) 131 1911—1915 .......... 20 395 13-39 445 407 31-8 23-9 1916—1920 .......... 18 199 11-53 38-4 33-4 25-4 1813 1921—19-25 .......... 17 3—0 12-47 36-11 27-9 20-4 15-2 1926—1930 .......... 15 788 12-53 31-4 23—1 15'8 110 1929 ................ 15 360 12-62 305 146 9-8 15 697 12-95 31-2 - 15-6 10-4 . 15144 12-86 296 - 151 108 14 611 12-72 28-7 134 8 9 1933 ................ 13 448 11-77 26-1 ]2-5

1933 i % av 1871—1880 9454 2843 83'1 ' 26'5

... >—- ex; av ls'v —1 >.; acer-.- Havoc

1.4

”T"? (FTV—?? cc'w— aom—mau

Oleh") orca-:sne—

]

QC"! (PBH—HT”?

99 man 0310

O. =:— :c

9.” $$$"? »— mowc—u HWHGJ

&

Vid bedömandet av dessa uppgifter är att anmärka, att det utomäkten- skapliga fruktsamhetstalet varit i oavbrutet stigande ända sedan 1700-talets förra hälft. Vid mitten av 1700-talet utgjorde de utomäktenskapliga födel- serna omkring 12 0/00 av antalet ogifta kvinnor i åldrarna 20—45 år; detta relationstal har överskridit 20 vid 1800-talets ingång, 30 på 1820-talet och närmade sig på 1870-talet 40.

De utom äktenskapet födda utgjorde under 1800-talets förra hälft omkring 7 0/0 av hela antalet födda, men detta tal, som även var i stigande, nådde, som av tabellen framgår, under senare hälften av århundradet upp till och över 10 0/0. Efter sekelskiftet har de utomäktenskapliga födelsernas andel ytter- ligare stegrats och har efter världskriget legat på en nivå av cirka 15 %. Under de allra sista åren — från 1930 — synes emellertid detta relationstal på nytt hava börjat minska. Det absoluta antalet utomäktenskapliga födel- ser har i stort sett befunnit sig i sjunkande ända sedan 1914.

Denna utveckling har likväl förlupit väsentligt olika i städerna och på landsbygden. I städerna hade länge de utomäktenskapliga födelsernas an- del av alla födelser varit mycket hög. Under 1800-talets första hälft, då

denna relation i städerna vanligen överskred 20 0/o och stundom 25 0/o, var den således mångdubbelt högre än den motsvarande, då sakta stigande rela- tionen för landsbygden. De allra sista årens allmänna tendens till en sjun- kande andel utomäktenskapliga födelser har dock varit särskilt starkt fram- trädande för städernas del, vilket bringat städernas procenttal allt närmare landsbygdens. Exceptionellt hög har tidigare de utomäktenskapliga födel- sernas relativa antal varit i Stockholm: under förra delen av 1800-talet voro i Stockholm omkring 40 0/0 av alla födelser utomäktenskapliga, 1891—1900 omkring 30 0/o och 1921—30 27 0/0. Under innevarande årtionde har detta tal starkt minskats: siffran för Stockholm var år 1934 156 0/0 av samtliga födelser, motsvarande en nivå blott hälften så hög som det tidiga 1920-talets nivå eller nästan samma nivå som för de övriga städerna samma år (152 0/o) och föga över landsbygdens nivå (138 0/0).

Vid bedömandet av dessa uppgifter om den utomäktenskapliga fruktsam- heten är det viktigt att hålla i minnet, att i Sverige ett icke ringa antal utom- äktenskapliga förbindelser äro stadiga, ofta livsvaraktiga förbindelser av äk- tenskaps karaktär, samt vidare, att ett förhållandevis stort antal barn utom äktenskapet i efterhand bliva legaliserade genom att föräldrarna ingå äkten- skap. En siffermässig precisering är i båda avseendena f. n. ogörlig. Det är i detta samband även av betydelse att fastslå, att i en relativt hög andel av samtliga äktenskapliga födelser barnet avlats före äktenskapet. I ett stort antal fall _har äktenskapet sannolikt ingåtts just på grund av att ett barn väntats. Aren 1911—1915 skedde 11-0 olo av samtliga inomäktenskapliga födelser inom 8 månader efter giftermålet. Åren 1926—1930 var motsva- rande tal 15-2 %. För kvinnor under 30 stiger denna andel till 269 0/o. Ef- ter världskriget har sålunda omkring 30 0/0 av samtliga födda barn antingen fötts i utomäktenskapliga förbindelser eller avlats före förbindelsens legali- sering. Att märka är härvid, att dessa relationstal beräknats på hela antalet födelser inom äktenskapen. Skulle beräkningarna hava kunnat göras på blott förstabarnsfödelserna, hade relationstalen blivit än högre.

Beträffande äktenskapsbildningen i Sverige hänvisas till den vid kommis- sionens betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån (Stat. off. utr. 1936: 14) såsom bilaga 2 fogade av kommissio- nens ledamot herr Wicksell författade utredningen. Erinras må, att den svenska giftermålsfrekvensen sedan länge varit exceptionellt låg; vid jämfö- relse med andra länder finner man i dessa sistnämnda så gott som överallt högre giftermålstal än i Sverige, med undantag likväl för Norge, Island och Irland. Efter en nedgång sedan 1800-talets början fram till världskriget har giftermålsfrekvensen — med undantag för en mindre nedgång vid 1920- talets början — visat en viss stegring, huvudsakligen sammanhängande med att de giftasvuxna åldrarna ökats hastigare än den totala folkmängden. Den låga giftermålsfrekvensen beror dels på en hög äktenskapsålder, dels på att en stor del av befolkningen förblir ogift.

Giftermålsäldern har sedan 1870-talet något höjts för männen, men för kvinnorna något sänkts. Medelåldern vid första giftet var 1921—30 294 år för män och 264 år för kvinnor. Under de år, då giftermålsfrekvensen ökat, förmärkes snarast en stegring i giftermålsåldern, antydande att upp- gången har något att göra med uppskjutande av giftermål under tidigare år. Vid jämförelse med andra länder är giftermålsåldern i Sverige hög.

Regionalt betraktad ställer sig giftermålsfrekvensen rätt olika inom lan- dets skilda delar. Frånser man de nordligaste delarna av Norrland, där så- väl nativiteten som giftermålsfrekvensen är hög, är det egendomligt nog sna- rast så, att giftermålsfrekvensen är låg i trakter med hög nativitet. Mellan

socialklasser föreligga ganska betydande skillnader i äktenskapsålder: de fria yrkena hava betydligt högre äktenskapsålder än industribefolkningen; inom samma näringsgrupp är äktenskapsåldern högre för mer kvalificerade yrken, högre för handlande än för bodbiträden, högre för hemmansägare än för jordbruksarbetare etc.

Sannolikheten för att ingå äktenskap är mindre än i de flesta länder. Vid 30, 40 och 50 års ålder äro exempelvis 41 respektive 25 och 22 0/0 av alla kvinnor ogifta och vid 75—80 års ålder över 17 0/o. I Danmark äro en- dast 15 0/0 av kvinnorna vid 50 år ogifta, i Frankrike omkring 10 0/0. Som en följd härav är den ogifta befolkningens andel av hela befolkningen i vårt land mycket stor: är 1930 uppgick den ogifta befolkningen över 15 år till 43% av hela befolkningen över 15 år: 423 0/0 av alla kvinnor över 15 år voro ej gifta, vartill kommer 10-9 0/0 änkor och frånskilda. Genom den höga äktenskapsåldern och den stora folkmängd, som aldrig ingår äktenskap, är antalet gifta personer i mogen ålder men under medelåldern mycket ringa: år 1930 voro av alla män i åldrarna 20—35 år 688 0/o ogifta och av kvin- norna i motsvarande åldrar 56-6 0/0.

I detta samband bör även skilsmässofrekvensen och dess utveckling något beröras; för en utförligare framställning, som tager särskild hänsyn till skils- mässofrekvensens samband med barnantalet, hänvisas till den av amanuen- sen vid Statistiska institutionen i Lund, fil. licentiaten Carl-Erik Quensel för- fattade, såsom bilaga 6 vid detta betänkande fogade redogörelsen.

Medan äktenskapsskillnaderna i Sverige under mitten av förra århundra- det voro synnerligen fåtaliga, knappast mer än hundratalet årligen, förmärk— tes mot slutet av förra århundrade-t och början av detta en ökning av äk- tenskapsskillnadernas antal. Denna stegring blev än starkare efter den nya lag om äktenskapsskillnader, som trädde i kraft år 1915. Sålunda upplöstes genom äktenskapsskillnad år 1933 2 558 äktenskap eller dubbelt så många som under mitten av lSOO-talet upplöstes under ett decennium.

Denna starka ökning av äktenskapsskillnaderna är icke något för Sverige särskilt utmärkande utan återfinnes i flertalet övriga länder. Ej heller är äktenskapsskillnadernas antal i Sverige särskilt högt i jämförelse med öv- riga länders. Sålunda upplöstes år 1933 per 100 000 invånare av folkmäng- den i Sverige 41, Förenta staterna 129, Österrike 97, Tyskland 65, Frankrike 49 men i England blott 10 äktenskap. Av de övriga skandinaviska länderna ligger Danmark betydligt över Sverige med 76 upplösta äktenskap per 100000 invånare, medan Norge och Finland ligga betydligt under med 27, respektive 32 upplösta äktenskap per 100 000 invånare.

Äktenskapsskillnaderna i Sverige äro oerhört mycket talrikarei städerna än på landsbygden och bland städerna framför allt i storstäderna. Sålunda hänför sig nästan 1/3 av skilsmässorna till enbart Stockholm och endast 1la hänför sig till landsbygden, ehuru dennas befolkning uppgår till 2/3 av rikets.

Om orsakerna till skilsmässorna och till skilsmässofrekvensens stegring lämnar den svenska statistiken knappast några upplysningar. Man måste akta sig för att jämställa de vid äktenskapsskillnaden åberopade grunderna med de verkliga. Den ojämförligt vanligast åberopade grunden var före 1915 »egenvilligt övergivande»; efter 1915 hava de flesta äktenskapen upplösts efter förut beviljad hemskillnad, vilken beviljats på grund av »djup och varaktig söndring». Det råder knappast tvivel om att icke stegringen av skilsmässofrekvensen till väsentlig del beror på de förändrade ekonomiska förhållandena, vilka i olika hänseenden gjort upplösning av äktenskapen i högre grad möjlig. En annan orsak torde vara, att makars krav på person- lig kärlek såsom grundval för ett äktenskaps bestånd numera stegrats.

Såsom ett mått på den grad, vari folkstocken reproducerar sig själv Växer, uppehålles konstant eller krymper brukar man använda det 5. k. nettoreproduktionstalet, vilket angives vara det antal flickebarn, som med rådande dödlighet och fruktsamhet skulle komma att födas av 1000 ny- födda flickebarn. Om detta tal är 1 000, betyder detta, att befolkningen vid gjort antagande i fråga om dödlighet och fruktsamhet, på lång sikt nätt och jämnt uppehålles, är talet högre växer folkstocken på lång sikt, är talet mind- re krymper den.

Under 1800-ta1et och fram emot 1910 höll sig detta reproduktionstal uppe inemot 1 500. Ännu 1911—15 stod det omkring 1 300. För år 1924 har ta- let beräknats vara 1 020. Året därpå underskreds 1 000; nettoreproduktions- antalet blev då 985. 1929 var talet nere vid 802. Det steg 1930 tillfälligt till 828, men sjönk året därpå till 777. Fallet fortsatte under de följande åren. Det sista år, för vilket sådan beräkning gjorts, är 1933. Nettorepro- duktionstalet var då endast 709. I publikationen Befolkningsrörelsen år 1933 i Sveriges officiella statistik säges om denna utveckling följande:

Talen hava alltså en tendens att alltmera understiga 1 000, eller den proportion, som vore nödvändig för folkstammens bibehållande. Därest förhållandena ej ändra sig, har man därför att i en icke särdeles avlägsen framtid vänta folkminskning i Sverige. Något fördelaktigare än vad ovanstående siffror angiva, torde ställningen dock vara, eftersom dödligheten är lägre nu än under femårsperioden 1926—30, vars förhållanden lagts till grund för beräkningarna i vad de avse antal år att ge- nomleva under fruktsamhetsperioden.

Professorn i försäkringsmatematik och matematisk statistik vid Stockholms högskola, fil. doktorn Harald Cramér har gjort ett försök att åstadkomma ett förbättrat reproduktionsmått, användbart för utförande av praktiska be- räkningar rörande befolkningsutvecklingens hastighet.1 Detta reproduk- tionsmått framträder under formen av ett procenttal, som allt efter omstän- digheterna kan vara positivt eller negativt. Ett positivt tal svarar mot en på lång sikt växande befolkning, ett negativt mot en avtagande. Om detta reproduktionsmått för den svenska befolkningen har exempelvis värdet —1, så innebär detta, att folkmängden under förutsättning av konstanta frukt- samhets— och dödlighetsförhållanden efter förloppet av en övergångstid på ett par decennier skulle komma att inträda i ett tillstånd, där den årligen minskades med 1 procent. Skulle åter reproduktionsmåttet vara + 1, så bety- der detta, att rådande fruktsamhets- och dödlighetsförhållanden äro tillräck— liga för att i det långa loppet uppehålla en årlig folkökning om 1 procent.

Med antagande av en framtida dödlighet motsvarande den kända dödlig- hetstabellen R 32 — vilken är lägre än den nu rådande dödligheten och, en- ligt vad vissa beräkningar giva vid handen, under åtskilliga decennier fram- åt sannolikt kommer att understiga den framtida dödligheten i Sverige får Cramér dock det resultatet, att ifrågavarande reproduktionsmått omkring 1925 passerade nollpunkten och för de sista åren närmat sig värdet —1.

Den nativitetsutveckling, som här i sina allra bredaste drag och med upp— märksammande av vissa med densamma nära sammanhängande förhållan- den skildrats, skall enligt den redan angivna planen för framställningen tills- vidare icke underkastas mer ingående värdeomdömen. Befolkningskommis- sionen erinrar blott om att enligt samstämmande uppfattning från alla på området sakkunniga utgör denna utveckling, om den får obruten fortlöpa, en allvarlig fara för vårt folks framtida bestånd. Allmän enighet torde även råda därom, att den inomäktenskapliga fruktsamhetens fall därvid är

1 Skandinavisk Aktuarietidskrift, 1935, häfte 1.

den allvarligaste faran, medan i flertalet fall en utomäktenskaplig frukt- samhet både av hänsyn till de svårigheter av olika slag som ett utomäk- tenskapligt barnafödande vanligen förorsakar föräldrarna och särskilt mo— dern och framförallt av hänsyn till barnen, vilka oftast få mindre önskliga uppväxtbetingelser ur alla andra synpunkter än de enbart befolknings- kvantitativa måste betraktas såsom en individuell och social olycka.

vNativitetsfallets direkta orsaker. När man spörjer efter »orsakerna» till nativitetsfallet kan man, som i bilaga 1 närmare utföres, mena tvenne ting: antingen de direkta orsakerna till den sjunkande fruktsamheten, som kunna tänkas vara: minskad frekvens av samlag, ökad frekvens av ofrivillig sterilitet, ökad frekvens av icke framkallade missfall (spontana aborter) och ökad födelsekontrolll, däri inbegripet framkallade missfall (fosterfördriv- ning), eller de indirekta bakomliggande orsakerna till dessa direkta. Det senare spörsmålet, som är av invecklad ekonomisk, sociologisk och socialpsykologisk karaktär skall i detta betänkande blott i mindre mån upp- tagas till behandling. Ur här förevarande frågas synpunkt blir däremot det första spörsmålet om de direkta orsakerna av framträdande betydelse.

Med en minskad frekvens av samlag såsom orsak till nativitetsfallet och kommissionen har därvid närmast de äktenskapliga eller äktenskapslika utomäktenskapliga könsförbindelserna i sikte torde man icke behöva räk- na. Det har visserligen någon gång framkastats, att den nutida hårt upp— drivna arbetstakten i många sysselsättningar skulle, särskilt för männens del, verka nedsättande på lusten till och förmågan av samlag. Man har emeller- tid då förbisett, att i avseende å här diskuterade förhållanden för det stora flertalet den högre uppdrivna arbetstakten sannolikt mer än väl uppvägts av den ökade fritiden och de i olika hänseenden förbättrade levnadsförhållan- dena. Någon ökning av fullständig avhållsamhet över längre tidrymd i syfte att nå barnbegränsning har man enligt samstämmande upplysningar från sakkunniga icke att räkna med.

I all synnerhet då vidare själva frekvensen av samlag blott över en viss miniminivå kan vara av mindre betydelse för befruktningarnas antal un- der en mera långvarig könsförbindelses bestånd, har befolkningskommissio— nen kommit till den uppfattningen, att möjligheten av förändringar i frekven- sen av samlag med tämligen stor trygghet kan avföras från de rimliga för- klaringarna till den fallande nativiteten.

En andra möjlig förklaring skulle vara en stigande frekvens av ofrivillig sterilitet, sterilitet då förstådd i vidaste mening, innefattande ej blott absolut sterilitet utan även i viss grad nedsatt befruktningsförmåga.

Av den i bilaga 2 lämnade, av professorn i obstetrik och gynekologi vid universitetet i Lund, med. doktorn Axel Westman författade redogörelsen framgår, att den ofrivilliga steriliteten visserligen är och sannolikt alltid varit en mycket viktigare nativitetshämmande faktor än vanligen antages, men att vetenskapliga grunder saknas för ett antagande, att sterilitetsfrekvensen un- der den sista generationen skulle hava mera väsentligt stigit; den kan hava sjunkit.

1 Med vfödelsekontroll» förstås här och i fortsättningen varje art av tillvägagångssätt i syfte att hindra befruktning eller avbryta inträffat havandeskap. Syftar tillvägagängssättet att förhindra befruktning benämnes det »förebyggande födelsekontroll: ; syftar det att avbryta inträffat havande— skap kallas det :framkallat missfall» eller >fosterfördrivning». Med aförebyggande födelsekontroll vid samlag» avses alla arter av förebyggande födelsekontroll utom sterilisering och avhållsamhet (total abstinens). Då av sammanhanget missförstånd är uteslutet, förkortas ofta sistnämnda ut— tryck till xförebyggande födelsekontroll» eller enbart :födelsekontroll».

En faktor, som onekligen verkar i riktning av stigande sterilitetsfrekvens, är den stegringi de framkallade missfallen, som på olika vägar kunnat kon— stateras och vartill kommissionen i nästa avsnitt återkommer. De infekte- rade aborterna synas nämligen i ett visst antal fall giva upphov till en kvar- stående sterilitet. Å andra sidan måste den tendens till minskad utbredning av de smittsamma könssjukdomarna, som närmare skall beröras i femte av- delningen, och allmänt taget det stigande allmänna hälsotillståndet samt framstegen inom sjukvården —- särskilt i fråga om behandlingen av vissa kvinnosjukdomar —— i sin mån hava tenderat att sänka vanligheten av ofri— villig sterilitet.

Kvinnornas och särskilt de gifta kvinnornas deltagande i arbetslivet har stundom förmodats öka Vänligheten av ofrivillig sterilitet. Mot detta måste emellertid till en början framhävas, att _ under ett längre tidsperspektiv be- traktad själva föreställningen, att de gifta kvinnorna nu mera än förr skulle arbeta i produktionen, är felaktig. En väsentligt större andel än nu av de gifta kvinnorna liksom av de ogifta arbetade inom det gamla jord- brukssamhället och även inom industrien och övriga icke agrikulturella yr- ken under industralismens första skede. Arbetet var därvid genomgående hårdare, arbetsförhållandena voro hygieniskt sämre och arbetstiden var läng- re. Fritiden är nu större; kroppsrörelse och friluftsliv hava vunnit ökad ut— bredning även bland kvinnorna; hygienen och den allmänna levnadsstan- darden hava stigit. I den mån förändringarna av kvinnornas deltagande i arbetslivet eller de därvid rådande arbetsförhållandena kunna hava haft nå— gon verkan på sterilitetsfrekvensen, synes av de angivna skälen sannolikt, att denna verkan har gått i sänkande riktning. Skulle fruktsamheten räknad intill klimakteriets inträde kunna visas vara lägre bland gifta förvärvsarbe- tande kvinnor i Sverige än bland andra, vilket ännu icke skett, måste för- klaringen därtill främst sökas i andra omständigheter än ofrivillig sterilitet, som orsakats av förvärvsarbetet: dels däri att med all sannolikhet kvinnor, som leva i sterilt äktenskap _ vare sig äktenskapets sterilitet beror på man- nens eller hennes egen oförmåga — av denna grund i större utsträckning önska och äro i tillfälle att taga arbetsanställning, dels däri att möjligen även den avsiktliga barnbegränsningen drives längre i de äktenskap, där hustrun har yrkesarbete.

Den uppfattningen har stundom uttalats, att, även om den sterilitet, som har rent fysiologiska orsaker, icke kan antagas hava mera avsevärt ökats utan måhända rentav minskats i frekvens, vore det sannolikt, att en psy- kiskt betingad nedsatt befruktningsförmåga nu blivit vanligare. Detta på- stående har någon gång, liksom i fråga om samlagsfrekvensen, stötts genom hänvisning till den ökade arbetstakten och förvärvslivets psykiskt mera pres— sande natur. Kommissionen har redan antytt de skäl, på grund varav denna föreställning torde vara felaktig. Men man har även sökt grunda påståendet genom vissa sexualpsykologiska överväganden, som mera direkt taga sikte på själva könslivet och de personliga förutsättningar, varunder det leves. Hela denna sida av sterilitetsproblemet är förvisso synnerligen svårbedöm- bar, men kommissionen vill framhålla, att inga vetenskapliga grunder an- givits till en utveckling mot ökad ofrivillig sterilitet av sådan orsak.

Kommissionen finner vid beaktande av de olika å frågan inverkande om- ständigheterna sannolikt, att nativitetsfallet icke i nämnvärd grad kan finna sin förklaring i stigande frekvens av ofrivillig sterilitet.

En tredje möjlig förklaring till nativitetsfallet skulle kunna sökas i en s_ti- gande frekvens av icke framkallade missfall (spontana aborter). Kommis- sionen hänvisar rörande detta spörsmål till den i bilaga 3 lämnade, av do-

centen i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet i Stockholm, över- läkaren, med. doktorn Per Wetterdal författade redogörelsen.

Av denna redogörelse synes sannolikt, att en viss stegring av de spontana aborterna ägt rum under senare är, beroende på den ökade förekomsten av framkallade missfall. Dessa senare efterföljas nämligen ej sällan av sådana sjukdomstillstånd, som befordra uppkomsten av spontana aborter. Denna stegring av de spontana aborterna synes dock icke vara av mera väsentlig betydelse för fruktsamheten hos befolkningen såsom helhet.

En stegring av frekvensen av spontana aborter skulle enligt denna redo- görelse även kunna uppkomma genom bruket av vissa preventivmedel, vilka anbringas inom livmoderhålan eller i livmoderhalsen. Bruket av andra pre— ventivmedel medföra icke sådan risk. Då användningen av det första slaget av preventivmedel i Sverige torde vara synnerligen obetydlig, behöver man knappast räkna med denna anledning till stigande frekvens av spontana aborter.

I andra riktningen, d. v. s. till minskning av frekvensen av spontana abor- ter, torde, liksom i fråga om den ofrivilliga steriliteten, låt vara blott i mindre mån, de förbättrade levnadsförhållandena, den höjda hälsostandarden och framstegen inom sjukvården hava verkat.

Kommissionen når därför det sannolika antagandet, att nativitetsfallet hel- ler icke i m—era avsevärd män kan hava påverkats av ökad vanlighet av icke framkallade missfall.

Då dessa trenne möjliga förklaringar således uteslutits, måste den frukt- samhetsminskning inom och utom äktenskapet, som: tydligt framträder i nativitetsfallet, helt och hållet _ eller i alla händelser så gott som helt och hållet _ föras tillbaka till sådan födelsekontroll, som består i avsiktliga åt- gärder i syfte att förhindra befruktning vid samlag eller avbryta havande- skap.

Födelsekontrollens utbredning. De medel och metoder, varigenom denna avsiktliga födelsekontroll vid eller efter samlag faktiskt utövas, skola när- mare beröras idet följande avsnittet. I detta sammanhang vill befolknings- kommissionen tillsvidare blott framhålla, att, då den slutsatsen nåtts, att nativitetsfallet har sin direkta orsak och närmaste förklaring i födelsekon- trollens framträngande, kan med hänsyn till den mycket låga nivå, varå fruktsamheten för närvarande håller sig, ytterligare följande för frågans be- handling synnerligen viktiga slutsats dragas:

Med vissa undantag, vilka nedan skola angivas, har för närvarande det övervägande flertalet inom den del av det svenska folket, som nu befinner sig i fruktsam ålder och som lever i äktenskap eller eljest icke kan antagas leva i fullkomlig avhållsamhet över längre tidrymder, i sin egen levnad god- tagit födelsekontrollen och utövar praktiskt _ i olika utsträckning och med användande av skilda metoder _ barnbegränsning. Det synes kommissio— nen av en utomordentlig betydelse för en insiktsfull behandling av det i det- ta betänkande diskuterade problemet, att detta sakförhållande _ oavsett hur man ur etiska och andra synpunkter bedömer det _ uppriktigt fram— lägges. ..:

Det föreligger i detta hänseende onekligen en viss skillnad i livsföring mellan generationerna. Skillnaden kan emellertid icke vara avsevärd. Un-

der ett årtionde eller mera har nämligen fruktsamhetsnivån legat så lågt, att nyss framhävda slutsats varit motiverad. Fruktsamheten har vidare, såsom redan angivits, framförallt sjunkit i de högre fruktsamhetsåldrarna och mindre i de lägre åldrarna. Man kan av dessa båda skäl ytterligare fastslå, att endast den generation, som nu befinner sig i ålderdomen, till nå- gon mera väsentlig del kan tänkas hava avstått från födelsekontroll.

Den allmänna slutsatsens giltighet synes i Sverige _ till skillnad från län- der, där ett mera avsevärt katolskt inslag finnes ibefolkningen vara i stort sett oberoende av politisk, etisk och religiös inställning. I vissa smär- re befolkningsskikt, som få antagas vara särpräglad—e i nyss angivna hän- seenden, kan visserligen den äktenskapliga fruktsamheten konstateras ligga genomsnittligt högre än för befolkningen i sin helhet. Emellertid ligger den dock på en väsenligt lägre nivå, än den som skulle råda vid ett mera allmänt avstående från all födelsekontroll. Den något högre fruktsamheten tyder av angivna och andra skäl _ icke på att födelsekontrollen icke godtages och allmänt praktiseras även inom dessa skikt men tyder blott på att den där icke drives så långt. Följande allmänna slutsats kan därför fast- läggas:

Mera allmänt betraktade synas de tidigare berörda fruktsamhetsskillna- derna mellan olika distrikt och socialklaSSer icke kunna förklaras genom ett antagande, att födelsekontroll i de distrikt och klasser, där fruktsamheten är hög, helt undvikes, och än mindre, att den undvikes av åsiktsskäl. Frukt- samhetsskillnaderna hava väsentligen sin orsak i att födelsekontrollen, som allmänt tillämpas, i de olika socialgrupperna tillämpas med olika effektivitet och intensitet. Graden av den tillämpade födelsekontrollens effektivitet och intensitet synes därvid, om distrikten och klasserna tagas i stort, ävenledes mindre bero på åsiktsskillnader. De svara tvärtom till olikheter i ekono- misk standard och grad av upplysning.

Såsom mera väsentliga undantag från denna allmänna regel om födelse- kontrollens allmänna praktiserande äro naturligtvis främst att nämna de personer, som leva i ofrivilligt sterila äktenskap. Ett stort antal av dessa per- soner torde emellertid hava praktiserat födelsekontroll, innan deras äkten- skap blivit sterila eller innan de konstaterat, att så var förhållandet. Det finns Vidare ingen grundad anledning att antaga, att makarna i sterila äkten- skap, om de icke varit sterila, skulle i genomsnitt hava handlat annorlunda än resten av befolkningen. Orsaken till att de icke utöva födelsekontroll i den utsträckning som i övriga äktenskap är med andra ord, att de icke »be- höva» göra det.

Det är icke möjligt att mera exakt angiva, hur stor del av äktenskapen, som äro ofrivilligt sterila. Om _ närmast blott för att åskådliggöra stor- leksordningen av denna företeelse det antages, att 10 0/0 av alla äktenskap bliva ofrivilligt barnlösa, 7 1/2 0/o få blott ett barn och nya 5 0/o blott två barn, skulle alltså mer än en femtedel av alla äktenskap ofrivilligt få sitt barnantal begränsat till under tre barn, varav ungefär hälften förblir helt barnlösa. Det liggeri sakens natur, att en mycket stor del av de barnlösa och av fåbarnsäktenskapen ofrivilligt bragts i denna belägenhet.

Under sådana förhållanden är det även naturligt, att, om man samman— ställer å ena sidan de ofrivilligt och frivilligt barnlösa och barnfat- tiga äktenskapen och å andra sidan de äktenskap, som få 3—5 barn, så

Tabell 3. Median- och kvartilinkomster (avseende mannens och hustruns samman- lagda inkomst) i bestående äktenskap med olika barnantal enligt preliminära resultat av 1935/36 års partiella folkräkning.

Anm. Medianinkomsten : inkomsten för den »mittersta» familjen på inkomstskalan, d. v. 5. den övre inkomstgränsen för den fattigare hälften av familjerna. Den undre kvartilinkomsten anger den övre inkomsten för den fattigaste fjärdedelen av familjerna och den övre kvartilin— komsten den nedre inkomstgränsen för den rikaste fjärdedelen av familjerna. Endast bestå- ende äktenskap ingångna efter år 1900 äro medtagna i redovisningen.

Äktenskap Städer1 Landsbygd2 Hela riket med nedan- () stående antal . . Undre . vre Antal Median- Antal Median- Antal _ . Median- _ . _ banfe länder äkten- inkomst, äkten— inkomst, äkten- 13:25:11; inkomst, åligga r skapa kr. skapa kr. skapa kr ' kr kr ' 0 .......... 38 174 3 145 42 386 1 362 80 560 1 034 2 148 3 505 1 .......... 26 373 2 967 36 392 1 478 62 765 1 197 2 072 3 183 2 .......... 13 115 3 023 23 577 1 459 36 692 1 152 1 955 3 080 3 .......... 4814 2986 12 038 1449 16 852 1077 1 751 2835 4 .......... 1 756 2 790 6 125 1 388 7 881 984 1 613 2 576 5 .......... 649 2 650 3 199 1 349 3 843 906 1 474 2 309 6 .......... 287 2 573 1 644 1 314 1 931 780 1 425 2 192 7 ...... . . . . 112 2 500 803 1 323 915 604 1 410 2183 8 .......... 31 - 338 1 200 369 ] under 1 275 2 054 9 0. däröver 20 - 162 1 038 182 [ 600 1 191 2 125 Samtl. äk— tenskap . . 85 331 3 036 126 664 1 421 211 995 1 116 1 993 3 204 1Inräknat vissa förortskommuner på landsbygden. —— 9 Vissa förortskommuner på lands- bygden ej medräknade. ** Uppgifterna avse endast den femtedel av folkmängden, som in- går i den partiella folkräkningen; denna femtedel har emellertid utvalts på sådant sätt, att den i fråga om inkomstförhållanden o. (1. kan anses representativ för hela befolkningen.

måste de senare, de »barnrika familjerna», genomsnittligt sett hava mera genomgående genomfört födelsekontroll. De förra äktenskapen utgöras näm— ligen till väsentlig del av sådana, som på grund av ofrivillig sterilitet icke behöva utöva födelsekontroll, även om de vilja begränsa sitt barnantal, me- dan det stora flertalet av de senare familjerna, som icke hava någon natur- lig sterilitet att räkna med, skulle, om födelsekontroll icke utövades, växa ut till mycket stora familjer.

Vid sidan av de sterila äktenskapen är det de mycket stora familjerna, som bilda undantaget från den allmänna regeln om att födelsekontroll ut- övas. Dessa mycket stora familjer, stundom med ett barnantal av 10 eller däröver, visa en bestämd tendens att alltmera minska i antal.

Den omständigheten, att de även tidigare ej varit talrikare än de faktiskt varit, tyder på det redan _berörda förhållandet, att födelsekontrollen inga- lunda är en ny företeelse. Ny är blott den intensitet varmed den numera utövas.

De mycket stora familjernas fördelning i befolkningen synes i blott yt- terst ringa grad vara beroende av religiös, etisk och politisk inställning utan nästan helt av ekonomisk, social och kulturell standard. Det förhåller sig ju dessvärre så, att de äro mera vanligen förekommande i de allra fattigaste, minst upplysta och försigkomna samhällsskikten än i de mera välställda och

kulturellt högre stående. På grund härav har problemet att skapa drägliga uppväxtvillkor för de mycket stora barnkullarna blivit ett desto allvarligare familjeindividuellt och samhälleligt problem. Särskilt i de fattigaste sam- hällsklasserna på den svenska landsbygden och i synnerhet i Norrland äro dessa mycket stora familjer fortfarande icke ovanliga, men de påträffas även, fastän mycket sällsynt, i städerna. Därmed skall icke vara sagt, att icke i enstaka fall mycket stora barnkullar alltjämt födas även i de högre samhällsskikten.

Att inkomstnivån faktiskt visar en mycket tydlig tendens att vara lägre i familjer med stort barnantal än i fåbarnsäktenskapen, framgår bl. a. av vissa i bilaga 7 anförda uppgifter. En ytterligare belysning lämna de här i tab. 3 meddelade uppgifterna, vilka av befolkningskommissionens ledamot herr Wicksell utarbetats enligt vissa på 1935136 års partiella folkräkning verkställda preliminära sammanställningar. Det visar sig t. ex., att hälften av 2-barnsfamiljerna i städerna hava inkomster under 3 023 kr., medan halva antalet 7-barnsfamiljer komma under 2 500 kr. På landsbygden hava l-barns- äktenskapen i halva antalet fall mindre än 1 478 kr. i inkomst, medan mot- svarande tal för familjer med 9 eller flera barn är så lågt som 1 088 kr.

Då dessa mycket stora familjer angivits vara undantag från regeln om födelsekontrollens tillämpning, måste likväl den reservationen göras, att till viss del makarna även i dessa familjer måste antagas hava utövat förebyg— gande födelsekontroll, fastän den utövats så föga konsekvent och eljest så oskickligt, att ett stort antal befruktningar likväl komma till stånd. Läkare- erfarenheten giver vidare vid handen, att vissa äktenskap äro i särskilt hög grad fertila, så att varje litet förbiseende i födelsekontrollens utövande inne- bär en höggradig sannolikhet för befruktning.

De praktiserade metoderna för födelsekontrollens genomförande. När- mast inställer sig den frågan, på vilka vägar denna allmänt praktiserade fö- delsekontroll genomföres. Som av det följande framgår kommer kommis- sionen till det svaret, att födelsekontrollen alltjämt i det övervägande fler— talet fall utövas genom avbrutet samlag med sädesavgäng utanför slidan (coitus interruptus). I väsentligt mindre grad sker födelsekontrollen ge- nom tekniska preventivmedel i fast eller flytande form av olika slag samt genom framkallade missfall (fosterfördrivning, provocerad abort).

Till stöd för denna uppfattning tala redan vissa av de demografiska data, vilka ovan anförts. De relativt stora fruktsamhetsdifferenser, som råda mellan olika områden på den svenska landsbygden, kunna icke rimligen förklaras med att befolkningen i dessa trakter skulle i en däremot svarande olika grad bruka tekniska preventivmedel eller utöva fosterfördrivning. Re- dan en approximativ kalkyl över det behov av tekniska preventivmedel, som _ utöver det i här förevarande samband obetydliga antalet foster-fördriv- ningar _ skulle åtgå, för att genomföra den födelsekontroll, som faktiskt .utövas inom vårt land, sammanställd med den uppskattning över handeln med preventivmedel, som man kan göra (se bilaga 2 till kommissionens yttrande angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m.), gör det uppen- bart, att de tekniska preventivmedlens roll för födelsekontrollen alltjämt måste anses tämligen obetydlig. Den erfarenhet, som läkare och socialt verk- samma personer vunnit, talar ock-så bestämt i riktning av att den vida van- ligare metoden för födelsekontroll är avbrutet samlag.

Detta tillvägagångssätt torde även i Sverige äga gamla traditioner. Över- huvud taget är det en felaktig föreställning, att födelsekontrollen är en all- deles ny företeelse, vilken vunnit utbredning under loppet av de båda sista mansåldrarna. Även före den sekulära fruktsamhetsnedgången från 1880—

talets början måste uppenbarligen en avsiktlig födelsekontroll i rätt stor ut- sträckning hava ägt rum. Redan en jämförelse mellan den verkliga nativi- teten och den fysiologiskt möjliga eller en jämförelse med nativitetsnivån i vissa andra länder leder till denna slutsats. Att denna tidiga födelsekontroll i det gamla jordbrukssamhället nästan helt och hållet skett utan bruk av tekniska preventivmedel är tämligen givet.

I samma riktning tyda de även i gångna tider mycket väsentliga regionala fruktsamhetsdifferenser, som kunnat påvisas. I ett vetenskapligt arbete om den äktenskapliga fruktsamhetens tillbakagång på Gotland har, sålunda vi- sats, att denna redan vid 1800-talets början var väsentligt lägre på Gotland än inom riket i genomsnitt. De låga fruktsamhetstal, som för Gotland beräk- nats, gälla en landsända, vars industrialisering varit synnerligen obetydlig: det är därvid fruktsamheten inom den besuttna hemmansägareklassen, som hållits och hälles låg, under det att fruktsamheten inom övriga samhällsklas- ser mindre torde hava avvikit från den för svenska förhållanden i genom- snitt normala. På Gotland skulle, enligt vad i detta arbete göres troligt, lik- som i mänga andra trakter av landet sedan länge bondeklassen praktiserat en rationell barnbegränsning med avsikt att behålla fädernegården osöndrad samt även uppehålla levnadsstandarden. Kunskapen om de metoder, som kommit till användning vid denna födelsebegränsning, är givetvis mycket ofullständig. Tekniska preventivmedel lära ännu vid åren före världskriget icke hava använts i nämnvärd utsträckning. I viss omfattning kan varaktig avhållsamhet från könsumgänge visserligen tänkas hava varit ett medel för begränsning av barnantalet. Enligt ett flertal kännare av gotländska för- hållanden, vilka i det nyssnämnda arbetet anföras, skulle den mest utbredda födelsebegränsande metoden dock hava varit avbrutet samlag. '

Med hänsyn till det material för en senare tid med väsentligt mera ratio- naliserad inställning, som nedan skall beröras, torde denna slutsats om till- vägagångssättet i äldre tid vid den även då praktiserade födelsekontrollen numera kunna givas en ännu fastare formulering.

På senare tid hava såväl utomlands som i Sverige vissa undersökningar gjorts på grundval av systematisk utfrågning av ett större eller mindre antal personer om i vad mån de utöva förebyggande födelsekontroll och om vilka metoder, som därvid komma till användning. Dessa undersökningar hava mestadels måst företagas på ett så litet och föga representativt material, att de i och för sig knappast kunna läggas till grundval för säkra allmänna omdömen. De hava dock ett indicier-ande värde och äro därför i största korthet redovisade i den såsom bilaga 11 till detta betänkande fogade, av fil. kandidaten Torsten Gårdlund författade utredningen innefattande Vissa upp— gifter om födelsekontrollens utbredning och om de metoder, som därvid kom- ma till användning.

Dessa undersökningar bekräfta den slutsats, som på allmänna grunder och med stöd av läkarerfarenheten redan dragits, nämligen att avbrutet samlag är den vanligare metoden för förebyggande födelsekontroll. I rätt stor ut- sträckning sakna åtskilliga av de utfrågade personerna varje fullständig kunskap om de tekniska preventivmedlen. Av dessa senare är kondomen det vanligen använda medlet. I mindre utsträckning brukas sköljning med sköljkanna eller 5. k. livmoderspruta, varvid någon kemiskt verkande lösning insprutas i slidan. Andra tekniska medel torde hava en mycket litet utbredd användning. I synnerhet torde bruket av pessar vara sällsynt. Vid de sexual- hygieniska poliklinikerna och likaså i den av Riksförbundet för sexuell upplysning bedrivna verksamheten på fältet tillrådes visserligen oftast an- vändning av pessar, mestadels i samband med bruket jämväl av kemiskt me-

del, men denna verksamhet har hittills nått ett så jämförelsevis litet klientel, att pessarerna icke vunnit större spridning.

De framkallade missfallen eller fosterfördrivningarna hava utan varje tvi- vel i viss mån bidragit till nativitetsfallet. Kommissionen hänvisar i fråga om dessas frekvens till det betänkande med förslag till lagstiftning om av- brytande av havandeskap, som den 4 maj 1935 avgavs av inom justitiede- partementet särskilt tillkallade sakkunniga. De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att antalet framkallade missfall med all sannolikhet årligen icke understiger 10 000 fall. Denna uppskattning är, som också de sakkunniga framhålla, synnerligen osäker.

De av de sakkunniga anförda utredningarna visa vidare _ och i detta hänseende torde materialet tillåta säkrare slutomdömen _ att fosterför— drivningar äro vanligare förekommande för ogifta kvinnor än för gifta och vanligare i vissa orter än andra. Framförallt synes frekvensen av foster- fördrivning växa med agglomerationsgraden. Det är slutligen tydligt, att fosterfördrivningarnas frekvens varit i stigande åtminstone upp till 1930.

Befolkningskommissionen vill sammanfatta de i detta och näst föregående avsnitt ernådda slutsatserna på följande sätt. Den nu rådande fruktsam— hetsnivån i Sverige tyder på att födelsekontroll för närvarande utövas i det vida övervägande flertalet av äktenskapliga och äktenskapslika utomäkten- skapliga förbindelser i vårt land. Att i övriga könsförbindelser _ de lösa utomäktenskapliga förbindelserna _ sådan födelsekontroll mestadels till- lämpas, säger sig självt. Inom den förra arten av förbindelser torde alltjämt avbrutet samlag vara den allra vanligaste arten av födelsekontrollerande tillvägagångssätt. I den mindre mån tekniska preventivmedel komma till an- vändning, äro kondomen och sköljning med sköljkanna eller livmoderspruta de mest anlitade preventivmedlen. Andra tekniska medel samt i synnerhet pessarer användas i relativt -få fall. Överhuvud taget är det i det vida över- vägande flertalet fall fråga om en förebyggande födelsekontroll. Säkra tec— ken tyda likväl på, att de framkallade missfallen såsom medel till födelse- kontroll jämväl äro i stark utbredning, och att de med nu rådande låga fruktsamhetsnivå börja spela en avsevärd roll för nativiteten. Fosterfördriv- ningar äro vanligare inom de utomäktenskapliga förbindelserna än inom de äktenskapliga, likaså vanligare i städerna och särskilt storstäderna än på landsbygden.

ANDRA AVDELNINGEN.

Principiell diskussion av frågan om den förebyggande födelsekontrollen.

Allmänna synpunkter på frågan om sexuallivets »rationalisering». Kris— läget i befolkningsutvecklingen, som ju närmast beror på nativitetsfallet, har i föregående avdelning i allmänna drag skildrats. Dess direkta orsak har visats i huvudsak vara en inom större delen av befolkningen alltmera utbredd och intensifierad avsiktlig födelsekontroll. Bakom befolkningskrisen ligger därför en förändring hos de enskilda människorna själva i fråga om de- ras inställning till fortplantningen. Denna förändring brukar vanligen angi- vas på så sätt, att man säger, att sexuallivet, som fordom varit i det stora hela oreflekterat med avseende å fortplantningen, numera indragits under reflexionslivet, så att vid samlag övervägande göres och beslut fattas om fort- plantning avses eller icke. Sexuallivet har med avseende å barnalstringen blivit i psykologisk mening »rationaliserat».

Då detta omdöme uttalas, bör för undvikande av missförstånd understry- kas, att en viss och mycket stor »rationalisering» av sexuallivet ligger redan däri, att individerna inordna detsamma i den monogama, varaktiga och personligt innerliga förbindelsens villkor. Då denna art av könsförbindelse i äktenskapets ordning givits samhällets sanktion, ligger däri ett samhällets ej blott godtagande av utan även gillande av och krav på denna art av »m- tionalisering» av sexuallivet. Ur kultursamhällets synpunkt framstår köns- driften såsom visserligen innebärande stora lyckomöjligheter för de enskilda individerna, men blott om den i viss grad rättas efter i samhället stadgat skick och hos folket levande normer. En av viljelivet helt otyglad, irra- tionell könsdrift framstår däremot i det moderna samhället såsom livs- och lyckofientlig. Det hör till levnadens svåraste problem att här träffa den rätta avvägningen mellan drift och kultur; kommissionen anser, att det icke allmänt kan påstås, att sexuallivet i detta hänseende i den nu levande gene- rationen blivit i avsevärd grad mera »rationaliserat»; vissa iakttagelser kunna åberopas för ett motsatt omdöme.

Den närmast efterföljande framställningen tager, som redan sagts, icke hänsyn till alla slag av sexuallivets »rationalisering» _— här närmast i be- tydelsen av sexuallivets underordnande under det medvetna viljelivet _ utan blott till den särskilda art därav, som gäller sambandet mellan könsum- gänge och fortplantning. Den avsiktliga födelsekontrollens utbredning un- der de båda senaste mansåldrarna innebär en sexuallivets tilltagande »ratio-

o

nalisering» blott i avseende a nämnda samband.

Det måste emellertid därvid bemärkas, att denna uppfattning om den historiska utvecklingen blott har relativ giltighet. Som i föregående avdel—

ning redan berörts, finnas nämligen skäl för antagandet, att en avsiktlig fö- delsekontroll även utövats under tidrymderna före det stora nativitetsfallet under senare tid. Förändringen ligger sålunda på det kvantitativa planet. Den avsiktliga födelsekontrollen är in. a. o. ingen nyhet, men har kommit att tillämpas av_långt flera individer och på ett vida mera intensivt sätt. En ur principiell synpunkt än viktigare erinran är vidare följande. Lo- gisk nödvändighet föreligger icke att tolka nativitetsfallet och dess åter- förande på avsiktlig födelsekontroll såsom en »rationalisering» av sexual- livet i nyss angivna psykologiska mening. Könsumgänget k an i gamla tider hava varit lika förnuftsövervägt i avseende å barnalstringen som i våra dagar, ehuru inom det rationella övervägandet skälen för barnbegränsning icke varit så starka eller icke förståtts vara så starka, att de utövat en mera påfallande verkan på fruktsamheten. Det må i detta samband framhållas, att å ena sidan landets sedan förra århundradets mitt kraftigt fortgående industrialisering samt befolkningens överflyttning från jordbruket till stads— mannanäringarna och anhopning i städer och andra tätare bebyggda sam- hällen och å andra sidan de med den allmänna höjningen av levnads- och kulturnivån stegrade kraven i fråga om barnens vård hava medfört, att bar- nen såsom hjälp iproduktionen och hushållsarbetet genomsnittligt sett fått ett minskat värde samtidigt med att de å den enskilda familjen fallande kostnaderna för barnens uppfödande och uppfostran avsevärt ökats. Även under antagande, att »rationaliseringen» av sexuallivet med avseende å fort- plantningen varit ungefär densamma i äldre tid som för närvarande vore det under sådana förhållanden naturligt om: fruktsamheten sjönke. En viss betydelse måste utan tvivel tillmätas denna tankegång och nu angivna för- hållanden få. då det gäller att rätt bedöma utvecklingen, icke förbises. Kvar står likväl såsom obestridligt, att människorna i äldre tider icke så regel- bundet och i samma grad som nu kände behovet av harnbegränsning.

Å denna utveckling till »rationalisering» av sexuallivet med avseende å fortplantningen kunna skilda synpunkter läggas och varje ensidigt betrak- telsesätt löper enligt kommissionens mening fara att bliva ytligt.

A ena sidan måste man anse att den sjunkande fruktsamheten —— till viss gräns, som kommissionen i den fortsatta utredningen skall komma att när— mare angiva _— haft verkningar, vilka måste bedömas såsom i och för sig goda. De mycket barnrika familjerna, särskilt i de fattigare klasserna, hade att utstå nöd och elände. Föräldrarna nödgades ofta försumma barnens vård och fostran. Det var ofta alltför knappt om födan och bostadsutrymmet. Barnens och mödrarnas psykiska och fysiska hälsa kom att lida. Den i vår tid sjunkande barnadödligheten har en av sina Viktigaste förutsättningar i det nu genomsnittligt lägre barnantalet i familjerna. Genom den avsiktliga födelsekontrollen har möjlighet ernåtts att anpassa ej blott barnens antal utan även deras spridning i tiden på ett sätt, som bättre svarar till barnens hälso- och uppväxtmöjligheter, hustruns krafter och hela familjens välgång. Ur synpunkten av dessa här tillsvidare blott antydda förhållanden ter sig den avsiktliga födelsekontrollen —— om den utövas på lämpligt sätt och i rätt ut- sträckning som ett framsteg.

Å andra sidan spörjer sig mången med oro, om ett folk, där barnalstringen allmänt lagts under det beräknande förståndets herravälde, kommer att kunna leva genom tiderna. Så vitt man ser ett väsentligt värde i sitt folks fortsatta tillvaro, måste, om denna oro vore befogad, den avsiktliga födelse- kontrollen bedömas såsom skadlig, ja, såsom i egentligaste mening livsfarlig. Under nämnda förutsättning kan ingen medborgare undandraga sig denna värdesättning. I vårt arbete att genom klokhet, arbete och offer skapa ett

bättre samhälle i framtiden räkna vi alla med att vårt folk skall leva. Våra strävanden, utom de trångt egoistiska, skulle eljest vara förspillda.

Förutsättningen för denna sistnämnda inställning är farhågan, att omtan- ken för de närmaste behoven icke skall tillåta ett barnafödande, som repro- ducerar den levande generationen i en ny generation. Det skall icke döljas, att den tendens, som nu råder, närmast pekar i just denna riktning. Men den fråga, som ytterligare reser sig, är om denna följd av fortplantningens >>rationalisering», verkligen är nö dvändig, eller om den i stället är en socialt och individuellt felaktig anpassning, delvis måhända en till övermått gående reaktion mot det tidigare rådande tillståndet.

Såsom längre fram skall utförligt visas, utgör den extrema barnbegräns- ning, som nu hotar folkets tillvaro, med all säkerhet en orsak till minskad och icke ökad levnadslycka i familjerna, om nämligen icke tillräckliga skäl för sådan barnbegränsning föreligga. Detta betyder, att tendensen skulle kunna vändas genom att dels sådana ekonomiska och sociala reformer ge— nomföras, som i de enskilda familjerna minska de förhandenvarande skälen för extrem barnbegränsning, och dels människorna bättre upplysas om sina egna verkliga intressen och fostras till en sundare och mera positiv familjeinställning. Alla befolkningspolitiska strävanden syfta i sista hand till åtgärder efter dessa tvenne linjer.

Man kan emellertid ställa sig tvivlande inför dessa åtgärders förmåga att uppehålla fruktsamheten vid den nivå, som säkrar folkets fortsatta liv. Man kan således mena, att sedan reflexionen en gång förlänats makten över fort- plantningsdriften, den i tidens längd kommer att döda dennas spontanitet, att minska själva fortplantningsviljan och särskilt minska viljan till och för- mågan av den art av lycka, som rymmes inom den genom barn fullständiga familjen. Man kan hålla före, 'att förnuftet kan leda till en för själva drift- livet skadlig själslig isolering och egoism. Detta är vad man avser, då man i de sjunkande födelsetalen ser ett förebud till folkets undergång, tecken på bristande livsvilja, på en försvagad fortplantningsdrift.

Även den, som icke hyser denna uppfattning och som således icke håller för troligt, att den avsiktliga födelsekontrollen skulle öva något skadligt in- flytande på driftlivet, utan räknar med könsdriften och fortplantningsdrif— ten såsom i och för sig konstanta faktorer, kan likväl hysa starkt tvivel på möjligheten av att fruktsamheten skall kunna upprätthållas vid repro- duktionsnivå på grundvalen av ett frivilligt föräldraskap i familjerna. Inne- börden av ett sådant tvivel är, att man befarar, att människor, då de komma att förståndsmässigt överväga, om de vilja hava barn eller ej, skola i så stor utsträckning välja barnlöshet eller ett lågt barnantal, att genomsnittligt en fruktsamhet, tillräcklig att upprätthålla folkstammen, icke kommer att upp— nås. Detta omdöme måste givetvis ställas beroende av den upplysning och fostran, som gives, och de ekonomiska och sociala reformer till familjebild- ningens och barnuppfödandets stödjande, som komma att genomföras.

Slutligen kan man emellertid för det tredje ställa sig synnerligen tvivlande inför möjligheten att politiskt genomföra de ekonomiska och sociala reformer, som här avses.

Blott utvecklingen själv kommer under generationernas gång att giva slutligt svar på dessa spörsmål, vilka i själva verket ligga på ett djupare plan än hela den efterföljande teoretiska och praktiska diskussionen.

Av de tre anledningar till tvivel på möjligheten att upprätthålla en folk- stam under den avsiktliga födelsekontrollens villkor intager den först nämnda en särställning i så måtto som den väsentligen skulle falla utom området för påverkan av åtgärder till upplysning och sociala reformer. För befolknings— kommissionen har det stått klart, att denna åskådning, som står avvisande

mot den förebyggande födelsekontrollen av det primära skälet, att denna me- nas i tidens längd bryta ned människornas driftliv, icke kan läggas till grund för ett praktiskt ståndpunktstagande till frågan om födelsekontrollen. Det allt annat överskuggande faktum, som under rådande förhållanden måste vara förhärskande i de praktiska frågeställningarna, är att den förebyggan- de födelsekontrollen redan faktiskt utövas av nära nog hela folket, att den av folket uppenbarligen betraktas såsom riktig och sund och att, såvitt nu kan ses, inga medel erbjuda sig för ett återförande av fortplantningen till ett till- stånd utan avsiktlig födelsekontroll, även om detta skulle betraktas såsom önskligt. Födelsekontrollens utbredning och det själsläge, för vilket den är uttryck, står i närmaste samband med och är betingad av en hel social och ekonomisk utveckling, vilken vi icke kunna vända och vilken vi i väsentliga hänseenden icke heller vilja vända.

Även den som innerst fruktar, att könslivets »rationalisering» med avseende å fortplantningen kommer att betyda driftlivets utarmning och därmed folkets utdöende, torde som följd härav icke hava annan utväg, än att utgå från den avsiktliga födelsekontrollen såsom en ofrånkomlig förutsättning för sina strävanden att på detta område skapa lyckligare förhållanden än de nu rå- dande. Hans strävanden måste då sammanfalla med dens, som icke hyser samma fruktan. Båda måste söka skapa sådana förändringar av sam- hället och av de enskilda människorna, att fruktsamheten i familjerna steg- ras till en nivå, som tryggar folkets tillvaro genom generationerna. Den ena kan vara mera optimistisk i fråga om möjligheterna härför än den andra. Men ingendera kan undandraga sig att gå denna väg. Ingendera bör heller förbise utvecklingens allvar och det stora vågspel, som ligger i att fortplant- ningen av familjerna och av folket, som ursprungligen och genom otaliga släktled i huvudsak varit reglerad genom dunkla men osvikliga naturdrifter, nu lägges under det så lätt vilseledda mänskliga förnuftets domvärjo. Ingen- dera bör stå främmande för tanken, att detta stora vågspel kan komma att misslyckas, men ingendera bör å andra sidan undandraga sig att medverka i arbetet på att göra det bästa av folkets alltjämt kvarlevande sunda instink- ter och livsvilj-a.

Man måste vidare med allvar eftersträva en sådan livsföring av folket och därvid särskilt sådana metoder för födelsekontrollens utövande, som hålla själva könsdriften oskadad. I detta hänseende bör särskilt framhållas, att »rationaliseringen» av sexuallivet med avseende å fortplantningen icke nöd- vändigtvis behöver betyda ett för det sunda driftlivet skadligt avsteg från naturen med avseende å själva könsakten. En stor skillnad föreligger här mellan olika metoder: somliga äro i hög grad — genom sin otillförlitlighet eller av andra orsaker —— ägnade att minska omedelbarheten i könsumgänget, andra i långt mindre grad. Särskilt den som i födelsekontrollens utbredning främst fruktar en utarmning av driftlivet måste, i den mån han likväl ut- går från födelsekontrollen såsom ett oundvikligt faktum, vara intresserad av en ur dessa synpunkter möjligast rationell teknik för födelsekontrollens ut— övande.

Med den härovan givna motiveringen kommer befolkningskommissionen vid sin bedömning av födelsekontrollen att utgå från att folkets driftliv och särskilt dess fortplantningsvilja och fortplantningsförmåga komma att bestå oskadade från släktled till släktled. Kommissionen kommer således icke i det följande ytterligare in på den åskådning, enligt vilken födelsekontrollens utövande befaras vara skadlig för driftlivet. Men kommissionen vill fram-

3—368067.

hålla, att den icke menar sig hava motbevisat denna åskådning, och vill där- till ännu en gång understryka, att barnafödandets läggande under förnuftets kontroll hur goda verkningar, som därav i många hänseenden än kunna komma och hur oundvikligt det än är —— dock, även om drifterna antagas konstanta, av nyss angivna skäl, betecknar ett folkets allvarliga vågspel med sin egen existens såsom insats.

Med denna allvarliga och för mången förvisso tungt vägande reservation går kommissionen i det följande över till en utredning, som i huvudsak kom- mer att gälla motiven för födelsekontrollen och bedömandet av dessa motiv ur etiska och andra synpunkter, och kommissionen förutsätter härvid, i en- lighet med vad ovan anförts, att sexuallivets >>rationalisering» med avseende å fortplantningen godtages såsom utgångspunkt för diskussionen. Denna förutsättning är, som i bilaga 1 visas, i själva verket logiskt nödvändig vid fastställandet och bedömandet av motiv för födelsekontrollen.

Problemställning vid den fortsatta diskussionen av frågan om den före— byggande födelsekontrollens bedömande. Då kommissionen härefter över- går att taga principiell ståndpunkt till frågan om den förebyggande födelse- kontrollens betydelse och berättigande ur skilda synpunkter, vill kommissio- nen inledningsvis framhålla vissa särskillnader inom den allmänna problem- ställningen, vilka måste strängt iakttagas, därest diskussionen skall kunna föras med fasthet och klarhet.

Till en början måste åtskillnad göras mellan å ena sidan den a b s 0 lut a frågeställningen: födelsekontroll eller icke födelsekontroll? och å andra si- dan den relativa frågeställningen: om det antages, att födelsekontroll principiellt godtages, hur långt bör den i visst fall drivas?

Den förra frågeställningen gäller födelsekontrollen såsom sådan. Detta ämne skall först upptagas till särskild behandling. Då det svar, vartill kom- missionen kommer, innebär att en absolut avvisande ståndpunkt till födelse— kontrollen icke kan upprätthållas, ligger däri, att problemet icke är fullstän- digt behandlat, förrän ståndpunkt jämväl tagits till den senare frågeställ- ningen, som rör födelsekontrollens intensitet under olika förhållanden. Den praktiskt betydelsefulla frågan kan därvid, för att göras mer konkret, angivas vara exempelvis, huruvida födelsekontrollen bör drivas till 0—1 barn per äktenskap eller 2—5 barn. Det är en bristande förmåga att logiskt särskilja dessa tvenne frågeställningar, som skapat mycket av den förvirring, som rätt i diskussionen och bedömandet av hithörande spörsmål.

Inom ramen av bägge dessa frågeställningar, är uppgiften att bedöma fö- delsekontrollen ur framför allt följande synpunkter: de etiska, de arvshygie- niska, de medicinska och hygieniska, de familjesociala och de befolknings- kvantitativa. Inom de familjesociala synpunkterna äro därvid vissa social- psykologiska synpunkter inneslutna; inom såväl de familjesociala som de befolkningskvantitativa synpunkterna vissa allmänt nationalekonomiska. Dessa skilda synpunkter sammanfläta sig i viss män med varandra, vilket i allmänhet icke bereder större svårighet vid behandlingen av de uppkomman- de problemen utom vad möjligen gäller de etiska synpunkterna, om vilka därför några inledande anmärkningar av vetenskapsteoretisk och metodisk innebörd skola förutskickas.

De etiska synpunkterna hava sin närmaste grund i de enskilda människor- nas känsla av vad som bör vara. Dessa uppfattningar kunna konstateras växla i skilda samhällen och under olika tidsepoker. De äro även i viss mån

olika för skilda grupper av individer inom samma samhälle i samma tid. Detta hindrar icke att de för var och en framstå såsom grundade och stun- dom tvingande krav. Under tidernas lopp hava i alla samhällen —— i trots av de individuellt och socialt betingade variationerna samt en ständigt ske- ende förändring —— vissa i olika samhällen åtskilligt skiftande men i varje samhälle taget för sig i ett bestämt historiskt skede mycket allmänt god- tagna normer utfällt sig och vunnit helgd och stadga genom lag, sed, kultur och social ordning. På detta vis överindividuella och stundom objektiverade normer äro i själva verket en förutsättning för mänsklig samlevnad på kulturnivå.

De moraliska kraven äro i det problem, som här avhandlas att sär- skilja i krav av tvenne slag. De kunna antingen alldeles oberoende av en handlings verkningar grundas på en bestämd uppfattning om den mora- liska karaktären av handlingen såsom sådan. Eller det moraliska omdö- met kan vara i högre eller lägre grad beroende av de förhållanden, varunder handlingen utföres, av de motiv, som under dessa förhållanden äro de till handlingen drivande, och således i sista hand av de verkningar, som i den givna situationen handlingen av den handlande väntas hava.

De förra, absoluta etiska uppfattningarna måste gälla den nyss angivna första frågeställningen om födelsekontrollen såsom sådan. Har man nämli- gen en gång, börjat diskutera, under vilka betingelser och i vilken utsträck- ning födelsekontroll är moraliskt berättigad, så har man därigenom även ställt sitt moraliska omdöme beroende av de verkningar av födelsekontrollen i arvshygieniskt, hygieniskt, familjesocialt och befolkningskvantitativt hän— seende, vilka kunna genom undersökning utrönas. Värderingen av denna handling kan då aldrig bliva en moralisk värdering av enbart handlingen i och för sig.

Det gives vid sidan av de ovan nämnda tvenne frågeställningarna jämväl en tredje. Om nämligen i visst fall födelsekontrollen antages godtagen och det även antages avgjort, hur långt den bör drivas, så kvarstår likväl spörs- målet: genom vilka metoder bör den utövas? Denna tredje frågeställning är liksom den andra av relativ natur, i det att födelsekontrollen antages godkänd såsom sådan. Vid den tredje frågeställningens upptagande bliva principiellt enahanda synpunkter av betydelse som de, vilka ovan berörts i samband med de två första frågeställningarna.

I övrigt hänvisas till den i bilaga 1 lämnade, metodiska utredningen.

I dispositionshänseende må följande förutskickas. Då kommissionen i annat sammanhang tager ståndpunkt till frågan om det framkallade missfallets bedömande ur skilda synpunkter, gäller den fort- satta framställningen blott den förebyggande födelsekontrollen, d. v. 5. de tillvägagångssätt, varigenom åsyftas att förebygga befruktning. Framställ- ningen gäller vidare, då annat ej uttryckligen säges, enbart födelsekontrollen inom äktenskapen. Födelsekontrollen i utomäktenskapliga könsförbindelser skall senare särskilt beröras.

De etiska och socialetiska synpunkterna på den förebyggande födelsekon- trollen. Det finnes en moralisk inställning, som innebär ett absolut av- ståndstagande från den förebyggande födelsekontrollen såsom sådan, om den utövas genom försök att förhindra befruktning vid samlag. Varje födelse- kontroll vid samlag, oavsett de förhållanden, varunder den utövas, framstår från denna synpunkt såsom ett icke tillåtet avbrytande av en naturprocess.

Stundom — men icke nödvändigtvis — är denna uppfattning förbunden med den meningen, att ett samlag är moraliskt berättigat blott då det jämväl

tjänar ett fortplantningssyfte, d. v. s. blott då förutsättningar för befrukt- ning äro för handen och då därtill kontrahenterna äro inställda på denna verkan. Detta skulle betyda, att exempelvis samlag efter skedd befruktning eller i en steril förbindelse icke är etiskt försvarligt. För denna den allra strängaste uppfattningen är fullkomlig avhållsamhet det enda alternativet till ett samlag, företaget i syfte att nå en därvid såsom möjlig förutsatt be- fruktning.

För den mindre stränga, men fortfarande gentemot varje födelsekontroll av nyss angivet slag avvisande moraliska inställningen, är samlag berättigat, även då befruktning icke åsyftas eller rentav icke kan väntas äga rum; men vid samlag får intet strävande att förhindra befruktning göra sig gällande. Denna senare inställning upprätthålles formellt av den katolska kyrkan. I verkligheten måste denna emellertid sägas hava principiellt frångått ifrågava- rande inställning, då den därutöver ytterligare anvisat sina anhängare möjlig- heten att iakttaga en partiell avhållsamhet lokaliserad blott till de faser av menstruationscykeln, då man antagit sannolikhet för befruktning föreligga. Detta tillvägagångssätt måste nämligen från både etisk och saklig synpunkt be- tecknas såsom födelsekontroll även i termens snävare mening.

Från de utgångspunkter, som i detta samband anläggas, behöver ej skill- nad göras mellan de ovan såsom mer eller mindre stränga angivna uppfatt— ningarna. De innebära båda ett absolut avståndstagande till alla de slag av födelsekontroll, som vanligen tillämpas.

I detta sammanhang kommer i åtanke ett offentligt uttalande av Uppsala läkarförening år 1880, vari säges bland annat: »I de fall, där släktlivets funk- tioner innebära fara för individernas hälsa och liv, kan läkarkonsten endast anbefalla återhållsamhet, men icke åtgärder, som, på samma gång de för- hindrade släktlivets fysiologiska ändamål, öppna portarna för en last, om vilkens vederstyggliga förirringar medicinens historia lämnar upplysning.» Det är känt, att denna uppfattning om avhållsamhet som enda tillåtna medel för födelsekontroll i stor utsträckning behärskade även den akademiskt- medicinska undervisningen åtskilligt in på detta sekel. Det stora flertalet nu verksamma läkare hava heller icke under sin studietid erhållit under- visning om födelsekontrollen och dess teknik.

Då kommissionen nu går att underkasta denna åskådning en kritisk pröv- ning, behandlas först avhållsamheten i dess egenskap av medel för födelse- kontroll. Därvid förutsättes tillsvidare, att tillräckliga skäl för födelsekon- troll i och för sig äro för handen. Denna förutsättning upptages därefter till särskild prövning.

Det må vidare i anslutning till vad tidigare i denna avdelning framhållits här påpekas, att avhållsamhet givetvis icke innebär en i psykologisk mening lägre utan snarare en högre grad av >>rationalisering» av sexuallivet än annan art av förebyggande födelsekontroll.

Det har redan angivits, att den åskådning, som är absolut avvisande gent- emot all annan art av födelsekontroll än avhållsamhet och som därför i avhållsamhet ser enda tillåtna medel att genomföra sådan barnbegränsning eller sådan spridning av barnsbörderna, som här tillsvidare förutsatts vara av olika skäl önsklig, vanligen ytterst motiveras genom uppfattningen, att varje strävan att hindra befruktning vid samlag innebär ett avbrytande av en naturprocess och av denna grund är förkastlig.

Själva denna grund synes i och för sig tvivelaktig och detta från trenne synpunkter.

Först framstår det ingalunda klart, varför avbrytandet av en naturprocess nödvändigtvis skall vara en etiskt förkastlig handling. Mänsklighetens fram-

steg hava till sin tekniska sida oavbrutet bestått i att naturprocesser styrts och anpassats efter sådana intressen, som ansetts vara väsentliga. Oavbru- tet hava därvid — som det etnologiska studiet av primitiva kulturer liksom den historiska erfarenheten av mycket mera näraliggande förhållanden nog- samt ådagalägga framstegen mötts med den invändningen, att de innebära ingrepp i naturens ordning och därför äro omoraliska eller stridande mot re- ligionens bud. I den mån framstegen blivit befästade och övergått till sed- vänja, har invändningen regelbundet dött bort och väckts upp först vid ett nytt framsteg. Som nedan skall angivas, har man även kunnat iakttaga, att den här diskuterade invändningen mot förebyggande födelsekontroll nu mer och mer uppgivits inom den etiska diskussionen.

Men uppfattningens grund är tvivelaktig även ur en annan synpunkt. In- om ett äktenskap, byggt på ömsesidig kärlek, är makarnas drift till köns- umgänge ävenledes en naturprocess. Om då fullgil'tiga skäl till viss födelse- kontroll föreligga, så skulle även en barnbegränsning, genomförd genom av- hållsamhet, innebära avbrytandet av en naturprocess låt vara att dennas förlopp huvudsakligen ligger på det psykiska planet — och således av ena- handa grund vara förkastlig. Denna slutsats är desto mera tvingande, ju mindre materialistiskt hunden och ju mer själsligt betonad den ifrågavaran- de etiska åskådningen är, (1. v. 3. in mera det själsliga momentet i det, som kallats en naturprocess, beaktas. Åskådningen mynnar därför ut i en logisk orimlighet.

Hela detta åskådningssätt måste emellertid betraktat såsom etiskt tän- kande — underkännas från en tredje än mera principiell synpunkt. Åskåd- ningssättet i fråga är ytligt, enär det icke innefattar ett hänsynstagande till verkningar och således ej kan innebära ett bedömande av mänskliga motiv, vilka ju innefatta avsikter att nå vissa verkningar. Inom vår kultur har det moraliska omdömet allt beslämdare knutits till motiven och ej till handlingen i och för sig, och denna förskjutning av det etiska betraktelsesättet har all- mänt erkänts vara ett framsteg mot fördjupad mänsklighet.

Frågan _om avhållsamhetens verkningar skall strax upptagas. Dessförin- nan må emellertid påpekas, att den högre uppskattningen av avhållsamheten historiskt sett varit förenad med en uppfattning om könslivet såsom något lågt eller t. o. m. »orent», en uppfattning, som i sin tur oftast varit förbun- den med en tidvis mycket starkt präglad missaktning av kvinnorna. Under vissa epoker av kristendomens utveckling har i överensstämmelse därmed celibatet förhärligats och äktenskapet och ett inom äktenskapet utvecklat naturligt kärleksliv framställts såsom en vid jämförelse med celibatet lägre livsform, om ock högre vid jämförelse med lös och opersonlig liderlighet. Denna åskådning förhärskar ännu i viss utsträckning inom den katolska kyrkan och tager sig där bland annat uttryck i dess, åtminstone utåt uppe- hållna, krav på sina präster, att dessa skola leva i ogift stånd och även av- hålla sig från alla utomäktenskapliga könsförbindelser. Hela detta betrak- telsesätt av könslivet såsom något lågt har i de nordiska länderna aldrig fått något verkligt grepp över folkets känslo- och tankevärld.

Då denna uppfattning om värdet av avhållsamhet inom äktenskapet, van- ligen förenad med en låg uppskattning av könslivet, likväl någon gång framskymtat även i senare tid och inom den nordiska kulturkretsen, har den i allmänhet understötts med den erinran, att avhållsamhet inom äktenskapet innebär ett personligt offer, som makarna ålägga sig. Detta offer skulle hava ett positivt värde såsom innebärande ett uttryck för vilja till försakelse och förmåga av självbehärskning samt vara av betydelse för personlighetens daning till större osjälviskhet. Vid denna uppfattnings framläggande göres

det vanligen intet försök att förklara, varför denna dygdeprövning skulle vara särskilt påkallad för de makar, vilka på grund av arvshygieniska, me- dicinska, hygieniska eller ekonomiska skäl äro föranledda att utöva harn- begränsning men däremot icke i samma grad för andra makar. Denna brist i tankegången gör redan i och för sig, att misstanke mot dess klarhet och grund uppstår.

Det skall emot denna åskådning icke hävdas, att de angivna dygderna såsom sådana icke äro värdefulla. Samhällets alla strävanden att nå en större rättvisa mellan klasserna och en mera harmonisk social anpassning av individerna förutsätta i sista hand en fostran av de enskilda människorna till fördjupad social känsla samt till samvilja och förmåga av samverkan i tjänandet av mål, som ligga utanför det trångt personliga intresset. Ett ut- vecklande av självbehärskning och osjälviskhet är ett betydelsefullt inslag i en sådan karaktärsfostran, varå tidens bästa pedagogiska strävanden äro inriktade. Men enligt nutida uppfattningssätt böra dessa dygder övas i li- vets tjänst, d. v. 5. för att göra livet rikare för en själv och för andra, icke som här förordats till livets förkrympan-de. En försakelse kan ju icke vara god i och för sig, den måste hava ett förnuftigt syfte och får åtminstone icke vara påvisbart oförnuftig och än mindre vara påvisbart olycksbringan- de till sina verkningar. Så arm och glädjelös, som i vårt samhälle levna— den ännu är för otaliga människor, behöver tillfälle att öva försak-elsens, självbehärskningens och osjälviskhetens dygder förvisso icke sökas på så negativa vägar. Stora möjligheter föreligga ju för envar att öva godhet så, att det verkligen i hög grad kräver en personlig uppoffring, men att göra detta för sådant ändamål och på sådant sätt, att andra människors liv däri- genom bliva rikare. Det behöver knappast framhållas, att hela den känslo- och föreställningsvärld, vari de här kritiserade, av en etisk individualism be- lastade strävandena kunnat uppstå, saknar klangbotten i den anda av mänsklig öppenhet, saklighet och social känsla, som är i framträngande hos vår ungdom.

I fråga om verkningarna av avhållsamhet inom äktenskapet utövad i fö- delsekontrollerande syfte har i den i bilaga 10 föreliggande utredningen från hygienisk synpunkt framhållits, att inom ett rätt äktenskap sådan avhåll- samhet mellan friska makar i könskraftig ålder, vilka befinna sig i en dag- lig nära samvaro, i regel måste anses vara en ofysiologisk företeelse, som kan innebära risker för uppkomst av olika neuroser. Troligen ännu all- varligare än de rent hygieniska vådorna är den skada ett på detta vis avsikt- ligt förkrympt, förvridet och onaturligt kärleksliv innebär för äktenskapets lycka och den själsliga harmonien mellan makarna. Delade meningar tor- de bland sakkunniga bedömare numera icke råda om den grundläggande betydelse, som ett sunt kärleksliv, innefattande normalt könsumgänge. har för alla de skilda slag av psykiska relationer mellan makarna, vari äkten- skapet har sin viktigaste mening och familjeinstitutionen sin grundval. Att undantagsvis ett par makar utan skadliga följder kunna genomföra en lång- re tids avhållsamhet, rubbar ej den allmänna regelns giltighet.

Det bör i detta sammanhang även erinras, att enligt erfarenheten avhåll- samhet i äktenskapet, utövad i födelsekontrollerande syfte, stundom leder till allehanda mer eller mindre grova former av onaturlig och icke fullbor- dad könstillfredsställelse. I sin tur kan detta —— bland annat på grund av den skuldkänsla, som härigenom ofta framkallas hos personer, vilka av eti— ska skäl stå avvisande mot användandet av annan födelsekontroll än av- hållsamhet leda till psykiska rubbningar och i särskilt olyckliga fall hava såsom resultat en bestående snedvridning av könsdriften och därmed stun- dom av hela personligheten.

Emellertid tager naturen vanligen ut sin rätt, och, som kommissionen redan tidigare antytt, behöver man i praktiken icke räkna med att ett avse- värt antal äkta makar följa eller ens någonsin följt en regel om fullständig avhållsamhet såsom medel för födelsekontroll. Detta betyder i förevarande sammanhang, att den kritiserade åskådningen aldrig kan komma att tilläm- pas i människors levnad i en tillnärmelsevis så stor utsträckning, att avse- ende behöver fästas vid den i en undersökning, vilken, som den här genom- förda, ha1 socialt perspektiv.

Belfolkningskommissionen har av de härovan angivna skälen nått den upp- fattningen, att fullständig avhållsamhet är ett för det stora flertalet makar mindre naturligt medel för födelsekontroll, som har vådor ej blott för åk- tenskapets lycka och harmoni utan även för makarnas — enderas eller bådas — själsliga jämvikt och därav beroende arbetsförmåga, samt att sådan av- hållsamhet i alla händelser icke kan påräknas någonsin bliva en handlings- regcl, vilken i livet efterföljes av flertalet själsligt och kroppsligt sunda makar.

Under sådana fö1hållanden kan den här granskade etiska åskådningen, som står absolut avvisande till varje annan art av födelsekontroll än av- hållsamhet icke uppehållas annorledes än under förutsättning, att allmänt betraktat varje födelsekontroll _ och alltså även avhållsamhet är över- flödig, d. v. s., att ett tillstånd, där ingen födelsekontroll av någon art före— kommer, är rimligt och önskligt.

Den närmaste eftergiaften till en mera relativistisk uppfattning av födelse- kontrollen ligger i medgivandet, att förebyggande födelsekontroll är försvar- lig, i den mån ett havandeskap på grund av sjuklighet skulle riskera hustruns liv. Detta medgivande godtages numera mycket allmänt i Sverige. Nästa medgivande göres, då även risk för hustruns hälsa erkännes vara giltigt skäl för födelsekontroll vid samlag. Även detta medgives numera allmänt. Här- efter följer ett motsvarande hänsynstagande till barnets liv och till dess hälsa. 1934 års sakkunniga för preventivlagens revision giva ett karakteristiskt uttryck för denna ytterligare relativisering, då de säga sig anse, att det med fullt fog rentav kan betecknas såsom en ovillkorlig plikt att använda preven- tivmedel —— vilket i detta samband måste betyda att tillämpa en så effektiv förebyggande födelsekontroll vid samlag som möjligt om samlag sker under sådana förhållanden, att sjukdom kan tänkas på grund av arvsanlag elle1 genom smitta överföras å fostret eller det nyfödda ba1 net

I dessa medgivanden ligger, rent logiskt betraktat, en avsevärd osäker- hetsmarginal både med hänsyn till hur pass stor risken skall vara och till hur pass avsevärd ohälsa, som skall riskeras för moder eller barn, för att före- byggande födelsekontroll skall vara berättigad. I olika samband har på senare tid uppmärksamheten fästs vid hur obestämd överhuvud taget grän- sen mellan medicinska och sociala indikationer i praktiken ter sig. Man kommer, när en gång de första avstegen från den absoluta principen gjorts, mycket lätt till den 1ad av ytterligare medgivanden, vilka ävenledes kunna exemplifieras ur 1934 års ovan anförda sakkunnigutredning. De sakkunniga förklara sålunda i omedelbar anslutning till det nyss anförda: »Likaså torde det vara obestridligt, att preventivmedel hava en berättigad användning, när hustruns krafter på grund av upprepade barnsbörder eller eljest äro nedsatta och fullkomlig avhållsamhet icke är praktiskt genomförbar, och jämväl i övrigt lärer i många fall vara väl motiverat att preventivmedel användes, då svårigheter uppstå att försörja ett större antal barn eller omtanken om fa-

miljens välfärd eljest fordra det.» Därmed är i själva verket den mera be- stämt avvisande principen helt uppgiven.

De problem, som dåre f ter från etisk synpunkt återstå att behandla, höra till den andra frågeställningen om födelsekontrollens intensitet, d. v. s. huru långt födelsekontrollen under olika förhållanden bör drivas, och till den tredje frågeställningen om de metoder för födelsekontrollens utövande, som böra föredragas. Kommissionen vill i detta sammanhang tillsvidare blott påpeka, att de i det anförda yttrandet åberopade spörsmålen om för- sörjningssvårigheterna och omtanken om familjens välfärd äro beroende ej blott av reala välståndsskillnader utan även av de hygieniska och kulturella krav, som uppställas som norm för levnadsstandarden. Denna norm beror i sin tur bland annat på den allmänna kulturella standarden i ett land.

Befolkningskommissionen vill i detta sammanhang med några ord beröra den etiska opinion med avseende å denna fråga, som gjort sig gällande i den svenska kyrkan. Vad som därvid säges om den kyrkliga opinionen, har i stort sett tillämpning även på åsiktsbildningen i övriga religiösa kretsar i vårt land.

Ursprungligen och väl ännu i vida kyrkliga kretsar har den helt avvi- sande ståndpunkten till födelsekontrollen varit den förhärskande. Men re- dan i evangelierna och övriga skrifter från den tidigaste kristendomen fin- nes ofta den meningen starkt framhävd, att människan står fri inför livets yttre former och förhållanden. Särskilt Luther utvecklade som bekant pro- grammatiskt denna tanke till en lära om en kristen människas frihet, som är en frihet i livets och kärlekens tjänst. Det har därför varit lättare för de kristna inom den evangeliskt lutherska kyrkan att förändra sin inställning till födelsekontrollen. Det är vår kyrkas mera evangeliska och mindre lagiska inställning, som häruti tagit sig uttryck.

Den meningen har således i kyrkliga kretsar på senare tid vunnit alltmera insteg, att födelsekontrollen icke i och för sig och under alla förhållanden är att döma såsom omoralisk, utan att omdömet måste ställas beroende av de motiv, som föreligga vid dess utövande. Företages födelsekontrollen un- der ansvarsfullt hänsynstagande titl andra parters intressen, bland annat makens och barnens, anses den icke förkastlig. Denna mening kan drivas med desto större visshet, eftersom kravet på att ett ansvarigt övervägande av en handlings verkningar för ej blott eget utan även andras väl skall före— gå handling-en, för att denna skall kunna vara moraliskt försvarlig, är en allmän regel, som måste gälla alla slags handlingar, ej blott de sexuella, och eftersom denna regel måste erkännas av varje etisk åskådning _ kristen eller icke kristen _— vilken gives en socialetisk inriktning, d. v. 5. en inrikt— ning på ej blott eget utan även andras bästa. Diskussionen kan, sedan den absoluta principen uppgivits, blott gälla frågan, vilka motiv för födelsekon- troll, som äro försvarbara, och huru långt de äro försvarbara, samt frågan, vilka metoder för födelsekontroll, som äro att föredraga.

Den etiska frågan har då flyttats från den ursprungliga att gälla den fasta normen om födelsekontrollens allmänna förkastlighet till att bliva ett sär— skiljande bedömande av födelsekontrollen i det enskilda fallet, insatt i hela dess livssammanhang. Förutsättningarna för en fruktbar behandling av frågan hava därigenom i så måtto förbättrats, som en religiös grund och än mindre en grund i viss mera bestämd religiös inställning _ för det mora- liska omdömet icke längre är ett logiskt villkor. Härmed utsäges dock icke, att icke en religiös grund kan stärka det etiska omdömets makt över det per— sonliga handlandet.

Den etiska diskussionen inom ick-e kyrkliga kretsar har ännu fastare och ännu mera övervägande samt dessutom tidigare förts i samma riktning näm- ligen att i och för sig godkänna den förebyggande födelsekontrollen och låta omdömeti det särskilda fallet bliva beroende av motiven.

Vid diskussionen av frågan om den moraliska inställningen till den före- byggande födelsekontrollen såsom sådan bör emellertid ej blott den ideolo- giska åskådningen studeras utan även det uttryck för åskådning, som fram- träder i människors faktiskt tillämpade handlingsnormer. Denna synpunkt är i detta sammanhang så mycket mera betydelsefull, som större delen av det svenska folket icke tillkännagivit sin mening i frågan och till viss del må- hända icke äger en fast mening härom.

Kommissionen får här erinra om det ovan anförda sakförhållandet, att -—— oavsett vilken ståndpunkt, som utåt åsiktsmässigt intages, om ens någon så- dan intages —— med vissa angivna undantag praktiskt taget hela den del av det svenska folket, för vilken frågan om födelsekontroll utgör ett i praktiken aktuellt problem, i sin egen livsföring godtagit födelsekontrollen och därvid icke i nämnvärd utsträckning kan antagas utöva densamma genom avhåll— samhet.

Detta sakförhållande kan givetvis icke vara utan inflytande å spörsmålet, hur man bör ställa sig till frågan om födelsekontrollens etiska försvarlighet. Det utesluter visserligen icke, att någon ändock individuellt kan anse födelse- kontrollen moraliskt förkastlig. Även en mycket stor enighet inom folket rubbar icke grunden för en persons moraliska värdering —— låt vara att han i ett sådant läge måste säga sig hava särskilt goda skäl för ett förnyat efter- sinnande, om icke den egna inställning-en möjligen är mindre väl grundad. Viktigare är dock, att den som befinner sig i en så avgjord åsik-tsisolering visserligen behåller sin rätt och från etisk synpunkt kan känna det vara sin plikt _— att på övertygelsens väg söka ändra den allmänna meningen och det allmänna handlingssättet, men att han, om han tager hänsyn till behovet av rättsordningens grundande -i det allmänna rättsmedvetandet, icke kan vilja söka sätta sin åskådning igenom medelst lagligt tvång. Denna sistnämnda syn- punkt vinner desto större vikt genom den gamla av erfarenheterna om pre- ventivlagens verkningar ytterligare bekräftade insikten, att ett lagligt tvång lätteligen blir från syftemålets synpunkt ineffektivt, i all synnerhet då fråga är om ingripanden på ett så personligt och svåråtkomligt livsområde som det här förevarande. Risk föreligger tvärtom ständigt för att själva tvånget till slut och måhända från början väcker ressentimentspräglade åsiktsrörelser i en riktning, motsatt den man eftersträvat.

Befolkningskommissionen har vid övervägande av de ovan angivna förhål- landena och under beaktande av ett flertal övriga omständigheter, vilka i fortsättningen skola mera utförligt framläggas, kommit till den uppfattnin- gen, att den för sin del icke kan stödja och icke finner att vårt folks stora flertal giver stöd åt ett allmänt och absolut moraliskt fördömande av födelse- kontrollen såsom sådan.

Har man en gång släppt den absoluta moraliska uppfattning, innebärande ett förkastande av födelsekontrollen såsom sådan, vilken i detta avsnitt skär- skådats och avvisats, blir, såsom redan framhållits, även det moraliska om- dömet beroende av födelsekontrollens verkningar ur olika sakliga synpunkter. Det moraliska omdömet blir då av den sociala värderingens natur och

innesluter bland sina premisser såväl normativa föreställningar som föreställ- ningar om faktiska förhållanden och dem emellan rådande orsakslagar. Ta- gas dessa senare föreställningar _— sakpremisserna i vidaste mening såsom efter utforskande givna, blir denna värdering ett omdöme, huruvida ett visst handlande insatt i visst verklighetssamband är i överensstämmelse med de normer, som samvetet eller den moraliska känslan giver. Då detta moraliska omdöme härefter i de båda efterföljande avdelningarna diskuteras såsom icke absolut avvisande mot födelsekontrollen såsom sådan utan särskiljande efter omständigheterna i det bestämda fallet, måste dessa omständigheter först från rent sakliga synpunkter utforskas och klarläggas, innan diskussionen i omedelbart samband därmed kan fullföljas jämväl efter den etiska linjen.- Det moraliska omdömet blir därvid redovisat såsom själva den praktiska slutsats, vilken nås eft-er sakutredningen under beaktande av normerna.

Det är till en granskning från tidigare angivna sakliga synpunkter av de omständigheter, som kunna inverka på födelsekontrollens bedömande, men med fortsatt beaktande av moraliska normer, kommissionen nu i nästa av- delning övergår.

TREDJE AVDELNINGEN.

Den förebyggande födelsekontrollens bedömande ur skilda saksynpunkter.

De arvshygieniska synpunkterna på den förebyggande födelsekontrollen. Vid behandlingen av de arvshygieniska synpunkterna på den förebyggande födelsekontrollen vill befolkningskommissionen inledningsvis rent teoretiskt framhålla, att själva tanken på ett rationellt urval i fortplantningen nästan med nödvändighet förutsätter födelsekontroll såsom medel.

Skulle nämligen alls ingen födelsekontroll utövas och således fruktsam- heten i alla äktenskap stiga mot det fysiologiskt möjliga, gåves ju icke inom äktenskapen något utrymme för de arvshygieniska strävandena. Dessa strä- vanden skulle då få helt inriktas på förhindrandet av äktenskap för vissa in- divider och eventuellt på främjandet av äktenskap för andra individer. Åt— gärdernas effekt bleve då vidare vid saknad av varje födelsekontroll _ betingad av den grad, vari återhållsamhet iakttoges utom äktenskapen.

Då denna synpunkt i praktiken icke framträder, beror det just på födelse- kontrollens faktiska förhandenvaro och på dess godtagande i samhället un— der de omständigheter, då den av arvshygieniska skäl påfördras. De arvs- hygieniska strävandena gälla åtgärder i syfte att reglera födelsekontrollen på visst sätt, och själva anläggandet av arvshygieniska synpunkter på fortplant- ningen förutsätter därför ett godtagande av födelsekontrollen såsom sådan.

De arvshygieniska synpunkterna måste vid äktenskap och familjebildning äga och hava i varje fall hittills ägt en starkt begränsad betydelse. En or- sak härtill är den vetenskapliga osäkerhet, som alltjämt råder, om många egenskapers arvsnatur och om de mänskliga arvsanlagens ofta ytterst kom- plicerade samverkan. Både på grund härav och av andra skäl kan samhäl- let, i den mån konflikt mellan arvshygieniska och andra intressen uppkom- mer i fråga om äktenskap och familjebildning, icke låta de arvshygieniska synpunkterna härska över andra värden. Även de enskilda människorna hava åtminstone hittills icke låtit och kunna ej heller iframtiden förväntas låta sitt handlande på detta område i större utsträckning bestämmas av arvshygieniska synpunkter. Dessa hava därför hittills i praktiken huvud- sakligen fått komma till sin rätt blott vid fall, då risk för stark negativ ärft- lig belastning av avkomman föreligger. Meni sådant fall har lagstiftningen medgivit, att även den mest långtgående förebyggande födelsekontroll, vilken för all framtid förhindrar befruktning, kommer till användning: sterilisering.

Enligt lag den 18 maj 1934 må å den, som lider av sinnessjukdom, sin- nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, även utan hans sam- tycke sterilisering företagas, om det med skäl kan antagas, att han är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn el-

ler kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, och om han vidare på grund av sin rubbade själsverk— samhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Frågan om sterilisering av rättskapabla personer är tillsvidare icke regle- rad ilag. 1934 års riksdag har likväl hos Kungl. Maj :t anhållit, att en ut- redning måtte verkställas, under vilka förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas, och att de förslag, vartill en så- dan utredning kunde giva anledning, måtte för riksdagen framläggas, och Kungl. Maj:t har anbefallt befolkningskommissionen att verkställa och till justitiedepartementet inkomma med utredning i ovannämnda hänseende. Kommissionen hari sitt den 19 oktober 1936 avgivna betänkande angående sterilisering lämnat sådan utredning (Stat. off. utr. 1936: 46).

Beträffande det nu rådande rättsläget i fråga om frivillig sterilisering vill kommissionen i detta sammanhang inskränka sig till följande påpekanden. I Kungl. Maj:ts proposition till 1934 års riksdag angav chefen för justitie- departementet såsom sin uppfattning, att den principen borde tillämpas, »att samtycke till ingrepp mot enskild upphäver brottsligheten, så snart icke samhället har ett så starkt intresse i ingreppets uteblivande, att detta måste överväga den rätt till disposition över enskilda intressen, som rättsordningen i allmänhet tillägger den enskilde». Departementschefen fann därför, i lik- het med vad som anfördes i den till grund för lagförslaget lagda utrednin- gen, sterilisering vara tillåten, »om den företages med samtycke av den, som steriliseras, samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk art». Denna formulering var blott avsedd att angiva den yttersta gränsen för steriliserings tillåtlighet. Motiveringen angav emellertid klart, att inom denna gräns och i synnerhet, då de an- givna skälen äro särskilt starka, sterilisering ej blott är tillåten utan även måste anses vara önsklig. Sterilisering på grund av medicinska skäl är hållen utanför lagreglering.

Lämnas de till detta sammanhang icke hörande skälen av ickeeugenisk natur —- utom i den mån de få antagas tjänstgöra som indicier för förhan- denvaron jämväl av eugeniska skäl —— därhän, framgår av det redan sagda, att sterilisering på vissa arvshygieniska indikationer är rättsligt tillåten, att såsom en rätten underliggande princip den uppfattningen finnes god- tagen, att sådan sterilisering i vissa fall är tillrådlig och ur samhällets syn- punkt önsklig samt att sist berörda princip i vissa ytterliga fall av svår arvsrisk och felande rättskapacitet rentav fått utgöra grund för sterilise— ring utan samtycke av den som steriliseras.

Utan att här närmare ingå på frågan om bedömandet ur olika synpunkter av de skilda metoder, som föreligga för förebyggande födelsekontrolls ge- nomförande denna fråga skall ingående upptagas i nästa avdelning _ vill kommissionen fastslå, att sterilisering, som visserligen i likhet med annan förebyggande födelsekontroll icke förhindrar samlag men väl befruktning, är en särskilt långt gående art av födelsekontroll, då den borttager befrukt- ningsförmågan för framtiden. Sterilisering innebär vidare ett operativt in- grepp. Vid sterilisering av kvinna är detta ingrepp av den allvarliga natur, att det medför samma risker som annan bukoperation. Det är av dessa skäl, somi fråga om sterilisering men ej i fråga om annan förebyggande födelse- kontroll anledning förelegat för en rättslig begränsning av dess tillåtlighe't.

Då likväl rättsordningen uppenbarligen utgår från steriliseringens önsklig- het i ett stort antal fall, ligger däri a fortiori, atti dessa och i ett ännu större antal fall utanför gränsen för steriliseringens önsklighet eller ens tillåtlighet annan förebyggande födelsekontroll likaledes måste vara önsklig och, vid möjlighet till val, mera önsklig.

Lider således en person av sinnesslöhet, ärftlig sinnessjukdom, psykopati eller genuin epilepsi, ärftlig organisk nervsjukdom eller sådan kroppslig sjukdom eller missbildning, som kan riskeras vara ärftlig, eller är en per- son, som icke lider av sådan sjukdom, bärare av arvsanlag av angivet slag eller visar han en intellektuell eller moralisk undermålighet av konstitutio- nell art, måste det allmänt antagas vara ur arvshygieniska synpunkter mindre fördelaktigt, att han fortplantar sig och i synnerhet att han fortplantar sig utan begränsning. Det skulle, om det skeddei större utsträckning, skada folkets ärftliga kvalitet och skulle därjämte i det särskilda fallet ofta lända till personlig olycka för honom själv, för den andra maken och för av- komman.

I en del dylika fall och framför allt i många mindre utpräglade fall kan ett så ingripande medel för födelsekontroll som sterilisering ej anses påkallat. I sådana fall kan det likväl framstå såsom önskligt att genom annan metod för födelsekontroll hindra befruktning vid samlag. Detsamma gäller i de fall, då den ärftligt belastade av makarna vägrar att låta sterilisera sig. Om exempelvis en rättskapabel man är alkoholist men avböjer sterilisering, kan det ej —— särskilt med tanke på ingreppets nyss påpekade risk-er för kvinnan anses riktigt, att hans hustru skall vara nödsakad att låta sterilisera sig för att en med stor sannolikhet undermålig avkomma skall undvikas. Det är då vida lämpligare att giva henne möjlighet att utöva födelsekontroll ge- nom mekaniskt medel, pessar.

I fall då arvsfaran är mindre stor eller mindre känd än för steriliserings tillrådlighet och tillåtlighet förutsättes, eller då bäraren av de icke förmånliga arvsanlagen ej önskar sterilisering, föreligger alltså ur samhällssynpunkt behov av annan födelsekontroll. Även i sådana fall, då fulla förutsättningar för frivillig sterilisering föreligga, kan vidare stundom en mindre ingripande metod för förebyggande födelsekontroll framstå såsom ett för makarna mera önskligt alternativ. Därest dessa äga sådana moraliska och intellektuella egenskaper, att sannolikhet föreligger för att de sköta sin födelsekontroll på ett sådant sätt, att fortplantning hindras, måste ett dylikt val med tanke på steriliseringsingreppets natur och de vetenskapliga resultatens föränder- lighet på arvsbiologiens område —— även ur samhällelig synpunkt framstå som det mera önskliga.

Befolkningskommissionen har vid övervägandet av dessa arvshygieniska synpunkter nått den uppfattningen, att förebyggande födelsekontroll i vissa fall, då ärftlig belastning föreligger utan att sterilisering kan eller bör komma till stånd, är så starkt påkallad, att den rentav kan betecknas såsom en makarnas moraliska plikt mot sig själva, mot samhället och mot avkomman. Kommissionen anser tillika, att såväl det allmänna som det familjeindividu- ella intresset av ett strängt genomförande i dessa fall av födelsekontroll är så stort, att mycket allvarliga ansträngningar böra göras .i syfte att för personer i sådant läge framhålla betydelsen av noggrann förebyggande födelsekontroll, varvid en särskild vikt ligger å samvetsgrann undervisning rörande den före- byggande födelsekontrollens effektiva teknik.

Det finnes emellertid en arvshygienisk synpunkt å födelsekontrollen av än- nu mera allmän natur, vilken i detta sammanhang icke får förbigås.

I ett samhälle, där födelsekontroll tillämpas, framträda alltid avsevärda fruktsamhetsdifferenser mellan olika socialgrupper; för Sveriges del hava dessa i föregående avdelning något berörts. I den mån dessa socialgrupper

genomsnittligt utvisa skillnader i fråga om arvsanlag, skulle följden härav på längre sikt bliva en förändring av hela befolkningens ärftliga beskaffenhet.

Vid denna frågas bedömande måste en värdesättning ur samhälleliga syn- punkter göras av olika egenskaper. En sådan värdesättning möter avsevärda svårigheter. Såsom ställt utom diskussion måste likväl anses vara, att högre allmän intelligens och högre social moralitet och likaså större kroppslig häl- sa och styrka äro att anse såsom socialt värdefulla egenskaper. För att vara av betydelse i nu förevarande sammanhang, måste skillnader i fråga om dessa egenskaper hänföra sig till individernas, respektive socialgruppernas arvsanlag.

Undersökningar, varigenom mera bestämda uppfattningar kunnat vinnas rörande de olika socialgruppernas i Sverige genomsnittliga arvsolikheter i fråga om nyss nämnda egenskaper, äro icke utförda. Overhuvud taget möta sådana undersökningar stora vetenskapsteoretiska och statistiskt-tekniska svårigheter. I den mån sådana undersökningar verkställts i andra länder, vilka hava med vårt land någorlunda likartade sociala och demografiska förutsättningar, tyda de närmast på att den stundom företrädda uppfattnin- gen, att stora genomsnittliga skillnader i arvsegenskaper skulle bestå mel- lan de genom inkomst, social ställning och geografisk bosättning karakteri- serade socialgrupperna, i varje fall icke är generellt giltig och att den icke kan förutsättas vara giltig i vårt land. Nationalekonomiska och sociologiska undersökningar, som gjorts över de sociala stignings- och förflyttningsrörel- serna inom folket samt dessas betingelser i de sociala chans- och friktions— element, vilka äro förbanden vid sådana rörelser, giva heller icke stöd åt den föreställningen, att en mera väsentlig _— negativ eller positiv —— selek- tion efter arvsegenskaper skulle hava karakteriserat de sociala skiktnings— förändringarna, sådana de hittills försiggått i vårt land, vilket icke hindrar att möjlighet för sådan selektion i framtiden —— under då måhända förändra- de förutsättningar för dessa förändringar icke får helt förbises. Åtskilliga tecken tyda även på, att åtminstone den svenska befolkningen i arvsbiolo- giskt hänseende är ovanligt homogen, om den betraktas från synpunkten av den sociala, ekonomiska och geografiska skiktningen.

Befolkningskommissionen finner alltså, att för närvarande bekanta fakta icke bevisa eller ens göra sannolikt, att i vårt land de nyssnämnda faktiskt rådande fruktsamhetsdifferenserna olika samhällsgrupper emellan hava med- fört en vare sig negativ eller positiv selektion av mera genomgripande be- tydelse för befolkningens sammansättning i det hela.

Kommissionen har därvid tillsvidare blott haft de genom inkomst, social ställning eller geografisk bosättning karakteriserade stora socialgrupperna i sikte. Helt annorlunda ställer sig problemet, om i stället enskilda individer tagas i betraktande eller sådana grupper av individer, som äro på annat sätt —— t. ex. just genom de ovan angivna arvshygieniskt betydelsefulla egen— skaperna direkt karakteriserade.

Ur den arvshygieniska synpunkt, som i detta sammanhang är av betydel- se, råder i ett samhälle, där födelsekontroll normalt utövas, det missför- hållandet, att födelsekontroll ofta i blott mindre utsträckning och därvid van- ligen med en mindre tillfredsställande teknik utövas av just de individer, vilka icke äga det minimum av allmän intelligens, ansvarskänsla och för— Elnksamhet inför en handlings följder, som en mera effektiv födelsekontroll

raver.

Framförallt då ett positivt samband mellan allmän social förkommenhet, moralisk mindervärdighet och dåliga arvsanlag kunnat visas råda i en sådan

grad, att de två förra egenskaperna rentav stundom i lagstiftningen —— t. ex. just i steriliseringslagenkunnat tagas såsom indikationer å den sistnämn- da, betyder detta, att födelsekontrollen med dess nuvarande brister, måste antagas hava en arvshygieniskt oförmånlig verkan genom att innebära en negativ selektion som gynnar vissa mindre goda arvsegenskaper. Rättsord— ningen har ansett denna fara så allvarlig, att den såsom ovan angivits, i vissa fall rentav tillåtit i en mindre grupp av fall t. o. m. utan samtycke av den person det gäller — den djupt ingripande art av förebyggande födelse- kontroll, som består i sterilisering för all framtid.

Sterilisering kan —— med den humanitära, i socialetiska grundsatser djupt rotade inställning till den enskilda människans rätt och frihet, som råder i västerländska demokratier och som befolkningskommissionen för sin del biträder, även om området för dess användning i framtiden betydligt skulle utvidgas, likväl aldrig komma att möta hela eller ens en större del av den fara för rasförsämring, som födelsekontrollen med den olika intensitet, varmed den utövas av olika individer, onekligen innebär. Sterilisering av annat än medicinska skäl kan näppeligen utnyttjas annat än i de fall av förkomna mindervärdiga individer, som enligt ärftlighetslagarna oavbrutet alstras såsom avfallsprodukter från alla socialgrupper och som hava en tyd- lig benägenhet att fortplanta sig inbördes och således bilda familjer och grup- per, starkt belastade av ärftlig undermålighet, samt vidare i de fall, då i övrigt socialt väl anpassade eller åtminstone ej allmänt undermåliga indivi— der visas vara behäftade med ärftlig sjukdom eller sjukdomsbelastning av i viss grad kvalificerad natur.

Kommissionen har av denna anledning nyss framhållit annan, mindre in- gripande födelsekontroll såsom en plikt i ett flertal gränsfall, då sterilisering icke kan ifrågakomma eller då sterilisering på detta vis kan undgås. Med hänsyn till den mycket mer omfattande fara för negativ arvsselektion, som födelsekontrollen innebär sådan den för närvarande tillämpas, och då — sakligt sett och oavsett hur man för övrigt bedömer födelsekontrollen —— utsikter för dess utrotande icke föreligga, komma ur arvshygieniska syn- punkter starka skäl att föreligga för åtgärder i syfte att göra födelsekontrol- len såvitt möjligt känd och utövad av just de individer, som brista i fråga om intelligens, ansvarskänsla och förtänksamhet.

Ur arvshygieniska synpunkter måste nämligen en så långt som möjligt driven begränsning av dessa individers barnantal vara ett önskemål. Med hän— syn till en effektiv födelsekontrolls anspråk på ett minimum av moraliska och intellektuella egenskaper måste dock i praktiken anspråken vanligen stäl- las betydligt lägre. Det kommer alltid —— även vid en förbättrad sexualupplys- ning — att möta särskilda svårigheter att förmå just dessa individer att iakt- taga födelsekontroll. I alla händelser är det emellertid givet. att alla slags åtgärder, som i särskilt hög grad försvåra födelsekontrollen för just de mindre försigkomna, de moraliskt och intellektuellt mindre väl utrustade individerna i ett samhälle, måste bedömas såsom ur arvshygieniska syn- punkter skadliga. Tvärtom måste det vara ett samhällets intresse, att all— varliga ansträngningar inriktas på att till dessa individer utbreda veder- häftig kunskap om och tillgång till effektiva preventivmetoder.

Kommissionen har i sitt samtidigt avgivna yttrande angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m. berört, hurusom den s. k. preventivlagen —— genom att lägga hinder i vägen för läkares och socialarbetares vederhäftiga verksamhet till upplysning om den förebyggande födelsekontrollen och dess teknik och genom att i viss grad nedtrycka preventivmedelshandeln till en skumrasktrafik, utmärkt av onödigt höga pris, stundom dåliga kvaliteter och ett icke uteslutande av rationella hänsyn styrt val av de preventivme-

del, som göras lättast tillgängliga för allmänheten — direkt motverkat dessa arvshygieniska, liksom motsvarande medicinska, hygieniska och i andra viktiga intressen grundade ansträngningar. Preventivlagens snara avskaf- fande är därför även och icke minst ur arvshygienisk synpunkt ett viktigt intresse.

Befolkningskommissionen har vid övervägandet av nu sist berörda arvs- hygieniska synpunkter å födelsekontrollen, sådan den faktiskt utövas, kom- mit till den uppfattningen, att arvshygieniska synpunkter tala för allvarliga ansträngningar från samhällets sida att åvägabringa så vitt möjligt en sprid- ning av effektiv förebyggande födelsekontroll till de individer, som äga en mindre än normal allmän intelligens, ansvarskänsla och förtänksamhet in- för en handlings följder och som nu dessvärre måste antagas i mindre ut- sträckning än normalt utöva effektiv födelsekontroll.

De medicinska och hygieniska synpunkterna på den förebyggande födel- sekontrollen. Att förebyggande födelsekontroll kan vara starkt motiverad av medicinska och hygieniska skäl, är numera allmänt medgivet.

I föregående avsnitt angavs, att t. o. m. den särskilt långt gående förebyg- gande födelsekontroll, som består i sterilisering, är helt hållen utom rättslig reglering, om den företages på grund av medicinska skäl. Då den rättsliga reglering, vilken i andra fall ansetts vara nödvändig, avser att begränsa om- rådet för tillåten sterilisering, ligger häri ett rättsordningens godtagande av sterilisering på medicinska skäl. På samma sätt godtager rättsordningen abortframkallning på medicinska skäl.

Av dessa förhållanden kan _ liksom ny ss i fråga om de arvshygieniska skälen _ a fortiori den ytterligare slutsatsen dragas, att under gällande iättsordning såsom en allmän princip liggei ett godtagande av tillåtligheten och i ett flertal fall även önskligheten av annan, mindre långt gående födel- sekontroll, då medicinska skäl föreligga. Redan med hänsyn till det här framhållna, måste, även vid beaktande av de medicinska skälen till förebyg- gande födelsekontroll, den helt avvisande ståndpunkten från början under- kännas såsom stridande mot en rättsordningen underliggande princip.

Frågan om de medicinska och hygieniska indikationerna för förebyggande födelsekontroll finnes behandlad i en såsom bilaga 4. till detta betänkande fogad, av professorn i gynekologi och obstetrik vid universitetet i Lund, med. doktorn Axel Westman författad utredning.

Under hänvisning till denna utredning vill befolkningskommissionen först framhålla, att förebyggande födelsekontroll i syfte att helt förhindra ha- vandeskap kan vara påkallad av medicinska skäl i ett stort antal fall. Ett sådant fall föreligger om hustrun nått upp i högre ålder utan att tidigare hava fått barn. Hustrun kan vidare lida av sådan sjukdom, att havande- skap och barnsbörd innebära fara för hennes och barnets liv eller hälsa. Till denna grupp höra ett flertal missbildningar samt obstetriska och gyne- kologiska sjukdomstillstånd, vissa allmänna organiska sjukdomar, vissa ner- vösa och psykiska sjukdomar och vissa allmänna svaghetstillstånd. För en närmare redovisning av härmed sammanhängande frågor hänvisas till den ovan anförda utredningen.

I vissa av dylika fall är icke ett fullständigt och livsvaraktigt avstående från barn påkallat, utan blott en begränsning av barnantalet eller ett upp- skjutande av barnafödande. Genom tillämpning av födelsekontroll i sådana

fall skapas de bästa förutsättningarna för att ej blott de fullt friska hust- rurna utan jämväl hustrur med mer eller mindre svag hälsa skola hava möj- lighet att bliva mödrar.

I samband med de här ovan berörda allmänna svaghetstillstånden, bör sär- skild uppmärksamhet ägnas de s. k. utsläpade mödrarna, vilka alltjämt i Sverige äro synnerligen talrika. Det ligger i öppen dag, att en hustru, som genomgått ett flertal barnsbörder, i synnerhet om hennes hälsa ej är stark och om familjens ekonomi är dålig, kan svikta under bördan av förnyade havandeskap. Att under sådana förhållanden en barnbegränsning blir på- kallad, 'torde numera vara mycket allmänt erkänt, liksom även att denna barnbegränsning bör genomföras genom förebyggande födelsekontroll. Av sakkunniga bedömare har _ oavsett inställningen i övrigt till tillåtligheten av abortframkallning på sociala indikationer _ den uppfattningen mycket allmänt uttalats, att, om en utsläpad moder blivit havande, t. o. m. abort— framkallning bör göras tillåten. Då abortframkallning utan alla undantag är en sämre art av födelsekontroll än den förebyggande födelsekontrollen, är det, vad beträffar utsläpade mödrar och andra kvinnor, i fråga om vilka vid havandeskap socialt betingade hälsoskäl för abortframkallning skulle föreligga, särskilt viktigt, att förebyggande födelsekontroll kommer till stånd och detta med sådan effektivitet, att havandeskap förebygges i ett så stort antal fall som möjligt.

Med beaktande av de här ovan och i bilaga 4 givna medicinska synpunk- terna på födelsekontrollen, har befolkningskommissionen tillsvidare nått det resultatet, att havandeskap höra i vissa fall förebyggas. Även bortsett från den slutsats, som ovan dragits från rättsordningens ställningstagande till ste- riliserings och abortframkallnings tillåtlighet på medicinska indikationer, följer av vad nyss sagts, att kommissionen från medicinska synpunkter finner den uppfattning, som ställer sig helt avvisande till födelsekontrollen såsom sådan, icke hållbar. Beträffande den andra frågeställningen, som gäller de förhållanden, varunder, och den grad, vari födelsekontroll bör ut- övas, har det hittills ur medicinsk synpunkt dels angivits vissa fall av sjuk- domar, missbildningar och svaghetstillstånd hos hustrun, då födelsekontroll bör utövas i syfte att helt förhindra befruktning, och dels angivits andra fall, då _ i en med förhållandena växlande grad _ födelsekontroll under viss tid eller efter visst antal genomgångna barnsbörder bör iakttagas.

Ur allmänt hygienisk synpunkt måste emellertid inom denna senare fråge- ställning ett ytterligare önskemål uttalas, som i och för sig allmänt gäller de icke sterila äktenskapen under hela deras tillvaro.

Som i nyssnämnda utredning framhållits, behövs efter varje genomgånget havandeskap en tillräckligt lång viloperiod, varunder organismen hinner samla nya krafter och bota möjligen uppkomna skador. Iakttoges allmänt denna hygieniska regel, skulle antalet utsläpade mödrar och antalet hustrur, som lida av underlivssjukdomar och andra svagheter, mycket väsentligt för- minskas. En fullt allmängiltig regel för hur lång denna viloperiod mellan tvenne barnsbörder bör vara, kan ej givas. Enligt en samlad och mycket enhetlig läkaruppfattning torde emellertid för flertalet hustrur en period av omkring två år vara att tillråda.

Det nu senast anförda innebär, att ur hygieniska synpunkter viss _ tid- vis utövad _ födelsekontroll måste anses vara ett inom just de barna-

4—368067.

födande äktenskapen normalt och naturligt tillvägagångssätt av största be- tydelse för såväl hustruns som det uppväxande släktets hälsa och hela fa- miljens lycka.

Det bör här särskilt framhållas, att även _ och framför allt inom ett äktenskap, där hustruns hälsa och familjens ekonomi i och för sig tillåter fö- dandet av ett mycket stort antal barn säg uppemot 10 _ och där vidare det i modern tid ovanliga förhållandet skulle råda, att makarna även önskade ett så stort antal barn, förebyggande födelsekontroll ur hygieniska synpunk— ter dock vanligen genom hela äktenskapet är tidvis erforderlig, för att barna- födandet skulle få den spridning i tiden, som är önsklig. Då ett så stort barnantal även under de bästa betingelser i nyss angivna hänseenden är syn- nerligen påfrestande för hustruns och barnens hälsa, är i ett sådant äkten- skap en födelsekontroll genomförd i syfte att vinna spridning i tiden av barnsbörderna rentav i s ä r s k i lt h 6 g g r a d tillrådlig. En rätt av- passad och väl avvägd förebyggande födelsekontroll är således en av de vik- tigaste förutsättningarna för tillkomsten av stora syskonskaror under för- hållanden, som icke äro alltför pressande för hustruns och barnens hälsa. 1 ett äktenskap åter, där makarna inskränka barnantalet till 3 eller 4, är givetvis nu sist anförda hygieniska krav _ förutsatt att hustruns hälso- tillstånd är mycket gott _ mindre betydelsefullt, men det bör erinras, att födelsekontroll i ett sådant äktenskap, om sterilitet ej är för handen, varit förutsättningen för att barnantalet ej blivit större.

Befolkningskommissionen har vid övervägandet av de nu sist angivna hy- gieniska synpunkterna kommit till den uppfattningen, att födelsekontroll i syfte att dels förhindra ett alltför stort antal barnsbörder och dels nå sådan spridning av barnsbörderna, som är önsklig med hänsyn till hustruns och barnens hälsa, mycket allmänt är etti de icke sterila, barnafödande äktenska— pen normalt, naturligt och ur hygieniska synpunkter i viss utsträckning till- rådligt tillvägagångssätt.

Kommissionen vill härtill foga den anmärkningen, att det vore till synner- ligt gagn för en intelligent och insiktsfull meningsbildning i dessa frågor, om en vederhäftig upplysning med beaktande av de allmänna synpunkter, som här avgivits, kunde klargöra för den stora allmänheten, att den förebyggande födelsekontrollen ej blott och _ i alla händelser från hygieniska synpunk- ter _ ej ens i första hand skall ses såsom enbart ett medel till barnbegräns- ning utan har berättigande och värde framför allt genom att förebygga de ovan berörda farorna av alltför många och alltför täta barnsbörder. Det bör väckas insikt om, att en ansvarsfullt tillämpad födelsekontroll ovedersäg- ligen har ett positivt värde genom att barnen i en familj icke komma till världen såsom resultat av blott slumpvis verkande drift utan under hänsyn till hustruns och barnens och därmed familjens kroppsliga och andliga väl- färd. En sådan upplysningsverksamhet förutsätter ej blott preventivlagens upphävande utan en allmän upprensning med det komplex av föreställnin- gar, som legat till grund för denna lag.

De familjesociala synpunkterna på den förebyggande födelsekontrollen. 1. De familjepsykologiska synpunkterna. Då befolkningskommissionen nu övergår till att behandla födelsekontrollen ur allmänt familjesociala synpunk—

ter, vill kommissionen förutskicka, att den vid behandlingen av detta pro- blem utgår från normen, att det ur såväl individernas som samhällets intresse är önskligt, att psykiskt så innerliga, fullständiga, stabila och varaktiga per- sonliga relationer som möjligt uppehållas mellan makar inbördes och mellan föräldrar och barn.

Ur dessa synpunkter vinna till en början de i de båda nästföregående av- snitten dragna slutsatserna ytterligare betydelse. Med hänsyn till människor- nas levnadslycka och familjens välgång kan det icke vara önskligt, att inom äktenskapen ärftligt belastade individer födas, eller att hustruns och barnens liv och hälsa vedervågas genom för många eller för täta barnsbörder. En- ligt kommissionens mening är därför den helt avvisande ståndpunkten till födelsekontroll även ur familjesociala synpunkter ohållbar. Allmänt inne- bär vidare de familjesociala synpunkternas anläggande, att en förstärkt vikt gives åt de ur arvshygieniska, medicinska och allmänt hygieniska synpunkter redan vunna slutsatserna.

De familjesociala synpunkterna kunna lämpligen särskiljas i de psykolo- giskt motiverade, vilka gälla de rent psykiska relationerna mellan familjens medlemmar, och de _ dessa relationer betingande _ budgetekonomiskt moti- verade, som gälla familjens ekonomiska standard i denna terms vidaste be- märkelse.

Kommissionen ämnar nu i detta avsnitt till en början upptaga den första gruppen av familjesociala synpunkter, de psykologiska. Vid behandlingen av detta delproblem inom den vidare familjesociologiska problemställningen an- tages till en början den andra gruppen av familjesociala synpunkter, de fa- miljeekonomiska, i det särskilda fallet icke vara av framträdande betydelse. Framställningen kan därför blott äga omedelbar tillämpning å familjer inom de i inkomsthänseende 'bättre situerade socialgrupper, där i det enskilda äk- tenskapet de familjeekonomiska hänsynen icke spela någon avgörande roll vid födelsekontrollens motivering. Först genom upptagandet i nästa avsnitt av jämväl dessa sistnämnda hänsyn når framställningen av de familjesociala synpunkterna på födelsekontrollen avsedd fullständighet. I ett tredje avsnitt behandlas så slutligen födelsekontrollens betydelse för äktenskapsbildningen.

I en såsom bilaga 5 till detta betänkande fogad utredning, författad av studierektorn vid socialpedagogiska seminariet i Stockholm, fil. kandidaten Alva Myrdal, har på ett systematiskt sätt sammanbragts vissa vetenskapliga rön i den familjepsykologiska frågan. Dessa rön synas giva bekräftelse åt den uppfattning byggd å alldaglig erfarenhet, som sociologer, läkare, lärare och andra i praktiskt socialt arbete verksamma personer länge hyst. Denna uppfattning går som bekant ut på, att de helt barnlösa äktenskapen men likaså l-barns- och i flertalet fall även 2-barnsäktenskapen _ särskilt om de båda barnen icke äro någorlunda jämnåriga _ för vanliga människor icke utgöra någon riktigt lycklig form av livsgemenskap.

Harmonien i makarnas egen samlevnad synes sålunda vara utsatt för stör- re påfrestningar, då området för framåtblickande intressegemenskap på detta vis förminskats. Ett barnlöst äktenskap är, psykologiskt sett, ofta ett armt och i längden mindre tillfredsställande kärleksförhållande. De övriga psy- kiska relationerna bliva lätt antingen överansträngda eller, vilket efter en tid är mera sannolikt, ävenledes mindre fullständiga, varvid vägen är banad till själslig isolering i individualism och egocentricitet. Den skilsmässostatistik,

som i nyssnämnda bilaga åberopas och som finnes närmare redovisad i bi- laga 6, visar allmänt visst samband mellan barnlöshet och bristande stabili- teti äktenskapet. Ehuru denna statistik av där givna skäl måste tolkas med stor försiktighet, tyder den i sin män på riktigheten av det gjorda omdö- met. Även då äktenskapet kommer att bestå, måste förbindelsens mindre innehållsrikedom befaras öva skadliga verkningar på makarnas lycka. Mest påfrestande blir barnlösheten vanligen, då makarna åldras ensamma utan efterkommande omkring sig.

Ett stort antal makar, som frivilligt och utan tvingande ekonomiska skäl _ välja att förbliva barnlösa eller inskränka barnantalet till ett eller två, göra sannolikt icke fullt klart för sig, vad de därigenom gå miste om. Sär- skilt torde detta gälla de helt barnlösa äktenskapen. Tyvärr förhåller det sig så, att många makar, medan de äro unga, icke känna sig själva tillräck- ligt väl, och icke bliva visare, förrän det är för sent.

Den lycka, som en barnskara giver sina föräldrar, är trots besvikelser, den kan förorsaka, och offer, den kräver _ normalt väsentlig i en familj. Den är emellertid svår att väga emot de mera materiella tillfredsställelser, som makarna i dess ställe kunna förvärva eller bibehålla. I tiden ligger en tendens att undervärdera den väsentliga lycka, som en barnskara skänker, och denna tendens har utan tvivel vunnit styrka såsom reaktion mot ett tidi- gare rådande tillstånd, då mycket stora familjer voro vanliga och ofta levde i stor nöd. Kommissionen skulle anse den extrema barnbegränsningen omöj- lig att övervinna, om den inte dels litade på den politiska genomförbarhe- ten av mycket omfattande ekonomiska och sociala reformer till familjebild- ningens stödjande _ en synpunkt som i detta avsnitt tillsvidare undanskjutes genom det gjorda antagandet, att i det särskilda fallet inga ekonomiska hän- syn tala för sådan barnbegränsning _ men dels, och framför allt, förme- nade, att det innerst är en ovansklig lycka att i en familj få giva liv och fostran åt en barnskara.

Det är sant, att födandet av ett antal barn ofta har kommit att inskrän- ka hustruns verksamhetsmöjlighet i samhället och än viktigare hela hen- nes mänskliga intressehorisont. Detta kan i sin tur icke blott minska hen- nes egen levnadslycka utan även inskränka fulltonigheten av makarnas ge- mensamma intressen och allmänt göra förbindelsens själsliga innehåll fat- tigare och därmed äktenskapet självt mindre lyckligt. Å andra sidan får lika litet glömmas, att just moderskapet i många viktiga hänseenden vidgar hust- runs horisont och giver hennes personlighet mognad. Under nuvarande för- hållanden råder emellertid i trots härav ofta i hustruns liv en viss intresse— motsättning, vilken här icke bör fördöljas.

Men kommissionen är icke benägen att tillmäta denna alltjämt mycket be- tydelsefulla konflikt mellan hustruns moderskap och hennes allmänmänsk- liga intressen utslagsgivande vikt vid det principiella omdömet om den extre- ma barnbegränsningens verkningar å makarnas levnadslycka. Denna kon— flikt synes nämligen sprungen ur en bristande anpassning av familjen till det moderna samhället. Och kommissionen förmenar, att konflikten bör mötas genom en sådan utveckling av familjen och av levnadsformerna därinom, att moderskapet icke skall inskränka hustruns intressen och förmåga i övrigt på ett olyckligt sätt.

I en framtid bör en extrem barnbegränsning av d e t t a skäl så vitt möj- ligt icke i något äktenskap framstå motiverad. Starka krafter såväl bland de yrkesverksamma som de hemarbetande kvinnorna äro nu även i rörelse för att på olika sätt rationalisera hemhushållningen, säkerställa de gifta kvinnor- nas möjlighet till arbete och samtidigt allmänt vidga den mänskliga intresse- kretsen för hustrurna och därmed bygga grunden för äktenskapet fastare.

Om av naturliga skäl vetenskapliga undersökningar, vilka till fyllest be- lysa dessa allmänt givna erfarenhetssatser om sambandet mellan barnantalet och äktenskapets harmoni, alltjämt äro fåtaliga, så hava däremot i nyare tid, såsom av den nyssnämnda bilagan närmare framgår, ett flertal undersök- ningar gjorts, vilka direkt och indirekt visa hur de enstaka barnens fostran till helgjutna, socialt välanpassade individer allvarligt vedervågas. Denna sats kan nu anses någorlunda väl tryggad.

Enda-barnen hava visats _ genomsnittligt eller ofta utskilja sig från barnen i en normal syskonmiljö genom egenskaper, vilka man negativt ut- tryckt i de svåröversättliga psykologiska facktermerna: större aggressivitet, bristande social inpassningsförmåga, anlag för miljöbetingad psykopati, emotionell labilitet, motorisk oro, hyperaktivitet, övervärdig egocentricitet, självbespegling etc.

Man finner, att skillnaden gäller egenskaper i fråga om inställningen till den sociala yttervärlden (sociabiliteten). Detta motsvarar till fullo för- väntningarna, då det ju just är det sociala momentet ibarnens fostran, som ställt sig olika. Det är av detta skäl oförtydbart, att de iakttagna skill- naderna ej äro av biologiskt och konstitutionellt ursprung utan just äga sin grund i familjesituationen: å ena sidan brist på normala sociala kontakter med i utvecklingshänseende likställda _ barn _, å andra sidan överupp- fostran och överstimulation från föräldrarna.

Häremot kan stundom svara vissa genom den egenartade uppfostrings- situationen förvärvade egenskaper av positivt slag, främst självförtroende och initiativförmåga. Då emellertid dessa egenskaper i flertalet fall äro förenade med bristande social smidighet, och då därtill den motsvarande ledarbegåvningen och fallenheten för organisatoriskt arbete icke äro de ensamma barnen tillmätta i större utsträckning än andra barn, blir den genomsnittligt sett större sociala initiativkraften ofta förspilld eller länder blott till personlig missanpassning. Samhällets krav på medborgarna är, att de skola kunna förena inordnande i ett socialt samband med en därinom be- varad personlig självständighet.

Kommissionen vill till slut likväl framhäva det förhållande, som i första avdelningen och i en till betänkandet fogad och i nämnda avdelning be- rörd bilaga 2 om den ofrivilliga steriliteten belysts, nämligen att sannolikt flertalet O-barnsäktenskap och en stor del av även 1- och 2-barnsäkten- skapen icke äro barnlösa eller hava så få barn av egen vilja. Härtill knyta sig tvenne viktiga praktiska slutsatser.

Den första slutsatsen är följande. Vid fall av sterilitet i äktenskapet kun- na för makarnas del åtminstone delvis och _ vid sterilitet efter ett eller två barns födelse _ för barnens del helt de därmed förbundna psykiska farorna undanröjas genom upptagandet av fosterbarn; i helt barnlösa äktenskap borde därvid ej blott, såsom nu ofta sker, ett barn utan minst två upptagas i familjen. Därigenom kunna även föräldralösa barn beredas verkliga hem. Å andra sidan böra givetvis samhällets strävanden gå ut på att för så många barn som möjligt skapa förutsättningar att få förbliva hos sina föräldrar eller, i fråga om utomäktenskapliga barn, hos sina mödrar. En lycklig ut- veckling i denna riktning har på senare tid minskat antalet hemlösa barn.

Den andra praktiska slutsatsen är, att, då ett mycket stort antal barn nu växa upp och även för framtiden måste väntas växa upp utan en för deras lyckliga fostran tillräckligt stor syskonkrets i hemmet, ligger det vikt uppå att skolan så anordnas, att den verkligen blir en i högsta grad kompletterande hemmiljö. Då vidare framförallt barnens första sju levnadsår före skolåldern äro utslagsgivande för personlighetens daning, föreligger, som en enig sak-

kunskap framhållit, behov av att särskilt för de ensamma barnens räkning det skapas storbarnkammare (kindergarten, lekstugor, pedagogiskt och so- cialt förbättrade barnkrubbor) i tillräcklig utsträckning och så väl inrättade, att de under några timmar dagligen kunna giva även dessa barn förmånen av en sunt fostrande social gruppupplevelse.

I den här diskuterade familjepsykologiska frågan kan befolkningskom- missionen nu sammanfatta sina slutsatser på följande sätt. De familjepsyko- logiska synpunkterna tala i och för sig mot en födelsekontroll, som drives till eller nära fullständig barnlöshet. Däremot tala dessa synpunkter _ när de som här betraktas isolerade från andra och främst de hygieniska och de familjeekonomiska _ varken för eller mot födan-det av en mycket stor barn- skara. I_ detta sammanhang kan blott den slutsatsen dragas, att, såvida icke starka skäl i annan riktning äro förhanden, barnantalet bör vara tre barn el- ler flera. Därvid bör dock anmärkas, att de här anförda familjepsykolo- giska synpunkterna tagna i och för sig utgöra väsentligt svagare skäl mot en begränsning till två barn, om dessa äro någorlunda jämngamla. Särskilt hänsynen till barnens fostran göra det allmänt _ d. v. s. oavsett barnens antal _ önskligt, att barnen bliva så jämnåriga, som möjligt är vid iaktta- gandet av det tidigare motiverade hygieniska intresset av viss spridning av barnsbörderna.

De familjesociala synpunkterna på den förebyggande födelsekontrollen. 2. De budgetekonomiskt motiverade synpunkterna. Det har redan an- märkts, att föregående avsnitts behandling av födelsekontrollens verkningar ur familjepsykologiska synpunkter icke är fullständig. I denna analys har nämligen oavbrutet antagits, att i det särskilda fallet inga ekonomiska skäl föreligga för barnbegränsning.

Sådana skäl föreligga emellertid i de flesta äktenskap, efter visst barn- antal, väsentligt understigande det fysiologiskt möjliga.

Då var och en _ även utan att hava inhämtat en mera allsidig kännedom om familjernas ekonomi i vårt land _ vet, att det finnes familjer, som leva under så svåra ekonomiska förhållanden, att ett enbart av de fysiologiska möjligheterna begränsat barnafödande skulle skapa nöd och ofta helt rubba grundvalen för deras existens, och då det väl allmänt erkännes, att åtmin- stone i ytterliga fall redan hänsynen till barnens uppväxt och framtid moti— vera eller förpliktiga till en viss barnbegränsning, är det till en början uppen— bart även ur familjeekonomisk synpunkt, att den absolut avvisande stånd- punkten till födelsekontrollen ej kan vidhållas. Den praktiskt betydelse- fulla frågeställningen är således i detta liksom övriga hänseenden den rela- tiva frågeställningen om födelsekontrollens bedömande i det särskilda fallet med hänsyn bland annat till den intensitet, varmed den tillämpas.

Befolkningskommissionen snuddar här vid problemet om de indirekta or- sakerna till den extrema barnbegränsningen. I första avdelningen har upp- visats, att den direkta orsaken till nativitetsfallet huvudsakligen eller helt måste vara en genom födelsekontroll ernådd frivillig barnbegränsning. Frå- gan om de indirekta orsakerna gäller spörsmålet om de motiv, som föreligga för den nu förhärskande, extrema barnbegränsningen. Alla på området sak- kunniga äro ense därom, att bland dessa motiv _ vid sidan av de h_vgie- niska och medicinska hänsyn, som tidigare berörts _ de ekonomiska skä-

len visserligen icke äro ensamt avgörande men spela en mycket betydande roll.

Dessa ekonomiska skäl kunna generellt angivas såsom strävanden från makars sida, att genom barnbegränsning förhindra den sänkning av levnads- standarden, som skulle bliva följden av barns födande. Med flera barn föl- ja nämligen ökade behov inom familjebudgeten, medan familjeinkomsten i regel icke väsentligt ökas utan i vissa fall rentav minskas. I alla samhälls- klasser leva därför familjer med barn och särskilt familjer med flera barn på en väsentligt lägre levnadsstandard än övriga familjer.

De två mansåldrar, under vilka det stora sekulära fruktsamhetsfallet ägt rum, hava kännetecknats av att den genomsnittliga levnadsstandarden oav- brutet stegrats. I detta konstaterande ligger i och för sig icke en motsägelse av de ekonomiska skälens betydelse vid födelsekontrollens familjeindividuella motivering, utan blott en erinran om att människors inställning till barna- födande under denna tid mycket radikalt förändrats. Denna socialpsykolo— giska förskjutning _ som förstärkts genom att jämsides därmed en genom- snittlig stegring av kostnaden för och minskning av den ekonomiska nyttan av barn samtidigt ägt rum _ har sin väsentliga innebörd just däri, att ma- kar nu regelbundet taga en avsiktsinställning till barnafödandet sexual- livets »rationalisering» i avseende å fortplantningen _ och att de därvid sär- skilt låta den genom barnafödande framtvingade ekonomiska standardsänk- ningen väga tyngre.

I det sagda ligger i och för sig icke ett omdöme om huruvida dessa hänsyn äro berättigade motiv för födelsekontroll eller icke. Kommissionen, som icke för besvarandet av de i detta betänkande föreliggande problemen, behöver un- derkasta problemet om barnbegränsningens indirekta orsaker en till full- ständighet syftande undersökning, vill i detta avsnitt _ i likhet med vad som skett i de tidigare avsnitten _ till behandling upptaga blott det prak- tiska delproblemet, i vilka fall, under vilka förhållanden och i vilken ut- sträckning förebyggande födelsekontroll i syfte att nå barnbegränsning av budgetekonomiska hänsyn måste anses vara berättigad.

Denna uppgifts fullgörande förutsätter ett vägande av å ena sidan de i avsnittet närmast behandlade ekonomiska hänsynen och å andra sidan vissa övriga hänsyn _ främst de familjepsykologiskt motiverade hänsyn till ma- karnas och barnens levnadslycka, som i föregående avsnitt behandlats, och de befolkningskvantitativt motiverade, samhälleliga hänsyn, som i ett efter- följande avsnitt skola angivas. Denna avvägning förorsakar icke större me- todiska svårigheter, eftersom kommissionen —- efter dessa båda hänvisningar till tvenne andra avsnitt i betänkandet _ i betraktande av den nu rådande mycket låga nativiteten anser sig kunna här utgå från den förutsättningen såsom bevisad, att för närvarande barnantalet! i flertalet familjer hålles lägre, och i ett mycket stort antal fall väsentligt lägre, än som svarar till nyssberörda säväl familjeindividuella som samhälleliga intressen.

Uppgiften förenklas därför till att gälla frågan, i vad mån de ekonomiska hänsynen böra bedömas såsom tillräckligt avsevärda för att göra berättigad den barnbegränsning, som nu går åtskilligt längre, än de personliga hän- synen till makarna och barnen i och för sig _ d. v. s. bortsett från de eko- nomiska hänsynen _ och de samhälleliga hänsynen till folkets bestånd kun- na göra försvarbara. Då denna avvägning mellan olika synpunkter på fö- delsekontrollen förlagts till just det avsnitt, där de familjeekonomiska skä— len till barnbegränsning behandlas, så beror det på det nyss påpekade fak- tiska förhållandet, att dessa skäl spelat en så avgörande roll.

Detta bedömande kan lika litet som någon annan social värdering göras på enbart objektiva grunder. Resultatet blir således beroende av den stan-

dard i fråga om bostad, föda, hälsovård och utbildning, som man anser böra upprätthållas inom de familjer i vårt land, varinom man vill förutsätta ett normalt barnafödande. Denna valda standard har i bedömandet naturen av en norm. Även om denna norm icke rimligen kan fastläggas annat än på grundvalen av ingående kunskaper i fråga om dels faktisk standard och dels inom socialmedicinska och andra praktiska vetenskaper godtagna hy- gieniska och kulturella standardkrav, varigenom den till grund för bedö— mandet liggande normen i samma mån får en objektiv grund, är den dock i sista hand subjektivt bestämd, i det att den blir beroende av ett personligt samvetsomdöme om social välfärd och social rättfärdighet.

Allmänt bör därför förutskickas, att omdömet om de ekonomiska hänsy- nens berättigande såsom skäl för förebyggande födelsekontroll i syfte att nå barnbegränsning givetvis måste utfalla helt olika beroende på den särskilda familjens ekonomiska villkor. Den extrema barnbegränsningen måste så— lunda bedömas annorlunda, då den föreligger hos familjer på en mycket låg inkomststandard än då den föreligger i välbärgade familjer.

Efter dessa närmast blott vetenskapsteoretiskt och metodiskt klarläggande anmärkningar ——- för vilkas fullständigande må hänvisas till bilaga 1 vid detta betänkande _ övergår kommissionen härefter till att i syfte att giva det efterföljande bedömandet erforderlig kunskapsgrundval skärskåda de ekono- miska standardförhållandena i nutida svenska familjer.

Kommissionen har, för att få dessa standardförhållanden vetenskapligt belysta, föranstaltat om vissa undersökningar. Således har inom kommis- sionen en bearbetning av bostadssociala utredningens kartolinmaterial avse- ende bostadshushållen inom 34 större och medelstora landsortsstäder före- tagits. Vidare har en gruppering efter familjetyp verkställts av det omfat- tande budgetstatistiska materialet från 1933—34 års hushållsboksundersök- ningar; denna senare bearbetning har efter Kungl. Maj:ts beslut utförts inom socialstyrelsen. AV betydelse är också en av statistiska centralbyrån, på grundval av materialet till 1936 års partiella folkräkning, nyligen för befolk— ningskommissionens räkning utförd preliminär sammanställning, som be- lyser inkomstfördelningen för familjer med olika barnantal. Än vidare verkställes en allmän genomgång av befintlig socialstatistik. Denna sistbe- rörda undersökning påbörjades först inom kommissionen av dess ledamot herr Myrdal under medverkan av t. f. aktuarierna Sven Bouvin och Richard Sterner och fullföljes för närvarande av herrar Myrdal och Sterner i egen- skap av inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna sistnämnda undersökning, vari de tidigare omnämnda bearbetningarnas rc- sultat infogas, skall sedermera i utförligare form framläggas. I en såsom bilaga 7 vid detta betänkande fogad, av t. f. aktuarien i statistiska central- byrån, fil. kandidaten Richard Sterner författad, preliminär redogörelse har likväl redan nu ett visst underlag skapats för ett bedömande av familjernas levnadsstandard ur för kommissionen betydelsefulla synpunkter.

Kommissionen, som för närmare uppgifter hänvisar till nyssnämnda redo- görelse, vill sammanfattningsvis framhålla följande.

Undersökningen har utvisat, att medelinkomsten per yrkesutövare _ vilket givet- vis icke alltid är detsamma som familjeförsörjare _ enligt taxeringsuppgifterna, som dock säkerligen äro något för låga, ligger någonstädes i närheten av 1 700 kr. Ett dylikt medeltal utgör emellertid ett föga representativt uttryck för den mer- mala» inkomstnivån, enär de fåtaliga höga inkomsterna komma att väga förhållan- devis tungt vid beräkningen av detsamma. Det visar sig sålunda, att två tredje- delar eller tre fjärdedelar av yrkesutövarna hava inkomster, som understiga medel-

talet, och att över hälften av inkomsttagarna hava inkomster lägre än 1 000 kronor.

Särskilt låga inkomster förete bl. a. lantarbetare, vilka —— under förutsättning av full sysselsättning i medeltal (manliga arbetare) icke förtjäna mer än 1 000—1 200 kr. per är, inklusive naturaförmåner (vilkas värde dock torde hava beräknats för lågt). För sådana skogsarbetare, som för sin utkomst helt äro hänvisade till löne— arbete, skulle medelinkomsten enligt en av socialstyrelsen företagen specialunder- sökning -— som visserligen sannolikt icke är fullt representativ —— röra sig omkring 950—1 150 kr. Även de mindre jordbruksföretagarna torde ofta fä åtnöja sig med synnerligen låga inkomster.

Den av befolkningskommissionen företagna undersökningen avseende 34 större och medelstora landsortsstäder har utvisat, att familjeinkomsten endasti obetydlig utsträckning varierar med barnantalet. Det synes dock framgå, att familjer med 2 barn i allmänhet nå den högsta familjeinkomsten, och att inkomstnivån sedan är lägre för familjer med högre barnantal.

Samma intryck erhålles i stort sett, när man studerar uppgifterna för de enskilda ortsgrupperna i den på de nya folkräkningsuppgifterna grundade sammanställnin- gen. I sammanfattningstalen för samtliga ortsgrupper (såväl städer som landsbygd) framträder denna tendens hos familjeinkotnsten att sjunka med ökat barnantal med ännu större styrka. Medan makarnas sammanlagda inkomst i bestående äktenskap med 1 barn under 16 år i 186 % av fallen understeg 1000 kr., voro sålunda mot- svarande tal för äktenskap med 2, 3, 4, 5 samt 6 eller flera minderåriga barn resp. 194, 218, 255, 27'9 och 331 0/0.1

Att denna tendens hos familjeinkomsten att variera i omvänt förhållande mot barnantalet, är särskilt utpräglat framträdande i dessa sammanfattningstal, beror där- på, att de barnrika familjerna väsentligen tillhöra landsbygden, där ju inkomst- nivån är speciellt låg. Hela antalet familjer med 3 eller flera minderåriga barn be- räknas sålunda till 160 000 åt 170 000, och av dessa skulle mer än 3/4 tillhöra lands- bygden. Det bör emellertid härvid ihågkommas, dels att levnadskostnaderna äro förhållandevis låga, dels att inkomstuppgifterna ofta äro speciellt osäkra för lands- bygdens del. Av skäl, som i bilagan anföras, kunna likväl dessa förhållanden endast delvis förklara den angivna tendensen.

Av två skilda anledningar måste sålunda levnadsstandarden vara lägre i de barn- rika familjerna än i de »barnfattiga»: dels är familjeinkomsten i flerbarnsfamiljerna något lägre, och dels är konsumtionsbehovet större. Sistnämnda förhållande är gi- vetvis viktigast.

Det är emellertid icke endast inkomstnivån utan även inkomstens grad av säker- het, som är av betydelse för familjeekonomien. Av de olika inkomstriskerna är arbetslösheten den för flertalet allvarligaste. Dennas omfattning torde vanligen starkt underskattas, beroende på att alla arbetslöshetsstatistiska serier äro mer eller mindre ofullständiga. Sammanräknas de till arbetslöshetskommissionen anmälda arbets— lösa, vilka icke tillhöra något av de fackförbund, som inbegripasi socialstyrelsens statistik, med de i sistnämnda redovisning ingående arbetslösa varvid dock en beräknad komplettering måste företagas med hänsyn till de avdelningar inom resp. fackförbund, vilka underlåta att rapportera sin arbetslöshet till socialstyrelsen _ erhålles för juli 1935 en arbetslöshetssiffra på över 100000 samt en motsvarande siffra för juli 1936 på cirka 80000. En på motsvarande sätt ehuru på mera osäkra grunder — verkställd beräkning för december 1935 ger en totalsiffra på över 170000. 1935 och 1936 voro dock högkonjunkturår. Vid dessa beräkningar, som givetvis äro mycket ungefärliga, kunna visserligen å ena sidan hava inbegripits en del personer, som i verkligheten icke äro arbetslösa, men å andra sidan äro siffrorna

1 Jfr även tabell 3 i första avdelningen av detta betänkande, vilken innehåller vissa ytter- ligare på de nämnda folkräkningssammanställningarna grundade inkomstuppgifter.

samtidigt ofullständiga så tillvida, som bl. a. arbetslösa tjänstemän och arbetslösa kvinnor endast till mycket obetydlig del ingå i desamma.

Det framgår emellertid vidare, att dylika uppgifter om arbetslöshetens omfatt- ning vid ett visst tillfälle icke giva någon uttömmande bild av arbetslöshetsriskens betydelse, eftersom arbetslöshetsklientelets sammansättning oupphörligt ändras —— i varje fall under tider av större arbetslöshet. Det antal personer, som någon gång under en viss period varit utsatta för arbetslöshet, måste därför i allmänhet vara väsentligt större än det högsta antal, som registrerats vid något enskilt tillfälle under perioden. Under loppet av åren 1930—1934 hava sålunda säkerligen den alldeles övervägande delen av landets industriarbetare åtminstone någon gång berörts av en längre eller kortare tids arbetslöshet — och detta även om säsongarbetarna lämnas helt utanför räkningen.

Slutligen lämnas i redogörelsen en ingående belysning åt konsumtionen inom olika familjetyper. Det framgår härav, att den andel av inkomsten, som ägnas åt täckande av livsmedelsbehovet, visar stark tendens att stiga med växande familje- storlek, vilket utgör ett tydligt indicium på att välståndsgraden sjunker med barn- antalet. Trots att de barnrika familjerna sålunda göra allt för att uppehålla sin livsmedelsstandard, blir denna dock väsentligt lägre än de mindre familjernas. Kosten blir sålunda mera ensidigt sammansatt och mindre vitaminhaltig, men dess- utom synes den i allmänhet även kvantitativt bliva mindre tillfredsställande än småfamiljernas kosthåll.

Den av barnförsörjningsbördan vållade standardsänkningen giver sig emellertid allra tydligast tillkänna i fråga om bostadsförhållandena. Detta beror delvis därpå, att trångboddheten av naturliga skäl i första hand måste träffa de stora och barn- rika familjerna. Med utgångspunkt från en viss —— och ganska sträng —— definition av begreppet trångboddhet har konstaterats, att 13 % av stadshushållen bo i över- befolkade lägenheter. Av de familjer, som hade 3 eller flera barn under 15 är, voro emellertid 47 % eller praktiskt taget hälften från samma utgångspunkt att anse såsom trångbodda. Tillämpas ett mindre strängt definierat trångboddhetsmått, bliva talen väsentligt större. Trångboddheten förorsakas givetvis av den i Sverige förhärskande ettrumsstandarden. Av alla barnrika familjer bodde sålunda 40 % och inom arbetarklassen mer än 50 % i lägenheter om högst 1 rum och kök.

Härtill kommer, att de barnrika familjerna oftare än vad fallet är med någon annan familjetyp bo i undermåliga bostäder. Vid en undersökning avseende 14 städer har sålunda befunnits, att 13 % av smålägenheterna tillhörde den lägsta av sex kvalitetsgrupper. Av flerbarnsfamiljerna var det emellertid 20 %, som bodde i dessa dåliga bostäder.

Av undersökningen framgår slutligen, att landsbygdens bostadsfräga ter sig ännu allvarligare ur befolkningshygienisk synpunkt än städernas. Detta beror dels där- på, att bostadsförhållandena på landsbygden äro väsentligt sämre _ trångboddhe- ten är sålunda ungefär lika omfattande, samtidigt som bostadskvaliteten är avse- värt lägre —, dels därpå, att större delen av de barnrika familjerna tillhöra lands- bygden.

I detta avseende bygger utredningen på preliminära resultat av den speciella bo- stadsundersökning, avseende 100, huvudsakligen mera jordbruksbetonade, landskom- muner, som ingår i 1936 års folkräkning. Denna undersökning utvisar exempelvis, att icke mindre än 15 % av de undersökta bostäderna äro att anse såsom förfallna; det är även i detta fall så, att barnrika familjer i större utsträckning än andra bo i dåliga bostäder. Tages hänsyn till hur lägenheterna faktiskt användas, ter sig även trångboddheten såsom mera svårartad än i städerna. Sålunda visar det sig, att nära 30 % av befolkningen i smålägenheter (om högst 2 rum och kök) tillbrin- gar natten i rum eller kök, vilka utgöra sovplats för 4 eller flera personer. Av medlemmarna i de i smålägenheter boende flerbarnshushållen var det icke mindre än 63 %, som sovo i dylika överbefolkade sovrum eller »sovkök».

Det kan i detta sammanhang lämnas därhän, i vilken utsträckning ekono- miska hänsyn och hänsyn av annan art medverkat till nativitetens nedgång. Det bör vidare oförbehållsamt framhållas, att en betydelsefull allmän förbätt- ring av levnadsstandarden likväl ägt rum under de senaste årtiondena; en icke oväsentlig del av denna Ievnadsstandardstegring beror dock just på det lägre barnantalet i familjerna. Vad gäller den här närmast diskuterade frå- gan om födelsekontrollens bedömande, synes av de ovan anförda uppgifterna otvetydigt framgå, att levnadsstandarden i breda lager av det svenska folket är så låg, att den efter hand alltmera långt drivna barnbegränsningen — i den mån den beror på hänsyn till familjens ekonomiska välfärd _ icke kan framstå ur de enskilda familjernas synpunkt oförståelig. Denna slutsats för— stärkes, då man beaktar den spridning till alla folklager av vår nationella demokratiska kultur och därmed jämväl av olika slags hygieniska, kulturella och mänskliga levnadskrav, som vunnits genom folkundervisningens förbätt- rande och genom den är våra stora politiska, fackliga, sociala, ideella och reli- giösa folkrörelser grundade, frivilliga folkbildningsverksamheten.

Såsom synnerligen olyckligt måste kommissionen bedöma det förhållan- det, att denna levnadsstandard alltmera tenderar att bliva särskilt låg för familjer med barn, i det att nu till dags familjeinkomsten vanligen icke steg— ras men väl i många fall minskas genom barnens tillkomst, trots att barnen betyda stegrade behov. Detta förhållande måste i många familjer innebära ett motiv för barnbegränsning. Det måste dessutom, med hänsyn till fa- miljeinkomstens påvisade litenhet i flertalet familjer, innebära en nedpress- ning av flerbarnsfamiljernas levnadsstandard i sådan grad, att barnavårdens berättigade krav i fråga om bostad, föda, hälsovård, utbildning och fostran alltför ofta bliva eftersatta. Den ekonomiska osäkerhet, varunder ett stort flertal familjer leva, har vidare allvarligare verkningar, ju större familjerna äro. Denna osäkerhet måste försvåra en långsiktig livsplanering och utgöra ett i många enskilda fall viktigt motiv för barnbegränsning. Det bör betonas, att de ekonomiska svårigheterna för flerbarnsfamiljerna ingalunda äro helt begränsade till de ekonomiskt sämst lottade folklagren utan att de göra sig gällande _ ehuru i så småningom försvagad grad högt upp i medel- klassen.

Den nedpressade levnadsstandarden för familjer med barn innebär, som av de lämnade uppgifterna framgår, bland annat, att barnens näringsstan- dard i allt för många fall blir så låg, att fara för utvecklingshämningar och sjuklighet kan uppstå. Liknande förhållanden råda även i fråga om andra viktiga delar av familjebudgeten. Vad särskilt gäller bostadsstandarden, ut— göres den viktigaste bristen av det förhärskande l—rum-och-köks-systemet; på landsbygden spela dock bristerna i bostädernas beskaffenhet en ungefär lika viktig roll. Enligt en numera av den bostadshygieniska expertisen allmänt omfattad mening kan en bostad om 1 rum och kök icke anses fylla nutida be- rättigade hygieniska, familjemoraliska och kulturella krav på en familjebo- stad. I fråga om bostaden framträder de barnafödande familjernas lägre standard på ett särskilt skadligt sätt. Det har visats, att just familjer med barn äro mest trångbodda och att de även i stor utsträckning av ekonomiska skäl tvingas att bebo de kvalitativt sämre lägenheterna. Kommissionen hän- visar i detta hänseende även till bostadssociala utredningens familjehygieniska undersökningar, av vilka framgår, att de nu rådande bostadsförhållandena för familjer med barn innebära en allvarlig fara för den uppväxande generatio- nens kroppsliga och andliga hälsa samt att en fruktsamhet, som motsvarar ett barnantal av i genomsnitt 3 barn per familj, för närvarande för det stora flertalet familjer skulle betyda en »frivilligt vald trångboddhet, allrahelst som barnen även i andra hänseenden draga kostnader».

Bostadssociala utredningen, som i sitt första betänkande1 även tagit stånd- punkt till det allmänna befolkningsproblemet, uttalade i fråga om det här närmast diskuterade spörsmålet bland annat följande:

Den sociologiska och socialpsykologiska frågan om orsakerna till den nu till en folkfördärvlig ytterlighet drivna barnbegränsningen kan ej här behandlas. Alla på detta område sakkunniga äro dock eniga om att, framför allt vad gäller de breda lagren, såsom ett väsentligt motiv framhålla det ekonomiska. Vid given inkomst— standard är konsumtionsstandarden i första rummet beroende av barnantalet. Ge- nom att inskränka på barnantalet kan den enskilda familjen uppehålla en högre levnadsstandard för föräldrarna och för tidigare födda barn. Denna strävan att upphålla levnadsstandarden fullföljes (numera allt medvetnare, och den vidgade kännedomen om tekniska medel för födelsekontroll har i ökad grad gjort dessa och andra motiv för barnbegränsning verksamma. Detta motiv kan ej mötas genom en allmän levnadsstandardshöjning, utan blott genom åtgärder i syfte att för de en- skilda familjerna minska de med barnantalet växande kostnaderna. Till sin eko- nomiska sida måste en positiv befolkningspolitik därför innebära åtgärder av na- tur att avlyfta de med familjebildning och barnauppfödande förenade merkostna- derna. Genom sådana åtgärder giver samhället även uttryck för en socialmoralisk omvärdering av familjebildning och barnafödande och lägger den nödvändiga grund- valen för även en moralisk påverkan. I sistnämnda hänseende må framför allt framhävas, att i de samhällslager, där levnadsstandarden är låg, framstår med nu alltmer förhärskande familjeinställning även en långt driven barnbegränsning som moraliskt försvarad och i första hand såsom ett utslag av ansvarskänsla gentemot de ofödda barnen själva, som man icke vill utsätta för neddragande uppväxtbe- tingelser.

Befolkningskommissionen, som finner sig kunna instämma i vad bostads- sociala utredningen här yttrat, vill i detta sammanhang erinra om att kom- missionen redan under sin första arbetsetapp utarbetat ett flertal förslag åsyftande att lätta de ekonomiska bördor, som äro förenade med familje- bildning, i syfte att nå en jämnare och av barnantalet mera oberoende lev- nadsstandard i familjerna. Kommissionen har även vid uppläggningen av sitt fortsatta arbete inriktat detta efter enahanda syftlinje och har därvid följt de i chefens för socialdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 givna direktiven. Av dessa direktiv må såsom direkt berö- rande den här diskuterade frågan anföras följande:

Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åt- gärder, ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framförallt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänslan för vårt folks framtid och be- stånd. Men hur betydelsefullt detta än må vara, måste man göra klart för sig, att socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd i syfte att för befolkningen skapa eko- nomisk trygghet och förbättrade materiella villkor äro ofrånkomliga. Därest möj- lighet skall kunna beredas för en ökad familjebildning och vägen för barnens fost- ran kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda familjernas merkostnader för uppfödning, fostran och

1 Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer, jämte därtill hörande utredningar (Stat. off. utr. 1935: 2).

vård av barn. De gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom kunna åstadkommas, äro jämväl påkallade med hänsyn till ett bättre tillvaratagande av folkmaterialet.

Efter att hava uppehållit sig vid vissa av de praktiska spörsmål, som för vinnande av det avsedda syftet syntes böra komma under omprövning, fort- sätter departementschefen:

Uppenbart är emellertid, att en positiv befolkningspolitik av den innebörd, som jag förut angivit, förutsätter, att från enhetliga utgångspunkter förslag utarbetas, vilkas genomförande kan leda till att befolkningens allmänna standard hålles på en önskvärd nivå... Utan planmässiga stödåtgärder lär man icke kunna förvänta större praktiska resultat av än så lovvärda strävanden på här berörda olika områ- den. Ur nu senast framhållna synpunkt vidgar sig problemet till att gälla frågan om lämplig utbildning och tryggad försörjning åt vårt lands befolkning.

Såsom av väsentlig betydelse för det befolkningspolitiska problemets rik- tiga förstående må här ytterligare framhållas, att vid sidan av de åtgärder, vilka åsyfta att allmänt skapa större säkerhet för arbete och inkomst, de i kommissionens direktiv angivna och i dess utredningsarbete fullföljda linjer- na syfta till en sådan förändring av f Ö r (1 e 1 n i n g e 11 av inkomsterna och utgifterna inom folket, att barnen icke komma att innebära en så tyngande kostnadsbörda för de enskilda familjerna. Dessa reformer äro i och för sig icke identiska med en allmän levnadsstandardstegring, ehuru de givetvis lättast förverkligas, om de sammanlöpa därmed och då innebära en viss in- riktning av levnadsstandardstegringen så att förbättringen i första hand för- behålles familjerna och barnen. De ekonomiska skälen för barnbegränsning bliva genom sådana fördelningsreform-er förminskade.

Härmed uttalas ej den meningen, att dylika åtgärder ensamma kunna vän- tas medföra den verkan på fruktsam-heten inom familjerna, som av indivi- duella och sociala skäl är önsklig. Kommissionen fäster, som flerstädes i fö- revarande betänkande framhålles, lika stor vikt vid åtgärder, syftande till att genom upplysning och fostran skapa en mera positiv familjeinställning hos befolkningen. Men dessa senare åtgärder saknad väsentlig grad sina sak- liga och psykologiska förutsättningar, om icke den ekonomiska grundvalen för familjebildning först mycket avsevärt förbättrats.

Kommissionen går härefter att på grundval av de uppgifter, som ovan lämnats och de delomdömen som uttalats, i mera fullständig form giva sitt omdöme om de i budgetekonomiska hänsyn grundade, familjesociala skälen för födelsekontroll utövad i syfte att nå barnbegränsning.

Kommissionen finner därvid till en början uppenbart, att det stora fler- talet familjer i vårt land leva i sådana ekonomiska förhållanden att en viss barnbegränsning av ekonomiska skäl är ej blott förklarlig utan även måste bedömas såsom berättigad och motiverad av pliktkänsla. Få torde de vara, som anse det vara tillrådligt, att detta stora flertal familjer i vårt land skulle inrikta sig på födandet av det barnantal, som motsvarar fysiologiskt maxi- mum. Ett sådant omdöme kunde på sin höjd givas tillämpning på de ekono- miskt allra mest välställda familjerna inom vår befolkning. Emot en vis s barnbegränsning utövad av detta skäl tala ej de familjepsykologiska syn- punkter, som ovan berörts, och ej heller de befolkningskvantitiva synpunk- ter, som i ett följande avsnitt skola utvecklas.

Kommissionen har emellertid nödgats fastslå, att barnbegränsningen, så- dan den för närvarande utövas i Sverige, går vida längre, än vad som i och

för sig framstår förenligt med de båda sistnämnda synpunkterna. Frågan kommer således att gälla berättigandet av en dylik extrem barnbegränsning.

Vid detta bedömande måste, såsom redan anförts, skillnad göras mellan familjer, som leva å olika inkomstnivå. En schematisk indelning av befolk- nin en i tvenne grupper, den ena omfattande familjer med låg inkomststan- da d, den andra omfattande ekonomiskt välställda familjer, löper visserligen fara _att bliva missvisande. Det finnes många mellantyper, och de ekono- miska förhållandena inverka på ett komplicerat, i olika folkgrupper och överhuvud under olika betingelser olika sätt. Men med denna viktiga re- servation måste likväl en sådan särskillna-d uppdragas, då, såsom nyss fram- hållits, den barnbegränsning, som av ekonomiska skäl utövas i de fattigare samhällslagren, måste bedömas på annat sätt än den, som av samma skäl utövas i de mera välbärgade samhällslagren. På grund av inkomstfördel- ningens tidigare berörda struktur, äro de fattigare samhällslagren i vårt samhälle talrikare än de mera välbärgade.

Vad först gäller de fattigare samhällslagren, finner kommissionen —— med hänsyn till det ekonomiska osäkerhetstillstånd, vari ett stort antal familjer leva, till familjeinkomstens litenhet och till den i följd därav nedpressade ni- vå, varåi breda folklager familjer med tre barn och flera nödgas leva att under nu rådande ekonomiska och sociala förhållanden förutsättningar svårli- gen kunna anses vara för handen för ett moraliskt fördömande av ens en långt driven barnbegränsning.

I de samhällslager, där levnadsstandarden nu är låg, framstår utan tvivel i många enskilda äktenskap även en långt driven barnbegränsning moraliskt försvarad och i första hand såsom ett uttryck för ansvarskänsla. Makarna känna det vara en plikt ej blott mot sig själva utan även mot barnen, som de icke vilja utsätta för de neddragande levnadsvillkor, varunder dessa skul- le få växa upp, om barnantalet bleve tre eller däröver.

Kommissionen anser sig icke kunna jäva denna ansvarskänsla. Men då kommissionen beaktar de svåra familjeindividuella och samhälleliga faror, som äro förbundna med denna extrema barnbegränsning, måste kommissio- nen i detta samband framhäva vikten av ett snabbt och kraftigt socialt re- formarbete i syfte att upphäva de ekonomiska missförhållanden, som kunna göra även den nu till folkfördärvlighet drivna, extrem-a barnbegränsningen motiverad av ansvarskänsla i så breda lager.

Kommissionen kan emellertid icke medgiva, att en dylik extrem barnbe- gränsning —— säg till lägre barnantal än tre, vilket antal, som ovan angivits, ungefär motsvarar vad ur familjepsykologiskt motiverad hänsyn till makar- nas samliv och barnens fostran och jämväl ur befolkningskvantitativt mo- tiverade hänsyn till folkets bestånd framstår såsom en önsklig minimistan- dard i de icke sterila familjerna —— är berättigad ide folklager, där de nyss angivna ekonomiskt starkt tvingande förhåll'adena icke råda. Andra än ekonomiska hänsyn t. ex. arvshygieniska eller medicinska — kunna vis- serligen i enstaka fall göra extrem barnbegränsning motiverad även i väl- ställda familjer, men detta kan icke vara regel.

Naturligtvis kunna även i välställda familjer vissa ekonomiska motiv för extrem barnbegränsning finnas. Man kan därigenom giva det enda barnet eller de två enda barnen en större förmögenhet i arv eller eljest särskilt goda framtidsmöjligheter. Sådana motiv hava som bekant antagits spela en stor roll för uppkomsten av det s. k. tvåbarnssystemet särskilt i Frankrike. Men dessa skäl äro enligt kommissionens mening icke tillräckligt starka för att göra extrem barnbegränsning berättigad i de här åsyftade ekonomiskt vä]- ställda familjerna.

Vid uttalandet av detta omdöme måste emellertid erinras, att begreppet

ekonomisk välställdhet är mycket relativt ur de synpunkter, som tidigare be- rörts. Det finnes ett stort mellanskikt av familjer på sådan inkomstnivå, att å ena sidan en mera allmän enighet icke kan förväntas för ett omdöme, att en extrem barnbegränsning är försvarlig såsom uttryck för makarnas ansvars— känsla, men där å andra sidan de av ett normalt barnafödande förorsakade ekonomiska svårigheterna likväl skulle vara så avsevärda, att icke heller en förkastelsedom över en i sådana familjer utövad extrem barnbegränsning kan påräknas finna mera allmänt stöd.

Kommissionen finner det vidare uppenbart, att ej ens ifråga om de verk- ligt välställda familjerna en moralisk förkastelsedom i och för sig kan hava stor praktisk betydelse för människornas handlingssätt, och anser tillika, att individuell frihet i personliga omdömesfrågor i ett demokratiskt samhälle bör respekteras. Detta bör dock icke hindra samhället att utom genom vissa ekonomiska fördelningsreformer, t. ex. inom beskattningen, vilka jäm- väl böra utsträckas till dessa samhällsklasser —— på upplysningens och över- tygelsens väg söka motverka den även och icke minst i de högre ställda in- komstlagren nu rådande extrema barnbegränsningen. Denna väg är utan tvivel den riktigaste icke blott beträffande de mera utpräglat välsituerade och kvantitativt mycket begränsade folkgrupperna utan även beträffande de stora mellangrupper, inom vilka familjerna vid uppfödandet av mer än två barn hava att underkasta sig avsevärda svårigheter, vilka därvid icke böra undandöljas. Beträffande de sämst ställda folklagren kan samhället emeller- tid icke taga ståndpunkt mot ens den extrema barnbegränsningen annat än i samband med positiva reformer i syfte att minska barnförsörjningsbördan för familjerna och kvalitativt förbättra omvårdnaden om barnen.

Vad ovan sagts om vikten av att en alltför stark barnbegränsning motver- kas på övertygelsens väg, visar, att det icke är möjligt atti en diskussion av hithörande problem skarpt avgränsa de budgetekonomiska synpunkterna från övriga synpunkter, som äro av betydelse för en riktig uppfattning av läget. Till vad ovan uttalats rörande den extrema barnbegränsning, som icke kan motiveras av tvingande ekonomiska skäl, kunna i detta sammanhang ytterligare ett par viktiga påpekanden fogas.

Makar, som utan att vara därtill tvingade av starka skäl utöva en sådan barnbegränsning, kunna synnerligen ofta antagas handla under inflytande av missförstådda lyckointressen. Kommissionen hänvisar här till vad ovan framhållits om barnantalets betydelse för äktenskapets harmoni och bar- nens fostran. Födelsekontrollen, som måhända en tid varit motiverad av hänsyn till hustruns hälsa eller familjens välfärd, kan lätteligen bliva en då— lig vana, vilken mer eller mindre oreflekterat eller tanklöst tillämpas även när tillräckliga skäl icke längre finnas. Det bör icke minst ur denna syn- punkt starkt betonas, att födelsekontroll icke, som i den populära diskus- sionen ofta sker, bör likställas med vad som vanligen menas med barnbe- gränsning. Vad som främst skänker födelsekontrollen berättigande och vår- de är, som tidigare framhållits, de möjligheter den bereder att in 0 m f a- miljer med barn och ofta flera barn giva utrymme åt berättigade hänsyn till hustruns hälsa och familjens välfärd. Födelsekontrollens all- männa syftemål är alltså ingalunda en extrem barnbegränsning.

Den omständigheten, att den extrema barnbegränsningen även och en längre tid främst synes vara utbredd i vissa ekonomiskt relativt väl— ställda folklager, tyder enligt kommissionens mening på behovet av uppfost- ran till en mera positiv familjeinställning. Kommissionen tvivlar icke på, att redan genomförandet av de ekonomiskt utjämnande åtgärder till famil- jernas och barnens stöd, som ligga i linje med kommissionens arbete och som delvis redan i utarbetade förslag förelagts eller inom nära framtid komma

att föreläggas statsmakterna, skola genom att vara uttryck för en från samhällets sida ändrad värdering av familjebildning och barnafödande —— lägga grundvalen för även en dylik folkuppfostrande påverkan. Men kom- missionen håller före, att därutöver även vissa direkta uppfostringsreformer böra övervägas.

En viss förändring av den grundläggande folkskoleundervisningen i syfte att bereda utrymme för en modernt lagd familje- och föräldrafostran bör därvid övervägas. Vid hälsovårdsväsendets utbyggande bör dess hälsofost- rande uppgifter mera framhävas, varvid även och icke minst familjesynpunk- ten bör vara utslagsgivande. Framförallt knyter kommissionen stora förhopp- ningar till vår frivilliga folkliga bildningsverksamhet. Kommissionen för— menar, att det är en viktig uppgift för de inom denna arbetande bildnings- organisationerna att, i samarbete om möjligt med radiotjänst och pressen, i högre grad än hittills tillgodose behovet av en till alla folklager utbredd ve- derhäftig upplysning i familjefrågor. Allt som kan göras på det fria medbor- gerliga samarbetets väg för att främja detta syfte, är naturligtvis i särskilt hög grad tackuämligt. Men i den mån statsmakternas stöd erfordras, bör sådant enligt kommissionens mening givas i härför lämpliga former.

Det allmänna socialpedagogiska problemet om en föräldrafostran. syf- tande till att i alla samhällslager skapa en mera positiv familjeinställning, skalli ett annat sammanhang upptagas nedan i sjätte avdelningen.

Befolkningskommissionen kan nu sammanfatta de i detta avsnitt ernådda slutsatserna på följande sätt. Ekonomiska hänsyn utgöra i det stora fler- talet familjer i vårt land skäl för en viss barnbegränsning i förhållande till det fysiologiskt möjliga barnantalet. Om denna barnbegränsning icke dre- ves för långt, skulle den ej heller framstå vådlig ur familjepsykologiska och befolkningskvantitativa synpunkter. Den tendens till extrem barnbegräns- ning, som nu råder, innebär emellertid stora faror för familjerna och folket. Vid beaktande av de ekonomiskt tryckta förhållanden, varunder ett stort antal familjer i de fattigare samhällslagren leva, har kommissionen icke kunnat dölja för sig, att även en extrem barnbegränsning för många makar framstår moraliskt försvarad såsom grundad på känsla av plikt och ansvar även mo't barnen. Kommissionen ser i själva detta förhållande, att en i och för sig ur både familjernas och folkets synpunkt fördärvlig extrem barnbegränsning i så många fall kan framstå förestavad av ansvars— känsla, ett det starkaste skäl för ett snabbt och kraftigt socialt reformarbete i syfte att utjämna barnförsörjningens börda och höja den allmänna stan- darden av barnens vård i samhället. Blott i närmaste samband med ett så- dant positivt reformarbete kan samhället gentemot dessa familjer i de fatti- gare samhällslagren hävda den extrema barnbegränsningens skadlighet. Kom- missionen måste emellertid vidhålla, att en sådan extrem barnbegränsning icke under normala förhållanden kan anses berättigad i de välställda famil- jerna, där ekonomiskt tvingande skäl därtill icke föreligga. Mellan ytterfallen av familjer i verkligt ekonomiskt betryck och i en ekonomiskt oberoende ställning finnas många mellanfall, i fråga om vilka omdömet måste bliva osäkrare. Överhuvud taget bör emellertid i ett demokratiskt samhälle indi- viduell frihet i personliga omdömesfrågor respekteras och därför stor för- siktighet iakttagas vid uttalande av förkastelsedomar. Detta bör likväl icke

hindra samhället att jämväl på övertygelsens och upplysningens väg söka motverka den extrema barnbegränsningen. Kommissionen förmenar, att det föreligger ett trängande behov av en till alla folklager utbredd vederhäftig upplysning i familjefrågor, innefattande jämväl en ungdomens fostran till en mera positiv familjeinställning.

De familjesociala synpunkterna på den förebyggande födelsekontrollen. 3. Födelsekontrollens betydelse för äktenskapsbildningen. I sitt den 11 december 1935 avgivna betänkande angående familjebeskattningen (Stat. off. utr. 1936: 13) har befolkningskommissionen angående äktenskapsbild- ningen uttalat följande:

Delade meningar torde icke råda därom, att det både för samhället och individer- na är till lycka, att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap.

Då kommissionen härefter övergår till en undersökning av den förebyg- gande födelsekontrollens bedömande ur äktenskapsbildningens synpunkt, tager kommissionen sin utgångspunkt i enahanda norm.

I sitt den 12 december 1935 avgivna betänkande angående dels planmäs— sigt sparande och dels statliga bosättningslån (Stat. off. utr. 1936: 14) har kommissionen vidare rörande orsakerna till den svaga äktenskapsbildningen i Sverige gjort följande uttalande:

Frågar man efter orsakerna till den i vårt land låga äktenskapsfrekvensen och höga giftermålsåldern, ställes man inför ett så omfattande sociologiskt problem, att befolkningskommissionen icke i detta samband kan mera fullständigt och ingå- ende upptaga detsamma till behandling. På problemets botten ligga med all sä- kerhet inställningar och handlingsvanor, djupt rotade i folkets traditioner och vårt samhälles struktur.

I ett stort antal fall torde emellertid mer näraliggande orsaker kunna angivas, varför unga människor hindras från eller finna skäl till att avstå från äktenskaps ingående. Främst bland dessa orsaker torde vara att nämna den rådande ekono- miska otryggheten. Arbetslösheten och den stora risken att bliva arbetslös ned- trycker en stor del av vår arbetarklass. Denna risk står ofta som ett hinder för varje långsiktig livsplanering och den skjuter i stor utsträckning frågan om äkten- skaps ingående undan till en oviss framtid. Särskilt den med varje ny kris inbry- tande ungdomsarbetslösheten undanrycker de ekonomiska möjligheterna att grunda familj samt knäcker mången gång de ungas livstro, självtillförsikt och arbetslust samt bryter sönder deras yrkesutbildning. Under efterkrigstiden har arbetslösheten haft en tendens att hålla sig på en högre genomsnittlig nivå än tidigare, samtidigt med att kriserna och depressionerna blivit djupare och långvarigare. Under samma tid har dessutom arbetslöshetens onda vunnit ökad spridning även bland vissa kate- gorier av löntagare, som tidigare varit förhållandevis mera skonade, i första hand anställda och intellektuella. Arbetslösheten utövar inflytande ej blott pä äkten— skapsbildningen utan även på fruktsamheten inom äktenskapen och har därtill, främst genom den av arbetslösheten orsakade tidvisa nedpressningen av levnads- standarden i de barnuppfödande familjerna, från befolkningspolitisk synpunkt all- varliga verkningar på folkets kvalitet.

För anställda och tjänstemän inom medelklassen torde i väsentlig grad hindren för äktenskap i unga år föreligga i de för unga personer ogynnsamma utbildnings- och anställningsförhållandena. Deras utbildning är mestadels i sig själv lång och dyrbar och förorsakar därtill ofta en skuldsättning, som ekonomiskt binder deras handlingsfrihet långt in i medelåldern. Enligt gammal tradition hållas vidare i

dessa yrken under många år anställningsförhållandena osäkra och lönerna låga. Tillsammans med den långa utbildningstiden och studieskulderna bilda dessa an- ställnings- och löneförhållanden ett allvarligt hinder för tidiga äktenskap och barnafödande. En viss kompensation gives visserligen vanligen genom tryggare anställningsvillkor och högre löner längre fram i livet, men då är den ur befolk- ningspolitisk synpunkt mest värdefulla tiden förliden.

Kommissionen har med hänsyn till nu antydda förhållande icke velat under- låta att framhålla, att det för vinnandet av starkare äktenskapshildning i yngre åldrar i första hand fordras åtgärder i syfte att skapa större ekonomisk trygghet åt de unga i vårt samhälle. Arbetslöshetsproblemet måste upptagas till förnyad prövning, varvid särskilt frågan om förbättrad yrkesundervisning och yrkesråd- givning bör beaktas. För anställda och tjänstemän böra utbildningskostnaderna nedbringas, utbildningskrediterna på ett billigare och mera betryggande sätt organi- seras och vidare en viss utjämning åldersklasserna emellan av anställnings- och avlöningsvillkoren åvägabringas i syfte att betryggande anställningsförhållanden och rimliga löner skola tillförsäkras de unga. På dessa stora frågor är det kom- missionen uppenbarligen icke möjligt att här närmare ingå, men kommissionen har likväl velat med avseende å orsakerna till den svaga äktenskapsbildningen särskilt i de yngre åldersklasserna något beakta problemets större perspektiv.

Under nu rådande sociala förhållanden torde mycket ofta den situationen inträffa, att två unga personer, vilka nått full andlig och kroppslig mognad, fattat en så allvarlig kärlek till varandra, att de personliga förutsättningarna för äktenskap till fullo äro förhanden, fastän de anse sina ekonomiska vill- kor icke medgiva ansvarsmedveten barnalstring.

En sådan situation torde särskilt ofta inträda för anställda och tjän— stemän inom medelklassen, där enligt vad nyss angivits inkomst- och an- ställningsförhållandena äro särskilt ogynnsamma för de unga. Den in- träder nära nog regelbundet för de unga- personer, som ägna sig åt högre stu- dier.

Även inom den egentliga arbetarklassen är denna situation numera inga- lunda ovanlig. Särskilt gäller detta för de unga arbetare, som söka skaffa sig yrkesutbildning, samt likaså för de unga arbetare, som syssel- sättas i de numera allt flera fack, där avskedanden vid produktionsinskränk— ning reglerats så, att de sist anställda först avskedas; en mera säker an- ställning vinnes då ej förrän efter flera års oavbrutet arbete.

I alla samhällsklasser torde det vidare mycket ofta vara fallet, att äkten- skap blott kan grundas, i varje fall blott någorlunda tidigt, under förut- sättning, att kvinnan åtminstone tills vidare behåller avlönad yrkesanställ— ning. Denna anställning kan vara av sådan art eller äktenskapets beroende av hennes inkomst så stort, att hon icke på flera år kan taga för bamafö- dande erforderlig ledighet. I många fack _ särskilt inom bank- och försäk- ringsbolagen men även inom vissa större handels- och industrikontor samt inom vissa delar av konsumentkooperationen och i en del sysselsättningar under landstingens och primärkommunernas förvaltning tillämpas därtill det enligt kommissionens mening ur de synpunkter, som här anläggas. syn- nerligen förkastliga systemet, att anställda kvinnor avskedas, då de gifta sig, eller _. ännu värre —— att de visserligen tillåtas gifta sig men avskedas, om de sedan bliva havande. Dessa allmänt kända förhållanden hava blivit ytter— ligare bestyrkta genom en av kommissionen i samarbete med kvinnoarbets— kommittén verkställd enquéteundersökning, vars resultat i mera fullständig form senare komma att framläggas.

Tagas alla dessa här blott exemplifierade fall, då de personliga förutsätt- ningarna för äktenskap väl kunna finnas men de ekonomiska förutsätt- ningarna för barnafödande saknas, torde de tillsammans omsluta en myc-

', | =

ket avsevärd del av vårt lands ungdom i åldern 20 till 30 år och något däröver.

Den traditionella handlingsregeln i dessa fall är som bekant den, att de båda unga skola uppskjuta sitt äktenskap, till dess de fulla ekonomiska för- utsättningarna för familjebildning föreligga. Den utåt hävdade moralen för- utsätter vidare, att de under denna tid skulle leva i fullkomlig sexuell avhåll- samhet. Denna moral hävdades särskilt under 1800-talet. Varje socialt kun- nig person vet emellertid, att verkligheten mången gång skilde sig vitt från denna moraliska grundsats.

Befolkningskommissionen kan icke underlåta att i detta samband något beröra den s.k. dubbelmoralen. Denna företeelse har ursprungligen upp- kommit i de högre samhällsskikten, men spred sig under 1800- talet djupt ned i den egentliga medelklassen och under århundradets senare del — i viss ehuru mindre utsträckning -—— även i bonde- och arbetarklassen.

Dubbelmoralen innebar som bekant, att olika moraliska krav på den sexuella livsföringen ställdes på de båda könen. Även inom äktenskapet men i alla händelser före äktenskapet medgavs männen lösa könsförbindelser, men kvinnorna —-— d. v. 5. de kvinnor, som ville behålla sitt goda anseende och sina utsikter att bliva gifta _— skulle strängt iakttaga avhållsamhet. Prostitutionen var denna tid även omfattande. I överensstämmelse med den- na mycket allmänt tolererade dubbelmoral föregicks ofta och kanske van- ligen äktenskapets ingående av ett stort antal lösa könsförbindelser å man- nens sida, medan hustrun förväntades ingå i äktenskapet såsom jungfru.

Denna stränghet i avseende å kvinnan motiverades med den vikt för åk- tenskapet, som hustruns oberördhet utgjorde. Männens större frihet för- nekades måhända utåt i princip men ursäktades praktiskt av de två skälen, att männens kärleksliv åtminstone i de utomäktenskapliga könsförbin- delserna förmenades vara mera opersonligt och således även av mindre betydelse för deras karaktärsutveckling, samt att deras könsdrift var så mycket starkare än kvinnornas, att de icke kunde ställas lika ansvariga som dessa för avstegen: från den stadfästa moralen. Orsaksmässigt var dubbelmoralen betingad av dels vissa ekonomiska och sociala förhållanden, dels ungdomens och särskilt den manliga ungdomens skeva fostran.

Det har alltid framhållits, att denna mycket allmänt omfattade inställning till könslivets moral och det sätt, varpå äktenskapen i följd därav kommo att förberedas och grundas, måste hava minskat den själsliga fulltonigheten och lyckan i förhållandet mellan makar. Kvinnornas bristande ekonomiska självständighet inskränkte därtill i många fall deras fria och personliga val- möjlighet på äktenskapsmarknaden och ställde männen såsom de egentligen väljande. Därigenom kom äktenskapet för många kvinnor att te sig mera såsom ett normalt försörjningssätt än som en innerligt önskad personlig kärleksupplevelse.

Överhuvud taget hade i allmänhet äktenskapet då ännu endast för man- nens del utvecklats till en fullt personlig angelägenhet. De sakkunniga på detta område bruka särskilt framhålla, att hustrurna i de på detta vis grund- lagda äktenskapen oftare än nu fingo sitt intresse varaktigt bortträngt från det sexuella samlivet. I vissa kretsar ansågs det t. o. m., att ett mera per- sonligt intresse och en glädje i det könsliga samlivet icke vore fullt anstän- digt för en kvinna. I samma riktning verkade de då ofta synnerligen talrika barnsängarna, allra helst mycket länge den föreställningen var vitt spridd, att samlag av hälsoskäl var förbjudet under hela havandeskapstiden.

Den större fruktsamheten inom äktenskapen måste under angivna förhål- landen hava inneburit en avsevärd fara för otrohet från mannens sida med

de sönderbrytande verkningar på den äktenskapliga gemenskapen mellan makarna, som därav följer. Havandeskapstider innebära i och för sig ökad risk för sådan otrohet, och denna risk måste i dessa äktenskap hava varit särskilt stor med hänsyn till den vana vid lösa förbindelser, som männen ofta förvärvat före äktenskapet, och med hänsyn till den då omfattande prostitutionen.

Det låter sig således icke förneka, att den här diskuterade dubbelmoralen utövade undergrävande verkningar å äktenskapens rent personliga grundval. Uppmärksamheten har därvid fästs allenast vid äktenskapen och de där— inom levande gifta kvinnorna. Det är emellertid icke möjligt att kringgå frågorna: med vilka kvinnor fingo männen enligt dubbelmoralen lov att hava könsumgänge och hur blevo verkningarna för dessa kvinnor? I detta hänseende kan det icke nog starkt understrykas, att dubbelmoralen innebar en uppdelning av kvinnorna i en större, för familjelivet ägnad och som akt- ningsvärd ansedd kategori —— om denna kvinnokategori har nyss talats —— och en mindre, nödvändig men föraktad och till en kropp och själ ruinerande levnad utlämnad kategori. Dubbelmoralen räknade med fallna kvinnor men ej med fallna män.

Bortses härefter från verkningarna å äktenskapen, å de gifta kvinnorna inom äktenskapen och å de fallna kvinnorna utanför äktenskapen och fästes blicken enbart på den särskilda situation, som här närmast bragts på tal nämligen den att mellan två unga människor väl de personliga men ej de ekonomiska förutsättningarna för familjebildning tänkas föreligga måste de här skildrade äldre moraliska inställningarna och handlingsvanorna i vissa hänseenden hava haft synnerligen olyckliga verkningar på förhållandet mellan de båda unga.

I många fall uppfylldes visserligen de utåt hävdade moraliska kraven, d. v. s. båda parterna, även mannen, inväntade i trogen avhållsamhet den framtida tidpunkt, då äktenskap kunde ingås. Då det här antagits, att de varit för äktenskap fullt mogna och att inga andra än rent ekonomiska skäl förhindrat deras förening, kan själva uppskovet i och för sig icke bedömas såsom annat än en låt vara i dessa fall tydligen uthärdlig inskränkning av deras lycka.

I andra och troligen de flesta fall löstes problemet på dubbelmoralens vis, varvid _— såvitt troheten i en förbindelse fattas såsom ett väsentligt livs- värde — de båda ungas kärleksförhållande måste hava allvarligt skadats. Dessa skadeverkningar inskränkte sig icke till väntetiden utan måste, som redan berörts, ofta hava kastat sin skugga framför sig även inom äkten- skapet, allrahelst om full ärlighet från mannens sida icke iakttogs. Ofta bröts de båda ungas förbindelse genom de konflikter, som uppstodo. I stor utsträckning kom mannen säkerligen till slut att gifta sig, icke med sin ung— doms älskade, utan med någon annan kvinna, som sedermera kommit i hans väg, när hans ekonomi blivit tryggad. Gamla tiders s. k. resonemangspartier torde till stor del hava haft sådan förklaring.

Stundom måste dock de unga. åtminstone efter någon tid, hava fallit för frestelsen till könsumgänge med varandra. Med den tidens inställning till könsproblemet måste detta könsumgänge, särskilt å kvinnornas sida, alltför ofta hava utövats i syndkänslans tecken och med stark ängslan för följderna.

I bondeklassen —— och det motsvarande gäller i stort sett andra skikt inom lantbefolkningen —— har hela detta föreställnings— och handlingssätt i stort sett aldrig riktigt slagit rot. I bondeklassen är det en gammal sedvänja, att de unga komma samman i relativ oskuld och trohet, och att de gifta sig, då barn väntas bliva följden av deras förbindelse. I vissa trakter har där-

vid detta system kommit närmare en mera allmän promiskuitet i ungdomen; i andra trakter har, framför allt under inflytande av vissa religiösa rörelser, en strängare avhållsamhet kommit att bliva regel. På det hela taget torde dock den nyss skildrade sedvänjan, utmärkt av tidiga och relativt trofasta föräktenskapliga könsförbindelser, under 1800-talet i flertalet bygder hava vidmakthållits. I alla händelser har bland lantbefolkningen den för dubbel- moralen typiska olikheten i krav på man och kvinna ej i samma grad ut- vecklats.

Arbetarklassen i modern _mening är i Sverige, där industrialiseringen kom sent men förlöpte hastigt, en jämförelsevis ny social bildning. Arbetarklassen synes i stor utsträckning _hava medfört sina sedvänjor i fråga om könsför- bindelser och giftermål från sin härstamning, lantbefolkningen. Då i nu- tiden arbetarklassen håller på att lyftas in i medelklassens problemläge, har emellertid samtidigt hela könsmoralen, som strax skall närmare skildras, icke minst i medelklassen och allmänt i de högre samhällsskikten förändrats och därvid förändrats i en riktning, som på ett väsentligt sätt svarar till bondeklassens hävdvunna sedvänjor. Arbetarklassen har därför desto na- turligare själv godtagit denna nya moral, eftersom den ligger i linje med dess förtid.

Utan tvivel äro en del av de förhållanden, som här skildrats i det för- flutnas tempus, i viss utsträckning alltjämt rådande. Men i den yngre ge- nerationen äro de sedan rätt länge i snabb förändring. Förändringen har sitt samband med kvinnornas genom lagstiftningen och genom deras fram- trängande på arbetsmarknaden förvärvade större ekonomiska självständig- het, med de unga kvinnornas ändrade livsinställning och deras ökade livs- krav och med den yngre generationens större redlighet och sakliga allvar i personliga frågor och dessutom förvisso med den allmänna demokratise- ringen av den nationella kulturen, som gjort moraliska inställningar och handlingsmönster från de breda lagren mera inflytelserika och idealbildande för hela folket. Prostitutionen synes även vara i avtagande.

Då två unga människor nu för tiden bliva förälskade i varandra, men de ekonomiska förhållandena förbjuda familjebildning, låta de detta i allt flera fall icke förhindra sig från att träda i könsförbindelse med varandra. Dessa föräktenskapliga förbindelser, knutna mellan socialt likställda människor på känslogrund, kunna enligt kommissionens mening icke helt summariskt bedömas ur etiska synpunkter. De torde under alla förhållanden utgöra en lösning av ett invecklat livsproblem, som icke minst ur etiska och alldeles be- stämt ur hygieniska och sociala synpunker i varje fall är en bättre lösning än den gamla dubbelmoralens.

Det skall visserligen icke fördöljas, att detta omdöme icke kan tillämpas på alla sådana förbindelser. Ofta måste hos båda eller endera av par- terna — den känslogrund, varpå förhållandet byggts, anses alltför svag. Förbindelsen får därvid lätt karaktären av »proväktenskap» eller har ännu lösare natur, i det att endera eller båda parterna icke räkna det såsom en mera avsevärd sannolikhet, att en livsvaraktig förbindelse därigenom kan grundas. För mannens del torde, om prostitutionen är jämförelseledet, även ett sådant förhållande innebära ett etiskt, personligt och hygieniskt fram- steg. Men det torde vara en fortfarande mycket allmänt utbredd uppfatt- ning, att särskilt för kvinnans del en sådan förbindelse innebär ett tillbaka- steg vid jämförelse med fullständig avhållsamhet. Denna uppfattning torde i viss utsträckning hava bärande grund, i synnerhet vad gäller de mycket unga kvinnorna, vilka liksom männen i motsvarande ålder behöva sin tid och kraft för kunskapsinhämtande, yrkesutbildning och personlighetsutveck-

ling. Oöverlagda, tidiga könsförbindelser på otillräcklig känslogrund torde ej sällan skada även därigenom, att de hindra de unga från att söka efter någon att allvarligt hålla av och därmed minska deras möjligheter att i fram- tiden knyta en innerlig och ur personlighetssynpunkt fullständig kärleksför- bindelse. Detta innebär, att de för att finna omedelbar tillfredsställelse ve- dervåga en viktig förutsättning för framtida lycka. Man har ur dessa syn- punkter med rätta alltid understrukit värdet för båda könen av sexuell av- hållsamhet under åtskilliga ungdomsår efter pubertetens inträde.

Hela den utveckling, som vi nu se försiggå, till fullt ömsesidiga och i högre grad personliga utomäktenskapliga könsförbindelser mellan unga människor, vilka äga de personliga men ej de ekonomiska förutsättningarna för äkten- skap med varandra, skall i ett senare avsnitt något närmare skärskådas. I detta sammanhang är det likväl en sida av denna utveckling, som måste framhävas. I linje med hela denna utveckling ligger en tendens, att de unga även ingå lagligt äktenskap, fastän de därvid bygga på den föresatsen att uppskjuta barnafödande till dess äktenskapets ekonomi betryggats. Denna tendens är t. ex. tydligt framträdande bland universitetsungdomen. Allt flera inom ungdomen nöja sig icke med det formlösa »provförhållandet» utan le— galisera sin förbindelse. I denna tendens ser befolkningskommissionen ett av de mest hoppingivande tecknen på att den s. k. nya sexualmoralen —— som egentligen ej är ny alls, den överensstämmer som redan sagts med gamla sedvänjor inom bondeklassen dock i väsentliga hänseenden är en utveckling mot lycka och andlig hälsa. Den tidiga födelsekontroll, som i dylika unga äktenskap tillämpas, kan, då den varit förutsättning för äkten— skapet och utövas under personligt ansvar, enligt kommissionens mening icke dömas såsom förkastlig.

De stora personliga och sociala vådorna av de sena äktenskapen i Sverige och nödvändigheten att härutinnan ernå en reform äro numera allmänt er- kända. Naturligtvis är det ett väsentligt intresse, att i de så grundade äkten- skapen barn kunna födas någorlunda snant. Härför talar redan det i bilaga 4 angivna förhållandet, att åldern 20—30 år är den ur fysiologiska synpunkter fördelaktigaste föderskeåldern. I samma riktning tala vidare de familje— psykologiska synpunkter, som iett föregående avsnitt och i bilaga 5 fram- hållits och vilka innebära, att barn i ett äktenskap bidraga till dettas har- moni. Ett par års uppskov spelar emellertid ur dessa synpunkter vanligen ej så stor roll. Erfarna iakttagare hava mycket ofta funnit, att ett sådant uppskov under vissa förhållanden rentav kan vara fördelaktigt, i det att makarna genom en tids ostört samliv kunna grundlägga en fastare gemen- skap, innan barnet kommer till; barnlöshetens psykiska faror för äktenska- pets harmoni inträda i regel först efter ett par år. Här spela emeller- tid individuella omständigheter in och en allmän och fast regel har icke giltighet; för många makar är det önskligast att omedelbart få det större gemensamma livsinnehåll, som barnet giver. Slutligen kan anföras, att den moderna barnpsykologiska forskningen givit starkt stöd åt den gamla upp- fattningen, att det vanligen är lyckligast för barnen, om de bliva fostrade av någorlunda unga föräldrar. Den från barnpsykologisk synpunkt fördel- aktigaste föräldraåldern synes dock i allmänhet ligga något högre än inträdet i den förmånligaste föderskeåldern och den legala giftermålsåldern.

Det måste alltså anses vara ett mycket väsentligt personligt och socialt intresse att åldern för äktenskapens ingående sänkes åtskilliga år, trots att därvid under nu rådande sociala förhållanden ej sällan födandet av bara måste något ställas på framtiden. Blir detta uppskov ej för långvarigt kan det, såsom nyss framhållits, i många fall vara fördelaktigt även för makarnas sam-

liv och barnens fostran. Befolkningskommissionen har redan iett tidigare be- tänkande, varur härovan utdrag gjorts, angivit vissa allmänna riktlinjer för ett socialt reformarbete, som skulle öka möjligheterna jämväl för ett tidigare barnafödande inom sådana i ungdomen grundade äktenskap.

llär som i andra hänseenden får det bästa icke vara det godas fiende. I de talrika fall, då personliga förutsättningar för ingående av äktenskap i unga år finnas, är det en sund och lycklig utveckling, att de också i allt större utsträckning bliva grundade, även om i många av dessa födandet av barn måste uppskjutas någon tid. Någon anledning att förmoda, att dessa i ungdomen så stiftade äktenskap skulle vara mindre stabila —— t. ex. visa en större skilsmässofrekvens eller i högre grad vara störda av otrohet eller and- ra familjedesorganiserande händelser —— föreligger ej. Väl är sant, att per- soner, som i äldre ålder ingå äktenskap, hava en större erfarenhet av livet och ett mognare omdöme, som i och för sig böra vara till fördel både i åk- tenskapsvalet och vid samlivets grundande. Men å andra sidan innebära äktenskap, ingångna i unga år i regel så många andra förutsättningar för ett lyckligt familjeliv, att enligt kommissionens mening grundade skäl för ett avsiktligt uppskjutande av äktenskap till mera mogen ålder icke före- ligga. Unga äktenskap måste sålunda oftast antagas vara uppbyggda på verk- lig känslogrund. De bliva ingångna i en levnadsålder, då i allmänhet sinnets Öppenhet och friheten från alltför bundna personliga vanor lättare tillåta en utveckling till intresse- och åsiktsharmoni än i senare ålder. Den omstän- digheten, att, såsom här antagits, äktenskapen ingås, medan makarna sträva efter en ställning i livet och framtida utkomst, som de ännu icke uppnått, måste i normala fall smida deras intressen samman, lämna dem förbindande minnen och giva ett ökat innehåll åt deras gemensamma liv. Av dessa och andra skäl kunna unga äktenskap tvärtom antagas äga en större motstånds- kraft mot livets slitningar. I samma riktning verkar även den omständigheten, att makarna i unga äktenskap, och därvid särskilt männen, icke i samma utsträckning före äktenskapet förvärvat vana vid lösa förbindelser.

Vid övervägande av härovan ställda fråga har befolkningskommissionen nått den uppfattningen, att en av ansvarskänsla buren födelsekontroll kan hava ett betydande positivt värde just däruti, att den möjliggör för unga människor, vilka fattat en så djup och allvarlig kärlek till varandra, att de personliga förutsättningarna för äktenskap till fullo äro förhanden, och som jämväl äro kroppsligen och andligen fullt mogna och hunna till den ålder, att de inse ansvaret i sin handling, att kunna ingå äktenskap utan att få barn, förrän i den framtid, då detta kan ske utan alltför stor ekonomisk risk. Om man vill befordra en sådan utveckling till tidig äktenskapsbildning, blir det enligt kommissionens uppfattning av särskild vikt, att vederhäftig kun- skap om möjligast säkra medel till förebyggande födelsekontroll vinner sprid- ning bland vårt lands mogna ungdom. Kommissionen vill därvid framhålla att, vad det här gäller, blott är ett uppskjutande av barnafödandet till låg- ligare tidpunkt, och vill samtidigt bringa i erinran, vad tidigare sagts om faran, att en sådan födelsekontroll kan komma att kvarstå såsom en dålig vana, även när makarnas ekonomiska förhållanden förbättrats.

Den förebyggande födelsekontrollen i utomäktenskapliga könsförbindel- ser. Den föregående framställningen i denna avdelning har enbart gällt den förebyggande födelsekontrollen inom äktenskapen. Då befolkningskommis-

sionen härefter övergår till att utreda och taga ståndpunkt till frågan om fö- delsekontrollen i utomäktenskapliga könsförbindelser, vill kommissionen först något beröra spörsmålen om dessa förbindelsers vanlighet, deras beskaffen- het, orsaker och allmänna bedömande.

Redan de uppgifter, som i den tidigare framställningen lämnats om det relativt mycket stora antalet utom äktenskapet födda barn och barn, vilka avlats före äktenskapet, göra det uppenbart, att könsförbindelser utom äk- tenskapet i vårt land äro och åtminstone i flera mansåldrar varit mycket vanliga.

Det torde vara en bland allmänheten rätt spridd uppfattning, som även de. las av många läkare, uppfostrare och andra vittnesgilla personer, att antalet utomäktenskapliga könsförbindelser varit i tilltagande under åtminstone den sista mansåldern, samtidigt med att den förändring av sedvänjor och moralisk inställning skett, som något berörts i föregående avsnitt. Denna uppfattning har kommit till uttryck i det betänkande med förslag till lag— stiftning om avbrytande av havandeskap, som den 4 maj 1935 avgavs av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, vilka i detta spörsmål ut— talat följande:

Vad de ogifta kvinnorna beträffar må först framhållas att den höga fosterför— drivningsfrekvensen för denna grupp delvis torde bero på att de utomäktenskapliga förbindelserna åtminstone i storstäderna i stor utsträckning ändrat karaktär och fått en annan utbredning än förut. Det var förr vanligt att storstadsbefolkningens ogifta män för att tillfredsställa sina sexuella behov sökte sig till yrkesprostitutio- nen eller till andra lika flyktiga, i regel betalda förbindelser, där personlig böjelse spelade föga eller ingen roll. Förhållanden av liknande art förekomma visserligen fortfarande men ha tydligen långt mindre utbredning än förr. I stället knytas numera i stor utsträckning fria förbindelser mellan socialt mer likställda parter, förbindelser grundade på ett mer personligt val och präglade av en viss om också i många fall ganska kort —— varaktighet. Utomäktenskapliga förbindelser knytas alltså numera av kvinnor ur alla samhällsklasser. Vissa av dessa ingås utan något avtal angående framtiden, andra däremot under mer eller mindre tydligt ut- talade överenskommelser eller förhoppningar om framtida äktenskap eller annan livsgemenskap. Äktenskapsfrekvensen är i vårt land låg, äktenskapsåldern hög, förlovningar av längre varaktighet där sexuellt umgänge icke förekommer torde nu- mera i alla samhällsklasser vara relativt fåtaliga. Ett långt större antal kvinnor än förr leva således numera i utomäktenskapliga förbindelser; troligen har därför också trots den alltmer spridda kunskapen om preventiva medel antalet utomäktenskap- liga havandeskap ökats. . .. Antagandet att utomäktenskapliga förbindelser på detta sätt spritt sig bland alla befolkningslager bekräftas icke blott av erfarenheten utan även av det förhållandet att den utomäktenskapliga fruktsamheten sedan 1900-talets första årtionde sjunkit avsevärt mindre än den inomäktenskapliga — trots den ökade kännedomen om preventiva åtgärder och trots den höga abortfrekvensen bland de ogifta.

De sakkunniga hava därvid med hänsyn till sitt utredningsuppdrags sär— skilda natur haft uppmärksamheten på kvinnornas utomäktenskapliga köns- förbindelser och på dessa förbindelser huvudsakligen i städernas och storstä- dernas miljö. Det synes kommissionen betydligt mera tvivelaktigt, om man allmänt kan säga, att männens utomäktenskapliga könsförbindelser nu för tiden äro vanligare än förr. Även om männens könsförbindelser med socialt mera likställda kvinnor varit i tilltagande, så innebär detta icke utan vi- dare, att ett i jämförelse med förr större antal äkta män nu äro otrogna och att ett mindre antal ogifta män leva i fullständig avhållsamhet. Beträffande

l l

männen är att räkna med den nedgång av prostitutionen, som just varit ett följesymtom till dubbelmoralens undanträngande. Antalet kvinnor med ut- omäktenskapliga könsförbindelser kan därvid hava stegrats avsevärt, samti- digt som antalet män med sådana förbindelser varit oförändrat eller rentav minskats. Förändringen hänför sig vidare i huvudsak till de högre sam- hällsskikten och medelklassen närmast i städerna. Vad gäller landsbygden, är det, som redan antytts, allmänt känt, att vissa arter av utomäktenskapliga könsförbindelser i stora delar av den svenska landsbygden haft gammal hävd och alltid varit mycket vanliga. Arbetarklassen, som ju huvudsakligen här— stammar från lantbefolkningen, torde, såsom redan tidigare anmärkts, i stort sett hava medbringat och vidmakthållit de gamla sedvänjorna.

Överhuvud taget saknas emellertid fullt säkra hållpunkter för denna frå- gas kvantitativa bedömande. Kommissionen vill vidare i anslutning till vad redan anförts påpeka lösligheten av själva de termer, i vilka man i den po— pulära diskussionen talar om en utveckling till ett större antal utomäkten- skapliga förbindelser. Man kan ju avse antingen antalet samlag, eller antalet män, respektive kvinnor, som någonsin haft utomäktenskapligt könsumgänge, eller antalet män respektive kvinnor, som mera regelbundet hava sådant um- gänge o. s. v. Då en man, respektive en kvinna, kan hava könsumgänge med flera kvinnor, respektive flera män, behöva talen för män och kvin- nor icke överensstämma. Prostitutionen innebär t. ex. en koncentration av utomäktenskapliga förbindelser till ett mindre antal kvinnor. Den allmänna uppfattning, som här diskuteras, är således vanligen mycket litet exakt ens vad gäller själva termens innebörd. I fortsättningen liksom i de anmärk- ningar, som redan gjorts, lägges den innebörden i föreställningen, att avse- ende fästes vid antalet män, respektive kvinnor, som mera regelmässigt hava utomäktenskapligt könsumgänge.

Kommissionen kan, som redan sagts, icke undgå den reflexionen, att den allmänna föreställningen om ett stigande antal utomäktenskapliga förbindel- ser i väl stor utsträckning präglats av mestadels rätt tillfälligt avgränsande och icke systematiskt kritiserade personliga erfarenheter gjorda närmast i vissa grupper av ungdom i städernas högre skikrt och i deras medelklass, d. v. s. i de samhällslager, där, som i det föregående avsnittet antyddes, dubbelmo- ralen tidigare varit mera framträdande än i andra och där just dubbelmora- lens undanträgande onekligen medfört stora förändringar på könslivets om- råde. Dessa samhällslager, deras problem och inställningar hava även av olika anledningar ständigt kommit att sysselsätta den populära diskussionen i press och litteratur mer, än som svarar till deras relativa andel inom befolk— ningen. Bakom uppfattningen synes även ligga ett väl ensidigt beaktande av kvinnornas könsförbindelser, medan av gammal hävd männens umgänge med prostituerade skjutits i bakgrunden. De angivna skälen tala för att nyss- nämnda allmänna uppfattning är betydligt överdriven såsom omdöme om ut- vecklingen i hela folket och att den måhända rentav är felaktig. Den all- männa utvecklingen skulle m. a. o. —— om exakta studier däröver gjordes —— kunna lika väl visa sig hava varit den motsatta.

Då den utomäktenskapliga fruktsamheten, såsom av de nyssnämnda sak- kunniga framhållits, sedan 1900-ta1ets första årtionde trots den ökade kännedomen om preventiva åtgärder och trots den höga abortfrekvensen bland de ogifta —— sjunkit avsevärt mindre än den inomäktenskapliga, mot- säger detta icke nödvändigtvis kommissionens mera försiktiga inställning till det allmänna problemet. Man har nämligen att erinra sig, först att prostitutio- nen, som relativt avtagit, i stor utsträckning är steril, och vidare att en blott ringa del av fruktsamhetsfallet haft sin orsak i användandet av de nya pre- ventiva metoderna, varom kännedomen ökats. Födelsekontroll genom av-

brutet samlag har däremot gammal hävd. Man kan utgå från, att födelse— kontroll av detta senare slag mera regelbundet även tidigare kommit till an— vändning i flertalet utomäktenskapliga könsförbindelser i syfte att förhindra befruktning, medan obestridligt utövandet av födelsekontroll inom äkten- skapen starkt ökats. Det är av dessa skäl i och för sig icke förvånansvärt, att den inomäktenskapliga fruktsamheten fallit mera än den utomäktenskap- liga. Kommer härtill den möjligheten, att den gamla sedvanan numera ej fullt så fast uppehålles att genom äktenskap före barnets födelse legalisera en utomäktenskaplig, måhända tillfällig förbindelse, då befruktning skett —— varvid äktenskapet föranledes genom befruktningen; detta i motsats till det fall, då överenskommelse om äktenskap ingåtts och könsumgänget börjats redan under trolovningstiden; i praktiken är gränsen mellan dessa båda fall givetvis flytande.

Vid behandlingen av det föreliggande spörsmålet finner kommissionen. som redan flerstädes framskymtat, en stor vikt ligga däruppå, att en sär— skillnad iakttages mellan olika slag av utomäktenskapliga könsförbindelser, i första hand mellan de lösa och opersonliga könsförbindelserna och de mer eller mindre äktenskapslika könsförbindelser, som bygga på känslogrund och äro av viss varaktighet. I själva verket är det ur alla synpunkter en långt viktigare fråga, vilken art dessa förbindelser hava och vilken utveckling, som därutinnan skett, än frågan om deras totala frekvens. De utomäktenskapliga könsförbindelserna skilja sig så väsentligt från varandra, att den sista frågan —— som ju icke tager hänsyn till denna artskillnad blir rätt meningslös.

Dessvärre kan ej heller frågan om de utomäktenkapliga könsförbindelser- nas art med större bestämdhet besvaras. ,Så mycket torde i varje fall med viss trygghet kunna sägas, att de fasta och på viss känslogrund vilande för- bindelserna ökats i antal i städerna och särskilt inom dessas högre skikt och medelklass, där de tidigare voro mindre vanliga. I vad mån de ökats inom vår bonde- och arbetarbefolkning, där de tvärtom alltid varit vanliga, är synnerligen tvivelaktigt. De lösa och opersonliga könsförbindelsernas antal har å andra sidan med sannolikhet minskats inom de nyss nämnda samhälls- lager, där könsförbindelserna av det personligare och fastare slaget ökats. Om de lösa könsförbindelserna ökats eller minskats inom vår bonde— och arbetarbefolkning är tveksamt.

Det har ofta påståtts, att kännedomen om och tillgången till befruktnings- hindrande tekniska preventivmedel spelat en viktig roll såsom orsak till eller förutsättning för utomäktenskapliga könsförbindelser, och preventivlagen var delvis motiverad ur denna synpunkt. Denna fråga om de tekniska pre- ventivmedlens betydelse för uppkomsten av utomäktenskapliga könsförbin- delser är givetvis viktig i och för sig, oavsett om dessa ökat eller minskat och även oavsett hur man bedömer dem.

Den anförda allmänna uppfattningen torde icke vara grundad. Såsom i första avdelningen visats, spela alltjämt de tekniska preventivmedlen med all sannolikhet en relativt obetydlig roll såsom medel för förebyggande fö- delsekontroll i jämförelse med den sedan gammalt kända och begagnade me- toden genom avbrutet samlag. I den mån en utveckling skett i fråga om de utomäktenskapliga könsförbindelsernas utbredning och beskaffenhet, har denna utveckling såsom nyss berörts, varit betingad av ett helt komplex djup- gående förändringar av social och ekonomisk art: i fråga om yrkeslivet, fa- miljelivet samt kvinnornas ekonomiska och sociala ställning och anspråk m. m. I detta stora sammanhang torde den ökade möjligheten att tack vare de tekniska preventivmedlen nå en effektivare födelsekontroll än den, som

står till buds i avbrutet samlag, icke vara av nämnvärd betydelse. Att i vissa fall så kan vara förhållandet, rubbar icke detta allmänna omdöme.

En omständighet, som direkt talar emot den här kritiserade uppfattningen, är den förskjutning från prostitution till könsförbindelser mellan socialt mera jämställda parter på känslogrund och av viss varaktighet, som otvivelaktigt skett åtminstone inom städernas högre samhällsskikt och i medelklassen. I dessa lager har, efter vad är allmänt bekant, även kännedomen om och bru— ket av tekniska preventivmedel under samma tid nått den största spridnin- ; gen. Det vanligaste av dessa preventivmedel, kondomen, utgör jämväl l smittskydd. Den ökade spridningen av detta slags preventivmedel borde där- I för i överensstämmelse med den tankegång, man följt, hava inneburit en ökad * frestelse just till könsumgänge med prostituerade, vilket utan sådant skydd

innebär en mycket avsevärd smittrisk, och borde hava skapat en tendens till ökning av detta slag av könsförbindelser. Dessa förbindelser hava nu tvärt- om minskats. I de mera personliga könsförbindelser, som fått ersätta pro- stitutionen, är däremot smittrisken vanligen betydligt lägre, fastän å andra l sidan behovet av födelsekontroll är större. Detta behov kan emellertid fyl— . las och fylles faktiskt i stor utsträckning —— genom avbrutet samlag.

Befolkningskommissionen kan av de anförda skälen icke finna, att bland orsakerna till de utomäktenskapliga könsförbindelserna de tekniska preven- tivmedlens nu större spridning kan antagas spela en avsevärd roll. Den huvudsakliga orsaken till dessa förbindelsers vanlighet är utan tvivel nu som förr att söka i den höga giftermålsåldern och där bakom i de personliga, eko- nomiska och allmänt sociala förhållanden, som betinga denna. I den mån en förändring av omfattningen och arten av dessa utomäktenskapliga för- bindelser ägt rum, har denna utveckling haft sociala orsaker. Denna utveck- ling visar sig även hava haft olika karaktär i olika socialklasser. Inom de högre samhällsskikten och i medelklassen synes i samband med dubbelmora- lens undanträngande en utveckling från prostitutionsumgänge till mera var- aktiga könsförbindelser på känslogrund och knutna mellan socialt jämställda personer hava skett. Huruvida en ökning eller minskning av de lösa operson- liga könsförbindelserna ägt rum i bonde- och arbetarklassen, är ovisst.

Befolkningskommissionen övergår nu till frågan om bedömandet av de utomäktenskapliga könsförbindelserna. Kommissionen utgår därvid, som redan tidigare angivits, från den normen, att det är till lycka för både indivi- derna och samhället, att unga människor komma att knyta på kärlek grun- dade monogama könsförbindelser och att dessa bliva legaliserade i den form som av ålder brukats i individernas eget och släktets gemensamma intresse: äktenskapet.

För främjandet av detta syftemål är en förändring av såväl individernas inställning som de sociala förhållandena påkallad. I avseende å individernas inställning synes, som redan framhållits, en förändring i önskad riktning vara i färd att ske i samband med dubbelmoralens övervinnande. Kommis- sionen har i föregående avsnitt särskilt pekat på betydelsen av en effektiv

i kunskap om födelsekontrollens teknik såsom förutsättning i många fall för * tidiga äktenskap. Vad gäller de sociala förhållandena hava i samma avsnitt vissa syftlinjer för framtida reformer av kommissionen berörts, varjämte er- inrats om vissa positiva förslag, som redan ställts.

Såsom förhållandena för närvarande stå, måste man emellertid räkna med

det faktum, att de utomäktenskapliga könsförbindelserna hava en mycket stor utbredning i vårt samhälle. Vid bedömandet av dessa måste enligt kom— missionens mening en sträng särskillnad iakttagas mellan å ena sidan de mer eller mindre äktenskapslika könsförbindelser, som bygga på känslogrund och äro av viss varaktighet, och å andra sidan de lösa och opersonliga könsför- bindelserna.

Vad gäller det förstnämnda slaget av utomäktenskapliga könsförbindelser _ de fasta och på känslogrund byggda —— kan till en början kommissionen icke vara beredd att uttala en allmän förkastelsedom över det könsumgänge, som synnerligen ofta föregår ett avtalat äktenskaps ingående. Chefen för me- dicinalstyrelsen, generaldirektören, med. doktorn J. Axel Höjer har i detta ämne uttalat följandelz »Vi hava här . . . att göra med ett utbrett svenskt folk- bruk, som icke torde mycket ändras genom att fördömas. Detta bruk att börja samlivet före giftermålet kan till och med etiskt försvaras, då äktenskapets djupaste innebörd ej blott ur biologisk utan även ur etisk synpunkt i första hand är släktets bestånd och då veterligen ej alltför sällan finnas personer, som, ehuru var för sig väl kapabla att få barn, icke tillsammans kunna alstra ett sådant. En sådan primitiv men enligt mitt förmenande riktig inställning torde ligga bakom vårt gamla trolovningsinstitut, som innebar ett löfte om trohet för livet för den händelse barn bleve följden av ett förhållande. En- ligt denna syn blir det skamliga icke allt sexuellt samliv utanför äktenska- pet. .. utan den lättsinniga samvaron, som är utan allvar och ansvar.» Un— der moderna förhållanden börjas emellertid i flertalet fall det föräktenskap— liga samlivet icke i avsikt att pröva förbindelsens fertilitet, utan helt enkelt emedan detta för ungdomen framstår naturligt och riktigt, då äktenskap är avtalat. En sådan förbindelse mellan trolovade, som ämna ingå äktenskap, är enligt kommissionens mening att ställa i särskilt rum. Det är bekant, att det i alla samhällsklasser är synnerligen vanligt, att samlivet begynner före giftermålet, och att detta i mycket vida kretsar av vårt folk —— ehuru visst icke i alla _— numera godtages, liksom det även tidigare godtagits särskilt i bondeklassen.

Av liknande grund kan enligt kommissionens uppfattning ej heller en all- män dom uttalas över det könsumgänge, som äger rum inom en fast och på känslogrund vilande utomäktenskaplig förbindelse, fastän giftermål ej kun- nat planeras. Många äro de omständigheter i livet, som kunna stå hindran- de i vägen för ett äktenskaps ingående, ehuru de personliga och måhända rentav även de ekonomiska förutsättningarna äro för handen. Kommissio- nen bringar här ånyo' i erinran, att alltjämt bl. a. i flertalet bank- och försäk- ringsföretag kvinnor avskedas, om de gifta sig, och att ett liknande förfa- ringssätt i viss utsträckning även tillämpas vid kommunal anställning. Detta system är visserligen enligt kommissionens mening ett svårt oskick, varemot den allmänna meningen i landet bör uppresas och varemot måhända även lagstiftningens makt bör brukas. Men så länge det består, måste många fasta och på kärlek grundade könsförbindelser komma att sakna det lagliga äktenskapets form. I dessa och andra liknande fall, då giftermål icke kan ingås, är ett moraliskt fördömande enligt kommissionens mening icke be- fogat. Dessa förbindelsers inre etiska halt beror liksom de äktenskapliga förbindelsernas på den grad av ansvar och allvar, varmed de upplevas. De behöva såsom personlig förbindelse icke vara av lägre halt än många äktenskapliga; de kunna i detta hänseende vara av högre halt.'

Annorlunda måste givetvis omdömet ställa sig till de fall, då könsförbindel- sen har en viss personlig karaktär och även en viss varaktighet men icke

1 Debatt i befolkningsfrägan, Stockholm 1935, sid. 68.

i den grad, som nyss antagits. Gentemot dessa numera synnerligen vanliga könsförbindelser torde inställningen i vida kretsar stå avvisande, ehuru lik- väl, såsom redan i ett tidigare samband berörts, allmänt torde medgivas, att även dessa förbindelser innebära ett bestämt framsteg, om prostitutionsum- gänge är jämförelseledet.

Vad slutligen gälle1 de lösa och opersonliga, och framförallt de köpta, köns— förbindelserna, måste dessa ur ej blott abstrakt etiska synpunkter, men även med hänsyn till deras socialt desorganiserande verkningar i synnerhet om de ingås vid sidan av en bestående varaktig förbindelse _ och deras allvar- liga hygieniska vådor bedömas såsom i och för sig olyckliga och därvid sär- skilt olyckliga i jämförelse med de önskliga alternativen för könsförbindelse. Då kommissionen uttalar denna uppfattning, anser den sig dock samtidigt böra bringa i erinran vad tidigare anförts rörande den höga äktenskapsåldern och detta förhållandes betydelse för uppkomsten och vanligheten av här ifrågavarande lösa och opersonliga könsförbindelser.

Befolkningskommissionen når således den slutsatsen, att — även om så— som allmän norm äktenskapets ordning måste ställas såsom ideal och alla ansträngningar inriktas på att undanröja hindren för tidiga giftermål under nu rådande sociala förhållanden de utomäktenskapliga könsförbindel- serna icke kunna etiskt bedömas genom ett allmänt och odifferentierat om— döme, utan att deras inre etiska halt beror av det allvar och det ansvar, var- med de upplevas. I detta hänseende blir av ofrånkomlig betydelse bland an— nat de personliga eller sociala hinder för äktenskaps ingående, som kunna föreligga, samt vidare allmänt kraften hos den känslogrund, varå förbindel- sen fotats, den varaktighet, varmed den består, och den trohet, som därun- der iakttages. Därvid har ännu icke beaktats, att de utomäktenskapliga för- bindelserna vanligen icke medgiva ett ansvarsfullt föräldraskap. Denna för de utomäktenskapliga förbindelsernas bedömande ur mera sociala synpunk- ter viktiga fråga skall nedan upptagas till särskild behandling.

Befolkningskommissionen kan vid avslutningen av denna diskussion av de utomäktenskapliga könsförbindelsernas vanlighet och beskaffenhet, av den utveckling härutinnan, som ägt rum, samt av deras orsaker och deras be- dömande icke underlåta att nedlägga en gensaga mot de förhastade omdömen, som stundom uttalas, att Sveriges ungdom skulle vara i färd att försämras i avseende å sin könsmoral. Med hänsyn till den stora roll sådana omdömen spelat vid bland annat preventivlagens diskussion, kan frågan icke här för— bigås med tystnad.

Kommissionen vill härvid till en början erinra om, att allmänna omdömen om ett kring sig gripande sedeförfall inom ungdomen varit vanliga i alla tider och alla kulturer, som ej varit stillastående. I hög grad bygga de på en för- blandning av yttre konvention med moral. Själva den sociala och ekonomi- ska utvecklingen leder oavbrutet till en förskjutning av de individuella pro- blemlägena; särskilt stor blir förskjutningen i ett starkt dynamiskt samhälle likt det, vi leva i. En ytlig iakttagelse av de förändringar av yttre handlings- mönster, som åtfölja denna primära förskjutning, måste ständigt leda till det felomdömet, att moralen är i fara. De enda samhällen, där detta felomdöme saknas, är typiskt nog sådana även till levnadsformerna stelnade samhällen, vilkas sociala utveckling stagnerat. Den antropologiska forskningen har in- gående studerat detta slag av stagnerande kulturer hos vissa primitiva folk—

slag och därvid givit vikt åt just denna särskillnad. Sociologen har i dessa överväganden anledning att a priori ställa sig ytterligt skeptisk mot svepande omdömen från allmänhetens sida om ett kring sig gripande sedeförfall.

Den moderna psykologien har vidare numera nått långt i sin strävan att klarlägga själva den psykiska mekanism, varigenom den s. k. guldålders- myten får sin personliga övertygelsegrund. Särskilt vid mera framskriden ål- der, men ofta långt före inträdande senilitet, framträder således helt normalt en påtaglig minnesförfalskning, utmärkt av att i erinringen de ljusa sidorna överbetonas medan de mörka bortträngas. Denna psykiska förvanskning av sådana verklighetsomdömen, som innebära jämförelse mellan nutid och förtid, blir naturligtvis starkare framträdande i samma mån dessa omdö- men sakna den grundval, som vetenskapligt systematiserad kunskap om de sociala förhållandena och deras förändringar erbjuder. Den är därför vanligare hos lekmän än hos fackmän och vanligare hos de lekmän, som icke genom frivillig självbildning hålla viss kontakt med den levande forsk- ningen.

Efter denna allmänna erinran vill kommissionen anföra följande. Några som helst grunder för att den nu uppväxande generationen genomsnittligt sett skulle visa mindre allvar och ansvar i sitt könsliv, än den nu åldrande generationen gjorde, när den var ung, äro icke för handen.

Det ljus, kulturhistorien sprider över gångna tiders könsliv, talar bestämt till förmån för ett antagande om en sedan länge pågående motsatt utveckling.

I riktning av en förbättrad könsmoral under särskilt den sista mansåldern måste på längre sikt den höjda levnadsstandarden hava verkat, särskilt i avse- ende å det relativa bostadsutrymmet. Kommissionen hänvisar här till den vid bostadssociala utredningens första betänkande fogade undersökning om bo- stadens inflytande på de boendes hälsal, var-i synnerlig hänsyn tagits till bostadens betydelse ur psykologisk och socialmoralisk synpunkt.

Under de båda sista mansåldrarna har vårt folk vidare genomströmmats av de stora folkrörelserna: först de religiösa rörelserna och nykterhetsrörel- sen, så arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, bonderörelsen och ungdomsrörelserna. På dessas grundval har en genom den stegrade levnadsstandarden och den reglerade arbetstiden möjliggjord frivillig folkbildningsverksamhet vuxit upp av oerhörd betydelse för hela den nationella kulturens förankring i de breda folklagren. Denna bildningsrörelse, liksom de folkrörelser, från vilka den sprungit, har från första början givits en inriktning på ej blott kun- skapstillägnelse utan även personlig fostran, och vid upprepade tillfällen har iakttagits, hur just bildningsrörelsen gått i förbund med de stora ung- domsorganisationerna för att slå ned smutslitteraturen. En rörelse till främ- jandet av idrott och sunt friluftsliv har mäktigt uppburits av ungdomen, som därigenom ryckts ut i naturen från kvav instängdhet. Större delen av Sveriges ungdom tillhör nu de ideella folkrörelserna och står i högre eller läg- re grad under deras inflytande.

Under denna utveckling har — om här bortses från kortvariga konjunk- turrörelser alkoholkonsumtionen stadigt nedgått och prostitutionen min- skats. Beträffande den ännu kvardröjande prostitutionen är det rentav san— nolikt, att den i relativt högre grad än tidigare uppehålles genom den äldre generationen av män.

Allmänna omdömen kräva på detta område stor försiktighet. Vissa ut- vtecklingslinjer äro dock tydligt framträdande. Det kan sålunda med goda

1 Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bo- stadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte härtill hörande utredningar (Stat. off. utr. 1935:2) bilaga 6, sid. 176.

i | 7 r i »

skäl framhållas, att äldre tiders på en gång lättfärdigare och mindre upp- riktiga könsmoral icke passar i stycke med den moderna tidens livsstil, som allmänt kräver större saklighet, allvar och ansvar. Just dessa drag göra ungdomen nu till dags mera medveten om sina livsproblem och göra även, att dessa problem framstå personligen svårare än i de äldre tider, då man mera halkade fram efter en ofta mycket bekvämt tillrättalagd yttre konvention. I vissa sociala skikt —— främst kanske den lägre medelklassen _— hava livsproblemen även i och för sig blivit svårare, bland annat på grund av de vikande utsikterna till snar framkomst och bärgning inom yr- ket. Men det allvarligare grepp på livsproblemen, som framträder i att dessa nu öppet och uppriktigt diskuteras på ett sätt, som stundom måste stöta en äldre generation, van vid 1800-talets större personliga förtegenhet, är i sista hand ett tecken på stegrad moralitet hos ungdomen och icke på motsatsen.

Den ökade uppmärksamhet, som genom denna mera öppna diskussion drages till könsproblemen, måste visserligen för mången __ i synnerhet om han nått den åldern, att de för honom och hans personligen förtrogna um- gängeskrets icke längre äro aktuella _ skapa föreställningar om moraliskt kaos i ungdomens könsliv. En sådan uppfattning är av detta och tidigare berörda psykologiska skäl mycket förklarlig, men den är icke desto mindre felaktig. Problemen funnos även förr, ehuru de framträdde i andra former. Personliga briSter i könsmoralen hava varit vanliga i alla tider och det är ett helt obevisat påstående, att de nu skulle vara vanligare än förr; mycket tyder på att motsatsen är fallet. Det nya är i första hand, att både problemen och avstegen från normerna nu tagas allvarligare och att de öppet diskuteras.

Kommissionen har här fäst uppmärksamheten på den genomsnittliga nivån och dess förändringar på något längre sikt. Den bild, som vid en sådan be- traktelse i stort framträder, motsäges icke av de iakttagelser, som även nu kunna göras, att grupper och miljöer inom ungdomen finnas, där sexualmo— ralen står lågt och måhända —-— vid jämförelse med samma grupper och ini!- jöer förr _ lägre än tidigare. Bilden motsäges heller icke av att kortvariga rörelser i ofördelaktig riktning i fråga om vissa av de indicier, vi äga på den moraliska nivån, kunna visas bryta den på längre sikt rådande allmänna tendensen till förbättring; således brukar med viss regelbundenhet en stigan- de ekonomisk konjunktur på kort sikt åtföljas av ökad alkoholförbrukning, stegrad frekvens av könssjukdomar o. s. v.

Ännu mindre bör den ljusare uppfattning om det sedliga tillståndet hos ungdomen, som kommissionen givit uttryck åt, få tagas till intäkt emot fort- satta och än mer energiska ansträngningar att genom fostran och på andra vägar söka nå ytterligare förbättring. Kommissionen vill emellertid uttala den meningen, att det icke minst ur denna sistnämnda synpunkt är synnerli- gen oändamålsenligt att, såsom alltjämt ofta sker, svartmåla tillståndet i mo— raliserande syfte. Vår ungdom har i stort sett visat sig vara mottaglig för en sedlig fostran, om denna är av positiv art och innebär en vädjan till de ungas självansvar och sociala känsla. En negativt inriktad kritik, vilken på ett sätt, som i vår tid väcker misstro, utgår ifrån att ungdomen i stort sett skulle vara sämre, än den i tidigare generationer varit, förfelar däremot lätteligen sitt syfte.

Det är därför enligt kommissionen mening en riktig utveckling, då — för- att här blott taga ett exempel, som dessbättre icke är enastående utan tvärt- om ganska typiskt för de ideella folkrörelserna i allmänhet den moderna nykterhetsrörelsen, i viss motsättning till den äldre, medvetet inriktar sin propaganda efter positiva linjer. Den framhåller således det förbättrade all-

männa nykterhetstillståndet, visar upp de lyckobringande verkningarna här- av för individ och samhälle och lägger så tyngden på en uppfordrande väd- jar. till de unga, att det tillhör just den moderna ungdomens livsstil att leva nyktert.

Befolkningskommissionen hyser av de tidigare givna skälen den uppfatt- ningen, att sannolikt en fysiskt, psykiskt och moraliskt sundare ungdom icke tillförne vuxit upp i detta land. Med all säkerhet är den i alla händelser i stort sett icke mindre utan mera sund än de båda senaste mansåldrarnas ungdom. Att grupper inom ungdomen —— såsom även förr varit fallet — hava en lägre standard, och att vidare våra utsikter att genom upplysning och fostran, sociala reformer och arvshygieniska åtgärder i framtiden dana ett än friskare släkte äro mycket stora, får icke fördölja vad som redan vun- nits.

Sedan dessa grundläggande spörsmål rörande de utomäktenskapliga för- bindelsernas utbredning, beskaffenhet, orsaker och bedömande så pass ut- förligt avhandlats, kan frågan om bedömmandet av den förebyggande fö- delsekontrollen i utomäktenskapliga förbindelser med större lätthet avgöras.

Vad först gäller den förebyggande födelsekontrollen inom de äktenskaps- lika förbindelser, som bygga på känslogrund och äro av viss varaktighet och I som kommissionen i det föregående icke ansett sig under rådande förhål- | landen kunna stämpla såsom moraliskt förkastliga, kan kommissioneni . stort sett hänvisa till vad tidigare i denna avdelning ur olika synpunkter anförts om födelsekontrollens berättigande inom äktenskapen. Enahanda synpunkter måste nämligen gälla även dessa utomäktenskapliga förbindelser.

Det sagda gäller till en början fullt ut de arvshygieniska, medicinska och hygieniska synpunkterna.

Även de familjepsykologiska synpunkterna måste i de fall, då mannen och kvinnan sammanbo, i stort sett hava samma innebörd som inom van- liga äktenskap. I övriga fall måste emellertid de hänsyn till den psykiska harmonien och stabiliteten i förbindelsen mellan de båda parterna, som tala för ett barnantal icke gärna understigande tre, vara betydligt svagare, om de ens alls kunna sägas vara för handen. I ett flertal av dessa senare fall skulle ett barns födelse tvärtom skapa så stora personliga svårigheter för föräldrarna, att deras förbindelse kunde skadas, varvid således dessa syn- punkter i och för sig tala för en fullkomlig barnlöshet. Där mannen och kvinnan icke sammanbo och således de barn, som möjligen födas, vanligen måste utplaceras i annat hem eller på anstalt, kan icke heller barnets behov av en rikare syskonmiljö anföras såsom skäl för en mindre långt driven barnbegränsning. Även i de fall, då modern kan behålla sitt barn hos sig, äro andra skäl mot födandet av flera barn i en sådan förbindelse vanligen så starka, att det här diskuterade skälet för en större barnskara måste förfalla.

Det ligger vidare i sakens natur, att de familjeekonomiska synpunkterna i ett stort flertal utomäktenskapliga förbindelser sådana de nu faktiskt äro måste i och för sig tala för en sträng barnbegränsning.

Då kommissionen fastslår dessa följdsatser ur undersökningens redan tidi- gare vunna resultat, vill emellertid kommissionen tillika erinra om sin upp- : fattning, att det är ett vitalt intresse i familje- och befolkningspolitiken, att [ dessa förbindelser i största möjliga utsträckning legaliseras genom äktenskap på det sätt vår rättsordning avser, och även, att de ekonomiska förhållandena

[ I %

i dessa äktenskap bliva sådana, att barn och flera barn kunna födas. Denna uppfattning står emellertid icke i strid med de ovan gjorda uttalandena, vilka fällts under antagande, att av det ena eller andra skälet dessa förutsättningar icke äro förverkligade. Detta förhållande, att barn oftast icke kunna vara önskvärda i utomäktenskapliga förbindelser, är en viktig orsak, varför dessa förbindelser i jämförelse med äktenskap socialt och individuellt framstå så- som mindre lyckliga.

Vad därefter gäller de lösa och opersonliga könsförbindelserna — vilkas förekomst måste tagas med i räkningen, hur de än etiskt bedömas och hur oönskliga de än anses vara är det naturligtvis ur alla synpunkter, icke minst med hänsyn till de möjliga barnen, i flertalet fall särskilt påkallat, att be- fruktning förebygges. Kommissionen kan i detta ämne med fullt instäm- mande ansluta sig till vad 1934 års sakkunniga för utredning av frågan om preventivlagens revision yttrat:

Det torde vara överflödigt att i detta sammanhang framhålla vikten av att man hos ungdomen söker inpränta att de skola avhålla sig från flyktiga och tillfälliga könsförbindelser. Man kan emellertid icke förbise, att sådana förbindelser äro tal- rika och att de sålunda äro ett faktum som man har att räkna med. Det synes på den grund de sakkunniga vara att betrakta såsom en icke obetydlig fördel, att medel finnas som utgöra ett åtminstone något så när effektivt skydd ej blott mot smitta utan även mot befruktning. Beträffande nu ifrågavarande förbindelser torde väl icke heller kunna bestridas, att det i allmänhet är lyckligast att desamma icke mot kvinnans och mannens önskan leda till att barn sättas till världen. Man kan visserligen säga, att även barn som komma till på sådant sätt ofta sedermera bliva omsorgsfullt omhändertagna åtminstone av modern, understundom av andra an- höriga, som äro i den belägenhet, att de kunna ekonomiskt sörja för barnet. Såsom medicinalstyrelsen i annat sammanhang uttalat föreligger likväl en både stor och sorglig erfarenhet i det hänseendet, att tillvaron av ett stort antal individer som till- kommit genom tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelser utgjort och utgör en tung börda för samhället och ofta nog för dessa individer själva. De barn som icke i eget hem kunna få behövlig vård kunna väl genom olika åtgärder på annat sätt beredas hägn och skydd. Det är emellertid en ganska enhällig uppfattning, att barnhem och liknande anstalter icke ersätta ett verkligt hem.

Kommissionen vill —— under hänvisning till den nedan i femte avdelningen givna utredningen om de smittsamma könssjukdomarna och angelägenheten av deras bekämpande — framhålla, att användandet av preventivmedel i de lösa opersonliga könsförbindelserna är starkt motiverat jämväl ur syftet att ernå smittskydd.

Befolkningskommissionen når med hänsyn tagen till vad ovan anförts den allmänna slutsatsen, att de skäl, som överhuvud finnas för förebyggande fö- delsekontroll, i och för sig hava samma giltighet beträffande utomäktenskap- liga som beträffande inomäktenskapliga förbindelser, och att sådan födelse- kontroll i många fall är i högre grad påkallad i de förra förbindelserna. Den- na slutsats är i sin senare del oberoende av dessa förbindelsers bedömande samt därtill givetvis i viss mån betingad av den rättsliga ställning, de utom- äktenskapliga barnen intaga, och den omvårdnad, för vilken de under sin uppväxttid bliva föremål. Skulle en ytterligare förbättrad rättslig ställning kunna tillförsäkras de utomäktenskapliga barnen och skulle därjämte an- stalter kunna träffas för en bättre omvårdnad om dessa barn, så skulle även

skälen för förebyggande födelsekontroll i dessa förbindelser ur vissa synpunk- ter i någon mån försvagas.

Den förebyggande födelsekontrollen och fosterfördrivningarnas bekäm— pande. Det har länge varit känt, att födelsekontroll genom framkallade missfall i stor utsträckning äger rum ivårt land. En viss uppfattning om denna företeelses storleksordning samt dess individuella och sociala betingel- ser har vunnits genom vissa offentliga undersökningar, vilka sammanförts och avslutats i det tidigare nämnda betänkandet avgivet av inom justitiede- partementet tillkallade sakkunnigal. Dessa undersökningars resultat hava berörts ovan i andra avdelningen, närmast iavseende å de framkallade miss- fallens frekvens.

I nyssnämnda betänkade hava utförligt diskuterats de individuella och sociala skadeverkningar, som äro förbundna med de framkallade missfallen, i all synnerhet om de, som vanligen är fallet, utföras av osakkunniga perso- ner. Det har emellertid även visats, att fosterfördrivningen mycket ofta är betingad av att kvinnan befinner sig i nödläge. De sakkunniga hava därför, under framhävande av vikten att sociala hjälpåtgärder komma till stånd för nödlägets avhjälpande, sett sig föranlåtna att, trots de skadeverkningar, som äro förbundna med framkallade missfall, även om de utföras av läkare, före- slå, att havandeskap må kunna avbrytas bland annat när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd, som finnes icke kunna på an- nat sätt avvärjas. Detta spörsmål har genom Kungl. Maj:ts beslut hänskju- tits till befolkningskommissionen för yttrande, och kommissionen årnar även inom snaraste framtid avlämna sådant yttrande.

I ovannämnda betänkande framhålles emellertid jämväl, att det för foster- fördrivningens bekämpande även tarvas upplysningsverksamhet beträffande de befruktningshindrande medlen. De sakkunniga uttala i detta samman- hang bland annat följande:

Det synes uppenbart att, oberoende av den ställning man intar till frågan om önskvärdheten av att genom preventiva åtgärder förebygga havandeskap, i valet mellan antikonceptionella åtgärder och fosterfördrivning såsom medel för barnbe- gränsning företräde måste givas åt det förra alternativet. En vederhäftig, allmänt spridd upplysning angående dylika åtgärder och graden av dessas tillförlitlighet kan förväntas motverka att fosterfördrivningen blir ett vanligt sätt att reglera fortplant- ningen.

I yttrande över de sakkunnigas förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap är, oavsett de i dessa yttranden uttalade uppfattningarna i övriga frågor, riktigheten av de sakkunnigas inställning till behovet av en vederhäftig, allmänt spridd upplysning om förebyggande födelsekontroll så- som medel mot fosterfördrivningens utbredning, icke från något håll be- stridd. '

I 1934 års utredning angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen fram- hålla i här ifrågavarande ämne de sakkunniga, att starka skäl tala för att aborterna skulle hava uppgått till ännu större antal, därest icke tekniska pre- ventivmedel funnits att tillgå i den utsträckning som varit förhållandet. De sakkunniga beakta vidare, att havandeskap kanske mången gång inträtt, där- för att parterna litat till medel, som av en eller annan anledning icke varit effektiva. På grund härav blir enligt de sakkunnigas mening den frågan av betydelse, huruvida icke statsmakterna böra söka bidraga till att utesluta

1 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap, avgivet den 4 maj 1935 (Stat. off. utr. 1935: 15).

från marknaden sådana medel, som äro otjänliga för sitt ändamål. I den här diskuterade huvudfrågan _ om den förebyggande födelsekontrollens företräde framför framkallade missfall och om behovet av en allmänt spridd vederhäftig kunskap om födelsekontrollens effektiva teknik just i syfte att nedbringa antalet fosterfördrivningar uttala sig de sakkunniga icke direkt, men framställningens allmänna uppläggning ådagalägger klart, att de icke i detta hänseende hysa annan mening än den, som kommit till uttryck i abortutredningen.

Medicinalstyrelsen har i sitt den 2 januari 1934 avgivna yttrande över sist- nämnda betänkande ingått på preventivmedlens betydelse vid bekämpandet av fosterfördrivningen och därvid anknutit till de sakkunnigas nyss anförda uttalande, att aborterna skulle hava uppgått till ännu större antal, därest icke preventivmedel funnits att tillgå i den utsträckning, som varit fallet. För egen del anförde medicinalstyrelsen:

Detta är enligt medicinalstyrelsens mening ett förhållande av största vikt vid be- dömande av frågan om preventivmedlens berättigande. Hur än de aktuella spörsmå- len rörande abortfrågan komma att regleras, torde området för ett lagenligt av- brytande av havandeskap bliva starkt begränsat, liksom man ock torde kunna förut- se att, även efter en ändrad lagstiftning på detta område antalet icke lagliga aborter blir betydande. Med hänsyn därtill, och då varje framkallad abort ovedersägligen innebär en risk för kvinnan, som såvitt möjligt bör med samtliga tillgängliga medel förekommas, måste kännedom om och tillgången till preventivmedlen anses vara av stor betydelse ur ifrågavarande synpunkt.

Befolkningskommissionen har i de tidigare avsnitten framhållit åtskilliga synpunkter, som under skilda förhållanden göra födelsekontroll motiverad såväl inom äktenskapen som framför allt i utomäktenskapliga förbindelser. Kommissionen har därvid i vetskap om de framkallade missfallens svåra in- dividuella och sociala skadeverkningar oavbrutet haft en förebyggande fö- delsekontroll i tankarna. Genom de verkställda utredningarna anser kom- missionen dessa skadeverkningar tillräckligt belysta, för att den förebyggande födelsekontrollens företräde framför fosterfördrivningen såsom medel för barnbegränsning skall vara ställd utom varje diskussion.

Då, såsom av den tidigare framställningen framgått, det ofta bland annat av arvshygieniska, medicinska, hygieniska och ekonomiska skäl, måste fram- stå såsom ett intresse att barn icke födas i en könsförbindelse, och då detta intresse enligt erfarenheten stundom är så starkt, att kvinnan låter fördriva sitt foster, finner befolkningskommissionen det jämväl uppenbart, att den förebyggande födelsekontrollen har ett väsentligt positivt värde genom sin verkan att kunna nedbringa det antal fall, då fosterfördrivning tillgripes. Såsom ett i detta sammanhang mycket viktigt intresse vill kommissionen framhålla behovet av att inom ramen för en allmän sexualupplysning av sedligt och hygieniskt fostrande art rum beredes för en upplysning om den förebyggande födelsekontrollens rationella teknik så att denna kunskap bli— ver så allmänt tillgänglig, att den förebyggande födelsekontrollen kommer att kunna bedrivas genom medel, vilka göra den för sitt syfte möjligast effektiv.

De bcfolkningskvantitativa synpunkterna på den förebyggande födelse— kontrollen. Då befolkningskommissionen härefter övergår till att skärskåda den förebyggande födelsekontrollen ur jämväl de befolkningskvantitativa synpunkterna, bör det först med all styrka framhävas, att ej heller dessa syn-

punkter kunna anföras såsom skäl för den gentemot födelsekontrollen såsom sådan helt avvisande ståndpunkten.

Tvärtom förhåller det sig så, att denna ståndpunkts orimlighet framstår särskilt klar, då de befolkningskvantitativa synpunkterna anläggas på frå- gan. Kommissionen hänvisar här till det allmänt kända sakförhållandet, att en upp emot den fysiologiska gränsen utvidgad fruktsamhet på kort tid skulle innebära en rent fysisk överbefolkning av jordklotet. Det är i denna mening, man kunnat säga, att Malthus” lag rent teoretiskt alltid gäller, fastän dess giltighet under vissa betingelser icke är av aktuell utan blott hypo- tetisk art.

Emot denna slutledning, använd för att bevisa den nyssnämnda ståndpunk- tens orimlighet, kan ej invändas, att det icke finnes någon sannolikhet för att verkligen fruktsamheten skulle kunna allmänt stiga i denna grad, enär födelsekontroll faktiskt kommer att tillämpas. Av en absolut etisk norm, som framlägges såsom allmängiltig handlingsregel, måste naturligtvis rent logiskt i första hand krävas, att den skall kunna tillämpas utan att leda till orim- lighet.

Emot resonemanget kan ej heller invändas, att vid en så hög fruktsam- het dödligheten, och i första hand barnadödligheten skulle stiga i den grad, att själva folkökningen hölles inom rimliga gränser. Det är ju i själva ver- ket genom den i äldre tider mycket större dödligheten, som befolkningstill- växten genom århundraden hållits nere. En etisk normsättning, som vid sitt förverkligande skulle komma att så småningom kraftigt stegra dödlig- heten och främst barnadödligheten, framstår likväl för nutida betraktelse- sätt såsom orimlig. _Och det är icke minst med hänsyn till födelsekontrol- lens verkan att, tillsammans med de hygieniska framstegen, möjliggöra en utveckling till sänkt dödlighet, som födelsekontrollens utbredning i och för sig för nutida uppfattningssätt framstår såsom ett stort framsteg.

För detta syftes uppnående behöver emellertid icke — i allt fall icke om samhällsförhållandena i vissa ovan närmare angivna hänseenden förändras —- födelsekontrollen drivas så långt, som skett. Tvärtom tala starka skäl däremot. Det är denna andra fråga om födelsekontrollens intensitet. som även ur befolkningskvantitativa synpunkter utgör det verkliga problemet.

Vid diskussionen av detta så ställda problem gäller det, att uppsätta ett förnuftigt mål för befolkningsutvecklingen i vårt land. Härför behöves, som i bilaga 1 närmare utvecklas, först utredning om de utsikter, rent fak- tiskt, som finnas att ernå förverkligandet av den ena eller den andra befolk- ningsutvecklingen i Sverige. Därigenom inramas det möjlighetsfält, inom vilket problemet praktiskt kan diskuteras. Därefter erfordras undersökning närmast ur nationalekonomiska men även andra synpunkter, av de verkning— ar, som olika framtida befolkningsutvecklingar inom detta möjlighetsfält kunna väntas utlösa. Målsättningen göres så slutligen genom en värdering ur betydelsefulla synpunkter av dessa möjliga befolkningsutvecklingar med hän- syn till deras verkningar.

I fråga om utsikterna rent faktiskt att ernå den ena eller den andra be- folkningsutvecklingen i Sverige hänvisas till en av kommissionens ledamöter herrar Myrdal och YVicksell författad utredning, vilken såsom bilaga 8 är fogad till detta betänkande.

Liksom i nämnda utredning utgår kommissionen därvid från att Sverige under den framtid, som studeras, varken kommer att hava en netto-Invand- ring eller nettoutvandring av större betydelse. Denna förutsättning är under nu rådande förhållanden i Sverige och utlandet tämligen verklighetstrogen

och är på längre sikt mera naturlig än någon annan bestämd förutsättning. Befolkningsutvecklingen blir då beroende av blott fruktsamheten och dödlig- heten.

I fråga om dödligheten är en viss fortsatt förbättring att påräkna. För- bättringen kan dock icke hava mycket avsevärda verkningar på befolk— ningens reproduktion.

Då giftermålsintensiteten i Sverige i jämförelse med i andra länder är mycket låg, föreligga i och för sig särskilt stora möjligheter i vårt land för en stegrad giftermålsfrekvens. Äktenskapsbildningens betydelse för befolk— ningens reproduktion är, som i nyssnämnda bilaga framhålles, icke oväsent— lig. Det är av dessa skäl för kommissionen uppenbart, att befolkningspoli- tiken i Sverige till väsentlig del bör inriktas på att främja äktenskapsbild— ningen, särskilt i unga år. Huruvida en mera spontant inträdande stegring av giftermålsintensiteten är att påräkna, synes tämligen osäkert. Det bör idetta sammanhang framhållas, att den stegring av giftermålsfrekvensen, som allt sedan seklets begynnelse försiggått, blott är skenbar, då den icke beror av en stegrad äktenskapsintensitet utan sammanhänger med förskjutningen av befolkningens åldersstruktur. Den framträngande födelsekontrollen och särskilt den mera utbredda kännedomen om säkra preventivmetoder, som även för framtiden är att påräkna, kommer visserligen, som kommissionen redan förut framhållit, att öka förutsättningarna för tidiga äktenskap. Så allra helst, om den uppfattning, varåt kommissionen givit uttryck, vinner an- klang i vida folklager, att det i och för sig är riktigt och önskligt, att unga människor gifta sig, även om de måste ställa barnalstringen på framtiden. Men å andra sidan kommer vid en effektivare födelsekontroll en minskning att äga rum av de i vårt land sannolikt icke fåtaliga äktenskap, som ingås just på grund av inträffat havandeskap. I väsentlig grad måste äktenskaps- bildningen i framtiden bliva beroende av den säkerhet till arbete och försörj- ning, som unga människor komma att åtnjuta, och på den inkomststandard, vilken de tillerkännas i jämförelse med personer i den högre medelåldern. Av betydelse blir vidare, i vad mån en lycklig nyanpassning av familjeinstitutio- nen till de nutida ekonomiska och sociala förutsättningarna kommer att kunna äga rum. I båda dessa hänseenden blir den framtida utvecklingen beroende icke minst av samhällets inställning till dessa för ungdomen livsviktiga problem och av den sociala och ekonomiska reformverksamhet, som kommer att kun— na äga rum.

Fruktsamhetens framtida utveckling är för befolkningens reproduktion av långt större betydelse än dödlighetens. En sänkt utomäktenskaplig frukt— samhet är av redan antydda orsaker att med rätt stor säkerhet förutse, så- vida icke en mycket väsentlig minskning av äktenskapsfrekvensen mot för- modan skulle inträda. I fråga om den äktenskapliga fruktsamheten tyda de nu rådande tendenserna närmast på en fortsatt nedgång. I bilaga 8 hava emellertid vissa omständigheter angivits, vilka i och för sig tala för en upp- gångi fruktsamheten. Vissa andra förhållanden tala däremot för uppfatt- ningen, att den äktenskapliga fruktsamheten ytterligare skall nedgå. Den riktning, som fruktsamhetsutvecklingen i framtiden kommer att följa, blir i högsta grad beroende av samhällets inställning och åtgöranden i de hänse- enden, som ovan angivits på tal om äktenskapsbildningens framtida utveck- ling.

Befolkningskommissionen når vid beaktande av här ovan antydda och i bilaga 8 närmare utvecklade synpunkter följande slutsatser. Utsikterna, rent faktiskt, att i Sverige inom den framtid, som i detta samband, kan vara före-

mål för övervägande, ernå en fruktsamhet, som skulle tillåta en på längre sikt växande befolkning, synas vara mycket små. Vad gäller återstående al- ternativ, peka onekligen utsikterna för närvarande till en rätt hastigt avta- gande befolkning. Även om vissa förhållanden av natur att verka stegrande på fruktsamheten kunna anföras, äro nämligen de förhållanden, som verka i motsatt riktning, så övervägande, att mycket stora svårigheter komma att föreligga redan att nå förverkligandet av en stationär befolkning. Det är kommissionens uppfattning, att för detta måls uppnående bliva nödvändiga en fördjupad och till alla folklager utbredd, mera positiv familjeinställning samt, såsom förutsättning och saklig grund härför, mycket betydande sociala och ekonomiska reformer av tidigare angiven inriktning.

Vad därefter gäller verkningarna av den ena eller andra befolkningsutveck- lingen. vill kommissionen först något beröra de ekonomiska verkningarna.

Som i nyssnämnda bilaga 8 närmare utvecklats, äro dessa verkningar syn— nerligen svåra att överblicka, då ett uttömmande och från här betydelsefulla synpunkter analyserat, empiriskt material icke föreligger. Man måste därför sluta för mycket allmänna kvantitativa tankegångar.

I och för sig borde den vid lägre folkmängd per individ rikligare försörj- ningen med naturtillgångar och varaktigt realkapital möjliggöra en högre levnadsstandard ned till det folktal, vid vilket arbetsfördelningen skulle bliva mindre effektiv. På grund av sammanträffandet i det nutida Sverige av rika naturtillgångar, progressiv teknik och hög arbetskvalitet torde emellertid — inom det praktiskt betydelsefulla området för folkmängdens möjliga variatio- ner — i här förevarande sammanhang denna elementära knapphetsfaktor icke vara av större vikt.

Tages därtill hänsyn till den skiljaktiga åldersfördelning, som på lång sikt blir följden av olika befolkningsutvecklingar, kompliceras redan på grund därav bilden. Verkan av dessa skiljaktigheter torde dock i och för sig icke vara av alltför avsevärd storleksordning. Vid en förändring av nativiteten —i synnerhet om den är stor och sätter in hastigt, vilket ju varit fallet i Sverige under det sista kvartsseklet —— blir emellertid resultatet för en över- gångstid en viss, icke alldeles oväsentlig förskjutning av fördelningen mellan »närande» och »tärande» åldersklasser, i det att barnantalets minskning eller ökning för en relativt lång tid icke kompenseras av en motsatt förändring av åldringarnas relativa antal. För närvarande tillhöra således barnen och ung- domen, som utgöra ålderspyramidens bas, den begynnande regressiva befolk- ningsutvecklingen, medan den övre delen av ålderspyramiden är en rest av en tidigare progressiv befolkningsutveckling. Resultatet blir en tillfällig över- talighet i de arbetsföra åldrarna och en därav följande tillfällig stegring av levnadsstandarden. Detta förhållande är viktigt, emedan en framtida steg- ring av fruktsamheten upp till reproduktionsnivån måste medföra en mot- svarande tillfällig sänkning av levnadsstandarden, vilken då kan kom- ma att framstå särskilt pressande för befolkningen, just emedan den kom- mer i tiden omedelbart efter upphörandet eller minskandet av den tidigare tillfälliga uppgången av levnadsstandarden.

Av största betydelse bliva emellertid vissa dynamiskt ekonomiska verk- ningar av befolkningsutvecklingen. En mera regressiv befolkningsutveck- ling kan på längre sikt enligt vad i bilaga 8 anförts stegra riskerna för och förlusterna av felinvestering samt därigenom och även på andra vägar ned- trycka investeringsverksamheten. Verkan härav blir ett nedhållande av den allmänna ekonomiska utvecklingen.

0

mare utförda tankegångarna till följande slutsatser. Jämföres a ena sidan en befolkningsutveckling, som på lång sikt håller folkmängden någorlunda stationär — vartill ju skulle krävas en mycket avsevärd stegring av den nu rådande fruktsamhetsnivån i Sverige _ och å andra sidan den utveckling emot ett alltmer minskande befolkningstal varemot den nu rådande frukt- samheten t'enderar torde det omdömet vara befogat, att i det hela taget och på något längre sikt de ekonomiska verkningarna ställa sig fördelaktigare vid stationär befolkning än vid avtagande.

Ännu mera svårbedömliga äro vissa andra verkningar. Vid avtagande befolkning har folket sin ålderstyngdpunkt högre upp än vid en stationär befolkning; den förra befolkningsutvecklingen innebär med andra ord en relativt större mängd åldringar och en högre medelålder även inom medel- åld-ersgenerationen. På grund av vissa numera väl studerade genom- snittligt framträdande psykiska skiljaktigheter mellan generationerna måste en sådan olikhet i åldersfördelningen hava viktiga verkningar på folkets hela liv, ej blott det ekonomiska utan även det politiska och det allmänt kulturella.

Det är vid bedömandet av denna fråga säkert oriktigt, att undervärdera betydelsen av den lugna besinning, den prövande försiktighet och större livs- erfarenhet, som följa med åren. Men den åldersfördelning, som uppkom- mer redan i en stationär befolkning, torde giva säkerhet för en tillräcklig övervikt åt de åldersklasser, som i högre grad besitta dessa värdefulla egen- skaper. Den åldersfördelning, som uppkommer i en avtagande befolkning, torde däremot innebära allvarlig fara för att det i folkets liv skall tryta i fråga om de andra, likaledes värdefulla egenskaper, som framför allt höra ungdomen till: offervillighet, mod, initiativkraft och skapande fantasi. Det finnes därtill, som i den nyss anförda utredningen i bilaga 8 av de ekonomiska verkningarna av olika befolkningsutvecklingar närmare utförts, i själva den sociala strukturen hos en krympande befolkning, vissa drag, som ställa ungdomen mera beroende och som därför måste öka denna fara.

De utrikespolitiska verkningarna äro hart när omöjliga att överblicka. Kommissionen vill i denna fråga anföra ett omdöme av professorn i stats- kunskap vid Göteborgs högskola, fil. doktorn Georg Andrénl: »Säkert är, att krigsriskerna för vårt land-s vidkommande icke minskas genom en folkminskning. Och om vi våga döma efter vår senaste historia, så är det en internationell fredsfaktor, som försvagas, när den svenska folkstammen försvagas. De stora folken hava alltid med gott samvete gått ut i stora konflikter, samvetet blir ännu bättre om de möta ett folk, som icke längre kan utnyttja sina egna rikedomar.»

Ser man på Sverige som del av ett större internationellt sammanhang, så står det klart, att, om Sverige icke kan lösa sitt eget befolkningsproblem, har det minskade möjligheter att fylla den roll av positivt verkande fredlig och kulturell faktor, som både för oss själva och för våra grannar synes oss given av olika förutsättningar. Ett land med avtagande befolkning torde därtill icke i längden hava moraliska och politiska möjligheter att uppehålla en spärr mot hemlösa folkgrupper, som söka ett fosterland, eller motstå trycket från mera folköverfyllda länder. I viss utsträckning är det icke heller önskligt, att en sådan spärr uppehålles. All inflyttning till vårt land är oss icke till skada utan mången gång till gagn. Bortsett här-

1 Debatt i befolkningsfrågan, Stockholm 1935, sid 26.

ifrån böra vi erkänna oss hava vissa förpliktelser i den politiska nöd, som nu flerstädes råder. Men med en massinvandring följer onekligen vissa problem, vilka heller icke böra fördöljas.

Kommissionen, som hyser den uppfattningen, att Sveriges invandrings- problem —— oavsett befolkningsutvecklingen _ mäste upptagas till behand- ling från vidare synpunkter än dem som merendels hittills anlagts, har i detta sammanhang i utrikespolitiskt hänseende velat framhålla, att genom den nu pågående befolkningsutvecklingen våra svårigheter måste bliva större och våra möjligheter bliva mindre —— detta även om vi skulle bortse från krigs— fara.

Frågan om befolkningsutvecklingens verkningar har även en familjesocio- logisk sida. Den familjesociologiska synpunkten är rentav den djupaste: folkstammen uppbygges nämligen av de enskilda familjerna, och det är inom och genom familjerna, som folket förnyar sig självt. I fråga om de familjesociologiska verkningarna har i ett särskilt avsnitt av tredje avdel- ningen och i bilaga 5 utretts, hur ett barnantal under tre kan innefatta faror för makarnas lycka och barnens fostran. I det närmast följande skall påvi- sas, att en stationär befolkning i de icke sterila familjerna kräver ett barn- antal stort nog att ungefär motsvara just de önskemål, som dessa familje- psykologiska synpunkter motivera.

Befolkningskommissionen förmenar, att de ovan lämnade skälen giva grund till uppställandet av det målet för den svenska befolkningsutveck- lingen, att en fruktsamhet bör eftersträvas, som, vid en så låg dödlighet som möjligt, kan uppehålla folkstammen vid på lång sikt åtminstone konstant storlek. En på lång sikt stigande befolkning har därvid av angivna skäl antagits ligga så långt utom de praktiska möjligheternas räckvidd, att även om en sådan utveckling kunde för någon framstå önsklig _— detta alternativ icke ansetts behöva närmare diskuteras.

Kommissionen anmärker härtill, att den slutsats, som så vunnits på den intellektuella reflexionens väg genom en social värdering byggd på möj- ligast rationella kunskap om utsikter och verkningar _ alldeles motsvarar den omedelbara känsla inför befolkningsutvecklingen, som en medborgare normalt erfar, då han tager kännedom om den nu rådande tendensen i den svenska befolkningsutvecklingen. Denna omedelbara känsla, som bottnar i medborgarens naturliga förnimmelse av att vara en i ett folk, som i motsats till honom själv lever genom generationerna, har i de av chefen för social- departementet givna direktiven för kommissionens arbete uttryckts i orden: »Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åt— gärder för att få en ändring till stånd.»

Då såsom befolkningskvantitativt mål för den svenska befolkningspoliti- ken av de angivna grunderna uppställts önskemålet om folkstammens uppe- hållande vid en på lång sikt åtminstone stationär nivå, ligger det ett väsent- ligt intresse i en utredning av vad ett sådant mål skulle innebära i fråga om den genomsnittliga storleken av familjerna.

För detta ändamål har kommissionen låtit amanuensen vid Statistiska in- stitutionen i Lund, fil. licentiaten Carl-Erik Quensel, verkställa utredning

rörande det erforderliga barnantalet inom icke sterila äktenskap i en statio— när befolkning; utredningen finnes fogad till föreliggande betänkande såsom bilaga 9. I denna utredning har hänsyn tagits till förutsedd nedgång i den utomäktenskapliga fruktsamheten och även till möjlig uppgång i äktenskaps- intensiteten.

Av utredningen framgår, att antalet barnlösa och barnfattiga äktenskap, med upp till och med 2 barn, måste nedbringas från nuvarande hälften till omkring en tredjedel, om förutsättningarna för en stationär befolkning skola kunna uppfyllas. Flertalet av de övriga äktenskapen måste vidare hava ej blott 3 barn utan 4; ändock måste i ett mindre antal äktenskap & barn före- komma, försåvitt icke äktenskapsfrekvensen kan föras upp till en högre nivå. Ett studium av den verkliga fördelningen av äktenskapen efter barnantal gi- ver dessutom den slutsatsen, att man för vidmakthållandet av en stationär folkmängd icke kan få förutsätta ens 5 barn såsom maximum i äktenskapen utan måste fordra, att även 6 och 7 barn förekomma i ett mindre antal äk- tenskap.

Genom denna utredning har det visats, att ej blott det 5. k. 2-barnssyste- met utan även 3-barnssystemet är oförenligt med det befolkningspolitiska målet att upprätthålla folkstammen vid stationär nivå. Härmed menas att de icke sterila familjerna måste alstra mer än tre barn i genomsnitt för att detta mål skall kunna nås.

I avseende å den intensitet, varmed födelsekontrollen utövas i barnbegrän- sande syfte, har befolkningskommissionen redan tidigare nått den slutsatsen, att de befolkningskvantitativa synpunkterna starkt tala för önskligheten av att de enskilda familjerna så handhava födelsekontrollen, att folkstammen uppehålles vid en på lång sikt åtminstone oförändrad storlek och att ett sådant befolkningspolitiskt mål även betecknar maximum av vad som prak- tiskt överhuvud taget är uppnåeligt. I slutet av detta avsnitt har kommissio- nen nu ytterligare visat, att ett sådant måls uppnående förutsätter ej blott, att den stora mängden av icke sterila äktenskap föda tre barn utan även att större delen av dessa äktenskap föda flera barn än tre. Denna äktenskapliga frukt- samhet överstiger vida den som för närvarande i vårt land är rådande. Be- folkningskommissionen erinrar om, att den så ur befolkningskvantitativa synpunkter vunna slutsatsen i det stora hela väl överensstämmer med den slutsats i fråga om födelsekontrollens intensitet, som tidigare ernåtts ur de individuellt familjepsykologiska synpunkterna.

Den förebyggande födelsekontrollens teknik och hygien.

Problemställning. Sedan befolkningskommissionen i de tre föregående avdelningarna avhandlat först födelsekontrollens utbredning i vårt land och de metoder, varigenom den faktiskt utövas, samt därefter i andra och tredje avdelningarna de synpunkter, vilka böra läggas å den förebyggande födelse- kontrollen vid dess bedömande, övergår kommissionen att i denna avdel- ning behandla frågan om bedömandet av de olika metoder, varigenom före- byggande födelsekontroll kan utövas.

Detta spörsmål är viktigt i och för sig. Då preventivlagen, sådan den ut- formats, lägger hinder i vägen blott för vissa av dessa metoder, har spörs- målet om födelsekontrollens olika möjliga metoder dessutom en direkt be- tydelse i den väckta frågan om denna lags avskaffande eller revision. Denna sida av problemet har slutligen betydelse för innehållet i och inriktningen av den förbättrade sexualupplysning, om vars nödvändighet i och för sig enig- het synes råda. Till grund för framställningen ligger den av kommissionens ledamot fru Andreen-Svedberg, närmast ur medicinska synpunkter, gjorda utredningen om preventivmedel, vilken finnes fogad vid detta betänkande såsom bilaga 10.

Framställningen gäller enbart den förebyggande födelsekontrollen vid samlag.

Beträffande de framkallade missfallen hänvisas till det yttrande angående abortframkallning på eugeniska och sociala indikationer, som befolknings- kommissionen under närmaste framtid ärnar avgiva, samt till kommissionens uttalanden ovan i tredje avdelningen. I dessa framhålles bland annat att oavsett hur man bedömer frågan om tillåtligheten av fosterfördrivning under olika förhållanden — en efter iråkat havandeskap verkställd fosterför- drivning utan varje undantag är att ur alla synpunkter bedöma såsom mindre önsklig än en förebyggande födelsekontroll.

Problemställningen kan ytterligare förenklas genom att från de nedan be- handlade metoderna för förebyggande födelsekontroll även uteslutes den mest ingripande och långtgående av dessa metoder, nämligen steriliseringen. I avseende å steriliseringen hänvisas till befolkningskommissionens betän- kande angående sterilisering samt till kommissionens uttalanden ovan i tred- je avdelningen. Kommissionen har på anförd plats framhållit bland annat följande. Under vissa förutsättningar har rättsordningen tillåtit sterilisering, i ett mindre antal fall rentav utan samtycke av den, som steriliseras. Sterili- sering är emellertid en särskilt långt gående art av förebyggande födelse- kontroll. Den innebär ett icke obetydligt operativt ingrepp, särskilt vid ste- rilisering av kvinna, och borttager utan återvändo befruktningsförmågan för framtiden. Sterilisering måste därför —— utom i de fall, då enligt gällande

lag sterilisering må ske utan samtycke eller då eljest särskilt starka intres- sen föreligga för tillgripandet av denna fullt säkra metod för befruktnings förhindrande ur såväl individuella som samhälleliga synpunkter bedömas såsom mindre önsklig än annan art av förebyggande födelsekontroll.

Fullständig avhållsamhet inom äktenskapet har i andra avdelningen efter utredning funnits vara ett för det stora flertalet makar mindre naturligt me- del för födelsekontroll, som har vådor ej blott för äktenskapets lycka och harmoni utan även för makarnas själsliga jämvikt. Det har vidare påvisats, att det ej heller är att påräkna, att själsligt och kroppsligt sunda makar till- lämpa eller någonsin tillämpat denna metod för födelsekontroll i nämnvärd utsträckning. På dessa grunder kan även fullständig avhållsamhet avföras från den fortsatta diskussionen om metoderna för den förebyggande födelse- kontrollens genomförande.

I dispositionshänseende må vidare förutskickas, att den närmaste fra—m- ställningen blott gäller den förebyggande födelsekontrollen inom äktenska-- pet. Den förebyggande födelsekontrollen i utomäktenskapliga könsförbin- delser skall upptagas till särskild behandling i ett avsnitt vid avdelningens slut.

Olika medel för förebyggande födelsekontroll vid samlag. Det finnes, som i bilaga 10 närmare utredes, vissa tekniska preventivmedel, som hava det gemensamt, att de bestå av metall (silver, guld eller platina), att de placeras i livmodern eller i respektive på livmoderhalsen och de måste inläggas och uttagas av läkare. Dessa mekaniska medel äro relativt otillförlitliga och hava visat sig medföra betydande risker för ohälsa. De torde i Sverige vara mycket sällsynt brukade.

Till samma kategori av osäkert verkande och hälsoskadliga preventiv- medel höra de 5. k. livmodersprutorna. De äro i Sverige betydligt oftare i bruk. Genom att använda livmoderspruta, även utan s. k. livmoderspets, riskerar man att införa sköljvätska i livmodern, vilket kan leda till infek- tioner. Livmodersprutor äro därför olämpliga även för sköljning av slidan. För sådant ändamål är en vanlig sköljkanna bestämt att föredraga.

De nu behandlade preventivmedlen kunna framkalla missfall och äro del- vis brukade i detta syfte. Då dessa hälsoskadliga och relativt osäkra medel för födelsekontroll icke heller hava någon annan legitim användning, och då oskadliga medel, som samtidigt äro säkrare, stå till buds, sakna de helt existensberättigande.

Befolkningkommissionen har kommit till den meningen, att import och försäljning av dessa hälsoskadliga preventivmedel bör helt förbjudas. För- slag härom framlägges i det samtidigt med detta betänkande avgivna yttran- det angående revision av 18 kap. 13 % strafflagen m. m.

Uteslutes vidare från den praktiska diskussionen de metoder för födelsekon- troll, vilka alltjämt befinna sig på experimentstadiet, fastän vissa av dem måhända i framtiden kunna bliva av stor betydelse _ hormonbehandling, immunisering genom spermainjektioner, röntgenbehandling av testiklar eller ovarier, värmebehandling av testiklar — så återstå ett antal oskadliga eller i regel oskadliga metoder av större eller mindre säkerhetsgrad.

Av dessa kan vidare lämnas ur räkningen digivning, då den såsom hinder för befruktning är en synnerligen osäker metod, och då med de numera färre barnsbörderna dess användningsområde inskränkts. Det torde nu för

tiden vara tämligen ovanligt, att kvinnor förlänga digivningen i befrukt- ningshindrande syfte.

Den partiella abstinensen (Ogino-Knaus” metod) kan ej frånkännas en viss betydelse såsom medel för födelsekontroll. Dess betydelse inskränkes emel- lertid väsentligt av det förhållandet, att man endast efter noggrann indivi- duell prövning under längre tid kan avgöra, huruvida en kvinna hör till dem, för vilka metoden är brukbar. .

Den egentliga diskussionen måste således gälla valet mellan avbrutet sam- lag med sädesavgäng utanför slidan (coitus interruptus) och de oskadliga och tämligen säkra, mekaniskt eller kemiskt verkande tekniska preventivmedlen.

Kommissionen erinrar i detta sammanhang under hänvisning till sitt ytt- rande angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m. om följande. Preventivlagen förbjuder vissa handlingar i syfte att sprida kunskap om och utbredning av blott de mekaniskt verkande tekniska preventivmedlen i fast form men däremot icke av de kemiskt verkande eller de mekaniskt verkande preventivmedel, som icke användas i fast form, och naturligtvis ej heller av avbrutet samlag. Preventivlagen har icke i nämnvärd grad vunnit efter- följd irättstillämpningen och har icke hindrat en oavbrutet utvidgad känne- dom om och tillgång till tekniska preventivmedel. Fortfarande utövas dock förebyggande födelsekontroll oftare genom avbrutet samlag.

Lägges först på denna fråga en etisk synpunkt, måste antaget att i visst fall födelsekontroll i och för sig bedömts vara berättigad, vilket antagande är logiskt nödvändigt, för att frågan överhuvud taget skall meningsfullt kunna resas —— slutsatsen bliva, att ur etisk synpunkt i och för sig ingen skillnad kan göras mellan de här diskuterade olika preventivmetodernas berättigande.

Den som till äventyrs föredrager avbrutet samlag såsom metod för födel- sekontroll, kan häremot icke invända, att denna metod skulle vara den »na- turligaste» och av denna grund äga etiskt förträde. Bortsetti detta samman- hang från den principiella kritik, som kan resas mot sammankopplingen mellan den etiska åskådningen och ett förlopps naturlighet och som i andra avdelningen något berörts, så är det visserligen sant, att denna preventiv- metod är den »naturligaste» i den meningen, att metoden alltjämt är den vanligaste och att den måste antagas hava varit känd, så länge överhuvud taget kunskap funnits om en orsaksförbindelse mellan samlag och havande- skap. Men från djupare synpunkt är givetvis denna preventivmetod den minst »naturliga» av alla de här diskuterade, då den ju innebär ett avbry- tande av samlaget före dess naturliga avslutning. Den sakliga innebörden av sistberörda skillnad skall närmare beröras nedan. Tillsvidare fasthålles blott den allmänna utsagan, att ur abstrakt etisk synpunkt — som icke tager hänsyn till de olika preventivmetodernas verkningar valet av preven- tivmedel i och för sig måste vara helt likgiltigt.

Beträffande därefter de olika metodernas verkningar, bör först framhållas, att den kritik, som avbrutet samlag (coitus interruptus) varit utsatt för vid jämförelse med användandet av tekniska preventivmedel, vilka tillåta sam- lagets avslutning på normalt sätt, nog i vissa fall gått till överdrift. Redan den oerhörda omfattning, vari detta tillvägagångssät-t praktiseras, talar för en större försiktighet i omdömet. Det torde icke råda tvivel om att, under vissa förutsättningar ifråga om goda nerver och omsorgsfullhet, metoden med avbrutet samlag är möjlig att använda såsom en någorlunda tillförlitlig me— tod, vilken då ej heller har alltför nervpåfrestande verkningar.

Å andra sidan måste emellertid fasthållas, att metoden ofta är osäker, om ej en exemplarisk omsorgsfullhet iakttages från mannens sida. En allmän

svaghet är, att hustrun ej har del i kontrollen över metodens genomförande. Utan tvivel måste metodens tillämpning, i synnerhet om mannens sädesav- gång är tidig, ofta förhindra kvinnans tillfredsställelse genom samlaget. All- mänt sett innebär metodens tillämpning ett avbrotti samlagets psykofysiska förlopp, som även där det icke verkar upprivande å nervsystemet -— för- nimmes störande i samlivet. I vissa fall kunna nervösa rubbningar betingas av detta avbrott.

Som av den i bilaga 10 givna utredningen framgår, måste de tekniska pre- ventivmedel, som äro mekaniskt verkande kondomen och olika slags pes- sarer — i synnerhet om de användas tillsammans med lämpligt kemiskt medel, bedömas såsom mera allmänt tillförlitliga. Av dessa mekaniskt ver- kande preventivmedel anses av de flesta sakkunniga pessaret vara det full- komligaste vid bruk i äktenskap och andra könsförbindelser, där risk för smitta av könssjukdom icke föreligger. Pessaret rekommenderas även, så ofta ske kan, å de sexualhygieniska poliklinikerna. Pessaret är därtill billi- gare i bruk än kondomen.

Hustrun har vid alla de mekaniska preventivmedlens användande viss kontroll över metodens genomförande. Vid användandet av pessaret har hon ensam hela kontrollen. Dessa preventivmedels användande tillåta samlagets fullbordan på normalt sätt utan det avbrott i förloppet, som är innebörden av avbrutet samlag, och följaktligen även utan de olägenheter, som detta av- brott kan ha i följe. Pessaret anses därvid i vanliga fall möjliggöra psyko- fysiskt mera fullvärdiga könsakter än kondomen.

Enbart kemiska medel och enbart sköljningar äro att bedöma såsom täm- ligen osäkra preventivmetoder. En relativt hög säkerhet uppnås dock genom användning av lämpligt kemiskt medeli kombination med sköljning. Vissa av de använda kemiska medlen och lösningarna äro icke alltid helt oskadliga. De nyssnämnda mekaniskt verkande preventivmedlen äro däremot oskad- liga. Den stundom framkastade uppfattningen, att de skulle kunna fram- kalla sterilitet eller nedsatt befruktningsförmåga saknar vetenskaplig grund; uppfattningen att sådan nedsatt befruktningsförmåga därtill skulle vara ärft- lig, säsom någon gång uttalats, strider dessutom mot en elementär sats i arvs- biologien, att förvärvade egenskaper icke nedärvas.

Det bör icke fördöljas, att med nuvarande teknik en ur alla synpunkter och för alla individer fullt tillfredsställande metod för födelsekontroll icke gives. Det sagda gäller ej blott tillförlitligheten. För somliga individer framstå vissa metoder olika för olika individer —— störande i könsumgänget. Hela frågan om preventivtekniken är i viss utsträckning en individuell fråga, vari fullt generella slutsatser äro svåra att draga.

Vid denna summariska jämförelse hava vissa kriterier använts, vilka i det följande skola något närmare prövas ur skilda värderingssynpunkter.

Vad först gäller tillförlitligheten av en metod, måste denna egen- skap rent allmänt givas ett mycket högt värde. Då arvshygieniska, medicinska och hygieniska skäl för födelsekontroll föreligga, är det, såsom redan i föregå- ende avdelning angivits, ett mycket angeläget intresse, att den tillämpade tek- niken är möjligast säker. Detsamma gäller naturligtvis även då skälen äro ekonomiska. En särskilt framträdande betydelse får kravet på tillförlit- lighet i belysningen av den 'stora frekvensen av fosterfördrivningar, som skulle kunna förebyggas genom användandet av en effektivare förebyggande födelsekontroll.

Till slut skall blott påpekas, att frågan om tillförlitligheten hos den tilläm- pade metoden för födelsekontroll icke ter sig annorlunda ur allmänt etisk synpunkt. Det vore en logisk orimlighet att antaga, att födelsekontroll i visst

fall skulle kunna framstå berättigad men att tillförlitligheten i den använda metoden skulle göra den mindre berättigad.

Något motsvarande måste gälla även utifrån befolkningskvantitativ syn- punkt. Det är visserligen sant, att den nu rådande tendensen till en alltmer utbredd extrem barnbegränsning utgör en fara för folkets liv. Det är vidare ej blott sannolikt utan tämligen säkert, att ändock en stor del av de födelser, som äga rum, ske blott tack vare en otillfredsställande teknik vid födelsekon— trollens genomförande. En tillförlitligare preventivteknik kan därför förvän- tas minska nativiteten ytterligare, särskilt då den utomäktenskapliga, där motiven för födelsekontroll vanligen äro starkast.

Men detta resonemang bör enligt kommissionens mening icke leda till den slutsatsen, att en otillförlitlig preventivteknik av befolkningskvantitativa skäl är att föredraga framför en mera tillförlitlig. En sådan slutsats vore ytlig av flera skäl.

För det första utgör den redan nu mycket låga nativiteten ett bevis för att folkets reproduktion icke kan säkras, även om en otillfredsställande preven- tivteknik kvarhålles.

De hinder, som genom preventivlagen och på andra vägar rests emot ut- bredningen av en förbättrad preventivteknik, hava vidare visat sig ineffektiva. På grundval av den erfarenhet, som vunnits under den sista mansåldern, kan därför för det andra fastslås, att det icke låter sig göra att i praktiken för- hindra framträngandet av en förbättrad preventivteknik.

För det tredje måste det fasthållas, att detta heller icke kan vara önsk- ligt. Följden av en hämmad och fördröjd utbredning av rationell preventiv- teknik kan nämligen, som tidigare berörts, blott bliva en sådan fördelning av födslarna inom folket, som såväl ur arvshygieniska, medicinska och hygie- niska som familjesociala synpunkter måste betraktas såsom olycklig. Ha- vandeskap komma m. a. 0. för en viss tid _ intill dess att en förbättrad pre- ventivteknik i alla fall vunnit utbredning i alla samhällsklasser i stor ut- sträckning att inträffa i just sådana fall, då starka skäl tala för att de bort förebyggas.

Det kan allmänt sett icke vara en önskvärd lösning av vårt befolkningspro- blem, att vissa familjer, och allra minst familjer i de fattigaste lagren, på grund av en otillfredsställande teknik vid födelsekontrollens genomförande bringas att föda särskilt stora barnskaror. Att denna lösning icke ens för när- varande säkrar folkets förnyelse är tidigare visat; att den är orimlig såsom lös- ning på lång sikt är uppenbart och får sin bekräftelse i det faktum, att en mera effektiv teknik för födelsekontroll håller på att sprida sig även till de folklager, där makar tidigare på grund av otillfredsställande teknik ofta fött mycket stora barnkullar.

På lång sikt måste befolkningsproblemets lösning sökas i strävanden, att makar i alla samhällslager skola föda normalt stora barnskaror. Förutsätt- ningarna för en lösning av befolkningsproblemet efter denna linje äro såväl hela folkets fostran till en mera positiv familjeinställning som de betydelsefulla sociala och ekonomiska reformer, vilka ligga i linje med befolkningskommis- sionens utredningsarbete på det socialpolitiska fältet. Vill man genomföra en sådan folkuppfostran och samtidigt giva utrymme åt de viktiga synpunkter av annan än rent befolkningskvantitativ art, som i föregående avdelning ut— förligt framlagts, har man emellertid att taga u t g å n g 5 p u n k t e n i d e t frivilliga, för eget och andras väl ansvarsmedvetna föräldraskapets princip.

En ur befolkningskvantitativ synpunkt icke oviktig anmärkning är här följande. I de djupa folklagren, där ungdomen på nära håll har erfaren-

het om verkningarna av mycket stora barnkullar och där man i preventiv- lagen och i andra åtgärder med motsvarande syfte med rätt eller orätt sett försök att kvarhålla de lägre samhällsklasserna i en okunnighet om tillför- litliga preventivmetoder, vilken icke längre råder i de högre samhällslagren, har man som bekant hyst en stor misstro mot alla befolkningskvantitativa strävanden. Den sig nu utbredande extrema barnbegränsningen har, liksom nyssnämnda misstro till de befolkningspolitiska strävandena, utan tvivel till någon del sin förklaring i en sinnesinställning, uppvuxen såsom protest emot den tendens till klassmässig avgränsning, som man i dessa folklager — med rätt eller orätt menat sig förspörja i de strävanden att hämma utbred- ningen av en effektiv födelsekontrollsteknik, vilka kommit till sitt tydligaste uttryck i preventivlagen. Först när hela detta fält sopats rent. när födelse- kontrollens berättigande ur olika synpunkter och i olika lägen öppet med- givits, när i samband därmed den tillämpade teknikens tillförlitlighet i och för sig tillerkänts sitt självklara värde, när alla försök att hindra vederhäf- tig upplysning i detta ämne avskrivits och preventivmedelshandeln förts helt upp i ljuset —— först då har man bland ungdomen i vårt folks alla lager ska— pat ett säkert underlag för en ny, av hjärtat godtagen, positiv inställning till denna ur såväl familjernas som folkets synpunkt livsviktiga fråga.

Till det sagda bör endast läggas en alldeles speciell men icke oviktig erin- ran. Om man betänker, i hur många fall födelsekontroll är strängt påförd- rad av mycket viktiga skäl, och vet, med hur otillfredsställande teknik den ofta genomföres, kan man förstå, att många makar och särskilt många hustrur gå i oavbruten ängslan för havandeskap. Detta är icke utan vådor för hustruns själsliga hälsa och för harmonien i äktenskapet. En hög grad av tillförlitlighet hos den tillämpade tekniken för födelsekontroll är en vik- tig förutsättning för sund bekymmerslöshet i könsumgänget och i makarnas hela dagliga liv.

Vad därefter gäller hustruns möjlighet att övervaka födelsekontrollens genomförande, så är detta kriterium närmast härlett ur det nyss avhandlade tillförlitlighetskriteritet. I sannolikt det stora flertalet äktenskap är denna frå- ga utan betydelse. Den har betydelse i de äktenskap, där väl hustrun men icke mannen besitter det minimum av karaktär och intelligens, som er- fordras för födelsekontrollens effektiva genomförande.

1934 års sakkunniga för utredning av preventivlagsfrågan anmärka, att kännedomen om tekniska preventivmedel, avsedda att användas av kvinnan (pessar) icke torde vara utbredd och framhålla i anslutning härtill:

I äktenskap, där mannen är hemfallen åt alkoholism eller av annan grund icke hyser tillbörlig omtanke om familjens välfärd, är hustrun för den skull ofta för- hindrad förebygga, att hon på grund av könsumgänge, som mannen påfordrar, blir havande, oaktat detta kan vara förödande för hela familjen.

Vikten av att den vid födelsekontroll tillämpade tekniken icke omöjliggör psykofysiskt fullvärdiga könsakter av natur att bereda både mannen och hustrun tillfredsställelse i det äktenskapliga samlivet har numera av forsk- ningen allmänt visats. Brister härutinnan kunna i olyckliga fall leda till nervösa rubbningar av olika slag och undanrycka allmänt en av grunderna för ett harmoniskt och stabilt själsligt förhållande mellan makarna.

Icke minst ur etisk synpunkt är saken betydelsefull. Det monogama äk- tenskapet har i konkurrensen med de tillfälliga könsförbindelserna sin styrka bland annat i den långt större möjlighet till psykofysiskt fullvärdiga köns- akter, som kärleken, den andliga och kroppsliga förtrogenheten och varak— tigheten iden äktenskapliga förbindelsen i och för sig äro ägnade att skänka,

om denna möjlighet icke tillspillogives, vilket kan ske även genom en ur denna synpunkt otillfredsställande preventivteknik. Nyare forskningar hava också bestyrkt den allmänna erfarenheten, att otrohet i äktenskapet är van- ligare hos makar, som av olika skäl icke kunnat ordna sitt sexuella samliv så, att de finna full tillfredsställelse däri.

Likaså är det uppenbart, att en preventivteknik, som länder, eller i det sär- skilda fallet kan lända till hälsoskada är olämplig. [ fråga om detta lik- som i fråga om det närmast föregående kriteriet måste omdömena om de särskilda preventivmetoderna i viss mån växla efter makarnas individuella förutsättningar.

Ett här tillsvidare icke berört kriterium är prisbilligheten. Det är egent- ligen blott kondomen, som med hänsyn därtill måste sägas stå i avsevärt oförmånligare klass. Efter den förbättrade organisation av preventivmedels- handeln, som kommer att bliva verkan av att om kommissionens för- slag i dess yttrande angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m. för- verkligas de tekniska preventivmedlen bliva apoteksvaror, har man an- ledning att förvänta, att även kondomen blir så billig, att hänsyn till priset icke kan komma att spela samma roll.

Befolkningskommissionen har vid beaktande av vad som ovan framhållits kommit till den uppfattningen, att de olika metoder, vilka erbjuda sig för födelsekontrollens utförande, böra bedömas med hänsyn framförallt till eventuella hälsorisker förbundna med vissa av dessa metoder, till grad av till- förlitlighet och i vissa fall möjlighet för hustrun att övervaka födelsekontrol— lens genomförande samt till de hinder vissa av dessa metoder kunna bjuda emot psykofysiskt fullvärdiga könsakter. Ur dessa synpunkter framstå vis- serligen de olägenheter, som äro förbundna med den alltjämt mest utbredda metoden för födelsekontrollens utövande avbrutet samlag — icke fullt så stora som stundom påståtts, men metoden är dock mindre tillfredsställande. Starka skäl tala för att i många äktenskap användandet av mekaniskt ver- kande preventivmedel, och särskilt pessarer, äro att förorda.

Den förebyggande födelsekontrollens teknik och hygien i utomäktenskap- liga förbindelser. Befolkningskommissionen kan under hänvisning till vad tidigare i denna avdelning uttalats samt till framställningen i nästa avdelning här inskränka sig till tvenne anmärkningar.

I alla de utomäktenskapliga förbindelser, som äro fasta och av äktenskaps- lik karaktär, eller där eljest risk för smitta av könssjukdom icke föreligger, äro inga andra synpunkter att anlägga än de, vilka i de näst föregående avsnitten redovisats i fråga om äktenskapen.

I de vanligen lösa och opersonliga könsförbindelser, där risk för smitta av könssjukdom föreligger, är den teknik för födelsekontroll, som jämväl är smittskyddande, användande av kondom, att förorda.

De smittsamma könssjukdomarnas bekämpande.

Problemställning. Då under senare tid en revision av preventivlagen nio- , tiverats, har, som i inledningen berörts och i kommissionens yttrande an- , gående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m. närmare utvecklats, detta l vanligen skett på så sätt, att hela frågan om den normala födelsekontrollen och särskilt födelsekontrollen inom äktenskapen kringgåtts. Vikt har däre- mot lagts därå, att de tekniska preventivmedlen och i första rummet kon- domen äga en legitim och viktig uppgift i kampen mot de smittsamma köns- sjukdomarna genom det skydd för smitta av könssjukdom i lösa, opersonliga könsförbindelser, som de jämväl erbjuda.

För befolkningskommissionen har det från början stått klart, att en sådan uppläggning av problemet är skev ur såväl saklig som etisk synpunkt. I en- lighet med denna uppfattning har i de näst föregående tre avdelningarna ingående behandlats frågan om födelsekontrollen. Härvid har den normala födelsekontrollen inom äktenskapet skjutits i förgrunden och de etiska och befolkningskvantitativa synpunkterna på frågan givits avgörande vikt.

Då kommissionen nu övergår att behandla den andra sidan av problemet, som i den tidigare diskussionen så starkt framhävts och som gäller skyddet för smittsamma könssjukdomar, kan framställningen, vilken här i huvudsak kan bygga på redan gjorda utredningar, göras mera sammanträngd.

De smittsamma könssjukdomarna.1 Sedan år 1913 äro landets samtliga läkare skyldiga att till vederbörande sundhetsinspektör anmäla alla av dem iakttagna och icke av annan läkare anmälda fall av smittsam könssjukdom. I denna benämning sammanfattas de tre sjukdomarna syfilis, gonorré och enkelt veneriskt sår (schanker). Av dessa sjukdomar äro de två förstnämnda både med hänsyn till utbredning och skadeverkningar de viktigaste.

Särskilt syfilis måste trots de numera förbättrade behandlingsmetoderna alltjämt betraktas såsom en mycket allvarlig sjukdom. Syfilis kan —— kor- tare eller längre tid efter sitt första uppträdande —— medföra svåra, t. o. m. livsfarliga följderi form av t. ex. höggradig och tidig åderförkalkning, hjärt-, lever- och njursjukdomar, sjukliga förändringar i det centrala nervsystemet ledande till slaganfall, krampanfall, sinnessjukdom o. s. v. Syfilis kan ock- så från en därmed behäftad moder under havandeskapet övergå på fostret, vilket som följd därav kan dö under ett tidigare eller senare stadium av fo- sterlivet (missfall, dödfött barn) eller komma till världen levande men med

i en syfilitisk infektion, vilken från början eller längre fram i livet kan för- orsaka symptom av olika slag, ibland så svårartade, att trots behandling hälso-

1 Texten till denna avdelning har i huvudsakliga delar utarbetats" på grundval av en av praktiserande läkaren, med. licentiaten Alma Sundquist författad promemoria. 7—368067.

och utvecklingsrubbningar bliva bestående livet igenom. Exempel finnas även på att sjukdomen överförts mer än en generation framåt.

Vad gäller gonorrén hava inga så epokgörande framsteg i fråga om dess diagnos och behandling gjorts som beträffande syfilis, och gonorrén visar heller icke samma tillbakagång i sin utbredning som syfilis (se nedan). Sjuk— domen är fortfarande mycket spridd och förorsakar lidande och nedsatt ar- betsförmåga för en mängd människor. De flesta fall av gonorré förlöpa vis- serligen gynnsamt, i synnerhet vid i tid inledd sakkunnig behandling. Mer eller mindre svåra komplikationer med risk för framtida men kunna dock förekomma.

Om hos män en av gonorré förorsakad inflammation uppstår i de sädes- bildande och sädesförande organen (bitestiklar, blåshalskörtel, sädesledare) är detta en smärtsam och ofta långvarig sjukdomsprocess, vilken, om den är dubbelsidig, kan förorsaka en för livet bestående sterilitet. Enligt en i me- dicinalstyrelsens skrivelse den 26 januari 1934 anförd uppgift, lämnad av sty- relsens vetenskapliga råd, docenten Karl Marcus, inträffa dylika inflammatio- ner i ungefär 20 0/0 av alla gonorréfall hos män, vilket skulle betyda att med de sista årens gonorréfrekvens bortåt 200 män årligen i vårt land blivit för all framtid sterila på grund av denna sjukdom.

Hos kvinnor kunna på grund av gonorré inflammationer . uppstå i äggleda- re och äggstockar, varvid dubbelsidighet är ytterst vanlig. Dessa inflammatio- ner giva ofta upphov till långvariga och svåra lidanden, Vilka ibland _ med kortare eller längre mellanrum av symptomfrihet kunna vara i åratal. lnflammationer i äggstockar och äggledare inträffa enligt en i medicinalsty- relsens skrivelse anförd uppgift från dess vetenskapliga råd professor Bovin sannolikt i 15 a 20 0/0 av alla gonorréfall hos kvinnor och av dessa bliva ett stort antal sterila. Enligt en undersökning av docenten i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet i Stockholm, med. doktorn A. G. F. Holtz gjord år 1930 å 800 kvinnor, vilka genomgått inflammation av olika anledning i äggstockar eller äggledare blevo endast 17 0/0 gravida; för gifta kvinnor var motsvarande tal 27 0/0_

Av gonorré förorsakade inflammationer i lederna kunna giva upphov till bestående stelhet och inskränkt rörlighet i dessa. Om ögonen angripas, kan blindhet bliva följden.

Utom den direkta nedsättning av fortplantningsförmågan, SOm både syfilis och gonorré som ovan nämnts kunna giva upphov till, kunna de också indi- rekt verka till minskning av nativiteten. Så länge smittfara föreligger utgöra de nämligen hinder för äktenskap, och det händer ej sällan, att om ett tilltänkt giftermål på grund av smittrisk mäste uppskjutas, varken detta eller något annat äktenskap sedermera kommer att ingås vare sig av den smittade par- ten eller av den andra. Det inträffar dessutom även i många fall, såsom varje på hithörande område verksam läkare kunnat iakttaga, att en smittsam köns- sjukdom utövar en så deprimerande inverkan, att därav en gång angripna per- soner förbliva ogifta eller åtminstone uppskjuta att ingå äktenskap till en sen ålder. Särskilt gäller det om många kvinnor, som smittats med syfilis, att de frivilligt avstå från äktenskap eller, om de dock ingå i äktenskap, avstå från moderskap av fruktan att sätta en sjuklig avkomma i världen, och detta även om de av läkare efter genomförd behandling, försäkrats att föga eller ingen risk härför föreligger.

På grund av anmälningsplikten föreligger numera ett gott statistiskt ma- terial till bedömande av frågan om de smittsamma könssjukdomarnas ut- bredning. .

Den på anmälningarna grundade statistiken (se tabell 4 samt diagram ll,

Antal anmälda sjukdomsfall

20000

4 gena/"re

10000

5 000

2500

.se—banker

p?; xézo

/5525 /930 /935

Diagram 1. Utvecklingen av olika könssjukdomar.

visar, att en oavbruten stegring av ifrågavarande sjukdomsfall ägde rum un- der åren 1913—1919. År 1913 anmäldes 13 730 fall av smittsam könssjuk- dom, år 1919 30 102 fall. År 1920 sjönk antalet ånyo till 19 588 och minsk- ningen fortgick oavbrutet och ganska hastigt till och med år 1924 då 11 334 fall anmäldes. En ökning uppträdde emellertid följande år och fortgick till och med år 1930, då antalet anmälda fall uppgick till 15 727. Därefter av- togo siffrorna åter är för år, ehuru icke med stora differenser och utgjorde för år 1935 11 596 fall.

Tabell 4. Förekomsten av olika könssjukdomar, absoluta tal samt per 10000 av folkmängden i åldern 15—50 år. 1

Gonorré Syfilis Schanker

per 10 000 ärvd förvärvad per 10 000 per 10 000 inv.iåldern summa inv.iåldern abs. tal inv.iåldern 15—50 år abs. tal abs. tal 15—50 år 15—50 år

1912 — — 1 011 1 053 ' — 1913 10 271 381 1 941 2 011 ' 1 448 1914 10 676 393 2 171 2 250 ' 1 452 1915 10 968 39'9 2 451 2 517 ' 1 260

1916 11 982 43'0 2 549 2 606 ' 1 062 1917 12 554 443 2 720 2 807 ' 1 112 1918 16 626 582 4 006 4 073 ' 3 163 1919 20 651 71'2 5 976 6 124 ' 3 327 1920 14 894 506 3 284 3 449 ' 1 245

1921 12 646 424 2 257 2 374 ' 879 1922 11 053 366 1 480 1 573 ' 509 1923 10 337 340 1 087 1 189 ' 295 1924 10 197 331 ' 853 922 ' 215 1925 11 444 36'2 ' 698 764 ' 249 1926 12 911 41'2 937 1 014 ' 227 1927 12 654 400 1 212 1 273 ' 227 1928 13 402 420 1 162 1 214 ' 214 1929 14 085 438 1 000 1 035 ' 226 1930 14 408 44'4 1 116 1 138 ' 181 1931 12 903 394 1 189 1 220 ' 118 1932 12 306 37'2 811 840 ' 106 1933 11 274 337 543 589 ' 96 1934 11 594 34'7 447 471 . 106 1935 11 068 32”! 2 412 426 . 102

'x! oo—ioÄio town—cow caucu—

QQQO. QQQCRC? och.-Hce eeh—cw ewa

9303th QN*1*1

.0 c»

1 Uppgifterna över de smittsamma könssjukdomarna ur )Allmän hälso— och sjukvård: av Kungl. Medicinalstyrelsen, 1912—1935, Sveriges off. stat., Hälso- och sjukvård. * Prelim. uppgift.

Vad de särskilda sjukdomarna beträffar, har schankern under hela perio- den 1920—1935 oavbrutet minskat i utbredning. År 1913 förekommo 1 448, år 1919 3 327, år 1920 1 245 och år 1935 endast 102 fall. Då därtill denna sjukdom vid sakkunnig behandling ganska snabbt läkes, i regel utan att medföra bestående men, och då den icke har någon inverkan på avkomman, kan den för närvarande icke anses spela någon avsevärd roll för folkhälsan.

Mycket viktiga i detta avseende äro däremot alltjämt, som redan berörts, de två sjukdomarna syfilis och gonorré. År 1913 anmäldes 70 fall av med- född och 1 941 fall av förvärvad syfilis, för år 1919 voro-siffrorna respektive

Antal fall på 70 000 inv. i åldern 15—50

] gonorre

30

20 .

IO syfi/is spm—jk

19/5' /920 /925' /930

Diagram 2. Utvecklingen av olika könssjukdomars frekvens.

148 och 5976, för år 1920 165 och 3 284. Sänkningen för syfilistalet på- gick sedan till och med år 1925 då 66 fall av medfödd och 698 fall av förvärd vad syfilis anmäldes. En kraftig stegring uppträdde under de följande åren och nådde sin höjdpunkt år 1931 då 31 fall av medfödd och 1 189 fall av för- värvad syfilis anmäldes. Från och med följande år sjönko åter siffrorna och för år 1935 anmäldes endast 14 fall av medfödd och 412 fall av förvärvad syfilis.

Av gonorré anmäldes år 1913 10 271 fall och år 1919 20 651 fall. År 1920 uppgick antalet till 14 894, år 1924 till 10 197. Siffrorna stego sedan till och med år 1930, då 14 408 fall anmäldes. Sedan avtog anmälningstalet år för år ehuru rätt obetydligt, och år 1935 anmäldes 11 068 fall.

Samtliga dessa tal äro absoluta tal. Tages hänsyn till växlingarna i folk— mängden och åldersfördelningen, ter sig utvecklingen något gynnsammare. Frekvensen av anmälda fall av smittsam könssjukdom uttryckt i tiondels pro- mille av befolkningen i åldern 15—50 år blir för 1913 51'2, 1919 1038, 1920 67'1, 1924 368, 1930 485 och 1933 35'3. Beträffande de särskilda sjukdo- marna hänvisas till tabell 4 samt diagram 2.

Orsakerna till växlingarna i könssjukdomarnas frekvens mäste, som ofta framhållits, sökas i många olika omständigheter. Vad särskilt gäller den kraftiga nedgången efter 1919 har man givetvis att beakta den omsvängning i den ekonomiska konjunkturen och de förändringar i det allmänna lev- nadssättet, som gjorde sig gällande efter världskrigets slut. Men som en av

de förnämsta orsaksfaktorerna måste man även anse den lag angående åt- gärder mot utbredning av könssjukdomar, som efter långa förarbeten fram- lades och antogs av 1918 års riksdag och trädde i kraft år 1919, alltså ome- delbart innan den avgjorda sänkningen i sjukdomsfallens antal visade sig. Den i lagen föreskrivna fria behandlingen på sjukhus, på polikliniker eller hos tjänsteläkare utan hänsyn till patientens ekonomiska ställning, skyldig- heten för var och en, som är behäftad med könssjukdom, att undergå behand- ling och att fullfölja denna tills smittfara kan anses vara förbi, efterforskan- det av smittkällor —— dessa bestämmelser måste tillskrivas en stor andel i den inträdda minskningen. Den uppgång, som så inträdde 1924 och 1925 och som fortsatte framemot 1930, har uppenbarligen sitt samband med den då stigande ekonomiska konjunkturen, liksom den därefter inträdande ned— gången måste sättas i samband med depressionen. Stigande konjunkturer hava allmänt i följe en stegrad alkoholkonsumtion och ökad skörlevnad.

Vad syfilis beträffar anses allmänt, att dess jämförelsevis mycket låga siff- ror under senare år även bero på att numera långt bättre undersöknings- och behandlingsmetoder beträffande denna sjukdom stå till buds, än förr var fallet. Då vissa av dessa metoder ställa sig ganska dyrbara, inses lätt värd-et av den kostnadsfria behandlingen. .

Både syfilis och gonorré utgöra emellertid fortfarande en allvarlig fara för folkhälsan. Som medicinalstyrelsen anmärkt i sin skrivelse den 26 januari 1934 överstiger under en följd av är antalet anmälda fall av smittsam köns- sjukdom icke obetydligt sammanlagda antalet fall av sådana smittsamma sjukdomar, för vilka anmälningsplikt föreligger jämlikt 2 % av gällande epi- demilag (scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, paratyfus, rödsot, akut barnförlamning, sönmsjuka, epidemisk hjärnfeber och undulantfeber). De smittsamma könssjukdomarnas bekämpande medför även stora utgifter för det allmänna. Enligt en beräkning, gjord av förste stadsläkaren i Stock- holm med. doktorn Einar Rietz1 överstiga det allmännas direkta utgifter för detta ändamål årligen 2 miljoner kronor. Däri äro dock icke medräknade en mängd utgift-er för det allmänna, som orsakas indirekt genom att sjuka per- soner bliva oförmögna att försörja sig och de sina, ej heller de sjukas egna utgifter och inkomstförluster.

Att märka är, att minskningen i sjukdomsfrekvens under de sista åren fort— skridit blott obetydligt. Den ökning, som inträdde efter 1924 och som uppen- barligen står i samband med den stigande konjunkturen, visar, att någon säkerhet för att sjukdomsfrekvensen under de närmaste åren skall kunna hållas nere vid den låga nivå, som ernåtts under den sista depressionen, icke råder.

Befolkningskommissionen vill på grund av vad här anförts framhålla, att de två vanligaste smittsamma könssjukdomarna, syfilis och gonorré, äro från individernas och hela folkets synpunkt ytterligt skadebringande sjuk- domar. Med hänsyn till dessa sjukdomars stora farlighet och deras alltjämt stora utbredning bland vårt folk delar befolkningskommissionen den sär- skilt av medicinalstyrelsen framhävda meningen, att det är en viktig sam- hällsangelägenhet att på alla sätt hindra spridning av smitta av könssjuk- dom. Denna uppfattning bildar utgångspunkten för kommissionens fort- satta behandling av problemet.

1 »Könssjukdomarnas frekvens i Sverige» i Hygiea, 1936, Bd. 98, häft. 8.

Prostitutionen och andra lösa, opersonliga könsförbindelser såsom orsak till de smittsamma könssjukdomarnas spridning. Det ligger i öppen dag, att de smittsamma könssjukdomarnas spridning framför allt beror på före- komsten av lösa och tillfälliga könsförbindelser, på sexuell promiskuitet. Att trohet i könsförbindelser utgör det bästa skyddet mot smitta framhålles med rätta i alla diskussioner av hithörande frågor.

Då den form av sexuell promiskuitet, som kallas prostitution — d. v. s. könsförbindelser, ingångna för tillfället, utan egentligt personval, åtminstone från den prostituerade partens sida, och mot betalning från den andra, så gott som alltid manliga partens sida — utgör en påtaglig källa till smitt— spridning, har man sedan gammalt föreställt sig, att könssjukdomarna skulle kunna bringas att minska i frekvens genom åtgärder avsedda att kontrollera de kvinnor, vilka yrkesmässigt skaffa sig sitt levebröd på skörlevnad. Den på denna föreställning grundade reglementering av prostitutionen, vilken före år 1919 var föreskriven även i vårt land, bestod i att kvinnor, vilka befunnos livnära sig på prostitution registrerades hos polisen — eller som det hette »byråskrevos» —— samt ålades, att på regelbundna tider infinna sig till läkarundersökning och att, om sjukdomssymptom härvid upptäcktes, undergå behandling på sjukhus. De prostituerade kvinnorna underkastades därjämte vissa ordningsregler och kunde, om de i något avseende underläto att efterkomma gällande föreskrifter, behandlas såsom lösdrivare och sän- das till tvångsarbetsanstalt.

Den utredning, som lades till grund för 1918 års lag angående könssjuk- domarna, visade emellertid på ett ovedersägligt sätt, att reglementerings- systemet icke var ägnat att hindra sjukdomarnas utbredning. De visserligen ganska ofta upprepade men av nya smittningstillfällen åtskilda undersök- ningarna kunde icke giva någon säkerhet för att de kvinnor, vilka icke före- tedde några symptom, också voro ofarliga i smittriskhänseende. Då vidare inga som helst åtgärder företogos gentemot den andra parten i prostitutions- umgänget, männen, kun—de dessa opåtalt sprida smittan i vida kretsar. Regle- menteringssystemet var även ägnat att bibringa männen en falsk känsla av så- kerhet gentemot smittrisken och medförde dessutom allvarliga vådor i hu- manitärt och socialt avseende. R—eglementeringen innebar ju ett slags sam- hällets godkännande av skörlevnad såsom levebröd för kvinnor. Genom sin ensidiga inriktning på kvinnorna var därtill reglementeringen ägnad att vid- makthålla den i dubbelmoralen djupt rotade föreställningen, att blott ena parten i prostitutionsförhållandet, kvinnorna, bar skuld och ansvar, medan den andra parten, männen, behöll sitt sociala anseende obefläckat och icke på grund av förbindelsen fick vidkännas inskränkning i sin medborgerliga frihet. Av dessa och andra skäl underkändes hela systemet fullständigt av den s. k. reglementeringskommittén och upphävdes genom 1918 års lag.

Tvärt emot de farhågor, som därvid uttalades av det gamla systemets an- hängare, visade det sig, att reglementeringens upphävande icke ledde till en ökning av könssjukdomarna.

Med reglementeringssystemet upphörde naturligtvis icke förekomsten av smittfarliga, lösa och opersonliga könsförbindelser. Alltjämt existera, åt- minstone i de större städerna, grupper av kvinnor, vilka i betalda könsum- gängen av rent tillfällig natur vinna sitt levebröd eller åtminstone en väsent— lig ökning av sina från annat håll kommande inkomster. Dessutom hava. som var och en vet, en mängd människor, både män och kvinnor, för vana att inlåta sig på den ena tillfälliga opersonliga könsförbindelsen efter den andra, utan att dessa därför behöva hava karaktär av prostitution, då likväl ett visst personval förekommer och betalning icke sker. Det är självklart,

att smittöverföring kan ske, antingen ett förhållande kan betecknas som prostitution eller icke. Det är ju ej betalningen utan promiskuiteten, som utgör smittfaran. Det finnes exempel på både män och kvinnor, som aldrig haft prostitutionsförhållanden men dock smittat flera personer än vissa pro- stituerade kvinnor, vilka genom lyckliga tillfälligheter undgått att bliva i högre grad smittförande.

I vilken utsträckning prostitutionen förekommer i vårt land är omöjligt att kvantitativt angiva. En viss ledning angående storleksordningen av an- talet »helyrkesprostituerade» kvinnor kan man möjligen få genom uppgifter på det antal sådana, som genom polisen varnas och sändas till tvångsarbets- anstalt som lösdrivare. Helyrkesprostituerade kvinnor kunna nämligen fort- farande dömas enligt lösdrivarlagen. Från kriminalavdelningen i Stockholms polis hava i nedanstående tablå redovisade uppgifter lämnats angående det antal för lösdriveri anhållna kvinnor, vilka från den 1 januari 1926 till den 1 september 1936 vid kriminalavdelningen första gången varnats eller ådömts tvångsarbete.

Antal för lösdriveri anhållna Antal för lösdriveri anhållna kvinnor, vilka första gången kvinnor, vilka första gången

ådömts _ . ådömts arbete arbete

varnats varnats enskilt officiellt

1926 ........ 59 1931 ....... 24 59 1927 ........ 45 1932 ....... 47 46 1928 ........ 32 ' 1933 ....... 55 66 1929 ........ 22 ' 1934 ....... 97 50 1930 ........ 23 * 1935 ....... 75 47

Från Stockholms tvångsarbetsanstalt i Landskrona hava följande upp- gifter erhållits över antalet prostituerade, som ådömts tvångsarbete vid an- stalten såväl under åren före reglementeringssystemets avskaffande som un- der den sista tioårsperioden.

Antal Antal prostituerade Därav prostituerade Därav ådömda första , ådömda första

tvångs- gången tvångs- gången

arbeten arbeten

1914 .............. 372 90 1928 .............. 141 1915 .............. 330 136 1929 .............. 110 1916 .............. 273 87 1930 .............. 111 1917 .............. 236 81 1931 .............. 96 1918 .............. 268 102 1932 .............. 111 1933 .............. 99 1926 .............. 163 51 1934 .............. 107 1927 .............. 176 61 1935 .............. 91

Dessa uppgifter avspegla naturligtvis ej blott prostitutionens utveckling utan bero även och framförallt av rättspraxis och förändringar däri. De sy— nas i alla händelser icke motsäga den av andra iakttagelser stödda och fler— städes i det föregående berörda uppfattningen, att könsförbindelser av ut- präglad prostitutionstyp i vårt land numera ej förekomma i samma relativa omfattning, som tidigare varit fallet. Många iakttagare hava trott sig finna,

att även de lösa förbindelserna mer och mer kommit att utmärkas av åt- minstone någon tids sammanhållning och ömsesidig trohet genom att den ömsesidiga sympatien nu vanligen får spela en större roll. Denna utveckling i fråga om hel- och halvprostitutionens tillbakakämpande har, såsom tidi- gare framhållits, sitt samband med dubbelmoralens övervinnande, och för- ändringen synes hava varit mest påtaglig inom städernas medelklass och för ungdomen. Det är givet, att en tendens i nu antydd riktning i sin mån måste hava bidragit till den jämförelsevis låga sjukdomsfrekvens, som nu råder. Den är emellertid tydligen icke stark nog att reducera smittspridningen till det minimum, som måste sättas såsom riktpunkt för samhällets strävanden.

Befolkningskommissionen är angelägen att i detta samband understryka, att det är felaktigt att, som ibland i den ytliga diskussionen sker, likställa utomäktenskapliga könsförbindelser överhuvud taget med de av dessa för- bindelser, som innebära risk för smitta av könssjukdom. Smittrisken beror, som redan framhållits, på promiskuiteten och är således normalt icke för handen i de utomäktenskapliga könsförbindelser, vilka äro av viss varak- tighet och uppbyggda på ömsesidig trohet. Smittrisk kan visserligen även råda i sistnämnda förbindelser men blott av samma orsak som inom äkten- skapen, nämligen att ena eller båda parterna icke äro trogna utan inlåta sig i lösa, opersonliga förbindelser vid sidan av den stadigvarande.

Hur en kraftig minskning av hel- och halvprostitutionens rekrytering samt överhuvud taget av den sexuella promiskuiteten skall kunna åstadkommas, är en invecklad social fråga, som befolkningskommissionen i detta sam- band icke kan slutgiltigt och allsidigt belysa. Vissa allmänna synpunkter på problemet skola likväl lämnas.

En viss gynnsam inverkan torde man hava att vänta av ett sakkunnigt omhändertagande på ett tidigt stadium av psykiskt undermåliga barn. Undersökningar utförda både i vårt land och i andra länder hava näm- ligen givit vid handen, att prostituerade kvinnor _— och likaså manliga sutenörer och kopplare i stor utsträckning förete tecken på psykisk un- dermålighet. Här samverka individuellt konstitutionella och sociala fakto- rer med varandra, i det att den psykiska undermåligheten dels i och för sig disponerar för skörlevnad och minskar motståndskraften mot livets nor- mala frestelser och dels nedsätter försörjningsförmågan och därigenom stäl- ler individen ekonomiskt mera blottställd i kampen för tillvaron.

I detta sammanhang må även framhållas, att sinnesslöa eller psykiskt ab- norma individer, som enligt nu gällande lag kunna steriliseras utan sitt sam- tycke, och vissa psykiskt undermåliga individer, vilkas sterilisering på fri- villighetens väg vissa förslag framlagda i befolkningskommissionens betän- kande i steriliseringsfrågan avse att främja, icke blott själva i stor utsträck- ning äro sexuellt lösaktiga: också deras barn bliva till en avsevärd del psy- kiskt undermåliga och på grund därav ofta predisponerade för ett ansvars- löst sexualliv. Även när dessa barn äro psykiskt normala få de ej sällan växa upp under förhållanden, som medföra stor fara för social urspårning. Åtskilliga iakttagelser visa också, att psykiskt undermåliga och abnorma in- dividers döttrar relativt ofta hemfalla åt prostitution och att å andra sidan prostituerade relativt ofta hava en psykiskt undermålig moder eller fader. Genom sterilisering i större omfattning av psykiskt undermåliga individer bör alltså det material, ur vilket prostitutionen till stor del rekryteras, kunna i någon mån minskas. Det motsvarande gäller manliga sutenörer och kopp- lare.

Det har vidare visats, att de, prostituerade kvinnorna även där ärftlig belastning icke kunnat påvisas eller rentav med stor säkerhet icke förelig-

ger såsom barn oftast vuxit upp under kroppsligt och själsligt neddra- gande hemförhållanden.

De äro således ofta födda i mycket stora syskonkullar, där i hemmet på grund av barnrikedom nöd och elände kommit att råda. Detta är en iaktta- gelse, som särskilt tydligt framträder i en nyligen verkställd intensivunder- sökning över prostitutionen i Köpenhamn.1 I denna undersökning konstate- rades det genomsnittliga barnantalet i de prostituerades föräldrafamiljer vara 67.

Bostadsförhållandena äro av särskilt stor betydelse i detta sammanhang. De prostituerade komma mestadels från familjer, som levat i trånga och osunda bostäder. Bostadssociala utredningen har i sitt första betänkande2 med styrka framhållit de skadliga verkningarna av otillfredsställande bo- stadsförhållanden på individernas psykiska hälsa, deras arbetsförmåga, per— sonliga utveckling och moraliska livsföring. Utredningen har därvid an- märkt, att man dittills, utgående från en materialistiskt betonad uppfattning av hälsoproblemen, alltför mycket förbisett denna viktiga sida av frågan om sambandet mellan bostaden och hälsan och Vidare sammanfattande yttrat:

De flesta erfarna psykiatriker, kriminologer, lärare och socialarbetare äro ense däri, att undermåliga och framför allt för trånga bostäder på ett ofta ödesdigert sått påverka särskilt ungdomens utveckling till psykisk balans och socialt värde- full livsföring. I kap. V i bilaga 6 anföras åtskilliga undersökningar, särskilt över trångboddhetens ofta svårartade verkningar i främsta rummet för barn i uppväxt- och övergångsåldern. Det konstateras att, ehuru det med vår ofullkomliga kunskap om orsakssambanden inom de socialmoraliska och mentalhygieniska områdena ännu ter sig omöjligt att direkt och exakt ange, vilken roll dåliga bostadsförhållanden spela, det dock står fast, att de väsentligt bidraga att sänka individens psykiska välbefinnande och arbetsförmåga, verka tröttande och irriterande, fördärva för- utsättningarna för ett sunt och harmoniskt familjeliv inom bostaden, minska upp- fostrans effektivitet samt själva direkt bidraga till uppkomsten av familjedesorgani- serande och asociala vanor och tendenser. Alla dessa skadeverkningar äro av ka- raktär att på ett särskilt ödesdigert sätt drabba barnen och framför allt ungdomen i övergångsåldern, för vilka trångboddheten kan verka rent av psykiskt och mora- liskt ruinerande.

I en i det nyss anförda omnämnd framställning om bostadens betydelse ur psykologisk och socialmoralisk synpunkt, författad av fil. kandidaten Alva Myrdal och ingående såsom kapitel V i en vid bostadssociala utred- ningens betänkande fogad bilaga 6, framläggas mera ingående de veten- skapliga stöden för denna uppfattning. Författaren framhåller därvid un- der anförande av tillgängligt material, att trångboddhcten regelbundet leder till en skadlig sexuell brådmognad. Särskilt vådligt i detta hänseende är det i barnrika familjer så ytterligt vanliga s. k. könssamboendet3, i synner- het då det förenas med delandet av sovplats. Trängboddheten leder vanli- gen till alltför tidiga sexuella erfarenheter och därvid ofta till direkta sexual- akter av psykologiskt brutal och i alla händelser av särskilt opersonlig art. Dessa sexualerfarenheter hava vidare mången gång för barnen chockkarak- tär och äro ej sällan av incestuös art. De inträffade, alltför direkta och psykologiskt sett opersonliga sexualhändelserna bliva gärna mönsterbildan-

1 Kemp, Tage, Prostitution, Köpenhamn och London 1936. "3 Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bo— stadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (Stat. off. utr. 1935:2). 3 Med könsamboende avses det förhållandet, att olikkönade personer, som nått eller över- skridit pubertetssåldern gränsen drages härvidlag vid 12 år — bo i samma rum utan att stå i äktenskapligt förhållande till varandra.

de. De hämma så en sund utveckling hos de unga människorna av deras krav på och förmåga av personlig fullständighet och psykisk individualise- ring i kärlekslivet. Dessa omständigheter tillsammans med bristen på be- hovstillfredsställelse i andra riktningar samt de fattiga och instängda livs- möjligheterna överhuvud taget, vålla, att benägenheten blir större att vane- mässigt upptaga könsumgänge i alltför tidig ålder och utan tillräckliga per» sonliga förutsättningar i övrigt. En följd av denna tidiga och ensidiga in- riktning på det sexuella, som åtföljer trångboddheten, blir, enligt den här refererade författaren, att vägen även banas för prostitutionen.

Kommissionen, som allvarligt beaktar vikten av vad här framhållits, hy- ser den uppfattningen, att kampen mot prostitutionen skall kunna föras med allt större kraft och framgång, då så småningom genom den förebyggande födelsekontrollens framträngande även i de breda lagren av vårt folk de mycket stora barnskarorna i fattiga familjer bliva alltmera sällsynta och då samtidigt genom samhällets kraftfulla åtgärder familjernas bostadsförhål- landen förbättras.

Vid behandlingen av prostitutionens sociala orsaker, hava även med rätta uppmärksammats vissa förhållanden på kvinnornas arbetsmarknad. Om lö- nerna för kvinnlig arbetskraft hållas så låga, att vansklighet uppstår för livsuppehållet, eller om arbetslöshet råder, ligger frestelsen till den bekvä— ma utvägen, prostitutionen, nära. En kvinnas läge kan under angivna för- hållanden stundom vara så svårt, att man har rätt att tala om ett socialt och ekonomiskt tvång till prostitution. Då prostitution en gång inletts, blir den lätt till en vana och svårigheterna att lösgöra sig växa i allmänhet snart ut till nära nog en omöjlighet.

Kommissionen förmenar, att denna synpunkt på frågan om kvinnornas rätt och möjlighet till arbete och dräglig lön bör hållas levande vid de på- gående utredningsarhetena om förhållandena på kvinnornas arbetsmarknad.

Det är likväl oriktigt att betrakta prostitutionen enbart som en de prosti- tuerade kvinnornas egen angelägenhet. Den benägenhet, som alltjämt gör sig gällande, till denna egendomliga felsyn, är ett arv från dubbelmoralens tidevarv. Vill man bekämpa prostitutionen måste man emellertid framför- allt minska prostitutionens kundkrets. Kommissionen har redan tidigare framhållit sin uppfattning, att genom dubbelmoralens övervinnande ökade möjligheter skapats för detta strävande. Hos den nu uppväxande manliga ungdomen torde den inställningen allmänt vara i framträngande, att köns- umgänge med prostituerade icke tillhör den moderna tidens livsstil. Proble- met vidgar sig här til-l den allmänna socialpedagogiska frågeställning om ungdomens sedliga och hygieniska fostran, som flerstädes i det föregående berörts och som med speciell hänsyn till sexualundervisningen skall upp- tagas i nästföljande avdelning.

Befolkningskommissionen hyser av angivna skäl den uppfattningen, att samhällsintresset att ytterligare minska prostitutionen och allmänt taget den sexuella lösaktigheten måste givas en framträdande plats i den arvshygieni- ska och sociala omvårdnaden av folket. Såsom i detta hänseende av särskild vikt framhåller kommissionen till en början ett bättre omhändertagande av psykiskt undermåliga barn samt en utvidgad tillämpning av sterilisering å undermåliga individer med asocial läggning. Av allra största betydelse bliva vidare allmänt sett åtgärder i syfte att höja familjernas bostadsstandard och att värna kvinnorna på arbetsmarknaden från löneutsugning och arbetslös- het samt att sprida rationell kunskap om födelsekontroll även i fattiga sam-

hällslager. Kommissionen förinenar vidare, att vid sidan av och i närmaste samband med dessa arvshygieniska och sociala åtgärder ungdomens sedliga och hygieniska fostran är av utslagsgivande betydelse. Kommissionen kny— ter i detta hänseende stora förhoppningar vid den utveckling till större an- svar och allvar i könsförbindelser, som i samband med dubbelmoralens un- danträngande låter sig tydligt skönja inom ungdomen, och förmenar, att den fostran till en mera sund och positiv familjeinställning, som ur alla och även ur den här närmast förevarande synpunkten är ett angeläget intresse, nu finner ett starkare gensvar inom ungdomen själv, än tillförne kunnat vara fal- let. Då prostitutionen redan synes hava gått tillbaka, anser kommissionen, att detta har sin huvudsakliga förklaring i de båda med varandra nära för- bundna förändringarna, att de sociala förhållandena förbättrats och det sexuella ansvaret väckts. På dessa redan beprövade vägar hava vi enligt kommissionens mening att fortgå.

Det personliga smittskyddet. Även om man ställer stora förhoppnin- gar till att på dessa vägar prostitutionen och allmänt taget den sexuella lösaktigheten skall ytterligare kunna drivas tillbaka, så får man likväl ej blunda för att mycken lösaktighet tills vidare och för lång tid framåt existerar och att den i varje ögonblick utgör en fara för folkhälsan. Be- folkningskommissionen har redan i det föregående under hänvisning till de smittsamma könssjukdomarnas svåra skadeverkningar och stora utbred- ning framhållit, att det är en viktig samhällsangelägenhet att på alla 5 ätt hindra spridning av smitta av könssjukdom.

Att endast sörja för behandling av sjuka är därvid icke tillräckligt. Me- dicinalstyrelsen har i sin skrivelse den 26 januari 1934 sagt sig hava »ett allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits, icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmeto- dcr och att vi med hänsyn till dessa omständigheter kommit så att säga i ett jämviktsläge i fråga om behandlingsmöjligheterna för dessa sjukdo- mar.»

Den uppfattning, som medicinalstyrelsen här givit uttryck åt, delas sä- kerligen på det hela taget av de flesta på könssjukdomarnas område verk- samma läkare. De resultat, som härutinnan redan nåtts, framgå av diagram— men 3 och 4. Visserligen torde en och annan förbättring och utvidgning av de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits, vara möjlig. Så framhåller t. ex. förste stadsläkaren i Stockholm, med. doktorn Einar Rietz, i det redan anförda arbetet, att en mer energiskt driven efterforskning av smittkällor borde kunna giva goda resultat. Trots lagens bestämmelser om fri behandling och trots de anstalter, som gjorts, för att denna verkligen skall bliva tillgänglig för så många som möjligt, föreligga stundom svårighe- ter härför. Inom vissa yrken råder en arbetstid, som gör det hart när omöj- ligt för en i dessa yrken arbetande person att regelbundet infinna sig till behandling. Mången gång lägga också de långa avstånden och de därmed förbundna tidsödande och kostsamma resorna till läkare hinder i vägen för erforderlig behandlings genomförande. Under sådana omständigheter måste läkaren ofta hänvisa patienterna till att själva vidtaga vissa behand- lingsåtgärder, vilka icke kunna hava samma verkan som de av läkaren före- tagna. Att härvid det smittsamma stadiet kan komma att vara längre och att ökad risk för komplikationer kan uppstå, inses lätt. Det torde emellertid

/200 .

omm (:”/o/a

unde/50190

800 ' éebanJ/aoé

400 _

/926' /930 /935' Diagram 3. Antal anmälda, undersökta och behandlade smittkällor i Sverige.1

vara omöjligt att för så små och växlande grupper, som här komma ifråga, ordna särskilda behandlingsmöjligheter. Andra vägar måste sökas jämte de hittills anlitade.

Medicinalstyrelsen förordar också med eftertryck en vidgad upplysnings- verksamhet om tillgängliga medel för smittskydd vid samlag i lösa förbin- delser såsom en utväg att åstadkomma en ytterligare minskning av köns- sjukdomarna, vilken måste tillgripas.

Att sådan upplysning är ett oumbärligt vapen i kampen mot könssjuk— domarna, har otaliga gånger med styrka framhållits från olika sakkunniga håll. Denna åskådning har även fått ett uttryck vid avfattningen av 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. I dess 27 & har en bestämmelse intagits om vidtagande av åtgärder för att »bland all- mänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet och om medel som stå till buds för att hindra smittas överförande.»

Efter lagens tillkomst hava även från samhällets sida vissa ansatser gjorts i syfte att låta landets ungdom bliva delaktig av en vederhäftig undervis- ning om könslivets biologi, hygien och etik. Detta problem skall mera ingå- ende behandlas i näst följande avdelning.

1 Uöli') »Könssjukdomarnas frekvens i Sverige», av Einar Rietz i Hygiea 1936, bd 98, hätt. 8, sid. 2 .

Antal smittkällor

% £] an/r 07/27 de 2000 % 5/77/7/0/27

Egna uno/ef Åeåanal/lhg

/6'OO

/200

& w

xs

å XXX XW

400

/92/ —/923 /924'-/926 /927-/929 /930-/932 /933 — /954t Diagram 4. Etter-forskning av smittkällor i Sverige. Medeltal per år.[

Att emellertid lagens uttryck om »medel som stå till buds för att före- komma smittas överförande» ej endast avser allmän sexualundervisning med framhållande av trohet och självbehärskning som det bästa skyddet utan också tager sikte på de individuella åtgärder. genom vilka smittsprid- ning kan förhindras även om samlag med könssjuk person äger rum, torde vara obestritt. En sådan tolkning stämmer med hela andan i reglemen- teringskommitténs betänkande. Kännedom om sådana medels användning har också på senare tid blivit mer och mer spridd, och häri kan man väl finna ännu en faktor som medverkat till sjukdomarnas avtagande. Men denna kännedom är icke så spridd och så fullständig som önskligt vore.

De smitthindrande metoderna, den personliga profylaxen, äro av tvenne slag.

Den ena metoden innebär, att smittan rent mekaniskt hindras att över- gå från en sjuk till en frisk person genom att mannen före samlaget an— bringar ett skydd, en kondom. Metodens skyddsverkan beror naturligtvis på i vilken mån de smittsamma symptomen äro lokaliserade till könsorga- nen. Detta är i fråga om gonorré alltid fallet, likaså _ praktiskt taget —— i fråga om schanker. Vid syfilis råder samma förhållande i de allra flesta fall, men naturligtvis skyddar kondomen icke mot en överföring av syfi- lissmitta genom kyssar eller genom beröring t. ex. med händerna av smitt- förande sår.

Den andra metoden för personligt smittskydd består i att den, som utsatt sig för smittmöjlighet, omedelbart eller kort tid — högst några få timmar ——

1 Se not föreg. sida.

Tabell 5. Förekomsten av olika könssjukdomar bland arméns och marinens manskap åren 1924, 1927 och 1933.1

Därav med Hela onorré s filis schanker personal- g y ” styrkan , per per per abs. tal 10 000 abs. tal 10 000 abs. ta] 10 000 Armén , stamanställt manskap l 24 .................. 14 008 178 127 8 6 2 1 * 1927 .................. 8356 186 223 13 16 2 2 1933 .................. 6 638 66 100 2 3 — —- värnpliktiga 1924 .................. 48 113 331 69 19 4 2 1927 .................. 48 284 228 47 5 1 4 1 1933 .................. 49 646 46 9 2 — —— ilIarinen stamanställt manskap 1924 .................. 4 673 124 266 2 4 11 2 1927 .................. 4 018 110 274 15 37 11 3 1933 .................. 4345 83 191 4 9 1 2 värnpliktiga 1924 .................. 5002 57 114 9 18 4 8 1927 .................. 5401 53 98 19 35 4 7 1933 .................. 4 727 31 66 4 8 1 2 1 Uppgifterna över de smittsamma könssjukdomarna och personalstyrkan ur »Hälso- och sjukvården vid armén (och flygvapnet)» 1924, 1927 och 1933, Sveriges off. stat., Hälso— och sjukvård. Personalstyrkan av stamanställt manskap vid armén för år 1924 beräknad av För- svarsväsendets Underbefälsförbund.

efter samlaget vidtager rengörings- och kemiska desinfektionsåtgärder för att härigenom avlägsna eller förstöra smittämnet. En beskrivning på lämp- ligt tillvägagångssätt finnes i det lilla häfte, som genom medicinalstyrel- scns försorg tryckts för att av läkare utdelas till könssjuka patienter (se bilaga 13). Enligt samma princip företages den s. k. profylaktiska behandling, som efter samlag utföres av läkare eller efter läkares föreskrift av sjukvårds- personal och i vilken ingår en grundlig utsköljning av urinrör och urinblåsa med en bakteriedödande vätska (vanligen kaliumpermanganat i stark ut- spädning).

Att det personliga smittskyddet efter endera av dessa båda metoder rätt använda visar utmärkta resultat, kan numera ej betvivlas. Från olika län- ders krigsväsen föreligga således talande statistiker härom. I den utredning angående det personliga smittskyddet, som gjordes av docenten, med. dok- torn Karl Marcus och som ingick såsom bilaga till det betänkande, som år 1921 avgavs av för sexualundervisningsfrågan tillsatta sakkunniga, anför- des utomordentligt gynnsamma vittnesbörd om den profylaktiska behand- lingens nytta för de krigförande. Likaledes lämnades uppgifter, vilka ut- visa, att vid svenska flottfartygs besök i avlägsna hamnar, där könssjuk- domarna åro oerhört utbredda bland de kvinnor, med vilka sjömännen hade könsumgänge, den profylaktiska behandling, som var anordnad om- bord, givit ett utmärkt skydd. Aven från senare årens redogörelser för hälso- och sjukvård vid den svenska marinen föreligga liknande resultat.

Följande exempel kunna anföras såsom typiska. Vid fartyget Fylgias vinter- tur till avlägsna farvatten år 1932—1933 företogs 1291 profylaktiska behandlingar efter hamnbesök. Endast 4 fall av gonorré och 2 fall av syfilis inträffade; men av de insjuknade hade en man icke tagit behandling. Under Fylgias sommartur 1933 gjordes 297 behandlingar. Blott 4 fall av gonorré inträffade; ingen av de insjuk- nade hade dock behandlats.

Under fartyget Gustav V:s resa till avlägsna farvatten år 1933—1934 företogos 1088 profylaktiska behandlingar. Endast 5 gonorréfall inträffade; av de insjuk- nade hade 2 icke behandlats. På fartyget Oskar II gjordes 285 behandlingar; intet sjukdomsfall inträffade.

I ovanstående tabell 5 redovisas förekomsten av smittsam könssjukdom för ma- rinens och arméns värnpliktiga och stamanställda manskap åren 1924, 1927 och 1933.

Av denna tabell framgår, att könssjukdomarnas relativa utbredning varit och är större i marinen än i armén samt större för stamanställt manskap än för värnpliktiga.

Gonorréfrekvensen är för de tre åren fallande för arméns och marinens värn- pliktiga. Arméns och marinens stamanställda manskap visa däremot en högre gonorréfrekvens 1927 än 1924 men 1933 åter lägre än 1924. Som av en nedanstå- ende tabell framgår företer gonorréfrekvensen för åldersgrupperna 15—30 år i hela den manliga befolkningen samma rörelse. —— Syfilisfrekvensen utvisar för arméns värn— pliktiga en konstant nedgång för de tre åren. För marinens värnpliktiga samt båda vapenslagens stamanställda föreligger samma rörelse som för gonorréfrekvensen. _ Att jämföra schankerns frekvenstal för de tre åren lönar sig knappast på grund av de absoluta talens litenhet. År 1933 är dock nedgången uppenbar i det att hela antalet schankerfall vid armén och marinen är 2.

En jämförelse mellan könsjukdomsfrekvensens nivå bland krigsmännen och hela den manliga befolkningen är av intresse. En sådan jämförelse måste dock ske för mot de värnpliktigas och stamanställdas åldrar svarande åldrari hela den manliga befolkningen. Som av nedanstående tabell framgår är nämligen könssjukdomarnas utbredning i hög grad olika för olika åldrar.

Tabell 6. Fall av smittsam könssjukdom bland män (inom hela befolkningen), fördelade efter ålder, år 1933.1

Antal därav i åldern Sjukdom smittade under 1—10 10 45 15—20 20—25 25—30 30—40 4o_50 50—60 060,13; ok,md man '. år är är år är är år år är ( * over Syfilis . . 354 4 9 6 24 90 86 90 27 15 3 — Gonorré. 8 268 6 4 5 701 2 782 2 264 1 701 567 193 39 6 Schanker 86 — — 7 26 25 16 8 4 —— — Summa 8 708 10 13 11 732 3708 2375 1807 602 322 42 6 1 Uppgifterna ur »Allmän hälso— och sjukvård» av Kungl. Medicinalstyrelsen 1933, Sveri— ges off. stat.

Emellertid är såväl den exakta åldersfördelningen för samtliga krigsmän som för de könssjuka bland dessa okänd.

En approximativ jämförelse kan dock göras mellan könssjukdomsfrekvensen hos de värnpliktiga och motsvarande åldrar för hela den manliga befolkningen. Man vet nämligen, att exempelvis är 1933 voro 87'6 % av de till värnplikt i armén prövade i »20-årsåldern», d. v. s. approximativti åldern 19—20 år, medan 11'5 % voro överåriga och O'!) % »underåriga ».

Det synes icke finnas någon anledning varför de inskrivna värnpliktiga till sin åldersfördelning skulle väsentligt mer än omkring 1 år — avvika från de prövade.

Den relativa förekomsten av könssjukdomar i vissa åldrar av hela den manliga befolkningen under motsvarande år framgår av nedanstående tabell.

Tabell 7. Förekomsten av olika könssjukdomar åren 1924, 1927 och 1933 bland män (inom hela befolkningen) efter ålder, absoluta tal samt per 10000 av den beräk- nade medelfolkmängden ! motsvarande åldrar.1

, : _ Gonorré Syfilis Schanker i A r Alder ' abs. tal per 10 000 abs. tal per 10000 abs. tal per 10000 1924 15—20 856 29 37 1 24 1 20—25 2 658 101 191 7 72 3 25—30 2 023 87 169 7 46 2 1927 15—20 1 315 45 63 2 21 1 20—25 3 258 122 260 10 80 3 25 —30 2 348 97 217 9 50 2 1933 15—20 701 26 24 1 7 20—25 2 782 97 90 3 26 1 25—30 2 264 86 86 3 25 1 1 Uppgifterna över de smittsamma könssjukdomarna ur )Allmän hälso- och sjukvård» av Kungl. lVIedicinalstyrelsen 1924, 1927 och 1933, Sveriges off. stat.

En jämförelse mellan ovanstående tabell 7 och tabell 5 ger vid handen, att under åren 1927 och 1933 för såväl arméns som marinens värnpliktiga de tre smittsamma könssjukdomarnas frekvens var lägre än för hela den man-liga befolk- ningen i åldern 20—25 år. För arméns värnpliktiga var år 1933 könssjukdomsfre— kvensen även lägre än i åldern 15 20 i hela befolkningen. För marinens värn- pliktiga blir jämförelsen icke fullt så gynnsam i det att könssjukdomsfrekvensen —— ehuru visserligen låg i jämförelse med åldern 20—25 år i hela den manliga be- folkningen dock var något högre än i åldern 15—20 år i hela den manliga be- folkningen.

För såväl arméns som särskilt för marinens stamanställda manskap gäller dock ,,,, trots en påfallande förbättring för år 1933 att könssjukdomsfrekvensen här är väsentligt högre än för den mest utsatta åldersgruppen, 20—25 år, av hela den man— liga befolkningen. Den profylaktiska behandlingen har för dessa grupper sålunda icke kunnat nå den effektivitet, man kunde önska, bland annat beroende på att man— skapet ofta förvärva smitta under de längre permissionstider, då de vistas utom för- läggningen och icke under närmaste timmarna efter samlaget kunna inställa sig för sådan behandling. I den offentliga publikationen Hälsan och sjukvården vid ma— rinen är 1933 (i Sveriges off. stat.) framhålles även, att den profylaktiska behand- lingen mot smittsamma könssjukdomar fortfarande anlitas i förhållandevis ringa utsträckning å örlogsstationerna och att den på grund av permissionsförhållandena ej kan konsekvent genomföras.

Vid en jämförelse mellan värdet av de desinfekterande metoderna och kondomen gives i allmänhet å sakkunnigt håll ett högre vitsord åt kondo- men, för vilkens värde som smittskydd även statistiska uppgifter från en del utländska arméer och mariner under kriget föreligga.

Kondomen är lätt att använda och lätt att hava till hands; de efter sam- laget erforderliga åtgärderna äro däremot besvärligare och kunna ej alltid 8—358067.

genomföras i tid. Kondomen skyddar både mannen och kvinnan, då där- emot desinfektionsåtgärderna naturligtvis endast skyddar den, som själv an- vänder dem. De komma huvudsakligen i fråga för män; för kvinnans del äro de både förenade med större besvär och betydligt mindre tillförlitliga. Kondomen är strängt taget det enda medel, vilket motsvarar lagens uttryck om medel, som hindra smittas överförande. Det sker rent mekaniskt, då där— emot desinfektionen efter samlaget avser att tillintetgöra det smittämne, som redan överförts på hud och slemhinnor, och förhindra detta att tränga in un- der ytan.

Kondomens viktigaste företräde framför den profylaktiska behandlingen beror av att denna senare icke är effektiv, om den icke företages inom några få timmar efter samlaget. I flertalet fall är en sådan behandling icke så snart tillgänglig. Metodens goda resultat, då den tillämpats å krigsfartyg un- der långfärder, sammanhänger med permissionernas kortvarighet. I armén och vid marinen å flottstationerna, där permissionerna äro längre och dess- utom icke samma personliga disciplin kan genomföras, har den sistnämnda metoden, som redan påpekats, visat sig vara mindre effektiv. Det skulle un- der dessa förhållanden sannolikt vara mera effektivt, att krigsmännen för— sågos med kondomer i tillräcklig utsträckning och undervisades om deras bruk, samt att de undervisades i sådana desinfektionsmetoder efter samlag, som de själva kunna genomföra. Dylik desinfektion blir av betydelse i de fall, då eftertanken vaknat först efter ett samlag, som skett under smitt- risk. Denna undervisning skulle vara nyttig även med tanke på fram— tiden i det civila livet. .

Docent—en Marcus allför i ovannämnda utredning uttalanden av framstå- ende auktoriteter på könssjukdomarnas område, t. ex. av de kända och inom den vetenskapliga världen högt skattade tyskarna Blaschko och Neisser, vil- ka för kampen mot könssjukdomarna anbefalla en allmännare användning av smittskydd och i all synnerhet kondomen, vilken av båda dessa erfarna läkare betecknas som det bästa skyddet. Marcus ansluter sig även till den na åsikt.

I medicinalstyrelsens skrivelse den 26 januari 1934 återgivas yttranden av liknande innebörd från senare år framförda av framstående auktoriteter i skilda länder. Av dessa må här endast anföras vad professor Haxthausen i Köpenhamn yttrade år 1930: » Kondomen giver det säkraste skyddet, de ke- miska medlen äro endast användbara för mannen. För den manliga gonor- rén är den kemiska, profylaktiska behandlingen nästan alltid pålitlig.»

Att märka är också, att den starka ökningen av sjukdomarnas frekvens ] vårt land under kriget var samtidig med en starkt minskad eller avstängd import av kondomer, och att en minskning av frekvensen ägde rum, då denna import åter kom i gång. Det var under krigsåren ganska vanligt, att läkare fingo höra könssjuka patienter beklaga, att de icke kunnat få tag i använd- bara kondomer och därför råkat utsätta sig själva, kanske också andra, för smitta. Kommissionen hänvisar här till vissa uppgifter om handeln med preventivmedel, som lämnats i en såsom bilaga 2 till kommissionens yttrande angående revision av 18 kap. 13 & strafflagen m. m. fogad utredning.

Det bör betonas, att begagnande av kondom såsom smittskydd har be- tydelse icke blott genom att skydda de personer, som därigenom direkt skyd- da sig mot smitta. En stor del av dessa personer skulle, om de genom att icke begagna kondom hade ådragit sig könssjukdom, komma att nedsmitta andra personer, vilka i sin tur skulle föra smittan än vidare. Ett antal ge— nom begagnande av kondom direkt förebyggda fall av könssjukdom bety- der alltså ett vida större antal indirekt förhindrade sjukdomsfall. Vad nu an-

.....

förts leder till och med till den slutsatsen, att ett allmänt begagnande av ett ef- fektivt smittskydd i de övervägande tillfälliga könsförbindelser, som medföra smittrisk, skulle på jämförelsevis kort tid praktiskt taget vara i stånd att utrota de smittsamma könssjukdomarna.

Ehuru det således synes klart ådagalagt, att en överföring av könssjukdom i stor utsträckning kan förhindras genom personligt smittskydd och särskilt genom användande av kondom, har kännedom härom ej i så hög grad, som önskligt vore, blivit allmän egendom.

Detta kan väl bero på mer än en orsak, men otvivelaktigt har preventiv- lagen bidragit härtill. Hur än dess ganska svävande formulering tolkas kan det, som från många håll påpekats, knappast förnekas, att lagen åstadkom- mit, att en allsidig upplysningsverksamhet beträffande det personliga smitt- skyddet mot könssjukdomar fått över sig en prägel av att strida mot eller åtminstone att tangera gränsen för det lagligt tillåtna. I kommissionens ytt— rande angående revision av 18 kap. 13 % strafflagen in. in. har anförts medi- cinalstyrelsens uppfattning, att, trots de upprepade tolkningarna i motsatt riktning av preventivlagen, som gjorts av lagrådet och av flera års lagut- skott, i läkarkretsar fortfarande en tämligen utbredd ovisshet förefinnes, huru- vida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande det personliga smittskyd- det mot könssjukdomar är förenligt med denna lags bestämmelser. Såsom medicinalstyrelsen framhåller, har detta förhållande bland annat yttrat sig däri, att läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning ehuru med någon ökning under senare år. De tryckta anvisningar, utarbetade genom styrelsens försorg av dess veten- skapliga råd —— se bilaga 13 vilka enligt lagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka, innehålla också endast en anvisning på desinfektionsmeto- der men icke på användning av kondom, då en sådan anvisning ansetts kunna betraktas såsom stridande mot preventivlagen.

Vad som från samhällets sida gjorts för att sprida kunskap om det person- liga smittskyddet utöver utdelande genom läkare av nämnda anvisningar till de könssjuka är icke mycket. Dermatologiska sällskapet i Stockholm har givit ut ett kortfattat flygblad angående könssjukdomarna, vilket upptager och anbefaller desinfektionsmetoden men däremot icke för att ej komma i konflikt med preventivlagen — omnämner kondomen —— se bilaga 14. Det- ta flygblad har i viss utsträckning utdelats till manskapet vid armén och flottan av militärläkarna, varjämte, såsom redan berörts, profylaktisk be— handling är anordnad för värnpliktiga och stamanställda. I de sexualhygi— cniska rådfrågningspoliklinikerna, som Stockholms stad och ett par andra större städer inrättat, meddelas emellertid även upplysning om kondomens värde som smittskydd. Som i nästa avdelning och i bilaga 12 anföres, hava emellertid dessa kliniker av vissa skäl fått sin verksamhet mycket begränsad.

I betraktande av den trots allt till en mängd människor spridda kunska- pen om skyddsmedel, även det mekaniska skyddet, samt av den omfattande handeln med kondomer, skulle man kanske vara benägen att betvivla, att vidare upplysningsåtgärder äro behövliga. Erforderliga kunskaper och en riktig uppfattning om dessa metoders betydelse saknas emellertid fortfaran- de inom stora grupper av befolkningen. Önskligt vore även, att ifrågava- rande kunskaper skulle meddelas på ett tillfredsställande och vederhäftigt sätt och i samband med övrig sexualupplysning. Genom bristen på veder- häftig och tillräckligt grundlig upplysning tycks på sina håll den uppfatt- ningen hava slagit rot, att det enda, man behöver bekymra sig om i sexuellt avseende, är att företaga preventiva åtgärder. Det mål för den allmänna sexu-

alupplysningen, som enligt ett av medicinalstyrelsen använt uttryck bör vara att »fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande ungdom», skulle enligt kommissionens mening lättare nås, om ingenting hölles hemligt, men allt sattes i sitt rätta sammanhang.

Alla människor böra få klart för sig icke endast, att smittöverföring alltid kan befaras genom lösa och tillfälliga könsförhållanden, men också, att den som ger sig in i ett förhållande, där smittrisken icke med säkerhet kan ute- slutas, åtminstone bör iakttaga det minimum av ansvarskänsla gentemot sin egen och andras den andra partens, den redan existerande eller blivande familjens _- välfärd, att bästa möjliga skydd, alltså företrädesvis kondom, an- vändes.

Varje kvinna bör veta, att ett något så när säkert skydd för henne endast kan påräknas genom användning av kondom. I storstäderna är det väl i all- mänhet lätt att få reda på hur ett verksamt skydd åstadkommes, men med nutidens rörlighet i samhällslivet är det viktigt, att även landsbygdens in- vånare få tillräcklig upplysning om skyddsmetoderna. Enligt vad uppgives i den förut nämnda uppsatsen av Rietz hava åtminstone hälften av alla fall av könssjukdom i landsorten uppkommit genom smittöverföring i städerna. Oerfaren ungdom —— i synnerhet unga flickor vilka komma in till storstä- derna t. ex. för att söka arbete såsom hembiträden, butiksbiträden eller ar- beterskor _ ådraga sig ej sällan könssjukdom, emedan de ej hava smitt- faran klar för sig och ej hava en aning om Skyddets behövlighet.

Det finns också bedrövliga exempel på att en landsortsbo —— man eller kvinna vid ett stadsbesök ådragit sig smitta och kort därefter vid hem— komsten överfört sjukdomen på icke blott en utan flera personer, vilka där- på, innan sjukdomen upptäckts, kanske smittat ytterligare andra personer. På detta sätt har ibland en hel grupp av sjukdomsfall inom relativt kort tid inträffat hos män och kvinnor boende i ett samhälle, där könssjukdo- marna förut varit så gott som obefintliga men där den sexuella troheten tyd- ligen icke allmänt iakttagits. Om den vid stadsresan smittade personen skyddats genom en kondom, hade alla de övriga sjukdomsfallen uteblivit.

Inför den fara som könssjukdomarna utgöra för folkhälsa och familje- bildning måste det därför anses påkallat, att kännedom om icke blott smitt— faran utan även om möjligheten till skydd genom det bästa medel, som står till buds, allt mer kommer att ingå som ett led i den allmänna folkupplys- ning om könslivet, som numera från alla håll erkännes vara välbehövlig. Då preventivlagen onekligen kan anses som ett hinder härför, är en änd- ring av densamma påkallad redan av detta skäl. Lagen bör icke heller på något sätt försvåra åtkomsten av preventivmedel. Den brist på preventiv- medel av god kvalitet, Vilken som förut nämnts gjorde sig gällande under krigsåren, verkade tydligen icke i någon högre grad avskräckande gentemot smittrisken.

I den tidigare omnämnda lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar finnes ett stadgande om allmän upplysning angående smitt- skydd (5 27, se ovan sid. 101 och 109). Om detta stadgande yttrar medicinal- styrelsen i sin skrivelse den 26 januari 1934, att »genom antagande av den- na bestämmelse har den personliga profylaxens betydelse för bekämpande av könssjukdomarna nu hävdats av statsmakterna». Då så är fallet bör samhället även tillse att den metod, som allmänt erkännes vara den bästa blir allmänt känd och lätt tillgänglig. De flesta specialister på området tor- de vara villiga att med avseende härpå instämma i den bekante forskaren Metschnikoffs — av Marcus citerade —— ord: »Det måste synas läkaren omo- raliskt att nödgas avstå från något medel i kampen mot detta gissel» (köns- sjukdomarna) .

Då medicinalstyrelsen i sin nyssnämnda skrivelse yrkade på revision av preventivlagen, var det till stor del med motivering i här vitsordade behov av upplysning om kondomen såsom smittskydd. 1934 års sakkunniga hava med instämmande i denna motivering uttalat som sin mening, att med allt beaktande av de allvarliga skäl, som ligga till grund för de betänkligheter, som åberopats mot den stora spridningen av preventivmedlen, den avvisande ståndpunkt, som utmärker preventivlagen icke längre är förenlig med sam- hällets intressen.

Befolkningskommissionen kan nu sammanfatta sina slutsatser i frågan på följande sätt. Ingen medborgare, som känner ansvar för folkets kroppsliga och andliga välfärd, kan annat än med det djupaste beklagande se den ut- bredning av prostitutionen och den allmänna lösaktigheten, som alltjämt råder och som bland annat tager sig uttryck i de smittsamma könssjukdo- marnas fortfarande stora spridning i alla samhällsklasser. Kommissionen har redan i föregående avsnitt angivit de vägar, varpå bekämpandet av den- na primära orsak till dessa sjukdomars spridning bör fortgå. Kommissio- nen har emellertid i själva existensen nu och för lång tid framåt av mycken lösaktighet och i de smittsamma könssjukdomarnas därav beroende stora spridning och i deras svåra skadeverkningar sett tillräckliga skäl för att även åtgärder böra vidtagas i syfte att nå vidgad användning av personligt smittskydd vid samlag under smittrisk och har angivit skälen, varför bruket av kondom är att anse som det överlägsna smittskyddet. Under sådana för- hållanden måste kommissionen hysa den uppfattningen, att i de upplysnin— gar om smittskydd, som lämnas värnpliktiga och stamanställda samt av könssjukdom smittade personer även upplysning om kondomen bör givas samt att sådan upplysning bör spridas även bland andra personer, som kunna antagas utsätta sig för smitta av könssjukdom. Kommissionen anser vidare, att de smittsamma könssjukdomarnas stora farlighet och spridning utgöra ett viktigt skäl för att allmänt taget den sexuella upplysningen bör göras spridd och i nu angivna hänseende för vuxna personer fullständig. Då preventivlagen visat sig utgöra ett hinder härför och vidare avsetts skola minska tillgängligheten av de här ifrågavarande preventivmedlen, ser kom- missionen i det här anförda ett skäl _ visserligen icke det enda och ej ens det viktigaste varför preventivlagen med det snaraste bör upphävas. Till frågan om den sexuella upplysningen återkommer kommissionen i nästföl- jande avdelning.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Sexualupplysningen och dennas inordnande i en vidgad och förbättrad föräldrafostran.

Tillbakablick å utvecklingen av frågan om sexualupplysning. Det är en lång prövningens väg, som denna fråga fått vandra, innan vi nu äntligen förspörja en begynnande allmän klarsyn över vad som bör och måste göras i fråga om undervisningen och upplysningen om sexuallivet.

Redan tidigt förekom i Sverige vissa ansatser till allmän sexualupplysning i form av den muntliga och skriftliga undervisning om de smittsamma könssjukdomarnas natur och farlighet, som vid slutet av 1700-talet och bör- jan av 1800-talet på initiativ av collegium medicum genom prästerskapet meddelades allmogen. Dessa ansatser till en allmän folkupplysning på detta område synas sedermera icke hava blivit fullföljda.

Kravet på en allmän folkupplysning rörande könslivet och dess hygie- niska problem restes så emellertid ånyo omkring sekelskiftet av landets för— sta kvinnliga läkare, med. doktorn Karolina Widerström. Hon började före.- läsa i sexualhygien för vuxna kvinnor redan 1897, första upplagan av hen— nes bok »Kvinnohygien» utkom 1899, första upplagan av hennes även för skolbruk avsedda anatomiska väggtavlor över fortplantningsorganen 1901. Hon höll föredrag i ämnet på allmänna svenska folkskolläraremötet 1903 och gav kurser för lärarinnor för att, som hon själv framhållit, »klargöra behövligheten av att i ämnet hälsolära i skolan låta ingå även sexuell hy— gien». Hon har utvecklat detta närmare: »Jag ansåg nämligen frivillighe- tens väg vara den bästa. Den var även framkomlig, ty det fanns varken i stadgar eller andra föreskrifter för skolor något som helst förbud. Det var blott slentrian och fördom och tanklöshet, som stodo i vägen och som gjorde att läroböckerna i zoologi och i hälsolära helt enkelt icke medtagit kapitlet om fortplantningen.»

Det är i mycket hög grad på grund av doktor Widerströms insats och tack vare det gensvar hennes verksamhet fann i kvinnovärlden, som försök till ordnad sexualundervisning redan tidigt vid ingången av det nya seklet kommo att företagas i enstaka svenska undervisningsanstalter. Fortfarande, men ännu mera för ett antal år sedan, ligga de högre flickskolorna och vissa seminarier före i utvecklingen på detta område, och man kan all- mänt säga, att kvinnorna iolika yrken och klasser tidigare och med en långt större förståelse behjärtat det trängande behovet av en vidgad och sakkun- nig allmän upplysning om könslivet än flertalet män och att kvinnorna i högre grad än männen därvid vetat att infoga detta krav i dess större mänskliga och sociala sammanhang.

År 1908 uttalade sig professorn i medicin vid universitetet i Lund, med. doktorn Seved Ribbing för en allmän skolundervisning om könslivet. Han fram—

& | % i i |

höll, att skolans undervisning borde vara så fullkomlig, att barnen härdades mot de faror, som skulle komma att möta dem i världen. De skulle då icke kunna förebrå de äldre, att de fallit på grund av okunnighet.

Frågan om sexualundervisningen drogs så för första gången inför stats— makterna år 1908, då herr Wawrinsky väckte motion i andra kammaren om upplysning vid lämplig ålder angående de smittsamma könssjukdomarnas faror, vilken upplysning borde utgå från undervisning om könsorganen. Un- der en följd av år kom sedan — såsom närmare framgår av en av fil. kan- didaten Torsten Gårdlund författad historisk redogörelse för förslag och ut- redningar om sexualundervisning och sexualupplysning, fogad vid detta be- tänkande såsom bilaga 15 kravet på anstalter för vidgad och förbättrad sexualupplysning att väsentligen motiveras med sådan upplysnings betydelse såsom ett led ikampen mot de smittsamma könssjukdomarna.

Den är 1903 tillsatta s. k. reglementeringskommittén uttalade sig i sitt den 31 december 1910 avgivna betänkande för en grundlig och genomgripande reform på den sexuella pedagogikens område, innefattande såväl införandet i skolorna av en undervisning om könslivet i allmänhet som vidtagandet av anstalter för en speciell upplysningsverksamhet bland vuxna, särskilt bland den vuxna ungdomen, om de smittsamma könssjukdomarna. Kommittén framhöll, att det mål, till vilket man borde sträva, vore, att varje vuxen per- son måtte äga kännedom om dessa sjukdomars natur och smittfarlighet, om faran av lösa och tillfälliga könsförbindelser, särskilt med prostituerade, om vikten för en var, som angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt söka än- damålsenlig vård samt om faran av och ansvaret för att utsätta andra för smitta.

Med beaktande av de av denna kommitté framhållna synpunkterna inför- des i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918 det redan i föregående avdelning berörda stadgandet (& 27), att »Ko- nungen förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande, och om skyldigheten för en var, som angripits av sjukdom att skyndsamt söka läkarvård.»

Denna bestämmelse fick tillsvidare ingen tillämpning. För att utgestalta riktlinjer beträffande det sätt, varpå en kunskapsspridning till allmänheten i nyss angivna ämne skulle bedrivas, tillsattes år 1918 en kommitté av sakkun- niga, vilka den 9 mars 1921 avlämnade betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. I nämnda betänkande framlades efter ingående motivering en serie förslag, vilka, om de förverkligats, skulle hava inneburit dels en ordnad sexualunder- visning i alla rikets skolor och dels en omfattande upplysningsverksamhet för vuxna. I huvudsak vänta emellertid dessa förslag fortfarande på sitt genom- förande, men befolkningskommissionen tvekar icke att beteckna nämnda be- tänkande och däri gjorda utredningar och förslag såsom grundvalen för den reformverksamhet på här ifrågavarande område, som dock begynt och som i den närmaste framtiden måste med kraft fortsättas.

Beträffande förslagens innehåll hänvisar kommissionen till den i bilaga 15 lämnade redogörelsen. Ur de sakkunnigas allmänna motivering för sina för- slag må såsom särskilt betydelsefulla för kommissionens eget ståndpunkts- tagande anföras en del principiella synpunkter. De sakkunniga påtala den stora okunnighet om könssjukdomarna, som råder bland allmänheten, och anföra:

Denna obekantskap med de smittsamma könssjukdomarnas natur och följder har utan tvivel ] sin mån bidragit att sprida nämnda sjukdomar. Den återhållande kraft,

som ju alltid ligger i klar insikt om en förhandenvarande fara, har härvidlag endast undantagsvis förefunnits. Främsta anledningen till detta beklagliga förhållande är enligt vår mening den stora brist på öppenhet, varmed hithörande spörsmål så gott som alltid behandlats i vårt land liksom annorstädes. Det är ej svårt att förstå orsakerna härtill. Först och främst har sedan gammalt allt, som rör de sexuella förhållandena, på många håll ansetts innebära något skamligt, något som ej finge offentligen beröras och omtalas. Den hemlighetsfullhet, varmed dessa ämnen stän- digt omgivits, ha insvept dem i en atmosfär av mystik, som å ena sidan hindrat varje försök till naturlig behandling av frågan och å andra sidan allt för ofta verkat re- tande och eggande i synnerhet på ungdomen med dess i sexuellt hänseende vak- nande instinkt och lätt väckta nyfikenhet. Emellertid kan man lätteligen sätta sig in i den tvekan, som föräldrar och uppfostrare känt och känna mot att med de unga tala om könslivets förhållanden. Man rör sig ju här på ett område, där, så- som nyss antytts, känsligheten och den medfödda instinkten i regeln äro utomordent- ligt starkt framträdande och där ett felgrepp eller en ovarsamhet lätt han medföra följder, som äro allt annat än önskvärda. Det har vidare ofta framhållits, att det vore mycket farligt att för tidigt tala med de unga om dessa ting och därigenom rikta deras uppmärksamhet på dylika förhållanden.

Dessa de ansvarigas betänkligheter borde också, synes det oss, i det hela få vara avgörande för frågan om en allmän sexuell upplysning är att tillråda eller icke, därest det ej vore av erfarenheten oupphörligen bekräftat, att de unga i alla händel— ser snart nog vinna en kännedom om könslivets förhållanden, som sällan kan kallas ytlig men tyvärr allt för ofta oriktig och ensidig samt ägnad att förgifta de ungas sinnen. Det måste anses som en stor fara, att kunskap om en av de i den enskildes liv djupast ingripande faktorerna i de flesta fall av de unga inhämtats på mer eller mindre hemliga och olämpliga vägar och under omständigheter, som kommit dem att uppfatta hithörande förhållanden såsom något rafflande och lågt. Särskilt synes böra framhållas den roll såsom kunskapsförmedlare, som kamrater och obetänk- samma personer i de ungas omgivning ofta spela. Med hänsyn tagen till nu angivna omständigheter hava vi ansett den enda möjliga utvägen till ändring och förbätt- ring härutinnan vara, att man vid uppfostran bryter med det hittills i stor utsträck- ning gängse systemet med förhemligande och halvsanning på den sexuella uppfost- rans område och påyrkar en öppen och naturlig men alltid grannlaga behandling av dessa lika väl som andra för uppfostran viktiga spörsmål. Mot den ovan påpe- kade invändningen om faran av att för tidigt bringa de sexuella förhållandena på tal med de unga bör betonas, att det synes vara långt mindre fara i att några få möjligen för tidigt erhålla upplysning på ifrågavarande område, än däri att det stora flertalet för sent vinner riktig kunskap därom.

Enligt vår mening får man således ej låta sig hindras av de visserligen mycket stora svårigheter, som en undervisning i dessa stycken oundvikligen medför, utan bör ofördröjligen vidtaga åtgärder i syfte att om förhållandena på det sexuella om- rådet sprida kunskap av den art och den omfattning, som från olika synpunkter prö- vas nödig. En ytterligare anledning härtill ligger, synes det oss, även i den omstän- digheten, att man särskilti våra dagar synes allt mer benägen att i nöjeslitteratu- ren till behandling upptaga naturalistiskt färgade sexuella spörsmål och överhuvud taget låta de sexuella förhållandena få en framskjuten plats i framställningen. Vi kunna ej underlåta att såsom vår åsikt uttala, att nämnda litteratur tyvärr allt för ofta genom sitt framställningssätt verkar eggande på sinnligheten och behandlar dessa frågor på ett för varje etisk åskådning främmande sätt. Med tanke på den stora spridning, som även dylika litterära alster i våra dagar få ej minst bland den uppväxande ungdomen, hava vi ej kunnat undgå att finna en stora fara vara för handen, att genom densamma uppfattningen av de sexuella förhållandena blir ännu ytligare och flackare, än den eljest skulle bliva, och anse en vederhäftig och lidelse- fri upplysningsverksamhet i berörda hänseende hava en betydelsefull uppgift att fylla.

. &

Närmast i samband med frågan om sexualundervisningens anordning i skolan framhålla de sakkunniga vidare:

Frågan om de smittsamma könssjukdomarna är förvisso av utomordentlig bety- delse för hela vårt folk, men en riktig uppfattning av densamma kan, såsom förut av oss och även av reglementeringskommittén i dess ovan återgivna uttalande framhållits, icke vinnas utan en tillräcklig kunskap om könslivet i allmänhet, och en undervisning, som avsåge allenast nämnda sjukdomar och ej tillika åsyftade en för sitt ändamål avpassad upplysning rörande de allmänna sexuella spörsmålen, vore helt visst i många hänseenden förfelad. Det gäller nämligen ej blott att lämna en mer eller mindre omfattande kunskap om dessa sjukdomars natur och smittfar- lighet, utan vad här fordras och önskas har en betydligt större räckvidd: att genom en lämpligt ordnad undervisning giva i främsta rummet den uppväxande ungdo- men en fast och sakligt grundad åskådning rörande de sexuella förhållandena, en åskådning som kan bidraga att hos vårt folk stärka karaktären och att framkalla en renare och mer upphöjd uppfattning av könslivet och dess yttringar. Det är vår bestämda åsikt, att mycket är att i nämnda hänseende vinna, och det är jämväl vår mening, att kampen mot de smittsamma könssjukdomarna ej har utsikt till en lycklig utgång, om ej ett nytt betraktelsesätt rörande sexuella förhållanden kan bibringas den stora allmänheten.

Skolöverstyrelsen, vilken anbefallts att yttra sig över de sakkunnigas be- tänkande efter samråd med medicinalstyrelsen, avgav sådant yttrande först år 1925. I huvudsak var detta yttrande avstyrkande. Såsom skäl anfördes betänkligheter och vanskligheter av skilda slag såsom bristande kunskaps- förutsä—ttningar hos lärarkåren och stundom bristande förmåga hos denna av omedelbart personlig art att påverka de ungas tankeliv och karaktär i en sund riktning, praktiska svårigheter att anordna särundervisning för elever av de båda könen, oro för föräldraopinionens ogillande av att sexuallivets förhållanden gjordes till föremål för systematisk behandling vid skolunder- visningen, ämnesträngsel o. s. v. Styrelsen framhöll dock, att vissa av dessa skäl blott hade temporär giltighet, medan andra förmenades äga en rent konstitutiv natur och således icke kunde undanröjas. Överstyrelsen uttalade emellertid vidare sin principiella uppfattning, att det i och för sig vore önskvärt, att varje svensk man och kvinna under sin skoltid finge vederhäftig vägledning på sexuallivets område och att detta mål borde allvarligt efter- strävas av skolans målsmän och arbetet planmässigt inriktas mot en ord- ning, som tillgodosåge detta krav.

Därefter fick så denna viktiga fråga i stort sett vila under åtskilliga år. På en interpellation, framförd av fru Thiiring i andra kammaren 1927 med erinran om 1918 års sakkunnigas ännu icke upptagna förslag, svarade dåva- rande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Almkvist, genom att påvisa redan vidtagna smärre föranstaltningar i upplysningshänseende och genom att ställa i utsikt, att behovet av sexualundervisning i skolorna skulle beaktas vid det då pågående arbetet med vissa nya undervisningsplaner för rikets folkskolor och det högre undervisningsväsendet.

År 1929 väcktes i första kammaren av fröken Hesselgren och i andra kam- maren av fruarna Nordgren och Östlund likalydande motioner, vari —— under förnyad hänvisning till 1918 års sakkunnigas ännu icke i sin helhet till pröv- ning upp—tagna förslag och under erinran tillika, att nyss berörda undervis- ningsplaner dåmera fastställts, utan att de i utsikt ställda föreskrifterna om sexualundervisning infogats restes det yrkandet, att erforderliga åtgärder måtte tillgripas för att bringa de utarbetade förslagen till utförande. Motioner- na föranledde ingen riksdagens åtgärd. I ett till vederbörande utskott inhäm-

tat yttrande hade skolöverstyrelsen under hänvisning till sitt ovan berörda remissutlåtande av år 1925 anfört, att styrelsen icke funnit anledning att frångå den ställning, den intagit i nämnda utlåtande.

En ny epok i frågans utveckling öppnades genom medicinalstyrelsens skri- velse i ärendet den 26 januari 1934, vilken grundade sig på en utredning, som verkställts i anledning av tvenne av Kungl. Maj:t till styrelsen remitterade framställningar, den ena från verkställande utskottet av Svenska kvinnors vänsterförbund och den andra från Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund och Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosek-tion. Medici- nalstyrelsen, som i annan skrivelse samma dag hemställt om sådan föränd- ring av preventivlagen, att denna icke längre skulle resa hinder mot veder- häftig upplysningsverksamhet om smittskyddande mekaniska preventivme- del, sade sig vara angelägen, att denna styrelsens åtgärd icke skulle stå så- som ett isolerat uttryck för styrelsens självfallna plikt att föreslå, respektive vidtaga, de mått och steg, som kunde vara ägnade att verksamt begränsa den skada, de smittsamma könssjukdomarna utgöra för samhället och individer- na. Styrelsen framhöll därefter den stora betydelse en vidgad och förbättrad undervisning och upplysningsverksamhet måste tillmätas.

Efter en ingående redogöreISe för innebörden av de förslag, som framlagts av 1918 års sakkunniga — under framhållande av att styrelsen i stort sett gillade de synpunkter, dessa sakkunniga anlagt, och fann dem stå i vä- sentlig överensstämmelse med sin egen syn på denna angelägenhet — och efter ett återgivande i väsentliga delar jämväl av skolöverstyrelsens år 1925 över dessa förslag avgivna remissutlåtande, fann sig medicinalstyrelsen böra hävda den stora angelägenheten av att undervisningen icke endast angåen- de könsorganens byggnad och deras normala funktioner utan även beträf- fade de smittsamma könssjukdomarna och deras förebyggande bleve bättre tillgodosedd, än vad nu för stora delar av skolungdomen syntes vara fallet.

Styrelsen sade sig därvid till fullo uppskatta vikten och betydelsen av det unga släktets etiska fostran och förmenade, att sådan fostran icke blott bor- de, utan måste, ingå som ett mom-ent, det där icke kunde överskattas, vid en uppröjning på sexualhygienens arbetsfält. En stärkt moral och härtill en på vederhäftig undervisning vilande insikt om den sociala vådan av ifrågava- rande sjukdomar hörde enligt styrelsens uppfattning till de grundläggande faktorerna för den undervisnings- och upplysningsverksamhet, som sty- relsen här påyrkade. Denna måste dock vila på en klar och efter åldern an- passad undervisning om vad frågan, sedd i verklighetens ljus, gällde. Till- godosåges icke detta, komme den nyssnämnda etiska och sociala undervis- ningen att vara i saknad av erforderligt konkret underlag.

Medicinalstyrelsen gjorde i detta samband vissa erinringar mot skolöver- styrelsens berörda utlåtande av 1925, och framställde förslag om hela frå- gans upptagande till förnyad prövning med hänsynstagande bland anna-t till det omorganisationsarbete, som på skolundervisningens område pågått, sedan 1918 års sakkunniga avlämnat sitt grundläggande förslag. Till led- ning för denna prövning angav styrelsen sin principiella inställning i åtskil- liga hänseenden och framhöll därvid särskilt, att sexualundervisningen även i fortsättningsskolan borde innefatta jämväl upplysning om skydd mot smitta av könssjukdom. Styrelsen betonade dock i detta samband, att den därmed ingalunda avsåge någon mera utförlig undervisning om smittskyddets teknik utan endast en upplysning om att verksamma medel finnas för ifrågavarande smittskydd och om dessas allmänna art.

Med anledning av denna medicinalstyrelsens skrivelse avgavs nytt yttran—

| | i 1 ;

de i ämnet av skolöverstyrelsen den 21 september 1934. Överstyrelsen för- klarade, att den för sin del icke hade något att erinra mot en förnyad utred- ning angående sexualundervisningen, därvid överstyrelsen dock avstyrkte, att frågan om dylik undervisning i fortsättningsskolan upptoges till sådan för- nyad utredning.

Genom beslut den 24 september 1934 uppdrog därpå Kungl. Maj:t åt skol- överstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till erforder- liga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande de sexuella frågorna. De båda styrelserna överlämnad-e på grund härav den 28 juni 1935 tvenne betänkanden, det ena angående vidgad och förbättrad undervis- nings- och upplysningsverksamhet inom skolan rörande de sexuella frågorna, utarbetat inom skolöverstyrelsen, det andra angående ifrågavarande verk- samhet utom skolan, utarbetat inom medicinalstyrelsen.

Dessa båda betänkanden, som remitterats till befolkningskommissionen för yttrande, äro utförligt återgivna i bilaga 15 och skola i den fortsatta fram— ställningen behandlas. Kommissionen vill redan här framhålla, att i syn- nerhet det förstnämnda betänkandet, som avhandlar det svårare och på längre sikt även betydelsefullare problemet, är att hälsa med särskilt stor till— fredsställelse, då det livas av en i väsentliga hänseenden så förändrad och mera positiv inställning till frågan även från vår högsta skolmyndighets sida, att man för framtiden med tillförsikt förväntar kraftiga och målmedvetna insatser inom skolväsendet till det stora syftets tjänst.

Allmänna synpunkter och problemställning. Befolkningskommissionen vill redan från början hava uttalat sin mening, att en sundare inställning i hela vårt folk till könslivets frågor, blott kan vinnas på grundvalen av större öppenhet och saklighet i dessa frågor. En sådan öppenhet och saklighet förminskar icke det etiska allvaret utan bildar tvärtom dess förutsättning. Det är undergrävande för hela vår civilisation, då dessa livsviktiga frågor tryckas ner till det lättsinniga skämtets och den lystna förljugenhetens plan. Denna förljugenhet kläder sig ofta i blygsamhetens dräkt men har icke dess anda. Den sanna blygsamheten hyser ingen skygghet för öppenhet och sak- lighet utan kräver blott, att var sak skall hava sin tid och sitt rum och att viktiga ting skola behandlas i tillbörligt allvar och med redlighet.

Då denna fråga nu ryckts närmar—e sin tillfredsställande lösning, ser kom- missionen häri ett utslag av den utveckling till öppenhet, saklighet, redlighet och allvar, som i den föregående framställningen ofta berörts.

Kommissionen har heller icke kunnat undgå den reflexionen, att, då un— der frågans tidigare utveckling kvinnorna allmänt visat en så mycket mer behjärtad klarsyn än flertalet män, så har det berott på att kvinnorna av olika skäl i allmänhet haft en starkare känsla för frågans vikt och en sakli- gare och allvarligare inställning till könslivet, i sista hand måhända bottnan- de i att de mera än männen lidit av den bestående ordningen. Bland yng- lingar och män har alltid funnits ett visst slags sexualupplysning, sådan den nu varit, medan unga kvinnor vanligen hållits helt i okunnighet. Kommis- sionen har icke kunnat dölja för sig riktigheten i det påpekande, som ofta gjorts, att bakom motståndet mot skolundervisning i sexualhygien även legat olustkänslan hos en generation av män, som i regel vuxit upp med förtegen- het och skamkänsla på detta område. Då riksdag och myndigheter huvud—

sakligen bestå av män, hava dessas ståndpunktstagande även varit avgöran- de, medan kvinnorna icke tillfyllest fått göra sin mening gällande.

Kommissionen anser det vara betydelsefullt för behandlingen av denna fråga, att de svårigheter, det tidigare mött att skapa allmän förståelse för be- hovet av sexualupplysning, på detta sätt ställas i sitt riktiga samband med den förr mer än nu förhärskande dubbelmoralen. I samband med dubbelmo- ralens undanträngande, som Vi nu se försiggå hos ungdomen i vårt land un- der stöd av den vakna opinionen inom skilda läger, är även inställningen 'till sexualupplysningcn i färd med att radikalt förändras.

Under de tre sista decenniernas förlopp har frågan om en förbättrad sexu- alupplysning i allt för hög grad behärskats av omsorgen att kunna mer effektivt bekämpa de smittsamma könssjukdomarnas spridning. Det är lik- väl att märka att 1918 års sakkunnigkommitté visserligen jämlikt sina direk- tiv togo utgångspunkten i detta samhällsintresse, men att de lade huvud- vikten vid frågan om den allmänna sexualupplysningen och dennas möjlighet att fostra ungdomen till en fördjupad och ansvarsfylld uppfattning av köns- livet.

För egen del vill kommissionen utan att på minsta vis förringa betydelsen av strävandena att bekämpa könssjukdomarnas spridning likväl erinra om, att ett ensidigt drivande av blott denna synpunkt kan snedvrida hela fråge- ställningen även vad gäller sexualupplysningen. Kommissionen har i tredje avdelningen efter ingående utredning framhållit, att viss förebyggande födel- sekontroll är att betrakta såsom ett normalt tillvägagångssätt i de icke sterila äktenskapen, av särskild betydelse för grundandet av äktenskap i yngre ål- der, och att kunskap om effektiv förebyggande födelsekontroll därtill är ett av medlen att minska antalet fall av sådant socialt och personligt tvångs- läge, där fosterfördrivning tillgripes. Kommissionen har därjämte i första avdelningen utrett, att födelsekontroll av en eller annan art nu tillämpas inom praktiskt taget hela folket. I tredje och fjärde avdelningarna har vidare visats, att i många äktenskap en på vederhäftig och tillförlitlig kunskap byggd förbättrad teknik vid födelsekontrollens utövande är ett viktigt önskemål både ur de enskilda familjernas och samhällets synpunkt. Sexualupplys- ningen måste därför enligt kommissionens mening i lika mån givas inrikt- ning på den mera normala frågan om födelsekontrollens teknik som på den ur såväl individernas som samhällets synpunkt mindre normala frågan om sättet för skydd mot smitta av könssjukdom.

Överhuvud taget bör enligt kommissionens mening frågan om sexualupp- lysningen inordnas som ett led i den större angelägenheten att giva åt hela folket en hygienisk och sedlig fostran och en mera positiv familjeinställning. Denna vidare synpunkt på frågan skall nedan närmare utvecklas.

Kommissionen vill i detta samband för sin del biträda och framhäva den uppfattning, varåt bland annat skolöverstyrelsen i varje yttrandei frågan gi- vit kraftfullt uttryck, men som också genomtränger säväl 1918 års sakkun- nigas grundläggande betänkande som medicinalstyrelsens skilda uttalanden, nämligen att huvuduppgiften städse måste vara att meddela kännedom om könslivets normala förhållanden.

Till slut vill kommissionen före detaljfrågornas behandling allmänt som sin mening framhålla följande. De betänkligheter, som gjort sig gällande sär- skilt beträffande sexualundervisning i hemmet av föräldrarna och i skolan av lärarna och som stötts genom anförandet, att föräldrarna och lärarna mång-en gång icke äga eller icke tro sig äga de omedelbart personliga för-ut- sättningarna att påverka barnens och de ungas tanke- och viljeliv i sund

riktning, äro att bedöma som en övergående och väl i stor utsträckning redan övervunnen svårighet. Denna svårighet försvinner i den mån den yngre generationen med sin väsentligt sundare och. öppnare inställning till könsli- vet träder i föräldra- och läraransvar.

Det må i detta samband framhållas, att de påyrkade reformerna i skol- väsendet och folkbildningen jämte sin direkta, även hava en betydelsefull indirekt verkan i just detta hänseende. De komma nämligen att säkra en sådan fostran av de unga, att föräldrar och lärare i en nästföljande genera- tion mer fullkomligt än i den nu verksamma kunna förväntas komma att äga vilja och förmåga att handleda barn och ungdom på könslivets område.

Det blir här icke fråga om blott en kunskapsmeddelelse utan även en ka- raktärsfostran, låt vara att den förra är grundvalen för den senare. Kom- missionen kan göra till sina de ord, som med. doktorn VViderström för snart trettio år sedan riktade till föräldrar och lärarelz »Det gäller då — och där ligger frågans kärnpunkt _ att först uppfostra sig själv att lära sigIatt se de ting, det gäller, enkelt, okonstlat och naturligt och än vidare att upp- fatta deras skönhet och deras djupa mening.»

Vid behandlingen av problemet väljer kommissionen av praktiska skäl den dispositionen, att den allmänna sexualupplysningen, innefattande i första hand undervisning om könslivets normala förhållanden, behandlas i näst- följande avsnitt, varefter i tvänne därefter följande avsnitt till särskild be- handling upptages den speciella sexualupplysningen om födelsekontrollens och smittskyddets teknik, i den mån detta intresse icke redan tillgodosetts i den allmänna sexualupplysningen. Slutligen skall i ett sista avsnitt be- handlas frågan om sexualupplysningens inordning i en vidgad och förbätt- rad allmän föräldrafostran.

kunniga enighet om att en allmän upplysning om könslivets normala förhållanden bör ingå i den livsorientering, som skall grundläggas redan i barnaåldern och som genom folkbildningen skall fördjupas vid mognare ålder, att vidare denna sexualupplysning i alla åldersstadier skall vara san- ningsenlig och att den skall givas det utrymme i såväl skolan som folkbild— ningen, som svarar till könsupplevelsernas vikt i varje normal människas levnad. Enighet förhärskar även om att dessa krav för närvarande icke äro tillfredsställda i vårt lands skol- och bildningsväsen.

Än vidare råder i väsentliga hänseenden enighet om denna sexualupplys- nings ändamålsenliga innehåll på skilda åldersstadier. Befolkningskommis- sionen kan här nöja sig med ett kortfattat återgivande av de synpunkter, som utgestaltats under frågans långvariga beredning. Dessa överensstämma med en i det väsentliga samlad medicinsk och pedagogisk sakkunskaps sedan länge uttalade krav.

å Den allmänna sexualupplysningen. Det råder numera bland alla sak— !

Redan före skolåldern böra småbarnen i 3—6-årsåldern undervisas om hur levande varelser i allmänhet och människor i synnerhet komma till världen. Denna kunskap skall meddelas enkelt och naturligt, sanningsenligt, sakligt och osentimentalt. Detta är också vad barnet väntar och förstår, oberört som det är av de hämningar och skamkänslor, som de vuxna mången gång förvärvat genom felaktig fostran eller skeva levnadsvanor.

Det viktiga är, att denna tidiga sexualundervisning gives i sådan ordning och på sådant sätt, att den blott blir ett led i meddelandet av all annan kun-

1 Skolan och sedlighetsrörelsen, Stockholm 1908.

skap, så att den på intet sätt ställes i särklass. Denna period av livet, då självklara underverk upptäckas dagligen och föräldrarnas auktoritet är höjd över varje tvivel, är den riktiga för upplysning om könens olikhet och om fortplantningen. Det barn, som i sin tidigaste ålder fått dessa kunskaper inordnade bland alla sina andra kunskaper om naturen och naturprocesser- na, har även fått de bästa förutsättningar för att mottaga en fortsatt sexual- upplysning i mognare år och för ett normalt könsliv i framtiden. Det barn åter, som på grund av föräldrarnas oförstånd i stället för riktiga fastän ele- mentära kunskaper fått undanflykter, halvsanningar eller sagokonstruktio- ner, vilka det på egen hand med kamraters hjälp får söka utreda och veder- lägga, har genom att detta livsområde så särställts även fått det affektivt belastat. Ett sådant barn löper fara för en från början snedvriden inställ- ning till könslivet.

Den gamla — nu bland alla sakförståndiga övergivna _ uppfattningen, att man genom en dylik sexualundervisning i småbarnsåldern skulle »i för— tid väcka slumrande instinkter» är psykologiskt felaktig. Sexualdriften väc- kes icke genom att könslivets förhållanden sakligt inordnas i hela dess verk- lighetssammanhang på samma sätt som allting annat. Den k an däremot väckas i förtid just genom det motsatta tillvägagångssättet, varigenom ju könslivet faktiskt gives ökad vikt och lätt får affektiv belastning. Denna den moderna barnpsykologiens uppfattning står numera icke blott såsom en teori. Även i vårt land börjar så småningom växa upp en generation av barn och ungdom, fostrade av i dessa frågor förståndigare och mera upplysta för- äldrar. Denna generation av uppväxande unga bevisar, som av föräldrar, lärare och läkare kunnat iakttagas, genom sin genomsnittligt sett mindre sexuella brådmognad och sin allmänt sundare inställning till könslivet rik- tigheten av den moderna pedagogiska ståndpunkt, som även kommissionen härovan givit sin anslutning till.

Därmed skall icke vara förnekat, att det för många föräldrar även i den nu verksamma föräldragenerationen måste erbjuda stora personliga svårig- heter att genomföra denna sexualpedagogiska princip. Orsaken ligger emel- lertid helt hos dem själva och alls icke i sakens natur. Den ligger i, att dessvärre fostrarna ofta äga otillräckliga kunskapsförutsättningar för sin fostrargärning eller genom en snedvriden fostran och utveckling själva fått en falsk känsloinställning till könslivet. Dessa bägge orsaker äro, som redan antytts, nära förbundna med varandra, i det att otillräckliga insikter lägga grunden för ett osanerat känsloliv.

Frågan om småbarnens sexualfostran föres så tillbaka till frågan om för- äldrarnas egen sexualfostran. I denna senare fostran varom mera nedan —— måste metoderna för den här avhandlade föräldrauppgiftens riktiga fyl- lande givas en framträdande plats.

Den fortsatta sexualundervisningen av barn i skolåldern upp till 12-års- åldern bjuder principiellt sett inga nya problem. Det i hemmet rätt upp- fostrade barnet har fortfarande blott ett behov av saklig undervisning i dessa som i alla andra frågor. I fråga om det i hemmet oriktigt uppfost— rade barnet är det blott desto viktigare, att saken så tidigt som möjligt i skolan lägges till rätta. I sitt betänkande den 28 juni 1935 framhåller skol— överstyrelsen behovet av en elementär sexualundervisning redan i småskolan, särskilt i den mån hemmen icke gjort vad på dem ankommit, och fort— sätter:

Överstyrelsen finner icke svårigheterna att meddela sådan undervisning vara allt- för stora. Barnen i småskolan hava ännu icke blivit besmittade av den syn på des- sa frågor, som de äldre så ofta hava, och de etiska och erotiska momenten hava för

% i .

l ä 'i !

dem ringa verklighet. Däremot hava de intresse för de rent biologiska spörsmålen om barnens tillblivelse och om könens olikhet. Och att på ett enkelt och natur- ligt sätt sanningsenligt berätta om dessa saker torde icke möta alltför stora svårig- heter för en lärarinna, om hon blott söker övervinna sin fruktan att bryta med en tradition, som förbjuder henne att öppet tala om dessa frågor. En hjälp bör hon därvid hava i den ställning av högsta auktoritet i alla frågor, som småskollärarinnan har i barnens ögon. Barnen fordra att av denna auktoritet få veta sanningen. Har småskollärarinnan givit barnen en riktig syn på dessa spörsmål, så bör däri lig- ga en garanti för att barnen icke utan vidare anamma en ovederhäftig och ansvars- lös upplysning från annat håll.

Mer än det allra mest elementära kan det givetvis icke bliva fråga om vid un— dervisningen i småskolan. Det gäller där blott att tillfredsställa barnens vetgirig- het rörande fortplantningsfrågorna och att giva dem en riktig uppfattning därom, tillräcklig för att göra dem ointresserade för den upplysning utifrån, som vill van- ställa fakta och förråa barnens syn på könslivet.

Rättesnöret för sexualundervisningen på detta åldersstadium bör lik- som på det tidigare vara de krav på upplysning, som av barnen själva ställas på läraren, om han nämligen har deras förtroende och sexualfrågor— na fått sin rätta plats i barnens föreställningsliv. Dessa krav röra, väl att märka, icke de könsmoraliska frågorna, då ju dessa icke hava livsaktualitet för sunda och riktigt uppfostrade barn före pubertetsåldern, men gälla en- bart tingen själva och deras sakliga sammanhang. En intressant belysning av detta av icke pedagoger alltför ofta förbisedda förhållande gavs i ett föredrag vid 1935 års läroverkslärarmöte av t. f. rektorn vid realskolan för gossar i Malmö, teol. kandidaten, fil. magistern O. Cronholm, vari han fram- höll :

I första klassen läser jag Hammarsten-Pehrson-Sefves lärobok i zoologi och går därvid igenom den kortfattade framställningen av kaninhonans könsorgan och ka- ninfostrets utveckling. Jag gör därvid i regel inga andra kommentarer eller tillägg än dem som äro nödvändiga för att text och bilder skola rätt förstås. En eller an- nan vecka efter förhöret på nämnda parti av kursen har jag, då c:a 15—20 min. återstått av lektionen, delat ut lappar i klassen och sagt, att var och en finge skriva och fråga om vad som helst. Den som har lust att sätta sitt namn under frågor— na får göra det —— den som vill låta bli får låta bli. Jag riktar icke på något sätt in lärjungarnas intresse för frågor, som röra fortplantningen och könslivet, men de ha haft mig så länge att de ha ett visst förtroende för mig och veta, att inga efterräkningar hota dem, vad de än fråga om. Jag skall be att få citera en del så- dana frågelappar: Hur kan människan få tvillingar? Hur lång tid efter ett barn kan människan få ett till? Gör det ont, när ett barn föds? Hur går det till, när människan befruktas? — Hur mynnar barnet ut? Vad är livmoder? Hur får ett nyfött barn sin föda? Hur får man ett barn? — Har en kvinna två äggledare? Om man opererar bort en äggledare (om det finns två), kan det bli barn i alla fall? Eller samma, om man opererar bort en äggstock? Hur kan en föröknings- lem bli styv? — Hur kan hanen befrukta äggen hos däggdjuren? Hur kan tup- pen befrukta hönsäggen genom det hårda skalet? — Vad är skillnaden mellan en oxe och en ko? Går inte moderkakan sönder, när fostret är färdigt? Går aorta till eller från hjärtat? I äggledaren, finnes där mer än en fosterkammare? Om fostret dör inne i livmodern, hur går det då? — Hur är ett ägg bildat? Hur många ungar kan en kanin få? Kan en människa få fler än ett barn på en gång? Hur kan det lilla barnet leva, om det ligger i vatten? Hur kan det vara, att det en gång blir en flicka och en annan gång en pojke? Hur stor är en elefantunge, när

* Referat i Medlemsblad för Biologilärarnas förening, 1935, nr 3, sid. 3—4.

den är nyfödd? Den påsen kängurun har att ha sitt barn i, hur är den inne i? Hur stor kan en pytonorm bli? . . . Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Men de anförda visa tillräckligt tydligt, att den sexualundervisning, som till avslutningsklassen upp- skjuter behandlingen av människans könsliv ko mmer f ö r sent och att den blundar för de förhållanden, som faktiskt existera.» I den fortsatta framställningen behandlade tal. den exakta upplysning om människans fortplantning med utgångs- punkt från fiskar, fåglar och däggdjur, som han brukade giva som svar på dessa frågelappar. Senare delen av föredraget behandlade onaniproblemet och de sexuella förvillelserna, samt risken med den »skumraskupplysning>>, som f. n. är ungdomens vanligaste kunskapskälla.

Tyngdpunkten i fråga om sexualundervisningen bör dock utan tvivel för- läggas till tiden efter 12-årsåldern.

Under denna tid föreligga även rika möjligheter att påverka de ungas personlighetsutveckling i önsklig riktning, så att hygieniska, personliga och sociala värden bliva motivbildande. Den sexualundervisning, som gives bar- nen och de unga, då de så småningom inträda i pubertetsåldern, bör därför innehålla såväl meddelande av kunskap om sakförhållanden som —— i sak- förhållandena grundade —— värdeomdömen: riktlinjer för en individuellt och socialt ansvarsfull levnad. '

I sistnämnda hänseende framhåller skolöverstyrelsen följande:

Om överstyrelsen sålunda anser att de biologiska och i viss mån även de hygie— niska sidorna av sexualundervisningen kunna och höra behandlas på ett relativt ti- digt stadium, så får överstyrelsen å andra sidan framhålla, att de praktiska an— visningar för livet, som lärjungarna i dessa frågor behöva, icke böra meddelas förr- än vid den tidpunkt, då lärjungarna kunna hava nytta av dessa anvisningar. Frå- gor rörande sexualetiken i inskränkt bemärkelse böra därför i huvudsak förläggas till fortsättningsskolan eller folkskolans högre avdelning. Härmed vill överstyrelsen ingalunda underskatta värdet av denna undervisning i förhållande till undervis- ning rörande könslivets biologi och hygien. Den etiska sidan är givetvis minst lika viktig men bör förläggas till den tid, då lärjungarna hava bästa nyttan därav, och då de själva måhända stå eller snart komma att stå inför sexuella problem av personlig art.

Beträffande först sexualundervisningens sakliga innehåll på detta ålders- stadium —— lika i realskolan och folkskolan har skolöverstyrelsen i nära anslutning till 1918 års sakkunniga ansett, att undervisningen bör inne- hålla följande moment: människans fortplantningsorgan; äggceller och sä- desccller; befruktning; havandeskap och fosterutveckling; förlossning; bar- nets beroende av modern såväl före som efter förlossningen; ärftligheten; könsmognad (menstruation, pollutioner); betydelsen av renlighet även be- träffande könsorganen. Det framgår av det tidigare sagda, att skolbarnen redan på ett tidigare stadium skola hava inhämtat vissa elementer av denna kurs, varför undervisningen på detta stadium främst har till uppgift att un- derbygga och utvidga kunskaperna. Framför allt måste nu det hygieniska momentet givas vikt och över huvud taget hela undervisningen läggas mera praktiskt och med inriktning på den biologiska och psykologiska utveck- ling, vari barnen med puberteten skola inträda och som så småningom kom— mer att leda till att könslivets problem bliva livsaktuella för dem själva.

Denna så utvidgade sexualundervisning möter naturligtvis de största svå- righeterna i folkskolan, i vars högsta klass (och i fortsättningsskolan) bar- nen ännu icke äro i pubertetsåldern eller blott äro i dess början. I och för sig vore det naturligtvis önskligt, om vissa moment av sexualundervisnin- gen kunde fördelas på ytterligare ett par år. Men då flertalet barn icke få

någon skolbildning över folkskolan, kan detta önskemål icke förverkligas. Det viktigaste önskemålet är likväl, som skolöverstyrelsen framhåller, att barnen, innan de gå ut i livet, fått en avslutad sexualundervisning.

Till de på detta åldersstadium nyinträdande kunskapsmomenten hör främst undervisning om de smittsamma könssjukdomarnas natur, deras smiltfarlighet samt individuella och sociala skadeverkningar. En sådan un- dervisning är i denna ålder nödvändig för att göra de uppväxande unga uppmärksamma på de faror, de lätt kunna råka i genom tillfälliga könsför- bindelser. Den är vidare nödvändig för att undervisningen icke skall brista [ i fråga om uppriktighet och fullständighet, en synpunkt för vilken barnen . i denna ålder äro särskilt känsliga. De vakna bland barnen läsa ju och | höra talas om dessa sjukdomar i tidningar och samtal. Skulle i sko— i lan läraren och läroboken underlåta att ordna in dem på rätt plats i un- ' dervisningen, skapas därigenom misstro mot de i så fall med nödvändig— . het dunkla antydningarna om vissa faror förbundna med tillfälliga könsför- j bindelser och misstro mot hela sexualundervisningen, icke minst i dess etiskt ; fostrande del. Om denna sak torde numera ävenledes full enighet råda. ; Kommissionen delar skolöverstyrelsens uppfattning, att undervisningen om ; könssjukdomarna bör lämnas i samband med undervisningen om smitt- !

samma sjukdomar i allmänhet.

Mera omstritt är spörsmålet, i vad mån praktiska råd och anvisningar böra givas beträffande könssjukdomarna. Så tillvida torde dock enighet råda även härutinnan, att barnen böra underrättas, att könssjukdomarna vanligast spridas genom lösaktigt könsumgänge, att därför avhållsamhet från sådana könsförbindelser är det bästa skyddet mot smitta, att var och en, som har anledning misstänka, att han blivit smittad omedelbart bör söka läkare, att lagen innehåller stadgande härom, att det är en brottslig gärning om någon i vetskap eller misstanke om att vara smittad utsätter annan person för smitta 0. s. v.

Meningsskiljaktigheter kunna egentligen blott råda i fråga om undervis- , ningens ställning till det personliga smittskyddet vid samlag. 1918 års sak- ; kunniga hade icke föreslagit, att smittskyddet skulle behandlas i skolunder- " visningen. Medicinalstyrelsen berörde emellertid frågan ånyo i sin tidigare

omnämnda skrivelse den 31 januari 1934 och föreslog, att denna detaljfråga skulle upptagas till förnyad omprövning, varvid styrelsen påpekade bland annat följande:

Styrelsen vill erinra därom, att upplysningen om det personliga smittskyddet mot de smittsamma könssjukdomarna torde kunna erhålla en naturlig anslutning till de

; råd och anvisningar, som i ämnet hälsolära lämnas beträffande andra smittsamma

; sjukdomar. Styrelsen villi detta sammanhang uttryckligen betona, att styrelsen

] ingalunda avser någon mera utförlig undervisning utan endast en upplysning om att ! verksamma medel finnas för ifrågavarande smittskydd och om dessas allmänna art.

| Skolöverstyrelsen yttrade i sitt tidigare anförda betänkande av år 1935 i ; denna fråga följande: I Det har vid olika tillfällen framkommit förslag om att undervisning om s. k. ; personlig profylax skulle införas i skolorna. Överstyrelsen har emellertid motsatt _ sig ett sådant förslag och vidhåller härutinnan fortfarande sin ståndpunkt. En un- ; dervisning i skolan om preventimedel —— vare sig det gäller deras användning som smittskydd eller som antikonceptionellt medel — måste komma i konflikt med sko- lans sedligt fostrande uppgifter . . .

9—368067.

Befolkningskommissionen vill för sin del uttala, att en egentlig undervis- ning i smittskyddets teknik icke är behövlig och icke är önsklig på detta åldersstadium. Kommissionen ansluter sig i så måtto till skolöverstyrelsem yttrande men avviker heller icke från medicinalstyrelsens nyss anfördta upp- fattning. Å andra sidan filmer sig kommissionen höra i anslutning till me- dicinalstyrelsen som sin mening framhålla, att vid undervisningen om de smittsamma könssjukdomarna en allmän upplysning bör lämnas om :att me- del finnas för ifrågavarande smittskydd.

Då kommissionen tager denna ståndpunkt, är skälet därtill ej blott det hygieniska, att de unga, då de gå ut i livet, skola hava en allmän uppfatt- ning om att smittskydd finnes, utan även det allmänt pedagogiska, att under- visningen skall vara sannfärdig för att vinna barnens förtroende och för att giva dem en sammanhängande och verklighetstrogen kunskap om livet.

Detta allmänt pedagogiska skäl är desto viktigare, som barnen vanligen eljest på olämpliga vägar få upplysning i dessa frågor, en upplysning som därtill kan vara, och väl regelbundet är, sakligt oriktig. Genom -—— och endast genom _ att naturligt omtala, att smittskyddande medel finnas, blir vidare läraren i tillfälle att giva barnen den riktiga och synnerligen behövliga under— visningen, att intet smittskydd är fullt tillförlitligt och att särskilt den kvinn- liga parten under alla förhållanden står mest blottställd för smittrisken. Kommissionen anser, att ett sådant omnämnande om tillvaron av smittskyd— dande medel kan göras på ett så kort, sakligt, vederhäftigt och allvarligt sätt, att det icke kommer i konflikt med skolans sedligt fostrande uppgifter. Dessa fostrande uppgifter kunna tvärtom vedervågas genom en underlåten- het att göra dylikt påpekande.

Vad här sagts gäller i än högre grad frågan om födelsekontrollen. Be- folkningskommissionen håller före, att å ena sidan en undervisning i födelse- kontrollens teknik varken är behövlig" eller önsklig på pubertetsstadiet, men att å andra sidan barnen i sexualundervisningen skola underrättas om, att en medveten födelsekontroll utövas i äktenskapen och att denna av arvs- hygieniska, medicinska och hygieniska samt ekonomiska skäl är att be- trakta såsom normal och naturlig. I detta sammanhang böra även de famil- jepsykologiska och befolkningskvantitativa skälen mot en extrem barnbe- gränsning givas. Kommissionen vill påpeka, att om i skolan födelsekontrol- len helt skulle förbigås, så avstode man även från att redogöra för dessa sistnämnda skäl och därigenom från att tillvarataga denna möjlighet att påverka de unga till en mera positiv familjeinställning.

Även i fråga om födelsekontrollen få barnen eljest på okontrollerade och tvetydiga vägar sådan kunskap, oftast av oriktig art. Skolan kan icke, utan att brista i sannfärdighet och utan att vedervågat barnens förtroende, förtiga dessa viktiga sakförhållanden. Födelsekontrollen har vidare haft så stora verkningar på befolknlngsutvecklingen och därmed hela samhällsutveck- lingen under de två sista mansåldrarna, att hela studiet av samhällsförhål— landena blir ytligt och snedvridet, om försök skulle göras att förtiga den.

Det är även kommissionens uppfattning, att en kunskapsmeddelelse om födelsekontrollen kan göras i sådan form, att den icke undergräver utan tvärtom underbygger den etiska fostran, som skolan bör giva barnen.

'. | l l

I likhet med skolöverstyrelsen i dess anförda betänkande och för övrigt alla andra omdömesgilla bedömare håller kommissionen, som redan nämnts, för riktigt, att sexualundervisningen på pubertetsstadiet även giver praktiska förhållningsregler för sexuallivet i allmänhet och således blir av sedligt fost— rande natur.

Såsom i all undervisning i medborgerlig moral är det därvid av synnerlig betydelse, att dessa moraliska normer icke givas i formen av abstrakta hand— lingsregler och i all synnerhet icke enbart i formen av från det konkreta människolivet friställda negativa förbud. Barn och unga äro t. o. 111. mer än vuxna otillgängliga för sådan moralundervisning. De kunna visserligen läras rabbla även sådana regler och förbud, men dessa bliva ej motivbildande. Motivbildande bliva blott de med levande livet sammanbundna, de »förståd- da» moralreglerna. Läraren bör därför eftersträva, att så bygga in karak- tärsdaningen i själva sakundervisningen, att de handlingsnormer, han vill stadfästa i de ungas sinnen, komma att framstå såsom grundade i individens och samhällets här sammanlöpande intressen eller, från en annan synpunkt, i individens ansvar för sig själv och för sina medmänniskor: i hans egen livsvilja och hans sociala känsla.

Rörande denna viktiga fråga om sammanbindningen mellan sakupplys- ning och moralisk fostran i sexualundervisningen hänvisar kommissionen till en av kommissionens ledamot fru Andreen-Svedberg författad, såsom bilaga 16 till betänkandet fogad utredning om vissa problem vid sexualundervisnin- gen i skolan.

Sexualupplysningen för ungdom på det högre skolstadiet och för vuxna er- bjuder inga nya principiella problem. I samma mån som de unga männi- skorna växa upp, bör kunskapsinnehållet göras allt mera intensivt. Framför allt bör sexualundervisningen i mognare ålder göras praktiskt betonad och ut- förligt ingå på de hygieniska och etiska sidorna av könslivet. Frågan om födelsekontrollen och om smittskyddet blir då av allt större betydelse. För vuxna gäller det främst att ge riktlinjer och råd för det äktenskapliga sam- livet och vidare att alltmera bygga ut det sociala perspektivet på frågan.

Det råder, som kommissionen redan framhållit, en mycket stor enighet om sexualupplysningens ram och allmänna innehåll på olika åldersstadier. Man är numera även i stort sett enig om, att undervisningen i skolorna helst bör givas av lärarna själva och att den bör naturligt inordnas i den övriga under- visningen, främst naturligtvis i undervisningen i biologi och hälsolära. Skol- överstyrelsen anmärker i sitt ovan berörda betänkande mycket riktigt, att om detta kursmoment överflyttas på en annan lärare eller på läkare, så gives det en särställning, som icke är lycklig. Kommissionen delar denna uppfatt- ning, men är liksom skolöverstyrelsen medveten om, att i undantagsfall en sådan ordning kan bliva nödvändig. Skolöverstyrelsen framhåller även, att motsvarande invändning kan resas mot åtgärden att skilja manliga och kvinnliga elever åt vid viss del av undervisningen men förmenar att detta knappast kan undvikas. Kommissionen vill tillråda, att man, så ofta ske kan, underlåter en sådan uppdelning av eleverna, och hoppas, att så små- ningom, när lärare och elever vant sig att ta mera naturligt på dessa ting, en uppdelning av barnen efter kön och i all synnerhet ett krav på lärare av samma kön allt mera sällan skola bliva påfordrade.

Vad gäller lärarnas personliga förutsättningar för uppgiften äro dessa nu- mera med den förändrade inställningen i den yngre generationen till köns- livets problem och med den förbättrade lärarutbildningen väsentligt gynn- sammare —— se dock nedan om behovet av viss fortbildning. Såsom en il-

lustration till det förändrade utgångsläget i detta hänseende, må påpekas, att 1918 års sakkunniga, när de skulle exemplifiera, att en eller annan lärare kunde ur vissa synpunkter befinnas olämplig för undervisningens meddelan- de, anförde lärarens ungdom. Numera torde förhållandet tvärtom ofta vara det, att de olämpliga lärarna äro till finnandes bland de äldre, medan de yngre lärarna både i fråga om kunskapsförutsättningar och i fråga om sund inställning till könslivet och en därmed nära förbunden naturlig förmåga att vinna barnens förtroende i allmänhet äro överlägsna de äldre.

För att förverkliga de härovan redovisade önskemålen hava vissa förslag ställts i de båda till kommissionen för yttrande remitterade betänkandena av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Kommissionen vill, innan den berör dessa förslag, först omnämna, att skol- överstyrelsen i de metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk, vilka utgivits den 18 maj 1935 och vilka äro avsedda att från och med läsåret 1935——36 tillämpas vid de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna, under ämnet biologi och hälsolära lämnat vissa föreskrifter rörande undervisningen om könslivets biologi och hygien, för vilka redogöres i bilaga 15.

Genom dessa föreskrifter hava enligt kommissionens mening goda förut- sättningar skapats för en ändamålsenlig sexualundervisning i realskolan och gymnasiets första ring. Denna reform är desto viktigare, eftersom anvisnin- gar motsvarande de anförda även avses gälla för de enskilda mellanskolorna samt flickskolorna och de allmänna högre folkskolor, vilka omfatta fyra års- klasser. För övriga högre folkskolor ställer skolöverstyrelsen i utsikt att, i den mån deras undervisningsplaner komma att revideras, sörja för, att en motsvarande kurs i könslivets biologi och hygien inlägges i dessa och att, in- till så kunnat ske, genom cirkulär uppmana deras styrelser att beakta sexual- undervisningen.

Beträffande gymnasierna ställer sig möjligheterna att förverkliga önskemå- let om en utvidgad sexualundervisning, lämpad för växande ungdom, i så måt- to sämre, som biologiundervisning efter första ringen icke längre är obliga- torisk. Blott för de elever, som på det differentierande gymnasiet läsa bio- logi, kan denna utvidgade sexualundervisning på ett naturligt sätt inbyggas i undervisningsplanen. Skolöverstyrelsen, som ansett det mycket önskvärt, om samtliga från gymnasiet avgående elever kunde, innan de lämna läro- verket, erhålla en upplysning i sexuella ting -— speciellt sexualhygieniska, -psykologiska och -etiska frågor som vore lämpad för den mera mogna ålder, i vilken de då befinna sig, har för den skull föreslagit, att en eller ett par föreläsningar av skolans läkare, huvudlärare i biologi eller annan därför intresserad och kompetent föreläsare skola regelbundet anordnas. Skolöver- styrelsen har till fullföljande av detta förslag till nu löpande budgetår äskat ett anslag på 2 000 kronor, vilket även efter proposition av riksdagen beviljats.

Befolkningskommissionen, som vill framhålla, att med anordnandet av ett par föreläsningar behovet av sexualundervisning i gymnasiet ännu icke kan anses hava nått en fullt tillfredsställande lösning, och som finner vissa de av Biologilärarnas förening i skrivelse den 10 oktober 1935 som är refererad i bilaga 15 -— ställda förslagen förtjänta av beaktande, vill förorda, att, tills en bättre ordning kunnat grundas, tillräckliga anslag för berörda ändamål även under kommande budgetår måtte utgå.

? ;

Av ännu långt större vikt är emellertid sexualundervisningens anordning vid folk- och fortsättningsskolorna, vilka utgöra skolformen för det stora flertalet uppväxande barn i vårt land. Det är ju även inom denna skolform, som hittills förhållandena i detta hänseende varit mest otillfredsställande.

Skolöverstyrelsen, som icke anser tiden ännu vara mogen för att göra sexualundervisningen obligatorisk även i dessa skolor, har emellertid i syfte att en ordnad sexualundervisning skulle komma att förverkligas i så stor utsträck- ning som möjligt och så snart som möjligt föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser om ändrad lydelse av anvisningarna till vissa kurs- planer samt om visst tillägg till kungörelsen angående undervisningsplanen för rikets folkskolor av lydelser, vilka framgå av redogörelsen i bilaga 15. Kungl. Maj :t har likväl ännu icke vidtagit de föreslagna åtgärderna.

Skolöverstyrelsen har vidare med rätta framhållit, att de viktigaste hind- ren för en ändamålsenlig sexualundervisning i fortsättnings-, folk- och små- skolor och det-motsvarande gäller enligt kommissionens mening även, ehuru i lägre mån, sexualundervisningen i de högre skolorna — bestå i vissa brister i fråga om lärarnas utbildning och om läroböckernas ändamålsen- lighet.

Beträffande först lärarutbildningen har denna genom den nyligen beslu- tade seminariereformen i detta avseende utbyggts och förbättrats. De nyut- bildade småskol- och folkskollärarna torde alltså bliva fullt kompetenta att på ett nöjaktigt sätt bestrida sexualundervisningen i små-, folk- och fortsätt- ningsskolorna. Skolöverstyrelsen framhåller, att motsvarande torde gälla de lärare i biologi och hälsolära, som utbildas vid universiteten och vid högre lärarinneseminariet. För att underbygga de nuvarande lärarnas utbildning för denna undervisning har skolöverstyrelsen föreslagit anordnandet av fort- bildningskurser. Tvenne sådana kurser, en i Stockholm och en i Lund, hava hållits denna sommar.

Vad gäller läroböckerna, hänvisar kommissionen till den nyssnämnda av kommissionens ledamot fru Andreen—Svedberg författade, såsom bilaga 16 till betänkandet fogade utredningen om vissa problem vid sexualundervis- ningen i skolan. Av denna utredning, som även innefattar en systematisk genomgång av de nu vanliga läroböckerna i hithörande ämnen, framgår med all tydlighet, att läroböckerna för folk- och fortsättningsskolorna nästan helt och hållet försummat detta viktiga kunskapsområde samt att läroböckerna för de högre skolorna likaledes lämna mycket övrigt att önska i fråga om framställningarnas både fullständighet och lämpliga uppläggning. Särskilt bristerna i de för folk— och fortsättningsskolorna avsedda läroböckerna äro mycket allvarligt att beklaga, då en utförlig och sakligt riktig framställning i läroboken i viss mån kan ersätta den muntliga sexualundervisning, vilken ju i dessa skolformer för en viss tid framåt flerstädes kommer att saknas eller icke vara tillfyllest klargörande.

Befolkningskommissionen ser i de för vissa lärare förefintliga bristerna i fråga om nödiga förkunskaper samt i bristen på lämpliga läroböcker de vik- tigaste hindren för strävandena att förbättra sexualundervisningen i skolor- na. Kommissionen tillstyrker därför, att fortbildningskurser i sexualhygien för lärare anordnas även under kommande år. Då det är av största vikt, att landets lärarkår så snabbt som möjligt göres fullt duglig för ifrågavaran- de undervisningsuppgift, föreslår kommissionen, att sedan nu erfarenhet om dylika kursers anordnande vunnits och ett livligt intresse från lärarkårens sida ådagalagts, flera kurser än två per år anordnas. Kommissionen anser

vidare, att ett nära nog lika angeläget önskemål som lärarnas fortbildning är en sådan revidering av läroböckerna, att dessa bliva fullt tjänliga för sitt syfte. I sistnämnda hänseende ansluter sig kommissionen till de önske- mål, vilka uttalats i nyssnämnda såsom bilaga 16 vid betänkandet fogade ut- redning om vissa problem vid sexualundervisningen i skolan. Kommissio- nen, som visserligen förväntar, att de här berörda bristerna snart nog bliva botade, vill dock icke för närvarande påyrka, att sexualundervisningen ome- delbart göres obligatorisk i folk- och fortsättningsskolorna; kommissionen anser emellertid, att så snart förutsättningarna härför skapats, obligatorisk sexualundervisning bör stadgas även i dessa skolformer. Tillsvidare föror- dar kommissionen livligt, att skolöverstyrelsens förslag om ändrad lydelse av anvisningarna till vissa kursplaner samt om tillägg till undervisningsplanen för rikets folkskolor i överensstämmelse med skolöverstyrelsens utkast måtte av Kungl. Maj:t upptagas till genomförande snarast möjligt.

Medicinalstyrelsens betänkande tager sikte på sexualupplysningen utanför skolan för vuxna personer. Styrelsens viktigaste intresse har av naturliga skäl från början varit att säkra en förbättrad upplysningsverksamhet röran- de de smittsamma könssjukdomarna, men styrelsen har med rätta funnit, att detta intresse bäst tillgodoses inom ramen av en upplysningsverksamhet med mera allmänt syfte.

Vad beträffar den muntliga upplysningsverksamheten finner styrelsen den nuvarande organisationen av det statsunderstödda folkbildningsväsendet er- bjuda en lämplig ram, vari även en vidgad sexualupplysning kan infogas. Styrelsen föreslår efter övervägande av olika på frågan inverkande faktorer, att ett årligt anslag av 30 000 kronor måtte ställas till skolöverstyrelsens för- fogande för att i enlighet med vissa grunder användas till anordnande av upplysningsföredrag i sexualfrågor.

Befolkningskommissionen, som delar de av medicinalstyrelsen i detta be- tänkande framlagda allmänna synpunkterna på frågan, vill för sin del till- styrka det gjorda förslaget. Kommissionen anser i likhet med styrelsen, att denna statsunderstödda upplysningsverksamhet icke kan helt förbehållas läkarna utan att även andra för uppgiften kompetenta föreläsare böra ifråga- komma. Kommissionen förmenar emellertid, att det är ett synnerligen ange- läget önskemål att landets läkarkår intresseras för här ifrågavarande folk— bildningsverksamhet. Läkarna äro ju i särskild grad sakkunniga; deras sak- kunskap är ej blott teoretisk utan även praktisk på grund av den kontakt de vunnit med problemen i sin dagliga verksamhet. Dessutom kan en dy- lik verksamhet inom folkbildningen förväntas hava ett främjande inflytande på den orientering i mera socialhygienisk riktning av landets läkarkår, som i och för sig är ett av alla socialt sakkunniga varmt vitsordat intresse. Kom— missionen föreslår därför, att skolöverstyrelsen i samband med anslagets be- viljande gives i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen vidtaga lämp- liga anstalter för att i högsta grad vinna läkarnas medverkan vid den före- slagna folkbildningsverksamheten i sexualhygien.

& i l !

Upplysning om den förebyggande födelsekontrollens rationella teknik. Befolkningskommissionen har således på angivna grunder i alla väsentliga delar kunnat instämma i de båda till kommissionen för yttrande remitterade betänkandena och funnit sig böra tillstyrka de förslag, som där väckts, i den mån de icke redan förverkligats. Även behovet av upplysning om födel- sekontrollen kommer, om dessa förslag fullföljas, att vara i väsentligt högre grad än nu uppfyllt.

Således kommer redan i skolan inom ramen av den allmänna sexual- undervisningen att givas upplysning om att avsiktlig födelsekontroll regel— mässigt utövas i det stora flertalet icke sterila äktenskap. Barnen komma vidare i skolan att på ett elementärt sätt göras förtrogna med de allmänna synpunkter på födelsekontrollen, som kommissionen i tredje avdelningen närmare utrett. Födelsekontrollen kommer givetvis än vidare att vara ett viktigt moment i den planerade allmänna sexualupplysningen för ungdom och vuxna.

Att födelsekontrollen på detta vis gives sin rätta plats bland övriga för- hållanden i den sociala verkligheten, synes kommissionen nödvändigt ej blott av nyss härovan angivna skäl, utan även för att samhället skall kunna i po- sitiv riktning påverka folkets inställning till denna fråga. Så länge sam- hället i lagstiftning och undervisning står kvar på en gentemot födelsekon- trollen helt avvisande ständpunkt, vilken nu ej längre är i överensstämmelse med befolkningens egen verkliga inställning och med dess praktiska hand- lande, kommer födelsekontrollen lätt att som nu sker —— urarta till en för familjerna och folket skadlig extrem barnbegränsning. Först genom att godkänna födelsekontrollens berättigande i och för sig, kan samhället i sinne- na motverka den nu rådande tendensen till en födelsekontroll, som går vida över det önskligas gränser.

De vuxna behöva emellertid, i synnerhet när de stå i begrepp att ingå äktenskap, härutöver en undervisning i födelsekontrollens rationella teknik. Som kommissionen tidigare utförligt visat, är födelsekontroll redan nu ett i de icke sterila, barnafödande äktenskapen normalt tillämpat tillvägagångs- sätt, vilket —— bland annat av hygieniska skäl _— har sin betydelse ej blott och ej ens i första hand såsom medel för begränsning av barnantalet. I ett stort antal fall skulle emellertid andra och mera rationella metod-er för födel- sekontrollen vara att tillråda. I största utsträckning användas metoder, som icke äro tillförlitliga, som äro hälsoskadliga eller som icke möjliggöra ett för båda parterna fullt tillfredsställande könsumgänge. Kommissionen har även pekat på den stora utbredningen och de svåra skadeverkningarna av fosterfördrivning såsom metod för födelsekontroll. En rationell teknik för födelsekontrollens utövande är därtill, såsom även visats, förutsättning i mån- ga fall för tidigare äktenskap. Med den allmänna inställning till den före- byggande födelsekontrollen, vartill kommissionen nått efter utredning i de här blott exemplifierade hänseendena, måste kommissionen komma till den praktiska slutsatsen, att det är ett individuellt och socialt intresse av högsta ordning, att alla till mogen ålder komna medborgare kunna få en vederhäftig och sakkunnig upplysning om den förebyggande födelsekontrollens rationella teknik. .

Även denna upplysning om den förebyggande födelsekontrollens teknik kommer i viss utsträckning att kunna tillgodoses i den allmänna sexual- upplysning för vuxna, som skall givas inom folkbildningsverksamhetens ram. En mycket väsentlig del av de kunskaper, som böra givas i detta hänseende, äro av natur att väl kunna behandlas i allmänna föredrag, om det sker i sådan form och sådant samband, att överflödig sensation undvikes och gränsen för

det intimas sfär icke onödigtvis överträdes. Ju mer av öppenhet, saklighet och allvar vi få in i sexualupplysningen, ju bättre fostrad landets ungdom blir och ju mer vi lyckas tränga tillbaka en skev och livsfrämmande syn på könslivets frågor, desto lättare skall det även bliva att inom den allmänna sexualupplysningens ram giva utrymme åt en undervisning om de olika meto- derna för födelsekontroll och det inbördes företrädet dem emellan utifrån olika sakligt viktiga kriterier.

Det mest rekommenderade medlet för födelsekontroll pessaret _— be- höver emellertid individuellt utprovas, och kvinnan behöver dessutom få vissa anvisningar rörande dess bruk. Av detta och andra skäl måste vid si— dan av den allmänna upplysningsverksamheten en individuell rådgivning stå till buds. I den allmänna upplysningsverksamheten skall hänvisning till denna individuella rådgivning göras.

Det står för kommissionen klart, att denna individuella rådgivning om den förebyggande födelsekontrollens teknik bör ombesörjas i första hand och huvudsakligast av läkare samt i andra hand av sjuksköterskor och barn- morskor.

Läkarna komma i sin dagliga gärning på ett alldeles särskilt sätt nära sina medmänniskor och äga deras förtroende. De hava ock de största förutsätt- ningar att på ett taktfullt, värdigt och medicinskt tillfredsställande sätt kunna meddela de råd och anvisningar, som äro erforderliga. Deras utbildning och hela andan i deras kall ställa det säkert, att de komma att utöva sitt person— liga inflytande för att, då de lära ut de mest ändamålsenliga metoderna för förebyggande födelsekontroll, samtidigt klargöra de familjepsykologiska fa- rorna av att denna utnyttjas för extrem begränsning av barnantalet i sådana fall, då icke arvshygieniska, medicinska eller ekonomiska skäl göra denna till en tvingande nödvändighet. Denna positiva linje, att födelsekontrollen har till syfte att i barnafödande familjer sprida barnsbörderna och begränsa barnantalet på det sätt, som främjar hustruns, barnens och hela familjens andliga och materiella välfärd, skall visserligen hållas levande i den allmänna sexualupplysningen. Men det är ett viktigt intresse att även och särskilt den personliga rådgivningen kommer att giva tillbörlig vikt åt just dessa syn- punkter.

Sedan den åsyftade utvidgningen och förbättringen av den allmänna sexual- upplysningen uppnåtts måste det förväntas, att initiativet 'till sådan råd- frågning mycket oftare än nu kommer från den rådsökande.

Kommission-en vill här anmärka, att i synnerhet i de breda lagren härskar för närvarande en allmän uppfattning, att man icke kan fråga läkaren om råd i dessa ting. Det är även känt, att i stor utsträckning läkare icke varit villiga att lämna råd om födelsekontroll. Enligt kommissionens mening är det för en sund utveckling på detta område av yttersta vikt, att en till grun- den gående förändring härutinnan inträder, så att allmänheten vänjer sig att vända sig till läkaren med sina frågor och så att läkaren vänjer sig att lämna den hjälpsökande allmänheten sina råd. Preventivlagen och hela det därtill knutna komplexet av föreställningar har icke minst i detta hänseende haft stora skadeverkningar, som man må hoppas försvinna med lagens upp- hävande och med den utvidgade sexualupplysning, som kommissionen i detta betänkande föreslår.

Om det således måste komma att bliva normalfallet, att initiativ till råd— frågningen tages av den rådsökande, måste det emellertid även mycket ofta komma att inträffa, att läkaren själv i sin vanliga sjuk- och hälsovård finner,

att makarna i ett äktenskap behöva råd och upplysning i fråga om födelse- kontrollens teknik. Kommissionen förväntar, att läkarna för framtiden i vidgad utsträckning skola taga sådant initiativ.

Ett för närvarande bestående hinder för denna utveckling är emellertid, att, med undantag av läkare inom vissa specialfack, blott ett mycket ringa få- tal av landets läkare behärska den, låt vara förhållandevis enkla, tekniska kunskap om olika preventivmedel och om deras användning (framför allt utprovning av pessarer), som är för den individuella rådgivningsverksamhe- ten behövlig.

Detta förhållande står naturligtvis i samband —— såsom både orsak och verkan —— med den ringa praktik av detta slag, som nu av läkare utövas. På grund därav blir en nödvändig fordran, att viss minimiundervisning i sexual- hygien, innefattande födelsekontroll och dess teknik, dels göres obligatorisk för de studerande, som nu och i framtiden utbildas till läkare, och dels med- ; delas de nu legitimerade läkare, som i här berört avseende behöva komplet— , tera sin kompetens. l Undervisningen i detta ämne torde böra förläggas till licentiatstudierna och % lämpligen meddelas i direkt samband med undervisningen i obstetrik och & gynekologi. Vissa delar böra dock infogas i hygienundervisningen. För l legitimerade läkare. som önska erhålla sådan undervisning, böra anordnas kompletteringskurser vid de gynekologiska klinikerna, vilket lämpligast sker i samband med såväl de allmänna fortbildningskurserna som tjänsteläkar- kurserna i socialhygien och socialmedicin. I de senare kurserna bör denna undervisning i sexualhygien med födelsekontroll och dess teknik vara ett , obligatoriskt ämne. Vid studiet av detta ämne böra deltagarna i kursen om i möjligt beredas tillfälle att följa arbetet å en sådan sexualhygienisk polikli— nik, varom nedan talas.

Medicinalstyrelsen torde lämpligen böra givas i uppdrag att närmare ut— reda på vad sätt dessa önskemål kunna förverkligas. Kommissionen vill beträffande särskilt den allmänna läkarutbildningens komplettering i detta hänseende anmärka, att det för lärare vid de medicinska undervisningsan- stalterna icke finnes några mera detaljerade anvisningar om vad undervis- ningen i respektive läroämnen skall omfatta. Det står sålunda vederbörande lärare fritt att lägga sin undervisning efter eget gottfinnande och därvid med- taga. vad han själv anser erforderligt. Några bestämmelser angående infö- randet av obligatorisk undervisning i sexualhygien med födelsekontroll och dess teknik torde, enligt kommissionens mening, knappast behöva utfärdas, då det är högst sannolikt, att lärarna, sedan deras uppmärksamhet riktats på behovet av sådan undervisning, komma att av egen drift meddela här avsedd undervisning.

Kommissionen utgår ifrån att läkare i allmänhet i sin praktik komma att meddela råd och anvisningar angående födelsekontrollens teknik. Ur sociala synpunkter är det dock särskilt viktigt, att sådan rådgivning lämnas av tjänsteläkarna.

De i olika samband och även av kommissionen föreslagna mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna komma på det mest naturliga och osökta sätt att kunna bliva rådgivningsställen även i fråga om födelsekon- trollen. I de större städerna böra emellertid särskilda sexualhygieniska poli- kliniker eller byråer i ökad utsträckning komma till stånd.

Genomföres ett sådant program, kommer över hela landet att finnas lä- karmottagningar, dit hjälpsökande kunna vända sig. I städerna komma då att

finnas antingen särskilda sexualhygieniska polikliniker eller ock centraler och stationer av nyss berörd art och på landsbygden stationer. Redan med nu planerade system torde i stort sett tätheten av rådfrågningsställen bliva tillfredsställande. Med genomförandet av den ifrågasatta ökningen av pro- vinsialläkardistriktens antal följer framdeles en ökad täthet av läkarstatio- nerna, varigenom tillgången till sakkunnig rådgivning ytterligare ökas.

Några särskilda författningsbestämmelser torde icke behövas för att cen- lralerna och stationerna skola upptaga även denna verksamhet. Man har att räkna med att läkarna, sedan de mera fullständigt kommit att inse be— tydelsen av förebyggande födelsekontroll och lärt sig behärska dess teknik, komma att i mån av behov meddela erforderliga råd och anvisningar. För reformens snabba genomförande har man därtill att lita till att medicinal- styrelsen i sin allmänt övervakande verksamhet kommer att ägna uppmärk- samhet åt saken. Medicinalstyrelsen torde dock böra givas i uppdrag att ut- reda, vilka åtgärder utöver en kompletterad läkarutbildning — som möj- ligen kunna vara erforderliga för att så snabbt och fullständigt som möjligt förverkliga denna kommissionens tanke.

I fråga om de särskilda sexualhygieniska poliklinikerna kan kommissio— nen icke underlåta att något dröja vid den synnerligen låga —— och uppen- barligen sjunkande — besöksfrekvensen hos de nu existerande kommunala poliklinikerna i Stockholm och Göteborg.

Av en till betänkandet såsom bilaga 12 foga-d redogörelse över rådfråg- ningsbyråerna för sexualupplysning, författad av fil. kandidaten Torsten Gårdlund, framgår, att detta förhållande ståri samband med att befolk- ningen till stor del icke bibragts kännedom om deras tillvaro. Således har i fråga om stockholmskliniken annonsering icke fått förekomma, och den annonsering om göteborgskliniken, som ursprungligen skett, har sedermera inställts. Samarbetet med övriga kliniker och med kommunernas sociala organ har vidare varit bristfälligt eller helt saknats. Till den obstetriska kliniken — den s. k. abortkliniken — å Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm synes sålunda samma kvinna kunna inkomma med framkallad abort upp— repade gånger utan att bliva hänvisad till den poliklinik på samma sjukhus, som har till speciell uppgift att giva anvisning om hur ett havandeskap skall förebyggas.

Kommissionen måste finna dessa förhållanden anmärkningsvärda redan så tillvida, att, om det offentliga genom anslag anordnar viss verksamhet, det förefaller inkonsekvent att icke giva denna verksamhetsgren möjligheter att effektivt utövas och att icke på ett ändamålsenligt sätt ordna det nödvän- diga samarbetet med närstående verksamhetsgrenar. Kommissionen förme- nar vidare, att uraktlåtenheten att på lämpliga vägar giva den hjälpbehö- vande allmänheten kännedom om de kommunala sexualhygieniska polikli- nikerna måste framstå särskilt ödesdiger i städer som Stockholm och Göte- borg, då det är känt, att i dessa städer fosterfördrivningar i tusental varje år företagas mot tydlig strafflag och med svårartade skadeverkningar för individerna och samhället.

Med hänsyn till fosterfördrivningarnas stora talrikhet i städerna och sär- skilt de stora städerna synes det kommissionen vara ett mycket viktigt ön- skemål, att med det snaraste särskilda polikliniker för sexualhygienisk råd- givning komma till stånd i erforderlig utsträckning, att vidare allmänheten gives erforderlig kännedom om deras existens och att de i övrigt drivas på ett ändamålsenligt sätt. Det viktiga samhällsintresse, det här gälle'r, är i så hög grad ett statsintresse, att det mycket väl kan ifrågasättas, att statsmedel

skola anslås för täckandet helt eller delvis — av deras drift. Hela denna fråga är enligt kommissionens mening i behov av skyndsam utredning och kommissionen föreslår, att medicinalstyrelsen gives i uppdrag att verkställa denna utredning.

Ehuru det av olika skäl, som delvis redan berörts, vore att föredraga, att den individuella rådgivningen om födelsekontrollens teknik helt lämnades i läkares hand, synes det nödvändigt, att även andra kategorier av medici- nalpersonalen biträda vid denna verksamhet.

Sådant biträde torde i allmänhet icke vara erforderligt i de städer där sär- skilda polikliniker för sexualhygien eller centraler av nyssnämnt slag kom— ma att finnas. På landsbygden kan däremot ett behov av biträden i verk- samheten föreligga, och där böra barnmorskor och sjuksköterskor även kun- na anlitas för uppgiften. Kommissionen har därvid främst i tankarna di- striktsbarnmorskorna och den grupp av distriktssköterskor vilkas huvudsak- liga arbete är förlagt till landsbygdens och de små städernas hem och vilkas uppgift redan förut omfattar upplysande och rådgivande verksamhet i av- seende å hälsovård, barnavård och bostadsvård och alla särskilda grenar av förebyggande vård.

Distriktssköterskans och distriktsbarnmorskans uppgift i detta hänseende blir i första hand att lämna hjälpbehövande upplysning om poliklinik, cen- tral, station eller läkare, till vilken den rådsökande kan vända sig. I andra hand har hon att, i samförstånd med sin närmaste förman, tjänsteläkaren, själv lämna erforderliga råd i fråga om födelsekontrollen och dess teknik.

För att barnmorskor och sköterskor skola kunna lämna sådant biträde måste deras utbildning kompletteras.

' Vid statens distriktssköterskeskola bör ämnet sexualhygien med födelse- . kontroll och dess teknik ingå i undervisningsplanen. För redan utexamine- ' rade distriktssköterskor samt för andra sjuksköterskor, vilka för sin verk- ! samhet anse sådan utbildning erforderlig, böra anordnas kompletteringskur- 5 ser vid statens distriktssköterskeskola eller annorstädes, exempelvis i de stä- 3 der, där sexualhygieniska polikliniker eller byråer komma att finnas. Viss ? ändring av Kungl. Maj:ts stadga den 28 juni 1935 för statens distriktssköter- * skeskola torde härför vara erforderlig.

I barnmorskeutbildningen erfordras komplettering motsvarande den, vil- ken ovan föreslagits för sköterskeutbildningen. Vid de årligen anordnade repetitionskurserna för barnmorskor bör ävenledes undervisning givas i sexualhygien med födelsekontroll och dess teknik. Ändring av Kungl. Maj:ts stadga den 19 augusti 1921 för barnmorskeundervisningen blir därvid erfor- derlig. Vid genomförandet av den omläggning av barnmorskeutbildningen, som kommissionen föreslagit i sitt betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård, bör även den här förevarande frågan upptagas.

Medicinalstyrelsen torde givas i uppdrag att verkställa utredning om di-

; striktsbarnmorskornas och distriktssköterskornas användande för biträde | vid den individuella rådgivningen i födelsekontrollens rationella teknik och i om de anstalter för kompletterad utbildning, som för sådant ändamål bliva % erforderliga.

Befolkningskommissionen vill sammanfatta sina i detta avsnitt ernådda praktiska slutsatser på följande sätt. Det är ur olika synpunkter av synnerlig betydelse, att en individuell rådgivning om den förebyggande födelsekontrol-

lens rationella teknik står allmänheten till buds. Denna rådgivningsverk- samhet bör i första hand besörjas av läkare _ varvid särskild förpliktelse bör åvila tjänsteläkare -— och i andra hand av distriktsbarnmorskor och distrikts— sköterskor. I städer och i synnerhet de större städerna böra särskilda poli— kliniker för sexualhygienisk rådgivning i erforderligt antal komma till stånd och drivas under ändamålsenliga former. Mödra- och barnavårdsceri'traler— na samt -stationerna böra användas även för denna rädgivningsverksamhet. Viss utvidgning av kursplanerna vid utbildning av läkare, distriktssköterskor och barnmorskor och vissa åtgärder för komplettering av utbildningen av redan utexaminerade sådana blir då påfordrad. Kommissionen föreslår, att medicinalstyrelsen måtte givas i uppdrag att närmare utreda vilka föran- staltningar, som bliva erforderliga för förverkligandet av denna plan för an— ordningen av den individuella rådgivningsverksamheten rörande födelsekon- trollens rationella teknik. '

Upplysning om smittskyddets teknik. Efter genomförandet av de förslag, som framlagts i de två tidigare avsnitten, skola förutsättningarna även ligga långt gynnsammare för en kraftfull verksamhet till de smittsamma könssjuk— domarnas bekämpande.

Redan i skolan skola barnen hava fått en vederhäftig och sakligt riktig, fastän elementär undervisning om dessa sjukdomar och deras svåra skade- verkningar för individ och samhälle. Den allmänna sexualundervisningen skall ej blott hava utrustat dem med bättre kunskaper i så väl denna som i andra frågor utan även på sådant sätt hava rensat deras känslo- och före- ställningsvärld, att en positiv påverkan fr” lärarnas och föräldrarnas sida till en sundare sexualmoral i högre grad agivit möjliggjord. Denna under- visning och fostran skall hava fortsatt i de högre skolformerna och i folk- bildningsverksamheten.

I femte avdelningen hava starka skäl givits på grund av vilka därjämte viss undervisning i smittskyddets teknik bör lämnas ungdom och vuxna. Då det allmännast spridda och kända tekniska preventivmedlet, kondomen, är det bästa smittskyddet vid samlag under smittrisk och det enda, som innebär skydd jämväl för kvinnan, kan denna undervisning i allmänhet göras mycket enkel. Den bör främst innebära anvisning om användande av kondom vid sådant samlag, vidare ett omnämnande av den huvudsakligen för man verk- samma smittdödande efterbehandlingen samt uppmaning att uppsöka läkare vid första anledning till misstanke om risk för att smitta överförts. Denna undervisning bör enligt kommissionens mening i kortfattad form regelbun- det givas i de sexualhygieniska föreläsningar, som anordnas inom folkbild- ningsverksamheten.

Utöver denna upplysning, som bör nå all till mogen ålder kommen ung- dom i vårt land, har erfarenheten visat, att särskilda ansträngningar böra göras för att med sådan upplysning nå de personer, som av olika skäl kunna antagas mer än andra utsätta sig för smitta. Redan nu utdelas vissa tryckta råd och anvisningar till personer, som blivit smittade av könssjukdom; den använda skriften finnes fogad till betänkandet såsom bilaga 13. Ett av Der— matologiska sällskapet utgivet flygblad har i viss utsträckning utdelats bland annat till krigsmän; flygbladet finnes fogat till betänkandet såsom bilaga 14.

Kommissionen, som anser denna verksamhet viktig, hyser den uppfattning- en, att sådana skrifter i större utsträckning böra tillhandahållas.

Beträffande innehållet i sådana flygblad vill kommissionen i detta sam- band allenast framhålla följande. Uttryckligt böra vissa allmänna familje- moraliska principer för könslivet framhävas och en saklig vädjan göras till läsarens egen livs— och lyckovilja och till hans sociala känsla och medborgar- ansvar att hålla kärleken och könslivet i helgd och att avhålla sig från lösa och opersonliga könsförbindelser. Könssjukdomarna böra därefter avhand— las, varvid de böra kort beskrivas med särskild vikt lagd å sättet för deras spridning och å deras symptom. Deras stora utbredning i alla folklager och deras skadeverkningar böra angivas. Föreskrift om användande av kondom vid samlag, som företages under smittrisk, och upplysning om smitt— dödande efterbehandling bör lämnas. Könslagens bestämmelser böra åter- givas.

Befolkningskommissionen vill under hänvisning till vad ovan framhållits, som sin uppfattning uttala, att utöver den allmänna sexualupplysningen och i denna innesluten undervisning om smittskyddets teknik tryckta anvisnin- gar i form av flygblad böra utdelas. Kommissionen föreslår, att medicinal- styrelsen måtte erhålla uppdrag att närmare utreda vilka vägar, som för flygbladens utdelande böra anlitas och vilket innehåll dessa flygblad böra givas, och jämväl att utreda, vilka åtgärder i övrigt, som böra företagas för att skärpa kampen mot könssjukdomarna.

Sexualupplysningens inordnande i en vidgad och förbättrad föräldrafost- ran i skola och folkbildning. Befolkningskommissionen vill till slut något beröra det vidare samband, inom vilket frågan om sexualupplysningen bör in- ordnas. Detta vidare samband är vårt folks djupare inställning till kärleken och könslivet, till familjebildnin'gen, äktenskapet och barnafödandet.

Könssjukdomarna hava visserligen avtagit, men deras alltjämt stora sprid- ning bär vittne om att ansvaret för egen och andras välfärd fortfarande icke är tillräckligt utvecklat.

Skilsmässorna äro i kraftigt stigande. Detta är visserligen icke enbart att beklaga. Utan varje tvivel är det ofta till lycka både för makarna själ- va och för barnen, att ett ohjälpligt brustet personligt förhållande mellan makarna i ett äktenskap icke får kvarbliva i en form, som i saknad av kärlek blir en död hand över människornas liv. Då skilsmässorna nu se- dan länge äro i stigande, är en viktig orsak 'därtill. att de ekonomiska möj— ligheterna för skilsmässa nu äro mera gynnsamma än förr. En annan or— sak är säkerligen, att makars krav på personlig kärlek såsom grundval för ett äktenskaps bestånd nu; stegrats. Men även med beaktande av dessa synpunkter måste erkännas, att, om större ansvarskänsla och insikt före- legat vid äktenskapets grundläggning och vid den äktenskapliga samlevna- dens ordnande, ett kanske ganska stort antal misslyckade äktenskap ock- så bland dem som utan upplösning kvarbliva i äktenskapets form — med därav orsakade personliga slitningar för makarna och stundom allvarliga miljöskador för barnen skulle hava varit möjliga att undvika.

Äktenskapsbildningen är, som tidigare framhållits, låg och har länge varit så. En onormalt stor andel av befolkningen lever icke i äktenskap och åk- tenskapen ingås i en genomsnittligt sett för hög ålder. Kommissionen har i det föregående utförligt dröjt vid de ekonomiska och andra svårigheter eller rentav hinder, som kunna resa sig mot giftermål framför allt i yngre ålder. Men även med full hänsyn tagen härtill, kan den svaga äktenskapsbildningen icke ses utan oro, då den synes tyda på en mindre stark benägenhet att ställa

in livet under äktenskapets ordning, än som kunde önskas, och överhuvud taget en för svagt utvecklad familjeinställning.

F ruktsamheten inom äktenskapen är i starkt sjunkande. Den har såsom ovan visats nu flerstädes nått en så låg nivå, att ej blott folkets fortsatta tillvaro utan även makarnas harmoniska sammanlevnad och barnens fostran allvarligt äventyras. I breda folklager finnas förvisso tungt vägande ekono— miska motiv för även en så extrem barnbegränsning; kommissionen har vid sin behandling av detta problem icke undandolt den skrämmande sociala verkligheten och det i denna verklighet grundade trängande behovet av om— fattande familjesociala reformer ifråga om inkomsternas fördelning mellan klasserna och familjerna. Men bland annat den omständigheten, att barn— begränsningen gått till en skadlig ytterlighet ej blott i de ekonomiskt tryckta samhällsklasserna utan även i de ekonomiskt välställda folklagren, gör det tydligt, att det brister ifråga om den positiva familjeinställning, varå de en- skilda familjernas och folkets bestånd i sista hand bero.

Barnadödligheten är fortfarande stor i de fattigare samhällsklasserna och bland utom äktenskapet födda barn. Detta beror givetvis till stor del på låg ekonomisk standard. Men till viss del beror det även på en alltjämt rådande brist på sakförstånd i barnavårdsfrågor inom vida samhällslager.

Barnuppfostran ådagalägger än tydligare, att brist på kunskapsförutsätt- ningar fortfarande råder. Många föräldrars nyss här ovan berörda felande förmåga att handleda sina barn på könslivets område, är ett bland vittnes- börden härom.

Inför dessa sakförhållanden, som ställts i särskilt skarp belysning genom befolkningskrisen och som tillhöra tecknen på att denna kris djupast bottnar i en familjens kris, har befolkningskommissionen, såsom redan tidigare fler- städes framhållits, måst säga sig, att vad som för befolkningsfrågans lösande — jämte stora sociala reformer på det ekonomiska planet främst krä- ves, är ökade insikter i familjefrågor och en mera positiv familjeinställning 1105 hela befolkningen.

Ökade insikter äro därvid, såsom även framhållits, regelbundet grundvalen för den friskare och mera positiva känsloinställningen. Således hava skäl gi— vits, varför — om tvingande ekonomiska hänsyn icke föreligga _ en extrem begränsning av barnantalet inom äktenskapen i stor utsträckning är att be- döma såsom utslag av självbedrägliga lyckointressen. Detta betyder, att re- dan större sakliga insikter om barnens betydelse för harmonien i äktenska- pet och om barnantalets betydelse för barnens fostran skulle motverka den extrema barnbegränsningen. Kommissionen har nyss antytt, att på samma sätt med all sannolikhet ett visst antal äktenskapsskillnader blott äro utslag för en personlig felanpassning, som i sista hand har sin grund i oförstånd om den äktenskapliga samlevnadcns krav. På ett ännu mera tydligt sätt visar sig bristen på insikter ifråga om barnavården och barnens fostran.

Den vidgade och förbättrade sexalupplysning, som härovan påyrkats, bör därför blott ses såsom ett led i den fostran till familjeliv, som enligt kom- missionens mening bör bliva ett huvudintresse att i alltmer ökad utsträck- ning fölverkligas vid den framtida utvecklingen av såväl skola som folkbild- ning. Och denna fostran till familjeliv är i sin tur även att betrakta såsom ett led i den fostran till större förmåga av lycklig social inpassning i sam- hället såsom helhet, vilken måste bliva all undervisnings mål.

Det är kommissionens uppfattning, att mycket av det motstånd, som hit- tills mött kravet på en vidgad och förbättrad sexualupplysning, skall bort— falla och förvandlas i sin motsats, då detta frågans vidare perspektiv blivit klarlagt för vårt folk.

!

Kommissionen vill påpeka, att detta vidare perspektiv på frågan förvisso icke helt saknats i tidigare utredningar. Det har bland annat tagit sig ut- tryck i de städse framhållna önskemålen, att i skolan den egentliga sexual— undervisningen, som ju bör förläggas inom biologien och hälsoläran, skall stödjas — främst till sin medborgerligt etiska sida _ genom undervisning i andra ämnen, bland annat hembygdskunskapen och samhällsläran. Kom- missionen ej blott understryker dessa önskemål utan förmenar, att under- visningen både i skolan och folkbildningen måste läggas om så, att utrymme beredes åt en modernt lagd föräldrafostran, viktig ej blott för att giva den naturliga ramen för sexualupplysningen utan i främsta rummet för att all- mänt göra de unga människorna mera skickade för familjeliv. En sådan utveckling av skola och folkbildning ligger i linje med den strävan, som ge- nomgående präglar vår tids pedagogiska liv: att göra undervisningen mera praktisk, mera till en förberedelse för livet.

Denna synpunkt kommer att tränga sig fram med allt större styrka, ju mer diskussionen om vårt skol- och bildningsväsens förestående allmänna reformering kommer att —— med visst undanskjutande av de för närvarande alltför ensidigt uppmärksammade organisatoriska och undervisningsmeto- diska frågorna inriktas på de ur kultursociologisk synpunkt primärt be- tydelsefulla spörsmålen om skolans och folkbildningens uppfostringsmål. Detta uppfostringsmål, som även och icke minst bör få bestämma urvalet av kunskapsstoffet, måste enligt kommissionens mening i vår tid alltmera bliva att inpassa de unga människorna i en social utveckling och en social gemenskap och att stegra deras möjligheter av fullvärdigt medlevande i sociala relationer. De måste därför fostras till förmåga av samverkan med bibehållen självständighet, till socialt ansvar och till mänsklig öppenhet, till en levande social känsla och till en personligt stegrad förmåga av konflikt— fri samlevnad. Den för alla människor normalt utan varje jämförelse vik- tigaste samlevnadsformen är familjen. Därför måste skolans och folkbild— ningsrörelsens andliga förnyelse i väsentlig mån ernås genom deras upptagan- de i ökad utsträckning av den uppgift, som här kallats föräldrafostran.

Viss utredning av detta viktiga pedagogiska problem med uppmärksam- mande av de värdefulla erfarenheter, som vunnits i Amerikas förenta stater, har givits i den av studierektorn vid Socialpedagogiska seminariet i Stock- holm, fil. kandidaten Alva Myrdal författade, såsom bilaga 17 vid betänkan- det fogade översikten av uppgifterna för och organisationen av en sådan mo- dern föräldrafostran. Kommissionen vill, under hänvisning till denna ut- redning och under framhållande av det däri gjorda påpekandet, att förhål- landena på detta liksom andra områden ligga så väsentligt annorlunda i vårt land, att en kritiklös efterbildning icke år önsklig även om goda impul- ser och lärdomar böra tillvaratagas, här inskränka sig till några huvudsakli— ga anmärkningar i frågan.

I uppläggandet av en dylik föräldrafostran ingår främst själva det princi— piella, att familjen såsom den för varje normal människa betydelsefullaste sociala samlevnadsformen göres till en huvudsak i den livsorientering, som det är såväl skolans som folkbildningsverksamhetens främsta uppgift att gi- va. Genom en medveten brytning med 1800-talets i förhållande till nutida levnadskrav alltför individualistiska bildningsideal, vilka ju ställde individ och stat som de nästan enda sociala enheterna, måste skolan och folkbild- ningsverksamheten inriktas på att såväl kunskapsmässigt som känslomässigt bättre rusta individerna för ett lyckligt familjeliv och därmed även samhälls— liv. Även andra sociala organ än de två nämnda bliva då av betydelse, icke minst det nya hälsovårdsväsendet, vars framtida former nu börja kunna

skönjas, och särskilt mödra- och barnavårdscentralerna. En familjefostran- de strävan bör alltmera givas utrymme inom det praktiska hälsovårdsarbetet. Den moderna tekniken för överbringande av kunskaper och inställningar — press, radio och spridning av masstryck _ bör jämväl komma till utnytt— jande.

Kunskaper om familjens utveckling, dess sociala och rättsliga grundvalar, dess ekonomi 0. s. v. och särskilt om barnavård och barnuppfostran bliva då av största vikt. De enklaste elementerna av detta kunskapsstoff höra på tidigaste stadium — i småskolan — meddelas barnen, helst i så konkret form som möjligt. Kunskaperna böra förmeras och berikas, allt eftersom barnen växa upp.

Kommissionen vill här påpeka, att det är en inom barnpsykologien och pedagogiken numera stadgad uppfattning, att barnens fostran lättast sker genom att de bringas att begripa syftet med denna fostran. Barnen skilja sig i detta hänseende icke från de vuxna: det är den förstådda uppfostran, som blir bejakad. En saklig undervisning om familjeproblemen —— och t. o. m. om själva problemet, hur barn böra fostras är i sig själv av positivt fo- strande verkan. Den är dessutom —— vilket måhända bör särskilt påpekas _ icke svårare utan snarast lättare att bibringa barnen än mycket av det tekniska stoff, varmed deras hjärnor nu överlastas. Familjeproblemen äro nämligen i särskild grad redan barnens vardagliga livsproblem.

Dessa familjekunskaper böra lämnas barnen oavsett kön. Det sista gäller även skolans undervisning i hushållning och barnavård. I all synnerhet, då skolans undervisning i dessa ämnen med nödvändighet måste bliva begrän- sad, hava även gossarna och ynglingarna praktiskt bruk för dem. Dess- utom menar kommissionen rent principiellt, att, om man som kommissio- nen, anser det vara ett viktigt intresse att stärka familjens ställning i de un- gas sinnen att utvidga deras familjekunskaper och i positiv riktning på- verka deras familjeinställning är det oriktigt att undantaga gossarna och ynglingarna. Kommissionen hyser den uppfattningen, att ett av de mest oroande tecknen i familjens utveckling allt ifrån industrialiseringsperiodens början är mannens och faderns avkoppling från familjens liv. Kommissio- nen förmenar, att även i den moderna familjen — och icke minst i den mo- derna familjen, där hustrun ofta, åtminstone vid äktenskapets början, har yrkesarbete ställer en konfliktfri hemgemenskap stora krav på mannens- t'aderns deltagande i familjens dagliga hushållning. Det existerar på detta område inom alla samhällsklasser i stor utsträckning skeva vanor och före— ställningssätt, vilka utgöra en fara för familjegemenskapen. De härstam- ma från det individualistiska 1800-talets övergångsperiod och underhållas genom en oriktig uppfostran av gossarna och ynglingarna, vilken stundom ej blott gör dem mindre lämpade för familjeliv under moderna förhållanden utan även hos dem underhåller ett förakt för hemmets sysslor.

På denna grundval av elementära familjekunskaper lagd i barndomssko- lorna böra barnen och de unga —— fortfarande utan åtskillnad till kön — i den mån de utvecklas få studera, hur man bygger upp och vårdar de per- sonliga relationerna mellan makar och mellan föräldrar och barn.

Inom denna vidare ram av familje- och föräldrafostran hör naturligt un- dervisningen om kärlekslivet och dess andliga och kroppsliga hygien. De i och för sig så viktiga detaljspörsmålen om de smittsamma könssjukdomar- na och om fosterfördrivningarna få inom föräldrafostran sitt naturliga rum och sina rätta proportioner. Det motsvarande gäller frågan om födelsekon- trollen, som då på ett självklart sätt kommer att behandlas ur de arvshygie- niska, medicinska och hygieniska, de familjepsykologiska och familjeekono-

! i ! i 3 !

l l l l l

miska synpunkterna och med hänsyn till dess betydelse för tidig äktenskaps- bildning. De allmänna befolkningskvantitativa och befolkningskvalitativa synpunkternas beaktande kommer då att för de unga klarlägga några av de viktigaste förbindelseleden mellan familjernas och hela folkets välfärd.

Kommissionen har blicken öppen för den begynnande utveckling i den- na riktning, som både iskolan och folkbildningen sedan länge låtit sig skön- ja, men förmenar, att fortfarande en viss sanning ligger i det i bilaga 17 citerade yttrandet från 1800-talets mitt av den engelska filosofen och sociolo- gen Herbert Spencer: »Om av någon underlig ödets nyck ej en kvarleva av oss funnes bevarad till en avlägsen framtid utom en hög av våra skolböcker eller akademiska skripta, så kunna vi livligt föreställa oss, hur förundrad en den tidens antikvarie skulle vara över att i dem inte finna en antydan om att eleverna med någon sannolikhet skulle bliva makar och föräldrar. ”Detta måste vara en kursplan för deras celibatärer”, kunna vi föreställa oss höra honom resonera. 'Jag skådar här en vidlyftig förberedelse för många ting, särskilt för förmågan att läsa utdöda nationers böcker och även samtidigt existerande nationers, men jag finner ingen hänsyftning på fostrandet av barn. De kunna dock ej hava varit så absurda, att de utelämnat all träning för den- na den allvarligaste av alla ansvarsfulla uppgifter. Tydligen måste alltså det— ta hava varit skolkursen bara för en av deras munkordnarf»

Befolkningskommissionen ärnar senare under sitt arbete upptaga till när- mare utredning, på vilka vägar en fostran till familjeliv och föräldraskap skall i högre grad och på ett mera tillfredsställande sätt kunna inbyggas i vårt skolväsen och vår folkbildning och hur jämväl andra enskilda och offentliga _ organ i samhället skola kunna nyttiggöras i detta viktiga syftes tjänst. Kommissionen har emellertid redan i detta samband velat framhålla frågans betydelse och uppdraga vissa riktlinjer för det framtida reformarbe- tet, då den förmenar, att de föreslagna reformerna i fråga om sexualupp- lysningen blott kunna givas sina riktiga mått inom denna vidare ram. Dessa sistnämnda reformer äro enligt kommissionens mening ioch för sig av träng- ande natur, och med deras förverkligande bör icke anstå i avvaktan på en fullständig utredning om en vidgad och förbättrad föräldrafostran. Men vid deras praktiska anordning bör såvitt möjligt det större målet hållas i sikte.

Befolkningskommissionen vill till slut göra en allmän erinran. I det föregående har flerstädes utvecklats, att befolkningspolitiken i vårt land har att framgå efter tvenne linjer. Å ena sidan böra sociala och eko- nomiska reformer av samhället genomföras, vilkas allmänna art är, att de hava ett barnavårdande och familjevärnande syfte. Å andra sidan böra all- varliga ansträngningar göras för att giva ungdomen en mera positiv familje- inställning.

Dessa båda strävanden betinga varandra ömsesidigt. Det är sålunda visst, att redan genomförandet av de barnavårdande och familjevärnande refor- merna skall vara ett så kraftigt uttryck för en förändrad värdering från samhällets sida av familjebildning och barnafödande, att därigenom de i 10—368067.

samhället levande sunda familjeidealen givas ny kraft och därmed även ny makt över de enskilda människornas föreställningar och handlingar.

Men det löper även en motsatt orsaksföljd mellan de båda befolknings- politiska handlingslinjerna. Endast under förutsättning, att familjeidealen hava en makt i medborgarnas sinnen, blir det överhuvud möjligt att i till- räcklig grad genomföra de barnavårdande och familjevärnande reformerna av samhället. Reformernas genomförande beror i ett land, där makten över rikets styrelse utgår av folket, på uppfattningarna och inställningarna hos de till mogen ålder komna medborgarna. I Sverige äro —— just på grund av den svaga äktenskapsbildningen och den låga fruktsamheten — de med- borgare, som äro ogifta eller som hava ingen eller ringa barnförsörjnings- börda, mycket övertaliga. För denna majoritet inom folket betyda de har— navårdande och familjevärnande reformerna ett ekonomiskt offer: för vissa medborgare direkta minskningar av egna inkomster genom stegrade skatter, för andra medborgare avkall å vissa sociala åtgärder till deras eget from— ma, vilka skulle hava kunnat finansieras, om ej medlen förbehölles de här åsyftade ändamålen.

Kommissionen har här blott velat framhålla, att, om dessa reformer i till— räcklig grad skola kunna politiskt genomföras i vårt land, detta förutsätter en sådan kraft hos familjeidealen inom folket, att medborgarna övervinna sina trängsta egoistiska intressen. Eljest hava just de familjesociala refor— merna av nyss givet skäl de största möjligheter att bliva impopulära i alla samhällsklasser och i alla politiska grupperingar.

Skapandet av en mera positiv familjeinställning hos landets ungdom är därför påkallat, ej blott för att de enskilda såsom individer skola bliva i högre grad beredda att till och med under vissa offer vilja bilda normalt stora familjer, utan även för att de såsom medborgare i ett gemensamt sam- hälle skola vara villiga taga på sig del i det ekonomiska ansvaret för alla familjerna och för hela folkets växande nya generation.

På detta intima "sätt äro den individuella och den sociala familjemoralen sammanbundna med varandra såsom grundade i samma ideal. Folkets fost- ran till en positiv familjeinställning är både enskilt och politiskt en primär förutsättning för befolkningsfrågans lösande. Huruvida en grundval finnes i livsvilja hos folket och förmåga av de trängsta egoistiska intressenas övervinnande — tillräckligt fast att bära denna primära förutsättning för befolkningsfrågans lösande, det är den ödesdigra öppna fråga, varå blott samhällets och folkets utveckling under generationernas gång kommer att i framtiden lämna det slutliga svaret.

Bilaga 1.

Några metodiska anmärkningar rörande befolkningsfrågans inne- börd och vetenskapliga behandling

av GUNNAR MYRDAL.

, Erfarenheten giver vid handen, att begreppslig oklarhet ofta råder vid befolk- . ningsfrågans diskussion. Detta omdöme gäller givetvis främst den populära diskus— sionen. Det äger emellertid stundom giltighet även för vetenskapliga framställning- ar. I all synnerhet då i dessa endast ett delproblem behandlas, ägnas mången gång icke tillräcklig uppmärksamhet åt delproblemets logiska infattning i det större pro- blemet. Den bristande tankeklarheten leder lätt till falska slutsatser. Överhuvud taget kan en mycket stor del av de meningsskillnader, som råda, återföras på oklar- het i frågeställningar. Detta betyder å andra sidan, att meningsskillnaderna till samma del kunna bringas ur världen redan genom att större klarhet i frågeställ- ningarna skapas.

I det betänkande, till vilket här nedan framlagda metodiska undersökning är fo- gad såsom bilaga, har därför särskild omsorg genomgående ägnats åt utredning av de formala frågeställningarna. Således har i betänkandet uppdragits och därefter iakttagits den särskillnad, som eljest så sällan hålles fullt klar, mellan å ena sidan I den absoluta frågeställningen om bedömandet av födelsekontroll såsom sådan och ' å andra sidan de båda relativa frågeställningarna om bedömandet av födelsekontrol- E lens intensitet och av metoderna för dess genomförande; och det har samtidigt ut- ' retts, på vad sätt olika etiska och sakliga synpunkter logiskt inträda i dessa så klar-

lagda frågeställningar.

Efterföljande vetenskapsteoretiska anmärkningar avse att giva elementerna i en rationell metodlära om det allmänna befolkningsproblemets upp- l ä g g n i n g.

Såsom i varje socialt problem är även i befolkningsproblemet den mest djupgående och principiellt viktigaste distinktionen att draga mellan den socialt t e o r e tis k a och den socialt p raktisk a frågeställningen. Denna distinktion visar sig även ; svårast att ständigt hålla fullt klar.

Den teoretiska frågeställningen gäller den undersökta sociala verklighetens be- skrivande och dennas förklarande i termerna orsak och verkan. Den praktiska fråge- ! ställningen gäller det av sociala värderingar betingade väljandet mellan olika alter- ; nativ av föreliggande möjligheter att politiskt reagera mot den teoretiskt beskrivna i och orsaksförklarade verkligheten. , Innebörden av denna fundamentala skillnad mellan tvenne frågeställningar och av i det logiska samband, som råder dem emellan, skall göras klarare genom den fort- satta framställningen.

Inom båda dessa huvudfrågeställningar visar sig befolkningsfrågan hava en k v a- litativ och en kvantitativ sida.

Den förra gäller befolkningens fysiska, psykiska och moraliska egenskaper och dessas förändringar. Den senare gäller befolkningens storlek samt dennas föränd- ringar och följaktligen även faktorerna i befolkningsrörelsen samt befolkningens fördelning efter ålder, civilstånd m. 111.

Det råder mellan en befolknings kvalitet och kvantitet en mångfald orsaksförbin- delser, vilka beteckna ett logiskt samband mellan även detta huvudpar av fråge- ställningar. Sålunda bestämmes i sista hand den kvantitativa befolkningsutveck- lingen av vissa befolkningens fysiska, psykiska och moraliska egenskaper, i det att dessa indirekt och direkt hava betydelse för fruktsamheten och dödligheten. Å andra sidan har befolkningens kvantitet och dennas förändringar —— via verkningar å levnadsstandarden m. m. —- verkningar, olika under olika betingelser, å be- folkningens kvalitet.

De nyss angivna orsaksförbindelserna mellan befolkningens kvalitet och kvanti— tet ligga på det teoretiska planet. I den praktiska betraktelsen löpa —- i samma mån befolkningspolitiken utgestaltas såsom en profylaktisk, barnavårdande och fa- miljevärnande socialpolitik de kvalitativa och kvantitativa frågeställningarna samman, i det att under i närvarande tid aktuella sak- och värderingspremisser ana- lysen inom båda dessa leder till enahanda praktiska slutsatser.

Den fortsatta framställningen gäller enbart h e f 0 1 k n in g s f r ä g a n s k v a n- titativa sida.

Vid den t e o r e t i s k a analysen av befolkningsfrågans kvantitativa sida — all- deles oavsett denna frågas läge inom ett visst land vid en viss tidpunkt och även oav- sett de värderingar, som inom befolkningspolitiken göra sig gällande —- måste först h e f o 1 k n in g 5 u tv e e k lin g e n statistiskt iakttagas och beskrivas. Fullföljes det teoretiska studiet måste därefter denna utveckling undersökas i avseende å dess orsakssamband med andra sociala förhållanden och för- ändringar av förhållanden.

Detta sistnämnda problem har tvenne aspekter, allteftersom frågan ställes om 0 r- s a k e r n a till eller v e r k n i n g a r n a av den givna befolkningsutvecklingen.

Ett visst från den kvantitativa befolkningsutvecklingens synpunkt yttre socialt sakförhållande -— t. ex. en förändring av levnadsstandarden — kan emellertid vara på en gång verkan av befolkningsutvecklingen (i ett tidigare skede) och orsak till befolkningsutvecklingen (i ett senare skede). Det sakförhållande, vilket på detta vis står såsom både verkan och orsak, kan vara av k 11 m u l a tiv eller r e a k t i v na- tur, kan vara en orsak till förstärkande eller försvagande av den tendens till för- ändring från ett utgångsläge, som ligger i befolkningsutvecklingen. Framför allt då ett sakförhållande på detta vis är att betrakta såsom samtidigt orsakat av den tidi- gare befolkningsutvecklingen och påverkande dennas vidare förlopp, visar erfaren- heten, att de angivna båda kausala betraktelsesätten det i förhållande till viss tidpunkt tillbakablickande och det framåtblickande lätteligen sammanblan- das på ett sätt, som skapar oklarhet i tankegången.

Analysen av det teoretiska problemet om befolkningsutvecklingens orsaker och verkningar kan av naturliga skäl föras på det fastaste empiriska underlaget, om det inskränkes till en redan f ö rl 11 p e n t i d r y 111 d. Det empiriska underlaget är då den historiska befolkningsutvecklingen och utvecklingen av andra sociala sak- förhållanden av natur att stå i kausal förbindelse med denna. Rent principiellt kan kausalanalysen emellertid även sträckas framåt i tiden. Det praktiska el— ler politiska problemet —— varom mera nedan —— gäller begreppsligt blott framtiden.

På grundvalen av en kännedom om den bakomliggande befolkningsutvecklingen samt en såvitt möjligt rationellt grundad kännedom om de kvantitativa sambanden

| ) ) 7 | )

mellan olika faktorer inom befolkningsutvecklingen och om orsaksförbindelserna mellan dessa och andra sociala sakförhållanden, söker man vid en dylik kausalana- lys framåt i tiden vinna teoretisk kunskap om den framtida befolkningsutvecklingen. En dylik prognostisk orsaksanalys kan på motsvarande sätt kompletteras med en analys av verkningarna av olika möjliga, mer eller mindre sannolika framtida för- lopp av befolkningsutvecklingen. Ett försök till en sådan prognostisk undersökning av den framtida befolkningsutvecklingen och dess ekonomiska verkningar har fram- lagts i bilaga 8.

Med den begränsning, som råder i avseende å det till buds stående kunskaps- materialet, måste sådana å framtiden inriktade undersökningar med nödvändighet bliva mycket osäkra. De måste bliva desto mera osäkra, ju längre framtida tidrymd, som omspännes. Å andra sidan är att fasthålla, att, då såsom redan nämnts, det be- folkningspolitiska problemet begreppsligt gäller blott framtiden, varje praktisk behand- ling av befolkningsproblemet med nödvändighet måste bygga på prognostiska före- ställningar om den framtida befolkningsutvecklingen, dess orsaker och verkningar. Detta betyder, att ett avstående från strävandet att göra så förnuftsmässigt goda för- utsägelser som möjligt i nyssnämnda hänseenden leder till att man även nödgas stanna vid mindre väl grundade praktiska omdömen, än de som eljest varit möjliga. Den som h elt avstode från att göra förutsägelser i nyssnämnda hänseenden, av- stode därmed även f ulls tän digt från varje grundat praktiskt omdöme i be- folkningsfrågan.

Rörande den teoretiska analysen av befolkningsfrågan skall här till en början vidare påpekas följande.

De relativt enklaste problemen röra sambanden inom befolkningsutvecklingen själv. Dessa samband äro icke av kausal utan av logisk natur, även om de förut- sätta en mängd reala kausalförhållanden; de beteckna vissa under givna antaganden nödvändigt rådande kvantitetsrelationer. Den kunskap om dessa samband, som kan vinnas, har därför karaktären av full säkerhet. De hava en typ, som mä angivas genom ett par abstrakta exempel. Vid given äktenskaplig fruktsamhet stiger födelse- talet med äktenskapsfrekvensen; vid given dödlighet, respektive fruktsamhet, i de särskilda åldrarna, förändras födelse- och dödstalen på visst sätt med åldersfördel- ningen; på motsvarande sätt påverka födelse- och dödstalen i sin tur åldersfördel- ningen. De 5. k. befolkningsprognoserna tillhöra denna typ av undersökningar.

Problemen bliva mera invecklade, då frågeställningen gäller en kausal förbindelse mella n befolkningsutvecklingen och utvecklingen av övriga sociala sakförhållan- den. Ett sådant problem bör ——- för att vara överskådligt lämpligen studeras un- der synvinkeln, att denna kausala förbindelse går över e n befolkningsfaktor, t. ex. fruktsamheten, varefter om det är fråga om en verkan på befolkningsutveck- lingen studeras verkningarna på olika faktorer inom befolkningsutvecklingen av att denna befolkningsfaktor så förändrats. Det är därvid icke uteslutet, att utvecklin- gen av samma yttre sakförhållande kan omedelbart utöva verkningar å två eller flera befolkningsfaktorer, t. ex. fruktsamheten inom och utom äktenskapen, dödligheten och giftermålsfrekvensen.

I fråga om analysen av befolkningsutvecklingens orsaker må följande an- märkning göras, varvid exemplifikationen anknytes till den faktor, som för den i Sverige aktuella befolkningsfrågan är den viktigaste: fruktsamheten.

De från angivna befolkningsfaktors synpunkt närmaste och i denna mening di- r ek t a o r s a k e r n a till den fallande nativiteten kunna vara av b i 0 l 0 gi s k natur (minskad fertilitet, stegrad frekvens av spontana aborter) eller av p syko-

lo gis k natur (i första hand avsiktlig födelsekontroll). Efter de direkta orsaker- nas fastställande har man att efterspörja de bakomliggande, de in d i re k t a or- sakerna till de förändringar av sakförhållanden, som utgöra de direkta orsa- kerna. Har analysen av de direkta orsakerna fört till ett fastställande, att dessa -— helt eller till någon del — äro av psykologisk natur, ledes orsaksforskningen då över till synnerligen invecklade s 0 e i a 1 p 5 y k 0 1 0 g i s k a och allmänt 5 0 e i 0 l 0- g i s k a samband.

Detta problem om de indirekta orsakerna till nativitetsfallet i Sverige kan där- vid —— vilket är viktigt att fasthålla icke mera slutgiltigt lösas annat än genom en sociologisk strukturanalys av samhällsutvecklingen i sin h el h e t under de båda sista mansåldrarna. Födelsekontrollens utveckling är nämligen ingen isolerad företeel- se, som kan sättas i samband med en viss orsak eller ett visst komplex av orsaker, utan är en integrerande del av en hel social utveckling. Det är vid en orsaksanalys den- na samhällsutveckling, som såvitt möjligt i sin helhet skall beskrivas genom att dess elementer —— varav nativitetsutvecklingen är ett analyseras med avseende å de dem emellan inbördes rådande kausalförbindelserna. Vid en sådan sociologisk pro- blemställning försvinner själva föreställningen om en »orsak» till nativitetsutveck- lingen såvida man inte eftersträvar att finna en primär orsak till hela det sociala förloppet; men då är man inne på en historisk metafysik.

Då problemet är att orsaksanalysera nativitetsfallet genom en dylik strukturell sociologisk helhetsanalys, kommer av naturliga skäl f a 111 i 1 j e i n s t i t u t i o n e n (i vidaste mening, innefattande jämväl de »ofullständiga» formerna därav) i blick- punkten. Det är nämligen i denna institution, som orsaksräckorna från de yttre sociala förhållandena sammanbrytas i sin verkan på nativiteten, vilken själv bland andra faktorer just karakteriserar denna institution. Problemet om nativitets- fallets indirekta orsaker måste i följd härav behandlas inom familjesociologiens ram.

Såsom av vikt i detta samband må vidare framhållas följande. Föreställningen, att man på ett väsentligt sätt löst orsaksproblemet bakom födelsekontrollen genom att blott säga, att människornas ideal och livsinställning förändrats, är en chimär. Vad som förändrats är nämligen ej blott människornas ideal och livsinställning samt deras handlingssätt närmast i fråga om fortplantningen — utan allt det, i för— hållande vartill människor bilda sina ideal och inom vars ram deras livsinställning och handlingssätt utgestaltas. Människorna leva ju i ett samhälle, de äro samman— tvinnade i sociala relationer av skilda slag, och alla deras handlingssätt och före- ställningssätt äro i en vetenskaplig betraktelse reaktioner till en social miljö. P r i- m ära mentalitetsförändringar äro en fiktion, närmast framsprungen ur en ålder- domlig i vetenskapen numera övergiven teologisk psykologi.

Mellan de enskilda individernas reaktioner i fråga om föreställnings- och hand- lingssätt, deras »behavior», och deras sociala miljö — om man metodiskt väljer att förstå denna senare i begränsad mening såsom innefattande blott det som är mera tekniskt och materiellt finnes hela mängden av sociala institutioner, lagar, kon- ventioner, gruppvanor, handlingsmönster och standardiserade ideal, alltså olika slags överindividuella och på olika sätt socialt objektiverade värdenormer, vilka ävenledes ingå i den sociala miljön, om termen användes i sin vidare bemärkelse. Dessa nor- mativa regelbundenheter i människornas föreställnings- och handlingssätt betinga varandra ömsesidigt och äro samtidigt betingade av och betingande såväl å ena sidan den tekniska och materiella utvecklingen som å andra sidan de enskilda människor- nas individuella reaktioner.

Den slutsats, som härifrån skall dragas, är i detta samband blott denna, att en orsaksdiskussion av nativitetsproblemet har alla utsik-

) i !

ter att bli värdelös, om den inte lägges under det to- talitetssociologiska perspektivet och därvid behandlas inom den allmänna familjesociologiens ram.

Orsaksproblemet får än vidare en alldeles olika innebörd om det — såsom här- ovan antagits — ställes i förhållande till en tid s utv e e k lin g eller om det såsom mycket ofta särskilt i praktiska diskussioner ställes i förhållande till ett tid 5 läge. Det är denna momentana »orsaks»-analys, som man vanligen åsyftar att göra, när man diskuterar motiven till födelsekontroll.

Man lägger därvid en in d iv id u e l 1 t fi n al synpunkt på orsaksproble- met och begränsar därigenom detta problem mycket kraftigt genom att abstrahera från den individuella ändamålsinställningeus orsaksberoende av såväl de individuellt fysiologiska som de större sociologiska sammanhangen. Härigenom söker man giva en förstående tolkning av människornas handlingar såsom förnuftsbestämda, d. v. s. »medvetna» och »avsiktliga». Genom denna tolkning vill man subjek- tivt f 6 r k l a r a handlingarna.

Den individuellt finala synpunktens anläggande innebär således, att individernas ändamålsföreställningar fattas såsom primära »orsaker» till handlingarna, i detta fall till födelsekontrollens utbredning och intensitet, (alltså ej ändamålen själva den objektivt teleologiska synpunkten, som skulle innebära en logisk orimlighet — utan föreställningarna om ändamålen). Ändamålsföreställningarna utgöras av före- ställningar om sannolika verkningar av handlingarna och om dessa verkningars och dämed handlingarnas -— värde ur olika personligt anlagda synpunkter. Då man från en vidare kausal betraktelse övergått till en dylik individuellt final betrak- telse, ligger däri, efter vad redan sagts, att hela den sociala miljön — till vilken ur den vidare kausala synpunkten individernas handlingar utgöra individuellt betingade reaktioner -— kommer att fattas såsom utgörande en summa av yttre omständigheter, vilka utan att betinga individernas föreställningssätt eller värderingssätt — enbart betinga handlingarnas verkningar, sådana dessa framstå i individernas föreställningar. Till dessa föreställda verkningar förutsättas individerna taga hänsyn i det medvetna handlingsvalet. Individernas ideal och livsinställning bliva därvid rationaliserade till —— medvetna —— värderingspremisser vid det förnuftsbestämda handlingsvalet.

Denna finala förklaring av det faktiska handlandet gives vanligen icke för sin egen skull utan för att möjliggöra ett utomstående, allmänt bedömande av handlandet, ett bedömande, vilket går utöver det därvid förutsatta bedömande, som ligger i själva de handlingen förklarande ändamålsföreställningarna.

Varje sådant bedömande av det mänskliga handlandet —— som icke innebär en en- kel värdering av handlingarna tagna i och för sig, oavsett de motiv, som individuellt förklara handlingarna —— förutsätter en förstående tolkning av handlandet såsom förnuftsbestämt, såsom »medvetet» och »avsiktligt». Först då handlandet återförts på motiv, kan det bedömas genom att motiven kritiseras i ett utomstående, allmänt bedömande av motiven. Av denna grund utgöra motiven till födelsekontroll den ve- tenskapliga huvudtermen i betänkandets tredje och fjärde avdelningar, som avhandla frågan om födelsekontrollens bedömande.

Motiven kunna i ett sådant utomstående, allmänt bedömande kritiseras ur tvenne huvudsynpunkter. Kritiken kan ligga på s ak planet och innebära ett fastställande av att individerna göra sig oriktiga föreställningar om födelsekontrollens verknin- gar. Den kan ligga på värderingsplanet och innebära ett hävdande av att individerna borde värdera verkningar på ett annat sätt, än de göra. Födelsekontrolq lens bedömande verkställes genom att parallellt med individernas motivering av sitt

eget faktiska handlande en normativ standardmotivering av det önskliga handlan- det upplägges, varefter individernas motivering kritiseras genom att sammanställas med standardmotiveringen.

I standardmotiveringen — vilken naturligtvis individualiseras efter varierande levnadsbetingelser söker man på sakplanet genom vetenskaplig analys så vitt möjligt rationellt klarlägga verkningarna, sådana de i verkligheten äro, icke sådana de av individerna faktiskt uppfattas. På värderingsplanet antager man i standard- motiveringen vissa sociala normer för verkningarnas värdering. Dessa normer kunna aktuellt icke väntas helt motsvara de normer, som för individerna själva i motive- ringen av deras faktiska handlande äro avgörande. Så beaktas t. ex. i den sociala standardmotiveringen vissa befolkningskvantitativa önskemål, vilka troligen icke i nämnvärd grad äro individuellt motivbildande. Standardmotiveringens normer kunna i alla händelser med full säkerhet förväntas icke motsvara alla individers egna normer, eftersom dessa, efter vad känt är, variera individuellt.

Bedömandet av födelsekontrollen blir därför den (hypotetiska) värdering av födelsekontrollen, som individerna skulle äga, om de gjorde sig riktigare verklighetsföreställningar och om de utginge från de vid bedömandet antagna normerna. Såsom framgår av det förestående fö rutsätter ett sådant bedö- mande av födelsekontrollen den »rationalisering» (i psykologisk mening) av sexual- livet i avseende å fortplantningen, som tager sig uttryck i att individerna hava en avsiktsinställning till fortplantningen.

Lämnas härefter frågan om födelsekontrollens utomstående, allmänna bedömande därhän, och fästes uppmärksamheten enbart vid det rena förklaringsproblemet, så bör här anmärkas, att en diskussion av motiven till födelsekontroll — även om den kunde antagas förklara ett tidsläge; se därom nedan — icke ens kan tänkas för- klara ett utvecklings f ö rl o p p. Denna motivdiskussions teoretiska otillräcklighet beror av följande förhållanden.

Såväl födelsekontrollens verkningar sådana de äro och även sådana de uppfattas av individerna — som dessa verkningars värdering i individernas motivering av sitt faktiska handlande hava under förloppet förändrats. Båda dessa slag av föränd- ringar hava, som nyss angivits, orsakats av den totala samhällsutveckling, vari be- folkningsutvecklingen är ett element. Skulle vid ett försök till förloppsanalys inom ramen av en motivdiskussion den kringställda sociala miljöns förändring infogas såsom förändringar av de yttre omständigheter, vartill, i den mån de betinga verk- ningarna, hänsyn tagas vid de individuella handlingarnas motivering, så befriade naturligtvis icke detta — om en förloppsanalys vore avsedd -— från förpliktelsen att utreda även själva miljöförändringen och dess orsaker. Därvid vore man ju inne på den större sociologiska orsaksanalysen, som givetvis icke kan föras i motiv- termer.

Den sociala miljöförändringen har vidare orsakat förändringar av ej blott verk- ningar utan även individernas värderingar av verkningar. Skulle dessa värderings- förändringar »motivförskjutningar» beaktas i motivdiskussionen, bleve likväl förloppsanalysen ofullständig, om man icke dessutom utredde ej blott som nyss själva den sociala miljöförändringen och dess orsaker utan även de orsaksräckor, varigenom denna förändring orsakat förändringar av individernas värderingsin- ställning till födelsekontrollen. Därvid vore man inne på den socialpsykologiska analysen, som heller icke kan slutföras i motivtermer. Detta allt betyder, att i en förloppsanalys den problembegränsning, som visats ligga i själva den individuellt finala frågeställningen är orimlig.

Kommer härtill, att vad som förändrats under förloppet är ej blott de verkliga

! i &

verkningarna och uppfattningarna om verkningarna av födelsekontrollen samt män- niskors värdering av verkningar utan hela den mentalitet, varinom valet »barn eller icke barn» tillsammans med ett flertal därmed nära sammanhängande val skiftat karaktär — blivit m e r a »medvetna», i h 6 g r e g r a d »avsiktliga». Motiveringen förlorar genom detta sista konstaterande sin karaktär att vara i absolut mening »för- uuftsbestämd», och diskussionen tvingas ut i en även i detta hänseende realpsyko- logisk kausalanalys, som är relativistisk i avseende å själva »avsiktligheten».

En motivdiskussion är av dessa skäl i och för sig synnerligen begränsad med hänsyn till de möjligheter, den kan giva, till tidsutvecklingens förklarande.

Men även om man håller sig till visst tid s 1 äg e, är en diskussion av motiven vansklig såsom frågeställning vid en mera konkret verklighetsiakttagelse.

Detta beror just på att, som nyss anmärkts, en sådan diskussion innebär ett för- sök att förvandla ett realpsykologiskt problem till ett individuellt abstrakt och för- nuftsabsolut problem, i det att man helt enkelt förutsätter handlandet vara »medvetet» eller »avsiktligt». I all synnerhet gäller denna kritik, om man stannar vid denna individuellt finala synpunkt och icke i sin tur söker orsaksförklara de individuella motiven från den sociala miljön, varvid man på nytt tänker efter den icke finala linjen: motiveringen står då blott såsom ett _— »förstått» —— uttryck för orsakerna.

Den antydda svårigheten visar sig i varje samvetsgrann aktuell undersökning och visar sig då bland annat däri, att motiven icke äro lätta att primärt iakttaga med erforderlig skärpa. Motiven kunna ju knappast utrönas på annat sätt än genom 5 ] u t s a t s e r från iakttagen individuell behavior och social miljö. Dessa slutsatser äro därvid redan »tolkade», varvid tolkningen vunnits med hjälp av analogier från introspektion. Den vetenskapligt arbetande psykologien har nu visat, att motiven och således även föremålen för forskarens egen introspektion, som tillgripas för att »tolkaa och »förstå» människornas handlande ——- i första hand endast äro efter- handsrationaliseringar. De finala föreställningarna äro blott dunkla och ofta grovt missvisande översättningar av de psykiska och fysiologiska orsakerna. Allt detta hindrar likväl icke, att motiven fastän blott efterhandsrationaliseringar hos den grupp individer, varom är fråga ofta måste tillgripas i diskussionen av pro- blemet; de äro således, som redan nämnts, begreppsligt nödvändiga vid varje för- sök till bedömande av födelsekontrollen, som icke är ett absolut bedömande av handlingen såsom sådan. Men resultatet blir då lätt en verklighetsförfalskning, om man icke håller de vetenskapsteoretiska linjerna genomlysande.

Vid varje diskussion av motiv har man då bland annat att ställa klart för sig, att olika slag av motiv äro invävda i varandra. Mellan olika motiv blir det nästan aldrig fråga om en ren addition eller subtraktion; motiven täcka, korsa och smälta samman med varandra på ett mycket mera invecklat sätt. Detta förhållande kom- mer mycket ofta att förbises i den populära diskussionen.

När man, som ofta händer, talar om att vissa motiv äro av »moralisk» eller »ideell» natur till skillnad från andra, gömmer detta icke sällan en tankeoklarhet. Det är ju så, att a 1 I a motiv i den mening ordet här användes äro ändamålsföreställningar, vari även vissa handlingar dessa »ändamåls» orsaker föreställas. All a hand- lingar kunna därför ur den enskilde individens synpunkt bedömas och, såvitt man på hans handlande ställer ett etiskt krav, b ö ra av honom bedömas -—- med hänsyn till sin natur att fylla moraliska normer. Det är ej sagt att detta krav, att han skall moraliskt väga sina motiv, uppfylles. I vilket fall som helst gäller kravet hans personlighetsinställuing till motiv överhuvud; detta krav drar icke upp en skill- nad mellan olika motiv: moraliska och andra. Hans handlande kan, såsom berörts, dessutom underkastas ett utomstående allmänt bedömande och vissa av hans motiv

kunna då framstå moraliska, andra omoraliska. Men detta bedömande skall icke ske i själva givandet av den finala förklaringen. Den senare måste förutsättas vid det allmänna bedömandet, som ju är en kritik av den individuella motivering av det faktiska handlandet, vilket genom förklaringen skall blottläggas. Detta sista slag av tankeoklarhet bottnar i att man låter sin moraliska inställning få bestämma förklaringen.

Kunde diskussionen av befolkningsfrågan genom en vetenskapsteoretisk klarlägg- ning rensas från dylika elementära fel i själva tankeansatsen, skulle ej blott dess rent intellektuella nivå höjas utan även många meningsmotsättningar visa sig vara antingen skenbara eller av helt annan natur, än ytligt antagits.

Vad gäller diskussionen av befolkningsutvecklingens v e r k n i n g a r skall här blott den mycket viktiga anmärkningen göras, att dessa bliva olika beroende på den reaktion från samhällsmaktens sida, som man räknar med.

Söker man bortse från denna p olitisk a reaktion —— och det är här ej blott fråga om befolkningspolitiken, alltså reaktionen till själva befolkningsutvecklingen, utan om den politiska reaktionen till såväl befolkningsutvecklingen som samtliga av denna orsakade sociala förändringar _ blir lösningen av problemet om befolk- ningsutvecklingens verkningar i samma mån lämnad teoretiskt obestämd.

Framställningen hittills har gällt det socialt teoretiska kausalproblemet, gällt frågeställningarna i de analyser, som åsyfta att klarlägga befolkningsutvecklingen samt dennas orsaker och verkningar (varvid dock, i samband med diskussionen av motivförklaringen, även frågeställningarna i den individuellt finala analysen antytts). Om erfarenhetsmässigt stora svårigheter råda att vidmakthålla begreppslig klarhet inom denna så begränsade problemram, ökas dessa, då problemställningen vidgas till att bli socialt p taktisk (socialt final, politiskt ändamålsbestämd). Det är denna vidgade problemställning, som föreligger i befolkningspolitiken till skillnad från den egentliga befolknings l ä ran. Som redan antytts komma befolk- ningspolitiska element in i de normer, som postuleras vid bedömandet av födelse- kontrollens individuella motiv. Då all forskning i väsentlig mån har ett praktiskt syfte, komma vidare, som även i visst hänseende berörts, befolkningspolitiska syn— punkter att allmänt äga vikt vid själva den intresseavgränsning, som ligger till grund för den teoretiska analysens uppläggning.

Befolkningspolitiken gäller, som redan påvisats, med nödvändighet den fram- tid a befolkningsutvecklingen. I befolkningspolitiken är vidare uppgiften icke den enkla att klarlägga en viss befolkningsutvecklings orsaker och dess verkningar, utan är i stället att i ett givet befolkningsläge angiva de medel varigenom ett visst mål för den framtida befolkningsutvecklingens inriktning kan förverkligas.

Vid diskussionen av angivna befolkningspolitiska problem plågar tankeoreda upp— komma genom att man icke särskiljer denna socialt finala betraktelse från den so- cialt kausala av rent teoretisk karaktär. Man sammanblandar således ofta spörsmå- let om verkningarna av en viss befolkningsutveckling med spörsmålet om det mål för befolkningsutvecklingen, som bör uppställas, och likaså spörsmålet om en viss be- folkningsutvecklings orsaker med spörsmålet om de medel, vilka stå till buds, för en . förändring av denna befolkningsutveckling i den riktning, det antagna målet angiver.

Det är visserligen riktigt, att det mål för befolkningsutvecklingen, som man vill uppställa, icke förnuftigt kan uppställas annat än på grundvalen av en så vitt möj- ligt fullständig och riktig kunskap om verkningarna i skilda hänseenden av olika för framtiden möjliga befolkningsutvecklingar. Målsättningen i befolkningspolitiken är således i samma mån den gör anspråk på att vara genomtänkt och även sak-

! | | | ;

ligt grundad —— betingad av en kunskap om verkningarna (och därtill begränsad av vad som i fråga om befolkningsutvecklingen överhuvud taget framstår i viss grad sannolikt, se nedan). Men den är därjämte i sista hand subjektivt bestämd genom en v ä r (1 e s å t t n i n g ur synpunkten av önsklighet av olika slags utveck- lingsalternativ, dessas verkningar i olika hänseenden och de medel (befolkningspoli- tiska åtgärder), vilka erfordras för de olika utvecklingsalternativens förverkligande.

Angivandet av medlen kan likaledes icke förnuftigt ske utan en så vitt möjligt fullständig och riktig kunskap om det komplex av orsaker, som spelar bakom den ena eller andra befolkningsutvecklingen. Men valet av medel är (1 är j ämte be- stämt i första hand av den nyss angivna målsättningen och vidare av hänsyn till andra värderingar, som leva i samhället, och av dessa två skäl betingat av enahanda slags subjektiva v ä r (1 e s å t t 11 i n g a r. Dessa värdesättningar böra, för att en befolkningspolitisk undersökning skall kunna genomföras på det rationella planet, göras medvetna och införas såsom uttalade premisser för slutsatserna.

Den socialt finala kausalanalys, vari en sådan befolkningspolitisk undersökning består, blir därför hypotetisk i en annan och vidsträcktare mening, än en befolkningsprognos är det. Det blir fråga om en prognos m e (1 a n t a g e t p ro- gram och med förutsatta ingrepp de sista anpassade efter både prognosen och programmet. Ingreppen —— de befolkningspolitiska åtgärderna —— stå då i en sådan undersökning såsom »orsaker» inom prognosen till att den utveck- ling, man väntar, skall följa den åsyftade och genom målsättningen angivna rikt- ningen i stället för en annan riktning, vilken utan dessa ingrepp skulle ha fram- stått såsom mera sannolik.

Blott ett exempel skall här tilläggas i syfte att klargöra skillnaden mellan en sådan befolkningspolitisk undersökning och en enbart teoretisk analys av orsaker och verkningar. Antag, att man för en viss pågående befolkningsutveckling _ såg den nu sedan två generationer pågående nedgången av fruktsamheten lyckats fastställa vissa »orsaker», närmast i meningen av bakomliggande, mera primära föränd- ringar av olika sociala förhållanden. Antag vidare, att man uppställer som mål en viss förändring av den pågående befolkningsutvecklingen. Det är då icke utan vidare givet —— såsom man vid en mindre klar problemställning ofta är benägen att före- ställa sig — att de befolkningspolitiska åtgärderna böra inriktas på just »orsakerna». Dessa kunna måhända icke förändras. Eller man önskar till äventyrs icke förändra dem. De befolkningspolitiska åtgärderna böra måhända i stället inriktas på andra faktorer vilka möjligen rent av stått oförändrade under det föregående förlop- pet —- varav resultatet då väntas bliva, att »orsakerna» jämte förändringen av nämn- da andra faktorer giva upphov till ett nytt komplex av verkningar, så att befolk- ningsutvecklingen vändes på sätt man önskar.

Tvenne viktiga begränsningar av den befolkningspolitiska problemställningen skola till slut angivas.

Det har nyss visats, att den primära målsättningen i befolkningspolitiken göres ge- nom en värdering av olika alternativ i fråga om den framtida befolkningsutveck- lingen, av dessa alternativ i och för sig, av deras verkningar och av de medel, som erfordras för deras förverkligande. Skulle undersökningen utsträckas till alla tänk- bara alternativ bleve den oöverskådlig. Detta är emellertid icke nödvändigt.

I sakplanet inskränkes blickfältet av utsikterna, rent faktiskt, att ernå en viss befolkningsutveckling. Såsom i bilaga 8 närmare visas kan t. ex. för Sveriges del i nuvarande läge möjligheten av en sådan fruktsamhetsutveckling, som, vid rimliga antaganden i fråga om dödligheten, skulle medföra en på lång sikt växande befolkning, avföras såsom så föga sannolikt, att den icke behöver beaktas.

I v ä r (1 e r i n g 5 planet inskränkes blickfältet genom att man på motsvarande sätt av alla de otaliga alternativ för värdesättning av under olika villkor tillräckligt sannolika befolkningsutvecklingar, dessas verkningar och de medel, som äro erfor- derliga för deras förverkligande, blott beaktar d e v ä r (1 e s å t t 11 in g a r, s 0 m äga tillräcklig botten i folkets medvetande för att vara av praktiskt politisk betydelse. Alla värdesättningar äro ur teoretisk synpunkt hypo- tetiska, äro valda förutsättningar. Men blott vissa värdesättningar äro social- psykologiskt v e r k lig a såsom viljestyrande föreställningar hos medborgare och grupper av medborgare i den omfattning, att det kan vara motiverat att lägga dem till grund för den praktiska analysen.

Bilaga 2.

Den ofrivilliga steriliteten

av AXEL WESTMAN.

Då man i diskussionen om vårt lands befolkningsfråga söker vinna klarhet i pro- blemet, vilka faktorer, som i positiv eller negativ riktning influera på folkmängden. och då åtgärder mot en sjunkande nativitet tagas under omprövning, måste frågan om den ofrivilliga steriliteten, dess orsaker och dess behandling tilldraga sig ett betydande intresse. , Från äldre tider härstammar den meningen, att sterilitet inom ett äktenskap nästan 3 alltid är beroende på den kvinnliga parten. Endast mera undantagsvis, då miss- bildningar, följder av yttre skador eller impotens förelågo, ansågs orsaken kunna sökas hos mannen. Under senare tid har emellertid skett en betydande omsväng- ning beträffande uppfattningen i denna fråga. Ett flertal stora undersökningar hava nämligen givit vid handen, att inom sterila äktenskap orsaken till barnlösheten rela— tivt ofta är att finna hos den manliga kontrahenten. Siffrorna variera men ligga i ;. flera sammanställningar vid omkring 30 % eller därutöver. Härtill kommer att en del fall av kvinnlig sterilitet är betingad av sjukdomar, som överförts från man- nen, framför allt då smittsamma könssjukdomar och speciellt gonorrhé. Hur ofta så är förhållandet är givetvis vanskligt att fastställa och beror i hög grad på de smittsamma könssjukdomarnas frekvens i de befolkningslager, som blivit före- mål för de undersökningar, vilka siktat på att utreda denna fråga. Något generellt har man sagt, att i en tredjedel av samtliga sterilitetsfall är orsaken att söka i smittoöverföring från den manliga parten. Under sådana förhållanden skulle alltså de sterila äktenskapen i cirka 1/3 av fallen bero på sterilitet hos mannen, i 1/3 på sterilitet hos kvinnan betingad av smitta från mannen och i 1/3 på en primär sterili- tet hos kvinnan själv.

Givetvis får man taga en sådan schematiserad framställning med betydande re- servation. Speciellt i vårt land med sin relativt ringa frekvens av smittsamma könssjukdomar, torde den andra satsen knappast hava full giltighet. Men om så också är fallet, kan detta icke på något sätt undanskymma det förhållandet, att man i diskussionen om steriliteten måste taga en betydande hänsyn till att mannen kan % vara direkt eller indirekt orsak till sterilitet. Det gäller för sociologen att diskutera och för läkaren att behandla, ej den sterila kvinnan, utan det sterila äktenskapet. ! Uppgifterna om de ofrivilligt sterila äktenskapens frekvens variera i olika sta- ( tistiker från skilda tider och i olika land. Såsom en medelsiffra brukar angivas ? 10 %.

Givetvis influeras en sådan siffra i hög grad av hur man definierar begreppet sterilitet. .Man har därvid att taga hänsyn till frågan hur länge en barnlös äkten- skaplig förbindelse skall hava bestått, för att man skall beteckna äktenskapet som sterilt. Vidare spelar åldern, framför allt hos den kvinnliga kontrahenten vid äk- tenskapets ingående, en avsevärd roll, och slutligen uppställer sig också frågan, i huru stor procent av fallen den konstaterade steriliteten är frivillig eller verkligen betingad av olikartade förändringar, som omöjliggöra barnalstring.

Vad den första frågan beträffar, alltså tidpunkten när man skall betrakta ett äktenskap som sterilt, är nog den allmänna meningen, i varje fall om man ser saken ur praktisk medicinsk synpunkt, att så kan ske efter 3 års äktenskap, under förut- sättning att preventivmedel ej under någon tid kommit till användning. SIEGEL uppgiver i ett omfattande arbete över dessa frågor, att i endast 6 % av fallen födes det första barnet efter 3 år och i 1/40 av fallen sker den första förlossningen först efter 5 år. Om sålunda 3—årsperioden har en viss praktisk giltighet. som kan giva läkaren en fingervisning om när en eventuell behandling bör insättas, måste man emellertid för att få en verklig föreställning om hur vanlig oförmågan till fort- plantning är, först av allt taga hänsyn till den definitiva steriliteten, vilket sker genom beräkningar av antalet O—barnsäktenskap bestämt för åldersklasser, där kvin- nans fertila period är slut. I den översikt över de svenska förhållandena, som här nedan lämnas, har också denna synpunkt varit den vägledande.

I sitt ovannämnda arbete framhåller SIEGEL, att utsikterna för en kvinna att få barn äro ungefär likartade om hon inträder i äktenskapet mellan 20 och 35 år. Sedan avta de relativt hastigt.

Vad slutligen den tredje frågan beträffar, nämligen hur ofta frivillig sterilitet förekommer inom äktenskapet, så torde ett exakt svar härpå vara ytterligt svårt att erhålla. Ett flertal olika faktorer spela in. Lättast bedömd är givetvis frågan då det gäller 5. k. primär sterilitet, alltså de fall, där konception aldrig ägt rum. Man kan då, som nyss nämnts, göra sina beräkningar efter antalet O-barnsäktenskap. Man torde nämligen av psykologiska skäl hava grundad anledning antaga, att fri- villiga 0-barnsäktenskap äro relativt sällsynta, även om deras antal sannolikt något ökat under senare år.

I vilken grad den sekundära steriliteten, alltså sterilitet efter ett eller flera barn är ofrivillig eller frivillig är praktiskt taget omöjligt att siffermässigt avgöra. Jag har också i det följande nödgats att avstå från att taga ställning till denna fråga med undantag av att några uppgifter lämnas om graviditetsfrekvens efter äggstocks- och äggledarinflammationer.

En uppgift om antalet primärt sterila äktenskap i Sverige står ej att vinna ur den offentliga statistiken, men genom de beräkningar, som utförts på Statistiska institu- tionen i Lund av professor S. VVICKSELL har det varit möjligt att få klarhet häri. Av de fruktsamhetstabeller, som prof. WICKSELL uppgjort, kan beräknas att antalet 0-barnsäktenskap år 1932 utgjorde 16.9 % av alla äktenskap, och detta gäller då kvinnor, som voro födda under åren 1872—1881 och alltså vid ifrågavarande tid— punkt voro uppe i 50—60-årsåldern, m. a. o. så gamla, att någon fortplantning ej längre kunde komma ifråga.

Siffran är påfallande och oväntat hög. Givetvis ger den ingen upplysning om i huru många fall steriliteten varit frivillig, men som ovan framhållits torde antalet dylika fall vara litet. Ej heller kan man i dessa fall utan vidare identifiera den fak- tiska steriliteten med den fysiologiska, därför att vid beräkningen ingen hänsyn kunnat tagas till kontrahenternas ålder, och möjligt är, att denna i några av fallen varit hög vid äktenskapets ingående.

Trots en reservation för att siffran är något för hög visar den dock otvetydigt, vilken roll den äktenskapliga steriliteten måste spela för folktillväxten.

Den ökning av antalet sterila äktenskap, som skett under senare år och om vilken även vissa svenska undersökningar bära vittnesbörd, torde i ej oväsentlig grad vara att hänföra till ökad användning av preventiva medel. Härför talar dels det för- hållandet, att de smittsamma könssjukdomarna, som spela en avsevärd roll i fråga om den ofrivilliga steriliteten betydligt nedgått i frekvens på senare tid, allt efter införandet av lex veneris. Vidare bör rimligen de stora framstegen inom allmän

hälso- och sjukvård i någon mån leda till att den ofrivilliga steriliteten minskas. För en ökning av den frivilliga steriliteten talar slutligen det förhållandet, att stig- ningen kommer vid den tidpunkt, då kriget och efterkrigsårens ekonomiska tryck göra sig gällande.

Sterilitetens orsaker.

!

Manlig sterilitet.

; Redan inledningsvis framhölls att den manliga kontrahenten i ett betydande antal i fall, uppskattningsvis omkring 30 %, är den direkta orsaken till sterilitet inom äktenskapet.

De processer, som förorsaka manlig sterilitet, kunna uppdelas i två stora huvud- grupper: dels förändringar, vilka leda till att ingen produktion av sädeskroppar förefinnes, att de som bildas äro mindervärdiga eller att utförskanalerna äro slutna (impotentia generandi) samt dels oförmåga av normal ejakulation (impotentia coeundi). Eventuellt kan en kombination av bägge förefinnas.

Orsaken till de förstnämnda rubbningarna äro dels att söka i allmänna konsti-

. tutionella faktorer, vidare i missbildningar i könsorganen samt inflammatoriska i eller toxiska processer, som skadat de sädesproducerande cellerna eller som lett till att sädeskanalerna blivit slutna. I det övervägande antalet av sistnämnda fall är ? anledningen att finna i gonorrhoiska inflammationsprocesser. ' Oförmåga av normal ejakulation betingas dels av missbildningar i könsorganen, Vidare av en del olika allmänna sjukdomar såsom vissa ämnesomsättningsrubbnin- gar, endokrina sjukdomar, organiska nervsjukdomar, blodsjukdomar, kroniska för- giftningstillstånd samt slutligen även av rent nervösa sjukdomstillstånd, vilka på olika vägar kunna leda till att ett normalt sexuellt samliv omöjliggöres.

I ett flertal fall är det relativt lätt för läkaren att genom en objektiv undersök- ' ning av patienten samt ett mikroskopiskt studium av sädesvätskan fastställa den , föreliggande steriliteten samt klarlägga orsaken till densamma. I andra fall åter,

speciellt vid den mera funktionellt betonade steriliteten (impotentia coeundi), där de uppgifter som läkaren får, mången gång kunna vara vilseledande, är en sådan ' diagnos mera vansklig.

Behandlingsmöjligheterna gestalta sig givetvis mycket olika allt efter sterilitetens orsaker. Föreligga mera betydande missbildningar eller äro sädeskanalerna slutna genom inflammatoriska processer är föga eller intet att vinna. Resultaten av s. k. konstgjord befruktning, som prövats i dylika fall, äro ej uppmuntrande. Beror däremot steriliteten på en konstitutionell mindervärdighet (manlig infantilism) eller finnas, som så ofta i samband härmed, påtagliga endokrina rubbningar ej sällan i form av en nedsatt funktion i hjärnbihangets verksamhet, kunna understundom gynnsamma resultat vinnas genom en intensiv hormonbehandling, såsom erfaren— heten från senare år givit vid handen. Det ligger vidare i öppen dag, att en effektiv _ behandling av en ämnesomsättningssjukdom, en blodsjukdom o. s. v., där sterilite- ; ten är ett av symptomen, skall kunna leda till att detta symptom försvinner i och * med att grundlidandet häves eller förbättras.

!

Slutligen är en rationellt driven neurosbehandling i vissa fall av den största be- tydelse. Ett flertal sexualneuroser, som kanske uppkommit på grund av okunnig- het om den sexuella samlevnadens fysiologi kunna mången gång hävas helt enkelt genom klok och sakkunnig upplysning. En massa olyckliga vanföreställningar om exempelvis faran av onani, om det skadliga inflytandet av att hava använt preven- tiva åtgärder i olika former, däribland icke minst coitus interruptus, kunna utlösa

neuroser, ledande till allvarliga rubbningar i det äktenskapliga samlivet och därmed till sterilitet, men de kunna också undanröjas. Även fall av neuros, där orsaken ligger djupare och är mera svåråtkomlig kunna av den på hithörande områden erfarne läkaren klarläggas och rationellt behandlas.

Kvinnlig sterilitet. Rent teoretiskt brukar man i diskussionen om den kvinnliga steriliteten skilja på begreppen sterilitet eller konceptionsoförmåga samt infertilitet eller oförmåga att föda livsdugliga barn. I praktiken flyta emellertid oftast dessa begrepp samman, enär det i varje enskilt fall ej är möjligt att avgöra, om en befruktning skett och ägget sedan gått under på ett mycket tidigt utvecklingsstadium, eller om befruktning aldrig inträtt. Endast under vissa förhållanden kan en distinktion mellan de bägge begreppen hava praktiskt värde, nämligen i de fall, där ägget genomgått en rela- tivt lång utvecklingsprocess innan det avdör eller utstötes. Dessa fall, vilka bruka gå under beteckningen habituell abort, bilda en kategori för sig och falla utom ramen för denna framställning.

Såsom inledning till diskussionen om den patologiska steriliteten är det nödvän- digt att med några ord klargöra begreppet fysiologisk sterilitet. I ordets vidsträck- taste bemärkelse finnes en fysiologisk sterilitet under de tidsperioder, då den nor- mala kvinnan ej kan befruktas, alltså först och främst före pubertetens samt efter ; klimakteriets inträde, då inga ägg avlösas från äggstockarna, men i mera inskränkt | bemärkelse brukar man även tala om fysiologisk sterilitet vid de tillfällen, då ut- ! vecklade och funktionsdugliga äggstockar finnas, men likväl ingen ägglossning kom- mer till stånd. Detta inträffar dels under graviditeten, dels i ett visst antal fall (ca. 50 %) under amningsperioderna samt vidare under vissa perioder i tidsintervallet mellan de normala regleringarna.

sexualcykeln, då kvinnan ej kan befruktas. Uppfattningen härom har växlat, men erfarenheten ger otvetydigt vid handen, att fruktsamheten kort före regleringen är nedsatt och vissa riktlinjer för barnbegränsningen utan användandet av antikon- ceptionella medel hava utformats med hänsyn tagen härtill.

-En väsentligt klarare uppfattning i dessa frågor har vunnits genom de senaste årens forskningar. Av dessa framgår att såväl det från äggstocken avlossade obe- fruktade ägget som Sädescellen har en mycket begränsad livslängd. Vidare har man funnit, att äggcellen som regel avlossas från äggstocken ungefär mitt mellan två regleringar. Man har därför all anledning antaga, att det är vid denna tidpunkt, som utsikterna för en befruktning äro som störst. Vissa forskare gå så långt, att de göra gällande, att vid tiden närmast före och närmast efter en reglering förelig— ger en verklig fysiologisk sterilitet. Hur därmed förhåller sig kan knappast ännu anses vara till fullo utrett, men såsom ett synnerligen betydelsefullt resultat av ovannämnda forskningar står det faktum, att samlag under dagarna mitt mellan menstruationsperioderna giva de största möjligheterna för att en befruktning skall inträda. Kunskapen härom har också lett till värdefulla praktiska resultat, i det att ett flertal belägg finnas för att makar, som levat i ett sterilt äktenskap, fått sin längtan efter barn uppfylld, sedan de blivit upplysta om ifrågavarande förhållanden.

Den patologiska steriliteten hos kvinnan kan, schematiskt uppställt, vara betingad av:

1) medfödda eller förvärvade förändringar i könsorganens anatomiska byggnad, ! 2) inflammatoriska processer och deras följder, ) l l 1 1 Sedan gammalt har det pågått en livlig diskussion, om det finnes vissa dagar i

3) tumörbildningar,

4) specifika inresekretoriska rubbningar, 5) allmänsjukdomar och förgiftningstillstånd, 6) nervösa rubbningar.

En del av de a n a t o mis k a förändringarna äro beroende på missbildningar av olika slag, varvid ett eller flera av de kvinnliga underlivsorganen kunna saknas eller vara ofullständigt utvecklade, eller eventuellt ligga på ett från det normala avvikande sätt. Dessa medfödda förändringar äro förhållandevis sällsynta. Anatomiska för- ändringar, som försvåra eller omöjliggöra konception, kunna även förvärvas. I all- mänhet uppstå de efter komplicerade förlossningar, som medfört mera betydande sönderslitningar och skador.

De anatomiska förändringarna äro som regel lätta att diagnostisera. Vanskligt kan emellertid understundom vara att i det enskilda fallet bedöma, i vad mån de äro att uppfatta som direkt orsak till en förefintlig sterilitet.

Av den största praktiska betydelse ur sterilitetssynpunkt äro de in f l a m m a t o- r i s k a p r 0 c e s s e r n a i de kvinnliga genitalorganen och följdtillstånden efter dessa sjukdomar, på grund av att de i betydande utsträckning framkalla förändringar, som leda till sterilitet. En dominerande plats intager här gonorrhén.

Inflammatoriska processer kunna utveckla sig i olika delar av den kvinnliga ge- nitalapparaten. Slidkatarrer och inflammationer i livmoderhalsen medföra i en del fall, att det sekret, som normalt finnes i dessa regioner ändrar karaktär och verkar direkt skadligt på sädescellerna eller hindrar deras framträngande. I än högre grad gäller detta senare om äggledarna. De långa fina kanalerna genom dessa bliva ytterst lätt hoplödda, så att ett direkt passagehinder uppstår. Så finner man också, att ett avsevärt antal fall av kvinnlig sterilitet är betingad av s. k. äggstocksinflam- mation eller mera adekvat uttryckt av inflammationsprocesser, som drabbat ägg- stockarna, äggledarna och närliggande delar av bukhinnan. En viss uppfattning av hur ofta sterilitet förekommer efter sådana inflammationstillstånd får man genom en svensk undersökning av HOLTZ, som visat att patienter, som vårdats för under- livsinflammationer av ifrågavarande slag, blivit gravida i endast 17'2 %. Göres beräkningen blott å gifta kvinnor stiger siffran till omkring 27 %.

Det kan i detta sammanhang även vara av intresse att beröra frågan om sterilitet efter infekterade aborter, vilka samtliga praktiskt taget äro att betrakta som provo— cerade. Siffrorna, som även äro sammanställda av HOLTZ, äro här ofantligt myc- ket gynnsammare, i det att 70-4 % av de undersökta fallen senare kommit i gros- sess. Detta sammanhänger givetvis med att infektionen vid abort i flertalet fall läker ut utan att efterlämna svårare skador. Dock måste framhållas att den ovan- nämnda siffran är vunnen från ett relativt litet undersökningsmaterial och att till- fälligheter kunnat spela in. Möjligt är att siffran skulle blivit lägre om den grun— dats på studier av ett större antal fall av infekterade aborter.

Medan diagnosen akut äggstocksinflammation i de flesta fall är lätt att ställa, år bedömandet av senskadorna efter densamma, speciellt i vad gäller sterilitet, för- enat med stora svårigheter. Ett betydande framsteg härutinnan har emellertid gjorts under senare tid. Genom röntgenfotografering av äggledarna är det nämligen nu- mera möjligt att avgöra om desamma äro öppna eller slutna, m. a. 0. om mekaniska hinder, som omöjliggöra konception uppstått eller ej.

S v 11 l s t b i 1 d n in g a r i livmoder och äggstockar kunna understundom leda till sterilitet. Fortfarande pågår emellertid i den medicinska litteraturen en livlig diskus- sion om hur ofta detta förekommer och om det närmare orsakssammanhanget. Här kan blott framhållas att enighet råder därom, att finner man ingen annan påtag- lig orsak till en förhandenvarande sterilitet bör en förefintlig svulstbildning opera- tivt avlägsnas.

I n r e s e k r e t o r i s k a r 11 h b 11 i n g a r. I äggstocken produceras inresekretori- ska ämnen, hormoner, som äro av den största betydelse för sexualfunktionernas nor- mala förlopp. Pubertetsmognad med utveckling av de sekundära könskaraktärema, menstruationscykeln hos den mogna kvinnan 0. v. s. äro betingade av dessa hormoner. De hava jämväl en fundamental betydelse för äggets normala utveckling inom mo- derorganismen. Det är nämligen under äggstockshormonens inflytande, som slem- ; hinnan i livmodern utvecklas på ett sådant sätt, att den kan i sig upptaga ett be- ( fruktat ägg, vilket här finner en gynnsam jordmån för sin vidare tillväxt. Saknas ] detta inflytande från äggstocken är ägget dömt att gå under. Det är under sådana ) förhållanden intet förvånande i att ett flertal fall av sterilitet kunna bero på en ) sviktande endokrin äggstocksfunktion. )

.Frågan är emellertid komplicerad så till vida, att äggstocken ej står såsom en ) isolerad körtel i organismen, utan dess funktion influeras i hög grad av övriga in- ) resekretoriska organ såsom hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna o. s. v. Finnes l en rubbning i någon av dessa körtlar återverkar detta på äggstocken och därmed ) indirekt på möjligheterna för det befruktade äggets utveckling.

Det ligger under sådana förhållanden i öppen dag, att en steril kvinna noggrant » måste undersökas just i avseende på de inresekretoriska organens tillstånd. De * moderna undersökningsmetoderna hava härvidlag öppnat nya möjligheter och ge- nom s. k. hormonanalyser kan man i många fall få en klar uppfattning om, vilken l hormonal rubbning, som ligger bakom en förhandenvarande sterilitet. (

Al lm ä n n a sju k (1 o 111 s p r 0 e e s s e r. I diskussionen om den manliga sterili- ( teten framhölls, att djupgripande sjukdomsprocesser av olika slag såsom ämnesom- sättningsrubbningar, organiska nervsjukdomar, blodsjukdomar, kroniska förgiftnings- ; tillstånd 0. s. v. kunna leda till sterilitet. Samma sak gäller även beträffande den ) kvinnliga parten. En allmänmedicinsk undersökning av hela organismen är därför ) ofrånkomlig vid försök att klarlägga orsaken till sterilitet. )

N e r v ö s a r 11 h h n i n g a r. Utan tvivel spela de nervösa rubbningarna som steri- ) litetsorsak en betydligt större roll i vad beträffar den manliga parten än vad fallet ) är med den kvinnliga. Man har otaliga exempel på kvinnor, som koncipierat fast l libido och orgasm fullständigt saknats, men trots att så är fallet, är därmed givetvis ej sagt att ett bortfall av de sexuella förnimmelserna är likgiltigt ur sterilitetssyn- punkt. Mycket, ej minst vissa terapeutiska resultat, talar tvärtom för den stora bety- delsen av ett normalt psyko-fysiskt sexualliv. I extrema fall kan det hända att rent psykiska rubbningar leda till att ett normalt sexuellt samliv omöjliggöres. Det skulle leda för långt att i detalj gå in på dessa frågor. Vikten av en sund medicinsk upp- lysning och i vissa fall en mera ingripande psykisk behandling är uppenbar.

) 1 l )

Behandling.

Redan av den korta exposé, som ovan givits av de olika förändringar och sjuk— domsprocesser, som kunna medföra sterilitet samt av de antydningar som lämnats över våra diagnostiska möjligheter, torde framgå, att en rationell och framgångsrik behandling i många fall skall vara möjlig. I själva verket är det också så, att läke- konsten ej längre betraktar sterilitetsfallen såsom praktiskt taget tröstlösa ur tera- peutisk synpunkt, något som ännu för relativt kort tid sedan var fallet. Eat be- tydande omslag i uppfattningen har härvidlag inträtt.

Då de moderna behandlingsmetoderna i form av vissa plastiska operationer. hor- monbehandling m. m. varit i bruk under relativt kort tid, är det emellertid änru för tidigt att kunna erhålla någon väl grundad uppfattning av vad de, siffermässigt sett, givit för resultat och detta så mycket mer, som utvecklingen ännu på långt när ej är avslutad.

Sterilitetsbehandlingen av kvinnan drives i stort sett efter tre linjer: den konser- vativa, den kirurgiska och den hormonala.

Något paradoxalt torde man kunna säga, att en av de viktigaste k 0 n s e r v a t iv a åtgärderna är rådet att vänta och se, givetvis inom rimliga gränser. Som förut fram- hållits, kan man ej med mera bestämdhet räkna med att sterilitet föreligger förrän efter 3 års barnlöst äktenskap. I ett flertal fall sökes läkaren långt före denna tid har passerats, och kunna då ej några påtagliga förändringar konstateras, finnes ingen anledning till förhastade åtgärder. Lämpliga upplysningar om de viktigaste frågorna i sexuallivet, om samlivets teknik och om tidpunkten för de största be— fruktningsmöjligheterna är som regel tillräckligt.

Till den konservativa terapin hör vidare medikamentös och fysikalisk behandling av katarrer och inflammatoriska processer i genitalorganen. Här torde särskilt understrykas betydelsen av att även till synes lindriga äggstocksinflammationer be- handlas på ett ytterligt omsorgsfullt sätt, enär risken för sterilitet därigenom avse- värt minskas. Slutligen kommer den psykiska behandlingen i fall, där sådan er- fordras samt en rationell terapi av eventuellt förefintliga allmänsjukdomar.

Den k i r u r g i sk a behandlingens uppgift blir att om möjligt undanröja eventu- ella missbildningar eller lägeanomalier genom plastiska operationer. Vidare vidgningar av livmoderhalsen då densamma av olika anledningar blivit förträngd, utskrapning av sjukliga förändringar i livmoderslemhinnan, bortskaffandet av tumörer m. m.

Slutligen har man också försökt att på kirurgisk väg öppna på grund av inflam- mationer slutna äggledare, men resultaten härav äro tills vidare mycket osäkra.

Genom en h 0 r m 0 n a ] behandling söker man på basen av en förfinad hormonal diagnostik tillföra organismen de endokrina produkter kommande från äggstockar- na eller andra körtlar, vilka saknas, och på så sätt substituera de felande hormonerna. Målet är här att söka finna medel, vilka emellertid icke blott substituera utan även aktivera kroppens egna organ, så att de slutligen återtaga sin normala verksamhet.

Det ligger i sakens natur att i många fall de olika terapeutiska linjerna möta varandra och att först en kombination av flera behandlingsmetoder leder till det eftersträvade målet —— hävandet av steriliteten.

Biologisk sterilitet.

I det föregående har diskuterats de olika, mer eller mindre gripbara sjukliga processer, vilka hos den manliga eller kvinnliga parten kunna leda till sterilitet.

Det finnes emellertid slutligen en grupp fall, där några sådana sjukdomsproces- ser ej kunna spåras men där äktenskapet likväl förblir sterilt. Ej så alldeles sällan kan man därvid se exempel på, att den ena eller bägge parterna i en tidigare för- bindelse haft barn. Man har för dessa former av ofruktsamhet använt beteckningen biologisk sterilitet.

Orsakerna till densamma äro ej lätta att klarlägga. Man har talat om »fränd— skap» och »fiendskap» mellan könscellerna hos olika individer, djupast givetvis bottnande i genetiska förhållanden, vilka ej kunnat närmare utredas. Man har också pekat på betydelsen av temperatur, klimat, olika näringsämnens, salters och vitaminers inflytande på produktionen och vitaliteten hos könscellerna. Icke utan skäl har även framhållits att sterilitet hos i övrigt fullt friska individer kan bero på en ren uttröttning, endera en kroppslig trötthet som följd av kroppslig överan- strängning, eller, vad som helt säkert är betydligt vanligare, en psykisk eller nervös uttröttning uppkommen i den hårda kampen för tillvaron eller i ett artificiellt och jäktande nöjesliv.

I anslutning till spörsmålet om den biologiska steriliteten torde det även vara an- ledning att med ett par ord beröra en fråga, som redan tidigare antytts, nämligen betydelsen ur sterilitetssynpunkt av tidigare användning av preventivmedel.

Meningarna hava här gått starkt isär. Under det att somliga gjort gällande att »fortplantningen ej låter sig strafflöst rationaliseras», frånkänna andra de preven- tiva åtgärderna all betydelse ur sterilitetssynpunkt. Vetenskapliga stöd för den förra uppfattningen hava emellertid ej kunnat framläggas. Det synes sannolikt, att preventiva åtgärder spela en mycket underordnad roll som sterilitetsorsak. En enkel överläggning ger vid handen, att steriliteten rimligen borde satt en påtaglig prägel på folktillväxten under gångna tider och i närvarande tid, om en så ytterligt spridd åtgärd som coitus interruptus vore att räkna som en betydelsefull sterilitets- framkallande faktor. Samma resonemang torde även gälla om coitus condomatus samt bruket av enkla vaginalpessar. Att däremot vissa kemiska eller mekaniska preventivmedel, de senare av den typ som appliceras i livmodern, kunna framkalla inflammationer och skador, vilka kunna efterföljas av sterilitet, därom kan intet tvivel råda.

De praktiskt terapeutiska spår, som forskningen över den biologiska steriliteten hittills satt, kunna tills vidare endast sägas vara ett starkt understrykande av bety- delsen av en i vidaste mening sund livsföring.

Bilaga 3.

Den spontana aborten

av PER WETTERDAL.

Då det gäller att bedöma anledningarna till den för ett land påvisbara nativitets- sänkningen finnas flera faktorer att taga hänsyn till. De huvudsakliga av dessa faktorer äro födelsekontrollen, steriliteten inom äktenskapet och aborterna. När det gäller aborterna, måste skillnad göras mellan de spontana aborterna och de provocerade. Här skall nu endast redogöras för de spontana aborterna.

Den spontana abortens frekvens.

Liksom det är omöjligt att giva en exakt siffra för hela antalet aborter, är det även omöjligt att angiva antalet spontana aborter. Skälen härför äro flera. För det första har i alla tider förekommit provocerad abort i ett må vara ringa antal fall. För det andra förekommer enligt samstämmande uppfattning av såväl äldre

, som yngre autorer ett stort antal spontana aborter i mycket tidigt stadium, där kvin- l nan ej själv uppfattar, att hon varit gravid och aborterat. För det tredje ha ett icke ringa antal aborter aldrig registrerats eller kommit till läkarnas kännedom, då kvinnan visserligen varit på det klara med, att hon varit gravid, men då abortblöd— ! ningen och abortsmärtorna varit så obetydliga, att hon ej vänt sig till läkare, ej ' sällan på grund därav, att hon av en eller annan anledning önskat hemlighålla, att hon varit i grossess.

För att få en något så när riktig uppfattning om den spontana abortens frekvens är det nödvändigt att gå till tillgängliga äldre uppgifter. Dessa måste härstamma från en tid, då de provocerade aborterna knappast spelade någon roll. Dessa siff- ror måste dock alltid bli missvisande, då de dels något förstoras av att innehålla det må vara lilla antal provocerade aborter, som alltid förekommit, dels betydligt för- minskas av att ej kunna omfatta de aborter, som ej uppfattats som sådana av kvin- norna, eller som ej vårdats av läkare eller barnmorska och därför ej blivit registre- rade.

Då kvinnor med abort nu låta sig vårdas å sjukhus i större utsträckning än förut, torde frekvenssiffran för de okända spontana aborterna nu vara något lägre än förr. När det gäller att avgöra, hur mycket aborterna ökat genom tillkomsten av den i stor utsträckning utförda provocerade aborten, kan man dock ha en icke obetydlig nytta av att känna de frekvenssiffror, som förr i tiden angåvos för abort.

Det är då egendomligt att se, i hur ringa grad abort överhuvud taget intresserat de äldre autorerna. I tyska, franska, engelska och svenska arbeten över förloss- ningskonst och kvinnosjukdomar förekomma ytterst få beskrivningar häröver förrän på mitten av 1800-talet. Vid denna tid dyka också de första frekvenssiffrorna upp.

Här nedan lämnas sifferuppgifter från olika länder. Alla nedan givna procent— siffror, satta inom parentes, avse antalet aborter på hela antalet graviditeter.

J. WHITEHEAD (1) säger s. 246. Av 2000 havande kvinnor, som i Manchester vårdades under åren 1845—46, hade 747 redan en eller flera gånger aborterat. På 8 681 havandeskap hade ungefär vart sjunde blivit avbrutet av abort (14'3 %).

HELLIER (2) uppgiver år 1900 siffran 1 abort på 55 förlossningar. (15'4 %).

Frankrike.

E. LEVASSEUR (3). Enligt GUILLEMOT förekommer en abort på 4—5 förlossnin- gar (20—16'7 %), enligt DEUBEL 1 abort på 12 förlossningar (7'7 %) och enligt HUFELAND förekommer hos gifta 1 abort på 20 förlossningar (4'8 %) samt hos ogifta 1 abort på 10 förlossningar (9'1 %).

Amerika.

GELLIIORN (4) 1890, 1 abort på 10 förlossningar (9'1 %). J. H. ETHERIDGE (5). Angiver 1895 siffrorna 1 abort på 5'5——8 förlossningar (15'4—11'1 %).

M. Korp (31). 1934 81 % spontana aborter på 38 985 havandeskap.

Ryssland.

MICHAILOFF (6) har under tiden 1840—1890 på ryska förlossningsanstalter på 257 988 förlossningar en siffra på (10'2 %) abort.

Ungern. PRINZING (7) meddelar siffrorna för staden Budapest.

1898—1903 (106 %) 1906—1910 (10 %) 1896—1900 (89 %) 1911—1912 (11-4 %) 1901—1905 (10-4 %) 1921—1924 (s-s %).

Österrike. LATZKO (8). 1898 förekommo i Wien 19 aborter på 100 förlossningar (16 %).

Italien.

C. VERRUCOLI (9). På 2 307 abortfall i Pisa förekommo i 32 % organiska sjuk- domar, som kunnat orsaka aborten. Under åren 1895—1896 förekom 9 % abort av alla intagna patienter. 1890—1908 var abortsiffran 2'5 %.

Tyskland.

HEGAR (10) uppgiver 1863 1 abort på 810 havandeskap (12'5—10 %) i Darmstadt. KEYSSNER (11) har i Wiirzburg under åren 1888—1894 fått 11'2 % abort. FRANZ (12) i Halles klinik 1 abort på 65 förlossningar (13'3 %). BUMM (13). År 1890 sluta 9'7 % av alla graviditeter med abort. E. HIRSCHBERG (14). Uppgiver för Berlin 1897 (9'2—17'7 %) abort för alla ha- vandeskap.

RICHTER (15) har efter barnmorskedagböcker år 1898 fått siffran (6'7 %). BLUMENFELS (16) har i Munchen 1899 fått siffran (7'9 %). AHLFELD (17) angiver siffran (20 %). J. CASSEL (18) angiver 1902 siffran (11'3 %). PRINZING (19) anför Leipzigerstatistiken från 1887—1905 som visar abortsiffran

(9'8 %).

KR. BRANDT (20) anför 1911 siffran 1 abort på var 6—10 förlossning (14'3— 9'1 %).

Sverige.

ESSEN-MÖLLER (21). Man antager, att på var sjätte till tionde graviditet det före- kommer en abort (16'7—10 %). HJ. FORSSNER (22). I Stockholm 1910 (7 %). » » 1915 (13 %) » » 1919 (21 %). ERIK LINDQVIST (23). Högst 2'5—3 % (mer sannolikt 1—2 %) av alla graviditeter sluta med en verkligt spontan abort. J. NAESLUND (24). År 1913 beräknas den anamnestiska abortfrekvensen på Upp- salamaterialet till nära 6 % och år 1928 till drygt 9 %. År 1922 slutade i hela landet (63 %) av alla graviditeter med abort, år 1926 var siffran (82 %) och 1930 (9'9 %). Något försök att utreda spontanabortens frekvens har givetvis ej kunnat göras på detta vidlyftiga material.

De angivna uppgifterna kunna delas i två kategorier. Dels i sådana, där det blott uppgives förhållandet mellan aborter och förlossningar, dels sådana där verkliga siffror äro meddelade. I det förra fallet gälla uppgifterna mången gång uppskatt- ningar, byggande på en må vara stor erfarenhet. Sådana uppskattningar äro emel- lertid ofta bedrägliga. Tager man hänsyn endast till uppgifterna före sekelskiftet, » från en tid, då de framkallade aborterna hava spelat blott ringa roll, växla siff- ., rorna mellan GUILLEMOT (3) 20—16 %, LATZKO (8) 16 %, HIRSCHBERG (14) 92— 17'7 %, HELLIER (2) 15'4 %, ETIIERIDGE (5) 15'4—11 %, FRANZ (12) 133 %, HEGAR | (10) 125—10 %, KEYSSNER (11) 11'2 %, BUMM (13) 97 %, HUFELAND (3) hos ! ogifta 9'1 %, GELLHORN (4) 91 %, BLUMENFELS (16) Ta %, DEUBEL (3) 77 %, ) HUFELAND (3) hos gifta 4'8 %. . I de fall, där det klart framgår, att verkliga siffror ligga till grund för uppgifter- na växla dessa mellan WHITEHEAD (1) 14'3 %, MICHAILOFF (6) 102 %, PRINZlNG (7) ? 10'5—8'9 %, PRINZING (19) 9'8 %, VERRUCOLI (9) 9 %, RICHTER (15) 67 %.

Såväl WHITEHEADS, MICHAILOFFS som Vannucous siffror härröra från sjukhus- material och RICHTERS bygga på materialet från barnmorskedagböcker (1898).

E. LINDQVIST (23) beräknar, att spontana aborter förekommer i 1—3 % av alla ha- vandeskap. Han anför emellertid, att han ej till spontana medräknat de fall, där det antecknats, att intet foster anträffats. Dessa fall äro ej få. Själv säger han sid. 41. »Mehrmals war im Operationsbericht vermerkt, dass kein Foetus gefunden werden konnte... wurden diese Fälle hier nicht mitgerechnet», och å sid. 49 säger han, att sannolikt äro dessa fall med missbildade eller atrofiska foster eller ( graviditeter utan foster ännu vanligare än denna statistik visar. ESSEN-MÖLLER (21) ) säger också, att dessa abnorma ägg förekomma oftare, än man tror. Det är även ) en erfarenhet, som envar obstetriker kan bekräfta, att de 5. k. ofostriga äggen äro

skäligen vanliga (mer härom nedan). LINDQVISTS siffror äro därför missvisande, ) och kunna ej ifrågakomma vid en uppskattning av den spontana aborten. Man mä blott jämföra hans uppgifter med VERRUCOLIS, som på 2 307 funnit att 32 % haft organiska sjukdomar, som kunnat orsaka aborten. LINDQVISTS motsvarande siffra är 7'2 %.

De äldsta uppgifterna röra sig mellan Warrant—mn (1) 1846, 14'3 %, HEGAR (10)

1863, 135—10 %, MICHAILOFF (6) 1840—1890, 102 %. v. WINKEL (6) anser denna sista siffra för låg, då många tidiga aborter ej söka sjukhus.

LINDQVIST (23) har sökt beräkna den spontana abortens frekvens. Det har ovan visats, att hans beräkning är otillfredsställande. KOPP angiver på nära 39 000 havandeskap 8'1 % spontan abort. De äldsta sifferuppgifterna giva vid handen, att 10—14 % av alla graviditeter sluta med abort. Ett visst antal av dessa måste anses vara provocerade. Ett mycket större antal spontana aborter hava förekommit hos kvinnor, vilka ej uppmärksammat sin abort eller ansett den på- kalla så föga intresse, att de ej sökt vård härför.

Det måste sålunda fastslås, attstor sannolikhet talar för, att minst 10 % av alla havandeskap avslutas med spontan abort.

Orsakerna till den spontana aborten.

Orsakerna till abort hava med grundlighet och bredd behandlats bland annat av L. NURNBERGER (25) i hans arbete Fehlgeburt und Friihgeburt i HALBAN-SEITZ Biologie und Pathologie des Weibes Band VII, Teil 1, och omfattar där sidorna 415— 506. Det kan här icke bliva fråga om annat än ett ytterst kort referat härav med framhållande av en del viktigare synpunkter.

Sedan MORGAGNIS tid (1779) hava orsakerna delats i två grupper, 1) patologiska tillstånd hos ägget, 2) patologiska tillstånd hos modern. I regel kan man vid ett havandeskaps avbrytande liksom vid varje annan biologisk företeelse icke peka på en enda orsak utan fastmer på en summation av flera samverkande orsaker.

Vad först beträffar äggets förändringar hava flera författare härom gjort nog- granna undersökningar, av vilka blott ett par skola refereras. HIS (26) har i två serier av abortågg i den ena funnit 22 % abnorma foster, i den andra 63 %. MALL (27) har funnit att av 100 graviditeter avslutas 7 genom abort med patologiska ägg och 12 genom abort med »normala ägg». Även bland de som normala betraktade, finner man vid noggrann undersökning ofta, i synnerhet hos yngre exemplar, mindre avvikelser från det normala, som måste anses som förstadier till verkliga missbild- ningar. Ju tidigare i graviditeten aborten inträffat dess fler patologiska foster an- träffas. I de båda första månaderna utgöra antalet patologiska abortägg i runt tal 50 %.

De patologiska fostren äro ogenomskinliga, gråvita, opaka. Somliga äro för- krympta, atrofiska, i andra fall äro de blott som mindre knutformiga bildningar, där på det yttre intet påminner om ett foster. Mången gång kunna dessa bildningar vara så obetydliga, att man först vid mycket noggrant letande påträffar dem. Där- för undgä de ofta helt uppmärksamheten och abortägget rubriceras som »ofostrigt». Med »ofostrigt» menas alltså ett ägg, där fostret tidigt avdött och så förändrats, att den som granskar ägget ej kan påträffa någon fosterliknande bildning. Alla över- gångar finnas nu mellan dessa »ofostriga ägg» över svårt missbildade foster till dem, somi ytlig granskning se normala ut, vilka senare enligt nyss citerade upp- fattning av MALL även de som regel förete avvikelser från det normala.

De anförda förhållandena och särskilt MALLS uppgifter giva vid handen, att ett mycket stort antal graviditeter, minst 7 %, avslutas genom spontan abort på grund av tidig fosterdöd eller fostermissbildningar. Dessa förhållanden stöda sålunda i hög grad det i det föregående gjorda antagandet om den spontana abortfrekvensen till minst 10 % av alla havandeskap, och ännu har då ej redogjorts för den andra stora orsaksmöjligheten till abort, nämligen patologiska tillstånd hos modern.

Ett mycket stort antal patologiska tillstånd hos modern hava mer eller mindre

benägenhet att åtföljas av abort. Missbildningar i genitalapparaten, huvudsakligen i uterus, kunna ofta (vid uterus duplex i 24 %) vara av den art och grad, att abort blir följden. Detta är regel vid den infantila uterus, som icke är en ovanlig före- teelse. Sjukdomar i uterus kunna giva anledning till abort som t. ex. inflammato- riska tillstånd i livmoderslemhinnan (endometrit) eller slemhinneförtjockningar där- städes. Dessa företeelser ökas alltmer ju fler havandeskap kvinnan genomgått och hava under senare år tilltagit i hög grad, beroende på föregående framkallade abor- ter. Förändringar i livmoderns muskulatur, dels av inflammatorisk art, dels i form av tumörer, myom, giva ävenledes ej sällan upphov till abort, detsamma kan sägas om livmoderkräfta. Vissa lägeförändringar hos livmodern angivas kunna förorsaka abort, detsamma uppgives om djupa livmoderhalsbristningar vid föregående förloss- ning. Havandeskapstoxikoser kunna förorsaka fosterdöd och därmed i vissa fall abort i senare delen av havandeskapet.

Svåra hjärtfel, vissa blodsjukdomar och ett mycket stort antal andra organför- ändringar angivas stundom kunna orsaka abort. Inresekretoriska rubbningar, soc- kersjuka (50 %), sköldkörtelrubbningar samt rubbningar i organismens hormonba- lans giva ej sällan anledning till abort. Allmänna infektionssjukdomar, bland vilka särskilt må nämnas tyfus (46 %), influensa, mässling (75 %) följas i ett stort an- tal fall av abort. Syfilis har förr ansetts vara en mycket vanlig anledning till abort. Senare undersökningar tala för, att syfilis som orsak till abort något överdrivits, men syfilitiska kvinnor hava dock givetvis ökad benägenhet för abort.

) Traumer spela en relativt underordnad roll. Det är givet, att ett mycket svårt direkt yttre våld mot livmodern kan framkalla missfall, men behöver visst ej göra det. Av vida större vikt är frågan, huruvida hårt arbete, lyftande av tunga före- mål, mödosamt hushållsarbete, strapatsrika resor, måttliga sportprestationer o. d. kunna framkalla abort. Härom torde kunna sägas, att hos en fullt frisk kvinna störes havandeskapet som regel ej av dylika inflytanden, medan hos en på ett eller annat sätt sjuk kvinna, t. ex. en med mer eller mindre uttalade förändringar i liv- ) moderslemhinnan, kunna ansträngningar av ett eller annat slag tillsammans med kvinnans sjukdom utlösa abort.

Svåra psykiska insulter, särskilt svår Skrämsel, kan otvivelaktigt åstadkomma . abort.

Trots det att man sålunda känner en mångfald orsaker till abort, vilka här ovan blott ytligt skisserats, och trots att vid flera av dessa orsaker, det angives procent- siffror på antalet graviditeter, som härigenom abortera, är det fullständigt omöjligt att få någon uppfattning om, i hur stort procenttal alla dessa inflytanden tillsam- manslagna framkalla abort. Det är dock påtagligt, att så ytterligt vanliga, som en del av dessa sjukliga företeelser äro, måste de spela en icke ringa roll som abort- framkallande moment antingen ensamma eller i förening med varandra.

Den ovan givna framställningen över sjukliga tillstånd hos modern måste därför, jämförd med det förut gjorda påvisandet av den stora frekvensen av förändrade foster som abortorsak, anses väl stöda det på tal om den spontana abortfrekvensen gjorda antagandet, att denna uppgår till minst 10 % av alla havandeskap.

Habituell abort.

Hos en kvinna kan det inträffa upprepade aborter, som ej äro med konst fram- kallade. Detta benämnes habituell abort. Man har beräknat att omkring 7 % av spontana aborter äro att hänföra till habituell abort.

Orsakerna till habituell abort äro mångfaldiga och ofta svåra att fastställa. Miss-

bildningar och hypoplasi av uterus, slemhinneförändringar i form av endometrit eller hypoplasi och rubbningar i hormonbalansen äro de viktigaste och vanligaste orsakerna härtill. För kvinnor med habituell abort kunna mindre traumata vara utlösande moment för åstadkommande av aborten. Därför måste för sådana fall alla kroppsansträngningar undvikas och ofta nog bör sängläge intagas, särskilt vid de tider då menstruationen skulle inträffat.

Vissa specialfrågor.

Efter denna mer allmänna översikt av abortfrekvensen och orsakerna till abort skola några speciella frågor bliva föremål för närmare granskning.

1) Finnes någon skillnad i den spontana abortfrekvensen hos

a) förstföderskor och omföderskor?

b) kvinnor med olika antal graviditeter? c) gifta eller ogifta?

d) olika samhällsklasser?

e) kvinnor med olika slags arbete?

f) kvinnor i olika åldersklasser?

2) Har den spontana abortfrekvensen ökat under senare år?

3) Hava förutvarande aborter, spontana eller framkallade, någon inverkan på

frekvensen av kommande spontana aborter?

4) Har användandet av preventivmedel någon inverkan på den spontana abort-

frekvensen?

Det finnes ingen möjlighet att vetenskapligt tillfredsställande besvara de under 1) uppställda frågorna. Detta beror på de förut flera gånger berörda svårigheter, som vidhäfta abortmaterialet i allmänhet, vilka svårigheter ökas, när detta material skall uppdelas för att granskas ur olika synvinklar. Dessa svårigheter ha också ökat enormt genom den alltmer stigande frekvensen av framkallade aborter. Där- för kunna endast mer allmänt lagda synpunkter läggas på de uppställda frågorna.

la). Förstföderskor och omföderskor ha ur två olika synpunkter möjlighet att förete olika frekvens beträffande den spontana aborten. För det första är det en allmän erfarenhet, att ett första havandeskap icke sällan slutar med en spontan abort. Detta gäller särskilt de kvinnor, som förete en något hypoplastisk eller infan- til uterus. Där är det liksom skulle livmoderslemhinnan eller än mer muskulatu- ren icke genast vara vuxen de förändrade krav, ett havandeskap ställer på dess funktion, varför resultatet kan bliva ett missfall. Sedan dock livmodern och den densamma reglerande hormonala apparaten så att säga tränats under det första havandeskapet, har hela den invecklade apparten kommit i ett bättre skick och kan sedan löpa ut kommande graviditeter.

För det andra är det givet, att omföderskor, som genomgått ett stort antal havan- deskap, stundom mäste uppleva tidiga eller senare aborter, beroende på alla de i det föregående skisserade yttre inflytanden, som kunna åstadkomma ett missfall. Det är icke ovanligt höra, att en kvinna med omkring tio fullgångna graviditeter haft ett icke ringa antal säkert spontana aborter. Nu för tiden grumlas emellertid denna bild betänkligt av de ofta framkallade aborterna, som blivit allt vanligare i de barnrika familjerna, vilka å andra sidan blivit allt ovanligare.

Man kan ej säkert besvara denna fråga och bör därför kanske kunna instämma med LINDQVIST (23), som härpå svarar »sannolikt icke», även om man ej reserva- tionslöst kan instämma i hans diskussion vid avgivandet av detta svar. lb). Beträffande frekvensen av spontan abort hos kvinnor med olika antal gra-

viditeter kan hänvisas till det ovan sagda. Det är icke möjligt att ur tillgänglig litteratur eller av framlagda statistiker framleta några säkra hållpunkter för att nå- gon skillnad i detta avseende skulle kunna påvisas. Och dock borde kvinnor med många föregående graviditeter sannolikt ha en något förhöjd abortfrekvens särskilt därför, att de som regel uppnått en högre levnadsålder och därigenom haft tillfälle ådraga sig abortframkallande sjukdomstillstånd i högre grad.

lc). Detsamma gäller för frågan, om någon skillnad finnes i den spontana abort- frekvensen mellan gifta och ogifta. Man torde dock kunna utgå från, att någon så- dan skillnad näppeligen kan föreligga, då sådana yttre förhållanden, som kunna tänkas skilja dessa kategorier åt, hårdare arbete, större psykiska påfrestningar och sämre ekonomiska förhållanden, som ofta förefinnas hos de ogifta, dels hos friska kvinnor icke framkalla abort, dels i stor utsträckning äro tillfinnandes även hos gifta. Teoretiskt skulle man snarare vänta en viss övervikt hos de gifta, då här rymmes de flesta med många barn och i högre ålder.

Id). Samma resonemang gäller för den spontana abortfrekvensen inom olika samhällsklasser. Gäller det friska kvinnor finnes ingen anledning antaga någon sådan skillnad. Och de speciella sjukliga förändringar eller tillstånd, som kunna vara abortframkallande, torde vara skäligen jämnt fördelade inom olika samhälls- klasser.

le). Bland kvinnor med olika slags arbete kan man leta ut vissa kategorier, som förefalla hava större benägenhet för abort än andra.

Tobaksarbeterskor hava enligt flera autorer påfallande många aborter. Den kroniska blyförgiftningen, som drabbar en del av dem, som arbeta med blyhaltigt material, medför ett mycket stort antal aborter. LEWIN (29) uppgiver att hos 4 kvinnor med 15 graviditeter 10 slutade med abort. Hos en kvinna slutade samtliga 12 havandeskap med abort. Hos kvinnor, arbetande i boktryckeriernas stilgjuterier, skulle det förekomma tre gånger så många aborter som hos kvinnor, anställda på samma ställe men ej sysselsatta med den farliga stilgjutningen.

Kvinnor, arbetande med vulkanisering av gummi, skulle genom kronisk kolsvavle- förgiftning ävenledes ha ökad benägenhet för abort.

Andra kroniska förgiftningar synas vara utan betydelse i detta avseende. Arbete över huvud taget torde hos en frisk kvinna icke kunna förorsaka spon- tan abort. Hos en kvinna, som av en eller annan anledning har en viss benägenhet för abort, kan hårt eller häftigt utfört arbete bidraga till uppkomsten av en abort. Detta har redan behandlats i kapitlet om orsakerna till abort.

lf). LINDQVIST (23) finner icke skäl antaga, att kvinnor i högre ålder skulle hava större benägenhet för spontana aborter än vid yngre år. Visserligen har han funnit något högre siffror för de högre åldersklasserna, men, som han själv säger, äro dessa differenser ej statistiskt bevisade. Det är dock två omständigheter, som göra det sannolikt, att kvinnor i högre ålder hava att uppvisa större benägenhet för abort. Den ena omständigheten är redan berörd under 1 b. Här vidröres det förhållandet, att kvinnor i högre levnadsålder haft större möjlighet ådraga sig abortframkallande sjukdomstillstånd än kvinnor i yngre år. Till dessa sjukdoms» tillstånd hör myom, som relativt sällan förefinnes före de 30 åren, hyperplasi av endometriet och endometriter m. fl. andra möjliga orsaker. Den andra omstän- digheten har tillkommit under de senaste decennierna, i det att kvinnor i högre levnadsår numera ej sällan genomgått en eller flera provocerade aborter, varvid de därefter ej sällan uppträdande förändringarna i myometriet och endometriet dispo- nera för abort. Det torde därför kunna antagas som sannolikt, att kvinnor i högre levnadsålder hava större benägenhet för abort än yngre.

2. Har den spontana abortfrekvensen ökat under senare år?

Det är ett ofrånkomligt faktum att de provocerade aborterna, särskilt i stor- städerna och de större industrisamhällena, ökat avsevärt under senare är. Det är ävenledes ett faktum, att provocerade aborter ofta åtföljas av inflammatoriska förändringar i livmodern, speciellt i dess slemhinna. Sådana endometriter hava benägenhet giva upphov till spontan abort i ett kommande havandeskap. Från Sovjetrepubliken föreligga även vittnesmål om, att de provocerade aborterna ökat förekomsten av spontana aborter. Så hålla exempelvis SSERDJUKOW (30) och ZOMAKION (30) före, att en provocerad abort kan giva upphov till mindervärdig livmoderslemhinna, vilket kan föra till habituell abort. LAPTEW (30) säger härom: :Chronische Entziindungen an der Gebärmutter und den Adnexen, sowie Aborte ohne Ende, das ist das Erbe dieser Jahre.» I det föregående har också flera gånger berörts den stora roll, som inflammatoriska tillstånd i endometriet spela för uppkomsten av den spontana aborten.

Det måste således antagas som mycket sannolikt, att de spontana aborterna ökat i vissa delar av vårt land under senare år genom tillkomsten av den allt vanligare provocerade aborten, som icke sällan följes av abortframkallande sjukdomstill- stånd i livmodern.

3. Hava förutvarande aborter, spontana eller framkallade, någon inverkan på frekvensen av kommande spontana aborter? Denna fråga har redan blivit delvis besvarad i närmast föregående stycke, näm- ligen beträffande de framkallade aborterna. Huruvida en spontan abort ökar be- nägenheten för ny sådan i kommande havandeskap är vida svårare att avgöra. LINDQVIST (23) svarar på denna fråga »sannolikt icke». Allmän erfarenhet talar också för att hos kvinnor, där första havandeskapet avbrytes med enspontan abort, förlöpa följande grossesser normalt till fullgången tid. Detsamma torde gälla för sådana spontana aborter, som uppträda någon gång i en rad av fullgångna graviditeter. Den spontana aborten torde nämligen som regel icke giva upphov till abortframkallande sjukdomstillstånd i uterus. Detta gäller i synnerhet för de fall, som behandlats lege artis. Ett undantag från denna regel utgör givetvis de habituella aborterna med de för dem speciella abortframkallande sjukdomstill- stånden.

Preventivmedel som orsak till abort.

Preventivmedel kunna på två vägar orsaka abort, dels direkt, där användandet härav skadar en redan pågående graviditet, dels indirekt, där preventivmedel åstad- komma sådana förändringar i underlivsorganen, att en senare inträdd graviditet slutar med spontan abort.

De preventivmedel, som över huvud taget kunna tänkas orsaka abort, äro de, som appliceras intrauterint. Hit höra intracervicala pessarer, Gräfenbergs ring, och andra intrauterina pessarer. Hit hör vidare livmoderspruta med lång metallspets, avsedd att i,livmodern inspruta olika slags lösningar.

De intrauterint applicerade preventivmedlen kunna ofta ej förhindra uppkomsten av en graviditet, men skulle ett inbäddande av det befruktade ägget äga rum i liv- moderslemhinnan, störes havandeskapet av den intrauterint liggande främmande kroppen, varvid i regel uppkommer en tidig abort.

Användandet av livmoderspruta med lång smal metallspets för införande i liv- modern verkar, för den händelse en grossess redan föreligger, pä enahanda sätt som en sond och hör egentligen till medlen för provokation av en abort. Men de fall kunna tänkas, då kvinnan ej anar, att hon är gravid, och då kan i rent pre-

ventivt syfte användas sådan livmoderspruta, vilket om graviditet föreligger, oftast torde giva anledning till abort.

Indirekt kunna de här nämnda preventivmedlen åstadkomma abort genom att orsaka inflammatoriska förändringar i livmoderns slemhinna och muskulatur, i äggledarna eller i bäckenperitoneum. I sådant fall uppkommer abort därigenom, att ägget ej normalt kan utveckla sig i den så skadade slemhinnan eller i en liv- moder med inflammatoriska bildningar i omgivningen.

Bruket av alla andra slags preventivmedel kunna ej antagas framkalla abort, vare sig direkt eller indirekt.

Frånsett de ovan omtalade skadorna, orsakande abort, kunna genom bruket av intrauterina preventivmedel uppstå andra svåra skador, som icke sällan kunna föra till döden. Särskilt erfarenheterna från Tyskland tala i detta avseende ett dystert språk. I detta land arbetar också läkarkåren för närvarande energiskt på att få alla intrauterina preventivmedel lagligen förbjudna. I Danmark har sedan 1926 import, framställning och försäljning av livmodersprutor med rör av mindre dia- meter än 1 cm förbjudits.

I Sverige torde användandet av intrauterina preventivmedel vara ganska obetyd- ligt medan däremot bruket av livmoderspruta är mycket utbredd. Då denna aldrig behöves för legitima ändamål och då den kan orsaka svåra skador samt dessutom, när det gäller utspolningar i slidan med fördel kan ersättas av den alldeles ofarliga sköljkannan, vore det synnerligen välbetänkt att genom lag eller förordning helt förbjuda dess import, framställande och försäljning i landet, i likhet med vad re- dan 1926 gjorts i Danmark. Enahanda förbud borde på ovan anförda grunder drabba intracervikala och intrauterina preventivmedel.

Den spontana abortens behandling.

Här skall icke närmare ingås på frågan om, hur en abort lämpligast skall be- handlas. Därom äro fackmännen ej eniga och i detta sammanhang torde det hava föga värde gå in på skälen för och emot en viss behandlingsprincip.

Av väsentligt större betydelse i detta sammanhang är frågan om profylaktiska åtgärder för förhindrandet av uppkomsten av abortframkallande sjukdomstillstånd. Liksom på så många andra områden inom medicinen ligga här stora arbetsfält, vilka på många vägar kunna tänkas giva goda resultat.

Någon möjlighet att inverka på den stora grupp av abortorsaker, som ligga i förändringar inom ägget, torde knappast finnas.

Annorlunda ligga förhållandena till beträffande abortorsakerna, beroende på sjukliga förändringar hos modern. Vid en del medfödda utvecklingshämningar, in- fantilism, hypoplasi torde genom modern hormonbehandling, eventuellt förenad med vitaminterapi, fortplantningsorganen i en del fall kunna utvecklas till nor- malt funktionerande. Härigenom skulle en del kvinnor med habituell abort kunna avföras från denna grupp och få möjlighet att bära ut fullgångna havandeskap.

I en del myomfall kan en operation åstadkomma ett hävande av abortbenägen- heten, detsamma gäller för vissa djupa livmoderhalsbristningar. Vissa endometriter behandlas med fördel genom skrapning.

Alla samhällets åtgärder för höjande av hygienen och levnadsstandarden och främst förhindrande av en del smittors spridande, särskilt tyfus, influensa och mässling kan bidraga att minska den spontana abortfrekvensen. Särskilt de svåra influensaepidemierna hava i detta avseende spelat en mycket stor praktisk roll, i det att härunder aborternas antal ökat högst avsevärt. Upplysning om hur man

skall söka skydda sig mot influensainfektionen genom allmänt bärande av mun- skydd och ökad personlig renlighet vid hotande epidemi är i detta avseende av mycket stor vikt.

Av största betydelse för nedbringande av den spontana aborten torde emellertid ( vara ett minskande av inflammatoriska tillstånd i genitalapparaten särskilt inom * livmodern. Då vi veta, att dessa livmoderslemhinneinflammationer ofta uppkom- l mit som en följd av ett konstlat avbrytande av ett föregående havandeskap, måste vår strävan gå ut på, att genom upplysning om de möjliga följderna i framtiden av en provocerad abort söka väcka allmänhetens uppmärksamhet härpå. En stor del av läkarkåren och praktiskt taget hela allmänheten svävar på denna punkt i ab- solut okunnighet. Min erfarenhet från fall till fall visar, att ett meddelande om de sena följderna och deras stora risker i ett stort antal fall kommer en kvinna att söka andra utvägar än abortus provocatus ur den svåra belägenhet, ett icke önskat havandeskap försatt henne.

Man måste därvid även genom direkt positiva åtgärder låta samhället fram- träda som hjälpare för de kvinnor, som stadda i nöd söka lösa sin konflikt genom ( en provocerad abort. Väsentliga sådana positiva åtgärder har jag angivit i diskus- sionsinlägg i Svenska Läkarsällskapet rörande Abortkommitténs remiss av Förslag till lag om avbrytande av havandeskap. (Sv. Läkars. Förhandl. 1935 s. 128). »Ändrad skattelagstiftning, avseende att den orättvisa, äktenskapshämmande nuva- rande skatteprogressionen på gift kvinnas andel bortfaller. Väsentligt ökade skatte- fria avdrag för dem, som hava underhållsplikt för barn, och för dem, som hava fler barn, hastigt stigande progression (i förhållande till barnantalet) på dessa skatte- ) fria avdrag. Förbud att avskeda anställd kvinna, därför att hon gifter sig, förbud ( att avskeda gift eller ogift kvinna, därför att hon blir i grossess. Väsentligt ökade * moderskapsbidrag. Energisk upplysning om farorna, ävensom de sena farorna vid , avbrytande av graviditeten. Upplysning om preventivmedels handhavande.» )

Det synes sålunda, som skulle det väsentliga arbetet för ett förminskande av den spontana abortfrekvensen komma att bestå i upplysningsverksamhet och allmänna samhälleliga åtgärder.

l l i l

Anförd litteratur:

p.. J. Whitehead, On the Causes and Treatment of Abortion and Sterility. Lon- don 1847. Hellier, Cit. Prinzings Handbuch 1906 (7). E Levasseur, La population franeaise, tome Il, p. 55. Gellhorn, Americ. Journ. of Obst. and Gyn. 1928. J. H. Etheridge, An American Textbook of Obstetrics. 1895. Michailoff, Cit. F. v. Winkel, Handbuch der Geburtshiilfe, Bd. II, Teil 2, 1904. Prinzing, Handbuch der Medizinischen Statistik 1906. Latzko, Zbl. f. Gyn. 1921. C. Verrucli, Riv. d'obst. o ginecol pract. 1922. Hegar, Beiträge zur Pathologie des Eies und zum Abort etc. Monatsschr. f. Ge- burtskunde und Frauenkrankh. 1863. 11. Keyssner, Cit. Prinzings Handbuch 1906 (7). 12. Franz, Hegars Beiträge 1898. 13. Bumm, Zeitschr. f. Geb. 1917. i 14. E. Hirschberg, Die soziale Lage der arbeitenden Klassen in Berlin. Berlin 1897. ( l l

95990F99'99959

Richter, Deutsch. Med. Wochenschr. 1898.

Blumenfels, Miinch. Med. Wochenschr. 1899. Ahlfeld, Cit. Prinzings Handbuch 1906 (7). J. Cassel, Hygienische Rundschau 1902. Prinzing, Handbuch der Medizinischen Statistik. Aufl. II 1931. Kr. Brandt, Laerebok i fedselshjzelp. Kristiania 1911.

. Essen-Möller, Obstetrik. Stockholm 1916. Hj. Forssner, Svenska Läkarsällsk. Förhandl. 1920. E. Lindqvist, Ueber die Aborte in Malmö 1897—1928. Acta Obst. et gyn. Scand. 1931. J. Naaslund, Undersökningar över aborternas antal, frekvens, mortalitet m. m. i Sverige. Svenska Läkartidn. 1933. L. Niirnberger, Fehlgeburt und Friihgeburt i Halban—Seitz, Biologie und Patho- logie des Weibes. Bd. VII, T. 1. Wien. 1927. . His, Anatomie menschlicher Embryonen. Leipzig 1880—85. . Mall, Die Pathologie des menschlichen Eies. Keibel-Malls Handbuch der Ent- wickelungsgeschichte des Menschen Bd. I. 1910. . Th. Heynemann, Fehlgeburt und Friihgeburt i Halban-Seitz, Biologie und Patho- logie des Weibes. Bd. VII. T. 1. Wien 1927. . Lewin, Die Fruchtahtreibung durch Gifte und andere Mittel. J. Springer. Ber— lin 1922. ' . A. Mayer, Erfahrungen mit der Freigabe der Schwangerschaftsunterbrechung

in der Sowjet-Republik. F. Enke Verlag. Stuttgart 1933. . M. Kopp, Birth control in Practice. New-York. 1934.

12.—368067.

Buaga 4.

Hygieniska och medicinska indikationer för förebyggande födelsekontroll

Den normala könsmognaden hos kvinnan inställer sig i de nordiska länderna vid ungefär 12—13 års ålder. Detta innebär, att den unga kvinnan från och med denna ålder kan befruktas, eller med andra ord, att befruktningsdugliga ägg produceras i hennes äggstockar. Det innebär däremot ej, att hon i denna tidiga ålder är lämpad för moderskap. Den medicinska erfarenheten har tvärtom visat, att så ej är fallet. De organ, som under havandeskap och förlossning träda i funktion, äro nämligen ej alltid så utvecklade, att de utan skador, ibland av bestående slag, kunna motstå de påfrestningar, för vilka de utsättas. Har vidare bäckenet ej nått sin fulla utveck- ling kan förlossning bliva försvårad eller omöjliggjord. Bröstkörtlarnas funktion efter förlossningar i denna tidiga ålder äro ej sällan otillfredsställande och barnets naturliga uppfödning äventyras.

Tala sålunda en hel rad faktorer, som hava med kvinnans fysiska konstitution att skaffa, mot förlossningar i mycket tidig ålder, så kommer också härtill även tungt vägande psykiska skäl. Det ligger i öppen dag, att den unga flickan ej är mogen att bära moderskapets alla förpliktelser och intet tvivel råder om att ett allt för tidigt moderskap med det stora ansvar, som härav följer, allvarligt kan skada en sund

! l i

av AXEL WESTMAN. ( ( | i l l i

och naturlig utveckling.

Liksom ett för tidigt moderskap måste anses som olyckligt, är det även att be- trakta som en ogynnsam omständighet, om kvinnan hunnit till en mera framskriden ålder vid sitt första havandeskap. I ett annat sammanhang, nämligen i framställ- ningen om steriliteten (se ovan bilaga 2) har framhållits, att utsikterna för befrukt— ning äro minskade om kvinnan utsätter sig för konceptionsmöjlighet först efter 35 års åldern. Men även om befruktning inträder, kan man ej bortse från det faktum. att havandeskap och förlossning medföra ökade risker. Erfarenheten visar, att be- nägenhet för missfall äro större i de mera framskridna åldrarna. Vidare brukar man inom medicinen tala om s. k. »gamla förstföderskor» och dessa betraktas icke utan skäl av förlossningsläkarna såsom allvarliga, mången gång verkligt bekymmer- samma fall. Detta har sin grund däri, att förlossningsprocessen ej sällan hos dylika patienter är långdragen och svår på grund av den oeftergivlighet, som finnes i krop- pens vävnader. De operativa ingreppens antal ökas. Barnets liv utsättas till följd härav för större risker, och i någon mån ökas även faran för modern.

Slutligen råder knappast något tvivel om att missbildningar hos barn, födda av äldre kvinnor, förekommer talrikare än hos barn födda av unga mödrar.

Var åldersgränsen för begreppet »gammal förstföderska» skall dragas kan disku— teras. Flerstädes och i vårt land brukar den sättas vid 40 år, men på många håll lägges gränsen till en avsevärd tidigare åldersperiod.

Det här sagda giver utan vidare en antydan om att den ur medicinsk synpunkt | sett lyckligaste åldersperioden för det första barnets tillkomst är mellan 20 och 30 år, : l

och önskvärdast är, att tidpunkten ligger närmare den första än den sistnämnda siffran. Det är givetvis ingen tillfällighet att giftermålsåldern lagstadgats på gäl- lande sätt.

Havandeskap, förlossning och barnsäng äro inga sjukliga tillstånd utan fullt fysio- logiska processer, men de utgöra en avsevärd påfrestning för den kvinnliga orga- nismen. I de flesta fall är densamma visserligen fullt rustad att möta de stora krav som ställas men ej sällan händer likväl, att den i mer eller mindre grad sviktar under den ökade belastningen och sjukliga rubbningar inställa sig.

Under alla förhållanden behövs det efter varje havandeskap en tillräckligt lång viloperiod, under vilken organismen hinner samla nya krafter och reparera even- tuellt uppkomna skador. Det kan ej nog starkt betonas huru viktigt detta är. Iakt- toges alltid denna regeln, att hustrun efter varje barnsäng och amningsperiod finge en tillräcklig vilotid före nästa havandeskap, skulle helt visst antalet av utsläpade mödrar och av patienter, som fylla läkarnas mottagningsrum för att söka bot för olikartade underlivsåkommor eller sjukdomstillstånd bottnande i allmän kraftned- sättning, väsentligt reduceras.

Hur lång en dylik viloperiod bör vara kan givetvis diskuteras. Här får i hög grad individualiseras allt efter den allmänna konstitutionen och yttre livsvillkor. Men skulle man vilja schematisera, torde man kunna vara berättigad säga, att hos en frisk kvinna, som ammar sitt barn, ett intervall av c:a 2 år mellan varje för- lossning är att anse som det lämpligaste.

Det ligger i sakens natur att de fordringar, som man ur medicinsk synpunkt har rätt att ställa på längden av viloperioderna mellan förlossningarna, endast kunna tillgodoses genom en förebyggande födelsekontroll. Ett rationellt utnyttjande av lämpliga preventiva åtgärder rationellt då också ur den synpunkten ,att de endast användas under strängt begränsad tid är sålunda av utomordentlig betydelse också i äktenskap mellan fullt friska individer, vilkas åstundan är att se en sund barnskara växa upp. Genom att hustruns hälsa skonas så långt möjligt är skapas betingelser för att hon på bästa sätt skall kunna fylla sina uppgifter som maka och mor och medborgare.

Av vad tidigare sagts har framgått, att det ej kan anses önskvärt, att kvinnan kom- mer i grossess i mycket ung ålder. Det torde ej finnas mer än en mening om att det bästa vore, att de mycket unga flickorna överhuvud taget ej inledde sexuella för- bindelser. Men då man måste se till realiteter och konstatera att så ofta dock är fallet, är det önskvärt att dylika förbindelser ej få följder. Den förebyggande fö— delsekontrollen har för dessa fall sin givna betydelse.

Även vad de »gamla» kvinnorna beträffar, kan ifrågavarande kontroll understun- dom vara betydelsefull. Den skräck för en svår förlossning vissa kvinnor, som sent inträtt i äktenskapet hava, kan leda till en svår psykisk depression, som utgör ett hinder för ett normalt samliv makarna emellan och som eventuellt kan spränga sönder ett äktenskap, vilket annars haft de bästa förutsättningar att bliva lyckligt och harmoniskt. Att en förebyggande födelsekontroll i dylika fall är den enda fram- komliga vägen för att undanrödja det onda, ligger i öppen dag.

Med hänsyn till vad ovan sagts bör det med skärpa framhållas, att en rätt an- passad och avvägd förebyggande födelsekontroll måste betraktas som ett viktigt hjälpmedel då det gäller att skapa de bästa medicinska och hygieniska betingelserna för de barnrika äktenskapen.

Den förebyggande födelsekontrollens stora betydelse då det gäller s j uk d 0 m 5— tills t å n (1, som kunna medföra fara för hälsa eller liv hos den kvinnliga kontra- henten eller där risk för smittöverföring till foster eller barn förefinnes, torde redan

nu vara allmänt insedd. I själva verket förhåller det sig så, att det på läkaremottag- ningarna är en vanlig företeelse, att råd om preventiva medel givas, då läkaren efter prövning funnit att ett havandeskap skulle medföra risker av nyss nämnda art. Men det skall å andra sidan ej fördöljas, att den nu gällande preventivlagen medfört att en del läkare känt sig tveksamma om de haft rätt att giva de råd om preventiva åtgärder, de ur medicinsk synpunkt ansett indicerade och att vissa läkare icke ansett sig kunna lämna sådana råd. Med vad som ur praktisk synpunkt är väsentligt värre än sistnämnda dock relativt sällsynta förhållande är att många patienter, som av rent medicinska skäl varit i största behov av en saklig upplysning, aldrig vågat vända sig till läkaren, därför att de haft den uppfattningen, att det stått i strid med gällande lagbestämmelser. Detta är en av preventivlagens mörkaste skuggsidor.

Det skulle föra för långt att gå in i detalj på alla de förhållanden, då en förebyg- gande födelsekontroll ur medicinsk synpunkt är indicerad. Endast några huvud- punkter i denna fråga kan här diskuteras. För överskådlighetens skull kan man lämpligen dela upp fallen av ifrågavarande art i vissa stora grupper.

1. Födelsekontroll på grund av obstetriska eller gynekologiska sjukdoms- tillstånd.

Under havandeskapet eller förlossningen uppkomma i vissa fall komplikationer, vilka äro av den natur att erfarenheten lärt, att man måste räkna med att de med visshet även skola inställa sig vid en ny grossess. Om en sådan patients hälsa även- tyras eller fara för hennes liv föreligger, måste självfallet en ny grossess förhindras. [ många fall sker detta på bästa och säkraste sätt genom att patienten steriliseras, men i ej så få fall föreligger den situationen, att patienten nekar att underkasta sig ett operativt ingrepp eller att ett sådant innebär en direkt fara för hennes liv. Är så förhållandet, äro preventiva åtgärder det enda möjliga. Det blir givetvis läkarens sak att i de enskilda fall bedöma huru därvid bäst skall förfaras.

Såsom exempel på komplikationer av ifrågavarande art kunna anföras de upp- repade aborterna, vilka till slut kunna i hög grad verka psykiskt nedbrytande och även fysiskt skada patienten, vidare svåra fall av s. k. graviditetstoxikoser, m. a- o. höggradig äggvita och förlossningskramp. Hit höra de trånga bäckena, vilka avse- värt försvåra eller omöjliggöra en normal förlossning, disposition för allvarliga anä- mier och blödningstillstånd, det latenta hotet av psykiska rubbningar hos därför disponerade individer, s. k. graviditetspsykoser, förefintligheten av underlivstumörer o. s. v. Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det sagda torde vara nog för att belysa att talrika fall förekomma, där läkaren på grund av obstretisk—gynekologiska komplikationer måste på det bestämdaste tillråda patienten att undvika grossess.

2. Allmänna organiska sjukdomsprocesser. Graviditet och förlossning innebär såsom tidigare framhållits en avsevärd påfrest- ning på organismen. Är densamma sund har den också reservkrafter nog att kunna stå emot, men finnes någon organisk sjukdom, kan detta innebära att det skadade organet eller organsystemet, som förut nätt och jämnt kunnat fullgöra sina funktio— ner, sviktar. Är organskadan av så allvarlig natur, att funktionen redan är rubbiad, blir givetvis faran av en graviditet ännu större. Talrika exempel på dylika sjukdomstillstånd finnas. Vid ett hjärtfel t. ex., är f ör- hållandet ofta det, att hjärtat med uppbjudande av all sin reservkraft kan hålla blod. cirkulationen i gång på ett drägligt sätt. Hjärtfelet är, som man säger kompenserat. Tillkommer en graviditet, som ställer nya krav, sviktar hjärtat därför att ingen re— servkraft finnes övrig. Patienten kommer in i ett livshotande tillstånd. På ett

l i 3 r i . i

jämförbart sätt förhåller det sig med lung-, njur- och ämnesomsättningssjukdomarna samt vid rubbningar i de inresekretoriska organen. Vid kroniska blodsjukdomar kan den relativt obetydliga blödning, som normalt förekommer vid en förlossning, få en livshotande karaktär.

Analogt med vad förhållandet är med de sjukdomsprocesser, som omnämnts i grupp 1, kommer även för ifrågavarande fall ej sällan sterilisering i fråga. Men oftare torde situationen vara den, att preventiva åtgärder måste tillgripas. Endera då av den anledningen, att patientens tillstånd ej medgiver ett operativt ingrepp eller att sjukdomen är av den naturen, att man kan förvänta en förbättring, så att vid en se— nare tidpunkt en graviditet kan ifrågasättas. En lungtuberkulos kan läka ut, en svår anämi gå till hälsa 0. s. v. och under väntetiden är preventiva åtgärder det enda möjliga, då erfarenheten ju visar att fullständig abstinens så ytterst sällan kan ge- nomföras eller ens ifrågasättas.

3. Nervösa och psykiska sjukdomar.

Samma resonemang som förts beträffande de organiska sjukdomarna kan även till— lämpas i vad beträffar de nervösa. Ett flertal av dessa äro av övergående natur. Man kan befara, att de skola avsevärt försämras om de kompliceras med en graviditet men även förvänta, att, sedan de psykiska symptomen försvunnit, ett havandeskap icke behöver innebära några risker. Mången gång kan de lättare rubbningarna vara utomordentligt svåra att bedöma ur såväl diagnostisk som prognostisk synpunkt. Un- der sådana förhållanden år det givetvis önskvärt att en graviditet kan uppskjutas till sjukdomens rätta natur blivit klarlagd.

4. Fara för överföring av smitta till foster eller barn kommer huvudsakligen i fråga då kvinnan är infekterad med syfilis. I sjukdomens första stadier är denna fara överhängande och graviditet bör undvikas. Om sjukdomen behandlas rationellt under längre tid reduceras riskerna för barnet till ett minimum om kvinnan allt fort står under läkarebehandling.

5. Arvshiologiska synpunkter äro i betänkandet behandlade i ett särskilt av- snitt, och kan i detta sammanhang endast hänvisas till vad härom sagts.

6. Allmänna svaghetstillstånd.

Det ligger i sakens natur att begreppet »allmänt svaghetstillstånd» skall vara svårt att definiera. Här föreligger en blandning av sociala och medicinska faktorer. Till denna grupp höra speciellt de s. k. »utsläpade mödrarna». Upprepade havandeskap, som lätt bäras av en kvinna, som lever under goda hygieniska förhållanden kunna för en kvinna, som pressas i kampen för tillvaron och där den personliga hygienens kanske mest elementära krav ej äro möjliga att tillgodose, leda till att hon dignar under bördan. Att under sådana förhållanden en barnbegränsning av rent medi- cinska skäl måste ifrågakomma ligger i öppen dag.

Det torde i samband med resonemanget om de »utsläpade mödrarna» vara av intresse att med ett par ord beröra spörsmålet om vilket barnantal som ur hygienisk- medicinska synpunkter kan anses vara tillrådligt. Denna fråga, som givetvis i hög grad är spekulativ, kan naturligtvis ej frikopplas från sociala synpunkter.

Räknar man med att den gynnsamma åldern för moderskap ligger mellan 20—40 år och att c:a 2 är bör förflyta mellan varje förlossning skulle man komma till ett maximital av 10 barn. Men förutsättningen för att man skall kunna räkna med att

en kvinna ej skall lida skada av ett så stort antal graviditeter är givetvis, att hon är i besittning av en ovanligt god hälsa och att de yttre sociala betingelserna äro av gynnsammaste slag. Så snart någon av dessa faktorer ej tillfullo äro förbanden måste siffran sjunka och detta ända ned mot 0, om bägge faktorerna saknas. Mellan dessa ytterligheter finnes det sedan talrika olika mellanlägen, som självfallet få sin prägel av varje individuell situation.

Som en sammanfattning av det ovan sagda må framhållas, att den förebyggande födelsekontrollen är ur hygienisk och medicinsk synpunkt av fundamental betydelse. Genom densamma skapas betingelser för att ej blott de friska kvinnorna utan jämväl kvinnor med mer eller mindre undergrävd hälsa skola på bästa möjliga sätt kunna fylla sina uppgifter som maka och mor. Genom ifrågavarande kontroll skapas vidare bästa möjlighet för att havandeskap, som kunna hava en förödande verkan på kvin- nor med allvarliga sjukdomsprocesser undvikas samt att barn med svåra sjukdoms- anlag sättas till världen. Då födelsekontroll av ifrågavarande art i ett avsevärt antal fall måste ske genom preventiva åtgärder, är det av största samhälleliga betydelse att läkaren kan lämna behövliga råd utan den hämsko eller tvekan, som nu gällande lagbestämmelser skapat, samt att allmänheten kan få de upplysningar, som äro nöd- vändiga för att kunna inse betydelsen av att inhämta sakkunniga råd i dessa viktiga frågor.

Bilaga 5.

Barnantalets familjepsykologiska betydelse

av ALVA MYRDAL.

De familjepsykologiska fördelarna _ för makarnas harmoniska gemenskap och barnens lyckliga fostran _ av att barnantalet inom de samlevande familjerna håller sig över 0 och 1 barn, synas för de flesta socialvetenskapliga iakttagare hava legat i så öpp-en dag, att direkt på detta förhållande inriktade empiriska studier knappast ansetts nödvändiga att företaga. I så gott som varje barnpsykologiskt och familje- sociologiskt arbete uttalas utan tvekan omdömen i denna riktning. De hava även färgat av sig på den allmänna lekmannauppfattningen och där ofta nått en nästan ordspråksmässig fasthet. De omdömen, som avse det helt barnlösa äktenskapet, äro därvid mestadels av allmänt beklagande och moraliserande natur, medan de, som avse l-barnssystemets olägenheter, ofta äro mer sakligt och konkret argumente- rade. Det är därför lämpligt att närmast hålla den sistnämnda arten av omdö- men i tankarna och därifrån i tillämpliga stycken — evad det alltså gäller verk- ningarna av ett lågt barnantal på makarnas inbördes förhållande — draga slut- Satser a fortiori även för det helt barnlösa äktenskapet.

Då fackmännen på barnpsykologiska, socialpedagogiska och mentalhygieniska ar- betsområden så oupphörligt och tveklöst popularisera denna uppfattning, har man rätt att förutsätta, att de därvid bygga på ett rikt material av entydiga, ehuru ej systematiskt åvägabragta och kontrollerade erfarenheter. För att exemplifiera den inom fackkretsar rådande allmänuppfattningen kan citat godtyckligt väljas ur de senaste svenska populära publikationer, som behandla den änmessfär, varinom problemet hör hemma. Här nedan anföras dels ett arbete »Äktenskapets etik» av professorn i dogmatik och moralteologi vid Uppsala universitet, teol. doktorn Ar- vid Runestaml, dels tvä barnpsykologiska arbeten, det ena »Barnens själsliv» av professorni pediatrik vid Karolinska institutet i Stockholm, med. doktorn Wilhelm Wernstedt2, det andra »Gemensamhetsfostrans betydelse» av föreståndaren för Stockholms stads barnavårdsnämnds rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor, med. licentiaten Torsten Ramer3.

RUNESTAM skriver4: »Den ängsliga, rationella snålheten i livsalstringen bedrar lätt föräldrarna på livs- lust, andlig kraft och etisk vitalitet. Men den kan också betyda ett förräderi mot de få barnen . . . Den kan grundlägga en labil livsinställning och en karaktärssvag- het hos barnet, som gör den ekonomiska och sociala garanti, vilken föräldrarna mödat sig om att skaffa barnet, högst illusorisk.» och vidare5:

»Det är ett faktum, som visserligen icke går att genom någon statistik belägga, att olyckan i många äktenskap och hem har sin grund i att det, just tack vare den rationella barnbegränsningen, icke kommit nog många barni familjen. Det gäller

1 1935. 1936. I Hem och hushåll, 1936. A. a. sid. 211. A. a. sid. 212.

utan:

i många fall, att hade det blivit fler barn, skulle detta ha bundit föräldrarna med deras lyckokänslor och lyckobehov vid hemmet och kommit dem att på ett helt annat sätt trivas hemma.»

WERNSTEDT sammanfattar det enda barnets problem säl: ». .. Så blir det enda barnet mycket lättare och mycket oftare bortskämt och i högre grad egoistisk, än det barn, som har syskon att dela livet med . .. Barnens makthunger, deras begär att jämt och samt hålla sig framme i centrum av upp- märksamheten stegras på detta sätt. De syskonlösa barnen bli genom all denna överdrivna ömhet och allt detta uppmärksammande gärna alltmer fordrande, trot- siga och hänsynslösa.

Barns självkänsla måste sålunda hållas inom rimliga gränser. Men detta går ej på annat sätt, än att man avsiktligt förbiser deras närvaro, när man märker, att de vilja tränga sig fram i förgrunden. Detta är vida svårare att utföra, när det finnes ett enda barn, än när det finnes flera. Omkring det ensamma barnet förtä- tas gärna alla de missgrepp, som lura på varje fostrare men på inga så intensivt som på det enda barnets föräldrar.

Situationen blir ytterligare försvårad därigenom, att det enda barnet därtill lever ien i och för sig olämplig miljö. Ett barns rätta miljö är nämligen icke att i hu- vudsak vara tillsammans med vuxna. Men detta blir ofta det syskonlösa barnets lott. Ett barns rätta miljö är samvaro med andra ungefär jämnåriga barn. I dylik miljö fostra barnen varandra i mångt och mycket bättre och lättare än den vuxne kan göra. Under samvaro med sina likar tvingas barnet att pröva naturliga svå- righeter, lär sig att icke ensamt förfoga över leksaker, att finna sig i att icke alltid vara den bestämmande etc., kort och gott att taga hänsyn till andrajatt anpassa sig till livets naturliga krav. Är det så olyckligt, att det blott finnes ett barn i en familj, så måste föräldrarna anstränga sig att finna utvägar för att i görligaste mån ersätta den i hemmet saknade naturliga miljön. Barnet måste på ett eller annat sätt erhålla lekkamrater. Här kan bland annat barnträdgårdsrörelsen träda hjälpande emellan. Denna institution är särskilt i fråga om de ensamma bar- nen en ofta ovärderlig tillgång i vår strävan att lära de små social anpassning.»

Samma uppfattning präglar RAMERS likaledes 1936 publicerade framställning2:

». .. och dock är det ett faktum, att de barn, som växa upp som endabarn, äro utsatta för betydligt större faror än andra. Det är också tämligen belysande, att bland de barn, som bereda uppfostringsbesvär av en eller annan art, befinna sig endabarnen i en avgjord majoritet. I samma riktning talar det förhållandet, att man bland ungdomliga självmördare finner just endabarnen särskilt starkt före- trädda det har därför sina grunder, när läkare och pedagoger varna för en- dabarnssystemet. Jag skall i det följande försöka skildra hur föräldrarnas själv- bedrägeri och livsångest kommer att verka på det enda barnet, hur äktenskapliga konflikter inverka på det och hur bristen på syskon gör sig gällande på dess ut- veckling.»

Efter en sådan skildring sammanfattar Ramer slutsatserna på följande vis3:

»Så gestalta sig förhållandena ofta för barnen i endabarnsfamiljerna, och de åter- finnas även i viss mån inom andra fåbarnsfamiljer. De uppfostringssvårigheter, som under dylika förhållanden framkomma, äro oftast beroende på att hela situa- tionen är skev och onaturlig. Det skall villigt medges, att det finns en del för- äldrar, som kunna bemästra en dylik situation, men de äro säkerligen ett försvin— nande fåtal. Föräldrafel ha vi alla och finnas de ej förut, så framkallas de genom dylika abnorma familjesituationer. .. Av det här anförda torde utan vidare fram- gå, att den för ett barn bästa och lyckligaste uppfostringsmiljön avgjort är fler- barnsfamiljen. Den är den biologiskt riktigaste formen för barnens uppväxt och utveckling. »

1 A. a. sid. 172 ff. ” A. a. sid. 124—125. " A. a. sid. 128—131.

Författaren till denna bilaga har själv populärt berört de syskonlösa barnens problem i ett arbete »Stadsbarn»1, där uppgiften närmast var att utreda behovet av vissa reformer på den sociala småbarnsvårdens område, och därvid bl. a. fram- hållit2:

»Med syskonlösa barn menas därvid ej blott ”enda barnet, utan även barn, som ha syskon vilka ej äro någorlunda jämnåriga. Samvaro med jämnåriga är något av det allra nödvändigaste i ett barns liksom i en vuxens — liv. Alla barnpsykolo— ger äro ense om att beklaga som ytterst livsfientlig och för den psykiska balansen skadlig det ensamma barnets fostran. Från 3-årsåldern och gärna tidigare måste dessa barn få tillgång till även en annan miljö än det egna hemmet. De måste lära sig sociala vanor och socialt hänsynstagande genom samvaron med kamrater. De måste framförallt, innan det är för sent, växa in i en någorlunda rimlig uppfatt- ning om sig själva, måste få jämföra sina färdigheter med kamraternas, måste få lära sig att räkna med deras värdering och inställningar. De ensamma barnen leva med sin uppfattning av det egna jaget i en fullkomligt verklighetsfrämmande värld: delvis tyngas de av mindervärdighet genom att jämföra sin barnsliga ofullkomlig- het med de vuxnas förmåga; delsvis överskatta de sig själva på grund av föräldrar- nas alltför stora uppmuntran. De bli centrum i en värld, vars mått de icke känna. För dem medföra i allmänhet de första Skoldagarna en 'omvärderingsprocess' av det egna jaget, vilken ofta har rent katastrofala psykiska verkningar och vilken gör det mycket svårt för dem att naturligt infoga sig i skolans arbetsmiljö.

Det är här omöjligt att gå djupare in i vad denna och andra felinriktningar av det ensamma eller nästan ensamma barnets uppfostran verkligen innebär. I mera mo- raliska termer uttryckt skall- man i en dylik uppfostran av ett eller ett par barn helt i en moders hägn alltid finna en övergödd jordmån för egoism. Varje försök att skapa en socialt mera välinpassad individ måste därför gå ut på att bjuda som omväxling även kamratsamvaro. Och den samvaro med kamrater, som ernås i parker, på promenader o. dyl., oftast under moderns överinseende, är därvidlag icke nog.»

Ur mera allmänt kultursociologiska synpunkter har författaren behandlat proble- met i ett jämte annan författare utgivet arbete, och där bl. a. yttrat3:

»Att den (nämligen den extremt drivna barnbegränsningen) i breda samhällslager för närvarande kan vara ekonomiskt välmotiverad bland annat av hänsyn till de ofödda barnen själva har utförligt visats, och vi ha även sökt ange beskaffenheten av de samhällsreformer, som skulle minska detta ekonomiska motiv till ytterlig barnbegränsning. Hålla vi oss här till den psykiska sidan av familjens inträdande sterilitet, hör till en början framhävas, att den extrema barnbegränsningen lätt för- knippas med en livsdödande, självförtärande, individualistisk egoism hos makarna. Särskilt i överklassen, där de ekonomiska motiven ej borde vara så tvingande, hör denna individualistiska egoism med till barnbegränsningens orsaker. Kanske än viktigare är emellertid, att denna individualistiska inställning rent allmänt tende- rar att bliva en av barnbegränsningens viktigaste verkningar. Man får ju inga att sörja för, man har så få band som binda. Den försiktiga, personligt återhållsamma inställningen till barnalstring sprider sig ofta och blir till en allmän livsinställning: av naturliga skäl bli dessa sterila äktenskap lätt mindre stabila. Vad som här är orsak och vad som är verkan, kan i det enskilda fallet vara svårt att avgöra. Klart är emellertid, att äktenskapens kortare varaktighet och makarnas friare sexualför— bindelser delvis höra till samma stora komplex av familjens förfallstendenser.

De barn, som växa upp i dessa miniatyrfamiljer, höra mycket ofta till problem- pedagogikens stora bekymmer. Ännu vanligare är, att dessa enstaka barn utan syskon — fastän de utåt kunna te sig någorlunda normala hela livet igenom * 1935. * A. a. sid. 34. ' Myrdal och Myrdal, Krisi befolkningsfrågan, folkupplagan (uppl. 3 och följande), 1935, sid. 334.

komma att bära med sig en belastning av ett förkrympt och i olika avseenden sned- vridet känsloliv, som särskilt ofta yttrar sig i övervärdig egocentricitet och en bri- stande förmåga av social förståelse och frisk utåtriktad livsinpassning. En sådan generation unga människor har icke de bästa förutsättningar att själva knyta andra än egocentriskt förtvinade äktenskapsband. Detta är det förtvivlade: den individua- listiska inställningens gift har en växande tendens att sprida sig och förmeras ge- neration efter generation. Industrialismen är i vårt land inte mer än ett par gene- rationer gammal. Flertalet av dem som nu börja bliva gamla hava i motsats till oss vuxit upp i stora familjer på landet: våra barn åter växa alltmera upp i små fa— miljer i städer och samhällen.»

Denna uppfattning om barnlöshetens och fåbarnssystemets faror för makarnas inbördes förhållande och barnens fostran, som genom de populärvetenskapliga fram- ställningarna kodifierats för allmänheten, har ansetts så fast och självklar, att den mycket sällan förses med verifierande referenser till källor och originalforskningar. Det totala problemkomplexet kan heller icke sägas ha underställts prövning genom enhetliga studier, inriktade direkt på de angivna frågeställningarna. Men det bely- ses indirekt genom olika specialundersökningar. Dessa äro av olika art: 1. sta- tistiska undersökningar om skilsmässofrekvensen och dess samband med barn- antalet, 2. psykologiska studier över den karakterologiska betydelsen av den spe- ciella familjesituation, som uppkommer med varierande barnantal (den s. k. positionspsykologien), 3. psykologiska studier över sociabilitetens utveckling hos barnen.

Efterföljande utredning åsyftar en systematisk sammanställning av några av de viktigaste av dessa primärundersökningar, genomfördi syfte att jämförande och kritiskt värdesätta dessas resultat i de från de angivna frågeställningarnas synpunkt relevanta hänseendena.

Det vetenskapliga materialet är avgjort svagast i avseende å barnlöshetens och få- , barnssystemets verkningar å m a k a r n a s inbördes förhållande.

Beträffande äktenskapets stabilitet böra vissa slutsatser dock kunna dragas re- dan från s ki ls ut ä 5 s 0 statistik e 11. Av den svenska statistiken över skilsmäs- sorna framgår, att det övervägande antalet upplösta äktenskap voro barnlösa eller hade endast ett barn. Av de under år 1933 upplösta äktenskapen voro 33 0/0 barn- lösa och 30 0/o l-barnsäktenskap. Då av de bestående äktenskapen 31/12 1932 19 0/0, resp. 22 0/o tillhörde 0-barns-, resp. 1-barnskategorien, kan en större tendens till äk- tenskaps upplösning konstateras i de barnfattiga äktenskapen. Eftersom äkten- skapets varaktighet emellertid även är kortare för de skilda makarna och därmed givetvis barnantalet lägre, måste dessa grova tal anses lämna icke tillfredsställande svar på i vilken grad barnlösa äktenskap upplösas mera än övriga äktenskap utan måste underkastas en noggrannare granskning, för vilken hänvisas till en utredning av amanuens Quensel, vilken publiceras som bilaga 6 till detta betänkande. Quensel kommer efter denna undersökning till resultatet att skilsmässofrekvensen för noll- barnsäktenskap 1933 var ungefär 135 gånger så stor som för ett- och tvåbarnsäkten- skapen och ungefär 1'5 gånger så stor som skilsmässofrekvensen för flerbarnsäkten- skapen (tre eller flera barn).

I Amerika, där skilsmässofrekvensen överhuvud taget är större, ligger proportio- nen av barnlösa äktenskap bland de upplösta ännu mycket högre, i allmänhet om- i kring 50 %. För år 1924 rapporteras helt barnlösa äktenskap vara 53'9 % av de | upplösta (av alla upplösta äktenskap hade därvid 10'4 % ej uppgett barnantal , och blott 35'7 % rapporterat barn i äktenskapet). Eftersom proportionen barnlösa I av bestående äktenskap med all säkerhet är mycket lägre även i motsvarande äkten- !

l l 1

skapsålder, sammanfatta Gnovus och OGBURN i sin stora sociologiska studie »Ame- rican Marriage and Family Relationships»1, slutligen så: »Children are a de- terrent to divorce». Samma slutsats har CAHEN sökt matematiskt uttrycka, då han år 1932 gjorde en sannolikhetskalkyl för skilsmässorisker i amerikanska äkten— skap2 och beräknade, att sannolikheten för skilsmässa år 18 på 100 för alla äkten- skap, 8 för 100 äktenskap med barn och 71 för 100 äktenskap utan barn. (Dessa äro ej överförbara på svenska förhållanden, då skilsmässofrekvensen i Amerika är mångdubbelt högre än i Sverige, c:a 3 gånger, och då denna högre frekvens särskilt synes drabba äktenskapen av mycket kort varaktighet.) Om hänsyn dessutom tages till den höga skilsmässofrekvensen i l-barnsäktenskapen, förstärkes detta intryck av flera barn som en äktenskapskonsoliderande faktor.

Här anförda data få givetvis ej tagas till intäkt för någon ensidig orsaksförklaring. l—lögfrekvensen av skilsmässa bland barnlösa makar har, som visats, sitt samband med större anhopning av skilsmässorna i yngre äktenskapsålder, då barn ej hunnit födas, åtminstone ej i större antal.

Men även oavsett denna reservation, till vilken det statistiska materialet självt tvingar, är det givetvis icke tillåtet att ur föreliggande data draga slutsatser från skilsmässornas större eller mindre vanlighet till äktenskapens grad av lycka. En- dast negativt kan slutsatsen formuleras: barn hindra skilsmässor. Ofta är detta hinder ekonomiskt betingat, men med största sannolikhet består det även i hänsyn till barnens harmoniska uppväxt samt i obenägenhet att avstå från samvaron med dem. Att skilsmässorna äro färre i äktenskap med barn än i barnlösa äktenskap behöver därför icke bero på att det personliga förhållandet mellan makarna i den förra gruppen av äktenskap är lyckligare och äktenskapet därf ö r fastare.

Särskilt obenägenheten att avstå från samlevnaden med sina barn torde vara en viktig faktor till nedhållande av skilsmässofrekvensen i de icke barnlösa äktenska- pen. Frågan får en intressant belysning i en amerikansk statistik (refererad av GROVES och OGBURN inyss anfört arbete). I denna studie jämföres barnfrekvensen i de upplösta äktenskap, där äktenskapsskillnad begäres av mannen, och de, där den begäres av hustrun. (Motsvarande uppgifter finnas ej tillgängliga för svenska förhållanden; i de flesta fall begäres skilsmässa hos oss dessutom av bägge makarna.) Jämförelsen är av betydelse för den här diskuterade frågan, då barnen i de flesta skilsmässoprocesser tilldömas modern och icke fadern. I den anförda undersök- ningen de statistiska uppgifterna gälla endast året 1924, men tendensen uppgives vara allmänt rådande —— visas, att i de fall m a n n e n är den part, som begår skils- mässa, barn mindre ofta äro berörda (2613 0/0 av äktenskapen) än då h 11 strun yrkar på äktenskapets upplösning (397 0/o). Barnens betydelse att binda mannen vid familjen avspeglas i dessa relationstal.

Dessa här berörda data ur skilsmässostatistiken kunna icke sägas mera klart giva besked om det personliga förhållandet mellan makar. Vända vi oss till de familjepsykologiska undersökningarna, måste det dessvärre konstateras, att dessa icke i större utsträckning inriktats på direkta studier av just denna fråga. Problemet om det äktenskapliga förhållandets harmoni har hittills knappast alls vunnit beaktande inom den psykologiska forskningen, vilket väl delvis beror på de rent metodiska svårigheterna att underkasta problemet en empirisk analys. Bristen på objektiviserad kunskap i detta stycke sammanhänger emellertid även med en ännu långt ifrån övervunnen irrationell obenägenhet att överhuvud taget underkasta

1 1928. ” Amman Gansu, Statistical Analysis of American Divorce, 1932.

familjens vardagsproblem sakliga studier, vilka ju skulle innebära ett inträngande på äktenskapets område av vetenskaplig analys. Även om forskaren här står be- redd, äro ofta undersökningsobjekten och den allmänna opinionen mera motvilliga.

Först på senaste tiden och alltjämt blott i ringa mån ha några försök särskilt i Amerika och Österrike —— gjorts att kartlägga de objektiva förutsättningarna för äktenskaplig harmoni. Hittills har dock metodiken i allmänhet varit alltför grov- maskig för att kunna leda till mera precisa slutsatser: man jämför i allmänhet en kategori »lyckliga» äktenskap med en kategori »olyckliga» _ varvid gruppindel- ningen göres med hjälp av vissa för iakttagelse lättillgängliga karakteristika av där- för ofta ytlig art —— och strävar så att spåra upp de särskilda faktorer, som leda till ett definitivt misslyckande av äktenskapen. Därvid ha i första hand skiljaktig- heter i temperament, social miljötillhörighet och sexuell anpassning kommit att studeras såsom de viktigaste faktorerna, medan de faktorer, som på ett ej fullt så påtagligt sätt betinga skillnader i uppnådd ömsesidig tillpassning mellan makarna _ varibland intressegemenskapen i barnen hör in _— hittills mindre kunnat upp- märksammas. Man har emellertid rätt att vänta, att de empiriska studier över äktenskapets och familjens socialpsykologiska problem, som inletts av GROVES, HAMILTON, DAVIS, DICKINSON and BEAM, MOWRER och BERNARD m. fl., så små- ningom skola ge mer exakt och detaljerad kunskap även rörande barnens och barn- antalets betydelse för själva äktenskapets framgång. De hittills ernådda resultaten giva ingen anledning förmoda, att den tidigare exemplifierade allmänna men osyste- matiserade erfarenhetsuppfattningen hos fackmän och lekmän om barnen såsom en konsoliderande faktor i äktenskapet, icke kommer att kunna befästas.

Då denna uppfattning om barnens betydelse för äktenskapets harmoni så allmänt tagits för självklar, att den knappast ansetts behöva någon bevisning, beror det även på att den endast är en översättning i andra termer av den faktiska benägen— het man kan konstatera, att människor önska ha barn.

Därvid måste det framhävas, att detta psykologiska behov att göra äktenskapet fullständigare genom att ha barn är svårare att kvalificera med hänsyn till dessa barns a ntal. Sett enbart från makarnas synpunkt synes avgörandet om det lämpå liga barnantalet beteckna ett ytterst komplicerat personligt problem, knappast ännu åtkomligt för generaliserande psykologisk analys. Det är vid en sådan analys väl värt att hålla i minne och väl ägnat att korrigera populäromdömena om barn- begränsning, att människors inställning —— i alla socialklasser _— till ett prospektivt barn nr 1 är helt olika inställningen till barn nr 2 eller nr 3 och så vidare.

Motivmekanismen bakom en barnbegränsning, som inträder efter ett barn, är därför en helt annan än bakom den som inträder efter t. ex. det sjätte barnet. Vissa indirekta upplysningar därom stå att vinna ur upplysningar från sexualrådgivnings- klientelet. DAVIs1 rapporterar i sin bekanta studie över 2 200 college-bildade ame- rikanska kvinnor att de barnlösa hustrur, som praktiserat födelsekontroll, så- som motiv vanligen uppgåvo en önskan endast om uppskjutet barnafödande, dess- utom hänsyn till hälsan etc. E t t - h a r n 5 m 6 (1 r a r n a uppgåvo som orsak till barnbegränsning i lika mån ekonomiska och hygieniska skäl; bland dessa sista skäl ingår fruktan för äterupprepad svår förlossning jämte egentliga hälsoskäl. Två- och tre-barnsmödrarna uppgåvo till omkring 33 % att de helt enkelt ej önskade fler barn utan att objektivisera något särskilt »skäl»; i lika stor utsträck- ning angavs hänsyn till hälsan, medan ekonomiska motiv och önskan om spridning av barnafödandet täcka resten av fallen. ——- KOPP2 rapporterar, att då råd för barn-

1 Factors in the Sex Life of Twenty-two Hundred Women, 1929. ” Birth Control in Practice, 1934.

begränsning begärdesi ett barnlöst äktenskap eller äktenskap med endast ett barn, var mannen ofta den initiativtagande, medan däremot i de fall, då barnbegränsning önskades efter ett högt barnantal, hustrun i allmänhet var den därav intresserade parten. Detta ger en intressant antydan om de inomäktenskapliga psykologiska relationerna.

I den moderna familjepsykologiska litteraturen har problemet om verknin- garna för barnen själva av att växa upp i olika familjetyper vunnit mera beaktande. Karaktärsutvecklingen för barn i olika familjekonstellationer har nu- mera rätt ingående studerats. Problemet har varit det 5. k. positionspsyko- i logiska: i vilken män och med avseende på vilka psykiska karakteristika skilja ' sig barn på olika plats i syskonkedjan från varandra: endabarnet från barnen i en syskonmiljö, äldstabarnet från yngstabarnet etc. För att besvara den frågan har man numera tillgång till dels en rik samling exakta undersökningar, dels en sam- lad och i viss grad systematiserad klinisk erfarenhet från det mentalhygieniska ar- betsfältet. Själva utgångspunkten i dessa moderna positionspsykologiska studier är därvid —— vilket måhända för bättre förståelse här bör först anmärkas att barnen i sam- ma familj icke reagera inom en för dem alla likvärdig och identisk miljö. Det läge, som ytligt ser lika ut för alla i en syskonkull, upplöser sig i själva verket i en serie helt olika situationer för de olika barnen. Inte endast kan föräldrarnas ekono- miska läge, deras pedagogiska praxis och deras emotionella inställning växla med barnantalet och mellan de olika barnen i en given syskonskara. Man har även att räkna med mer regelbundna olikheter. Trygghets— och mindervärdeskånslorna utvecklas sålunda normalt på helt olika sätt för endabarnen och för de andra. »Detronisering» spelar normalt rollen av en chock för alla andra barn än det enda och det sista. Ett tyngre ansvar pålägges ofta äldstabarnet. Mellanbarnen stå oftast icke lika mycket i centrum för uppmärksamheten som enda-, första- eller [ sistabarnet. Frågeställningen är nu: hur verka dessa här blott exemplifierade miljöolikheter på barnens individuella utveckling?

Ända sedan KOLRAUSCHES (1891) och BOHANNONS (1898) statistiska studier har diskussionen kring barnantalets psykologiska betydelse haft stort utrymmei den barnpsykologiska litteraturen. Resultaten av olika undersökningar visa emellertid en divergens som förvånar, ända tills man kritiskt analyserar de metodologiska lin- jerna för hela denna forskningsverksamhet. Vissa systematiska felkällor visa sig därvid starkt influera på resultaten.

Sålunda har en snedvridande social selektion så gott som alltid gjort sig gällande och dessvärre ofta förbisetts: endabarnen och barnen i fåbarnsfamiljerna stamma oftast från socialt bättre ställda familjer än barnen i flerbarnsfamiljerna, beroende på dels födelsekontrollens socialt differentierade vanlighet under det hi- storiska skede, varunder den befunnit sig i utbredning, och dels de av de familje- individuella barnkostnaderna betingade socialt och ekonomiskt nedpressande verk- ningarna av flerbarnsfödande. En hel del empiriska studier, vilka intill ganska nyligen stämplade en vetenskaplig modeuppfattning, ha på grund av denna felkälla kommit till resultat, som skenbart motsäga den gamla tesen om de psykologiska olägenheterna av endabarns-situationen, men denna negativa slutsats är av angivna skäl i hög grad förhastad.

En annan förvånansvärt ofta förbisedd felkälla av likaledes systematisk art, fastän verkande i motsatt riktning, är att antalet endabarn och förstabarn givetvisi ivarje befolkning är större än antalet barn av visst senare ordningsnummer. De många studier, som helt enkelt dragit slutsatsen om enda- och förstabarnets ge-

nomsnittligt mer -— psykologiskt eller socialt —— patologiska karaktär ur dess högre absoluta frekvens i problembarnsklientelet vid barndomstolar, rådfrågningskliniker etc., bli därför omöjliga att utnyttja.

En stor mängd hithörande studier ha slutligen från den här diskuterade frågans synpunkt fått sitt värde väsentligt förminskat av att de ensidigt inriktats på blott den biologiska betydelsen av barnets ordningsnummer, varvid oftast en ten- dens att bortse från eller rentav bortförklara de olikheter, som härröra ur den skilj- aktiga miljön, gjort sig gällande. Denna anmärkning träffar särskilt den mång- fald studier, som röra intelligensskillnaderna. Även om man tyckt sig kunna fast- ställa en tendens för intelligensen att stiga svagt progressivt med barnens ordnings- nummer1 är denna tendens tillsvidare icke bevisad; oavgjord är även frågan, om i så fall orsaken till denna skillnad vore att söka i biologiska faktorer eller i psykolo- giska miljöfaktorer. Dessa senare äro, trots ansträngningarna att rensa testmetoder- na, ej utan sin verkan vid mätningsförfarandet. —— Ännu osäkrare äro en del hypo- teser, att skillnader i karaktärsanläggningen —— till förstföddas nackdel _ skulle ha biologiska orsaker, varvid uppmärksammats dels risken för allvarligare födelsetrau— mata hos den förstfödde, dels olika oförmånliga verkningar under första havande- skapen av den mindre fysiologiska moderskapsmogenheten.

Om de studier i möjligaste mån utgallras, vilka äro berörda av här angivna syste- matiska felkällor, och likaså de mindre kontrollerbara studier, som inriktat sig på enbart vuxna personer, synas enligt ett flertal samstämmiga studier psyko- patiska symptom överväga hos endabarn i jämförelse med icke-endabarn. FRIEDJUNG (Die Pathologie des einzigen Kindes, 1911) fann sålunda, att bland hans klientel voro endabarnen i mycket större utsträckning än barnen med syskon behäftade med neuropatiska drag (87 % av de förra, 31 % av de senare). Emotionell labilitet, sömnlöshet, sängvätning voro mer vanliga bland endabarnen än bland de övriga. BUSEMANN (Geschwisterschaft, Schultiichtigheit und Cha— rakter, 1928) fann, att barnen i barnfattiga familjer voro mer introverta och mer otillfredsställda med sig själva samt mera hyperaktiva och motoriskt oroliga. _ GOODENOUGH (The Emotional Behavior of Young Children during Mental Tests, 1929) fann, att endabarnen visade större benägenhet att distraheras under intelli- gensprov än övriga barn. —— BELLEROSE (enligt uppgifti Murphy & Murphy: Experi- mental Social Psychology, 1931) fann, att endabarnen hade en, om än föga marke- rad, överbenägenhet för vredesutbrott och för idiosynkrasier i fråga om näringen. —— KORN (The Relationship existing between Order of Birth, Intelligence, and Teln- perament, 1923; ref. enl. Murphy & Murphy, a. a.) framhäver, att mellanbarnen äro betydligt mer emotionellt stabila; endabarnen hade effektivare arbetsvanor men voro ej så benägna som andra att deltaga i sport.

En intressant iakttagelse rapporteras från en mycket noggrann studie av LEVY (A Quantitative Study of Behavior Problems in Relation to Family Constellation, 1931), nämligen att tendensen för endabarnen att bli problembarn och att visa social missanpassning var mera markerad i en överklassgrupp än i en osorterad grupp (båda i Chicago). Här införes det sociala momentet jämsides med positionsnomen- tet: det finnes anledning att antaga, att endabarns-situationen i en välbärgad familj

* Bland de viktigaste studierna, som häntyda på en dylik tendens, märkas Tnunsconm and JENKINS, Birth Order and Intelligence, 1929 (10,00() intelligensprov studerade; intelligensen visade en svag stegring för varje barn i syskonkedjan, åtminstone till och med åttonde barret) samt Anrnon, The Relation of 1. Q. to Position in Family, 1926 (242 syskonpar studerade; let yngre syskonet uppnådde i medeltal 7 poäng högre intelligenskvot än det äldre). 1 motsatt riktning —— d. v. s. till att ingen skillnad råder —— pekar Hsuo, The Status of the First—Born with Special Reference to Intelligence, 1931.

är särskilt ogynnsam på grund av överuppfostran och överdrivet skydd, medan endabarns—situationen i en fattig familj i detta viktiga hänseende är gynnsammare, och naturligtvis väsentligt gynnsammare i jämförelse med mångbarnssituationen i samma slags familj, där det socialt ogynnsamma momentet överväger det psykolo- giskt gynnsamma.

Studier som gått in på såväl det sociala momentet som positionsmomentet hava eljest knappast gjorts; ibland har man dock snuddat vid frågan. BLONSKY (Das cinzige Kind in seinem ersten Schuljahr, 1930) fann, att endabarnen (ryska) kom— mo från mera välställda familjer och voro mera intelligenta men att de samtidigt voro överstimulerade och antingen överdrivet dominanta eller timida i umgänget med kamraterna. _ WARD (A Study of One Hundred Only Children Referred to a Child Guidance Clinic, 1930) har framhållit, att endabarnen i hans klinik visade hög- re proportion av oro, hyperaktivitet, gråtande, nagelbitande och skolsvårigheter. Å andra sidan hade de mindre ofta stulit, ljugit och skolkat, vilket emellertid _ åt- minstone i viss mån _ syntes honom böra förklaras av att de ju leva i en mer skyddad miljö, så att deras yttre sociala kontakter bli mindre fria, samt att deras behov vanligen bli mer än väl tillgodosedda.

Mot dessa studier, som alla tala till endabarnens nackdel vad gäller psykopatolo— giska drag, står FENTONS (The Only Child, 1928). Denne fann att enda- och icke- endabarn voro ungefär lika med avseende å aggressivitet, emotionell labilitet, initia— tivförmåga och sociabilitet.

Metoderna och försöksförutsättningarna hava varit olika i de flesta av här refe— rerade forskningar, men ett övervägande vitsord synes dock böra skänkas åt de studier, som rapportera iakttagna skiljaktigheter. Den kanske mest vederhäftiga specialundersökningen, nämligen GOODENOUGHS och LEAHYS (The Effect of Certain Family Relationships upon the Developement of Personality, 1927), summerar ned endabarnens särdrag till följande både »positiva» och »negativa» karaktärsdrag: »aggressive and selfconfident, extremely responsive to affection, gregarious, some- what excitable, distractable and unstable as to mood».

Av alla de statistiska studier, som avse sådan barn- och ungdomskriminalitet samt -vanart, som kommit till domstolars (inkl. barndomstolars) kännedom, skall ingen särskild refereras, då därur en falsk föreställning om resultatens tillförlitlighet kun— de uppstå. Då man icke arbetat med kontrollgrupper äro selektionsfelen alltför stora.

1 Goodenoughs och Leahys tidigare omnämnda mer vederhäftiga studie anföres, att de sociala missanpassningsfenomenen _ även bortsett från deras totala fre— kvens _ dock hava en helt olika karaktär för barn ur olika familjekon- stellationer. Barnett i enbarnsfamiljerna visade framförallt auktoritetsbrott, olyd- nad (varjämte sängvätning och måltidsproblem voro särskilt utmärkande för dem), medan de voro friare från de uppfostringsproblem, som särskilt presenteras av mellanbarnen: sexuella oarter, snatteri och skolkning. Gemensamt för alla dessa iskiftande terminologi uttryckta resultat är, att de egen— skaper, varigenom endabarnen skilja sig från syskonbarnen, röra sociabili- teten i ordets vidaste mening, och tydligt röja sitt samband med den egenartade sociala utvecklingsmiljön.

Om man från dessa exakta studier, som klassificera och registrera symptomen men avstå från orsaksförklaringar, vänder sig till den kliniska erfarenhet, som under det praktiska mentalhygieniska arbetet samlats, ha särskilt psykoana— lytici och individualpsykologer bidragit att rikta litteraturen med iakttagelser, teo- rier och förklaringshypoteser. De senare äro emellertid ofta inbördes motstridiga

eller åtminstone svårförenliga, varför det här torde vara tillräckligt att påpeka. att själva den iakttagelse om barnens särställning i olika familjekonstellationer” varpå teorikonstruktionerna sedan uppbyggts, i och för sig synes ofrånkomlig och befäst. Vidare bör den stora insats, som särskilt ALFRED ADLER och hela den indiividual- psykologiska skolan gjort för detta problems uppmärksammande och analyserande rättvisligen understrykas. Adler skriver i sitt även till svenska översatta centrala arbete: »Individualpsykologien» om endabarnetlz

»Det är i fullaste mått föremål för omgivningens pedagogiska åtgärder. För- äldrarna ha så att säga icke något urval, de kasta sig med hela sin iver som upp- fostrare på detta enda barn, som också blir i högsta grad osjälvständigt och alltid väntar på någon som visar vägen och räcker fram en hand till stöd. Oftast mycket bortskämt vänjer sig barnet aldrig vid att möta svårigheter, då dessa noga röjas ur dess väg. Då det alltid befinner sig i medelpunkten för uppmärksamhet, får det lätt känslan av att vara något särskilt. Dess situation är så svår, att det nästan ound- vikligen får en felaktig inställning. Ha föräldrarna kunskap om vilken betydelse sådana situationer äga och vilka faror de gömma, då finns också möjligheter att fö- rebygga mångt och mycket. Problemet är svårt nog i alla fall. Föräldrarna till- höra ofta den mycket försiktiga typen och betrakta själva hela livet som något syn- nerligen svårt, något som barnet ofta förnimmer som sten på börda. Den oavbrut- na omsorgen om barnets bästa frestar det lätt att tänka sig världen som något fient- ligt. Sålunda växer barnet upp i evig ångest för de svårigheter som vänta, utan övning, utan förberedelse, då man alltid blott låtit det känna smaken av livets söt- ma. Sådana barn ha svårt för all självständig verksamhet, bli odugliga för livet och lida lätt skeppsbrott. Deras liv liknar ofta parasitens, som endast njuter, me- dan andra sörja för alla dess behov.»

. Till slut må anmärkas, att BUSEMANN fann genom en intressant familjepsykologisk enquéte (Bruder und Schwester, 1929), att barn, som ej hade syskon, själva däri vanligen sågo en brist och menade, att de befunno sig i en onaturlig ställning.

Även åldersintervallen mellan syskonen har sin specifika psykologiska betydelse. BUSEMANN (a. a.) påstår sålunda, att den uegativistiska perioden, den s. k. trotsperioden, är särskilt allvarlig hos barn, som ej efter »naturlig ordning» (d. v. s. c:a 2 år) fått syskon. Dessa barn lida först av ett övermått av uppfostran; födes ett syskon senare (under trotsperioden) kommer den då inträffade »detroni- seringen» i en särskilt känslig ålder. BENJAMIN (Grundlagen und Entwicklungs- geschichte der kindlichen Neurose, 1930) anser dock, att trotsperioden ej blir sär- skilt farlig för de helt ensamma barnen, emedan angivna fel i deras uppfostrings- miljö dock uppväges av att konkurrenskampen uteblir. Mellan dessa påståenden råder likväl ingen motsättning.

I allmänhet formuleras regeln om barnens spridning med hänsyn till just denna miljöfaktor (syskonåldern) sålundazBarn böra lämpligen ha syskon antingen före eller efter »trotsålderm, alltså före 2_3-årsåldern eller efter 6—8-årsåldern. Mot ett förläggande av syskonfödandet efter den senare tidpunkten tala emellertid andra skäl. Kamratskapet är ju det särskilda värde, som skulle tillföras uppfost- ringsmiljön, och en viss jämnårighet är därvid särskilt angelägen. Syskonfödandet bör således förläggas f öre »trotsperioden». För att barnen i förskoleåldern (den period då den pedagogiska betydelsen av syskon säkrast kunnat konstateras) skola kunna ha jämnåriga bland sina syskon, bör intervallen tydligen knappast mycket överstiga 2 år. Ur enbart familjepsykologiska synpunkter vore i och för sig ett ännu kortare intervall att föredraga. Något optimum är härvid ej fastställt. Att detta optimum emellertid ej kan vara fullständig jämnårighet, kan man sluta sig

"1 193. Sid. 111 f.

till av vissa iakttagelser angående tvillingar. Det är sålunda konstaterat, att den språkliga utvecklingen försenas hos tvillingar. Även i andra avseenden torde de sakna den fördelaktiga stimulation, som ligger i en viss, ehuru ej för stor ålders- och utvecklingsskillnad.

Den utvecklingsbefrämjande betydelsen av syskon vetenskapligt sett endast: någorlunda jämnåriga kamrater inom uppväxtmiljön —— består emellertid ej lik- formigt under hela barnaåldern. Studier av s 0 c i a b i l i t e t e n s utv e 0 k li n g bliva här av betydelse för att avgöra både vid vilken ålder behovet av kamrater gör sig gällande och till vilket antal kamrater äro önskvärda i olika ålder.

Man är i barnpsykologien allmänt ense att sätta gränsen för den sociala periodens begynnelse till omkring 3-årsåldern (se t. ex. HETZER; Kindheit und Armut, Leipzig, 1929). Denna regel är så fast och allbekant, att man allmänt rekommen- derar vistelse i storbarnkammare som önsklig särskilt för de 3—åringar, vilka icke inom den egna familjen eller på annat sätt ha ett umgänge av ungefär jämn- åriga. »

Angelägnare att referera är därför de mer speciella studier, som avse att ge svar på frågan, vilken s t o r 1 e k p å k a m r a t g r 11 p p e n är eftersträvansvärd i olika åldrar. Den experimentella socialpsykologien har lämnat några bidrag till denna frågas belysande. Man har analyserat typen av de sociala relationer, vilka naturligt format sig under fri lek bland småbarnen i en storbarnkammare och därigenom fått ett mått på den spontana gruppbildningen. WISLIZKY (Beobachtungen iiber das Soziale Verhalten im Kindergarten, 1928) har därvid konstaterat, att barnen i alla ålderslägen inom förskoleperioden över 3-årsåldern helst föredraga grupper på 2—4 barn, därnäst större grupper om 5—10 barn, och minst önska vara ensamma. Denna obenägenhet att leka ensamma stiger med åren (intill puberteten) och illustre— rar den ovan refererade allmänuppfattningen om sociabilitetens vaknande och ut- ?, veckling efter 3-årsåldern.

Efterföljande tablå (Wislizky) illustrerar barnens spontana behavior i nyss an- givna hänseende:

2—4 barn 5—10 barn

Barnens ålder Ensamlek i lekgruppeni lekgruppen

% % m 3—4 år .................. 8 59 33 4—5 » .................. 5 67 28 5—6 » .................. 2 60 38 6—7 » .................. 0 64 33

Från denna spontana gruppbildning, som visar en typisk konstans, har man liksom ofta i barnpsykologien rätt att draga praktiska slutsatser om barnens behov av samvaro med andra, och därmed har man indirekt vunnit ett underlag även för bedömande av familjestorlekens psykologiska betydelse. Här har särskilt upp- märksammats förskoleåldern. Detta har skett, dels emedan barnen under denna period äro särskilt känsliga för karaktärspsykologiska påverkningar, dels därför att under denna tid samhörigheten med familjen psykologiskt är som störst; från- varon av syskon alltså viktigast. Under denna tid är även svårigheten att komplet— tera hemmet med annan social miljö avsevärdare och vanligare.

Ser man således familjens tillväxt ur barnets synpunkt och närmare bestämt ur synpunkten av sociabilitetens utveckling under en längre barndomstid, kan man,

med reservation för individuella variationer, generaliserande säga följande. Den sociala miljön för ett barn intill 2-årsåldern utgöres lämpligen av någon eller några få vuxna, varvid särskilt året mellan 1 och 2 är vanligen medför och naturligt kräver en personlig emotionell bindning av stark pedagogisk verknings- grad till e n vuxen, oftast modern. För ett barn i 3—6-årsåldern bör barnets miljö helst inrymma en kamratgrupp på 2—4 med gärna en viss, ehuru ej för stor, åldersskillnad inom gruppen. I början av skolåldern synes det mest tillfreds- ställa barnen själva, om de få leva i en å n n u s tö r r e g r u p p, varinom med- lemmarna äro jämnåriga och vari det enskilda barnet mera anonymt kan inlemma sig (skolklassen är från denna synpunkt för barnet en adekvat social form). Under pubertetsåren söker sig den unge helst till e n e n d a f ö r t r o li g v ä 11, eller ett par vänner. .

Syskonen hava således betydelse framför allt i förskoleåldern. Det är också i synnerhet när under denna period syskon saknas, som vistelse i storbarnkammare blir ett synnerligen önskligt miljökomplement till hemmet (även när trångboddhet i hemmet, arbetsförhållanden och andra vanliga omständigheter icke tala i samma riktning). Om allt annat antages ceteris paribus och inga hinder för barnafödan- det finnas ihänsynen till familjeekonomien, till moderns hälsa, till mindre önskliga arvsanlag eller dylikt, bör rentav ett praktiskt korollarium kunna dragas ur de psykologiska undersökningarna, allrahelst som de ju samtliga understödja vardag- liga erfarenheter: att den _- säkert ur barnens och sannolikt även ur föräldrarnas synpunkt _ fullvärdigaste familje- konstellationen uppkommer vid ett antal barn överstigan- de två samt födda med ej alltför mycket överstigande 2 års mellanrum.

Utom de faktiska hinder, som kunna ligga inneslutna i de ovan antydda hänsy- ' nen liksom i en otalig mångfald av skiftande personliga hänsyn, fordrar fullstän— | digheten här endast redovisandet av ett par ytterligare hänsyn av mera generell , natur, som kunna nyansera giltigheten av den ernådda slutsatsen. '

Av allmänt hygieniska skäl brukar en viloperiod av omkring 2 år mellan barns— börderna anses vara önskvärd. Detta hänsyn strider egentligen icke mot de familje- psykologiska önskemålen, även om dessa senare i och för sig icke skulle tala mot en ännu kortare mellanperiod.

Ett annat hänsyn är den intressekonflikt, som uppstår mellan den fysiologiskt mo- tiverade rekommendationen av ett så tidigt barnafödande som möjligt för att upp- nå en ung föderskeålder och den psykologiskt motiverade ehuru hittills ej be- rörda _— allmänna rekommendationen av en viss tids samliv mellan makarna före barnafödandet för att utveckla och stärka de personliga intresserelationerna. I alla moderna studier, som finnas över förutsättningarna för äktenskaplig lycka, har vik- ten av en den vidast möjliga intressegemenskap mellan makar betonats, samtidigt som betydelsen _ direkt och även indirekt för alla de andra relationerna —— av det sexuella samlivet framhävts. Unga makar böra därför oftast helst under en barnlös period i äktenskapets början beredas tillfälle att fullkomliga den äkten- skapliga förbindelsen och att själva så omställa sin personlighet, som den nya upp- levelsen av äktenskapligt samliv kräver. Även från synpunkten av deras duglighet som uppfostrare blir det emellertid i allmänhet önskvärt, att deras personliga äkten- skapliga relationer skola vara stabiliserade före första barnens ankomst, så att ej , den ansträngande anpassningsprocessen mellan makarna vid äktenskapets början skall behöva inverka störande i barnens uppfostringsmiljö och vice versa. Denna !

fråga ställer sig naturligtvis annorlunda om förbindelsen börjat före äktenskapets ingående.

Det är vidare sannolikt, att själva den uppfostrande funktionen numera något se- nare når till full mognad på grund av vår starkt accelererande samhällsutveckling med den förlängda beroendeperioden under ungdomstiden och den mer tidskrävan- de assimileringen av livsorienterande kunskap. Om alltså från fysiologiska ut- gångspunkter den för moderskap optimala perioden säges infalla från 20-årsåldern, måste den från psykologiska synpunkter optimala föräldraperioden sägas ligga nå- got längre fram i livet.

En annan intressekonflikt mellan äktenskapet och föräldraskapet, som i den fa- miljesociologiska litteraturen numera skänkes en ganska stor vikt, uppkommer där- igenom, att barnen för många mödrar medföra en avgränsning av intressehorison- ten. Därmed smalnar även det underlag i gemensamma intressen och upplevelser, varpå ett lyckligt äktenskap uppbygges. Särskilt i vår tid med dess rika nät av mänskliga kontakter blir det ofta ödesdigert, om kvinnan-modern skjutes utanför denna mångsidiga sociala gemenskap, vari mannen fritt lever. Medvetna ansträng- ningar kunna övervinna denna nackdel förenad med barnafödande. Ett alltför en- sidigt uppgående i hemmet och barnen, som ju dock endast en relativt kort period kunna taga emot moderns hela intresse, omsorg och arbete, börjar även motarbetas av kvinnorna själva i vårt land, varom en hel del verksamhetsyttringar bland både de förvärvsarbetande och de hemarbetande kvinnorna nu bära vittne.

Om barnantalets familjepsykologiska betydelse torde s a 111 m a 11 f a t t n i n g 5 v i s kunna sägas följande:

beträffande makarnas inbördes förhållande: att verkan därå av antalet barn icke är direkt studerad, a tt likväl otvetydiga data visa, att barns närvaro i ett äktenskap är en stabiliseran- de faktor, verkande åtminstone på äktenskapets yttre form, att vissa förhållanden även kunna tagas till intäkt för att stödja den gamla all— mänuppfattningen, att barnen göra äktenskapet mera fulltonigt och harmoniskt; beträffande barnen själva: att verkan å deras uppväxtmiljö är betydligt mera direkt studerad och fastslagen, a tt 1-barnsäktenskapet med mycket stor samstämmigheti facklitteraturen utdömes (medan med denna motivering givetvis intet kan utsägas'om O-barnsäkten- skapet), . a tt ett motsvarande, ehuru icke så accentuerat omdöme givits beträffande 2-barns- äktenskap, särskilt om barnen ej äro nära jämngamla, att i övrigt ingen differentiering med hänsyn till verkningar å barnens uppväxt- miljö av olika familjestorlek (över 2 barn) låtit sig grunda, a tt den i facklitteraturen stadgade allmänuppfattningen dock torde kunna summe- ras ned till en rekommendation av syskongrupper på 3—5 barn, födda med mellanrum, som ej mycket överskrida 2 år. Ingenting i och för sig ofördelaktigt är därmed ur psykologisk synpunkt utsagt om än större syskongrupper. Men både ekonomiska och hygieniska hänsyn likaväl som önskningarna att för såväl hustruns personliga som familjens gemen- samma skull hushålla med hustruns krafter och livsmöjligheter — ha fört till en faktisk utveckling av den äktenskapliga fruktsamheten, som gör en diskussion om de mycket stora familjerna mindre relevant.

Bilaga 6”.

Skilsmässofrekvensen med särskild hänsyn till barnantalet

av CARL-ERIK QUENSEL.

Äktenskapsskillnaderna i Sverige ha under hela detta århundrade ökats synner- ligen starkt år från år utan att man ännu kan spåra någon tendens till någon minsk- ning i den årliga ökningen.

Medan antalet skilsmässor under perioden 1901—1910 icke uppgick till fullt fem- hundra årligen hade detta antal år 1933 stigit till över 2 500, d. v. s. en mer än femdubbel ökning. Den största ökningen hänför sig till åren efter 1915, då ny lag angående äktenskapsskillnader utfärdades.

Den årliga ökningen under perioden 1917—1933 uppgick till nästan 100 per år. Som synes av tabell 1 angående årliga antalet äktenskapsskillnader och deras för- delning efter de olika lagparagrafer, efter vilka äktenskapet upplösts, faller hela denna ökning på dem, som upplösts enligt nya giftermålsbalkens 11 kap. 3 å, d. v. s. efter förut beviljad hemskillnad.

Till följd av denna starka ökning av äktenskapsskillnadernas antal uppställer sig

Tabell 1. Upplösta äktenskap under åren 1901—1933.

| naturligt frågan, huruvida denna ökning fördelar sig tämligen jämnt över alla äk— Upplösta Äktenskapsskillnad enligt nya giftermåls- Ä äktenskap Äldre balken 11 kap. Åter- r (årliga lag gång medeltalet) 5 3 5 4 5 5 & 6 % 7-11 5 12 % 13 1901—10 .......... 474 — —— — _ — — — — — 1911—15 .......... 733 — — —— — — — — — —— 770 — —— — — —— —— — —— — I 1 040 188 301 288 110 48 57 15 33 — 1 098 40 543 271 94 42 68 5 34 1 1 2! '4 21 635 313 72 40 82 7 34 — 1 325 16 774 285 89 38 80 9 32 2 1 444 8 887 280 73 27 108 9 48 4 1 473 5 955 310 60 23 56 21 38 5 1 531 2 1 036 277 59 23 66 23 41 4 1 634 1 1 102 309 67 30 64 21 34 6 1 748 — 1 211 293 69 26 78 17 51 3 1 780 _ 1 253 291 62 21 67 22 62 2 1 973 — 1 438 292 65 26 88 14 49 1 ) 2 141 — 1 543 339 61 25 91 13 68 1 1 2 188 — 1 628 312 56 24 94 11 60 3 1 2 218 — 1 678 319 56 18 53 24 69 1 ( 2 344 —— 1 789 331 41 16 68 15 81 3 i 2 384 — 1 920 274 27 10 72 11 66 4 ) 2 558 -— 2 039 300 38 14 84 23 58 2 * Medeltal 1917—33 1 770 1 236 299 65 27 75 15 50 2 Årlig medelöknlng 1917—1933 943 947 15 —3'6 —1'8 + 03 +0'5 26 01

Årliga antalet skilsmässor Procentisk fördelning

Antal skilsmässor per 100000 av folkmängden

Hela Stock- riket holm

Övriga städer bygd

Lands- Stock—

Övriga holm städer

Lands- bygd

Hela Stock— riket holm

Övriga Lands- städer bygd

1901—10 ........ 1911—15 ........ 1916—20 ........ 192 | —25 ........ 1926—30 ........ 1931—33 ........ 1931 —33 års skils-

mässofrekvens i

relation till 1901 — 10

474 161 733 233 1 088 317 1 566 459 2 059 604 2 429 764

141 259 400 561 761 880

172 241 371 546 694 785

34 30 32 35 29 37 29 36 29 37 31 37

36 8' 33 13' 31 18' 35 26'

9 498 0 634 7 78'1 2 1065

34 338 127'9 32 393 1492

4'4 3'0

15%; 42 23—7 58 32'2 859 409 131 52-23 16 6 57 8 190

4'6

tcnskap eller hänför sig till en viss grupp beträffande ålder, durationstid, barnantal eller yrke m. 111.

Det torde först vara skäl att undersöka den regionala fördelningen, men jag be- gränsar mig härvid i detta sammanhang till en indelning i tre områden: »Stock-

holm», »Övriga städer» och »Landsbygd».

Som synes av tabell 2 äro äktenskapså

skillnaderna oerhört talrikare i Stockholm än både i de övriga städerna och fram- för allt på landsbygden, så att skilsmässorna till ungefär samma antal härstamma

Tabell 3. Äktenskapsskillnaderna fördelade efter tiden mellan vigsel och äkten- skapsskillnad 1917—1983.

Ä Håga äääl- Tid mellan äktenskapets ingång och upplösning Medel— r Ok. dura- * tenskaps- . . skillnader 0—5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 "mm 1917 ............ 1 040 140 275 225 172 107 54 55 12 1354 18 ............ 1 098 194 276 230 174 106 55 54 9 1297 19 ............ 1 204 223 299 266 178 120 64 51 3 1279 20 ............ 1 325 253 374 243 181 131 67 74 2 12”? 3 21 ............ 1444 292 364 282 192 169 76 68 1 1278 22 ............ 1 473 312 372 307 178 149 84 70 l 12'54 2' ............ 1 531 303 405 303 217 135 91 77 —— 12'69 24 ............ 1 634 337 466 315 227 131 80 78 12'20 _ 25 ............ 1 748 328 502 323 267 140 92 95 1 12.63 ' 26 ............ 1 780 355 508 306 255 153 108 94 1 12'62- 27 ............ 1 973 376 590 385 266 165 98 93 -— 12'30 ' 28 ............ 2 141 362 618 414 280 234 131 102 -— 1298 29 ............ 2 188 428 603 440 277 202 133 104 1 1258 30 ............ 2 218 461 589 468 288 206 125 81 -— 12'25 : 31 ............ 2 344 443 644 503 307 197 130 120 12'59 . _. 32 ............ 2 384 509 654 508 311 185 109 108 — 12'01 . 33 ............ 2 558 456 724 588 299 220 127 114 —— 12'27 Medeltal 1 770 341 486 359 239 162 96 85 2 12'56 " % 100—0 193 2715 203 135 9-2 5-4 48 — Årlig ökning 94-3 20-1 282 208 9-9 68 5-0 3-9 — —— Årlig ökning i re- lation till årliga medeltalet 5'3 5'9 5'8 5'8 41 42 5.2 46 — —

från dessa områden, ehuru dessa områdens folkmängd förhåller sig ungefär som 1: 3: 8. I alla dessa områden hava skilsmässorna ökat avsevärt men dock relativt kraftigast på landsbygden, varför sålunda en viss utjämning synes ske relativt sett om än ej absolut.

Övergår man till de olika demografiska förhållandena, torde det vara bäst att först undersöka fördelningen efter den tid äktenskapet varat, durationstiden, och förändringarna däri. I tabell 3 lämnas en redogörelse för de upplösta äktenskapen fördelade efter durationstiden under åren 1917—1933. Som framgår av den år- liga ökningen i relation till det årliga medeltalet i olika durationsgrupper finner man att de efter kort durationstid upplösta äktenskapen ökats något mera än total- antalet. Som konsekvens därav följer också att medeldurationstiden sjunkit något under perioden 1917—1933.

Emellertid äro dessa differenser så pass små mellan de olika grupperna, att man icke kan utsäga något bestämt. Det kan tänkas att differenserna mellan den årliga relativa ökningen i olika durationsgrupper kan bero på en motsvarande förändring i fördelningen av de bestående äktenskapen efter durationstid, men eftersom denna fördelning inte är känd mer än vid 1920 års folkräkning kan frågan ej besvaras.

Beträffande åldersuppgifterna föreligga endast uppgifter över åldern vid skils- mässan (mannens och hustruns ålder i inbördes kombination).

Eftersom medeldurationstiden är känd är det lätt att från dessa åldersuppgifter beräkna medelåldern vid vigseln. Av nedanstående tabell 4 framgår huru medel- åldern vid sk i l s m ä 5 s a n och v ig s e 1 n hos de skilda varierat under åren 1901—1933.

Tabell 4. De skildas medelålder vid skilsmässan och vid vigseln.

Meaelåldef" Vid Skil-"*" Medelåldern vid vigseln massan

Mannen Hustrun Mannen Hustrun 1901—10 ............ 41'65 ' 3891 28-75 2601 1911—20 ............ 41-21 8857 2940 25-77 1921—25 ............ 41-39 38-71 28'82 26-14 1926—30 ............ 41'89 3869 29-14 26-14 1931—33 ............ 41'48 38'65 2919 2626

Som synes har medelåldern vid vigseln hos de skilda befunnit sig i sakta stigande sedan 1910, men de skildas medelålder vid vigseln ligger lägre än medel- åldern för samtliga vigda, till och med lägre än medelåldern vid första giftet för både män och kvinnor. Dock synes den något överstiga medelåldern i giftermål mellan förut ogifta män och förut ogifta kvinnor.

Av uppgifterna angående barnantal i de upplösta äktenskapen (1917—1933) fram— går (se tabell 5) att de barnlösa och ett-barnsäktenskapen under åren 1917—1933 årligen ökat mera än totalantalet medan tre—fembarnsäktenskapen icke ökat i sam- ma takt. En svag tendens förmärkes i fördelningen efter barnantal, enligt vilken procenttalet 0 och l-barnsäktenskap ökas medan flerbarnsfamiljerna minskas. I full överensstämmelse därmed märkes också en minskning av medelbarnantalet. Denna minskning kan ej enbart förklaras av den förut påvisade minskningen i medeldurationstid såsom framgår av den sista kolumnen i tabell 5, där medel-' antalet barn är satt i relation till medeldurationstiden. Denna kolumn giver så- lunda ett uttryck för årliga fruktsamheten inom de genom skilsmässa upplösta äk— tenskapen.

Antal Antal äktenskapsskillnader med ...... bMåtåelantlal äkten- barn S' M t' 1 17.1]?— Å r skaps- Ok. .a e- ion tl skillna— _barn delta] metdeldura- ; ionsti— der 0 1 a 3 4 5 6 o.f1. den 1917 ........ 1 040 278 278 213 116 63 54 23 15 1 733 167 0'123 ' 18 ........ 1 098 307 284 222 123 70 40 40 12 1 857 169 0130 19 ........ 1 204 349 319 230 137 73 57 36 3 2 020 1'68 0131 20 ........ 1 325 418 376 217 139 79 48 37 11 2 038 1'64 0'121 ' 21 ........ 1 444 431 385 248 164 85 59 66 6 2 468 171 0134 22 ........ 1 473 424 428 283 148 66 59 62 3 2 435 1155 0'132 23 ........ 1 531 432 432 277 146 116 59 '55 14 2 570 1'68 0132 24 ........ 1 634 491 473 303 163 95 54 50 5 2 573 157 0129 25 ........ 1 748 491 512 345 187 87 52 65 9 2 818 1131 0'127 26 ........ 1 780 481 508 333 203 97 57 70 31 2 934 1'65 0131 27 ........ 1 973 512 632 378 204 89 55 83 20 3 205 1.62 0132 28 ........ 2 141 605 636 412 203 143 62 61 19 3 378 158 0122 29 ........ 2 188 643 655 384 230 116 63 88 9 3 521 1'61 0128 30 ........ ' 218 689 659 395 231 95 77 62 10 3343 1'51 0123 31 ........ 2 344 688 696 455 213 122 72 90 8 3 747 160 0127 82 ........ 2 384 752 737 419 211 126 58 72 9 3 528 148 0123 33 ........ 2 558 855 766 443 234 103 73 77 7 3 663 143 0'117 Årligt medel tal ..... -. 1 770 520 516 327 180 96 59 61 11 2 814 1'59 »Årlig medel- ökning.... 943 310 31'6 16-2 7-5 34 1-3 31 —0-01 vÅrlig medel— ökningi re— lation till - medeltalet 5-3 6-0 6-1 5-0 4-2 3-5 22 5-1

Ej heller torde denna minskning kunna förklaras genom den påvisade höjningen av medelåldern vid vigseln.

Det i den sista kolumnen givna fruktsamhetstalet visar en viss minskning, som dock icke är så stor som man kunnat vänta med hänsyn till den starka nedgången i fruktsamheten i de bestående äktenskapen. Emellertid bör märkas, att antalet barn endast avser antalet le v an d e vid skilsmässan och att dessa tal därför bliva något lägre än om de skulle omfattat säväl levande som döda.

Då barnadödligheten varit i stark nedgång under detta århundrade följer därav att dessa medelbarnantal för de genom skilsmässa upplösta äktenskapen måste ökas proportionsvis mera under de första åren i denna period än för de senare åren, för så vitt man vill erhålla totalantalet barn (levande och döda), så att nedgången i medelbarnantalet avseende såväl levande som döda måste vara något större än vad som framgår av tabellen.

Man får emellertid av dessa tal det intrycket att medelbarnantalet i de upplösta äktenskapen säkerligen icke sjunkit i samma takt som medelbarnantalet i de be- stående äktenskapen, d. v. 5. att skilsmässor under denna tid stegrats kraftigare bland äktenskap med flera barn än bland äktenskap med få eller intet barn.

Såsom sammandrag av det ovan anförda torde kunna sägas att trots den starka stegringen av skilsmässornas antal någon starkare förändring av fördelningen av skilsmässorna efter olika indelningsgrunder knappast skett. Man torde dock kunna påstå att utvecklingstendensen beträffande de skildas ålder vid vigseln går mot en höjning av denna. Då åldern vid vigseln för de skilda ligger under medelåldern

vid vigseln för alla vigda kan man härav kanske sluta sig till att skilsmässorna före- trädesvis härstamma från de vid yngre ålder ingångna äktenskapen. Dock kan även den lägre giftermålsåldern för de skilda, jämfört med alla vigda, bero på att de företrädesvis härstamma från de för första gången vigda. En annan förklaring kan vara den, att de vid låg ålder ingångna äktenskapen hava en längre medeldura- tionstid, innan de upplösas genom endera makens död, än de vid högre ålder in- gångna och sålunda äro under en längre tidsperiod utsatta för risken att upplösas genom skilsmässa och till följd därav bliva överrepresenterade. Höjningen av vigsel- åldern synes antyda, att de vid högre vigselålder ingångna äktenskapen ökat procen- tuellt bland de upplösta äktenskapen.

Beträffande barnantalet synes utvecklingstendensen förlöpa så, att skilsmässo— frekvensen bland äktenskap med flera barn befunnit sig i kraftigare ökning än hos äktenskap med få eller intet barn.

Skilsmässofrekvensen inom olika äktenskap.

Däremot framgår icke av denna redogörelse huru skilsmässofrekvensen under en och samma tidsperiod varierar med hänsyn till durationstiden, åldern och barn- antalet inom äktenskapet.

En noggrann analys av dessa omständigheters inverkan på skilsmässofrekvensen, framför allt barnantalets, stöter på vissa svårigheter, särskilt på den grund att utför- liga uppgifter beträffande de bestående äktenskapen saknas i den officiella befolk- ningsstatistiken. Åldersuppgifter beträffande de gifta männen och kvinnorna publi- ceras visserligen för varje kalenderår i »Befolkningsrörelsen», och vid 1920 års folk- räkning publicerades några tabeller över de bestående äktenskapen, fördelade bland annat efter mannens och hustruns kombinerade ålder samt dessutom även en tabell över fördelningen efter durationstid, men officiella uppgifter om barnantalet i de bestående äktenskapen saknas.

Att beräkna skilsmässofrekvensen inom olika ä 1 (1 r a r för både man och hustru skulle sålunda vara möjligt, men de resultat, som därvid skulle erhållas, äro av ringa värde., då de gifta männen och kvinnorna hava en helt annan fördelning efter

Tabell 6. Skilsmässolrekvensen i relation till makarnas åldersdinerens 1919—11122.

A 1 (l e r 5 d i f f e r e n s Skilsmäsggårekvenscns .. er 100 bestående + mannen aldst [) äktenskap — mannen yngst 25 o. m ................................. 1630 —— 20—25 .................................. 504 —- 15—20 .................................. 317 10—15 .................................. 257 -— 5—-10 .................................. 158 —- 0— 5 .................................. 133 + 0— 5 .................................. 137 + 5—10 .................................. 122 + ]0—15 .................................. 142 + 15—20 .................................. 158 + 20—25 .................................. 144 + 25 o. m ................................. 285 Summa 139

) 1 l )

äktenskapets durationstid än de, som skilja sig. Däremot är åldersdifferensen mel- lan makarna oberoende av durationstiden. Av nedanstående tabell 6 framgår huru skilsmässofrekvensen varierar med makarnas åldersdifferens (under åren 1919— 1922), beräknad med ledning av folkräkningens 1920 lämnade uppgifter om ålders- differenserna hos de bestående äktenskapen. Som synes är skilsmässofrekvensen högre i de äktenskap, där mannen är yngre än hustrun, och lägre i de äktenskap där hustrun är yngre än mannen. Den minsta skilsmässofrekvensen förefinnes i de äktenskap, där hustrun är 5 51 10 år yngre än mannen.

Av nedanstående tabell 7 framgår huru skilsmässofrekvensen varierar med dura- tionstiden (under åren 1919—1922), beräknad med ledning av folkräkningens 1920 lämnade uppgifter om fördelningen av de bestående äktenskapen efter durations— tid. Skilsmässofrekvensen når sitt maximum vid en durationstid av 5—10 år. Som varken de upplösta äktenskapen eller de bestående äktenskapen förändrats avse- värt beträffande fördelningen efter durationstid, bör relationen mellan skilsmässo— frekvensen inom olika durationsgrupper därför knappast ha undergått någon föränd- ring sedan dess, utan höjningen sedan 1920 av skilsmässofrekvensen bör vara täm- ligen likformig oavsett durationstiden.

Tabell 7. Skilsmässofrekvensen efter äktenskapets

durationstid. . .. Skilsmässofrekvens D a r a t i o n s t i (l SkllsmÅSSOIrek-Vens i % av genom— per 100 000 snittet

0— 5 .................... 146 105 5—10 .................... 236 170 10—15 .................... 199 143 15—20 .................... 156 112 20—25 .................... 135 97 25—30 .................... 87 63 30—35 .................... 57 41 35—40. . ................ 32 23 40—45 . . ............. 15 1 1 45—50 .................... 8 6 Summa 139 100

För en undersökning över huruvida barnantalet i de genom skilsmässa upplösta äktenskapen skiljer sig från barnantalet i de bestående äktenskapen förefinnes i den officiella statistiken endast uppgifter om barnantalets fördelning i de upplösta äk- tenskapen i klump (däremot varken fördelade efter äktenskapets duration eller hustruns ålder), medan uppgifter om barnantalet i de bestående äktenskapen saknas helt och hållet.

På Statistiska institutionen i Lund har däremot med ledning av de officiella siffrorna ang. barnaföderskorna fruktsamheten bestämts efter säväl giftermålsålder som äktenskapets duration, och ur dessa kan medelantalet barn i äktenskapet be- stämmas efter såväl vigselålder som durationstid. Författaren till denna bilaga har tidigare för befolkningskommissionen verkställt en beräkning över barnantalets för- delning i de bestående äktenskapen (Statsvetenskaplig Tidskrift 1936: h. 3). Ul- gående från de beräknade, visserligen något hypotetiska, barnfördelningarna, er- hålles nedanstående sammanställning (tabell 8).

Emellertid äro de bestående äktenskapen och skilsmässorna olika sammansatta beträffande durationstiden i det att de genom äktenskapsskillnad upplösta äkten- skapen hava kortare durationstid än de bestående äktenskapen och sålunda av denna

. . . . Skilsmässo- Antal barn Skilda kvmnor Gifta kvnmor frekvens per 1933 "I.., 1932 100 000

0 .................. 855 211 700 404 1 .................. 766 248 200 310 2 .................. 443 211 500 209 3 .................. 234 149 200 157 4 .................. 103 99 800 103 5 .................. 73 68 600 106 6 o. fl. ............ 77 148 000 52

Summa 2 558 1 136 800 225

anledning måste hava ett betydligt mindre barnantal än de bestående äktenskapen, även om fruktsamheten tilläventyrs skulle hava varit densamma. _ ,

Man bör dessutom också taga i betraktande att de upplösta äktenskapen till un— gefär samma antal härstamma från »Stockholm», »Övriga städer» och »Landsbygd» medan de gifta kvinnornas antal i dessa områden stå i proportionen 113: 8 (enl. Folkräkningen 1930). Då »Stockholm» och »Övriga städer» hava en betydligt lägre fruktsamhet än befolkningen i sin helhet måste man av denna anledning förutsätta en mindre fruktsamhet och därmed även ett mindre barnantal i de upplösta äkten- skapen jämfört med de bestående äktenskapen i hela riket. Som den äktenskap- liga fruktsamheten i dessa tre områden under åren 1920—1921 förhöll sig som 5: 8: 10 (cirka) följer härav att fruktsamheten i de upplösta äktenskapen till följd av den

1/3'5'1'11/3'8+1/3.10 1/1, ' 5 + 311, ' 8 +8/12 ' 10 samheten i hela riket utan att man därför" kan tala om någon lägre fruktsam- het i de upplösta äktenskapen, jämförda med de bestående äktenskapen i hela riket.

Med ledning av de i »Befolkningsrörelsen» förefintliga uppgifterna beträffande hustruns ålder vid skilsmässan och äktenskapets duration (vilka ej förefinnas i inbördes kombination) har jag försökt uppkonstruera fördelningen av de upplösta äktenskapen både efter hustruns ålder vid vigseln och äktenskapets duration under det (troligen icke fullt riktiga) antagandet, att durationstiden för de upplösta äk- tenskapen fördelar sig på samma sätt oavsett vilken åldern vid vigseln än var.

Efter en sådan bestämning är således fördelningen känd efter giftermålsålder och durationstid kombinerade och det har sålunda varit möjligt att med ledning av de förefintliga fruktsamhetstabellerna bestämma det antal barn som skulle fun- nits i de upplösta äktenskapen om fruktsamheten varit densamma som i de bestå- ende äktenskapen. Sådana beräkningar hava verkställts för åren 1923 och 1933.

Det beräknade medelantalet barn uppgick efter dessa beräkningar i de år 1923 upplösta äktenskapen till 266 samt 1933 till 2-05, medan det verkliga medelantalet enligt de officiella uppgifterna utgjorde 168 och 143.

Emellertid bör anmärkas, att dessa tal icke äro direkt kommensurabla storheter. Durationstiden avser sålunda tiden mellan vigsel och äktenskapsskillnadsdatum men i stället borde man utgått från tiden mellan vigsel och den dag hemskillnad utfär— dades, vilken alltså måste vara minst ett är kortare. Detta gör att de beräknade medelantalen måste reduceras något, enligt ungefärlig uppskattning cirka 015. Dess- utom avse uppgifterna om barnantal i de upplösta äktenskapen endast le v a n d e barn medan det beräknade medelantalet avser såväl l e v a n d e s 0 m (1 ö d a. '

regionala fördelningen kan vara = 85 % av frukt—

barnadödligheten enbart i första levnadsåret uppgår till minst 5 % och cirka 10' % dör innan femton års ålder måste dessa beräknade tal reduceras med 7 a 8 %.

Å andra sidan måste man även taga i betraktande eventuellt förekommande för- äktenskapliga barn, vilka inte äro medräknade i de beräknade medelantalen men väl kunna vara med i det verkliga antalet. . Det beräknade medelantalet bör sålunda till följd av dessa omständigheter min- skas något till cirka 2-30 och 1-85. Vidare böra dessa medeltal ytterligare reduceras med 15 0/0 till följd av att »Stockholm» och »Övriga städer» med deras mindre fruktsamhet äro överrepresenterade i skilsmässorna jämfört ,med de bestående äk- tenskapen. De sålunda reducerade beräknade medelantalen uppgå till cirka 1-95 och 1-57. Det verkliga medeltalet skulle sålunda år 1923 vara 86 och 1933 91 "/0 av det beräknade antalet.

Av dessa tal torde framgå, att de äktenskap, som upplösas genom skilsmässa hava haft en lägre fruktsamhet än befolkningen i sin helhet (men kanske icke så mycket lägre som förmodat), och att deras fruktsamhet icke varit underkastad sam- ma nedgång som fruktsamheten i befolkningen i sin helhet.

För en närmare analys av barnantalets fördelning i de upplösta äktenskapen, jämförd med barnantalets fördelning i de bestående äktenskapen ha skilsmässorna för år 1933 underkastats en mera ingående undersökning med tillhjälp av de i Statistiska centralbyrån förvarade primäruppgifterna. Det har vid denna under— sökning synts lämpligast att uppdela skilsmässorna efter de olika lagparagrafer, enligt kvilka de upplösts. Det behöver emellertid knappast framhållas, att de åbe- ropade grunderna icke alltid överensstämma med de verkliga orsakerna.

" "Huvudparten av alla äktenskapsskillnader (ungefär 80 %) utgjordes av sådana, som upplösts enligt Nya Giftermålsbalken 11 kap. 3 5, d. v. s. efter förut beviljad hemskillnad och dessa torde erbjuda det största intresset vid en undersökning efter barnantal.

Tabell 9. Procentuell fördelning av de enligt kap. 11 5 3 skilda efter durationstid.

Tid mellan . . - Tid mellan Å. sis.se-

skillnad hemsklllnad 0— 5 ................ 21'4 334 5— 10 ................ 29'2 26' 5 10—15 ................ 224 17"? 15—20 ................ 11'8 10' 1 20—26 ................ 7- 9 6-3 25— 30 ................ 4'5 3'8 30—35 ................ 2'4 1 '7 35—40 ................ 0' 7 04; 40—45 ............... » . O'? 0' 1

Medeldurationstid 11'62 10'01

I tabell 9 lämnas en redogörelse för durationstiden i dessa upplösta äktenskap. Medeldurationstiden uppgick till 11-62 mot 1227 för samtliga under är 1933 upp- lösta äktenskap. Denna avser dock tiden mellan vigseldatum och äktenskaps- skillnadsdatum, medan medeldurationstiden mellan vigseldatum och hemskillnads- datum uppgick till 10-01 år. . Ur fruktsamhetssynpunkt bör naturligtvis endast hän- syn tagas till durationstiden mellan vigsel och hemskillnad. '

Medelantalet levande barn i dessa upplösta äktenskap framgår av tabell 10, som visar medelantalet barn såsom en funktion av durationstiden (tiden mellan vigsel och hemskillnad).

Till jämförelse meddelas också de med ledning av uppgifterna angående vigsel- ålder och durationstid beräknade medelantalen, som sålunda avse det medelantal barn, som skulle hava förefunnits, om fruktsamheten i de upplösta äktenskapen varit den normala. Tabell 10. Medelantalet barn i de upplösta äktenskapen

jämfört med motsvarande beräknade medelantal ! de bestående äktenskapen.

Verkligt Korrigerat Beräknat Durationstid medelantal medelantal medelantal barn ba rn barn

0'65 0'76 0'68 1'14 1'30 1'39 1'60 1'85 2'03 2'25 2'56 2'60 274 295 3'25 2'97 3'20 3'75

1'55 1'65

1'38

Då emellertid det verkliga medeltalet icke är direkt jämförbart med det beräknade ! till följd av den betydande överrepresentationen bland skilsmässorna av »Stock- ' holm» och »Övriga städer» med deras lägre fruktsamhet, har det verkliga medel- talet korrigerats, så att medelantalen barn för »Stockholm», »Övriga städer» och »Landsbygd» uträknats och från dessa medeltal, m,, mg, ma, har ett korrigerat me- delantal uträknats genom att giva dessa olika medeltal vikter, som stå i propor- tion till folkmängden inom dessa "områden, och ej de vikter, som svara mot det faktiska antalet skilsmässor. Detta korrigerade medeltal TI—tg—mz—iåln—a- åter- gives också i tabell 10. Som synes överstiger det korrigerade medelantalet avsevärt det verkliga medelantalet.

Av tabell 10 framgår att det sålunda korrigerade medelantalet för de under de fem första durationsåren upplösta äktenskapen överstiger det beräknade antalet barn.

För de övriga durationstiderna ligga emellertid de korrigerade medelantalen barn i de upplösta äktenskapen tydligt under det beräknade, och sålunda har fruktsam— heten i dessa upplösta äktenskap varit betydligt lägre än i de bestående äktenskapen.

Det bör framhållas, att i det verkliga och i det korrigerade medelantalet barn ingå även eventuella föräktenskapliga legaliserade barn, medan de beräknade medel- antalen endast avse de inom äktenskapet födda barnen. Skillnaden i barnantal mel- lan de bestående äktenskapen och de genom skilsmässa upplösta skulle således vara större än vad dessa tal angiva.

Förekomsten av föräktenskapliga barn kan mycket väl förklara, att de i en du- rationstid av 0—5 år upplösta äktenskapen uppvisa ett högre barnantal, men man kan dessutom eventuellt förklara detta genom att antaga, att somliga äktenskap ingås allenast för att legalisera ett väntat barn, och att de _nästan omedelbart ) upplösas efter barnets födelse. Denna förklaring vinner i styrka därigenom, att detta högre medelantal hänför sig företrädesvis till de under de två första dura- tionsåren upplösta äktenskapen:

För de i en durationstid av 15—20 år upplösta äktenskapen förmärkes knappast någon skillnad i barnantal mellan deras barnantal och barnantalet i de bestående äktenskapen. Detta kan kanske vara en tillfällighet, men i de äktenskap, som varat så pass länge, torde skilsmässofrekvensen icke bero på totalantalet levande barn utan snarare på antalet minderåriga i hemmet kvarlevande barn.

En jämförelse mellan barnantal i de bestående och de genom skilsmässa upplösta äktenskapen bör för äktenskap med lång durationstid snarare basera sig på an- talet minderåriga barn i stället för totalantalet barn.

) Tabell 11. Jämförelse mellan fördelningen efter barnantal i de genom skilsmässa upplösta äktenskapen samt i de bestående äktenskapen.

Dura- Procentiskt antal med .. . . barn tions- tid 0 1 2 3 4 5 6 o. fl. 0— 5 Verklig fördelning. . . . 50 38 9 3 -— —- —— Korrigerad » 46 38 11 5 — —- Beräknad » 38 43 15 4 —— — _ 5—10 Verklig ) 37 31 19 8 4 1 — Korrigerad » 30 32 23 9 5 1 —- Beräknad , 20 31 26 15 (i 2 10—18 Verklig » 25 26 24 15 4 4 2 Korrigerad ) . . . . 21 22 23 17 7 7 3 Beräknad » . . _ . 14 20 22 18 12 7 7

Beträffande fördelningen av de upplösta äktenskapen lämnas i tabell 11 upp— lysning om den procentiska fördelningen i de upplösta äktenskapen. Av ovan an- förda skäl begränsas detta till att endast omfatta äktenskap, där högst 18 år för- flutit mellan vigsel och hemskillnad.

På liknande vis, som anförts beträffande medelantalet barn, hava dessa korri- gerats så att de tre områdena »Stockholm», »Övriga städer» och »Landsbygd» hava fått de vikter, som svara mot antalet personer inom dessa områden.

Samtidigt återgivas de fördelningar efter barnantal, som de upplösta äktenskapen skulle haft om barnantalet varit detsamma hos dem som hos de bestående äkten— skapen. I dessa fördelningar har också hänsyn tagits till de föräktenskapliga legali- serade barnen varför medelantalet barn här är högre än de i tabell 10 givna. Dess- utom avse dessa beräknade fördelningar totalantalet barn (ej enbart levande).

Korrigeras dessa beräknade fördelningar till enbart levande erhålles nedanstå- ende tabell 12, som för enkelhetens skull endast har uppdelats i tre avdelningar: ') barn, 1—2 barn, och 3 och flera barn.

Dessa siffror visa tydligt att skilsmässofrekvensen är större bland barnlösa äkten- skap och mindre bland barnrika familjer (tre eller flera barn).

Medan de under de 18 första äktenskapsåren upplösta äktenskapen uppvisa 34 0/o barnlösa och 16 0/o med tre eller flera barn, så skulle procenttalet bland de beståen- de äktenskapen med samma ålder och durationstid uppgå till 27 resp. 19 0/0. ) Om skilsmässofrekvensen för samtliga äktenskap vore 100 så skulle den för de barnlösa uppgå till 126 och för ett- och tvåbarnsäktenskapen uppgå till 93 och för flerbarnsäktenskapen till 84.

Dessa differenser kunna kanske förklaras av att skilsmässorna rekryteras från yrkes- eller socialklasser med lägre fruktsamhet än befolkningen i sin helhet. Då de demografiska förhållandena ifråga om olika yrkes- och socialklasser icke äro tillfredsställande kända, kan emellertid inget bestämt utsägas därom.

12. Jämförelse mellan fördelningen efter barnantal i de genom skilsmässa upplösta äktenskapen samt i de bestående äktenskapen.

Procentiskt antal med barn Durationstid

0 1—2 3 0. fl.

. Korrigerad fördelning . . 46 49 Beräknad : 40 56

Korrigerad » 30 55 Beräknad > 22 58

Korrigerad » 21 45 Beräknad : 16 45

Korrigerad fördelning . . 34 50 Beräknad » 27 54

Såsom resultat av dessa beräkningar kan sålunda angivas:

Skilsmässofrekvensen för nollbarnsäktenskapen var 1933 ungefär 1'35 gånger så stor som för ett- och tvåbarns- äktenskapen och ungefär 15 gånger så stor som skilsmässo- frekvensen för flerbarnsäktenskapen (tre eller flera barn).

Tidigare synes skillnaden i skilsmässofrekvensen för äktenskap med olika barnantal hava varit ännu större men utvecklingstendensen tyder på en utjämning.

Bilaga 7.

Levnadsstandarden ! svenska familjer

av RICH. STERNER.

I. Undersökningens syfte.

I det följande lämnas en resumé av vissa viktigare undersökningsresultat, vilka närmast hämtats ur promemorior och sammanställningar, som utarbetats inom eller i samarbete med befolkningskommissionen, och som haft till syfte att ur olika syn- punkter, speciellt familjeekonomiska och familjesociala, belysa den svenska lev- nadsstandarden.

Den 6 juni 1935 hade kommissionen uppdragit åt sin ledamot herr Myrdal att utarbeta en promemoria angående tillgängligt socialstatistiskt materials användbar- het för de särskilda uppgifter befolkningskommissionen hade sig anförtrodda. 1 . enlighet med kommissionens hemställan tillkallades härvid av chefen för socialde- partementet t. f. aktuarien i Socialstyrelsen Sven Bouvin samt undertecknad att så- som sakkunniga medverka vid detta utredningsarbete. Promemorian, som inläm- nades till kommissionen den 27 juli 1935, innehöll ej endast en redogörelse för vilka uppgifter av betydelse för kommissionens arbete, som ingingo i tillgänglig social—_ statistik, utan inbegrep dessutom förslag till nya statistiska undersökningar —— av vilka vissa sedermera kommit till utförande samt gav en tämligen utförlig sam- manfattning av de data i den då tillgängliga statistiken, som voro av större intresse för kommissionen.

Den 29 maj 1936 tillkallades herr Myrdal samt undertecknad av chefen för so- cialdepartementet att såsom sakkunniga biträda med utredning rörande vissa fa- miljeekonomiska och familjesociala förhållanden m. m. Denna utredning var när.- mast avsedd att fortsätta och fullfölja de nyssnämnda sammanställningarna av så- dana uppgifter ur tillgänglig statistik, som kunde ge någon närmare belysning åt familjernas levnadsstandard med särskild hänsyn till barnantalet.

Då detta arbete gavs karaktär av en mera fristående utredning inom socialdeparte- mentet, var skälet härtill, att en möjligast säker och allsidig kunskap om levnads- standarden utgör en av de oundgängligaste förutsättningarna för all rationell social- politik. I socialhygienen har man att utgå från bland annat förefintliga brister i * näringsstandarden, i bostadspolitiken från bristerna i bostadsstandarden o. s. v. ] fattigvårdsarbetet och i viss del av arbetslöshetspolitiken skulle en fördjupad kun- skap om kostnaden att upprätthålla en viss socialt bestämd minimistandard vara av stort värde. För hela den ekonomiska politiken skulle ett mera exakt fastställande av de i vissa folklagers »underkonsumtion» föreliggande konsumtions- och produk- tionsreserverna giva grundval för ett riktigare bedömande av möjligheter och rikt- linjer.

Den svenska statistiken erbjuder numera i åtskilliga avseenden goda möjligheter att åstadkomma en dylik bild av folkets levnadsstandard. Vid sidan av den lö- pande statistiken hava under senare år verkställts ett flertal specialundersökningar på skilda områden. Vad som emellertid hittills i stort sett saknas, är en översikt-

lig och systematisk sammanfattning av de olika uppgifter om levnadsstandarden, vilka ur skilda källor kunna hämtas. De olika uppgifterna hava m. a. o. knappast blivit satta i relation till varandra, och det är därför ganska svårt att med ledning av desamma erhålla en enhetlig och allsidig bild av det svenska folkets levnadsför- hållanden. Härtill bidrager även, att undersökningsresultaten stundom föreligga i tämligen oförädlad form; en ytterligare analys är sålunda i vissa fall erforderlig för att deras innebörd skall bliva fullt klar.

De fullständiga resultaten av denna utredning väntas föreligga först vid början av nästa år. Då undersökningen sålunda ännu icke avslutats, kan föreliggande resumé givetvis icke göra anspråk på att belysa alla de frågor, som komma att be- röras i den definitiva undersökningsberättelsen. Det torde emellertid vara på sin plats att inledningsvis lämna en någorlunda fullständig presentation av undersök- ningens innebörd samt av de problemställningar, på vilka densamma inriktats.

Då ju f a mil j e n utgör den viktigaste »konsumtionsenheten», kommer i under- sökningen särskild vikt att läggas vid sådana uppgifter, som hänföra sig till famil- jernas ekonomiska förhållanden. I vissa fall är emellertid det familjestatistiska ma- terialet skäligen magert — detta gäller t. ex. ännu så länge i fråga om inkomststa- tistiken. I sådana fall tvingas vi att komplettera bilden genom att anföra individuald statistiska uppgifter; sådana kunna emellertid också hava sitt självständiga sakliga intresse.

I görligaste mån kommer i redogörelsen åtskillnad att göras på olika f a milj e- t yper. Ett av undersökningens huvudsyften är nämligen att söka ge åtminstone en föreställning om i vilken grad levnadsstandarden sjunker med stigande familjestorlek och ökat barnantal. För att åstadkomma en bakgrund till dessa uppgifter om inkomst och konsumtion inom olika familjetyper lämnas i nästa avdelning (avd. 2) vissa uppgifter om de olika hushålls- och familjetypernas numeriska betydelse.

Det ekonomiska utrymmet för en familj bestämmes i första hand av inkom— ste 11. Det är härvid den samlade f a milj ein k 0 m 5 t e 11, som ger den full— ständigaste bilden. Den första frågan blir alltså här, i vad mån familjeinkomsten ökas eller minskas med barnantalet, eller om densamma är helt oberoende av fa- miljestorleken. I den mån som familjeinkomsten till huvudsaklig del utgöres av mannen-familjefaderns inkomst, kunde ju det senaste väntas vara det vanliga, efter— som det i viss mån ligger i det moderna näringslivets väsen, att behovsprincipen vid inkomstbildningen alltmera uttränges av marknadsprincipen. Samtidigt finnas emel- lertid i många fall faktorer, som verka i den riktningen, att barnrika familjer kunna hava högre eller lägre inkomster än andra. Det kan t. ex. hända, att en ökad för- sörjningsbörda driver familjeförsörjaren till stegrade ansträngningar att öka in- komsten genom extrarbete eller på annat sätt. I vissa samhällsklasser kunna bar- nen relativt tidigt genom arbete lämna vissa tillskott till familjeinkomsten. Å andra sidan torde ej sällan förekomma, att de små barnen tvärtom ge anledning till min- skad familjeinkomst — t. ex. om de utgöra ett försvårande moment vid erhållan- de av anställning, eller om hustruns möjligheter att vara yrkesverksam inskränkes.

Av stor betydelse för dessa förhållanden är även, i vad mån familjeförsörjarens inkomster förändras med stigande ] e v 11 a d s ä 1 d e r.

De nu nämnda faktorerna kunna tänkas inom varje särskild socialklass åstad- komma vissa skillnader i inkomststandard mellan olika familjetyper. Tages åter- igen det totala beståndet av familjer i betraktande, kunna eventuellt ännu större olik- 5 heter framträda, nämligen om de skilda social- och inkomstklasserna icke förete ? samma fruktsamhet. För en analys av det orsakssammanhang, som ligger bakom '

de eventuella skillnaderna i inkomst mellan olika familjetyper, är det därför viktigt att få veta hur fruktsamheten varierar med inkomsten i detta fall närmast familjeförsörjarens inkomst. Dylika uppgifter ha givetvis också på flera andra sätt intresse för den befolkningspolitiska frågeställningen.

Det kan emellertid i detta sammanhang vara värt att uttala en varning mot för- hastade försök att på grundval av gjorda iakttagelser angående fruktsamheten inom olika social- och inkomstklasser söka bedöma i vilken utsträckning motiven för fö- delsebegränsningen äro av ekonomisk natur, och vilka möjligheter, som följaktligen erbjuda sig att genom socialekonomiska ingrepp befrämja fruktsamheten. Om t. ex. fruktsamheten skulle befinnas vara större i lägre inkomstklasser än i högre,1 så föl- jer givetvis icke härav, att de ekonomiska motiven ej skulle spela någon roll för födelsebegränsningen. Ett sådant antagande vore i själva verket fullständigt orim- ligt. Tvärtom måste a priori förutsättas, att dylika motiv förefinnas och detta inom alla inkomstklasser —— frånsett möjligen de högsta. Ty i nästan alla inkomstlägen måste ju barnafödande medföra en press på den materiella levnadsstandarden. Den i och med barnbegränsningen framträdande reaktionen mot denna press kan vara olika stark inom olika sociala grupper —— t. ex. av den anledningen, att folk kunna vara mera rädda för att från ett relativt välstånd sjunka ned i fattigdom än för att utsättas för ö k a d fattigdom, eller helt enkelt därför, att födelsebegränsningen ur- sprungligen börjat i de högre inkomstklasserna och ännu icke nått slutet av sin ut- veckling —, men detta utsäger i och för sig knappast något om huruvida det existe- rar eller icke existerar någon möjlighet att motverka födelsebegränsningen genom åtgärder, som äro avsedda att i större eller mindre grad hindra denna av barnför- sörjningen vållade press på levnadsstandarden att göra sig gällande.

Efter inkomstkapitlet (avd. 3) ägnas uppmärksamheten åt i n k 0 m 5 t e n s ti (1 s- variationer och graden av dess osäkerhet (avd. 4). Det kan ju knappast sägas vara tillfyllest, att en familj »i allmänhet» åtnjuter en tillräcklig inkomst. Är dess ställning otrygg, så att stundom perioder av betydande inkomst- reduktioner inträda, kan härav följa en så betydande nedpressning av konsumtio- nen, att det fysiska lika väl som det psykiska hälsotillståndet inom familjen äventy- ras. Här som alltid te sig dessa risker särskilt allvarliga för de uppväxande barnens del; upprepade sådana perioder av allmän standardsånkning kan hos dem vålla be- stående men för framtiden.

Det är emellertid inte endast på grund av denna standardnedpressning, som dessa tillfälliga inkomstreduktioner äro av ondo. Själva den ekonomiska otryggheten så- som sådan förnimmes utan tvivel i de flesta fall såsom ett ont —— såsom en stän- dig psykisk press som kan vålla allvarliga nervösa störningar hos de familjemedlem- mar, som uppbära ansvaret för familjernas ekonomi.

Härtill kommer ytterligare, att denna ekonomiska otrygghet i avsevärd män för- svårar och i praktiken många gånger t. o. m. omöjliggör en verkligt rationell hus- hållning. Det kan dels allvarligt ifrågasättas, om inte själva sinnet för ordnad eko- nomi ofta avtrubbas genom dessa inkomstfluktuationer; ordnad hushållning förut- sätter i viss mån vana vid en bestämd inkomstram. Efter en period av ekonomisk nöd vill man gärna »unna sig litet», om man sedan åter börjar få bättre inkomster, och man gör det kanske desto hellre, som det vanligen dröjer, innan man lär sig göra det bästa möjliga av den nya inkomsten — ja, innan man riktigt klart lär sig inse dess begränsning.

Denna tendens till misshushållning — d. v. s. till att mindre väsentliga behov bliva relativt bättre tillgodosedda än mera väsentliga sådana kan vidare ofta

1 I verkligheten kan man numera knappast tala om någon genomgående tendens i dylik riktning (jfr nedan).

14—368067.

skärpas därigenom, att vissa viktiga behov i större eller mindre grad förutsätta in- komstbindning, alltså att familjen inte endast för stunden utan även för en längre eller kortare framtid måste öka ifrågavarande utgiftspost, om en tillräcklig behovs- tillfredsställelse skall uppnås. För en barnrik stadsfamilj, som bor i 1 rum och kök, kan t. ex. förvärv av ett eget hem framstå såsom en lämplig väg för förbättring av bostadsstandarden. Är familjens ekonomiska ställning mycket otrygg, kan dock en sådan utväg förefalla olämplig, och detta även om inkomsten för tillfället töre- faller vara fullt tillräcklig för ändamålet; t. o. m. anskaffandet av en större hyres- lägenhet kan under sådana förhållanden te sig såsom ett vanskligt företag.

Inkomstriskerna äro givetvis av flera olika slag: sjukdom, invaliditet, dödsfall inom familjen, risker för företagare på grund av konjunkturella och strukturella föränd- ringar inom näringslivet o. s. v.

Den för flertalet arbetstagare allvarligaste inkomstrisken härflyter ur arbets- ! ö s h e te 11. Vi hava i detta sammanhang särskilt att fästa oss vid ungdomsarbets- lösheten, emedan denna dels i hög grad uppskjuter eller förhindrar ingående av äk- tenskap samt barnafödande och dels utgör ett starkt motiv för barnbegränsning i äldre äktenskap. Även arbetslösheten inom de medelåldrar, som inbegripa det över- vägande antalet flerbarnsfamiljer, är emellertid, icke minst ur befolkningskvalitativ synpunkt, av mycket allvarlig natur.

Uppgifter om inkomsten och dess grad av säkerhet säger emellertid icke allt be- träffande levnadsstandarden. De ge nämligen för det första endast en skäligen ab- strakt föreställning om levnadsstandarden. För det andra ange de icke direkt den f a k t i s k a utan blott den m 6 j li g a levnadsstandarden (i de fall, då konsum- tionen överstiger inkomsten, är det för övrigt inte heller denna, som kommer till uttryck i inkomstsiffrorna). Ty såsom redan förut erinrats om, beror mycket på hur familjeinkomsten användes —— i vad mån t. ex. förvärvsarbetande barn bidraga till de gemensamma familjeutgifterna, i vad mån hushållningen i övrigt är rationell, i vad mån viss del av inkomsten sparas och sålunda undandrages konsumtionen etc. I fjärde och femte avdelningarna ges därför en tämligen ingående konkret redovis- ning av inkomstanvändningen och konsumtionen. I den förra av dessa avdelningar, vilken stöder sig på socialstyrelsens hushållsbudgetundersök- ningar, ägnas uppmärksamheten huvudsakligen åt ] i v 5 m e (1 e l s k 0 n s 11 m t i o- n e 11. Den senare avdelningen belyser b 0 s t a d 5 s t a n d a r d e n, särskilt med utgångspunkt från bostadssociala utredningens undersökningar för städerna samt vissa preliminära resultat av en i 1936 års folkräkning ingående specialutredning rö- rande bostadsförhållandena inom 100 landskommuner. I båda dessa kapitel lägges huvudvikten på sådana uppgifter, som differentierats efter familje— eller hushållstyp.

Härmed torde huvuddragen av själva undersökningsplanen hava angivits. Det förtjänar ånyo erinras om, att efterföljande redogörelse för själva innehållet i un— dersökningen på åtskilliga punkter är ofullständig.

ll. Frekvensen av olika hushålls- och familjetyper.

I det följande komma att anföras vissa upgifter om antalet hushåll och familjer tillhörande olika storlekstyper, med olika barnantal etc. Avsikten är i första hand att giva en föreställning om frekvensen av sådana familjer, vilkas levnadsstandard pressas av en betydande barnförsörjningsbörda. I samband härmed anföras bl. a. vissa ungefärliga beräkningar, vilka äro avsedda att angiva hur stor del av den sven- ska befolkningen, som numera kommer från dylika flerbarnsfamiljer. Slutligen.

meddelas några summariska uppgifter angående fruktsamheten inom olika inkomst- och socialklasser.

Det statistiska materialet är emellertid icke alltid tillrättalagt just för de avsedda ändamålen. Sålunda föreligger ännu ingen fullständig statistik rörande barnantalen inom hushållen eller inom familjerna. Folkräkningen år 1930 ger emellertid en fullständig översikt över hushållens fördelning efter medlemsantal. Hela antalet hushåll (matlag) uppgår enligt denna statistik till 1'7 milj. varav 63 % utgöras av 3 eller flera personer, 43 % av 4 eller flera och 27 % av 5 eller flera personer. På landsbygden, där drygt hälften eller 51 % av samtliga 11 milj. hushåll bestod av 4 eller flera personer, var dock hushållsstorleken mycket större än i städerna, där blott en tredjedel eller 33 % av de 06 milj. hushållen uppnådde nämnda medlems-» antal.

För städerna föreligga emellertid efter barnantalet specificerade uppgifter i 1933—' års bostadsräkning. Enligt dessa skulle drygt 60 % av samtliga 730 000 bostadshus— håll i städer, köpingar och municipalsamhållen icke hava några hemmavarande barn under 15 år, medan däremot 280000 eller ej fullt 40 % skulle hava ett eller flera sådana barn. De familjer, som hava 3 eller flera barn under 15 år (och som alltså ingå i den sistnämnda huvudgruppen) beräknas utgöra 45 000 eller 6 % av samtliga. Härav komma bortåt 40 000 på städernas del.

Några fullt motsvarande uppgifter för landsbygden föreligga knappast. Av vissa , preliminära resultat av den bostadsundersökning avseende 100 landskommuner, som & anknutits till 1936 års folkräkning, vill det emellertid synas, som proportionen fler—

barnsfamiljer skulle vara ungefär dubbelt så stor på landsbygden som i stadssam- hällena. Antalet bostadshushåll med 3 eller flera barn under 15 år skulle sålunda här utgöra ungefär 11 0/0, vilket ger en totalsiffra för hela landsbygden på omkr. 125 000.1 Hela antalet flerbarnshushåll i nu nämnd bemär- kelse skulle sålunda uppgå till 160 000 å 170 000 varav över 3/4 skulle tillhöra landsbygden. Det är emellertid givet, att de senast anförda siffrorna måste betecknas såsom mycket ungefärliga.

I stort sett bekräftas dock dessa kalkyler genom vissa för befolkningskommis- sionens räkning, på grundval av materialet till 1936 års partiella folkräkning utar- betade preliminära sammanställningar, vilka återge barnantalet samt inkomstfördel- ningen dels i bestående äktenskap ingångna efter år 1900 dels i änklinghushåll, där hushållsföreståndaren är född 1875 eller senare, ävensom vissa genom särskilt till- kallade sakkunniga på grundval av 1930 års folkräkning företagna beräkningar rö- rande änkornas fördelning efter barnantal.2 Av de förstnämnda sammanställnin- garna framgår, att inom den femtedel av folkmängden, som berördes av 1936 års partiella folkräkning funnos 212 000 bestående äktenskap, och av dessa hade 32 000 eller 15 % 3 eller flera hemmavarande eller bortavarande barn under 16 år. Räknar man med samma proportion flerbarnsfamil jer inom återstående fyra femtede- lar (eller noga räknat 79'1 %) av folkmängden, erhålles en totalsiffra flerbarnsfamil— jer på 153 000. Antalet änklinghushåll med 3 eller flera minderåriga barn kan på samma sätt beräknas till över 2 000, medan de barnrika änkehushållen enligt den för år 1930 utförda beräkningen skulle utgöra 7 000. Hela antalet flerbarnsfamiljer inom dessa tre grupper skulle sålunda uppgå till 162 000. Antalet minderåriga barn inom ifrå- ) gavarande kategorier beräknas till resp. 594 000, 26 000 och 8 000. H e l a a n t al e t

1 Vid denna beräkning har hänsyn tagits till, att den nämnda hostadsundersökningen endast berör jordbruks- och »blandadc) kommuner vilka uppvisa högre barnantal än övriga delar av landsbygden (jfr nedan tab. 1). ! Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor m. m. avgiven av 1934 års barn— pensioneringssakkunniga (Stat. off. utr. 1936: 6).

minderåriga barn i de barnrika familjerna skulle sålunda utgöra mer än 630 000,1 och det totala medlemsantalet i desamma torde säkerligen överstiga 1 miljon.

Det totala antalet barn under 16 år kan vid utgången av år 1935 beräknas till c:a 1 500 000, varav 1 326 000 tillhöra de här nämnda tre familjetyperna (1 248 000 barn i de bestående äktenskapen, 58 000 i änkehushållen och 20 000 i änklinghushål- len); differensen förklaras genom förekomsten av utomäktenskapliga barn, vilka torde utgöra bortåt 150 000 eller 10 % av samtliga,2 föräldralösa barn (c:a 6000), skilsmässobarn o. (1. Dessa sistnämnda grupper torde endast till ringa del tillhöra barnrika familjer.3 Utgår man sålunda från den nyss anförda minimisiffran för antalet barn inom flerbarnsfamiljerna, nämligen 630000, befinnes, att detta antal utgör 42 % av alla barn under 16 år.

Denna siffra gör emellertid icke full rättvisa åt de barnrika familjernas betydelse såsom fostrare av den nya generationen, ty barn över 16 år ha ju icke blivit med— räknade. Tages hänsyn även till dessa, förefaller det, som om i varje fall öv er hälften av samtliga barn skulle haft mödrar, som fö tt min st 3 ha rn.4 Detta förhållande torde tämligen klart angiva vilken betydelse för folkhygienen, som levnadsförhållandena inom de barnrika familjerna höra till- erkännas.

Det bekräftas också, att mer än 3/4 av flerbarnsfamiljerna tillhöra landsbygden. Av de familjer med 3 eller flera minderåriga barn, som utgöras av bestående äkten- skap, voro sålunda 78 % bosatta på landsbygden, och för motsvarande änkehushåll var proportionen 79 %. Av följande tablå framgår mera i detalj, hurusom lands- bygdens andel av familjerna ökas, allteftersom barnantalet stiger:

Antal äktenskap med . . . barn under 16 år Samtliga | äkten— , 0 1 2 3 4 5 6 el. n. Skal) Antal äktenskap .......... 80 560 62 765 36 692 16 852 7 881 3 848 3 397 211 995 därav (i %) i städer .............. 444 390 33'0 264 206 15'5 11'8 3715 på landsbygden ...... 55'6 61'0 67'0 73'6 794 84'5 88'2 62'5

Av 0-barnsfamiljerna tillhör sålunda bortåt hälften städerna, men av de äkten- skap, som ha 6 eller flera minderåriga barn, svara städerna för föga mer än en tiondel. I tab. 1, som ävenledes grundats på dessa preliminära resultat av 1936 års partiella folkräkning, få de lokala variationerna i barnantalet inom de bestående äktenskapen en närmare belysning.

! Om nämligen hänsyn tages till barnrika familjer med ogifta eller frånskilda familjeföre— ståndare. * Se Utredning med förslag rörande förskottering av underhållsbidrag till barn utom äkten-

skap m. fl. (Stat. off, utr. 1936: 47). . _. ' ' Enligt Stat. off. utr. 1936; 47 skulle sålunda endast 1 % av de mödrar med utomaktenskaphga barn, för vilka månatligt barnbidrag fastställts, ha 3 eller flera utomäktenskaphga barn under 16 år. ' Denna slutsats synes vinna bekräftelse genom vissa av amanuensen vid statistiska institu— tionen vid Lunds universitet fil. lic. C. E. Quensel i samarbete med befolkningskommissionens a ledamot herr 5. D. Wicksell utförda beräkningar rörande det totala barnantalet inom äkten— ( skapen (C. E. Quensel: Barnantalet i de svenska äktenskapen. Statsvetenskaplig Tidskrift, (

årg. 1936, sid. 203 ff.).

Tabell !. Bestående äktenskap fördelade efter antalet barn under 16 år enligt pre- liminära resultat av 1936 års partiella folkräkning (avseende 1/, av folkmängden).

Antal därav (i %) med... barn under 16 år ()rtsgrupperI äkten-

Sk'dp 0 1 2 3 4 el. fl. Stockholm .......................... 19 029 550 28'7 11'5 34 14. Göteborg .......................... 9 813 420 32"? 163 60 30 Övriga städer ...................... 50 568 418 31'3 16'5 6'4 4'0 Förortskommuner på landsbygden. . 5 921 410 319 168 6”? 4'1 Industrikommuner » > . . 50 904 359 31'6 17"? 80 68 Blandade kommuner > .— .. 42 890 323 27'6 191 100 11'0 Jordbrukskommuner : » , , 32 870 31'2 251? 194 11'2 12'3 Samtliga orter ...................... 211995 380 296 17-3 79 7-2 därav: städer .................... 79410 450 308 153 5'6 3'3 landsbygden ................ 132 585 338 28'9 185 94 94

1 Förortskommuner = kommuner, där befolkningen till minst 2/3 har i tätorter; industri- kommuner = övriga kommuner på landsbygden med mindre än 50% jordbruksbefolkning; blandade kommuner = kommuner med 50—75 % jordbruksbefolkning; jordbrukskommuner : kommuner med minst 75% jordbruksbefolkning.

Hår framgår det mycket tydligt, hurusom barnantalet sjunker med stigande ur- banisering och industrialisering. I jordbrukskommunerna är det 24 % av äkten- skapen, som ha 3 eller flera minderåriga barn, men i Stockholm knappt 5 %. Det är f. ö. inte bara flerbarnsfamiljernas betydelse som minskas med stigande urbanise- ring, utan detta gäller i stort sett även om 2-barnsfamiljerna; ja —— i Stockholm är t. o. m. proportionen l-barnsfamiljer mindre än i andra städer och även mindre än för riket i dess helhet. Det ringa antalet familjer med 2 barn eller däröver beror sålunda här icke ens delvis såsom fallet är i andra städer på 1-barnssystem, utan i stället uteslutande på att en ovanligt stor proportion av äktenskapen full- ständigt sakna minderåriga barn. Dessa förhållanden orsakas dock icke enbart av att fruktsamheten är låg i Stockholm; dessutom inverkar sannolikt den livliga invand- ringen till huvudstaden, vilken medfört, att en ovanligt stor proportion av äkten- skapen äro relativt nybildade. Detsamma kan även till någon del tänkas gälla be- träffande de olikheter i fråga om barnantal, som framträda vid jämförelse mellan övriga ortsgrupper.

De följande kapitlen komma att giva viss belysning åt de barnrika familjernas levnadsstandard. Redan här må emellertid ägnas några ord åt den i samband med . detta problem stående frågan: är proportionen barnrika familjer större eller mindre

i de lägre inkomstklasserna än i de högre? Med andra ord: i vilket förhållande står fruktsamheten till inkomstnivån?

Vår kunskap om dessa förhållanden är ännu så länge tämligen rudimentär. Så mycket kan emellertid sägas, att fruktsamheten i sto rt 5 ett är högre inom de lägre inkomstklasserna. Detta framgår redan av det förhållandet, att landsbygden, där inkomstnivån, även med hänsyn tagen till skillnaden i levnadskostnader, är avse- värt lägre än i städerna, uppvisar betydligt högre fruktsamhetstal än dessa, samt vi- dare av att inom landsbygden de mera jordbruksbetonade bygderna förete högre frukt- samhet än industrikommuner o. d. På landsbygden framträda för övrigt även skogs- kommunerna, vilkas befolkning i allmänhet torde få åtnöja sig med en mycket låg levnadsstandard (jfr nästa kapitel), med höga fruktsamhetstal; i varje fall är nativi-

teten här högre än både i jordbrukskommuner och industrikommuner, enligt vad en av socialstyrelsen utförd specialundersökning för Nordsverige utvisat.

Ser man vidare på olika yrkesgrupper inom landsbygden, befinnes, att jordbruks- arbetarna förete högre fruktsamhet än andra yrkesutövare inom jordbruket, under det att övriga yrkesgrupper tillsammantagna komma lägst på skalan. Enligt en av byråchefen Edin utförd specialundersökning rörande mälarlänens landsbygd åren 1930—19311 var sålunda antalet barnaföderskor bland 1 000 gifta kvinnor i åldern 15—45 år inom lantarbetarklassen 169, inom den övriga jordbruksbefolkningen 112 samt inom andra yrken 95.

I vissa större städer synas emellertid förhållandena vara annorlunda. Byrå- chefen Edins bekanta undersökning rörande barnantalet år 1930 i stockholmsfamil- jer, som ingått äktenskap är 1920, ger härvidlag belysande resultat. I de fall, då mannens inkomst år 1920 understigit 4 000 kr., var barnantalet sålunda i genom- snitt endast 1-16, för inkomstgruppen 4 000—6 000 kr. var det 121, för gruppen 6 000 ——10 000 kr. 1'31 och för inkomsttagare ovanför sistnämnda gräns 174. Detta under- sökningsresultat skulle möjligen kunna tolkas så, att födelsebegränsningen nått ned ända till de lägsta inkomstskikteu, och att därefter en mera »rationell» anpassning av barnantalet efter inkomstnivån börjat göra sig gällande. Detta torde emellertid knappast innebära, att de mera välsituerade skulle visa någon tendens till ökad fruktsamhet, utan endast att fruktsamhetens nedgång fortsätter ändå längre inom de mindre bemedlade klasserna än inom övriga samhällsgrupper.

lll. Inkomstförhållandena.

Befolkningens fördelning efter näringsfång och socialklass. Innan de egent- liga inkomstuppgifterna meddelas, synes det lämpligt att hänvisa till följande tablå, som återger hur befolkningen enligt 1930 års folkräkning fördelar sig på olika 11 ä— r i n g s f å n g:

Milj. inv. %

Jordbruk o. binäringar .............................. 2'4 39 Industri o. hantverk ................................ 2'2 36 Handel o. samfärdsel ................................ 1'l 18 Allmän tjänst o. fria yrken .......................... 04 7 Summa 61 100

Att märka är, att dessa siffror erhållits efter >>utproportionering» av kategorierna »husligt arbete» samt »f. d. yrkesutövare och övriga» på ovanstående fyra huvud- grupper.

Av lika stort intresse är att undersöka, hur befolkningen fördelar sig på olika s 0 ci a 1 k 1 a s s e r. En sådan undersökning är dock betydligt mera vansklig, ty gränserna mellan de olika socialgrupperna äro ju väsentligt mera svävande än grän- serna mellan de olika näringsgrenarna. Med reservation för en viss godtycklighet i fråga om gränsdragningen, vill det emellertid synas, som om 1-9 milj. inv. skulle tillhöra f ö r e t a g a r k l a s s e n, d. v. s. utgöras av företagare och sådana anhö- riga till dessa, som icke hava självständig inkomst genom lönearbete e. d. Av dessa 11) milj. hämta icke mindre än 1'4 milj. sin inkomst från jordbruket (gruppen »f. d. yrkesutövare etc.» är härvid icke inräknad). Vidare tillhöra 0'9 milj. t j 1 n s t e- m a n n a kl a s s e n, häri även inräknat butikspersonal. A r h e t a r kl a s s e n om- fattar 28 milj. invånare, varav 1"! milj. tillhöra industri och handel samt 0-5 milj.

1 Edin & Hutchinson: Studies of differential fertility in Sweden (Stockholm Economi: Studies). Stockholm 1935.

) 1

(

jordbruket. Den återstående halva miljonen utgöres av f. d. yrkesutövare o. d. Det visar sig sålunda, att arbetarklassen skulle vara ungefär lika stor som de båda andra huvudgrupperna tillsammantagna.

Dessa siffror inbegripa, som synes, hela folkmängden. Den aktiva delen därav, d. v. 5. de 5. k. yrk e sutövarna anges i folkräkningen till 3'2 milj. Härvid hava emellertid gifta kvinnor medräknats endast i de fall, då de haft något mera självständigt förvärvsarbete. Även jordbrukarhustrur hava sålunda räknats till kategorien »hustrur utan yrke», vilken grupp i allt omfattar nära 1 milj. personer.

Nationalinkomstens storlek. De enskilda individernas totala inkomstsumma uppgick enligt folkräkningen 1930 till knappt 5 miljarder eller närmare bestämt 4 944 milj. kr. Enligt de vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut, på grundval av produktionsvärdena, utförda beräkningarna uppgick emellertid Sveriges national- inkomst samma år till betydligt över 71/2 miljard eller 7 630 milj. kr.1 Medelinkom- sten per invånare blir enligt den förra siffran 805 kr. och enligt den senare 1 242 kr. Räknat per hushåll eller »matlag» bliva motsvarande tal resp. 2 878 och 4 441 kr.

Skillnaden mellan dessa två beräkningar är ju synnerligen avsevärd. Då folk- räkningen utgör vår förnämsta källa till kunskap om inkomstförhållandena inom olika yrkesgrupper etc., torde det vara skäl att något beröra anledningen till den betydande differensen.

Vad som med säkerhet kan sägas, är att folkräkningsuppgifterna ligga för lågt. Utgångspunkten för dessa utgöres nämligen av skattetaxeringars uppgifter om en- skilda personers inkomst. Enligt allmän uppfattning innebära emellertid dessa ofta en undervärdering; skattemyndigheternas kontrollmöjligheter måste ju, bl. a. av rena arbetskostnadsskäl, vara begränsade i fråga om ett flertal sådana yrkesutövare, som icke åtnjuta löneinkomster av någorlunda fasta arbetsanställningar. Även för fasta löntagare förefinnas dock ofta felkällor, i det att t. ex. lantarbetare, hembiträden och restaurangpersonal erhålla en avsevärd del av lönen in natura. Det ligger i sakens natur, att uppskattningen av dylika naturainkomster måste bliva tämligen konventio- nell och sannolikt också ganska »försiktig».

Det är vidare att märka, att de vid folkräkningen använda taxeringsuppgifterna icke inbegripa hela den deklarerade inkomsten utan endast den s. k. återstående in— komsten, vilken erhållits efter avdrag för kommunalskatt, försäkrings- och allmänna pensionsavgifter, »avdrag för gift kvinna» etc. Dessa reduktioner torde i genomsnitt uppgå till ett eller annat hundratal kronor per person. Härtill kommer, att alla in- komstbelopp vid den statistiska bearbetningen avrundats nedåt till jämna 100-tal kronor, vilket innebär ett avdrag på i genomsnitt c:a 50 kr. per person.

Storleksordningen av alla dessa avdrag kan uppskattningsvis anges till 600—700 milj. Mindre betydande är sannolikt en annan ofullständighet i folkräkningsupp- gifterna, vilken hänför sig till den omständigheten, att inkomstredovisningen endast omfattar 2-5 milj. yrkesutövare, medan 07 milj. haft »ej angiven» inkomst. Sist- nämnda grupp består emellertid huvudsakligen av sådana personer, vilka haft mindre än 600 kr. i total taxerad inkomst. Denna redovisningsbrist kan sålunda i varje fall knappast uppgå till mer än 300—400 milj. kr. i »återstående» inkomst.

Även med hänsyn tagen till de här angivna beloppen, kvarstår en skillnad gent— emot nationalinkomstberäkningen på något sådant som 11], miljard. Under förut- sättning att nationalinkomstsiffran är riktig, skulle denna skillnad väsentligen för- klaras av dels sådan inre kapitalbildning inom företagen, som icke kommer till sy-

! Einar Dahlgren: Produktionsstatistik uppskattning av Sveriges nationalinkomst 1930—1934 (Bil. 1 i Stat. off. utr. 1936118).

nes i de enskilda individernas inkomster, dels —— och detta säkerligen till alldeles övervägande del —- av att inkomsterna av andra anledningar skulle hava un- dervärderats vid taxeringarna. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om denna undervärdering verkligen kan hava gått upp till så stort belopp som över 1 miljard eller c:a 20 % av inkomstsumman. Skillnaden gentemot nationalinkomstsiffran skulle in. a. o. eventuellt även kunna bero på, att den senare ligger för högt.

Bortsett från den slutsats, som möjligen kan dragas av denna jämförelse mellan de två siffrorna, finnes dock knappast någon grundad anledning att antaga, att ett eventuellt fel i nationalinkomstberäkningen skulle gå i den angivna riktningen. Det enda som med visshet kan sägas, är att nationalinkomstsiffran är synnerligen unge- färlig. Den har, såsom förut antytts, åstadkommits på grundval av de olika nä— ringsgrenarnas produktvärden. Det har emellertid härvid inte varit fråga om någon enkel hopsummering av de råa produktvärdena, ty i varje särskild fas av beräk- ningarna har hänsyn måst tagas till, att de olika näringsgrenarna i stor utsträckning representera olika produktionsled, så att t. ex. vissa av jordbrukets färdigfabrikat tjänstgöra såsom råmaterial inom industrien etc. För att varorna icke skola bliva dubbelräknade under sin gång genom produktionsprocessen, hava därför genomgå- ende vissa avdrag å bruttoproduktionsvärdena måst göras, och särskilt beräkningen av dessa avdrag har säkerligen ofta varit mycket ungefärlig.

I vilket fall som helst ligga dock de i det följande anförda folkräkningsuppgif- terna för lågt såsom uttryck för inkomstförhållandena under är 1930. Å andra si- dan bör emellertid ihågkommas, att detta år var förhållandevis gott. Trots att världs- depressionen under dess senare del tydligt gjorde sina verkningar gällande även i vårt land, representerade detsamma dock, åtminstone tillnärmelsevis, en toppunkt i inkomstkurvan före den senaste krisen.

Allmänna inkomstuppgifter. En första summarisk sammanställning av inkomst- fördelningen enligt 1930 års folkräkning återges i tab. 2. Att märka är, att denna redovisning inbegriper alla yrkesutövare över 15 år (samt dessutom en del in— komsttagare och förmögenhetsägare, som ej äro yrkesutövare i egentlig mening). Inom varje familj kunna givetvis flera dylika yrkesutövare finnas; i genomsnitt blir det i själva verket inemot två yrkesutövare per hushåll. _ Det är sålunda icke familjeinkomsten utan endast den i n di vi d 11 el ] a inkomsten, som nu till en bör- jan belyses. Begreppet familjeinkomst införes först längre fram.

Tab. 2 ger emellertid en tämligen klar belysning åt inkomstfördelningens ojämn- het.1 Det löner sig t. ex. att jämföra de yrkesutövare, som hava minst 20000 kr., och de som hava en deklarerad inkomst av under 1 000 kr. Den förra gruppen om- fattar endast 11000 personer eller en tredjedels procent av samtliga yrkesutövare, _ medan den senare är hundra gånger så stor och sålunda omfattar nära 1 milj. per- soner eller 30 % av samtliga. Inkomstsumman är emellertid i båda fallen, grovt räknat, av samma allmänna storleksordning, nämligen resp. 475 och 588 milj.

I verkligheten är det emellertid betydligt mer än 1 milj. yrkesutövare, som hava mindre än 1000 kr. i årsinkomst. Man får också tänka på gruppen »utan angiven inkomst», vilken omfattar drygt 07 milj. Såsom förut nämnts, utgöras ju dessa till alldeles övervägande del av sådana yrkesutövare, vilkas totalinkomst understiger 600 kr.; dessutom ingå emellertid en del yrkesutövare, vilka på grund av omflytt- ning e. d. icke kunnat identifieras i tillgängliga taxeringshandlingar, men även dessa torde i allmänhet hava haft låga inkomster. Det är därför tillnärmelsevis berät—

1 Det må. emellertid erinras om, att denna ojämnhet i inkomstfördelningen i så måtto över— skattas, som de »naturainkomster», vilka komma medborgarna till del i form av tjänster från det allmänna, givetvis icke ingå i de angivna beloppen.

i

Tabell 2. Yrkesutövarnas och inkomstsummans fördelning på olika inkomstklasser enligt 1930 års folkräkning.

Antal Därav yrkesutövare resp. inkomst

yrkes- hos yrkesutövare

u _

övare resp. låt;? med en inkomst av (kr.)

sum- ' _ ma in- på?" under 1 000— 2000_ 3000— 5000— 10000 ”000

komst komst 1000 2000 3000 5000 10 000 20 000 0533;

Antal yrkesutövare (1 OOO-tal) 3236 733 947 786 386 258 90 25 11

% 1000 226 293 24'3 11'9 8'0 2'8 08 03 Summa inkomst (milj. kr.) 4 944 588 1 073 926 948 599 335 475 % 100'0 —— II"?) 21”? 18'7 19'2 12'1 6*8 9'6

tigat att sammanräkna denna grupp med den som redovisas i tablåns närmast föl- jande kolumn och säga, att hela antalet yrkesutövare med under 1000 kr. i »återstående inkomst» uppgår till 17 milj. eller 52 % av samtliga.

Hur hög är m e (1 el i n k 0 m 5 t e 11 per yrkesutövare? Den frågan är svår att exakt besvara, eftersom man icke känner inkomstsumman för gruppen »utan an- ' given inkomst». Utgår man emellertid från, att medelinkomsten för denna kate- gori utgör 500 kr. och alltså totalbeloppet för hela gruppen 367 milj., blir den sam- manlagda inkomstsumman för samtliga yrkesutövare 5 311 milj. och medelinkom- sten per yrkesutövare nära 1 650 kr. Ett dylikt medeltal ter sig emellertid föga representativt såsom uttryck för den »normala» inkomstnivån, beroende på, att de fåtaliga höga inkomsterna »Våga» förhållandevis tungt vid en sådan medeltalsberäk- ning. Det visar sig nämligen, att icke mindre än c:a 2/3 av yrkesutövarna hava in- komster understigande det för samtliga yrkesutövare beräknade medeltalet.

Dessa undersökningsresultat stämma i stort sett synnerligen väl överens med vissa beräkningar rörande inkomstfördelningen bland taxerade personer under år 1934, vilka utförts av professorn i nationalekonomi vid Göteborgs handelshögskola Erik , Lindahl.1 Medelinkomsten blir emellertid enligt dessa beräkningar något högre eller 1 786 kr., och det är vidare inte 2/3 utan i stället nära 3/4 av de taxerade, som komma under medeltalet. I över hälften av fallen (55 %) understiger inkomsten ], 000 kr.

Det är värt att ytterligare understryka dessa iakttagelser: m e d e l i n t ä k t e 11 per inkomsttagare li