SOU 1974:59

Sexual- och samlevnadsundervisning

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

I skrivelse till skolöverstyrelsen den 9 oktober 1964 med anledning av skolöverstyrelsens anhållan att sakkunniga måtte tillkallas för översyn av sexualundervisningen uppdrog Kungl. Maj: t åt undervisningsrådet Ragnar Lund, tillika ordförande, filosofie licentiaten Maj-Briht Bergström—Walan, redaktören Carl Gustaf Boethius, studeranden Rolf Granstrand, ung- domsinstruktören Birgitte Heeger, rektorn Ottar Ottersen, skolöverläka- ren Gösta Rodhe, leg. läkaren Thorsten Sjövall samt rektorn Torsten Wickbom att ”såsom sakkunniga inom skolöverstyrelsen överväga och framlägga förslag rörande dels sexualundervisningens och sexualupplys— ningens omfattning, innehåll och mål, dels åtgärder till förbättrande av undervisningen och upplysningsverksamheten på ifrågavarande område”.

Utredningen antog namnet ”Utredningen rörande sexual- och samlev- nadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet” (USSU).

I direktiven för utredningen heter det vidare bl. a.: ”De sakkunniga skola under sitt arbete beakta de erfarenheter som vunnits av sexualundervisningen i skolorna och av upplysningsverksamhe- ten i samlevnadsfrågor inom ungdomsverksamhet och folkbildningsarbete ävensom de rön och erfarenheter som gjorts på detta och närliggande områden inom medicinsk, psykologisk och social forskning.

De sakkunnigas överväganden och förslag skola avse den undervisning som meddelas inom skolväsendet samt den upplysningsverksamhet, inriktad på skolans olika åldersstadier, som förekommer eller bör förekomma vid sidan av den egentliga skolundervisningen.

Vid sina överväganden av vilka värderingar, som skola läggas till grund för sexualundervisningen, böra de sakkunniga se denna undervisning som ett led i den uppfostran för mänsklig samlevnad vilken skolan och övriga institutioner för fostran och upplysning har till uppgift att meddela. De värderingar, från vilka undervisningen och upplysningsarbetet i sexual- och samlevnadsfrågor skola utgå, böra därför sammanfalla med de grunder, på vilka skolans etiska fostran i allmänhet skall bygga.”

Sedan Lund anhållit om befrielse från sitt uppdrag som sakkunnig, tillika ordförande, tillkallades kanslirådet i civildepartementet Leif Andersson genom skrivelse den 13 mars 1970 att fr. o. m. den 10 mars 1970 vara ledamot och ordförande i utredningen.

Att som experter biträda utredningen tillkallades: — docent Birger Bromsjö fr.o.m. den 1 oktober 1965 (granskning av läromedel);

studierektor Karl Meurling fr. o. m. den 1 oktober 1965 (granskning av läromedel i samhällskunskap); lektor Sven Svensson fr. o. m. den 1 oktober 1965 (granskning av läromedel i naturkunskap och biologi); skolkonsulent John G. B. Ronnås fr. o. m. den 1 oktober 1965 t. o. m. den 15 december 1968 (granskning av läromedel i religionskunskap); docent Harry Aronson fr. o. m. den 16 december 1968 (granskning av läromedel i religionskunskap); studerande Ulf Göransson fr.o.m. den 16 september 1968 t.o.m. den 29 juni 1969; -— studerande Rolf Granér fr. o. m. den 30 juni 1969; — studierektor Lars Du Rietz fr. o. m. den 27 juni 1969; småskollärare Gertrud Åberg fr. o. m. den 27 juni 1969; — docent Bo Wärneryd fr. o. m. den 21 april 1971 (granskning av visst statistiskt material).

Såsom huvudsekreterare har förordnats fil. lic. Maj-Briht Bergström- Walan fr. o. m. den 1 maj 1965 t. o. m. den 30 september 1968 samt redaktör Carl Gustaf Bo'éthius fr. o.= rn. den 1 oktober 1968.

Såsom sekreterare har förordnats fil. kand. Birgitte Heeger fr. o. m. den 15 augusti 1966 t. o. m. den 30juni 1967 (heltid) samt fr. o. m. den 1 juli 1967 t. o. m. den 31 december 1967 (halvtid).

Såsom biträdande sekreterare har förordnats: förste byråsekreterare A lnez M Johnson fr. o. m. den 18 november 1964 t. o. m. den 27 mars 1969;

— kanslisekreterare Roland Svensson fr.o.m. den 1 mars 1969 t. o. m. den 31 augusti 1969; — departementssekreterare Lars Å Maren fr. o. m. den 20 april 1970; byrådirektör Thomas Wettergren fr. o. m. den 1 december 1972 t. o. m. den 31 mars 1973; — fil. stud. Carl G. Sköld fr. o. m. den 12 augusti 1973 t. o. m. den 30 september 1973.

Utredningen har publicerat följande delundersökningar: —— Om sexuallivet i Sverige (SOU 1969: 2); —Sexua1kunskapen på grundskolans högstadium I. Elevenkät (SOU 1969: 8); Sexualkunskapen i gymnasiet. Elevenkät (SOU 1969: 28); — Sexualkunskapen på grundskolans högstadium II. Lärarenkät (SOU 1969: 44);

Konfirmandundervisning och sexualkunskap. Enkät bland konfirma- tions— och bibelskolelärare och motsvarande (Stencil, U 1969: 1); Sexualkunskapen på grundskolans låg— och mellanstadiet. Lärarenkät (SOU 1970: 39); Sexual- och samlevnadsundervisning vid folkhögskolorna (Stencil, U 1970: 21).

År 1971 publicerade utredningen en preliminär information om sina överväganden genom skriften Sexualitet och samlevnad, fakta och

synpunkter för sexualundervisningen (Utbildningsförlaget, Temaserien).

Utredningen har avgivit följande remissyttranden:

till skolöverstyrelsen den 8 maj 1969 om sexualundervisningen enligt förslaget till läroplansrevision för grundskolan; till utbildningsdepartementet den 4 november 1969 om filmcensurut- redningens betänkande Filmen — censur och ansvar (SOU 1969: 14); — till justitiedepartementet den 23 december 1969 över yttrande— och tryckfrihetskommitténs betänkande Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969: 38); — till utbildningsdepartementet den 26 februari 1970 över skolöversty- relsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan; till 1968 års bamstugeutredning den 3 juni 1971 med anledning av dess Diskussions-PM Innehåll och metoder i förskoleverksamheten.

Till sexualbrottsutredningen har utredningen den 17 april 1972 avgivit yttrande med synpunkter på skyddsgränsen vid 15 år gällande otukt med barn.

Till den av justitieministern 1972 tillsatta arbetsgruppen för förslag om abortförebyggande åtgärder i samband med proposition om ny abortlag har utredningen ingivit ett PM (USSU PM 1972:6) betitlat ”Skolans undervisning om födelsekontroll, abort och etiska synpunkter på sexuallivet. Frågan om individuell rådgivning”.

Utredningen har haft samråd med ett stort antal myndigheter, utredningar, organisationer och personer samt vid tre tillfällen med den danska utredningen rörande sexualundervisningen i folkskolan, vars arbete resulterade i införande av obligatorisk sexualundervisning fr. o. m. 1970 och utgivande av Vejledning om seksualoplysning i folkeskolen 1971.

Utredningen har haft 107 sammanträden. Sedan de sakkunniga nu slutfört sitt arbete, får de härmed överlänma sitt betänkande ”Sexual- och samlevnadsundervisning”. Betänkandet består av två huvuddelar: ]) utredning och överväganden; 2) förslag till ny lärarhandledning, innefattande även en faktaöversikt till undervis- ningens tjänst.

Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Rolf Gran- strand.

Stockholm i september 1974

Leif A ndersson

Maj-Briht Bergström- Walan Birgitte Heeger Thorsten Sjövall Carl Gustaf Boéthius Ottar Ottersen Torsten Wickham Rolf Granstrand Gösta Rodhe

/Carl Gustaf Boethius

- lädjmgh'h A

'» aa,-w _ qiz [filt mim

lil". lil lli] I??? knut-lur lin., '|u_

1. Sammanfattning

(Siffror inom parentes hänvisar till kapitel och avsnitt i betänkandet. Siffror inom parentes, föregångna av ett H, hänvisar till avsnitt i förslaget till ny lärarhandledning i slutet av betänkandet. Valda avsnitt av handledningen kan också tjänstgöra som en sammanfattning av utred- ningens förslag.)

Undervisningens mål (H2)

Utredningen föreslår att målet för sexual— och samlevnadsundervisningen anges i följande fyra punkter. (Målpunkterna har formellt redigerats enligt reglerna för läroplansskrivning.)

Eleven skall genom sexual- och samlevnadsundervisningen

1. skaffa sig kunskaper om anatomi, fysiologi, psykologi, etik och sociala sammanhang för att därigenom få bättre förutsättningar att uppleva sexuallivet som en källa till lycka och glädje i gemenskap med en annan människa och att eftersträva en samlevnad präglad av ansvar, hänsyn och omsorg om medmänniskan;

2. förvärva en saklig och allsidig orientering om olika värderingar och livsåskådningar av betydelse för sexuallivet, dels grundläggande värdering- ar, vilka enligt läroplanens mål och riktlinjer skall framhållas och främjas, dels kontroversiella värderingar, vilka enligt läroplanens allmänna anvis- ningar skall belysas utan ställningstagande från skolans sida;

3. utveckla förmågan att förstå att sexualiteten är en integrerad del av människans liv och har ett oupplösligt samband med personlighetsutveck- lingen, med gemenskapsrelationema och med samhällsstrukturen;

4. förvärva större medvetenhet och därigenom ökad möjlighet till personligt ställningstagande på olika nivåer av mognad och sexuell erfarenhet.

Om undervisningen utformas enligt dessa mål och riktlinjer kommer den att omfatta tre huvudområden:

a. sexualanatomi och -fysiologi; b. sexuallivet i dess olika yttringar (t. ex. samlag, självtillfredsställelse, störningar i sexualfunktionen, preventivmetoder, abort, variationer i sexualdriftens inriktning, veneriska sjukdomar);

c. samlevnadsfrågor som har att göra. med känslor, relationer, vär- deringar, normer, samhällsförhållanden.

Större utrymme för samlevnadsfrågor

Genom att kalla sig ”Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågori undervisnings- och upplysningsarbetet” (USSU) markerade utredningen från början ett visst grundläggande synsätt: samlevnadsfrågorna borde få en framskjuten plats i undervisningen vid sidan av sexualkunskapen. Så har också skett i det här framlagda förslaget. Inga nya anatomiska eller fysiologiska undervisningsmoment har tillkommit (momentförteckningar— na i 1956 års handledning var redan, rubrikmässigt sett, ”heltäckande” på detta område). En utförligare undervisning i sexualkunskap har dock genomgående rekommenderats. Antalet moment som behandlar samlev— nadsfrågor av psykologisk, etisk och social art har flerdubblats. Ett av skälen härtill är att svensk sexualundervisning både inom och utom landet kritiserats för att vara ensidigt biologisk med otillräcklig betoning av känslomässiga faktorers betydelse. I den mån så varit fallet har man inte gjort rättvisa åt det sexuella samlivets möjligheter att skänka en rikare gemenskapsupplevelse. USSU: s kartläggning av den faktiskt förekommande sexualundervisningen visar att denna kritik var överdriven men dock hade ett visst fog för sig. Ett annat skäl att ge samlevnadsfrå- gorna stort utrymme är att dessa i ett strukturellt och ideologiskt snabbt förändrat samhälle har blivit mer problematiska och förorsakar både individen och samhället stora svårigheter.

Jämförelse mellan 1956 års handledning och den föreslagna nya handledningen

1956 års handledning och den föreslagna nya handledningen har bl. a. följande rekommendationer gem ensam ma:

Alla väsentliga fakta bör meddelas. Undervisningen bör söka motverka pryderi och förtegenhetsfostran på det sexuella området. Pojkar och flickor bör undervisas gemensamt (18.1). 1945 års handledning hade en föreskrift om skild undervisning för pojkar och flickor samt att läraren skulle vara av samma kön som eleverna.

Sexualupplysning bör ges redan under förskoleåren. Barnen bör få ärliga svar på sina frågor (19.2; 19.3; H5.2).

Rekommendationerna i den äldre och den föreslagna nya handledning- en skiljer sig åt på bl. a. följande punkter.

Den sexuella faktakunskapen framställs inte längre som problematisk och eventuellt skadlig för lägre åldrar. — I den gamla handledningen uttalas att det är ”önskvärt” att man på lågstadiet ger elementär upplysning om hur ett samlag går till. 1 förslaget till ny handledning utgör detta ett av momenten i sexualundervisningen på lågstadiet.

Inga varningar utfärdas mot att använda illustrationer på lågstadiet eller mot att låta eleverna på mellanstadiet göra teckningar i anslutning till undervisningen.

Vissa moment i sexualundervisningen har flyttats ned från högre till

lägre åldersstadier, samtidigt som informationen har blivit utförligare på alla stadier. Motiveringen härför är 1) att eleverna har frågor och funderingar på de aktuella områdena och därför behöver vederhäftig undervisning om dem; 2) att dessa frågor och funderingar som ofta förekom även i äldre tid — har blivit ännu vanligare i vår tid genom den ökade sexuella öppenheten; 3) att kunskap om sexuallivet enligt utred- ningens nyss nämnda uppfattning inte kan betraktas som problematisk eller skadlig för någon ålder; 4) att ungdomar behöver information och synpunkter innan sexual— och samlevnadsfrågorna blir omedelbart aktuel- la för dem.

Den traditionella sexualundervisningen behandlade sexuallivet nästan enbart som ett led i fortplantningen. Fr. o. m. mellanstadiet rekommen- deras nu att utgå från det faktiska förhållandet att sexuallivet oftast syftar till gemenskap, njutning och glädje och inte till befruktning. Detta bör omnämnas redan på lågstadiet (H5.3.3, kommentaren till moment 5), men där är det av pedagogiska skäl lämpligt att i första hand bygga undervisningen på frågan hur ett barn kommer till.

Undervisningen är inte längre nästan helt inriktad på äktenskapet utan även på det föräktenskapliga samliv som principiellt ogillas endast av fem procent i den äldre generationen och två procent i den yngre (16.2).

De alltför tidiga sexualdebuter som förekommer bör enligt utredning- ens uppfattning motverkas genom andra inslag i undervisningen än en generell rekommendation till avhållsamhet under ungdomsåren (se nedan, Sexuellt samliv under tonåren).

Den gamla handledningens rekommendation att ”med kraft under- stryka preventivmedlens endast relativa skyddsverkan” har uteslutits emedan den inte är sakligt riktig och kan leda till uppfattningen att det inte lönar sig att använda preventivmedel. Ändringen motiveras också av att nya och säkrare preventivmedel tillkommit.

Det lämnas inte längre något råd att hellre gifta sig tidigt än att inleda ett föräktenskapligt samliv.

Samlevnadsundervisningen inklusive den familjeförberedande undervis- ningen har som nämnts fått betydligt större utrymme än tidigare.

Idylliserande uttalanden om äktenskapet har uteslutits, men värdet av en bestående och nära personlig gemenskap mellan man, kvinna och barn har genomgående starkt understrukits.

Den starkare betoningen av samlevnadsfrågorna innebär ökade uppgif- ter för ämnena samhällskunskap, religionskunskap, hemkunskap, barn- kunskap och svenska inom grundskolans sexualundervisning. Särskilt kursinnehållet i samhällskunskap bör enligt utredningens uppfattning kompletteras så att samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet blir beaktade.

De rekommendationer i den gamla handledningen som här förtecknats visar enligt utredningens uppfattning att en ny handledning är nödvändig. Detta är också helt naturligt eftersom den gamla handledningen till största delen härstammar från 1945 och sedan dess stora förändringar skett i synen på sexual- och samlevnadsfrågor samtidigt som genom forskning på olika områden ny kunskap vunnits om dessa frågor.

Undervisning om värderingar

1 direktiven för utredningen heter det:

”Vid sina överväganden av vilka värderingar, som skall läggas till grund för sexualundervisningen, bör de sakkunniga se denna undervisning som ett led i den uppfostran för mänsklig samlevnad vilken skolan och övriga institutioner för fostran och upplysning har till uppgift att meddela. De värderingar, från vilka undervisningen och upplysningsarbetet i sexual- och samlevnadsfrågor skall utgå, bör därför sammanfalla med de grunder, på vilka skolans etiska fostran i allmänhet skall bygga.”

Enligt 1969 års läroplan skall i skolan undervisas dels om grundläggan- de värderingar, vilka skall framhållas och främjas i undervisningen, dels om sådana värderingar varom enighet inte råder, kontroversiella värde- ringar (16.3.2). Vid behandlingen av de grundläggande värderingarna de som anges i läroplanens av riksdagen beslutade Mål och riktlinjer skall undervisningen inte vara objektiv, utan ställningstagande, förkunnan— de. Exempel på en sådan värdering är ”människans egenvärde, människo- livets okränkbarhet och därmed rätten till personlig integritet”. Exempel på kontroversiella värderingar. är de olika politiska partiuppfattningarna eller olika inställningar till vissa sexualmoraliska frågor. När det gäller kontroversiella värderingar skall undervisningen vara objektiv. Skälet härtill är att den allmänna skolan inte får användas som indoktrinerings- instrument till förmån för en grupp av medborgare mot en annan grupp.

Utredningen har dels sökt ”översätta” de grundläggande värderingarna enligt Mål och riktlinjer till konkreta värderingar och etiska riktlinjer, vilka skall framhållas och främjas i sexual- och samlevnadsundervisningen dels sökt fastställa vilka värderingar på det sexualmoraliska området som måste betraktas som kontroversiella och därför måste behandlas objektivt, utan ställningstagande i undervisningen.

De grundläggande värderingarna

Utredningen har funnit att de grundläggande värderingarna leder till följande etiska riktlinjer som skall framhållas och främjas i undervisning- en (16.3.3).

För sexuella relationer gäller samma krav på hänsyn till andra människor och ansvar för konsekvenserna av sina handlingar som på alla livets områden. Det innebär först och främst att ingen medmänniska bör betraktas enbart som ett medel att tillgodose någon annans intressen och behov.

Att förena sexualliv, gemenskap och respekt för den andra människans integritet är ett mål värt att eftersträva. (Respekt för den personliga integriteten bygger i det intima samlivet på en positiv gemenskapsupplevelse.) Detta är enligt utredningens uppfattning en central värdering som bör vara riktgivande för sexual- och samlevnads- undervisningen i dess helhet.

-— Varje form av psykisk press eller fysiskt övervåld utgör på det

sexuella området lika väl som på andra områden ett inkräktande på den andra människans integritet.

Undervisningen bör ge stöd åt den värdering som enligt USSU: s undersökningar omfattas av de allra flesta i svenska folket: avståndstagan- det från otrohet. Med otrohet bör då avses ett svek mot gemenskapen, inte den sexuella handlingen i och för sig.

Undervisningen bör ta avstånd från den traditionella dubbelmora- len, enligt vilken moraliska förkastelsedomar uttalas mot kvinnor för samma handlingar som män saklöst kan begå. Det är önskvärt att både män och kvinnor söker förverkliga målet att integrera sexualiteten i en personlig relation. Detta får dock inte innebära att man uttalar moraliskt klander mot dem som inte lyckats nå detta mål.

Att ta avstånd från den sexuella dubbelmoralen är en del av uppgiften att motverka fördomsfulla könsroller. 1 den mån detta lyckas kommer det också att ha ett djupgående inflytande på den personliga och den sexuella relationen.

Kravet på likaberättigande mellan människor leder också till en argumentering mot rasdiskriminering på det sexuella området. Vid fortsatt immigration kan denna fråga bli alltmer aktuell.

— Fördömande av variationer i sexualdriftens inriktning bör motver- kas och en förståelse och hänsynsfull inställning befrämjas.

— Undervisningen bör medverka till att rätt till ett sexualliv tiller- känns fysiskt och psykiskt handikappade, mentalsjuka, interner på fångvårdsanstalter och andra anstaltsbundna. 'Fördomarna mot äldres sexualliv bör motverkas.

Undervisningen bör förkunna sexuell tolerans i betydelsen att respektera andras rätt att tala för och leva efter sexuella normer som man själv tar avstånd från. Toleransen kan dock inte gälla tänkesätt på det sexuella området vilka är oförenliga med de grundläggande värderingar varom här talats. Undervisningen kan t. ex. inte inta en tolerant hållning till sexuell rasdiskriminering eller dubbelmoral.

De kontroversiella värderingarna

Så långt de .grundläggande värderingarna, som undervisningen skall framhålla och främja. Till de kontroversiella värderingarna har utredning- en räknat följande, vilka alltså skall behandlas utan ställningstagande (H4.3.4).

Inställningen till abortfrågan från etisk synpunkt. Skolan kan inte få engageras för att argumentera till förmån för någon av de olika ståndpunkterna i, abortfrågan. Men det är av största vikt att de olika åsiktsriktningarnas argument korrekt redovisas.

-— Föräktenskapligt sexuellt samliv med den man ämnar gifta sig med eller stadigvarande sammanleva med upplevs som självklart acceptabelt av de allra flesta inom svenska folket. Bortåt hälften av dem som har en personlig kristen tro har emellertid övertygelsen att det sexuella samlivet enligt Guds vilja hör hemma endast inom äktenskapet. Dessa föräldrar

och ungdomar måste kunna räkna med att deras åskådning i skolan framställs sakligt riktigt och på ett respektfullt sätt. Undervisningen får inte ta ställning mot deras uppfattning. En annan sak är att undervisning- en måste ägna stort utrymme åt de samlevnadsfrågor som sammanhänger med det föräktenskapliga samlivet.

Det finns också en mycket liten — minoritetsgrupp som anser användningen av preventivmedel vara etiskt/religiöst förkastlig. Vid den betydligt utökade undervisning om preventivmedel som utredningen rekommenderar, bl. a. i abortförebyggande syfte, måste det klargöras att meningen inte är att påverka dessa elever till att ändra uppfattning. De måste tvärtom få klart för sig att deras rätt att ha en annan åsikt än den vanliga respekteras. Undervisningen måste även på detta område vara objektiv i den meningen att den inte tar ställning mot en viss åsiktsgrupp.

-- Många unga människor bildar numera familj utan att ingå äkten- skap. Samlevnadsundervisningen bör inte ta ställning vare sig för eller mot deras uppfattning och handlingssätt. Den bör redogöra för både deras tänkesätt och tänkesättet hos den majoritet som gifter sig. Eleverna måste också få god kännedom om de skiljaktiga juridiska och ekonomis- ka villkoren vid samlevnad med och utan vigsel.

Sexuellt samliv under tonåren (16.2; 16.3.4.3)

Beträffande det sexuella samliv som inleds av drygt en fjärdedel av ungdomarna före grundskoletidens ?lut och av flertalet före slutet av tonåren, anser en majoritet inom den äldre generationen (31—60-åringar) att undervisningen skall uttala att detta inte bör förekomma; avhållsam— het under ungdomsåren bör rekommenderas.

Utredningen delar uppfattningen att många mycket tidiga sexualför- bindelser inleds innan ungdomarna ansvars- och känslomässigt kan klara en sådan situation, vilket kan leda till olyckliga konsekvenser. Sexual- och samlevnadsundervisningen bör söka medverka till att antalet sådana förbindelser nedbringas och de negativa konsekvenserna av dem mildras.

Utredningen anser det emellertid också uppenbart att dessa syften inte kan främjas genom en generell rekommendation till avhållsamhet under ungdomsåren. Därigenom skulle skolan nämligen avskära sig från möjlig- heten att ge hjälp och vägledning åt alla dem som före tonårens slut inleder sexuellt samliv, dvs. betydligt mer än hälften av- ungdomarna. Många av dessa förhållanden sköts på ett ansvarigt och hänsynsfullt sätt. Om skolan trots detta förklarar att beteendet under alla förhållanden är moraliskt förkastligt (det är innebörden av att generellt rekommendera avhållsamhet), upplever ungdomarna att man gör dem djupt orätt i en livsfråga som är väsentlig för dem. Från denna utgångspunkt kan varken sexual- eller samlevnadsundervisning bedrivas med utsikt till framgång. Kontakten med ungdomarnas egna centrala värderingar är från början bruten. Det finns också många i föräldragenerationen som inte har något att invända mot att äldre tonåringar har stadigt sällskap, innefattande också sexuellt samliv, om de visar ansvar och hänsyn i sitt förhållande.

Enligt utredningens uppfattning skulle det vara principiellt oriktigt och för undervisningen ödesdigert om skolan moraliskt tog avstånd från dessa ungdomar och föräldrar. Hur skolan här skall ställa sig är en fråga som överhuvud inte kan avgöras genom hänvisning till en majoritet. Avgöran- de är i stället det förhållandet att ansvarigt tänkande människor har delade meningar. Då kan inte den ena gruppen få lov att med skolans hjälp upphöja sig till domare över den andra. '

Det borde dessutom stå klart att en neutral hållning från skolans sida utgör ett nödvändigt skydd för minoritetsgrupper och deras värderingar. I den här aktuella frågan innebär principen att undervisningen skall präglas av samma respekt för olika handlingsmönster i den mån de bygger på vilja att visa ansvar och ta hänsyn. Både de många ungdomar som vill ”vänta” och de som har ett sexuellt samliv bör i undervisningen få uppleva att de är förstådda och accepterade. Skolan bör med andra ord inte ta ställningi denna moralfråga utan hålla fältet fritt för en förutsättningslös genom- gång av principiella och praktiska synpunkter som kan hjälpa ungdomar- na att se klarare och att finna sin egen väg. En generell rekommendation på detta område skulle däremot enligt utredningens uppfattning leda till att huvuddelen av eleverna drar slutsatsen att skolan inte har något meningsfullt att säga dem på samlevnadens område; därmed avskärmar de sig från den etiska undervisningen och utformar sina handlingsnormer helt på egen hand eller under inflytande av icke önskvärda värderingar. En generellt rekommenderande undervisning innebär i denna fråga en långt svagare etisk undervisning än en som med eleverna går igenom väsentliga synpunkter utan förutfattad ståndpunkt.

Syftet att motverka de alltför tidiga sexualdebuterna och mildra deras konsekvenser bör tillgodoses genom andra inslag i undervisningen. För det första bör man gå igenom och diskutera de grundläggande värderingar på sexuallivets område som skolan skall framhålla och främja (se ovan). Dessa kan i bästa fall väcka eftertanke och motverka ett oöverlagt handlande. Detsamma gäller en genomgång av de skilda sexualmoraliska uppfattningar som finns. För det tredje bör undervisningen peka på de risker som är förbundna med en alltför tidig sexualdebut, oberoende av vilka värderingar man har (16.1). De risker som avses är följande:

att det blir ett förhållande, präglat av slitningar, oförmåga till inlevelse och därmed bristande möjligheter att visa hänsyn och ta ansvar;

att man hamnar i en rad kortvariga och opersonliga förhållanden som man inte hade avsett och som kanske skapar en verklighetsfrämman— de negativ uppfattning om vad samlivet mellan man och kvinna kan ge;

— att man på grund av sin ungdom inte äger tillräcklig erfarenhet och omdömesförmåga för att kunna förhindra uppkomsten av en oönskad graviditet eller gonorrésmitta.

Sammanfattningsvis är det alltså utredningens uppfattning att under- visningen inte bör generellt ta ställning till frågan om sexuellt samliv under ungdomsåren men att den bör aktivt söka motverka alltför tidiga sexualdebuter.

Några speciella frågor

Utredningen rekommenderar att den nyanserade bild av värderingar och beteende på samlevnadsområdet som den moderna sociologin ger skall utnyttjas i undervisningen. Det möjliggör t. ex. korrigering av utbredda vanföreställningar om ungdomens sexualvanor. (2.4.6.1; 2.4.8) En vanlig uppfattning är att nästan alla 16—17-åringar har samlag. Undersökningar tyder på att flertalet ungdomar har sin sexualdebut senare än under grundskoletiden och att en femtedel av dem väntar till efter tonåren. Eftersom ungdomar är rädda för att vara ”annorlunda” (i förhållande till sina jämnåriga) är det viktigt att påpeka sådant. — Ett missvisande uttryckssätt är att säga att genomsnittsåldern eller normalåldern för sexualdebut är 18 år i Sverige. Vad man bör säga är att hälften har sin sexualdebut före fyllda 18 är, hälften efter denna ålder. Det mest karaktäristiska är den stora spridningen på åldrarna 15—21 år. Det finns ingen normalålder för sexualdebut. Stora enkätundersökningar i flera länder visar att ungdomar mycket ofta tror att deras kamrater är mer ”avancerade” än vad som verkligen är fallet. Även med hänsyn härtill är det viktigt att upplysa om de undersökningar av värderingar och beteenden som finns. -— En speciell orsak till felaktiga föreställningar om ungdomens sexualvanor är att vissa ”fördomsfria” massmedier med förkärlek utväljer och intervjuar promiskuösa ungdomar och framställer dem som typiska. Även av detta skäl är det viktigt att ge en mera verklighetstrogen bild. -— En sådan är även viktig för läraren för att hon eller han skall kunna undvika två felaktiga utgångspunkter för undervis- ningen: att tro att alla äldre elever har haft samlag respektive att tro att nästan inga har haft det.

Undervisningen bör enligt utredningens uppfattning systematiskt motverka den bild av relationen mellan man och kvinna som förmedlas av pornografin och ”sexismen”. (Handledningens faktaöversikt, kapitlet Pornografi och andra sexualskildringar.) Avskiljandet av sexualiteten och sexuallivet från sammanhang med tillvaron i övrigt och i synnerhet framställningen av kvinnan som enbart sexualobjekt är oförenligt med det mål för sexualundervisningen som föreslagits, särskilt punkterna 1 och 3 (se ovan). Samtidigt bör det dock alltid framhållas att den ökade sexuella öppenheten (vilket inte är detsamma som pornografi) är en vinst därför att den möjliggör en mänsklig och förnuftig belysning av sexual- och samlevnadsförhållanden, vilka förr var dolda i ett skumrask som skapade fruktan och vanföreställningar.

I 1956 års handledning rekommenderas information om preventivme- del fr. o. m. den ålder som motsvarar grundskolans högstadium. Utred- ningen föreslår att sådan information skall ges redan fr. o. m. lågstadiet (H5.3.3, kommentaren till moment 7). Skälen härtill är följande.

1. När eleverna börjar i den obligatoriska skolan har de allra flesta redan hör talas om preventivmedel, vanligen p-piller och kondom. Föreställningen att man skulle kunna hålla dem i okunnighet härom genom att undvika ämnet i skolan är verklighetsfrämmande. Det är önskvärt att deras ofta felaktiga föreställningar möts med några enkla

förklaringar och att de preventiva åtgärderna sätts in i sitt naturliga sammanhang och får sin positiva motivering: att barn skall födas önskade och att hänsyn skall kunna tas till moderns hälsa och familjens ekonomi. — Om läraren vet att det i klassen finns barn till föräldrar som anser det orätt att använda preventivmedel, skall den hänsyn härtill tas som angavs ovan på tal om undervisning om kontroversiella värderingar. Detta gäller vid all undervisning om preventivmedel och bör alltså beaktas även i samband med de här följande punkterna.

2. Det är önskvärt att barn redan från början får den attityden grundlagd hos sig att det är en självklarhet och en skyldighet mot en själv och mot partnern att man använder preventivmedel när man inte vill ha barn.

3. Vid slutet av mellanstadiet behövs information om preventivmedel även med hänsyn till den minoritet av elever som kommer att ha sin sexualdebut under de kommande högstadieåren (H5.4.5, kommentaren till moment 10).

4. Föreställningen att undervisning om preventivmedel av eleverna skulle uppfattas som ”klarsignal” för sexuellt samliv är enligt utredning— ens uppfattning orealistisk. Större delen av det stoff eleverna gör bekantskap med i orienteringsämnena är sådant som de kommer i närmare beröring med först senare i livet. De finner det därför naturligt att information om preventivmedel ges innan den praktiska tillämpningen av denna information är aktuell. Dessutom skall eleverna på mellan- och högstadiet före preventivmedelsupplysningen ha fått höra om riskerna vid en för tidig sexualdebut, om de grundläggande etiska riktlinjer som varje människa är skyldig att rätta sig efter på samlevnadens område samt om de skilda etiska uppfattningar som finns om andra frågor på samlevna- dens område. Föreställningen att skolan ger ”klarsignal” kan aldrig uppkomma om undervisningen bedrivs efter riktlinjer som nu föreslås. Sexual- och samlevnadsundervisningen bör enligt utredningens uppfatt- ning lägga stor vikt vid följande föreskrift i läroplanens Mål och riktlinjer: ”Skolan bör verka för jämställdhet mellan män och kvinnor — i familjen, på arbetsmarknaden och inom samhällslivet i övrigt. Den bör orientera om könsrollsfrågan, stimulera eleverna till att debattera och ifrågasätta rådande förhållanden.” Könsrollernas respektive jämställdhetens inverkan på relationen mellan man och kvinna även den sexuella relationen — bör diskuteras vid upprepade tillfällen (Handledningens faktaöversikt, kapitlet Könsroll och samhälle). Alla elever bör underrättas om de möjligheter till individuell rådgivning i sexual— och samlevnadsfrågor som finns inom och utom skolan på orten (H5.5.5, kommentaren till moment 28). De elever som har behov av sådan rådgivning skall inte behöva tveka om var de kan få den. Utredningen uttalar sin tillfredsställelse över att särskilda rådgivningsby— råer för ungdom upprättas på alltfler orter. Speciellt gynnsam synes den modell vara som tillämpats i Borlänge, där allt slags rådgivning i samlevnadsfrågor givits och lokalerna inrättats så att ungdomarna kunnat känna sig hemmastadda där. Fler sådana institutioner bör enligt

utredningens uppfattning inrättas. I avvaktan på att detta blir möjligt måste de redan existerande rådgivningsmöjlighetema utnyttjas.

Undervisningen på de olika stadierna

Förskoleåldern. l förslaget till ny handledning i sexualundervisning understryks att de trygghets- och kärleksupplevelser som barnet i bästa fall gör under de första levnadsåren har det mest djupgående inflytandet på dess förmåga till varma medmänskliga relationer, bland dem också relationerna till det motsatta könet. Det är därför enligt utredningens uppfattning viktigt att de första upplysningarna om ”var barn kommer ifrån” ges av hemmet under förskoleåldern. Förskola och skola kan aldrig ersätta de erfarenheter barnet gör då. Förskolan bör emellertid i nära samråd med föräldrarna ha som riktlinje att alltid ge barnen korrekta svar på deras frågor i en atmosfär av värme och närhet.

Lågstadiet. — Utredningen föreslår en utökad sexualundervisning på lågstadiet. Skälen härtill är för det första att det inte längre råder en sådan ängslan som tidigare inför tanken på barns vetande om sexuallivet: kunskapsmängden kan anpassas efter deras fattningsförmåga och deras frågor. För det andra måste man räkna med att lågstadieeleverna numera har en mängd oklara och delvis felaktiga föreställningar som behöver rättas till.

Vid ett föräldramöte under höstterminen i årskurs 1 bör läraren informera föräldrarna om den sexualundervisning som förekommer i denna årskurs samt ta del av föräldrarnas synpunkter och upplysningar. Handledningen rekommenderar i ett särskilt avsnitt om samverkan mellan hem och skola att läraren därvid upplyser om den syn på hemmets och skolans olika uppgifter på sexualundervisningens område som ligger till grund för skolans undervisning. Hemmet är framförallt attitydskapande, skolan kompletterande och systematiserande i fråga om faktakunskaper (H 9).

Mellanstadiet. I årskurs 6 ges den grundläggande biologiska faktakun- skapen samt en preliminär genomgång av de synpunkter på de för tidiga sexualdebuterna som ovan nämnts.

Valda avsnitt av kursen kan även fördelas på årskurserna 4 och 5. De allmänna mål för sexual- och samlevnadsundervisningen som angetts i början av denna sammanfattning har i förslaget till ny handledning ”översatts” för åldersstadiet på följande sätt.

Eleven på mellanstadiet skall genom sexual- och samlevnadsundervis- ningen:

l.. förvärva ökad verklighetsorientering i proportion till det vidgade sakintresset och den förbättrade fattningsförmågan på samma sätt som vid annan undervisning.

2. utveckla förståelsen för de fysiska och psykiska förändringarna i samband med den begynnande puberteten;

3. utveckla förståelsen för sexualitetens integrering i en personlig relation som ett framtidsmål värt att söka uppnå;

4. skaffa sig kunskaper om och utveckla förståelsen för ansvarssyn— punkter som kan förbereda för det ställningstagande till tidigt sexuellt samliv, som kommer att aktualiseras för eleverna under tonåren.

Högstadiet. Utredningen ansluter sig till den rekommendation som redan finns i 1969 års läroplan, nämligen att sexualundervisningens tyngdpunkt på högstadiet bör förskjutas från årskurs 9 till 8 vilket ofta ännu inte skett. För högstadiet föreslår utredningen en synnerligen omfattande såväl sexual- som samlevnadsundervisning. Förslag lämnas nu för första gången i detalj om vilka delar av kursen som bör åvila lärarnai biologi, samhällskunskap, religionskunskap, hemkunskap och barnkun- skap. Ämnena samhällskunskap och religionskunskap har tidigare ofta försummat samlevnadsfrågorna. En förbättring kan iakttas i de nyaste läromedlen. Denna utveckling bör fortgå. Bäst har enligt elevernas omdöme undervisningen fungerat i sexualkunskap i årskurs 9 inom ämnet biologi. Här är det femton procent av eleverna som betecknat undervis- ningen som .Ganska dålig eller Mycket dålig. Även här behövs en utveckling till det bättre.

I första hand föreslås undervisningens uppläggning i ett eller flera samlade arbetsområden, där stoff från flera ämnen ingår och flera lärare samverkar. I andra hand föreslås ämnesbundna arbetsområden. Stor vikt läggs vid de etiska, psykologiska och sociala aspekterna.

Gymnasieskolan. Den enkät som utredningen genomfört inom ett representativt urval av elever i gymnasieskolans årskurs 2 utvisade att även ungdomarna i denna ålder säger sig ha ett stort behov av sexual- och samlevnadsundervisning i skolan. För den komplicerade organisationen av gymnasieskolans sexualundervisning på dels ämnesbunden undervisning på vissa av de 22 linjerna, dels undervisning på timmar till förfogande i storklass och i mindre grupper har detaljerade anvisningar utarbetats. Undervisningen i storklass kan t. ex. bestå av föredrag och paneldebatt, varvid en samverkan mellan lärare, övrig skolpersonal, tillkallade experter på olika områden samt elever bör förekomma. För undervisningen om värderingar gäller samma principiella riktlinjer som i grundskolans undervisning, dock att ännu större vikt läggs vid elevernas eget kritiska ställningstagande. Elevenkäter inklusive kunskapstest utvisar att en fortsatt kunskapsmeddelelse avpassad efter elevernas större intellektuella resurser alltjämt är både önskad och behövlig. Därutöver bör undervis- ningen i hög grad inriktas på den omfattande debatt som förs i samhället om sexual— och samlevnadsfrågor från etisk, psykologisk och social synpunkt.

Eleverna bör på alla stadier i grundskolan och i gymnasieskolan få medverka vid planeringen av sexual- och samlevnadsundervisningen.

Sexualundervisningen och vissa handikappade (kapitel 20)

Utredningen har sökt skaffa sig en uppfattning om olika handikappgrup- pers sexual— och samlevnadssituation samt informationsbehov. Enligt

utredningens uppfattning finns det goda anvisningar för sexualundervis- ning för psykiskt utvecklingsstörda såväl inom skolväsendet som avseende institutioner för vuxna utvecklingsstörda. En av utgångspunkterna för dessa anvisningar är att denna handikappgrupp skall ha rätt till sexuellt samliv, vilket har visat sig i många fall ha en gynnsam inverkan på deras livssituation. Skolans allmänna sexualundervisning bör motverka de fördomar som finns på detta område. Såväl när det gäller det faktiska genomförandet av sexualundervisningen som förverkligandet av samlivs— möjligheter återstår emellertid ännu mycket att uträtta.

Även beträffande fysiskt handikappades behov av och möjligheter till sexuellt samliv finns det fördomar som skolan bör söka motverka. I och med att de alltmer integreras i vanliga skolklasser kommer sexual- och samlevnadsundervisningen för deras del att bedrivas i lika hög grad och efter samma principer som i skolan i dess helhet. Detta bör givetvis även gälla de handikappade som inte kan gå i vanliga klasser. Deras informationsbehov är fortfarande ofta eftersatt.

Sexualundervisningen och vissa invandrargrupper (kapitel 21)

Utredningen har ingående behandlat den situation som inträder med hänsyn till synen på det sexuella och på familjen för invandrare som kommer från länder med väsentligen annorlunda syn på dessa frågor än vad som är vanligt i Väst- och Nordeuropa. Kulturkonflikten synes i många fall bli svårartad. Vid ett närmare övervägande framstår det emellertid som klart att konflikten väsentligen uppkommer vid mötet med det nya samhället i dess helhet, inte så mycket genom erfarenheten av skolans sexualundervisning. Denna utgör i stället en förklarande, ordnande och hjälpande insats. Det som kan verka förvirrande och chockande i den allmänna sexuella öppenheten i massmedier osv. placeras genom skolans undervisning i ett mänskligt och ansvarsbetonat samman- hang. Sakinformationen kan rätta till missförstånd och fylla ut kunskaps- luckor som annars lätt blir ödesdigra. Med hänsyn härtill finner utredningen det riktigt och nödvändigt att sexual- och samlevnadsunder- visningen är obligatorisk även för invandrarelever, i överensstämmelse med nu gällande ordning. Särskild omsorg bör nedläggas vid skolans information om sexualundervisningen till invandrarföräldrar från vissa länder.

Samverkan hem—skola (handledningen, kapitel 9)

I förslaget till ny handledning sägs att information om sexual- och samlevnadsundervisningens innehåll bör ges vid föräldramöten åtminsto- ne en gång på varje stadium i grundskolan. Föräldrar och lärare bör då ha tillfälle att utbyta synpunkter på undervisningen. Handledningen under— stryker den nu gällande läroplanens anvisning: ”Med hänsyn till att olika

värderingar förekommer i sexual- och samlevnadsfrågor bör det vara angeläget för skolan att informera föräldrarna om den respekt för de olika värderingarna, som skall ligga till_grund för sexualundervisningen.” Vid presentationen av sexualundervisningen bör det vidare framhållas att hem och skola här har delvis skilda uppgifter och aldrig kan ersätta varandra. Hemmet ger genom sin allmänna påverkan den emotionella utvecklingen och de grundläggande värderingarna som är förankrade i personligheten. Skolan kan ge faktakunskaper, insikt om konsekvenserna av olika handlingssätt, klarare blick för olika värderingar.

Synpunkter på läromedel (handledningen, kapitel 8)

De traditionella läroböckerna i hembygdskunskap (lågstadiet), naturkun- skap (mellanstadiet), biologi, samhällskunskap och religionskunskap (högstadiet) innehåller endast en mycket liten del av det undervisnings- stoff i sexual- och samlevnadskunskap som rekommenderadesi 1945 och 1956 års handledningar i sexualundervisning. Utredningen konstaterar med tillfredsställelse att i de nyare läromedel för låg-, mellan— och högstadierna som helt eller delvis är uppbyggda kring arbetsområden har däremot sexual— och samlevnadskunskapen ofta fått ett väl tilltaget utrymme och en pedagogiskt stimulerande utformning. Det tidigare svårbemästrade problemet att åstadkomma en mångsidig belysning av sexualfrågorna med hjälp av stoff från flera olika ämnen synes därigenom ha fått en väl fungerande lösning. På lågstadiet är det en rimlig alternativ lösning att läromedlen i hembygdskunskap förses med tillräckligt utförliga avsnitt, avsedda för sexualundervisningen. önskvärt är på alla stadier att även ämnet svenska medverkar. Upplevelseläsning av fiktions— litteratur som belyser samlevnaden med anknytning till sexuallivet är ett oumbärligt bidrag till en djupare förståelse av detta livsområde.

Även speciella, utförliga ”bredvidläsningsböcker” i sexual- och samlev- nadskunskap bör finnas tillgängliga i klassuppsättning för att möjliggöra ett” grundligare studium av valda delar av ämnesområdet. Därvid är det nödvändigt att tillse att undervisningen som helhet kompletterar och korrigerar eventuella ensidigheter, ofullständigheter eller avvikelser i dessa läromedel från de principiella riktlinjerna för sexualundervisningen.

Vid illustrering av läromedel för sexualundervisning föreslår utredning- en att följande synpunkter skall vara vägledande. Vad beträffar naturve- tenskapligt präglade anatomiska och fysiologiska illustrationer behöver inga andra urvalsprinciper tillämpas än hänsynen till elevernas fattnings- förmåga och motivation på respektive stadier. Inga faktakunskaper på dessa områden är olämpliga eller skadliga. När det gäller illustrationer som åskådliggör sexuella relationer mellan människor, bör det tillses att de stöder undervisningens mål och grundläggande värderingar, särskilt målpunktema 1 och 3 (se ovan). Psykologiskt och konstnärligt högtståen- de filmer som innehåller samlagsscener kan vara värdefulla för undervis- ningen. Utredningen anser det lämpligt att användningen av sådana filmer som kompletterande läromedel för närvarande begränsas till gymnasie-

skolan. Där uppnår eleverna den ålder (18 år) då de har legal rätt att själva besluta om att ingå äktenskap. De kan då inte anses för unga att ta del av sådana framställningar som numera utgör ett självklart inslag i många seriösa spelfilmer.

Om filmerna liksom om övriga audivisuella hjälpmedel (t. ex. diabild- serier, bandade radio- och TV—program) gäller att de aldrig kan ersätta lärarens undervisning utan endast bör utgöra kompletterande inslagi den.

Lärarutbildningen (kapitlen 14 och 23)

De enkäter som USSU genomfört inom ett representativt urval av samtliga lärarkategorier som ger sexualundervisning i skolan utvisar att det stora flertalet lärare anser sig ha fått otillräcklig utbildning på området. De lärare som fått utbildning och/eller fortbildning för sexualundervisning har givit sådan undervisning i större utsträckning än de som inte fått utbildning. Många lärare på låg— och mellanstadiet men ej biologilärama på högstadiet finner det alltjämt besvärande att ge sexualundervisning. Enligt USSU: s elevenkäteri årskurs 9 uppger sig mer än 90 procent av eleverna ha fått sexualundervisning, men det stora flertalet av dem säger samtidigt att de hade velat ha mer undervisning om såväl sexual- som samlevnadsfrågor. Ett sådant behov föreligger enligt utredningens uppfattning även objektivt sett genom de snabba föränd— ringar av värderingar och beteenden som ägt rum på sexuallivets område samt genom det ökade utbudet av ovederhäftig information. En förbättrad utbildning torde öka lärarnas möjligheter att ge en god sexualundervisning inte endast kunskapsmässigt utan också attitydmäs- sigt.

Med hänvisning till dessa förhållanden föreslår utredningen en utökad utbildning för sexualundervisning inom klasslärarutbildningen vid lärar— högskolorna. Då dessa lärargrupper (låg- och mellanstadiet) redovisat mest svårigheter med sexualundervisningen är det av stor vikt att denna förstärkning kommer till stånd.

För högstadielärarna i biologi föreslår utredningen en betydligt utökad utbildning t. ex. efter mönster av den kurs i sexologi för medicinare som givits vid Uppsala universitet. För de blivande biologilärarnas del behöver kursen emellertid utökas med vissa samlevnadsfrågor.

Den utbildning som blivande lärare i samhällskunskap får vid universi- teten innehåller nästan inget stoff med anknytning till sexual— och samlevnadsfrågor trots dessa frågors betydelse för samhällslivet. Enligt utredningens uppfattning behöver här införas delvis nya moment såsom modern sexualsociologi, sexualantropologi, familjesociologi.

Inom universitetsutbildningen av blivande lärare i religionskunskap har sexual- och samlevnadsfrågor på senare tid fått ett betydligt utökat utrymme, vilket utredningen hälsar med tillfredsställelse.

I psykologiläramas utbildning ingår vid ett av universiteten omfattande moment av sexualpsykologi, vid andra universitet ytterst litet. Om sexualundervisningen enligt utredningens förslag kommer att lägga stor

vikt vid samlevnadsfrågorna, är det önskvärt att alla psykologilärare har fått en utbildning som gör dem skickade att medverka härtill vid gymnasieskolorna.

På den sexologiska forskningens område är Sverige mindre framstående än t. ex. USA, Västtyskland och Tjeckoslovakien, trots att Sverige varit och är ett föregångsland på sexualundervisningens område. Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att sexologisk forskning får ökat utrymme i vårt land. Detta kan tänkas ske genom inrättandet av ett sexologiskt forskningsinstitut eller genom insatser vid universiteten. Med tanke på sexologins tvärvetenskapliga karaktär och det sålunda förelig- gande behovet av kontakt med flera stora forskningsområden kan man på längre sikt hoppas på större resultat genom en satsning på universitets- forskning, vilken också lättare kan komma lärarutbildningen till godo. Ett sådant program kan endast genomföras vid de större universiteten. Vid de lärarhögskolor som är förlagda till andra orter kan utbildning för sexualundervisning ske bl. a. genom medverkan av gästande forskare från de universitet där sexologisk forskning kommer att bedrivas i större omfattning än för närvarande.

Undervisning och upplysning utanför den allmänna skolan (kapitlen 25—27)

Den sexual- och samlevnadsundervisning som förekommer vid folkhög- skolorna har belysts genom en ingående undersökning och befunnits ha en enligt utredningens uppfattning tillfredsställande omfattning.

En översikt har också givits av sexual- och samlevnadsfrågornas behandling inom konfirmationsundervisningen. Dessa frågor tas i regel upp och behandlas utifrån respektive samfunds synsätt. Inom svenska kyrkan och de äldre frikyrkorna har den enskilde prästen och pastorn ganska stor frihet att utforma undervisningen enligt sin personliga uppfattning. Inom utbildningen av präster och pastorer har sexual- och samlevnadsfrågorna på senare tid fått ett betydligt ökat utrymme.

Ungdomsorganisationema med undantag av de kristna tar endast i ringa utsträckning upp sexual- och samlevnadsfrågor i sin verksamhet, vilket är att beklaga eftersom deras medlemmar uppenbarligen ofta behöver råd och vägledning på detta område. Skolöverstyrelsens ung- domsledarutredning (SULU) har helt förbigått dessa frågor. Vad som framförallt behövs är en sådan utbildning av ungdomsledare att de inte står handfallna då de kommer i kontakt med konkreta individuella problem hos ungdomarna, vilket ofta torde inträffa. En enligt utredning- ens uppfattning föredömlig behandling av sexual- och samlevnadsfrågorna föreligger i Skolöverstyrelsens kursplan för utbildning av fritidspedagoger.

”i; den

' . m'a-fvw

.I puman—rm

., sidnamn _ .". litif- glenn-.! .ru 911511 gurran 'I två! mm Wierd

här n?!

I Utredning och överväganden

2. Förändringar av sexuella attityder, normer och beteenden

2.1. Inledning

Inställningen till sexualiteten och sexuallivet har växlat iskilda kultur- kretsar och historiska epoker. Restriktiva och permissiva attityder har avlöst varandra. (Ordet ”permissiv” används ofta i detta betänkande för att beteckna en mera ”tillåtande" inställning i motsats till en mera restriktiv. Det har hämtats från det anglosaxiska ”permissive” som är en standardterm inom sexualsociologin. Ordet har föredragits framför ”liberal” eller ”fri(are)” därför att dessa ord inte är endast sakligt beskrivande utan också värderande.)

Om inställningarna till sexuallivet har växlat så har dock regellöshet aldrig dominerat. Alla samhällen har i högre eller lägre grad sökt reglera sexuallivet. För att åskådliggöra hur stor växlingen varit behöver man endast erinra om några rubriker iden västerländska kulturhistorien (eller om sexualantropologins kartläggning av olika mönster):

— en mycket permissiv sexualmoral för män ur överklassen i den grekiska antiken;

— sedestränghet i det äldre republikanska romarriket; — ”lösa seder” i kejsartidens Rom; ytterligt stränga straff under medeltiden för sexuella regelbrott (häxprocesserna, som var vanliga även under 1500- och léOO-talen);

— bejakande av kroppslig skönhet och erotik inom renässansens överklasskultur;

— sträng sexualmoral under inflytande av reformationen och motre- formationen, sexualfientlighet inom den anglosaxiska puritanismen och den tyska pietismen;

— sexuell libertinism inom l700-talets högreståndskultur; — en restriktiv, äktenskapscentrerad sexualmoral, särskilt för kvinnor- na, inom viktorianismen.

Vår uppfattning om orsakerna till dessa växlingar är ytlig, eftersom den vetenskapliga historieforskningen vanligen undvikit att fördjupa sigi detta tabuerade område. Snarast undantag är verk som Max Weber: ”Der protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus” (1904—05),

Edvard Westermarck: ”Origin and development of moral ideas” (1906—09) eller G. May: ”Social control of sexual expression” (1930). Sexualantropologins studier av sexual- och familjemönster hos primitiva folk liksom de sociologiska kartläggningarna och analyserna av sexuella beteenden, attityder och normer i i-länderna saknar i regel historiska perspektiv.

Den ökande sexuella permissiviteten under 1900-talet är bestämd av många orsaker, vilka berörs i det följande. Den ändrade inställningen kom särskilt starkt till uttryck som kritik av viktorianismen. Denna syn på sexualiteten och överhuvud på förhållandet mellan man och kvinna skall därför något närmare beröras. Synpunkter har hämtats bl. a. från G. Rattray Taylor: ”Sex in history”, 1954, och Kate Millett: ”Sexualpoliti— ken”, övers., 1970.

Romantikens allvarliga kärleks- och äktenskapsuppfattning ingick som ett element i den engelska viktorianismen och liknande, mindre extrema strömningar i andra länder. De två andra huvudelementen var en intensivt propagerad kristlig moralism, som man ville påtrycka alla människor oberoende av deras egen religiösa hållning, samt för det tredje en borgerlig livsföring. 'De som verksammast bidrog till en djupgående förändring av samhället i denna riktning var de 3. k. reformkommittéema, ofta med metodistisk inspiration, men också med anglikansk-högkyrkliga inslag.

Viktorianism är i det allmänna språkbruket nära nog en synonym till hyckleri. Uppenbart är emellertid att de som startade rörelsen var djupt övertygade om att de var ute i välsignelsebringande ärenden och att som det ständigt sades England skulle gå under om man inte genom moraliska samhällsreformer en gång för alla gjorde upp med arvet från 1700-talet. Vad som blev viktorianismens olycksöde var dess väldiga framgång. Den uppbars av samhällets mest inflytelserika kretsar: de som vördades för att de haft del i segern över Napoleon, de som ledde den ofantliga industriella utvecklingen, och de som vidareutvecklade det engelska imperiet. Många av dessa var emellertid skrupelfria personer, som i verkligheten varken delade eller tillämpade de upphöjda viktorians- ka idealen men ansåg det förmånligast både för sig själva och för samhället att bekänna sig till dem. Detta var en av hyckleriets källor. En annan var den moralisk-religiösa fanatism, som i ”skandalen” hade ett effektivt medel att skrämma individualister till underkastelse och till hyckleri.

Det som något oegentligt kallas ”viktorianismen” hade sin glanstid ungefär mellan 1820 och 1880. Den har haft inflytande även på tiden därefter genom att i mycket bestämma innehållet i den motrörelse och det försök till frigörelse som pågått sedan dess, alltså i nära hundra år. ”Mycket som utger sig för att vara *sexuell frihet” är ett antipuritanskt förhållande, som är bundet i puritanska former” (J. Israel).

Det mest karaktäristiska för viktorianismen är att den förvandlade sexualiteten och sexuallivet till en offentlig hemlighet; man hamnadei den attityd som kallas pryderi. Att en sådan hållning verkligen dominerar en epok är enastående i historien. Medeltidskyrkan, puritanismen och

viktorianismen var antisexuella, men på olika sätt. De båda förra rörelserna betraktade sexualiteten som syndig alltsedan syndafallet. Viktorianismen lutade mer åt att betrakta den som ociviliserad, under människans värdighet, osmaklig (Taylor, s. 198). Om en sådan känslo- reaktion dominerar, blir det en psykologisk nödvändighet att undvika att nämna det obehagliga. Man reagerade i sällskapslivet som en _seismograf inför minsta anspelning på det sexuella vilket emellertid också var ett uttryck för att man i enastående grad var fixerad på det. På många punkter råkade man i svårigheter. Man kunde inte säga att en kvinna var gravid men fann småningom på att säga att hon ”väntar”. Ordet ”kropp” borde helst inte nämnas. Under 1700-talet hade man filosoferat ganska mycket om behovet av sexualupplysning för ungdom. Varje tanke på något sådant bortföll nu. I början av 1800—talet hade Jeremy Bentham vunnit gehör för tanken att födelsekontroll skulle kunna minska arbetarnas elände. Omnämnande av preventivmedel föll nu under lagen mot otuktigt språk.

Medeltiden betraktade kvinnan som syndens port och bekämpade hennes sexualitet, som man var mycket väl medveten om, genom att avrätta häxor och dyrka den heliga jungfrun (varmed inte har påståtts att mariadyrkan hade enbart denna innebörd). Viktorianismen valde en motsatt väg: nämligen att förneka existensen av kvinnans sexualitet. Alla ärbara kvinnor är till sitt väsen jungfrur, och det är en skamlös förolämpning att påstå om en kvinna att hon har sexuella känslor. Detta var en självuppfyllande verklighetsbeskrivning. Ett stort antal kvinnor blev på så sätt frigida. Därigenom hade man lagt en viss saklig grund för en annan av viktorianismens huvudprinciper, dubbelmoralen: vad som är förbjudet för kvinnan (hon behöver det inte om hon är ärbar) är tillåtet för mannen (hans natur är sådan, det kan inte hjälpas). Den senare delen av denna sats leder till att man måste tolerera prostitutionen, den förra till att man måste bekämpa den såsom till ytterlighet moraliskt förkastlig — för de prostituerade, inte för deras kunder. Islutet av 1830-talet fanns det i London enligt en polisberäkning ca 900 bordeller, 800 illa beryktade hus och 7 000 prostituerade (Taylor 1954, s. 207). Till viktorianismens avigsidor hörde också att den var en guldålder för pornografi, ofta med sadistiska och masochistiska inslag.

Men det fanns också viktorianer som helt tog avstånd från dubbelmo- ralen. De bekämpade prostitutionen, även genom att kräva av mannen att han aldrig skulle utnyttja en kvinnas ekonomiska nödläge. De krävde med andra ord sexuell avhållsamhet för både män och kvinnor fram till äktenskapet. Att acceptera ett föräktenskapligt samliv mellan likar var otänkbart för dem.

I den utveckling som hittills flyktigt antytts har attityden till sexuallivet liberaliserats tre gånger. Medeltiden utmynnade i renässansen. Reformationen och motreformationen möttes av upplysningens rationa- lism och libertinism. Romantiken och viktorianismen möttes av ”den sexuella revolutionen”, som nu pågått i ungefär hundra år med växlande intensitet. Renässansens och upplysningens friare synsätt och beteende utlöste framgångsrika motrörelser, vilka dock aldrig kunde återinföra den

grad av antisexualism som fanns under medeltiden. Hur det kommer att gå med ”den sexuella revolutionen” vet vi inte.

2.2. Kritiken av viktorianismen

I sin doktorsavhandling ”Sexualpolitiken” (”Sexual Politics” 1969, sv. övers. 1971) har Kate Millett ett kapitel betitlat ”Den sexuella revolutionen första fasen 1830—1930”. Denna kronologi motiverar hon med uppfattningen att den förändrade attityden till sexuallivet har sitt yttersta ursprung i kvinnosaksrörelsens framgångsrika kamp för kvinnans politiska och juridiska jämlikhet med mannen. Och det var under 1830-talet som den engelska och den amerikanska s. k. reformrö- relsen framträdde med full styrka. Det var även då Fredrika Bremer framträdde i Sverige. Få anade att de framförda kraven i den mån de genomdrevs skulle medföra en begynnande upplösning av själva den patriarkaliska familjetypen, den kvinnliga ojämlikhetens urcell. En av dem'som såg detta, och bejakade det, redan 1838, var C.J.L. Almqvist. I ”Det går an” skildrade han jämlikhetens effekt på relationen mellan man och kvinna och ett äktenskap som är ”en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer” (direktiven för 1969 års kommitté för översyn av den familjerättsliga lagstiftningen). Ett och ett halvt sekel senare är det lätt att se sammanhanget mellan kvinnosakssträvandena och sexualsynen.

En del viktorianer krävde som nämnt att både mannen och kvinnan skulle iaktta sexuell avhållsamhet före äktenskapet. Samtidigt krävde de prostitutionens avskaffande och insåg inte att kombinationen av dessa båda krav var en utopi. Prostitutionens avskaffande måste med nödvän- dighet leda till (eller vara en följd av) ett föräktenskapligt sexuellt samliv mellan sociala likar. En sådan tanke var helt främmande för viktorianer- na, men deras kamp mot prostitutionen var faktiskt ett första steg i denna riktning.

Inte heller insåg man vad som på det sexuella området skulle bli följden av att kvinnan fick rätt till samma utbildning som mannen, tillträde till samma yrken samt politisk rösträtt. Hade de första kvinnosakskvinnorna insett det skulle de sannolikt ha ryggat tillbaka, ty följden blev inte endast en höjning av kvinnans status, en ökning av hennes självförtroende och frihet utan också större sexuell frihet och initiativförmåga, minskad passivitet och frigiditet.

Det tyngst vägande inlägget om kvinnas dåtida situation var John Stuart Mills ”Kvinnans underordnade ställning” (”The subjection of women”, skriven 1861, publicerad 1869, sv. övers. s.å.). Hans tes var ”att den princip som nu reglerar de sociala relationerna mellan de båda könen att det ena könet är juridiskt underordnat det andra är felaktig och orättfärdig och ett av de svåraste hindren för människans förbättring; och att den borde ersättas med en princip om fullständigjämlikhet, som inte godtar makt eller privilegier på den ena sidan och vanmakt på den andra.” Gentemot dem som hävdade att detta strider mot kvinnans natur

anförde han ett argument som alltjämt spelar en dominerande roll i kvinnorörelsen: ”Jag förnekar bestämt att någon alls vet eller kan veta något om de båda könens respektive natur så länge vi bara sett dem leva och verka i sitt nu rådande inbördes förhållande . . . Det som i dag kallas den kvinnliga naturen är i hög grad en konstgjord skapelse — följden av ett underkuvande i vissa riktningar och ett onaturligt starkt stöd och uppmuntran i andra. Man torde lugnt kunna hävda att ingen annan beroende klass någonsin har fått sin karaktär så till den grad förändrad och berövad sina naturliga proportioner just genom sina förbindelser med den härskande klassen” (dvs. männen). Han drar också konsekvensen att många av de egenskaper som betraktas som naturgivet manliga måste vara socialt betingade av mannens härskarställning i alla dittills kända kulturer.

När dessa ideer först fördes fram av Mill 1869, avvisades de som befängda av en nästan enhällig kritik, men de kom tillbaka i en ofantlig mängd debattskrifter och i Ibsens ”Ett dockhem”, som gjorde ett oerhört intryck. I själva verket segrade ideerna med förvånande snabbhet. Omkring 1920 hade en ny lagstiftning om kvinnans juridiska och politiska jämlikhet genomförts i de flesta västerländska stater. Detta ledde emellertid endast i ringa mån till en reell jämlikhet. För en sådan arbetar 1970-talets kvinnorörelse.

I slutet av 1800-talet bidrog också en rad skönlitterära författare till att bryta ned den viktorianska uppfattningen om förhållandet mellan man och kvinna. Strindberg hade en reaktionär kvinnosyn men diskutera- de sexualdriften och äktenskapets kris med en sådan öppenhet och intensitet att han banade väg för nyorienteringar. Tolstoj skildrade under senare skedet av sitt liv sexualiteten och äktenskapet som nedbrytande makter. Det skapade en debatt som ifrågasatte det bestående. Den kraftigaste direkta attacken mot den viktorianska uppfattningen. kom måhända med Thomas Hardys Jude the Obscure (1896). Han angrep prydheten, moralismen och uppfattningen av kvinnan som osjälvständig, underlägsen och asexuell och betecknade kyrkan och den borgerliga överklassen som ansvariga för verklighetsförfalskning och förmynderi. Reaktionen mot honom blev våldsam.

Ett tvivel på absolutheten hos de etablerade normerna framkallades också av Westermarcks och Malinowskis sexualantropologiska forskning- ar. I samma riktning verkade flerbandiga sexologiska framställningar som var typiska för tiden. De ägnade stor uppmärksamhet åt klassificering av ”perversioner” men kom därigenom i själva verket att ge ett första bidrag till belysning av det mångfasetterade i sexuallivet överhuvud. Under 1800-talets sista årtionden hade medicinska forskare framlagt rön om den kvinnliga orgasmen, men det skulle dröja länge innan en sådan kunskap kunde bli accepterad och påverka uppfattningen av sexuallivet.1 Ett vittnesbörd om att respekten för de gamla normerna försvagats var emellertid att vid sekelskiftet preventivmedel började användas i större skala, även av arbetarklassen, trots att regeringarna sökte förbjudå dern — . . . . .. ' van Ussel; Sexual- delvrs av befolknrngspolrtrska skal. unterdriickung”, 1970, Konservativa och progressiva var överens om att relationen man/kvinna s, 198 ff

* van Ussel 1970, s. 200

och i synnerhet äktenskapet befann sig i en svår kris vid sekelskiftet. Men medan de konservativa ansåg att huvudfelet var slapp moral och försvagande av religionen, pekade de senare på en rad konkreta missförhållanden som de delvis ansåg förorsakade just av moralen och religionen. De vände sig t. ex. mot de hårda domarna över ogifta mödrar och oäkta barn, domar som i förening med abortförbudet ledde till illegala aborter. De angrep svårigheten att få skilsmässa varigenom oräkneliga äkenskap konserverades vilket var till skada för både makarna och barnen. De påminde om att nöden i arbetarklassen var en huvudorsak till att kvinnor prostituerade sig och att dubbelmoralen och förbudet mot föräktenskapliga förhållanden skapade behovet av prostitution. Även missförhållandena inom äkenskapet bidrog till att skapa detta behov. De angrep också det moraliska och juridiska förbudet mot preventivmedel och påvisade de olyckliga verkningarna härav för mödramas hälsa och familjens ekonomi, för utomäktenskapliga graviditeter och för spridning- en av gonorré. Det var alltså i slutet av 1800-talet och i början av 1900—talet som grundlinjerna för ett reformprogram drogs upp.

För större delen av allmänna opinionen i de högre klasserna framstod reformkrävarna som ansvarslösa rabulister. Hur djupgående skillnaden i uppfattning liksom även aggressionerna var kan man se av följande citat (början av 1900-talet) från den tyske filosofen och pedagogen Friedrich Paulsen:

”Det är som om alla demoner på en gång har släppts lösa för att förhärja det tyska folklivets jord. Uppfostran är förvekligad; föräldrarna vågar inte längre aga sina barn. Barnen har blivit otacksamma. Man har inte längre respekt för auktoritet, och det finns en organiserad antikristlig rörelse. Den moraliska auktoriteten har fallit samman under inflytande av Nietzsches antimoralretorik och de skönlitterära författarnas otroliga urspåringar, som störtar ungdomen i fördärvet. Man bedriver fanatiskt sexualupplysning; det fattas bara en kurs kompletterad med experi- ment.”1

2.3. Radikalism och reaktion efter 1920

Sigmund Freud påbörjade sina forskningar på l880-talet och publicerade flera av sina viktigaste verk före första världskrigets slut, men det var först under 1920-talet som han fick ett dominerande inflytande. Detta verkade först i radikal riktning, senare i konservativ. Medan sexualiteten tidigare övervägande hade uppfattats som en ”främmande”, vild drift, vilken hotade människans kulturella och civilisatoriska gärning, påverka- des nu synsättet hos många människor därhän att man med Freud såg sexualiteten som den förklädda drivkraften i denna gärning. Påståendet har inte fått stå oemotsagt, men det medförde en djupgående förändring av människouppfattningen. Att studera sexualiteten och dess själsliga yttringar blev en central psykologisk uppgift. Freuds analys innebar ett avgörande bidrag till avtabuering av sexualiteten och därmed möjligheten att acceptera och medvetet integrera den i stället för att neurotiskt

borttränga den. Sexualiteten drogs in i kulturarbetet och belystes i stället för att leva ett hemligt liv i skambelagda domäner.

Mycket stort inflytande fick också en tes som troddes vara Freuds men som i själva verket berodde på ett missförstånd, nämligen följande alltför enkla sats: Freud har visat att bortträngning av sexualiteten leder till neuros; alltså bör man fritt leva ut sin sexualdrift för att bli eller förbli själsligt frisk. Vad Freud hade visat var att en förvisning av de sexuella impulserna till det omedvetna med stöd av en tabuering leder till neuros, till en snedvriden kanalisering av sexuell energi (driftsenergi). Men vad han hade rekommenderat var inte ett fritt utlevande, utan ett inre accepterande av sexualiteten så att den inte förvisas till det omedvetna. Denna attityd ville han kombinera med en medveten behärskning av de sexuella impulserna. En sådan behärskning, som fordrar stora offer, är, ansåg han, nödvändig av två skäl, dels för att upprätthålla samhällsord- ningen, dels för att åstadkomma en partiell sublimering av sexualiteten, vilket är förutsättningen för att tillräckliga energier skall frigöras för social och kulturell aktivitet. Genom att denna mer komplicerade och nyanserade rekommendation sällan uppfattades, kom Freuds läror att tas -till intäkt för ett naivt sexuellt frälsningsevangelium som snart skulle visa sig inte fungera. Den sexuella utlevelsen i och för sig botar inga neuroser. Snarare kan den förstärka dem genom erfarenheten att relationssvårighe- ter och ångest består trots att man följt receptet och haft intensiva kroppsliga kontakter och lustupplevelser.

I varje fall blev freudianism, ofta i förening med marxism, ett väsentligt inslag i västerländsk ideologi och framtidsförhoppningar under 1920-talet och i början av 1930-talet. Inom skönlitteraturen fick bejakandet av sexualiteten sin främste uttolkare i D. H. Lawrence, länge censurerad i England. I Sverige kan dessa tankegångar studeras i den dåtida tidskriften ”fönstret” och hos den grupp unga författare som kallas livsdyrkarna.

1928 grundade psykiatern Auguste Forel, Havelock Ellis och sexualforskaren M. Hirschfeld ”Världsförbundet för sexualreform”. Samma år utkom van de Veldes ”Det fulländade äktenskapet", ett för sin tid epokgörande sexualupplysningsverk som blev vida spritt. Året därpå utkom Bertrand Russells ”Marriage and morals”, sv. övers. 1930, som argumenterade mot den puritanska inställningen till sexuallivet och för reformer i äktenskapslagstiftningen.

Under 1920-talet försökte man i Sovjetunionen upphäva kvinnans beroende- och tjänarställning i familjen. 1917 och 1918 utfärdade Lenin dekret som avskaffade husfadems makt över hustru och barn och gav kvinnorna rätt att bestämma över sig själva ekonomisktfsocialt och sexuellt. Kvinnan skulle bl. a. själv få välja bostad och efternamn. Hon skulle bli en med mannen likvärdig medborgare, verksam i yrkeslivet. Experimentet pågick under hela 1920-talet men misslyckades till större delen. Under de förutsättningar som fanns i den dåtida Sovjetunionen var reformen en utopi. Man hade inte resurser att inrätta daghem och kollektiv hushållshjälp. Män och kvinnor var helt präglade av den traditionella uppfattningen om sina roller i farrriljen; reformen kom

' Framställningen om Sovjetunionen är huvud- sakligen hämtad från Millett.

plötsligt utan att ha förberetts genom någon attitydförändring. Kvinnor- na var f. ö. i stor utsträckning analfabeter. Genom att de togs i anSpråki yrkeslivet utan motsvarande lättnad i familjearbetet, blev bördan på dem tyngre än före revolutionen, och barntillsynen blev otillräcklig med svåra följder i form av barn- och ungdomsasocialitet. Dessa missförhållanden hade kanske kunnat övervinnas då de ekonomiska resurserna förbättrades och utbildning kom fler till del. Men från slutet av 1920-talet avskaffade Sovjetunionen under Stalins ledning de friheter som man proklamerat tio år tidigare och som nu framstod som ett hot mot den totala kontrollen. Man fick behov av strängt sammanhållna familjer som plantskolor för undergivna medborgare. Nya skilsmässolagar gjorde skilsmässa svårupp- nåelig. Småningom infördes totalt abortförbud som ett av medlen att upprätthålla den sexuella disciplinen (preventivmedel fanns knappast). Utomäktenskaplig barnsbörd betraktades åter som vanhedrande för såväl moder som barn. Skolan och universiteten proklamerade en sträng avhållsamhetsmoral. 1943 avskaffades samskolorna. Sexualliv, äktenskap och bamalstring skulle helt höra samman.1 En punkt i det ursprungliga reformprogrammet kom dock att småningom förverkligas: kvinnan blev jämställd i yrkeslivet i högre grad än i någon västeuropeisk stat elleri USA, och daghem byggdes i stor utsträckning.

Utvecklingen i Tyskland blev delvis en parallell till den i Sovjet. Radikala reformsträvanden i fråga om förhållandet mellan man och kvinna spelade stor roll i intellektuella kretsar under 1920-talet. Inflytandet från kombinationen psykoanalys/marxism var särskilt starkt här. Den tyska kvinnorörelsen var framgångsrik.

Omkastningen under Hitler blev ännu starkare än vad den varit i Sovjet under Stalin, eftersom nationalsocialisterna proklamerade en princip som aldrig förts fram i Sovjet: kvinnans plats är enbart i hemmet. ”Modern bör ha möjlighet att helt ägna sig åt sin man. Ogifta kvinnor bör hålla sig till sådana sysselsättningar som lämpar sig för kvinnokönet. Vad övriga yrken angår bör de helt överlåtas till männen” (inrikesminister Frick i Völkischer Beobachter den 12/6 1934). Familje- och sexuallagstiftningen sammanfaller däremot ofta i detalj med den sovjetiska. Hela atmosfären är dock annorlunda. De ryska åtgärderna verkar kyligt rationella i sin skoningslöshet, medan den tyska maskulinitetsdyrkan hade dunkla emotionella laddningar.

Även i de icke totalitära västerländska staterna uppkom en auktoritär sexualfientlig strömning: oxfordgrupprörelsen på 30-talet, från 1939 Moralisk upprustning, MRA, med fältropet ”absolut renhet! Den fick emellertid ingen större betydelse.

Det sades i början av detta avsnitt att Freuds inflytande till att börja med var radikalt men sedan blev konservativt. Hans läror fungerade under 1920-talet som den starkaste ideologiska kraften i ”den sexuella revolutionen”. I början av sina forskningar ansåg han t.ex. att kvinnans underlägsenhet i fråga om kulturella insatser och yrkeskarriär beror på att hon av vårt västerländska kulturmönster tvingats att i så hög grad borttränga sin egen sexualitet. (Det var alltså här fråga om ett förpassande av sexualiteten till det omedvetna med bl. a. tabuering som

instrument, inte om medveten behärskning av en erkänd sexualitet, vilket ju tvärtom var Freuds rekommendation, se ovan.) Bortträngningen medför en allmän sänkning av prestationsnivån.

I sina fortsatta forskningar gled emellertid Freud alltmera över till uppfattningen att kvinnans underlägsenhet i förhållandet till mannen, när det gäller samhälls- och kulturinsatser, beror på omständigheter som är oupplösligt förbundna med hennes kvinnliga biologi och därav påverkade psyke. Han gav skäl för detta genom ytterst omfattande analyser av de komplicerade relationerna och förändringsprocessema under flickans uppväxt i familjen. I centrum stod oidipuskomplexets förvecklingar, föregångna av hennes upptäckt av sin fundamentala biologiska underläg- senhet (”penisavunden”) som hon kan kompensera endast genom att själv få en man och föda ett gossebam; hon är med andra ord hänvisad till familjelivet för att nå självförverkligande. Hon är också utrustad med svagare libido än mannen och kan därför aldrig genom driftsförsakelse frigöra sådana andliga energier som han kan. Hennes mest utmärkande egenskaper är passivitet, masochism och narcissism, dvs. det är naturligt för henne att vara passiv, att lida och underkasta sig samt fungera som sexualobjekt. Kvinnor som söker hävda sig på mannens fält är neurotiska och olyckliga och behöver genom terapi återföras till sin naturliga bestämmelse.

I synnerhet efter andra världskriget har denna lärobyggnad blivit föremål för en omfattande kritik. Man har sagt att den bygger på fullt riktiga iakttagelser som Freud gjort av neurotiserande kvinnliga underläg- senhetskänslor. Det är också riktigt att sådana kvinnliga reaktioner, egenskaper och attityder som Freud beskrivit är vanliga, men hans stora fundamentala misstag är att han hänförde allt detta nästan enbart till biologiska orsaker och därigenom framställde kvinnans nuvarande status, roll och temperament som ett oföränderligt och evigt öde. Han slogs aldrig på allvar av tanken att kvinnans hävdvunna placering i samhället, hennes instängdhet i familjen, hennes beroendeställning, mannens sedan årtusenden fixerade härskarställning är den primära orsaken till underläg— senhetskänslorna, medan det är en sekundär företeelse att underlägsen- hetskänsloma infantilt fixeras vid penisavund och oidipusförvecklingar. Om den lilla flickan växte upp i ett samhälle där manliga överlägsenhets- känslor och -positioner inte längre fanns, skulle hennes reaktioner bli annorlunda.1 (Efter en sexualundervisningslektion på lågstadiet i en svensk skola hördes en flicka säga till en pojke i klassen: ”Ha ha, du kan inte föda barn.”)

Kritikerna inom den moderna kvinnosaksrörelsen anser att Freuds auktoritet starkt bidrog till att utvecklingen mot jämlikhet för kvinnan (som hade vunnit så stora segrar fram till 1920) hejdades eller t. o. m. vändes i sin motsats under åren 1930—1960. Det innebar också att utvecklingen bort från den sexuella dubbelmoralen försenades. Särskilt starkt gjorde sig dessa effekter gällande i USA, beroende på att en populariserad och ofta förgrovad psykoanalys där fick ett oerhört starkt inflytande både som ideologi och terapi. ' Millett, 8- 179—219.

Nya kraftiga incitament att bryta med den traditionella sexualmoralen kom emellertid att vända utvecklingen ännu en gång. Kinseyrapporten (om män 1948, om kvinnor 1953) klargjorde att det reella sexuella beteendet låg så långt från den officiella moralen och från vad som antagits vara det ”normala” beteendet, att den officiella moralen mer eller mindre framstod som en luftkonstruktion, som icke—fungerande. Man fick behov att söka efter en ny moral som utgick från faktiskt förekommande värderingar och som kunde betyda mer för beteendet. Den motsatta reaktionen att Kinseyrapporterna inte borde ha fått publiceras eftersom de verkar upplösande är psykologiskt fullt begriplig.

Uppfattningen av kvinnans sexualfunktion kom att starkt påverkas av Masters & Johnsons experimentella undersökningar av de fysiologiska reaktionerna vid samlag (”Human Sexual Response” 1966, sv. övers. 1967). För första gången klarlades den fysiologiska bakgrunden till den kvinnliga orgasmen. Fr. 0. nr. nu blev det omöjligt att med sakskäl hävda att kvinnans förmåga till sexuellt gensvar skulle vara av naturen svagare än mannens. Dessa forskningsresultat väckte stort uppseende. Många kvinnors förtroende till sig själva som jämställda och aktiva stärktes. Uppfattningen om kvinnan som ett passivt sexualobjekt och den freudska synen på relationen mellan manligt och kvinnligt upplevdes ha fått ett grundskott.

Ungefär samtidigt kom det nya preventivmedlet p-pillret. Även detta fick effekter på attityderna. Kvinnorna upplevde genom den eliminerade graviditetsrisken minskat beroende av mannen, mer tillit till det egna avgörandet i fråga om sexuellt samliv, mer jämlikhet, mer frimodighet till egen aktivitet under samlaget. Många män upplevde denna förändrade kvinnliga attityd som en statusförlust för sig själva.

Kvinnosaksrörelsen under 1800—talet och ibörjan av 1900-talet hade bidragit till förändringen av det sexuella normsystemet och beteendet fram t. o. m. 1920-talet. Den nya ”sexuella revolutionen” genom bl. a. påverkan från Kinsey, Masters & Johnson och den nya preventivtekniken samt säkerligen även den fortgående sekulariseringen tycks i sin tur ha varit ett incitament till 1970—talets nya, militanta kvinnosaksrörelse. I direkt polemik mot Freud hävdar denna att kvinnans nuvarande belägenhet är mer beroende av att hon föds inom en viss samhällstyp än av hennes biologiska egenskaper. Man måste ”göra slut på själva patriarkatet som institution och avskaffa både själva ideologin om mannens överhöghet och den traditionella socialisation (formandet till ett av samhället accepterat beteende) med vars hjälp denna överhöghet upprätthålls i allt som har med status, roll och temperament att göra". Det måste ske en ”omprövning och omvärdering av de drag som betecknas som ”maskulina” resp ”feminina' . . . Det våld som uppmuntras som 'maskulint” och den långt gångna eftergivenhet som betecknas som ”feminin” måste avskaffas som värdelösa hos båda könen, medan det ”maskulina' temperamentets effektivitet och intellektuella inriktning och den ömhet och omtanke som associeras med det 'kvinnliga' framstår som lämpliga och önskvärda hos båda könen” (Millett, s. 68).

Ett sådant synsätt och en sådan strävan fanns klart uttalade hos John Stuart Mill (se 2.2) men har först under de senaste åren framförts som direkt handlingsprogram av mycket aktiva grupper inom kvinnorörelsen. En viss utveckling i denna riktning (mindre utpräglade könsroller) har ägt rum och har även påverkat sexuallivet. Mannens och kvinnans sexuella beteende och deras upplevelse av det sexuella samlivet präglas i mindre grad än förr av motsatsparen aktiv-passiv, subjekt-objekt. Uppfattningen att det sexuella är ett nöje endast för mannen men för kvinnan en plikt har nästan försvunnit. Undersökningar som påvisar förändringar av detta slag refereras i nästa avsnitt (2.4).

2.4. Undersökningar av attityd- och beteendeförändringar under 1900-talet

2.4.1. Inledning

De undersökningar av sexuellt beteende och attityder som utförts under 1900-talet i några europeiska länder och i USA ger svar på en del frågor av intresse för sexualundervisningens målsättning. Svaren visar inte vilket beteende man bör beteckna som riktigt eller önskvärt — det vore ”statistikmoral” — men de visar utvecklingstrender, som man kan vilja motverka eller befrämja, de visar sexualdebutens fördelning på ålderssta- dier, de problem som är aktuella för olika grupper av ungdom osv. Både de som godtar och de som inte godtar det ena eller andra handlings- mönstret har nytta av att känna till den faktiska situationen, vare sig denna bedöms som positiv eller ej utifrån deras värderingar.

2.4.2. Västtyska studenter 1912 och 1966. Västtyska arbetare 1968/69

I redogörelsen för den stora västtyska studentenkäten 1966 (Giese & Schmidt ”Studentensexualität”, 1968) ingår också en jämförelse med den enda existerande undersökningen av en liknande målgrupp från tiden före första världskriget. Den utfördes 1912 och gällde nyblivna läkare (endast män). Enkäten var behäftad med stora brister, men Giese & Schmidt anser att några få jämförelser kan säkerställas (s. 232 ff). I båda undersökningarna (1912 och 1966) hade nästan alla gifta män haft föräktenskapliga sexualerfarenheter. Här finns ingen skillnad. Men partnervalet är helt olika. över 90 % av 1912 års medicinare hade sin första sexuella erfarenhet med en prostituerad eller (i få fall) med en tjänsteflicka eller en uppasserska. Endast 4 % uppgav en familjeflicka. Av 1966 års gifta studenter hade däremot hälften haft sitt första samlag med sin blivande äktenskapspartner och flertalet av de övriga med någon de hade stadigt sällskap med. Mindre än 10 % hade haft sin sexualdebut med en prostituerad. 1912 var studenternas sexuella kontakter opersonliga. 1966 har föräktenskapligt samliv och personlig relation i hög grad integrerats. Tillgivenhet, gemensamma intressen och sysselsättningar betraktas som den naturliga ramen för ett förhållande, och dessa ”gemensamheter” betecknas av de flesta som lika viktiga som den

* Giese & Schmidt 1968, s. 235 f

* Termen härstammar från Reiss, definition se 2.4.7.

sexuella relationen. Under sådana förhållanden är det lättförståeligt att partnerväxling var vanligare bland studenterna förr än nu. Nästan alla västtyska studenter i dag vill hitta någon som de kan ha stadigt sällskap med, och de har för avsikt att gifta sig och få barn. På vägen till äktenskapet har emellertid en majoritet av de manliga och en stor minoritet av de kvinnliga haft mer än en partner. En uppseendeväckande skillnad mellan de unga läkarna 1912 och de gifta studenterna 1966 är att hälften av de förra men endast 2 % av de senare uppger sig någon gång ha varit veneriskt smittade.

De sexuella beteenden och attityder som framträder i den stora studentundersökningen 1966 har vid en senare enkät bland västtyska industriarbetare visat sig känneteckna även dem. Den enda markanta skillnaden är att medianåldern för sexualdebut ligger fyra år lägre bland arbetarna, både manliga och kvinnliga. Då emellertid giftermålsåldem också ligger fyra är lägre, blir tidrymden för föräktenskapligt sexuellt samliv densamma i båda grupperna. (Schmidt & Sigusch 1971.)

De tyska studenterna redovisade en senare sexualdebutålder än i någon jämförlig modern undersökning. Vid fyllda 16 år hade 7 % av pojkarna och 2 % av flickorna samlagserfarenhet. (I detta avseende utgör, som nyss påpekades, de blivande universitetsstuderandena en särgrupp jämfört med den västtyska arbetarklassen.) Vid fyllda 18 år hade fortfarande endast 20 % av pojkarna och 10 % av flickorna haft samlag. Därefter ändrar sig bilden snabbt. Medianåldern för samlagsdebut var bland studenterna 21,3 år och bland studentskorna 21,8 år. Ungefär hälften av såväl de manliga som de kvinnliga studenterna hade dock levt avhållsamt under de 12 månaderna närmast före undersökningstillfället (Giese & Schmidt 1968, s. 106—110).

Som betecknande i lika män för de västtyska studenternas och arbetarnas sexualliv anger Sigusch & Schmidt (1971, s. 41—43) följande tre inställningar:

l. Föräktenskapligt samliv betraktasgsom en självklarhet.

2. Den dubbla moralen för män och kvinnor har nästan helt försvunnit, likaså föreställningen om kvinnan som en asexuell varelse.

3. Flertalet föredrar ett personcentrerat sexuellt förhållande (4/5 av studenterna. Giese & Schmidt 1968, s. 188), men tillfälliga kontakter är inte ovanliga bland dem som ännu inte förverkligat detta mål. De västtyska studenternas och arbetarnas sexualliv är med andra ord: 1) ”permissivt”, 2) egalitärt, 3) personcentrerat och inställt på äkten- skap. (Detsamma gäller i stort sett även östtyska studenter; de är dock mindre egalitära1 .) De unga läkarnas föräktenskapliga sexualliv hade enligt undersökning- en 1912 varit 1) permissivt, 2) ortodoxt dubbelmoralisktz, 3) ej person- centrerat, ej knutet till sociala likar (dvs. ev. blivande äktenskapspartner).

2.4.3. USA

I USA har fler och större undersökningar av sexuella beteenden och attityder genomförts än någon annanstans men ändå långt färre än på

andra områden av samhällsforskningen (Reiss 1960, kapitlet ”The neglect of sex research”). Undersökningarna beträffande större delar av befolk- ningen uppvisar följande utvecklingslinjer för förra hälften av århundra- det:

Andelen kvinnor som haft samlag som ogifta före 25 års ålder är i Kinseys material (till ett visst årtionde har förts de som fyllde 25 år under årtiondet. Kinsey 1953, s. 339):

1910-talet 14 % 1920-talet 36 % 1930-talet 39 % 1940-talet 37 %

Alltså en plötslig förändring efter första världskriget men efter 1930 ingen förändring under två årtionden. Kinsey och hans medarbetare påpekar att ökningen av petting och föräktenskapliga samlag under 1920—talet är den största förändring i kvinnligt sexuellt beteende som de överhuvud kunnat iaktta. Den innebär givetvis också en förändring av männens sexuella beteende, i varje fall av partnervalet (se nedan). Förändringen är iakttagbar på alla utbildningsnivåer. Som orsak angen Kinsey en attitydförändring med bl. a. följande bakgrund:

— inflytandet från Havelock Ellis, och Freuds idéer kvinnoemancipationen som särskilt hade påverkat den ogifta kvinnans ställning

de amerikanska soldaternas erfarenhet av sexuallivet i krigstid och av europeiska attityder till sexuallivet *

ökad kunskap om preventivmedel urbaniseringen med dess större anonymitet —- kampanjen mot den organiserade prostitutionen som' ledde till att amerikanska mäns kontakter med prostituerade minskade med hälften.

Kvinnornas föräktenskapliga samlag (medeltal för samtliga i Kinseys material) ägde rum med;

endast en partner 53 % 2—5 34 % 6— 13 %

Andelen män som haft föräktenskapliga samlag var, bland dem som fyllde 20 år under 1910-talet, 58 % (Terman 1938). Därefter sker en ökning, men i motsats till förhållandet bland kvinnorna är den långsam och kontinuerlig under hela tiden. I början av perioden hade flertalet män haft samlag före äktenskapet endast med andra kvinnor än den de gifte sig med. Under 1900-talet sker emellertid en snabb ökning av andelen män som haft åtminstone en del av sina föräktenskapliga samlag med sin blivande äktenskapspartner (Terman 1938).

Beträffande amerikanska studenter finns det endast två undersökning- ar med stort underlag som belyser deras sexualvanor före 1950 (Bromley & Britten 1938; Kinsey 1948, 1953). Enligt båda hade ca 50% av de manliga och 25 % av de kvinnliga studenterna samlagserfarenhet vid 21 års ålder. Vid 25 år var motsvarande siffror 75 och 39 % (Kinsey 1948, s.

' För Skandinaviens del hänvisar de till undersök- ningar av Gustav Jonsson (SOU 1951: 41), Preben Hertoft, Hans L Zetter- berg (SOU 1969: 2). och Joachim Israel (”Sexologi”, 1970).

566; 1953, s. 333). De många undersökningar som gjordes på 1950-talet bygger inte på tillräckligt stora material för att säkerställa en generell tendens.

Enligt Reiss (1960, s. 29) godtar 21 % av de amerikanska studenternai hans undersökning samlag med tillfälliga kontakter.

Jämför man studenterna med befolkningen som helhet finner man att det i varje åldersgrupp mellan 15 och 25 år är en mindre andel av studenterna än av hela befolkningen som har haft föräktenskapliga samlag (Kinsey 1948, s. 347). Samma tendens framträder i många undersökningar från många länder: ju högre utbildning desto senare samlagsdebut.

De flesta sociologiska studier av sexuallivet gäller medelklassen. [ USA har emellertid undersökningar gjorts av förhållandena inom den stora del av arbetarklassen där som lever under materiellt ytterst torftiga och pressande förhållanden och utgör ungefär 1/6 av hela befolkningen. Resultaten föreligger i arbeten av Whyte, Rainwater, Komarovsky, Clark, Hammond & Ladner. I sin undersökning ”Lower class sexuality” 1971 sammanfattar Sigusch & Schmidt resultaten på följande sätt:

De sexuella relationerna är ofta mekaniska och blottade på känsla. Förmågan att ge motparten insikt i ens egen sexuella upplevelse är nästan obefintlig eller svårt störd. Osäkerheten och otillfredsställelsen är storai både föräktenskapligt och äktenskapligt samliv. Kvinnorna uppfattar sig själva och uppfattas som asexuella eller åtminstone sexuellt mindre funktionsdugliga än mannen. Den bristande kommunikationen mellan personligheten och den egna sexualiteten samt mellan parterna i ett sexuellt förhållande (”sexuell segregation”) är enligt Rainwater ett specialfall av den allmänna sociala segregation som denna samhällsklass lider under i USA. De som är ”utstötta” får också sina inbördes relationer störda. Missförhållandena i relationen man—kvinna är även ett resultat av den materiella nöden. Bekymmer och umbäranden hindrar och stör känslorelationer.

Vid en jämförelse med samlevnadsförhållandena inom västtysk, svensk och dansk arbetarklass anser sig de tyska forskarna kunna konstatera att de svåra störningar som de sämst ställda amerikanska arbetarna lider under i stort sett saknas i de nämnda europeiska länderna.1 Den bättre situationen tolkas som en effekt av att arbetarklas- sen där inte är på samma sätt socialt segregerad och lever under materiellt bättre och stabilare förhållanden än den undersökta delen av den amerikanska arbetarklassen.

2.4.4. Engelska tonåringar

Den noggrannaste undersökning av tonåringars sexualliv som gjorts i något land är Schofields engelska intervjuundersökning ”The sexual behaviour of young people”. Den utfördes i början av 1960-ta1et och publicerades 1965. Den bygger på ett representativt urval av pojkar och flickor i åldern 15—19 är, uppdelade på en yngre grupp (15—17) och en äldre (17—19). De olika sexuella beteendena kartläggs beträffande

debutålder, frekvens och relation till ett stort antal bakgrundsvariabler. Samlagserfarenhet förekom i följande utsträckning: (Schofield 1965, s. 247. I %.)

Pojkar Flickor Yngre(15—l7) 11 6 Äldre (17—19) 30 16

Vid 18 års ålder hade 34% av pojkarna och 17 % av flickorna haft samlag. (Motsvarande siffra för svenska och danska l8-åringar var under 1960talet ca 50 %, utan stora skillnader mellan pojkar och flickor. Se nedan 2.4.5.)

Schofield gjorde en ingående jämförelse mellan ”erfarna” och icke erfarna tonåringars bakgrundsförhållanden (s. 224—231). Vid bedöm- ningen av hans iakttagelser måste man hålla i minnet att de tidigt sexuellt erfarna i ett mer restriktivt samhälle givetvis har fler drag som skiljer dem från normalgruppen än i ett mer permissivt samhälle. Ju fler tonåringar som är avhållsamma desto starkare motivationer fordras det för att awika från mönstret, och omvänt.

Om man ser enbart på skillnaderna mellan erfarna och icke erfarna kan man få intrycket att de är stora, framhåller Schofield. Om man emellertid först ser på samtliga iakttagna bakgrundsförhållanden, finner man att likheterna är mycket fler än olikheterna. De erfarna pojkarna i åldern 17—19 är fördelade sig på samhällsklasser och föräldrarnas yrkesgrupper på samma sätt som de oerfarna. Om en pojke var äldst, yngst eller enda barnet hade ingen inverkan. Att föräldrarna brukade eller inte brukade gå i kyrkan tycktes inte ha något inflytande på sönernas sexualdebutålder. De erfarna pojkarna kom inte oftare än de oerfarna från splittrade hem eller hem där fadern var död eller frånvarande. Att modern hade arbete utom hemmet eller att relationen mellan föräldrarna var dålig hade heller inget inflytande när det gällde pojkarna. Endast om relationen till modern var dålig framträdde en tendens till tidigare sexualdebut hos sonen. Att en pojke fått sexualundervisning i skolan varken påskyndade eller uppsköt hans sexualdebut. Erfarna och oerfarna pojkar önskadei lika stor utsträckning att de hade fått mer sexualundervisning. Deltagan- de i föreningsliv hade inget inflytande i här aktuellt avseende.

En skillnad framträdde emellertid på en punkt beträffande hemmet. De sexuellt oerfarna pojkarnas föräldrar hade varit noga med att ta reda på vart pojken brukade gå om kvällarna och att bestämma när han skulle vara hemma. Detta var ett moment i en bakgrundsvariabel som man hade lagt sig särskild vinn om att ta fram i undersökningen, nämligen graden av ”familjeinflytande” som pojken eller flickan hade varit utsatt för. Det visade sig att ju större detta varit, desto senare inträdde sexualdebuten.

De sexuellt erfarna pojkarna hade fler problem i skolan och slutade skolan tidigare. Någon skillnad i intelligens framträdde emellertid inte; orsaken måste ligga i personlighetsdrag. Tecken på rastlöshet och låg ambitionsnivå i skolan framträdde. När dessa pojkar kom ut i yrkeslivet, lyckades de emellertid i regel skaffa sig mer välbetalda arbeten än sina kamrater med senare sexualdebut, vilket Schofield åtminstone i en del

fall sätter i förbindelse med större fysisk styrka och energi. Tidigare sexualdebut ser ut att hänga samman med tidigare inträdande pubertet, men denna iakttagelse är av undersökningstekniska skäl något osäker.

De sexuellt erfarna pojkarna tillbringar mer tid i tonårsgrupper, besöker nöjeslokaler oftare, blir oftare alkoholpåverkade och har en större benägenhet att hylla en speciell tonårsfilosofi och uttala sig negativt om den äldre generationens värderingar. De begår oftare lagbrott men i regel endast lindriga sådana, inte våld och stöld. Schofield har intrycket att kontakterna med polisen huvudsakligen förorsakas av ett överskott av vitalitet och ett underskott av eftertanke. Sammanfattande säger Schofield: ”Det är emellertid ganska klart att såväl deras attityder som deras beteende var ytterligt permissiva, ja, slappa. De var skeptiska mot vuxnas normer och motsatte sig alla restriktioner; de flesta ansåg det riktigt att pojkar hade föräktenskapliga samlag men var mindre säkra på att detta var lämpligt för flickor. Fastän något intoleranta mot attityder utanför tonårsvärlden visade de en långtgående tolerans inom denna grupp i de flesta moraliska frågor inklusive de sexuella” (s. 228).

Även om de sexuellt erfarna flickorna gäller att de flesta av deras bakgrundsförhållanden var likadana som de oerfarna flickornas. När skillnader förelåg var de oftast desamma som man fann hos pojkarna, men det framträdde mycket tydligt att flickorna var mer beroende av hurudana relationerna var mellan föräldrarna och av sina egna relationer till föräldrarna. Om förhållandet till föräldrarna var torftigt eller om det var slitningar mellan föräldrarna inbördes, ökade sannolikheten för att flickorna skulle inleda en tidig sexualdebut. (Bland dessa faktorer var det som nämnts endast störd relation mellan pojken och modern som hade denna effekt på pojken.) Man kan också uttrycka det så att först när det hade kommit till en djupgående brytning mellan flickan och hennes familj, var det sannolikt att hon skulle inleda en sexuell förbindelse. Dessa flickor uttalade i mycket högre grad än pojkarna antipati och aggressivitet mot familjen. (Schofield nämner inte att detta är en självklar yttring av att avhållsamhetskravet var så mycket starkare för flickornas än för pojkarnas del.)

2.4.5 Danmark Som förberedelser till införandet av obligatorisk sexualundervisning i den danska folkskolan gjordes under 1960—talet en hel rad större och smärre undersökningar om sexuellt beteende och attityder. Pionjären på området var dock Kirsten Auken som på 1940-talet utförde fältarbetet för avhandlingen ”Undersogelser over unge kvinders seksuelle adfaerd”, publicerad 1953. Det andra huvudarbetet är Preben Hertofts ”Unge maends seksuelle adfaerd, viden og holdning” 1968. Det vilar dels på intervjuer 1963—64 med 400 värnpliktiga i samband med mönstringen, dels på en enkätundersökning 1965 bland 3 132 nyinkallade värnpliktiga. Mönstringsundersökningen är den utförligaste och viktigaste; den senare är en kontroll av riksgiltigheten isvaren på vissa utvalda frågor. En annan stor undersökning genomfördes 1966 genom intervjuer med 832 nyblivna

mödrar under ledning av bl. a. Kirsten Auken.1 I både Hertofts och den sistnämnda undersökningen ägnades stort utrymme åt att klarlägga graden av sexualkunskap hos de tillfrågade, hemmets och skolans betydelse i detta avseende samt attityden till sexualundervisning. Huvudresultaten beträffande sexualundervisningen och ett urval fakta om sexuella beteenden och attityder är refererade i Seksualoplysningsudval- gets Betaenkning I, 1968, s. 56—95. Härifrån har uppgifterna i det följande hämtats om inte annat anges.

De intervjuade kvinnorna i mödraundersökningen var 15—45 år gamla. Medianåldern för första menstruationen (menarche) var 13 år. En fjärdedel av kvinnorna uppgav att de inte i förväg hade vetat om att något sådant skulle hända dem. (I den svenska örebroundersökningen 1964 var motsvarande siffra 21 %, i stockholmsundersökningen 1966—67 12 %.)

Medianåldern för samlagsdebut var 18,5 är (Sverige troligen något lägre; svårt att jämföra grupperna på denna punkt).2

35 % hade haft samlag före sitt artonde år (Sv. 44 %), 25 % isitt artonde år (Sv. 21 %), 57 % hade haft sitt första samlag med sin fästman, ca 1/3 med någon de hade stadigt sällskap med, 3 % med en tillfällig kontakt (Sv. 3 %), 65 % gifte sig med sin första samlagspartner (Sv. 40 %), 7 % av de äldre och 4 % av de yngre hade sitt första samlag efter vigseln (Sv. 5 respektive 2 %).

En markerad generationsskillnad framträder beträffande sexualdebut- åldern:

22 % av 30—34-åringarna hade debuterat före, 18 år (Sv. 43 %) 48 % av 20—24-åringarna hade debuterat före 18 år (Sv. 51 %) 19 år var medianen för sexualdebut för de äldre; 18 år var medianen för sexualdebut för de yngre.

Samma förskjutning av medianåldern för kvinnlig sexualdebut, 1 år, framträder om man jämför Kirsten Aukens undersökning 1944—47 med genomsnittet för samtliga i mödraundersökningen 1966. (Förskjutningen mellan 31—35-åriga och 21—25-åriga svenska kvinnor är 1,2 år.)

De som uppgav att preventivmedel hade använts i samband med första samlaget utgjorde i mödraundersökningen bland

35—åringar och äldre 25 % 30—34 33 % 25—29 50 % 20—24 53 % (Sv. 51 %) 15—19 47 %

Den lägre siffran för den yngsta gruppen beror eventuellt på att en del av dessa barnaföderskor utgjorde en särgrupp med viss belastning och därför kunde förväntas vara mindre försiktiga. Antalet intervjupersoner är dessutom så pass litet i denna grupp att siffran inte är fullt säker.

1963—64 gjordes en undersökning bland abortsökande kvinnor i

1 Den sistnämnda, den s. k. mödraundersökning- en, är den som det danska seksualoplysningsudvalget huvudsakligen byggt på när det gäller kvinnor, eftersom den var den senast utförda.

2 I det följande anges ett antal siffror för jäm- förelse med svenska för- hållanden, hämtade från SOU 1969: 2, tabellbila- gan. Vad som jämförs är danska nyblivna mödrar, de flesta i åldern 20—34 år, med svenska kvinnor i åldern 18—30 år.

Danmark. Den utvisade att i denna delvis speciella grupp 2/3 hade känt till preventivmedel vid sitt första samlag, men endast 1/3 uppgav att mannen hade använt kondom vid detta tillfälle (något annat preventivme- del nämndes inte i dessa svar). Bland de abortsökande framträdde mycket tydligt att ju mer otillfredsställande de hade upplevt sin barndomsmiljö, desto tidigare hade samlagsdebuten inträffat.

En undersökning av samtliga klinikbehandlade gonorrésmittade manli- ga och kvinnliga tonåringar i Köpenhamn 1964 utvisade en övervikt av följande ogynnsamma bakgrundsförhållanden:

lägre socialgrupp (= Sv.l ) skolsvårigheter, tidigt avbruten skolgång (= Sv.) splittrade hem (= Sv.) uppväxt på anstalter avbruten yrkesutbildning (ej undersökt j intagen för psykiatrisk behandling (12 %) Sv.) under normalbegåvning tidigare sexualdebut (= Sv.) fler sexualpartners (= Sv.)

Många av de VS-smittade hade inte dessa bakgrundsförhållanden, men de var genomsnittligt vanligare bland dem.

En dansk undersökning 1964 av 42 skolflickor som blivit gravida före 18 års ålder utvisade att 18 av dem kom från instabila, otrygga och negativa uppväxtmiljöer. 22 kom från till det yttre stabila miljöer som emellertid vid närmare granskning visade sig ha oförmånliga drag.

Hertofts undersökningar bland värnpliktiga (se inledningen till detta avsnitt) utvisade bl. a. följande förhållanden.

14 år var medianåldern för onanidebut. 49 % hade haft samlag före 18 år (Sv. 53 %, korrigerad siffra2 ). 19 % av 19—2 l-åringarna hade inte haft samlag.

' Jämförelsen med 19—21 % i båda vpl-grupperna hade haft endast 1 partner. ?Zns?an%090"85?£ ca 10 % hade haft mer än 10 partners.

a e arm ars ' . .. -

grundgförhålglandeiir 60 % hade haft srtt forsta samlag med en stadrg partner. (63 % av sv. baserar sig på Gustavs- l8—30-åringar hade känt första partnern mer än 1 månad.) äggläggningen 30 % hade haft sitt första samlag med tillfällig bekantskap. (15 % av sv.

, m ' 18—30-åringar hade känt första partnern mindre än en vecka.)

2 Jämförelsen här och 48 % av dem som var 16 år och yngre vid första samlaget hade då använt i det följande avser preventivmedel. gggåkfgzgnåggfä849 68 % av dem som var 17 år och äldre vid första samlaget hade då använt år, i vissa fall även danska preventivmedel. (61 % av samtliga sv. 18—30-åriga män.) värnpliktiga 1965 iåldcm 40 % av de ej veneriskt smittade hade haft första samlaget före 17 år.

19—21 " , f" d d . . .. .. . svenskaäåzTå?äefnlq%_ 82 % av de veneriskt srnrttade hade haft forsta samlaget fore 17 ar.

30 år, intervjuade 1967, (21—25-åriga VS-smittade män i Stockholm hade i genomsnitt tabellbllagan. Beth "me" debuterat l,1 år tidigare än samtliga män i samma ålderi Stockholm, börden av ”korrigerad siffra”, se nedan, avsnitt se Gustavsson 1971') 2.4.6.1. 16 % av de ej VS-smittade hade haft 8 eller fler partners.

61 % av de VS-smittade hade haft 8 eller fler partners. (35 % av samtliga 21—25-åriga män i Stockholm hade haft mer än 10 partners; 75 % av de VS-smittade männen hade haft mer än 10 partners, se Gustavsson 1971.)

2.4.6. Sverige 2461 Beteende

En sammanställning av valda uppgifter från olika undersökningar om föräktenskapliga heterosexuella kontakter i Sverige återfinns i samlings- verket ”Sexologi” (red. J. Israel 1970, s. 197—212).1

Beträffande sexualdebutåldern är två motsatta uppfattningar vanliga i samhällsdebatten. Den ena är att beteendet i dag är ungefär det- samma som det varit i hundratals år, den andra att det har skett en betydande förändring under detta århundrade. De undersökning- ar som gjorts tyder på att den senare uppfattningen är den riktiga men att förändringen inte varit så stor eller så brant som många föreställer sig.2 För att få ett riktigt perspektiv på förändringen måste man hålla i minnet att den genomsnittliga åldern för könsmognad sjunkit med tre år under de senaste hundra åren i Norden. Enligt statistik grundad på läkarnas rapporter var den genomsnittliga åldern för första menstruation (me- narche):3

1865 16 år och 9 månader 1914 15 år och 6 månader 1953 13 år och 9 månader

* Utförligare redovisningar av den undersökning av stockholrnsungdomens sexuella beteende och attityder, som gjordes 1966/67, återfinns i några publikationer: J. Israel, Gustavsson, Eliasson, Lindberg: ”Sexuelle Verhaltensformen der schwedisch- en Grosstadtjugend” i det tyska samlingsverket ”Modellfall Skandinavien” 1970; samt i Eliasson: ”Könsdifferenser i sexuellt beteende och attityder till sexuallivet”, avh. 1971, offset. Denna undersökning utfördes på en kontrollgrupp i samband med en intervjuundersökning av venereakllentelet i Stockholm 1966/67 i åldern 16—25 år. En första presentation av resultaten från venereaundersökningen återfinns i Läkartidningen 1971 nr. 38, s. 4280 (Gustavsson 1971). Eliasson har återgivit och kommenterat vissa resultat i sin avhandling i en av socialstyrelsens hälsovårdsupplys— ningsdelegation utgiven publikation ”Samhälle, sexualmoral, könsroller”, offset 1973.

2 Vid bedömningen av alla de uppgifter om sexualdebutålder som lämnas i detta avsnitt och i 2.4.8 måste man hålla i minnet att inte alla låter sitt första samlag följas av ett regelbundet sexuellt samliv. I örebroundersökningen (Lindroth och Rundberg 1954) uppgav de samlagserfarna bland de 17—18-åriga skolungdomarna att de efter sitt första samlag haft samlag i följande utsträckning (i %):

po fl Aldrig mer 8 4 Någon enstaka gång 55 34 Mer eller mindre regelbundet 37 64

Preben Hertoft fann vid intervjuer med danska värnpliktiga (Hertoft I, 5. 333) att det var ganska vanligt att dessa av nyfikenhet haft samlag någon enstaka gångi unga år men att det sedan kunde dröja länge innan de upptog regelbundet sexuellt samliv.

3 Lindroth och Rundberg 1964.

Genomsnittsåldern för pojkarnas könsmognad antas ha sjunkit i samma takt, hela tiden liggande l ä 2 är högre. Under de 5 decennierna mellan 1865 och 1914 var förskjutningen nedåt i ålder 15 månader, vilket motsvarar 3 månader per decennium. Under de 4 decennierna mellan 1914 och 1953 var förskjutningen nedåt i ålder 21 månader, vilket motsvarar 5 månader per decennium.. Genomsnittsåldern för könsmognad har alltså sjunkit i accelererande takt. Om — som det ofta antas den genomsnittliga sexuella debutåldern är starkt beroende av den genomsnittliga åldern för könsmognad, väntar man sig att också sänkningen av sexualdebutåldern under 4 årtionden under 1900-talet i Sverige skall vara något mindre än 2 år. Den äldsta svenska undersökningen av (bl. a.) sexualdebutålder gjordes av Welander 1908 men gällde enbart manliga venereapatienter (632 fall). 20 % hade haft sitt första samlag före 16 år, flertalet av de övriga före 21 år (SOU 1951:41, s. 178 f). 1 1966 års venereaundersökning i Stockholm hade 50 % av de 16—25 år gamla manliga patienterna debuterat före 15,3 år (Gustavsson 1971), alltså en markerad sänkning av sexualdebutåldern inom denna specialgrupp, då man jämför 1908 och 1966.

Gustav Jonsson har studerat värnpliktiga som var omkring 21 år gamla 1923 respektive 1943 (SOU 1951: 41). J. Israel och S. Johansson (1965) har studerat värnpliktiga som var omkring 21 år gamla 1965. Det blir alltså tre grupper med ca 20 års åldersskillnad. Medianåldern för sexualdebut var bland sexuellt erfarna värnpliktiga 21-åringar:

1923 18,5 år 1943 17,6 år 1965 15,6 år

Dessa siffror anger inte medianåldern för sexualdebut hos hela den manliga befolkningen i de berörda åldrarna. De som ännu inte haft sitt första samlag är inte inräknade och inte heller de icke vapenföra. Om dessa grupper ingått skulle medianåldrarna ha blivit högre. Detta bekräftas av stockholmsundersökningen 1966/67, som omfattar även de båda nämnda grupperna. Vad som intresserar oss här är emellertid förskjutningen mellan generationerna. Den är 3 år mellan 1923 och 1965, alltså på ca 40 år. Den första siffran (18,5 år) är emellertid något för hög om man skall jämföra den med de båda följande, ty i den ingår en liten andel studenter, och de har senare sexualdebut. Skillnaden mellan medianerna för sexualdebut hos värnpliktiga 1923 och 1965 är därför någonting mellan 2 och 3 år.

Undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 1969: 2) möjliggör ett stort antal jämförelser mellan åldersgrupper. När det gäller att utnyttja åldersangivelserna för sexualdebut 1 SOU 1969:2 måste emeller- tid en undersökningsteknisk förklaring ges. Sifo anger klart (t. ex. i tabell Ill: 3 i tabellbilagan) att dess uppgifter om medianålder för sexualdebut endast avser dem som haft samlag. Det äri och för sig av intresse att ange den ålder före vilken hälften av dessa hade debuterat. Många andra liknande undersökningar är utförda enligt samma princip. Men för USSU var det väsentliga intresset att ange den ålder före vilken hälften av

Tabell 2.1 Medianåldrar för sexualdebut, korrigerade siffror

Enligtx Korrigerade2 Skillnad

Sifo siffror & 18—20—åringar 16,2 17,8 1,6 21—25 17,0 18,1 1,1 26—30 17,3 18,4 1,1 31—35 17,4 18,4 1,0 36—40 17,4 18,5 1,1 41—45 17,6 18,7 1,1 46—50 17,8 18,9 1,1 51—55 18,7 19,9 1,2 56—60 18,6 19,8 1,2 18—60, alla 17,6 18,7 1,1 31—60, alla 17,9 18,9 1,0 31—60, män 17,4 18,4* 1,0 31—60, kvinnor 18,5 19,4* 0,9 18—30, alla 16,9 18,2 1,3 18—30, män 16,6 17,9* 1,3 18—30, kvinnor 17,2 18,5 1.3

__M—

' SOU 1969: 2, s. 88—89 tabell Ill: 3. 2 Framräknade av Bo Wärneryd, Statistiska centralbyråns utredningsinstitut, med undantag av de siffror som markerats med *; de har framräknats av USSU.

samtliga i en viss åldersgrupp hade debuterat. I de yngsta åldersgrupperna bland 18—30-åringar är det många som inte debuterat, bland 18—20- åringarna är det ca 20 %, i hela gruppen 8 %. Skillnaden mellan medianåldern för dem som haft samlag och medianåldern för hela gruppen måste därför i vissa fall vara stor. Medianåldern för hela gruppen ligger givetvis högre än för dem som haft samlag. Dessa nya medianåldrar måste räknas fram.

Därtill kommer en annan omständighet som ytterligare bidrog att dra ner medianåldern för sexualdebut i Sifos rapport. Om en intervjuperson på frågan ”Hur gammal var Du då Du första gången hade samlag?” svarade: ”Jag var 17 år”, fick detta svar i Sifos beräkningar fungera som ett påstående att han var precis 17 år, dvs. att han nominellt haft sitt första samlag på sin födelsedag. USSU har ansett att man i stället måste tolka svaret som ”Jag var fyllda 17 men ej fyllda 18 år”, med övre klassgränsen 18.1

Då det i detta betänkande talas om medianåldrar för sexualdebut avses alltså medianålder för en grupp som innefattar både dem som haft och dem som inte haft samlag. Åldersangivelsen ”Jag var x år” är dessutom tolkad på det sätt som nyss angavs. (En annan korrigering som USSU gjort gäller avgränsningen av gruppen ”religiös”. Redogörelse härför har lämnats nedan i avsnitt 5.1.) Storleken av den gjorda korrigeringen framgår av ovanstående översikt.

' Dessa kritiska synpunkter på medianerna för sexualdebut 1 SOU 1969:2 framfördes först av Berndt Gustafsson i Religionssociologiska institutets Forsk— ningsrapport 1971: 3 ”Sexualnormer i svensk kristenhet” (stencil).

Sedan dessa korrigeringar gjorts framträder också en långtgående överensstämmelse med resultaten i stockholmsundersökningen. Före korrigeringen var sexualdebutåldern i ”Om sexuallivet i Sverige” överallt väsentligt lägre än i stockholmsundersökningen, vilket tedde sig gåtfullt. Man skulle ju ha väntat något högre sexualdebutåldrar för hela landet än för den största staden, i varje fall inte lägre. Medianåldrarna för sexualdebut i de yngre åldersgrupperna är i de båda undersökningarna efter korrigeringen följande:

"Om sexuallivet i Sverige”, lB—ZO-åringar, män 0. kvinnor, korr. siffra 17,8 år 21—25 åringar, män 0. kvinnor, korr. siffra 18,1

Stockholmsundersökningen,' 16—25-åringar, män och kvinnor 18,1

”Om sexuallivet i Sverige”, 18—30-åringar, män och kvinnor, korr. siffra 18,2

Stockholmsundersökningen1 , 16—25-åringar, man 17,7 kvinnor 13,4

”Om sexuallivet i Sverige”, 18—30-åringar, män korr. siffra 17,9 kvinnor korr. siffra 18,5

Om förskjutningen av sexualdebutåldern kan nu följande iakttagelser göras, baserade på de korrigerade siffrorna från SOU 1969: 2 (tabell 2.1 ovan). Den yngsta gruppen, 18—20-åringar, har medianåldern 17,8 år för sexualdebut, den äldsta gruppen, 56—60-åringar, har 19,8 är, alltså en skillnad på 2 år under 4 decennier, vilket stämmer väl med vårt antagande om en likartad förskjutning av åldrarna för könsmognad och för sexualdebut. Sexualdebutåldern har förskjutits något litet snabbare (24 månader jämfört med 21 månader), vilket måste bero på att andra faktorer än könsmognaden inverkat påskyndande. Ett annat exempel på att könsmognaden inte ensam är avgörande är det välkända faktum att pojkar i genomsnitt debuterar sexuellt tidigare än flickor, trots att deras könsmognad inträffar senare än flickornas. Det är dock möjligt att denna ”regel” håller på att upphävas och kanske t. o. m. förbytas i sin motsats, så att flickorna i genomsnitt kommer att debutera tidigare än pojkarna.

Skillnaden i medianåldern för sexualdebut är 0,7 år mellan 31-60- åringar och l8—30-åringar. Med detta sätt att redovisa blir emellertid polariseringen mellan siffrorna för den allra äldsta och den allra yngsta gruppen bortskymd. Den bästa mätaren på förändringen av beteendet är

* Israel 1970b, s. 145 tabell 3. Då denna tabell översatts till en kurva på s. 146 hos Israel (fig. 1) har samma fel begåtts som i ”Om sexuallivet i Sverige” (se ovan)," därigenom har medianåldrarna för sexualdebut enligt kurvan blivit ett är lägre än enligt de siffror kurvan bygger på: 16,7 och 17,4 år i stället för 17,7 och 18,4 år. Felet återkommer hos israel 1970, s. 209 och hos Eliasson 1971, s. 25. I senare utsända exemplar av Eliassons avhandling har en rättelse inlagts.

den som angavs i kommentaren till tabell 2.1: förskjutningen av sexualdebutåldern under 4 decennier utgör 2 år.

Skillnaden mellan medianåldrarna för sexualdebut för män och för kvinnor är i den äldre generationen 0,9 år, en mycket liten skillnad internationellt sett. Hos 16—25-åringar har den sjunkit till 0,7 år (17,7/18,4).

Ett annat sätt att mäta skillnader i sexualdebutålder mellan män och kvinnor är att ange hur stora andelar som debuterade i vissa åldersklasser. Man får då följande resultat.

Tabell 2.2 Sexualdebut för män och kvinnor i den yngre generationen, uppdelad på åldersklasser. ] %'

Aktiv förekomst Kumulerad redovisn. Män Kvinnor Män Kvinnor

före 14 år 2 — 2

14—15 år 16 7 18 7 16—17 år 35 34 53 41 18—19 år 26 36 79 77 20—24 år 12 16 91 93 25—30 år 1 1 92 94 Ej debuterat 10 6

1 SOU 1969: 2, s. 34, korrigerade siffror. Med aktiv förekomst avses hur många som debuterar i en viss åldersklass, med kumulativ förekomst hur många som har debuterat i en viss åldersklass. Att 92 % av männen uppges ha debuterat samtidigt som 10 % uppges ej ha debuterat beror på försummade decimaler.

Betydligt fler pojkar än flickor debuterar enligt denna undersökningi 14-, 15—, 16- och 17-årsåldern. Sedan inhämtar kvinnorna försprånget och ”går om” männen. Slutresultatet blir att det i hela åldersgruppen 25—30 år finns fler män än kvinnor som inte haft samlag. En tendens i samma riktning framträdde i en amerikansk enkät bland danska studenter 1968 (Christensen 1971, s. 115, tabell 16: 2).

En mera detaljerad redovisning av den kumulativa samlagsförekomsten uppdelad på enskilda levnadsår finns i J. Israels redogörelse för stockholmsundersökningen 1966—67.

Tabell 2.3 Kumulativ samlagsförekomst i åldrarna 11—23 är, män och kvinnor i Stockholm 1966/67 (l6—25-åringar). Efter J. Israel. I %.'

Ålder Alla Män Kvinnor Skillnad, i %-enheter 11 1 1 — 1 12 2 2 2 13 3 5 1 4 14 8 12 5 7 15 16 26 1 2 14 16 32 41 24 17 17 48 54 42 12 18 65 68 6 2 6 19 73 74 72 2 20 83 85 82 3 21 88 89 87 2 22 91 92 91 1 23 94 93 95 —2

Medianåldern för pojkarnas debut är 17,7 år, för flickornas 18,4 år, trots att flickorna kommer in i puberteten 1 år 2 år tidigare än pojkarna. Pojkarnas tidigare debuteri 15—17-årså1dern framträder tydligt.

Om man jämför den äldre och den yngre generationen framträder i Sifoundersökningen följande resultat.

Tabell 2.4 Sexualdebut i den äldre och den yngre generationen, uppdelad på åldersklasser. [ %.1

Äldre generationen, Yngre generationen, 31—60-åringar 18 —30-åringar

före 14 år 1

14— 15 6 11 16— 17 26 34 18— 19 30 31 20—24 32 14

efter 24 2

Ej debuterat 4 8

1 SOU 1969: 2, s. 34, korrigerade siffror.

Större andelar debuterar i den yngre generationen i 14—17-årsåldern och en mindre andel i 20—24-årsåldern.

Sammanfattningsvis kan sägas att en betydande förskjutning nedåt av sexualdebutåldern ägt rum i Sverige sedan 1920-talet. Förskjutningen har skett snabbare för kvinnor än för män, varigenom skillnaden i beteende tenderar att försvinna på denna punkt. 1 åldersgrupperna 18—19 och 20—24 år debuterar så mycket fler kvinnor än män att slutresultatet blir följande: i hela åldersgruppen l8—30-åringar finns det fler sexuellt oerfarna män än kvinnor.

Sexualdebuten sker tidigare i lägre socialgrupper och grupper med lägre skolutbildning, vilket är ett genomgående resultat vid undersökning- ar i olika länder. I den s. k. örebroundersökningen 1964 frågade man dels läroverksungdomar med genomsnittsåldern 17,6 är, dels yrkesskoleung- domar med genomsnittsåldern 18 år och fick då beträffande samlagserfa— renhet följande resultat:

Tabell 2.5 Samlagserfarenhet bland 17-18-åriga skolungdomar i Örebro 1964. ] %.1 Pojkar Flickor Totalt Läroverksungdom 42 35 38 Yrkesskoleungdom 76 64 69 Totalt 57 46

' Lindroth & Lundberg 1964.

I undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” är skillnaden i sexualde- butålder mellan högre och lägre utbildade ] år (SOU 1969: 2, s. 89 tabell Ill: 3).

Sexualdebuten sker betydligt senare i religiöst engagerade grupper. I gruppen ”Har (hade) religiösa föräldrar, går själv i kyrkan en gång per månad” är medianen 20,7 år. I gruppen ”Har (hade) ej religiösa föräldrar, går själv i kyrkan sällan” är den 18,3 år, alltså en skillnad på 2,4 år. (Den ovan definierade religiösa gruppen omfattar 11,2 % av svenska folketi åldern 18—60 år.)]

Kvinnor inte endast debuterar ca ett halvt år senare än mån, de håller sig också i större utsträckning till en partner, vilket förklaras av att fler kvinnor än män anser att sexualliv och kärlek bör höra ihop (se avsnitt 2.462). 1967 uppgav 32 % av männen i den yngre generationen att de den senaste månaden hade haft samlag med mer än en partner, medan motsvarande siffra för kvinnorna i den yngre generationen var 14 % (SOU 1969: 2, s. 101 tabell IV: 2).

Det är emellertid så att den stora skillnaden i beteende framträder först om man undersöker partnerväxlingen med hänsyn till 1) totala antalet samlagspartners, 2) antalet under de senaste 12 månaderna, 3) förhållandets varaktighet. En redovisning härav föreligger hos R. Eliasson (1971), baserad på stockholmsundersökningen.

Tabell 2.6 Totala antalet partners, redovisade av 16—25-åriga stockholmsungdomar 1966—6 7, män och kvinnor. 1 %.'

Män Kvinnor 0 partner 22 23 1 partner 14 29 2—3 partners 17 24 4—6 partners 14 14 7— partners 33 10

__M— ' Eliasson 1971, s. 141 tabell 6.1.

Dubbelt så många kvinnor som män har haft endast en partner. Tre gånger så många män som kvinnor har haft 7 partners eller fler. Endast en partner senaste månad hade 80% av de samlagserfarna kvinnorna i stockholmsundersökningen haft men bara 53 % av männen (i båda fallen avses 16—25-åringar. Eliasson 1971, s. 142 tabell 6.3). Ännu större är skillnaden när det gäller förhållandets varaktighet. Av de kvinnor som haft mer än en partner uppger 26 % att de någon gång haft ett förhållande som varade mindre än en vecka. Motsvarande siffra för männen är 69 % (Eliasson 1971, s. 143). Undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” ger väsentligen samma bild för den yngre generationen när det gäller antal partners före 30 år. Men man kan sammanställa dess siffror så att ytterligare drag i bilden framträder. Precis som i stockholmsundersökningen har dubbelt så många kvinnor som män i den yngre generationen haft endast en partner. Något mer än hälften av kvinnorna i både den yngre och den äldre generationen har haft mellan 2 och 9 partners. Detsamma gäller om något mindre än hälften av männen i båda generationerna. Ungefär hälften av männen och 1 SOU 1969: 2, & 90 kvinnorna beter sig alltså lika när det gäller partnerväxling. De stora tab. 111:3.

Tabell 2.7 Totala antalet partners i den yngre och äldre generationen. 1 %.'

18—30-åringar 31—60-åringar Antal partners Män Kvinnor Män Kvinnor 1 20 40 15 40 2—9 44 5 3 46 56 10— 37 7 39 4

' SOU 1969: 2, s. 97 tabell W: 1.

skillnaderna föreligger mellan män och kvinnor med endast en partner och framförallt mellan män och kvinnor med extremt många partners. Den äldre och den yngre generationen kan synas ha förhållit sig lika, men detta innebär ju i verkligheten att de yngre redan före 30-årsåldern haft lika många partners som de äldre och därför vid slutet av livet kommer att i genomsnitt ha haft fler partners än vad den äldre generationen i dag har haft. Både männens och kvinnornas beteende har alltså blivit något mer extensivt" även när det gäller partnerväxling. Denna förändring motsvaras av en attitydförändring. 53 % av de yngre männen mot 44 % av de äldre godtar samlag med tillfällig bekantskap. En fjärdedel av de yngre kvinnorna mot 12 % av de äldre har denna inställning (tabell 2. 10 nedan).

Partnerväxlingen avtar snabbt med stigande ålder. Undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” visar att detta främst beror på att man gifter sig. Bland de sexuellt erfarna ogifta växlade 38 % partner senaste månad; bland de gifta var det 4 % som hade samlag med någon annan än maken. (SOU 1969: 2, s. 40). Trohetskravet omfattas principiellt av en överväldi- gande majoritet av svenska folket och ger även starkt utslag i det faktiska beteendet.

Den med åldern avtagande parnerväxlingen framgår av följande översikt.

Tabell 2.8 Partnerväxlingi olika åldersgrupper' . 1 %.

_______f_____—_—- Åldersgrupp, Andel som haft mer än en partner män och kvinnor senaste månad 18—20 32 %

21—25 16 26—30 16 31—35 12 36—40 9 41—45 8 46 —-50 8 51—55 5 56—60 4

' SOU 1969: 2, s. 100 tabell [V: 2.

En jämförelse mellan å ena sidan den sexuella aktiviteten hos svensk (och dansk) ungdom, å andra sidan ungdomen i vissa icke nordiska länder, visar att den svenska ungdomen börjar de olika arterna av sexuell aktivitet tidigare. Att så varit fallet i jämförelse med västtysk ungdom

med högre skolutbildning framgår utan vidare av de uppgifter om den senare som lämnades i avsnitt 2.4.2'. Inte fullt så utpräglade men dock stora är de skillnader som framträder vid en jämförelse mellan engelska ungdomar (Schofield 1965) och ungdomarna istockholmsundersökning— en 1966/67. Ijämförelsen har medtagits fyra slags aktivitet.

Tabell 2.9 Andelar av svensk och engelsk ungdom som vid 18 års ålder har erfarenhet av vissa sexuella aktiviteter. I %.'

Män Kvinnor

Stockholm England Stockholm England

Kyssar 96 92 98 97 Manuell stimulering av

kvinnans könsorgan 76 56 68 46 Manuell Stimulering av

mannens könsorgan 65 44 52 31 Samlag 68 34 62 17

' Eliasson 1971, s. 27.

Eliasson påpekar att den svenska ungdomens mera direkta inriktning på samlag kommer till synes i det faktum att samlag förekom'rnit oftare än manuell stimulering av mannens könsorgan. I England råder det omvända förhållandet med ganska många procentandelars övervikt för petting.

Amerikanen C.B. Broderick, som specialiserat sina forskningar på ungdomssexualiteten, har sammanställt ett diagram över förekomsten av samlag i olika åldrar hos amerikansk, engelsk, dansk och svensk ungdom.

Broderick påpekar att de europeiska undersökningarna är väl jämförba— ra med varandra men inte så väl med Kinseys, som avser personer födda 1900—1930, medan de europeiska avser ungdomar födda på 1940-talet. Härtill bör läggas att den nuvarande direktionen för Kinseys sexualforsk- ningsinstitut påvisat att Kinseys manliga urval i de lägsta socialgrupperna hade en överrepresentation av män i fängelse. Dessa hörde till övervägan- de del hemma i en extremt sexuellt extensiv grupp, vilket ledde till att Kinsey förlade den manliga sexualdebuten något för tidigt då han som här angav medeltal för samtliga samhällsklasser och i synnerhet då han analyserade de lägsta samhällsklassernas sexuella aktivitet (män). Bl. a. av detta skäl har utgivningen av en ny upplaga av Kinseys bok om männens sexualliv uppskjutits tills kompletterande forskningar genomförts. (Upp- gifterna är hämtade från Reiss 1967, s. 67.) Av dessa skäl kan inte heller så stor vikt fästas vid de mycket låga sexualdebutåldrarna för amerikans- ka pojkar i diagram 2.1 nedan. Att de även iverkligheten är låga i ett genomsnitt av samtliga samhällsklasser kan inte betvivlas, men huruvida de är lägre eller högre än de svenska år tills vidare en öppen fråga. Diagrammet visar i varje fall att svenska ungdomar har tidigare Betr. den senaste ut- samlagsdebut än ungdomarna i något annat undersökt europeiskt land vecklingen hos den väst- men att skillnaden i förhållande till Danmark är obetydlig. Att det sista tyska undomen, se 2.4.8.

' Brodericks källor: USA: Kinsey 1948, tab. 136. Kinsey 1953, tab. 75, fig. 43.

England: Schofield 1965, tab. 3.3 och 3.4. Danmark: (endast poj- kar): Hertoft 197011, s.32,tab.1/V1H. Sverige: J Israel, Modell- fall Skandinavien 1970, s. 145, tab. 3.

Diagram 2.1 Kumulativ förekomst av samlag hos manlig och kvinnlig ungdom i vissa länder. Efter Broderick 1970, s. 85.'

Procent 1001

901 soi

701

gäller även flickorna framgår av uppgifterna i avsnitt 2.4.5. Skillnaden mellan pojkar och flickor beträffande förekomsten av samlag i olika åldrar är inte stor i Sverige och Danmark men dock tydligt markerad. I England är skillnaden stor, i USA mycket stor. Det finns dock tecken som tyder på att skillnaderna minskat i industriländerna sedan undersök- ningarna gjordes.

Om den bild man får av ungdomens sexualliv i stockholmsundersök- ningen (som Brodericks diagram bygger på för Sveriges del) säger Gustavsson (1971) sammanfattande: Vi finner i kontrollmaterialet (nor- malgruppen) en majoritet för ett restriktivt levnadssätt (vad som avses är få sexualpartners.) ”Att majoriteten debuterar sexuellt långt tidigare än de borde göra enligt de restriktiva moralreglerna och samtidigt visar ett

sexuellt restriktivt levnadssätt medför att jag anser det berättigat att i brist på mera exakt kunskap om föregående generationers sexualvanor utgå ifrån att föga har ändrats i dessa vanor utan att våra nuvarande vanor kan ses som en direkt fortleva av uråldriga bondska sedvänjor som varken kyrkan eller frigjordhetsprofeterna lyckats förändra. Detta levnadssätt, där man efter en tidig debut, som kanske åtföljts av några partnerbyten, ganska snart stabiliserar sig i ett monogamt förhållande, kan ses som ett sätt att leva som under överskådlig tid bakåt skänkt stora fördelar åt alla inblandade parter och som fortfarande tydligen anses ge maximal tillfredsställelse av en majoritet av vår befolkning.”

Denna helhetsbild stämmer i stora drag med de fakta som anförts tidigare i detta kapitel, men ett par detaljkorrigeringar måste dock göras. Att de flesta ganska snart stabiliserar sig i ett monogamt förhållande stämmer alltjämt helt. Vad beträffar antalet partners förr och nu vet vi att den yngre generationen i dag haft lika många partners som den äldre generationen under hela sitt liv (SOU 1969: 2, s. 39). Det markerar en skillnad i beteendet.

En sänkning av sexualdebutåldern med drygt 2 år under 4 decennier måste betecknas som en stor förändring, men eftersom den i det närmaste sammanfaller med en motsvarande sänkning av genomsnittsål- dern för könsmognad, verkar det troligt att biologiska faktorer haft större betydelse än ökad permissivitet (se början av detta avsnitt, 2.4.6.1). Den sistnämnda faktorn är däremot uppenbarligen avgörande för den snabba sänkningen av sexualdebutåldern hos flickor som av allt att döma ägt rum i Sverige (och Västtyskland) under l960-talet. (Se slutet av 2.4.8 ”Den senaste utvecklingen”.) De flesta av dessa flickor har dock alltjämt få partners och relativt varaktiga förhållanden samt anser att sexualliv och kärlek bör höra samman (se ovan i detta avsnitt). Vi har fått ett tidigare och extensivare sexualliv, men detta är alltjämt inkörsporten till monogama förhållanden.

Dessa monogama förhållanden har emellertid i starkt ökande utsträck- ning tagit formen av äktenskapsliknande samlevnad utan vigsel. Erland Hofsten har i en artikel i Dagens Nyheter den 2.4.1972 redogjort för denna utveckling. Mot 61 000 giftermål 1966 svarade 1971 inte mer än knappt 40 000, en nedgång med 35 % på fem är. Per 1 000 invånare var antalet äktenskap 1970 5,4 och 1971 4,9, vilket är lägre än någon gång tidigare sedan Sveriges befolkningsstatistik började 1749. Allra starkast framträder nedgången i de åldrar då äktenskap oftast ingås, 23 år för kvinnor och 25 år för män. Minskningen är där under fem år: för kvinnor från 20 till 13 %, för män från 18 till 11 %. Någon motsvarighet eller ens tendens till detta finns inte i något europeiskt land. — Om den minskade äktenskapsfrekvensen också betydde minskad familjebildning, skulle barnantalet ha gått ned 'starkt. Så har emellertid inte skett. 1971 föddes 115 000 barn, vilket är en hög siffra, särskilt med tanke på den snabba ökningen av antalet aborter. Andelen (reellt och/eller formellt) utom- äktenskapliga barn bland de nyfödda har dock helt naturligt gått upp. I slutet av 1950-talet var den 10 %, 1970 18 %, också ett absolut rekordi Sverige.

Som tänkbara orsaker till att denna utveckling ägt rum endast i Sverige (eller kom först i Sverige) anger Hofsten följande. Föräktenskapliga barn har av ålder accepterats mer i Sverige än i de flesta andra länder. Vad som nu skett är att man i ökande utsträckning tillämpat ett välkänt mönster. För det andra har väl kvinnans ekonomiska frigörelse nått längre i Sverige (trots allt) än på andra håll utanför de socialistiska länderna. Detta medverkar utan tvivel till att kvinnor finner det traditionella äktenskapet motbjudande. Hofsten påpekar att ingenting hindrar att en legalisering i stor skala av de redan existerande fria familjebildningarna sker vid en senare tidpunkt. En nedgång i antalet födda skulle vara mycket svårare att reparera. (Man kan också ställa frågan om den nya och friare familjelagstiftningen kan medföra att det återigen kommer att kännas naturligare att legalisera en familjebildning.)

2.4.6.2 Attityder

Om vi övergår från det sexuella beteendet till frågan om det skett attitydförändringar, ger en jämförelse mellan den äldre och den yngre generationen vid en viss tidpunkt ett något osäkert svar. Det kan ju tänkas att den yngre generationen, som i dag har en friare inställning än den äldre, kommer att ändra uppfattning och bli mer restriktiv när en tid gått. Och att omvänt den äldre generationen var mindre restriktiv i sin ungdom. I så fall är det inte säkert att den faktiska attitydskillnaden mellan generationerna i dag utvisar någon förändring alls i samhället. Det finns emellertid en undersökning, av Svenska gallupinstitutet, som ger ett bidrag till svaret på denna fråga. Den heter ”Svenska folket och 15 års förändringar”. Den redovisar dels en enkät från 1955, dels en enkät med samma personer 1970. Här kan man alltså se om en åldersgrupp blivit mer restriktiv med åren eller om den tvärtom följt med i det som man föreställer sig vara den allmänna attitydutvecklingen och blivit mindre restriktiv med stigande ålder. En fråga som ställdes 1955 och sedan återigen 1970 var: ”Vad anser Ni om att en ogift man har sexuellt umgänge med en ogift kvinna utan att de tänker gifta sig med varandra?” År 1955 ansåg 14 % av 12—27-åringarna att detta var ”lämpligt”; 1970 ansåg 75 % av samma personer, nu 27—42 år gamla, att det var lämpligt. De hade blivit mycket mindre restriktiva med stigande ålder. Här finns dock en sannolik felkälla. Av dem som tillfrågades 1955 var en stor andel barn, som naivt och ogenomtänkt kan ha givit det mest konventionella svaret, vilket till en del skulle förklara den låga siffran 14 %. Trenden skulle därigenom framstå som starkare än den verkliga. År 1970 ställdes emellertid samma fråga också till en ny grupp 12—27-åringar, och här var det 65 % som svarade: ”lämpligt”. Ett annat bidrag till belysning av attitydförändringen på det sexuella området lämnar gallupfrågan: ”Anser Ni att det sexuella är något mycket viktigt?” Här svarade 51 % av 12—27-åringarna ja 1955, medan 87 % av samma personer svarade ja 1970. Av dem som 1970 var 12—27 år svarade 74 % ja. Därmed är det klart att denna enkät utvisar en mycket stor attitydförändring på detta område under den korta perioden 1955—1970. Dessa svar i gallupenkäten

Tabell 2.10 Attityder i Sverige till sexuellt beteende: generations- och könsskillnader. Efter SOU 1969: 2, tabellerna II: 1, 11: 6, 11: 9, Jakande svar. 1 % resp. procentenheter.”

___—___—

___—___—

' Med "äldre” avses 31—60—åringar, med ”yngre” 18—30-åringar. Båda grupperna utfrågades 1967.

"Det enda riktiga skälet för en

sex. förbindelse är kärlek”

”Anser ni att det är orätt med sexu- alumgänge utan försälskelse? ” ”Det är bra att mannen har sexuell erfarenhet innan han gifter sig.” ”Det är bra att kvinnan har sexuell erfarenhet innan hon gifter sig.” ”Bör sexuellt samliv accepteras mellan förlovade? ”

”Bör sexuellt samliv accepteras mellan dem som har stadigt sällskap? ” ”Bör sexuellt samliv accepteras mellan obundna som inte närmare känner varandra? " ”Bör sexuellt samliv accepteras om båda är gifta men inte

med varandra? ”

Ä. män %

54 31 70 63 93 87 44

Ä. kv. % 82 62 53 43 89 74

12

Y. män %

47 27 63 59 97 91 53 12

Y. kv. % 73 50 62 55 98 91 25

Könsskilln. i den ä.gen. i %—enheter

28 31 17 20

4

13 32

Könsskilln. i den y.gen i %—enheter

31 23

28

Gen. skill. män, i %- enheter Gen. skill. kv., i %— enheter

12 12 17 13

Gen. skill. i %-enheter

11 11

' Fråga 3 förekommer också i J Israels m. fl. enkätundersökning bland 16—25-åriga stockholms-

ungdomar 1967 och 1968. Här ligger ja-svaren 20 % högre (män 84 %, kvin- nor 82 %).

gör det också troligt att 31—60-åringama i enkäten i SOU 1969: 2 skulle ha svarat betydligt mer restriktivt ibörjan av 1950-talet än vad de gjorde 1967. De återgav inte 1967 de åsikter de hade haft som unga utan de mindre restriktiva åtsikter de kommit fram till genom att de under årens lopp påverkats av samhällsutvecklingen på detta område. I tabell 2.10 redovisas ett antal attitydskillnader mellan 18—30- och 31—60-åringar 1967. Siffrorna där mäter alltså inte attitydförändringen i samhället under några årtionden; den tidigare refererade gallupundersökningen tyder på att denna i själva verket är mycket större än vad generationsskill- naderna i dag utvisar.

Tabell 2.10 pekar dock på i vilken riktning attitydförändringarna gått och möjliggör även jämförelser mellan dem, men den ger alldeles för låga siffror för deras absoluta storlek. Den största generationsskillnaden, 11 procentenheter, föreligger för frågorna 6 och 7, den näst största, 8 procentenheter, för frågorna 1 och 2. I alla fyra fallen framträder hos den yngre generationen minskade krav på personlig relation som ovillkorlig förutsättning för sexuellt samliv. Det är samma förändring som Christensen observerat hos danska studenter men inte hos amerikanska studenter i Indiana (Christensen 1971, s. 119, tabell 18: 2). I alla fyra fallen har permissiviteten ökat mer hos kvinnorna än hos männen. Det innebär att skillnaden mellan mäns och kvinnors attityder minskar, något som för övrigt gäller om alla de åtta enkätfrågor— na i tabellen. I frågorna 3, 4, 5 och 6 har skillnaden mellan mäns och kvinnors attityder minskat mycket starkt; i frågorna 3, 5 och 6 har den nästan försvunnit. Men det är också väsentligt att lägga märke till att skillnaden mellan manlig och kvinnlig attityd fortfarande är mycket stor i den yngre generationen i punkterna 1, 2 och 7. I alla tre fallen ställer mycket fler kvinnor än män kravet att kärlek och sexualliv skall höra ihop.1 I fråga 5, om samliv mellan förlovade, har skillnaden mellan den äldre och yngre generationens uppfattning sannolikt aldrig varit stor. I två frågor avviker männens svar från vad man skulle ha väntat sig. Det är fler äldre än yngre män som tycker det är bra att mannen respektive kvinnan har sexuell erfarenhet innan de gifter sig. Något försök till tolkning skall inte göras här. Kravet på trohet i äktenskapet omfattas alltjämt av en överväldigande majoritet; den är dock inte lika stor i den yngre som i den äldre generationen. De som tillåter utomäktenskapliga samlag har blivit något fler. Den största förändringen är att 12 % av de yngre männen mot 7 % av de äldre inte håller på troheten.

Som redovisats i föregående avsnitt fann J. Israel (l970b) och Eliasson (1971) betydande skillnader mellan manliga och kvinnliga ungdomar i Stockholm i fråga om totala antalet samlagspartners, antal partners under de senaste 12 månaderna och antal förhållanden som varat mindre än 1 vecka. Kvinnorna var på alla dessa tre punkter betydligt mer restriktiva. Samma tendens framträder starkt i undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 1969: 2), s. 39, 101, 93. Eliasson har frågat sig vad som är den viktigaste orsaken till denna skillnad. Hon fann då att om man jämför män och kvinnor som anser att kärlekoch sexuellt samliv bör höra ihop (”den romantiska kärleksideologin”), så visar det sig att

skillnaderna i beteende dem emellan är små. Ju mer restriktiva män och. kvinnor är i sin sexualmoraliska uppfattning, desto mer likartat är deras beteende. Könsrollsskillnaden är på denna punkt minst hos de mest restriktiva. Om man däremot jämför kvinnor och män som båda tar avstånd från den romantiska kärleksideologin (tabell 2.10 visar att en något större andel kvinnor än män ändrat uppfattning i denna riktning), finner man att dessa unga män har ett i hög grad extensivt sexualliv, medan de permissiva kvinnorna fortfarande i praktiken är mycket mer restriktiva än männen. En ökad permissivitet i mäns och kvinnors attityder till sexuallivet leder till ökad ojämlikhet mellan kvinnor och män i det faktiska sexuallivet. Med jämlikhet har Eliasson i detta resonemang avsett att ha ett lika extensivt sexualliv ett lika mycket eller lika litet extensivt sexualliv. Hon söker visa att det är kvinnodiskri- mineringen i samhället som helhet som påverkar kvinnorna till osjälvstän- dighet och bristande frimodighet, vilket hindrar dem att ta steget från attitydförändring till beteendeförändring på sexuallivets område.

I resonemanget ligger en värdering: det är önskvärt att kvinnans sexuella beteende blir lika extensivt som mannens nu är eller kan komma att bli. Samma jämlikhetsresonemang kan emellertid i princip föras utifrån en annan värdering: det är önskvärt att mannens attityd till sexuallivet blir lika personcentrerad som kvinnans och därmed partner- växlingen mindre även för hans del.

Enligt båda de undersökningar som här anlitats är det ca 1/5 av de yngre kvinnorna och ca hälften av de yngre männen som inte ställer kravet på att kärlek och sexuellt samliv skall höra samman.1 Denna per- missiva uppfattning omfattas alltså av en minoritet i den yngre generationen, vilket Eliasson också påpekar.

Ett annat resultat av intresse i Eliassons attitydundersökning är följande. Undersökningen räknar med att de tre vanligaste attityderna till sexuallivet är:

1. ”Pragmatisk puritanism” (varvid pragmatisk betecknar att den som har denna inställning söker ge rationella skäl för den, dvs. inte i första hand grundar den på t.ex. gudomliga bud). Man bekänner sig till avhållsamhet före äktenskapet och värderar samlaget huvudsakligen med hänsyn till dess fortplantningsfunktion. 2. ”Romantisk kärleksmoral”. Kärlek och sexuellt samliv bör höra ihop.

3. ”Hedonism”, njutningsfilosofi. Man lägger inte huvudvikten vare sig vid fortplantningen eller vid den personliga relationen utan enbart eller nästan enbart vid den sexuella njutningen.

De som mest helhjärtat bekände sig till den tredje varianten, hedonism, var individer som också präglades av vissa attityder vilka många sociologer anser vara karaktäristiska för den auktoritära personligheten, nämligen:

-— benägenhet att inte vilja se och erkänna det motbjudande (eska- pism); , .. . .. . SOU 1969: 2, s. 64 t b. _ fruktan att avvika fran den grupp man trllhor (konformrsm); 11: 1; Eliasson 1971) a låg värdering av kvinnan (antifeminism). s. 228.

Eliasson tänker sig därför att det finns två slags hedonism. Den ena kallar hon ”eskapistisk hedonism” (en tendens att använda sexualiteten som flyktmekanism), den andra ”genuin hedonism”.

2.4.7. Sökandet efter en norm

Den utveckling som behandlats i detta kapitel kan från en synpunkt sammanfattas på följande sätt.

Den officiella västerländska sexualmoralen, förkunnad av kyrka och skola, har haft som sin viktigaste hörnsten att det sexuella samlivet hör hemma endast inom äktenskapet. [ Skandinavien hade denna norm en något modifierad utformning: sexuellt samliv är normalt och acceptabelt mellan två ungdomar om vilka man vet att de definitivt bestämt sig för att ingå äktenskap. Denna inställning och praktik innebar inte någon upplösning av den officiella normen. Anknytningen till äktenskapet var stark och säkerställdes genom social kontroll. Avvikelser förekom givetvis ofta, men de betraktades som avvikelser och inte som förebud till en ny sexualmoral.

När urbaniseringen kom under 1800-talet först till följd av överbefolkning på landsbygden, sedan på grund av industrialiseringen medförde man till staden bruket att ha föräktenskapligt samliv. Men detta ägde nu rum under starkt förändrade förutsättningar. Den sociala kontrollen blev svagare än vad den hade varit på landsbygden. Det medverkade till att det gamla villkoret för samliv, äktenskapsavsikt, urholkades, och därigenom bereddes utrymme för den nya normen som var under utbildning sedan länge: villkoret för sexuellt samliv är kärlek. Det var en norm vars efterlevnad kunde kontrolleras endast av parterna själva (jfr SOU 1969: 2, avsnitt 2.2). Men därigenom blev det också större utrymme för tillfälliga, opersonliga sexuella kontakter och för partner- växling.

Under hela denna utveckling hade kvinnorna varit underkastade strängare sexuell disciplin än männen. En viss dubbelmoral hade va- rit förhärskande. I västerländska samhällen utanför Skandinavien hade dubbelmoralen emellertid spelat större roll. Kraven på kvinnan hade varit strängare, och prostitutionens roll för mannens föräktenskapliga sexualliv hade varit större. Därför blev det en långsammare övergång till en mer permissiv attityd hos kvinnorna i det övriga västerlandet och följaktligen också en långsammare övergång för männens del till mer personcentrera- de föräktenskapliga förhållanden. (Jämför avsnitt 2.4.2.) En del av de nya sexuella förhållandena mellan sociala likar fick som nämnt karaktären av tillfälliga kontakter.

Denna utveckling både inom och utom Skandinavien upplevdes av många som en oroande normförvirring eller normupplösning. Andra upplevde den som ett övervintrande av sexuella fördomar. I den situationen har en del försök gjorts, särskilt i USA, att åstadkomma en systematisk överblick av de olika normerna och att finna vägen till en ny, mera stabil normbildning.

Ira L. Reiss har i ”Premarital sexual standards in America” (1960)

kartlagt de existerande normerna för föräktenskapligt sexuellt samliv. En dominerande roll i undersökningen spelar hans uppfattning att olika sexualnormer för man och kvinna (dubbelmoral) är ett ont av stora proportioner. Han har framför allt varit intresserad av att undersöka i vad mån utvecklingstendenser bort från dubbelmoralen finns i det amerikans— ka samhället. Schemat över de existerande normerna ser ut på följande sätt.

Avhållsamhet, lika för man och kvinna

a) Krav på total avhållsamhet före äktenskapet b) Accepterande av petting med Stabil partner c) Accepterande av petting med tillfällig partner

Dubbelmoral

a) Ortodox dubbelmoral: mannen är fri att före äktenskapet ha samlag med kvinnor vilkas sexualmoral och sexuella beteende är sådana att han inte kan reflektera på att gifta sig med dem. Kvinnan skall vara jungfru då hon gifter sig. b)Dubbelmoral, övergångstyp: mannen har samma frihet som angavs i föregående punkt. Kvinnan har frihet att ha samlag med en man som hon älskar eller skall gifta sig med, men inte med en tillfällig partner. Sexuell frihet med krav på personlig relation,' lika för man och kvinna a) Med krav på kärlek och äktenskapsavsikt b) Med krav på en stark ömsesidig känsla

Sexuell frihet utan krav på personlig relation,”2 lika för man och kvinna 3) Med vissa förbehåll. Sexualakten karaktäriseras först och främst som naturlig och därmed oproblematisk. överdrifter bör undvikas för att inte förstöra nöjet i längden. Opersonliga sexualkontakter behöver inte störa en stabil personlig relation. Försiktighetsåtgärder mot graviditet och venerisk smitta vidtas.

b) Orgiastisk. Avser personer av båda könen som tillmäter sexualakten en starkt dominerande roll. Opersonliga samlag anses mer tillfredsställan- de. Gruppsamlag accepteras.

Tabell 2.11 Anslutning till vissa sexualnormer i USA. Jämförelse mellan studenter och övriga samt mellan män och kvinnor. Efter Reiss 1967. I %.

___—_a—

Män Kvinnor Äldre Studenter Äldre Studenter ___—___ 0 Krav på total avhållsamhet före äktenskapet 22 7 54 26 1,2 Acc. av petting med stabil partner 47 31 40 47 3 Acc. av samlag för dem som har en stabil emo- tionell relation eller är . förlovade 7 62 18 68 2 44 14 63 4 Acc. av samlag om stark J J J [ ömsesidig känsla 8 19 2 2 5 Acc. av samlag med tillfällig partner 15 25 3 10

' ”Permissiveness with affection”

* ”Permissiveness without affection”

1 en senare undersökning, publicerad 1967, ”The social context of premarital sexual permissiveness”, har Reiss förenklat detta schema till en restriktivitetsskala och undersökt i vilken utsträckning dels ett representativt urval av befolkningen dels studenter ansluter sig till respektive normer.

Hälften av den äldre generationens kvinnor (i Sverige 7 %) kräver total avhållsamhet före äktenskapet mot en fjärdedel av studentskorna. Skillnaden mellan äldre och yngre kvinnors inställning är på denna punkt som vanligt större än skillnaden mellan äldre och yngre mäns inställning. När det gäller accepterandet av föräktenskapliga samlag är det tvärtom. Attitydförändringen till permissivitet är här större bland männen än bland kvinnorna. De amerikanska kvinnorna har alltså blivit mer permissiva i fråga om petting, männen i fråga om samlag med sociala likar. Detta mönster framträder inte i europeiska undersökningar. Där har övergången skett direkt från avhållsamhet till samlag och med en snabbare nivellering av mäns och kvinnors normer och beteenden —— dock långtifrån total.

Jessie Bernard (1968) har försökt sammanställa Reiss” restriktivitets- skala med de sexuella normtyper som Isadore Rubin presenterat i uppsatsen ”Transition in sex values implications for the education of the adolescents” (Journal of marriage and the family, maj 1965, cit. efter Bernard 1968). Rubin gör följande karaktäristiker, som synes passa väl in också på europeiska normtyper.

1. ”Traditionell repressiv asketism . . . fördömer all sexuell aktivitet utanför äktenskapet och accepterar sex i äktenskapet restriktivt; samlag bör endast förekomma då befruktning eftersträvas. . . . Detta värderings- system tabuerar offentlig diskussion om och vetenskapligt studium av sexualiteten. Sexualmoralen definieras endast i absoluta termer av ”du skall' och ,du skall icke?”

2. Den konsekvensetiska asketismen anser också att sexuellt samliv får förekomma endast inom äktenskapet men motiverar detta främst med att kampen för avhållsamhet i ungdomsåren är ett oumbärligt karaktärsda- nande medel. Ingen liberalisering av sexualmoralen bör tillåtas.

3. ”Humanistisk liberalism motsätter sig fixerade absoluter och betraktar den personliga relationen som det grundläggande värdet. Den ser kriteriet för moral inte i förekomsten eller ej av en viss handling men i handlingens konsekvenser för den personliga relationen, inte endast mellan de närmast berörda utan också för relationen mellan dem och andra.”

4. ”Humanistisk radikalism . . . är mer radikal och föreslår att samhället bör bereda vägen för en hög grad av sexuell frihet för ungdom.”

5. ”Sexuell anarki . . . angriper kyskhet, jungfrulighet och monogami och kräver utplånandet av alla sexuella tabun och av begreppen sexuell omoral och skamkänsla.”

6. ”Sex är kul ju mer dess bättre.” Jessie Bernard har vidare satt såväl Reiss, skala som Rubins sexualmo- raltyper i relation till Lawrence Kohlbergs analys av mognadsnivåer vid

barns moraliska val.1 Med stöd av dessa hjälpkonstruktioner anser sig Bernard kunna konstatera följande vilket naturligtvis i första hand är ett uttryck för hennes och hennes amerikanska meningsfränders värde- ringar.

Den allra omognaste inställningen är enligt Bernard traditionell asketism, dock endast i den mån den innebär lydnad av fruktan för straff. Motiveras den däremot väsentligen av önskan att vinna gillande av den grupp man tillhör placerar hon den något högre på mognadsskalan, men inte högt.

En låg placering får också ”sex-är-kul”-filosofin, den sexuella anarkin och den humanistiska radikalismen. De är alla tre väsentligen egoistiska, inriktade på exploatering eller i bästa fall utbyte av fördelar, anser hon.

Näst högst på mognadsskalan placeras den konsekvensetiska asketis- men, som vill tillvarata individens och samhällets bästa. Att syftningen är denna kan erkännas även av den som inte tror att handlingsmönstret år det som bäst leder till målet.

Allra högst på mognadsskalan placeras den humanistiska liberalismen, vilken i nuvarande samhällssituation anses leda till det beteende som utgör punkt 3 på Reiss, restriktivitetsskala (tabell 2.11): accepterande av sexuellt samliv för dem som har en stabil emotionell relation eller är förlovade, alltså ”permissiveness with affection”, personcentrerad rela- tion eller romantisk kärleksideologi.

Bernard kan naturligtvis inte bevisa att denna inställning är den moraliskt mest högtstående eller den bästa. Hon har utpekat ett antal representativa normtyper, restriktivitetsnivåer och mognadsföreställning- ar och bland dem valt en inställning och ett beteendemönster som hon tror är det enda ansvarsbetonade som har utsikt att vinna respekt och kunna fungera i den nuvarande västerländska situationen. Hennes val är av intresse främst därför att det sammanfaller med en tendens som möter i många länder, och därför att valet skett med överblick av de inställningar som avvisas. I det följande ges några exempel på den personcentrerade attitydens förekomst i vissa länder.

Enligt såväl undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” som stock- holmsundersökningen omfattas kravet att sexuellt samliv och kärlek skall ' Stencil från en kon- höra ihop av 4/5 av kvinnorna och ca hälften av männen i den yngre £erens fj'fef ämnet

_ _ __ _ ,, , Acqursrtron and De- generatronen (se avsnitt 2.4.6.2). Nar elever r arskurs 9 och gymnasrets

velopment of Values”, årskurs 2 tillfrågades om sin uppfattning, blev svaret följande. Washington 1968.

Tabell 2.12 Elevernas normer för sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder. I %.'

Kategori Vilken norm ansluter man sig till?

Får ej Stadigt Räcker med Vet ej förekomma sällskap tillfalig

krävs kontakt

Pojkar, åk 9 4 57 19 20 Flickor, åk 9 9 73 5 13 Pojkar, gy 3 49 40 9 Flickor, gy 4 79 11 6 & ' SOU 1969: 8, s. 54 tabell 7.4; SOU 1969: 28, s. 47 tabell 7.3.

' Tab. 2.11. De som så- ger ja till samlag med stabil partner är bland studenterna 37 % av män- nen och 16 % av kvinnor- na.

I både årskurs 9 och gymnasiet är det betydligt fler flickor än pojkar som ställer kravet ”stadigt sällskap”. 1 gymnasiet har inställningen blivit densamma som framträdde i de två nyssnämnda undersökningarna: ca 80 % av flickorna men bara ca 50 % av pojkarna kräver den personliga relationen som villkor för sexuellt samliv. Att attitydens fördelning på kvinnor och män i den yngre generationen är denna har alltså framgått av tre undersökningar, genomförda oberoende av varandra.

Bland amerikanska studenter är det 68 % av männen och 63% av kvinnorna som säger ja till petting eller samlag med stabil partner före äktenskapet.1 I den äldre generationen är motsvarande siffror 62 och 44 %. Det innebär samtidigt att dessa fyra grupper både säger nej till kravet på absolut avhållsamhet före äktenskapet och nej till sexuell kontakt med tillfällig partner (tabell 2.1 1).

Den attityd som framträdde i den stora västtyska studentenkäten 1966 var: Flertalet föredrar ett personcentrerat sexuellt förhållande, men tillfälliga kontakter ärinte ovanliga bland dem som ännu inte förverkligat detta mål (2.4.2). Inställningen i den tyska arbetarklassen visade sig i en annan enkät vara densamma.

Bland danska värnpliktiga var det 94% som inte hade något att invända mot föräktenskapliga förhållanden (intervjupersonerna var när- mast förvånade över att frågan ställdes); 37 % avvisade sexuellt samliv mellan parter som inte ämnar gifta sig med varandra (Hertoft 1968 11, s. 290). Det ställdes ingen fråga som skilde mellan opersonliga och personliga, tillfälliga och stadiga relationer.

Mycket annorlunda attitydfördelning framträdde i Schofields enkät bland engelska 15—19-åringar i början av l960-talet. Endast hälften av de manliga och en fjärdedel av de kvinnliga accepterade föräktenskapligt sexuellt samliv. Någon fråga som skilde mellan olika slag av relationer ställdes inte. 1 nästa avsnitt ges skäl för uppfattningen att de engelska tonåringarnas inställning har blivit väsentligt mer permissiv och deras sexuella beteende mer extensivt under den tid som förflutit sedan undersökningen gjordes.

Situationen i Västeuropa och inom den amerikanska medelklassen kan i sina mest allmänna drag karaktäriseras på följande sätt. Föräktenskap- ligt sexualliv accepteras av de flesta, i Västtyskland och Skandinavien av nästan alla. En stor majoritet av kvinnorna i den yngre generationen vill att sexuellt samliv och kärlek skall höra ihop. Hälften av männen har samma inställning. Både attityder och beteende håller på att utvecklas i riktning mot mindre restriktivitet; det blir fler som accepterar tillfälliga sexuella kontakter och som har sådana. Inställningen att man bör vara trogen mot den man har stadigt sällskap med eller är gift med dominerar. De allra flesta vill finna någon som de kan ha en stadigvarande relation till. Nästan alla siktar på att gifta sig, men vägen till äktenskapet går ofta över någon eller några tillfälliga eller mera stadigvarande förbindelser. I Sverige (endast där) har det blivit mycket vanligt att bilda familj utan vigsel. Vigslarna har där minskat med 35 % på 5 år.

2.4.8. Den senaste utvecklingen

Några av de uppgifter som förekommit tidigare i detta kapitel väcker frågan om sexuallivet i västerlandet under 1960-talet möjligen utvecklats i permissiv och extensiv riktning i snabbare takt än tidigare. Sänkningen av sexualdebutåldern hos svenska värnpliktiga var under 20-årsperioden 1923—43 1 år, under de 22 åren 43—65 1 l/2 år eller något mindre (se 2461). Två undersökningar vid folkhögskolor 1960 och 1965 utvisade en brant stegrad kurva för samlagserfarenhet bland eleverna, särskilt flickorna (Georg Karlsson 1964 och 1965). I den danska mödraundersök- ningen 1966 hade 22 % av 30—34-åringarna men 48 % av 20—24-åringar— na debuterat före 18 år (2.4.5). De båda svenska gallupundersökningarna 1955 och 1970 utvisade en mycket starkt ökad permissivitet i inställning- en (2.4.6.2).

Det finns fler undersökningsresultat som pekar i samma riktning. Packard (1968) lät 1966 utföra en enkät vid 21 universitet i USA. Han fann då att medan andelen samlagserfarna på 1940-talet hade varit 50 % för manliga och 27 % för kvinnliga studenter vid 21 års ålder, var den 1966 57 och 43 %, en ökning med 60 % för kvinnornas del. I belysning av denna utveckling är det intressant att se hur de prostituerades roll minskat för studenterna. Andelen studenter som haft samlag med prostituerade var:

(enligt Kinsey) före 1948 22 % (enligt Kirkendall) 1950-talet 19 (enligt Packard) 1966 4

Tabell 2.13 Accepterande av föräktenskapliga samlag samt förekomst. Jämförelse mellan tre områden, mellan män och kvinnor samt mellan åren 1958 och 1968. Efter Christensen. I %. ___—___—

Mormoner Mellan- Danmark USA västern USA 1. Accepterande Undersökningen 1958 Mån 23 47 94 Kv 3 17 81 Undersökningen 1968 Mån 38 55 100 Kv 24 38 100 Skillnad 1958—68, Män +15 + 8 + 6 iprocentenheter Kv +21 +21 +19 2. Erfarenhet Undersökningen 1958 Mån 39 51 64 Kv 10 21 60 Undersökningen 1968 Mån 37 50 95 Kv 32 34 97 Skillnad 1958—68, Män 2 — 1 +31 i procentenheter Kv +22 + 13 +37

M_—

Den amerikanske forskaren Harold T. Christensen genomförde 1958 och 1968 parallella undersökningar vid två amerikanska och ett danskt universitet för att dels studera skillnaden mellan amerikanska och skandinaviska sexualvanor och attityder till sexuallivet, dels studera utvecklingen under ett årtionde (Christensen 1971). Det ena amerikanska universitetet var strängt konservativt (mormoner i Utah), det andra enligt Christensens bedömning ett amerikanskt ”normal”-universitet (Indiana i Mellanvästern). Några av Christensens resultat framgår av tabell 2.13 ovan (Christensen 1971, s. 115 tabell 16).

Inställningen har i alla grupper blivit mer accepterande. Förändringen är i alla tre områdena störst hos kvinnor. Bland männen är förändringen störst i den mest restriktiva gruppen.

Även beteendet har ändrats mycket mer bland kvinnorna än bland männen. De amerikanska manliga studenternas beteende är oförändrat, medan förändringen är störst bland de danska manliga och kvinnliga studenterna. Det hundraprocentiga accepterandet motsvaras av ett nära hundraprocentigt praktiserande.

Andelen accepterande är 1968 överallt större än andelen praktiseran- de. Det är med andra ord fler som i princip accepterar föräktenskapliga samlag än som praktiserat dem. Ett undantag utgör de kvinnliga Utah-studenterna. I varje fall 8 % av dem har varit med om föräktenskap- liga samlag trots att det strider mot deras egna normer. 1958 var antalet med erfarenhet av föräktenskapliga samlag större än antalet som accepterade detta beteende i alla de fyra amerikanska grupperna. Det var alltså då många fler som hade brutit mot sina egna normer. Christensen visar också att dessa som gjort sig skyldiga till vad som förr brukade kallas svaghetssynder också hade varit mer försumliga i att använda preventivmedel och mer benägna att dricka sprit före samlaget båda delarna väl därför att de befann sig i ett mer uppskärrat tillstånd än de som handlade i överensstämmelse med sina egna normer. 1968 har i USA skillnaden mellan norm och beteende i fråga om föräktenskapligt sexuellt samliv nästan försvunnit, vilket måste innebära att skuldbelastningen på detta område också blivit mindre. För danskarna har ingen sådan förändring inträffat. Där var andelen accepterande redan 1958 större än andelen praktiserande.

Skillnaden mellan män och kvinnor i fråga om såväl inställning som praktik har blivit mindre i alla grupper. Störst är utjämningen i Utah (i fråga om beteendet). 1958 var skillnaden mellan mäns och kvinnors beteende 29 procentenheter. 1968 var den 5 procentenheter.

Allt vad som hittills anförts säger emellertid ingenting om arten av förbindelserna. Har de stadiga eller de tillfälliga förbindelserna ökat mest? För att söka utröna det frågade Christensen hur många som haft föräktenskapligt samlag med endast en partner och hur många som hade sitt första föräktenskapliga samlag med någon som de hade stadigt sällskap med. Svaren utvisar att andelen tillfälliga kontakter har ökat i Utah och bland de danska studenterna men minskat i Indiana. Christen- sen anser att den sistnämnda studentgruppen är typisk för genomsnittet av amerikansk collegeungdom och drar slutsatsen att det är normen om

sexuell frihet för dem som har en djupare personlig relation som är på frammarsch i USA men inte normen om sexuell frihet utan krav på en sådan relation. I Danmark däremot tycker han sig spåra en ganska markerad svängning till att acceptera tillfälliga kontakter. (Han diskuterar inte huruvida den danska utvecklingen även på denna punkt kanske är ett förebud om en kommande amerikansk utveckling dvs. att man även där skulle få ett mönster, enligt vilket många har några tillfälliga sexuella kontakter och någon eller några stadiga förbindelser innan de finner den som de etablerar en bestående relation till.)

En första systematisk intervjuundersökning av ett representativt urval västtyska skolungdomar företogs 1970 av sexualforskningsinstitutet vid universitetet i Hamburg.1 Genom att jämföra med vad studenterna hade uppgivit om sin sexualdebut i den stora undersökningen 1966 (Giese & Schmidt 1968) kunde det fastställas ivilken utsträckning skolungdomar- nas sexualvanor förändrats mellan början av 1960—talet och 1970.

Tabell 2.14 Samlagserfarenhet före fyllda 17 år hos västtyska skolungdomar, jämförelse mellan elever omkring 1960 och omkring 1970. I %.1

&

Elever som fyllde Elever som fyllde 17 år mellan 17 år omkring 1956 och 1963 1970

Män Kvinnor Män Kvinnor ___—___— Samlagserfarenhet före 17 år 7 3 38 26

__N— ' Sigusch & Schmidt 1972, tabell 4.

Jämförelsen visar en stor och snabb förändring, (något liknande är de danska studentskornas uppgifter om samlagserfarenhet 1958 och 1968 i Christensens undersökning, se tabell 2.13 ovan: från 60 % till 97 % på 10 år). Bland de äldre västtyska skoleleverna finns det nu fler sexuellt erfarna än det fanns bland de yngre studenterna i enkäten 1966. De tyska forskarna gör en jämförelse med de svenska ungdomarna i stockholmsun- dersökningen 1966—67 och finner att där 41 % av pojkarna och 24 % av flickorna hade haft sin sexualdebut före 17 är, alltså mycket nära förhållandena i Västtyskland. Sigusch och Schmidt anser att deras enkätresultat gör det troligt att andelen sexuellt erfarna kommer att öka ytterligare och med stor snabbhet under de allra närmaste åren. I England har en större sexualvaneundersökning för hela befolkningen utförts senare än Schofields enkät, men den har såvitt bekant ännu inte publicerats. Packard (1968) kompletterade emellertid sin enkät vid 21 amerikanska universitet med en enkät (1966) vid några europeiska. Den utvisade att de engelska studenterna hade den största andelen med samlagserfarenhet bland alla universitet i enkäten (män 75 %, kvinnor 63 %; danskar och svenskar ingick ej i undersökningen). Detta resultat, som man inte skulle ha väntat mot bakgrunden av Schofields siffror, i ! Sigusch och förening med den ”pop-kultur-revolution” som ägde rum bland engelska Schmidt 1972.

tonåringar under senare hälften av 60-talet, gör det troligt att ganska stora förändringar inträffat även där.

Finns det tecken på en liknande utveckling i Sverige som i Västtysk- land? Svaret på den frågan är både nej och ja. Så sena medianåldrar för sexualdebut som de tyska studenterna uppgav 1966 har aldrig framträtt i någon svensk undersökning. Eftersom det skandinaviska mönstret med en tidig sexualdebut har en mycket lång tradition bakom sig (även om debuten under de senaste 50 åren blivit ännu tidigare) är man inte benägen att räkna med några plötsliga, mycket stora sänkningar av sexualdebutåldern. Om man ”översätter” medianåldrarna för sexualdebut i tabell 2.1 (i avsnitt 2461) så att man anger förskjutningen ifråga om sexualdebutålder i förhållande till närmast föregående åldersgrupp, finner man följande:

51—5 5-åringar 0,1 år 46—50 1,0 41—45 0,2 36—40 0,2 31—35 0,1 26—30 0,0 21—25 0,3 18—20 0,3

J. Israel har emellertid underkastat frågeställningen en analys på grundval av stockholmsundersökningen 1966— 67 (Israel 1970b,s.160 ff). Vid en jämförelse mellan de äldsta och yngsta bland 16— 25- -åringama fann han inga signifikanta skillnader i sexualdebutåldern bland pojkarna. Men för flickornas del fann han följande. Av de 25-åriga kvinnorna hade 10% debuterat före 17 års ålder, av de 17-åriga 35 %. Av de 25-åriga kvinnorna hade 4 % debuterat före 16 års ålder, av de 17-åriga 22 %. Liksom Eliasson (1971, s. 30) anser han emellertid siffrorna något osäkra. Sannolikt pekar de dock på att även i Sverige en för svenska förhållanden stor förskjutning håller på att äga rum bland flickorna.

De anförda undersökningsresultaten från USA, Västtyskland, Danmark och Sverige gör att man måste räkna med att en ny stor förändring av de föräktenskapliga sexualvanoma och av inställningen till samlevnadsfrågor, liknande den förändring som inträffade på 1920-talet, men större, har ägt rum i ett flertal västerländska industristater. Hur det förhåller sig med de östeuropeiska och sydeuropeiska är omöjligt att veta (frånsett att den östtyska ungdomen inte uppvisade några stora skiljaktigheteri förhållan- de till den västtyska i en undersökning i början av 1960-talet) (Borrman 1966).

Då Hertoft givit en sammanfattande överblick av sin enkät bland danska värnpliktiga och ansett sig kunna konstatera att någon sexuell revolution inte ägt rum (se ovan 2.4.5), fortsatte han med följande ord (Hertoft 1968, s. 333):

”En av de väsentligaste slutsatserna av denna undersökning måste nog bli att det i vår kulturkrets måste sägas vara ”för tidigt' att inleda sexuella förhållanden förrän man nått upp till omkring 17-årsåldem och att det

också faller sig naturligt för de flesta att vänta till dess. För de mycket tidiga förbindelserna synes det vara en betydligt större risk att förhållan- det på ett eller annat sätt medför komplikationer. Men frågan är vilket praktiskt värde en sådan slutsats har, vad den kan användas till. Kanske inte till så särskilt mycket. Varnande ord och lyftade pekfingrar kommer knappast att ha någon större effekt, inte heller understrykandet av ansvar, hur eniga än alla kan vara om att ansvar bör prägla sexuella förbindelser. Och — som tidigare påpekats elementär upplysning kommer inte i någon väsentlig grad att kunna förebygga de olägenheter som sådana tidiga förhållanden för med sig.” (Hertoft syftar på sin iakttagelse att de som handlat oansvarigt eller självdestruktivt ofta gjort detta trots att de varit väl informerade om t. ex. preventivmedel eller veneriska sjukdomar.) ”Vi kan knappast göra annat än börja om från början och samla information som gör det möjligt för oss att förstå varför somliga väntar tills de är tjugo år gamla, medan andra inleder ett sexuellt förhållande då de ännu nätt och jämnt fysiskt förmår göra det. En fråga om *moral' är det knappast.”

Vad som blivit uppenbart sedan Hertoft drog dessa slutsatser av sina undersökningar är att betydande andelar av ungdomen i en rad länder numera påbörjar sitt sexuella samliv före den ålder Hertoft menar vara tillrådlig. Det blir då nödvändigt att ställa ett par frågor. De många komplikationer, problem och ”belastningar” som man regelmässigt påträffat hos grupper med mycket tidig sexualdebut är de ett utslag av att dessa grupper överhuvud taget varit ”normbrytande” och mindre socialt anpassade, vilket bland annat tagit sig uttryck i den mycket tidiga sexualdebuten? Det skulle innebära att den tidiga sexualdebuten i ett samhälle med restriktiva normer är en av många verkningar av en ofördelaktig uppväxtmiljö, inte orsaken till de asociala dragen. Enligt USSU: s uppfattning förhåller det sig så.

Den andra frågan är denna: då den allmänna inställningen till sexuallivet, även till ungdomens sexualliv, blivit väsentligt mindre restriktiv, har man då anledning anta att den tidiga sexualdebuten inte längre nödvändigtvis måste vara förorsakad av en ofördelaktig bakgrunds— miljö utan blir vanlig även bland välanpassade ungdomar? Såvitt bekant har endast en svensk undersökning Örebroprojektet —— tagit upp denna speciella fråga. Ett av dess resultat ”stöder antagandet att sexuell erfarenhet i de tidiga adolescensåren ej enbart, och troligen inte heller i huvudsak, är förknippad med asocialitet utan har en mycket varierande bakgrund” (16.4.3).

Även om så är, finns det emellertid anledning att peka på negativa omständigheter i samband med en mycket tidig sexualdebut. Förmågan att konsekvent skydda sig mot graviditeter och könssjukdomar är med visshet mindre hos yngre tonåringar. Det visar sig i alla undersökningar att ju yngre man var vid sexualdebuten, desto mer sällan använde man preventivmedel. En stor utbredning av mycket tidiga sexualdebuter måste leda till en ökning av ”olyckor” av detta slag.

., Jul—Ur . ringmur-ll '"'Iåin tkr

__ . ' I I ]) illa.-'fl'i'r-F _ i” '”

3. Om sexualundervisningens utveckling i Sverige1

3.1 1700- och 1800-talen

År 1969 publicerades ett tidigare okänt dokument som visar att ett försök till systematisk sexualundervisning gjorts i vårt land långt tidigare än vad man skulle kunnat tro. Det ägde rum i samband med läkarutbildningen och hade ingen mindre än Linné till upphovsman. Han höll, sannolikt omkring år 1770, en serie föreläsningar under rubriken ”Om sättet att tillhopa gå”.

Hans manuskript finns inte bevarat, utan endast ett ”kompendium”, utskrivet av en okänd medicine studerande, som försett dem med överrubriken ”Collegium Medicum af Archiatern och Riddaren Carl von Linné”.2 Trots den komprimerade formen får man en tydlig bild av föreläsarens grepp på ämnet och av den anda som präglade framställning- en. Det är samma anda som man är van att möta i brev och memoarer från den fåtaliga bildade klassen under 1700-talet. Sexuallivet betraktas ganska okomplicerat som en källa till lust och glädje, ”en stor förlustelse och ett sött nöje”. Det understryks att detta gäller både män och kvinnor; mannens drift sägs dock vara ännu starkare än kvinnans. Det sexuella växelspelet och gensvaret (”samlagstekniken”) skildras ganska utförligt. De moraliska, sociala och nervösa komplikationer, som spelar så stor roll i inställningen till sexualiteten under l800-talet, märker man nästan ingenting av. Härtill kommer så Linnés välkända, lekfulla skildringskonst och hans aldrig upphörande häpnad över anatomins och fysiologins märkvärdigheter, liksom över det mänskliga beteendets skådespel.

' För tiden 1908—1936 har utnyttjats den omfattande materialsamling som finnsi bilaga 15 till befolkningskommissionens betänkande ”Sexualfrågan” (SOU 1936: 59, s. 358—423). Den har rubriken ”Historisk redogörelse för förslag och offentliga utredningar om sexualundervisning och sexualupplysning” och är författad av dåvarande fil. kand. Torsten Gårdlund. De viktigaste utredningarna och officiella skrivelserna har där återgivits betydligt utförligare än i den här föreliggande framställningen. Å andra sidan har utvecklingen här på åtskilliga punkter närmare belysts framför allt med hjälp av riksdagsprotokollen och —— för tiden efter 1920 Sigtunastiftelsens och Dagens Nyheters klipparkiv (dagspressen). 2 Utg. av Nils Isberg. Uddevalla 1969. För textens äkthet finns inga andra bevis än att stilen är utpräglat linnéansk och det medicinska innehållet i nivå med dåtida sakkunskap.

Med denna bakgrund skulle det inte ha varit svårt att införa sexualun- dervisning etthundrafemtio år tidigare än vad som blev fallet. Men det fanns kanske andra grupper i det dåtida samhället som skulle ha motsatt sig det. Dessutom skulle det dröja ännu tre fjärdedels århundrade innan en folkskola infördes som skulle ha kunnat förmedla kunskapen.'

Det praktiska behovet av upplysning var emellertid åtminstone på en punkt så stort att man måste söka sig andra vägar. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förekom i Sverige svåra härjningar av veneriska sjukdomar. Åren 1783, 1785, 1797 och 1812 anbefalldes i kungliga kungörelser att information om sjukdomarna, deras smittvägar och deras förebyggande skulle lämnas genom prästerskapet och i folkskrifter.2 Sistnämnda år förordnades att en utförlig redogörelse skulle införas i almanackan; detta avsnitt skulle dock icke från predikstolen uppläsas. I 1814 års almanacka upptas också inte mindre än åtta sidor av huvudsakligen en redogörelse för symptomen. Den är så utförlig att den knappast skulle ha varit tänkbar under senare hälften av l800-talet eller i början av 1900-talet, då enligt 1903 års kommitté angående åtgärder mot könssjukdomar hemlighetsfullheten och okunnigheten helt dominerade på detta område, även bland de bildade. Man lägger också märke till att den långa artikeln i almanackan nästan helt underlåter att rikta moraliska förmaningar till folket; den sakliga informationen är det huvudsakliga ärendet. Den som misstänker att han eller hon blivit smittad uppmanas att genast vända sig till läkare, eller i det vanliga fall att sådan ej fanns att tillgå, till prästen. Artikeln försäkrar att detta kan ske utan risk för förebråelser. Om behandlingen sägs: ”Dessa sjukdomar kunna i deras början lätt och säkert botas, men om de överlämnas åt sig själva eller otjänligt behandlas, bliva de ganska svåra.”

Efter detta år, säger den nyssnämnda kommittén, inträdde tystnad om dessa frågor. Först ”i vår tid har man åter fått blicken öppen för angelägenheten av upplysning”. (Kommitténs utlåtande avgavs 1910.)

3.2. Sexualundervisning i högre flickskolor från 1897

Den förändrade attityden framträder i Sverige kring sekelskiftet. Två incitament kan urskiljas. Det ena kommer från Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, det andra från en tysk rörelse som ville bekämpa könssjukdomarna genom upplysning och genom avkriminalise- ring av de smittoförebyggande preventivmedlen. Dessa incitament sam- manhänger säkerligen med en rad tidsrörelser som det skulle föra för långt att gå in på här, t.ex. den av naturvetenskapen påverkade

' En detaljupplysning som förtjänar observeras är att tidpunkten för menstruatio- nens början anges som ”vid pass till 13: de år 14 året”. 1 den medicinska litteraturen anges allmänt att denna tidpunkt under de senaste hundra åren sjunkit flera åri Sverige och nu inträffar vid ca 13 år. Om den ovan citerade enstaka uppgiften från 1700-talet är riktig, skulle någon så stor förändring av menstruationsåldern isjälva verket inte ha ägt rum. Men man kan naturligtvis inte bygga på en enda notis av detta slag. 2 Reglementeringskommitténs betänkande 11910, s. 11 3 ff.

livsåskådningen, strävandena för kvinnans likaberättigande, liberala och socialistiska program för samhällsomdaning, sekulariseringen, pedagogis- ka strömningar bort från latinskolan i riktning mot mera ”realkunskaper” osv.

Karolina Widerströms insats för sexualupplysningen är utförligt skild- rad i Andrea Andreens biografi över henne (1956).

För att få en klar bild av hennes pedagogiska program är det dock nödvändigt att gå till hennes egen broschyr ”Uppfostran och sexuell hygien” (Stockholm 1907. Särtryck ur Manhem). Efter tio års pionjärun- dervisning i sexualhygien i Stockholms högre flickskolor sedan 1897 sammanfattar hon här sin grundsyn. Den avviker i vissa stycken från den som vägleder nutida sexualundervisning; på andra punkter utsäger den klart vad som blivit allmännare förverkligat först många årtionden senare. Eftersom hennes skrift är det första genomtänkta och i praktiken prövade förslaget till sexualundervisning i svenska skolor, är det av intresse att referera den.

Människan kan fortplanta sig från l3—lS-årsåldern, påpekar författa- rinnan inledningsvis, men hon tar skada till kropp och själ om hon gör det innan hon nått full fysisk och psykisk mognad, vilket för kvinnan inträffar vid ca 20 år, för mannen vid ca 24 år. Det andra huvudskälet till avhållsamhet i ungdomsåren är att de barn som föds har rätt att kräva att föräldrarna kan ta hand om dem. Sexualdriften är till en början svag, ofta omedveten. För tidigt väckt kan den bli genom lättja, veklighet och fantasilivets missriktning. Botemedlen är intensiva kroppsövningar, kon- centration på arbete och intressen samt en tidig sexualupplysning. Gentemot en utländsk läkarresolution som hävdat att just den sista åtgärden är den som inriktar fantasilivet på den sexuella sfären, säger författarinnan: ”Till huvudsaklig del vilar nog emellertid nämnda uttalande på torrt resonemang och konstruktion samma resonemang och konstruktion varpå mer eller mindre medvetet hela det gamla förtegenhetssystemet vilade.” Hennes två grundläggande förslag till nyorientering är att man för det första skall undervisa om fortplantning— en hos djur och människor innan sexualdriften väcks hos eleverna, och att denna undervisning för det andra skall ske isitt naturliga samman- hang. Mödrar som steg för steg svarat uppriktigt på sina barns frågor kan omvittna att detta skyddat barnen från en snedvriden inställning längre fram under uppväxtåren. I skolan kan det göras till en självklar del av naturkunskapen att berätta om sammansmältningen av två celler och om fortplantningen inklusive parningen. Läran om växterna, djuren och människokroppen samverkar, ja, måste samverka för att ett riktigt resultat skall nås. En lärarinna har funnit att det går utmärkt att undervisa även i klasser med både pojkar och flickor. Men naturligtvis ställer denna undervisning alltid stora krav på läraren. Det behövs både den rätta andan och stora kunskaper. Dessa senare saknas ännu ofta, och man får då lita till läkare. Detta bör emellertid betraktas endast som en nödfalls- och övergångsåtgärd, eftersom den leder till att upplysningen framstår som något särskilt och märkvärdigt. Läkarna har i många fall inte heller tillräcklig pedagogisk vana.

På så sätt, menade Karolina Widerström, skulle barn och ungdom vänja sig att betrakta detta område sakligt, utan upphetsning. Visserligen görs lusten av somliga till huvudsak. ”Men detta är förkonstling och degeneration. Det naturliga och normala är att uti fortplantningslivet fortplantningen är huvudsak.” För att nå en riktig inställning till sexuallivet varnar hon särskilt för skräckupplysning om veneriska sjukdomar som inledning och huvudsak i sexualundervisningen. Sådant hjälper till att dra ned driftlivet i låga och osunda sfärer. ”Låt dem av barmhärtighet få annan upplysning först, låt dem få se skönheten, harmonien, och det under lång tid, innan de får veta om fulheten och disharmonien. ”

Hon slutar sin framställning med att ange vad hon betraktar som sexualundervisningens mål. Att låta både pojkar och flickor veta hur underbart kvinnans kropp är byggd för att möjliggöra det nya livet och hur djupt denna process ingriper i hennes organism gör bådadera bättre rustade att uppleva vad moder- och faderskap är i sitt storslagna sammanhang.

Hur pass märkligt detta program var för sin tid kan man göra sig en föreställning om genom att ta del av arrangemangen vid hennes första föreläsningar 1897 i Ateneum för flickor över ämnet kvinnohygien. Saken ansågs inte kunna annonseras i pressen, utan inträdeskorten spriddes privat, och på dem stod inte ämnet angivet. Trots detta måste föreläsningarna upprepas fem gånger och åhördes av sammanlagt omkring tolvhundra personer.

Även på andra områden som är av betydelse för synen på sexuallivet var Karolina Widerström en föregångare. Hon var bland de många kvinnor som bekämpade en prostitutionslagstiftning, enligt vilken den prostitue— rade behandlas som utstött ur samhället, medan den som utnyttjar hennes tjänster bevarar sitt fulla medborgerliga anseende. Hon var en av tillskyndarna av 1903 års statliga kommitté för granskning av denna lagstiftning. [ slutet av 1920-talet gjordes upprepade men fruktlösa försök, emanerande särskilt från kvinnohåll, att få riksdagen att revidera abort- och preventivmedelslagarna. Förslagen gillades av Karolina Wider- ström, som då var närmare sjuttioårig (Andreen 1956, s. 44 ff).

De inslag i hennes program för sexualundervisning som ungefär ett halvt århundrade senare — kommit att förverkligas är bl. a. följande: övertygelsen att kunskap på detta område likaväl som på alla andra är en positiv tillgång, medan okunnighet skadar; uppfattningen att upplysning bör ges så snart barnet frågar och sedan systematiskt iskolan redan före puberteten; införandet av sexualundervisningen på dess naturliga plats inom biologiundervisningen; som en konsekvens härav rekommendatio- nen att läraren bör vara den som handhar undervisningen; åsikten att pojkar och flickor inte behöver undervisas skilda åt.

Karolina Widerströms förkunnelse och undervisningsverksamhet mötte ett positivt gensvar i lärarkretsar. Föredrag med krav att undervisningen i hälsolära skulle utvidgas till att omfatta också sexualhygien ingick i programmen för flickskolemötet 1901, 13: e allmänna folkskollärarmötet 1903 och 18:e allmänna lårarmötet 1906. Vid det sistnämnda tillfället

hölls föredraget om hygienundervisningen av rektor J. Strömberg, Lund, som framlade fyra sammanfattande punkter: l)Skolan bör meddela kunskap om fortplantningen innan elevernas sexuella nervliv börjat kraftigare fungera. 2)I femtonårsåldern bör de få kompletterande undervisning i sexualhygien, meddelad av skolläraren. 3) Skolan bör anordna kurser för föräldrarna för att lära dem hur de skall kunna tala med sina barn om dessa frågor. 4) Skolan bör i samverkan med föräldrarna söka befrämja sedlighet och varna för osedlig litteratur, dåliga kamrater och onanins skadeverkningar.l

3.3. Den första riksdagsmotionen 1908

Samtidigt pågick som nämnts en rörelse i Tyskland med liknande målsättningar men annorlunda utgångspunkt. Deutsche Gesellschaft fiir Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten uttalade på en kongress 1905 att preventivmedlen borde avkriminaliseras och information om hur man skyddar sig mot veneriska sjukdomar bli tillåten. På en kongress i Mannheim 1907 gick sällskapet ett steg vidare och framlade ett program i åtta punkter för sexualupplysning i hem och skola, med motiveringen att ungdomens upplysning vore det enda effektiva medlet att komma till rätta med könssjukdomarnas härjningar.

1908 togs saken upp i den svenska riksdagen genom en motion (nr. 1) i andra kammaren av medicinalrådet E.0. Wavrinsky.

Formellt innebar Wavrinskys motion endast att undervisningen i hälsolära också borde innefatta information om de veneriska sjukdomar- na, men i sin motivering påpekade han att man därvid måste utgå från undervisningen om könsorganen. Det utskott som hade att yttra sig över motionen hade till ordförande professor Knut Kjellberg, ”Sveriges främste folkbildare”, och det är uppenbarligen han som tryckt sin prägel på den förvånande positiva skrivningen.

Utskottet tog fasta på motionärens nyssnämnda påpekande och gav därmed motionen en väsentligt vidgad innebörd: Kunskapen om de veneriska sjukdomarna ”sammanhänger på det intimaste med ungdomens upplysning i sexuella ting i allmänhet, och härmed är utskottet inne på frågans kärnpunkt . . . Här möta åtskilliga svårigheter. Först har man att räkna med många föräldrars och fostrares (torde avse lärare) tvekan och oro, ja, bestämda motvilja för att hos barnen väcka intresse för ett område, som man hoppas i det längsta skall undandraga sig barnens uppmärksamhet.” De får emellertid ändå kunskap, och det ur osunda källor. Det är därför bättre med en vederhäftig och grannlaga upplysning. Utskottet måste i princip ansluta sig till uppfattningen att sexualundervisning bör meddelas i skolan. Därefter återger utskottet den ovannämnda åttapunktsplanen för sexualundervisning från kongressen i Mannheim föregående år, 1907:

1. Bäst är om hemmen kan förmedla kunskapen om släktlivet.

2. Föräldrarna bör göras skickliga att fylla denna uppgift.

3. I dag kan de inte fullgöra den. Därför måste skolan ta den på sig.

' 1921 års betänkande ang. information om köns- sjukdomarna. —En karak- täristik av Karolina Widerströms framträdan— de vid 1903 års folk- skollärarmöte ges i Sv. folkskolans hi- storia IV, s. 369.

* En närmare redogörel- se för Mannheimkongres- sen jämte kommentarer av två svenska lärare återfinns i bihanget till

riksdagsprotokollet 1918,

2 saml, 2 avd, 5 bandet, där redogörelsen ingår som den sista bilagan, samt i Allmänna Svenska Läkartid- ningen, årg. 1907.

4. Emellertid saknas även kompetenta lärare. Den första åtgärden måste därför bli att införa sexuell pedagogik vid seminarierna.

5. Den nu vuxna generationen bör undervisas genom föräldraaftnar, kurser för lärare samt genom tryckta skrifter.

6. I skolan ges, lämpligast inom ämnet naturkunskap, undervisning om växternas och djurens befruktning, fröets och fostrets utveckling etc. Men ”på frågorna om själva Vkönsakten, om könslivets förvillelser ävensom könssjukdomarna bör i folkskolan ej ingås, åtminstone ej i gosskolorna”.

7. I de högre allmänna läroverkens högre klasser och i fortbildnings- skolor bör, helst av lärare, ges ej blott anatomisk-fysiologisk undervisning om könslivet utan även om ”vikten av könslig avhållsamhet och renlighet samt om könssjukdomarnas uppkomstsätt, förlopp och läkningsbetingel- ser”.

8. Benägenhet för sedliga förvillelser kan minskas genom hygien, kroppsövningar, slöjdlektioner, men framför allt genom viljeövning, genom inpräglande av ansvarskänsla och aktning för kvinnan och moderskapet samt vädjan till det heroiska 1 gossesinnelaget. Utskottet instämde helt 1 detta program. Beträffande folkskolorna påpekade utskottet en särskild svårighet, nämligen att det knappast vore ”lämpligt att låta lärare undervisa flickor och lärarinnor gossar, vilka närma sig pubertetsåldern, i till könslivet hörande frågor”. Om förhållandena i vissa skolor gör det möjligt att övervinna denna och andra svårigheter, bör undervisningen i folkskolan dock endast omfatta det elementära och i sammanhang med naturkun- skapen, ”så att könslivet icke framträder såsom något för sig, från andra livsfunktioner avgränsat område”. Pojkar i folkskolan bör ej alls undervisas om de veneriska sjukdomarna men däremot flickor, ty de är mer utvecklade och behandlas efter skolan ofta som mogna kvinnor. 1 de högre allmänna läroverken och i de högre flickskolorna kan undervisning lättare ordnas med hänsyn till både elevernas ålder och tillgången på skolläkare. Beträffande information om veneriska sjukdomar till samhället i övrigt erinrade utskottet om att Dermatologiska sällskapet i Stockholm 1907 hade fått 5 000 kronor för att sprida en upplysningsskrift till Sveriges vuxna ungdom, t. ex. till armén, flottan, fackföreningar, högskoleung— dom samt genom förmedling av föreläsningsorganisationer och folkbiblio- tek. Efter denna utredning den första officiella i Sverige föreslog utskottet i klämmen dock endast att riksdagen skulle anhålla att Kungl. Maj:t övervägde hur upplysning om smittosamma sjukdomar måtte kunna lämnas det uppväxande släktet. Debatten blev kort. Godsägare E.A. Lindblad i Närlunda, Söderman- land, påpekade att förslagsställaren visserligen var läkare men såsom stockholmsläkare okunnig om förhållandena på landsbygden. Där sakna- des förutsättningar för den ifrågasatta undervisningen Bland annat fanns det inte lämpliga lärare. För övrigt visade det faktum att undervisning redan gavs i flickklasser att saken kunde komma i gång utan nya

bestämmelser. Bäst vore att sprida informationen genom tryckta skrifter. Riksdagen borde avslå. Sedan utskottsordföranden och ännu en talare framhållit vilka skador som åstadkoms genom att ungdomen hämtade sin upplysning ur grumliga källor, skedde omröstningen. Med endast tre rösters övervikt avslog kammaren motionen. Det var alltså inte så värst långt ifrån att en statlig utredning kommit till stånd redan 1908 för att dra konsekvenserna av den inom skolorna påbörjade utvecklingen. Den sexualundervisning som därigenom eventuellt hade blivit införd skulle säkerligen ha varit fragmentarisk, men den hade varit en början, och många sådana personliga tragedier som beror på okunnighet hade kunnat undvikas.

3.4. Den äldre synen på sexualupplysning

I utskottsutlåtandet skymtar ett drag som är genomgående i synen på sexualupplysning under l900-talets första årtionden. Upplysning be- traktades som ett skydd för flickor men som en fara för pojkar. Det förefaller rimligt att sätta denna övertygelse i förbindelse med uppfatt- ningar om olikheten mellan mannens och kvinnans natur, uppfattningar vilka då var ännu mer dominerande än i dag. I överensstämmelse med den allmänna synen på mannen som mer utåtriktad, aktiv och aggressiv ansågs han också ha en starkare sexualdrift än kvinnan i varje fall än de kvinnor som förblivit ärbara och inte fallit offer för könslivets förvillelser. Kvinnan behövde därför skyddas mot sexuella angrepp från mannen. Hon blev bättre rustad att möta faran om hon fick kännedom om befruktningsmekanismen och därigenom insikt i hur stor risken för graviditet är. Om hon kände till de veneriska sjukdomarna, deras smittovägar och riskerna för avkomman, kunde hon ytterligare stärkas i sitt motstånd. Risken att sexuella instinkter skulle uppväckas genom för tidig upplysning ansågs vara liten hos henne men stor hos mannen. Det var därför också främst kvinnan som måste påta sig ansvaret att upprätthålla sexualmoralen. Mannen betraktades som lägre stående på detta område — vilket också ledde till att särskilt starka varningar och förmaningar ansågs böra riktas till honom men inte upplysningar som kunde leda hans fantasi på villovägar.

I överensstämmelse härmed infördes under 1900-talets första årtion- den i vårt land sexualundervisning i många högre flickskolor samt här och var i folkskolans avslutningsklasser för avskilda flickgrupper. Pojk- och samskolorna förblev däremot i stort sett stängda för sådan upplysning. Ännu 1936 påvisar Andrea Andreen att folkskolans läroböcker i zoologi nästan undantagslöst förbigår fortplantningen hos djuren även då de ingående redogör för övriga organsystem. Realskolans och gymnasiets läroböcker omnämner alltid befruktningen hos djur, ”men en egendom— lighet är att man även på detta stadium knappast vågar beröra * Befolkningskommis— befruktningsmekanismen annat än hos fiskarna, där befruktningen sker sronens betankander _. . ,, 1 sexualfragan, SOU utanfor hondjurets kropp . 1936: 59, & 425_

Innan framställningen förs vidare bör en allmän synpunkt framhållas. 432.

' SOU 1969: 2, 5.1. Se även Broderick 1970.

Det som Karolina Widerström kallade ”det gamla förtegenhetssystemet” måste betraktas i sitt historiska sammanhang, inte enbart utifrån en senare tids referenssystem. I den för USSU utförda undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” skriver Hans Zetterberg under rubriken ”Kunskaps- begränsning som social kontroll”: ”I det fattiga, förkontraceptiva samhället var det återhållsamma sexualmönstret ett väsentligt bidrag till samhällets stabilitet. Ett traditionellt sätt för samhället att utöva sin sociala kontroll över det sexuella var att begränsa kunskapen om det. Man antog, att om man inte vet något om en sak, så kan man inte frestas av den. . .. Det är först vårt århundrades djuppsykologi som ifrågasatt principens giltighet . . .”

”Det är lätt att ironisera över denna programmatiska begränsning av sexualkunskap”, fortsätter Zetterberg. ”Men det är helt rimligt att anta att begränsningen utgör ett slags stöd för den återhållsamma inställningen. . . . När barn, ungdom och vuxna ständigt stöter på inställningen ”Detta talar man inte om' åstadkommes en tendens att ständigt vakta på sina ord. Medvetandet om det sexuella upplevs som en belastning; det sexuella undanträngs från medvetandet och man blir hämmad.”l

Det är troligen historiskt riktigare att på så sätt betrakta detta urgamla sexuella tabusystem som en produkt av vissa samhällsförhållanden än att anta att det uppkommit enbart genom impulser från kristendomen eller en viss kyrklig utformning av kristendomen. Religionen har snarare liksom i icke-kristna kulturer givit en djupgående psykisk förankring åt vissa socialt motiverade moralregler genom att förkunna dem som heliga.

Vilka faktorer som lett till att man ersatt kunskapsbegränsning med kunskapsmeddelelse såsom en av metoderna att påverka sexuallivet böri någon mån framgå av den fortsatta skildringen av utvecklingen iSverige. Det är emellertid naturligt att denna övergång tog lång tid den är ju ännu långt ifrån fullbordad och att den ledde till starka principiella och emotionella motsättningar. Ett tidigt exempel härpå är en skrift från 1907: ”Sexuell etik och sexuell pedagogik — en uppgörelse med de moderna” av Fr. W. Foerster, privatdocent i filosofi och moralpedagogik vid universitetet i Ziirich. Författaren var en av föredragshållarna vid Mannheimkongressen och mötte där, enligt förordet, ”livligt motstånd från radikalt håll”. Skriften, som är en utvidgning av föredraget, utkom 1908 i auktoriserad svensk översättning av Manfred Björkquist. Grund- åskådningen framgår av författarens sammanfattning:

”Den moderna sexualpedagogiken bygger tyvärr på ett ödesdigert sätt i luften, i det den löser sambandet mellan den etiska fostran på det sexuella området och karaktärsbildningens grundproblem över huvud . . . Härav följer den för alla pedagogiska nybörjare karaktäristiska överskatt- ningen av intellektuell upplysning på bekostnad av den ojämförligt viktigare viljeövningen. Vidare följer härav det ofta rent otroliga misskännandet av blygselkänslans bevarande betydelse och slutligen den fåvitska och abstrakta polemiken mot den kristligt-religiösa grundåskåd- ningen på könslivets område, en åskådning, som är framfödd ur den djupaste kännedom om den mänskliga naturen och som utbildats under en väldig pedagogisk erfarenhet” (5. 5).

3.5. Förbudet mot preventivmedelsinformation 1910

I riksdagens andra kammare 1908 hade som vi sett frågan om sexualupplysning behandlats på ett avspänt och till stor del positivt sätt. Två år senare inträffade emellertid dramatiska händelser utom och inom riksdagen, vilka gjorde frågan ytterligt kontroversiell och t. o. m. ledde till skärpta straffsatser för den som spred vissa upplysningar. Det gällde preventivmedelsinformationen. Alltsedan Knut Wicksells bekanta ver- dandiföredrag 1880 om faran av ohämmad bamalstring hade frågan varit inflammerad. Å ena sidan fanns den ”radikala” uppfattningen att födselkontroll vore önskvärd dels för att förebygga en hotande överbe- folkning i de västerländska industristaterna, dels för att skydda kvinnans hälsa och familjens ekonomi. Å andra sidan fanns den traditionella, för de flesta självklara uppfattningen att ett accepterande av ”den individuel- la profylaxen” hotade folkets fortsatta existens och dessutom skulle leda till moralisk upplösning. Anhängarna av den sistnämnda uppfattningen blev djupt upprörda, ja, greps närmast av panik, då vänstersocialisten Hinke Bergegren (utesluten ur socialdemokratiska partiet sedan 1908) i några föredrag på Folkets hus i Stockholm 1910 öppet propagerade för och demonstrerade preventivmedel, närmare bestämt kondomer, såsom medel att mildra nöden och eländet bland arbetarfamiljerna. Reklampro- spekt om preventivmedel hade utdelats i samband med föreläsningarna. Enligt polisens anteckningar, som refererades i riksdagsdebatten, hade uppmaningar till ”fri kärlek” utanför äktenskapet förekommit, och då någon i diskussionen på Folkets hus hade talat om ungdomens växande sexuella självsvåld, hade han fått till svar: ”Det är då väl att världen går framåt.”1

Indignationen i större delen av dagspressen var stor. Föredragshållaren åtalades för sårande av tukt och sedlighet. Regeringen ansåg emellertid att gällande lag ej gav tillräckliga möjligheter att stävja en fortsatt propaganda för födelsekontroll (vilket senare bekräftades av att Berge- gren blev frikänd) och framlade i största hast en proposition (nr 223) om förbud mot att utställa eller förevisa föremål som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge. Likaså förbjöds reklam, försäljning genom kringföring (ej annan försäljning), uppmaning till användande eller meddelande av bruksanvisning.

Då riksdagen stod inför sin hemförlovning, fick remissinstanserna endast några dagar på sig. Medicinalstyrelsen konstaterade att preventiv- medel visserligen gav ett visst skydd mot venerisk smitta, däri inbegripet möjligheten att skydda en med könssjukdom behäftad kvinna för graviditet, så att sjukdomen ej överfördes till barnet. ”Men å andra sidan vill det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt och ohöljt utbjudande av slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar, som eljest av fruktan för smitta skulle därifrån avhållas; och de förleddes antal skulle stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades av en propaganda och upplysningsverksamhet, sådan som man på sista tiden fått bevittna här i huvudstaden, dels ock efterträddes av den råhet i sinnet, som själva användandet av de preventiva medlen är ägnat att

' AK: sprot. 1910 nr 61, s. 70 ff.

alstra.” Reglementeringskommittén, dvs. 1903 års kommitté angående åtgärder mot könssjukdomar, byggde sitt yttrande på samma tankegång. Remissutlåtandena bör ses i belysning av att många män ur överklassen hade sin erfarenhet av preventivmedel från samlag med prostituerade och från 5. k. fria förbindelser, som visserligen för mannens del accepterades, om man ej talade öppet om dem, men som för kvinnans del ansågs djupt omoraliska. Preventivmedlen var därför a priori stämplade som osedliga; argumenten om hänsyn till kvinnans hälsa och familjens ekonomi föreföll i denna belysning oväsentliga. Denna psykologiska förklaring till motstån- det mot preventivmedel framfördes i riksdagsdebatten av professor Knut Kjellberg och sedermera borgmästaren i Stockholm Carl Lindhagen. De ansåg inte att en sådan argumentering kunde gälla som skäl mot födelsekontroll inom familjen.

Före riksdagsbehandlingen hade propositionen i vanlig ordning gått till lagrådet. Här inträffade något oväntat; lagrådet avstyrkte, varnade för att lagstifta under intryck av en tillfällig stämning och ansåg tankegången bakom lagförslaget föråldrad: ”Det betraktas i vår tid icke som en statens sak att undertrycka varje mening,_vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hava tillräckligt ådagalagt de sorgliga konsekvenserna av en sådan uppfattning rörande samhällsmak- tens uppgift.” Lagrådet ansåg att det fanns principiella betänkligheter ”mot att överhuvud belägga med straff sådana framställningar rörande preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet”. Det var denna del av förslaget som lagrådet avstyrkte. Däremot tillstyrktes förbud mot reklam och skyltning. Vid föredragningen i statsrådet vidhöll emellertid justitieministern Petersson att även moraliskt syftande framställningar om preventivmedel kan skada sedligheten och därför bör vara straffbelagda. Det förblev också regeringens ståndpunkt.

Lagutskottet tillstyrkte propositionen. Reservationer avgavs av bl. a. borgmästaren i Södertälje Jakob Pettersson och Carl Lindhagen, den senare med en mycket utförlig motivering som återger vanliga tankegång- ar bland dem som då kallades radikala. Han nämnde att flera ledamöter av utskottet ansett att även själva bruket av preventivmedel borde bli straffbart, vilket utskottet dock inte velat föreslå på grund av vissa betänkligheter. ”Vilka dessa betänkligheter äro omtalar icke utskottet. Men man misstager sig nog icke så synnerligen mycket, om (man antar att) bakom dessa döljer sig bland annat ett förbarmande över dubbelmoralens anhängare, vilka jämte sin officiella och säkerligen uppriktiga sedliga harm mot preventivmedlen tillika måste ängsligt vaka över rätten att få använda och således även åtkomma desamma.” En annan typ av motsägelse ansåg han föreligga ”i den ganska vanliga uppfattningen att det för de ogifta vuxna männen är försvarligare att ej fråga efter följderna utan endast ”betala,. En dylik överlagd ansvarslöshet att sätta värnlösa människor till livet är väl vida mer moraliskt förkastligt än en åtgärd att förekomma det.” Slutligen fällde han om propositionens tillkomst följande omdöme: ”Förevarande lagförslag är framkommet i hastigt för att ej säga hetsigt mod och söker efter laga riksdagstids utgång med åsidosättande av riksdagsmedlemmarnes konstitutionella rättigheter kasta ut ett lystmäte för stunden åt uppjagade stämningar.”

Lindhagens ovannämnde medreservant i lagutskottet borgmästare Pettersson 1 Södertälje meddelade såsom inledning till andrakammarde- batten att han i utskottet yrkat att man skulle uppläsa polisreferatet över föredragen och diskussionerna i Folkets hus. ”Men nu är lagutskottet en samling mycket allvarliga herrar, och en av dem, som enligt sin egen utsago ögnat igenom referaten, förklarade, att desamma voro av den beskaffenhet, att de icke ens i lagutskottets slutna krets kunde uppläsas. Följande denna anvisning, vägrade utskottet att taga någon befattning med dessa handlingar.” Därefter redogjorde borgmästare Pettersson inför kammaren för innehållet i handlingarna (se ovan).

Huvudtalare för propositionen var den frejdade professorn i straffrätt, Johan Thyrén, då sysselsatt med förarbetena till den stora strafflagsrefor— men. Han polemiserade först mot dem som kritiserat lagförslaget därför att det skulle vara längre gående än i något annat europeiskt land. I själva verket fälldes i Frankrike med täta mellanrum långt strängare domar mot dem som argumenterat för födelsekontroll. De som talar för preventiv- medlens allmänna användning tror sig emellertid därigenom kunna motverka vissa faktiskt existerande allvarliga missförhållanden. De pekar på en fattigdom som förvärras av stora bamskaror, och det är alldeles riktigt att ”en mängd maskstungna barn födas till världen av sjukliga individer, som hellre borde låta bli att fortplanta sig”. De pekar också på de illa ställda barn vilka föds som frukten av lösa förbindelser, och på könssjukdomarna, vilka i viss män kan förebyggas av vissa preventivme- del. Men är dessa, frågade sig Thyrén, verkligen det rätta botemedlet för dessa samhällsskador? En del ansvarskännande sjuklingar skulle med hjälp av dem kunna avhålla sig från fortplantning, men asociala och mentalt rubbade sjuklingar skulle fortplanta sig lika mycket som förr. Det värsta är emellertid att just de friskaste bland de unga, dvs. de mest varmblodiga, i särskilt hög grad skulle begagna preventivmedlen. Att anbefalla dessa som socialt botemedel är som att vilja ta bort fläckar från ett tyg med hjälp av svavelsyra. Ungdomen är påverkad av biograferna, av nakenbilder på vykort, av gottköpsromaner och av teatrar som ockrar på erotiken. Marken är gödslad. Preventivprofetens säd ”slår ögonblickligen rot och går i blom över hela åkern”.

Om de fattiga börjar använda medlen och därigenom minskar sin fattigdom, blir resultatet antingen att ”det bildar sig en mängd nya småkapitalister” eller ock ”att massan går i finare kläder, oftare går på teatrar och biografer, dricka mer öl och brännvin osv.”. Minskningen av antalet arbetarbarn leder till ”insugning av en undermålig arbetarstam från utlandet. Den skulle sammansmälta med bottensatsen av vår egen inhemska stam.” Därigenom renodlas en evig fortvaro av en slavras. Preventiverna leder vidare till ”promiskuitet, allmän beblandelse, allas beblandelse med alla”. Därav följer också ökande frekvens av könssjukdo- mar, ty förr eller senare försummar den promiskuösa individen att använda preventivmedel.

En annan risk är incest mellan fader och döttrar: ”Jag känner en viss liklukt ifrån den förruttnelse som utmärker ett döende samhälle.” Professor Thyrén redogjorde därefter utförligt för ett kriminalfall i

' Befolkningskommis— sionens betänkande i sexualfrågan SOU 1936:59, s. 27.

Köpenhamn, där en enda man genom att instruera om preventivmedel hade lyckats förföra 80, eller i varje fall 40 kvinnor och smittat samtliga med syfilis, med flera självmord som följd. Slutligen erinrade han om att antiken gick under genom befolkningsminskning på grund av preventiva åtgärder.

Näste talare var professor Curt Wallis, som påpekade att nativiteten sjunkit under antiken trots att man inte hade tillgång till tekniska preventivmedel samt att nativitetens sjunkande och stigande överhuvud berodde på djupare liggande sociala och ekonomiska orsaker och inte kunde användas som argument i en debatt om preventivmedel. Däremot ville han av moraliska skäl ansluta sig till propositionen. Knut Kjellberg uttalade stark indignation mot Thyréns anförande och ansåg att han begagnat ”grova, för att icke säga råa verktyg på en i högsta grad ömtålig sak”. De svåra sociala missförhållanden som berörts av alla talare hade inte sin rot i bruket av preventivmedel och kunde inte heller botas genom bruket därav utan endast genom långtgående samhällsrefor- mer. Men åtminstone en del av missförhållandena kunde mildras eller motverkas genom bruket av sådana medel.

Debatten fortgick till kl. 4.24 på morgonen. Propositionen bifölls med 1 10 röster mot 96. I första kammaren hade den bifallits utan rösträkning efter en mycket kort debatt.

Meningarna var alltså starkt delade redan när Sverige fick den lag mot preventivmedel som kom att gälla till 1938. Den förbjöd inte försäljning, och sådan ägde också hela tiden rum i liten skala1 till de mest företagsamma. Men den minskade i hög grad preventivmedlens åtkomlig- het och placerade dem i en mystiskt omoralisk sfär. De förblev i praktiken otillgängliga för ett stort antal människor som skulle ha behövt dem för att förebygga icke önskvärda havandeskap inom och utom äktenskapet. Vilka olyckliga förhållanden som härigenom framkallades har utom i befolkningskommissionens betänkande 1936 konkret belysts i Elise Ottesen-Jensens skrifter. Den första var ”Ovälkomna barn”, 1924.

3.6. Reglementeringskommitténs förslag 1910 om sexualunder- visning

Den 31 december 1910, samma år som lagen mot preventivmedelsupplys- ning beslöts, publicerade 1903 års kommitté angående åtgärder mot könssjukdomar (reglementeringskommittén) sitt betänkande. Där upp- togs i korthet frågan om sexualundervisning i skolorna. Kommittén utgick från förutsättningen att en allmän folkupplysning om de smitto- samma könssjukdomama är det verksammaste medlet att bekämpa dem. För närvarande råder okunnighet, även inom de bildade klasserna. Föräldrarnas och lärarnas ”försagdhet” lär barn och ungdom att betrakta det sexuella som något hemlighetsfullt och skamligt. ”En grundlig och genomgripande reform på den sexuella pedagogikens område är av behovet påkallad.” Den kan endast ske med skolans hjälp, till dess att en upplyst föräldrageneration växt upp som själv kan undervisa sina barn.

Reformen kräver en utredning för vilken kommittén emellertid ej äger sakkunskap.

Reglementeringskommitténs betänkande sändes på remiss till läro- verksöverstyrelsen och folkundervisningskommittén. Den förra tillstyrkte med mycket stor tvekan sexualundervisning i läroverken; den senare avstyrkte för såväl folk— som fortsättningsskolorna men ansåg att eleverna vid folkskoleseminarierna för sin egen skull borde få undervisning inom hälsoläran om sexualorganens byggnad och funktioner.l Det sistnämnda förslaget beaktades i den nya stadgan för seminarierna 1914.

Läroverksöverstyrelsen konstaterade att reglementeringskommitténs huvudsyfte hade varit att möjliggöra information om könssjukdomarna. Men enligt överstyrelsens mening borde huvudsyftet vara att tillhålla eleverna att könsdriften överhuvud inte finge tillfredsställas annat än inom moralens gränser. Om detta ledde till efterföljd, skulle man på en gång nå reglementeringskommitténs syfte att förhindra könssjukdomar- nas spridning. Man måste emellertid fasthålla vid den stora försiktighet med upplysningar till barn och ungdom om sexuella förhållanden som man av hävd brukat iaktta. Man måste övertänka vilken information som kan vara skadlig och som därför bör undvikas. Informationen måste också ges av särskilt lämpade lärare. Med dessa inskränkningar fann styrelsen att övervägande skäl talade för sexualundervisning i läroverken. Någon föreskrift härom blev emellertid inte utfärdad.

Folkundervisningskommittén ansåg att sexualupplysning till folksko— lans elever, vilka i allmänhet är under 13 år, innebar fara att i förtid väcka deras sexuella instinkter.2 I fortsättningsskolan blir svårigheterna än större emedan eleverna där befinner sig i puberteten, vilket medför att alltför stora krav skulle ställas på lärarens förmåga. Det skulle också stöta på oöverstigliga organisatoriska problem att undervisa pojkar och flickor åtskilda, de förra genom manliga och de senare genom kvinnliga lärare, vilket är nödvändigt. Dock bör lärarna i båda skolformerna vid behov ingripa med upplysningar och förmaningar till enskilda elever.

3.7. Den första fullständiga utredningen om sexualundervis- ning 1918

På grundval av bl. a. reglementeringskommitténs omfattande betänkande 1910 tillkom lagen den 20 januari 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, den s. k. lex veneris. I dess 27 & stadgas: ”Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlig— het, om medel som stå till buds för att hindra smittas överförande, och. om skyldighet för.envar, som angripits. av sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.”

Föreskriften i denna paragraf om att kunskap skall spridas bland allmänheten om könssjukdomarna kom under det följande kvartsseklet att utgöra den viktigaste legala grunden för yrkandena om sexualunder- visning i skolan.

* Läroverksöverstyrel- sens yttrande den 2/10 1911. Folkunder- visningskommitténs be tänkande om seminarier- na den 20/12 1912 och om folk- och fortsättnings— skolorna den 1/8 1914.

2 Kommittén lämnade därmed utan avseende en skrivelse från Sv. lä- karsällskapets sektion för hygien den 16/6 1908, där det yrkas att undervisning om könsorganens byggnad och de mänskliga köns- förhållandena bör bi- bringas folkskolans barn av deras egna lä- rare.

* Betänkande angåen- de åtgärder för spridande av kunskap om könssjuk- domarnas natur och smitt- farlighet m. m. Avgivet den 9 mars 1921 av för ändamålet inom civil- departementet tillkalla- de sakkunniga.

För att utreda möjliga vägar och metoder för den sålunda föreskrivna informationen tillsattes 1918 en sakkunnigkommitté. Ordförande var chefen för skolöverstyrelsen, sedermera ecklesiastikministem Bengt J: son Bergqvist. Bland ledamöterna var professor Knut Kjellberg samt professorn i syfilidologi K. J. Marcus. I betänkandetl ges för första gången i Sverige detaljerade överväganden och förslag beträffande sexualundervisning och -upplysning i hemmet, på skolans alla stadier samt för hela den vuxna befolkningen. Den del som berör skolan omfattar mer än hundra sidor.

Utgångspunkten är överallt behovet av information om könssjukdo- marna, men kommittén finner på varje punkt att en sådan information som förutsättning kräver en allmän sexualkunskap av såväl biologisk _som etisk, social och psykologisk natur. Att en sådan kunskap i regel inte finns hos allmäheten anser kommittén bero på två orsaker. Den ena är att sexualiteten uppfattats som något skamligt, vilket verkat retande och eggande, i synnerhet på ungdomen. Den andra är att det verkligen är farligt att för tidigt rikta uppmärksamheten på sexuallivet. Denna fara är emellertid mycket mindre än den skadeverkan som nu uppkommer av att de flesta för sent får kunskap, och då mestadels en oriktig och ofullständig, som kommer dem att uppfatta sexuallivet ”rafflande och lågt”. Enda utvägen är att man ”bryter med det hittills i stor utsträckning gängse systemet med förhemligande och halvsanning . . . och påyrkar en öppen och naturlig men alltid grannlaga behandling .. .”. Intet lyckligt resultat kan nås, ”om ej ett nytt betraktelsesätt rörande de sexuella förhållandena kan bibringas den stora allmänheten”. Man får då inte låta hindra sig av svårigheterna utan bör ofördröjligen vidta åtgärder, särskilt med tanke på den alltmer oetiska och eggande behandlingen av ämnet i nöjeslitteraturen.

Efter att ha redogjort för tidigare uttalanden i frågan, hänvisar utredningen till en av den själv genomförd och publicerad enkät, vilken utvisar att flertalet skolföreståndare anser sexualundervisning i skolan behövlig.

Beträffande undervisningens uppdelning på åldersstadier anför utred— ningen följande.

Egentlig sexualundervisning kan inte äga rum vare sig i hemmet eller på tidigare skolstadier. Då har elevernas sexuella instinkter inte vaknat, och därmed saknas behövliga anknytningspunkter. En så tidig, mera detalje- rad information är dessutom skadlig. Emellertid har hemmet trots detta viktiga, nu ofta försummade förpliktelser på området. Modern bör lära barnet renlighet och förhindra onani. Barnets frågor om sin tillkomst bör sanningsenligt besvaras men utan att man ingår på enskildheter. Sagorna om storken och dylikt bör självklart bannlysas.

Hembygdsundervisningen i småskolan bör förbereda sexualundervis- ningen genom undervisningen om växter och djur. Vägen från moderplan- tan över fröet till den nya utvecklade plantan bör skildras. Samtal om hönsäggets utveckling kan ge en första antydan om fosterutvecklingen hos däggdjuren. Anknytning kan göras till kattungar, valpar och kalvar. I sammanhang härmed kan fortplantningen hos människan nämnas.

Den lämpligaste åldern för egentlig sexualundervisning är 14—15-årsål- dem, då de sexuella instinkterna vaknar. Detta leder egentligen till att _ sexualundervisning bör ges först i fortsättningsskolan, men i avvaktan på att denna utbyggs och blir obligatorisk, är det nödvändigt att förlägga en minimikurs till folkskolans sista klass; annars når man överhuvud ej flertalet elever. Denna kurs bör omfatta det väsentligaste av befruktning- en: ägg och sädesceller, deras egenskaper av ärftlighetsbärare, deras _ sammansmältning. Könskörtlar och övriga fortplantningsorgan. Dessa beskrivs ej detaljerat men i sina huvuddrag och till sin funktionella betydelse. Fosterutveckling, förlossning, amning. Menstruation och pollu- tioner. Några huvudpunkter om könssjukdomarna inklusive smittoöverfö- ringen och nödvändigheten av medicinsk behandling. ”Vidare bör inskärpas att könslivets naturliga mål och mening är fortplantningen, att denna icke bör äga rum förrän individen nått sin fulla utveckling samt blivit i stånd att bilda ett hem . . ., ävensom att sexuell återhållsamhet till dess bör iakttagas.”

”Onaniens (självbeflåckelsens) faror böra ej onödigtvis betonas och svartmålas, enär härigenom nervösa rubbningar kunna framkallas.”

l läroverken bör sexualundervisning ges i klass 6, ring 11 och ring IV. Vad lärarnas kompetens för sexualundervisning beträffar så är dennai regel otillräcklig. Läkare bör därför alltid anlitas då så är möjligt. Oftast är det inte möjligt, vilket leder till att lärarutbildningen måste förbättras. Vid småskollärar- och folkskollärarseminarierna förekommer numera i regel undervisning i sexualhygien men mera sällan om könssjukdomarna. Det sistnämnda momentet måste bli obligatoriskt. I läroverkslärarutbild- ningen i Uppsala ingår sedan 1910 en allmän kurs i hygien om 30 timmar, innefattande även sexualhygien. Denna utmärkta anordning bör vinna efterföljd i Lund och Stockholm. Lärarnas fortbildning är, såsom framgått av ovanstående, i hög grad angelägen. Den kan tillgodoses genom anknytning till de nystartade fortbildningskurserna i nykterhets- undervisning. Därigenom kan den nå alla utan stora kostnader.

Läroböckerna är i regel otillfredsställande. Endast en, Almquist-Lager- stedt—Malme-Bohlin, ”Zoologi för realskolan”, beskriver djurens fort- plantning så, att eleverna därmed kan sägas ha genom analogislut tillägnat sig en allmän sexualkunskap. Läroböckerna i botanik, zoologi och hälsolära måste omarbetas med tanke på sexualundervisningen. Övriga stundom använda speciella läroböcker i sexualhygien är av växlande värde, i vissa fall inställda på att skrämma genom osanna sakuppgifter, i andra fall goda med en allvarlig etisk inriktning men alltför litet anatomi och fysiologi. En anatomisk plansch över de kvinnliga könsorganen, utgiven av Karolina Widerström, finns men ingen över de manliga.

Som bilaga till utredningen om' sexualundervisningen i skolan meddelar utredningen i tabellform resultatet av sin ovannämnda enkät. Några uppgifter meddelas här för att belysa situationen omkring 1920. Å ena sidan är det märkligt att åtminstone något inslag av ”sexualhygien” förekommer så pass ofta. Å andra sidan är det uppenbart att omfångeti regel är ringa och utformningen mycket restriktiv.

Denna bild stämmer ganska väl med att 7 % av dem som fyllde 15 åri

' SOU 1969: 2, s. 48.

Förekomst av undervisning i sexualhygien år 1920

Skoltyp Antal Ja Nej Ja skolor i %

___—___.___.__—— Manliga gymnasier 47 12 35 25 Högre flickskolor 85 74' 11 87 Folkhögskolor 482 363 12 75 Fortsättningsskolor i större

städer 25” 12 l 3 48 Realskolor, kommunala mellanskolor,

högre folkskolor Ytterst sällan Folkskolor Praktiskt taget aldrig Småskoleseminarier 23 17 6 74

Folkskoleseminarier med manliga lärjungar Alla utom ett Folkskoleseminarier med kvinnliga lärjungar Alla

___/___

' Tidigast från 1897. * Där undervisning förekommer är den i regel årsbam med skolan. ” Därav 6 endast för kvinnliga elever. 4 Anger antalet städer, ej antalet skolor.

början av 1920-talet uppger att de fått sexualundervisning i skolan.1 Påfallande är att de högre flickskolornas elever fått sexualundervisning i så mycket högre grad än de manliga gymnasisterna (87 % mot 25 %). (Se 3.4.)

Slutligen skall ur 1921 års betänkande anföras något av övervägandena beträffande information om preventivmedel utvecklingen av denna fråga har ju varit helt avgörande för om man någonsin skulle kunna ge sådan information i skolan -— en tanke som dock inte torde ha föresvävat kommittén. ,

Kommittén meddelar att den överlämnat hela frågan om preventivme- del till ledamoten professor Marcus. Han behandlar den också i ett särskilt yttrande som ingår i betänkandet och som, utöver en noggrann beskrivning av alla kända preventiva metoder, särskilt utreder dessas eventuella smittoförebyggande effekter. Beträffande information härom till allmänheten påpekar han att det tycks föreligga en motsägelse mellan 1911 års preventivlag och 1918 års lag om åtgärder mot könssjukdomar. Enligt den förra är information om preventivmedel straffbelagd (se 3.5); enligt den senare bör kunskap spridas bland allmänheten ”om medel som stå till buds för att hindra smittas överförande”. Han anser emellertid för sin del att kunskap bör spridas genom flygblad och genom föreläsningar för vuxna något som i viss mån redan sker genom den. reguljära informationen till värnpliktiga. Kommittén säger sig vara mycket tveksam om vad den borde föreslå men stannar till slut för att preventivmedel bör få omtalas vid föreläsningar för allmänheten, hållna av läkare. Som villkor uppställs att föreläsningens ämne skall vara könssjukdomarna, aldrig enbart preventivmedlen, och att medlens användning inte får beskrivas i

detalj, dels av etiska skäl, dels emedan auditoriet skulle missuppfatta detta.1

3.8. Skolöverstyrelsens utlåtande 1925

1921 års betänkande om information om könssjukdomar, vilket här refererats, blev fyra år senare, 1925, föremål för ett omfattande utlåtande av skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. Detta bär tydliga spår av att ha avgivits i brytningstiden efter första världskriget då ”den nya sexualmoralen” för första gången fördes fram på bred front men möttes av en stark och oroad motopinion.2 Egendomligt är att Skolöverstyrelsens yttrande med dess principiella om än tveksamma tillstyrkande av sexualundervisning i läroverken förblev okänt i den allmänna debatten ända tills Kerstin Hesselgren drog fram det i samband med sin riksdagsmotion om sexualundervisning 1929. Då intogs det i riksdagshandlingarna (RD: s prot. 1929: 12: 1, nr. 8, s. 4—20). Överstyrelsen konstaterar att remissutlåtandena är praktiskt taget enhälliga i uppfattningen att vårt folk behöver en bättre sexuell upplysning, särskilt beträffande sexuell hygien i vidsträcktare bemärkelse. (Därmed menades anatomi och fysiologi i förening med etiska, sociala och psykologiska aspekter på sexuallivet.) De flesta anser också att skolan bör medverka, men stora meningsskiljaktigheter råder om graden och arten av denna medverkan. Därefter refererar överstyrelsen en lång rad av de betänkligheter som anförts i remissvaren, bl.a. följande: De sakkunniga överskattar betydelsen av den rena kunskapsmeddelelsen men underskattar samtidigt vad skolan faktiskt uträttar på området. Utred-

' Följande år, 1922, begärde Arthur Engberg i första kammaren utredning om preventivmedelslagens upphävande. En talare påpekade att under importstoppet för preventivmedel under världskriget nativiteten stadigt hade sjunkit, vilket talade för att preventivmedlen inte är den avgörande faktorn härvidlag. Könssjukdomarna hade däremot ökat i frekvens. De bedömningar som under riksdagsdebatten 1910 gjorts av lagens motståndare syntes bli bekräftade. Första kammaren avslog med 68 röster mot 62, medan andra kammaren biföll. Då Engberg återkom nästa år, blev det bifall i båda kamrarna. Utredningen verkställdes inom justitiedepartementet men föranledde ingen Kungl. Maj: ts åtgärd.

” Den debatt som hade börjat föras om behovet av större öppenhet, mindre dubbelmoral och en mer positiv grundsyn på sexualiteten, var utan tvivel en förutsättning både för de långtgående förslagen i betänkandet 1921 och för Sö: 5 accepterande av en sexualundervisning ”i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas plan” (se nedan). Om tjugotalet skriver Ira L. Reiss i en sammanfattning av sina forskningar om sexualmoralens historia under 1900-talet: ”I tjugotalets bildstormaratmosfär blev de friare normerna populära; det är alltså den generation som föddes mellan 1900 och 1910 som har ”revolutionerat' vår attityd till sexualiteten. De senare generationerna har visserligen fortsatt denna utveckling, men till största delen har de endast konsoliderat det genombrott som denna äldre generation lyckades göra” (Reiss 1960, s. 228). Detta skeende måste utan tvivel betraktas som en förutsättning för sexualundervisningens införande på skolschemat. Dels blev det långsamt möjligare att överhuvud tala om dessa ämnen inför en klass. Dels ville man genom skolans sexualundervisning direkt motverka de nya normerna och vad man åtminstone trodde vara ett nytt beteende. Det sistnämnda utsågs klart isåväl 1945 som 1956 års handledningar.

ningens förslag går alltför mycket i detalj. Särskilt starka är remissinstan- sernas invändningar mot att i skolan informera om vad man kallar den personliga profylaxen. (överstyrelsen konstaterar att detta är ett missför- stånd; utredningen har inte föreslagit detta.) Varken lärare eller skolläka- re är vuxna uppgiften att ge sexualundervisning. Eleverna är varandra alltför olika i fråga om utveckling och mognad. Det är nästan omöjligt att organisera särundervisning för pojkar och flickor, vilket är nödvändigt. Om en undervisningsgrupp är av annat kön än läraren, uppstår svårlösliga problem. Hemmen och allmänna opinionen är enligt vissa remissinstanser så emot tanken på sexualundervisning i skolan, att förtroendet för skolan äventyras. I varje fall bör införandet av sexualundervisning inte vara obligatoriskt för den enskilda skolan, och deltagandet bör inte vara obligatoriskt för den enskilda eleven. Målsman bör få avgöra.

Trots dessa allvarliga svårigheter anser överstyrelsen att behovet av upplysning, särskilt om könssjukdomarna, är så stort, att överstyrelsen vill söka medverka till att sexualundervisning införs i skolan. Även om utgångspunkten är det nämnda speciella informationsbehovet måste dock ”huvuduppgiften städse vara att meddela kännedom om könslivets normala förhållanden”. Riktigt är att inte ge sexualundervisningen någon särställning utan anknyta den till de av utredningen nämnda skolämnena; tyngdpunkten måste därvid förläggas till biologi. De anförda svårigheter- na kan till en del övervinnas genom förbättrad lärarutbildning, genom framställning av en auktoritativ handbok (det är första gången denna idé förs fram i ett officiellt utlåtande), genom särundervisning för pojkar och flickor, genom att undervisare och undervisade är av samma kön samt genom samarbete hem—skola. Men ett hinder kan inte övervinnas genom åtgärder från skolmyndigheternas sida, nämligen den otillräckliga tillgång- en på väl lämpade lärare. Detta utgör, säger SÖ i ett kursiverat avsnitt, ”ett bestämt hinder att från begynnelsen utan närmare erfarenhet giva sexualundervisningen obligatorisk karaktär i samtliga skolor, där elever i åldern 14—15 år och däröver erhålla undervisning”. Det långsiktiga målet måste dock vara att varje svensk man och kvinna erhåller sexualundervis- ning.

I överensstämmelse med den uppställda principen avvisar så överstyrel- sen obligatorium i fortsättningsskolan men medger frivillig försöksverk- samhet. I folkskolan betecknas obligatorium som helt otänkbart: ett utbrett motstånd har framträtt. Men för folk- och småskoleseminariema och de högre allmänbildande läroanstalterna accepterar överstyrelsen obligatoriet med vissa inskränkningar. Inte varje biologilärare kan åläggas att meddela undervisningen, men det bör vara rektors skyldighet att tillse att den i lämplig form kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas plan. Den enskilde eleven skall kunna erhålla befrielse på föräldrarnas önskan.

Den personliga profylaxen bör aldrig omnämnas i den undervisning som meddelas av lärare. Om en läkare anser sig samvetsskyldig att omnämna den i föreläsning för avgående elever vid högre läroanstalter, är detta något som överstyrelsen ej anser sig böra utfärda föreskrifter om i vare sig den ena eller andra riktningen.

Överstyrelsen föreslår slutligen att Kungl. Maj: t måtte meddela föreskrifter eller åt överstyrelsen uppdraga att utfärda sådana rörande sexualundervisningens bedrivande vid olika läroanstalter. Sakkunniga för utarbetande av en lärarhandledning bör omedelbart tillsättas.

Genom detta Skolöverstyrelsens ställningstagande år 1925 hade saken uppenbarligen tagit ett steg framåt. Det skulle dock dröja till 1942 innan några definitiva åtgärder vidtogs för ett förverkligande.

Som särskilt betydelsefull framstår den av skolöverstyrelsen starkt understrukna principen att huvuduppgiften måste vara att meddela kännedom om könslivets normala förhållanden. Det var en positiv utgångspunkt. Genom den undveks många mindre lyckliga inriktningar av undervisningen, t. ex. att vilja göra den huvudsakligen avskräckande eller moraliserande eller ensidigt inriktad på könssjukdomarna. Skolöverstyrel- sens målsättning pekade mot en sexualundervisning som skulle kunna bli ett naturligt inslag i orienteringsämnena.

3.9. Initiativ utan resultat 1925—1932

Trots att Skolöverstyrelsens remissyttrande som nämnt var okänt, aktualiserades frågan om sexualupplysning alltmer under intryck av den ökande informationen om aborter och könssjukdomar. 1926 antog Husmodersföreningarnas riksförbunds landsmöte ett uttalande att sexuell upplysning borde bli tillgänglig för alla men särskilt för den mognare ungdomen. Följande år utkom Elise Ottesen-Jensens skrift ”Könslagarnas offer”. Åren 1927, 1929, 1930 och 1933 avslog riksdagen motioner, oftast från kvinnohåll, om revidering av preventivlagarna.l Förslag om reviderad abortlagstiftning framställdes och avslogs ännu oftare.

1927 interpellerade Nelly Thliring i andra kammaren och frågade om ecklesiastikministem hade för avsikt att vidta åtgärder för sexualupplys- ning i skoloma enligt det utredningsförslag som framlagts 1921 och som förordats av skolöverstyrelsen m. fl. Departementschefen svarade att förberedelser hade gjorts för viss revision av 1919 års undervisningsplan. I avvaktan härpå hade han ansett det olämpligt att ta upp speciellt frågan om sexualundervisningen. Detta borde emellertid ske i samband med den kommande revisionen. För det högre undervisningsväsendet förelåg vid innevarande riksdag ett stort omorganisationsförslag. Om det antogs av riksdagen, borde vid genomförandet också sexualundervisningen beaktas.

Vid 1929 års riksdag framlades i första kammaren en motion av Kerstin Hesselgren (nr 102) om sexualundervisning och -upplysning samt en likalydande motion i andra kammaren av Olivia Nordgren och Agda Maria Östlund. Motionärerna ansåg att många gamla förbud hade förlorat sin auktoritet. ”Tvånget har vikit för frihet, en frihet som löper fara att bli självsvåld och laglöshet, om den ej upplyses om sina gränser och sitt ansvar.” Sexualundervisning i skolan är nödvändig. 1927 (se ovan) hade ecklesiastikministem utlovat åtgärder. Nu hade undervisningsplanen för läroverken kommit, men där fanns ingenting om sexualundervisning. Ingenting hade gjorts för folkskolans barn, intet genom reviderade läro-

' En översikt av preven—

tivlagstiftningens behand- ling i riksdagen 1910— 1934 är fogad till prop. nr 188 vid 1934 års riksdag.

böcker, intet för lärarfortbildningen, intet genom folkbildningsverk- samheten, intet genom flygblad eller folkbroschyr. Utredningsförslaget 1921 måste bringas till utförande!

Olivia Nordgren hävdade i andrakammardebatten att motionen går på samma linje som skolöverstyrelsen förordade 1925. Passiviteten och motståndet från regering och riksdag år efter år kan synas oförklarliga men beror på en föråldrad uppfattning att man ej bör röra vid dessa frågor. Att alltjämt följa denna linje är ödesdigert i en tid då hemmen förlorat sitt grepp över ungdomen och missförhållanden som beror bl. a. på bristande upplysning tilltar. Gustav Mosesson genmälde att han hellre skulle gå i fängelse än låta sina barn undervisas om sexuallivet av vissa sakkunniga läkare. Otto Holmdahl (teol. dr., nyutnämnd general- direktör för skolöverstyrelsen) ville fastslå att reservanterna och skolöver- styrelsen hade oförenlig grundsyn. Överstyrelsen vill att kunskap skall meddelas om könslivets normala förhållanden, reservanterna huvudsak- ligen att undervisning om könssjukdomarna skall ges i förebyggande syfte, vilket vore synnerligen betänkligt, särskilt när det gäller de lägre åldrarna. Sexualundervisning kan överhuvudtaget inte ges åt dessa, och inte heller 13—15-åringarna i fortsättningsskolan är mogna för något sådant. Men i biologikursen i realskolans högsta klass och gymnasiets första ring skall enligt undervisningsplanen undervisas om det befruktade äggets tidigare utveckling, människokroppens byggnad och förrättningar samt hälsolära. Här finns alltså utrymme. Skolöverstyrelsens försiktiga hållning är ”betingad av hela frågans synnerligen ömtåliga art”. En förändring måste växa fram organiskt; dessförinnan kan statsmakterna intet åstadkomma.

Prosten Per Pehrsson i Göteborg ville i princip godta sexualundervis- ning på högre stadier men varnade för farorna. För några veckor sedan hade en landsortsläkare givit sexualundervisning i radio. Hr Pehrsson hade från hela landet fått mottaga klagomål häröver, vilka betecknat föredraget som ”ohyggligt, vidrigt”. Det hade haft en psykoanalytisk inriktning, dvs. det hade ställt sexualiteten i centrum för livet. Om sexualundervisning skall ges, bör det ske under strängaste kontroll, helst endast genom skrifter.

Josef Weijne yttrade: ”Jag är bestämd motståndare till varje sexualhy- gienisk upplysningsverksamhet i folkskolan.” Däremot kunde han tänka sig frivillig sådan i fortsättningsskolan, om lokala förutsättningar fanns. Arthur Engberg förklarade att han fann alla framställda förslag otillräck- liga och att det var en skam att intet gjordes för att sprida information om preventivmedel. Kammarens hållning var enligt hans mening liktydig med officiellt hyckleri och bottnade i likgiltighet för de fattigas belägenhet.

Andra kammaren beslöt att avslå motionen, dvs. att ej skriva till Kungl. Maj: t och begära att sexualundervisning skulle införas enligt 1921 års utredningsförslag med skolöverstyrelsens modifikationer.

I första kammaren erinrade utskottsreservanten Paul Magnusson om att utskottet tidigare hade avvisat fröken Hesselgrens motioner om ändringar i preventiv- och abortlagarna och att utskottet då hade sagt att

man i stället borde slå in på upplysningens väg. Det var då egendomligt att utskottet nu avstyrkte även då hon föreslog upplysning. Förre ecklesiastikministem N.].F. Almkvist hävdade att 1921 års betänkande faktiskt hade föranlett åtgärder, i det att möjligheter till sexualundervis- ning numera fanns i läroverken.

Oscar Olsson genmälde: ”Det rör mig ganska litet vad som görs för den lilla del av svenska barn och svensk ungdom som går i de högre skolorna, när ingenting görs för den stora massan av svenska barn som går i folkskolor och fortsättningsskolor.” Första kammaren beslöt att i likhet med den andra avslå motionen.

Under de närmast följande åren blev såväl sexualfrågan som sexualupp- lysningsfrågan föremål för ett växande positivt intresse. 1930 utkom den första lärobok för folkskolan som ger information om människans fortplantning. Det var Johan Wintzells ”Människokroppens byggnad, förrättningar och vård”. Titeln bygger på en formulering som länge funnits i folkskolans läroplan, men det var först Wintzell som drog konsekvensen därav i fråga om könsorganen och fortplantningen. Året därpå belönade Centralförbundet för socialt arbete tre skrifter som inkommit till dess pristävlan om upplysningsböcker i sexualetik och sexualhygien.1 Vid denna tid började också professor Johan Almkvist sin omfattande propaganda för öppenhet i sexuella frågor. Den 30/12 1932 framförde han i Social—Demokraten ett förslag, för vilket tiden ännu inte var mogen, nämligen att man skulle spela in en talfilm för sexualundervis- ningen. Filmen skulle ersätta lärarna, vilka han ansåg alltför ofta hade en låg syn på det sexuella. Samma år utgav Elise Ottesen-Jensen ännu en av sina uppfordrande appeller: ”Människor i nöd det sexuella mörkrets offer”, och året därpå, den 24/2 1933, bildades i Stockholm den första lokalavdelningen av Riksförbundet för sexuell upplysning. Initiativtagare var Elise Ottesen—Jensen, leg. läk. Niels Nielsen och dåvarande med. kand. Gunnar Inghe. Redan samma år öppnades den första kliniken för hjälpsökande i Stockholm. Dagspressen tog allt livligare del i dessa frågor. Den propaganda för reviderad preventivlagstiftning och för sexualupplysning som Social-Demokraten hade bedrivit ända sedan sitt grundande 1885 antog under 30- och 40-talen mycket stora proportio- ner; andra arbetartidningar samverkade. Även liberala tidningar som Dagens Nyheter och Göteborgs Handels— och Sjöfartstidning krävde i ledare och kulturartiklar en förändrad hållning hos myndigheterna till den sexuella frågan.

3.10. Genombrottet 1933—36

3.10,1 Översikt ' Siri Wikander-Brunan- _ der: ”Årliga svar på Åren 1933—1936 stegrades opinionstrycket ytterligare, och pa det dolda frågor”; _ administrativa och politiska planet skedde ett genombrott i princip för gåtitåetänilånsygi sexualupplysningens sak. Det förstnämnda året förekom en rad opinions— Eric och gRut Grubb: yttringar från kvinno- och läkarhåll beträffande abort- och preventivfrå— ”SläktliVet”.

S.

100, diagram

SOU 1936: 59, . 29.

SOU 1935: 15, . 54.

gorna samt beträffande sexualundervisningen. I januari 1934 avlät medicinalstyrelsen skrivelser till Kungl. Maj: t om preventivupplysningen och om sexualupplysningen. I februari lade regeringen fram proposition om upphävande av förbudet mot preventivinformation. Riksdagen avslog men begärde utredning om en lagändring som både tillgodosåg informa- tionsbehovet och hindrade skadlig propaganda. Sakkunniga inom justitie- departementet tillkallades i maj och avgav sitt förslag den 31/12 1934. Några månader tidigare (den 24/9) hade en abortlagsutredning tillsatts inom justitiedepartementet; den avgav sitt betänkande den 4/5 1935. Året därpå korn befolkningskommissionens betänkande om Sexualfrågan. 1938 upphävdes förbudet mot preventivinformation och antogs den nya abortlagen som stadgade att abort kunde medges på tre indikationer: 1) om kvinnans liv eller hälsa var i fara på grund av graviditeten; 2) om överförande av svåra sjukdomsanlag kunde befaras; 3) om graviditeten uppkommit genom straffbar handling. (År 1946 infördes en fjärde indikation: om kvinnans kroppsliga och själsliga krafter kunde antas bli allvarligt nedsatta genom tillkomsten av barnet eller vården av det.)

Det var under intryck av striderna kring dessa frågor som en ökad enighet växte fram om behovet av sexualundervisning i skolorna. Preventiv- och abortutredningama påvisade att en del av de svåra missförhållandena sammanhängde med brist på elementär sexualkunskap hos ett stort antal människor. Könssjukdomarna företedde visserligen vid denna tid lägre siffror än någon gång tidigare under 1900-talet,1 men uppmärksamheten hade starkt riktats på deras skadeverkningar. Man ville inte längre tolerera att dessa kom till stånd genom bristande information. Abortfrekvensen antogs ”med all sannolikhet årligen icke understiga 10 000 fall” samt ha varit i stigande åtminstone upp till 1930.2 Då i motsats till förhållandena i dag det stora flertalet aborter var illegala och statistiken över svåra komplikationer, stundom med dödlig utgång, alarmerande,3 hade debatten i denna fråga blivit utomordentligt intensiv i slutet av 1920—talet och början av 1930-talet. Man ville inte längre finna sig i att abortsituationer skulle behöva uppkomma på grund av bristande sexualkunskap, bristande preventivinformation och svårighet att åtkom- ma preventivmedel.

I januari 1933 skrev Sveriges kvinnors vänsterförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Stockholms fackliga centralorga— nisations kvinnosektion till Kungl. Maj: t om abort- och preventivfrågor— na (14/1 och 25/1). Det var fråga om en opinion bland arbetarkvinnorna, som krävde legalisering av aborter under vissa förhållanden samt skydd mot icke önskade havandeskap. Genom det samtidiga kravet på förbätt- rad information fick denna opinion betydelse för frågan om sexualunder- visning. Skrivelserna remitterades den 3/ 3 till medicinalstyrelsen.

Den 3/2 hade Dagens Nyheter i en ledare instämt med professor Carl Marcus då denne påmint om 1921 års ”bortglömda” betänkande, där han själv varit den drivande kraften beträffande information om könssjukdo- mar och om preventivmedel som skydd mot dessa. Detta är bedrövligt, ansåg Dagens Nyheter: om ecklesiastikministrama Stadener och Lindskog trivs bäst med att förbigå saken med tystnad, så torde den nuvarande

regeringen ha förutsättningar att ta upp den, och på skolöverstyrelsen är man sannolikt inte helt negativ.

I maj samma år (1933) skrev en rad läkarföreningari Skåne till Kungl. Maj: t i abort- och preventivfrågorna (27/5; remiss till medicinalstyrelsen 10/10). Den 30/5 skrev Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt till skolöverstyrelsen och begärde införande av sexualundervisning i skolorna. Redan i januari 1934 avlät medicinalstyrelsen omfattande skrivelser till Kungl. Maj:t beträffande lagen om förbud mot preventivinformation samt beträffande behovet av sexualundervisning och sexualupplysning (26/1 och 31/1).

Den i korthet skisserade utvecklingen skall nedan belysas något närmare för att visa vilka opinioner och överväganden som blev avgörande.

3.102. Medicinalstyrelsens skrivelse 1934

Medicinalstyrelsen föreslog att förbudet mot preventivinformation skulle upphävas, emedan vissa preventivmedel utgör den bästa kända metoden att förebygga venerisk smitta. En sådan åtgärd behöver emellertid enligt styrelsens uppfattning kombineras med en väsentligt förbättrad sexualun- dervisning och sexualupplysning. Styrelsen är medveten om att många är motståndare härtill av ädla och upphöjda motiv, men de har i många fall inte ingående övervägt sin ståndpunkt utan intar den på grund av en gammal traditionell åskådning. Styrelsen måste emellertid pröva frågani hela dess vidd. Som inte minst viktig framstår då den etiska sidan av sexualundervisningen. Varje seger för en sexualetik som avvisar lösaktiga förbindelser är en seger i kampen mot könssjukdomarna. Styrelsen anser_ att värdet av en sådan fostran inte kan överskattas. Den kan emellertid inte bli effektiv om den inte kombineras med upplysning om vad saken gäller. Undervisningen måste omfatta såväl anatomi och fysiologi som information om åtgärder mot venerisk smitta. En mycket ingående utredning med förslag om sexualundervisning och —upplysning framlades, påpekar styrelsen, i 1921 års betänkande (3.7) vilket därefter i detalj refereras. Styrelsen finner att de där föreslagna åtgärderna bör komma till utförande. En av dem är förslaget att den grundläggande sexualundervis- ningen skall meddelas i folk- och fortsättningsskolan vilket utgör den enda möjliga vägen att nå hela folket. En sådan reform har emellertid skolöverstyrelsen avvisat i sitt utlåtande 1925 (3.8), dock med möjlighet till frivillig försöksverksamhet i fortsättningsskolan. ”Medicinalstyrelsen ville med all respekt för skolöverstyrelsens auktoritativa uttalande dock tillåta sig göra några erinringar till detsamma. Styrelsen är helt ense med skolöverstyrelsen att undervisningen i sexualhygien kräver förutsättning- ar, som äga 'en rent konstitutiv prägel'. Medicinalstyrelsen frågar sig om icke detsamma är fallet på andra områden, som falla inom nu gällande obligatoriska undervisningsplan. Medicinalstyrelsen tänker härvid på etiken och sedeläran.”

Beträffande information om preventivmedel i fortsättningsskolan uppmanar medicinalstyrelsen skolöverstyrelsen till omprövning av sin

ståndpunkt att sådan information bör vara utesluten från lärarnas undervisning på alla stadier ochi alla skolformer. Skulle skolöverstyrelsen emellertid vidhålla denna uppfattning, bör i varje fall läkarföreläsningari ämnet hållas i skolan. Men bäst är om elevernas egna lärare tar hand om saken.

Avslutningsvis påpekar medicinalstyrelsen att skolöverstyrelsen 1925 anhöll att Kungl. Maj:t skulle utfärda föreskrifter om sexualundervis— ning. Så har emellertid ej skett. Skolöverstyrelsen bör därför nu få i uppdrag att tillsammans med medicinalstyrelsen inkomma med förslag. Någon ny sakkunnigutredning behövs inte; 1921 års betänkande är så genomtänkt att det i huvudsak kan läggas till grund för åtgärderna.

På hösten samma år, den 21/9 1934 avgav skolöverstyrelsen yttrande om medicinalstyrelsens skrivelse. Styrelsen sade sig intet ha att erinra utom beträffande sexualundervisning i fortsättningsskolan; förslag härom borde inte framläggas. Överstyrelsens motstånd mot sexualundervisningi folk- och fortsättningsskolan var alltså obrutet.

Tre dagar senare, den 24/9 1934, uppdrog Kungl. Maj:t åt de båda överstyrelsema att inkomma med förslag om vidgad och förbättrad sexualundervisning och -upplysning inom och utom skolan.

3.10.3 Heventivlagssakkunniga och abortlagssakkunniga om sexual- undervisning ] 934 och 1 935 Medan denna utredning pågick, avgav sakkunniga inom justitiedeparte- mentet den 13/12 1934 sitt betänkande angående lagen om preventivme- delsinformation, vilket ju hade betydelse för sexualundervisningen och -upplysningen. De sakkunniga föreslog att enskild information och information i tryckt skrift skulle bli helt fria, men att offentliga föreläsningar i ämnet skulle med vissa undantag vara underkastade anmälningsplikt till den lokala polisen. Skolöverstyrelsen avgav remissyttrande häröver "den 5/1 1935 och hävdade ”att en undervisning om preventivmedlen såsom visst skydd mot smittfara vid flyktiga och tillfälliga könsförbindelser komme i olöslig konflikt med skolans allmänt fostrande uppgifter. Enligt överstyrelsens mening vore det en pedagogiskt olöslig uppgift att inpränta det orätta i ett handlingssätt och samtidigt anvisa en möjlighet att undgå följderna av detta handlingssätt.” Ett par månader innan skolöverstyrelsen avgav sitt förslag till riktlinjer för sexualundervisningen avgav abortsakkunniga inom justitiedeparte- mentet sitt förslag den 4/5 1935. Även de kom in på informationsfrågan. De konstaterade att en otrolig okunnighet om villkoren för befruktning och om preventiva åtgärder är vanlig. Det finns även utbredda vanföre- ställningar att avhållsamhet skulle vara skadlig. Beträffande åtgärder för att få en ändring till stånd hänvisar de sakkunniga till _l 921 års betänkande och till medicinalstyrelsens ovan refererade skrivelse av den 31/1 1934. Den sistnämnda hade enligt de sakkunnigas mening lika väl kunnat motiveras med behovet av abortförebyggande kunskaper som med behovet av information om könssjukdomarna. I båda fallen behövs kunskaper om preventivmedel.

3.104. Skolöverstyrelsens utredning 1935

Vid tiden för den utredning om sexualundervisning, som Kungl. Maj:t anbefallt den 24/9 1934, förelåg på skolöverstyrelsen två skrivelser från kvinnoorganisationer med begäran om införande av sexualundervisning i skolorna. Den ena var den ovannämnda skrivelsen från Skånes socialde- mokratiska kvinnodistrikt av den 30/5 1933, den andra från Sveriges folkskollärarinneförbund den 30/ 12 1934. I den senare framhölls bl. a. följande: ”Under de senaste åren har det blivit alltmer klart, att . .. skolans passiva inställning icke är förenlig med vare sig den enskildes eller samhällets gagn utan tvärtom kan medföra och har medfört stora svårigheter och faror, som i många fall kunnat undvikas, om man ej genom att systematiskt hålla ungdomen i okunnighet om könsförhållan- dena givit åt könslivet en särställning som blivit ödesdiger.” Frågan om på vilket stadium undervisningen borde ges berördes inte, men i den andra kontroversiella frågan tog förbundet ställning: undervisning om könssjukdomarna borde meddelas, och detta borde ske genom läkarna. Frågan om preventivmedelsinformation nämndes inte. Den 28 juni 1935 avgav skolöverstyrelsen sitt betänkande med förslag till vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet inom skolan röran- de de sexuella frågorna. Samma dag avgav medicinalstyrelsen sitt betänkande om sexualupplysning utanför skolorna. Samråd hade ägt rum. Om skolöverstyrelsens förslag skrev befolkningskommissionen följande år i sitt betänkande om Sexualfrågan: Det ”livas av en i väsentliga hänseenden så förändrad och mera positiv inställning till frågan att man för framtiden med tillförsikt förväntar kraftiga och målmedvetna insatser inom skolväsendet till det stora syftets tjänst.”'

Skolöverstyrelsen konstaterar inledningsvis att försöksverksamhet med sexualundervisning i åtskilliga år pågått i de högre skolorna. Sedan allt fler röster höjts för ett mera allmänt införande av sådan undervisning, finner överstyrelsen tiden vara inne härför. I 1921 års betänkande hade föreslagits 1) en förberedande kurs för de yngsta eleverna, 2) en minimikurs för elever i övergångsåren 14—16 år, 3) en utvidgad kurs för 18—19-åringar. Överstyrelsen finner denna anordning lämplig.

Rektor bör ha rätt att vid sexualundervisningen skilja manliga och kvinnliga elever åt, vilket i regel är lämpligt. Rektor bör också ha rätt att uppdra sexualundervisning åt annan än den ordinarie läraren, om denne inte är eller inte anser sig vara lämpad.

Etiska, sociala och psykologiska aspekter på sexuallivet bör behandlas i kristendomskunskap, historia med samhällslära och filosofikursens psy- kologiska del.

I vissa delar av landet är föräldraopinionen ännu så länge bestämd motståndare till sexualundervisning i skolan. Då överstyrelsen likväl förordar att sådan —— utan obligatorium kommer till stånd i folk- och fortsättningsskolan är det på följande grunder. Om eleverna inte i skolan får en sexualkunskap som är sakligt riktig och meddelad på ett grannlaga sätt, kommer de ändå att ur andra källor få en ”upplysning” som är sakligt oriktig och meddelad i en anda som gör skada. Argumentet att ' SOU 1936:59, s. 123.

man ej bör väcka den björn som sover är därför inte hållbart. Minst problem erbjuder i själva verket undervisningen till de yngsta. De har ännu ej besmittats av den syn på sexualiteten som de vuxna tyvärr ofta har, och vidare är den etiska och erotiska problematiken för dem helt overklig. Vad de vill ha är några enkla fakta om barns tillblivelse och olikheten mellan könen. En mer omfattande undervisning kan ges i klass 6 i samband med studiet av människokroppen, men en behandling av livsproblemen i samband med sexualiteten bör anstå till fortsättningssko- lan. Minimikursen i folkskolans högsta klass bör omfatta följande mo- ment: Människans fortplantningsorgan. Äggceller och sädesceller. Befruktning, fosterutveckling och förlossning. Ärftlighet. Könsmog- nad (menstruation, pollutioner). - Vikten av renlighet.

Undervisning om könssjukdomar bör ges, utan ingående på detaljer, i samband med undervisningen om smittsamma sjukdomar. Beträffande preventivmedlen vidhåller överstyrelsen uppfattningen att de ej bör omnämnas i den lärarledda undervisningen vare sig som smittförebyggan— de eller konceptionshindrande.

Givetvis bör undervisningen alltid framhålla att könslivets mål är fortplantningen och att sexuell återhållsamhet bör iakttas tills individen nått full utveckling och är i stånd att bilda hem.

I fortsättningsskolan bör sexualundervisningen huvudsakligen förläggas till medborgarkunskapen och uppta de sociala och socialetiska sidorna till behandling, bland dem samhällets åtgärder mot könssjukdomarna.

Beträffande onaniproblemet vill överstyrelsen ”betona vikten av att läraren bibringats en på modern vetenskaplig uppfattning grundad syn på detta problem, så att han icke i ovist nit skrämmer lärjungarna.”

”Till slut måste framhållas, att man icke kan tänka sig, att vare sig sexualundervisningen eller den sexuella fostran i skolan effektivt kan skydda en lärjunge från att falla för frestelser av sexuell art. Sexualdriften är en stark naturlig drift, ofta starkare än självbevarelsedriften, och inför den måste givetvis mången gång skolans fostrande uppgifter komma till korta. Skolan måste därför söka väcka lärjungarnas intresse för uppgifter inom och utom skolan, . . . så att deras tankar och fantasi icke i högre grad få tillfälle att syssla med sexuella ting.”

Lärarutbildningen vid folk- och småskoleseminarierna innefattar, påpekar överstyrelsen, i regel sexualkunskap, men denna måste utvidgas om man syftar till att småningom nå fram till en obligatorisk undervis- ning i folkskolan. Inte minst viktig är den metodiska sidan med tanke på den ömtåliga uppgift de blivande lärarna kommer att ställas inför.

Undervisningen vid universiteten för blivande biologilärare om fort- plantningens biologi synes tillräcklig, men den måste kompletteras med en kurs i sexualpsykologi och -etik jämte metodik, lämpligen förlagd till provåret. Lärarfortbildning blir också oundgängligen nödvändig och bör ske i form av frivilliga kurser med särskilt statsanslag.

3.105. Befolkningskommissionens betänkande ”Sexualfrågan” 1936

Skolöverstyrelsens förslag om sexualundervisningen samt medicinalstyrel- sens ovannämnda förslag om den allmänna sexualupplysningen överläm- nades av Kungl. Maj:t till befolkningskommissionen med anmodan att avge utlåtande. Utlåtandet ingår i det betänkande om Sexualfrågan (SOU 1936: 59), som avgavs den 4/12 1936. Det hade utarbetats av en inom kommissionen nedsatt delegation, bestående av professor Gunnar Myrdal, ordförande, och dr. Andrea Andreen-Svedberg. Som sakkunniga hade deltagit dr. Gustaf Anckarswärd, dr. Alma Sundquist, professor Axel Westman och docent Per Wetterdal. För undersökning av de i befolk- ningsfrågan ingående etiska och socialetiska problemen hade kommissio- nen nedsatt en annan delegation med andrakammarledamoten Karl Magnusson som ordförande samt som sakkunniga rektor Manfred Björkquist, dr. Rut Grubb, andrakammarledamoten Ruth Gustafsson, professor Einar Tegen och författarinnan Elin Wägner. Denna delegation biträdde från etisk synpunkt betänkandet.

Frågan om skolans sexualundervisning än detta betänkande insatt i ett större sammanhang, aktualiserat av befolkningskommissionens uppdrag att utreda orsakerna till den sjunkande nativiteten och föreslå motåtgär- der. Större delen av betänkandet ägnas åt frågan om den förebyggande födelsekontrollen, vilken i den allmänna debatten ofta hade betecknats som en viktig orsak till nativitetsfallet och därmed ett hot mot folkets existens. Kommittén avvisar denna uppfattning av bl. a. följande skäl. Av barnantalet i familjerna i de flesta befolkningsgrupper framgår utan vidare att förebyggande födelsekontroll tillämpas. Försäljningen av tekniska preventivmedel är emellertid så ringa, att man kan dra den säkra slutsatsen att preventionen, nu som förr, huvudsakligen sker genom avbrutet samlag. Av detta faktum och av det faktum att nativiteten stigit och sjunkit under historiens gång långt innan man i praktiken hade tillgång till tekniska preventivmedel, framgår att det inte är de som är den avgörande faktorn för befolkningsförändringarna. Dessa beror i stället på djupgående ekonomiska och sociala förändringar som kommittén närma- re belyser. Därtill kommer att även om preventivmedlen skulle ha en nativitetssänkande effekt, är de humanitära skälen för deras användande inom och utom äktenskapet så starka att man ändå måste förorda användning av dem och i stället söka komma till rätta med befolknings- frågan på andra vägar. (Abortlagstiftningen anser kommittén däremot fortfarande böra vara starkt restriktiv.) För att ett sådant program skall kunna fungera är det enligt kommitténs mening nödvändigt att halvdunk- let och hyckleriet kring sexuallivet skingras.

Kommittén vänder sig först mot uppfattningen att en sexualmoralisk upplösning ägt rum eller håller på att utvecklas. Föräktenskapliga förbindelser har ”åtminstone i flera mansåldrar varit mycket vanliga”. Om de har tilltagit under den senaste mansåldern har detta sannolikt den huvudsakliga innebörden att mäns opersonliga och tillfälliga sexualför- bindelser ersatts med mera personliga förhållanden av större varaktighet. (Jfr 2.4.2.) Detta gäller socialgrupp I och II i de större städerna och

innebär att kvinnor i dessa grupper i högre grad än förr har ett föräktenskapligt sexualliv och att karaktären av männens föräkten- skapliga sexualliv ändrats. Påståendena att denna utveckling beror på preventivmedlen måste vara felaktig, eftersom dessa är så föga spridda. Om några förändringar skett i bonde- och arbetarbefolkningens traditio- nella föräktenskapliga förbindelser är ovisst. Föräktenskapligt sexuellt samliv mellan trolovade kan inte bli föremål för någon allmän moralisk förkastelsedom, inte heller personligt relaterade förhållanden där ett framtida äktenskap mellan parterna ännu är ovisst. Vad som här är viktigt är att samhället undanröjer så mycket som möjligt av de nuvarande hindren för äktenskapsbildningen. Det är de promiskuösa sexualkontak- terna som enligt kommittén måste ”bedömas som olyckliga”.

Föreställningen om ett nutida sexualmoraliskt förfall anser kommittén bero på ett i alla tider förekommande psykologiskt fenomen, nämligen att människor redan i medelåldern borttränger en del av minnena från sin ungdom och hänger sig åt illusoriska guldåldersföreställningar. Det äri belysning av dessa som nutiden ter sig så mörk och hotande. ”Befolk- ningskommissionen hyser (tvärtom) den uppfattningen, att sannolikt en fysiskt, psykiskt och moraliskt sundare ungdom icke tillförne vuxit upp i detta land” (s. 80).

Kommissionen understryker vidare att den uppfattning som kommis- sionen fört fram om den förebyggande födelsekontrollen som ett allmänt förekommande och önskvärt inslag i det äktenskapliga samlivet skarpt skiljer sig från den uppfattning, som dominerat debatten i decennier. Enligt denna är preventivmedel huvudsakligen behövliga i samband med prostitution och promiskuitet. Det är då ”ej blott förklarligt utan även försvarligt att stor tveksamhet om preventivlagens upphävande yppats” (s. 13). Ännu preventivlagsutredningen (SOU 1934: SO) anser att preventivmedel kan vara behövliga inom äktenskapet endast i undantags- fall. Det blir då en viktig uppgift för sexualupplysningen att klart säga ut att förebyggande födelsekontroll är en självklarhet för huvuddelen av svenska folket inom äktenskapet och i personligt präglade föräktenskapli-

_ ga förbindelser samt att det i hög grad är önskvärt att denna kontroll sker genom preventivmedel och inte genom avbrutet samlag som är en osäkrare och för samlivet mindre gynnsam metod. Att preventivmedel används i samband med promiskuitet och prostitution är en mera marginell företeelse men samtidigt en absolut nödvändighet, så länge dessa samhällsföreteelser finns.

Efter att ha framlagt dessa allmänna uppfattningar om sexualliv och samhälle, levererar kommittén ett ganska kortfattat utlåtande (s. 123— 134) om skolöverstyrelsens förslag till riktlinjer för sexualundervis- ningen. Komrnittén börjar med att säga att en sundare inställning till sexualiteten blott kan vinnas genom större öppenhet; denna är fömtsätt— ningen för ett ökat etiskt allvar. Man skulle fortare ha kommit fram till en ändrad inställning om man mera hade lyssnat på kvinnornas yrkanden. I stället har männen, som dominerar i riksdag och myndigheter, rest ett envist motstånd mot större öppenhet, därför att de i regel vuxit upp med förtegenhet och skamkänsla på detta område.

Kommissionen anser att barnen redan i förskoleåldern bör få elemen- tär upplysning om könens olikhet och om fortplantningen. Barnen uppfattar detta blott som en intressant information bland alla andra märkvärdigheter som möter dem vid denna tid i deras liv. Eftersom föräldrarna i verkligheten ofta är förtegna, bör även småskolan ge upplysningen, vilket inte heller stöter på några svårigheter. Tyngdpunk- ten i sexualundervisningen bör emellertid ligga efter 12-årsåldern. Det är nödvändigt att en avslutad sexualundervisning ges i folkskolans sista klass, trots att eleverna då ännu ej äri puberteten eller blott i dess början. Därvid bör även information om könssjukdomarna ges, dels därför att eleverna behöver denna kunskap, dels därför att de annars kommer att hysa misstro mot de i annat fall ”med nödvändighet dunkla antydningar- na om vissa faror förbundna med tillfälliga könsförbindelser” och därmed misstro mot hela sexualundervisningen. De bör informeras om könssjuk- domarnas existens och smittfarlighet samt om att skyddsmedel existerar, ehuru ej helt säkra. Däremot bör varken 12-åringar eller pubertetsungdo— mar informeras om den preventiva tekniken. Här föreslår alltså befolk- ningskommissionen en kompromiss mellan skolöverstyrelsens och medi- cinalstyrelsens uppfattningar. Den förra hade avvisat allt omnämnande av preventivmedel i den lärarledda undervisningen; den senare hade krävt undervisning om smittförebyggande preventivmedel. I uttalad överens- stämmelse med skolöverstyrelsens princip att huvuduppgiften för sexual— upplysningen städse måste vara att meddela kännedom om könslivets normala förhållanden, varnar emellertid kommissionen eftertryckligt för att låta frågan om könssjukdomarna vara någon huvudsak i sexualunder- visningen, vilket ofta varit fallet i diskussionen under de tre föregående decennierna. Av samma skäl bör inte preventivmedlens smittförebyggan- de funktion vara den dominerande synpunkten. ”Sexualupplysningen måste .. . i lika mån givas inriktning på den mera normala frågan om födelsekontrollens teknik.” Man kan då också klargöra för eleverna att den relevanta frågan inte är om preventivmedel bör användas eller ej utan om de bör användas för att begränsa barnantalet till 0—1 eller till ett något större antal. Från denna utgångspunkt kan sexualundervisningen bidra till att hos de unga sprida insikten att den största utsikten till lycka i familjelivet föreligger med det något större barnantalet. Variationen i de personliga relationerna och den större bredden hos de gemensamma framtidssträvandena är positiva faktorer som familjen annars måste umbära. Frågan hur de föräktenskapliga förbindelserna skall behandlas i skolans sexualetiska undervisning berörs inte i kommissionens kommen- tarer till skolöverstyrelsens förslag.

Utöver den sexualupplysning som enligt kommissionens mening bör ges i förskoleåldern, i småskolan och vid lZ-årsåldern och närmast därefter, bör en praktiskt-etiskt betonad sexualundervisning även ges åt de elever som står i begrepp att lämna de högre skolorna. Kommissionen ansluter sig alltså till skolöverstyrelsens förslag till stadiedifferentiering.

Uppdelning av folkskoleklassema på pojk- och flickgrupper vill kommissionen i högre grad än skolöverstyrelsen avråda ifrån, även om tiden ännu inte överallt är mogen för samundervisning.

* Interpellationssvar i AK den 22/4 1942, AK: s prot. nr 15, s. 9 ff.

" SFS 1942, nr 169 och 170

3.11. Sexualundervisning införsi folkskolan 1942—1945 3.ll.l Ökad enighet

Opinionsyttringama och utredningarna 1933—1936 ledde inte till någon avgörande förändring förrän 1942—1945, men ett och annat skedde dock under mellantiden.

1935 hade Siri Wikander-Brunander utgivit ”Handledning för undervi- sare i sexualkunskap”, vilken blev mycket uppskattad. 1936 kom Ada Nilssons och Andrea Andreen-Svedbergs ”Undervisning i sexualhygien”. Fr. o. m. 1936 förekom med vissa uppehåll .— statsunderstödda lärarkurser i sexualundervisning samt ”vid ett flertal allmänna läroverk” föreläsningar i sexualkunskap för eleverna i högsta ringen.1 Den 18/11 1935 markerade Svenska Morgonbladet från sin religiösa utgångspunkt en mera positiv inställning till sexualundervisning i skolan: ”Valet står mellan god och dålig upplysning”; någon tredje möjlighet finns inte. Vid denna tid utkom en rad informations- eller debattskrifter på sexualupp- lysningens område, t. ex. Berggren-Höjer: ”De unga och släktlivet”, Runestam: ”Äktenskapets etik”, Almkvist: ”Kärlekens ansvar” (samtliga 1935); KH. Giertz: ”Tre föredrag” (1937), Hellsten: ”Ung kärlek” (1939). 1932—36 utgav RFSU ”Populär tidskrift för sexualupplysning och hälsolära”, 1939—49 kvartalstidskriften ”Sexualfrågan”, 1950—59 följd av ”Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap”.

I maj 1937 yttrade sig Allmänna folkskollärarföreningens centralstyrel- se om skolöverstyrelsens och befolkningskommissionens förslag till sexualundervisning. Centralstyrelsen fann sig i allt väsentligt kunna instämma i förslagen och underströk att sexualundervisningen borde naturligt inordnas i den övriga undervisningen och meddelas av elevernas egna lärare. Några större problem med samundervisning ansågs inte behöva befaras.

3.112 1942 års kungörelse om sexualundervisning i folkskolan

Då under 1939 och 1940 fortfarande ingenting avhördes om åtgärder för sexualundervisning i folkskolorna, skrev den 2 december sistnämnda år femton kvinnoorganisationer varibland några av de största till skolöverstyrelsen och begärde omedelbara åtgärder. Till denna opinions- yttring hänvisades i en interpellation till ecklesiastikministem i februari 1942, besvarad den 22/4. Statsrådet kunde då hänvisa till att kungörelser den 10/4 utfärdats om ändringar i kursplanerna för folkskolan, innebä- rande en rekommendation om sexualundervisning.2 Här stadgas bl. a. följande, först i kursplanen för hembygdsundervisning: ”Likaså böra barnen hava erhållit en första kunskap om människo- kroppen och dess vård, varvid om möjligt även en första förberedande sexualundervisning bör hava meddelats, omfattande dels frågan om skillnaden mellan könen, dels frågan om barnets utveckling före födelsen.” I kursplanen för naturkunnighet sägs att, ”där så lämpligen kan ske,

även könslivets biologi och hygien (bör) behandlas.” Därefter uppräknasi allt väsentligt de moment som hade angivits i skolöverstyrelsens förslag 1935 (3.10.4). Som riktpunkt för den etiska undervisningen anger kungörelsen följande: ”Vidare bör inskärpas, att könslivets mål och mening är släktets fortplantning och att sexuell återhållsamhet bör iakttagas, till dess individen är i stånd att bilda hem samt vårda och uppfostra sina barn.”

I tillämpningsföreskrifterna framhålls att undervisningen bör ingå som ett naturligt led i skolans övriga undervisning men att pojkar och flickor, där så finns lämpligt, bör skiljas åt vid undervisningen om människans könsliv samt att Skolstyrelsen kan uppdra åt annan lärare än klassläraren eller åt läkare att meddela undervisningen. Om lämplig handledare inte finns att tillgå eller om andra skäl föreligger, ankommer det på Skolstyrelsen att besluta att sådan undervisning tills vidare icke skall meddelas.

Interpellanten Disa Västberg var övertygad om att beslutet skulle väcka stor glädje hos ”alla på skilda områden representativa kvinnoorga- nisationer, som oförtrutet under många år ha arbetat för en lösning av frågan . . . Mest glad är jag personligen över att pionjären från sekelskiftet för sexuell hygien, med. dr. Karolina Widerström, fått uppleva, att en av hennes bärande idéer efter allt fördomsfullt motstånd nu äntligen avgått med seger.”

Även Kerstin Hesselgren, som ju många gånger i riksdagen fått avslag på yrkanden i denna riktning, uttryckte sin tillfredsställelse. Liksom interpellanten ansåg hon det klokt att undervisningen inte omedelbart gjorts obligatorisk.

Inför den mera officiellt planerade sexualundervisningens begynnelsei folkskolan publicerade Dagens Nyheter några månader senare (24/7 1942) en gallupenkät, avsedd att belysa behovet av sexualundervisning. På frågan: ”Varifrån har ni från början fått er kunskap om sexuella frågor? ” gavs följande svar:

Pojkar Flickor Av föräldrar ll % 28 % Kamrater 34 22 Skolan 29 29 Böcker 10 —

En tredjedel av pojkarna och en femtedel av flickorna uppgav kamrater som den första kunskapskällan; för pojkar var det också den vanligaste. Detta stämmer väl med den bild som hade tecknats i diskussionerna om sexualundervisning, där vikten av att ”förekomma” angetts som ett huvudskäl att införa sådan undervisning. För flickor spelade föräldrarna och skolan större roll än kamrater. Anmärkningsvärt är att pojkar uppgett ”skolan” lika ofta som flickor. Som alltid visade det sig att föräldrarna upplyst sina döttrar i långt högre grad än sina söner. (Om skälen härtill, se 3.4.) Siffran 29 % för skolan kan jämföras med att i USSU:s undersökning ”Om sexuallivet i Sverige” 24 % av dem som var 15 år 1942—1946 uppger sig ha fått sexualundervisning i skolan en

tämligen god överensstämmelse.l (De svar som givits i USSU:s eleven- käter läsåret 1967—68 kan inte jämföras med gallupsvaren 1942, eftersom dessa gällde första kunskapskälla medan USSU: s enkäter gällde kunskapskällor överhuvud.) Slutligen bör det påpekas att siffran 29 % för skolan som förrta kunskapskälla är i och för sig märklig. Om den återger sanna förhållandet, måste detta betyda att förtegenheten på det sexuella området var långt driven när det gällde barn och ungdom. Nära en tredjedel uppger sig ha varit ”ovetande” tills de blev upplysta genom skolan.

3.113 Striden om 1944 års förslag till lärarhandledning

Den närmare utformningen av den nu rekommenderade sexualundervis- ningen visade sig snart vara en mycket kontroversiell fråga. Den 10/6 1943 utsände skolöverstyrelsen ett cirkulär till folkskolinspektörerna med särskild uppmaning att tillse att undervisningen bedrevs enligt överstyrelsens riktlinjer, särskilt beträffande kungörelsens inskärpande av sexuell återhållsamhet före äktenskapet. Det borde även tillses att kurser i sexualundervisning för lärare följde riktlinjerna. Påpekandet bör sesi belysning av det klander som vid denna tid riktades mot RFSU för dess inflytande på lärarna beträffande sexualundervisningen.2 Den 5/8 1943 tillkallade ecklesiastikministem sakkunniga för utarbetande av en lärar- handledning i sexualundervisning i anslutning till kungörelserna den 10/4 1942 (3.11.2). De sakkunniga var skolöverläkaren C.W. Herlitz, överlära- re Gunnar Ahlberg, leg. läk. Elsa-Brita Nordlund och biskop Arvid Runestam. Som experter medverkade folkskollärarinnorna Signe Bengts- son och Gerda Brunskog samt tillsynslärare Arthur Frenne. Kommittén överlämnade redan efter tio månader, den 1/6 1944, ett stencilerat förslag till handledning till ecklesiastikminister Bagge. Beträffande detta förslag utbröt i juli den häftigaste kontroversen i fråga om sexualupplys-

ning sedan riksdagens preventivinformationsdebatt 1910. Handledningsförslaget som i och med överlämnandet var en offentlig

handling hade inte refererats i pressen, men ett exemplar av detsamma studerades på en studiekurs i sexualkunskap som RFSU anordnat. Deltagarna antog en resolution3 i vilken de riktade skarp kritik mot den inledande etikkapitlet. Domar av det slag som där uttalas mot föräkten- skapliga förbindelser är en av huvudanledningarna till de illegala aborterna. Den för sexualundervisningen grundläggande kungörelsen 1942 har formuleringen ”sexuell återhållsamhet bör iakttagas, till dess individen är i stånd att bilda hem samt vårda och uppfostra sina barn”. Förslaget har ändrat till att ”sexuell avhållsamhet under ungdomsåren . . . till dess osv. . . . är den enda riktiga vägen” och talar om ”kärlekslivet som ett åt äktenskapet helgat privilegium”. Förslaget talar också om ”försyndelser” mot denna ordning. Resolutionen slutade med ett krav att

* Se t. ex. en artikel i tidskriften Kyrka och Skola i mars 1943 av leg. läk. Gunnar Redell. Hur motsättningen utvecklade sig till en häftig konfrontation direkt med skolöverstyrelsen skildras från RFSU:s synpunkt i Elise Ottesen—Jensens memoarer, andra delen, ”Livet skrev vidare”, 5. 87 f. 5 SOU 1969: 2, s. 48. 3 Refererad i dagspressen den 11/ 7 1944.

handledningsförslaget skulle skickas ut på remiss. Ecklesiastikministem svarade följande dag i pressen att förslaget redan sänts på remiss, varför resolutionens syfte torde vara uppfyllt. Kritiken fortsatte emellertid, särskilt i Social-Demokraten och Aftontidningen, där man fann det upprörande att en livsordning som av svensk arbetar— och bondeklass upplevs som självklar för de flesta, skulle av skolan stämplas som moraliskt förkastlig. Den 31/7 riktade Dagens Nyheter i en huvudledare med rubriken ”Ett mörkläggningsförsök” ett osedvanligt skarpt angrepp mot de sakkunniga och ecklesiastikministem. Handledningen tycktes vilja anbefalla "återgång till gammaldags social brännmärkning av ogifta mödrar”. Ryktesvis uppgavs, framhöll ledarartikeln, att endast skolöver- styrelsen och medicinalstyrelsen skulle få förslaget på remiss. Varken lärarorganisationema eller de profana socialarbetarna hade fått tillfälle att yttra sig.

Två dagar senare, den 2/8, kom ett ännu skarpare angrepp på ”I. dag”-spalten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, väl med Torgny Segerstedt som upphovsman: ”Dessa teser chockera icke genom sin nyhet. De ha predikats av lutherska präster så länge sådana funnits. . . . Resultatet av denna åskådnings upprätthållande i den officiella sedelagen har icke varit lysande. Fariseismen har frodats i sina vedervärdigaste former. Bakom dess fasad har allsköns ting försiggått. Vad som kan vara den främsta källan till livsglädje och tillvarons berikande har solkats ner och förvrängts . .. Den uppfattning hr. Bagge och hans meningsfrände biskop Runestam företräda kommer (emellertid) icke att få mycket inflytande på det uppväxande släktet. Herrarna intaga samma ställning till utvecklingen som ortoceratitema i kalkstenen. De påverka den lika mycket som dessa . . . De unga skulle väl behöva råd och ledning, men de ta dem icke av folk, vilkas åskådning och livssyn de med rätta betrakta som kuriositeter.”

Den 4/8 meddelade DN i ett ledarstick att ungdomsvårdskommittén trots anmodan inte fått se förslaget. Den 11/8 kommenterade DN ett uttalande av ecklesiastikministem att ett handledningsförslag av denna art inte behövde remissbehandlas i vanlig mening. Tidningen fann detta egendomligt. I detta fall var det ju dessutom fråga om överväganden som var oförenliga med befolkningskommissionens uppfattning (3.10.5). Svenska Morgonbladet, som bestämt tagit förslagets etiska hållning i försvar, fann dock i ett ledarstick den 10/8, att hr. Bagge borde ha låtit trycka det. Det blev nu också tryckt,l och ett stort antal remissutlåtan- den infordrades.

. Under tiden fortsatte pressdebatten. Den 17/9 refererades folkskollara— , SOU 1944141' Medan nnnornas yttrande, som 1 huvudsak var posrtrvt trll förslaget. De ansåg utredningsarbetet ännu dock att avvikelser från vad de sakkunniga kallade linjen kärlek-äkten- pågick, hade kommittén skap-barn inte av läraren borde stämplas som ”försyndelser". Det kunde ggååkåäf;ägtnäfm leda till att man inför eleverna fördömde högtstående människor som de pens från föreskriften kände, vilket skulle minska elevernas mottaglighet för den etiska att betänkandeni undervisningen. Man får inte heller beteckna alla med erfarenhet av SOU'Se'ieIT skall. icke-äktenskapligt samliv som ”olyckliga medmänniskor som råkat på ”ka” (lesarkl-

vets serie av kom- avvägar”. I den biologiska delen påyrkade folkskollärarinnorna ett litet mittéhandlingar).

tillägg, nämligen att barnen redan på småskolestadiet borde få reda på hur sädescellen kommer till ägget. (Detta ledde inte till efterföljdi 1945 års handledning men väli 1956 års, s. 30, not 1.)

Den 12/10 publicerades socialstyrelsens remissyttrande. I det påpekas att generaldirektören Höjer själv varit föredragande samt att yttrandet var enhälligt. Handledningsförslagets grundinställning sägs vara sådan, att dess konsekvenser är ”i all sin ytliga moralitet förödande och socialt fördärvbringande”. Styrelsen avstyrker bestämt att förslaget läggs till grund för någon handledning och påyrkar en ny giv och nya sakkunniga. Socialstyrelsen har med ”djup beklämning” konstaterat att de sakkunniga givit ett bestämt stöd åt uppfattningen att sexualfunktio- nen är naturligt förenad med skamkänslor och att detta är omistligt för karaktärens fostran. Förslaget har vidare förordat avhållsamhet för alla icke gifta såsom grundläggande princip för den etiska sexualundervisning- en; det är ur flera synpunkter en olycklig och omöjlig hållning. De sakkunniga är grovt okunniga då de tror att det är mer undantag än regel att lärarna ställs inför barn från ofullständiga hem: bland dem som i dag börjar skolan är 13 % uä-barn. Ett officiellt godkännande av betänkan- dets grunduppfattning skulle innebära ett stort steg bakåt, ett nedrivande av mycket som vunnits genom social lagstiftning och arbete under de senaste decennierna

Även medicinalstyrelsen betecknade det som meningslöst att dekretera avhållsamhet för alla icke gifta i åldern 20—30 år, vilka ju utgjorde en stor del av befolkningen. Styrelsen föreslog att man överhuvud inte skulle gå in på denna fråga i sexualundervisningen. Tonårspsykologin fann man dålig och framställningen av de ”perversa” ofullständig och obarmhärtig.

Svenska Morgonbladet ansåg följande dag att socialstyrelsens utlåtande gav intryck av ”en bärsärk som slår vilt omkring sig med första bästa tillhygge” ett temperamentsutbrott, en omdömeslöshet. Morgon-Tid- ningen fann däremot efter läsningen av de båda remissutlåtandena att dess egen kritik av förslaget varit alltför lam.

3.1 1.4 Lärarhandledningen utfärdas 1945

Skolöverstyrelsens därefter avgivna förslag ”anslöt sig väsentligen” (enligt dess egen formulering) till de sakkunnigas, och den 2 november anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att utge detta förslag som handledning med några smärre ytterligare ändringar. Förordet är dagteck- nat december 1944, och i början av 1945 utkom den första officiella svenska handledningen i sexualundervisning i folkskolan av trycket.

De ändringar som har principiell innebörd är följande (sidhänvisningar- na avser den definitiva handledningen för folkskolan 1945):

S. 13: Där förslaget talar om den ”blygselkänsla . . . som för karaktärens fostran är omistlig”, talar handledningen om ”den blyghet

S. 14: Där förslaget talar om ”livets oarter”, använder handledningen formuleringen: ”ur samhällelig och etisk synpunkt icke önskvärda företeelser”.

S. 14: Förslaget säger att utdömandet av vissa oarter ”icke behöver stå i bristande överensstämmelse med den mildhet mot enskilda människor, som kristlig kärlek förkunnar. Det är en dålig tillämpning av den, om man gynnar slappheten och därigenom bringar människor i olycka. Det är större kärlek att med högre fordringar förekomma olyckan och männi- skors omilda domar”. Handledningen säger i stället att avståndstagandet från vissa företeelser på det sexuella området ”icke får betyda att tillbörlig hänsyn och förståelse ej skulle visas för de speciella svårigheter, som för enskilda människor kunna föreligga på detta område”.

S. 15: Förslaget säger att ”sexuell avhållsamhet under ungdomsåren, till dess man är i stånd att bilda hem och vårda och uppfostra sina barn, är den enda riktiga vägen”. Handledningen har formuleringen att ”sexuell avhållsamhet under uppväxtåren är den enda riktiga vägen”. Kravet ställs alltså för en kortare tidsperiod än i kungörelsen 1942 (3.1 1.2). Föräktenskapligt sexuellt samliv förklaras inte generellt för klandervärt.

S. 15: Följande mening i förslaget har helt utgått: ”Försyndelser mot denna ordning för äktenskaps förberedelse och nya hems bildande har förstört mycken lycka”.

S. 17: Där förslaget talar om dem ”som råkat in på avvägar”, talar handledningen om dem som ”icke följa de här angivna huvudlinjerna”.

S. 17: I handledningen saknas helt följande avsnitt: ”För ungdomar, som haft den oskattbara förmånen att växa upp i goda hem, och särskilt i hem med en sund kristlig atmosfär, innebär framställningen av kärleksli- vet som ett åt äktenskapet helgat privilegium ingen nyhet”. (Härefter är ytterligare sex rader uteslutna.)

S. 19: I förslaget talas om de barn som ”genom det skydd en sund hemmiljö förmår skapa” är i avsaknad av varje orientering rörande ”såväl kärlekslivets rent familjära område som även vissa socialt vådliga avigsidor”. l handledningen har orden: ”genom det skydd en sund hemmiljö förmår skapa” helt tagits bort; därigenom har man undgått att beteckna bristen på varje orientering som något sunt och önskvärt.

Den genomgående tendensen i dessa ändringar är att man på några ställen följt medicinalstyrelsens förslag att skolans sexualundervisning inte skall fälla moraliska omdömen om vuxnas föräktenskapliga samliv. Dessutom har man tagit bort vissa i särskilt hög grad moraliserande formuleringar samt en hänvisning till den sunda kristliga atmosfärens överlägsenhet. Ändringarna är emellertid fåtaliga. Kommittéförslaget har i huvudsak accepterats av skolöverstyrelsen och regeringen. Dess grundin- riktning och atmosfär har helt bevarats. Den framförda kritiken blev, utom på den först nämnda, viktiga punkten, verkningslös.

Utöver de nu nämnda omredigeringarna, som helt faller inom etikkapitlet (det var nästan enbart detta som kritiserats i den offentliga debatten), bör nämnas att momenten fosterfördrivning, preventivmedel och sexuellt abnorma, som fanns med i förslaget, ej tagits upp som moment i handledningen. Denna har i stället föreskriften: ”Därjämte lämnas upplysningar om fosterfördrivningens faror, om preventivmed-l lens innebörd samt om de sexuellt abnorma . . . I de fall då sjätte klassen är folkskolans avslutningsklass och även eljest, då en påtaglig föräldraopi-

* Stockholmstidningen den 9/4 1945. Fullstän- digt publicerad i SOU 1 95 1 : 4 1.

nion mot en utförligare sexualundervisning föreligger, kunna kursmomen- ten preventivmedel och de sexuellt abnorma inskränkas eller uteslutas.” Lektionsexemplet i handledningen är emellertid på dessa punkter av samma omfattning som i förslaget.

Den 9/11 1944 hade Dagens Nyheter i ett ledarstick betecknat den slutliga handledningen som en lyckad kompromiss. En doktrinär lösning av ena eller andra slaget ”hade kunnat framkalla svåra olyckor” sålunda en betydligt återhållsammare position än tidningens ursprungliga.

3.12. Handledningen för högre skolor 1949

Sedan handledningen för folkskolan utkommit fortsatte sexualundervis- ningskommittén med oförändrad sammansättning sitt arbete, nu för att framlägga förslag om en handledning för högre skolor, med utgångspunkt i en 1944 utfärdad kungörelse om sexualundervisning ihögre skolor. Under tiden publicerades några undersökningar om svenska folkets åsikter om sexualundervisning och om sexualmoral samt en undersökning om sexualvanoma i Sverige. Med anledning av kontroverserna kring handledningen för folkskolan lät tidningen VI våren 1945 göra en enkät genom gallupinstitutet. Den utvisade att 18 % av svenska folket ansåg att sexuell avhållsamhet bör iakttas före äktenskapet (1967 5 %. SOU 1969: 2, s. 80). Tidningen ansåg sig därför kunna konstatera att det rådde en klar motsättning mellan handledningens och svenska folkets moraliska uppfattning. (Tidningen förbisåg här att det ursprungliga handlednings- förslaget blivit förändrat på denna punkt, som ovan visats. Däremot förelåg en motsättning till 1942 års kungörelse om sexualundervisning- en.) Uppfattningen att sexuellt samliv är tillåtet endast då avsikten är att sätta barn till världen omfattades av 6 % av kvinnorna och 4 % av männen.

Uppgifter ur Gustav Jonssons undersökning för ungdomsvårdskommit- tén om ungdomens sexualvanor förhandspublicerades i april.1 Den utvisade bl. a. att 95 % av vuxna män hade erfarenhet av föräktenskapligt sexuellt samliv.

Den 23/5 1945 publicerades en gallupenkät beträffande skolundervis- ning om könssjukdomar. Den utvisade att 3/4 av svenska folket ansåg sådan undervisning lämplig. 12 % var avvisande. Resultatet får ses som en tydlig fingervisning att tiden började bli mogen för sexualupplysning. Beträffande den ålder i vilken eleverna bör få undervisningen fördelade sig åsikterna på följande sätt bland de positiva:

Före 10 år 1% 10—12 16 12—14 39 15—16 20 Senare 2

Det förelåg alltså en god överensstämmelse mellan opinionen och handledningens föreskrift att undervisning om könssjukdomarna skall ges i folkskolans sjätte klass eller senare.

De ovannämnda siffrorna beträffande svenska folkets sexualmoraliska uppfattning och sexuella beteende i ungdomsåren, vilka alltså förelåg 1945, blev emellertid inte föremål för överväganden i den utredning om såväl sexualmoral som sexualundervisning, som överlämnades den 13/8 1946.

Som experter hade medverkat rektor Elisabeth Dahr, läroverks- adjunkt Gustav Lindberg och lektor Sven Silén samt såsom sekreterare lektor Karl—Erik Näsmark. Betänkandet inleds med en kort översikt av sexualundervisningens faktiska respektive önskvärda inplacering i under- visningen vid högre skolor. Frånsett en uppflyttning från 15 till 25 fann kommittén ej skäl att föreslå ändring i den redan invanda ordningen att förlägga sexualundervisningen till realskolans begynnelse- och avslutnings- klasser (resp. ring 14) samt gymnasiets avgångsklass. Som bilaga meddelas resultaten av en enkät till ämneskonferenser och rektorer om sexualun- dervisningens faktiska omfattning och önskvärda anordning. Härur kan anföras att i genomsnitt 2,9 lektionstimmar använts i realskolans avslutningsklass resp. 14. l läroverk av 60 har uppgivit 0 timmar. I 39 läroverk av 60 hade föreläsningar i sexualkunskap hållits för gymnasiets avgångsklass (eller i några fall för en lägre ring).

Det etiska kapitlet ihandledningen för folkskolan motsvaras här av ett helt nyskrivet kapitel med rubriken ”Lärarna och sexualundervisningen”. I sina sexualmoraliska ställningstaganden skiljer det sig inte i princip från det förra, men skrivsättet är så annorlunda att intrycket blir ett helt annat. Motiveringarna är oftare sociala, psykologiska och biologiska än religiösa eller pliktetiska. Uttrycken för ängslan eller obehag inför ämnesområdet är nästan helt borta. Nytillkomna var t. ex. följande uttalanden: ”Tusentals unga människor ha på olika sätt bittert fått erfara, vad avsaknad av upplysning i sexuella frågor har inneburit. Det är för att förebygga att ungdomen i framtiden skall ställas lika ogynnsamt som sexualundervisningen bör meddelas åt all skolungdom.” Undervisningens innersta syfte är ”att genom en saklig information bidraga till ungdomens karaktärsfostran.” — ”Det bör framhållas att samlivet icke endast sker i fortplantningssyfte. Det är i och för sig en källa till rik lycka för dem som upplever det under riktiga och värdiga förutsättningar.” (Det sista citatet är hämtat från ett lektionsutkast.)

Förslaget kommenterades första gången i dagspressen den 15/8. Stockholmstidningen fann planen överdimensionerad. Expressen frågade om den kristna sexualmoralen skall dominera trots att denna inte omfattas av alla och om det är en rimlig föreskrift att kontakt skall tas med målsman så snart man kommer på en elev med att ha skrivit eller ritat något oanständigt. Ett flertal tidningar hälsade med tillfredsställelse föreskriften att gravida skolflickor inte skall relegeras utan beredas tillfälle att återuppta studierna om de så önskar. En grundlig granskning genomfördes av Per Holm i Handelstidningen den 17/1 1947. Författaren anser att de sakkunniga hamnat i en ganska negativ attityd trots en tydlig strävan i motsatt riktning. Huvudfelet i den etiskt principiella delen anser han vara att ”utredningen undvikit att erkänna och taga ställning till de faktiska förhållandena”. Vi har att räkna med 1. rena sexualakter utan

kärlek före äktenskapet; 2. tidiga ungdomsförbindelser av personlig men sällan varaktig art; 3. förbindelser som har karaktären av ett kärleksför— hållande och som blir bestående i äktenskap och föräldraskap; 4. kärleks- löst sexualliv inom olyckliga äktenskap. Utredningen räknar endast med alternativen 1. och 3. Författaren anser att denna förenkling skymmer blicken för verkligheten och rör ihop företeelser som bör bedömas olika, vilket han betecknar som både oärligt och ovärdigt. Samverkan med kristendomskunskap och samhällskunskap finner han befogad men anser att det hade varit långt viktigare att peka på ämnet svenska, där de verkliga möjligheterna finns att låta eleverna uppleva kärlekens komplexi- tet och rikedom och därigenom lära dem att ”mettre un peu d'amour dans l'amour”.

Denna gång infordrades ett utomordentligt stort antal remissutlåtan- den, och i januari 1947 hade mellan 300 och 400 inkommit. Att döma av stickproven i pressen kan en stor grupp av dem sammanfattas i följande omdöme av lektor Oscar Löfgren i Svenska Morgonbladet den 1/2: ”Man måste skänka de sakkunniga sitt varma erkännande för deras konsekventa och vidsynta, positivt etiska, om också ej specifikt kristna målsättning och för den ideella och sant mänskliga ton som präglar deras uttalanden.” Författaren uttryckte också ganska många remissinstansers mening då han betecknade det som olämpligt att undervisa femtonåringar om preventivmedel och om detaljer beträffande sexuella avvikelser. (Detta föranledde ingen ändring i den slutliga handledningen.)

Även skarp kritik framfördes emellertid. Sekreteraren i ungdomsvårds- kommittén Anna-Lisa Kälvesten kommenterade handledningsförslaget

nl

under rubriken ”Den vackra sagan om skolornas sexualundervisning . Hon utgick från den skildring av den sexuella nöden hos en gymnasist, som Ivar Lo-Johansson just hade publicerat i romanen ”Geniet” och fann det förfärande att handledningens huvudsträvan syntes vara ”att be- kämpa sexuallivets alla yttringar fram till den avlägsna dag då l3-åringen är gift och har sin ekonomi ordnad för barnafödande”.

Följande år (1948) utkom i USA Kinseyrapporten om mäns sexuella beteende, men inte heller den avsatte några spår i handledningsarbetet, och den 28/1 1949 anbefallde Kungl. Maj: t skolöverstyrelsen att utge en handledning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Kapitlet om etiken (”Lärarna och sexualundervisningen”, se ovan) förblev helt oförändrat.

3.13. Ungdomsvårdskommittén om sexualundervisning 1951

Ett helt annat sätt att gripa sig an sexualundervisningens problem än någon tidigare utredning tillämpade ungdomsvårdskommittén i sitt ovannämnda slutbetänkande.2 De nya undersökningar som ovan i

lMorgon-Tidningen 20/10 1947. Ungdomsvårdskommittén föreslog i sitt slut- betänkande fyra år senare att sexualundervisningen i högre skolor skulle systematiskt byggas på information om de sexualmoraliska uppfattningar som omfattas av svenska folket (SOU 195 1:41, 5. 112).

7 SOU 1951:41

korthet berörts föranledde kommittén till följande sammanfattande konstaterande: ”I stort sett behåller tydligen det svenska folket sin sen det gamla bondesamhället mångenstädes praktiserade sed med föräkten- skapligt könsumgänge.” I den omfattande sexualvaneundersökning av Gustav Jonsson, som utgör bilaga till betänkandet, hänvisar denne till Alva Myrdals analys av detta förhållande: industrialisering och urbanise- ring kom i Sverige så sent att de gamla föräktenskapliga bruken inte hann dö ut innan den större moderna frigjordheten började göra sig gällande. Kombinationen av dessa båda faktorer är kanske förklaringen till Sveriges särställning.1

Av den nyare sexologiska forskningen drog de sakkunniga följande konsekvenser: ”Att det sexuella redan från barndomen ger sig till känna och tar sig växlande uttryck Att driften i och med pubertetens inträde får en ny häftig kraft som i varje fall hos pojkarna inte låter sig bortträngas med några kända medel-utan i en eller annan form tvingar fram en utlösning. Att situationen för flickorna ter sig något annorlunda . . . Att det stora flertalet säväl unga män som kvinnor har samlag som ogifta.”

Kommittén hävdade vidare bestämt (den hade framlagt sex tidigare betänkanden om ungdomssituationen) att ”det mänskliga beteendet faktiskt kan variera enormt på det sexuella området utan att det hindrar vederbörande att leva och fungera som en social varelse”. Därmed ville kommittén på intet sätt förneka att ett tidigt sexualliv kan få en starkt negativ utformning. Det kan bli neddraget och förflackat på ett sätt som utgör ett hot mot framtida lycka. Det är ett faktum att de veneriska sjukdomarna har procentuellt större spridning bland tonåringar än i den övriga sexuellt aktiva delen av befolkningen och att tonårsgraviditeterna befinner sig i stigande. Ansvarskänslan och idealiteten behöver stärkas. För att medverka härtill behövs enligt kommitténs uppfattning en sexualundervisning ”som understryker hur stora krav en människa kan och bör ställa på sexualupplevelsens känsloinnehåll”. Insikten härom bör ”kunna hålla tonåringar tillbaka från att pröva tanklöst ingångna intima förbindelser”.

Om man för det mognare stadiet bygger undervisningen på en sann bild av skilda värderingar och beteenden, skulle den sannolikt, anser kommittén, väcka större intresse och möta större förtroende hos elever som skulle känna igen den verklighet som möter dem i samhället. Man skulle då lättare kunna få gehör för ”de etiska krav som är ofrånkomligt förbundna med mänskligt samliv”. ] främsta rummet bör då framhållas att äktenskapet är den ideala formen för samliv, att familjen är den tryggaste institutionen för de vuxnas lycka och barnens värn, att det är brottsligt att smitta ned någon med en venerisk sjukdom och i lika mån brottsligt att sätta ett barn till världen utan att kunna ta hand om det. Icke vuxen ungdom löper i dessa avseenden så stora risker att dessa utgör tillräckliga skäl för dem att avhålla sig från samlag.

Kommittén trodde emellertid inte att man på detta sätt skulle kunna uppnå enighet om sexualmoralen hos olika folkgrupper. Situationen i det ! Alva Myrdal, Folk och avseendet var enligt kommitténs uppfattning följande: familj, s. 61.

”Det existerar i dag bredvid varandra inom den svenska kulturkretsen en rad skilda undergrupper, vilkas livsstil och grundläggande värderingar skiljer sig starkt från varandra. Denna olikhet gäller naturligt nog också inställningen till sexualiteten. Det är viktigt att ta hänsyn härtill, eftersom den attityd människor intar på detta område är mera känsloladdad än på kanske något annat. En persons hållning gentemot sexualiteten är ingen lös 'åsikt' som lätt kan ändras genom nya informationer, utan en central sida av själva personligheten” (s. 100).

3.14. Arbetet för att förverkliga handledningarnas intentioner

Fram till utgivandet av handledningarna i sexualundervisning för folksko- lan 1945 och för de högre skolorna 1949 hade den offentliga debatten om dessa frågor huvudsakligen innebörden av en strid om sexualundervis- ning skulle införas eller ej i folkskolan och vilken karaktär den i så fall borde ha. Sedan de delvis häftiga stridigheterna om utformningen av handledningarna avslutats, fick bevakningen av dessa frågor i viss mån en annan karaktär i dagspressen och tidskrifterna: man försökte skapa klarhet beträffande den faktiska förekomsten av verklig sexualundervis- ning och påyrkade åtgärder för att en sådan skulle komma till stånd. Skolöverstyrelsen hade också i hög grad sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och vidtog en rad åtgärder.

I början av 1950 publicerade dr. Johan Wintzell i Läkartidningen en artikel där han varnade för utvecklingen i fråga om könssjukdomar och illegala aborter och hävdade att någon verklig information på dessa områden, som skulle kunna verka förebyggande, i allmänhet inte gavs i skolorna. Man undvek, ansåg han, att verkligen gå in på fakta och problem. Tillsammans med redaktionen för seminaristernas tidning ”Den unge läraren” gjorde han en enkät bland seminarieeleverna, vilken tycktes visa att det var dåligt ställt med lärarutbildningen vid seminarierna på detta område. Överläkaren Torsten S: son Frey framförde liknande synpunkter i en artikel i Handelstidningen den 9/9 1950. Hos ungdomar han haft att göra med i sin praktik hade han konstaterat en häpnads- väckande okunnighet på det sexuella området. Mest oroad var han av den alltjämt utbredda onaniskräcken hos pojkar och över att så många flickor upplevt sin första menstruation som en chockartad överraskning en måttstock på graden av förtegenhet i hem och skola.

Hösten 1950 sände skolöverstyrelsen en rundfråga till de 51 statliga folkskoleinspektörerna och de kommunala inspektörerna i de 6 största städerna angående förekomsten av sexualundervisning. Tidigare hade utsänts en rundfråga om lärarutbildningen i sexualundervisning till samtliga seminarier. För resultatet redogörs i SOU l951:4l, s. 111 f. Inom 8 av de 57 inspektionsområdena hade skolstyrelserna i vissa distrikt begagnat' sin rätt att säga nej till sexualundervisning; inom 10 områden hade vissa distrikt ”av okända skäl” ej haft sexualundervisning i skolorna. Beträffande målsmännens reaktioner rapporterades följande: '

Relativt många negativa inom 13 inspektionsområden Helt positiva 24 Ingen reaktion 31

(Inget inspektionsområde rapporterade att målsmännen i flertalet distrikt var negativa.)

De 28 seminarierna svarade på följande sätt (avseende läsåret 1949/ 50): Ingen utbildning 2 seminarier I samband med biologi 26 I samband med psykologi I samband med kristendomskunskap I samband med samhällskunskap

u—woo

Skolöverstyrelsen ansåg sig kunna konstatera att lärarutbildningen vid vissa seminarier hade nått en mycket hög nivå på detta område, medan andra ej lyckats lösa problemet. Den ovannämnda elevtidningen hävdade att den genom enkäten givna bilden var alltför ljus.

Med anledning av de gjorda undersökningarna skrev skolöverstyrelsen till seminarierektorerna och framhöll vikten av att bestämmelserna om utbildning i sexualundervisning iakttogs. Samtliga seminarier borde anskaffa handledningen för högre skolor. Den 5/5 1952 skrev skolöver- styrelsen till folkskoleinspektörerna och påtalade att sexualundervisning- en i vissa fall inställts utan beslut av skolstyrelserna. Samma år gjorde överstyrelsen en enkät bland de högre skolorna. Resultatet ansågs vara i allmänhet tillfredsställande.

Vid 1953 års riksdag motionerade emellertid Nancy Eriksson om översyn av sexualundervisningen.1 Hon menade att sedan kungörelserna om sexualundervisning utfärdades 1942 hade på det sexuella området utvecklat sig en öppenhet och oförskräckthet som ej kunnat förutses. Men i skolorna var intresset ringa. Skolöverstyrelsens rundfråga till folkskolinspektörerna utvisade vid ett närmare studium att undervisning— en var slumpartad och ytlig på många håll och på andra håll obefintlig. Det är fullt möjligt, och vanligt, att man gått från folkskolan ända till universitetet utan att ha fått någon sexualundervisning alls. Sexualunder- visningen i skolorna är en chimär! Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t begära översyn av förhållandena på detta område inom hela skolväsendet.

Utskottet hänvisade till skolöverstyrelsens omfattande enkäter och till de av riksdagen beviljade fortbildningskurserna 1936—1953 (för vilka närmare redogörs). Utskottet förväntade att överstyrelsen och seminarier- na skulle driva saken och röstade för avslag. Motionären ansåg att utskottet hade låtit avväpna sig av skolöverstyrelsen och denna i sin tur av dimmiga påståenden från skoldistrikten. Eleverna har inte märkt någon förändring. De är fortfarande hänvisade till ”samma grumliga källor som herrar och damer riksdagsledamöter anlitat”. Riksdagen följde utskottet. Senare under samma riksdag (1953) beslöts emellertid att hygienkurser med sexualkunskap skulle vara obligatoriska vid universite- ten för alla blivande biologilärare. * Motion nr 259 iAK.

* Aktuellt från skolöver- styrelsen 1954: 31, nr 185, den 6/9.

2 Aktuellt från skolöver- styrelsen 1956: 6, s. 99.

3 Se t. ex. tidskriften Kristendom och Skola, april 1954.

Rätten för skolstyrelserna att besluta att sexualundervisning ej skulle förekomma hade varit i kraft drygt ett tiotal år, då saken aktualiserades bl. a. genom en ledare i Dagens Nyheter den 21/1 1954. Tidningen ansåg att för många folkskollärare ”måste det kännas som ett misstroendevo— tum att godtyckligt fråntas rätten att undervisa i ett ämne som är så väsentligt för det unga släktets fostran”. Vid början av höstterminen samma år utfärdade skolöverstyrelsen nya anvisningar i denna sak.1 Beslut om inställande av sexualundervisning skall hädanefter ej fattas av skolstyrelse utan av folkskolinspektören på framställning av skolstyrel- sen. Framställningen skall vara åtföljd av protokollsutdrag samt lärarkå- rens yttrande i ärendet. Under de tre första åren fram till ikraftträdandet av de nya kursplanerna för försök med enhetsskola skall inspektörerna efter hand inge rapport till skolöverstyrelsen om sina beslut. 1 ett föredrag för skollärare 1956 ansåg skolöverläkaren Herlitz att man efter denna nya bestämmelse kunde säga: ”Sexualundervisningen är numera i alla skolformer av obligatorisk karaktär.”2

I mars 1954 sändes den första skolradiolektionen i sexualkunskap. Den synes ha fått ett övervägande positivt mottagande.3

Ett par Sifo-undersökningar från denna tid är av intresse för att belysa opinionsutvecklingen. I augusti 1955 tillfrågades mödrar om de trodde att skolans sexualundervisning bidrar till sexuell lössläppthet. Svaren är anmärkningsvärt osäkra: ja 18 %, nej 38 %, osäker 44 %. 1 mars följande år frågade Sifo män i åldern 18—55 år: ”Är det bra att skolan ger sexualupplysning?” Svar: ja 64 %, nej 12%, osäker 22 %. (1967 blev svaren från hela befolkningen i åldern 18—60 år: Ja 86 %, nej 9 %, tveksam 5 %. SOU 1969: 2, s. 44 f.)

3.15 1956 års handledning för hela det allmänna skolväsendet. Sexualundervisningen obligatorisk

Införandet av försöksverksamhet med nioårig enhetsskola gjorde det nödvändigt att sammanföra handledningarna för folkskolan och de högre skolorna till en enda. Den utkom av trycket i december 1956. I förordet sägs: ”Några principiella ändringar av innehållet i de gamla handledningarna har icke företagits Den allmänna inriktningen av sexualundervisningen och målet för den har icke ändrats.” Ungdoms- vårdskommitténs förslag 1951 (3.13) föranledde alltså inte någon åtgärd. I överensstämmelse med förordets principförklaring har i den nya handledningens etik-kapitel, nu kallat ”Allmänna synpunkter på skolans sexualundervisning”, införts åtskilliga av de formuleringar i folkskole- handledningen, som blev så hårt kritiserade vid dennas tillkomst 1944 (3.113). Den förändrade attityd som fanns i 1949 års handledning för högre skolor (3.12) gick därigenom till en del förlorad, vilket torde vara en bidragande förklaring till den kritik som kom att riktas mot 1956 års handledning. När denna snart började upplevas som föråldrad berodde detta på att den alltjämt var präglad av 1944 års grundsyn, medan den allmänna attityden till sexuallivet utomordentligt snabbt förändrats

under den tid handledningen funnits till. Kritiken mot handledningen blev emellertid först 1961 mera omfattande. Under tiden dessförinnan var det lärarutbildningen som stod i blickpunkten.

3.16. Kritik av lärarutbildningen

Lärarutbildningen i sexualkunskap upplevdes alltjämt som otillräcklig vid vissa seminarier trots skolöverstyrelsens upprepade påpekanden om vikten av sådan utbildning. 1956 begärde en RFSU-kongress att den skulle kraftigt förstärkas. 1960 kom samma yrkande från Blivande lärares riksförbund, med påpekande att utbildning i sexualundervisningens metodik helt saknades vid åtminstone fem seminarier. Universitetsutbildningen av biologilärare kompletterades från 1947 på universitetslärarnas initiativ med en kurs i hälsolära. Genom riksdagsbe- slut 1953 blev en sådan kurs om 20 timmar obligatorisk men utan enhetliga bestämmelser om utformningen. Olika framställningar om förstärkning av denna del av utbildningen gjordes av myndigheter (bl. a. skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt) och universitetslä- rare 1957, 1958, 1959 och 1961, men utrymmet för sexualkunskapen förblev mycket litet, utom vid Göteborgs universitet, där en frivillig tilläggskurs i humanbiologi givits ända sedan 1954, iregel med deltagande av samtliga studerande. Tre fjärdedelar av biologilärama på grundskolans högstadium ansåg också i slutet av 60-talet att den utbildning de fått i sexualkunskap var otillräcklig. (Samma andel av låg- och mellanstadielä- rarna hade samma uppfattning om den utbildning de fått på seminarier och lärarhögskolor.)1

3.17. Ny strid om sexualundervisningen 1961—64

3.17.1 översikt

] utredningsförslaget om grundskolan 19612 nämndes sexualundervisning som huvudmoment på låg-, mellan- och högstadierna, varjämte vissa knapphändiga anvisningar gavs, kompletterade med generella hänvisning- ar till 1956 års lärarhandledning. Denna hade ju tillkommit just för att möta den enhetliga nioåriga obligatoriska skolans behov. En sådan lösning innebar emellertid att anvisningarna för sexualundervisning förblev oförändrade, medan lärostoffet för övrigt radikalt omdanades. Denna passivitet just när det gällde sexualundervisningen väckte opposi- tion hos några politiska ungdomsförbund samt hos Sveriges elevers centralorganisation SECO. Från sommaren 1961 till våren 1963 förekom ett stort antal meningsyttringar i frågan från dessa håll, och skrivelser ingavs till ecklesiastikdepartementet och skolöverstyrelsen med utförliga förslag till reformering av sexualundervisningen. Smärre verbala överens- stämmelser finns mellan en del av skrivelserna. Den 1/2 1963 begärde skolöverstyrelsen att ecklesiastikministem skulle tillkalla sakkunniga för

1 SOU 1969:44, s. 31 f; SOU 1970: 39, s. 15 f.

1 SOU 1961: 31, läroplane

en utredning. Överstyrelsen gjorde i sin skrivelse ett uttalande som kom att spela en viss roll för de fortsatta opinionsyttringarna, nämligen att de sakkunniga bl. a. borde ha till ”uppgift att överväga . . . sexualundervis- ningens omfattning och innehåll med beaktande av den förskjutning i fråga om värderingar på sexuallivets område som kan ha uppstått . . .”. Mot detta förslag till direktiv — ställt i relation till ungdomsförbundens nyssnämnda yrkanden — protesterade ett tiotal kristna organisationer samt Högerns kvinnoförbund. Dessa skrivelser inkom till departementet under tiden oktober 1963—januari 1964. Även de har en del verbala överensstämmelser inbördes. Under våren 1964 inkom några organisatio- ner från vartdera hållet med ytterligare yrkanden till departementet.

Eftersom de nämnda opinionsyttringarna är representativa för två skilda sätt att betrakta sexuallivets och sexualundervisningens problema- tik, skall en redogörelse lämnas för några huvudpunkter i dem.

3.17.2. Krav på reformering av sexualundervisningen

Den första framställningen kom från Sveriges liberala studentförbund (dat. 14.11.1961). Inledningsvis kritiseras 1957 års skolberedning för att den inte föreslagit några reformer i sexualundervisningen. Beträffande utbildningen av biologilärare vill förbundet instämma med det förslag till kurs i hälsolära som framförts i en skrivelse av professor Per Eric Lindahl den 14/3 1959 till undervisningsnämnden. En lärobok, motsvarande omfånget av denna kurs, bör utarbetas till lärarutbildningens och -fortbildningens tjänst, även för andra lärare än biologilärare. Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att skolöverstyrelsen fastslagit ett minimiantal timmar som vid seminarierna skall användas till utbildning för sexualundervisning. På samma sätt bör enligt förbundets mening skolöverstyrelsen ange ett minimiantal undervisningstimmar som i varje ) årskurs skall användas till sexualundervisning på skolans alla stadier. I den uetiska undervisningen bör inte moralen, så som sker i handledningen, jframställas som ett självändamål eller som ett medel att undvika (graviditet. Den bör i stället motiveras med hänvisningar till psykologiska toch biologiska fakta, eftersom man endast på det sättet kan vinna gehör r—hos nutida ungdom. Detta gäller t. ex. det viktiga påpekandet att sexuellt .! samliv (samlag eller petting) ”utan emotionell täckning kan utvecklas till . en förflackning av kärlekslivet”. ”Detta skall inte framställas som en amoralregel utan som ett biopsykiskt sammanhang.” Det kan då även ' utgöra ett sakligt skäl mot alltför tidiga sexuella förbindelser. I motsats ; till vad som sägs i handledningen'anser förbundet att etiska frågor bör n tas upp redan med 11— 13-åringar. Huvudsaken i den etiska undervisning- en bör emellertid inte vara varningar för olyckor. ] centrum bör i stället placeras begreppet ömhet som betecknande nog förekommer endast en gång i handledningen: det ger den rätta utgångspunkten för att bedöma olika beteenden och relationer. Ett förhållande mellan två ungdomar där den sexuella aktiviteten är begränsad till petting kan t. ex. vara ”något som många av eleverna upplevt som ett vackert förtroende”. Det nuvarande kursinnehållet är för begränsat. Det bör utökas med känne-

dom om preventivteknik, samlagets genomförande, impotens, frigiditet etc. Dessutom bör anvisningar ges om var rådgivning och fördjupade kunskaper kan erhållas. Det bör föreskrivas att ett visst antal av för olika årskurser lämplig bredvidläsningslitteratur skall finnas tillgänglig för eleverna. Om sexuellt samliv mellan elever förekommer, är det inte skolans sak att reagera mot detta. En svensk ”kinseyundersökning” bör genomföras för att ge ett säkrare underlag för en utredning om sexualundervisningens reformering.

Sveriges elevers centralorganisation Seco ansåg i sin skrivelse till skolöverstyrelsen den 25/9 1962 att sexualundervisningens mål bör vara dels att befrämja ett harmoniskt sexualliv, dels att ge eleverna kunskaper så att de kan kritiskt bedöma sin egen inställning och livsföring. Skolan bör inte utfärda några regler eller vidta några disciplinära åtgärder som rör elevernas sexualliv eftersom detta måste hänföras till deras privatliv. Det räcker inte att justera olika punkter i handledningen; den måste helt nyskrivas. Antalet lärare som värjer sig mot att ge en verklig sexualunder— visning är så pass stort att man bör allvarligt överväga att låta kringresande specialutbildade lärare sköta undervisningen. Ett minimian- tal lektioner för sexualundervisningen på olika stadier bör fastställas.

3.17.3. Den offentliga debatten

Framställningar som dessa tillkom samtidigt som det pågick en intensiv offentlig debatt om grundsynen på sexuallivet och om de skilda konsekvenserna härav för sexualundervisningen. 1961 utkom pingströrel- seläkaren Sven Ahdrians uppmärksammade stridsskrift ”Den kristne och sexualfrågan”. Han hävdar där att de som lever samman utan att vara gifta är ”inte annat än horkarlar och skökor”. Gifter de sig sedan, så blir denna förening ”ingenting som har ens en antydan till likhet med den gudomliga institution som en gång förlänades människorna”. De som ger efter för sexualdriften under ungdomsåren ”är utlevade gamlingar vid 20 års ålder”. ”Sexualfrågoma hör hemmet till, och där hör sexualundervis— ningen hemma.”

Följande år (1962) kom Kristina Ahlmark—Michaneks ”Jungfrutro och dubbelmoral”, vilken torde kunna betecknas som den yttersta motpolen till den Ahdrianska åskådningen. Hon hävdar där med stark indignation att den unga kvinnan som ger sig in isexuellt samliv har rätt att bedömas med samma självklara respekt som kommer den unge man till del som handlar på samma sätt, en målsättning som hon anser vara mycket långt ifrån förverkligad i det ”frigjorda” svenska samhället. I det sammanhang- et angriper hon två pionjärer på sexualundervisningens område, Torsten Wickbom och Lis Asklund för att de brukat säga att det ligger i flickans natur att ”vänta”, i pojkens att snabbt söka uppnå samlag. Det äri själva verket inlärda attityder, menar hon. (En liknande tankegång framförs av den norska sociologen Harriet Holter i det samma år, 1962, utkomna stora samlingsverket ”Kvinnors liv och arbete”. Hon uppställer t. o. m. hypotesen att den inlärda passiviteten på det sexuella området skulle vara en bidragande förklaring till kvinnans hämningar i yrkes- och samhällsliv.)

Hela sommaren 1962 pågick i Dagens Nyheters spalter en samman- hängande debatt om sexualmoral och sexualundervisning. Början hade gjorts (25/6) av ett par representanter för Seco och folkpartiets ungdomsförbund som ansåg att det är ”mycket få” elever som fått sexualundervisning. De förde för övrigt fram samma tankar som i den ovan refererade skrivelsen från Seco. Efter ett par dagar (28/6) svarade journalisten Ingrid Ydén-Sandgren, att det är utmärkt att lärarna av blyghet har underlåtit att ge sexualundervisning, ty en sådan undervisning fixerar eleverna vid sexuallivet. Vad vi i dag behöver är att ”överbetona den etiska avhållsamhetslinjen”, och då är den instinktiva blygselkänslan ett värde som inte får ödeläggas. Denna meningsyttring föranledde ett mycket stort antal indignerade motartiklar.

3.17.4. Skolöverstyrelsens begäran om utredning 1963

På hösten samma år ( 1962) startade grundskolan, och den 1/2 1963 skrev som nämnts skolöverstyrelsen till ecklesiastikministem och begärde en utredning om sexualundervisningen. Överstyrelsen refererar inledningsvis en del av den i debatten framförda kritiken mot sexualundervisningen utan att ta ställning till den. Lärarna sägs inte ha undervisat i erforderlig omfattning, och vissa av dem har av personliga skäl svårt att göra det. Sexualundervisningen påstås av somliga företräda en föråldrad syn, t. ex. på frågan om sexuella förbindelser mellan ungdomar. Å andra sidan är många oroade av ökningen av gonorré hos flickor i yngre ålder och av tonårsgraviditeterna. Från lärarhåll har framförts att utbildningen för sexualundervisning inte har varit tillfredsställande. I det sammanhanget påpekar överstyrelsen att den tillskrivit universitetskanslern den 19/10 1961 och begärt skyndsamma åtgärder för bättre utbildning i ”human- biologi”. Slutligen nämner överstyrelsen att Seco inkommit med en skrivelse och begärt en intensifierad samt liberalare utformad sexualun- dervisning. Överstyrelsens slutsats blir att ”inga tvivel råder om att många lärare behöver hjälp med genomförandet av sexualundervisningen liksom att dennas innehåll bör bli föremål för överväganden”. Sakkunniga bör tillkallas ”med uppgift att överväga dels sexualundervisningens omfatt- ning och innehåll med beaktande av den förskjutning i fråga om värderingar på sexuallivets område som kan ha uppstått, dels åtgärder till underlättande av sexualundervisningen”. De sakkunniga bör beredas möjligheter att göra undersökningar t. ex. i form av klass- och lärarenkä- ter samt att samråda med expertgrupper. (Den 5/12 samma år — 1963 — återkom chefen för skolöverstyrelsen med en påminnelse om den gjorda framställningen.)

3.17.5. Fortsatt kritik av 1956 års handledning

Några veckor senare (21/2 1963) ingav Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SSU till departementet en utförlig granskning av sexualundervisningens situation med begäran att skolöverstyrelsen i samråd med RFSU skulle få i uppdrag att ”i grunden överse”

handledningen. I motsats till många andra som yttrat sig ansåg SSU att handledningen ”i sina huvudprinciper fortfarande är giltig” samt att av allt att döma ”samtliga ungdomar erhåller sexualundervisning inom den obligatoriska skolan”. Handledningen behöver emellertid kompletteras med nya fakta och etiskå'n'yanser, varjämte anvisningar av typen ”gravid flicka bör skiljas från skolan” måste bort. Undervisningen måste bättre anpassas till den konkreta verklighet ungdomen lever i. Är klyftan för bred, framstår undervisningen som löjlig och därmed ointressant. Det allra viktigaste är dock lärarutbildningen och -fortbildningen. Hygienkur- sen vid universiteten bör fördubblas till omfånget.

En månad senare (27/3) framförde Folkpartiets ungdomsförbund FPU sina synpunkter. Förbundet hänvisar till och instämmer i Secos och SSU: s yrkanden, vilka utförligt genomgås. Därutöver framför förbundet bl. a. följande. Handledningen är orealistisk då den framställer icke äktenskapligt samliv som fult och farligt men omger det äktenskapliga med ett romantiskt skimmer. Allvarligast är, ansåg FPU, att eleverna lämnas okunniga om samlaget, vilket endast omnämns med hjälp av tre latinska ord i en bilaga. ”FPU vill med skärpa slå fast” att ”elevemas sexualliv utanför skolan tillhör deras privatliv i den mån deras beteende inte strider mot lagar och förordningar. Skolungdomarna bör ha samma frihet som jämnåriga ungdomar utanför skolan”.

Ungefär samtidigt (29/3 1963) inkom till departementet en omfattan- de utredning från Sveriges liberala studentförbund (u.d.) som uppföljning av dess ovan refererade skrivelse. Den innehåller i huvudsak detsamma som de hittills nämnda skrivelserna.

3.17.6. Protester mot en liberaliserad sexualundervisning. Utredning tillsatt 1964-10-09

Samtliga hittills nämnda skrivelser från organisationer kritiserar handled- ningen och kräver reformer av sexualundervisningen i ”liberaliserande” riktning. På hösten 1963 börjar en rad skrivelser inkomma som protesterar häremot och slår vakt om 1956 års handledning. Början gjordes av Högerns kvinnoförbund (14/10 1963) som kritiserade skol— Xx ,_ överstyrelsens skrivelse. Enligt förbundets uppfattning är den sexuella ( 'normlösheten ett av vårt lands största problem, avspeglande sig i aborter, ökande tonårsgraviditeter, förhastade äktenskap mellan alltför unga, ökande antal skilsmässor, ökande antal fall av gonorré, kommersiell exploatering av sexuallivet. Förbundet vill helt instämma i handledning- ens ord att skolan i stället bör framställa sexuell avhållsamhet under uppväxtåren som det enda rätta. ”Såväl barnens välfärd som parternas personliga och mänskliga värdighet kräver äktenskapet som den naturliga ramen för sexuellt umgänge.” Den rätta ledstjärnan för sexualundervis- ningen är en vision av vad ett sunt hem betyder. ”Vi kan inte lösa problemen genom att ge preventivmedel i stället för normer.” Skolöver- styrelsens ord om en eventuellt föråldrad syn på förbindelser mellan ungdomar ger oss anledning påpeka att en norm aldrig blir föråldrad genom att den överträds. Ett absolut nej säger förbundet till Liberala

studentförbundets rekommendation av sexualundervisning om samlagets genomförande samt demonstration av preventivmedel. Sådant leder dels till experimentlusta, dels är det inte aktuellt för åldersstadiet. Preventiv- medlen skulle dessutom väcka avsky hos ”elever med en normal och sund blyghet”. Om en utredning tillsätts bör den inrymma personer med ovanstående åsikter.

Även Sveriges kristna socialdemokraters förbund (Broderskapsrörel- sen) opponerade i en kort skrivelse (18/10) mot tanken att en kommande utredning skulle ”beakta de förskjutningar i fråga om värderingar, som kan ha uppstått på sexuallivets område”. Förbundet tolkar förslaget härom så, att man ”vill hävda en ensidigt naturalistisk inriktning med undanskjutande av kraven på ansvar ...". Sexuallivet bör tvärtom betraktas etiskt, från gemenskapens synpunkt, och sexualundervisningen inordnas i familjekunskap och samlevnadskunskap.

Örebromissionens (20 000 medlemmar) rikspredikantmöte konstaterar i sin skrivelse (28/11, diarieförd 21/12) att en rad ungdomsförbund trots de svåra sexuella missförhållandena i samhället har framfört asociala förslag, t.ex. om pluralistisk etikundervisning eller en revidering av etiken enligt moderna förskjutningar. Detta är omöjligt. Skolan kan aldrig få vara neutral i fråga om rätt och orätt. Vad den nuvarande handledningen säger i fråga om avhållsamhet, om olämplig litteratur och film samt om spritförtäringens ofta ödesdigra följder för sexuallivet får icke frångås. En etisk norm blir aldrig föråldrad därför att den överträds. Bilstölder och skattefusk blir inte mer berättigade om de blir vanligare. Undervisning om preventivteknik och samlagets genomförande är etiskt oacceptabla, eftersom de väcker experimentlusta och inte är aktuella för skolungdom, som skall tillrådas avhållsamhet, kyskhet. Sexualundervis- ningen bör inordnas i ett större sammanhang och få benämningen familjekunskap.

Förbundet Kristet samhällsansvar KSA (skr. diarieförd 14/1 1964) varnar för att frångå det monogama och livsvariga äktenskapet som riktningsgivande för sexualundervisningen. Stabila och trygga hemförhål— landen är grundvillkor för fostran av nya släkten. Frångår skolan denna värdering, undergrävs förtroendet från hemmens sida, och då måste rätt till befrielse från sexualundervisning införas.

Skolan kan inte ställa sig neutral till olika uppfattningar och beteenden; det skulle vara detsamma som att befrämja likgiltighet för etiska normer. Handledningens ord om avhållsamhet måste bibehållas.

Förslagen att undervisa om samlagsteknik och demonstrera preventiv- medel ”utgör en drastisk bekräftelse på likgiltighet och förakt för etiska normer”. En sådan undervisning stimulerar till experiment.

Majoriteten av svenska folket torde önska bibringa sina barn en kristet-etisk livssyn. För sexualundervisningens del innebär det att framställa sexualiteten i dess rätta sammanhang, vilket kan ske inom ramen för ett nytt ämne, ”familjekunskap”.

I KSA: s skrivelse instämde senare Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens styrelse.

Sveriges förenade kristliga lärarförbund SFKL (12 000 medlemmar)

(3/1) var starkt oroat av skolöverstyrelsens tal om att sexualetiken i 1956 års handledning skulle kunna bli betraktad som föråldrad. Hur är det möjligt att somliga förslagsställare, med siffrorna för veneriska sjukdo- mar, promiskuitet och ungdomsbrottslighet framför sig, kan föreslå en sexualundervisning som stimulerar och aktiverar sexualdriften? Undervis- ningen om preventivmedel bör inskränkas till en allmänt hållen upplys- ning; då har man vårdat sig både om dem som trots allt väljer en tidig sexualdebut och dem som vill vänta. Undervisning om samlagsteknik är helt oacceptabel. Handledningens ord om avhållsamhet måste behållas. Nästa protestskrivelse (diarieförd 30/1 1964) kom från Filadelfiaför- samlingen i Stockholm ”på uppdrag av Pingströrelsens predikantkår, representerande 92 000 församlingsanslutna”. Efter att utförligt ha framställt samma tankegångar och ståndpunkter som ovan refererats, tar skrivelsen upp frågan om vad som bör vara grunden för den etiska sexualundervisningen. Det bör inte vara majoritetens beteende utan de bestämda normer som är grundade i vår kristna tradition. I varje fall måste den obligatoriska skolans sexualundervisning ta hänsyn till dem som har en sträng sexualmoral, grundad icke på nytto- men samvetsskäl. Skolan får inte skapa samvetskonflikter för föräldrar och elever. Antingen måste sexualundervisningen läggas upp på ett för alla accepta- belt sätt, eller också måste möjlighet till befrielse införas. Vad som under alla förhållanden inte kan accepteras är en undervisning som -— hur ”objektivt” den än må ges i förtid väcker elevernas sexuella intresse. Följande dag (31/1) mottog departementet den mest uppmärksamma- de skrivelsen i denna serie: ”140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m.” Det var en av MRA organiserad opinionsyttring, som ett halvår senare följdes upp med att 1 056 sjuksköterskor förklarade sig solidariska med läkarnas hemställan. Den sistnämnda utkom även i broschyrform. Undertecknarna anser sig med siffror om gonorré och tonårsgraviditeter kunna konstatera ”en fortskridande moralisk och andlig nedgång” som har ”uppstått under en period av mer omfattande sexuell upplysning”. Botemedlet är inte mer upplysning utan idealbildning grundad på tio Guds bud, vilkas giltighet inte minskas av att människor inte efterföljer dern. Demokrati kan inte existera utan en kristen grundval. Att en fast idealbildning saknas är den yttersta grunden till disciplinupplösningen i skolan, vilken om den fortgår kommer att leda till upplösning av samhällsordningen. Vad särskilt sexualundervisningen beträffar bör följande fastslås. Det sexuella beteen- det är inte elevernas privatsak; skolan har att ta ansvar även för detta. ”Sexuell avhållsamhet innebär icke någon väsentlig svårighet.” Det är inte avhållsamhet utan utomäktenskapliga förbindelser som leder till neuro- ser; detta bör sexualundervisningen klargöra. Äktenskapet är den enda normala ramen för sexuell gemenskap, emedan man endast där tar fullt ansvar för varandra och barnen. Avvikelse från denna ordning är en kränkning av människovärdet. Sexualundervisningen bör bestämmas av inriktningen på familjen och kallas familjekunskap. ”Att i skolan undervisa om preventivmedel är medicinskt, pedagogiskt och moraliskt felaktigt”, emedan det inget eleverna föreställningen att skolan accepte-

rar utomäktenskapliga förbindelser. I stället bör upplysas om att avhållsamhet är det enda tillförlitliga skyddet mot graviditet eller venerisk smitta. För att skydda ungdomen mot översexualisering bör det undersökas om inte skadligt upphetsande framställningar bör censureras även då de har höga konstnärliga kvaliteter.

Om denna skrivelse sade Läkarförbundets ordförande professor Werkö i ett pressuttalande att den var ”en säraktion som absolut inte stöds av läkarkårens flertal”. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund skrev i maj på nytt till ecklesiastikministem (27/5) och gjorde inledningsvis följande kommentar till de senast refererade skrivelserna:

”Under den senaste tiden har alltfler framställt sig som moralens särskilda väktare. Utmärkande för dessa opinionsyttringar är det nästan hysteriska intresse de ägnar åt det sexuella samlivet och den reaktionära samhällsuppfattning de ger uttryck för. SSU reagerar mot försöken att framställa dagens ungdomsgenerationer som moraliskt förfallna. Aldrig förr har så många ungdomar sökt sig till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolan. Aldrig förr har intresset för omvärlden, för folkbildning och kulturliv, för idrott varit så stort. Verklighetsunderlaget för de reaktionära opinionsyttringarna och deras krav är verkligen ytterst ringa.” Liksom tidigare RFSU (10/3) och Seco (22/5) begärde SSU på nytt att en utredning om sexualundervisningen skulle tillsättas.

Så skedde också den 9/10 1964 då ecklesiastikministem tillsatte utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU). Beträffande de frågor som varit kontrover- siella i samtliga de ovan refererade skrivelserna gav departementschefen följande direktiv:

”Vid sina överväganden av vilka värderingar, som skall läggas till grund för sexualupplysningen, bör de sakkunniga se denna undervisning som ett led i den uppfostran för mänsklig samlevnad vilken skolan och övriga institutioner för fostran och upplysning har till uppgift att meddela. De värderingar, från vilka undervisningen och upplysningsarbetet i sexual- och samlevnadsfrågor skall utgå, bör därför sammanfalla med de grunder, på vilka skolans etiska fostran i allmänhet skall bygga.”

3.18. Partiell revidering av 1956 års handledning

En i förhållande till 1956 års handledning förändrad uppfattning om skolans attityd till sexualmoraliska frågor framträder i två komplettering- ar till handledningen som skolöverstyrelsen vidtog i november 1965 ochi juli 1966. 1 Aktuellt från skolöverstyrelsen 1965/66, nr 27 ges nya anvisningar för sexualundervisningen i det nya gymnasiet och fackskolan. Här sägs bl. a.: ”Viktigt är att eleverna lär sig inse att lagar och normer växlar från tid till tid, från folk till folk, att ofta olika befolkningsgrupper inom ett och samma land kan ha olika syn på frågor om människors sexuella samlevnad . . . Insikten om normernas relativitet får dock ej leda till åsikten att alla normer är onödiga. Människan som samhällsbildande varelse måste även i sitt sexualliv ta hänsyn till samhällets krav. De etiska

normerna om respekt för och hänsyn till medmänniskan, i detta fall sexualpartnern, och ansvar för avkomman kan på sålsätt föras in i ett socialt sammanhang och motiveras även utifrån detta.” Anvisningarna innebär bl. a. att den sexualmoral som obetingat kräver sexuell avhållsam- het under uppväxtåren och som i princip varit vägledande för hela sexualundervisningen sedan 1942, nu blir en av de uppfattningar eleverna bör ta kännedom om. Samtidigt innebär anvisningarna att skolan skall framställa vissa grundläggande värderingar som förpliktande för anhängar- na av såväl ett äldre som ett nyare synsätt. Den i en rad skrivelser till ecklesiastikdepartementet framförda uppfattningen att elevernas sexuella samliv är deras ensak avvisas såtillvida att skolan i sin undervisning skall hävda vissa etiska krav, men accepteras såtillvida att skolan inte skall generellt ta avstånd från sexuellt samliv mellan ungdomar i uppväxtåren. Det mindre stränga synsättet framträder även i de nya ”anvisningar rörande skolans åtgärder vid graviditet hos elev”, som återfinns iAktuellt från skolöverstyrelsen 1966/67, nr 11. I 1949 och 1956 års handledning- ar behandlas denna fråga mycket utförligt, och det läggs stor vikt vid att skolans åtgärder skall vara hänsynsfulla och hjälpande och inte ha karaktären av disciplinärt ingripande, men det föreskrivs att ”en gravid flicka bör skiljas från skolan”, dock med rätt att senare återuppta studierna, helst å annan ort. Den nya regeln lyder: ”Eleven och föräldrarna bör själva få avgöra huruvida skolgången skall fortgå utöver den tidpunkt då det blir uppenbart för omgivningen att graviditet föreligger.” Den situation som tidigare ledde till sanktioner från skolans och omgivningens sida betraktas nu som vederbörandes personliga angelägenhet, och skolans uppgift anges endast vara att hjälpa.

3.19. Frågan om framställningen av tidigt sexuellt samliv i sexualundervisningen

En prövning av vissa riktlinjer för sexualundervisningen kom till stånd genom omfattande debatter i pressen och i riksdagen 1966—1968 om två läromedel i sexualkunskap, Lis Asklunds och Torsten Wickboms skolra- diobok ”Vägen till mognad” och ”Samspel”, utgiven av RFSU.

”Vägen till mognad” användes i skolorna i samband med en radiokursi sexual- och samlevnadskunskap för högstadiet den 19/4—20/5 1966. Boken uppmärksammades först genom att biskop Sven Danell tillställde skolöverstyrelsen och Sveriges Radio skrivelser där han — med betonande att han ej läst boken — protesterade mot att den talade om föräktenskap- ligt sexuellt samliv som något normalt förekommande. Att sätta en sådan bok i händerna på eleverna är oförenligt med många föräldrars önskan och strider därmed mot Europarådets konvention 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och friheterna, hävdade biskopen. Radiochefen påpekade i sitt svar att Sverige vid ratificeringen av europarådskonventio— nen reserverat sig mot artikel 2 och att föräldrar därför inte på denna grund kunde göra anspråk på att intet skulle förekomma i undervisningen som stred mot deras livsåskådning; boken framhäver emellertid ansvaret

och den personliga relationen på ett sätt som är giltigt både för anhängarna av en friare och en mera restriktiv uppfattning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet besvarade den 5/5 en enkel fråga i riksdagen om bokens lämplighet. I debatten kritiserades läroboksnämn— den och skolöverstyrelsen för att de ej granskat den: eftersom författarna inte vill ange någon bestämd ålder då samlag blir lämpligt, står boken i motsättning till handledningens ord om avhållsamhet. Departementsche— fen svarade att endast en bok som skolan i föreskriven ordning ålagt eleverna att använda som lärobok kan och skall granskas av läroboks- nämnden (ej av skolöverstyrelsen). Denna ordning ansåg han inte helt tillfredsställande, men läromedelsutredningen skulle komma med förslag i frågan.

Tidningen Vår Kyrka ansåg i en ledare att boken borde ha innehållit inte endast en framställning av den friare synen utan också av beteenden och värderingar hos den majoritet av yngre tonåringar som ännu ej inlett och ej önskar inleda sexuellt samliv. Då detta moment saknas har boken en slagsida som är oförenlig med föreskrifterna om skolans objektivitet i livsåskådningsfrågor.

Riksdagens kristna grupp (drygt 100 medlemmar) skrev den 27/5 till skolöverstyrelsen och protesterade mot bokens användning i skolradion. Skolöverstyrelsen svarade att ofullständigheten i bokens framställning av synen på föräktenskapligt samliv kompenserades av att den mer restriktiva åskådningen omnämndes i två av de talade programmen. Samrådet mellan skolöverstyrelsen och Sveriges Radio beträffande skolradion skall endast gälla programuppläggningen i stort, ej detaljer.

Boken blev även anmäld hos radionämnden. Denna fann att boken och de talade programmen tillsammantagna kunde accepteras men meddelade samtidigt att Sveriges Radio och författarna överenskommit att etikav- snittet skulle utökas i en kommande upplaga av boken.

Betydligt häftigare och mera omfattande blev striden om RFSU:s upplysningsskrift ”Samspel”, avsedd att tjäna som underlag för sexualun- dervisningen på högre stadier beträffande tre moment: sexualitetens uttrycksformer, uppkomsten av graviditet samt olika preventivmetoder. Det som väckte den mycket stora upprördheten på sina håll var att ett läromedel för skolan oreserverat accepterade sexuellt samliv under de tidigare tonåren och såg som sin uppgift att hjälpa ungdomarna till ett lyckligt samliv utan onödiga komplikationer.

Samkristna skolnämnden tillställde samtliga huvudlärare i biologi i landet en skrivelse där nämnden hävdade att skriften var oförenlig med gällande handledning och grundskolans föreskrifter om allsidighet i livsåskådningsundervisningen samt med föreskriften att etiska problem- ställningar alltid skall belysas inom ramen för sexualundervisningen. Skoldirektören i Stockholm meddelade skolorna att skriften på grund av sin ensidighet och ofullständighet ej fick inköpas i klassuppsättningar för skattemedel. Frågan kom emellertid upp i skoldirektionen, som med 10 röster mot 5 fattade motsatt beslut: skriften var visserligen i flera hänseenden ofullständig men det ålåg lärarna att (om de använde boken)

endast använda den som partiellt läromedel och tillse att den muntliga undervisningen eller andra läromedel tillgodosåg de många ytterligare moment som skall ingå i sexualundervisningen (21/12 1967).

Sedan boken under ytterligare nära ett år blivit föremål för nya kritik- och försvarsskrivelser, upptogs den slutligen till ingående granskning i riksdagen genom allmänna beredningsutskottets utlåtande den 29/10 1968 (ABU 1968: 45). Utgångspunkten var tre motioner (11: 370, 554, 933). 1 en av dem hävdades att en skrift som fritar individen från förpliktelser mot familj och medmänniskor inte borde få spridas med allmänna medel samt att granskning även av partiella läromedel måste äga rum. Siffrorna för gonorré och tonårsgraviditeter visar att sexualundervis- ningen misslyckats: det behövs inte mindre utan mer normer. Yttranden över motionerna infordrades från skolöverstyrelsen, statens läroboks- nämnd, Stockholms skoldirektion, RFSU och Målrnännens riksförbund, varjämte utskottet tog del av JO: s yttrande med anledning av en enskild anmälan. Dessa yttranden samt utskottets utlåtande är av intresse för synen på den principiella uppläggningen av sexualundervisningen.

Skolöverstyrelsen ansåg att man med hänsyn till de negativa krafter utanför skolan, som påverkar ungdomarna, lika väl kunde anta att skolans sexualundervisning utgör en positivt uppbyggande kraft. Före- komst av könssjukdomar och tonårsgraviditeter kan i varje fall aldrig tas som kriterium på hur skolans undervisning lyckats. Om undervisningen om etik skrev överstyrelsen: ”I ett pluralistiskt samhälle måste skolans uppgift vara att allsidigt orientera om olika livsåskådningar. Skolans undervisning synes därvid icke böra utformas auktoritärt och normativt men väl så, att den leder till en normbildning.” Till den aktuella skriften intog överstyrelsen en kritisk hållning och konstaterade att den inte kan läggas till grund för skolans sexualundervisning. Men den kan tjäna som illustration av hur en grupp i samhället ser på samlevnadsfrågorna. Ett generellt förbud mot den borde inte komma i fråga.

Statens läroboksnämnd konstaterade att Samspel inte är en lärobok, eftersom en sådan ”innehåller hela lärostoffet i ett ämne (kurs här) för en eller flera årskurser”. Därmed faller den utanför det område nämnden har att bevaka.

Stockholms skoldirektion hade intet att erinra mot att skriften inköptes efter förslag av ämneskonferensen i ämnet biologi.

RFSU ansåg att 1956 års handledning var så föråldrad att den inte kunde vara vägledande för utformningen eller bedömningen av ett läromedel. Handledningens norm beträffande sexuellt samliv under uppväxtåren hade i så ringa grad präglat elevernas faktiska beteende, att RFSU hade funnit det angeläget att söka sprida kunskaper som förhindrar personliga tragedier. Det var RFSU:s bestämda uppfattning att detta kunde ske utan omedelbart sammanhang med etisk vägledning. Gentemot gjorda påståenden ville riksförbundet fastslå att det ej uppmuntrar till ansvarslös promiskuitet eller sexuellt samliv före fyllda femton år.

Målsmännens riksförbund hade intet att erinra mot att skriften användes som bredvidläsningsbok.

JO konstaterade att det var självklart att sexualundervisningen liksom läroplanerna måste förändras. Det faktum att handledningen är föråldrad hade varit en bidragande orsak till att hård kritik riktats mot modernare böcker, ”förstärkt också genom att delar av opinionen står kvar på en äldre värderingsgrund”. Stockholms skoldirektions beslut liksom dess gränsdragning mellan ett partiellt läromedel och undervisningen i dess helhet fann JO oantastliga. Boken täcker inte hela ämnesområdet, den behandlar vissa moment utförligare än vad som föreskrivits, men detta diskvalificerar den inte för användning i sexualundervisningen. Men på en punkt kommer Samspel i uppenbar konflikt med handledningen, nämligen i sin syn på sexuellt samliv under uppväxtåren. Om en lärare inför eleverna gör denna uppfattning till sin utan att nämna handledning- ens uppfattning, har han brustit iobjektivitet. Att Samspel företräder en avancerad uppfattning är emellertid inte detsamma som att den är olämplig, förutsatt att eleverna bedöms tillräckligt mogna att med lärarens hjälp kritiskt värdera bokens uppgifter.

Efter att ha anfört dessa remissyttranden yrkade utskottet enhälligt avslag på samtliga motioner men gjorde samtidigt följande uttalande: ”Utskottet vill för egen del framhålla vikten av att de etiska och psykologiska synpunkterna får en framträdande plats i sexualundervis— ningen. I den mån bredvidläsningslitteraturen utelämnar sådana synpunk- ter och särskilt om den ger uttryck för värderingar som kan anses stridande mot handledningen måste lärarna tillse, att undervisningen balanseras och kompletteras.” Frågan om granskning av läromedel är under utredning och bör ej nu bli föremål för riksdagens beslut.

Med hänsyn till utskottets och remissinstansernas enhälliga inställning blev riksdagsdebatten mycket kort. En av motionärerna, ordföranden i riksdagens kristna grupp herr Nelander, konstaterade att han ”i förelig- gande situation” inte hade något särskilt yrkande utan biträdde utskot- tets förslag. Detta blev också kammarens beslut.

En efterdyning av dessa diskussioner var de klanderskrivelser som 1969 riktades mot skolradiokursen i sexualkunskap för mellanstadiet och dess kursbok ”Vad är det som händer?”. Man vände sig mot att information om preventivmedel lämnades till elever på mellanstadiet, trots att detta moment i handledningen finns upptaget endast för högstadiet. Chefen för skolöverstyrelsen svarade i en skrivelse av den 15.1.1970 bl. a. följande: ” . mellanstadiets elever får genom andra kanaler än skolan kännedom om preventivmedlens existens och användning. Under sådana förhållan- den är det enligt SÖ:s uppfattning inte endast möjligt utan också önskvärt att skolan i samband med den sexualundervisning som lämnasi åk 6 orienterar eleverna om preventivmedel. Skolan har på så sätt möjlighet att tillrättalägga informationen från samhället i övrigt. . . . De aktuella avsnitten i det tryckta materialet är . . . ett uttryck för SÖ:s uppfattning i denna fråga.”

Frågan om framställningen i läromedel av tidigt sexuellt samliv kan även belysas med uttalanden som gjorts av organisationer med anledning av två av USSU publicerade skrifter. I dessa uttalanden berörs en mängd olika problemställningar, vilket varit av värde för utredningsarbetet. Här nedan refereras endast inställningen till den nyss nämnda frågan.

Den av Sifo och Hans Zetterberg i samarbete med USSU genomförda intervjuundersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 1969: 2) utsändes av USSU till ett sjuttiotal organisationer och föreningar. Dessa ombads överväga vilka konsekvenser för sexualundervisningen de redovi- sade undersökningsresultaten borde få. Arton organisationer svarade: Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges lärarförbund. Föreningen lärare i religionskunskap, Sveriges elevers centralorganisation, Riksförbundet för sexuell upplysning, Fredrika Bremerförbundet, Sveriges husmodersför- eningars riksförbund, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Liberala studentförbundet, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Samkristna skolnämnden, Sveriges kristna lärarförbund, Svenska kyrkans centralråd, Evangeliska Foster— lands-Stiftelsen, Vännernas samfund. Två av organisationerna — Sveriges lärarförbund och Svenska kyrkans centralråd — underströk i sina svar att dessa inte hade karaktären av ställningstaganden av styrelserna utan var att betrakta som expertkommentarer på kanslinivå. Som sådana har de varit av värde för utredningsarbetet, men de förbigås i detta sammanhang där det gäller att redovisa ett principiellt ställningstagande från organisa- tioner.

Bland de sexton återstående organisationerna påyrkade endast en, Samkristna skolnämnden, att den gamla handledningens generella rekom- mendation om avhållsamhet under uppväxtåren skulle bibehållas. Evange- liska Fosterlands-Stiftelsen, som starkt underströk kravet på objektiv undervisning Som en garanti för att de kristna ståndpunkterna skulle behandlas likvärdigt i undervisningen, anslöt sig emellertid i en senare skrivelse till uppfattningen att den gamla handledningens rekommenda- tion borde bibehållas. De organisationer som ansåg att undervisningen inte skulle ta ställning till frågan om tidigt sexuellt samliv under uppväxtåren utan söka ge eleverna material till eftertanke och eget ställningstagande var: Föreningen lärare i religionskunskap, Seco, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges kristna socialde- mokraters förbund, RFSU och Liberala studentförbundet. Övriga åtta organisationer yttrade sig inte i denna speciella fråga.

USSU: s 1971 utgivna skrift med preliminära överväganden, ”Sexuali- tet och samlevnad”, blev föremål för ett antal spontana meningsyttringar från organisationer. Skriftens huvudintentioner sammanfaller väsentligen med dem som utvecklas i kapitel 16 i denna utredning. De organisationer som i skrivelsen tog avstånd från detta sätt att undervisa om problemen kring tidigt sexuellt samliv var Kristen demokratisk samling KDS, Svenska kyrkans lekmannaförbund Kyrkobröderna, frikyrkoförsamlingar i Trelleborg samt en lokalavdelning av Riksförbundet Kristen fostran.

Samkristna skolnämndens majoritet preciserade i en skrivelse till USSU (16/6 1971) sin uppfattning på följande sätt. Först hänvisade nämnden till ett tidigare uttalande att ”ett sexuellt förhållande, som inte ger rum för den fulla personliga hängivenheten kommer i strid med läroplanens tal om människans egenvärde och rätten till personlig integritet. Etiska värderingar byggda på de demokratiska grundprinciperna samt på

pskaIOgiska och biologiska fakta bör i undervisningen presenteras på ett sådant sätt att det samvetsbestämda handlingsmönster, som de medverkar till, präglas av trohet, ansvar och hänsyn och motverkar en för tidig sexualdebut. Direkt moraliserande i undervisningen har en olycklig benägenhet att verka i en riktning, motsatt den avsedda. En saklig och allsidig information, uppbyggd på sätt som här ovan har antytts, har större förutsättningar att ge den moraliska vägledning som inte minst tonåringen innerst inne är mottaglig för.” Därefter tillfogade nämnden: ”Samkristna skolnämnden är alltså övertygad om att tonåringen är mottaglig för moralisk vägledning. Detta gäller då han får tillfälle att tänka självständigt och medvetet kring livsfrågoma och framför allt utan det tryck på sig som ”gruppen” ibland kan utöva i negativt avseende. Det praktiska problemet är för både skolan och föräldrarna att agera på ett sådant sätt, att den etiska vägledningen når fram till de unga och accepteras av dem. Detta torde inte vara möjligt utan att en saklig och vederhäftig faktainformation ges som det primära och att de etiskt betingade slutsatserna utlöses av ungdomarnas självständiga reflexioner kring den egna livssituationen.”

Nämnden har även tillskrivit biskopsmötet med begäran om riktlinjer för hur den kristna ståndpunkten bör framställas i undervisningen. Biskopsmötets svar föreligger i skriften ”Om en kristen sexualsyn”, 1973. Här konstateras ”att enligt denna syn sexualitetens rätta och naturliga plats är äktenskapet. All kristen sexualetik måste ta sin utgångspunkt i detta faktum”. Enligt biskopsmötets uppfattning ”finns det sannolikt inom vårt folk en utbredd insikt om att den inställning ifråga om äktenskaps- och sexualsyn, som man kallar den kristna, är den som på sikt gagnar såväl den enskilde som samhället”. (Ett faktamaterial som belyser bl. a. hur det förhåller sig med denna fråga har framlagts i kapitlen 2, 5 och 16 ibetänkandet.) Ett utförligt referat av biskopsmötets skrift har införts i kapitlet ”Livsåskådningar och sexualsyn” i faktaöver- sikten i förslaget till lärarhandledning.

*

År 1973 granskade radionämnden skol-tv-programmet ”Att vara två”, vilket hade anmälts till nämnden av Samkristna skolnämnden och en enskild person. Samkristna skolnämnden hävdade i sin anmälan att såväl de intervjuade ungdomarna som de i programmet medverkande vuxna ensidigt företrädde uppfattningen att sexuellt samliv mellan 14—15-åring- ar är allmänt förekommande och acceptabelt. Det förra påståendet strider mot vad som framkommit i flera undersökningar, det senare negligerar de ungdomar och föräldrar som har en mera restriktiv uppfattning, framhöll nämnden. Båda påståendena är ägnade att sugge- stivt påverka ungdomarna i en kontroversiell fråga, vilket enligt Samkristna skolnämndens uppfattning strider såväl mot radiolagen som mot avtalet mellan staten och Sveriges Radio.

Radionämndens majoritet uttalade: ”Programmet ingår i ett studiepa- ket avsett för årskurs 8, dvs. elever i åldern 14—15 år. I och för sig finns

inga invändningar mot att programmet delvis domineras av ungdomarnas egen syn på olika samlevnads- och sexualfrågor, såsom kontaktproblem, definitioner på kärlek, samlag och ålder för samlagsdebut samt preventiv- medel. Mot bakgrund av föreliggande statistik över sexualdebutåldern, enligt vilken endast ca 14 % debuterar före fyllda 16 år föreligger dock en klar brist på balans i hänsynstagandet till olika elevgruppers attityder till tidig sexualdebut. Detta understrykes ytterligare bl. a. av att både Söderberg och Gustavi underlåter att föra in den statistik, som gäller den åldersgrupp programmet vänder sig till. Även om programmet inte uttryckligen kan sägas innebära ett entydigt ställningstagande till förmån för tidiga sexuella förbindelser, ger dock programmets uppläggning och inriktning intrycket att man förbisett attityden hos majoriteten ungdo- mar i den aktuella åldern. Programmet framstår härigenom icke såsom opartiskt och sakligt.

Sammanfattningsvis finner radionämnden att det påtalade programmet strider mot radiolagen och avtalet mellan staten och Sveriges Radio om programverksamheten.”

Såväl riksdagen som radionämnden har alltså från skilda utgångspunk- ter tagit samma principiella ställning: sexualundervisningen kan mycket väl ha inslag som ensidigt företräder en viss sexualmoralisk uppfattning, men det är då nödvändigt att andra inslag i undervisningen på ett likvärdigt sätt klargör för eleverna hur andra väsentliga uppfattningar ser ut. Radionämndens utslag inskärper dessutom vikten av att den verklig- hetsbild undervisningen förmedlar skall vara så korrekt som det är möjligt med hänsyn till tillgängligt sakmaterial.

4. Sexualundervisningen i internationellt perspektiv

4.1. Inledning

I många länder i skilda världsdelar tilldrar sig sexualundervisning ett växande intresse. Utblickar över det egna landets gränser när det gäller denna fråga kan därför vidga referensramen för det inhemska arbetet på detta område.

Öppenheten och beredskapen att diskutera sexualundervisning och andra frågor som sammanhänger med det sexuella ökar. Denna utveck- lingstendens är klar och entydig inom det stora flertalet av jordens länder, om än graden av öppenhet och hastigheten i förändring av attityden varierar från land till land.

Skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och i etiska normer gör att utformningen av sexual- och samlevnadsundervis- ning inte kan vara universell. Ett genomförande av en sexualundervisning jämförbar med den svenska under de närmaste åren ter sig realistiskt enbart i några få i-länder. I u-länderna, i vilka en allt större majoritet av världens befolkning bor, är problembilden en helt annan. Men varken i-länder eller u-länder utgör i detta sammanhang någon homogen grupp, för vilken generella utsagor kan göras.

Flertalet medlemsstater i Förenta nationerna accepterar sedan några år tillbaka familjeplanering. För att realisera denna krävs en utbildningsin- sats. Flera av de moment som bör ingå i en sådan utbildning, vilken inte behöver ske inom ramen för det allmänna utbildningsväsendet, samman- faller med moment som anses höra till området sexual- och samlevnads— undervisning. Synen på familjeplaneringen kan vara antingen individrela- terad eller i huvudsak samhällsrelaterad, beroende på vilken livsåskådning man bygger på. Detta får konsekvenser för utbildningen. Ju mer man utgår från samhällsintresset, desto större skillnad görs mellan information om familjeplanering och sexualundervisning, samtidigt som informatio- nen i större utsträckning förläggs utanför det traditionella utbildningsvä- sendets ram. Ju mer individorienterad synen på familjeplanering är, desto mer integrerad är informationen med sexualundervisning och i desto större utsträckning förläggs den till skolan.

Några mer omfattande jämförande undersökningar av sexualundervis- ningen i olika länder har inte genomförts, vilket medför svårigheter att teckna en tillförlitlig bild av situationen. När det gäller detta undervis-

ningsområde kan man med stöd av flera nationella undersökningar — dessutom förmoda att klyftan mellan de av utbildningsmyndigheterna fastlagda riktlinjerna och den undervisning eleverna faktiskt får är större än inom andra undervisningsområden. Förhållanden som redovisas på basis av kursplaner bör därför tas med en viss reservation.

I den följande framställningen kommer u- respektive i-länderna att behandlas var för sig. Skälen därtill är flera. Införandet av sexualundervis- ningen legitimeras i vissa länder av familjeplanering och denna av överbefolkningen. Födelsetalen i i-länderna varierar mellan 17 och 23 promille och i u-länderna mellan 36 och 49. Västeuropa är den del av världen som har det lägsta födelseöverskottet, 9 promille. I Västafrika, som har den snabbaste folkökningen är födelseöverskottet 25 promille. En andra skiljelinje mellan u— och i-länderna är utbildningssystemen. I u-länderna är analfabetismen i regel mycket hög, och få ungdomar är garanterade mer än sex års skolgång. l i-länderna däremot är analfabetis- men närmast obefintlig bland dem som är under 30 år, och ungdomarna får i regel minst åtta års skolgång. Detta ger skilda möjligheter att på bred front ge sexualundervisning i skolan.

I många länder förekommer skillnader i utbildningen mellan olika delar av respektive land. Få länder har ett så enhetligt och överskådligt utbildningsväsende som det svenska. ] åtskilliga länder har den centrala statsmakten förhållandevis litet inflytande på utbildningsväsendet. Det gäller dels vissa federala nationer, t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland, där delstaterna äger suveränitet på utbildningsområdet, dels nationer där lokala, kommunala myndigheter har det avgörande inflytandet, vilket är fallet i bl. a. Storbritannien och USA.

I nästan alla länder där sexualundervisning införs kan opposition väntas. Motståndare till seXualundervisning hävdar ofta att information om sexuella frågor utsätter unga människor för moraliska risker och ökar deras sexuella aktivitet med icke-önskade graviditeter och spridning av veneriska sjukdomar som följd. Något stöd för detta argument finns inte att hämta någonstans där sexualundervisning har införts. Utvecklingen av tonårsgraviditeter, veneriska sjukdomar och förskjutningen av sexualde- butålder går i samma riktning i länder som har respektive inte har infört sexualundervisning, i den mån länderna i övrigt uppvisar liknande förhållanden. Många experter anser att införande av sexualundervisning hämmar de negativa trenderna även om dessa inte helt kan förebyggas.

I nedanstående tabell används några grova mått för att belysa skillnader mellan samhällen i olika delar av världen. Materialet är hämtat från en publikation utarbetad inom IPPF (International Planned Parent- hood Federation) publicerad hösten 1973 (Unmet needs in Family Planning). Vid studium av tabellen måste man ha i minnet att inom en region skillnader förekommer mellan olika länder, vidare att tillförlitlig- heten hos vissa siffror är mycket låg, i synnerhet de som rör födelsekontroll.

Tabell 4.1 Födelsetal, BNP/capita, läskunnighet, födelsekontroll i olika regioner

Regioner Födslar/ BNP/capi- Procent Andel som 1 000 ta läskunniga använder pre- invånare och 1969 (US tivmedel. I %. år $) Västafrika 49 125 21 l Östafrika 46 223 21 8 Mellersta Östern och Nordafrika 46 293 24 11 Indien och några av dess. grannländer 44 99 27 11 Sydöstasien o. Oceanien 42 269 55 14 Latinamerika 39 458 68 19 Karibien 37 542 70 32 Kina 36 129 25 35 Västra Stillahavsområdet 26 1 134 86 44 Östeuropa 23 1 155 78 49 Sovjetunionen 21 1 769 99 40 Nordamerika 21 4 507 98 80 Västeuropa 17 2 049 95 66 Totalt 35 821 52 31

4.2. U—ländema

Generellt kan sägas att sexualundervisning i skolorna inte förekommer i någon större utsträckning i u-länderna. Attityderna till införande av sexualundervisning är dock olika i olika länder. I samband med en diskussion om sexualundervisning i u-länderna finns det skäl att samtidigt behandla vissa frågor som sammanhänger med familjeplanering. Några av de institutioner och organisationer som arbetar med familjeplanering i u-länderna ägnar nämligen samtidigt intresse åt sexualundervisning. För att kunna introducera sexualundervisning iett land är man många gånger tvungen att gå via familjeplaneringsprogrammen och vice versa.

Under de senaste åren har drygt 30 u—länder infört statligt stödd, frivillig familjeplanering. I ytterligare ett femtontal länder bedrivs privat organiserad familjeplanering med regeringarnas goda minne. Cirka 80 procent av människorna i u-världen bor nu iländer med en familjeplane- ringsvänlig politik. Sedan slutet av 60-talet har ett antal stater och internationella organisationer börjat ge bistånd på familjeplaneringsområ- det. Sverige har genom insatser via SIDA kommit att framstå som föregångsland, när det gäller familjeplaneringsbistånd, och är den största statliga bidragsgivaren efter Förenta staterna. Omsorgen om individens och familjens bästa som motivering för familjeplanering har fått ökande betydelse vid sidan av fruktan för befolkningsexplosionen.

År 1951 införde Indien som första u-land statligt organiserad familjeplanering. Familjeplaneringen har hunnit längst i Asien såtillvida att nästan alla regeringar anslutit sig till tanken på frivillig familjeplane- ring. Utvecklingen har varit långsammare i Afrika och Latinamerika, där vissa regeringar fortfarande är negativa.

I familjeplaneringsprogrammen behöver som nämnt ingå vissa utbild- ningsinsatser bland annat för att påverka motivationen inom vissa målgrupper, men i regel är inslagen av organiserad utbildningsverksamhet inom ramen för programmen mycket små. På en del håll har familjeplane— ringsprogram dock resulterat i att undervisning i ”population education” har introducerats i skolor, bl. a. i Indien. Population education tari regel inte upp sexualfrågor.

På senare år har FN—organen anslutit sig till kretsen av biståndsgivare på familjeplaneringsområdet. De FN-organ som har den största betydel- sen i sammanhanget är FN:s befolkningsfond (UNFPA), UNESCO och WHO. Av dessa har UNESCO sökt främja sexualundervisning, bl. a. genom anordnande av seminarier i Latinamerika. OECD och Världskyr- korådet har befolkningsprogram som åtnjuter svenskt stöd. En mycket framträdande roll i det internationella familjeplaneringsarbetet har International Planned Parenthood Federation, IPPF.

IPPF grundades 1952 av familjeplaneringsförbund i åtta länder, däribland svenska RFSU. Sverige spelade en viktig roll vid bildandet. Federationen består för närvarande av cirka 80 nationella förbund och står fri gentemot regeringarna. En av IPPF:s målsättningar är att kunskapen om födelsekontroll och möjligheten att omsätta sådana kunskaper i praktiken skall erkännas som en grundläggande mänsklig rättighet i hela världen. Man verkar för att familjeplanering skall integreras i den allmänna hälsovården. IPPF, i synnerhet dess europare- gion, visar ett stort intresse för frågor rörande sexualundervisning. Organisationen spelar stor roll som informationsorgan och ordnar internationella konferenser för utbyte av erfarenheter. IPPF lämnar stöd till familjeplaneringsverksamhet i 107 länder. Vidare stöder man forsk- ning och undersökningar kring preventivmetoder, biologiska, demogra- fiska och sociologiska aspekter på familjeplanering och sexual- och samlevnadsfrågor. För närvarande bedrivs ett arbete med kartläggning av förekomsten av sexualundervisningi olika delar av världen.

IPPF:s årsbudget omsluter drygt 30 milj. $; cirka 90 procent av inkomsterna utgörs av anslag från regeringarna i USA, Japan och protestantiska länder i Västeuropa.

Ordet ”sex” är i många länder, framför allt i Asien, tabubelagt, vilket försvårar, ja i vissa fall hindrar, införandet av sexualundervisning. Detta har bland annat lett till en viss förbistring i benämningen av ämnet; family life education, sex education och family health education är vanliga beteckningar på vad som i Sverige ingår i sexual- och samlevnads- undervisningen. Generellt kan sägas att någon sexual- och samlevnads- undervisning i organiserad form inte förekommer i Asien. F amiljeplane- ringsförbund har dock på senare tid tagit en del initiativ.

[ Latinamerika råder en helt annat situation än iAsien. Brett upplagda familjeplaneringsprogram i form av t. ex. propagandakampanjer är mindre ofta förekommande. I stället lägger man starkare tonvikt vid utbildning. I flertalet länder på den latinamerikanska kontinenten har undervisningsprogram i familje- och sexualfrågor påbörjats. IPPF:s medlemsorganisationer i Latinamerika synes också lägga större vikt vid sexualundervisning än dess systerorganisationer i Asien.

l Latinamerika finns en tendens att betrakta vidgad kunskap om samlevnadsfrågor som en naturlig inkörsport till familjeplaneringspro- gram. Familjeplanering accepteras för individens bästa men inte alltid i folkökningshämmande syfte. Av vikt för sexualundervisningen i Latin- amerika är de religiösa förhållandena. Betydande grupper inom den katolska kyrkan, som dominerar inom hela kontinenten, accepterar sexualundervisning och familjeplanering och har i vissa fall tagit egna initiativ för att få till stånd sexual- och samlevnadsundervisning. Samtidigt får detta till följd att katolska kyrkans inställning till olika sexual- och samlevnadsfrågor påverkar undervisningens innehåll.

Det latinamerikanska land som kommit längst på sexual- och samlev- nadsundervisningens område var före den socialistiska regimens störtande Chile. Ett väsentligt incitament var en stor internationell konferens som IPPF höll i Santiago 1967 med framträdande svensk representation. 1968 tillsattes med amerikanskt stöd alltså före den socialistiska regimens införande — en kommitté för att föreslå riktlinjer för sexualundervisning i skolan. Dess arbete resulterade i en mycket omfattande lärarhandled- ning och införande av obligatorisk sexualundervisning i skolan. Karaktä- ristiskt för denna handledning är att sexualkunskapen och överhuvud sexualfrågorna ses i ett vidsträckt mänskligt och socialt sammanhang. Vilka följder den politiska nyordningen fått för sexualundervisningen är inte bekant.

4.3. I-länderna

Obligatorisk sexual- och samlevnadsundervisning i skolan fanns inte i något land för tjugo år sedan. I flera länder rådde förbud mot sexualupplysning i undervisningen. I några länder förekom sexualunder- visning på initiativ av vissa lärare eller lokala skolmyndigheter. Andelen elever som fick någon form av sådan undervisning var genomgående liten.

Idag är sexualundervisning obligatorisk i några länder, bl. a. i de nordiska och i Förbundsrepubliken Tyskland, samt i flera östeuropeiska stater. I åtskilliga länder är sexualundervisning rekommenderad av centrala statliga myndigheter, och i ytterst få länder finns direkta förbud. Industriländerna kan grovt indelas i fyra grupper när det gäller förekomsten av sexualundervisning, nämligen l)de nordiska länderna, Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz, 2) katolska länder, 3) Östeu- ropa och 4) övriga, däribland USA, Australien och Storbritannien.

I flertalet industriländer är sexualundervisning ett kontroversiellt ämne med starka emotioner inblandade. Sambandet mellan sexualundervisning- ens utformning och inställningen till sexuella frågor i övrigt är ofta starkt, och undervisningen kan därför inte betraktas isolerad. Att ämnesområdet blivit så kontroversiellt sammanhänger bl. a. med att tabubeläggningen raserats tämligen snabbt inom delar av befolkningen i flertalet länder samt med preventivteknikens utveckling.

I den första gruppen av länder (Norden, Förbundsrepubliken Tyskland etc.) är sexualundervisningen i allmänhet obligatorisk och förekommer på

samtliga stadier i skolan. Stora majoriteter stöder denna ordning. 1 sexual- och samlevnadsundervisningen tar man upp såväl biologiska som sociala, etiska och psykologiska aspekter. 1 frågor som t. ex. föräkten- skapliga sexuella förbindelser, onani, homosexualitet och preventivmeto- der är undervisningen föga normativ.

I katolska länder är den katolska kyrkans inställning till sexualfrågor av stor betydelse. Den motsätter sig i regel inte sexualundervisning, men undervisningen skall bygga på kyrkans uppfattningar, t. ex. när det gäller förbindelser utanför äktenskapet, pornografi och preventivteknik. Situa- tionen i Östeuropa påminner om den i de katolska länderna, så tillvida att undervisningen i stor utsträckning är normativ, men normerna är inte desamma som bland katolikerna. Preventivmedel accepteras, och abort förklaras inte etiskt förkastlig. En likhet är det starka betonandet av familjen, fast med annan motivering.

I den fjärde gruppen är bilden av sexualundervisningen mycket splittrad, bl. a. beroende på att skolväsendet inte är centralt reglerat. ] t. ex. USA och England ankommer det på lokala skolstyrelser att ta definitiv ställning till vad som skall förekomma i undervisningen. I USA har konservativa grupper de senaste åren riktat hårda angrepp mot redan införd eller planerad sexualundervisning. I Australien har opinionen länge motsatt sig all sexualundervisning, men under de senaste åren har ett omfattande delstatligt planeringsarbete kommit i gång.

Europarådet har vid behandling av frågor rörande födelsekontroll och familjeplanering ägnat sexualundervisningen uppmärksamhet. I en re- kommendation antagen år 1972 heter det att medlemsstaterna bör tillse att ungdomen får lämplig sexualundervisning under hänsynstagande till föräldrarnas rättigheter och att äktenskapskurser främjas. Till grund för rekommendationen låg en utskottsrapport, i vilken en kort diskussion om sexualundervisning förs. I den konstateras att innehållet i sexualundervis- ningen måste fastställas under beaktande av nationella särdrag, traditio- ner, trosuppfattningar och kulturella förhållanden. Författarna till rapporten pekar speciellt på de skandinaviska länderna som föregångare när det gäller sexualundervisning, värda att studera för övriga länder.

4.4. Sexual- och samlevnadsundervisningen i några länder

Införande av obligatorisk sexualundervisning i de danska folkskolorna beslöts 1970 i samband med en ändring av folkskolelagen. Reformen hade föregåtts av en statlig utredning 1961—69, vilken t. o. m. 1968 hade letts av dr. Kirsten Auken. Obligatoriet trädde i kraft läsåret 1971/72 genom en kungörelse utfärdad av undervisningsministeriet i juni 1971. Samma år kom en lärarhandledning, ”Vejledning om seksualoplysning i folkeskolen”. Kungörelsen gällde endast folkskolor utanför Köpenhamn. I huvudstaden hade sedan länge meddelats en välutvecklad sexualunder- visning för vilken särskilda bestämmelser gällde och alltjämt skulle gälla. Kungörelsen 1971 föreskrev följande mål för sexualundervisningen: a) att meddela kunskap som kan bidra till att eleverna undgår den osäkerhet

och fruktan som annars kan medföra problem för dem; b) att meddela kunskap som kan bidra till utveckling av förståelsen för ett samband mellan sexuallivet, kärlekslivet och mänskliga relationer i allmänhet; e) att meddela kunskaper som ger den enskilda eleven möjlighet att självständigt uppnå ställningstaganden som på bästa sätt harmonierar med elevens personlighet och (1) att meddela kunskap som kan understryka betydelsen av ansvarsmedvetande och hänsyn på det sexuella området.

Enligt kungörelsen skulle undervisningen vara obligatorisk för alla skolor och alla elever. Den lokala undervisningsplanen skulle utformas med handledningen som grundval. Urvalet av moment fick inte begränsas så att målen inte kunde uppfyllas. Vissa inslag skulle inte få förekomma i undervisningen (se nedan).

Sexualundervisning förekom i de danska skolorna även före besluten 1970 och 1971, men då inte som obligatorium för eleverna. Då hade föräldrar möjlighet att få sina barn befriade från deltagande. En handledning hade 1961 utgivits av undervisningsministeriet.

Den nya handledningen har tre begrepp som utgångspunkter för folkskolans sexualundervisning; öppenhet, trygghet och kunskap. Sexual— undervisningen skall vara en del av skolans samlade undervisning och bör så långt möjligt integreras i det övriga undervisningsstoffet. Huvudavsik- ten med integrationen är att sexualiteten inte skall framstå som ett särfenomen, eftersom sexuallivet har betydelse för nästan alla tillvarons sidor, för individen, familjen och samhället. Moment av sexual— och samlevnadsfrågor skall därför behandlas i ämnena historia med samhälls— lära, kristendomskunskap, biologi, geografi och danska.

I största möjliga utsträckning skall undervisningen bedrivas i samtals- och diskussionsform. Läraren skall försöka engagera hela sin klass eller elevgrupp; däremot bör läraren inte meddela sexualupplysning som har karaktär av personlig rådgivning. Läraren bör i sin undervisning avstå från att använda vulgära ord; i stället bör han använda konventionella danska beteckningar och gradvis övergå till att utnyttja fackterminologin.

Ett avsnitt i handledningen behandlar frågan om objektivitet i etiska och sociala frågor. Etiska frågor skall diskuteras, särskilt i de högsta årskurserna, vilket ger eleverna möjlighet att själva ta ställning. Olika sexuella normer skall presenteras. Kravet på objektivitet förstärks av att skolan tar emot elever från samtliga samhällsgrupper; alla föräldrar skall kunna räkna med att deras barn inte blir påverkade i ensidig riktning.

Genomgående finns, när det gäller undervisningens innehåll och utformning, stora likheter mellan den danska handledningen och USSU: s förslag till lärarhandledning. Samråd har ägt rum mellan de båda ländernas kommittéer.

I ett särskilt, kort avsnitt redovisar den danska handledningen begränsningar i skolans sexualupplysning. Läraren har rätt att besvara alla frågor från eleverna. Vad läraren inte bör göra är följande: använda sig av vulgär terminologi inom det sexuella området, inlåta sig i samtal om sexualfrågor med elever utanför den samlade elevgruppen, meddela informationer om samlagsteknik och annan teknik för uppnående av orgasm eller på något stadium använda fotografiskt material som återger

sexuella handlingar, t. ex. samlag eller onani. Skälen till dessa begräns- ningar är dels att läraren skall kunna känna sig säker på att hans undervisning inte skall ge anledning till kritik, dels att inga risker skall uppstå för att läraren kommer in på områden som ligger inom läkares kompetensområde och dels hänsyn till de elever, som kommer från hem, som kan finna ett överskridande av dessa begränsningar stötande.

Kungörelsen av 1971 samt handledningen kritiserades av vissa befolk- ningsgrupper såsom varande alltför radikala och ”öppna”. Kungörelsen ersattes därför 1972 av en ny, fortfarande endast gällande folkskolan utanför Köpenhamn. Avsikten med ändringarna var ”att ge de lokala skolmyndigheterna och därmed också föräldrarna till eleverna i den enskilda skolan större inflytande på utformningen av undervisningen”. Målet för undervisningen begränsades i avsikt att låta dess karaktär av faktameddelelse starkare framträda. Ett minimimål preciserades, vilket skulle kunna kompletteras efter lokala önskemål. Som minimum angavs upplysningar om könsorganens anatomi, befruktning och födelsekontroll samt könssjukdomar i sådan omfattning att eleverna inte senare i livet skall behöva råka illa ut endast på grund av bristande kunskaper.

På en punkt medgav den nya kungörelsen läraren större frihet än vad som varit fallet i den första. Där och i handledningen hade vissa ovillkorliga begränsningar i vad som fick tas upp angivits (se ovan). Nu fick föreskriften på denna punkt följande lydelse: ”Läraren ärinte förpliktad att mot sin önskan meddela upplysningar om samlagsteknik eller att använda fotografiskt bildmaterial som återger erotiska situatio- ner.” Beträffande övriga begränsningar stadgades ingen ändring.

Det norska skolsystemet håller för närvarande på att omgestaltas vilket medför att försöksverksamhet förekommer vid ett stort antal skolor. Även sexualundervisningen är föremål för reformarbete. En ny handled- ning håller på att utarbetas av grundskolerådet som är ett rådgivande organ till Kirke- og undervisningsdepartementet. För försöksskolorna gäller vad som sägs om sexualundervisning i ”Monsterplan for grunnsko- len”. För de vanliga skolorna gäller formellt alltjämt en handledning i ”forplantningslaere” som utgavs av undervisningsdepartementet 1962. I gymnasierna skall sexualundervisning alltid förekomma.

Enligt 1962 års handledning skall sexualundervisning vara helt integre- rad i biologiämnet. [ handledningen behandlas såväl växters och djurs fortplantning som människans. Nästan enbart biologiska moment tas upp jämte något om pubertetspsykologi. Avhållsamhet under uppväxtåren rekommenderas. Sexuallivet som en del av en personlig relation behand- las inte och inte heller sexuellt samliv utan avsikt att få barn. Pojkar och flickor bör enligt handledningen undervisas för sig och flickorna alltid få undervisning av kvinnliga lärare. Könssjukdomar skall inte behandlas i samband med genomgången av befruktningen, då detta kan ”skapa olämpliga associationer”. I stället skall de tas upp vid genomgången av andra smittosamma sjukdomar.

Enligt den nya ”monsterplan for grunnskolen” skall sexual- och samlevnadsundervisningen vara integrerad i kristendomskunskap, sam—

hällskunskap, biologi, hembygdskunskap och hemkunskap. Anvisningar för sexual- och samlevnadsundervisning ges för vart och ett av dessa ämnen. Anvisningar ges dessutom iett särskilt avsnitt i läroplanen för att säkra att ämnet som helhet får den plats det skall ha i undervisningen.

Läroplanen framhåller bland annat följande: ”Undervisning om for- plantningsforhold og seksuell utvikling er i dag alminnelig akseptert i langt hoyere grad enn for. I den tid som er gått siden slik undervisning ble obligatorisk i skolen, har den kunnet foregå i en stadig mer åpen atmosfaere og på en mer naturlig måte. Behovet for undervisning i delte klasser med gutter og piker hver for seg er ikke det samme som for. Deling av klassen etter kjonn når det undervises i forplantning, vil derfor i hoyere grad enn for sette emnet i en saerstilling.”

Redan från första klass i grundskolan bör barnen enligt läroplanens rekommendation få sakliga och korrekta svar på frågor om människors fortplantning. På lågstadiet skall svaren inte gå utöver frågans ram, ochi övrigt skall inte moment rörande människans sexualliv tas upp på detta stadium. På mellanstadiet (årskurs 4—6) skall fortplantning hos växter, djur och människor tas upp i undervisningen. Skillnad skall göras mellan fortplantningen hos växter och djur å ena sidan och hos människan å den andra. 1 årskurs 4 skall bland annat följande moment behandlas: olikheter mellan könen, kort om könsorganens anatomi och funktioner, menstrua- tion, pollutioner, pubertet. Pojkarna bör få samma orientering om menstruation som flickorna. Moment för årskurs 6 är bland andra befruktning, fosterutveckling, förlossning, onani och sexuella yttringar som skiljer sig från de vanliga (homosexualitet, exhibitionism).

I årskurs 9 skall såväl biologiska som psykologiska, sociala och etiska aspekter på ämnet tas upp. Detta innebär, enligt läroplanen, att undervisningen kommer att gå utöver fortplantningsfunktionen i snävare bemärkelse. Samarbete mellan lärare i biologi, samhällskunskap och kristendom krävs. Även ämnet norska kan utnyttjas för att belysa ämnet. Eleverna bör få kunskap om abort, sterilisering och prevention. Praktisk vägledning i preventivteknik hör emellertid inte till grundskolans under- visning. Eventuellt kan rådgivning i bruk av preventivmedel, i samför- stånd med målsman, ges av medicinskt sakkunnig till enskilda elever. En viktig utgångspunkt för skolans sexualundervisning är att vara eleverna till hjälp att förstå det ansvar var och en har för sitt handlande på sexuallivets område. Ansvaret gäller hänsyn till egen och andras välfärd och personlighetsutveckling, till hem och samhälle. Handledningen varnar emellertid för en etisk undervisning som huvudsakligen appellerar till familjekänsla och ansvar för ett eget hem i framtiden. Sådana motivering- ar har svårt att vinna genklang hos tonåringar. I stället skall ansvarskänsla och hänsyn gentemot det andra könet betonas. Hänsyn skall i undervis- ningen tas till att eleverna kommer från hem med olika syn på sexualliv och sexualmoral. Läroplanens överordnade mål om bland annat objektivi- tet skall beaktas. Bland momenten märks följande: betydelsen av avhållsamhet, problem i samband med avhållsamhet. Väntetiden och karaktärsutvecklingen. Dessa moment är emellertid inte kommenteradei läroplanen.

Enligt läroplanen för (reform-)gymnasiet förekommer moment av sexual- och samlevnadskunskap i ämnena religion, samhällskunskap och biologi. I det traditionella gymnasiet förekommer sådana moment i biologi och kan förekomma i kristendom och samhällskunskap. Några närmare anvisningar för sexualundervisningen på gymnasienivå finns för närvarande inte.

Allmänt kan alltså konstateras att synen på sexualundervisningen snabbt har förändrats i samma riktning som i övriga västeuropeiska länder men likväl på några punkter är mer konservativ än i övriga nordiska länder.

Sexualundervisningen i grundskolan i Finland utreds av en arbetsgrupp inom Skolstyrelsen (motsvarande skolöverstyrelsen i Sverige). En stor sociologisk undersökning rörande sexuallivet har genomförts. Den följan- de framställningen kan därför snabbt bli inaktuell.

Vägledande för sexualundervisningen i den finska grundskolan idag är 1970 års läroplan. Enligt denna bör moment som faller inom sexual- och samlevnadsområdet behandlas på skolans alla stadier och integreras i olika ämnen. Sexualundervisningen börjar i årskurs 1 med bl. a. momen- tet ”jag som liten, hur jag kom till världen”. I årskurserna 3—9 är det framför allt ämnet medborgarfärdighet (motsvarar samhällskunskapeni Sverige), som skall svara för sexualundervisningen, närmast inom del- ämnet familjefostran. I anslutning härtill gör läroplanen bl. a. följande allmänna reflexioner: ”Till en balanserad personlighetsutveckling hör även en sund inställning till könslivet. En av förutsättningarna är, att individen har tillräckliga kunskaper om könslivet. De flesta barn har hittills bildat sig en uppfattning om könslivet nästan uteslutande med hjälp av massmedia och genom de kunskaper kamrater förmedlat. De upplysningar som erhållits av kamraterna är ofta osakliga och färgade. Den information som massmedia förmedlar är ofta alltför idealistisk och osaklig . . . Skolan kan knappast nämnvärt inverka på de ovan nämnda informationskällorna. Däremot kan skolan förhindra deras negativa inverkan genom att ge saklig kunskap om sexuallivet och hjälpa den växande individen att bli medveten om olika attityder och deras bakgrund.” _ ”Redan i förskolåldern gör barnen sina första frågor om sexuallivet. Det (är) viktigt att frågor som berör familjefostran behandlas på alla stadier utgående från elevernas ålder och uppfattningsförmåga . . .”

På högstadiet bör inom ämnet medborgarfärdighet undervisningen koncentreras på ”frågor som berör moder- och faderskap och den andliga och etiska sidan av äktenskapet. Den etiska fostran bör emellertid vara objektiv. Läraren bör försöka belysa aktningen för motparten, nödvän- digheten av ansvar och självbehärskning även på det sexuella beteendets område.” Någon religiös eller annan åsikt om hur man bör bete sig bör inte redovisas av läraren. Ett mål är att eleven själv skall bilda sig en uppfattning på detta område. Pojkar och flickor skall normalt undervisas gemensamt.

En systematiskt genomförd sexualundervisning leder, enligt läropla-

nen, till att bättre förutsättningar för ett lyckligt familjeliv skapas och att antalet aborter, bam utom äktenskapet och veneriska sjukdomar mins- kar.

Förutom i medborgarfärdighet förekommer moment som kan hänföras till sexual— och samlevnadsfrågor i ämnena evangelisk-luthersk religion, religionshistoria och sedelära, biologi och huslig ekonomi.

Den enskilde läraren synes idag ha stor frihet att själv bestämma hur sexual- och samlevnadsfrågorna skall behandlas. Alltjämt finns möjlighe- ter att nästan helt utesluta ämnet, men en lärarenkät har visat att i mer än två tredjedelar av folk- och grundskolorna ges åtminstone någon sexualundervisning. Enkäten visar att lärarna betraktar bristande utbild- ning på området som ett av de största problemen.

Kulturministerkonferensen i Förbundsrepubliken Tyskland beslöt i okto_ ber 1968 att rekommendera landets delstater att införa obligatorisk sexualundervisning på skolans alla stadier. I Förbundsrepubliken är respektive delstat suverän att själv besluta om utbildningen. De federala organen (Bundesregierung och Bundestag) har ringa inflytande över skolväsendet. Kulturministerkonferensen består av samtliga delstaters utbildningsministrar. Konferensens rekommendation om sexualundervis- ning har bearbetats av delstaterna, vilka utfärdat riktlinjer för verksamhe- ten inom skolorna. Framställningen i det följande bygger på konferensens rekommendationer och på föreskrifter om sexualundervisning i delstater- na Niedersachsen och Baden-Wärttemberg.

Inom den federala förvaltningen har socialministeriet (Bundesministe- rium ftir Jugend, Familie und Gesundheit) befattat sig med frågor rörande sexualundervisning och —upplysning. Ministeriet har bland annat publicerat en bok om sexuell upplysning till handikappade barn och ungdomar. Den till ministeriet hörande Bundeszentral fiir gesundheitliche Aufklärung (Byrån för hälsoupplysning) utger fortlöpande skrifter inom det sexuella området. Bland annat har en sammanställning av böcker och läromedel inom området sexual- och samlevnadsundervisning publicerats.

I kulturministerkonferensens rekommendationer heter det att sexual- undervisningen är nödvändig som en del av den individual- och socialetiska undervisningen. Sexualundervisning är i första hand föräldrar- nas uppgift, men skolan— skall medverka. En av skolans uppgifter är att under hela skoltiden fostra eleven till medvetande om ansvaret gentemot sig själv, sin partner, familjen och samhället, på sexuallivets område lika väl som på andra områden.

Beträffande stadiedifferentieringen gäller följande. Under det första skolåret skall alla barn lära känna skillnaden mellan könen och fakta om graviditet och förlossning. Under de första sex skolåren skall eleverna undervisas om biologiska grundfakta om fortplantningen, kroppsliga och psykiska förändringar under puberteten och om menstruation och pollutioner. Fram till slutet av det nionde eller tionde skolåret skall följande moment ha behandlats: fortplantningens biologi, sexuella problem bland uppväxande (t. ex. könens beteende gentemot varandra, onani), sociala och juridiska regler för sexual- och familjelivet och etiska

problem rörande den mänskliga sexualiteten liksom straffrättsliga be- stämmelser för att skydda ungdom (t. ex. prevention, promiskuitet, prostitution, homosexualitet, abort, könssjukdomar och sexualbrott). På högre stadier skall de ovan nämnda momenten fördjupas, särskilt de sociala, rättsliga och etiska aspekterna på sexualiteten. Avvikande sexuellt beteende skall tas upp men får inte dominera i undervisningen.

Sexualundervisningen skall integreras i flera av skolans ämnen, bland annat i biologi, samhällskunskap och religionskunskap. Sexualundervis- ningen är obligatorisk för eleverna. En författningsdomstol har prövat klagomål från föräldrar över att deras barn är tvungna att delta i skolans sexualundervisning, vilket enligt de klagande skulle strida mot de västtyska grundlagarna. I domstolens utslag heter det dock att sexualun- dervisning är en del av hela undervisningen. Sexualkunskap är en nödvändig förutsättning för ett ansvarigt handlande mot sig själv, sin partner, sin familj och samhället. Domstolen (i Västberlin) konstaterade vidare att det är en hela samhällets uppgift och inte föräldrarnas att bestämma över skolans läroplan.

Kulturministeriet i Baden-Wiirttemberg utfärdade på grundval av kulturministerkonferensens rekommendationer preliminära riktlinjer för försök med sexualundervisning i vissa utvalda skolor. För övriga skolor gäller en annan kungörelse som ej är så långtgående. I de preliminära riktlinjerna skriver ministeriet att läraren i sexualkunskap måste ha mod att också ta upp hittills tabubelagda sexuella problem och abnorma företeelser i sin undervisning. Undervisningen skall vara fostran till gemenskap. I nionde årskursen skall särskild uppmärksamhet ägnas momentet föräktenskapliga förbindelser mellan mogna parter. Momen- tet skall diskuteras utan uttryckligt ställningstagande från skolans sida. I elfte årskursen skall eleverna göras förtrogna med detaljerna i sexualakten varjämte impotens och frigiditet skall diskuteras. För all sexualundervis- ning gäller att den skall göra det möjligt för eleverna att själva ta ställning i sexuella frågor.

Föreskrifterna rörande sexualundervisning i delstaten Niedersachsen avviker inte från dem som ovan redovisats för Baden-Wärttemberg annat än i detaljer, trots att de båda delstaternas regeringar är hämtade från skilda politiska partier. Föreskrifterna är något utförligare, och en mer långtgående uppdelning i delmoment har gjorts.

Det är svårt att ge en övergripande bild av sexualundervisningen i Storbritannien. En vidsträckt lokal bestämmanderätt är utmärkande för det brittiska skolsystemet. Inställningen hos distriktskolstyrelser, skolle- dare och enskilda lärare är av större betydelse för sexualundervisningen än centrala skolmyndigheters inställning. Några centrala riktlinjer finns inte. De lokala hälsovårdsmyndigheterna spelar en mycket stor roll för att ta initiativ till och hjälpa skolorna med sexualundervisning.

Undersökningar har visat att majoriteten av eleverna i de brittiska skolorna får någon sexualundervisning, men för flertalet är den begränsad till moment som könsorganens anatomi, menstruation, etc. Att samlag eller prevention tas upp i undervisningen är ovanligt. Sexualundervisning synes vara något vanligare i privatskolor än i statliga skolor.

Som en följd av ökad öppenhet när det gäller sexuella frågor finns en växande enighet om att sexualundervisning bör ges, men osäkerheten är stor om utformningen. Två centrala instanser har presenterat rekommen- derande sexualundervisningsprogram, nämligen the Nuffield Foundation och Schools Council. Schools Council inrättades av regeringen 1964 för forskning och utveckling av läroplaner, undervisningsmetoder och exami- nation.

The Schools Council Humanities Project har utrett sexual- och samlevnadsundervisningen och har föreslagit att området inte skall utgöra ett självständigt område i skolan utan integreras i flera ämnen. Moralfrå- gor skall tas upp genom utnyttjande av aktuellt material och gruppdiskus- sioner. Lärarens roll är att vara neutral ordförande, inte att dekretera vad som är det rätta svaret på frågorna. Eftersom det inte råder enighet om t. ex. för- och utomäktenskapliga förbindelser måste man avstå från att vara normativ och nöja sig med att försöka ge eleverna hjälp och material till egna ställningstaganden. Även på lågstadiet måste man beröra frågor där meningarna skiljer sig, anser utredarna.

Massmedierna, särskilt radio och TV, spelar en viktig roll i undervis- nings- och upplysningsarbetet. Både den kommersiella och den officiella radion och TV:n har sänt Skolprogram om såväl samlevnads- som sexuella frågor. Stor uppmärksamhet har de program för åtta- till tioåringar väckt som BBC har producerat. Program avsedda för lärarut- bildningen har också sänts.

Skolsystemet i USA är starkt decentraliserat med cirka 20 000 skoldi- strikt som har stor självbestämmanderätt. Skilda immigrantattityder har ännu långt ifrån utjämnats. I vissa delstater har sexual— och samlevnadsun- dervisning förekommit sedan lång tid, samtidigt som förbud mot sexualundervisning råder i andra, speciellt i sydstaterna. Under den senaste tioårsperioden har emellertid förändringar skett.

Stora nationella organisationer har rekommenderat införande av sexual- och samlevnadsundervisning i det allmänna skolväsendet, bland andra American School Health Association, National Council on Family Relations och SIECUS, Sex Information and Education Council of the U.S. SIECUS grundades år 1964 på privat initiativ och spelar en stor roll i debatten om sexualundervisning i USA. Organisationen hjälper skolorna att planera och genomföra egna undervisningsprogram, och den har också producerat en mängd material som kan användas i skolorna. Resultatet av denna icke federalt reglerade utveckling är att sexualunder- visningen är ytterligt mångskiftande till innehåll och omfång i skilda stater och även i skilda skoldistrikt eller skolor inom samma stat. I många skolor har man genomfört ett väl utvecklat program för sexual- och samlevnadsundervisning, där biologiska, etiska, psykologiska och sociala aspekter beaktas och där livliga diskussioner ingår i undervisningen. Man skyggar dock i allmänhet för att ge en konkret undervisning om preventivmedel. Att informera om homosexualitet och andra speciella inriktningar av sexualdriften är i regel omöjligt med hänsyn till den allmänna opinionen.

1 Framställningen byg- ger i huvudsak på M Kozakiewicz: Sexualer- ziehung in Polen, Pol- nische Perspektiven, Monatsschrift, Nr. 9, September 1972. Warschau.

Oron för befolkningsexplosionen i u-länderna och i USA är på många håll mycket stor, och denna oro har ibland fått motivera introducerandet av sexualundervisning. Inom familjeplaneringsområdet (inklusive preven- tivfrågor) har Planned Parenthood Federation of America utarbetat material för undervisningsändamål.

Samlevnadsfrågor utan direkt anknytning till det sexuella har av tradition i regel en stark ställning i skolorna. De brukar behandlas inom ämnet family life education. I slutet av 1960-talet startades aggressiva kampanjer mot sexualunder- visning av religiösa och politiska grupper, bland dem även extremistiska som John Birch Society. Detta ledde till en hård kamp, i synnerhet i mindre städer och på landsbygden. En vanlig metod bland kritikerna är att anklaga dem som arbetar för utökad sexualundervisning för att vara kommunistiska agenter, som vill omstörta det amerikanska samhället. Ett inte ovanligt argument mot sexualundervisning är att Sverige genom den sexualundervisning som är byggd på 1956 års handledning har fått världens högsta frekvens av veneriska sjukdomar. (Det rätta förhållandet är enligt WHO:s uppgifter att frekvensen av veneriska sjukdomar är dubbelt så hög i USA som i Sverige.)

Såväl de större protestantiska kyrkorna som den romersk-katolska kyrkan i USA har egna kurser i sexual- och samlevnadsfrågor för användning i den av kyrkorna bedrivna undervisningen.

I vissa delar av Polen1 är idag sexual- och samlevnadsundervisning obligatorisk i skolorna. Men i större delen av landet beror än så länge förekomsten av sexualundervisning på de enskilda skolledarnas inställ- ning. Intresset för sexualundervisning har ökat väsentligt de senaste åren, och man kan förvänta ett mer utbrett obligatorium. Den 1 september 1973 blev sexualundervisning obligatorisk inom motsvarigheten till den svenska gymnasieskolan.

Fram till slutet av 1950-talet var sexuella frågor belagda med tabu, men den allmänna opinionen har förändrats markant på denna punkt. Med attitydförändringarna har följt beteendeförändringar. Undersökning- ar har visat att majoriteten av dem som ingår äktenskap har haft föräktenskapligt sexuellt samliv. l opinionsundersökningar har även en mer positiv inställning till utökad sexualundervisning i skolorna fram- kommit. Samtidigt finns ett visst motstånd från lärare och föräldrar.

För något år sedan tog centrala skolmyndigheter initiativ till införande av sexual- och samlevnadsundervisning i lärarutbildningen. Kursen omfat- tar totalt femton timmar och tar upp sociala, psykologiska, etiska och biologiska aspekter på sexuallivet. Denna kurs är emellertid inte obligatorisk för lärarkandidaterna, och den har inte genomförts konse— kvent vid samtliga lärarutbildningsanstalter. Samtidigt med introduktio- nen av detta program har stor vikt lagts vid fortbildning av lärare.

Stort intresse har ägnats innehållet i skolans sexual- och samlevnadsun- dervisning. Man har nått fram till ett program för undervisningen, som man menar skiljer sig från det västeuropeiska. Undervisningen skall vara normativ. Bortsett från homosexualitet skall sexuellt avvikande beteen-

den inte behandlas. Man tar inte avstånd från föräktenskapliga förbindel- ser men inskärper samtidigt vikten av att sexuellt samliv måste grundas på kärlek. Alla moment skall ges en etisk belysning. Polackerna själva menar sig ha funnit den ”gyllene medelvägen” mellan l800-talets repressiva och restriktiva undervisning och den permissivitet som man menar känneteck- nar undervisningen i vissa västliga stater.

. .. ...i: '. ..

' ”H.M.lt'l J"” '

'# ' 'a'-.a: Ill.-.a.-

r..#'- .:' ill-Ihan ||

_Etr. Ägna-lintu

Ill I&Q'wlrrl-II'VE

. .H." ?, lL' Hall. Hult Mill.,+p u.;tvrn-lll q'u m.m-: lirar-.

' I "lli: ut.-d llhu. . _"H llI-WPIÄIHM [punkt ..' ,,, 'lr :.' yamaha-m. ' . »»”..l-l...=|j»- lm ll'll' l'— '".,.'.."." när in" .cn ' -. mm linn-

'*|-'.|;-. mildrar. . ' m'Ph-IIERJ'ÅWin-irmår ” ' " TWN-170115!!! Hål. Htjb'iö) t.. 11

|:]; Marmvik-1- - M, away-1, '..Iir'

5. Attityder till förekomst av sexualundervisning

5.1. Attityder hos allmänheten till förekomst av sexualunder- visning

En mycket stor majoritet av svenska folket har en positiv attityd till att sexualundervisning ges i skolan. Åsikterna (inom åldrarna 18—60 år)

fördelar sig enligt undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” på följande sätt:

Tabell 5.1 Skolan bör ge sexualundervisning, i %1

J a 86 Nej 9 Tveksam 5

' SOU 1969: 2, s. 44 f.

Åsikten att alla ungdomar bör få lära sig hur man använder preventivmedel omfattas av ännu fler (89 %). Skillnaden torde bero på att det bland de 9 % som säger nej till sexualundervisning i skolan finns en del som anser att upplysning om preventivmedel skall ges i hemmet. När dessa har sagt ja till sådan upplysning har de alltså inte avsett skolans sexualundervisning.

Tabell 5.2 Alla ungdomar bör få lära sig hur man använder preventivmedel, i %”

Nej

J a 89 6 Tveksam 5

* SOU 1962, s. 44 f., s. 128 tabell V: 6.

Åsikterna om sexualundervisning är olika inom befolkningsgrupper med strängare eller mindre sträng sexualmoral. En liten grupp med den allra strängaste sexualmoralen har en ganska svag men dock majoritet för sexualundervisning i skolan. I en annan liten grupp, som utan inskränk- ningar godtar utomäktenskapliga förbindelser, tycker nästan alla att skolan bör ge sexualundervisning. Det tycker emellertid också huvudde- len av svenska folket de som godtar föräktenskapligt samliv men inte utomäktenskapligt :

2 SOU 1969:2, s. 44 f.

Tabell5.3 Skolan bör ge sexualundervisning. Åsiktens förekomst inom grupper med olika sexualmoral, i %.1

Sexualmoralisk uppfattning. (Inom parentes Andel av gruppen som säger anges hur stor del av folket som ja till sexualundervisning i har en viss uppfattning.) skolan

Nej till både för- och utomäktenskapliga för- bindelser (6,8 %) 59

Nej till utomäktenskapliga men ej till föräkten- skapliga förbindelser (85,2 %) 87

Ja till både för- och utomäktenskapliga för- bindelser (8,0 %) 95

' SOU 1969: 2, s. 44. De procentuella andelarna som har en viss sexualmoralisk uppfattning har beräknats med ledning av de absoluta talen under rubriken Återhållsamhetsnorm i tabell II: 7, s. 75. Varje grupp har något olika storlek i olika tabeller, beroende på olika formulering av olika enkätfrågor. Frågar man t. ex. om sexuellt samliv bör accepteras om mannen och kvinnan är förlovade med varandra, svarade 4,5 % av alla nej (tabell II: 9, s. 80). Även detta är ett mått på en grupp som säger nej till både för- och utomäktenskapliga förbindelser. Skillnaden mellan olika resultat är emellertid inte så stor att den väsentligt påverkar helhetsbilden. I det exempel som här anförts kan det vara så att en del av de 6,8 % som sagt nej till både för— och utomäktenskapliga förbindelser inte har uppfattat samliv mellan förlovade som en föräktenskaplig förbindelse. Det har däremot alla gjort som ingår i gruppen 4,5 %.

Att majoriteten för sexualundervisning i skolan är väsentligt mindre i gruppen med den strängaste sexualmoralen har av undersökningsledaren givits en historisk tolkning med två aspekter:2

1. ”I det fattiga, förkontraceptiva samhället var det återhållsamma sexualmönstret ett väsentligt bidrag till samhällets stabilitet. Ett traditio- nellt sätt för samhället att utöva sin sociala kontroll över det sexuella var att begränsa kunskapen om det. Man antog, att om man inte vet något om en sak, så kan man inte frestas av den. Denna enkla princip användes för att stödja det återhållsamma sexualmönster som antogs väsentligt för samhällsordningens stabilitet.” 2. Den programmatiska begränsningen av sexualkunskapen torde också ”ha haft en bestående indirekt verkan. När barn, ungdom och vuxna ständigt stöter på inställningen *Detta talar man inte om' åstadkommes en tendens att ständigt vakta sina ord. Medvetandet om det sexuella upplevs som en belastning; det sexuella undanträngs från medvetandet och man blir hämmad.”

Utredningen delar denna syn på innebörden av motståndet mot sexualundervisning och -upplysning. Motståndet är en produkt av en historisk situation där det var rationellt motiverat och där det i hög grad förstärktes genom att vara religiöst sanktionerat. En reservation bör dock göras mot det generella omdömet ”man blir hämmad”. En starkt restriktiv sexualmoral kan vara resultatet av omedveten bortträngning men också av medveten behärskning.

För att få en klar bild av den negativa attityden till sexualundervisning

behöver man ha svar på två frågor. Rekryteras anhängarna av den strängaste sexualmoralen huvudsakligen bland de religiösa grupperna? Är det inom dessa grupper som det huvudsakliga motståndet mot sexualun- dervisning i skolan finns? Dessa frågor bör undersökas noggrant, eftersom det gäller minoritetsgrupper, vilka upplever förekomsten av sexualunder- visning och särskilt vissa moment i den som övergrepp, stridande mot föräldrarätten, garanterad i internationella konventioner.

Religionssociologiska institutet har 1971 publicerat en forskningsrap- port ”Sexualnormer i svensk kristenhet”.l Den bygger på en enkät inom ett representativt urval av de kyrkligt eller frikyrkligt aktiva. Denna grupp har definierats som de som går i Svenska kyrkan minst 3 gångeri månaden eller är engagerade i frivilligt kyrkligt arbete eller är enrollerade och aktiva i en frikyrka. Med hjälp av institutets siffror kan man räkna fram en bild av ”det religiösa Sverige”. Denna del av folket består enligt denna undersökning av ca 888 000 personer över 17 är, fördelade på följande sätt:

Tabell 5.4 Kyrkligt aktiva i Sverige, åldrarna över 17 år

Samfundstyp Antal individer Andel av befolk- ningen i motsva- rande åldrar. I procent

Svenska kyrkan 516 000 8,6 ”Lågkyrka” 39 000 (Evangeliska Foster-

landsstiftelsen rn. fl.) 0,6 Frikyrka 290 000 4,8 Övriga 43 000 (Rom. katoliker o.

ortodoxa rn. fl.) 0,7

Summa 888 000 14,81

___—_— 1 Denna procentandel stämmer väl överens med gallupinstitutets undersökning 1970 av svenska folkets inställning till kristen fostran — en attityd som ju också är av betydelse för sexual- och samlevnadsundervisningen. Enligt denna undersökning är det 13 % av alla gifta som vill att deras barn skall bli varmt troende kristna.

I undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 1969: 2) har de religiöst aktiva avgränsats på i huvudsak två olika sätt, båda innebärande en vidare definition än den som Religionssociologiska institutet använt. Dels har man räknat med dem som besökt Svenska kyrkan eller frikyrka åtminstone någon gång under senaste är, dels med dem som har (hade) religiösa föräldrar och gått i kyrka eller frikyrka minst en gång i månaden senaste är. Den förra gruppen har då för Svenska kyrkans del kommit att omfatta ca 68 % av befolkningen i åldern 18—60 år, för frikyrkornas del ca 17 %. Den senare gruppen omfattar för Svenska kyrkan och frikyrkorna tillsammans ca 11 %.2 När man ställer bredvid varandra Religionssociologiska institutets undersökning och den som föreliggeri

', Forskningsrapport nr. 80 (1971: 3), Berndt Gustafsson, stencil. * Dessa procentandelar kan räknas fram med ledning av de absoluta talen under rubrikerna ”Religiöst arv och beteende” respektive ”Kyrkogång” iSOU 1969: 2, tabell II: 9, s. 81.

SOU 1969: 2, är det viktigt att observera att den förra omfattar alla som är över 17 år, den senare endast l8—60-åringar. Hur stor andel de som är över 60 år utgör av alla religiöst aktiva framgår inte, men däremot att de som är över 50 år utgör 54 % av de religiöst aktiva enligt Religionssocio- logiska institutets definition. Denna undersökning har alltså räknat med en mycket stor grupp -— de allra äldsta religiöst aktiva som inte är med i SOU 1969: 2. Detta förhållande i förening med den snävare definitionen av ”religiöst aktiva” måste leda till att de båda undersökningarna kommer till skiljaktiga resultat. Detta innebär inte att de motsäger varandra, endast att de gäller grupper som avgränsats på olika sätt. Den bild vi då får av den strängare och mindre stränga sexualmoralens utbredning i grupper med starkare och svagare religiöst engagemang, ser ut på följande sätt:

Tabell 5.5 Godtagande av föräktenskapligt sexuellt samliv under vissa förhållanden. I %

___—___—

1. De religiöst aktiva enligt Ja till föräktenskapligt Religionssociologiska institu— samliv på vissa villkor tets definition (gudstjänst- besök minst 3 gånger i månaden etc., se ovan):

___—_____—

Sv kyrkan (8,6 % av svenska folket över 17 år) 65 Frikyrkorna (4,8 %) 33 Äldre frikyrkor (Sv missionsförb. m. fl.) 46 Yngre frikyrkor (Pingströrelsen m. fl.) 13 Sv kyrkan: l8—30-åringar 84 Äldre frikyrkor: 18—30—åringar 51 Yngre frikyrkor: 18—30-åringar 16 Samtliga religiöst aktiva grupper, även invandrarkyrkor (S:a 14,8 %) 53 11. De religiöst aktiva enligt Ja till samliv Ja till samliv mellan SOU 1969: 2, tab. II: 9 mellan for- dem som har stadigt s. 81 (18—60-åringar lovade sällskap som besökt kyrka eller frikyrka minst en gång i månaden senaste är = 11,2 % av alla 18—69—åringar):

Kyrka och frikyrka tillsamman- tagna 72 58

111. De religiöst aktiva enligt SOU 1969:2, tab. 1119, ,s. 81 (18—60-åringar som besökt kyrka eller frikyrka åtminstone en gång senaste är. 68% hade besökt kyrka, 17 % frikyrka) :1

' Denna grupp karaktäriseras i SOU 1969: 2, s. 26 på följande sätt: ”Man skall inte tro att en moral som förbjuder föräktenskapliga förbindelser helt accepteras av dem som regelbundet hör den förkunnas i kyrkorna. En överväldigande majoritet av såväl statskyrkans som frikyrkans trogna besökare accepterar sexuellt samliv mellan förlovade (92 respektive 80 %).” Att på detta sätt beskriva dem som gått i kyrka eller frikyrka åtminstone en gång under senaste år är givetvis missvisande och ger en felaktig bild av de religiösa gruppernas sexualnormer. Dessa måste i stället beskrivas med ledning av grupp II och i synnerhet grupp I i sammanställningen ovan.

& Sv kyrkan 92 82 Frikyrka 80 67

& lV. De som ej besökt kyrka

under senaste är enligt SOU 1969: 2, tab. 11: 9, s. 81 (29 %. Att summan av grupperna i III och IV blir mer än 100 % beror på att många i grupp 111 hade besökt både kyrka och frikyrka.) 97 90

x_—

Den första av de två frågor som gav anledning till tabellsammanställ- ningen ovan var denna: ”Rekryteras anhängarna av den strängaste sexualmoralen huvudsakligen bland de religiösa grupperna?”

Den kan nu belysas på följande sätt. Enligt tabell 1.3 ovan är det 6,8 % av alla 18—60-åringar som säger nej till både för- och utomäktenskapliga förbindelser. 18—60—åringarna utgjorde 1967 ca 4,5 miljoner. 6,8 % av 4,5 miljoner blir ca 306 000 l8—60-åringar. Enligt Religionssociologiska institutets undersökning är det 47 % av de religiöst aktiva som säger nej till föräktenskapliga (och självfallet även utomäktenskapliga) förbindel— ser. 47 % av 888 000 religiöst aktiva över 17 år blir ca 417 000 individer. Att dessa är drygt 100 000 fler än den först nämnda gruppen förklaras utan vidare av att de som var äldre än 60 år också ingår i undersökningen. De äldre är ju starkt överrepresenterade i de religiösa grupperna. (De som är över 50 år utgör som nämnt 54 % av dessa grupper enligt Religionsso- ciologiska institutet.) De ca 417 000 individerna med den strängaste sexualmoralen utgör 6,9 % av hela befolkningen över 17 år. (Denna omfattade vid årsskiftet 1969/70 nästan exakt 6 miljoner.) Enligt SOU 1969: 2 utgör de som har den strängaste sexualmoralen 6,8 % av befolk- ningen i 18—60—årså1dern. Att procentandelen för denna befolknings- grupp blir till den grad överensstämmande i två olika undersökningar måste betraktas som en slump, eftersom det rör sig om grova beräknings- metoder. Vi kan dock ganska säkert besvara den uppställda frågan med konstaterandet att de som har den strängaste sexualmoralen hör hemma nästan helt inom de religiöst aktiva grupperna. De utgör där en stor minoritet, nära hälften, 47 %, men inte mer än ca 7 % av svenska folket. Det är till en så beskaffad grupp man har att ta viss hänsyn vid sexual- och samlevnadsundervisningen i ett land där en överväldigande majoritet av folket godtar föräktenskapligt samliv. Hur denna hänsyn bör tas diskuteras i avsnitt 16.3.

Den andra frågan som uppställdes i detta avsnitt var: ”Är det inom de religiösa grupperna som det huvudsakliga motståndet mot sexualundervis- ning i skolan finns?” Vi fann att de som säger nej till både för— och utomäktenskapliga förbindelser så gott som helt hör hemma inom den religiöst aktiva gruppen. Av SOU 1969: 2, s. 44 framgår att majoriteten (59 %) av de mest restriktiva tycker att det är riktigt att skolan ger sexualundervisning. Vilken åsikt om skolans sexualundervisning som omfattas av den religiöst aktiva grupp som säger ja till föräktenskapliga

men nej till utomäktenskapliga förbindelser (53 % av de religiöst aktiva) har inte undersökts, men man kan utan vidare anta att det är en större majoritet av dessa som accepterar sexualundervisning i skolan. Det innebär att mycket mer än hälften av de 888000 religiöst aktiva accepterar sexualundervisning i skolan. I hela folket (18—60-åringar) är det 9 %, dvs. drygt 400 000 individer som är motståndare till sexualun- dervisning i skolan. Till denna summa skall så läggas ett okänt men förmodligen ganska stort antal individer över 60 år. Vi kan då dra slutsatsen att motståndarna till sexualundervisning i skolan finns både inom och utom den religiöst aktiva gruppen.

Nästan alla anhängare av den strängaste sexualmoralen är religiöst aktiva. Majoriteten av de religiöst aktiva är inte anhängare av den strängaste sexualmoralen. Motståndarna till sexualundervisning i skolan finns både inom och utom den religiöst aktiva gruppen.

5.2. Attityder hos lärarna till förekomst av sexualundervisning

Praktiskt taget alla lärare i grundskolan anser att sexualundervisning bör förekomma i skolan. Hur utbredd denna uppfattning är åskådliggörs bäst genom en översikt av hur många bland de lärare som svarat på USSU: s enkätfrågor, som ansett att sexualundervisning inte bör förekomma i

skolan.l

TabellS.6 Antal lärare i enkäterna som anser att sexualundervisning ej bör förekomma i skolan (Obs att siffrorna anger antal individer, ej procent) Lågstadielärare 2 (av 66 8) Mellanstadielärare (av 654) Högstadielärare Biologi 3 (av 1 281) Kristendomskunskap 8 (av 1 04 2) Samhällskunskap 8 (av 1 591) ,,,—___,— 1 SOU 1970: 39, s. 28; SOU 1969: 44, s. 65—67, tab.

Lärare i gymnasium och fackskola har inte tillfrågats, men det finns ingen anledning anta att deras inställning skulle vara väsentligen annorlunda.

Frågar man vidare de olika lärarkategorierna på grundskolans högsta- dium i vad mån de anser att de själva bör ha hand om undervisningi sexualkunskap respektive samlevnadsfrågor, erhålles följande svar:

Tabell 5.7 Högstadielärare som anser att de själva bör ge undervisning i samlevnads- frågor respektive sexualkunskap. I %.1

Samlevnads- Sexual-

frågor kunskap __________________—————————- Biologilärare 7 7 99 Kristendomslärare 87 30 Lärare i samhällskunskap 7 7 14

' SOU 1969: 44, s. 65—67.

Här framträder liksom överallt i undersökningarna att biologilärama har accepterat undervisningen i sexualkunskap som sin uppgift. Att endast mindre andelar av lärarna i kristendomskunskap och samhällskun- skap anser sig böra undervisa i sexualkunskap är naturligt. Snarast är det förvånande att dock så pass många anser sig böra göra det. Orsaken kan vara olika tolkningar av begreppet sexualkunskap. En del kristendomslä- rare kan ha ansett att den teologiska grundsynen på sexuallivet är en omistlig del av sexualkunskapen. En del lärare i samhällskunskap kan ha ansett att jämförande sexualantropologi och fakta av den typ som förekommer i Kinseyrapporten utgör en del av sexualkunskapen.

Beträffande undervisning om samlevnadsfrågor föreligger en bristande motivation hos 13—23 % av lärarna, vilket är väsentligt att observera om man anser att sådan undervisning ovillkorligen bör förekomma. Både för biologilärare och lärare i samhällskunskap gäller att vidareutbildade folkskollärare i högre grad är beredda att ge samlevnadsundervisning än lärare med akademisk grundutbildning.l Skillnaden torde få tolkas så, att den akademiska utbildningen inte tagit upp samlevnadsfrågor, medan däremot folkskollärarutbildningen av tradition varit mer inriktad härpå. För kristendomslärarnas del är ju även den akademiska utbildningen i hög grad inriktad på samlevnadsfrågor, vilket torde vara förklaringen till att dessa lärare i störst utsträckning ansett sig böra undervisa om sådana frågor.

Lärarnas attityd till undervisning om samlevnadsfrågor i samband med sexualundervisningen kan också belysas av ivilken utsträckning de enligt egen uppgift tagit upp sådana frågor. Därvid är emellertid att märka att moment av detta slag inte är föreskrivna för låg- och mellanstadiet i handledningen och att särskilt lågstadielärarna kan ha ansett att det inte är pedagogiskt fruktbart att ta upp frågorna på detta stadium.2

Tabell 5.8 Lärare som tagit upp samlevnadsfrågor i samband med sexualundervis- ningen.! %.

&

Lågstadielärare, etiska aspekter 51 Mellanstadielärare, etiska aspekter 63 Biologilärare, föräktenskapligt samliv 88 Biologilärare, föräktenskapligt samliv 72 Biologilärare, etiska synpunkter i övrigt 76 Lärare i samhällskunskap, samhällsfrågor med anknytning

till sexuallivet 69

___——

Det är överallt majoriteter av lärarna som tagit upp samlevnadsfrågor, men betydande minoriteter har inte gjort det. Den närmare innebörden härav diskuteras i kapitel 9. Här skall endast konstateras att många lärare tydligen upplever ett motstånd att ta upp dessa frågor. Förklaringen härtill har lärarna själva angivit i enkätsvaren beträffande moment som upplevts som besvärliga att undervisa om. Även här gäller att flertalet lärare inte har upplevt några speciella svårigheter i sexual- och sarnlev- nadsundervisningen, men det som är av intresse i detta avsnitt är att se 1 SOU 1959344, 5- 65» 67. vilka moment en minoritet av lärare särskilt ofta har upplevt som 2 SOU 1970. 39, & 21; besvärliga och vilka skäl de angivit härtill. I biologi och samhällskunskap SOU 1969: 44, s. 37, 40.

har några få moment fått många omnämnanden såsom besvärliga; i kristendomskunskap är omnämnandena tämligen jämnt fördelade och tas inte upp här.1

Att tämligen stora andelar av lärarna enligt tabell 5.8 inte tagit upp samlevnadsfrågor tycks då få två huvudförklaringar vad beträffar lärarna på högstadiet. En del biologilärare har upplevt undervisning om etiska synpunkter som besvärlig på grund avsvårigheter med objektivitetskravet och olika moraluppfattningar. En del lärare i samhällskunskap har haft svårt att ta upp mera personliga sexualfrågor samt veneriska sjukdomar. I motsats till biologilärama har de uppgivit bristande kunskaper och utbildning som helt dominerande orsak. (Endast 10 biologilärare har nämnt denna orsak.) Det förefaller emellertid sannolikt att bristande utbildning i att ta upp etiska problem även för biologilärarnas del är en väsentlig orsak till att så pass många undvikit samlevnadsfrågorna.

Tabell 5.9 Moment om samlevnadsfrågor vilka upplevts som besvärliga /

Antal omnämnanden

___—___”;

Biologi (1 279 lärare) Etiska synpunkter 221 (= 17 % av lärarna) Föräktenskapliga sexualförbindelser 50 Självtillfredsställelse 33 Sexuella awikelser 29

Samhällskunskap (1 583 lärare) Sexuella avvikelser 94 Tonåringars sexualproblem 73 Sexuallivets betydelse inom äktenskapet 60 Könssjukdomar från social synpunkt 44

_____I________—,——-

Tabe115.10 Uppgivna orsaker till att vissa moment om samlevnad upplevts som besvärliga' _______________—_-——

Antal omnämnanden

Biologi (1 279 lärare) Svårt för läraren att vara objektiv 36 De olika moraluppfattningarna 36 Svårt att inte moralisera 29 Känsligt för eleverna; läraren känner inte deras

förhållanden och erfarenheter 22 Föräldrars och/eller elevers olika uppfattningar

om sexuella frågor 20

Samhällskunskap (1 583 lärare) Bristande kunskaper och utbildning hos läraren 91 Känsligt för eleverna; läraren känner inte

deras förhållanden 20 Eleverna har svårt att bedöma ämnet, är

inte tillräckligt mogna 14 Momentet omfångsrikt och känsligt att behandla 14 _____________———f——— ' SOU 1969:44, s. 54—57, 120, 123, 126. ] tabell 5.10 stämmer inte siffrorna under ”Antal omnämnanden” med motsvarande siffror i SOU 1969: 44, s. 120 och 126. Det beror på att här endast de omnämnanden medtagits som berör undervisning om samlevnadsfrågor.

Låg— och mellanstadielärarenkäterna är inte så ingående att en motsvarande analys kan göras för dessa lärargruppers del. Man får nöja sig med konstaterandet att hälften av lågstadielärarna och drygt en tredjedel av mellanstadielärarna inte tagit upp etiska aspekter. Det sistnämnda förhållandet diskuteras i avsnitten 8.2.2 och 8.2.3.

5.3. Attityder hos eleverna till förekomst av sexual- undervisning

Av samtliga tillfrågade elever i åk 9 svarade endast 1 av 1 507 att det inte är bra att sexualkunskap berörs i undervisningen, medan 31 elever svarade ”Vet ej”. Den positiva inställningen var alltså nästan allenarådan- de. 82 % av samma elever önskade mer undervisning i sexualkunskap. De som inte uttalade något sådant önskemål var övervägande elever som fått en mera omfattande undervisning och ansåg denna tillräcklig.l . SOU 1969: 8, &

Bland gymnasisterna svarade 22 av 1 507, dvs. drygt 1 %, att det inte 57, 58, 59, tab. 8.1, är bra att sexualkunskap berörs i undervisningen. Även här var den 8'2»8-3' positiva inställningen alltså nära hundraprocentig. 80% önskade mer 2 SOU 1969:28 s. 50 undervisning i sexualkunskap.2 tab. 8.1. )

.. .-._ knarr

6. Kunskapsnivå

6.1. Allmänhetens kunskaper om sexual- och samlevnadsfrågor

I undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” ställdes 8 enkla kun- skapsfrågor i form av påståenden som skulle bejakas eller förnekas, nämligen följande:l

OOxleUl-IÅWND—

HNUJAUIOXQOO

Vad är rätt och vad är fel?

. Syfilis är den vanligaste könssjukdomen i Sverige. . Efterbörd kallas det när den andra av ett tvillingpar föds fram. . Mannens sädesceller bildas i klimakteriet. . Omskärelsen är en operation där förhudens yttersta del skärs bort. . Äggceller bildas i livmodern. . Praktiskt taget alla experter är eniga om att onani är ofarligt. . En steril människa kan inte få barn. . Svensk lag straffar vuxen person som har samlag med tonåring under 15 år.

Resultatet blev:

rätt 1 1,3 % rätt 17,8 % rätt 19,9 % rätt 16,3 % Medeltal: 5,2 rätt rätt 15,1 % rätt 1 1,0 % rätt 6,6 % rätt 2,0 %

Resultatet kan också uttryckas så att en tredjedel av svenska folket hade 4 rätt eller färre. Det tyder på att motståndarna till sexualundervis- ning har fel när de säger att människor får tillräckliga kunskaper på detta område genom föräldrahemmet, genom eget kunskapsinhämtande och genom egna erfarenheter. Skillnaden mellan äldre och yngre var ytterst liten. Det som är väsentligt att konstatera blir då att de yngre redan nu kan lika mycket som de äldre och att de rimligen kommer att öka sina kunskaper så att de blir kunnigare än vad de äldre är i dag.

Mycket stora delar av svenska folket skulle gärna vilja ha större kunskaper om många sexual- och samlevnadsfrågor. Föreställningen att

1 SOU 1969: 2, s 45,116

människor i allmänhet tycker att de vet tillräckligt på detta område håller inte streck. Det resultatet av intervjuundersökningen visar ännu tydligare än kunskapstestet hur stort behovet av en förbättrad sexual- och samlevnadsundervisning är: 63 % vill veta mer om under vilka omständigheter en kvinna kan få abort 58 % vill veta mer om hur lagen och domstolarna ser på det sexuella 55 % vill veta mer om hur man skyddar sig mot könssjukdomar 48 % vill veta mer om hur man visar ömhet mot varandra 42 % vill veta mer om hur kristendomen ser på det sexuella 41 % vill veta mer om hur man förhindrar att man får barn vid sexuellt umgänge 31 % vill veta mer om hur sexualorganen fungerar 28 % vill veta mer om olika ställningar vid samlag

6.2. Elevernas kunskaper om sexual- och samlevnadsfrågor

6.2.1. De två undersökta gruppernal

De två elevgrupper vilkas kunskaper och inställning till sexualundervis- ningen undersökts genom enkäter är grundskolans årskurs 9 (15—16-å- ringar) och gymnasiets årskurs 2 (l7—l8-åringar). Det innebär att man fått en bild av undervisningen vid slutet av den obligatoriska skolan (även genom enkäten bland lärarna i årskurs 9) och i gymnasiet där sexualundervisningen främst skall ges på timmar till förfogande i årskurs 2. Detta i förening med lärarenkäterna på grundskolans låg- och mellanstadier ger enligt utredningens mening en någorlunda god bild av undervisningssituationen i hela grundskolan och gymnasiet. Naturligtvis hade det varit av intresse att göra fullständiga kartläggningar av alla årskurser i alla skolformer och särskilt elevundersökningar vid början och slutet av lågstadiet, vid slutet av mellanstadiet, vid slutet av gymnasiet samt en lärarundersökning på gymnasiet. Det har emellertid av ekonomis- ka skäl inte varit möjligt.

I detta avsnitt (6.2) behandlas elevernas kunskaper i grundskolans årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2 i ett sammanhang under övergripande rubriker. Detta har varit möjligt och ändamålsenligt därför att de båda undersökningarna haft samma mål och metoder. Genom det valda framställningssättet kan grundskolans högstadium och gymnasiet samti- digt hållas i blickfältet, vilket hade varit svårare att åstadkomma genom hänvisningar och upprepningar.

1 I det följande talas i regel om ”gymnasiet” eftersom USSU:s enkät bland gymnasieelever (SOU 1969: 28) gjordes innan gymnasieskolan och Lgy 70 infördes. Någon kartläggning av sexualundervisningen och sexualkunskapen i dåvarande fackskolan och yrkesskolan (som numera är integrerade i gymnasieskolan) har inte genomförts. I förslaget till ny lärarhandledning avses givetvis endast den nuvarande gymnasieskolan.

6.2.2. Exempel på goda och dåliga kunskaper

Elevernas kunskaper har undersökts genom att de förelagts ett stort antal påståenden vilka de skulle markera med Rätt, Fel eller Vet ej. Detta innebar att kunskapsfrågor ställdes, och därför användes i det följande beteckningen ”frågor”. För detaljerna i undersökningarna hänvisas till kapitlet 6 i respektive SOU 1969: 8 ”Sexualkunskapen på grundskolans högstadium I, elevenkät” och SOU 1969: 28 ”Sexualkunskapen i gymnasiet, elevenkät”.

Frågorna var uppdelade i tre grupper:

1. Sexualkunskap

2. Kunskaper i samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlev- nad

3. Normernas relativitet

Dessa grupper anknyter till ämnena biologi, samhällskunskap och kristendomskunskap (som ämnet då ännu hette). Men det framgår av lärarenkäten i årskurs 9 att någon strikt uppdelning av stoff på de tre ämnena inte ägt rum. Undervisning i sexualkunskap har huvudsakligen getts i biologi, men samhällsfrågor och normernas relativitet har behandlats i alla tre ämnena.1 En sådan integrering har från början varit föreskriven i svensk sexualundervisning och har även i verkligheten kommit att prägla den dock så att huvudansvaret åvilat biologiläraren. (Samlevnadsundervisningen inom ämnet kristendomskunskap är nästan helt utelämnad i kunskapstestet, men undervisningens innehåll finns redovisat i SOU 1969:8, s. 31—34 och SOU 1969144, 5. 42 och flerstädes.) De kunskaper eleverna i årskurs 9 redovisar är alltså resultatet av en samverkan mellan flera ämnen, vilken i växlande utformning sträcker sig genom hela grundskolan. I Lgr 69 har denna samverkan fått en annan utformning, men den bygger på de tidigare erfarenheterna. Dessa är därför alltjämt av intresse för att belysa sexualundervisningen. I gymnasiet skall sexual- och samlevnadsundervisningen huvudsakligen äga rum på timmar till förfogande i årskurs 2. Även här äger ofta en samverkan rum mellan olika ämnen och stundom' med tillkallade experter. Religionskunskap förekommer emellertid endast i årskurs 3, och samlevnadsfrågor ingår inte i kursplanen för samhällskunskap i årskurs 2. Vilka lärare som bidragit till sexual- och samlevnadskunskapen i gymnasiets årskurs 2 är därför beroende på lokala förhållanden i högre grad än som var fallet i årskurs 9.

6.2.2 .] Sexualkunskap

Eleverna i årskurs 9 testades isexualkunskap genom 21 frågor, elevernai gymnasiets årskurs 2 genom 23 frågor. Av dessa frågor var 14 gemensamma. I följande översikt anges de frågor som minst två tredjedelar av eleverna i årskurs 9 och/eller gymnasiets årskurs 2 kunde besvara riktigt:

' SOU 1969:44, s. 40—43, tabellerna.

Tabell 6.1 Väl besvarade testfrågor rörande sexualkunskap, årskurs 9 och gymna— siets årskurs 2. (Frågornas numrering hänvisar till SOU l969z8, s. 40 f.) Den onumrerade frågan förekom endast igymnasistenkäten. I %.

Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i:

årskurs 9 gymn: årskurs 2

l Kejsarsnitt kallas det när man efter (frågan förlossningen klipper av barnets ställdes navelsträng 97 inte till 2 Vilket av följande preventivmedel gymnasis- användes av mannen: p-piller terna) spiral kondom? 96 — 3 Menstruationen är ett tecken på könsmognad hos kvinnan 93 - 4 Alla preventivmedel ger ett säkert skydd mot könssjukdomar 89 98 5 Mödomshinnan försvinner i samband med att menstruationen börjar 80 90 6 Pollution är ett tecken på inträdd könsmognad hos pojkar 79 — 7 Den vanligaste könssjukdomen i Sverige är: syfilis gonorré — paranoia 79 77 8 Erektion (stånd) är en förutsättning för att mannen skall kunna genomföra ett samlag 75 9 Sterilitet hos en individ omöjliggör samlag 68 1 94 10 Det är lätt att framkalla abort genom

att äta vissa mediciner 66 15 Praktiskt taget alla experter är

eniga om att onani är ofarligt 5 2 85 18 Blottare är farliga personer söm

oftast tillgriper våld 48 84 11 Möjligheten för befruktning är

störst just mitt emellan två menstruationer 62 73

Spontan abort kallas även missfall 73 19 För att en kvinna skall kunna

bli med barn (i gymnasiets fråge- formulär: ”få barn”) måste båda äggstockarna vara funktionsdugliga 47 72 13 Efterbörd kallas det när det andra

barnet av ett tvillingpar föds fram 54 70 12 Det första tecknet på att man är

med barn är att man känner

sig illamående på kvällarna 60 69

De tio frågor som minst två tredjedelar av eleverna i grundskolans årskurs 9 besvarat riktigt ger anledning till följande kommentar. Två av frågorna gäller könssjukdomar, en det preventivmedel som ger visst skydd mot venerisk smitta. Det har visat sig att patienter på könspolikliniker ofta har extremt dåliga kunskaper om könssjukdomar. Det är då

tillfredsställande att ett stickprov på detta område vid grundskolans slut givit så pass gott resultat.

Flertalet av de övriga ”lyckade” frågesvaren för årskurs 9 vittnar om kunskaper i könsorganens anatomi och fysiologi, vilka medför att ungdomarna slipper en del vanföreställningar, fördomar och ängslan som förr var vanliga. Att två tredjedelar av eleverna redan i årskurs 9 kunde svara rätt på frågan om abortframkallande medel är vad man kunde vänta. De gamla livsfarliga kurerna hör nu till det förflutna.

Som dåligt utfall betecknas i följande översikt svaren på de övriga frågorna rörande sexualkunskap, dvs. de frågor där mindre än två tredjedelar av eleverna svarat rätt.

För årskurs 9 bör först konstateras att nio av de elva frågor som utfallit dåligt dock besvarats rätt av ca hälften eller fler av eleverna. Endast två frågesvar ligger betydligt under hälften, medan detta gäller om sju av gymnasisternas svar. Här måste man erinra sig att en femtedel av gymnasisterna uppgivit att de inte fått någon undervisning i sexualkun- skap i årskurs 2, sannolikt beroende på att ”timmar till förfogande” var en nyinförd anordning då undersökningen gjordes och ännu ej helt börjat fungera.

Åtminstone fem av de frågor som fått dåliga andelar riktiga svar gäller moment där okunnighet kan få olyckliga konsekvenser. Bristerna i kunskap kan uttryckas på följande sätt:

38 % av de yngre och 27 % av de äldre eleverna visste inte att möjligheten för befruktning är störst mitt emellan två menstruationer.

40 % av de yngre och 31 % av de äldre visste inte att det första tecknet på att man är med barn är att menstruationen uteblir.

48 % av de yngre och 15 % av de äldre visste inte eller var inte säkra på att onani är ofarligt.

52 % av de yngre och 15 % av de äldre visste inte att blottare oftast är ofarliga personer som inte tillgriper våld.

Ca 70 % av båda grupperna visste inte att missfall är så pass vanligt som i ungefär vart tionde havandeskap.

En av de väl besvarade frågorna (tabell 6.1) bör nämnas här, eftersom även en liten andel oriktiga svar i detta fall är förvånande och kan få olyckliga konsekvenser:

21 % av de yngre och 23 % av de äldre visste inte att gonorré är den vanligaste könssjukdomen i Sverige. Frågan rör en enda detalj på detta område, men utfallet av stickprovet måste tolkas så, att ca en femtedel av såväl yngre som äldre tonåringar har dåliga kunskaper om veneriska sjukdomar.

Gymnasisterna hade dåliga kunskaper om 12 av 23 frågor. De flesta av dessa 12 frågor hör hemma mindre i den praktiska än i den teoretiska sexualkunskapen. Bristande kunnighet på detta område är ett hinder för att delta i den mera avancerade debatt om sexualfrågor som i dag förs och behöver föras.

De exempel på otillfredsställande sexualkunskap inom väsentliga områden, som här tagits fram, visar att undervisningen i sexualkunskap trots många goda resultat alltjämt behöver breddas och fördjupas.

Tabell 6.2 Dåligt besvarade testfrågor rörande sexualkunskap, årskurs 9, gymnasiets årskurs 2. I %.

Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i:

årskurs 9 gymnasiets årskurs 2

_____________— 11 Möjligheten för befruktning är störst

mitt mellan två menstruationer 62 73 12 Det första tecknet på att man är med

barn är att man känner sig illamående på kvällarna 60 69 13 Efterbörd kallas det när det andra

barnet av ett tvillingpar föds fram 54 70 14 Mannens sädesceller bildas i kli- makteriet 53 (frågan ställdes inte till gymnasis- terna) 15 Praktiskt taget alla experter är eniga om att onani är ofarligt 52 85 16 Äggceller bildas i livmodern 51 50 (procent- 17 Enäggstvillingar är alltid av tal som samma kön 49 58: innebär 18 Blottare är farliga personer som att mind- ofta tillgriper våld 48 84 re än 2/3 19 F ör att en kvinna skall kunna bli svarat med barn måste båda äggstockarna rätt i vara funktionsdugliga 47 72 båda grup- 20 Befruktningen sammansmältningen perna har av ägg och sädescell sker i: kursive- livmodern äggledaren rats.) äggstockar 40 40

21 Hur vanligt tror Du att det är med missfall? Tror Du att missfall inträffar ungefär i vart 10: e

50: e — 100: e havandeskap? 31 29 Anlag till brunögdhet är dominant (frågan 57 ställdes ej till åk. 9) Hos mannen finns bara en x-kromosom 52 Östrogen är ett kvinnligt könshormon - 51 Exhibitionister tycker om att visa sina könsorgan 42 Placenta är en körtel i hjärnan 36 Dröppel är ett annat namn på syfilis 25 Äggstockarna producerar testosteron 24 Progesteron och gulkroppshormon är samma sak 18 __________________——————

Slutligen skall en jämförelse göras mellan de yngres och de äldres

kunskaper.

Gymnasisterna har i tio fall av fjorton signifikant bättre kunskaper än eleverna i årskurs 9, ifem fall mycket bättre (frågorna 9, 15, 18, 19, 13 i tabell 6.1; i de övriga fyra fallen föreligger ingen signifikant skillnad).

Detta beror säkerligen inte huvudsakligen på att de fått mer undervisning. De flesta av de frågor där de uppvisat bättre kunskaper hör inte till dem som skall repeteras i gymnasiet. För fyra frågor (7, 16, 20, 21) gäller att gymnasisterna stannat på samma nivå som de yngre. Tre av dessa frågor rör befruktningens fysiologi (här har både äldre och yngre elever dålig svarsfrekvens); den fjärde är frågan vilken könssjukdom som är den vanligaste i Sverige. Det sistnämnda är anmärkningsvärt, eftersom könssjukdomar och preventivmedel är de två moment vilka speciellt rekommenderas till repetition i skolöverstyrelsens kompletterande anvis- ningar 1965. Huvudvikten skall emellertid enligt dessa läggas på etiska och sociala synpunkter på sexuallivet. Under sådana förhållanden kan sexualundervisningen i gymnasiet knappast avsätta så stora Spår i ett testformulär i sexualkunskap.

6.2.2.2 Samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad

Eleverna i årskurs 9 testades genom 15 frågor, eleverna i gymnasiets årskurs 2 genom 14 frågor. Av dessa frågor var 9 gemensamma. I följande översikt anges de frågor som minst två tredjedelar av eleverna i årskurs 9 och/eller gymnasiets årskurs 2 kunde besvara riktigt.

Tabell 6.3 Väl besvarade testfrågor rörande samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad, årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2. (Numreringen av frågorna hänvisar till översikten i SOU 1969: 8, s. 46 f. De onumrerade frågorna förekom endast i gymnasistenkäten.) I %.

Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i:

årskurs 9 gymnasiets årskurs 2

km—

1 Barnbidrag erhålles för varje barn som är högst 16 är oberoende av

inkomst 89 (frågan 2 Enligt svensk lag straffas vuxen ställdes person som har samlag med person inte till under 15 år 86 94 gymnasis- 3 Modern till ett utomäktenskapligt tema) barn får ensam svara för dess försörjning 85 4 Enligt lagen kan en kvinna som

väntar barn erhålla abort på grund av följande skäl: Förlossningen skulle kunna innebära en allvarlig fara för

moderns hälsa 81 5 En person som talar om vart man

kan vända sig för att få illegal (illegal = olaglig) abort kan straffas 78 75 6 Enligt lagen kan en kvinna som

väntar barn erhålla abort på grund av följande skäl: Den blivande modern har ej fyllt 15 år och hennes föräldrar lämnar sitt samtycke till abort 76 77

______________________________—_ Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i:

årskurs 9 gymnasiets årskurs 2

7 En kvinna kan inte avskedas från sitt arbete på grund av att hon väntar barn 72 85 8 Moderskapspenning är en summa pengar som staten betalar ut enbart

till flerbarnsmammor 71 — 9 Den som vet eller misstänker att

han har en könssjukdom är enligt svensk lag förbjuden att ha samlag 71 78

10 Enligt lagen kan en kvinna som väntar barn erhålla abort på grund av följande skäl: Barnafadern

okänd 68 — Mödravårdscentralen ger kostnadsfri rådgivning -— 95 Moderskapspenning ges endast till mindre bemedlade mödrar 80

14 Med äktenskapsförord menar man det tal som prästen håller till brudparet vid vigseln 47 78 En gift kvinna måste anta makens

namn 73 13 Enligt svensk lag är alla homo-

sexuella handlingar straffbara 56 67 Alla gravida kvinnor får tand-

vårdsbidrag 66

#

Tio av de femton samhällsfrågorna har besvarats riktigt av två tredjedelar eller fler av eleverna i årskurs 9. Av dessa tio frågor är åtminstone sju sådana där okunnighet kan få olyckliga konsekvenser och där alltså kunnighet är ett väsentligt skydd (2, 4, 5, 6, 7, 9, 10). Det stora flertalet elever känner till vad lagen säger om förbud mot samlag med minderåriga och om förbud mot samlag när man år gonorrésmittad. Vetskapen att en kvinna inte kan avskedas på grund av graviditet är av vikt för attityden till yrkesutövning och -utbildning. Stora majoriteter av eleverna har någon orientering om abortlagstiftningen.

Vad som positivt kan konstateras om de yngre elevernas kunskaper gäller i samma eller något högre grad gymnasisternas. Dessa hade god svarsfrekvens på 11 av 14 frågor, vilket innebär betydligt bättre resultat än deras svar beträffande sexualkunskap. Som nämnt år det föreskrivet att sociala synpunkter speciellt skall beaktas vid sexualundervisningen i gymnasiet. Gymnasisterna har, av stickproven att döma, hyggliga kunskaper om äktenskapslagstiftning och om samhällets hjälpåtgärder vid havandeskap. Nätt och jämnt två tredjedelar av dem vet att homosexuella handlingar mellan vuxna inte är straffbara.

Liksom förut kan konstateras att i de fall där svarsfrekvensen är dålig har dock ca hälften eller fler av eleverna svarat rätt. Undantag utgör endast fråga 15 om lägsta ålder för pessarinprovning. Här är stora delar av

Tabell 6.4 Dåligt besvarade testfrågor rörande samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad, årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2. (Siffrorna hänvisar till översikten i SOU 1969: 8, s. 46 f.) I %.

Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i:

årskurs 9 gymnasiets

årskurs 2 11 Hemskillnad och äktenskapsskillnad är samma sak ? 60 63 (procent- 12 Enligt lagen kan en kvinna som tas som väntar barn erhålla abort på grund innebär av följande skäl: De blivande att får- föräldrama har dålig ekonomi 58 — re än 13 Enligt svensk lag är alla homo— 2/3 sva- sexuella handlingar straffbara 56 67 rat rätt 14 Med äktenskapsförord menar man det ibåda tal som prästen håller till brud- grupper- paret vid vigseln 47 78 na har 15 För att en flicka skall få ett kursive. pessar inprovat måste hon enligt rats.) lag vara lägst 17 år 39 51 Kusiner får inte gifta sig med varandra —— 62

___—___

såväl äldre som yngre elever okunniga. Bristande kunskap kan tänkas bli bidragande orsak till en graviditet som annars hade kunnat undvikas.

44 % av de yngre och 33 % av de äldre eleverna tror att homosexuella handlingar mellan vuxna är straffbara eller är inte säkra på hur det förhåller sig med den saken. Detta måste betyda att undervisningen om variationer i sexualdriftens inriktning är klart bristfällig och inte gör den insats som skulle behövas för att skingra vanföreställningar. Det är fortfarande vanligt att pojkar talar föraktfullt och aggressivt om ”bögar”. Detta primitiva reaktionssätt måste motarbetas genom saklig upplysning om homosexualiteten och andra variationer i sexualdriften.

I frågorna 11 och 14 framträder hos både äldre och yngre bristande kunskap om den ekonomiska relationen mellan makar samt om procedu- ren vid skilsmässa. Frågorna har ett visst sammanhang. En vanlig orsak till misshälligheter i äktenskapet är att makarna från början haft bristande kunskap om sina ekonomiska skyldigheter och rättigheter. Okunnigheten har inte sällan lett till att kvinnan trott att äktenskapet för henne innebär en beroendeställning i högre grad än vad som är fallet, juridiskt sett.

Eleverna i årskurs 9 hade mindre gott resultat på 5 av 15 och gymnasisterna på 4 av 14 samhällsfrågor, alltså ungefär en tredjedel av frågorna. Motsvarande siffror för sexualkunskap (se ovan) var 11 av 21 och 12 av 23 frågor, alltså ca hälften. Även om frågeformulär av detta slag utgör mycket ungefärliga test, bör en så pass stor skillnad vara relevant. En förklaring härtill kan vara att samhällskunskapen är ett av skolans stora ämnen på alla stadier, medan sexualkunskap ingår som en liten del i hembygdskunskap, naturkunskap och biologi samt på timmar till förfogande i gymnasiet. I samhällskunskapen kommer man in på familjefrågor och liknande i många olika sammanhang; sexualundervis-

' SOU 1969: 28, s. 44.

3 SOU 1969: 8, s. 48 f; SOU 1969: 28, s. 41 ff.

ningen inom de tre nämnda ämnena förekommer oftast som små avgränsade lektionsserier, där utom sexualkunskap också samlevnadsfrå- gor skall behandlas.

En jämförelse mellan de yngre och de äldre elevernas resultat visar att gymnasisterna hade signifikant större andel korrekta svar på 6 av de 9 samhällsfrågor som var gemensamma. [ övriga 3 fall föreligger inga signifikanta skillnader.1

6.2.2.3 Normemas relativitet

Testfrågorna beträffande normernas relativitet skiljer sig från de tidigare behandlade genom att de är endast fyra till antalet och syftar inte så mycket till en kartläggning av kunskaper som till ”att försöka få ett grepp om i vilken grad eleverna har någon känsla för att värderingar skiftar mellan olika kulturer”.2 Resultatet redovisas här mera summa- riskt. Tre frågor var gemensamma för årskurs 9 och gymnasisterna.

Beträffande skilsmässa, abort och preventivmedel hade det stora flertalet elever klart för sig att inställningen skiftar i olika länder och religioner. Endast något mer än hälften av gymnasisterna kände till ett av de förhållanden som mest behandlats inom den jämförande sexualantro- pologin: den positiva inställningen till föräktenskapligt sexuellt samliv i vissa kulturer. Beträffande homosexualiteten framträdde en markant okunnighet i ännu högre grad än i testet beträffande samhällsfrågor. 78 % av de yngre och 63 % av de äldre trodde att homosexualitet har fördömts av alla folk i alla tider eller var osäkra på hur det förhåller sig härmed. Endast drygt en tredjedel av de äldre och en femtedel av de yngre visste att homosexualiteten varit och/eller är accepterad i vissa kulturer.

Tabell 6.5 Frågor rörande normernas relativitet. Översikt av samtliga svarsresultat för elever i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2 (Numreringen av frågorna hänvisar till översikten i SOU 1969: 8, s. 48.) I %.

Påstående/fråga Andelar som svarat rätt i: årskurs 9 gymnasiets årskurs 2

___—___”;— 1 Inställningen till skilsmässa är

mycket skiftande mellan olika

religioner 87 — 2 Lagstiftningen om abort är ungefär

densamma i de flesta länder 71 84 3 Den katolska kyrkan har en strängare

inställning till användningen av preventivmedel än de protestantiska kyrkorna 70 85 4 Homosexualitet har fördömts av alla folk i alla tider 22 37 Det förekommer inom vissa kulturer att man allmänt uppmuntrar till föräktenskapliga förbindelser 58

___—___,—

Tabell 6.6 Kunskapstest i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2, jämförande översikt &

Medel- Högsta Genom- poäng möjliga snitts-% poäng rätta svar

R_— Grundskolans årskurs 9 Sexualkunskap, 21 frågor 10,2 21 65 Samhällsfrågor med anknytning

till sexualliv och samlev- nad, 15 frågor 8,6 15 69 Normer för sexualliv och sam-

levnad i olika kulturkret- sar, 4 frågor 2,0 4 63

Gymnasiets årskurs 2 Sexualkunskap, 23 frågor 9 2 23 54 Samhällsfrågor, 14 frågor 9,0 14 75 Normer, 4 frågor 2 0 4 66 x_—

6.2.3 Kunskapsindex

I föregående avsnitt har bl. a. gjorts jämförelser mellan yngre och äldre elevers svar på de frågor som varit identiska för äldre och yngre i kunskapstest beträffande sexualkunskap, samhällsfrågor och normernas relativitet. I ovanstående tabell ges en jämförande översikt av svarsresul- taten beträffande samtliga frågor i de tre nämnda testen. Jämförelsen bygger dels på de indexpoäng för kunskaper som i detalj redovisasi elevenkäterna för årskurs 9 och gymnasiets årskurs 21, dels på den genomsnittliga procentandel rätta svar som kan räknas fram ur tabellerna över enskilda frågor i samma elevenkäter.2

Samhällsfrågorna har besvarats bäst av både yngre och äldre. Sämsta resultat har sexualkunskapsfrågorna på gymnasiet givit. Orsakerna till dessa båda tendenser har diskuterats i föregående avsnitt.

6.2.4 Relationen mellan elevernas kunskaper och vissa bakgrunds- faktorer

6.2.4.1 Inledning

I detta avsnitt redovisas bakgrundsfaktorer som haft eller inte haft betydelse för kunskaperna hos elever i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2, nämligen följande:

undervisningens omfattning (innehåll och antal lektioner)

lärarens sätt att undervisa

linjeval, socialgrupp och målsmans skolutbildning kön och kamratkontakter orttyp.

6.2.4.2 Elevernas kunskaper och undervisningens omfattning

Mellan undervisningens omfattning och elevernas kunskaper föreligger på så gott som varje enskild punkt ett samband som når signifikans, i flera

' SOU 1969: 8, s. 43, 47, 49; SOU 1969: 28, s 35, 40, 42

2 SOU 1969: 8, s. 40 f, 48; SOU 1969: 28, s. 33 ff, 39, 42

fall ett mycket starkt framträdande samband. Undersökningsledarna påpekar dock att en ”oåtkomlig” felkälla kan ha spelat in: elever som inte kunnat besvara vissa frågor kan felaktigt ha trott att detta berott på att de ej erhållit undervisning om dessa. 1 så fall har samvariansen mellan ”ej erhållit undervisning” och bristande kunskap blivit större i tabellerna än i verkligheten.

Relationen mellan antal lektioner och elevernas kunskaper (tabell 6.7, avd II) har undersökts endast för sexualkunskap under biologilektioner, inte för samhällsfrågor och normernas relativitet. Anledningen härtill är att undervisningen om de båda sistnämnda områdena varit så ”utspridd” att det ansetts meningslöst att efterfråga antalet lektioner som ägnats åt dem. Sexualundervisningen under biologilektioner har omfattat även annat än sexualkunskap. Det bör leda till att korrelationen mellan antal lektioner och kunnighet i sexualkunskap inte framträder så starkt.

l nedanstående översikt redovisas endast hur stora andelar av eleverna som nått de bästa resultaten på testfrågorna, dvs. hamnat inom den högsta poänggruppen i kunskapsindexet. För detaljer om de medelgoda och dåliga resultaten hänvisas till SOU 1969: 8, kapitel 6, och 1969: 28, kapitel 6.

Det bör observeras att tabell 6.7 inte kan användas för en jämförelse mellan kunskapsnivåerna i sexualkunskap, samhällsfrågor och normernas relativitet. Detta beror på att ”den högsta poänggruppen” har olika innebörd inom dessa tre testområden. Tabellen kan bara användas för att

Tabell 6.7 Relationen mellan elevernas kunskaper och undervisningens omfattning.l [ %.

_____________________————————————-

Har undervisning Andelar elever som nått den högsta poänggruppen: skett om det kun- Årskurs 9 Årskurs 9 Årskurs 9 Gymnas, Gymnas, Gymnas,

skapsstoff enka— __ ., , 2 , 2

ten behandlat? Sexualkun— Samhalls- Normemas arskurs 2 arskurs _ arskurs

skap fragor relat1v1- Sexualkun— Samh.-fragor Normernas

tet skap relativitet

Ja, om det mesta 63 50 36 30 26 26 Ja, om en del 42 32 35 14 Nej 39 24 30 8 20 19

I] Sexual- och sam— Andelar elever som nått den högsta poänggruppen: färgadsundervrs- Årskurs 9 — Gymnas, — . Sexualkun- årskurs 2 Antal lektioner skap Sexualkun- skap 6— 60 — — 20 —— 4—5 56 15 — — 1 3 49 — 14 - Ingen undervis- ning, minns ej, uppgift saknas 42 -— 11 —— / ' SOU 1969: 8, kapitel 6, och 1969: 28, kapitel 6.

belysa hur elever inom ett testområde svarat i relation till om de fått mycket eller litet undervisning. Jämförelser mellan testområdena har gjorts i avsnittet 6.2.2.

I avsnittet 6.1 ”Allmänhetens kunskaper om sexual- och samlevnads- frågor” konstaterades att sexualkunskapen var ungefär lika stor hos den äldre generationen, som fått sparsam sexualundervisning, och den yngre generationen, som fått mer sexualundervisning. I undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” finns också jämförelser mellan dem i den yngre generationen (18—30-å1ingar) som fått och dem som inte alls fått sexualundervisning (s. 49). Därav framgår att de som fått sexualundervis- ning har bättre kunskaper men att skillnaden är obetydlig. Av tabell 6.7:I ovan framgår däremot att skillnaden i kunskapsnivå mellan de elever som fått mycket, litet respektive ingen sexualundervisning är betydande på tre områden och, enligt undersökningsledarnas kommenta- rer, signifikant även på övriga områden.

Dessa olika undersökningsresultat torde kunna tolkas på följande sätt. ”Den yngre generationen” i undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” består av 18—30-åringar som var 15 år gamla under något av åren 1952—1964.l Flertalet av dem har gått iskola endast under skolpliktsti- den och har sålunda fått sin sexualundervisning under den nämnda perioden och tidigare. (De äldsta i gruppen hade huvuddelen av sin skolgång under 1940-talet.) Det är emellertid under 40-, 50- och 60-talen som sexualundervisningen i Sverige genomgått sin huvudsakliga utveck— ling i omfång och kvalitet. Det är då rimligt att anta att skillnaderna i kunskapsnivå mellan dem som fått och dem som inte fått sexualundervis- ning hela tiden måste öka under dessa tre årtionden. Därtill kommer en annan omständighet, som berördes redan i avsnittet 6.1 ovan. Undersök— ningen ”Om sexuallivet i Sverige” riktade sig till vuxna personer, vilkas skolgång låg några eller många år tillbaka. Under den tid som gått sedan skolgångens slut har de ur många olika källor skaffat sig mer sexualkun- skap. Ju äldre de blir desto mindre markant måste därför skillnaden i kunskapsnivå bli mellan dem som fått och dem som inte fått sexualun- dervisning i skolan.

Av dessa två skäl sexualundervisningens successiva förbättring och det faktum att vuxna personer skaffat sig mer sexualkunskap än den skolan gav är det helt rimligt att en undersökning på elever i dag visar långt större kunskapseffekt av skolans sexualundervisning än en tillbakablick— ande undersökning, genomförd bland vuxna personer.

Som det väsentliga resultatet av undersökningen av kunskapsnivån bland elever i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2 framstår orubbat det faktum att elever som fått sexualundervisning i dag har mycket mer kunskaper än de som inte fått sexualundervisning.

6.2.4.3 Elevernas kunskaper och lärarens sätt att undervisa

I detta avsnitt granskas betydelsen av tre bakgrundsfaktorer:2 användning av film och bildband i undervisningen

' SOU 1969: 2, s. 48.

2 SOU 1969: 8, 6.2.2.2; SOU 1969: 28, 6222, 6.3.2.2.

1 SOU 1969: 8, tab. 6.7,

6.ll,6.15.

förekomst eller ej av diskussion elevernas omdöme om undervisningen.

De tre faktorerna har i elevenkäterna satts i relation enbart till indexpoäng i sexualkunskap i årskurs 9 och sexualkunskap respektive samhällsfrågor i gymnasiets årskurs 2.

De båda första faktorerna ger ett litet utslag för sexualkunskap i årskurs 9. Om film eller bildband använts och om diskussion förekommit har eleverna något bättre indexpoäng, men sambandet är inte signifikant. För gymnasisternas del framträder ingen skillnad alls i kunskapsnivå mellan elever som undervisats med eller utan de nämnda hjälpmedlen samt med eller utan diskussion. Resultatet får väl tolkas så att diskussionens främsta betydelse ligger i att bidra till åsiktsbildning, inte till kunskapsinhämtande.

Vad beträffar elevernas omdöme om undervisningen skulle man ha väntat att ju bättre detta är desto bättre är deras kunskaper. Något sådant samband framträder emellertid inte! När det gäller gymnasieundervis- ningen om samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad framträder emellertid ett samband av annat slag, som undersökningsledar- na karaktäriserar på följande sätt (SOU 1969: 28, s. 40): ”De elever som är positiva eller negativa till undervisningen har högre indexpoäng än de neutrala. En tolkning av detta resultat är, att de positiva kan ha fått nya kunskaper genom undervisningen, medan de negativa redan hade den av lärarna meddelade kunskapen och därför kan ha tyckt att undervisningen var dålig.” Det förefaller som om detta resonemang skulle kunna tillämpas i alla de fall då elever med negativa och elever med positiva omdömen om undervisningen visar sig vara ungefär lika kunniga. En deli förväg kunniga elever har betecknat undervisningen som dålig därför att den inte gav dem något nytt. De från början mindre kunniga eleverna har betecknat undervisningen som god därför att den gav dem nya kunskaper. Båda dessa elevgrupper får god kunskapspoäng men avger motsatta omdömen om undervisningen.

6.2.4.4 Elevernas kunskaper i relation till linjeval, socialgrupp och målsmans skolutbildning

För eleverna i årskurs 9 är det en markant och genomgående tendens att de har bättre kunskaper om sexual- och samlevnadsfrågor om de går på en gymnasieförberedande linje, tillhör högre socialgrupp och har måls- man med högre skolutbildning.1

Vid en testning av elevernas kunskaper på ett litet avgränsat område framträder sålunda samma tendens som är känd från den obligatoriska skolan i dess helhet. Elever från högre socialgrupp med mer allmänbildad och allmänbildande bakgrundsmiljö samt med en studietradition i familjen får ett försprång till skänks i sina studier och tenderar att välja gymnasieförberedande linje. Elever från lägre socialgrupp med mindre allmänbildad och allmänbildande miljö samt utan studietradition i familjen är belastade med ett studiehandikapp och ett attitydmässigt motstånd mot skolutbildning utöver den obligatoriska skolan. Dessa

Tabell 6.8 Elevernas kunskaper i årskurs 9 i relation till linjeval, socialgrupp och målsmans skolutbildning. l %. & Andelar elever i årskurs 9 som

nått högsta poänggrupp: x

Sexual- Samhälls- Normernas kunskap frågor relativitet & Gymnasieförberedande linje 64 45 39 Ovriga enbokstaviga linjer 42 28 31 Praktiska linjer 30 14 16 Målsman med mer än folkskola 56 40 38 Målsman med enbart folkskola 47 30 29 Socialgrupp I 63 44 42 Socialgrupp II 51 33 30 Socialgrupp III 44 28 29 &

tendenser har försvagats genom införandet av grundskolan, genom den ökade tillströmningen till gymnasieskolan och genom vuxenutbildningen, men de gör sig alltjämt påtagligt gällande och hör med även till bilden av sexual- och samlevnadsundervisningen och dess möjligheter i dagens läge.

Denna socialt betingade skillnad mellan eleverna har förstärkts genom att eleverna på gymnasieförberedande linje har fått mer undervisning, i varje fall i sexualkunskap. De andelar av eleverna på de olika linjerna som svarat att de fått undervisning om det mesta av den sexualkunskap enkäten behandlat var följande:

gymnasieförberedande linje 47 % övriga enbokstaviga linjer 39 % praktiska linjer 29 %

Den ytterst sparsamma undervisning i sexualkunskap, som eleverna på praktiska linjer uppger har förekommit, stämmer med den subjektiva upplevelse som dessa elever brukar ge uttryck åt i tidningsintervjuer: ”Vi är bortglömda, det är inte så noga med oss”, och liknande. I fråga om samhällsfrågor och normernas relativitet samt i fråga om antal lektioner som behandlat sexual- och samlevnadsfrågor under biologilektionerna kan säkra jämförelser inte göras, därför att eleverna på icke gymnasieförberedande linjer har så stora andelar Minns ej-svar. På gymnasiet fanns det, då denna undersökning gjordes (1968), en överrepresentation av elever från högre socialgrupp och/eller med särskilt goda studieförutsättningar. Skillnaderna i kunskapsnivå med hänsyn till socialgrupp bör därför vara starkt reducerade eller obefintliga. I följande översikt finns inte heller några signifikanta skillnader av detta slag.1 Mellan elever på olika gymnasielinjer finns däremot skillnader i kunskapsnivå. Dessa skillnader beror inte som i grundskolan på skilda 1 SOU 1969:28, tag studieförutsättningar utan på linjernas olika studieinriktning. 67, 6-13. 6-17.

Tabell 6.9 Kunskapsnivå och socialgrupp i gymnasiets årskurs 2. l %. _________________——————

Andelar elever som nått högsta

poänggruvpi Sexual- Samhälls- Normernas kunskap frågor relativitet ___—___! Socialgrupp ] 17 21 22 Socialgrupp 11 15 22 20 Socialgrupp III 14 21 18

___—________——————

Tabell 6.10 Kunskapsnivå och linjetillhörighet i gymnasiets årskurs 2.' I %. ______________————-_———

Andelar elever som nått högsta poänggrupp : Sexual- Sarnhälls— Normernas kunskap frågor relativitet ___—_a/ Linje Samhällsvetenskaplig 22 26 22 Humanistisk 18 25 23 Naturvetenskaplig 18 18 21 Ekonomisk 8 24 13 Teknisk 5 16 19 ___/#4, * SOU 1969: 28, tabell 6.7, 6.13, 6.17.

Enligt föreskrifterna skall gymnasisterna på alla linjer få sexual- och samlevnadsundervisning på timmar till förfogande i årskurs 2, vilket borde leda till att deras kunskaper blev ungefär likvärdiga. Av tabellen ovan framgår emellertid att eleverna på ekonomisk och teknisk linje har mycket sämre sexualkunskap än övriga, att eleverna på teknisk linje är sämre orienterade i samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad samt att eleverna på ekonomisk linje inte är så kunniga om normernas relativitet.

Gymnasistenkäten visar att de ekonomiska och tekniska linjerna både fått minst sexual- och samlevnadsundervisning överhuvud och minst undervisning i sexualkunskap.1 Eleverna på teknisk och naturvetenskap- lig linje har i årskurs 1 och 2 tillsammantagna färre veckotimmar samhällskunskap än övriga linjer. De har enligt tabell 6.10 också sämre kunskaper om samhällsfrågor än eleverna på övriga linjer. Liksom tidigare framträder överensstämmelse mellan undervisningens omfattning och elevernas kunskapsnivå.

Sexual- och samlevnadsfrågor hör mera naturligt hemma på de samhällsvetenskapliga, humanistiska och naturvetenskapliga linjerna än på de ekonomiska och tekniska. Det är därför psykologiskt förklarligt att dessa frågor på de sistnämnda linjerna kommit i skymundan och att de av allt att döma betydligt mera sällan tagits upp på timmar till förfogande. Detta är dock givetvis ett klart missförhållande. Det är av särskilt stor vikt att sexual- och samlevnadsfrågorna liksom andra ”mänskliga” frågor

, SOU 1969:28, tab. behandlas grundligt. på de. ekonomiska och tekniska linjerna för att 520,521 samt av_ motverka en ens1d1g verkhghetsuppfattnmg. Sarskild uppmarksamhet snittet 5.9, s 28 f. måste ägnas åt att gällande föreskrifter här iakttas.

6.2.4.5 Elevernas kunskaperi relation till kön och kamratkontakter

I fråga om sexualkunskap och samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad har flickorna klart bättre kunskaper än pojkarna både i grundskolans sista årskurs och i gymnasiet. När det gäller kunskaper om normernas relativitet är undersökningsresultatet det motsatta.

Tabell 6.11 Kunskapsnivå i relation till kön.' I %. ___—___ Andel elever som nått högsta

poänggrupp:

Sexual— Samhälls- Normernas

kunskap frågor relativitet & Årskurs 9 Pojkar 43 26 35

Flickor 56 3 9 2 8

Gym nasiets Pojkar 9 18 24 årskurs 9 Flickor 22 26 16

___—___ ' SOU 1969: 8, tabell 6.7, 6.11, 6.15; SOU 1969: 28, tabell 6.7, 6.13, 6.17.

Beträffande pålitligheten av resultatet att flickorna har bättre kunska- per än pojkarna inom större delen av sexual- och samlevnadsfrågorna skriver undersökningsledarna: ”Man kan inte bortse från möjligheten att skillnaderna i kunskaper mellan pojkar och flickor sammanhänger med skillnaden i deras fördelning på linjer liksom det finns möjlighet att det motsatta förhållandet gäller.” Man måste pröva hur det förhåller sig, eftersom flickorna är fler än pojkarna på de linjer som uppvisar de bästa kunskaperna, nämligen på den gymnasieförberedande linjen i årskurs 9 och de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna på gymnasiet. På den linje som uppvisar de sämsta sexual- och samlevnadskunskaperna,

Tabell 6.12 Kunskapsnivå i relation till kön och linje (sexualkunskap). [ %.' Grundskolan årskurs 9.

H— Andel elever som nått högsta poänggrupp:

Gym nasieför- Övriga enbok- Praktiska linjer beredande linje staviga linjer ___—___— Pojkar 5 9 3 8 25

Flickor . 69 47 35

Gymnasiets årskurs 2

Andel elever som nått högsta poänggrupp:

Hum. Ek. Tekn. Sarnh. Nat. ___—___ Pojkar J 4 5 13 14 Flickor 19 13 _” 27 27

' SOU 1969: 8, s. 45; SOU 1969: 28, S. 38. 2 Bastal för litet för procentberäkning.

' SOU 1969: 28, tab. 6.7, 6.13. När det gäller insikter om normernas relativitet råder dock ingen skillnad mellan gymnasister som har och inte har stadigt sällskap.

2 SOU 1969: 8, tab. 6.7, 6.11, 6.15.

den tekniska, går 96 % pojkar och 4 % flickor. Samtidig uppdelning på kön och linje visar emellertid att dessa båda faktorer oberoende av varandra förklarar variationen i kunskaper.

Flickornas betydligt bättre kunskaper måste bero på starkare motiva- tion, och det är lätt att förstå vari denna består, För dem kommer det sexuella samlivet i regel att förr eller senare leda till något så djupt ingripande som en graviditet, och så länge de nuvarande könsrollerna dominerar, kommer även vården av barnet att vila tyngst på dem. De upplever ett starkare behov än pojkarna att i förväg orientera sig i sexual- och samlevnadsfrågorna.

Den andra bakgrundsfaktorn som redovisas i detta avsnitt är kamrat— kontakter. Man väntar sig att elever som har stadigt sällskap har en starkare motivation att skaffa sig kunskaper, och detta visar sig även vara fallet för gymnasisternas del.' Hos eleverna i årskurs 9 ser det 2litet annorlunda ut. Där har eleverna i detta avseende delats i tre grupper:2 1. Har stadigt sällskap, kamrater av båda könen 2. Har ej stadigt sällskap, kamrater av båda könen 3. Har ej stadigt sällskap, enbart kamrater av egna könet.

De bästa kunskaperna finns genomgående i grupperna 1. och 3. Stadigt sällskap och det okändas lockelse tycks var för sig utgöra motivationer, vilket ju i båda fallen måste betecknas som rationellt.

6.246 Kunskaper och bostadsort

Elever i årskurs 9 som bor i större städer tycks ha något bättre kunskaper än elever i mindre samhällen och på landsbygden om samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad och om normernas relativitet. För sexualkunskap finns inga signifikanta skillnader mellan olika ortty- per. Eleverna i gymnasiets årskurs 2 uppvisar inte inom något område av sexual- och samlevnadskunskapen signifikanta skillnader med hänsyn till orttypen.

6.3 Sammanfattning och slutsatser

Stora delar av allmänheten har bristfälliga kunskaper om sexual- och samlevnadsfrågor och skulle gärna vilja ha mer kunskaper om många frågor. Sexual- och samlevnadsundervisning bör därför även ingå i vuxenutbildningen på grundskole- och gymnasieskolenivå.

Större delen av eleverna i grundskolan och på gymnasiet hade vid undersökningstillfället goda kunskaper inom sexual- och samlevnadsun- dervisningens område. 60—70 % av eleverna har i genomsnitt svarat rätt på testfrågorna. Detta innebär emellertid också att tämligen stora minoriteter visade mindre god kunnighet. Ett tiotal av de moment där särskilt dåliga kunskaper redovisades är av den arten att okunnighet kan få allvarliga praktiska eller psykologiska konsekvenser. Gymnasisternas kunskaper om naturvetenskapliga fakta rörande sexualiteten uppvisar en lägre nivå än sexual- och samlevnadskunskapen i genomsnitt för såväl

yngre som äldre elever. En höjning av den genomsnittliga kunskapsni- vån är önskvärd. För vissa viktiga områden av sexual- och samlevnadsfrå- gorna framträder ett behov av starkt förbättrad undervisning. Dessa två mål torde vara möjliga att förverkliga utan att ställa orimliga krav på skolan: sexualundervisningen har nått en ganska god nivå; vad saken gäller är inte att åstadkomma en nyskapelse utan att fortsätta den utveckling som pågått under några årtionden.

Elevernas kunskapsnivå påverkas starkt av vissa faktorer som skolan inte kan förändra, i varje fall inte på kort sikt. Det är sådana faktorer som könsrollsuppfattning, socialgrupp, målsmans skolutbildning och därmed korrelerande linjeval. Undersökningarna har emellertid också visat att elevernas kunskaper i hög grad är relaterade till omfånget av den undervisning de fått, dels till antalet lektioner, dels och särskilt till den utsträckning i vilken undervisningen tagit upp de i enkäten efterfrågade momenten. Föreställningen att skolans sexual- och samlevnadsundervis- ning är mindre väsentlig i det allmänna utbudet av sexualinformation håller inte streck. Man kan räkna med att förändringar av undervisningens innehåll och undervisningstiden på detta område har stor effekt på kunskapsnivån.

Om det alltså har kunnat klarläggas hur stor effekt kvantiteten av undervisning har, så har däremot inte kvalitetens betydelse kunnat påvisas på samma sätt. De variabler som granskas i 6.2.4.3 har inga klara relationer till elevernas kunskaper. Utan att kunna väga undervisningens kvalitet och kvantitet mot varandra får man nöja sig med den allmänna föreställningen att en förbättrad lärarutbildning i ämnesteori och metodik också kommer att förbättra undervisningsresultatet.

Ett indirekt vittnesbörd om ett sådant sammanhang är det faktum att lärare med utbildning och/eller fortbildning i sexual— och samlevnadsfrå- gor har givit sexualundervisning i större utsträckning än lärare som saknar denna bakgrund.' Som ovan framgått föreligger ett starkt sammanhang mellan kvantiteten undervisning och elevernas kunskaper. Det innebär att man i enkätmaterialet kan finna det sammanhang mellan lärarutbildning och undervisningsresultat, som man är van att betrakta som självklart.

' Detta framgår av ett stort antal tabeller i tabellbilagan till SOU 1969:44 (lärarenkäten årskurs 9), nämligen tabell 7.7, 7.9, 7.12, 7.14, 7.18, 7.20, 7.22, 7.24 osv. Tendensen gäller inte alla undervisningsmoment men det vida övervägande flertalet.

1|1iE'M!"-i man ! |l'||.' Mn 11 att nu: "En-ma

. ' I .

1|.' . |». , . mm." | .' ,! |r | | | |j| .; | .-"-' i..-därpå ". J,. | ,'b . " . |.

I 1 _ .. | ,, . _ . ”|| |"' _ . .. wi . ' | 'II ' " '. l "' | l.' [ . "' ', -'||||_ | . I r. [ II |.- " .. "' I I Ill .. .. | - .

| ' | '

"I. "”| . L" |' . |' ' -' —|_ J . . .. "| . , '| IL '. I ' ' ' 4' | ' "_| _ 'lll I

| | "| | -' - ' |l || ” I| Wi" . | . | : ., 'I | || || ".J 'I ., | | | || .. . _|| :|. |-'A""' . | . .. .' || . '..I |.- ""|' i "I.,, .'. '::.' |. ' | _. | | | "': I| . | 2 | '|'. || | ._ |, » | j | " , ' __ : . ,. . '.'_J'”" '| ' "—_'|" 1_ 11 all', , '. |__ -.' I'. i |"|".'|.._" ' ' | l.'1 | ' I" l l .- >l'l * . . | -. _ 1 ."—— ..| - ' ..|'- |'""-"-':' " ,' 4| : .* |. -|.- ' | | .'1 , " . .. | , 1' . . . . .. . __'| - '|'

7. Sexualupplysning i hemmet och andra informationskällor

7.1. Sexualupplysning i hemmet

Redan i samband med den första svenska riksdagsmotionen om sexualun- dervisning i skolan, 1908, uttalade vederbörande utskott att kunskapen om släktlivet helst bör förmedlas av hemmen och att föräldrarna bör göras skickliga att fylla denna uppgift; de kan emellertid inte fullgöra den i dag, och därför måste skolan ta den på sig. Utskottets ledamöter torde knappast ha föreställt sig att man ännu sextio år senare skulle tvingas konstatera att en stor del av föräldrarna inte ger sina barn sexualupplys- ning.

I Jonsson—Kälvestens socialpsykiatriska undersökning av 222 stock- holmspojkar i åldern 7—16 år ingår en intervjufråga till mödrarna om den sexualupplysning de gett sina barn.

Närmare hälften av mödrarna hade enligt egen utsago inte givit sina barn någon sexualupplysning. De flesta av dem antydde emellertid under intervjun att de nog egentligen borde ha talat om saken. Det principiella, rationellt motiverade motståndet mot upplysning var borta, men det emotionella, tabukänslan, fanns kvar. En tredjedel av mödrarna sade att de hade svarat på frågor men hade svårt att tala öppet med barnen. Även här fanns det inre motståndet. De mödrar som under intervjun visade sig helt obesvärade av sexualfrågorna och som hade talat utförligt med sina barn om dem utgjorde en femtedel av alla.

Lindroth-Rundbergs enkätundersökning av sexualupplysning och

Tabell 7.1 Mödramas sexualupplysning till sina bam' . 1 procent.

___—__ Innebörden av moderns svar

x_—

1. Vill inte tala om saken. Vill bevara barnens oskuld 2 2. Har inte blivit av, besvärad och härnmad inför frågan 45 3. Svarar på frågor; skulle vilja tala öppet med barnen men har svårt för det (särskilt pappans roll) 32 4. Talar utförligt och ledigt, rör sig obesvärat med vokabulären, väjer inte för ”svåra frågor” 20 5. Överdriven i sin upplysning; hektiskt frigjord 0

Summa 100

& ' Jonsson-Kälvesten: 222 stockholmspojkar (1964), s. 426.

Tabell 7.2 Sexualupplysning genom föräldrar beträffande särskilda moment (öre— broundersökningen).' I%. ___—)___________——_—— Fått upplysning av föräldrar

Upplysning om menstruation innan den inträffade

första gången ca 80 Dito om pollutioner 18 Faderns roll vid bamalstring

pojkar upplysta genom modem 21 flickor upplysta genom modern 44 pojkar upplysta genom fadern 16 flickor upplysta genom fadern 17 summa pojkar upplysta genom föräldrarna 37 summa flickor upplysta genom föräldrarna 61

Stencil, skoldirektionens hälsovårdsavdelning, Örebro.

sexualvanor hos 497 i genomsnitt 17—18-åriga örebroungdomar (1964) har några uppgifter om sexualupplysning genom hemmet beträffande särskilda moment.

Som negativt i denna bild framstår det att ca 60 % av pojkarna och ca 40 % av flickorna fått sin kunskap om faderns roll vid bamalstring genom andra källor än föräldrarna (kamrater, skolan, litteraturstudier, syskon i nu nämnd ordning). Det finns psykologiska skäl för att denna kunskap bör komma genom någon vuxen som barnet har en nära och god emotionell relation till. (Se härom kapitlet ”Hemmets betydelse” i handledningsförslaget.)

Ca 20 % av flickorna hade överhuvud inte fått upplysning om menstruation innan den inträffade första gången. För en del av de övriga flickorna hade den information de fått varit sakligt eller psykologiskt dålig. Det var nämligen sammanlagt 32 % av flickorna som uppgav att de blivit skrämda eller olyckliga vid första menstruationen. 12 % hade alltså reagerat så trots att de fått information. 28 % av pojkarna uppgav att de blivit skrämda vid första pollutionen.

Som alltid framträder i undersökningsresultatet att pojkarna fått upplysning i hemmet i mycket mindre utsträckning än flickorna och att fadern medverkat till upplysningen i mindre grad än modern två var för sig ogynnsamma förhållanden. De är utslag av kvardröjande äldre uppfattningar om sexualupplysningens roll för flickor respektive pojkar (se 3.4).

I utredningens egna elevenkäter läsåret 1967/68 förekom efter testfrågorna om sexualkunskap en fråga om olika informationskällor: ”Du har kanske fått reda på en del om dessa saker från annat håll än i skolan. Kryssa för högst tre sätt på vilka Du fått reda på dessa saker.” Följande andelar av eleverna i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2 angav då föräldrarna som informationskälla (se tabell 7.3 nedan).

Överensstämmelsen med de båda förut nämnda undersökningarna är mycket god. Enligt Jonsson-Kälvesten hade ungefär hälften av mödrarna givit åtminstone någon sexualupplysning till sina barn (frågan gällde här

Tabell 7.3 Föräldrar som informationskälla för sexualkunskap.' [ %.

Totalt Pojkar Flickor Elever i grundskolans årskurs 9 52 37 66 Elever i gymnasiets årskurs 9 45 36 56

' SOU 1969: 8, s. 73; SOU 1969: 28, s. 62.

barnen överhuvud, inte enbart pojkarna). Enligt örebroundersökningen hade 37 % av pojkarna och 61 % av flickorna fått upplysning genom föräldrarna om faderns roll vid bamalstring. Enligt USSU: S enkäter hade 36—37% av pojkarna och i genomsnitt 61 % av flickorna fått någon sexualupplysning genom föräldrarna. Den nästan totala överensstämmel- sen beror givetvis på en slump, i synnerhet som frågorna gällde delvis olika saker och delvis olika åldersgrupper, men vad man klart kan se är att åtminstone 60 % av pojkarna och 40 % av flickorna (f. på 40-talet) inte hade fått sexualupplysning i hemmet.'

De inte särskilt många undersökningar om denna sak som finns från andra länder tyder på att föräldrarna där är ännu mer förtegna. Den amerikanske forskaren G.V. Ramsey publicerade 1943 en undersökning enligt vilken mindre än 1 % av amerikanska pojkar hade fått sin första kunskap om faderns roll från föräldrarna. I stället hade i första hand mödrarna, i andra hand fäderna fungerat som de vanligaste källorna för osanna påståenden om varifrån barn kommer.2 Kinsey och hans medarbetare sammanfattar sina resultat på denna punkt med orden: ”Trots att det finns personer som hävdar att barnets sexuella fostran endast bör handhas av föräldrarna eller en religiös vägledare, är det bara ett fåtal — kanske bara 5 % — som kan påminna sig att de fått mer än de mest tillfälliga upplysningar ur dessa källor.”3 Enligt den amerikanske specialisten på barn- och ungdomssexualitet C.B. Broderick existerar det bara en enda undersökning, som genomförts direkt på små barn

' Intervjusvaren på detta område i ”Om sexuallivet i Sverige” SOU 1969: 2 är inte direkt jämförbara med de här refererade undersökningarna. I den förstnämnda undersökningen frågades av vem man ”först fick reda på hur barn kommer till”, medan de övriga undersökningarna gällde om man överhuvud hade fått sexualupp- lysning eller information om faderns roll vid bamalstring genom föräldrarna. Frågeformuleringen i ”Om sexuallivet i Sverige” innefattade också orden: ”... alltså att samlag och befruktning behövs”. Vad man efterfrågar med en sådan formulering är en mer omfattande information än den som ligger i ”faderns roll vid bamalstring”. Dessa faktorer bör leda till att SOU 1969: 2 har lägre siffror för föräldrarnas roll som sexualupplysare. Siffrorna är följande: endast 22% av de manliga och 41 % av de kvinnliga 18—30-åringarna anser att de av föräldrarna fick sin första upplysning om hur barn kommer till, alltså att samlag och befruktning behövs. (Tabell V: 7, s. 129.) Detta understryker ytterligare bristerna i sexualupp- lysningen genom hemmen. Större andelar än de sist nämnda fick sexualupplysning hemma, men så få var de som fick den viktigaste upplysningen av föräldrarna såsom de första upplysarna. Den yngre generationens föräldrar har dock varit mer aktiva på detta område än den äldre generationens. Andelen föräldrar som gett sina barn den första viktiga sexualupplysningen har för sönernas del ökat från 18 till 22 %, för döttrarnas del från 25 till 41 %. 2 Broderick, Kinder- und Jugendsexualität, kapitel 6, s. 53 ff. 3 Kinsey och medarbetare: Kvinnans sexuella beteende, 1, s. 26.

beträffande deras kunskaper om sexuella förhållanden. Den härstammar från Israel och utvisar att av 185 barn i åldern 4—5 1/2 år, de flesta med föräldrar från västländer, visste inget enda något om faderns roll för barns tillkomst.l (Nästan alla sexualpedagoger anser att barn bör ha fått denna kunskap från föräldrarna innan de börjar i skolan.) Enligt Schofields undersökning av engelska 15—19-åringar (1965) hade 11 % av pojkarna och 28 % av flickorna fått sin kunskap om befruktning från föräldrarna.2 Preben Hertoft fann vid sina intervjuer med dansk manlig ungdom att 15 % hade fått sin första upplysning om befruktning av föräldrarna, 25 % genom föräldrarna i förening med annan informationskälla.3 Broderick är emellertid övertygad om att unga föräldrar i västländer blir mer och mer öppna mot sina barn när det gäller sexualupplysning.

7.2. Relationen mellan hemmets sexualupplysning och andra informationskällor

I undersökningen ”Om sexuallivet i Sverige” ges på s. 46 f. en fullständig tabellöversikt över svenska barns och ungdomars informationskällor för första kunskap om befruktning och samlag respektive preventivmedel. Här återges de viktigaste uppgifterna. Undersökningen avser som ovan nämnts inte i vad mån föräldrarna överhuvud givit sina barn sexualupp- lysning utan endast i vad mån de utgjort första informationskälla.

Vad undersökningen dessutom ger är utvecklingstendenserna från den äldre till den yngre generationen, dvs. från 31—60-åringar till 18—30- åringar. Man får då följande bild:

Tabell 7.4 Första information om befruktning och samlag.

Män Kvinnor Äldre Y ngre Äldre Y ngre genera— genera— genera— genera- tionen tionen tionen tio nen Medelåldern för kunskap om befruktning och samlag 12,2år 11,1år 13,7 år 11,3 år Kunskapsförmedlare (i pro cent): Kamrater 63 55 41 33 Föräldrar 1 8 22 25 4 1 Lärare 6 13 7 12 Massmedier 7 6 14 8

' Broderick, Kinder- und Jugendsexualität, s. 31 f. Den isrealiska undersökningen publicerades 1966. 2 Schofield, s. 95. 3 Hertoft, 11, s. 21 f.

Tabell 7.5 Första information om preventivmedel

Män Kvinnor

Äldre Yngre Äldre Yngre genera— genera- genera- genera- tionen tionen tionen tionen

& Medelåldern för kunskap om preventivmedel 14,9 år 12,8 år 17,5 år 13,6 år

Kunskapsförmedlare (i procent): Kamrater 76 65 46 36 Föräldrar 6 13 7 25 Lärare 5 10 4 14 Massmedier 7 9 31 19

Kamrater är den vanligaste informationskällan utom när det gäller första information till kvinnor i den yngre generationen om samlag och befruktning. Där och endast där har föräldrarna blivit den vanligaste informationskällan, men alltjämt gäller detta mindre än hälften av flickorna. I samtliga fall har emellertid föräldrarnas och lärarnas betydelse ökat. Därmed har även kamraternas och massmediernas betydelse som första kunskapsförmedlare minskat. Utvecklingen har på alla punkter gått i den riktningen att kamraternas ofta ovederhäftiga och sensationsbetonade ”upplysning” alltmer ersatts av föräldrarnas och lärarnas.

Föräldrarna har i de flesta fall utökat sin informationsaktivitet snabbare än vad skolan gjort. Det är ett steg i rätt riktning: föräldrarna har oftare än förr ”hunnit före”.

Föräldrarna har tagit ökat ansvar för flickornas sexualupplysningi betydligt högre grad än för pojkarnas. Samtidigt som föräldrarnas öppenhet har blivit större, behärskas de alltjämt av den gamla uppfatt- ningen att det är viktigare att flickor får sexualupplysning än att pojkar får det.

Den förändrade attityden till sexualupplysning till barn avspeglas inte endast i föräldrarnas och lärarnas ökade insatser på området utan ocksåi att barnen får sina första upplysningar vid allt tidigare ålder. Det framgår av tabell 7.4 och 7.5 ovan. Skillnaden kan tydligare uttryckas på följande sätt:

Tabell 7.6 Åldersförskjutning för första sexualkunskap. Jämförelse mellan äldre och yngre generation (31—60— respektive 18—30-åringar)

Pojkar Flickor Åldersförskjutning för första kunskap om befruktning och samlag 1 år 2 1/2 år Åldersförskjutning för första kunskap om preventivmedel 2 år 4 år

Att flickornas ”informationsålder” sjunkit mycket snabbare än pojkar- nas har lett till att pojkar och flickor numera får sin första sexualkunskap

nästan vid samma ålder. Pojkarna ligger 0,2 år före beträffande kunskap om befruktning och samlag samt 0,8 år före beträffande kunskap om preventivmedel. Även detta förhållande framgår av tabell 7.4 och 7.5 ovan. Om man i dag frågade enbart tonåringarna på dessa punkter, skulle man sannolikt finna att skillnaden är upphävd. Detta omdöme gäller informationsåldern, men beträffande informationskällorna framträdde både i örebroundersökningen 1964 (se ovan 7.1) och i USSU: s elevenkäter läsåret 1967/68 så pass stora skillnader att någon total utjämning inte kan antas ha ägt rum. En sådan är särskilt önskvärd när det gäller föräldrarnas information till flickor respektive pojkar.

USSU: s elevenkäter genomfördes i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2. Dessa båda elevgruppers uppgifter om informationskällor för sexualkun- skap är varandra mycket lika utom på en punkt. Betydligt fler gymnasister uppger, som man kunde vänta, böcker som informationskälla (65 % mot 45 %). Nedan återges i förenklad form svaren enbart från de yngre eleverna (tabell 7.7 nedan).

Medan det var 22 % män och 41 % kVinnor i den yngre generationen som uppgav föräldrar som första informationskälla för samlag och befruktning, är det 37 % av pojkarna och 66 % av flickorna i 15—16-årsål- dern som anger att de överhuvud fått sexualupplysning av föräldrarna. De olika informationskällornas roll för pojkar respektive flickor kan också åskådliggöras med diagram 7.1, som är en översättning av tabell 7.7.

Den information som pojkarna inte har fått av föräldrar och syskon har de i stället skaffat sig genom att mer än flickorna anlita informations- källor utanför hemmet, främst kamrater och tidningar. Kamraterna spelar

Diagram 7.1 Informationska'llor utanför skolan i fråga om sexualkunskap. Eleveri årskurs 9. (Högst tre alternativ fick markeras.) Källa: SOU 196 9: 8, s. 73 tab. 9.1.

% 100J

1

90- aoJ

70J sol

501

% arri Böcker Skol- Tid- Sys- Film Annat Fören äld- rater kam- ning- radio kon o _ rar utan- rater ar möten för skolan 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Tabell 7.7 lnformationskällor utanför skolan ifråga om sexualkunskap. Elever i årskurs 9.' l %.

Totalt Har man fått reda på någonting Flickor utanför skolan? (Högst tre alternativ markeras)

&

Pojkar

Av föräldrar 52 37 66 Av syskon 9 5 13 Av skolkamrater 35 41 29 Av andra kamrater 51 55 46 På föreningar och möten 1 1 1 I böcker 45 47 43 I tidningar 27 32 22 På film 9 12 6 Från TV och radio 22 21 22 Från annat håll 2 1 2 Har ej fått reda på någonting

utanför skolan 2 2 2 & 1 SOU 1969: 8, s. 73, tabell 9.1.

för pojkarna större roll än föräldrarna för såväl det första som det fortsatta kunskapsinhämtandet på området, medan det för flickorna är tvärtom. Massmedierna spelar enligt tabell 7.4 och 7.5 mycket liten roll som första informationskälla, men för ”vidareutbildningen” spelar de en mycket stor roll. I enkätsvaren förekom 3 792 omnämnanden av tio olika informationskällor. Av dessa omnämnanden gällde ] 292 stycken, dvs. 34 %, böcker, tidningar, film, TV och radio.!

Tabell 7.8 Informationskällor för sexualkunskap i några europeiska länder.2 I %. ___—___ Informa- Pojkar Flickor tionskälla Eng- Väst— Öst- Dan— Sve— Eng— Väst- Öst— Dan- Sve land tyskl tyskl mark rige land tyskl tyskl mark rige ___—___— Föräldrar 11 26 22 15 22 28 32 45 36 41 Lärare 12 24 2 13 18 25 7 12 Kamrater 62 47 63 55 44 36 31 33 Böcker 7 6 5 3 7

2 England: Schofield 1965, s. 95, tabell 6.2, ungdomar 15—19 år. De tillfrågades om första informationskälla för ”the facts oflife”. Västtyskland: Keil, Sexualität, Erkenntnisse und Masstäbe, s. 131. Undersökningen publicerades 1963. Frågan ställdes till intervjupersoner äldre än 25 år och gällde av vem de fått sexualupplysning som varit "bewusst und planmässig”. Östtyskland: Borrman: Jugend und Liebe, 1966, tabell 29, s. 207. Hälften av de tillfrågade var under 20 är, hälften 20—25 år. Frågan lyder: ”Wer hatte den grössten Anteil an Ihrer sexuellen Belehrung?" Det framgår av sammanhanget att med ”Belehrung” avses information, inte fostran. Danmark: Preben Hertoft 1968, 11, s. 22, tabell lb/VI. Frågan ställdes enbart till män (värnpliktiga) och gällde första upplysningskälla för "konception”. Uppgifter- na om informationskällörna för danska kvinnor härstammar från den danska sexualundervisningskommitténs enkät 1966 bland nyblivna mödrar (Seksualunder— visningsudvalgets Betaenkning 1, s. 70, tabell 47). Frågan lydde: ”Hvorfra fik De förste egentlige oplysninger om hvordan börn blir til?” Sverige: Se tabell 7.4 ovan.

' SOU 1969: 8, s. 73, tab. 9.

' Broderick, s. 53—56.

2 van Keep 1971.

Jämförelser med förhållandena i andra länder är möjliga endast i liten utsträckning. Broderick ger en del amerikanska siffror men betonar att undersökningarna är så olika att de blir svårjämförbara. De systematiska amerikanska undersökningarna gäller nästan enbart collegeungdomar, påpekar han, och dessas levnadsförhållanden är speciellai förhållande till den amerikanska ungdomen i dess helhet. Enligt Ramseys ovannämnda undersökning 1943, som har ett bredare underlag, hade mer än 90 % av amerikanska pojkar fått sin första kunskap från kamrater om faderns roll vid bamalstring. Broderick tar för givet att föräldrarnas andel i informationen sedan dess stigit men konstaterar att inga nya amerikanska undersökningar finns om saken.1 Det finns emellertid några europeiska undersökningar från 1960-talet som sammanställts i tabell 7.8 ovan.

En nyare undersökning som utförts 1969 av International Health Foundation i Geneve2 utvisar följande. Undersökningen gällde fem länder, endast kvinnor i åldrarna 16—55 år. De tillfrågades bl. a. om hem och skola hade givit dem upplysning om fem moment av sexualkunskap: varifrån barn kommer, faderns roll vid befruktningen, menstruation, födelsekontroll och klimakterium. Andelen som fått sådan upplysning utgjorde i genomsnitt för alla momenten (i procent):

Äldre Yngre

kvinnor kvinnor

(46—55 år) (16—25 år) ___/___— Belgien 32 66 Västtyskland 2 8 52 Frankrike 26 47 England 21 44 Italien 15 26

________________—-———————

På 30 år har alltså andelen kvinnor som får upplysning hemma eller i skolan ungefär fördubblats i alla fem länderna, (vilket också innebär att ”rangordningen” mellan länderna förblivit oförändrad). Det är en snabb utveckling, om man betänker att det är fråga om att övervinna ett djupt rotat tabu. Fortfarande är det dock bara 2/3 i ett land, ca hälften i tre länder och i Italien endast 1/4 av kvinnorna som får sådan upplysning. Man har kommit ett stycke på väg men inte Särskilt långt. (Upplysningen var dessutom säkerligen ofta fragmentarisk och felaktig.)

Upplysning om de olika momenten hade givits till kvinnorna av hem och skola i följande utsträckning, igenomsnitt för alla fem länderna, om:

Äldre Yngre kvinnor kvinnor Menstruation 49 70 Att barn kommer från mamman 24 54 Klimakterium 24 37 Faderns roll 14 42 Födelsekontroll 9 22

Den största ökningen, med ca 30 procentenheter, har ägt rum beträffande de två grundläggande upplysningarna: att barn kommer från mamman samt faderns roll vid befruktningen. Andelen som får den förra upplysningen har fördubblats, medan andelen som får den senare upplysningen har tredubblats. Det sistnämnda förhållandet utgör det starkaste vittnesbördet om att en attitydförändring har ägt rum: att upplysa om faderns roll var förr en oöverkomlig uppgift för både hem och skola. Fortfarande är det dock betydligt fler som får höra att barn kommer från mamman än som får höra om faderns roll. Mycket starkt tabuerad är fortfarande upplysning om preventivmedel i dessa länder. Härtill torde flerafaktorer medverka: den officiella katolska inställning- en, den traditionella inställningen även i protestantiska länder samt övertygelsen att upplysning till ungdom om preventivmedel leder till tidigare sexualdebut och promiskuitet.

Om man jämför informationsaktiviteten i de olika länderna och därvid beaktar också de tidigare nämnda undersökningarna, finner man den lägsta i USA och Italien, den högsta i Östtyskland, Belgien, Sverige och Västtyskland. Den tolkning som ligger närmast till hands är att det är puritanismen i USA och den folkliga katolicismen i Italien som verkat återhållande. Katolicismen i Belgien är också stark, men den är ”progressiv” och ”modern” ijämförelse med den italienska. Östtyskland har samma låga medianålder för sexualdebut som Sverige (ca 17 år för pojkar och ca 18 år för flickor). Den av skolan förkunnade sexualmoralen kännetecknas av en moderat restriktivitet som är förenad med en tidig och utbredd sexualupplysning genom skola och hem.1 Förhållandenai Västtyskland har belysts i 2.4.2.

Överväganden med anledning av de förhållanden som belysts i detta ] Borrman 1966, & 112, kapitel återfinns i kapitel 17. 125.

I..:I $."??in

_ . llrirm

8. Sexual- och samlevnadsundervisning i skolan

8.1. Förekomst av sexual- och samlevnadsundervisning i skolan 8.1.1 Allmänt

Sedan USSU: s lärar- och elevenkäter genomfördes läsåren 1967—68 och 1968—69 har nya läroplaner för grundskolan och för den nyorganiserade gymnasieskolan tillkommit. Utredningen bereddes tillfälle att yttra sig om läroplanerna på förslagsstadiet. I dessa är sexual- och samlevnadsun- dervisningen ett självklart och obligatoriskt inslag i ännu högre grad än tidigare. Större vikt än förr läggs vid att undervisningen kommer till stånd genom en fortlöpande samverkan mellan ämnena hembygdskunskap, naturkunskap, biologi, samhällskunskap, religionskunskap och svenska. Det rekommenderas att undervisningen i grundskolan i stor utsträckning bedrivs inom ramen för olika arbetsområden (Lgr 69, s. 52).

I gymnasieskolan skall sexualundervisning — utöver vad som behandlas i skilda skolämnen — förekomma på timmar till förfogande inte endast på de linjer som motsvarar det gamla gymnasiet och fackskolan utan också på de linjer som motsvarar yrkesskolan. Dessa förändringar — som utredningen hälsar med tillfredsställelse medför att en undersökning av förekomsten av sexualundervisning omedelbart före de nya läroplanerna inte ger en helt rättvisande bild av nuläget. Utvecklingen inom skolan sker emellertid inte språngvis utan organiskt och kontinuerligt i den riktning som anvisas av de tid efter annan tillkommande nya föreskrifter- na. Detta förhållande kan man karaktärisera både som en tröghet i skolans utveckling och som en garanti för att utvecklingen bygger vidare på lärarnas erfarenhet. En god bild av kontinuiteten i sexualundervisning- ens kvantitativa utveckling ger följande sammanställning ur undersök- ningen ”Om sexuallivet i Sverige”.

Tabell 8.1 Procent av eleverna som vid vuxen ålder uppgivit att de fått sexualundervisning i skolan1

56—60—åringar (15—åringar 1922—26) 7 51—55-åringa1' (15-åringar1927—3l) 9 (ökning 2) 46—50—åringar (15-åringar 1932—36) 12 (ökning 3) 41—45—åringar (15-åringar 1937—41) 14 (ökning 2) 36—40—åringar (15-åringar 1942—46) 24 (ökning 10) 31—35-åringar (15-åringar 1947—51) 31 (ökning 7) 26—30-åringar (15-åringar 1952—56) 48 (ökning 17) 21—25-åringar (15-åringar 1957—61) 65 (ökning 17)

' SOU 1969: 2, s. 48.

Översatt till diagram ter sig denna utveckling på följande sätt.

70

60

50

30-

20

10

0 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1954 1959 år

Diagram 8.1 Procent av eleverna som fick sexualundervisning omkr. 1924 till omkr. ] 95 9, enligt vad de själva uppgivit som vuxna

Som framgår av det historiska avsnittet i detta betänkande (3.7) avser uppgifterna från 1920— och 30-talen huvudsakligen undervisning i flickskolor och en begynnande undervisning i läroverken. 1942 års kungörelse om frivillig sexualundervisning i folkskolan samt 1945 och 1949 års lärarhandledningar avspeglas i en ökning med sammanlagt 17 procentandelar under 40-talet. Under förra hälften av 50-talet började utvecklingen gå snabbare. En ny ökning med 17 procentandelar ägde rum på hälften så lång tid, fem år. Denna utveckling möjliggjorde att sexualundervisningen förklarades obligatorisk samtidigt med 1956 års nya handledning. Detta ledde emellertid inte till en allmänt genomförd sexualundervisning. Ökningen fortsatte i samma takt som förut: 17 procentandelar under 50—talets senare hälft, varigenom man kom upp i 65 % — allt enligt intervjupersonernas egna minnesbilder som säkerligen genomgående ger något för låga siffror men som ganska väl bör avspegla utvecklingskurvan. Mot invändningen att de äldre inte minns så säkert bör påpekas att sexualundervisning på 1920- och 30-talen var så pass sensationell att den säkerligen inpräglades i minnet.

Hur stora andelar av årskullarna som fick sexualundervisning under senare hälften av 1960-talet är svårt att beräkna. Av dem som läsåret 1967—68 gick i grundskolans årskurs 9 fick 92 % sexualundervisning enligt deras egen uppgift (se diagram 8.2 nedan). Men i årskurs 9 gick endast 78 601 elever (SOU 1969: 8, s. 18) av en årskull på ca 110 000 individer, dvs 71 % av årskullen. Det innebär att 65 % av årskullen fick sexualundervisning i årskurs 9. I motsvarande årskurs av realskolan och liknande gick 13 % av årskullen. Man kan anta att detta innebär att åtminstone 1 l % av årskullen fick sexualundervisning där. Det innebär att 65% plus 11% = 76% fick sexualundervisning i årskurs 9 i dessa skolformer under läsåret 1967/68. För att få fram hur många av hela åldersgruppen som överhuvud hade fått eller skulle komma att få sexualundervisning i någon skolform måste man lägga till dem som hade fått sexualundervisning i tidigare årskurser av grundskolan eller i folkskolan och dem som skulle komma att få sexualundervisning i gymnasiet eller fackskolan utan att tidigare ha fått det i någon annan skolform. Först då skulle vi få fram en procentandel som är jämförbar med uppgifterna i tab. 8.1. Säkerligen skulle det då visa sig att nästan alla elever fått någon sexualundervisning någon gång. Men viktigare för att få en bild av det verkliga läget är elevernas och lärarnas uppfattning om den sexualundervisning som förekommer samt elevernas kunskapsnivå. Dessa aspekter behandlas i kapitlen 6, 9 och 10.

Några uppgifter om förhållandena i andra länder lämnasi kapitel 4.

8.1.2. Förekomst i olika årskurser

Efter denna översikt av hur mycket sexualundervisning som förekommit och förekommer i Sverige skall en översikt ges av sexualundervisningens omfattning i grundskolan och gymnasiet läsåren 1967—68 eller 1968—69. Därvid betraktas eventuella skillnader i omfång beroende på att under- sökningarna gjordes under två skilda läsår som försumbara. Det bör hållas i minnet att uppgifterna inte utan vidare kan användas som mått på hur mycket sexualundervisning som överhuvud förekom på de olika ålderssta- dierna. Läsåret 1967/68 gick av de aktuella åldersgrupperna 82 % i grundskolan och 26 % i gymnasiet (gamla och nya). Fackskolor, yrkesskolor samt kvarvarande folkskolor, realskollinjer, tekniska och handelsgymnasier är inte inbegripna.

På frågan om sexual- och samlevnadsundervisning faktiskt förekommit har lärare och elever givit de svar som anges i diagram 8.2 nedan.

1956 års handledning ger anvisningar för sexualundervisningen på fyra olika åldersstadier: lågstadiet, 11—13-åringar, 14—16-åringar samt 17—20-åringar. Vi kan konstatera att dessa intentioner i viss mån har blivit förverkligade. Någon sexualundervisning ges åt nästan alla elever vid ' _ fyra tillfällen under skolgången: i lågstadiets årskurs 1 och 2 (7—9-åring- ar), i mellanstadiets årskurs 5—6 (1 l—l3-åringar), högstadiets årskurs 9 (15—16-åringar) samt i gymnasiets årskurs 2 (l7—l8-åringar).

I diagrammet saknas som synes uppgifter från eleverna på låg— och mellanstadierna samt från gymnasielärarna. Det beror som tidigare

1 Fråga 5 ibåda fråge- forrnulären, SOU 1970:39, s. 72, 80.

2 SOU 1970: 39, s. 20.

Andelar lärare resp elever Sex— 4 som uppgivit o sam- att sexualunder- levnads- Sex- Sam- visn förekommit under- kun- hälls- Årskurs Bio Kri Sk visn skap frågor Normer 2 % 1 2 3 4 5 73839 9 9 Gyzeyzeyzcyz 100 9 92 91 92 3,6 88 901 86 " 83 80 76 70 60 50 40 36 20] 10 0

Diagram 8.2 Förekomst av sexual- och samlevnadsundervisning i grund- skolan och gymnasiet läsåren 1967/68 eller 1968/69 enligt lärarna (fylld stapel) resp. eleverna (ofylld stapel)l

* SOU 1970:39, s. 48, tab. 4.1 och 4.2; SOU 1969:44, s. 37; SOU 1969: 8, s. 27, tab. 5.1, 5. 29, tab. 5.9, s. 31, tab. 5.14; SOU 1969: 28, s. 21, tab. 5.2; s. 24, tab. 5.10; s. 26, tab. 5.15. 1 Avser undervisning om normer för sexuellt samliv mellan ungdomar i elevernas egen ålder. Se närmare kommentarer i den följande texten. 3 Ej undersökt. 4 Avser sexual— och samlevnadsundervisning överhuvud (SOU 1969: 28, s. 27 0. De tre följande staplarna avser delområden, definierade för intervjupersonerna genom de serier av kunskapsfrågor som ingick i enkäten.

nämnts på att enkätundersökningar inom dessa grupper av ekonomiska skäl inte har kunnat genomföras. Samtliga stadier täcks dock av enkäter bland antingen lärare eller elever.

Den fråga som låg- och mellanstadielärarna besvarat beträffande förekomsten av sexualundervisning hade följande lydelse: ”Har Ni gett någon form av sexualundervisning på lågstadiet (resp. mellanstadiet) under läsåret 68/69? (Sexualundervisning inbegriper även undervisning om samlevnadsfrågor.)”1 Svaren för de sex årskurserna framgår av diagram 8.2. Då lärarna tillfrågades om de 68/69 eller tidigare hade givit sexualundervisning på ”sitt” stadium blev svaret jakande från 99 % av lågstadie- och 98 % av mellanstadielärarna.2 Praktiskt taget alla låg- och mellanstadielärare ger sexualundervisning men inte varje läsår i varje årskurs.

Årskurs 7 och 8 på högstadiet har inte undersökts; kommittén ansåg det riktigt att koncentrera resurserna till en mycket grundlig undersök- ning av den årskurs (9) som då hade mest sexualundervisning och att

därvid genomföra enkäter bland både eleverna och lärarna. I årskurs 7 skall sexualundervisning förekomma enligt 1962 års läroplan. I årskurs 8 förekommer inte biologi på timplanen. Förslaget till studieplan i samhällskunskap för årskurs 7 upptar barn- och ungdomspsykologiska frågor, för årskurs 8 enkla psykologiska och sociala frågor för den enskilde och de mindre samhällsgrupperna, t. ex. familje- och fritidsfrå- gor. Man kan därför räkna med att samlevnadsfrågor ibland behandlats. Förslaget till studieplan i kristendomskunskap för årskurs 7 tar inte upp samlevnadsfrågor. Dessa aktualiseras däremot i årskurs 8, då centrala områden av Gamla och Nya testamentets förkunnelse skall behandlas. Sexual- och samlevnadsundervisning bör därför ha förekommit i följande sammanhang:

Årskurs 7: biologi och samhällskunskap. Årskurs 8: samhällskunskap och kristendomskunskap. Diagrammets siffror beträffande biologi i årskurs 9 har följande innebörd. 96 % av lärarna uppger att de undervisat i sexualkunskap under läsåret, och 92 % av eleverna att de fått sådan undervisning; uppgifterna är med andra ord så gott som samstämmiga.

76 % av lärarna i kristendomskunskap i årskurs 9 har svarat att de undervisat om sexualetik och familjekunskap. 74 % av lärarna uppger att de undervisat om det moment som fått högsta andel ja-svar: ”Hur den kristna religionen ser på samlevnad mellan människor av skilda kön, familjeliv och sexuella förhållanden”.1 Att inte en större del av kristendomslärarna uppger sig ha undervisat härom är förvånande. Vid den granskning av de mest använda kristendomsläroböckerna för årskurs 9, som utredningen låtit göra, visade det sig att samtliga behandlade sexual- och samlevnadsfrågor.

Läroplanens förslag till studieplan för årskurs 9 anger dock endast: "Sammanfattande behandling av den kristna tros- och livsuppfattningen — med beaktande av dess förhållande till kultur- och samhällsliv samt av andra livsuppfattningar”. Ett så allmänt formulerat studiemål medger många olika tolkningar: 13 % av kristendomslärarna anser att de inte bör ta upp samlevnadsfrågor i kristendomsundervisningen på högstadiet.2 I elevenkäten är det endast 53 % av eleverna (mot 76 % av lärarna) som uppger att kristendomsundervisningen i årskurs 9 behandlat ”äktenska- pets uppgift och innebörd”. Då emellertid så mycket som 10% av eleverna svarat att de inte minns om momentet behandlats och då frågorna inte ställdes på alldeles samma sätt till lärare och elever, anser undersökningsledarna att uppgifterna inte behöver betraktas som ofören— liga.3

Undervisningen inom ämnet samhällskunskap :” årskurs 9 om ”sam- hällsfrågor med anknytning till sexuallivet” måste bedömas med en annan måttstock än undervisningen om sexual- och samlevnadsfrågor i biologi och kristendomskunskap. I de två sistnämnda ämnena ingår sådana frågor i kursplanerna, men i samhällskunskap skall familje- och 2 SOU 1969:44, s. 140 samlevnadsfrågor huvudsakligen behandlas i årskurs 8. De följande tab- 9'19- uppgifterna om undervisningen i samhällskunskap bör därför ses som en 3 SOU 1969:44, & 38; redogörelse för hur mycket ”samhällsfrågor med anknytning till sexualli- jfr s, 19, 3.3.4.

1 SOU 1969:44, s. 42.

1 sou 1969: 8, s. 93.

2 SOU 1969:8, s. 34 tab. 5.20. Siffrorna inom parentes har räknats fram på följande sätt. Av de 79 % av samtli- ga elever som fått under- visning om samhällsfrå- gor hade 78 % fått det under sexualundervis- ningen på biologitim— marna. 78 % av 79 är 62.

vet” som tagits upp i årskurs 9 trots att kursplanen där endast har följande anvisning: ”Studiet av socialpolitiken kan inledas med en återblick på familjen och fortsätta med en skildring av olika former för samhällets stödjande och hjälpande verksamhet.” Dessa moment kan också helt och hållet förbigås. För att få en bild av undervisningen på högstadiet om samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet måste man gå till 62.22 ovan, där elevernas kunskaper på området redovisas.

På den allmänna frågan om de under läsåret undervisat om ”samhälls- frågor med anknytning till sexuallivet” svarade 69 % ja bland lärarna i samhällskunskap i årskurs 9, medan endast 42 % av eleverna svarade att de fått undervisning om sådana frågor i ämnet samhällskunskap. Frågan var i elevenkätens frågeformulär preciserad på följande sätt:

”Sexual- och samlevnadsfrågor innefattar ju även andra än rent biologiska och medicinska frågor. Samlivet mellan två människor påverkas också av samhällets åtgärder och bestämmelser. Hjälp vid havandeskap och förlossning, rättigheter och skyldigheter i samband med äktenskap och skilsmässa är bara några få exempel på detta. Vad som är rätt och fel när det gäller t. ex. abort eller sexuellt samliv itonåren, vad som är äktenskapets uppgift och innebörd hör också till sexual- och samlevnadsundervisningen. Har Du fått någon undervisning om sådana saker som nämnts ovan under lektionerna isamhällskunskap detta läsår?”1

Det är tydligt att lärarna, då de svarade, kan ha använt en vidare ram än eleverna, som inriktats just på de moment som är nämnda i frågeingressen. Undersökningsledarna anser därför inte heller i detta fall att lärarnas och elevernas svar är oförenliga med varandra.

Det är viktigt att lägga märke till att varken lärarnas eller elevernas svar avser i vad mån samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet överhuvud behandlats i skolans undervisning, endast i vad mån de behandlats inom ämnet samhällskunskap. Då man däremot längre fram i enkäten testade elevernas kunskaper genom femton frågor på området och därefter frågade om de under läsåret "fått undervisning eller upplysning i skolan om sådana saker som har berörts i frågorna”, svarade 79 % av eleverna ja. De elever som svarade ja ansåg sig ha fått undervisningen om samhällsfrå- gor med anknytning till sexualliv och samlevnad i följande ämnen och i följande utsträckning:2 Biologi 78 % (= 62 % av samtliga elever) Samhällskunskap 37 % (= 29 % av samtliga elever) Kristendomskunskap 14 % (= 11 % av samtliga elever)

Tillsammantagna ger siffrorna beträffande samhällsfrågor i sexualun- dervisningen i årskurs 9 en ganska entydig bild. Sådana frågor i vidaste bemärkelse har 7 av 10 lärare i samhällskunskap tagit upp, men eleverna har endast i ringa grad upplevt frågorna som hörande till sexual- och samlevnadsundervisningen. Däremot har 6 elever av 10 svarat att de fått undervisning på biologitimmarna om de i enkäten preciserade sociala momenten. 8 elever av 10 anser att de fått undervisning om dessa moment inågot skolämne.

I gymnasiets årskurs 2 skall sexual- och samlevnadsundervisningen ges dels integrerad i vissa skolämnen, dels på timmar till förfogande. Enligt skolöverstyrelsens komplement 1965 till anvisningarna i sexualundervis- ning skall undervisningen på timmar till förfogande som regel meddelas av biologilärare.1 Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen att samverkan sker mellan lärare i olika ämnen, annan personal på skolan samt ev. tillkallade experter, varvid planeringen och huvudansvaret alltjämt åvilar biologiläraren.2

I gymnasistenkäten ingick liksom för årskurs 9 kunskapstest i sexualkunskap, samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet samt några normfrågor. Sedan eleverna besvarat dessa test, fick de för vart och ett av dem frågan om de fått undervisning ”om sådana saker som berörtsi frågorna”.

Andelen elever som svarade ja blev för:3 sexualkunskap 76 % samhällsfrågor 36 normernas relativitet 15

Gymnasisterna tillfrågades emellertid också om undervisningen tagit upp frågan om normer för sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder. Här svarade 29 % av eleverna ja.4 Denna svarsprocent har ansetts vara den bästa mätaren på i vad mån normfrågor tagits upp i samlevnadsundervisningen i gymnasiets årskurs 2 (religionskunskap före- kommer endast i årskurs 3). Siffran har därför införts i diagram 8.2. 26 % av gymnasisterna uppgav att äktenskapets uppgift och mening behand- lats.

Vid den tidpunkt då enkäten genomfördes, läsåret 1967/68, var sexualundervisning på timmar till förfogande en nyinförd anordning, som knappast kunde ha börjat fungera fullt ut. Det är sannolikt en av förklaringarna till att undervisning på de olika områdena förekommiti mindre utsträckning än vad eleverna uppgivit för årskurs 9.

Frågan i vilken utsträckning eleverna i gymnasiets årskurs 2 läsåret 1967—68 överhuvud fick sexualundervisning av något slag kan inte ges ett alldeles entydigt svar. Undersökningsledarna påpekar att i skilda frågesammanhang 12 % resp. 14 % och 17 % av gymnasisterna uppgivit att sexualundervisning ej förekommit.5 Man får nöja sig med konstate- randet att 80—90 % av gymnasisterna fick sexualundervisning. Vad denna hade för innehåll och omfattning belyses närmare i 8.2.5.

8.2. Luckor i skolans sexual- och samlevnadsundervisning

8.2.1. Inledning

Av de uppgifter som lämnats i föregående avsnitt, 8.1.2, framgår att praktiskt taget alla elever i grundskolan och flertalet i gymnasiet fått sexual- och samlevnadsundervisning. För årskurs 9 bygger uppgifterna på både elevernas och lärarnas (samstämmiga) enkätsvar, för gymnasiets

1 Aktuellt från SÖ 1965/66 nr 27.

2 Detaljerade redogörel- ser för sådan planering av timmar till förfogan- de vid vissa skolor läm- nas i Linnér-Westholm: Sexualliv och samlevnad, Lärar-PM, Studie- och idématerial, 1971.

3 SOU1969:28, s. 21 tab. 5.2, s. 24 tab. 5.10, 5. 25 tab. 5.14.

** sou 1969: 28, s. 26 tab. 5.15.

5 SOU 1969: 28, s. 27 f. Här diskuteras olika för- klaringar till de skiljakti- ga uppgifterna.

årskurs 2 på enbart en elevenkät. Hur skall man då förklara att elever mycket ofta i massmedierna säger att de inte fått någon sexualundervis- ning eller att de inte fått undervisning om vissa viktiga moment? Och hur skall man förklara att de enligt USSU: s undersökningar visserligen visat sig ha övervägande goda kunskaper men samtidigt markant dåliga kunskaper på vissa centrala områden (se 6.2)? — En del av svaret kan hämtas ur lärar- och elevenkäterna. Dessa visar nämligen att även om någon grad och art av sexualundervisning nästan alltid förekommit, har den ibland varit av ringa omfång och förbigått väsentliga moment. Det är lätt att förstå att den minoritet av elever som råkat ut för en sådan ofullständig undervisning upplever och uttalar att de inte fått någon sexualundervisning som de anser vara värd namnet eller att de glömt att den förekommit. Frågan diskuteras närmare iavsnitt 10.2. I det följande skall dessa luckor i undervisningen närmare belysas. I detta avsnitt behandlas sålunda enbart negativa inslag i bilden av sexualundervisningen; de positiva har behandlats och kommer att ytterligare behandlas iandra sammanhang.

Lärarenkäterna på låg- och mellanstadiet medger inte någon granskning i detalj av vad som tagits upp eller inte i undervisningen. Av ekonomiska skäl har undersökningarna här koncentrerats på lärarnas uppfattning om hur undervisningen bör utformas. Förekomsten av undervisning enligt lärarnas uppgifter kan bara anges i stort så som skett i diagram 8.2 ovan. Dessutom har dock undersökts i vilken utsträckning lärarna undervisat om några få speciella moment, delvis sådana som inte är upptagnai handledningen för de här aktuella stadierna. Avsikten därmed har varit att belysa i vad mån undervisningen utvidgats i förhållande till handled- ningen 1956. Lågstadielärarna har då svarat på följande sätt.

8.2.2. Luckor i lågstadiets sexualundervisning

Tabell 8.2 Förekomst av undervisning om vissa moment på lågstadiet, enligt lärarna.1 I%. Moment Mycket Något Inte alls 1 Sexualanatomi 5 79 14 2 Samlag 52 44 3 Etiska aspekter på det sexuella beteendet 6 45 47 4 Könsmognad inkl. menstruation 1 15 81 5 Preventivmedel 7 90

' SOU 1970: 39, s. 21. Förklaring till tabellen: uppgiften "Sexualanatomi, Inte alls, 14 %” anger att i medeltal 14 % av lärarna i årskurserna 1, 2 och 3 inte alls tagit upp momentet. Frekvensen är i allmänhet ganska jämnt fördelad på årskurserna, varför medeltalssiffran ger en föreställning om momentets förekomst i alla tre årskurserna. Det betyder givetvis inte att den enskilda läraren tagit upp momentet i alla tre årskurserna. Hon har säkerligen planerat in det i en årskurs och dessutom, oberoende av årskurs, besvarat de frågor som eleverna ställt. I detta fall var fördelningen av dem som inte alls undervisat om momentet: i årskurs 1 18 %, årskurs 2 11 %, årskurs 3 14 %. Dessa detaljuppgifter återfinns för lågstadiet i SOU 1970:39, tab. 4.3—4.7, s.48—50. Att summan av de vågräta sifferraderna blir mindre än 100 % beror på att ”Minns ej” och ”Uppgift saknas” inte redovisats här.

I diagramform ter sig siffrorna för förekomsten av vissa moment på lågstadiet på följande sätt.

% 100

90 80

70

88888

Moment nr

3

Mo ment n r

1. Sexualanatomi

2. Samlag

3. Etiska aspekter

4. Könsmognad inkl menstruation

5. Preventivmedel

Diagram 8.3 Förekomst av undervisning om vissa moment på lågstadiet, enligt lärarna. Se tab. 8. 2. Fylld stapel: procent av lärarna som uppgivit att de undervisat om momentet. Ofylld stapel: procent av lärarna som uppgivit att de ej undervisat

om momentet.

De moment som handledningen tar upp för lågstadiet är: skillnaden mellan könen, barnens tillkomst och utveckling intill födelsen,

födelsen,

barnens beroende av modern, fadern och hemmet.

Förekomsten eller icke av ett moment bör inte betraktas enbart i relation till handledningens momentlistor. Inte bara sexualundervisning- ens omfång utan även i hög grad dess innehåll utvecklades under tiden 1956—1969 under inflytande av den snabbt ökande öppenheten i tal, skrift och bild på det sexuella området. Denna ledde också till att eleverna ställde ökade krav på sexualundervisningen, frågade mer. Många lärare har då tolkat det av handledningen angivna stoffet för ett visst

stadium som ett minimum. Andra lärare har inte ansett sig berättigade att ta upp andra moment än de uppräknade.

Med denna bakgrund kan momentens förekomst i undervisningen kommenteras på följande sätt.

Sexualanatomi (”Skillnaden mellan könen”). Att 14 % av lärarna inte alls undervisat härom under lågstadiet, alltså i tre årskurser, är en klar brist. 1956 års handledning lade stor vikt vid att de elementära informationerna skulle ges i början av lågstadiet för att bilda motvikt till oriktiga och sensationsbetonade informationer.

Samlag. 1956 års handledning har följande rekommendation i lektions- exempel A för lågstadiet: ”Det händer ganska ofta att eleverna i denna klass frågor hur befruktningen tillgår. Om lärarinnan med sin kännedom om klassen finner det lämpligt och om hon förmår göra det, bör hon kunna ge en förklaring på exempelvis följande sätt: ”Genom att pappa för in sin penis i mammas springa kan sädeskropparna komma in till äggen'.” Hälften av lärarna har följt denna villkorliga rekommendation. Det innebär att ännu 1969 hälften av lågstadieeleverna varit hänvisade till andra informationskällor än skolan beträffande samlag. Även här bör en ändring komma till stånd.

Etiska aspekter på det sexuella beteendet. Det är förvånande att så många som hälften av lågstadielärarna har markerat detta moment. Det anses i allmänhet att eleverna inte är mogna härför i denna ålder. Lärarna har sannolikt syftat på den omfångsrika familjeorienterade undervisning- en inom hembygdskunskapen. Dessutom är det naturligt att barnens frågor med anledning av aktuella händelser och tidningsnotiser givit anledning till samtal med etiska inslag.

Könsmognad inkl. menstruation. För att vara säker på att alla flickor får information om menstruation innan de själva upplever denna, är det numera nödvändigt att ge en kortfattad förberedande undervisning i årskurs 3. Endast 16 % av lärarna har gjort detta. Då de övriga inte gjort det, har de haft stöd av handledningen.

Preventivmedel. Så snart barnen lär sig läsa möter de uppgifter om preventivmedel i pressen och affischreklam, vilket i sin tur leder till att eleverna allmänt talar om saken. 90% av lärarna har med stöd av handledningen inte alls undervisat om preventivmedel. Med hänsyn till de nyss nämnda omständigheterna bör enligt utredningens mening en elementär information lämnas redan på lågstadiet. Oppositionen från vissa kretsar mot sådan undervisning ien skolradiokurs för mellanstadiet för några år sedan var mycket stark och förekommer alltjämt på opinionsmöten som refereras i pressen. Man trycker hårt på att momentet preventivmedel inte är upptaget i handledningen tidigare än för 14—16-åringar. I detta fall framträder det ovanligt tydligt att försöken att hindra information i skolan är detsamma som att utlämna barn och ungdomar åt vanföreställningar genom en mycket ofullständigt förstådd information, ofta given och mottagen i en atmosfär som inte är gynnsam för attityden till sexuallivet.

8.2 .3 Luckor i mellanstadiets sexualundervisning

Tabell 8.3 Förekomst av undervisning om vissa moment på mellanstadiet, enligt Iärama.l I%.

Moment Mycket Något Inte alls Samlag 3 63 32 Preventivmedel 4 41 53 Könssjukdomar 4 36 5 8 Sexuella avvikelser 1 28 68 Etiska aspekter på det sexuella

beteendet 9 54 34

' SOU 1970: 39, s. 21. Förklaring till tabellen, se noten under tab. 8.2 ovan. För mellanstadiet gäller dock inte att den genomsnittliga förekomsten av undervisning om ett moment är representativ för alla tre årskurserna. Undervisning har i mycket större utsträckning förekommit i årskurs 6 än i årskurserna 5 och 4. ”Minns ej” och ”Uppgift saknas” redovisas inte här.

Då sexualundervisningen på mellanstadiet ges mest i årskurs 6, blir det väsentligare att ange förekomsten av undervisning om de fem momenten, fördelad på årskurser (diagram 8.4).

Diagram 8.4 Förekomst av undervisning (enligt lärarna) om vissa moment på mel- lanstadiet, uppdelad på årskurser.l Årskursen anges vid nollstrecket. Fylld stapel: procent av lärarna som undervisat om momentet. Ofylld stapel: procent av lärarna som inte undervisat om momentet.

Moment nr 1 2 3 4 5

Moment nr 1 Samlag 4 Könssjukdomar 2 Etiska aspekter 5 Sexuella avvukelser 3 Preventivmedel

* Diagrammet är sammanställt efter uppgifter i SOU 1970:39, tab. 4.8—4.12,s.51—53.

' SOU 1970: 39, s. 32.

De moment som handledningen tar upp för 11—13-åringar är: Olikheter mellan könen » Könsorganens byggnad och funktion — Pubertet Menstmation Pollutioner — Onani Befruktning Fosterutveckling och havandeskap Förlossning Könsbestämning — Tvillingfödsel -— Förseende. ”Dessutom skall undervisningen omfatta upplysningar till barnens skydd rörande vissa avvikelser i fråga om den sexuella driften (pedofili, exhibitionism, homosexualitet)”

Av de fem momenten i diagram 8.4 är det endast två, samlag och sexuella avvikelser, som för detta åldersstadium är upptagna i handled- ningen. ("Könsorganens funktion" kan men måste inte tolkas som innefattande information om samlag.) Att endast hälften av lärarna behandlat moment 5, sexuella avvikelser, kräver en särskild kommentar. Majoriteten av såväl lågstadie- som mellanstadielärarna anser att den huvudsakliga undervisningen om sexuella avvikelser bör komma först på högstadiet. Samtidigt anser majoriteten av lågstadielärarna att sexuella närmanden till barn samt exhibitionism bör omtalas redan på lågstadiet. Härav kan man dra slutsatsen att fler än hälften av lärarna i själva verket har undervisat om de nämnda beteendena, dvs. om två typer av sexuella avvikelser, på lågstadiet och/eller mellanstadiet. När de har uppgett att de inte undervisat om sexuella avvikelser har de avsett ett mera omfattande begrepp. Det innebär att majoriteten av mellanstadielärarna har givit åtminstone någon undervisning i årskurs 6 om alla de fem momenten i tab. 8.4. Det är även kommitténs uppfattning att alla momenten bör förekomma på detta stadium.

Från denna utgångspunkt framstår alla de fall då undervisning om något av de fem momenten inte alls givits i årskurs 6 som bortfall av önskvärd information:

Tabell 8.4 Procent av lärarna som uppgivit att de inte alls undervisat om vissa moment i årskurs 6.' I%. ___/___— Moment Inte alls undervisat

1 Samlag 9 2 Etiska aspekter 13 3 Preventivmedel 29 4 Könssjukdomar 32 5 Sexuella avvikelser 512

' Se diagram 8 4 ovan. 2 Se kommentaren till diagram 8. 4.

Med hänsyn den höga gonorréfrekvensen bland ungdomar (se kapitlet ”Veneriska sjukdomar” i förslaget till lärarhandledning) framstår det numera som helt oacceptabelt att en tredjedel av mellanstadieeleverna lämnas helt utan information i skolan om denna sjukdom. Detsamma gäller undervisningen om preventivmedel som graviditets- och smitt- skydd. Undervisning om gonorré och preventivmedel är inte skolans enda insats för att motverka smittspridning. Lika viktigt om inte viktigare är att resonera med eleverna om vad samlevnadsnormer betyder på detta

område. Det hindrar emellertid inte att den grundliga sakinformationen om de två nämnda momenten är ett oeftergivligt krav. Detta gäller framtiden. De lärare som inte undervisat om veneriska sjukdomar och preventivmedel har följt handledningen.

8.2.4. Luckor i högstadiets sexualundervisning 8.2.4.1 Inledning

För högstadiet har, som ovan närmare kommenterats i avsnitt 8.1.2, inga undersökningar gjorts rörande årskurserna 7 och 8. För årskurs 9, där den huvudsakliga sexualundervisningen på högstadiet gavs, kan däremot ganska detaljerade uppgifter lämnas.

Tabell 8.5 Procent av lärare och elever som uppgivit att sexual- och samlevnadsun— dervisning inte förekommit i årskurs 9.' I %. & Undervisning i sexual» och samlevnadsfrågor har ej förekommit i:

&

Biologi Kristendomsk. Samhällsk. & Enligt lärarna 4 24 31 Enligt eleverna 6 36 48

' SOU 1969144, 3. 37; SOU 1969:8, tab. 5.19, 5. 33; tab. 5.9, 5. 29; tab. 5.14, 5, 31.

Skillnaden mellan lärarnas och elevernas uppgifter beträffande sam- hällskunskap och kristendomskunskap har kommenterats i avsnitt 8.1.2 ovan. Att en fjärdedel av lärarna i kristendomskunskap enligt egen uppgift inte alls bidragit till sexual- och samlevnadsundervisningen i årskurs 9 måste betecknas som ett missförhållande. I samhällskunskap ingick som tidigare nämnts inte familje- och samlevnadsfrågor i läropla- nens förslag till studieplan.

De följande tabellerna utgör en bearbetning av motsvarande tabeller i lärarenkäten i årskurs 9 (SOU 1969:44, s. 40, 42, 43'). Genom

' Dessa tabeller anger hur stora andelar av de lärare som har givit sexual- och samlevnadsundervisning som har svarat Ja eller Nej för ett visst moment. Man får vidare uppgift om hur stor andel av samtliga lärare i ämnet som har svarat Ja för ett visst moment (kolumnen ”Ja-svar i % av . . .”). Man kan emellertid inte därav direkt sluta sig till hur stor andel av samtliga lärare som inte tagit upp ett visst moment, beroende på att man också måste ta hänsyn till procentsiffrorna i kolumnerna ”Minns ej” och ”Uppgift saknas”. Men dessa siffror, som ibland är höga, gäller inte samtliga lärare utan endast lärare som har givit sexual- och samlevnadsundervisning. Man måste därför göra en uträkning enligt följande exempel, gällande moment 9 i tabellen för samhällskunskap (SOU 1969: 44, s. 43 jämfört med tabell 8.9 nedan). 50 % av de lärare som överhuvud givit sexual— och samlevnadsundervisning i samband med samhällskunskapen uppger att de inte tagit upp detta moment. 50 % av 1 099 är 549. Till dessa nej-svarare skall läggas de som alls inte givit sexualundervisning. De är 1 591—1099 = 492; 549 + 492 = 1 041. 1 041 utgör 65 % av 1 591, dvs. av samtliga i enkäten ingående samhällskunskapslärare. Vid en sådan uträkning har ”Minns ej” och "Uppgift saknas” inte räknats som nej-svarare. Man kan då vara säker på att siffrorna för utebliven undervisning om vissa moment inte blivit för höga.

bearbetningen har det blivit möjligt att ange hur stora andelar av samtliga lärare inom ett visst ämne som inte tagit upp ett visst moment. Det är denna siffra som är av störst intresse, ty endast den låter oss också veta ungefär hur stor andel av eleverna som inte fått undervisning om detta moment. Först därigenom får vi ett bidrag till svaret på de frågor som ställdes inledningsvis: Hur skall man förklara att elever mycket ofta i massmedierna säger att de inte fått sexualundervisning, trots att det vid en så detaljerad utfrågning som i USSU:s elevenkäter visar sig att praktiskt taget alla fått det? Och hur skall man förklara att eleverna enligt USSU:s undersökningar visserligen visat sig ha övervägande goda kunskaper men samtidigt markant dåliga kunskaper på vissa områden? En del av svaren kan utläsas ur de följande tabellerna.

8.2.4.2 Luckor inom biologiundervisningen i årskurs 9

Handledningen upptar följande moment för l4—16—åringar: Repetition av förut genomgångna moment i mån av behov. — Könsorganens byggnad och funktion. Fosterutveckling och havandeskap. Förlossning. Ungdomen och sexuallivet. Etiska synpunkter. Avhållsamhet från sexu- ellt samliv under uppväxtåren. Utomäktenskapliga barn. Spontana

och framkallade aborter. Könssjukdomar. — Preventivmedel. Sterilitet. Sterilisering. Klimakterium. Vissa avvikelser i fråga om den sexuella driften. Etiska och sociala synpunkter på sexuallivet.

Tabell 8.6 Förekomst av vissa moment i undervisningen i biologi i årskurs 9 läsåret 67/68 enligt lämnas uppgifter.] 1 %. ___—___]! Moment Förekomst av undervisning

___—___—

J a Nej Minns ej Uppgift saknas

1. Könsorganens byggnad och funktion 95 5 2. Befruktning 95 4 1 3. Könssjukdomar 95 4 1 4. Könsmognad (pubertet) 95 5 1 5. Havandeskap 94 5 1 6. Preventivmedel 94 5 l 7. Abort 92 7 2 8. Förlossning 91 7 2 9. Självtillfredsställelse (onani) 86 11 3 10. Fö räktenskapliga sexualförbindelser 85 12 3 11. Sexuella avvikelser 84 12 4 12. Hur ett samlag går till 73 24 3 13. Etiska synpunkter på sexuallivet i annat sammanhang än vid föräkten- skapliga förbindelser 70 24 7 14. Prostitution 37 55 8 15. Pornografi 32 61 7

' Siffrorna för ja- och nej-svar anger procent av samtliga biologilärare som undervisade i årskurs 9 läsåret 1967—68, alltså även de som därvid inte gav någon sexualundervisning. Hur många procent av de sexualundervisande lärarna som tog upp ett visst moment framgår av SOU 1969:44, s. 40, tabellen. Se föregående not.

Samhälleliga åtgärder för familjebildningen. Samhällets hjälpåtgärder vid havandeskap, förlossning och under amningstid. — Samhällets åtgärder för vård och fostran av barn och ungdom.

De moment i tab. 8.6 ovan som tagits med utan att vara upptagna i handledningen är prostitution och pornografi.

Även i tab. 8.6 bekräftas det att endast mycket små andelar av biologilärama har underlåtit att undervisa om sexualkunskap i bemärkel- sen anatomi och fysiologi. Det är också ytterst få (5 %) som inte undervisat om preventivmedel. Enligt eleverna är det 15 %. Av dem som givit sådan undervisning är det emellertid nära tre fjärdedelar, 71 %, som inte visat upp preventivmedel.' Därigenom måste undervisningen om detta moment ha förlorat åtskilligt i effektivitet. Drygt en tiondel av eleverna har inte i årskurs 9 fått undervisning om siälvtillfredsställelse, föräktenskapliga sexualförbindelser och om hur ett samlag går till. Eftersom 14 % av eleverna i årskurs 9 har uppgivit att de tror att onani är farligt medan 34 % är osäkra (sammanlagt 48 %),2 är det särskilt beklagligt då undervisning om detta moment uteblir.

I läroplaner och i handledningen har med stort eftertryck ställts kravet att etiska, sociala och psykologiska aspekter också skall behandlas i sexualundervisningen. De 12 % av eleverna som inte i undervisningen ställts inför problemen kring föräktenskapligt sexuellt samliv, och de 24 % som inte fått etiska synpunkter aktualiserade för sig, måste sägas ha fått en i väsentlig mån ofullständig sexualundervisning. Tillfälle till eftertanke kring dessa frågor är en nödvändighet, eftersom 1/5—1/4 av eleverna i denna ålder har haft sin sexualdebut och flertalet kommer att uppleva den inom de allra närmaste åren (tab. 2.2, 2.3 samt avsnitt 2.4.8). Bristerna i undervisningen på denna punkt understryks av att 46 % av eleverna själva uppger att de inte i något ämne fått undervisning om olika uppfattningar om sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder.3

En fjärdedel av eleverna har enligt vad lärarna uppgivit inte i sexualundervisningen fått höra något om hur ett samlag går till.4 Ett av de krav som eleverna själva särskilt ofta och energiskt fört fram är att detta moment skall tas upp. Det är också kommitténs uppfattning att så bör ske. Att 24% av eleverna inte fått sådan undervisning är liksom bortfallet av etiska synpunkter ett exempel på ofullständig sexualunder- visning.

12 % av eleverna har inte i årskurs 9 fått undervisning om vad som i enkäten kallas sexuella avvikelser men som hellre bör heta variationer i sexualdriftens inriktning och styrka. Kommitténs synpunkter på varför detta moment inte kan få förbigås har givits i kommentarerna till tab. 6.4 i avsnittet 6.2.2.2.

Mer än hälften av eleverna har slutligen inte fått några synpunkter på prostitution och pornografi. Gatuprostitutionen är av ringa omfattningi Sverige ijämförelse med förhållandena i många andra europeiska länder och har under senare årtionden ytterligare minskat. I stället har nya former av prostitution fått ökad spridning (”poseringsateljéer” o. d.) och utgör genom annonser och pressreportage en iögonfallande företeelse.

1 SOU 1969: 44, s. 45; SOU 1969: 8, tab. 5.22, s. 35.

2 SOU 1969: 8, s. 41.

3 SOU 1969: 8, tab. 5.21, 5. 34,'jämförd med s. 114 f (frågeforrnuläret).

4 Vad enkäten primärt visar är att en fjärdedel av lärarna inte undervie sat om momentet.

Pornografin skildrar i regel endast sexualakter mellan partner utan personliga relationer, ett sexualliv utan ömhet och gemenskap. Den ger en alltför torftig och glädjelös bild, ett ensidigt urval av en verklighet med mycket rikare innehåll. Det är därför önskvärt att prostitution och pornografi behandlas i sexual- och samlevnadsundervisningen och därige- nom får en realistisk belysning. Utförliga synpunkter på hur detta kan ske har lämnats i förslaget till lärarhandledning, dels i kommentarerna till dessa moment i högstadiets och gymnasieskolans sexualundervisning, dels i kapitlen pornografi och prostitution i faktaöversikten.

De luckor i sexualundervisningen under biologilektionerna som nu behandlats bör även ses i relation till hur många lektioner undervisningen omfattat. Vid jämförelse mellan lärarnas och elevernas uppgifter bör beaktas att nära en tredjedel av eleverna inte minns antalet lektioner, vilket gör att deras uppgifter på denna punkt är mycket osäkra.

Tabell 8.7 Antal biologilektioner som ägnats åt sexualundervisning i årskurs 9 läsåret 67/68 (i %)' 1—4 5—6 7— Minns ej Uppgift saknas Enligt lärarna 21 36 33 10 Enligt eleverna 35 15 11 30

f_—

' SOU 1969:44,ls. 39; SOU 1969: 8, tab. 5.1 s. 27.

En femtedel av biologilärama har enligt egen uppgift ägnat 4 eller färre lektioner åt sexualundervisningen i årskurs 9. På detta tidsutrymme är det givetvis omöjligt att genomgå de moment som handledningen tar upp och än mindre att hinna med de nya moment som blivit möjliga och angelägna genom samhällsutvecklingen. Saken bör ses i belysning av att 42% av biologilärama anser att timplanen för årskurs 9 inte medger sexualundervisning i önskvärd omfattning (SOU 1969: 44, s. 58).

8.2.4.3 Luckor inom kristendomsundervisningen i årskurs 9

24% av kristendomslärarna har överhuvud ej tagit upp sexual- och samlevnadsfrågor. Förhållandet har kommenterats i avsnitt 8.1.2 ovan. Andelen av samtliga kristendomslärare som inte undervisat om ett visst moment används i det följande (liksom tidigare) som ett mått på hur stor andel av eleverna som inte fått undervisning om momentet. När det talas om att eleverna inte fått undervisning, bygger detta alltså, om inte annat anges, på lärarnas uppgifter.

Mellan en fjärdedel och en tredjedel av eleverna har inte på kristendomstimmarna i årskurs 9 fått undervisning om äktenskapet (momenten 1—5) — trots att läroplanen upptar en ”sammanfattande behandling av den kristna tros- och livsuppfattningen . . . samt av andra livsuppfattningar”. Därmed har en av de väsentliga aspekterna på sexual- och samlevnadsfrågor —— den kristna äktenskapsuppfattningen fallit

Tabell 8.8 Förekomst av vissa moment i undervisning årskurs 9 läsåret 67/68 enligt lärarnas uppgifter.' I %. & Moment

??”!V

909?

10. 11.

12. 13.

14. 15.

16. 17.

& ' SOU 1969:44, s. 42. Se noten till tab. 8.6.

bort ur undervisningen just vid den tidpunkt då många elever nått en sådan intellektuell utveckling att undervisningen skulle ha varit menings- full. Enligt de uppgifter eleverna lämnat har sådan undervisning på kristendomstimmarna saknats i följande utsträckning:'

Hur den kristna religionen ser på samlevnad mellan två männi- skor av skilda kön, familjeliv och sexuella förhållanden Trohet inom äktenskapet Skilsmässa Äktenskapet som institution ur religiös synpunkt Kärlek som förutsättning för äktenskapet

Föräktenskapliga förbindelser Abortfrågan ur etisk synpunkt Olika moraluppfattningar om sexuella förbindelser under uppväxtåren

Hur man inom andra livsåskåd- ningar och religioner ser på samlevnaden mellan två männi- skor av skilda kön, familjeliv och sexuella förhållanden Familjeplanering i Sverige och andra länder Sexuallivets betydelse inom äktenskapet Tidiga och sena äktenskap Seder och bruk i olika länder och olika tider när det gäller samlevnad mellan två människor av skilda kön, familjeliv och sexuella förhållanden Pornografi Sexuella awikelser (t. ex. homo- sexualitet)

Självtillfredsställelse (onani) Prostitution

Äktenskapets uppgift och innebörd

Problem som kan uppstå i ett äktenskap Olika åsikter beträffande sexuellt samliv

36

41

51

en i kristendomskunskap i

Förekomst av undervisning

Ja

74 67 66 66 65 64 63

60

52 52

49 43

38 30

27 20 18

Nej

25 31 32 31 32 33 34

36

42 44

44 51

54 64

69 74 76

Minns ej Uppgift saknas

AA»—

b-bb J=-

xlxl

0th

0086!-

Ej fått undervisning (i %)

* SOU 1969: 8, tab. 5.14, s. 31.

Som synes är elevernas och lärarnas uppgifter något sånär samstämmi- ga vad den första siffran (36 %) beträffar.

Etiska aspekter på icke äktenskapligt sexuellt samliv aktualiseras av momenten 6, 8, 9, 13. Mellan en tredjedel och hälften av kristendomslä- rarna har inte behandlat dessa moment, vilket är beklagligt eftersom de berör eller inom kort kommer att beröra en stor del av eleverna. Abortfrågan var starkt debatterad vid den tidpunkt då enkäten gjordes men har inte behandlats av en tredjedel av lärarna. Frågan om familjeplanering i Sverige och andra länder framstår numera i Sverige inte som ett moraliskt/religiöst problem för de flesta protestantiska kristna. Ur den synpunkten finns det inte skäl att yrka särskilt starkt på att momentet skall tas upp i kristendomsundervisningen. Men med tanke på de många invandrarna av olika bekännelser, särskilt de romerska katolikerna, hade det varit skäl att i större utsträckning ge en objektiv översikt av olika uppfattningar på detta område. Flertalet kristendomslä- rare har inte behandlat momentet självtillfredsställelse (onani). Eftersom man numera i de kristna samfundens egen undervisning vanligen har upphört att skuldbelägga självtillfredsställelsen, hade det varit önskvärt att kristendomslärarna tagit upp momentet i större utsträckning och därigenom bidragit till att skingra kvarvarande fördomar.

8.2.4.4 Luckor inom undervisningen i samhällskunskap i årskurs 9

Undervisningen om samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet inom ämnet samhällskunskap har enligt lärarna haft följande omfattning.

Tabell 8.9 Förekomst av vissa moment i undervisningen i samhällskunskap i årskurs 9 läsåret 67/68 enligt lärarnas uppgifter.' Observera kommentarerna efter tabellen. I %.

Moment Förekomst av undervisning

___/___—

Ja Nej Minns ej Uppgift saknas

1. Samhällets hjälpåtgärder t. ex. barnavårdsnämndens arbete,

familjerådgivning, bosättnings-

lån, mödrapenning och barnbidrag 65 34 2. Farniljeplanering i Sverige och

andra länder (inkl. u-länderna) 62 37 1 3. Samhällets hjälpåtgärder vid havandeskap och förlossning 59 38 Kö nsrollsfrågan 51 40 Vad svensk lag säger om förlov- ning, trolovning, utomäktenskap— liga barns situation, äktenskaps- förord, lysning, vigsel, rättig— heter och skyldigheter inom äk- tenskapet, makars och barns arvs- rätt, skilsmässa, adoption 54 45 1 6. Äktenskapet som en social

institution 49 49 3 7. Tidiga och sena äktenskap 44 52 4

$'”?” Nu.)

___—___— Moment Förekomst av undervisning

] a Nej Minns ej Uppgift saknas

*E— 8. Seder och bruk i olika länder

och olika tider, när det gäller samlevnad mellan två människor av skilda kön, familjeliv och sexuella förhållanden 32 63 5 9. F öräktenskapliga förbindelser 3 1 65 3 10. Abortfrågan från social synpunkt 30 65 5 11. Sexualbrott 30 65 4 12. Pornografi 24 72 4 13. Tonåringars sexualproblem 2 2 74 4 14. Könssjukdomar från social

synpunkt 18 7 8 4 15. Prostitution 13 83 4 16. Sexuallivets betydelse inom

äktenskapet 13 83 4 17. Sexuella avvikelser t. ex.

homosexualitet 11 85 5 18. Verkningen av störningar i det

sexuella samlivet 6 91 3 19. Familjeproblem under klimakteriet 5 93 3

' SOU 1969:44, s. 43. Se noten till tab. 8.6.

Som framhållits ovan skall familje- och samlevnadsfrågor inom ämnet samhällskunskap huvudsakligen behandlas i årskurs 8. Tab. 8.9 kan därför inte användas som mätare på i hur hög grad väsentliga samhällsfrå- gor med anknytning till sexuallivet förekommit i undervisningen i samhällskunskap på högstadiet i dess helhet. Utredningen vill endast understryka att den anser att de uppräknade momenten med undantag av nr 13, 16, 18 och 19 bör tas upp vid undervisningen isamhällskunskap.

Fakta som belyser samhällskunskapens verkliga bidrag till sexual- och samlevnadsundervisningen på högstadiet ges i avsnittet 6.2.2.2. Där behandlas elevernas kunskaper om samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad. Kunskaperna visar sig vara goda trots brister på detta område i de äldre läroböckerna i samhällskunskap. De testfrågor där relativt få rätta svar erhållits var hämtade från följande områden: lagstiftningen rörande äktenskap, abort och homosexualitet. Många elever hade också oriktig uppfattning om tonårsflickors möjlighet att få tillgång till preventivmedel. '

8.2.5. Luckor i gymnasiets sexualundervisning

Uppgifterna om undervisningen igymnasiets årskurs 2 (på timmar till förfogande) grundar sig enbart på elevernas enkätsvar. Enligt dessa tedde sig omfattningen av sexual- och samlevnadsundervisning i gymnasiets årskurs 2 på följande sätt.

' Aktuellt från skol- överstyrelsen 1965/66, nr 27.

Tabell 8.10 Förekomst av undervisning om vissa moment (enligt eleverna) i gymnasiets årskurs 2 läsåret 67/68.' I %.

Moment Förekomst av undervisning

Ja Nej Minns ej

1. Sexualkunskap 76 22 2 2. Preventivmedel 70 28 2 3. Samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet 36 58 6 4. Normer för sexuellt samliv 29 60 10 5. Äktenskapets uppgift och mening 26 52 21 6. Normernas relativitet 15 76 8

' SOU 1969: 28, s. 21—27; tab. 5.2, 5.17, 5.10, 5.15, 5.18, 5.14.

Nejsiffrorna innefattar både de elever som haft sexualundervisning, men inte om ett visst moment, och dem som inte alls haft sexualundervis- ning. Det är summan av dessa två grupper som är relevant i detta avsnitt, där det gäller att belysa hur stora andelar av eleverna som inte fått undervisning om det eller det momentet, oavsett vad orsaken härtill varit. Endast så framkommer omfattningen av information eller utebliven information till samtliga elever.

Som tidigare påpekats gavs sexualundervisningen på gymnasiet läsåret 1967/68 för första gången på timmar till förfogande och förekom därför inte överallt. Under de därpå följande läsåren har det totala omfånget av undervisningen säkerligen ökat i förhållande till vad tab. 8.10 utvisar. Tabellen bör därför i första hand användas för att belysa proportionerna mellan olika moment, inte det totala omfånget.

Skolöverstyrelsens kompletterande anvisningar i sexualundervisning för årskurs 2 av gymnasium och fackskola' anger de i 1956 års handledning upptagna momenten:

Repetition av förut genomgångna moment i mån av behov.

22. Etiska och sociala synpunkter på sexuallivet 23. Samhälleliga åtgärder för familjebildningen 24. "Samhällets hjälpåtgärder vid havandeskap och förlossning samt under amningstid 25. Samhällets hjälpåtgärder för vård och fostran av barn och ungdom 26. Menstruationen och hormonerna 27. Störningar vid sexuellt samliv 28. Sexualupplysning i hemmen

De kompletterande anvisningarna rekommenderar att momenten 23, 24 och 25 betraktas som tillräckligt behandlade i ämnet samhällskunskap och att huvudvikten läggs på moment 22, ”varvid även och kanske främst de psykologiska aspekterna måste uppmärksammas”. I 1956 års handled- ning motsvaras denna rekommendation av satsen: ”Målet för sexualun- dervisningen på skolans högsta stadium är att ungdomen före sitt utträde i livet skall få en fördjupad framställning av sexuallivets etiska, psykologiska och sociala sidor.” En så inriktad undervisning rekommen-

deras alltså i lika mån av den äldre handledningen och de nya anvisningarna. De senare anger att de moment som i första hand bör repeteras är preventivmedel och könssjukdomar.

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att de moment som enligt tab. 8.10 behandlats minst är nr 6, 4 och 3 på vilka enligt anvisningarna huvudvikten skulle läggas. Frågan om normer för sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder har aktualitet både för de l7—18-åringar som haft sin sexualdebut och för dem som inte haft det, men mindre än en tredjedel av lärarna har enligt elevernas uppfattning behandlat detta moment. Ca tre fjärdedelar av lärarna har inte behandlat äktenskapets uppgift och mening. Elevernas bedömning är dock här ytterst osäker eftersom så mycket som 21 % av dem inte minns om momentet förekommit eller ej. Det tyder på att undervisningen om detta moment varit föga engagerande. Det är skada eftersom frågan om äktenskapet i relation till andra samlevnadsformer brukar i hög grad intressera eleveri denna ålder. Minst har momentet om olika normer i olika tider och kulturer (”normernas relativitet”) behandlats (15 %). Även detta innebär att ett väsentligt område fallit bort. Det är i dag i högre grad än förr nödvändigt att på en gång vara medveten om förekomsten av olika normer och i stånd att för sin egen och sin grupps del bejaka bestämda normer. Detta gäller inte minst relationerna mellan man och kvinna. En kritisk belysning av frågor av detta slag förekommer emellertid i årskurs 3 i religionskunskap, som till ungefär hälften utgör en allmän livsåskåd- ningskurs. Även samhällskunskap, filosofi och psykologi ger bidrag. Men stora delar av eleverna i gymnasieskolan läser inte dessa ämnen, se förslaget till lärarhandledning, 5.6.3.

Överensstämmande med de nya anvisningarna är det att preventivme- del utgör ett av de två oftast förekommande momenten. I vad mån undervisning om veneriska sjukdomar ingått i momentet sexualkunskap vet vi inte. Det kan nämnas att de två testfrågor om veneriska sjukdomar som ställdes till gymnasisterna besvarades riktigt av 98 resp. 77 % av dessa. Det sistnämnda resultatet måste emellertid betecknas som dåligt, eftersom det innebär att 23 % av gymnasisterna inte visste att gonorré är den vanligaste veneriska sjukdomen i Sverige. Klart" är att undervisningen på timmar till förfogande i gymnasiets årskurs 2 lämnade mycket övrigt att önska vare sig man bedömer den med utgångspunkt från de gamla eller de nya anvisningarna. ' 6.2.2.1, tab. 6.1.

9. Lärarnas upplevelse av sexualunder- visningen

9.l Jämförelse mellan lärare på olika stadier och i olika ämnen

Ett representativt urval av lärare från grundskolans tre stadier ställdes i USSU: s lärarenkäter inför följande frågor (med smärre, sakligt betingade variationeri formuleringarna för olika lärarkategorier):

— Tycker Ni att det är en intressant uppgift att meddela sexualundervis— ning? Tycker Ni att det är svårt att meddela undervisning i dessa frågor? — Anser Ni att något eller några speciella moment är särskilt besvärliga att undervisa om?

Svaren fördelade sig på följande sätt (tabell och diagram).

Lärarnas upplevelse av undervisningen. '

lnga moment Intressant :j svårt särskilt besvärliga

__ _ Vissa moment 80- Ointressant Svårt särskilt besvärliga

lärarna som svarat "Mycket strecket anger de andelar intressant" resp "Alls ej av lärarna som svarat svårt". ”Mycket svårt". De som svarat "Inte alls intressant" är så få att de inte marke— rats här.

|" Fälten anger de andelar av Dessa fält under noll-

Tabell 9.1 Lärarnas upplevelse av undervisningen.' l %.

Lärarkategori

Lärare på lågstadiet Lärare på mellanstadiet Årskurs 9: Lärare i biologi Lärare i kristendoms— kunskap Lärare i samhälls- kunskap

lntres- Ointres- Ej Svårt lnga mo- Vissa mo- Antal be- sant sant svårt ment sär- ment sär- svärliga skilt be- skilt be- moment i svärliga svärliga genomsnitt

55 41 61 37 30 51 4 moment 64 33 65 34 43 47 2,5

92 7 84 13 65 28 1,3

86 8 5 7 36 58 20 2,1

72 17 64 25 59 14 3,1

I SOU 1970: 39, s. 17 f; SOU 1969: 44, s. 51—54. Att summan av positiva och negativa svar på en viss fråga blir mindre än 100 % beror på att en del lärare markerat Vet ej eller Ingen åsikt. Skillnader i intresse och upplevelse av svårighetsgrad finns mera differentierat redovisade i de angivna källorna och diagram 9.1 nedan.

Diagrammet visar att det överallt är omkring 40% av lärarna som finner sexualundervisningen ”ganska intressant” och ”inte särskilt svår”. Bygger man på dessa staplar med de lärare som funnit undervisningen ”mycket intressant” resp. de som funnit den vara ”inte alls svår” får man fram hur många som upplevt den som ”intressant” resp. ”ej svår”, och då framträder större skillnader. ] 4 av de 5 lärargrupperna är det omkring 60 % som tycker att sexualundervisningen inte är svår, men bland biologilärama är det 84 % som har denna positiva upplevelse. Intresset är klart större bland högstadielärarna än bland låg- och mellanstadielärarna. Sannolikt finns det flera förklaringar. En kan vara att lärarnas mindre intresse beror på elevernas mindre intresse. Låg- och mellanstadieeleverna (med undantag av flickorna i övre delen av mellanstadiet) har inte samma personliga resonansbotten för sexualundervisning, inte samma motivation som högstadieeleverna. Det är intressantare att undervisa elever som står inför den ofrånkomliga uppgiften att psykologiskt-etiskt-socialt integrera sin egen sexualdrift i personligheten.

Genom att biologilärama har en omfattande naturvetenskaplig grund- utbildning rör de sig lättare med sexualkunskapen i trängre bemärkelse: anatomi och fysiologi. Detta torde gälla både kunskaps- och attityd- mässigt.

Att biologilärama tycker att sexualundervisningen är intressantare och lättare än vad kristendoms- och samhällskunskapslärarna tycker, kan sammanhänga med olikhet i utbildningen. Biologilärarna har enligt tab. 14.1 fått utbildning för sexualundervisning i ungefär dubbelt så stor utsträckning som de två nämnda lärargrupperna. Medvetandet om att ha huvudansvaret för sexualundervisningen på högstadiet bör också ha motiverat mer av individuell fortbildning. De tre lärargrupperna har läst 1956 års handledning i sexualundervisning i följande utsträckning (i procent):

Bio 88 Kri 48 Sk 45

Att låg- och mellanstadielärarna finner vissa moment särskilt besvärliga oftare än vad högstadielärarna redovisat för sin del, bör också bero på skillnaden i elevernas ålder. Det är svårt att tala om drifter och känslor som eleverna saknar personlig erfarenhet av. Lågstadielärarna har i genomsnitt angett 4 besvärliga moment, mellanstadielärarna 2,5 och biologilärama på högstadiet 1,3.1 Samma rangordning framträder om man ser på hur stora andelar av lärargrupper som (enligt tab. 9.1) överhuvud angett något moment som besvärligt (i procent):

Lågstadielärarna 51 Mellanstadielärarna 47 Biologilärarna på högstadiet 28

De tre moment som både låg— och mellanstadielärare oftast angett som besvärliga är självtillfredsställelse, sexuella avvikelser och samlag.2 Biolo- gilärarna har angett etiska synpunkter (221 lärare = 17 %), hur ett samlag går till (64 lärare) samt föräktenskapliga förbindelser (50 lärare). Den vanligaste motiveringen för att beteckna momentet ”hur ett samlag går till” som svårt är ”blygsel hos läraren och/eller eleverna”. Beträffande momenten etiska synpunkter och föräktenskapliga förbindelser anger lärarna att det är svårt att vara objektiv och att inte verka moraliseran- de.3 Lärarna i kristendomskunskap och samhällskunskap har mera sällan än biologilärama angett vissa moment som särskilt besvärliga (20 och 14 % mot 28 %). Kristendomslärarna har främst angett sexuella avvikelser och onani, samhällskunskapslärarna sexuella avvikelser, tonåringars sexualpro— I Tabe" 9-1- blem, verkningar av störningar i det sexuella samlivet samt sexuallivets 2 SOU 1970: 39, & 18. betydelse inom äktenskapet.4 Att något fler biologilärare angett vissa moment som besvärliga tycks bero på att de i högre grad tycker det är 3 SOU 1969:44» S' 54 f- svårt att undervisa om åsiktsfrågor såsom framgår av följande tabell. 4 SOU 1969: 44, & 54, Biologilärarna har alltså mycket oftare än de andra högstadielärarna 56, 57.

Tabell 9.2 Åsiktsproblem som orsak till att vissa moment ansetts besvärliga att undervisa om. Antal fall.1

__M—

Varför är vissa moment besvärliga Bio Kri Sk att undervisa om?

_K—

Svårt för läraren att vara objektiv 39 18 16 De olika moraluppfattningarna 39 11 Svårt att ej moralisera 29 7 Föräldrars och/eller elevers olika

uppfattningar om sexuella frågor 22 24 Svårt att ta ställning 5 20 Läraren har ej rätt att påtvinga eleverna sexualkunskap eller

fasta normer 8 Läraren kan inte ge råd eller regler 5 Summa 13 9 5 7 47

' SOU 1969: 44, tab. 8.9, 8.13, 8.18, 5. 120 ff.

angivit att det är besvärligt att undervisa om åsiktsfrågor. Men detta gäller bara de biologilärare som överhuvud betecknat några moment som besvärliga (28 %). De flesta (65 %) har som vi nyss såg inte tyckt att några moment alls är särskilt besvärliga. Att det verkligen är åsiktsproble- matiken och inte några andra faktorer som är mest besvärliga för den nämnda minoritetsgruppen av biologilärare framgår om man summerar Siffrorna för ett par andra orsaker till besvär i undervisningen. Lärarna har betecknat vissa moment som ”känsliga” i följande utsträckning:

Biologilärarna 83 fall Kristendomslärarna ] 18 Samhällskunskapslärarna 98

Bristande utbildning och kunskaper har angetts som orsaker till att vissa moment är besvärliga i följande utsträckning:

Biologilärarna 22 fall Kristendomslärarna 56 Samhällskunskapslärarna 217

Det stämmer med att samhällskunskapslärarna är de som uppgivit minst utbildning för sexualundervisning och som samtidigt är minst nöjda med undervisningens kvantitet och kvalitet (tab. 14. 1, 14.4, 14.5). Därtill kommer det förhållande som flera gånger tidigare omnämnts: att samhällskunskapen som Skolämne traditionellt inte sysslar så mycket med det sexuella samlivet som en väsentlig aspekt på samhället, något som också avspeglar sig i läroböckerna.

De största andelarna lärare med negativa upplevelser av sexualundervis- ningen finner vi på låg- och mellanstadiet. 30—40 % av dessa lärare finner undervisningen ointressant eller svår, och hälften av dem finner vissa moment särskilt besvärliga. Den enda motsvarigheten till detta på högstadiet är att kristendomslärarna finner undervisningen svår i ungefär samma utsträckning som de nämnda minoriteterna av låg- och mellansta- dielärare.

Det starkt positiva inslaget i bilden är att nästan alla biologilärare på högstadiet finner undervisningen intressant och generellt ej svår, medan två tredjedelar av dem inte heller upplever enstaka moment som svåra.

För att få en översikt av var i grundskolan sexualundervisningen särskilt behöver stödjas, sammanställs och rangordnas nedan de lärargrup- per som angett att de funnit det svårt eller ointressant att ge sexual- och samlevnadsundervisning.

Det är med ett undantag minoriteter men ofta stora sådana som angett ointresse eller svårigheter. Undantaget är att 51% av lågstadielärarna betecknat något eller några moment som särskilt besvärliga. Undersök- ningsledarna påpekar med allt skäl att angivande av svårigheter inte behöver betyda en negativ attityd till undervisningen. De största andelarna lärare med ointresse eller svårigheter finns i alla de fyra undersökta hänseendena på lågstadiet. På mellanstadiet ökar intresset, men upplevelsen av svårigheter är ungefär lika stor som lågstadielärarnas. Kristendomslärarna har som ovan påpekats samma svårighetsnivå som låg-

Tabell 9.3 Lärare som funnit det ointressant eller svårt att ge sexualundervisning. (Beteckningarna Bio, Kri, Sk anger undervisning på högstadiet.)] l %. & ”Ointressant” ”Svårt" ”Vissa moment Antal besvärliga särskilt moment i genom- besvärliga” snitt

Lågstad 41 Lågstad 37 Lågstad 51 Lågstad 4,0 Mellanst 33 Kri 36 Mellanst 47 Sk 3,1 Sk 17 Mellanst 34 Bio 28 Mellanst 2,5 Kri 8 Sk 25 Kri 20 Kri 2, 1 Bio 7 Bio 1 3 Sk 14 Bio l 3

' Se tab. 9.1 ovan.

och mellanstadielärarna, men de kristendomslärare som finner sexualun- dervisningen ointressant är lika få som motsvarande andel av biologilärar- na. Biologilärarna har i särklass minst svårigheter i undervisningen och jämte kristendomslärarna störst intresse. Den alldeles speciella orsaken till att mer än en fjärdedel av biologilärama finner vissa moment särskilt besvärliga har belysts tidigare i detta avsnitt. En fjärdedel av samhällskun- skapslärarna finner undervisningen generellt svår, och de få samhällskun- skapslärare som funnit vissa moment svåra anger det största antalet svåra moment i genomsnitt per lärare.

Den mest allmänna slutsats som kan dras av de förhållanden som framträtt i detta avsnitt är att sexualundervisningen generellt behöver stödjas på låg- och mellanstadierna och att det på högstadiet behövs en del punktförstärkningar.

Jämförelser mellan lärarnas och elevernas upplevelse av undervisningen förekommer i tab. 10.4 med kommentarer.

9.2. Jämförelse mellan lärare med hänsyn till vissa bakgrunds- variabler

I föregående avsnitt undersöktes intresse och upplevelse av svårighetsgrad med utgångspunkt från stadier och undervisningsämnen. I detta avsnitt studeras följande bakgrundsfaktorer till lärarnas upplevelse av undervis- ningen: kön, ålder, civilstånd, lärarutbildning, utbildning för sexual- och samlevnadsundervisning, deltagande i fortbildningskurser resp. studieda- gar. För variablerna ortstyp, anställningsform och förekomst av sexualun- dervisning hänvisas till SOU 1969: 44, kap. 8 och SOU 1970: 39, kap. 3. Utbildning som bakgrundsfaktor granskades i föregående avsnitt i den mån den haft betydelse för skillnader mellan stadier och undervisnings- ämnen. I detta avsnitt granskas vilken betydelse utbildningen över huvud haft för intresse och upplevelse av svårighetsgrad.

' SOU 1969: 44, s. 51 ff.

9.2.1. Intresse

På högstadiet är manliga lärare något mer intresserade än kvinnliga. Vid samtidig Uppdelning på kön och ålder visar det sig dock att skillnaden i intresse är försvunnen i den högsta åldersgruppen.1 På mellanstadiet är det ingen skillnad. På lågstadiet är samtliga lärare kvinnliga.

Yngre lärare (—45 år) är mer intresserade än äldre lärare. Skillnaden är mycket stor på lågstadiet, något mindre på mellanstadiet och mycket liten på högstadiet. Mellan äldre och yngre kvinnliga biologilärare är det ingen skillnad alls i intresset för undervisningen. Eftersom yngre lärare har fått utbildning i större utsträckning än äldre kunde skillnaden tänkas bero på utbildning och inte på ålder. Samtidig uppdelning på dessa

Tabell 9.4 Faktorer som påverkar lärarnas intresse för sexual- och samlevnadsun— dervisningl

Bakgrunds- Kategori Tycker Ni det är en intressant variabel uppgift att undervisa om sexual- och samlevnadsfrågor? (Tabellen anger hur stor del av lärarna som sammanlagt svarat ”Ja, mycket intressant” eller ”J a, ganska intressant”. I %.

___—______—

Låg- Mellan- Högstadiet stadiet stadiet Bio Kri Sk __________________———-—- Kön 1 Man 64 94 8 7 72 2 Kvinna 55 63 87 81 68 Ålder 1 Under 31 70 76 93 86 77 2 31—45 50 63 91 8 7 71 3 Över 45 30 50 88 83 66 Civilstånd 1 Gift 5 7 65 92 86 72 2 Ogift 48 57 85 75 67 Lärar- l Folkskollärare 64 96 88 83 utbildning 2 Ämneslärare — — 91 8 7 75 3 Fil. mag. eller motsv. med prakt. , lärarutbildning - 90 81 66 4 Fil. mag. eller motsv. utan prakt. lärarutbildning — — 84 86 62 Utbildning 1 Inkl. metodik 1 6 I & 69 93 94 79 för sexual— 2 Exkl. metodik 94 92 80 och samlev- 3 Ingen utbildn. 47 57 86 81 67 nadsunder- visning

' SOU 1970: 39, tab. 3.7, 3.8, s. 46; SOU 1969: 44, tab. 8.1, 8.2, 8.3, 8.4, 8.6, 8.7, 8.116 ff. Kursivering av siffra anger kategori som är mer intresserad än annan kategori inom samma bakgrundsvariabel.

variabler visar dock för låg— och mellanstadiet att åldersskillnaderna i stort sett kvarstår, oberoende av utbildning:

Tabell 9.5 Intresse för sexualundervisning i relation till ålder och utbildning.' 1 %.

Egen Under 31—45 Över utbildning 31 år år 45 år Lågstadiet Ja 73 51 34 Nej 56 51 29 Mellanstadiet Ja 79 66 52 Nej 69 57 52

' SOU 1970: 39, s. 17.

Gifta lärare är genomgående mer intresserade än ogifta. Högstadielärare som fått sin första utbildning vid seminarium eller lärarhögskola är oftast mer intresserade än lärare med akademisk grundutbildning. Skillnaderna ärinte stora utom i samhällskunskap.

Lärare som fått utbildning i sexualundervisning är vanligen mer intresserade än lärare utan sådan utbildning. Enligt tab. 9.5 gäller detta dock ej lågstadielärare i åldern 31—45 år och mellanstadielärare över 45 ar.

9.2.2. Svårighetsgrad

Bakgrundsvariablerna gav i föregående avsnitt ganska tydliga besked om några faktorer som påverkar lärarnas intresse för sexualundervisning. Det är framför allt ålder och utbildning, varjämte gifta lärare är mer intresserade än ogifta. Beträffande upplevelsen av svårighet eller lätthet att ge sexualundervisning framträder inte lika tydliga skillnader.

Kön ser inte ut att spela någon större roll i detta sammanhang. De kvinnliga lärarna tycker att det är något men inte mycket svårare att undervisa än deras manliga kolleger.

På lågstadiet och mellanstadiet tycker yngre lärare det är lättare att undervisa än äldre lärare. Samtidig redovisning på ålder och utbildning för sexualundervisning visar att åldersfaktorn gör sig gällande på detta sätt både för dem som fått och dem som inte fått sådan utbildning.1 För biologilärama på högstadiet spelar åldern rakt motsatt roll: ju äldre läraren är, desto lättare tycker han att det är att ge sexualundervisning. Undersökningsledarna föreslår två möjliga förklaringar härtill:

a Ju mer erfarenhet av undervisning desto större säkerhet. b Yngre lärare har större krav på denna undervisning.

För lärarna i kristendomskunskap och samhällskunskap spelar åldern ingen roll för upplevelsen av svårighetsgrad. Att det på låg- och mellanstadierna är yngre lärare som tycker det är lättast att ge sexualundervisning skulle kunna bero på att de har mindre ' SOU 1970: 39, s. 18.

Tabell 9.6 Faktorer som påverkar lärarnas upplevelse av svårighetsgrad vid sexual- och samlevnadsundervisning' ___—___,” Bakgrunds- Kategori Tycker Ni det är svårt att undervisa variabel om sexual- och samlevnadsfrågor?

(Tabellen anger hur stor del av lä- rarna som svarat ”inte särskilt svårt” eller ”inte alls svårt”) I %.

Låg- Mellan— Högstadiet stadiet stadiet Bio Kri Sk Kön 1 Man 71 86 59 65 2 Kvinna 61 60 82 51 60 Ålder 1 Under 31 66 67 79 57 63 2 311—45 61 66 85 5 8 64 3 Over 45 47 5 8 91 55 61 Civilstånd 1 Gift 64 65 86 58 65 2 Ogift 52 63 77 46 55 Lärar- l l_ olkskollärare (6 5) 85 44 71 utbildning 2 Amneslärare —- _ 81 62 65 3 Filmag. eller motsv. med prakt. lärarutbildning — — 8 7 51 6 3 4 Fil.mag. eller motsv. utan prakt. lärarutbildning 79 60 61 Utbildning 1 Inkl. metodik ] 64 1 6 7 85 71 72 för sexual- 2 Exkl. metodik 82 65 69 och samlev- 3 Ingen utbildn. 55 61 87 50 62 nadsunder- visning Deltagit i Ja 86 72 fortbildn.- Nej 84 55 kurs Deltagit i Ja 87 62 70 studie- Nej 84 55 63 dagar

' SOU 1970: 39, tab. 3.9, 3.10, 5. 47; SOU 1969: 44, tab. 8.10, 8.11 8.14 8.15 8.19, 8.20, 3. 121 ff. Kursivering av siffra anger kategori som tycker det är lättare att undervisa än annan kategon inom samma bakgrundsvariabel.

av den traditionella inställningen att ”sådant talar man inte med barn om”.

Gifta lärare tycker det är lättare att undervisa än ogifta lärare (vilket inte hindrar att det överallt är majoriteter av de ogifta lärarna som tycker att det är lätt att undervisa om sexual- och samlevnadsfrågor).

För fyra av de fem undersökta lärargrupperna gäller att de som fått utbildning för sexualundervisning tycker det är något lättare att undervisa. Undantaget är biologilärama. För dem gäller att utbildning i samband med grundutbildningen inte spelar någon roll för upplevelsen av

svårighet eller lätthet att undervisa. Förklaringen är sannolikt att sexualundervisningen ställer så stora kompetenskrav på just biologilärama att den ringa utbildning som förekommit inte får någon avgörande betydelse. De bygger till största delen sin sexualundervisning på självstudier. Om det förhåller sig så, kan man emellertid också anta att en förbättring av utbildningen för sexualundervisning skulle åstadkomma att de utbildade fick lättare att undervisa än de icke utbildade.

Störst roll spelar utbildning i sexualundervisning för kristendomslärar- na, sannolikt därför att deras allmänna grundutbildning varit mest främmande för en öppen och objektiv behandling av sexualfrågor. Bara hälften av kristendomslärarna utan utbildning för sexualundervisning tycker det är lätt att undervisa om sexualfrågor, men tre fjärdedelar av dem som fått sådan utbildning (50 % mot 71 %).

Även deltagande i frivillig fortbildningskurs har denna påtagliga effekt på kristendomslärarnas upplevelse av svårighetsgrad i sexualundervisning- en. 72 % av dem som deltagit tycker det är lätt, men bara 55 % av dem som inte deltagit. Det kan också bero på att det är de sedan tidigare mest intresserade som anmält sig till kurserna. För biologilärama däremot framträder samma anmärkningsvärda resultat som i fråga om utbildning för sexualundervisning i samband med grundutbildningen. De som deltagit och de som inte deltagit i fortbildningskurs tycker det är lika lätt att undervisa (86 % mot 84 %) detta trots att fortbildningskurserna är grundliga. Det förstärker ytterligare intrycket av biologilärarnas förhål- lande till sexualundervisningen: det stora flertalet av dem (84% — betydligt fler än i någon annan grupp) tycker inte det är svårt att undervisa, och den kompetens som möjliggör denna upplevelse har de till största delen skaffat sig själva. Ingen av de bakgrundsvariabler som ingåri undersökningen har någon dominerande betydelse för deras undervis- ningssituation. Ett stöd för denna tolkning är även att biologilärama är den enda lärargrupp som tycker det blir lättare att undervisa med stigande ålder samt att biologilärama har idkat självstudium av handled- ningen bortåt dubbelt så ofta som sina kolleger på högstadiet (9.1).

Deltagande i obligatoriska studiedagar med sexualundervisning på programmet har liten men dock någon betydelse för att underlätta undervisningen, mest för lärare isamhällskunskap och kristendomskun- skap, minst för biologilärare. För låg- och mellanstadielärare har fortbildningens betydelse tyvärr inte undersökts (men däremot dess omfattning).

Det starkaste intresset för att ge sexualundervisning redovisas av biologilärare på högstadiet med klasslärarutbildning (96 %) och det svagaste av lågstadielärare över 45 är (endast 30 % anger att de finner undervisningen intressant). Den största lättheten att undervisa redovisas av biologilärare över 45 år (91 %) och den största svårigheten hos kristendomslärare på högstadiet med klasslärarutbildning, hos ogifta kristendomslärare samt hos lågstadielärare över 45 år. (I dessa grupper utgör de som finner det lätt att undervisa 44 %, 46 % och 47 %, alltså minoriteter.) '

10. Elevernas upplevelse av sexual- undervisningen

10.1. Inledning

Av kap. 8, diagram 8.2, framgår att 92 % av eleverna i årskurs 9 fått sexualundervisning på biologitimmama, 53 % på kristendomstimmarna och 42% i undervisningen i samhällskunskap samt att mellan 83 och 88 % av eleverna i gymnasiets årskurs 2 fått undervisning i sexualkun- skap. Siffrorna bygger på elevernas uppgifter. Enligt lärarna har sexual- och samlevnadsfrågor behandlats i betydligt större utsträckning än vad eleverna angivit i kristendomskunskap och samhällskunskap i årskurs 9. Skillnaden torde, som närmare diskuterats i kap. 8, bero på att elever och lärare avgränsat begreppet sexual- och samlevnadsfrågor på olika sätt, inte på att någondera lämnat oriktiga uppgifter.

I detta kapitel skall en översikt ges av hur eleverna upplevt denna undervisning, hur de i olika avseenden bedömt den och vad de saknat i den. Den sista aspekten sammanfaller delvis med den som tas upp i kap. 12: elevernas uppfattning om hur undervisningen bör utformas. Där används emellertid uppgifterna för att ge en bild av en önskad undervisning, här för att belysa elevernas upplevelse av den undervisning som faktiskt förekommit.

10.2. Elevenkäternas och massmediernas bild av sexual- undervisningen

Framställningen bygger på de två elevenkäterna ”Sexualkunskapen på grundskolans högstadium 1” SOU 1969:8 och ”Sexualkunskapen i gymnasiet” SOU 1969:28. Aktuella i detta sammanhang är i båda undersökningarna kapitlen 5 och 8. Innan en översikt lämnas av enkätresultaten skall emellertid en kommentar ges till en påfallande motsättning som föreligger mellan enkäternas bild av sexualundervisning- ens förekomst och kvalitet enligt elevernas uppfattning och den bild som givits av dags- och veckopressen. Utredningen har med hjälp av en klippbyrå kontinuerligt följt allt som skrivits i denna fråga i tidningarna. Därvid har det framgått att intervjuade elever oftast uppger att de inte fått sexualundervisning eller att den de fått varit av mycket liten omfattning och mycket dålig kvalitet. I de nyssnämnda elevenkäterna

' SOU 1969: 28, s. 27 f.

däremot uppger som nämnts nästan alla elever att de fått sexualundervis— ning, och av den följande framställningen i detta kapitel framgår att det överallt är minoriteter av eleverna som betecknar undervisningen som dålig. Vad kan denna motsägelse bero på?

En del uttalanden återger helt enkelt verkliga förhållandet. Ca 10 % av eleverna i årskurs 9 och ca 15 % i gymnasiets årskurs 21 har faktiskt inte fått sexualundervisning. Mycket stora majoriteter tycker att de fått för lite. De minoriteter som tycker att undervisningen varit dålig utgör inte så få elever. De fördelar sig på följande sätt (i % av 78 600 elever i årskurs 9 läsåret 1967/68 och 33 500 elever i gymnasiets årskurs 2 samma läsår, samt omräknat till absoluta tal):

Tabell 10.1 Andelar och antal elever som betecknat undervisningen som ganska reSp. mycket dålig' f—

% Ungefärligt antal elever ___—___,— Årskurs 9 Biologi 15 11 800 Samhällskunskap 30 23 600 Kristendomskunskap 27 21 200 Gymnasiets årskurs 2 Sexualkunskap 23 7 700 Samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad 28 9 400

__________——_———— ' SOU 1969: 8, kap. 5; SOU 1969: 28, kap. 5. Se även tab. 10.2 och 10.3 nedan.

Det är givet att dessa elever märks i den ganska intensiva och välkomna bevakning av sexualundervisningen i skolorna som massme- dierna genomfört. Vid en sådan bevakning får man emellertid räkna med två felkällor som i viss mån förrycker proportionerna mellan missnöjda och nöjda intervjuobjekt. För det första betraktar många journalister helt naturligt uppgiften att dra fram och belysa missförhållanden som den mest angelägna. Föreskrifter som inte följts, väsentlig information som eleverna aldrig fått, missnöje bland eleverna — man skriver mest om sådant, därför att det är sådana ”avslöjanden” som kan driva fram förbättringar, kanske också därför att de anses vara mest journalistiskt verkningsfulla.

Men dessa förhållanden elevernas faktiska missnöje och massmedier- nas sätt att fungera räcker knappast som förklaring till att de negativa elevomdömena i press, radio och TV är till den grad dominerande. Ett närmare studium av elevernas uttalanden visar enligt utredningens mening att det finns ännu en faktor som är av stort intresse. Det framskymtar nämligen inte så sällan att de sexuellt oerfarna eleverna vilka ju äri majoritet fram till senare delen av gymnasieskolan tror att den vuxna generationen sitter inne med någon ”hemlig kunskap” om sexualakten som man inte vill avslöja för tonåringarna. Även om undervisningen under årens lopp berört de flesta av momenten i handledningen, har eleverna en känsla av att de inte fått veta hur det sexuella samlivet

”egentligen” går till, vad det ”verkligen” innebär. Det är en sådan information de mer eller mindre medvetet vill ha på grund av en naturlig osäkerhet och undran inför det okända, och då de inte tycker sig ha fått den, tycker de inte heller att de fått sexualundervisning. Elever som haft sina första sexuella erfarenheter kan anse att de aldrig i skolan fick veta vad det egentligen var fråga om. En mängd formuleringar och nyanser i elevernas uttalanden visar enligt utredningens uppfattning att en psykolo- gisk bakgrund av detta slag är en av förklaringarna till skillnaden mellan elevenkäternas och massmediernas verklighetsbild. Att omdömena i elevenkäterna blir mycket mer positiva både då det gäller kvantitet och kvalitet hos sexualundervisningen beror på att enkäterna går merai detalj så att uppmärksamheten ofrånkomligt inriktas på en rad konkreta moment, som eleverna inte kan undgå att känna igen från den undervisning de faktiskt fått.

Elevernas uppfattning att de vuxna, eller rättare sagt de sexuellt erfarna, vet något som de inte talar om för de oerfarna är i själva verket riktig. Den sexuella upplevelsen kan liksom mycket annat i livet inte förklaras eller levandegöras bara genom ord eller bild. Den egna erfarenheten kommer alltid att bli den upplevelsemässigt väsentligaste delen av kunskapen. I den mån de oerfarna räknar med att skolans sexualundervisning eller någon annan skall kunna överbrygga den klyftan, är de offer för en orealistisk förväntan. Den anledningen till elevmissnöje med sexualundervisningen kommer aldrig att kunna helt undanröjas.

Dock finns det ett marginalområde för förbättring av sexualundervis- ningen även i detta hänseende. Elevernas missnöje beror inte bara på orealistiska förväntningar utan också på rimliga förväntningar som inte uppfyllts. Av avsnittet 9.1 framgår att ungefär hälften av låg- och mellanstadielärarna finner vissa moment särskilt besvärliga att undervisa om, nämligen självtillfredsställelse, sexuella avvikelser och samlag, medan endast högst 5 % av biologilärama i årskurs 9 upplever svårigheter i samband med moment av detta slag.'

Den förbättring man kan vänta är att den sedan länge fortgående förändringen av attityden till sexuallivet skall mer och mer göra det naturligt för lärarna att tala öppet och avspänt — inte så att man lyckas förmedla någon ”fullständig kunskap” till eleverna, men så, att läraren skapar mer trygghet och tillförsikt inför detta livsområde. Då kommer också eleverna att mindre ofta tycka att man undanhållit dem det de själva upplever som det enda väsentliga. Oberoende av hur man lyckas härmed måste emellertid sexualundervisningen innehålla stoff som är ur saklig synpunkt oumbärligt även om eleverna inte upplever det som så ”livsnära”.

10.3. Elevernas bedömning av undervisningen som ”bra” eller ”dålig”. Jämförelse med lärarnas bedömning

Till eleverna i årskurs 9 riktades enkätfrågan ”Vad anser Du om den sexual- och samlevnadsundervisning Du fått under biologilektionerna

' SOU 1969:44, tab. 8.9, s. 120. 64 av de i enkäten ingående 1.279 biologilärama har be- tecknat momentet ”hur ett samlag går till” som särskilt svårt. Den låga siffran för biologilärama måste man dock räkna med till en del beror på att somliga lärare undervi- sat mycket tlyktigt om detta moment.

Tabell 10.2 Elevernas omdöme om sexual- och samlevnadsundervisningen (årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2).' I %.

Mycket Ganska Varken bra Ganska Mycket Vet Uppg. bra bra eller dålig dålig ej saknas dålig

___/; Årskurs 9

Bio 1 8 44 20 1 1 4 l 1 Sk 4 2 2 34 21 9 6 3 Kri 10 25 30 1 7 1 0 4 4 Gymnasiets årskurs 2

Sexualkunskap 9 3 8 25 15 8 1 2 Samhällsfrågor 6 3 3 29 22 6 1 3

' SOU 1969: 8, s. 28 tab. 5.6, s. 30 tab. 5.12, 5. 32 tab. 5.17; SOU 1969: 28, s. 23 tab. 5.7, s. 25 tab. 5.12.

(resp. samhällskunskap och kristendomskunskap)?” Till eleverna i gymnasiets årskurs 3 ställdes frågan: ”Vad anser Du om den sexualunder- visning Du fick förra läsåret?” Frågan gällde alltså undervisningen i årskurs 2. Gymnasisterna fick också redovisa sitt omdöme om den undervisning de fått i årskurs 2 rörande samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet. Frågorna till såväl de yngre som de äldre eleverna gällde läsåret 1967/68. Svaren framgår av tabell 10.2.

En sammanslagning av svarsprocenten för Mycket bra och Ganska bra resp. Ganska dålig och Mycket dålig ger ett översiktligare resultat (tabell 10.3).

Det är som tidigare påpekats överallt minoriteter (15—30 %) som tycker att undervisningen är dålig, men det är endast i biologi i årskurs 9 som en majoritet tycker att den är bra. Hälften av eleverna tycker att gymnasieundervisningen i sexualkunskap är bra. Eleverna rangordnar sexual- och samlevnadsundervisningen efter kvalitet på följande sätt:

1. Bio, åk 9 2. Sexualkunskap, gy åk 2 3. Samhällsfrågor, gy åk 2 4. Kri, åk 9 5. Sk, åk 9

Tabell 10.3 Elevernas omdöme i stora drag om sexual- och samlevnadsundervis- ningen (åk 9 o. gymn. åk 2)' . I % ___/__?—

Mycket el. Varken bra Mycket eller ganska bra eller dålig ganska dålig ___/___,— Årskurs 9 Bio 62 20 15 Sk 26 34 30 Kri 35 30 27 Gymnasiets årskurs 2 Sexualkunskap 47 25 23 Samhällsfrågor 39 29 28 ______/_— ' Sammanfattning av tab. 10.2.

Beträffande elevernas låga värdering av samlevnadsfrågornas behand- ling i samhällskunskap i årskurs 9 är det troligt att en särskild omständighet spelat in. Den undervisning det är fråga om skiljer inte ut sig lika skarpt i samhällskunskap som i biologi utan behandlas vid skilda tillfällen och i skilda sammanhang. Undersökningsledarna menar att eleven vid besvarandet av enkätfrågan kan ha tänkt: ”Jag har ingen klar minnesbild av denna undervisning. Alltså måste den ha varit dålig.” Att eleverna har en diffus uppfattning på denna punkt framgår också av att så mycket som en fjärdedel av dem inte minns om frågor och diskussion förekom (se tab. 10.5 nedan). Ett liknande resonemang kan föras om undervisningen om samlevnadsfrågor i kristendomskunskap. Gymnasieun- dervisningen på timmar till förfogande i sexualkunskap och därmed sammanhängande samhällsfrågor är däremot klart avgränsad från övrig undervisning.

Generellt gäller naturligtvis om elevomdömena att de inte utgör ett objektivt mått på undervisningens kvalitet i alla avseenden. ”Dålig” kan t. ex. betyda att undervisningen varit sakrik och metodiskt väl upplagd men rörde sig med ett stoff som var alltför välbekant för de kunnigaste eleverna. ”Bra” kan betyda en undervisning som diskuterat samlevnads— frågor på ett sätt som väckte elevernas intresse men samtidigt kanske försummade viktiga delar av sakstoffet.

En direkt jämförelse mellan elevernas och lärarnas upplevelse av undervisningen kan göras endast beträffande årskurs 9. Man kan jämföra å ena sidan hur eleverna rangordnat de tre ifrågakommande ämnena med hänsyn till sexual- och samlevnadsundervisningens kvalitet, å andra sidan hur lärarna i dessa tre ämnen karaktäriserat undervisningen med hänsyn till sitt intresse för den och dess svårighetsgrad.

Sexualundervisningen under biologitimmarna har i samtliga 5 kolum- ner fått den första rangplatsen. Lärarna och eleverna har i alla avseenden haft en mer positiv upplevelse av denna undervisning än av motsvarande undervisning i kristendomskunskap och samhällskunskap. Mellan kol. V och kol. II föreligger motsägelse beträffande den inbördes rangordningen

Tabell 10.4 Rangordning av sexual- och samlevnadsundervisningen i årskurs 9 enligt lärarna och eleverna1

&

Rangordning enligt lärarna Rangordning enl. eleverna

___—*—

I H 111 IV V & % som beteck- % som beteck- % som ej Antal be— % som be— nat undervis- nat undervis— funnit några svärliga dömt under- ningen som ningen som enskilda mo- moment i ge— visningen ”intressant” ”ej svår” ment besvär— nomsnitt som ”bra”

liga & 1 Bio 92 1 Bio 84 1 Bio 65 1 Bio 1,3 mom. 1 Bio 62 2 Kri 86 2 Sk 64 (2) Sk 59 f 2 Kri 2,1 2 Kri 35 3 Sk 72 3 Kri 57 (3) Kr158 3 Sk 3, 3 Sk 26 & 1 Tab. 9.1 och 10.3 ovan.

mellan kristendomskunskap och samhällskunskap (kol. lll ger här inget utslag). Lärarnas generella upplevelse av svårighetsgrad och elevernas upplevelse av undervisningens kvalitet har alltså inte helt sammanfallit. Den klaraste överensstämmelsen finns mellan kol. V och kol. l. Lärarnas upplevelse av undervisningen som intressant och elevernas upplevelse av undervisningens kvalitet har sammanfallit vad beträffar ämnenas rangord- ning.

10.4. Elevernas inställning till frågor och diskussion

Vilka faktorer inverkar då på elevernas upplevelse av undervisningen som bra eller dålig? Avsnitt 10.2 ovan har sökt göra troligt att eleverna bl. a. bedömer sexualundervisningen utifrån en orealistisk förväntan på ”full- ständighet”. Elevenkäterna har frågat om några andra faktorer vad gäller högstadiet och gymnasiet.

Mycket tydligt framträder att eleverna upplever sexualundervisningen som bättre om de får fråga och diskutera. (Se tabell 10.5.)

Enligt elevernas minnesbilder har samtal i regel förekommit i samband med sexualundervisningen på gymnasiet och på biologitimmarna i årskurs 9. Majoriteten av eleverna minns också att man diskuterat på kristen- domstimmarna i årskurs 9, men endast en minoritet när det gäller undervisningen i samhällskunskap på samma stadium. Elevernas mera diffusa upplevelse av undervisningen om samlevnadsfrågori samhällskun- skap och kristendomskunskap framträder i de höga siffrorna för ”Minns ej” i dessa ämnen. (Jfr kommentaren till tab. 10.3.)

Om man nu undersöker hur eleverna bedömt undervisning med resp. utan frågor och diskussioner framträder det mönster som återges i tabell 10.6.

Det har alltid ansetts särskilt viktigt att sexual- och samlevnadsunder- visningen sker i form av samtal för att den skall kunna anpassas till elevernas utvecklingsnivå och verkliga frågeställningar. De elevreaktioner

Tabell 10.5 Förekomst av frågor och diskussion, enligt eleverna. ] %.1

Fick eleverna fråga och diskutera under lektionerna?

J a Nej Minns ej / Årskurs 9

Bio 74 16 6 Sk 44 28 26 Kri 6 1 21 14 Gymnasiets åk 2

Sexualkunskap 80 10 5 Samhällsfrågor 70 10 17

ff,/* * SOU 1969: 8, s. 26—32, tab. 5.4, 5.10, 5.15; SOU 1969: 28, s. 22, 25, tab. 5.5, 5.11.

Tabell 10.6 Elevernas bedömning av undervisning med resp. utan frågor och diskussioner1 . Procent som ansett undervisningen bra.

Fick man fråga och diskutera? ___ Ja Nej

Årskurs 9

Bio 7 1 3 5 Sk 4 1 1 3 Kri 5 1 7 Gymnasiet åk 2

Sexualkunskap 54 16 Samhällsfrågor 51 16

& ' SOU 1969: 8, s. 29—33, tab. 5.8, 5.13, 5.18; SOU 1969: 28, s. 23, 25, tab. 5.9, 5.13. ”Minns ej” och "Uppgift saknas” redovisas inte här.

som framträder i tab. 10.6 visar i hur hög grad denna uppfattning är befogad. Det finns emellertid vissa skillnader mellan elevernas bedöm- ningar i olika ämnen. En tredjedel av de elever som inte fått fråga och diskutera på biologitimmarna i årskurs 9 har trots detta ansett undervis- ningen bra, sannolikt därför att den i dessa fall inte tagit upp så mycket samlevnadsfrågor utan mest sysslat med anatomi och fysiologi, som inte kräver så mycket diskussioner. (En femtedel av biologilärama i årskurs 9 uppger att de inte tagit upp etiska frågor.1 ) Det starkaste kravet på att få fråga och diskutera har eleverna beträffande kristendomskunskap. Här har endast 7 % upplevt en undervisning utan diskussioner som bra. För alla ämnesområden på båda de undersökta stadierna gäller emellertid att långt flera elever upplevt undervisningen som bra, om de fått fråga och diskutera än om de inte fått det. Skillnaden är mycket stor.

Elevernas inställning framträder ännu tydligare då de tillfrågas om de önskar mer diskussion. Se tabell 10.7 och 10.8 nedan. Det är alltså stora majoriteter som efterlyser mer diskussion särskilt rörande sexual- och samlevnadsfrågor i allmänhet, trots att enl. tab. 10.5 majoriteterna faktiskt haft detta inslag i sin undervisning. Man har diskuterat, men man har inte tyckt att det varit tillräckligt.

För att få en alldeles tydlig bild av elevernas reaktioner inför den diskuterande undervisningen behöver man emellertid även ha svaret på följande frågor:

Hur stor del av de elever som haft diskussion har önskat ännu mer? Hur stor del av dessa elever har tyckt att det varit tillräckligt? Hur stor del av de elever som inte haft någon diskussion alls har önskat att sådan skulle ha förekommit?

Hur stor del av dessa elever är nöjda med att man inte diskuterat dvs. vill överhuvud inte ha diskussion i skolan på detta område?

Svaren på dessa frågor kan ges beträffande normer för sexuellt samliv men inte för diskussion om sexual- och samlevnadsfrågor i allmänhet.

Bland de elever som haft diskussion har 65 % av de yngre och 60 % av de äldre önskat att ännu mer hade förekommit. 1 SOU 1969: 44, s. 40.

Tabell 10.7 Önskemål om mer diskussion i klassen kring sexual- och samlevnads- frågor. l %1

Skulle man vilja ha tillfälle till mer diskussion i klassen kring sexual- och samlevnads-

frågor? Ja Nej Vet ej Årskurs 9 75 13 12 Gymnasiet, årskurs 2 69 18 13

___/___— ' SOU 1969: 8, s. 66 tab. 8.18; SOU 1969: 28, s. 56 tab. 8.18.

Tabell 10.8 Önskemål om mer diskussion kring normer för sexuellt samliv. I %2

_________________/———

Skulle man önskat att det isko- lan diskuterats mer än som skett kring normer för sexu— ellt samliv?

___/_

] a Nej Vet ej _________________————————— Årskurs 9 68 15 17 Gymnasiet, årskurs 2 65 23 12

___/f

' SOU 1968: 8, s. 63 tab. 8.13; SOU 1969: 28, s. 55 tab. 8.15.

Tabell 10.9 Önskemål om mer diskussion kring normer för sexuellt samliv redovisade efter omfattning av diskussion under läsåret. ] %' ___/”4— Har olika normer för sexuellt samliv be Skulle man önskat att det i sko- handlats i undervisningen? lan diskuterats mer än som skett kring normer för sexu- ellt samliv?

___—__;—

Ja Nej Vet ej / Årskurs 9

Ja2 65 19 15 Nej 75 11 14 Gymnasiet, årskurs 2

Ja 60 27 12 Nej 70 20 10

___/___;—

' SOU 1969: 8, s. 64 tab. 8.14; SOU 1969: 28, s. 55 mb. 8.15. 7 ”] a, rätt mycket” och ”la, en del” har förts samman för att möjliggöra jämförelse med siffrorna för gymnasiet.

Bland samma elever har 19 % av de yngre och 27 % av de äldre tyckt att det varit tillräckligt. De har tyckt att det varit lagom mycket diskussion om sexualnormer.

Bland de elever som inte haft diskussion har 75 % av de yngre och 70 % av de äldre önskat att diskussion hade förekommit.

Bland samma elever har 11 % av de yngre och 20 % av de äldre tyckt att det varit bra att man inte diskuterat sexualmoraliska frågor iskolan. De vill inte ha sådan diskussion.

Andelen osäkra är ganska stor, dock mindre på gymnasiet. Större delen av både dem som haft och dem som inte haft diskussion har önskat mer diskussion. Det framgår alltså att större delen av eleverna både önskar att diskussion skall förekomma och anser att den som förekommit varit av otillräcklig om fattning.

Dubbelt så många av de äldre som av de yngre eleverna (20 % mot 11 %) tycker det är onödigt eller icke önskvärt med diskussion i skolan om sexualmoraliska frågor. Det kan jämföras med vad de äldre och yngre eleverna svarat på frågan: ”Om man ville få något råd i fråga om normer för sexuellt samliv, vart skulle man då vända sig?" Beträffande tre av de efterfrågade sju kontaktpersonerna blev svaretl , i procent:

Föräldrar Kamrater Lärare Årskurs 9 33 15 8 Gy årskurs 2 28 29 1 &

Obenägenheten att vända sig enskilt till lärare får emellertid inte undanskymma det faktum att ganska stora majoriteter av såväl de yngre som de äldre eleverna vill ha diskussion i skolan om sexualmoraliska frågor. Man vill inte tala enskilt med en lärare om sina personliga problem, men man hoppas att innehållsrika diskussioner skall råka belysa problemen. Det finns också ett direkt vittnesbörd om hur starkt elevernas behov är på denna punkt. I elevenkäterna ingick frågan: ”Skulle Du vilja ha tillfälle till enskilt samtal om Dina personliga problem på det här området?” På det svarade mer än hälften i såväl årskurs 9 som på gymnasiet Ja.2 I skolöverstyrelsens elevenkät ”Tonåringen och livsfrågor- na” (1969) omvittnas ett ännu större ouppfyllt behov av enskilda samtal om personliga problem i allmänhet (s. 30). Här ges också en samling konkreta elevsynpunkter på den situation många tonåringar upplever. De säger något om den psykologiska bakgrunden till elevernas ovan dokumenterade förväntningar på skolans sexualundervisning:

”Man vill som tonåring prata med föräldrarna men det är svårt. De är gamla och blyga och har olika åsikter än tonåringen, som upplever dålig förståelse från föräldrarnas sida. Tonåringen blir iregel satt på plats med en moralkaka.”

"Föräldrarna skall ha egna åsikter men respektera barnens.” ”Tonåringen känner sig aldrig ha rätt.” ”Föräldrarnas överlägsenhet hindrar samtal. Tonåringen vill vara kamrat med föräldrarna.”

”Föräldrarnas attityd bottnar ofta i oro för att barnen skall nyttja alkohol, knark eller komma i för tidiga sexuella förbindelser.”

Man kunde tänka sig samtal med ungdomsledare, kurator och även lärare, men vad de sistnämnda beträffar ansågs det vara risk för att de skulle kontakta hemmen eller andra lärare och avslöja samtalens innehåll. ”I skolan kan man betraktas som fjäskig vid samtal med lärare. Ett krav borde vara att varje lärare hade tystnadsplikt.”

Dessa ungdomar känner sig avstängda från direkt kontakt med de äldre

1 SOU196928, s. 78 tab. 9.8; SOU 1969: 28, s. 67 tab. 9.8.

2 SOU 1969: 8, s. 67 tab. 8.20; SOU 1969: 28, S. 57 tab. 8.21.

1 personliga frågor, men de skulle gärna vilja att skolans sexualundervis- ning, som en ersättning, gav mera möjligheter till frågor och diskussioner.

Det redovisade stora behovet av mer diskussion i skolan om sexual- och samlevnadsfrågor resp. normer torde emellertid inte enbart vara ett behov av personlig rådgivning utan också av teoretisk kunskap och överblick.

10.5. Övriga elevomdömen om sexualundervisningen

10.5.1. Undervisning med och utan audivisuella hjälpmedel

Då film, bildband och/eller bandspelare använts i undervisningen har väsentligt fler elever betecknat denna som bra. 59 % av de yngre och 43 % av de äldre uppger att film eller bildband använts, 37 % av de yngre och 7 % av de äldre att bandspelare använts. Den sistnämnda siffran bör ses i belysning av att bandinspelningar för gymnasiestadiet knappast förekom på detta område vid den tidpunkt då enkäten gjordes.1 80 % av de yngre och 75 % av de äldre tycker att audivisuella hjälpmedel använts för litet i undervisningen.2

10.5.2. Sam- och särundervisning

Sexualundervisning för pojkar och flickor var för sig föreskrevs i 1942 års kungörelse (nr 170) om sexualundervisning i folkskolorna och rekom- menderades i 1945 års handledning för denna skolform (s. 18). I 1956 års handledning rekommenderas däremot med stor bestämdhet att pojkar och flickor inte bör skiljas åt vid sexualundervisning (s. 18). Alltjämt förekommer dock ett sådant särskiljande i ett litet antal fall. 9 % av de yngre och 2% av de äldre eleverna uppger att pojkar och flickor särundervisades under en del av den tid som ägnades åt sexualkunskap under biologilektionerna.3

Materialet tillåter emellertid inte en säkerställd jämförelse mellan sam- och särundervisade elevers upplevelse av undervisningen.4

10.5.3. Omdömen om undervisningens kvantitet i förhållande till behovet

Slutligen skall en översikt ges av hur stora andelar av eleverna som tycker att de fått för litet sexualundervisning, uppdelat på tre områden: sexualkunskap, samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlev- nad samt normernas relativitet. Liksom tidigare särredovisas önskemålen * SOU 1969:8, s. 27 tab. 5.2; SOU 1969:28, s. 21 tab. 5.3. 2 SOU 1969:8, s. 29 tab. 5.7, s. 65 tab. 8.16;SOU 1969:28, s. 23 tab. 5.8. s. 56 tab. 8.17. 3 SOU 1969: 8, s. 27, tab. 5.3; SOU 1969: 28, s. 22, tab. 5.4. ldessa tabeller finns också uppgifter om i vilken utsträckning särundervisning tillämpades under hela den tid som ägnades åt sexualundervisning. Dessa siffror kan dock, påpekar undersök- ningsledarna, inte användas som ett mått på hur ofta pojkar och flickor skilts åt därför att man hade sexualundervisning. 25 % av klasserna i årskurs 9 och 13 % av klasserna i gymnasiets årskurs 2 var nämligen enkönade. 4 SOU 1969: 8, s. 28, avsnitt 5.25; SOU 1969: 28, s. 23, avsnitt 5.3.5.

Tabell 10.10 Önskemål om mer undervisning i sexualkunskap redovisade efter omfattning av erhållen undervisning. I %' ___—&_ Har man fått undervisning om det kun- Skulle man önskat att skapsstoff enkäten behandlat? skolan gett mer undervisning än som skett i sexualkunskap

Ja Nej & Åk 9 Ja, om det mesta 75 18 _ Ja, om en del 86 8 Nej 91 2 Gy. åk 2 Ja, om det mesta 68 26 Ja, om en del 81 15 Nej 88 10 & * SOU 1969: 8, s. 58, tab. 8.3; SOU 1969: 28, s. 51, tab. 8.3. I tabellen används uttrycket "det kunskapsstoff enkäten behandlat". Detta preciserades för eleverna genom de testfrågor som återgivits ikap. 6, tab. 6.1 och 6.2 ovan. En översiktligare uppräkning av testfrågorna återfinns i elevenkätemas frågeformulär: SOU 1969: 8, 5. 99—103, frågorna 31—51; SOU 1969: 28, s. 75—79, frågorna 3—25.

från elever som fått mycken, någon eller ingen undervisning på de tre områdena.

Även bland de elever som fått undervisning om det mesta av det kunskapsstoff enkäten behandlat tycker de flesta att de inte fått tillräcklig undervisning om sexualkunskap, nämligen 75 % i årskurs 9 och 68 % i gymnasiets årskurs 2. Att även dessa grupper har så höga siffror är anmärkningsvärt. Av de elever som uppger att de inte fått någon undervisning alls om sexualkunskap är det 91 % av de yngre och 88 % av de äldre som skulle ha velat ha det. De elever som inte fått och inte heller vill ha någon undervisning i sexualkunskap utgör 2 % av de yngre och 10 % av de äldre. Det är sannolikt fråga om elever som tror att de kan ”allt” eller som faktiskt har större kunskaper än vad skolan kan hinna meddela. Det kan också till en del vara elever som överhuvud har en negativ inställning till skolan. Om man bortser ifrån om eleverna fått eller inte fått undervisning i sexualkunskap och bara frågar efter ett genomsnitt, är det 82 % av de yngre och 80 % av de äldre som skulle ha velat ha mer sådan undervisning.l

Hur stor del av eleverna som hade velat ha mer undervisning om sexual- och samlevnadsfrågor från social synpunkt framgår av tabell 10.11.

De elever som tyckt att de fått för litet undervisning om samhällsfrå- gor med anknytning till sexualliv och samlevnad är fler än de som tyckt att de fått för litet undervisning om sexualkunskap. Det gäller både årskurs 9 och gymnasiet (jfr tab. 10.10). För årskurs 9 bör svaren ha påverkats något av att familjekunskap enligt kursplanen för samhällskun- skap huvudsakligen skall behandlas i årskurs 8. Men frågan gällde inte I

. .. .. . . SOU 1969: 8, s. 58 tab. specrellt amnet samhällskunskap utan 1 vad man eleverna tyckt att 8.2; SOU 1969:28, 5.51 hithörande samhällsfrågor överhuvud belysts tillräckligt i den sexual- och tab. 8.2.

* SOU 1969: 8, s. 33 tab. 5.19; SOU 1969: 28, s. 25, tab. 5.14. Förekomsten av undervisning om sexual- kunskap resp. samhälls- frågor framgår av kap. 8, diagram 8.2.

Tabell 10.11 Önskemål om mer undervisning om samhällsfrågor med anknytning till sexualliv och samlevnad redovisad efter omfattning av erhållen undervisning. I %.' ___—____—————— Har man fått undervisning om det kun- Skulle man önskat att skolan skapsstoff enkäten behandlat? gett mer undervisning än som skett om samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet?

Ja Nej

Åk 9 Ja, om det mesta

eller en del 82 10 Nej 90 3 Gy, åk 2 Ja, om det mesta

eller en del 85 12 Nej 96 3

' SOU 1969: 8, s. 60, tab. 8.7; SOU 1969: 28, s. 53, tab. 8.7. Siffran 82% för ja-svar i årskurs 9 är framräknad här. Originaltabellen har delsiffror för Ja, om det mesta resp. Ja, om en del (77% resp. 84 %). ”Det kunskapsstoff enkäten behandlat” återfinns dels i kap. 6, tab. 6.3 och 6.4 ovan, dels i elevenkätemas frågeformulär: SOU 1969:8, s. 106—108, frågorna 58—69; SOU 1969: 28, s 82—84, frågorna 39—52.

samlevnadsundervisning som förekommit. Sociala frågor skall ju enligt både äldre och nyare föreskrifter alltid tas upp.

Av de elever som fått undervisning om dessa frågor anser 82% i årskurs 9 och 85 % i gymnasiets årskurs 2 att det varit för litet. Av dem som anser sig inte ha fått undervisning skulle 90 % resp. 96 % ha velat ha det. De som fått undervisning och tycker det varit lagom utgör 10 % av de yngre och 12 % av de äldre. De som inte fått undervisning och inte heller hade velat ha det utgör en ytterst ringa andel, 3 % på båda åldersstadierna. Av samtliga elever är det 83 % i årskurs 9 och 91 % på gymnasiet som efterlyser mer undervisning om sexualfrågorna från samhällssynpunkt. Det är utomordentligt höga siffror.

Eleverna tillfrågades slutligen om de hade velat ha mer undervisning om normernas relativitet. Vilket slags stoff .som avses med denna term framgår av kap. 6, tab. 6.5.

De som tycker att de fått för lite undervisning om frågor av detta slag är något färre än då det gäller sexualkunskap och därmed sammanhängan- de samhällsfrågor. Det bör observeras att denna svagare markering uppträder trots att ”normernas relativitet” behandlats i undervisningen mycket mera sällan än sexualkunskap resp. samhällsfrågor. (Hälften av eleverna i årskurs 9 och 15 % i gymnasiets årskurs 2 uppger att området behandlatsf) Dock är det i alla kategorier av elever ganska stora majoriteter som tycker att undervisningen alltför litet uppehållit sig vid denna problematik.

Tabell 10.12 Önskemål om mer undervisning om normernas relativitet redovisade efter omfattning av erhållen undervisning. ] %* & Har man fått undervisning om det kun- Skulle man önskat att skolan skapsstoff enkäten behandlat? gett mer undervisning än som skett om normernas relativi- tet? Ja Nej & Åk 9 J a, om det mesta

eller en del 70 21 Nej 75 14 Gy. åk 2 Ja, om det mesta eller en del 76 19 Nej 86 9

1 SOU 1969: 8, s. 62 tab. 8.11; SOU 1969: 28, s. 54 tab. 8.11.

10.6. Sammanfattning

Det närmare studiet av elevuttalandena om sexual- och samlevnadsunder— visningen har visat att mycket stora grupper av de tonåriga eleverna önskar en utvidgad och fördjupad sexualundervisning. Även på den sektor där sexualundervisningen fungerat bäst biologiundervisningen i årskurs 9 är det 35 % av eleverna som inte betecknat den som mycket bra eller ganska bra. Både lärarnas och elevernas upplevelse av sexualun- dervisningen visar att denna alltjämt ofta inte är en självfallen, integrerad och väl fungerande del av skolans undervisning. Den kontinuerliga ökning och förbättring som ägt rum under de senaste tre decennierna behöver få sin fortsättning.

11. Lärarnas uppfattning om hur under- visningen bör utformas

1 1.1 Inledning

Lärarnas åsikter om hur undervisningen bör utformas har undersökts ur fler aspekter beträffande låg- och mellanstadielärarna än beträffande högstadielärarna. Orsaken härtill är att högstadieundersökningen utfördes först och att under arbetet med utvärderingen av denna nya aspekter anmälde sig, som kunde beaktas vid låg- och mellanstadieundersökningen.

Följande frågeställningar har tagits upp beträffande alla tre stadierna: Bör skolan eller hemmet ha det största ansvaret för undervisning om sexualkunskap resp. sexualetik? (11.2)

Vem eller vilka bör ha ansvaret för sexual- och samlevnadsundervis- ningen inom skolan? (1 1.3)

När bör de olika momenten tas upp (låg-, mellan—, högstadium, årskurs)? (11.4)

Skall skolan ta ställning till frågan om sexuella förbindelser under uppväxtåren? (11.5)

Bör pojkar och flickor undervisas tillsammans eller skilda åt? (1 1.6) För låg— och mellanstadierna har dessutom följande frågeställningar tagits upp:

Vilka faktorer bör påverka sexualundervisningens inplacering under läsåret? (1 1.7)

Vilken undervisningsform bör användas? (1 1.8) Är det acceptabelt att läraren vid något tillfälle använder de 5. k. runda orden i sexualundervisningen? (1 1.9)

1 1.2 Ansvarsfördelningen skola—hem

Till låg- och mellanstadielärarna ställdes följande fråga: ”Vem anser Ni skall ha största ansvaret för att eleverna på lågstadiet (resp. mellanstadiet) ges undervisning i sexualkunskap resp. den etiska sidan av sexuallivet? (Ange endast ett alternativ! )” Till högstadielärarna i biologi, kristen- domskunskap och samhällskunskap ställdes följande fråga: ”Vem tycker Ni skall ha största ansvaret för att ungdom i skolåldern ges undervisning i sexual- och samlevnadsfrågor resp. den etiska sidan av sexuallivet?” Mellan dessa formuleringar finns det två skillnader av betydelse. I)

Frågan till låg— och mellanstadielärarna hänförde sig endast till eleverna på de stadier där lärarna själva undervisar, medan frågan till högstadielä- rarna gällde ”ungdom i skolåldern”. Detta leder till att svaren inte blir fullt men dock till väsentlig del jämförbara. Låg- och mellanstadielärarnas svar är helt jämförbara. Högstadielärarnas svar var inte bundet till någon viss elevålder, men det finns skäl att anta att de avsett äldre elever. För det första därför att uttrycket ”ungdom i skolåldern” användes, vilket för tankarna till tonåringar men inte till lågstadieelever. För det andra är det sannolikt att lärarna associerat till den åldersgrupp av elever som de dagligen undervisar. Detta framstår ytterligare som troligt, då man kan konstatera att högstadielärarna haft ungefär samma bedömning som mellanstadielärarna och därmed en annan bedömning än lågstadielärarna. 2) Endast låg- och mellanstadielärarna uppmanades att ange endast ett svarsalternativ. Det ledde till att högstadielärarna ofta (12—22 %) svarade ”både hemmet och skolan”. ”Detta inverkar naturligtvis på möjligheterna att entydigt tolka resultaten”, säger undersökningsledarna, ”då ju därigenom ej alla lärare svarat på samma fråga”. Vid tolkningen har man emellertid valt att jämföra i vilken utsträckning de olika lärarkategorierna svarat ”skolan”.

Med de reservationer för jämförbarheten som ovan gjorts kan man anta att siffrorna speglar faktiska tendenser. Det stora flertalet lågstadielärare anser att hemmet skall ha det största ansvaret för att informera barnen, medan hälften eller något mindre än hälften av lärarna i de övriga kategorierna anser att skolan skall ha det största ansvaret. Det bör observeras att de som vill ge hemmet det största ansvaret inte därigenom har tagit ställning mot sexualundervisning i skolan. Av de 5 236 lärare som utgjort det representativa urvalet i USSU: s lärarenkäter är det 21 lärare eller 0,4 % som ansett att sexualundervisning inte bör förekomma i skolan (se kap. 5, tab. 5.6). Bland låg- och mellanstadielärarna samt biologilärama på högstadiet är det fler som vill ge hemmet huvudansvaret

Tabell 11.1 Lärarnas uppfattning om vem som skall ha största ansvaret för undervisningen om sexualkunskap resp. sexualetik.l . I %. ___—___F—————————— Lärarkategori Hemmet Skolan Både skolan och hemmet #! Lågstadiet Sexualkunskap 74 22 Sexualetik 7 7 16 Mellanstadiet Sexualkunskap 46 50 Sexu aletik 57 35 Högstadiet Bio Sexualkunskap 2 7 5 3 17 Sexualetik 41 40 1 6 Högstadiet Kri Sexualkunskap 56 42 22 Sexualetik 55 42 21 Högstadiet Sk Sexualkunskap 34 48 14 Sexualetik 37 47 12

________________————————— 1 SOU 1970: 39, s. 26; SOU 1969: 44, s. 61 ff.

för sexualetiken än för sexualkunskapen. Högstadielärarna i kristendoms— kunskap och samhällskunskap gör däremot ingen sådan åtskillnad. Bland lärarna ovanför lågstadiet är det kristendomslärarna som i minst utsträckning (men dock 42 %) vill ge skolan huvudansvaret för undervis- ning om sexualkunskap.

Det mest anmärkningsvärda i dessa siffror är väl att lärarna ovanför lågstadiet är uppdelade i ungefär jämstarka grupper med motsatta åsikter om var huvudansvaret för sexual- och samlevnadsundervisningen skall ligga. Det finns alltså inte stöd i läraropinionen vare sig för att lägga huvudansvaret på hemmen eller på skolan. Detta kan emellertid också uttryckas positivt så, att det inte framkommit några tecken på att lärarna skulle ta avstånd från den hävdvunna uppfattningen inom svensk sexualundervisning att såväl hemmet som skolan har nödvändiga uppgif- ter att fylla på detta område och att ingendera kan helt ersätta den andra. Endast de lärare som anser att sexualundervisning överhuvud inte bör förekomma i skolan har uttryckligen anmält en annan uppfattning.

Mellan manliga och kvinnliga lärare råder genomgående den skillnaden att de kvinnliga oftare än männen anser att det huvudsakliga ansvaret skall ligga hos hemmen både när det gäller sexualkunskap och etik. Skillnaderna begränsar sig dock till lite mer eller lite mindre än 10 procentenheter.1 I någon mån jämförbara skillnader mellan mäns och kvinnors inställning finns i två andra undersökningar. 75 % av kvinnorna och 65 % av männen inom svenska folket i åldern 18—60 år anser att hemmet skall ha det största ansvaret för ”att undervisa ungdomen hur det intima samlivet går till”.2 I svaren från svenska folket framträder samma skillnad mellan män och kvinnor som bland lärarna men också det förhållandet att befolkningen i sin helhet oftare än högstadielärarna tycker att hemmet skall ha det största ansvaret. Lärarnas inställning torde sammanhänga med att de vet att långt färre hem ger sina barn sexualkunskap än vad föräldrarna själva anser att de egentligen borde göra. (Se avsnitt 7.2.) De anser sannolikt också att stora delar av sexualundervisningen bara kan skötas av utbildade lärare.

I örebroundersökningen 1964 visade det sig att de kvinnliga lärarnas större benägenhet att tillmäta hemmet. det största ansvaret motsvarades av att kvinnan i hemmet faktiskt tar denna sak på allvar betydligt oftare än vad mannen gör. (Se kap. 7, tab. 7.2.) Det hindrar dock inte att örebroungdomarna i flertalet fall hade fått sin kunskap om faderns roll vid bamalstring från andra källorna än föräldrarna.

1 1.3 Ansvarsfördelningen inom skolan

Högstadieläramas åsikter om vem som skall ge sexual- och samlevnadsun- dervisning är inte helt och hållet jämförbara med låg- och mellanstadielä- rarnas, eftersom undervisningssituationen är olikartad. På de lägre stadierna är det fråga om undervisning av klassläraren, på högstadiet av ämneslärare i flera ämnen. Enkätfrågan för högstadiet var dessutom differentierad på samlevnadsfrågor och sexualkunskap. En meningsfull

' SOU 1970:39, s. 56 f tab. 5.3 och 5.4; SOU l969z44, s. 130 ff tab. 9.1, 9.2, 9.5, 9.6, 9.9, 9.10. * SOU 1969: 2, s. 48.

jämförelse kan emellertid göras om man begränsar frågan till att gälla i vilken utsträckning de lärare som traditionellt skall ge sexualundervisning också finner det riktigt att denna uppgift lagts på dem.

Tabell 11.2 Procent av vissa lärargrupper som anser att de själva bör ge sexual- och

samlevnadsundervisning1

Klasslärare på lågstadiet 92 Klasslärare på mellanstadiet 87 Biologilärare på högstadiet, sexualkunskap 99 Biologilärare på högstadiet, samlevnadsfrågor 77 Kristendomslärare på högstadiet, samlevnadsfrågor 87 Samhällskunskapslärare på högstadiet, samlevnadsfrågor 77 _______________——__—— 1 SOU 1970:39, s. 27; SOU 1969: 44, s. 65 ff.

- Klasslärarna på låg— och mellanstadiet har i stort sett accepterat uppgiften att ge sexualundervisning. Som ovan nämndes anser praktiskt taget alla lärare att sexualundervisning skall förekomma. De låg- och mellanstadielärare som likväl själva helst inte skulle vilja ge den, anser att den i stället bör ges av andra i följande utsträckning.

Tabell 11.3 Procent av låg- och mellanstadielärare som anser att andra än de själva huvudsakligen bör ge sexualundervisning ___—ff Stadium Annan lärare Skol— Skol- Tillkallad Vet vid skolan läkaren sköterskan expert ej som är expert __________________—_———————— Låg 1 2 3 1 Mellan 1 4 3 4 1 _______________——'——

Något fler mellanstadielärare än lågstadielärare vill att annan än klassläraren skall ta hand om sexualundervisningen, sannolikt därför att undervisningen på mellanstadiet ställer större krav på sakkunskap och lärarutbildningen är otillräcklig. Så som svensk sexualundervisning varit upplagd från begynnelsen har det emellertid alltid ansetts att varken skolläkaren eller skolsköterskan i regel bör ge hela sexualundervisningen utan att huvudansvaret bör ligga hos den som dels har den dagliga kontakten med eleverna och dels har pedagogisk utbildning och vana. Uppfattningen att annan än klassläraren bör ha huvudansvaret företräds också som synes av mycket få lärare.

Bland de klasslärare som tycker det är riktigt att de själva huvudsakli- gen bör ge sexualundervisning är det däremot många som vill samarbeta med någon.

Ytterst få har svarat att samarbete inte bör förekomma. Förutsättning- arna för ett teamwork inom sexualundervisningen är goda. Oftast nämnda är en lärarkollega som är speciellt kunnig på området samt skolsköterskan. Att fler mellanstadielärare än lågstadielärare vill ha samarbete med henne eller med skolläkaren torde ha samma förklaring som nyss antogs beträffande mellanstadielärare som inte vill ha huvudan-

Tabell 11.4 Person som klassläraren främst skulle söka samarbete med vid sexualundervisning (endast ett alternativ skulle anges). I %.'

M_—

Stadium Annan Skol— Skol— Skol- Skol- Till- Vet Inget lärare läk. sköt. kur. psyk. kallad ej sam- vid expert arbete skolan som är expert Låg 29 4 29 1 4 15 10 5 Mellan 23 13 37 2 3 9 8 3

' SOU 1970: 39, s. 27.

svaret för sexualundervisningen. I tredje rummet bland dem man vill ha samarbete med nämns tillkallad expert. Det önskemålet nämns oftare av högstadielärare och i störst utsträckning av eleverna. (Se nedan i detta avsnitt samt kap. 12.)

Praktiskt taget alla biologilärare på högstadiet har accepterat uppgiften att ge undervisning om sexualkunskap, men så mycket som 23 % av dem vill helst inte undervisa om samlevnadsfrågor, trots att både äldre och nyare anvisningar framhåller vikten av att sådana moment tas upp äveni biologilärarnas undervisning. Orsaken torde vara den utpräglat naturve- tenskapliga inriktningen av biologilärarnas utbildning. Med den nämnda siffran kan jämföras att 24 % av biologilärama uppger att de faktiskt inte undervisat om etiska synpunkter på sexuallivet (tab. 8.6 ovan).

Kristendomslärarna anser i högre grad än biologilärama att det är deras uppgift att undervisa om samlevnadsfrågor, men det är ändå förvånande att så mycket som 13 % inte anser det och ännu mer att 25 % anger att de inte i årskurs 9 har undervisat om den kristna äktenskapsuppfattning- en, trots att detta hör till årskursen (tab. 8.8 ovan). En orsak kan vara stoffträngsel på den enda veckotimme ämnet disponerade i årskurs 9. En annan kan vara att denna grupp av kristendomslärare mte uppfattar sm undervisning om mänskliga relationer som ett bidrag till sexual- och samlevnadsundervisningen.

Att så mycket som 23 % av lärarna i samhällskunskap ansett att de inte bör undervisa om samlevnadsfrågor och att 31 % uppger att de inte gjort det torde bero på att utbildningen och undervisningen i detta ämne traditionellt lägger tonvikten på andra sidor av samhällslivet.

Högstadielärarna tillfrågades inte vem de ansåg huvudsakligen borde ge sexualundervisning utan vem eller vilka som överhuvud borde undervisa om samlevnadsfrågor resp. sexualkunskap. Det går därför inte att som för låg- och mellanstadielärarna ange vem eller vilka de ”negativa” lärarna vill flytta över sexualundervisningen på. Man får nöja sig med en annan och mer väsentlig information som liknar den i tab. 11.4. Vad som anges i nedanstående tabell är dock inte vilka högstadielärarna skulle vilja samarbeta med utan vilka de anser bör ge sexualundervisning. Det är vidare samtliga högstadielärare inom de tre aktuella kategorierna som

' Lärarutbildningskatego— rierna anges i SOU 1969: 44_, s. 26.

Tabell 11.5 Personer som bör undervisa om sexualkunskap enligt högstadielärarna i biologi, kristendomskunskap och samhällskunskap (högst tre alternativ skulle markeras). I % av lärare som markerat viss person. ___—_____________——————

___—f_— Lärarkategori Person som bör undervisa om sexualkunskap som uttalat ___—(___— sin åsikt Bio- Kri— Sk— Annan Skol— Skol- ”Expert” lär. lär. lär. lärare läkare sköt. utanför skolan Biologilärare 99 8 12 3 40 34 18 Lärare i kristen-

domskunskap 91 30 11 3 51 32 19 Lärare i samhälls-

kunskap 95 9 14 3 46 40 24

% i medeltal 95 16 12 3 46 35 20

___—f_—

redovisar sin uppfattning, inte endast de som är positiva till att själva ge sexualundervisning.

Lärarna är helt överens om att biologiläraren skall ge undervisningeni sexualkunskap, och många anser att detta bör ske i samarbete med skolläkaren och/eller skolsköterskan. Det är emellertid något färre biologilärare än lärare ur de båda andra lärarkategorierna som vill koppla in skolläkaren. Det torde bero dels på att biologiläraren vet att skolläkaren ofta inte står till förfogande härför, dels på att biologiläraren anser sig klara uppgiften själv.

Tanken att kristendomsläraren skulle undervisa om sexualkunskap har få anhängare; dock är nära en tredjedel av kristendomslärarna själva villiga att ge sådan undervisning. Det gäller särskilt lärarutbildningskate- gorierna 4, där många präster ingår, och 5, där många frikyrkopastorer ingår (40 resp. 39 % som anser att kristendomsläraren bör undervisa om sexualkunskap).1

Tanken att läraren i samhällskunskap skulle undervisa om sexualkun- skap har ännu färre anhängare. Dessa lärare själva avvisar också tanken.

Tabell 11.6 Personer som bör undervisa om samlevnadsfrågor enligt högstadielärar- na i biologi, kristendomskunskap och samhällskunskap (högst tre alternativ skulle markeras). I % av lärare som markerat viss person)

___—___———

Lärarkategori Person som bör undervisa om samlevnadsfrågor som uttalat ___——————————___—4 sin åsikt Bio- Kri- Sk- Annan Skol— Skol- ”Expert” lär. lär. lär. lärare läkare sköt. utanför skolan

___—___f________————————— Biologilärare 77 63 73 5 14 1 1 17 Lärare ikristen—

domskunskap 47 87 67 6 20 12 17 Lärare i samhälls-

kunskap 52 63 77 7 16 14 22

% imedeltal 57 71 72 6 17 12 19 f,! ' SOU 1969: 44, s. 65 ff.

Nära hälften av lärarna anser att skolläkaren bör anlitas och en tredjedel att man bör anlita skolsköterskan. I fråga om medverkan av den sistnämnda har biologilärama ungefär samma uppfattning som de övriga lärarna.

En femtedel av lärarna anser det bra om man kan anlita en ”expert” utanför skolan. Det gäller även biologilärama.

När det gäller undervisning om samlevnadsfrågor är siffrorna ganska annorlunda.

Mest anmärkningsvärt är att endast hälften av lärarna i kristendoms- kunskap och samhällskunskap anser att biologiläraren bör undervisa om samlevnadsfrågor. De tycks i betydligt högre grad än biologilärama anse att detta inte hör till hans ”område”. I stället accepterar de denna uppgift som sin egen betydligt oftare. Man tycker sig här spåra något av den uppdelning av kunskapsområdena som kallats "de två kulturerna”: somliga sysslar med naturvetenskap, andra med människokunskap. För sexual- och samlevnadsundervisningen är detta en ogynnsam gränsdrag- ning.

Kategorin "annan lärare” samlade för sexualkunskapen 3 %, för samlevnadsundervisningen 6 %. Tanken att samlevnadsfrågor med fördel kan behandlas i ämnet svenska är alltså inte aktuell för de flesta.

Skolläkaren och skolsköterskan aktualiseras i betydligt mindre ut- sträckning i detta sammanhang än för sexualkunskapen, men det är fortfarande en femtedel av lärarna som vill tillkalla den utomstående experten, även när det gäller samlevnadsfrågor.

1 1.4 Momentens fördelning på stadier och årskurser

Låg— och mellanstadielärarna tillfrågades1 beträffande ll moment i sexual— och samlevnadskunskapen om de ansåg att momenten skulle tas upp första gången på låg-, mellan- eller högstadiet och till vilket stadium de ansåg att tyngdpunkten av undervisningen om ett visst moment borde förläggas. Samma frågor ställdes beträffande årskurs. Vidare kunde lärarna markera om de ansåg att ett moment inte alls borde förekomma i grundskolan. I regel var det endast 1—3 % av lärarna som ville helt utesluta något eller några moment. Det mest avvisade momentet var sexuella avvikelser, om vilket 5 % av mellanstadielärarna ansåg att det överhuvud inte borde behandlas, medan 7 % ansåg att det inte borde behandlas ingående. Motsvarande siffror för lågstadielärarna var 3 och S%. Andelen högstadielärare som ansåg något eller några moment olämpliga att ta upp i grundskolan var bland lärarna i biologi och samhällskunskap 6 % och bland kristendomslärarna 8 %.2 Spridningen på olika moment var här så stor, att inget särskilt kan utpekas. En överväldigande majoritet av grundskolans lärare anser alltså att samtliga de 11 momenten (se nedan) bör behandlas i grundskolan. Hur lärarna i detalj svarat på den mycket omfångsrika och invecklade : SOU 197039, s_ 31. frågan om momentens fördelning anges i två tabeller, omfattande vardera ” SOU 1969: 44, s. 70.

200 siffror, i SOU 1970: 39, s. 31. Fullständigheten och noggrannheten i svaren var, påpekar undersökningsledarna, mycket tillfredsställande. Tabellerna är emellertid av naturliga skäl ytterst svåröverskådliga, varför de viktigaste resultaten här i stället redovisas uppspaltade på diagram 11.1—11.3 och tab. 11.7.

Diagram 11.1 Procent _av låg- och mellanstadielärarna som anser att ett visst moment skall tas upp FORSTA GÅNGEN PÅ LÅGSTADIET. SOU 1970: 39, s. 31.

Vet ej Uppe saknas % Moment _ 1. Yttre olikheter mellan könen 4 . 5 2. Befruktning 3 3. Fosterutveckling 7 och förlossning 3 4. Kvinnliga köns- 8 organens byggnad och funktion 2 5. Manl könsorganens :' 8 byggn o funktion 3 14 6. Samlag 6 7. Etiska aspekter 16 på det sexuella 6 beteendet 8. Könsmognad inkl 8 menstruation 2 19 9. Sexuella awikelser 9 15 10. Preventivmedel 7 11. Självtillfreds- 21 ställelse (onani) 8

_r—I—r—l—r——|—1—1——-_

102030405060708090100

lågstadielärare

[:l mellanstadielärare

Diagram 11.2 Procent av låg- och mellanstadielärarna som anser att ett visst moment skall tas upp FÖRSTA GÅNGEN PÄ MELLANSTADIE T.

Vet ej Uppe saknas Moment % 1. Könsmognad inkl 2 menstruation 8 2. Kv könsorganens 2 byggnad o funktion 8 3. Manliga könsorga- 3 nens byggnad o funktion 8 . 3 4. Befruktning 5 5. Fosterutveckling 3 och förlossning 7 6. Samlag 6 14 7. Självtillfreds- 8 ställelse (onani) 21 8. Etiska aspekter på 6 det sexuella bete- endet 16 . 7 9. Preventivmedel 15 . 9 10. Sexuella awukelser 19 11. Yttre olik heter 4

mellan könen

10 20 30 40 50 6070 80 90100 %

mellanstadielärare

|:] lågstadielärare

Diagram 11.3 Procent _av låg- och mellanstadielärare som anser att ett visst moment skall tas upp FORSTA GÅNGEN PÅ HOGSTADIET. Endast moment som markerats av mer än en tredjedel av lärarna redovisas.

Vet ej Uppg. saknas Moment % 1. Sexuella 9 awikelser 19 2. Preventivmedel 7 15 3. Etiska aspekter på det sexuella 6 beteendet 16 4. Självtillfreds- 8 ställelse (onani) 21

10 20 30 40 50 60 70 80 90100 %

mellanstadielärare

G lågstadielärare

Tabell 11.7 Låg- och mellanstadielärarnas åsikter om till vilket stadium tyngd- punkten av undervisningen om vissa moment bör förläggas. 1 %.1

Moment Lärar- Momentets tyngdpunkt bör Vet ej — grupp förläggas till Uppg. saknas Låg— Mellan- Hög—

stadiet stadiet stadiet /

1. Yttre olikheter Låg 56 26 6 — mellan könen Mellan 30 55 6 4

2. Befruktning Låg 23 36 25 5 Mellan 2 69 25 3

3. Fosterutveckling Låg 16 27 40 7 och förlossning Mellan 2 54 36 3

4. Kvinnliga könsorganens Låg 11 5 I 22 8 byggnad och funktion Mellan 2 79 13 2

5. Manliga könsorganens Låg 11 51 23 8 byggnad och funktion Mellan 2 79 13 3

6. Samlag Låg 5 19 54 14 Mellan 1 35 51 6

7. Etiska aspekter på det Låg 5 11 61 16 sexuella beteendet Mellan 1 17 6 7 6

8. Könsmognad inkl. Låg 2 66 17 8 menstruation Mellan 1 86 9 2

Moment Lärar- Momentets tyngdpunkt bör Vet ej —

grupp förläggas till Uppg- saknas

Låg— Mellan- Hög- stadiet. stadiet stadiet

%

9. Sexuella avvikelser Låg 1 8 64 19 Mellan 13 6 7 9 10. Preventivmedel Låg 7 70 21 Mellan — 15 68 8 11. Självtillfredsställelse Låg 1 20 52 15 (onani) Mellan 1 34 50 7 K ' Kursivering markerar stor övervikt för visst stadium.

För att få en rättvisande bild av hur de båda lärargrupperna ser på stadiedifferentieringen är det viktigt att beakta att de yngre lärarna i genomsnitt vill förlägga momenten tidigare.1 Om denna tendens står sig och den allmänna attitydförändringen i samhället tyder tills vidare på det — kommer en ökande andel av lärarkåren under de närmaste åren att ställa sig positiv till att vissa moment tas upp tidigare.

Vad högstadielärarna beträffar är majoriteten av dem nöjda med handledningens momentförteckning för högstadiet. Ca en tredjedel av dem har dock ansett att tyngdpunkten i undervisningen om könsorganens byggnad och funktion resp. menstruation och hormoner bör förläggas tidigare än till högstadiet,2 vilket inte strider mot låg- och mellanstadielä- rarnas uppfattning.

Låg- och mellanstadielärarnas uppfattningar om lämplig stadiedifferen- tiering kan med ledning av diagram 11.1—11.3 och tab. 11.7 sammanfat- tas på följande sätt.

Lämplig stadiedifferentiering enligt lågstadielärarna (Momenten ovanför den streckade linjen är sådana som mer än hälften av lärarna anser bör tas upp första gången på lågstadiet; under linjen moment som rekommenderats av en tredjedel-hälften av lärarna.)

M_—

Moment Första gången Tyngdpunkt

Yttre olikheter Lågstadiet Lågstadiet mellan könen

Befruktning Lågstadiet Delade meningar: låg—, mellan- eller högstadiet Fosterutveckling Lågstadiet Delade meningar: och förlossning

Könsorganens bygg- nad och funktion

Samlag

Delade meningar: låg- eller mellanstadiet

Delade meningar: låg-, mellan- eller högstadiet

mellan— eller högstadiet

Mellanstadiet

Högstadiet

* SOU 1970:39, s 30 ff.

2 SOU 1969:44, s. 71. Lärarna ibiologi, kristen- domskunskap och sam- hällskunskap har sam- stämmig uppfattning

på denna punkt.

Lämplig stadiedifferentiering enligt mellanstadielärarna

(Momenten ovanför den streckade linjen är sådana som mer än hälften av lärarna anser bör tas upp första gången på ett visst stadium; under linjen moment som rekommenderats av en tredjedel hälften av lärarna.)

Moment Första gången Tyngdpunkt Yttre olikheter Lågstadiet Mellanstadiet mellan könen Könsmognad inkl. Mellanstadiet Mellanstadiet menstruation Könsorganens byggnad Mellanstadiet Mellanstadiet och funktion Befruktning Mellanstadiet Mellanstadiet Fosterutveckling och Mellanstadiet Delade meningar: förlossning mellan— eller högstadiet Samlag Mellanstadiet Delade meningar: mellan— eller högstadiet Självtillfredsställelse Mellanstadiet Delade meningar: (onani) mellan- eller högstadiet Etiska aspekter på Delade mening- Högstadiet det sexuella bete- ar: mellan- endet eller högsta— diet Preventivmedel Delade mening- Högstadiet ar: mellan- eller högsta- diet Sexuella avvikelser Delade mening- Högstadiet ar: mellan- eller högsta— diet

Majoriteten av lågstadielärarna har samma uppfattning som handled- ningen om att man på lågstadiet skall första gången ta upp momenten Olikheter mellan könen, Befruktning samt Fosterutveckling och förloss- ning. Mellanstadielärarna tycker däremot inte att de båda sistnämnda momenten behöver tas upp på lågstadiet utan först på mellanstadiet. De anser alltså att handledningen rekommenderar en alltför tidig sexualun- dervisning, eller med andra ord en alltför omfattande undervisning på lågstadiet.

1956 års lärarhandledning säger (s. 30) ”att det är önskvärt” att läraren på lågstadiet förklarar hur sädescellen överföres från faderns kropp till moderns. Det är knappast möjligt att av lågstadielärarnas momentmarkeringar utläsa i vad mån de anser det lämpligt att följa denna rekommendation. De har rekommenderat de i detta sammanhang tänkbara momenten i följande utsträckning: Befruktning 79 %, Könsorga- nens byggnad och funktion 43 %, Samlag 39 %. Man får i stället gå till lågstadielärarnas uppgifter om i vad mån de faktiskt har tagit upp

momentet Samlag och finner då att 52 % har undervisat ”något” om detta, 44 % ”inte alls” (tab. 8.2 ovan). Ca hälften av lågstadielärarna hade alltså ännu ej accepterat handledningens rekommendation. Det innebär att hälften av eleverna inte får denna information genom skolan. En lika stor andel av dem får den inte heller genom föräldrarna. En betydande andel av svenska barn är alltså alltjämt hänvisade till andra källor, av vilka en del är ovederhäftiga och sensationsbetonade. Detta förhållande ändras emellertid genom att yngre lärare och föräldrar i stigande omfattning ger upplysning (avsnittet 7.2 ovan).

Momentet Könsorganens byggnad och funktion vill som nyss nämndes nära hälften av lågstadielärarna ta upp, medan handledningen förlägger momentet till mellanstadiet, även där med följande reservation (s. 34): ”Vid undervisningen om dessa moment upptages endast det som medtagits i lektionsexemplet för 11—13-åringar och ej allt som upptagits i momenten i Bilagan. En fördjupad framställning av dessa moment ges för l4—16-åringama.” En stor majoritet av mellanstadielärarna (79 %) anser i dag att tyngdpunkten av undervisningen om könsorganens byggnad och funktion skall ligga på mellanstadiet. Här har alltså både låg- och mellanstadielärare uttalat sig för en tidigareläggning av momentet.

De moment som mellanstadielärarna rekommenderar för mellanstadiet sammanfaller helt med handledningens. Denna tar visserligen inte upp Samlagi momentlistan men däremot i lektionsexempel nr 2, s. 41.

Stora minoriteter av lärarna vill att man på mellanstadiet skall första gången ta upp tre moment som handledningen rekommenderar först för högstadiet: Etiska aspekter (45 %), Preventivmedel (41 %) samt Sexuella avvikelser (32 %).

Beträffande det sistnämnda momentet har det stora flertalet lågstadie- lärare avvisat att det skulle tas upp på lågstadiet, men de har samtidigt rekommenderat att man talar med barnen om Risken för sexuella närmanden från vuxna och om Exhibitionism (blottare).1

Härom skriver undersökningsledarna: ”Det är knappast fråga om någon motsägelse. Lärarna har ansett att man bör förlägga undervisningen om sexuella avvikelser i allmänhet till högstadiet men att två speciella former av avvikelse, sexuella närmanden till barn och exhibitionism, bör omtalas redan på lågstadiet.”

De moment som högstadielärarna rekommenderar för högstadiet sammanfaller också helt med handledningens, men ca en tredjedel av lärarna har som nämnts ansett att tyngdpunkten i undervisningen om Könsorganens byggnad och funktion samt Menstruationen och hormo- nerna skall ligga tidigare än på högstadiet. I själva verket föreskriver redan handledningen att det förra momentet väsentligen skall behandlas på mellanstadiet och endast repeteras på högstadiet i mån av behov.

Vad beträffar valet av årskurs inom det stadium man föreslagit är bilden ganska enkel. Flertalet lågstadielärare vill förlägga undervisningen till årskurs ], mellanstadielärarna till årskurs 6. De sistnämnda röstar emellertid också för årskurserna 4 och 5, när det gäller momenten Könsmognad inklusive menstruation, Könsorganens byggnad och funk- ! Diagram 12_7 ovan; tion samt Befruktning. Enligt diagram 8.2 har lärarna uppgivit att de i SOU 1970139,S- 32—

' SOU 1970: 39, s. 72 f.

verkligheten givit mest sexualundervisning i årskurserna ] och 2 (92 och 91 %) samt åk 5 och 6 (86 och 97 %).

Om både låg- och mellanstadiet gäller att alla moment som större andelar av lärarna velat placera där har fått strödda röster på samtliga årskurser 1—6. Om lågstadiet gäller att undervisningen i verkligheten inte blir så starkt ”styrd” till viss årskurs, eftersom den mer än på andra stadier är beroende av elevernas frågor. Å andra sidan har lågstadielärarna uppenbarligen velat markera som sin uppfattning att barnen behöver en första information i årskurs 1 för att man från början skall motverka annan, mindre god information.

I högstadielärarenkåten ingick också följande fråga: ”Ange vilket/vilka moment som ytterligare bör ingå i undervisningen för l4—16—åringar! Av de 3 913 lärare som deltog i enkäten lämnade 101 lärare 133 förslag, vilka undersökningsledarna rapporterat särskilt till utredningen vid sidan av den tryckta undersökningen. Samma moment har ofta föreslagits av två eller fler lärare. Då dessa förslag lämnats av så få lärare är de till skillnad från enkätsvaren i övrigt alls inte representativa utan utgör endast ett antal idéer, framkastade av några lärare med erfarenhet av sexualundervisning. De flesta utgör delaspekter av redan föreskrivna moment, men utredningen har funnit det vara av intresse att nämna några som kan tjäna som underlag för överväganden: familjebildning i historisk, geografisk och sociologisk belysning psykologiska, etiska och sociala synpunkter på föräldraskapet andra former för samlevnad än äktenskap sexualteknik alkohols och narkotikas inflytande på sexuallivet åldringssexualitet behov av ömhet, ensamhet, sexuell lek en vidare aspekt på sällskap, kärlek, göra slut kritik mot romantiken i veckotidningar o. d. elever i lS-årsåldern utan sexuell erfarenhet skall inte av samhället anses onormala värderingar hos olika religiösa samfund och kulturer sexuell rådgivning, RFSU: s verksamhet

Slutligen skall skillnaden i inställning hos yngre och äldre lärare beträffande momentens placering belysas. Uppfattningen om fem mo- ment har undersökts i detta hänseende, nämligen de moment som låg- och mellanstadielärarna i allmänhet velat placera på ett senare stadium än det där de själva undervisar.1 Här redovisas endast lågstadielärarnas uppfattning. Skillnaden mellan yngre och äldre mellanstadielärares uppfattning är likartad. Det är överallt minoriteter av lärarna som vill placera tyngdpunkten av undervisning om dessa moment lägre än högstadiet, men det som här är av intresse är endast skillnaden mellan yngres och äldres uppfattning. Det visar sig att nästan dubbelt eller mer än dubbelt så många av de yngre anser det lämpligt att undervisa grundligt om dessa moment på låg- eller mellanstadiet. (Materialet upplyser inte i vilken utsträckning de avsett det ena eller andra stadiet.) Ännu större är skillnaden mellan de båda högra

Tabell 11.8 Yngre och äldre lågstadielärares uppfattningar om var tyngdpunkteni undervisningen om vissa moment bör förläggas. l %' & Moment ”Momentet bör ha sin "Momentet bör ej alls tyngdpunkt på låg- tas upp igrundskolan. eller mellanstadiet” Vet ej. Uppgift saknas.” Lärare Lärare Lärare Lärare under över under över 31 år 45 år 31 år 45 år

Samlag 28 16 15 44 Självtillfredsställelse

(onani) 24 10 20 52 Preventivmedel 9 3 13 49 Sexuella awikelser 11 4 17 51 Etiska aSpekter på det

sexuella beteendet 19 9 17 45

* SOU 1970: 39, tab. 5.12—5.21.

kolumnerna. Här avses lärare som funnit det omöjligt att ta ställning eller som på ett eller annat sätt helt avvisat ett moment. Detta har de äldre gjort ungefär tre gånger så ofta som de yngre, och det är ofta hälften av de äldre som haft denna attityd. Detta är utomordentligt starkt framträdande generationsskillnader. De berättigar till antagandet att lärarkårens inställning till en tidig sexualundervisning kommer att bli alltmer positiv, inte snabbt men steg för steg.

1 1.5 Skall skolan ta ställning till frågan om sexuella förbindel- ser under uppväxtåren?

I de debatter som föranledde tillsättandet av en utredning rörande sexualundervisningen (USSU) var den oftast diskuterade och mest kontroversiella frågan huruvida en ny lärarhandledning alltjämt skulle fastslå följande princip: ”Undervisningen måste allvarligt hävda den uppfattningen, att avhållsamhet under uppväxtåren är det enda skolan med gott samvete kan rekommendera.” De som kritiserade handledning- en krävde att skolans sexualundervisning i stället borde sakligt korrekt och med respekt skildra och låta eleverna diskutera de väsentliga olika uppfattningar som finns, men inte ta ställning och söka auktoritativt påverka eleverna i detta avseende (se avsnittet 3.17).

I de enkätundersökningar som USSU låtit genomföra har denna problematik behandlats under kapitelrubrikerna ”Det etiska innehållet i skolans sexualundervisning” resp. ”Undervisningens etiska inriktning”. Under utredningens gång har det emellertid allt tydligare framträtt att den etiska problematiken omfattar många andra frågor och att det är missvisande att behandla enbart den här aktuella frågan under de nämnda rubrikerna. Därför har detta avsnitt försetts med en mera konkret och exakt rubrik.

' SOU 1969: 2, s. 50 f; SOU 1970: 39 s. 32 f; SOU 1969: 44, s. 68 ff.

Till samtliga lärare i USSU: s enkätundersökningar på grundskolans låg-, mellan— och högstadium ställdes följande fråga:

”Som Ni vet, har det förekommit en del debatter kring skolans sexualundervisning. Flera olika åsikter när det gäller skolans inställning till sexuella förbindelser under uppväxtåren har förts fram. Här följer några av dem:

(1) Skolan skall lära fasta normer, som rekommenderar sexuell avhåll- samhet under uppväxtåren, och skall motarbeta alla andra uppfatt- ningar. (2) Skolan skall berätta om olika inställningar, t. ex. om både den avhållsamma och den friare sexualmoralen, men rekommendera sexuell avhållsamhet under uppväxtåren. (3) Skolan skall berätta om olika inställningarmen inte ta ställning för någon utan rekommendera eleverna att bilda sig en egen uppfatt- ning. (4) Skolan skall berätta om olika inställningar och ta ställning för en friare moraluppfattning, som skulle tillåta att man har sexuella förbindelser under uppväxtåren. (5) Skolan skall inte alls ta upp denna fråga utan låta eleverna bilda sig en uppfattning helt på egen hand.

Vilken av dessa uppfattningar är Ni mest benägen att ansluta Er till?" De fyra första av dessa frågor ställdes också till ett representativt urval av svenska folket i åldern 18—60 år.1 Svaren fördelade sig på följande sätt.

Tabell 11.9 Skall skolan ta ställning till frågan om sexuella förbindelser under uppväxtåren? [ %.

Svarskategori (se ovan) Vet Uppg. ————————— ej saknas 1 2 3 4 5

Lågstadielärare 8 5 5 31 O 2 2 l Mellanstadielärare 5 5 7 3 5 0 2 l 1 Högstadielärare Bio 2 46 47 1 1 1 2 Kri 7 5 5 3 2 1 2 1 3 Sk 2 39 5 2 2 2 l 1 Svenska folket 18—60 år 17 44 36 2

Svarskategorierna nr 1 och 2 innebär båda att skolan uttryckligen skall ta ställning mot sexuella förbindelser under uppväxtåren, nr 3 att skolan varken skall ta ställning mot eller för. Förenklas enkätsvaren till att gälla dessa båda alternativ, fås det resultat som anges i tabell 1 1.10.

Lågstadielärare, mellanstadielärare, kristendomslärare och svenska fol- ket har nästan identiskt samma inställning. lnemot två tredjedelar anser att skolan skall ta ställning mot, en tredjedel att skolan inte skall ta ställning. Biologilärarna är delade i två jämstarka grupper med motsatt uppfattning. Bland lärarna i samhällskunskap är det majoritet för att

Tabell 11.10 Skall skolan ta ställning till frågan om sexuells förbindelser under uppväxtåren? l %.

Ja, skolan skall Nej, skolan skall ta ställning mot inte ta ställning Lågs tadielärare 6 3 31 Mellanstadielärare 62 35 Högstadielärare Bio 48 47 Kri 62 32 Sk 41 52 Svenska folket 18—60 år 61 36

skolan inte skall ta ställning. Bland gymnasielärarna har ingen enkät genomförts, men det ligger i sakens natur att de med hänsyn till sina intellektuellt mognare och självständigare elever tillämpar skolans gene- rella objektivitetsprincip på denna fråga, vilket också rekommenderasi skolöverstyrelsens kompletterande anvisningar i sexualundervisning för årskurs 2 av gymnasium och fackskola, 1965 (Aktuellt från SÖ 1965/66, nr 27). Föreningen lärare i religionskunskap (högstadie- och gymnasielä- rare) skriver t. ex. till USSU härom: ”Lärare i religionskunskap torde i

Tabell 11.11 Skall skolan ta ställning till frågan om sexuella förbindelser under uppväxtåren?' I%.

Ja, skolan skall ta Nej, skolan skall inte ställning mot ta ställning Lågstadielärare Under 31 år 63 38 31—45 år 66 34 Över 45 år 82 18 Mellanstadielärare Under 31 år 58 42 31 —45 år 61 39 Över 45 år 77 23 Högstadielärare Bio Under 31 år 45 49 31—45 år 48 47 Över 45 år 51 43 Kri Under 31 år 51 42 31—45 år 59 36 Över 45 år 68 23 Sk Under 31 år 31 62 31—45 år 40 54 Över 45 år 58 33 Svenska folket 18—30 år 43 55 31—60 år 69 28

1 SOU 1970: 39, s. 66 f tab. 5.24, 5.25; SOU 1969:44, s. 152 ff tab. 9.36, 9.38, 9.41; SOU 1969: 2, s. 131, tab. V: 9. I den sistnämnda tabellen finns de åldersdifferentierade siffrorna uträknade endast för män och kvinnor var för sig, varför en omräkning varit nödvändig.

' SOU 1969: 8, s. 55, tab. 7.5; SOU 1969: 28, s. 47 tab. 7.4.

regel ansluta sig till den utformning av sexualundervisningen som även flertalet elever önskar, nämligen att ”skolan skall berätta om olika inställningar . . . men inte rekommendera någon utan låta eleverna själva välja,.”

Högstadie- och gymnasielärarnas ställningstagande i praktiken till denna fråga får en kompletterande belysning från elevernas upplevelse av undervisningen. Endast 12 % av elevernai årskurs 9 och 5 % av eleverna i gymnasiets årskurs 2 har uppfattat att lärarna uttryckligen tagit ställning mot sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder.' De elever som fått undervisning om sexualetiska frågor uppger i högre grad än de elever som inte fått det, att lärarna inte tagit ställning. Motsägelsen mellan vad högstadielärarna uppgivit som sin principiella uppfattning och elevernas upplevelse av undervisningen torde böra tolkas på följande sätt. En stor

[del av dessa lärare anser sexuell avhållsamhet under uppväxtåren vara det

rätta och bästa för ungdomarna. Detta har färgat av sig på deras svar då de tillfrågades om vilken hållning skolan bör inta. Men i sin praktiska undervisning har de flesta påverkats starkare av den objektiva och diskuterande metod som är förhärskande i den svenska skolan — en metod som framför allt vill ge eleverna material till eftertanke och animera dem till ett självständigt ställningstagande.

Även i denna fråga är det av intresse att se i vad mån åldern påverkar den principiella inställningen. Se tabell 11.11.

Även i de yngsta åldersgrupperna är det fortfarande majoritet bland lågstadie-, mellanstadie— och kristendomslärarna för att skolan skall ta ställning. Skillnaden i uppfattning mellan de yngsta och de äldsta är dock mycket stor. Majoritet för att skolan inte skall ta ställning är det bland de yngsta biologilärama, de båda yngre åldersgrupperna bland samhällskun- skapslärarna och inom den yngre generationen av svenska folket. Övriga bakgrundsvariabler ger inga entydiga utslag.

Utredningens uppfattning om hur denna fråga bör behandlas i undervisningen anges i avsnitt 16.3.4.3.

1 1.6 Samundervisning

1945 års handledning för sexualundervisning i folkskolan rekommendera- de att ”där så är möjligt bör ett särskiljande av lärjungarna ske . . . En för bägge könen gemensam undervisning . . . synes icke kunna skänka några omistliga eller ens större fördelar . . . En gemensam undervisning skulle dessutom ställa en del lärare inför mycket svåra och säkerligen många gånger olösbara problem. Lämpligast är att flickornas undervisning omhänderhas av kvinnlig lärare och pojkarnas av manlig, där detta låter sig göra” (s. 18). Det är intressant att jämföra dessa föreskrifter med det faktum att Karolina Widerström 1907 framhöll att en lärarinna haft utmärkta erfarenheter av samundervisning (avsnitt 3.2 ovan). 1956 års handledning går i denna fråga rakt emot 1945 års och slår fast: ”Gemensam undervisning är i princip önskvärd av flera skäl.” Handled-

ningen vänder sig särskilt mot föreställningen att det skulle vara nödvändigt att skilja eleverna åt vid undervisningen om menstruation. Det är tvärtom önskvärt att pojkarna vänjer sig vid en naturlig inställning till denna fråga och lär sig att ha omtanke om sin hustru och sina döttrar.

Då grundskolans lärare 1968 och 1969 tillfrågades om sin inställning till samundervisning blev resultatet följande.

Tabell 11.12 Lärarnas inställning till samundervisning.l I %.

Bör pojkar och flickor samundervisas? & Ja, Ja, Nej Vet Uppgift hela delvis ej saknas tiden * _K— Lågstadielärare 95 4 1 Mellanstadielärare 69 28 2 — 1 Högstadielärare Bio 8 3 15 1 1 Kri 64 24 7 4 1 Sk 7 1 19 4 5 ]

' SOU 1970: 39, s. 29 f; SOU 1969: 44, s. 71.

Det är i alla lärargrupper majoritet för samundervisning hela tiden, störst bland lågstadielärarna, minst bland kristendoms— och mellanstadie- lärarna. Utom bland lågstadielärarna är det ganska betydande minoritets- grupper som vill ha särundervisning under en del av sexualundervisningen.

För mellanstadielärarna har dessa åsikter särredovisats efter bakgrunds- data, för högstadielärarna har undersökts vilka moment minoritetsgrup- perna vill ha särundervisning om och med vilka motiveringar.l Manliga lärare på mellanstadiet förespråkar i högre grad än kvinnliga samundervis- ning. Detsamma gäller om den mellersta åldersgruppen, 31—45-åringar: de yngsta och äldsta lärarna vill alltså i mindre grad ha samundervisning, men det är fortfarande överallt majoriteter som vill ha det.

Biologilärarna vill ha särundervisning om vissa moment i följande utsträckning:

% Menstruation och -hygien 5 Preventivmedel 2 Sexualhygien för resp. kön 2 Frågestund med eleverna 2

Den vanligaste motiveringen är att ?ärundervisning möjliggör friare diskussioner; elevernas blyghet är annars ett hinder.

1 1.7 Val av tillfälle för sexualundervisningen

Denna och följande frågeställningar i detta kapitel har undersökts endast 1 SOU 1970: 39» 5- 60

. .. .. .. t b. . 11; beträffande låg— och mellanstadielärarna. Den fraga det har galler ar SaOU51(969:44,s.159

lärarnas åsikter om lämpligt tillfälle att ge sexualundervisningen. tab. 9. 47.

Tabell 11.13 Lämpligt tillfälle att ge den huvudsakliga sexualundervisningen'. [%

________________—_————

Då lära- I anslut— Då händel— I annat ren själv ning till ser i om- samman- planerat frågor givningen hang undervis- från de ger anled- ningen verna ning Lågstadielärare 26 26 42 4 Mellanstadielärare 5 7 19 1 5 8 ___—___!!— ' SOU 1970: 39, s. 27 f.

Handledningen säger om sexualundervisningen på lågstadiet (s. 26) att denna lämpligen bör ges i samband med undervisningen om familjen. ”Bäst är att lärarinnan själv med omtanke stakar ut den linje, efter vilken denna undervisning skall bedrivas. Att vänta på att problemet aktualiseras genom barnens frågor eller på annat sätt är olämpligt. Ämnets natur kräver att lärarinnan noga tänker igenom och förbereder sina lektioner.” Dessa föreskrifter är präglade av fruktan för att barnens frågor eller händelser i omgivningen skulle kunna aktualisera sexuella företeelser som det vore olämpligt eller pinsamt att beröra inför så små barn. Sannolikt var denna attityd redan 1956 överdrivet försiktig i förhållande till småskollärarnas inställning. 1969 finner man i varje fall att sammanlagt 68 % av dessa lärare finner det lämpligast att lägga upp undervisningen på det sätt som handledningen varnar för. Att 57 % av mellanstadielärarna tycker det är bäst att sätta in undervisningen vid den tidpunkt ochi det sammanhang som läraren planerat får ses mot bakgrunden av det faktum att lågstadieundervisningen överhuvud sker under friare former, medan den på mellanstadiet är mer inrutad.

11.8 Vilken undervisningsform bör användas?

Då lärarna tillfrågades om vilken undervisningsform som är lämplig vid sexualundervisning ingick i frågan tre alternativ. Ett eller två eller alla tre kunde markeras. Svaren fördelade sig på följande sätt.

Tabell 11.14 Lämpliga undervisningsformer.' 1% ___/_P—

Föredrag Diskussioner Arbets- och frågor övningar Lågstadielärare 26 95 13 Mellanstadielärare 40 94 3 0

' SOU 1970: 39, s. 29.

En överväldigande majoritet anser att diskussioner och frågor bör vara en av undervisningsformerna, många att det bör vara den enda. Undersökningsledarna ger följande översikt av hur andra grupper i skolan ställt sig härtill:

”När det gällde högstadielärarna frågade man om de ägnat någon del av sexualundervisningen åt diskussioner och frågor; över 90 % av biologi- och kristendomslärarna hade gjort detta. Lärarna i samhällskunskap hade gjort det i något lägre utsträckning. I båda elevenkäterna angav omkring 80 % att de hade fått diskutera och fråga, och de som hade getts sådana möjligheter var mer positivt inställda till undervisningen. Lärare och elever på de undersökta stadierna är således eniga om denna undervis- ningsform, som enligt vad resultaten utvisar också realiseras av dem som har denna åsikt.”

Föredrag och arbetsövningar spelar som naturligt är betydligt större roll för mellanstadielärarna. Arbetsövningar klassas av båda lärarkatego- rierna lägre än föredrag. Man föredrar, när det gäller sexualundervisning- en, de två arbetsformer som ger omedelbar personlig kontakt.

] 1.9 Användning av ”runda ord” i sexualundervisningen

Den sista frågan i låg- och mellanstadielärarnas frågeformulär var denna:

”I debatten om sexualundervisningens metodik har diskuterats huruvi- da man vid undervisning om könsorganen och om samlag inledningsvis skulle nämna de 'runda” orden. Därigenom skulle läraren, har man ansett, på ett enkelt sätt kunna klargöra vad som avses med de mera neutrala uttryck som sedan skulle komma till användning i undervisning- en. Vidare skulle man, har det hävdats, kunna bidra till en avdramatise- ring och avtabuering. Huruvida denna metod skulle användas eller ej i det enskilda fallet, måste naturligtvis helt bero på den enskilde lärarens avgörande, har man betonat.

Hur ställer Ni Er till ett sådant tillvägagångssätt i skolans sexualunder- visning på mellanstadiet (resp. lågstadiet)?

Är Ni beredd att själv använda ett sådant tillvägagångssätt om sådana riktlinjer utfärdas? ”

Svaren fördelade sig på följande sätt.

Tabell 11.15 Användning av ”runda ord” i sexualundervisningen

R_—

Stadium Inställning till att ”runda” ord an— vänds i skolans sexualundervisning

Posi— Nega- Tvek- Uppgift

tiv tiv sam saknas ___—___ Låg 12 4 2 46 1 Mellan 1 2 4 1 47 1

&_

Stadium Är Ni beredd att själv använda ”runda” ord om sådana riktlinjer utfärdas? %% J a Nej Tvek- Uppgift sam saknas Låg 16 44 39 1 Mellan 20 42 38 1

___—

Denna fråga har aktualiserats av att de ”grova” könsorden, som alltid använts i dagligt tal av många, blivit allt vanligare i dagspressen och skönlitteraturen och börjat användas även av personer som tidigare inte skulle ha kunnat tänka sig detta. Det har också förts en diskussion om det inte vore lämpligt att någon gång använda dem i skolundervisningen av de två skäl som anges i frågeingressen. Det ansågs därför lämpligt att klarlägga läraropinionen på denna punkt. Resultatet blev att en överväldi- gande majoritet av lärarna vid undersökningstillfället ställde sig negativa eller tveksamma. En liten del av dem som var tveksamma var dock beredda att använda orden i undervisningen om riktlinjer av denna innebörd utfärdades. Resultatet kan emellertid också uttryckas så, att det överallt är en minoritet som säger bestämt nej men en mindre minoritet som säger oreserverat ja. Yngre lärare och mellanstadielärare på större orter är något mer positiva till tanken. I den sistnämnda gruppen är 26 % positiva. Samtidigt är dock yngre lärare i särskilt hög grad tveksamma. (SOU 1970: 39, s. 33 f; tab. 5.26—5.29.)

12. Elevernas uppfattning om hur under- visningen bör utformas

12.1. Elevernas informationsproblem

Mer än hälften av eleverna såväl i årskurs 9 som i gymnasiets årskurs 2 skulle ”vilja ha tillfälle till enskilt samtal om personliga problem gällande sexuallivet”.l Detta svar innebär uppenbarligen att de vid enkättillfället hade känslan att det inte fanns någon de kunde tala med. Hälften av eleverna har ju också uppgivit att de inte fått någon sexualupplysning av föräldrarna (7.1 ovan, jfr även kommentarerna till tab. 10.9 ovan). Bland de yngre eleverna efterlyses enskilt samtal i högre grad av flickor än pojkar och i högre grad av elever som har stadigt sällskap än av övriga elever. För gymnasisterna finns inga sådana skillnader.

Hade man ställt samma fråga till ungdomar i tidigare generationer hade sannolikt ännu fler svarat att de skulle vilja tala med någon som de trodde de kunde få råd och upplysning av. De vuxnas avvärjande attityd till öppet samtal på detta område var ju då utomordentligt stark. Det är emellertid högst anmärkningsvärt att fortfarande mer än hälften av eleverna efterlyser någon att tala med om personliga sexualproblem.

Enkätmaterialet ger inte svar på frågan vem de då helst skulle vilja tala med utan endast om vem de skulle vända sig till för att få ren faktainformation om sexualkunskap samt vem de skulle vända sig till för att få ”råd i fråga om normer för sexuellt samliv”. Dessa två frågeställningar besvarar endast delvis frågan vem de skulle vända sig till för ”enskilt samtal om personliga problem gällande sexuallivet”. Ett direkt svar på den sistnämnda frågan föreligger inte.

Vid tolkningen av elevernas svar beträffande föredragen informations— källa för sexualkunskap och rådgivare för normer är det viktigt att lägga märke till att de fick markera endast ett alternativ, dvs. vem de helst skulle vända sig till. Det innebär att markering av ett alternativ inte betyder att eleven uteslutit alla andra som otänkbara eller dåliga. Hade fler alternativ fått markeras, hade samtliga alternativ fått högre siffror, något som också blev fallet då eleverna dels fick ange tre faktiska informationskällor för sexualkunskap och dels två personer med vilka de i verkligheten hade diskuterat normer för sexuellt samliv.2 Detta innebär också att svaren beträffande föredragna resp. faktiska informationskällor inte är direkt jämförbara. De blir inte heller jämförbara om man ser enbart till rangordningarna, ty det är delvis olika informationskällor som efterfrågats.

' SOU 1969: 8, s. 67 tab. 8.20; SOU 1969: 28, s. 57.

" Diagram 7.1 ovan; SOU 1969: 8, s. 73 tab. 9.3; SOU 1969: 28, s. 62 ftab. 9.1 och 9.3.

Tabell 12.1 Föredragen informationskälla för sexualkunskap. Endast ett alternativ fick anges. [ %.'

Om man ville få reda på någonting som rör sexualkunskap, vart skulle man då vända sig?

___—__________—__—_——-

Tid- Böc- Skol- Andra Sys- För- Skol- Skol- Lä— Annat Upp- ning- ker kam- kam- kon åldrar läkare skö- rare håll gift ar rater rater terska saknas

Årskurs 9 2 21 2 4 1 26 22 13 5 4 -— Gymnasiet, årskurs 2 1 55 1 4 1 14 11 4 1 7 —

___________________—_-————

' SOU 1969: 8, s. 74 tab. 9.4; SOU 1969: 28, s. 63 tab. 9.4.

Åldersskillnaden mellan de två elevgrupperna är två år, från 15— 16 till 17— 1 8 år. Det är ett intressant vittnesbörd om den snabba utvecklingen i denna ålder att skillnaden i inställning är så stor mellan de två grupperna. Bland de yngre är det en femtedel som sätter böcker i främsta rummet, bland de äldre mer än hälften. Bland de yngre är det sammanlagt 66 % som skulle vända sig till någon representant för vuxenvärlden: föräldrar (i första rummet), skolläkare, skolsköterska eller lärare, medan endast 30 % av de äldre eleverna sätter någon av dessa personer främst som vald informationskälla. Det ser ut som om skillnaden beror väsentligen på åldersskillnaden och inte på att gymnasisterna skulle utgöra ett urval av mer intellektuella och självständiga elever. Bland eleverna i årskurs 9 finns det nämligen ingen eller obetydlig skillnad i inställningen hos elever på gymnasieförberedande linjer och övriga linjer (SOU 1969: 8, s. 75 tab. 9.5).

Kamrater och syskon skulle ungdomarna i båda åldersgrupperna ytterst sällan vända sig till i första rummet. På denna punkt är skillnaden mellan föredragen och faktisk informationskälla så påfallande stor att en jämförelse mellan procentsiffrorna kan vara befogad trots de svårigheter för en jämförelse som nyss påpekades. Eleverna i årskurs 9 har som faktisk informationskälla för sexualkunskap uppgivit skolkamrater 35 %, andra kamrater 51 %. Motsvarande siffror för gymnasisterna är 25 och 45 %, men bara 2—4 % av de yngre och 1—4 % av de äldre skulle i första hand vända sig till kamrater för att bli mer upplysta. Förhåller det sig alltså så, att ungdomarna mycket väl vet att kamraterna är ganska dåliga informationskällor men tvingas vända sig till dem i brist på bättre möjligheter? Nej, förklaringen till de stora divergenserna är uppenbarli- gen enannan och mindre uppseendeväckande. När eleverna svarade på frågan om faktiska informationskällor tänkte de (vilket också var avsikten med frågan) på all information om sexuallivet som de fått under årens lopp, och där hade kamraterna spelat stor roll, särskilt i början. När de svarade på frågan vem de i första hand skulle vända sig till, tänkte de givetvis endast på nuet. De uppgav alltså dels att de under sitt liv fått den mesta informationen av kamrater men att de nu hade överblick över andra och bättre informationskällor och föredrog att vända sig till dessa.

Pojkar och flickor väljer ganska ofta olika informationskällor; detta gäller dock i mindre grad de äldre än de yngre eleverna.

Tabell 12.2 Pojkars och flickors val av informationskälla för sexualkunskap. ("Föredragen informationskälla”. Endast ett alternativ skulle anges.) I %

Stadium Kategori Om man Vill fa reda på någonting som ror sexualkunskap, vart skulle man då vända sig? & Tid- Kam- Föräld- Skol— Skolskö— Lärare Annat Uppgift ningar, rater, rar läkare terska håll saknas böcker syskon & Årskurs 9 Pojkar 28 7 16 29 7 9 4 —

Flickor 16 9 3 5 14 l 9 2 4 Gymnasiet, Pojkar 57 6 10 16 2 2 8 — årskurs 2 Flickor 54 7 20 6 6 7 — &

Tabell 12.3 Föredragen rådgivare beträffande normer för sexuellt samliv. Endast ett alternativ skulle anges. I %' ___—___!!— Stadium Om man ville få något råd i fråga om normer för sexuellt samliv, vart skulle man då vända sig? ______/—_— Skol- Andra Syskon Föräld- Skol- Skolskö— Lärare Annan Uppgift kam- kam- rar läkare terska person saknas rater rater Årskurs 9 5 10 3 33 16 10 8 14 1 Gymnasiet, årskurs 2 7 1 8 4 2 8 1 1 4 1 25 2

' SOU 1969: 8, s. 116, fråga nr 95; SOU 1969: 28, s. 90, fråga nr 76. Frågans formulering ovan sammanfaller inte helt med frågeformulärets.

I årskurs 9 väljer flickorna oftare än pojkarna föräldrar eller skolsköterska som informationskälla för sexualkunskap. Pojkarna väljer oftare än flickorna tidningar och böcker, skolläkaren eller lärare. I gymnasiet finns ingen signifikant skillnad mellan pojkar och flickor beträffande tidningar och böcker. Beträffande valet av personer som upplysningskällor finns samma skillnad kvar som bland de yngre eleverna, men eftersom färre elever bland de äldre överhuvud taget skulle vända sig till dessa personer, blir skillnaden av mindre betydelse.

Eleverna ställdes också inför frågan: Om Du skulle vilja få något råd beträffande olika åsikter om sexuellt samliv mellan ungdomar i Din egen ålder, vart skulle Du då helst vända Dig? Ange endast ett alternativ.

De personer som eleverna helst vill tala med när det gäller att komma till klarhet om normer för sexuellt samliv mellan ungdomar i deras egen ålder är (rangordnade) för

årskurs 9: gy, årskurs 2: föräldrar föräldrar Skolläkare kamrater kamrater annan person annan person Skolläkare

Mellan pojkar och flickor i årskurs 9 är det samma skillnad i valet av kontaktperson för normer som i valet av informationskälla för sexualkun- skap. Flickor vänder sig hellre till föräldrar och skolsköterska, pojkar hellre till Skolläkare eller lärare (vilket inte hindrar att pojkar liksom flickor oftare vänder sig till föräldrar än till någon annan person). Bland gymnasisterna är denna skillnad mellan kvinnliga och manliga preferenser försvunnen eller mycket reducerad.l

Eleverna tillfrågades också vart de skulle vända sig om de ville få reda

] SOU 1969:8 S 78 på någonting som rör samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet.2 tab. 93; SOU 1969:28, Denna fråga är av speciellt intresse därför att gymnasisterna är mer s. 68, tab. 9.9. angelägna om utökad sexual- och samlevnadsundervisning på detta område än på något annat (tab. 10.10—10.12 ovan). Svaren fördelar sig

2 SOU 1969: 8, s. 76 tab. .. .. . .. ..

9.6; SOU 1969: 28, s_ 65 ungefar som for sexualkunskap, dock med den sk1llnaden att foraldrar tab. 9.6. spelar större roll och betyder lika mycket för gymnasister som för de

yngre eleverna. 32 % i båda grupperna anger föräldrarna som föredragen informationskälla (mot 26 % av de yngre och 14 % av de äldre i fråga om sexualkunskap). Böckernas ökade betydelse för gymnasister framträder även här starkt. 18 % av de yngre men 42 % av de äldre föredrar böcker som informationskälla. Tidningar spelar mycket stor roll som faktisk informationskälla för samhällsfrågor liksom i viss mån för sexualkunskap men nästan ingen roll som vald, uppsökt och föredragen informationskäl- la. Undersökningsledarna påpekar att detta med all sannolikhet beror på att man i regel inte kan gå till dagens tidning för att få svaret på en fråga som just då är aktuell för en, men att man ändå under årens lopp samlar mycket kunskap 'ur tidningarna. Lärarna spelar något större roll för information om samhällsfrågor än om andra frågor (13 % av de yngre och 6 % av de äldre eleverna skulle vända sig till läraren). Skillnaden mellan pojkars och flickors val av informationskällor är i årskurs 9 densamma som tidigare framträtt. Även bland gymnasisterna kvarstår emellertid den skillnaden att flickorna i betydligt större utsträckning vänder sig till sina föräldrar för att få information om samhällsfrågor.

12.2. Vem bör sköta sexualundervisningen i skolan?

Då eleverna tillfrågades vart de skulle vända sig för att få information om sexual- och samlevnadsfrågor, svarade de i allmänhet föräldrar, böcker och annan skolpersonal än läraren. Endast vid samtal om normfrågor spelade kamraterna någon nämnvärd roll (se föreg. avsnitt). Över hälften av eleverna har emellertid gett svar som tyder på att de inte tycker att det finns någon alls som de kan tala med om sina personliga sexualproblem (se början av detta kapitel). En mycket stor majoritet av eleverna önskar en mer omfattande sexualundervisning. Det finns alltså ett stort och otillfredsställt behov av kunskaper och rådgivning vilket söker sig åt olika håll. Detta är en viktig bakgrund vid bedömningen av svaren på följande fråga som också ställdes till eleverna: ”Vem tycker Du i första hand bör ge sexualundervisning i skolan?” (vilket alltså är en annan fråga än vart man skulle vända sig för att få information).

Tabell 12.4 Elevernas uppfattning om vem som i första hand bör ge sexualunder- visning i skolan. Endast ett alternativ fick anges. I %

Stadium Någon av Skol— Skolskö— Någon Vet Uppg. skolans läkaren terskan expert ej saknas lärare som kom-

mer på besök till skolan Årskurs 9 31 12 9 43 5 — Gymnasiet,

årskurs 2 18 16 4 59 2 —

* SOU 1969: 28, s. 59 f. ” SOU1969z28, s. 28 tab. 5.19; SOU 1969: 8, s. 35 tab. 5.24.

Liksom tidigare i enkätsvaren för föredragen informationskälla gäller här att om en elev markerat ett visst alternativ, kan han samtidigt anse att ett eller flera andra alternativ också är acceptabla eller goda. I särklass mest föredraget initiativ, särskilt hos gymnasisterna, är ”någon expert som kommer på besök till skolan”. Undersökningsledarna har kommente- rat detta: ”Ett frågealternativ, där beteckningen expert används, kan genom att vara positivt värdeladdat dra till sig svar . . . Experten kan av eleverna ses som en garanti för sakkunskap och av dem förmodas i högre grad ta upp kontroversiella frågor. Den privatisering som präglar sexuallivet kan också tänkas slå igenom här, innebärande att eleverna finner det lättare att diskutera de för dem aktuella problemen med någon de i övrigt inte har kontakt med.”1 Tilläggas bör ännu en synpunkt. Det finns hos eleverna ett missnöje med sexualundervisningens kvalitet (och ett betydligt starkare missnöje hos lärarna med den utbildning de fått för sexualundervisning, se ovan 10.3; 14.2). Det är då vad man kan vänta sig att eleverna hoppas att en annan kategori av befattningshavare, specialut- bildad på området, skall bättre motsvara deras förväntningar. Att gymnasisterna prioriterar experten i så mycket högre grad än vad de yngre eleverna gör kan bero på att de har större fordringar på sexualundervisningens innehåll och på att de vill behålla den expertmed- verkan som en fjärdedel av dem (men endast 11 % av de yngre) upplevti sexualundervisningen på timmar till förfogande.2

Pojkar och flickor i årskurs 9 efterfrågar undervisning genom en expert i exakt samma grad (43 och 44 %), men pojkarna är mer positiva till läraren än vad flickorna är (37 mot 25 %), medan flickorna oftare vill att skolsköterskan i första hand skall sköta undervisningen (15 mot 3 %). Bland gymnasisterna finns inga nämnvärda skillnader mellan pojkar och flickor beträffande önskemålen om vem som skall undervisa.

] kapitel 23 framför USSU uppfattningen att undervisningen huvud- sakligen bör omhänderhas av lärarna och att dessa bör få den ökade utbildning som de själva i så hög grad efterfrågat.

12.3. Elevernas önskemål beträffande undervisningens kvalitet, metodik, kvantitet

I kapitel 10 har närmare redogjorts för elevernas upplevelse av sexual- och samlevnadsundervisningen som bra eller dålig, för deras inställning till frågor och diskussion i undervisningen, till användning av audivisuel- la hjälpmedel samt deras åsikter om undervisningens tillräcklighet resp. otillräcklighet. För detaljer hänvisas till detta avsnitt. Här skall endast sammanfattande slutsatser dras beträffande de förändringar eleverna för sin del önskar.

Om man som ett mått för önskemålen om förbättrad undervisning tar de andelar elever som betecknat sexual- och samlevnadsundervisningen som ganska eller mycket dålig, finner man följande. 15 % av eleverna i årskurs 9 vill ha en bättre undervisning i sexualkunskap på biologitimmar-

na, och ungefär dubbelt så många vill att undervisningen om sexual- och samlevnadsfrågor under lektionerna i kristendomskunskap och samhälls- kunskap skall bli bättre. Ca en fjärdedel av eleverna i gymnasiets årskurs 2 vill ha bättre kvalitet på undervisningen i sexualkunskap resp. samhällsfrågor med anknytning till sexuallivet. Vad eleverna menar med bättre sexualundervisning har de preciserat i svaren på övriga enkätfrågor som behandlas i detta kapitel. En speciell tolkning av vad eleverna därutöver avsett har gjorts i avsnitt