SOU 1938:47
Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m.m
N 4-0 (;(
nå (— _ Cija
&( 4. ICT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
:. A, . STATENS OFFENTLIGA. UTREDNINGAB 1938: 47 FINANSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
GIFT KVINNAS FÖRVÄRVS- ] ARBETE
M. M. AVGIVET AV
KVINNOARBETSKOZWMITTEN
_ STOCKHOLM! 1938
13.
14.
15. 16.
17. 18.
Anm.
Kron-ologisk förteckning
Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm 111. m. Idun. (4), 107 s. S. Förslag till revision av den svenska kyrkohand-
biokeåiöaav åå. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. ]. s. i.
. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och . löntagares inkomster. Idun. vii, 198 s. s. Byggnadslndustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. s. Betänkande med utredning och förslag rörande ' och avsåttningsförhallandena inom ,
produktions- trädgdrdsnäringen. Marcus. 314 s. Jo.
Betänkande i näringsfragan. Marcus. 173, 251' 5. S. '. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. ? Marcus. 133, 18' s. S. 1936 års yrkesskolsakkunnlga. Betänkande med för- slag rörande omorganisation av vissa delar av tek- iäisäa skolan i Stockholm. Baggström. viij, 455 s. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. ' Norstedt. 71 s. Fo. Byggnadsindustrien [ Sverige. 1. Allmän översikt. , yttranden och förslag. Idun. xvi, 741 s. 5. . Riktlinjer för en lagstiftning om ligareförbehau och
avbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord— bruksfastighet a landsbygden enligt berednings- nämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastig- hetstaxering. nggström. 89 s. Fi. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors , rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. , Marcus. 52 8. S. Betänkande och förslag angående skolöverstyrel- sens organisation. Hneggström. ix, 396 5. E. Betänkande angående ilmdsbygdens avfolkningv. Marcus. 208, 90' s. S. Betänkande och förslag angående verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. Baggström. 78 5. E - Betänkande med förslag till lotteriförordning m. — m. Marcus. 70 5. H. . Betänkande med förslag till lag om frivillig pen- sionering av i enskild tjänst anställda m. m. Beckman. 121 s. Ju. Yttrande med socialetiska. synpunkter på befolk- ningsfrågan. Marcus. 52. 10' s. S. Betänkande angående barnkrubbor och sommar- kolonier m. m. Marcus. 76, (2), 16' 5. S. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del ]. Beckman. 254 s. S. Betänkande med förslag till reformerad hyreslag- stiftning. Norstedt. 278 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. Beckman. 229 3. K. Betänkande med vissa. demografiska utredningar. Marcus. 290 s. S. Betänkande med förslag till lag om villkorlig fri- givning m. m. Norstedt. 77 s. Ju. Betänkande med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. Idun. (2), 320 5. E.
27.
28.
29.
30.
31.
32
33. 31. 35.
36. 37.
38. 39
40.
41.
43 44.
45.
46.
47. 48.
Om särskild tryckort ej sngives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnel sebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag—med enhetlig färg för varje departement.
Betänkande med- förslag till trafikförsäkringsl." jämte därmed sammanhängande författningar. Nor stedt. 139 s. Ju. 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörand åtgärder för enhetliggörande av det svenska. järn- vägsnätet. Norstedt. 276 s. K. ' Betänkande med utredning och förslag angåend intagning av elever i första klassen av de allmänn läroverken och med dem jämförliga läroanstalter.: Idun. 216 s. 1). Betänkande Jämte lagförslag angående lärlingsut— bildningen inom hantverket och den mindre indu- strien. Idun. 159 5. H. ' Försöksutredning beträffande omfattningen av yr— kesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. Beckman. 211 5. K. ; Betänkande med utredning och förslag angående Lbegynnelscspraket i realskolan. Haeggström. 228 s. Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. ' 253? statliga egnahemsverksamheten. Marcus. vilj, s. 0. Betänkande och förslag angående utsträckning av (38121 arlliga lästiden vid folkskolan 111. m. Idun. s. ]. Betänkande -med förslag;rörande djurskyddslag- stiftning. Marcus.» 154 s. Ju. _ Normalbestämmelscr.. för järnkonstruktioner til byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarbe- tade upplagan. Beckman. 83 s. K. Betänkande med förslag till ändringar i a_i-rande lagstiftningen. Marcus. 492 5. Jo. Betänkande med förslag till statliga atgärder fö stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige. Beckman. 107 5. K. Betänkande med utredning och förslag rörande stats bidrag till anordnande av bostäder at aldringar oc- änkor i s. k. pensionärshem. Idun. 98 s. S. 1936 års upphördskommitté. Betänkande med för slog till omorganisation av uppbördsvasendet oc folkbokföringen m. m. Del 2. Folkbokföringon. Marcus. vi, 409 s. Fi. Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder till den svenska exportnäringens främ— jande. Idun. 118 s. 11. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalki 1. Lagtext. Norstedt. viii, 150 s. Ju. Processlagberedningens förslag till rättegangsbaiki 2. Motiv m. m. Norstedt. 619 s. Ju. Betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Beckman. 66 s. s. 1936 års unpbördskommitté. Betänkande med för— slag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet Marcus. vii, 400 s. Fl. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. in. Marcus. 496 s. Fi. 1936 års upphördskommitté. Betänkande med för slag till omorganisation av uppbördsväsendet oci folkbokföringen m. m. Del 3. Organisation och kostnader. Marcus. iv, 164 s. Fi.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938z47 FINANSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
GIFT KVINNAS FÖRVÄRVS— ARBETE
M. M.
AVGIVET AV
KVINNOARBETSKOMMITTEN
STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTBYCKElil-AKTIEBOLAG
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1935 tillkallade Herr Statsrådet den 27 juli 1935 undertecknade, nuvarande ledamoten av riksda- gens andra kammare, f. d. yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, nuvarande sekreteraren i pensionsstyrelsen Hedvig Dernby, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Georg Nyblom samt ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete jämte därmed sammanhängande spörsmål, varvid åt Hesselgren uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande. Till sekreterare åt de sakkunniga, som antagit benämningen kvinnoarbetskommittén, förordnades den 2 september 1935 fil. kand. Alva Myrdal. Därjämte uppdrogs den 18 december 1935 åt docenten, fil. dr Karin Kock att biträda kommittén i vissa lönefrågor samt att för kommitténs räkning verkställa utredning om vissa med kvinnoarbeiet förenade löneteoretiska spörsmål. Den 16 april 1936 tillkallades jämväl kassören i textilarbetareförbundets Stockholmsavdelning, fabriksklubb 6, Judit Jansson såsom sakkunnig. Slutligen uppdrogs den 13 maj 1938 åt nuvarande am-anuensen i Pensionsstyrelsen Mauritz Sundström att biträda de sakkunniga med vissa pensionskostnadsberäkningar.
I uttalande till statsrådsprotokollet, som gjordes vid tillkallandet av de sak— kunniga, framhöll Herr Statsrådet, att riksdagen genom skrivelse den 9 juni 1934 (nr 358) hade anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande möjligheterna att genom en ändamålsenligare fördelning av arbets- tillfällena motverka den rådande arbetslösheten. De till grund för riksdagens skrivelse liggande besluten avsågo motioner, som i främsta rummet tagit sikte på två frågor, nämligen frågorna om statstjänstemännens bisysslor och om gift kvinnas innehav av statstjänst. Herr Statsrådet framhöll vidare:
:Jag tillstyrker, att en utredning rörande frågor, som avses i riksdagens före- varande skrivelse, nu igångsättes. Då jag delar den av första kammarens utskott uttalade meningen, att denna utredning bör åsyfta en allsidig och objektiv belys— ning av de problem, om vilka här är fråga, anser jag några närmare direktiv icke böra meddelas beträffande utredningsarbetets mål och sättet för arbetets bedrivan— de. Utredningen bör eftersträva att klarlägga de olika förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av frågan om behovet av och möjligheterna för ett ge- nomförande av åtgärder av den art eller i det syfte, varom i riksdagens skrivelse är fråga, men beträffande de praktiska resultat, till vilka övervägandena härutinnan kunna eller böra leda eller beträffande de förslag i sådant hänseende, i vilka utred- ningen hör utmynna, synas några anvisningar icke nu kunna givas.
Endast beträffande utredningens omfattning anser jag mig böra angiva vissa di- rektiv.
Det viktigaste av de spörsmål, som beröras i riksdagens skrivelse, är tydligen frå- gan om de gifta kvinnornas frihet till förvärvsarbete. Det rör sig här om de gifta kvinnornas konkurrens med männen samt med ogifta kvinnor om arbetstillfällena i samhället och möjligheterna att genom olika åtgärder åstadkomma, att de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet i ökad utsträckning lämna plats för andra arbetskraf- ter, som söka sin utkomst. Detta spörsmål, som innefattar en mångfald problem av ömtålig beskaffenhet, synes mig icke kunna behandlas på ett allsidigt sätt, om man begränsar uppgiften till att avse endast kvinnor i statstjänst eller i annan allmän anställning, varvid endast en jämförelsevis ringa del av arbetsmarknaden komme i betraktande. Undersökningen synes mig därför böra vidgas till att om- fatta även de gifta kvinnornas anställning i annan verksamhet, inom det enskilda näringslivet eller eljest.»
Efter att möjligheten, att utredningen skulle omfatta även de mera spe- ciella frågorna om statstjänstemännens bisysslor samt om statliga pensio- närers rätt att med pensionen förena avlönad anställning, avvisats, fortsatte Herr Statsrådet:
>Sedan riksdagens skrivelse avläts, har en omfattande utredning igångsatts rö— rande vårt lands befolkningsfråga, vilken utredning anförtrotts åt en särskild kom- mission. Dä frågan om de gifta kvinnornas ställning inom förvärvsarbetet uppen— barligen i många avseenden sammanhänger med de problem, som falla under nämnda kommissions bedömande, torde vid den här avsedda utredningen förbin- delse böra upprätthållas med kommissionen, närmast med den subkommitté, som inom kommissionen tillsatts för behandling av frågan om mödraskydd för kvinnor i förvärvsarbete.»
För att de två kommittéerna såvitt möjligt icke skulle gripa in över var- andras område, har, efter under hand av Herr Statsrådet lämnat medgivan- de, den arbetsfördelningen vidtagits, att de sakkunniga, som hade att sär- skilt företräda de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna på kvinnoarbetet, skulle vidga sin utredning till att åtminstone i vissa allmännare frågor be- handla kvinnoarbetets villkor överhuvud taget, dock med speciell hänsyn till de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet, medan det förutsatts, att befolk- ningskommissionens nyssnämnda delegation behandlade frågorna om sådant skydd för mödrar i förvärvsarbete, som kunde vara önskvärt ur befolknings- politiska synpunkter.
De sakkunniga hava genom en del med denna kommission gemensamma sammanträden samt genom en gemensam enquéte till arbetsgivare upprätt- hållit det anvisade samarbetet. Detta samarbete har underlättats genom att en av de sakkunniga, Dernby, tillika varit ledamot av den förenämnda de— legationen inom befolkningskommissionen.
De sakkunniga hava vidare samarbetat med statistiska centralbyrån, som på de sakkunnigas begäran upptagit vissa särskilda frågor i 1936 års parti— ella folkräkning samt givit de sakkunniga del av härur vunna resultat. Sär- skilt har vid tolkandet av detta material medverkan lämnats av amanu— ensen Arne Hillbo, vilken såväl lett vissa beräkningar som kontrolläst de sakkunnigas text i kap. 7. De sakkunniga hava vidare samarbetat med 1936 års lönekommitté angående behovslönen, med kommittén för pensio- nering av i enskild tjänst anställda angående regler för tillgodoräknande av pension vid avgång för giftermål, samt med statens pensionsanstalt, som förmedlat en särskild utredning om pensioneringskostnad för manlig, resp. kvinnlig tjänsteman. Vid tvenne tillfällen hava från statens och de större städernas kommunala folkskolinspektörer vissa uppgifter infordrats. Där- jämte hava de sakkunniga samarbetat med Sveriges folkskollärarinneför— hund och Svensk småskollärarinneförening för utförande av vissa under— sökningar.
De sakkunniga hava avhållit ett flertal konferenser med arbetsgivare och arbetstagare inom olika områden. Sålunda höllos under tiden april 1936-— februari 1938 tolv olika konferenser, nämligen den 18 april 1936 med nio representanter för arbetsgivare inom textil-, beklädnads- och skoindustri samt inom bokbinderirörelse och tobaksfabrikation, den 25 april 1936 med tretton representanter för fackligt organiserade arbetare inom motsvarande yrkesområden, den 6 maj 1936 med nio direktörer och personalchefer för banker, försäkringsbolag, handelskontor, varuhus samt detaljhandelsföretag och den 9 maj 1936 med nio representanter för de inom samma område an- ställdas kårorganisationer, den 21 januari 1937 med tio representanter för ar- betsgivare inom hotell-, restaurang- och kaférörelse, den 26 januari med sex representanter för fackligt organiserade anställda inom motsvarande yrkes- område, den 27 januari 1937 med fem representanter för arbetsgivare inom frisörfacket samt den 5 februari 1937 med tre representanter för de fackligt organiserade frisörarbetarna, den 4 februari 1937 med tio representanter för medicinalstyrelsen, kropps— och sinnessjukhusen, barnbördshusen och lands- tingsförbundet för att överlägga om den kvinnliga sjukvårdspersonalens vill- kor samt den 19 februari 1937 med elva representanter för sjukvårdspersona— len. I samtliga dessa konferenser med undantag av den ovannämnda den 6 maj 1936 ha såväl manliga som kvinnliga representanter deltagit. Därjämte hava de sakkunniga den 2 mars 1937 avhållit konferens med sju represen- tanter för Svensk småskollärarinneförening. Motsvarande möjlighet att diskutera folkskollärarinnornas löne- och anställningsförhållanden bered- des kommitténs ordförande och sekreterare vid Sveriges folkskollärarinne- förbunds ombudsmöte den 31 maj 1936. Slutligen har den 26 februari 1938
nio representanter för i olika förbund organiserade stats- och kommunal- tjänstemän beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter på de frågor, de sakkunniga haft under omprövning.
Vid insamlandet av det utländska informationsmaterial, som i vissa styc- ken ligger under de sakkunnigas framställning, har Internationella arbetsby- rån i Geneve varit behjälplig.
De sakkunniga hava till sig erhållit remitterade följande skrivelser att ta- gas i övervägande under arbetet:
Avskrift av finansdepartementets skrivelse den 13 september 1935 till kam- markollegiet angående besvär av kanslibiträdet hos kammarkollegiet fru Ingrid Åman i fråga om sökt befrielse från halva tjänstgöringsskyldigheten:
skrivelse från Männens förening i Göteborg den 18 april 1933 till Konun- gen angående bl. a. en ifrågasatt nödförordning, stadgande omedelbar av- gång för gifta kvinnor inom vissa tjänsteområden, från kapten Sture Leander, Hälsingborg, den 24 april 1933 till chefen för justitiedepartemen- tet angående tjänstemäns privatuppdrag, samt från stadsfullmäktige i Här- nösand den 20 februari 1934 till Konungen med anhållan om utredning i vilken omfattning statliga och kommunala dubbelanställningar förekomme m. m., samtliga inkomna från socialdepartementet den 28 oktober 1936;
rapport från beskickningen i Bern angående folkomröstning därstädes om gift kvinnas innehav av statstjänst, från utrikesdepartementet inkommen den 14 december 1937.
Med återställande av de överlämnade handlingarna få de sakkunniga här- med vördsamt till Herr Statsrådet överlämna »Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m.».
Stockholm den 23 november 1938.
KERSTIN HESSELGREN
HEDVIG DERNBY J UDIT JANSSON
GEORG NYBLOM J OSEF VVEIJ NE
/
/ Alva Myrdal
/ .v'l / ,
Inledning.
Kvinnoarhetet som aktuellt offentligt problem. Riksdagshistorik och opinionsbildning.
I. Tiden intill 1934 års riksdagsskrivelse.
Då det ekonomiska livet ständigt nyorganiseras, komma olika befolknings- grupper att olika hastigt och olika smidigt infogas under de nya betingelser- na. Sedan sekler tillbaka ha just kvinnorna utgjort den kanske största av de folkgrupper, som kännetecknas av ett i viss mån enhetligt anpassnings- problem. Deras inväxande i samhället och i den ständigt förändrade ekono- miska organisationen har kommit i efterhand. Till en början voro de där- igenom vållade ojämnheterna mindre uppmärksammade. Då takten i den ekonomiska utvecklingen påskyndades, kom även den bristande harmonien mellan mäns och kvinnors deltagande däri alltmer till synes. Efter det att kvinnliga samhällskritiker från sekelskiftet 1900 börjat analysera de upp- ståndna anpassningsproblemen, höra dessa till de mest uppmärksammade.
Kvinnoarbetet utgör alltså ett problemkomplex av världshistoriska dimen— sioner. Dess lösning kan endast växa fram i en social mognadsprocess av stora mått och med lång tidsfrist. Kvinnoarbetets alla problem kunna där- för icke »lösas» av någon enskild maktfaktor i den sociala utvecklingen. De kunna icke heller utredas i något enstaka sammanhang. Då problemet trots detta bringats fram till parlamentarisk aktualitet och en kommitté gi- vits i uppdrag att utreda frågan, måste detta betraktas som ett utslag av mer än vanligt kännbara anpassningssvårigheter. Vad man med en utredning kan sträva efter att vinna måste också vara begränsat till att mildra de för tillfället mest störande svårigheterna och därutöver möjligen att så genom- lysa betydelsefulla fakta och förhållanden, att en saklig åsiktsbildning i hela den stora frågan underlättas. .
De aktuella orsakerna till att ett så omfångsrikt socialt problem ansetts böra upptagas till förnyad omprövning äro troligen tvenne olika. Å ena si- dan ha kraftig-a ekonomiska omvälvningar just i 1930-talets början tvungit fram alla arbetsmarknadsproblem till ny behandling. Den senaste ekono- miska krisen är därför den närmaste direkta anledningen till att problemet om kvinnornas anpassning i samhällets ekonomiska organisation lagts under utredning. Å andra sidan kommo nödvändigt vissa offentliga åtgärder, som under 1920-talet vidtogos för att bringa allmänna bestämmelser om kvin- nors ställning i familj och samhälle i bättre överensstämmelse med den ut-
vecklingsprocess, som i och för sig långsamt förskjuter kvinnornas villkor, att i sin tur uppväcka smärre reaktioner. Här syftas framför allt på 1920 års nya äktenskapslag, 1921 års lag om kvinnornas politiska rösträtt och på 1923 års lag om deras behörighet till statstjänst.
Det är nämligen en socialpsykologisk lag, att stora missförhållanden kun- na tålas och glömmas, om de blott genom sin långvariga tradition ingått i människors invanda samhällsbild, medan däremot de små och individuella missförhållanden, som uppstå när de stora rättas till, framträda starkare just därför att de äro nya. Särskilt för de många, vilka i sitt samhällstän- kande icke helt genomsyrats av inställningen, att kvinnornas rättigheter bor- de vara lika med männens, även om de förnuftsmässigt hylla en sådan åsikt, måste likställigheten, just efter det att den förverkligats, i enskilda fall komma att te sig som misstag. Dessa enskilda erfarenheter styrka sa den aldrig helt övervunna åsikten, att kvinnornas politiska och ekonomiska rättigheter dock hade kunnat ytterligare diskuteras. Den grupp, vars lik- ställighet och indviduella rätt till yrkesval stod längst bort från traditionens självklarhet, var de gifta kvinnornas, och det var därför att förvänta, att reaktionen mest skulle vända sig mot dem.
I sina offentliga yttringar kommo dessa socialpsykologiskt väntade reaktio- ner att mest inriktas som en kritik mot gifta kvinnors innehav av allmän tjänst. Emellertid är det i och för sig svårt att konsekvent avgränsa pro- blemet till detta mindre avsnitt. En allmännare debatt om kvinnoarbetet har väckts till liv. Särskilt i den folkliga opinionen hava argumenten mot gifta kvinnors förvärvsarbete icke hållits isär från andra argument om kvinnors mindre yrkeslämplighet, mindre berättigade löneanspråk o. s. v. Även i riksdagsdebatterna har frågan mången gång fått denna vidare karak— tär om det lönade kvinnoarbetet överhuvud taget. I många olika samman- hang har därför problemet om kvinnorna inte endast i allmän utan även i privat tjänst kommit att aktualiseras.
I de tidigare faserna av det aktuella kvinnoproblemets riksdagshistoria sysselsatte man sig emellertid huvudsakligen med just den mindre grupp kvinnor, som utgöres av gifta statstjänare. Det torde här vara ändamåls- enligt att i frågans historik icke gå längre tillbaka än till behörighetslagen av år 1923. Denna lags allmänna princip om kvinnors lika behörighet torde kunna anses vara allmänt godtagen. Utvecklingen fram till förutnämnda tidpunkt har därför av de sakkunniga betraktats såsom avslutad.
Nämnda behörighetslag, vari någon särställning för de gifta kvinnorna icke hade införts, grundade sig på ett betänkande av särskilt tillkallade sakkun- niga. I detta betänkande hette det bland annat:
»Såsom en allmän anmärkning mot undantagsbestämmelser av ifrågavarande art hade redan tidigare gjorts gällande, att genom dem motverkades ett viktigt sam- hällsintresse, som det eljest ansetts vara för staten angeläget att i möjligaste mån söka befordra. Sålunda hade framhållits, att en direkt premiering från statens sida av det ogifta ståndet svårligen kunde försvaras särskilt i en tid, då äktenskaps- frekvensens och nativitetens avtagande vore ägnat att framkalla allvarliga och allt— jämt ökade bekymmer. I samband härmed hade erinrats, att bestämmelser av
detta slag kunde icke blott verka till avhållande från äktenskap utan även inbjuda till undvikande av moderskap inom äktenskapet. Härvid torde jämväl böra beak- tas det kända förhållandet, att en kvinna, som vore hustru eller moder, sällan utan tvingande skäl sökte självständig förvärvsverksamhet. I flertalet fall, då detta skedde, utgjorde otvivelaktigt möjligheten för henne att bereda sig egen inkomst en av förutsättningarna för äktenskapets ingående eller hemmets upprätthållande; förhindrade man hennes inträde eller kvarstående i statstjänsten, dreve man hen— ne därför som oftast att uppsöka en annan arbetsmarknad. För de olika bestäm- melser, som i detta hänseende förekommit eller ännu gällde i vårt land, vore ge- mensamt, att med dem avsetts endast det i laga form ingångna äktenskapet, under det att föreskrifterna icke träffade dem, som utan att vara lagligt gifta levde under äktenskapliga förhållanden. På grund av det schematiska drag, som känneteck- nade dem, medgåve de slutligen icke i önskvärd mån hänsyn till individuella för— hållanden.»
Efter att lagen antagits år 1923 och trätt i kraft två år senare började emellertid redan år 1925 en viss reaktion mot dessa likställighetsprinciper att göra sig gällande. I en motion (II: 229) av herr Elof Lindberg, om be- gränsning av gift kvinnas rätt att innehava statstjänst och allmänt uppdrag, anslöt denne sig uttryckligen till bägge de ovan anförda motivlinjerna, nämligen dels att arbetslösheten kräver omprövning av arbetsfrihetens prin- ciper och dels att i vissa enskilda fall olägenheter av gifta kvinnors förvärvs- arbete trätt i dagen.
Då samma riksdag hade att ta ställning till det nya lönereglemente, som uppställts på behörighetslagens likställighetsgrundval, aktualiserades särskilt jämförelserna mellan olika tjänsteinnehavares ekonomiska behov. Därvid kommo de gifta kvinnliga befattningshavarnas ekonomiska resurser att ställas i viss motsättning till de manliga familjeförsörjarnas och de ogifta kvinnornas, varvid samtidigt arbetslösheten i de högre yrkena framhävdes. Därmed är i själva verket hela grundtonen given i den därefter sig ständigt upprepande diskussionen. I ovannämnda motion formuleras denna inställ— ning sålunda: »Då två stats- eller allmänna tjänster äro förenade på samma familj genom man och hustru, är det dock utan vidare givet, att tvingande skäl till kvinnans uppehållande av en sådan tjänst icke kunna anses före- ligga.» I denna argumentering igenfinnas två moment, som alltid följa denna opinionsinriktning, nämligen dels att arbete stundom kan vara en förmån, som icke utan »tvingande skäl» bör få åtnjutas, dels att kvinnas — spe— ciellt gift kvinnas — uppehållande av tjänst är mindre legitim än mannens.
Denna motion vann icke vederbörande utskotts och riksdagens gillande. Under de följande åren kom samma problem i form av olika motioner upp- repade gånger upp till riksdagsbehandling. Redan 1926 återkom herr Lind- berg (motion 11:26) till frågan, samtidigt som han stöddes av herr Viktor Öhman (motion 11: 201). Bägge framdrogo en serie exempel på den folkliga opinionsbildning, som kritiserar de gifta kvinnornas tjänsteinnehav.
»Sedan förra riksdagen har spörsmålet om de gifta kvinnornas upprätthållande av allmänna tjänster varit föremål för mycket livliga diskussioner i olika delar av landet; en folkskoleinspektör i södra Sverige har i en officiell skrivelse anmärkt på systemet med gifta lärarinnor och i ett flertal brev jag fått mottaga har meddelats
mig, att en mycket stark opinion är rådande mot nuvarande system, allt visande det stora intresse som är knutet till denna fråga.» (Motion 11:26.)
»Med de principer, särskilt för de affärsdrivande verken, som staten med allt större styrka år efter år söker hävda, utgår man ifrån, att arbetskraften skall till fullo utnyttjas. Dessa principer äro fullt riktiga och vinna säkerligen allmän an- slutning. Det gäller då att också använda sig av fullt arbetsduglig arbetskraft. Hur te sig då behörighetslagens verkningar inom de affärsdrivande verken? Jo, en hel del gifta kvinnor ha där ordinarie anställning och kunna icke prestera den arbetsduglighet, som är nödvändig i ett affärsdrivande verk. Därtill kommer, att i de allra flesta fall deras män också hava anställning i samma verk, oftast i rätt hög löneställning. Något absolut ekonomiskt nödläge föreligger sålunda ej för dem att gå ut i förvärvsverksamhet.» (Motion II: 201.)
Andra kammarens femte tillfälliga utskott, som avstyrkte dessa motioner, anförde bl. a. följande:
»Utskottet kan till en början giva motionärerna rätt däruti, att under rådande tider av depression och arbetslöshet gifta kvinnors anställning i såväl stats- som annan allmän tjänst på många håll väckt betänkligheter. Särskilt ha uppmärksam- mats sådana fall, då både man och hustru utan tvingande ekonomiska skäl inne- ha sådana tjänster. Härtill kommer att innehavet av tjänsterna i en del fall med- fört åtnjutande av dubbla naturaförmåner, vilket varit ägnat att hos skattedragare och andra ytterligare skapa ovilja mot själva systemet. Visserligen kan i enstaka fall denna ovilja tänkas vara framsprungen av avundsjuka mot bättre ställda, men i andra fall framträder densamma mot bakgrunden av den hårda kamp för an- ställning och befordringsmöjligheter, som nu förekommer för olika kategorier av personer, vilka, ofta under stora svårigheter och ekonomiska uppoffringar, utbildat sig för anställning i statens tjänst.
— — — Det torde vara ett faktum, att gifta kvinnors tjänsteanställning i avsevärt antal fall är beroende av verkligt ekonomiskt behov. Den i motionerna avsedda reformen skulle således medgiva anställning åt gifta kvinnor, som därav vore i be- hov, men därifrån utesluta andra. Härigenom skulle vid befordran tagas hänsyn till, förutom förtjänst och skicklighet, för gifta kvinnor jämväl till vederbörandes behov av den inkomst, som medföljer en tjänst. Detta skulle ställa vederbörande myndigheter inför nästan olösliga uppgifter vid bedömande av olika statstjänares rent personliga förhållanden. En sådan prövning skulle onekligen bliva synnerligen grannlaga, och även med iakttagande av den största noggrannhet kunde det icke undgås att systemet komme att medföra såväl en känsla av osäkerhet för de an- ställda som ock på många håll missnöje, alstrat av påstådda oförrätter.
Ett av de mest bärande skälen för utskottets ståndpunkt i saken är emellertid att hela denna fråga måste ses från en vidare social synpunkt än som framkommit i motionen. Frågan om gifta kvinnors anställning utom hemmet är aktuell icke blott i fråga om statstjänst utan även beträffande gifta kvinnors förvärvsarbete utom hemmet på det privata området. Beträffande skilda kategorier av gifta kvin- nor från städerskan å kontoret, hjälphustrun i hemmet, mjölkerskan i ladugården m. fl., vilka endast delvis äro sysselsatta utom hemmet, till dem, som utom hemmet ha full daglig sysselsättning, såsom fabriksarbeterskan, kontoristen, affärsförestån— darinnan och lärarinnan i enskilda skolor, skulle det med lika fog som om stats- anställda kunna göras gällande, att de stå hindrande i vägen för mäns eller ogifta kvinnors möjligheter att erhålla arbetsutkomst. Därest staten som landets största
arbetsgivare skulle inskrida mot gifta kvinnors anställning, kan det möjligen anta- gas, att detta skulle tagas till exempel i fråga om kommunal anställning samt på privata områden och därigenom medföra vidare konsekvenser än motionärerna tänkt sig.
Utskottet får slutligen framhålla, att utskottet icke kunnat finna utrett, att gifta kvinnors arbetsprestationer i stort sett skulle vara mindre tillfredsställande än andra befattningshavares. Skulle emellertid så befinnas vara fallet, bör det an- komma på vederbörande ledning att i sådant hänseende åstadkomma rättelse.»
I en reservation av herr Ahl, som dock icke vann riksdagens gillande, framställdes bl. a. förslag, att i stället för ett förbud för gift kvinna att inne- ha statstjänst möjlighet borde kunna ges till frivillig avgång för längre tids- period med rätt till äterinträde i samma eller annan tjänst efter behovspröv— ning.
Även det efterföljande året 1927 avgåvos liknande motioner, ånyo av herr Lindberg (11: 262) samt av herrar Öhman och Magnusson i Skövde (11: 256). Hemställan rörde i förra fallet en utredning, »huruvida och i vad mån åt- gärder kunna vidtagas i syfte att, utan ändring av gällande s. k. behörighets- lag, begränsa gifta kvinnors i statstjänst tjänstgöring, för tillgodoseende av mäns och ogifta kvinnors anspråk på arbetsutkomst». I den andra motionen ifrågasattes en utredning samt gavs ungefär samma motivering, dock att re- servationen om behörighetslagen ej där fanns angiven.
Andra kammarens femte tillfälliga utskott lät göra en särskild utredning och stödde därmed sitt principiella avstyrkande. Följande frågor tillställdes olika verk och styrelser:
»Har efter den s. k. behörighetslagens ikraftträdande någon större tillströmning av gifta kvinnor kunnat förmärkas vid platsers tillsättande? och
torde stöd finnas för antagandet, att gifta kvinnors avgång ur tjänst bleve större om åt dem lämnades rätt att återinträda i tjänsten vid eventuellt änkestånd eller skilsmässa, givetvis före uppnådd pensionsålder?
På utskottets fråga om någon större tillströmning av gifta kvinnliga sökande för- märkts vid tjänsters tillsättande sedan behörighetslagen trädde i kraft lämnas ne- kande svar, oftast under hänvisning till att inga eller ytterst få tjänster tillsatts under tiden.»
Kontrollstyrelsen meddelar att någon ökning icke förmärkts men anser, att den omständigheten att gifta kvinnor under de senare åren anmält sig som sökande till anställning icke enbart torde få sättas i samband med behörighetslagens tillkomst utan snarare med rådande ekonomiska förhållanden.
Hos pensionsstyrelsen hava 2 kontorsbiträdesbefattningar och 4 förordnanden å skrivbiträdesbefattningar varit ledigförklarade. Till de förstnämnda inkommo an- sökningar från 11 män, 42 ogifta och 2 gifta kvinnor och till skrivbiträdesförord- nandena ingen ansökan från gift kvinna. Bland de personer, som söka icke ordi- narie anställning vid detta ämbetsverk, förekommer nästan aldrig någon gift kvinna.
Riksförsäkringsanstalten, som hittills .ej vunnit någon erfarenhet i denna fråga, anser dock att anstaltens gifta icke ordinarie kvinnliga befattningshavare i fullt lika stor utsträckning som de ogifta hädanefter komma att begagna sig av möjlig- heten att söka erhålla ordinarie tjänst. Då anstalten tidigare icke brukat förordna gifta kvinnor till ordinarie tjänst, kommer därför tillströmningen av gifta kvinnor till eventuellt lediga befattningar att förete en ökning.
Beträffande den senare frågan, om avgången ur tjänst av gifta kvinnor bleve större ifall åt dem lämnades återinträdesrätt vid eventuellt änkestånd eller skils— mässa, äro svaren mera varierande.
Generalpoststyrelsen svarar: ja, i viss utsträckning, Patent- och registreringsver— ket: Antagandet torde kunna göras, och Skolöverstyrelsen saknar hittills all erfa- renhet för frågans besvarande.»
Mera utförliga svar föreligga från följande ämbetsverk. Järnvägsstyrelsen: »Såvitt styrelsen kunnat utröna råder bland de gifta kvinnliga tjänstemännen i allmänhet en uppfattning, som icke giver stöd för detta anta- gande.»
Kontrollstyrelsen: »Det synes antagligt, att ett tillförsäkrande av rätten att vid ett eventuellt änkestånd eller skilsmässa återfå en tidigare innehavd statsanställning bör leda till att gifta kvinnor i större utsträckning än för närvarande komma att lämna sina befattningar. Då någon säkerhet nu icke förefinnes för en kvinnlig befattningshavare, som i samband med ingånget äktenskap avgår från sin tjänst. att framdeles, då hon med hänsyn till sin försörjning skulle så önska, återfå tjän— sten, är det förklarligt, att hon begagnar sig av möjligheten att jämväl efter ingånget äktenskap få kvarstå i sin befattning, även om detta icke direkt skulle påfordras av hennes förhandenvarande ekonomiska villkor. Några fall, som direkt giva stöd för denna uppfattning, har styrelsen dock icke att åberopa med avseende å sin egen personal.»
Pensionsstyrelsen: »En dylik rätt skulle enligt styrelsens mening sannolikt —— åt- minstone i de större städerna _ icke vara av någon nämnvärd betydelse, så länge möjlighet finnes för makarna att genom uppehållande av två tjänster väsentligt höja sin levnadsstandard.»
Socialstyrelsen: »Någon faktisk omständighet, som lämnar stöd för ett dylikt an- tagande, har styrelsen sig icke bekant. Möjligt är emellertid, att införandet av en rätt att under angivna förhållanden återinträda i tjänsten skulle i viss mån öka be- nägenheten att i förtid lämna tjänsten i sådana fall, då vederbörande ändå tänkt avgå. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att det synes ovisst vad som menas med 'rätt att återinträda'. Uppenbart är, att befattningen icke kan hållas vakant för den avgångnas räkning samt att den, som utnämnts i den av- gångnas ställe, icke kan tvingas lämna plats för en återinträdande änka eller från- skild hustru. Återinträdesrätten skulle sålunda praktiskt taget inskränkas till att avse en företrädesrätt att inom samma verk erhålla en liknande befattning som den vid avgången innehavda. Det skulle emellertid kunna dröja flera år efter inträffad upplösning av äktenskapet, innan någon sådan befattning bleve ledig, och värdet av den åsyftade rättigheten bleve därigenom avsevärt förminskat. En omständighet, som även synes böra tagas i beaktande, är, att en kvinna, efter att under ett långt äktenskap hava haft intressen och göromål vitt skilda från de till tjänsten hörande, vid återgång till tjänsten, i synnerhet om hon ej längre är så ung, icke kan anses tillnärmelsevis besitta samma tjänsteduglighet som vid den tidpunkt, då hon på grund av sitt äktenskap avgick.»
Telegrafstyrelsen: »Ja. I ett antal fall har konstaterats en önskan hos vederbö- rande gifta kvinnliga befattningshavare att, med bibehållen rätt till återinträde i tjänst i händelse av ekonomiskt nödläge, erhålla befrielse under längre eller kor- tare tid från arbetet.»
Vattenfallsstyrelsen: »Ja, troligtvis, men torde det säkerligen uppstå svårigheter för att bereda vederbörande sysselsättning vid återinträde i tjänst.»
Riksförsäkringsanstalten: »Frågan torde kunna besvaras jakande, under förut-
sättning att vid eventuellt återinträde i tjänsten lönen bleve densamma som vid av- gången och bortovaron endast medförde, att tjänsteårsberäkningen avbrötes för den tid, vederbörande varit frånvarande, samt dessutom tillfredsställande bestämmelser utfärdades rörande pensionsrätten efter återinträdet. Det torde emellertid medföra avsevärd olägenhet, att i sådant fall vederbörandes befattning under oberäknelig tid måste uppehållas på förordnande.»
Vidare lät utskottet av inhämtade upplysningar sammanställa en statistik angående antalet gifta kvinnliga statstjänstemän.
Antal kvinnor D ä r a v g i f t a H 0 5 anställda vid ämbetsverket med stats— med andra tjänstemän Kungl. generalpoststyrelsen ............ 691 82 43 » järnvägsstyrelsen .............. 347 43 35 » kontrollstyrelsen .............. 20 1 3 > patent- och registreringsverket .. 38 - 2 pensionsstyrelsen .............. 214 1 24 » skolöverstyrelsen .............. 21 1 2 » socialstyrelsen .................. 54 2 5 telegrafstyrelsen ................ 1 2 767 136 372 » vattenfallsstyrelsen ............ 1 33 1 ? 3 Riksförsäkringsanstalten ................ 203 9 18 Summa 4388 276 507 I % av anställda ...................... —— 6'29 11'55 * Endast ordinarie befattningshavare. —— ? Därav 2 tjänstlediga utan lön.
Utskottet drog följande slutsatser:
»att någon större tillströmning av gifta kvinnliga sökande till statstjänster ej förmärkts sedan behörighetslagen trädde i kraft;
att vissa svårigheter kunna befaras vid eventuellt beredande av plats åt änka eller frånskild kvinna, som tidigare vid giftermål avgått ur tjänst;
samt att antalet gifta kvinnor — särskilt sådana som äro gifta med statstjänste- män —— icke är så stort som i allmänhet antages.»
Även denna gång innehöll en reservation hänvisning till åtgärder, som skulle kunna befrämja frivillig avgång ur tjänst.
I fortsättningen framkommo icke några direkta förslag om förbud för gift kvinna att inneha statstjänst. I stället ifrågasattes i motioner andra åtgär— der i syfte att på frivillighetens väg minska de förvärvsarbetande kvinnornas antal. Sålunda föreslogs år 1931 av herr Lundquist i Rotebro m. fl. (II: 51) bl. a., att kvinnor genom gratifikation vid avgång för giftermål skulle upp- muntras att frivilligt frånträda sin statstjänst. Gratifikationens storlek borde vara:
»så tillmätt, att den verkligen är av någon betydelse såväl i allmänhet som ej minst för bosättningen. Ersättningens storlek bör kunna variera något efter tjän- steårens antal. Ett belopp, motsvarande vederbörande tjänstemans årslön vid av- skedet, synes mig som regel böra kunna anses skäligt. Högre ersättning torde ej böra ifrågakomma. För utbekommande av denna gratifikation skulle fordras, att tjänstemannen avginge ur tjänst inom en starkt begränsad tidsrymd före eller efter äktenskapets ingående.» (Motion II: 51.)
Dessutom föreslogs i samma motion, att kvinnliga befattningshavare vid avgång skulle få tillgodoräkna sig intjänt pension.
»En annan sak, som otvivelaktigt skulle komma att stimulera den frivilliga av- gången, vore, om pensionsfrågan kunde i ett sådant fall som det här ifrågavarande ordnas bättre än vad nu är fallet. För närvarande gäller som allmän regel den bestämmelsen i fråga om pensionen, att 2/3 av den utgående pensionen betraktas som statspension, medan återstoden avses skola bestridas medelst av tjänstemannen erlagda pensionsavgifter. Når tjänsteman upphör att inneha ordinarie anställning i statens tjänst och icke är berättigad utfå pension, så skall enligt nu gällande be- stämmelser — åtminstone är detta fallet vid kommunikationsverken — från ve- derbörande pensionsfond till pensionsstyrelsen inbetalas kapitalvärdet av de av befattningshavaren i fråga erlagda pensionsavgifterna. Däremot överföres intet motsvarande bidrag från verkets sida. Med säkerhet skulle det för här ifrågava- rande syfte vara av betydelse, om vid avgång i samband med äktenskap inte blott tjänstemannens egen kapitalinsats utan även ett belopp, motsvarande kapitalvärdet av statens andel i den avgåendes tjänstepension överfördes till den allmänna pen- sionsförsäkringen. Detta synes vara en rimlig begäran, då statsandelen av pen- sionen i realiteten ingenting annat är än en del av tjänstemannens redan intjänade avlöning.
Vidare är det angeläget, att den avgående tjänstemannens mellanhavande med vederbörande pensionsfond för familjepension ordnas upp så, att den kvinnliga be- fattningshavare, som vid äktenskaps ingående önskar avgå från sin ordinarie stats- tjänst, kan i någon form få tillgodoräkna sig redan erlagda pensionsavgifter. — Numera erlägga nämligen de kvinnliga befattningshavarna avgifter för eventuellt efterlevande barns pensionering. En för de avgående kvinnliga tjänstemännen till- fredsställande lösning av denna fråga synes kunna åstadkommas utan några större svårigheter. Inom den privata försäkringsverksamheten lär det vara vanligt, att var och en, som vill avbryta sin försäkring, i någon form tillgodoföres vad han redan inbetalt i premier.»
Slutligen föreslogs utredning om dteranställningsmöjligheter. »Av betydelse för den frivilliga avgången äro givetvis även de återanställnings- möjligheter, som kunna erbjudas. Kunde det ordnas så, att de kvinnliga tjänste- män, som vid giftermåls ingående lämna sin statstjänst, erhölle garanti för åter- inträde vid makens dödsfall eller vid skilsmässa, vore detta givetvis ur den avgåen— des synpunkt sett önskvärt. Att statsmakterna skulle sträcka sig så långt, synes emellertid knappast vara tillrådligt. En sådan anordning skulle antagligen i prak— tiken komma att visa sig svårgenomförbar. Ej ens i den mån, vakanser uppstå, synes en återanställning av dessa f. d. befattningshavare alltid kunna med hän- syn till statens intressen garanteras. I många fall kunna nämligen vederbörande redan ha nått sådan ålder, att de icke lämpligen kunna sättas att utföra det arbete, ifrågavarande tjänst kräver, synnerligast som de kunna vara för detsamma helt främmande. Någon generell skyldighet att återantaga en f. d. befattningshavare
synes staten alltså icke gärna kunna åtaga sig. Däremot bör det kunna uppställas som en regel, att, om vid uppstående vakans eller behov över huvud av ytterligare arbetskraft för arbetet i fråga fullt lämplig f. d. kvinnlig befattningshavare såsom änka eller frånskild finnes som sökande, denna bör ifrågakomma till återanställ- ning vid verket under de former och med de avlöningsförmåner, som med hänsyn till arbetets art i olika avseenden kunna anses motiverade. Såvitt jag är rätt un— derrättad, förekommer vid vissa av ämbetsverken ett icke obetydligt behov av re— servtjänstemän under vissa tider av året. Det vill förefalla, som om med fördel arbetsföra f. d. befattningshavare av här ifrågavarande slag skulle kunna i stor ut- sträckning användas just å dessa poster, varvid deras avlöningsförmåner i görlig mån borde avvägas med hänsyn till deras förut innehavda löneförmåner.»
Ehuru det i motionen starkt underströks, att intet som helst tvång torde böra ifrågasättas, framgår av slutmotiveringen, som är gemensam för denna och de två närmast förut omnämnda motionerna, att det icke endast är de gifta kvinnornas egna familjeintressen, som man avsåg att bevaka, utan andra gruppers förvärvsintressen: »bl. a. för bättre tillgodoseende av mäns och ogifta kvinnors behov av arbetsutkomst».
I denna motion fullständigades utskottsutredningen från år 1927, i det sta- tistiken om antalet gifta kvinnliga befattningshavare vid ett par verk brin- gas upp till årsskiftet 1930—31. Vid postverket funnos då 692 ordinarie kvinnliga tjänstemän, varav 169 eller 245 [7/0 gifta, samt vid statens järn- vägar 336 kvinnliga tjänstemän, varav 81 eller 24'1 o/o gifta. Det framhävdes, hur i jämförelse med 1927 en ökning av de gifta kvinnornas antal kunnat iakttagas.1
Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte denna motion, un- der hänvisning dels till ärendets tidigare behandling, dels till nyinhämtade yttranden från vissa statens verk och vissa kvinnoföreningar. Trots verks- chefernas i viss mån sympatiska inställning till motionens syfte förordades icke specialbestämmelser för gifta kvinnor.
Järnvägsstyrelsen vitsordar önskvärdheten av att kvinnliga befattningshavare i större utsträckning än som sker lämna sin statstjänst vid äktenskaps ingående eller i varje fall sedan de fått barn att taga vård om. Motivet för denna styrelsens ståndd punkt är att erfarenheten ådagalagt, att den gifta kvinnans — särskilt moderns —— hela inställning ligger mera åt hemmet än åt tjänsten. Motionärens åtgärder äro dock enligt styrelsens uppfattning ingalunda ägnade att nämnvärt befordra de gifta kvinnornas avgång ur tjänsten. Säkert skulle ytterst få kvinnor av dem, som vore ekonomiskt bäst ställda, lockas av den icke påkallade gåvan och lämna tjänsten.
Sedan de kvinnliga befattningshavarna likställts med männen, skulle ett bifall till motionen innebära en undantagsställning och en förmån för de gifta kvinnorna, som säkert skulle framkalla krav på motsvarande förmåner för manlig personal, som önskar lämna sin tjänst.
Hade motionären föreslagit, att det skulle läggas i verksledningens hand att med hänsyn till verkets bästa avskeda gifta kvinnor, som ansåges mindre lämpliga att såsom gifta behållas i tjänsten, kunde en kompensation för de avskedade försva- ras, men motionären hade ej velat detta. Styrelsen anser det utsiktslöst att räkna med en återgång till ett tidigare system.
1 Det omnämndes däremot icke, att hela antalet kvinnor i postverket endast ökat med 1 och i jämvägsstyrelsen minskat med 11.
Generalpoststyrelsen säger att verkets behov av vikarier för tjänstemän i kassa- tjänst icke året om är konstant utan större under sommarmånaderna, varjämte förstärkning behövs vid jul och nyår.
Till sådan extra tjänst har postverket 67 reservpostexpeditörer, samtliga gifta kvinnor, som äro skyldiga att tjänstgöra åtminstone tre månader om året och efter ansökan åter kunna vinna anställning såsom e. 0. eller ordinarie postexpeditör. An- talet reservpostexpeditörer är icke tillräckligt, och det skulle för verket vara av ett visst värde, ifall kvinnliga postexpeditörers avskedstagande från tjänsten och övergång till reservkåren kunde stimuleras, under det att postverkets intresse av att ha god tillgång på vikariepersonal skulle motverkas av ett system med avskedspre— mier utan förpliktelser gentemot verket från den avskedstagandes sida. Styrelsen påpekar dock, att den gifta, kvinnliga tjänstemannen icke kan flytta huru som helst. För personalens bästa utnyttjande är det icke lyckligt, att en alltför stor procent av de anställda utgöres av gifta kvinnor.
Telegrafstyrelsen —— —— — säger sig hålla för troligt, att den frivilliga avgången icke skulle i någon större grad påverkas av de åtgärder, motionären föreslär.
Styrelsen påpekar, att inom såväl telefon- som telegrafområdet en djupgående rationalisering med personalindragning som följd nu pågår.
Styrelsen anser, att det skulle vara till statens ekonomiska fördel, att gifta be- fattningshavare utan alltför stora uppoffringar finge avgå ur tjänsten, och den nämner, att en del äldre gifta kvinnliga tjänstemän förklarat sig beredda att lämna sina befattningar, om blott ett skäligt och omedelbart åtkomligt vederlag för den intjänta pensionsrätten kunde utverkas. Emellertid har styrelsen berett tillfälle för den kvinnliga personalens organisationer att yttra sig om behovet och ända- målsenligheten av utredningen. Samtliga de hörda ha uttalat farhågor för att åt— gärder i motionens syfte skulle kunna bereda väg för tvångsåtgärder samt förkla- rat att på den anvisade vägen intet vore att vinna för staten såsom arbetsgivare, för tjänstemännen eller samhället.
Telegrafstyrelsen förklarar, att det måste te sig absurt, om staten ålagt sig själv förpliktelsen att använda även gifta kvinnor i ordinarie tjänst och sedan friköper sig från samma förpliktelse genom att bereda de gifta kvinnliga tjänstemännen för- delar, som icke skulle stå de ogifta eller männen till buds.
Statskontoret är av den uppfattningen, att någon ändring i behörighetslagens be- stämmelser icke bör vidtagas, innan större erfarenhet vunnits rörande lagens verk- ningar. Motionärens förslag är ägnat att skapa en skillnad mellan å ena sidan gifta kvinnor i statstjänst och å andra sidan män och ogifta kvinnor. Det innebär ett avsteg från behörighetslagens allmänna principer. De flesta gifta kvinnorna i statstjänst ha ingått giftermål, sedan de inträtt i statens tjänst. Deras tjänstevana är av värde för staten. Det kräver tid och medför olägenheter att få likvärdig personal med den avgående. De gifta kvinnorna lära icke i allmänhet utföra ett sämre ar— bete än de ogifta.
Att återanställa en änka eller frånskild skulle medföra allvarliga olägenheter. Det vore för staten ur ekonomisk synpunkt ofördelaktigt och skulle menligt påverka befordringsförhållandena.
Bestämmandet av avskedsersättning, som skulle utgå vid frivillig avgång och gö— ras beroende av antalet tjänstår, lärer vålla åtskilliga svårigheter, då denna form av ersättning lätt kunde föranleda längre kvarstående i statens tjänst för att vinna högre ersättning.
Bedömer man den föreliggande frågan ur samhällelig synpunkt, torde böra upp- märksammas, att en familjs uppehälle ofta icke är uteslutande beroende av man- nens arbetsförtjänst. I stor utsträckning torde också vid äktenskaps ingående för—
utsättas, att hustrun skall kunna genom arbete utom hemmet bereda sig sådan in- komst, att hon kan bidraga till familjens försörjning. Lösningen av det omfattande samhällsproblem, som ungdomsarbetslösheten numera utgör, torde icke kunna i nämnvärd grad påverkas genom föreslagna bestämmelser. Staten själv har för öv- rigt på flera områden vidtagit åtgärder för att befordra ingåendet av äktenskap. Be- stämmelser, som skulle tvinga gifta kvinnliga befattningshavare att lämna inneha- vande statstjänst, synas med hänsyn härtill vara uteslutna, och även om, såsom här är fallet, det endast gäller frivillig avgång ur statstjänst, torde det dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida de tilltänkta åtgärderna verkligen kunna vara ur sam- hällelig synpunkt behövliga eller önskvärda.
Motionärens uttalande rörande önskvärdheten av att de avgifter, som av kvinnlig befattningshavare för egen pensionering erlagts till vederbörande pensionsfond, alltid skulle vid avgången ur statstjänst på grund av giftermål överföras till pen- sionsförsäkringsfonden, samt att staten därjämte skulle tillskjuta visst belopp med hänsyn till att den egna pensioneringen till större delen betalas av statsverket, fin- ner statskontoret vara ett spörsmål, som förtjänar allvarligt övervägande, men den- na fråga lärer icke kunna lösas i nu förevarande sammanhang, utan bör i stället upptagas till avgörande i samband med de föreliggande förslagen till ändringar i gällande pensionstagar.
Utskottet hade även berett trenne kvinnoföreningar tillfälle att yttra sig. Bland de argument de framhäva må anföras följande:
De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd: »Samhället ålägger ju varje medborgare att årligen försörja sig själv, och den grundsatsen, att var och en må försörja sig ytterst genom sitt eget arbete, är så vedertagen i vårt land, att ingen fallit på den tanken att föreslå åtgärder för att locka ogifta män och ogifta kvin- nor med egen förmögenhet eller med välsituerade föräldrar, eller på annat sätt ”för- sörjda” personer, att avgå från sina tjänster för att lämna dem till bättre behö- vande.
Om emellertid samhälle och lagar ålägga varje enskild individ att årligen för- sörja sig själv, så ålägger samhället och vår lagstiftning den gifta medborgaren en än ytterligare förpliktelse, och därvid göres ingen skillnad mellan man och kvinna. Vår giftermålsbalk gör icke mannen ensam företrädesvis underhållsskyldig vare sig gentemot andra maken eller familjen, utan den ställer båda makarna i detta fall principiellt likställda, i det den ålägger var efter sin förmåga att 'genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda famil- jen det underhåll, med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt'. Varje kvinna, som är gift eller står i begrepp att gifta sig, står därför inför problemet, hur hon skall på bästa sätt uppfylla den förpliktelse gentemot familjen, som sam- hället såväl som hennes eget samvete ålägger henne.
Centralrådet kan icke finna det värdigt staten att söka driva kvinnans beslut i viss för samhället förment önskvärd men för vederbörande familj måhända oför- delaktig riktning genom att vid en tidpunkt, då penningbehovet är stort för bo- sättningen, locka den unga kvinnan med ett erbjudande av så tillfällig beskaffenhet, som detta gratifikationsår skulle bli.
Den princip, som framförts i motionen, att staten vid kvinnlig tjänstemans av- gång utan pensionsrätt, under i motionen angivna förhållanden, skulle till all- männa pensionsförsäkringen överföra även det belopp, som motsvarade kapital— värdet av statens andel i den avgåendes tjänstepension, är givetvis i och för sig rik- tig. Men fördelen i fråga synes böra komma alla tjänstemän till godo vid förtids-
2—378661.
avgång och frågan alltså behandlas i ett annat och mera omfattande sammanhang än det motionären nu närmast avsett.»
Fredrika-Breiner-förbundet: »Vad den ifrågasatta avskedsgratifikationen angår synes denna ur statsverkets synpunkt vara nog så frikostigt tillmätt och måhända komma att verka tämligen betungande. Icke desto mindre torde den dock för den kvinnliga befattningshavaren bliva skäligen värdelös i jämförelse med vad hon i utbyte skulle avsäga sig, nämligen en stadigvarande befattning hos staten. Under så- dant förhållande framstår förslaget såsom mindre lyckligt, det får till och med en föga tilltalande karaktär av erbjudet lockbete. De kvinnliga befattningshavare, som, frånsett eventuella övergångsbestämmelser, skulle komma att beröras av en sådan anordning, äro i allmänhet unga, och i yngre år är förmågan av förtänk— samhet minst utvecklad. Det kan därför ifrågasättas om det verkligen är lämpligt att staten föranleder kvinnliga befattningshavare att med kort tidsfrist träffa ett avgörande av så stor vikt som det här åsyftade. Det gäller ett val icke endast för tillfället eller för de närmaste åren utan för framtiden. Förbundet har i sin verk- samhet mänga gånger ställts inför det svåra läge, vari en kvinna råkar, då hon med ringa eller otillräckliga inkomster nödgas träda till som familjeförsörjare, och hågkomsten av sådana erfarenheter gör sig i detta sammanhang starkt påmind.»
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anför: »Motionens syfte att söka möj- liggöra för gift kvinna att ställa sin arbetskraft uteslutande till hemmets förfogan- de, varigenom även vinnes att arbetstillgång tillföres ungdomen, synes oss vara synnerligen lovvärd. —— Som likväl den i motionen föreslagna ekonomiska lösnin- gen ej av oss kan anses tillfredsställande och hela frågan dessutom intimt sam- manhänger med det stora problemet om gift kvinnas rätt till förvärvsarbete, anse vi oss ej kunna göra ett instämmande i ovannämnda motion.»
Utskottet gav följande motivering för avstyrkande:
»Utskottet anser det vara ur samhällelig synpunkt önskvärt, att gift kvinna kan helt ägna sig åt familjens och hemmets vård, och utskottet delar även motionärens mening, att bot bör sökas mot den rådande ungdomsarbetslösheten. Dock anser utskottet, att ett bifall till motionärens förslag skulle i mycket ringa grad förbättra förhållandena på arbetsmarknaden.
Att genom speciella gratifikationer söka förmå gifta kvinnor att frivilligt avgå ur tjänsten finner utskottet ur principiell synpunkt vara olämpligt, och dessutom komme ett dylikt gratifikationssystem säkerligen icke att leda till åsyftat resultat. De flesta gifta kvinnliga befattningshavare skatta förvisso de säkra förmåner, som statstjänsten tillförsäkrar dem, mycket högre än den avskedsersättning, som motio— nären föreslår, vadan effekten av ett beslut enligt motionärens tanke måhända skulle inskränka sig till, att blott de kvinnor skulle mottaga den bjudna gratifika- tionen, vilka i varje fall vid äktenskaps ingående lämna sin tjänst.
Icke heller motionärens tanke på visst företräde för beredande av tjänst åt gift kvinna, som frivilligt avgått ur statstjänst men av olika skäl önskade återinträda i densamma, torde vara möjlig att realisera, då detta såväl med hänsyn till persona- lens nyrekryterings- som befordringsmöjligheter synes vara ägnat att inge vissa be- tänkligheter. »
Däremot ansågs den tanken beaktansvärd, att redan inbetalda pensionsav- gifter på något sätt böra tillgodoföras avgående tjänsteman. Utskottet sade sig i denna fråga förvänta förslag från utredningen om statstjänarnas pen- sionering.
Under den ekonomiska krisens och arbetslöshetens tryck återkom den-
*
na fråga om gift kvinnas innehav av statstjänst år 1933 i skärpt form. Då föreslogs nämligen i motion av herr Georg Nyblom rn. fl. (II: 394) »snabbaste möjliga avveckling av dubbeltjänstsystemet». Andra kammarens andra till— fälliga utskott avstyrkte emellertid motionen med bl. a. följande motivering:
»Beträffande nu föreliggande motion vill utskottet anföra, att andra kammaren vid tre olika tillfällen avslagit likartade framställningar. — — —— När andra kam- maren tidigare intagit en avvisande hållning till förslag om ingripande i fråga om gift kvinnas innehav av statstjänst, torde emellertid anledningen härtill närmast hava varit svårigheten att finna framkomliga vägar, vilka, utan att skapa allvarliga orättvisor, kunde tillgodose mäns och ogifta kvinnors möjligheter att erhålla ar— betsutkomst. I den nu behandlade motionen finnas ej heller några uppslag i detta avseende.»
Samtidigt hänvisade utskottet till att 1930 års pensionssakkunniga numera avlämnat ett betänkande, som gav vissa riktlinjer för lösandet av ovan be- rörda fråga om ersättning för viss inbetald pension åt gift kvinna vid avgång ur statstjänst.
Vid diskussionen i andra kammaren bröto sig meningarna starkt. Det torde böra påpekas, att man levde under det hårda trycket av ekonomisk kris och att kanske alldeles särskilt arbetslösheten bland lärarinnor blev ett argument, som vädjade till mångens medkänsla. De flesta exempel på sådana dubbeltjänster, som väckt omgivningens kritik, äro även hämtade från lärar- familjer. Trots att läraryrket särskilt ofta är uppburet av intresse för själva arbetsuppgiften, kan det icke förnekas, att just folkskollärarnas ekonomiska standard ofta göres till föremål för jämförelser, därför att dessa tjänstemän leva mitt ute bland en befolkning, som vanligen har sina inkomster beräk- nade på helt annat sätt. Det anmärktes även i den förevarande debatten (av herr Weijne), att, om också exemplen på dubbeltjänster bland lärarfamil— jer äro de som oftast bilda utgångspunkt för framstötar i frågan, kunde de icke komma upp till behandling i samband med förevarande motion, då folkskollärarna äro kommunalanställda.
Utom de argument, som bestodo i uppvisandet av enstaka exempel på ett ekonomiskt välstånd, åvägabragt genom bägge makarnas förvärvsarbete, fö- rekom på motionärens sida i debatten en vädjan till en utbredd folkopinion. Från andra hållet anfördes en rad motargument, bl. a. att de påstådda miss- förhållandena icke skulle kunna avvärjas, om äktenskapet i stället för att gälla t v å s t a t 5 t j ä n a r e inginges av en statstjänare och en privatan- ställd. Ur protokollet över riksdagsdebatten önska de sakkunniga anföra följande citat, vilka torde representera åsikter och uppslag av värde för frä— gans behandling:
>>— _ — Vi måste säga, att för Stockholms stad hade den fattigvårdstunga vi hade i fjol, över 12 miljoner kronor, icke oväsentligt höjts, om icke gifta kvinnor i stor utsträckning sökt alla möjligheter till förvärvsarbete för att hålla hemmen och familjerna ihop och hålla den värsta nöden ifrån sig. —— —— —— Unga kvinnor räkna med som en möjlighet, att det kan bli skilsmässa. De räkna med som en ännu större möjlighet, att det blir arbetslöshet, och de vänta sig, att det kan bli änke-
skap. De vilja icke utsätta sig för risken att utan vidare avstå från en anställning, som ger dem en säker inkomst och framför allt ordnade arbetsförhållanden. Det gäller framför allt dem, som äro anställda i statens och kommunens tjänst samt på ordinarie stat.
— _ —— Om man här genom en brysk lagstiftning skulle förbjuda gifta kvinnor att kvarstå i tjänst, är verkligen vår ungdom så osentimental eller så oromantisk, att den hellre kringgår förbudet och låter bli att gifta sig. Det är inga vaga var- ningar, detta, utan det är rena verkligheten och som de unga människorna upp- fatta den. Hellre än att de riskera att lämna en tjänst, som ger en god inkomst och möjlighet att bilda familj, kringgå de lagstiftningen och bilda familj utanför de vanliga giltiga formerna.» (Rut Gustafsson, 11 kamm.)
»När vi behandla dessa frågor, skola vi icke tala blott om den gifta kvinnan utan även om den gifta mannen, som har en hustru, vilken innehar statstjänst. Frå- gan gäller båda i lika hög grad.» (Berta XVellin, II kamm.)
»Det är klart, att när man sedan kommer in på enskilt område och försöker lag- stifta där, är det nästan oframkomligt. Jag vet icke, hur man skall tänka sig att åstadkomma en lagstiftning, där man förbjuder folk att anställa gifta kvinnor vid enskilda företag.» (Carlström, II kamm.)
»Jag skulle vilja ställa den frågan: där det finns en befattningshavare i stats- tjänst, som ensam har en lön, vilken kanske t. o. m. är två gånger större än den ett par befattningshavare gemensamt kunna erhålla för sina båda befattningar i sta- tens tjänst, anser man, att inkomstgränsen där är sådan, att även där finns skäl att ur ekonomiska och andra synpunkter företaga en förändring? Då man talar om inkomstgräns i detta fall, är det uppenbart, att man icke får hoppa över detta spörsmål, alltså spörsmålet hur lönerna i allmänhet äro avvägda. Det hänger ju ändå intimt samman med en fråga som denna.» (Edoff Andersson, Stockholm, II kamm.)
»Nu vill jag emellertid säga, att beträffande vissa arbetsuppgifter och vissa tjän- ster, där man måste räkna med att hava kvinnlig arbetskraft, är det icke så lätt att ersätta dessa med män. Det har också visat sig vid flera tillfällen även under nuvarande förhållanden, att detta icke låter sig göra. Någon större arbetslöshet bland kvinnor är ju heller icke rådande.» (Åqvist, II kamm.)
Motionen blev visserligen avslagen, men under debatten hade ett delvis annorlunda motiverat yrkande framkommit om en utredning om förslag »åsyftande en minskning på frivillighetens våg av antalet gifta kvinnor i statstjänst». Denna hemställan bifölls vid voteringen, varför frågan över- lämnades till första kammaren, som emellertid icke biträdde andra kamma- rens beslut.
Motionernas antal växte år 1934. En motion väcktes av herr Nyblom m. fl. (II: 29 samt den likalydande I: 23) om utredning rörande omfattningen av gifta kvinnors anställning i statlig och kommunal tjänst — även omfattande de statsunderstödda skolornas lärarepersonal — samt rörande möjligheterna att genom särskild förtidspensionering eller på annat sätt förmå de gifta kvinnorna att frånträda sina tjänster. Vidare innehöll en motion av herr Tjällgren m. fl. (I: 269 samt den likalydande 11: 489) förslag om utredning av dubbeltjänster och bisysslor, samt en motion av herr Weijne (II: 146) för- slag om utredning angående möjlighet att bereda unga arbetslösa anställ- ning genom att lämna rätt åt i statlig eller eljest allmän tjänst anställda bc- fattningshavare, särskilt gifta kvinnor, att få sin tjänstgöringsskyldighet mins-
kad, t. ex. till hälften med motsvarande avdrag å avlöningsförmåner. Herr Bengtsson i Kullen motionerade (II: 366) om förslag till åtgärder för en be- gränsning av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen ävensom utredning i frågan rörande äkta makars samtidiga anställning i statstjänst; samt herr Meyerhöffer m. fl. (II: 368) om utredning om möjligheterna att lindra den nuvarande stora arbetslösheten bland landets ungdom bl. a. genom infö- rande av bestämmelser för begränsning av gift kvinnas rätt att inneha stats- tjänst; vidare herr Sandström m. fl. (II: 488) om utredning om betydelsen ur arbetslöshetssynpunkt av olika former av dubbeltjänster m. m.; och slut- ligen herr Andersson i Stockholm m. fl. (II: 502) om omedelbara och effek— tiva åtgärder till förhindrande av dubbelanställningar och mängsyssleri bland statens tjänstemän.
Första kammarens första tillfälliga utskott, som icke behandlade frågan förrän andra kammaren redan fattat beslut, såg sig föranlåtet att inhämta ett flertal kompletterande yttranden från verk och organisationer. De sak- kunniga anse sig för åskådlighetens skull först böra redogöra för dessa ytt- randen, innan de lämna uppgift om frågans behandling i andra kammaren. De till utskottet ingivna statistiska uppgifterna anföras här nedan:
Uppgift rörande gifta, vid postverket anställda ordinarie och extra ordinarie kvinnliga tjänstemän (februari 1934).
l 2 3 Sam- Antal av ikol 2 u ta na kvinnli a t'änstemän som äro manlagt ' pp g g ] antal kvinn- gifta med liga Tjänstegrad tjänste- män i _ f. d. annan kom- .. från- vid— t'gåäe— post— stats- munal privat— ankor skilda stående linan tjänste— tjänste— tjänste— anställd tjänste- man man man grad Kontorsbiträde .......... 363 11 _ 11 6 62 3 9 Stationsmästare av klass 8 17 — — 1 1 3 _ _ Kanslibiträde .......... 120 10 — 7 2 13 6 2 Stationsmästare av klass 7 49 — — — _ 10 3 l Kansliskrivare .......... 30 1 1 — _ 3 _ _ Postexpeditör .......... 348 55 2 13 5 36 10 6 Förste postexpeditör 35 4 _ _ _ _ _ _ Postassistent ............ 9 2 _ 1 _ 1 2 _ E. 0. kontorsbiträde . . .. 250 3 _ 1 13 _ — E. 0. postexpeditör ...... 128 3 — 3 1 8 2 — Summa 1 349 89 3 37 16 149 26 18 145
I riksförsäkringsanstalten utgjorde antalet kvinnliga befattningshavare 243, varav 69 eller 284 % gifta. Endast 13 eller 5'3 % av samtliga äro emellertid gifta med statstjänare.
Ur yttrandena inhämtas vidare bl. a. följande: Generalpoststyrelsen: »Den utredning, som begäres i motionen, skulle bland an- nat taga sikte på möjligheterna att genom särskild förtidspensionering minska an— talet i statlig och kommunal tjänst anställda gifta kvinnliga tjänstemän. Utan att närmare ingå på frågan huruvida detta sätt att komma till rätta med de anmärkta svårigheterna kan vara ur olika synpunkter lämpligt, vill generalpoststyrelsen ut- tala, att styrelsen icke anser osannolikt, att en möjlighet till frivillig avgång ur tjänsten före den stadgade pensionsåldern skulle komma att begagnas av ett icke oväsentligt antal av de tjänstemän, varom här är fråga, även om en sådan avgång givetvis endast skulle berättiga till en pension, som i fråga om storleken vore av— vägd i förhållande till antalet vid avgångstillfället innehavda tjänste- och av- giftsår.»
Telegrafstyrelsen: »Telegrafstyrelsen anser sig icke nu kunna göra något prin- cipiellt uttalande om huruvida det är ur alla synpunkter önskvärt att åtgärder vid- tagas i det av motionärerna berörda syftet, än mindre om de utvägar, som härför stå till buds. Styrelsen vill allenast framhålla, att någon fullt effektiv åtgärd i an- tydd riktning icke lär kunna utfinnas utan att de av statsmakterna efter moget övervägande år 1923 fattade beslut trädas för när, vilka utmynnat i lagen om kvinnas behörighet att utöva statstjänst och annat allmänt uppdrag.»
Järnvägsstyrelsen: »Med anledning av en i riksdagen år 1931 väckt motion (II: 51) angående åtgärder i syfte att uppmuntra kvinnliga befattningshavare i statens tjänst till frivillig avgång vid äktenskaps ingående framhöll styrelsen i skrivelse den 11 mars 1931 till riksdagens andra kammares första tillfälliga utskott, att styrelsen gärna ville vitsorda önskvärdheten av att kvinnliga befattningshavare i större ut- sträckning än som för det dåvarande skedde, lämnade sin statstjänst vid äktenskaps ingående eller i varje fall sedan de fått barn att taga vård om. Vad som gällde då. gäller även nu. Styrelsen tager då i första hand sikte på fördelarna ur verkets syn- punkt att hava tjänstehavare, som kunna med odelat intresse ägna sina krafter åt arbetet i verkets tjänst. Erfarenheten har visat, att äktenskapet för kvinnans vid- kommande i många fall innebär ett avsevärt försvårande av hennes förutsätt— ningar att sköta en befattning. Det vill synas styrelsen som om det även vore ett betydelsefullt samhälleligt intresse, att den gifta kvinnan helt ägnade sig åt skötseln av hemmet och särskilt åt vårdnaden om barnen; tecken saknas ej, som tyda på att behovet av dylik omvårdnad för det närvarande är större än tillförne.»
Riksförsäkringsanstalten: »Motionärerna motivera de av dem föreslagna åtgärder- na med att ett avlägsnande av gifta kvinnor från statlig och kommunal tjänst skulle frigöra ett antal tjänstebefattningar och därigenom åstadkomma lättnad i rådande arbetslöshet, särskilt bland ungdomen. Härtill är i första hand att anmärka, att restriktiva åtgärder mot de i statlig och kommunal tjänst anställda gifta kvinnorna skulle beröra en mycket liten del av arbetsmarknaden i riket. Det stora antal gifta kvinnor, som finnes bland exempelvis fabriksarbeterskor, handelsarbetare, restaurangpersonal, städerskor och kontorspersonal, beröres icke av motionen. Mo- tionärerna söka således lätta arbetsmarknaden genom att från densamma avföra en jämförelsevis ringa del av de yrkesutövande gifta kvinnorna. Redan härav torde framgå, att de av motionärerna ifrågasatta åtgärderna skulle få en ur arbetsmark- nadens synpunkt obetydlig effekt.
Vidare är att märka, att ett mycket stort antal av de gifta kvinnor, som innehava offentliga tjänster, bibehålla dessa tjänster på grund av ett verkligt behov att skaffa något tillskott till den inkomst deras män uppbära. I många fall har förutsätt- ningen för deras äktenskap varit, att de båda makarna skulle på var sitt håll söka förtjäna tillräckligt för det gemensamma hemmets upprätthållande. Därest genom
statligt ingripande gifta kvinnor förmåddes att frånträda sina statliga och kommu- nala tjänster, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens mening det övervägande fler- talet av dem omedelbart uppträda på arbetsmarknaden och söka anställning i en- skild tjänst. Någon lättnad på arbetsmarknaden i dess helhet äro de av motionä- rerna ifrågasatta åtgärderna därför icke ägnade att åstadkomma. Om man därtill, såsom motionärerna tänkt sig, skulle förmå de gifta kvinnorna att lämna sina tjänster genom förtidspensionering, skulle de kvinnor, som frånträtt sina befattnin— gar, tack vare pensionen kunna underbjuda sina konkurrenter på arbetsmarknaden genom att åtaga sig arbete för lägre lön än den gängse. Detsamma gäller i viss ut- sträckning om gifta kvinnor skulle förmås att lämna sina tjänster genom en grati- fikation vid avskedet. I båda fallen skulle de vidtagna åtgärderna icke verka lät- tande på arbetsmarknaden utan i stället tynga densamma, d. v. 5. de av motionä- rerna ifrågasatta åtgärderna skulle verka i rak strid mot det syfte motionärerna uppgivit sig avse.
Härtill kommer, att en förtidspensionering, som ju innebär att staten under avse- värd tid framåt finge för varje tjänst en gift kvinna frånträtt betala dels en lön och dels en pension, skulle medföra en kostnadsökning för administrationen, som ur statsfinansiell synpunkt icke kan anses försvarlig. Jämväl ett system med av- skedsgratifikationer skulle föranleda betydande utgifter och motverka strävandena att begränsa kostnaderna för den statliga förvaltningsapparaten.
Förutom förtidspensionering hava motionärerna icke angivit något förfarande, som skulle vara ägnat att uppnå det mål motionen åsyftar. Motionärerna uttala emellertid, att andra sätt att förmå de gifta kvinnorna att frånträda sina tjänster också kunna komma i fråga. Vid en föregående riksdags behandling av det nu fö- revarande spörsmålet ifrågasattes, att de kvinnliga tjänstemän, som vid giftermåls ingående lämna sin statstjänst, skulle erhålla rätt att återinträda i tjänst vid makens frånfälle eller vid skilsmässa. För den händelse en dylik anordning föresvävat motionärerna, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att om en gift kvinnlig tjän- steman lämnat sin befattning och ny innehavare tillsatts i den avgångnas ställe, den nya befattningshavaren icke rimligen kan tvingas att länma sin plats för en återinträ- dande änka eller frånskild hustru. Den omtalade 'återinträdesrätten, kan sålunda icke ha annan innebörd än att utgöra en företrädesrätt till återinträde i statstjänst på en liknande befattning, som den vid avgången innehavda. En sådan rätt är emeller- tid för vederbörande i det närmaste värdelös, då det kan dröja många år efter in- träffad upplösning av äktenskap innan en befattning av avsedd art blir ledig. Så- som ett medel att locka gifta kvinnor att lämna statstjänsten skulle därför den ifrå- gavarande ”återinträdesrätten' bliva utan verkan.
Förutom de i det föregående behandlade praktiska synpunkterna vill riksförsäk- ringsanstalten jämväl yttra några ord om den föreliggande frågans principiella sida. Det har hittills varit en erkänd regel inom svensk statsförvaltning, att frågor om befordran till statstjänster och om bibehållande vid erhållna statstjänster böra av- göras med hänsyn till vederbörandes tjänstemeriter och tjänsteduglighet, utan hän— syn till civilstånd, börd och andra tjänsten ovidkommande omständigheter. Den remitterade motionen åsyftar, att denna regel skulle frångås. Enligt riksförsäk- ringsanstaltens mening är emellertid den angivna regelns upprätthållande av så stort värde för statsförvaltningen, att varje försök att jämka på densamma måste mötas med en bestämd gensaga.
Då riksförsäkringsanstalten anser, att åtgärder i den av motionärerna åsyftade riktningen skulle dels bliva utan verkan för det lättande av arbetsmarknaden, som är det enda skäl motionärerna anfört för sitt förslag, dels innebära ett avsteg från rättvisa och för staten nyttiga befordringsprinciper, kan riksförsäkringsanstalten
icke finna det motiverat, att en för staten kostsam utredning anordnas på föreva- rande område. På grund härav får riksförsäkringsanstalten för sin del avstyrka den remitterade motionen.»
Skolöverstyrelsen: »Av motionen framgår, att den avser hela det vittomfattande problemet om gift kvinnas anställning i allmän tjänst, sålunda i såväl statliga som kommunala befattningar. Frågan berör alltså den s. k. behörighetslagen, i kraft av vilken kvinnor äga rätt att bekläda befattningar i statens tjänst, ävensom andra författningar, vilka medgiva kvinnor att i det allmänna innehava ordinarie tjänster. Nu gällande lagstiftning på området i fråga innehåller icke förbud för gift kvinna att söka och innehava tjänst eller för kvinnlig befattningshavare att ingå äktenskap liksom ej heller föreskrift för gift kvinnlig befattningshavare att enbart av den an- ledningen, att hon ingått äktenskap, frånträda sin befattning. Om dessa och närbe- släktade spörsmål upptagas till utredning i syfte att en ändring i nu gällande lag- stiftning på detta område måtte komma till stånd, torde det vara sannolikt att detta även kommer att medföra en aktualisering av tidigare förda diskussioner över frå- gan, efter vilka grunder en befattningshavares avlöning rätteligen bör utmätas, med hänsyn enbart till anställningens art och omfattning eller med hänsyn tillika till be- fattningshavarens sociala ställning, framför allt till hans försörjningsplikt. Vidare måste tydligen en förändring sådan som den ifrågasatta medföra konsekvenser även i fråga om den privata arbetsmarknaden, där det ju förekommer, sannolikt i än större utsträckning än i det statliga och kommunala livet, att både mannen och hustrun utföra avlönat arbete.
Yrkandet är i ett väsentligt avseende icke fullt klart. Det framgår icke, huruvida motionärerna mena, att det ifrågasatta frånträdandet av befattningarna skulle ske på frivillighetens väg eller genom tvångsförfarande. Ifall någon tanke i sistnämn- da riktning föresvävat motionärerna, vill överstyrelsen framhålla, att ett dylikt för- farande tydligen icke kan vinna tillämpning i fråga om sådana befattningshavare, som redan innehava ordinarie tjänst. För närvarande ligger det i ordinarie tjänsts natur, att innehavaren av densamma icke kan före uppnådd pensionsålder av andra orsaker än fel och försummelse i tjänsten eller obotlig sjukdom från densamma ent- ledigas. Den nuvarande ordningen i förevarande avseende, vilken, såsom redan förut framhållits, även gäller gift kvinna, kan sägas utgöra resultatet av en långva- rig utveckling beträffande kvinnans ställning i det sociala livet. Överstyrelsen, som visserligen närmast är av den uppfattningen att någon tillbakagång i denna utveck- ling icke bör ske, måste givetvis å andra sidan finna det naturligt, att, därest en all- män, förutsättningslös utredning kommer till stånd beträffande det nu föreliggande spörsmålet, även frågan om en eventuell ändring i gällande lagstiftning på området kan komma under övervägande. —— — —
Överstyrelsen finner sig böra framhålla, att motionen präglas av en viss oklarhet i fråga om betydelsen av begreppet tjänst och den med en tjänst förenade avlönin- gen och pensionsrätten. Detta framgår av den i motionen använda vilseledande be— nämningen 'duhbeltjänster' och dubbeltjänstsystem'. Varken på statligt eller kommunalt område kan man rimligen använda uttrycket 'dubbeltjänstsystem' i an- nan mening, än att en och samma befattningshavare kan innehava och sköta flera avlönade sysslor. Men då tvenne befattningshavare, som äro gifta, inneha vardera en befattning, kan detta icke karakteriseras som något dubbeltjänstsystem.
Slutligen vill överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen för sin del icke har något att erinra mot sådana anordningar, som skulle kunna för kvinnlig gift befattnings- havare underlätta och i viss mån stimulera till frivillig avgång från tjänsten före pensionsålderns inträdande. Det kunde i sådant avseende väl knappast bliva fråga
om annat än en för ändamålet anordnad förtidspensionering. Staten finge givetvis vara beredd på ej obetydliga uppoffringar för vinnande av ett sådant syfte. Men kunde på den vägen öppnas möjligheter för anställningar åt dem, som eljest nöd- gas bliva helt utan tjänst och livsuppehålle, vore mycket vunnet. —— — _»
Dessutom hade vissa organisationer beretts tillfälle inkomma med ytt- rande:
Styrelsen för Svenska stadsförbundet: »Vilka åtgärder, motionärerna tänkt sig för avhjälpande av de i motionen berörda förhållandena, framgår ej med bestämdhet. Av motionens kläm synes man emellertid kunna utläsa, att några tvångsåtgärder ej förutsättas gentemot de redan anställda. När det gäller statens ordinarie kvinnliga tjänstemän är ju en sådan ståndpunkt given med hänsyn till själva an- ställningsformen, som utesluter ett entledigande för vinnande enbart av motionens syften. Vad de kommunala tjänstemännen angår, erbjuder rent formellt anställ- ningsformen större möjligheter, då dessa, i den mån staden ensam bestämmer vill— koren, i det stora flertalet städer regelmässigt äro anställda med viss tids uppsäg- ning. I praktiken har emellertid kommunaltjänstemännens ställning ansetts fullt lika betryggande som statstjänstemännens. Då städerna hittills undvikit att t. o. m. för genomförande av sakligt betingade lönereduceringar använda sig av sin uppsäg— ningsrätt, torde det få anses tämligen uteslutet, att denna uppsägningsrätt skulle komma till användning för avlägsnande ur städernas tjänst av gifta kvinnor, där undantag för gifta kvinnors del ej redan praktiseras.
Frågan om en särställning för gift kvinna har nämligen på något håll i städerna redan varit under diskussion. I Malmö t. ex. där tjänsteman kan tillsättas för tid till pensionsålderns inträdande, tillsvidare med ömsesidig uppsägningstid eller på viss tid, stadgas det i dessa avseenden beträffande gift kvinna, att endast tillsättning på viss tid med ömsesidig uppsägningsrätt får ifrågakomma. Särskilda bestäm- melser gälla för kvinna som ingår äktenskap. Det heter därom i tjänste- och av- löningsregtementet:
*Kvinnlig tjänsteman, som ingår äktenskap, är skyldig att, likaledes oberoende av på vilka villkor hon blivit tillsatt, utan uppsägning avgå från befattningen vid utgången av kvartalet näst efter det, varunder äktenskapet ingås, men kan ånyo tillsättas, om myndigheten så prövar lämpligt.'
I ett nu föreliggande förslag till tjänstereglemente för Göteborgs stads ordinarie tjänstemän föreslås bestämmelser av innebörd, att gift kvinna skall kunna erhålla anställning endast efter lönenämndens medgivande i varje särskilt fall och att kvinn- lig tjänsteman, som gifter sig, skall vara skyldig av sådan anledning avgå från be- fattningen, endast om lönenämnden, efter framställning från den myndighet, under vilken hon sorterar, ”finner det nödigt med hänsyn till befattningens behöriga upp- rätthållande'. Motsvarande bestämmelser föreslås även för de extra ordinarie be- fattningshavarna. Nämnden uttalar, att stadens intresse fordrar, att gift kvinna icke må anställas i obegränsad omfattning, utan en viss kontroll i detta avseende bör införas. Inom lönenämnden har avgivits en utförlig reservation i denna fråga av en kvinnlig ledamot. Hon framhåller bl. a., att makarnas olika förvärvsarbete fel- aktigt betecknats som dubbelanställning. Det är icke en person, som innehar två anställningar, utan två makar, som inneha var sin anställning. I ett reglemente av- sett för en längre period bör icke fastlåsas en bestämmelse, tillkommen under tryck av extraordinära förhållanden. Hela antalet i stadens tjänst anställda kvinnor ut— gör på ordinarie stat cirka 550 och på extra stat 842. Bland dem av dessa befatt- ningshavare, som skulle kunna drabbas av de föreslagna bestämmelserna, finnas för närvarande 13 gifta kvinnor på ordinarie stat och 27 på extra stat, inklusive bl. a.
baderskor och städerskor. Av hela antalet i stadens tjänst anställda kvinnnor sor- tera de allra flesta under kollektivavtal eller äro anställda på lägre tjänster vid sjukvårds— och fattigvårdsanstalter. Till största delen äro de anställda gifta kvin- norna, efter vad förebragta utredningar visa, ekonomiskt beroende av sitt arbete för familjen, för vars underhåll enligt svensk lag båda makarna äro pliktiga att bidraga med sitt arbete. Reservanten framhåller till sist, att följder av restriktiva åtgärder kunna komma att visa sig mindre önskvärda, ej minst för familjebildningen under legitima former. Frågan är ännu oavgjord.
Den föreliggande riksdagsmotionen synes främst vara inriktad på åtgärder i syfte att förmå gifta kvinnor i statens och kommunens tjänst att frånträda sina tjänster. Därvid nämnes särskilt förtidspensionering. Utan att ingå på frågan om lämplig— heten över huvud av en sådan åtgärd vill styrelsen fästa uppmärksamheten på, att densamma i alla händelser har en betydande ekonomisk innebörd. Hur betungande en dylik pensionering skulle bliva, låter sig icke bedöma utan en ingående under- sökning, men att det skulle röra sig om stora tal torde utan vidare vara klart, om de gifta kvinnliga tjänstemännen skulle erbjudas förmåner, som kunde vara verk- ligt lockande med de allt annat än ”säkra försörjningsmöjligheter”, ett nutida äkten- skap bjuder. En utredning av kostnaderna försvåras givetvis därav, att vitt skilda pensionsbestämmelser gälla för olika städer och för olika kårer. Vad de gifta folk- skollärarinnorna t. ex. angår, som torde vara ett betydande antal, utgör den pen- sion på egna avgifter, som skulle tillkomma dessa från statens pensionsanstalt, ett så ringa belopp, framför allt för de yngre, att betydande tillägg skulle få göras av statsmedel, om pensionen skulle innebära någon lockelse för dem att frivilligt avgå. Vad städernas befattningshavare i gemen angår, äro i åtskilliga städer för deras pen- sionering inga eller otillräckliga medel fonderade. För det antal av cirka 2 500 be. fattningshavare, som för närvarande äro pensionsförsäkrade i Sveriges kommunal- anställdas pensionskassa, utfärdas vid frivillig avgång ”fribrev”, baserade på såväl befattningshavarnas egna som stadens inbetalningar av ärliga avgifter och tillfälle är också berett vederbörande att genom fortsatt avgiftsbetalning trygga ålderdomen. Här finnes för den, som en längre tid tillhört kassan, således i vart fall en god grund att bygga förtidspensioneringen på. Av kost-nadshänsyn ha städerna dock i allmänhet vid försäkringens genomförande uteslutit de äldre (i vissa fall till och med personer över 30 år) i avsikt att i uppkommande fall själva sörja för deras pensionering och skulle kostnaderna för en förtidspensionering således i dessa fall helt falla på staden själv. Till följd av de olika pensioneringsformerna skulle i ena fallet förtidspensioneringen få helt bekostas av arbetsgivaren, medan man i det andra fallet skulle bygga på befattningshavarnas egna insatser, en olikhet som torde i sin mån försvåra en rationell lösning av förtidspensioneringsfrågan, därest denna väg rent principiellt kunde befinnas lämplig att slå in på.»
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening: >v— _ H En sär- lagstiftning för gift kvinna, på sätt som i motionen åsyftas, anser centralstyrelsen redan på grund härav stå i strid mot i vår lagstiftning erkända principer. Var och en, oberoende av kön och civilstånd, bör enligt dessa principer äga rätt till arbete.
Men oavsett den principiella sidan av saken, föreligga enligt centralstyrelsens me- ning många skäl, som tala för att en här avsedd lagstiftning skulle komma att med— föra betydande olägenheter för såväl samhället som den enskilde medborgaren. Sä- kerligen skulle den även komma att visa sig tämligen ineffektiv i fråga om det, som i motionen framföres som huvudargument för densamma, nämligen ett minskande av rådande arbetslöshet. Att genom lagstiftningsbestämmelser särskilt gynna det ogifta ståndet, betecknade redan de förut åberopade sakkunniga såsom en fara för äktenskap och familjebildning.
I fråga om den enskilde medborgaren är väl numera den grundsatsen allmänt erkänd i vårt land, att var och en skall försörja sig själv genom eget arbete. I all syn- nerhet åligger försörjningsplikt den gifte medborgaren. Härvid gör lagen ingen åt- skillnad mellan man och kvinna. Vår äktenskapslag av år 1920 bygger på full ju- ridisk och ekonomisk likställighet mellan makarna, i det den ålägger var och en efter sin förmåga att *genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller an— norledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makar— nas villkor må anses tillbörligt'. Varje gift kvinna bör ha rätt att själv avgöra, på vad sätt hon önskar uppfylla den förpliktelse mot familjen, som enligt lagen ålig— ger henne. För den kvinna, som före sitt äktenskap skaffat sig en dyrbar utbild- ning och tack vare denna erhållit en tjänst, som intresserar henne och vilken i många fall möjliggjort ingående av äktenskap, skulle det innebära en oerhörd orätt— visa, om lagen tvingade henne att vid äktenskaps ingående lämna tjänsten. Detta framgår med så mycket större skärpa som ingen ifrågasätter, att en ogift man eller en ogift kvinna med privatförmögenhet eller med välsituerade föräldrar c. d. skall tvingas lämna en avlönad statstjänst till förmån för en bättre behövande.
Ett annat argument, som i detta sammanhang framförts, är detta, att den gifta kvinnan genom att dela sitt intresse och sina krafter mellan hemmet och förvärvs— arbetet, skulle bli mindre skickad att tillfredsställande sköta den henne anförtrodda tjänsten. Mot detta kan invändas, att därest en gift kvinna som tjänstinnehavare giver anledning till anmärkning i tjänsten, bör detta beivras på samma sätt som be- träffande varje annan befattningshavare, mot vilken anmärkning sker. Om denna sak yttrade föredragande departementschefen i statsrådet den 10 mars 1922: 'Myc- ket har talats om den lägre arbetsprestation, som kan vara att vänta från de gifta kvinnorna. Att den erfarenhet, som hittills föreligger, icke kunnat vara alltför oför- delaktig, synes mig till någon del framgå av det vitsord, som i detta ärende givits om de nuvarande restriktiva bestämmelsernas ringa praktiska tillämpning. I övrigt må erinras, att en speciellt mot de gifta kvinnorna riktad bestämmelse icke äger nå- gon motsvarighet i likartade försiktighetsmått beträffande övriga statstjänare.,
Vad så angår effektiviteten av den här föreslagna särlagstiftningen i syfte att be— reda arbetstillfällen åt arbetslösa, torde det väl förhålla sig så, att det stora flerta- let av de gifta kvinnor, som innehava statlig och kommunal tjänst, har ett hembi» träde eller en husföreståndarinna anställd för hemmets skötande. Skulle nu den gifta kvinnan hindras innehava tjänst, skulle hon i ett flertal fall bliva tvingad att säga upp denna hjälp dels emedan hon då finge tid att själv utföra hemsysslorna och dels av ekonomiska skäl. Effekten bleve härvid endast den, att den gifta kvin- nan — såvida hon ej skall dömas till sysslolöshet »— komme att taga arbete från någon annan, ett hembiträde, en hemhjälp, en barnsköterska etc. och härigenom bidraga att öka arbetslösheten på ett annat arbetsområde.
Här må även erinras om det av erfarenhet kända förhållandet att gift kvinna, som lämnat tjänsten antingen vid äktenskaps ingående eller vid barnens ankomst. mycket ofta genom mannens död, sjukdom, iråkade arbetslöshet c. d. tvingas att i och för beredande av familjens utkomst återtaga förvärvsarbetet. I konkurrensen om statstjänster eller kommunala tjänster är det nu ytterst små möjligheter för den, som uppsagt sin tjänst, att åter vinna anställning.
Motionärerna ha särskilt velat rikta uppmärksamheten på frågan om gift kvinn- lig befattningshavare inom lärarkåren. Som 'ett drastiskt exempel på detta systems urartning' anföra motionärerna, att i ett fall en gift lärarinna i tjänst erhållit som jungfru en ung arbetslös lärarinna, som förgäves sökt anställning i skola. Central- styrelsen kan ej finna ett sådant förhållande utgöra något stöd för motionärernas yrkande. Det bevisar allenast vad centralstyrelsen i annat sammanhang kraftigt
påtalat, nämligen att alltför många lärarkrafter utbildats i förhållande till efter- frågan. Däremot bevisar det ingenting om vilken av dessa båda, den gifta lärarin- nen eller den ogifta, som var den lämpligaste att sköta skolan eller att sköta hem— sysslorna i lärarinnans hem. Ej sällan torde det förhålla sig så, att en gift lära— rinnas anlag och läggning är sådan, att hon skänker en betydligt bättre arbetspre- station som undervisare än som hemarbetande, och att hon även efter ingånget äktenskap gör samhället den största tjänsten genom att utöva det kall, för vilket hon erhållit av staten anordnad specialutbildning. När det gäller en lärares allra viktigaste uppgift, den att giva barnen bästa möjliga fostran, finner man mycket ofta exempel på att den härför erforderliga insikten och förmågan skärpes, då lä— raren har egna barn i hemmet att vårda och fostra.
Att genom införande av särskild förtidspensionering eller på annat sätt förmå de gifta kvinnorna att lämna de tjänster, för vilka de erhållit utbildning och genom vilkas skötande de skänka samhället en kvalificerad och nyttig arbetsprestation, anser centralstyrelsen ej motiverat.
Med fullt behjärtande av motionens syfte att lindra arbetslösheten, anser dock centralstyrelsen, att en särlagstiftning för gift kvinna i statlig och kommunal tjänst till skillnad från övriga befattningshavare i samma tjänst vore orättvis mot den en- skilde och familjen, ej gagnelig för en sund utveckling av samhällslivet, stridande mot i lagstiftningen i övrigt godtagna principer. Och slutligen i stort sett ineffek— tiv i fråga om arbetslöshetens minskande.»
Sveriges flick- och samskolors Iärarinneförbund: »— — _ Lärarinneförbundet vill i detta sammanhang påpeka, att det i motionen använda uttrycket dubbeltjänst är missvisande, då frågan ju där gäller två personer, som inneha var sin tjänst. ] juridiskt hänseende äro äkta makar två skilda personer, följaktligen bör denna syn- punkt anläggas, även när det gäller makars förvärvsarbete.
Lärarinneförbundet vill även framhålla att _ på grund av kroppskonstitution, anlag, tidigare utbildning m. m. —— alla gifta kvinnor givetvis ej äro lämpade för husligt arbete. Ett ej ringa antal av dem är säkerligen samhället till större nytta, om de som hittills få använda sina krafter på andra, utom hemmet liggande arbets- områden. Då gift kvinna innehar arbete utom hemmet, nödgas hon i många fall anställa hjälp för hemmets skötande. Härigenom beredes arbetstillfälle för annan kanske för denna uppgift bättre lämpad kvinna. Skulle gift kvinna tvingas att läm- na sin anställning, innebär detta följaktligen i de flesta fall, att hon nödgas entle- diga sin hjälp i hemmet. Detta medför sålunda endast en omflyttning av arbets— lösheten och blir ej ett avhjälpande av densamma.
Den prövning från fall till fall, som i händelse av lagstiftning angående tjänsters ransonering skulle visa sig nödvändig, förefaller lärarinneförbundet ur social syn— punkt särskilt viktig, då det gäller gift kvinnnas innehav av tjänst.
Gift kvinnas avstängande från möjlighet till förvärvsarbete skulle säkerligen med- föra en ökning av de fria förbindelserna och därigenom hota äktenskapet såsom laglig institution, liksom en bestämmelse i ovan berörda riktning givetvis skulle leda till en ytterligare sänkning av nativiteten. Många tidiga äktenskap _— ett samhälle- ligt intresse —— bygga ju på båda makarnas arbetsinkomster. Ofta blir i synnerhet frågan om barnens försörjning och utbildning delvis beroende av hustruns bidrag.»
Förbundet framhåller till slut, att för lärarkåren i de högre flick- och samskolor- na bättre medel att bekämpa arbetslösheten stå till buds, vilka samtidigt »gynna ofrånkomliga pedagogiska krav, nämligen 1:o) minskning av klassavdelningarnas storlek och 2:0) minskning av lärarnas tjänstgöring, varigenom nya tjänster skapas».
Akademiskt bildade kvinnors förening: »Ur social synpunkt är det bl. a. att be-
fara, att om de gifta kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete ytterligare begrän- sas, kommer detta att leda till en stegring av antalet s. k. fria förbindelser. Erfa- renheter frän privata företag, som tillämpa de av motionärerna förordade metoder- na, peka mycket bestämt i denna riktning. Det föreligger således stora risker för att åtgärder i av motionärerna föreslagen riktning skulle verka undergrävande på äktenskapet som samhällelig institution, vilket ur sociala synpunkter ej kan anses önskvärt. En sådan utveckling måste bl. a. leda till att sänka den förut låga nati- viteten, särskilt hos samhällsgrupper, som ur befolkningssynpunkt på grund av sin duglighet måste anses vara värdefulla. Vidare skapas på detta sätt en socialt mindre god ställning för de barn, som födas inom dessa icke legaliserade förbindelser.
Ur ekonomisk synpunkt anses allmänt frågan om de gifta kvinnornas förvärvs- arbete främst böra ses i samband med arbetslöshetsproblemet. Motionärerna ha också särskilt framhållit den stora arbetslöshet, vilken för närvarande 'griper om- kring sig i snart sagt alla samhällslager, som motiv för de av dem föreslagna åtgär- derna. Det synes emellertid föreningen ytterst problematiskt, huruvida man på detta sätt skulle kunna åstadkomma någon verklig lättnad på arbetsmarknaden. Ett avskedande i den ena eller andra formen av gifta kvinnor i statlig eller kommunal tjänst skulle visserligen bereda aspiranterna till just dessa tjänster möjligheter till anställning, men enligt föreningens uppfattning skulle detta endast medföra att arbetslösheten förskötes till andra områden. Man kan nämligen räkna med att många av dessa gifta kvinnor skulle söka sig ut på den öppna marknaden i konkurrens med män eller ogifta kvinnor och vidare torde i de fall, då de gifta kvinnorna övertaga arbetet i sina hem, förut av dem inom hemmet sysselsatt arbetskraft bliva arbetslös.
Till sist vill föreningen erinra om, att den avgång ur allmän tjänst, som motio- närerna åsyfta, i stor utsträckning endast blir en engångsföreteelse, enär såsom ti- digare påpekats de fria förbindelsernas antal troligen kommer att ökas och kvin- norna sålunda kvarstanna i sina tjänster. Det synes föga lämpligt, att på grund av extraordinära krisförhållanden lagändringar vidtagas, vilkas omedelbara verkningar äro svåra att överblicka, och vilka, därigenom att de lätt erhålla en permanent ka— raktär, hota att medföra för samhället ogynnsamma konsekvenser, samtidigt som de hindra stat och kommun att utnyttja väl kvalificerade krafter.
Vad särskilt den grupp av förvärvsarbetande gifta kvinnor som avlagt akademisk examen beträffar, vill föreningen framhålla följande. De akademiska studierna taga en tid av i genomsnitt 6 år utöver studentexamen, ofta väsentligt mera. En akade- misk examen torde för den enskilde representera ett nedlagt kapital av 10 000 kro- nor och därutöver, vartill kommer det icke oväsentliga bidrag, som staten i form av undervisning m. ni. kan anses ha nedlagt på varje sådan examen. Om de aka- demiskt utbildade kvinnor, som ingå äktenskap, hindras från att utnyttja sin bild- ning, skulle detta innebära en betydande kapitalförlust för den enskilde och samhäl- let. Då dessutom de akademiskt utbildade kvinnorna i allt större utsträckning nödgas anlita lånevägen för att fullfölja sina studier, skulle det för många bli praktiskt taget omöjligt att ingå äktenskap, förrän lånen vore avbetalade. Den redan förut för den- na grupp höga åldern vid ingående av äktenskap skulle på detta sätt ytterligare be- tydligt komma att höjas, en enligt föreningens uppfattning allt annat än lycklig ut- veckling.
Motionärerna ha särskilt påtalat det stora antalet ogifta kvinnliga befattnings- havare inom lärarkårerna såsom något ur olika synpunkter mindre önskvärt. Men om kvinnorna ej skulle tillåtas kvarstå i lärartjänst efter ingånget äktenskap, skulle skolorna berövas den värdefulla tillgång, som dessa med sin i arbetet förvärvade er- farenhet representera. Speciellt inom läraryrket torde detta förhållande vara av
stor betydelse. Det kan också särskilt framhållas, att inom läraryrket skulle ge- nom lagstiftning framtvingade fria förbindelser, som i och för sig kunna vara fullt etiskt likvärdiga med legaliserade äktenskap, medföra betänkliga följder av såväl disciplinär som social art, enär de otvivelaktigt skulle verka uppluckrande på ung— domens uppfattning i sexuella frågor.»
Föreningen kvinnor i statens tjänst framför liknande synpunkter.
De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd: »— — _ Det är således, synes det, blott de fall, där hustrun bibehåller sin arbetsanställning endast för att hon och familjen skola få ”mera lyx', som man numera vill komma åt. Centralrådet tviv— lar emellertid för sin del på, att restriktiva åtgärder för dylika enstaka undantags- fall kunna få något inflytande på arbetslösheten. Centralrådet vill också framhålla, att en dylik undersökning, om den skall vara förutsättningslös och allsidig, icke bör omfatta blott de gifta kvinnorna. Även andra fall av i motionärernas mening försörjda tjänsteinnehavare kunna ju förekomma: män och kvinnor med egen större förmögenhet, mycket förmögna föräldrar och dylikt. Det kan varken anses mera ej heller mindre befogat, att av dylika statstjänsteinnehavare fordra avgång eller in— skränkning i tjänsten för att lämna plats för bättre behövande arbetslös ungdom än att fordra detta av hustrur till ”män med goda inkomster'.
Vad beträffar tanken på halvtidstjänstgöring, vilken väckts av herr Weijne i mo- tion till A. K. nr 146, hyser centralrådet starka betänkligheter emot densamma. Från statstjänstens synpunkt måste ett dylikt system vara förenat med risker och olä- genheter. Systemet med tjänstgöring ett par tre timmar i ett verk och några andra timmar i ett annat har alltmera frångåtts. Ur allmän arbetslöshetssynpunkt torde dessutom föga stå att vinna med införande av dylik halvtidstjänstgöring. De mindre ekonomiskt välsituerade gifta kvinnorna torde mera sällan bli i stånd att använda sig av möjligheten att arbeta på halvtid och i de fall, där de verkligen skulle göra det, skulle de med största sannolikhet i så fall göra sig av med den hemhjälp, de vid heltidstjänstgöring haft bruk för. En annan person skulle på så sätt mista arbete. Eller också skulle den mindre ekonomiskt väl ställda hustrun vid halv tjänstgöring taga sig annat extraarbete och på så sätt föranleda konkurrens om arbetstillfällena på annan arbetsmarknad än inom stat och kommun. Det torde därför blott bli de verkligt ekonomiskt välsituerade _ de, som hade råd att ha kvar sitt hembiträde eller att icke taga extraarbete —— vilka minskade konkurrensen om arbetstillfällena.»
Fredrika-Bremer—förbundet: »Skulle verkligen riksdagen gå in för den tanken att åstadkomma ökade arbetstillfällen för ungdomen genom begränsning av andra sam- hällsmedborgares rätt att innehava statstjänst, något som i och för sig skulle strida mot grundlagens bud om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrund, bör en dylik begränsning under inga förhållanden enbart drabba den gifta kvinnan.
Detta skulle innebära en orättvisa gentemot den gifta kvinnan, enär man god— tyckligt betraktade henne såsom försörjd av sin man, med förbiseende av att andra kategorier av samhällsmedborgare kunna hava annan försörjning utöver den av sitt eget arbete, t. ex. avkastning av förmögenhet.
Det skulle vidare vara inkonsekvent, enär det strider mot den allmänna principen i svensk lag, att varje medborgare är skyldig att efter bästa förmåga försörja sig själv samt gift medborgare, man som kvinna, efter bästa förmåga sin familj.
Det skulle slutligen komma att visa sig ineffektivt, enär man varken lär kunna eller vilja hindra den gifta kvinnan att, efter avgång ur statstjänsten eller med be- gränsning av densamma, konkurrera om arbetstillfällen vare sig genom arbete i hemmet eller genom att ägna sig åt annat förvärvsarbete.»
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hade tillstyrkt en utredning och anförde i sin motivering bl. a.:
”(__—_...
>»— _ —— Utskottet har också för egen del den uppfattningen, att en lagstiftning av sådan innebörd icke bör eftersträvas. De invändningar, som rests mot en dylik lagstiftning, synas nämligen utskottet synnerligen vägande. Utskottet vill emeller- tid erinra om att de sakkunniga, som utformat den s. k. behörighetslagen, gåvo ut— tryck åt den meningen, att den gifta kvinnans anställning i statstjänst i många fall icke vore önskvärd eller borde främjas. De sakkunniga trodde dock att gifta kvin- nor sällan i andra fall än då tvingande ekonomiska skäl förelåge skulle komma att söka arbete utom hemmet. Det har emellertid vid åtskilliga tillfällen i riksdagen gjorts gällande, att utvecklingen skulle ha jävat de sakkunnigas antagande härutin— nan och att man i denna omständighet hade att söka en av orsakerna till den opi- nion mot gifta kvinnors innehav av allmän tjänst, som faktiskt numera på flera håll förefinnes och som tagit sig uttryck i yrkanden om restriktiva åtgärder för att hejda denna utveckling. Otvivelaktigt innebär i tider som de nuvarande med svår arbetslöshet föreningen på man och hustru av två tjänster, båda kanske välavlöna- de, ett irritationsmoment, och andra kammaren har också 1933 bifallit ett yrkande om en utredning med sikte på utarbetandet av förslag åsyftande minskning på fri- villighetens våg av antalet gifta kvinnor i statstjänst. Utskottet håller före att en utredning inte längre bör undanskjutas och förordar alltså att den kommer till stånd. Därvid torde först böra undersökas omfattningen av gifta kvinnors anställning i stat- lig eller statsunderstödd kommunal tjänst samt i vad mån reglerande åtgärder på detta område skulle kunna få betydelse för motverkande av arbetslösheten. Då det gäller att överväga vilka åtgärder som lämpligen böra ifrågasättas, tordei enlighet med andra kammarens ovannämnda uttalande böra tagas sikte på möjligheterna att kun- na stimulera till frivillig avgång ur tjänst. Åtskilliga uppslag i sådant avseende ha länmats såväl i tidigare i denna fråga väckta motioner som i de nu föreliggande. Med gällande bestämmelser har en gift kvinna, som önskar helt ägna sig åt hem- mets arbetsuppgifter, endast att definitivt frånträda sin tjänst. På grund härav tor- de det icke sällan förekomma, att de gifta kvinnorna kvarstå i tjänst uteslutande el-- ler förnämligast med tanke på att förhållanden i en framtid kunna uppstå, som ur försörjningssynpunkt nödvändiggöra tjänstens bibehållande. Det har därför ifrå- gasatts att öppna möjlighet för gift kvinna att avgå ur tjänst med rätt att seder- mera efter behovsprövning åter inträda i samma eller annan anställning. Även om en sådan anordning skulle medföra vissa svårigheter ur arbetssynpunkt, torde upp— slaget dock böra närmare undersökas. Även torde den i motionen II:146 framför- da tanken, att särskilt gifta kvinnor skulle medgivas rätt att få sin tjänstgörings— skyldighet inskränkt till förslagsvis hälften med motsvarande avdrag ä avlönings- förmånerna, böra uppmärksammas. Jämväl övriga i förevarande syfte framförda uppslag, exempelvis det i motionen II: 29 framlagda att genom särskild förtidspensio- nering söka förmå gifta kvinnliga befattningshavare att frivilligt avgå ur tjänst, torde böra närmare undersökas.
I motionen 11:368 har vidare ifrågasatts sänkning av pensionsåldern eller, om detta skulle ställa sig för kostsamt, förtidspensionering i större omfattning av tjän- stemän, som fått sin arbetsförmåga nedsatt genom försvagad hälsa. Med anled- ning härav vill utskottet erinra, att till utskottet hade från början hänvisats även motionen II: 147 angående beredande av rätt till förtidspensionering av befattnings- havare i allmän tjänst i syfte att därigenom bereda möjlighet till arbete åt unga ar- betslösa. Liknande förslag men begränsade till att avse endast småskollärarinnor hava framförts i de till bankoutskottet remitterade motionerna 11:263 och 11:439. Sedermera har Kungl. Maj:t genom en den 2 mars 1934 dagtecknad proposition, nr 222, för riksdagen framlagt förslag till, bland annat, reglemente angående tjän- stepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Enligt 17 å i
nämnda reglementsförslag må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, under vissa förutsättningar medgivas rätt till förtidspension. Förslaget innebär även i stort sett en allmän sänkning av pen— sionsåldern. — —— _— Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig för sin del icke böra göra annat uttalande i denna fråga än att den beredning, åt vilken kan komma att anförtros den av utskottet i anledning av de föreliggande motionerna förordade utredningen, bör vara oförhindrad att till behandling upptaga även här berörda spörsmål, därest och i den mån förhållandena, sedan riksdagen slutbe- handlat de övriga motionerna i ämnet, så påkalla.
Själva yrkandet hade följande formulering:
»Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra kam- maren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheterna att genom en ändamåls- enligare fördelning av arbetstillfällen av sådan art, som angivits i de före- liggande motionerna, eller genom andra åtgärder av ovan antydd natur mot- verka den rådande arbetslösheten samt att Kungl. Maj:t för riksdagen fram- lägger de förslag, som av utredningen kunna föranledas.»
Första kammarens första tillfälliga utskott fogade till detta: »Andra kammarens beslut såväl som de i första kammaren väckta och till utskottet remitterade motionerna syfta till att söka skapa flera försörjnings- möjligheter inom vårt land. Därvid tages i huvudsak sikte på statstjänste- männens bisysslor och de gifta kvinnornas innehav av allmän tjänst.
Att genom lagstiftningsåtgärder lösa de här berörda spörsmålen, vilka äro av synnerligen komplicerad natur, synes vanskligt. En utbredd opinion torde emellertid kräva, att dessa problem bli föremål för en allsidig utred- ning. Då utskottet icke velat motsätta sig att den av andra kammaren be- slutade utredningen kommer till stånd, har det skett i syfte att få alla i sam- band med dessa frågor stående problem allsidigt och objektivt belysta. Ut- skottet vill därför understryka, att utredningen ej bör bindas vid några di- rektiv utan göras helt förutsättningslös.»
Såväl första som andra kammaren beslöto att hos Kungl. Maj :t begära en utredning, varvid första kammaren genom sin motivering preciserade detta till »en förutsättningslös utredning». I anledning av riksdagens ovannämn- da beslut avläts den 9 juni 1934 en skrivelse från riksdagen till Konungen med begäran om utredning.
II. Fortsatt riksdagsdiskussion efter år 1934.
Den speciella riksdagsfråga, som lett till de sakkunnigas tillsättande, har därmed slutbehandlats. Emellertid ha med frågan om gifta kvinnors arbets- rätt sammanhängande spörsmål flera gånger återigen berörts i den offent- liga debatten, varvid riksdagen i vissa hänseenden fattat principiell ställ- ning, i viss mån uppmärksammat nya förslag samt i vissa frågor även hän— visat till de sakkunnigas utredning. De sakkunniga anse sig därför böra läm- na en skildring även av debattens senare utveckling.
År 1934 var det restriktivt inriktade tänkandet i denna fråga som starkast; 1935 var inställningen i riksdagen en helt annan. En markerad omsvängning i uppfattningen hade kommit till stånd. Den kan populärt omskrivas så att vad som då framstod såsom ett samhällsproblem var icke den gifta kvinnans rätt till förvärvsarbete utan den förvärvsarbetande kvinnans rätt till äkten- skap och moderskap.
I motioner i såväl första som andra kammaren (I: 1 av herr Bernhard Johansson m. fl. samt den likalydande II:1 av herr Lindman m. fl.) hem- ställdes »om åtgärder till främjande av en positiv politik i vårt lands befolk- ningsfråga». Den inleddes med orden:
»Knappt ha de av massarbetslösheten vållade försörjningsbekymren lättat i och med återhämtningen inom näringslivet och som en följd därav en viss avspänning inträtt i striderna om arbetslöshetspolitiken, förrän ett krisproblem av oändligt mycket större räckvidd pockar på svenska folkets uppmärksamhet: befolknings— problemet.»
Ur motionen må vidare anföras:
»—— —— — Beträffande äkta makars beskattning synes det oss vara angeläget, icke minst ur psykologisk synpunkt, att undanröja anledningarna till det missnöje, som mycket ofta gör sig gällande med det nuvarande beskattningssystemets verkningar i sådant fall att man och hustru båda hava inkomst och genom sammanläggning av inkomsterna bliva hårdare beskattade än de skulle blivit om de icke varit gifta. Sambeskattningen av äkta makars inkomst medför dels, att det gemensamma skatte- fria avdraget kommer att understiga de avdrag, som skulle tillkommit makarna, om de taxerats var för sig, dels ock att den progressiva beskattningen gör sig hårdare gällande. Detta uppfattas i vida kretsar som en straffbeskattning av familjen, en uppfattning som, även om den icke torde ha någon direkt inverkan på äktenskaps- bildningen, uppenbarligen är ägnad att ingiva den föreställningen, att samhället icke har intresse av att gynna och stödja familjebildningen.»
»— _ —— Det är icke vår avsikt att i detta sammanhang upptaga det stora spörs- målet om kvinnas — och i synnerhet gift kvinnas —— förvärvsarbete. Det är ett utomordentligt invecklat och svårlöst spörsmål, som tarvar särskilt övervägande. Att kvinnans allt allmännare deltagande i förvärvsarbete utanför hemmet och hen- nes kvarstannande däri efter äktenskaps ingående återverkar på förutsättningarna för hem— och familjelivet från de synpunkter, som här anläggas, lärer vara obe- stridligt. Lika uppenbart torde vara, att frågan icke löses genom mer eller mindre restriktiva bestämmelser i avseende å gift kvinnas rätt till förvärvsarbete utanför hemmet. Snarare lärer kunna ifrågasättas, om icke huvudsyftet bättre främjas ge- nom att bereda självförsörjande kvinnor tryggare anställningsförhållanden. Det utesluter icke att — med tanke på framtiden _— ungdomens, alltså icke bara den kvinnliga ungdomens, fostran starkare inriktas på de blivande uppgifterna i hem och familj.»
I befolkningsfrågan väcktes jämväl motioner, likalydande i båda kamrar- na, av herr Elof B. Andersson m. fl. (I: 230) och herr Andersson i Rasjön m. fl. (II: 475), vari dock spörsmålet om gift kvinnas förvärvsarbete ej när- mare beröres.
Den starka opinionssvängm'ngen illustrerades kanske mest genom en mo- tion (II: 7) av herr Jacobsson m. fl. angående lagstiftning till tryggande i vissa fall av gift kvinnas arbetsanställning. Därur må anföras:
»I och med att gift kvinna innehar arbetsanställning anser hon sig i många fall icke kunna sätta barn till världen bl. a. på den grund, att hon vid sådant förhållan- de riskerar förlust av sin mången gång säkerligen icke umbärliga anställning. Det har också inträffat stundom att arbetsgivare till undvikande av olägenheterna med tjänstens upprätthållande med vikarie avskedat anställd gift kvinna vid uppkom- men graviditet.
Emot detta missförhällande är det enligt vår mening både lämpligt och möjligt att framgå pålagstiflningens väg. Redan förefinnes inom lagstiftningen för visst fall förbud mot att avskeda anställd, nämligen när det gäller vänpliktig, i lag den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktiges skiljande från tjänst eller arbete, av vilken lag oss veterligen inga olägenheter ha försports. En lag, som stad- gade förbud mot avskedande av gifta blivande mödrar, skulle enligt vad vi kunna se icke möta några principiella hinder. För kvinnor i statstjänst förefinnes rätt till tjänstledighet under sådana förhållanden, men redan för kommunalt anställda förefinnes risk för avsked i berört fall och för kvinna i enskild tjänst är behovet av skyddslagstiftning starkt framträdande. En dylik lag kunde tänkas få det inne- hållet att den stadgade förbud mot att avskeda gift kvinna sedan arbetsgivaren av henne underrättats om inträtt havandeskap. Detta förbud skulle sedan gälla till viss tid efter förlossningen, lämpligen till den tidpunkt, då enligt läkarutlåtande full arbetsförmåga åter kunde anses ha inträtt.
En invändning som kan riktas mot en sådan lagstiftning är att den skulle tvinga en arbetsgivare att låta en anställd kvarbliva i tjänsten längre än vad ursprungli- gen tänkts. Förhållandet kan vara det, att platsen skulle ha indragits på grund av arbetsbrist. Men en dylik konsekvens avser givetvis icke denna motion. Kan det sålunda uppvisas omständigheter, som klart och ostridigt ådagalägga att arbetsbrist uppstått och att platsen skulle ha indragits bör lagen icke äga tillämpning. I de flesta fall torde det också ganska snart visa sig om arbetsbrist föreligger eller ej, icke minst därav om någon ny anställd trätt i den avskedades ställe.
Det är vår övertygelse, att en lagstiftning på detta område möjliggörande en klar och rättvis lagtillämpning icke skulle möta några större svårigheter. Behovet av åtgärder, som avlösa den nuvarande rättslösheten i detta fall, anse vi oomtvistligt. Det är samhällets plikt att med tillgängliga medel skydda och omgärda moderska- pet. En viktig uppgift måste det då vara för statsmakterna att tillse att den gifta kvinnan, som vill ikläda sig moderskapets förpliktelser, ej därigenom bör riskera att få sin ekonomiska existens kanske helt fördärvad.»
Motionerna i befolkningsfrågan hänskötos till statsutskottet, som även kraftigt understödde kravet på en positiv befolkningspolitik och hemställde om undersökning av befolkningsfrågan.
Riksdagen följde statsutskottet. Med anledning av riksdagens skrivelse till- sattes jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 maj 1935 en kommission för ut- redande av befolkningsfrågan. Dess direktiv innehåller rörande här behand- lade fråga följande:
»Det kan icke vara ägnat att uppmuntra familjebildningen, att, såsom ofta sker, arbetsgivare vägrar fortsatt anställning åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.»
Befolkningskommissionen fick ock i uppdrag att överväga, »i vad mån genom lämpliga anordningar vidgade möjligheter må kunna beredas för barnens behöriga vård och fostran, då gift kvinna har förvärvsarbete utom hemmet».
Kvinnoarbetets problem och särskilt frågan om de gifta kvinnliga stats- tjänarna togs upp till behandling i denna kommissions första betänkande. I sin skrivelse av den 15 november 1935 föreslog kommissionen nämligen, att undantagsbestämmelserna angående gift kvinnlig befattningshavare i av- löningsreglementet (& 4) för statsdepartement och vissa andra verk, tillhö- rande den civila statsförvaltningen, skulle slopas. Den ifrågavarande para- grafen hade följande lydelse: »Kvinnlig innehavare av ordinarie befattning, vare, därest hon har vårdnad om barn under 15 är, skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om fullständig eller partiell tjänstledighet, som vederbörande myndighet eller, där denna saknar behörighet att meddela tjänstledigheten, Kungl. Maj:t med hänsyn till befattningens behöriga upp- rätthållande finner nödigt meddela.»
Kungl. Maj:t framlade på grundval av förbemälda skrivelse till 1936 års riksdag en proposition (nr 174), vari departementschefen med stöd av in— hämtade yttranden från olika statliga verk bl. a. framhåller, att stadgandet icke givit vederbörande befattningshavare någon rätt att erhålla tjänstledig- het, utan att det uteslutande avsett att handhavas med sträng hänsyn till statens egna intressen. »Det torde nämligen utan vidare vara klart», säger departementschefen, »att, även om föreskriften upphäves, begärd ledighet alltjämt kan och bör beviljas i de fall, då tjänstens krav gör sådan ledighet önskvärd. Härvid kan, såsom befolkningskommissionen framhållit, även par- tiell ledighet beredas vederbörande befattningshavare.» Det framhäves, att om särskilda föreskrifter böra meddelas för kvinnlig befattningshavares le- dighet för vårdnad av minderårigt barn, denna fråga bör upptagas av den kommande löneutredningen.
Statsutskottet fann de anförda skälen övertygande och tillstyrkte proposi— tionen, varefter såväl första som andra kammaren utan diskussion biföllo det ifrågavarande förslaget.
I befolkningskommissionens omnämnda skrivelse och i Kungl. Maj:ts pro- position upptogs även frågan om kvinnlig befattningshavares tjänstledighet vid havandeskap. Samtliga remissyttranden hade tillstyrkt ett av kommis- sionen framlagt förslag, att sjukdom som står i samband med havandeskap eller barnsbörd icke längre skulle medföra strängare avdrag än annan sjuk- dom. Likaledes föreslogs i såväl kommissionens skrivelse som Kungl. Maj:ts proposition, att befattningshavare under ledighet för havandeskap skulle vidkännas lägre löneavdrag än hittills.
Såväl statsutskottet som riksdagens båda kamrar biföllo propositionens förslag. Till utskottets yttrande hade emellertid avgivits en reservation, som yrkade avslag under hänvisning till den pågående utredningen rörande gifta kvinnors förvärvsarbete. Under riksdagsdebatten framhävdes kortfat— tat såväl detta skäl till tvekan som ock förväntan om ett slutligt förslag om lönereglering för statstjänare. Däremot framfördes beträffande de tre be- rörda frågorna icke någon principiell invändning.
Samma riksdag hade att ännu en gång taga ställning i en fråga, som de sakkunniga i förevarande sammanhang anse sig hava anledning beröra. I en
motion av herr Johan Larsson i Örbyhus (I: 168) begärdes nämligen utred- ning huruvida och i vilken utsträckning familjebildningen motverkas genom kvinnlig arbetskrafts användande inom olika produktionsgrenar.
Ur motionen må anföras:
»Där mannens arbetskraft är för dyrbar har kvinnans och barnens arbetskraft tagits i anspråk... Något allvarligt försök att förhindra exploaterande av billig kvinnlig arbetskraft har däremot icke gjorts . .. Mot det förhållandet att kvinnlig arbetskraft användes i produktionen vore icke något att invända — därest betal- ningen utginge till samma belopp som för manlig arbetskraft.
Vid utbildande av nu förekommande löneavtal, varvid säkerligen även fackföre- ningarna spelat en avgörande roll, ersättes det kvinnliga arbetet avsevärt lägre än männens. Till försvar härför anföres att mannen är i behov av större inkomst enär han som regel bildat familj och har denna att underhålla. Han fullgör också på så vis ett samhällsintresse av första ordningen. Kvinnan som indrages i produk- tionsapparaten åtnjuter i regel en avlöning som ej räcker för underhåll av familj. utan är avsedd för henne som ensamstående; på så sätt minskas familjebildningen högst avsevärt till stor skada för samhällets fortsatta bestånd.»
Första kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte denna motion under hänvisning till att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1935 till- kallats särskilda sakkunniga för att biträda med utredning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete jämte därmed sammanhängande spörsmål. Ut- skottet säger sig efter vad det inhämtat ha skäl förmoda, att frågan kom- mer att göras till föremål för utredning såväl av dessa sakkunniga som av befolkningskommissionen. Motionen avslogs av kammaren utan debatt.
Fråga om gifta befattningshavares åtnjutande av dubbla naturaförmåncr togs även vid samma riksdag upp för andra gången i motion av herr J ohans— son i Tväråselet m. fl. (II: 616). Den avsåg sådan ändring i boställsordning- en för lärarpersonal vid folk- och småskolor, »att äkta makar, som båda innehava lärartjänster vid folk- och småskola å samma plats, icke må äga rätt att uppbära hyresersättning för mer än en tjänstebostad tillsammans». Motionen var likalydande med motion II: 37 till 1935 års riksdag av samma motionär.
I statsutskottets utlåtande 1935 hade om denna motion sagts: »Utskottet har sig väl bekant, att de i motionen II: 37 påtalade förhållandena gi- vit anledning till missnöje i skoldistrikten. Den fria tjänstebostaden eller ersätt- ningen därför måste emellertid betraktas såsom en del av den enligt gällande löne- reglering fastställda lönen och en ändring härutinnan torde enligt utskottets upp— fattning icke böra ske utan i samband med en allmän lönereglering för folkskollä- rarkåren.»
Motionen avstyrktes därför; men en reservation för tillstyrkande avgavs även.
Frågan väckte 1935 en kort men livlig debatt i andra kammaren. Den behandlades inom det större problemkomplexet om statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet. Diskussionen kom mest att gälla, huruvida hyresersättningen vore att betrakta som en del av lönen eller ej. Ur debatten mä anföras:
»Jag kan icke förstå, att det kan vara riktigt att den stora mängd lärare inom ett skoldistrikt, som endast har en statslön att försörja sitt hushåll på, skall debiteras och åläggas utgifter till en extra löneförmån i form av hyresbidrag för en bostad som dessa äkta makar ej behöva och ej begagna sig av.» (Johansson i Tväråselet, II kamm.)
»— — — avskaffande av hela bostadsförmånehistorien. Ty jag skulle icke ha någonting emot, att lärarna finge endast kontant ersättning som andra in— komsttagare. Då skulle vi undanröja detta irritationsmoment mellan lärarna och skoldistrikten i så stor utsträckning att det kanske vore värt den kostnad, som där— igenom skulle uppstå.» (Svensson i Grönvik, II kamm.)
Från avslagsyrkande håll:
»Vi skola påminna oss, att den bostadsförmån en lärarinna har eller den hyres— ersättning hon får för två rum och kök är en del av hennes lön. Bostaden eller hyresersättningen är ingen förmån, som hon får som en samhällets belöning för att hon är ogift . .. Den kontanta lönen är så mycket mindre än den skulle vara, därest icke lönen på detta sätt uppdelades i två delar.» (Jonsson i Eskilstuna, Il kamm.)
Vid voteringen i andra kammaren bifölls reservationen med 86 röster mot 85, vilka röstade för utskottets avslagsyrkande. I första kammaren, avslogs emellertid motionen. Statsutskottet, som på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut fått ärendet återförvisat, ansåg sammanjämkning ej kunna ske, varför frågan förföll.
År 1936 avstyrktes motionen av andra kammarens första tillfälliga ut- skott, delvis med samma motivering som tidigare, men därtill med hänvis— ning till den numera utlovade utredningen om lönereglering för folkskolans och småskolans lärare.
Debatten i andra kammaren blev även denna gång livlig. Motionären ytt- rade bl. a.:
»Men är det så, att vår riksdag ej vill eller har förmåga att rätta till ens så uppenbara felaktigheter som denna författningstolkning, är det ej så mycket att undra över om folket skulle börja längta efter att få en diktator. Jag har hört många sådana uttalanden just med anledning av att nu ifrågavarande motion ej vann riksdagens bifall i fjol.»
Vidare framhölls från bifallsyrkande håll:
»— —— —— att det verkar ganska hårt och beklämmande i en kommun, när man får se, att lärare och lärarinnor på detta sätt icke bidraga till den aktning och det förtroende, som de verkligen skulle hava, om de nöjde sig med den bostad, som för- samlingen har uppfört — —— —.» (Gustafsson i Lekåsa, II kamm.)
»— —— — Det är ju klart, att denna fråga till sin ekonomiska innebörd är liten, men å andra sidan kunna vi kanske säga, att verkningarna av själva principen i de kommuner, där dessa verkningar gjort sig gällande, icke äro alldeles oväsentliga. Det uppstår därvidlag lätt en irritation, för vilken denna motion velat ge ett ut- tryck.» (Olsson i Kullenbergstorp, II kamm.)
Från motsatt håll anfördes bl. a.: »I ett skoldistrikt, som står mig mycket nära, äro åtskilliga lärarinnor gifta med folkskollärare. Enligt motionärernas förslag skulle de få en löneminskning på 750
kronor. Det är vad man där betalar i hyresersättning. Inom detta skoldistrikt finns det dessutom ett par lärarinnor, som ha kommit något högre upp på den sociala rangskalan och blivit gifta med läroverkslärare, adjunkter eller lektorer. De skulle få behålla sin fulla lön, om denna motion blir bifallen av riksdagen. Jag skulle verkligen önska ett direkt svar på den frågan, om man anser, att riks- dagen skall fatta beslut med sådana konsekvenser.» (Weijne, II kamm.)
»— _ — Men vilka kvinnor skola på så sätt gå miste om en del av lönen? Det är icke alla gifta utan en viss grupp gifta. Om en lärarinna gifter sig med en lant- brukare, som har en stor gård med många rum, är det inte tal om att man skall inskränka sig till ”ett hjärta och en koja”. —— — —» (Wira Eklund, II kamm.)
Kammaren avslog motionen. I Kungl. Maj:ts proposition nr 270 till 1937 års riksdag angående löne- reglering för folkskolans lärare, upptogos ej heller dessa motionens krav. Departementschefen förordade ett bruttolönesystem med hyresavdrag för bo- stadsförmånen, men föreslog ingen inskränkning i löneförmånerna för sam- gifta lärare. Den i samma proposition föreslagna lika lönen för manliga och kvinnliga lärare skulle omfatta även bostadsförmånerna. Propositionen fö- reslog jämväl en bestämmelse, att kvinnlig lärare skall vara skyldig att mot- taga den större tjänstebostaden, då sådan erbjudes. Så länge bostäderna för kvinnliga befattningshavare äro mindre och därför måste medföra ett lägre hyresavdrag, hade därmed i realiteten en möjlig ökning av lärarinnornas, såväl ogifta som gifta, kontanta löneförmåner förordats.
Herr Johansson i Tväråselet m. fl. återkom emellertid med motion (II: 540) om att vid bifall i huvudsak till denna löneproposition, skulle, där äkta makar äro anställda som lärare vid samma skola, lönen nedsättas, så att, efter avdrag av kostnaden för den gemensamma bostaden, nettolönen blir densamma som för ogifta lärare i samma löneställning.
De kvinnliga lärarnas mindre bostad och därför lägre hyresbetalning kun- de uppfattas som en orättvis fördel, då lönesystemet lades om till bruttolön. En del organiserade manliga folkskollärare vände sig mot detta och fingo sin protest fogad till en motion av herr Gardell (11: 486). I motionen yrkades, att folkskollärarinnoma, därest de erhålla samma lön som folkskollärarna, skulle få vidkännas samma avdrag för bostad och pensionsavgifter som de senare. I den bifogade skrivelsen påpekas, hurusom i hyresgrupp I hyres- avdraget är 144 kronor större för den manliga lärarens bostad än för den kvinnliga.
Längre i sina yrkanden går herr Wallén (motion II: 539), som hemstäl- ler, att »kvinnlig lärare, som kommer att erhålla lön enligt det i propositio- nen föreslagna reglementet, skall vara skyldig att om hon är gift eller seder- mera ingår äktenskap, avgå frän sin tjänst samt att hon, om äktenskapet upp- löses genom mannens död, skall äga förtursrätt till ny befattning och därvid i lönehänseende inräkna den tid hon på grund av äktenskapet icke haft möj- lighet att utöva sin lärarbefattning, dock med rätt för henne att om hennes inkomst av tjänsten prövas erforderlig för familjens uppehälle på ansökan kunna erhålla tillstånd att under viss tid kvarstå i eller söka ny tjänst.» I motionen framhålles bl. a.:
»Om man anser det nödvändigt att giva en kvinnlig befattningshavare samma lön som en manlig, torde det bliva än mer angeläget än förut att tillse att icke samma familj tillföres dubbla inkomster från det allmänna. Det torde därför böra föreskrivas att kvinnlig lärare som gifter sig med en person i allmän tjänst icke längre får behålla sin befattning. Men man synes böra få gå ett steg längre. Den kvinnliga befattningshavarens make torde, även om han ej innehar allmän tjänst, i allt fall i regel äga en inkomst, som är tillräcklig för familjens uppehälle. Utan allt tvivel torde det vidare vara ganska naturligt, att en gift kvinnlig befattnings- havare i allmänhet ej kan ägna sin tjänst samma intresse som den ogifta. Det bör därför få anses föreligga skäl att föreskriva, att hon efter ingånget äktenskap ej längre får utöva sin tjänst.»
Statsutskottet avstyrkte dessa motioner (utlåtande nr 140) med följande motivering:
»Vid bifall till motionen H: 540 skulle äkta makar, anställda vid olika skolor inom ett och samma skoldistrikt, erhålla högre lön än äkta makar, anställda vid samma skola. Äktenskap skulle vidare medföra reduktion endast för det fall, att båda makarna äro anställda inom folkskoleväsendet, däremot icke exempelvis om den ene är folkskollärare och den andre läroverkslärare. Redan vad nu sagts ger vid handen, att ett bifall till det i motionen framförda förslaget icke gärna kan ifråga- komma. Den tanke, som ligger till grund för nämnda förslag, liksom ett i motio- nen II:539 framfört ännu längre syftande yrkande av likartad innebörd, står i samband med principfrågan om gifta kvinnors förvärvsarbete. Denna fråga befin— ner sig under utredning genom av chefen för finansdepartementet tillkallade sak- kunniga. Ett ståndpunktstagande i sak till berörda motionsvis framställda yr- kanden synes icke höra från riksdagens sida ske förrän resultatet av nämnda ut- redning föreligger.»
I debatten i kamrarna återfinnas många av såväl motionernas som propo- sitionens och utskottets argument.
Första kammaren: »— — —— Det finns också en annan punkt i detta förslag, som gör, att de kvinnliga lärarna bli bättre ställda, och det är bostadsfrågan. Varje lä- rare är skyldig att motta en bostad på tre rum och kök, oavsett om läraren är manlig eller kvinnlig, men ingenting hindrar den, som kan, att avstå ett eller ett par rum, att hyra ut dem till annan person. En lärarinna kan bo i ett enda rum och hyra ut de övriga för att därigenom bereda sig en hyresinkomst utan att lönen minskas, men en manlig lärare, som har familj, behöver alla tre rummen. I de fall, där skoldistriktet inte tillhandahåller bostad, utan lämnar kontant ersättning, måste läraren skaffa sig bostad på egen hand av en storlek och dyrhetsklass, som motsvarar hans personliga behov. En ogift lärarinna hyr givetvis en mindre bo- stad än en gift manlig lärare, och följden blir, att hennes nettolön blir större än en motsvarande manlig befattningshavares på samma plats.» (Bernhard Nilsson, I kamm.)
»— — —— Man kan göra jämförelser på bra många olika sätt. Skulle en håll- bar jämförelse i detta fall göras, så borde den väl ske mellan en ogift lärare utan barn och en ogift lärarinna utan barn eller också mellan en lärare, som är familje- försörjare, och en lärarinna, som är familjeförsörjare.» (Oscar Olsson, I kamin.)
Vid denna riksdag hade emellertid principdebatten vidgats till att icke en- dast omfatta de gifta kvinnorna utan till att omfatta alla kvinnliga befatt- ningshavare. För första gången sedan 1925 upptogs en stor debatt om lika
lön för män och kvinnor. Då den allmänna opinionens inställning till dessa spörsmål relativt fullständigt belyses av de äsiktsyttringar, som i riksdags- debatten framburos jämsides med olika sakupplysningar, anse de sakkun- niga, att en citatsamling har upplysande värde.
Beträffande principfrågorna yttrades i propositionen bl. a.: »I herr Jonssons reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande, där samma löneställning för manliga och kvinnliga folkskollärare förordas, antydes möjligheten, att en övergång till lika lön för de kvinnliga folkskollärarnas del i vissa fall kan leda till en minskning i deras utsikter att vinna anställning. En dylik möjlighet får visserligen inte anses helt utesluten, men den likställighet med avseende å lämpligheten för här ifrågavarande arbetsuppgifter, som föreligger, gi- ver anledning att förvänta, att den kvinnliga arbetskraften i regel skall visa sig fullt konkurrensduglig. »
Statsutskottet understödde förslaget om lika lön för manlig och kvinnlig folkskollärare (utlåtande nr 140):
»Utskottet delar departementschefens uppfattning om att, när försök göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga lönesystemet, detta bör ske i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i övrigt erhållit. Särskilt på skolans område synes det omotiverat att i lönehän- seende uppehålla en markerad skillnad mellan manlig och kvinnlig lärare. — —— —- Utskottet, som saknar anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, huruvida ett utsträckande av berörda likställighet till folkskoleväsendet kommer att minska efterfrågan på kvinnliga lärare, och på spörsmålet, huruvida en sådan eventualitet skulle påkalla förändringar i fråga om intagningen av elever vid folk- skoleseminarierna, anser sig således —— _— _ böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om att ordinarie kvinnlig folkskollärare bör erhålla samma lönegradsplacering som manlig.»
Argumenten emot själva likalönsprincipen framburos i riksdagsdebatten från flera håll:
Angående männens större duglighet anfördes bl. a.: »Det finns naturligtvis inom vår skollärarkår en mängd dugliga och praktiska både manliga och kvinnliga lärare, och det finns också motsatsen. Men på det hela taget tror jag, att särskilt när det gäller undervisningen i de äldre klasserna de manliga ha ett företräde, därför att det är lättare för dem att uppehålla disciplin, det är lättare för dem att göra sig gällande bland de äldre skolbarnen, vilket ännu mer torde komma att framträda, när den sjuåriga folkskolan blir genomförd.» (Bern- hard Nilsson i Landeryd, I kamm.)
»Flickorna äro tidigare utvecklade än pojkarna i 12—16-årsäldern. Flickorna lära sig fort, och deras ambition och ordningssinne äro tidigt väckta. Men kvin- nan äldras fortare än mannen. När kvinnan nalkas pensionsåldern händer det ofta, att hon får taga en förtidspensionering eller tjänstledighet på grund av att krafterna icke räcka till. Det torde hända, att det arbete, som kvinnan utför, och det som mannen utför, blir lika betalt, om kvinnan, såsom är föreslaget av reservanterna, sättes två lönegrader under mannen.» (Friherre Lagerfelt, I kamm.)
»Man har sagt, att de kvinnliga arbetskrafterna i det stora hela, inte bara i de särskilda undervisningstimmarnas gärning, utan även i veckornas och årets och i den långa följden av år, uträtta ett arbete, som fullt motsvarar männens. Jag har för min del ingen bestämd mening på denna punkt, men jag vill erinra om en så-
dan sak som att läroverksavdelningens chef i skolöverstyrelsen, undervisnings— rådet Wallin, för några månader sedan skrev en artikel, som fanns införd i en av huvudstadens tidningar, vari han såsom resultat av sin samlade erfarenhet från årtionden såsom lärare och undervisningsråd uttalade som sin bestämda uppfatt- ning att de kvinnliga lärarna överansträngdes och att det vore rimligt och lyckligt för deras undervisargärning, att deras timantal minskade i jämförelse med män- nens. Jag vågar ju inte påstå, att denne erfarne man hade rätt i sin uppfattning. — —— — Det finns säkerligen många, som på grund av sin kommunala eller på andra håll samlade erfarenhet ha gjort den iakttagelsen, att det är ett icke obetyd- ligt antal kvinnor, som, då de hunnit upp mot ($O-årsåldern, lämpligen borde lämna den pedagogiska banan och genom att tillerkännas pension få möjlighet att draga sig undan lärarens mycket uppslitande arbete.» (Sjödahl, I kamm.)
»Man säger nu: 'lika arbete lika lön'. Frågan blir då, om kvinnan överhuvud taget i längden kan prestera samma arbete som en man. Det är ett uppslitande arbete att dag ut och dag in undervisa barn, att hålla uppsikt över dem och se till att disciplinen upprätthålles. Det är nervslitande, men kvinnan har nu icke samma starka nerver som mannen. Det kan icke hjälpas, och det är icke något nedsättande för kvinnans del. Det är beroende på hennes byggnad. Hon har ska— pats svagare än mannen. —— —— _ Jag kan också nämna, att det i vissa skolor anses nödvändigt, att det finnes manliga lärare, för att tukt och disciplin skall kunna upprätthållas. Jag har från min erfarenhet många exempel på att man har nödgats anställa manliga lärare för att disciplinen skulle kunna upprätthållas i skolan.» (Bergqvist, l kamin.)
»När det nu gäller lika lön för män och kvinnor inom samma arbetsområde. skall jag tillåta mig att ifrågasätta, huruvida det icke vore rimligt att man också konstaterade huruvida det blev lika stora kostnader för det allmänna, om man använder kvinnlig eller manlig arbetskraft. — — —- Jag har här framför mig vissa uppgifter från ett arbetsområde som jag har haft tillfälle att under senare är studera. Dessa siffror visa tydligt och ofrånkomligt, att den kvinnliga arbetskraf- ten blir dyrare för samhället än den manliga. På ett visst verksamhetsomräde äro anställda 400 personer, en del män och en del kvinnor, med för vissa grupper pre- cis samma arbete. Förra årets statistik visar att genomsnittsprocenten per person för befattningshavarnas sjukledighet var lö's, men för de kvinnliga enbart var 24. Tar jag med annan ledighet, alltså med större ledighetsavdrag, så visar det sig att på männens del komma 64 dagar per år och på kvinnornas 1 294 dagar. Jag skyn- dar mig att tillägga, att det var omkring 40 % mindre manlig personal än kvinnlig. Men även om jag tager hänsyn till denna betydande skillnad, visar det sig, att sta- ten i detta fall fick betala åtskilligt mer för den kvinnliga arbetskraften än för den manliga.
Jag har också i min hand några siffror från ett av de större skoldistrikten i lan- det — för att nu komma in på denna fråga _— där antalet lärarinnor är ungefär detsamma som antalet manliga lärare. Siffrorna gälla första kvartalet i år, och det framgår av dem, att den i detta skoldistrikt beviljade ledigheten för de manliga lärarna uppgick till 6 dagar och för de kvinnliga till 127 dagar.» (Hamrin, I kamm.)
»Sedan vill jag tillägga, att det är ett misstag av finansministern, när han trodde. att jag endast räknade med sjukledigheten. Vi ha annan ledighet med högre av- drag, som också kan utnyttjas mer och mindre, och jag menar, att det är ett faktum, att den utnyttjas till det yttersta, när det gäller kvinnorna. Vad betyder detta? Jo, det betyder bara, att det finns mindre arbetsförmåga, mindre mot- ståndskraft hos kvinnorna. Det är naturens ordning, och den lära inte herrarna
kunna upphäva med några slags beslut och några slags utredningar eller någonting i den vägen.» (Hamrin, I kamm.)
Angående männens större behov anfördes bl. a.: »Men går man in på frågan om de manliga och kvinnliga lärarnas levnadsstan- dard, så blir det orimliga konsekvenser av likställigheten, ty det blir ingen likstäl- lighet i levnadsstandard utan det blir en betydlig olikhet.» (Bernhard Nilsson i Landeryd, I kamm.)
»Det är nog en mycket vanlig manlig ståndpunkt, när det gäller likalönsprinci- pen: vi gilla strävandet fast utan entusiasm. Och finner man då, att behovssyn- punkten "väger tyngre, kanske välviljan svalnar helt och hållet och övergår till ren negativism.» (Norman, I kamm.)
»Det är, synes det mig, orimligt, att vi här i dag kanske skola besluta om att genomföra likalönsprincipen på detta område och därmed likställa kvinnliga och manliga folkskollärare på en lönegrad, som uppenbarligen är tillmätt för att ge tillräcklig lön för en familjeförsörjare, och därefter om några år kanske bli tvungna att gå med på en ny lösning av problemet i familjeförsörjningens tecken med större eller mindre tillägg för familjeförsörjare.» (Anderson i Norrköping, II kamm.)
»Vi ha många andra kvinnliga löntagarkategorier, som ligga ofantligt mycket lägre i lönehänseende än vad folkskollärarinnorna göra och naturligtvis ännu myc- ket lägre än vad folkskollärarna göra. Man kan ju inför dessa faktiska förhållan- den inte läta bli att fråga sig, om det år en riktig löneregleringsprincip att höja en sådan grupp av kvinnliga löntagare som folkskollärarinnorna till samma nivå som föreslås för folkskollärarna.» (Bagge, II kamm.)
Argumenten för den lika lönen gå på samma huvudlinjer: Angående dugligheten:
»Jag vill också säga, att det är en orimlig tanke, i varje fall för mig, att perso- ner, som ha exakt samma utbildning, som enligt författningarna måste bära exakt samma ansvar och ha samma tjänstgöring, personer av vilka det med andra ord krävs i allo lika mycket, skola placeras i löneavseende olika. _ —— —
Jag tycker uppriktigt, herr talman, att vi borde vara färdiga även här hemma i Sverige på den punkten. — —- —
Det säger sig självt, att den sortens farhågor, som gå ut på att genom likalöns- principens genomförande kanske folkskollärarinnckåren konuner att reduceras, äro mycket överdrivna. Man får ju ett naturens eget fria urval.» (Statsrådet Engberg, II kamm.)
»Om man därför går ut ifrån, att lönen i statens lönesystem åtminstone tillsvidare väsentligen och i främsta rummet är en ersättning för det utförda arbetet, så är det ju ganska egendomligt, om man just för den grupp av i det allmännas tjänst anställda, beträffande vilken man utan någon svårighet kan påvisa likhet i arbets- uppgift, likhet i utbildning 0. s. v., skall frångå en princip, som man i övrigt har genomfört. Jag erkänner, att herr Hamrin kan ha rätt, när han säger, att man vid granskning av uppgifter om kvinnliga och manliga befattningshavares sjukledighet och dylikt kan finna, att kvinnorna äro sjukledigare i större utsträckning än män- nen. Nu får jag visserligen säga, att om denna sjukledighet är föranledd av att kvinnorna föda barn, så vore det mycket egendomligt, om samma riksdag, som vill tillerkänna dessa barnaföderskor understöd och ersättning för att de utföra denna samhällsnödvändiga uppgift, samtidigt skulle säga: Men vi skola placera er lägre i lön, därför att ni äro tvungna att vara sjuka under tiden. Om det inte gäller denna sorts sjukdom, utan i stället sjukdomar, som äro gemensamma för män och kvin-
nor, kommer man inte undan den frågan: Varför i all världen göra skillnad just mellan män och kvinnor? Varför inte finna på en väg, som säger: Vi skola göra större avdrag, när folk är sjuka, och på det viset komma till, att om kvinnorna äro mycket mer sjuka än männen, få de så mycket större avdrag och så mycket lägre löner. Det är det felet, som genomgående göres i alla dessa diskussioner av dem, som av gamla inrotade föreställningar vilja göra skillnad just mellan män och kvinnor, att de ständigt och jämt se världen uppdelad i dessa två kön.» (Stats- rådet Wigforss, I kamm.)
»Han (Nilsson i Landeryd) nämnde särskilt frågan om möjligheten att hälla disciplin i de högre folkskoleklasserna. Jag får verkligen säga, att detta är ett allt- för komplicerat problem för att kunna lösas genom en enkel gränsdragning mellan könen. Det finns kvinnor, som ha en utomordentlig disciplinär förmåga, och det finns karlar, som ganska utpräglat sakna sådan förmåga.» (Pauli, I kamm.)
»Nog känna vi alla från vår dagliga erfarenhet oändligt många kvinnor, verk— samma på lärarinnefältet, i femtioärsåldern och därutöver, som med kraft och myndighet sköta sin uppgift och äro lika vitala och lika arbetsdugliga i denna ålder som sina manliga kolleger. —— — —— Jag har den uppfattningen, att det vore en grov orättvisa mot den stora och högtstående kvinnliga folkskollärarkåren, om man på lönepolitikens område degraderade densamma och därmed gåve uttyck för den uppfattningen, att dess arbetsinsatser och dess prestationer vore mindre värda än de manliga lärarnas arbete och insatser.» (Wohlin, I kamm.)
»Jag tror, att var och en, som aldrig så litet verkligen känner till vår svenska folkskola och våra lärares arbete där och de kvinnliga lärarnas arbete i synnerhet, måste erkänna, att detta arbete är så förtjänstfullt och likvärdigt med de manliga kollegernas, att det inte kan vara tal om någon undervärdering.» (Hennings, I kamm.)
»Jag har ofta hört det där talet om konkurrensen och jag tar icke lättvindigt på den saken. Men då det säges, att det blir ingen lärarinna kvar på landsbygden, när män och kvinnor få lika lön, så tvivlar jag därför att min erfarenhet säger mig, att på det pedagogiska området äro kvinnorna duktiga. Se på våra flickskolor! Vilka ha arbetat fram alla de nya moderna pedagogiska idéerna om icke just flick- skolorna? De ha börjat, och sedan ha andra skolor tagit efter. Sålunda är jag ganska övertygad, att undervisning är någonting, som ligger ganska mycket för kvinnor. Och då är risken ganska liten. —— —— — Det har visserligen sagts mig, att det är en särskild orsak, som icke har med undervisningen att göra men som gör, att man hellre vill hava manliga än kvinnliga lärare på landet. Det är, att de manliga lärarna äro så skickliga kommunalmän; man behöver dem för denna uppgift och skulle sakna dem, om man finge kvinnor i stället. Jag vill säga, att ifall kvinnorna få så hyggliga löner, att de också kunna hålla sig med hembiträ- den, kanske deras kommunala intressen bli större än hittills. Det finnes så myc- ket inom kommunerna att göra, där man behöver kvinnlig sakkunskap. Det skulle icke skada.» (Hesselgren, II kamm.)
Angående behoven: »En manlig lärare utan försörjningsplikt och en kvinnlig lärare utan försörj- niiigsplikt böra avlönas på samma sätt, liksom försörjningsplikten bör kompenseras på ett likartat sätt.» (Ruben Wagnsson, I kamm.)
»Man har gjort gällande, att de kvinnliga folkskollärarna visserligen i fråga om skicklighet och duglighet i sitt arbete samt i fråga om ambition och nit äro fullt jämställda med de manliga folkskollärarna, men man har sökt med ljus och lykta efter motiv att likväl placera dem vissa lönegrader under sina manliga kolleger. Man har då hänvisat till att de manliga folkskollärarna i regel ha en familjebörda
som de kvinnliga icke äga, åtminstone icke i motsvarande grad, och att denna fa- miljesynpunkt borde vara utslagsgivande vid frågans bedömande. Jag tror att man vid detta resonemang fullständigt har missförstått den familjevårdande be- folkningspolitik, som riksdagen redan i år i åtskilliga frågor har slagit in på och med all sannolikhet även i fortsättningen kommer att följa. I den mån det gäl— ler att i fortsättningen underlätta läget för familjer med barn, särskilt familjer med flera barn, är reformlinjen icke den här föreliggande, nämligen en differentiering i lönepolitiken, utan den ligger på socialpolitiska plan av helt annan natur.» (Wohlin, I kamm.)
»Vidare är det en anmärkningsvärt stor del av de ogifta folkskollärarinnorna, som ha påtagit sig försörjningsplikt. —— —- —- Jag tycker, att man kan märka, att det blivit en naturlig uppdelning inom kåren. De manliga lärarna försörja natur- ligtvis i främsta rummet sina barn och de kvinnliga lärarna i hög grad föräldrar och syskon.» (Hennings, II kamm.)
Vid sina omröstningar stannade riksdagens båda kamrar i olika beslut, i det att andra kammaren biföll och första kammaren med knapp majoritet avslog propositionens förslag om lika lön, vilket förslag dock bifölls vid gemensam votering. Även för folkskollärarna och de vid statsläroverk an- ställda lärarna skulle emellertid den eljest i statstjänst gällande regeln, att kvinnlig befattningshavare icke skall åtnjuta sista lönetillägget, tillämpas.
En principiellt betydelsefull reform genomfördes av 1938 års riksdag, då därvid beslöts att i det nya civila avlöningsreglemente, som skall gälla från och med den 1 juli 1939 den hittillsrådande bestämmelsen, att kvinnlig he- fattningshavare icke skall äga åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom varje lönegrad, skulle upphävas. Propositionen (nr 263) följde i detta hän- seende 1936 års lönekommitté samt även den tidigare 1928 års lönekommitté. I motion (11:448) föreslog herr Hansson i Rubbestad bl. a., att i avlönings— reglementet ånyo skulle införas ovannämnda bestämmelse. Statsutskottet avstyrkte emellertid denna motion. Vid behandlingen i kamrarna förekom ingen debatt alls i andra kammaren. I första kammaren vidrörde endast några talare kortfattat detta principavgörande och vissa därmed förbundna praktiska spörsmål. Riksdagens båda kamrar följde i denna del propositio- nens förslag.
Avdelning I.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Kap. 1. Kvinnoarbetet förr och nu.
Kvinnoarbetets säregna villkor i våra dagar kunna aldrig förstås, om man ej ser dem mot bakgrund av den väldiga rörelseprocessen i hela det eko- nomiska livet. Olika kulturer och olika produktionsekonomiska betingelser ha under tidernas lopp skiftat ut arbetsuppgifterna på många olika sätt mel- lan män och kvinnor. Denna insikt om det större sammanhanget börjar allmänt tränga igenom. Man möter alltmera sällan uppfattningen, att kvin- noarbetets villkor i alla tider och under alla kulturer skulle vara i huvudsak desamma som nu eller att den nuvarande arbetsfördelningen mellan könen skulle komma att för framtiden fortbestå i stort sett oförändrad.
Däremot är den nuvarande arbetsfördelningen genom många band histo- riskt betingad. Traditioner fortleva och de gestalta därför alltid i viss mån en kommande tids institutionella förhållanden efter en gången tids ideal. Det förgångna behöver därför studeras. För det föreliggande utrednings- syftet är emellertid ingen detaljhistorisk framställning nödvändig, utan det är tillräckligt att söka fram de stora sammanhang, vilka äro av betydelse så— som typiska.
Bakom frågan om arbetsfördelningen ligga de allmännare och mera djup- gående frågorna om huruvida en väsentlig olikhet mellan könen i fråga om fysiska eller psykiska egenskaper består samt om vilka de ursprungliga or- sakerna till den socialt betingade arbetsfördelningens uppkomst äro. Dessa frågor ha på senare tid varit föremål för en mångsidig forskning. Såsom huvudresultat ur denna kunna sammanfattningsvis sägas ha framgått följan- de trenne slutsatser. Män och kvinnor äro vare sig i fysiskt eller psykiskt avseende skiljaktiga på ett sådant sätt, att det innebär någon total överläg- senhet för det ena eller andra könet. För vissa delfunktioner finnas däremot genomgående skillnader i könens prestationsförmåga.1 Icke heller dessa mer
1 De viktigaste av dessa olikheter äro: mäns större muskelstyrka, kvinnors större uthållighet, kvinnors bättre färgsinne, mäns bättre ögonmått, mäns större förmåga vad gäller såväl hastighet som precision vid en rörelse, om upp— märksamheten tillåtes vara fixerad, kvinnors större förmåga i samma hänseende om det gäller att skifta uppmärksamheten och anpassa rörelsen, mäns bättre prestation vid nästan samtliga matematiska prov,' kvinnors bättre prestation vid minnesprov, kvinnors bättre prestation vid samtliga språkliga—prov. Vid de undersökningar,l som ligga till grund för ovannämnda och andra sexualdifferenser i psykiskt avseende, ha försöken i allmänhet utförts med barn. För utförliga översikter av hela
specialiserade genomsnittsskillnader mellan könen äro emellertid så stora, att de berättiga till slutsatser om det ena könets duglighet och det andras oduglighet; för samtliga iakttagna egenskaper gäller det att skillnaderna mel- lan individer inom ett och samma kön äro mångfaldigt större än genom- snittsskillnaderna mellan könen.
Då man ur dessa iakttagelser icke funnit hållpunkter för en förklaring av arbetets fördelning på män och kvinnor, har man i stället haft att söka den- nas orsak bland de sociala faktorer, som gestaltat könens livsbetingelser oli— ka. Det har därvid allt tydligare framstått, hurusom det för arbetsfördel— ningen viktigaste faktum är, att kvinnorna i egenskap av mödrar varit mer bundna till boplatsen än männen. Männen ha sålunda utfört de arbetsupp- gifter, som tagit dem långt från hemmet (krig, jakt, fiske, sjöfart samt hos åkerbrukande folk särskilt det yttre fältarbetet och saluförandet och dess- utom under industrialiserade förhållanden de första arbetsuppgifterna i fabriker och verkstäder). Kvinnorna ha å andra sidan på grund av sin ge- nom barnavården större lokala bundenhet tagit de arbetsuppgifter, som — ehuru ofta lika tunga och krävande — kunnat utföras i hemmets närhet (under primitiva förhållanden det första åkerbruket, den första verktygs- och varutillverkningen, sedan hos åkerbrukande folk boskapsskötseln, träd— gårdsarbetet, brygden, klädtillverkningen etc.).
Ur den familjesociologiska litteraturen kan utläsas, huru kvinnorna i sin egenskap av mödrar men även såsom blivande mödrar på ett otvetydigt sätt fått sin ställning i arbetslivet bestämd av familjesynpunkter. Den i detta hänseende rådande skillnaden mellan män och kvinnor är under olika för- hållanden olika stark, men den blir särskilt framträdande i sådana över- gångstider, då familjen i stor utsträckning upphör att utgöra den förhärskan- de ramen för individernas produktionsinsatser. Detta sker i vårt land i och med den pågående industrialiseringen. Det för denna kännetecknande är nämligen, att det produktiva arbetet i allt större utsträckning förlägges utom familjehushållets ram. En vidgad samhällelig arbetsfördelning präg— lar särskilt städerna. Även landsbygden deltager i denna industrialiserings- process, ehuru den särskilt inom jordbruket försiggår i väsentligt långsam- mare tempo. Då nu denna sociala revolution förflyttat det huvudsakliga produktionsarhetet för ungefär två tredjedelar av vårt lands befolkning från det gemensamma bondehushållet _— sådant det allt fortfarande väsentligen uppbär den återstående tredjedelens ekonomiska liv -— till en helt annorlun- da organiserad arbetsmarknad, har även kvinnoarbetets villkor måst i grun- den förändras. För att få en klar bild av kvinnornas ställning av i dag måste den därför i första hand jämföras med deras arbetsförhållanden un- der den närmast föregående epoken.
forskningsområdet hänvisas till: Wellman, B.'_'L.: SexZDifferences i'"Handbook of Child Psycho- logy, utg. av C. Murchison. 2 uppl., Worcester 1933. *" Miles, C. C.: Sex in Social Psychology i Handbook of Social Psychology, utg. av C."?Murchison, Worcester 1935. Freeman, F. S.: Indivi— dual Differences, New York 1934. Ellis. R. S.: The Psychology of Individual Differences, New York och London 1929. Lipmann, O.: Psychische Geschlechtsunterschiede, Leipzig 1917.
Förändringar inom familjens arbetsuppgifter-i samband med industrialiseringen.
Inom det gamla bondesamhället, sådant vi uppfatta det i dess typiserade form med slutna hushåll inom storfamiljer och byar, utfördes såväl mannens som kvinnans arbete inom familjegemenskapen. Som barn och ogifta voro de »hemmasöner» och »hemmadöttrar», som förberedde sig för ett fortsatt yrkesliv av samma art som föräldrarnas. Som vuxna och gifta voro båda »familjeförsörjare». Båda bidrogo med produktivt arbete enligt en arbets- fördelning, som knappast gav anledning till högre eller lägre värdering av manligt och kvinnligt arbete. Männen hade huvudansvaret för åkerarbetet, för skogsarbetet och de långväga fororna; kvinnorna för inomhusarbetet, trädgården, ull- och lintillverkning, mjölkning och smådjursskötsel, ofta även för hela ladugårdens skötsel, samt därtill för förrådshushållningen med matvaror och tillverkningen av kläder.
Per Brahe säger i sin >>Hushållsbok för ungt adelsfolk», utgiven 1581, att kvinnfolks gärning tillkommer att spinna och väva både ylle och linne till att kläda folket med, att hålla mot och nöt vid makt, mälta, brygga, baka och skräda kaka, mjölka, ysta, kärna, så hampa och lin, samt hålla register på mantalet, upphörd och utgift.1
Det var även deras uppgift att bränna brännvin, göra ättika, stöpa ljus, sjuda såpa och tvål samt färga. Därtill bör läggas häckling, kardning, spin- ning, vävning, sömnad, strumpstickning, byk, slakt, matlagning och mycket annat. Bilden av denna storhushållets tid och dess mångahanda bestyr inom hemhushållningen torde vara känd för envar.
Både mäns och kvinnors arbetsområden krävde stor och varierad yrkes- skicklighet. Båda hade sina maktsfärer ganska klart avgränsade, och den- na uppdelning följdes även då gården producerade något till avsalu: in— komsterna från höns och andra smådjur, från spånad och vävning voro oftast hustruns egna. Även om det genom sedvänja och överenskommelse låg ganska klart vilka utgifter hon skulle bestrida med dessa inkomster, hus- hållade hon i regel dock självständigt med dem och förvärvade därunder en stor mångsidighet i sin yrkesutövning. Hon köpte och sålde, underhand- lade med uppköparna eller torgförde sina produkter. De erfarenheter hon som fackkunnig gjort vid mjölkförädlingen — smör— och ostberedning — gjorde hennes råd värdefulla även vid köp och vård av husdjur samt val av vad som skulle odlas. Även själva hushållningens karaktär av förråds- hushållning betydde, att hustrun måste organisera och fullfölja en senare ej lika oundgänglig arbetsplan. Byk, slakt och många andra stora förrätt- ningar återkommo endast två eller tre gånger om året. De måste då så be- räknas och produkterna så tillvaratagas, att förråden voro avpassade för
1 Citerad efter Andrée, S. A.: Industrin och kvinnofrågan. Verdandis småskrifter nr 40, Sthlm 1892. En intressant skildring av dessa arbetsförhållanden kan erhållas ur Rcinero Brooc- mans stora Hushållsbok, utg. 1736, liksom i mer bearbetad och samlad form i Troels—Lund: Dag— ligt Lit i Norden i det Sekstende Aarhundrede, Kbhn 1908—1910.
den långa mellantiden. I sin bok Dagligt Lif i Norden i det Sextende Aar— hundrede fäller Troels-Lund därom orden, att ett välförsett hus skulle icke vara helt utätet från oktober till oktober.
Denna klyvning i ungefär lika skicklighetskrävande men även lika an- sedda verksamhetsområden för män och kvinnor samt hustrurnas relativa ekonomiska självständighet består i lanthushållen ofta ännu idag och be- tecknar ett moment av ekonomiskt oberoende, som löntagarens hustru knap- past har motsvarighet till. Till vad ovan anförts kommer, att eftersom pen- gar icke voro lika nödvändiga som nu för den personliga konsumtionen, var hustrun i realiteten i viss mening friare att tillgodose även sina egna behov. Hon behövde varken be om lov eller ens om pengar för att skaffa sig ett klädesplagg, utan hon tillverkade det själv av det material, som huset fram- ställt eller rådde över. Eftersom inkomstströmmarna inte måste gå igenom den kontantförvandling, som gör maktkoncentrationen så mycket lättare, hade husmodern möjlighet att mera direkt bestämma konsumtionsvalet och inkomstanvändningen. En helt annan sak är, att detta konsumtionsval i gamla tider för såväl män som kvinnor var mera begränsat än nu på grund av materiella betingelser och tradition.
I denna bondehushållning, som var uppbyggd på den relativt slutna och självständiga storfamiljen, inträdde redan tidigt smärre moment av annan art. Både stadsbosättningen och vandringshandeln betydde inslag av en be- gynnande penninghushållning och specialiserad arbetsfördelning. Dessutom voro både »manufakturernas» framväxt under merkantilismens tid och den agrara revolution, som skiftet innebar, ägnade att förbereda den stora om- välvning, som vi med en vidsträckt term kalla den industriella revolutionen.1
Man får dock rätt att mot varandra ställa de två hushållstyperna _ den agrara och den industriella —— som jämförelseled vid en skildring av familjens och kvinnoarbetets förändringar, då man uppmärksammar, hur icke endast jordbrukshushållen under tidigare förhållanden voro i flertal utan hur även jordbrukshushållningen själv nu kommersialiserats och förts in under pen- ninghushållning. Thörnberg2 ger en visserligen kanske mer illustrerande än statistiskt exakt uppgift: »På ett medelstort bondehemman torde i de dagarna husets folk ha omedelbart förbrukat —— om vi .se bort från ved och virke —— åttio procent av de frambragta alstren. Nu är väl motsvarande siff- ra trettio.» Under tidigare förhållanden voro även stadshushållen mera lika jordbrukshushållen. Även de personer, som hade sin huvudsakliga inkomst
1 För varje skildring av denna övergångstid brukar i stor utsträckning utländsk litteratur användas, då svensk ekonomisk och historisk forskning föga sysslat med familjernas levnadsför- hållanden. En dylik överflyttning av typskildringar innebär emellertid särskilt i ett hänseende en risk för förvanskning, nämligen därigenom att industrialismen inte överallt avlöste en bonde— hushållning, utan att ett mer eller mindre utpräglat feodalvälde i olika länder haft olika stor betydelse. För svenska förhållanden må emellertid bortses från vad feodalismen betytt för familjehushållningen. Ansatserna till feodalvälde voro aldrig så starka som i andra”]änder och åtminstone efter Karl XI:s reduktion har det fria bondejordbruket givit vår hushållning dess väsentliga karaktär. ? Thörnberg, E. H.: Från det moderna samhället, Sthlm 1935, s. 2.
från stadsmannanäringar, hade mycket ofta vid sidan därav ett jordbruk. Husdjur höllos i våra städer långt in på senaste tid. Herlitz ger följande om- döme om de svenska städerna på 1830-talet: »Med sitt ringa invånarantal, med sitt jordbruk och sin tynande borgerliga näring, företrädde de en kul— turtyp, som blott obetydligt skilde sig från landsbygdens.»1 Sedd ur kvinno- arbetets synpunkt måste denna likhet hava varit särdeles stor, även om man ej höll eget jordbruk, ty den tidens stadshushåll kom genom förrådshus- hållningen och den egna bearbetningen av mycket stora konsumtionsvaru- grupper ur inköpt råmaterial att mer präglas av den agrara egenhushåll— ningens karaktär än av den industriella bytes- och penninghushållningens.
Vid en historisk detaljskildring vore det givetvis ej tillåtet att på detta sätt förenkla förhållandena. Växlingen mellan egenproduktion och marknads— köp av t. ex. klädesplagg har skett många gånger under tiderna. Hur in- tressant det än vore att följa dessa föga studerade skiftningar i familjernas levnadsvanor och ekonomiska resurser, bleve ett dylikt studium för be- dömandet av de stora förändringarna i kvinnoarbetets villkor av föga be- tydelse. Utan att alltså överdriva den hastighet, varmed omsvängningen in- trätt, och utan att framställa den ena typen såsom helt allenarådande un- der sin epok, blir det riktigt att fasthålla vid dessa två familjetyper: den relativt slutna egenhushållande bondefamiljen å ena sidan samt den pen- ninghushållande industriella familjen å den andra.
Trots att den typiska familjebildningen under senaste seklet övergått från den agrara till den industriella, ha vi även nu att räkna med att bägge fortleva vid sidan av varandra. Bondefamiljen har emellertid minskat från att för ett sekel sedan ha omfattat 80—85 0/0 av landets befolkning, till att rymma 35——40 %.2 Detta ger den allmänna bakgrunden till den stora om- välvning, som inträtt i kvinnornas arbetsbetingelser.
Folkräkningsuppgifterna om våra huvudyrken redovisa sålunda, sedan de i hus- ligt arbete sysselsatta och de f. d. yrkesutövande portionerats ut, den procentuella fördelning av befolkningen i vårt land, som framgår av tab. 1 å sid. 50.
En viss skiljaktighet uppträder vid dessa bägge beräkningar, illustrerad genom att lVohlins siffror för år 1870 ge resp. 71'87, 14'71, 5'06 och 8'36 % för envar av de fyra yrkeshuvudgrupperna. Omläggningar i befolkningsstatistiken ge upphov till smärre växlingar, liksom till diskontinuitcten år 1860.
Uppgifterna för bebyggelsens fördelning mellan land och stad säga icke mycket, om de ej fullständigas med en uppgift om bebyggelsetätheten. I första hand köpin- gar och munieipalsamhällen men även andra tättbebyggda samhällen på landsbyg- den böra sammanföras till »tätorter». Räknas endast de två förstnämnda slagen av administrativa enheter tillsammans med städerna, får man till resultat, att denna stadsliknande bebyggelse är 1930 rymde 38'4 % av landets befolkning, men år 1920 34'6 % och är 1910 301 %. I samtliga tätortsbehyggelser får man enligt 1936 års
1 Herlitz, N.: Svensk stadsförvaltning på 1830—talet, Sthlm 1924, s. 50. 2 De olika procenttalen bero på vilken bas för jämförelse man Väljer. År 1930 var 25% av befolkningen jordbruksidkare, om man ser till yrkesutövarna, 35% om man ser till den av jordbruk levande befolkningen och 40 % om man i jordbruket medräknar de tillhörande an- delarna av tjänare och f. d. yrkesutövare.
4——378661.
År Jordbruk Infaläxzrgm ?fåggdgål tjådläubråh R 1 k e t
* fria yrken Landsbygd Städer 1751 7980 766 1'82 1072 1800 7908 11'35 1'65 7'92 902 98 1810 82'42 6'73 2'80 5'05 — 1820 82150 7'00 1'613 8'74 90? EM 1830 82'10 7'41 2'14 . 8'35 90'3 9'7 1840 80-90 8-54 271 8-3?» 901; 0-7 1850 77'94 9'15 1'96 10'95 89'9 10'1 1860 _ _ ' _ — 88-7 . 11-3 1870 72'4 14'6 5'2 7'8 87'0 ]3'0 1880 67-53 174 7-3 7—4 84-9 151 1890 62'1 21": 8"? 7'5 81 .! lö'H 1900 551 278 104 (S'? 78'5 21'5 1910 48'8 32'0 13'4 58 752 24'8 1920 440 35'0 152 58 705 29'5 1930 39'4 35'7 18'2 6'7 GT:") 325 1936 (351 349
Källa: Statistisk årsbok. För åren t. o. m. 1850 kompletterad med Nils XVohlin: Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751—1900 (Emigrationsutredningen, Bil. 9), Sthlm 1909.
folkräkning 51'4 % av folkmängden, men år 1930 485 och är 1920 45'2 %. Läng- re tillbaka går icke denna sistnämnda beräkning.
En annan uppskattning av jordbrukets minskande betydelse kan vinnas enligt den studie av nationalinkomsten i Sverige, som gjorts vid Stockholms högskolas social- vetenskapliga institut.1 Jordbrukets andel i nationalinkomsten åren 1861—1930 framgår av tab. 2.
Ur varje dylik kvantitativ beräkning av yrkeshuvudgruppernas förskjut— ningar framgår, att en bondehushållning behärskade familjetypen förr, men att den mest typiska familjen nu har en annan, en industriell karaktär.
Under denna förskjutning har särskilt familjens ekonomiska funktion påverkats.2 Inte endast kvinnornas ställning och arbetsvillkor ha därigenom revolutionärt förändrats. För alla har industrialiseringens innebörd varit just lösgörandet av arbetsuppgifterna från familjegemenskapen. Genom överflyttningen av en mängd produktiva sysselsättningar till den industriella
1 Lindahl, E., Dahlgren, E. och Kock, K.: National Income of Sweden 1861—1930, I—II, Sthlm 1937. * För uppdelningen av familjens olika funktioner liksom för flera av de bakom skildringcni detta kapitel liggande iamiljesociologiska undersökningarna har till hjälp för de sakkunniga legat en av sekreteraren utarbetad p. m. Den uppdelning av familjens funktioner, efter vilken industrialiseringens förändringar ovan följas, medräknar: familjens ekonomiska funktion, dess skyddsfunktion, dess biologiska (fortplantnings)funktion, dess edukativa funktion, dess rekreativa funktion samt dess sexuella och personligt-affektiva funktioner.
,_ _ Av uppskattade _ Av uppskattade . tiäåalgrilatbzingflen totala national- tåzalfdklozingfien totala national- Ar . ” .. inkomsten in— År . .. inkomsten in- minus oavlonat kl . l" minus oavlonat kl . 1" t husligt arbete "SNF oav onat husliat arbete us"].e Gav ona husligt arbete 5 hushgt arbete 1861 45 % 37 % 1901 30 % 25 % 1871 45 % 38 % 1911 26 % 22 % 1881 40 % 29 % 1921 17 % 14 % 1891 40 % 33 % 1930 14 % 12 %
och specialiserade produktionen har familjen mist sin primära ekonomiska betydelse. För familjen själv såsom samhällsinstitution betyder det mest att avgöra om denna minskning gått därhän, att familjebildning icke längre är lönande. Denna ekonomiska lönsamhet och intressegemenskap var förr ett band, som höll äktenskapet samman mot många påfrestningar.
Thörnberg skildrar i konkret målande ordalag denna förändring: »Vi flytta oss sextio eller sjuttio år tillbaka och göra i tankarna ett besök i en smä- eller värm— ländsk bondstuga . .. Denna hemmansdel, antingen utspridd i plättar eller remsor eller också efter skiftets verkställande förenad till ett sammanhängande helt, år familjens egendom, måhända har den gått i arv inom faderns eller moderns släkt sedan ett eller ett par århundraden tillbaka. Här sträva och svettas familjens med— lemmar med uppgifter, som de taga på sig alltefter stundens, dagens, årstidens väx- lande krav. Arbetsfördelningen är ingalunda strängt genomförd. Om somrarna uträtta fruntimren karlagöra; på vintrarna äro rollerna ombytta. Mödornas frukter gå emellertid till en samfälld fond. Rågen som mejas på tegen, mjölken som drages ur juvret, fläsket som styckas efter suggan, ullen som klippes från gumsen, smöret som kärnas, vadmalen som väves, allt detta och mycket annat skall ätas, drickas, bäras, nötas av far och mor, söner och döttrar. Förnödenheterna och deras källor, tillverkningsförloppet och dess få mellanled bilda samfällda angelägenheter, som suga till sig, stegra, värma individernas intresse, omtanke, nitälskan. Familjen är en ekonomisk enhet.» —— — —
»Uppe åt söder här i Stockholm träffa vi en sonson eller sonsons son från sam- ma bondehem. Han är en sextio års man, gift sedan mer än trettio år tillbaka har han fem vuxna barn. Själv är han grovarbetare. Hustrun, som i unga år var tjänarinna, går fortfarande och hjälper till i en eller två familjer. Alla barnen äro ogifta och ha åtminstone husrum därhemma; ett par tre av dem äta regelbundet ute. Betalning, om än en alldeles för låg sådan, erlägges för mat och rum alltefter omständigheterna. Den ene av de båda sönerna — låt oss kalla honom Per — är maskinist, den andre, Erik, är målare. Den äldsta dottern, Anna, arbetar på en tobaksfabrik; Ida, som kommer därnäst bland flickorna, står i en kortvarubutik, och Elin, yngst inom hela kullen, har plats som ”smörgäsnisse' på en restaurang. En var av familjens medlemmar har sysselsättning på områden, bestämt skilda från varandra. De kunna visserligen ha samfällda ekonomiska angelägenheter med hän- syn till hemmets beskaffenhet. Men det härskar ingen sluten intressegemenskap mellan dessa personer som producenter, näppeligen någon sådan mellan dem som konsumenter. På inga villkor kunna vi beteckna denna familj såsom en ekonomisk enhet.»1
* Thörnberg, E. H.: Från det moderna samhället, Sthlm 1935, s. 296—297.
För kvinnorna är av direkt betydelse, att arbetsminskningen inom hem— met — eller rättare uttryckt: minskningen av hemarbetets andel i den totala produktionen _— ledde till att männen först frigjordes till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden, därnäst döttrarna och sist hustrurna. En in- tressesplittring uppkom. Den familjens kris, som knappast förrän på senare tid blivit allmänt uppmärksammad, måste ledas tillbaka till det första or- saksmomentet, nämligen till att mannen lämnade hemmet såsom arbets— plats och därmed kom att bryta den odelbara ekonomiska intressegemen— skapen och det med arbetet jämlöpande gemensamma fostrandet av barnen. Det är vid denna överflyttning, som själva familjens typ förändras.
Denna omläggning kom att för män och kvinnor ha så olika verkan fram- för allt därigenom, att vanligen ett förut okänt »försörjarförhållande» upp- stod. Det typiska hade dittills varit, att alla i produktionen deltagande fa- miljemedlemmar med ungefär samma rätt kunnat kallas försörjare. Det var inte endast ett faktum utan även en ideologi, att hustrur och barn likaväl som männen hade skyldighet att »försörja sig själva», att betala sin kon- sumtionsrätt genom produktiva insatser. Såsom alltid ser man tydligast en dylik ideologi återspeglas, då de yttre förhållandena bryta sig mot den, vilket just sker vid industrialismens genombrott. Då var det icke sällsynt, att hela familjen tog industriellt hemarbete gemensamt, tydligen följande vanan från familjearbetet i jordbruket (se för exempel nedan 5. 73—74). Då emellertid fabriker alltmer avlöste hemindustrien, blev det småningom allt vanligare, att individer och icke familjer anställdes, varvid männen oftast kommo att taga dylik individuellt avlönad sysselsättning. Därvid ser man icke sällan ett missnöje utlösas:
»Även de högre löner, som männen förtjänade, försonade dem ej med tanken på att hustrurna och barnen, som stannade sysslolösa i hemmen, nu kommo i ekono- miskt beroende. Så vana voro de vid tanken på en familjens lön och på hustrurnas och barnens finansiella bidrag, att ersättningen med en individuallön och faderns ansvar för familjens hela uppehälle voro förändringar, som de varken välkomnade eller förstodo.»1
Samma inställning förklarar, att man ej starkare reagerade mot barn- arbetet. I senare tider ha vi svårt att försona oss med tanken på den tidiga industrialismens ofta omänskliga utnyttjande av barnen. Endast den från naturahushållningen ärvda »mångförsörjarideologien» kan i viss män för- klara ett sådant förfarande. En glimt av den sociala uppfattning, som låg bakom barnarbetet, erhålles ur den tidens litteratur.
Från England berättar sålunda författaren Defoe på 1720-talet med förtjusning, hur barnen från fyra års ålder kunde förtjäna sitt bröd. 1728 skriver han: >>Hur många millioner människor äro ej i oavbruten rörelse, män, kvinnor och barn sysselsatta, småbarn . . . på fem, sex och sju är satta i stånd att förtjäna sitt eget bröd och uppehålla sig med sina egna händers arbete, och en väldig rikedom sam- lad hos allmogen.» (Citerad efter Heckschers, F.: Merkantilismen, del II, 5. 138, Sthlm 1931.)
1 Pinchbeck, I.: XVomen Workers and the Industrial Revolution 1750—1850, London 1930.
Även hos oss möta vi ofta denna inställning till barnarbetet, att det icke var att uppfatta som ett utnyttjande av alla mänskliga resurser under stor fattigdom, utan att det ansågs som ett normalt inslag i tidens ekonomiska organisation. Så- lunda förmanas allmogen i Gustaf Vasas plakat av 1541 i särdeles skarpa ordalag att »sätta sina barn till gott embetsfolk i städerna».1 — I 1624 års stadga om hos- pitalen föreskrevs, att barn som voro utan stort lyte icke skulle intagas i hospital utan i barnhus och att de vid åtta års ålder skulle sättas i hantverk eller tjänst.2 1718 fick en enskild person i Malmö rätt att för sitt strumpbinderi betjäna sig av barnen i barnhuset och detta skulle även upptaga kringströvande barn »för att dag- ligen hållas till gudsfruktan och vänjas till strumpbinderi».3 1754 skrev arrenda- torn av Barnängsfabrikerna, Salander — som även framträtt som nationalekono— misk författare —— till Stockholms hallrätt, vilken även anslöt sig till hans uppfatt- ning, och klagade över att hans spinnerskors barn skulle intagas på barnhus, ty »arbetarnes barn, som ifrån själva modersmjölken blivit uppammade och uppfödde till arbete och elände, skulle å barnhuset bliva bortskämde, till annat levnadssätt vande och på slutet distraherade eller till fabriksarbete oduglige.»4 — I manufakturde- putationens yttrande till 1756 års riksdag talas det typiskt om »den innerliga fäg- nad, som små och allenast till fem år komne barns ogemena färdighet uti Ylle— och Bomulls-Spånad wid Fabriquerne här i Staden hos Deputationens ledamöter uppwäckt».5 Kanske ännu tydligare framlyser den familjeekonomiska uppfattningen i ett uttalande ur hallrättsberättelser från mitten av 1700-talet, att det hos det fattiga folket »genom wanan blifwit en lag, at flickor om 7 åhrs ålder höra med spinnande sig brödfödan förtiena».6
Detta var den omedelbara verkan av det odelbara familjearbetets över- flyttande från jordbruks- till industriförhållanden. Under denna övergångs- tid förelåg endast vid ekonomiskt kritiska tillfällen en medveten insikt om familjemedlemmarnas egen försörjningsplikt. Så småningom vande man sig vid det under industrialismen huvudsakligen gängse systemet, att försörj— ningsbördan för familjen flyttades över på en enda person, familjefadern. Familjens uppehälle blev på ett helt annat sätt beroende på en persons ar- betsförmåga och möjlighet att finna sysselsättning på arbetsmarknaden. Åsik- ter och ideologier inställde sig efter detta nya förhållande och så småningom uppstod ur denna omvälvning även en helt ny försörjningsideologi, nämligen »familjeförsörjarens plikt att sörja för de sina». Själva begreppet familje— försörjare kunde knappast ha funnits förut, och ett talande vittnesbörd där— om är, att det heller icke förrän långt in på 1800-talet förekommer i lag- stiftningen.7 För kvinnorna betydde denna förändring i försörjningsansva-
1 Betänkande angående minderårigas antagande och användande i fabrik, handtverk eller annan handtering, Sthlm 1877. ? Ibid.
3 Ibid. ** Rosman, H.: Textilfabrikerna vid Barnängen, Sthlm 1929. 5 Citerat efter Lindstedt, H.: De kvinnliga arbetarnas numeriska roll inom Sveriges stor— industri, Tiden 1921.
G Ibid. .
7 Först i fattigvårdsförordningen av år 1847 förutsattes uttryckligen en försörjningsplikt för anhöriga. Därjämte stadgades särskilt, att, om någon begärde fattigvård ai anseende till det hinder för sjelfförsörjning, som wården af barn föranledde, skulle han om Samhället omhänder— tog barnet vara pliktig att bidraga till dess underhåll». I 1853 års förordning säges tydligare,
ret, att de förlorade sin direkta jämställdhet i familjens ekonomi. Hustrun blev en beroende familjemedlem.
Familjens ekonomiska funktion förändrades alltså på flera olika sätt. Vi ha å ena sidan att räkna med alla de sig vitt förgrenande verkningarna av att hushållningen kom att uppbyggas på en penninginkomst. Å andra sidan ha vi att ta hänsyn till vad det betydde, att familjehushållet förlorade sin karaktär av mångsidig produktionsapparat. Detta har verkningar av flera olika slag, bl. a. med avseende å barnens fostran, men framför allt betyder det, att kvinnorna i hemmen sett arbetsuppgift efter arbetsuppgift gå ifrån sig, därför att den på ett mera lönande sätt kunde utföras industriellt. Familjehushållet har emellertid alltjämt bestått som konsumtionsenhet. Även en stor del av det till familjekonsumtionen knutna hemarbetet har visserli- gen genom moderna hjälpmedel och möjligheter att inköpa för konsumtion hel- eller halvfärdiga produkter samt genom en utsträckt »service» (gas, sop- hämtning etc.) rationaliserats och förenklats. Däremot ha kvinnorna uppta- git andra uppgifter i konsumtionshushåilets tjänst. Den stegrade levnads- standarden har ställt större anspråk på hygien, föda, möblering, utrymme, trivsel och dessutom ha husmödrarna mer än förr ägnat sig åt arbetsuppgifter av personligt och människovårdande slag. Man har därför vid varje järn- förelse mellan hemarbetet förr och nu att hålla isär synpunkterna om själva arbetets omfattning och »värde» samt om detsammas lönsamhet i konkurrens med andra arbets- och inkomstmöjligheter.
Vad arbetsmängden beträffar torde böra framhållas, att för husmodern har den industriella omläggningen i första hand betytt endast en sänkning i arbetstid från en övernormalt lång arbetsdag ned till en arbetstid, som är mer jämförbar med andra yrkesutövares. Fortfarande stå särskilt lanthus- mödrarna men även vissa andra husmödrar inför en överansträngning, som ter sig dubbelt svår i en tid då för alla andra yrken arbetstiden regleras och förkortas.
Någonstädes går emellertid den gräns, där husmodern kan sägas vara fullt sysselsatt i sitt hushåll. Denna gräns kan icke uppdragas efter några enkla bestämningsgrunder. Den kommer att variera med individuella för- hållanden, familjehushållets storlek, bostadens storlek och art, representa- tionsbehov m. m. samt med husmoderns yrkesskicklighet och intresse. Det är likaså tydligt att sysselsättningsmöjligheterna inom ett hushåll äro i hög grad elastiska, varför den husmoder, som icke ställer sig inför något yrkes—
att varje arbetsför person var »skyldig att, utan Fattigvårdens betungande, draga försorg om sig och de sina». Väl hade en dylik förpliktelse att sörja för anförvanter även tidigare tagits som en sedvanesak, ehuru det är av intresse att se hur föga den blivit medveten och satt spår i lagstiftningen. I 1734 års lag finnes intet nämnt om försörjningsplikt mot anförvanter. Vid riksdagarna 1828—30 och 1834—35 var frågan uppe. Då föreslogs i en motion, som dock icke vann bifall, att »den make eller far, som, saknande egendom, icke använder sin arbetsförmåga till hustrus och barns försörjning», skulle kunna dömas till tvångsarbete. (Lindstedt, G.: Över- sikt av den svenska fattigvårdens historia intill... 1871, Sthlm 1915, s. 72, 86 o. ff. m. fl.) Denna lucka i lagen blir desto mera symptomatisk, som kravet att försörja sig själv mycket strängt åvilade individerna, då ju tvångsarbete väntade dem, som ej hade »laga försvar».
val utan är besluten att ägna sina krafter åt hemmet, alltid skall kunna ut- nyttja tiden. Den »latenta arbetslöshet», som ofta omtalas som ett möjligt resultat av familjehushållets ekonomiska förändringar, är därför just »la- tent» och icke påtaglig.
Vad därnäst lönsamheten av hemarbetet beträffar, är även den svår att uppskatta och svår att diskutera. Det torde emellertid kunna fastslås, att, just därför att husmoderns arbetsplats —— av andra än ekonomiska och i och för sig minst lika utslagsgivande skäl — bör vara förlagd till familjebostaden, en hel del uppgifter komma att utföras på ett mindre ekonomiskt sätt än om även dessa arbetsgrcnar fullt industrialiserades. Å andra sidan kunna de växande uppgifter av personligt vårdande art, som husmödrarna åtaga sig, icke på samma sätt bli föremål för en ekonomisk värdering och. jämförelse. Hela uppläggningen av familjehushållet kring en uteslutande däri sysselsatt arbetskraft kommer därför att falla utanför ramen av vårt ekonomiska liv och vår arbetsmarknad. Så länge någon _ oftast familjefadern — eller några äro villiga att för husmoderns arbete i hemmet och för hennes per- sonliga tjänster försaka hennes möjliga arbetsinkomst från annat håll, finns ingen anledning att söka ekonomiskt värdera detta arbete. Denna anled- ning uppkommer emellertid ofta för kvinnorna själva, då försörjningstörhål- landena ändras och de se, »hur deras arbete legat utanför det ekonomiska livets för andra yrken giltiga ramar. Arbetet inom hemmet är nämligen icke grundat på ett arbetsavtal, där anställning ges till den mest kompetenta, utan på ett äktenskapsval. Lönen är icke graderad efter arbetets mängd, kvalitet eller värde utan efter familjeförsörjarens inkomststandard, vadan mången gång en omvänd relation råder mellan husmoderns arbetsinsats och hennes inkomst. Konkurrensen slår icke ut den odugliga och ger icke den mycket dugliga möjlighet till stora egeninkomster.
Då på detta sätt husmoderns tjänster varken kunna omsättas å den öppna arbetsmarknaden eller någon fri konkurrens kan sägas råda mellan om och hur dessa tjänster skola utföras i hemmen eller på annat håll, måste man konstatera, att husmoderns arbete har en helt annan karaktär än ett för- värvsarbete, utan att därmed ha utsagt något om det ena eller det andra arbetets djupare mänskliga värde. Man måste även fastslå, att utvecklings- tendensen går mot att göra hemarbetet relativt allt mindre lönande samt att mer och mer göra det till ett deltidsarbete, utan att därmed något utsäges om var på denna utvecklingslinje samhället för närvarande befinner sig. De personer, som nu stå i beredskap att gifta sig, ställas givetvis inför frågan, huruvida ett äktenskap med en hemarbetande hustru, i likhet med vad förr otvetydigt var fallet, är att betrakta mera som en inkomstökning än som en utgiftsökning.
Ingen fullt rättvisande siffermässig jämförelse kan givetvis göras mellan det relativa värdet av hemmens produktion förr och nu. Alltför många i vikt, mått och kronor ogripbara värden ingå i vad hemmen presterat och prestera. Man borde dock i viss mån kunna avläsa denna hemarbetets min— skade andel i vårt näringsliv genom siffror från studier över nationalinkom-
yrkesutövare. Hustrur utan Antal husligt År Yrkesutövare yrke + kvinnliga alråöatanld e per tjänare "yr ESM— ovare 1880 894 024 969 762 108 1890 1 062 390 963 175 91 1900 1 367 328 1 001 690 73 1910 1 593 215 1 045 241 66 1920 2 018 894 1 139 101 56 1930 2 319 803 1 216 384 52
sten.1 Emellertid kommer man här knappast fram till några slutgiltiga resultat.
Detta beror tydligen på att för värderingen av själva detta husliga arbete inga exakta siffror förelegat utan en uppskattning måst göras, för vilken även för- fattarna uttryckligen reserverat sig. Först har antalet tjänare bestämts annorlunda än vid de sakkunnigas här nedan redovisade utdrag ur folkräkningarna samt vi- dare ha av jordbrukets kvinnliga tjänare, hustrur och familjemedlemmar hälften förts över till jordbrukets kolumner. Därefter har såsom huslig arbetskraft räk— nats samtliga icke i andra yrken redovisade kvinnor över 15 år, även oavsett om de varit sysslolösa, invalider el. dyl. Slutligen har för dessa sålunda i hemmet beräk- nat sysselsatta kvinnor en lön approximerats såsom lika stor som de betalda tjänar- innornas. Resultatet blir efter en sådan sammanställning, att det sammanlagda »värdet» av husligt arbete, såväl avlönat som oavlönat, under tiderna utgjort föl- jande andelar av nationalinkomsten: år 1861 22 %, 1870 20 %, 1880 20 %, 1890 19 %, 1900 18 %, 1910 17 %, 1920 20 % och 1930 18 %.
Ur denna sammanställning skulle knappast någon förändring kunna konstateras i det husliga arbetets omfattning i förhållande till andra näringsgrenar. En bety- dande felkälla ligger dock däri, att eftersom hustrurnas arbete värderats lika med tjänarnas, det blev betydligt undervärderat i den tid, då dels tjänarlönen var mycket låg och dels husmoderns arbete var av en värdefullare och yrkesskickligare art än tjänarinnans, medan det nu, när såsom skett alla även icke sysselsatta kvinnor beräknas ha en inkomst lika stor som tjänarnas nuvarande, i flera olika hänseenden måste sägas ha fått en helt annan värderingsgrund.
En mer talande bild av det husliga arbetets betydelse under olika perioder erhålles, om ur tabellen nedan å s. 66—67 utdrages en jämförelse mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare jämte manliga tjänare i husbondens kost (men exkl. manliga tjänare i husligt arbete) å ena sidan samt å den andra sidan samtliga kvinnliga tjänare och samtliga >>hustrur utan angivet yrke». Ur tab. 3 härovan framgår då, att medan år 1880 mot 100 egentliga yrkes- utövare stodo minst 108 hemarbetande, så fanns år 1930 mot 100 yrkesut- övare endast 52 hemarbetande. Icke heller denna beräkningsmetod kan
1 Lindahl, E., Dahlgren, E. och Kock, K.: National Income of Sweden 1861—1930, I—ll, Sthlm 1937, ber. enl. tabell 1, s. 234—235.
sägas vara utan sina felkällor, varvid den viktigaste är, att förhållandena inom jordbruket endast återgivits med ogranskade klumpsiffror, men den synes dock vara av ett visst illustrerande värde.
På liknande sätt har även familjens slcyddsfunktion, d. v. s. dess uppgift att under svaghetsperioder skänka vård åt sina medlemmar, undergått en minskning. I gamla tider ombesörjdes inom familjen så gott som all vård av kroppsligt och andligt sjuka. Denna vårduppgift har nu i stor utsträck- ning specialiserats och överförts till sjukhus. Även om man ej går längre tillbaka än till år 1860, ha sedan dess platserna vid kroppssjukhusen nära tiodubblats och vid sinnessjukhusen tjugudubblats (i förhållande till folk- mängden har platsantalet ändrats från en plats på 1 217 personer till en plats på 240 personer vid kroppssjukhusen och från en plats på 3 829 per- soner till en plats på 298 personer). Väl funnos i äldre tider sannolikt en del av de sinnessjuka å anstalter av annan art, fr. a. fattigstugor, men trots den- na reservation kan efterföljande tabell ge en god kvantitativ illustration till hur kvinnornas arbetsuppgifter i hemmen begränsats.
Tab. 4. Sjukhusens utveckling åren 1860—1935.
Kroppssjukhus Sinnessjukhus . -- (, ser sjuka dagar ser sjuka dagar 1860 3 859 728 3 171 23 043 841 960 1 008 309 388 406 1870 4 168 525 4 733 30 551 1 162 520 1 322 376 504 482 1880 4 565 668 6 772 42 245 1 525 260 1 991 657 739 538 1890 4 784 981 8 416 60 400 1 910 454 2 625 1 035 1 199 110 1900 5 136 441 11 077 87 188 2 622 500 5 056 764 1 838 518 1910 5 522 403 15 475 145 353 4 104 002 7 866 2 150 3 313 450 1920 5 904 489 19 409 193 218 5 159 125 10 242 2 517 4 263 369 1930 6 142 191 25 543 326 151 7 557 338 14 847 5 994 7 121435 1935 6 250 506 26 129 355 713 7 834 880 20 990 7 576 8 093 183 Källa: Statistisk årsbok. Anm. Antalet intagna sjuka samt antalet underhållsdagar avse ett årsmedeltat för fem år, begynnande med året efter det i tabellen angivna, vilket däremot direkt hänför sig till antalet sjukplatser, utom år 1935, då absoluta talet för samtliga uppgifter återgivits.
Men icke endast de akuta sjukdomsfallen vårdades i hemmen. Även invali- derna och de sinnesslöa omhändertogos där till största delen. Något försök att uppskatta deras antal i och för fördelning på familjevård och anstalts- vård har icke gjorts, då dessa personer för äldre tid ej kunna skiljas från på grund av fattigdom omhändertagna.
Vården av de gamla var likaledes en hemmens uppgift. Även om de gamla kunde någorlunda reda sig själva och även om de mången gång gjorde en
viss arbetsinsats, betydde dock familjetillhörigheten för dem en trygghet. Familjen hade värde såsom fyllande denna uppgift. Kvinnorna hade arbete med omsorgen om de gamla. I detta hänseende har emellertid förändringen ej kommit lika sent som i fråga om sjukvården. Fattigstugor togo redan under 1800-talet i stor utsträckning hand om gamla och fattiga, vilka i äldre statistiska uppgifter ej kunna skiljas från varandra. I breda drag torde man dock kunna skildra utvecklingstendensen så, att medan de fattiga under det förflutna seklet omhändertogos i anstalter i jämförelsevis större utsträck- ning än nu, då de mera understödjas i sina hem, har vården av de or- keslösa gamla i stället mer och mer överflyttats från barnens familjer till in- stitutioner.
Minskningen i familjens skyddsfunktion, dess uppgift att bereda utrymme åt sina medlemmars vårdbehov, kan följas ända ned till barnens födelse. Icke ens denna belastar i samma grad som tidigare hemmen, ehuru förskjut- ningen därvidlag kommit först på senare tid och då mycket hastigt.
År 1935 föddes sålunda 44 0/0 av samtliga barn ä barnbördshus, enskilt för- lossningshem eller liknande. År 1918 var motsvarande procenttal 10 och 1911 ungefär 7. (Häri äro ej medräknade de som föddesibarnmorskas bostad.) I städerna har det relativa antalet av utom hemmen födda barn varit än större. I Stockholm torde för närvarande de inom hemmen födda utgöra en för- svinnande del.
Härmed beröres redan familjens biologiska funktion. Även uppgiften att fortplanta släktet har undergått en kraftig begränsning med motsvarande inskränkning av kvinnornas arbete, möda och upptagenhet. Tyvärr äga vi ingen möjlighet att direkt jämföra den genomsnittliga familjestorleken förr och nu. Vår befolkningsstatistik har icke varit upplagd efter familjesyn- punkt. Man får i stället söka ett mått på kvinnornas insatser genom att be- räkna antalet födelser. Om man därvid endast räknar med de barn, som fötts inom äktenskap, erhålles följande översikt:
Tab. 5. Antalet barnaföderskor bland gifta kvinnor åren 1751—1934.
Barnaföderskor Barnatöderskor Barnaföderskor
Å på 1000 gifta Å på 1000 gifta Är på 1000 gifta
r kvinnor i åldern r kvinnor i åldern kvinnor i åldern
15—45 år 15—45 år 15—45 år
1751/60 305'7 1871/80 300'9 1911/20 211'5 1801/10 276'0 1881/90 291'8 1921/30 155'4 1851/60 296'4 1891/00 276'1 1931 1241 1861/70 289'5 1901/10 2586 1934 1135
Detta innebär, .att under största delen av 1800-talet nära var tredje gift kvinna under 45 år tillbragte en tid årligen i barnsäng, medan detta nu endast är fallet med ungefär var nionde.
Genom en dylik jämförelse får man troligen det mest exakta mått som kan uppnås på kvinnornas biologiska bundenhet till hemmet. Emellertid har man här icke endast att räkna med barnafödandet. Även den barnavårdande uppgiften måste ses mot bakgrunden av de förändrade förhållandena. Ty- värr har man för jämförelse icke uppgifter om den sammanboende familjens utan endast om hushållets storlek att tillgå.
Tab. 6. Förändringar i hushållens storlek åren 1860—1930.
Hushållens procentuella fördelning på storleksgrupper sågäifäl År Summa hörande 1 pers. 2 pers. 3 pers. 4 pers. 5—6 pers. 7—10pers. 11 pers. hushåll,i % % % % % % % % av folkm. 1860 15 14 15 14 23 17 2 100 11 1870 18 15 14 14 22 15 2 100 8 1880 20 15 15 14 2 15 1 100 6 1890 22 — — » _ — — 5 1900 23 16 14 13 19 14 1 100 8 1910 23 16 15 13 19 13 1 100 9 1920 22 16 17 14 19 11 1 100 9 1930 19 18 20 16 17 1 100 19 Källa: Statistisk årsbok.
Dessa tal avspegla givetvis icke direkt nedgången i barnantal utan även minskningen av storfamiljen överhuvud taget: nedgången i antalet tjänare, bortflyttning av oförsörjda släktingar m. fl.
Utan möjlighet till historisk jämförelse men upplysande för de nu aktuella förhållandena äro de bostadsräkningar som 1933 gjorts för städerna och vid 1936 års folkräkning för landsbygden. Därvid ha framkommit nya uppgif- ter angående barnantalet.1 Drygt 60 0/0 av bostadshushållen i städer, köpin— gar och municipalsamhällen skulle enligt dessa efter representativa princi— per gjorda undersökningar icke hava något hemmavarande barn under 15 år. De familjer, som ha 3 eller flera barn under 15 år, beräknas utgöra endast 6 0/0 av samtliga. På landsbygden däremot skulle antalet dylika fler— barnsfamiljer (med minst 3 hemmavarande barn under 15 år) utgöra om- kring 11 0/0.
Intressantare blir det att sätta barnantalet i direkt korrelation till antalet gifta kvinnor. Professor Sven Wicksell i Lund har gjort en kalkyl av antalet levande barn under 18 år i förhållande till gifta kvinnor under 60 år:
1 Sterner, R.: Levnadsstandarden i svenska familjer i Bcfolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan (Stat. off. utr. 1936:59).
Tab. 7. Gifta kvinnors barnantal. Antal . Procent gifta Antal . Procent gifta levande barn Antal gifta kvinnor med levande barn Antal gifta kvinnor med .. kvmnor under . kvmnor under under 18 ars 60 års ålder resp. under 18 ars 60 å ålde resp. ålder barnantal ålder rs r barnantal 0 283 400 295 5 23 400 24 1 291 400 303 6 10 200 11 2 190 800 199 7 4 100 0'4 3 103 800 108 8 1 600 02 4 51300 53 9 och flera 600 01 Summa 960600 100 Källa: Befolkningskommissionens betänkande angående familjebeskattningen (Stat. off. utr. 1936: 13).
Detta visar, att 30 % av de gifta kvinnorna i arbetsför ålder ej ha någon barnavårdsuppgift och att endast 20 0/0 av dem ha vad man numera kommit att kalla en flerbarnsfamilj, d. v. s. 3 eller flera barn.
Efter Wicksells metoder har en fullständigare, teoretisk bearbetning skett av Quensel. Även därvid tjäna 1932 års siffror som utgångspunkt. Samt- liga bestående äktenskap redovisas med hänsyn till antalet levande barn un- der 18 år:
Tab. 8. De gifta kvinnornas barnantal.
Antal Procent gifta Antal Procent gifta levande barn Antal gifta kvinnor med levande barn Antal gifta kvinnor med under 18 års kvinnor resp. under 18 års kvinnor resp.
ålder barnantal ålder barnantal
O 468 500 41'2 6 12 700 11 1 286 600 252 7 5 400 05 2 179 600 158 8 2 100 0”? 3 100 700 89 9 610 005 4 53 500 4'7 10 och flera 220 002 5 26 900 24 Summa 1136 830 1000
Källa: Quensel, C.—E.: Barnantalet i de svenska äktenskapen. Statsvetenskaplig Tid- skrift 1936.
Enligt denna skulle procenten »aktuellt barnlösa» vara 412 och procenten aktiva »flerbarnsmödrar» 18.
En annan beräkning (tab. 9) är gjord direkt ur 1936 års folkräkning och visar, hur industrialisering och urbanisering medför sjunkande barnantal. Delvis förklaras de lägre talen för städerna ej av lägre nativitet utan av en övervikt av många nybildade äktenskap, men som ett mått på hustrurnas upp- tagenhet med barnavård kan tabellen dock vara av värde. 38 0/0 av samt- liga bestående äktenskap skulle vara »barnlösa» i den meningen, att de ej
ha något barn under 16 år och endast 15 0/0 skulle vara flerbarnsfamiljer, d. v. 5. ha tre eller flera barn.
Tab. 9. Bestående äktenskap, fördelade efter antalet barn under 16 år enl. preli- minära resultat av 1936 års partiella folkräkning (avseende 1/5 av folkmängden).
Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter barnantal 0 r t 5 g r 1] p p e r 4 eller 0 1 2 3 flera
Stockholm ........................ 55'08 28'65 11'49 3'36 142 Göteborg .......................... 42—07 3269 16-25 5-99 23-00 Samtliga städer .................... 4501 30 84 15'26 5'60 3'29 Förortskommuner .................. 41'07 31'85 1682 625 401 Landskommuner .................. 33'46 28'78 1861 950 970 Hela riket 3800 29170 17'31 7'95 7'14 Källa: Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag avgivet av befolkningskommissionen (Stat. off. utr. 1938:7).
AV ännu större intresse i detta sammanhang äro emellertid vissa från 1936 års folkräkning hämtade preliminära uppgifter om antalet hemmavarande barn under 15 år i olika grupper av familjer. Genom dessa uppgifter kan nämligen för första gången i vårt land direkt fastslås förekomsten å ena sidan av vuxna kvinnor utan någon som helst barnavårdsuppgift i sitt hem och å andra sidan av sådana med aktivt moderskap i flerbarnsfamilj. Av samtliga i bestående äktenskap levande kvinnor ha sålunda ej mindre än 46 0/o inga hemmavarande barn under 15 är; endast 12 0/0 av dessa hustrur _ d. v. 5. var åttonde dylik kvinna — ha 3 eller flera barn. Omkring 71 0/0 av samtliga vuxna kvinnor (över 15 år) äro barnlösa i här avsedd mening, medan blott 6 % — alltså var sextonde kvinna —— ha 3 eller flera hemmava- rande barn under 15 år.
Även om alltså den aktiva moderskapsuppgiften kan sägas ha minskat så betydligt, att den numera icke fyller den större delen av gifta kvinnors liv, måste det å andra sidan framhållas, att det dock är med hänsyn till barna- vårdandet, som flertalet kvinnor vid sitt äktenskap lämna sitt föregående yrke. Den nutida svårigheten ökas av att denna diskontinuitet i arbetsupp- gifter icke endast betyder ett yrkesbyte utan även att, eftersom den direkta barnavårdsuppgiften upphör vid en tidigare tidpunkt i ett längre liv, den gifta kvinnan tenderar att få en mellanperiod i sitt liv, före den inträdande ålder- domen, då varken barnavårds- eller förvärvsuppgifter ta henne i anspråk.
Denna mellanperiod är i själva verket —— särskilt om hänsyn därjämte ta- ges till att den ekonomiska otryggheten vid denna ålder blir större på grund av änkerisk, påfrestningar i äktenskapet samt ökad svårighet att finna sysselsättning å arbetsmarknaden — ett av de allvarligaste problemen i kvin- nornas liv, sådant det gestaltar sig under industriella förhållanden. Medel-
livslängden har nämligen samtidigt ökat. Beräknar man den återstående medellivslängden och den sannolika återstående livslängden vid födelsen samt den återstående medellivslängden vid 25 års ålder, har denna för kvinnorna förändrat sig på följande sätt:
Tab. 10. Förändringar i kvinnornas medellivslängd. ggg-ige lågggstadzgnås'laä; Å ;" ' '" rv . . . . A T Vidlågååsen Vilåvåggägen 113313;— kgiirfitrilor vidålåfårars VldålzdocrarS ar ar ar ar ar ar 1816/40 43'56 51'43 37'00 2641 1960 1841/50 4608 5579 13825 12721 12011 " 1851/60 441419 53'26 238-82 22786 22072 1861/70 4640 5700 400 280 21'0 1871/80 48130 5980 41'0 300 220 1881/90 51'47 63'37 42'58 31'28 23'64 1891/00 5363 6549 41'80 43'86 3175 2404 1901/10 5698 68-22 4280 4478 3253 2474 1911/10 5838 6894 4254 4458 32-61 24'79 1921/25 6295 7202 1926/30 63.33 7202 1921/30 63'16 72'03 4474 4643 33'35 25'14 Källa: Statistisk årsbok, olika årgångar, samt folkräkningarna. 1 Gäller medeltal för åren 1811—1855. _;2 Gäller medeltal för åren 1856—1860.
Den ökning som skett under de sist förflutna 100 åren är som synes endast ungefär åtta år om återstående medellivslängd räknas från 25 års ålder, vid vilken ålder spädbarnsdödligheten, vari de största vinsterna gjorts, icke influerar på beräkningen. Att sätta livslängd och barnavårdsuppgift i för- hållande till varandra har icke desto mindre sin betydelse.
Här har endast uppmärksammats den faktiska minskningen i de vårdade barnens antal och därmed i den tid, som deras hjälplöshet och beroende va- rar. Däremot skall intet försök göras att värdera den större eller mindre arbetsinsats varje barn fordrar. Med stigande barnavårdskrav har denna ökat. Men hur intensivt än arbetet med barnens vård är under deras min- derårighet, kan detta arbete icke förlängas till att taga en lika stor del av moderns liv i anspråk som förr.
Familjens barnavårds- och uppfostringsfunlction har numera ej heller sin uteslutande plats inom hemmet utan hjälp härmed erhålles från olika sam- hällsinstitutioner. Redan före skolåldern erhålla en mindre del av barnen en viss dagvård utom hemmet (antalet barn på våra institutioner för små- barnens dagvård — barnkrubba, kindergarten, barnträdgård, barnkammare etc. — kan uppskattas till omkring 9 000 i Sverige). Viktigare för att be-
lysa familjens minskande funktion såsom uppfostringsinstitution är att på— peka, hur hemmen förr till största delen hade hand om såväl allmänbild- ning som yrkesutbildning. Även den högre allmänbildning, som föräld- rarna icke kunde ge utan vartill krävdes utbildade lärare, inhämtades i större utsträckning inom hemmen genom huslärare och guvernanrer. Skolan har numera så gott som fullständigt övertagit bildningsuppgiften. En kvantita- tiv uppgift om hur många procent av barnen mellan 7 och 15 år, som för hundra år sedan dagligen omhändertogos i skolor, är svår att vinna. Säkert översteg detta antal icke 10 0/0. Dessa synpunkter äro icke endast värda att påpekas för att visa familjens minskande betydelse för att infoga barnen i vårt kulturarv, utan även för att framhäva hur barnen numera äro av mindre betydelse för familjen i dess arbets- och försörjningsliv. Barnen kun- de förr bära en avsevärt större del av familjehushållets gemensamma arbets- uppgifter. Deras obundenhet av skola och andra särskilda plikter bidrager även att förklara det i det föregående omnämnda industriella barnarbetet.
Även yrkesutbildningen låg nästan helt i familjens händer. Yrket ärvdes ofta från generation till generation. Endast lärjungarna i de lärda skolorna samt lärlingarna i hantverket utgjorde i viss mån ett undantag från regeln. Dock var även för dessa kategorier yrkesarvet av större betydelse än för närvarande, även om det ingalunda är helt försvunnet.1 Ett tecken härpå är klausulen i 1669 års skråförordning, att mästaresöner skulle behöva betala endast hälften av kostnaderna för mästerskaps vinnande.” Numera ligger så gott som all yrkesutbildning utanför hemmet. Yrkesskolor, utbildnings- kurser, volontärplatser ha övertagit denna familjens gamla funktion. T.o.m. utbildningen för det husliga yrket lägges i växande mån utanför familjebus- hållen. Familjen är alltså inte längre ett lika nödvändigt instrument för för- medlande av yrkeskunnighet och socialt arv som tidigare.
Vissa andra av familjens funktioner ha under industrialiseringens påver- kan även undergått stora förändringar. Dessa äro dock mestadels icke av särskild betydelse för kvinnornas arbetsvillkor utan spela större roll för familjen själv, varför de av de sakkunniga förbigås. Endast rekreations- funktionen torde här böra nämnas. Det hålles ganska allmänt före, att fa- miljen även minskat i betydelse såsom sammanhållande ram för de sinas fritid. Uppgifterna ha i stor utsträckning övertagits av andra sociala grup- peringar: föreningar, »kamratgäng» o. s. v. Emellertid får denna förändring i familjelivet ej överdrivas. Människans sociala liv är kanske allmänt sett så mycket rikare, att dessa kontakter utanför familjen kunna öka utan att en motsvarande minskning i familjegemenskapen inträder. Som en allmän regel torde det kunna uttalas, att medan makarnas möjligheter till gemen- samma intressen och gemensam fritid snarare tilltagit, ha möjligheterna för föräldrar och barn att samordna sina intressen avtagit. Familjebanden skulle således i stort sett stärkas mellan makarna men försvagas mellan generatio-
1 Se för yrkesarvets betydelse inom de lärda yrkena Wicksell, S. och Larsson, T.: Utredning rörande de svenska universitets— och högskolestudenternas sociala och ekonomiska förhållanden (Stat. off. utr. 1936. 34). ? Lindström, H.: Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809—36, Gbg 1923.
nerna. Det moderna familjelivet har emellertid i viss utsträckning endast andra former än det gamla. Till större del än förr förlägges det utanför familjebostaden, vid camping, båtutflykter, gemensamma sport-, förenings— och nöjesintressen. Det torde vara svårt att avgöra, huruvida hustruns ar- betsbörda blivit mindre och hennes insats minskat i värde. Proportionsvis nedlägga våra dagars husmödrar säkert icke mindre tid på att bereda de sina trevnad, att smycka bostaden etc. Man hariden populärvetenskapliga »fritidssociologien» velat påvisa, hur en av de moderna husmödrarnas hu- vudsakliga uppgifter är att vara »fritidsorganisatör».
Förändringarna i familjens sexuella funktion ha visserligen ej direkt be- tydelse för kvinnornas arbetsvillkor. Indirekt betyder dock troligen den för- ändrade inställning till makarnas sexualförhållanden, som åtminstone i Vissa samhällsklasser samt i litteraturen gör sig gällande och varigenom kvin- norna nu tillerkännas en större rätt till ömsesidighet och jämställdhet, att kvinnorna äro starkare i sitt självförtroende.
Verkan av våra dagars industrialiserade arbetsförhållanden på familjens personliga funktion, på förmedlandet av intim mänsklig kontakt, ömhet, förtroende och trygghet, är svår att avväga. Å ena sidan brukar det göras gällande, att då mannen lämnat hemmet som gemensam arbetsplats en viss intressesplittring uppkommer och att denna, åtminstone för barnens vid- kommande, ökar om även modern har förvärvsarbete utom hemmet. Ä an- dra sidan brukar framhållas, att då kontakten mellan familjemedlemmarna inte är utsatt för en oavbruten nötning, de tvärtom från sina skilda verk- samhetsområden kunna mötas i hemmet i en friskare och mer personligt medveten gemenskap. Utan att avgöra, huru familjen fyller denna känslo- mässiga funktion, torde det kunna fastslås, att nutida människors behov av personligt fördjupade familjekontakter är mycket stort, och att det med den växande mångfalden av andra, ytliga kontakter samt med livets ökade jäkt och splittring snarare blir större än mindre. Det torde likaså vara otvivela aktigt att i de fall, då denna familjens psykologiskt betydelsefulla funktion tillfredsställande fylles och ett lyckligt hemliv och personligt samliv sålunda finnes, såväl mäns som kvinnors arbetsförmåga påverkas i gynnsam riktning, vilket kan komma arbetet såväl i som utom hemmet till godo.
Förändringar ur arbetsmarknadssynpunkt under industrialiseringen.
I föregående avsnitt har i breda drag den utveckling skildrats, som för kvinnoarbetet representerar en kraft, som driver utåt från familjehushåll— ningen. De minskande arbetsuppgifterna därinom ha haft sin motsvarighet i en ökning av arbetsuppgifterna på den fria marknaden. Kvinnorna ha vis- serligen i mindre mån än männen tagit dessa arbetsuppgifter i anspråk, men det vore dock en felsyn att tro, att kvinnornas deltagande i förvärvslivet år en alldeles ny företeelse. Även inom fabriksarbetet hava de från början in- tagit en avsevärd plats jämsides med män. Familjesynpunkten blir emeller- tid av stor betydelse för att förstå kvinnornas arbetsvillkor även ute i för-
värvslivet, ty det visar sig, att bland de villkor, som ytterst påverka såväl arbetsfördelning som löneolikheter mellan kvinnor och män, kvinnornas när- mare anslutning till familjen är ett av de mest väsentliga.
Husligt arbete. Starkast har utan tvivel denna bundenhet framträtt i det sedan gammalt vanligaste av alla betalda kvinnoyrken, nämligen det hus- liga arbetet.
Skillnaden mellan avlönat och oavlönat husligt arbete var i gamla tider relativt ringa. Såväl familjemedlemmarnas inkomst som tjänarnas lön be— stod till större delen av kost och logis. Därutöver erhöllos klädesplagg och halvprodukter av gårdens egen tillverkning. Husfaderns myndighet över och hans ansvar för tjänsteflickorna och hemmadöttrarna var i verkligheten ungefärligen densamma. Bägge voro underkastade hans rätt att ge husaga och för bägge hade han en viss skyldighet att ta vårdnad under sjukdom.
Tjänsteförhållandet hade endast delvis karaktär av fritt avtal. Under långa tider — i viss mån fastställt redan i landskapslagarna och formellt upphävt först 1885 — rådde för fattigt folk ett tjänstetvång. Trots att bestämmel- serna i sina detaljer ofta skiftat karaktär bestod i stort sett regeln, att den som ej hade fast egendom eller förmögenhet enligt fattigvårdslagstiftningen icke heller skulle anses ha »laga försvar», om han ej kunde visa sig bedriva egen näring eller inneha fast tjänst. Han kunde därför uttagas till krigs- tjänst eller sättas i tvångsarbete. Nu är det visserligen sant, att kvinnor, åt- minstone tidvis, voro mera skyddade än män från dessa »försvarslöshetens» konsekvenser. De kunde vara undantagna från tjänstetvånget, om de ägde »medel at ährligen nära sig utan andres förfång eller misstanckar at omgå med otilbörlig bergning».1
På 1600- och 1700-talet tillkommo regler, som ytterligare inskränkte rät— ten att enskilt ordna sin försörjning. Adeln utverkade 1686 en begräns- ning av de övriga ståndens rätt att vara husbonde, varvid det lämpliga an- talet tjänare bestämdes i noga anslutning till gårdsbrukets storlek. (Upphävd 1789.) Under merkantilismens privilegietid utsträcktes denna förordning rentav till ett förbud för de breda folklagren att ha mer än ett visst antal vuxna barn hemma hos sig. (Förordningen gällde mellan åren 1739 och 1747.) Sålunda tillhöllos landshövdingarna i 1739 års legohjonsstadga att tillse '
»det Magistraterne i Städerne hafwa et waksamt öga däruppå at hos de ringare Bårgare, såsom Fiskare, Dagkarlar och andre Städernes Handtlangare, samt Gewärs- Factorie arbetare, ej flere af deras wuxne Barn måge förblifwa hemma hos sina Föräldrar, än de til deras Hushålds- och närings syslor nödwändigt behöfwa. De öfrige böra taga sig års—tienst, eller brukas wid Manufacturier eller publiqt arbete.»*
Dessa bestämmelser, särskilt tjänstetvånget men även legostadgans all- männa regler, blevo av stor betydelse såväl för arbetstagaren under förindu-
' Winroth, A. O.: Om tjenstehjonsförhållandet enligt Svensk Rätt, I, Upsala 1898. 2 Lindstedt, H.: De kvinnliga arbetarnas numeriska roll inom Sveriges storindustri före landets industrialisering, Tiden 1921.
5—378661.
Antal personer Yrkesutövare Medhjälpande familje- over 15 ar medlemmar Är .. .. % av % av ,. % av % av Man Kv. Man män Kv. kv. Man män Kv. kv.
1880 1 462 897 1 614 527 729 198 50 68 112 4 202 134 14 174 174 11 1890 1 510 367 1 681 298 884 202 59 108 868 6 211 688 14 190 889 11 1900 1 660 487 1 809 644 1 157 801 70 157 510 9 224 126 14 200 724 11 1910 1 807 413 1 963 833 1 297 442 72 257 360 13 207 703 11 197 640 10 1920 2 016 144 2 159 092 1 591 515 79 382 016 18 168 758 8 191 791 9 1930 2 243 879 2 372 913 1 773 985 79 504 565 21 159 940 7 166 104 7
Anm. Denna statistik, som gjorts med hjälp av de olika folkräkningarna, har trots de möjligt och till största möjliga likhet med 1930 års klassificering. Vid 1920 och 1930 års husbondens köst» och dessförinnan såvitt möjligt motsvarande kategorier. Då kvinnliga tjänare föring stå mindre självständiga gentemot husbondefamiljen, ha de alltid förts till tjänare— husidkare, uppassare, barberare etc. till »yrkesutövare»; )arbetare av obestämt slag» har där- mellan samtliga i yrkesstatistiken redovisade å ena sidan samt vuxen befolkning över 15 är å
strialismens tid som för tjänarna. Hotet vilade starkt över dem, avtalsrätten var därför föga fri och möjligheterna att påverka lönesättningen strängt be- gränsade. I detta sammanhang skall ej beröras frågan, huruvida tjänarnas relativa rättslöshet allmänt sett blev dem till förfång. Här är endast anled- ning att framhäva, hur just familjeanknytningen ekonomiskt sett innebar en »osjälvständighet», som säkert var mer markerad för såväl de kvinnliga tjä- narna som de kvinnliga familjemedlemmarna än för de manliga.
De förändringar, som industrialiseringen medfört, kunna kanske mest ty- piskt avläsas, när man ser, hur just denna svårdefinierbara men otvetydiga beroendeställning för de kvinnliga yrkesutövarna under tidens lopp alltmer försvunnit. Vid ett betraktande av samtliga kvinnoarbetsområden såsom en helhet, befinnes den största omvälvningen ha skett därigenom att det hus- liga arbetet minskat i betydelse och att andra kvinnliga yrkesgrenar vuxit fram på dess bekostnad. För att få en bild av det växande oberoendet i kvinnornas yrkesställning har ovanstående tab. 11 gjorts med hjälp av de olika folkräkningarna. Tyvärr kan en någorlunda enhetlig linje icke kon- strueras längre tillbaka än till år 1880, då kategorierna »medhjälpande fa- miljemedlemmar» och »hustrur utan yrke» först infogades i folkräkningar- nas yrkesstatistik.
Av denna översikt framgår, hurusom för såväl män som kvinnor de yr- kesfunktioner som innebära beroende fortlöpande ha minskat, medan de oberoende ökat. »Yrkesutövar»-kategorien har nämligen vuxit på samt- liga de andras bekostnad. En del felkällor finnas visserligen i det statistiska materialet. Sålunda ha till »tjänare» i gamla tider förts flera, som rät- teligen voro biträden, t. ex. i affär. Emellertid säger troligen själva inräk- nandet av dem i tjänarkategorien något om deras beroende ställning.. Även
Tj änare F. (1. yrkesutö vare Hustgnlieutan Oredovisade
.. % av , % av ,,. % av , % av % av % av % av Man män Kl” kv. Mån män Kl ' kv. Kv. kv. män kv. 120 775 8 224 617 14 262 288 18 190 381 12 745 145 46 11 13 80 062 " 179 102 11 202 283 13 193 621 12 784 073 47 9 13 61 517 4 173 581 10 191 205 12 213 351 12 828109 46 0 13 47 793 3 163 344 9 166 628 9 242 188 12 881 897 45 6 11 48 452 2 194 453 9 171 723 8 197 319 9 944 648 44 4 12 44 557 2 222 673 9 166 001 7 198 377 8 993 711 42 6 12
genom åren skiftande rubrikerna sökt placera undergrupperna på ett så enhetligt sätt som folkräkningar ha bland manliga tjänare endast medtagits sådana, som anges som >tjänare i däremot även i jordbruket vanligen ha denna ställning och de även i såväl arbete som livs- gruppen. Vid 1920 års folkräkning har från gruppen rhusligt arbete» förts tvätterskor, värds- emot förts till gruppen f. d. yrkesutövare. »Oredovisadea utgör den framräknade skillnaden andra sidan.
efter det att alla reservationer, som materialet tvingar till, gjorts, måste det konstateras, att tjänarnas antal dock genomgående minskat, samtidigt som man vet, att anställningen vunnit i såväl materiellt som andligt oberoende.
Likaså har de hemmavarande familjemedlemmarnas antal minskat. Även här finnes en felkälla i materialet, såtillvida som endast medhjälpare i jord— bruket men ej i affär, andra hushåll än jordbruk etc. kunna medräknas. Bland dessa senare finnes säkert det största antal av dem, som här beteck- nats såsom »oredovisade». Hemmadöttrarna äro flera bland dessa än hem— masönerna. I jordbruksyrket tyckes det däremot förhålla sig tvärtom, vil- ket måste bero på att från bonddöttrarna rekryterats den större delen kvinn- liga tjänare.
Gruppen »hustrur utan yrke» har hållit sig mest konstant av alla katego- rier, även om man där på senare år kan märka den minskning, som svarar mot de gifta kvinnornas ökade förvärvsarbete utom hemmet.
Det husliga arbetet utgör under tiderna den stora reservoar, varifrån den kvinnliga arbetskraften rekryterats och varur andra yrken utskilt sig. Detta arbetsfält har dock aldrig varit det enda, till vilket kvinnor haft tillträde. Redan långt tillbaka skall man finna kvinnor i udda yrken, såsom barnmor- skor, »vaktfruar», hantverkare. Men även inom den grupp, som vi numera kalla arbetare i industri och hantverk och som är den bland kvinnliga yr- kesutövare näst största efter det husliga arbetet, ha kvinnor icke varit säll- synta.
Hantverk. Genom skråförordningarna voro kvinnor i allmänhet utestäng— da från den av de genom medeltiden och ända upp till 1800-talet betydelseful- laste av stadsmannanäringarna, nämligen hantverket. Hantverkets historia är
överhuvud taget en skildring av kamp mellan berättigade och oberättigade, mellan stadens hantverksprivilegier och landsbygdens försök att kringgå dem, mellan en sluten skråanda och vaknande tendenser till näringsfrihet. Kvin- norna voro kategoriskt utestängda från hantverken därigenom, att samtliga skråförordningar, som ju byggde skrånas maktställning på den fast regle- rade lärogången i yrkena, föreskrevo rätt endast för gossar att antagas som lärlingar. Däremot hade änkor efter mästare ofta rätt att efter mannens död fortsätta hans verksamhet,1 dock oftast under tydligt uttalad förutsättning, att hon vid sin sida hade en yrkeskunnig gesäll. Kvinnorna hade sålunda inom hantverket möjlighet att sköta yrkets allmänt organisatoriska uppgif- ter, men de voro av tradition utestängda från yrkets tekniska utövande. Den- na tradition blir av betydelse även för kvinnornas sentida yrkesval.
Emellertid synas kvinnor trots dessa regler ibland hava kommit i besitt- ning av hantverkets yrkeskunskaper. När på 1700-talet vissa försök gjor- des att lätta på skråtvånget, kunde därför följande stadga utfärdas:
»At Qwinfolck, som Handtwärck lärdt, ock wilja det idka, skola arbeta hos nå- gon Mästare, och under hans förswar, eller, ock om tilstånd til samma Handtwärks drifwande sig hos Magistraten angifwa, och sedan med et, efter deras Handteriag lämpat Contingent, ibland Borgerskapet anses.»2
Hela denna 1720 års stadga, som rymde vissa tendenser till näringsfrihet, mötte emellertid praktiskt motstånd hos skråna, och skråtvånget upprätt- hölls genom flera olika detaljförordningar och utslag. Skrånas möjlighet att ge kvinnor tillträde synes sällan ha utnyttjats, ehuru det ibland under 1700-talets gång påminnes om regelns tillvaro. Lindström skriver i sin av- handling om näringsfriheten:
»Som exempel på skråhantverkarnas oresonlighet kan anföras att skräddareäm- betet i Göteborg ännu år 1807 ville förmena kvinnor att försörja sig med förfär- digande av fruntimmerskläder. Lättare gick det för kvinnor att få tillverka en del smärre artiklar, som skråmästarna visserligen hade rätt att producera men dock vanligen icke befattade sig med.»3
Under 1800-talets första del börjar diskussionen om kvinnornas arbetsrätt att taga fart. Såsom illustration till denna debatt må anföras ett citat ur den anonyma broschyren: »Några ord om nödwändigheten, att, utan hinder af skrå-författningarne, medgifwa lämpelige utwägar till försörjning för qwin- nokönet och i synnerhet embets- och tjenstemäns samt andre ståndspersoners torftiga enkor och oförsörjda döttrar.» (Sthlm 1809.) Däri säges:
»Många borgerliga Handteringar finnas ofelbart, som med lätthet kunna bestri- das af Qwinno-könet, och någre, hwilka naturligen borde detta kön tillhöra. Ibland desse sednare kan Skräddare-Handtverket med skäl räknas. Man kan swårligen föreställa sig något mera otjenligt än att arbetsföre karlar, hwilkas biträde så wäl behöfdes wid mera mödosamma Näringar i ett folkfattigt Land som detta syssel- sättas att sy kläder ej allenast för Mankönet, utan åfwen åt Fruntimmer, och under
1 »Enka efter afliden Borgare på Handtverk, Manufactur och Handel, må, sålänge hon ogift förblifwer, mannens Borgerliga näring i behörig ordning fortsätta.» Danckwardt, G. M.: Sam— mandrag rörande Handtwerkerier och Manufacturer m. m., Sthlm 1823.
** Lindström, H., a. a. s. 27. & Lindström, H., a. a. s. 132.
Skrå-Författningarnes skydd beröfwa den torftiga Qwinnan ett närings-fång, som icke utan högsta orättvisa borde kunna henne betagas.»
Denna broschyr kom tillsammans med en hos borgarståndet och en hos adeln år 1809 väckt motion att föranleda, att riksdagen 1809—10 i viss mån principiellt godtog kvinnornas näringsfrihet.1 Under beredningen i allmän- na besvärs- och ekonomiutskottet förordade man samma slags hantverksfri- het för kvinnorna som soldaterna tidigare fått. »Fattigvårdsdirektionen el- ler kyrkorådet borde bl. a. tillse, att arbetsgivare och arbeterskor uppfyllde sina förpliktelser, och att fattiga kvinnor erhöllo nödigt arbete hos hant— verksmästare.» (Lindström, 3. a. s. 134.) Borgarståndet godtog, ehuru icke enhälligt, förslaget om viss näringsfrihet, men de kringgärdade den med yt- terligare ett par förbehåll: Kvinnor skulle icke ha rätt att begagna sig av manligt biträde på sina verkstäder och deras särskilda näringsfrihet skulle upphöra, när de gifte sig.
En stark motivering bakom denna relativa lättnad i näringstvånget var den brist på manlig arbetskraft, som kriget medfört. Man har här i själva verket en historisk svensk parallell till den frammarsch, som kvinnoarbetet i Europa gjorde under världskriget. Avsikten var, att om kvinnorna i ökad utsträckning finge tillåtelse att ägna sig åt stadsmannanäringarna, skulle manlig arbetskraft i större utsträckning stå till förfogande för jordbruket eller, som ovannämnda utskott enligt Lindström uttryckte det, för »sådana yrken, som fordrade djupare kunskaper och större kroppskrafter».2
Det ovannämnda beslutet kom emellertid att bli föremål för åtskilliga tolkningsstrider och någon författning om allmän näringsfrihet blev ej ge- nomförd förrän år 1846. Även då var ingen som helst verklig jämställdhet uppnådd för kvinnorna. Den Hantverksordning, som den 22 december 1846 stadfästes av Kungl. Maj:t, börjar med orden: »Rättighet att i stad eller å lan- det hålla handtverksverkstad, och med biträde af gesäll, lärling eller annan ar- betare, till afsalu åstadkomma handtwerksarbeten, eller med enahanda biträde utöfwa bageri-, bryggeri- eller slagterihandtering, tillkommer hwarje Swensk man, som eger Swensk medborgarerätt», med vissa ytterligare villkor om god frejd, skrivkunskap samt föreskrifter om mästerskap och burskap.
»Den utesluter således genast, såsom princip qvinnan från dessa rättigheter, ehuru största delen af handtverken äro mera passande för qvinnans svagare kropps— krafter, än för mannens muskelstyrka, — det enda företräde, som mannen har —— såsom bokbindare-, glasmästare-, handskmakare-, hattmakare-, kammakare-, målare-, segelsömmare-, skomakare-, skräddare-, snörmakare-, svarfvare- m. fl. handteringar, vid hvilka det nästan är skamligt, att den groflemmade mannen sys- selsätter sig. Ännu mera besynnerligt är det, att man åt mannen öfverlemnat bageri- och bryggerirörelserne, då uti hushållen det är alltid qvinnan, som dermed syssel- sätter sig.»3
Likaså heter det på tal om fabriksrörelse endast att varje svensk man får idka dylik,
1 Se för detta och det närmast följande: Lindström, H., a. a. 2 Lindström, a. a. s. 135. & Agardh, C. A. och Ljungberg, C. E.: Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige, 11, Carlstad 1854, s. 112.
»äfven sådane, som ändå mera passa för qvinnokönet än mankönet, t. e. blekeri, spinnerier och väfverier, hvilka handteringar just utgöra qvin'nans vanliga syssel- sättning uti hushållen. »1
För dessa yrkesgrenar göres visserligen ett tillägg, att »Enka, frånskild hustru och ogift kvinna, som eger swensk medborgarerätt, tillkommer ock den näringsfrihet som stadgad är.» Kvinnor skulle dock icke kunna få mäs- terskap eller burskap. Då emellertid den ogifta kvinnan för att kunna göra några affärstransaktioner måste vara myndigförklarad, var den reala vins- ten av den nya näringsfriheten icke stor. Dylik tillåtelse måste hon söka hos konungen och Agardh påminner om att kvinnan under det hon söker myn- dighet är omyndig och alltså utlämnad till allehanda påtryckningar.
»Dessutom förhåller det sig för närvarande med qvinnorne i Sverige i afseende på att företaga sig något näringsyrke, som med qvinnorne i China i afseende på, att gå... Hvilken qvinna vid 25 år skulle ej i vårt land tro sig vara oförskämd eller löjlig, om hon yrkade hos sina slägtingar, som förvalta hennes arf, att få gå till konungen och begära att blifva myndig? »1
Före näringsfrihetens genombrott voro endast följande möjligheter att ut- öva hantverk uttryckligt öppna för kvinnor;'"' nämligen
enl. kungl. brev av år 1777 en särskild näringsfrihet för skepparehustrur; enl. kungl. brev 1804 tillverkning av talgljus för avsalu såsom ett lämpligt försörjningsmedel för fattiga kvinnor;
enl. kungl. förordning 1834, gällande sockerbagerierna i Stockholm, att kvinnor på grund av särskilt ömmande omständigheter, såsom svag hälsa, kunde få baka och hembära pastejer.
Vid bedömandet av samtliga här omtalade bestämmelser bör likväl ihåg- kommas, att i vissa fall såväl män som kvinnor hade rätt att utan biträde av andra än hemmavarande hustru och barn driva näringsfång.
Även vid genomförandet av näringsfrihetsförordningen år 1846 kom den- na att vad gäller hantverket kunna bli av praktisk betydelse endast för än- kor, frånskilda samt ogifta kvinnor. För varje anställning, som innebar nå— gon ekonomisk ansvarighet av sina utövare, kunde av de ogifta kvinnorna endast de myndigförklarade ifrågakomma. Först 1858 kunde ogift kvinna bli myndig vid 25 års ålder på villkor att hon särskilt underrättade dom- stolen om denna sin önskan, 1863 blev hon utan vidare myndig vid 25 år och 1884 vid 21 års ålder. 1859 blevo handelsrättigheterna allmänna för kvinnor och 1864 kom den fullständigare näringsfrihetsförordningen, vars allmänna princip var att »svensk man eller kvinna är — — — berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller an- nan handtering». Först 1920 blev gift kvinna helt myndig, sedan hon dock 1874 fått rätt att förvalta enskild egendom.
1 Agardh, C. A. och Ljungberg, C. E., a. a. 2 En del ytterligare törvärvsmöjligheter (handel med nipper etc.) höra rätteligen hemma under handelsprivilegierna. Se därom nedan 5. 78.
__
Tab. 12. Kvinnors förekomst i de till kommerskollegium inkomna förteckningar-na över hantverkare.x Städer och köpingar Landsbygd Kvinnor År Hantverkare och Gesäller och Hantverkare och Arbetare på idkare arbetare idkare (gesäller etc.) 100 män Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 1858 7 194 582 18 421 — 214 649 19 6 762 — 1 1860 7 174 529 18 390 — 17 189 31 6 812 _— 1 1865 7 955 416 17 445 501 6 081 38 5 592 47 3 1870 8 510 404 13 146 724 6 953 39 5 689 67 4 1875 9 163 486 19 239 1 452 8 842 53 7 594 149 5 1880 10 025 544 21 062 1 816 9 971 104 8 602 222 5 1885 9 944 592 21 719 2 467 10 607 131 9 272 348 7 1890 10 190 700 20 394 2 634 11 235 219 10 132 463 8 1895 9 961 857 22 446 3 082 12 590 263 11 367 586 8 1900 11 922 941 23 105 3 059 31 054 600 15 750 891 7 1905 13 592 1 301 26 257 4 472 40 310 1 850 18 687 1 594 9 1910 '14 827 1 728 27 403 5 296 44 398 2 532 19 048 2 046 11 Källa: Kommerskollegii berättelser. Sveriges officiella statistik. 1 Samtlig äldre statistik och särskilt den som avser hantverket är behäftad med stora brister. Den anföres här mera för att illustrera utvecklingens gång är. för att ge siffer— , mässigt exakta upplysningar. — 2 För åren 1858 och 1860 äro även i resp. kategorier in- räknade s. k. xgärningsmän>,som till antalet äro betydligt fler än hantverkarna. — 3 Inne- sluter även bolag.
Till dessa böra läggas ännu ett antal, som redovisades under annan rubrik, då deras ställning enligt lagen var en annan:
Tab. 13. Kvinnors förekomst bland dem som hava rätt att såsom för-
sörjningsmedel med egna händer åstadkomma hantverksarbeten. År Städer och köpingar Landsbygd Kvinnor på * 100 män
Män Kvinnor Män Kvinnor
1858 4 352 1 139 890 3 22 1859 4 532 1 086 662 1 21 1860 4 805 1 147 806 7 21 1861 5 225 1 334 849 2 22 1862 5 438 1 390 782 3 22 1863 5 738 1 459 7 509 88 12 1864 5 812 1 467 8 483 115 11
Källa: Kommerskollegii berättelser.
1 8 6 4 1900, stad och län Y r k e Stad Län Kvin: Hant— Kvin-_ 11123" ”af— "155 . ;;; ”(15.53 kare etare kare betare man man Bagare .......................... 61 45 6 14 65 714 1 731 61'8 Plåtslagare ...................... 11 _ _ 1 19 9 13 12 Bokbindare ...................... 11 12 — _ 3'1 23 124 163 Borstbindare ..................... 1 _ _ _ O'? 2 8 1 && Bryggare ........................ 14 16 1 6 33 14 66 129 Buntmakare och körsnärer ........ 4 17 _ _ 13'9 16 105: 969 Bygg— och murmästare ............ 4 _ _ — 0'8 2 3 01 Färgare .......................... 5 6 2 _ 3'8 8 28 103 Garvare ........................ 5 — 1 _ 09 11 3 ? 2'0 Gelbgjutare ...................... 5 _ 1 — 3'6 _ 1 _ Glasmästare ...................... 10 _ _ — '7 10 2 25 Guldsmeder ...................... 13 5 _ _ 2'4 31 75 163 Handskmakare .................. 17 40 _ 3 30'0 6 % 33'7 Hattmakare ...................... 9 18 _ _ 89 34 75 603 Hovslagare och smeder .......... 17 — 4 _ 0'9 — — _ Instrumentmakare ................ 1 _ _ _ 0'4 1 3 25 Kakelugnsmakare ................ 19 1 _ _ 2'2 7 1 11 Kammakare ..................... 4 _ _ — '7 _— — _ Klen— och pistolsmeder ............ 9 _ _ _ 0'6 320 5 03 Kopparslagare .................... 23 1 2 _ 26 6 3 11 Målare .......................... 15 _ 1 _ 1'0 19 9 0'5 Nålmakare ...................... 4 _ _ _ 11'1 _ _ _ Perukmakare .................... 1 1 _ _ 2”? 32 60 114 Repslagare ...................... 8 4 _ _ 26 18 5 58 Sadelmakare .................... 6 _ — _ 08 13 38 24 Skomakare ...................... 16 6 _ — 05 29 113 1'0 Skräddare ........................ 8 14 _ 7 09 284 897 99 Slaktare ........................ 10 1 _ _ 26 56 114 70 Snickare ........................ 8 _ _ _ 03 15 12 03 Snörmakare ...................... 2 11 _ — 228 12 55 1369 Sockerbagare .................... 2" 30 6 _ 192 73 284 802 Stenhuggare ...................... _ _ 1 _ 1'0 _ — 0 Svarvare ........................ 6 _ — _ 24 10 12 53 Sämskmakare .................... 5 _ — _ 13'5 _ — _ Tenngjutare ...................... l _ — _ 3'1 _ — 0 Tunnbindare .................... 10 — — _ 2'0 _ _ _ Urmakare ........................ 5 2 _ 2 29 18 6 1'4 Vagnmakare .................... 1 _ _ — 03 1 _ _
Statistik över kvinnornas deltagande i hantverk finnes publicerad såsom bilaga till kommerskollegii berättelser fr. o. m. är 1858. Tyvärr står emel- lertid rubriken »qvinnor» utan den specialisering, som för män ger en upp- delning å följande kolumner: män, gesäller, lärlingar samt andra arbetare. Ett sammandrag har gjorts från de olika åren med femårsmellanrum. (Tab. 12—14.)
Industri. Om skråtvånget länge höll de historiskt äldsta specialyrkena stängda för kvinnorna, var dessas roll inom industrien inte lika obetydlig. Så långt man kan följa uppgifterna synas kvinnor ha arbetat jämsides med män. Sommarin1 fastslår, att de, såsom de gjort sedan medeltiden, under 1600- och 1700-talen i stort antal arbetade i gruvorna och vid bruken. Icke sällan uppgick de kvinnliga arbetarnas antal till 10 eller 20 0/0 av hela arbe- tarstammen. Många av dem voro gifta. Några senare uppgifter och skild- ringar må illustrera förhållandena.
1805 uppges sålunda antalet kvinnor vid masugnar, alunbruk och stäng- järnshammare till 791 eller mer än 25 0/0 av samtliga arbetare.2 Omkring år 1840 ger Forsell följande skildring:3
»För dem som äro alldeles obekante med huru berghandteringen skötes kan det icke vara utan intresse, att se en kort uppställning.
Tvenne arbetshjon, en man och en qvinna, borra vanligtvis i grufvan per dag 3 alnar . . . Mannen har i aflöning 21 sk. 3 rst., qvinnan 16 sk. szo.»
Smederna synas däremot varit män. En relativt stor betydelse ägde dessutom den egentliga fabriksindustrien, sedan den tagit fart under 1600—talet, då privilegier för fabriker och manu- fakturier likaväl som förläningar ibland utdelades som kungamaktens ynnest- bevis. Under vår merkantilistiska epok på 1700-ta1et nådde fabriksindustrien en viss, ehuru i stor utsträckning konstlad blomstring. Manufakturerna voro dåtidens skötebarn, närmast uppbyggda efter franskt mönster. I allmänhet voro de liksom hantverket och handeln ett städernas monopol, ehuru vissa distrikt utgjorde undantag. Fabrikernas privilegier fastställdes i 1739 års för- ordning om Manufactur- och Handtwårkeriprivilegier.
En realdefinition av vad som var hantverk och vad som var fabriksin- dustri är svår att göra. I stort sett var före maskinteknikens tid den fa- briksmässiga produktionen väsentligen kännetecknad av ett starkare »kapi— talistiskt» moment än hantverket: fabriksanläggningarna voro större och produktionen arbeta-de med lagerhållning, medan hantverkarna huvudsak- ligen arbetade efter beställning. Gränsdragningen mellan hantverk och fa- briker blev dock huvudsakligen den formella, att fabrikerna ej voro under- kastade skråförordningarna utan hörde in under en städernas särskilda hallrätt.
* Sommarin, E.: Bidrag till kännedom om arbetsförhållanden vid svenska bergverk och gruvor i äldre tid till omkring år 1720, Lund 1900.
2 Lindstedt, a. a. s. 173. 3 af Forsell, C.: Statistik öfver Sverige, Sthlm 1844, s. 168.
Dessa fabriker rymde visserligen stundom ett större antal arbetare inom en och samma verkstadslokal, men dessutom hade de en stab av hemar- betare anställda. På bägge dessa. sätt deltogo kvinnorna i fabriksarbetet. Alldeles särskilt intogo de en framträdande plats inom textilföretagen, som utgjorde den största gruppen bland dessa fabriker. Från textilindustrien finnas vissa uppgifter, som visa kvinnornas mycket stora andel i dess arbe- tarstam. På 1750-talet sysselsatte denna industri sålunda ensam fem sjun— dedelar av alla redovisade arbetare i landet eller omkring 15 000 arbetare och av dessa voro minst 70—80 0/0 kvinnor, både »inom och utom verket».1
Inte ens i detta fabriksarbete hade emellertid kvinnorna en från familje- tillhörigheten fri ställning. Det var tvärtom mycket vanligt, att familjefadern tog anställning för hela sin familj. Arbetskontraktet och löneutbetalningen gjordes i husfaderns namn. En belysande bild av hur hela familjen deltog i fabriksarbetet får man av en hallberättelse från år 1740 angående Barn- ängens manufaktur.2 Där angives varje mästare och varje vävstol. Så gott som undantagslöst arbeta hustru och barn tillsammans med husfadern, t. ex.
»9) Swänska mästaren Zacharias Richter, Senior, arbetar med hustru och 2 Barn, 1 Tysk gesäll, 1 Swänsk lärogosse och 6 st. spinnerskor 15/00 kläde på 1 stohl.= 1 stol. 12 arbetare.»
Den enda vävstol, som icke omhänderhas av en mästare, redovisas för: »19) af]. Tyska mästaren Becks Enkja ifrån Berlin, med 2 st. små barn, 4 st. Tyska gesäller och 1 kardare, 1 spolegosse, 1 plyserska och 8 st. spinnerskor = 1 stohl. 18 arbetare.»
Klarare kan knappast familjebandets betydelse för arbetets upporganise- rande framträda. En familjesamhörighet, som varit naturlig och nödvändig under agrara kulturformer, övertas till en början även av stadsmannanä- ringarna. Av Barnängens år 1740 uppgivna personal av 17 mästare, 32 ge- säller och 237 andra arbetare voro omkring hälften av de senare kvinnor _ hustrur, döttrar, svärmödrar, styvdöttrar till mästarna och gesällerna samt dessutom särskilt upptagna plyserskor och spinnerskor.
En upplysande skildring av de fria kvinnliga arbetarnas sociala ställning får man från 1700-ta1ets Sundsvall.
Spinnerskorna voro endast i undantagsfall bofasta i staden. Mantalsskrivna som fabrikens »försvarsfolk» på landsbygden infunno de sig blott för att avhämta ullen och avlämna sitt garn. Både att rekrytera denna personal och att kontrollera dess arbete visade sig svårt. Spinnerskorna, mestadels fattiga och ensamstående kvinnfolk, uttogos i början med biträde av kronobetjäningen, som dock snart för- lorade lusten för detta värv. Det hade snarare blivit en tvångsvärvning än fria av- tal, och detta framkallade friktioner. »Man utbad sig order från länsstyrelsen till kronobetjänterna att med större allvar gå fabriken tillhanda, eljest står att befara, det gemene man, som ganska liten utsikt äger om väl inrättade fabrikers nytta i längden för riket, snart nog med kallsinnighet lämnar det arbete, han under hän- der haver, och återigen träder in i sin gamla lättjefulla levnadsart. Att de krävda
1 Lindstedt, H., a. a. enligt uppgifter ur hallberättelserna och manufakturdeputationens be— rättelser. ” Avtryckt i Rosman, H.: Textilfabrikerna vid Bamängen, Sthlm 1929.
Kvinnor i % av Är Män Kvinnor totala antalet in- dustriarbetare
1805 27 495 2 958 9'71 1810 26 253 2 488 866 1815 24 640 2 057 717 1820 25 GW 2 578 9'12 Enl. tabellkommissionen 1830 28 178 2 288 748 1840 30 359 2 192 673 1850 35 165 3 602 9'29 . " . 1860 52 666 10 264 1 16-31 % Eggmlåggzggåggåam” 1870 48 905 11 508 1960 1880 68 099 16 605 1960 _. . 1890 108 201 25 327 18'58 Eghsägggiifääoueg" m" 1900 246 608 49 609 1607 1910 272 942 59 005 17'77
1 Lindstedt anger att siffran 16'31 % för 1860 är för låg, då samtliga arbetare i Stockholm förts som män och uppskattar ett riktigare procenttal vara 18'44 %.
åtgärderna kommit till stånd framgår därav att åren 1748—49 närmare ett fem- tiotal nya spinnerskor mantalsskrevos för fabriken. Allmogen å sin sida hade svårt att smälta, att fabrikens försvarsfolk fick bo kvar på landsbygden, där dessa osta- diga personer påstodos uppgadda barn och tjänstefolk till lättja och självsvåld, att förtiga andra ”av dem förelöpande orimligheter'.» Vid landstinget 1750 måste landshövdingen utlova, att de spinnerskor, som ej voro stadda i jordbrukstjänst eller skötte gamla föräldrar, skulle tillhållas att inflytta till staden. 1760 fick »fa- briksägaren rätt att, i nödfall med lagens hjälp, taga i anspråk landskapets samt- liga 'inhyses sittande kvinnor”.» 1763 hade man »närmare hundra spinnerskor, ”allt inhyses kvinnfolk, av vilka allmänheten föga nytta haft'».1
Jämte fabrikernas organiserade arbete »utom verket» bedrevs hemindu- strien även på annat sätt, nämligen med kommissionärer som mellanhand. Dessa hemarbetare skulle omkring år 1750 ha varit tre gånger så många som de i anslutning till fabriker arbetande, alltså över 40 000 arbetare, av vilka en betydande del av kvinnorna sägas vara gifta.2 Inom denna kategori var dock hemindustrien oftare en bisyssla och ej som i den andra ett heltidsar- bete. Det brukar framhållas, att det hemindustriella arbetets särskilda nöd- karaktär knappast lika mycket gör sig gällande, så länge det utgör en bi- syssla för familjen som då det blir ett huvudyrke. Denna arbetsorganisation har dock allmänt en lönenedpressande verkan.
Den hemindustri, som »förlades» av kommissionärer som mellanhand, ha- de ett centrum i Sjuhäradsbygden kring Borås. Arbetet bestod då huvudsak—
1 Ahnlund, N.: Sundsvalls historia 11, Sundsvall 1921. ? Lindstedt, H., &. a.
berättelser. Å r 1 8 6 3 Å r 1 9 0 0 Antal Antal Kvin— Antal Kvin- ägare arbetare nor arbetare nor på 100 på 100 M. KV. M. Kv. män M. Kv. män Klädes— och yllefabriker .............. 81 _ 2 635 1 537 58 2 221 4 545 205 Bomullsvävnadsfahriker .............. 7 2 451 771 171 1 276 4 860 381 Linnevävnadsfabriker ................ — 1 22 85 (386) 190 573 302 Segelduks- och jutefabriker .......... 1 — 112 126 112 480 688 143 Trikåfabriker ....................... 12 1 59 684 (1 160) 260 3 0218 1 169 Repslagerier, jute- och trasselfabriker. . 8 6 151 8 5 372 212 57 Ullgarnsspinnerier .................. 11 — 55 85 155 1 839 1 357 74 Bomullsgarnsspinnerier .............. 2 — 712 736 103 2 169 3 614 166 Linnegarnsspinnerier ................ _ — 50 81 (162) 144 343 238 Sidenfahriker ........................ 3 — 49 468 (955) 7 16% (2 400) Kattunstryckerier .................... 8 — 49 10 (20) Sockerraffinaderier, choklad etc ....... 7 —— 1 184 89 8 7 046 1 480 21 Tobaksfabriker ...................... 86 3 1 722 471 27 1 747 2 752 158 Färgerier och blekerier .............. 415 13 968 56 6 1 799 536 30 Läderfabriker ...................... 683 29 1 758 20 1 2 353 1 567 67 Olje-, såp- och ljusfabriker .......... 52 3 363 163 45 1 503 931 62 Glasbruk och -fahriker .............. 1 1 1 024 63 6 5 427 374 7 Porslinsbruk, kakelugnsfabriker o. dyl. 65 3 951 221 23 27 566 1 458 5 Pappersbruk och pappfabriker ...... 63 2 1 033 645 62 4 912 1 441 29 Pappersfabriker .................... 25 1 265 51 19 975 1 162 119 Mekaniska verkstäder ................ 84 — 4 316 13 0 20 654 27 0 Åkdonsfabriker (ej båtar) ............ 25 — 265 — — 2738 — — Kemisk-tekn. fabriker ................ 29 2 131 54 40 554 214 39 Tändsticksfabriker ................... 13 — 337 703 20'.) 3 235 2 867 89 Jäst— och stärkelsefabriker ............ 9 & 42 9 (21) 656 52 8 Bryggerier och brännerier samt vatten- fahriker .......................... — — 60 — — 6 722 1 845 28 Bärvins- och saftfabriker ............ 4 -— 20 10 (50) 48 28 (58) Ättiksfabriker ...................... 13 1 25 2 (8) 88 9 (10) Korkfabriker (korg etc.) .............. 10 1 76 12 (16) 400 276 69 Litografiska fabriker ................ 1 — 69 71 (103) 5 673 1 326 23 Musikaliska instrumentmakerier ...... 10 — 57 — — 546 18 3 Övriga ur— och instrumentfabriker. . . . 352 74 21 Div. andra fabriker (elektricitetsverk, leksaks-, lamp-, mösskärmsfabr. etc.) 459 35 1 124 467 42 772 166 22 Slakteri-, charkuteri-, fisk- och inar— garinfahriker ...................... 924 485 53 Bagerier, kvarnar och kexfabriker. . .. 6244 444 7
berättelser. Ä r 1 8 6 3 Å r 1 9 0 0 Antal Antal Kvin— Antal Kvin— ägare arbetare nor arbetare nor på 100 på 100 M. Kv. M. KV. män M. Kv. män Beklädnadsfabriker o. dyl. .......... 1084 21886 2019 Trävarufabriker .................... 18 210 809 4 Produkter av kol etc ................. 9634 515 5 Metallvarufabriker .................. 3 148 618 20 Maskinfabriker (utom mekaniska verk- städer och instrumentfabriker) . . . . 3 095 437 14 Anm. Vissa smärre fabrikstyper, t. ex. cikoriafabriker, ha här ej medtagits, varför en summering ej direkt från denna tabell kan företagas. Emellertid voro av ägarna år 183 2191 män och 104 kvinnor samt 217 bolag. Av arbetarna voro sammanlagt år 1863 20 214 män och 7768 kvinnor samt är 1900 216485 män och 48 994 kvinnor, (1. v. s. 38 kvinnor på 100 män är 1863 och 23 år 1900.
ligen i spinning. Såsom allmän regel torde ha gällt, att detta arbete till stör- sta delen utfördes av barn och kvinnor. Just från Boråstrakten finnes emel- lertid exempel på, hur den arbetsfördelning, som av gammalt ansett spånad och vävnad för kvinnogöra, fick vika för ett männens »intrång». Nils Huf- wedsson Dal beskriver sålunda i sin i början på 1700—talet utgivna beskriv- ning av Boråstrakten, att när linet var berett,
»lägga icke allenast Qwinfolken, utan ock såsom fordom i Ägypten, Manfolken äfwen handen vid spinneråcken, sammanflytjandes hela byalaget om winter Afte- nar i ena styfwo at spinna».1
Tillsammans voro i fabriks- och hemindustri ett betydande antal kvin- nor sysselsatta. Statistiken över dem blir för gamla tider dock särdeles svår- tydbar. En hel del av de, helt eller delvis, i hemindustriell produktion syssel- satta äro troligen alls icke representerade i yrkesstatistiken. Såsom hustrur och döttrar till bönder, hantverkare, fabriksarbetare, torpare eller »hjon» av olika slag ha de troligen ofta ej uppgivit sin yrkesmässiga hantering. Dess- utom är det bekant, att i en del fall kvinnor visserligen arbetade för förläg- gare eller fabriker, men dock ien bondes hem såsom »lagstadde pigor». I statistiken komma dessa därför att räknas i tjänarkategorien i stället för i fabriksarbetarkategorien. Med dessa reservationer må här angivas en av Helgo Lindstedt2 sammanställd tabell över andelen kvinnliga industriarbeta- re från 1800-ta1ets början, vilken —— vad gäller åtminstone tabellkommissio-
1 Citerat efter Svensk hemindustri, del 11. Sveriges officiella statistik 1917. I denna utred- ning tinnes såväl referat av tidigare spridda undersökningar som ock en framställning av den största svenska undersökningen av hemindustriförhållanden.
” A. a.
nens uppgifter —— avser endast arbetare, som inom själva verkstäderna »mot tingad lön eller dagspenning tillhandagå». (Se tab. 15.)
För den tid som industristatistiken publicerats av kommerskollegium kunna även en hel del upplysningar vinnas om på vilka områden kvinnlig arbetskraft företrädesvis tagits i anspråk. Generellt kan iakttagas, hur kvin— norna i större utsträckning sysselsatts inom konsumtionsvaruproduktionen och därvid särskilt inom de näringsområden, som mest direkt vuxit ut ur det husliga arbetet. Dessa uppgifter börja i Commerce Collegii berättelse om fabriker och manufakturer år 1863. Man får dock enligt dessa en redovis- ning (se tab. 16) för ett betydligt mindre antal personer än vad enligt Lind- stedt nyss ovan angivits, då endast vissa typer av produktion upptagas såsom fabriker och manufakturer. Den är dock av intresse för jämförelse med den nuvarande fördelningen (se 5. 94). Arbetsfördelningens traditionella ka- raktär ger sig därvid klart tillkänna.
Handel. Även inom nästa stora yrkesgrupp, handeln, kan man taga för- hållandena inom en viss tidigare period som utgångspunkt för en jämförelse med nutiden, medan det däremot för de sakkunnigas uppdrag ej kan vara nödvändigt att följa utvecklingen emellan dessa båda tidsperioder.
En relativ näringsfrihet för kvinnor fastslogs i den år 1846 utkomna han- dels- och hantverksförordningen. Förhållandena inom handelns område fram till denna tidpunkt ha delvis fått sin belysning i samband med skild- ringen av hantverket. Bägge dessa förvärvsgrenar voro sedan medeltiden omgärdade med monopolistiska bestämmelser. Ursprungligen voro dessa tillkomna för att skydda städernas intressen mot konkurrens från landsbyg— den: reglerna för landsköp voro lika snäva som tillåtelserna för s. k. »gär— ningsmän» att bedriva hantverk på landet. Senare kom skyddet att upp- rätthållas i de personers intresse, som i näringen och staden vunnit burskap.
Före 1846 stodo allmänt endast följande handelsmöjligheter öppna för kvinnor, nämligen
enl. kungl. reglemente 1749 tillåtelse för de av kvinnokönet, som äga god frejd, att sälja nipper;
enl. kungl. brev av 1774 och 1790 förbehåll för fattiga änkor, värnlösa kvinnor samt avsigkomna borgare om rätt att i Stockholm idka tobakshan- del;
enl. kungl. brev 1781 rätt för fattiga civil- och militärbetjäntes änkor att utöva traktörsnäringen; samt
enl. kungl. brev 1844 tillstånd att i Stockholm kringbära och försälja glas- arbeten å gator och allmänna platser under iakttagande av vederbörliga ord- ningsföreskrifter.
Inte ens näringsförordningen av 1846 gav någon allmän handelsfrihet åt kvinnorna. I själva verket var denna deras frihet betydligt mer inskränkt genom Handelsordningen än genom Hantverksordningen. Den första para- grafen talar endast om att »rättighet att i stad idka handelsrörelse tillkom- mer varje man, som äger svensk medborgarerätt». Om kvinnornas handels—
frihet heter det däremot endast: »Wälfrejdade qvinnor, som förete betyg om försvarlig kristendomskunskap, ware oförhindrade att i stad idka nipper— handel, klädmäkleri, mångleri, tobakshandel samt försäljning af så kallat nålstolskram, med Villkor för ogifta qvinnor, att de blifvit myndiga förklara- de, och för gifta, att deras män dertill lemnat samtycke och för deras för- bindelser ansvara.» Först 1859 kom en förordning att — fortfarande dock under vissa villkor — kvinnor skulle ha rätt att idka minuthandel. 1864 var, som ovan omtalats, det egentliga genombrottsåret för kvinnornas handels- frihet.
Det är under dylika förhållanden icke att vänta några avsevärda spår av kvinnorna i handelsstatistiken. Folkräkningen 1855 upptar för hela Sve- rige 318 kvinnor å landsbygden samt 850 i städerna, som för »egen räk- ning idkade Handtverk eller Handel» (medan sammanlagt 218 idka bruks- eller fabriksrörelse och 11 325 för egen räkning idka lantbruk). Biträdande i hantverk eller handel voro däremot 2 299. Fr. o. m. 1860 års folkräkning kan man följa dessa näringsgrenar i stort. Men först från en senare tid- punkt blir det möjligt att i detalj följa de områden, på vilka kvinnor ryckt fram. I nedanstående tabell ha handelsyrken av många olika slag sam- manförts, innefattande såväl ägare som biträden i gross- och minuthandel men även kontors- och bankanställda. Stora svårigheter beredas emellertid av ojämnheter i statistiken, varibland för äldre tid särskilt må märkas benä- genheten att inräkna biträden i den här icke redovisade tjänarkategorien. Det är troligt, att denna tendens skall ha gjort sig särskilt gällande för just de kvinnliga biträdena.
Tab. 17. Yrkesverksamma i handel. 1860—1930.
År Män Kvinnor pci-(101011 iiiän 1860 12 833 2013 16 1870 15 478 1 847 12 1880 25 435 3 581 14 1890 33 324 7 041 21 1900 47 337 14 155 30 1910 81 922 38 196 47 1920 119 229 67 787 57 1930 160 710 102 723 64 Källa: Folkräkningarna.
Eftersom »traktörs»-yrket, vilket i yrkesstatistiken brukar hänföras till handelsverksamhet, särskilt omnämnes såsom relativt tidigt öppet även för kvinnor under vissa villkor, och eftersom det vidare kan i särskilt hög grad sägas vara en till förvärvsyrke utvecklad form av de husliga sysslor, som kvinnor länge särskilt ägnat sig åt, bör det vara av intresse att följa även denna näringsgrens utveckling. Det kan även ske betydligt exaktare än för-
handelsyrket i allmänhet. I samtliga folkräkningar har nämligen värdshus- och hotellrörelse särredovisats under ett par lätt åtkomliga rubriker, var- jämte företagare och biträden skilts åt. Som av nedanstående tabell framgår ha kvinnor, icke endast som uppasserskor etc. städse varit i majoritet, utan även såsom företagare överflyglade de så tidigt som 1890 männen. Däremot framgår ur denna statistik icke, att kvinnorna i allmänhet varit innehavare av smärre företag.
Tab. 18. Yrkesverksamma 1 hotell- och restaurangrörelse.
Företagare Anställda År . M än Kvinnor Klväå "åxå!? & Män Kvinnor Rigg någIFå 1860 1 262 681 54 595 13 047 — 1870 712 502 71 690 1337 —— 1880 1 071 724 68 804 1395 — 1890 1084 1 193 110 1 166 3 319 285 1900 1 257 1 727 137 1 753 5 I '19 286 1910 1 585 4 070 257 2 722 8 765 322 1920 1 940 5 294 273 4 331 19 139 442 1930 2 479 8 625 348 7 221 37 662 522 Källa: Folkräkningarna. * Åren 1870 och 1880 ha biträden i stor utsträckning hänförts till tjänare, år 1860 möj— ligen tvärtom.
Allmän tjänst och fria yrken. I allmän tjänst och fria yrken hade kvin- nor länge en särställning. Sålunda återfunnos redan i de äldsta folkräkning— arna tvenne yrken, som särskilt upptagas under den f. 6. mycket lilla kate- gorien >>Qvinkön». Det är barnmorskornas och guvernanternas. Däremot voro de flesta andra förvärvsmöjligheter genom privilegie- eller utbildnings- bestämmelser stängda för kvinnorna.
I sin samtida kommentar anförde Agardh därom:
»Säledes äro alla vägar stängda för qvinnan i Sverige att försörja sig med något sjelfständigt yrke eller embete, så att såframt hennes arf ej är nog stort för att lefwa af räntan, måste hon tjena.»1
Och han säger strax förut: Deremot har mannen tilegnat sig en mängd qvinnoyrken. Mannen är folkskole- lärare äfven för flickor. Han är öfver-barnmorska . . . Mannen är uteslutande läkare äfven för qvinnor, Han har tillegnat sig alla andra yrken som qvinnan lika väl kunde sköta.»
Då hemmen emellertid icke kunde ge försörjning och arbetsuppgifter åt alla kvinnor, såväl gifta som ogifta, representerar lagstiftningen på 1800-
1 A. a. II: 1 s. 284.
talet i dessa hänseenden vad de anglosachsiska sociologerna kalla en »efter— släpning» (»a lag»), betecknande den brist på anpassning, som uppkommer då en serie förhållanden, vanligen de ekonomiska, förändras utan att till- hörande institutionella överbyggnader hinna med.
I tur och ordning lätta dessa legala hinder under senare hälften av 1800- talet. Kvinnorna få först tillträde till Musikaliska akademien (1853), folk- skollärareseminarier (1859), kungl. högre lärarinneseminarium (1861). Först 1870 medgavs kvinna rätt att avlägga mogenhetsexamen, att studera medicin och praktisera som läkare samt är 1873 att avlägga annan examen vid universitetet, dock med undantag av högre examen inom juridisk fakultet samt varje examen vid teologisk fakultet.1 Dessa fakulteter släppte fullstän- digt sina spärrar åren 1897 och 1910 resp.
Hithörande yrkens framväxt kan i stora drag följas i folkräkningarna. Emellertid hava olika särgrupper vid olika folkräkningar förts till olika hu— vudgrupper. Då de kunnat särskiljas har så skett. Att detta icke alltid varit fallet gör jämförelsen mellan de absoluta talen från ett år till ett annat haltande. Å andra sidan har givetvis samma princip följts för såväl man- liga som kvinnliga yrkesutövare, varför de relativa talen bli mer tillförlit- liga.
Tab. 19. Anställda män och kvinnor i allmän tjänst (utom försvarsverket och religionsvården) samt undervisningsväsen.
Stats— och kommunaltjänst Undervisningsväsen och liknande År . u . | Män Kvinnor Kfögnågfa M än Kvinnor Klvåg någtpa 1855 —— -— —— 2 824 1 656 59 1860 9 364 28 0 4 308 951 22 1870 8 730 159 2 5 508 2 465 45 1880 8 998 95 1 6 174 5 710 92 1890 12 043 333 3 7 120 8 783 123 1900 14 044 544 4 7 609 12 158 160 1910 16 423 1 295 8 8 721 18 349 210 1920 18 534 4 089 22 11 228 25 170 224 1930 19 647 4 823 25 16 899 35 716 211 Källa: Folkräkningarna.
Inom kommunikationsverken har i och med telefonväsendets utveckling en mycket stor skara kvinnor vunnit sysselsättning, men de äro nu återigen i vikande, då telefonväxlingen automatiseras och å andra sidan nya verk- samhetsgrenar, såsom radio, dra till sig mer manlig arbetskraft.
* Wahlström, Lydia: Den svenska kvinnorörelsen, Sthlm 1933. 6—378661.
Post Telegraf, telefon, radio
Järnväg
Män Kvinnor
Kvinnor på 100 män
Kvinnor på 100 män Kvinnor
1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930
' 1 165 2 3 669 9 954 2 008 3 029 5 554 7 745 9 828
Källa: Folkräkningarna. 1 Även järnväg. — 2 Även telegraf och järnväg. — 3 Även telegraf. — * Nedgången kan bero på en olika redovisning av telegratverkets arbetare.
' 3
2 17
” 204 253 456 929
2 400
3 855
1/5 21 13 15 17 31 39
Kvinnor Män Kvinnor på 100 Män man
277 1 — — —— — — 7 752 576 489 85 11 727 1 249 1 196 96 19 984 4967 4 272 441 33 185 4 858 12 049 248 51 967 6 949 12 895 186 55 757
19
58
81 374
2 099 2 828
Särskilt inom sjuk- och socialvård voro kvinnor tidigt framträdande:
Tal). 21. Anställda inom sjuk- och socialvård. Barnmorskor Sjukskötare Övrig socialvård År Enl. hälso- Enl. folk- Kvinnor Kvinnor vårdsstati- räkning- Män Kvinnor på 100 Män Kvinnor på 100 stiken arna män män 1855 — 1 306 — — — — — —— 1860 1 525 1 157 1 203 1 347 171 -— — - — 1870 1 864 2 1 393 1284 1 623 219 — —— _ 1880 2 264 ? 1 744 260 1 040 400 183 133 73 1890 2 478 2 2 029 540 2 140 396 299 313 105 1900 2 782 2 2 514 804 3 869 481 477 691 145 1910 2 988 2 710 725 5 952 821 1 650 3 437 208 1920 3 032 2 658 1 168 10 855 929 5 351 10 542 197 1930 2 672 2 345 9 361 10 447 2 893 7 752 22 476 290 Källa: Folkräkningarna. 1 Även övrig socialvård. —— ? Uppförda bland tandläkare fr. o. m. är 1870 t. o. m. är 1900, varför dessas kvinnliga yrkesutövare ansetts kunna hit överföras. —— 3 Sjukskötare synas i viss utsträckning är 1930 ha hänförts till sjuk— och vårdanstalternas vaktpersonal.
I de fria yrken, som närmast avse medicinsk vård, hava kvinnorna lika- ledes mer och mer gjort sig gällande, ehuru deras andel fortfarande där är relativt ringa.
_Gyrnnastik- _ Läkare Tandläkare dlråjlfltåäfngdl 225;— Farmaceuter Samtliga naster Å” za? ,. _5 __5 __a xsa x_a :] 4 85 7 41 gå av :? gå 7 2 85 ; 4 85 ? 4 85 _, ... : _? _ .: E' ?; ... __ ... __. ...
» ? 55%? % äS= g Igla=åäa ?? åäs % 55.9. 3 "! _- ? "1 := %; >: .- »g .., = ”U »1 := *U '1 :! '$.
* »? 133 ”= N' 1855 1 529 — —— —— _ — — —— — — -— — — — — 529 — — 1860 1 664 —- — — — —— -_ —— — — — —— — — — 664 — — 1870 548 — — 1486 1— — _ —— _ __ — 672 _ _ 1706 _ — 1880 585 — —— 1437 2— — — — — — — _ 825 — — 1847 —— —— 1890 '1172 7 — 1823 2— — _ _— — —— —1071 -— —3066 7 — 1900 1223 15 1 11440 2 —— — — — — —— — — 1 252 34 3 3915 49 1 1910 1434 33 2 1 796 4 855 107 — — — 349 — — 1 269 165 13 3848 1053 27 1920 1 699 90 541 131 41 661 147 — — — 456 — — 1 183 333 28 4469 2084 47 1930 2319 155 7 1011 250 25 884 3225 365 483 1 _ 1 207 495 41 5904 4 126 70
Källa: Folkräknin garna. 1 Även veterinärer och fältskärer. — ? Kvinnorna ha överförts till tab. 21, kolumn barn- morskor. — 3 Även medicine kandidater. — 1 Även gymnaster etc.
I andra fria yrken ha kvinnor först på senare tid börjat finna sin huvud-
sakliga sysselsättning och bärgning.
Tab. 23. Yrkesverksamma inom vissa fria yrken.
Advokater och sak— Författare och jour— .. _ Teater— och förlustelse- förare nalister Konstnär er verksamhet År Kvin— Kvin- Kvin- Kvin- .. Kvin- nor på .. Kvin- nor på , ,. Kvin- nor på ,. Kvin— nor på Man nor 100 Man nor 100 Mån nor 100 Mån nor 100 män män män män 1855 — —— — — — »—- 301 — —— -— — — 1860 1 — —— — 621 3 1/-.- 2 1 435 82 6 — — — 1870 1— —— — 617 9 11/2 2542 118 22 —— — —— 1880 1 — — —— 656 41 6 2 676 160 24 — — —— 1890 1 — — _ 541 15 3 21033 315 31 — —— — 1900 1 _ — — 732 37 5 21 370 474 35 — _ — 1910 386 — _ 1 225 169 14 2'2 239 1 134 51 _ -— — 1920 673 7 1 1 718 251 15 2 4 009 2 033 51 — — — 1930 942 32 3 2 530 376 15 896 240 27 3 863 1 161 30 Källa: Folkräkningarna. 1 Medräknade inom »allmän tjänst», tab. 19. — 1 Även skådespelare, akrobater, gatumu— sikanter m. fl. (>artister»).
84 Allmänna orsaker till kvinnornas särställning.
En del av de mera framträdande drag, som vid en jämförelse mellan förr och nu visa sig prägla kvinnoarbetet till skillnad från männens arbete, ha en i viss mån sammanhängande karaktär. De skola här mycket kortfatttat påpekas, medan de på skilda platser i de sakkunnigas betänkande komnna att beröras i sina speciella sammanhang.
Traditionen visar sig sålunda vara en faktor, som verkar till större tröig- rörlighet i utvecklingsprocessen. Redan av de föregående statistiska illustra- tionerna framgår det, att kvinnor ha lättare att vinna inträde i nya elker expanderande yrken. I större allmänhet kan man dock icke finna någon tillfyllestgörande förklaring av skillnaderna i mäns och kvinnors yrkes- ställning genom att hänvisa till traditionens tryck eller till rådande allmän- föreställningar. Man har fastmera att söka sig tillbaka till mera reala fak- torer, som verka å såväl arbetsfördelning som lönesättning för män och kviin- nor. Här må huvudsakligen såsom en sammanfattning uppmärksammas de faktorer, som enligt den föregående framställningen visat sig verksamma såväl nu som i det föregående tidsskedet. För en fylligare framställning hän- visas dels till' bilaga 1 till förevarande betänkande samt dels till redovisningen i kap. 8 här nedan av vissa från konferenser med få olika yrkesområden praktiskt verksamma personer vunna erfarenheter.
Kvinnors mindre konkurrensvilja och svagare konkurrensduglighet om såväl anställningarnas antal som lönernas höjd torde i väsentlig mån bero på att för dem längre än för män en [örsörjningsmöjlighet kvarstått inom familjehushållet. De ha därför i viss mån kunnat betrakta sin förvärvsin- komst som ett »extra» tillskott till familjeförsörjarens och ha därför icke an- sett sig tvungna att uppehålla höga lönekrav. Denna tendens är klart skönj- bar såväl i början som i slutet av den period, som här närmast skildrats.
Vid denna periods början illustreras detta förhållande av hela familjens deltagande i förvärvsarbetet, vilket förekom särskilt ofta, dels bland lönta— garna inom jordbruket, dels inom hemindustrien och den tidiga fabriks- industrien. Varje tillskott i familjeinkomsten var så välkommet, att hustrur och barn, som inte hade utkomstmöjligheter i annan sysselsättning, till näs- tan vilken lön som helst niottogo arbete. Oftast var detta en bisyssla (särskilt i hemindustrien) och betraktades ej som huvudyrke. Dessutom hade det flertal kvinnor, som voro fristående löntagare, nämligen den stora tjänarkategorien, en lön som icke mycket översteg förmånen av kost och logi inom en familj. Deras löneställning togs desto naturligare som jämförelse- grund, då på sätt och vis även hustrur och barn redan hade dessa naturaför— måner.
Detta stora utbud till låga löner å arbetsmarknaden hade i sin tur givet- vis en lönesänkande verkan, som ibland blev av katastrofal art. Sålunda kunde det hända, att hustrur och barn _ givetvis ofrivilligt _ konkurre- rade ut mannen-familjeförsörjaren från dennes anställning. Då särskilt löne- sättningen i industrialismens genombrottsland England grundligt stude—
rats, har detta förhållande kunnat påpekas.1 Även om denna ytterliggående verkan ej var vanlig, har i varje fall allmänt sett kvinnornas godtagande av lägre löner verkat lönesänkande, vilket medfört att vissa yrken, dit kvin- nor ofta sökt sig, blivit så lågbetalda, att män ej kunnat söka sig dit, varför _ när kvinnorna blivit ensamma om dem _ lönerna kunnat sättas ännu lägre. Härigenom ha särskilda, lågbctalda »kvinnoyrken» uppstått.
Samma faktorers inflytande kan i nuvarande tid illustreras av den grupp hustrur och döttrar, som taga emot arbete för vad man brukar kalla »nål— pengar». Det faktum, att ytterst få män finnas, som äro i en liknande situation, har utslagsgivande betydelse för mäns och kvinnors skilda ställ- ning å arbetsmarknaden. Den ursprungliga orsaken kan icke sägas vara, att kvinnor i större utsträckning än män av arbetsgivare »betraktas som försörjda» utan ligger främst däri, att de själva betraktat sig som försörjda och att de faktiskt även äro eller varit det.
Den mer positiva sidan av det större ekonomiska familjeskyddet för kvinnorna består däri, att hushållsarbete utgör en reservoar för kvinnlig arbetskraft i tider av arbetslöshet. Detta är i själva verket beroende på exakt samma förhållande, som föranleder att man i viss betydelse kan tala om en >>latent arbetslöshet» för de hemarbetande kvinnorna. Bägge sidorna av denna sak bero på, att hushållsarbetet är i hög grad elastiskt, att dess lön- samhet är varierande med det pris till vilket man kan erhålla arbetskraft och att hemproduktion även av saker, som under andra förhållanden mer eko- nomiskt framställas industriellt, lönar sig bättre än ren sysslolöshet. Kvin- nor ha därför genom den husliga tradition vari de växt upp en betydligt stör- re elasticitet i sin förmåga att göra produktiva insatser. Detta kan under vissa förhållanden bli dem till en fördel, men måste lika visst i andra situatio- ner bli till en nackdel. Betraktar man förhållandena utifrån arbetsmark- nadssynpunkt, bli nackdelarna övervägande.
Detta grundfaktum, att kvinnorna _ icke endast hustrurna utan även döttrarna _ ekonomiskt äro från familjetillhörigheten mindre friställda än sönerna, ger sig även tillkänna i det sedan gammalt rådande bruket, att döttrarnas förvärvsinkomster i större utsträckning disponeras av familjen än söncrnas. Fortfarande torde detta bruk delvis upprätthållas. Ett par gånger har amerikanska regeringen låtit företaga specialutredningar bl. a. om dessa förhållanden. Det visade sig vid den ena av dessa undersöknin- gar, att 60 0/0 av döttrarna men endast 25 0/0 av sönerna lämnade hela sin avlöning i föräldrahemmet.2 Vid en senare sammanställning av 22 i olika sammanhang givna utredningsuppgifter angående denna sak befanns det, att i medeltal 53 0/0 av alla kvinnor lämnade hela sin lön i hemmet, 31 0/o lämnade en del och endast 9 0/o lämnade ingenting.3 De faktiska procent- talen ha här ringa betydelse; deras symptomatiska innebörd är däremot av vikt. I sin studie av kvinnliga fabriksarbetare i Berlin har dr v. Fran—
1 Pinchbeck, I.: Women Workers and the Industrial Revolution 1750—1850, London 1930. 1 Bulletin of the Women's Bureau, Department of Labor, Washington 1923. ' Eleventh Annual Report of the Director of the Women's Bureau, Washington 1929.
zen-Hellersbergx skildrat samma situation och därjämte utförligt uppehållit sig vid vilka verkningar detta konkret och psykologiskt medför. Beträffan- de de svenska förhållandena har ingen undersökning gjorts, men det har länge varit ett omvittnat faktum, att, då döttrar och söner inom arbetareklas- sen först börja med förvärvsarbete, sönerna tillåtas disponera större belopp än döttrarna för egna behov, liksom söner även i andra familjer överhuvud taget ha rikligare fickpengar. I jordbrukarhemmen torde det likaså ha varit vanligt, att på gården arbetande söner haft relativt lättare än döttrar att er- hålla lön för sitt arbete eller åtminstone frikostigare tilldelning av penning- belopp. En verkan av den starkare ekonomiska kontrollen över döttrarna måste vara att försvaga dessas intresse för sitt förvärvsarbete, för sina löne- ökningsmöjligheter och överhuvud taget att suggerera dem till en uppfatt- ning, att det ekonomiska ansvaret för deras liv inte vilar lika helt på dem själva som på sönerna. Troligen försvinner denna ekonomiska kontroll mer och mer, men man har även att räkna med att en annan art av kontroll ut— övas särskilt över döttrarna, nämligen i fråga om deras nöjen och fritid, samt att större anspråk ställas på deras medhjälpande i hushållsarbetet. Allt detta har bidragit till att kvinnorna icke haft den självständighet, som skulle ställt dem i samma utgångsläge som männen med avseende på yrkesutövningen.
Familjens större benägenhet till ingripande i döttrarnas förvärvsliv gör sig gällande på ännu ett område, som är av grundläggande betydelse för hela arbetsställningen, nämligen utbildningen. Även vid ett flyktigt studium av den arbetsutveckling, som berörts i det föregående, visar det sig att kvinnornas svåraste handikap har varit deras bristande yrkesutbildning. Yrkena fördelade sig på manliga och kvinnliga i gamla dagar i stort sett efter gränsen fackutbildade eller ej. Kvinnligt förvärvsarbete utom hemmet var allmänt sett sällan yrkesskickligt arbete. Därför återfinnas kvinnorna mest i de yrken som icke hade några, vare sig i lag eller genom sedvänja fastställda kompetenskrav, d. v. s. i huslig tjänst samt i jordbruk och fabriksarbete.
Likartade voro förhållandena i hantverk samt allmän tjänst och de fria yr- kena. Det väsentliga hindret för kvinnor att bli hantverkare var nämligen, åt- minstone efter 1720 års skråförordning, ej direkt förbud för utövande av yrket men väl omöjligheten att vinna utbildning. Rätten att anställa lärling var begränsad till »gosse» eller »pilt». Även om denna klausul hävts skulle sociala skrankor omöjliggjort, att flickor följt den reguljära lärogången med dess gesällvandringar och härbärgesliv, dess invigningsceremonier med »be- hyvling» och dryckeslag, dess förakt för äktenskapet och dess frimåndags— firande.2
Hantverket framstår såsom det under gamla tider mest betydelsefulla yrke, vilket var stängt för kvinnor på grund av att det fordrade bestämd utbild- ning. Fortfarande medför traditionen där vissa hinder. Inom de fria yr-
1 Die jugendliche Arbeiterin, Berlin 1929. 2 Se t. ex. Hansson, S.: Skråtidens gesäller, Sthlm 1930, Troels-Lund, a. a. samt Ambro- siani, S.: Från de svenska skråämbetenas dagar, Sthlm 1920.
kena och den allmänna tjänsten rådde enahanda förhållanden. Dessa yr- ken hade i vårt land så länge och så helt varit föremål för särskilda privilegie- och kompetensbestämmelser, att man knappast finner förhållandet ägnat att förvåna. I andra länder ser man däremot, hur kvinnor kunnat vara utmärkta kirurger, optiker, tandläkare, apotekare och allmänpraktiserande läkare.1 Deras praktik och användbarhet upphörde emellertid helt i och med att aka— demisk utbildning och särskild legitimering kom att krävas för dessa yrken. Medan det alltså genom sekler hade varit kvinnornas uppgift att odla det praktiska medicinska vetandet i form av huskurer och »klokskap», blev läkar- yrket, så snart utbildningen reglerades, ett manligt prerogativ. Den arbets- specialisering, som är en av industrialismens stora fördelar, kom allmänt sett att från början betyda ett starkt bakslag för kvinnornas möjligheter att visa yrkesduglighet och att förkovra sig. Ända intill sista tid har därför kvinno- rörelsen ansett sig böra i främsta rummet kämpa för utbildningsvägarnas lika öppnande för män och kvinnor.
I denna strävan ha kvinnorna emellertid icke endast haft att vända sig mot myndigheter och förordningar utan även emot den familjeinställning, som icke varit inriktad på, att döttrarnas utbildning vore lika angelägen som sö— nernas. Denna inställning kvardröjde längre än de legala hindren för kvin- nornas yrkesutbildning.
Jämte bristen på yrkesutbildning står ännu ett dylikt, mer institutionellt hinder i vägen för kvinnornas yrkesframgång, mera i gamla tider men i viss mån allt fortfarande. Det är kvinnornas bristande rättslcapacitet vad gäller ägande och förvaltning av fastighet och kapital. I jordbruk, handel och självständig företagarverksamhet har denna legala oförmåga varit känn- bar intill senaste tid. Myndighetslagarnas historia, det mycket sena upphä- vandet av kvinnors omyndighet2 talar här sitt betydelsefulla språk. Vad gäl- ler speciellt handelsbetonade näringar förstärktes denna svårighet av förord- ningen, att rätt att idka handel endast tillkom den, som vunnit burskap såsom borgare i en stad. Genom dessa inskränkningar i den ekonomiska rörelsefri— heten utestängdes kvinnor även länge från sådana yrken, för vilka de bort äga särskild fallenhet och förberedelse, då dessa ofta vuxit ut från liknande hus- liga uppgifter.
Även om under tidens gång vissa lättnader i lagarna gjordes och möjlighe- ter till undantag och särskilda överenskommelser funnos, kommo även i detta hänseende svårigheterna att snarare skärpas än mildras vid industrialismens genombrott. Den nyss iakttagna regeln, att vad, som allmänt sett är ett fram-
1 I såväl Frankrike som Italien hände det ända sedan renässansens dagar _ för att i detta sammanhang icke nämna medeltidens lärda nunnor — att kvinnor utövat kvalificerade yrken. Dessutom finnas en rad exempel även från England. 1739 fick sålunda en allmänpraktiserande kvinnlig läkare 5000 pund av engelska parlamentet för att offentliggöra sina recept. 1785 talas om en Ellen Haythorntwaite som en av Englands förnämsta kirurger och i samma århundrade fick en kvinnlig praktiker i Epsom 100 pund om året av skattemyndigheterna för att kvar— stanna i staden. (Pinchbeck, a. a. s. 30.) * Se ovan 5. 70.
stegstecken i industrialismen, kan för kvinnorna bli ytterligare ett bakslag, be- sannar sig ännu en gång. Då produktionen blev mer kapitalkrävande, blev den även mer svårtillgänglig för kvinnor. Ibland kommer omslaget på grund av en teknisk omläggning i en näring så hastigt, att det liknar en katastrof. Så- lunda kan en näringsgren, som dittills så gott som uteslutande bedrivits av kvinnor under en mer primitiv form såsom hemmaproduktion, på en gång övergå till att bli uteslutande ett manligt näringsfång. Ett sådant exempel utgör blekningen. I samma stund, som kemisk blekning gjordes möjlig, för- svunno kvinnornas möjligheter att som företagare ägna sig däråt, då de icke kunde förfoga över det kapital, som blev nödvändigt. (Bristen på teknisk ut- bildning betyder i detta sammanhang mindre, då det för företagaren vikti- gaste är att kunna skaffa såväl teknisk personal som maskinell utrustning.)1
Ännu i våra dagar torde _ trots legal likställighet mellan män och kvinnor i fråga om förfoganderätt över kapital _ en lägre uppskattning av kvinnliga företagares personliga kreditvärdighet fortleva. Särskilt gäller detta om kre- dit för startande av företag eller utvidgande av verksamhet, liksom i alla situationer där kreditgivningen blir beroende inte endast av realsäkerheter utan även på bedömningen av vederbörandes personliga kvalifikationer. Av samma psykologiska skäl torde kvinnor ha svårare att finna borgensmän. Detta torde ha varit ett stort hinder för kvinnor att göra sig gällande inom ett särområde, på vilket de sedan gammalt äga omvittnad skicklighet, näm- ligen handeln och särskilt den organisatoriska delen av affärslivet.
Bakom alla de här skisserade orsakerna till kvinnoarbetets särart skymtar som bestämmande faktor den kvinnornas starkare familjeanknytning, som under våra tiders rörliga arbetsmarknadsförhållanden stundom kommit att framstå som alltför fast, och kanske därför haft större betydelse som ett hin- der än som det skydd, det utan tvivel samtidigt innebär. Ännu mera direkt verkar emellertid hänsynen till kvinnornas eventuella framtids- uppgift såsom familjebildare, i det den psykologiskt betyder en i viss mån skev framtidsförväntning, som den unga flickan själv inställer sitt yrkesval och sin yrkesambition efter. Detta har även kommit till synes, i det att kvinnor- na (eller föräldrarna) typiskt valt yrken på kortare sikt än vad männen göra, även när de ej av yttre förhållanden varit tvingade härtill. De ha sålunda t. ex. _ även när utbildningsmöjligheterna ej längre lagt hinder i vägen _ hellre valt springflickans än lärlingens arbete, hellre det enkla kontorsarbe- tet än det mer kvalificerade. Man måste här som något genomgående för de olika tidsperioderna fastställa, att äktenskapet redan såsom utsikt till fram- tidsförsörjning förskjutit den kvinnliga ungdomens yrkesval. Detta har un- der de senast förflutna decennierna, då så gott som alla yrken nått sina fasta former, inneburit, att kvinnorna i större utsträckning saknat de moment, som byggt upp yrkenas ställning: utbildningen, karriärambitionen och organisa- tionssolidariteten. .
Endast det sistnämnda förhållandet må i detta sammanhang belysas med några faktiska uppgifter.
Templet är närmast hämtat från Pinchbeck, a. a. Se dock även citatet från Agardh, ovan 5. 69.
Kvinnornas deltagande i arbetarnas fackliga organisationer var till en bör— jan särdeles svagt. Väl må man som förklaring därtill huvudsakligen räkna med ett bristande intresse hos kvinnorna själva. De hade icke tagit sitt yrke tillräckligt mycket som en allvarlig framtidsuppgift. De hade räknat med arbetsanställningen som något tillfälligt och voro därför icke inställda på full solidaritet med sina manliga arbetskamrater. En dylik framtidsförvänt— ning spelar säkert fortfarande en viss roll för att förklara kvinnornas procen- tuellt mindre fackliga anslutning och framför allt deras mindre benägenhet att så införliva sina strävanden med fackföreningens, att de åtaga sig ar- bets- och ledaruppgifter.
Bageriarbetarförbundets förtroendeman uttalar därom i början av 1900— talet: »Säger man till dessa kvinnor, att de skola gå med i den kvinnliga för— eningen, så svara en del vi ha inte råd! En del andra förklara, att de våga inte _ och en del, att deras gud icke tillåter dem att bli socialister!»1
Men man gör orätt, om man alldeles bortser från de hinder, som mötte kvinnorna i fackföreningarna. Inom flera yrkesgrenar voro föreningarna till en början obönhörligt stängda för kvinnor, och ganska starka strider måste utkämpas, innan de öppnades för kvinnorna. Denna avstängnings— politik blir mindre oförklarlig, då man betänker, hur fackföreningen ofta vuxit ut ur de gamla skråorganisationerna, närmast ur gesällskapen. Skrå- traditionen lyser fram ur alla skildringar av fackföreningarnas första tider. Särskilt är den märkbar i yrken, där man av gammalt ej varit van att se kvinnor arbeta. Ett dylikt yrke var typografernas, vilket här må utgöra exempel. Kvinnliga sättare hade redan 1856 intagits å Isaac Marcus tryckeri, och så småningom blevo de allt flera.
»Det var inte med några glada känslor, som konstförvanterna sågo kvinnornas inträde i boktryckeriyrket. Den yrkesstolthet, som besjälade konstförvanterna, uppreste sig mot, att kvinnorna inträngde i ett yrke, som mer än andra ansetts vara mannen förbehållet.»2
Med denna inställning var endast avslag att vänta, då kvinnorna 1874 he- gärde att få bli medlemmar i Typografiska föreningen. Men debatten åter- upprepades 1884 och avslaget likaså. Först 1888 medgavs dem inträde och först 1913, efter upprepade ansatser, lyckades det *att få in någon kvinna i förbundsstyrelsen. Inom bokbinderiarbetareförbundet voro de dock med ända från starten år 1872, ty, såsom det framhölls, » kunna de ej genom arbete förtjäna tillräckligt till sitt uppehälle, så slå de lätt in på avvägar». Därför vore det orätt att »tillbakaställa fruntimmerna» i kampen för högre löner.3
De manliga arbetarnas ovilja mot de kvinnliga kamraterna i denna situa- tion var emellertid i grunden bestämd av andra ting än de traditionella för- domar, som framburos som argument. Dessa kunna närmast uppfattas som
1 S. Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, s. 201 f. ” Wessel, Nils: Typografiska föreningen i Stockholm 1846—1926, Sthlm 1926. 5 Sigfrid Hansson: Stockholms bokbinderiarbetareförening 1872—1922, Gbg 1922, s. 9.
åsiktsyttringar på bas av den konkurrenskänsla, som kvinnornas lägre löner framkallade. Arbetsgivarna försökte, enligt de manliga arbetarnas mening, ibland även medvetet spela ut kvinnorna mot männen, vilket bidroge till en splittring, som försvagade arbetarklassen som helhet.
Sålunda diskuterades Isaac Marcus” ovannämnda åtgärd att taga in kvinnor i så— väl förening som press såsom ett försök till lönenedpressning. På liknande sätt före- kom en konkurrens t. ex. inom bageriyrket, varom det heter i Bageriarbetaren år 1898: »De låta städja sig som jungfrur eller pigor, arbeta en stund i bageriet och en stund i köket, och en stund ligga de på golvet och skura. Så pågår det dygnet runt, och för detta arbete emottaga de en betalning ä 3, 5 och 10, i lyckligaste fall 12 kronor i månaden, utom kost och logi, en betalning, som är omöjlig att leva på, om man skall hålla sig hel och ren. Att dylikt skall förstöra både yrket och dess utövare, därom behöver man icke tvista, och att dessa kvinnor en dag förr eller senare höra till de mest olyckliga, bör ej heller förvåna någon.»1
Men kvinnornas konkurrens gällde icke endast lönerna. I dessa fackför- eningsrörelsens kampdagar utgjorde de oorganiserade kvinnorna i vissa fall en direkt konkurrens med den manliga arbetskraft, som började organisera sig. Man kunde av kvinnlig arbetskraft icke endast vinna ekonomiska för- delar, utan, som en motionär till bageriföretagarnas möte år 1900 uttryckte det: »särdeles den stora förmån, som säkerligen därav är att vinna, att vårt yrke åtminstone till väsentlig del befrias från den ekonomiska osäkerhet och de personliga obehag för arbetsgivaren, vilka för närvarande framkallas av den manliga arbetarepersonalens ”klassmedvetna” uppträdande».2
När den första anslutningen till Landsorganisationen skedde år 1899, upp- gavs att endast 26 kvinnor funnits inom de 16 förbund, som anslöto sig. Året därpå voro kvinnornas antal 1 029, 1907 voro de 16 883, medan därefter en nedgång förmärktes, så att kvinnorna år 1912 voro endast 4 322, men 1928 hade antalet stigit till 45 599 eller 97 0/0 av hela den organiserade arbetar— klassen.3 Numera äro de (1 december 1937) 125 067 eller 15 0/0. Av tab. 35 ä 5. 130 framgår kvinnornas fördelning å fackförbund. De ha majoritet inom sex förbund, nämligen Beklädnadsarhetareförbundet (82 0/o), Bok- bindareförbundet (66 0/0), Hotell- och restaurangpersonalförbundet (78 %), Sinnessjukvårdens personals förbund (50'3 %), Textilarbetareförbundet (59 0/0) och Tobaksindustriarbetareförbundet (76 0/o). Om man jämför to- talantalet fackorganiserade kvinnor med yrkesverksamma, torde man kunna uppskatta, att ungefär hälften av de kvinnliga men omkring tre fjärdedelar av de manliga arbetarna äro fackligt organiserade. Kvinnorna gå dock i ökad utsträckning in i organisationerna, ehuru de relativt mer sällan än männen uppnå ledande poster. Kvinnornas mindre organisationsprocent bör även sättas i samband med det faktum, att den kvinnliga arbetskraften ofta tillhör yrkesområden, vilka i och för sig äro svårorganiserade (t. ex. särskilt hembiträdesfacket) .
1 Sigfrid Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, Sthlm 1921, s. 199. ” Sigfrid Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, Sthlm 1921. 3 S. Hansson: Den svenska fackföreningsrörelsen, Sthlm 1930.
Inom den allmänna tjänstens och de fria yrkenas kårorganisationer har förhållandet varit ett liknande, trots att efter långvarigare utbildning fram- tidsaspekten på yrket ej borde vara lika osäker. Kvinnorna ha icke deltagit i organisationsarbetet med sin relativa andel. Däremot ha under påtagliga stridsperioder de speciellt kvinnliga kårorganisationerna vunnit livlig an- slutning. Som exempel må nämnas de kvinnliga folkskollärarnas organisa- tion, som bildades 1906 som en följd av att olika lön för män och kvinnor inom folkskolan fastställdes. Trots detta är lärarinnornas särorganisation svagare än de manliga lärarnas motsvarande.
Om en viss kortsiktighet vid yrkesvalet och i yrkesambitionen på grund av ett eventuellt framtida äktenskap gjort sig särskilt gällande för de unga flickorna, så består ett annat handikap särskilt för de gifta kvinnorna med hänsyn till deras förvärvsarbete. Det är deras lokala bandenhet. Här skall icke i detalj redovisas för denna faktor, men i en historisk tillbakablick måste det påpekas, hur även denna omständighet bidragit till den låga löne- sättningen och konkurrenssvagheten bland kvinnlig arbetskraft. Ett yrkes- byte blir ofta av rent geografiska skäl nödvändigt vid äktenskaps ingående. Men ännu mer har det säkert i äldre tider betytt —— då äktenskapen oftare än nu knötos mellan kontrahenter på kortare geografiskt avstånd — att hustrur (och andra familjemedlemmar) till jordbruksarbetare, industriarbetare etc. icke haft annat val, om de önskade utfylla familjeinkomsten, än att taga just det arbete, som stod dem till buds på deras mäns arbetsort. Denna bristande platsrörlighet i arbetsutbudet förklarar en del av den låga lön, som särskilt tidigare varit utmärkande för hemindustriellt arbete, för hust— rurs och barns deltagande jämsides med mannen i gruv— och fabriksarbete, för lantarbetarhustrurnas mjölkning och barnens rovrensning. Ursprung- ligen verkar denna lokala bundenhet närmast på de gifta kvinnorna, men indirekt blir den av betydelse för lönesättningen även för de ogifta kvinnorna.
Därmed är man emellertid tillbaka till vad som var utgångspunkt i bör- jan av denna framställning, nämligen att kvinnornas genomsnittligt större lokala bundenhet till familjebostaden är ett ursprungsfaktum i varje förkla- ring av kvinnoarbetets särskilda villkor. Därmed är även påpekat, hur de många olika här tidigare omnämnda faktorerna stå i ett inbördes beroende av varandra. Men därmed är det också tydligt, att förändringar i kvinno- arbetets villkor endast i ringa mån kunna dikteras utifrån. Lika tydligt är, att pågående förändringar icke heller i högre grad kunna avsiktligt hejdas. Villkoren för kvinnornas arbete förändras dock, och ännu är slutpunkten icke satt för den utvecklingstendens, som nu är i gång.
Kap. 2. Nuvarande arbetsförhållanden och lönevillkor för kvinnor.
På den svenska arbetsmarknaden äro kvinnor i närvarande stund sprid— da över mänga olika yrkesområden. De sakkunniga komma att i förestå- ende avsnitt till översiktlig behandling upptaga kvinnoarbetets nuvarande läge, varvid särskilt kommer att uppmärksammas dels arbetets fördelning mellan män och kvinnor och dels förefintligheten av en möjlig konkurrens om arbetstillfällena.
Det kännetecknande för utvecklingen i vårt land har varit, att densam- ma fortskridit utan snabba kastningar. På denna grund har å ena sidan den allt större andelen av i förvärvsarbete deltagande kvinnor mottagits utan mer märkbara friktioner. Å andra sidan har traditionen just på grund av att utvecklingen varit så kontinuerlig blivit svårare att övervinna, och kvinnorna ha därför mera sällan fått möjlighet att pröva sin duglighet på andra områden än de »kvinnliga».
Helt annorlunda har i dessa hänseenden kvinnoarbetets utveckling varit i vissa andra länder. Under världskriget kastades ett stort antal kvinnor in på för dem tidigare okända arbetsuppgifter. Detta ledde till att kvinnor- nas yrkesduglighet på många områden fick tillfälle att göra sig gällande, och därmed kunde på några få år mycken traditionell misstro mot kvin- norna gendrivas. På en del andra områden åter voro verkningarna negativa, därför att kvinnorna brusto i fråga om erforderlig yrkesutbildning. Ett direkt avbräck i kvinnoarbetets utveckling kom dessutom i dessa länder till stånd vid krigets slut, då kvinnorna i stort antal måste träda tillbaka från sina poster. Deras avgång kom rentav att krävas med ett visst moraliskt patos, ty för de hemvändande krigsdeltagarna måste kvinnorna vika utan större hänsyn till deras eget inkomstbehov och utan objektiv bedömning av deras allmänna arbetsduglighet. Den stora ansvällningen av kvinnoarbete under världskriget har sålunda varit en erfarenhet med både positiva och negati- va verkningar.
I Sverige har en långsam och obruten utveckling ägt rum till ett kvinnor- nas allt allmännare deltagande i förvärsarbetet. Samtidigt har motsvarande företeelse för den manliga arbetskraften gjort sig gällande. Varje undersök- ning av de kvantitativa förändringarna ger vid handen, att kvinnoarbetets tillväxt relativt sett har varit högre än motsvarande manliga, under det att absolut sett de nytillträdande männens antal under varje period har varit större än kvinnornas.
De sakkunniga hava i tab. 11 ovan sökt att _ trots yrkeskategoriernas omformulering vid olika folkräkningar —— få fram en såvitt möjligt enhetlig statistik med utgångspunkt från 1930 års folkräkning. Enligt denna framgår, hur yrkesutövarna bland männen från 1880 till 1930 ökat från 50 0/0 till 79 0/0 av de vuxna männens antal, medan de bland kvinnorna ökat från 4 % till 21 0/0, eller, om »tjänare» medräknas, männen från 58 till 81 0/o och
kvinnorna från 18 till 30 0/0, och, om medhjälpande familjemedlemmar även medräknas, de yrkesverksamma bland männen från 72 till 88 0/0 och bland kvinnorna från 29 till 37 0/0.
Den absoluta tillväxten i den egentliga yrkesutövarkategorien ger en kan- ske ännu konkretare bild. Som av nedanstående utdrag framgår, har till- loppet av kvinnor aldrig varit så stort som av män.
Tab. 24. Ökning av antalet yrkesutövare åren
1880—1930.
unååoägårs' Män Kvinnor 1880—1890 155 004 40 756 1890—1900 273 599 48 672 1900—1910 139 641 99 820 1910—1920 294 103 124 656 1920—1930 182 440 122 549
Man kan göra ännu en jämförelse på samma grundval, i det att man emot varandra ställer mäns och kvinnors procentuella andel av den för- värvsarbetande befolkningen. Även därvid visar det sig, att den ursprung— liga större övervikten av manliga yrkesutövare visserligen något förskjutits, men dock fortfarande kvarstår. Från att år 1880 ha utgjort 92 % av de egentliga yrkesutövarna, utgjorde männen år 1890 89 0/0, 1900 88 0/0, 1910 83 0/0, 1920 81 0/o och 1930 78 % eller —— om både kvinnliga och manliga tjänare medräknas— 1880 74 ()/0 samt 1930 71 %. Man kan alltså närmast uttrycka konkurrensresultatet sålunda, att av de nytillkomna förvärvsmöjligheterna männen hava tagit de flesta, men att å andra sidan der-as mycket stora övervikt har något minskat.1
För närvarande är knappt en tredjedel (30 0/0) av de vuxna kvinnorna men däremot 80 % av de vuxna männen sysselsatta i det öppna förvärvsli- vet. Om man även medräknar »f. d. yrkesutövare och övriga» samt med- hjälpande familjemedlemmar i jordbruket, bland vilka kategorier dock knappast någon konkurrens mellan män och kvinnor kan tänkas uppstå, bli talen resp. 45 % av kvinnorna och 95 0/0 av männen enligt 1930 års folkräkning.
Kvinnornas fördelning på olika näringsgrenar.
Den totala omfattningen av kvinnoarbetet är emellertid av mindre intresse än ett studium av på vilka yrkesområden kvinnorna återfinnas. Det visar sig nämligen, att en relativt stark uppdelning efter kön äger rum. För en ut- förligare redogörelse för samtliga hithörande förhållanden hänvisa de sak—
1 Samtliga dessa beräkningar måste betraktas som ungefärliga med hänsyn till de statistiska svårigheter, som anföras i not till tab. 11.
kunniga till den till detta betänkande fogade bilagan av docenten K. Kock: Kvinnoarbetet i Sverige. De sakkunniga avse i förevarande sammanhang endast att ge en kortfattad översikt med ledning av såväl denna bilagas fram- ställning som ock av de senaste folkräkningarna och av de uppgifter, som lämnats vid vissa konferenser mellan de sakkunniga och ett antal represen- tanter för olika delar av näringslivet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas de förhållanden, som kunna tyda på en möjlig konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
För större överskådlighets skull har å vidstående sida givits en tablå över kvinnoyrkena efter deras storleksordning. I stort motsvara de angivna kate- gorierna den gruppering, som givits i folkräkningarna, men i vissa fall ha socialt varandra närstående grupper sammanförts, t. ex. företagare och ar- betsledare såväl inom industri som handel. Då denna gruppering huvud- sakligen följes i den efterstående skildringen, har i tab. 25 gruppernas nume- rär angivits, sådan den för den schematiska tablån iordningställts.
Tab. 25. Kvinnliga och manliga yrkesgrupper enligt folkräkningen 1930.
Anhopningen av kvinnor till särskilda »kvinnliga» yrken har såsom i det föregående skildrats många historiska orsaker. Industriell produktion i stäl- let för föregående hemproduktion betydde i första hand, att kvinnorna följ- de sina gamla arbetsuppgifter under dessas stegvisa industrialisering. Dock medförde dessutom kvinnornas så småningom högre allmänbildning och de-
Kvinnor Män Jordbruk med binäringar ...................................... 241182 710703 Husligt arbete ................................................ 205 523 3304 F. (1. yrkesutövare samt obestämt yrke ........................ 170998 133 206 Arbetare i industri, hantverk, lager etc ......................... 154 429 754 256 Företagare och arbetsledare i industri och handel .............. 50421 160475 Handelsanställda .............................................. 49 004 27 641 Hotell och restauranger (företagare och anställda) .............. 42775 8519 Sjuk- och socialvård .......................................... 41 104 14 994 Kontors- och förvaltningspersonal inom handel, industri, jordbruk m. m ....................................................... 41 000 67 307 Undervisning samt fria litterära och konstnärliga yrken ........ 39 372 26009 Kapitalister och husägare ...................................... 24 985 14 689 Post-, telegraf— och telefonpersonal ............................ 16 750 16 777 Transportväsen .............................................. 5 654 152 465 ( Stats— och kommunaltjänst, ej förut angiven .................... 4823 19 647 Religionsvård ................................................ 2 214 8 679 ] Försvarsväsen ................................................ 1 453 24 870 J Advokater .................................................... 32 942 ' 1 091 719 2 144 483 |
TABLÅ ÖVER KVlNNOYRKEN.
ENL 1930 Aas mamma. ”W”/'””"m
Mm MÄN 711/m KVI NNOR _ , Wl/I/I/ll/l/IA WII/II/Illllllll///////I/IlI//I/////II///I/////I/II//////////I//////II////I/I/////I/I///III/II///III/I/l/I/ll/l/ll/IIIII/l/IÅ
'l/IlY/I/II/lll
f/I/II/IIIIII 'IIIII/I/III/IIIII/l/II
|
I//I///////I//////lI/I/lII/I/I/IIII/III/III/IIIAlll/I ' WII/lm | ”mm
l (ll/IIIII/II/III/III/Il
'II/Il/l/I/l/IIIIIIllIIII/II/l/l/I//I/IlIIll/l/II/III/lllll//////IIII/II/I/l/I/III/lll!”//I/II///II////I//I//l/I/I////III/IIIll/II/I/l
I/l/I/I/I/I/II/IIIII/I//IIIII/II/IIIII/I/III/IIÅlI/IIIIIIII/II/I/IIIIIIIIIl”III(””I/IIII/l/IIII/I/l/I//lll/I///I”!!!IAI/III/IIIIIIIIII/I/Il/MI/I/I/III/II/IIll!IIIIIIII/llIIII/IlllI/I/I/I/II/IIIM/I/Il/l/II/Il | I |
(ll/lllIII/ll/III/IIII/Il/////lll/IIII/Il'II/l/I/I/l/III/II/IIIl//III/Illl/lIII/II/I////////I/I/I/I/IIIl//Il/Z ] I | ,,
I | VIII/III/I/II/II/llI/IIIIIIIlIIIIII//IlllIIll/I/I/II/IIII/Il/IIIII/II//I//I/I//IIII/I/III/II/III/IIIIIIIIII/IIIII/l/l/l/II/l/II/II/I/IllIllI/IIIII/III/II/IllI/l/l/lIIll/I/l/IIII/llII/I/I/l/lIII/I/I/l/I/II/ll/I
832031 | | | |150900| | | | |l20000| | | | |60l000| 130l0£0J | 0
Advokater och sektorer..
Fårwursvisen.
Rellqlonsvard.
Sluts- och kommunaltlenst. l'ronsoortvttsen
Pott, leleqrul. telefon Knullallslur och husägare undervisning och konundrllqu yrllln. Konton- och [SmaltnInqsuomnuL Sluh- och soclalvdrd.
Hotell och numrena". Hundalsnnslalldn.
Företagen och urbulxlodnn. Arhuturo | Industri, m. lll.
F.d. yrkesutovau samt 'ämun'. Husllql arbeta.
Jordbruk och um.
ras rätt till inträde vid specialinstitutioner, att de blevo användbara i kontors- arbete, offentlig tjänst och fria yrken. Vidare har distributionsarbetet vidgats och dragit till sig ett stort antal kvinnor. Trots dessa starkt omskapande krafter äro de två största av de betalda kvinnoyrkena allt fortfarande jord- bruk och husligt arbete. Av jordbrukets kvinnliga »yrkesutövare» är emel- lertid det stora flertalet — icke mindre än 69 0/0 —— s. k. » medhjälpande familjemedlemmar över 15 år». Detta innebär, att dessa kvinnor oftast icke ha reglerad lön och att de knappast stått inför ett verkligt yrkesval. På lik- nande sätt gäller om den tredje stora gruppen, nämligen de f. d. yrkesut- övarna, varinom rymmas pensionärer och änkor, att deras yrkesställning är oklar, och att de knappast äro att räkna såsom yrkesutövare i arbetsmark- nadsmening. Av de fyra statistiskt sett största grupperna böra därför reellt sett husligt arbete och industriarbete räknas som de två mest omfattande
kvinnoyrkena i våra dagar.
Betydligt mindre i kvantitativ omfattning men dock typiska såsom kvin- noyrken äro enligt förestående tablå en del mer medelklassbetonade yrken. Man finner därvid emellertid icke — vilket möjligen varit att förmoda —— kontoristen och lärarinnan såsom de mest framträdande representanterna för dessa yrken, utan de största grupperna utgöras av kvinnliga företagare i industri och handel samt i restaurangarbete sysselsatta. ständiga affärskvinnorna _ oftast med mindre affärer företag i livsmedels- och textilbranscherna —- äro alltså i
De många själv- eller produktions- själva verket mer
typiska representanter för kvinnligt arbete. Mot det gängse talet om kontors-
flickans monotona rutinarbete som det huvudsakliga alternativet till hus— ligt arbete i eget eller andras hem sätter statistiken upp en annan bild. Kon- tors- och förvaltningspersonalen visar sig rymma färre kvinnor än såväl restaurangfacket som sjuk- och socialvård, i vilka bägge kategorier dock även ekonomipersonal är inräknad, och endast obetydligt flera än under- visning och fria litterära och liknande yrken tillsammans.
I viss mån korrigerande mot gängse uppfattningar bli likaledes två av de något smärre kategorierna. Den ena är gruppen »kapitalister och husägare», som visar sig omfatta c:a 25 000 kvinnor. Betydligt flera kvinnor leva allt- så av kapitalinkomster än försörja sig inom post- och telefonväsendet. Att kvinnorna inom denna grupp äro betydligt flera än männen har givetvis sin förklaring däri, att män oftare jämsides med kapital- och husägande ha ett yrke, under vilket de i statistiken redovisas. Den andra grupp, vars kvan- titativa omfattning är av intresse i samband med aktuella diskussioner, före- finnes inom den egentliga »offentliga tjänsten». Denna visar sig nämligen för den stora skaran av kvinnliga yrkesutövare vara relativt obetydlig, var- vid dock må märkas, att kommunikationsverkens, sjuk- och socialvårdens samt undervisningsväsendets personal räknats inom sina resp. verksamhets- områden. Då det i regel är gentemot kvinnor i offentlig tjänst ingrepp av olika art krävts, torde det finnas anledning att påpeka, att det övervägande flertalet av dessa kvinnor inneha relativt underordnade och lågbetalda tjäns- ter. De kvinnliga inkomsttagarna i befälsställning inom den egentliga civil- förvaltningen redovisas 1930 såsom ej fler än 44 och inom kommunalförvalt— ningen endast 99 (mot resp. 4 714 och 2 268 män) .1 Även enligt tab. 31 och 32 nedan framgår, hur få kvinnor finnas på de högre befattningarna.
Kvinnorna ] jordbruket och dess hinäringar. Av många olika skäl äro förhållandena inom jordbruket svåröverskådliga. Även om man bortser från att en mindre del av de 5. k. medhjälpande familjemedlemmarna (sam- manlagt 166 104 kvinnor) snarare kunna sägas bo än verkligen arbeta hos föräldrarna, så består dock den största svårigheten i att ge de återstående den rätta yrkesbeteckningen. Det vore möjligen riktigare att inräkna de nämnda kvinnorna i jordhrukskategorien under husligt arbete, då deras hu- vudsakliga arbetsplats med all sannolikhet är inom hushållet. Men även det jordbruksarbete, som därjämte i viss utsträckning tillfaller dem, företer stora regionala och familjeindividuella variationer. l mjölkning deltaga troligen ett större flertal, i övrig ladugårdsskötsel mestadels blott de hemmavarande döttrarna på smärre brukningsdelar och särskilt i Norrland. Övrigt jord- bruksarbete av utomhuskaraktär förekommer huvudsakligen i den bråda skördetiden. Men varje försök att kvantitativt uppskatta denna arbetsinsats strandar på att ingen tillförlitlig undersökning om arbetstid och arbetsför— delning stått till buds. Det må här endast påpekas, att sammankopplingen mellan husligt arbete och egentligt jordbruksarbete för kvinnorna vanligen kommer att betyda en överbelastning i jämförelse med männens arbetsbörda, i det att jordbruksarbetet oftast tillkommer utan nämnvärd minskning av det
' Se bilaga 1: tab. 15, s. 409 och tab. 17, s. 414.
husliga arbetet. Särskilt märkbar blir denna irrationella arbetsfördelning under skördetid, då gårdsfolkets män regelbundet vid hemkomsten från ar- betet på åker och äng använda sin middagsrast till vila, medan kvinnorna ofta, kanske oftast eller alltid få använda sin till väntande husliga sysslor.
För detta stora flertal av de kvinnor, som i statistiken redovisats såsom familjemedlemmar, arbetande inom jordbruket och dess hushåll, finns ingen reglerad arbetstid, intet avtal om vilka arbetsuppgifter, som skola utföras, och ingen fastställd lön. Deras ställning är direkt beroende av familjehushållet såsom i gamla dagar. Deras arbete kan därför icke fullt riktigt jämföras med förvärvsarbete i modern bemärkelse.
En annan relativt stor grupp av kvinnorna inom jordbruket utgöras av självständiga företagare (gods-, hemmans- och övriga jordägare, arrendato- rer, torpare samt trädgårdsmästare), nära 42 000 eller omkring 10 % av samt- liga företagare. Det torde vara svårt att vinna tillräcklig upplysning om i vilken mån dessa kvinnor arbeta såsom jordbrukare eller endast äro jord- ägare. Med kännedom om det ringa antal kvinnor, vilka äga yrkesmässig utbildning för jordbruk, torde man icke böra överskatta de självständiga kvinnliga jordbrukarnas antal. Sannolikt är att, även då en hustru eller dot- ter ärver ett jordbruk, hon fortsätter att sköta de »kvinnliga» sysslorna.
Helt utanför statistiken står emellertid den största grupp av kvinnor, som inom jordbruket äga sin utkomst och sitt arbete, nämligen jordbrukarhust- rurna. Dessa äro icke medräknade i statistiken ens såsom »medhjälpande familjemedlemmar», utan äro av tekniska skäl upptagna såsom »hustrur utan yrke», trots deras nu som förr reala kompanjonskap i familjeföretaget. Enligt folkräkningen 1930 kunde de beräknas uppgå till 260 805 såsom hust- rur till hemmansägare, arrendatorer, torpare, trädgårdsmästare och närstå- ende kategorier. De 1 282 godsägarhustrurna, de 52 406 lantarbetarhustrur- na, som ej ha eget förvärvsarbete vid gården, och de 5 004 hustrurna till in- inspektorer och rättare äro däremot knappast eller åtminstone endast delvis att vid en beskrivning med hänsyn till arbetets art hänföra till gruppen i jord- bruk sysselsatta kvinnor.
Beträffande samtliga inom jordbruk arbetande kvinnor kan en jämförel- se med manliga arbetsförhållanden och manliga löner endast rimligen göras för en relativt liten grupp, nämligen de kvinnliga lönarbetarna i jordbruket, vilka uppgå till omkring 30000, inberäknat trädgårds- och mejeriarbetare. Olikheten mellan mäns och kvinnors löner i dessa anställningar har, liksom å andra områden, visat en tendens att alltmer utjämnas. Ehuru varje i siff- ror given uppskattning av dessa löner i viss mån torde bli missvisande, då arbetarkategorierna sällan äro med varandra jämförbara, må nämnas, att sommardaglönerna under år 1936 enligt kollektivavtalen utgjorde för tillfäl- liga arbetare i egen kost kr. 4: 70 i genomsnitt för män och kr. 2: 99 för kvin- nor. Ett riksmedeltal för manliga tjänares kontantlön samma år uppgår till 626 kr., men för kvinnliga till 476 kr.
Då andra kommittéer arbeta med olika hithörande problem och då kvin- norna i jordbruket knappast varit i åtanke vid de åtgärders föreslående, som 7—378661.
föranlett de sakkunnigas tillsättande, hava de sakkunniga ej ansett sig böra närmare ingå på de problem som röra denna grupp, men ej heller velat un- derlåta att i detta sammanhang peka på deras särställning inom kvinno- arbetet.
Kvinnorna inom betalt och obetalt husligt arbete. Enligt yrkesstatisti- ken skulle det husliga arbetet vara den näst största kvinnoarbetsgruppen. Tager man emellertid icke blott hänsyn till den statistiska redovisningen utan till det antal personer, som faktiskt äro sysselsatta med denna art av arbete, blir denna grupp långt mer omfattande än alla andra grupper. Den skulle då rymma icke endast de c:a 205 000 hembiträden, vilka såsom direkt av- lönade för husligt arbete i yrkesstatistiken representera den egentliga yrkes- utövarkategorien, utan dit skulle även föras en stor del av de under jord- bruksarbete redovisade kvinnorna, vilka måste antagas vara sysselsatta även med husligt arbete. Särskilt gäller detta om de kvinnliga medhjälpande fa- miljemedlemmarna. Dylika hänsynstaganden giva vid handen, att statisti— kens gränsdragning blir i viss mån missvisande för varje arbetsbestämning, medan den givetvis blir mera rättledande för att bedöma försörjningens eko- nomiska bas.
Emellertid uppbäres det husliga arbetet såsom sysselsättning betraktat icke huvudsakligen av betald, utan av oavlönad arbetskraft. Det åvilar i första hand de gifta kvinnorna inom alla områden och utgör deras huvudyrke. I främsta rummet gäller detta om jordbrukarhustrurna. 319 497 inom sist— nämnda yrkesområde, säsom »hustrur utan yrke» uppförda kvinnor, äro så gott som undantagslöst husmödrar. Att deras dagliga arbetsinsats tillsam- mans skulle uppgå till minst lika många dagsverken, beräknade efter en 8 timmars normalarbetsdag, behöver icke betvivlas. Även om några få —.sär— skilt de äldre och ekonomiskt relativt välställda — funnit utrymme för en större fritid, ha i stället så många flera andra en arbetsbörda, som vida över- stiger den i övriga yrken vanliga. Särskilt småbrukarhustrurna få sin prägel just av den utsträckta arbetstiden, den ständiga passningen av olika sysslor och den nästan absoluta bundenheten.
Förhållandena te sig ej lika mörka men ej heller lika enhetliga, när man vänder uppmärksamheten till det oavlönade husliga arbetet inom andra hus- hållstyper. Vad först de medhjälpande familjemedlemmarna —— hemma- döttrama —— beträffar, bli dessa alltmer sällsynta. De flesta unga flickor fortsätta sin skolgång eller skaffa sig en yrkesutbildning eller söka sig ut till avlönade platser. Det är relativt sällsynt, att de stanna i föräldrahem- met för att hjälpa till med hushållsarbetet. Man torde kunna förmoda, att icke alla de flickor, som nu i olika samhällsklasser äro hemmadöttrar, äga full sysselsättning inom husligt arbete.
Den ojämförligt största delen av det oavlönade husliga arbetet utföres av de gifta kvinnorna. De 1 110 405 kvinnor, som vid 1930 års folkräkning lev- de i bestående äktenskap, äro säkerligen så gott som samtliga att betrakta såsom husmödrar i den bemärkelsen, att de organisera familjekonsumtio-
nen. Även om familjen endast består av två makar, som intaga sina mål- tider utom hemmet, kommer fortfarande en så mycket större del av det trots allt återstående organisationsarbetet, den personliga omsorgen och de små passysslorna att vila på hustrun än på mannen, att man har rätt att säga, att hon utom sitt övriga yrkesarbete fyller en husmodersfunktion. .
Denna i huvudsak organisatoriska husmodersfunktion fylles alltså så gott som undantagslöst av samtliga gifta kvinnor. Huruvida husmoderskapet se- dan är ett heltidsyrke och huruvida den gifta kvinnan är verkligt hemarbe- tande, blir nära nog omöjligt att allmänt och statistiskt avgöra. Även många av de gifta kvinnor, som ha ett eget förvärvsarbete, fylla inte endast den orga- nisatoriska husmodersfunktionen utan bära därutöver hemarbetets hela bör- da. Bland den stora grupp kvinnor, som i dagligt tal ges den sammanfattan— de benämningen »husmödrar», skall man därför finna större växling i fråga om sysselsättningsgraden än inom några andra grupper i vårt samhälle. Den- na kan nämligen växla ifrån dubbla eller nästan tredubbla dagsverken för t. ex. de arbetarkvinnor, vilka sköta både ett förvärvsarbete och ett barnrikt hem, till en sysslolöshet, där även den rent personliga passningen utföres av lejd arbetskraft. Om också de bägge ytterligheterna sällan äro representerade, blir den arbetsbelastning så mycket oftare förekommande, som växlar mel- lan ungefär halvt till ungefär halvannat dagsverke. Inga allmänna upp- gifter torde kunna anföras för att mäta sysselsättningsgraden inom det oav- lönade husliga arbetet, och inga tillräckligt omfattande eller tillräckligt grundliga specialundersökningar finnas i vårt land för att giva svar på den— na fråga.
Arbetsbelastningen varierar alltså högst väsentligt. Emellertid finnes all anledning att fästa uppmärksamheten på det faktum, att den icke varierar i samband med arbetsinkomsten. Husmoderns — hustruns — ekonomiska utbyte är nämligen i första hand beroende på mannens inkomst. Detta är själva innebörden i att husmodersarbetet kallas »oavlönat», vilket givetvis icke kan betyda, att det är inkomstlöst. Inkomsten är däremot icke bestämd i direkt förhållande till arbetsbelastningen utan till den samlade familjein- komsten. Sålunda kan det tyngsta arbetet på detta område vara förenat med mycket ringa inkomster, medan det lättaste ibland kan vara förenat med inkomster, som långt överstiga vad samma kvinna i eget yrkesarbete skulle kunna förvärva. Formellt är alltså varje förbindelse bruten mellan den hemarbetande husmoderns »in-komst» och hennes »arbete», och i detta hänseende står hon i särställning i vårt ekonomiska liv. Äktenskapet kan och hör såsom ekonomisk institution icke jämställas med ett yrke.
Om man skulle söka att i varje enskilt fall klargöra vad husmodern eko- nomiskt förtjänar på sitt arbete — vilket ju såsom arbete måste ha ett eko- nomiskt värde av någon storleksordning och av någon art, ehuru det ej har ett marknadsvärde —— skulle man endast kunna göra detta genom att söka beräkna, vad husmodern inbesparar åt familjen. En dylik kalkyl är emel- lertid mycket komplicerad, ty den måste till en början taga hänsyn till vad ett hushåll kan beräknas kosta med och utan en husmoder, varvid hennes
konsumtion även i fråga om kost och logis måste medräknas. En dylik jämförelse är relativt lätt att göra, så länge makarna äro barnlösa, och i själva verket torde den verkställas före ingåendet av många äktenskap, även om den därvid oftast icke får en medveten och siffermässig form.
Även under andra förhållanden och vid andra tidpunkter under ett äkten- skaps varaktighet kan en dylik kalkyl mången gång komma att göras, näm- ligen om husmodern av olika anledningar skulle tänkas icke längre kvarstå i sin funktion (dödsfall, sjukdom, skilsmässa, övergång till förvärvsarbete). Därvid brukar man utgå från den fasta organisation, som hushållet för till- fället befinner sig i, och jämföra kostnaderna under de förändrade betingel- serna.1
Just därför att merparten av det husliga arbetet utföres utan möjlighet till exakt ekonomisk värdering och ofta för helt andra än ekonomiska vär- dens skull, kommer emellertid även det avlönade hemarbetets ställning att bli olik annat yrkesarbete. I sista hand torde den ekonomiska värdesätt- ningen av kvinnoarbete överhuvud taget ha blivit lidande genom jämförelsen med det husliga arbetets låga inkomstmöjligheter.
Det avlönade husliga arbetet, som med sina mer än 200 000 yrkesutövare är den största av alla yrkesbetalda kvinnogrupper, har under de senaste decennierna börjat hävda sin frigörelse ur den patriarkaliska familjeord— ningen. Förhållandena äro fortfarande starkt skiftande och yrket är i hög grad ett »genomgångs»-yrke. Enligt hembiträdesutredningen,2 som visser- ligen vilar på ett begränsat material, men som dock ger bättre upplysningar än vad förut stått till buds, stannar man i medeltal 8 år inom yrket (88 år enligt arbetsgivarnas och 7'5 år enligt personalens uppgifter).
Arbetstiden är icke föremål för offentlig reglering. Det blir allt vanligare, att en överenskommelse dock träffas, visserligen ej om arbetstid, men dels om den helt disponibla fritiden och dels om den tid, då arbete ej kräves men då avlägsnande ur familjebostaden ej bör ske. Hembiträdesutredningen har undersökt den genomsnittliga bruttoarbetstiden, utan frånräkning av måltids- och vilopauser i arbetet. Denna uppges av husmödrarna vara 77'2 timmar per vecka och av personalen 83'2 timmar.
Lönerna äro växlande. Olika specialkategorier erhålla olika höga löner, varvid enligt förenämnda utredning kokerskornas i större städer varit högst med ett genomsnitt av närmare 70 kr. per månad jämte naturaförmåner. .För husjungfrur var lönen i större städer omkring 60 kr., medan den för ensamjungfrur och barnsköterskor i storstäderna var c:a 50 kr. och i andra städer 30 år 40 kr. per månad.
1 Vid en mer abstrakt jämförelse över det ekonomiska värdet av husmödrarnas arbete måste barnen komma att betydligt komplicera räkneproblemet. Juridiskt faller på modern halva plikten att försörja dem. Denna försörjningsplikt kan dock icke direkt omräknas till halva kostnaden för barnen, då lagen icke föreskriver, att de måste försörjas på just den i det enskilda fallet rådande standarden. Det säger sig självt hur svår en kalkyl med så många obestämda poster skall vara att göra ens i det enskilda fallet; för hela landet är den omöjlig att genomföra. * Socialstyrelsen: Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Sveriges officiella statistik 1936.
Själva arbetsförhållandena förete många skiftningar, varvid hembiträdets ställning växlar från en modern yrkeskvinnas, på avtal grundade, själv- ständiga arbetsställning till en godtyckligt bestämd, -i detaljmoment sönder— splittrad handräckningstjänst. Likaså är den rent personliga behandlingen mycket olika. Slitningar ha även i stor utsträckning gjort sig märkbara inom denna arbetsgren, som säkert är stadd i mer revolutionerande omdaning än de flesta andra. Förhållandenas utveckling från äldre tid och fram emot den nuvarande har tidigare berörts. Enligt tab. 11 framgår, hur tjänarnas antal förr hastigt. nu åter i långsammare takt minskats. Framtidsutvecklingen kan däremot knappast förutsägas. Familjernas behov av främmande ar- betskraft står nämligen i nästan direkt omvänd proportion till deras för— måga att erhålla och betala den. Då emellertid med ökande barnantal å ena sidan familjens anspråk på arbetskraft borde stiga och å andra sidan fa- miljeinkomsten blir ytterligare ansträngd för tillgodoseende av annan kon- sumtion, blir hembiträdesfrågan socialt sett mer och mer paradoxal.
De senare åren uppvisa en särskilt under sommarmånaderna accentuerad brist på huslig arbetskraft. I viss utsträckning —— kvantitativt obetydligt ehuru socialpsykologiskt säkert av större verkan — har uppträtt ett utbud av manlig arbetskraft på detta område. Arbetslöshetsproblemet är alltså för denna kategori liksom för jordbruket icke aktuellt utan förbytt i det helt motsatta problemet om en brist på arbetskraft.
Kvinnliga arbetare i industri och hantverk. Eftersom de numeriskt största av alla kvinnoarbetsområden, nämligen jordbrukets och hemarbetets, visat sig vara präglade av mycket speciella villkor, är det först inom det där näst största kvinnoyrket, nämligen industriarbetet, som man egentligen kan företaga jämförelser mellan manlig och kvinnlig arbetskraft. Varken arbets- uppgifter, arbetsvillkor eller arbetsersättning äro inom jordbruk och hus- ligt arbete likartade för män och kvinnor. De mer än 150 000 kvinnorna i industriarbete och därmed jämställt arbete inbegripas däremot oftast i sam- ma löneavtal och samma arbetstidsregleringar som männen, och de arbeta under i stort sett likartade förhållanden. Man möter således här ett bety— dande arbetsområde, inom vilket en konkurrens mellan manlig och kvinn- lig arbetskraft skulle kunna ifrågakomma.
Kvinnornas deltagande i industriellt arbete är icke en ny företeelse. An- delen kvinnlig arbetskraft har under en mycket lång tid hållit sig förvå- nansvärt konstant. Vid jämförelse mellan den historiska tabellen 15 s. 75 samt tabell 7 i bilaga 1, sid. 367, finner man, att kvinnorna praktiskt taget sedan förra seklets mitt ha utgjort ungefär en femtedel av samtliga industri- arbetare. Inom denna stora grupp ha alltså knappast några kraftigare om- svängningar skett. Kvinnornas totala andel i industriarbetet synes sålunda icke förete några nya problem, som påkalla särskild uppmärksamhet.
Vissa särförhållanden torde dock böra påpekas. Sålunda föreligger i geo- grafiskt hänseende en bestämd skillnad mellan mäns och kvinnors syssel- sättande inom detta yrkesområde. Kvinnorna återfinnas nämligen till största
delen i de större städerna, medan de utgöra en avsevärt mindre andel av arbetarstammen i småstäder och inom landsbygdens företag. Enligt 1930 års folkräkning tillhörde 65'0 % av de kvinnliga yrkesutövarna inom hela huvudgruppen industri och hantverk rikets städer, men endast 44'6 av de manliga.
Den kvinnliga »överbefolkningen» i städerna och motsvarande »un- derbefolkning» å landsbygden är visserligen huvudsakligen betingad av den ojämna könsfördelningen inom andra yrken, främst det husliga arbetet, men den gör sig gällande även inom industrien.
Redan denna kvinnornas och männens olika talrika förekomst i städer och landsbygd tyder på att de bägge slagen av arbetskraft tagas i anspråk för skilda delar av arbetsmarknaden. De statistiska uppgifterna om mäns och kvinnors närmare fördelning å särskilda arbetsgrenar förstärka detta intryck. Arbetsfördelningen mellan könen är i själva verket så strängt ge- nomförd, att man mycket sällan kan tala om ett lika arbete för män och kvinnor eller en direkt konkurrens mellan dem. Detta visar sig redan vid ett studium av yrkesfördelningens huvudgrupper. Kvinnorna överväga till antalet endast inom ett industriområde, nämligen i textil- och beklädnads- industri, där de utgöra nära 3/4 av hela arbetarantalet (1936 721 0/o en- ligt kommerskollegii industriberättelse). Över hälften av alla fabriksarbe- tande kvinnor finnas inom denna industrigren.
Inom trenne andra huvudgrenar utgöra kvinnorna ungefär en tredjedel av arbetarstammen, nämligen i Iivsmedelsindustri (där de 1936 dock äro 81'3 0/0 av arbetarna i tobaksfabrikerna, 822 0/o i choklad- och karamellfabriker samt 669 0/o i konservfabrikerna), låder- och gummivaruindustri samt Ice- misk-teknisk industri. (Inom dessa sistnämnda uppnå 'de dock männens antal inom vissa grenar, nämligen i päls- och skinnvarufabriker, där de 1935 voro 55'7 %, samt gummivaruindustrier, där de voro 51'6 %. Lik- artad fördelning ser man inom olje-, tvål-, ljus— och parfymfabrikernas grupp, där kvinnorna voro 51'9 o/o, samt i tändsticksfabrikerna, där de voro 52'6 olo). I pappers- och grafisk industri representera de kvinnliga arbetar- na endast ungefär en sjättedel av samtliga (ehuru de även här i ett special- fack, nämligen kartongfabriker och bokbinderier äro i majoritet — 66'6 1936). Däremot uppgå kvinnorna inom tre av de största industrigrenarna endast till någon eller några få procent, nämligen i malmbrytning och me- tallindustri, i jord- och stenindustri samt i trävaruindustri.
Redan denna korta översikt, som fullständigas genom uppgifter nedan i bilaga 1, ger vid handen, att starka krafter äro i verksamhet för att leda den kvinnliga och manliga arbetskraften i olika strömfåror. Vilka dessa ytterst bestämmande orsaker äro, kan vara svårt att påvisa. Några allmänna på- pekanden skola här göras om typen av de arbetsprocesser, som i större ut- sträckning taga kvinnlig arbetskraft i anspråk.
Det synes till en början, att kvinnor fortfarande företrädesvis sysselsättas inom de arbetsgrenar, som länge stått de husliga sysslorna närmast. Denna generella iakttagelse synes sålunda tyda på att en viss, av traditionella skäl
förorsakad »naturlig» arbetsfördelning gör sig gällande. Emellertid fin- nas även viktiga undantag. Dels har man exempel på att manlig arbets- kraft gjort »intrång» i en rad av dessa traditionellt kvinnliga arbetsgrenar (sålunda äro männen i övervikt t. ex. i bryggerier och charkuterier), dels ser man kvinnor i stor myckenhet arbeta i fack, som långt ifrån kunna räknas som traditionellt »kvinnliga» (t. ex. kartongtillverkning, gummivaru- tillverkning, skotillverkning, elektromekanisk industri). Man finner alltså, att utvecklingen visserligen i någon mån förlänger traditionen, men att den dock ingalunda är fastlåst vid den traditionella uppdelning i manligt och kvinnligt arbete, som kommit till stånd under epoken före industrialiserin- gen. Emellertid torde man med anspråk på ungefärlig giltighet kunna följa den ovan antydda uppfattningen, att kvinnor mer arbeta i konsumtions- varuindustrierna än i produktionsvaruindustrierna.
I de många arbetsgrenar, där kvinnor synas vara sysselsatta på grund av särskild skicklighet, består denna oftast i fingerfärdighet, snabbt handlag samt god smak vad framför allt gäller färgval och formskapande. Då — så- som nedan skall utförligare omtalas — kvinnor särskilt ofta sysselsättas med garnerings- och stofferingsarbete, kan detta sammanhänga just med de- ras ådagalagda smak och »känsla för material». Såväl den goda smaken som fingerfärdigheten bli avgörande för kvinnornas ådagalagda överlägsen- het vid skonåtling och vid mönstervävning.
I den mån arbetet såsom i textilindustrien fördelar sig mellan könen på det sätt, att männen huvudsakligen arbeta, där stor muskelstyrka kräves (såsom vid de automatiserade vävstolarna för massproduktion av ofärgade vävnader), och kvinnor där snabb muskelkoordination och gott färgsinne behöves (i spinnerierna och vid de smärre vävstolarna för mönstrade stof- fer), tyckes man vara relativt nära en av olika skicklighet bestämd »natur— lig» arbetsfördelning mellan könen.
I övrigt torde emellertid arbetsfördelningen följa andra bestämningslinjer och det synes vara otvivelaktigt, att dessa till stor del utgå från ekonomiska hänsynstaganden. Eftersom kvinnors arbete vanligen betalas lägre, blir det naturligare att placera kvinnor på just sådant arbete, som ej kan bära högre lönekostnader. En annan orsak till att arbetsfördelningen så strängt genom- föres — utan att direkt i arbetet självt tvingande skäl till en sådan uppdel- ning synas finnas — måste antagas vara, att arbetsgivare ej önska syssel- sätta olikbetalda arbetare vid direkt jämförbart arbete å samma arbetsplats samt likaledes att fackföreningarna gynna denna uppdelning för att undvika direkt konkurrens mellan manliga och kvinnliga arbetare med de senares lägre löner. Slutligen har denna arbetsfördelning även om kvinnor ibland befinnas ha fått sig tillvisade »lättare» arbeten inom olika fack, ej kommit till stånd såsom en i och för sig naturlig arbetsfördelning. Fastmera har i allmänhet den olika lönen varit utgångsfaktum. Med hänsyn till detta löne- läge brukar, efter vad flera manliga fackföreningsledare framhållit, kvinnor- na tilldelas de lättare arbetena för att därigenom få viss kompensation.
En ytterligare generell iakttagelse ger vid handen, att kvinnor ofta arbeta
i monotont tempoarbete. De äro sällan »allroundarbetare» utan oftast sys- selsatta med någon speciell tillverkningsdetalj. Exempel äro bl. a. den starkt mekaniserade elektromekaniska industrien samt maskinarbetet i kartongva- rufabriker. Dylikt arbete. kan tänkas ha blivit kvinnornas, dels därför att det är ett lågbetalt arbete, och dels därför att kvinnor ofta söka yrken med kortare utbildningstid. På de flesta områden, där en mer hantverksmässig produktion fortlever, saknas i allmänhet kvinnor, utom i det speciellt kvinn- liga beklädnadsfacket. Det har å andra sidan betonats, att kvinnor bättre än män utstå det monotona rutinarbetets nervpåfrestningar. En annan or- sak till deras sysselsättande i denna fabrikationsart kan även sökas i den större fingerfärdighet, som nyss framhållits som ännu en orsak till kvinnor- nas specialställning och som vid tempoarbete är ägnad att medföra en större fortfärdighet.
Enligt utländsk erfarenhet synes benägenheten att anställa kvinnor i och med mekaniseringen av en produktion och dess uppdelande i småprocesser direkt bidraga till en hastigare rationalisering. Företagen kalkylera med den vanligen lägre kvinnolönen och kunna finna en rationalisering lönsam, var- vid ett flertal, ofta manliga, allroundarbetare ersättas med ett fåtal, ofta kvinnliga, tempoarbetare. Denna erfarenhet synes ha gjorts i fråga om stor- företag i vissa industriländer. Förhållandet har emellertid icke givits någon vikt vid utredning om den industriella rationaliseringen i Sverige.1 Så- som en tendens till substitution måste det emellertid alltid tagas med i be- räkningen, så länge arbetslönerna för män och kvinnor äro olika. Huruvida en sådan substitution även räknar med kvinnors större effektivitet i spe- cialiserat arbete, är för svenska förhållanden ännu svårt att avgöra; ame- rikanska och tyska utredningar synas giva vid handen, att så skulle kunna vara förhållandet.2 — På de områden, där kvinnlig arbetskraft redan i stor utsträckning är tagen i anspråk, borde en tendens till förlångsammande av en mekanisering göra sig gällande, medan den vid »manlig» lönenivå skulle ha varit ekonomiskt fördelaktig.
En genomgång i detalj av det kvinnliga industriarbetet leder till ännu ett par generaliserande slutsatser angående arbetsfördelningen mellan könen. Man finner t. ex. att kvinnor oftare än män arbeta vid tillverkningsproces— sens avslutningsarbeten: paketering, lagning, stoffering o. dyl. Exempel dårå kunna sökas praktiskt taget å alla verksamhetsområden: slipning och polering inom metallindustrien, putsning och dekoration i porslinsindustri- en, polering och boning i möbelindustrien, sortering och räkning vid pappers- bruken, paketering, sortering och garnering i livsmedelsindustrien, lagning och noppning i textilindustrien, sömnad, montering och pressning i möss- och hattfabriker, sömnad mindre ofta än tillskärning i sko-, handsk- och pälsindustri, paketering i sprängämnes- och tändsticksindustri. Här synes alltså en mycket bestämd arbetsfördelning göra sig gällande, vars olika
* Åkerman, G.: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar (Stat. off. utr. 1931:42).
* Se t. ex. Gränfeld, J.: Rationalisation and the Employment and XVages of Women in Germany i International Labour Review, maj 1934.
orsaker i lämplighet eller tradition äro svåra att särlägga. Dock torde de ekonomiska hänsynen här vara av stor betydelse, i det att en hel del av detta arbete ej tål en större ekonomisk belastning och därför med nuva- rande metoder endast kan utföras, om det har lågbetald kvinnlig eller min- derårig arbetskraft att räkna med.
Timlönerna för kvinnlig arbetskraft inom industrien utgöra genomsnitt— ligt omkring två tredjedelar av de manliga lönerna. Även ackordsersättning kan i vissa fall vara olika stor, beroende på om en man eller en kvinna ut- för styckearbetet, t. ex. inom vissa grenar av textilindustrien.
Den allmänna huvudregeln innebär emellertid knappast olika lön för samma arbete. Kvinnor och män erhålla nämligen så relativt sällan sam- ma arbete, att man med större fog bör peka på den allmänna arbetsför- delning, varigenom kvinnor regelbundet föras till de arbetsgrenar, där lö- nerna generellt äro lägre.
Liksom inom jordbruket gäller det även för industrien, att löneolikheter- na mellan könen äro på väg att utjämnas. Kvinnornas löner öka relativt hastigare på sin lägre nivå än manslönerna på sin högre. Sålunda ha tim- lönerna mellan 1913 och 1937 stigit med i medeltal 221 0/0 för kvinnliga arbetare och med 187 0/0 för manliga.1
Även mellan de kvinnliga arbetargrupperna råda stora löneolikheter, ehuru variationerna ej röra sig inom lika vida gränser som för de manliga löntagarna. Medan männens timlöner (i genomsnitt för hela landet, in- klusive övertid, naturaförmåner etc.) under år 1936 varierade mellan 2: 27 (utkörare i mineralvattenfabriker) och 0:66 (torvindustri) kring ett medel- tal av kr. 1: 25 (1937 var detta medeltal 1: 29), varierade det för kvinnor mellan 1:05 (spisbrödsbagerier) och 0:63 (färgerier och blekerier) kring me- deltalet kr. 0:75 (för 1937 var medeltalet 0:77). För detaljjämförelser hän- visas till nedanstående tabell.2
Tab. 26. Genomsnittlig löneinkomst för kvinnliga a_i-betare per timme, inkl. övertid, naturaförmåner o. dyl.
Järn- och stalmanufaktur ........................ 0'70
Mekaniska verkstäder ............................ 0'77 ' Malmbrytning och metallindustri Elektriska verkstäder ............................ 0'92 ) män kvinnor
Metallmanufaktur ................................ 081 1'. 24: 0: 82
Guld- och silvervarufabriker ...................... 0'83]
Porslinsfabriker .................................. 0'69 Jord- De? stenindustri k .. man 'vmnor Kakel— och lergodsfabriker ........................ 069 1: 00 0: 64
Pappersbruk och pappiabriker .................... 0'71
Annan pappersindustri ........ . ............... '77 Pappers— och grafisk industri
Grafiska anstalter ................................ 082 män kvinnor
Bok— och accidenstryckerier ...................... 087] 1: 24 0:77
Tidningstryckerier .............................. 083
1 Sociala meddelanden 1938 nr 6, utg. av Socialstyrelsen. ? Lönestatistisk årsbok 1936, utg. av Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik 1937.
Spisbrödsbagerler ................................ 1'05
Kexfabriker .................................... 0'80
Sockerbruk och raffinaderier .................... 0'79 Livsmedelsindustri
Choklad- och karamellfabriker .................... 0'73 män kvinnor Bryggerier och läskedrycksfabriker ................ 0'94 1:35 0:84
Tobaksfabriker .................................. 0'95
Slakterier och charkuterier ...................... 0'94
Konservfabriker ................................ 0'74
Spinnerier, väverier o. dyl. ...................... 0'66 Textil- och beklädnadsindustri
Skrädderier och sömnadsfabriker .................. 075) män kvinnor
Hatt- och mösstabriker .......................... 0'73 1: 00, 0:70 Päls- och skinnvarufabriker ...................... 0'76 Läder-, hår- och gummivarufabriker
Skofabriker ...................................... 0'77 ) män kvinnor
Gummivarufabriker .............................. 081 1: 17 0: 77
Färg-, olje- och parfymfabriker .................. 0'78 ;Kemisk—teknisk industri
Tändsticksfabriker .............................. 07 0 man kvinnor 1: 23 0:75 Statliga verk och byggnadsarbeten ................ 09? 1:30 'l”viittinrättningar ................................ 074 1: 35
Arbetstid och arbetsförhållanden äro för manliga och kvinnliga arbetare inom industrien likartade. Kvinnor äro dock till följd av speciell skydds- lagstiftning hindrade att utföra nattarbete, d. v. s. arbete mellan kl. 22 och kl. 5, samt äro därtill förbjudna att arbeta under sex veckor närmast efter barnsbörd.
Den förstnämnda av dessa bestämmelser har haft ett visst inflytande på kvinnors möjlighet till yrkesval. Sålunda äro de genom nattarbetslagen ute- stängda från sådana yrken, som arbeta med kontinuerlig drift, t. ex. vissa grenar av järn- och metallindustrien, vissa spisbrödsfabriker samt i enstaka fall vissa grenar av textilindustrien.
Denna bestämmelse inverkar likaledes i viss mån hindrande för kvinnors sysselsättande inom yrken, som arbeta med två skift (t. ex. bryggerier, spis- brödsfabriker, textil), eller sådana som ha en arbetstid förlagd till tidiga mor- gontimmar (t. ex. mjukbrödsbagerier), eller sådana som under vissa för- hållanden arbeta med övertid efter kl. 10 e. m. (t. ex. tryckerier).
I tvåskiftarbete har den för kvinnorna avgränsade arbetstiden ofta medfört att rasten under respektive skift måst förkortas eller helt bortfalla, för att or- dinarie arbetstid skall kunna uttagas mellan kl. 5 f. m. och kl. 22, vilket utöver det ohälsosamma i en dylik arbetsordning även störande inverkat på samordnandet av manliga och kvinnliga arbetares tider.
I tryckerier och mjukbrödsbagerier, som måste arbeta med sena kvälls- timmar, respektive tidiga morgontimmar, ha kvinnor helt utestängts från de större arbetsplatserna för att taga sin tillflykt till de små och ofta mindre hälsosamma arbetsställena.
Så länge kvinnorna ej voro organiserade och därför hade föga inflytande på sina arbetsförhållanden, kunde man nog konstatera ett visst välgörande inflytande av denna nattarbetslag, särskilt inom de rent kvinnliga yrkena (t. ex. sömnadsindustrien).
Numera torde genom tillkomsten av arbetstidslagstiftningen och kvinnor- nas större deltagande i de fackliga organisationerna samt den allmänna ten- densen, stödd av arbetarskyddslagens bestämmelse att i möjligaste grad inskränka nattarbetet för alla arbetare, behovet av en dylik restriktiv be- stämmelse för vuxna kvinnor ha blivit mindre. Bestämmelsen har i vissa fall utgjort ett irritationsmoment i konkurrensen mellan manlig och kvinn- lig arbetskraft.
Vad gäller övriga arbetsförhållanden torde knappast större skillnad råda mellan män och kvinnor. Möjligen skulle det kunna antagas, att yrkes- inspektionen har något större krav på hälsoskydd för de kvinnliga arbetar— na än för de manliga, liksom skyddslagstiftning i allmänhet tidigare in- riktats på kvinnor och minderåriga arbetare för att senare även vinna till— lämpning på män.
På grund av den traditionella arbetsuppdelningen äro kvinnor vidare myc- ket mindre utsatta för olycksfall i arbete. De psykiskt hygieniska arbetsris- kerna torde däremot förhålla sig på motsatt sätt. Kvinnor ha relativt oftare ett monotont rutinarbete, vid vilket de äro mer bundna till ett stillastående eller stillasittande passarbete. Man torde också kunna påstå, att kvinnorna oftare få arbeta i slutna och mer eller mindre överfyllda lokaler, där mäng- den av stillasittande människor verkar tröttande och enerverande. Det man— liga arbetet innebär i regel en större rörelsefrihet, vilken måste vara av mentalhygieniskt värde.
Kvinnliga företagare och arbetsledare. De självständiga kvinnliga före- tagarna utgöra i vårt land en betydande grupp. Sammanräknar man dem från olika yrkesområden och medt—ager man även inom denna kategori kvinn- liga arbetsledare, står denna grupp som den tredje i storleksordning bland inkomsttagande yrkesutövare (jordbruksarbete och f. d. yrkesutövare där- vid borträknade, då de första ej ha en ekonomiskt självständig eller regle- rad ställning och de senare ej äro yrkesutövare). Denna grupp befinner sig vidare på tydlig frammarsch. Enligt uppgifter i bilaga 1 nedan ger före- tagsräkning och industristatistik tydligt detta utslag för perioden 1920—1930. Även när man följer folkräkningarna längre tillbaka, ser man denna ten- dens ge sig tillkänna, även om på grund av förändringar inom de statistiska rubrikerna ingen exakt jämförelse bör återgivas.
Såsom företagare äro kvinnor huvudsakligen ledare av mindre företag (kvinnorna utgjorde enligt 1930 års folkräkning inom industri och hantverk 29'6 % av de mindre företagarna men endast 5.8 0/0 av de större företagarna). Kvinnornas företagarställning gäller vidare huvudsakligen vissa yrkesgrenar, såsom t. ex. textil- och framför allt beklädnadsföretag, där de äro i bestämd majoritet, vidare livsmedelsföretag samt pappers- och grafisk industri. Inom
Medianinkomst per yrkes—
Socialklass och näringsgren utövare med inkomst
Män Kvinnor Större företagare och ägare ........ inom 5977 5316 Direktörer och disponenter .......... mig;?” 13 177 6 857 Mindre företagare .................. hantverk 2 078 1 420 Fotografering ................................ 2 586 1 616 Bageri ...................................... 2 215 1 558 Trikåfabrikation, hatt- och mössömnad ........ 2 727 1 423 Sömnad .................................... 1 880 1 167 Rak- och frisersalonger ...................... 2 486 1 470 Självständiga hantverkare utan lejd hjälp ........ 1190 620 Varuhandel och kommission .................... 2 750 1 610 Kapitalister och ägare av större hus ............ 2 667 2527 Innehavare av hotell, restaurang, kafé .......... "3861 1 264
Källa: Folkräkningen 1930.
dessa grupper finnas de många innehavarna av sömnadsateljéer, hembagerier och fotografiateljéer. När såsom i den grafiska framställningen samt i tab. 25 ovan 5. 94 även självständiga företagare inom handel m. fl. yrkesgrenar på grund av den socialt likartade yrkesställningen medräknats, ser man ännu tydligare, vilken betydande grupp affärskvinnorna utgöra i vårt arbets- liv. Även inom detaljhandeln, där kvinnorna 1930 utgjorde 32 0/0 av samt- liga företagare, äro de i regel begränsade till vissa typer av försäljning, så- som livsmedel, damkonfektion, sybehör, bosättningsartiklar, tobaksaffärer, hattaffärer samt möbelaffärer och boklådor m. fl.
Man finner alltså även bland de fria företagarna vissa traditionella regler råda för vad som är mansområde och vad som är kvinnoområde. Dessa regler äro i stort sett alldeles desamma som de ovan på tal om industriell tillverkning anförda. För varudistributionen tillkommer emellertid ytter- ligare en synpunkt, i det att inom vissa branscher, som företrädesvis sälja till publik av bestämt kön, även expediterna äro av samma kön, t. ex. kvin- nor inom damkonfektion och livsmedelshandel, män inom herrkonfek- tion.
En direkt motsatt tendens gör sig emellertid ävenledes av andra psykolo- giska orsaker ibland gällande, varvid såsom exempel framför allt kan anfö- ras tobaksaffärerna.
Denna traditionella arbetsfördelning bland de självständiga företagarna är av största intresse. Arbetstid och arbetsförhållanden för arbetskraft av olika kön kunna här däremot knappast jämföras, då det ligger i det fria företagets natur, att variationema' kunna vara starka, och då vidare inga officiella rapporter om den inre arbetsorganisationen föreligga.
.-—p--.v ...
Arbetsinkomsterna måste komma att i första hand te sig olika för män och kvinnor på grund av företagens olika storlek. Det är emellertid även troligt, att kvinnor i större utsträckning valt de mindre konjunkturkänsliga produk- tions- och distributionsföretagen, varför —— även om deras inkomst genom- snittligt sett är lägre —— den torde ha mindre variationsbredd. Ur folkräk- ningens på deklarationsuppgifter vilande inkomstberäkning må, med all reservation för materialets exakthet, ovanstående jämförelse (tab. 27) illust- rationsvis lämnas.
Kvinnorna i restaurang- och hotellrörelse. Som den fjärde av de stora grupperna av kvinnligt förvärvsarbete framträder restaurang- och hotell- rörelsens företagare och personal. Här äro kvinnorna i flertal, och deras övervikt synes alltjämt vara växande (kvinnorna voro 827 0/o av yrkesut- övarna vid 1930 års och 796 0/o vid 1920 års folkräkning).
Endast inom hotellen sker en mera regelmässig fördelning av själva arbets- uppgifterna med hänsyn till kön, i det kvinnorna där ha städarbete och män- nen vaktmästararbete. Däremot äro arbetsförhållandena inom restaurang- och kaféverksamhet i och för sig mestadels lika för män och kvinnor, varvid dock det undantag består, som gjort sig gällande under samtliga undersökta arbetsområden, att så gott som endast kvinnor äro lokaliserade till de mindre inkomstbringande och framför allt mindre ansedda arbetsplatserna. I detta samband är av intresse att konstatera, att särskilt inom kaféerna kvinnor äro så gott som de enda yrkesutövarna.
Enligt de uppgifter, som lämnats vid de med arbetsgivare och anställda avhållna konferenserna, skulle endast i ett hänseende en konstitutionell lämp- lighet kunna sägas vara utslagsgivande för fördelningen av arbetsuppgifterna bland restaurangernas serveringspersonal. De manliga servitörerna skulle nämligen ha större förmåga att bära de tunga faten vid banketter och i fest- våningar. Denna uppgift lämnades dock icke helt oemotsagd från sakkun- nigt håll. I övrigt torde arbetsfördelningen snarare vara bestämd av social- psykologiska faktorer än av effektivitetshänsyn.
Vad gäller ekonomipersonalens uppdelning på män och kvinnor kunna givetvis inga önskemål från kundkretsen bli avgörande, såsom fallet är när det gäller serveringspersonalen. Här verkar i stället den förut påpekade tendensen, att på de lågbetalda platserna kvinnor oftare äro anställda, såsom diskerskor och underköksor. Där skickligheten blir mera avgörande för ar- betsfördelningen, såsom inom matlagningsarbetet, komma kvinnor och män att tävla om platserna. Mestadels användas kvinnor, ehuru även manliga
kockar sysselsättas. Principiellt torde för detta detaljarbete kunna sägas, att individuell lämplighet blir mest avgörande för anställandet, medan visst hänsynstagande till manligt eller kvinnligt kön dessutom kan komma att gö- ras på grund av att kvinnolönerna äro lägre och att alltså särskilt den finare matlagningen kan bära den ökade kostnaden av manliga löner. Slutligen finnes inom detta område en specialuppgift, som på grund av större lämp- lighet — fortfärdighet, gott handlag och god smak — alltid utföres av kvin-
nor, nämligen kallskänkans. Arbetsfördelningen är sålunda bestämd av helt olika faktorer för de olika delområdena inom yrkesgrenen.
I ett annat hänseende intaga män och kvinnor inom detta fack en markerad olikhet, i det att flera kvinnor än män kunna anpassa sig efter yrkets stora säsongvariationer. Den starka ökning i de anställdas numerär, som blir nödvändig under sommarsäsonger, möjliggöres nämligen av vissa förhållan- den, som endast gälla den kvinnliga arbetskraften. Dels stå till förfogande gifta kvinnor, som under mellantiderna ej inneha anställning, och dels även ogift kvinnlig personal, som växlar mellan avlönat husligt arbete och restau- rangarbete. Säsongfluktuationerna beröra i och för sig även den manliga arbetskraften, men man torde dock kunna säga, att kvinnorna lättare kunna anpassa sig efter dem och därför bli mer användbara för vissa grenar inom detta yrke.
Det typiska för denna kvinnliga yrkesgrupp är sålunda, att deras yrkes- arbete oftast icke är stabilt och kontinuerligt. Dessutom är det till stor del förlagt till andra tider av dygnet än övrigt förvärvsarbete, vilket särskilt för de gifta kvinnorna inom yrket innebär olägenheter. Ett ytterligare special- problem för denna yrkeskår —- i viss ehuru mindre mån gällande även män —— är risken att redan i en relativt tidig medelålder bli arbetslös. Särskilt är svårigheten stor att vinna ny anställning. Vid de sakkunnigas nedan omta- lade konferenser framhölls det sålunda, att Vissa stora företag ej intaga kvinnlig personal över 30 års ålder.
Arbetsinkomsterna äro i genomsnitt lägre för kvinnor än för män. För företagargruppen visar sig detta enligt folkräkningsuppgifterna genom en lägre median (mitt) inkomst för de kvinnliga företagarna, nämligen enligt tab. 27 härovan, för män 2 861 kr. och för kvinnor 1 264 kr. årligen. Säsong— variationerna kunna därvid tänkas hava utövat olika verkan. För persona- len bli lönerna olika inom de olika grenarna. Sålunda äro lönerna inom ho- tellfacket betydligt lägre för kvinnor (100—145 kr. per månad för hotell- vaktmästare, 205—209 kr. för övriga vaktmästare och portierer samt 7 7—119 kr. för hotellstäderskor enligt tidigare rapport) .1 Numera gör sig emellertid på vissa av de bäst betalda platserna, nämligen inom de större hotellens re- ceptionsavdelningar, gällande en ökad möjlighet till anställning för kvinn- lig arbetskraft. För ekonomipersonalen inom restauranger och kaféer äro inte endast medelinkomstema utan även avtalslönerna olika. För serve- ringspersonalen åter äro de avtalsgaranterade minimiinkomstema lika för män och kvinnor, vilket åtminstone principiellt sett även är fallet med dricks- pengarna. De relativt goda inkomsterna under den tid av året anställningen varar, den korta utbildningstiden och den i husligt arbete _ avlönat eller oavlönat — bestående arbetsreservoaren förklara kvinnornas starka till- strömning till detta yrke. Bortses må här icke heller från den traditionens styrka, som givetvis ställer detta om husliga sysslor mest påminnande yrke
* Undersökning rörande arbetsförhållandena inom hotell- och restaurantnäringen 1929/30, utg. av Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik 1931.
såsom mer naturligt för kvinnor än män. Med hänsyn härtill kan det sna- rare anses egendomligt, att män dock i så relativt stor utsträckning vunnit sysselsättning därinom.
Kvinnorna inom sjuk- och socialvård. På sjuk- och socialvårdens om- råde möter man ännu ett av de yrken, som sedan gammalt betraktats såsom »naturliga» för kvinnor. Denna grupp hade det oaktat ännu vid nästföre- gående folkräkning ej hunnit upp till den storleksordning den nu intar. De sista årens storleksökning sammanhänger med den ännu pågående utbygg- naden av den socialvårdande verksamheten.
Kvinnor behärska helt vissa hithörande arbetsområden: barnmorskornas, sjuksköterskornas och i viss mån gymnasternas. Män förekomma däremot särskilt i tvenne funktioner: dels såsom personal med högre utbildning (lä- kare, apotekare, tandläkare), dels såsom skötare å sinnessjukhus och mili- tärsjukhus samt bland den till hela området hörande ekonomipersonalen. Då hela detta yrkesområde av mångahanda skäl måste sägas ligga väl till för kvinnor, såväl med hänsyn till tradition som till intresse och lämplighet, måste männens talrikare förekomst å de nyssnämnda högre posterna förkla- ras med förnyad hänvisning till den flerstädes iakttagna regeln, att kvinnor varit mindre benägna att binda sig till en långsiktig yrkesutbildning.
Om arbetsfördelningen inom området kräver få kommentarer, blir löne- bildningen däremot av särskilt intresse. På de förvaltningsposter, som krä— va högre utbildning (t. ex. sjukhusläkare), ges lika lön åt män och kvinnor. I de stora grupper, som ägna sig åt direkt vårdande verksamhet, råder där- emot en med hänsyn till utbildning och kvalifikationer anmärkningsvärt låg lön för de kvinnliga befattningshavama. Vidare är att uppmärksamma, att manliga sjukvårdare i jämförelse med sina kvinnliga yrkeskamrater erhålla högre ersättning för sitt arbete. Översköterskor vid statens sinnessjukhus, som hittills varit placerade i lönegrad B 6, äro fullt utbildade sjuksköterskor och ha alltså i genomsnitt en väsentligt bättre utbildning än de manliga över- skötarna, som varit placerade i lönegrad B 8. Påpekas bör i detta samman- hang att enligt uppgifter från sjukvårdens målsmän försök göras att i viss utsträckning ersätta manliga med kvinnliga befattningshavare på grund av de senares större lämplighet, varvid samtidigt lönen för arbetet minskas.
Förklaringen till det allmänt låga löneläget för sjukvård och socialvård måste troligen sökas i, att detta varit ett typiskt kvinnoyrke, vidare att det av gammalt betraktats såsom en särskild kärlekstjänst och att det i stor utsträckning tidigare utövats av kvinnor, som ej haft krav på ekonomisk er- sättning. Denna kvinnornas egen inställning har icke endast varit beroende på, att särskilt de socialvårdande uppgifterna ofta skötts som frivilligt välgö- renhetsarbete av kvinnor, som på annat sätt haft sin försörjning, utan även att, i de fall att de utvecklat sig till ett heltidsyrke, dessa uppgifter i större ut- sträckning än andra dragit till sig sådana kvinnor, som avsagt sig anspråk på att för detta arbete förvärva mer än ett nödtorftigt livsuppehålle. Särskilt har det varit av stor betydelse, att arbetet utförts som en offergärning av männi-
skor, som vigt sina liv till religiös tjänst. Fortfarande spelar det sin stora roll för den aktuella lönesättningen i såväl sjukvård som särskilt kommunal socialvård, att för detta arbete i viss utsträckning mot låga löner stå till för- fogande diakonissor, som dels icke lägga lönesynpunkter på sitt arbete och dels ha sin ålderdoms försörjning tryggad genom sin hemanstalt.
Mot en tradition, som räknar med att sjuk- och socialvård skulle vara en kvinnornas särskilda offergärning, ha de nutida organisationerna på om- rådet svårt att hävda sin uppfattning, att detta arbete — trots att det utföres som ett kall —- skall som andra yrken vara avlönat med hänsyn till utbild- ning och ansvar. Utvecklingen är emellertid i färd att förverkliga en dylik omvärdering, varför yrket torde befinna sig i en övergångsperiod.
Arbetsförhållandena bli i stort sett ojämförbara för män och kvinnor, då dessa i regel ej ha samma arbete. Dröjsmålet med att för denna stora grupp reglera arbetstiden sammanhänger dock direkt med den ovan angivna upp- fattningen om detta yrke som en särskild offertjänst. Detta förhållande ver- kar i sin tur även på sjukhusens ekonomipersonal, för vilken enligt avtal och reglementen synes gälla, att arbetstiden regelbundet är längre för kvinnlig än för manlig arbetskraft.
Vad gäller själva sjukvårdspersonalen stadgas sålunda för Malmöhus län, att ar- betstiden för A-sköterskor bestämmes av vederbörande överläkare, att den för B-sköterskor och städerskor utgör 66 timmar för vecka men för manlig sjukvårds- personal 57 timmar per vecka. I övriga län synes själva sjukvårdspersonalen ha lika arbetstid. Däremot gälla för ekonomipersonalen vissa olikheter, t. ex. i Malmöhus län, där visserligen tvätterskor och sömmerskor liksom elektriker, ren- hållningskarlar etc. ha 511/2 arbetstimmar per vecka, men där kvinnlig kökspersonal har 57 timmar. I Kopparbergs län ha däremot kokerskor och sömmerskor sam- ma arbetstid, 216 timmar per arbetstid om 28 dagar, (1. v. s. i genomsnitt 54 timmar per vecka, som maskintvättare, eldare och gårdskarlar, medan däremot biträden, baderskor och städerskor ha 240 timmar per 28 dagar, d. v. s. i genomsnitt 60 timmar per vecka. En annan ojämnhet föreligger i fråga om övertidsarbete och er- sättning för detta, varvid t. ex. i Blekinge län befattningshavare är skyldig att »— om en ledighet motsvarande övertiden ej kan beredas i samma eller följande vecka — tjänstgöra mot en ersättning oavsett befattning av 1: 50 kr. per timme för manlig och 1 kr. för kvinnlig befattningshavare. I Kopparbergs län gäller samma regel, men där är ersättningen endast 1 kr. för manlig och 0:50 kr. för kvinnlig per- sonal.1
Kvinnorna såsom kontors- och förvaltningspersonal. Bland övriga kvin- noyrkesgrupper må kontorsarbetet särskilt uppmärksammas. Hit har enligt tab. 25, s. 94, räknats personal från många olika produktions- och admi- nistrationsgrenar, såväl inom industri som handel, bank- och försäkrings- rörelse, sjöfart m. m.
Detta yrkesområde har av olika skäl kommit att tilldraga sig speciellt intresse. Utbudet av kvinnlig arbetskraft är nämligen mycket stort, kom- mande från alla samhällsklasser. Inom samhällets medelklassgrupper fri-
ml P. M. angående innehållet i landstingens tjänste- och avlöningsreglementen. Meddelanden från Svenska Landstingsförbundets byrå juli 1935.
göres sålunda alltmer hemmadöttrarnas tid och arbetskraft, varvid dessa sy- nas finna det lättast att utan specificerat yrkesval söka sig till kontorsplat- ser. Från arbetarklassen söker sig likaså — sedan den numera allmänt till- gängliga högre skolbildningen gjort det möjligt — ett större antal flickor, på grund av att kontorsyrket och även i viss mån affärsanställning anses ha ett högre socialt prestigevärde än industriarbete och huslig tjänst, även om de senare yrkena i vissa fall skulle erbjuda fördelaktigare löner.
Men icke endast särskilda socialpsykologiska faktorer äro i verksamhet för att öka arbetskraftens utbud på detta område. Till samma resultat bi- drar även, att en stor del av kontorsarbetet är enklare rutinarbete, för vilket en mycket kort utbildningstid synes erfordras. Enligt den tidigare ofta exemplifierade regeln kan man till ett dylikt yrke vänta en särskild tillström- ning av kvinnlig arbetskraft. I högre grad än kanske något annat arbete med undantag av huslig tjänst kan kontorsyrket sägas väljas såsom ett över- gångsyrke eller rentav som ett yrke, vilket företrädesvis kommer i fråga i brist på andra arbetstillfällen och i fall av egen obeslutsamhet. Den kvinn- liga ungdomens vaga framtidsföreställningar fresta den att glida in på ett yrkesval, där inga stora svårigheter äro att övervinna i begynnelsen, och där man efter en utbildningskurs på ofta endast några månader kan uppnå en lön, som godtages såsom bättre än ingen. Alltför ofta förbiser man, att be- gynnelselönen icke är beräknad att avsevärt höjas eller att ge möjlighet till hel försörjning och ännu mindre till att pensionera älderdomen, såvida ickc kvalifikationerna väsentligt ökas (korrespondent-, sekreterare-, kamrerare- kompetens).
När härtill kommer, att män och kvinnor på få andra yrkesområden be- finna sig i så direkt konkurrens som på detta arbetsfält, blir det lättare att förstå den skärpa, varmed diskussionerna förts och den uppmärksamhet detta yrke i den allmänna opinionen tilldragit sig.
En arbetsfördelning mellan män och kvinnor gör sig på detta område så- tillvida gällande, att män oftare utföra det mer kvalificerade arbetet och of- tare befordras till överordnade poster. Kvinnorna stanna i större utsträck- ning i rutin— och biträdesarbetet. Detta sammanhänger med själva rekryte- ringen till banan, då man ibland, och särskilt inom bank- och försäkrings- branschen, synes taga sikte på att bedöma de manliga sökandes kvalifika— tioner med hänsyn till deras framtida möjligheter att intaga ledande ställning men däremot de kvinnliga sökandes med hänsyn till utsikten att på grund av deras giftermål och därmed följande avgång vinna en snabb cirkulation. Det har dessutom ett visst samband med kvinnornas i stort sett lägre yrkes- utbildning och svagare yrkesambition.
Vissa olikheter i fråga om lämplighet synas dock även finnas. Män syssel- sättas sålunda oftare såsom förvaltningspersonal i industrien, vilket arbete gränsar till tekniska arbetsuppgifter, varjämte de oftare äro offert— och orderchefer eller inneha liknande funktioner. Kvinnor synas däremot före- trädesvis ha meriterat sig såsom korrespondenter, särskilt i främmande språk, varjämte de i växande utsträckning tagas i anspråk såsom kassörer.
8—378661.
Detta sistnämnda urval är betingat av erfarenheten, att kvinnor bättre "redo- visa för omhänderhavda medel. Den dagliga noggrannheten är större och risken för förskingringar mindre.
Det torde vara svårt att avgöra, i vilken mån löneskillnaderna för män och kvinnor inom detta yrkesområde allmänt motsvara den kvalitetsskillnad i ar- betsprestation, som nyss påpekades. Att lönesättningen emellertid icke di- rekt sker i anslutning till en värdesättning av prestationen visas därav, att, även då kvinnliga kassörer på grund av större lämplighet efterträda manliga, lönen vanligen sänkes.
Lönerna kunna med hjälp av förefintligt material bäst jämföras inom bank- världen. Enligt den undersökning, som bankernas förhandlingsorganisa- tion nyligen utfört,1 utgjorde kvinnorna 28 % av den egentliga bankpersona- len. Detta procenttal har sedan världskriget hållit sig nära nog konstant. In- tressanta skillnader bestå i fråga om teoretiska meriter, i det att 126 0lo av de manliga och 16 "In av de kvinnliga tjänstemännen hade studentexamen eller jämförlig utbildning, samt vidare i fråga om anställningsåldern, vilken i genomsnitt varit 20 år för kvinnor och 23 år för män, för vilka värnplikts- tjänstgöringen spelar en viss roll. Dessutom upplyses, att icke mindre än 294 0/0 av de manliga och 254 0/0 av de kvinnliga tjänstemännen hade 17 till 20 års anställning bakom sig. Genomsnittslönerna äro emellertid icke lika för manliga och kvinnliga banktjänstemän, utan förete vissa med tjänsteställ- ningen växande skillnader, som framgå av tab. 28.
Tab.. 28. Bankmännens genomsnittslöner 1937 (inkl. naturaförmåner, extra tillägg m. m.).
Obetordrade Obefordrade Effort”? ordinarie tjänste— extra tjänste- Samtliga D y r o r t jans emd" män män Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Stockholm ........ 11 053 5 395 6 532 4 319 2 622 2 852 7 424 4 008 Göteborg .......... 10 485 6 107 5 662 4 224 2 559 2 269 6 669 3 942 Malmö ............ 10 164 — 5 446 3 428 2 266 2 250 6 529 3 266 E—orter ............ 9 497 4 775 4 867 3 400 2 157 2 267 6 533 3 257 D-orter ............ 8 556 4 480 4 459 3 236 1 870 1 921 5 649 3 119 C-orter ............ 8 048 4 194 4 680 3 245 1 790 2 268 5 564 3 149 B—orter ............ 7 109 3 825 4 530 3 003 1 813 2 182 5 238 2 899 A-orter ............ 6 533 4 450 4 210 2 887 2 471 1 865 4 637 2 768 Hela landet ........ 9 473 4 894 5 435 3 656 2 283 2 486 6 469 3 484 Källa: Banklöncrna 1937.
Den enligt tabellen redovisade löneskillnaden mellan manliga och kvinn- liga banktjänstemän avspeglar icke endast ett faktiskt förhållande, utan den har även av personalens organisation godtagits som grundläggan- de för framtida lönesättning. Dylika löneskillnader, ehuru reducerade till
storleken, ha bibehållits i den minimilönetariff, som Svenska bankmanna- föreningen föreslagit som norm för avtalsförhandlingar.
En ytterligare jämförelse mellan mäns och kvinnors ställning inom det uppmärksammade kontorsyrket kan vinnas dels genom Socialstyrelsens nya undersökning1 och dels genom den s. k. Lundautredningen om de anställda.? Enligt Lönestatistisk årsbok voro för den egentliga kontorspersonalen år 1936 medellönerna 4 165 kr. för män och 2 391 kr. för kvinnor. Emeller- tid befinna sig även dessa löner, liksom å flertalet andra områden, under en långsam utjämning. Ökningen från år 1913 motsvaras sålunda av indextalet 1804 0/0 för män och 1902 0/0 för kvinnor.3
Socialstyrelsens uppgifter1 grunda sig å ett enquétematerial, där tyvärr svar angående kvinnliga anställda influtit i ringa mängd. Bland den s. k. merkantila förvaltningspersonalen gällde den högsta kvinnliga medianlönen huvudbokförare (3 600 kr.), den därnäst högsta utländska korrespondenter (3 230 kr.) och därefter kassörer (3 060 kr.). De motsvarande högsta man- liga befattningarna voro kontorschefer, kamrerare (6 760 kr.), därefter öv— riga kassörer (4 695 kr.) och utländska korrespondenter (4 145 kr.). I ge- nomsnitt anges de kvinnliga anställdas löner utgöra omkring 2/3 av mäns löner i motsvarande befattning. Löneklyftan mellan män och kvinnor är mindre, ju mindre kvalificerat arbetet är.
Ur den s. k. Lundautredningen kan inhämtas, att den högsta kvinnolönen & kontorsbanan innehades av direktionssekreterare (4000 kr. medianlön). Kassörskornas årslön var 3 100 kr., de kvinnliga bokförarnas, korresponden- ternas och stenografernas omkring 2 700 kr. Kvinnliga kontorister med enkla— re rutinarbete kommo endast till en medianlön av 1 500 kr. I vissa fall kun- na manliga och kvinnliga löner jämföras, varvid följande relationstal erhål- las för kvinnolöner, uttryckta i procenttal av manslöner:
Teknisk förvaltningspersonal , . _ . . _ . , . _ _ , . . kvinnolöner 45'5 % Merkantil förvaltningspersonal: kontorschefer m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . » 59'3 % direktionssekreterare m. m. . . . . . . . . . . . . . » 66'9 % kassörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 68'4 % bokförare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 76'9% korrespondenter och stenografer . . . . . . . . . . . » 75'8 % maskinskrivare m. m. . . . . . . . . . . . . . . . » 91'5 % kontorister med självständigt arbete . . . . . . . . . » 75'6 % » » enklare » . . . . . . . . . » 72'9 % övriga kontorister . . . . . . . . . . . . . . . . . » 85'0 % Lagerpersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . >> 56'3 % Butikspersonal : butiksföreståndare . . . . . . . . . . . . . . . . . » 77'6 % butiksbiträden . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 81'1 %
1 Undersökningar rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor för privatanställda. Sveriges officiella statistik 1938. 9 Croner, F.: De privatanställdas löneförhållanden. Statsvetenskaplig Tidskrift 1937. , 3 Eftersom de handelsanställda i de sakkunnigas framställning icke särskilt behandlas, må" här meddelas, att deras manliga medellöner voro 2305 kr. och de kvinnliga 1695 kr. Ökningen från 1913 var rcsp. 175434 och 197'4 %.
Skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön blir alltså större, ju högre he- fattningen är. Däremot visar det sig, att de kvinnliga lönerna ej variera inom lika vida gränser som de manliga.
Även i förhållande till levnadsålder och utbildningstid förefinnas anmärk- ningsvärda olikheter. Sålunda stiga manslönerna kraftigare med levnadsål- dern än kvinnolönerna. Märkbarast blir denna skillnad i åldersgruppcma 30—50 år, i det att — om lönen vid 17—18 års ålder sättes = 100 — lönen för en 31—35 års man har index 412 och för en kvinna 261, för en 46—50 års man index 568 och för en kvinna 345.
I fråga om utbildning ha de i undersökningen deltagande kvinnorna oftare än männen en mellanställning. Medan sålunda »lägre skolbildning» (enkel folkskola) uppgavs av 40 0/0 av männen och 35 0/0 av kvinnorna, var mellan- graden (högre folkskola, realskola, flickläroverk) representerad med 43 % av männen och 60 0/0 av kvinnorna samt »högre» skolbildning med 17 "lo av männen och 5 0/0 av kvinnorna. Sambandet med lönerna visar att den egentliga skolutbildningen (t. o. m. gymnasium) ej spelar större roll för löne- nivån. Däremot stiga lönerna med stigande yrkesutbildning. »Det kan slut- ligen i fråga om de kvinnliga lönerna iakttas, att de lägre kvartilerna stiga med större regelbundenhet än hos männen i samband med stigande yrkes- utbildningsnivå. Detta kan kanske även uttryckas så, att det är de lägre betalda kvinnliga anställda, för vilka en förbättrad yrkesutbildning betyder mest i lönehänseende.»
Kvinnorna inom undervisning samt fria, litterära och konstnärliga yrken. Kvinnornas ställning inom undervisningsväsendet har gammal hävd. Deras arbetsinsats har varit allmänt värderad, deras intresse för barn och handlag med barn ställt utom tvivel. Under den tid då flickorna ej hade tillträde till de allmänna läroverken, utgjorde de särskilda flickläroverken i viss grad pedagogiska föregångsinstitutioner. Genom skolreformen år 1927 bereddes även flickor möjlighet att vid statliga läroverk taga student- och realskole- examen. Kvinnorna blevo därmed vid dessa läroanstalter i egenskap av både lärare och elever liksom tidigare vid folkskolan i stort sett jämställda med manliga lärare och elever. Även i lönehänseende ha numera manliga och kvinnliga lärare principiellt ställts lika, sedan 1937 års riksdag genomfört en lönereglering, vilken dock skall komma till full tillämpning först efter en övergångstid, som utgår den 1 juli 1943. Den enda olikhet, som lort- farande skulle bestå, nämligen att kvinnliga lärare ej komma i åtnjutande av sista ålderstillägget, har principiellt upphävts genom beslut vid 1938 års riks- dag.
Läraryrket står numera som det största enhetliga arbetsområde, där män och kvinnor arbeta under fullt jämförbara förhållanden. Vid folkräkningen 1930 funnos sammanlagt vid olika läroanstalter 14 320 män och 30 573 kvinnor anställda såsom lärare. Med hänsyn till att särskilt inom den stora folk- skollärarkåren ovanligt likartade arbets— och utbildningsförhållanden för män och kvinnor. länge varit rådande, ha de sakkunniga ansett det lämpligt
.-.”,—___ ,..__. ...—___
Årligen Rektorer Lektorer Adjunkter Extralärare Samtliga ägg??" M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. Kv. 1922 77 —— 282 — 800 4 229 2 1 388 6 51 1923 77 — 282 — 798 7 234 5 1 391 12 50 1924 77 — 282 — 801 5 243 7 1 403 12 49 1925 77 —— 282 — 798 9 253 5 1 410 14 48 1926 77 — 283 2 800 7 253 6 1 413 15 48 1927 77 —— 284 1 801 7 243 8 1 405 16 47 1928/30 108 1 313 4 848 12 202 14 1 471 31 137 1931/35 133 2 353 8 944 45 259 104 1 689 159 230 1934 135 2 359 8 941 45 283 134 1 718 189 248 1935 135 2 368 9 1 043 79 229 127 1 775 217 255 19361 135 2 380 9 1 118 127 200 128 1 833 266 256 19371 135 2 392 10 1 114 143 225 158- 1 866 313 258 Källa: För ären t. o. m. 1927 Det högre skolväsendet, Sveriges officiella statistik, för se- nare år uppgifter från skolöverstyrelsen. 1 Preliminära uppgifter. Anm. Å enstaka vakanta ämneslärarinnetjänster ha förekommit manliga vikarier.
att uttaga folkskollärarkåren till en i olika hänseenden intensifierad jäm- förelse (se nedan kap. 4 och 7) och redogörelsen må därför under hänvis- ning till de senare avsnitten här göras kortfattad.
Vad gäller bl. a. tillsättningen, äro folkskoletjänsterna, trots att staten nu— mera här väsentligt mera av de med skolväsendet förenade kostnaderna än tidigare, fortfarande kommunala. Vid folkskoleväsendet liksom vid vissa andra kommunala läroanstalter råder det förhållandet, som icke äger sin motsvarighet inom statstjänst och sålunda icke heller inom läroverken, att skolmyndigheterna i varje särskilt fall kunna reservera en tjänst för endera manlig eller kvinnlig sökande. Detta ingrepp i den fria konkurrensen mot- svaras av ännu ett dylikt vid själva utbildningens början. Vid intagning av elever till seminarierna sättas bestämda gränser, dels allmänt om hur många elever varje år skola intagas och dels speciellt om antalet elever av varje kön. Denna sistnämnda proportion har under senare år hållits till ungefär 55 ”lo manliga och 45 0/o kvinnliga seminarieelever. Den kraftigare avgången av kvinnliga lärare på grund av giftermål kommer sedermera att påverka den- na proportion, varför den bland de ordinarie lärarna är omkring 58 ('/0 män och 42 0/0 kvinnor.
Det är svårt att bedöma, vad en fri konkurrens till seminarierna skulle in- nebära i fråga om fördelning på kön. De kvinnliga sökandena visa emel- lertid genomgående högre formell kompetens. Under våren 1937 sökte så- lunda exempelvis sammanlagt 662 män, varav 83 0/o med student- eller högre examen, 40 0/0 med realexamen samt 517 0lo övriga, medan sammanlagt 625
Tab. 30. Lärare vid kommunala mellanskolorna i genomsnitt årligen åren 1910—1937.
Ämneslärarc Årligen Med full tjänstgöring Timlärare Män Kvinnor Män Kvinnor
1910 5 5 1 — 1911/15 58 66 14 8 1916/20 151 119 28 12 1921/25 310 205 65 23 1926/30 320 220 62 19 1931/35 216 168 32 13 1934 195 ' 161 19 15 1935 196 167 14 11 19361 204 178 16 15 1937[ ' 204 188 23 14 Källa: Statistisk årsbok och uppgifter från skolöverstyrelsen. 1 Preliminära uppgifter.
kvinnor sökte, av vilka 123 0/0 hade student- eller högre examen, 658 0/0 real— examen eller normalskolekompetens samt 21'9 0/o lägre kompetens.
Inom de allmänna läroverken finnas inga dylika spärrar. Där har sedan läroverksreformens genomförande och det statliga övertagandet av vissa kommunala mellanskolor och kommunala gymnasier de kvinnliga lärarnas antal starkt ökats, såsom framgår av tab. 29. Samtidigt med att läroverks- undervisningen gjordes tillgänglig för flickor och i samband därmed en del privatskolor nedlades, bereddes deras övertaliga lärarinnor företräde till an- ställning såsom ämneslärarinnor vid statliga läroverk.
Förhållandena ha under senare är utvecklat sig därhän, att kvinnor mera allmänt förskaffa sig regelrätt adjunkts- eller lektorskompetens. Även på detta arbetsområde innebär alltså den förhärskande tendensen en större jämställdhet mellan män och kvinnor. Dock torde den relativt hastiga om- läggning, 'i och med vilken läroverken öppnades för såväl kvinnliga elever "”Som lärare, icke ha försiggått utan en viss friktion med de manliga lärarna.
Inom de fria yrkena äro förhållandena svåra att kort sammanfatta. Kvin- "norna äro fortfarande relativt fåtaliga på de flesta områden, nämligen enligt 1930 års folkräkning endast 20 0/0 av författare och skriftställare, 11 "io av redaktörer och journalister, 38 0/0 av skådespelare och 21 0/0 av konstnärer. Lönerna äro på dessa" områden så starkt varierande, att generella omdömen om mäns och kvinnors arbetsersättning knappast äro möjliga att göra. "Dock torde åtminstone i de högre inkomstklasserna ersättningen oftast utgå "med större hänsyn till individuell förmåga och med mindre avseende å kön. Tyvärr stå icke uppgifter att vinna om efter kön differentierade årsinkomster.
___—__»... ...—___...
_ Arbetsförhållandena äro likaledes knappast underkastade allmängiltiga regler för de olika könen. Ingrepp i mäns och kvinnors konkurrens ha på dessa områden heller aldrig åsyftats. De sakkunniga hava därför — under hänvisning till detaljuppgifter i bilaga 1 — ansett sig icke behöva utförligare uppehålla sig vid dessa yrkesområden.
Kvinnor inom offentlig tjänst och samfärdsel. Den övervägande delen kvinnor inom detta anställningsområde har arbetsuppgifter, som mest mot- svara kontors- och förvaltningspersonalen i enskild tjänst. Mot denna fun- damentala likhet i arbetsfördelningshänseende svarar emellertid den väsent- liga olikheten, att medan kvinnlig kontorspersonal i enskild tjänst (med un- dantag t1oligen av bankers och försäkringsbolags personal) ofta väljer sitt yrke som ett tillfälligt arbete och även i stor utsträckning tidigt avgår ur tjänst, väljer man och behåller statstjänst med större hänsyn till tryggheten för framtiden. Då alltså förutsättningarna för en starkare yrkeskänsla äro för handen, måste det för dessa befattningar te sig mer än vanligt önskvärt, att alla befattningshavare kunna vinna avancemang. Principiellt har i Sverige mer än t. ex. i England och Danmark dessa möjligheter hållits öppna, så att i den offentliga förvaltningen de lägre tjänsterna ej skola vara sluttjän- ster. Däremot har den traditionella lokaliseringen av kvinnor i de lågbetalda grupperna icke helt brutits genom den nyplacering i ett gemensamt avlö— ningssystem, som skedde vid behörighetslagens ikraftträdande den 1 juli 1925. Man möter därför såväl i kommunikationsverken, där stora kvinno- grupper arbeta, som i den offentliga tjänsten i trängre mening en viss dua- lism mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga befattningar, trots en formellt upprätthållen jämställdhet och trots en faktisk rätt till fri konkur- rens. För att förstå denna situation behövs en kortfattad tillbakablick på löneplaceringens uppkomst, varjämte även andra förhållanden inom detta område må ägnas särskild uppmärksamhet, då de sakkunnigas uppdrag in- rymde krav på speciellt hänsynstagande till kvinnor i offentlig tjänst.
Det avlöningsreglemente, som gällde före den 1 juli 1925, innehöll skilda löneplaner för manliga och kvinnliga befattningshavare. Löneplanen för manliga befattningshavare (utom i chefsställning) omfattade 20 lönegrader, fördelade inom ett löneintervall av 2520—11940 kr. i dyrortsgrupp G. Löneplanen för de kvinnliga befattningshavarna omfattade 8 lönegrader, fördelade inom löneintervallet 1 800—5 520 kr. i samma ortsgrupp.
För erhållande av en gemensam löneplan skulle dessa båda löneplaner sammanslås till en. Detta skedde genom att de förutvarande kvinnliga tjän- sterna inplacerades i den manliga löneplanen på sådant sätt, att lönen till de kvinnliga tjänstemännen blev ungefär densamma efter inplaceringen. Den manliga löneplanen måste emellertid ntbyggas nedåt med fyra lönegrader för att kunna medtaga de lägsta kvinnliga tjänsterna.
' Inplaceringen skedde rent automatiskt efter lönebeloppen och tog icke hänsyn till en väsentlig olikhet i de båda förutvarande löneplanerna såsom värdemätare av befattningarna. Löneplanerna byggde nämligen på den
uppfattningen, att manlig tjänsteman i regel är familjeförsörjare och kvinn- lig tjänsteman i regel icke. På grund härav hade en lägre löneställning moti- verats för de kvinnliga tjänstemännen även i sådana fall, där arbetet var fullt likartat med manliga tjänstemäns, såsom t. ex. för postexpeditörer. Hade hänsyn tagits till denna olikhet mellan de manliga och de kvinnliga lönernas ursprungliga bestämning, skulle de kvinnliga befattningarna erhål— liten högre lönegradsplacering i den gemensamma löneplanen än som nu skett.
Bortser man emellertid från här skildrade förhållanden beträffande löne— planens tillkomst, så innebära de nu gällande bestämmelserna, att lönen i viss befattning skall utgå med samma belopp, vare sig befattningen inneha— ves av man eller kvinna, med det undantag som tidigare nämnts, att kvinn- lig befattningshavare ej skulle åtnjuta sista ålderstillägget. I och med att det av 1938 års riksdag antagna nya lönereglementet den 1 juli 1939 träder i kraft, kommer även denna undantagsbestämmelse för de kvinnliga befatt- ningshavarna att bortfalla. Därmed har likalönsprincipen blivit konsekvent genomförd i reglementet. För att emellertid denna formella likställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän icke blott skall stanna på papperet, erfordras, att rekrytering av personal sker efter samma principer beträffande män och kvinnor, att eventuellt erforderliga, av staten anordnade kurser stå öppna lika väl för kvinnliga som manliga sökande samt att befordran sker efter skicklighet och förtjänst utan hänsyn till kön.
I det följande skola de sakkunniga lämna en redogörelse för anställnings— och befordringsförhållanden inom olika slag av ämbetsverk.
För det egentliga kontorsarbetet (byråarbetet) är organisationen så gott som enhetligt ordnad inom hela den civila statsförvaltningen och kan där- för behandlas i ett sammanhang.
För rekrytering av denna personal torde ämbetsverken alltjämt tillämpa den principen, att de förutvarande kvinnliga tjänsterna fortfarande böra be— sättas med kvinnor, och man använder icke sällan alltjämt i officiella skrivel- ser och protokoll benämningen »kvinn1iga befattningar».
Dessa befattningshavare anställas som skrivbiträden (B 2) eller kontorsbiträden (B 4) och närmaste befordringsgrad är kanslibiträde (B 7). I enstaka fall anstå]- las kontorspojkar. Dessa söka sig emellertid hellre till expeditionsvakttjänster (B 5), som ju stå högre i löneskalan än kontorsbiträdestjänsterna (B 4), och de hava möjlighet att på denna väg avancera till lönegrad B 7 såsom 1:e expeditionsvakt. Däremot torde det ställa sig svårt för en expeditionsvakt att erhålla kanslibiträdes- tjänst, om han icke genom sin tjänstgöring blivit förtrogen med kontorsarbetet. I regel ställas nog också större krav på skolutbildningen beträffande biträdesperso- nalen än beträffande expeditionsvakterna.
Ursprungligen var kontorsbiträdestjänsten avsedd för endast folkskoleutbildade, men då skrivhiträd—esbefattning inrättades år 1922, skulle denna befattning i stället vara avsedd för denna lägre kompetens och alltså vara en slutgrad; dock att jäm- väl skrivhiträde, som prövats därtill lämplig, skulle kunna befordras. I praktiken har det visat sig omöjligt att särskilja skrivbiträdes- och kontorsbiträdesarbete och då lön och pension i lönegrad B 2 icke kan anses skälig för en slutgrad, har skriv- biträdesgraden blivit en ren passagegrad, medan kontorsbiträdesgraden nog kom- mer att i stor utsträckning bliva en slutgrad liksom expeditionsvaktsgraden är det för folkskoleutbildad manlig personal.
& (
För det högre byråarbetet, omfattande lönegraderna 21 och uppåt (fullmakts- tjänster), krävesi regel akademisk examen eller annan högre utbildning. För dessa tjänsters rekrytering anställas amanuenser och e. o. tjänstemän i lönegraderna 13—18. Även innehavare av biträdesbefattning kan emellertid avancera till dessa högre befattningar, om erforderlig formell kompetens föreligger.
Beträffande kontors- (byrå-) arbetet torde man alltså kunna säga, att rekryteringen sker på tre linjer. För det lägre kontorsarbetet anställas biträden, till övervägande del kvinnor, för det högre kontorsarbetet anställas amanuenser, till övervägande del män, och för expeditionsvaktbefattningarna anställas nästan uteslutande män.
Det har emellertid förefunnits en allmän tendens inom statsförvaltningen att ut- byta befattningar i lönegraderna B 21 och B 22 mot befattningar i mellangrad (B 14—B 15). Så har i stor utsträckning skett med registratorsbefattningarna; sam- tidigt har givetvis ett eventuellt kompetenskrav på akademisk examen borttagits. Dessa nya registratorsbefattningar i mellangrad äro närmast att betrakta som be- fordringstjänster (slutgrad) för befattningshavare, som avancerat uppåt från biträ- destjånster, och innehavas på grund härav för närvarande i stor utsträckning av kvinnor.
Denna olikhet i tjänsternas typ och framför allt den praktiskt olika re- kryteringen till dem betyder, att mäns och kvinnors ställning inom den offentliga tjänsten icke alltid blir bedömd efter enhetliga principer. Emel- lertid ha även andra faktorer medverkat till att trots formell likställdhet kvinnor placerats på lågavlönade poster. Mest iögonenfallande blir detta, när det gäller tjänster, som i och för sig fordra samma kompetens och kräva samma tjänsteansvar, men där yttre skäl föranleda att vissa befattningar oftast komma att innehas av män, vissa andra av kvinnor och där man på denna grund givit de båda tjänsterna olika lönegradsplacering. Exempel av denna art finnas på flera områden, varför en kort sammanfattning må göras. Även för den tidigare såsom hel yrkesgrupp behandlade sjukhuspersonalen ges här med avseende å de statsanställda en i sammanhanget erforderlig redo- görelse.
Fångvårdsstaten och statens tvångsarbetsanstalter. Vid Sveriges enda kvinnofängelse, centralfängelset i Växjö, och vid tvångsarbets- anstalten i Landskrona finnes civilförvaltningens lägsta ordinarie tjänst, nämligen såsom vaktfru i lönegrad B 1. Vid de manliga fängelserna motsvaras denna be— fattning av vaktkonstapel i lönegrad B 6 och vid tvångsarbetsanstalter av förman (B 6). Första vaktfru (vid kvinnofängelset och tvångsarbetsanstalt) står i lönegrad B 6 och överkonstapel, resp. förste förman (vid manliga fängelser och tvångsan- stalter) i lönegrad B 8.
Vid kvinnofängelset och anstalten i Landskrona äro assistenterna kvinnor (assi- stent av 4:e klass) och placerade i lönegrad B 12. Vid de manliga fängelserna äro assistenterna män och placerade i lönegraderna B 16, B 18, resp. B 20 (assistenter av 23:e, 2:a och l:a klass). Beträffande formell kompetens ställas lika stora krav på de kvinnliga assistenterna som på de manliga. Så t. ex. skall kvinnlig lärarassislent liksom manlig hava avlagt folkskollärarexamen eller annan motsvarande examen.
De kvinnliga assistenternas enda— befordringsmöjlighet är att bli direktör, efter- som befordran till assistent av l:a, 2:a eller 3ze klass skulle förutsätta möjlighet till anställning vid manligt fängelse eller manlig tvångsarbetsanstalt. Någon sådan be- fordran har dock icke hittills förekommit. Däremot har en kvinnlig läkare vid kvinnofängelset förordnats att uppehålla direktörsbefattningen därstädes.
Enligt beslut av 1938 års riksdag har skyddshemmens personal inplacerats i stat- ligt lönesystem. Därvid placeras föreståndare vid yrkeshem (för gossar) i lönegrad B 25 och vid skolhem i lönegrad B 23; däremot föreståndarinna vid hemskola och skolhem för flickor i B 19.
Statens sinnessjukhus. Läkarepersonal. Full likställighet föreligger med avseende på befordringsmöjlig- heterna mellan manliga och kvinnliga läkare. De kvinnliga läkarna synas i stor utsträckning hava sökt sig till sinnessjukvården och där vunnit befordran. För närvarande finnas flera kvinnliga överläkare i olika klasser och även på sådan överläkarbefattning, som innebär chefskap för sjukhuset.
Sjukvårdspersonal. Sköterska (kvinnlig) står i lönegrad B 3 och skötare (man- lig) i lönegrad B 6. Översköterska är placerad i lönegrad B 6 och överskötare i löne— grad B 8.
Föreständerska av 2:a klass står i lönegrad B 7 och förestånderska av l:a klass i lönegrad B 12. Motsvarande manliga befattningshavare äro: uppsyningsman av 2:a klass, lönegrad B 10, och uppsyningsman av l:a klass, lönegrad B 14.
När det förr fanns endast manlig personal å de manliga avdelningarna, tjänst- gjorde uppsyningsman av l:a klass inne på avdelningen. Sedan numera kvinnlig personal användes även för de manliga avdelningarna, anställas icke uppsyningsmän av l:a klass (B 14) utan förestånderska av l:a klass (B 12) för alldeles samma arbete.
Pensionsåldern är 60 år för skötare och uppsyningsmän och 55 år för sköterska och förestånderskor.
Ekonomipersonal. Tvättförestånderska av 2:a klass står i lönegrad B 3 » » l:a » » » » B 6 Kvinnliga befattningar Köksförestånderska » 2:a » » » » B 6 » » l:a » » » | B 7 Bageri-, resp. arbetsförestånderska » » » B 6 Magasinsföreståndare » » » B 7 Manliga befattningar Hantverksföreståndare av 2:a klass » » » B 8 » » l:a » » » » B 10
Den olika löneställningen för kvinnliga och manliga befattningshavare med jäm- ställda arbetsuppgifter torde tydligt framgå av ovanstående.
Yrkesinspektionen.
Följande ordinarie befattningar finnas enligt staten fr. o. m. den 1 januari 1939: 11 yrkesinspektörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . i lönegrad B 28 1 specialinspektör . . . . . . . . . . . . . . . . . . » » B 27 1 yrkesinspektris . . . o » B 26 11 första distriktsingenjörer . » » B 24 13 distriktsingenjörer . » » B 21 1 yrkesinspektörsassistent » » B 20 1 yrkesinspektrisassistent » » B 18 22 underinspektörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . » » B 16 samt å extra stat 3 distriktsinspektriser . . . . . . . . . » » B 22.
Tab. 31. Manliga (m.) och kvinnliga (kv.) tjänstemän vid nyreglerade verk. Lönegrad Ordinarie Extra gidizagåtsamt Extra, aspiranter M. Kv. M. Kv. M. Kv. 1. — 45 2 185 92 38 2. — 110 19 1 226 24 242 3. _ 1 241 4 611 10 21 4. 9 1 174 207 1 105 11 53 ' 5. 11 416 38 1 816 13 649 24 . 6. 4 716 2 226 358 18 136 9 7. 3 361 983 687 154 93 12 8. 4 542 107 107 5 24 9, 472 1 9 — 12 10. 1 524 17 15 3 18 3 11. 163 820 33 399 43 68 12. 2 362 664 26 2 20 _ 13. _ 65 5 -— 14 —— 14. 70 7 155 4 26 —— 15. 1 784 60 256 6 46 3 16. 740 8 88 11 29 2 17. 590 17 25 3 3 — 18. 227 21 217 10 11 — 19. — —— 137 — 26 — 20. 516 2 100 1 7 -— 21. 551 6 99 1 — _, 22. 288 1 34 — — — 24. 327 —— 50 —— — — 25. 21 — — — — _ 26. 425 5 43 »— — —— 27. 199 6 12 -— —- — 28. 121 3 10 — » , — 29. 71 1 10 — —— — 30. 462 — 9 —— — »— A. 1 7 — 1 — — —— A. 2 32 —— 1 — _ —— A. 3 25 — —— _— — —— Summa 35 021 7 628 4 535 3 757 1 294 477 'hlllstaten.
För kompetens till tullkontoristbefattning (B 12) erfordras tullkontoristkurs och för kompetens till kammarskrivarebefattning (B 16) kammarskrivarekurs. Till båda dessa kurser hava jämväl kvinnor vunnit tillträde och synas därigenom numera hava lika utsikter som män att avancera till dessa-och högre. befattningar.
arvodestjänster. . . Å extra . . A extra Ordinarle Ordinarie Arvode stat Arvode stat M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. 7 500 1 _ _ _ 19 000 8 _ _ — 9 500 1 _ — — 21 000 l _ _ 10 000 4 — — _ 24 000 1 _ — _ 10 500 1 _ _ _ 25 000 1 _ — _ 12 000 7 — _ _ ' 30 000 2 _ _ _ 13 000 2 — — _ 35 000 1 _ _ _ 14 000 1 _ _ _ Summa 60 _ 1 _ 15000 14 _ _ _ Distriktsveterinärer 245 _ _ _ lb 000 5 _ _ _ Provinsialläkare 307 _ — _ I 17 000 10 _ 1 _ Telegrafverket. För beredande av kompetens till telegrafassistentbefattning (B 15) och högre be- fattningar anordnar telegrafstyrelsen assistentkurser. Till dessa kurser hava intill år 1937 endast män haft tillträde. Som konsekvens härav har telegrafstyrelsen an- tagit endast kvinnor till de kurser, som bereda kompetens till telegrafexpeditörsbe- fattning (B 11) och kommissarier av 5:e och 6:e klass (B 15 och B 17). Telegraf- verkets kvinnliga befattningshavare, som sålunda icke kunnat erhålla tillträde till assistentkurs, hava härigenom trots behörighetslagen varit utestängda från möjlighet till befordran till andra högre befattningar än ovannämnda kommissarietjänster. Från och med år 1937 hava kvinnor fått tillträde till assistentkurserna och de första kvinnliga eleverna, två till antalet, deltaga i nu pågående kurs.
Postverket. Generalpoststyrelsen anordnar kurser för beredande av kompetens dels till post- expeditörsbefattning (B 11) och dels till postassistentbefattning (B 15) och högre befattningar. Till båda dessa slag av kurser antagas numera både män och kvinnor, och kvinnor hava sålunda inom postverket möjligheter till befordran även till högre
befattningar.
Statens järnvägar. För tjänstgöring »på linjen» erfordras särskilda kurser, dels kontoristkurs för kompetens till kontoristbefattning (B 8) och dels trafikelevkurs för kompetens till stationsskrivarebefattning (B 15). Dessa kurser äro emellertid icke nödvändiga för kompetens till kontors- och byråtjänster. Den omständigheten, att kvinnor hittills icke antagits till dessa kurser, har därför icke så stor betydelse, då de kvinnliga befattningshavarna i kontorstjänstgöring liksom motsvarande manliga tjänstemän hava möjlighet att utan ovannämnda kurser erhålla befordran jämväl till de högre byråbefattningarna.
Denna översikt ger vid handen, att män och kvinnor inom offentlig tjänst ännu icke helt uppnått den likställighet, som behörighetslagen principiellt av-
såg att förverkliga. Därav följer emellertid också, att en direkt konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft knappast varit för handen. Kvin- norna, som före år 1925 ej hade tillträde till de högre befattningarna, ha först långsamt hunnit skaffa sig den formella kompetensen för dessa. Enligt 1936 års lönekommittés sammanställning skulle tjänstemannabeståndet te sig så, att 41 463 män och 11 862 kvinnor äga statsanställning med den närmare fördelning, som framgår av tab. 31 ä 5. 123.
Kvinnorna ha sålunda inom den statliga tjänsten en principiellt likabe— rättigad ställning med några undantag, till vilkas bedömande de sakkunni- ga senare återkomma (se nedan 5. 191). Å andra sidan vidmakthållas av olika orsaker vissa uppdelningar av könen å olika typer av befattningar.
Olika åldersfördelning och olika geografisk fördelning för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Med detta ha de sakkunniga sökt giva en kort översikt av kvinnornas förekomst å den svenska arbetsmarknaden såsom grundval för bedömandet av olika förslag till reformer och ingrepp. Emellertid återstå att behandla tvenne frågor av mer allmän beskaffenhet, nämligen frågan om manliga och kvinnliga yrkesutövares åldersfördelning och geografiska fördelning samt därtill frågan om arbetstillgången på olika områden och möjligheter- na att ikrislindrande syfte företaga en substitution av arbetskraft.
En viss genomsnittlig skillnad i ålder gör sig gällande mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare, såtillvida att kvinnorna genomgående äro yng- re. Av större omfattning än denna skillnad mellan könen är dock varia- tionen mellan olika yrkeskategorier.1 Det visar sig, hur avsevärt mycket yng- re arbetarklassens huvudmassa är än företagargruppens och hur funktio- nårsklassen företer en mellanställning även i åldershänseende. Sålunda äro 454 0/0 av de manliga arbetarna under 30 år och 601 0/0 av de kvinnliga, medan av funktionärerna 267 0/0 av männen och 412 0/0 av kvinnorna äro under 30 år samt bland företagarna 7'7 0/0 av männen och 94 0/0 av kvin- norna. Detta förhållande har givetvis sin förklaring däri, att avgången ur förvärvsarbete är starkare för kvinnor i samband med giftermål, vilket har visat sig ha en allmän och djupgående betydelse för alla arbetsförhållanden.
Av större social betydelse blir olikheten i geografisk fördelning mellan män och kvinnor. Detta förhållande har ovan påpekats med hänsyn till industriens arbetare (s. 101), men företeelsen äger en vida allmännare räckvidd. Den kvinnliga arbetskraften har i betydligt större utsträck- ning än den manliga sina förvärvsmöjligheter lokaliserade till städer. Enligt 1930 års folkräkning befanns sålunda 44 0/0 av de kvinnliga yrkesutövarna tillhöra städer gentemot 32 0/0 av de manliga.
Dessa totaluppgifter äro emellertid av mindre intresse, då först en upp- delning för varje ort och varje yrkesgren kunde bjuda hållpunkter för nå- got bedömande av verkningarna och betydelsen av en dylik ojämn fördel-
i Se tab. 353. s. 126.
Å 1 d e r Föl—ååågffdaocn Funktionärer Arbetare . Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 0/ 15 år ................ 387 351 35 16 7 558 2 603 15/20. » ................ 1 625 1 099 6 025 6 187 153 514 97 358 20/25 » ................ 8 878 3 585 16 674 18 969 190 019 125 329 25/ 30 » ................ 28 154 5 529 24 725 21 671 162 928 80 001 30/35 » ................ 47 720 7 149 25 899 17 839 134 795 50 244 35/40 » ................ 58 155 9 672 24 979 14 390 110 005 37 001 40/45 > ................ 62 847 12 341 23 047 11 737 92 925 31 110 45/50 » ................ 62 836 13 299 19 800 8 946 79 470 25 349 50/60 : ................ 118565 26 558 25 210 11 019 122 055 35 933 60/65 » ................ 44 505 10 808 6 317 1 770 36 292 10 389 65/70 » ................ 36 944 9 178 3 240 790 25 871 7 391 70 » och däröver . . . . 40 212 12 549 1 966 454 18 298 5 319 Summa 510 828 112 118 177 916 113 788 1 183 730 508 027
Källa: Folkräkningen 1930.
ning. De äro icke av omedelbar betydelse för arbetsmarknadsproblemen så- som sådana, men däremot för de mänskliga livsförhållanden, som påverkas av "arbetsvillkoren. I en kultur, vars familjebildning är uppbyggd på det monogama äktenskapet, blir nämligen en jämn könsproportion av intresse, för att icke en alltför stor del av befolkningen av rent yttre skäl skall tvingas att leva utanför familjegemenskap. Arbetsmarknaden borde helst så anpas- sas, att den icke alltför mycket bryter sönder äktenskapsmöjligheterna.
Könsproportionen i landet i dess helhet har sedan lång tid tillbaka inne- burit ett kvinnoöverskott. Emellertid minskas detta överskott långsamt men kontinuerligt. Efter att på 1000 män år 1750 funnits 1 127 kvinnor, har antalet kvinnor på 1 000 män sjunkit till 1095 år 1800, 1 064 år 1850, 1 049 år 1900, 1 037 år 1920, 1 033 år 1930 samt 1 021 år 1936. I dessa tal ligger fortfarande en viss ojämn fördelning, men om denna proportion upprätthölles över hela landet, skulle verkningarna därav dock vara mindre märkbara. På grund av den ojämna anhopningen av män och kvinnor till skilda yrken är så emellertid icke fallet. På 1 000 män i städerna finnas 1 162 kvinnor och på landsbygden endast 953. I Stockholm var antalet kvin— nor 1 257 på 1 000 män, medan rel-ationstalet i de mer utpräglade jordbruks— kommunerna (de s. k. A-kommunerna i statistiken) var blott 929. Ännu större bli dessa differenser, om man betraktar de unga familjegrundande åldrarna, och särskilt stora bli de, om man tar hänsyn till endast den ogifta befolkningen. I de nyssnämnda jordbrukskommunerna fanns det vid slu— tet av år 1935 över 70 0/o flera ogifta män i åldern 20—35 år än kvinnori samma ålder.
Detta problem är socialt allvarligt. Det sammanhänger nära med den »flykt från landsbygden», som är jordbrukets främsta arbetsmarknadspro- blem (se även 5. 209 nedan). Om förhållandena studerades mera i detalj, skulle det visa sig, att samma art av rubbningar uppträda även lokalt på grund av den stela yrkesfördelningen mellan könen. Sålunda finnas inom de industrisamhällen, som uppstå kring en mekanisk industri, ofta så gott som' inga förvärvsmöjligheter för kvinnor, medan å andra sidan å vissa textilorter arbetstillfällen icke i samma utsträckning stå män till buds som kvinnor. De sakkunniga få anledning att återkomma till dessa förhållanden i sina praktiska överväganden.
Arbetstillgång och arbetslöshet för manlig och kvinnlig arbetskraft.
I alla länder ha kvinnorna under den senaste krisen visat lägre arbetslös- hetsprocent än män. Man har därför kommit att betrakta detta som ett nästan självgivet förhållande, och man pekar på den uppenbara förklaring- en, att kvinnors möjligheter till produktiv insats inom hemarbete äro mer elastiska, och att kvinnor tyckas kunna eller åtminstone hellre än män god- taga tvånget att försöka ordna sin livsföring på en mera sammanpressad ekonomisk bas. Mot dessa allmänna föreställningar kan det vara skäl att erinra, att den ojämna arbetsfördelning, som här i olika sammanhang kon— staterats, i och för sig måste leda till att ibland män, men ibland också kvin- nor drabbas hård-are av arbetslöshet, då den ekonomiska depressionen inte fullständigt likformigt drabbar alla näringsgrenar. Det är vidare skäl att framhålla, att även när kvinnor äro arbetslösa, de ej i samma omfattning som män förekomma i vårt lands officiella arbetslöshetsstatistik, beroen- de på att de ofta icke anmäla sig, då deras utsikt att erhålla ekonomiskt bidrag är mindre och då reservarbeten sällan ordnats för dem.
Förhållandena voro annorlunda under krigs— och fredskriserna, då kvin- norna flera gånger drabbades av arbetslöshet. Redan hösten 1914 förla- made vissa krigsåtgärder Sveriges ekonomiska utlandsförbindelser, sjöfar- ten avstannade m. m., varigenom en arbetslöshet inträdde, som mest drabba- de männen. Efter att en högkonjunktur rått våren 1915 till våren 1917, kom den stora avspärrningskrisen från sommaren 1917 till november 1918. Rå— varubristen var då den förnämsta orsaken till att en arbetslöshet uppstod. Denna gång drabbades industrier, där kvinnor i särskilt stor utsträckning voro sysselsatta: textil-, läder—, gummiindustri samt kemisk industri och livs- medelsindustri. Under denna period vidtogos åtskilliga sociala föranstaltning- är för ett överflyttande av arbetskraft till andra näringsområden. Män drogos sålunda särskilt till skogsavverkning och bränsledistribution. Genom statens försorg anordnades även i viss utsträckning en slags reservarbeten i form av lättare skogsarbeten för ett stort antal kvinnor från ovannämnda industrier. Därjämte anordnades olika slag av kurser för att underlätta en återgång till yrkesarbetet.
Då kvinnorna emellertid varit relativt mer skyddade än männen från ar-
År Antal År Antal År Antal
1924 63 1929 21 1934 970
1925 28 1930 49 1935, 31 juli 115 1926 18 1931 102 1936, 31 juli 50 1927 37 1932 221
1928 28 1933 1 442
Källa: Statens A. K.:s ber. 1925—1934, för år 1935 enl. arbetslöshetsunder— sökningen 31 juli 1935 (Stat. off. utr. 1936: 21) och för är 1936 arbetslöshetsunder— sökningen 31 juli 1936 (Stat. off. utr. 19:37:12).
betslöshet under den tid, som gått sedan 1920 års fredskris, beror detta till stor del på arten av de industrigrenar, som under de olika depressionsperio— derna gjort arbetsinskränkningar.1 Typiskt manliga industrigrenar ha va- rit utsatta för svårare påfrestningar: gruvdrift, stenindustri, metall- och maskinindustri, trävaruindustri och byggnadsverksamhet. Dessa förhållan- den framgå tydligt ur tab. 35.
Kvinnornas arbetslöshet visar sig i den officiella statistik, som samman- ställts ur arbetslöshetskommittéernas rapporter, med mycket låga tal. Sålun- da har arbets]öshetskommissionens berättelse för åren 1925—19341 endast upptagit de totalantal, som framgå av tab. 34. Dock anmärkes däri, att många kvinnor ej sökt arbets]öshetskommittéerna men ofta i stället blivit hjälpta med fattigvård, då kvinnor ej ansågos kunna taga hänvisning till statliga och statskommunala reservarbeten. Först på de senare åren, då även arkivar- bete i viss utsträckning stod till förfogande, höjdes antalet kvinnliga hjälp- sökande.
Betydligt större arbetslöshet visa rapporterna från arbetarorganisationer- na. Såsom jämförelsematerial må återgivas förhållandena från trenne skilda tidpunkter, varvid även männens arbetslöshet redovisas (tab. 35).
En jämförelse baserad på någon annan årstid skulle ha givit en delvis förändrad bild, då säsongvariationerna särskilt för vissa av de manliga yr- kena äro stora. För de sakkunnigas syfte har emellertid icke detaljjäm- l'örelser utan endast en bild i stora drag varit erforderlig. Härvid kan i för- sta hand framhållas, hur inom vissa delområden den manliga och kvinnliga arbetslösheten följas åt (t. ex. i beklädnadsindustrien, bokbindareförbundet m. fl.), vilket är att vänta, då stillestånd måste ungefär jämnt drabba alla faser i en tillverkningsprocess. Därnäst är av intresse att påpeka, hur myc- ket större totalt sett den manliga arbetslösheten är än den kvinnliga.2 1927 var den manliga arbetslösheten inom fackorganisationerna 84 0/o men den kvinnliga 73 0/0, 1933 den manliga 22'0 % och den kvinnliga 127 0/0 samt
' Statens Arbetslöshetskommissions berättelse för tiden 1925—1934, s. 111, utg. 1937. 2 Till en viss mindre del kan denna högre arbetslöshet tänkas sammanhänga med det faktum, att männen genomsnittligt äro äldre och därför till större del utsatta för den särskilda arbets— löshetsrisken.
år 1937 den manliga 7'6 % och den kvinnliga 5'9 %. I flera av de av ar- betslöshet mest drabbade yrkena är rentav det totala antalet manliga ar— betslösa större än hela antalet kvinnliga yrkesverksamma.
Endast inom tvenne stora yrkesområden har under senare år det motsatta problemet gjort sig gällande, i det att en mera permanent brist på arbets- kraft varit rådande, och inom bägge är det särskilt den kvinnliga arbets- kraften, som dragit sig undan. Detta gäller jordbruksarbete och huslig tjänst. ;. _”,
Den offentliga arbetsförmedlingens rapporter om arbetsansökningar Och lediga platser ge en viss bild av förhållandena inom huslig tjänst, ehuru icke samtliga platser förmedlas på denna väg. Enligt socialstyrelsens undersök- ning1 voro för år 1935 genomsnittligt varje månad 3 704 platser lediga för ensamjungfrur, men dessa söktes blott av 3 091 personer, 391 platser lediga för kokerskor och 235 sökande, 520 platser lediga för hus- och barnjung- frur men 468 sökande. Förhållandena ha varit likartade under flera år, så- lunda t. ex. under år 1937 137 193 lediga platser och 120 215 ansökningar eller 88 ansökningar per 100 lediga platser.
På liknande sätt har arbetstillgången utvecklat sig inom jordbruket. Bristen på arbetskraft gäller där såväl män som kvinnor. Enligt socialsty- relsens översikt2 var bristen på kvinnlig arbetskraft allmän samt bristen på manlig arbetskraft utpräglad, framför allt vad gäller kvalificerad ladugårds- personal. Alldeles särskilt har det erbjudit svårighet att skaffa tjänstefolk till mindre gårdar, där arbetet inbegriper såväl ladugårdsskötsel som körslor.
För hela är 1937 fanns det i genomsnitt 93 ansökningar per 100 lediga plat- ser. Detta 1'elationstal bortskymmer emellertid den mycket stora skillnaden mellan män och kvinnor. Sålunda funnos i det egentliga jordbruket 65151 lediga platser för män och 67 308 manliga sökande men 14 307 lediga platser för kvinnor och endast 7 450 ansökningar, d. v. s. 52 ansökningar per 100 le- diga platser.
Under år 1937 utvisar arbetsförmedlingsstatistiken i genomsnitt per 100 le- diga platser följande antal sökande under varje månad: 52, 40, 35, 36, 22, 14, 18, 29, 42, 53, 58 och 55. Utländsk kvinnlig arbetskraft fick under år 1937 arbetstillstånd i 1 467 fall.
Bägge dessa arbetsområden ha utsatts för konkurrens från andra för- värvsmöjligheter, som lyckats draga till sig arbetskraften. Då lönevillkor, arbetsförhållanden och arbetstid inom dessa områden icke utvecklats i takt med den förbättring, som industrialiseringen inom andra områden medfört, har uppkommit en spänning, vilken till slut börjat urladda sig. Därvid åstadkommer den mer avsevärda störningar än annars skulle varit nödvän- diga. Flykten från de hittills mest lågbetalda kvinnoyrkena, jordbruk och huslig tjänst, blottar mycket stora problem i fråga om dessa arbetsgrenars allmänna lönsamhet och organisation.
1 Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Sveriges officiella statistik 1936. ? Sociala meddelanden 1938, nr 2.
(.)—378661.
31 juli 1927 F a e k f ö r b u n d Redokalrsriircrliårmed Arbetslösa _ -- Samtliga -- ( samthga 121333 Antal % 13136:in Beklädnadsarbetareförbundet .......... 6 025 4 031 439 7'3 351 Bleck- och plåtslagareförbundet ....... 1 545 — 48 31 —- Bokbindareförbundet ................. 3 787 2 586 133 35 81 Bryggeriindustriarbetareförbundet ...... 4 507 1 261 90 20 30 Byggnadsträarbetareförbundet ......... 9 572 —— 964 101 _ De förenade förbunden ............... 2 946 630 428 145 87 Elektriska arbetareförbundet .......... 2 734 — 258 94 —— Gjutareförbundet ..................... 3 636 2 290 80 —— Grov- och fabriksarbetareförbundet. . . . 22 510 2 584 3 515 156 621 Byggnadsind.-arbetare ............... Byggnadsämnesind.-arbetare .......... Glasbruksarbetare ................... Sockerfabriksarbetare ................ Tändsticksarbetare ................... Övriga arbetare ..................... Gruvindustriarbetareförbundet ......... 2 149 23 249 111; _ Handelsarbetareförbundet ............. 9 650 2 598 845 88 124 Hatt— och pälsindustriarbetareförbundet 755 418 94 12.4 56 Hattarbetare ........................ 14 7 71 3 c; 24- 5 28 Pälsvaruurbetare .................... 609 347 58 9-5 28 Kommunalarbetareförbundet .......... 16 925 1 338 665 3.9 275 Litografförbundet .................... 1 047 12 23 2-2 _ Livsmedelsarbetareförbundet .......... 11 063 2 979 817 74 208 Metallindustriarbetareförbundet ........ 75 941 3 577 6 299 8-3 173 Järnbruksarbetare ................... 15 759 13 1 707 10-2 _ Verkstadsarbetare ................... 59 172 3 554 4 592 TS 173 Murareförbundet ..................... 2 692 __ 63 2-3 _ Målareförbundet ...................... 1 805 _ 18 1-0 _ Pappersindustriarbetareförbundet ...... 20 070 ' 647 815 41 38 Sadelm.- och tapetserareförbundet ..... 844 54 92 109 1 Sko- och läderindustriarb.-förbundet . . 7 545 2 526 673 89 147 Skogs- och flottningsarb.—förbundet . . . . __ _ _ __ __ Skrädderiarbetareförbundet ............ — — — _— _ Stenindustriarbetareförhundet ......... 4 292 __ 118 2-7 _ Stuckatörförbundet ................... 39 _. _— __ _ Sågverksindustriarbetareförbundet ..... 15 998 4 2 419 15' 1 3 Textilarbetareförbundet ............... 12 363 6 895 471 38 171 Tobaksindustriarbetareförbundet ....... 2 543 1 979 135 5'3 106 Transportarbetareförbundet ........... 3 251 27 360 111 27 Träindustriarbetareförbundet .......... 6 104 82 532 '7 15 Tunnbinderiarbetareförbundet ......... 254 — 22 87 —- Typografförbundet ................... 4 105 284 170 41 21 Väg— och vattenb.-arbetareförbundet . . . 1 221 — 209 171 — Summa 257 919 34 537 21 254 82 2 535 Utom skogs— och flottningsarbetare . . . .
31 juli 1933 31 juli 1937 RedoYeirsrilågrmed- Arbetslösa Redolziäågårmed- Arbetslösa -- Samtliga " _ " Samtli & —-
Samm. 133531. % 351522. Samgam 133533, g % 133533. 14 973 11 511 2 673 17'9 2 100 21251 17 402 1 377 65 1 162 2 246 — 567 252 — 2 480 — 95 38 — 5 400 3 564 827 153 475 6 275 4 150 239 38 147 5 845 1 419 339 58 104 6 177 1 493 169 27 56 14 926 — 4 741 318 — 26 417 — 2 992 11'3 — 5 194 1 502 493 95 132 8 684 2 680 509 59 241 4 223 — 1 067 253 —— 5 430 — 207 38 — 6 110 2 1 116 183 2 7 835 1 168 21 — 34 836 4 669 10 058 289 1 285 52 158 6 453 6 397 123 935 16 724 448 2 864 17'1 98 12116 283 1063 8'8 31 3 741 87 320 8'6 11 3 371 543 471 14'0 131 1639 606 220 13'4 14 14 567 4 486 1 459 10'0 650 3 801 38 1 659 436 25 7 574 42 409 54 4 22 962 7 697 2 968 129 562 30 458 10 739 2 444 80 556 27 935 4 941 1 734 62 429 35 929 7 763 681 19 386 2 183 118 233 107 12 2 364 133 25 1'1 4 20 455 6 364 2 889 141 939 23 213 6 724 1 323 57 424 98 923 4 163 19 825 200 571 138 349 7 151 4 550 33 224 22 455 19 2 719 12'1 3 31262 135 575 1'8 3 76 468 4144 17 106 22'4 568 107 087 7 016 3 975 3'7 221 5 978 — 2 051 343 —— 8 330 — 250 30 — 8 216 1 433 53 — 12 033 2 405 34 _ 24 658 1 166 3 132 127 181 30 871 1 404 1 518 49 150 1 825 256 590 323 50 2 593 503 257 99 90 10 097 3 682 1 566 155 384 9 743 3 887 . 1 513 155 553 3 097 — 1 857 600 — 14 605 5 6 682 458 3 7 763 1 3 916 504 1 7 609 _— 1 067 140 —— ._ _ _ _ ]_ _ _ __ _ _ 20 985 7 7 332 349 1 22 198 31 3 261 14"! 1 24 472 15 271 1 992 81 1 230 35 085 20 876 950 27 557 2 445 1 916 103 42 94 2 470 1 914 75 30 70 13 159 202 3 636 27'6 54 17 782 215 1 819 102 3 11 176 92 3 665 328 40 15 612 343 928 59 29 194 — 33 170 — —- — — — — 9 538 502 919 96 55 10 469 557 227 22 63 5 369 —— 1 357 253 — 11 224 — 1 914 17'1 — 418 984 69 084 83 771 200 8 726 575 218 94 468 42 451 74 5 658 415 887 69 084 81 914 197 8 726 560 613 94 463 35 769 64 5 655
De sakkunnigas sammanfattning.
I varje problem om arbetstillgångens skiftningar uppträder frågan om en möjlig substitution av det ena slagets arbetskraft för det andra. Under den senaste arbetslöshetskrisen blev denna fråga akuell i två hänseenden, som äro av intresse för den utredning de sakkunniga fått sig förelagd. Dels vid- rördes i olika sammanhang möjligheten att av sociala skäl överföra arbetslös- heten från vissa grupper till vissa andra och därvid särskilt från män till kvinnor.1 Dels blev frågan om en substitution av viss kvinnlig arbetskraft för annan kvinnlig aktuell, närmast i form av ett överförande till huslig tjänst av i annat yrke arbetslösa kvinnor.
Det första slaget av substitution torde bli mycket svår att genomföra, även om den —— vilket de sakkunniga ej godtaga som allmän regel — skulle vara socialt önskvärd. Den föregående skildringen av yrkesförhållandena, och än mer den detaljerade utredningen nedan i bilaga 1, torde hava till fullo ådagalagt, att ett utbyte av kvinnlig mot manlig arbetskraft i kris- situationer knappast i nämnvärd utsträckning är tänkbart. Män och kvin- nor äro i regel sysselsatta inom alltför skilda områden för att ett utbyte skulle låta sig göra. 1937 fanns t. ex. det högsta antalet arbetslösa inom skogsav- verkningen, 6 682 arbetslösa män, men endast 2 sysselsatta kvinnor. På lik- nande sätt kan det sägas, att arbetslösheten sedan 1920 främst varit tillfin— nandes inom de manliga yrkena och städse legat högst inom dem, där över- huvud taget inga kvinnor arbeta (t. ex. byggnadsindustri-, gruvindustri-, mu- rare-, skogsarbetare-, stenindustriarbetarefackförbunden i tab. 35).
Men icke heller på de områden, där både män och kvinnor arbeta, såsom t. ex. inom sko- och textilindustri, är en plötslig substitution tänkbar. En skonåtlerska kan ej ersättas av en arbetslös tillskärare och en lagerska ej av en färgeriarbetare. De flesta yrken fordra en viss grad av utbildning och yrkesskicklighet, som i regel ej kan inhämtas under en så kort tid, att den skulle hinna utnyttjas inom en arbetslöshetsperiod. Handlag och fallenhet äro dessutom såsom ovan ofta framhållits av stor betydelse för fördelningen av arbete mellan män och kvinnor. Ett utbyte kan därför icke utan vidare ske; det skulle i varje enskilt fall behöva utredas och bedömas. Allmänna uttalanden bli i denna fråga av ringa värde; endast en inventering av arbets- tillfällenas art, helst för varje särskild ort, skulle kunna ge underlag för för- slag om så starka ingrepp å arbetsmarknaden, som en i lag föreskriven sub- stitution skulle innebära. Vid de sakkunnigas konferens med ett flertal ar- betsgivarerepresentanter inom industrien ha dessa framhållit såsom sin di- rekta erfarenhet, att arbetsfördelningen mellan män och kvinnor vore så långt driven, att man knappast, hade att räkna med någon substitution så-
1 Frågeställningen preciserades ofta till att gälla särskilt manliga familjeförsörjare å ena sidan och förvärvsarbetande gifta kvinnor å den andra. Diskussionen här gäller både av praktiska och av teoretiska skäl närmast det allmännare problemet om kvinnors arbetsställning överhuvud taget. Till särproblemet om de gifta kvinnorna återkomma de sakkunniga i ett huvudavsnitt här nedan.
som möjlig. Ju mer den tekniska utvecklingen leder till att arbetsuppgifterna bli specialiserade och ju mer de bli kvalificerade, desto mindre blir den till- fälliga utbytbarheten.
Löneolikheterna komma dessutom att ofta, i varje fall för närvarande, utgöra ett avgörande hinder för en dylik substitution. I enskilda närings- grenar äro såsom framgår av tab. 26 härovan variationerna mellan man- liga och kvinnliga arbetares löner avsevärda. Även om man ser till de genomsnittliga skillnaderna, torde det kunna ifrågasättas, huruvida den ar- betslöshetspolitik skulle vinna anklang, som allmänt sökte placera arbetslösa män på platser med timlöner, som endast äro omkring 2/3 av de för män eljest rådande. Man torde här böra uppmärksamma, att dessa arbeten ej skulle såsom reservarbeten omhänderhas av myndigheter utan utgöra en ordinarie del av arbetsmarknaden med vissa sannolika följdverkningar på den allmänna lönesättningen.
En ytterligare omständighet, som försvårar en dylik substitution, är av institutionell art. Med stöd av sina fackliga organisationer ha arbetarna även under arbetslöshetsperioder kunnat hävda, att arbetskraften skall bevaras inom sitt fack. Endast vid offentliga reservarbeten sker ett tillfälligt och särskilt motiverat frångående av denna princip. Överföring till andra yr— ken sker annars endast genom en mycket långsiktig planering och en fri- villig rekrytering och nyutbildning. Redan denna praktiskt godtagna prin- cip har hindrat en krisbetingad substitution av olika slags arbetskraft.
Ovan anförda uppfattning, att arbetskraften skall ha rätt att kvarstanna inom sitt fack, har varit svårare att upprätthålla för kvinnor. Såsom de sak- kunniga nyss omnämnde, föreligger en viss tendens att för kvinnor vid arbets— löshet föreskriva yrkesöverflyttning. Vid arbetslöshet hänvisas kvinnor så- lunda ofta till huslig tjänst. Eftersom man räknat med den husliga tjänsten såsom en arbetsreservoar, ha reservarbeten sällan anordnats för kvinnor. Man har tydligen utgått från den uppfattningen, att varje kvinna utöver sin spe- ciella yrkeskunskap förfogar över tillräcklig färdighet även för ett annat om- råde, nämligen hushållsarbete.
Denna förutsättning torde emellertid ej kunna givas allmän giltighet. Hus- ligt arbete kan i regel icke jämställas med något sådant grovarbete, till vilket män från olika arbetsområden vid reservarbetens anordnande hänvisats. Er- farenheten visar jämväl att många kvinnor, som ha sin sysselsättning och sin skicklighet inom helt andra yrken och som fått sina vanor och sin arbets- inställning bestämda därutav, ej lämpa sig för husligt arbete. Vid en av de tidigare krisperioder, då arbetslöshet särskilt drabbade kvinnor, visade det sig sålunda lämpligare att använda arbetslösa textilarbeterskor för lättare skogsarbete än för huslig tjänst.
De sakkunniga hava i det föregående huvudsakligen sysselsatt sig med den arbetslöshet, som uppkommer inom industri och inom övriga närings- grenar, där män och kvinnor mera sällan äro anställda i likartat arbete. Emel— lertid drager en arbetslöshet, som drabbar kontors- och affärsanställda, med sig delvis andra följdföreteelser, på grund av att inom dessa områden en mer
direkt konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft verkligen äger rum. För att på ett mer väsentligt sätt förhindra, att manliga anställda under kri- ser eller även eljest förlora sina anställningar med hjälp av illojala kon- kurrensmedel, i det att de ersättas med lägre betald kvinnlig arbetskraft, sy- nes det verksammaste medlet vara att generellt eftersträva en lika lön. Om likalönsprincipen tillämpades, skulle arbetsgivarnas efterfrågan endast taga hänsyn till skicklighet och lämplighet. De sakkunniga, som i nästföljande kapitel behandlar frågan om lönesättning, önska här endast betona, att en mer lika lön för män och kvinnor även på den privata arbetsmarknaden i likhet med vad numera tillämpas inom den offentliga tjänsten skulle med- föra en sanering av många av de förhållanden, som nu synas innebära orimligheter.
De sakkunniga anse det tillfyllest klarlagt, att —— även om en ersättning av kvinnliga anställda med manliga arbetslösa av olika anledningar skulle kom- ma att krävas —— en dylik substitution icke kunde ge resultat avsevärda nog att motivera den stora administrativa apparat och den starka inskränkning i den personliga friheten som bleve nödvändiga. Arbetslösheten bör, enligt de sakkunnigas uppfattning, i första hand bekämpas med konstruktiva me- toder, varigenom arbetstillfällen skapas i ersättning för dem som indragas. I den mån dylika konstruktiva åtgärder icke allmänt hinna genomföras eller inom det särskilda området icke kunna tillvarataga all arbetskraft, kan emel- lertid en arbetsransonering bli nödvändig. Därvid böra de offentliga hjälp— ätgärder, som skulle behöva vidtagas liksom helst även den permittering, vilken av enskilda näringsidkare företages, kunna fördelas med hänsyn till olika försörjningsbörda men icke med hänsyn till de anställdas kön.
Kap. 3. Lönesättning för män och kvinnor under behovs- och prestationssynpunkter.
Bland de väsentliga olikheter, som bestå mellan mäns och kvinnors ställ- ning å arbetsmarknaden och vilka de sakkunniga skildrat i det föregående, framträder lönesättningen med särskilda anspråk på offentligt intresse. På vilket område och med vilken syftning än åtgärder, som ingripa reglerande i kvinnoarbetet, övervägas, har man att räkna med att det i stor utsträckning finnes tvenne skilda arbetsmarknader, en för män och en för kvinnor. Redan vid diskussionen av möjligheterna att i arbetslöshetslindrande syfte företaga en substitution mellan manlig och kvinnlig arbetskraft visar det sig, såsom av de sakkunniga avslutningsvis framhölls i föregående kapitel, att löne- olikheterna lägga mycket stora hinder i vägen. Då emellertid även för bedö- mande av den del av de sakkunnigas utredningsuppdrag, som särskilt gäller de gifta kvinnorna, löneproblemen bli aktuella i olika sammanhang, torde det vara av vikt att till behandling upptaga frågan, huruvida det vore önsk-
värt att åvägabringa någon utjämning inom lönebildningen och på vilket sätt en dylik utjämning skulle vara möjlig att förverkliga.
Endast på ett begränsat område kunna olika åsikter i lönefrågor taga sig direkt uttryck i lönebildningen, nämligen inom den offentliga tjänsten. Då lönesättningen där sker auktoritativt genom de beslutande församlingarna eller de verkställande organen och då det i tjänsten utförda arbetets ekono- miska Värde ej direkt ger sig tillkänna i någon produktionskonkurrens, blir ett större hänsynstagande till lönepolitiska åsiktsinställningar möjlig. Här finns alltså ett vidare utrymme än annorstädes för lönepolitiska ideologier, som antingen försvara de bestående löneförhållandena eller motivera föränd- ringar i dem. Mellan olika löneprinciper kan i den offentliga tjänsten ett val träffas. Inom näringslivet i allmänhet bli förhållandena betydligt svå- rare såväl att överskåda som att påverka.
Rent principiellt stå mot varandra endast tvenne dylika löneideologier, nämligen prestationslönen och behovslönen.
Den förra innebär, att arbetet skall betalas efter sitt relativa värde inom produktionen. Man tänker sig därvid, att marknaden för arbetskraft teore- tiskt sett skulle vara fullkomligt rörlig och så organiserad, att utbyte av det ena slagets arbetskraft för det andra slagets alltid skedde, så långt det vore ekonomiskt bärande. Resultatet, som i varje ögonblick skulle vara beroende av såväl utbudet av olika slags arbetskraft som av tekniken och behovsin- riktningen, bleve då: olika lön för olika slags arbete men lika lön för lika arbete. För kvinnoarbetets del brukar denna löneideologi uttryckas såsom en princip om »lika lön».
Behovslöneprincipen innebär i och för sig icke heller, att män och kvin- nor skola erhålla olika ersättning för samma arbete. Den utgår däremot från önskvärdheten att i samhället skapa en större ekonomisk utjämning mellan inkomsttagare med olika stor försörjningsbörda.
Medan prestationslönen i stort sett tenderar att förverkligas i marknads- prisbildningen — och detta i högre grad ju rörligare denna är och ju mera rationellt företagarna bestämma sin efterfrågan av arbetskraft —— är däremot behovslönen till sin natur sådan, att den blott kan förverkligas genom avsikt- liga ingrepp i lönebildningen. Denna olikhet är djupgående. Den samman- hänger därmed, att behovsprincipen i och för sig icke är någon löne- princip. Prestationen befinner sig i samma kategori som arbetet, vilket ju genom lönen skall betalas. Behovens olikheter ha däremot intet som helst samband med arbetet. Den allmänna inkomstutjämning, som ligger i dess syfte, kan även förverkligas med andra än lönepolitiska medel, nämligen med socialpolitiska och skattepolitiska åtgärder.
Liksom likalönsprincipen var en särskilt för kvinnoarbetsproblemen av- passad formulering av prestationslöneprincipen, fylles inom behovslöneprin- cipens ram samma funktion i den aktuella diskussionen av den s. k. »lön- för-köm-principen. Den nu rådande skillnaden mellan mäns och kvinnors löner försvaras ofta såsom ett hänsynstagande till behovslöneprincipen, i det att den skulle utgöra ett försök att på ett ungefärligt sätt anpassa in-
komsterna till en skillnad i behov. Emellertid är det tydligt, att den ratio- nella behovslöneprincipen måste följa gränsen mellan familjeförsörjare och ensamförsörjare och icke gränsen mellan könen.
Det blir därför nödvändigt att uppdela diskussionen på tvenne huvud- frågor:
a) är en prestationslön eller en behovslön allmänt att föredraga?
b) böra män och kvinnor ha lika stor nominell lön under prestationsprin- cipen?
Den förra av dessa frågor kommer att upptagas till behandling i föreva- rande kapitel, varvid de sakkunniga. till en början kortfattat ange sin ståndpunkt till frågan om prestationslönen samt därefter göra en utredning om behovslönens princip och dess praktiska tillämpning i skilda länder. Den senare frågan upptages däremot till behandling i närmast följande av- snitt, varvid särskilt uppmärksammas de variationer i total tjänstgörings- tid, pensioneringskostnad m. m., som kunna betinga en i viss mån olika lönesättning för män och kvinnor, även om den »lika lönen», d. v. 5. den rena prestationslönen, principellt godtages,
De sakkunnigas ställning till frågan om lika lön för män och kvinnor.
Inom den offentliga tjänsten, där såsom ovan nämndes de lönepolitiska ideologierna direkt kunna påverka lönebildningen, har i Sverige liksom i många andra länder en lika lön för män och kvinnor för samma befatt- ningar genomförts. Därmed har godkänts en principiell uppfattning om mäns och kvinnors likaberättigande, vilken det icke finnes anledning att upptaga till förnyad omprövning. De sakkunniga del-a även för sin del helt denna uppfattning.
På den öppna arbetsmarknaden äro emellertid förhållandena helt an- norlunda. Genomsnittligt äro, såsom i det föregående flerstädes framhål— lits, kvinnors arbetsinkomster lägre än mäns. Emellertid beror denna olik- het i inkomst endast relativt sällan på en direkt olikhet i lön för samma ar- bete; betydligt oftare har den sin grund i att kvinnor företrädesvis äro sys— selsatta med sådant arbete, som även då det utföres av män är lågbetalt. Att för denna arbetsfördelnings uppkomst även ekonomiska hänsyn varit bidragande orsaksmoment, torde likväl ej kunna frångås. De stora föränd— ringarna i kvinnoarbetets löner kunna av denna anledning först komma att ske, om kvinnor i större antal överskrida gränserna för vad som nu be- traktas som »kvinnoarbete» eller om de genom organiserad sammanhåll- ning lyckas höja arbetsersättningen även inom de områden, som bibehållas såsom speciellt kvinnliga. Hela frågan om den ekonomiska ersättningen för kvinnornas arbete bildar en sammanhängande vävnad av delproblem, var- ibland arbetsfördelning, yrkesutbildning, organisationssolidaritet och fram- tidsplanering ingå som viktiga moment.
Den arbetslön, kvinnor erhålla för sitt arbete, är sålunda en marknadslön, vilken såsom ett pris bestämts av efterfrågan och utbud av kvinnlig arbets-
kraft. Vid varje analys av lönerna måste dylika ekonomiska orsaker fram— hållas såsom de väsentliga. I huvudsak och på längre sikt måste arbetsgi- varna förutsättas sträva fram emot den arbetsanvändning, som är mest rationell ur företagsekonomisk synpunkt. Det är knappast troligt, att de skulle låta sig alltför mycket påverkas av andra än ekonomiska hänsyn: av fördomar, av åsikter, av traditioner, av reformidéer, om ej dylika faktorer gåves så stort utrymme redan på utbudssidan. Varje försök att förklara den lägre kvinnolönen såsom väsentligen beroende på att kvinnoarbete >>betrak- tas» såsom mindre värt eller att kvinnor »betraktas» Såsom försörjda, utgår från felaktiga förutsättningar. Den främsta orsaken är att kvinnlig arbets- kraft av olika skäl finns tillgänglig för lägre pris. Åsikterna äro efterhands- bildningar. De komma även att förändras, när de reala faktorerna, såsom ovan flera gånger framhävts, genom en långvarig process förändras. Direkta auktoritativa ingrepp i lönebildningen å den fria marknaden äro däremot relativt utsiktslösa.
Även om emellertid reformer via lagstiftningen knappast äro tänkbara för att åvägabringa jämvikt mellan manliga och kvinnliga löner inom det privata näringslivet, torde det icke böra undanskymmas, att varje steg mot utjämning mellan löneskalorna innebär definitiva fördelar ur arbetsmark- nadssynpunkt. Dessa fördelar beröra icke endast de anställda kvinnorna själva, vilka därigenom skulle se sin ekonomiska ställning förbättrad, utan de beröra även sådana övriga förhållanden, som sammanhänga med kon- kurrensen mellan män och kvinnor, i det att kvinnorna mindre skulle kom- ma att underbjuda männen i fråga om lönevillkoren.
Innebörden i och verkningarna av en utjämning mellan mans- och kvin- nolöner har med större utförlighet på de sakkunnigas uppdrag behand- lats av docenten Karin Kock i den till detta betänkande fogade bilagan 1. Då hänsyn tages till samtliga i denna bilaga samt eljest i förevarande be- tänkande behandlade faktorer, ha de sakkunniga icke kunnat finna, att den utveckling till dylik löneutjämning, som redan är under gång, med- för några ur arbetsmarknadssynpunkt skadliga verkningar. Tvärtom sy- nes det de sakkunniga vara önskvärt, att denna utveckling med bistånd av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer målmedvetet måt- te påskyndas.
Behovslönen såsom familjeförsörjningslön.
Hänsynen till människors skilda behov har givit upphov till den ena av de nyssnämnda huvudprinciperna inom lönepolitiken. Emellertid ha kra— ven på rättvis lön efter behoven sällan fattats såsom kategoriska. Visser- ligen hava ibland högre löner för vissa arbetsområden försvarats med på- ståendet, att några samhällsgrupper ha större »behov» än andra. I all— mänhet torde dock inkomstskillnaderna i samhället icke motiveras med de individuellt skiftande behoven. Icke heller kunna de nu existerande löne- skillnadema sägas svara direkt mot skillnader i »behov». Behoven äro
vidare icke mätbara, och den renodlade behovssynpunkten är därför i och för sig omöjlig att tillämpa vid en lönesättning.
Då behovslöneprincipen aktuellt diskuterats, är frågan så gott som helt och hållet begränsad till att avse de olika behov, som direkt bestämmas av olika familjestorlek.1 Man utgår dessutom i allmänhet ifrån, att »för- sörjningsbördan» skall beräknas efter antalet minderåriga barn, mot vilka försörjningsplikt föreligger. Arbetsföra personer räknas icke såsom bidrags- berättigade, även om deras inkomst är beroende av löntagarens (hustru, tjänstefolk, släktingar etc.). Men icke heller alla de improduktiva perso- ner, som kunna vara för sitt uppehälle beroende av löntagaren, anses med- föra en rätt till familjelön (åldriga föräldrar, arbetsoföra hustrur och arbets- oföra vuxna barn etc.).
Dessa under termen familjelön samlade ekonomiska fördelningsmetoder inträda i kvinnoarbetsproblemet i tvenne skilda sammanhang: dels såsom erbjudande en alternativ löneprincip för betalandet av all arbetskraft och alltså även den kvinnliga, dels såsom erbjudande en möjlighet att för viss del av den kvinnliga arbetskraften underlätta avgång från arbetsmarknaden. Problemet hör emellertid i sin helhet hemma under betydligt vidare social synvinkel, nämligen inom frågan om samhällets inkomstfördelning överhu- vud taget. I själva sin allmänna motivering rymmer också städse familje- lönen vittsyftande fördelningspolitiska och befolkningspolitiska hänsyn. De sakkunniga ha därför i följande översikt ansett sig böra taga upp till be- handling samtliga försök att lösa det allmänna barnförsörjningsproblemet genom periodiska understöd, utmätta efter försörjningsbörda eller på an- nat sätt differentierade efter familjetyp. Detta har ansetts desto nödvändi- gare, som en bristande helhetssyn mången gång föranlett, att familjelöne- principen behandlats på ett ensidigt sätt. Familjelönen kan komma att framstå såsom den rätta lösningen på ett av de berörda samhällsspörsmå- len, om man icke gör sig reda för dess verkningar även på andra områden. Det kan å andra sidan även tänkas, att det motstånd, som reses mot en ak- tuellt diskuterad dellösning av fördelningsproblemet efter familjebehov, omotiverat vidgas till ett motstånd mot hela fördelningstanken, om man icke i ett sammanhang överskådar de olika metoderna med deras olika verkningar.
Tyvärr består det allra mesta av den tillgängliga litteraturen av skrifter med mera propaganda- än utredningsintresse.2 Även de officiella publi-
1 Man borde därför konsekvent tala om »familjeförsörjningslön» och icke »behovslön». Såsom ett sammanfattande namn på alla olika försök att utjämna inkomsterna efter försörjningsbördan kommer i det följande oftast att användas uttrycket familjelön. 3 Detta brukar även ofta framhävas (jfr t. ex. Hoffner, C.: The Compulsory Payment of Family Allowances in Belgium, France, and Italy, Int. Labour Review, Oct. 1935). I själva verket äro så gott som alla monografiska framställningar i bokform gjorda såsom propaganda för familjelönen. Det är endast i särskilda artiklar samt någon enskild passus i böcker över andra ämnen man skall finna de kritiska argumenten samt i viss män i Grays nedan anförda arbete. De viktigaste monografierna äro:
kationerna från Internationella arbetsbyrån präglas av en bestämd inställ- ning till förmån för familjelön.1
Familjelönens olika system.
I tvenne hänseenden —— såsom en alternativ löneprincip och såsom en faktor som kan verka till att minska kvinnornas utbud på arbetsmarkna- den — måste de sakkunniga såsom tidigare nämnts taga ställning till fa- miljelönen.
Det behövs då till en början en logisk uppdelning av alla de olika system och reformförslag, som ha det gemensamt, att de söka åstadkomma en in- komstfördelning, vilken på visst sätt är bestämd efter barnantalet. Det för- sta samhälleliga avvägandet måste ske redan här. Det gäller att besluta, huruvida en dylik fördelning överhuvud taget bör företagas eller om en inkomstfördelning utan hänsyn till de improduktiva åldrarna är lämpligare.
Har utjämningstanken godtagits, kommer nästa avgörande fråga att gälla på vilket sätt de samhälleligt betalda nyttigheterna för barnen skola distri- bueras. Valet står här mellan att låta samhället självt sköta detta tillgodo- seende av barnens behov eller att låta föräldrarna fritt hushålla med de me- del, som för barnens räkning av samhället sättas i deras hand. Detta inne- bär ett val mellan socialpolitiska barnavårdsreformer eller kontanta bidrag. Denna fråga kan emellertid icke lösas endast genom en saklig utredning, utan den måste därtill komma att ses annorlunda utifrån olika politiska ut-
Rathbone, E.: The Disinherited Family, London 1924. Vibart, A.: Family Allowances in Practice, London 1926. Gray, A.: Family Endowment, London 1927. Fichtel, A.: Der Familienlohn. Manuel pratique des allocations familiales, Paris 1933. Alleon, J.: Natalité et allocations familiales, Paris 1933. Bonvoisin, G. et Maignan, G.: Allocations Familiales et Caisses de Compensation, Paris 1933. Heyman, G.: Les allocations familiales en Belgique, Bruxelles 1931. Officiella rapporter i Belgien (Rapport au Conseil d'Administration de la Caisse Nationale de Compensation pour Allocations familiales).
Fallon, V.: Les allocations familiales en Belgique et en France, Louvain 1926. Biagi, B.: Les Allocations Familiales en Italie. Rev. Internat. du Travail. Bd 35. Dechamp, V.: La loi sur les Allocations Familiales expliquée par un practicien, Liege 1937.
jBonnevie, M.: Aegteskap og arbejde, Oslo 1935.
» » Familjekrisen, Oslo 1935.
Wigforss, Eva: Arbetsinkomst och familjeförsörjning, Sthlm 1929. Vidare ha använts förhandlingarna från de olika kongresserna för utjämningskassor (Compte rendu du Congrés des allocations familiales) samt följande publikationer från Internationella arbetsbyrån, Geneve, vari utvecklingen lättast kan följas:
Family Allowanccs, Studies and Reports, Series D, nr 13, 1924. 3 olika artiklar 1924—25 i International Labour Review samt en senare översikt sammastädes 1930 (Vol. XXI, March 1930) och en annan (Vol. XXXII, October 1935). Upplysningar om omfattningen av olika system erhålles numera lättast i International Survey of Social Services, Vol. I—II, Geneve, 1933—1936, varefter förändringar följas genom International Year Book.
1 Se t. ex. den sista, skriven av C. Hoffner, a. a. 1935, där hela tiden utvecklingen mot familjelön diskuteras såsom »tramsteg».
gångspunkter. Med hänsyn härtill anse sig de sakkunniga kunna underlåta ett ställningstagande i denna allmänna omfördelningsfråga och komma i stället endast att diskutera verkningarna för kvinnoarbetets vidkomman- de av det ena alternativet, nämligen den kontanta omfördelningen.
Denna kontantomfördelning kan i sin tur taga olika former. Den vikti- gaste indelningsgrunden tager hänsyn till vilken omfattning ett fördelnings- system avses få. En annan indelningsgrund är emellertid, huruvida orga- nisationen skall vara frivillig och förbehållen de enskilda gruppernas eget initiativ eller huruvida organisationen skall vara samhälleligt förpliktande. Under dessa olika synpunkter måste jämföras de många olika, redan existe— rande eller blott föreslagna omfördelningssystem, som rymmas under nam- nen: familjelön, family allowance, allocation familiale, Soziallohn. barne- trygd, allmän barnpensionering, barnpremiering, familjeunderstöd etc. Vik- tigt är därvid, att i klarhetens intresse end-ast periodiska understöd och inte engångsuthetalningar behandlas under familjelönens ram. Såväl önskvärd- heten som de ekonomiska och sociala verkningarna av de senare (amnings- premier, moderskapspenning etc.) äro helt andra än av de förra.
Följande schema för de olika tänkbara systemen klargör de principiella olikheterna:
I. Utjämning såsom lönereform. A. Familjelön endast för särskilda grupper av löntagare, frivilligt organiserad av arbetsgivare eller anställda. 1. Enskilda företag organisera barntillägg:
a) under patriarkaliska förhållanden (t. ex. de gamla svenska bruken),
b) under filantropiska intressen (t. ex. katolska kyrkans inställning, den »etiska lönens» ideologi, religiösa samfund, de franska familjekassornas pionjärer).
2. Enskilda företag sammanslutna till utjämningskassor utbetala barntillägg (t. ex. Frankrike och Belgien).
3. Enskilda grupper av anställda medverka till löneutjämning:
a) vissa kollektivavtal (t. ex. kolgruveindustrien, i Sverige textilindustrien),
b) vissa specialgrupper (t. ex. London School of Economics, amerikanska universitet) .
4. Det allmänna såsom arbetsgivare utbetalar barntillägg:
a) istatstjänst,
b) i annan allmän tjänst, allmännyttiga företag.
B. Familjelön för alla löntagare, obligatorisk och statligt kontrollerad organisation.
1. Utbetalning genom utjämningskassor (t. ex. Frankrike, Belgien, Italien). 2. Utbetalning från staten (t. ex. tidvis i Nya Syd-Wales).
II. Allmän utjämning av barnförsörjningskostnaden. A. Barntillägg utan särskilda villkor. 1. Skattedifferentiering.
2. Allmän barnpensionering: a) organiserad genom det allmänna skatteväsendet, b) » » särskilda försäkringsavgifter.
1. Barnpensionering till alla barn i familjer under viss inkomstgräns (t. ex. Nya Zeeland, Frankrike, Spanien).
2. Barnunderstöd under vissa andra otillräcklighetskriterier (arbetslöshetsun- derstöd, fattigvård, invalidpension, änkepension och andra sociala försäk- ringsformer) .
Familjelön för enskilda grupper av löntagare. Patriarkaliska förhållan- den. Under förindustriella arbetsförhållanden använde sig ofta den en- skilde företagaren av ett efter behov graderat lönesystem.1 Särskilt bruka- de naturaförmåner givas i olika riklig mängd, beroende på det antal fa- miljemedlemmar löntagaren hade. Det kan visserligen vara svårt att för äldre tid skilja på vad som var familjelön i denna moderna betydelse av ordet (en arbetare och flera lönetillägg) och vad som var familjelön av den ålderdomliga arten, att hela familjen ofta såsom en enhet deltog i arbetets utförande, för vilket sedan familjefadern uppbar lönen. I det gamla slave- riet skulle man kanske kunna finna det mest typiska exemplet på en famil- jelöneprincip enligt bägge dessa definitioner, ty oberoende av den utförda prestationen och utan särskild avräkning för vad varje familjemedlem ut- rättat uppehölls slavens hela familj ungefär vid existensminimum. Svårare blir det att under de patriarkaliska övergångstiderna avgöra vad som är lön till familjemedlemmar och vad som är lönetillägg för familjemedlem- mar (t. ex. vid livegenskap, vid Stavnsbaand, inom statarsystem, det patri- arkaliska hantverket, jordbruket och bruksnäringen samt den förindustri- ella gruvindustrien). Det torde dock som ett typiskt exempel kunna fram- hållas, att vid de gamla svenska bruken i stor utsträckning tillämpades en viss behovsprincip vid utmätandet av löneförmåner. I viss män kan det- samma sägas ske än i dag, i det att till brukstjänstemän ofta ges löneför- höjning i samband med giftermål. Tidigare voro dessa behovshänsyn mycket allmännare. Bruksägaren ålåg enligt tradition både änke-, barn- och ålderdomsförsörjning.
Arbetsgivarens benägenhet att ge en dylik behovslön får emellertid icke ses såsom framsprungen enbart ur omtänksamhet. I sin egenskap av en- sam storinkomsttagare i sin socken kunde bruket först och främst ha ett eko- nomiskt intresse av att hellre självt nödtorftigt sörja för de improduktiva perioderna i sina arbetares liv (ålderdom, sjukdom etc.) än att skattevägen betala för dessas samhälleliga försörjning. Ett liknande intresse hade bru- ket vidare i att sörja för de unga (medelst egna skolor, läkarvård, famil- jetillägg etc.), som under de då statiska och relativt bundna förhållandena kunde beräknas utgöra deSS egen framtida arbetarstam. I detta samman- hang bör uppmärksammas, att nära existensminimigränsen näppeligen nå-
1 En rent historisk skildring hur familjelönen vuxit fram har ansetts i och för sig mindre nödvändig än en systematisk genomgång av de olika formerna sådana de praktiskt tillämpats. Emellertid vinnes vid efterföljande skildring samtidigt på grund av utvecklingens gäng i viss mån en historisk syn, vilken dock icke framstått som det väsentliga.
gon annan löneform finnes att välja på, om improduktiva familjemedlem- mar överhuvud taget skola kunna beredas försörjning. Liknande karaktär hade familjelönen i det patriarkaliskt ordnade hantverket och jordbruket.
De individuella arbetsgivarnas intresse för behovslönen kommer att starkt minska under de förhållanden, som utmärka den moderna arbetsmarkna- den, nämligen arbetskraftens rörlighet och organiserade solidaritet. Det så— ger sig självt och erfarenheten har även visat, att till företag, som utbetala barntillägg, skola strömma barnrika familjeförsörjare, medan de ogifta och barnlösa, som i motsvarande mån få vidkännas löneavdrag, undvika dessa företag. Å andra sidan kommer det samtidigt att ligga i företagens intresse att undvika att anställa familjeförsörjare, varför dessa i sista hand komma att bli sämre i stället för bättre ställda på arbetsmarknaden.1 Erfarenheten om den ojämn—a tillströmningen av arbetare med olika försörjningsbörda till företag, som förhålla sig olika gentemot behovslönen, har fört fram såsom en ekonomisk grundregel, att den för varje företag individuella behovslöne- principen är en orimlighet under moderna förhållanden. På ett eller annat sätt måste familjelönen så konstrueras, att arbetsgivaren ekonomiskt blir oberoende av om den anställde har försörjningsplikter eller ej.
Familjelönen såsom filantropisk löneform. Trots denna regel om det företagsekonomiskt icke lönande i ett behovslönesystem kan givetvis undan- tag förekomma. Vissa företag räkna icke strikt ekonomiskt. Krav kunna även från olika håll framställas, att ekonomiska företag skola låta »etiska» hänsyn gå före »ekonomiska». I själva verket uppstod under industrialis- mens stora ansvällningsperiod i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet en tendens att skapa en ny typ av familjelön med socialetisk motivering. Man kan rentav säga, att familjelönens andra skede är det filantropiska, liksom dess första då typiskt skulle kunna sägas vara dess patriarkaliska. Enskil- da företag med stora vinster kunde föredraga att lämna en del av dessa till sina arbetare efter något annat system än en höjning av normallönen. De valde då ofta sociala välfärdsanordningar, som ideologiskt sett främst höra till denna period i industrialismens historia. Därvid föredrogs även ofta familjetillägg, emedan dessa frivilligt ordnade föranstaltningar och utbetal- ningar icke direkt tillräknades den nominella lönen och alltså krav på en generell löneökning icke kunde med samma styrka motiveras.
Under detta filantropiska övergångsskede blev familjelönen ett led i den dåvarande tidens socialpolitiska ideologi. Familjelönen togs även ofta upp som en religiös samhällsangelägenhet av stor vikt. Denna karaktär har be- varats intill nuvarande tid, i det att såsom starkaste försvarare av nämnda löneform står den katolska kyrkan. Under denna period började behovs- lönen såsom en »Soziallohn», en »etisk» lön sättas i motsättning till presta- tions- eller marknadslönerna, varav särskilt den sista ansågs ofta komma i strid med den socialmoraliska uppfattningen. Denna propaganda för fa-
1 Under krisen i början på 1930—talet blev detta det allmänt omvittnade resultatet inom de franska industrierna med familjelön.
miljelönen har vidareförts av den tyska socialpolitiska riktningen. Från denna tid dröjer kvar en tendens, som fortfarande emellanåt ger sig tillkänna i den offentliga diskussionen, i det att familjelönen åsättes ett särskilt etiskt Värde gentemot andra avlöningsformer.
Innan de sakkunnigas framställning går vidare till att skildra vissa prak- tiska försök att med filantropisk motivering förverkliga familjelönen må här anmärkas, att under samma etiska imperativ skulle kunna läggas inte endast betalningen för en vara — nämligen den mänskliga arbetskraften — utan likaväl även betalningen för andra varor. Säljarens och köparens olika stora behov och försörjningsplikter skulle i så fall kunna inträda i varje ekonomisk bytesprocess.
Denna etiska motivering för familjelönen kan troligen sägas ha varit bin- dande för en särskild grupp, som därför bäst kan exemplifiera en ännu exi- sterande art av familjelön under denna kategori, nämligen de religiösa sam- funden. Vissa religiösa grupperingar, t. ex. metodisterna och Frälsnings- armén, följa denna löneprincip för sina präster och tjänstemän (de förra i England ända sedan år 1770). Katolska kyrkan har i det praktiska förverk- ligandet härvid icke kunnat föregå med exempel, då dess präster icke ha någon familj. Men familjelönen är en integrerande del av dess ideal. Det är främst i katolska länder som den kommit till användning. Organiseran- det och propagerandet sker i stor utsträckning genom katolska institutioner och skriftserier. Familjelönen står på de katolska, men däremot ej på de socialistiska fackföreningarnas program i de länder, där arbetarrörelsen är delad.
Familjelönen har även i nyare tid fått sitt mest betydande uppsving såsom praktisk institution i allra närmaste samband med den katolska kyrkans nya inställning till samhällsangelägenheterna. Denna »sociologie chrétienne moderne», som anhängarna själva kalla den, har sitt evangelium i »Rerum Novarum», den påvliga encyklikan av 1891. Detta påvestolens stora inlägg i den socialpolitiska debatten1 gav impulser till den katolska industrimagnat, Léon Harmel, som står som den moderna familjelönens pionjär. Samma år som påvens uppmaning kom, omsatte han praktiskt idén om utjämning av familjeförsörjningsbördan vid sina fabriker i Frankrike. Det hade vis- serligen å enstaka ställen och särskilt hos järnvägsbolagen ungefär sam- tidigt och något tidigare förekommit, att familjetillägg utbetalats med lönerna. Det nya i Harmels insats är, dels att han skapar en särskild familjekassa vid sina fabriker, varur familjeförsörjare skulle få vissa tillskott för sina barn, dels att han målmedvetet motiverar denna sin åtgärd och alltså bygger ut den till ett system. Några få företag följde mönstret, varibland främst må uppmärksammas gasbolaget i Lyon, som 1912 i ett upprop även kraftigt motiverade sin familjelönereform.
Dessa franska familjekassor ha kommit att spela en avgörande roll för familjelönens vidare utveckling. Emellertid upphörde ganska snart den 1 I encyklikan talas bl. a. uttryckligen om att avtal mellan arbetsgivare och arbetare skola
göras inte endast efter deras egen fria vilja utan också under den höga lag, enligt vilken arbe— tarens lön ej får vara för hans mänskliga behov otillräcklig.
period, då enskilda företag organiserade dylika familjetillägg. Som det sista i raden, men också som det till sin omfattning största experimentet må näm- nas Michelin, som i maj 1916 vid sina fabriker i Clermond-Ferrand införde familjelön. Därmed hade man emellertid nått in i krigstidens raska prisför- höjningar, då icke endast filantropiska motiv utan även lönesparande beräk- ningar kunna tänkas motivera familjelönen. Det var därför troligen icke utan skäl, som Michelin själv på tillfrågan om sitt system svarade, att han icke vore filantrop utan affärsman. Samtidigt planlade en annan stor indu- striledare, Romanet i Grenoble, att införa familjelönesystemet och upptog därvid det ekonomiska löneutjämningsproblemet till omprövning. Han sökte medlen att undvika konkurrens mellan de företag som hade och de som ej hade byggt upp något dylikt system, på det att icke endast de förra skulle få draga försorg om barnrika arbetare. Med hans fortsatta framgångsrika reformerande är det filantropiska skedet definitivt slut.
Familjelön utbetald av enskilda företag, anslutna till utjämningskassor. För att undvika konkurrens mellan företagare och arbetare med och utan familjebidrag sökte man åstadkomma ett slags återförsäkringssystem. Om alla företagare inom samma bransch och samma distrikt förbunde sig att be- tala in till en utjämningskassa (caisse de compensation) ett visst belopp per arbetare eller en viss procent av lönekontot, kunde denna kassa betala ut ett visst belopp per barn till alla löntagare, som voro familjeförsörjare. Romanet lyckades hösten 1916 att få alla arbetsgivare inom metallfacket i Grenobles distrikt att sammansluta sig i detta syfte. Man hade därmed uteslutit den omedelbara risken, att familjeförsörjare skulle ha svårare att vinna anställ- ning; de enskilda företagen hade därefter intet individuellt intresse av att arbetaren var barnlös eller barnrik.
Dessa kassor omhänderhades helt av arbetsgivarna. De omtalades också som >>caisses patronales». Deras antal växte ganska snabbt. Man skall dock icke förbise, att familjelönesystemet sålunda tog fart i en tid _ efterkrigs- tiden —— och i ett land — Frankrike — där levnadskostnaderna stigit oav- brutet och hastigt. Då penningvärdet föll och reallönen alltså blev allt lägre, var i själva verket det barnbidrag, som nominellt såg ut som ett tillägg, endast en partiell täckning av skillnaden mellan nominallönens tidigare värde och dess senare lägre värde. Det totala lönekontot för arbetarna undergick alltså en relativ minskning och icke en ökning trots dessa »allocations fa- miliales».
Denna lönesparande verkan har icke kvantitativt beräknats. Detta torde icke heller teoretiskt vara möjligt, då jämförelsen mellan normallön plus fa- miljetillägg i så fall skulle gälla den endast fiktiva lön, som i annat fall skulle beräknas ha utgått. Penningvärdes- och levnadskostnadsfluktuationer försvårade även för arbetarna möjligheten att själva få en uppfattning om reformens ekonomiska innebörd. Familjelön har i allmänhet oftast genom- förts vid dylika perioder av reallöneförskjutningar, vilket betytt att syste- mets godtagande psykologiskt underlättats.
Antal en att; saraaa 1919—1920 6 230 50 000 4 000 000 1921 57 — 500 000 65 000 000 1922 75 — 665 000 70 000 000 1923 107 _ 800 000 80 000 000 1924 130 — 950 000 102 000 000 1925 176 11 200 1 210 000 160 000 000 1926 184 — 1 220 000 168 000 000 1927 204 — 1 357 000 230 000 000 1928 218 20 002 1 520 000 260 000 000 1929 229 25 000 1 740 000 292 000 000 1930 232 — 1 820 000 342 000 000 1931 230 — »— —— 1932 255 30 000 1 850 000 380 000 000 1933 — 67 000 2 425 000 435 000 000 1934 — 100 000 3 400 000 565 000 000 1935 —— 157 000 3 750 000 675 000 000 1936 — 218 000 4 238 000 780 000 000 1937 — 280 000 4 803 000 872 000 000 Anm. Ingen hänsyn har tagits till penningvärdets förändringar. Efter ikraftträdande av lagen om obligatoriska utjämningskassor (1932) räknas ej längre antalet fristående kassor. Uppgifterna för vissa år avse förhållandena i juni månad, då uppgifterna länmats till kon- ferenserna för familjelönekassor.
Det kan vara av ett visst värde att just vad gäller denna, den tekniskt mest fullkomliga formen av modern familjelön, följa opinionsbildningen i olika läger. De franska kassornas enorma tillväxt (se ovanstående tabell) vilade t. o. m. är 1932 helt på arbetsgivarnas initiativ. Det har från dessas eget håll framhävts, att kassorna verksamt bidragit att stärka arbetsgivarnas organisa- tioner. Det brukar likaledes framhållas, hur arbetsgivarna ansågo sig ha vunnit i moralisk prestige genom inrättandet av dessa kassor, varför de voro mycket måna om att deras initiativ ej skulle övergå i andras händer, statens eller arbetarnas. Det har slutligen allmänt påpekats, att arbetsgivarna inte endast voro intresserade i familjelönen på grund av moraliska principer utan även som ett element i företagsekonomisering. Därom skrives i den ti- digare citerade översiktsartikeln i Internationella arbetsbyråns tidskrift:
»Dessa sociala hänsyn förstärktes av andra, tillhörande de ekonomiska kategori- erna, vilka utan tvivel spelade en minst lika inflytelserik roll. Under tider av hasti- ga och våldsamma fluktuationer i levnadskostnaderna, såsom t. ex. under inflations- perioder, funno arbetsgivare i familjetilläggen en praktisk metod att anpassa löner- na med en minimal kostnad för dem själva. Det var nämligen ibland möjligt för
10—378661.
dem att undvika en allmän lönereglering för alla arbetare, inklusive ogifta män, genom att medge en lönestegring, mer eller mindre nära svarande till ökningen i levnadskostnader, endast till de arbetare, som voro familjeförsörjare. Vissa arbets- givare hava i själva verket t. o. m. betraktat familjelönen som en metod för att ned- skära den totala kostnaden för sitt lönekonto. Sålunda förekommer följande for- mulering i en cirkulärskrivelse till medlemmarna i det belgiska arbetsgivarförbun- det för byggnadsindustri och allmänna arbeten: 'Det slutliga resultatet av familje- lönen kommer att bli att reducera den totala lönekostnaden genom att försäkra oss om dess lämpligare distribuering och på detta sätt att sänka industriens allmänna kostnader, medan den på samma gång förebygger den kroniska ökning av levnads— kostnaderna, som delvis beror på de högre lönerna'.»1
Om arbetsgivarna sålunda mångstämmigt ha givit uttryck för sin belåten- het, så ha i det motsatta lägret åsikterna haft annan inriktning. I intet land har arbetarrörelsen haft familjelönen på sitt program.2 Vad särskilt Frankrike beträffar, var oppositionen emot systemet i början mycket be- stämd. Bl. a. framhölls, att denna löneform tenderade att försvaga arbetar- klassens och fackföreningarnas solidaritet samt att lamslå arbetarnas aktio- ner för högre löner. Man betraktade vidare arbetsgivarnas intresse som en »pseudo-filantropi», vilken vore värd ett mycket kyligt mottagande. Man förnekade, att arbetsgivarna hade rätt att göra särskilda ingrepp för att »beskydda» arbetarklassens familjer och särskilt för att höja deras nativitet — vilket i Frankrike är en motivering, som kanske ännu mer än den filantro- piska skjutits i förgrunden. I stället ansågs allt detta vara hela samhällets angelägenhet.
Omständigheterna försvagade emellertid denna opposition. Hoffner — efter vilken ovanstående allmänt kända opinionsbildning närmast skildrats -— avslutar sin framställning med följande uttalande:
»Men fackföreningarnas motstånd var maktlöst mot systemets framstötar. Under efterkrigsåren blev också denna deras uppgift särskilt svår, då det bestod ett brett gap mellan levnadskostnadernas ökning och lönernas. Då blevo de flesta av arbe- tarna benägna att välkomna vilken åtgärd som helst, som skulle något kunna för- bättra deras läge.»
Dessa familjelönens psykologiska och taktiska fördelar ledde omkring 1930 fram till att hela systemet lagfästes i Frankrike (se vidare nedan 5. 152).
Familjelön och kollektivavtal. I en rad länder hade krigs— och efterkrigs- tidens lönepåfrestningar lett till försök liknande de franska. Dessa, som mer än de patriarkaliska och filantropiska formerna godkänts av arbetarna, komma att såsom en mellanform behandlas i detta avsnitt. Deras upp-
1 Hoffner, C. a. a., International Labour Review, 1935. 2 Såsom typiska exempel må nämnas dels Sverige, där särskilt fackföreningsrörelsen intagit och fortfarande intager en bestämt avvisande hållning, samt dels England, där livliga diskussioner förts, men där familjelönen avvisats under motivering, att det problem, som skulle lösas, vore ett allmänt fördelningsproblem och att detta bäst löstes genom socialpolitiska reformer för barnen. I denna riktning har Labour Party formulerat sitt program, medan det lilla Independent Labour Party upptagit kontanta family allowances på sitt. Inom fackföreningsvärlden synas egentligen endast textil- och kolgruveindustriernas representanter önska familjetillägg.
komst och motivering stå nämligen i nära samband med den under en infla- tionsperiod uppstående lönesituation, som enligt vad nyss framhållits gene- rellt kan sägas vara särskilt mottaglig för familjelöneidéerna.
I Sverige infördes barntillägg under denna tid som ett provisorium. Industrien hade kollektivavtal, löpande på mycket långa perioder. Under de hastiga förskjut- ningarna i levnadskostnader stodo lönerna alltså helt fastlåsta. Arbetarna hade inga rättskrav att göra gällande. Då medgåvo arbetsgivarna viss anpassning, men gjorde denna i form av familjetillägg, Vid närmast följande avtalsuppgörelse stod denna avlöningsform ofta kvar, men efter 1921 har den borttagits ur det stora fler- talet kollektivavtal. Emellertid finnes, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, åt— minstone ett undantag kvar, nämligen inom textilindustrien. Familjetilläggen utgå där icke endast till minderåriga barn utan till samtliga personer, mot vilka arbets- tagaren har försörjningsplikt. Undantaget är typiskt såtillvida, att det är i en låg- betald industri, som detta moment av behovslön bibehållits.
I Danmark fanns under världskriget i viss utsträckning barntillägg. En enstaka utjämningskassa verkade även åren 1916—4921 i Köpenhamn, varefter den upp- löstes på begäran av fackföreningen.
I Norge försvunno redan år 1919 på fackföreningarnas begäran de sedan 1916 ut- betalda familjetilläggen.
I Tyskland hade under i stort sett liknande förhållanden familjelönen sin blomstringsperiod under krigsåren och fram genom inflationsåren 1921—1924. Nöden var då så stor, att man knappast betraktade lönen som en betalning för ut- förd prestation utan mer såg på den såsom ett medel att överhuvud taget tillför- säkra arbetaren ett visst existensminimum. I allmänhet utbetalades familjetilläggen, som utgingo med fixerat belopp för varje barn, direkt av arbetsgivaren enligt över- enskommelse i kollektivavtalen.
Så småningom arbetades familjelönen bort i Tyskland, i samma mån som de eko- nomiska och monetära förhållandena stabiliserades. Kvar står emellertid familje- lönen inom vissa industrier, framför allt i kolgruvindustrien. Dessutom förekom den i vissa distrikt i textil-, beklädnads- och metallindustrien samt delvis inom jord- bruk och handel. Inom några av dessa områden finnas även utjämningskassor, dock alltid organiserade av arbetsgivarna, t. ex. inom metallindustrien i Berlin, textil- industrien i Thiiringen etc.
Dessa uppgifter, som hämtats ur de jämförande internationella översikterna, hän- föra sig till tiden före den nationalsocialistiska regimen. Om förhållandena för närvarande hava de sakkunniga sökt inhämta ytterligare upplysningar. Enligt uppgifter sommaren 1937 från officiella kretsar i Berlin har ingen översikt publice- rats över de nuvarande förhållandena, emedan dessa befinna sig under utveckling till systematiserad enhet. De enskilda industrierna fortsätta ibland att utbetala familjetillägg. Den nationalsocialistiska principen, som alltmer tränger igenom, är emellertid, att lönen skall vara enbart prestationslön. Med denna motivering arbetas ivrigt för lika lön mellan män och kvinnor samt motarbetas familjelönen. I de sociala välfärdsanordningarna finnes däremot differentieringen efter familje- storlek kraftigt genomförd, även vad gäller kontantutbetalningar. Avsikten är att nå ett system av »sociala barntillägg». Då inom statstjänsten fortfarande familje- tillägg kvarstå inom lönerna, avskäras statstjänarna i stället från sådana socialt betalda familjetillskott, som utbetalas till övriga medborgare, för att icke för stats- tjänstemätnnens vidkommande dessa förmåner skola dubbleras.
Tjeckoslovakiet har tidvis haft familjetillägg, då den ekonomiska situationen varit särskilt pressande, men även där förekommer den numera egentligen endast i kol-
gruvindustrien. Såsom i andra gruvdistrikt utgår även naturaförmånen kol i olika kvantiteter till gifta och ogifta arbetare. Dessutom finnes i tjeckiska lantbruks- distrikt såsom en regel genomfört att, fastän den kontanta lönen hålles lika, natura- förmåner såsom bostad, ved, mjöl, potatis etc. avvägas efter familjestorlek.
Likaså hade i Österrike ett stort antal industrier antagit familjelönesystemet före 1921. Under den katastrofmässiga finansiella situationen indrogos 1921 alla statliga subventioner till det privata näringslivet, och i stället utfärdades en lag att alla ar- betsgivare skulle utbetala hustru- och barntillägg. Dessa förordningar avvecklades efter 1925 års valutastabilisering. Numera finns familjelön egentligen endast kvar i ett begränsat antal fack (tillsammans i 10 kollektivavtal 1933), varibland återigen kolgruvindustrien står i främsta rummet, men där även märkas järnverk.
Polen följer i stort sett samma utvecklingslag. Särskilt vid kolgruvorna har fa- miljelönen införts. Liksom i de förut nämnda länderna innefattas den i kollektiv- avtalen och kompletteras med olika stora kvantiteter kol som naturaförmån. Även i en del andra industrier ges extra naturaförmåner (socker, bostad, bränsle) för familjeförsörjare. Detsamma sker vid en del kolgruveföretag i England. I Ungern finnes likaså familjelön egentligen enbart i gruvindustriens kollektivavtal (14 av 90 företag); likaså för ett mindre antal anställda, huvudsakligen gruvarbetare, i Ru- mänien samt slutligen i viss mån inom textilindustrien i Finland.
I Schweiz hade familjelön i viss utsträckning införts under krigsåren men sedan försvunnit. På allra sista tiden har en direkt agitation från de franska utjäm- ningskassornas centralkommitté föranlett, att vissa kollektivavtal, särskilt i kanto- nen Geneve, tagit upp familjelönesystemet. I de tyska delarna av landet säges mot- ståndet vara betydligt mer definitivt eller, som en katolsk förespråkare för ide'n ut- trycker det: »den andliga inställning, som är anpassad till germanska organisations- metoder, sluter sig icke gärna till det franska systemet, som mer betraktas som ett genomgångsstadium än som en institution, byggd på slutgiltig grund».1 Arbets- givarna i hela landet äro tveksamma, då de dels mena, att det är ett avsteg från principen, att lönen skall vara avvägd i direkt förhållande till prestationen, dels frukta, att systemet skall bli en förevändning för statsingripande i lönesättningen. Arbetarna å andra sidan befara, att systemet allmänt skall hindra deras strävanden.
1 Halland har beträffande dessa frågor skett samma uppdelning, som de sakkun- niga redan förut påpekat, nämligen: katolikerna för och de socialistiska fackför- eningarna samt kvinnoföreningarna emot familjelönen. På en fackföreningskongress 1921 uttalades i en resolution ett bestämt motstånd mot familjelönesystemet, som »skulle komma att framkalla en allmän sänkning av lönerna och skapa brytning mellan arbetsgivare och arbetare». Senare ha likväl en det utjämningskassor grun- dats, varjämte katolska organisationer betalat extra familjetillägg för varje barn. Även i detta land framträder gruvindustrien som ett specialfall med familje- tillägg, bestämda i kollektivavtal. Tendensen synes dock nu senast vara, om man får döma av en jämförande statistik mellan 1932 och 1933, att familjelönen börjat överges. År 1933 täcktes 25 % av de genom kollektivavtal lönegaranterade arbetarna av systemet mot 27 % år 1932. Det tidigare året innehöllo 124 avtal dylika bestämmelser men det senare året endast 97.2
Denna översikt företer i all sin mångfald en förvånande stark inre enhet— lighet. Såsom förespråkare för familjelönen uppträda nämligen städse, dels katolicismen och dels gruvindustrien.
1 Alleon, a. a. s. 48. ' De nuvarande förhållandena i Frankrike, Belgien och Italien skildras nedan, 5. 152 f.
I detta sammanhang finnes anledning att även vidröra vissa mer spridda tillfällen, där-familjelön praktiseras bland särskilda grupper, som visat ett positivt intresse för denna löneform. Mestadels utgöras dessa grupper av intellektuella yrkens utövare. Farmaceuter utgöra en grupp, som särskilt ofta har familjetillägg. I Österrike lagfästcs en dylik praxis 1928. Enligt denna utbetalade en central 'lönekassa för apoteken särskilda familjetillägg, men icke endast till barn utan även till hustru, eventuell hushållerska samt föräldrar, mot vilka försörjningsplikt existerade, intill ett antal av 7 per- soner. Likaså finns en dylik rikskassa i Tyskland för samma inkomstta— gargrupp. Även i Sverige har sedan ett flertal år tillbaka familjetillägg praktiserats bland apotekens personal.
Även banktjänstemän åtnjuta i många länder familjetillägg, även om fa- miljelönesystemet för övrigt vunnit ringa utbredning.
I Tjeckoslovakiet erhålla sålunda banktjänstemän resp. 1500, 2 000 och 2 500 Kö för sina första tre barn; i Ungern få de gifta tjänstemännen i allmänhet ungefär 10 % högre lön samt i vissa banker direkta barntillägg; i Polen få endast de lägre löntagarna vissa sådana tillägg; och i England ge vissa banker familjetillägg av va— rierande storlek. Även i Sverige har en tendens gjort sig gällande att särskilt för banktjänstemän tillämpa en viss form av behovsprincip. De av Bankmannaföreningen föreslagna lönetarifferna äro sålunda schematiskt beräknade efter vissa konsum- tionsstatistiskt motiverade »behov».
Såsom mera enstaka experiment må även nämnas, att professorer och andra tjänstemän vid London School of Economics betjäna sig av en famil- jeutjämningskassa samt att ett antal amerikanska colleges likaså följt ett dylikt system.
I allmänhet har emellertid utjämningstanken i ringa utsträckning gjorts till föremål för en kooperativ organisation på de anställdas eget initiativ. Detta är Värt att uppmärksammas, eftersom en sådan organisation — om den överhuvud taget ansåges ligga i linje med de anställdas intresse — i våra dagar skulle ha stora förutsättningar att kunna genomföras. Arbetstagarna besitta numera en större makt än tidigare över löne- och organisationsför— hållanden och ha därför ej saknat möjlighet att själva taga initiativ i frågan.
Familjelön i offentlig tjänst. Såsom den sista bland de särskilda grupper av anställda, för vilka något system av familjelön praktiserats, kan befatt- ningshavare i offentlig tjänst anföras. Genom sin auktoritativa lönepolitik och sin relativt isolerade ställning på arbetsmarknaden har det allmänna långt större möjligheter till ingrepp i lönebildningen än andra arbetsgivare.
Behovslönen i sin specialform familjelön har i regel vunnit insteg i den allmänna tjänsten under och efter krigsåren. Detta'torde ha sin grund dels i den relativt stora uppskattning, som familjelönen i den dåtida socialpoli- tiska debatten hade fått såsom en »etisk lön», dels i de statsfinansiella svå- righeterna att för samtliga befattningshavare fullt ut bibehålla reallönen på dess förutvarande nivå.
En tredje faktor, som måste ha bidragit till införandet av familjetillägg
i den offentliga tjänsten, är exemplet från de vanligen sedan gammalt ut- gående familjebidragen åt krigsdeltagare. I flera länder hade krigs- och marinministerierna sedan långt tillbaka utbetalat dessa bidrag inte endast åt krigsdeltagare utan även åt alla, som varit inkallade för värnplikt eller annan soldattjänstgöring. Eftersom nämnda tjänst i regel mera betraktats som en individens plikt mot fosterlandet än som ett yrke, har ersättningen varit mycket låg och därför rimligtvis behövt kompletteras med barntillägg.
Barntillägg ingå i den ordinarie lönen i Tyskland, Nederländerna och Finland (samt obetydligt i Norge), medan i Danmark och Sverige endast särskilda dyrorts- eller dyrtidstillägg äro graderade efter försörjningsbörda. En kortfattad översikt över olika bestämmelSer lämna de sakkunniga här- nedan.1
Frankrike ger enligt lag 1918 familjetillägg åt alla tjänstemän, nämligen (enligt bestämmelser 1929) per månad 55 frs för första barnet, 80 för andra, 130 för tredje och 160 frs för varje barn utöver det tredje. Denna är huvudsakligen befolknings- politiskt motiverad.
Belgien har i detta hänseende liksom vad gäller utjämningskassorna följt Frank- rike tätt i spåren. Funktionärernas familjetillägg introducerades här 1920 och ut- gjorde 1933 per månad: 15 frs för första barnet, 20 för andra, 85 för tredje, 125 för fjärde och 175 frs för femte och följande barn.
Holland betalar sina tjänstemän ett lönetillägg på 3 % per barn, med ett sam— manlagt minimum av 60 floriner årligen och maximum 216 floriner. Dessutom lämnas till manliga tjänstemän över 25 år, som äro eller varit gifta, samt till kvinn- liga tjänstemän, som äro änkor eller frånskilda, ett fast belopp, varierande efter dyrort, men i högsta klassen belöpande sig till 180 floriner per år. Vissa löneavdrag ske för ogifta män (i allmänhet 3 % av lönen) samt i vissa tjänster en lönereduk- tion för befattningshavare mellan 18 och 21 år.
Italien ger enligt lag 1917 med senare ändring 1929 familjetillägg med fast belopp för varje barn, varierande mellan 10 och 30 lire per månad. Detta belopp fördubb- las för varje man, som har mer än 3 oförsörjda barn. Dessutom få gifta tjänste- män, oavsett om de ha barn eller ej, ett tillägg varierande mellan 61 och 121 lire per månad. Från och med år 1935 ges dessutom äktenskapspremie med mellan 1500 och 5000 lire samt födelsepremier med 400 lire för första barnet, 600 för andra, 800 för tredje samt 1000 lire för varje följande barn.
Tyskland ger enligt lag av 1927 samt enligt nödförordning av 1931 per barn och månad 10 RM för första barnet, 20 RM för andra, 25 RM för tredje och fjärde bar- nen samt 30 RM för varje följande barn.
Österrikes statstjänstemän erhöllo enligt lag av 1924 med vissa senare ändringar per år och barn 60 schilling för ett barn, 180 för två, 420 för tre, 720 för fyra, 840 för fem, 1 140 för sex samt 120 schilling för varje följande barn. Dessutom gavs ett allmänt hushållstillägg på 60 schilling till gifta män. Undervisningsbidrag kunde dessutom erhållas av den tjänsteman, som hade två eller flera barn.
1 1936 års lönekommitté har enligt en plan för samarbete med kvinnoarbetskommittén ägnat behovsprincipen särskilt inom allmän tjänst sitt intresse och därvid i en bilaga till sitt betän- kande givit en historik över behovslönediskussionen ifråga om allmän tjänst i Sverige. (Betän- kande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Stat. off. utr. 1937: 48.) Därjämte har emellertid för lönekommitténs arbete legat till grund en otryckt p. 111. om samma princips till— lämpning i vissa främmande länders civila lönereglementen. Denna 1). ni. ha de sakkunniga varit satta i tillfälle att taga del av. Översikten härovan har emellertid även följt material, som för Internationella arbetsbyråns i Geneve räkning insamlats.
Ungern ger sedan långt tillbaka (1912) enligt praxis 4: 50—6 pengö per månad till hustru och 2—12 pengö per månad till barn.
Schweiz ger enligt lag av 1927 120 frs per barn och är i familjetillägg åt federa- tionens befattningshavare. I kantonerna växlar praxis.
Tjeclcoslovalciet införde enligt lag 1916 och 1926 familjetillägg för tjänstemän och lärare. För dem som ha ett barn utgår detta tillägg med 1 800 Re per år, för dem som ha flera barn med 3 000 Kö.
Estland. Enligt lag av 1922 utbetalas familjetillägg i statstjänst med 0:25 kr. om dagen för hustru samt 0:15 kr. för varje annan försörjningsberoende familjemed- lem.
Finland ger familjetillägg åt statliga befattningshavare enligt lag 1919, med nu- varande bestämmelser av 1923, men endast till sådana, som ha minst 2 oförsörjda barn under 16 år. De högsta befattningshavarna äro undantagna. Beloppen utgöra för varje barn, utom det första, högst 1200 mark om året.
Norge har resterna kvar av ett förut större barntillägg i det belopp av 25 kr. om året, som utgår för varje barn fr. o. ni. det fjärde, till statstjänare med minst 4 barn under 18 år och med mindre än 3 500 kr. i årslön.
Danmark, som under världskriget införde dyrtidstillägg med variation efter för- sörjningsplikt, har i sina Reguleringstillzeg enligt lag av 1931 visserligen ej barn- bidrag, men har såtillvida tagit hänsyn till försörjningsbördan, som fulla regulerings- tillägget endast utgår till gifta män, vidare till änklingar, änkor o. s. v., som an- tingen ha eget hushåll eller försörjningsplikt mot barn, samt till ogifta män och kvinnor, som både ha sådan försörjningsplikt och eget hushåll. För övriga tjänste- män, såväl män som kvinnor, utgår endast 2/3 av beloppet, om vederbörande är över 40 år, samt 1/3, om han är under 40 är.
Sverige införde 1916 hänsyn till barnantalet i sina krigstidstillägg på statstjänste- männens löner. Beloppet hade så småningom fastställts till 4 kr. per barn och må- nad i nyreglerade verk och 5 kr. i oreglerade. Vid 1937 års riksdag höjdes detta tillägg med 5 kr. Enligt beslut av 1938 års riksdag kommer emellertid systemet med barntillägg att successivt avvecklas efter ikraftträdandet av nytt avlöningsreglemente den 1 juli 1939.
Ett stort antal länder ha däremot ej sådana tillägg i den offentliga löne- bildningen. De stora länder, som hitintills ej tagit upp ett dylikt system, äro Storbritannien och samtliga dess dominions (den katolska Irländska fristaten utgör dock ett undantag), Sovjetunionen och Förenta Staterna. I Polen äro tilläggen avskaffade. Dessutom synas t. ex. Japan, Spanien, Por- tugal, Rumänien, Lettland, Grekland, Bulgarien, Nya Zeeland m. fl. sakna denna institution. I vissa av dessa länder, framför allt i England, har saken livligt diskuterats, men avfärdats.
I denna översikt ha icke medtagits de fall då famlijelön förekommer i delstaters, primär- och sekundärkommuners samt i halvstatliga affärsföre- tags lönereglementen. Det må emellertid anmärkas, att en den offentliga tjänsten närstående kår, nämligen järnvägarnas tjänstemän, särskilt ofta beviljats familjelön.
Obligatorisk familjelön för alla ett lands löntagare. I de fall, då den en- skilt organiserade familjelönen fått en större utbredning, synes i regel frå- gan om ett statligt ingripande och reglerande så småningom aktualiseras.
Likaväl som utjämningskassor tillskapades för att förebygga konkurrens mellan enskilda företag med och utan familjelön, framträder så småningom under industriella förhållanden krav, att konkurrensen mellan företag inom och utanför dylika kassor genom legala åtgärder bör upphävas. Av dylika skäl kom opinionsbildningen i Frankrike att mot slutet av 1920-talet för- ändras å bägge sidor, i det att såväl arbetarna som arbetsgivarna slutligen förordade en statlig reglering, som gjorde familjelönesystemet obligatoriskt.
Ett fullföljande av systemet leder alltså så småningom till andra åsikter och ställningstaganden än dem, som råda, när man utan att äga systemet över- väger dess tillskapande eller när utjämningssystemet endast tagit en spora— disk början. Detta illustreras bl. a. av ett vilande lagförslag i Holland. En- ligt detta, som förberetts av socialministern och skickats på remiss i slutet av år 1934, men vars resultat ännu icke meddelats, föreslås, att anslutning till en familjeutjämningskassa skall göras obligatorisk för alla näringsid- kare inom en bransch, för den händelse den situation inträder, att majori- teten av dem på eget initiativ och i en eller annan form förbundit sig att ut- betala familjetillägg.
En historisk utveckling av just denna innebörd har ägt rum i Frankrike. Föregående redogörelse avslutades med kassornas tillväxt mot slutet av 1920-talet och med ett konstaterande av hur opinionen låg till å såväl arbets- givar- som arbetarhåll. En legal åtgärd hade emellertid redan 1921 vidtagits, i det att själva fonderna gjordes självständiga och alltså oantastbara, samt en annan är 1930, då familjetilläggen klart undantogos från inkomstskatt. Av likartad mer teknisk beskaffenhet var förordningen av år 1928, att familje- kassorna likaväl som andra socialförsäkringskassor skulle kunna bli statligt erkända av arbetsministern.
Redan då uppstod en livlig diskussion, huruvida dessa speciella arbetsgi- varkassor skulle tillåtas fortbestå helt utanför ramen av den övriga social- försäkringen. En allt starkare opinion från arbetarhåll gjorde sig gällande för större inflytande på kassornas inre angelägenheter. Parlamentariska och andra offentliga debatter följde. Ett första steg i familjelönens inlem- mande i ett statligt förpliktande försäkringssystem kan även sägas redan ha tagits genom lagen av år 1922, enligt vilken de företag, som åtogo sig stat— liga entreprenader och byggnadsarbeten, ålades att betala familjelön.
År 1929 utarbetade arbetsministeriet ett lagförslag om obligatoriska ut- jämningskassor. Arbetsgivarna voro mera benägna än tidigare att godtaga detta införande av statskontroll, då de i den hastiga industriella utvecklin- gen allt tydligare märkte konkurrensfarorna av att vissa grupper frivilligt kunde undandraga sig barnbidragsförpliktelserna och därigenom eventuellt skulle kunna locka till sig de under ett familjelönesystem enbart bidrags- pliktiga barnlösa genom en högre normallön. De yrkade därför nu på en lag om obligatoriska kassor, och arbetsministern hänför uttryckligen sitt förslag och parlamentets följande beslut till denna begäran. Å arbetarhåll insåg man också det lönlösa i att strida mot ett system, som redan nått en så kraftig utveckling (se tab. 36). Samtidigt som arbetarpressen alltså förde en
kampanj mot familjekassorna sådana de dittills varit, hävdade man arbe- tarnas intresse att vara med vid fördelningen av medlen.
En lag antogs slutligen den 11 mars 1932. Enligt detaljförordningar för olika näringsgrenar och distrikt skulle den successivt träda i kraft, men är ännu 1938 icke fullt genomförd.
Beräkningsgrunden för arbetsgivarnas inbetalningar tillåtes variera för varje särskild kassa. Inbetalning sker ibland före, ibland efter räkenskaps- året; ibland på basen av antalet löntagare i företaget eller antalet arbetsda- gar eller lönekontots storlek eller arealen odlad jord etc. Barntilläggen, som utgå till såväl tjänstemän som arbetare, tillåtas å andra sidan att variera, men vissa fastställda minimigränser finnas:
från 15 till 30 frs per månad för första barnet, från 15 till 40 frs per månad för andra barnet, från 15 till 50 frs per månad för tredje barnet och från 20 till 120 frs för följande barn.
Minimibeloppen ha sällan överskridits, ehuru de under 1936 och 1937 för olika områden ofta höjts. I genomsnitt beräknas de berörda företagen till kassorna inbetala omkring 2 0/0 av sitt lönekonto. Yrkesinspektörerna till- sammans med polismyndigheterna äro ansvariga för övervakningen av la- gens efterlevnad. Arbetsgivarna kunna åläggas böter för försummelse att tillhöra kassorna eller att inbetala på dem fallande onera.
Försök ha senare gjorts att organisera liknande system av kassor för jord- bruket. Under 1936 utgingo olika förordningar i denna riktning. Från den 16 november 1936 till den 1 november 1937 skulle lagen genomföras i samt- liga distrikt. För närvarande finnes en stark opinion även bland självstän- diga företagare, handelsidkare m. fl. att upphäva systemets karaktär av löne- tillägg och förvandla det till att bli en allmängiltig form av socialförsäkring- en. Om denna utvidgning kommer att företagas, skulle ett principiellt mycket viktigt steg tagas, ty man skulle då även för Frankrikes del ha att betrakta hela familje-»lönen» såsom blott en övergångsform till en allmän barnpen- sionering. Med kännedom om kassornas institutionalisering och hela det nu- varande opinionsläget, synes en sådan utveckling icke vara osannolik, ehuru denna konsekvens sällan är klart uttalad.
Belgien hade följt Frankrikes mönster med vissa av privata arbetsgivare organiserade utjämningskassor. Till och med år 1920 utbetalades familje- tillägg endast av enskilda firmor. Den första utjämningskassan grundades 25 mars 1921. Fr. o. ni. andra halvåret 1922 fick rörelsen en kraftig till- växt, som är särskilt markerad under 1923, då hela den stora gruvindustrien anslöts.
Här liksom i Frankrike hade först genom en lag påbjudits, att statliga entreprenörer skulle utbetala barntillägg (förordning 1926, lag 1928). Belgien hann sedan i själva verket före Frankrike med lagen om de obligatoriska utjämningskassorna (4 augusti 1930). Denna tog icke lika mycket som den franska hänsyn till de bestående och variabla förhållandena, utan samman-
Å r 332221. färgfälg arbeitgåttägcssa afliåjiiliåzåiéadöl förl (fäÄiåitbliögag
1921 1 39 2 000 _ _
1922 _ _ _ — _
1923 9 611 96 236 _ 7 886 000
1924 _ _ _ — _
1925 13 773 152 600 _ _
1926 _ _ _ _ _
1927 _ _ - 268 147wm _ _
1923 _ _ 511 219 _ _
1929 44 3 852 581 600 331 000 92 630 000
1930 _ _ _ _ _
1931 87 28 620 1 257 891 805 567 168 240 000
1932 _ 89 931 1 307 323 884 846 229 260 000
1933 88 96 497 1 277 673 885 030 249 370 000
1934 _ 100 987 - _ _ 236 436 000
1935 89 109 091 1 358 119 891 653 % 197 419 994 mm" 170 005 331 uthet. 1936 231 879 000
förde familjetilläggen till en enhetlig utjämningskassa utan uppdelning på olika näringsgrenar och med en landsomfattande centralutjämningskassa över de primära kassorna. Nationalkassan åtnjuter statsbidrag. Likaså fastställdes endast en enhetlig minimiskala, nämligen per månad 15 frs för första barnet, 20 för andra. 40 för tredje, 70 för fjärde och 100 för varje följande barn. Dessa belopp ha senare reducerats. Enligt förordning av 1935 betalas endast 9 frs för första barnet, 12 för andra, 32 för tredje, 65— 70 frs för fjärde och 95—100 frs för följande barn.
Slutligen har Italien genom kollektiv överenskommelse mellan korporatio- nerna den 11 oktober 1934 infört ett obligatoriskt familjelönesystem. Detta ha- de direkt samband med den ekonomiska depressionen. Sänkningen av löner- na skulle i viss mån mildras för familjeförsörjare, eftersom dessa hade svårast att uthärda en dylik. Reformen genomfördes i anslutning till 40-tim- marsveckan, och systemet avsåg till en början endast de arbetare, för vilka arbetstiden förkortades. Ingen direkt lag behövdes, då de fascistiska kor— porationerna av samtliga arbetsgivare å ena sidan och av samtliga arbetare å den andra därom träffat bindande avtal.
En utjämningsfond inrättades, till vilken alla industriarbetare, som arbeta 40 timmar eller mindre per vecka, skulle betala 1 % av sina löner varjämte deras arbetsgivare skulle betala samma summa, medan däremot de arbetare, som arbeta mer än 40 timmar per vecka, skulle inbetala 5 % av sina löner och deras arbetsgivare det motsvarande. Här förefinnes alltså även ett in-
komstklassutjämnande syfte utöver målet att fördela lönerna efter familje- storleken. De utbetalade barntilläggen för de familjeförsörjare, som endast arbeta 40 timmar per vecka, skulle bestämmas för varje år, men ha första tiden utgjort 4 lire per barn och vecka.
Sedermera har villkoret om 40 timmars arbetsvecka strukits; förordning den 21 augusti 1936 gjorde familjelönen obligatorisk för alla industriarbetare. Samtidigt inkorporerades familjelönen i Italiens socialförsäkring, varvid sta- ten deltar i administrationen. Arbetaren betalar numera 1 0/0 av sin lön och arbetsgivaren 21/2 0/0 av arbetarnas löner, varjämte staten utökar barnbidraget ä 4 lire per barn och vecka med 0'50 lire. Sedermera har handelsarbetare, bankpersonal m. fl. infört samma villkor i sina kollektivavtal.
I mitten av år 1937 uppskattas de berörda arbetarna till 21/2 milj., varav 800 000 familjeförsörjare med omkring 1 700 000 minderåriga barn. Total- kostnaden är 344 milj. lire, varav 215 milj. betalas av arbetsgivare, 86 milj. av arbetare och 43 milj. av staten.
Likaväl som de nämnda romanska länderna närma sig en allmän barn- försörjningsutjämning via en förallmänneligad lönereform, som utvidgas till alla medborgare, finns en ännu direktare övergångsform på annat håll. Det har nämligen i en del länder ifrågasatts, att staten skulle träda in som garant för att en minimilön uppnåddes av alla arbetare. En dylik minimilönelag- stiftning med alla dess konsekvenser har huvudsakligen varit aktuell i vissa transatlantiska länder.
I Australien har på denna grundval en egendomlig form av familjelön tid— vis förekommit. Debatterna om minimilön och om den levnadskostnadslön, som skulle vara norm för skiljedom i arbetstvister, hade påvisat, att om nor- mallönen skulle beräknas att täcka behoven hos en »normalfamilj» om två vuxna och tre barn, skulle lönen komma att utbetalas även för ett stort an- tal icke existerande barn, medan å andra sidan i vissa individuella fall över- skjutande antal barn icke alls skulle täckas av lönebildningen. I staten Nya Syd-Wales genomfördes 1927 en sådan minimilönebestämning, att »nor- mallönen» var beräknad för ett hushåll utan barn. Arbetsgivarna skulle där- efter inbetala 3 0/0 av lönekontona till en utjämningskassa, som i sin tur skulle utbetala 5 sh. per vecka och barn åt de familjer, som icke uppnådde den beräknade »levnadskostnadslönen», vilken bestämdes att utgöra minimi- lönen plus 13 pund årligen per barn.
Sedermera (1929) ha lagarna så förändrats, att minimilönen beräknas för hushåll med ett barn, medan de familjer, som ej nå upp till minimilönen, garanteras ett barnbidrag fr. o. ni. det andra barnet. Arbetsgivarnas inbe- talningar räckte emellertid ej till alla utbetalningar, varför statsbidrag gavs. Från den 1 januari 1934 har arbetsgivarnas bidrag alldeles slopats och barn— bidragen finansieras därefter helt genom den allmänna skattebudgeten, var- för hela lönereformen övergått till att bli en statlig barnpensionering. Re- dan tidigare hade nämligen barnbidrag på basen av de nämnda minimilöne- beräkningarna utbetalats även till dem, som icke voro löntagare. Förslag att
göra denna ordning gällande för hela den australiensiska federationen ha ej saknats. De ha emellertid avslagits i enlighet med kommittéutlåtande av år 1927 och parlamentsbeslut år 1929.
Allmän utjämning av barnförsörjningskostnaden. Allt eftersom familjelö- nen närmar sig den allmänna socialförsäkringen, såsom på sistone i Frank- rike och Belgien, Italien och Nya Syd-YVales, bortfaller dess ursprungliga karaktär av löneform och den övergår till att bli en barnpensionering. I själva verket äro de mest bärande motiveringarna alltid inriktade på en dylik, eftersom utjämningsbehoven måste antagas vara lika trängande för ett lands alla familjer, oberoende av inkomstkällans typ. I den teoretiska och principiella litteraturen intaga därför de allmänna barnpensioneringsför- slagen det Väsentliga utrymmet. Bland exemplen på vad som praktiskt för- verkligats saknas de däremot nästan helt och hållet, medan i stället familje- lön för enskilda grupper löntagare där intager främsta rummet.
En dylik allmän barnpensionering skulle i sin tur kunna tänkas konstru- erad på två olika sätt. De sakkunniga önska för fullständighetens skull ge en schematisk framställning av vad de olika systemen skulle innebära. Fi- nansieringen kan nämligen antingen läggas via det allmänna skatteväsen- det eller via ett särskilt försäkringssystem. Huvudskillnaden — som för varje praktiskt ställningstagande är betydelsefull — blir då, att i förra fallet icke endast en inkomstutjämning nås mellan olika stora familjer på samma inkomstnivå utan även en utjämning mellan inkomstklasserna, emedan in- betalningarna skulle följa skattesystemet med dess skattefrihet för låga in- komster och dess progressivitet för de högre. En finansiering med särskil- da individuella försäkringsavgifter, i likhet med t. ex. folkpensioneringen, bleve däremot _ särskilt i den mån ej annorlunda finansierade »tilläggs- pensioner» funnes att tillgå —- relativt mer betungande för de fattigare folk- grupperna. I varje fall vore det svårt att med denna metod nå en utjämning emellan olika inkomstklasser.
Den första typen, en allmän barnpensionering via inkomstbeskattningen, kan logiskt icke skiljas från en skattedifferentiering med hänsyn till barn— antal. Man kan visserligen säga, att i förra fallet ser man utjämningen hu- vudsakligen i Vissa kontant utbetalade barntillägg, i andra fallet tänker man i första rummet på avdragsdifferentieringen, d. v. s. på den indirekta kost- nadsminskningen. Det möter emellertid ingen teoretisk svårighet att kon- struera ett system, vari både avdragen och kontantbidragen så avvägdes, att de tillsammans skulle skapa det troligen teoretiskt mest »rättvisa» av alla tänkbara barnpensioneringssystem. Man skulle nämligen i och för sig kunna beräkna en slags »negativ skatt» eller inverterad skatt, d. v. 5. en kontant ut- betald restitution, motsvar ande det normaliserade skatteavdrag, som vederbö- rande på grund av barnantal varit berättigad att göra, men ej haft nog hög inkomst att helt kunna tillgodogöra sig.
Barnpensioneringen utgör i sin allmänna form ett skattefinansierat system av kontanta barntillägg, lika för alla barn utan särskilda villkor. Denna
barnpensionering, som intager den dominerande platsen i utredningar och principdebatter, har i mycket ringa utsträckning förverkligats, vilket säker- ligen beror på de oerhörda summor, som en dylik reform skulle kräva.
Sålunda har en av systemets ivrigaste förespråkare, den engelska parla- mentsledamoten Miss Eleanor Rathbone, uppställt kostnadsberäkningar över ett dylikt system för Storbritannien. Om varje barn under 14 år (beräknin— gen avser början av 1920-talet) skulle erhålla ett veckotillägg av 7 sh. 6 d., skulle hela reformen kosta ungefär 210 milj. pund årligen. Miss Rathbone resignerar inför denna summa. Hon förordar tillsvidare en lönereform i stäl- let för en allmän barnpensionering, dock med den uttryckliga avsikten att bereda marken för mer genomgripande reformer.
För Sveriges vidkommande må ett par räkneexempel anföras. Om varje barn un- der 16 år i Sverige skulle erhålla de 240 kr., som för första barnet är normalbelopp i lägsta ortsgruppen enligt den vid 1937 års riksdag godtagna lagen om barnbidrag för änkebarn 111. fl., skulle en dylik reform kosta omkring 360 milj. kr. årligen beräknat på barnantalet 1935. Ungefär hälften så stor kostnad skulle en reform medföra, som sökte åt alla barn ge barnbidrag, sådana som för närvarande utgå till statstjänare, med 10 (i vissa fall 9) kr. per månad. Om i stället bidragsbeloppen beräknades efter den glidande skala, som för mellersta dyrortsgruppen är gällande för änkebarnen (300 kr. för första barnet, 225 kr. för andra och tredje barnen samt 150 kr. för varje ytterligare barn), men beräkningen endast omfattar antalet barn inom år 1936 >>bestående äktenskap», nämligen 1244100, skulle totalkostna- den hli ungefär 275 milj. kr. årligen. Den ökas väsentligt, om även barn utom äkten- skap skulle erhålla barnpension. Gentemot dylika beräkningar bör dock hänsyn ta- gas till de belopp, som redan utgå till änkebarnpensionering och förskotteringsbidrag samt till de summor, varmed kommunernas fattigvårdsutgifter för vissa fall kunde minskas. Kostnaderna ökas däremot betydligt mera om barnbidragen skulle höjas till att bättre motsvara den verkliga kostnaden för barnen.
En skattefinansierad helt allmän barnpensionering har ingenstädes prö- vats. Icke heller har den andra varianten — den försäkringstekniskt organise- rade barnpensionen — hittills förverkligats. I England har den teoretiskt dis- kuterats under en form, som jämställer den med arbetslöshetsförsäkringen: arbetare, arbetsgivare och stat skulle gemensamt inbetala proportionella belopp till en försäkringsfond, varur arbetarhustrurna finge ut visst belopp för var- je omhänderhaft barn (compulsory contributory insurance). Systemet skulle snarast utgöra en utbyggnad av den fransk-belgiska lönereformen. Den vä- sentliga invändningen har varit, att alla icke-löntagare komme att stå utan- för försäkringsmöjligheterna. Likaså skulle med säkerhet —— liksom fallet är i Frankrike — olika krav komma att resas på utvidgning. Politiskt synes ett dylikt förslag knappast någonstädes möjligt att genomföra, då det måste inne- bära att hela folket genom en statlig andel skulle medverka till att under- stödja endast en viss yrkesgrupps barn.
En annan möjlighet återstår att diskutera, nämligen att infoga den all- männa barnpensionen i socialförsäkringen genom ett avgiftssystem liknande ålderdomspensioneringens. Barnpensioneringen skulle emellertid i närvarande läge bli betydligt dyrare än den i vårt land nu godkända folkpensioneringspla—
nen, vilket framgår redan av en jämförelse med de totalbelopp, som enligt ovanstående skulle komma att utgå. Dessutom skulle en avgiftspension mer än en skattepension betunga de ekonomiskt mindre bärkraftiga samhälls- skikten.
En plan för dylik allmän barnpensionering har diskuterats av barnpensio- neringssakkunniga1 men av dem underkänts.
»Av flera skäl icke minst ekonomiska bör likväl en lagstiftning, som garanterar föräldrar med minderåriga barn ett visst försörjningsbidrag, begränsas till sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga, vilka regelmässigt påkalla understöd från det allmänna och klart avgränsa det föreliggande behovet från understödsbe- hov i allmänhet.» Men vidare anförde de sakkunniga, att barnbidragsverksamheten ej borde grundas på försäkringsavgifter, »Enligt vår nya folkpensioneringslag bliva pensionsavgifterna i allmänhet väsentligt höjda. Skulle härutöver barnbidragsverk- samheten grundas på avgifter, är det att befara, att vissa sociala försäkringsgrenar, vilka ännu icke i vårt land nått erforderlig utbyggnad och vilka måste grundas på avgiftsbetalning, skulle väsentligt förhindras i sin utveckling.»
Befolkningskommissionen har senare diskuterat samma möjlighet? Sedan kommissionen genom vissa överslagsberäkningar, grundade på 1935 års in- komstuppgifter, funnit, att barnbidrag enligt samma normer och under sam— ma inkomststreck, som nu gälla enligt 1937 års lag om barnbidrag till änke- barn m. fl., skulle öka statsverkets kostnader från nu beräknade 19 milj. kr. till 115 milj. kr. årligen, har emellertid kommissionen avstyrkt även en sålunda begränsad barnpension.
De finansiella svårigheterna ha alltid visat sig så starka vid prövning av förslag till en allmängiltig och till beloppen någorlunda avsevärd barnpensio- nering, att dylika aldrig framlagts, trots att alla argument, som användas till familjelönens försvar, kunna kräva denna utvidgning såsom sin konse- kvens.
Barnbidrag under särskilda villkor: viss lägre inkomst samt visst högre barnantal. Även om kostnaderna för barnen alltid tynger barnrika famil— jer och även om dessa alltid pressas ned till en lägre levnadsstandard än de skulle haft såsom barnlösa eller barnfattigare, har utjämningstanken av kost- nadsskäl i allmänhet fått nöja sig med att uppmärksamma de familjer, som på grund av sitt barnantal tryckas ned till ren fattigdom. Man har då emeller- tid definitivt tagit steget från den utjämningstanke, som ligger bakom löne- reformkraven, och kommit till en ny fattigvårdspolitik. Ehuru dylika refor- mer ligga utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag må för fullständighetens skull en kort översikt fullständiga skildringen. Sådana familjer, som på grund av att de ha flera barn blivit nödlidande, har man flerstädes sökt att bispringa genom att ge dem en rätt till fixerade barnbidrag. Endast i ett land, nämligen Nya Zeeland, ha dessa barntillägg gjorts så frikostiga, att de verkligen i stor utsträckning flytta över det barnrika fattigvårdsklientelet till en skyddad egenhushållning samt att de även i viss mån hjälpa skiktet närmast ovanom de fattigvårdsunderstödda.
1 Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor m. fl. (Stat. off. utr. 1936: 6). 2 Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. (Stat. off. utr. 1938z7).
Barntillägg enligt denna princip ges i Nya Zeeland enligt lag av 9 september 1926 (med tillägg år 1931, 1932 och 1936) till varje inomäktenskapligt och hemmava- rande barn efter det andra barnet, om familjens inkomst ej överstiger 3 pund, 5 sh. i veckan, plus 2 sh. för varje barn utöver två. Bidraget utgår med 2 sh. per barn och vecka, tills barnet är 15 år. (1 juli 1936 beslöts, att den angivna maximiin- komsten åter skulle höjas till 4 pund. Dessutom ha nu även gifta kvinnor rätt till familjebidrag.) Infödingarnas barn äro icke bidragsberättigade. Bidragen anslås av parlamentet. Enligt statistik för budgetåret 1932—33 utbetalades (på en folkmängd av ej fullt 1 1/2 milj.) 122 810 pund och 1933—34 146 766 pund. Antalet barn i de hjälpta familjerna utgjorde omkring 53 300, varav 29 000 barn utöver de första två. Budgetåret 1935—36 utbetalades 149043 pund och året därförut 152 818 pund. Man synes alltså ha uppnått en viss konstans.
Detta land har gjort det mest omfattande försöket att förverkliga tanken om ut- jämning för barnkostnaden. Man har visserligen genom inkomstbegränsningen i viss mån bevarat understödskaraktären, men man bör definitivt ha ryckt ett stort klientel undan fattigvården.
Även Frankrike har sedan länge använt sig av ett liknande system för att bi- springa barnrika familjer. Detta infördes genom lag den 14 juli 1913, med tillägg särskilt 1926 och 1931. Det utgår till varje person (icke nödvändigtvis familj), som försörjer mer än 3 barn och som saknar tillräckliga medel för deras försörjning, för varje barn utöver det tredje till dess 13:e år. Om modern ensam försörjer bar- nen, uppbäres bidraget redan fr. o. in. andra barnet. Om fadern ensam försörjer barnen, utgår bidraget fr. o. in. det tredje barnet. De föräldrar, som omhänderta övergivna barn, få bidrag för varje sådant barn. Barn, som ha lärlingskontrakt eller fortsätta sina studier, få behålla barnbidraget intill sitt sextonde år.
Den finansiella bördan bäres huvudsakligen av staten, ehuru kommunerna och departementen administrera systemet. Staten ansvarar för hela barnbidraget upp till 210 frs, stat, departement och kommun dela kostnaden för bidrag mellan 210 och 300 frs samt kommunerna ensamma betala de belopp som eventuellt över- skjuta 300 frs.
Bidragen utgå med ett minimibelopp av 270 frs. Under år 1930 utbetalades på en folkmängd av över 41 milj. innevånare 26 300000 frs, medan administrationskost- naden var 2 816 250 frs. Antalet understödda barn var 1 januari 1934 47 000. Se- dan en annan närmast här nedan omtalad institution inrättats och särskilt sedan den 1934 utbyggts, ha familjer mindre anledning att söka denna art av hjälp.
Utom denna speciella hjälpform, som benämnes »Assistance aux families nombreuses» och som företett högst olika omkostnadssummor år från är, tydligen följande de ekonomiska konjunkturerna, inrättades enligt lag den 22 juli 1923 med betydelsefulla ändringar den 30 juni 1934, ett icke fattigvårdsbetonat barnbidrags- system, som dock förutsätter, att familjen har så låg inkomst, att den icke är taxe- rad till direkt inkomstskatt. Detta system kallas »Encouragement national aux familles nombreuses» och har en direkt kvantitativ befolkningspolitisk syftning. Bi- dragsskalan är här även stigande med högre barnantal.
Denna premie ges endast för barn inom äktenskap. Den utgår fr. o. in. det tredje barnet, om bägge föräldrarna leva, fr. o. ni. andra barnet om modern ensam för- sörjer dem och för samtliga barn, om både fader och moder äro döda.
Inom de bestående familjerna utgå bidragen numera med 120 frs för första bi- dragsberättigade barn, 360 för det andra (d. v. s. vanligen fjärde barnet i syskon- skaran), samt 540 frs för varje följande. I de fall då fadern har hand om barnen är det första bidraget 360 frs och sedan 540 frs för varje följande. Då modern är lämnad ensam med barnen, utgår 360 frs såsom första bidrag och 960 frs för varje
följande barn. Här är sålunda en änkebarnpension i viss mån inkluderad i syste- met. Om bägge föräldrarna äro döda, utgår 360 frs för första barnet och 960 frs för varje följande.
Bidragssystcmet år statligt. Departementen kunna utöka bidragen, men ha enligt uppgift för de första åren på 1930-talet icke gjort det. Antalet understödda redo- visas per 1 jan. 1934 till 681000 och utgifterna till 332 milj. frs. _ Bidragen skola icke utgå till dem som få familjehjälp på annat sätt. Däremot är det ej förbjudet att taga emot dessa barnbidrag, samtidigt med att man åtnjuter familjetillägg från en utjämningskassa.
Trots allt äro dessa belopp mycket låga. I en familj med man, hustru och tre barn erhålles med nuvarande kurs c:a 18 kr. om året. En änka med två barn får c:a 54 kr. årligen och två föräldralösa barn oj fullt 200 kr. tillsammans årligen.
Även Spanien har haft en ansats till liknande familjehjälp, i det att varje barn utöver det sjunde t. o. 111. det sjuttonde en tid hade tillförsäkrats vissa kontantbi- drag. Sedan 1933 har denna kontanthjälp upphört.
1 Norge har frågan om familjelön utretts av en barnetrygdskommitté, som till— sattes 1934 och vars betänkande avlämnats den 10 december 1937.1 Kommittén delade sig på en majoritet, bestående av 7 personer, samt en minoritet, bestående av den kända förkämpen för familjelön, fru Margarete Bonnevie. Majoriteten före- slog principiellt, att blivande >>barnrenter» borde omfatta hela folket utan hänsyn till familjens inkomster, alltså utan övre inkomstgräns och utan variation efter in- komstklass. Däremot har kommittén icke enat sig om, huruvida barnbidrag bör utgå till alla barn eller endast från och med det tredje barnet. Lika litet har kom- mittén beslutat föreslå visst belopp. Man säger: »Da det må forutsees, at der vil gå nogen tid hen för en barnetrygd kan settes ut i livet, finner flertallet ikke grunn til på det nuvazrende tidspunkt å uttale sig om, hvilket alternativ man bör velge. Det må bero på de til enhver tid rådende ökonomiske forhold.» Man har emeller- tid kostnadsberäknat vissa alternativ. Om 120 kr. årligen skulle utdelas till alla barn, skulle på statsbudgeten krävas ett belopp av 81 570 000 kr. årligen på Norges folkmängd av knappt 3 milj. innevånare. Om beloppen i stället följde en sjunkande skala, så att endast första barnet erhölle 120 kr., andra barnet 90 kr. och varje föl- jande 60 kr., skulle årskostnaden bli 65'85 milj. kr. Betydligt billigare alternativ ha även framräknats genom att bidrag endast tagits upp för familjer med högre barnantal. Minoriteten har å andra sidan föreslagit, att ingen allmän barnpensionering, men väl en lönereform skulle lagfästas. En utjämningskassa skulle inrättas, till vilken alla löntagare med minst 2 000 kr. i årslön skulle inbetala förslagsvis 10 % av sin lön. De löntagare som ha mer än 15000 kr. skulle emellertid icke deltaga. Barn- bidrag skulle sedan utbetalas till familjer med ett barn med ett visst belopp och till familjer med flera barn med ett 50 % högre belopp. Själva bidragets storlek skulle bestämmas så att samtliga inbetalningar från en och samma löneklass skulle utdelas till de löneklassen tillhöriga barnen med avdrag för administrationskostna- der. Det visar sig enligt en kalkyl, att i inkomstgruppen 2 500—3 000 kr. familjer med ett barn skulle kunna utfå 1 120 kr., varemot dock i samtliga fall står avdraget å 250—300 kr. I inkomstgruppen 10000—15000 kr. skulle emellertid årsbidraget i familjer med ett barn bli omkring 2 500 kr. samt i familjer med flera barn 3 750 kr., varemot i bägge fallen står ett löneavdrag ä 1 000——1 500 kr.
Det norska kommittéförslaget, som icke innebar konkretiserade förslag, har ännu icke föranlett någon åtgärd.
1 Utkast til lov om barnetrygd med motiver. Socialdepartementet. Oslo 1938.
De sakkunnigas sammanfattning om verkningarna av olika slag av familjelön.
Med hänsyn till att starka politiska och ekonomiska intressen alltid stå emot varandra i det spörsmål, varom här är fråga, har det varit svårt att erhålla objektiva redogörelser för verkningarna av olika former av familjelön. Mest fullständigt hava dessa avhandlats i den katolska propagandalitteratu- ren. Systemets fördelar anses där huvudsakligen vara av befolkningspoli— tisk art. Flera av de andra skribenter, som teoretiskt sysslat med problemet och särskilt de kvinnliga förkämparna för familjelön, förneka emellertid familjelönens nativitetsstimulerande betydelse.
De sakkunniga, SOm ej anse sig böra bedöma de befolkningskvantitativa eller befolkningskvalitativa verkningarna av familjelönen, skola här nedan endast upptaga frågan till behandling ur arbetsmarknadsekonomiska syn— punkter med särskild hänsyn till kvinnornas ställning.
Detta övervägande måste då komma att särskilt gälla de former av de ovan diskuterade utjämningssystemen, som ha egentlig lönekaraktär. Den allmänna barnpensioneringen däremot anse sig de sakkunniga ej böra taga upp till bedömande, då frågan om huruvida en samhällelig inkomstutjämning medelst kontanta barntillägg ell-er sociala nyttigheter allmänt bör genomföras till familjernas förmån, ligger utOm de sakkunnigas uppdrag.
De administrativa svårigheterna vid olika familjelönesystem och särskilt vid ett system med utjämningskassor enligt franskt mönster måste till en början uppmärksammas. Lagarna om obligatoriska familjeutjämnings— kassor ha sålunda varken i Frankrike (1932) eller Belgien (1930) ännu fullständigt kunnat tillämpas. Särskilt stora ha svårigheterna varit i Bel- gien, där även finansiella bekymmer infunnit sig, varför bidragen sänkts, och andra inskränkningar i rätten att utfå dem vidtagits. Barnbidragens såsom en särskild fördel uppskattade trygga karaktär har sålunda ej visat sig hållbar. I sin tur har detta lett till missnöje bland arbetarna. Ännu 1936 rapporteras, att »ett mycket stort» antal arbetsgivare icke tillhöra någon kassa samt att ytterligare ett antal visserligen anslutit sig, men icke betala sina avgifter. Även 1937 klagar man från officiellt häll i Belgien över att omfattningen är väsentligt mindre än vad som hade varit att vänta. Mellan 20 och 30 0/0 av företagen synas stå utanför systemet.
Genomförandet av ett obligatoriskt system fordrar en stor och dyrbar kon- trollapparat. Det gäller alldeles särskilt att tvinga in under systemet en rad smärre företag. Kontrollen måste bli relativt ingående, vilket i sin tur säges väcka missnöje. Å andra sidan komma arbetarna i de smärre företagen att oftare gå miste om barnbidragen, vilket ställer dem i ett ofördelaktigt läge gentemot övriga arbetargrupper.
Denna svårighet att få anslutning från småföretagen illustreras av siffrorna för Frankrike. Där rapporteras i mitten av 1935, att endast 24 0/0 av arbets- givarna kommit in i kassorna, men att dessa dock täcka 75 % av alla arbe-
]1—378661.
tare. Ännu 1936 voro mindre än 50 0/0 av företagen med, och omkring 20 % bidragsberättigade arbetare stodo då utom lagens fördelar. Man har i själ— va verket mött så stort mostånd, särskilt bland småföretagen, vid genom- förandet av de obligatoriska familjekassorna, att man måst förordna om straffbestämmelser för dem som undandra sig.
Här närmast anförda svårigheter vidlåda emellertid endast den art av fa- miljelönesystem med utjämningskassor, som i det föregående skildrats. I den mån systemet övergår till en skattefinansierad allmän barnpensionering. komma de administrativa förhållandena att bli smidigare, eftersom barnpen— sioneringen då infogas i den allmänna socialvården.
De direkta verkningarna på arbetsmarlcnadsförhällandena hava heller icke varit föremål för särskilda undersökningar. Det har emellertid ibland fram- hållits, att familjelönen i första hand skulle komma att främja en lika lön för lika arbete, emedan arbetsgivarna icke längre skulle ha någon anledning att ge män högre löner. '
Det torde enligt de sakkunnigas uppfattning vara ändamålsenligt att sär- skilja familjelönens möjliga verkningar i följande hänseenden: verkningar på mäns och kvinnors lön, på utbud och på efterfrågan av kvinnlig arbetskraft samt till slut verkningar på den allmänna opinionens inställning.
De direkta verkningarna på relationerna mellan manlig och kvinnlig lön torde bli relativt små; med undantag dock för den offentliga tjänstens om råde, där lönerna direkt kunna bestämmas i enlighet med särskilda löne politiska uppfattningar. Inom detta område borde ett familjetilläggssystem hava psykologiskt underlättat den lika lönens genomförande. Emellertid har trots frånvaron av en reform i familjelöneriktning den lika lönen i Sverige redan helt godtagits.
På den fria arbetsmarknaden äro löneverkningarna betydligt svårare att förutse. Under hänvisning till vad de sakkunniga i flera sammanhang ovan anfört måste konstateras, att lönerna i första hand äro marknads- betingade och att man icke kan uttala sig om möjliga löneförändringar, in— nan man studerat hur utbud och efterfrågan av resp. manlig och kvinnlig arbetskraft efter en dylik reforms genomförande skulle ställa sig. För de verkningar på lönen, som skulle kunna uppstå momentant vid en famil— jelönereforms införande, har man att i första hand taga i sikte de löneför- hållanden, som dittills varit rådande. Det skulle knappast vara troligt, att arbetsgivare och arbetstagare skulle vara psykologiskt beredda att göra för- ändringarna mer markerade än vad redan själva familjelönereformen med- förde. Sålunda vore det knappt att förvänta, att om ogifta och barnfatti- ga arbetare i och med omläggningen komme att få vidkännas avsevärda löneavdrag, man samtidigt skulle justera ned deras lön till utjämning med kvinnornas. Knappast torde det heller vara utförbart, att kvinnornas och männens genomsnittlöner skulle bringas till utjämning genom att kvinnor- n-as löneavdrag för familjetilläggen gjordes mindre än männens.
Resonemanget har hittills förts under förutsättning, att lönekontona to— talt skulle vara desamma före och efter familjelönereformens genomföran-
163 de och att sålunda bidrag å ett håll skulle motsvaras av avdrag å ett an- nat. Även om en dylik reform genomfördes under reallöneförskjutningar, bleve den relativa ställningen mellan olika grupper arbetstagare densam- ma. Det må framhållas, att särskilt de gifta kvinnor, som genom att de— ras män åtnjöte familjetillägg mer än dittills skulle bli »försörjda» utan egen förvärvsinkomst, möjligtvis för sin del skulle bli mindre nödsakade och angelägna att ställa samma krav på löneersättning som de annars skulle ha gjort. Om de av detta skäl skulle komma att betrakta sina förvärvs— möjligheter mer såsom biinkomster, komme detta att medföra risk för en sänkande eller åtminstone återhållande verkan på kvinnolönenivån i all— mänhet. En motsatt verkan, vars storlek icke kan mätas i förhållande till den föregående, skulle kunna tänkas åstadkommas därigenom, att ett ut— bud, som nu på grund av ekonomiskt nödtvång förefinnes på en mycket låg lönenivå, vid förbättring i familjens inkomststandard skulle indragas.
Viktigare måste emellertid verkningarna vara på det samlade utbudet av kvinnlig arbetskraft och även på arbetsutbudets lönekrav. Verkan på själva utbudskvantiteten torde sannolikt bli av återhållande art. Sådana förhållandena nu och i en överskådlig framtid äro, måste familjelönens ten- dens bli att genom två olika kanaler avföra kvinnlig arbetskraft från mark— naden. Dels måste barnbidragen _ särskilt om bidrag även ges för barn efter skolåldern —— leda till att många unga flickor icke lika tidigt som nu söka sig förvärvsarbete. (Detta gäller även pojkar, ehuru marginalen för flickornas del säkert är bredare, då en studi-e- eller utbildningstid på för— äldrarnas bekostnad för dem ej varit lika allmänt förekommande.) Dels tor- de barnbidrag — och ännu mer särskilda hustru- eller mödratillägg —— kom- ma att leda till att ett större antal gifta kvinnor avhålla sig från att söka eller bevara en anställning utom hemmet. Redan en höjning av mannens lön och av familjens därav beroende levnadsstandard har visat sig medföra denna verkan. Ännu mera direkt måste en kontantutbetalning av barnbidrag för gifta kvinnor kunna verka som en uppmuntran till avgång.
Avgången från arbetsmarknaden skulle rentav kunna beräknas bli större än vad som rationellt svarar mot ökningen i inkomster och framför allt i trygghet för de gifta kvinnorna. Inkomstökningen faller nämligen på den tidigare delen av äktenskapets varaktighet, och rationella beräkningar om framtidstryggheten göras sällan. Här är att märka det ur dessa kvinnors egen synpunkt olyckliga sammanhanget, att de troligen frivilligt komma att inskränka sitt utbud under den tidigare del av sitt levnadslopp, då efterfrå— gan på deras arbete är relativt stor; medan de däremot kunna antagas öka sitt åtminstone latenta utbud vid den högre levnadsålder, då efterfrågan på deras arbete är relativt liten. - 4
Dessa förskjutningar i utbudet kunna knappast enhetligt bedömas. Sär- skilt äro korttidsverkningar svåra att skilja från långtidsverkningar. På kort sikt torde man emellertid böra räkna med familjelönen såsom ett möjligt medel att i viss mån begränsa de unga kvinnornas och de gifta kvinnornas förvärvsarbete.
Vad gäller efterfrågan av kvinnlig arbetskraft torde det kunna göras san- nolikt, att familjelönen skulle ställa de kvinnliga arbetarna något bättre i konkurrensen än de manliga, eftersom kvinnor allmänt sett skulle ha färre tilläggsberättigade anhöriga. En arbetsgivare skulle därför, om han indivi- duellt eller genom kollektivavtal åtoge sig att tillämpa familjelön, kunna fin- na det mer lönande att anställa kvinnor än män. På samma sätt skulle, om man för att undvika den nyss nämnda svårigheten organiserade gemensam- ma utjänmingskassor för alla företagare inom yrket, företagare inom en hel yrkesgren kunna tänkas förfara. Huruvida större förändringar i efterfrå- gan skulle inträffa, blir beroende av huruvida samtidigt relationen mel- lan manlig och kvinnlig lön förändras.
Till slut mä bland de möjliga verkningarna även förändringar i opinions- inställningen beröras. Det är då å ena sidan givet, att i en lönepolitisk de- batt och särskilt i en dylik, som berör den offentliga tjänsten, där rättvise- anspräk direkt kunna kräva att bli i lönesättningen beaktade, förslag om en familjeförsörjningslön skulle psykologiskt underlätta kvinnolönernas höjan- de till lika lön. Man skulle med andra ord i stället för den ungefärliga och ofullkomliga behovsprincip, som kan sägas vara i viss mån tillgodosedd ge- nom männens allmänt högre löner, sätta en rationellare behovslöneprincip, som icke skulle schematiskt hänföra alla försörjare till ett kön och alla icke-försörjare till ett annat.
Å andra sidan är det att vänta, att särskilt de förvärvsarbetande gifta kvinnorna _ eller riktigare de av dessa som ha barn —- skulle få en för opinionens kritik ännu mer utsatt ställning än hittills, om utöver de inkom- ster de redan ha och utöver en med männen lika lön, familjen dessutom skul- le ha möjlighet att erhålla barntillägg. Slutligen må i detta hänseende på- pekas, hurusom familjeförsörjningslönens genomförande allmänt skulle ten— dera att stärka den opinion, som anser att gifta kvinnor företrädesvis böra betraktas såsom försörjda genom sina män. Det må här påminnas, hurusom i de länder där familjelönen i största utsträckning genomförts, ett av moti- ven för denna uttryckligen varit att >>föra kvinnorna tillbaka till hemmet». —— En allmän barnpensionering, som icke är sammankopplad med lönesätt- ningen, har icke samma direkta verkningar på opinionsinriktningen.
På den allmänna arbetsmarknaden äro emellertid icke endast verkningar- na av en familjelön relativt svåra att i förväg bestämma. Redan själva in- förandet av en behovslön medför i ett speciellt hänseende verkningar av än vidsträcktare art, i det att staten måste ingripa reglerande i marknadens lönesättning. I detta hänseende förhålla sig behovslön och prestationslön vä— sentligt olika. Prestationslönen är, om arbetsmarknadens konkurrensförhål- landen tänkas utveckla sig utan samhälleliga ingrepp, den naturligare löne- formen. De avsteg, som praktiskt förekomma, vållas av en del särskilda fak- torer, vilka ovan i olika sammanhang påpekats.
De sakkunniga anse alltså, att ett familjelönesystem på den allmänna ar- betsmarknaden har vissa verkningar, som icke kunna betraktas såsom helt önskvärda, och vissa andra verkningar, vilkas att man svårligen kan över-
blicka. Därtill kommer, att, om den statliga socialpolitiken skulle inriktas på att utjämna barnfö'rsörjningskostnaden, detta i viss grad komme att göra en särskild lönereform till familjernas förmån mindre nödvändig. Det kan rentav hållas för troligt, att en på vissa områden genomförd differentie- ring i arbetslönerna efter barnantal skulle ur opinionssynpunkt försvåra en allmännare lösning av samma problem. Med anledning av vad här anförts hava de sakkunniga icke funnit det möjligt att allmänt förorda något förslag om dylik familjelön.
På ett område ligga förhållandena väsentligen annorlunda till, nämligen i fråga om offentlig tjänst. Det lönesystem, som här i regel praktiseras, ta- ger endast i begränsad omfattning hänsyn till arbetsmarknadsekonomiska förhållanden. Sålunda är lönen relativt bunden oavsett skiftande konjunk— turer, med vissa mellanrum höjes lönen genom ålderstillägg, lön utgår även under sjukdom etc. Det offentliga kan såsom arbetsgivare genom större obundenhet av arbetsmarknadens faktorer vid lönesättningen taga hänsyn icke blott till arbetsprestationen utan jämväl till önskvärdheten av att veder- börande arbetstagare beredes såväl en skälig bärgning som en ekonomiskt trygg ställning. Det torde vara svårt att i nuvarande läge bedöma, huruvida staten såsom arbetsgivare mera närmar sig den fria arbetsmarknadens vill— .kor eller tvärtom mera fjärmar sig därifrån.
I annat sammanhang ha de sakkunniga uttalat sig för lika lön för män och kvinnor i allmän tjänst. De sakkunnigas ställningstagande på denna punkt bottnar i vetskapen om att försörjningsbördan icke med nödvändighet följer könsgränserna. Skall man överhuvud taget i någon form tillämpa behovslön, synes det enklaste vara att lämna familjeförsörjare barntillägg, såsom för närvarande också i begränsad omfattning sker. De statliga dyrtidstilläggen hava nämligen hittills varit förenade med barnbidrag, vilka budgetåret 1937 ——1938 utgå med 9 kronor per månad och barn i s. k. reglerade verk samt 10 kronor i oreglerade.
Beträffande föreliggande spörsmål anförde 1936 års lönekommitté följan- de:
»Lönekommittén, som ansåg sig böra före en vidare behandling av förevarande spörsmål avvakta utgången av ärendets riksdagsbehandling, gjorde därefter frågan till föremål för ingående överläggningar med de utsedda representanterna för vissa personalorganisationer. Därvid mötte tanken på en lönedifferentiering enligt behovs- principen ett enhälligt och kraftigt motstånd från representanterna för såväl lägre som högre tjänstemäns organisationer. De synpunkter, som under överläggningarna gjordes gällande, togo i främsta rummet sikte på att grundprincipen för lönesätt- ningen borde vara, att staten betalade lön efter det av befattningshavarna utförda arbetet, efter de kvalifikationer, detta förutsatte, och efter det ansvar, som därmed följde. Lönen vore en fråga endast mellan staten såsom arbetsgivare och den i sta— tens tjänst anställde; omvårdnaden om familjeförsörjare vore däremot en lönesätt- ningen ovidkommande social fråga, vars lösning borde sökas främst genom social- politiska och skattepolitiska åtgärder. I den mån dylika åtgärder genomfördes, bor- de statstjänstemännen bliva delaktiga därav i samma utsträckning som andra med- borgargrupper; däremot borde icke i bestämningen av lönebeloppen ingå något so-
cialt understödsmoment. Statstjänstemännen borde icke i fråga om stöd för försörj- ningspliktens fullgörande intaga någon undantagsställning, som lätt kunde väcka ond blod hos andra löntagare eller andra samhällsgrupper, som icke kunde göras delaktiga av en motsvarande förmån.
Önskvärdheten av en utjämning i större omfattning än för närvarande av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga torde ej av någon bestridas. Om man ser denna fråga isolerad för statstjänstemän- nens del, skulle en lönedifferentiering te sig som den naturligaste utvägen att nå en dylik utjämning. Lönediffercntiering efter barnförsörjningsbördan skulle icke möta samma svårigheter inom det statliga lönesystemet, där lönesättningen i betyd— lig grad kan göras fri från marknadsmässiga hänsyn, som inom den enskilda ar— betsmarknaden. Den skulle vidare harmoniera med vissa traditionella och säregna drag inom det statliga lönesystemet. Lönesättning med hänsyn till kravet på en ,anständig bärgning' har tidigare uttryckligen angivits såsom en allmän princip inom statens lönesystem, och i de statliga lönebestämmelserna ingår sedan gammalt en del moment av rent sociala förmåner, vilka i själva verket med tiden allt mer utbyggts och differentierats. Från detta allmänna hänsynstagande till behovssyn- punkter vid själva löneniväns bestämmande och vid utformningen av vissa avlö- ningsregler till en avvägning av lönebeloppen för olika befattningshavare direkt efter försörjningsbörda är dock steget långt, och vid ett sådant steg måste upp- komma åtskilliga vanskligheter. Avgränsningen av den försörjningsplikt, vartill hänsyn bör tagas, bjuder därvid den första svårigheten. En summarisk begräns- ning av familjeförsörjarbegreppet till att avse försörjningsplikt mot barn träffar ej alltid rättvisan. I samma män som en vidsträcktare tolkning inlägges i familje- försörjarbegreppet, uppställa sig emellertid svårigheter att ernå en tillfredsstäl— lande gränsdragning. Härtill komma de utan tvivel svårlösta frågor, som samman- hänga med bestämmandet av familjeförsörjartilläggens storlek, ästadkommandet av lämpliga och ur administrativ synpunkt ej alltför svärbemästrade detaljregler be- träffande dessa tilläggs utgående o. s. v. Viktigare än dessa vanskligheter torde likväl vara de principiella betänkligheter, vilka grunda sig på behovsprincipens samband med det allmänna spörsmålet om en utjämning beträffande befolkningen i gemen i familjeförsörjningsbördan. Starka invändningar hava rests mot tanken att för statstjänstemännens vidkommande på lönevägen införa ett system för en dylik utjämning, därest ej möjligheter befinnas föreligga att beträda en motsvarande väg beträffande andra medborgargrupper.
Huru än utfallet skulle bliva av en slutlig prövning av de olika omständigheter, vilka tala för och emot ett uppbyggande av det statliga lönesystemet pä tillämp— ning av behovsprincipen, bör enligt kommitténs mening i nuvarande läge en sådan omläggning av hittillsvarande lönesättningsprinciper icke ifrågakomma. Kommittén har härvid tagit hänsyn dels till det bestämda motstånd, som från personalens sida upprests häremot, dels, och icke minst, till att riksdagen —— i anledning av en fram- ställning, som enligt vad chefen för finansdepartementet framhållit varit avsedd att framkalla en principiell opinionsyttring — för sin del gjort uttalanden av innebörd, att ett bedömande, huruvida lönedifferentiering efter försörjningsplikt borde utgöra en grundläggande princip inom det statliga lönesystemet, icke borde äga rum utan ett övervägande, fristående från frågan om utformningen av lönesystem och avse- ende befolkningen i dess helhet, av frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga. Ett dylikt övervägan— de ankommer givetvis icke på lönekommittén.
På grund av vad här anförts har lönekommittén ansett sig icke böra utarbeta något förslag beträffande löneavvägning ur behovssynpuukt. Kommittén har i sitt
förslag till avlöningsreglemente utformat lönebestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörjningsbörda och kön. Detta gäller icke blott de fasta lönerna utan även den lönedel, som skulle utgå i form av rörligt tillägg. Några särskilda barntillägg, motsvarande de inom dyrtids- tilläggets ram nu utgående, skulle alltså enligt kommitténs förslag ej vidare före- komma. I annat sammanhang föreslår emellertid kommitten en successiv avveck- ling av barntilläggen för befattningshavare, som före de nya avlöningsbestämmel- sernas ikraftträdande kommit i åtnjutande av sådana tillägg i syfte att göra avveck— lingen mindre kännbar för därav berörda befattningshavare.»
1936 års lönekommitté föreslog även, att vid en ny lönereglering de hit— tills utgående barnbidragen inom dyrtidstilläggens ram skulle upphöra att utgå.
I proposition nr 247 till 1938 års riksdag har Kungl. Maj:t följt detta för— slag och sålunda till riksdagen hemställt om slopande i den nya löneregle- ringen av barnbidragen.
»Såsom lönekommittén framhållit, lärer önskvärdheten av en utjämning i större omfattning än för närvarande av de ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga ej av någon bestridas. I och för sig skulle ur denna syn— punkt ett uppbyggande av lönesystemet enligt principen om en viss lönedifferentie- ring mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare enligt min mening hava varit att hälsa med tillfredsställelse.
Av vad lönekommittén anfört framgår emellertid, att kommittén ansett väsentliga hinder föreligga för införande av ett lönesystem, som innebär ett knäsättande i en eller annan form av behovsprincipen vid utmätandet av tjänstemännens löner. Till en början kommer härvid i betraktande den opinion, som förefinnes bland statstjän- stemännen själva beträffande behovsprincipens tillämpning. Vid de förhandlingar kommittén i lönefrågan haft med de tillkallade personalrepresentanterna, har från dessas sida rests ett bestämt motstånd mot tanken på en lönedifferentiering efter fa- miljeförsörjningsbörda.
En annan omständighet, som kommittén ansett vara för sig vägledande, är den ståndpunkt, som vid behandlingen av frågan om provisorisk avlöningsförstärkning intogs av 1937 års riksdag. I propositionen angående nämnda avlöningsförstärkning erinrade jag, hurusom det i 1936 års lönekommittés uppdrag inginge att överväga spörsmålet, om i statens lönesystem hänsyn borde tagas till de anställdas försörj— ningsplikt. Detta spörsmål vore uppenbarligen -— framhöll jag —— i väsentlig grad en fråga om huru den allmänna opinionen bland de statsanställda och bland med— borgarna i övrigt ställde sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huruvida statsmakterna vore villiga att godtaga den ökning i det allmännas ut- gifter, som otvivelaktigt måste följa. Förslaget om en provisorisk avlöningsförstärk- ning, som utformats i främsta rummet med hänsyn till olika löntagares behov. kun- de väntas skapa ökad klarhet i dessa hänseenden. Ett principiellt avgörande i ena eller andra riktningen vid 1937 års riksdag borde vara till väsentlig ledning för löne- kommittén vid dess fortsatta arbete. I anslutning till dessa uttalanden upptogos i förslaget till riksdagen dels fasta tillägg till lönen, dels ock särskilda lönetillägg efter barnantal.
I sin skrivelse i ämnet anförde riksdagen i principfrågan, att Kungl. Maj:ts förslag om lönetillägg efter barnantal sammanhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas möjligheter överhuvud att främja familjebildningen och berörde alle- nast en del av den betydelsefulla frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra. Enligt riksdagens mening borde sist—
nämnda spörsmål upptagas till övervägande _ fristående från frågan om utform- ningen av olika lönesystem — i ett sammanhang och därvid behandlas med hån- syn till befolkningen i dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens löner efter försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lönesystemet grundläggande princip kunde flån denna utgångspunkt icke för det då- varande bedömas. Riksdagsskrivelsen innehåller sålunda icke något direkt avvisande av tanken, att lönerna i statens tjänst i viss utsträckning skulle kunna avvägas efter olika försörjningsplikt. Men då ett övervägande först anses böra äga rum rörande frågan om utjämning av de olika villkoren för försörjningspliktiga och andra inom befolkningen i dess helhet, har lönekommittén haft skäl för uppfattningen, att riks- dagen knappast vid den nu förestående löneregleringen förutsatte tillämpningen av den omstridda behovsprincipen. Den löneplan, som av kommittén framlagts och om vilken enighet vunnits med personalorganisationernas representanter, är sålunda ut- formad på samma grundval som den nu gällande, och lönebeloppen äro avmätta under förutsättning av att barntillägg icke skola utgå.
Då propositionen om provisorisk avlöningsförstärkning till 1937 års riksdag upp— tog förslag om utökade barntillägg, åsyftades därmed att söka skapa klarhet över möjligheterna att uppbygga det statliga lönesystemet på grundval av en lönedifferen- tiering efter försörjningsplikt. Denna klarhet torde i viss mån kunna anses vun— nen. De starkt delade meningarna inom riksdagen liksom inom den allmänna opi— nionen, tillsammans med det energiska motståndet mot varje eftergift åt »behovs- principen» från de statsanställdas egna organisationer göra det svårt att draga någon annan slutsats än att för närvarande förutsättningar saknas för övergång till ett ' lönesystem, där hänsyn i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörj- ningsplikt. Under dessa förhållanden anser jag mig böra biträda kommitténs för— slag, att det nuvarande, inom dyrtidstilläggets ram utgående barntillägget skall i princip upphöra i samband med det civila avlöningsreglementets ikraftträdande.
Vid införande av ett avlöningsreglemente, uppbyggt utan hänsynstagande till be- fattningshavarnas familjeförsörjning, uppstår fråga, huru förfaras skall med de barn— tillägg, som i form av dyrtidstillägg tillkomma nuvarande tjänstemän. Kommittén har föreslagit en övergångsanordning, varigenom de befattningshavare, vilka omedel— bart före övergången till det nya avlöningsreglementet åtnjuta barntillägg, bibehål- las vid denna förmån enligt de under innevarande budgetår gällande bestämmelserna. såvitt angår barn utöver ett. Beslut härom skulle emellertid meddelas fristående från avlöningsreglementet.
Den av kommittén sålunda föreslagna övergångsauordningen synes mig under för- handenvarande förhållanden kunna godtagas. Jag har däremot icke ansett mig kunna biträda de yrkanden om ett bibehållande övergångsvis av barntillägg för samt— liga barn, som framställts från vissa personalrepresentanter ävensom från ett antal över kommittéförslaget hörda ämbetsverk.»
Riksdagens båda kamrar beslöto våren 1938 väsentligen i enlighet med propositionen.
Av vad i det föregående citerats framgår, att såväl lönekommittén som Kungl. Maj:t låtit sitt ställningstagande i föreliggande fråga väsentligen be- ro av dels det motstånd mot barntillägg, som statstjänarnas organisationer visat, dels ock avsaknaden av den utredning angående utjämning av de oli- ka ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra, som 1937 års riksdag uttalat sig för. När de sakkunniga här ansett sig böra vidröra detta spörsmål, sker det emellertid huvudsakligen ur principiella synpunkter och utan samband med statstjänarnas innevarande är aktuella lönefråga.
Till att börja med vilja de sakkunniga konstatera, att någon fullt enhetlig opinion icke torde förefinnas vare sig i tjänstemannakretsar eller eljest. Så— lunda har Tjänstemännens centralorganisation i skrivelse till statsutskottet vid behandling av 1938 års löneproposition uttalat sig för barntilläggens bibehållande.
I det föregående har framhållits, hurusom staten vid sin lönesättning en- dast i begränsad omfattning känner sig bunden av arbetsmarknadsekono- misk—a synpunkter. Ett typiskt avsteg från prestationslönens princip utgör den numera gällande bestämmelsen, att kvinnlig befattningshavare vid ha— vandeskap och barnsbörd skall äga rätt till ledighet under tre månader med endast det avdrag å lön, som tillämpas vid sjukdom. Givetvis kan en dylik bestämmelse icke bliva mera allmänt tillämpad i den fria arbetsmarknaden. När statsmakterna det oaktat medgivit nämnda förmån för vissa statens kvinnliga tjänstemän, ha sociala och befolkningspolitiska hänsyn varit av- görande. En sådan förmån torde icke utan fog kunna jämföras med en lö- nesättning, vid vilken staten låter befattningshavare med minderåriga barn åtnjuta viss extra löneförmån.
Emot barntillägg till statens befattningshavare kan emellertid bland annat invändas, att dessa löntagare därigenom skulle komma i en bättre ställning än andra arbetstagare. Det riktiga vore, brukar man framhålla, att samhäl- let såväl genom socialpolitiska åtgärder eller särskilda barnpensioner till alla familjeförsörjare, som genom efter försörjningsplikt differentierade skatter lämnade familjeförsörjare, oavsett deras inkomstkälla, viss ekonomisk lätt- nad. Skulle statstjänarna därtill erhålla barntillägg, kunde de sägas åtnjuta »dubbel» kompensation för sin försörjningsplikt. Häremot kan emellertid invändas, att de barntillägg, som det praktiskt kan bli fråga om, äro relativt små. För de lägre statstjänarna skulle dock även ett ringa barntillägg med— föra viss ekonomisk utjämning.
Avgörande för frågan om barntillägg till statens befattningshavare bör emellertid, enligt de sakkunnigas uppfattning, vara det statliga lönesyste— mets utveckling. Kommer staten i framtiden att utmäta löner och andra förmåner åt sina tjänare under former, som påminna om den öppna arbets- marknadens avtal, finnes knappast något utrymme för särskilda barnbidrag. Fortsätter man däremot att utvidga nuvarande system med olika förmåner av social karaktär, synas några vägande skäl mot särskild hjälp till famil- jeförsörjare icke från de speciella 1:vinnoarbetssynpunkter, som de sakkun- niga havu att överväga, med någon större styrka kunna anföras.
Kap. 4. Ekonomisk jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Det har i det föregående i olika sammanhang påpekats, att män och kvin- nor sällan arbeta i direkt jämförbara anställningar. Fördenskull har det alltid visat sig mycket svårt att utröna, huruvida mäns och kvinnors prestatio- ner äro fullt likvärdiga, och att avgöra, huruvida en ren prestationslön verkligen skulle komma att bli en »lika lön» för män och kvinnor. Om näm— ligen principen om »lika lön» huvudsakligen vilar på argumentet, att endast prestationens värde bör vara normgivande för lönesättningen, gäller det gi- vetvis att noggrant utröna, huruvida prestationen blir densamma, när män och kvinnor sättas till samma arbete.
De sakkunniga ha för besvarandet av denna fråga om kostbarheten av resp. manlig och kvinnlig arbetskraft ansett sig böra göra, dels en teoretisk översyn av redan från andra håll förebragt material, dels vissa egna under— sökningar på i möjligaste mån utslagsgivande material.
Varje dylik utredning om relativ värdesättning av manligt och kvinnligt arbete måste emellertid arbeta med frågeställningar i olika etapper, varvid sociala synpunkter i vissa hänseenden kunna tänkas utöva en förskjutande verkan på den ekonomiska jämförelsen. Under såväl den förberedande dis- kussionen som de särskilda undersökningarna hava följ-ande frågor varit väg- ledande. a) Är mäns och kvinnors maximala prestationsförmåga i ett och samma arbete på kort sikt lika eller olika? b) Förekomma hos män och kvinnor olika behov av pausering under arbetsdagens lopp? c) Hava män och kvinnor samma eller olika behov av ledigheter under längre anställnings— perioder? Genom besvarandet av dessa trenne frågor skulle en uppfattning om den totala arbetsprestationen vinnas. För det fjärde måste tagas hän- syn till eventuellt olika pensioneringskostnad för män och kvinnor samt i sista hand även till den eventuellt olika procent, varmed egna familjepensio- neringsbidrag täcka kostnaden för pensionering av tjänstemannagruppernas efterlevande.
Till de sociala hänsyn, som kunna tänkas förskjuta omdömet om eventuellt förefintliga olikheter, få de sakkunniga anledning att senare i förevarande kapitel återkomma. Tillsvidare kommer en jämförelse på renodlat ekono- misk bas att försökas. Det har därvid inte visat sig möjligt att helt genom— föra resonemangen med hänsyn till såväl den fria arbetsmarknaden som den offentliga tjänsten. För de mera utförliga jämförelser, som återfinnas i förevarande kapitel, har hänsyn huvudsakligen tagits till det område, där en auktoritativ lönesättning sker, nämligen den offentliga tjänsten, då så- väl möjligheter till utredning som ock till förslag om ingripande åtgärder för detta område äro vida större än för den enskilda arbetsmarknaden. 1 den mån även den fria lönesättningen kan tänkas taga hänsyn till eller småningom anpassa sig efter samma principiella sakförhållanden, blir emel— lertid en utredning av dessa grundfrågor av viss vägledande betydelse.
Mäns och kvinnors prestationskapacitet i samma arbete.
Denna fråga är svårast av alla att avgöra. En övervägande del mänskligt arbete kan icke enkelt kvantitativt mätas; varken snabbhet eller arbetskva- litet äro i regel direkt avläsbara. Ett dylikt påtagligt mätningsförfarande bör emellertid kunna ske vid vissa arter av mekaniskt arbete, framför allt vid viss maskinell produktion. För att rättvisligen kunna utföra ett dy- likt prestationsexperiment fordras dock tillräckligt stora och tillräckligt likartat sammansatta grupper av olika slags arbetskraft, för att betingelser- na ej skola vara underkastade tillfälliga skiftningar. För här ifrågavarande problem möter detta mycket stora svårigheter. Den starka arbetsfördel- ning mellan könen, som i nästföregående kapitel och utförligare i bilaga 1 skildrats, medför att man så gott som fullständigt saknar möjlighet till di- rekta arbetsjämförelser.
För flera av de här aktuella problemen finnes bland tidigare svenska un- dersökningar det rikaste materialet hos 1921 års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén.1 Kvinnolönekommittén anförde även en del dylika jämförelser om arbetskapacitet. Dess—a utgingo emellertid huvudsakligen från inkomstuppgifter, vilka dock, på grund av att flera olika moment spela in som minska jämförbarheten, ej" äro helt rättvisande. Genomsnittlig vecko- inkomst är sålunda icke i och för sig en tillförlitlig mätare å arbetspresta- tion, icke ens vid ackordsarbete, om nämligen vid medeltalets uträknande det utförda arbetet icke varit exakt lika för tillräckligt många och lika trä- nade representanter för såväl det ena som det andra könet. Så var icke fal- let vid de av förbemälda kommitté relaterade jämförelserna. Uppgifterna om att s. k. beräkningssättare i tryckerier vid lika ackordssats uppnått en genomsnittlig veckoinkomst av för män kr. 111: 79 samt för kvinnor kr. 92: 74, bli sålunda ej helt användbara, då arbetet vid närmare betraktande ej var fullständigt lika. Av liknande skäl äro, som kommittén själv anmär- ker, jämförelserna ej helt tillförlitliga mellan mäns och kvinnors ackordsin- komster från Svenska tobaksmonopolet, enligt vilka kvinnor vid tre olika fabriker skulle uppnå resp. 93'29 %, 94'71 0/0 och 11538 0/0 av männens in- komster. I en annan, till synes mycket intressant statistik över försäljnings- provisionen för resp. män och kvinnor inom ett varuhus” olika avdelningar, rör man sig med så litet personantal som lägst 1 och högst 4 1/2 av varje kön på varje avdelning. En genomsnittsberäkning inom varje avdelning skulle ge till resultat, att kvinnornas försäljningssumma uppginge till 96'76 0/0 av männens. Emellertid synas männen, såsom kommittén anmärker, vara för- hållandevis starkare representerade på de avdelningar, som givit anledning till högre provisioner.
En i och för sig mer invändningsfri jämförelse, i det att ej inkomstkvan— titeterna utan själva arbetskvantiteterna sammanställts, lät denna kommitté företaga å statens järnvägars kontrollkontor år 1921, varvid s. k. fördelningar,
1 Betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings— och pensions— förhållanden m. m. (Stat. off. utr. 1923: 62).
d. v. s. beräkning av de debiterade godsfrakternas fördelning på olika järn— vägar, gjordes. Medeltalet per timme uträknade fördelningar var för
män ........................................ 15'6 kvinnor ...................................... 15'1.
Emellertid förelåg icke heller här full jämförbarhet och lönekommittén vill ej tillerkänna undersökningen »någon större betydelse för bedömande av förevarande spörsmål».
Det statistiska material angående olika yrkesutövares genomsnittsinkomster. som av de sakkunniga anförts ovan i tab. 27, har även med sin dåtida mot— svarighet av 1921 års lönekommitté använts som grundval för viss jämförel— se. Trots att många brister i materialet påpekades, ansåg sig kommittén kunna sluta till, att denna jämförelse ej kunde »frånkännas viss beviskraft vid bedömande av frågan om mäns och kvinnors arbetseffektivitet». De sak- kunniga hava i sin tur icke velat utnyttja sitt material för några motsvarande omdömen. Varje blick på arbetsmarknaden visar en så skiftande bild, så många institutionella tröghetsmoment och så många olika starka och i olika riktningar verkande krafter, att det säkert ännu är för tidigt att avläsa in- komststatistiken såsom utvisande resultatet av en fri konkurrens mellan män och kvinnor.
Alldeles särskilt önska de sakkunniga betona, att detaljundersökningar från valda verksamhetsområden alltid bli missvisande, därför att resultatet i så stor utsträckning är beroende just på vilka arbetsgrenar som valts. Det skulle icke vara svårt att ge många exempel på områden, där män uppnå en större arbetseffektivitet, och andra, där kvinnor äro lika överlägsna. Det har sålunda t. ex. alldeles bestämt uppgivits från textilindustriens representanter, att män besitta en större arbetskapacitet vid de tunga automatiska vävstolar- na, medan kvinnor äro överlägsna vid produktion av mönsterstoffer. Ytter- ligheten är solvning och flyning, som fordrar så stor kvickhänthet, att kvin- nor icke endast äro skickligare, utan att manlig arbetskraft är helt oanvänd- bar och egentligen endast 14—15 års flickor stå på toppen av yrkesskicklig- het. Om exempel även väljas från områden, där ej erfarenhetsmässiga jäm— förelser i samma mån stått till buds, torde det dock knappast av någon förnekas, att män genomsnittligt kunna prestera ett bättre arbete i polisbevak- ning och kvinnor i sjukvård. Varje jämförelse mellan mäns och kvinnors prestationsförmåga och duglighet måste göras under fullt hänsynstagande till denna starka variation i duglighet på olika områden; generella omdömen sakna berättigande. För de få områden, där män och kvinnor stå i en di- rekt yrkeskonkurrens, saknas ännu objektiva jämförelser.
Arbetspauser i manligt och kvinnligt arbete.
Huruvida fysiologiskt olika behov av pausering i arbetet förekommer för män och kvinnor, torde vara tvivelaktigt. Däremot torde tvenne allmän- nare erfarenheter i detta sammanhang vara av viss betydelse, av vilka lik-
väl den ena talar till förmån för kvinnor, den andra till förmån för män såsom arbetskraft. Ingendera kan beläggas med statistiska uppgifter, men bäggedera ha av med arbetsbetingelserna praktiskt förtrogna personer be- tygats vara allmänt iakttagna. Män skulle sålunda söka sig till arbete med ett större mått av kroppsrörelse, och ofta anses de vara mindre lämpade att placera vid helt maskinbundet arbete. Kvinnor torde i större utsträck— ning kunna utföra stillasittande arbete. Vid arbetsfördelningen inom en mekaniserad industri komma därför män oftare att placeras vid delpro- cesser, där arbetsförfarandet ej utesluter en någorlunda fri rörlighet. 1 den mån allt fler arbetsprocesser mekaniseras och delas upp på synkronise- rat tempoarbete, skulle kvinnornas överlägsenhet i detta hänseende bli mer framträdande och värdefull.
Denna kvinnornas »förmåga» till uthållighet bör icke i och för sig bedö- mas, som om mekaniskt och stillasittande arbete vore mindre skadligt för kvinnor. Tvärtom synes det med visst fog hava kunnat hävdas, att en del översjuklighet hos kvinnor vållas just av att de ofta sysselsättas i denna art av arbete. Här har endast uppmärksammats den mentala faktor, som _— oberoende av om arbetet är skadligt eller ej _ gör det mera möjligt att använda kvinnor till dylikt arbete.
Just vid maskinarbete uppträder emellertid en annan art av pauser, som i större utsträckning vållas av kvinnor, nämligen reparationspauser. Det bru- kar allmänt framhävas, att kvinnors bristande tekniska handlag och intres- se gör dem betydligt mindre benägna att hjälpa sig själva vid småreparatio- ner. Detta gäller inte endast fabriksmaskiner utan även kontors-, skriv-, sy— och hushållsmaskiner. Denna handfallenhet, som medför att kvinnor vid tekniskt avbräck i arbetet inte företaga sig någonting utan i stället invänta manlig reparatör, tenderar att i det industriella livet bli ett svårare handikap för kvinnorna. Inom vissa industrigrenar, särskilt textil- och tobaksindu- strien, har det framhävts, att dessa reparationspauser draga ned kvinnornas produktionssiffror under männens, trots att kvinnorna, när de arbeta, arbeta minst lika intensivt. En tendens till utjämning av denna skillnad framträ— der emellertid, i den mån maskinerna äro så dyrbara och så komplicerade, att icke heller manliga arbetare äga rätt att företaga småreparationer, utan specialutbildade reparatörer allmänt användas.
Hela frågan om arbetspauser torde visserligen, sådana förhållandena just nu äro, vålla vissa skiftningar i mäns och kvinnors arbetseffektivitet. Den ekonomiska olägenheten av en viss mindre effektivitet minskar emellertid vid ackordsarbete, då ersättningen utmätes i direkt relation till den indivi- duella prestationen. För övrigt borde dessa faktorer relativt lätt kunna motverkas genom träning och utbildning samt genom en mentalhygienisk anpassning av yrkesarbetet. De synas varken när de gå till männens eller kvinnornas nackdel vara av nog stor betydelse för att motivera en olika löne- sättning.
Mäns och kvinnors olika arbetsledigheter.
Om arbetsprestationen i en genom år fortlöpande anställning skall vär- deras, måste de olika avbräck, som vållas av personliga ledighetsbehov, även tagas med i kalkylen.1 Detta kan visserligen alltid sägas ske, i det att arbetsförtjänsten eller en del därav går förlorad under ledighet. Emel- lertid förefinnes för de fasta tjänsteanställningarna en tydlig tendens, att arbetsgivaren och icke den anställde skall bära den största bördan åtminsto- ne av sjukledighet. Särskilt gäller detta för stat och kommun.
Man står här emellertid gen-ast inför frågan, om arbetsgivaren helt skall bära denna riskfaktor för arbetskraften, i vilket fall skillnaden i ledighet mellan olika grupper, t. ex. män och kvinnor, blir en skillnad i arbetsgi- varens ekonomiska förluster, eller om kompensation genom löneolikhet, sjukavdrag etc. helt eller i viss mån skall söka åvägabringas. I det senare fallet måste ett avgörande träffas, huruvida de olika kostnadsposterna sko- la räknas betunga den individuella befattningshavaren i direkt proportion till dennes verkliga eller sannolika ledighetsbehov, eller huruvida i stället en viss kollektiv utjämning av riskmomentet skall ske inom på olika sätt bestämda grupper. Den största svårigheten torde bestå i att bestämma, vil- ka dessa grupper skola vara. Vanligen har man endast uppmärksammat skillnaden mellan män och kvinnor och menat, att inom vardera av dessa grupper funnes en så stor homogenitet, att den kunde berättiga till att kostnader för ledighet skulle utslås på hela gruppen. Emellertid visar det sig vid analyserandet av tillgänglig statistik på området, att andra fasta grupper även finnas, t. ex. för olika åldersklasser, för ordinarie och extra ordinarie eller för olika tjänsteområdens befattningshavare. Jämförelsen blir här visserligen icke helt densamma. Är sjukledigheten konstant olika inom olika verksamhetsområden, torde den sålunda vara att föra tillbaka på yrkets art och ej på individens disposition. Vad åter gäller åldersskill- naden, måste det uppmärksammas, att varje individuell befattningshavare vid olika tillfällen kommer att befinna sig i olika åldersgrupp och tjänste- ställning, varför en viss utjämning under åren kommer till stånd. Frågan ställes här tillsvidare öppen, huruvida något sammanförande till olika grup- per med hänsyn till olika starka ledighetsbehov överhuvud taget skall göras.
Ur all tillgänglig statistik framgår, att såväl sjukledighet som annan le- dighet allmänt tages ut mera av kvinnliga löntagare än av manliga, flera sjukdagar av äldre än av yngre befattningshavare samt slutligen även flera sjukdagar generellt inom samma åldersklass av ordinarie än av extra ordi- narie befattningshavare.
Särskilt olikheterna i fråga om sjukledighet mellan manliga och kvinnliga befattningshavare har ofta gjo1ts till föremål för utredning. Vissa karakte- ristiska förhållanden framlysa ur den statistik för åren 1919, 1920 och 1921 rörande såväl de centrala verken som kommunikationsverken, vilken 1921
_; I detta sammanhang tages ingen hänsyn till arbetslöshet och därav vållad, eventuellt olika stor samhällelig kostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén, lät sammanställa. Där— vid inräknades dock ledighet för havandeskap och barnsbörd i sjuksiffrorna, vilket emellertid säges endast kunna förklara c:a 2 0/0 av kvinnornas sam- manlagda ledighet. Resultatet utvisar, att av ordinarie tjänstemän i de cen— trala verken män hade i genomsnitt 16'43 sjukdagar per år och kvinnor 21'13, medan av extra ordinarie tjänstemän männen hade 7'81 och kvinnorna 1364 sjukdagar per år. För kommunikationsverken voro samma siffror så gott som genomgående högre, nämligen 22'96 sjukdagar för ordinarie manliga och 30'66 för ordinarie kvinnliga tjänstemän, samt 9'45, resp. 13'14 sjukdagar för extra ordinarie tjänstemän.
»Uteslutas därför [på grund av olika pensionsålder] ur beräkningen åldersgrup- perna över 60 är, samt jämväl åldersgruppen under 25 är, enär en undre gräns för denna åldersgrupp saknas, blir det sammanlagda antalet sjukdagar för en tjänsteman under ifrågavarande 35 tjänsteår:
för man .................................... 86055 för kvinna . ................................ 1222-10.
Genomsnittliga antalet sjukdagar för en kvinna under 35-årsperioden överstiger alltså motsvarande siffra för en man med 361'25 dagar eller 41'9 %.»
»Antalet sjukdagar per år uppgår i genomsnitt till 24150 för man och 34-92 för kvinna. "En kvinnlig tjänstemans ärliga sjukledighet överstiger således en manlig tjänstemans motsvarande ledighet med 1032 dagar, vilket —— efter frånriiknande av en genomsnittlig semester om 30 dagar _ utgör 3'08 % av beräknade 335 tjänst- göringsdagar per år.
Skillnaden i värde mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbetseffek- tivitet ur nu förevarande synpunkt inskränker sig emellertid icke till nyssnämnda procenttal. Hänsyn bör nämligen även tagas till de olägenheter, som i många fall vållas för arbetets gång genom det av kvinnornas större sjukledighet föranledda ökade inkallandet av reservpersonal. Därjämte bör tagas i beaktande, att sjukledig- heten ofta efterföljes av en längre eller kortare period, under vilken arbetsförmågan är nedsatt. Någon exakt kalkyl rörande sistnämnda båda faktorers betydelse är helt naturligt ej möjligt att lämna.»1
Nästa gång denna fråga om den olika sjukligheten och även den av andra orsaker betingade olikheten vid övriga ledigheter upptogs till dokumenterad behandling var hos 1928 års statsrevisorer. De gjorde en undersökning av 3 713 tjänstemän i vissa verk, varav 2 844 ordinarie. Alla chefer uteslötos ur jämförelsen. 72 0/0 av de undersökta voro kvinnor och omkring en femte- del av dessa (21 "/0) voro gifta. Sjukdomsfrekvensen visade sig vara 0"! sjukdomsfall för män och 1'3 för kvinnor. »Det genomsnittliga antalet sjukdomsfall var sålunda i runt tal dubbelt så stort för kvinnliga som för manliga tjänstemän.» Även antalet sjukdagar uppgavs såsom nedan re— dovisas i tab. 38 och 39.
Härtill bör visserligen fogas reservationen, att bland kvinnorna telegraf- verkets tjänstemän voro särskilt rikligt representerade och bland dessa före-
' Betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensions- förhållanden m. m. (Stat. off. utr. 1923: 62).
Tab. 38. Antal sjukledighetsdagar i medeltal på varje tjänsteman. Manliga tjänstemän .............................. 12'1 därav ordinarie ................................ 12'3 extra ordinarie .......................... 11'2 Kvinnliga tjänstemän ............................ 24'6 därav ordinarie ................................ 26'8 gifta .................................. 25'2 ogifta .................................. 27'3 extra ordinarie .......................... 18'0 gifta .................................. 25'0 ogifta .................................. 16'4
kommer ofta en speciellt intensiv tjänstgöring. I övrigt uppmärksamma— des stora skiljaktigheter emellan olika verk. Sålunda voro postverkets kvinn- liga tjänstemän (liksom även dess manliga) avsevärt mer sjuka än andra grupper. Likaså visade sig skolöverstyrelsen ha särskilt långa sjukledig- hetsperioder för såväl män som kvinnor.
Revisorerna vände sig kritiskt framför allt mot en påvisad benägenhet att uttaga avdragsfria sjukdagar. Förordningarna innebära, att ledighet för sjukdom med oav- kortade löneförmåner ej må tillsammans med semesterdagar överstiga 45 dagar. Därigenom ges en möjlighet för högre tjänstemän med längre semester att räkna färre av sina lediga dagar som sjukledighet och troligen skapas en benägenhet för tjänstemän med kort semester att uttaga vilotid av sina fria sjukdagar. Det be- fanns att antalet dylika »sjuksemesterdagar», d. v. s. fullt avlönade sjukdagar, var i medeltal 3 för de manliga och 71» för de ordinarie kvinnliga tjänstemännen. Man konstaterade hur detta antal var högst i de lägsta lönegraderna för att successivt minska i de högre.
För att utröna, huruvida fog funnes för en misstanke, att semestrar direkt skulle förlängas med fria sjukdagar, gjordes en fördelning av ledighetsdagar på årets olika månader. Därvid befanns det, att för männen 12-1 % av samtliga sjukledighets- dagar föllo på månaderna juli och augusti, medan för kvinnorna 20'2 % förlades dit.1
I tab. 39 angives den summariska sammanställningen, varvid bör anmärkas, att ledighet för barnsbörd inräknas i »tjänstledighet av annan anledning än sjukdom».
Revisorerna säga: »Nu berörda skillnad mellan manliga och kvinnliga tjänste- män i fräga om sjukledigheternas längd torde i viss mån hava sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft och måhända även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för tjänstgöring av ifrågavarande slag. Någon liknande förklaring till att, oavsett kön, ordinarie befattningshavare, på sätt utredningen ut— visat, måst åtnjuta längre sjukledighet än extra ordinarie synes däremot icke kunna givas. Likaså måste man ställa sig spörjande angående anledningen till att gifta kvinnor varit mer sjuklediga än ogifta.»
För kommunikationsverken har är 1934 föreskrivits en ny statistisk redo— visning för ledighetsförhållandena. Ur de senast publicerade tabellerna, för år 1936, ha de sakkunniga verkställt följande utdrag, som i viss utsträck-
' Detta faktum torde 'delvis vara att förklara därmed, att speciellt den klenhet, som vållas av kvinnors stillasittande arbete, behöver motverkas av sådan vård, som står till buds under sommaren.
Tjänstledighet * Summa (; r u p p "i Grund av av annan Semester dagar ”Jam anledning än
*] om sjukdom Manliga, samtliga .................... 121 86 29'8 50'5 Ordinarie .......................... 12'3 7'7 32'2 52'2 Extra ordinarie .................... 11'2 12'9 18'4 42'5 Kvinnliga, samtliga .................... 24'6 105 258 609 Ordinarie .......................... 26'8 9'6 29'5 65'9 Gifta ............................ 252 315 27-7 84'4 Ogifta ............................ 273 33 29'9 6051 Extra ordinarie .................... 18'0 13'2 15'4 45'6 Gifta ............................ 25'0 43'4 15'1 83'5 Ogifta ............................ 16'4 6'0 15'5 37'9
ning äro jämförbara med de äldre uppgifter, som citerades enligt 1921 års lönekommitté. (Tab. 40.)
Kvinnornas översjuklighet ter sig enligt dessa tabeller närmast stegrad i jämförelse med de tidigare uppgifter, som lämnades av 1921 års lönekom- mitté. Procentuellt var nämligen de ordinarie kvinnliga tjänstemännens sjuk- lighet åren 1919—21 134 0/0 av de manligas, och bland de extra ordinarie tjänstemännen 138 0/0 inom kommunikationsverken.
År 1936 voro relationerna inom postverket resp. 134 och 129 0/o översjuk- lighet för ordinarie och icke ordinarie kvinnliga tjänstemän, 254 och 287 "fo inom telegraf och telefon samt 206 och 692 0/0 inom järnvägsförvaltningen. Dylika jämförelser släta emellertid ut många olikheter med avseende på an- ställningarnas villkor, varför rättvisande jämförelser knappast kunna göras med hjälp av föreliggande material.
Sjukledigheten mäste emellertid ses även i samband med annan ledighet och med semester. Även i detta hänseende ger den nyordnade statistiken upplysning och även vid en jämförelse mellan antalet sammanlagda sjuk- och semesterdagar visar det sig, att kvinnor uttaga mer ledighet än män. Dock blir skillnaden, när hänsyn tages till semesterns olika längd, icke lika i ögonenfallande. Om man dessutom räknar bort den extra långa ledighet för »annan orsak», som förekommer i de yngre åldrarna för kvinnor, och vilken i stor utsträckning torde kunna antagas ha samband med barnafödan- de, blir skillnaden ännu mindre. För t. ex. postverkets vidkommande skulle möjligen för de ordinarie kvinnliga tjänstemännen ledighet av annan orsak härigenom reduceras till 2'6 dagar i genomsnitt, vilket är relationstalet för samtliga ordinarie kvinnor över 40 år, i stället för 129, varefter totalantalet semester- och ledighetsdagar bleve 549 i stället för 647, vilket i jämförelse
12—378661.
Tab. 40. Sjuk- och andra ledighetsdagar vid kommunikationsverken under år 1936.
Antal dagar ur tjänst per tjänsteman på grund av
Antal tjänstemän sjukdom i medeltal G r u p p under . därav olycksfall Annan året sågas; långvariga i tjänsten orsak ] fall sjukdoms- fall
män kv. män kv. män kv. män kv. män kv.
Ordinarie tjänstemän. Lönegrad 1—16, under
40 år:
Posttjänstemän ........ 1 900 812 15'4 21'6 IT 27 0'8 01 24 183 Telegraftjänstemän .... 487 1 058 & 19'8 1-4 03 0-1 0-2 0—5 7-1 Järnvägstjänstemän. . .. 2 369 40 8'5 31'4 0'5 6'6 1'5 — 0'6 11'6
Lönegrad lwlö, över 40 är: Posttjänstemän ........ 2 565 418 24'2 34'8 51 100 1'6 01 16 (O
'?
Telegraftjänstemän . . .. 1 131 2218 124 315 20 4'0 14 O'? O'?» 3"?
Järnvägstjänstemän. . . . 15 747 226 13'6 25'3 1'9 5 8 28 2'3 1'0 1'4 Lönegrad 17—30:
Posttjänstelnän ........ 645 6 11'3 3'0 1'5 — 0'1 — "7 03
Telegraftjänstemän 357 30 9'4 22'6 2'8 — 0'1 — 1'0 3'2
Järnvägstjänstemän.... 823 — 8'2 — 0'8 — 0'3 — 2'8 _ Summa 26024 4808 14'0 27'1 2'0 36 21 02 l'l 6'5
Extra ordinarie tjänste-
män. Posttjänstemän .......... 361 480 124 16'0 19 013 06 04 106 11'0 Telegraftjänstemän ...... 634 1 291 7'0 201 06 0'8 1'4 0'2 S'!) 109 Järnvägstjänstemäu ...... 949 175 37 25 6 — — 1'7 3'5 1'2 0'2
Summa 1944 1946 64 19'6 O'!) O'? 1'4 05 38 100
Källa: Sveriges officiella statistik 1936.
med männens 49'9 icke längre ter sig så beaktansvärt, särskilt som männens semesterdagar i genomsnitt äro 28 mot kvinnornas 26. Vid de övriga verken kan emellertid en dylik reduktion, även om den genomfördes än mer exakt, ej på samma sätt utsläta den stora skillnaden.
Emellertid framlyser i det redovisade materialet även en annan divergens mellan grupper, vilken i diskussionen bör jämställas med skillnaden mellan kvinnor och män. Posttjänstemännen visa nämligen genomsnittligt en avse— värt mycket högre ledighetsfrekvens än andra manliga befattningshavare. Då denna skillnad icke endast ger sig tillkänna vid den totala sammanslagningen
utan även i de olika delgrupperna, torde förklaringen ej böra sökas i skiljaktig fördelning med hänsyn till ålder och lönegrad.
I dessa redovisningar finnes ingen skillnad gjord mellan gifta och ogifta. Icke heller har man en betryggande garanti, att verkligt jämförbara grupper av män och kvinnor undersökts. Arbetets i stort sett olika art kan tänkas påverka hälsotillståndet på olika sätt, ehuru det a priori är omöjligt att säga, huruvida män eller kvinnor därigenom favoriseras. Särskilt äro arbetsbetin— gelserna i de lägre lönegraderna, där ju de stora och statistiskt därför mest vägande grupperna befattningshavare stå, väsentligt olika för män och kvin- nor. Sälunda äro kvinnorna särskilt ofta sysselsatta med kontorsarbete och männen med linjetjänst av olika art.
För att nå löntagare-grupper, där själva arbetet kan antagas vara mera likartat för män och kvinnor, hava lärarkårerna ofta undersökts med hän— syn till här nämnda förhållanden. Folkskollärarkåren har därvid sär- skilt uppmärksammats, och förhållandena därinom komma att ytterligare behandlas här nedan. Däremot har för läroverkens vidkommande ingen di- rekt jämförbar uppdelning å kvinnliga och manliga befattningshavare kunnat göras. Angående de statliga läroverkens personal må därför endast citeras vad i frågan framhålles i den sista officiella redogörelsen, som avser läsåret 1927—28: >>Ledighetsfrekvensen utgör 2977 procent för samtliga lärare; 28'83 procent för manliga men 40% procent för kvinnliga. För männen var in- sjuknandefrekvensen 16'50 procent och för kvinnorna 28'78 procent. Ledig- hetsfrekvensen för enskilda angelägenheter var i genomsnitt 464 procent för de manliga men 872 procent för de kvinnliga. Störst är sjukfrekvensen bland ämneslärarinnorna. På 100 kvinnliga lärare kan man per år i medeltal räkna med 40 sjukdomsfall.»1
För de kommunala mellanskolorna kan en viss kunskap om dessa förhål- landen erhållas, ehuru endast tjänstledigheternas antal men däremot ej exakta antalet frånvarodagar uppgivits. Enligt de uppgifter, som förekom- ma i den nyssnämnda sista redogörelsen för det högre skolväsendet, synas skillnaderna ej bliva sä avsevärda, i det att i medeltal per 100 kvinnliga lä- rare 20'46 någon gång varit tjänstlediga, medan av 100 manliga 1630 varit det. Skillnaden i antalet sjukledigheter framgår av relationstalen 9'23 sjuk- lediga män och 15'21 sjuklediga kvinnor i genomsnitt. Totalantalet har emel- lertid ej varit stort.
I den på senare tid flera gånger aktualiserade debatten om motsvarande förhållanden inom folkskollärarkären, vilken ju genom sin storlek och sin relativt mycket stora likställdhet mellan manliga och kvinnliga befattnings- havare, har ett intressant inlägg gjorts genom en specialutredning av skolöver- läkaren i Stockholm, dr David Lindsjö.2 Denne citerar först en liknande un- dersökning från år 1930, varigenom ledigheternas olika längd och frekvens i olika lärarkategorier vinner belysning. Det visade sig sålunda, att av samt-
' Sveriges officiella statistik. Det högre skolväsendet läsåret 1927—28. Sthlm 1930. "3 Lärarens kroppsliga hälsa. I Tidning för Stockholms folkskolor. December 1937.
liga manliga lärare 26'8 % varit sjuklediga under året och av samtliga kvinn- liga 48'7 o/o. Genomsnittliga antalet sjukdagar per lärare var 7 '6 för män och 222 för kvinnor, eller per sjukledig lärare 284 för männen och 456 för kvin- norna. En avsevärd skillnad framträdde bland såväl manliga som kvinnliga lärare med hänsyn till ålder och tjänsteställning, i det att de som befunno sig i högsta lönegraden företedde högre sjukledighetssiffror. Bland de kvinnliga lärarna hade jämväl en uppdelning företagits på gifta och ogifta. Av de ogifta hade 438 0/o varit sjuklediga och av de gifta 566 0/o. Antalet sjukdagar per lärare var för ogifta kvinnor 209 och för gifta kvinnor 243.
Under läsåret 1936—37 förnyades denna utredning av Lindsjö, varvid lämnade läkarintyg sammanställdes.
»Undersökningen omfattar 874 fast anställda lärare, fördelade på 217 manliga, 229 gifta kvinnliga och 438 ogifta kvinnliga lärare. Av tabellen framgår, att under läsåret bland manliga lärare förekommit 82 sjukledigheter och bland kvinnliga 446. Fördelas sjukledigheterna på alla lärare, ha 37'8 procent av samtliga manliga lärare drabbats av sjukdom och 669 procent av samtliga kvinnliga lärare. _— —— — Utslaget på samtliga manliga och kvinnliga lärare skulle det betyda, att varje i Stockholms stad anställd manlig ord. lärare har varit sjukledig i 101) dagar och varje kvinnlig i 22'8 dagar. Till jämförelse kan nämnas, att enligt sjukkassornas statistik medel- talet sjukdagar per år för vuxna i vårt land belöper sig till 14 dagar för män och 17'5 dagar för kvinnor. Procentuellt sett ha de manliga lärarna i gemen varit sjuklediga 4 proc. av samtliga dem äliggande tjänstgöringsdagar och de kvinnliga 83. Den manlige läraren har alltså förra läsåret tjänstgjort 96 proc. av honom åliggande tjänstgöringstid och den kvinnliga ej fullt 92 proc.»
Dr Lindsjö ger några personliga kommentarer.
»Detta förhållande, att lärarinnorna i allmänhet och de gifta lärarinnorna i syn- nerhet enligt samstämmiga undersökningsresultat förete större sjukledighet än de manliga lärarna, är synnerligen anmärkningsvärt för att icke säga oroande. Det synes ofrånkomligt, att en närmare undersökning av dessa förhållanden bör före- tagas, varigenom orsakerna till denna översjuklighet skulle kunna klarläggas och botemedel däremot utfinnas.
Flera samverkande omständigheter bidraga nog till lärarinnornas ökade sjukledig- het, men i detta sammanhang skall jag tillåta mig att framhålla blott en synpunkt. När den manlige läraren kommer hem från sitt arbete, så är han scm alla män före- mål för omsorger och hjälp av det kvinnliga släktet. Han får sin mat lagad, sin säng bäddad, sin bostad städad och renhållen m. m., m. m., och kan ägna sig åt vila och förströelse samt hämta igen sig efter arbetets mödor. För de kvinnliga lärarna ställer sig detta förhållande i många fall annorlunda. Den ogifta lärarinnan får kanske själv taga itu med dessa göromål och skötseln av det lilla hem, hon kan ha. Den gifta lärarinnan har en än större uppgift, om hon har att sköta sitt hem, sina barn och kanske även sin man. Den kvinnliga läraren får på detta sätt kanhända en arbetsdag, som betydligt överstiger den manlige lärarens och det ges henne icke nödig tid till vila och avspänning. l längden måste dylik misshushåll- ning med kroppskrafterna hämma sig och det tager sig uttryck i en ökad sjukdoms- benägenhet. Det är möjligt att sjukledighetsförhållandena bland lärare och lärarin- nor skulle bli omvända, om mannen i stället skulle taga på sig kvinnans uppgifter utom skolan. Förnekas kan nog heller icke, att den kvinnliga organismen är av ett sprödare slag än den manliga och att den tidigare reagerar mot arbetets slitning och påfrestningar.»
Sjukdomsorsakerna redovisades även ingående. Det visade sig, att differenserna äro relativt små eller oregelbundna, men att dock de gifta kvinnornas översjuklighet framträder även i grupper, där man knappast skulle ha anledning att vänta den: nervsjukdomar och överansträngning, infektionssjukdomar i luftvägarna etc., olycksfall och röda hund, medan däremot de ogifta kvinnorna förete en svag övervikt i fråga om sömnlöshet, mag- och tarmsjukdomar, anemi och reumatiska sjukdomar.
Dr Lindsjö kommenterar dessa resultat: »Om man nu granskar de sjukdomar, som orsakat denna sjuklighet bland lärarna, så finner man, att nervsjukdom och överansträngning (här är således icke inräknat organisk nervsjukdom) samt katarrala infektioner i luftvägarna med inflammatio- ner i öron och näsans bihålor äro de dominerande. Sammanlagda antalet sjuk- dagar i dessa nämnda sjukdomar uppgingo till 4 585 och 4 238 respektive eller lika mycket som vid alla andra sjukdomar tillsammans. Detta är synnerligen anmärk- ningsvärt och ger anledning till eftertanke. _ — _
Sömnlöshet som symtom av nervös art är ytterst litet företrätt och bidrager med blott 1'7 proc. av frånvaron på grund av sjukdom. _ —— —
Ögonsjukdomarna förekomma i försvinnande liten grad och övriga sjukdomsgrup- per förekomma heller icke alltför talrikt bland lärarna.
Mag— och tarmsjukdomar samt blodbrist påträffas mest hos ogifta kvinnliga lä- rare. Är det månne något fel med mathållningen hos de ogifta lärarinnorna?
Kvinnosjukdomarna, som med hänsyn till den förut omnämnda Sjukledigheten bland lärarinnorna kan ha ett visst intresse, äro representerade endast med 4 fall bland 667 kvinnliga lärare, alltså en obetydlig procent. (Graviditet och därmed sammanhängande sjukdomsfall äro icke medtagna i undersökningen.)
De smittsamma sjukdomarna ha också uppträtt i några [9]fall, därav röda hund mest. Att emellertid smittan från skolbarnen här spelar in, är sannolikt och icke alltid äro dessa sjukdomar harmlösa hos vuxna.
Övriga sjukdomar såsom njuråkommor, ämnesomsättningsrubbningar, gallvägs- lidande m. m. orsaka endast 13 procent av sammanlagda antalet sjukdomar bland lärarna.»
Särskild undersökning av manliga och kvinnliga folkskollärares sjukledigheter.
I syfte att vinna ytterligare klarhet över hithörande förhållanden, vilka i den offentliga lönedebatten alltid spelat stor roll och vilka givetvis måste på- verka den ekonomiska värdesättningen av olika slags arbetskraft, hava de sakkunniga för sin del föranstaltat om en undersökning av samtliga sjuk- ledigheter under ett läsår inom landets folkskollärarkår. Därmed ha de sak- kunniga avsett att vinna mer utslagsgivande resultat än vad i tidigare utred- ningar varit möjligt, då oftast smärre grupper jämförts och då varierande förhållanden kunnat förklara många skillnader. Folkskollärarkåren är emel- lertid stor nog att ge statistiskt tillförlitliga resultat. Den är dessutom nära nog den enda kår av större betydelse, där män och kvinnor varit så nära jäm- ställda med hänsyn såväl till arbete som löner och andra villkor.
Den av de sakkunniga verkställda sjukledighetsundersökningen har om- fattat de ordinarie manliga och kvinnliga lärarna inom folkskolan. Under- sökningen har icke berört småskollärare. Småskolans lärarkår, som nästan helt är kvinnlig, åtnjuter lägre lön och arbetar under delvis andra förhållan- den, varför det för de sakkunnigas uppgift — jämförelse mellan dels män och kvinnor, dels ock gifta och ogifta kvinnor —— ej varit lämpligt att med- taga denna grupp av lärare. Extra ordinarie och vikarierande folkskollära- re ha även utelämnats, då det beträffande dessa grupper ställer sig tämligen svårt att erhålla fullt vederhäftiga uppgifter angående sjukligheten.
Uppgifterna, som avse redovisningsåret 1936—1937, ha erhållits genom hänvändelse till statens folkskolinspektörer samt de kommunala folkskol— inspektörerna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke äro underkastade statlig inspektion. Fullständiga uppgifter ha erhållits från hela landet med undantag av ett enda inspektions- område.
Det antal lärare, som undersökningen omfattar, samt kvinnliga lärares civil- stånd framgår av följande sammanställning:
Manliga folkskollärare ............................ 8 011 Kvinnliga folkskollärare: gifta ............................ 1 889 (32'9 %) ogifta ............................ 3 663 (639 %) änkor .......................... 117 (21 %) frånskilda ........................ 64 (1' 1 %) 5 733
Beträffande det procentuella antalet gifta kvinnliga lärare bör nämnas, att detta växlar väsentligt i skilda delar av landet. Vid materialets bearbetning har riket uppdelats i tre olika områden, nämligen de förut nämnda storstäder- na, Götaland och Svealand (utom de största städerna) samt slutligen Norrland (utom Gävle). Det största antalet gifta lärarinnor förekommer i Norrland, där närmare 45 procent av de ordinarie folkskollärarinnorna ha ingått gif- termål. Det relativt minsta antalet gifta visar Svealands och Götalands lands— bygd.
Inom det inspektionsområdc, varifrån uppgifter icke erhållits, funnos 175 manliga folkskollärare, samt 111 folkskollärarinnor. Undersökningen har alltså i stort sett omspunnit hela landet eller 97'9 procent av de manliga och 98'1 procent av de kvinnliga folkskollärarna.
I detta sammanhang bör nämnas, att undersökningen till fullo visat nöd- vändigheten av att ha till förfogande ett stort material för erhållande av till- förlitliga statistiska uppgifter angående sjukligheten inom resp. grupper. Även om proportionen mellan grupperna i stort sett är densamma inom skilda delar av landet, erhållas dock mycket växlande siffror. Inom ett mindre område kunna ett fåtal, t. ex. under hela läsåret sjuka personer, medföra rätt bety- dande avvikelser från det mera normala genomsnittet.
För erhållande av jämförelsesiffror beträffande det totala antalet lärare, av vilka de sjuklediga äro en del, ha förhållandena den 30 juni 1937 tagits
till utgångspunkt. De sakkunniga äro väl medvetna om, att i vissa fall un- der redovisningsåret sjuklediga lärare avgått med pension redan före nyss- nämnda datum. I andra fall åter ingå i siffran för antalet ordinarie lärare vid redovisningsårets slut sådana befattningshavare, som vunnit befordran till ordinarie den 1 januari 1937 och därför icke under hela redovisnings- året tjänstgjort som ordinarie. Här nämnda förhållanden torde dock icke vara felkällor av större betydelse, och i varje fall synes ingen tidpunkt vara lämpligare för jämförelse än den 30 juni, d. v. s. sista dagen av redovis- ningsåret. Undersökningen har beträffande hela landet givit följande resultat:
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjukledig lediga i medeltal lärare i medeltal
Manliga folkskollärare .................. 12*7 5'5 43'0 Kvinnliga folkskollärare, gifta .......... 32'6 14'8 45'4 ». >> , ogifta .......... 239 141 589
I dessa siffror ingå icke änkor och frånskilda, vilket ej heller är fallet vid delundersökningarna. Dessa undersökningar visa följande siffror: De större städerna: . Procent Sjukdagar på Sjukdagar på
sjuk- varje lärare varje sjuk lä-
lediga i medeltal rare i medeltal Manliga .............................. 390 S'!) 22'8 Kvinnliga, gifta ........................ 63'5 20'1 31'7 » , ogifta ...................... 49'3 21'5 43'6
Svealand och Götaland (utom de större städerna):
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjuk lä— lcdiga i medeltal rare i medeltal
Manliga .............................. SM) 48 48-2 Kvinnliga, gifta ........................ 230 124 53'8
» , ogifta ...................... 17'6 11'9 67'5 Norrland (utom Gävle):
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjuk lä— lediga i medeltal rarei medeltal
Manliga .............................. 11'4 6'5 56'9 Kvinnliga, gifta ........................ 27'1 15'6 57'5 >> , ogifta ...................... 18'7 14'0 750
En jämförelse mellan olika landsdelar ger vid handen, att de större städer- na ha den mest omfattande sjukligheten. Detta gäller alldeles särskilt an- talet sjukledigheter. I detta sammanhang kan nämnas, att i en av städerna inom denna grupp det procentuella antalet sjuklediga har växlat mellan 50 och 85 procent av resp. lärarkategorier. Givetvis beror det större antalet
sjukledigheter i städerna bland annat på, att man där har lätt att få vikarie även vid en kortare ledighet. På landsbygden läser man stundom igen nå- gon dags sjukledighet eller »hankar» sig fram. De övriga delarna av landet ha i stort sett likartade siffror. Dock är sjukligheten något större i Norr- land än i södra och mellersta Sverige. Skillnaden är emellertid ganska ringa.
I fråga om gifta och ogifta kvinnors sjukledighet visar undersökningen, att de gifta äro oftare lediga och sammanlagt även komma upp till något större antal sjukdagar. Att finna någon förklaring härtill är svårt. San- nolikt ligger det dock närmare till hands för den gifta lärarinnan att stanna hemma i sina mera ombonade förhållanden än för den ogifta, som stundom är ensam i hemmen Detta torde i någon mån vara anledningen till det be- tydligt större antalet ledigheter.
I detta sammanhang bör man fråga sig, om sjukligheten bland de gifta lä— rarinnorna kan vara större på grund av i genomsnitt högre ålder. De sak- kunniga äro emellertid övertygade om, att de gifta lärarinnorna tvärtom ha en lägre medelålder än de ogifta. Detta sammanhänger med, att giftermål numera är betydligt vanligare bland lärarinnor än blott för några år sedan. De högre åldersklasserna ha därför ett relativt ringa antal gifta befattnings- havare. Dessutom har åldern för befordran till ordinarie under senare år varit ganska hög, vilket påverkar åldersfördelningen såväl för gifta som för ogifta. En lärarinna, som haft för avsikt att ingå giftermål, har stundom redan som extra befattningshavare bytt civilstånd och i varje fall har hon i regel ingått äktenskap inom relativt kort tid, sedan hon blivit or— dinarie.
De sakkunniga ha även ansett det vara av intresse att göra en undersök— ning angående förekomsten av längre sjukledigheter. Därvidlag ha de med- tagit alla ledigheter, som uppgått till minst 100 dagar under redovisnings- året. Tabellen här nedan anger i procent hur stor del av varje grupp som under året åtnjutit dylik längre ledighet:
Kvinnliga
Manliga Gifta Ogifta % % % De större städerna .......................... 25 50 6'6 Svealand och Götaland ...................... 1'6 4'4 4'4 Norrland .................................... 2" 4 4' 7 S* 7 Hela landet ................................ 1'8 46 51
Det framgår av ovanstående tabell, att storstäderna ha det största antalet även av längre sjukledigheter; Norrland har obetydligt högre siffra än Svea- land och Götaland. Härav torde man få draga den slutsatsen, att folksko- lans kvinnliga lärare (småskolelärarinnorna äro här undantagna) mera säl— lan på grund av skolans ensliga belägenhet drabbas av nervsjukdomar. Man har ju eljest trott, att så skulle vara fallet, särskilt i Norrland. I detta sam- manhang bör nämnas, att Tornedalens inspektionsområde har sjuksiffror, vilka äro bland de lägsta i hela landet.
Slutligen har, för att få en jämförelse mellan män och kvinnor, även änkor och frånskilda medtagits i nedanstående totaltabell, som avser hela landet:
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk- varje lärare varje sjukledig lediga i medeltal lärare i medeltal
Manliga folkskollärare .................. 12'7 5'5 43'0 Kvinnliga » .................. 27'0 14'4 53'4
Sammanställningen utvisar alltså, att en kvinnlig folkskollärare i medeltal är sjuk nära 9 dagar mera varje år än en motsvarande manlig lärare. Om man beräknar, att den samlade tjänstetiden uppgår till 35 är, blir den kvinn- liga lärarens översjuklighet sammanlagt mer än 300 dagar, d. v. s. betydligt över ett helt läsår. Vid bedömande av vad denna sjuklighet betyder för det allmänna, får hänsyn ej blott tagas till statens och kommunernas direkta ut- gifter för sjukvikarie utan jämväl till att ombyten av lärare, särskilt om le- digheterna äro korta och ofta återkommande, orsaka betydande svårigheter för skolarbetet.
Pensioneringskostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Varje pensionering måste, i den mån den icke såsom den allmänna ålder— domspensioneringen utgör en socialt garanterad minimiförsörjning till alla medborgare eller såsom den frivilliga pensionsförsäkringen utgör en privat- ekonomisk kapitalplacering, betraktas som en kostnad för den mänskliga ar- betskraften. Vid beräknandet av denna pensioneringskostnad kunna olik- heter tänkas föreligga mellan olika grupper. I vårt land motsvaras i allmän— het icke dessa olika kostnader av olika. avgifter för de olika individerna, utan en normalavgift, som försäkringstekniskt uträknats att täcka de varierande riskerna, uttages av alla till en viss pensionskassa anslutna medlemmar.
Under dylika förhållanden kommer emellertid den enskilde aldrig att adekvat bära sin egen faktiska eller ens sannolika pensioneringskostnad utan en utjämning sker, varigenom alla på ett likformigt sätt bära kostnaderna för olikformigt utgående pensionsförmåner. Det blir därför nödvändigt att i en rättvisande kostnadskalkyl för manlig och kvinnlig arbetskraft medräkna även vilken genomsnittlig överkostnad den ena eller andra gruppen vållar hela kassan.
En dylik utredning föreligger för statstjänarnas vidkommande i 1930 års pensionssakkunnigas betänkande.1 I den till detta betänkande fogade för- säkringstekniska bilagan (utarbetad av byråchefen dr Tim Jansson) påvi— sades det, hurusom avgiften för kvinnas försäkring med viss procent över- stiger jämnårig mans, om hänsyn skall tagas till alla faktorer, som påverka försäkringskostnaden. Denna procent varierar, beroende på vid vilken ålder avgiftsbetalningen börjar, mellan 4'6 och 3'4 0/o.
* Betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension (Stat. off. utr. 1932: 19).
För att vinna en statistisk jämförelse mellan numerärt större grupper samt för att möjliggöra sammanställning med de i tidigare avsnitt behandlade olik- heterna i fråga om sjukledighet, ha de sakkunniga låtit utreda pensionerings- kostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare. Denna undersökning har på särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t utförts av dåvarande amanuensen i Statens pensionsanstalt Mauritz Sundström och finnes såsom bilaga 3 fogad till förevarande betänkande.
Till en början sammanställdes tjänstgöringstidens längd för manliga och kvinnliga lärare, vilka under åren 1934—1936 hade inträtt i pensionsåldern. Såsom resultat ur denna jämförelse framgår, att manlig folkskollärare pen- sioneras vid en levnadsålder, som genomsnittligt är 1/4 är högre än kvinnlig lärares, vidare att hans totala pensionsberättigade tjänstetid är genomsnitt- ligt 10 månader längre samt att hans tjänstgöringstid vid folkskola är ge- nomsnittligt 3 år 5 månader längre. Däremot har den kvinnliga folkskol- läraren i genomsnitt tjänstgjort 1 år 10 månader längre såsom vikarie eller extra ordinarie. Förtidspensionering synes förekomma ungefär lika ofta för bägge grupperna. Efter uppnådd pensionsålder lever den kvinnliga läraren längre, vilket medför större kostnader. Å andra sidan avgår den kvinnliga lä- raren oftare ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Den därvid utfallande upp— skjutna pensionen har beräknats endast å egna avgifter, varför en besparing här åstadkommits.
Skiljaktigheterna mellan män och kvinnor i fråga om total tjänstgörings- tid, förtidspensionering, kostnaden av egenpensionering samt därtill i fråga om sjukledighet och annan ledighet ha i bilaga 3 sammanförts till en direkt ekonomisk jämförelse. Denna jämförelse har först givits i form av en matev matisk formel, enligt vilken dessa faktorer med olika exakta siffror kunna införas för varje olika tjänstemannakår (se bilaga 3). Dessutom har emel- lertid en exakt beräkning utförts för folkskollärarkåren, varvid dess vintern 1938 aktuella läge, sådant det av redan fattade beslut kunde antagas vara, tagits till utgång. Sålunda har det förutsatts, att lika lön uppnåtts, men att de kvinnliga lärarna ej åtnjöto det sista ålderstillägget. Vissa övriga anta- ganden om årlig tjänstgöringstid m. m. finnas preciserade i bilaga 3. En dylik jämförande beräkning ger till resultat, att de manliga lärarna pres- terat fler »arbetsenheter», nämligen 32'5 gentemot kvinnornas 307, medan däremot på grund av den hittills rådande löneskillnaden varje manlig lärare totalt beräknats draga en större genomsnittskostnad för avlöning och egen- pension, nämligen 195 500 kr. gentemot kvinnornas 180 200 kr. Kostnaden per enhet presterat arbete blir 6000 kr. för män och 5 900 kr. för kvinnor. Detta vill med andra ord säga, att om endast ekonomiska synpunkter läggas på hithörande problem, kvinnornas större ledighet hittills mer än uppvägts av deras mistande av det sista ålderstillägget till lönen.
I denna jämförelse återstår det emellertid att inräkna ännu en faktor, näm- ligen kostnaden för familjepensionering. Först när denna är medtagen i
kalkylen kan ett för de under den närmaste framtiden gällande förhållan- dena slutgiltigt omdöme om dyrbarheten av manlig och kvinnlig arbetskraft fattas.
Familjepensioneringskostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Eftersom icke heller pension till efterlevande av tjänstemän bäres i förhål— lande till individuell risk, sker även här en kostnadsutjämning. Denna blir mer avsevärd, beroende på att antalet efterlevande i och för sig är betydligt mer ojämnt fördelat än de egna dödsriskerna. Framför allt kommer en myc- ket kraftig skillnad tillsynes mellan kvinnliga och manliga anställda. Detta blir av särskild betydelse att framhäva, eftersom de förut undersökta diffe- renserna ofta allmänt tala för att manlig arbetskraft vore billigare, medan här en kvantitativt stark faktor i motsatt riktning träder till.
Före den 1 juli 1925 förekom pensionering av efterlevande till kvinnlig tjänsteman endast beträffande läroverkslärarna och för dem endast med av- seende på efterlevande barn. De kvinnliga lärarnas avgifter för denna pupill— pensionering voro mycket obetydliga, jämfört med vad de manliga lärarna fingo erlägga för sin änke- och pupillpensionering. I samband med genom- förandet av den gemensamma löneplanen år 1925 ansågs det emellertid rätt- visast, att lika stora pensionsavdrag skulle göras, på det att den behållna netto- lönen skulle bli lika stor. På grund härav infördes jämlikt kungörelsen den 18 juni 1925 (S. F. S. nr 279) provisoriska bestämmelser för de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering. Dessa skulle vidkännas lika stort pen- sionsavdrag, som det en manlig tjänsteman i samma lönegrad hade att er- lägga till sin familjepensionskassa, och dessa pensionsavgifter skulle ingå till resp. tjänstepensionsfonder, vilka ur denna särredovisade fond skulle bestrida pensioneringen för de kvinnliga tjänstemännens efterlevande barn. Kostnaderna för denna barnpensionering blevo emellertid synnerligen obe- tydliga i förhållande till de avgifter, som inlevererades. Enligt 1930 års pen- sionssakkunnigas senare betänkande1 uppgingo dessa fonderade familje- pensionsmedel vid början av år 1933 till 4'61 milj. kr. Kapitalökningen un- der året belöpte sig till 082 milj. kr., medan utgifterna för barnpensioner ej uppgingo till mer än 8 641 kr.
Även om pensioneringen utsträckes att omfatta efterlevande make, ställer sig de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering väsentligt billigare än de manligas. I pensionssakkunnigas ovannämnda betänkande angives t. ex. att i lönegrad 6 en manlig tjänsteman skulle erlägga 114'53 kr. och en kvinnlig 26'28 kr. för att bestrida kostnaderna för sin familjepensionering. Motsva- rande belopp äro i lönegrad 11 för manlig 201'02 och för kvinnlig 34'34 kr.
Därigenom att kvinnornas och männens avgifter för familjepensionering skola vara lika kan hela avgiftsnivån sättas 13 0/o lägre än om pensione- ringen avsett endast manliga tjänstemän. Man kan även uttrycka förhållan-
1 Betänkande rörande familjepensionering (Stat. off. utr. 1934:29).
det så, att den för viss lönegrad fastställda avgiften täcker i genomsnitt en- dast 87 0/0 av familjepensioneringskostnaderna för en manlig tjänsteman, medan den med flera hundra procent överstiger kostnaderna för en kvinn- lig tjänsteman i samma lönegrad. Så är t. ex. täckningsprocenten 376 för kvinnliga tjänstemän i lönegrad 6 och 428 i lönegrad 11.
För att även på detta område nå en klarare jämförelse mellan likställda grupper har en undersökning för de sakkunnigas räkning utförts angående manliga och kvinnliga folkskollärare, vilken likaledes utförts av amanuensen Sundström och redovisas i bilaga 3. Ur denna framgår, att familjepensione- ringskostnaden per enhet presterat arbete (se föregående sida) för manlig folk- skollärare uppgår till 300 kr., medan den för kvinnlig folkskollärare blir så obetydlig, att man kan bortse därifrån. Totalkostnaden per enhet presterat arbete skulle alltså under angivna förutsättningar bliva 6 300 kr. för manlig folkskollärare och 5 900 kr. för kvinnlig. Vissa av förutsättningarna hava dock förändrats genom nya riksdagsbeslut.
De sakkunnigas sammanfattning.
De sakkunniga hava genom utredningar, som förebragts i detta kapitel samt i den bilaga angående pensioneringsjämförelser som författats av ama- nuensen Sundström, sökt att med preciserade förutsättningar och på ett stort material vinna klarhet över vilka kostnader i olika hänseenden använ- dandet av manlig, resp. kvinnlig arbetskraft medföra. Vissa genomgå- ende olikheter hava därvid kunnat konstateras. De två mest betydande faktorerna visa sig vara av den karaktären, att den ena närmast tende- rar att ställa den kvinnliga arbetskraften ekonomiskt ofördelaktigare än den manliga, medan den andra verkar i motsatt riktning. Sålunda har en olika stor, men dock så gott som ständigt framträdande, översjuklighet hos de kvinnliga befattningshavarna konstaterats. Samtidigt har emellertid kost- naden för familjepensionering för de manliga befattningshavarna varit vä- sentligt större. Av särskilt intresse är att se, hurusom enligt den utredning, som i den nyss nämnda bilagan gjorts, översjukligheten hittills mer än upp- vägts av den rådande löneskillnaden, medan familjepensionsöverskottet för den närmaste framtiden kommer att träda in såsom kompenserande för denna översjuklighet.
Ur de sålunda vunna utredningsresultaten kunna och höra givetvis vissa slutsatser av mer vittutseende art göras, eftersom undersökningen gällt en så stor och en för jämförande studier så väl lämpad tjänstemannakår. De sak- kunniga önska därvid i främsta rummet vända uppmärksamheten till de rent principiella hänsynstaganden, vilka härvid äro nödvändiga.
För det första äro de tvenne ovannämnda ekonomiska fördelarna resp. olägenheterna vid användandet av olika slags arbetskraft icke endast att be- trakta under ekonomisk synvinkel. Man måste fastslå, att de anställdas sjukledighet icke endast i vissa fall medför ekonomiska olägenheter för ar- betsgivaren, i den mån denne säväl betalar vikariens lön som utger viss del
av den anställdes egen lön. Dessutom medför sjukledigheten ett avbräck i arbetet, vilket allt efter arbetets art måste betraktas såsom olika betydelse- fullt. I detta hänseende betyder därför kvinnornas översjuklighet socialt sett en större skada för arbetsprestationerna än vad man direkt kan omräkna i ekonomiska termer. Anlägger man emellertid jämsides med den ekono- miska även en liknande, allmänt social synpunkt kommer å andra sidan de manliga anställdas dyrbarare familjepensionering att snarare vinna ett po— sitivt än ett negativt värde. Denna familjepensionering är nämligen dyr- bar, därför att de manliga anställda äga så många fler pensionsberättigade anhöriga, vilka visserligen såsom efterlevande i större utsträckning än de kvinnliga befattningshavarnas efterlevande få njuta gott av de pensionsav- gifter, vilka män och kvinnor lika inbetalt, men vilka dock hittills hava för- sörjts av den manlige befattningshavaren. I det den manlige anställde burit dessa större försörjningsplikter, måste han sägas ha fyllt en för samhället gagnelig uppgift.
För det andra måste de till grund för samtliga utredningar härovan lig- gande förhållandena tänkas komma att i framtiden förändras. Varken ar- betspauseringen, sjukligheten, livslängden eller antalet efterlevande äro helt konstanta faktorer. Med största grad av sannolikhet äro därvid tvenne för- ändringar att förutse. Sålunda torde kvinnornas nu ådagalagda översjuklig- het icke i samma utsträckning komma att i framtiden bestå, då kvinnor all- mänt uppnå med män mera enhetliga löner och då på grund därav och på grund även av andra skäl det är att förvänta att kvinnornas yrkesallvar och yrkesambition skall vinna i styrka. — Det kan likaså förutses såsom relativt troligt, att de yrkesarbetande kvinnorna i större utsträckning än hittills kom— ma att ingå äktenskap och att inom detta föda barn. De kvinnliga tjänste— männen komma av denna anledning att efterlämna fler pensionsberättigade anhöriga. I bägge dessa hänseenden skulle en utjämning åstadkommas till större jämlikhet mellan manliga och kvinnliga anställda. Det bör dock på- pekas, att vid en rent ekonomisk jämförelse endast den förstnämnda för- ändringen talar till kvinnornas förmån; genom den senare kommer tvärtom ekonomiskt sett det överskott i familjepensionsavgifter, som de kvinnliga be- fattningshavarna nu hava att sätta upp mot större ledighetskostnader, att i större eller mindre mån försvinna.
För det tredje bör emellertid en jämförelse mellan män och kvinnor icke endast taga hänsyn till dem såsom faktorer på arbetsmarknaden utan bör ge utrymme även för en vidare förståelse av samhällets behov och intressen. Såsom mödrar komma kvinnorna ständigt att vara i någon mån handi- kappade på arbetsmarknaden. Deras extra ledighet för barnsbörd och even- tuellt även för barnens fostran borde visserligen rätteligen icke räknas kvin- norna till last utan borde samhälleligt sett föras på barnens konto, men från arbetsgivarens synpunkt är dock denna ledighet en definitiv nackdel. Det kan även tänkas, att trots alla väntade framtida förändringar en viss fysisk svaghet hos kvinnorna kommer att kvarstå såsom oundviklig. Det torde vara angeläget, att dessa förhållanden icke fördöljas, och att icke för likställighets-
strävandenas skull kvinnornas uppgifter såsom mödrar äventyras. Samhäl— let och dess arbetsmarknad måste räkna med kvinnornas moderskap såsom en realitet och rentav såsom en önskvärd realitet, för vilken i barnens intresse ett visst tillrättaläggande av den ekonomiska ramen måste göras. Att finna formerna för hur ett dylikt hänsynstagande skall ske, blir en trängande upp- gift för den närmaste framtidens ekonomiska organisation.
För den offentliga tjänst, vars anställningsförhållanden lättast låta sig diskuteras, bjuda sig tvenne olika möjligheter att på ett rationellare sätt än hittills ordna de särskilt genom de olika ledighetsbehoven uppkommande problemen. (Den tredje tänkbara möjligheten, nämligen att differentiera genom lönesättningen för grupperna, är numera icke aktuell, efter det att statsmakterna beslutat om lika lön för manliga och kvinnliga befattningsha- vare.) Antingen kan nämligen kvinnornas större ledighetskrav betraktas så— som en social angelägenhet, vilken icke bör betunga dem såsom grupp och därför icke motivera lägre löner eller dylikt, utan vilken i stället bäres som en oundviklig samhällskostnad, eller också kan — och bland en del kvinno- organisationer har den uppfattningen vunnit ett visst understöd — de en— skilda sjuka individerna åläggas att bära en större del av ledighetskostna— derna än hittills. Det har sålunda tidigare i den offentliga debatten fram- ställts förslag, att det vid sjukledighet uttagna löneavdraget skulle göras kraftigare, liksom det även i snarlikt syfte föreslagits, att ett visst antal da— gar vid varje ledighets början skulle vara helt oberättigade till lön.
I vilken av dessa bägge antydda riktningar och i vilken detaljmässig form dessa olikheter mellan manlig och kvinnlig arbets-kraft skola tagas i beak- tande vid lönesättning och andra ekonomiska uppgörelser önska de sak— kunniga icke uttala sig om. De sakkunniga anse sig så mycket hellre kunna avstå därifrån, då denna fråga nyligen varit föremål för utredning samt för beslut vid 1938 års riksdag.
Kap. 5. Aktuella åtgärder till förbättrande av kvinnoarbetets villkor.
Om utvecklingen i vårt land i stort kommer att fortsätta efter de banor, som den hitintills följt, torde man kunna förutse, att vissa ännu bestående oregelbundenheter i fråga om mäns och kvinnors arbetsvillkor så småning- om komma att utjämnas. Den historiska skildring, som av de sakkunniga i det föregående lämnats, har visat, hur arbetsområdena alltmer frigöras från konstlade skrankor mellan män och kvinnor samt hur skillnader & arbetslöner utjämnas. De anpassningssvårigheter, som den pågående utveck- lingen under en dylik övergångstid för med sig, böra emellertid enligt de sak— kunnigas mening kunna genom vissa åtgärder underlättas.
Emellertid äro ingalunda alla de i det föregående skildrade faktorer, vilka vålla ojämnheter i fråga om mäns och kvinnors arbetsvillkor, av art att
kunna påverkas genom politiska beslut eller direkta åtgärder. De offentliga ingreppen hava en begränsad räckvidd. Detta bör emellertid icke utgöra hin- der för att de anpassningsjusteringar vidtagas, som kunna vidtagas. Till dessa höra framför allt åtgärder på den offentliga tjänstens område men även vissa åtgärder i fråga om ut-bildningsmöjligheterna, vilka numera i stor ut- 5 sträckning äro auktoritativt bestämda, i det att yrkesutbildningen alltmer går över olika former av skolor och reglerad elevtjänstgöring. Vidare torde såväl yrkesorientering som arbetskraftens geografiska lokalisering erbjuda vissa möjligheter till avsiktlig anpassning. De sakkunniga komma att i det följande upptaga dessa frågor till principiell omprövning.
Upphävande av undantagsbestämmelser i fråga om kvinnors behörighet till statstjänst.
Med den ändring av regeringsformens åå 4, 28, 33 och 108 jämte riksdags- ordningens & 70 vid riksdagarna 1920 och 1921 samt den s. k. behörighets- lagens antagande av riksdagen år 1923 avsågs att i princip fastställa kvinnors likställdhet med män i fråga om behörighet att inneha statstjänst.— Den be-
" stämda opinionsändring med hänsyn till kvinnornas medborgarrätt, vilken under tiden närmast efter världskriget i olika länder försiggått, hade därmed även för vårt lands del nått viss allmängiltighet. I Sverige uppnådde kvinnor- na under denna tid ungefär samtidigt politisk rösträtt, befrielse från makens målsmanskap samt behörighet att inneha offentlig tjänst.
Emellertid gavs detta erkännande åt kvinnorna såsom behöriga medbor-
l gare icke utan alla reservationer. Den ännu gällande lagen rymmer vissa specificerade undantag, och vissa andra synas fortbestå på grund av icke ändrade grundlagsbeståmmelser. Trots att dessa undantagsbestämmelser re- dan vid lagens antagande på många håll _ även bland förslagsställarna till behörighetslagen — uppfattades såsom mer eller mindre provisoriska, har under de tretton år, som förflutit sedan lagen är 1925 trädde i kraft, ingen ändring vidtagits. Under år 1938 ha dock från flera olika håll opinionsrö- relser framträtt till förmån för en allmän eller en begränsad översyn av till-- i hörande lagbestämmelser för att bringa dem i bättre överensstämmelse med nutida uppfattningar om kvinnors duglighet för allmänna värv och om sam- hällets behov av kvinnornas insatser.
Behörighetslagen av den 22 juni 1923 har följande lydelse:
1 5.
I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.
Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas. 2 5.
1 mom. Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:
1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen; 2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholist-
anstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller man- liga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda om- ständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;
3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna;
4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;
5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakninv;
6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra be- vakning;
7. [ändrad lydelse fr. o. m. 1 juli 1932] tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola för gossar eller folkskoleseminarium för en- dast manliga lärjungar meddela undervisning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda stadgats, utfärdar Konungen.
2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet
0
i underrätt a landet.
Olika uppfattningar ha emellertid gjort sig gällande, huruvida ens med denna lag alla icke däri uttryckligen undantagna tjänster stå öppna för kvin- nor. Fortfarande användes nämligen i regeringsformen om vis-sa befattningar ordet »man» eller »män». Tvivel kan därför förefinnas, huruvida kvinnor på grund av de särskilda paragrafernas formulering äro uteslutna från dessa tjänster eller huruvida de på grund av den ändrade å 28 i regeringsformen jämte behörighetslagens allmänna behörighetsformulering kunna ifrågakom- ma jämväl till dessa tjänster. Den grundlagsändring, som 1921 vidtogs, gällde nämligen —— utom regeringsformens & 4, där ordet »män» i fråga om statsråd ändrades till »medborgare» — g 28, vilken i här ifrågavarande hän- seenden numera lyder:
% 28.
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Ko- nungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit där sådana hittills ägt rum. _ — _ Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen god- känts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må ut- nämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 5 2 mom. stadgar. — — — Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. -— —— —
Däremot ändrades icke uttrycken i 5 17 angående justitie- och regerings- råd,1 icke heller i 5 27 angående justitiekansler eller å 96 angående justitie— 1 :Konungens domsrätt skall uppdragas åt minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga män,
vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.»
och militieombudsmän. Detta förhållande har varit föremål för olikartad tolkning. Sålunda framhåller Reuterskiöld i sina kommentarer till grundla- garna:1
»Grundlagen har här, utan att detta beror af förbiseende, bibehållit uttrycket män, samtidigt med uttryckets ändring i RF, t. ex. 5 4. Kvinna kan därför icke grundlagsenligt utnämnas till justitie- eller regeringsråd, då K. M:t, enligt RF % 28 genom ändringen af 1921 medgifna, rätt att utnämna kvinnor till samma äm- beten som eljes män, gifvetvis begränsas genom de speciella föreskrifter grund- lagen kan, beträffande vissa ämbeten, innehålla; att föredragande departements- chefen vid behandlingen av K. Prop. nr 262 vid 1920 års riksdag utgått från den motsatta felaktiga tolkningen kan icke göra denna mindre felaktig; jfr dock Malmgren, Sveriges författning (1929) sid. 104, 152.»
En helt motsatt uppfattning deklareras emellertid av Malmgren i dennes kommentar till grundlagarna:2
»Den 1921 genomförda ändringen av RF % 28 åsyftade att avlägsna det grund- lagsenliga hindret för kvinnors likställdhet med män beträffande tillträde till äm— beten och tjänster, som avses i nämnda paragraf och till vilka även justitie- och regeringsrådsämbetena höra. Någon ändring av de paragrafer, vilka stadgade man- ligt kön som kompetensvillkor för vissa grupper av ämbeten, erfordrades vid så- dant förhållande icke.3 De personer, vilka av chefen för justitiedepartementet år 1919 tillkallats att inom nämnda departement såsom sakkunniga biträda vid utred- ning av frågan om utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst, föreslogo visserligen i sitt 1920 avgivna betänkande, att ordet ”mån” ('man') i RF %% 17 och 27 skulle utbytas mot ”person(er)”. I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde k. prop. 1920 nr 262 med förslag till de för denna frågas lösning erforderliga grundlagsändringarna, framhöll emellertid före- dragande departementschefen, att det av flera skäl vore tydligt, att bestämmelserna i % 28 RF omfattade även justitiekanslers- samt justitie- och regeringsrådsämbetena, att därför även bibehållande av de förstnämnda paragrafernas nuvarande lydelse, grundlagshindren för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten bleve undan- skaffade, för den händelse & 28 erhölle den lydelse, som departementschefen äm- nade föreslå (d. v. 5. den sedan definitivt antagna), samt att vid sådant förhållande den av de sakkunniga föreslagna lydelsen närmast skulle innefatta, att statsmak- terna i princip beslutit, att kvinna skulle erhålla tillträde till nyssnämnda ämbeten, något som departementschefen tydligen ansåg vara att på ett olämpligt sätt binda statsmakterna, då dessa skulle jämlikt & 28 gå till bestämmandet av grunderna för kvinnors tillträde till statstjänst.»
Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det icke vara lämpligt, att be- stämmelser kvarstå, som kunna giva anledning till så olika tolkning. Vad gäller själva de befattningar, från vilka kvinnor icke enligt behörighetslagen äro utestängda men vilka möjligtvis enligt regeringsformens ordalydelse fort- farande skulle vara undantagna från likställighetsbestämmelsen, nämligen befattningarna såsom justitie- och regeringsråd, justitiekansler samt justitie- och militieombudsman, synes det därför de sakkunniga vara önskvärt, att en
1 Reuterskiöld, C. A.: Sveriges grundlagar. 2 uppl. Uppsala och Sthlm 1934. ? Malmgren, R.: Sveriges grundlagar. 3 uppl. Sthlm 1937. ” Det torde dock böra observeras att 1921 ordet »män» utbyttes mot »medborgare» i 54 an— gående statsråd.
revision av lagbestämmelserna genomföres för att garantera kvinnorna full likställighet även för dessa tjänster, då de icke äro av väsentligen annan art än de rikets övriga höga tjänster, som formellt äro öppna för alla medborgare efter förtjänst och skicklighet.
En grundlagsändring, som generellt ersätter uttrycket »män» med ordet »medborgare», torde ävenledes bäst vara ägnad att återspegla den allmänna uppfattningen i närvarande tid. I den mån särbestämmelser för speciella fall därefter anses lämpliga, torde de böra ges annan än grundlagsform.
Emellertid torde en dylik ändring av regeringsformens ordalydelse icke vara helt tillfyllest. Jämte de särskilda befattningar, som i olika paragrafer nämnas, regleras nämligen enligt dess 5 28 endast fullmaktstjänsterna, medan däremot behörighetslagen enligt sitt första, principiella moment bekräftar kvinnornas behörighet till samtliga tjänster. Med hänsyn härtill torde det icke vara tillräckligt att endast företaga en sådan omarbetning av grundlags- bestämmelserna att ordet »medborgare» insättes i stället för ordet »män» samt att därjämte behörighetslagen helt skulle kunna slopas. De sakkunniga önska därför utan att vilja på förhand binda formerna för den slutliga lag- revisionen föreslå en allmän översyn av samtliga hithörande lagbestämmelser.
Om det vid en dylik revision visar sig mest ändamålsenligt att bibehålla en särskild behörighetslag, kommer emellertid frågan om dess olika undan- tagsbestämmelser i ett annat läge. De sakkunniga hava därför, under princi- piellt framhävande av att den mest önskvärda reformen vore ett grundlag- fästande av kvinnornas lika väl som männens allmänna behörighet, även tagit under övervägande, i vilken olika mån behörighetslagens undantags- bestämmelser torde kunna undvaras.
De farhågor, som yppades vid denna lags tillkomst, att kvinnor skulle tränga in på för dem mindre lämpade områden, hava visat sig sakna fog. Det har sålunda ådagalagts, att vissa yrken utanför lagens kompetensområ- de, för vilka man haft anledning förvänta att kvinnor i allmänhet skulle visa sig mindre lämpade, aldrig eller praktiskt taget aldrig kommit att utövas av kvinnor, trots att inga lagbestämmelser hindrat dessas tillträde. De sak- kunniga ha med hänsyn till dessa förhållanden ansett det framgå, att lag- inskränkningarna sakna praktisk nödvändighet samt att den offentliga tjäns- ten, även om förhållandena få utveckla sig under friare kokurrens, innehåller tillräckligt många moment, som borga för att en utveckling i olämplig rikt— ning icke kommer till stånd. Det rekryterings- och befordringsförfarande, som vid den offentliga tjänsten kommer till användning, måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövningen min-dervärdig ar- betskraft icke skall komma att föredragas framför bättre kvalificerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, torde föreskrifter i särskilda in- struktioner och reglementen hellre böra övervägas än att i lågform vissa sär- skilda, efter kön bestämda kompetenskrav fastläggas.
För att emellertid närmare motivera detta sitt ställningstagande samt för att bliva i tillfälle att mer praktiskt och icke endast principiellt avväga inne- börden i revisionskravet, komma de sakkunniga att här nedan i tur och
ordning upptaga till granskning de i behörighetslagen ännu bestående un- dantagsbestämmelserna.
Såsom den första av dessa undantagsbestämmelser möter hänvisningen till att lagen om kvinnas likställighet icke skall äga tillämpning på de kyrk— liga tjänsterna utan kyrkomötets medgivande. Denna bestämmelse är ut- formad i enlighet med regeringsformens allmänna krav i % 87, att riksdag och konung visserligen äga stifta, förändra eller upphäva kyrkolag, men att därtill samtycke även erfordras av allmänt kyrkomöte.
Förslag om kvinnas behörighet till de kyrkliga tjänsterna har dock aldrig av Kungl. Maj:t framlagts och av riksdagen behandlats. Utredning i frå— gan finnes emellertid förebragt av 1919 års s. k. behörighetssakkunniga i deras tredje betänkande av den 24 januari 1923 med förslag om kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. I detta be- tänkande har såväl evangeliets inställning som ock den kyrkohistoriska synpunkten utretts. Dessutom återfinnes där redogörelse för förhållandena inom andra kyrkor. Dessa sakkunniga uttalade sig bestämt för att likstäl- ligheten borde omfatta även de kyrkliga tjänsterna och utarbetade särskilda lagförslag om att kvinnor skulle äga samma behörighet som män att präst- vigas och att fullt utöva kyrkligt ämbete. Vissa inskränkningar föreslogos emellertid i prästvalslagen för att tillförsäkra de församlingar, som ej skulle önska kvinnlig präst, att de ej mot sin vilja skulle tvingas mottaga sådan. Ett i samband med denna fråga ofta diskuterat förslag, att för kvinnor skulle inrättas ett särskilt kyrkligt ämbete, avvisades däremot bestämt av de sakkunniga. Deras hemställan i denna del togs emellertid icke upp i propositionen om behörighetslag, då de kyrkliga myndigheterna i allmänhet avstyrkt förslaget.
Det synes under sådana förhållanden de sakkunniga överflödigt, att denna fråga skulle behöva ytterligare utredas i hela dess vidd. Vad, som i närvarande stund är angeläget, är icke så mycket utredning som fastmera en prövning av opinionsläget. I detta hänseende torde förhållandena i bety- dande utsträckning hava förändrat sig sedan remissyttrandena avgåvos i samband med förslaget till 1923 års behörighetslag.
Motiveringen för kraven på prästämbetenas öppnande för kvinnor kan icke såsom vad gäller andra tjänster främst härledas ur ett allmänt reso- nemang om likställighet vid konkurrens om tjänster. Andra hänsyn måste våga tyngre. Sålunda är för detta arbete kallelsesynpunkten särskilt bety- delsefull. Önskan att ägna sig åt ett arbete i kyrkans tjänst måste sannolikt mer än för annat arbete betraktas såsom grundad i ett personligt kallelse- medvetande. De kvinnor, som söka tillträde till dessa tjänster, grunda hel- ler icke denna sin avsikt på några abstrakta likställighetskrav utan på önskan att få möjligheter att förverkliga en kallelse och att få utöva en gärning, i vilken de mena sig bäst kunna tjäna sin tro och för vilken de utbildat sig.
Vid varje analys av olika ämbetsaspiranters behörighet måste emellertid jämsides med de arbetssökande människornas synpunkter även anläggas
synpunkterna om vad själva arbetet har att vinna eller att förlora på att en förändring tillåtes i fråga om dess rekrytering. I detta hänseende bliva av- vägandena betydligt mer komplicerade.
Skälen mot kvinnors lämplighet för prästgärningen ha i den svenska statskyrkan i allmänhet sällan givits teoretisk grundval eller rent religiös begrundning, utan de hava så gott som regelbundet bestått i hänvisningar till opinionen. Då andra kyrkor icke lika mycket som vår statskyrka avstängt kvinnor från delaktighet i själasörjande och förkunnande gärning, har emel— lertid från auktoritativt håll denna inställning sällan framburits såsom slut- giltig och absolut, utan man har mera ställt i förgrunden, att tiden och för- samlingsmentaliteten icke vore mogen för att mottaga kvinnliga präster.
Endast enstaka röster inom den kyrkliga världen hava höjts för åsikten, att mera sakligt eller religiöst bärande grunder skulle motivera kvinnornas fortsatta avstående från kyrklig ämbetsutövning. Sålunda har understundom den uppfattningen gjort sig gällande, att kvinnor icke skulle kunna anförtros förvaltandet av sakramenten och eventuellt icke heller företrädandet av för- samlingen inför Gud i altartjänsten. Emellertid är motiveringen därmed icke uttryckt utan endast antydd. Den torde böra föras tillbaka på ett känslo- motstånd, vilket i sin tur vilar på vissa endast halvmedvetna föreställningar om kvinnors mindre värdighet. I allmänhet har det tvärtom uttryckligen framhävts, att från evangelisk ståndpunkt inga hinder kunna föreligga. Här— om skrev professor Edv. Rodhe i sin utredning till det tidigare omnämnda betänkandet bl. a.:
»Man måste ju säga, att såsom rationella argument väga de synbarligen ganska lätt. De skola emellertid icke bedömas från rationell synpunkt, utan såsom utslag av känslomotständet.»
Å andra sidan har man att fråga, vilka särskilda fördelar skulle vinnas med kvinnors tillträde till prästämbetena. Dessa fördelar torde vara att söka i två olika avseenden, nämligen dels inom det kyrkliga arbetet självt och dels för opinionsbildningen. I det förra hänseendet har man fram- hävt, hur kyrkan skulle kunna vinna ökad kontakt med folkgrupper, som på grund av förändrade tidsförhållanden känna ett visst främlingskap in- för kyrkans förkunnelse och uppbyggnad. Vidare skulle bland kvinnor vara att söka en ny och lämplig arbetskraft för vissa själavårdande upp- gifter, för vilka tidens behov alltmer framträda. I detta samband kan på- minnas om, hurusom kvinnor ådagalagt sin lämplighet under den utveckling till personligt vårdande och fostrande arbete, som alltmer blir innebörden i de sociala institutionerna. I fråga om opinionsbildningen skulle en dylik ut- veckling bidraga till en höjd värdering av kvinnan i allmänhet.
Med hänsyn till angivna skäl och till det förändrade tidsläget anse de sakkunniga det angeläget, att frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster med det snaraste bringas till sin lösning.
Bland de undantagsbestämmelser, vilka icke såsom i fråga om de kyrkliga tjänsterna äro beroende av även andra än riksdagens beslut, framträda inom
behörighetslagen främst de som röra vissa tjänster vid fängvärdsansta'lter, uppfostringsanstalter m. m. (punkt 2 inom behörighetslagens mom. 1, se ovan s. 191) —— i den mån de medföra skyldighet att utöva ledning eller över- vakning av män — samt vid hospital (punkt 3) — i den män med tjänsten »är förenad skyldighet att handha sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhas av kvinna». På bägge dessa områden har utvecklingen av ar- betsmetoderna gått så hastigt och så entydigt i en viss riktning, att fog för undantagsbestämmelsernas upprätthållande numera i mycket stor utsträck— ning torde saknas. Trots behörighetslagens bestämmelse har under senare år skett en utveckling i den riktningen, att viss vård av sinnessjuka, som förr handhades av män, i större utsträckning ålagts kvinnlig personal. So— cialvården har också alltmera kommit att innebär-a moment av personligt vårdande och fostrande art med frångående i görligaste mån av de rena bevak- ningssynpunkterna. Denna förskjutning medför ett ökat värdesätt—ande av de kvinnliga insatserna. Under sådana förhållanden ter det sig oegentligt att vidmakthålla en lagbestämmelse, som utestänger de för detta arbete otvivel- aktigt lämpliga kvinnorna. Därmed är icke sagt, att man i allmänhet hellre skulle placera kvinnor på dessa befattningar än män. Den individuella lämpligheten måste som hittills komma att prövas i varje enskilt fall. Urva- let av arbetskraft bleve endast så mycket större, om jämväl kvinnliga aspi- ranter beaktades, och detta måste givetvis öka möjligheterna att finna god arbetskraft.
En ändring av anställningsförhållandena och tjänsteformerna på nu be- rörda områden skulle komma att medföra, att den nu ofta, t. ex. inom hospi- ta15vården, praktiserade sänkningen av lönen, när en förutvarande manlig tjänst besättes med kvinna, icke längre skulle kunna tillämpas. Den ojämna lönegradsplaceringen av kvinnlig och manlig personal tor—de sålunda i samma sammanhang böra ändras. Inom såväl hospital som fängelser och sjukvård har hittills den regeln rätt, att vakt- och vårdtjänster, som avse kvinnligt klientel, värderas lägre och ersättes enligt en lägre löneskala än motsvarande tjänster, som avse manligt klientel. Om i en framtid tjänsterna på resp. av- delningar icke obligatoriskt förbehållas endera manlig eller kvinnlig personal, skulle denna skillnad i klassificering och lönesättning med sannolikhet visa sig ohållbar.
De sakkunniga anse med hänsyn till vad ovan anförts, att starka skäl tala för att behörighetslagens undantagsbestämmelser för kvinnor i vad det gäller tjänster inom fångvård, vid uppfostringsanstalter samt hospital mätte av- lägsnas.
Bland undantagsbestämmelserna synas därnäst de som avse tjänstgöring, med vilken är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätt— hållande av allmän ordning och säkerhet, medföra vissa negativa verkningar såväl utifrån meriterade kvinnliga tjänstesökandes synpunkt som ock ut- ifrån synpunkten av samhällets behov av arbetsinsatser.
De genom denna bestämmelse undantagna tjänsterna tillhöra dels landssta-
ten och dels kommunalförv-altningen. Inom den sistnämnda gäller det alla polisbefattningar,1 varibland givetvis även de överordnade såsom stadsfiskal, polismästare, polisintendent, poliskommissarie och liknande. Dessutom kan emellertid bestämmelsen gälla ej endast borgmästare i de städer, där polis- mästare ej finnes, utan även rådman för det fall, att han i egenskap av till- fällig ordförande i magistraten har viss ledande funktion inom polisväsendet. I landsstaten äro de ifrågavarande befattningarna _ utom landsfiskal och landsfogde — landshövding, landssekreterare, landskamrerare och länsasses- sor, emedan dessa i olika funktioner kunna komma att hava ansvar för ord- ningsmakten. Sålunda skall vid förfall för landshövding landssekreterare och landskamrerare gemensamt äga beslutanderätt. Dessutom äro genom bestämmelsen över- och underståthållaretjänsterna i Stockholm förbehållna män. Slutligen torde genom bestämmelsens formulering kvinna ej heller kunna vara chef för socialdepartementet, då denne är landsstatens och stats- polisens överordnade.
I motioner (I: 109 och 11:285) till 1938 års riksdag hade hemställts om viss ändring av denna bestämmelse i syfte att ge kvinnor möjlighet att bi- träda särskilt med landsstatens uppgifter, vilka i växande omfattning äro av social natur. Dessa motioner avslogos av riksdagens båda kamrar. Emel- lertid hade första lagutskottet i sitt yttrande framhållit, att en revision av den- na bestämmelse i framtiden torde böra företagas.
Såväl av reservanterna i utskottet som av de å ömse sidor i debatten del— tagande talarna framhäv—des likaledes behovet av en behörighetslagrevision. varemot synpunkterna voro skiljaktiga i frågan om huruvida denna borde vara allmän eller speciell. _
De sakkunniga önska framhålla, att reformkrav i vad gäller denna delbe- stämmelse kunna framställas med olika styrka allt efter befattningens i fråga sociala eller polismässiga karaktär. För det förra slagets tjänster, nämligen särskilt länsstyrelsens befattningar, med undantag av landsfogdetjänsterna, samt posten såsom chef för socialdepartementet synes i första hand en sådan lagändring böra krävas, att även dugande kvinnor skola kunna ifrågakomma. Då emellertid de sakkunniga för sin del vilja förorda ett allmänt upphävande av varje lagbestämd diskrimination mot endera könet, anse de, att en behörig- hetsförklaring bör kunna omfatta även polistjänsterna i förvissning om att ett större urval ej skulle komma att göra det svårare att finna den för platsen mest kompetenta personen. Med denna motivering vilja de sakkunniga så- som sin uppfattning framhålla, att bestämmelsen om uteslutande av kvinnas behörighet till tjänst, med vilken är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, måtte kunna utgå.
Slutligen må bland de undantagsbestämmelser, som enligt tidens krav knappast längre kunna anses generellt berättigade, nämnas den under punkt 7 i behörighetslagens & 2, mom. 1 formulerade angående gymnastiklärarebe-
' På särskilda befattningar inom polisväsendet kunna kvinnor anställas, t. ex. såsom polis— systrar.
fattningar för manliga lärjungar. Det torde till en början böra framhållas, att i den mån en dylik regel allmänt skulle vara pedagogiskt riktig, den gi- vetvis med samma fog även borde utesluta män från behörighet till liknande befattningar för kvinnlig ungdom, i all synnerhet som det torde kunna an- tagas, att manliga gymnastikmetoder mera skulle kunna skada kvinnlig ung- dom än vice versa. För att rätt kunna bedöma bestämmelsens berättigan- de fordras emellertid en analys, huruvida den huvudsakligast är motiverad av en uppfattning, att man eller kvinna skulle a priori vara pedagogiskt olämplig att meddela undervisning av ifrågavarande art eller huruvida och i vad mån den är motiverad av en uppfattning om det olämpliga i att ung- dom vid kroppsliga övningar handledes av person av annat kön. Den sist- nämnda uppfattningen har säkert vid bestämmelsens tillkomst varit av icke oväsentlig vikt, men den har lika visst nära nog förlorat sin förankring i den allmänna opinionen och framför allt i de ungas av helt nya vanor be- stämda inställning.
Den förstnämnda uppfattningen om bristande pedagogisk skicklighet är däremot icke av karaktär att kunna a priori avgöras. Om —— såsom de sak- kunniga även hålla för troligt — i stort sett denna uppfattning visar sig vara riktig, att gymnastik med manlig ungdom bäst ledes av män men även gym- nastik med kvinnlig ungdom bäst av kvinnor, torde en fri konkurrens om befattningarna i allmänhet giva till resultat en sådan besättning av tjänster- na. Avgörandet måste emellertid hänskjutas till ett bedömande i konkreta fall och synes icke vara av den art, att det fordrar en lagbestämmelses skydd och allraminst en lagbestämmelse, som endast skyddar manlig ungdom men icke kvinnlig. De sakkunniga anse sålunda, att även bestämmelsen om att kvinnor icke skola kunna ifrågakomma såsom lärare i gymnastik för manlig ungdom Iran slopas såsom överflödig.
I behörighetslagen finnas emellertid undantagsbestämmelser även för vissa andra befattningar —— se 5. 191 om militära och civilmilitära befattningar samt sådana befattningar inom tullverket och skogsstaten, med vilka äro förenade bevakningsskyldighet — för vilka befattningar inga särskilda skäl om kvinnors lämplighet synas kunna anföras. Det måste fördenskull fram- stå som en fråga av helt annan valör, huruvida även dessa undantagsbestäm— melser skola kunna undvaras. I fråga om dessa befattningar hava aldrig krav rests, att de skola ställas öppna för kvinnor. I och för sig torde därför bibehållandet av förbud under dessa punkter icke medföra vare sig praktisk oläglighet eller personlig orättvisa.
Om de sakkunniga trots detta förorda, att även dessa bestämmelser böra slopas vid en kommande allmän översyn över lagbestämmelserna om kvin- nors behörighet, sker detta under tvenne hänsynstaganden. Den första syn- punkten är därvid, att om det ena könets överlägsna lämplighet är oomtvist— lig, behöver densamma icke skyddas medelst lagbestämmelser. Så har icke skett med andra befattningar, där detta till trots en mycket stel uppdelning på de olika könen kommit till stånd. Det synes de sakkunniga vara önsk—
värt, att då bestämmelser skulle kunna upphävas med så ringa risk för olämpliga resultat, som här allmänt antages, det ur opinionssynpunkt vore värdefullt, att den principiella likställigheten mellan könen finge komma till klarare uttryck än hittills. Den andra synpunkten är att, även om de legala förbuden för kvinnor att innehava dylika befattningar slopas, myndigheterna böra besitta andra medel att taga praktiskt nödvändiga hänsyn till olika tjänsters behov.
Denna sistnämnda möjlighet blir av betydelse i fler sammanhang än med avseende endast å militära och därmed i behörighetslagen likställda befatt- ningar. Sålunda har ovan under övervägande av olika detaljbestämmelsers i behörighetslagen slopande betonats, att den allmänna opinionen torde kräva en möjlighet att i enskilda fall bedöma mäns och kvinnors kvalifikationer för en tjänst i viss mån olika med hänsyn till praktisk lämplighet och spe- ciella lokala behov. Man torde sålunda kunna komma att finna det önsk- värt att förhindra, att på grund av en principiellt genomförd likställighet samtliga befattningar inom vissa tjänsteområden skulle komma att vara besatta av endast ett kön, t. ex. enbart kvinnliga lärare vid ett högre allmänt läroverk för gossar. Likaledes torde även t. ex. en manlig gymnastiklärare böra anses mindre lämpad än en kvinnlig medsökande till tjänst i flickläro- verk, även om de formella meriterna äro likvärdiga.
Då emellertid de förhållanden, som kunna kräva dylik-a särskilda hänsyns- taganden, äro av tillfällig och föränderlig art, anse de sakkunniga sig icke kunna förorda, att dylika regler skulle i lag fastställas. Med sitt påpekande hava de sakkunniga endast önskat reservationsvis framhålla en svårighet, som icke helt får förbises vid ett genomförande av en principiellt fullständig likställighet mellan könen i fråga om behörighet att innehava statstjänst eller allmänt uppdrag.
De sakkunniga önska på ovan angivna grunder hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en revision av samtliga de lagbestämmelser som beröra frågan om kvinnors behörighet att inneha offentlig tjänst och uppdrag i syf— te att uppnå en fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpass— ning till de förändrade förhållandena.
Skyddslagstit'tning för kvinnor.
De sakkunniga hava tidigare i kap. 2 redogjort för de särskilda restrik- tioner, som gälla kvinnors rätt att deltaga i industriellt arbete.
Vad beträffar bestämmelsen om sex veckors obligatorisk ledighet vid barns- börd, torde den, särskilt sedan moderskapspenningen höjts till 75 kr. och gjorts tillgänglig för omkring 90 0/0 av alla barnaföderskor, ej medföra några avsevärda svårigheter utan i en hel del fall kunna tjäna såsom ett stöd för en från personliga friktioner fri överenskommelse om dylik ledighet. Ehuru moderskapspenningen ej utgör ersättning för under denna obligatoriska le- dighet förlorad arbetsförtjänst, torde denna olägenhet dock i viss grad hava
förminskats genom tillkomsten av möjlighet att erhålla den extra mödra- hjälpen av upp till 300 kr.
Vad återigen beträffar bestämmelsen om nattarbete, har den enligt de sak- kunnigas uppfattning varit av viss betydelse under den tidigare industriella perioden. Emellertid har man i de övriga nordiska länderna inga motsvaran— de lagbestämmelser. Arbeterskorna i vårt land hava kraftigt motsatt sig varje utökning av dessa nattarbetsbestämmelser, även i den form sådana föresla- gits i den internationella konvention, genom vilken man avser att täcka även den mindre industrien samt utsträcka skyddet till allt arbete i samband med industriella företag, det må gälla arbeterskor eller anställda. Ett dylikt ut— vidgande av nattarbetsförbudet anse även de sakkunniga direkt olämpligt. Det skulle kunna leda till att irritation skapades på arbetsmarknaden och att konkurrensen mellan manligt och kvinnligt arbete skärptes. Ett upphävan- de av hela förbudet skulle enligt de sakkunnigas mening vara till fördel, men det torde på grund av internationella förpliktelser för närvarande ej vara genomförbart. Närmast vore det angeläget, att nattarbetsförbudet för kvin- nor med hänsyn till själva sin tidsavgränsning kunde göras mindre stelt och mera anpassningsbart efter nuvarande förhållanden. Sålunda torde den ar- betstid, under vilken kvinnorna tillåtas arbeta, i vissa fall böra kunna förläg- gas med viss förskjutning till senare samt eventuellt även tidigare timmar. De sakkunniga vilja till slut för sin del uttala den förhoppningen, att jäm- ställdhet i här berörda hänseenden måtte uppnås för män och kvinnor genom att nattarbete överhuvud taget i större utsträckning måtte bringas att upphöra såsom en för alla parter olämplig och ohälsosam form av arbete.
Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning.
De offentligt reglerade utbildningsvägarna bliva under nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden av allt större betydelse för förvärvsmöjlighe- terna. I industrialismens tidigare skede förelågo större möjligheter att utan skolbildning och utan specialiserad yrkesträning taga sig fram genom sin per- sonliga skicklighet eller fallenhet för yrket. Detta var tiden för »the selfmade man», ty konkurrensen stod då i allmänhet mellan personer utan formell utbildning för de många yrken, som befunno sig i rask utveckling. Om den— na tids förhållanden skulle ha blivit beståndande och om samtidigt i enlighet med den följande tidsutvecklingen några av de sedan gammalt rådande spär- rarna mot kvinnor hade bortfallit, skulle man haft att vänta, att en fri kon— kurrens skulle fällt utslag även i fråga om mäns och kvinnors duglighet på olika arbetsområden. Emellertid går utvecklingen inom det privata närings- livet därhän, att denna fria konkurrens alltmer inskränkes. Organisationer- na på arbetsmarknaden fordra, att det fria yrkesbytet i största utsträckning får vika för en fast yrkesanknytning. Den fortskridande arbetsspecialiseringen gör det dessutom nödvändigt, att de unga genom en brett lagd förberedande utbildningstid få ersättning för de mera mångsidiga yrkeskunskaper, som det praktiska inlärandet i yrkena förr medförde.
Då utbildningsvägarna alltså alltmera måst regleras, hava framför allt skolformerna differentierats för att kunna tillgodose ungdomens yrkesutbild- ning. På de olika skolorna vilar numera det största ansvaret att leda ung- domen in i olika yrken. Därvid är det av största betydelse, att skolorna icke göra detta efter så traditionella och formella principer, att urvalet skulle kun- na bliva missledande. Ur de synpunkter, de sakkunniga hava att överväga, måste det särskilt framhållas, att skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag även fullt ut böra tillgodose den kvinnliga arbetskraftens behov.
De sakkunniga komma i det följande att söka ge en kort sammanfatt— ning av de olika utb—ildningsmöjligheter, som kunna tänkas beröra kvinnornas arbetsmöjligheter. I första hand uppmärksammas därvid de utbildningsfor- mer, som för viss statlig tjänst äro inlagda inom själva verket; därefter de offentliga yrkesskolorna och barndomsskolan, i den mån den har en yrkes- bestämd inriktning, samt slutligen vissa frågor angående yrkesorienteringens möjligheter att förhjälpa de unga till rätt yrke och rätt utbildning.
Inom den offentliga tjänsten föreligga i vissa fall särskilda kompetens- bestämmelser. Dessa äro för en del högre befattningar akademisk examen eller annan därmed jämställd utbildning. I andra fall föreskrives för kom- petens genomgång av inom resp. verk anordnade kurser, såsom inom kom- munikationsverken och tullverket. I senare fallet kan verket vid antagandet av elever till kursen påverka den framtida rekryteringen av de berörda be- fattningarna. I detta hänseende har tidigare från kvinnohåll riktats den an- märkningen, att kurserna icke alltid anordnats på sådant sätt, som stod i överensstämmelse med behörighetslagens anda och mening. Kvinnor ha ej be- retts tillträde på samma villkor som män, och till vissa kurser ha de varit utestängda, varigenom möjligheten till befordran minskats eller helt förlorats. Man torde dock ha rätt att betrakta detta som ett övergångsstadium, även om kvinnliga elever hittills endast i mycket ringa antal vunnit tillträde till de högre kurserna.
De sakkunniga vilja understryka, att det i det långa loppet blott kan vara till fördel för ämbetsverken själva, om konstlade hinder icke uppsättas för en öppen tävlan.
De offentliga utbildningsanstalterna stå i allmänhet öppna för såväl män som kvinnor eller också äro de fördelade i parallellinstitutioner för man- lig och kvinnlig ungdom. I vissa fall begränsas dock elevurvalet till ettdera könet. Sålunda är det givetvis att vänta, att de militära utbildningsplatserna äro förbehållna män. Det torde i detta sammanhang böra påminnas om, att sannolikt flera dylika särskilda utbildningsplatser finnas avsedda för kvinnlig än för manlig ungdom, varvid utom samtliga hushållsskolor såsom exempel även må nämnas sjuksköterskeskolor, handarbets-, barnavårds- och skolköksseminarier samt kommunala flickskolor. Det har emellertid knap- past från något håll allvarligt ifrågasatts, att man borde sträva efter en sådan
utjämning mellan könen, att de skulle taga i anspråk lika stora andelar av olika yrkesgrenar och utbildningsmöjligheter.
Vad särskilt gäller de högre stadiernas och mellanstadiernas skolformer torde tendensen numera vara, att de olika skolformerna formellt ställas öpp- na för såväl manlig som kvinnlig ungdom, och att därefter urvalet av elever utan auktoritativa åtgöranden kommer att betingas av individuella anlag och yrkets sociala traditioner. Anledning torde alltså knappast föreligga att ur de synpunkter, som de sakkunniga hava att företräda, på detta område kräva någon ändring.
Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid böra framhållas, att särskilda utbildningsanstalter, i den mån det yrke de utbilda för är öppet för ungdom av bägge könen,_ helst borde anordnas såsom samskolor. Det torde nämligen kunna med viss sannolikhet antagas, att bristen på kamrat- ligt umgänge med yrkeskolleger av annat kön under utbildningstiden för framtiden försvårar samarbetet och bidrager till att vidmakthålla vissa otids- enliga och känslobetingade vanföreställningar om det motsatta könet.
De sakkunniga övergå därefter till att behandla de utbildningsmöjligheter, som närmast ansluta till folkskolan. Det torde icke kunna förnekas, att den elementära förberedelse, som gives för de stora yrkesgrupperna inom jord- bruk, industri, handel och hantverk, knappast i samma mån komma flickor som pojkar till godo. Mest jämställda äro i detta hänseende såväl skolor som volontärplatser för affärs- och kontorsverksamhet. Däremot hava för de övri- ga, i det nutida ekonomiska livet betydelsefulla arbetsgrenarna, kvarlevande föreställningar från äldre tider tydligen i stor utsträckning varit vägledande. Det torde sålunda vara påtagligt, att man med hänsyn till att en stor mängd unga flickor i regel ägna sig åt husligt arbete, ej tillräckligt uppmärksam- mat behovet av annan yrkesutbildning för dem. Deras valfrihet har blivit starkt begränsad. Olika inställningar och traditioner ha emellertid gjort sig gällande på olika områden, varför en summarisk överblick av dessa torde vara lämplig.
De yrkesskolor, som ha till ändamål att befrämja utbildningen för industri- arbete, ha så gott som uteslutande tagit sikte på den manliga arbetskraften. Trots att kvinnor utgöra omkring 1/e av hela den i industrien sysselsatta ar- betarstammen, äro de olika verkstads-, lärlings- och yrkesskolorna i allmän- het inrättade för de speciellt manliga yrkesgrenarna. Dock torde höra på- pekas, att de kvinnliga industriarbetarna för närvarande till mycket stor del sysselsättas inom sådana fack, där icke heller den manliga arbetskraften äger särskild yrkesutbildning. Det har heller icke tillräckligt betonats för de unga flickorna, att de hava intresse av att söka upp de mer yrkesskickliga in- dustrigrenarna och att även de böra utnyttja möjligheterna till skolning för sitt blivande yrke, om de skola ha någon utsikt att komma fram på banan och att vinna den framtidstrygghet, som även kvinnorna böra förvissa sig om. Man torde böra inse, att, när kvinnlig arbetskraft i så stor utsträckning tages i anspråk för industriellt arbete, den också bör beredas bättre möj- ligheter till utbildning, befordran och specialisering. För ett bättre tillgodo-
seende av flickornas tekniska utbildning tala dessutom även allmännare skäl. Dessa göra sig emellertid med samma styrka gällande för hantverkare och komma därför att av de sakkunniga behandlas i ett sammanhang här nedan.
För hantverksutbildningen torde en enbart traditionell inställning spela större roll än på något annat håll. Sålunda är det fortfarande mycket svårt för unga flickor att vinna inträde såsom lärlingar i sådana hantverksgrenar, där man inte är speciellt inriktad på att använda kvinnlig arbetskraft. Själva rekryteringssättet blir här ofta av avgörande betydelse, i det att till lärlingar i första hand antagas förutvarande springpojkar.
Även yrkesskolorna på området ha samma benägenhet att följa en traditio- nell uppdelning. På en del platser finnas visserligen verkstadsskolor för kläd- och pälssömmerskor samt hattmodister, men ett betydligt större antal orter och även ett betydligt större antal yrkesgrenar hava utbildningslinjer avsedda för manlig ungdom. I själv-a verket torde ett flertal av de tillgäng— liga yrkesskolelinjerna inom hantverkets område i och för sig vara lämpli- ga även för kvinnlig ungdom, t. ex. tapetserare, urmakare, instrumentmakare, guldsmeder. I regel torde det emellertid med flickornas möjligheter på dessa banor förhålla sig, som det uttryckes i den broschyr för flickornas yrkesval, som utdelas i Stockholms folkskolor: »I skolorna för urm-akare, guldsmeder, tapetserare, instrumentmakare, möbelsnickare finnes intet formellt hinder för flickor att komma in, men på grund av det stora antalet manliga tsö- kande, åt vilka givits företräde, har det i praktiken visat sig vara synnerli- gen svärt för flickor att vinna inträde i dessa skolor och äro utsikterna för dem att skaffa sig utbildning i ifrågavarande även för kvinnor passande yrken alltjämt mycket små».1
Man har emellertid i detta sammanhang icke endast att taga hänsyn till de förvärvsmöjligheter som flickor otvivelaktigt i viss mån utestängas från, samt till att den utjämning mellan manligt och kvinnligt arbete icke kom- mer till stånd, vilken i och för sig vore önskvärd när särskilda anlag icke kräva gränsdragning. Ett bakomliggande intreSSe av än allmännare art gör det dessutom önskvärt, att frågan om flickornas tekniska och hantverks- mässiga utbildning tages upp till behandling. Det må därvid till en början framhävas, att de sakkunniga icke finna det vara något samhällsintresse att söka leda in ett större flertal flickor på sådana yrkesområden, som förut- sätta särskild mekanisk begåvning, då det otvivelaktigt torde ligga en rik- tig iakttagelse bakom antagandet, att pojkar äro överlägsna med hänsyn till dessa anlag, liksom att flickor hava andra begåvningsföreträden. Konstate- randet av denna begåvningsskillnad bör emellertid å andra sidan icke heller få leda till att en kategorisk uppdelning av utbildningsmöjligheterna göres eller vidmakthålles. Det blir fastmera nödvändigt att främst taga hänsyn till vad tiden kräver av de unga och att därefter omskapa utbildningen för att göra såväl flickor som pojkar så arbetsdugliga som möjligt.
Vid en dylik omprövning skall man finna, att den moderna utvecklingen ställer större krav på människornas förmåga att handhava maskiner i olika
' Vad vill du bli? utgiven av Stockholms stads folkskolor. 17 uppl. 1937.
arbetssammanhang. Icke endast inom industri och hantverk utan även inom kontorsarbete, jordbruk och husligt arbete användas alltmer tekniska hjälp— medel. Under sådana förhållanden tOrde man ej böra stanna vid konsta- terandet av de unga flickornas mindre genomsnittsbegåvning för mekaniska ting. Skillnaden i naturliga anlag är icke ägnad att kategoriskt hänföra alla för mekaniska ting obegåvade till ett kön och alla begåvade till ett annat. Skillnaden är icke heller i och för sig så stor, att den skulle behöva göra sig märkbar, när det gäller de alldagliga genomsnittsprestationerna, om blott träningen och den genom lek, hemsysselsättningar etc. skapade inställningen vore densamma.
Skolan har här en viktig uppgift att fylla. Den nuvarande utvecklingen gör det utan tvivel nödvändigt att snarast möjligt i någon form ge även flic- korna det mått av teknisk allmänbildning, som de flesta människor i våra dagar böra äga, om de icke skola stå handfallna inför det praktiska livets krav i yrke och hem. Det är troligt, att detta mål skulle kunna uppnås med mer ändamålsenliga och allmännare verkande medel (t. ex. inom slöjdunder- visningen) än genom att öppna de dock för ett begränsat fåtal avsedda yr- kesskolorna inom hithörande fack. Det är här frågan om en yrkesutbildningen föregående teknisk allmänbildning, som i våra dagar är och i framtiden ännu mera blir praktiskt nödvändig.
Även yrkesutbildningen för det husliga arbetet gives delvis i yrkesskolors form, liksom i lärlings- och aftonkurser av olika slag. Om effektiviteten av denna undervisning föreligger annan utredning, vari även förordas statliga åtgärder av olika slag.1 Det synes de sakkunniga vara i hög grad önskvärt att målmedvetna ansträngningar göras för att effektivisera, rationalisera och vidga dessa utbildningsmöjligheter. Emellertid borde även inom den för alla grundläggande barndomsskolan allmännare beredas plats för en viss förbe— redande undervisning i hithörande ämnen. Liksom i fråga om den tekniska allmänbildningen bör skolans undervisning i husligt arbete betraktas under synvinkeln av att ett visst mått av kunnande och omdöme i hem- och famil— jefrågor hör med till den allmänbildning i praktiska ting, som det alltmer blir skolans uppgift att giva. Denna allmänbildning bör under sådana förhållan- den ocksä göras allmän; den bör icke betraktas såsom en preliminär yrkes- utbildning, den bör vidare icke som hittills endast komma vissa distrikt och vissa skolformer till del. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida den icke även bör så inriktas, att den till viss del med samma kursinnehåll, till viss del med annan praktisk inriktning, bör komma även barndomsskolans man- liga elever till del. Med tanke på kvinnornas samhälleliga skyldigheter torde det även böra betonas, att flickor ha samma behov som pojkar av allmänt medborgerliga kunskaper, och att sådan undervisning ej må skjutas åt sidan i de för flickor avsedda skolformerna.
Det är de sakkunnigas förhoppning, att dessa principiella synpunkter om praktisk allmänbildning i såväl tekniska som husliga ting för såväl manlig som kvinnlig ungdom måtte vinna beaktande vid de utredningar i olika in-
1 Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden (Stat. off. utr. 1937: 16).
stanser, för vilka dessa frågor äro föremål. Likaså önska de sakkunniga un- derstryka nödvändigheten av att även de lägre yrkesskolorna inriktas på att med större mångsidighet tillgodose den kvinnliga ungdomens yrkesutbild— ning.
Vad gäller jordbrukets utbildningsmöjligheter är till en början den högre l-antbruksundervisningen liksom all högskoleutbildning öppen för kvinnor på samma villkor som för män. Kvinnor äga sålunda tillträde till lantbruks- högskolan vid Ultuna och lantbruksinstitutet vid Alnarp och ha också i en- staka fall använt sig härav. Vad beträffar den lägre lantbruksundervis- ningen har denna varit föremål för utredning inom annan kommitté.1 Nämn- da förslag hava ännu icke föranlett någon åtgärd. De sakkunniga anse sig endast höra i detta sammanhang överväga, huruvida några särskilda syn- punkter böra läggas på de utbildningsmöjligheter, som stå kvinnorna till buds.
Sådan lägre yrkesundervisning lämnas i lanthushållsskolor, lantmanna- skolor och lantbruksskolor, varförutom vissa specialkurser med statsunder- stöd anordnas, t. ex. för utbildning av ladugårdsskötare och mejerister.
Såsom redan av namnet framgår äro särskilt lanthushållsskolorna avsedda för kvinnlig ungdom, men något hinder föreligger i och för sig icke för manlig ungdom att vinna inträde vid dessa skolor. Vid dessa skolor läm— nas undervisning huvudsakligast i sådana ämnen som ingå i en nutida lant- husmoders göromål. Då utvecklingen går i den riktningen att alltmer be- fria husmodern från tungt ladugårds- och jordbruksarbete och att koncen— trera hennes arbetsområde till det som huvudsakligen rör hemmet och fa- miljen, ha lanthushållsskolorna anpassat sina skolplaner med hänsyn härtill. Sålunda ägnas den väsentliga uppmärksamheten åt sådana ämnen som nä— ringslära, hemmets ekonomi, hälsolära och barnavård etc. Detta utesluter emellertid icke att därjämte lämnas en viss såväl teoretisk som praktisk un- dervisning i sådana grenar av jordbruksarbete, i vilka kvinnor med hänsyn till sina kroppskrafter och till sitt samtidiga hushållsarbete lämpligen kunna deltaga. Den här antydda inriktningen av undervisningen sammanhänger med ett allmänt strävande att på ett rimligt sätt begränsa lanthusmöd- rarnas alltför tunga arbetsbörda och att på männen överflytta en del av de göromål som hittills i stor utsträckning ålegat kvinnorna, främst ladugårds- arbetet.
Vid lantmannaskolorna, som äro avsedda för brukare av egen jord, läm- nas teoretisk och praktisk undervisning i jordbruksskötsel. Dessa skolor stå öppna även för flickor, men först under senare år hava flickor börjat söka sig in till dessa ehuru ännu i mycket ringa antal. Med hänsyn till att det inom jordbruket finnes icke mindre än omkring 40000 kvinnor, som äro självständiga företagare, och med påpekande jämväl av hur vanlig yrkes- utbildning i jordbruk för flickor är i vårt grannland Finland, anse de sak- kunniga det vara angeläget, att flera kvinnliga elever än vad nu är fallet
' Betänkande med förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande (Stat off. utr. 1937: 33).
uppmärksamma denna utbildningsmöjlighet. I den mån elevtillströmning- en från kvinnornas sida blir större, är det önskvärt att lantmannaskolorna utvidgas så, att de kunna möta det ökade kravet på elevplatser.
Lantbruksskolorna äro slutligen i södra och mellersta Sverige huvudsak- ligen avsedda för blivande arbetsledare inom jordbruket, men i Norrland och Dalarna även för blivande brukare. Den undervisning som lämnas i dessa skolor har hittills varit avsedd uteslutande för män.
Även inom jordbruket börjar en viss arbetsspecialisering att göra sig gäl- lande. Ett uttryck härför är, att vissa specialkurser på jordbrukets område anordnas med hjälp av statsunderstöd. Enligt reglemente av den 28 augusti 1917 kan sålunda statsunderstöd erhållas till utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland, Dalarna och Värmland. Dessa kurser skola vara förlagda till lantbruks-, lantmanna— eller lanthushållsskolor eller annan jäm- förbar anstalt och omfatta minst två och en halv månader. Genom beslut av 1935 års riksdag skulle dylika kurser anordnas också för män samt för- läggas till övriga delar av landet. Avsikten var, att »genom ladugårdsper- sonalens utbildning det skulle bli möjligt att till en viss grad höja ladugårds- arbetarnas anseende och att väcka ungdomens intresse för yrket». Intresset från männens sida har emellertid visat sig mycket obetydligt, varför man vid 1938 års riksdag på förslag av lantbruksstyrelsen beslutat öppna samtliga kurser för såväl manliga som kvinnliga elever. Inträdesvillkoren äro desam- ma, utbildningen likaså och stipendierna, som rätt väsentligt höjts, utgå oavsett kön med samma belopp. Med tanke på det intresse för omvårdnad av levande väsen, som kvinnor i regel ha, torde man möjligen till detta yrke ha att vänta en viss tillströmning från kvinnornas sida, förutsatt att yrket blir ett skäligt betalt specialarbete utan sammanblandning med husligt ar- bete. På enskilt initiativ har försök med gott resultat gjorts med dylik spe- cialutbildning för större ladugårdar.
Statsunderstöd gives även för ett antal lägre mejeriskolor för kvinnor. Dylika kurser omfatta både praktisk och teoretisk utbildning. Genom beslut av 1938 års riksdag skola dessa lägre skolor även vara öppna för män. Den högre undervisningen på detta område föreslås skola förläggas till Alnarp och torde därigenom bliva tillgänglig även för kvinnliga elever.
I den män kvinnor beredas tillfälle till utbildning på dylika specialområ- den inom jordbruksarbetet, torde man kunna förvänta, att i vårt land lik- som i flera andra länder kvinnor komma att ägna sig åt sådant arbete. De sakkunniga vilja därför rekommendera, att tillräckliga stipendier ställas till förfogande för såväl kvinnliga som manliga elevers bevis-tande av special— kurser för jordbruksarbete samt att utrymmesförhållandena så ordnas vid härför avsedda utbildningsanstalter, att de i full utsträckning och på samma villkor hållas öppna även för kvinnor.
I detta sammanhang torde även frågan om yrkesorientering böra beröras. Yrkesvalets problem gäller visserligen i lika hög grad den manliga som den kvinnliga arbetskraften, men då de sakkunniga ha att utreda kvinnoarbetets
olika sidor, torde det vara lämpligt att även taga i skärskådande, vilka möjligheter samhället har att leda denna arbetskraft in på de vägar, som ur olika synpunkter äro mest gagneliga. Det har redan framhållits, hur värdefullt det är att ge den kvinnliga ungdomen en förberedande allmän- bildning i tekniska och medborgerliga frågor och i frågor som röra hem- och familjeliv. Likaså har understrukits betydelsen av en ökad och förbättrad yrkesutbildning icke blott för husligt arbete och olika former av lantarbete, utan även för hantverk och olika former av industriarbete. Betydelsen av att de unga välja rätt, när det gäller deras framtidsarbete, behöver knappast påpekas. Moderna undersökningar ha med all styrka framhållit, att arbets- resultatet i hög grad är beroende av individens intresse och lämplighet för yrket. Det ligger sålunda i samhällets intresse att vara ungdomen behjälplig att i möjligaste mån erhålla den ur egen och samhällelig synpunkt rätta arbetsanställningen.
Genom motioner vid 1938 års riksdag (I: 210 och II: 335) äskades vissa åt— gärder till yrkesorienteringens effektivisering: »näringslivets mångsidiga ut— veckling har medfört ökade svårigheter för den enskilde att överblicka den mångfald av levnadsbanor och utkomstmöjligheter som erbjuda sig.» —— — — »Då det gäller att överskåda arbetsmarknadens möjligheter räcker det icke med de uppgifter, som stå till buds rörande tillgång och efterfrågan på ar- betstillfällen för dagen, utan det kräves förmåga att bedöma utvecklingen på längre sikt inom olika yrkesområden. Det är sålunda omöjligt för de unga att företaga ett tillfredsställande yrkesval på egen hand eller med ledning endast av slumpvis inhämtade råd och upplysningar.» Motionen utmynnar i en hemställan om en utredning rörande lämpligaste formen för en centrali- serad upplysningsverksamhet för ungdomens yrkesvägledning. Riksdagen har i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en sådan utredning.
De sakkunniga, som med stor tillfredsställelse hälsa detta förslag, vilja för sin del blott uttala den förhoppningen, att hänsyn därvidlag kommer att i lika mån tagas till den kvinnliga som till den manliga arbetskraftens varie- rande behov och att särskilt upplysningsverksamheten kommer att innesluta sådana moment, som kunna ge de unga flickorna en verklighetstrogen upp- fattning om deras framtida försörjningsförhållanden samt om behovet av en pliktmedveten yrkesinställning.
Emellertid torde man vara tvungen att räkna med att ungdom ej så sällan av nöden tvingas in på banor, som kanske ej äro de för deras anlag bäst lämpade. En yrkesorienteringsbyrå bör därför helst ha till sitt förfogande vissa möjligheter att mera direkt kunna hjälpa den arbetssökande att finna sig tillrätta i sitt yrke. Man bör sålunda icke nöja sig med att konstatera en för visst yrke mindre lämplig egenskap utan bör även äga möjlighet t. ex. att kunna lära den unge hur denna egenskap skall kunna bortarbetas. Detta kunde exempelvis ske genom att arbetsförmedlingarna eller de särskilda yr- kesrådgivningsinstanserna sökte anknytning och samarbete med yrkesskolor eller verkstäder av olika slag, som möjliggöra en prövning av arbetsviljan och arbetsdugligheten eller som ge tillfälle till uppövandet av kunskaper och
färdigheter. I tider av arbetslöshet kan det rentav gälla att anvisa och möj- liggöra en helt ny yrkesutbildning, men i regel torde endast en allmän an- lagsorientering till ledning för arbetsförmedlingen vara av nöden. Kvinnliga arbetssökande hänvisas sålunda ej sällan utan vidare till husligt arbete, där- för att de anses såsom kvinnor självklart vara dugliga härtill. En efter prak- tiska iakttagelser gjord sovring för även detta arbetsområde skulle vara sär- deles fördelaktig för både arbetsgivare och anställda samt skulle tjäna till att i det allmänna medvetandet göra detta yrke mer värderat.
De sakkunniga, som livligt tillstyrka en snar utredning av en centralise— rad upplysningsverksamhet för ungdomens yrkesutbildning, ha i detta sam- manhang endast velat påpeka, att en dylik upplysningsverksamhet även borde kunna i viss mån inriktas på att underlätta ett önskvärt yrkesbyte;E Detta problem reser sig särskilt ofta för kvinnor i medelåldern, såväl för dem, vilka i ungdomen övergått från förvärvsarbete till husligt arbete i eget hem och vilka hava särskilt svårt att vid ett senare tillfälle återvinna för— värvsarbete, som för dem, vilka på grund av arbetets att redan vid inträ— dande medelålder anses >>uttjänta».
Geografisk lokalisering av arbetsmöiligheter för män och kvinnor.
Såsom flera gånger i de sakkunnigas framställning berörts, synes en tradi- tionell uppdelning av yrkesområdena på manliga och kvinnliga alltjämt bibe— hållas och därigenom skapas även en ojämn geografisk fördelning av män- nen och kvinnorna. Denna fråga är i och för sig av mindre arbetsmarknads— ekonomisk vikt och av större betydelse för familjebildningen och trivseln i sammanlevnaden, men då reformer, som möjligtvis skulle kunna bidraga att minska denna olägenhet, måste röra arbetsförhållandena, anse sig de sak- kunniga låmpligen höra i sitt allmänna sammanhang vidröra även denna fråga.
I visst avseende äro hithörande problem föremål för annan utredning, nämligen i vad gäller den s. k. »flykten från landsbygden». Problemet är emellertid såsom de sakkunniga se det av vida större räckvidd, i det att varje ensidig uppdelning av manlig och kvinnlig arbetskraft å skilda områden kan komma att medföra, att män och kvinnor på ett ur samhällets synpunkt mindre önskvärt sätt isoleras från varandra. Även svårigheterna att er- hålla arbetskraft av det ena eller andra slaget ökas, om efterfrågan på en viss ort endast inriktas på den ena hälften av familjemedlemmarna. Denna fråga berör icke endast makars möjlighet att vinna anställning å samma ort utan även föräldrars möjlighet att sammanhålla sina familjer och att ha barnen längre tid boende i hemmet eller nära detsamma. Detta pro- blem ger sig givetvis mest tillkänna i de fall, då ett distrikt nästan helt be- härskas av en viss näringsgren. Vid en allmän undersökning kunna emel- lertid egentligen endast jordbruk och industri komma i fråga såsom stora nog att sätta sin prägel på en hel ort.
14—378661.
Inom jordbruksdistrikten ligger problemet väsentligen däri, att kvinnorna i stor utsträckning lämna landsbygden för att söka sig arbete i städer och industrisamhällen. Detta har medfört svårigheter, dels att för jordbruket anskaffa kvinnlig arbetskraft i erforderlig utsträckning och dels att möjlig- göra giftermäl för jordbrukets unga män. Olika förslag till lösning av detta problem ha under den aktuella diskussionen framkommit. Därav må i första hand nämnas strävandena att underlätta jordbrukarehustrurnas arbete i hemmet, för att därigenom göra denna livsuppgift mera tillfredsställande att se fram emot för de unga kvinnorna. Detta syfte är förtjänt av allt stöd. Det torde dock böra framhållas, att ju mer hemarbetet rationaliseras, desto mindre tenderar det att kräva arbetskraft. Visserligen är den tid ännu långt avlägsen, då husmödrarnas arbete underlättats mer än till att komma på en mer likställd nivå med annat arbete. Den alltför långa arbetstiden måste först rationaliseras bort och endast därefter kan en direkt minskning i lant— hemmens behov av huslig arbetskraft komma att förmärkas.
Emellertid är det tydligt, att det större antalet unga kvinnor knappast med denna utveckling komma att finna sin bärgning på landsbygden i form av hushållsarbete. För att utjämna könsproportionerna mellan land och stad fordras fastmera, att åt unga kvinnor beredas även andra arbetsmöj— ligheter. Sålunda finnes inom det egentliga jordbruket ett icke mättat behov av arbetskraft. Kvinnorna visa emellertid en växande ovillighet att åtaga sig detta arbete på de villkor som hittills rätt. För att möta denna svårighet har man troligtvis att göra mycket allvarliga omprövningar av frågan om jord- brukets lönsamhet.
Den ekonomiska frågan är emellertid icke den enda. Det synes de sak- kunniga svårt att föreställa sig, att man skulle kunna uppnå något mera jämstort antal av män och kvinnor i jordbruksdistrikten utan att gränser— na för vad som hittills betraktats som manligt och kvinnligt arbete bli mind- re skarpa. Arbetet inom jordbruket måste, då det allmänt rationaliseras samt med hänsyn till arbetsansträngningen underlättas och med hänsyn till löne— villkoren blir mer jämställt med industriarbetet, i större utsträckning böra fördelas på yrkeskunniga personer av bägge könen, om den avsevärda ök— ning av kvinnor inom jordbruksområdena, som visat sig vara för äkten- skapsbildningen och trivseln behövliga, skall kunna komma till stånd. Detta innebär i och för sig stora omvälvningar inom den yrkesgren, som givetvis mest av alla bevaras i traditionell form, men de sakkunniga äro medvetna om att även utan detta speciella hänsynstagande sådana omvälvningar före- stå, då problemet om jordbrukets arbetskraft antar allt svårare karaktär. Inför övervägandet av olika omläggningar torde det för närvarande räcka att påpeka, att i den mån jordbruksarbetet underlättas med maskinella hjälp— medel samt i den mån det blir mer beroende av föregående, om än kort- varig, specialutbildning, kommer ett större antal kvinnor än hittills att kun— na anses för dylikt arbete lämpliga.
Inom industrien ligger problemet på ett annat plan och framträder i regel ej som en »avfolkning» utan mera i bristande arbetsmöjligheter för det ena
eller andra könet, vilken företeelse i sin tur medför ovan omnämnda familje- sociala svårigheter. Det har t. ex. alltmera börjat uppmärksammas, hur i de speciellt manliga sågverks- och malmdistrikten samt å skilda orter med hu— vudsakligen män anställda i mekaniska verkstäder o. dyl. de unga flickornas syselsättningsproblem inger bekymmer. I allmänhet ha för dem inga andra yrkesmöjligheter stått till buds än husligt arbete i ringa omfattning samt några enstaka anställningar i kaféer, i frisersalonger, i affärer och på kon— tor. En undersökning har sålunda visat, att i de tre Norrlandslänen Väster- norrland, Västerbotten och Norrbotten ej funnos mer än 125 arbetsställen med sammanlagt 953 arbeterskor, som kunde komma under beteckningen »industriellt arbete», under det att motsvarande tal för Skåne och Blekinge voro 715 arbetsställen med 22 542 arbeterskor. För den manliga befolk- ningen är fördelningen en helt annan.
För orter med ensartad manlig industri har resultatet blivit, att unga kvin- nor antingen måste mer än de unga männen söka sig bort eller att de — och detta gäller numera även arbetarcklassen —- kvarstanna där såsom hem— madöttrar utan tillräckliga arbetsuppgifter och utan att erhålla en för deras framtida liv värdefull utbildning i något hänseende eller ens en riktig in- ställning till arbetet och till livets ekonomiska förhållanden. För att uppnå en viss önskvärd balans i sysselsättningsmöjligheterna på dylika orter blir det allt nödvändigare att tillskapa någon kompletteringsindustri, som sär- skilt använder sig av kvinnlig arbetskraft. Exempel på ett dylikt förfa- rande ha icke heller saknats; det må vara tillräckligt att här omnämna, hurusom en syfabrik under uttrycklig motivering med ovan anförda skäl förlagts i närheten av mera manligt betonad industri i Småland. Det om- vända förhållandet har också inträffat, att på en ort med särskilt kvinnligt betonad industri, arbetsmöjligheter för män måst tillskapas, för att man skulle få behålla en bofast kvinnlig arbetarestam.
Under synpunkten av en sålunda önskvärd kompletterig av manlig, resp. kvinnlig industri skulle i vårt land behövas en mera målmedveten lokalise— ringspolitik för industriföretag. Den mänskliga arbetskraften ställer större anspråk än hittills på att bli beaktad i det ekonomiska livets planmäs— siga ordning. Då emellertid auktoritativa ingrepp på detta område knap— past övervägts eller ens skulle vara möjliga, se de sakkunniga ingen, anled— ning att i ett speciellt yrkande sammanfatta de önskemål, som deras föregå- ende utredning lett fram till. Kommunerna torde hava viss möjlighet att, t. ex. genom sin tomtpolitik, uppmuntra förläggandet av dylika komplette— ringsindustrier till lämpliga orter. Den enskilda företagsamheten bör dock huvudsakligen göras uppmärksam på att ett samhälleligt problem håller på att växa fram, men att det ligger i företagens makt och troligen även i deras intresse att på ett jämnare sätt utnyttja den till olika orter bundna arbets- kraften.
Avdelning 11. De gifta kvinnorna på arbetsmarknaden.
Sedan de sakkunniga i föregående avdelning behandlat en del allmännare kvinnoarbetsproblem samt även sökt bedöma de särskilda överväganden och förslag i olika hänseenden, som i det aktuella läget synas påkallade, komma de sakkunniga att i detta avsnitt närmare behandla det delproblem, vari tids- utvecklingen liksom sammanbryter alla kvinnoarbetets anpassningssvårighe- ter, nämligen frågan om de gifta kvinnornas ställning i arbetslivet. Därvid tillgodogöra sig de sakkunniga i stor utsträckning den teckning av kvinno— arbetsproblemens bakgrund, som i det föregående givits. En redogörelse har lämnats för det kvinnliga arbetets utveckling från agrara självhushållnings- former fram till våra dagars industriellt betonade arbetsförhållanden. Vi- dare har en allmän kartläggning gjorts av de yrken i Sverige, där kvinnor- na i större utsträckning vunnit sysselsättning, varvid en detaljredogörelse för kvinnors förekomst inom olika yrkesgrenar givits i bilaga 1. Genom vissa statistiska undersökningar hava de sakkunniga vidare sökt lägga grunden för en bedömning av den manliga och kvinnliga arbetskraftens olika kost- samhet, varvid för en särskild kårs vidkommande, nämligen folkskollärar- na, en mera ingående jämförelse mellan mäns och kvinnors arbete gjorts. Under hela denna framställning har flerfaldiga gånger de gifta kvinnornas särproblem belysts, och sådana sakuppgifter, som äro ägnade att under- lätta bedömandet av gift kvinnas lämplighet och behörighet till förvärvsar- bete, i olika sammanhang infogats. I det följande anse sig de sakkunniga med hänsyn till detta endast böra behandla de problem, vilka på särskilda punkter äro nödvändiga för att komplettera framställningen.
Då de åtgärder, som i Sverige i olika instanser föreslagits för att förhindra eller underlätta de gifta kvinnornas förvärvsarbete, icke framkommit fri- stående från den ekonomiska utvecklingen i andra länder, hava de sakkun- niga i första hand velat lämna en redogörelse för hur motsvarande problem lösts och diskuterats utomlands.
Kap. 6. De förvärvsarbetande kvinnornas ställning på arbets- marknaden i vissa främmande länder, med särskild hän- syn till de gifta kvinnorna.
Då man söker vinna någon jämförande överblick över kvinnornas ställ— ning i andra länder och särskilt över tendenser till sådan utvidgning eller in- skränkning i kvinnornas arbetsrätt, som av offentliga myndigheter kan vidtagas, måste uppmärksamheten så gott som företrädesvis inriktas å kvinn- liga befattningshavare i allmän tjänst.
Framställningen har disponerats på tvenne huvudavsnitt. I det första av dessa behandlas villkoren för kvinnor i allmän tjänst, varvid framställ- ningen i huvudsak bygger på en rapport, som sammanställts inom Internatio— nella arbetsbyrån i Geneve i februari 1936. För större överskådlighets skull ha uppgifterna från de olika länderna skilts isär på vissa huvudfrågor, näm- ligen
a) rätt till anställning och befordran,
b) rätt till behållande av tjänst vid giftermål, 0) lika eller olika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare,
d) makars anställning å samma ort,
e) pensionsålder samt
f) moderskapsledighet.
Det andra avsnittet ger en mer resonerande skildring av den våg av åt- gärder och diskussioner i restriktiv riktning, som följde den sista krisarbets- lösheten i spåren. Även denna framställning bygger på internationellt redi- gerade uppgifter; huvudsakligen publicerade i Industrial and Labour Infor- mation, utgiven av Internationella arbetsbyrån i Geneve.
I. Bestämmelser rörande offentlig tjänst.
Rätt till anställning och befordran. Belgien. Svåröverskådlig situation, då bestämmelserna skifta. Förordningar om inskränkning av kvinnlig arbetskraft 1934 ha återkallats (se vidare i nästa av- snitt.)
Canada. Principiellt lika behörighet med män, men vissa tjänster kunna förbe— hållas endera könet.
Enligt 1927 års lag om civil statstjänst utses kandidater till utnämning inom för- valtningen efter ansökan. Rätt till ansökan står öppen för envar, som lagenligt kan utnämnas inom den tjänstegrupp ansökan gäller. Emellertid finnes ett tillägg, en- ligt vilket förvaltningskommissionen (Civil Service Commission), som har att hand- lägga ansökningarna, kan uppställa inskränkande bestämmelser med avseende på ålder, kön, hälsotillstånd, karaktär och moral samt andra egenskaper, som enligt kommissionens bedömande erfordras för de åligganden tjänsten kräver.
Danmark. Behörighetslag beslutad 1919, innehåller undantag för militära och kyrkliga tjänster.
England. Behörighetslag av 1919; dock med ett provisorium, att Kungl. Maj:t har rätt föreskriva särskilda förordningar om kvinnors tillträde till administrationen. Vissa officiella kommittéer av 1920 och 1929 ha velat fullt ut hävda behörighets- regeln. F. 11. finnas särbestämmelser för olika departement samt för olika tjänste- klasser; i allmänhet ha kvinnorna fritt tillträde till lägre men ej till högre tjänster.
Finland. Behörighetslag av 1926. Vissa specificerade tjänster, bl. a. prästerliga, äro reserverade för män, vissa andra finnas reserverade för kvinnor.
Frankrike. Varje statligt departement har särskild förordning och situationen är därför svåröverskådlig. I allmänhet finnas inga restriktioner, men i vissa de- partement (kolonial-, finans- och justitiedepartementen m. fl.) hindras kvinnorna av klausul om fullgjord militärtjänst. Sedan 1936 hava flera departement åter med- givit ansökningsrätt till tjänst för kvinnor, vilken rätt under två års tid varit upp- hävd, dock med en ny bestämmelse fastställande maximiantal för av kvinnor inne- havda tjänster inom resp. tjänstegrupper. Deras ansökningsrätt kan åter upphävas, då detta maximium uppnåtts. Proportionen är vanligen fastställd till 50 %.
Förenta Staterna. Förhållandena äro svåröverskådliga, då varje delstat och många lokala myndigheter ha egna bestämmelser. I den federativa förvaltningen finnas inga restriktioner. F. d. krigsdeltagare ha företräde till alla statstjänster, varför proportionen kvinnor måste bli lägre.
Holland. Inga andra restriktioner finnas än att kvinnor på grund av vissa sär- bestämmelser uteslutas från domartjänster, diplomatiska och konsulära tjänster.
Italien. Före 1933 fanns ingen inskränkning annat än för militära, diplomatiska och domartjänster. Efter 1933 har en kontingentering införts, som ger verken rätt att begränsa kvinnors tillträde.
Jugoslavien. Restriktioner finnas endast för domartjänster samt kontingentering inom post, telegraf och telefon.
Norge. Behörighetslag av 1938. Vissa restriktioner beträffande de prästerliga tjänsterna.
Polen. Inga restriktioner finnas. Ett stort antal kvinnor äro anställda i olika statstjänster.
Rumänien. Inga restriktioner finnas enligt behörighetslag av 1923. Inom post och telegraf stå dock vissa hinder i vägen för befordran. Kvinnor äga ej tillträde till domarämbetet.
Schweiz. Behörighetslag av 1927. För en del poster fordras viss militär rang, vilket utestänger kvinnor.
Sovjetunionen. Full likställighet.
Spanien. Inga restriktioner finnas enligt konstitutionen av 1931. Senare för- ändringar ej rapporterade.
Tjeclroslovakiet. Inga restriktioner.
Tyskland. Före 1933 rådde full likställighet; principen var inskriven i författ- ningen.
Efter 1933: Lagen av 30 juni 1933 m. fl. stadga inskränkningar i kvinnors arbets- rätt. Utnämning till ordinarie kan ske först vid 35 års ålder. Flera restriktiva förordningar, bl. a. att kvinnor ej kunna utnämnas till domare eller allmän åklagare.
Österrike.1 Konstitutionellt lika rätt föreskrevs enligt förbundslagen av 1920, som uteslöt varje privilegium grundat på härstamning, kön, stånd och klass. Sedermera ha emellertid angående kvinnliga tjänstemän särskilda bestämmelser utfärdats, var- igenom nämnda princip frångåtts.
Rätt till behållande av tjänst vid giftermål.
Belgien. De kvinnor, som redan ha anställts, behålla sin tjänst. Nödåtgärd 1934 tillät avsked, men denna rätt utnyttjades knappast. Jämlikt paragraf 19 i regle- mente rörande sjuksköterskor vid 5. k. blandade sjukhus, underställda försvars- ministeriet, anses sjuksköterska som ingår giftermål hava begärt avsked.
Canada. Avsked vid giftermål. Gifta kvinnor anställas ej, såvida ej brist råder på arbetskraft, eller om mannen är arbetsoförmögen eller särskilda kvalifikationer äro för handen.
Danmark. Inga restriktioner finnas. Finland. Inga restriktioner finnas. Frankrike. Inga restriktioner finnas. Förenta Staterna. »Sparsamhetslagen» 1932 bestämde, att vid inskränkningar skulle i första hand permitteras den som är gift med statsanställd man eller kvinna. Trots att lagen föreskriver jämlikhet mellan män och kvinnor ha under 3 år 833 kvinnor men endast 277 män avskedats av denna grund.
Holland. Avsked vid giftermål sedan 1924; dock beviljas vissa undantag. En- ligt lag av 1935 entledigas lärarinnor vid äktenskaps ingående. Enligt lag av 1937 skola gifta kvinnor avgå (undantag för gift kvinna med familje- eller annan un- derhållsskyldighet) .
Italien. De kvinnor, som redan ha anställts, behålla sin tjänst.
Jugoslavien. Inga restriktioner finnas. I de tre halvofficiella bankerna utgör dock giftermål grund för avsked. Jämlikt 1937 års finanslag, som kompletterat lagen av 1929 rörande folkskolor, böra folk-, skolköks- och småskolelärarinnor lämna sin tjänst vid ingående av äktenskap med man, vilken ej är lärare.
Genom styrelsebeslut år 1937 i riksförsäkringsbyrån äro kvinnliga tjänstemän i byrån skyldiga att lämna sin tjänst vid äktenskaps ingående, och gift kvinna får ej vidare anställas.
Norge. Inga restriktioner finnas.
Polen. Avsked vid giftermål rekommenderades i cirkulärskrivelse från regeringen av år 1933.
Rumänien. Inga restriktioner finnas. Schweiz. Kvinnor kunna avskedas vid giftermål. Sovjetunionen. Inga restriktioner finnas.
Storbritannien. Gifta kvinnor anställas endast undantagsvis; kvinnor som ingå äktenskap kunna avskedas. I allmän tjänst anställda kvinnor äro skyldiga att avgå vid ingåendet av äktenskap. Undantag från denna regel kunna medgivas,
1 Då detta skrevs var Österrike ett självständigt rike. Eftersom de upplysningar, vilka gälla hittillsvarande förhållanden, dock kunna anses äga upplysande värde, hava de av de sakkun— niga bibehållits.
om enligt tillstyrkande av vederbörlig myndighet bibehållandet i tjänst av kvinnlig befattningshavare efter ingånget äktenskap anses vara i tjänstens intresse (allmän tjänsteförordning av 1921).
Tjeckoslovakiet. Inga restriktioner finnas för ordinarie befattningshavare. För icke ordinarie är tillstånd att kvarstå beroende på beslut inom verket; ansökan här— om beviljas i regel.
Tyskland. Lag 30 maj 1932: Rätt att avskeda gift kvinna mot hennes vilja, om myndigheten ansåge, att familjeinkomsten vore tillräcklig. Dylikt beslut skulle dock underställas skiljedom, såvitt ej mannen vore anställd i offentlig tjänst och kunde anses ha en betryggad ställning. Lag 30 juni 1933: Plikt att avskeda gift kvinna under samma betingelser; dock må undantag beviljas av inrikesministern.
Österrike. Principiell skyldighet att avgå vid giftermål är ej fastslageu. Vissa löneolikheter inträda.
Lika eller olika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare. Belgien. Principiellt lika lön. Under krisen förekommo vissa lönenedskärningar. 1933 fastslogs, att om bägge makarna voro statsanställda, skulle hustruns lön redu- ceras med 25 %. 1934 gjordes vissa nedskärningar i alla kvinnolöner, även de ogiftas. 1935 bestod för en kort tid lägre lön för kvinnliga lärare än för man- liga. Familjetillägg utbetalas endast till familjens överhuvud. Kvinnor i stats- tjänst få familjetillägg endast, om de äro änkor, frånskilda eller ha utomäkten- skapliga barn.
Canada. Principiellt lika lön; lönerna äro fastställda med hänsyn till befattningen och ej till individens kön.
Danmark. Lika lön från år 1919.
Finland. Lika lön för de tjänster som äro öppna för såväl män som kvinnor. Generellt sett ligga kvinnolönerna på en lägre nivå, vilket särskilt ger sig tillkänna på de poster, som äro reserverade för kvinnor i motsats till dem, som äro reser— verade för män.
Frankrike. Lika lön för de tjänster som åro öppna för såväl män som kvinnor. Generellt sett ligga kvinnolönerna på en lägre nivå. Fainiljetilläggen äro lika för män och kvinnor, dock utbetalas familjetillägg endast till endera i familj, där bägge makarna äro anställda i offentlig tjänst. Under år 1935 hade vissa ekonomiskt mo- tiverade åtgärder medfört, att löneförmånerna för vissa kvinnliga befattningshavare reducerats avsevärt genom indragandet av bostadsförmåner samt förbud för sam- tidigt uppbärande av avgångs- och ålderspension; den bestämmelse, som förorsakade dessa åtgärder, upphävdes 1936.
Förenta Staterna. Lika lön i den federativa förvaltningen sedan 1870. Holland. Principiellt lika lön. Italien. Principiellt lika lön.
Jugoslavien. Principiellt lika lön. Gifta kvinnor ha dock fått viss nedskärning av dyrtidstillägg. Norge. Principen är lika lön, men för många befattningar äro olika lönesatser bestämda, t. ex. manliga yrkesinspektörer 6300—8 100 kr., kvinnliga 5400—7 200 kr., manliga fängelseinspektörer 5850—7 200 kr., kvinnliga 3600—4 950 kr.
Polen. Principiellt lika lön; dock finnas kvinnor till större antal i de lägre löne- klasserna.
Rumänien. Lika lön. Även hyresbidrag uppbäras av bägge makarna. Barnbidrag får dock i varje familj endast endera maken, varvid detta bidrag räknas efter den högsta lönen.
Schweiz. Lika lön. Sovjetunionen. Lika lön. Storbritannien. Ej lika lön annat än i undantagsfall. Underhuset har dock se- dan 1919 principiellt förklarat sig vara för lika lön.
Tjeckoslovakiet. Lika lön; dock med viss inskränkning i fråga om barnbidrag. Tyskland. Före 1933: lika lön för tjänstemän, med undantag för en obetydlig minskning i de gifta kvinnornas löneförmåner (sedan 1927 utgick till gifta kvinn- liga tjänstemän endast halva hyresbidraget och, ifall mannen var offentlig befatt- ningshavare, intet hyresbidrag; likaså gjordes visst avdrag å barnbidragen).
Efter 1933: flera löneinskränkningar, nu även för ogifta kvinnor; olika stora pensioner och olika stora bidrag av skilda slag.
Österrike. Principiellt lika lön; dock ej till gifta kvinnor. 1934 bestämdes, att familjetillägg skulle utgå endast till män.
Åtgärder för att bereda makar anställning å samma ort. Belgien. Inga föreskrifter finnas, men i praxis tages vid lärartillsättningar såvitt möjligt hänsyn till makens bostadsort.
Brasilien. Sedan lång tid tillbaka ha i vissa konkreta fall gifta makar beretts anställning å samma ort. Dessutom har genom en ny lag av 1936 bestämts, att en med civil eller militär befattningshavare gift kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänst- ledighet titan lön ända till tre år, om maken transporterats till plats, där hon ej kan utöva sin tjänst.
Canada. Inga föreskrifter finnas; gifta kvinnor äro sällan anställda. Chile. Ett lagförslag av år 1936 har upptagit frågan om rätt till befrielse från tjänstgöring för kvinnlig tjänsteman, gift med civil eller militär befattningshavare, under en tidsrymd av intill tre år i händelse av makens förflyttning till annan ort.
Danmark. Inga föreskrifter finnas. Finland. Inga föreskrifter finnas.
Frankrike. Överallt ges särskilda förmåner åt äkta makar, för att dessa skola kunna bo tillsammans. Enligt förordning av 1921 skola 25 % av alla lediga platser under ett år i första hand besättas med makar till förut anställda tjänstemän eller med personer som bott inom distriktet minst ett år. Två makar, som äro anställda inom samma administration, skola förflyttas samtidigt. Om de äro anställda i olika administrationer, måste hustruns överordnade finna henne en befattning i samma distrikt, dit mannen blir förflyttad.
Förenta Staterna. Inga föreskrifter finnas.
Grekland. Vad beträffar med lärare gifta lärarinnor finnes en bestämmelse, som möjliggör den kvinnliga tjänstemannens förflyttning till makens tjänstgöringsort, men dess tillämpning erbjuder vissa svårigheter. En lag av 1929, som möjlig- gjorde utbyte mellan lärarna i Athén — Pireus och de i provinsskolorna, ger i
princip företräde för gifta kvinnliga lärarkrafter i skolorna i Athén, medan de ogif- ta företrädesvis sändas till provinsskolorna.
Holland. Inga föreskrifter finnas. Italien. Inga föreskrifter finnas.
Jugoslavien. Endast för lärarkåren finnas vissa förordningar, att gifta kvinnor skola utnämnas till lediga platser i mannens distrikt. Med tillämpning av ett regle— mente från undervisningsministeriet är det brukligt att tillförsäkra gifta kvinnliga lärare vid lägre och högre undervisningsanstalter anställning i den stad, dit makens tjänst förlagts.
Norge. Inga föreskrifter finnas. Polen. Inga föreskrifter finnas.
Rumänien. Gift kvinna i offentlig tjänst har företrädesrätt till ledig plats i makens distrikt. Likaså må gift man begära förflyttning av familjeskäl.
Schweiz. Inga föreskrifter finnas. Viss undersökning visar, att i praxis till- lämpas för lärare en förmånsrätt för gifta att bereda dem anställning å samma ort.
Sovjetunionen. Inga föreskrifter finnas.
Spanien. I de flesta ministerierna finnas bestämmelser, som möjliggöra för- läggandet av makars tjänstgöring till gemensam ort; den ena eller andra av makarna kan begära utbyte av tjänsteort.
Storbritannien. Inga föreskrifter finnas.
Tjeckoslovakiet. Inga föreskrifter finnas, men i vissa fall tages hänsyn till endera makens förflyttning.
Tyskland. Före 1933 gällde, att en begäran från gift kvinnlig tjänsteman att bli förflyttad till makens hemort borde såvitt möjligt beviljas. Skyldighet att begagna tjänstebostad föreskrevs för gifta kvinnor, men rätt gavs dem att ha sin familj där. Verken voro ålagda att förse kvinnliga tjänstemän med bostäder för familjer, resp. bostäder för ensamstående, i samma utsträckning som manliga tjänstemän.
Österrike. Inga föreskrifter finnas.
Pensionsålder.
Belgien. Lika för män och kvinnor.
Canada. Lika för män och kvinnor.
Danmark. Lika för män och kvinnor (70 år, på egen begäran 65 år). Finland. Lika för män och kvinnor (67 år).
Frankrike. Lika för män och kvinnor, med undantag för tobaksmonopolet, där den är 60 år för män och 55 år för kvinnor. Kvinnliga befattningshavare få, om de avträda ur tjänst utan pension, sina pensionsavgifter återbetalade med ränta. Kvinnliga befattningshavare med tre levande barn ha rätt att avgå med pension. — Enligt lag av 1924 ha kvinnliga tjänstemän, gifta eller familjemödrar, som varit i aktiv tjänst minst 15 år, enligt de allmänna bestämmelserna rätt till en avgångs- pension beräknad per tjänsteår. Åtnjutandet av denna pension uppskjutes till den tidpunkt, då vederbörandes rätt till ålderspension inträder. Enligt samma lag ha kvinnliga tjänstemän och funktionärer rätt till ett tillägg till ålder och tjänstetid av
'ett är för varje barn de fått. Manliga tjänstemän ha samma rätt i mån av militära tjänsteår.
Förenta staterna. Lika för män och kvinnor. Holland. Lika för män och kvinnor (65 år). Italien. Lika för män och kvinnor. Jugoslavien. Lika för män och kvinnor.
Norge. 70 år för män, 65 år för kvinnor i allmänhet. Polen. Lika för män och kvinnor.
Rumänien. Lika för män och kvinnor (oftast 60 år). Schweiz. Lika för män och kvinnor.
Sovjetunionen. Lika för män och kvinnor. Storbritannien. Lika för män och kvinnor. Tjeckoslovakiet. Lika för män och kvinnor.
Tyskland. Lika för män och kvinnor. Österrike. Lika för män och kvinnor.
Moderskapsledighet.
Belgien. Enligt cirkulär från premiärministern av den 13 mars 1930 åtnjuter kvinnlig personal, enligt allmän bestämmelse, tjänstledighet med bibehållande av lön upp till en månad före och en månad efter barnsbörd. Enligt cirkulär av 1927 från ledningen för statens flickskolor ha lärarinnor rätt till avlönad tjänstledighet vid barnsbörd under 6 år 7 veckor; varav 2 år 3 veckor före, 4 veckor efter. Denna tjänstledighet kan förlängas vid företeende av läkarintyg.
Canada. Inga föreskrifter finnas; gifta kvinnor äro sällan anställda.
Danmark. Rätt till 6 veckors ledighet med halv lön; med läkarintyg kan denna tid utsträckas; utan läkarintyg må ges särskild ledighet under högst 3 månader före barnsbörd, och om barnet lever och ammas —— 6 månader efter barnsbörd. Verkchefen har likaså rätt att förbjuda en kvinna att arbeta under 3 månader före barnsbörden; hon skall i så fall sjukskrivas och erhålla halv lön.
Finland. Inga särskilda föreskrifter för barnsbörd; %, av lönen bibehålles vid sjukdom, och kvinnliga tjänstemän ta i regel 2—3 månaders sjukledighet vid ha- vandeskap.
Frankrike. I allmänhet rätt till ledighet med full lön 1 månad före och 1 månad efter barnsbörd; praxis är att bägge månaderna tagas efter barnets födelse. Med läkarintyg kan ledighet erhållas med full lön i ytterligare 2 månader. Ledighet utan lön må tagas av gifta kvinnliga befattningshavare, vanligen ej mer än 3 år, i vissa verk dock 6 år. Svårigheterna i de enskilda fallen att återinträda i tjänst ha dock kommit mödrarna att sällan utnyttja denna rätt.
Förenta staterna. Inga föreskrifter finnas.
Holland. Havandeskapsledighet på samma villkor som för sjukdom. Full lön under minst 6 veckor.
Italien. 2 månaders ledighet med lön. Denna ledighet kan förlängas med 30 dagar genom att årssemestern uttages i förskott. En ytterligare förlängning av 30 dagar kan beviljas av departementscheferna. Om ej tjänsten efter denna tid åter- upptages, sättes befattningshavaren i disponibilitet.
Jugoslavien. 6 veckors ledighet med full lön.
Norge. Inga föreskrifter finnas. Varje befattningshavare har rätt till 3 må- naders sjukledighet med full lön.
Polen. 6 veckor före och 6 veckor efter barnsbörd med full lön. Under havan- deskapet rätt till 6 dagars ledighet per månad. Amningsledighet beviljas.
Rumänien. Inga föreskrifter finnas. Vanlig sjukledighet med full lön ges.
Schweiz. Olika för olika grenar av administrationen.
Sovjetunionen. Efter kungörandet av förordning av 1936 angående moderskaps- skydd äro icke kroppsarhetande kvinnliga löntagare jämställda med arbetarkvin— nor. Tiden för moderskapsledighet är för alla löntagare fastställd till 56 dagar före och 56 dagar efter barnsbörd. Under denna tjänstledighet ha kvinnorna rätt till en dagsersättning, som utbetalas av socialförsäkringsanstalten, vilket belopp varierar mellan full och halv lön.
Spanien. Ledighet med full lön 6 veckor före och 6 veckor efter barnsbörd.
Storbritannien. Kvinnliga tjänstemän ha rätt till en speciell tjänstledighet före och efter barnsbörd med full lön under en period normalt ej överstigande en må— nad — med möjlighet till förlängning med en månad på läkarrekommendation.
Enligt rapport från den internationella Bureau d'Education över den gifta kvin- nan i undervisningsväsendet har gift kvinnlig folkskollärare i allmänhet rätt till tjänstledighet antingen med full eller reducerad lön. Londons skolstyrelse har be- slutat att gifta kvinnliga lärare böra taga tjänstledighet med 13 veckor före och 13 veckor efter barnsbörd med full lön under de 8 första veckorna och halv lön under de övriga. En förlängd ledighet utan lön kan beviljas upp till maximum 12 månader.
Tjeckoslovakiet. Rätt till 3 månaders ledighet med full lön; ingen inskränkning i pensions- och andra rättigheter.
Tyskland. Före 1933 voro kvinnor förbjudna arbeta 2 veckor före och 4 veckor efter barnsbörd. Full lön under 10 veckor, halv lön under ytterligare 7 veckor. Amningsledighet måste lämnas.
Efter 1933: utan att dessa förordningar upphävts, ha de nya förbuden för gifta kvinnor att arbeta i stor utsträckning satt förmånsbestämmelserna ur kraft.
Österrike. 6 veckor efter barnsbörd med bibehållen lön och med läkarintyg i vissa fall även 6 veckor före förlossning.
Denna schematiska översikt bör, även om den i vissa detaljer numera skulle vara föråldrad, ge en någorlunda riktig och fyllig bild av hur olika länder ordnat anställningsvillkoren för kvinnor i allmän tjänst. I viss mån torde man även ha rätt att därur utläsa den skiftande inställningen till de med kvinnoarbetet förbundna problemen. Ännu tydligare kan detta opi- nionsläge emellertid utläsas ur de senaste årens lagstiftningshistoria och de därmed förbundna diskussionerna inom vissa länder.
Il. Restriktiva åtgärder mot kvinnoarbetet under de senaste åren.
Opinionsvågen för och emot kvinnors rätt att deltaga i konkurrensen om de lönade arbetstillfällena följer tydligt konjunkturerna. Under den långa depressionsperiod, som föregick beslutet om här föreliggande utredning om kvinnoarbetet, hade runtom i världen spårats sympatier för en auktoritativ begränsning av åtminstone vissa kvinnors arbetsmöjligheter. Vid argumen- teringen för dylika åtgärder anfördes icke endast önskemålet att överföra arbetslösheten till grupper, som ansågos bättre kunna bära den, utan man sökte stundom även förklara arbetslöshetens uppkomst såsom i viss mån ett resultat av kvinnornas konkurrens om arbetstillfällena. Man föreställde sig därvid, att kvinnoarbetet så vuxit i omfattning, att det givit upphov till nya samhällsekonomiska problem.
Det är tydligt, att om utbudet av kvinnlig arbetskraft skulle ha väsentligt stegrats under eller närmast före en period, vilken liksom tiden 1930—1934 kännetecknades av stor arbetslöshet, denna ökade tillströmning borde för— väntas ha varit en störande faktor å arbetsmarknaden. Det vore då även konsekvent om denna uppfattning, att kvinnoarbetets tillväxt skulle vara en bidragande orsak till arbetslösheten, hade lett till försök att delvis bota krisen genom sådana åtgärder, som skulle inskränka kvinnornas arbetsmöjligheter.
En dylik uppfattning vinner emellertid föga stöd i den förefintliga utred- ningslitteraturen. Sålunda medtager Internationella arbetsbyråns särskilde expert, Woytinsky, i sin studie över arbetslöshetens orsaker1 icke kvinnoar— betet bland de faktorer, som vålla arbetslöshet. Det är även påtagligt, hur numera föreställningen förlorat sitt stöd, eftersom den efter krisen följande fördelaktigare ekonomiska situationen knappast kan förklaras därur, att kvinnoarbetet skulle ha minskat.
Denna allmänuppfattning har ytterligare försvagats sedan vissa statistiska översikter över kvinnoarbetets kvantitativa omfattning ådagalagt, att kvin- nornas deltagande i förvärvslivet icke företer någon plötslig och kraftig till- växt. Sålunda har Marguerite Thibert2 och Henri Fass,3 vilka båda äro byrå- chefer i Internationella arbetsbyrån, och tidigare även A. Vallentin4 skildrat kvinnornas deltagande i förvärvslivet som en så långsamt fortskridande ut- veckling, att störningar knappast kunna tänkas vållas av någon tvärt insät- tande tillströmning av denna arbetskraft. Dessa åsikter bekräftas av flera olika forskningsresultat, berörande enskilda länders förhållanden.
* Woytinsky, W.: Three Sources of Unemployment (International Labour Review 1935). 2 The Economic Depression and the Employment of Women (International Labour Rewiew 1933).
3 Unemployment and Employment among Women (International Labour Review 1935). ' The Employment of Women since the War (International Labour Review 1932). Bland övrig utländsk litteratur må särskilt framhävas: Anthony, S.: Women's Place in Industry and Home, London 1932. Henry, A.: Women in the Labor Movement, New York 1927. Geyer, A.: Frauenerwerbsarbeit in Deutschland 1924, samt en serie av rapporter från Women's Bureau inom Department of Labor, Washington.
Det noggrannare studiet av kvinnoarbetets omfattning och lokalisering i Sverige tillhör en annan del av denna utredning. Här må emellertid — med huvudsaklig ledning av ovannämnda undersökningar — kortfattat konstate- ras, att den väsentliga ökningen i kvinnoarbetet internationellt sett skedde under senare hälften av 1800-talet och att i själva verket inom ett flertal län— der procenttalet förvärvsarbetande kvinnor av hela den kvinnliga befolk- ningen länge _ enligt Thibert sedan seklets början _ praktiskt taget varit konstant.
En dylik först hastigare, men efter 1910 långsammare tillväxt illustreras av för- hållandena i Amerika. I nedanstående tabell visas proportionen förvärvsarbetande i % av befolkningen över 16 år.
Tab. 41. Procent förvärvsarbetande av hela befolkningen över 16 år i U. S. A. 1870—1930.
1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930
Hela befolkningen .......... 522 540 558 56'7 59'0 58'1 571 Mån ........................ 886 906 905 905 911 90'5 88'0 Kvinnor .................... 14'8 16'0 19.0 20'6 24'3 24'0 253
Källa: Breckinridge, S. P.: Women in the Twentieth Century, New York &London 1933, s. 108.
I en del länder har proportionen förvärvsarbetande kvinnor rentav sjunkit:
Österrike ............ 1890: 47'2 % 1900: 42'8 % 1910: 434 % 1920: 34'8 %. Belgien ............. 1900: 29'2 % 1910: 29'0 % 1920: 213 %. Danmark ........... 1900: 34'2 7; 1911: 27'2 % 1921: 24'1 %. Italien ............. 1881: 40'2 % 1900: 324 % 1911: 29'4 % 1920: 211) %.1
I vissa andra länder har samma procenttal fluktuerat utan bestämd tendens, t. ex- i Frankrike 1906: 39 % — 1912: 422 % —— 1926: 36'6 %, i U. S. A. 1910: 181 % — 1920: 16'5 % 1930: IT? %.
I England och Holland har procenttalet hållit sig särdeles konstant, omkrinu 26 % i England och 18 % i Holland.
* Dessa relativtal bli icke alltid inbördes jämförbara, da olika statistiska beräkningssätt kunna ha använts. I främsta rummet kunna de vara missvisande, emedan själva definitionen av det »förvärvsarbete» som medtagits kan vara olika. I en del länder medräknas såsom yrkes— utövare alla som uppge sig ha ett yrke, i andra länder fordras en viss låg inkomst; i vissa länder räknas de i jordbruksarbete deltagande jordbrukarhustrurna som förvärvsarbetande (t. ex. England), i andra räknas de som )hustrur utan yrke» och i vissa länder räknas medhjälpande familjemedlemmar i alla yrken (t. ex. Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike) o.s.v. Av dessa skäl kunna icke talen användas för internationella jämförelser, medan däremot för varje särskilt land talen måste anses mer tillförlitliga och utvecklingsgången i kvinnoarbetets omfatt- ning därför relativt troget där avspeglas. — Det må även anmärkas, att uppgifterna å ena sidan i International Statistical Yearbook, som ligga till grund för här anförda relationstal, ej helt stämma med dem som ges i Woytinsky, W.: Die Welt in Zahlen, I—II, Berlin 1926.
I Norge har enligt chefen för det norska statistiska kontoret, direktör Gunnar Jahn1 kvinnornas andel i förvärvslivet knappast ändrat sig sedan 1875. Då som nu utgjorde de omkring 26 % av alla kvinnor, nämligen 1875: 265 %, 1890: 284 %, 1900. 29 %, 1910 29'4 %, 1920: 261; % och 1930: 26'6 %. I Norge har konstaterats, att även antalet gifta kvinnor i förvärvslivet närmast har sjunkit, från 325 % av alla gifta kvinnor 1891 och 310 % år 1910 till 263 % år 1930.2
Undantagen från denna regel bjuda ett visst intresse. En ökning har så— lunda kunnat konstateras i t. ex. Grekland, Bulgarien och Finland; (1. v. 5. länder, som först relativt sent nåtts av den industriella omläggningen av det ekonomiska livet. Dessutom visa två stora länder en markerad ökning av kvinnoarbetet, nämligen Tyskland och Ryssland. I Tyskland var andelen förvärvsarbetande kvinnor av hela antalet kvinnor 1882: 240 0/o _ 1895: 250 0/o _ 1907: 30'5 O/o — 1920: 36'6 0/o —- 1925: 35'6 0/0 samt 1935: 33'4 0/o. I Ryssland faller ökningen på ännu senare år: 1928: 246 % —— 1933: 377 0/0, men eftersom där intet arbetslöshetsproblem uppges föreligga, måste även kvinnoarbetet där lämnas ur räkningen såsom arbetsmarknadsstörande fak— tor. Vad däremot gäller Tyskland bör man icke underkänna den möjliga verkan, särskilt den psykologiska, av kvinnornas nya funktion i det eko- nomiska livet. Reellt sett torde ökningen av kvinnoarbetet, som från 1907 till 1925 belöper sig till 51 % av hela den kvinnliga befolkningen och 24 % av hela befolkningen, däremot knappast ha större betydelse, i all syn- nerhet som andelen av förvärvsarbetande män av den manliga befolkningen stigit ännu kraftigare, nämligen med 66 0/0 mellan 1907 och 1925. Den se- nare utvecklingen i Tyskland visar upp till 1931 samma starka ökning av kvinnoarbetet, därefter — väl att märka redan före de speciella restriktiva åtgärder, som senare skola behandlas — en bestämd sänkning. Enligt Fuss var de förvärvsarbetande kvinnornas andel bland samtliga sjukförsäkrade 1931: 36'5 0/0 —— 1932: 36'4 0/o —1933:33'9 0/o —— 1934: 325 0/0. Efter år 1935 har återigen en stigning iakttagits.
Om man alltså ej med hjälp av data kan skänka vitsord åt den uppfattnin- gen, att ett hastigt ökat deltagande från kvinnornas sida i förvärvslivet all- mänt skulle ha kunnat bidraga till arbetslösheten, eftersom arbetslöshets- siffrorna i allmänhet rört sig med betydligt kraftigare svängningar än de nyss relaterade variationerna i kvinnoarbetet, får emellertid frågan ett nytt intresse, då man ser i vilka yrkesgrupper kvinnoarbetet lokaliserats. Man skall då finna, att det relativt stillastående totalantalet kvinnor i själva verket är åvägabragt genom att två kraftiga strömmar motverka varandra. Det kan nämligen så gott som regelbundet iakttagas, att kvinnornas antal i de tyngre yrkena minskas, medan det ökas i de intellektuella och expeditio— nella. Mot bakgrunden av detta skall man även lättare förstå, hur oppositio-
* Jahn, Gunnar: Kvinner i erhvervslivet för og nu; Kvinnens sosiale stilling, Norsk riks— kringkastings serieforeclrag, Oslo 1935.
” Då beräkningen som här sker med hänsyn till hela antalet kvinnor, kommer en relativt betydande felkälla vid jämförelser att ligga däri, att den förvärvsdugliga delen av kvinnorna kan ha förändrats på grund av förändringar i nativiteten och därav följande förändringar i åldersfördelningen.
nen mot kvinnoarbetet kommit att främst gälla medelklassyrkena, trots att arbetslösheten väsentligen varit ett kroppsarhetets problem.
Vid en uppdelning på huvudyrkesgrupper visar det sig så gott som genom- gående i alla länder, att kvinnorna mindre ofta än förr deltaga i jordbruk och industri, men däremot mera ofta i handel och samfärdsel, allmän tjänst och fria yrken.1
I Amerika minskade sålunda de sysselsatta kvinnornas antal från 1920 till 1930 med 16 % i jordbruksyrkena (männens med 0'2 %), varför där nu finnas 9 kvin- nor på 100 män, samt med 2 % i industrien (männens ökade med 12 %); antal kvinnor på 100 män är där 15. Inom de flesta andra yrkesgrupper ökade såväl män som kvinnor: i samfärdsel männen med 24 %, kvinnorna med 25 %; antal kvinnor på 100 män är 8; i handel och bankväsen både män och kvinnor med 43 %; antal kvinnor på 100 män är 19; i de fria yrkena bägge könen med 50 %; antalet kvinnor på 100 män är 88, I den allmänna tjänst, som ej upptagits under annan rubrik, och på kontorsplatscrna visa däremot kvinnorna en starkare stegring ”än männen, i allmän tjänst med 66 %, medan männen endast ökade 15 %; antalet kvinnor på 100 män är dock ej mer än 2'2; inom kontoren ökade kvinnorna med 40 %, männen med 21 %; antalet kvinnor på 100 män är 97.
I Tyskland är denna tvåfaldiga rörelse likaså tydlig. I alla tjänstemannagrup- perna visa kvinnorna en procentuell ökning från 1925 till 1933. Där de 1925 ut- gjorde 26'5 % av alla anställda, beräknades de 1933 vara 30'8 % av dem. Likaså ökade kvinnornas deltagande såsom arbetare inom handel, samfärdsel, allmän tjänst och privat administration, medan däremot antalet kvinnor såsom arbetare i indu- stri och jordbruk sjönk. I tjänstemannagrupperna voro kvinnorna 1933 på 100 män 45, i arbetargrupperna 30.
I Belgien har likaså antalet kvinnor genomgående stigit med några procent från 1920 till 1930 i tjänstemannagrupperna och minskat bland arbetarna. 24 kvinnor på 100 män arbetade 1930 inom industriens, 8 inom handelns och samfärdselns ar- betargrupper; bland samma yrkesgrenars tjänstemän finnas 21, resp. 31 kvinnor på 100 män.
I Frankrike har totalsiffran för kvinnliga anställda fallit mellan åren 1921 och 1926. Denna sänkning uppstår såsom en resultant av dels en minskning (2'9 %) för arbetarna samt av en motsvarande ökning (6 %) för tjänstemannaklassen. För männens vidkommande var den motsvarande totala ökningen i stället resultan- ten av en liten minskning i tjänstemannayrkena (1 %) och en stor ökning i arbetar- klassen (10 %). Antalet kvinnor på 100 män var 1926 31 inom industrien, 57 i handel, 116 i fria yrken och 22 i allmän tjänst. Detta kvinnornas starka deltagan- de i förvärvslivet i Frankrike och bl. a. deras faktiska övervikt i de fria yrkena torde böra särskilt uppmärksammas, då detta till trots inga restriktiva åtgärder mot kvinnoarbetet i Frankrike ansetts lämpliga. Särskilt beaktansvärt blir detta för- hållande, när man betänker, hur starkt socialpolitiken i Frankrike är inställd på att tjäna och skydda familjens intressen.
I England kan en snarlik utvecklingstendens inom kvinnoarbetet följas. Jord- bruket har sålunda i minskad utsträckning tagit kvinnlig arbetskraft i anspråk, om
' En tabellarisk uppställning har icke gjorts, då yrkesgrupperna i olika länder icke alltid äro homogena, och en alltför direkt jämförelse icke bör företas. De internationella sifferupp- gifterna äro överhuvud taget behäftade med så stora svagheter, att talen i och för sig måste tagas med stor reservation, medan med större fog de allmänna tendenserna torde kunna utläsas ur dem.
man jämför 1923 och 1934. Siffrorna för industrien visa visserligen en ökning vid jämförelse mellan dessa bägge tidpunkter, men detta bör enligt Fuss troligen till- skrivas det faktum, att krisen hårdare drabbade de tyngre industrier, där företrä- desvis män voro sysselsatta. Siffrorna för England äro därför svärtydda, om man inte går in i detaljer. Här må blott nämnas, att i offentlig tjänst kvinnornas antal såväl absolut som relativt minskades under denna tidsperiod, varför kvinnorna 1934 endast voro 11 på 100 män. Antalet kvinnor på 100 män är 58 i industrien, 1 i byggnadsbranschen, 41 i transport och handel (där den typiskt starkare relativa ökningen återfinnes), 142 i »diverse tjänster», 48 på banker och kontor samt 11 i offentlig tjänst (mot 17 1923). För industrien och därför även för totalsiffrorna är det mycket missvisande att försöka göra en jämförelse med 1923 och 1934 som utgångsår. Eftersom siffrorna i hög grad påverkas därav, att mans- och kvinno— yrken äro olika mycket konjunkturkänsliga, vinnes en komplettering vid jämförelse med år 1932, som ju betecknar depressionens bottenläge. Mellan detta år och 1934 steg männens förvärvsintensitet med 10 % men kvinnornas endast med 56 %, vil- ket just visar hur den då påbörjade ekonomiska återhämtningen gjorde sig mest kännbar i de manliga yrkena.
I Italien har kvinnoarbetet i industrien regelbundet sjunkit från 45 % kvinnor bland arbetarna år 1881 till 24 % år 1931. Relationstalet har däremot stått ungefär stilla inom handeln (med ungefär 21 % kvinnor); ökat svagt men bestämt inom transportväsendet till 3 % kvinnor; samt ökat kraftigt i bank- och försäkringsrörelse från 5 till 12 %; offentlig och enskild tjänst från 2 till 13 % samt fria yrken från 30 till 49 %. Omräknat till att ge antalet kvinnor på 100 män är 1931 blir detta 31 i industrien, 3 i transportväsendet, 27 i handeln, 14 i banker etc., 15 i offentlig och enskild tjänst samt 96 i fria yrken.
För Japan är samma rörelse kännetecknande. Från det föreliggande siffer- materialet, som jämför förhållandena 1927 och 1932 skall här endast anföras, att 86 kvinnor mot 100 män arbeta inom industrien samt att kvinnornas antal inom gruvorna starkt reducerats.
I Norge har antalet kvinnor på det typiska sättet minskat i jordbruk och industri, men ökat i handel, transport och icke-manuella yrken. Antalet kvinnor på 100 män var 1930 inom industrien 24, inom handel och icke-manuella yrken 43.
Endast Holland visar ett överraskande undantag från den allmänna regeln, då kvinnorna i jordbruket där starkt ökats från 1920 till 1930. Jordbruk i Holland är emellertid snarast att jämställa med trädgårdsskötsel. Ökningen kan emellertid delvis hänföras till en brist i 1920 års folkräkning och påstås ej motsvara de verk- liga förhållandena. För övrigt igenkännes sänkningen inom industrien, där är 1930 16 kvinnor på 100 män äro anställda, och ökningen inom de till en grupp sam-4 manförda icke-manuella yrkena (handel, fria yrken etc.), där kvinnornas antal år 1930 var 33 på 100 män, medan det 1920 var 29.1
I många länder försiggår en sådan omläggning inom de särskilda industri- grenarna, att även kvinnornas fördelning å arbetsmarknaden förskjutes. Så- lunda ha i en del länder, t. ex. Italien, de >>manliga» tyngre industrigrenar- na, t. ex. rustningsindustrien, befrämjats på bekostnad av de gamla >>kvinn— liga»: textil— och beklädnadsindustrierna. I Tjeckoslovakiet har av samma anledning tvärtemot en viss Ökning av den kvinnliga arbetskraften inom indu-
1 Såsom jämförelse må nämnas, att förhållandena i Sverige förete samma allmänna bild, vilket framgår av bil. 1 samt en mera direkt jämförbar statistik härovan s. 71 f.
15)—378661.
strien iakttagits, då i detta land- sko-, textil- och glasindustrien utvecklats samt kvinnorna även ökat inom ingenjörskåren.
Mera betydelsefull är den ständigt fortgående förskjutning, som typiskt vi- sar sig däri, att kvinnorna öka hastigare än männen inom medelklassyrkena. Såsom förklaring må i första rummet pekas på den sociologiska omskikt- ningsprocess, som förändrar kvinnornas ställning i de olika samhällsklas- serna. Å ena sidan innebär den högre levnadsstand-arden, att arbetarklassens hustrur och döttrar inte så allmänt behöva söka sig ut till förvärvsarbete. I den mån de emellertid söka sådant arbete, strömma de i större utsträckning än förr till »manschettyrkena». Å andra sidan medför de rivna ståndsskran- korna och den för medelklassen pressande ekonomiska situationen, att hust- rurna och döttrarna därinom oftare än förr måste och önska söka sig ut på arbetsmarknaden, varvid även de i stor utsträckning gå till andra yrkeskate- gorier än industri och huslig tjänst. Tillströmningen till medelklassyrkena från bägge dessa håll är därjämte i större mån än förr möjliggjord av den allmänt högre skolbildningen. Man torde därför inom dessa yrken ha att räkna med inte endast en totalt stegrad sysselsättning utan även med ett ut- bud av arbetsvilliga, som är större än efterfrågan, och ett utbud, som av många olika orsaker särskilt härrör från kvinnor.
Den stora omvälvning, som i vår tid försiggått inom kvinnoarbetet, är allt- så just denna inre styrkeförändring: strömmen från de tyngre yrkena och strömmen till medelklassyrkena.
Det kan därför icke generellt hävdas, att kvinnornas utbud skulle kunnat verka starkt förryckande å arbetsmarknaden, om denna betraktas som hel- het. Hela frågan upplöser sig till att mer bli en fråga om fördelning av ar— betstillfällen än om inskränkning eller utvidgning av arbetsmöjligheterna. Givet är emellertid, att då kvinnorna numera oftare arbeta inom de medel- klassyrken, varom konkurrensdiskussionen populärt mest rört sig, bedöman- det av samtliga problem kommer att påverkas av denna omflyttning.
Även i ett annat hänseende kommer en i och för sig obetydlig men på ytan lätt skönjbar förändring att medföra risk för felbedömning, nämligen vad gäller förekomsten av gifta kvinnor i förvärvslivet. Om man nämligen kan utgå från att totalantalet förvärvsarbetande kvinnor hållit sig relativt kons- tant, kan givetvis icke arbetslöshetsrisken påverkas därav, om dessa kvinnor äro gifta eller icke. Även om antalet gifta bland de förvärvsarbetande kvin- norna har stigit, torde man böra betrakta kvinnornas försörjnings- och sys- selsättningsbehov såsom det mer konstanta, deras möjlighet och benägenhet att ingå äktenskap däremot såsom det mer variabla. Detta vill med andra ord säga, att de kvinnor, som i vilket fall som helst skulle söka sig försörjnings— möjligheter å arbetsmarknaden, numera visa en kraftigare tendens att där- jämte ingå äktenskap. Den allmänna arbetslöshetsrisken kan emellertid icke påverkas av att kvinnornas civilstånd förändras.1
1 Ett rakt motsatt orsaksförhållande mellan arbetslöshet och gifta kvinnors förvärvsarbete torde, åtminstone i enskilda fall, ibland kunna konstateras. Vid arbetslöshet för familjeför- sörjare tvingas nämligen ett visst antal annars icke förvärvssökande hustrur att öka utbudet av kvinnlig arbetskraft. Detta förhållande beröres närmare i annat sammanhang.
En redogörelse av de restriktiva åtgärderna i olika länder för begräns- ning av kvinnors rätt till arbete måste anknytas till den senast aktuella arbetslöshetssituationen. Det befinnes nämligen, att mycket få förbud äro direkt nedärvda sedan långt tillbaka. Väl kunna förbud mången gång i gamla dagar ha funnits, men de hade mestadels upphävts efter de liberala idéernas genombrott. De allra flesta restriktionerna äro därför nya eller ny- upptagna och stå i ett direkt beroende av den sista krisen med dess katastro— falt stora och långvariga arbetslöshet. Då man i krissituationen icke be- härskade tillräckligt konstruktiva metoder för att råda bot på arbetslöshe- ten, tillgrep man olika förslag att i stället fördela densamma. På en del håll syntes det ligga nära till hands att söka undgå arbetslöshetens värsta onda — som väl av de flesta anses drabba familjeförsörjare —— genom att skjuta över arbetslösheten på dem, som bättre skulle kunna bära den, och därvid i första hand på gifta kvinnor, därnäst på kvinnor överhuvud taget och i sista hand på manlig ungdom. Det är därför mestadels såsom ett tillfälligt palliativ mot arbetslösheten, som åtgärden att minska kvinnornas rättigheter och möjligheter att inneha lönat arbete officiellt diskuterats. Andra skäl, t. ex. familjesociala, ha nämligen ej rätteligen kunnat motivera ett förbud att inneha visst arbete men väl olika positiva åtgärder för att minska hustrurnas beroende av de egna förvärvsinkomsterna. I den populära diskussionen blan- das emellertid dessa helt olika vägande skäl om varandra. Henri Fuss så— ger därom i sin internationella översikt:
». . .till följd av den ekonomiska depressionen har under de sista åren ett krav växt fram på restriktioner för kvinnors förvärvsarbete; och fastän ibland moraliska skäl förebäras, grundade på kvinnans plikter i hemmet, är huvudsyftet att bereda rum för män på de platser, som bli lediga då kvinnor avskedas.»
Endast i England1 har en gammal tradition fortlevat, som föreskrivit, att kvinnor skulle avgå ur offentlig tjänst vid giftermål. Man har i detta land en principiell inställning mot varje form av dubbeltjänst eller rättare dubbel- funktion. Lika litet som statstjänsten bör konkurrera med de gifta kvinnor- nas plikter i hemmen, bör den konkurrera med politiska plikter. Parlaments- ledamotskap är därför också oförenligt med innehav av allmän tjänst. Vad man konsekvent vill undvika är intressekonkurrensen. Själva det nämnda förbudet infördes omkring 1860, i det finansministern utgav en förordning, enligt vilken alla kvinnor måste avgå ur tjänst vid giftermål. _Såsom kom- pensation erhölls rätt till gratifikation, motsvarande en månads lön för varje fullgjort tjänsteår, dock högst 12 månaders lön.2 — I Holland infördes seder— mera så tidigt som 1924 en liknande restriktiv förordning. Det stora fler-
1 Uppgifter likaväl som citat äro, där särskild källa ej anges, hämtade från de löpande rapporter, som regelbundet publiceras i Industrial and Labour Information, utgiven av Inter- nationella arbetsbyrån i Geneve, kollationerade med arbetsbyråns International Yearbook, årgångar 1933—1937. 2 Senare har detta förbud använts som argument för att kvinnor böra ha lägre lön än män: eftersom kvinnor avgå vid giftermål, göra de ej statstjänsten till sitt arbete för livstid. Se Evans, D.: Women and the Civil Service, London 1934, s. 52. Se vidare om England nedan 5. 238.
talet åtgärder i andra länder härstamma från 1930-talet och särskilt från åren 1933—34.
I Österrike stadgades sålunda 1933, att gifta kvinnor ej vidare skulle an- ställas i statstjänst samt att redan anställda gifta kvinnor skulle avskedas, om deras försörjning enligt vissa normer kunde anses tryggad. Detta an- sågs i allmänhet vara fallet, om mannen hade en inkomst av 340 schilling i månaden, inklusive hustruns pension. En viss pension utgår nämligen till kvinnorna vid avsked, men endast till de fast anställda. Om mannen hade högre bildningsgrad, skulle den tillåtna inkomsten stiga i etapper till 460 schilling. Dessutom skulle den stiga med 60 schilling för ett barn, 180 fö1 två och 300 schilling för 3 barn samt med 60 schilling för varje ytterligare person mot vilken familjen ha1 laglig försörjningsplikt.
Detta utsträckande av hustruns arbetsrätt vid stigande barnantal ä1 prin— cipiellt värt beaktande, i all synnerhet som en tilläggsregel säger, att alla kvinnor med mer än tre barn skulle få behålla sina anställningar. De familje- sociala motiv, som skulle tala för att man borde möjliggöra moderns vistelse i hemmet, ha här helt skjutits åt sidan. Ett annat undantag gäller frånskilda hustrur, om skulden till skilsmässan ligger hos mannen. Vidare undantag utgöra vissa yrkesgrzupper skådespelerskor, postföreständare av Sze klass, arbetare i statens tobaksfabriker samt kvinnor i lant- och skogsbruk på statens egendomar. Undantagsvis må även arbetstillstånd beviljas föl kvinn— ligare lärare vid musikkonservatoriet, »om de äro omistliga på grund av sina konstnärliga eller pedagogiska kvalifikationer».
1934 utsträcktes ovanstående restriktioner att gälla inte endast statstjänst utan all offentlig tjänst. Därjämte stipuleradcs enligt lag av 1935, att pen- sion till änkor efter tjänstemän skulle reduceras med visst belopp, om dessa änkor voro sysselsatta i avlönat arbete.
Många protester ha mött dessa åtgärder, bl. a. från Kvinnosektionen inom fackföreningarna samt från Tjänstemännens kvinnokommitté. Någon lätt- nad har icke rapporterats. Däremot stadgades redan i februari 1934, att personer som ej äro legalt gifta — och alltså ej kunna drabbas av förbuden mot arbete — men som sammanbo utan vigsel, skola anses ha brutit mot tjänstereglerna och avskedas. Denna »konkubinatskontroll» måste sålunda drabba även alla manliga befattningshavare.
I Italien hade man alltsedan fascistregimens begynnelse huvudsakligen med opinionens makt verkat för att få kvinnor att ägna sig åt arbete inom hemmet, varjämte i vissa fall förekommo gratifikationer vid avgång ur tjänst på grund av giftermål. Emellertid utfärdades 1933 en mer vittsyftande lag. angående kvinnors anställande i statstjänst. Statliga verk kunna vid medde- lande om lediga platser antingen helt förbjuda kvinnor att söka eller fast- ställa antalet av de kvinnor, som skola tillåtas konkurrera vid tillträdes- prövningarna. Alla bestämmelser av tidigare dato, som utesluta kvinnor, förbli i kraft, medan alla som gå emot denna nya förordning återkallas. Vid ett senare tillfälle meddelas, att denna lag så efterkommits, att i vissa verk antalet kvinnor, som kunna anställas, bestämts till 5 0/0 i högre befattningar,
15 0/0 i mellangraderna och 20 0/0 i de lägre befattningarna. För 1936 säges det faktiska procenttalet anställda kvinnor ej ens nå upp till dessa normer.
Detta försök till kontingentering av den kvinnliga arbetskraften, utan nå- gon begränsning till de. gifta kvinnorna, utsträcktes ganska snart även till det enskilda näringslivet. Den 11 oktober 1934 undertecknades ett avtal mellan den fascistiska arbetsgivar- och den fascistiska arbetarorganisationen, vari ingick att man skulle arbeta på att stadigvarande ersätta alla kvinnor med män. Man borde samtidigt undersöka, huruvida ej det arbete, som vanligen utföres av kvinnor, borde kunna utföras av män. Särskilt i fråga om tjänstemannaposterna skulle kvinnornas arbete strängt begränsas till det område, som med hänsyn till duglighetskraven kunde anses lämpligt för dem.
Korporationerna för olika näringsgrenar, inom vilka såväl arbetare som arbetsgivare äro representerade, ha sedan i tur och ordning träffat be— stämda överenskommelser i denna riktning. Inom handeln har sålunda bestämts att »kvinnligt arbete skall hållas nere till ett minimum». Med un— dantag för vissa bestämda platser, där kvinnor äro oumbärliga, måste kvinnoarbetet i företag med mer än 20 anställda fixeras till en viss maximi- andel för varje bransch, vilken andel aldrig får överskrida 20 0/o. — Korpo- 1'ationerna för banker och försäkringsbolag ha gjort liknande överenskom- melser: där staben är över 20 personer, skall maximiantalet kvinnliga an- ställda vara 12 0/0 i banker och 15 0/0 i försäkringsbolag. — Senare ha en hel del likartade bestämmelser utfärdats för många olika näringsgrenar.
En liknande kontingentering har lagfästs i Jugoslavien den 31 mars 1934, varigenom antalet kvinnor i post-, telegraf— och telefontjänst inskränkes. På alla poster, som kräva akademisk bildning, kunna kvinnor utgöra 30 0/0 av hela antalet anställda, där läroverksbildning kräves 25 % samt där endast lägre skolbildning fordras skola de inskränkas till 10 %. Under år 1937 fast- slogs, att även inom banker skulle tillämpas samma kontingentering, dock att på den lägsta utbildningsgraden endast 5 0/0 av tjänstemännen skulle få vara kvinnor. Som synes äro procentnormerna bestämda i motsatt ord- ning mot i Italien, där kvinnorna framför allt utestängas från de högre posterna.
I Holland ha de allt sedan 1924 bestående restriktionerna för gifta kvin- nors anställning i allmän tjänst ytterligare skärpts. Enligt lagen av den 13 mars 1924 voro kvinnliga statstjänstemän förpliktade att lämna sina poster samma dag de gifte sig, dock med följande undantag: a) om kvinnorna äro mer än 45 år; h) om tjänsten kan fullgöras i omedelbar anslutning till ma- karnas bostad (»genom en dörrpassage inomhus») samt c) under vissa spe- cificerade villkor, t. ex. att arbetet endast är bisyssla.
Genom inrikesministerns förordning av den 19 mars 1934 uppmanades därutöver lokala myndigheter, att ej endast strängt iakttaga reglerna om av- skedande vid giftermål, utan att även i så stor utsträckning som möjligt söka ersätta kvinnor med män. — Denna utvidgning av arbetsinskränkningarna
från att omfatta gifta kvinnor till att omfatta samtliga kvinnor har visat sig i flertalet länder komma som en andra etapp, vilket är oundvikligt och följdriktigt. Dels kan nämligen det legala giftermålet av kvinnorna und- vikas, dels är det djupare syftet med dessa förordningar i verkligheten att överhuvud taget minska kvinnornas konkurrens, varför vinsten av ett ar- betsförbud endast mot gifta kvinnor visar sig vara alltför liten. Det första motskälet har i Holland liksom i Österrike delvis neutraliserats, då —— åt— minstone vad gäller den kommunala administrationen —— även fria förbin— delser leda till kvinnans avskedande.
Själva området för arbetsförbudet utvidgades genom lag den 8 januari 1935, varigenom bestämdes, att de dittills undantagna lärarinnorna skola avskedas, om de gift sig senare än den 16 juni 1934. Ett tillägg har senare gjorts, att även tidigare anställda gifta lärarinnor skola avskedas, om de ej försörja en familj.
Vidare har i augusti 1935 socialministern föreslagit ytterligare restriktio- ner för kvinnoarbetet i syfte att skapa fler arbetstillfällen för män. Därvid skulle bl. a. flickor under 16 är praktiskt taget förbjudas erhålla arbete an- nat än i hushåll och jordbruk. Därtill förebådades definitioner och begräns- ningar av, vilka arbeten som skola räknas såsom lämpliga för kvinnor. Ett dylikt förslag godkändes den 30 mars 1937 av underhuset. Därigenom för- ordnas, att i näringsgrenar, som före 1934 sysselsatte huvudsakligen manlig arbetskraft, myndigheterna må kunna föreskriva viss maximiandel av kvinnliga arbetare i verkstad eller på fabrik. Dock betraktas denna förord- ning endast som en tillfällig nödätgärd och uppges därför endast skola äga tillämpning under 3 år.
Slutligen har socialministern, som stöder sig på principen att den gifta kvinnan skall ägna sig helt och hållet åt sin familj, den 3 december 1937 fö- relagt högsta arbetsrådet ett tidigare lagförslag, gående ut på förbud för gifta kvinnor att anställas i privatföretag, med undantag för dem som äro chefer och direktriser i ett företag eller gifta med chefer eller direktörer för ett företag och dem som äro familjeförsörjare. Detta lagutkast har föror- sakat en kraftig opposition, ej enbart i kvinnoorganiationer, utan även i den socialistiska, radikala, liberala och även religiösa pressen.
Den restriktiva tendensen visade sig under krisen ge ännu starkare utslag i en del andra europeiska länder, nämligen Luxemburg, Belgien och Tysk- land. De tre ovannämnda länderna ha på olika sätt, åtminstone tidvis och formellt, kringgärdat kvinnoarbetet med mycket starka restriktioner. I Luxemburg ligger avgörandet om vilka som skola drabbas av dessa restrik- tioner hos myndigheterna. Det stadgas nämligen i en förordning av 1934, att — såsom en hjälpåtgärd mot arbetslösheten för tjänstemän och med dem jämställda _ ett särskilt arbetstillstånd från arbetsdirektören erford- ras för vissa kategorier arbetare icke endast i offentlig utan även i enskild tjänst. Dit höra alla pensionärer med minst 8000 frs årsinkomst samt vi- dare alla kvinnliga kontorister, ogifta såväl som gifta, och alla övriga an- ställda kvinnor, vilka gift sig efter lagens ikraftträdande 1934.
[ Belgien ha de vidsträcktaste försöken gjorts att legalt genomföra en mo— nopolisering av arbetsmarknaden efter kön. Våren 1934 reserverades för män enligt ett cirkulär alla lediga platser i den offentliga administrationen, även kontorsarbete, så länge ett tillräckligt antal kvalificerade sökande fun- nes. Samtidigt väcktes i senaten av den katolske fader Rutten en mycket upp— märksammad motion, vari förordades att med viss övergångstid ett förbud skulle utfärdas mot kvinnors arbete i fabriker och på kontor. Denna mo— tion avslogs, men den 8 december 1934 utfärdades likväl av regeringen en förordning, varigenom arbetsministern tillerkändes rätt att fastställa maximi— antalet kvinnor i varje gren av industrien i avsikt att kunna fylla platserna med män. Denna kontingentering väckte stark oro, ej endast bland kvinno- föreningarna utan även inom en del arbetarorganisationer. Man har sålunda understrukit det orättfärdiga i att kvinnor inom sitt eget land jämställas med utländsk arbetskraft, för vilken dylikt arbetstillstånd måste sökas.
Några månader senare medgavs, att de dittills för-sökta restriktionerna ej lyckats. Sålunda befanns det omöjligt att finna för maskinskrivning lika dugliga män som kvinnor. En ny regering tog även tillbaka en del av den föregående regeringens strängaste förordningar och på hösten samma år återkallades hela förordningen. Erfarenheten hade visat vilka allvarliga svårigheter, som resa sig i vägen för en kontingentering av kvinnors arbete. »Protesterna mot förordningen ha varit mångfaldiga och ministern hade ej känt sig berättigad att göra bruk av den makt som givits honom.»
Även andra försök att sätta kvinnorna i sämre ställning ha drabbats av samma öde. Sålunda sänktes den 23 januari 1935 de kvinnliga lärarnas löner, som dittills i likhet med de manligas utgjort 13000 frcs, till 12 000 frcs, men lika lön återinfördes redan den 8 juni samma år, varvid bestämdes, att barntillägg skulle i stället möjliggöra gradering efter försörjningsbörda. Likaså upphävdes den 1 februari 1936 en den 31 maj 1933 utfärdad lag, att om hustrun till en arbetslös man har förvärvsarbete, 25 "/0 av hennes lön skulle dragas av på hans understöd. Syftet hade varit att söka förmå de gifta kvinnorna att lämna sitt förvärvsarbete, men i motiven för lagens till- bakakallande framhäves, att arbetsgivarna voro i behov av den kvinnliga arbetskraften. Särskilt hade representanter för textilindustrien klagat över att många av dessas skickligare arbeterskor på grund av denna förordning lämnat arbetet.
I själva verket tyckas de flesta förordningar ha ätertagits eller stannat på papperet. Den enda restriktion, som numera synes ha laga kraft, är en av den 15 februari 1935, varigenom myndigheterna beredas möjlighet att förbjuda, att man och hustru samtidigt inneha allmän tjänst. Resultaten av lagstiftningsförsöken synas för övrigt mest bestå i en livlig allmän diskussion, som även lett till att en kvinnoarbetskommitté tillsatts (13 juli 1935). Dess direktiv innebära, att det skall undersökas, vilket arbete inom industri och handel som kan anses ohälsosamt eller alltför ansträngande för kvinnor. Kommittén har senare anhållit om vidgade direktiv, enligt vilka utredningen skulle omfatta även olika löneproblem och lagstiftningsåtgärder.
I Tyskland äro, både på grund av de restriktiva åtgärdernas mångskiftande karaktär och på grund av delstaternas och kommunernas särbestämmelser. förhållandena ganska svåröverskådliga. Deras genomgående tendens har dock tydligt varit att söka »återföra kvinnorna till hemmen», vilket även är en uttrycklig tes i det nationalsocialistiska idéprogrammel. Detta idé- program synes emellertid icke vara helt allmängiltigt; man kan redan under den tid, som gått sedan år 1933, urskilja ett par väsentligt olika faser i dess tillämpning. Efter det att man under den första perioden i propagandan ivrigt framhöll denna programpunkt, har den även om den aldrig i den ideologiska debatten helt återtagits _ under de sista två åren i stor utsträck- ning satts ur funktion. Det skulle därför vara av intresse att få en överblick över förhållandena, men detta är å andra sidan förenat med svårigheter.
Man gör säkert rätt i att se den ursprungliga programtesen som en reaktion mot den ovanligt snabba utveckling, som kvinnoarbetet tagit under XVeimar- republikens dagar. I Weimarförfattningen hade, då kvinnornas arbetsdelta- gande under kriget var i gott minne, kvinnornas likställighet principiellt understrukits. Två faktorer torde i Tyskland ha lett till att kvinnoarbetet kom att mindre smidigt infogas i samhällsutvecklingen. Den ena består i den relativt starka framryckning det kvinnliga förvärvsarbetet under kort tid gjort, varvid särskilt kvinnornas ianspråkstagande i intellektuella och expedi- tionella yrken gjorde sig märkbart. Den andra orsaken kan möjligtvis sökas i den tyska kvinnorörelsens särskilda karaktär. I olikhet med den anglo- sachsiska och nordiska kvinnorörelsen, som strävat efter likställighet men ej efter särförmåner för kvinnor, sökte den tyska kvinnorörelsen att samtidigt med likställighetssträvandena även få fram olika slag av specialskydd för kvinnor. Dylika förmåner måste tendera till att ge de kvinnliga arbetarna en privilegierad ekonomisk ställning, men på samma gång att göra kvinnornas användning i industrien mera betungande för arbetsgivarna eller för staten.
Med den nya regimens övertagande av makten förändrade sig läget snabbt. Kring sommaren 1933 samlade sig en rad åtgärder, syftande att lätta arbets- marknaden från kvinnornas konkurrens. De bestodo dels i 1) restriktioner, dels i 2) olika belöningar vid avträdande ur tjänst (fr. a. äktenskapslån), dels i 3) inledande av den kvinnliga arbetskraften på särskilda områden (hus- ligt arbete, lantbruk, socialvård). Här komma dessa åtgärder att i tur och ordning beskrivas, varvid även uppmärksammas de senare årens lättnader i bestämmelserna. Tidsföljden i skildringen blir alltså bruten vid varje nytt avsnitt.
1) Restriktionerna genomfördes på olika vägar. För de högre posterna blevo de effektivast genom att kvinnor förhindrades att erhålla utbildning. Den 25 april 1933 förordnades, att antalet kvinnliga studerande vid univer- siteten endast skulle få vara 10 0/0 av hela antalet. Nedgången i de kvinnliga studerandes antal visade sig redan vinterterminen 1933—34. Denna ned- gång var 22 % av föregående termins antal kvinnliga studerande i medicin- ska fakulteten, 25 0/o bland tandläkarna, 15 0/o bland farmaceuterna, 48 0/0
i juridiska och filosofiska ämnen, inklusive pedagogik, 35 0/'o i ekonomi, 41 0/0 i industriell administration, samt över 50 0/0 i naturvetenskapliga ämnen. Des- sa restriktioner synas, åtminstone i sin strängare form, ha haft tillfällig ka- raktär. Det framhålles nämligen numera, att tillträde till universitet och hög- skolor är fritt för kvinnlig ungdom. Under det obligatoriska arbetstjänstäret för studenter prövas dock karaktär och ideologisk inställning. Till denna se- nare anses höra att kvinnans främsta strävan skall vara att icke konkurrera med männen. Troligen dirigeras den kvinnliga ungdomen numera ifrån den högre utbildningen med andra metoder än direkta utbildningsspärrar. — Sålunda ha de högre fria yrkena omgärdats med tillträdesbestämningar. 1934 förbjödos sjukkassorna att anställa gifta kvinnliga läkare, varjämte den 5 juli 1934 i lag om socialförsäkring bestämdes, att kvinnliga läkares arbete inom sjukkassorna skulle begränsas. 1935 utsträcktes förbudet till tandläkare. Den 10 januari 1936 utfärdades förbud för kvinnors tillträde till domar- och åklagarämbetena. Tendensen är att kvinnor ej skola uppmuntras att ägna sig åt sådana yrken annat än i speciella fall. Liksom vissa socialvårds— problem anges som lämpligt kompetensområde för kvinnliga jurister, säges pediatriken vara en specialgren som lämpligen bör kunna utövas av kvinn- liga läkare. Även såsom barnläkare äro dock gifta kVinnor utestängda.
För offentlig tjänst fixerades två olika inskränkningar i lag av den 30 juni 1933, varigenom dels gift kvinna måste avskedas, om maken är tjänsteman (redan tidigare hade verkscheferna givits rätt att avskeda), dels ingen kvinna kunde erhålla ordinarie tjänst före fyllda 35 år. Gratifikationer skulle även i fortsättningen utbetalas vid avgång, men deras belopp reducerades. Upp- sägningstiden nedsattes från 3 månader till 1 månad. Undantag skulle kunna beviljas av inrikesministern. Denna lag omfattar såväl statlig som kommu— nal tjänst och halvoffentliga verk, samtliga skolor, järnvägar, riksbanken och. de statserkända religiösa sammanslutningarna. Den 22 juni 1934 inskränk- les antalet kvinnliga tjänstemän och lärare överhuvud taget.
För privat tjänst, särskilt inom industrien, reglerades kvinnoarbetet genom lag 1933, varigenom arbetsgivarna ålades skyldighet att avskeda gifta perso- ner, vilkas män eller hustrur hade egen inkomst, samt ogifta kvinnor, vilkas föräldrar kunde underhålla dem. Ett enda kategoriskt förbud för kvinnor att utöva ett yrke, som icke är reglerat såsom allmän tjänst, har utfärdats, i det kvinnor icke längre som tidigare i stor utsträckning varit fallet skola tillåtas arbeta såsom servitriser på de restauranger, där sprit serveras. Detta förbud gäller icke särskilt gifta kvinnor och det är ej heller individualiserat efter behov eller tillfällig tillgång på arbetskraft utan det har avsetts att bli en bestående åtgärd.
Ovannämnda restriktioner ha förstärkts eller fullständigats genom vissa se- nare tillägg: 16 mars 1934 beslöts, att gåva, som arbetsgivare frivilligt ger kvinnlig arbetare, som avgår vid giftermål, skall vara undantagen från såväl inkomst- som löneskatt, ungkarlsskatt, gåvoskatt och speciell arbetslöshets- skatt. Den 10 augusti 1934 bestämdes, att män över 40 år skola ha förturs- rätt till erhållande av arbete, varför ungdom under 25 år av bägge könen
skola stå tillbaka. (Vissa lokala bestämmelser gingo ännu längre i restriktiva åtgärder, men de ha här ej kunnat återges i sin mångfald. Bland de intressan- taste kunna som exempel nämnas, att i Köln alla tjänstemän och arbetare i kommunens tjänst fingo order att låta sina döttrar avstå från allt betalt ar- bete, att i Merseburg stadgades, att kvinnor ej skulle betjänas av arbetsför- medlingen, att i Mannheim en prejudicerande dom fälldes, vilken innehöll att det skulle anses som dubbelanställning även om mannen _ d. v. s. make eller fader — endast arbetade kortare del av veckan.)
Inom samtliga här senast berörda specialområden följdes emellertid de le- gala restriktionerna av nära nog samtidiga moderationer häri. Därjämte skymtade i officiella uttalanden ofta en farhåga, att förbuden ej voro sak- ligt välgrundade. Sålunda utsändes redan i september 1933 från regeringen en allmän varning: lokala myndigheter skulle vänta att vidtaga åtgärder, »tills riksregeringen hade haft tid att ta ställning till alla de i frågan inne— slutna principerna». I november 1933 anfördes i ett cirkulär, att avskedan- de av kvinnor egentligen är emot lagen. Vidare sades, att möjligheten att i tjänstens intresse avskeda befattningshavare ej borde utnyttjas för att diskri- minera mot kvinnor. Samtidigt tillkännagavs, att ersättandet särskilt av kvinnliga stenografer med män vållat avbräck i arbetet och att dylika poster ej längre skulle innefattas bland dem, till vilka män hade företräde. —— Lika- så tillkännagav chefen för postverket, som först utfärdat strängt förbud mot de 5. k. »bisysslorna», att han inte kunde uppmuntra sina tjänstemän att låta döttrarna ta avsked. —— Från statens järnvägar kom appellen: ett allmänt förbud mot »dubbelanställningar» är intet botemedel mot krisarbetslösheten; varje fall måste bedömas individuellt. — Arbetsministern i Ostpreussen var- nade för dylika åtgärder, som äro direkt skadliga för de fattigare klasserna. — Inrikesministern, som fått mottaga mängder av klagomål, önskade för- tydliga lagen och uttalade, att arbete borde företrädesvis ges åt män, men en— dast om de visa sig lika dugliga som kvinnorna. Det talades icke längre om avsked. Under 1935 gavs upprepade gånger från auktoritativt håll, bl. a. från ledaren för arbetsfronten, uttryck för uppfattningen att kvinnoarbetet var en nödvändig och uppskattad beståndsdel i det tyska ekonomiska systemet. Likaså uttalade under 1936 den kommitté, som godkänner läkare under so- cialförsäkringssystemet, att försäkrade män ej ha större rätt att begära en manlig läkare än försäkrade kvinnor en kvinnlig. Lika rätt för bägge könen att utöva yrket borde därför finnas, dock med undantag för gifta kvinnliga läkare.
Så småningom har i själva verket med konjunkturernas förbättring även i Tyskland denna mer generösa inställning nästan helt kommit att förhärska.1
' Upplysande är i detta hänseende en artikel >Är kvinnornas yrkesverksamhet berättigad?) i den partiofficiella tidskriften Die Frau am Werk (mars 1937). Frågan besvaras jakande och med fetstil skrives: »Hur orimligt vore det alltså icke att fordra en yrkesskicklig kvinnas av— gång från en plats, i all synnerhet när ett sådant krav kommer från människor, som själva icke äro i stånd att ersätta kvinnan som fackarbetare.» På samma sätt sägas manliga ung- karlar vara berövade all kritikrätt: »Den man som själv har ett arbete och utan verkligt tvingande grunder är ogift, skulle ta sig i akt för att resonera om kvinnornas avgång.» Vidare: »Med den nu uppkomna bristen på manliga fackarbetare, då hela årskullar av manlig ungdom går till militärtjänst, har missförståndet inför kvinnoarbetet redan i stor utsträckning upphävts.»
Även rent faktiskt vet man, att kvinnoarbetet inte endast tolereras utan växer. 115 milj. kvinnor uppgåvos 1936 vara yrkesarbetande i Tyskland. Av dessa voro dock omkring 6 milj. icke självständiga yrkesutövare utan såsom hustrur och döttrar medhjälpare i männens företag. Inom industrien arbe- tade nära 11/2 milj. kvinnor, vilket betydde en ökning med ungefär 400 000 sedan den nya regimen tillkom. Emellertid har männens antal vuxit ändå kraftigare (från 2 550000 till 4500 000), och i själva verket kan alltså en nedgång iakttas i kvinnornas procentuella andel av hela industriarbetarstam- men. År 1936 uppgavs kvinnorna utgöra 245 0/0 av samtliga förvärvsarbetan- de (mot 301 0/0 1933) och 311 0/0 av samtliga sjukförsäkrade (mot 361 0/0 1933).1 De kvinnliga arbetarna ha minskat inom produktionsvaruindustrier- na och ökat i konsumtionsvaruindustrierna.
Av stort intresse är även en uppgift från 1937, att omkring 1/3 av alla för- värvsarbetande kvinnor äro gifta (enligt annan källa 47 av de 116 miljonerna förvärvsarbetande, vilket innebär omkring 40 0/a). Det besannas även vid förfrågningar på olika ställen inom den nationalsocialistiska administratio- nen att den gifta kvinnan icke kan avvaras som arbetare. Även inom själva partibyråerna arbeta ett flertal gifta kvinnor. Parollen är för närvarande icke olik den ryska: i det nationella uppbyggnadsarbetet behövs varje människa, man som kvinna. Endast för den någorlunda väl försörjda synes denna plikt upphöra. Sålunda anges allmänt i Tyskland, att en viss »moralisk press» att avgå utövas på gifta kvinnor, vilkas män ha över 300 Mk i månaden i in- komst. En inställning, som bekräftas av inrikesminister Görings tal den 27 januari 1937 om den nya tjänstemannalagen, enligt vilken kvinnor skulle kunna avskedas vid giftermål, om deras uppehälle anses tryggat genom äk— tenskapet.
2) Den mest effektiva metoden för att avföra kvinnorna från arbetsmark- naden har säkert de s. k. äktenskapslånen varit. Även dessa härstamma från år 1933. Då inrättades en fond, som skulle tillföras inkomster genom en särskild skatt på ogifta och vars inkomster beräknades till 220 milj. Mk om året. Ur denna har utlämnats lån för bosättning till kvinnor, som vid gif- termålet upphöra med sitt förvärvsarbete. Till en början var lånens maximi- belopp 1 000 Mk och deras medelstorlek 730 Mk, men redan efter ett halvår hade dessa belopp sjunkit till resp. 800 Mk och 560 Mk. I mars 1934 ned- sattes maximum till 500 Mk men har sedermera åter höjts, så att medelbe- loppet 1937 varit 600 Mk. Återbetalning av länet sker efter viss plan, var- vid dock även ett befolkningspolitiskt syfte tillgodoses därigenom, att lånet efterskänkas med en fjärdedel för vart och ett av de fyra första barnen. Sam— tidigt förbinder sig hustrun att icke återupptaga ett lönat arbete annat än under vissa villkor. Även dessa villkor skärptes till en början. Först inne- burO de, att hustrun skulle avstå från arbete, så länge mannens lön ej över- stege 125 Mk per månad. Detta befanns emellertid för högt, då många gifte sig, lyfte länet och därefter återgingo till arbete, eftersom de redan från bör- jan vetat, att mannen ej skulle nå upp till den fixerade inkomsten. I mars 1934 utvidgades därför arbetsförbudet att gälla, så länge mannen ej enligt
definitionen i arbetslöshetsförsäkringens statuter vore >>i behov». Senare hava, såsom nedan framhålles, i stället vissa lättnader i villkoren genomförts.
Hundratusentals äktenskapslån ha utlämnats trots att villkoren varit rela- tivt ofördelaktiga (ett lån på 500 Mk, visserligen med utsikt att för varje barn upp till fyra få ett skuldavdrag på 125 Mk men däremot med skyldighet att ej taga eget förvärvsarbete, så länge mannen ej är medellös). Under den första period, för vilken redovisning förelegat, augusti 1933 till februari 1934, voro de i antal nära 200 000, och 120 milj. Mk hade utbetalats. Enligt senare rapporter hade fr. o. m. augusti 1933 t. o. m. januari 1937 nära 780000 lån beviljats med ett medelbelopp av 600 Mk.
Lånen ha givits med möjlighet för politisk diskriminering. De beviljas ej till personer, som sakna medborgerligt förtroende, som fysiskt eller psy- kiskt ej äro lämpliga för äktenskap eller som misstänkas ej änma full- göra sina avbetalningsskyldigheter, och dessutom skola sökande även kunna styrka, att de äro »nationella». De myndigheter, som ha avgörandet om hand, behöva ej ge skäl för sina eventuella avslag.
Äktenskapslånen ha mestadels utbetalats i form av »behovstäckningssed- lar» och ej kontanter. Anvisningarna ha ställts på vissa detaljaffårer och även härutinnan har ett politiskt medbestämt urval kunnat göras. Äkten- skapslånens främsta Värde anses ligga i deras nativitetsbefrämjande verkan och ej i deras arbetsmarknadspolitiska. Trots att de utan tvivel varit en faktor av betydelse för den stegrade äktenskapsfrekvensen, ha även många andra skäl bidragit att inom en relativt kort tidrymd möjliggöra ett större antal 5. k. »uppsparade äktenskap».
Under inflytande av högkonjunkturen har i juli 1936, beträffande villko— ret, att kvinnan skulle lämna sin arbetsanställning för att erhålla äktenskaps- lån, medgivits, att finansministern kan ge särskilda undantag. Ännu intres- santare är det kanske, att kvinnliga innehavare av äktenskapslån enligt för- ordningar hösten 1936 gavs särskild rätt att under julhandeln och invente- ringstiden arbeta i detaljhandeln. Likaså skall numera arbetstillstånd bevil- jas hustrun, när mannen är i militär- eller arbetstjänst. I anslutning till la- gen av 3 november 1937 kunna kvinnor, som erhållit äktenskapslån, bibe- hålla sin tjänst eller återanställas. Dessa lån ha därmed i väsentlig mån för— ändrat karaktär och äro numera att betrakta som en specialform av social- politik utan direkt inflytande på arbetsmarknaden.
3) Den tredje huvudmetoden att minska kvinnornas konkurrens består i åtgärder att dirigera den kvinnliga arbetskraften till vissa avgränsade om— råden. Utom det förbud mot viss restauranganställning, som ovan omtalats, finnes en stark tendens även på andra områden för en liknande avstängning (eller, som det i den tyska litteraturen heter. »avlösning») av kvinnorna. I allmänhet har dock denna >> avlösning» gällt yrken, där den kunnat motiveras med arbetets hälsovådlighet: vissa maskiner i skoindustrien, fiskkonserve- ringsindustrien, arbete vid tegelbruk, grovarbete inom metallindustrien samt gruvarbete o. (1.
En mera vittutseende syftning ha de olika åtgärder, varigenom man vill
göra det husliga arbetet mer lättillgängligt och dymedelst föra ett större an- tal arbetssökande dit. I detta syfte tillkom en lag av den 12 maj 1933, var- igenom kvinnliga hembiträden uteslötos ur arbetslöshetsförsäkringen samt deras bidrag till sjuk- och invaliditetsförsäkringen minskades. Meningen var att öka efterfrågan på tjänsteflickor genom att göra arbetskraften billigare och därigenom göra det möjligt för ett större antal husmödrar att anställa ar- betskraft i hemmet. I själva verket har emellertid även på detta sätt en mängd kvinnlig arbetslöshet under de svåra tiderna kunnat hållas okänd. Det be- hövdes endast att en kvinna en gång tagit plats i ett hem, så var hon som arbetslös utan bidrag och hon räknades heller icke i den officiella statistiken såsom arbetslös. Denna metod att redovisa den kvinnliga arbetslösheten har gjort det särdeles svårt att överskåda kvinnoarbetets läge i Tysk- land.
En ännu mera direkt överföring till det husliga arbetet och även till jord- bruket, vilka bägge områden genomgående uppmuntras såsom kvinnoyrken, har man sökt nå genom den s. k. arbetstjänsten. Denna kan dels fullgöras i arbetsläger, dels genom ettårig lärlingstjänst i privata hem. En uppmaning riktades sålunda till de tyska husmödrarna att anställa för ett är unga kvin— nor utan annan lön än sjukkassepremien. Detta experiment har dock mött vissa svårigheter; bl. a. ansågos de unga flickorna ej hos husmödrarna få den moraliska fostran, som förväntats. Arbetslägertjänsten var å sin sida till en början obligatorisk endast för studentskor, men sedan hela arbetstjänstorga- nisationen för kvinnlig ungdom år 1936 i administrativt hänseende över- förts till tyska arbetsfronten, har man uppsatt som mål att systematiskt ut- bygga den till att bli obligatorisk för alla kvinnor. Emellertid skola enligt överenskommelse år 1937 arbetstjänstens flickor efter en tids lägertjänst— göring företrädesvis placeras ut i landsfamiljer för att där hjälpa till med såväl husligt som jordbruksarbete. De kunna visserligen även placeras i mindre städer men ej i städer med mer än 100 000 invånare. I syfte att även leda in den kvinnliga arbetskraften på jordbruk upprättades särskilda trä- ningsläger. Numera har den kvinnliga arbetstjänsten gjorts obligatorisk. En förordning, utfärdad den 15 februari 1938, angående tillämpningen av den ekonomiska fyraårsplanen påbjuder, att kvinnor under 25 år ej få antagas såsom arbeterskor eller anställas i allmänna eller privata företag, förrän de fullgjort ett års arbete vid lantbruk eller i hushåll. Denna förordning har följts av en tillämpningsbestämmelse från chefen för arbetsbyrån, att åtgär- derna endast avse att beröra flickor, som söka anställning i affärer, på kon- tor eller inom klädes-, textil- eller tobaksindustrien. Det obligatoriska ar- betsåret kan utbytas mot två års tjänst såsom sjukbiträde, som biträde vid socialhjälpen eller som kindergartenlärarinna. Icke avlönat arbete i sådan familj, som har minst fyra barn, kan även tagas hänsyn till. Jämställt med lantbruks— eller hushållsarbete är arbete i arbetstjänstläger eller lik- nande.
Den sociala propagandan arbetar likaså på olika sätt för att leda den kvinnliga arbetskraften i dessa båda huvudfåror. Yngre arbeterskor och
kvinnliga arbetslösa få stipendier för att bevista hushållsskolor. Den allmänna yrkesrådgivningen är dirigerad enligt samma linjer, och i propaganda till landets föräldrar uppmanar man dem särskilt att söka förmå döttrarna att välja husligt arbete som yrke. Tidvis ha samtliga dessa åtgärder mött starkt motstånd hos de unga flickorna, men då just nu arbetstjänsten står under utbyggnad till en landsomfattande helhet, märkes entusiasmen mer än kritiken. De olika åtgärdernas verkan på kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har icke analyserats. Emellertid förtjänar det att framhä- vas, att en mycket stark enhetlighet råder i de olika försökens inriktning: så- väl genom överföringen till husligt arbete och jordbruk som genom »avlös- ningen» inom industri och tjänstemannayrken samt även genom den, särskilt inom industrien, påvisade tendensen att söka uppnå lika lön för män och kvinnor, strävar man att få en skarp gräns mellan mäns och kvinnors arbets- uppgifter. Härvid hava kvinnor ännu mer än hittills kommit att bliva hän- visade till lågbetalda yrken.
I motsättning till dessa länder, inom vilka restriktionerna mot kvinnoarbetet skärpts, kunna ställas vissa andra, där tendensen rört sig i annan riktning.
I England hade, såsom tidigare påpekats, vissa förbud mot gift kvinnas uppehållande av offentlig tjänst bestått av gammal tradition. Den 1929 till— satta s. k. Tomlinkommissionen hade i sitt betänkande grundligt diskuterat hela frågan om kvinnor i offentlig tjänst. Olika departements- och verksche- fer yttrade sig, varvid i stor utsträckning hänsyn togs till konservativa argu- ment, men även praktiska erfarenheter om kvinnors duglighet framlades. Kommissionen föreslog samma behörighet för män och kvinnor med några få undantag, t. ex. militära poster. — I fråga om det rådande äktenskapsför- budet föreslog kommissionen, att förbudet i princip skulle fortbestå, men att reglerna borde så formuleras, att hinder ej funnes för att låta kvinnor kvar- stå i tjänst, när deras kvalifikationer och erfarenhet gjorde detta önskligt.
Sedan en »tillämpningskommitté», där såväl verkscheferna som de anställ- da voro representerade, därefter behandlat frågan, har regeringen 1934 för- klarat, att den ämnar genomföra den lika behörigheten ehuru icke med någon »»olämplig brådska». Principen uttryckes sålunda, att »all posts in the Civil Service should be open to members of both sexes equally, except where ade— quate and publicly announced reasons exist to the contrary». — Regeringen har likaledes godtagit denna senare kommittés förslag, att äktenskapsför- budet skulle kvarstå i reglementet, men att myndigheterna skulle ha rätt till avgörande från fall till fall om lämpligheten av gift kvinnas kvarståendei tjänst. Dylikt kvarstående kan tillåtas i allmänhet, medan nyanställande av gifta kvinnor endast synes kunna ske på poster med högre kompetenskrav. Samtidigt har som gällande förordning fastställts den i engelsk administration sedan länge rådande sedvaneregeln, att änkor och frånskilda hustrur samt hustrur till arbetsoförmögna män skol-a ha rätt till återinträde i tjänst.
I London har förbudet för gift kvinna att inneha tjänst som lärare och läkare upphävts i juli 1935. Man hade sedan 1923 iakttagit, hur äktenskaps- frekvensen sjönk långt under det normala för de kategorier, som hotades med
arbetslöshet vid giftermål. Den nya rättigheten att förena äktenskap och arbete medförde omedelbart en stark ökning i giftermålens antal.
Frankrike hör också till de länder, som ansett det olämpligt med restriktiva åtgärder mot kvinnor. Det enda undantaget är en bestämmelse från 1935, att, då man och hustru samtidigt inneha tjänst, de skola åtnjuta endast ett ortstillägg. _— I juli 1936 gåvos kvinnor rätt att konkurrera om alla, även de förut för dem ej öppna, statliga befattningarna, varvid dock för vissa av dessa tjänster fastställdes, att högst 50 0/0 av kandidaterna borde vara kvin- nor.
I Ryssland finns enligt uppgift ingen arbetslöshet och heller intet problem om kvinnoarbetet. Dettas starka ökning har kunnat konstateras och sam- tidigt vet man, att det i enlighet med partiprogrammet uppmuntras och att olika åtgärder vidtas för att möjliggöra även för mödrar att ha åt- minstone deltidsarbete. En enda förordning avser viss kontingentering, i det man vill höja antalet manliga medicine studerande. Kvinnorna utgjorde näm- ligen 1934 74 0/0 av de medicine studerande, och man sade sig vilja ändra detta relationstal för att upprätthålla vissa »sociala fordringar», vilket av allt att döma betyder, att man önskade ungefär lika många manliga som kvinnliga läkare. International Yearbook 1934 sammanfattar sitt omdöme om kvinnoarbetet i Ryssland sålunda: »I Sovjet-Ryssland blir ökningen i an- talet förvärvsarbetande kvinnor och särskilt den stegrade effektivitet, som visas av dem på de högsta posterna i industri, handel och vetenskap, mer och mer framträdande.»
I Turkiet och Brasilien ha nyligen behörighetslagar stadfästs, varigenom all offentlig tjänst ställes öppen för alla, män såväl som kvinnor.
I vissa andra länder, såsom U. S. A., Schweiz, Norge och Danmark ha kvinnoarbetsproblemen under perioden livligt diskuterats, men utan att lik- väl avsätta några sådana resultat i lagstiftningen, att man skulle kunna säga, att utvecklingen definitivt följer den ena eller andra riktningen.
I Amerikas Förenta Stater skifta förhållandena regionalt. Lokala förbud mot kvinnoarbete finnas av olika verkningsgrad. Benägenheten att avskeda gifta kvinnliga tjänsteinnehavare steg märkbart under den nyss genomlevda krisen och den steg särskilt å de smärre orterna. Dessa förändringar avläsas bäst å lärarinnekårens villkor. Trots detta ha sådana förslag att lagstifta mot gifta kvinnors arbete icke ens i delstaterna vunnit anklang, Sålunda var denna fråga under 1935, då trycket från krisen ännu var starkt kännbart, uppe i såväl Minnesotas, Nebraskas, New Hampshires som Wisconsins lag- stiftande församlingar, men förslagen avslogos i samtliga.
Under den ekonomiska NRA-planen, som var i verksamhet 1933—35, sökte man påverka kvinnornas arbetsvillkor i bestämd riktning. Sålunda beviljades å ena sidan arbetslöshetsunderstöd i stor utsträckning även för kvinnor. Men vidare arbetade regeringen avsiktligt för att höja kvinnornas löner till bättre relation med männens. En kvinnlig tjänsteman anställdes i varje delstat för att inspektera, hur koderna verkade för kvinnorna. Vid arbetstillfällenas ransonering togs hänsyn till familjeförsörjningen, så att
kvinnliga familjeförsörjare i likhet med manliga i första hand bereddes ar- bete; därnäst hade ensamstående kvinnor företräde framför gifta.
De i industrikoderna bestämda minimilönerna inneburo alltid höjd relativ lön för kvinnorna, oftast upp till lika lön med männen. Överhuvud taget så- gas kodernas minimilönebestämmelser i stort ha verkat mest fördelaktigt på kvinnolönerna, vilket är att vänta, då dessa äro särskilt låga och det just är på låga lönenivåer ett dylikt lönesystem har sina fördelar. Såsom exempel nämnes,1 att i New York —— den enda stat, som givit produktionsstatistik för- delad på kön — höjdes kvinnolönerna under denna period med 162 0/o och manslönerna med 3'4 D/o. Ett liknande förhållande kan studeras från textil- industrien i hela unionen. I april 1935 rapporterades att omkring 3/4 av alla koder hade genomfört likalönsprincipen, medan de resterande, ungefär 125, tilläto dubbla löneskalor. Dessa senare voro dock oftast upprättade för så- dana industrier, där kvinnor i stort antal äro anställda.
Inom själva den federativa förvaltningen har särskilt de gifta kvinnliga statstjänarnas ställning uppmärksammats. Under krisen tillämpades en re- gel, att man och hustru icke samtidigt tillätos vara anställda i statens tjänst. Det föreskrevs icke vem som skulle avgå, men i tre fjärdedelar av fallen föll detta på hustruns lott. Det befanns vidare vid en undersökning av dessa tjänstemäns förhållanden, att deras löner i 80 0/0 av fallen legat under 2 000 dollars samt att mer än en tredjedel av dem, som tvingats taga avsked, voro över 40 år. År 1937 upphävde kongressen förbudet mot samtidig anställning av makar.
I Schweiz har under hela kristiden förts en livlig diskussion om kvinnor- nas arbetsrätt. Enligt förbundslagen (i detta stycke formulerad 1927) kan kvinnas äktenskap betraktas som grund för upplösning av tjänsteförhållandet i förbundsförvaltningen. Dessutom har inom kommunikationsverken en re— gel om avgång vid giftermål praktiserats. I nationalrådet behandlades 1933 och 1934 ett förslag, att man skulle undersöka möjligheterna att förhindra dubbelinkomster. Sådan-a dubbelinkomster, som härröra från två med var- andra gifta statstjänare, komma emellertid enligt utredningen endast 06 0/0 av de statsanställda till del. Man beslöt att icke vidtaga några lagstiftnings- åtgärder men att använda sig av bestående möjligheter att individuellt be- döma och handlägga fallen.
I kantonerna ha olika projekt diskuterats och förverkligats. Intressant är att se, hurusom även vid långtgående förbud, såsom t. ex. i kantonen Geneve, den störst-a gruppen av alla gifta kvinnliga tjänstemän, s. k. »Beamten-Gattin- nen», nämligen lärarinnorna, undantagits. Man fann deras avlösning alltför dyrbar, då samhället bär en dryg del av deras utbildningskostnad och icke heller torde kunna undandra sig att till dem utbetala pensioner. (Vissa lönenedsättningar för kvinnliga befattningshavare ha lokalt genomförts, varvid särskilt må nämnas Geneve, där därmed en 15)-årig tradition av lika lön avbröts.)
1 Pidgeon, M. E.: XVomen in the Economy of the United States of America. Women's Bureau. Department of Labor. Washington 1937.
I motsatt riktning fastställdes i Bern en lagreform genom folkomröstning i november 1937. Med arbetslösheten som motivering hade man kritiserat innehavet av »dubbeltjänst» i staden, varvid dock endast gemensamma in- .komster av över 3000 frs årligen avsågos. Trots ett starkt motstånd mot förslaget i stadsfullmäktige och trots upplysningen, att av stadens närmare 3 000 tjänstemän endast omkring 50 komme att beröras av ett förbud (150 innehade »dubbeltjänst» men 2/3 av dess-a fölle på grund av den berörda eko- nomiska begränsningen icke under förbudet), segrade förslaget med 10 500 röster mot 2 300 vid folkomröstning.
I våra grannländer Norge och Danmark har krisperioden väl medfört till- fälliga svängningar i opinionen om kvinnors rätt till arbete, men inga mer genomgripande restriktioner ha genomförts. Kanske kan läget rättast karak- teriseras så, att den eljest fortlöpande utvecklingen till ett kvinnornas allt fastare inlemmande i samhällsrättigheterna tillfälligt förlångsammats.
Sedan Danmark är 1919 fått en behörighetslag, som gav kvinnor och män samma rätt till alla offentliga tjänster i stat och kommun (med undantag av militära befattningar samt befattningar, för vilka kräves prästvigning), borde knappast svårare konfliktämnen kunna uppstå. Köpenhamns kom- mun har emellertid delvis följt en annan praxis, i det att man bestämt, att fast anställda sjuksköterskor icke skulle få vara gifta. Likaså har man där- städes praktiserat, att fast anställda lärarinnor vid småbarnsinstitutionerna överflyttats till extra anställning vid giftermål. Även en statligt anställd skö- terska vid sinnessjukhus hindrades i början på 1930-talet av sin direktion från giftermål, men då saken bragtes inför inrikesministeriet, fastslogs i pre- judicerande beslut hennes rätt att bibehålla anställningen vid giftermål.
I Norge, där kvinnor haft behörighet att på samma villkor som män inne- ha offentlig tjänst enligt behörighetslag 1912, ha i stortinget förslag rests om vissa inskränkningar i gifta kvinnors arbetsrätt. Dessa ha dock icke vunnit majoritet. På den allmänna arbetsmarknaden och inom kommunerna har emellertid en stark opinionsrörelse till förmån för restriktioner funnits. Vissa kommuner ha även under krisens tryck sökt avlägsna gifta kvinnliga befatt- ningshavare, t. ex. lärarinnor. Likaså har faekföreningsrörelsen mångenstä— des varit restriktivt inställd, men den 15 december 1936 avgav Landsorga- nisasjonen en förklaring, vari den begärde avskaffandet av de restriktioner, som under krisen lagts på gifta kvinnors rätt till arbete, samt krävde full respekt för kvinnors arbetsrätt. Stortinget har slutligen vid sitt beslut våren 1938, att kvinnor skola kunna bliva präster, icke uteslutit de gifta kvinnorna.
De uppfattningar, som drivit fram här skildrade olika åtgärder, återspegla sig i en livlig diskussion inom olika länder. Här kan emellertid icke hela den utredande och propagerande litteraturen behandlas och icke ens den ideologiska bakgrunden belysas. Däremot må kortfattat anges några exem- pel på ställningstagandet inom berörda intresseorganisationer. Man kan därvid med en viss generalisering fastslå, att emot restriktiva åtgärder stå kvinnoorganisationer och politiskt radikala sammanslutningar samt att för
restriktiva åtgärder, särskilt mot gifta kvinnor, stå i främsta rummet katol— ska organisationer. De mot samtliga kvinnors rätt till förvärvsarbete på vissa områden riktade förbuden och inskränkningarna ha däremot icke principiellt försvarats av några organisationer.
Jämsides med denna klara åsiktsuppdelning, som de sakkunniga icke anse nödvändigt att exemplifiera, föreligger en mängd uttalanden från de på ar- betsmarknaden närmast företrädda intresseorganisationerna. Det är dock förenat med stora svårigheter att urskilja ett avgörande ställningstagande hos arbetarnas och de anställdas fackorganisationer. I den mån även dessa äro kluvna efter religiösa linjer, som i en del väst- och mellaneuropeiska länder, blir denna uppdelning emellertid även för här behandlade fråga ideologiskt bestämmande.
En internationell katolsk arbetarkonferens hölls i juni 1933 i Paris, varvid ett av överläggningsämnena var kvinnoarbetet. En mängd rapporter lämna- des om olägenheterna av att kvinnor tillätes arbeta utom hemmet. Kongres- sen antog flera resolutioner, vari både ekonomiska och kulturella metoder att motarbeta det onda rekommenderades: 1) Allmänna opinionen skulle på- verkas att skänka familjens liv varmare intresse. Särskilt borde arbetar- klassens barn läras förstå mer av familjelivets anda och helgd samt arbetar- klassens kvinnor utvecklas till större hemkärlek. 2) Minimilöner skulle krä- vas på den nivå, där de »normala behoven för en familj» anses ligga. Fa- miljetillägg borde utbetalas under villkor att modern ägnar sig helt åt hem- met. _ Innan dessa åtgärder fullt genomförts, borde de för kvinnor minst skadliga yrkena uppmuntras (handarbete och hemindustri) samt halvtids- tjänstgöring anordnas.
Ännu hösten 1937 uttalade sig den internationella kongressen för katolska fackföreningar i samma anda. Man antog (Paris september 1937) en resolu- tion, vari bl. a. krävdes »den gifta kvinnans avlösning (release) ur för- värvsarbete». l motiveringen säges bl. a., att det tekniska framåtskridan- det nu har gjort det ekonomiskt möjligt att befria den gifta kvinnan från hennes produktiva insatser utom hemmet.
Även de kvinnliga katolska arbetarorganisationerna fullfölja ungefär sam- ma linje. Flera dylika avhöllo i mars 1935 ett möte i Paris för att ge tillkänna sin syn på kvinnoarbetets berättigande och möjligheter. Därvid konstatera- des först, att kvinnor på många håll äro oumbärliga. Vidare krävdes, att »kvinnor borde garanteras sådana arbetsvillkor, som äro moraliskt och fysio- logiskt önskvärda, samt en försvarlig lön enligt principen om lika lön för lika arbete, oberoende av kön». Å andra sidan borde gifta kvinnor ägna alla sina krafter åt sin familj, sina husliga och moderliga plikter. Mannens lön borde därför rättas efter familjens behov med hjälp av familjelönctill- lägg. Vidare borde gifta kvinnors arbetsrättigheter genom lag inskränkas, varvid dock undantag skulle beviljas för särskilda fall.
Betydligt mindre kategoriska äro vissa under 1936 och 1937 avhållna kon- ferensers uttalanden. Sålunda har t. ex. vid internationell konferens i Kar- lovy-Vary i maj 1936 de anställdas katolska fackorganisationer visserligen
påkallat mödrarnas återvändande till hemmen, men de ha är andra sidan ej önskat vinna detta mål genom legala förbudsåtgärder utan endast på indi- rekt väg, t. ex. genom familjelön.
Den belgiska landsorganisationen av katolska fackföreningar (Confedera- tion des Syndicats Chrétiens) hörde till försvararna av förordningen om kontingentering av den kvinnliga arbetskraften i industrien. Våren 1935 klagade man över att förordningen alltför långsamt sattes i funktion. —— I juli 1935 höll katolska tobaksarbetarfackföreningen i Belgien kongress, var- vid beslöts att förbundet skulle arbeta för ett totalt avskaffande av kvinnor- nas arbete inom yrket. Man föreslog arbetsgivarna att endast lämna unga män möjlighet att lära yrket samt att göra klart för de unga flickorna, att »deras framtid är en annan, nämligen i det husliga arbetet». — De ka- tolska tjänstemännen i Belgien krävde vid sitt årsmöte i april 1936 i en re— solution bl. a. »fixerande av minimilöner genom kollektivavtal för att sätta gifta kvinnor i stånd att stanna i sina hem».
Av denna skildring av olika katolska organisationers inställning till pro- blemet, ser man att, då krisen mildrat sitt grepp och nödsituationen inte längre behärskar tänkandet, en modifierad uppfattning allt oftare kommer till uttryck. Här synes ett samförstånd i färd att åstadkommas på den lika lönens grund. På liknande sätt ha även andra organisationer klarlagt sin in- ställning. Sålunda tog belgiska tjänstemannaorganisationen på sitt årsmöte oktober—november 1937 under rubriken »Kvinnor» upp såsom enda sär- krav: lika lön som män för lika arbete samt utsträckning av moderskaps- ledigheten. Vid de franska tjänstemännens årsmöte i april 1936 i Strasbourg antogs likaledes bl. a. en resolution, vari följande uttalande ingick: Kon- gressen ansåg det vara falskt att skylla arbetslöshetens tillväxt på kvinno- arbetet. Kongressen erkände, att i barnens intresse vore det önskvärt, att mo- dern skulle varai stånd att stanna i hemmet åtminstone under barnens tidiga år. Men det kunde inte komma i fråga att inskränka kvinnornas frihet vare sig genom lagstiftning eller på annat sätt.
Kongressen förklarade vidare, att första villkoret för att mödrar skulle sät- tas i stånd att stanna i sina hem vore att betala tillräckligt höga löner för att familjeförsörjaren skulle kunna täcka alla behov. Det andra Villkoret vore, att mödrarnas arbete i hemmet inte skulle betraktas som en lägre sorts arbete; tvärtom skulle alla människor bringas att inse, att detta arbete hade samma sociala värde som männens. För att sätta kvinnor i stånd att full- följa sin utveckling och att taga del i den sociala striden för förbättrade vill- kor, borde de hjälpas genom större rationalisering i hushållet samt genom en utvidgning av den samhälleliga och kollektiva behovstäckningen.
Kongressen lade största vikt vid individuell frihet och satte sig följaktli- gen emot varje åtgärd, som tenderade att inskränka kvinnornas rätt. »Varje åtgärd, som inskränker halva den mänskliga rasens rätt att själv ordna sitt liv och försörja sig, skulle vara en förolämpning mot människovärdet. — Den depression, under vilken arbetare av båda könen levde, krävde andra lös— ningar, vilka hade framställts i fackföreningsrörelsens ekonomiska plan.
Lösningen måste sökas i en bättre fördelning av den större rikedom som maskinerna skapa och inte i försök att från denna rikedom utestänga det ena könet till det andras förmån.»
De till Internationalen anslutna fackorganisationerna ha under hela tiden fasthållit en dylik principiell frihet för kvinnorna. Denna uppfattning fast- slogs av Internationalens exekutivkommitté, då den i september 1933 he- handlade vissa resolutioner, som strax förut inkommit från de socialistiska kvinnornas konferens. Exekutivkommitténs utlåtande innefattade tre hu- vudpunkter: 1) att kvinnors rätt till arbete ej får beskäras. Arbetslösheten fördelas bättre genom kortare arbetstid. I varje fall skall arbetslöshetsproble- met lösas konstruktivt och ej negativt; 2) att lika lön för lika arbete bör ge- nomföras. Detta är enda möjligheten att göra slut på striderna mellan högre och lägre avlönade, »vilket är arbetsmarknadens enda könskonflikt»; 3) att kvinnorna mangrant böra organisera sig. Ett lika klart ställningstagande till förmån för kvinnors fria rätt till förvärvsarbete tillkännagavs från exeku- tivkommitténs möte i London i oktober 1936.
Detta torde sålunda kunna sägas ha varit arbetarvärldens officiella inställ- ning, smärre lokala skiftningar till trots. I samma anda har även frågan upprepade gånger behandlats, t. ex. inom organisationer av engelska affärs- anställda på årsmöte i maj 1935 (British National Union of Distributive and Allied Workers). Klagomål anfördes mot att det vid senaste kongressen fattade beslutet ej verkställts, vilket innebar att styrelsen skulle inleda en särskild kampanj för att föra in de kvinnliga anställda i organisationen. Syftet borde nu vara att efter kvinnornas organiserande kunna kräva en mi- nimilön, oberoende av kön. Vid årsmötet 1937 i Edinburgh riktades av samma förbund med tanke på lönekonkurrensen en protest mot att gifta kvin- nor användas i tillfälligt arbete vid veckoslut och realisationer. — I juni 1936 höllo två andra engelska fackförbund kongresser, varvid likalönsprincipen bekräftades, nämligen kommunaltjänstemännens förbund (Local Govern- ment Officers) och Bankmannaföreningen (Bank Officers” Guild). —De gifta kvinnornas arbetsrätt har dock på det hela taget föga behandlats av de engelska organisationerna.
Under år 1935 uttryckte de franska fackföreningarna enhälligt sin oppo- sition mot varje som helst inskränkning av de gifta och ogifta kvinnornas rätt att arbeta. Likaså protesterade i Amerika vid kvinnoföreningarnas sida båda de stora fackföreningsorganisationerna _ American Federation of Labor och Committee of Industrial Organization — mot de lokala arbetsför- buden mot kvinnor.
I Belgien, där striden om detta spörsmål stått allra hetast, har de bel- giska fackföreningarnas centralråd vid möte i mars 1936 diskuterat denna fråga i positiv anda. Man hade riktat en enquéte till olika fackförbund för att utröna deras inställning till kvinnoarbetet. Vissa organisationer, t. ex. tjänstemännens, läkarnas, lärarnas och förbundet för järnvägs-, post-, sjö- farts- och flygfartsanstållda ansågo inga reservationer eller restriktioner för kvinnor lämpliga. Andra, såsom metall- och textilarbetareförbunden, erkände
kvinnornas rätt till arbete, men önskade att skyddslagstiftningen skulle hålla jämna steg med den ekonomisk-a utvecklingen. Andra åter, såsom bokbinde- riarbetarna, statstjänstemännen, tobaks- och läderarbetarna, gruvarbetarna samt byggn-adsarbetarna, föredrogo inskränkning av kvinnoarbetet till vissa slag av lämpligt arbete. Slutligen voro buss- och spårvägspersonalen samt alla transportarbetare motståndare till kvinnoarbete inom sina sektioner. Hela enquéten mynnade ut i att det ej fanns någon avog inställning till kvin- noarbetet såsom sådant bland fackföreningarna, men att i de fall då oppo- sition framkom, denna vore dikterad av trygghets- och välfärdsskäl.
Centralrådet antog en resolution, grundad på en jämsides med denna enqu- éte företagen utredning om kvinnoarbetet. Denna resolution förklarade, att eftersom de lika rättigheterna för båda könen inte ens kunde få sättas i fråga, kunde heller inte fackföreningarna tänka på att utestänga kvinnorna från lönat arbete, hur stora svårigheterna i den nuvarande ekonomiska situatio- nen än voro. Emellertid kunde dessa organisationer inte vara oberörda av den tendens, som vissa arbetsgivare ådagalagt, att ersätta manliga med kvinn- liga arbetare i det tydlig-a syftet att försämra lönevillkoren. Fackföreningar- nas och hela arbetarklassens ansträngningar skulle i första hand gå ut på att bygga upp ett system för yrkesvägledning. Om detta system arbetade effek- tivt och på bred front, skulle det kunna åstadkomma ett visst urval och en viss anpassning av arbetare till olika sorters sysselsättningar och därigenom dirigera kvinnor till de yrken som passade dem bäst. I andra hand föreslogos sådana reglerande åtgärder, som dels skydda de arbetande kvinnornas hälsa och trygghet och dels garantera dem en lön, som icke konkurrerar med män- nens. I en andra resolution upptogs särskilt denna punkt, varvid beslöts pro- pagera för att få de kvinnliga arbetarna med i fackföreningarna i syfte att lättare ernå uppfyllandet av deras rättmätiga krav, av vilka det mest bety- delsefulla vore lika lön för lika arbete. På detta sätt har den mäktiga bel- giska arbetarorganisationen till slut formulerat sin inställning i trots av alla mer eller mindre officiella attacker mot kvinnoarbetet.
Även i de mellanfolkliga överläggningarna i Geneve ha motsvarande skift- ningar i opinionen kommit till synes. Enligt artikel 23 i Nationernas För- bunds akt, förbundo sig de fördragsslutande makterna att »sträva efter att säkra och upprätthålla rättvisa och humana arbetsförhållanden för män, kvinnor och barn, såväl i sina egna länder som ock i alla de länder, dit deras kommersiella och industriella förbindelser sträcka sig». I Förbundets egna organisationer, såsom Sekretariatet och Internationella arbetsbyrån, skola, enligt artikel 7, samtliga befattningar i lika mån vara tillgängliga för män och kvinnor. Trots dessa grundläggande principer har frågan om kvinnor- nas arbetsrätt diskuterats i Geneve. Vid internationella arbetskonferensen därstädes upptogs 1935 till behandling spörsmålet om ungdomsarbetslösheten. En internationell organisation av katolska fackföreningar och katolska yngre arbetare, hade med ett flertal instämmanden insänt en petition till konferen- sen och därvid bl. a. använt argument, att kvinnor, och då i främsta rummet
gifta kvinnor, borde vika från arbetsplatserna för att bereda ungdomen till— träde. En mängd kvinnoorganisationer, som funno det nödvändigt att be- vaka kvinnornas rätt, sände därför i sin tur in petitioner, stödda av ett stort antal andra organisationer, för att vädja till konferensen att respektera kvin- nors lika väl som mäns arbetsintressen. På grund härav kom debatten om ungdomsarbetslösheten även att röra kvinnornas arbetsrätt.
I dessa olika organisationers yttranden återfinner man de båda åsikts- riktningwarna, om än den restriktiva är betydligt svagare företrädd. Det långt övervägande flertalet av de organisationer, som yttrat sig, ha hävdat såväl kvinnornas principiella rätt till arbete som deras praktiska behov därav. Bland dem som uttalade ett allmänt önskemål, att kvinnorna skulle »åter- vända till hemmet», skönjer man två olika riktlinjer. Ett litet fåtal organi— sationer —— i själva verket endast två, nämligen de katolska kvinnornas för- bund i Belgien samt de katolska tjänstemännens förening i Belgien — önskade ett förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete. De flesta ut- talanden i samma syfte önska endast, att möjligheter skola beredas de gifta kvinnorna att utan alltför stora uppoffringar kunna avstå från sitt för- värvsarbete. I denna anda uttalade sig de katolska fackföreningarnas fede- ration, den franska nationalkommittén för »Tillbaka till hemmet»-rörelsen samt Förbundet för familjetillägg (Association des Caisses dzAllocation fa- miliale), som numera förordar, att högre barntillägg skola utbetalas till de familjer, där modern stannar i hemmet. — Det torde i detta samman— hang böra uppmärksammas, att mot de ogifta kvinnornas arbetsrätt, vilken dock i så många länder väsentligt inskränkts, ingen organisation direkt ut- talade sig.
Den resolution, som ett antal organisationer gemensamt avfattade för att precisera uppfattningen om ungdomsarbetslöslieten, dess orsaker och bote- medel, innehåller bl. a. även följande passus om kvinnoarbetet:
»Men att för kvinnorna önska en mera tillfredsställande utbildning för deras husliga och moderliga plikter betyder enligt vår uppfattning ej att de skola hindras från att ägna sig åt något annat yrke eller stäckas i sin andliga utveckling, ej hel— ler att de skola förnienas rätten att allt efter sina anlag utöva ett yrke. Yttermera inse vi, att sådana de nuvarande förhållandena äro, många människor hindras från att gifta sig.» Detta yttrande är underskrivet av: Carnegiestiftelsen för internationell fred Internationella Katolska Unionen för socialt arbete, Katolska Unionen för In- ternationell Uppfostran, International Bureau of Education, Internationella För- bundet av sårade soldater och f. d. krigsdeltagare, Internationella Kvinnorådet (I. G W.), Internationella Förbundet för Hem och Skola, Internationella Förbundet av Akademiskt Bildade Kvinnor, Internationella Förbundet av Lärarorganisationer, Internationella universitetsförbundet av föreningarna för Nationernas Förbund, In- ternationella Unionen av Katolska Kvinnoligorna, Internationella Röda Korset, Rädda Barnens internationella Union, Vännernas förbund (kväkarna), Kristna världskonferensen Life and Work, Världsförbundet för K. F. U. K., Världsför- bundet för K. F. U. M., Världsförbundet för internationellt samförstånd genom kyrkorna, Världsförbundet för folkbildning, Världsförbundet för flickscouter, Världsförbundet av föreningar för uppfostran, Världsförbundet av kristna studen- ter, lnternationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
lin starkare formulering av kvinnornas rättskrav underskrevs av ett stort antal nationella organisationer och följande större internationella samman- slutningar: Yrkeskvinnors Världsförbund, Internationella förbundet av kvinli- liga jurister, Sjuksköterskornas Internationella Råd samt Internationella För- bundet av Akademiskt Bildade Kvinnor. —— De olika studentorganisationerna gjorde å sin sida ett särskilt uttalande, vari en passus säger: »lnga diskrimi— nerande åtgärder skola vidtagas mot kvinnor.»
Jämsides med den mångfaldiga opinionsyttring, som inrymmes i de olika organisationernas uttalanden till arbetskonferensen, år det viktigaste doku- mentet från detta tillfälle årsrapporten från direktören vid Internationella arbetsbyrån. I här behandlade fråga gör han följande uttalande:
.»w'l'vå andra områden, som behöva undersökas ytterligare, äro kvinnoarbetet och jordbruket. Man spårar en tämligen utbredd tendens att gå tillbaka till den uppfattningen, att kvinnors anställande medför ett utestängande av män. Fel- aktigheten i denna tankegång kommer till synes i de länder, där man gjort försök att ersätta kvinnors arbete med mäns, uppenbarligen med mycket obetydliga re- sultat. Helt bortsett från frågan om abstrakt rätt, är det klart, att kvinnor äro bättre kvalificerade än män för en del yrken och att utestänga dem skulle vara ologiskt ur ekonomisk synpunkt. Så länge som männens inkomster äro otillräckliga, måste miljoner flickor och gifta kvinnor söka arbete för att öka familjeinkomsten. Men även om detta motiv icke funnes, finns det en stor mängd kvinnor som ändå skulle arbeta för sin egen tillfredsställelse eller för att täcka sina personliga behov, och vilkas yrkeskunnighet utgör ett nödvändigt led i produktionsplanen. Det kan dock bliva fråga om att söka förhindra vad som skulle kunna kallas ”illojal konkur— rens* mellan män och kvinnor. Forineln 'lika lön för lika arbete” är icke lätt att tillämpa i alla konkreta fall, enär den matematiska beräkningen av ”lika arbete' är mycket obestämd. Hela frågan om kvinnoarbetet förtjänar en omsorgsfullare och fördomsfriare analys än den hittills fått.»
Detta ärende fick en vidare behandling, då det senare samma år upptogs av Nationernas Förbunds generalförsamling, närmast i anslutning till den konvention om »lika rätt» för män och kvinnor som fyra sydamerikanska stater träffat i Montevideo 1933. Man beslöt att överlämna till Internatio- nella arbetsbyrån frågan rörande kvinnornas arbetsrättsliga ställning samt hemställa om utredning av hela detta problemkomplex och dess läge i olika länder. Denna utredning sattes omedelbart i gång och föreligger nu färdig. Däremot skulle kvinnornas civilrättsliga och politiska ställning utredas ge- nom Nationernas Förbunds sekretariat. Vid 1937 års generalförsamling be- slöts tillsätta en expertkommitté, bestående av manliga och kvinnliga juris- ter, för att leda denna utredning och efter tre år framlägga resultatet inför Nationernas Förbunds församling.
I ett delvis annat sammanhang har samma problem ännu en gång be- rörts i de internationella församlingarna. Följande resolution antogs näm- ligen av 1937 års internationella arbetskonferens på förslag av U. S. A:s delegation:
»Alldenstund det, på grund av de sociala och politiska förändringarna under de senare åren och på grund av att kvinnor tidigare lidit av olika former av exploate-
ring (exploitation) och hinder (discrimination), är nödvändigt att taga upp till för— nyad undersökning deras ställning i allmänhet; och
alldenstund det är i samhällenas bästa intresse att kvinnorna, jämte fulla poli- tiska och legala rättigheter och full rätt till utbildning, jämväl skola hava full möj- lighet att arbeta och mottaga betalning utan avdrag på grund av kön och att de genom legala åtgärder skola skyddas gentemot fysiskt skadliga arbetsförhållan— den och gentemot ekonomisk exploatering, inneslutande ett skydd för moderskapet; och
alldenstund det är nödvändigt att kvinnor likaväl som män skola garanteras fri föreningsrätt av regeringarna och att de skola skyddas av en sådan social arbets- lagstiftning, som erfarenheter i hela världen visat äro framgångsrika vid avskaf- fandet av kvinnornas ekonomiska särställning och exploatering, vare det
beslutat, att den tjugutredje sessionen av Internationella arbetskonferensen, ehuru inseende att vissa av dessa principer ligga inom andra internationella orga- nisationers område, anser dem vara av den största betydelse för arbetare i allmän- het och kvinnliga arbetare i synnerhet och därför hemställer till Styrelsen, att de skola bekantgöras för alla regeringar, på det att de måtte vinna hävd i lag och i sedvänja genom legala och administrativa åtgärder.»
Skildringen av opinionsrörelserna vore icke rättvisande, om det icke till slut ytterligare underströkes, hur kortvarig den reaktionära strömningen varit och hur den redan i "det närmaste ebbat ut. Andra problem synas nu ha ryckt fram i förgrunden. Sålunda börjar mer än förr uppmärksammas spörs- mål om differentieringen på kvinnoarbetets område. Vid en granskning av den löpande internationella informationsberättelsen måste det slå envar, hur rapporter om restriktiva åtgärder under 1936 och 1937 varit nästan alldeles försvunna, medan däremot ett huvudintresse kommit att ägnas det husliga arbetet. Detta har blivit föremål för offentliga utredningar i ett flertal län- der, så t. ex. i Danmark, Sverige, Estland och Canada. Även i ett antal andra länder synes detta problem, i vad det gäller såväl det avlönade husliga ar- betet som husmödrarnas ställning, ha efterträtt dubbeltjänstdiskussionen i, samhällsdebatten om kvinnoproblem.
De sakkunnigas sammanfattning.
1. Företagna restriktiva åtgärder ha i en del länder visat sig möta rent praktiska och organisatoriska svårigheter, t. ex. brist på kvalificerad manlig arbetskraft till ersättning för den kvinnliga, varför beslutade åtgärder i viss utsträckning annullerats (t. ex. Belgien och Tyskland).
2. Förbud särskilt mot gifta kvinnors förvärvsarbete ha på en del håll oförtydbart fört med sig, att de illegala förbindelsernas antal ökats (t. ex. England och Österrike), varför dylika förbud kommit att behöva komplet- teras med bestämmelsen att sammanlevande utan vigsel betraktas som tjänstefel (t. ex. Österrike och Holland).
3. Förbud mot de gifta kvinnornas förvärvsarbete ha visat sig medföra individuella orättvisor och ekonomiska svårigheter, varför ofta undantag
måst beviljas. Det har i själva verket varit mycket svårt att uppställa den definition, vilken avskiljer de försörjningsmöjligheter, som man kan beteck- na som onödiga.
a) Erfarenheten visar, att, om gifta kvinnor principiellt förbjudas inneha förvärvsarbete, följden ofta blir verklig nöd. Den stora huvudmassan gifta förvärvsarbetande kvinnor utgöres nämligen av industriarbeterskor, städer— skor, tvätt- och rengöringshjålp etc., som med sitt arbete förtjäna en ound— gänglig del av familjeinkomsten. Vidare förekommer bland här ifrågava— rande gifta kvinnor ett avsevärt antal, som endast ha deltidsarbete eller till- fälligt arbete. Många gifta kvinnor äro vidare ensamma familjeförsörjare och dessas antal ökar rentav i tider av arbetslöshet. Man står inför para— doxen, att restriktiva åtgärder med hänsyn till hemmets ekonomi skulle vara lättare att förverkliga under goda tider, då antagligen relativt fler kvinnor söka arbete av intresse och färre av ekonomiskt nödtvång, medan sådana åtgärder samtidigt anses såsom mer berättigade ur arbetsmarknadssynpunkt under de dåliga tiderna. I U. 5. A., Norge och Tyskland ha undersökningar gjorts, som visa, att särskilt under tider av kris och arbetslöshet bördan att genom ett förvärvsarbete hålla sin familj ekonomiskt uppe mycket ofta faller på hustrurna. Vid försök att förbjuda de gifta kvinnornas förvärvsarbete måste alltså ett stort flertal alltid undantagas.
b) Erfarenheten visar vidare att, om endast vissa gifta kvinnor förbjudas inneha förvärvsarbete och undantag därvid beviljas för mödrar med för- sörjningsplikt mot flera barn (som t. ex. i Österrike och Bulgarien), man befinner sig i den situationen, att det faktiska handlandet strider mot den i regel åberopade sociala motiveringen, att åtgärderna skola avse att återbör— da kvinnorna till hemmen för deras moderskapsplikters skull. En dylik argumentering borde nämligen tvärtom äga sin största tillämpning på de barnrika mödrarna.
c) Om man — för att undvika att utestänga de ekonomiskt behövande från arbete — fixerar en relativt hög inkomstgräns för vad som skall anses som mannens »skäliga försörjning för familjen» (som t. ex. i Österrike), drabbas av förvärvsförbudet huvudsakligen de kvinnor, som arbeta utom hemmet på grund av särskild begåvning, utbildning eller intresse. Begrän- sar man på likartat sätt förbudet efter kvinnornas anställning i vissa högre löneklasser (som t. ex. i Jugoslavien, i viss män i Tyskland) blir resultatet detsamma.
4. Förbuden ha ofta visat sig gå vidare från att avse endast de gifta kvin- nornas förvärvsarbete till att inom berörda område omfatta kvinnoarbetet överhuvud taget (t. ex. Holland, Belgien, Luxemburg, Italien, Tyskland). För den första arten av inskränkningar har kunnat åberopas viss ideologisk mo- tivering, medan för den andra gruppen, de ogiftas, liknande argument icke haft några principiella försvarare. Detta utsträckande av restriktionerna föl- jer emellertid som en nödvändig konsekvens. Dels blir det i längden icke möjligt att upprätthålla en skillnad efter civilstånd, då kvinnor kunna und- gå att genom ett legalt giftermål placera sig själva i den hotade kategorien
(t. ex. London). Men dels synas åtgärderna i många fall redan från början ha syftat längre än till att likvidera endast den arbetslöshet, som svarar mot antalet uppsägbara gifta kvinnor. Det har ofta kunnat fastslås, hur inne- börden i åtskilliga åtgärder i själva verket varit att i största möjliga ut- sträckning förbehålla män — oavsett om de äro gifta eller ej —— förvärvs- möjligheterna på bekostnad av kvinnor — oavsett om dessa äro gifta eller ej.
Mot dessa förbudens negativa verkningar kunna givetvis vissa vinster upp- ställas. Dessa äro emellertid föga studerade, vilket till stor del sammanhän— ger med deras svårutr—edda individuella natur. Överhuvud taget skulle verk- ningarna på familjernas konsumtionskraft, den olika ransoneringen av ar- betslösheten, övervältringen till indirekt drabbade kategorier (familjemed- lemmar, h-embiträden etc.) och flera liknande spörsmål ha behövt närmare utredas i de länder, där åtgärder av olika art vidtagits.
Kap. 7. Statistiska utredningar om gifta kvinnors yrkesverksamhet.
ÄVen i Sverige har förekomsten av gifta kvinnors förvärvsarbete uppfat— tats såsom ett problem. Man har sålunda understundom däri velat se upp- trädandet av en ny utbudsfaktor å arbetsmarknaden, vilken i viss mån skulle kunna anses verka störande. Ibland har man åter mera uppmärksammat möjligheten att vissa, samhälleligt sett icke önskvärda rubbningar av famil- jernas liv, skulle kunna antagas åtfölja hustrurnas förvärvsarbete utom hemmet. Slutligen har det ibland förmodats, att arbetsgivarna från de gifta kvinnorna skulle ha att räkna med en försämrad arbetsprestation. För att pröva påståenden och motpåståenden i dessa och andra hänseenden måste icke endast utredningar om de faktiska förhållandena göras utan även erfa- renhetspräglade åsiktsinställningar vägas mot varandra.
I sina direktiv till de sakkunniga har föredragande departementschefen upptagit de förslag, som inom riksdagen framkommit om olika åtgärder, å ena sidan syftande till att i möjligaste mån inskränka gift kvinnas verksamhet utom hemmet, å andra sidan till att minska eller borttaga de svårigheter, som de gifta kvinnornas förvärvsarbete skulle kunna åsamka dem själva och deras hem.
Till fullföljande av sitt uppdrag ha de sakkunniga sökt vinna sakliga upp— lysningar utöver dem som eljest stått till buds. I sådant syfte ha företagits vissa utredningar, för vilka i det följande kommer att redogöras. Det värde- fullaste materialet har åvägabragts genom att de sakkunniga beretts till- fälle att inrycka vissa frågori 1936 års partiella folkräkning, varefter de därur resulterande uppgifterna av statistiska centralbyrån ställts till förfo— gande. Därjämte hava de sakkunniga i samarbete med Sveriges folkskol- lärarinneförbund och Svenska småskollärarinneföreningen utfört en enquéte- studie över de kvinnliga lärarnas ekonomiska förhållanden, vilken framför allt avsett att belysa skiljaktigheter mellan de giftas och de ogiftas förhållan-
den. I ett följande kapitel kommer dessutom att redovisas resultaten av en enquéte. vilken utsänts till ett stort antal arbetsgivare, samt de upplys- ningar, som dels inhämtats vid intervjuer med vissa större fackförbund och som dels och framför allt vunnits vid det tiotal konferenser, vilka de sakkunniga anordnat med representanter för såväl arbetsgivare som an- ställda.
l. Gifta kvinnors förvärvsarbete i Sverige enligt 1936 års partiella folkräkning.
(irundvalen för varje bedömande av de gifta kvinnornas förvärvsarbete måste vara kunskapen om hur stor omfattning denna företeelse har. En- ligt 1320 och 1930 års folkräkningar voro resp. 5 och 10 0/0 av samtliga gifta kvinnor i åldern 15—50 år yrkesarbetande. Redan den stegring, som anty- des genom procenttalet för dessa tvenne tidpunkter, är av stort intresse. Man har här tydligen att göra med ett problem, som har sitt förnämsta kännemärke i en hastigt skeende strukturförändring inom äktenskapen el- ler rältare hushållsformerna. I större städer har denna nyare familjetyp med tvenne förvärvsarbetande makar blivit alltmera vanlig. Sålunda voro år 1930 av de gifta kvinnorna i samtliga städer med minst 30000 inne— vånare, utom Stockholm. 16 0/0 förvärvsarbetande. För Stockholms vid- kommande voro motsvarande relationstal 15 0/0 år 1920 och 26 0/0 år 1930.
Folkräkningen år 1936, vilken undersökt en femtedel av landets hushåll enligt en representativ metod, har såsom utgångspunkt för studiet av den äktenskapliga fruktsamheten tagit samtliga bestående äktenskap, vilka in- gåtts efter år 1900. Med bestående äktenskap avses i detta sammanhang sådana, i vilka makarna vid folkräkningstillfäll—et — i mars 1936 — sam- manlevde. Anledningen till att de äldre äktenskapen ej medtagits är att svårigheterna att inhämta fullständiga och tillförlitliga uppgifter av här ifrågavarande retrospektiva karaktär givetvis starkt ökas med äktenskapets ålder. För de undersökta äktenskapen har emellertid ej endast, som vid föregående folkräkningar, efterfrågats, huruvida hustrun vid rä—kningstill- fället var yrkesverksam. Tack vare att denna partiella folkräkning genom- fördes enligt en i vårt land tidigare icke tillämpad direkt metod, nämligen medelst anlitande av särskilda folkräknare, vilka muntligen utfrågade de räknade personerna, torde det ha blivit möjligt att erhålla en jämförelsevis god kännedom om hustrurnas yrkesverksamhet under hela äktenskapet. Det— ta hustrurnas förvärvsarbete har sedan gjorts till föremål för undersökning från flera olika synpunkter. Såsom särskilt värdefullt i denna statistik må framhållas, att en fördelning gjorts med hänsyn till om yrkesverksamheten varit av heltids- eller deltidskaraktär samt huruvida den försiggått under en större eller mindre del av äktenskapet, samt vidare att en annan fördelning gjorts efter äktenskapens varaktighet och hustrurnas giftermålsålder. Först med dylika uppdelningar av materialet får man en möjlighet att bedöma yr- kesverksamhetens sammanhang med olika faktorer.
Av samtliga redovisade hustrur i dylika äktenskap befunnos 82 0/0 troligen hava varit helt hemarbetande, i det att de antingen uppgivit »ingen yrkes- verksamhet» eller (i ett mindre antal fall) icke lämnat uppgift om någon så- dan verksamhet. Nära 6 0/0 hade haft heltidsarbete under hela eller en väsentlig del av (= mer än halva) äktenskapets varaktighet, nära 4 0/0 hade haft deltidsarbete under hela eller väsentlig del av äktenskapet och nära 9 0/0 hade i mera obetydlig utsträckning haft yrkesverksamhet (se vidare tab. 42). Det bör emellertid i detta sammanhang betonas, att det på grund av primär— materialets bristfälligheter ofta visat sig tämligen svårt att dra en skarp gräns mellan de båda grupperna »partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet» och »yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ».
En väsentlig olikhet med hänsyn till familjetypen gör sig gällande mellan städer och landsbygd, i det att de icke yrkesverksamma hustrurna utgjorde över 87 % å landsbygden men endast 73 0/o i städerna. Den största skill- naden i yrkesverksamhetens art visar sig därutinnan, att heltidsarbete under hela äktenskapet uppgives hava förekommit i fråga om över 8 0/0 av stads- hustrurna men endast för 2 0/0 av landsbygdshustrurna. Medtages bland des- sa uppgifter även »hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet» såsom i jämförelsen ovan, stiger denna art av förvärvsarbete bland stads- hustrurna till 11 0/0 men uppgår fortfarande bland landsbygdshustrurna ej till mer än 2 1/2 0/o. Deltids—arbete synes däremot vara betydligt mer likartat fördelat å städer och landsbygd. Sålunda uppgick gruppen partiell yrkes- verksamhet under hela eller väsentlig del av äktenskapet till 3 0/0 bland lands- bygdshustrurna och något över 4 0/0 hos stadshustrurna.
Då denna partiella folkräkning lämnar större möjligheter att belysa pro- blemens bakgrund än vad hittills stått till buds, ha de sakkunniga även tagit upp till behandling vissa ytterligare detaljspörsmäl. Sålunda har ett försök gjorts att undersöka, huruvida hustrurnas yrkesverksamhet är vanligare i de äktenskap, som ingåtts på senare tid; huruvida den är vanligare hos de hustrur, som gifta sig unga eller dem som gifta sig gamla; huruvida den är vanligare i de fall, då hustrun redan vid äktenskapets ingående hade ett förvärvsarbete eller ej; samt huruvida denna yrkesverksamhet röner inflytan- de av hustruns flyttning till annan ort i samband med giftermålet. Genom att på detta sätt isolera sådana faktorer, som böra förmodas kunna påverka hustruns yrkesverksamhet, borde man även kunna vinna en klarare upp— fattning om de personliga avgöranden familjerna ställas inför. Samman— hanget mellan denna företeelse och det nutida ekonomiska och sociala livet överhuvud taget blir belyst. Ännu tydligare framträder detta nödvändiga sammanhang med den nutida ekonomiska och sociala organisationen, när hustruns olika grad av förvärvsverksamhet i de olika inkomstklasserna och socialgrupperna analyseras. En relativt fullständig bild skulle därmed vara vunnen över förekomsten av gifta kvinnors förvärvsverksamhet. Därefter har till granskning upptagits frågan om detta förvärvsarbetes verkan å fa— miljebildning och barnafödande, vartill även ett nytt klargörande material framkommit genom 1936 års folkräkning.
Tab. 42. Relativ fördelning efter hustrurnas yrkesverksamhet i bestående äkten- skap ingångna eiter 1900 (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Ingen Hel yrkesverksamhet Parlielslaårilläsverk- Yrkes- yrkes- verksam— verk- het un- Äktenska- _ sam- under under der min- pets var- X?l;äålllåesr het under— väsenl- under väsenl- dre eller Sleimåt— aktighet g * eller hela lig del S'a hela lig del S'a oviss del g ingen äkten- av ' äkten- av ' av äk— upp- skapet äkten- skapet äkten- tenska- gift skapet skapet pet (år) (är) % % % % % % % % % 0—4 ——24 82'4 6'9 1'1 8'0 3'3 0'6 3'9 5'7 100'0 25—34 747 13'2 1'7 14'9 4'3 0'5 4 8 56 1000 35 0. över 73'5 15'4 0'9 16'3 &? 05 "7 4'5 1000 Samtliga vigselåldrar 78'1 10'6 1-3 119 3-9 0'6 45 55 1000 SÄS) —24 82'8 3'0 '? 47 23 1'2 3'5 9'0 1000 25—34 76'4 779 '4 9'9 3'1 1'4 4'5 9'2 1000 35 0. över 75"? 96 2'2 11'8 4'0 1'0 5'0 80 1000 Samtliga vigselåldrar 79'3 56 20 ; 7'6 2'8 1'3 4'1 90 1000 10—14 —24 83'5 1'8 1'3 3'1 1'8 1'5 3'3 10'1 1000 525—34 79'4 4'7 1'8 6'5 2'4 1'5 B"!) 102 100'0 35 0. över 79'0 5'2 2'0 7'2 "? 1'6 53 85 1000 Samtliga vigselåldrar 81'3 3'3 1'6 4'9 2'3 1'5 3'8 100 1000 15—19 —24 84'9 11 09 2'0 1'6 1'3 2'9 102 1000 25—34 826 30 1'2 4'2 1'9 1'4 3'3 10'0 1000 35 0. över 81"? 4'1 115 57 2'2 2'0 4'2 8'9 1000 Samtliga vigselåldrar 83'5 2'2 11 33 1'8 1'4 3'2 100 1000 20—35 -—24 861 07 09 1'6 1'2 1'5 %? 96 1000 25—34 859 1-4 1-1 2-5 13 1-7 3-0 8'6 100-0 35 0. över 86'7 1'0 1'5 2'5 1'2 1'9 3'1 7”? 1000 Samtliga vigselåldrar 86'1 1'0 1'0 2'0 1'2 1'6 2'8 91 1000 —24 84'2 2'6 1'1 3'7 2'0 1'2 3'2 8'9 1000 "Samtliga 25—34 80'2 5'8 1'6 7'4 2'6 1'3 3'9 85 1000 aktensmp 35 0. över 789 7-5 1'6 9-1 3-4 1-3 '7 7-3 1000 Samtliga vigselåldrar 82-0 4-4 1-4 5'8 % 1-3 3'6 S'ti 100-0 Landsbygd Samtliga Samtliga äktenskap vigselåldrar 87'4 2'0 0'6 2'6 2'2 IT! 3"? 6'8 100'0 Städer Samtliga Samtliga äktenskap vigselåldrar 729 85 2'7 11'2 2'6 1'8 4'4 11'5 100'0
Såsom av tab. 42 å föregående sida framgår, kan en konstant ökning iakt- tagas av hustrurnas yrkesverksamhet i de bestående äktenskap, som ha en kortare varaktighet och alltså ingåtts på senare år. Detta avspeglar givetvis delvis den allmänt omvittnade tendensen, att hustrurna nu mera än förr fortsätta ett före äktenskapet påbörjat yrkesarbete. Emellertid får man hel- ler icke bortse från att i de äktenskap, som varat längre tid, flera anled- ningar och större möjligheter till avbrytande av yrkesarbete hunnit göra sig gällande. Detta vill med andra ord säga, att många av de relativt nya äk- tenskap, där hustrun nu är yrkesarbetande, kanske komma att efter vissa år förändras till en annan familjetyp. Hustruns yrkesarbete tillhör stundom endast äktenskapets första år i väntan på barnen. Under sådana förhållan— den komma isiffermaterialet uppgifter att helt saknas om hur de äktenskap, som nu räkna en längre varaktighet, förhöllo sig till detta problem under sina första 5 år. Om äktenskapet varat tillräckligt länge, kan icke ens en yrkesverksamhet inom dessa äktenskapets första år konnna att räknas som »Väsentlig del av äktenskapet». Själva tidsfaktorn försvårar sålunda i någon mån jämförelsen och tolkningen av de ovan givna uppgifterna.
I fråga om sambandet mellan hustruns vigselålder och förekomsten av förvärvsarbete är det intressant att fastslå (tab. 42), att de kvinnor, som i stor utsträckning bibehållit sitt förvärvsarbete icke endast äro de som vid sitt giftermål varit relativt gamla (35 år och därutöver). Detta är i och för sig att förvänta, då dessa kvinnor dels vuxit fastare samman med sitt arbete och dels av fysiologiska skäl ha mindre anledning att räkna med barn såsom orsak att lämna förvärvsarbetet. Den stora skillnaden i fråga om gifta kvin- nors yrkesarbete finns emellertid redan på ett ännu tidigare stadium: mellan kvinnor som ingått giftermål före resp. efter 25 års ålder. Det är nämligen de vid mycket unga är gifta kvinnorna, som minst förete någon förvärvs- verksamhet under äktenskapet. Tydligen finnas bland dessa flera sådana »familjeflickor», som aldrig lämnat det egna hemmet utan gift sig, innan de trätt in i ett förvärvsarbete. (Detta förhållande torde bestyrkas av en annan utredningsdetalj, enligt vilken man finner, att av samtliga hustrur, som vid giftermålet varit under 25 är, endast 64 0/o varit yrkesverksamma före gifter— målet, medan i vigselåldersgruppen 25—34 är detta varit fallet med 70 0/o och i gruppen över 35 år med 71 0/o. I de nyaste äktenskapen, alltså de som vid undersökningen varat mindre än fem år, var den procentuella andelen vid äktenskapets ingående förvärvsarbetande kvinnor i de tre giftermålsål— dersgrupperna resp. 67, 74 och 76 0/o.) Vidare finnas emellertid troligen bland de vid giftermålet unga hustrurna ett större antal, vilka ingått äktenskap på grund av ett redan inträtt havandeskap och fördenskull frånträtt sitt för— värvsarbete samt blivit bundna av barnet eller barnen. I denna vid ung ålder gifta grupp hör av denna bidragande orsak barnlöshetsprocenten vara mindre än i andra grupper, vilket även besannar sig enligt tab. 50 nedan.
Det måste likaledes bli av stor betydelse för familjerna vid avgörandet om hustruns förvärvsarbete, huruvida hustrun har att helt nyupptaga eller endast att fortsätta ett förvärvsarbete.
Tab. 43. Hustruns yrkesverksamhet under äktenskapet i förhållande till före- komsten av yrkesverksamhet vid giftermålets ingående (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Hustruns yrkesverksamhet under äktenskapet _Hel ' P.arlzell' Yrkesvcrk— In en yrkesverk— yrkesverk— samhet un- Om— Hustruns Hustrnns _vrkes- irkegverk- samhet un- samhet un- det* mindre ,. _" . verksamhet vid > _ der hela der hela . Samt- iade wgselalder ,. , samhet ,,. ,. eller ()UISS . giftermalet . eller va- eller va— lida eller mgen l'r ] 1 1.0 (l 1 del av '” uppgift senta, ( c senta, e äktenska- av aktcn- av akten- et skapet skapet p ' (år) &. % % '.'/'. % Hela —-24 Ej yrkesverksam 921! 0'4 1'4 5'3 100'0 "kd Yrkesvcrksam 791-3 En: i") 10'9 1000 25— 34 Ej yrkesverksam 931; 04 1'-t 4'6 ltlU'O Yrkesverksam 745 ltt—t 4'9 10": 1000 3?) 0. över Ej yrkesverksam 93'5 0"! 115 4"? 1000 Yrkesverksam Tlf-'D 1'3'8 frn 8'3 100'0 Samtliga Ej yrkesverksam 93'2 0'4 1'4 50 1000 vrgselaldrar Yrkesverksam 7615 SÅ 7 103 1000 Lamls— Samtliga Ej yrkesverksam (.)—H 02 L? 42 1000 bygd Vlgsclaldrar Yrkesverksam 83'1 4'1 4'3 ST) 100'0 Städer Samtliga Ej yrkesverksam 90'0 O'!) 20 71 1001) vxgselaldrar Yrkesverksam 67'7 14'3 5”! 128 1000
Tab. 43 utvisar, att drygt 93 0/0 av de hustrur, som ej voro yrkesverk- samma vid äktenskapets ingående, ej heller varit det senare; den yrkesverk- samhet som likväl förekommit inom denna grupp av hustrur har vidare i regel varit av mindre omfattning. Det bör framhållas, att härvidlag inga nämnvärda olikhet—er förekomma mellan hustruri äldre och nyare äktenskap eller mellan hustrur med olika giftermålsålder. Ej heller förekomma i detta hänseende några avsevärda skillnader mellan landsbygd och städer. Det torde också få anses som ganska naturligt, att kvinnor, vilka före äktenskapet icke haft förvärvsarbete utom hemmet, endast av tvingande skäl eller särskilda omständigheter komma att ägna sig åt yrkesverksamhet under äktenskapet, och att det i så fall framför allt blir fråga om tillfällighetsarbeten, smärre bi- sysslor o. d. Likaledes synes det ej vara ägnat att förvåna, att detta förhål- lande visar sig vara tämligen oberoende av rums— och tidsfaktorer m. 111.
De äktenskap, där hustrun däremot varit yrkesverksam vid giftermålet, uppvisa icke samma regelbundenhet. Visserligen är här en förvärvsverksam— het under äktenskapet allmänt vanligare (över 23 0/0 mot i den förra grup- pen knappa 7 0/0), men dessutom finner man, att en betydande skillnad råder i förhållande till åldern vid giftermålet. Sålunda hava de kvinnor, som voro
förvärvsarbetande före äktenskapet och som gift sig före 25 års ålder, regel- bundet mera sällan än de övriga ägnat sig åt något förvärvsarbete under äktenskapet. Även mellan de nyare och de äldre äktenskapen finnes en av- sevärd skillnad, i det att hustrurna i de äldre äktenskapen mera sällan fort- satt sitt förvärvsarbete än hustrurna i äktenskapen med kort varaktighet. I detta fall äro även Skiljaktigheterna mellan landsbygd och städer betydande. Den grupp kvinnor, som före äktenskapet haft ett förvärvsarbete, kommer alltså att förete en i olika hänseenden avsevärt mycket mer växlande bild än den andra.
Tab. 44. Hustruns yrkesverksamhet under äktenskapet ] förhållande till om hustrun bytt kyrkoskrivningsort vid giftermålet (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Yrkesverksamhet under äktenskapet då hustrun bytt kyrkoskrivningsort hustrun ej bytt kyrkoskrivningsort Hel Partiell Hcl Partiell yrkes— yrkes- Yrkes- yrkes- yrkes— Yrkes- Om- ;, 211—'g'; verksam— verksam- verksam- gif—gå,;— verksam— verksam- verksam- råde het un— het un- het un— het un— het un- het un— , Källäget, der hela der hela der min- Slå":— fåäää' der hela der hela der min- Silmt' in en eller vä- eller vä— dre eller g in en eller vä- eller vä- dre eller lga g itt sentlig sentlig oviss del u g ift sentlig sentlig oviss del uppg del del av äkt. Ppg del del av äkt. av äkt. av äkt. av äkt. av äkt. % % % % % % % % % % Lands— bygd 88'0 1'6 3'0 7'4 1000 871 3'3 3'2 64 1000 Städer 789 68 37 10'6 1000 68"? 14—2 50 12'1 1000 Hela riket 84-5 36 3-3 86 100-0 803 7-3 3'8 8'6 100-0
Skillnaden i benägenhet att upptaga eller att fortsätta ett förvärvsarbete efter giftermålet kan ännu mera påtagligt vara bestämt av en isolerbar yttre faktor, nämligen av nödvändigheten för hustrun att i samband med äktenska- pets ingående byta vistelseort. Fördenskull har i tab. 44 en sammanfattning gjorts med hänsyn till huruvida hustrun vid äktenskapet bytt kyrkoskriv- ningsort. Det befinnes, att denna faktor betytt mest i städerna, där 79 0/o av de hustrur, som bytt kyrkoskrivningsort, varit hemarbetande under äkten- skapet, medan de hustrur, som icke flyttat, varit det i 69 %. Det är emel- lertid endast helti-dsförvärvsarbete, som därvid företer en mera markerad skillnad. På landsbygden äro dessa skillnader av avsevärt mindre betydelse.
Jämsides med dessa faktorer måste emellertid ännu en annan och mycket betydelsefull faktor uppmärksammas såsom medbestämmande för hustruns benägenhet att ägna sig åt förvärvsarbete under äktenskapet, nämligen fa- miljens ekonomiska belägenhet. En jämförelse mellan hustrurnas yrkesverk- samhet inom olika inkomstklasser har därför företagits. Därvid må emeller- tid uppmärksammas, att jämförelsen sker med hänsyn till mannens och
Tab. 45. Inkomstfördelning för familjer med i olika mån yrkesverksamma hustrur (enligt 1936 års partiella folkräkning). Procent äktenskap med nedanstående familjeinkomst % (,)m- Hustruns yrkesverk— >_— 5 råde samhet eg (=> mg _; _: Ng gg mg c,,c & ät: woomowäwgwomoggué se, % ol se el % 80 80 -o m .. | i | p Lands- Ingen yrkesverksamhet bygd eller ingen uppgift 7'1 6'3 14'2 23”? 172 205 101 2'6 0'8 100'0 Hel yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig delav äktenskapet.... 2'4 2'1 3'9 7'3 11'3 26'0 303 146 2'1 100'0 Partiell yrkesverksamhet under hela eller väsentlig del av äktenskapet.... 8'1 5'914'0 28"? 17'0 16'1 7'9 2'1 0'7 100'0 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 8'1 5'012'4 25'4 15'8 18"? 109 3' 07 100'0 Samtliga 7'1 6'1 13'8 231 15'2 2011 106 2' 0'8 100'0 Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift.... 2'3 1'8 2'3 5'8 9'0 28'6 32'3 11'9 6'0 100'0 Hel yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig delav äktenskapet.... 0'8 0'6 1'2 3'8 5'0 16'3 39'6 27'2 6'0 100'0 Partiell yrkesverksamhet under hela eller väsentlig delav äktenskapet.... % 2-8 % 7'8 10-7 24-5 32% 11-9 32 100-o Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 2'6 2'6 3'1 6'2 8'7 24'3 36'5 12'5 3'5 1000 Samtliga 2'1 1'8 2'3 5'7 8'6 26'6 33'7 13'6 5'6 100'0 Hela Ingen yrkesverksamhet riket eller ingen uppgift.... 5'5 4'9 103 174 131 235-2 175 56 2'5 100'0 Hel yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig delav äktenskapet.... 1'3 l'O 2'0 4'4 G-s 19'0 37'0 23'6 4'9 100'0 Partiell yrkesverksamhet under hela eller väsentlig delav äktenskapet.... 5'5 4'5 92 189 14'1 19'9 19'5 6'6 1'8 100'0 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss delav äktenskapet .......... 5'3 3'8 " 15'8 12'2 21'5 223"! TS 2'1 1000 Samtliga 52 4-5 % 16'6 12—7 %? 19-3 6-9 2-5 100-0
hustruns sammanlagda (för år 1935) taxerade inkomst och ej enbart iför- hållande till mannens inkomst. I samtliga de fall, då hustrun varit yrkesverk- sam under år 1935, ingår alltså hennes förvärvsinkomst i den inkomstupp- gift, som jämförelsen gäller. För att på ett tillfredsställande sätt kunna ut- röna, i vilken mån hustrurs förvärvsarbete vanligen tillkommer för att ut— fylla männens inkomster, hade en jämförelse baserad på männens inkomst
17—378661.
Tab. 46. Relativ fördelning efter hustruns yrkesverksamhet inom olika familje— inkomstgrupper (enligt 1936 års partiella folkräkning). Procent äktenskap med nedanstående inkomst Om— Hustruns yrkesverk- C råde samhet "” co H T* to 00 =” 5 %s 4, ss :e se 35 :;g fås äg wa ol eo 80 8— se 80 So » w :: | I I | I 9 ! Lands- Ingen yrkesverksamhet ; bygd eller ingen uppgift 87”? 905 89'9 87'8 87'5 87'0 83'8 77'3 84'1 Het yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig del av äktenskapet 09 09 O'? 0'8 1'9 3'3 1'4 13"? T!» Partiell yrkesverksamhet : under hela eller väsentlig del av äktenskapet 3'6 3'0 3'2 38 36 26 2'3 23 244; l Yrkesverksamhet under i mindre eller oviss del av i äktenskapet .......... 7'8 5'6 6'2 7'6 7'1 63 T'" T? 5'8 » Samtliga 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 , Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 77'1 7'2'4 72'3 74'9 76'3 78'5 70'1 63'4 78'0 Hel yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig del av äktenskapet 4'4 S'!) 5." 6'4 05 69 13'1 22'2 12'1 Partiell yrkesverksamhet under hela eller väsentlig del av äktenskapet 4'8 7'0 6.6 6'1 5'6 4'1 4'4 3'9 2'5 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 13"? 16": 15'4 12'6 11'G 105 ]2'4 10'5 7'4 Samtliga 1000 1000 1001» 1000 1000 1000 100'0 1000 1000 Hela Ingen yrkesverksamhet riket eller ingen uppgift 86'0 87'8 88'3 86'2 84'6 838 7413 670 79"? Hel yrkesverksamhet un- der hela eller väsentlig del av äktenskapet 1'4 1'3 1'2 1'5 3'1 4'9 11'1 19'9 11'2 Partiell yrkesverksamhet under hela eller väsentlig del av äktenskapet .. .. 3'8 3'6 3.5 41 4'0 32 37 3'4 2'5 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss det av äktenskapet .......... 8'8 7'3 7'0 82 83 8'1 106 9"; Ti Samtliga 100'0 100-o 100-0 1000 100-o 100-0 100-0 100-0 100'0
varit värdefull, men en sådan fenhet ej kunnat erhållas. En dylik fördelning finnes däremot gjord i 1930 års folkräkning, ehuru endast avseende städer med minst 30000 invånare. I Stockholm visade sig sålunda föl- jande antal hustrur hava yrkesarbete, nämligen om mannens inkomst var över 10000 kronor 14'6 %, mellan 6000 och 10000 kronor 17'6 %, mellan 4000 och 6 000 kronor 21'7 %, mellan 3 000 och 4 000 kronor 28'6 %, mellan 2 000 och 3 000
har på grund av taxeringsmaterialets beskaf-
kronor 33'3 % samt under 2 000 kronor 32'8 %. I övriga större städer blir relatio- nen likartad: 7'8 % när mannens inkomst var över 10 000 kronor, 103 % mellan 6000 och 10000 kronor, 9'7 % mellan 4000 och 6000 kronor, 11'5 % mellan 3000 och 4 000 kronor, 17'0 % mellan 2000 och 3000 kronor samt 204 % om inkomsten var under 2 000 kronor. Här framträder alltså tydligt sambandet mellan männens låga inkomster och hustrurnas förvärvsarbete.
Såsom av tab. 45 framgår, äro de familjeekonomiska förhållandena syn- nerligen växlande inom de olika »hustrugrupperna». Av äktenskapen med heltidsarbetande hustrur falla sålunda drygt 60 % inom intervallerna mellan 3 000 och 10 000 kronor, medan motsvarande procenttal för de hemarbetande utgör blott 23 0/0. Detta sammanhänger naturligtvis bl. a. med att, när även hustrun har förvärvsinkomst, den samlade inkomsten blir jämförelsevis hög. Över 5000 kronor i årsinkomst finnes endast i 8 0/0 av de familjer, där hustrun ej alls varit yrkesverksam, men i nära 29 0/0 av de familjer, där hon varit helt yrkesverksam. Att märka är dock, att sambandet mellan inkomst och hustrurnas förvärvsarbete fördunklas därigenom, att hon kanske ej varit yrkesverksam just det år, 1935, som inkomstuppgifterna avse. Med denna reservation i minnet, synas dock även vissa ytterligare sammanhang värda att beaktas. Sålunda må uppmärksammas, att vad landsbygden be- träffar 28 0/0 av de deltidsarbetande hustrurna och 25 0/0 av de i mindre grad yrkesverksamma hustrurna äro hänförliga till inkomstklasserna 1 000—1 400 kronor; här återspeglas bl. a. det förhållandet, att statarhustrurna ofta bi- draga till de stora familjernas knappa uppehälle genom mjölkning o. d. En tämligen stor andel av hustrur med deltidsarbete eller mindre väsentligt, till- fälligt förvärvsarbete tillhöra i städerna de lägre inkomstgrupperna (under 2 000 kronor). Inom dessa ur stadssynpunkt i regel ekonomiskt mycket då- ligt ställda familjer kan man antaga, att hustrurna av och till nödgas gripa sig an med förvärvsarbete, i den mån sådant står till buds —— det torde i all- mänhet härvid gälla städ- och tvätthjälp, tillfälligt hushållsarbete, tidnings- bud 0. d. Den låga familjeinkomsten i de flesta dylika fall tyder på att man- nen ofta på grund av sjukdom, arbetsoförmåga eller arbetslöshet icke alls eller icke i nämnvärd mån är i stånd att bidraga till familjens uppehälle. Till ytterligare belysning av hithörande förhållanden har en beräkning företagits, där förhållandena i fråga om hustrurnas olika grad av förvärvsarbete stude- rats inom inkomstklasserna (se tab. 46). I denna blir av huvudsakligt intres- se förhållandena i de högsta inkomstgrupperna. Om familjens inkomst ligger mellan 5 000 och 10 000 kronor, ha hustrurna varit helt hemarbetande endast i 67 % men helt yrkesverksamma i 20 0/0 och i viss mindre grad yrkesverk- samma i 13 0/0. Även dessa siffror lida dock av den ovan påpekade svag- heten, att man icke kunnat veta, huruvida hustrun varit yrkesverksam under det år som inkomstuppgifterna avse.
Mera direkt har betydelsen av hustruns förvärvsarbete för familjens in- komst studerats i en här icke publicerad sammanställning, där inkomstupp- gifterna för år 1935 satts i samband med frågan, huruvida hustrun samma år haft egen inkomst. Om denna härrör från förvärvsarbete eller ej, är där-
vid icke angivet. Om ur en dylik fördelning samtliga de familjer borträknas, där även barnen bidraga till försörjningen — vilka fall tillsammans med de få, där inkomstkällan är obekant. utgöra omkring en fjärdedel av samtliga — återstår en grupp, där man kan studera huruvida hustrun är medförtjänande i olika inkomstgrupper. Ur dylika uppgifter kan utläsas, att i vårt land år 1935 inkomster i en tredjedel av samtliga dylika äktenskap med inkomster över 5 000 kronor kom från såväl man som hustru. I Stockholm gällde detta förhållande om hälften av alla sådana äktenskap med inkomster mellan 3 000 och 10 000 kronor. Däremot finnes ingen möjlighet att konstatera, hur stor andel denna hustruns inkomst utgör av familjeinkomsten i de olika eko- nomiska klasserna.
Av stort intresse är även de sociala förhållandenas inverkan på hustrurnas förvärvsarbete. En indelning har därför företagits efter mannens socialklass och yrkestillhörighet. Såsom dylika jämförelsevis enhetliga grupper har den partiella folkräkningen betraktat: företagare inom jordbruk, jordbruksarbe- tare, övriga företagare, samtliga funktionärer, industriarbetare och övriga ar- betare. I tab. 47 återges, hur äktenskapen inom dessa olika grupper fördela sig med hänsyn till hustrurnas yrkesverksamhet. Man finner därav, att jord- bruksföretagarnas hustrur äro i mycket ringa grad förvärvsarbetande, medan däremot jordbruksarbetarnas i särskilt stor utsträckning ägna sig åt partiellt yrkesarbete eller yrkesverksamhet i mindre omfattning. Detsamma är även fallet —— ehuru i något mindre mån — med hustrurna till »övrig-a företaga- re», bland vilka tydligen härvidlag småhantverkare och småhandlare fälla utslaget. Hel yrkesverksamhet förekommer mest inom funktionärsgruppen. Grupperna industriarbetare och övriga arbetare intaga en mellanstållning med förhållandevis många såväl helt som partiellt förvärvsarbetande hustrur. I tab. 48 ha motsvarande förhållanden studerats med hänsyn till fördelningen på socialklasser inom varje >>hustrugrupp».
Såsom sammanfattning av de här ovan berörda detaljundersökningarna har man att konstatera vissa sakförhållanden med avseende å de gifta kvin- nornas förvärvsarbete i Sverige. Man finner sålunda, att partiellt arbete är mera ofta förekommande, än man kanske skulle ha trott, åtminstone att döma av den uppfattning som framkommit vid de i nästa kapitel refererade konferenserna med arbetsgivare och anställda. Vidare finner man, att be— nägenheten att inneha ett förvärvsarbete under äktenskapet växlar avsevärt med giftermålsålder och äktenskapsvaraktighet. De på senare tid ingångna äktenskapen förete sålunda oftare en familjetyp, där bägge makarna ha för- värvsarbete. Å andra sidan är det de vid något äldre är gifta kvinnorna, som mer än de mycket unga uppehålla sitt förvärvsarbete. De före giftermålet icke yrkesverksamma kvinnorna förbli i regel _ oavsett vilken grupp av äk- tenskap de än tillhöra —— »hemmakvinnor» under hela eller allra största delen av äktenskapets bestånd. Man får vidare ett belägg för hur den geografiska förflyttningen i samband med giftermålet måste konnna att medföra ett be- tydande avbräck i kvinnornas yrkesverksamhet, då i de flesta fall mannens yrkesarbete kommer att betraktas såsom det för familjens uppehållsort be-
Tab. 47. Relativ fördelning efter hustruns yrkesverksamhet inom olika grupper efter mannens socialklass (enligt 1936 års partiella folkräkning). Procent äktenskap inom nedan angivna socialklasser Om— Hustruns yrkesverksamhet .] — _. ,. , _ ord- Jord- Ov- Samt- Indu— Öv- Samt- rade under äktenskapet bruks- bruks- riga liga stri- riga liga före- arbe— före- funk— arbe— arbe— grup- tagare tare tagare tionärer tare tare per Lands- Ingen yrkesverksamhet eller ingen bygd uppgift ........................ 95? 71-0 79-2 81'2 87-8 85'6 87'4 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 06 10 3'2 6'8 2'4 26 20 Hel yrkesverksamhet under väsent- lig del av äktenskapet .......... 01 01 0'8 1'7 0'8 0'5 0'6 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... O'?) 67 ett! 1'4 1'9 ?? 2'2 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet 0'4 1'8 1'4 1'0 0'8 1'2 1'0 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss det av äktenskapet ........ 2'4 18'4 11'1 7'9 6'3 7'9 6'8 Samtliga 1000 1000 1000 100-0 1001) 1000 1000 Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift ........................ 89'6 667 71'4 73'0 73'3 72'2 72'9 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 2'6 4'5 6'7 11".l 7'9 && 8'5 Hel yrkesverksamhet under väsent— , lig del av äktenskapet .......... 0'9 1'1 J'O 3'0 2'9 2'7 2'7 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... %s 8"? 4'9 1'6 2.2 24 26 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet 0'8 4'7 1'9 l'l 1'9 2'3 1'8 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........ 3'8 14'3 13'1 9'4 11'8 12'0 11'5 Samtliga 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 Hela Ingen yrkesverksamhet eller ingen _ riket uppgift ........................ 9515 70"? 75'5 75'8 81'4 788 820 Hcl yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 0'5 1'2 4'8 10'2 4'8 5'5 4'4 Hel yrkesverksamhet under väsent- lig del av äktenskapet .......... 02 0") 1'4 3'6 1'7 1'6 1'4 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 0.9 68 4'6 1'6 2'1 23 0'3 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet . . . . 0'4 2'9 1'6 1'0 1'3 1'8 1'3 Yrkesverksamhet under mindre eller , oviss det av äktenskapet ........ 2'4 18'2 121 S'!) 8'7 100 86 Samtliga 100-o 100-o 100-0 1000 1000 1000 1000
Tab. 48. Relativ fördelning etter mannens socialklass inom olika grupper efter hustruns yrkesverksamhet (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Procent äktenskap inom nedan angivna
socialklasser
Om- Hustruns yrkesverksamhet . . , Jord— Jord— Öv- Samt- Indu- Öv— Samt- rade under aktenskapet bruks— bruks- riga liga stri- riga liga före- arbe- före- funk- arhe arbe- grup- tagare tare tagare tionärer tare tare per Lands- Ingen yrkesverksamhet eller ingen bygd uppgift ........................ 37'2 'r9 10'4 o'!) 28'1 12'5 100'0 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... T'.” ?)”5 lS'i 21'2 33'5 16'2 lOO'O Hcl yrkesverksamhet under väsent- lig del av äktenskapet .......... S'? :'0 1711 201 386 13'0 100'0 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 13'8 221 221; 41 34-7 127 1000 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .... 13'8 31'7 17'2 6'8 24'2 16'3 100'0 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........ 12'1 l9'9 191 7 & 263 151 1000 Samtliga 34'0 7'3 11'5 6'4 28'0 128 1000 Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen _ uppgift ........................ 1'2 0'8 16'U 'JU'H 38'2 '_'"3'0 100'0 Hel yrkesverksamhet under hela _ äktenskapet .................... 03 O'?) 123'4 281! 35'0 21'9 lOO'O Hcl yrkesverksamhet under väsent- _ lig del av äktenskapet .......... U'?» 051 1:3'8 23'6 41'1 21'9 100'0 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 0'9 3'9 32'0 1.2'5 31'8 19'9 100'0 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet 0'-l 2'2 lS'O 12'1 38'8 2385 1000 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........ G"?» 11 196 17'0 2388 .!3'2 1000 Samtliga 1'0 0'9 17”: 2308 37". 22'2 lUO'O Hela Ingen yrkesverksamhet eller ingen , riket uppgift ........................ 253 4'2 12'6 10'8 3134 15'7 lOO'O Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 2'4 1'3 14'8 136'7 34'5 1203 1000 Hcl yrkesverksamhet under väsent- lig del av äktenskapet .......... 2'5 0'7 14'0 22”? 405 196 1000 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... 8'4 14'1 265 71; 277 15"? 100'0 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet 6'7 11'3 17'6 9'6 32'0 22'8 100'0 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........ 6'2 10'5 19'3 12'2 32'6 19'2 1000 Samtliga 21—3 4-9 136 11-7 31? 16-3 10%
stämmande. Inom de olika socialgrupperna förefinnas vidare tydligt olika handlingsmönster i fråga om hustrurnas förvärvsverksamhet. Sålunda synes denna vara ojämförligt vanligast i funktionärsgruppen eller vad som brukar kallas »medelklassen». Slutligen kan man konstatera, att hustrurnas yrkes- arbete avsevärt kunnat höja familjeinkomsten.
Verkningarna för familjen av hustruns yrkesarbete ha i viss mån redan kunnat antydas genom de i det föregående refererade specialundersökningar- na, särskilt verkningarna pä familjens ekonomi. För att bedöma förhållan- det mellan familjeekonomi och familjetyp skulle man i detta sammanhang möjligen dessutom önskat kunna finna svar på en mer specialiserad fråge- ställning. Det brukar nämligen i den allmänna debatten ofta sägas, att många förvärvsarbetande hustrur räkna fel på värdet av sin arbetsinkomst, i det att vad de genom sin frånvaro förlora i hemmet skulle mer än förtära denna inkomst. Av ett visst intresse hade därför varit att veta, huruvida hustrur, som ha barn i hemmet och som där ersätta sig med ett hembiträde, ofta ha heltidsarbete med en inkomst under de c:a 1 000—1 500 kr. om året, till vil- ken summa kostnaden för hembiträde har uppskattats. På denna lönenivå och i denna situation skulle man möjligtvis kunna finna familjens ekonomi- ska kalkyl felaktig med avseende på användningen av hustruns arbetskraft. Det finnes dock knappast något tvivel om att dessa fall skulle visa sig vara av- sevärt färre än man i den allmänna debatten förutsätter. Vissa av dem måste dessutom förklaras med hänsyn till hustruns särskilda fallenhet och intres- sen, hennes eventuella mindre lämplighet för hemarbete eller hennes hänsyns— tagande till ekonomisk framtidstrygghet, Överhuvud synes dock denna fråge- ställning sakna nämnvärd betydelse. Hustrur, som ha en högre angiven in- komst än den nyss anförda, tillföra däremot familjen ett rent ekonomiskt netto, mot vilket dock i de enskilda fallen givetvis andra värden alltid böra
vägas. ,, .. ,
Den största skillnaden i familjehänseende mellan förvärvsverksamma och icke förvärvsverksamma hustrur gäller deras barnantal. I detta avseende ha under den partiella folkräkningen verkligt upplysande uppgifter erhållits. En- ligt folkräkningens metod har man icke, såom vanligen brukat ske, räknat en- dast med antalet för tillfället hemmavarande barn utan har man genom di- rekt förfrågan förvissat sig om makarnas samtliga, gemensamma, levande födda barn, oavsett om de vid räknetillfället voro frånvarande eller avlidna. Därvid ha medräknats även de barn, som fötts före vigseln, men däremot icke endera makens barn utom äktenskapet eller i föregående gifte och ej heller adoptiv- och fosterbarn. Tack vare detta förfaringssätt har upplysning om den ur egentlig fruktsamhetssynpunkt bestämda familjestorleken kunnat vin- nas.1 Visserligen ligger hela den befolkningspolitiska frågan under utred— ning hos annan kommitté, hos vilken även en beräkning gjorts om årliga an-
1 Även vid 1930 års folkräkning inhämtades liknande uppgifter. Härvid användes direkt skriftlig metod och ej folkräknares muntliga förfrågan. Någon uppdelning efter hustrurnas för— värvsarbete företogs emellertid icke i detta sammanhang.
Tab. 49. Barnantal och barnlöshet bland i olika mån yrkesverksamma hustrur i lör-hållande till äktenskapets varaktighet g,; och hustruns vigselålder (enligt 1936 års partiella folkräkning). *— Observerade tal.
Barnlösa äktenskap i procent Medelantalet barn per äktenskap med barn
Äkteu- Hust- skapets runs Ingen varak- vigsel— yrkes- tighct ålder verk—
samhet (år) (är)
Hel yrkesverk- Parliellyrkesverk- Yrkes-
samhet under samhet under verksam- het under mindre Samt-
del av elfel—[21333 liga eller
äkten- .. ingen akten— . skapet skapet uppgift
Hel yrkesverk- Parliellyrkesverk- Yrkes— samhet under samhet under verksam- het under mindre eller oviss del av äkten- skapet
Ingen
yrkes-
verk- samhet
Samt- liga väsentlig
del av äkten- skapet
väsentlig del av äkten— skapet
väsentlig del av äkten- skapet
väsenlllg hela
äkten- skapet
helu äkten— skapet
hela äkten— skapet
hela äkten- skapet eller ingen uppgift
Lundsbygden : SamtligalSamtliga 16% 15-9 47-5 28.»; 281; 170 liv-l 312 314 1'86 2-21 2'64 331 317
Städerna :
l . 10 (N
Samtliga | Samtliga 21'4 6415 36.5 46'7 2—6'2 23'9 2'41 2'43 1'62 1'90 2'03 2'42 2'35
Hela rikcl : 0—4 Samtliga 43-9 38? 76-9 5:e-s 591 431 41-7 1-35 1'36 1'17 1-20 135 Mb 132 5—9 » 222 186 536 402 3413 340 258 104 1'99 in 7 1-47 1'86 1'68 1'82
10—14 » 16-2 1413 401 32-1 25? 231 182 253 2'60 1'84 '77 2—31 2-16 231 15—19 » 12-0 11-0 30? 25-5 15'3 14-9 13-9 3-11 3'18 2-17 217 291 2'87 2'88 20—35 » 91 8-7 18-2 17-2 10'8 135 104 409 414 274 2-93 391 . 3'83 3—88 Samtliga —24 113 9'8 495 206 221-5 117 101; 313 3'18 1 5 2-07 2'65 312 303 » 25—34 235 200 602 391) 401 25'8 23-9 2'65 2-71 1-72 104 223 263 252
> 35 o. öv. 57'3 54'6 779 661) 692 571 573 ms 1'97 1-47 1'68 2-03 214 1-95 Samtliga Samtliga 20-5 17? ål)-7 till 361 221» 19'6 2'87 294 171 1-99 243 2'86 2'78
talet av yrkesverksamma hustrur födda barn med utgångspunkt från det nu behandlade folkräkningsmaterialet,1 men de sakkunniga anse sig dock även höra i korthet beröra frågan om de yrkesverksamma hustrurnas barnantal, då den är av stort intresse för bedömandet av de sakkunnigas huvudspörs- mål och då den särskilt i den allmänna debatten nära sammankopplats med frågan om gifta kvinnors förvärvsarbete.
De yrkesverksamma hustrurna ha genomgående såväl ett lägre barnantal som en högre barnlöshetsprocent. (De närmare jämförelserna framgå av tab. 49.) Det är emellertid svårt att avgöra, vad som här är orsak och vad som är verkan. Ett flertal sterila hustrur samt hustrur, vilkas män äro ste- rila, måste sålunda komma att finna anledning att behålla eller återupptaga ett yrkesarbete. Även av psykologiska orsaker torde bland de yrkesverk- samma ett större urval av kvinnor finnas, vilka icke heller, om de vore hem- arbetande, skulle ha benägenhet att föda barn, åtminstone icke på den in— komst, som i så fall stode deras familj till buds. Detta faktum om ett olika urval kan väl knappast ge hela förklaringen av den stora skillnaden i frukt- samhet, men den torde dock böra beaktas såsom mycket viktig, särskilt för kategorien under hela äktenskapet helt yrkesverksamma. På annat sätt torde knappast den stora skillnaden i barnlöshetsprocent mellan hustrukategori- erna kunna helt förklaras. Enligt tabellerna ser denna skillnad ut att vara mångdubbel, nämligen 59"? 0/o barnlösa bland de under hela äktenskapet helt yrkesverksamma och 17'7 0/o bland de ej yrkesverksamma.
Emellertid måste dessa tal vägas med hänsyn till att unga och gamla äkten- skap ingå i olika proportioner i de båda hustrugrupperna samt att även gif- termålsåldern kan vara olika. Särskilt påtagligt är det, att bland de helt yrkesverksamma måste finnas en proportionsvis mycket stor grupp hustrur med ett äktenskap av kort varaktighet, då det är vanligt, att hustrur fort- sätta sitt arbete de 2—3 första äktenskapsären för att stabilisera familjens ekonomi samt att de under denna tid tillfälligt uppskjuta ett barnafödande, som de icke vid en senare tidpunkt komma att undandraga sig. Då därför barnlöshetsuppgifterna vägas till att avspegla den eljest i befolkningen rå— dande fördelningen av äktenskapen på olika varaktighetstid och olika vigsel- ålder (se tab. 50), bli relationstalen resp. 394 0/0 barnlösa för de helt yrkes- verksamma och 18'3 0/0 för de under hela äktenskapet ej yrkesverksamma. De helt yrkesverksamma under väsentlig del av äktenskapet förete då en barn- löshetsprocent av 307, de under hela äktenskapet partiellt yrkesverksamma av 26 7 samt de' 1 mindre mån yrkesverksamma av 22" 5. 2 Det skulle emeller— tid knappast vara att vänta, att ens en så mycket större andel av de yrkes- verksamma hustrurna än av de öv1ig a skulle frivilligt helt och hållet avstå från moderskap. Skillnaden torde fortfarande vara att delvis förklara med en olika förekomst av naturlig sterilitet.
1 Bil. F 1 Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (Stat. off. utr. 1938: 13). ” Samtliga dessa och i det följande förekommande vägningsberäkningar ha utförts å statistiska centralbyrån under ledning av amanuensen Arne Hillbo.
Tab. 50. Barnantal och barnlöshet bland 1 olika mån yrkesverksamma hustrur i förhållande till äktenskapets varaktighet och hustruns vigselålder (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Standardvägda tal.
Barnlösa äktenskap i procent Medelantalet barn per äktenskap med barn
Äkten- Hust— skapets runs Ingen varak- vigsel- yrkes- tighet ålder verk- samhet väsentlig eller hda del av ingen äkten— uppgilt skapet
Hel yrkesverk- Partiell yrkesverk Yrkes- samhet under samhet under verksam- het under mindre eller oviss del av äkten- skapet
Hcl yrkesverk- Partiellyrkesverk- Yrkes— samhet under samhet under verksam- het under mindre Samt- eller oviss liga del av äkten- skapet
Ingen yrkes- verk- samhet eller ingen uppgift
Samt—
liga väsentlig
del av äkten- skapet
väsentlig del av äkten- skapet
väsentlig del av äkten- skapet
hela äkten- skapet
hela äkten- skapet
hela äkten- skapet
(är) (år) äkten-
skapet
___—
Landsbygden: Samtliga | Samtliga 175 167 30? 247 224 lö's 310 2513 228 227 El'O—z 33'02
Städerna : SamtligalSamtliga 249 214 433 232-6 326 2. 4.1 2-43 2'48 1-94 203 2-21; 230
Hela riket: 0—4 Samtliga 43-9 39-2 74'8 52-0 56-51 4:e-u 1'35 1'36 l'lG 1-20 1—34 133 5—9 » 22-2 18!) 500 38-2 31? 27-1 194 1-99 147 1'48 1'87 180
10—14 » 16? 14?» 235-0 299 22-0 193 253 2'60 184 177 2-35 229 15—19 , 120 111 125-3 224 143 14-2 311 317 2-21 21? %% 2'87 20—35 » 9-1 &? 17'0 15-4 ]0-7 11-2 4-09 414 281 297 23—93 3-84 Samtliga —24 113 99 31-0 19'5 165-0 124 313 318 2-15 217 åi-oa 2—91 » 25—34 23-5 20'6 43-4 36-3 31-5 261; 265 2 7 2-01 007 2-47 2-47 » 35 o.öv. 57-3 55-3 66-7 661 633 591 1-95 107 1-53 133 215 I'm; Samtliga Samtliga 205 183 394 307 267 225 287 :).—92 2—05 L'l %%
J) |— .! O
Däremot är det måhända mera förklarligt, att de' yrkesverksamma hustrurna ej uppnå samma antal barn inom äktenskapet som de ej yrkes- verksamma. Då redan ett eller två barn givit dem möjlighet att uppleva mo- derskapets glädje, kommer det hinder för yrkesutövningen, som ytterligare barn skulle medföra, givetvis att tagas mera i betraktande. Uppgifterna om medelantalet barn per äktenskap i de olika familjetyperna bli emel- lertid i viss mån missvisande, då förhållandet mellan dessa relationstal nästan helt blir bestämt genom förekomsten av totalt barnlösa äktenskap. Detta medelantal var emellertid 2'42 barn bland ej yrkesverksamma hustrur, 069 barn bland under hela äktenskapet helt yrkesverksamma, 1'81 barn bland under väsentlig del av äktenskapet helt yrkesverksamma, 155 barn bland under hela äktenskapet partiellt yrkesverksamma, 223 barn bland under vä- sentlig del av äktenskapet partiellt yrkesverksamma samt 2'24 barn bland yrkesverksamma hustrur under mindre eller oviss del av äktenskapet. Då dessa tal vägas såsom i föregående stycke sagts, visar det sig emellertid, att medelantalet barn i stället blir 287 för de ej yrkesverksamma och 133 för de under äktenskapet helt yrkesverksamma. '
Denna medeltalsberäkning kan emellertid på ett värdefullt sätt komplette— ras av en uppgift, som i stället avser medelantalet barn i de äktenskap, som överhuvud taget ha barn. (Se vidare tab. 49 och 50.) Ytterligheterna repre- senteras visserligen även där av de ej yrkesverksamma och de under hela äk- tenskapet helt yrkesverksamma, vilka hade resp. 294 och 171 barn i genom- snitt. Vid standardvägning såsom ovan skildrats förändras dessa tal till '.!-92, resp. 206 barn i medeltal. Här torde emellertid liksom vid föregående jämförelse vara att märka, att urvalet kan bli olika och hustrukategorierna sålunda ej direkt jämförbara, i det att själva barnafödandet sannolikt ofta kan komma att föra över hustrurna från den under hela äktenskapet yrkes— verksamma till de mindre yrkesverksamma kategorierna. Om helt eller partiellt yrkesverksamma hustrur överhuvud taget fått barn, måste de, om de tagit en viss ledighet kring barnens födelse, förmodligen kommit att betrakta denna såsom avbrott i yrkesverksamheten och därför i statistiken blivit upptagna under rubriken »Väsentlig del av äktenskapet». Från de yrkesverksamma till de alls ej yrkesverksamma skulle endast ett fåtal på grund av själva barnafödandet kunnat komma att hänföras, nämligen om barnen fötts före eller mycket kort tid efter vigseln och kvinnorna i sam— band därmed lämnat förvärvsarbetet. Ett ännu mer konkretiserat exempel på detta kan ett på sent stadium legaliserat » Stockholmsäktenskap » ge. Före vigseln betraktades »hustrun» såsom mannens hushållerska, efter vigseln be— traktas hon statistiskt såsom ej förvärvsverksam hustru. I denna senare egen- skap kan ett »föräktenskapligt» barn bli tillgodoräknat henne. I så fall skulle det kunna betraktas som mer utslagsgivande att gripa ut den yrkesverksam- het, som förekommit under väsentlig del av äktenskapet, i stället för att såsom huvudgrupp vid jämförelsen uttaga de under hela äktenskapet helt yrkesverk- samma. Det genomsnittliga barnantalet visar sig då vara 210 barn för de under väsentlig del av äktenskapet helt yrkesverksamma och 2'68 barn för de under
väsentlig del av äktenskapet partiellt yrkesverksamma hustrurna (standard- vägda tal, avseende familjer, som överhuvud taget ha barn).
De höga barnlöshetsprocenterna bland de yrkesverksamma hustrurna motsvaras alltså ej av lika stor olikhet i fråga om medelantalet barn bland dem som fått barn. Siffrorna för detta senare synas fastmera tyda hän på att ett 2—barnssystem på ett ganska ensartat sätt tillämpas i flertalet famil- jer, som överhuvud taget få några barn; de må ha yrkesverksamma hustrur eller ej. Vid ett studium av detaljspörsmålen framträder till en början tyd- ligt enligt tab. 49—50 det förhållande, som ock allmänt var att vänta, att barnlösheten i regel är beroende av hur lång tid äktenskapet varat och vi— dare av hustruns ålder vid äktenskapets ingående. Den härvid avgörande faktorn är tydligen längden av hustruns fruktsamhetsperiod under äktenska- pet. I de jämförelsevis många fall, då barn fötts före vigseln, ger emellertid denna tidrymd ett felaktigt uttryck för den faktiskt avgörande fruktsamhets- perioden. Detta gäller särskilt i fråga om långvariga, på ett sent stadium legaliserade utomäktenskapliga förbindelser. Vid studiet av här ifrågava- rande tabeller bör detta hållas i minnet.
Ännu ett par iakttagelser av visst allmänt intresse kunna göras. Man fin- ner sålunda, att de helt yrkesverksamma kvinnorna på landsbygden hava betydligt fler barn och lägre barnlöshetsprocent än i städerna. Detta synes tyda på, att de ej representera en »stadsfamiljetyp» bosatt på landsbygden, utan att de socialt och psykologiskt rönt starkt inflytande av landsbygdens familjetyp. Man skulle alltså häri kunna se en antydan, att den mentalitet, som i nativitetshänseende är av betydelse, inte är entydigt avhängig av fa- miljestrukturens ekonomiska typ och hustrurnas olika grad av förvärvsar- bete, utan att den även oberoende av detta bestämmes av andra miljöfakto- rer. Den lokala faktorn har alltså sin särskilda verkan på familjernas in- ställning, oberoende av den ekonomiska organisationen.
Hustrur med partiell yrkesverksamhet, särskilt de som haft sådan under väsentlig del av äktenskapet, visa sig stå de icke—yrkesverksamma helt nära, åtminstone i fråga om barnantal i de äktenskap, som fått barn. Detta bör troligen ses i samband med att deras art av yrkesverksamhet tydligen varit särskilt anpassningsbar efter personliga förhållanden. Ännu mera förklar- ligt är detta eftersom i denna hustrukategori ingå de många, som äro eller varit behjälpliga i mannens yrke, t. ex. handel, hantverk o. s. v.
Till slut må anmärkas, att, om man ur samhällelig synpunkt vill söka be- döma dessa uppgifter om barnantal och barnlöshet, även den i vissa åldrar framträdande barnlösheten bland de alls icke yrkesverksamma hustrurna väl kan behöva kommenteras. Nära en femtedel (18'3 %, standardvägt tal) av de varken nu eller tidigare under äktenskapet yrkesverksamma hustrurna äro sålunda barnlösa. I vissa högre vigselåldrar blir detta faktum än mer framträdande, vilket i och för sig är förklarligt men icke desto mindre stäl- ler problemet om hustrurnas arbetsuppgifter öppet.
Till ytterligare belysning av problemet har jämväl analyserats sambandet mellan de trenne faktorerna familjestorlek, hustrurnas yrkesverksamhet och
Tab. 51. Barnlöshet hos i olika mån yrkesverksamma hustrur i förhållande till familjeinkomsten (enligt 1936 års partiella lolkräkning).
Anm. Siffror med kursiv stil utmärka, att det till grund för beräkningen liggande totalantalet äktenskap understiger 100. —— I de fall, då talen varit för små för att standardvägning ansetts böra företagas, har tecknet x utsatts.
Barnlösa äktenskap i % med nedanstående inkomst Om— Hustruns yrkesverksam- m. 5 G o % _ _ mm 0; me' 0 |_— " d '"; .k. t =" ”C H HC.» ***o o rade het un er altensape "åå 5:53 % JD åå %% gå %% %% %% råäo % |O|O|0|0i=o A. Obscrverade tal. Lauds- Ingen yrkesverksamhet eller bygd ingen uppgift ........... 15'9 17'1 18'7 18'7 140 143 15'3 16'9 lG'G 14'6 Hel yrkesverksamhet under ' hela äktenskapet ........ 476 526'2 34'8 50'5 47'1 46'9 43'5 53"? 465 41'7 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- pet ..................... 28'5 13'5 40'7 375 328 2729 225 34'5 186 230 Partiell yrkesverksamhet un- der hela äktenskapet 28'6 25'6 29'8 31'5 24'6 238 333 408 317 18'8 Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äkten- ] Skåpet """""""""" 106 14-o 16-9 5314 13-9 12-5 15)—o 1—3'3'18'9 129 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .............
Samtliga 168 1 kl N) 18'9 19'4 14'5 14'9 16'3 19'8 20'6 16'3
Städer Ingen yrkesverksamhet eller
ingen uppgift .......... 21'4 23'5 23'1 263 231 21'3 208 213 22'8 18'1 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ 64'6 48'9 60'7 43'8 49'5 56 3 60'5 69'5 67'6 48'7
Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- pet ..................... 36'5 535 305 231 237 Partiell yrkesverksamhet un- der hela äktenskapet.... 46'7 33'5 41'7 553 45'3 401 48"? 49'4 45'7 38'2
Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äkten- skapet .................
:) .; . . . 0; . .. n_ . .. . ' . .»-
Yrkesverksamhet under IA 2 24 4 28 3 284 ,.51 20 2 ,..3 4 24 6 27 2 20 I
QD tv —l 03 I? C: 411 375 324
mindre eller oviss delav äktenskapet ............ Samtliga 26'5 24'8 25'9 28'4 25'2 23'5 23'9 27'8 32'7 220
Hela Ingen yrkesverksamhet eller riket ingen uppgift ........... 17'7 18'0 19'2 19'3 15'0 15'9 17'6 19'6 20'9 17'4
Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ 59'7 41'2 44'6 48'0 48'3 51'5 53'6 65'5 63'9 47'9
Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- pet ..................... 34'4 267 400 288 27'4 29'5 29'2 39'9 35'9 30'9
till familjeinkomsten (enligt 1936 partiella folkräkning).
Barnlösa äktenskap i % med nedanstående inkomst
Qm— Hustruns yrkesverksam- m ,,, C: C % _. ,_ N, o:, & o __ rade het under äktenskapet ::.: 230 | C H:: Hoi wg ">o wc o 038 =E & | 88 %% cc: 88 9? SO 7358 åclclglclöleå Hela Partiellyrkesverksamhet un- " riket der hela äktenskapet.... 36'1 27'0 32'9 35'0 28'4 28'6 41'7 48'0 43'0 :?4'5 Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äkten- skapet .................. 199 16" ”0'8 99'8 15.7 15" 19% )39 9-0 19_ U ut ...». a ' ..."- - ' ': Yrkesverksamhet under 0 ) ) mindre eller oviss delav äktenskapet ............. ' Samtliga 20-5 18-:; 200 211-3 159 17-1 11)-a 25-1 295 209 B. Standardvägda tal. Lands— Ingen yrkesverksamhet eller bygd ingen uppgift ........... 167 14”; 17”? 17'4 14"? 15'9 17'5 202 18'9 17'7 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ 307 x x x ;( 30'7 27'6 50'8 36'2 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- pet ..................... 24'7 :( x x >: x x x x x Partiell yrkesverksamhet un- der hela äktenskapet 22'4 2023 52%? 21'3 20'5 182 27”) 321 x >: Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig delav äkten- ska et ................. , p '18-8 nu 167 23-s 16-4 16!) 19'8 23-3 22-3 x Yrkesverksamhet under ' mindre eller oviss delav äktenskapet ............ Samtliga 17'5 14'9 17'9 18'1 15'2 16'4 183 221 21'7 19'0 Städer In en rkesverksamhet eller fngeå uppgift ___________ 21-4 19—1 19-9 22.0 20: 19-7 20-2 22..— 24-5 22-2 Hel vrkesverksamhet under hclil äktenskapet ________ 43'3 :(. ;( x )( 39'8 40'3 43'5 48'4 38'9 Hel yrkesverksamhet under väsenlli del av äktenska- pet....g... .............. 32'6 >”— )? ** X x 28'8 36'5 33'0 X Partiell yrkesverksamhet un- _ _ __ der hela äktenskapet.... 32% X X X x 2"6 31'4 34'1 31": x Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig delav äkten— skapet .................. 2-_ , ... , , , _. . ;) . . .- [09 199 210 243 229 210 249 ...73 298 26. Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av] äktenskapet ...... Samtliga 241) 203 22'6 23'7 22'0 21'4 22'5 27'0 30'7 24'6
familjeinkomsten, d. v. s. mannens och hustruns sammanlagda taxerade in- komst. Enligt tab. 51 framträder barnlöshetens beroende av familjeinkomsten på ett ur flera synpunkter intressant sätt. Även här ha talen vägts med hänsyn till äktenskapets varaktighet och hustrurnas vigselålder, vilket enligt näst föregående tabell visat sig vara av utomordentligt stor betydelse. Standard- vägning har dock såsom synes icke företagits i fråga om riket i dess helhet på grund av penningvärdets i regel avsevärt olika höjd på landsbygden och i städerna. Efterföljande resonemang hänför sig till de standardvägda siff— rorna.
Inom samtliga hustrukategorier förlöpa de kurvor, som illustrera barnlös- heten i förhållande till familjeinkomsten, i stort sett parallellt. Den lägsta barnlöshetsprocenten förekommer i allmänhet i gruppen »uppgift saknas». Man kan vidare iakttaga, att det i regel finnes två maxima i fråga om barnlös— het, nämligen dels i de lägsta inkomstgrupperna (0—900 kr.) och dels vid de högre medelinkomsterna (3 OOO—9 900 kr.). Mellan dessa båda toppar är barnlösheten jämförelsevis ringa; på landsbygden särskilt i inkomstläget 1 OOO—1 400 kr. och i städerna i gruppen 1 500—1 900 kr. Högst är barn— lösheten vad landsbygden beträffar vid inkomster mellan 3000 och 4900 kr. och i fråga om städerna mellan 5 000 och 9900 kr. Därefter sjunker barnlösheten åter något vid de högsta inkomsterna; för landsbygden obser- veras en mindre sänkning redan i intervallet 5 000—9 900 kr. Detta senare skulle överensstämma med det från Edins1 tidigare undersökningar om fruktsamliet kända resultatet, att barnafödandet i viss mån står i direkt för- hållande till familjernas ekonomiska standard. I övrigt besannar sig dock icke denna regel. Tyvärr är särskilt intervallet 5 000-—9 900 kr. alltför stort för att man skall kunna med säkerhet åskådliggöra, var svängningen sker, men i stort sett torde det likväl med hänsyn till gången i siffrorna kunna anta— gas, att denna äger rum på landsbygden i inkomstlägena 4000—5000 kr. och i städerna vid 6000—7 000 kr. Försöker man sociologiskt tolka dessa förhållanden, torde de delvis rätt väl överensstämma med vad man kunde vänta. Att den lägsta bamlösheten förekommer bland äktenskap utan upp- given inkomst, synes sammanhänga med att denna grupp inbegriper ett mycket stort antal fall, där samhället i en eller annan form får träda emellan med ekonomisk hjälp; här torde sålunda framför allt de mera stadigvarande fattigvårdsfallen återfinnas. I inkomstgruppen 600—900 kr. bidraga däremot makarna åtminstone delvis till familjens uppehälle, vilket synes böra öka deras ansvarskänsla och samtidigt deras benägenhet att und— vika barnafödande.
Efterföljande kategorier upp till 3000 kr. inkomst motsvara socialt den lägre arbetarklassen; här är barnförekomsten någorlunda hög, emedan familjeinkomsterna med hänsyn till dessa gruppers traditionella levnads- standard och livsinställning äro i stort sett tillräckliga för att nödtorftigt föda och uppfostra åtminstone en mindre barnskara —— det nu sagda gäller i särskild grad ifrågavarande inkomstgrupper på landsbygden. Barnlös-
1 Edin, K. A. och Hutchinson, E. P.: Studies of Differential Fertility in Sweden, London 1935.
Tab. 52. Medelantal barn i tamilier med barn i iörhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och tlll familjeinkomsten (enligt 1936 års partiella folkräkning).
Anm. Siffror med kursiv stil utmärka, att det till grund för beräkningen liggande totalantalet äktenskap understiger 100. — I de fall, då talen varit för små för att standardvägning ansetts böra företagas, har tecknet x utsatts.
Medelantal barn per äktenskap med barn och med nedanstående inkomst
Om- Hustruns yrkesverksamhet
O';
råde under äktenskapet _ gl & % ? 8 __ ** _ ; & g & ä & D: 0 5
65" 5 is: 0. | nu 8 :o o co : er; o to 5 0 ” GQ C (O O O O O O O C) C) Q 0 ( g '? ” ; o o o 0 | o 0 | _. r: o '” u-v- o | l l _:
A. Obscrveradc tal.
Lands— Ingen yrkesverksamhet eller " ,
bygd ingen uppgift ............ 3'14 4'00 3'70 ), 97 o' 14 3 18 2'95 :: 87 2 82 3'98
Hel yrkesverksamhet under , hela äktenskapet ........ 1'86 1.68 203 215 ,"1'74 1'81 1'88 1-83 189 JMI
Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- , _ pet .................... 2'21 254 :2'38 227 222 216 211 I*: O 0. 2'05 175 Partiell yrkesverksamhet un- , der hela äktenskapet . . . . 2'64 3'05 2'86 2'40 2'60 3'01 2'39 2'33 160 [315
Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äkten- ska et .................. _ ]) l3'19 3'98 3'78 3'14 3'32 3'18 2'95 2'64 2'71 2'6'4
Yrkesverksamhet under ]
mindre eller oviss det av äktenskapet ............
Samtliga 312 3'96 3'68 297 3-13 316 2-92 280 2-71 292
Städer Ingen yrkesverksamhet eller
ingen uppgift ............ 2'49 3'12 2'90 275 2'59 251 2'48 2'43 2'31 2'62 Hel yrkesverksamhet under
hela äktenskapet ........ 1'62 222 156 1'72 1'79 1'77 160 157 1.35 185 Hel yrkesverksamhet under
väsentlig del av äktenska- pet .................... 1'90 2-25 312 941 212 1-92 107 177 1'78 2'25 Partiell yrkesverksamhet un-
der hcla äktenskapet 2'03 2.94 249 244 2'14 2'21 1'91 1'86 1'93 219
der väsentlig del av äkten- skapet ..................
Parliell yrkesverksamhet un- ' 2 Yrkesverksamhet under I
"36 3'14 2'97 2'92 2'55 2'41 2'38 2'21 2'11 2'55 mindre eller oviss det av äktenskapet ............
Samtliga 2-41 3-09 2'88 2-74 2-53 2'46 24? 2-34 219 2-55 B. Standardvägda tal.
Lands— Ingen yrkesverksamhet eller bygd ingen uppgift ............ 313 3-99 3-50 3-09 392 318 2-91 274 2'66 2-74
Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ 2'28 x x x )( 2'03 2'27 2'25 2'18 x
Tab. 52 (forts.). Medelantal barn i familjer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till tamilleinkomsten (enligt 1936 års partiella folkräkning).
)ledelantal barn per äktenskap med barn och med nedanstående inkomst
Om- Hustruns yrkesverksamhet
O') råde under äktenskapet __gn S% |G % _; ___; Mio så mg o 5 035 53% U' | 38 88 88 %% åååå ”T' 35.; % % ol ol c>| ol ol 93 Lands— IIel yrkesverksamhet under bygd väsentlig del av äktenska— pet .................... 2'27 x x x ;( x x x x )( Partiell yrkesverksamhet un— der hela äktenskapet .. .. 8'0'2 33'28 2'93 2'85 3'28 3'35 2'58 2 50 x x
Partiell yrkesverksamhet un— der väsentlig del av äkten—
l' et .................. l smp 302 3131 3-43 2-97 3-27 304 Yrkesverksamhet under i
to
'77 2'45 2'51 x
mindre eller oviss delav
äktenskapet ............ Samtliga 3-10 393 3'48 30.” 3-22 316 2'88 2-70 2'60 2-70 Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift ............ 2'48 3'20 2'81 2'79 2'75 2'70 2'58 2'37 2'21 2'42 Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ 1'94 x x x x 2'09 2'04 1133 1'77 1'95 Het yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenska- pet .................... 2'03 x x x x )( 2'21 1'89 1'81 )( Partiell yrkesverksamhet un- , der hela äktenskapet 2'26 x x x x 249 213 2'06 1'98 x
Partiell yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äkten- ' Skapet """"""""" 2-30 2'96 2-78 2'65 2-47 2-39 2-40 215 2-04 2-35 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av I äktenskapet ............
Samtliga 2'43 3'14 IS &1 m .; kl 9! 10 C? *] 2'62 2'63 2'30 2'14 2'38
heten ökas sedan åter vid inkomstlägena mellan 3 000 och 5 000 kr., vilket står i samband med att dessa grupper omfatta den högre arbetarklassen och större delen av medelklassen. I viss mån får man här belägg för den allmänna föreställningen om en uppåtsträvande, ekonomiskt försiktig lev— nadstyp i dessa familjer. Inom den högsta här redovisade inkomstkate- gorien har man å andra sidan större ekonomisk möjlighet att anpassa fa- miljens hushållsförhållanden efter barn, varför barnlösheten företer minsk- ning. Samtliga dessa förhållanden äro sociologiskt så intressanta, att de sakkunniga ha sökt framställa dem även grafiskt, det bör dock särskilt betonas att dessa kurvor grunda sig på de observerade talen och att dessa del- vis äro så små, att några avgörande slutsatser ej kunna dragas därur. 18—878661.
Barnlöshet hos i olika mån yrkesverksamma hustrur ! iörhållande till familjeinkomst.
0— 1000— 2000- 3000—' 5000— 10000- 500 1400 2900 [6900 9900 0. över
Medelantal barn i lamiljer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till familjeinkomsten.
4.0
'._ sA-
2.8 _ "'$. . .. =E !— & ... ......gguocoIO-JGOO D'oooeouonuootoo.-o.......................... "o..."-...... & 2.2 048 . ........ """"""'"." __--------| 0 & ___________— * _o—-_-_----_----l'_- _______ [__ x _____________ 1.6 [I ** _ __________ __ __..- I ! 1.0 0 _ 0- 1000— 2000- 3000- 5000— 100 0 500 1400 2900 [5900 9900 o. over _ i __ Ingenfyrkesverksamhet eller ingen uppgift ::.-.: ] Landsbygd ———— Hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet _ mmm-, Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av .....__ Städer äktenskapet och yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet
Den totala barnlösheten är emellertid inte det enda fenomen, som i detta sammanhang är av intresse (tab. 52). Liksom vid tidigare analys bör även medelantalet barn tagas i betraktande och särskilt — till komplettering av barnlöshetssiffrorna — medelantalet barn i de äktenskap, som ha barn. Då detta medelantal barn sättes i förhållande till inkomsten, blir det närmast uppseendeväckande, hur likartad inkomstens inverkan synes vara inom alla grupper, oavsett om hustrun har förvärvsarbete eller ej. Samtliga serier förlöpa — liksom fallet var med barnlöshetsserien _ så gott som parallellt.
Allra högst är barnantalet i gruppen »uppgift saknas»; även i gruppen 0—500 kr. inkomst är barnantalet mycket högt, särskilt i fråga om lands- bygden. I allmänhet märkes sedan såväl å landsbygden som i städerna en stadig nedgång i barnantalet i den mån som inkomsten stiger. Ett undantag härvidlag utgör gruppen 1 OOO—1 400 kr. vad landsbygden vidkommer. Till slut gör sig dock en viss återhämtning gällande i det högsta inkomstinter— vallet; denna är likväl i fråga om landsbygden mycket obetydlig. Man får sålunda ett starkt intryck av att det är i de lägsta inkomstskikten, som barnrika familjer förekomma talrikast i vårt land, under det att såväl större delen av arbetarklassen som medelklassen har lägre barnantal — uppgången i den översta inkomstklassen är alltför ringa för att äga någon som helst egentlig betydelse, allra helst som antalet äktenskap i denna kate- gori är litet.
Inkomstuppgifterna ge visserligen en uppfattning om de olika familjer- nas levnadsstandard och är därför av betydelse för att belysa de ekonomiska faktorernas inverkan på benägenheten till barnbegränsning eller barna- födande även för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna. Emellertid före- finnas i de olika socialgrupperna även olika handlingsmönster och ideolo- gier, vilka utöva sin verkan på barnförekomsten utan att äga direkt sam- band med fluktuationerna i familjeinkomst. Det blir därför av intresse att företaga en indelning av samtliga här tidigare berörda förhållanden jämväl med hänsyn till olika socialklass eller yrkesställning.
Barnlösheten visar sig enligt tab. 53 och 54 rent allmänt skifta starkt mel- lan dessa grupper. De bägge jordbruksgrupperna utmärkas sålunda av en relativt låg barnlöshetsprocent (omkring 13—15 0/0 vägt tal), medan övriga företagare och arbetare befinna sig i en mellangrupp (omkring 20—22 ')/0 barnlösa äktenskap) samt funktionärsgruppen företer den högsta barnlös- hetsprocenten (omkring 25 %). Av intresse är, att det även här visar sig, att de å landsbygden bosatta familjerna, även om de tillhöra industriarbe— targruppen eller andra icke jordbrukande grupper, ha en betydligt mindre barnlöshet än motsvarande kategorier i städerna.
Hustruns yrkesverksamhet blir inom dessa olika socialgrupper av unge- fär enahanda betydelse, som tidigare allmänt analyserats. Den stora skill- naden i fråga om barnlöshet består i samtliga grupper mellan å ena sidan de hustrur, som varit helt yrkesverksamma under hela äktenskapet och dem som icke alls haft förvärvsarbete under äktenskapet. Partiell yrkesverk- samhet synes icke påverka barnlöshetssiffrorna i högre grad. Av intresse
(enligt 1936 års partiella lolkräkning).
Observerade tal.
Barnlöshet hos i olika mån yrkesverksamma hustrur i olika socialgrupper
råde
Barnlösa äktenskap i % av nedanstående yrkes— och socialklasser
I—lustruns yrkesverksamhet under äktenskapet Samt- liga
Före— tagare i jord- bruk
J ord- bruks- arbe- tare
Öv— riga företa- gare
Samt- liga funk- tionä- rer
Indu- striar— betare
Öv- riga arbe-
tare
bygd
Städer
Hela riket
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift ........................ Hel yrkesverksamhet under hela äk- tenskapet ...................... Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .............. Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... Partiell yrkesverksamhet under vä— sentlig del av äktenskapet .. . . . . Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........
Samtliga
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift ...... . ................. Hel yrkesverksamhet under hela äk- tenskapet ...................... Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .............. Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... Partiell yrkesverksamhet under vä- sentlig det av äktenskapet ...... Yrkesverksamhet under mindre eller oviss det av äktenskapet ........
Samtliga
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift ........................ Hel yrkesverksamhet under hela äk- tenskapet ......... . .. .......... Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet
Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........ . . ..........
Partiell yrkesverksamhet under vä- sentlig del av äktenskapet ...... Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet ........
64'6
36'5
19'9
Samtliga 205
13"?
34'5
235
248
13'8
13-4
15'8
9'7
13'0
45' 2
28' e
16'3
10' 1
13' 6
20- 1
563
383
44'1
22' 1
24'4
18'6
51'7
39' 8
19'4
21'5
202
421
298
431
18'5
220
23" 9
63-4
39'3
49'0
16'5
53'3
25'2
31'4
16'2
17'8
20'2
34'3
47'9
180
629
321
39'3
20'4
21-1
24'2
33-2
180
183
208
698
386
267
18'6
66'3
36'2
427
221
22'5
grupper (enligt 1936 års partiella folkräkning). Standardvägda tal.
Barnlösa äktenskap i % av nedanstående yrkes- oeh socialklasser
Om- Hustruns yrkesverksamhet .. Samt- . ... Fore— Jord- Öv- . Öv— rade under aktenskapet Samt- tagare bruks- riga liga Indu- riga . . . .. funk- striar— hga 1 ]ord— arhe— ioreta- tionä- betare arbe- bruk tare gare tare rer Lands— Ingen yrkesverksamhet eller ingen bygd uppgift ....... . ................ 16'7 14'8 13'3 17'9 20'7 17'5 16'6 Hel yrkesverksamhet under hela åk- tenskapet ...................... 30? >: >: 26"? 282 33'2 32'8 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ............ 24'7 x >: x x x x Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet .................... :?:-4 18-2 13!) 29-4 28'6 229 241: Partiell yrkesverksamhet under vä- sentlig del av äktenskapet ! Yrkesverksamhet under mindre eller [ 188 16.9 13.0 19.6 19.1 20.4 20 9 oviss det av äktenskapet ........ Samtliga 17'5 14'9 13'4 19'2 21'4 18'4 17'8 Städer Ingen yrkesverksamhet eller ingen . uppgift .. ...................... 21'4 —— _ 21'7 23'9 199 204 Hel yrkesverksamhet under hela äk- tenskapet ................ . ..... 43'3 — -— 41'7 44'2 42'4 45'5 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ............ 32'6 —- -— 36'5 33'7 31'8 33'6 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet ...... . ............. 32'6 — — 34'7 28'9 30'2 32'8 Partiell yrkesverksamhet under vä- sentlig del av äktenskapet ...... I o'. __ -. . . . c . Yrkesverksamhet under mindre eller [ "'D 9 _ 20 1 27 0 25 2 46 8 oviss del av äktenskapet . . . . . . . . Samtliga 24'9 — —— 24'9 27'2 23'6 24'4 Hela Ingen yrkesverksamhet eller ingen riket uppgift ......... 18-3 14-3 13-5 19-5 22-7 18-5 18-4 Hel yrkesverksamhet under hela äk- tenskapet .......... .. . . ........ 394 x x 363 405 39'7 42'0 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet . . . . . . . . . . .. 307 x x 35'3 31'8 29'6 31'5 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet ........... . . . . . . . . . 26'7 18'9 14'3 31'8 27'8 26'2 29'0
Partiell yrkesverksamhet under vä— |
sentlig del av äktenskapet . . . . . . Yrkesverksamhet under mindre eller ! 22.5 16.8 13.4 22.5 24.7 23.4 24.4 oviss del av äktenskapet . . . . . . . . Samtliga 205 150 13'8 21'8 25'3 20'8 21'2
Se amn. i tabellen å sid. 269.
Tab. 55. Medelantal barn i familjer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till socialgrupp (enligt 1936 års partiella
folkräkning). Observerade tal. Medelantal barn per äktenskap med barn bland Äkten— Om- Hustruns yrkesverksamhet skapets .. . .. samt- .. . ,_ fore- Jord- ov- . . _ ov- rade under aktenskapet iarak samt— tagare bruks— riga liga mdu riga ighet . . . .. funk- striar- l1ga 1 ]ord- arbe— ioreta- tionä- bet are arbe— bruk tare gare rer tare Lands- Ingen yrkesverksamhet Samtliga 314 363 3'10 2'99 2'52 2'75 2'79 bygd Hel yrkesverksamhet under aätån— hela äktenskapet ...... * p l-ss 2-37 1'8! 1'87 1'91 1'66 1-79 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äkten- skapet ............... 2-21 321 410 2'61 199 190 1'88 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet. . 2'64 3'23 3'08 2'26 223 2'18 2'47 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ....... . . . . . 9 Ö Yrkesverksamhet under 319 3.82 %" ” 2.89 ' 5' ”" 86 2 9' mindre eller oviss del av äktenskapet ............ Samtliga 3'12 3'63 3'23 2'92 2'48 2'73 279 Städer Ingen yrkesverksamhet.... Samtliga 2'49 —— — 2'64 2'27 249 242 Hel yrkesverksamhet under asklån- hela äktenskapet ........ *? 1'62 _ _ 1'86 1'65 1-55 1'46 Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äkten- skapet ................ 1'90 — —- 2'17 1'71 1'87 1'88 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet. . 2'03 — — 2'13 1'71 1'91 1'84 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ............ 2 . _ __ . . 9 ._ .? Yrkesverksamhet under 2 36 2 46 2 1" 2 34 6 mindre eller oviss del av äktenskapet ............ Samtliga 2'41 — —— 2'55 2'19 2'41 2'34 I-lela Ingen yrkesverksamhet 0— 4 1'86 1'46 1'46 1'36 1'22 1'32 1'36 "mm 5— 9 1-99 %% 2'85 1'96 1'76 1'85 1-93 10—14 2'60 3-04 3-11 2-55 217 Me 245 15—19 318 3'73 3'97 2'97 2'50 2'99 3'05 20—35 414 4-74 493 3'80 3-21 4-00 3'90 Samtliga 2'94 3'62 3'08 2'84 2'36 2'65 2'62 Se anm. i tabellen å s. 269.
Tah. 55 (forts.). Medelantal barn i familjer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till socialgrupp (enligt 1936 år: partiella ' folkräkning).
Observerade tal.
Medelantal barn per äktenskap med barn bland
Äkten- Om- Hustruns yrkesverksamhet skapets ., . _ .. _ samt- .. _ råde under äktenskapet varak- iore- ]Ol'd O_v liga indu- ().V ti het samt- tagare bruks- riga funk- striar— riga g liga i jord— arbe- företa- ti onä- betare arbe- bruk tare gare tare
rer
Hela Hel yrkesverksamhet under 0— 4 117 1'48 1'24 1'17 1'19 1'13 1'16 riket 'lemäktensmpet 5— 9 147 175 1'6'9 1'56 1:51 1-35 1-44 10—14 1'84 250 300 1'96 1'9—2 1'66 1'6'6' 15—19 2-17 3 07 1-00 2-13 2-17 210 207 20—35 2'74 350 575 273 2'57 2'86 2'6'6 Samtliga 1'71 2'33 1'79 1'86 1'73 1'59 1'56
Partiell yrkesverksamhet 0— 4 1'33 1'44 1'49 1'27 1'28 1'28 1'28 ägågskzläizetngig del av 5— 9 1'80 2'39 2'60 1-71 1'64 1'64 1-co Yrkesverksamhet under 10—14 2'29 2'98 3'23 2'20 2'10 2'11 2'10 mindre eller oviss del av 15)—19 2'87 3'49 4'07 2'64 2'44 2'70 2'69 äktenåapet 220—35 3'88 4-71 546 3-59 3-14 366 352 Samtliga 2-79 379 3-71 2'68 .*?-27 2-55 255
Samtliga Samtliga 2'87 3'62 3'21 2'76 2'30 2'59 2'57
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
är vidare, att i funktionärsklassen även bland de alls icke yrkesverksamma hustrurna barnlösheten är så vanlig, att mellan en fjärdedel och en femte- del av samtliga äktenskap sakna barn.
Förhållandet ter sig i hög grad likartat om man, såsom i tab. 55 och 56, studerar medelantalet barn i de äktenskap, som ha barn inom de olika socialgrupperna. Även om vissa grupper genom uppdelningen bliva så små, att de icke berättiga till några mera exakta slutsatser, kvarstår det relativt fördelaktiga intrycket av partiell yrkesverksamhet samt av hel yrkesverk- samhet under väsentlig del av äktenskapet. Endast den hela yrkesverksam- heten under hela äktenskapet intar en särställning i fråga om lågt barn- antal. Här bör emellertid vid tolkningen av dessa resultat beaktas den tidigare påpekade felkällan, att kvinnor, som överhuvud taget fått barn, på grund av moderskapsledigheten mer sällan kunnat räkna sig inom denna kategori av ständigt yrkesverksamma. Av största intresse skulle det där,- för vara att få en bild av, i vilken mån hustrurna varit yrkesverksamma före barnens födelse. Först med dylika uppgifter skulle man kunna komma barnbegrånsningens orsaker närmare.
Tab. 56. Medelantal barn i familjer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till socialgrupp (enligt 1936 års partiella folkräkning). Standardvägda tal.
Medelantal barn per äktenskap med barn bland - Äkten- Om- Hustruns yrkesverksamhet skapets .. . _ .. _ samt- .. , råde under äktenskapet varak— fore- 10"? av liga indu- ox- . samt— tagare bruks- riga . riga tighet . . . .. funk— striar- hga l ]Ol'd— arbe- foreta- tionä- betare arbe— bruk tare gare tare rer Lands- Ingen yrkesverksamhet . . . . Samtliga 313 3'41 3'48 2'98 2 3.5 %$? 3 05 bygd Hel yrkesverksamhet under älgen— hela äktenskapet ........ ” ”F :).-23 x x 2-09 2-19 2-12 2-43 _ Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äkten- . skapet ................ 227 x x x :( x x Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet. . 3'02 3'33 3'69 2'57 25.9 2'54 %% Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ............ n Yrkesverksamhet under 3-02 3-07 3 40 2 11 . att 2 14 2 85 ; mindre eller oviss del av äktenskapet ............ Samtliga 310 3—40 3-54 991 2-53 284 2-99 Städer Ingen yrkesverksamhet. . . . Samtliga 2'48 — —— 2'49 2'27 2'57 2'48 Hel yrkesverksamhet under äggn— hela äktenskapet ........ P 1-94 _ — 2-04 1-99 1-95 l-7s Hel yrkesverksamhet under väsentlig del av äkten— _ skapet .......... . ..... 2'03 — » 2'12 1'96 2'01 2'11 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet. . 2'26 —- _— 2'20 1'99 2'23 2'11 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet ............ o 2 2 .. _ __ . .; ., . 3 Yrkesverksamhet under 2 30 2 31 17 52 2 mindre eller oviss del av äktenskapet ............ Samtliga 243 — — 2'44 2'24 2'50 2'41 Hela Ingen yrkesverksamhet 0— 4 136 1'47 1'45 1'35 1'23 13? 1:37 ”kat 5— 9 1-99 ”).-30 2-33 1-97 1-77 1'85 1-93 10—14 2'60 3'08 3'08 2'55 2'18 2'40 2'44 15—19 317 377 3-91 2'98 2-51 2-95 302 20—35 4'14 4'80 4'88 3'79 3'20 3'92 3'86 Samtliga 2-92 340 3-45 2'76 2-37 275 . 277 Se anm. i tabellen ii s. 269.
Tab. 56 (forts). Medelantal barn i familjer med barn i förhållande till hustruns olika grad av yrkesverksamhet och till socialgrupp (enligt 1936 års partiella folkräkning). Standardvägda tal.
Medelantal barn per äktenskap med barn bland
Äkten- Om- Hustruns yrkesverksamhet skapets _ _ - _ Samt- —- ,_ råde under äktenskapet varak— 1 ore Jord QV liga lndu- 0) . Samt- tagare bruks- riga _ . riga tlghet . . . .. funk- strlar- liga ! ]ord- arbe— foreta— . .. arbe— tlona- betare bruk tare gare tare rer Hela Hel yrkesverksamhet under 0— 4 1'16 ;»: x 115 1'21 113 116 riket hela aktenskapet &_ 9 1,47 .: 1'50 1'53 1'36 1.44 10—14 1'84 v. )( 1'96 1'90 1'67 1.65 15)—19 2'21 .—: .-: 2'14 2'19 2'14 2'10 20—35 2'81 —, '( 2'79 2'66 2'88 26.9 Samtliga 206 -: :( 2'07 2'04 2'02 1'96
Partiell yrkesverksamhet 0—— 4 1'33 1'46 1'47 1'27 1'29 1'29 1'28 åååälz'aägztntäg dal av 5-—- 9 1'80 2'41 2'58 1-74 1'67 1'63 1-59 Yrkesverksamhet under 10—14 %% 3'05 3'24 2'20 2'09 2'09 2'10 mindre eller oviss del av 15—19 2'87 3'54 4'01 2'64 2'45 2'68 2'65 äktenSkapet 20—35 384 4—70 528 3'56 3-13 3'60 3'58 Samtliga 2'68 3'34 3'68 2'51 2'31 2'50 2'48
Samtliga Samtliga 2'87 339 3-52 '.!-69 2-34 2-69 2-70
Se anm. i tabellen 51 s. 269.
Då jämförelser till slut göras mellan barnantal, barnlöshet etc. i sådana äktenskap, där hustrun var och där hon ej var yrkesverksam vid äkten- skapets ingående (se tab. 57), framstår en liten men konstant skillnad till de före äktenskapet ej yrkesverksammas fördel, i den bemärkelsen, att de förete lägre barnlöshetsprocent och högre barnantal. Denna skillnad måste emellertid i främsta rummet reduceras på grund av att de före äktenskapet icke-yrkesverksamma hustrurna i något större utsträckning än de övriga tillhöra de äldre äktenskapen och de yngre vigselåldrarna; vidare äro, som ovan visats, de före vigseln yrkesverksamma i högre grad förvärvsarbetan- de även efter vigseln. Någon verklig skillnad i fruktsamhetshänseende mel- lan de båda ifrågavarande grupperna torde därför icke förekomma; i varje fall torde en sådan slutsats icke kunna dragas ur detta material.
Ett mera direkt svar på en intressant fråga, om av yttre faktorer fram- kallat avbrott i yrkesverksamheten har någon betydelse för nativiteten. borde kunna utläsas ur en jämförelse mellan de hustrur som bytt och de som icke bytt kyrkoskrivningsort vid giftermålet. Verkningarna å barna- födandet av det tvungna avbrytandet av förvärvsarbete har nämligen myc—
Tab. 57. Barnlöshet och medeltal barn per äktenskap i förhållande till hustruns yrkesverksamhet under och före äktenskapet (enligt 1936 års partiella
folkräkning). 1 2 | 3 | 4 | 5 | |; 7 | 8 | 9 | 10 | 11 Hustrun ej yrkesverksam vid Hustrun yrkesverksam vid giftermålet giftermålet Äktenska— Medelantal Äktenska- Medelantal Hustruns yrkesverksam— _.. , _ .. _ het under äktenskapet pens Barn— barn per akt. pens Barn barn per akt. losa losa äkt. i samt- åkt. i samt- med . med . antal % __ barn 21%? antal % % barn älg.? -
Hela riket.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 65488 93'2 17'1 299 248 110542 766 181 290 238
Hel yrkesverksamhet un- der hela äktenskapet .. 91 O'l 33'0 2'02 1'35 9400 6'
Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 604 0'8 829 251 1'68 4428 3'1 365 242 1'53 Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äk- tenskapet ............ 187 03 225 232 1'80 2747 19 35'2 1'96 1'27 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .......... 397 06 169 2'68 %% 2349 1'6 22'8 289 %%
Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 3499 50 19'1 2'89 2'33 14930 103 198 276 2"?!
Samtliga 70266100-0 17—4 2'98 2'46144396100'0 21-9 282 210
60'0 1'71 068
en
Landsbygden.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 48564 94'4 15'7 3'13 2154 69033 83'1 16'0 3'15 2'65
Hel yrkesverksamhet un— der hela äktenskapet.. 32 01 281 213 158 2702 33 47'7 ]'86 097 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 409 0'8 284 257 1'84 2529 30 28'6 2'65 1'89 Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äk— tenskapet ............ 71 01 16'9 2'29 1'90 684 0'8 29'7 2'20 1'55 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .......... 232 04 164 275 230 1047 1'3 17'2 3'44 2'85 Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 2158 4'2 17'0 3'07 2'54 7058 85 14'9 3'21 2'73 Samtliga 51466 100'0 15'9 3'12 2'63 83053 100'0 17'4 3'11 2'57
Städerna.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 16924 900 21'1 2'56 2'02 41509 677 21'6 246 193
Hel yrkesverksamhet un- der hela äktenskapet .. 59 013 356 1'96 1'25 6698 109 64'9 1'62 0'57
Tab. 57 (forts.). Barnlöshet och medeltal barn per äktenskap i förhållande till hustruns yrkesverksamhet under och före äktenskapet (enligt 1936 års partiella
folkräkning). 1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 | 10 | 11 Hustrun ej yrkesverksam vid Hustrun yrkesverksam vid giftermålet giftermålet Äktenska- Medelantal Äktenska- Medelantal Hustruns yrkesverksam— _ .. _ .. het under äktenskapet pens Blarn barn per akt. pens Barn barn per akt. osa losa åkt. i samt- åkt. i samt- antal % $$$ liga antal % $$$ liga % äkt. % äkt.
Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 195 1'1 42'6 235 1.35 1899 3'1 47'1 200 106
Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig det av äk- tenskapet ............ 116 06 259 2'34 173 2063 34 371 1'88 1'18
Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .......... 165 0'9 17'6 2'59 213 1302 2'1 278 239 1'74
Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 1341 71 22'6 258 199 7872 128 241 231 1'75
Samtliga 18800100—0 2115 266 2-01 61343100-0 28'1 2'36 1-70
ket stor betydelse för bedömandet av huruvida särskilda åtgärder i denna riktning böra vidtagas. Tyvärr synas folkräkningsuppgifterna ej ge en- tydigt svar. Resultaten (enligt tab. 58) äro så varierande, att man närmast synes benägen att påstå, att intet samband tyckes kunna föreligga mellan hustruns flyttning i samband med giftermålet och sådana förhållanden som barnantal och barnlöshetsprocent.
De uppgifter, som ur detta folkräkningsmaterial erhållits, synas ha givit en intressant belysning åt många av de spörsmål, som i den allmänna de- batten anknytas till frågan om gifta kvinnors förvärvsarbete. De sakkun- niga anse sig emellertid icke med ledning av det föreliggande materialet kunna avge något slutgiltigt omdöme om konkurrensen mellan förvärvs- arbete och moderskap för de gifta kvinnorna, då det icke ens efter dessa studier är klart, huruvida förvärvsarbetet nödvändigtvis är en orsak till barnbegränsning, ehuru detta av det föreliggande materialet framstår så- som sannolikt.
Man har i detta sammanhang att taga hänsyn till tvenne allt fortfarande obesvarade frågor. Den första invändningen mot en dylik enkel orsaks— tolkning torde vara, att de gifta kvinnor, som nu äro och som varit helt yrkesverksamma och som förete ett lågt barnantal, möjligtvis representera ett sådant urval — fysiologiskt och psykologiskt —— att de, även om de
Tab. 58. Barnlöshet och medeltal barn per äktenskap i förhållande till hustruns yrkesverksamhet och ombyte av kyrkoskrivningsort vid giftermål (enligt 1936 års partiella folkräkning).
! 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 | 10 | 11 Hustrun bytt kyrkoskrivnings— Hustrun ej bytt kyrkoskrivnings- ort vid äktenskapet ort vid äktenskapet Äktenska- Medelantal Äktenska- Medelantal Hustruns rkesverksam- .. .. het un deryäkt ensk ap et pens Barn- barn per akt. pens Barn— barn per akt. losa losa åkt. i samt- åkt. i samt— antal % Såg liga anta] % få? liga % äkt. ra; ” äkt.
Hela riket.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 74003 845 184 283 231 102027 803 17'2 301 2513!
Hel yrkesverksamhet un— der heta äktenskapet .. 2182 25 603 179 071 7309 57 59'5 1'6!) 0'65 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 1820 2'1 362 246 1'57 3212 25 361 2'41 1'54
Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äk— tenskapet .. .......... 934 1'1 332 201 1'35 2000 1'6 350 198 129 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .......... 1045 1'2 201 286 2'28 1701 1'3 23'1 2'86 2'20
Yrkesverksamhet under mindre eller oviss del av äktenskapet .......... 7556 86 191-) 286 230 10873 86 199 273 2'19
Samtliga 87540100-0 220-1 281 2-25127122100-0 20-7 2-92 2-31
Landsbygden. Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 47963 880 168 3'01 251 69634 871 15"? 323 274
Hel yrkesverksamhet un— der hela äktenskapet .. 585 1'1 497 207 1'04 2149 Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 1099 20 31"! 263 1'81 1839 23 270 265 193
Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äk- tenskapet ............ 271 05 232 220 1'69 484 06 31'4 222 152 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet . ......... 550 1'0 16'0 3'19 268 729 09 17'8 3'41 2'80
Yrkesverksamhet under mindre eller oviss delav äktenskapet .......... 4063 7'4 15'5 3'19 269 5153 64 153 316 2638
Samtliga 54531 100-0 174 901 249 79988 100-0 164 318 2'66
m —1 se. 5? to )— av .— 0'96
Städerna.
Ingen yrkesverksamhet eller ingen uppgift 26040 789 21'2 2'48 1'96 32393 687 21'6 2'49 1'95
Hel yrkesverksamhet un- _ ' der hela äktenskapet .. 1597 4'8 64'2 1'65 059 5160 11'0 64'8 1'62 0'57
Tab. 58 (forts.) Barnlöshet och medeltal barn per äktenskap i förhållande till hustruns yrkesverksamhet och ombyte av kyrkoskrivningsort vid giftermålet (enligt 1936 års partiella folkräkning).
1 2 | 5 | 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 | 10 | 11 Hustrun bytt kyrkoskrivnings- Hustrun ej bytt kyrkoskrivnings- ort vid äktenskapet ort vid äktenskapet
11 t fke rrksa _ Äktenska- Medelantal Äktenska- Medelantal . us runs 51... 'sxe m pens Barn- barn per äkt. pens Barn- barn per äkt. het under aktenskapet lösa lösa
äkt. i samt- åkt. i samt—
antal % gig liga— antal % Såå liga
% äkt. % äkt.
Partiell yrkesverksamhet under hela äktenskapet 721 22 437 216 122 1373 29 482 196 101
Hel yrkesverksamhet un- der väsentlig del av äk- tenskapet ............ 663 20 37'3 1'92 1'21 1516 3'2 361 190 1'21 Partiell yrkesverksamhet under väsentlig del av äktenskapet .......... 495 1-5 24'6 2'44 1'84 972 2-1 271 240 1-75
Yrkesverksamhet under mindre eller oviss delav äktenskapet .......... 3493 106 23'8 2-43 185 5720 12-1 24-0 2-30 1-75
Samtliga 33009100'11 244 244 1'85 47134 1000 230 239 1'72
bragts att lämna sitt förvärvsarbete, skulle haft ett ringa barnantal. Ännu troligare är att dessa kvinnor med hänsyn till mannens inkomst knappast skulle vara mer benägna för barnafödande, om de ej hade sin yrkesinkomst. Allmänna jämförelser mellan de två stora huvudgrupperna helt förvärvs- arbetande och icke förvärvsarbetande hustrur äro av denna anledning icke utslagsgivande. Ett exakt resultat skulle endast kunna vinnas, om det fun- nes möjlighet att pröva, huruvida de enskilda kvinnornas handlingssätt och familjeinställning skulle förändras, om de överfördes från den ena gruppen till den andra.
Den andra invändningen mot förhastade slutsatser är, att man ännu icke kan avgöra, huruvida förvärvsverksamheten såsom sådan skall betraktas som ett hinder för familjebildning och barnafödande eller om dylika hinder endast skapas av de nuvarande formerna för detta förvärvsarbete. Den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan detta arbetes karaktär av en ekonomisk och personlig nödvändighet —— såväl om man betraktar företeelsen historiskt som individuellt — och å andra sidan dess inpassande i den nuvarande traditionella hushållsorganisationen är uppenbar. Detta konstaterande leder emellertid intresset över till de åtgärder, som samhället skulle kunna vidtaga för att underlätta förenandet av förvärvsarbete och moderskap för de många kvinnor, som icke kunna beräknas uppgiva det förstnämnda och icke böra behöva uppgiva det sistnämnda.
11. Gifta och ogifta folk- och småskollärarinnors ekonomiska förhållanden.
Jämsides med det omfattande material till belysande av de gifta kvinnor- nas förvärvsproblem, som genom 1936 års folkräkning insamlats, hava de sakkunniga till fullföljande av sin i föregående sammanhang omnämnda uppgift sökt att inom en grupp med stort antal såväl gifta som ogifta kvinn- liga och även manliga anställda verkställa undersökning av vissa mer per- sonligt-ekonomiska förhållanden. I detta syfte hava de sakkunniga i sam- arbete med Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarin— neförening utsänt en enquéte, som besvarats av drygt en tredjedel av an- ställda inom dessa kårer. För resultaten av bearbetningen redovisas här nedan. Visserligen utgöra småskollärarinnorna ekonomiskt och socialt sett en grupp med helt andra kännetecken än folkskollärarinnorna, och de ha även i framställningen här nedan skilts isär, men genom materialets ut- vidgande till båda grupperna ha dock åtskilliga slutsatser vunnit säkrare grund.
Enquétens omfattning och tillförlitlighet. Formulär utsändes hösten 1935 till omkring 6000 folkskollärarinnor och 9600 småskollärarinnor. Ifyllda formulär återkommo från 2300 folkskollärarinnor och 3500 småskollära- rinnor, varför svarsprocenten är resp. 40 och 35, vilket i och för sig torde böra betraktas som ett relativt gott resultat. Av de sålunda inkomna en- quétesvaren ha för folkskollärarinnorna 2 173 kunnat användas och för små— skollärarinnorna 3248. De kasserade utgöras huvudsakligen av svar från sådana, som haft endast sporadiska vikariatstjänster samt av några från pensionerade lärarinnor och svar med i viktiga avseenden ofullständiga upp- gifter.
Omfattningen av denna undersökning framgår ur en jämförelse med hela antalet lärarinnor. Uppgift därom har från skolöverstyrelsen erhållits per den 30 juni 1934, vilken tidpunkt även avses i de uppgifter, som lämnats i proposition år 1937 nr 270 angående lönereglering för folkskolans lärare. Lärarinnornas antal enligt skolöverstyrelsens statistik framgår av tab. 59.
Enligt propositionen 1937: 270 funnos sammanlagt 8029 ordinarie, 563 extra ordinarie samt 220 vakansvikarier bland manliga folkskollärare, 5 794 ordinarie, 666 extra ordinarie och 170 vakansvikarier bland de kvinnliga folkskollärarna och slutligen 11 840 ordinarie lärare vid småskola, mindre folkskola etc. jämte 575 extra ordinarie och 291 vakansvikarier. Då i skolöverstyrelsens statistik ett större antal medtagits och de sakkunnigas en- quéte kan tänkas hava utgått till såväl en tjänsts ordinarie innehavare som dess tillfälliga uppehållare, hava representativitetsberäkningarna ba- serats på skolöverstyrelsens uppgifter.
De i de sakkunnigas undersökning ingående folkskollärarinnorna utgjorde alltså 31'1 0/0 av hela beståndet och småskollärarinnorna 242 0/o.
Landsbygd Städer Hela riket
Ordinarie folkskollärarinnor .................. 3 678 2 116 5 794
Extra ordinarie » .................. 454 212 666
Vikarierande : .................. 311 213 524
Summa 4 443 2 541 6 984
Ordinarie småskollärarinnor .................. 7 781 1 737 9 518
Ex tra ordinarie » .................. 245 213 458 Lärare vid mindre folkskola samt biträdande lärare
vid folkskola..............' ...................... 2308 77 2385
Vikarierande småskollärarinnor ..................... 925 153 1078
Summa 11 259 2 180 13 439
Det är emellertid även angeläget att söka utröna, huruvida speciella ur- valsfaktorer kunna tänkas påverka resultatet i bestämd riktning. Vad först beträffar fördelningen å landsbygd och städer var denna såsom framgår av nedanstående tab. 60, vilken bör jämföras med ovanstående tab. 59 angå- ende samtliga lärarinnor, relativt rättvisande.
Tab. 60. Fördelningen av enquetesvar från landsbygd och städer samt från ordi- narie och icke-ordinarie lärarinnor.
Landsbygd Städer Hela riket Ordinarie folkskollärarinnor ........................ 1 219 726 1 945 E. 0. och vikarierande folkskollärarinnor ............ 105 123 228 Summa 1 324 849 2 173 Ordinarie småskollärarinnor ........................ 2 482 585 3 067 E. 0. och vikarierande småskollärarinnor ............ 96 85 181 Summa 2 578 670 3 248
Enligt de officiella uppgifterna var andelen folkskollärarinnor å lands- bygden 64 0/o och enligt de sakkunnigas enquéte 61 0/0, vilket innebär ett något svagare deltagande från landsbygdslärarinnorna. Av småskollärarin- norna funnos enligt de officiella uppgifterna 84 0/o på landsbygden men bland enquétesvaren 79 %, vilket återigen tyder på ett något svagare del- tagande från landsbygdslärarinnornas sida. I några hänseenden torde detta förhållande vara av viss betydelse.
En motsvarande jämförelse för att pröva urvalets eventuella förskjutning med avseende å befattningens karaktär ger liknande resultat. Sålunda voro enligt skolöverstyrelsens uppgifter 830 0/0 av folkskollärarinnorna ordinarie och 896 0/0 enligt enquétesvaren. Motsvarande siffror för småskollärarin-
norna voro 886 0/o och 94'4 %. Här skulle alltså bland enquétesvaren före— ligga en viss övervikt för de ordinarie lärarinnorna, ehuru de sakkunniga hålla för troligt att vissa svårigheter kunnat bestå att rätt utskilja de icke- ordinarie lärarinnorna.
Det torde därför sammanfattningsvis böra framhållas, att enquéten i samt— liga hänseenden kommer att ge en något för ljus bild av de undersökta för- hållandena, enär de sannolikt sämre ställda grupperna äro något underre- presenterade. De allra sämst ställda grupperna äro ej alls representerade, då de på grund av arbetslöshet eller endast tillfällig vikariattjänstgöring an- tingen ej nåtts av enquéteformulären eller, om de svarat, företett så ofull- ständiga upplysningar, att svaren ofta måst kasseras.
Fördelning på gifta och ogifta lärarinnor. Enligt det till de sakkunniga inkomna materialet voro 67'3 % ogifta, 29 % gifta och 3 0/o änkor och från- skilda bland folkskollärarinnorna samt 73 0/o ogifta, 25 % gifta och 2 % änkor och frånskilda bland småskollärarinnorna. Till jämförelse härmed kan nämnas, att enligt preliminär uppgift från 1936 års folkräkning 264 0/0 av samtliga folk- och småskollärarinnor voro gifta (oräknat änkor och från- skilda). — Vid 1930 års folkräkning voro 218 0/0 gifta och 27 0/o änkor eller frånskilda; enligt 1920 års folkräkning voro motsvarande tal endast 131 0/0 resp. 24 0/0. — För att ytterligare undersöka enquétematerialets re- presentativitet i förevarande hänseende hava de sakkunniga i rundskri- velse till landets folkskolinspektörer eftersport andelen gifta lärarin- nor år 1935. Trots att vissa av dessa uppgifter icke äro helt full- ständiga visade sig 29 0/0 av folkskollärarinnorna samt 28 0/0 av små- skollärarinnorna vara gifta i bestående äktenskap (änkor och frånskilda alltså icke medräknade). Vid dessa uppgifters lämnande saknas framför- allt en del större städer. För år 1937 erhöllo de sakkunniga för utredning av en speciell fråga, enligt vad ovan ä 5. 182 redovisats, förnyade upplys- ningar i samma hänseende, dock gällande endast ordinarie lärarinnor men å andra sidan avseende hela landet med undantag för ett enda inspektions- område. Det vis-ade sig därvid, att av folkskollärarinnorna 32'9 olo voro gifta, 3'2 % änkor eller frånskilda samt 639 % ogifta. För varje sär- skilt inspektionsområde kunde ökningen från tidigare förfrågan följas. I genomsnitt äro numera alltså omkring en tredjedel av de ordinarie folk- skollärarinnorna gifta,! Enquétesvaren avvika något från denna siffra men icke tillräckligt mycket för att göra troligt, att avvikelsen skulle vara be- stämd av några större felaktigheter i urvalet, vilket skulle äventyra resul— tatens allmänna tillförlitlighet. Den närmare fördelningen av de svarande på landsbygd och städer samt på lönegrader framgår av nedanstående tab. 62.
1 Av visst intresse i detta samband är att konstatera, att enligt 1930 års folkräkning bland de manliga folkskollärarna i hela riket 50'9 % voro gifta med icke förvärvsarbetande hustrur. Med förvärvsarbetande hustrur voro däremot i Stockholm 57% av de manliga folkskollärarna gifta.
Äktenskapens samband med åldersfördelningen är därnäst av intresse att klarlägga. I vanliga fall har man alltid att vid jämförelsen mellan en grupp gifta och en grupp ogifta personer förutsätta, att de förra tillhöra äldre åldrar. När jämförelsen emellertid endast räknar med gifta kvinnor i för- värvsarbete blir förhållandet annorlunda, eftersom själva företeelsen att gifta kvinnor kvarstå i tjänst vunnit i styrka på senare år.
Tab. 61. Äktenskapens fördelning 31 olika åldersklasser bland undersökta folk- och småskollärarinnor.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Födda åren Därav Gåilrlltåruöldli' Därav (åååirugäl; skilda ga skilda lga ] 871 —1875 3 2 -— -— -— _ — — 1876—1880 151 23 14 25 277 42 10 19 1881—1885 216 50 18 32 422 72 22 22 1886—1890 241 63 14 32 525 127 13 27 1891 —1895 373 122 16 37 628 186 1.5 32 1896—1900 409 153 9 40 607 202 6 34 1901—1905 482 167 2 33 541 157 3 30 1906—1910 236 57 — 24 211 24 —— — 1911—191 5 62 — — — 37 -— — — Summa 2 173 637 73 327 3 248 810 69 270
Då uppgifter ur officiella källor icke stå att vinna om åldersfördelningen bland gifta, resp. ogifta lärarinnor, kunna inga slutsatser dragas om materia- lets representativitet. Median- eller mittåldern för samtliga lärarinnor ligger mellan 35—40 år och är densamma för de gifta, men är för änkor och från— skilda mellan 45—50 år. För småskollärarinnorna är medianåldern för samtliga belägen mellan 40 och 45 år och detta gäller även för de gifta. En stark ökning av äktenskapen på senare år torde sannolikt hava ägt rum. Nå- gon otillförlitlighet i urvalet eller åt särskilt håll verkande felkälla ;i mate— rialet kan icke i detta hänseende påvisas.
Förekomsten av gifta lärarinnor på olika ortstyper har även kunnat stu- deras (tab. 62). Skillnaderna i äktenskapsfrekvens äro som synes för folk- skollärarinnorna relativt små. Vad småskollärarinnorna beträffar bör där- emot uppmärksammas den låga äktenskapsfrekvensen i städer.
En alldeles likartad fördelning erhålles även ur folkskolinspektörernas uppgifter.
De sakkunniga hava genom en tidigare undersökning, som speciellt inrik— tade sig på folkskxollärarkåren (se ovan 5. 181) sökt nå vissa upplysningar
Tab. 62. Äktenskapens fördelning å landsbygd och städer har jämväl konstaterats genom en fördelning å olika ortstyper.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor , .,. . . ,. Gifta (inkl. ,. Gifta (inkl. Fjanstgorlngsoll Ddl'llV änkor och Darav änkor och Antal .. _ frånskilda) Antal .. frånskilda) ankor o. . ankor o. . ,, gifta från- 1 % all; samt- gifta från- I '/' all, 'samt— skilda ga skilda lga Landsbygd .......... 1 216 339 36 31 2 414 635 53 28 Större orter ........ 108 33 5 35 164 56 5 37 Städer (utom Stock- holm) ............ 635 194 22 34 614 99 11 18 Stockholm .......... 214 71 10 38 56 20 — — Summa 2 173 637 73 327 3 248 810 69 27'0
för att bedöma manliga och kvinnliga befattningshavares olika kostbar- het. I nu förevarande undersökning har syftet varit att för samma stora personalgrupp fullständiga bilden genom att vinna kännedom om sådana mer personliga förhållanden, som kunna vara av betydelse för ett bedö- mande om offentliga åtgärders lämplighet. Därvid har det för de sakkunniga i första hand framstått önskvärt att få upplysningar om de kvinnliga lärarnas ekonomiska villkor, deras studieskulder, försörjningsplikter och familjestor- lek, vidare arten av deras hushållsorganisation och förekomsten av äkten— skap, där makar arbeta å skilda orter.
Studieskulder. För ett bedömande av möjligheten att, såsom från vissa håll föreslagits, reglerande ingripa i de kvinnliga lärarnas anställningsförhål- landen är det av vikt att veta, vilka ekonomiska förpliktelser dessa åtagit sig. De sakkunniga ha fördenskull till en början sammanräknat, att de folkskol- lärarinnor, som besvarat enquéten, haft en ursprunglig studieskuld av till- sammans över 5 milj. kronor (5 070 833 kr.), varav över 1 1/2 milj. belöpt sig på gifta, änkor och frånskilda (1 587 410 kr. enbart på de i bestående äkten- skap gifta). För småskollärarinnorna hava dessa summor varit totalt 2 412 375 kronor och för de gifta 669 757 kronor.1 Även de belopp, som vid undersökningen kvarstodo såsom obetald studieskuld, voro avsevärda: sam- manlagt 1 105 754 kronor för folkskollärarinnor och 275 052 kronor för små- skollärarinnor, varav resp. 297 526 och 34 695 kronor för de gifta. Den kvarstående skuldsumman är likväl att betrakta såsom liten i förhållande till
1 Dessa siffror borde för att rätt motsvara de verkliga förhållandena ha varit högre. Sålunda ha i bägge lärarinnekårerna en del personer visserligen uppgivit sig ha studieskuld men ej den- sammas storlek. Dessutom äro särskilt för småskollärarinnorna dessa tal överhuvud taget för låga, då de yngsta lärarinnorna, som ha de drygaste studieskuldema, på grund av sin arbets— löshet ej nåtts av formulären eller av andra skäl ej kunnat medräknas i bearbetningen och så— lunda äro underrepresenterade i materialet.
den ursprungliga skuldsumman, vilket torde bero på att i dessa kårer de hög- re åldrarna, som haft lång tid till förfogande för återbetalning och dessutom låga skulder, äro relativt väl representerade. Om de angivna beloppen finge antagas vara representativa för hela kårernas förhållanden, skulle mellan 25 och 30 milj. kronor av de kvinnliga lärarkårerna ha upplånats för utbildning- en och enbart av de nu gifta skulle närmare 10 milj. kronor hava upplånats. Den nu kvarstående studieskulden för de gifta folkskollärarinnorna skulle kunna beräknas till nära 1 milj. kronor och för småskollärarinnorna till om- kring 100 000 kronor. De låga beloppen för småskollärarinnorna hänföra sig i mycket stor utsträckning till de billiga studierna längre tillbaka. Småskol— lärarinnorna äro således genomgående äldre. Icke mindre än 57 0/0 av de svarande småskollärarinnorna mot 45 0/0 av folkskollärarinnorna äro födda före 1895. Deras studiekostnader äro knappast jämförbara med de nuva- rande.
Belopp av ungefär denna storleksordning måste medtagas i beräkningen vid varje förslag att inskränka de kvinnliga lärarnas arbetsmöjligheter, t. ex. genom förbud för gifta lärarinnor att kvarstå i tjänst. Om förslag i denna riktning ställas, måste i första hand klargöras, huru de från inkomster av- stängda personerna skola kunna fullgöra sina låneförpliktelser. Men därnäst bör i kalkylen såsom förluster medtagas de i sammanhanget icke redovisade belopp, som av offentliga medel använts för utbildning i yrket.
Icke alla folk- och småskollärarinnor ha eller ha haft studieskulder. De nyss anförda summorna falla icke heller likformigt på de olika kategorierna. I tab. 63 här nedan redovisas för den ursprungliga fördelningen av studie— skulder. 1.3
Vissa särförhållanden uppvisa en sådan regelbundenhet, att de berättiga till slutsatser eller åtminstone äro värda särskild uppmärksamhet. Sålunda synes en större andel av de gifta lärarinnorna inom bägge kårerna ha haft studieskuld. Det torde emellertid ställa sig svårt att finna någon rimlig för- klaring på detta förhållande, åtminstone om hänsyn ej tages till åldersfördel- ningen. Om möjligheten att införa denna åldersfördelning i beräkningarna gäller emellertid som en allmän svaghet, att de åldersgrupper med 5-årsin—
Tab. 63. Antal med studieskulder vid examens avläggande l % av samtliga.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Änkor Änkor Ogifta Gifta 0. från— så'nt" Ogifta Gifta 0. från- Stim"
skilda lga skilda hga % % % % % % % % Landsbygd ........ 68 72 — 69 52 60 40 54 Större orter ........ 59 64 — 60 44 64 —— 51 Städer ............ 68 68 — 68 38 44 — 39 Stockholm ........ 40 47 — 41 41 25 —- 36 Samtliga 65 68 51 65 49 58 40 51
Tab. 64. Medelbelopp studieskuld vid examens avläggande för dem som angivit sig ha haft skulder, fördelade på gifta och ogifta.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Änkor . Ånkor Ogifta Gifta 0. från- slang- Ogifta Gifta 0. från- Sfi")? skilda lg skilda "44 l 2 3 4 5 6 7 8 Landsbygd ........ 4 019 4 016 _ 3 983 1 549 1 456 1 020 1 513 Större orter ........ 3 543 3 627 _ 3 542 547 1 422 900 1313 Städer ............ 2 938 3 193 — 3 013 1 231 1 259 750 1 228 Stockholm ........ 2 276 3 081 __ 2 559 1 709 1 060 — 1 592 Samtliga 3 574 3 700 2 584 3 578 1 487 1 409 969 1 463
Anm. Det torde böra anmärkas, att vid bedömandet om uppgifter angående studieskuld stor försiktighet iakttagits. Sålunda hava alla de fall bortsorterats, då studielånet erhållits hos egna föräldrar och det kunnat med något fog antagas, att lånet haft karaktär av för- tida arv. Endast i de fall, då skuld till föräldrar varit föremål för regelrätt avbetalning, har den upptagits såsom skuld.
Tab. 65. Medelbelopp studieskuld vid examens avläggande för de lärarinnor, som angivit sig ha haft skulder, fördelade på examinerade före och efter 1915.
F olkskollärarinno r Slnåskollärarinnor Exa- Exa— Exa- Exa— mensår mensår . . mcnsår mensår . t. o. m. 1916— Samtliga t. 0. m. 1916— Samtliga 1915 1935 1915 1935 Landsbygd .............. 1 945 4 585 3 983 777 2 022 1 513 Större orter ............ 2 237 4 105 3 542 722 1 826 1 313 Städer .................. 2 068 3 832 3 013 725 1 726 1 228 Stockholm .............. 1 723 3 166 2 559 1 000 1 623 1 592 Samtliga 1 094 4 309 3 579 765 1 968 1 463
tervall, som vid bearbetningen fralnräknats, rymma alltför få individer för att bli användbara för jämförelser. Då även beloppen för ursprunglig stu— dieskuld, åtminstone hos folkskollärarinnorna, visa en tendens att vara högre för de gifta lärarinnorna, inställer sig till en början förmodandet, att de gifta genomsnittligt äro yngre, och att de alltså bekostat sina studier under dyrare tid. Emellertid synes detta icke kunna förklara tendensen till övertalig före- ' komst av skuldbelastning bland de gifta, ty även om endast de folkskollära- rinnor medräknas, som utexaminerats åren 1921—1935, visar sig samma för- hållande: 76'2 0lo av de gifta ha då haft studieskulder mot 709 0/0 av de ogifta (antalet resp. 299 och 717). Man torde möjligtvis såsom delvis förklaring kunna förmoda, att de lärarinnor, som icke haft studieskulder, dels oftare gift sig med män på en högre social nivå, dels även annars lättare kunnat av- stå från sina egna inkomster och därför av bägge skälen oftare avgått ur
tjänst vid giftermål. Studieskulder torde sålunda kunna antagas i viss mån vara ett motiv för bibehållande av tjänst vid giftermåls ingående.
Olikheterna mellan lands- och stadsdistrikt äro likaledes i och för sig in- tressanta. Landsbygdens lärarinnor äro sålunda oftare skuldtyngda än öv- riga och Stockholms lärarinnor äro mindre skuldtyngda. Även här ger en jämförelse med beloppens ursprungliga storlek samma resultat. En förkla- ring av detta förhållande har man sökt vinna med en hänvisning till olika socialt urval. I viss mån torde de lärare, som tjänstgöra inom en viss orts- typ, härstamma från en liknande. Landsbygdslärarna kunna sålunda an- tagas i relativt stor utsträckning själva ha haft sin hemort på landsbygden och därför för sitt studieuppehåll varit i behov av att betala även sin in— ackordering, varför studiekostnaden och därmed studieskuldema stigit. I enquéten ha upplysningar visserligen inhämtats om uppväxtplats under barn- domen, vilka skulle kunna ytterligare belysa detta, men då dessa uppgifter icke kunna helt besvara frågan om familjens hemort under själva studie- tiden, ha de sakkunniga ej ansett en statistisk bearbetning av materialet på denna punkt löna sig. Redan ett genomögnande av enquétesvaren ger emel- lertid ett intryck av att det sociala urvalet är ett delvis annat bland lands- bygds- än bland storstadslärarna, medan mindre städer och industriorter fö- rete ett mer blandat lärarbestånd. I motsatt riktning torde det kunna fram- hållas, att den starkare konkurrensen om stadsbefattningarna borde hava lett till ett strängare urval av för yrket lämpade och begåvade personer i stå- derna, varvid hänsyn till vederbörandes sociala härkomst eller ekonomi knap- past skulle kunna fortbestå. Troligen är emellertid denna senare faktor icke avsevärd nog att kunna motverka den förra.
Förklaringen till denna uppdelning är emellertid sannolikt icke enbart den socialpsykologiska, att lärarkrafterna söka sig till samhällstyper, vilkas för- hållanden de bäst känna. Man torde inte alldeles böra bortse från den roll »förbindelser» på den egna hemorten spela. Icke heller torde det vara orim- ligt att utläsa ur resultatet, att de i största konkurrens eftersökta platserna, nämligen befattningarna i storstäderna, ofta kunna erhållas endast av dem som besitta en viss större ekonomisk uthållighet. I enquétesvaren framhålles detta förhållande ibland uttryckligen: »Eftersom jag hade studieskuld, kun- de jag inte ha råd att uppehålla mig på vikarietjänst i Stockholm utan måste söka mig ut till landsbygden.» Vid besättandet av platser kommer alltså —— givetvis oavsiktligt -— en viss olika fördelning till stånd, beroende på de sö- kandes ekonomiska ställning.
Hittills har talats om de ursprungliga studieskuldema och dessa hava till sina genomsnittsbelopp uppgivits för dem, som haft studieskulder. Majori- teten av folkskollärarinnorna ha haft skulder till belopp mellan 1 000 och 4000 kronor, medan majoriteten av småskollärarinnorna ha haft skuldbe- lopp mellan 1 000 och 2 500 kronor. Enstaka personer förete även skulder upp emot 10000 kronor. Medelbeloppet studieskuld för alla folkskollära- rinnor —— alltså fördelat även på dem som inga skulder haft — utgjorde 2 333 kronor och för samtliga småskollärarinnor 743 kronor. Dessa belopp äro dock givetvis endast fiktiva.
Uppgifter om den kvarvarande studieskulden ha däremot större praktiskt värde. Sålunda hade de gifta folkskollärarinnor, som uppgivit sig vid un- dersökningen ha obetalda studieskulder, en dylik skuld till ett genomsnitts- belopp av 2 380 kronor och de ogifta 2 778 kronor. Motsvarande tal för små- skollärarinnor voro 826 kronor och 1 174 kronor.
Av intresse torde även vara att veta, hur många av dem som ursprungligen haft studieskulder avbetalat dessa. De som fortfarande ha en skuldbelast- ning tillhöra givetvis yngre åldrar än de övriga. Då en uppdelning på ålders- grupper ger för små delmassor, har här endast en uppdelning på olika orts- typer företagits. Man tycker sig ur en dylik redovisning kunna utläsa en
Tab. 66. Antal med nu obetalda studieskulder i relation till dem som vid examens avläggande hade studieskulder.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Änkor Änkor Ogifta Gifta och från- Samtliga Ogifta Gifta och från- Samtliga
skilda skilda % % % % % % % % Landsbygd ........ 41 36 —— -— 19 9 — —— Större orter ........ 25 33 — —- 13 11 —— — Städer ............ 16 16 — —— 13 9 —— — Stockholm ........ 7 24 — — 33 — — 25 Samtliga 30 29 5 30 18 9 4 15
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
antydan, att landsbygdslärarinnorna haft svårare att återbetala sina skulder än stadslärarinnorna, vilket skulle tyda på att deras lägre kontantlön ej till- räckligt motvägts av deras lägre levnadskostnader. Dessutom torde förhål- landet, att de gifta folkskollärarinnorna i Stockholm i betydligt mindre ut- sträckning än de ogifta återbetalt sina studieskulder påkalla uppmärksam- het, vilket dock — talen äro här små — så gott som helt torde kunna för- klaras av att däribland finnes ett icke obetydligt antal unga gifta lärarinnor, vilka försörja en studerande eller eljest inkomstlös make.
Försörjningsplikter. Lårarinnorn-as försörjningsåtaganden tyckas i stort fördela sig så, som man även i olika sociala studier ofta antagit, att gifta personer företrädesvis sörja för eller hjälpa till att sörja för make och barn, medan ogifta i större utsträckning deltaga i försörjningen av föräldrar, ar- betsoföra syskon och studerande yngre syskon.
Vid bedömandet av uppgifterna: i enquétesvaren har stor försiktighet iakttagits. Sålunda ha först alla sådana fall bortsorterats, där fråga kan ha varit om återbetalning av studielån, vilket i stället uppförts under före- gående rubrik. Vidare har för varje särskilt fall ett avgörande försökts, huruvida beloppen till försörjning av andra än make och barn varit regel-
bundna eller avsevärda.1 Redan i frågeformuläret hade svar begärts endast för dessa fall, men även därefter har en bortrensning vidtagits, där det synts troligt att beloppen varit små. Mången gång har detta avgörande träffats med hjälp av uppgifter om föräldrarnas sociala ställning o. dyl. Likaså ha från underhållsbidrag borträknats de många fall, då en lära- rinna haft en mor eller annan kvinnlig släkting boende hos sig, så snart det kunnat antagas, att denna varit behjälplig i hushållsarbetet. Endast för det fall, att det uttryckligen angivits, att släktingen är orkeslös, eller att denna fått särskilda ekonomiska bidrag, eller det framgår att lärarinnan avlönat annan huslig arbetskraft, har denna art av försörjningsplikt med- tagits, änskönt det torde vara uppenbart, att oftast ett sådant försörjnings- i'örhållande föreligger, att lärarinnan offrar mer än hon mottager i arbets- hjälp. Eftersom dessa fall finnas särredovisade senare här nedan under rubriken »hushållstyp», kunna de lätt sammanräknas med de här medtagna, egentliga försörjningsplikterna.
Tab. 67. Procentuellt antal lärarinnor, som regelbundet eller avsevärt under de sista fem åren bidragit till underhåll av annan än make och barn.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Änkor Änkor Ogifta Gifta och från- Samtliga Ogifta Gifta och från- Samtliga
skilda skilda % % % % % % % % Landsbygd ........ 39 17 —— 33 31 31 — 31 Större orter ........ 60 12 _— 44 33 39 — 35 Städer ............ 47 28 — 41 36 44 — 38 Stockholm ........ 52 34 — 45 39 25 -— 34 Hela riket 44 22 39 37 32 34 22 32
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
5
Några närmare jämförelser med anledning av fördelningen a olika orts- typer torde icke böra företagas, då grupperna äro relativt små. Om lands- bygdslärarinnorna i detta sammanhang förete relativt låga tal för försörj- ningsåtaganden, torde de å andra sidan ofta inom sina hushåll hava berett plats för släktingar, sem delvis deltaga i hushållsarbete (se nedan tab. 77 och 78). Den väntade skillnaden mellan ogifta och gifta lärarinnor fram- träder icke i fråga om småskollärarinnor. Vid ett närmare betraktande av deras enquetesvar visar det sig också, att även gifta småskollärarinnor förvå- nansvärt ofta äro ett stöd för fattiga föräldrar. Understundom framhålles det uttryckligen, att t. ex. gamla föräldrar äro beroende av lärarinnans egen inkomst, då mannen icke skulle kunna eller vilja avstå motsvarande belopp från sin inkomst.
' Sålunda ha bidrag i regel ej medräknats, om de ej uppgått till minst 300 kronor om året.
Ännu mera betungande försörjningsplikter kunna understundom åvila de gifta lärarinnorna, nämligen då deras make är arbetslös eller eljest in- komstlös. Detta visar sig hava varit fallet under de senaste fem åren för 13 0/0 av folkskollärarinnorna och 22 0/'0 av småskollärarinnorna. Då frå- gorna gällt inte endast huruvida dylik arbetslöshet förekommit utan även hur länge den varat samt vilket mannens yrke var och huruvida han inne- hade fast anställning, har det varit möjligt att här avväga, huruvida hus- hållet under någon mera avsevärd tid varit helt beroende på lärarinnans inkomst.
Tab. 68. Procentuellt antal lärarinnor, vilkas make under de sista fem åren saknat inkomst (arbetslös, sjuk, studerat eller dylikt).
Folkskol- Småskol—
lärarinnor, lärarinnor, gifta gifta
% %
Landsbygd .......................... 19 25 Större orter .......................... 12 27 Städer .............................. 4 10 Stockholm .......................... 13 —— Hela riket 13 22
Landsbygdens och industriorternas lärarinnor riskera ofta mannens ar- betslöshet därigenom, att mannen här har ett för arbetslöshetsrisk utsatt yrke, t. ex. industri- och skogsarbete. I detta sammanhang torde framför allt böra uppmärksammas de talrika fall, särskilt i Norrland, där lärarinnor gift sig med män, som de i viss utsträckning försörjt, vilket givit upphov till benämningen »lärarinneman». Detta gäller alldeles särskilt småskol- lärarinnorna. Emellertid finnes även — och då särskilt bland folkskollära- rinnorna — en helt annan kategori, inom vilken den gifta lärarinnans in- komst uppehåller familjen och vilken oftast förekommer i Stockholm samt i eller nära universitetsstäderna. Det har nämligen icke alltför sällan visat sig, att den _gifta lärarinnan på detta sätt bekostar sin makes studier eller hans uppehälle under utövande av konstnärs- eller författarskap.
Bland de försörjningsåtaganden, som utmärka lärarinnorna såsom social- grupp liksom säkert även de manliga lärarna, befinner sig kostnaden för barnens högre skolbildning. För att göra en jämförelse rättvisande har ur materialet endast medtagits de fall, där barn antingen få högre utbildning å så avlägsen ort, att inackorderingskostnad följer, eller å den egna hem- orten, men i så fall endast sådan utbildning, som följer efter studentexamen.1 ' 1 Frågan gällde den utbildning, som bekostats under de fem sista åren. På grund av denna begränsning och den svårighet, som uttolkningen av uppgifterna för en på detta sätt begränsad
period vållat, äro de exakta siffrorna av mindre värde. Många av de äldre lärarinnornas barn hade redan före denna tid fått sin utbildning.
9
I de många fall, då makarna bo a olika ort, ha barnens studier endast tillräknats modern för de barn, som hon haft med sig. Om fadern bott i Skolstaden, ha barnen icke medtagits.
Resultatet framgår av tab. 69. En fördelning å ortstyp har gjorts, trots att talen äro små, då man torde vänta avsevärda skillnader i detta sociala för- hållande, vilket emellertid knappast blir fallet.
Tab. 69. Antal barn, vilka bekostas högre utbildning, per 100 lärarinnor.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor Änkor Änkor Gifta och Gifta och frånskilda frånskilda Landsbygd ............ 18 — 28 — Större orter ............ 19 —— — Städer ................ 17 — 52 Stockholm ............ 28 — — — Hela riket 17 39 30 48 Se anm. i tabellen ä 5. 269.
Småskollärarinnornas övervikt i detta hänseende är intressant. Deras ge- nomsnittligt något högre ålder räcker knappast till för att förklara skillna- den. I avsikt att kontrollera åldersmomentets betydelse, har en uppdel- ning på femårsgrupper företagits. Då emellertid de använda delmassorna äro mycket små, berättiga de därur framräknade relationstalen icke till någon annan användning än till kontroll (tab. 70 nedan). Det visar sig emellertid en tendens, att även inom de särskilda åldersgrupperna småskol- lärarinnorna bekosta flera barn utbildning.
Tab. 70. Antal barn, vilka bekostas högre utbildning i olika åldersklasser, per 100 gifta lärarinnor.
Folkskollärarinnor, Småskollärarinnor, gifta gifta
Födda åren 1871—1875 2 100 — —— 1876—1880 23 100 24 59 1881—1885 36 71 35 50 1886—1890 20 32 96 76 1891—1895 28 23 64 34 1896—1900 8 21 10 1901—1905 2 1 6 4 1906—1910 — — — —- 1911—1915 — — — — Summa 119 17 246 30
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
Genom denna statistik tyckes vinnas en visserligen icke exakt men illustra- tivt intressant belysning av vissa sociala förhållanden inom de olika lärarinne- grupperna. Folkskollärarinnor och småskollärarinnor torde sålunda med >>högre» utbildning avsett helt olika ting. För folkskollärarinnornas barn är denna utbildning ofta i egentlig mening »högre»: gymnasie- och universi- tetsstudier eller specialutbildning. För småskollärarinnornas barn innebär detta uttryck däremot mycket oftare enbart realskola. Denna skillnad tor- dei viss mån kunna förklaras av andra än ekonomiska faktorer. Sålunda torde folkskollärarinnor i större utsträckning bo i närheten av sådana orter, att barnen utan att lämna hemmet kunnat besöka realskola och i viss mån även gymnasium. I ett fåtal fall kan det dessutom tänkas, att å landsbyg- den bosatta folkskollärarinnor kunnat själva inläsa realskolans kurs med sina barn. De sakkunniga, som av det i detta hänseende föreliggande ma— terialet icke önska draga vittgående slutsatser och icke heller taga hänsyn till skillnaderna i fråga om bildningsresultat för folkskollärarinnors och små- skollärarinnors barn, vilja endast understryka, att de bägge lärarinnegrup- pema och icke minst småskollärarinnorna göra relativt betungande ekono- miska offer för sina barns utbildning.
Eftersom försörjningsplikter emellertid vanligen och enligt lagens me- ning alltid hänföra sig till egna barn, har i tab. 71 redovisats det antal barn, som de gifta lärarinnorna hade i sina hem och vilka barn icke hade egen inkomst.
Tab. 71. Antal hemmavarande barn utan egen inkomst per 100 gifta lärarinnor.
Folkskollärarinnor Småskollärarinnor
Antal Per 100 Antal Per 100
barn lärarinnor barn lärarinnor Landsbygd ............ 334 100 737 116 Större orter ............ 25 76 65 116 Städer ................ 246 127 97 98 Stockholm ............ 83 117 12 -— Hela riket 688 108 911 112
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
Barnantal. Frågan om lärarinnornas barnantal har emellertid en vidare omfattning och kan icke inskränkas till endast en diskussion om försörj- ningsplikter. I och för sig torde dylika uppgifter icke böra tillmätas alltför stort värde, då motsvarande uppgifter från liknande samhällsgrupper sällan funnits tillgängliga till jämförelse. Då den partiella folkräkningen 1936 jäm- väl upptagit dylika frågeställningar, kan dock ett visst material för bedö- mandet av huruvida de gifta lärarinnorna ha ett lågt eller högt barnantal numera förebringas. Medelantalet barn för samtliga gifta folkskollärarinnor var 1'2 samt för de gifta småskollärarinnorna 1'3 barn. Medelantalet barn
Medeltal barn Barnlösa Antal
Födda åren 123221 av av dem 233533? samtliga soggnllia antal % barn 1871—1875 2 — 2 1 3 1876—1880 23 1'67 36 13 57 5 1881 — 1885 50 214 3' 0 14 28 11 1886—1890 63 1'50 24 23 37 10 1891—1895 122 1'56 2"? 35 29 22 1896—1900 153 1'09 16 48 31 16 1901—1905 167 089 14 61 41 7 1906—1910 57 032 11 41 ”72 3 1911—1915 — — — — — —- 637 12 1'9 236 37 77
Totalantal barn 765
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
Tab. 73. Antal barn till gifta småskollärarinnor.
Medeltal barn Barnlösa Antal
äga? .. .. ...... ”213532 samtliga S(brålrrtila antal % barn 1871—1875 — — — — _ — 1876—1880 42 1'2 30 25 59 26 1881—1885 72 1'8 39 28 39 14 1886—1890 127 1'4 20 37 29 33 1891—1895 186 1'5 23 61 33 42 1896—1900 202 1'4 20 57 28 23
1901—1905 157 0'8 16 74 42 1906—1910 24 03 1'2 18 75 1 1911—1915 — — — —— — — 810 1'3 21 300 37 144 Totalantal barn 1 066
bland de enligt den extra folkräkningen undersökta hustrurna var 229 och för helt yrkesverksamma hustrur 069. För de helt yrkesverksamma hustrur- na inom funktionärsklassen var detta medeltal 0'72 barn. I jämförelse med övriga förvärvsarbetande hustrur visa lärarinnorna alltså ett högt barnantal.
Då äktenskapsfrekvensen är högre i de yngre åldrarna och många äkten- skap ännu icke kunna betraktas såsom »avslutade», redovisas i tab. 72 och
73 här ovan barnen å olika åldersgrupper. Änkor och frånskilda äro därvid icke medräknade. De hade i medeltal 1'7 barn bland folkskollärarinnorna och 1'5 barn bland småskollärarinnorna.
De angivna siffermässiga resultaten torde ej berättiga till mer allmängil— tiga slutsatser. Särskild anledning till försiktighet vid tolkningarna före- ligger på grund av det förhållandet, att kvarståendet i tjänst ofta är beroende
Tab. 74. Frekvensen av olika barnantal inom de "avslutade" äktenskapen (lärarinnorna födda t. o. m. är 1890).
Folkskollärarinnor : Landsbygd ........................ Större orter ........................ Städer ............................
Hela riket
Småskollärarinnor : Landsbygd ........................ Större orter ........................ Städer ............................
Hela riket
Se anm. i tabellen in 5. 269.
_ _ _ _ Äktenskap
Antal Barnlösa ällitlåågkäp $$$;in 22:31:32 9; % % % 55 33 12 32 33 8 _ _ _ _ 56 30 13 30 27 19 31 10 31 26 138 34 12 26 28 183 40 21 19 19 13 — _ _ — 43 35 17 21 21 2 — 0 0 _ 241 39 20 — 21
Tab. 75. Frekvensen av olika barnantal inom samtliga äktenskap.
Folkskollärarinnor : Landsbygd ........................ Större orter ........................ Städer ......................... '. . .
Hela riket
Smäskollärarinnor : Landsbygd ........................ Större orter ........................ Städer ............................ Stockholm ........................
Hela riket
Se anm. i tabellen ä 5. 269.
_ Äktenskap
Antal Barnlösa 112132; 561222th taggig % % % % 339 38 31 18 13 33 __ —— _ __ 194 33 24 734 19 71 30 34 24 13 637 36 29 20 14 635 37 26 20 17 56 41 27 14 18 99 30 29 21 14 20 — — — — 810 37 26 20 16
av barnantalet. Sålunda bör man kunna förvänta, att benägenheten att avgå växer, när barnantalet ökar. Detta medför, att de gifta lärarinnorna icke kunna betraktas såsom en enhetlig grupp ur nativitetssynpunkt. Jäm- förelser med grupper, som icke ha förvärvsarbete, bli av samma anledning icke rättvisande, då antagligen de bamrikaste av de ursprungligen i tjänst kvarstående gifta lärarinnorna lämnat gruppen.
Samma förhållande måste hållas i minnet vid varje försök att giva ett om- döme om den enligt statistiken härovan höga barnlöshetsprocenten (36 0/o för folkskollärarinnor och 37 0/0 för småskollärarinnor, om samtliga äkten- skap beaktas, och 34 resp. 39 0/o i de »avslutade» äktenskapen). Visserligen är barnlöshetsprocenten bland yrkesverksamma hustrur i allmänhet än hög- re (597 0/0 bland de helt yrkesverksamma enligt 1936 års extra folkräkning och 585 0/o bland de helt yrkesverksamma inom funktionärsklassen), men då den ofrivilliga steriliteten brukar uppskattas till högst 10—12 %, torde ändock föreligga en anmärkningsvärd frivillig barnlöshet. Själva statistiken kan emellertid delvis vila på ojämförbara förhållanden. Det måste sålunda an— tagas såsom högst sannolikt, att de lärarinnor, vilkas äktenskap visa sig vara sterila, ha en större benägenhet att kvarstå i tjänst än de som få barn. Icke heller barnlöshetsprocenten är således fullt tillförlitlig, även om man 'icke kan göra någon kvantitativ uppskattning såsom korrektion. Enligt allmänt omdöme från lärarinnornas eget håll, avgivet vid den kon- ferens de sakkunniga med dem avhållit, bör denna faktor icke tillmätas alltför stor vikt, då den starkaste faktor, som verkar till en lärarinnas av- gång ur tjänst vid giftermål, år om maken har mycket goda ekonomiska förhållanden. I så fall beslutas avgången omedelbart vid äktenskapets in- gående, medan barnens tillkomst relativt sällan föranleder en omprövning av beslutet att bibehålla förvärvsarbetet.
Starkare verka vissa andra faktorer, i det att det socialpsykologiska mot- ståndet och kritiken mot den gifta lärarinnan säges växa, när hennes barn- antal ökar. På en del håll torde rentav en fullständig barnlöshet vara mo- tiverad av fruktan för dylikt obehag, men vida vanligare är att lärarinnan av dessa skäl inskränker sitt barnantal till ett eller två. Det har av lära- rinnor starkt understrukits vid konferenserna, att skolmyndigheterna, för- samlingsborna och föräldrarna möjligen tolererat ett eller annat barn, men att de definitivt givit tillkänna ovilja, när barnskaran ökar. Vad lärarin- norna själva därvid mest dragit sig för är att begära den nödvändiga tjänst- ledigheten. Denna inställning synes emellertid på de senare åren ha något förändrats. Barnlösheten tyckes genomgående vara något större å lands- bygden, vilket torde böra förklaras med flera av de olika faktorer, som nyss härovan nämndes. Intressant är emellertid, att enligt folkräkningsmateria- let det motsatta förhållandet gällde, när samtliga yrkesgrupper beaktades.
En intressant sidobelysning till frågan om lärarinnornas frivilliga barn- löshet lämna de i tabellerna infogade uppgifterna om antalet adoptiv_ och styvbarn m. m. Det visar sig sålunda, att i de högre åldrarna antalet dy- lika fosterbarn ganska väl svarar mot antalet barnlösa bland de gifta lära- rinnorna. (Se tab. 72 och 73 härovan.)
Hushållstyper. Man har på senaste tid tyckt sig märka, att inom olika samhällsgrupper och även inom lärarkårerna en tendens gör sig gällande att ingå äktenskap, trots att makarnas tjänstgöringsorter äro olika och alltså ett gemensamt familjehushåll omöjliggöres under största delen av året. Dessa förhållanden hava i enquéten varit föremål för undersökning, varvid det visat sig, att omkring en sjundedel av de gifta bland såväl folkskollärarinnor som småskollärarinnor bo åtskilda från sin make. De lokala förhållandena äro där- vid emellertid högst skiftande, varför endast uppgifterna för varje särskild ortstyp har intresse och särskilt uppgifterna för landsbygden, då denna form av äktenskap där är ojämförligt mycket vanligare än annorstädes. Åtminstone gäller detta för folkskollärarinnor, medan uppgifterna för småskollärarin- nor som även ofta annars äro mindre enhetliga.
Tab. 76. Procentuellt antal gifta lärarinnor, vilka på grund av tjänstgöring å olika ort ej hava gemensamt hushåll med maken.
Folkskol- Småskol— lärarinnor, lärarinnor, gifta gifta % % Landsbygd ............................ 21 17 Större orter .......................... 3 21 Städer ................................ 8 5 Stockholm ............................ 6 30 Hela riket 14 16 Se anm. i tabellen ä 5. 269.
För att rätt kunna bedöma den gifta och ogifta lärarinnans ställning bör hänsyn tagas även till hushållstypen ividare bemärkelse. Det kan nämligen icke bortses från, att arbetseffektiviteten kan påverkas av den användning fritiden får i olika fall. Om fritiden användes till rutinmässigt hushålls- arbete, till förenings- och samhällsarbete eller till samvaro med egna barn, måste detta ge olika verkningar å arbetsdugligheten. Alla dessa förhållanden kunna icke i detalj följas och icke heller får en alltför schem—atiserande vär- desättning av dem företagas. Då ett för arbetsprestationen eventuellt skad- ligt >>dubbelarbete» emellertid oftast tager formen av hushållsarbete, kan det vara av intresse att se, hur detta fördelar sig å gifta och ogifta lärarin— nor. En fullständig uppdelning av hushållstyper har därvid gjorts, då svå- righeter förelegat att sammanföra flera av mellanformerna. Det för denna frågas bearbetning medtagna antalet svar är något färre än totala antalet svarande, då vissa tillfrågade ej lämnat uppgift om hushållstyp.
Ur sammanställningarna i tab. 77 och 78 erhålles en relativt klar bild av hur lärarinnor i allmänhet hava ordnat sin hushållsform. Skillnaden mellan landsbygd och stad är framträdande; där finnas i själva den ekonomiska strukturen bestämmande moment, som tvinga landsbygdslärarinnorna att själva sköta sitt hushåll. Den i förevarande sammanhang intressantaste jäm-
A n t a l s 0 m Samt- en- . hava hava hyra ,.
aa. , 13255 . å??? . 2:a % 111531-
hus: 0 hembi— ” hela .Släk._ ” äta ackor- håll trade dagen tling till u te derade
ualp
Landsbygd ................ 1 157 462 171 368 83 17 56
ogifta .................. 792 396 135 117 73 16 55 gifta .................. 329 49 32 239 7 1 1
änkor och frånskilda .. . . 36 17 4 12 3 —— ——
Städer och större orter 689 107 89 263 55 43 132
ogifta .................. 440 90 70 62 47 42 129 gifta .................. 222 12 14 187 7 — 2 änkor och frånskilda .. .. 27 '.') 5 14 l 1 1
Stockholm ................ ' 206 25 40 70 17 7 47
ogifta .................. 126 14 25 17 16 7 47 gifta .................. 70 10 11 48 1 — —
änkor och frånskilda .. . . 10 1 4 5 —— — — Hela riket ................ 2052 594 29 300 15 701 34 155 8 67 3 235 11 ogifta .................. 1358 500 37 230 16 196 15 136 10 65 5 231 17 gifta .................. 621 71 11 57 9 474 77 15 2 1 0 3 0 änkor och frånskilda 73 23 — 13 —- 31 — 4 — 1 — 1 —'
förelsen gäller emellertid de gifta och ogifta lärarinnorna, varvid det särskilt träder i dagen, hur mycket mera hjälp med hushållsarbetet de gifta lärarin— norna kunna skaffa sig. Bland de många hushållsformerna kunna vissa ut- tagas, som otvetydigt innebära en stor arbetsbörda i hemmet, och andra som otvetydigt innebära en liten arbetsbörda, varvid de mera svårtydda mellan- formerna med moder arbetande i hemmet och dylikt utelämnas. Det visar sig därvid, att mera omfattande hemarbete hava 20 0/0 av de gifta folkskol- lärarinnorna mot 55 0/0 av de ogifta, medan endast 36 ()/0 av de ogifta kunna sägas hava ordnat sitt hemarbete så att det blivit mindre krävande, vilket 77 0/0 av de gifta kunnat. För småskollärarinnorna bli motsvarande jämför- relser: större mängd hemarbete 75 0/0 av de ogifta och 34 0lo av de gifta, mindre hemarbete 62 olo av de gifta, 19 % av de ogifta. Småskollärarinnor- nas mindre goda ekonomiska förhållanden framlysa även vid denna jämfö- relse, men i förevarande sammanhang mä även påminnas om att ett tyngre hemarbete för dem mindre äventyrar skolarbetets effektivitet, då fritiden är längre.
Förevarande jämförelsesiffror kunna utläsas på tvenne sätt. Antingen måste de ogifta lärarinnorna tänkas sköta sitt hushåll relativt väl, men då torde detta arbete inkräkta på möjligheterna till vila, medborgerliga upp-
A n t a l s 0 m Samt- . hava hava , _ .. liga cn— delvrs hem- mor el- 11) ra ar_o samma % hava % biträde % ler släk— ,, rum % hehn- % sköta hem— hela ting till ”' och äta ackor— ' hushåll biträde dagen hjälp ute derade Landsbygd .......... 2 414 1 548 153 475 122 39 82 ogifta ............ 1 726 1 339 109 78 L 2 38 80 gifta .............. 635 173 43 385 32 l 1 änkor och frånskilda 53 31 ]. 12 8 — 1 Städer och större orter 777 310 59 140 68 56 144 ogifta ............ 606 277 36 33 62 56 142 gifta .............. 155 25 23 103 4 — —— änkor och frånskilda 16 8 — 4 '_' — 2 Stockholm .......... 56 18 1 11 3 10 13 ogifta ............ 36 10 l — 3 10 1 2 gifta .............. 20 8 _ 11 —— _— 1 änkor och frånskilda —— — — —— — — —— Hela riket .......... 3 247 1 871 213 626 193 105 1239 ogifta ............ 2368 1 626 69 146 6 111 5 147 6 104 4 234 10 gifta .............. 810 206 25 66 8 499 62 36 5 1 O 2 0 iinkor och frånskilda 69 39 —— 1 — 16 — 10 —— 0 — 3 —— ] Troligen äro vikarier i särskilt stor utsträckning representerade inom denna kategori.
gifter och dylikt samt särskilt i högre ålder bli relativt betungande. Eller ock- så bringas de ogifta lärarinnorna, som icke ha någon annan än sig själva att sörja för, att i viss mån försumma sitt hushåll, vilket måste antagas hava oförmånlig inverkan på deras hälsotillstånd och även på deras trivsel. Det har vid lärarinnekonferenserna ofta framhävts, hur vanliga näringsmblb- ningarna äro bland ensamma lärarinnor, och samma sak har påpekats av skolöverläkaren i Stockholm enligt den ovan 5. 179 citerade undersökning- en. Det är psykologiskt förklarligt, att intresset att ordna upp ett hushåll blir betydligt mindre, då man icke gör det för någon annan än sig själv. Likaså betyder de ogifta lärarinnornas uppbrott under ferierna, att ett fast organi- serat hushåll blir mindre ekonomiskt. Slutligen är halvtidshjälp svår att er- hålla å landsbygden, ehuru detta för den ogifta personen troligen skulle vara den mest ändamålsenliga formen. De gifta lärarinnorna synas genom att kunna ordna sitt hushållsarbete med bättre arbetsfördelning och i en större hushållsenhet vara avsevärt bättre ställda i detta speciella hänseende. Om de ha barn, betyder dock detta ökat arbete, varför en direkt jämförelse i fråga om arbetsbelastning är svår att göra. I den mån lärarinnornas löner
äro tillräckliga härför, komma förmodligen även de ogifta lärarinnorna att oftare ordna sin hushållsfråga på sådant sätt, att arbetet lägges på annan arbetskraft, även om ett lindrigare hushållsarbete för många människor — gifta och ogifta, män och kvinnor — bör kunna äga ett visst rekreationsvärde.
Den förevarande enquéten ger i ännu några avseenden uppgifter, vilka dock ej äro precisa nog att kunna exakt återgivas. En undersökning om tjänst- ledighet under de senaste fem åren har kunnat användas såsom viss kontroll till de objektiva uppgifter, som ovan 5. 183 meddelats efter folkskolinspek- törernas uppgifter. Lika litet som vid denna har någon översjuklighet kun- nat iakttagas hos landsbygdens lärarinnor. Tvärtom förhålla sig uppgifterna regelbundet så, att städerna förete högre sjukledighetsprocent. Detta torde dock åtminstone delvis böra förklaras därav, att lärarinnor å landsbygden, såsom ovan tidigare framhållits, icke vid smärre ledigheter erhålla vikarier utan i stället »läsa igen» den förlorade tiden. De gifta lärarinnorna hava i det förhandenvarande materialet genomgående färre sjukdagar än de ogifta, Vilket däremot icke visar sig stämma med den av de sakkunniga för läsåret 1936/1937 företagna undersökningen av den faktiska sjukledigheten. Den mest i ögonen fallande skillnaden i fråga om ledighet består emellertid för de ogifta folkskollärarinnorna, särskilt från landsbygden, vilka trettiofaldigt mer än de gifta lärarinnorna åtnjutit ledighet för studier, vilka medföra resor och vistelse å annan ort.
En del andra uppgifter av sociologiskt värde ha visserligen icke för de sak- kunnigas räkning bearbetats, såsom makens socialklass, antal och art av förtroendeuppdrag och dylikt. I dessa hänseenden har dock en allmän bild kunnat vinnas, vilken här i stora drag återgives. Sålunda äro folkskollära— rinnor särskilt ofta gifta med folkskollärare, medan småskollärarinnor valt män med mer skiftande yrkestillhörighet. Förtroendcuppdragen äro många och oftast av social art. Detta senare kan vara av visst intresse vid en jäm- förelse med de manliga kollegernas verksamhet utom skolan. Även om också folkskollärarinnorna taga verksam del i kommunalt arbete, föreläsningsföre- ningar och dylikt, hava deras frivilliga sociala tjänst oftare givits inom Röda Korset, kyrkliga ungdomsföreningar, biblioteksvcrksamhet, husmoders- och andra kvinnoföreningar.
III. Kvinnliga statstjänstemän vid nyreglerade verk.
De statsanställda befattningshavarna utgöra i likhet med folkskollärar- kåren en särställd grupp i samhället. Då emellertid statistiska utredningar rörande kvinnliga statstjänare redan verkställts av 1936 års lönekommitté, vilka finnas intagna i kommitténs betänkande med förslag till civilt avlö- ningsreglemente av den 16 december 1937,1 ha de sakkunniga ej ansett en ny utredning på detta område nödvändig.
Sakkunniga ha ur denna utredning hämtat vissa uppgifter (se tab. 79 och 80), vilka de ansett kunna vara av intresse.
* Stat. off. utr. 1937: 48.
1 | 2 | 3 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | Antal ogifta Antal gifta Antal nånsstfiii-lm med med med med med g utan barn un- barn en- S'a utan barn un- barn en- S"! utan barn un- barn der 21 bart_över ' barn der 21 bart över '" barn der 21 år 21 år är 21 är år Ordinarie 5 264 51 7 5 322 1 129 825 31 1 985 62 66 Extra stat 1 — — — —— — — —— —— — Extra ord. 2 607 33 5 2 645 624 300 13 937 19 45 Extra(asp.) 409 1 — 410 25 16 — 41 6 4 Summa 8 281 85 12 8 378 1 778 1 141 44 2 963 87 115
Tab. 80. Manliga (m) och kvinnliga (kv) tjänstemän vid nyreglerade verk, (adoptivbarn inräknade). Genom-
1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
B a r n u n d e r
Antaltjänstemän
Anställ- ningsform 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn 6 barn m kv m kv m kv m kv m kv m kv Ordinarie 9 608 591 5 059 239 1 981 62 709 12 289 1 113 2 Extra stat 42 — 30 —— 21 — E 3 — — — — — Extra ord. 916 276 496 71 150 20 57 2 27 1 7 — Extra(asp.) 148 19 51 3 14 4 7 — 2 — — -— Summa 10 709 886 5636 313 2166 86 776 14 318 2 120 2 11 595 5 949 2 252 790 320 122
Av dessa uppgifter framgår, att proportionen gifta kvinnliga befattnings- havare i nyreglerade verk i maj 1936 uppgick till 2513 0/0 av samtliga kvinn— liga befattningshavare.
Som jämförelse må nämnas, att enligt den utredning, som andra kamma— rens femte tillfälliga utskott lät verkställa år 1927 (se 5. 13) och som omfat— tade 4388 kvinnliga anställda vid vissa större verk, denna proportion ut- gjorde 17'84 o/0_
Enligt lönekommitténs uppgifter skulle vidare antalet gifta kvinnliga tjänstemän vara 2 963 och av dessa ha 1 778 inga barn. Barnlöshetsprocen— ten skulle sålunda vara 60. Enligt 1936 års partiella folkräkning är mot- svarande procenttal för de helt yrkesverksamma ur funktionärsklassen i städer 6534 (se 5. 276), d. v. s. något högre än för de statsanställda tagna som särskild grupp.
hörande den civila statsförvaltningen. Fördelning etter civilstånd.
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 15 | 19 | ru | 21 | 22 | 23 ... . . Fördelning efter civilstånd ankor Antal fransk1lda tåäåfå- procentuellt i förhållande ]dmän Totala till hela antalet tjänste- med med med utan an— 392119”; män med uppgivet . tjänste- c1v1lstand barn en- S'a utan barn un— barn en- S'a givet män bart över ' barn der 21 bart över ' civil- Från- . . . , . . . . . 21 ar ar 21 ar stand Oglfta Gifta Ankor skilda 29 157 43 53 13 109 55 7 628 7028 2621 2-07 144 — — — — — — —— 1 10000 — —— — 29 93 24 38 6 68 13 3 756 7067 2503 248 182 3 13 3 7 1 11 2 477 86-31 8'63 2-74 232 61 263 70 98 20 188 70 11 862 7105 25'13 273 159
tillhörande den civila statsförvaltningen. Fördelning efter antal barn snittligt antal barn per tjänsteman.
| 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 1 6 ä r Barn under 21 år
111 e d Summa barn Medeltal Summa barn Medeltal
under 16 är barn per under 21 är barn per
7 barn 8 barn 9 barn 10 barn tjänsteman tjänsteman
för för för för för för för för
m m m kv m m kv m kv m kv m kv
58 16 10 1 2 31 267 1 329 088 017 45 706 1 510 130 020 — _— — — — 177 — 1'00 —- 217 — 1'23 —
3 1 1 _ —' 2 801 491 064 013 3 134 575 0-72 015 _ — -— _ —- 330 37 026 008 342 43 026 009 61 17 11 1 2 34575 1 857 083 016 49 899 2128 1-21 0-13
__ _ _,— ___— 61 17 12 2 36 432 51 527
forderlig, då en ingående bearbetning verkställts av uppgifter till 1936 års partiella folkräkning, för vilken ovan redogjorts, och där de statsanställda tjänstemännen ingå i yrkesgruppen funktionärer.
De sakkunnigas sammanfattning.
Med ledning av föreliggande utredningar anse sig de sakkunniga kunna sammanfatta vissa allmännare slutsatser om de gifta kvinnornas yrkesverk- samhet.
Hustrurnas förvärvsverksamhet har ökats under senare år. Den är vanli- gast hos de kvinnor, som gifta sig sent och särskilt sällan tillfinnandes hos kvinnor, som gift sig före 24 års ålder. Den synes något oftare fortsättas av de kvinnor, som redan före äktenskapet ha varit yrkesverksamma, än den upptages såsom ny verksamhet av de övriga. Yrkesverksamheten tende—
rar att lida avbräck, om hustrun vid giftermålets ingående byter vistelseort. Den är jämförelsevis mest vanlig inom de grupper, som i fråga om familie- inkomst befinna sig i mellanlägena. Den är särskilt vanlig i funktionärs- klassen och relativt sällsynt å landsbygden.
Barnlösheten är väsentligt lägre bland de icke yrkesverksamma hustrurna än bland de yrkesverksamma. Emellertid företer endast den grupp, som uppgivit sig ha haft heltidsarbete under hela äktenskapet, en barnlöshet, som väsentligt skiljer sig från övriga gruppers. Barnlösheten är vanligast i de mellanhöga inkomstlägena samt inom funktionärsklassen. Den är vidare van- ligare i städerna än på landsbygden, även när samma inkomst- och social- klass avses.
Folkskolans gifta lärarinnor, vilka numera utgöra omkring en tredjedel av samtliga folkskollärarinnor, förhålla sig i många avseenden på ett med den övriga kvinnliga befolkningen likartat sätt. Det har emellertid kunnat konstateras, att deras barnlöshet ej är lika stor eller deras barnantal lika litet som övriga helt yrkesverksamma hustrurs eller som de helt yrkesverksamma hustrurnas i funktionärsklassen. Det har vidare ådagalagts _ dock utan möjlighet till jämförelse med andra grupper — att de kvinnliga lärarna hava avsevärda studieskulder och försörjningsplikter. Såsom en bestämd skillnad mellan de ogifta och de gifta lärarinnorna framstår det förhållandet, att de ogifta betydligt mera betungas av hushållsarbete.
Kap. 8. Arbetsmarknadens erfarenheter av och inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete.
Enligt de direktiv, som de sakkunniga för sitt arbete erhållit, skulle en för- utsättningslös utredning göras angående samtliga de spörsmål, som samman- hänga med gifta kvinnors förvärvsarbete. Detta innebar å ena sidan, att till diskussion skulle upptagas de olika förslag, som i riksdagen framkommit för att i möjligaste mån inskränka gifta kvinnors verksamhet utom hemmet, men å andra sidan att man skulle beakta möjligheterna att borttaga eller minska de svårigheter, som de gifta kvinnornas förvärvsarbete skulle kunna åsamka dem själva och deras familj. De sakkunniga ha i sin inledande över— sikt över riksdagshistoriken redogjort för de i det förstnämnda hänseendet avsedda förslagen.1 För att pröva deras hållbarhet och för att vinna kunskap om hur uppfattningen i dessa spörsmål tedde sig bland dem, som därav hade den största erfarenheten, hava de sakkunniga diskuterat samtliga sålunda framkomna förslag till reglerande åtgärder på detta område vid konferenser, till vilka ha varit inbjudna representanter för såväl arbetsgivare som ock för anställda. Dessförinnan hade de sakkunniga sökt att genom en
1 Under utredningsarbetets gång har opinionen i dessa frågor i vårt land påtagligt förändrat sig. Sålunda har av befolkningskommissionen nyligen avgivits ett förslag, vars premiss är att det allmänna bör i möjligaste mån söka skydda de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet (Stat. off. utr. 1938:l3). De sakkunniga återkomma nedan 5. 334 till detta förslag.
i samråd med befolkningskommissionen företagen förfrågan till arbetsgi- vare erhålla upplysning om rådande praxis med avseende å gifta kvinnors förvärvsarbete. För resultaten av denna enquéte, som ger den schematiska bakgrunden för konferensernas mer åsiktsbestämda uttalanden, kommer här nedan först att redogöras.
I. Arbetsgivarenquéten.
I samråd med befolkningskommissionen utarbetade och utsände de sak— kunniga hösten 1935 frågeformulär till ett stort antal arbetsgivare för att vinna kännedom om den gifta kvinnliga arbetskraftens särställning. Sedan ett antal svar kasserats, varav de flesta på grund av att kvinnliga arbetare överhuvud taget ej funnits, kvarvoro till bearbetning svar angående kvinn- liga industriarheterskor och därmed jämställda (här nedan benämnda »ar- betare») från 648 företag samt angående kvinnliga kontorsanställda och därmed jämförbara (här nedan benämnda »anställda») från 1 534 företag. Av dessa företag visade sig i fråga om arbetare 4'8 0/0 avskeda kvinnor vid giftermål, 90'1 förklarade, att platsen fick bibehållas, och 5'1 0/0, att praxis var osäker. Detta senare innebar antingen, att man vid olika tillfällen för— farit olika eller att man, trots att kvinnor funnos anställda, ej praktiskt ställts inför problemet. I fråga om kvinnliga anställda avskedade 184 0/o av företagen vid giftermål, 65'5 % läto platsen behåll-as och 16'1 0/o förklarade sig ej ha säker praxis. Omfattningen av de olika företagen framgår av nedanstående tab. 81 och 82.
Tillsammans omfatta svaren å den utsända enquéten företag med 124 812 arbetare och 65 812 anställda. Ingen jämförelse kan emellertid göras med hur stor eller hur i statistisk mening representativ den del av arbetsmarkna- den är, som därmed nåtts. Förfrågningarna ha sålunda utgått enligt olika metoder. Inom den första gruppen (arbetargruppen) ha företagen utsetts huvudsakligen efter den kvinnliga yrkesinspektionens register, i den andra
Tab. 81. Arbetar-antalet vid företag, som besvarat enquéten om praxis vid kvinnliga arbetares giftermål.
_ Pro- Antal arbetaxe Genom— cent 1220; Antal snittligt kvin- . ;; Företag vilka före— kvinnor antal nor gåva tan .. . arbe— av . D man därav samtliga tare samt- kg?; gifta liga avskeda kvinnliga arbetare vid giftermål .......... 31 3 328 1 302 '2-5 4 630 149 28 2 ej avskeda kvinnliga ar- betare vid giftermål . . . . 584 60 1653 57 180 13 52.7 117 343 201 49 24 ha osäker praxis ........ 33 1 721 1 118 113 2 839 86 39 10 Samtliga företag 648 65 212 59 600 13 665 124 812 194 48 23
Tab. 82. Antalet anställda vid företag, som besvarat spörsmålet om praxis vid kvinnliga anställdas giftermål.
.. Pro- Antal anstallda G en om- cent Pro: Antal snittligt kvin- c?,? Företag vilka före— kvinnor antal nor gå; tag .. - an- av . man därav samtllga ställda samt— ler- gifta liga "O' avskeda kvinnliga anställda vid giftermål .......... 282 13 572 8 732 570 22 304 79 39 7 ej avskeda kvinnliga an- ställda vid giftermål. . . . 1 005 21 224 14 350 2 462 35 574 35 40 17 ha osäker praxis ........ 247 5 600 2 334 104 7 934 32 29 4 Samtliga företag 1 534 40 396 25 418 3 186 65 812 43 39 12
gruppen (de anställda) efter telefonkatalogernas yrkesregister, adresskalend— rar m. m., varvid särskilt de grupper uttagits, där kvinnor kunde förmodas arbeta: affärskontor, butiker, varuhus, banker, försäkringsbolag, systembe- lag, sjukhus och andra sociala inrättningar. Befattningshavare i allmän tjänst hava dock undantagits. Emellertid har icke ens på det sålunda begränsade området fullständighet vunnits eller ens eftersträvats. I främsta rummet hava större företag tillfrågats. Det har nämligen ansetts svårare att rätt bedö- ma svar från småföretagare — oavsett den större svårigheten och kostbar— heten att nå dem —— då dessa, om de ej tillräckligt ofta stått inför det konkreta problemet, huruvida en kvinnlig anställd efter giftermål skulle fortsätta sin anställning, skulle kunna förmodas mer uttrycka en åsikt än en praxis. Av samma skäl har i den fortsatta framställningen här nedan de i liknande situation befintliga företag, som angivit sig ha »osäker praxis», visserligen redovisats i tabellerna men undantagits från analysen.
Vissa intressanta skillnader göra sig gällande redan vid ett studium av de svarande företagens omfattning (tab. 81 och 82). Själva medeltalsberäkning- en för de olika företagens arbetarantal är visserligen föga tillförlitlig, då medeltalet konstruerats på mycket stora skillnader. Företagens arbetarstam varierar nämligen i storlek från några få till tusentals personer. Däremot är det tydligt, att — vad gäller industriarbeterskor och likställda — de före- tag, som omsluta en större andel kvinnliga arbetare, oftare intaga en libe— ral hållning i fråga om civilstånd. (49 % kvinnor finnas bland arbetarna i de företag, som ej avskeda, mot 28 % i de företag som avskeda vid giftermål.) Vad gäller de anställda framträder ett dylikt förhållande icke lika bestämt (de motsvarande talen äro resp. 40 och 39 0/0). Detta torde svara mot det konkreta arbetsmarknadsförhållandet, att de industrier, som äro uppbyggda på en stor mängd kvinnlig arbetskraft, äro angelägna att bevara sin kvinnliga arbetarstam, medan man för funktionärsposterna har att räkna med ett rikligare utbud.
En liknande jämförelse rör totalomslutningen av de olika företag, som
i nu förevarande hänseenden följa olika praxis. Denna olikhet ger sig svagt tillkänna red-an genom de statistiska medeltalssiffrorna, men intrycket därav förstärkes avsevärt vid en blick på primärmaterialet. Såsom en allmän regel synes nämligen gälla, att medan det är storföretagen inom industrien, som för sina arbeterskor följa den mer liberala principen att icke avskeda vid giftermål, är det tvärtom vad gäller de anställda. Sifferredogörelsen blir ej entydig härvidlag, då de mellanstora företagen med växlande praxis kom— ma att tillräknas båda grupperna. Vid materialets bearbetning visade det sig emellertid tydligt, att särskilt de små arbetsplatserna med en å fem kontors- anställda sällan upprätthöllo en regel om dessas avskedande vid giftermål. Sparbankernas praxis i motsättning till de stora affärsbankernas må även tjäna som exempel. Trots att man borde vänta, att det för ett mindre före- tag skulle visa sig svårare att ordna tillfälligt erforderliga vikariat, har där tydligen en mer personlig kontakt mellan arbetsgivare och anställda försvå- rat ett bryskare avskedsförfarande.
Förekomsten av gifta kvinnor i företag med olika praxis i ifrågavarande hänseende må ävenledes med några ord kommenteras. Att antalet gifta är större i de företag, som ej avskeda. är endast att vänta (resp. 24 och 17 0lo bland arbetare och anställda mot resp. 2 och 7 "lo i de företag, som avskeda). Måhända skulle man i de företag, som avskeda, överhuvud taget ej väntat fin- na några gifta kvinnor. De, som finnas, äro emellertid att förklara dels så- som personliga undantag, dels såsom en återstod från den tid, då regeln om avsked ännu icke genomförts. Denna har nämligen mångenstädes tillkom- mit i slutet av 1920- och början av 1930-talet.
Även giftermålsfrelcvens och barnantal förete vissa intressanta differenser i företag av olika typ, vilka må angivas, ehuru de små talen kräva stor re- servation för slutsatser.
En dylik sammanställning ger givetvis föga av upplysande värde, då gif— termålsfrekvensen under 1934, ett år som fortfarande präglades av en viss lågkonjunktur, blir alltför tillfälligt bestämd för att tjäna som något tillför- litligt index. Det vill emellertid närmast se ut som om giftermålsfrekvensen vore något högre i de företag, vilka ej taga giftermål som avskedsanledning. Då inga upplysningar om åldersfördelning och liknande andra förhållanden. vilka skulle kunna ge anledning till preciserade reservationer, finnas, har man endast att taga siffrorna som en antydan om uteblivna äktenskap i de företag, som tillämpa den strängare principen (30 och 33 pro mille in- gångna äktenskap i jämförelse med resp. 38 och 37 pro mille i de företag som ej avskeda). Eftersom det kan antagas, att åldersfördelningen skall vara olika i de två typerna företag såtillvida, att flera yngre finnas i de företag, som avskeda kvinnor, borde med hänsyn härtill skillnaden kunna antagas vara något större än vad av den siffermässiga jämförelsen framgår.
Det må även anmärkas, att begreppet »frivillig avgång» tydligen ej på ett enhetligt sätt tolkats av samtliga uppgiftslämnare och att dessa uppgifter därför besitta mycket litet värde. Om de skulle ha tolkats som »frivillig:, i betydelsen »utan hänsyn till företagets praxis», är det svårt att förstå, var-
Kvinnliga arbetare Kvinnliga anställda Giftermål Fri- Giftermål Fri- , .. . 1934 villig 1934 villig Foretag Wlka Antal av— Antal av- kvin— av antal gång kvin- av antal gång
1101" Antal Ogifta vidgif— nor Antal ogifta vidgif.
kvinnor1 termål kvinnor1 termål % Antal % Antal
avskeda kvinnor vid giftermål. . 1 302 38 3'0 30 8 732 278 3'3 204 ej avskeda kvinnor vid giftermål 57 180 1 707 3'8 530 14 850 462 3'7 188 ha osäker praxis .............. 1 118 23 2"? 14 2 334 45 2'0 32
Samtliga 59 600 1 768 3"? 574 25 416 785 3'4 424
1 Då antalet är 1984 ogifta kvinnor ej särskilt uppgivits, har en approximativ beräkning företagits, i det att såsom ogifta år 1934 antagits uppgivna totalantalet kvinnor (gällande år 1935) minskat med antalet gifta kvarstående kvinnor men ökat med antalet giftermål, då ju dessa kvinnor vid det tidigare tillfället varit lediga för giftermål. (Denna ökning har dock aldrig gjorts högre än vad det uppgivna totalantalet kvinnor anger.) Hänsyn till avgång ur tjänst på grund av giftermål har ej gjorts, då det antagits att i de avgåendes ställe andra kvinnor anställts. Detta antagande om ett fast antal kvinnliga anställda är emellertid givet— vis ieke strikt hållbart _ arbetslöshets- och säsongväxlingar kunna ha varit stora.
för den frivilliga avgången skulle varit större i de bolag, som komma att avskeda. Företagarna ha emellertid icke kunnat ge upplysning om, huru- vida avgången varit frivillig eller ej. Av visst intresse är däremot olik- heten mellan de två socialgrupperna, arbetare och anställda, såtillvida, som antalet ingångna äktenskap i de avskedande företagen tycks vara proportionsvis något högre för de anställda än för de kvinnliga arbetarna. varvid dock ingen hänsyn till en eventuellt olika åldersfördelning kunnat tagas. På liknande sätt synes allmänt tendensen till frivillig avgång vid äk- tenskap, även om företagen tillåta kvarstannan—de i tjänst, vara större bland de anställda.
Tab. 84. Barnsbörder och i samband därmed frivillig avgång i företag, som besvarat enquéten.
Kvinnliga arbetare Kvinnliga anställda Företag vilka Frivillig av— Frivillig aw-
Antal gång vid Antal gång vid
barnsbörder barnsbörd barnsbörder barnsbörd Antal Antal avskeda kvinnor vid giftermål .......... 10 3 13 5 ej avskeda kvinnor vid giftermål ...... 964 377 82 45 ha osäker praxis ................ . ..... 4 1 1 1 Samtliga företag 978 381 96 51
Då även är 1934 inträffade barnsbörder redovisats, torde en samman- ställning därom vara lämplig. Det må emellertid framhållas, att särskilt de utomäktenskapliga barnsbörderna ej för samtliga arbetsgivare kunnat vara bekanta och därför ofta ej heller medtagits vid besvarandet, varför statisti- ken bland annat av denna anledning är ofullständig.
Det synes även vid barnsbörd göra sig gällande en starkare tendens för de kvinnliga anställda att draga sig från sitt förvärvsarbete än för de kvinn- liga industriarbetarna.
[ enquéten hade slutligen även ställts vissa frågor om sociala förmåner för kvinnor samt vissa åsiktsfrågor, vilkas svar visserligen tjänat de sakkun- niga såsom ett underlag för bedömandet av hithörande frågor, men vilka ej kunnat statistiskt sammanställas, då de dels besvarats för ett mycket ringa antal företag och dels ej besvarats enligt enhetliga principer.
ll. Konferenser-na med representanter för arbetsgivare och anställda.
Det har under den föregående framställningen flerfaldiga gånger framhål- lits, att generaliserande omdömen om kvinnoarbetet äro mycket vanskliga. Detsamma gäller i hög grad även om den åsiktsmässiga inställningen till och den praktiska tillämpligheten av de åtgärder, som föreslagits skola reglera - kvinnoarbetet. Det har därför synts de sakkunniga mest ändamålsenligt att närmast här nedan för arbetsområde efter arbetsområde redogöra för de resultat, som vid de förut omnämnda konferenserna vunnits. Först i de sak- kunnigas, i nästa kapitel följande sammanfattning och slutliga ställnings- tagande komma i tur och ordning att bedömas själva de föreslagna åtgär- derna: avsked för gift kvinna, deltidstjänstgöring, reservtjänstgöring, grati- fikation, förtidspensionering m. m.
Industriellt arbete. Vid de konferenser, som avhöllos med representanter för arbetsgivare och anställda inom industriellt arbete, voro följande yrkes- grenar företrädda: textil— och beklädnadsindustri, tobaksindustri, bokbinderi, boktryckeri, skoindustri samt livsmedelsindustri.
Från samtliga dessa håll bekräftade man på arbetsgivaresidan den ovan refererade enquétens resultat angående det relativt sällsynta tvångsvisa av- skedandet av gifta kvinnor. Inga som helst restriktioner förekommo eller ansågos böra få förekomma i gifta kvinnors rätt att erhålla eller behålla en arbetsanställning.
Vissa personliga uppfattningar i motsatt riktning framkommo ibland, men de tycktes icke ha något inflytande på vederbörandes ställningstagande i de praktiska avgörandena. Även om man ansåg det lyckligast och riktigast, att gifta kvinnor ägnade sig åt sina hem, menade man sig ej kunna uppnå detta genom yttre tvångsåtgärder. Möjligtvis har emellertid en moralisk press i denna riktning kunnat påverka den »frivilliga avgången». Likaså torde det varit vanligt, att vid permitteringar under arbetslöshetsperioder i
vissa fall först krävts, att de gifta kvinnorna skulle entledigas, därest de ej voro familjeförsörjare.
Frivillig avgång vid giftermål angavs förekomma oftare på landsbygden än i städer och andra tättbebyggda samhällen. Detta sammanhänger troligen med de långa avstånden och de mera omfattande hemsysslorna i landsbygds- hemmen, men i någon mån måste det även föras tillbaka på traditionens starkare makt. Det framhölls dock, att denna skillnad blir mindre och mindre märkbar.
Från arbetarsidan framfördes i det stora hela liknande synpunkter. Frå- gan om avskedande av de gifta arbeterskorna, eller åtminstone deras tidigare permittering vid förekommande arbetslöshet, synes ha diskuterats inom samtliga representerade yrkens fackliga organisationer. Det slutliga resul- tatet synes alltid hava blivit ett avståndstagande från principen, att de gifta kvinnorna skulle först avskedas, ehuru motiveringen kunnat vara på olika sätt nyanserad. Principiellt ville man från fackligt håll erkänna en- dast en regel vid permittering, nämligen att den sist anställda skulle först permitteras. Livsmedelsarbetarförbundet såsom organisation har uttalat sig för allas lika rätt till arbete, men dock samtidigt förklarat, att något brott mot denna princip ej anses föreligga, om vid kortvariga permitteringar de gifta kvinnor, vilkas män ha inkomst, i första hand entledigas. Metall- industriarbetareförbundet har däremot från samma principiella utgångs- punkt motstått upprepade påtryckningar att låta de gifta kvinnorna i främsta rummet bära arbetslösheten, då man ansett, att ett godkännande av denna praxis skulle leda till orimliga konsekvenser i fråga om undersökning av fa— miljernas privata förhållanden.
Även från denna part framfördes vissa rent personliga uppfattningar i motsatt riktning, och det meddelades även, att ogifta arbeterskor på enstaka arbetsplatser uttalat ett visst ogillande av de gifta kamraternas kvarstående i arbetsanställning samt att påtryckningar inom de lokala verkstadsklubbar- na kunnat förekomma. Någon gång brukade det hända, att vid förestående permittering de gifta kvinnorna av kamraterna tillfrågades, om de frivil- ligt ville först lämna arbetet.
Åsikterna synas allmänt divergera i förhållande till de gifta kvinnornas 'talrikhet inom yrkesgrenarna. Ju större förekomsten är av kvinnliga ar- betare, desto sällsyntare synes det vara, att man önskar förbjuda eller in- skränka de gifta kvinnornas arbete. Från skoarbetarhåll framhölls sålunda att man omöjligt skulle kunna avvara de gifta kvinnorna. Det uttalades li- kaså upprepade gånger från olika håll, att de gifta kvinnorna måste ha sin frihet att själva bestämma, huruvida de borde behålla sitt arbete eller ej.
Såsom en bidragande orsak till ökningen i antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor framhölls från såväl arbetsgivan som arbetarrepresentantema, att arbetarna i våra dagar intresserade sig alltmer för sina bostäder och att de söka så tidigt som möjligt skaffa sig egnahem eller köpa bostadslägenheter. För att detta skall uppnås och även för att tidigare giftermål skall komma till stånd fordras ofta en ekonomi, byggd på båda makarnas inkomster. Om
gifta kvinnor skulle förbjudas att behålla sitt arbete, komme detta utan tvivel att leda till att många unga människor endast låta bli att legalisera sin förbindelse, men dock fortsatte med sin hembildning. Exempel på ett så- dant resultat angavs från en viss fabrik, som till följd härav funnit sig för- anlåten att upphäva en förut given bestämmelse om avsked vid giftermål.
Om man alltså torde kunna säga, att de gifta kvinnornas rätt till förvärvs- arbete i det stora hela är godtagen inom industrien hos såväl arbetsgivare som arbetare, ställa sig åsikterna om deras arbetskapacitet något olika. Gränslinjen går här mellan arbetsprocesser, vilka fordra yrkesskicklighet. och sådana, som äro mer eller mindre starkt mekaniserade.
Från arbetsgivare vid sko-, textil-, sömnads-, boktryckeri- och Spisbröds- fabriker framhölls sålunda, att de gifta arbeterskorna voro omistliga. Verk- lig yrkesskicklighet kunde i dessa yrken vinnas först efter 5—6—10 års ar- bete. Avgång vid giftermål skulle därför beröva yrket dess skickligaste arbetare och göra en alltför stor lucka i den yrkesskickliga arbetskraftens tillväxt. Tidiga giftermål måste ur samhällets synpunkt anses önskvärda och de syntes även bli alltmer vanliga. Om emellertid kvinnorna i regel skulle avgå vid giftermål, komme dessa industrier att förlora en stor del av den dugligaste arbetarstammen. Det framhölls även, att de gifta arbeterskorna mången gång voro de mest ambitiösa, dugliga och erfarna arbetarna. Själva yrkesskickligheten förminskades icke avsevärt vid högre ålder; sålunda fram- hölls det med hänsyn till pälsvaru- och sömnadsateljéer samt bokbinderier, att arbeterskor kunde med bibehållen yrkesskicklighet kvarstå även vid 65 och 70 års ålder.
Inom de mekaniserade yrkesområdena, särskilt tobaksfabriker, hade ar- betsgivarna däremot en annan inställning. Den yngre arbetskraften vore här att föredraga, ty inlärandet av yrket ginge mycket snabbt. På några veckor eller månader kunde maniära sig arbetet. Skickligheten berodde mest på snabbhet och fingerfärdighet, vilket de unga i högre grad besutte. Man var därför på dessa områden angelägen att genom en relativt hastig om- sättning av arbetskraften undvika en alltför stor andel äldre arbeterskor, för vilka det moderna arbetstempot skulle ställa sig svårare. Emellertid ansåg man, att en dylik önskad omsättning icke borde befrämjas genom tvångs- åtgärder utan endast åstadkommas genom frivillig avgång, särskilt vid gif- termåls ingående.
Arbetsgivarna trodde sig i samtliga industriella yrken spåra en växande tendens hos arbeterskorna —— gifta såväl som ogifta — att sluta sitt arbete redan vid 40—45-årsåldern. I de mekaniserade yrkena ansågs detta troligen sammanhänga med de äldres svårigheter att anpassa sig till den nya tekni- ken. Även männen äro i denna ålder utsatta för en stor utrationaliserings- risk. Emellertid vore det tänkbart, att de slags arbeten, som kvinnor oftare utföra, äro mer känsliga för åldersförändringar i arbetsförmågan.
Även inom de kvalificerade yrkena syntes denna relativt tidiga avgång i tämligen stor utsträckning förekomma, särskilt bland de gifta. Motive- ringen härför vore att familjens ekonomi väsentligt förbättrades, då barnen
blevo vuxna. Mödrarna hade då samtidigt i regel utövat sitt yrkesarbete under det tjugutal år, som stundom fordrades för rätt till eventuell pension. Man framhöll emellertid det från social synpunkt beklagliga i att mödrarna sålunda av ekonomiska skäl ägnade sig åt förvärvsarbete just under barnens minderårighet, när de bäst behövdes i hemmet.
Från arbetarpartens sida vitsordades omdömet om de gifta arbeterskornas effektivitet. De ansågos visa mer omtanke, större ambition och »jämra sig mindre, därför att de i regel äro vana vid hårt arbete». Åldern spelar större roll än civilståndet, när det gäller att skilja de mer effektiva från de mindre effektiva; särskilt gäller detta de mekaniserade yrkena. Enligt sam- stämmiga uppgifter skulle det icke vara det kombinerade yrkes- och hem- arbetet, som i förtid sliter ut arbetare, utan i stället den nya tidens pressande arbetsmetoder.
Även från detta håll framhölls, att kvinnorna i vissa näringsgrenar, t. ex. sko-, textil- och sömnadsindustri, voro så speciellt lämpliga och så yrkes— skickliga, att de ej kunde undvaras, och att dessutom en så stor andel av arbeterskorna inom dessa områden voro gifta, att ett uteslutande av dem vore otänkbart. Dessa förhållanden återfunnos ej i de starkt mekaniserade yrkena, men man fann icke heller inom dessa skäl föreligga för särskilda åtgärder mot de gifta kvinnorna.
I viss mån fristående från frågan om arbetseffektiviteten står, såsom även tidigare diskuterats, frågan om ledighetsfrekvensen. Den förut refe- rerade arbetsgivarenquéten hade ej kunnat ge några tillförlitliga siffror angående denna. Ej heller kunde vid konferenserna några fullt jämför- bara uppgifter lämnas; ledighetsfrekvensen för såväl män som kvinnor varierade i hög grad inom olika yrken. Dock syntes man anse, att de gifta kvinnorna i allmänhet oftare taga ut de kortare ledigheterna på en är två dagar, varvid man dock ej vågade avgöra, huruvida orsaken var egen eller familjens sjukdom eller andra familjeangelägenheter. En erfarenhet från arbetsgivarnas sida gav dessutom vid handen, att de gifta kvinnorna voro särskilt angelägna om ledighet på lördags- och helgdagsaftnar, medan den ogifta personalen visade en större benägenhet att vara ledig efter helgerna. Då .de gifta kvinnorna tydligen utnyttja sin frihet från förvärvsarbete för hemarbete framhölls det, att en förkortad arbetstid väsentligt kunde ned- bringa svårigherna med »dubbelarbetet». Sålunda hade redan införandet av 8-timmarsdagen oförtydbart minskat kraven på extra ledighet.
Någon större motvilja bland de gifta arbeterskorna mot övertidsarbete eller skiftarbete kunde däremot ej anföras.
Arbetarparten vitsordade, att ledighet oftare toges ut av de gift-a arbeters- korna. Men då denna ledighet i regel begärdes på grund av andra skäl än sjukdom, kunde den vanligen lämpas efter fabrikernas möjligheter. Sålunda passade gifta kvinnor ofta på att taga ut ledighet vid de väntetider, som vållades av driftsavbrott även om relativt korta stunder av ledighet därmed vunnes. Även från detta håll underströks arbetstidslagens verkan i riktning mot färre extra ledigheter.
I fråga om åtgärder, som skulle kunna tänkas antingen underlätta kvinnor- nas avgång vid giftermål eller ge dem större möjligheter att förena för— värvsarbete med moderskap, upptogs till diskussion följande förslag: 1) del- tidsarbete, 2) anställning som reservpersonal, 3) återinträde i tjänst, 4) hem- industriellt arbete, 5) sociala ätgdrder vid fabriker.
Frågan om halvtids— eller deltidsarbete väckte vid samtliga konferenser en livlig diskussion. Det har visat sig omöjligt att i debatten om lämpliga åtgärder upprätthålla en särskillnad mellan de olika former, som ett del- tidsarbete skulle kunna antaga. De sakkunniga önska för egen del såsom deltidsarbete beteckna en anställning för kortare tid men ett arbete, som dock regelbundet återkommer samt genom vilket arbetstagaren erhåller en approximativt förutbestämbar inkomst. Detta deltidsarbete kan därför vara såväl den regelrätta halvtidstjänsten som en regelbunden tjänstgöring vid vecko- eller månadsskiftena. Å andra sidan måste såsom reservanstållning klassificeras det arbete, som är till sin omfattning ovisst och där även den inkomst som kan påräknas icke låter sig i förväg bestämmas. Till reserv- tjänstgöring äro sålunda att hänföra vikariat av olika slag. — Tyvärr har det emellertid icke varit möjligt att vid konferenserna hålla dessa bägge be- grepp helt isär och icke heller har det alltid varit möjligt att undvika, att. diskussionen om deltidsarbete ibland förts med uteslutande hänsyn till ett direkt varje dag halverat arbete. Dett-a bör förutskickas, då från såväl ar- betsgivar- som arbetarhåll ett konsekvent motstånd mot tanken på deltids- arbete restes.
Från arbetsgivarhåll framhölls, att det för arbetarna skulle ställa sig allt- för ofördelaktigt med avkortade arbetsmöjligheter, varför det knappast vore att förvänta, att man skulle begagna sig av deltidsarbete, även om sådant tillskapades. Antingen behöva de gifta kvinnorna av ekonomiska skäl ett arbete utom hemmet och då behöva de så stor inkomst som möjligt av detta, eller de behöva icke ett dylikt arbete, och då föredraga de att helt ägna sig åt hemmet. Dessutom skulle stora svårigheter möta vid beräkning av semester, sjukersättning, pension och andra eventuella förmåner, vilka jäm- sides med lönen enligt gällande avtal skol—a utgå.
Representanter för de mekaniserade yrkena medgåvo, att från företagens egen synpunkt en anordning med deltidsarbete vore genomförbar likaväl som skiftarbete, men att den skulle alltför mycket öka ledningens arbete genom de oftare förekommande avräkningarna. I diskussionen framhölls även, att me- dan arbetsgivarna i skiftarbetets införande haft starka ekonomiska intressen, en ytterligare uppdelning enbart kunde stödjas av den sociala motiveringen. Från de kvalificerade yrkena —— textil-, sömnads- och skoindustri etc. — framfördes bestämda gensagor mot en dylik anordning. Det skulle näm- ligen vara omöjligt att på så korta perioder rättvist fördela såväl arbetsupp- gifter som löneersättning; vidare skulle maskinerna fara illa och ledning- ens arbete väsentligt ökas. På vissa områden vore själva arbetsuppgiften så individuell, att den ej kunde uppdelas, t. ex. ett klädesplagg under söm- nad. Slutligen mena-de man, att på vissa områden den yrkesskickliga arbets-
kraften ej skulle vara tillräcklig, om man ej i full utsträckning finge räkna med de gifta kvinnorna.
Till detta kommer arbetarpartens åsikt, att en anordning med deltidsar— bete skulle verka lönenedpressande, samt att risken för permittering skulle väsentligen ökas för de gifta kvinnor, som hade halvtid. Man gick till och med så långt, att man ansåg, att en obligatorisk bestämmelse om att halv- tidsarbete skulle anordnas för gifta kvinnor komme att helt driva kvinnor— na ut ur industrien. Arbetarpartens erfarenheter av skiftarbete gjorde dem motvilliga mot en ytterligare sönderdelning av arbetstiden. De ansågo, att det skulle visa sig synnerligen svårt att i praktiken finna sådant arbete, som skulle kunna passas ihop i två halvtidstjänster. Vidare skulle det komma att bliva svårt för en halvtidsanställd person att sedermera vid behov kun- na återfå full tjänst. Även från detta håll påpekades svårigheten för led- ningen med de tätare avräkningarna samt ytterligare några av de synpunk- ter, som väsentligen varit bestämmande för arbetsgivarnas inställning.
Om man sålunda från båda sidor tog bestämt avstånd mot halvtidsarbete i egentlig mening och knappast heller ansåg industriens arbetsförhållanden kräva eller medgiva regelbundet deltidsarbete av annan art, var inställningen en helt annan med avseende på reservarbete. _
Från arbetsgivarhåll vitsordades, att man i regel hade behov av någon form av reservarbete, särskilt för kortare tider såsom sjukvikariat, semester— vikariat, extra personal vid högre arbetsbelastning o. s. v. I stor utsträck— ning använde man redan för detta ändamål personal, som avgått vid gifter— mål. Flerstädes hade man undersökt möjligheten att ordna med en fast. engagerad reservpersonal, som vid behov hade att rycka in, och det fram- hölls allmänt, att gifta kvinnor skulle synnerligen väl lämpa sig härför. Även ur de kvinnliga arbetarnas egen synpunkt borde en dylik anordning anses vara betydelsefull, då den gåve dem möjlighet att uppehålla yrkesskicklig— heten.
Från fackföreningshåll yppades större betänkligheter mot reservanställ— ningar. Det vore sålunda svårt att definiera deras förhållande till den fack— liga organisationen. Dock bekräftades från arbetarhåll, att gifta f. d. ar— beterskor i ganska stor utsträckning arbetade såsom reservpersonal eller hemarbeterskor och att de utan tvivel därmed uppehölle sin yrkesskicklighel.
Jämställt med reservarbetet såsom medel att uppehålla yrkesskicklighe— ten är sådant hemarbete, som inom vissa yrkesgrenar, särskilt textil-, beklädi— nads- och skoindustrierna, utlämnas från fabrikerna; detta oavsett att en dy— lik form av arbetsanställning ur hemmens synpunkt kan ha stora nackde— lar, beroende på arbetets karaktär och bostadens storlek samt icke minst på svårigheten att för detta arbete upprätthålla en skälig lönenivå.
Med särskild hänsyn till mödrarnas behov av att under barnens första är få mera helt ägna sig åt dem och hemmets skötsel, för att sedermera återim— träda i arbetsanställning, sökte de sakkunniga vinna en uppfattning om, hur lång tid man inom olika yrken ansågs kunna vara frånvarande med bibe—
hållen yrkesskicklighet. Ehuru förhållandena givetvis voro skiftande, syn- tes man ganska allmänt för industriellt arbete sätta en gräns vid 4 ä 5 år. Den verkligt utlärda yrkesarbetaren hade dock även med längre uppehåll viss möjlighet att återvinna sin förra yrkesskicklighet efter blott några vec- kors eller några månaders förnyad träning, förutsatt att icke arbetsmetoder- na under tiden hade omlagts eller nya arbetsmaskiner införts. Då emellertid just denna arbetsprocessernas fortskridande utveckling och omvandling är det typiska i våra dagar, syntes reservarbetsmöjligheten vara av stor bety- delse för de många, som efter vissa år önskade återgå till sitt forna yrkes— arbete. _
Att i lag föreskriva rätt till återinträde i arbete efter flerårig frånvaro på grund av äktenskap och moderskap ansågs slutligen sammanfattningsvis av båda parter vara olämpligt och outförbart.
För dylikt återinträde i arbetsanställning måste det givetvis alltid vara ett stort hinder, att man efter ett längre uppehåll har att inlära nya arbetsme- toder. De sakkunniga ställde därför en förfrågan, huruvida man kunde tänkas hjälpa de återgående gifta kvinnorna genom att anordna åter-utbild— ningskurser och dymedelst möjliggöra ett snabbare uppnående av den forna yrkesskickligheten. Ett förslag i sådan riktning mötte emellertid föga in— tresse och ansågs närmast opraktiskt, eftersom de gifta kvinnor, som vilja återtaga sitt arbete, sällan förefinnas i så stort antal på samma plats, att en specialkurs lämpligen skulle kunna anordnas.
Sociala ågärder vid fabrikerna till hjälp för mödrarna diskuterades till slut. Det visade sig, att å ömse håll fanns sympati för att föranstaltningar borde vidtagas för att underlätta de förvärvsarbetande gifta kvinnornas hemuppgifter. Emellertid framhävde arbetarrepresentanterna särskilt, att dy— lika anordningar hellre borde administreras kommunalt eller kooperativt än genom industriägarnas försorg. Vad särskilt beträffar möjligheten att få de arbetande mödrarnas barn omhändertagna å daghem (barnkrubbor eller dylikt) framhölls önskvärdheten av att dylika institutioner såsom »storbarn— kammare» om möjligt anknötos till bostadskomplexen.
Banker, försäkringsbolag, kontor och handel. De närmaste följande kon- ferenserna omfattade banker, försäkringsbolag, kontor och handel och rörde sålunda den grupp arbetstagare som gemensamt går under beteckningen »an— ställda». De fyra gruppernas arbetsgivare hade en sinsemellan väsentligen olika inställning till frågan om de gifta kvinnornas kvarstående i arbetet, medan däremot de anställda inom olika områden sågo mera enhetligt på problemet.
Banker och försäkringsbolag synas helt allmänt kräva, att kvinnlig an— ställd, som ingår äktenskap, skall avgå omedelbart eller efter vissa månader.1 I vissa fall synes detta grundas på en i arbetsavtalet intagen bestämmelse, i
1 För närmare utredning om antalet företag med olika praxis hänvisas till bil. B och C i befolkningskommissionens betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (Stat. off. utr. 1938 : 13).
andra fall på en obruten praxis. Även i de fall .att ej totalt förbud att kvarstanna i arbetsanställningen förelåge, brukade kvinnliga tjänstemän vid giftermål flyttas över till extra stat eller på annat sätt erhålla mindre kva- lificerat arbete eller få vidkännas minskning i sina löneförmåner och be- fordringsmöjligheter.
Såsom skäl för ett dylikt förfarande frambars i första hand en traditionell uppfattning om mannens försörjningsskyldighet och hustruns uppgift i hem- met. Det framgick emellertid även, att företagen kunde ha ett ekonomiskt intresse av en snabbare omsättning av personalen. Lärotiden är i allmän- het kort och arbetet tenderar att alltmer mekaniseras samt fordra en snabb- het och intensitet, som lättare uppnås av ung arbetskraft. Avgång vid giftermål gåve därför en naturlig omsättningsmöjlighet, som ur denna synpunkt måste anses fördelaktig. Likaså komme andelen av äldre per- sonal, som i allmänhet betingar högre löner och fordrar pensioneringsrätt, att proportionsvis minskas. Av viss betydelse vore också, att antalet äldre anställda med deras större sjuklighet och minskade arbetsförmåga kunde hållas inom snävare gränser genom de giftas avgång. Man uttalade där- jämte sin fruktan, att gift kvinnlig personal skulle fordra mer ledighet och vara mindre benägen till övertid än annan. Något bevis för att den gifta kvinnliga arbetskraften vore mindre effektiv kunde visserligen ej förebringas, då erfarenheten på grund av gifta kvinnors fåtalighet vore synnerligen be- gränsad, men man ansåg att den dubbla arbetsbörda, som en förvärvsar- betande husmor eller mor hade, måste komma att menligt inverka på ar- betet, emedan hemmet givetvis måste stå hennes intresse närmast.
Erfarenheten från handel och kontorsarbete syntes vara den rakt mot- satta och närmast jämförbar med den, som kommit till uttryck med hänsyn till det yrkesskickliga industriarbetet till skillnad från det mekanise- rade rutinarbetet. Man framhöll från såväl handelns som kontorens repre- sentanter, att de gifta kvinnorna ofta voro särskilt ambitiösa, ansvarsfulla och omdömesgilla samt att, åtminstone vad handeln beträffar, deras erfaren— heter från hemmen voro av ett visst värde för arbetet. Möjligtvis hade man likväl hos de gifta kvinnliga anställda kunnat konstatera en viss obenägenhet för övertidsarbete, vilket utgjorde en svårighet vid deras användande.
Då arbetsgivarna försökte betrakta problemet ur de anställdas synpunkt, uppmärksammades i första hand, att ett kvarstående i förvärvsarbetet efter giftermål ofta vore en nödvändighet, om de kvinnliga anställda skulle kun- na bibehålla den levnadsstandard de genom sitt arbete vant sig vid och i sin socialklass anse sig böra upprätthålla. Dessutom skulle förbud för gifta kvinnor att kvarstå i tjänst utan tvivel medföra ett ökat antal icke legalise- rade könsförbindelser.1
1 Endast från ett håll framfördes en avvikande mening. Inställningen var här densamma som vad gäller den mekaniserade industrien, nämligen att avgång genom giftermål underlättade en önskvärd hastigare omsättning av personal. Detta gällde emellertid endast företagets kontors- arbete, medan man däremot i den öppna expeditionen använde gift personal. En del av den
från kontorsarbetet vid giftermål avgående kvinnliga personalen hade därför också överflyttats till detta arbete.
Ett visst tryck från fackföreningarnas sida sades i vissa handelsbranscher ha utövats för att få gifta kvinnor avskedade, ifall deras män hade väl beta- lade anställningar.
Frän de anställdas sida bekräftades den här relaterade olika inställningen på de olika områdena till gift kvinnas rätt att kvarstå i arbetet. En opinion för denna rätt synes vara under framväxande inom de anställdas led i bank- och försäkringskretsar. Man ansåg, att det till stor del vore traditionella uppfattningar, som låge till grund för resp. företags ledningars inställ— ning, men man framhöll också, att ekonomiska och arbetstekniska frågor utan tvivel spelade in. En hastigare omsättning skulle minska antalet tjäns- ter i högre lönegrader och antalet pensionsberättigade, på samma gång som man kunde räkna med större arbetsteknisk nytta av den yngre personalen. Även ur en annan synpunkt kunde ekonomiska hänsyn utöva ett visst in- flytande, i »det att de gifta kvinnorna, vilka fingo extra tjänstgöring och vilka utgjorde en ofta välbehövlig reserv, betalades lägre än ordinarie personal och icke hade rätt till sjukledighet och pension eller andra förmåner. Dess— utom utbetalades på många håll ej de pensionsavgifter, som avsatts, varför företagen kunde tillgodoräkna sig en direkt vinst.
Från samtliga gruppers sida medgavs, att en minskad effektivitet i arbetet i de mera mekaniserade arbetsuppgifterna kunde konstateras vid inträdande medelålder, medan man däremot ansåg, att ingen skillnad i detta hänseen- de förefanns mellan gifta och ogifta.
Beträffande den påpekade större ovilligheten bland de gifta kvinnorna att åtaga sig övertidsarbete medgav man likaså iakttagelsens riktighet, men man framhöll gentemot detta, att det myckna övertidsarbetet inom dessa arbetsområden överhuvud taget borde bringas att försvinna. I den mån övertidsersättning blir obligatorisk, komma säkert dessa ojämna arbetstids- förhållanden att regleras. De gifta kvinnorna voro mindre benägna att på detta sätt ge extra tid, under det att de yngre, som hade att tänka på sin karriär, voro ivriga att visa sin goda vilja. Man ansåg emellertid, att även den pågående rationaliseringen av arbetsmetoderna skulle minska övertids- arbetet, även om det inom flera av dessa yrkesgrenar vore svårt att kom— ma fram till en normal arbetsdag, lika för alla. På några håll hade kunnat konstateras en växande benägenhet att hellre taga in extra kraft än att använ- da sig av övertid, då sjukledigheterna hade visat sig ökamed övertidsarbetet. I den mån arbetstidsförhållandena på detta yrkesområde bleve mer jämställda med andra yrkens, komme de gifta kvinnornas påstådda underlägsenhet att försvinna.
De anställda i handel och kontorsarbete underströko den från arbetsgivar- sidan uttalade uppfattningen, att de gifta kvinnorna utförde ett lika gott och ofta bättre arbete och förklarade detta med, att det ofta var de dugli- gaste och mest intresserade bland dem, vilka stannade kvar i arbetet efter giftermålet. Inom detta yrkesområde kommo de arbetsplatser, som tilläm- pade förbud för kvinnor att kvarstå efter giftermål, att i mindre utsträck- ning kunna pressa kvinnorna till avstående från äktenskap. Eftersom fler-
talet företag följde en annan praxis, vore det nämligen relativt lätt att erhålla en ny plats, om avskedet från den förutvarande endast berodde på giftermål.
Emellertid innebure moderskapet väsentligt större svårigheter för de inom dessa yrken anställda än för industriarbeterskoma. Sålunda krävdes i all- mänhet av hänsyn till arbetsplatsen längre ledighet vid barnsbörd, ofta 3* 4 månader före nedkomst. Risken att under så lång bortovaro förlora ar- betsanställningen vore givetvis större. Visserligen vore frivillig avgång i samband med barnsbörd vanligare inom dessa kategorier än bland industri- ens anställda, men det påpekades dock, hur en obligatorisk dylik avgång vore ur befolkningssynpunkt särdeles ofördelaktig. Det kunde till och med riskeras, att genom ett dylikt förbud en sådan rädsla för att stå utan arbete och inkomst skapades, att många anställda kvinnor hellre avstode från så- väl giftermål som moderskap. Skulle de däremot haft visshet om att kun- na återtaga sin anställning, hade de kanske tagit risken av ett moderskap och möjligen skulle erfarenheten då ha visat, att det vore fördelaktigare för dem att ägna sig enbart åt hemmet.
I övrigt ansågs det på sina håll upprätthållna förbudet mot giftermål för- anleda, att varaktiga förbindelser ofta ej legaliserades och att även helt fria förbindelser därigenom finge en slags sanktion.
Deltidsarbete för gifta kvinnor i form av mer eller mindre regelbunden halvtidstjänstgöring ansågs av samtliga arbetsgivarrepresentanter stöta på oövervinneliga svårigheter. En arbetsuppgift kan i regel icke delas och det är heller icke säkert, att två anställda samtidigt ha behov av halvtidsarbete. Däremot ställde sig problemet annorlunda vad gäller regelbundet återkom- mande deltidstjänstgöring, vilken vore särskilt önskvärd inom handeln. In- om en yrkesgren — livsmedelsbranschen — meddelades sålunda, att deltids- arbete i form av tjänstgöring vissa dagar i veckan (fredag och lördag) rela— tivt ofta förekom och att i regel gifta kvinnor gåves dylikt arbete. Likaledes betonades från den allmänna varuhandelns representanter och särskilt från varuhusens, att ett behov förelåge av extrapersonal under dagens mest arbets- belastade timmar (i Stockholm kl. 12—3 e. m.). Svårighet förelåge att fylla behovet av denna arbetskraft.
De anställda anförde samma skäl som arbetsgivarna mot halvtidsarbete. men de framhöllo dock, att sådant borde kunna låta sig ordna vid vissa former av rutinarbete samt att det givetvis i vissa fall skulle kunna vara en önskvärd lösning på gifta kvinnors arbets- och inkomstproblem. Vid allt expeditionsarbete borde sålunda halvtidstjänstgöring i och för sig vara möj— lig att ordna, men allmänheten hade så bestämda krav att vid olika besök få vända sig till samma person, att anordningen knappast vore att rekom— mendera. Likaledes vore delad tjänstgöring svår att förverkliga i de många fall, då det för de anställda gällde att vara insatt i ett ärendes läge samt att äga kontinuerlig kontakt med firmans affärsförbindelser. Vid maskin- bokföring, kassaarbete och liknande borde tjänstgöringstiden däremot kunna delas. En bestämd risk ansågs till slut föreligga, särskilt inom kontors- och
affärsvärlden med dess praxis av övertidsarbete, att halvtidsarbete lätt skulle glida över till att bli »heltidsarbete med halvtidsbetalning». På det hela taget syntes man från de anställdas sida anse riskerna av en dylik arbets- form vara större än vinsterna. Åtminstone måste först frågan om övertids- arbetet regleras samt dessutom kvinnolönerna höjas i nivå med manslönerna. Först sedan en stabil dylik organisation av detta arbetsområde nåtts, borde man kunna göra socialt motiverade modifikationer.
Gifta kvinnors möjlighet att erhålla reservanställning förefunnes däremot i viss utsträckning inom samtliga grenar av här ifrågavarande arbetsområ- den. Denna anordning var dock föremål för en skiftande uppskattning.
Från arbetsgivarhåll meddelades sålunda, att det vid vissa arbetsplatser funnes en fast ordnad institution för reservanställning för att behovet av vikarier och extra personal skulle kunna fyllas.
Från de anställdas sida framhölls, att de gifta kvinnorna skulle kunna ut- göra en reserv, som i viss mån borde kunna minska kravet på övertidsarbete.
Likaledes kunde denna anordning för arbetstagarna själva anses gynn- sam, då de därigenom bereddes ett tillfälle att uppehålla sin yrkesskicklig- het. Emellertid finge icke heller de gifta kvinnornas fördelar av dessa an- ordningar översk—attas, ty en dylik oregelbunden tjänstgöring måste komma att väsentligt bryta sönder deras hushållsorganisation. Om en hustru för att kompensera sin bristande förvärvsinkomst åtagit sig att själv fullgöra hus- hållsarbetet, kan det knappast vara lönande att tillfälligtvis anställa ett hem- biträde. Från de gifta kvinnornas egen synpunkt vore sålunda ett fast korttidsarhete att föredraga.
Förtursrätt för gifta kvinnor vid återinträde på arbetsmarknaden diskute- rades såsom en möjlighet, men den ansågs av bägge parter vara omöjlig att praktisera. De nytillträdande arbetssökandes rätt finge icke eftersättas, och dessutom borde arbetsgivaren hava fri möjlighet att välja den för platsen mest lämpliga. Från visst håll framhölls, att man i stället brukat bevilja långa tjänstledigheter i de fall, där svårigheter förelåge att samordna hem- mets och arbetsplatsens behov.
Även inom detta yrkesområde ansågs en bortovaro på 5 år i regel vara maximum, om yrkesskickligheten skulle kunna bibehållas. Efter ett sådant uppehåll i arbetet måste man emellertid för återträning vanligen beräkna en tid av några månader. Den förutvarande yrkesskickligheten kan emellertid under ett längre uppehåll även gå helt förlorad, i det fall att yrket såsom sådant förändrats, t. ex. genom att nya arbetsmetoder införts.
I firmalagen av år 1887 finnes en speciell bestämmelse, som missgynnar de gifta kvinnorna. Denna har icke påfordrats av vare sig arbetsgivare eller anställda. Tvärtom har det särskilt från de kontors- och affärsanställdas håll påtalats som ett missförhållande, att firmalagen kan hindra en gift kvin- na att utnyttja det goodwill, hon före sitt giftermål skapat åt ett affärsföre—
tags firmanamn. För den händelse nämligen att firmabeteckningen inne- håller hennes personnamn före giftermålet, kan en gift kvinna, om hon en tid upphört med firmans drivande, icke efter giftermålet återöppna den i samma namn utan måste använda makens familjenamn eller finna en helt ny beteckning. I dylika fall blir den i 1920 års äktenskapslag nyinförda be- stämmelsen om att hustru skall antaga sin makes släktnamn till, direkt eko— nomisk skada. Då även i många andra fall — även om hustrun icke äger en inregistrerad firma —— hennes eget familjenamn för henne utgör en till- gång, har en mot lagens mening stridande praxis uppstått, i det att hustrur i sådana fall ofta fortsätta att bära detta familjenamn.
Hotell- och restaurangrörelse. Vid konferenserna med restaurangerna.? och hotellens arbetsgivarrepresentanter framhöllo dessa, att större restau- ranger och hotell i regel ej göra någon skillnad mellan gift och ogift personal, vare sig vid anställning eller eventuellt avskedande. Avsked på grund av giftermål förekomme därför ej. Man torde i regel knappast veta, huruvida den kvinnliga personalen vore gift eller ej. Emellertid kunde man konstate- ra, att flera gifta kvinnor funnos anställda i större företag än i smärre samt flera bland serverings- än bland ekonomipersonalen.
Vid kaféer och konditorier vore förhållandet ett annat, i det att man där ansåg sig böra taga hänsyn till kundkretsens önskemål om att servitri- serna borde vara ogifta. På detta område praktiserades därför av vissa företag äktenskapsförbud. ' Själva moderskapet ansågs emellertid medföra särskilda svårigheter för detta yrkesområde, varför längre ledighet för barnsbörd måste ges än vad lagen föreskriver för industrien. Rätten att komma tillbaka efter dylik le- dighet synes vara olika. Emellertid hade arbetsgivarna gjort iakttagelsen, att barnafödande mycket sällan inträffade bland serveringspersonalen, me- dan det vore betydligt vanligare bland ekonomipersonalen, vilken ej på samma sätt stode i beroende av allmänhetens uppfattning.
Någon skillnad i duglighet och arbetsförmåga mellan gift och ogift perso- nal kunde ej påvisas, även om man ibland framhöll, att den förra mera ogärna såge övertidsarbete och oftare toge ut extra ledighet. Å andra sidan framhölls från några håll, att de gifta voro mest pålitliga.
Personalens representanter påpekade, att deras kollektivavtal ej medgåve att hänsyn togs till civilstånd, men att det dock funnes några få arbets- givare, som hellre engagerade ogift kvinnlig personal. Fackförbundet såsom sådant motarbetade de permitteringar, som ske med hänsyn till civilstånd. Äktenskap hade emellertid tidigare varit praktiskt nästan omöjliggjort för vissa grupper, såsom städerskor och ekonomipersonal, på grund av det med löneförmånerna förbundna bostadsbandet.
Frågan om ledighet för barnsbörd föranledde ett påpekande, att lagligt skyddad rätt att få återinträda i arbetsanställning kunde vara behövlig. Från annat håll förnekades bestämt behovet av ett sådant ingripande. En duglig människa kunde alltid återfå sitt arbete. Ledigheten för havande-
skap måste emellertid av olika skäl bli mycket lång och tagas tidigt. Härvid- lag var av betydelse såväl den fysiska risken för halkning och faran av tunga bördor som allmänhetens inställning.
Någon större sjuklighet bland de gifta kvinnorna kunde man ej kon— statera; ej heller någon större benägenhet att oftare uttaga korta ledig- heter. Möjligen hade därvid vissa bestämmelser i avtalet, som gjort kor- ta ledigheter ekonomiskt mycket ofördelaktiga, haft en viss återhållande verkan.
Deltids— och reservanställning förekom enligt båda parters utsago relativt ofta inom detta yrke, eftersom publikfrekvensen skiftade för olika dagar och det vore i regel gifta kvinnor, som använde sig härav. Vissa bestäm- melser finnas även intagna i avtalen, som reglera anställningsvillkoren för dylik »tillfällig personal med regelbundet återkommande tjänstgöring».
Från fackföreningshåll betonades emellertid, att ett system med utsträckt användande av deltids- eller reservanställning verkade i viss mån lönened— pressande, emedan sådan »lös» personal i regel ej tillförsäkrades samma för- måner som den fast anställda och emedan det kunde för arbetsgivaren vara förmånligt att hålla en stor dylik reservpersonal.1 Dessutom tenderade »den- na anordning till att kvarhålla en så stor personal inom yrket, att detta for illa därav. Själva arbetets art vore emellertid även av betydelse för att avgöra, huruvida dylikt avbytararbete vore lämpligt eller ej. För rent mekaniska arbetsuppgifter, såsom diskning, rengöring och dylikt går det lätt att anordna. För det yrkesskickliga arbetet däremot är det betydligt svårare, bl. a. därför att det ställer betydligt större krav på arbetsledningen genom att påfordra upprepning av instruktioner etc.
Möjligheterna för de gifta kvinnorna att med bibehållen yrkesskicklighet efter längre uppehåll komma tillbaka i yrket voro mycket olika inom olika arbetsgrenar. En servitris riskerar sålunda att hastigt förlora sin snabbhet och sin förmåga till minneskoncentration; liksom en kokerskas specialskick- lighet, vilken till stor del ligger i ett upparbetat handlag, smaksinne och om- döme, knappast utan träning kan bevaras. Repetitionskurser finnas emeller- tid vid restaurangskolan. I den mån hemarbetet gåve tillfälle till att uppe- hålla yrk-esskickligheten, bleve den med arbetsavbrottet förenade risken mindre.
Frisöryrket. I detta fall ansågs civilståndet icke spela någon roll. Avske- dande vid giftermål vore en helt okänd sak. Yrkesskickligheten betyder så mycket, att från arbetsgivarhåll ingen som helst anledning förefinnes att genom avskedande vid giftermål försöka få en snabbare omsättning. De gifta kvinnorna visade ej någon större tendens att taga sjukledighet. Emellertid var möjligheten att bevilja längre moderskapsledighet starkt begränsad. En bortovaro på 1/2_3/, år vore maximum för att bibehålla full yrkesskicklighet
* Ovan nämnda avtalsbestämmelser synas emellertid bevilja sjukledighet och semester åt »till- fällig fast anställd».
och helst bör yrkesutövaren även under en dylik tid ha tillgång till någon övning. Ofta ordnades detta så, att hon hade tillfälle att även under sin bortovaro betjäna några privatkunder. Redan en semester på några veckor medför sänkt prestationsskicklighet. Yrkets arbetsteknik förändras osed- vanligt hastigt på grund av såväl modeväxlingar som tekniska förbättringar.
Deltids- och reservanställningsformerna komma till stor användning för de gifta kvinnor, som önska vara borta längre tid från arbetet. I och för sig kunde deras intresse av att erhålla dylik anställning anses möta ett arbetsgivarens behov att för vissa veckodagar och vissa timmar äga tillgång till större personal. Emellertid voro båda parter eniga i fördömandet av deltidssystemet, emedan detta erfarenhetsmässigt hade visat sig i stor ut- sträckning användas av sekunda arbetsställen, som därmed skaffade sig bil- lig arbetskraft. Intill dess att yrkets hela organisation blivit fastare och man framgångsrikt kunnat bekämpa de icke yrkesskickliga frisörernas kon— kurrens ansågs frågan om deltidsarbete böra få förfalla. -
Sjukvård och socialvård. Frågan om gifta kvinnors arbetsförhållanden inom sjukvård och socialvård är ett först på senare tider framträdande pro- blem och såsom sådant ännu behandlat på ett starkt traditionsbundet sätt. Ti— digast synes det ha uppmärksammats inOm hospitalsvården.
Från såväl läkarnas som de anställdas sida framhölls, att det först med arbetstidens förkortning blivit möjligt för de anställda att få göra sina per- sonliga önskemål gällande. Med forna tiders oreglerade arbetstid hade det knappast funnits några möjligheter alls till privatliv och även med den långa tjänstgöringstid, som till helt nyligen praktiserats, hade svårigheterna varit stora att förena arbete och privatintressen.
En annan orsak till att giftermål ansetts så gott som uteslutet för de kvinn- liga befattningshavarna var den till stor del in natura utgående avlöningen. Särskilt hade bostadstvånget varit ett hinder. Numera hade man emellertid även ur andra synpunkter funnit, att personalens bostad utanför arbets— platsen erbjöde väsentliga fördelar: mera vila, bättre nytta av fritiden o. s. v. Personalens bostäder förlades därför oftare utanför anstalten och hyreser- sättning finge i viss utsträckning ersätta bostadsförmånen. Dock vore givet— vis institutionens intresse förknippat med att uppförda personalbostäder ut- nyttjades.
Antalet gifta kvinnliga anställda inom hospitalsvården vore såväl bland vårdpersonal som ekonomipersonal i starkt stigande, och man började kunna få en uppfattning om hur detta verkade ur arbetssynpunkt. Från hospitals- läkarhåll framhölls med bestämdhet, att giftermål snarare vore en fördel än en nackdel för arbetet. Sköterskorna blevo mera lugna och harmoniska; deras hemliv kunde ge dem en hälsosam motvikt mot det ofta själsligt på- frestande arbetet. Då pensionsåldern är så låg som 55 år, vore det också av värde, att de hade ett hem att draga sig tillbaka till. Hittills har det i
stället hänt, att sköterskor väntat till denna sena ålder med sitt giftermål. För avdelningssköterskor kunde det visserligen vara förbundet med särskil- da svårigheter att vinna nödig avkoppling under fritiden, men erfarenheten visade, att det läte sig ordna.
Från de anställdas sida bekräftades den växande tendensen hos kvinnlig hospitalspersonal att gifta sig och även att ha barn. Den betydelse, som arbetstidens förkortning och lättnaderna i bostadstvånget i detta avseende haft, underströks även av dessa representanter. Emellertid bestode för de kvinnliga icke-ordinarie befattningshavarna ofta ovisshet om huruvida de efter ett giftermål skulle kunna påräkna befordran till ordinarie.
Inom kroppssjukvården har denna fråga legat annorlunda till. Troligen spelar här fortfarande bristen på kvalificerad arbetskraft in. Man har vant sig vid att avdelningssköterskan alltid måste finnas till hands, och man kan knappast tänka sig, att hon skall ha ett privatliv skilt från arbetet. Det fram- hölls från läkarhåll, att kontinuiteten i arbetet vore för patienternas del så betydelsefull, att man ej kunde räkna med bestämda arbetstider för den kvalificerade personalen. En ambitiös sköterska kan ej lämna ett fall åt en annan, om hon ej har en fullgod ersätt-are.
I den mån fritiden emellertid bleve mera fritt disponibel borde äktenskap ej vara otänkbara. Bostadsförhållandena blevo emellertid av avgörande betydelse. Det upplystes, att en stark opinion började växa fram bland sköterskorna att söka få bostäder utanför sjukhusen, även om dylika, sär- skilt för det tidigare morgonarbetets skull, helst böra ligga inom eller i när- heten av sjukhusområdet.
Det avgörande sambandet mellan fritt disponerad ledighet och möjlighe- terna till giftermål underströks likaledes från såväl medicinalstyrelsens som ock Stockholms sjukhusdirektions sida.
Allmänt medgavs dessutom att viSSa specialbefattningar borde kunna för— enas med giftermål utan att behöva invänta genomförandet av reformer i fråga om arbetstid, bostadsförhållanden m. m. Detta gällde laboratoriear- bete, röntgen- och poliklinikarbete samt utom sjukhusen förlagt arbete jäm- te den öppna sjukvården och distriktstjänstgöringen.
Från landstingsförbundets sida upplystes, att landstingssjukhusens regle- menten med undantag av ett län (Södermanlands) ej innehölle några bestäm- melser om förbud för kvinnliga befattningshavare att vara gifta, men över- läkare eller direktion har möjlighet att i viss mån handla efter gottfinnande. Även om reglementena alltså ej sanktionera avskedande, voro de anställda mycket sällan inriktade på möjligheten att ställa en överläkares eller direk— tions beslut i fråga. I Norrbotten hade det därutöver uttalats som ett sär- skilt önskemål i landstinget, att distrikts och dispensärsköterskor ej skulle vara gifta.
Viss ekonomipersonal sades i stor utsträckning vara gift (tvättpersonal), ehuru sjukhusdirektionerna även för denna personal hade möjlighet att till- lämpa förbud.
Den tredje kategorien, barnmorskorna, har sedan gammalt haft rätt att
vara gifta och det ansågs tidigare rentav lämpligare att de voro gifta än ogifta. Man framhöll emellertid nu från läkarhåll, att förhållandena i detta avseende höllo på att ändra sig i och med utvecklingen till alltmer sluten förlossningsvård. De större förlossningsanstalternas representanter ansågo det vara omöjligt att ha gifta barnmorskor och reglerad arbetstid. Avlö- ningssystemet med fri mat och fri bostad utgjorde även här en svårighet. För dessa anstalters ekonomi personal ställde sig saken dock annorlunda. Vid en större förlossningsanstalt hade sålunda en nyligen från ekonomipersona— len gjord hemställan om rätt att gifta sig utan vidare beviljats.
Från personalhåll framhölls, att kraven på rätt till giftermål med bibe- hållande av anställning börjat framträda allt starkare. Inom hospitalsvår- den hade dessa önskemål förverkligats, utan att några nackdelar därav för- sports.
Inom kroppssjukvården kunde man än så länge blott konstatera en växan- de tendens hos gifta sköterskor att försöka få i någon form behålla sitt ar- bete. Ofta skedde detta genom platsbyte till öppen sjukvård eller special- befattningar. Emellertid förekommer även bland distriktsvårdspersonalen i viss-a fall förbud mot giftermål. Sköterskekårens representanter funno detta orimligt och framhöllo, att just distriktssköterskor och dispensärskö- terskor med sitt ofta mycket slitande liv kunde ha behov av att ha ett eget hem att vila ut i. Den trygghet och den personliga trivsel dett-a kunde ge, borde ej kunna annat än verka gott på arbetet. Visserligen erkändes det, att den oerhörda arbetsprestation, som ofta krävdes av dessa sköterskor, kunde göra det svårt att förena arbetsuppgiften med giftermål. Likaså kunde ar- bete i epidemivård innebära vissa riskmoment för den egna familjen. Man var emellertid enig om att ett allmänt förbud här vore olämpligt, och att sjuksköterskor borde tillerkännas samma rätt som andra att bestämma om sitt civilstånd.
Från den slutna kroppssjukvården förelåge ännu mycket små erfarenhe— ter om gifta sköterskor, och sköterskor med barn hade ingen av representan- terna hört talas om. Även här vore det av stor betydelse för att möjliggöra ofta önskade giftermål för sjuksköterskorna, att arbetstiden reglerades, bo- stadsbandet upphävdes och att kvalificerad personal i tillräckligt antal an- ställdes. Ett mycket stort ansvar lägges nu på avdelningssköterskan och hennes fritid är ofta illusorisk. Om fritiden verkligen kunde helt utnyttjas, skulle även en till 9 timmar utsträckt arbetsdag ge möjlighet till privatliv. En lagstiftning om ordnad arbetstid vore väl behövlig, men denna borde ej vara lagd efter den industriella arbetstidslagens mönster utan ges en mera smidig form med timantalet bestämt för längre tidsenheter.
Det bekräftades, att barnmorskornas tidigare särställning i fråga om möj- ligheten till giftermål något ändrats. I den slutna förlossningsvården hade nämligen förhållandena blivit desamma som inom kroppssjukvården. Även bland distriktsbarnmorskorna synes antalet ogifta numera ökas.
Frågan om deltidsarbete upptogs till diskussion med båda grupperna, men avvisades från alla håll såsom en inom sjukvården oanvändbar arbetsform. Med hänvisning till svårigheten att överhuvud reglera arbetstiden, särskilt inom kroppssjukvård och förlossningsvård, framhölls från läkarhåll, att ännu kortare arbetsperioder skulle verka synnerligen förryekande på arbetet. Detta bekräftades från sköterskehåll. Inom vissa former av den öppna vården, specialvården samt laboratorie- och klinikarbetet kunde man visserligen tän- ka sig halvdagsarbete eller arbete vissa dagar i veckan, men i allmänhet vore ett dylikt system icke att förorda.
Behov av reservpersonal ansågs däremot föreligga på samtliga områden. De olika representanterna voro också ense om att gift f. d. personal borde kunna utgöra en behövlig reservkår för sjuk- och semestervikariat. Möjlig- heten att erhålla anställning i privatvård förefunnes i regel och användes ofta av gifta sjuksköterskor, som ej sällan äro inskrivna i byråerna som reserv- personal.
En längre tids moderskapsledighet borde på detta område icke i och för sig medföra större svårigheter. Det framhölls, att frånskilda eller änkor ofta önskade återinträda i tjänst och i allmänhet ej hade svårt att erhålla anställ- ning. Dock måste man enligt uppgift räkna med att yrkesskickligheten i regel blir lidande, om avbrottet överstiger tre år. Barnmorskornas yrkesskicklighet påverkas av ännu kortare uppehåll. Från sköterskehåll anfördes emellertid, att hemarbete i viss mån kunde upprätthålla yrkesskickligheten genom det tillfälle till träning i likartat arbete det gåve.
Pensionsfrågans ordnande ansågs vara av särdeles vikt för sköterskors möjlighet att för längre eller kortare tid kunna övergå till privatlivet. Allra- helst borde ett visst åtagande av obligatorisk reservtjänst förenas med bibe- hållandet av pensionsrätt. Detta ansågs av de anställdas representanter vara en av de mest angelägna reformerna för att underlätta sköterskors avgång vid giftermål.
Offentlig tjänst. De gifta kvinnornas ställning inom den offentliga tjäns- ten har upprepade gånger tilldragit sig stor uppmärksamhet i den allmänna diskussionen och även flerfaldiga gånger uppmärksammats i olika officiella sammanhang. De sakkunniga ha i sin inledande riksdagshistoriska översikt utförligt redogjort för frågans behandling och ha därför ansett sig kunna i viss mån jämställa därur erhållet material med de upplysningar om praxis och ställningstaganden, som för andra yrkesområden vunnits vid de av de sakkunniga särskilt anordnade konferenserna. Emellertid ha för fullstän- dighetens skull representanter för de anställda inom olika arter av offentlig tjänst beretts tillfälle att vid liknande konferenser framlägga sin uppfattning. Arbetsgivarsidan har däremot icke vid dylika konferenser varit representerad.
Då väsentligt olika uppfattningar och olika arbetsförhållanden äro rådan- de beträffande å ena sidan statlig och kommunal tjänst och å andra sidan lärarpersonal har vid konferenserna likaväl som i redogörelsen här nedan folkskollärarkåren behandlats fristående från övrig allmän tjänst. Även läro-
verkens speciella problem med avseende å de gifta lärarinnorna böra hellre likställas med folkskolans än med förvaltningstjänstens förhållanden.
Vad först lärarinnorna beträffar ansågs tendensen till frivillig avgång från tjänst i samband med äktenskap och barnsbörd minska. Av de sakkunnigas särskilda undersökning ovan i kap. 4 har jämväl framgått, att antalet gifta folkskollärarinnor ökat. Från lärarinnornas egen sida har det emellertid vid konferenser framhållits såsom en bestämd erfarenhet, att moderskap psykologiskt sett varit försvårat genOm opinionens inställning, då man sär- skilt på landsbygden knappast med gillande sett, att lärarinnan hade barn eller åtminstone flera barn. Numera har en viss förändring inträtt.
Äktenskap och moderskap har knappast någonsin i och för sig ansetts kunna innebära ett men för arbetets rätta fullgörande. Samvaron med egna barn borde tvärtom fördjupa förståelsen för barn, och hemlivet måste i all— mänhet anses betyda, att en tryckande ensamhetskänsla undvikes och även troligen att en personlig vitalitet längre vidm-akthålles. Med hänsyn till dessa befattningshavare borde därför intet förslag om förbud för gifta kvinnor att utöva yrket vinna förståelse.
Deltidsarbete ansågs utgöra ett väsentligt olika problem i de fall, då under- visningen är ordnad med timlärarsystem eller med klasslärarsystem. I det senare fallet är varje avbrott olägligt, medan i det förra fallet antalet tjänst— görande i och för sig utan olägenhet skulle kunna utökas och antalet tjänst- göringstimmar för vissa lärare alltså minskas. Även såsom reservpersonal ha gifta lärarinnor stora möjligheter att tjänstgöra på sjuk- och vakansvi- kariat. Däremot har knappast från något håll ifrågasatts, att en förtursrätt för återinträde i tjänst skulle kunna förbehållas de lärarinnor, som ville lämna sin tjänstgöring för en längre moderskapsledighet. Man ansåg näm- ligen allmänt, att även vikariernas rätt till fast yrkesställning och ekono- misk trygghet måste tillgodoses. Däremot har det från mång-a häll framhål— lits, att det skulle innebära en väsentlig reform till de gifta lärarinnornas tryggande och till befrämjande av deras familjeliv, om vid förflyttningar och platstillsättningar viss hänsyn tages till den andra makens bostadsort. Man önskade emellertid icke erhålla denna möjlighet såsom en lagstadgad för- män speciellt för kvinnor.
För all i statlig tjänst anställd personal gäller, att civilstånd icke skall inver— ka på anställningsmöjligheterna. Vad däremot kommunalanställning beträf- far, upprätthåller särskilt en större kommun, nämligen Malmö, ett direkt förbud för kvinnor att kvarstå i tjänst vid giftermål varjämte vissa smärre kommuner tillämpa samma praxis samt vissa kommuner beröva sina gifta kvinnliga tjänsteinnehavare dem eljest tillkommande extra förmåner. Dess— utom tagas i smärre kommuner ofta personliga hänsyn, varvid giftermål till— låtes endast om det gäller särskilt dugande personer. Vid nyanställning torde de gifta allmänt ha svårare att vinna i konkurrens med ogifta med- sökande.
De olika kårorganisationerna förklarade sig ha den bestämda principiella
inställningen, att gifta kvinnors arbetsrätt icke finge eftersättas. Emellertid torde under den svåra arbetslöshetsperioden i början av 1930-talet bland tjänstemännen ha förefunnits även en annan uppfattning. Varje försök att Iagstadga förbud mot gifta kvinnors rätt till arbete komme dock att möta bestämd opposition från tjänstemännen.
Vid diskussion om möjligheter till deltidsarbete mötte förslag i denna rikt- ning inom samtliga kårorganisationer ett hårt motstånd. Man befarade, att kvinnor, om de hade rätt att göra anspråk på deltidstjänst, skulle komma att bliva betraktade såsom en besvärlig arbetskraft och att därefter en viss uppfattning om kvinnor i allmänhet såsom mindre lämplig fulltidsarbets— kraft skulle göra sig gällande. Även från manligt håll uttalades varningar mot ett system med deltidsarbete samt påpekades möjligheten av att kvin— nor med halvtidstjänstgöring skulle komma att betraktas med ovilja av kamraterna. Emellertid ansåg man, att det särskilt för det expeditionella arbetet i många verk skulle vara en förmån, om arbetskraft för deltids- tjänstgöring i viss utsträckning funnes till förfogande. En förutsättning för att man från tjänstemännens eget håll skulle sanktionera en utvecklingidenna riktning vore emellertid, att även för dylik tjänstgöring den säkra anställ— ningsformen bibehölles och att intet tryck skulle komma att utövas, vare sig från verksledningens eller kamraters sida för att tvinga de gifta kvin- norna att åtaga sig dylikt arbete.
Av reservpersonal funnes likaså ett visst behöv och reservanställning fin— nes även stundom fast ordnad, t. ex. inom telegrafverket. Då denna perso- nal emellertid i regel erhåller en låg ersättning för sitt arbete och dessutom icke åtnjuter den fasta tjänstens förmåner med pension etc. samt då vidare denna tjänstgöring ofta är förlagd till tider, som äro för den egna familjen minde lämpliga, förefanns från tjänstemännens sida icke större intresse för att denna arbetsform skulle utvecklas.
Inom annan tjänst än undervisningsväsendet äro de ledigblivande posterna av så varierande och så speciell karaktär, att det sällan skulle vara troligt, att möjlighet skulle kunna beredas äkta makar till tjänstgöring å samma ort, om de icke redan vid äktenskapets ingående innehade dylika tjänster.
Som en av de viktigare reformerna i syfte att skapa möjlighet för gifta kvinnor att avgå ur tjänst framhölls från vissa håll, att icke endast intjänt pension i form av uppskjuten livränta skulle kunna åtnjutas, utan att jäm- väl anordningar borde vidtagas för att tjänsteman genom egna inbetalningar skulle kunna uppehålla en fullständigare pensionsrätt.
Sammanfattningsvis uttalades av samtliga representanter för stats- och kommunaltjänstemannakårerna, att de gifta kvinnorna voro bäst betjänade av att inga särskilda undantagsbestämmelser skapades för dem, vare sig de skulle innebära förmåner eller förbud.
Efter den mångsidiga framställning av såväl praxis sem åsikter med av- seende a åtgärder för att begränsa eller underlätta gifta kvinnors förvärvs-
arbete, vilken genom dessa konferenser och det föreliggande statistiska ma- terialet framkommit, ämna de sakkunniga i det följande återkomma till ett bedömande av de skilda förslagen.
Kap 9. De sakkunnigas ståndpunktstagande med avseende år före- slagna åtgärder till förhindrande eller underlättande av gifta kvinnors förvärvsarbete.
Sedan de sakkunniga genom sin utredning i del I av förevarande betän- kande vunnit en allmän bakgrund för bedömandet av spörsmål, samman- hängande med förekomsten av de gifta kvinnorna å arbetsmarknaden, samt sedan därtill lagts de upplysningar om åtgärder i vissa främmande länder som framlagts i kap. 6 och det statistiska material till samma frågas bedö— mande, som refererats ovan i kap. 7, jämte de redogörelser för erfarenheter och åsiktsinställningar bland de å den svenska arbetsmarknaden berörda i parterna, som i närmast föregående kapitel givits, kunna de sakkunniga i det följande relativt kortfattat angiva sitt eget ställningstagande. Det fram— lagda materialet är av den karaktär, att utrymmet för personliga åsiktsin- ställningar ter sig avsevärt mindre, än man i den allmänna diskussionen synes hava förutsatt.
Vid den omprövning de sakkunniga hava att med stöd av föreliggande material företaga, vilja de sakkunniga i följande ordning upptaga till be- handling de olika förslag, som i riksdagen och annorstädes framställts med avseende på gifta kvinnors ställning i förvärvsarbete:
1) lagstadgat förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete, 2) gratifikation, äktenskapslän och engångsutbetalning av pensionsavgifter vid avgång ur tjänst, samt förtidspensionering, 3) deltidsarbete, 4) reservtjänstgöring, 5) förtarsrätt vid återinträde i tjänst, 6) möjlighet att vidmakthålla pensions— rätt, 7) beredande av möjlighet för äkta makar att hava förvärvsarbete å samma ort samt 8) sociala anordningar till undez'lällande av förvärvsarbe— tande mödrars arbete med barn och hushåll.
Förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete. Ett lagstadgat, all- mänt förbud för kvinnor att efter giftermål eller barnsbörd inneha anställ- ning har knappast — om man frånser de för visst industriellt arbete stipu- lerade sex veckornas ledighet efter barnsbörd —— på allvar ifrågasatts i vårt land. Visserligen förekom under de svåraste arbetslöshetsåren i början av 1930-talet ett tämligen utbrett missnöje över att i enskilda fall genom man- nens och hustruns sammanlagda inkomster en del familjer kunde uppnå ett visst välstånd, medan andra familjer ledo en av arbetslösheten orsakad nöd. Däremot utkristalliserade sig sällan bland de intressegrupper, vilkas inställning är av närmaste betydelse för vårt ekonomiska livs organisation, ur
detta missnöje någon principiell uppfattning om samhällets skyldighet att ingripa. De sakkunniga tänka därvid närmast på arbetarnas och arbetsgivar- nas fackorganisationer. Endast lokalt förekommo bland vissa fackförening- ar, vissa arbetsgivargrupper och vissa politiska organisationer en mer eller mindre principiell inställning mot de gifta kvinnornas arbetsrätt. Oftast krävde man emellertid endast temporära hänsynstaganden till att denna grupp av arbetstagare framom andra kunde bära arbetslöshet och därför i första hand borde permitteras.
Efter det att konjunkturerna avsevärt förbättrats och förhållandena på arbetsmarknaden lättat, ha de principiella kraven på inskränkning tystnat. Det finnes anledning antaga, att en betydande omsvängning i den allmänna opinionen ägt rum, varför man för närvarande relativt allmänt är inriktad på att i huvudsak godkänna även de gifta kvinnornas anspråk på delaktig- het i förvärvsmöjligheterna, även om man också ganska allmänt anser, att i förekommande nödsituationer olika samhällsgrupper i visst förhållande till sin ekonomiska bärgning böra åläggas att framom andra bära de med arbetslösheten förenade bördorna. Omsvängningen i tänkesätten illustreras av att själva problemet från att förut hava omtalats som »gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete» numera allmännare ses såsom ett problem om .»förvärvsarbetande kvinnors rätt till äktenskap och moderskap». Denna åsiktsändring har även till fullo klargjorts genom de konferenser, de sak- kunniga avhållit med representanter för såväl arbetsgivare som anställda. Endast en smärre grupp arbetsgivare, nämligen bankernas, försäkrings- bolagens och vissa större kontors, utgöra därvid ett undantag.
Att under sådana förhållanden lagstifta för att utestänga de gifta kvinnor- na från arbetsmarknaden eller ens från vissa delar därav, skulle enligt de sakkunnigas mening vara orimligt. Även om emellertid huvudtendensen i opinionsbildningen för närvarande kan sägas vara den liberala, som just angivits, anse sig de sakkunniga icke kunna uttala någon förmodan, huru- vida detta opinionsläge kommer att bestå, om konjunkturförhållandena bli väsentligt annorlunda. Icke ens för den händelse opinionen skulle taga en mer restriktiv inriktning än för närvarande, kunna emellertid de sakkunniga förorda lagstiftningsåtgärder för att reglera detta arbetsmarknadsförhållan- de, då lagbestämmelser icke kunna och icke böra göras anpassningsbara efter konjunkturer och växlande opinionslägen.
Inom riksdagen har vid flerfaldiga tillfällen en avvisande hållning iakt- tagits gentemot förslag att inskränka de gifta kvinnornas arbetsrätt (se härom ovan 5. 9). I den allmänna debatten har särskilt befolkningskom— missionen givit uttryck åt den senare tidens inställning genom att i flera olika sammanhang framhålla nödvändigheten av att de förvärvsarbetande kvinnorna böra såvitt möjligt kunna känna trygghet för sin anställning och ekonomi vid äktenskap och barnafödande. Befolkningskommissionen har därvid sett problemet utifrån befolkningspolitiska synpunkter och ansett sig böra förorda frihet till förvärvsarbete med tanke på möjligheten att er- hålla flera tidiga äktenskap och färre fria förbindelser, att minska abort—
frekvensen och att borttaga ett skäl för total barnbegränsning. På sistone har kommissionen efter konferenser med såväl arbetsgivare som anställda och i samråd särskilt med de senare föreslagit en lagstiftning, som tvärtom förbjuder arbetsgivare att avskeda kvinnor på grund av giftermål eller barnsbörd.1 Då en, dylik lagstiftning avses skola främst vara av opinions— bildande verkan, har ingen straffsanktion föreslagits för de arbetsgivare. som skulle bryta mot en sådan lag, men däremot skulle skadeståndsskyldig- het gentemot de avskedade föreligga. De sakkunniga, som icke ansett sig kunna avgörande bedöma, huruvida en lagstiftning är det mest ändamåls— enliga medlet att uppnå en tryggare ställning för de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden, vilja emellertid uttala sin anslutning till befolkningskom- missionens principiella uppfattning om de gifta kvinnornas rätt till förvärvs— arbete. h
Icke endast i Sverige utan jämväl i andra länder har en förändrad in- ställning till detta spörsmål uppkommit, enligt vad i kap. 6 härovan rela— terals. Det visar sig allmänt, att förbud mot eller inskränkning av gifta kvinnors förvärvsarbete varit synnerligen svåra att upprätthålla till och med i statstjänst, därest de icke bottnat i ett på gammal hävd vilande vaneför— hållande (såsom t. ex. i England). På övriga håll har man oftast blivit för- anlåten att ändra eller återkalla de restriktiva förordningar, vilka ofta till— kommo under de krisår, som i många länder drabbade det ekonomiska livet hårdare än i Sverige. Särskilt anmärkningsvärd är den förändring, som i detta hänseende inträffat i Tyskland. Där hade till en början ideologiska skäl kraftigt anförts för ett inskränkande av de gifta kvinnornas arbete utom hemmet. Emellertid ha icke endast praktiska skäl kommit att fordra. att en hel del av de av den nya regimen till en början utfärdade förbuden återkallats, utan man har rentav allmänt och ideologiskt kommit att kräva kvinnornas och jämväl de gifta kvinnornas produktiva medverkan i det nationella uppbyggnadsarhetet.
Med hänsyn till de sammanfattande slutsatser, som de sakkunniga i det föregående efter de olika framställningarna ansett sig kunna draga, måste de sakkunniga bestämt avvisa varje förslag om lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete utom hemmet.
Som en ytterligare principiell motivering för detta ställningstagande önska de sakkunniga anföra följande.
Ett förbud skulle direkt strida mot det krav på individuell frihet, vilket är en bärande princip för vårt kulturliv. Rätten att söka ett arbete och rätten att leva i äktenskap bör icke utsättas för obehörigt intrång.
Ett förbud skulle vidare strida mot de allmänna lagbestämmelser, vilka i vårt land reglera makars rättsliga förhållanden och vilka fordra, att såväl man som hustru, var efter sin förmåga, skola bidraga till familjens underhåll. Makarna äga försörjningsplikt mot varandra och mot barnen. Genom fat—
! Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (Stat. off. utr. 1938:13).
tigvärdsärendenas handläggning blir det allt klarare, att vid fall av inkoms— tens otillräcklighet även hustrun är skyldig att först söka förvärvsarbete. innan samhället träder in med ekonomiskt bistånd. Ett dylikt samhälls- krav kan givetvis icke stå jämsides med ett samhälleligt förbud för de gifta kvinnorna att taga förvärvsarbete.
Ett förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete komme vidare i strid med den ekonomiska utveckling, vars historiska riktning man kan överblicka. Industrialiseringen är för vårt land ett ofrånkomligt faktum. De ingrepp och reformer man önskar åstadkomma ha att anpassa sig efter detta faktum. Härigenom komma på de olika individerna och även i viss utsträckning på de gifta kvinnorna anspråk att ställas, att de skola inordna sig i ett större produktionssammanhang än under den närmast förflutna tiden.
Ett förbud komme vidare i strid med samhällets intresse att avvinna varje individ bästa möjliga insats. Samhället har icke råd att avvara viss del av arbetskraften. Representanter för flera yrkesgrenar ha omvittnat, hur be- hövlig även den gifta kvinnliga arbetskraften är. Särskilt gäller detta den yrkesskickliga arbetarstammen. Ännu mera orimligt vore ett dylikt arbets- förbud för den del av den yrkesskickliga arbetskraften, för vilken samhäl- let direkt har investerat kapital i yrkesutbildningen.
Ett förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete skulle troligen komma att ofördelaktigt påverka hela den kvinnliga arbetskraftens användning och ut- bildning. Utbildningen komme nämligen att löpa större risk att bliva över- flödig och de däri nedlagda kostnaderna att bli tillspillogivna. Man skulle på denna grund kunna såsom ett möjligt resultat av ett dylikt förbud för- vänta en allmän tendens att reservera den kvinnliga arbetskraften för okvali- ficerat arbete.
Ett dylikt förbud skulle vidare i de många fall, då hustruns förvärvsarbete är för familjen ekonomiskt nödvändigt, kunna komma att mera bliva en börda än ett skydd för kvinnorna. Förbudet kunde nämligen knappast gälla allt arbete överhuvud taget utan endast vissa tjänster eller anställningar. Detta skulle tvinga många kvinnor att i stället söka både tyngre och sämre avlönade arbeten. .
Ett förbud skulle slutligen direkt motverka det sociala kravet, att män- niskor i möjligaste mån skola inordna sina sexuella förbindelser inom det av samhället godkända äktenskapets form. Det är icke endast en teoretisk för- modan utan en omvittnad praktisk erfarenhet från såväl viss—a främmande länder som vissa kretsar i vårt land, att ett förbud mot gifta kvinnors kvar- stående i anställning ofta hindrat äktenskaps ingående och mången gång lett till att varaktiga och äktenskapsliknande sexualförbindelser icke legaliserats. Därmed sker emellertid icke endast ett frångående från äktenskapets sociala ordning i dessa enskilda fall, utan ett förbud av detta slag blir dessutom ett slags sanktion för fria sexualförbindelser i större allmänhet.
Det må å andra sidan framhållas, att, när de gifta kvinnornas förvärvsar— bete ses från familjesynpunkt, förhållandena ingalunda äro harmoniska
utan att samhället tvärtom befinner sig i en brytningstid. Traditioner, hand- lingsvanor och praktiska förhållanden hava nämligen långt ifrån anpas- sat sig till hustruns yrkesarbete såsom någon normal företeelse. På den gifta kvinnan i förvärvsarbete kommer därför att vila en betydligt större io- tal arbetsbörda än på hennes manliga och ogifta kvinnliga yrkeskamrater. Ej sällan blir denna arbetsbörda så stor, att man kan tala om en risk för överansträngning. Stundom bli även barnens intressen eftersatta, om ingen i hemmet har tillräcklig tid och förmåga att ägna sig åt dem.
Dessa missförhållanden önska de sakkunniga för ingen del undanskym- ma. Om emellertid en viss mängd av de gifta kvinnornas yrkesverksamhet betraktas såsom oundviklig, bör samhället och de enskilda familjerna sätta in krafter på att anpassa vissa av de yttre förhållandena därefter. En hel del anordningar kunna skapas för att underlätta den yrkesarbetande husmo— derns arbete med hushåll och barn. Emellertid fordras troligen i första hand en viss förändring med hänsyn till de krav, som traditionellt ställas på hustruns omsorger och hemorganisation. Ju mera jämställda hustrurna bli med männen i fråga om yrkesarbete, desto mindre borde de anses böra stå till förfogande för särskild uppassning av andra familjemedlemmar. I den mån på detta område en förändring i uppfattningen inträffar och hem— arbetet mera rättvist kommer att fördelas på samtliga vuxna familjemedlem— mar, kommer hela frågan om de förvärvsarbetande gifta kvinnornas hus— modersuppgift i annat läge.
De med barnens födande, vård och fostran förenade arbetsuppgifterna komma emellertid i all framtid att avsevärt öka arbetsbördan för gifta kvinnor. Trots att de sakkunniga icke kunna medgiva det berättigade i nå- got förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete, är därmed ingalunda utsagt, att en utveckling vore att hälsa med glädje, som ledde till att gifta kvinnor i större allmänhet komme att ägna sig åt arbete utom hemmet. Tvärtom måste det anses i hög grad lyckosamt att, såsom nu i största antalet fall sker, kvinnor, som ha fallenhet och intresse därför, kunna mera obekym- rade om ett försörjningsarbete få ägna sig åt egna barns vård i ett eget hem. I den mån samhället genom olika åtgärder kan bidraga att underlätta den i hemmet arbetande hustruns arbete och därmed möjliggöra för henne att ägna sig åt de för hemmet mer betydelsefulla uppgifterna, skulle detta utan tvivel komma att ställa hemarbetet bättre i konkurrensen med förvärvsar- bete utom hemmet än vad nu är fallet. En husmoder, som med omtanke och yrkeskunnighet ägnar sig åt hemarbete i ett någorlunda stort familje- hushåll, fyller en uppgift, som, även med hänsyn till dess rent ekonomiska värde, är produktiv. Därtill komma de många värden i hemarbetet, som äro ogripbara för en ekonomisk jämförelse men ändock omistliga, och som fram- för allt innebära, att moderns arbete med barnens vård och fostran kan skö- tas jämsides med hemhushållets arbetsuppgifter. Det måste emellertid med- ges, att den nutida tendensen innebär, att förvärvsarbetet ur ekonomisk syn- punkt :blir mer och mer förmånligt ställt gentemot hemarbetet vid det val, som varje ung familj står inför. Även om förbud och andra tvångsåtgärder
här icke kunna hjälpa, böra emellertid inga möjligheter till en positiv för- bättring av hemarbetets villkor underlåtas.
Som en ytterligare komplikation i problemet om användningen av de gifta kvinnornas arbetskraft måste beaktas, att varje lösning av familjens organisations— och inkomstproblem, som endast tager hänsyn till de år, då modern har de stora uppgifterna inom hemmet, är ofullkomlig. Icke gifta kvinnor i allmänhet utan endast mödrarna bland dem kunna sägas i hem- met ha så väsentliga uppgifter, att det blir en social angelägenhet, om de bringas att försumma dem. Men även för dem som ha moderskapsuppgifter, faller den medföljande arbetsbelastningen endast på en relativt kortvarig period av deras levnad. I samma mån som kvinnornas livslängd ökat och i samma mån som familjens barnantal minskat, ha moderskapsåren kom- mit att utgöra ett specialproblem i kvinnornas liv. Även om det är nöd- vändigt att på bästa sätt skydda dessa uppgifter, blir det orimligt att en- dast med hänsyn till dem planera och organisera kvinnornas hela liv. Själ- va diskontinuiteten i kvinnornas livsuppgifter skapar ett av samtidens svå— raste problem.
Till den konflikt mellan yrkesarbete och hemintressen, som för den för- värvsarbetande modern i vår tid består, anse sig de sakkunniga icke kunna an- visa någon allmängiltig lösning. Trenne synpunkter måste jämsides beak- tas: samhällets intresse av effektivaste möjliga arbetsinsats, kvinnornas in- tresse i att få för dem personligt lämpade arbetsuppgifter och största möj- liga ekonomiska try ghet för såväl nuet som framtiden samt barnens rätt- mätiga krav på bästa möjliga barndomsvård. Kompromissen mellan dessa trenne synpunkter måste varje enskild familj själv finna. Emellertid skall i det följande beröras, huruvida genom sociala åtgärder i viss mån de svårig— heter, som i närvarande brytningstid icke kunna helt undvikas, skulle kun- na underlättas.
Gratifikation, äktenskapslån, engångsutbetalning av pensionsavgifter samt förtidspensionering vid avgång ur tjänst på grund av giftermål. Då de sakkunniga avvisat förslaget om ett förbud mot gift-a kvinnors an- vändande i förvärvsarbete eller visst slag av förvärvsarbete, har detta skett på så starka principiella grunder, att icke heller förslag om särskilda premier för att förmå kvinnor att frivilligt avgå kunna vinna de sakkunnigas an— slutning.
Förslagen om gratifikation och äktenskapslän vid kvinnors avgång ur tjänst vid giftermål måste från de synpunkter, de sakkunniga hava att prö- va, nämligen de arbetsmarknadsekonomiska, sakna all motivering. Det kan icke anses rimligt, att samhället, som ofta fått vidkännas kostnader för att göra arbetskraft yrkesskicklig, därefter skulle betala ytterligare för att icke behöva utnyttja denna arbetskraft.
Från befolkningspolitisk synpunkt kan denna fråga möjligen bedömas annorlunda. Det har emellertid i vårt land med styrka hävdats, att befolk- ningspolitiska åtgärder skola hava direkt samband med det syfte de vilja
tjäna och icke såsom villkor uppställa andra fordringar. En gratifikation vid avgång ur tjänst kan emellertid i och för sig icke förmodas tjäna något befolkningspolitiskt intresse, då den dels huvudsakligen skulle tillfalla dem som ändå avgå och då dels denna engångsinkomst icke kan vara fördelak- tigare än den kontinuerliga inkomst, som skulle härröra ur yrkesarbetet och därför heller icke — åtminstone ej vid rationellt övervägande — mera be- främja barnafödande. Äktenskapslån ha i Tyskland förknippats med vill- kor om hustruns utträde ur förvärvslivet, men villkoren ha på senare tid uppmjukats. I Sverige har denna de unga familjernas finansieringsfråga givits en lösning av annan art, i det att enligt befolkningskommissionens förslag riksdagen fr. o. m. 1 januari 1938 beviljat unga makar särskilda låne— möjligheter för bosättning. Dessa lån givas utan varje villkor i fråga om hustruns hem- eller yrkesarbete. De sakkunniga finna ej anledning för- orda, att gratifikationer lämnas såsom uppmuntran till avgång ur tjänst och icke heller att påfordra, att bestämmelserna för bosättningslånen ändras.
Därefter må beröras det för kvinnornas eget vidkommande med gratifi- kation jämförbara förslaget, att intjänt pension skulle i ett engångsbelopp utbetalas vid avgång ur tjänst. Ett dylikt förslag hade i allmänna ordalag berörts av 1930 års pensionssakkunniga:
»Vld frågans bedömande hava de sakkunniga utgått från att ingen lösning är önsktig, enligt vilken den gifta kvinnan skulle mot en tillfällig förmån —— exempel- vis en gratifikation —— lockas att övergiva statstjänsten för att sedan, i händelse av mannens frånfälle eller bristande förmåga att försörja sin familj, stå utan för- värvsmöjligheter. »
— — — »Då alltså familjepensionsmedlen lämna ett så betydande överskott och alltjämt komma att göra detta, så länge de kvinnliga tjänstemännen skola inbetala samma avgifter, som männen hava att erlägga till sina änke- och pupillkassor, synes den tanken ligga nära till hands, att man skulle kunna använda överskottet för ett så närliggande och behjärtansvärt önskemål som att underlätta för gifta kvinnor att helt ägna sig åt familjen och hemmets vård.»1
I ett senare betänkande2 ha pensionssakkunniga emellertid icke ansett sig kunna fullfölja det preliminärt ställda förslaget.
De sakkunniga finna det för det första vara olämpligt, att belopp, som avsatts för vissa ändamål, d. v. s. ålderdoms- och familjepensionering, ut- tagas för annat ändamål, nämligen bosättning, för det andra oegentligt, att för kvinnors avgång på grund av giftermål skulle gälla andra regler än vid annan avgång, samt för det tredje oriktigt, att unga människor i en till- fällig situation skulle bringas att för utsikten att få ett visst mindre en- gångsbelopp försumma att göra en mera långsiktig ekonomisk planering. De sakkunniga kunna därför icke förorda en dylik anordning.
' Betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension (Stat. off. utr. 19:32:19). ' Under mellantiden hade 1930 års pensionssakkunniga föranstaltat om en undersökning rörande c:a 3000 gifta kvinnliga befattningshavare och såsom ett resultat därav funnit det vara sannolikt, att med hänsyn till dessa befattningshavares tamiljeförhåltanden, det skulle vara obe— fogat att särskilt uppmuntra dem till avgång (Betänkande rörande familjepensionering. Stat. off. utr. 1934z29).
Vad till sist förtidspensionering av kvinnor som avgå på grund av gifter- mål beträffar, har denna knappast haft förespråkare i Sverige. I Frankrike praktiseras den i viss mån (se ovan s. 218), men det är då att märka, att för män militärtjänstgöring på liknande sätt berättigar till visst tilläggi den för pensionering nödvändiga tjänsteårsberäkningen. I vårt land skulle en allmängiltig förtidspensionering med anledning av äktenskap eller moder- skap knappast äga något stöd i en allmän rättsuppfattning.
Deltidsarbete. Så länge problemet om de gifta kvinnornas förvärvsarbete ses endast utifrån dessa kvinnors egen synpunkt, måste deltidsarbetet te sig som en fördelaktig lösning. Inkomstbehovet är nämligen icke alltid så be- stämt fixerat till en hel yrkesinkomst utan kan vara av alla graderingar, och möjligheten att organisera hemarbetet med endast en kortare frånvaro för husmodern blir betydligt lättare. Samvaron med barnen och omsorgen om deras vård och fostran skulle härigenom inte lida något mera betydande av— bräck. Förhållandet mellan mor och barn skulle kanske tvärtom vinna på några timmars daglig frånvaro. Yrkesskickligheten och arbetsvanorna skul- le upprätthållas, varför ett återinträde i full tjänst, om behov eller intresse därav senare uppstode, skulle vara underlättat.
Trots detta finnes hos arbetsmarknadens bägge parter mycket liten sym- pati gentemot förslag att utvidga eller officiellt reglera deltidsarbetsmöjlig- heterna. Detta ter sig så mycket mer förvånansvärt, som faktiskt en stor del av de gifta kvinnornas förvärvsarbete har karaktären av deltidsarbete. En- ligt den specialutredning, som gjorts i 1936 års folkräkning och som citerats ovan ä 5. 252, hade av samtliga redovisade hustrur nära 6 0/o haft heltidsar- bete och nära 4 0/o deltidsarbete under hela eller väsentlig del av äktenskapet samt nära 9 0/0 hade i mindre utsträckning haft yrkesarbete. Emellertid är det tydligt, att det såsom deltidsarbete eller tillfälligt arbete här redovisade arbetet ofta haft karaktären av medhjälparskap i självständiga företag samt i vissa fall varit av sådan art, att det icke kunnat helt sysselsätta sina ut- övare. Såsom form för anställning hos andra har deltidsarbetet säkert spe- lat mindre roll. -
Det största motståndet kommer från de anställdas håll. Man fruktar en allmän nedvärdering av den kvinnliga arbetskraften, om den gifta delen därav gör anspråk på särförmåner eller ger sken av att medgiva, att deras arbetsfömåga ej skulle vara fullgod. Man befarar vidare en press nedåt på arbetslönerna, om denna del av arbetarstammen ej begär »försörjarlöner» utan visar sig kunna underbjuda sina kamrater. Man befarar .vidare, att deltidsarbetet speciellt på kontorsbanan skall under de relativt oreglerade ar- betstidsförhållandena utveckla sig till ett heltidsarbete med deltidslön. Man finner svårigheter föreligga i avvägandet av andra förmåner än löner, vilka kunna vara inkluderade i avtalsbestämmelser: pensionsrätt, semesterförmå- ner, sjukledighetsersättning etc. .
Från den andra parten, arbetsgivarna, medgivas i viss mån dessa xolägen- heter. Till dessa kommer en med deltidsarbete följande störrebelastning
på arbetsledarna: upprepade instruktioner, tätare avräkningar etc. Vidare framhålles stundom arbetsuppgifternas odelbarhet och allmänhetens intresse att kunna återfinna samma person på samma plats. Emellertid visar man på arbetsgivarhåll stort intresse för den specialform av deltidsarbete, som be- står i en regelbunden tjänstgöring vissa timmar om dagen eller vissa dagar i veckan. Även mot denna form av deltidsarbete gälla emellertid vissa av de anställdas invändningar.
De sakkunniga ha icke kunnat värja sig för intrycket, att reaktionen i allmänhet inför detta begrepp delvis varit känslob—etonad eller att den åt- minstone varit mera principiellt än praktiskt bestämd.
De sakkunniga ha för sin del funnit, att i vissa arbetsgrenar inom det pri— vata näringslivet en viss klyvning av tjänstgöringen på kortare pass i och för sig väl skulle kunna ordnas och likaså att man på vissa arbetsområden skulle vara betydligt mer betjänt av ett större antal korttidstjänstgörande än av ett mindre antal heltidsanställda. Man borde även ha rätt att förvänta, att ett synnerligen gott arbete skulle presteras under korttidstjänstgöring och att detta alldeles särskilt skulle gälla gifta kvinnor, som i detta arbete kunde fin- na en välkommen omväxling utan att dock tjänstetiden utsträcktes så långt, att oron för hemmet toge överhand över arbetsglädjen. De sakkunniga anse därför att många praktiska ekonomiska och personliga vinster för de gifta kvinnorna vara att påräkna, om deltidsarbete i större utsträckning vore lill— gängligt.
Emellertid måste de sakkunniga inse, att möjligheterna att i fastare for— mer organisera sådant deltidsarbete för närvarande äro relativt små. Frå- gan sammanhänger med problemet om arbetskraftens variabilitet överhu- vud taget. Så länge arbetsmarknaden befunnit sig i sitt organiserande skede, ha parterna för att kunna försvara sina ställningar och ha klarhet om an- ställningsreglerna måst arbeta under premissen, att all arbetskraft vore hundraprocentigt fullvärdig och att alla arbetstillfällen voro heltidsanställ- ningar. Ännu är detta uppbyggnadsskede icke helt avslutat, men det torde vara att vänta, att modifikationer i bägge dessa hänseenden måste komma att så småningom befinnas önskvärda. Avvägningen av arbetsmöjligheterna för mindre kvalificerad och för deltidsarbetande arbetskraft kommer att kräva ett vidlyftigt utredningsarbete från arbetar- och arbetsgivarorganisa- tionernas egen sida. Olika avtalsbestämmelser måste komma att göras mo- difierbara med hänsyn till: uppdelningen av arbetstillfällena, och likaså måste även deltidspersonalens arbetsförhållanden regleras genom fasta av- talsbestämmelser. Till dess att sådana utredningar och bestämmelser före- ligga, torde det vara ogörligt att rekommendera några åtgärder för att på den privata arbetsmarknaden åstadkomma större användning av deltids— arbete vare sig det gäller gifta eller ogifta, män eller kvinnor. Man har i stället att lita till att, där så ske kan, dylikt arbete ordnas genom personliga hänsynstaganden mellan arbetsgivarna själva och deras anställda.
Deltidsarbetet i offentlig tjänst ställer sig delvis olika. Återverkningama på andra anställdas villkor behöva knappast tagas i betraktande. Den of;
fentliga tjänsten är icke lika känslig som den öppna arbetsmarknaden för återverkningarna av oregelbundenheter och socialt betingade hänsynstagan- den såsom de sakkunniga i det föregående framhållit. I den mån tjänstens art tillåter och tjänstemännen själva så önska, böra därför korttidstjänst— göringar inom allmän tjänst kunna ordnas.
Formella möjligheter härför föreligga redan genom bestämmelserna om nedsättning av tjänstgöringstid samt partiell ledighet. De sakkunniga önska framhålla, att, i den mån deltidsbefattningar kunna inrättas eller partiell tjänstledighet beviljas, även de gifta kvinnornas behov i dylikt hänseende måtte beaktas. Däremot böra inga bestämmelser tillskapas särskilt för den- na kategori befattningshavare, då även av andra anledningar ett legitimt behov av kortare tjänstgöringstid kan uppstå. Icke heller bör någon press utövas för att förmå de gifta kvinnorna att tag-a dylik reducerad tjänst- göring. Hela detta problem skulle säkert klarna, om man vande sig atti deltidsanordningarna icke endast uppmärksamma riskerna för den kvinn— liga arbetskraften utan även att beakta, hur fördelaktiga de i många fall skulle vara för själva arbetets utförande.
Reservtjänstgöring. Om reservtjänstgöring i allmän tjänst gäller i till- lämpliga delar vad ovan på tal om deltidsarbete sagts om nedsatt tjänstgö- ringsskyldighet, tillfälliga vikariat o. s. v. För den privata arbetsmarknaden företer emellertid reservtjänstgöringen helt andra aspekt än deltidsarbetet. Medan sålunda det sistnämnda i och för sig kunde te sig önskvärt från de gifta kvinnornas egen synpunkt men svårt att tillämpa med hänsyn till såväl arbetsplatsernas som yrkeskamraternas önskemål, ställer sig reservtjänstgö- ringen tvärtom. Den motsvarar sålunda, särskilt i form av sjuk— och se- mestervikariat, ett direkt behov från näringslivets sida. Övriga anställda ha heller knappast att befara några skadliga återverkningar av dylika arrange- mang, eftersom reservpersonal i fråga om avtalsförmåner icke äger krav på att jämställas med övriga anställda.
Däremot är reservanställningen, just emedan den är till sin art oregel- bunden, av betydligt mindre värde för de gifta kvinnorna själva. Dessa kunna visserligen genom vikariat av olika slag erhålla ett tillfälle att vid- makthålla sin yrkesskicklighet, och givetvis kunna de i många fall även vara angelägna om den extrainkomst reservtjänstgöringen medför. I större all— mänhet kommer emellertid denna, emedan den icke kan förutberäknas, att så avsevärt bryta sönder den organisation kvinnornas eget hemarbete vilar på, att det — vilket även besannat sig erfarenhetsmässigt — blir för dem mindre värdefullt. Endast i de fall att den gift-a kvinnan har hembiträde och alltsåi relativt stor utsträckning icke har sin tid sysselsatt, ha vikariaten visat sig vara mer begärliga. Vikariaten infalla dessutom särskilt ofta vid sådana tidpunkter, då även hemmen ställa större anspråk på de gifta kvin- norna, t. ex. vid jul eller nyår, eller då de kunna komma i konflikt med familjens sommarrekreation etc.
Med hänsyn till dessa förhållanden synes det de sakkunniga omöjligt att
uppställa generella regler eller giva några mera preciserade förslag för i vil- ken mån, reservtjänstgöring skulle kunna utnyttjas för de gifta kvinnornas räkning. Däremot blir en dylik av betydligt större praktiskt värde för pen- sionerade ensamstående personer, som i individuella fall kanske alltför tidigt skilts från sitt arbete. Det må överlämnas åt den inre organisationen i varje yrkesgren att här komma till en uppgörelse om förhållandena.
Endast i ett avseende önska de sakkunniga göra ett särskilt påpekande. Detta gäller möjligheten för de kvinnor, vilka avgå vid giftermål för en fler— årig moderskapsledighet men i avsikt att senare återvända till förvärvsar— betet, att kvarstå i kår- och fackorganisationer. Genom själva denna tillhö- righet kan i viss mån förbindelsen med yrket och yrkeskamraterna upprätt- hållas. I vissa fackföreningar föreligger redan nu möjlighet att under flera år vidmakthålla ett s. k. vilande medlemskap. Denna möjlighet torde böra vidgas. Även i den offentliga tjänsten bör, där så ske kan, en viss längre tjänstledighet kunna beviljas mödrarna under åren kring barnens minderårig- het. Då emellertid de sakkunniga äro väl medvetna om de med dylika anord— ningar förbundna riskerna, kommer detta problem att något närmare disku- teras under närmast följande rubrik.
Förtursrätt vid återinträde i tjänst. Frågan om flerårig moderskapsledig- het sammanhänger nära med frågan om återinträde i tjänst. I det fall att intet formellt utträde ur tjänsten förekommit, har denna i regel uppehål— lits med vikarie. Har däremot avgång ur tjänsten skett, återbesättes denna i regel med annan ordinarie innehavare. Det kan då givetvis aldrig i det se- nare fallet bliva fråga om att en tidigare befattningshavare skulle tillerkän- nas någon rätt att begära den senare tjänsteinnehavarens entledigande. Även om i det förra fallet problemet ligger formellt annorlunda till, torde man icke heller böra bortse från vikariernas intressen. Det kan icke vara för arbetets utförande, för tjänsteförhållandcna eller för de unga människorna gagneligt, om ett vidsträcktare vikariatsystem komme att tillämpas.
Om en gift kvinna avgår ur tjänst, torde hon icke heller vid återinträde böra kunna påräkna någon bestämd förtursrätt. Ordinarie tjänst måste gi- vetvis besättas endast med hänsyn till förtjänst och skicklighet. Däremot torde vid nyanställning och anställningar av tillfällig art en förutvarande an- ställd i många fall böra äga företräde framom andra sökande, vilket enligt vad de sakkunniga ha sig bekant även förekommit vid statens verk.
I det privata näringslivet torde i detta avseende förefinnas större möjlighe- ter till anpassning. Visserligen böra de gifta kvinnorna icke begära att med lägre kompetens än andra sökande erhålla arbete, men med den, som man hoppas, allmänt ökade förståelsen för den även något äldre arbetskraftens och åtminstone den medelålders arbetskraftens duglighet, torde de gifta kvin- norna och änkorna icke i fullt samma beklagansvärda utsträckning som hit- tills behöva känna sig stå utanför arbetsmarknaden, om de för en viss tid ägnat sig åt sina barns vår-d. Medelåldersproblemet har varit särskilt svårt för den nuvarande övergångsgenerationen, som varit fostrad för en långt
mer statisk tillvaro. Med den nya generationen, som nu börjar träda in i medelåldern, kommer det säkerligen att visa sig, att anpassningsförmågan är större och därmed användbarheten i yrkesarbete utvidgad. Med det sagda ha de sakkunniga velat uttala sin förhoppning, att genom enskilt hänsyns- tagande större möjlighet att åter erhålla arbete måtte beredas de kvinnor, gifta, frånskilda och änkor, som för en någorlunda kort tidsperiod utträtt ur förvärvslivet för att ägna sig åt sina barns vård.
Möjlighet för vid giftermål avgående kvinnor att vidmakthålla pensions- rätt. Vid flera av de konferenser de sakkunniga haft med representanter för olika kategorier av anställda har det visat sig, att utsikterna att erhålla pen- sion spela en mycket stor roll för de gifta kvinnornas önskan att kvarstå i tjänst. Det har framhållits, att kvinnors frivilliga avgång ur förvärvsarbete vid giftermål avsevärt skulle underlättas, om den med anställningen förenade pensionen icke behövde förminskas eller förfalla. Då de sakkunniga inse problemets stora betydelse, skall här nedan undersökas, vilka reformer här- utinnan skulle kunna vidtagas. Problemen ställa sig därvid väsentligt olika i den allmänna tjänsten med dess reglerade pensionsförhållanden och i den enskilda tjänsten.
Inom statstjänst har numera ett steg i denna rikning tagits genom införan- det av den bestämmelsen, att vid avgång utan rätt till pension den under tjänstetiden intjänta pensionen ersättes med en håremot enligt försäkrings— teknisk beräkning svarande uppskjuten livränta, vilken utfaller vid viss fast— ställd pensionsålder. Beträffande familjepensioneringen gäller, att rätten till familjepension kvarstår efter befattningshavarens avgång och att pensions- förmånernas storlek bestämmes efter antalet tjänsteår.
Från olika grupper av befattningshavare har därutöver framkommit ett Önskemål, att den som avgår ur tjänst utan att överflyttas till annan pen— sionsberättigad tjänst, skulle sättas i stånd att genom egna årliga inbetal- ningar vidmakthålla och öka sin pensionsrätt, så att den vid pensionsålderns inträde utfallande pensionen bleve lika stor som den skulle ha blivit, om ve- derbörande kvarstått i tjänst.
De sakkunniga, som inse att en dylik åtgärd skulle vara av viss psykologisk betydelse, anse sig emellertid icke kunna rekommendera ett dylikt system. Även om de avgående befattningshavarna själva bära samtliga de kostnader. som äro med deras fortgående pensionering förenade, komma ändock vissa administrativa kostnader att åvila det allmänna och vissa andra svårigheter att inträda, som icke helt få förbises. En av dessa består i rätten till förtids- pensionering. Dennas bestämmelser torde nämligen knappast kunna bliva tillämpliga på andra än i tjänst kvarstående befattningshavare. Ytterligare en svårighet, ehuru troligen av mindre vikt, ligger däri, att de nu fastställda normerna för pensionsavdrag beräknats med hänsyn till att en viss avgång genomsnittligt skall komma att ske. Vidare skulle konsekvensen kunna tän- kas fordra, att dylik möjlighet att kvarstå i statlig pensionsrätt tillerkändes envar, som överginge från allmän till enskild tjänst, varigenom stor oreda
vållades. Till slut måste de sakkunniga peka på att även andra möjligheter att genom regelbundna inbetalningar ordna en pensionsförsäkring finnas för dem som önska utnyttja dem. För många tjänsteinnehavare torde en frivil- lig pensionsförsäkring vara en framkomlig om också ekonomiskt något mind- re fördelaktig väg.
De sakkunniga finna det av dessa anledningar icke möjligt att föreslå en utvidgad pensionsrätt för de kvinnor, som vid giftermål avgå ur offentlig tjänst.
Vad återigen pensionsmöjligheterna inom den enskilda tjänsten beträffar, ligger frågan annorlunda till, eftersom där icke en allmän pensionsrätt be- står. Det torde vara ett oavvisligt önskemål att, där pensionsrätt finnes, även före pensionsålderns inträde avgående anställda skola ha möjlighet att till- godoräkna sig viss andel av denna rätt, då för pensionsändamål avsatta be- lopp äro att betrakta såsom innehållen del av lön. Då utvecklingen numera går i den riktningen, att från företagen fristående pensionskassor skapas, vilja de sakkunniga påpeka, att härigenom ett önskvärt överförande av pen- sionsrätt mellan kassorna underlättas samt att pensionsrätten inom en all- män pensionskassa bör kunna kvarstå, även om anställningarna växla. Emel- lertid böra samma regler gälla för i anledning av äktenskap avgående kvin- nor som för andra anställda. Större penningbelopp böra icke heller under denna pensionsform utbetalas vid avgång. _ En särskild utredning, som av 1936 års sakkunniga för frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda nyligen avlämnats, har ställt sina förslag i samma riktning.1
Beredande av möjlighet för äkta makar att ha anställning på samma ort. I och med den allt vanligare förekomsten av äktenskap, där båda makarna inneha förvärvsarbete, har det varit att vänta, att antalet fall skulle stiga, där makarnas olika anställningsort hindrat ett gemensamt familjehushåll. Knappast hade man dock kunnat vänta, att denna företeelse skulle vara så omfattande, som synes framgå av det tidigare (s. 302) omnämnda resulta- tet ur lärarinneenqueterna. Enligt dessa skulle icke mindre än 14 0/0 av de gifta folkskollärarinnorna och 16 0/0 av de gifta småskollärarinnorna leva i dy- lika äktenskap. Här är visserligen att märka, att få samhällsgrupper lika lätt som lärarkårerna kunna trots skilda arbetsorter upprätthålla en viss gemen- skap, då få andra ha så långa ferier. Det är därför med all sannolikhet icke rimligt att analogivis utsträcka detta resultat att gälla även andra kate- gorier. Såsom symptomatiska för en nyordning inom äktenskapsformerna äro uppgifterna dock beaktansvärda.
Flera äro sannolikt de fall, där hustrun skulle ha velat vidmakthålla ett förvärvsarbete, om inte flyttningen till makens bostadsort omöjliggjort detta. Vissa antydningar därom erhållas ur det ovan s. 256 citerade materialet från 1936 års partiella folkräkning, av vilket framgår, att gifta kvinnors förvärvs— intensitet minskar, om de vid giftermålet byta kyrkoskrivningsort. Alldeles
1 Stat. off. utr. 1938:18.
oräknade äro slutligen de fall, då ett äktenskap icke kunnat komma till stånd eller då det orimligt länge fördröjts, därför att de båda parterna icke kunnat finna förvärvsarbete på samma ort.
Under sådana förhållanden synes det bliva ett samhälleligt önskemål, att arbetsmarknaden bringas att bättre taga hänsyn till familjebildningen. För det enskilda näringslivet kan ett sådant hänsynstagande endast åstadkommas genom personliga överenskommelser. Mycket skulle emellertid troligen vara vunnet, om detta intresse för makarna att finna arbete å samma ort betrak- tades såsom ett legitimt socialt behov. Utvidgat från de enskilda fallen till att gälla mera generellt, sammanfaller detta önskemål med det som de sak- kunniga tidigare uttalat, nämligen att kompletteringsyrken för det andra kö- net böra tillskapas på orter, som behärskas av efterfrågan endast å den ena sortens arbetskraft.
Även om det inom den offentliga tjänsten finnas möjligheter att i någon mån tillgodose makars intresse av jämsides arbetsmöjligheter, torde det vara svårt att fastställa regler härför. Visserligen har i en del länder, varibland särskilt konsekvent och omfattande i Frankrike, såsom ovan ä 5. 217 anför- des, en dylik praxis utvecklats och lagfästs. Svårigheterna äro emellertid be- tydligt större i ett litet land än i ett stort. Få kårer äro nämligen så stora, att ett gott urval av likvärdiga sökande skulle kunna tänkas ifrågakomma till varje tjänst. Det torde därför endast undantagsvis inträffa, att hänsyn till makars intresse i förevarande hänseende skulle kunna tagas vid tillsättande av viss tjänst, utan att samtidigt grundlagens bud åsidosättas. Hur behjär- tansvärt än detta spörsmål är för familjebildningen, anse sig därför de sak— kunniga icke kunna framställa något krav härutinnan, än mindre föreslå någon lagstiftning i likhet med den franska. Det torde få överlämnas till myndigheterna att avgöra, huruvida i det enskilda fallet dylik hänsyn till familjebildningen och den personliga trivseln skall kunna tagas. De sak- kunniga förvänta, att myndigheterna skola ha sin uppmärksamhet fäst på detta sociala spörsmål.
Gift kvinnas möjlighet att behålla eget släktnamn. Det har ovan (5. 323) omnämnts, att visst ekonomiskt avbräck vid drivande av egen rörel- se kan vållas gifta kvinnor, vilka efter giftermålet önska återöppna förut i eget namn bedriven firma. Även utanför de kretsar, där dessa särskil- da bestämmelser enligt firmalagen1 förbjuda gift kvinnas användande av sitt eget släktnamn, förefinnes ett önskemål, att behållandet av eget eller övertagandet av mannens släktnamn måtte göras öppet för makarnas fria val. De sakkunniga önska särskilt leda uppmärksamheten på att först i den nya äktenskapslagen av år 1920 formella hinder uppställdes för gifta kvinnor att använda sig av sitt familjenamn, vilket numera endast efter särskild anmälan får nyttjas i sammanbindning med mannens. Dittills hade frågan om hustruns namnbyte varit överlämnad till makarnas eget
* Lag av 1887 om handelsregister, firma och prokura, 2 kap. 9 %: »Enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med eller utan förnamn.»
skön att avgöra, och längre tillbaka var det allmän sed, att hustrun bibe- höll sitt familjenamn. Tillkomsten av denna nya bestämmelse i giftermåls- balken har väckt opposition från olika håll. Frågan har även motionsvägen förevarit till behandling i riksdagen men har hittills icke lett till någon änd- ring. I ett till justitiedepartementet år 1921 av professor Gösta Eberstein avgivet betänkande med förslag till lag om släktnamn tillerkändes hustrun rätt att efter ansökan behålla sitt eget släktnamn, om hon under detta gjort sig känd i utövning av yrke eller verksamhet. En ny lagstiftning på namn- rättens område låter emellertid fortfarande vänta på sig.
Det synes de sakkunniga önskvärt, att det, med hänsyn till gift kvinnas bc- höriga bedrivande av förvärvsverksamhet, även skall finnas en möjlighet för henne att behålla sitt eget släktnamn. Inom de fria yrkena har visserligen en praxis i denna riktning utbildat sig, men det kan knappast vara förenligt med en rationell rättsordning, att en dylik praxis icke skall vara godkänd av la- gen. Ännu mera hindrande har den ovan anförda bestämmelsen i firmalagen visat sig vara, eftersom med »tillnamn» numera icke kan avses före äkten- skapet buret släktnamn.
Då förekomsten av gifta kvinnors förvärvsverksamhet blir allt vanligare, torde lämpligheten av att under alla förhållanden upprätthålla kravet på makarnas namngemenskap böra göras till föremål för en allmän ompröv- ning. De sakkunniga vilja därför framhålla önskvärdheten av att äktenska- pens namnrättsliga förhållanden snarast upptagas till övervägande.
Sociala anordningar till underlättande av förvärvsarbetande mödrars ar- bete med barn och hushåll. Från många olika håll, såväl vid de i förevaran- de betänkande refererade konferenserna som eljest i den medborgerliga dis- kussionen, ha starka önskemål framförts, att institutioner skulle stödjas och särskilda anordningar uppmuntras för att hjälpa de förvärvsarbetande mödrarna med deras barnavårdsuppgifter. De sakkunniga önska för sin del instämma i dessa rekommendationer.
Den hjälp, som skulle kunna ifrågakomma, måste bliva av mångahanda slag. För att underlätta själva hushållsarbetet är troligen en fortsatt rationa— lisering och förenkling på detta område att räkna med. En reformverksam— het i denna riktning är för närvarande påbörjad, ehuru den givetvis icke en— dast tar sikte på de förvärvsarbetande husmödrarnas svårigheter utan i minst lika hög grad på de hem'arbetandes. I de familjer, där ingen särskild per- son har sin arbetsdag fri för hushållsarbete, måste dessutom en rättvisare fördelning av hemmets arbetsuppgifter komma till stånd.
Barnavårdsuppgifterna kräva däremot helt andra hänsyn. De sakkunniga ha tidigare understrukit önskvärdheten av att mödrarna kunde beredas möj- lighet till en längre moderskapsledighet under barnens tidiga år. Emellertid kan en dylik möjlighet ännu långt ifrån sägas vara för handen; den kommer sannolikt icke heller att någonsin kunna gälla eller ens önskas av samtliga förvärvsarbetande mödrar. Under sådana förhållanden behöva mödrarna främmande hjälp med sina barns vård eller passning, vilket för de heltids—
anställda måste omfatta större delen av dagen. Även de hemarbetande möd- rarna ha emellertid behov av att under kortare tid av dagen kunna skicka sina barn till pedagogiskt ledda lekskolor. Befolkningskommissionen har i detta ärende numera avgivit förslag.1 De sakkunniga kunna för sin del åt- nöja sig med att hänvisa till detta förslag.
Emellertid kan teoretiskt sett barnens vård av samhället understödjas icke endast å institutioner utan även i de enskilda hemmen. Sålunda ha i en del fall hemsystrar anställts av kommuner eller andra sociala organisationer. Då det dock sannolikt skulle leda till orimliga konsekvenser, om husmors- vikarier för den under hela dagen bortaarbetande modern understöddes av det offentliga, har förevarande fråga i allmänhet för dessa husmödrar be- gränsats till att gälla kortare vikariat för undantagstillfällen, sjukdom, barn- passning om kvällar etc. Själva problemen om husmödrarnas hjälp i hem- men, som samtidigt med de sakkunnigas arbete behandlats av flera kommit— téer, beröra emellertid huvudsakligen de hemarbetande mödrarna, varför de sakkunniga sakna anledning att närmare upptaga denna fråga till behand- ling.
De sakkunniga dela helt den allmänna uppfattningen, att dylika föranstalt- ningar äro i hög grad önskvärda, och samtidigt önska de sakkunniga under— stryka, att ekonomiskt—sociala åtgärder till mödrarnas fromma i lika mån om än i skiftande former böra inrikta sig på de bägge mödrakategorierna.
Sammanfattning.
De sakkunniga ha icke ansett sin uppgift vara att i olika detaljhänseenden framlägga utarbetade förslag. Den stora samhällsfråga, vars utredning hän— skjutits till de sakkunniga, har fastmera genom själva sin karaktär i första hand nödvändig'gjort en omprövning med hänsyn till allmänna princi- per och sociala sammanhang. Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden i Sverige har till en början behövt allmänt kartläggas. De fakta, som de sak- kunniga i sådant syfte sammanställt i förevarande betänkande, torde kunna utgöra en grundval för bedömandet även av delproblem och detaljförslag. Därmed skulle de sakkunnigas syfte vara nått att giva ett bredare förarbete till sådana specialutredningar, som i olika sammanhang kunna komma att krävas och delvis redan från olika håll påfordrats, samt att giva den offent- liga opinionen i dessa spörsmål det verklighetsunderlag, som kan göra den upplyst och effektiv.
Kvinnornas infogande i den ekonomiska organisationen fortskrider i lång— sam takt. Denna företeelse kan varken hejdas eller starkt påskyndas. Sam- hället har dock i sin makt att påverka vissa av de faktorer, som bestämma denna utveckling, och att dymedelst förhindra, att anpassningssvårigheterna växa ut till en alltför kännbar social disharmoni. Bland dylika åtgärder ha
' Betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m. (Stat. off. utr. 1938:20).
de sakkunniga funnit anledning påkalla uppmärksamhet för vissa, vilka sy- nas mogna att föras fram till aktualitet:
1. Upphävande av bestående undantagsbestämmelser i fråga om kvin- nors behörighet till vissa allmänna tjänster och undanröjande av tveksamhet angående deras behörighet till vissa andra. I detta syfte ha de sakkunniga förordat en allmän revision av samtliga de lagbestämmelser, som beröra frå- gor om kvinnors behörighet att inneha offentlig tjänst eller uppdrag.
2. Tillgodoseende av den kvinnliga ungdomens behov av yrkesutbild- ning, även för industri, hantverk och jordbruk, samt en vidgad yrkesorien- tering, ävensom behovet av yrkesbyte för viss medelålders arbetskraft.
3. Allmänna och enskilda åtgärder för att i familjebildningens intresse åstadkomma arbetsmöjligheter, särskilt inom industri och jordbruk, i mera lika män för båda könen inom samma orter.
De gifta kvinnornas särställning inom kvinnoarbetets problemkomplex har av de sakkunniga jämlikt givna direktiv gjorts till föremål för särskild utred- ning och omprövning. Även om de gifta kvinnorna i vissa avseenden äro en relativt ny företeelse på arbetsmarknaden, har utredningen ej givit något stöd för det antagandet, att denna arbetsmarknadsfaktor skulle bryta sig ur ramen för den nuvarande samhällsutvecklingens sociala och ekonomiska or- ganisation. Det står fastmera efter utredningsarbetet för de sakkunnig-a klart, att de gifta kvinnornas förvärvsarbete varken kan undvaras eller bör hejdas.
I stället måste samhället anpassas till det nya läge, som kommit att upp- stå genom kvinnornas allmännare deltagande i förvärvsarbete utom hem- men. Samtidigt bör emellertid mödrarnas möjlighet att under barnens min- derårighet ägna sig åt dem och hemmen genom samhälleliga åtgärder under- lättas.
De sakkunniga vilja beträffande de särskilda förslag, som de fått i upp- drag att pröva, samt med hänsyn till vad under utredningen i övrigt fram— kommit giva följande sammanfattning av sitt ståndpunktstagande.
1. Förslag om lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete utom hemmet liksom förslag om restriktiva åtgärder i annan form mot gifta kvinnors arbetsrätt måste på det bestämdaste avvisas.
2. Gratifikationer, äktenskapslån, engångsutbetalningar av intjänt pen— sion, förtidspensionering vid avgång ur tjänst eller andra dylika ekonomiska åtgärder, som skulle uppmuntra till frivillig avgång vid giftermål, kunna icke anses ändamålsenliga.
3. Möjligheter att erhålla deltidsarbete och reservtjänstgöring böra — med utnyttjande inom den offentliga tjänsten av redan givna bestämmelser samt inom det enskilda näringslivet genom överenskommelser mellan ar- betsmarknadens parter — beredas såväl gifta kvinnor som andra arbetstaga- re, vilka av godtagbara skäl önska förkortad arbetstid.
4. Möjlighet att inneha anställning å samma ort bör under hänsynsta- ganden, som icke åsidosätta andra parters rättmätiga intressen, kunna i så- väl offentlig som enskild tjänst iviss mån beredas äkta makar.
5. Frågan om gift kvinnas rätt att behålla eget släktnamn bör snarast tagas under förnyad omprövning. 6. Sociala anordningar till underlättande av mödrars vård av minder- åriga barn böra vidtagas samt ekonomiskt understödjas, men de höra i lika mån, om än i olika former, tillgodose såväl förvärvsarbetande som hemarbe— tan de mödrar.
KVINNOARBETET I SVERIGE
AV DOCENT KARIN KOCK
FÖRSTA AVDELNINGEN. Kvinnornas sysselsättning.
Inledning.
Efterföljande redogörelse för kvinnoarbetets utveckling begränsas huvudsakligen till tiden efter 1920. Det viktigaste materialet för ett studium av kvinnoarbetet ut- göres nämligen av folkräkningarnas uppgifter rörande befolkningens fördelning på kön, ålder, civilstånd och yrke, och först med folkräkningen för år 1920 har man erhållit ett tillfredsställande material ifråga om yrkesfördelningen. Ofullständig- heter i det tidigare materialet och olikheter i redovisningsmetoder medföra så stora risker för felaktiga slutsatser, att man ej utan mycket omfattande undersökningar vågar begagna detsamma för en jämförelse med de senare folkräkningarna. För ett studium av det aktuella läget och de nuvarande tendenserna torde det också vara tillräckligt att analysera utvecklingen under tiden efter världskriget. Tyvärr före- ligga ej några uppgifter i detta avseende från 1936 års folkräkning och för vissa viktiga områden äro resultaten av 1930 års folkräkning ännu (1937) ej tillgängliga. Detta gäller bl. a. yrkesutövarnas fördelning efter ålder och civilstånd.
I folkräkningen upptagas som tillhörande ett visst yrke alla de personer, vilka ej på grund av ålder, invaliditet eller av andra orsaker definitivt lämnat detta yrke. Uppgifterna avse sålunda antalet yrkesutövare, antingen de ha sysselsättning eller äro arbetslösa och oavsett om arbetslösheten är tillfällig eller långvarig. Vissa upp- lysningar i detta avseende kunna erhållas ur uppgifterna om antalet personer, som under folkräkningsåret saknat inkomst. I detta sammanhang är att observera, att som yrkesverksamma gifta kvinnor ha räknats alla gifta kvinnor, vilka erhållit hela eller en mera väsentlig del av sin utkomst från egen yrkesutövning. Härvid har hän- syn tagits icke blott till den egna inkomsten utan även till dennas storlek i förhål- lande till mannens inkomst.
I det följande ha de i folkräkningen upptagna s. k. självständiga yrkeslösa (grupp VI), vilka till stor del bestå av pensionärer och änkor, ej räknats som yrkesutövare. Hänsyn har sålunda ej tagits till det ringa antal husägare och diverse arbetare som ingå i denna grupp och som egentligen även borde räknas som yrkesutövare.
Vid sidan av folkräkningsuppgifterna har man att tillgå vissa statistiska, regel- bundet utkommande publikationer, såsom industri- och lönestatistiken, samt special- utredningar av olika slag, vilka täcka begränsade verksamhetsområden. Dessa publikationer lämna i regel uppgift om antalet, vid ett visst tillfälle eller under en viss period, sysselsatta personer. Den mest omfattande undersökningen av detta slag är 1931 års företagsräkning, vilken täcker alla företag inom trädgårdsodling, industri, handel, kommunikationer, bank- och försäkringsväsende, restaurangrörelse, hygien och renhållning m. m. De områden som ej beröras av företagsräkningen äro
jordbruk och skogsbruk, allmän förvaltning, undervisning och fria yrken samt hus- ligt arbete.
Förutom den offentliga statistiken finnas även privata publikationer, utgivna av arbetsgivare- och arbetareorganisationer, kollektivavtal o. d., vilka lämna uppgif— ter om arbetsförhållandena. En mycket värdefull källa har varit de upplysningar, som muntligen lämnats vid konferenser med personer, vilka arbeta antingen som företagare eller anställda i olika yrken eller som äro knutna till arbetsgivare- och arbetareorganisationer.
Av tab. 1 framgår att de yrkesutövande1 kvinnornas antal stigit från 768260 år 1920 till 893342 år 1930 eller med 16 %. Under samma period steg de manliga yrkesutövarnas antal från 1808 750 till 1 978 482 eller med 9 %. Ökningen har sålunda varit starkare för kvinnorna än för männen, vilket medfört en stegring av kvinnornas andel av samtliga yrkesutövare från 29'8 till 311 %.
Det är av intresse att jämföra denna stegring med folkmängdsökningen under samma period, vilket lämpligen kan ske genom en jämförelse mellan antalet yrkes- utövare och befolkningen över 15 år. Yrkesutövare under 15 år äro så få till an- talet, att man helt kan bortse från denna grupp. En dylik jämförelse ger vid han- 1 den, att de manliga yrkesutövarnas andel av den vuxna manliga befolkningen ' sjunkit från 90 till 88 %, medan de kvinnliga yrkesutövarnas andel stigit från 36 till 38 %.
Ovanstående siffror tyda på en något olika utveckling för den manliga och den kvinnliga arbetskraften. Vad männen beträffar, kan man ej draga några slutsatser om orsakerna till minskningen, enär man ej kan konstatera till vilka åldersgrup- per den är att hänföra. Orsaken kan vara en tidigare avgång ur arbetet för de äldsta yrkesutövarna antingen på grund av svårigheter att erhålla arbete eller på grund av en utsträckning av pensioneringen. Den kan också vara att söka i en minskad förvärvsintensitet2 i de yngsta åldersklasserna till följd av förbättrade ut- bildningsmöjligheter eller svårigheter att komma in i ett yrke. Om dylika tenden- ser förelegat för männen, borde de ha givit sig tillkänna även för kvinnornas vid— kommande. Det visade sig också vid en specialundersökning rörande kvinnoarbetet i Stockholm3, utarbetad på grundval av icke publicerade tabeller till 1930 års folk— räkning, att en minskning förelegat i förvärvsintensiteten inom de högsta och lägsta åldrarna. Om detta resultat äger giltighet för landet i dess helhet, skulle man kun- na draga den slutsatsen, att kvinnornas förvärvsintensitet i de mellanliggande åld- rarna ökat starkare än som framgår av medeltalet för samtliga åldrar. Förändrade redovisningsmetoder för jordbruket påverka även siffrorna i den riktningen, att den ovan angivna ökningen i förvärvsintensiteten från 36 till 38 % måste betecknas som en minimisiffra.
Det är möjligt att den stegrade förvärvsintensiteten kan ha en av sina orsaker i en fortsatt minskning av antalet »icke sysselsatta» ogifta kvinnor. På grund av olika orsaker, vilka skola närmare beröras i annat sammanhang, söka de ogifta familje— medlemmarna i allt större utsträckning avlönat arbete utanför hemmen. Som oav- lönat arbete inom hemmen, antingen det utföres av hustrur eller andra familjemed— lemmar, i regel ej räknas som yrkesarbete vid den statistiska bearbetningen, kom-
1 På grund av terminologien i folkräkningen användes termen nyrkesutövarew för att beteckna personer, sysselsatta i avlönat (inom jordbruket även oavlönat) arbete utom hemmet eller i av- lönat husligt arbete. ? Med förvärvsintensitet avses här proportionen mellan antalet yrkesutövare och hela befolk- ningen inom en viss grupp. 3 Bergman, Karin, och Kock, Karin: Kvinnorna i Stockholm och förvärvsarbetet. Hertha 1935 0. 1936. Tryckt som bilaga "2 till Kvinnoarbetskommitténs betänkande.
Tab. 1. Yrkesutövarnas fördelning efter huvudgrupper samt kvinnornas procentuella andel inom olika grupper 1920 och 1930.
1 9 2 0 1 9 3 0 Y r k e 5 g r 11 p p
Män Kv. Samtl. KV' Män Kv. Samtl. liv' 1 % l % Jordbruk med binäringar . . . . . . 807 729 250 622 1 058 351 23'7 799 271 241522 | 040 793 232
därav : jordbruk o. boskaps- skötsel ...... . ..... 715 803 247 636 963 439 25'7 697 039 239 372 938 411 25'6 Industri och hantverk ...... . . 655 558 152 683 80% 241 18'9 741 114 185 885 926999 201 därav: hyggnadsverksamhet. . . . 116 418 953 117 371 0'8 169 578 1895) 171 473 1'1
Handel och samfärdsel . . . . . . . . 261213110078 371291 296 339 652171 414 511066 33
därav: varuhnlldel ......... . . . 107 040 Gl 931I 168 976 36'7 146 901. 94 972 241 573 39'3 bank och försäkring. . . . 12 183 5 857 18 040 32'5 13 809 7 751 21 580 36'0 hotell- och restaurang- rörelse ............. 0 271 24 433 30 704 796 9 700 46 287 55 987 ”2'7 post, telegraf o. telefon 12 6153 14 449 27 052 53'4 16 777 16 750 33 527 50 0 trannsportväeende ...... 123 110 3 409 126 519 2'7 152 465 5 654 168 119 3'6 Allmän tjänst och fria yrken . . 51 131 63 ööö 114 709 440 95 141 889925 181» 139 483 därav: statsförvaltning ........ 9 8951 2 855 12 750 22'4 9 547 2 673 12 220 21'9 försvarsvä-nende . . . . . . . 23 817 54" 24 357 2'2 24 870 1 453 26 323 5'5 kommunal förvaltning . . 8 639 i 231 9 873 |2'5 10 100 2 låt) 12 250 17'6 religionsvård .......... 6 876 945 7 821 12 1 8 679 2 214 10 898 201! undervisning m. m ..... 20 765 30 9tix 51733 59'9 26 951 39 404 66 855 59'4 sjuk- och fattigvård ll 139 27096 38 285 70'9 14 994 41 104 56 098 73'3 Husligt arbete ................ 3 119 191239 191 358 98'4 3 304 205 523 208 827 98 4 Samtliga grupper I 808 750 768 260 2 577 010 29 8 1978 482 893 342 2 871 824 31'1
Källa: Sveriges officiella statistik. Folkräkningen.
mer en dylik utveckling att siffermässigt te sig som en ökning av förvärvsintensite- ten. Det skulle med hänsyn till den framtida utvecklingen givetvis vara av intresse att uppskatta den reserv, som ännu finnes av ogifta kvinnor utan avlönat arbete. Detta är emellertid möjligt endast för år 1920.1
Om man räknar med att personer som äro över 50 är knappast kunna tänkas komma ut som konkurrenter på arbetsmarknaden, kan man begränsa beräkningen till personer mellan 15 och 50 år. Man finner då att av samtliga ogifta män i dessa åldrar voro är 1920 endast 10 % icke yrkesarbetande. Det är att märka att bland yrkesutövarna ingå sådana, som tillfälligt äro utan arbete, och att de icke yrkesut- övande sålunda äro sådana personer, som på grund av invaliditet äro arbetsoför- mögna eller som ännu ej avslutat sin utbildning. Ett mindre antal utgöres även av rentierer, husägare o. (1. utan annat yrke. Man torde emellertid kunna anse denna siffra, 10 %, som normal år 1920 för en grupp vars förvärvsintensitet är maximal.
För de ogifta kvinnorna var motsvarande procentsiffra 24 %. Härav framgår att det alltjämt finnes en reserv av ogifta kvinnor, oftast sysselsatta i oavlönat arbete inom hemmen, och att man sålunda med de fortgående förändringarna i den ekonomiska organisationen har att vänta en fortsatt stegring av förvärvsintensiteten.
I uttrycket »reserv» får dock icke inläggas betydelsen av en omedelbart tillgäng- lig reserv av arbetskraft. Förutsättningarna för att denna reserv skall kunna ut-
" 1_Sedan detta skrevs, ha motsvarande uppgifter för år 1930 blivit tillgängliga. De visa en ökning av procentsiffran för manliga icke—yrkesutövare i åldrarna 15)—50 år till 11% och en sanknmg av motsvarande procentsiffra för kvinnliga icke-yrkesutövare till 23 %.
nyttjas äro nämligen mycket nära beroende av en sakta fortgående ändring i eko- nomiska och institutionella förhållanden, vilka minska behovet av arbetskraft inom hemmen, resp. öka incitamentet för hemmadöt'trarna att söka avlönat arbete. Någon plötslig stegring av förvärvsintensiteten är sålunda ej att räkna med. . Vad ovan sagts om den ogifta kvinnliga arbetskraften, gäller i än högre grad om de gifta kvinnorna. Ännu år 1920 utgjorde antalet gifta yrkesutövande kvinnor i åldern 15—50 är endast 5 % av samtliga gifta kvinnor i dessa åldrar. En bety— dande ökning torde ha ägt rum under 1920-talet, vilket framgår av siffrorna för Stockholms stad. År 1920 utgjorde de yrkesarbetande gifta kvinnorna i Stock- holm 15 % av samtliga, är 1930 25 %. I städer med över 30000 invånare upp- gick år 1930 de gifta yrkesutövande kvinnornas antal till 17 % av samtliga.1
Man torde kunna utgå från att den ovan konstaterade stegringen i förvärvsinten- siteten för samtliga kvinnor till mycket stor del beror på, att kvinnorna i ökad ut- sträckning behålla sitt arbete efter giftermål och sålunda stanna kvar i arbetet längre än de gjorde tidigare. Endast i ringa grad torde en återströmning av gifta kvinnor, vilka en gång lämnat sitt arbete, äga rum. Då trots den i många avseenden revolutionerande utveckling som ägt rum efter 1920 med hänsyn till den gifta kvin- nans förvärvsarbete, förvärvsintensiteten för samtliga vuxna kvinnor endast stigit från 36 till 38 % på tio år, torde man även för framtiden endast behöva räkna med en sakta stegring av detta procenttal.
I stort sett torde man kunna draga den slutsatsen, att tillströmningen av kvin- nor till arbetsmarknaden regleras av samma faktor som är avgörande för den man— liga arbetskraften, nåmligen antalet av dem som komma upp i de produktiva åld- rarna, dock med en sakta stigande »trend» för kvinnornas vidkommande på grund av en fortgående överflyttning från oavlönat hemarbete till förvärvsarbete utom hem- met. Vad avgången från yrket beträffar, torde man alltjämt få räkna med en betyd- ligt tidigare avgång för kvinnorna ån för männen, dock med en tendens till för- längning av kvinnornas genomsnittliga »yrkesålder» i förhållande till männens.
På det hela taget äro förskjutningarna i kvinnornas förvärvsintensitet relativt små, vilket tyder på att man närmar sig jämvikt mellan utbudet av manlig och kvinnlig arbetskraft på marknaden. Den stora stegringen av kvinnornas utbud tillhör en för- fluten period.
Detta intryck av stabilitet på arbetsmarknaden försvinner emellertid, om man stu- derar utbudet på delmarknaderna i stället för det totala utbudet av arbetskraft. Ar- betskraftens fördelning på olika näringsgrenar har undergått betydande förändrin- gar sedan 1920. Det skulle här föra för långt att gå in på en analys av de fakto- rer som påverkat den ekonomiska utvecklingen i detta avseende. Endast några ka- rakteristiska drag i efterkrigsutvecklingen skola framhållas.
Ett utmärkande drag i denna utveckling är den sedan länge fortgående nedgången i jordbrukets betydelse för arbetskraftens sysselsättning. Som framgår av tab. 1 och 2 minskades antalet sysselsatta under tioårsperioden såväl absolut som relativt. Del- vis beror denna minskning på förändrade redovisningsmetoder, men den torde dock till största delen illustrera ett faktiskt förhållande. Samma utveckling, fastän nå- got mindre utpräglad, företer det husliga arbetet. Det absoluta antalet inom detta yrke har visserligen ökats, men i svagare takt än folkmängden, varför den procen- tuella andelen minskats. Liksom inom jordbruket är det avlönade husliga arbetets tillbakagång en företeelse, som kunnat konstateras sedan lång tid tillbaka. Den
1 År 1930 hade antalet yrkesutövande kvinnor i åldrarna 143—50 år stigit till 10% av samtliga gifta kvinnor i dessa åldrar.
Tab. 2. Yrkesutövarnas procentuella fördelning på olika näringsgrenar 1920 och 1930.
1 9 2 0 l 9 3 0 Näringsgren
Män Kvinnor Män Kvinnor
Jordbruk med binäringar ............ 447 326 404 27'0 Industri och hantverk ................ 36") 199 37'4 20'8 Handel och samfärdsel ................ 14'4 14'3 17"). 192 Allmän tjänst och fria yrken ........ 45 83 48 100 Husligt arbete ........................ 0'2 24'9 O'? 230 Summa 100'0 100'0 100'0 100'0
Källa: Sveriges officiella statistik. Folkräkningen.
stagnation som kännetecknar industrien är däremot av senare datum. Än så länge, åtminstone upp till 1930, har den svenska industrien absorberat ett med folkmäng- den proportionellt växande antal, men detta gäller endast om man i industrien in- räknar även byggnadsverksamheten. Frånräknar man denna, finner man en om ock obetydlig nedgång i den egentliga industriens relativa andel, vilken nedgång dock uteslutande faller på den manliga arbetskraften.
I motsats till dessa ur sysselsättningssynpunkt stagnerande eller tillbakagående yrkesområden står varudistributionens och de med denna sammanhängande yrkenas, speciellt transportväsendets, starka expansion. »Service»-industrierna, de fria yrke- na, den offentliga förvaltningen, undervisningen och den sociala omvårdnaden äro även områden, som med stigande levnadsstandard och vidgad socialpolitisk verk- samhet kräva en växande stab av yrkesutövare.
Omfattningen av dessa förskjutningar framgår av att medan jordbruk och indu- stri år 1920 sysselsatte 80'9 % av de manliga och 525 % av de kvinnliga yrkesut- Övarna, hade motsvarande procenttal för år 1930 sjunkit till 77'8, resp. 47-8 %. Om man för kvinnornas vidkommande även medräknar husligt arbete i denna tillbaka- gående grupp, bli procentsiffrorna 77'4 år 1920, resp. 70'8 år 1930. Förändringen har SOIIl synes varit större för kvinnorna än för männen.
Det är mot bakgrunden av dessa ekonomiska förskjutningar som man måste stu— dera kvinnoarbetets utveckling inom de Olika näringsgrenarna. I stort sett har ut- vecklingen varit densamma för kvinnorna som för männen, men förskjutningarna framträda mer markerade för de förra än för de senare. Detta framgår av procent- siffrorna i tab. 2. Av särskilt intresse är att försöka klarlägga betydelsen av dessa förändringar för relationen mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
I efterföljande redogörelse för läget och utvecklingen inom olika yrken följes i stort sett folkräkningens yrkesgruppering. Endast i enstaka fall ha avvikelser gjorts från denna av lämplighetsskäl. Som framställningen i huvudsak var avslutad våren 1937 avser den i regel förhållandena år 1936/37, om ej annan tidsbestämning an-' gives.
Jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske och skogsbruk.
Jordbruk och trädgårdsskötsel.
Statistiskt sett erbjuder det speciellt stora svårigheter att beräkna antalet kvinn- liga yrkesutövare inom denna näringsgren. Det är nämligen karakteristiskt för jord- bruket, att familjemedlemmar i stor utsträckning biträda i arbetet. År 1930 ut— gjorde dessa, hustrur icke inräknade, icke mindre än 322 045 eller 35 % av hela antalet yrkesutövare. I särskilt stor omfattning tillhöra de kvinnliga yrkesutövarna denna kategori. Frånräknar man de egna företagarna, blir detta förhållande än mera markerat. Mot 164182 kvinnliga familjemedlemmar, som biträdde i jordbru- ket, svarade år 1930 endast 30178 anställda kvinnor. För männen voro motsva- rande siffror 157 863 och 194 197.
Det är givet att det är ytterligt svårt att avgöra, huruvida en hemmavarande dot- ter skall betraktas som sysselsatt i själva jordbruket eller i det husliga arbetet, i vil- ket senare fall hon räknas som familjemedlem utan yrke. Samma svårighet gäller den andra stora gruppen, »tjänstefolk för jordbruket i husbondens kost», vilken grupp står det avlönade husliga arbetet så nära, att gränsen dem emellan är ytterst vansklig att draga.
Om man utgår från de i folkräkningen redovisade uppgifterna, finner man att den yrkesutövande befolkningen minskats sedan 1920 med 28 % för männen och 3'5 % för kvinnorna (se tab. 3). Hänsyn har härvid tagits till förändrad redovisning av viss förvaltningspersonal i 1930 års folkräkning. Vidare ha från folkräkningens summor fråndragits alla yrkesutövare inom mejerirörelsen, vilken här inräknats i industrien, samt lappar och lantbrukselever. Däremot har någon justering ej kun- nat göras för de förändringar som hänga samman med nedan omnämnda föränd- ringar i redovisningsmetoderna.
Kvinnornas andel var 1930 25'5 % av samtliga. Den statistiskt redovisade minsk- ningen av antalet yrkesutövare sedan 1930 beror huvudsakligen på en nedgång i an- talet medhjälpande familjemedlemmar (6 % för männen och 13 % för kvinnorna). Denna nedgång torde visserligen ha en reell bakgrund, men torde till övervägande del hänga samman med förändrade redovisningsmetoder i folkräkningen. Dessa innebära att vissa anhöriga, vilka tidigare räknats som »medhjälpande familjemed- lemmar», överförts till arbetare eller :övriga familjemedlemmar» utan yrke. Den första gruppen har sålunda minskats med 9682 män och 24 616 kvinnor, medan »övriga familjemedlemmar» ökats med 23 071 män och 14 948 kvinnor. Då dess- utom i tvivelaktiga fall kvinnorna i större utsträckning än tidigare förts som »tjän- stefolk för jordbruket» i stället för som »husligt arbetande», är det ytterst svårt att fälla ett omdöme om förändringarna i antalet anställda inom jordbruket. Så myc— ket torde man emellertid kunna säga att stegringen på 13 936 kvinnor i gruppen »tjänstefolk för jordbruket» antagligen beror på dessa omflyttningar.
Av företagarna utgöra kvinnorna 11 %. Man finner det relativt största antalet kvinnor bland godsägare och i gruppen »övriga företagare», som omfattar hönseri- ägare, biodlare m. m., medan låga siffror redovisas för arrendatorer o. d. samt träd- gårdsodlare. Vidare arbeta mycket få kvinnor som lautbruksinspektorer och annan förvaltningspersonal eller som avlönade trädgårdsmästare.
Vid de stora gårdarna sysselsättas kvinnorna huvudsakligen med mjölkning och därmed sammanhängande arbeten. I regel äro dessa kvinnor gifta med arbetare på gården. Deras lön är låg, men med låga löner för de manliga jordbruksarbetarna
folkräkning. S t ä 1 1 n i n g i y r k e t Samtliga Kvinnor Kviiränor
Företagare ........................................ 380 668 41 777 11'0 därav: godsägare ................................. 2 150 404 18'8 arrendatorer .............................. 922 39 4”? hemmansägare och övriga jordbrukare ........ 371874 40 906 11'0 trädgårdsodlare ............................ 4 468 193 4'3 övriga företagare .......................... 1 254 235 18”: Arbetsledare och förvaltningspersonal .............. 6486 ' 162 25 Arbetare .......................................... 217 889 30 016 138 därav: ladugårdsdrängar m. m. .................... 20 192 f) 362 26'6 trädgårdsarbetare .......................... 13 043 1 273 9'8 tjänstefolk för jordbr. i hush. kost ........... 58 403 17 150 29'4 vanliga jordbruksarbetare .................. 92 863 6 224 6": Hemmavarande barn över 15 år och andra familjemedl 322 045 164 182 51'0 Summa för jordbruk och trädgårdsskötsel 1930 927088 236137 2515 1920 955 803 244 877 25'6
Källa: Sveriges officiella statistik. Folkräkningen.
har hustruns inkomst ofta varit nödvändig för bestridandet av de oundgängliga kon- tantutgifterna. Lantarbetareförbundet strävar emellertid att minska användningen av gifta kvinnor för mjölkning. Man anser att med högre inkomst för mannen, för vilket förbundet arbetar, blir hustruns lön av underordnad betydelse. Arbetet för en mjölkerska är förlagt till sådana tider på dygnet, att det kolliderar med männens måltidstimmar, och det lämnar hustrun ringa tid för hemmets och barnens skötsel. Man anser därför att hemmets ekonomi och standard förbättras mer, om hustrun helt ägnar sig åt detta i stället för att taga mjölkningsarbete. Utvecklingen går ock- så i den av förbundet önskade riktningen. Sålunda torde de gifta mjölkerskornas antal vara obetydligt i mellersta Sverige, medan det i södra Sverige, speciellt Skåne, fortfarande håller sig uppe.
På de stora eller medelstora gårdarna användas praktiskt taget endast män för ladugårdsarbetet. Det råder brist på fullgod, manlig arbetskraft, enär männen myc- ket ofta vantrivas med detta slag av arbete. Arbetsgivarna skulle därför ej ha nå- gonting emot att anställa kvinnor som ladugårdsskötare, i all synnerhet som kvin- nor ofta ha ett gott handlag med djur, men utbudet av kvinnlig arbetskraft är obe- tydligt. Utbildade kvinnliga ladugårdsskötare ha därför ingen svårighet att få plat- ser. Möjligheterna till utbildning _ utöver praktiken i yrket _ äro dock mer be. gränsade för dem än för männen, enär statliga stipendier lämnas till kvinnor endast för genomgående av korta kurser, avsedda för ladugårdsskötare vid små ladugårdar.
Bland statare samt fackutbildade arbetare och förmän finnas praktiskt taget inga kvinnor. I gruppen vanliga jordbruksarbetare utgöra kvinnorna endast 7 % av samtliga, men på grund av gruppens storlek är det absoluta antalet kvinnliga jord— bruksarbetare relativt stort (c:a en femtedel av samtliga kvinnliga jordbruksarbe- tare).
Vid de mindre gårdarna arbeta kvinnorna som »tjänstefolk för jordbruket i hus- bondens kost» och syssla med litet av varje inom jordbruket. Denna grupp är abso- lut taget den största och kan även uppvisa den största proportionen av kvinnor i förhållande till män.
I Skåne arbeta kvinnorna i stor utsträckning med gallring och rensning av bet- fälten. Tidigare var det endast kvinnor, som användes härför, men numera del- taga många män i arbetet vid sidan av barn i alla åldrar. Arbetet sker på ackord och ger en ganska god dagsförtjänst. Upptagningen av betorna år ett tungt arbete och för detta användas huvudsakligen män.
Proportionen mellan manlig och kvinnlig arbetskraft är mycket olika i olika de- lar av landet. Även om man bortser från betodlingen, kan Skåne uppvisa ett re- lativt högt relationstal för kvinnorna, medan i Uppland och Södermanland rela- tionstalet är väsentligt lägre.
Förhållandet mellan männens och kvinnornas löner framgår av att enligt det år 1936 träffade kollektivavtalet årsanställd manlig dagsverkare, som icke åtnjuter några naturaförmåner, skall erhålla en timlön av 55 öre, medan den som har na- turaförmåner (fri bostad, vedbrand och potatisland) erhåller 48 öre. Kvinnlig ar— betare för vanligt lantbruksarbete erhåller en timlön av 38 öre jämte vissa natura- förmåner för »självförsörjande». Mjölkning betalas på ackord.
Anslutningen bland kvinnorna till fackföreningarna är mycket dålig. Vad ladu- gårdspersonalen beträffar, förklaras detta av det stora antalet gifta kvinnor, vilka taga arbetet som en bisyssla. Den andra stora gruppen, tjänstefolket, står så nära det husliga arbetet, att man knappast kan draga någon gräns dem emellan, och den- na grupp är ytterst svår för organisationen att komma åt. Med de låga kvinnliga lö- nerna blir anslutningen även en kostnadsfråga.
Inom trädgårdsskötseln syssla kvinnorna med det enklaste och lättaste arbetet så- som rensning och gallring på friland. Däremot förekomma kvinnorna mera sällan i drivhusen eller som yrkeslärda arbetare, för vilka man räknar med en utbild- ningstid av sex år. Kvinnliga trädgårdsarbetare finnas mest i södra Sverige. Lö- nerna äro mycket låga: enligt kollektivavtalet för kvinnlig vuxen arbetare 32 Öre per timme, för manlig icke yrkeslärd arbetare minimum 49 öre per timme.
Även om man ej kan siffermässigt konstatera, i vilken omfattning antalet kvinn- liga yrkesutövare inom jordbruket verkligen minskats, torde man dock med stöd av erfarenhetsrön kunna draga den slutsatsen, att åtminstone en del av den i folkräk- ningen redovisade minskningen motsvarar verkligheten. Den primära orsaken här- till torde vara ett minskat utbud av kvinnlig arbetskraft snarare än en reducerad efterfrågan. Detta antagande bestyrkes av läget på arbetsmarknaden. Vad den lejda arbetskraften beträffar, torde det vara en kombination av olika faktorer som framkallar flykten från jordbruket. Den relativt låga lönen torde endast vara en faktor vid sidan av sådana orsaker som den oreglerade arbetstiden, ett ofta tungt arbete och dåliga bostäder samt brist på nöjen och förströelser. För den oavlönade arbetskraften, som representeras av hemmadöttrarna, spelar vid sidan av de senast nämnda orsakerna möjligheten av att erhålla en kontant avlöning och en själv- ständigare ställning troligen en avsevärd roll.
Trots tillbakagången i sysselsättningen inom jordbruket är det i denna närings- gren som man alltjämt finner det största antalet yrkesutövande kvinnor, 27 % av samtliga kvinnliga yrkesutövare. Jordbrukets betydelse för kvinnoarbetet fram- träder ändå starkare, om man tar hänsyn till att i ingen annan näringsgren, med nu- dantag av det husliga arbetet, torde hustrurna taga så aktiv del i yrkesarbetet.
Fiske.
Huvudparten av de yrkesutövande kvinnorna, 1741 av 1810 (1930), äro medhjäl- pande familjemedlemmar.
Skogsbruk.
Inom skogsbruket förekomma kvinnorna egentligen endast bland kontorspersona- len. I 1930 års folkräkning, liksom i företagsräkningen, redovisas dock ett hundra- tal kvinnliga »skogs- och flottningsarbetare». Dessa torde huvudsakligen utgöras av s. k. flaggvakter, vilka medelst flaggning tillkalla hjälp vid brötbildning m. 111. En- staka bonddöttrar och kvinnliga hemmansägare deltaga även i skogsarbetet. Vi- dare sköta kvinnor, »kockorna», mathållningen vid skogsdrivningarna, i de fall då denna ordnas kooperativt, men dessa kvinnor tillhöra snarare gruppen »restauran- ger» än skogsbruk.
Industri och hantverk.
Ännu år 1930 hävdade industrien sin plats som nummer tre, efter jordbruk och husligt arbete, med 208 % av samtliga kvinnliga yrkesutövare. Denna procentsiffra är något högre än 1920 års siffra, 19'9 0/0, men skillnaden är så obetydlig, att man kan anse förhållandena vara i stort sett oförändrade. Detta innebär att antalet kvinnliga yrkesutövare inom industrien vuxit under 1920-talet i ungefär samma proportion som totala antalet kvinnliga yrkesutövare, d. v. s. något starkare än folk- mängden. Det föreligger en svag tendens till ökning av kvinnornas antal i förhål- lande till männens, i det att kvinnornas andel av totala antalet yrkesutövare stigit från 18'9 till 20'1 %. Med hänsyn till att utvecklingen varit mycket olikartad inom olika grupper, beroende dels på arbetets art och dels på yrkesutövarnas ställning i yrket, kan man ej av genomsnittssiffrorna få någon uppfattning om läge och utveck- lingstendenser. Det är därför nödvändigt att dela upp materialet på olika grupper, först och främst efter ställningen i yrket. För arbetarna har en mera ingående undersökning gjorts för de olika industrigrenarna.
Företagare och företagsledare.
Enligt företagsräkningen utgjorde det totala antalet företagare inom den rena in- dustrien år 1931 76135, varav 65 372 män och 10763 kvinnor (141 % av samt- liga). I industriföretag, kombinerade med annan näringsgren, var totala antalet företagare 15 962, varav 11247 män och 4 715 kvinnor (29'5 %). Den högre siff- ran i det senare fallet förklaras av att kombinationen i regel är industriföretag- detaljhandel.
Förhållandena inom den större industrien belysas bäst med hjälp av industrista- tistiken. Man måste emellertid taga hänsyn till, att huvudparten av de i industri— statistiken redovisade företagen ägas av bolag, och till skillnad från företagsräk- ningen, som bland företagarna även inräkna delägare i annat bolag än aktiebolag, räknar industristatistiken endast enskilda personer (eller stärbhus) som företagare. I regel är det endast smärre företag som drivas av enskild person, vilket framgår av att antalet arbetare i medeltal per arbetsställe, ägt av enskild person, är 1935 utgjorde endast 8'3 (1920: 9'8). De kvinnliga ägarna1 inom denna kategori av före- tag befinna sig i ökning, ej endast absolut taget utan även i förhållande till männen. År 1920 utgjorde de endast 4'6 %, 1930 hade relationstalet stigit till 5'4 % och år 1935 till 61 %. Tendensen är sålunda omisskännlig. Arbetareantalet i de av kvin-
' Antalet ägare har här satts lika med antalet arbetsställen, ägda av kvinnor.
Enligt 1930 års folkräkning Verksamhetsgren
Större Mindre Summa VI % av
samtliga ]. Malmbrytn., metall— och maskinindustri .. 61 285 346 2'3 2. Jord— och stenindustri .................... 21 32 53 31) 3. Trävaruindustri .......................... 30 95 125 1'2 4. Pappers— och grafisk industri .............. 37 519 556 177 5. Närings— och njutningsmedelsindustri ...... 224 2579 2803 21'4 6. Textil— och beklädnadsindustri ............ 168 24 124 24 292 735 7. Läder-, här- och gummivaruindustri ...... 70 1718 1 788 9'3 8. Kemisk-teknisk industri .................. 21 38 59 96
9. Byggnadsverksamhet, belysning, vattenled-
ning m. m. ............................ 19 52 71 05 10. Ej specificerad industri .................. — 10 10 26 Summa 651 29 452 30 103 27'2
1 Endast kraft—, belysnings- och vattenverk.
nor ägda företagen uppgick år 1935 till 71 per arbetsställe. Det föreligger sålunda ej någon större skillnad i storlekshänseende mellan företag, ägda av kvinnor och av män. Det största absoluta antalet kvinnliga företagsägare förekommer inom livsmedelsindustrien. Medan år 1920 det relativt största antalet återfanns inom pappers- och grafisk industri, har på senare tid en förskjutning ägt rum, och nu- mera finner man det relativt största antalet kvinnliga företagare inom textilindu- strien. Relativt taget äro kvinnorna svagast företrädda inom trävaruindustrien. Den mer detaljerade statistik, som publicerades år 1920, visar att kvinnliga ägare vid denna tidpunkt huvudsakligen förekomme vid mekaniska verkstäder, boktryckerier, kvarnar, bagerier och mejerier. De väsentligt högre procentsiffror, som redovisas i företagsräkningen, bero på att man i denna får med ett stort antal småföretag samt självständiga yrkesutövare utan anställd personal.
Det skulle vara av mycket stort intresse att jämföra företagsstorleken och fördel— ningen av företagarna på män och kvinnor. Materialet tillåter emellertid ej en dy- lik kombination, men för att erhålla en ungefärlig bild av läget kan man särskilja de verksamhetsgrenar, i vilka mer än 50 % av de sysselsatta personerna tillhöra företag med 10 sysselsatta personer och därunder, vilka grenar kunna betraktas som hantverk eller småindustri. Det är givet att en dylik uppdelning ej ger till resultat en strikt fördelning av företagen på stor- och småindustri, men i flertalet fall blir fördelningen tillräckligt tillfredsställande, för att man skall våga draga slutsatser angående tendensen. En dylik bearbetning av företagsräkningens siffror visar, att 68 % av de manliga företagarna och 89 % av de kvinnliga tillhörde gruppen hant- verk och småindustri. Inom gruppen »industriföretag kombinerade med annan nä- ringsgren» voro motsvarande siffror 53 och 78 %. Skillnaden mellan män och kvinnor är sålunda ej så betydande som man skulle ha kunnat vänta, beroende på att det finnes ett stort antal hantverksgrenar, som uteslutande sysselsätta manlig arbetskraft (plåt- och kopparslagare, smeder och hovslagare, elektromekaniska re- paratörer, ägare av småsågar, snickare, båtbyggare och tunnbindare, slaktare, sko- makare samt hantverkare av olika slag inom byggnadsbranschen).
Studerar man detaljsiffrorna, finner man en mycket stark koncentration av de kvinnliga företagarna till endast två yrken. Icke mindre än 80'5 % av samtliga
Enligt 1931 års företagsräkning Enligt 1935 års industristatistik Ren Kombinerad I % av - Företags— I % av industri industri Summa samtliga Agare ledare Summa samtliga 97 235 332 20 71 12 S:? 26 41 25 66 24 21 4 20 27 91 19 110 1'0 49 6 55 22 391 114 505 180 44 9 53 48 1 9 to 2 057 3 997 251 168 63 231 62 8 282 2 435 10 717 556 44 23 67 66 107 160 267 19 17 6 23 42 37 14 51 4'7 6 7 13 3'2 109 — 109 06 71 — 7 17 11 095 5 059 10 154 159 427 1530 557 4 0
kvinnliga företagare inom den rena industrien äro nämligen innehavare av hem- bagerier eller arbeta självständigt som sömmerskor med eller utan anställd perso- nal. Den sistnämnda gruppen är den största med icke mindre än 5 609 företagare eller 584 % av samtliga. Inom övriga verksamhetsgrenar, med undantag av foto- grafering, förekommer det ytterst få kvinnliga företagare. Samma koncentration kan man konstatera inom den kombinerade industrigruppen, i vilken 78 % av samt- liga kvinnliga företagare äro innehavare av bageri-, konditori- och serveringsrörelse eller av företag för tillverkning och montering av samt handel med hattar, mös- sor o. (1.
I 1930 års folkräkning uppdelas företagarna i två grupper, större företagare och likställda samt mindre företagare (företagsledarna inräknade). Det största antalet större kvinnliga företagare, absolut såväl som relativt, förekommer inom livsme- delsindustrien (bagerier) och därnäst inom textilindustrien (sömnad samt tvätt och strykning). De mindre kvinnliga företagarna förekomma huvudsakligen inom tex- tilindustrien. Mindre företagare, i procent av samtliga, utgöra för kvinnorna 97'8 % och för männen 86'8 %. Kvinnorna utgöra 5'8 % av de större företagarna, 29'6 % av de mindre företagarna samt 27'2 % av samtliga. En jämförelse med företags- räkningens resultat försvåras av vissa skiljaktigheter i materialets omfattning, vilka mest framträda inom grupperna 5—7. Sålunda hänför folkräkningen mejerierna (grupp 5) till jordbruket, medan företagsräkningen inräknar dessa i industrien. Å andra sidan inräknar folkräkningen tvätt- och strykinrättningar (grupp 6) samt barberare, frisörer o. d. (grupp 7) i industrien, medan i företagsräkningen dessa företag tillhöra en speciell grupp. Vidare upptar folkräkningen ett avsevärt antal personer, speciellt sömmerskor, som självständiga företagare, vilka ej kunnat an- ses vara innehavare av företag eller vilka av den ena eller andra anledningen ej kommit med i företagsräkningen. Vissa olikheter föreligga även i uppdelningen på större och smärre företag. Bilden blir dock densamma, och folkräkningen bekräf- lar den redan gjorda iakttagelsen av en mycket stark koncentration av de kvinnliga företagarna till ett litet fåtal verksamhetsgrenar, vilka tillhöra småindustrien och hantverket.
Tab. 5. Industriens och hantverkets kvinnliga förvaltningspersonal.
Ind. statistiken Folkräkningen Företags— 1935 1930 räkningen 19311
Ställning i yrket
I%av
I % av I % av samtl. Antal samtl. samtl.
Antal Antal
Tekn. personal inkl. förmän ........ 768 3'9 353 1'6 2 027 124 Förvaltningspersonal ................ 11 363 332 12 716 34'4 10 276 308
därav: kontorspersonal ............. 10 461 38'8 lagerbokhållarc .............. 859 22"! resande i firmans tjänst ...... 43 1'2
Summa 12 131 22'4 13 069 21'8 12 303 211
' Under antagande av att hälften av den kommersiella och hela den tekniska förvalt— ningspersonalen inom den kombinerade gruppen tillhöra industrien.
sålunda ej räknas som ägare utan som anställd personal, måste man sammanföra dessa två grupper för att få en uppfattning om kvinnornas ställning som ledare av industriföretag (tab. 4). Som allmän reservation måste påpekas, att gift kvinna . nominellt kan stå som ägare av företag, vilket i verkligheten drives av mannen. | Bland de anställda företagsledarna äro kvinnorna svagare representerade än bland l ägarna. Enligt företagsräkningen utgjorde de i den rena industrigruppen 4'6 % av samtliga och i den kombinerade 14'1 %. Man kan vidare konstatera att de kvinnliga företagsledarna i väsentligt högre grad tillhöra småföretagen än männen. Procentsiffrorna för hantverk och småindustri, beräknade enligt ovan beskrivna metod, voro inom den rena industrien 20 % för männen och 62 % för kvinnorna samt inom den kombinerade 29 % för männen och 57 % för kvinnorna. Samma resultat erhålles ur industristatistiken. Enligt denna utgjorde de avlönade kvinn- liga företagsledarna inom den större industrien är 1935 endast 2 % av samtliga. Koncentrationen är även här märkbar. Av 332 i företagsräkningen redovisade fö- retagsledare inom den rena industrien, återfinner man 122 vid mejerierna. Inom den kombinerade industrigruppen tillhör en tredjedel av företagsledarna (33'1 % år 1931) samma två industrier som företagarna. Man finner även ett relativt stort antal kvinnliga ledare inom företag för tillverkning och reparation av samt handel med guldsmedsvaror o. d. »
4 Då ett så stort antal företag drivas i bolagsform och de egentliga företagsledarna i )
Förvaltningspersonal.
Huvudparten av den kvinnliga personalen tillhör den egentliga kontorspersonalen (tab. 5). Enligt folkräkningen uppgick den kvinnliga kontorspersonalen år 1930 till 12 716 eller 34 % av totalantalet. Inom den egentliga industrien (enligt indu- stristatistiken) utgjorde de kvinnliga kontoristerna samma år 7856 och år 1935 10461. Detta är en yrkesgrupp som befinner sig i stark tillväxt. År 1920 utgjor- des sålunda den egentliga industriens kontorspersonal till 30 % av kvinnor, 1930 hade motsvarande procentsiffra stigit till 35 % och 1935 till 39 % (tab. 6).
Koncentrationen till vissa industrigrenar är ej så markerad som ifråga om före- tagare och företagsledare. Det absolut största antalet finner man inom gruppen malmbrytning och metallindustri samt därnäst inom pappers- och grafisk industri. Denna sista industri synes emellertid förlora i betydelse, och på de senaste åren har antalet kvinnor inom livsmedelsindustrien samt textil- och beklädnadsindustri-
Tab. 6. Kvinnlig kontorspersonal i den egentliga industrien.
I 76 av samtliga Industrigren (ägg?;
1. Malmbrytning och metallindustri .......... 3364 22 26 31 2. Jord— och stenindustri .................... 284 26 27 30 3. Träindustri .............................. 361 17 19 23 4. Pappers- och grafisk industri .............. 1727 45 45 47 5. Livsmedelsindustri ........................ 1 511 35 41 45 6. Textil- och beklädnadsindustri ............ 1579 46 54 57 7. Läder-, hår— och gummivaruindustri ........ 646 52 53 54 8. Kemisk-teknisk industri .................... 575 35 40 42 9. Kraft-, belysnings- och vattenverk .......... 414 26 30 31
Summa 10 461 30 35 39
Källa: Sveriges officiella statistik. Industri.
erna starkt ökats. I förhållande till den manliga personalen finner man det största antalet kvinnor inom denna sistnämnda industri samt även inom läder-, hår- och gummivaruindustrierna (tab. 6). 1930 års folkräkning visade att det största antalet kvinnliga funktionärer vid denna tidpunkt funnos inom följande industrier: meka- niska verkstäder och gjuterier, elektromekanisk industri, boktryckerier, sömnads- och skofabriker. Å andra sidan voro kvinnorna svagare företrädda vid järngru- vor, järn- och stålverk, sågverk och pappersmassefabriker.
Denna sista iakttagelse är av intresse och sammanhänger med olikheten i fördel- ningen av män och kvinnor på landsbygd och städer. Det visar sig nämligen, att en väsentligt mindre del av kvinnorna än av männen har sysselsättning på landsbyg- den. Procentsiffrorna voro för år 1930 resp. 15 och 28 %. Man kan fråga sig om orsaken härtill är att söka på arbetsgivarnas sida eller hos kvinnorna själva. Svaret är att man troligen har att göra med en kombination av båda dessa faktorer. De ovan nämnda industrierna med relativt få kvinnliga kontorister äro i stor utsträckning lo- kaliserade till landsbygden och torde i många fall ännu präglas av en viss patriarka— lisk organisation. I lönen ingå ofta naturaförmåner, såsom fri bostad, vilka sedan gammalt avmätts för familjer. Bruksägarna ha även varit inställda på att skaffa sö— nerna till de vid bruken anställda platser, antingen inorn själva det industriella arbetet eller på kontoret, medan flickorna, i den mån de stannat kvar vid bruken, tidigare haft sysselsättning i hemmen. Med införande av modernare kontorsorga- nisation och användande av kontorsmaskiner har kvinnornas användbarhet'på dessa kontor emellertid ökats, och detta torde utgöra en av förklaringsgrunderna till kvinnornas frammarsch på detta område under det senaste decenniet. Det är en utveckling, som ger vidgade arbetsmöjligheter för kvinnor, vilka, av den ena eller andra orsaken, bl. a. brist på läroanstalter på den plats där de bo, ej skaffat sig utbildning för ett mer kvalificerat kontorsarbete.
Ser man på frågan ur kvinnornas egen synpunkt, finner man att utbudet av kvinnlig arbetskraft på dessa platser är begränsat. För de kvinnor som skaffat sig högre utbildning — vilket i regel måste ske på andra orter —— har det funnits möj- ligheter till arbetsanställning i städerna, som för dem tett sig mera lockande. Kvinn- liga kontorsbiträden vid ett bruk eller i ett litet industrisamhälle, vilka ej ha sin fa- milj därstädes, bliva nämligen socialt mera isolerade än män i motsvarande ställning, vilket är en starkt bidragande orsak till att kvinnorna om möjligt söka sig in till stä- derna. Ökningen i den kvinnliga kontorspersonalens storlek på dessa områden be-
ror därför mest på det nyss nämnda förhållandet, att man genom mekanisering och förenkling av kontorsarbetet kan använda sig av mindre kvalificerad arbets- kraft, som finnes att tillgå på platsen och som där ej kan finna annan sysselsätt- ning i husligt eller industriellt arbete.
Inom den stora gruppen »teknisk förvaltningspersonal» (inkl. förmän) spela kvinnorna en mycket obetydlig roll: år 1935 utgjorde de endast 39 % av samtliga. Någon tendens till ökning föreligger ej heller. Proportionen är densamma nu som 1920, ehuru man kan märka en större spridning på de olika industrierna än som var fallet 1920. Av intresse är den starka ökningen inom textilindustrien, där kvin- norna numera utgöra 17'6 % av samtliga. Däremot har antalet minskats inom livs- medelsindustrien, tydligen i samband med tobaksindustriens rationalisering.
Som resande (anställda i företagens tjänst) utgöra kvinnorna endast 1'2 %. Allt- jämt är visserligen det största antalet att finna inom beklädnadsindustrien (1935: 31 av 43), men enstaka kvinnliga resande ha på senare år fått anställning även vid andra industriföretag.
Lagerbokhållarna utgöra även en obetydlig grupp: för kvinnornas vidkommande endast 8 % av kontorspersonalen. Av samtliga lagerbokhållare utgöra kvinnorna 23 %, och huvudparten återfinnes inom beklädnads- och textilindustrien.
Arbetare.
I industristatistiken lämnas årliga uppgifter om kvinnornas procentuella andel av hela arbetarestammen. Vid en jämförelse under en längre tidsperiod måste hänsyn tagas till förändringar i industristatistikens omfattning. De tid efter annan gjorda utvidgningarna torde dock ej nämnvärt ha påverkat relationen mellan manlig och kvinnlig arbetskraft, och siffrorna från och med den stora revisionen 1896 fram till våra dagar torde därför vara i stort sett jämförbara. Detta gäller dock ej fördel- ningen på egentliga fabriksarbetare och andra arbetare (lagerarbetare, transport- personal m. m.), varför man vid en jämförelse, som sträcker sig över en längre period, måste använda siffrorna för samtliga redovisade arbetare. I tab. 7 åter- finnas relationstalen för hela denna period.
Då statistiken omfattar endast de verkligt sysselsatta arbetarna, måste man taga hänsyn till konjunkturförhållandena under de olika åren. En högkonjunktur eller en depression drabbar nämligen olika industrier mer eller mindre kännbart, och relationstalet kan därför förändras i den ena eller andra riktningen beroende på, huruvida de speciellt påverkade industrierna sysselsätta mycket eller litet kvinnlig arbetskraft.
Det vore även förhastat att av den i tabellen framträdande tendensen till stegring av kvinnornas relativa antal inom industrien draga den slutsatsen, att kvinnorna ersätta männen i arbeten som tidigare varit manliga. En starkare expansion inom en sådan industrigren som textil- och beklädnadsindustrierna, vilken sysselsätter vä- sentligt mer kvinnor än män, än inom de manliga industrierna, måste komma att medföra en ökning av kvinnornas andel i genomsnitt för hela industrien. Detta re- sultat erhålles, även om i varje enstaka gren relationen mellan män och kvinnor är oförändrad, eller t. o. m. om denna relation undergår en viss förskjutning till män— nens fördel. Nu har textil- och beklädnadsindustriernas andel av hela industri- arbetarestammen (inkl. transportarbetare, maskinister m. m.) stigit från 11 % år 1920 till 14 % år 1930 och ytterligare till 15 % år 1935. Denna starka stegring är en fullt tillräcklig förklaringsgrund för ökningstendensen för den kvinnliga arbets- kraften inom industrien i dess helhet. Stegringen av medeltalet skulle antagligen ha blivit ändå starkare, om icke kvinnoarbetet på andra håll, speciellt i vissa livsme—
Tab. 7. Kvinnliga industriarbetare i procent av samtliga arbetare 1900—1935.
1900 .............. 185 1923 .............. 187 1930 .............. 184 1905 .............. 192 1924 .............. 183 1931 .............. 191 1910 .............. 194 1925 .............. 181 1932 .............. 201 1915 .............. 179 1926 .............. 183 1933 .............. 206 "1920 .............. 175 1927 .............. 18'8 15'34 .............. 20'4 1921 .............. 180 1928 .............. 184 1935 ............... 201 1922 .............. 19-0 1929 .............. 18-2
delsindustrier (mejerierna, tobaksindustrien och bryggerierna) undergått en minsk- mng.
Med hänsyn till dessa förhållanden torde man kunna draga den slutsatsen, att även om det absoluta antalet kvinnor ökats, så har deras andel av den totala arbe- tarestammen varit förhållandevis konstant under hela detta århundrade. Man kan uppskatta kvinnornas andel inom den egentliga industrien till c:a 20 %.
Utsträcker man jämförelsen till det större område, som omfattas av folkräkningen eller företagsräkningen, får man ett väsentligt högre relationstal: med uteslutande av byggnadsarbetarna, vilka ej ingå i industristatistiken, 23'4 % enligt såväl folk- räkningen som företagsräkningen. Denna högre procentsiffra beror bl. a. på att hemarbetarna, bland vilka kvinnorna utgöra majoriteten, ej kunna medtagas i de ur industristatistiken hämtade siffrorna, enär dessas fördelning på män och kvin- nor ej publiceras. I övrigt torde skillnaden kunna förklaras genom andra skiljaktig— heter i redovisningsmetoderna och tidpunkten för uppgifternas insamlande.
Fördelningen av de egentliga fabriksarbetarna på olika näringsgrenar samt kvin- nornas relativa antal framgår av tab. 8.
Malmbrytning och metallindustri. Inom gruvindustrien äro endast ett fåtal kvinnor sysselsatta. Detta beror dels på att arbetet är fysiskt ansträngande och dels på att kvinnorna genom särskild skyddslagstiftning äro förbjudna att arbeta un- der jord. De 25 kvinnor, vilka redovisas som fabriksarbetare under denna rubrik i 1935 års industristatistik, ha sitt arbete ovan jord och äro huvudsakligen syssel- satta med sortering av malm på s. k. plockband. Vid järnbruken finnas inga kvin- nor anställda.
Järnmanufakturen och den övriga metallindustrien sysselsatte år 1935 (enligt in- dustristatistiken) 7 347 kvinnor mot 112 391 män: kvinnorna utgjorde alltså i genom- snitt 6'1 % av samtliga. För industrien i dess helhet är kvinnoarbetet sålunda av underordnad betydelse. Förhållandena inom olika industrigrenar äro dock mycket olika, och medan man inom vissa branscher endast använder män, är kvinnornas andel inom andra relativt hög. Inom de industrier, där kvinnlig arbetskraft nyttjas i större omfattning, t. ex. fabriker för elektriska apparater och ledningar samt guld- och silvervarufabriker, utgöra kvinnorna närmare en tredjedel.
Det är typiskt för denna industrigrupp, att kvinnorna i regel sysselsättas i de stora industriella företagen, medan däremot hantverket huvudsakligen sysselsätter manliga arbetare. Även inom fabrikationen av guld- och silvervaror framträder denna åtskillnad mellan manligt och kvinnligt arbete. I den industriella fabrika- tionen av dylika varor sysselsattes sålunda är 1931 icke mindre än 37 % kvinnor, medan guldsmeder, som tillika driva handelsrörelse (och till övervägande del ha småföretag), endast sysselsatte 8 % kvinnor. Inom bleck- och plåtvarufabrikatio- nen utgjorde kvinnorna c:a 20 % av arbetarestammen, medan bleck-, plåt- och kop- parslagare med hantverksmässig rörelse knappast hade några kvinnor anställda. Detsamma gäller för smedjor och hovslagerier, mekaniska reparationsverkstäder,
Enligt folkräkningen Industrigren 1920 1930
Samtl. Kv. Ki'i Samtl. Kv. K;” i
1. Malmbrytning och metallindustri ...... 164 119 6 247 38 169 085 8 212 49 ?. Jord- och stenindustri ................ 45 972 1 890 41 52 620 2 086 40 3. Trävaruindustri ........................ 94 984 905 1'0 86 679 ] 080 1'2 4. Pappers— och grafisk industri ............ 56 304 9 029 160 65 6' 15 9 904 15'1 5. Livsmedelsindustri ...................... 50 046 15 263 305 56 050 16 940 302 6. Textil- och beklädnadsindustri .......... 113 606 86 217 75'9 114 434 83 462 72'9 7. Läder-, hår— och gummivaruindustri .. . . 40 288 8236 204 42 599 14 329 336 8. Kemisk-teknisk industri ................ 17 747 4 937 278 17 367 5 523 31'8 Summa 583 066 132 724 228 604 439 141 538 234
Anm. I tabellen äro ej inräknade arbetare inom byggnadsindustrien eller vid kraft-, be- fatta endast de vid fabrikationen sysselsatta arbetarna. Minskningen av de manliga arbe— på )arbetare vid fabrikationen» och xövriga arbetare».
samt även sådana hantverksgrenar som urmakeri- och instrumenttillverkning, vilka ej ställa anspråk på fysisk styrka.
Det visar sig vid ett studium av den geografiska fördelningen, att kvinnliga arbe- tare mest förekomma i industristäder som Stockholm med närliggande orter, Eskils- tuna, Göteborg och Västerås, där de största industriföretagen inom denna bransch äro belägna, medan de mindre fabrikerna i andra städer och på landsbygden så gott som uteslutande använda manlig arbetskraft.
Differentieringen av arbetet på manliga och kvinnliga arbetare har icke skett i samma omfattning som inom många andra industrier. Visst kvinnligt arbete kan rubriceras som yrkesskickligt, men i regel torde det närmast motsvara det'manliga tempoarbetet. I kollektivavtalen behandlas också kvinnorna som en enda stor grupp utan den uppdelning på olika slag av arbeten, som karakteriserar avtalsbe- bcstämmelserna för de manliga yrkesutbildade arbetarna.
Bland arbeten som utföras av såväl män som kvinnor märkes pressning av plåt. Man anser att kvinnorna i genomsnitt icke kunna komma upp till samma arbets- prestation som männen, enär de ej ha samma styrka att sköta tramporna. 'Det medgives dock att kvinnorna i enstaka fall kunna komma upp i full topprestation. Ett annat exempel är revolversvarvningen, där arbetet numera ofta specialiserats, så att männen utföra själva uppsättningen av stålet, medan kvinnor eller minderåriga manliga arbetare sköta svarvningen. I de fall då man endast har vuxen manlig ar- betskraft, får denna utföra arbetet från början. Borrmaskinerna skötas ofta av kvinnor och minderåriga manliga arbetare. Överhuvud taget kan man säga, att kvinnorna sysselsättas vid lättare maskiner, speciellt i företag där arbetet starkt spe- cialiserats, medan de stora mekaniska avdelningarna så gott som uteslutande an- vända manlig arbetskraft.
För vissa slag av arbeten äro kvinnorna avgjort lämpligare än män. Detta gäller speciellt lindning av spolar för telefoner samt för elektriska dammsugare och golv- bonare, i vilket arbete männen icke kunna nå upp i samma tempo som kvinnorna. Detsamma gäller vissa lödningsarbeten, som fordra mycket stor snabbhet.
Kvinnorna användas även för avslutningsarbeten som slipning och polering samt på lackerings- och förnicklingsavdelningar för sköljning och smärre slipningar. Lik-
Enligt in (] ustristatistike n Enligtnfiölrååågsräk- 1920 1930 1935 1931 Sam u. Kv. Kf; 1 Samtl. Kv. K;; i Samtl. Kv. K;- i Samtl. Kv. K? 129 005 5 540 43 138 301 6 102 44 143 227 7 368 51 143 728 5 879 41 39 370 3 083 78 42 192 1 941 46 30 695 2 101 68 37 776 1814 48 62 874 931 1'5 60 670 796 13 56 245 794 144 65 917 992 1'6 45 879 6 971 152 51 394 7 265 141 42 480 7 666 180 55 054 7 927 144 37 775 13 986 370 35 293 11 867 336 33 171 11 849 35'7 45 039 16 832 37'4 43 895 30 405 693 59 087 40 876 692 69 536 49 748 7113 77 024 52 382 680 17 377 6 023 347 20 223 7 697 381 22 047 8 592 390 28 404 9 219 325 16 086 4 747 295 13 448 4 427 329 10 078 3 485 346 12 188 3 688 303 392 261 71 686 183 420 608 80 971 193 407 479 91 603 225 465 130 98 733 212 lysnings— och vattenverk. Uppgifterna enligt industristatistiken och företagsräkningen om- tarna enligt industristatisti ken beror delvis på en mera systematisk fördelning av arbetarna
som inom flertalet andra industrier användas kvinnorna för sortering och pake- tering.
En ny industri, som dragit till sig mycket kvinnlig och speciellt minderårig arbets- kraft, är radioindustrien, vilken är en typisk hopsättningsindustri. De små verk— städer, som på senare år vuxit upp som svampar ur jorden, äro typiska säsong- företag, vilka anställa arbetare på sommaren och avskeda dem vid jultiden. Anställ- ningen är sålunda mycket osäker, och detta är bl. a. en av orsakerna till att fack- förbundet haft ytterst svårt att organisera arbetarna. Detta är ett undantag, ty inom övriga företag i denna industrigren äro kvinnorna numera väl organiserade.
Vid silvervarufabrikerna förekommer alltjämt i betydande omfattning hemarbete, Vilket oftast utföres av gifta kvinnor. Visserligen tycks hemarbetet vara på retur, sedan poleringsarbetet i hög grad mekaniserats —— man använder nu i stor utsträck- ning en sorts cyanbad, och detta arbete skötes lika ofta av män som av kvinnor i fabrikerna — men enligt företagsräkningen skulle icke mindre än hälften av samt- liga kvinnliga arbetare inom hela guld- och silvervarufabrikationen alltjämt utgö- ras av hemarbetare. Hemarbetet är starkt säsongbetonat, och det har visat sig omöjligt för fackförbundet att reglera lönerna inom detsamma.
Hithörande industrier ha starkt rationaliserats under de senaste femton åren. Härigenom har kvinnornas användbarhet i hög grad ökats, och med den stora dif- ferens som förekommer i lönerna för manliga och kvinnliga arbetare, skulle man vänta en substitution av manliga arbetare för kvinnliga. Av de exempel, som pro- fessor Åkerman ger i sin utredning om rationaliseringen,1 är det endast i ett enda fall, som rationaliseringen under 1920-talet uppges ha medfört en dylik substitution. Antalet fall är dock alltför litet för att man därav skall kunna draga några defi- nitiva slutsatser. Emellertid visar industristatistiken ej heller några större för- ändringar. På vissa håll ha nya avdelningar inrättats vid en utvidgning av före- tagen, vilka avdelningar helt organiserats för kvinnliga arbetare, men på andra håll tycks kvinnoarbetet ha gått tillbaka (guld- och silvervarufabrikerna). Om en
1 Åkerman, G.: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar. Bil. 2 till Arbets- löshetsutredningens betänkande (Stat. off. utr. 1931 : 42). — Enligt muntlig uppgift skola (1938) kvinnliga svetsare ha börjat användas på sina håll.
tendens till ökning förefinnes, är denna mycket obetydlig, och inom arbetareorga- nisationerna anser man också att någon konkurrens knappast föreligger annat än i enstaka fall.
Orsakerna till denna stabilitet inom industrien, trots lönedifferenserna, äro flera. Delvis torde den bero på en viss konservatism hos företagarna. Så länge det fin- nes tillgång på manlig arbetskraft, använder man sig av denna vid arbeten, för vilka man är van att ha dylik. En arbetsgivare, som tidigare haft bara manliga ar- betare, ställer sig tveksam inför inrättandet av blandade avdelningar på grund av föreställningar om olägenheter av att män och kvinnor arbeta sida vid sida. Man drar sig för experiment och överdriver ofta de svårigheter, som kunna uppstå ur disciplinär synpunkt. Man tager givetvis ofta hänsyn till den gamla arbetarestam- men. Vidare har man ibland förutfattade meningar om vad kvinnor lämpa sig för eller orka med. Kvinnorna komma därför in i industrien i regel först, då nya av— delningar inrättas, eller en helt ny industri, såsom radioindustrien, kommer i gång.
Arbetet är huvudsakligen ackordsarbete och en jämförelse mellan timlönerna blir därför missvisande. Generellt kan man säga, att vuxna kvinnliga arbetare icke kom- ma upp till en manlig grovarbetares timförtjänst, ehuru deras arbete närmast torde motsvara de manliga tempoarbetarnas. Det finnes visserligen fall, då kvinnliga arbetare ha större inkomster än grovarbetarna, men detta torde vara undantag. Skillnaden mellan manliga och kvinnliga timförtjänster är relativt obetydlig för de minderåriga arbetarna, men den växer med anställningstiden. Även om margina- len mellan de i avtalet fastställda lönerna ej minskats, torde dock rationaliserin— gen av kvinnornas arbete ha ökat deras förtjänster i förhållande till männens. Utan tvivel är det lägre löneläget för kvinnorna av betydelse för sysselsättningens omfatt- ning pä de områden, där manlig och kvinnlig arbetskraft har ungefärligen samma prestationsförmåga. Försöken att få upp kvinnornas löner, eller att åtminstone få lika ackordsatser, stranda därför ofta på, att fackförbundet ej vägar taga risken av kvinnornas utträngande ur industrien. På platser, där man i lokala avtal har sti- pulerat en lön oavsett kön, har det visat sig att kvinnorna ha svårt att komma in i arbetet. Man vågar därför ej sätta hårt mot hårt i denna fråga. Vid avtalsför- handlingarna år 1936 gick förbundet t. o. m. med på en ökning av differensen ge- nom en höjning för männens vidkommande av ett ackordstillägg, som tidigare va— rit lika för män och kvinnor.
Nattarbetsförbudet spelar knappast någon roll för kvinnornas sysselsättning inom ifrågavarande industrier. Det är nämligen endast vid järnbruken och den tyngre järnmanufakturen, som man har kontinuerlig drift, och där anses kvinnorna »ej lämpa sig på grund av arbetets art. Inom övriga delar av denna industrigrupp ar— betar man i regel endast på ett skift, vid brådskande arbeten möjligen på två skift.
Utbildningen kräver ej någon längre tid annat än för yrkesarbetarna. Arbetet är starkt specialiserat, men man försöker att inom företagen åstadkomma cirkulation av arbetarna, så att de skola lära sig olika tempon. Man kan därför knappast säga, att det föreligger någon svårighet för en arbetare, som är under 40 år, att komma in i industrien igen, efter en kortare eller längre tids bortavaro. Man tar dock ej gärna in män eller kvinnor, som kommit upp i 40—50-årsåldern.
Jord- och stenindustrien. Enligt industristatistiken ha kvinnorna inom denna grupp minskat i antal under perioden 1920—30, såväl absolut taget som i förhållan- de till samtliga arbetare. Detta beror på nedgången inom torvindustrien, som på grund av de speciella krigsförhållandena sysselsatte ett relativt stort antal arbetare 1920. De manliga arbetarna inom torvindustrien ha även minskat i antal, men den- na minskning uppväges av en mycket kraftig ökning under decenniet för stenindu-
strien, vilken är en typiskt manlig industri. Om antalet anställda inom dessa två industrier frånräknas den totala summan för gruppen, blir kvinnornas procentuella andel fri; och 6'8 %, för resp. 1920 och 1930. Under 1930-talet har, på grund av depressionen inom stenindustrien, männens antal återigen minskats, vilket haft till följd en ökning av kvinnornas andel.
Av de 2 101 kvinnor, som redovisas i 1935 års industristatistik, arbetade icke mind- re än 1375 vid porslins- och Icalcelfabrilcerna. Denna industri sysselsätter relativt mycket kvinnor (1935: 49 %), och det föreligger en svag tendens till ökning av kvinnornas andel. I fabriker för tillverkning av tekniskt porslin använder man kvinnor vid halvautomatiska maskiner för tillverkning av små isolatorer. De stör- re isolatorerna, vilka fordra ej endast stor yrkesskicklighet utan även större fysisk kraft, förfärdigas för hand av manliga drejare. Vid tillverkning av hushållsporslin förekommer alltjämt mycket handarbete på grund av de snabba modeförändrin- garna. Inom massproduktionen av det enklare godset har man infört tempoarbete. Arbetet är uppdelat så, att männen sysselsättas med själva tillverkningen och brän- ningen av porslinet samt med transporterna inom fabriken, medan kvinnorna ut- föra putsningen av godset samt dekorationsarbetet. Porslinsfabrikerna äro i regel stora industriella företag: är 1930 voro 91 % av arbetarna sysselsatta i fabriker med mer än 200 arbetare.
Glasindustrien har bibehållit mycket av sin hantverksmässiga natur, om man un- dantar tillverkning av fönsterglas och buteljer, som numera huvudsakligen drives industriellt. Hela industrien sysselsätter 415 kvinnor (9 %), men av dessa användas endast ett mindre antal vid själva fabrikationen. Inom kvalitetstillverkningen går arbetet ofta i arv från far till son, och flickor tagas aldrig in som lärlingar. Arbetet kräver mycket lång utbildning och träning. Vid fabrikationen av enklare glas före- kommer icke den efterputsning och det dekorationsarhete, som i porslinsfabrikerna utföres av kvinnliga arbetare. Vid glasbruken arbeta kvinnorna därför huvudsak- ligen blott på sköljnings- och paketeringsavdelningarna.
En ny industri, som absorberat relativt mycket kvinnlig arbetskraft, är glöd- Iampstillverkningen. Man använder inom denna industri halvautomatiska maski- ner, som fordra stor påpasslighet och känslighet, vilket arbete i hög grad visat sig lämpat för kvinnor och speciellt för minderårig arbetskraft.
Trävaruindustrien. Hela antalet inom denna industri sysselsatta kvinnor upp- gick 1935 till 794, vilket motsvarar 1'4 % av totalantalet.
Den viktigaste industrien inom denna grupp är sågverksindustrien. Några ensta- ka kvinnor tjänstgöra som mottagare eller matare vid hyvelmaskiner, och i plywood- fabrikerna arbeta kvinnor vid klipp- och torkmaskiner samt som sorterare av fanér. Praktiskt taget användas endast män inom industrien.
I övrigt finner man kvinnor i möbel- och korkvarufabrikerna samt i vissa andra hithörande företag.
I möbel/abrikerna arbeta kvinnorna som polererskor och bonerskor. Kvinnor och män ha samma utbildningstid; arbetet uppdelas så, att kvinnorna utföra pole- ringen och boningen av mindre ytor såsom stolar, bordsben m. m., medan männen få ta hand om de större ytorna. Med de moderna arbetsmetoder som numera till- lämpas kan det manliga arbetet icke betraktas som tungt, men man anser att det är mer »krävande» och att man därför ej kan begära att kvinnor skola göra det. I det arbete som kvinnorna utföra anses de vara lika yrkesskickliga som männen; de- ras förmåga att utföra det svårare arbetet torde aldrig ha prövats. Det framhålles också att de moderna maskinerna äro så otrevliga, »att man ej vill sätta kvinnor att sköta dem». Kvinnornas timlöner utgöra enligt avtalet ungefär 2/3 av männens. Av-
talslönerna äro emellertid minimilöner, och de individuella lönerna fastställas efter »skicklighet och flit». Jämförelser mellan lönerna äro därför ytterst svåra att göra.
Övrig träindustri. I fabriker för tillverkning av tvättklykor användas kvinnor för hopsättningen av klykorna samt för sorteringen samt i bobinfabrikerna för sorte- ringen. I borstbinderierna sysselsättas kvinnorna vid den egentliga fabrikationen, huvudsakligen för indragningen av borsten, men de utföra ibland även boningen av träet. Korkvarufabrikerna, som äro medelstora företag, sysselsätta relativt mycket kvinnor (45 % enligt företagsräkningen) för sortering och lättare maskinarbete. Korgvarutillverkningen, som drives i hantverksmässiga former, sysselsatte år 1931 19 % kvinnor. Det hemarbete som förekommer inom denna industri utföres hu- vudsakligen av män.
Pappers- och grafisk industri. Denna industrigrupp, tagen som helhet, sys- selsatte år 1935 7 666 kvinnor eller 18 % av samtliga. Relationstalet är relativt lågt, beroende på att pappersmassefabrikerna praktiskt taget använda endast man- lig arbetskraft. Tidigare funnos i denna industri en del kvinnor, som arbetade vid säcksömnaden, men de försvunne i och med nattarbetsförbudet och övergången till pappersemballage.
Vid pappersbrulcen sysselsattes år 1935 2211 kvinnor, vilket motsvarar ungefär en femtedel av arbetsstyrkan (22 %). Arbetet vid dessa fabriker kan numera ej anses vara tungt, men fordrar stor påpasslighet och stark spänning. Värmen i vissa rum gör även arbetet fysiskt påfrestande. Driften är kontinuerlig, varför kvin- norna ej kunna användas vid den egentliga produktionen. Före nattarbetsförbudets l tillkomst förekommo kvinnor vid skärmaskinerna samt för säcksömnaden vid em- balleringen. Efter nattarbetsförbudets genomförande försökte man en tid att be- hålla kvinnorna vid skärmaskinerna genom att under nattskiftet ersätta dem med minderåriga manliga arbetare. Detta medförde emellertid, att vissa arbetare kommo att sysselsättas med permanent nattarbete. För att undvika detta mekaniserades skärningen, så att den numera går helt automatiskt. Av samma orsak — samt även på grund av materialbristen under kriget — framdrevs balinslagning med papper i stället för säckväv.
Numera arbeta kvinnorna huvudsakligen på sorteringsavdelningarna för sorte- ring av lump och färdigt papper. Vid finpappersbruken och stanniolfabrikerna ] användas de även för vissa detaljarbeten i serviett- och påstillverkningen m. m. i samt vid lättare maskiner. Arbetet på sorteringsavdelningarna består av sortering, ! räkning och inslagning av papperet. Inbuntningen av papperet skötes av män. Sor- * terings- och räknearbetet kräver stor snabbhet, och männen kunna sällan komma upp till samma arbetsprestation som kvinnorna. Man räknar med ungefär ett år, innan full skicklighet uppnås. Arbetet var tidigare mycket tungt, enär de kvinnliga papperssortererskorna och risbinderskorna själva fingo lyfta papperspackar, vilka ) kunde väga 60—80 kg, men man har numera infört maskinella anordningar för I detta transportarbete. På dessa avdelningar har man kvinnliga förmän, s. k. över— sortererskor. *
Uppdelningen av arbetet på män och kvinnor är mycket strängt fixerad, dock , ej i kollektivavtalet. Traditionen är så fast rotad, att man ej ställer sig frågan, huruvida kvinnorna skulle kunna deltaga i själva tillverkningen (oavsett natt- arbetsförbudet) .
Vid lönesättningen föras samtliga kvinnor till en grupp, kvinnliga arbetare, medan männen fördelas på icke mindre än sju grupper efter arten av deras arbete. Enär kvinnorna ha ackordsarbete i större utsträckning än männen, är en jämförelse mellan lönerna svår att göra, men man torde kunna säga, att kvinnor-
nas löner utgöra minst tre fjärdedelar av den lägsta grovarbetarelönen. Arbets- tillgången i sorteringen är mer ojämn än i den egentliga fabrikationen.
Arbetet i Icartongvarufabrilcema är i regel ett enkelt maskinarbete, som endast kräver några månaders utbildning. Dessa fabriker sysselsätta mycket kvinnor. Männen arbeta med tillskärningen, medan kvinnorna användas på den övriga de- len av tillverkningen. I wellpappfabrikerna sysselsättas huvudsakligen män på grund av arbetets tunga karaktär.
! I bokbinderierna är arbetet väsentligt mera kvalificerat. Det är starkt speciali— serat, och arbetsfördelningen är historiskt och numera även avtalsmässigt bestämd. . Bokbinderiet var, tills för c:a 75 år sedan, ett helt manligt yrke. Därefter inträdde
en hastig utveckling av industrien, och kvinnorna kommo då att tagas i anspråk i stor utsträckning. Så småningom skedde en uppdelning på manligt och kvinnligt arbete, vilken uppdelning nu upprätthålles mycket strängt av fackförbundet. Detta strävar att dela upp arbetet så, att kvinnorna ej skola sysselsättas i sådant arbete, som man anser vara tungt. Sålunda ha vissa »tunga» arbeten helt reserverats för männen och viss maximitid per dag fastställts för kvinnor, sysselsatta vid tramp- maskiner. Det är dock att märka, att vissa arbeten som tidigare varit tunga men genom mekaniseringen ändrat karaktär, alltjämt äro reserverade för män.
Männen erhålla en mångsidigare utbildning; lärlingstiden utgör för dem 4 år, medan den för kvinnorna endast är 3 år. Detta medför bl. a. att kvinnorna ej kunna användas som förste verkmästare, enär denne måste ha kännedom om arbe- tets alla detaljer. Däremot förekomma kvinnliga förmän på kvinnliga avdelningar. Av intresse är det förhållandet, att männen ofta äro sysselsatta med arbeten, som äro mer konjunkturkänsliga (bokverk) än de som kvinnorna utföra (tidskrifter), varför risken för arbetslöshet under depressionsperioder är större för männen än för kvinnorna.
Kartongvarufabriker och bokbinderier sysselsatte år 1935 (enligt industristatisti- ken) 4385 kvinnor eller 67 % av samtliga arbetare. Mindre bokbinderier använ- da relativt fler manliga arbetare än de större industriföretagen. Någon tendens till ökning av kvinnornas andel föreligger knappast; proportionen mellan manliga och kvinnliga medlemmar i fackförbundet har varit praktiskt taget oförändrad sedan 1920: 66 % kvinnor av samtliga, samma relation som för industrien i dess helhet enligt de officiella siffrorna. Överensstämmelsen mellan industristatistikens och förbundets siffror tyder på att kvinnorna äro lika väl organiserade som männen.
Kollektivavtalet för bokbinderierna är uppdelat på två delar: en för manligt och en för kvinnligt arbete. Tidigare fingo kvinnorna i vissa fall utföra manligt arbete, varvid deras löner reducerades med en tredjedel, medan män, som utförde kvinn- ligt arbete, erhöllo motsvarande högre lön än kvinnorna. År 1935 ersattes detta i avtalet med en bestämmelse om, att kvinnor som utföra manligt arbete skola er- hålla samma lön som männen och vice versa. Marginalen mellan manliga och kvinnliga löner har minskats enligt uppgifter från fackförbundet;
Arbetet vid de litografiska och Icemigra/iska anstalterna är ett mycket kvalificerat arbete. Utbildningstiden utgör vid de förstnämnda anstalterna 5 år, vid de senare 4 år. Av yrkesarbetarna utgöra kvinnorna endast c:a 1/2 %. De ha samma löner och lärlingstid som männen. Avtalslönerna, vilka i regel äro veckolöner (ackords— arbete förekommer icke), äro emellertid minimilöner, och det finnes möjligheter för arbetsgivarna att lämna varierande individuella löner allt efter skicklighet. I Stockholm komma kvinnorna i allmänhet upp till 80—85 kr. per vecka, vilket närmast är att jämföra med en veckoinkomst av 105 kr. för männen (1936). Ensta- ka kvinnor tjäna dock mera än många män, ehuru de ej komma upp till männens topplöner. Orsaken härtill anses vara lägre yrkesskicklighet, vilket dock i stor
utsträckning sammanhänger med att arbetsgivarna ej släppa fram kvinnorna till det mer kvalificerade arbetet. Härigenom kunna de ej erhålla samma träning som männen. Vidare är kvinnornas rörlighet mindre än männens. Yrket är nämligen sådant, att en kvalificerad arbetare, som ej är nöjd med sin lön, lätt kan gå över till annan arbetsgivare och därigenom höja sin inkomst. Dylika möjligheter stå ej kvinnorna till buds i samma utsträckning som männen, enär det på ett flertal ar- betsplatser endast finnes män och man där ej är hågad att taga in en eller annan enstaka kvinna. Arbetsgivarna äro ofta ovilliga av disciplinära skäl att blanda manlig och kvinnlig arbetskraft. Kvinnor ha även svårt att komma in som lär- lingar (i 14—15-årsåldern) på de arbetsplatser där männen dominera, enär man ej anser sig kunna låta en flicka undergå den ofta hårdhänta behandling, som an- ses nödvändig för lärlingarna. Då all utbildning sker inom yrket, bidrager detta till svårigheterna för kvinnorna att göra sig gällande.
Industrien sysselsätter även kvinnliga hjälparbetare vid maskinerna. De ha sam- ma arbete som de manliga hjälparbetarna, men lönen är endast 66 % av dessas. Trots denna lönedifferens äro de kvinnliga hjälparbetarnas antal mycket litet (de förekomma huvudsakligen i Malmö), och det föreligger ej någon tendens till ökning. I tryckerier för tändsticksetiketter användas uteslutande kvinnor för hopläggning (nålning) av arken, innan de läggas in i maskinerna.
Inom tryckeriindustrien har kvinnornas antal, i förhållande till männens, starkt minskats. Enligt Typografförbundets statistik fanns det år 1905 c:a 400 kvinnliga medlemmar i förbundet och c:a 4400 manliga. År 1934 utgjorde kvinnorna om- kring 430 (medlemsantalet är något större, men däri ingår numera även en del icke yrkesarbetare, kontorister m. m.) och männen 9 250.
Enligt industristatistiken steg antalet vuxna kvinnliga arbetare fram till år 1920, men har därefter gått tillbaka, och är nu nere på samma nivå som vid 1900-talets början. I förhållande till männen steg kvinnornas antal under 1890-talet från 12-3 % år 1896 till 14'6 % år 1899. De närmaste åren därefter varierade rela- tionstalet mellan 13'5 och 14'4 % för att fr. o. m. är 1905 sakta sjunka till 12'4 % år 1909 och 10'0 % år 1920. Därefter minskades det i hastigare takt under 1920- talet till c:a 7 %. Industristatistikens siffror påverkas emellertid av förändringar i redovisningsmetoderna och dessa felkällor kunna ej elimineras.
Då man talar om konkurrensen mellan manlig och kvinnlig arbetskraft på detta område, avser man i regel endast själva sättningen. Långt innan kvinnor började som sättare, använde man nämligen i tryckerierna kvinnlig arbetskraft vid digel- pressarna, vid vilka kvinnornas lätta handlag kommer särskilt till sin rätt, samt som iläggerskor vid andra tryckpressar. Med maskinteknikens utveckling ha emeller- tid digelpressarna i allt större utsträckning ersatts med snällpressar, vid vilka man föredrar manlig arbetskraft, och iläggningen har (även vid digelpressarna) auto- matiserats. Härigenom har behovet av kvinnlig arbetskraft inom denna gren av tryckerirörelsen minskats, vilket givetvis påverkar totalsiffrorna för industrien.
Under senare hälften av 1800-talet började kvinnorna emellertid att komma in i industrien som sättare och deras antal ökades snabbt. En orsak härtill var att många manliga arbetare vid denna tid voro hemfallna ät dryckenskap och icke sällan uteblevo från arbetet, varför arbetsgivarna ofta föredrogo kvinnor som mer pålitliga i arbetet. Vidare hoppades man att i kvinnorna kunna erhålla full- god arbetskraft till ett billigare pris. Denna konkurrens, som hotade att bliva mycket svår, möttes av Typografförbundet dels genom dess strävan att höja de manliga arbetarnas standard och dels genom krav på lika löner. Den lönetariff, som under 1890-talet genomfördes genom lokala förhandlingar i flertalet städer, byggde därför på likalönsprincipen. Denna princip fastslogs även i den av en sär-
skild skiljenämnd år 1901 beslutade tariffen och med endast några smärre undan- tag i det första riksavtalet år 1903.
Det är givet att införandet av lika lön för kvinnliga och manliga sättare skulle göra slut på den osunda konkurrensen mellan könen, och den minskning i kvinnor- nas andel som kan konstateras omkring sekelskiftet torde utan tvivel bero på den- na faktor. Det är också troligt att stigande nykterhet bland arbetarna ökade de— ras konkurrensförmåga.
Siffrorna ge vid handen att man kommit fram till en viss stabilitet under 1900- talets första år. Det är emellertid vanskligt att fälla ett definitivt omdöme rörande likalönsprincipens verkningar på grundval av de totala siffrorna för industrien. Uppgifter om sättarnas och — vad som är av särskilt intresse — lärlingarnas antal finnas dock endast tillgängliga för vissa år. De hänföra sig för övrigt en- dast till fackförbundets medlemmar. I nedanstående tabell återgivas de enstaka uppgifter som finnas tillgängliga.
M ä n K v i n n o r Sättare Lärlingar Lärl. i % Sättare Lärlingar Lärl. i % 1905 .................. 2 184 474 22 223 67 30 1912 1 ................ 1 843 368 20 187 21 11 1916 .................. 2 572 286 11 220 8 4
* Efterverkningar av 1909 års storstrejk.
Om man överhuvud taget vågar draga några slutsatser ur detta material, kan man säga, att den högre lärlingsprocenten för kvinnor än för män är 1905 efter c:a tio år av lika löner innebär, att någon minskad rekrytering av kvinnor knap- past torde ha förelegat. Den lika lönen torde därför ej ha spelat den roll ifråga om kvinnornas utträngande ur industrien som från många håll påståtts. Detta bestyrkes också av uttalanden från personer som voro med i arbetareorganisatio- nen på denna tid: man uppnådde vad man åsyftade, nämligen undanröjandet av den illojala konkurrensen, men minskningen i de kvinnliga typografernas antal berodde ej på den lika lönen utan på nattarbetsförbudet. Av moderna arbetsgivare har även framhållits, att man icke skulle taga in fler kvinnor, även om deras lö- ner sänktes.
Det är möjligt att sättmaskinens införande i början av 1900—talet placerade kvin- norna i en något sämre ställning. Ännu år 1905 sattes dock de flesta tidningar för hand och det är först från denna tid som den nya tekniken kan ha påverkat rela— tionen mellan män och kvinnor. Frågan om kvinnornas lämplighet vid sättmaski— nerna upptages senare, men redan nu kan påpekas, att denna tekniska omläggning kan ha varit en bidragande orsak till minskningen i efterfrågan på kvinnlig arbets- kraft.
Den viktigaste faktorn i denna utveckling var emellertid nattarbetsförbudet, som infördes år 1909 med en övergångsperiod av fem år. Man kan troligen räkna med att Bernkonventionens antagande år 1906 och den diskussion som då väcktes till liv om förbudets införande i Sverige redan före lagens tillkomst påverkade re- kryteringen av kvinnor till industrien. Förbudet gjorde det nämligen omöjligt för tidningstryckerierna att använda kvinnor, och så småningom ha de kvinnliga sät- tarna helt försvunnit från dessa tryckerier. Verkningarna spåras ej så snabbt ifråga om totala antalet utbildade sättare. Ännu 1916 var detta enligt fackför- eningsstatistiken ungefär lika stort som 1905: 220, och 1934 var det fortfarande så högt som 172. Men man märker förbudets verkningar på den såväl absoluta som relativa nedgången i lärlingsantalet (1934: 2), vilken tyder på att nyrekryteringen praktiskt taget upphört.
Det är emellertid karakteristiskt för denna yrkesgren, att minskningen i kvin- nornas andel ej endast hänför sig till det område, som egentligen drabbas av natt- arbetsförbudet, utan även till civiltryckerierna, vilkas arbete i regel är förlagt till den tid på dygnet, då kvinnor ha rätt att arbeta. När denna tendens hos civil- tryckerierna att ersätta kvinnor med män först gav sig tillkänna kan ej konstate— ras, men faktum är att för närvarande praktiskt taget ingen nyrekrytering av kvinnliga handsättare äger rum. Man måste därför undersöka, vilka faktorer som nu göra sig gällande med hänsyn till arbetsfördelningen inom tryckeriindustrien.
Ifråga om kvinnornas prestationsförmåga variera omdömena. Utbildningstiden för män och kvinnor är densamma, 4 år. I allmänhet anser man att ifråga om handsättningen kvinnor och män komma upp i samma arbetsprestationer, så snart det gäller slätsättning. På grund av det ringa antalet kvinnliga handsättare är det svårt att draga några bestämda slutsatser ur Typografförbundets lönestatistiska material, men tendensen tycks vara att kvinnorna knappast ligga efter männen i lönehänseende och att de komma upp i kompetenslöner likaväl som männen. De individuella olikheterna mellan männen sinsemellan kunna ofta vara större än den som påvisas, då man jämför genomsnittssiffror för män och kvinnor. I en special- utredning avseende åren 1902—03 ha publicerats lönesiffror i medeltal för gifta och ogifta män (handsättare) samt för kvinnor, och dessa siffror visa en större skillnad mellan de ogifta och de gifta männens löner än mellan de manliga och kvinnliga genomsnittslönerna.
Vid en jämförelse mellan manliga och kvinnliga löner måste ihågkommas, att avtalslönen endast är minimilön och att jämförelse således måste göras mellan de verkligt utbetalda lönerna. Man måste härvid taga hänsyn till, att vid lönesätt- ningen männen ofta erhålla lönetillägg, under åberopande av att de ha familj att försörja, medan kvinnorna i regel ej kunna komma med dylika krav.
Ackordsarbete förekommer relativt litet, men det har uppgivits från arbetsgivare- håll, att vid 5. k. beräkningssättning kvinnorna ej skulle komma upp till mer än 80—90 % av männens prestation. Från arbetarehåll har däremot framhållits, att man vid ackordsarbete ofta arbetar i grupper på 3—4 arbetare, män och kvinnor, och att kvinnorna i dessa fall visa samma prestationsförmåga som männen. Dessa uppgifter tyda på, att skillnaden i prestationsförmåga ej kan spela någon större roll för användbarheten. Det framhålles emellertid, att kvinnorna ej i samma ut- sträckning som männen våga sig på mer komplicerade arbeten och att de därför ej få samma allsidiga utbildning som de manliga typograferna. De ha en benä- genhet att specialisera sig och utföra det arbete vid vilket de blivit vana med stor precision. En man tager risken för ett misslyckande och ger sig in på arbeten, för vilka han kanske ej är kompetent, emedan han räknar med hjälp från sina manliga arbetskamrater.
En maskinsättares utbildningstid är 4 månader, om han redan är utbildad handsättare, vilket i regel är fallet. Maskinsättningen kan knappast anses som nå- got hårt arbete, annat än om arbetstakten forceras. Tidigare kan värmen från gjutningen ha varit påfrestande, men i moderna lokaler är detta ej längre fallet. Maskinsättningen har från början huvudsakligen varit ett manligt yrke och kvinnor ha endast i ringa utsträckning givit sig in härpå. Detta kan bero på att sättmaski- nerna först kommo in i tidningstryckerierna, där kvinnorna blevo utslagna vid nattarbetsförbudets införande. Men det kan också bero på bristande fallenhet eller vana hos kvinnorna för den tekniska delen av arbetet — »en maskinsättare måste kunna behärska sin maskin».
Det har även framhållits, att kvinnorna äro mera sjuka än männen, vilket i ett yrke som detta vållar svårigheter. Man kan ej låta de stora maskinerna stå mer
än vad som är absolut nödvändigt, och då maskinerna äro mycket känsliga, sätter man ej gärna in en ny arbetare på en annan arbetares maskin. Man anser att kvin- norna i detta fack i allmänhet orka med mindre övertid än männen och att man i företag, där övertidsarbete är mycket vanligt (dock mera sällan efter kl. 10), före- drager män. Vid en jämförelse mellan kvinnornas och männens sjukledighet inom detta yrke, måste emellertid hänsyn tagas till, att kvinnornas åldersfördelning tro- ligen är helt annan än männens, enär nyantagning av kvinnor knappast förekommit på många år.
Vid den s. k. monotypemaskinen, som för vanlig enkel sättning ej fordrar typo- grafisk utbildning utan kan skötas av en driven maskinskriverska, kan man knap- past få en manlig typograf, som kan komma upp i samma hastighet som en kvinn- lig sättare. Så snart det gäller tabellarbeten och andra mera komplicerade saker, som numera även sättas på monotypemaskin, fordras typografiska kunskaper, och för detta arbete använder man i regel män. Med ökad användning av denna sätt- maskin kan man tänka sig en ökning av de kvinnliga arbetarnas antal. Ett av de ovannämnda undantagen från likalönsprincipen gäller just detta slag av arbete. Manlig sättare vid Lanstons monotype, som antingen är utlärd handsättare eller varit anställd vid sådan maskin i 4 år, betalas ungefär 10 % högre än övriga sät- tare på samma maskin.
Numera finner man kvinnliga handsättare endast vid vissa accidenstryckerier samt ett mindre antal vid boktryckerier och kvällstidningar. De kvinnliga maskin— sättarnas antal uppgick 1934 till endast 19 stycken. Kvinnliga lärlingar förekom— ma praktiskt taget icke.
Vid tryckpressarna gälla ungefär samma förhållanden. Ju större pressarna äro, ju färre kvinnor sysselsättas vid desamma. Som redan nämnts, minskas också be- hovet av iläggerskor på grund av mekaniseringen. Som iläggerskor, hjälparbetare m. 111. ha kvinnorna lägre lön än motsvarande manliga arbetare. Avtalet föreskri- ver dock, att om kvinnlig iläggare utför lika transportarbete som manlig, skall hon ha samma lön som denne. Som ombrytare, pappersräknare och stilgjutare an- vändas så gott som uteslutande män. Detta arbete anses vara mycket tungt och därför olämpligt för kvinnorna.
Man har svårt att konstatera några bestämda orsaker till kvinnornas försvin— nande, vilka höra samman med deras lämplighet i yrket. Det förhållandet att kvin- norna inom ett viktigt område —— tidningstryckerierna —— ej äro användbara på grund av omständigheter, vilka ej ha något samband med deras yrkesskicklighet, kan givetvis utan några reella orsaker påverka uppfattningen om deras lämplig- het på andra områden. Den tekniska utvecklingen kan ha bidragit härtill, icke en- dast till följd av kvinnornas egen inställning till maskinarbetet, utan även därför att det finnes en tendens hos fackföreningarna att beteckna arbete vid stora ma— skiner, som kunna bära högre löner, som olämpligt för kvinnorna.
När kvinnorna en gång börja minska inom en industri, går utvecklingen fort. Organisationen inom industrien blir mer och mer standardiserad: man vill ha kvinnliga och manliga avdelningar och om kvinnorna äro i minoritet få de för- svinna. Det är även ytterst svårt för kvinnorna att komma in som lärlingar på grund av de manliga arbetarnas motstånd. Vid de stora civiltryckerierna har man också en stor stab av springpojkar, som man i första hand vill placera som lär- lingar.
Livsmedelsindustrien. Medan hela antalet arbetare inom denna industri stigit från 40893 är 1920 till 43 667 år 1930 och 44 700 år 1935, ha de kvinnliga arbe- tarnas antal minskat från 14 451 år 1920 till 13 480 år 1930 och 13 350 år 1935.
Jämförelsen göres här mellan samtliga arbetare, d. v. s. såväl fabriksarbetare som övriga arbetare, vilka ej äro direkt sysselsatta vid produktionen, beroende på att principerna för fördelningen på de olika slagen av arbetare starkt förändrats un- der perioden ifråga. Nedgången för kvinnoarbetet beror på rationaliseringen inom bryggeri- och tobaksfabrikerna, som starkt minskat behovet av arbetskraft.
Det största antalet kvinnliga arbetare finner man inom choklad- och karamell- fabrilcationen (3 741 år 1935). Proportionen mellan manlig och kvinnlig arbets- kraft är där c:a 20:80, och den har undergått mycket små förändringar under perioden ifråga. Männen sysselsättas med tillblandning och kokning av choklad- och karamellmassan, medan kvinnorna utföra allt paketeringsarbete, passning vid maskinerna och sådant handarbete som ännu förekommer. Män och kvinnor ar- beta i regel på olika avdelningar. Arbetet är mycket säsongbetonat, speciellt för de kvinnliga arbetarna. Cirkulationen har tidigare varit mycket stor, men arbets- givarnas benägenhet för avskedanden, då arbeterskorna uppnådde maximilönen, har minskats med en sänkning av den ålder, vid vilken högsta lön uppnås. Arbets- givarna ha även kommit underfund med, att alltför stor cirkulation ej är önsk- värd.
Tobaksfabrikema sysselsätta även flera kvinnor än män. Relationstalet har varit oförändrat 80 % sedan 1920 trots den mycket betydande tekniska omläggningen. Antalet egentliga fabriksarbetare uppgick enligt industristatistiken år 1920 till 4 065, 1930 hade det minskats till 1 937 och 1935 till 1629.
Enligt uppgifter som ställts till förfogande av Tobaksmonopolet uppgick det to- tala antalet fabriksarbetare (inkl. hjälparbetare, som huvudsakligen äro män) är 1935 till 2 291, varav kvinnorna utgjorde 1 770 eller 66 %. Fördelningen av ar- betet på män och kvinnor är dock mycket olika i de olika slagen av fabriker, vilket framgår av nedanstående tablå över antalet kvinnor i procent av samtliga.
. % % Cigarrfahriker .................. 82 Tuggtobaksfabriker .............. 61 Cigarrettfabriker ................ 80 Snusfabriker .................... 53 Röktobaksfabriker .............. 62
Männen sysselsättas numera endast med tyngre arbete såsom skärning och press- ning av tobak eller arbeta som maskinskötare och diversearbetare. Vidare har till- verkningen av dyrare cigarrer reserverats för männen (Malmö). Dessa göras för hand och arbetet fordrar stor yrkesskicklighet. Männen anses i regel ha förvärvat denna skicklighet i högre grad än kvinnorna, bl. a. genom sina »gesällvandringar» i främ- mande länder. Numera torde denna faktor vara av mindre betydelse än tidigare. De dyrare cigarrerna kunna även bära den högre arbetslönen. Cigarrtillverkningen, som är relativt arbetskrävande, har på senare år minskats och ersatts med produk— tion av cigarrcigarretter, vilken är betydligt mindre arbetskrävande. För tillverk- ningen av cigarrcigarretter och cigarretter användas praktiskt taget endast kvinnor, med undantag av en liten grupp manliga invalida arbetare, vilka sysselsättas med kvinnligt arbete och erhålla kvinnliga löner plus ett mot den manliga lönen svarande tillägg.
Vid tuggtobaksfabrikerna arbeta männen vid grovspinningen och kvinnorna vid finspinningen till olika löner. Någon enstaka gång sättas kvinnor in på grovspin- ningen till manliga löner. Om männen sättas in på finspinningen, erhålla de ett till- lägg på den kvinnliga lönen. I snusfabrikerna arbeta männen med själva produk- tionen av snuset, kvinnorna vid paketering och liknande arbeten.
Uppdelningen av arbetet på manligt och kvinnligt arbete är ej fastslagen i av- talet. Kvinnorna arbeta huvudsakligen på ackord; männen däremot ha i större utsträckning rena timlöner, beroende på att de sysselsättas som maskinskötare och
Tab. 9. Tobaksindustrien: Kvinnor 1 procent av hela antalet arbetare i resp. yrkesgrupper åren 1908 och 1935.
1908 1935
Cigarr/a briker.
Manuellt arbete.
Tobaksberedning .................. 92'2 79'2 Viekelarbetc ...................... 94'9 Cigarrtillverkning .................. 51'5 24'3 Cigarrcigarrettillverkning ............ 97'4 Sortering .......................... 700 1000 Packning .......................... 100'0 Klistring .......................... 99'2 100'0 Lådstiftning ...................... 83'8 100'0 Lärlingar .......................... 84'1 Summa 72! 83'2
Maskinarh ete. Tobaksberedning .................. 100'0 Cigarrtillverkning .................. 79'8 Cigarrcigarrettillverkning ............ 100'0 Montörer .......................... 00 Summa 94'3 Totalsumma 72'1 %? Cigarrellfabriker. Tobaksberedning ...................... 94'3 100'0 Tobaksskärning ...................... 81'5 14'8 Handtillverkning .................... 100'0 Maskintillverkning .................... 778 845 Packning o. d ......................... 1000 900 Summa 97'3 88'0
Anm. I 1908 års siffror ingå endast arbetare vid de egentliga cigarrfabrikerna och vid de större cigarrettfabrikerna. Tomrum i sifferkolumnen för 1935 anger att denna yrkesgrupp helt försvunnit.
i speditionsarbete. I kollektivavtalet stipuleras, att vid fastställande av stycklöner en god manlig arbetare skall uppnå 140 öre per timme och en kvinna 85 öre eller 61 % av den manliga lönen. I Stockholm variera timförtjänsterna för yrkes- arbeterskorna mellan 102—104 öre, för de manliga arbetarna variera timförtjän- sterna mellan 150—175 öre, och maskinskötare uppnå en timförtjänst av 220 öre. Lärotiden är endast 13 veckor.
Då före monopolets införande år 1915 män och kvinnor erhöllo lika lön, kan det vara av intresse att jämföra fördelningen på män och kvinnor före och efter denna tidpunkt. Med hänsyn till materialet mäste jämförelse göras med år 1908. Uppdelningen på olika slag av yrkesarbetare år 1935 har verkställts av Tobaks- monopolet. Den har utförts efter samma principer som i 1908 års officiella ut- redning rörande tobaksindustrien. Resultatet framgår av tab. 9.
Att draga några slutsatser rörande verkningarna av lönedifferentieringen är yt- terst vanskligt. En starkare uppdelning av arbetet har ägt rum, som delvis torde sammanhänga med lönedifferentieringen men som också har sin orsak i de tek- niska förändringarna. Resultatet av de genomgripande förändringarna i löner, tek- nik och efterfrågan har blivit, att kvinnornas andel vid cigarrfabrikerna ökats
från 72 % till 90 %. Detta beror dock till stor del på cigarrcigarrettillverkningens starka tillväxt; denna gren sysselsatte år 1908 icke mindre än 97 % kvinnor och var sålunda redan på det manuella arbetets tid ett kvinnligt yrke. Vid cigarrett- fabrikerna har kvinnornas andel däremot minskats från 97 % till 88% beroende dels på att männen ersatt kvinnorna vid tobaksskärningen, dels på den starka ra- tionaliseringen av själva tillverkningsprocessen, som hårdast gått ut över kvinnor- na. Vid de övriga slagen av fabriker tycks kvinnornas andel ha ökats något.
I bryggerierna deltaga kvinnorna ej i själva produktionen utan sysselsättas en- ligt gammal tradition endast med sköljning och tappning. Detta arbete var tidi- gare ytterst tungt och hälsovådligt, enär kvinnorna fingo stå våta hela dagarna och ofta skadade sig på sönderslagna tomflaskor vid diskningen. Icke förty har detta arbete ansetts lämpa sig bättre för kvinnorna än arbetet vid själva tillverkningen, som ansetts vara tyngre och mer tekniskt krävande.
På grund av rationaliseringen har kvinnornas antal minskats såväl absolut som relativt från 1662 år 1920 (27'8 %) till 1165 år 1930 (17'8 %) samt 881 år 1935 (14'7 %).
Genom mekaniseringen har arbetet i hög grad underlättats, även om arbetstak- ten pressats upp, och antalet olycksfall har reducerats. Arbetet inläres mycket lätt, utom vid några Specialmaskiner. Det är mera oregelbundet på den kvinn- liga avdelningen än i själva produktionen. Vid mindre bryggerier kan t. ex. en stor komplettmaskin för tappningen fylla traktens behov genom att hållas i gång endast några dagar i veckan. Säsongvariationerna i sysselsättningen äro även större för kvinnorna än för männen.
Vid mindre bryggerier har man ibland manlig arbetskraft för allt arbete till manliga löner, beroende på att männen kunna rycka in om så erfordras vid fabri- ) kationen eller ölutkörningen. Även om traditionen ej vore så stark ifråga om ar- betets uppdelning, skulle nattarbetsförbudet lägga hinder i vägen för kvinnornas användande vid själva fabrikationen, enär denna går med kontinuerlig drift.
Bryggeriarbetareförbundet anser att kvinnoarbetet, trots att det numera är mindre tungt och mindre hälsovådligt, på grund av den högt uppdrivna takten bli- vit mera krävande efter införandet av maskinell drift, och har därför försökt att få upp kvinnolönerna. Marginalen mellan männens och kvinnornas löner torde vara omkring 30 %. Kvinnorna ha från början varit väl organiserade.
Vid Vin- och spritcentralens fabriker samt mineralvattenfabrikerna är arbetet av liknande art, men det anses i allmänhet vara lättare än vid bryggerierna. Vid mi- ) neralvattenfabrikerna användes också minderårig arbetskraft i rätt stor utsträck- ning. 1
Inom sockerindustrien arbeta kvinnorna så gott som uteslutande vid raffinaderi- ) erna (år 1935 395 eller 192 %) men ej vid råsockerbruken. Själva raffineringen, ) som på grund av den höga värmen anses vara ett hårt och pressande arbete, ut- 1
t ) )
föres av män. Arbetet på dessa avdelningar fortgår kontinuerligt. Kvinnorna sys- selsättas med klippning av bitsocker samt packning av bit- och strösocker. Även detta arbete anses fordra en relativt kraftig fysik, ehuru det numera mer och mer mekaniserats. På de kvinnliga avdelningarna arbetar man i två skift; i undantags- fall har man nattskift och använder då manlig arbetskraft till manliga löner. Man anser att kraven på arbeterskorna ökats genom mekaniseringen och detta har moti- verat en höjning av kvinnolönerna i förhållande till männens löner. Arbetet utföres huvudsakligen mot timlön, endast i enstaka fall förekomma ackordslöner. Arbetet fordrar ingen lärotid. Praktiskt taget samtliga arbetare äro organiserade.
I fiskberedningsanstalterna och Iconservfabrikerna sysselsättas mycket kvinnor. Enligt 1935 års industristatistik utgjorde hela antalet 1 409 eller ungefär två tredje-
delar av totala arbetarestammen. Industrien har tidigare varit mycket säsong— betonad men numera, sedan den i hög grad industrialiserats, pågår arbetet i regel hela året om. En del mindre fabriker inställa driften under juli och augusti. För att utjämna Säsongfluktuationerna växlar man inläggningarnas art. Huvudindu- strien är numera inläggning av salt sill som s. k. gaffelbitar, vilken pågår större delen av året. Frukt-, champignon— och grönsaksinläggningen är däremot koncen- trerad till våren och sommaren; inläggningen av ansjovis och räkor pågår likaså endast ett par månader av året. Genom denna omläggning av arbetet har arbe- tarestammen ändrat karaktär och arbetet kan nu anses vara stadigvarande, även om en del extra folk får rycka in vid högsäsong.
Kvinnorna sysselsättas med rensning samt inläggning och inkokning av fisk, grönsaker och kött. Det är huvudsakligen handgöra, som fordrar stor yrkesskick- lighet. Männen sköta styckningen av köttet, tillverkningen av bleckburkarna, den s. k. lockningen samt packning och transporter. Verkmästare och förmän äro i regel män.
Industrien i dess nuvarande form är relativt ny och likaså fackföreningen. Nu- mera äro arbetarna, män såväl som kvinnor, väl organiserade och lönerna betyd- ligt bättre än tidigare. '-
Inom bageriyrket är konkurrensen mellan den manliga och kvinnliga arbets- kraften alltjämt stor. År 1935 sysselsattes, enligt industristatistiken, 1860 kvin- nor vid bagerier av olika slag, vilket motsvarade 35 % av totala arbetareantalet. Då ett mycket stort antal bagerier ej tillhöra den egentliga industrien och förhål- landena dessutom äro mycket olika i de olika slagen av bagerier, är det av större intresse att studera företagsräkningens uppgifter för år 1931. Enligt dessa voro 3 600 kvinnor anställda i bagerier, vartill kommo 1 300 ägare av små hembagerier, vilka troligen själva deltaga i arbetet jämsides med de anställda arbetarna. Det största antalet kvinnor, relativt såväl som absolut taget, finner man i de små hem- och finbagerierna, där kvinnorna utgjorde 69 % av de anställda. Närmast därefter kommo spisbröds- och kexfabrikerna med 65 % kvinnor samt de rena mjukbröds- bagerierna med 15 % kvinnor.
Spisbrödstillverkningen har länge sysselsatt kvinnor i stor utsträckning. I slutet av 1890-talet kunde man sålunda finna ett relativt stort antal bagerier, vilka uteslu- tande använde kvinnlig arbetskraft. Genom nattarbetsförbudets införande blev det omöjligt att använda kvinnor vid de fabriker, som arbetade med tre skift. Även i sådana fabriker, där man arbetade med två skift, lade nattarbetsförbudet hinder i vägen för kvinnorna att utföra sådant arbete, deggörning och andra förberedelser, som måste börja före kl. 5 på morgonen. Redan vid bagerilagens tillkomst, genom vilken nattarbete förbjöds även för männen, hade kvinnorna så- lunda kommit i en sämre ställning. Bagerilagen tillåter att vissa förberedelsearbe- ten få börja före fem och detta gör att kvinnorna alltjämt äro utestängda från viss del av arbetet. Trots detta utgöra kvinnorna alltjämt c:a två tredjedelar av ar- betarestammen. Förhållandena i olika bagerier äro dock varierande, och vissa spisbrödsfabriker ha uteslutande manlig arbetskraft, delvis beroende på gamla traditioner. Hit hör även det fåtal fabriker som ha permanent dispens från natt- arbetsförbudet. Arbetet bedrives i lag om fem personer, varav tre, ibland fyra äro kvinnor. De senare ha i regel det hetaste arbetet; de sätta in och taga ut bröd- k'akorna och hänga upp dem i torkugnarna. Deggörningen, trågarbetet, skötes av män, enär det som nämnts måste börja före fem. Före nattarbetsförbudets tillkomst fanns det ett relativt stort antal kvinnliga trågarbetare.
På grund av den stora löneskillnaden mellan manlig och kvinnlig arbetskraft och kvinnornas duglighet i detta yrke, har konkurrensen varit mycket hård. Det
förhållandet att bageriyrket överhuvud taget varit mycket svårorganiserat har skärpt striden mellan män och kvinnor. Livsmedelsarbetareförbundet har därför genomdrivit ett flertal lokala avtal (ej i Stockholm och ett fåtal andra orter) om lika lön för män och kvinnor. Kvinnornas lön höjdes i samband härmed och män- nens lön sänktes till 55 kr. per vecka. Ett undantag härifrån utgör trågarbetet, där konkurrens mellan män och kvinnor ej kan förekomma. Överenskommelse träffades om att förut anställda kvinnor ej finge avskedas. På grund av den korta tid som förflutit, sedan avtalen träffades, kan man ej bedöma verkningarna härav. Man kan märka en svag tendens till ökad anställning för arbetslösa bageriarbetare, men någon större förskjutning har ej inträtt och torde knappast vara att vänta från arbetsgivarnas sida. Många ha förklarat att de på grund av kvinnornas skicklighet skola använda kvinnlig arbetskraft, även om lönerna för denna höjdes. Det kan också tänkas att arbetsgivarna vilja behålla kvinnorna på grund av risken att, om personalen skulle bli uteslutande manlig, fackförbundet skulle kräva höj- ning av lönerna under den motiveringen att lönen är för låg som manlig lön betraktad. Huruvida arbetarna själva komma att föredraga andra yrken med högre lön blir givetvis beroende på arbetsmöjligheterna.
Inom mjukbrödsbagerierna har det manliga arbetet gamla traditioner sedan skrå- väsendets dagar, medan kvinnorna först kommo in i de mindre hembagerierna.
Skillnaden mellan de industriella bagerierna och hembagerierna ligger ej i den olika arbetsformen, förekomsten av maskiner 0. d. utan hör samman med olik- heter i brödtyperna, vilka-kräva olika teknik. Det bröd som framställes i de stora bagerierna fordrar bl. a. en hastigare arbetstakt, och arbetet i dem anses därför som pressande och tungt. Det s. k. hembakade brödet kräver en långsam- mare arbetsprocess. Kvinnorna ha aldrig kommit in i de stora mjukbrödsbagerier- na eller konditorierna som fullt utlärda arbetare utan endast för vissa speciella ar- beten, som mera haft hembakets karaktär. Då man från såväl arbetare- som ar- betsgivarehåll påstår, att kvinnorna ej skulle stå ut med det pressande arbetet, värmen från ugnarna (jämför spisbrödsbagerier och makaronifabriker) m. m., byg- ger man knappast på erfarenhetsrön utan endast på antaganden. Man kan därför icke lämna något svar på frågan, om kvinnorna ej skulle kunna komma upp till samma arbetsprestation som männen, i fall de fingo samma yrkesutbildning och träning. De manliga arbetarna ha alltid haft ett visst förakt för kvinnorna i yr- ket, enär de ej ansett dem som yrkesarbetare. I arbetsgivarekretsar har man där- för den uppfattningen, att de manliga arbetarna knappast skulle tolerera kvinnor på arbetsplatsen. I de bagerier som använda kvinnlig arbetskraft har man också olika avdelningar för män och kvinnor. _ Efter bagerilagens tillkomst spelar natt- arbetsförbudet mindre roll, men då det infördes, betydde det ökade svårigheter för kvinnorna i de industriella bagerierna.
I de små hembagerierna eller familjebagerierna sysselsättes däremot så gott som uteslutande kvinnlig arbetskraft. Arbetet är i regel dåligt betalt, och i många fall använder man elever, vilka ej erhålla någon lön alls utan t. o. m. ibland få betala för sin utbildning. Ökningen av småbageriernas antal hänger samman dels med nattarbetsförbudet och bagerilagen — bagerier med mindre än 10 arbetare falla ej under nattarbetsförbudet, och familjebagerierna äro undantagna från bageri- lagens bestämmelser —— dels med den tekniska utvecklingen. Med införandet av gasugnar är det en lätt sak att inreda en lokal till bageri, och detta yrke har där- för dragit till sig ett stort antal personer, speciellt kvinnor, som utan större kapital- kostnader kunna skaffa sig sin försörjning som bagare.
Yrket är mycket svårarbetat ur organisationssynpunkt. Arbetsgivarna ha gått med på organisationstvång, vilket innebär att en arbetare visserligen kan anställas,
även om han icke tillhör fackföreningen, men att det tillkommer arbetsgivaren att tillse att han söker inträde. I de stora bagerierna är personalen numera också väl organiserad. Hembagerierna arbeta dock i stor utsträckning med oorganiserad personal. Detta kan bero på innehavarnas principiella inställning till fackförenin- garna, men i stor utsträckning är orsaken att söka i den rikliga tillgången på arbets- kraft till lägre löner än avtalslönerna. Flickor från landsbygden acceptera gärna en plats i ett bageri mot ringa kontant lön och fritt vivre. De anställda våga ofta ej organisera sig, enär de då riskera att mista sina platser.
I kvarnar, jästfabriker och margarinfabriker användas kvinnor för paketerings- arbete. I margarinfabrikerna sysselsättes ett fåtal vid själva tillverkningen, och i jästfabrikerna använder man även minderårig manlig arbetskraft för paketeringen. Dessa pojkar flyttas sedan över till själva fabrikationen. Kvinnor användas i makaronifabrikerna för hängning av spaghetti i torkrummen samt för pakete- rmg.
Mejerirörelsen företer stora olikheter i södra och mellersta Sverige samt i Norr- land. Fackorganisationen (handelsarbetareförbundet) sträcker sig knappast längre norrut än till Falun. De norrländska mejerierna äro i regel små mejerier, som använda huvudsakligen kvinnlig arbetskraft till mycket låga löner, ungefär mot- svarande lönerna för kvinnliga tjänare i jordbruket. I södra Sverige äro mejerierna större och mer mekaniserade. Kvinnornas andel visar en tendens till minskning. Detta beror delvis på införandet av mera komplicerade maskiner, vilka ställa andra anspråk på den utlärda mejeripersonalen än tidigare. De manliga arbetarna få börja med att hjälpa till vid maskinerna för att sedan utbilda sig till mejerister, medan kvinnorna sällan få den nödvändiga träningen vid maskinarbetet. Ifråga om det enklare arbetet, sköljningen av mjölkflaskorna, har mekaniseringen gjort detta icke endast mera pressande på grund av hastigare arbetstakt utan även tyngre (flaskorna måste lyftas upp i maskinen). Tomma flaskor väga dock ej så mycket, att arbetet direkt han rubriceras som tungt. Trots den stora löneskillna- den, c:a en tredjedel av männens löner, föredraga arbetsgivarna därför män, som anses orka med det tunga arbetet bättre än kvinnorna. Alltjämt användas dock kvin- nor för diskningsarbete samt för paketering av smör. De arbeta även på laboratorier- na. Vid ostmejerierna och de mindre smörmejerierna på landet, som ha lättare maskiner, användes fortfarande mycket kvinnlig arbetskraft.
Nattarbetsförbudet bidrager till svårigheten att använda kvinnor för vissa slag av arbeten, som måste börja före kl. 5 på morgonen.
Antalet kvinnliga arbetare utgjorde 1 746 år 1935. Kvinnornas andel har sjunkit från 59'4 % år 1920 till 44'7% år 1930 och 38'7 % år 1935.
Slakteriema sysselsätta mest manlig arbetskraft. Kvinnorna utföra paketerings- arbeten och endast i enstaka fall biträda de vid slakten (»kvinnor kunna ej han- tera kniven på samma sätt som männen»). I tarmrenserierna användas däremot endast kvinnor. Arbetet i dessa är något av det obehagligaste arbete som finnes, ej endast därför att arbeterskorna få stå i vatten större delen av dagen, utan även därför att den svåra lukten biter sig in i här och kläder.
Charkuterifabrikerna använda kvinnor i de med dem kombinerade köksavdel- ningarna (för matlagning, diskning o. d.) och i konservavdelningarna. I själva charkuteritillverkningen finnes ett fåtal kvinnor vid korvknytningen, men numera tagas ej några kvinnor in på detta område. Detta beror på att charkuterifabrikerna ofta äro kombinerade med detaljaffärer, i vilka man sysselsätter ett stort antal springpojkar, som man försöker att bereda plats för i fabrikerna. Genom mekani- seringen av arbetet har hastigheten drivits upp och arbetet blivit mera pressande— än tidigare.
Textil- och beklädnadsmdustrien. Denna industrigren är den viktigaste ur kvinnoarbetssynpunkt. År 1935 sysselsatte den 49 748 kvinnor som egentliga fa- briksarbetare, motsvarande 72 % av totala arbetareantalet. Härtill kommer ett be- tydande antal hemarbetare. Industristatistiken ger ej upplysning om fördelningen av hemarbetarna på män och kvinnor, men man torde kunna förutsätta att huvud- parten av de redovisade 12 282 hemarbetarna är kvinnor. Man torde därför kun- na anslå de kvinnliga textil- och beklädnadsarhetarnas antal till minst 55 000, eller mer än hälften av den kvinnliga arbetarestammen.
Industristatistikens siffror giva dock ej en fullständig bild av kvinnornas syssel- sättning på detta område, enär en stor del av industrien drives i hantverksmässig form. Vidare förekommer ett betydande antal företagare, vilka arbeta utan an- ställd personal och vilkas ställning i ekonomiskt avseende knappast skiljer sig från arbetarnas.
Enligt 1930 års folkräkning utgjorde hela antalet kvinnliga arbetare inom denna grupp 83462 eller 73 % av samtliga. Jämför man dessa siffror med 1920 års folkräkning, vill det synas som om kvinnornas antal minskats såväl absolut som relativt. Detta beror emellertid på en förändring i redovisningsmetoderna. I 1920 års folkräkning gingo småföretagarna i stor utsträckning in under rubriken »ar- betare», medan är 1930 endast de anställda arbetarna fördes under denna rubrik. I verkligheten torde industrien ha undergått en mycket kraftig expansion sedan 1920. Industristatistikens siffror visa nämligen en ökning av de kvinnliga arbetar- nas antal från 30 405 år 1920 till 40 876 år 1930. Vid båda dessa tillfällen var kvin- nornas procentuella andel 69 %. Nu torde industristatistiken dock överdriva ex- pansionen, enär konfektionsindustrien vuxit på hantverkets bekostnad. Det kvar- står dock det faktum, att textil- och beklädnadsindustrien kraftigt expanderat under decenniet.
Företagsräkningen 1931 gav till resultat ett antal kvinnliga arbetare av 52 382 eller 68 % av samtliga. Härtill kommo 16 964 kvinnliga hemarbetare.
Det framgår av de citerade siffrorna, att de olika räkningarna giva ungefär sam- ma siffror för kvinnornas procentandel, d. v. s. omkring 70 %. Under 1930-talet visar industristatistiken en svag tendens till ökning av kvinnornas andel, som dock snarare beror på, att de grenar av denna industri som sysselsätta proportionsvis mycket kvinnlig arbetskraft företett den största expansionen, än på en ökning av kvinnornas antal på männens bekostnad.
Den egentliga textilindustrien, d. v. s. spinnerier och väverier men ej trikäfa- briker, sysselsatte år 1935 c:a 18 000 kvinnliga arbetare, vilket motsvarar i runt tal 2/3 av hela arbetarestammen.
Det största antalet eller 9 599 arbetade i bomullsindustrien. Denna industri före- tedde för kvinnornas vidkommande en mycket ringa expansion under 1920-talet, och kvinnornas relativa antal tenderade därför att sjunka. Efter 1930 har in- dustrien emellertid kraftigt expanderat, och kvinnornas andel har åter stigit. För- hållandena ha dock varit olika vid spinnerier och väverier. Den största ökningen av arbetareantalet faller på spinnerierna, och vid dessa ha kvinnornas relativa an- tal stigit från 63 till 66 %. Vid väverierna har ökningen av arbetareantalet varit väsentligt mindre, för kvinnorna praktiskt taget ingen. Deras relativa antal, som befann sig i sjunkande redan före 1930, har därefter ytterligare fallit från 66 % till 64 %.
Inom ylleindustrien, som expanderade kraftigt under 1920-talet, har utvecklingen fortsatt i samma riktning efter 1930. Kvinnornas andel visade en tendens till ökning från 1920 till 1930, därefter har den praktiskt taget varit konstant (66'1 % 1931 och 66'4 % 1935). Utvecklingen har åren 1931—34 varit tämligen likartad i spinne-
rier och väverier till skillnad från den föregående tioårsperioden, då kvinnornas andel ökades vid spinnerierna men undergick en minskning vid väverierna. År 1935 inträdde ånyo en förskjutning i relationstalen i samma riktning som under 1920-talet, varigenom kvinnornas andel ökades till 6323 % vid spinnerierna och minskades till 68"! % vid väverierna (1931: 60'5, resp. 69'8 %).
De ovan konstaterade förskjutningarna hänga samman med tekniska förändringar, vilka påverkat arbetsfördelningen. Vissa arbeten inom industrien äro typiskt man- liga, bl. a. därför att de fordra större kroppskrafter än kvinnorna i regel besitta. Hit höra sådana förberedande arbeten som blandning och tvättning av ullen samt kardning (vid vissa fabriker har detta arbete dock överflyttats på kvinnor), färg- ning och appretering samt tryckning. Vid själva spinningen och vävningen syssel- sättas både män och kvinnor. I spinningen användas olika maskiner. Numera förekommer huvudsakligen ringspinning och vid dessa maskiner äro kvinnorna överlägsna männen. Endast mycket unga pojkar anses kunna konkurrera med dem. Även vid tvinningen komma kvinnorna upp till ett högre produktresultat än männen. Dessa användas därför i regel endast för nattarbete i de fall då treskift förekommer.
Vävningen utvecklas däremot till att bliva ett tyngre arbete än förut. De stora automatiska vävstolarna fordra ett större mått av fysiska krafter, bl. a. därför att det ur förräntningssynpunkt är nödvändigt att varje arbetare skall sköta så många maskiner som möjligt (i bomullsindustrien 12 till 18, maximalt 24; i ylleväverierna 4 år 6). Av samma orsak har man på flera håll infört treskiftarbete. Man har därför börjat ersätta kvinnorna med män vid de automatiska vävstolarna. Textil- arbetareförbundet motsätter sig att kvinnorna skola sköta lika många stolar som männen, enär man anser arbetet alltför pressande för kvinnorna. Man kan emeller- tid fråga sig om detta motstånd ej i någon mån hänger samman med avtalets be- stämmelser rörande ackordsättningen (se nedan). Tendensen går dock i den rikt- ningen att kvinnorna erbjudas och acceptera ett större antal stolar. Vid den äldre typen av vävstolar, av vilka varje arbetare sköter ett väsentligt mindre antal (i bom- ullsväverierna 4 stolar och i ylleväverierna endast 1 år 2 stolar), användas fort- farande kvinnor i samma utsträckning som tidigare. Överhuvud taget kan man säga att i den stora massproduktionen av det enkla ofärgade tyget sysselsätter man män, medan kvinnorna användas i kvalitetsproduktionen. Kvinnorna anses i regel ha bättre färgsinne och känsla för mönster och stoff än männen, och de ha även en större fingerfärdighet än dessa.
Ett annat arbete, för vilket kvinnor användas, är tyglagning och noppning. Ti- digare ha män varit sysselsatta härmed. men de ha ersatts med kvinnor, ej på grund av kvinnornas lägre lön men på grund av deras större skicklighet. En ut- veckling som tilldrar sig speciellt intresse är att på sina håll detta arbete överflyt- tas till hemmen i motsats till den i övrigt rådande tendensen till hemarbetets för- svinnande. Då det på en del platser råder brist på yrkeskunnig kvinnlig arbets- kraft, har man sökt erhålla gifta kvinnor, som vid sidan av sitt husliga arbete vilja åtaga sig stycklagning för fabrikernas räkning. Man har anställt särskilda personer för undervisning och övervakning av arbetet. Detta arbete kräver stor skicklighet och man hoppas på detta sätt kunna skapa en stab av tränade arbetare. Det tidigare, mindre kvalificerade hemindustriella arbetet ersättes sålunda med ett kvalificerat specialarbete.
Uppdelningen av arbetet på män och kvinnor är även lokalt betingat. I en sådan stad som Borås med brist på kvinnlig arbetskraft måste man t. ex. sätta män till arbetsuppgifter som på andra orter fyllas av kvinnor.
Kvinnornas timlöner ligga avsevärt under männens; i genomsnitt är marginalen c:a 25—378661.
1/3. Ackordsarhete är dock mycket vanligt. I avtalet stipuleras att ackordspriset för sådant arbete, vid vilket män och kvinnor äro sysselsatta, skall beräknas efter den kvinnliga timlönen, och att de manliga arbetarna skola beredas tillfälle att ut- fylla sin arbetsförtjänst genom att tilldelas arbete åt större, tyngre eller flera maskin- enheter, eller om detta ej är möjligt på annat sätt genom t. ex. premieackord eller tillägg per timme. I verkligheten innebär detta att ackordslönerna för kvinnorna komma att utgöra 75 % av ackordslönerna för männen. I textilindustrien utbetalas tillägg till den arbetare som har försörjningsplikt mot barn under 14 år eller för- äldrar, och därvid göres ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga arbetare.
Det är givet att kvinnornas lägre löner ha betydelse för konkurrensen mellan män och kvinnor i det arbete som båda sköta lika effektivt, d. v. s. speciellt väv- ningen, och att en minskning av marginalen därför skulle kunna leda till en annan fördelning av arbetet. (Det har uppgivits att kvinnornas totala arbetsprestation ej alltid blir densamma som männens, enär de ej ha samma färdighet som dessa att avhjälpa smärre fel utan hellre avvakta hjälp från reparatörerna. Deras pauser i arbetet skulle därigenom bli längre.) Men på ett flertal områden är kvinnornas överlägsenhet i arbetet så stor, att man ej kan reda sig utan dem. En höjning av lönen till den manliga lönenivån skulle i dessa fall icke leda till någon substitution av kvinnlig arbetskraft mot manlig.
Till textilindustrien räknas även trikåfabrikerna, som sedan 1920 utvecklats till en med bomulls- och ylleindustrien jämförlig industrigren. År 1920 sysselsatte den 3381 kvinnliga arbetare, år 1930 6458 och år 1935 7 794. Kvinnornas andel, som sjönk rätt avsevärt under 1920-talet, visar en fortsatt tendens till minskning: år 1931 utgjorde den 85'3 % och 1935 82'8 %. Trikåfabrikationen är dock alltjämt en utpräglat kvinnlig industri. Den relativa ökningen av männens antal hänger sam- man med införandet av nya stickningsmaskiner, vilka kräva ett större mått av fysiska krafter. Det har vid experiment visat sig att kvinnorna vid dessa maski- ner ej kunna komma upp till samma arbetsprestation som männen. I sömnaden användas dock huvudsakligen kvinnliga arbetare. Industrien sysselsätter ett stort antal hemarbetare: år 1935 3234, av vilka flertalet torde vara kvinnor. Även om antalet hemarbetare absolut taget ökats, har det undergått en minskning i förhål- lande till den egentliga arbetarestammen.
Trikåindustrien är emellertid en industri, som i stor utsträckning är hantverks- mässigt betonad. Detta framgår av företagsräkningen, som för år 1931 redovisar ett totalantal av 8 114 arbetare i fabrikationen av trikåvaror, varav 6589 kvinnor (81'2 %). Man kan av de redovisade siffrorna utläsa att de större företagen sys- selsätta relativt mer män än de mindre, vilket torde sammanhänga med att de förra äro mera rationaliserade och mekaniserade än de senare. Vidare uppger före- tagsräkningen ett tusental personer, vilka bedriva trikåstickning som självständiga företagare men praktiskt taget utan anställd personal. Denna kär utgöres till när- mare 100 % av kvinnor.
Beklädnadsindustrien, som omfattar sömnadsfabriker, syateljéer, beställnings- skrädderier samt hatt- och mössfabriker, är en industrigren som befinner sig i stark expansion.
Det totala arbetareantalet vid sömnadsfabrikerna, som år 1920 var 8612, hade 1930 stigit till 14718 och 1935 till 20 904. Arbetet överflyttas alltmer från den hantverksmässiga grenen till industriell produktion. Detta förklarar emellertid en- dast en del av sömnadsfabrikernas expansion under 1930-talet. Denna samman- hänger ocksä med valutautvecklingen och det extra skydd för hemmamarknaden, som deprecieringen av den svenska kronan skapat. Härigenom har en del av kon- sumenternas efterfrågan överflyttats från importerade till hemmaproducerade varor.
Kvinnornas andel i det totala arbetareantalet vid dessa fabriker visade en fallande tendens under 1920-talet. Sedan dess har proportionen varit praktiskt taget oför- ändrad och relationstalet utgjorde 1935 862 % (1930 851) %, 1920 87'3 %).
Användningen av kvinnor växlar inom olika delar av konfektionsindustrien. Me- dan dam- och barnkonfektionen huvudsakligen sysselsätter kvinnor, även som förmän och tillskärare, äro kvinnorna inom herrkonfektionen hänvisade till söm- naden samt tillskärningen av lättare saker, foder o. d. Tillskärningen var tidigare ett helt och hållet manligt yrke, men det har numera blivit allt mer specialiserat och mekaniserat, varigenom arbetet väsentligt underlättats. Skärningen med ma- skiner fordrar ej samma kroppskrafter som klippningen. Detta gör att kvinnor även börjat användas för tillskärningen av tyger. Fördelningen av arbetet går ut på att männen skola användas för huvudriktningen, medan kvinnorna sättas in på detaljriktningen. Pressningen, som förut varit ett mycket tungt, manligt arbete, har mekaniserats och kvinnorna sköta nu pressmaskiner. Även handpressningen har genom tekniska anordningar gjorts lättare. Då pressningsarbetet anses vara ett tyngre arbete än sömnaden, ha presserskorna erhållit en något högre timlön än sömmerskorna. Förhållandena liksom utvecklingstendenserna inom linnekonfek- tionen äro ungefär desamma som inom herrkonfektionen, d. v. s. kvinnorna an- vändas för sömnaden och männen för tillskärningen.
Utbildningstiden inom industrien år 21/2 år för såväl män som kvinnor. För det mest kvalificerade arbetet tagas dock utbildade skräddare från beställnings- skrädderierna. Yrkets specialisering medför risk för att arbetarna endast skola bliva tränade inom en liten gren av yrket. Arbetsgivarna försöka därför förmå arbetarna att lära ett flertal moment, så att de vid behov skola kunna förflyttas. Det uppges dock att kvinnorna visa en viss motvilja för att övergå från en specia- litet till en annan på grund av den minskning i inkomsten som de utsättas för un- der träningstiden. Nattarbete förekommer ej inom industrien och arbetet är till huvudsaklig del ackordsarbete.
Enligt 1935 års industristatistik fanns det 8332 hemarbetare vid sömnadsfabri- kerna, vilket motsvarar 40 % av samtliga fabriksarbetare. Huvudparten av dessa äro kvinnor. Hemarbetet tenderar visserligen att minska med den ökade mekaniserin- gen men förekommer alltjämt i stor utsträckning inom herr-, dam- och linnekon- fektionen samt vid kravattfabrikerna. På vissa platser i Borås-trakten ha hem- arbetarna slagit sig ihop och genom fabriken anskaffat maskiner, vilket dock för- utsätter en mellanhand mellan fabriken och arbetarna. Hemarbetarnas inkomst ut- gör, även om den ej uppgår till en full årslön, ett ofta nödvändigt tillskott till fa- miljeinkomsten och arbetet lämpar sig utmärkt som ett komplement till husligt ar— bete eller jordbruksarbete.
Ur lönesynpunkt utgör hemarbetet inom industrien ett mycket allvarligt problem. Det har varit synnerligen svårt för beklädnadsarbetareförbundet att organisera hem— arbetarna för reglering av lönerna. Dessa befara att de ej skola få arbete, om lö- nen höjes. Vidare ha hemarbetarna efter arbetslöshetsförsäkringens genomförande ej heller någon fördel av att tillhöra organisationen i form av arbetslöshetsunder- stöd. Den i stort sett oreglerade lönebildningen inom hemarbetet kan verka ned- pressande på arbetarelönerna och speciellt på de kvinnliga lönerna.
Syateljéerna sysselsätta så gott som uteslutande kvinnlig arbetskraft. Vid de större ateljéerna är personalen i regel organiserad. Vid sidan av dessa stora atel- jéer finnes ett mycket stort antal småateljéer, som endast ha ett fåtal anställda, samt sömmerskor, vilka arbeta utan anställd personal i sin egen bostad eller som hemsömmerskor. Denna sista grupp skiljer sig, vad inkomsten beträffar, ofta icke från industriarbeterskorna. I många fall torde deras inkomster t. o. m. ligga un—
der arbetarelönerna. 1931 års företagsräkning anger en siffra av 6279 för söm— merskor, däri inräknade även självständiga sömmerskor eller innehavare av små- ateljéer, samt 4 009 arbeterskor i damskrädderi, således inalles c:a 10 000 kvinnor.
Vid beställningsskrädderierna är utbildningstiden 3 år för kvinnorna och 4 år för männen. Kvinnorna sy huvudsakligen byxor och västar, männen kavajer och rockar, vilka anses fordra större yrkesskicklighet. Fördelningen av arbetet tycks emellertid i mycket vara en traditionssak, vilket framgår av att i konfektionsfabri- kerna kvinnor sy även rockar. De mindre skrädderierna ha i regel ett större antal manliga arbetare än de större. Vid säsongökning utlämna dessa byx- och väst- sömnad till hemarbeterskor eller till särskilda verkstäder, som specialisera sig på dylik sömnad. Enligt företagsräkningen uppgick kvinnornas antal år 1931 till 2 458, vartill kommer ett tusental hemarbeterskor. Kvinnornas andel utgjorde dock endast 18 % av samtliga anställda.
I hatt- och mössfabrikerna arbeta huvudsak-ligen kvinnor (860 % år 1935). I mössfabrikerna sysselsättas de med sömnad samt tillskärning och pressning. I hatt- fabrikerna användas kvinnorna för sömnad och montering, medan man för övriga arbeten använder män. Herrhattillverkningen är ett övervägande manligt yrke. I den hantverksmässiga tillverkningen av damhattar, som i regel är kombinerad med försäljning (modister), utgöra kvinnorna enligt företagsräkningen över 90 %.
En annan hithörande industri, där männen dominera, är tillverkningen av mar- kiser och rullgardiner.
Läder-, hår- och gummivaruindustrien. Inom skofabrikationen användas kvinnor i stor utsträckning. År 1935 utgjorde de enligt industristatistiken 4188 el- ler 40 % av samtliga anställda och relationstalet visar en svag tendens till ökning. Särskilt framträdande är det kvinnliga arbetet på nåtlingsavdelningarna. Nåtlingen fordrar stor yrkesskicklighet, smidighet i fingrarna samt en god blick för utseendet, allt egenskaper som kvinnorna besitta i hög grad. Det anses allmänt att männen icke kunna komma upp till samma hastighet och skicklighet i detta slag av arbete som kvinnorna, och i skofabrikerna använder man därför uteslutande kvinnor för detta arbete. Männen användas inom tillskärningen (tillskärningen av tillbehör ut— föres delvis av kvinnor). I maskinsalarna användas kvinnorna för klistring, färg- ning, putsning och andra smärre hjälparbeten samt i stansavdelningarna vid sul- ning, uppbyggande av klackar samt nummerstämpling. Dylika arbeten utföras även av minderårig manlig arbetskraft.
Fördelningen på män och kvinnor, som är mycket strängt genomförd, ehuru den ej är fixerad i avtalet, uppges bero på vad som anses lämpligt för kvinnorna. I hur hög grad lämpligheten är en traditionssak framgår av att vid utländska skofabriker man ofta ser kvinnor utföra arbete, som man i Sverige alltid ansett vara manligt arbete.
Huvudparten av arbetet utföres på ackord. Dessa äro individuella för varje slag av arbete oberoende av vem som utför det. Med den stränga uppdelningen på man- ligt och kvinnligt arbete följer emellertid, att man vid ackordsättningen tager hän- syn till om arbetet ifråga utföres av män eller kvinnor. Detta gör att »kvinnliga arbeten» åsättas lägre ackordspriser än »manliga arbeten». Det finnes dock kvin- nor, som kunna komma upp i samma inkomster som männen.
Hemarbete, speciellt nåtling, förekommer alltjämt i viss utsträckning, särskilt vid säsongökning av efterfrågan. Hemarbetets betydelse för lönesättningen bedö- mes olika på olika håll. Sålunda anser man, att det knappast haft någon bety- delse för lönerna i Örebro, medan det i Stockholm anses ha verkat i lönetryckande riktning.
Hantverksmässig skofabrikation förekommer numera i mycket liten skala. Där- emot finnes ett stort antal skomakerier som utföra reparationsarbeten. I båda des- sa hantverksgrenar dominerar den manliga arbetskraften fullständigt. Kvinnor fö- rekomma egentligen endast som hemarbetare för nåtling i de verkstäder som fort- farande tillverka skor.
Garnericrna ha på de senare åren hastigt utvecklats från hantverk till storindustri med stark mekanisering av driften. Visserligen har man infört vissa lättare maski- ner (löpande band, tempoarbete), men en stor del av arbetet är dock alltjämt tungt. Yrket har tidigare varit så gott som uteslutande ett manligt yrke, men på senare tid har kvinnornas antal ökats. Detta har av arbetarna fattats som en ökad konkurrens från kvinnornas sida till följd av kvinnornas lägre löner, vilka man trots ansträng- ningar ej förmått höja. Från arbetsgivarehåll framhålles emellertid, att ökningen av kvinnoarbetet ej beror på en substitution av det ena slaget arbetskraft för det andra, utan på att garverierna tagit upp nya slag av arbeten, för vilka man använder kvinnlig arbetskraft.
De kvinnliga arbetarnas antal ökades från 104 år 1930 till 142 år 1935, medan männens minskades från 1894 till 1891. Detta tyder på omläggningar inom indu- strien, som öka efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Absolut taget rör det sig dock än så länge om mycket små tal.
Inom Ilandskindustrien ha männen det mer kvalificerade arbetet med beredning av skinnen och tillskärning. Detta arbete kräver 4 års utbildningstid. På grund av den brist, som varit rådande på utbildade handskmakare, har man startat en yrkes- skola i Mölndal. I denna yrkesskola utbildas även kvinnor för det speciellt kvinn- liga arbetet, sömnaden, för vilken man räknar med ett års elevtid. Vad beträffar de kvinnliga arbetarna har skolan tillkommit, ej på grund av arbetarebrist, utan för att bereda utbildning åt arbetslösa kvinnor i Bohuslän. Tillgången på kvinnlig arbetskraft är mycket elastisk, enär fabrikerna vid behov kunna anlita hemarbeter- skor.
Kvinnornas arbete betalas huvudsakligen på ackord, och hemarbeterskornas lö- ner äro även fastställda i avtalen. Ackordspriset för hemarbetet är 10 % högre än för verkstadsarbetet. Man räknar med att tillägget skall täcka kostnaderna för lokal och belysning; stickmaskinerna ställas till förfogande av fabrikanten. Även om man har lyckats att på detta sätt reglera hemarbeterskornas löner, bereda dessa dock vissa svårigheter vid fastställandet av ackorden. Hemarbetet anses pressa lönenivån för de kvinnliga arbetarna.
Arbetet inom pälsindustrien är ett kvalificerat arbete, som fordrar lång utbild- ningstid. Man räknar med 6—8 år för en buntmakare och 4—6 är för pälssöm- merskor, Arbetet är uppdelat på män och kvinnor i huvudsak efter den principen, att männen ha det tyngre arbetet. De göra det förberedande arbetet som att skära till, sträcka, utspika och utlappa skinnen, medan kvinnorna pikera, tråckla, sy och fodra. Yrket är ett utpräglat säsongyrke och arbetsförhållandena därför ganska svårreglerade.
I tapetserareverkstäderna användas kvinnor för sömnadsarbetet, så snart verk- staden nått den storleken, att en person blir fullt sysselsatt med dylikt arbete. I de smärre verkstäderna har man däremot uteslutande manlig arbetskraft, som kan deltaga i allt arbete. Antalet kvinnor är relativt litet. Däremot förekommer det ett större antal kvinnor i väsk- och portföljfabrilcema. Portföljsömnaden är ett krävande yrke, som fordrar 4—5 år, innan full yrkesskicklighet uppnås. Andra slag av arbeten inom yrket kräva kortare utbildningstid. För skärning av model- ler och mönster, stoppning och handsöm användas män, men genom ökad speciali- sering har man på senare tid kunnat ersätta män med kvinnor för lättare delar av
arbetet. Man kan märka en svag tendens till ökning av kvinnornas antal i denna industri.
Gummivarufabrikerna sysselsätta ett avsevärt antal kvinnor: är 1935 2 750 eller 50 % av samtliga. Sedan 1931 har kvinnornas andel minskats beroende på den starka expansionen för de avdelningar som tillverka tekniskt gummi. I dessa an- vändas nämligen övervägande manlig arbetskraft; endast för vissa detaljarbeten använder man kvinnor. I skoavdelningarna utföra kvinnorna sammansättnings- arbeten och sömnad, medan männen användas vid blandningen av gummi, tillskär- ning, uppsättning på läster samt lackering. Galoschtillverkningen, som sysselsätter mycket kvinnor, har tidigare varit ett mycket ansträngande arbete, men tack vare maskinella anordningar har arbetet numera underlättats. Kvinnorna utföra även sömnaden av regnrockar och regnkappor. Driften är kontinuerlig på de manliga avdelningarna, medan på de kvinnliga avdelningarna arbetet drives i två skift. Kvin- norna ha väsentligt mera ackordsarbete än männen.
Kemisk-teknisk industri. Vid krut- och sprängämnesfabrikerna sysselsättes ett relativt stort antal kvinnor: enligt 1935 års industristatistik 37 % av totala arbe- tareantalet. De arbeta dels med paketering och dels med det egentliga fabrikations— arbetet.
Av de till denna grupp hörande industrierna är det tändsticksindustrien, som an- vänder det största antalet kvinnor, trots den starka nedskärning av arbetareanta- let som ägt rum på senare år. Enligt industristatistiken utgjorde kvinnornas antal år 1935 1035 eller 50 % av samtliga. Kvinnornas andel har stigit under det sista decenniet, enär rationaliseringen gällt det manliga arbetet i högre grad än det kvinnliga.
Vid de stora komplettmaskinerna användes endast manlig arbetskraft. För detta arbete fordras lång erfarenhet. Arbetarna komma in i arbetet vid mycket unga år och användas först till enkla arbeten för att så småningom bli maskinskötare. Kvin- norna sysselsättas vid tillverkningen av askar, askfyllning, etikettering samt pake— tering av askarna. Var och en har sin maskin att sköta, och de tekniska förbätt- ringarna på detta område ha ej varit i samma grad arbetsbesparande som inom den egentliga fabrikationen. Transporten inom fabrikerna utföres av manlig arbets- kraft. Arbetet betalas huvudsakligen på ackord.
Det är mycket vanligt att hela familjer arbeta i samma fabrik, Under de se- naste årens indragningar har man från ledningens sida i samråd med fackförenin- gens avdelning på platsen försökt ordna så, att någon familjemedlem fått stanna kvar. I så stor utsträckning som möjligt har man låtit mannen behålla sitt arbete, men möjligheten härav har varit beroende på inom vilken avdelning inskränknin- garna ägt rum.
Inom övriga kemisk—tekniska industrier sysselsättas kvinnorna i regel med tapp- ning och paketering, medan själva fabrikationen skötes av männen. Denna anses i regel vara ett tungt arbete, t. ex. när det gäller att röra tvål och såpa. I tvålfabri- kerna arbeta kvinnorna även vid pressarna. Detta var tidigare ett mycket tungt ar- bete, men sedan de gamla tramppressarna ersatts med mekaniska pressar, har arbe— tet blivit betydligt lättare. I oljeslagerierna användas kvinnor även för säcklagning. Kvinnorna ha i regel ackordsarbete, medan männen på grund av det manliga arbe- tets art arbeta mot timlön i betydligt större utsträckning. Differensen mellan man- liga och kvinnliga löner är därför väsentligt mindre än vad timlönerna ange. I Stockholm kan en kvinnlig arbetare vid en kemisk-teknisk fabrik komma upp till 50—51 kr. i veckan mot 55 kr. i veckolön för männen (1936).
Kraft-, belysnings- och vattenverk. Detta är praktiskt taget en rent manlig industri med endast ett hundratal kvinnliga arbetare.
Byggnads- och anläggningsverksamhet. Tidigare ha kvinnorna använts som hantlangare, s. k. mursmäckor, men dessa ha numera helt försvunnit. Orsaken härtill är svår att ange men torde vara en kombination av tekniska förändringar, som minskat behovet av hantlangare, och de manliga arbetarnas motvilja mot att ha kvinnor, som arbeta till lägre löner, inom industrien. Då kvinnornas antal all- tid varit litet i jämförelse med männens, har det ej heller varit svårt att få bort dem. De kvinnor som numera finnas användas endast för rengöring och liknande sysslor.
Handel och samfärdsel.
Ovan har framhållits att den starka expansionen inom alla de yrken som ha med varudistributionen att göra varit ett av de mest utmärkande dragen i efterkrigsti- dens ekonomiska utveckling. Detta har varit av stor betydelse för kvinnoarbetet, enär med undantag av det egentliga transportarbetet flertalet hithörande yrken äro typiskt kvinnliga. Denna näringsgren har därför, vad beträffar kvinnornas sys- selsättning, ryckt upp i en storleksordning som närmar sig industriens. Antalet sysselsatta kvinnor har nämligen stigit från 14'3 % av samtliga yrkesutövande kvin- nor år 1920 till 192 % år 1930. Då motsvarande siffra för industrien år 1930 var 20'8 %, finner man att varudistributionens efterfrågan på kvinnlig arbetskraft snabbt närmar sig industriens, och det är sannolikt att den redan överskridit den- samma. Om stegringen inom varudistributionen fortsatt och sysselsättningen inom det husliga arbetet avtagit i samma tempo efter 1930 som under perioden 1920—30, är det troligt att den förstnämnda näringsgrenen numera t. o. m. ryckt upp på andra plats närmast jordbruket.
Varuhandeln och restaurangyrket, de ur kvinnosynpunkt viktigaste grenarna av distributionsverksamheten, ha visat sig utöva en mycket stark dragningskraft på de unga kvinnorna-. Vidare torde arbetet på dessa områden allmänt anses lämpa sig mycket väl för den kvinnliga arbetskraften, och den ekonomiska utvecklingen har därför gått i en för kvinnorna gynnsam riktning. Vilken roll kvinnornas lägre lönenivå spelat i denna process, skall diskuteras i annat sammanhang.
För männens vidkommande har sysselsättningsökningen inom distributionsverk- samheten visserligen även varit betydande (speciellt inom varuhandeln och trans- portväsendet), men den har ej varit så kraftig som för kvinnorna. Dessas andel har därigenom stigit från 296 till 33'5 % av samtliga. Att förskjutningen blivit så betydande för gruppen i dess helhet, beror på att den totala sysselsättningsökningen varit starkare i de yrken som sysselsätta relativt mycket kvinnor, nämligen varuhan- deln (+ 43 %) och restaurangyrket (+ 82 %), än inom kommunikationsväsendet (+ 25 %), där männen dominera.
Varuhandel.
Enligt folkräkningen steg den inom handeln sysselsatta folkmängden med 72 897 personer från 168976 år 1920 till 241 873 år 1930. Sistnämnda år utgjorde kvin- nornas antal 94 972. Den absoluta ökningen var för kvinnorna 33 042 och för män- nen 39 855. Procentuellt har stegringen varit väsentligt starkare för kvinnorna än för männen, resp. 534 och 37'2 %. Trots den mycket starka ökningen har kvin- nornas andel dock endast stigit från 36'7 till 39'3 %. Denna senare siffra överens- stämmer med företagsräkningens resultat för 1931, enligt vilket 39'5 % kvinnor
Tab. 10. Antal kvinnliga yrkesutövare inom parti- och detaljhandel enligt 1920 och 1930 års folkräkningar.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i %
Grosshandl., direktörer, disponenter för handelsbolag och varulager .................................. 5 696 166 2!— Handelsagenter och kommissionärer ................ 6370 922 145 Summa 12 066 1 088 90 Minut— o. diversehandlare, övr. mindre affärsidkare .. 57956 18 77.9 32% Handelsresande .................................. 11 642 271 2'5 Övrig kontors— o. förvaltn.-personal ................ 37 781 17 748 47'0 Summa 49 423 18 019 365 Butikspersonal .................................... 73 619 48 029 652 Handels- och lagerarbetare ...................... 48 969 9 217 188 Totalsumma 1930 242 033 95 132 393 1920 168 976 61 930 36":
voro sysselsatta inom handeln (rena handelsföretag, ej parti- eller detaljhandel i kombination med annan näringsgren).
Även om folkräkningens uppgifter för 1930 förete vissa statistiska skiljaktigheter ifråga om uppställningen i jämförelse med 1920, ge de dock material för ett bedö- mande av utvecklingen under tioårsperioden. Av de självständiga företagarna inom partihandeln utgöra kvinnorna sålunda alltjämt en liten minoritet (c:a 3 %). Bland handelsagenter och kommissionärer är deras antal säväl absolut som relativt taget väsentligt större (14 %). Tendensen är stigande, men omläggningen av statistiken gör det omöjligt att fälla ett kvantitativt omdöme rörande utvecklingen. Inom de- taljhandeln äro kvinnorna mera talrikt representerade som företagare. Den abso- luta ökningen har varit betydande, från 13557 till 18 779 (+ 38 %). Kvinnornas andel har vuxit från 29 till 32 %.
Vad förvaltningspersonalen beträffar, sker numera en uppdelning på handelsre- sande och övrig kontors- och förvaltningspersonal. Inom den förra gruppen finnes endast ett 100-tal kvinnor och deras andel är mycket liten (2 %). Däremot utgöra de icke mindre än 47 % av den egentliga kontorspersonalen. Ser man på gruppen i dess helhet, har kvinnornas andel sjunkit från 37 till 36 %. Detta kan bero på en relativt starkare ökning för den rent manliga kategorien »handelsresande » än för kontorspersonalen eller på en överflyttning i den statistiska redovisningen från den förstnämnda gruppen till handelsagenter och kommissionärer. Man torde dock kunna draga den slutsatsen ur materialet, att kvinnornas andel inom kontorsarbe- tet praktiskt taget var densamma år 1930 som år 1920. I detta avseende skiljer sig sålunda handeln från industrien. Detta torde bero på att kvinnorna kommo in tidigare som kontorister på handelskontoren än på industrikontoren, vilket i sin tur sammanhänger med de förhållanden som diskuterats ovan (sid. 19). De större handelsföretagen, såväl inom grosshandeln som inom detaljhandeln, äro nämligen i motsats till industriföretagen i regel lokaliserade till städerna.
Butikspersonalen utgör den största kategorien inom denna yrkesgrupp. Hela an- talet steg från 45 953 år 1920 till 73 619 år 1930 och kvinnornas antal från 28 821 till 48 029. Ökningen utgjorde för kvinnornas del 66'6 % och för männens 50 %. Dessa siffror illustrera den mycket starka expansionen inom distributionsverksam- heten och dess stora betydelse för absorptionen av kvinnlig arbetskraft. Kvinnor- nas andel har stigit från 63 till 65 %. En mycket kraftig expansion visar också
handels- och lagerarbetarekåren. Kvinnorna utgöra alltjämt en relativt liten del av denna kår, bl. a. beroende på att arbetet ofta kräver stora kroppskrafter. Ge— nom mekaniseringsåtgärder ha kvinnornas användbarhet emellertid i hög grad ökats, och detta förklarar den mycket starka stegring av kvinnornas antal med över 100 % från 4 384 till 9 217 och den samtidiga ökningen av deras andel från 15 % till 19 %.
Som en sammanfattning av utvecklingen inom handeln kan man säga, att den- na karakteriseras av en stark ökning för kvinnliga företagare inom detaljhandeln samt för kvinnlig butikspersonal och kvinnliga handels- och lagerarbetare. Av den totala ökningen på 33000 av de inom handeln sysselsatta kvinnorna falla icke mindre än 29 000 på de tre ovannämnda grupperna.
Om man vill närmare studera, inom vilka branscher kvinnorna arbeta som ägare eller anställd personal, lämna 1931 års företagsräknings uppgifter om de rena handelsföretagen ett gott material. Det framgår härav att kvinnliga ägare utav partihandelsföretag endast utgjorde 257 eller 4 % av samtliga. Av dessa voro icke mindre än 79 eller närmare en tredjedel innehavare av företag inom livsmedels- branschen. De högsta siffrorna för kvinnor i procent av samtliga redovisades för handeln med guldsmedsarbeten (18 %), musikinstrument med tillbehör (9 %), sten- kol, koks och ved (10 %) samt bok-, konst- och musikartiklar (14 %). Bland de an- ställda företagsledarna förekom endast ett fåtal kvinnor (86 = 3 %). Av dessa återfinner man det största antalet, såväl absolut som i förhållande till männen, inom livsmedelsbranschen, handeln med bok-, konst-, musik- och dylika artiklar samt handeln med färger, kemisk-tekniska artiklar 0. d. Däremot utgjorde kvin- norna en väsentligt större andel av förvaltningspersonalen (32 %), och fördel- ningen av dem på olika slag av företag var väsentligt jämnare än bland företags- ägare och ledare. Detsamma gäller för lager- och handelsarbetare, av vilka kvin— norna utgjorde 14 %. Det förhållandet att företagsräkningen redovisar en lägre procentsiffra för de två sistnämnda yrkesgrupperna inom partihandeln än folkräk— ningen för handeln i dess helhet, tyder på att kvinnorna som förvaltningspersonal och lagerarbetare äro starkare företrädda i detaljhandeln än i partihandeln. De partihandelsföretag som utöver kontorspersonalen endast sysselsätta ett fåtal kvin- nor äro sådana, som avse handel med bilar, velocipeder, vapen- och sportartiklar, byggnadsmaterial, tändstickor, pappersmassa, mineraloljor o. d. samt levande djur.
Inom detaljhandeln utgjorde samtliga sysselsatta kvinnor 46 % av totalantalet. Vad de självständiga företagarna beträffar, tyder statistiken på att kvinnornas andel är relativt stor i de branscher, som domineras av småföretagen. Men å andra sidan finnes ett stort antal småaffärer som äro typiskt manliga. Av större bety— delse för fördelningen på manliga och kvinnliga ägare är varornas karaktär. Man kan, liksom inom partihandeln, konstatera att det finnes relativt få kvinnliga ägare till affärer, som handla med varor, vilka fordra tekniska kunskaper, eller som ha huvudsakligen manlig publik. Vad småaffärerna beträffar, torde tunga varor ock- så vara att räkna till denna grupp. Man finner sålunda knappast några kvinnor som ägare till butiker, vilka föra velocipeder, vapen- och sportartiklar, järn- och metallvaror samt maskiner, elektrisk och radiomaterial, belysningsarmatur, sten— kol, koks, ved, is, grus m. m., bensin, fotogen, brännoljor, trävaror o. d., fröer och utsäde, lädervaror, reseffekter, väskor och repvaror. Däremot finner man ett rela- tivt stort antal kvinnliga ägare av affärer, som sälja hosättningsartiklar, möbler, mattor, livsmedel, sybehör, damkonfektion och andra beklädnadsartiklar. Inom livsmedelsbranschen märker man en ytterligare uppdelning, i det att affärer för kött, vilt och fisk ha relativt flera manliga ägare än andra livsmedelsaffärer. Det- samma gäller kolonialvaror och specerier, ehuru ej så utpräglat. Gårdfarihandeln
bedrives uteslutande av män, liksom diversehandeln samt postorder- och efterkravs- affärerna. Varuhusen ägas till 100 % av män. Enhetsprisaffärer, basarer o. d. äro däremot lika fördelade på män och kvinnor, och ifråga om kioskerna utgöra kvinnorna 60 % av ägarna. Boklådor och antikvariat samt pappersaffärer ha rela- tivt många kvinnliga ägare. Detsamma, och i ännu högre grad, gäller för tobaks- affärer samt butiker för herrhattar och mössor.
Då inom detaljhandeln vägen till den självständiga verksamheten ofta går över anställningen som butiksbiträde, är det givet att man skall återfinna kvinnliga ägare inom de branscher, som sysselsätta kvinnor som expediter, och vice versa för män- nen. Fördelningen av företagsledare och butikspersonal på män och kvinnor sam- manfaller därför i stor utsträckning med fördelningen av ägarna med den skill- naden att, vad butikspersonalen beträffar, kvinnornas andel är väsentligt högre än bland ägarna. I medeltal utgjorde de kvinnliga expediterna enligt företagsräknin- gen 63 % av samtliga. Detta medeltal pressas ned av att det finnes några bran- scher med stor personal, som sysselsätta relativt få kvinnor, t. ex. handeln med järn- och metallvaror.
Av de 50 branscher, som redovisas i företagsräkningen, sysselsatte 9 mellan 90 och 100 % kvinnor. Viktigast av dessa är handeln med mjölk- och mejeriproduk- ter samt dam- och barnkonfektion jämte enhetsprisaffärer och basarer. Det största absoluta antalet kvinnliga expediter återfinnes inom garn-, vävnads-, trikå-, vit- varu- och sybehörsbranschen. Inom livsmedelsbranschen äro kvinnorna relativt fåtaligt företrädda i affärer för kolonialvaror och specerier (49 %) och inom textil- branschen i affärer för mattor, möbeltyger och sängkläder (54 %) samt herr- konfektion (46 %). I diverse-, lant- och skeppshandeln, som sysselsätter 25 % av all butikspersonal, utgöra kvinnorna endast 44 %. Dessa affärer äro i stor utsträckning förlagda till landsbygden.
Om man försöker att ur ovanstående uppgifter leta sig fram till de principer som äro avgörande för fördelningen av arbetet på män och kvinnor, finner man att en viktig gränslinje drages av hänsynen till kundkretsens karaktär. I de fall, då kunderna huvudsakligen äro män och speciellt då krav ställas på tekniska kun- skaper hos försäljarna, väljer man manlig arbetskraft. I de branscher däremot, vilka handla med varor som efterfrågas av kvinnor, antingen för egen eller för hemmens räkning, ha kvinnliga expediter oftast företräde på grund av sin större sakkunskap. Vid sidan härav påverkas fördelningen av andra faktorer. An- språken på kroppskrafter för att lyfta bördor blir i vissa affärer avgörande. Man finner sålunda ofta en sådan uppdelning i manufakturaffärerna, att männen ha hand om försäljningen av ylletyger, medan kvinnorna återfinnas på avdelningarna för siden- och bomullstyger. Samma orsak gör att männen anses lämpligare i affärer för mattor och sängkläder samt i speceri- och köttaffärer. Ju mindre af- färerna äro, ju starkare framträder denna faktor. I de små diverseaffärerna t. ex. äro männen mera användbara, emedan de kunna ersätta lager- och transportar- betare. Frågan om springpojkarnas eller springflickornas befordran till expediter har även stor betydelse för rekryteringen. Man använder i regel springpojkar i speceriaffärerna, och det är då naturligt att rekrytera en del av butikspersonalen från denna grupp. Detsamma gäller för flickornas vidkommande i sådana affä- rer som mode- samt hatt- och mössaffärer, vilka uteslutande använda spring- flickor.
Kundkretsens önskemål ifråga om manlig, resp. kvinnlig betjäning eller äga- rens traditionella inställning till det ena eller andra slaget arbetskraft blir i mån- ga fall avgörande för rekryteringen. Hur gamla traditioner kunna göra sig gäl- lande än i denna dag illustreras av tobakshandeln, som på 1700-talet var reserverad
för »fattige Enckor, wärnlösa qwinfolk samt af sig komne Borgare» och som ännu i början av 1800-talet ansågs böra förbehållas kvinnor i torftiga villkor. År 1931 utgjorde de kvinnliga ägarna 56 % och de kvinnliga expediterna 83 % av samtliga i branschen. Det kan också nämnas att i de stora boklådorna kvinnorna i regel ut- föra expeditionsarbete bakom kulisserna, medan männen ha disktjänsten. Enligt uppgift skulle detta bero på kvinnorna själva, som tyckas föredraga detta slag av arbete.
Ifråga om butikspersonalens löner finnes en specialundersökning, utförd av so- cialstyrelsen för år 1931, vilken ger uppgifter ej endast om medellönerna för samt- liga män och kvinnor utan även om lönens storlek i olika åldersgrupper. Denna undersökning visar att marginalen mellan männens och kvinnornas löner starkt stiger med stigande ålder. I den lägsta åldersgruppen, 18—24 år, utgjorde kvinnor- nas löner 83 % av männens, i gruppen 25—39 år 69 %, i gruppen 40—54 år 58 % och i gruppen 55 år och däröver 48 %. Den normala lönevariationen upp- skattades för männen till 1900—3 550 kr. samt för kvinnorna till 1350—2 500 kr. Den mycket stora skillnaden i grupperna över 40 år torde bero på att männens medeltalssiffra höjes på grund av förekomsten av ett fåtal personer med relativt höga löner. Om man bortser härifrån, torde man kunna draga den slutsatsen att kvinnorna, även om de starta från relativt lika löner med männen, ej komma upp till dessas inkomster under den senare delen av anställningsperioden. Med den individuella lönesättning som tillämpas inom handeln torde detta åtminstone del- vis sammanhänga med att man tager hänsyn till männens familjeförsörjning.
Möjligheterna till avancemang för kvinnorna torde å andra sidan vara relativt goda inom detta yrke. Enligt en specialundersökning år 1925 utgjorde kvinnorna en tredjedel av alla första försäljare och drygt en femtedel av avdelningsförestån- darna. Sedan långt tillbaka innehavas praktiskt taget samtliga kassörsbefattningar i detaljhandeln av kvinnor. I allmänhet torde kvinnornas lämplighet som avdel— nings- eller butiksföreståndare vara erkänd, ehuru man på sina håll ifrågasätter möjligheten att använda dem i denna egenskap i stora affärer eller avdelningar. Detta skulle ej bero på bristande förmåga utan på mindre motståndskraft mot den fysiska och psykiska påfrestning som detta arbete innebär. Erfarenheterna på detta område äro dock än så länge begränsade.
Lagerpersonalens fördelning på män och kvinnor går efter ungefär samma lin- jer som inom expeditkåren. Anmärkningsvärt är emellertid, som redan påpekats, den relativt fåtaligare förekomsten av kvinnor som lagerarbetare i speceriaffärerna (tungt arbete).
Enligt företagsräkningen utgjorde kvinnornas andel av förvaltningspersonalen 55 %, vilket är en väsentligt högre siffra än inom industrien och partihandeln. För- delningen på olika branscher är mycket jämn. De exceptionellt höga eller låga procentsiffror som redovisas äro i regel tillhöriga företag med ytterst liten perso- nal och kunna sålunda bero på tillfälligheter. Relationen mellan den manliga och kvinnliga personalens löner företer samma utveckling från lägre till högre ålders- grupper som för butikspersonalen, ehuru ökningen av marginalen är väsentligt mindre markerad. I den lägsta åldersgruppen äro kvinnornas löner enligt 1931 års utredning 79 % av de manliga lönerna, sålunda relativt lägre än för motsvarande åldersgrupp inom butikspersonalen. Därefter sjunker relationstalet till 67 % i gruppen 25—39 år och 66 % i gruppen 40—54 år. Den höga siffra, 83 %, som redovisas för gruppen 55 år och däröver, torde bero på bristande representativitet för uppgifterna angående den manliga kontorspersonalen. Den normala variationen uppskattas för männen till 2 400—4 650 och för kvinnorna till 1 950—3 350.
Skillnaden i åldersfördelning mellan män och kvinnor är mera framträdande inom kontorspersonalen än inom butikspersonalen. I den förra kategorien hörde 11'4 % av männen och 20'8 % av kvinnorna till de två högsta åldersgrupperna. Trots avgången vid giftermål befinner sig sålunda en väsentligt större del av kvin- norna än av männen i de högsta åldersgrupperna, vilket kan bero på att männen i högre grad vinna befordran till ledande ställning inom företaget eller övergå till självständig verksamhet. För butikspersonalen voro motsvarande siffror 7'1 och 93 %, d. v. s. det förelåg en avsevärt mindre skillnad mellan män och kvinnor än den som redovisas för kontorspersonalen. Överhuvud taget tycks kontorspersona- len kvarstå längre i yrket än butikspersonalen. Huruvida detta beror på att expe- ditarbetet lämpar sig mindre än kontorsarbetet för personer, som kommit upp i 40 —50-årsåldern, eller på större möjligheter för butikspersonalen, speciellt den kvinn- liga, än för kontorspersonalen att övergå till självständig verksamhet, är omöj- ligt att säga. Man torde ha att göra med en kombination av båda dessa faktorer.
Bank- och försäkringsverksamhet.
Enligt folkräkningen utgjorde det totala antalet inom enskild verksamhet av detta slag sysselsatta personer (exkl. vaktmästare) år 1920 16001 och år 1930 17 335. Ökningen har sålunda varit mycket liten i jämförelse med ökningen inom t. ex. handeln. Kvinnornas antal har stigit från 5401 till 6152, d. v. s. något starkare än totalantalet, och deras andel har därigenom ökats från 33'8 % till 35'5 %. Bland de anställda företagsledarna eller de självständiga företagarna förekomma kvinnor i mycket ringa utsträckning — blott som innehavare av pantbanker utgöra de någon mera betydande del (27'8 %). Majoriteten av kvinnorna, 5906 år 1930, återfinner man bland den lägre förvaltningspersonalen, där de uppgå till mer än hälften av samtliga.
Av företagsräkningen att döma består den lägre personalen inom försäkrings- bolagen i större utsträckning av kvinnor än motsvarande personal i bankerna. Vid rekryteringen av personal till de större försäkringsbolagen är man från början in- ställd på att männen skola inneha de ledande befattningarna. Man tager sålunda icke in fler manliga tjänstemän än man anser vara nödvändigt för att täcka be- hovet av personal på de högre posterna. På detta område torde arbetsfördelningen därför ha drivits mycket långt. I de fall då män och kvinnor arbeta med samma slag av arbete betraktar ledningen detta, för männens vidkommande, som en trä- ning för högre poster. Löneskillnaden är i dylika fall betydande. I vissa för- säkringsföretag har man experimenterat med nya avlöningsformer, såsom ackords- arbete, för den kvinnliga kontorspersonalen. Flickorna kunna ofta driva upp sin färdighet i det enklare rutinarbetet mycket långt, och de kunna med ackordsbetal- ning ibland komma upp till 5000—6000 kr. om året. I det företag, där denna avlöningsform tillämpas, har man löst »springpojksfrågan» på så sätt, att för åren- den inom lokalerna användas flickor, som sedan sättas till enklare kontorsarbete.
Inom försäkringsrörelsens fältarbete äro förhållandena väsentligt olika. Bland yrkesagenterna dominera männen, men man kan märka förskjutningar efter kon- junkturläget i proportionen mellan män och kvinnor. Under goda konjunkturer tenderar kvinnornas antal att ökas relativt till männens, medan under dåliga tider proportionsvis flera män anställas. Inspektörerna som i regel äro män verkställa nyantagningarna, och det ligger nära till hands, att de mer eller mindre medvetet föredraga män, när dylik arbetskraft finnes att tillgå, och att de taga in kvinnor först när utbudet av manlig arbetskraft tryter. Bland de fria agenterna finnas
Tab. 11. Bank- och försäkringsverksamhet: räkningen 1931.
Yrkesutövare enligt företags-
Banker Försäkringsföretag Summa
I
) . (v" - . , . 'vin— . v' -
= Samt— Kvm— I m. öamt— lxvm- IX . Samt- Kvm— K m
1 . nor 1 . nor 1 . nor 1
( liga nor ,, liga nor % l1ga nor % ;0 .'
Egna företagare ........ 81 10 12'3 348 21 6'0 429 31 7"? Anställda företagsledare. _ 1 595 73 46 570 S 14 2 165 81 S'." Förvaltningspersonal . . . . 8 081 ? 831 350 6 329 2 965 468 14 410 5 796 40”? | Summa 9 757 2 914 209 7 247 2 994 41'3 17 004 5 908 34 T
Tab. 12. Yrkesutövare i bank- och försäkringsverksamhet enligt 1920 och 1930 års
folkräkningar. Samtliga Kvinnor Kvinnor i % Enskild verksamhet Bankirer och direktörer ........................ 315 3 04 Innehavare av pantbanker ...................... 144 40 27'8 Högre förvaltningspersonal ...................... 4 838 203 42 Lägre förvaltningspersonal ...................... 11 538 5 906 51'2 Summa 17 335 (i 152 355 Vaktmästare m. m ............................... 2782 884 31'8 Tjänstemän m. m. 1920 ........................ 16 001 5401 33'8 Betjäning 1920 ........................ 2 039 456 22'4 Statlig verksamhet Högre förvaltningspersonal ...................... 430 7 16 Lägre förvaltningspersonal ...................... 769 617 802 Vaktmästare m. m ............................... 244 91 373
många kvinnor. Männen taga i regel dylikt arbete endast som övertidsarbete eller under depressionsperioder, då deras inkomster minskas, medan kvinnorna ofta ha det som ett komplement till husligt arbete. Kvinnorna komma sällan in som agen- ter förrän efter trettioårs-åldern. Det anses att kvinnor mycket väl lämpa sig för dylikt arbete. Det är olika slag av begåvning som erfordras för kontors- och fält- arbetet, och det uppges, att det är ytterst sällan som kvinnor vilka arbetat på kon- toren och få lämna detta arbete på grund av giftermål taga upp agentverksamhet.
I sjukkassoma är uppdelningen av arbetet ej så strängt genomförd. Man kan finna kvinnor på chefsbefattningar samt män på underordnat arbete. I distrikt, där det endast finnes en sjukkontrollant, väljer man ofta en man, enär man befa- rar att en kvinna ej skulle orka med de stora distrikt, som det här är fråga om. Tendensen går dock i riktning mot anställande av utbildade sjuksköterskor, som i stora distrikt ha bil till sitt förfogande. På ett flertal håll har man i avtalen genom- drivit lika lön oavsett vem som utför arbetet.
I privatbankema är arbetsfördelningen ej heller så strängt genomförd som i för- säkringsbolagen. Man kan dock finna exempel på, att man inriktar den manliga och kvinnliga arbetskraften på olika uppgifter. I en större landsortsbank är detta planmässigt genomfört, så att kvinnorna utbildas till kassörer och männen till kam- rerare. Kvinnorna ha dock visat sig kunna sköta kamrersbefattningar under längre
vikariat, men den uppfattningen att kamrersbefattningar skola innehavas av män är så traditionsbunden, icke minst bland personalen, att man anser sig ha svårt att bryta den. Storbankerna tillämpa i stor utsträckning samma princip vid sina av- delningskontor, där man numera ofta har kvinnliga kassörer och manliga förestån- dare. Huvudkassörerna på de stora kontoren äro dock alltjämt i regel män. Vi- dare finner man männen på sådana avdelningar som aktie- och obligationsavdel- ningarna samt på arbitrage- och remboursavdelningarna. De kvinnor som arbeta på dylika avdelningar äro i regel sysselsatta endast med underordnat arbete.
Bokföringen var tidigare ett rent manligt arbete, men med bokföringsmaskiner- nas införande har kvinnornas antal ökats väsentligt, beroende på att kvinnorna i regel uppnå större hastighet i detta slag av arbete. Man kan även märka det irra- tionella motivet, att med en omläggning av arbetsmetoderna arbetet degraderas i den allmänna uppfattningen och att männen därför äro mindre benägna att åtaga sig detta. I korrespondensarbetet liksom i en del expeditionsavdelningar syssel- sättas män och kvinnor med samma slag av arbete. En tendens till uppdelning av arbetet i expeditionen föreligger dock, i det att kvinnorna dominera mer i avdel- ningarna för sparkasse- samt depositions- och kapitalräkning än i övriga expedi- tionsavdelningar. Det finnes ett mindre antal kvinnor, vilka uppnått ställningen som chefer för dylika avdelningar eller som föreståndare för avdelningskontor, men i regel rekryteras den högre personalen ur männens led.
Vad lönerna beträffar, ligga kvinnornas löner väsentligt under männens. Under första anställningsåren är skillnaden relativt liten men den stiger successivt. Per- sonalens organisation, Svenska bankmannaföreningen, har i princip uttalat sig för lika löner men i praktiken har den vid upprättandet av sin lönetariff tillämpat en lägre löneskala för kvinnorna fr. o. m. fjärde anställningsåret. Detta motiveras med att man än så länge måste utgå från behovsprincipen och att man räknar med att männen, när de uppnått en viss ålder, skola ha familjeförsörjarelöner. Man åbe- ropar även kvinnornas lägre pensionsålder som orsak till lönedifferensen mellan ogifta män och ogifta kvinnor.
I den statliga bank- och försäkringsverksamheten användas kvinnor i betydligt större utsträckning. De utgöra sålunda icke mindre än 80 % av den lägre för- valtningspersonalen. Orsaken härtill torde vara den att i flera av hithörande in- rättningar, t. ex. postsparbanken, kräves en relativt stor personal för det starkt mekaniserade kontorsarbetet, för vilket man uteslutande använder kvinnor. Kvin- nornas ställning i de högre befattningarna diskuteras i samband med statsförvalt- nmgen.
Hotell- och restaurangrörelse.
Inom denna näringsgren dominerar den kvinnliga arbetskraften. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde kvinnorna 46287 eller 82'7 % av samtliga. Relationstalet överensstämmer praktiskt taget fullständigt med företagsräkningens resultat, ehuru de absoluta siffrorna enligt denna voro något lägre: 40 603 eller 82'5 %. Skillna- den torde huvudsakligen bero på att i folkräkningsuppgifterna även ingå personer utan inkomst. Antalet yrkesutövare, manliga och kvinnliga, med inkomst utgjorde nämligen år 1930 endast 51406, med vilken siffra man kan jämföra företagsräk- ningens siffra, 49 200. Skillnaden mellan de två räkningarna är sålunda obetydlig.
Om man studerar utvecklingen under 1920-talet, finner man att kvinnornas an- del, enligt folkräkningen, ökats från 79'6 till 82'7 %. Denna ökning är karakteristisk ej endast för den anställda personalen utan även för företagarna, av vilka kvinnor- na utgjorde 77'7 % år 1930 mot 73'2 % år 1920. Överhuvud taget torde man kunna
Tab. 13. Yrkesutövare i hotell- och restaurangrörelse enligt 1920 och 1930 års folkräkningar.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % 1930 Innehavare, direktörer, föreståndare för hotell, restau-
rang, kafé, pensionat .......................... 11 104 8 625 77'7 Kontorspersonal, portierer, hov— och köksmästare.. 4693 3512 748 Servitörer, servitriser ............................ 16 130 14 202 880 Kökspersonal .................................... 16 121 15 629 969 Personal för städning och tvätt .................. 3 999 3991 998 Övrig arbetarpersonal ............................ 3 940 328 8'3 Summa 55 987 40 287 82"? Därav familjemedlemmar ...................... 899 793 832
1920 Företagare ...................................... 7 234 5 294 732 Personal ........................................ 23 470 19 139 81'5 Summa 30 704 24 433 796
säga, att knappast inom någon annan näringsgren utgöra kvinnorna en så stor andel av de självständiga företagarna som inom denna. Av företagsräkningen framgår. att kvinnliga företagare och anställda företagsledare voro talrikast förekommande i pensionat- och inackorderingsrörelse samt i kaféer och matserveringar, där de ut- gjorde över 80 % av samtliga. I den rena hotellrörelsen utgjorde kvinnorna 71 % av innehavarna och 50 % av de anställda företagsledarna. I restaurangrörelsen sjunker siffran, men ligger dock relativt högt, nämligen i 53 % för de självständiga företagarna och 39 % för de anställda ledarna. Det framgår sålunda härav, att kvinnorna icke endast dominera i de små företagen utan även i företag av mer be- tydande storlek.
I restaurangernas köksavdelningar användas övervägande kvinnor, utom i en del större restauranger, där man har kockar och köksmästare. Dessutom användas män för handräckning och tyngre arbeten. I kallskänken användas endast kvin- nor, enär männen ej anses passa för detta slag av arbete.
Fördelningen av män och kvinnor bland serveringspersonalen beror till stor del på gamla traditioner. I de stora restaurangmatsalarna anses arbetet tyngre än i mindre restauranger samt i grillrum och kaféer, där kvinnorna äro i majoritet. Lokala förhållanden, såsom kökets balägenhet i förhållande till matsalen, kan ibland göra arbetet så fysiskt påfrestande, att man anser att den kvinnliga perso- nalen ej rår med det eller ej kan åstadkomma samma snabbhet i serveringen. Lik- som inom detaljhandeln blir kundkretsens önskemål ofta avgörande. Att man i de större restaurangernas matsalar alltjämt använder kypare, torde också bero på att manlig arbetskraft anses »finare», vilket i sin tur sammanhänger med den högre allmänna lönenivån för män.
Hovmästarna rekryteras huvudsakligen ur serveringspersonalen. Enligt företags- räkningen uppgick den tekniskt bildade personalen, till vilken torde räknas hov- mästare och köksmästare, till 709 personer, varav 196 kvinnor (28 %). Kvinnliga hovmästare torde i Stockholm endast finnas på mindre restauranger. Detta för- hållande inverkar på nyrekryteringen vid de större restaurangerna, enär man anser sig behöva ett visst antal kypare, ur vilken kår hovmästarna sedan anställas.
Personalen vid sommarrestaurangerna består i stor utsträckning av gifta kvinnor, som föredraga detta temporära arbete, eller av ogifta, som oscillera mellan restau-
rangarbete på sommaren och husligt arbete på vintern. Tillgången på arbetskraft är starkt beroende av konjunkturerna, enär god tillgång på arbete för männen med- för minskat utbud av gifta kvinnor och vice versa.
Ökningen i kvinnornas andel sedan 1920 torde knappast bero på att de ersatt män utan på en stark stegring i antalet smårestauranger och kaféer av den typ, som alltid använt kvinnlig personal.
För såväl män som kvinnor inom detta yrke gäller, att anställningsförhållandena äro mycket osäkra. Arbetstillgången fluktuerar starkt med säsongen, och särskilt för äldre personal torde svårigheterna att efter arbetslöshet åter komma in i arbetet vara stora. Pensionering förekommer i regel icke. På de håll, där man icke av- skedar de anställda vid viss ålder, få de gå kvar i arbetet så länge som de orka med de reducerade inkomster, som nedgången i drickspengar kan innebära.
Instabiliteten i yrket samt personalens rörlighet illustreras av vissa uppgifter i en år 1929—30 utförd officiell specialundersökning (Undersökning rörande arbetsför- hållanden inom hotell- och restaurangnäringen 1929—30). Av dessa framgår att drygt 2/3 av den kvinnliga och bortåt hälften av den manliga personalen voro födda på landsbygden, medan icke ens 1/5 av hela personalen sysselsattes vid på lands- bygden belägna företag. Omflyttningen går i riktning från mindre orter till de större städerna. Vidare framgår av undersökningen att de anställda ofta komma från andra yrken in i restaurangfacket. Kvinnorna ha sålunda i stor utsträckning varit hembiträden. Vidare karakteriseras yrket av en låg yrkesålder: för kvinnorna 6'9 år och för männen 9'2 år. Undersökningen visar även att anställningstiden på en och samma arbetsplats är mycket kort. Även med bortseende från säsongföretag och andra företag belägna på mindre orter, vilka förete särskilt höga siffror för personal med kort tjänstgöringstid, kom utredningen till det resultatet, att 21 % av männen och 28 % av kvinnorna innehaft sin senaste anställning under kortare tid än ett år.
Lönerna för män och kvinnor basera sig enligt kollektivavtalet på drickspengar med en för män och kvinnor lika, garanterad minimiinkomst eller på fast lön jämte drickspengar. Inom ekonomipersonalen äro männen högre avlönade än kvin- norna. Bostadstvånget, som tidigare var mycket utbrett, speciellt bland den kvinn- liga personalen, håller på att avvecklas. I oktober 1937 skulle systemet med hyres- ersättning vara fullt genomfört såväl i Stockholm som i landsorten.
En jämförelse mellan de manliga och kvinnliga servitörernas inkomster är syn- nerligen vansklig, enär de så gott som helt och hållet basera sig på drickspengar. Enligt ovannämnda undersökning skulle drickspenninginkomsterna att döma av personalens egna uppgifter i medeltal ligga mycket nära varandra för män och kvinnor. Månadsinkomsten vid årsföretag skulle sålunda ha utgjort 211 kr. för männen och 209 kr. för kvinnorna. Enligt arbetsgivarnas uppgifter skulle skill— naden doek ha varit avsevärd: 234, resp. 147 kr. Inkomsterna variera emeller- tid inom olika kategorier av företag. Vad den kvinnliga personalen beträffar, torde den erhålla den största inkomsten som servitriser i spritrestauranger av andra klass, där månadsinkomsten, enligt egen uppgift, skulle uppgå till i genomsnitt 275 kr. per månad.
På hotellen arbeta kvinnorna som städerskor, männen som vaktmästare och portierer. Även på detta område skall bostadstvånget avvecklas; endast överstäder- skan skall vara skyldig att bo på hotellet.
Fackförbundet arbetar med mycket stora svårigheter på grund av dels de starka fluktuationerna i arbetstillgången inom yrket och dels förekomsten av ett stort antal småföretag med liten personal. När avtal avslutas med dylika mindre företag, kräver man att få infört en paragraf om organisationstvång för de anställda. I
motsatt fall blir resultatet i regel att de organiserade successivt avskedas och att man därefter antager oorganiserad arbetskraft till lägre löner. Man torde kunna säga, att i jämförbara kategorier männen äro något bättre organiserade än kvin— norna.
Transport- och kommunikationsväsende.
Stegringen av kvinnornas antal inom denna näringsgren har ej varit så betydan- de som exempelvis inom handeln. Enligt 1920 års folkräkning utgjorde det totala antalet kvinnliga yrkesutövare 17858; är 1930 hade det stigit till 22404, (1. v. 5. med 25 %. Kvinnornas relativa andel inom gruppen i dess helhet utgjorde år 1930 11'7 %, vilket är praktiskt taget samma siffra som år 1920, 11'6 %. Om man un- dantar den egentliga förvaltningspersonalen, till vilken man också kan räkna de vid postverket och järnvägarna anställda, vilka sysselsättas med kontors- och expedi- tionsarbete, återfinner man kvinnorna huvudsakligen som telegrafister och tele- fonister samt städerskor och kökspersonal vid trafikföretag. Vad förvaltningsper- sonalen beträffar, är dess problem likartat med antingen förvaltningspersonalens inom handel och industri eller, då det gäller de statliga verken, med den admini— strativa personalen i statlig förvaltning överhuvud taget. Frågan om kvinnornas ställning i statens tjänst behandlas på annat håll, och i detta sammanhang skall därför endast upptagas till behandling de statsanställda telefonisternas och de kvinnliga telegrambudens specialproblem. Telegrafisterna behandlas lämpligast i samband med övriga statsanställda.
Medan i postverket kvinnornas andel stigit från 24 till 28 %, enligt folkräknin- gen, har motsvarande relationstal för telegrafverkets vidkommande sjunkit från 71 till 65 %. Detta beror på rationaliseringsåtgärder på de områden, där kvinnorna huvudsakligen sysselsättas, vilket haft till följd att deras absoluta antal endast un- dergått en mycket obetydlig ökning. En annan orsak är den kraftiga stegringen för den manliga personalen, vilken torde sammanhänga med expansionen inom hit— hörande industriella verksamhet och med radioväsendets utveckling.
Postverket. Kvinnorna äro anställda dels som administrations- eller expedi- tionspersonal, dels som brevbärare. I denna sista egenskap tjänstgöra de som lant- brevbärare (1937: 4 åkande och 102 gående lantbrevbärare) eller lådbrevbärare i villastäder och förorter (48 st.). År 1937 tjänstgjorde 15 kvinnor som postförare för transporter mellan järnväg och poststationer m. 111. Det är möjligt att i detta senare fall transporterna verkställas av hos dessa »pnstförare» anställd personal. Som postombud tjänstgjorde samma år 213 kvinnor. Ersättningen till lantbrev- bärarna, som utgår per km, är densamma för män och kvinnor.
Telegraf. Frågan om manliga eller kvinnliga telegrambud har diskuterats på senare tid. Vid telegrafstationer av första klass (Stockholm, Göteborg och Malmö), finnas endast manliga telegrambud, vilka anställas i 14 15-årsåldern och få stanna kvar till 21 år. Man försöker att redan innan de uppnått denna ålder placera dem på andra arbeten. Vid ett tillfälle planerade telegrafverket att taga in flickor i stål- let för gossar. Detta mötte pä motstånd från fackförbundets sida, som ansåg det utgöra ett försök till nedpressning av lönerna. Förbundet skulle dock aldrig ha godtagit en lägre lön för flickorna än för gossarna. Det framhölls från verkets sida, att det förelåg svårigheter att finna lämplig placering för pojkarna och att man skulle kunna använda flickorna som telefonister, när de blevo för gamla för telegrambärningen. Förbundet ansåg emellertid att möjligheter till placering för
Tab. 14. Yrkesutövare inom transport- och kommunika-
Högre förvaltningspersonal och ,. .. ' . självständiga företagare Lagre forxaltmngspersonal Samtliga Kvinnor lx'viin/nor Samtliga Kvinnor liv?];nor
Post ........................ 411 4 N) 5 131) 3 402 663 Telegraf, telefon, radio ...... 393 60 15'2 3 (Jo?) 311511 776 Järnväg .................... 1 9511 f — 5 921) 579 9'8 Spårväg .................... 426 64 15'0 — _ — Allmän landtransport ........ 13154 2113 1'5 662 237 358 Sjöfart ...................... 7' 335 23 01 2 676 474 177 Lots, fyr— etc. .............. 301 _ _ 514 117 2274 Summa 24 613 360 1'5 IS 894 7 900 41'8
pojkarna funnos, och att det på grund av det minskade behovet av telefonister vore tvivelaktigt, om större möjligheter funnes för flickorna.
] enstaka fall användas flickor vid stationer i mindre städer. De få i regel se— dermera anställning som telefonister. Vid de minsta stationerna (klass tre) an- ställas pojkar eller flickor tilt en månadslön, som anpassas efter den tid telegram— bärningen kan anses taga och sålunda varierar från plats till plats. Anställnings- formen är relativt lös, men man försöker att i möjligaste mån placera även dessa flickor och pojkar.
Vid telegrafverkets verkstäder sysselsättas ett betydande antal arbeterskor (1930: 637) med arbete av samma slag som inom den enskilda telefonindustrien.
Telefon. Tidigare anställdes lokal- och landstelefonister på fem år, efter vilken tid de kunde avskedas med en gratifikation på 500 kr. På grund av svårigheterna att erhålla ny anställning utökades anställningstiden år 1917 till tio år med 1000 kr. i gratifikation vid avskedandet. Extra rikstelefonister hade samma anställ- ningsform. Extra ordinarie och ordinarie rikstelefonister voro fast anställda. Be- gränsningen av anställningstiden till tio år har knappast tillämpats ute i landet. Även i Stockholm och andra större städer har regeln tillämpats endast sporadiskt. Först i samband med automatiseringen av telefonnätet i Stockholm och sedermera på andra platser har man mer systematiskt använt densamma för avvecklingen. Det visade sig emellertid, att verkningarna av automatiseringen i detta hänseende blevo mindre än man räknat med och att en stor del av de avskedade åter kunde anställas. Orsaken härtill var dels en mycket stark expansion av telefontrafiken och dels en felbedömning av behovet av arbetskraft vid mellanstationerna (för koppling från en station i Stockholm till en annan samt för kontrollen). I sam- band med dessa omläggningar ha så gott som samtliga telefonister erhållit fast an- ställning — av de år 1934 anställda 6577 telefonisterna uppgåvos i verkets statistik endast 984 extra lokaltelefonister vara utan stadigvarande förordnande. Fackför- bundet har länge arbetat för att samtliga icke ordinarie telefonister skulle erhålla fast anställning. Förbundet anser nämligen, att om arbetet är så nervpåfrestande att telefonisterna ej kunna tjänstgöra mer än tio år, vore det verkets skyldighet att placera om dem på annat arbete.
I samband med den utländska trafikens tillväxt ha kraven på kvalificerad perso- nal vuxit. Denna uttages bland rikstelefonisterna.
Nattjänstgöringen förlägges mellan kl. 22—8 med minst fyra timmars sovtid.
tionsväsen enligt 1920 och 1930 års folkräkningar.
Övriga Summa 1930 1920 Samtliga Kvinnor Kvii'ånor Samtliga Kvinnor tiviiräånor Samtliga Kvinnor Kviinzpor
8 142 449 5'5 13 683 3 *35 28'2 10 145 2 400 23": 15 466 9 744 630 19841 12 SE)-') 650 16 907 12 049 71 3 50 665 2 249 44 58 385 2 828 48 54 066 2 090 39
5 005 217 3'6 13421 281 4'4 5 (144 192 38 35 731) 170 0 5 50146 610 12 17117 93 05 29 0 l 5 1 266 44 35) 024; 1 769 45 47 860 9615 20
3 126 49 16 3 941 166 42 2 433 50 24 148135) 14 144 9-5 191 (346 22 404 11": 153 571 17 8.38 11'6
Arbetet kan ofta vara ansträngande mellan kl. 23—2, men på efternatten är det i regel lugnt. Nattarbetet är påfrestande för många, men det har visat sig att i landsorten, där man haft bättre lokatförhållanden och ej använt delad tid, kvinnor- na stått bättre ut med detta slag av arbete. En uppdelning av tjänstgöringen på korta skift, med några timmars mellanrum, är nämligen mer ansträngande, emedan de mellanliggande timmarna ej kunna utnyttjas för vila.
Fackförbundet omfattar endast lokal- och landstelefonister samt extra rikstele- fonister. I Stockholm och Malmö har organisationsarbetet varit mest resultat- rikt, och man räknar där med 100-procentig anslutning. På övriga orter är anslut- ningen sämre på grund av bristande intresse. Efter 1922 års strejk erhöllo tele- fonisterna rätt till kollektivavtal, men på grund av vissa förhållanden i samband med denna konflikt korn ej något dylikt avtal till stånd. Genom ett avtal med de ordinarie telefonisternas förening reglerades de övrigas anställningsförhållanden, men vid sidan av detta avtal ha vissa överenskommelser sedermera träffats med telegrafverket om löner och anställningsvillkor. De extra ordinarie och ordinarie telefonisterna ha sina egna, fristående föreningar.
Järnvägarna. De till Järnvägsmannaförbundet anslutna kvinnorna utgöras av vagn- och tågstäderskor vid statens järnvägar och de enskilda järnvägarna samt vid S. J. anställda tvätterskor, effektförvarerskor och kvinnliga verkstadsarbetare. Rumsstäderskorna äro i regel ej anslutna till förbundet, men för övriga grupper är anslutningen god. Vagn- och tägstäderskorna samt effektförvarerskorna erhålla först anställning med lön per dag, varefter de bli extra ordinarie med månadsavlö- ning, pensionsrätt och andra förmåner i likhet med den ordinarie personalen. Un- der perioden 1920—29 företogos omfattande avskedanden, men ungefär hälften av de avskedade stodo i reserv och ha så småningom äter absorberats. Någon egentlig nyrekrytering har ej ägt rum förrän år 1935. Vid de enskilda järnvä— garna äro städerskorna endast anställda med lön per dag och något extra-ordi- nariesystem förekommer icke.
TVätterskorna vid S. J. tvättanstalt äro timavlönade och anställda enligt kollek- tivavtal i likhet med arbeterskorna vid privata tvättanstalter.
Vid järnvägsverkstäderna har tidigare endast manlig personal förekommit. På senare tid har arbetet utökats väsentligt dels på grund av moderniseringar av vagn— parken och dels på grund av att verkstäderna övertagit poleringsarbeten, som tidi- gare utlämnats till privata verkstäder. I samband härmed ha kvinnor intagits för
dylika arbeten. Detta är ett relativt tungt handgöra, och orsaken till att man an— ställt kvinnlig arbetskraft anses vara den låga lönen, som endast uppgår till om- kring hälften av de manliga arbetarnas löner.
Utom de ovannämnda kvinnliga anställda finnes ett antal hållplats- och grind- vakterskor, vilka ofta äro gifta.
Hamn— och stuveriarbete. Detta är ett rent manligt yrke. På enstaka platser i norra Sverige finnes dock ett antal kvinnor (enligt yrkesinspektionen c:a 800 år 1937, i vilken siffra dock vissa dubbelräkningar torde ingå; endast ett fåtal äro organi- serade, år 1936 35 i Båtskärsnäs och 7 i Kallholmen), som lasta splitved på sku— torna. Tidigare har det varit mera vanligt med kvinnor inom detta arbete, men de torde numera ha rätt svårt att få sysselsättning och kåren håller på att för- svmna.
Sjöfarten. Ombord på båtar finner man kvinnor endast som köks- och serve- ringspersonal samt som städerskor. Deras antal uppgår till något över 1200. Vad den förstnämnda gruppen beträffar, utgjorde kvinnorna enligt företagsräkningen 1931 42 % av samtliga. Folkräkningens uppgifter giva till resultat en något högre procentsiffra, 49 %, vilket torde bero på att städerskorna äro medräknade. I insjö- och kustfart använder man uteslutande kvinnlig arbetskraft. I trampfart på utlan— det torde män och kvinnor förekomma i ungefär samma omfattning, medan linje— fartygen i större utsträckning använda män. Detsamma gäller de stora passagera- reångarna på Nordamerika. Män och kvinnor utföra samma slag av arbete.
Konkurrensen mellan män och kvinnor har varit mycket hård och har tagit sig uttryck i motioner i riksdagen om förbud för kvinnor att taga anställning på last- fartyg, som går i Nordsjö- eller vidsträcktare fart. Motståndet mot kvinnorna kom huvudsakligen från den manliga kökspersonalen, men denna vann delvis stöd från sjöfartsunionen. Den huvudsakliga anledningen torde ha varit konkurrenshotet på grund av kvinnornas lägre löner och tendensen till en ökning i deras antal, bl. a. av denna orsak. Förbudet motiverades dock ej härmed titan med påståenden om kvinnornas bristande lämplighet på grund av mindre fysiska krafter. Vidare åbe- ropades moraliska skäl, enär man ansåg att kvinnorna utövade ett dåligt inflytande ombord. Dessa försök till en restriktiv lagstiftning lyckades dock icke.
Medan kockarna och stewarderna länge hade haft sin fackförening, erhöllo kvin- norna en sådan först år 1921. Organisationsarbetet var dock synnerligen svårt, i all synnerhet som man mötte på motstånd från de manliga fackföreningarnas sida. Först efter de misslyckade lagstiftningsförsöken började sjöfartsunionen att intres— sera sig för kvinnornas organisationsarbete och med dess stöd lyckades man ock— så genomdriva kollektivavtal. År 1932 anslöts den kvinnliga fackföreningen, Sjö- farande kvinnors förening, till Svenska sjöfolksförbundet.
Redarnas inställning till frågan om manlig eller kvinnlig arbetskraft är mycket olika. Även om löneskillnaden är betydande, kan den knappast motivera ett bi- behållande av kvinnorna i yrket, om man allmänt skulle ha den uppfattningen om den kvinnliga arbetskraftens olämplighet som framkom i uttalanden från man- ligt fackföreningshåll i samband med riksdagsdebatterna i frågan. Orsaken till att man fortfarande har kvinnor kvar i långfart måste bero på att man anser dem kun- na fullgöra arbetet tillfredsställande. Det har också framkommit uttalanden från redare och befäl, som visa att man sätter värde på inte endast kvinnornas arbete i och för sig utan även på deras förmåga att åstadkomma trevnad ombord.
Åkeriarbete m. m. Enstaka kvinnor tjänstgöra som drosk— eller lastbilschauf- förer. Vid tidningsdistributionen förekommer ibland att den kvinnliga expeditions-
personalen får rycka in som chaufförer. Det anses att de klimatiska förhållandena göra detta arbete så tungt, att kvinnorna ha svårt att orka med det, men det fram- hålles också att vanan spelar en mycket stor roll på detta område. Det har så- lunda aldrig varit tal om att anställa kvinnor ens som konduktörer på bussar eller spårvagnar, ett arbete som ej ställer större anspråk på fysiska krafter och som på sina håll i utlandet skötes av kvinnor.
Till transportverksamheten kan även räknas tidningsdisiributionen. Det finnes c:a 2 000 tidningsbud, varav 1 400 i Stockholm. Dessa äro i regel kvinnor —— ofta gifta kvinnor —— vilka ha yrket som bisyssla till städnings- eller hemarbete. På några håll har man använt pojkar för kringbärningen av tidningar, men det har visat sig att de ej äro tillräckligt punktliga och pålitliga, varför man på dessa plat- ser kommer att övergå till kvinnlig arbetskraft. Distribution genom posten är be- gränsad till tidningar, vilka ej tryckas på platsen.
Arbetet börjar omkring kl. 5 för de egentliga tidningsbuden och är i regel av— slutat omkring kl. 7. Utlämningsbuden, vilka fördela tidningarna på de övriga huden, och korsbandsinslagerskorna ha nattarbete, d. v. 5. de arbeta före kl. 5 f. m. Arbetet pågår alla dagar på året utom jul- och midsommardag samt 5. k. lätthelg- dagar, då vissa tidningar ej utkomma. Vid dagliga morgontidningar är lönen 59 kronor per månad med tillägg 5 kronor efter 2 års tjänstgöring. Tillägg till lönen erhålles genom att tidningsbuden även tjänstgöra som inkasserare och därvid åt- njuta provision på det inkasserade beloppet. Det är ytterligt svårt att få upp den låga lönen. Arbetet är ofta en biinkomst, om vilken utövarna äro så angelägna att de hellre acceptera en låg betalning än förlora arbetet. Vidare är man rädd att en kostnadsökning skulle föranleda omläggningar, vilka skulle minska behovet av arbetskraft. Dessa uppgifter gälla Stockholm.
Som en sammanfattning kan man säga, att om man undantager den administra- tiva personalen samt köks- och serveringspersonalen inom sjöfarten, förekommer ej någon konkurrens mellan män och kvinnor inom transport- och kommunika- tionsväsendet. Kvinnorna arbeta huvudsakligen på områden, där manlig arbets— kraft ej sysselsättes, och de kvinnor, som givit sig in på de rent manliga områdena, äro lätt räknade.
Allmän förvaltningstjänst och fria yrken.
De yrken som sammanföras i folkräkningen under denna rubrik äro av den mest skiftande art såväl ifråga om kraven på utbildning som arbetets karaktär. Gemensamt för dem alla _— ellcr åtminstone för det övervägande flertalet —— är att de befinna sig i en expansion som är betingad av den ekonomiska och sociala utvecklingen. Vidare har flertalet av dem stor betydelse för kvinnorna. Det torde bl. a. vara inom hithörande yrken som de ha de största möjligheterna att i praktiken utnyttja sin rätt till högre utbildning. Utvecklingen har på detta område gått i en riktning som är gynnsam för kvinnorna.
Ser man på gruppen i dess helhet har kvinnornas antal stigit från 63 638 till 88 998 eller från 8'3 till 100 % av samtliga kvinnliga yrkesutövare. Stegringen skulle ha blivit större, om ej vissa förändringar i redovisningsmetoderna företa- gits. Personalen vid en del officiella eller halvofficiella institutioner, såsom hus- hållningssällskap, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, postsparbanken, riksförsäk- ringsanstalten m. m., vilka tidigare förts under denna rubrik, ha nämligen i 1930 års folkräkning förts till resp. näringsgrenar. I dessa institutioner torde kvin-
norna utgöra en avsevärd del av personalen. Vilken betydelse expansionen på detta område haft för kvinnorna framgår av att motsvarande procentsiffror för män- nen voro 4'5 och 4'8 %. Kvinnornas andel har stigit från 4411 till 48'3 %, vilka siffror dock av ovannämnda skäl ej illustrera hela den verkliga ökningen. Den verksammaste faktorn i denna utveckling torde ha varit expansionen inom hälso- och socialvården. Det är typiskt för kvinnoarbetets utveckling, att det område. där kvinnorna mycket länge deltagit i arbetet, nämligen undervisning samt litte- rära och konstnärliga yrken, tycks uppvisa en höggradig stabilitet med en prak— tiskt taget oförändrad relationssiffra på c:a 60 %.
Statsförvaltning och försvarsvåsen.
Före år 1925, det är då 1923 års behörighetslag trädde i kraft, kunde kvinnor till följd av grundlagens formulering ej erhålla de högre poster i statstjänst, för vilka erfordrades kunglig fullmakt. Övriga tjänster voro uppdelade på manliga och kvinnliga tjänster, för vilka särskilda löneplaner voro gällande. I de jämför- bara fall, t. ex. inom kommunikationsverken, då vissa av de manliga och kvinn- liga tjänsterna medförde samma slag av arbete för resp. innehavare, lågo kvin- nornas löner väsentligt lägre än männens. År 1921 antogs den grundlagsändring, som i princip löste frågan om kvinnornas tillträde till fullmaktstjänsterna, men för tillämpningen härav erfordrades en speciell lagstiftning. En dylik genomfördes år 1923, och genom den då antagna s. k. behörighetslagen erhöllo kvinnorna jäm- ställdhet med männen ifråga om rätten att söka och innehava statstjänst. Vissa undantag gjordes dock i lagen.
Om behörigheten att innehava kyrklig tjänst finnas särskilda bestämmelser, för vilka redogörelse lämnas här nedan. Enligt lagen skulle Konungen äga meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. I 1925 års domsagostadga fastställdes i enlighet härmed, att kvinna skulle ha tjänstgjort sex månader i hovrätt för att få tillträde till dylik befattning. Det var emellertid av- sett att kompetenskraven för männen ävenledes skulle skärpas, och detta skedde i 1933 års domsagostadga. Numera gälla sålunda samma fordringar för män och kvinnor på detta område.
I övrigt anger lagen följande undantag:
»1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmak- ten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen;
2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholist- anstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller man- liga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda om- ständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;
3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna;
4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvin- na kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;
5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevak- ning;
6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra be- vakning;
7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola
för gossar eller folkskoleseminarium för endast manliga lärjungar meddela under- visning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar.» (Re- viderad fr. o. m. 1 juli 1932.)
Vad dessa undantag från behörighetslagen beträffar, avse de flesta befattningar, vilka kvinnor knappast skulle komma att söka, även om de ej vore lagligen för- hindrade därifrån. Endast pä ett par punkter har viss oklarhet varit rådande. Detta gäller bl. a. de civila tjänsterna i de militära ämbetsverken. Kungl. Maj:ts beslut är 1936, genom vilket en kvinnlig sökande erhöll förordnande såsom notarie i civilavdelningen i marinförvaltningen, får därför anses vara av prejudicerande betydelse. Enligt ämbetsverkets tolkning av behörighetslagen skulle civila befatt- ningar i lönegrad B 21 och däröver vara jämställda med de militära och civilmili- tära tjänsterna i avseende på kvinnas behörighet att innehava desamma, men med Kungl. Maj:ts beslut får denna tolkning anses ha blivit ogillad.
Den andra oklarheten rör de under punkt 3 upptagna tjänsterna inom sinnes- sjukvården. Själva formuleringen av punkten ifråga ger möjlighet till godtycke vid tillämpningen av densamma. Vilka verkningar detta haft i praktiken beskrives nedan under rubriken »Sjukvård».
I landsstaten äro de högre befattningarna ej tillgängliga för kvinnor till följd av 4:e momentets förbud mot kvinnlig tjänsteman att inneha tjänst, med vilken är förenad »skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet». Denna undantagsparagraf har tolkats så, att kvinna ej kan bli landshövding, ej heller chef för socialdepartementet. Den medför även oklarhet rörande möjligheterna att använda kvinnor inom polisen.
Då behörighetslagen sålunda i stort sett öppnade alla befattningar för kvinnor, följde som en naturlig konsekvens, att de förutvarande kvinnliga befattningarna öppnades för männen. Även i detta fall gjordes emellertid vissa reservationer dock ej i lagen utan vid inplaceringen av kvinnorna i den manliga löneplanen. Detta framgår av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet. Enligt detta skulle följande befattningar reserveras för kvinnor: vaktfru vid fångvårdsstaten och sta- tens tvångsarbetsanstalter samt vissa befattningar, tillhörande sjukvårds- och eko- nomipersonalen vid statens hospital och asyler, såsom förestånderska av l:a och 2:a kl., sköterska och översköterska, arbetsförestånderska, bageriförestånderska, köks- förestånderska av l:a och 2:a kl. ävensom tvättförestånderska av l:a och 2:a kl., husmoder vid Bona. Departementschefen anförde vidare: »Jäniväl en del befatt- ningar, vilkas beteckning ieke uttryckligen angåve dem som speciellt kvinnliga tjänster, syntes böra besättas med kvinnor. I den mån så erfordrades att de reser- verades för kvinnor, skulle beslut därom meddelas i vanlig statsregleringsväg för varje särskilt fall.» Utom de ovannämnda tjänsterna finnas f. n. följande »kvinnliga» befattningar: ämneslärarinna vid statligt läroverk, gymnastiklärarinna vid Gym— nastiska centralinstltutet och yrkesinspektris samt yrkesinspektrisassistenter. Den sista meningen i statsrådets ovan citerade yttrande visar, att lagen ej lägger hinder i vägen för inrättandet av speciella kvinnliga tjänster.
Behörighetslagens ikraftträdande gjordes beroende av den reglering av kvin- nornas löner, som blev en följd av utsträckningen av deras behörighet att inne- hava statstjänster. Inplaceringen av kvinnorna i den manliga löneplanen, vilken genomfördes vid 1925 års riksdag, ägde formellt rum efter principen om lika lön i samma tjänst, dock med det undantaget,1 att kvinnorna ej kommo i åtnjutande av det sista ålderstillägget. Detta undantag var en eftergift för familjeförsörjnings- principen.
' Detta undantag har upphävts genom beslut vid 1938 års riksdag.
I realiteten skedde inplaceringen av de dåvarande kvinnliga befattningshavarna dock ej i enlighet med likalönsprincipen. De 8. k. fullmaktstjänsterna vållade i detta avseende ej några svårigheter; de kvinnor som efter 1925 komme att erhålla dylika befattningar, skulle även få den lön, som förut utgått till de manliga inne- havarna. Men ifråga om de tjänster, speciellt inom kommunikationsverken, vilka före 1925 innehades av kvinnor till en väsentligt lägre lön än som betalades till manliga befattningshavare med motsvarande arbete, skulle en inplacering av kvin- norna efter arbetets art ha inneburit en avsevärd lönehöjning för mycket stora grupper. Då statsfinansiella skäl ansågos tala mot en dylik utgiftsökning, beslöt riksdagen, att inplaceringen skulle ske i lönegrader, som ungefärligen motsvarade de löner, vilka tidigare utgått till de kvinnliga befattningshavarna. Detta skedde genom att dela upp arbetet på två olika tjänster med olika lönegradsplacering. I den högre lönegraden placerades den manlige befattningshavaren och i den lägre den kvinnliga. Sedermera har en differentiering av arbetet ägt rum mellan dessa tjänster med olika krav på utbildning, vilket motiverar en skillnad i lön.
Härav följde att praktiskt taget alla kvinnor inplacerades i lönegrader under den 13:e. För de lägst betalda kvinnliga befattningshavarna måste den manliga löneplanen utökas med fyra lönegrader nedåt. Endast ett fåtal av de högre kvinn- liga tjänsterna i post- och telegrafverket (postmästare, telegrafkommissarier och katalogredaktör) blevo satta i högre lönegrader. Sedermera ha vissa justeringar ägt rum och man återfinner därför vissa f. d. >>kvinnliga» tjänster i högre lönegrader än de ovan nämnda.
Denna lönereglering gällde endast de 5. k. nyreglerade verken, d. v. 5. den egent- liga statsförvaltningen och kommunikationsverken. Det för kvinnorna viktigaste område, på vilket lönerna ej reglerades förrän vid 1937 års riksdag, är det stat— liga och statligt-kommunala undervisningsväsendet. Detta behandlas dock lämp- ligast i samband med undervisning i övrigt.
Rekryteringen inom det egentliga kontorsarbetet äger rum efter väsentligen tre linjer. För de lägre kontorstjänsterna anställas företrädesvis kvinnor som skriv- eller kontorsbiträden. För den förstnämnda gruppen fordras endast folkskola, och i regel blir kontorsbiträdestjänsten en sluttjänst för dem som endast ha denna utbildning. De övriga ha möjlighet att från dessa platser avancera till mellanbe- fattningar. Det har förelegat en tendens att sänka vissa högre tjänster och för- vandla dem till tjänster på mellanstadiet i samband med en sänkning av det for- mella kompetenskravet (tidigare akademisk examen). Detta gäller speciellt re- gistratorstjänsterna, som i stor utsträckning placerats i lönegraderna B lli—B 15, och numera i flera fall innehavas av kvinnor, vilka avancerat från biträdestjänster.
Som expeditionsvakter anställas i regel män. I enstaka fall anställas kontors— gossar, men då expeditionsvakt (B 5) står en grad högre på löneskalan än kon- torsbiträden (B 4), söka sig männen i regel dit för att därifrån avancera till lzste expeditionsvakt i lönegrad B 7 (samma lönegrad som kanslibiträden). Kraven på skolutbildning äro i regel högre för innehavarna av biträdesbefattningarna än för expeditionsvakterna.
För rekryteringen till fullmaktstjänsterna (lönegrad B 21 och däröver) anställas amanuenser och e. o. tjänstemän i lönegraderna B 15—B 18. För dessa befatt- ningar fordras akademisk examen eller annan högre utbildning.
För kommunikationsverken, fångvården, sjukvården m. m. gälla speciella be- stämmelser, för vilka redogörelse lämnas här nedan.
I nedanstående tabell ha folkräkningens uppgifter om de i den civila statsför- valtningen anställda sammanförts. Siffrorna för 1930 äro ej direkt jämförbara med 1920 års, enär som redan nämnts vissa överflyttningar ägt rum från stats-
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % Dylik förvaltning utom tullen: Högre funktionärer .............................. 3989 41 11) Lägre funktionärer .............................. 3 160 2 026 641 Vaktmästare och annan arbetarpersonal .......... 880 242 27'5 , Summa 8 029 2309 28'8 Tullen: llögrc funktionärer .............................. 725 3 04 Lägre funktionärer .............................. 440 255 580 Devakningspcrsonal ............................. 2 815 3 01 ()vrig arbetarpcrsonal ............................ 211 103 488 Summa 4 191 364 7 Totalsumma 12 220 2 673 21'9 Justerad siffra 1930 15 442 3951 25'6 Totalsumma 1920 12 750 "2855 224 Källa: Sveriges officiella statistik. Folkräkningen.
tjänst till jordbruk, skogsskötsel samt bank- och försäkringsrörelse. Man kan dock justera 1930 års slutsiffror, så att jämförbarhet erhålles. De justerade siffrorna angivas i tabellen, vilken visar att antalet anställda inom statsförvaltningen i dess helhet ökats från 12 750 till 15442 eller med 21 %, d. v. s. väsentligt mer än den totala yrkesutövande befolkningen. Kvinnornas antal har ökats relativt mer än männens och deras andel har därigenom stigit från 224 till 25'6 %. Till vilka om- råden denna ökning är att hänföra framgår ej av materialet. Orsaken till den starkare ökningen för kvinnorna än för männen torde bero på expansionen av sådana statliga verksamhetsgrenar, som kräva en stor kontorspersonal.
Av särskilt intresse är att studera belu'irighelslagens verkningar. Tabell 16 har utarbetats för att belysa, i vilken mån de nya möjligheterna kunnat utnyttjas av kvinnorna. Som ett komplement borde man även utreda, i hur många fall män kommit in på tjänster som tidigare varit kvinnliga, men då en dylik undersök— ning möter på stora praktiska svårigheter, är den knappast värd att utföras. Man vet nämligen erfarenhetsmässigt, att det endast gäller enstaka fall.
Tabellen anger hur många kvinnliga befattningshavare som funnos år 1936 i mel- lantjänster och högre tjänster, (1. v. s. i lönegrader fr. o. m. B 15. Med hänsyn till inplaceringen år 1925 ha lönegraderna B 13 och B 14 även medtagits. Undantag måste dock göras för de f. d. »kvinnliga» tjänster, som år 1925 eller genom efter- följande justeringar inplacerades i dessa lönegrader, eller sådana nya tjänster, som speciellt inrättats med tanke på att för deln erhålla kvinnor. De i egentlig mening nyöppnade befattningarna, vilka kvinnorna erhållit i konkurrens med männen, ha därför utmärkts med kursiv stil. Tabellen ger vid handen, att det i förhållande till hela den statliga förvaltningspersonalen endast finnes ett ringa antal kvinnor i lönegraderna B 15——30.1
* Enligt den i 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente framlagda statistiken fanns det samma år 7701 tjänstemän i dessa lönegrader, varav kvinnorna utgjorde 167 eller 22 %. Av dessa 167 kvinnor befunno sig 144 i lönegraderna B 15)—B 20 och 23 i 21:21 lönegraden och däröver.
Tab. 16. Antal kvinnor ! statstjänst l lönegrader B 13—30 år 1936. Löne- Antal Befattning Verk grad Ordinarie tjänstemän. 13 28 Förste telegrafexpeditör Telegral'verket 37 » postexpeditör Postverket Summa 65 . jTullstyrelsen, patent— och reg.-verket, statistiska 14 4 Registrator ] centr.-byrån, kommerskollegium 1 Kassör och bokhållare Lantmäteristyrelsen 1 Föreståndf.varumärkesgr. Patent— och registreringsverket 1 Laboratoriebiträde Kontrollstyrelsen Summa 7 15 16 Telegralkommissarie kl. 6 Telegralverket 14 Poslassislenl Postverket 23 Kontorsskrivare Vattenfallsvcrkel., telegrafverket, S. J. 2 Registrator Finans- och ecklesiastikdcpartemcnten 3 Landskanslisl Länsstyrelser 2 Bokhällare Sinnessjukhuscn Summa 60 16 7 Stationsmästare kl. 5 Postverket 1 Kammarslrrivare Tullverket Summa 8 17 l:") Telegrafkommissarie kl. & Telegrafverkcl 2 Första poslassislml Postverket Summa 17 18 13 Telegraikommissaric kl. 4 Telegrafverket f) Postmästare kl. 4 Postverket 1 Lärarinna Gymn. ccntralinstitutet 7.1 Yrkesinspcktrisassistent Yrkesinspektionen Summa El 20 1 Telegrafkommissarie kl. 3 Telegral'vcrkcl 1 Kontrollör » Summa 2 21 2 Lärarinna G_vmn. ccn'tralinstitutet 1 Andra bibliotekarie Kungl. biblioteket '2 :> kansliselcrelemre Ecklesiastik- och handelsdepartemcnten 1 Notarie Skoltiverstyrelscn Summa 6 22 l Bibliotekarie Kungl. tekniska högskolan Summa 1 26 4 Andre läkare Sinnessjukhusen 1 Yrkesinspektris Yrkesinspektioncn Summa 5 27 6 Överläkare 3:e kl. Sinnessjukhusen Summa 6 28 3 Förste läkare Sinnessjukhusen Summa 3 29 1 Överläkare 1:a kl. Sinnessjukhuscn Summa 1
I:,öne- Antal Befattning Verk z.rad
Extra ordinarie tjänstemän.
! 4 2 Landskonturisl-kanslisl Länsstyrelser 2 E. 0. tjänsteman Riksförsäkringsanstalten Summa 4 lö ! Amanuens Statskontoret, marinförvaltn., skolöverstyrelsen 2 Poslassislcnl Postverket l Befattningshavare Försäkringsinspektionen Summa (;
Kammarskriuare Tullverket Biblioteksamanueus Tekn. högskolan
lSocialdepart., riksräkenskapsv., statens pensions— l anst, kammarkollegium
16 G 1 4 Amanuens Summa 11
17 2 Amanuens Kommerskollegium 1 Bibliotekarie Nationalmuseum Summa ?
12 st. skolöverst, 1 kommerskollegium, 1 pensions—
15 T Förste amanuens styrelsen, 1 kammarrätten, lsocialdep., l eekle- siastikdep. 1 Biblioteksamanuens Tekn. högskolan 2 Anmnnms Hiksiörsäkringsanstalten Summa 10 "30 ] Bokhållare o. kamrerare Skolöverstyrelsen Summa Emira tjänstemän och aspiranter. liv i Bejallninysluzznn'c Socialstyrelsen 2 Poslussisicnl Postverket Sumnm 8 16 2 Kimunurslcriuurw Tullverket Summa '.]
Aunt. Tabellen bygger pu 19256 LlI'S lönekommittes material. Den avser den egentliga stats- l'örvaltningen och kommunikationsverken. men omfattar ej riksdagens verk och ej heller un(lervisningsväscndet. Uppgifterna ha lämnats av de anställda. På grund av olika tid- punkter vicl uppgiftslämnandet stämma de ej alltid med de i texten angivna siffrorna, vilka grunda sig på uppgifter från de kvinnliga personalorganisationema. Dessa senare uppgifter ha ställts till förfogande av Svenska Kvinnolöreningars Samarbetskommitté.
I stort sett torde därför den tidigare uppdelningen av tjänstemannakären på manliga och kvinnliga tjänster alltjämt vara bestående i praktiken. Vid bedöman- det av orsaken härtill måste hänsyn tagas till ett flertal omständigheter. Den van- liga rekryteringsvägen för de högre befattningarna i civilförvaltningen går som redan nämnts via amanuenshefattningarna. Före 1925 kunde kvinnor visserligen antagas som amanuenser, men då alla möjligheter till avancemang voro stängda, var det endast ett fåtal kvinnor som begagnade sig av denna möjlighet. Även ur ämbetsverkens synpunkt var det före 1925 ej önskvärt med kvinnor på dessa poster. År 1936 funnos 18 kvinnliga amanuenser, som kunde konkurrera om de
högre ordinarie tjänsterna, och ett antal av dessa torde redan uppehålla dylika tjänster på förordnande. För att få en riktig bild av utvecklingen borde proportio- nen mellan män och kvinnor vid förordnanden och på de sedan 1925 tillsatta tjänsterna beräknas, men detta låter sig icke göras utan en mycket omfattande undersökning Utvecklingen måste under alla fö1hållanden gå mycket långsamt på detta område och proportionen av kvinnor i förhållande till män i de högre tjänsterna kommer antagligen att även i framtiden förbli låg, så länge som färre kvinnor än män skaffa sig den akademiska utbildning som erfordras.
Ifråga om tullverket och kommunikationsverken ligga förhållandena något an- norlunda till än inom den egentliga statsförvaltningen. För erhållande av andra tjänster än kontorsbefattningar fordras i regel att vederbörande skall hava genom- gått av verket anordnade kurser.
I tullen ha kurserna för tullkontorister och kammarskrivare hållits öppna jäm- väl för kvinnor. År 1937 funnos 13 ordinarie kvinnliga tullkontorister (B 12) samt 7 ordinarie och 10 extra kvinnliga kammarskrivare (B 16). Före 1925 funnos inga kvinnor i högre lönegrader än B 11.
I telegrafverket fordras för telegrafassistent- och telegrafkommissarietjänster ge- nomgåendet av en av styrelsen anordnad assistentkurs. Endast för de lägsta kom— missarietjänsterna, kl. 5 och 6, fordras ej dylik utbildning. Kurserna anordnades till en början — efter 1925 _ endast för män, men på grund av den opposition som detta väckte, ha kurserna öppnats även för kvinnor. Ingen kvinna har dock ännu antagits till elev, och kvinnorna ha sålunda ej haft möjlighet att meritera sig för de högre tjänsterna. Då det ändock år 1936 fanns fjor—ton kvinnor som telegrafkommissarier i kl. 3—4 (siffran sedermera höjd till 24) beror detta på att stationerna ifråga genom trafikens ökning kommit upp i högre klass och att den förre innehavaren fått behålla denna tjänst efter dispens från de formella kompe— tenskraven. Då nuvarande kvinnliga innehavare avgå med pension, gälla äter de uppställda kompetenskraven för de sökande, varför platserna ifråga komma att besättas med män. Tillväxten av stationerna, vilken medför en minskning i an- talet småstationer, hotar sålunda att beröva kvinnorna deras befordringsmöjligheter. I en del fall kan man nu förmärka en viss konkurrens från männens sida även om de mindre stationerna.
För de lägre tjänsterna, telegrafexpeditörer och kommissarier av 5—6 kl., an- ordnas kurser, till vilka endast kvinnor antagas. Någon nyrekrytering har ej före— kommit på många år, emedan verket haft en stor kår av extra telegrafister, som ej ännu kunnat beredas ordinarie anställning. Först år 1937 anordnades en ny kurs. men de som gingo igenom denna placerades ej i samma lönegrad som telegraf- expeditörerna (B 11) utan endast som kanslibiträden (B 7) med skyldighet att vikariera för och ersätta de förra. Den försämring i kvinnornas ställning i trafik- tjänsten, som inträtt efter 1925, har delvis uppvägts genom uppflyttandet av tretton tidigare »kvinnliga» befattningar till kontorsskrivare i lönegrad B 15.
De kvinnliga ordinarie telegraftjänstemännens antal i lönegraderna fr. o. 111. B 15 och deras placering i olika tjänster framgår av vidstående tabell.
Vid statens järnvägar fordras kurser endast för linjetjänsten. Till dessa kurser ha blott manliga elever antagits. Kvinnor torde i regel ej aspirera på det egent- liga linjearbetet. I fråga om kontorsarbetet ha efter behörighetslagens tillkomst fem »kvinnliga» befattningar uppflyttats till lönegrad B 15 (kontorsskrivare). Vad beträffar de lägre tjänsterna ha sju kvinnor vunnit tillträde till de tidigare »man- liga» kontoristtjänsterna (B 8), medan elva män erhållit »kvinnliga» tjänster (kansli- biträde, kansliskrivare, kopist och förste kansliskrivare i lönegraderna B 7, B 11 och B 12).
Befattnin
Lönegrad
Telograikommissaric kl. B 15 » » 5) .......................... B 17 38 4 > » 4 .......................... B 18 _— 19 ) » Ei .......................... B 20 — 5 lånta!ogredak'törl .................................. B 17 1 — Kontrollör [ ...................................... B 20 — 1 lx'ontorsskrivare .................................. B 15 —— 15 Summa 68 60
* Befattningen uppflyttad efter 1925 och beteckningen ändrad.
l postverket anordnas två slag av kurser, en postexpeditörs- och en postassi— stentkurs. Till en början kunde kvinnor ej vinna inträde i postassistentkursen, men numera äro båda kurserna öppna för såväl lnän som kvinnor. Sedan är 1935 är postexpeditörskursen avsedd att utgöra den första utbildningen för såväl post- expeditörer som postassistenter. De som efter genomgången kurs visat sig lämp- liga uttagas till postassistentkursen och kunna därefter befordras till de högre tjänsterna. Svårigheterna för kvinnorna att vinna tillträde i den högre kursen äro dock stora. T. 0. m. 1936 ha utexaminerats 136 manliga och 9 kvinnliga elever. I båda slagen av befattningar finner man kvinnliga och manliga tjänstemän. Av övriga högre befattningar som innehavas av kvinnor märkas stationsmästare kl. 5, en vid nyklassificeringen efter 1925 uppflyttad befattning, för vilken numera fordras postal utbildning, samt postmästare kl. 4, vilken befattning sedan länge kunnat erhållas av kvinnor, före 1925 dock till väsentligt lägre lön än den som betalades till män i motsvarande befattning.
De ordinarie kvinnliga befattningshavarna i postverket, vilka äro inplacerade i lönegraderna B 15 och uppåt, återfinnas här nedan:
B e t' a t t 11 i n g Lönegrad 19725 1936
Postassistent ...................................... B 15 — 14 Förste post-assistent ................................ B 17 —— l Stationsnuistarc kl. 5 .............................. B 16 — 6 Postmåislare » .............................. B 18 3 4
' nr 3 .............................. 1320 —— 11
Summa 3 26
Manliga tjänstemän i motsvarande grader .......... 1356 21160
' Vid nuvarande innehavarens avgång kommer platsen att besättas med manlig tjänsteman.
— ” Denna siffra avser 1935), då kvinnornas antal var 24.
Inom samtliga kommunikationsverk gäller, att i det egentliga kontorsarbetet, för vilket teknisk utbildning av det ena eller andra slaget ej är nödvändig, kunna de högre tjänsterna erhållas befordringsvägen, d. v. 5. genom avancemang från lägre befattningar och utan krav på akademisk utbildning. Detta är fallet med kontorsskrivare- och bokhållaretjänsterna. De kvinnor som i tab. 16 redovisas som innehavare av dylika befattningar torde dock i regel ej ha erhållit dem efter 1925 i konkurrens med männen, utan deras tjänster ha efter denna tidpunkt höjts på
grund av arbetets art. Man får närmast betrakta dessa fall som justeringar av den tidigare inplaceringen i den manliga löneplanen.
Frågan om kvinnornas ställning inom försvarsväsendet har redan berörts. De kvinnor, som upptagas i folkräkningen under denna rubrik, tjänstgöra inom det civila förvaltningsarbetet eller som städerskor och arbetare, särskilt sömmerskor. vid de militära verkstäderna.
Kommunal förvaltning.
Som synes av nedanstående tabell är det endast ett 100-tal kvinnor inom den egentliga kommunalförvaltningen, som kunna räknas till den högre tjänstemanna- kåren. Huvudparten av kvinnorna utföra kontorsarbete, vilket i princip ej torde skilja sig från kontorsarbetet inom exempelvis statsförvaltningen. Kvinnornas an— del har ökats starkt sedan 1920, vilket liksom inom statstjänsten torde samman— hänga med kontorsarbetets expansion.
Tab. 17. Antal yrkesutövare inom kommunalförvaltningen enligt folkräkningar-na 1920 och 1930.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i få Egentliga tjänstemän .............................. 2 ?68 99 4»; Kontorspersonal .................................. 2 390 1 590 66'5 Summa 1930 4 658 1 689 363 » 1920 3 336 1 014 304 Polis, fjärdingsmän och brandmanskap 1930 ........ 6 072 9 01 D:o 1920 ........ 4 631 2 00 Vaktmästare m. m. 1930 .......................... 1 520 452 2H'7 Dzo 1920 .......................... 1 904 218 11'4 Totalantal 1930 12 250 2 150 1713 » 1920 9 871 1 234 12'5
Inom poliskåren användas kvinnor endast som polissystrar med de speciella uppgifter som tillkomma dessa.
Det är att märka att i folkräkningen den kommunala förvaltningen ej omfattar de kommunala affärsdrivande verken, ej heller renhållning, gatuarbeten e. (1. Den stora kommunalarbetarekåren inräknas där huvudsakligen under industrien. Av kvinnliga kommunalanställda arbetare utgöres majoriteten av parkarbeterskor. Un- der ovanstående rubrik föres ej heller personal, som arbetar på sjukhus, vid fattig— vårdsanstalter eller vid skolor.
Religionsvård.
Behörighetslagens första paragraf innehåller den bestämmelsen att »angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas». Härmed åsyftas kyrkolagens stadganden rörande kyrkliga befattningar, vilka stadganden ej kunna ändras utan samtycke av allmänt kyrko-
möte. Initiativ till förändring av lagen kan utgå från såväl Kungl. Maj:t och riks— dagen som från kyrkomöte. Behörighetslagen kan sålunda ej tillämpas på de kyrk- liga tjänsterna annat än med allmänt kyrkomötes medgivande.
Kvinnorna ha ej ännu erhållit rätt till de prästerliga tjänsterna. De kunna av- lägga erforderliga teologiska examina men kunna ej prästvigas. Motståndet mot kvinnor som präster torde bero på konservatism och traditioner, som i detta fall äro särskilt starka. Riksdagen har därför ej ens försökt att hänskjuta frågan till kyrkomötet. Då 1930 års folkräkning redovisar 7 kvinnor under rubriken »Svenska kyrkans prästerskap och missionärer», mäste härmed åsyftas kvinnliga missio- närer.
Ifråga om övriga kyrkliga befattningar utfärdades redan år 1861 en kungl. kun- görelse angående rätt för kvinna att inneha organistbefattning, som ej är förenad med klockaresyssla. Klockaretjänsterna äro alltjämt förbehållna män på grund av kyrkolagens formulering (& 31: Klockare skall etc. Han skall vara ärlig...). Di— spcns härifrån kan emellertid beviljas av Kungl. Maj:t och sådan dispens plågar så gott som undantagslöst bifallas. 1936 års allmänna kyrkomöte har även beslutat hemställa till Kungl. Maj:t att vidtaga sådan åtgärd, att kvinnor erhålla rätt att innehava klockaretjänster, och det torde sålunda vara en tidsfråga, när denna in- skränkning bortfaller. Organist- och klockarebefattningarna äro ofta kombinerade med folkskollärarebefattningarna och deras oinskränkta öppnande för kvinnor kan sålunda ha betydelse för kvinnorna inom undervisningsväsendet. 1930 års folkräk- ning redovisar 345 kvinnor under rubriken »organister, klockare och kantorer» (to- talantal: 922). En del av dessa tillhöra möjligen andra religiösa samfund. I sven- ska kyrkan sysselsättes även ett antal kvinnor inom kyrkobetjäningen.
Tab. 18. Religionsvård: Yrkesutövare enligt folkräkningarna 1920 och 1930.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % Svenska kyrkans präster och missionärer ............ 2 605 7 03 Andra religiösa samfunds d:o ...................... 3 954 1 005 25'4 Organister, klockare. kantorer ...................... 922 345 374 Kyrkobetjäning ................................... 3 412 859 252 Summa 1930 10 893 2 214 20'3 » 1920 7 821 945 12'1
Enligt 1930 års folkräkning funnos inom andra religiösa samfund 1003 kvinnor i gruppen »prästerskap och motsvarande tjänstemän» (totalantal: 3954). Huvud- parten av dessa torde tillhöra Frälsningsarmén. Häri ingå dock ej slumsystrarna, vilka inräknas under social verksamhet.
Undervisning.
Till denna grupp hänföras i folkräkningen ej endast vid skolorna anställda lä- rare och övrig personal samt privatlärare utan även funktionärer vid skolöversty- relsen, vid bibliotek, arkiv och muséer. Gruppensomfattning framgår av nedan- stående tabell, som anger antalet yrkesutövare år 1930. På grund av statistikens omläggning är en jämförelse med 1920 ej möjlig annat än för lärarna.
Tab. 19. Undervisning: Antal yrkesutövare enligt folkräkningen 1930.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i %
Lärare vid: universitet och högskolor .............. 562 4 O'?
allm. läroverk m. m ................... 5824 3101 53"? folk- och småskolor .................... 33 711 24 139 71'6 övriga skolor .......................... 2 702 1 656 613
Privatlärare, guvernanter .......................... 2 094 1 673 79 9
Summa 44 893 30 5 73 68"!
Summa 1920 36 398 25 170 69'2
Övrig personal vid skolor .......................... 5 743 4 194 73'0 Högre funktionärer vid skolöverstyrelsen, bibliotek.
muséer m. m. .................................. 686 155 226 Lägre vid d:o .................................... 777 606 780 Övrig personal vid d:o ............................ 516 188 364
Totalantal 52 617) 35 716 67'9
Som arbetets och utbildningens art är olika för de olika grupperna lämnas här nedan en kortfattad redogörelse för de viktigaste områdena.
Folk- och småskolor. Man kan följa folkskollärarekårens numerära utveck- ling sedan år 1880. Visserligen ha vid ett par tillfällen förändringar vidtagits i den statistiska redovisningen, som göra att siffrorna ej äro direkt jämförbara, men detta hindrar icke att man kan draga vissa slutsatser ur materialet. År 1880 ut— gjorde hela kåren 4722 personer, varav kvinnornas antal uppgick till 818 eller 17 %. Fram till år 1887 steg kvinnornas antal mycket hastigt, och detta år utgjor- de de jämnt 25 % av totala antalet. Under den efterföljande perioden fram till 1910 steg antalet med ungefär samma procentsats om året. Vid denna tidpunkt nådde kvinnornas antal siffran 4 013 eller 42 %. På grund av statistikens omlägg- ning från år 1901, vilken åstadkom en sänkning av kvinnornas andel från 35 till 33 %, kan stegringsprocenten ej direkt utläsas ur ovannämnda siffror. Den låg dock något lägre än 1880-talets höga siffra.
På grund av vissa skolreformer skedde en plötslig höjning av kvinnornas antal 1920 från 5 564 till 6 301 eller från 45 till 48 %. Delvis berodde detta på en över- flyttning av c:a 350 småskollärarinnor till folkskollärarekåren. För övrigt hängde förändringen samman med en omläggning av skolsystemet, som fordrade nyan- ställning av ett större antal lärare. Efter allt att döma skedde nyrekryteringen vid detta tillfälle uteslutande bland de kvinnliga lärarna. Från denna tidpunkt kan man emellertid konstatera en stagnation ifråga om anställningen av kvinnliga lä- rare. Under de efterföljande fem åren steg visserligen det absoluta antalet, men kvinnornas andel utgjorde konstant 48 %. Efter 1924 har en successiv minskning ägt rum av kvinnornas andel till knappt 44 % år 1935.1 Åren 1933—1935 redo- visades även en absolut minskning. Den ökning av lärarekåren på 1 841 personer som ägt rum mellan 1924 och 1935 har till största delen koncentrerats till de man- liga lärarna.
För dessa senare har utvecklingen varit betydligt jämnare än för kvinnorna. Man kan urskilja tre perioder med olikartad utveckling. Fram till 1915 var steg— ringen för männen väsentligt mindre än för kvinnorna. De närmast efterföljande
] Efter 1935 har en ytterligare minskning ägt rum. Enligt preliminära siffror för vårterminen 1937 skulle totala antalet lärare ha varit 16524, varav 7084 kvinnor (= 425 %).
Kvinnor
Kvinnor Är i % 156
'År Samtliga Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor
1880 4 722 3 904 818 173 1908 9 119 5 537 3 582 393 1881 4 819 3 928 891 1815 1909 9 359 5 574 3 785 404 1882 4 937 3 984 953 195 1910 9 615 5 602 4 013 417 1883 5 130 4 063 1 067 208 1911 9 846 5 689 4 157 42”? 1884 5 285 4 128 1 157 210 1912 10 019 5 743 4 306 42'8 1885 5 458 4 128 1 280 235 1913 10 335 5 845 4 490 434 1886 5 579 4 223 1 356 243 1914 10 615 5 965 4 650 438 1887 5 709 4 280 1 429 250 1915 10 748 5 896 4 852 451 1888 5 807 4 347 1 460 251 1916 11 050 6 109 4 941 447 1889 5 900 4 378 1 522 258 1917 11477 6 301 5176 451 1890 6 019 4 400 1 619 269 1918 11 899 6 471 5 428 456 1891 6148 4 455 1693 275 1919 12 281 6 717 5 564 453 1892 6 276 4 490 1 786 28'5 1920 13 086 6 785 6 301 48"! 1893 6 414 4 538 1 876 292 1921 13 459 6 944 6 515 4244 1.894 6 552 4 568 1 964 300 1922 13 794 7 121 6 673 484 1895 6 696 4 606 2 090 31"). 1923 13 966 7 237 6 729 482 1896 6 858 4 648 2 210 32"! 1924 14 I72 7 364 6 808 480 1897 7 027 4 689 2 338 333 1925 14 341 7 527 6 8|4 475 1898 7 218 4 780 2 438 338 1926 14 464 7 611 6 8.33 47'4 1899 7 404 4 850 2 554 345 1927 14 626 7 778 6 848 468 191 )0 7 577 4 927 2 650 350 1928 14 779 7 912 6 867 466 1901 7 485 4 990 2 495 333 1929 15 020 8 077 6 943 462 1902 7 662 5 052 2 610 341 1930 15 319 8 325 6 994 457 1903 7 845 5 118 2 727 348 1931 15 675 8 567 7 108 453 1904 8 076 5 214 2 862 35'4 1932 15 951 8 719 7 232 453 1905 8 316 5 284 3 032 365 1933 16 055 8 833 7 222 450 1906 S 555 5 358 3 197 37 4 1934 16 029 8 893 7 136 446 1907 8 845 5 478 3 367 381 1935 16 013 8 945 7 068 441
åren fram till 1919 kännetecknades av en relativt stark Ökning även för de man- liga lärarna. Visserligen blev ökningen något svagare efter 1919, men den var dock större än under perioden före 1915 och den var framför allt kraftigare än för kvin- norna, med bortseende från den språngartade stegringen för de senare vid 1920 års reform.
Ur det föreliggande materialet kan man draga den slutsatsen, att variationerna i behovet av lärarekrafter i högre grad påverkat kvinnornas sysselsättning än män- nens. Sålunda fylldes det starkt stegrade behovet under periodens tidigare skede av kvinnor och det, på grund av barnantalets minskning, reducerade behovet under periodens senare del har i högre grad drabbat kvinnorna än männen.
I huvudsak är arbetet detsamma för de manliga och de kvinnliga lärarna. På grund av gamla traditioner sker dock ofta vid sådana skolor på landet (B: l-skolor), i vilka man har dels en småskollärarinna och dels två folkskollärare, en manlig och en kvinnlig, en sådan uppdelning av arbetet mellan de två sistnämnda, att lärarin- nan undervisar i 3:e och 4:e klass samt läraren i 5:e och 6:e klass. Detta medför att lärarinnan i den allmänna uppfattningen lätt får prägeln av mindre kvalifice- rad arbetskraft, vilket tidigare förstärktes genom vetskapen om hennes lägre av- löning. Då denna anordning av många anses vara olämplig ur pedagogisk synpunkt, börjar man överge densamma.
Överlärarebefattningarna innehavas i regel av män. Delvis beror detta på att kvinnorna äro mindre benägna att söka dylika befattningar, enär deras intresse ofta är större för undervisningen än för det expeditionsarbete som åvilar en över- lärare. Motståndet mot kvinnor som chefer i skolor med både manliga och kvinn-
liga lärarekrafter är också stort, och de kvinnliga sökande ha därför svårt att stå sig i konkurrensen.
Man kan ställa den frågan, huruvida förändringarna i relationen mellan manlig och kvinnlig arbetskraft ha något samband med den relativa löneutvecklingen. Fram till 1906 hade manliga och kvinnliga folkskollärare samma lön. Genom 1906 års lönereglering uppstod en mindre skillnad, i det att ålderstilläggen fastställdes till högre belopp för männen än för kvinnorna. Denna differens utökades genom 1919 års lönereglering, då även männens grundlön höjdes i förhållande till kvinnornas. Med den tillfälliga löneförbättring, som genomfördes 1929, utgjorde kvinnornas grundlön före 1937 års lönereglering 2140 kronor med tre ålderstillägg av 200 kro— nor och de manligas grundlön 2388 kronor jämte tre ålderstillägg av 300 kronor. Härtill kom den fria bostaden, som för männen bestod av 3 rum och kök och för kvinnorna .av 2 rum och kök, samt kommunala lönetillägg av varierande storlek. '
Efter allt att döma hade 1906 års lönereglering ej några konsekvenser för rekry- teringen. Man kan, åtminstone av det statistiska materialet att döma, ej spåra några förändringar vid denna tidpunkt i relationen mellan manlig och kvinnlig arbets- kraft, vilka kunna vara att hänföra till övergivandet av likalönsprincipen. År 1919 genomfördes löneregleringen på så sätt, att kommunerna ej skulle kunna ha något större ekonomiskt intresse — annat än ifråga om bostaden av att anställa den lägre avlönade kvinnliga arbetskraften i stället för den dyrare manliga. Ökningen i de kvinnliga lärarnas antal år 1920 måste sålunda bero på att det fanns arbets- kraft tillgänglig bland kvinnorna vid den då inträffade språngvisa stegringen i efter- frågan, medan så ej var förhållandet bland de manliga lärarna. Detta kan i sin tur sammanhänga med högkonjunkturen och de före löneregleringen mycket otillfreds- ställande lönerna för manliga lärare i jämförelse med vad som kunde erhållas på annat håll. För kvinnorna spelade ej denna faktor en så avgörande roll som för männen.
Det är möjligt att om tillströmningen till seminarierna fått fortgå obehindrad, det skulle lett till en ökning av de kvinnliga lärarnas andel, men genom indragningen av de privata kvinnliga seminarierna 1924 begränsade man utbildningsmöjligheterna för kvinnorna. Det uppsattes vid denna tid såsom ett önskemål, att relationen mellan manliga och kvinnliga seminarieelever skulle hållas omkring 55: 45. Även om folk- skollärarinnorna i stor utsträckning kvarstå i tjänst efter giftermål, torde dock om— sättningen bland dem vara större än bland männen. Konsekvensen härav är, att proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare i tjänst så småningom måste bli lägre än den för seminarierna fastställda och att man sålunda har att räkna med en relativ nedgång för folkskollärarinnorna under 1935 års siffra.
Genom 1937 års riksdagsbeslut kommer lika lön för män och kvinnor att suc- cessivt införas. Härigenom bortfaller olikheten i lön som en för nyrekryteringen avgörande faktor.
Det finnes emellertid andra moment som spela en betydande roll för rekryterin— gen. I skoldistrikt där man endast behöver en lärare faller valet ofta på den man- lige läraren, enär folkskolläraren på landsbygden är en person som kommunen har stor användning för inom det kommunala livet. Han får tjänstgöra som böndernas rådgivare även i privata ekonomiska angelägenheter, när bistånd fordras av en lit- terat person. Man har på grund av gamla traditioner mer förtroende till en man i sådana frågor. Lärarinnorna ha ej heller visat samma intresse för dylika ange- lägenheter som de manliga lärarna. De senare äro ofta gifta och tillbringa större delen av året på sin ort, medan lärarinnorna, i synnerhet de ogifta, i stor ut— sträckning resa bort under ferierna. Vidare ha de manliga folkskollärarna visat
större intresse för folkbildningsarbetet än kvinnorna. Manliga folkskollärare bliva därför ofta ur kommunens synpunkt en mera användbar arbetskraft än de kvinn- liga lärarna.
Frågan om tillströmningen till seminarierna hänger intimt samman med lärarnas lönenivå i förhållande till inkomstmöjligheterna inom andra yrken. Före 1919 års lönereglering hade folkskollärarnas löner legat efter i utvecklingen, men genom den då beslutade lönehöjningen bringades de upp på en nivå, som motsvarade reallöne- stegringen för jämförbara samhällsgrupper. En ytterligare förbättring har erhål— lits genom 1937 års lönereglering.
Några svårigheter att erhålla en tillräcklig rekrytering av manliga seminarieelever tyckes ej ha varit för handen efter 1919. Den starka tillströmningen av kvinnor till folkskollärarebanan under den tidigare delen av perioden behöver givetvis ej bero på, att de ekonomiska villkoren voro särskilt gynnsamma, utan torde sammanhänga med att denna bana var en av de första som öppnades för kvinnorna på det intel- lektuella området. Ej heller för kvinnornas vidkommande torde det på senare år ha mött nägra svårigheter att erhålla en tillräcklig mängd aspiranter. Under så— dana förhållanden blir fördelningen av seminarieplatserna på män och kvinnor av- görande för tillströmningen till yrket. För att systemet med en fix fördelning av utbildningsplatserna skall hålla, utan att överskott, resp. brist på manliga eller kvinnliga lärare uppstår, fordras emellertid att proportionen anpassas efter ten— denserna ifråga om efterfrågans inriktning på manlig eller kvinnlig arbetskraft.
Vid de mindre folk- och småskolorna användas huvudsakligen kvinnliga lärare. År 1934 redovisades sålunda endast 49 manliga mot 12 070 kvinnliga. Dessa man- liga lärare äro äldre lärare, som ännu stå kvar i tjänst sedan den tid, då det fanns smäskollärareseminarier. Deras antal är därför i starkt avtagande. Detsamma gäl- ler lärarinnorna vid de 8. k. mindre folkskolorna. Dessa, som endast ha småskol- lärarinneexamen, fingo under en period av brist på folkskollärare tjänstgöra i folk- skolan, men denna tjänstgöringsform håller nu på att avvecklas.
Högre skolundervisning. Inom den högre skolundervisningen ha kvinnorna länge gjort en betydelsefull insats, speciellt i de privata flick— och samskolorna, där lärarekåren övervägande utgjorts av kvinnor. I de statliga läroverken ha kvinnliga ämneslärare kommit till först vid en senare tidpunkt (som övningslärare ha de an- vänts väsentligt längre). Enstaka kvinnor hade före 1905 erhållit dispens för er- hållande av befattningar som adjunkt eller kollega, men först detta år gav den nya läroverksstadgan kvinnorna rätt till underordnade befattningar vid statens samsko- lor. Som utnämningsrätten ifråga om adjunkt- och lektorsbefattningar samma år överflyttades på Kungl. Maj:t, förblevo dock de mer kvalificerade befattningarna stängda för kvinnorna. Det dröjde till 1918, innan kvinnorna erhöllo tillträde till rektorat, lektorat och adjunkturer. Det är symptomatiskt för betydelsen av kvin- nornas arbete inom undervisningsväsendet, att det var inom skolväsendet som de grundlagsenliga hindren för kvinnorna att innehava högre statstjänster först bort- föllo.
Ökningen i antalet kvinnliga lärare vid statsläroverken gick emellertid ganska långsamt _ före 1927 års skolreform fanns det sålunda endast 63 kvinnliga lärare, varav 53 tjänstgjorde vid samskolor, mot 1409 manliga. Genom denna skolreform ha de kvinnliga, statsanställda lärarnas antal kraftigt ökats. År 1936 utgjorde de 519 i jämförelse med 1836 manliga. Till en del beror denna ökning på förstatli- gandet av skolor, vid vilka funnos kvinnliga lärare. Vidare ansågs det förhållandet att ett stort antal gossläroverk öppnades för flickor göra det nödvändigt med åt- minstone en kvinnlig lärare vid varje läroverk. De för kvinnor reserverade äm-
neslärarinnetjänsterna voro avsedda att fylla detta ändamål, samtidigt som de gåvo möjlighet till placering av icke-adjunktskompetenta lärarinnor, som annars skulle mista sin anställning genom skolreformen. För dessa tjänster kräves nämligen en- dast lägre kompetens — högre lärarinneseminarium. Om man bortser från dessa två speciella omständigheter, ha kvinnor dock i betydande utsträckning erhållit be- fattningar vid de högre läroverken i konkurrens med manliga lärare. Inrättandet av särskilda statliga flickläroverk har givetvis bidragit till de ökade möjligheterna för kvinnorna att erhålla högre lärarebefattningar, Huvudparten av de kvinnliga lärarna äro adjunkter. Antalet kvinnliga lektorer är relativt litet, delvis beroende på att endast ett fåtal kvinnor ännu hunnit skaffa sig den för lektoraten nödvändiga kompetensen. Ett av de statliga flickläroverkcn har kvinnlig rektor.
Det kan vara av intresse att studera de olikheter som äro rådande mellan man- liga och kvinnliga lärare i avseende på äm-nesvalet. Av det i den VVicksell-Jerne- manska utredningen för år 1933 redovisade antalet lärare (ordinarie, extra och vi— karierande) med känd ämnesgruppering voro 2 261 män och 387 kvinnor. Av män- nen hade 812 eller 36 % naturvetenskapliga ämnen och av kvinnorna 83 eller 21 %. Inom de humanistiska ämnena återfinner man huvudparten av kvinnorna i grup- pen modersmålet och moderna språk (ev. i kombination med historia). Icke mindre än 231 kvinnor eller 60 % av samtliga undervisade i dessa ämnen. För männen voro motsvarande siffror 753 och 33 %. Dessa siffror illustrera kvinnornas starka dragning till de humanistiska ämnena och speciellt till de moderna språken.
När kvinnorna vunno behörighet att innehava adjunkturer och lektorat, erhöllo de ej lika löner med männen. Först genom den vid 1937 års riksdag genomförda löneregleringen ha de kvinnliga lärarna erhållit lika lön med de manliga.
Det totala antalet ämneslärare vid de högre skolorna framgår av nedanstående tabell, vilken avser år 1935:
Män Kvinnor Samtliga Kvinnor i % Högre folkskolor ...................... 249 150 399 37'6 Kommunala mellanskolor .............. 196 167 303 46'0 Statens allmänna läroverk ............ 1777 470 2247 209 Summa 2 222 787 3 009 26'2 Anm. Timlärare vid de kommunala mellanskolorna cj inräknade. Vissa (lubbelriikningar föreligga, men torde ej vara av större betydelse.
Antalet kvinnliga övningslärare vid de högre folkskolorna, kommunala mellan- skolorna och allmänna läroverken utgjorde år 1935 673 eller 56 % av samtliga (:1271). På detta område förefinnes den på sid. 407 omnämnda restriktionen i avseende på gymnastiklärarebefattningar.
Universitet och högskolor. I 1930 års folkräkning redovisas fyra kvinnliga lärare vid universitet och högskolor (läkare som undervisa i de medicinska fakulte- terna ej inräknade). Dessa torde utgöras av docenter eller lektorer i främmande språk. Höstterminen 1936 utgjorde totala antalet kvinnliga docenter 9, vilka dock ej alla innehade stipendier.
Först genom behörighetslagen erhöllo kvinnor rätt att söka och innehava profes- sur,1 men ännu är 1936 fanns ingen kvinnlig professor. movalevskij erhöll professur i matematik vid Stockholms Högskola år 1884. Detta var
emellertid, innan högskolan erhöll examensrätt. —— I december 1937 utnämndes en kvinna till professor vid Karolinska institutet.
Övrig undervisning. År 1935 funnos 83 kvinnliga lärare vid folkskolesemina- riet och 57 vid småskoleseminarier. Totala antalet lärare utgjorde 258 resp. 77, häri inräknade såväl övningslärare som lärare vid övningsskolorna. Vid semina- rierna ha funnits såväl kvinnliga lektorer som rektorer.
Under rubriken andra underuisningsanstalter redovisar 1930 års folkräkning 1 656 kvinnliga och 1 046 manliga lärare. På grund av bristande material är det omöj- ligt att avgöra, på vilka områden de kvinnliga lärarna arbeta, men huvudparten torde återfinnas i skolor av olika slag med övervägande kvinnliga lärjungar.
Privallärarna, som är 1930 utgjordes av 1673 kvinnor och 421 män, torde till största delen undervisa i språk, musik, sång m. m. Den gamla typen av privat- lärarinnor, guvernanterna, håller på att helt försvinna. I de fall, då man ännu an- vänder sig av privatlärare för barn på lågstadiet, uppehållas platserna i regel av yngre lärarinnor, som ej erhållit fast placering. Medelinkomsten för denna grupp (män och kvinnor) utgjorde endast c:a 1 400 kr.
Övriga hithörande yrken. Om man bortser från de administrativa befattning- arna,1 vilka i de lägre graderna huvudsakligen besättas med kvinnor, är det väsent- ligen biblioteksbanan som är av intresse ur kvinnoarbetssynpunkt. I stor utsträck- ning skötas de smärre biblioteken —— kommunala folkbibliotek, skolbibliotek, folk— bildningsorganisationernas bibliotek m. ni. av personer, som ej tillhöra biblio- teksyrket i egentlig mening utan öva bibliotekarieverksamheten som bisyssla. Kvin— nor deltaga i stor utsträckning i detta arbete, men hur många som ägna sig däråt är ej känt. De torde i endast ringa utsträckning komma in under rubriken >>biblio- tek» i folkräkningen.
De kategorier av bibliotek, som sysselsätta biblioteksutbildad personal med hel- tidstjänstgöring, falla huvudsakligen inom kategorierna vetenskapliga bibliotek och stadsbibliotek. I de vetenskapliga biblioteken finnas än så länge endast ett fåtal kvinnor på de poster för vilka akademisk examen är obligatorisk. Av dessa ha ett par kvinnor chefsbefattningar för större specialbibliotek. Däremot finnes en rätt talrik personal av kvinnliga biträden. Gränsen mellan dessa biträdens arbete och det som utföres av amanuenserna är mycket osäker.
Stadsbiblioteken i den form de nu ha äro av rätt ungt datum. I dessa förekomma kvinnor i stor utsträckning inom det egentliga biblioteksarbetet. Det uppges att elevantalet vid de obligatoriska bibliotekskurserna hittills till 75 % bestått av kvin- nor. Av de åtta, nu (1936) existerande centralbiblioteken ha två kvinnliga chefer. Akademisk examen torde i regel vara nödvändig på denna bana. Lönerna äro lika för män och kvinnor. De ligga i jämförelse med befattningar av annat slag för vilka fordras akademisk examen på en relativt låg nivå, i all synnerhet i de lägre befatt- ningarna, och befordringsmöjligheterna äro begränsade. Detta torde delvis för- klara att männens antal är relativt litet. Som hefordringsmöjligheterna för kvin- norna i praktiken om ej i teorien äro ändå mindre än för männen, har man att räkna med att banan ur ekonomisk synpunkt knappast ter sig lockande för de bäst meriterade bland de akademiska kvinnorna.
Vaktmästare och städerskor. Som synes av tabellen har denna grupp en rätt av- sevärd storlek. Den utgöres väsentligen av personal vid skolor.
Det finnes endast ett fåtal kvinnliga skolvaktmästare. I flertalet fall, då kvinna anställts på dylik plats, torde hon ha övertagit sysslan vid mannens död.
Städerskorna vid skolor och andra kommunala inrättningar äro organiserade i
1 I december 1937 utnämndes en kvinna till undervisningsråd.
Kommunalarbetareförbundet och ha därigenom erhållit reglerade anställningsför- hållanden. I Stockholm där de sortera under lönenämnden, ha de bestämd upp- sägningstid, semester m. m., och pensionsfrågan är under reglering. Svårigheter ha mött organisationsarbetet inom denna kår, enär det finnes ett stort antal utanför de kommunala inrättningarna anställda med liknande arbete men med fullständigt oreglerade arbetsförhållanden och löner.
Litterära och konstnärliga yrken m. m.
Vilka yrken, som räknas till denna grupp, framgår av Tab. 21, vilken även visar gruppens numerära omfattning. På grund av ändrat redovisningssätt är en jäm- förelse med 1920 endast möjlig i vissa fall. Däremot kan man jämföra denna grupp sammanslagen med föregående grupp (undervisning). Det totala antalet yrkesut- övare i dessa två grupper ökades under perioden 1920—30 från 51733 till 66 355. De kvinnliga yrkesutövarnas antal steg från 30 968 till 39404, men deras andel sjönk från 60 till 59 %.
Tab. 21. Litterära och konstnärliga yrken m. m.: Antal yrkesutövare enligt Iolk- räkningen 1930.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % Bildhuggare, konstmålare, kompositörer ............ 1136 240 211 Huvudred., författare, publicister m. m. ............ 688 136 19'8 Redaktörer, journalister ............................ 2 218 240 108 Summa 2 906 376 12'9 Summa 1920 1 969 251 12'7 Advokater, sakförare .............................. 974 32 33 D;o 1920 .......................... 650 7 1'0 Teatrar, biografer m. m.: företagare ................ 923 128 13'9 skådespelare, artister m. m. ............... 1 121 421 37'6 statister, balettpersonal ................... 195 -139 71'3 Summa 2 239 688 3307 Medlemmar av musikkapell o. d. .................. 2534 440 17'4 Akrobater, gatumusikanter m. m. ............... 251 33 131 Kontorspersonal inom gruppen .................... 1815 1 191 655 Arbetarpersonal .................................. 1 882 6e8 36 6 Totalsumma 13 740 3 688 26'8
Hithörande yrken äro ytterst svåra att behandla ur statistisk synpunkt. Folk- räkningens inkomstuppgifter äro intetsägande, enär de utgöra medeltal för per- soner i de mest skiftande sysselsättningar. Det är emellertid ett känt faktum, att kvinnor förmått skapa sig namn som författare, konstnärer, sångerskor och skåde- spelare, och att de ofta komma upp i inkomster, som överstiga många manliga yr- kesutövares. Inkomsten torde också förete en stor spridning med i vissa fall myc- ket höga inkomster.
I journalistyrket ha kvinnorna under senare år fått en allt större användning. Detta beror till stor del på en ökning i antalet tidskrifter, som behandla kvinnliga yrkesfrågor, hemmets skötsel, moder o. d., samt i införandet av specialavdelningar
för liknande frågor i de stora dagliga tidningarna. I många fall äro huvudredak- törerna för dylika tidskrifter kvinnor. Vid sidan härav finnes även ett antal kvin- nor sysselsatta som reporters, kåsörer 111. m. i dagliga tidningar och tidskrifter av annat slag. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde de kvinnliga journalisternas antal 11 % av samtliga. Journalisternas yrkesförening, Svenska Journalistföreningen, har upprättat ett normalkontrakt, vilket upptar lika anställnings- och lönevillkor för män och kvinnor. De enligt dessa kontrakt utgående lönerna, vilka godkänts av flertalet tidningar, äro minimilöner, och de individuella lönerna överstiga ofta dessa med mycket växlande belopp. Man torde dock erfarenhetsmässigt kunna säga, att för liknande slag av arbeten erhålla kvinnliga journalister i allmänhet sam— ma lön som manliga.
Under rubriken advokater och sakförare redovisades i 1920 års folkräkning 680 personer, varav 7 kvinnor eller 1 % av samtliga. År 1930 hade: kvinnornas antal vuxit till 32 eller 3'3 % av samtliga 974 advokater och sakförare. Enligt den Wick- sell-Jernemanska utredningen skulle antalet praktiserande jurister ha utgjort 820 år 1934. Skillnaden mellan denna siffra och folkräkningens torde motsvara antalet sakförare. Antalet kvinnliga dylika torde vara mycket obetydligt, och kvinnornas andel av samtliga praktiserande jurister torde sålunda vara större än ovan angivna siffra. Hur många av dessa kvinnor, som driva självständig advokatverksamliet, framgår ej av statistiken. Antalet kvinnliga medlemmar av Sveriges advokatsam— fund utgjorde år 1937 19; totala antalet medlemmar var samma år 601.
Advokatyrket kan betraktas som ett relativt nytt yrke för kvinnorna. Deras antal ökas emellertid såväl absolut som relativt. De kvinnliga advokaterna torde huvudsakligen ägna sig åt familjerätt och notariatverksamhet, mera sällan åt brott- mål. Bland de rena affärsjuristerna förekomma praktiskt taget inga kvinnor.
Förhållandena inom nöjesindustrien framgå dels av Tab. 21 och dels av företags- räkningens uppgifter för 1931. Dessa visa att kvinnorna i relativt stor utsträck— ning förekomma både som företagare och anställda. Teatrarna räknade visserligen år 1931 endast en kvinnlig företagsledare, men biografer och filminspelningsatel- jéer hade 29 kvinnliga företagare och 12 företagsledare. Dessutom fanns det 36 kvinnliga företagare inom cirkus-, folkparks- och annan _nöjesrörelse. Skådespe- lerskorna utgjorde c:a 350 eller 37 % av samtliga skådespelare. Inom den övriga nöjesindustrien finnes dessutom en relativt stor tekniskt utbildad, kvinnlig personal. I övrigt arbeta kvinnorna inom denna näringsgren huvudsakligen på kontoren, som serverings— och kökspersonal samt påkläderskor och städerskor. Hela antalet sys- selsatta kvinnor uppgick år 1931 till 2 064 eller 30 % av samtliga.
Sjuk-, fattig-, barna- och fångvård samt annan social verksamhet.
Detta är en yrkesgrupp, som på grund av utvidgningen av samhällets sociala och humanitära verksamhet är stadd i stark ökning. Som synes av Tab. 22 har hela antalet yrkesutövare stigit från 38235 till 56 098 eller med 47 %.
Genom de ökade utbildningsmöjligheterna och tillkomsten av avlönade platser i socialt arbete ha nya arbetsmöjligheter öppnat sig för kvinnorna. Dylikt arbete har alltid utövat stark dragningskraft på kvinnorna och många ha ägnat sig åt det som ett obetalt arbete. En del av de utbildade socialarbetarna absorberas nu- mera av kommunerna inom den administrativa delen av deras fattigvård, barna- vård 111. m. och en del går till anstalter av olika slag som föreståndare, lärare o. (1. Ett arbetsfält finnes även vid stora industriella och andra företag, vilka i allt större utsträckning organisera social verksamhet för sina anställda genom inrättandet av intressekontor, anställandet av personalkonsulenter m. m. I folkräkningen föras de
Tab. 22. Sjuk-, fattig-, barna- och Iångvård samt annan social verksamhet: Antal yrkesutövare enligt folkräkningarna 1920 och 1930.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i %
Läkare 1930 ...................................... 2 474 155 S'?! Dzo 1920 ...................................... 1 789 90 50 Tandläkare ...................................... i 261 250 19'8 Gymnastikdir., leg. sjukgymn. m. m. .............. 1 042 841 807 Sjukgymnaster (_ej leg.), massörer m. m. ............ 3067 2384 775 Summa 1930 5 370 3 475 64'7 » 1920 2 792 1 661 595 Veterinärer 1930 .................................. 484 1 02 1920 .................................. 456 — —— Apotekare, farmaceuter 1930 ...................... 1 702 495 291 1920 ...................... 1 516 333 220 Barnmorskor 1930 ................................ 2 345 2 345 1000 1920 ................................ 2 658 2 658 1000 Sjukskötare, sjuksköterskor 1930 .................... 10 808 10 447 96'7 1920 .................... 12 023 10 855 90 3 Badare, baderskor 1930 ............................ 1 395 1 210 867 1920 ............................ 1 078 927 860 Personal1 vid: sjukvårdsinrättningar ................ 17 545 13 399 764 fattigvårdsinriittningar .............. 5 093 4 052 796 barnavårdsinrättningar .............. 2 155 1 954 907 fångvårdsinrättningar ................ 1 097 184 168 abnormskolor o. d ................... 798 652 817 Summa 1930 26 688 20241 75'8 » 1920 14 460 9 629 666 Övriga 1930 ...................................... 4 832 2 735 566 » 1920 ...................................... 1 463 943 645 Totalantal 1930 56 098 41 104 733 > 1920 _ 38 235 27 096 709
1 Häri ingå ej läkare, sjuksköterskor m. m.
administrativa posterna till den kommunala förvaltningen och de i privat tjänst anställda till resp. industrier. De ingå sålunda ej i ovanstående siffror. En mera detaljerad redogörelse lämnas här nedan för olika yrkesområden.
Läkare. En av de första banor, på vilka kvinnorna slogo in då universiteten öppnades för dem, var läkarbanan. Antalet legitimerade kvinnliga läkare har, speciellt under de sista decennierna, undergått en stark stegring, men som fram- går av nedanstående tabell utgöra kvinnorna alltjämt en mycket ringa del av samt- liga läkare.
Antal legitimerade läkare.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % 1920 1 715 69 40 1925 2 014 91 45 1930 2 376 138 58 1934 2 732 160 59 1935 2 788 162 58 Källa: Sveriges officiella statistik. Allmän hälso- och sjukvård.
Den officiella sjukvårdsstatistikens siffror torde vara minimisiffror. Enligt folk- räkningen utgjorde totalantalet läkare år 1930 nämligen 2 474 (med inkomst: 2 418), varav 155 kvinnor. Antalet läkare enligt »Förteckning på svenska läkare» var sam- ma år 2 582. Enligt folkräkningen skulle de kvinnliga läkarnas andel vara 63 % av samtliga (1920: 50 %), d. v. s. något högre än enligt den officiella sjukvårds— statistiken.
En relativt större del av kvinnorna än av männen arbeta som praktiserande lä- kare i Stockholm. Av de hösten 1936 till Stockholms läkarförening anslutna, prak— tiserande läkarna (366 st.) utgjorde kvinnorna nämligen 36 eller 10 %. Då det kan vara av intresse att studera, vilka specialiteter kvinnorna ägna sig åt som privat- praktiserande, har följande tabell uppgjorts över de i läkarförteckningen för Stock- holm upptagna specialfacken. Enär i ett flertal fall en och samma läkare införts under flera specialfack, blir det sammanlagda antalet av de i tabellen upptagna läkarna större än det ovan uppgivna. Specialfacken ha ordnats efter kvinnornas relativa antal.
Samt— Kvin— Samt— Kvin-
liga nor liga nor Röst- och talrubbningar ...... 2 2 Hjärtsjukdomar .............. 61 4 Könssjukdomar ................ 26 10 Röntgenundersökning, röntgen- o. Hudsjukdomar ................ 27 9 radiumbehandling .......... 19 1 Massage och sjukgymnastik . .. 11 2 Öron-, näs— och halssjukdomar 27 1 Kvinnosjukdomar o. förlossn. . . 26 4 lllatsmältningsorganens sjukdom. 33 1 Ögonsjukdomar .............. 15 2 Ämnesomsättningens sjukdomar 34 1 Nervsjukdomar ................ 27 3 Kirurgiska sjukdomar .......... 39 1 Lungsjukdomar ................ 57 6 Barnsjukdomar ................ 43 1 Psykiska sjukdomar .......... 10 1 Bakteriologi och serologi ...... 3 — Tändernas sjukdomar .......... 11 l Ortopedi ...................... 7 _— Invärtes sjukdomar ............ 127 9 Utan specialitet .............. 52 5
Det framgår härav att, vad Stockholm beträffar, kvinnorna i lika stor utsträck- ning som männen skaffa sig specialistutbildning. Av samtliga kvinnor äro 10 eller mer än en fjärdedel hud- och könsläkare. Inom dessa specialfack utgöra kvin- norna mer än en tredjedel av samtliga. Antalet kvinnor som specialiserat sig på kvinnosjukdomar och förlossningar är relativt stort, men det vill synas som om någon nyrekrytering knappast ägt rum på senare år. Ett förhållande, som även är anmärkningsvärt, är att av 43 barnläkare endast en är kvinnlig. Kvinnor ägna sig endast i enstaka fall åt kirurgiska sjukdomar.
Först på senare år ha kvinnliga läkare i större utsträckning erhållit fast anställ- ning i statlig eller kommunal tjänst. Vad de statliga tjänsterna beträffar, var det behörighetslagen som gav kvinnorna möjlighet att erhålla ordinarie högre tjänster i sjukvården, och det har väsentligen varit inom sinnessjukvården, som kvinnorna erhållit högre statstjänster efter 1925 (jfr tab. 16). På detta område hade näm- ligen ett relativt stort antal kvinnor genom praktiskt arbete som underläkare kun- nat förskaffa sig nödig kompetens och stodo beredda att rycka in vid vakanser. År 1936 funnos icke mindre än 7 kvinnliga överläkare vid hospital, varav en sjuk- huschef, vartill kommo 3 förste och 4 andre läkare. Någon ordinarie provinsialläkare finnes ej. En kvinna har antagits som fängelseläkare1 vid kvinnofängelset i Växjö.
Vid kommunernas och landstingens sjukhus funnos vid samma tidpunkt två över- läkare. Dessutom funnos en andre stadsläkare och en stadsdistriktsläkare.
Om man bortser från underläkarebefattningar, vilka kunna betraktas som ut-
' Våren 1938 förordnad som fängelsedirektör.
bildningstjänster, samt tjänster vilka uppehållas på förordnande, är det sålunda ett tjugotal kvinnor som hittills erhållit fasta tjänster hos stat, kommun eller lands— ting. Härtill komma ett antal poliklinik— samt skolläkarebefattningar, vilka inne- havas av kvinnor. I de högre undervisningsanstalterna funnos sålunda vid 1937 års början 24 kvinnliga läkare på ett totalantal av 236. Även om den absoluta siffran synes låg, så är kvinnornas procentuella andel av samtliga Skolläkare större än deras andel av hela läkarekåren.
Orsakerna till den koncentration av de kvinnliga läkarna till vissa specialfack som framkommer vid en bearbetning av materialet torde ligga däri, att kvinnorna ofta söka sig till de områden som erbjuda minsta motstånd. Detta motstånd kom- mer i stor utsträckning från patienterna, som i det ena eller andra fallet önska en kvinnlig eller manlig läkare. Ifråga om könssjukdomarna äro de kvinnliga patien- terna sedan länge vana vid kvinnliga läkare och föredraga ofta dessa framför de manliga, vilket förklarar det relativt stora antalet kvinnliga läkare vid polikliniker för dylika sjukdomar. När det gäller gynekologfall, vända sig kvinnorna däremot lika gärna och i många fall kanske hellre till en manlig läkare. Denna patienter- nas —— eller ifråga om barnsjukdomarna mödrarnas _— inställning är det avgörande skälet för att så få kvinnor ägna sig åt kirurgiska sjukdomar eller barnsjukdomar. På hospitalen har man gjort den erfarenheten, att de kvinnliga läkarna — liksom sköterskorna — ofta kunna komma bättre till rätta med patienterna.
Den andra avgörande faktorn är graden av lätthet eller svårighet för kvinnorna att erhålla specialistutbildning i de olika facken. Inom sinnessjukvården har detta ej mött någon svårighet, dels på grund av uppfattningen om kvinnornas lämplighet och dels på grund av den sedan ett tiotal år pågående starka ökningen av antalet sjukhusbefattningar. Svårigheten för de manliga läkare, som vilja gå kirurgbanan, att erhålla befattning vid lasarett, tvingar in dem på närmast liggande fack, d. v. s. gynekologiska sjukdomar och förlossningar. Konkurrensen om utbildningsplatser- na blir därför ytterst svår inom detta fack. Finnes det gott om kvalificerade man- liga aspiranter till underläkarebefattningarna, föredrar ledningen nämligen många gånger en man framför en kvinna, även om hon har samma kvalifikationer som den manlige konkurrenten om befattningen. Ifråga om speciellt gynekologiska sjuk- domar och förlossningar har man sålunda att räkna med utbildningssvårigheterna som en ytterligare spärr för kvinnornas tillträde till facket.
Vad beträffar provinsialläkaretjänsterna kan det erinras om att man år 1929 räk- nade med sex tjänsteår, innan en provinsialläkaretjänst kunde erhållas, och att kra- vet på meriter sedan dess ytterligare skärpts. Flertalet kvinnor draga sig för den ytterligare ökning av skuldbördan som meriteringen innebär, och föredraga därför att sätta upp privatpraktik, så snart detta är möjligt.
Tandläkare. De kvinnliga tandläkarnas antal har starkt ökats sedan 1920. Stegringen av deras relativa antal är emellertid ej så betydande som synes av ne- danstående tabell.
Praktiserande tandläkare.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % 1920 627 107 17'1 1925 793 149 18% 1930 1 194 235 197 1935 1 8:36 376 203 Källa: Sveriges officiella statistik. Allmän hälso- och sjukvård.
Enligt 1930 års folkräkning var antalet tandläkare 1 261 (med inkomst: 1 201), varav 250 kvinnor (19'8 %). Enligt tandläkareorganisationernas uppgift skulle an- talet praktiserande tandläkare år 1930 ha varit 1 241. Överensstämmelsen mellan de olika sifferuppgifterna är sålunda relativt god.
Det övervägande antalet kvinnliga tandläkare torde vara privatpraktiserande. Med den snabba utvecklingen av skoltandvården ökas dock möjligheterna för tandläkar- na att erhålla fasta tjänster. På sakkunnigt håll uppskattas antalet vid årsskiftet 1936/37 fast anställda, kvinnliga skoltandläkare, till vilka hänförts sådana med minst 5—7 timmars daglig tjänstgöring, till 80 21 90. Dessutom fanns vid samma tidpunkt ett antal av 60 år 70 kvinnliga tandläkare, vilka avlönas av kommuner el— ler Röda-Kors-distrikt och som ha en mindre omfattande tjänstgöring.
Liksom bland männen är det numera vanligt att kvinnorna avlägga med. kand.- examen före sitt inträde vid Tandläkareinstitutet. Kombinationen med. lic.—tand— läkare är mera sällsynt, men förekommer dock.
Massage, sjukgymnastik m. m. Detta är ett typiskt kvinnligt yrke. Enligt 1931 års företagsräkning fanns det 341 självständiga företagare inom denna bransch, varav 256 voro kvinnor. Enligt den officiella hälsovårdsstatistiken har de legiti- merade praktiserande kvinnliga sjukgymnasternas antal starkt ökats sedan 1920, vilket framgår av nedanstående tabell.
Praktiserande, legitimerade sjukgymnaster.
Samtliga Kvinnor Kvinnor i % 19:20 623 447 U'? 1925 611 477 78'1 1930 705 5:31 78”? 1935 1 014 809 79'8
Dessa siffror torde dock vara för låga, ty enligt 1930 års folkräkning utgjorde totala antalet »gymnastikdirektörer, legitimerade sjukgymnaster och idrottsinstruk- törer» 1 042 (med inkomst 856), varav 841 eller 81 % kvinnor.
Trots att det är fysiskt påfrestande, har detta arbete visat sig vara mycket lämp- ligt för kvinnor. Det stora antalet av sådana yrkesutövare, vilka ej redovisat någon inkomst, tyder emellertid på att många yrkesutbildade sakna regelbundet arbete.
Vid sidan av de legitimerade sjukgymnasterna finnes ett stort antal sjukgymnaster, massörer m. m., vilka ej skaffat sig den för legitimationen nödvändiga utbildningen. Deras antal uppgick år 1930 till 3 067 (med inkomst 2 663), varav 2 384 eller 78 % kvinnor.
Veterinärer. Det är endast under de sista åren, som kvinnor avlagt examen vid Veterinärhögskolan. Vid slutet av år 1936 fanns det fyra kvinnliga veterinärer (totala antalet veterinärer 615). Av dessa hade en fast anställning som stadsvete- rinär, medan de övriga ännu ej erhållit fast anställning utan endast uppehöllo vi- kariat på olika platser.
Apotekare och farmaceuter. Inom apotekareyrket arbeta män och kvinnor med samma slag av arbete, ehuru en viss tendens till arbetsfördelning gör sig gälian- 'de. Sålunda anses kvinnorna särskilt lämpade för receptariearbetet samt för analys- arbetet på laboratorierna. I detta slag av arbete tjänstgöra därför relativt mer kvinnor än på övriga områden. Ifråga om laborantarbetet är det ej bristande kunskap och
förmåga som gör att kvinnorna anses mindre användbara, speciellt på mindre apo- tek, utan det förhållandet att laboranterna ofta måste lyfta tunga behållare o. (1. I arbetet vid disken har det varit kundernas önskemål som åtminstone tidigare va- rit orsaken till att fler män än kvinnor tjänstgjort i expeditionen. Numera försöker man att ha både män och kvinnor vid disken för att tillgodose olika önskemål. På större apotek har man ofta en förste man, som svarar för personalen och har ett slags souschefbefattning. På ett flertal håll tjänstgöra kvinnor på dylika poster.
Kvinnliga innehavare av apoteksprivilegier funnos vid 1936 års slut till ett antal av åtta (i mindre städer och köpingar). Dessutom fanns en kvinnlig arrendator.
Relativt färre kvinnor än män avlägga apotekareexamen och på senare tid har det förelegat en tendens till minskning. Bland de år 1936 levande 170 obeford- rade farmaceuter, som avlagt apotekareexamen t. o. m. är 1917, funnos 21 kvinnor (12 %), medan av dem som utexaminerats fr. o. m. 1918 och år 1936 ännu voro obefordrade till ett antal av 330, funnos 32 kvinnor (knappt 10 %). Denna minsk- ning av de relativa talen kan bero på att tidigare, då kvinnornas tillströmning till banan var mera begränsad och urvalet därför starkare, var ett relativt större antal kvinnor inställda på en karriär inom yrket.
Lönen har alltid varit densamma för män och kvinnor. Även före 1919 års av- tal, då avlöningen skiftade från apotek till apotek, var det kutym, att manlig och kvinnlig farmaceut erhöllo samma lön på samma arbetsplats. Detta har numera fastställts i avtalet. Lönen är graderad efter examen och är således densamma för samtliga farmacie kandidater, resp. farmaceuter med apotekareexamen, oberoende av arbetet inom apoteket. Lönen bygger på behovsprincipen. Barntillägg för barn under 21 år utbetalas även till kvinnlig farmaceut, som är änka eller frånskild. För de gifta kvinnliga farmaceuterna tillämpas den principen, att om hon är gift med en farmaceut utgår barnbidraget endast till denne. Är hon gift med en utom- stående, har det varit kutym att hon fått ansöka om barnbidrag, som beviljats un- der hänsynstagande till mannens ekonomiska omständigheter. Utvecklingen går emellertid i den riktningen, att bidraget automatiskt tillfaller henne oavsett de eko- nomiska förhållandena.
Kvinnornas antal har starkt ökats på senare år som framgår av nedanstående ta- bell (enligt den officiella hälsovårdsstatistiken):
Antal farmaceuter.
Män Kvinnor Summa Kvinnor i % 1920 1 127 252 1 379 183 1925 1 013 280 1 293 21"; 1930 1 039 345 1 384 249 1935 1 000 408 1 408 290
Kåren i dess helhet har ej ökats sedan 1920, men en avsevärd förskjutning har ägt rum från män till kvinnor. Den starka tillströmningen av aspiranter till Far- maceutiska institutet tyder på, att denna förskjutning ej kan bero på att löneför- hållandena äro sådana att männen ej söka sig dit. Med de stigande möjligheterna för flickorna att avlägga studentexamen ökas tillströmningen av kvinnor till de yr- ken, för vilka dylik examen är nödvändig, relativt mer än tillströmningen av män. Då intagningen vid utbildningsanstalten ej går efter kön utan efter kvalifikationer för yrket, ökas därför antalet utbildade kvinnor i förhållande till antalet män. Nå- gon svårighet att placera de utexaminerade kvinnorna har ej förmärkts.
Barnmorskor äro i regel anställda av staten eller kommunerna med en mindre kontantlön samt viss ersättning för varje förrättning. En del barnmorskor arbeta alltjämt som helt privatpraktiserande. Det förekommer även fast anställning vid statliga, kommunala eller privata barnbördshus. Antalet barnmorskor har minskats på grund av de sjunkande födelsesiffrorna och större benägenhet hos barnaföder- skorna att anlita anstaltsvård. Möjligheterna härtill ha också ökats genom inrät- tandet i större omfattning än tidigare av barnbördshus. År 1920 var antalet barn- morskor enligt folkräkningen 2 658 och år 1930 endast 2 345. Den officiella hälso- vårdsstatistiken uppger en väsentligt högre siffra: 3022 för år 1920 och 2 668 för år 1930 (1935: 2332).
Sjukvård. Inom den egentliga sjukvården användas kvinnor som sköterskor eller biträden; endast vid hospitalen förekomma manliga skötare. Som redan nämnts gäller en av inskränkningarna i behörighetslagen viss vård av sinnessjuk. Vid tiden för lagens tillkomst användes ej kvinnor på hospitalens manliga avdel- ningar, men enligt en modernare uppfattning, som vunnit stöd i erfarenhetsrön, an- ses det många gånger vara lämpligare med kvinnliga skötare för de manliga pa- tienterna. Tack vare lagens formulering föreligger det ej heller något hinder för en överläkare att använda kvinnlig personal på manliga avdelningar. Men på grund av denna paragraf kunde man vid 1925 års lönereglering uppdela arbetet vid hospitalen på manliga och kvinnliga befattningar, varvid de förra sattes två å tre lönegrader högre än de senare. Detta har till följd att om en kvinna placeras som förestånderska eller sköterska på en manlig avdelning, kvarstår hon alltjämt i sin kvinnliga befattning med lägre lön, trots att arbetet är detsamma som för hennes manlige kollega. Det är att märka, att utbildningen är lika för skötare och skö- terskor.
Bland ekonomipersonalen finnes det män såväl som kvinnor. De senare syssel- sättas som kökspersonal, tvätterskor och sköterskebiträden. Manlig arbetskraft på dessa områden förekommer endast vid en del större sjukhus, vid vilka man använ- der män för tyngre arbeten såsom distribution av maten på avdelningarna och handräckning i köken. I övrigt arbeta männen huvudsakligen som chaufförer, vaktmästare, hantverkare m. m. Enligt 1925 års bestämmelser äro befattningarna som föreståndare för de olika slagen av arbeten vid de statliga sjukhusen uppdelade på manliga och kvinnliga befattningar, vilka placerats i olika lönegrader.
Förvaltningspersonalen är övervägande kvinnlig. Före 1925 fanns vid statens hospital en kvinnlig och en manlig kameralbiträdesbefattning i olika lönegrader. Vid löneregleringen slopades den förra befattningen, medan den senare bibehölls och öppnades för kvinnor. Ifråga om övriga befattningar märker man en upp- delning, i det kvinnorna i regel bli husmödrar, medan sysslomansbefattningarna be— sättas med män. Husmödrarna ha i regel en anmärkningsvärt låg lönegradspla- cering.
Ekonomipersonalen, sköterskebiträdena samt Skötarna och sköterskorna vid hos- pitalen äro fackföreningsorganiserade, dels i Kommunalarbetareförbundet och dels i en särskild organisation, Sinnessjukvårdspersonalens förbund. Kvinnorna äro i regel anslutna till organisationen. Största svårigheten vid regleringen av arbetsför— hållandena bereda arbetstiden och naturaförmånerna. Arbetstiden har dock regle- rats iavtalen och har pressats ner väsentligt. I vissa fall tillämpas bruttolöner; de anställda få sedan betala mat och ev. husrum efter bestämd taxa. I andra fall ut- går kontantlön jämte fri bostad och mat. Ekonomipersonalen är ofta bosatt utan- för sjukhuset, varvid viss ersättning lämnas för naturaförmånerna. Då den kvinn- liga personalen inom anstalten får bo två och två i samma rum, medan den man—
liga har ensamt rum eller familjebostad, har kontantersättningen, i de fall då den fixerats i avtalet, utmätts olika för ogifta män och ogifta kvinnor. För sköterske- biträdena och hospitalssköterskorna gäller ofta bostadstvång.
För sköterskorna vid andra sjukhus än hospital kräves en väsentligt längre ut- bildningstid. De äro ej anslutna till fackförbundet utan ha sin egen organisation, som på senare år börjat arbeta som en ren fackorganisation. Sköterskeyrket befin- ner sig f. n. i en omvandlingsprocess. Från att tidigare ha betraktats som ett kall. vilket skulle utövas utan hänsyn till materiella fördelar, har det mer och mer över— gått att anses som ett yrke, vilket kräver sin ersättning i proportion till utbildnin- gens längd och de krav det i övrigt ställer på sin utövare. Arbetstid och löner ha börjat regleras och frågan om rätten till giftermål har tagits upp till diskussion. Denna senare fråga kompliceras av att sköterskorna ofta måste bo inom sjuk- huset.
Antalet kvinnliga befattningshavare av ovannämnda slag vid statens, landstin— gens och kommunernas sjukhus framgår av nedanstående tabell, som hämtats ur 1927 års undersökning rörande de lägre befattningshavarna i statlig och kommunal tjänst. Antalet har sedan dess antagligen undergått en avsevärd utökning på grund av dels expansionen inom sjukhusväsendet, dels regleringen av arbetstiden, som kräver utökning av personalen. Som synes äro landstingen de största arbetsgivarna på detta område. I dessa siffror torde ingå sköterskor, vilka ej arbeta vid sjuk- vårdsanstalter, t. ex. distriktssköterskor, och vilkas verksamhet även är av social natur.
Sköterskor Övriga Staten: militära sjukhus, hospital, asyler och övriga sjukhus ................... 1 471 1 944 Landstingen: sjukvård, sinnesslöanstalter. 3872 3823 Kommunerna: hälso— och sjukvård ...... 705 1 936 Summa 6 048 G 703 1 Exkl. militära sjukhus.
Personal anställd vid de större privata sjukhemmen torde i regel arbeta under liknande förhållanden som vid de allmänna sjukhusen. Därjämte finnes ett be- tydande antal sköterskor vid mindre sjukhem och i privatvård samt i arbete, som ej tillhör den egentliga sjukvården. 1930 års folkräkning redovisade 10447 sjuk- sköterskor och 361 sjukskötare. Härtill kom ett antal »sköterskebiträden o. d.» av 7383 kvinnor jämte 23 män. Den totala, vid sjukvårdsinrättningar anställda personalen, utöver läkare och sköterskor, utgjorde vid detta tillfälle 17 545, varav 13 399 kvinnor (76 %).
Fattigvård, barnavård, fångvård m. m. Inom anstalter hörande till de två första grupperna torde kvinnoarbetet ha samma karaktär som i sjukvården. I den mån kvinnorna ej äro anställda som biträden och kökspersonal, arbeta de som sköterskor, föreståndarinnor för ålderdomshem och barnhem m. m.
Inom fångvården har kvinnoarbetet däremot en annan karaktär. Kvinnor som vaktpersonal eller assistenter finnas endast vid kvinnofängelset i Växjö och tvångs- arbetsanstalten i Landskrona. I enlighet med bestämmelserna i behörighetslagen har man på detta område manliga och kvinnliga befattningar, vilket i 1925 års lönereglering tog sig uttryck i olika löner. Vaktfru vid kvinnofängelse befinner sig
sålunda i lönegrad B 1, vaktkonstapel eller förman i B 6, första vaktfru i B 6 och överkonstapel resp. förste förman i B 8. Vad assistentbefattningarna beträffar, in- delas dessa i fyra klasser. I den lägsta klassen, 4:e klassen i lönegrad B 12, be- finna sig de fyra assistenterna vid kvinnofängelset och tvångsarbetsanstalten i Landskrona, vilka skola vara kvinnor; de manliga assistentbefattningarna av 1—3 klass äro placerade i lönegraderna B 20, B 18 och B 16, resp. Arbetet är detsamma för manliga och kvinnliga assistenter. Kompetensfordringarna skilja sig endast i det avseendet, att till assistent av 4:e klass kan antagas kvinnlig sökande som ge- nomgått 8—klassigt flickläroverk, medan för assistenter i klass 1—3 studentexamen eller tekniskt läroverk är nödvändig. I praktiken torde jur. kand.-examen eller fil. mag.-examen vara nödvändig för dessa senare. De kvinnliga assistenternas enda befordringsmöjlighet från 4:e-klassbefattningen är fängelsedirektör. Denna befatt- ning är vid kvinnofängelset och den kvinnliga tvångsarbetsanstalten öppen för så- väl män som kvinnor, men har hittills endast haft manlig innehavare.1 Formellt finns det ingenting som hindrar att en assistent i 4:e klass befordras till direktör, men utsikterna härför äro minimala. Klassindelningen och det förhållandet att de manliga assistenterna befordras från 3:e till l:a klass, medan kvinnorna hela tiden stå kvar i 4:e klass, gör det tämligen utsiktslöst för de senare att konkurrera med t. ex. en manlig assistent i l:a klass. Kvinnorna ha hittills ej fått tillfälle att meri- tera sig genom vikariat på direktörsposten. Som en ytterligare svårighet tillkom- mer att antalet kvinnliga assistenter är så litet, att ett urval blir mycket svårt. Den låga lönen och de minimala befordringsutsikterna kunna knappast locka kvalifice- rade sökande.
Diverse verksamhetsgrenar.
Under denna rubrik ha samlats ett antal olika verksamhetsgrenar av mycket skif- tande karaktär, vilka ej kunna hänföras vare sig till industri, handel eller fria yr- ken. Den största gruppen utgöra företag för hygien, renhållning o. d., vilka en- ligt 1931 års företagsräkning sysselsatte 10718 kvinnor eller 51 % av samtliga inom branschen. Det är karakteristiskt för denna grupp, att man där finner ett mycket stort antal kvinnliga företagare, huvudsakligen inom två branscher: rak- och frisérsalonger samt tvätt- och strykinrättningar.
Frisöryrlcet har expanderat synnerligen kraftigt under 1920-talet. Enligt folk- räkningen fanns det år 1920 2 641 barberare- och frisörbiträden, varav kvinnorna utgjorde ungefär en tredjedel. År 1930 hade detta antal stigit till icke mindre än 6595, varav hälften utgjordes av kvinnor. För kvinnornas vidkommande har ut- vecklingen sålunda gått i den riktningen, att deras antal ökat starkt icke endast absolut taget (närmare en fyrdubbling) utan även i förhållande till männen. I damfrisérsalongerna användes så gott som uteslutande kvinnlig arbetskraft; endast på enstaka håll har man ett manligt biträde för att tillmötesgå speciella önskemål från kunderna. Lönen för de kvinnliga biträdena utgör enligt avtalet 50 kr. per vecka plus provision på intjänat belopp. Man räknar sålunda icke med dricks- pengar för de organiserade biträdena. Manliga biträden erhålla 5 kr. högre lön per vecka.
Medan man i damfrisérsalongerna alltid haft huvudsakligen kvinnlig arbetskraft, har inom herrfrisöryrket en förskjutning ägt rum mot en ökning av kvinnornas an- del. Kvinnornas lön är även här 5 kr. lägre än männens, vilken uppgår till 61 kr.
* Se noten å sid. 425.
per vecka. Substitutionen beror till någon del på detta förhållande, men hänsynen till kundkretsen torde vara av större betydelse än den relativt obetydliga löneskill- naden på c:a 8 %. Detta framgår av att man på vissa platser använder mer kvinn- lig arbetskraft än på andra. Sålunda torde Stockholm vara den stad, där antalet kvinnliga biträden i herrfrisérsalongerna är relativt störst.
Ordinarie utbildningstiden är 3 år för såväl manliga som kvinnliga biträden, men i praktiken torde utbildningen vid herrfrisérsalongerna kräva 4 är. Utbildnings- förhållandena äro reglerade genom kollektivavtal. Kvinnor som av en eller annan anledning avbrutit sin utbildning kunna i Stockholm erhålla plats som rakbitråden med lägre lön än den fullt utbildade arbetskraften.
Arbetsförhällandena inom yrket äro mycket instabila, vilket framgår av den star— ka omsättningen inom fackföreningen. En av orsakerna torde vara den lätthet, med vilken en person kan övergå från anställd till egen arbetsgivare. Dylika små- företag misslyckas emellertid ofta, och den egna företagaren förvandlas då lika lätt åter till anställd. Bland de manliga är anslutningen till förbundet relativt god, medan kvinnorna däremot äro mycket sämre organiserade. Den talrika förekom- sten av småföretag, liksom elevutbildningen vid vissa institut, försvårar organisa- tionsarbetet. På grund härav kräva fackförbundet och arbetsgivareföreningen ömse- sidigt organisationstvång. En till arbetsgivareföreningen ansluten företagare får en- dast anställa organiserad arbetskraft och likasä får en organiserad arbetare endast taga plats hos en organiserad arbetsgivare.
Tvätt- och strykinrättningar äro typiskt kvinnliga företag. Av ägarna utgjordes är 1931 icke mindre än 85 % av kvinnor och bland de anställda uppgingo kvinnor- na till 87 %. Småföretagen dominera och den mera industrialiserade formen är av relativt sent datum. Fackorganisationen är därför också ny. I de kemiska tvättinrättningarna och färgerierna användes mera manlig arbetskraft, speciellt för färgningen samt för den tyngre pressningen. Färgningen är ett tungt arbete och fordrar läng yrkesutbildning. I de vanliga tvättinrättningarna har man praktiskt taget endast kvinnlig arbetskraft även som föreståndare och förmän.
Männen dominera inom gaturenhällning, sotning o. d. men det kan antecknas att det år 1931 fanns två kvinnliga företagare och en kvinnlig företagsledare inom gatu- renhållningsföretagen.
Man finnner även ett relativt stort antal kvinnliga innehavare av fastighetsagen— turer och uthyrningsbyråer samt som anställda företagsledare i fastighetsbolag och bostadsföreningar. Skriv- och räknebyråer innehavas ofta av kvinnor, medan där- emot ett relativt mindre antal ägna sig åt revisions- och bolcföringsarbete. Plats- och arbetsförmedling är ett typiskt kvinnligt yrke med 79 % kvinnliga innehavare. Icke mindre än 46 % av begravningsbyräerna innehavas av kvinnor och 24 % av pantbanker och företag för uarubeläning. Det absoluta antalet inom dessa sista verksamhetsgrenar är dock litet.
Husligt arbete.
Det husliga arbetet kan uppdelas på två ur ekonomisk synpunkt olikartade kate- gorier, nämligen det oavlönade arbete, som utföres i hemmen av hustrur och andra familjemedlemmar, samt det arbete, som utföres av särskilt anställd arbetskraft mot avlöning. Den första gruppen är den mest betydande men också den som är svårast att definiera. Det är nämligen omöjligt att draga en bestämd gräns mellan sådant arbete, som är jämställt med ett avlönat yrkesarbete, och de arbetsuppgifter, som därutöver påvila speciellt hustrurna. Det senare kan jämställas med annat
oavlönat arbete, som en person utför för egen räkning eller för andra personer av altruistiska skäl och som ej kan ekonomiskt värdesättas. I detta sammanhang är det den förra delen av det oavlönade arbetet, det egentliga yrkesarbetet, som är av intresse.
Även om definitionen vore klar och entydig, föreligger det stora svårigheter att statistiskt fastställa omfattningen av det oavlönade husliga arbetet. Efterföljande siffror kunna dock ge ett begrepp om storleksordningen. År 1930 fanns det 993 711 hustrur, 292 903 vuxna kvinnliga familjemedlemmar och 85585 änkor utan yrke, eller i allt 1372 499 personer, varav det övervägande flertalet voro helt eller delvis sysselsatta med husligt arbete. Enligt »National Income of Sweden» skulle antalet kvinnor sysselsatta i oavlönat husligt arbete kunna uppskattas till 1 385 000 för år 1930. Samtidigt redovisades 893342 kvinnliga yrkesutövare. Härav torde framgå att mer än hälften av de vuxna, arbetsförmögna kvinnorna alltjämt arbeta i hem- men med oavlönat arbete.
Överhuvud taget ha arbetsuppgifterna inom hemmet i hög grad minskats i sam- band med industrialiseringen, som överfört stora delar av produktionen till fabri- kerna, och rationaliseringen av hemarbetet, som minskat behovet av arbetskraft. Härtill har även nedgången i nativiteten och därmed i hushållens storlek bidragit. Man kan emellertid ej kvantitativt bestämma, hur det husliga arbetet utvecklats, utan omdömena härom måste i hög grad grunda sig på erfarenhetsrön. Av de upp- skattningar, som gjorts av Socialvetenskapliga Institutet i samband med dess natio— nalinkomstundersökning framgår, att icke endast det totala husliga arbetet minskat i förhållande till övriga produktionsgrenar, utan även att det avlönade arbetet torde ha reducerats i förhållande till det oavlönade. Detta skulle innebära att det min- skade behovet av arbetskraft inom hemmen i högre grad skulle ha reducerat efter- frågan på anställd personal i stället för att stegra de gifta kvinnornas yrkesarbete utanför hemmen. Några bestämda slutsatser i detta hänseende kunna dock ej dragas ur dessa beräkningar som ha en mycket schematisk karaktär. Det oavlönade hemarbetets speciella ställning kommer att tagas upp till diskussion i samband med löneproblemet.
Folkräkningsuppgifterna visa att antalet kvinnor i husligt, avlönat arbete visser- ligen absolut taget ökats under perioden 1920—30 från 191 239 till 205 523, men att det i förhållande till samtliga yrkesarbetande kvinnor nedgått från 25 till 23 %. Tendensen är sålunda tydlig, men det är vanskligt att draga alltför bestämda slut- satser på grund av den obestämda gränslinjen mellan husligt arbete och andra nä- ringsgrenar, speciellt jordbruk och restaurangrörelse.
Kvinnorna utgöra 98 % av samtliga inom gruppen. Man återfinner manlig ar- betskraft huvudsakligen som portvakter, gårdskarlar o. d.; blott ett mindre antal arbeta som tjänare i egentlig mening. Bland kvinnorna finnes ett mindre antal sällskapsdamer, värdinnor m. m. Huvudparten utgöres av hembiträden samt hjälp- hustrur och städerskor.
Hela denna grupp kvinnliga arbetare är mycket heterogen, vilket framgår av löneuppgifterna i den av socialstyrelsen utförda undersökningen rörande det hus- liga arbetet. Enligt denna varierade nämligen månadslönerna från 25 till 75 kr. och däröver, exkl. naturaförmåner. Detta beror på mycket stora skiljaktigheter ifråga om utbildning och kvalifikationer i övrigt. Endast en mindre del av de an- ställda ha någon utbildning utanför yrket. Bland dem som arbetat en längre tid i yrket finnes givetvis ett avsevärt antal, som skaffat sig sin utbildning i yrket och som kunna betraktas som fullt kvalificerade. Undersökningen gav till resultat, att tillgången på kvalificerad arbetskraft ej kunde anses täcka behovet av dylik, medan det däremot fanns relativt riklig tillgång på okvalificerade hembiträden.
Utmärkande för yrket är den starka omsättningen av arbetskraft med korta an- ställningsperioder. Ofta utgör det husliga arbetet ett komplementyrke till utpräg- lade säsongyrken, exempelvis restaurangarbete. Platsrörligheten är mycket stor. Flickor ur småbrukare- och arbetarehem skaffa sig ofta sin första anställning på hemorten för att sedermera, då de fått en viss utbildning, flytta in till närmaste stad och därifrån till någon av de större städerna. Efter allt att döma pågår även en stark rörelse i motsatt riktning. Efter någon tids anställning i en större stad söker man sig tillbaka till hemorten, antingen endast temporärt eller för giftermål. Den- na platsrörlighet påverkar åldersfördelningen. På de mindre orterna är de yngre hembiträdenas antal relativt större än i de medelstora städerna och i dessa större än i storstäderna.
Nedgången i de anställdas antal relativt till de övriga hemarbetandes torde bero på ett minskat utbud med åtföljande stegring av lönerna. Detta framtvingar i sin tur en sådan omläggning av hemarbetet, att man kan reda sig utan anställd arbets— kraft. Orsaken till minskningen i utbudet är ej så mycket en lönefråga som en fråga om anställningsförhållandena överhuvud taget. Lönerna ligga visserligen i regel under vad som betalas av flertalet industrier, men det torde finnas många andra yrken inom handels- och kontorsvärlden som betalas sämre. Den oreglerade arbetstiden _ enligt ovannämnda undersökning utgjorde nettoarbetstiden per vecka (semester ej fråndragen) omkring 80 timmar _, bostadstvänget och en viss social ringaktning för yrket torde vara faktorer av större betydelse för rekryteringen än lönedifferenserna. I de större städerna föreligger en tendens att organisera an- ställningen även vid full tjänstgöring på så sätt, att hembiträdet bor utanför fa- miljen och erhåller kontant hyresersättning. Av undersökningen torde framgå, att arbetstiden i dessa fall blir kortare än när hembiträdet bor hos arbetsgivaren.
Vid sidan av de fast anställda hembiträdena förekommer en relativt stor grupp hjälphustrur och städerskor, vilka antingen arbeta regelbundet vissa timmar om da- gen eller taga tillfälligt arbete med tvättning, rengöring o. d. Till den förra kate- gorien höra dels städerskor på kontor m. m. och dels hembiträden med partiell tjänstgöring. Denna senare arbetsform vinner alltmer utbredning i de större stä- derna, speciellt i små hushåll, vilka ej giva full sysselsättning åt en arbetskraft. En avsevärd del av yrkesarbetarna i dessa sistnämnda kategorier torde utgöras av gifta kvinnor.
ANDRA AVDELNINGEN.
Kvinnornas löneproblem.
Problemets uppläggning.
Den redogörelse som i föregående avdelning lämnats för kvinnoarbetet ger vid handen, att det för närvarande existerar en mycket långt gående uppdelning på manligt och kvinnligt arbete och att det endast på ett fåtal områden föreligger en verklig konkurrens mellan män och kvinnor om samma slag av arbete. Även om arbetet i vissa yrken förefaller att vara detsamma för kvinnorna som för män- nen, visar det sig ofta vid ett noggrannare studium, att en uppdelning ändock äger rum, t. ex. på så sätt att kvinnorna arbeta i en typ av företag, männen i en annan.
Utvecklingstendensen är dock ej ensartad. Inom industrien har utvecklingen lett till en mycket sträng uppdelning av arbetet. På detta område kan man tala om två strömmar av arbetskraft, som gå parallellt med varandra i skilda fåror. Endast i enstaka fall, såsom inom textilindustrien och i spisbrödsbagerierna för att nämna de viktigaste exemplen, finner man att män1 och kvinnor konkurrera om samma arbete, men dessa områden begränsas mer och mer. Vid givna tekniska metoder utgöra män och kvinnor inom industrien i regel mon-competing groups».
Man kommer verkligheten närmare om man talar om en konkurrens mellan olika arbetsmetoder, som kräva olika slag av arbetskraft. Man kan exempelvis för ett visst slags produktion använda en metod, som kräver manlig arbetskraft på grund av de anspråk som ställas på kroppsstyrka eller teknisk skicklighet, eller också kan. man genom arbetsuppdelning i olika tempon med samma fördel använda kvinnor.
I de mer kvalificerade yrkena, vilka fordra högre utbildning, t. ex. läkare, apo- tekare, lärare inom den högre undervisningen, högre tjänstemän inom statsförvalt- ningen m. ni., går utvecklingen i motsatt riktning, i det kvinnorna långsamt rycka in på områden, på vilka det av män och kvinnor utförda arbetet är detsamma, men vilka hittills i övervägande grad varit manliga. Detta gäller även den självstän- diga företagarverksamheten. De kvinnliga företagarnas koncentration till vissa om- råden är visserligen alltjämt mycket utpräglad, men enstaka kvinnor börja bryta nya vägar.
I de mellanliggande skikten, detaljhandel och lägre administrativa tjänster, ar— beta män och kvinnor ofta med samma uppgifter, och på många områden före- ligger det en verklig konkurrens. Tendensen gär emellertid även här i riktning mot en längre driven arbetsfördelning. Ju större företagen äro, ju strängare blir för- delningen av arbetsuppgifterna, medan i de små företagen män och kvinnor i be— tydande utsträckning utföra samma arbete. På det hela taget äro förhållandena på detta område mycket mer labila än inom industrien.
1 När man talar om män i detta sammanhang avses endast vuxna män. I vissa yrken an- vändas nämligen vuxna kvinnor och minderåriga manliga arbetare för samma slag av arbete-
Denna stränga uppdelning av arbetet medför att principen om lika lön för lika arbete mister en del av sin relevans. Man kan tala om lika lön för manliga och kvinnliga lärare, som ha exakt samma utbildning och samma arbetsuppgifter. Men det finnes ej någon möjlighet att jämföra det arbete som utföres av t. ex. arbeter- skan som paketerar tvålen och arbetaren som rör tvålmassan. De två slagen av arbete fordra olika egenskaper hos sina utövare och båda skulle kanske misslyc- kas, om de skulle byta arbete. Den del av den färdiga produktens värde som deras respektive arbetsinsatser representera kan ej mätas annat än med utgångspunkt från den lön de erhålla. Svårigheten att göra jämförelser är ännu mer markerad, när man kommer till yrken, i vilka endast kvinnor äro sysselsatta, t. ex. sjukvård och husligt arbete. Det är i flertalet fall på grund av arbetsuppgifternas olikartade na- tur omöjligt att bedöma, huruvida lönen för män och kvinnor är lika eller olika. Man kan emellertid konstatera att inom varje yrke eller grupp av yrken kvinnorna i regel fullgöra de arbetsuppgifter som ge de lägsta inkomsterna eller, med andra ord uttryckt, att kvinnlig arbetskraft står att erhålla till ett lägre pris än manlig. För kvinnornas löneproblem är det av största betydelse att söka finna orsakerna till detta förhållande. Frågan om den lika lönen är endast en del av detta stora problem.
Man kan ej komma åt det centrala i kvinnornas löneproblem genom ett teore- tiskt resonemang under abstrakta förutsättningar, enär hela problemet är i hög grad institutionellt betingat. Det måste behandlas som ett lönepolitiskt problem med ut- gångspunkt från den existerande arbetsfördelningen och från de faktorer av insti- tutionell eller annan art som äro avgörande för denna arbetsfördelning. En av de viktigaste av dessa faktorer är den existerande lönedifferensen. Man kommer verk- ligheten närmast, om man utgår från denna lönedifferens som ett faktum och stu- derar vilken betydelse den har för marknadens organisation samt för efterfrågan och utbud. Man kan därefter diskutera återverkningarna av en minskning av marginalen mellan manliga och kvinnliga löner.
Med denna uppläggning av problemet bli frågeställningarna följande: 1) Hur påverkar den existerande löneskillnaden efterfrågan på arbetskraft och därigenom fördelningen av arbetet mellan män och kvinnor? Då löneskillnaden, även om den'är av utomordentlig betydelse, endast utgör en av de faktorer som äro avgörande för arbetsfördelningen, måste den ses i samband med hela det komplex av faktorer som påverka denna fördelning. En dylik analys av efterfrå- gan belyser även substitutionsmöjligheterna vid existerande löneskillnader.
2) Vilka äro orsakerna till att den kvinnliga arbetskraften accepterar lägre löiner än den manliga? Denna fråga leder till en analys av utbudet och dess beroende av institutionella förhållanden.
3) Vilka äro möjligheterna för och vilka bli verkningarna av en relativ lönehöj- ning för kvinnorna inom ett visst arbetsområde?
Lönestatistikens användbarhet.
Innan vi övergå att diskutera löneproblemet efter de riktlinjer som framlagts härovan, är det av intresse att studera, vilka möjligheter som finnas att statistiiskt belysa lönedifferenserna. Generellt kan sägas att några slutsatser i här beröirda hänseenden knappast kunna dragas ur sådant material som endast ger medeltal för grupper av yrkesutövare (t. ex. lönestatistiken i Lönestatistisk årsbok eller folkräk- ningens löneuppgifter). Även om man ej använder materialet för att jämföra lömer för samma slag av arbete utan endast för att bedöma hur mycket lägre i genom-
snitt de kvinnliga inkomsterna äro än de manliga, är det omöjligt att draga slutsatser ur detsamma, om man ej känner till spridningen av inkomsterna kring detta medel- tal. Det låter sig nämligen mycket väl tänkas att ett fåtal höga inkomster för män- nen höja medeltalet för de manliga lönerna och att, om man kunde eliminera ytter- lighetsfallen, medeltalen för de återstående skulle visa betydligt mindre differenser. Någon statistik som medger dylika beräkningar föreligger icke. Statistiken lämnar ej heller upplysning om hur eventuella skiljaktigheter ifråga om arbetstidens längd (deltidsarbete) påverka de relativa årsinkomsterna för män och kvinnor. Inom detaljhandeln kan exempelvis förekomsten av ett antal kvinnor, som endast arbeta vissa dagar i veckan, pressa ned medeltalet för kvinnorna.
Vissa uppgifter rörande lönerna i olika yrken ha lämnats i den föregående redo- görelsen. En sammanfattning av dessa, kompletterade med andra upplysningar, ge i korthet följande resultat.
I den statliga förvaltningen och de affärsdrivande verken infördes år 1925 (defi- nitivt är 1938) samt i undervisningsväsendet år 1937 principen om lika lön för män och kvinnor i samma tjänst med vissa undantag. Dessa gälla de tjänster, som på grund av behörighetslagens restriktioner kunnat uppdelas på manliga och kvinn- liga. Inplaceringen år 1925 i den manliga löneplanen av de tjänster som tidigare voro kvinnliga och som alltjämt i praktiken kunna räknas som sådana ägde ej heller rum efter likalönsprincipen utan med hänsyn tagen till att man kan erhålla kvinnor till lägre löner än som skulle behöva betalas till män med motsvarande utbildning. I de högre tjänsterna är lönen densamma för män och kvinnor; i de lägre lönegraderna äro tjänsterna på grund av arbetets faktiska uppdelning på manligt och kvinnligt arbete ej jämförbara och en jämförelse mellan lönerna så- lunda ej heller möjlig.
I butiks- och kontorsarbete med dess i regel individuella lönesättning bli förhål- landena mer svårbedömbara. Medeltal för stora grupper bli missvisande, om man ej känner till åldersfördelningen, ty inom dessa yrken påverkas lönen upp till en viss gräns av tjänstetidens längd. Men även vid en uppdelning av inkomstuppgif- terna på åldersklasser kvarstår frågan, huruvida de manliga och kvinnliga expedi- terna eller kontoristerna utföra samma arbete. Vissa specialutredningar visa att spridningen av inkomsterna är större för männen än för kvinnorna, men om för- delningen kring medeltalet är jämn eller icke framgår ej av det publicerade mate- rialet. Man kan dock draga den slutsatsen att lönedifferensen är relativt obetydlig i de lägsta åldrarna men stiger med åldern.
Ett yrke i vilket »likalönsprincipen» är rådande är restaurangfacket. Som serve- ringspersonalens inkomster i hög grad äro beroende på den individuella prestations- förmågan, skulle det vara av intresse att jämföra inkomsten för kypare och upp- passerskor. Men härför vore det nödvändigt att skilja ut uppgifterna från restau- ranger, i vilka män och kvinnor arbeta sida vid sida, och undersöka dessa särskilt. Vilka svårigheter som möta vid utarbetandet av en lönestatistik för detta yrke fram- går av 1929/30 års specialutredning. De för denna utredning av arbetsgivare och arbetare lämnade inkomstuppgifterna visa så stora skiljaktigheter att slutsatserna måste bli mycket osäkra.
Om man studerar industriens kollektivavtal, finner man att en kvinnlig timlön på c:a två tredjedelar av den manliga visserligen är vanlig, men att det finnes be- tydande variationer kring detta medeltal. Därtill kommer att relationen mellan timlönerna ej ger ett mått på relationen mellan de verkliga förtjänsterna. Timlö- nerna fixeras nämligen med hänsyn till förekomsten av ackordsarbete. I industrier med övervägande ackordsarbete äro timlönerna i regel lägre än i industrier, i vilka arbetet huvudsakligen betalas per timme. Då det i många industrier förekommer,
att kvinnorna ha ackordsarbete i större omfattning än männen, är skillnaden mellan de verkliga förtjänsterna ofta mindre än skillnaden mellan timlönerna. I vissa indu- strier äro ackordssatserna olika för män och kvinnor, t. ex. i textilindustrien; i andra industrier fastställas ackordssatser för varje slag av arbete, oberoende av arbetarens kön (skoindustrien). Men det är oriktigt att härav draga den slutsatsen, att ackordssatserna i den sistnämnda typen av industrier äro desamma för män och kvinnor, ty vid fixerandet av ackorden tar man hänsyn till om arbetena ifråga ut- föras av män eller kvinnor och till den rådande skillnaden mellan manliga och kvinnliga timlöner. I de industrier i vilka arbetet betalas per timme eller vecka äro de avtalsmässiga lönerna i regel minimilöner och de verkliga lönerna utgå ofta efter skicklighet (tryckerier, litografiska anstalter m. fl.).
En jämförelse mellan de i den officiella lönestatistiken redovisade medelinkom- sterna för män och kvinnor inom industrien kan som ovan påpekats bli missvisande. Vad här sagts om industrien gäller i stor utsträckning även för de avtalsreglerade områdena utanför den egentliga industrien.
Ifråga om jordbruket äro förhållandena så olika för olika typer av gårdar och för olika landsdelar att alla jämförelser försvåras. Svårigheterna ökas givetvis än mera genom att en så betydande del av kvinnornas arbetsinsatser utföres av oav- lönad arbetskraft. Kollektivavtalet visar emellertid en betydande lönedifferens.
Av ovanstående framgår att det är ytterst svårt att statistiskt mäta lönedifferen- sernas storlek med hjälp av. det material som finnes tillgängligt. För en diskussion om orsakerna till kvinnornas lägre lönenivå är differensens storlek emellertid av underordnat intresse. Det vore av större betydelse att få frågan om utvecklings- tendensen belyst statistiskt.
Som synes av nedanstående tabell ger lönestatistiken vid handen, att stegringen i kvinnornas inkomster inom industrien sedan 1913 varit större än stegringen i mån— nens och att tendensen sålunda skulle gå i riktning mot en utjämning. Endast de elektriska verkstäderna visa en utveckling i motsatt riktning.
Tab. 23. Årslöner inom vissa industrier: procentuell ökning för vuxna arbetare 1913—36.
Industri Män Kvinnor Mekaniska verkstäder .................. 121 165 Elektriska verkstäder .................. 184 175 Grafisk industri ........................ 139 168 Bagerier .............................. 151 165 Choklad- och karamellfabriker .......... 119 157 Bryggerier och läskedrycksfabrikcr ...... 135) 169 Spinnerier, väverier o. d ................ 121 136 Skrädderier och sömnadsfabriker ........ 97 172 Skofabriker ............................ 84 93 Tändsticksfabriker ...................... 117 132 Källa: Sveriges officiella statistik. Lönestatistisk årsbok.
1936 års lönekommitté har låtit utföra vissa lönestatistiska utredningar. Genom bearbetning av socialstyrelsens material har man bl. a. erhållit sifferserier, vilka belysa kvinnolönens relativa förändringar under perioden 1920—35 för vissa yrken, i vilka män och kvinnor arbeta i större omfattning. Resultatet framgår av nedan- stående tabell som är direkt hämtad ur kommitténs betänkande (Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Stat. off. utr. 1937: 48. Bil. 7.). Tabellen vi-
sar en rätt avsevärd förskjutning till kvinnornas förmån i samtliga yrken utom för kontorspersonalen. Tillbakagången inom detta yrke sedan 1926, då maximum upp- nåddes, kan möjligen bero på en förändring i den kvinnliga kontorspersonalens sam- mansättning på grund av kontorsarbetets mekanisering. Detta kan nämligen ha medfört en relativ ökning av den okvalificerade kontorspersonalen i jämförelse med den kvalificerade.
Tab. 24. Kvinnolönen i procent av manslönen för några grupper anställda och arbetare åren 1920—1935.
Kontors- Butiks— Spinnerier, Slkradderuär_ Tändsticks—
personal personal väverier o. d. OC labor??? 5 fabriker 1920 58"? 64'6 64'8 49'7 57'6 1925 617 68'3 65'4 49'7 601 1930 620 68"? 685 54'3 60'3 1935 584 751 681 566 6.414
Det är möjligt och t. o. m. sannolikt att som tabellerna visa en utjämning ägt rum, ej endast inom industrien utan även i andra näringsgrenar. Tillgängligt ma- terial tyder på att en dylik tendens gjort sig gällande även före 1913. Någon be- stämd slutsats rörande tendensens styrka vågar man emellertid ej draga. Som tidi- gare framhållits påverkas medeltalet av gruppernas sammansättning och av för- ändringar i spridningen kring medeltalet. I de yrken, i vilka årsinkomsten föränd- ras med tjänstgöringstidens längd, verkar en förskjutning i åldersfördelningen hö- jande eller sänkande på medeltalet, och det är därför möjligt att i vissa yrken den gifta kvinnans kvarstående i tjänsten genom att påverka den genomsnittliga yrkes— åldern verkar stegrande på medelinkomsten. Det är också möjligt att kvinnolö- nerna nu förete en annan spridning än tidigare och att enstaka höga inkomster höja medeltalet, utan att den stora massan av löner undergått någon förändring. Tekni- ken har så radikalt förändrats inom många näringsgrenar under ifrågavarande tju- goårsperiod, att det arbete kvinnorna nu utföra knappast kan jämföras med det arbete som de utförde är 1913. I vilken grad dessa omständigheter påverkat den statistiskt redovisade relationen mellan kvinnliga och manliga löner är omöjligt att avgöra. Så mycket torde man dock kunna säga med stöd av erfarenhetsrön, att kvinnor numera väsentligt oftare än för ett par decennier sedan komma upp i för- hållandevis höga inkomster. Det förtjänar även framhållas att löneutvecklingen medfört en relativ lönehöjning för de lägst avlönade arbetarna. Dä kvinnorna i re- gel tillhöra denna grupp, har utvecklingen gått i en för dem gynnsam riktning.
Vid en jämförelse mellan mäns och kvinnors arbetsinkomster måste man taga hänsyn till eventuella olikheter i arbetsanställningens säkerhet, d. v. s. till risken för arbetslöshet. När under krisen efter 1930 ett ytterst ringa antal kvinnliga ar- betslösa anmälde sig till arbetslöshetskommittéerna, berodde detta ej på att någon arbetslöshet icke förefanns. De arbetslösa kvinnorna anmälde sig nämligen mycket sällan. Några för dem lämpade reservarbeten hade icke ordnats, och då platser som hembiträde alltid funnos tillgängliga, hade vederbörande möjligheter att prak- tiskt taget undantagslöst hänvisa kvinnorna till dylikt arbete. Men platser i hem— men kan man söka direkt utan att först anmäla sig som arbetslös. Kvinnor ha för övrigt större förmåga än männen att med hjälp av »odd jobs» klara sig över en arbetslöshetsperiod. De kunna även, om de äro gifta med män, som ha arbete, eller ha föräldrahem, återgå till hemmet, i vilket de kunna göra en arbetsinsats
och sålunda lämna ett bidrag till familjeinkomsten. Att under en depression ett stort antal kvinnor i hemmen producera varor som annars skulle ha inköpts på mark- naden, är en företeelse som vunnit föga beaktande, men som torde ha betydelse genom att reducera den nedgång i konsumtionen, som annars skulle äga rum på grund av minskningen i den kontanta familjeinkomsten. Dessa förhållanden få dock icke förringa betydelsen av åtgärder till hjälpande av de kvinnliga arbetslösa.
Även om hänsyn tages till dessa förhållanden, torde kvinnornas arbetslöshet fak- tiskt ha varit mindre än männens. Vad industrien beträffar, beror detta på att kvinnorna huvudsakligen arbeta inom konsumtionsvaruindustrierna, vilka i regel äro mindre konjunkturkänsliga än kapitalvaruindustrierna. Det kan även hända att inom en och samma industri (ex. bokbinderierna), kvinnorna i större utsträckning än männen äro sysselsatta i de mindre konjunkturkänsliga grenarna. Kvinnornas lägre löner torde däremot icke ha spelat någon roll i detta sammanhang under den senaste krisen. Åtminstone i industrien torde något utbyte av arbetskraft i syfte att pressa ned omkostnaderna ej ha ägt rum. Huruvida man inom kontorsvärlden el- ler i detaljhandeln vidtagit dylika ätgärder låter sig ej bedöma, men det är ej ute- slutet att depressionen givit ökad fart åt rationaliseringssträvandena, speciellt i kon- torsarbetet, och att omläggningen av arbetet hårdare drabbat männen än kvinnorna. Att den kvinnliga arbetslösheten på detta område varit omfattande är emellertid ett faktum.
Efterfrågan på manlig och kvinnlig arbetskraft.
De två viktigaste faktorerna, som äro avgörande för efterfrågans inriktning på manlig och kvinnlig arbetskraft, äro lämpligheten för yrket och den existerande differensen mellan manliga och kvinnliga löner. Vid sidan härav förekomma andra omständigheter som förhindra efterfrågan på arbetskraft av det ena eller andra slaget att göra sig gällande på vissa yrkesområden, t. ex. i lag fastställda förbud att arbeta i visst yrke eller skyddslagstiftning, som endast gäller den ena parten, be- gränsning ifråga om inträdet till utbildningsanstalter m. m.
I det konkreta fallet är det i regel synnerligen svårt att bedöma, vilken eller vilka av dessa faktorer som äro avgörande för fördelningen. Ett mycket vanligt fel är att från förekomsten av en lönedifferens i ett visst arbete sluta sig till att den kvinnliga arbetskraften är sämre än den manliga. En arbetsgivare som handlar rationellt använder icke sämre arbetskraft endast därför att den är billigare. Anställer han en sämre, lägre avlönad arbetare beror det på att dennes arbetsresultat är tillfreds- ställande för hans ändamål. Skillnaden i lämplighet för ett visst yrke inverkar ej direkt på lönen för manlig och kvinnlig arbetskraft i detta yrke. Den påverkar däremot sysselsättningens fördelning på män och kvinnor. Indirekt får en skillnad i lämplighet för vissa yrken, verklig eller påstådd, liksom absoluta förbud för vässa slag av arbeten, betydelse för den kvinnliga lönenivån, om en större begränsning åstadkommes i efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i förhållande till utbudet av dy- lik arbetskraft än fallet är för den manliga arbetskraften.
Vid analysen av efterfrågans fördelning är det lämpligt att göra en uppdelning efter de faktorer som äro avgörande för densamma, och början göres därvid nned lämpligheten för yrket. Även om de lagliga förbuden upphävas och lönedifferen- serna utjämnas, torde vissa skillnader i detta hänseende komma att bestå som mrsa- ker till arbetsfördelning mellan män och kvinnor. I den i första avdelningen läm- nade beskrivningen över den nuvarande arbetsfördelningen har ett flertal exempel lämnats på de rådande uppfattningarna om kvinnornas lämplighet. I det följamde göres en sammanfattning härav och dragas vissa slutsatser ur materialet.
Lämpligheten för yrket.
När man diskuterar frågan om kvinnornas eller männens lämplighet för ett visst yrke, möter man stora svårigheter. För det första är den avgörande faktorn för arbetsfördelningen ej de faktiska olikheterna mellan könen utan den uppfattning, som allmänt råder bland dem som efterfråga arbetskraft rörande den ena eller andra partens lämplighet för yrket.
Det är vidare ytterst vanskligt att avgöra vilka egenskaper, som erfordras för det ena eller andra yrket, och än mer att fälla ett omdöme om, huruvida dessa egen- skaper överväga hos den ena eller andra gruppen. Det finnes alltid betydande individuella olikheter i grupperna. Man måste därför eliminera ytterlighetsfallen för att kunna jämföra grupper som äro representativa för männen, resp. kvinnorna. Först om man vid en dylik jämförelse finner olikheter mellan grupperna som äro väsentligt större än de olikheter som existera mellan de kvarvarande individerna inom varje grupp eller mellan grupper som uppstå vid en godtycklig kategoriklyv- ning som ej går efter kön, kan man draga några slutsatser rörande lämpligheten eller bristen på lämplighet hos det ena eller andra könet. Olikheter som på detta sätt kunna fastslås äro exempelvis männens större kroppsstyrka och kvinnornas lät- tare och snabbare handlag. En arbetsgivare i ett företag, i vilket arbetet är myc- ket tungt, löper sålunda en väsentligt större risk att erhålla en för arbetet ineffek- tiv person, om han anställer en kvinna i stället för en man, och vice versa i ett företag, där arbetet kräver ett snabbt och lätt handlag.
I de fall då det objektivt kan konstateras, att kvinnor och män skilja sig från varandra med avseende på vissa egenskaper, som äro av betydelse för prestations- förmågan, reser sig den frågan, huruvida dessa egenskaper kunna anses vara kon- stitutionella eller äro en produkt av uppfostran och miljö. Denna fråga är av be- tydelse för den framtida utvecklingen.
Man skulle kunna tycka, att skillnaden ifråga om en sådan fysisk egenskap som kroppsstyrka skulle vara en relativt enkel faktor i problemet. Det anföres sålunda ofta, att tungt och pressande arbete ej lämpar sig för kvinnorna på grund av de- ras svagare konstitution. Men vad menas med tungt och pressande arbete? I vissa fall är frågan lätt att besvara. Inom t. ex. gruvindustrien eller i sjömansyrket fö- rekommer arbete, som ställer så stora anspråk på fysiska kroppskrafter, att endast i undantagsfall kvinnor skulle kunna utföra detsamma med tillnärmelsevis samma effektivitet som männen. I dylika fall är det givet, att en arbetsgivare väljer man- lig arbetskraft i stället för kvinnlig oavsett den eventuella lönedifferens som före— ligger dem emellan. Män och kvinnor utgöra mon—competing groups» med avse- ende på detta slag av arbete.
Ju mer man avlägsnar sig från ytterlighetsfallen, ju mer svårdefinierbart blir emellertid begreppet »tungt» arbete. Vad som inom en näringsgren anses vara tungt arbete, som bör reserveras för männen, är ofta mycket lättare än det arbete, som inom en annan näringsgren tilldelas kvinnorna. Belysande härför är ett ytt- rande av en arbetsgivarerepresentant vid en förfrågan, varför man ej i större ut- sträckning använde kvinnor inom den lättare järnmanufakturen. Svaret löd: »Men det gäller ju där att lyfta yxämnen o. (1. som väga både 1 och 2 kg!» Man kan jämföra det arbetet med t. ex. arbetet inom pappersbrukens sorteringsavdelningar, i vilka kvinnorna före mekaniseringen fingo lyfta papperspackar som vägde både 50 och 60 kg, eller med arbetet i jordbruk och inom hemmen. En korg med våta tvåttkläder är ingen lätt börda.
När man kommer in på frågan, huruvida »pressande» arbete lämpar sig för kvin-
nor eller icke, bli svårigheterna än större, enär det i detta fall rör sig icke endast om den fysiska utan även om den psykiska motståndskraften och omdömena sålun- da måste bli i ännu högre grad subjektivt färgade. I allmänhet torde den uppfattnin- gen råda i industriarbetarekretsar, att genom mekaniseringen av ett arbete, som i realiteten gör arbetet lättare, det ställes större anspråk på arbetarens motstånds- kraft på grund av den ökade arbetstakten. Arbetet blir mer »pressande», och man uppställer därför ofta krav på lönehöjning av denna orsak.
Inom vissa industrier motiverar man uppdelningen av arbetet med att arbets- takten är så högt uppdriven, att kvinnorna ej kunna stå ut därmed. Detta är fal- let t. ex. i mjukbrödsbagerierna. Men man kan lätt draga fram exempel på indu- strier eller andra sysselsättningar, i vilka kvinnor föredragas framför män och i vilka arbetstakten är minst lika högt uppdriven. Man behöver bara nämna tobaks- industrien efter rationaliseringen, paketeringsarbete med hjälp av löpande band, arbete vid skriv- och bokföringsmaskiner på större affärskontor m. In.
Vid ett bedömande av motståndskraften vid dylikt pressande arbete måste hänsyn tagas till att en omläggning från ett mindre mekaniserat till ett mer mekaniserat arbete alltid ställer stora anspråk på arbetaren, antingen denne är man eller kvin- na. Man har dock i industrier, i vilka en genomgripande rationalisering ägt rum, knappast gjort några erfarenheter som skulle ge vid handen, att kvinnorna ha mindre förmåga att stå ut med omläggningen än männen. För den yngre genera- tionen, som kommer direkt in i det mekaniserade arbetet, äro anpassningssvårig- heterna väsentligt mindre än för den äldre.
Det framhålles också i många fall som motiv för arbetsfördelningen, att man vill skona kvinnorna från otrevligt och smutsigt arbete. Detta motiv får emellertid ofta tjäna som förevändning för en uppdelning, vilken i realiteten har andra orsaker. Detta får en drastisk belysning i en engelsk officiell utredning, i vilken framhålles att vederbörande fackförening ej gärna såge, att kvinnor användes i fotografiskt ar- bete, emedan de då »utsattes för väta». Detta yttrande förefaller groteskt, när det finnes sådana typiskt kvinnliga arbeten som buteljsköljningen på bryggerierna, vil- ken före mekaniseringen var både otrevlig och hälsovådlig, samt arbete i tvättin- rättningar, tvättstugor och i de till slakthusen anslutna tarmrenserierna. Det se- nare arbetet anses vara ett av de otrevligaste och obehagligaste arbeten som finnas, icke endast emedan arbeterskorna »utsättas för väta» utan även på grund av luk- ten från inälvorna.
Om man å ena sidan kan konstatera, att kvinnornas genomsnittligt lägre kropps- krafter göra dem mindre lämpade eller helt oanvändbara för vissa slag av arbeten, finnes det å andra sidan egenskaper, som i högre grad återfinnas hos kvinnorna än hos männen och som göra dem bättre lämpade för vissa yrken. Kvinnorna ha som redan påpekats i allmänhet ett lättare och snabbare handlag än männen. De komma sålunda upp i högre prestationsförmåga ifråga om arbeten för vilka dylika egenskaper äro erforderliga, t. ex. passning av halvautomatiska maskiner, vissa slag av hopsättningsarbeten, såsom inom radioindustrien, lindning av spolar inom den elektrotekniska industrien, vissa arbeten inom textilindustrien såsom solvning och flyning samt spinning, arbetet vid skriv— och bokföringsmaskiner rn. m. Den tek- niska utvecklingen under de senaste decennierna har, i den mån den medfört ökade krav på arbetarna med avseende på dessa egenskaper men minskat fordringarna på kroppskrafter, gått i en riktning som är fördelaktig för den kvinnliga arbetskraf- ten. Genom att dela upp arbetsprocesser, vilka tidigare krävt en vuxen man, i olika tempon med mindre krav på kroppsstyrka men i stället stora fordringar på snabbhet och påpasslighet, har man kunnat ökat kvinnornas användbarhet på om- råden, som tidigare varit helt manliga. Detta gäller bland annat vissa delar av den
mekaniska verkstadsindustrien. Den ökade användningen av kvinnor i kontors- arbetet beror bland annat på mekaniseringen utav detsamma, vilken i regel med- fört en större efterfrågan på arbetskraft med sådana egenskaper som kvinnorna i allmänhet representera.
Det anses också att kvinnorna ha bättre sinne än männen för färger och utse- ende och att de sålunda i hög grad lämpa sig för t. ex. det finare arbetet inom textilindustrien, såsom vävning av mönstrade tyger, lagning av vävarna o. d., samt för nåtlingen inom skoindustrien. Dessa egenskaper hos kvinnorna göra att de även äro särskilt lämpade för dekorerings-, putsnings- och efterarbeten, som äro avsedda att ge den färdiga produkten ett vackert utseende (porslinsindustrien). Däremot ha kvinnorna ej kommit in i den starkt traditionsbundna glasindustrien.
Det har även framhållits att den kvinnliga arbetskraften lämpar sig särskilt väl för de halvautomatiska maskinerna, arbetet vid löpande band 0. d., där det gäl- ler att hålla maskinens arbetstakt, men där arbetet givetvis måste bli ytterligt en- formigt och monotont. Detta skulle bero på att kvinnorna i regel ha en större fond av tålamod och därför lättare nöja sig med ett rutinmässigt arbete. Man hör detta påstående framföras även inom kontorsarbetet. Det är dock ytterst svårt att avgöra, huruvida detta beror på en verklig skillnad mellan manligt och kvinn- ligt psyke. Dels kan uppfostran, som i stor utsträckning alltjämt går ut på att ge kvinnorna denna inställning, vara en viktig faktor, dels kan man fråga sig, huru— vida icke många män skulle vara villiga att acceptera ett dylikt monotont arbete, som icke ställer större krav på tankeförmågan, om arbetet gåve dem den ställning och inkomst som de eftersträva.
En mycket viktig faktor av betydelse för kvinnornas användbarhet inom indu- strien är deras brist på fallenhet och intresse för teknik. Det framhålles ofta att en arbetare icke blott skall kunna sköta sin maskin, vilket kvinnorna kunna göra tillfredsställande, utan även skall kunna tekniskt behärska den. Inom textilindu- strien anser man exempelvis att kvinnorna ej alltid komma upp till samma pre- station vid vävstolarna, emedan deras pauser i arbetet lätt bli längre än männens. Uppstår ett smärre fel på maskinen, försöker den manlige arbetaren i regel att själv klara av detta i stället för att vänta på en reparatör. Detta är mera sällan fallet med kvinnorna. Bristen på tekniska kunskaper har sin kanske största betydelse däri, att den i stor utsträckning utgör ett hinder för kvinnorna att bli för- män och verkmästare i företag, där tekniska kunskaper ofrånkomligen krävas på dylika poster. Denna skillnad mellan män och kvinnor kan vara en produkt av den traditionella uppfostran, som redan från början riktar in pojkarnas intresse på det tekniska området, medan flickorna ytterst sällan intresseras härför. Man måste dock även räkna med möjligheten av en skillnad av konstitutionell art.
Det har visat sig att svårigheterna för kvinnorna att avancera till chefsposter äro stora, vare sig det gäller privata företag eller offentliga tjänster. På detta om- råde råder, trots den ringa erfarenhet man har av kvinnliga chefer, mycket be- stämda åsikter om kvinnornas brist på sådana egenskaper som äro nödvändiga i chefsbefattningar. Det är givet att det finnes människor som äro födda till chefer, men i viss grad torde chefsegenskaper vara något som man kan förvärva under sitt arbete. I detta avseende torde de traditionella uppfostringsmetoderna spela en avse- Värd roll, enär flickorna i mycket mindre utsträckning än gossarna tvingas att taga ansvar. Faderns ställning i hemmet som den, på vilken ansvaret för familjens uppe- hälle i regel vilar, medför att gossarna från början inriktas på att det är deras upp- gift att vara den bestämmande parten. På de flesta arbetsområden är man från början inställd på att kvinnorna skola ha det underordnade arbetet. De skola taga order. Männen å andra sidan äro i större utsträckning inriktade på avancemang.
De ställas inför uppgifter som innebära, att de måste fatta avgöranden och laga ansvaret härför, och de få sålunda en helt annan skolning än kvinnorna.
Det har även framhållits att kvinnor möjligen kunna sköta en mindre personal, men att så snart det gäller större företag med stor personal skulle deras fysiska och psykiska krafter ej räcka till. De fall, då man haft kvinnliga chefer i denna ställ- ning, äro dock alltför fåtaliga, för att man därav skall kunna draga nägra gene- rella slutsatser. Man måste också taga hänsyn till att kvinnorna som chefer ofta ha ett passivt motstånd att kämpa mot från de underordnades sida. Gamla traditio- ner äro så djupt rotade, att de underordnade ofta ha svårt att finna sig i att få en kvinnlig chef. Många män känna det som en kränkning av sin värdighet att ar- beta under en kvinna, och många kvinnor foga sig hellre under en ung och oer- faren manlig chef än under en kvinna med större erfarenhet. De enstaka kvin- nor, som erhålla mera framskjutna poster, äro också utifrån utsatta för mer kritik än männen. De veta att deras eventuella misslyckande betyder icke endast ett konstaterande av ett individuellt misslyckande utan en dom över kvinnor i all- mänhet. Detta medför utan tvivel större påfrestningar på kvinnorna än på männen och kan bidraga till en psykisk överbelastning.
Att det i stor utsträckning är förutfattade meningar, som göra sig gällande ifråga om kvinnornas lämplighet för chefsbefattningar, framgår av att kvinnorna i större utsträckning bli självständiga företagare än anställda företagsledare. I det förra fallet äro de nämligen ej beroende av en tillsättande myndighet, som har att be- döma deras eventuella lämplighet för uppgiften, utan de kunna själva genom sitt arbete förskaffa sig en ledande ställning. Även om de av kvinnor ägda företagen i regel äro små, finnes dock ett betydande antal fall, där kvinnor lyckats skapa och upprätthålla företag av icke föraktlig storlek.
Den omständigheten, att man ogärna tar kvinnor till chefer och vid anställning sålunda knappast räknar med ett eventuellt avancemang, har sin betydelse för re- kryteringen. På vissa områden, även inom en sådan yrkesgren som restaurang- facket, där kvinnorna helt dominera, ta de stora restaurangerna, som använda blandad arbetskraft, vid rekryteringen hänsyn till att man får en tillräckligt stor manlig personal, så att möjligheter finnas att ur denna rekrytera de ledande kraf— terna. Man torde i allmänhet finna anställda kvinnliga arbetsledare i sådana före- tag som använda uteslutande kvinnlig arbetskraft eller på avdelningar med kvinn- lig personal.
Lagstiftningsåtgärder m. ni. som orsak till arbetsfördelningen.
Lagstiftningsåtgärder, vilka antingen direkt förbjuda kvinnorna att arbeta inom vissa yrken eller indirekt göra dem oanvändbara för vissa slag av arbeten, ha sin givna betydelse för efterfrågans inriktning. Viktigast i detta avseende är den speciella skyddslagstiftningen för kvinnor, särskilt bestämmelserna angående kvinnliga arbe- tares nattledighet. Denna lag, som antogs år 1909 med en övergångsperiod av fyra år, innebär att kvinnor som sysselsättas inom den egentliga industrien i företag med fler än 10 arbetare skola beredas en nattledighet om minst 11 timmar och i denna ledighet skall ingå tiden mellan kl. 22—5. Undantag härifrån kunna bevil- jas men ha endast medgivits för vissa konservindustrier. Nattarbetsförbudet med- för att kvinnor ej kunna användas i industrier som arbeta i tre skift eller isådana industrier där arbetet måste börja före kl. 5 på morgonen. Genom förbudet ha kvinnorna trängts ut från vissa väl betalda yrken, t. ex. tryckeriindustrien. Deras användbarhet inom bagerierna hade till följd av lagen minskats redan före bageri- lagens tillkomst, och för vissa arbeten kvarstår denna mindre användbarhet även
efter denna lags genomförande. Nattarbetsförbudet har även medfört kvinnornas försvinnande från vissa delar av pappersindustrien och från pappersmassefabri- kerna. Lagen lägger däremot icke hinder i vägen för kvinnornas användande i nattarbete inom icke-industriella yrken (såsom städningsarbete, t. ex. vid spår— vägarna, utbärning av tidningar och sjukvård, för att endast nämna några exempel).
Av övriga bestämmelser i skyddslagstiftningen märkes förbudet för kvinnor att arbeta under jord. Vidare äger Konungen rätt att meddela särskilda villkor eller förbud för kvinnors användande i sysselsättning, som medför synnerlig fara för olycksfall eller är för kvinnor synnerligen ansträngande och hälsofarlig. För när- varande har denna befogenhet endast utnyttjats på ett område, där kvinnor av andra orsaker blott användas i mycket ringa utsträckning. Förbud har nämligen ut- färdats mot att använda kvinna under 21 år för visst lossnings- och lastnings- arbete på fartyg. Bestämmelserna äro dock så vaga, att det föreligger risk för att de skola kunna utnyttjas i för kvinnorna ofördelaktig riktning. Det är vidare för- bjudet att använda vuxna kvinnor liksom män under 18 år för målningsarbeten med blyfärger.
Verkningarna av förbudet att använda kvinna för industriellt arbete viss tid efter barnsbörd samt av rätten för kvinnlig arbetare till ledighet två veckor före barns- börd och under amningen äro svåra att bedöma. Man måste räkna med att viss ledighet vid barnsbörd alltid är nödvändig. Ur humanitär och social synpunkt är det även ett önskemål, att kvinnorna skola kunna beredas ej endast tillräcklig le- dighet utan även ekonomisk möjlighet att utnyttja denna. Utan den senare möj- ligheten tvingas kvinnorna genom förbudet ofta att taga annat arbete än sitt yrkes- arbete, vilket arbete delvis på grund av vederbörandes ovana vid detsamma kan vara tyngre och hälsovådligare.
Om man med hjälp av socialpolitiska åtgärder bereder kvinnorna möjlighet till den ledighet vid barnsbörd som anses önskvärd, kvarstår oavsett förbud eller icke förbud ett handikap för den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden. Även om kostnaden för ledigheten ej bäres av arbetsgivaren och även om bortovaron av en anställd ej vållar några större organisatoriska svårigheter —— en ledighet som kan förutses och vars längd är fixerad på förhand, behöver åtminstone i större företag ej vålla större olägenheter i detta avseende än en semester och mindre än en sjuk— ledighet — torde det rent psykologiskt föreligga en viss risk för att kvinnlig arbets— kraft blir mindre efterfrågad för arbeten, vilka lika väl kunna fyllas av män som av kvinnor. Till skillnad från den tidigare diskuterade faktorn, lämpligheten för yrket, torde denna olikhet mellan män och kvinnor ej leda till en uppdelning av arbetet, utan torde snarare skapa en obenägenhet hos arbetsgivarna att låta kvin- norna kvarstå i tjänst efter giftermål eller till krav på en kompensation i form av en lägre löneutgift. Det förhållandet att en arbetsgivare genom att anställa kvinn- lig arbetskraft riskerar att få bevilja tjänstledigheter vid barnsbörd skapar sålunda psykologiska reaktioner vilka verka i lönenedpressande riktning för samtliga kvin— nor. Det är antagligt att en lagstiftning som ålägger honom att lämna dylik tjänst- ledighet förstärker dessa reaktioner. På områden, där arbetsgivarna sedan länge varit vana att använda gifta kvinnor, t. ex. inom industrien och restaurangyrket, är risken för dylika, rent psykologiska reaktioner ej så stora som på andra områ- den, där det är mera sällsynt med gifta kvinnor bland de anställda.
Om arbetsgivaren utbetalar full lön eller del därav under tjänstledigheten kom- mer pressen på kvinnolönerna att bli starkare. Den härigenom uppkomna margi- nalen mellan männens och kvinnornas löner får betraktas som en försäkringspremie som samtliga kvinnor få betala mot risken av en förlust av inkomst vid en eventuell tjänstledighet i samband med barnsbörd. Då man ej har kännedom om de fakto-
rer som äro avgörande för risken, d. v. s. proportionen mellan gifta och ogifta kvin- nor inom en viss näringsgren, åldersfördelningen och födelsetalet för denna grupp, som på grund av selektionen ej behöver vara detsamma som för samtliga kvinnor, ligger det mycket nära tillhands att risken överskattas och att pressen på kvimor- nas löner blir större än som är berättigat med hänsyn till kostnaderna.
1923 års behörighetslag, som trädde i kraft år 1925, öppnade de högre statS» tjänsterna för kvinnorna och medförde även ifråga om de lägre tjänsterna ett upp— hävande av den tidigare uppdelningen av befattningarna på manliga och kvinn- liga. Behörighetslagen innehåller dock vissa inskränkningar. De flesta av dessa gälla befattningar, som knappast skulle sökas av kvinnor även om lagen ej förbödc deras användande, t. ex. tjänster inom armé och flotta, poliskår, bevakningstjänster i tullen och vid manliga fängelser m. rn. De för kvinnorna viktigaste restriktio- nerna gälla de prästerliga tjänsterna, länsstyrelserna samt vissa hospitals- och fängelsetjänster. Lagen utesluter ej möjligheten att i statsregleringsväg reservera vissa tjänster för kvinnor, vilket också skett i några fall (bl. a. ämneslärarinnor i läroverken).
Begränsning av utbildningen. Den frihet som kvinnorna, i all synnerhet efter 1927 års skolreform, åtnjuta ifråga om skolutbildningen och den högre teoretiska eller fackliga undervisningen står i skarp kontrast mot de svårigheter som yppa sig, när de vilja tillämpa de vunna kunskaperna i det praktiska livet. Det gäller helt allmänt, att det är lättare för kvinnorna att få den rent teoretiska utbildningen än att erhålla den praktiska träning som ofta är nödvändig för erhållande av piat- ser eller för inträde till vissa högre fackskolor. Det visar sig sålunda svårt för de kvinnliga läkarna att erhålla viss specialutbildning, icke på grund av administrativa bestämmelser utan därför att vederbörande hellre antaga män än kvinnor på ut— hildningstjänsterna. Liknande exempel kunna uppletas på andra håll.
Emellertid är kvinnornas konkurrenskraft väsentligt större i de yrken, där utbildningen försiggår före inträdet i yrket i särskilda undervisningsanstalter, än i övriga yrken. Kvinnorna ha möjlighet att skaffa sig de teoretiska och praktiska kunskaper, som erfordras för dessa yrken, och kunna på objektivt sätt styrka sin kompetens. Helt annorlunda blir förhållandet, när utbildningen sker i yrket. En av förklaringsgrunderna till svårigheten att bryta den traditionsmässiga fördelnin- gen av arbetet inom industrien och hantverket är den, att man i ett rent manligt yrke ej tar in enstaka kvinnliga lärlingar. Arbetsgivaren sätter ej gärna in en lö—lö-års flicka på en verkstad, där det endast finnes manliga arbetare, enär han drar sig för att taga ansvaret för en åtgärd, som för honom ter sig som ett experi- ment. Vidare möter han i regel motstånd från arbetarna, ett motstånd, som beror dels på fruktan för en begynnande konkurrens från kvinnohåll, dels på att man ej anser sig kunna behandla flickor på samma ogenerade och ofta hårdhänta sätt som pojkar. Det torde också finnas en viss obenägenhet från föräldrarnas sida att placera unga flickor i rent manliga yrken. Att detta på många områden är ett svårt handikap för kvinnorna är tydligt. Det förhindrar deras användning inom industrigrenar, där de kanske skulle kunna vara mycket användbara. På andra håll, där de ändock komma in i yrket fastän vid en något högre ålder, försvårar det deras utbildning och därigenom deras chanser till bättre platser. Gamla traditio- ner och svårigheter att placera eleverna ha även bidragit till att göra lärlingSsko— lorna för industri och hantverk antingen rent manliga eller rent kvinnliga.
Hinder för kvinnorna att avancera till högre befattningar kunna även resas ge- nom uppställande som kompetenskrav att vederbörande skall genomgå en av arbets-
givaren anordnad fortbildningskurs. Genom att reservera dessa kurser för män eller försvåra inträdet för kvinnorna har man ett medel i sin hand att konservera den rådande arbetsfördelningen. Exempel härpå kan man finna i vissa av statens kommunikationsverk efter behörighetslagens ikraftträdande. Den rådande tenden- sen att trots behörighetslagen åstadkomma en uppdelning av arbetet belyses av föl- jande yttrande av 1928 års lönekommitté i dess betänkande med förslag till lönereg- lering för befattningshavare vid undervisningsväsendet (sid. 24): »Teoretiskt kunna män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknar man med såsom regel, att de förra skola innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbetskraften förutsätter man skola åvägabringas ge- nom rekryterings- och befordringsväsendet.»
Dessa exempel visa att det fortfarande existerar hinder för kvinnornas utbild- ning, vilka utgöra en mycket viktig faktor i arbetsfördeluingsproblemet.
Traditioner m. m. I många fall då kvinnorna äro lämpliga för visst arbete och deras lägre lönenivå skulle göra det ekonomiskt fördelaktigt för arbetsgivaren att använda kvinnor företager man dock ej en substitution. Detta kan bero på hän- syn till den gamla arbetarstammen och, speciellt i vårt land med dess lokalisering av industrien till relativt små orter, brukssamhällen, även av hänsyn till den upp- växande manliga ungdomen. Men oftare torde det bero på en viss konservatism hos företagarna, särskilt i gamla industrier, och en viss ovilja att ge sig in på något som man betraktar som ett experiment. Man har aldrig haft tillfälle att pröva kvinnor som arbetande inom den typ av företag det gäller, och man säger sig att experi- mentet likaväl kan lyckas som misslyckas. Man har ofta överdrivna föreställningar om olägenheter i disciplinärt hänseende; i företag som länge haft män och kvinnor arbetande sida vid sida anser man sig dock ej ha haft dylika erfarenheter. Om man skall taga in kvinnor, betyder det kostnader för inrättandet av särskilda omkläd- ningsrum m. m. Speciellt inom industrien torde det förhållandet också spela in, att man ej vill skapa irritation bland de manliga arbetarna och i fackföreningarna. >Männen skulle aldrig tåla att få in kvinnor på arbetsplatserna.» Det är karak- teristiskt för industrien att den relativa ökningen av kvinnoarbetet i »manliga» in- dustrier i regel är begränsad till sådana fall, då antingen en ny tillverkning tages upp eller en genomgripande rationalisering äger rum, i vilka fall man kan upprätta helt nya avdelningar med enbart kvinnlig arbetskraft. Överhuvud taget föreligger inom moderna företag en tendens till standardisering i den meningen, att man vill ha rent manliga och rent kvinnliga avdelningar. Den arbetskraft som är i minoritet inom en industri får försvinna.
I andra slag av arbeten än det industriella, t. ex. kontorsarbete och detaljhandel, tycks det rent praktiskt sett vara väsentligt lättare att successivt sätta in kvinnlig arbetskraft bland den manliga, vilket förklarar att inströmningen av kvinnlig ar- betskraft kan försiggå relativt smärtfritt.
Tidigare ha sociala konventioner i stor utsträckning hindrat kvinnor, särskilt från högre samhällsklasser, att komma in i »manliga» yrken. Så var fallet exempelvis i sjukvården. Med de senaste decenniernas hastiga utveckling ha dessa fördomar mer och mer försvunnit, och i den mån de finnas kvar, yttra de sig i regel som en spontan reaktion utan angivbara skäl mot att se en kvinna i ett arbete, där man. förut ej använt kvinnlig arbetskraft. Att ett yrke är »opassande» för en kvinna hör man numera sällan. Ej heller möter man från de unga flickornas sida den uppfattningen att ett yrke ej är »passande» för dem, därför att det är ett manligt yrke. Man kan t. o. m. fråga sig, om icke männen i större utsträckning äro ute- stängda från kvinnliga yrken, på grund av föreställningen om det »förnedrande» för
en man att sköta »kvinnfolksgöra». Som ovan påpekats ifråga om det monotona arbetet, grundar sig motviljan emellertid även i detta fall ej endast på arbetets art utan även på den låga lön som arbetet ger.
Den rådande konservatismen i uppfattningen om kvinnornas förmåga att driva sjäivständig verksamhet spåras i större svårigheter för kvinnliga företagare att er- hålla kapital. Deras kreditvärdighet blir mindre än männens. Det kan ej undvi- kas att den konservatism och traditionsbundenhet i samhälleliga frågor som i regel utmärker bankledningarna, måste komma att sätta sin prägel på deras omdöme om den kreditsökande, kvinnliga företagarens möjligheter att lyckas. Häri ligger ett hinder för kvinnorna som företagare på nya områden.
En ytterligare faktor av betydelse för valet av arbetskraft är kundernas, patien- ternas eller klienternas önskemål. Man har här att göra med traditionellt rotade uppfattningar om den kvinnliga arbetskraftens duglighet, vilka medföra att många föredraga t. ex. en manlig läkare eller advokat framför en kvinnlig. Ju fler kvin- nor som komma in på dessa banor, ju större utsikter är det emellertid att dessa fördomar så småningom skola försvinna.
Hur fasta gamla sedvänjor kunna vara framgår bl. a. av förhållandena i tobaks- handeln, som på 1700-talet och långt in på 1800-talet var förbehållen »kvinnfulk och avsigkomna borgare». Först på senare tider, långt efter det att den ursprung- liga orsaken försvunnit, har tobakshandeln förlorat åtminstone en del av sin karak- tär av typisk kvinnlig gren av detaljhandeln.
Kvinnornas sjuklighet. Det torde ännu ej ha utarbetats någon sjukstatistik i Sve- rige som ger ett verkligt underlag för ett bedömande icke endast av omfattningen av kvinnornas sjukledighet i förhållande till männens utan även av orsakerna till eventuella differenser.1 Det gäller nämligen i hög grad på detta område, att man ej kan draga slutsatser ur enkla medeltal utan att känna till frekvensen av sjukledig- heterna, dessas längd och framför allt jämförbarheten mellan de kategorier som ingå i sjukstatistiken. Sjukdomen kan nämligen vara orsakad av förhållanden som ha samband med arbetet och arbetsvillkoren. Exempel härpå äro nervsjukdomar hos ogifta folk- och småskollärarinnor, vilka leva ett isolerat liv i obygderna, mag- sjukdomar hos lågt avlönade kontorister och expediter, förkylningssjukdomar hos flickor som ha sitt arbete i stora lokaler, där de arbetande komma i nära kontakt med varandra, m. m. I yrken med kort semester och rätt till viss ledighet vid sjuk- dom utan löneavdrag blir sjukledigheten ofta en form av semester. Man måste också ta hänsyn till att kvinnorna i regel ha mycket mindre möjligheter att avan- cera i sitt yrke än männen. Det är givet att befordringsutsikterna, vilka äro bero- ende bl. a. på den energi som nedlägges i arbetet och på villigheten till övertids- arbete, måste ha stor betydelse för vederbörandes förmåga att stå ut med en lång daglig tjänstgöring. Att som skett draga slutsatser om kvinnornas motståndskraft på högre poster inom statsförvaltningen ur statistik, som bygger på material rö- rande den relativt lågt avlönade kontorspersonalen, är därför felaktigt.
Vidare har materialet i regel framlagts endast fördelat på män och kvinnor och det har ej heller givit möjlighet till ett bedömande av spridningen. Man kan ej jämföra de differenser som uppkomma vid en dylik uppdelning med dem som skulle uppstå, om fördelningen gjordes efter andra principer, t. ex. efter lönens höjd, se- mesterns längd eller vederbörandes civilstånd.
Denna senare omständighet är av stor betydelse från lönepolitisk synpunkt. Man
1 Sedan detta skrivits har kvinnoarbetskommittén låtit verkställa en undersökning rörande folkskollärarinnornas sjukledigheter. Hänsyn till denna undersökning har ej kunnat tagas i det följande.
kan nämligen antaga att om kvinnorna under jämförbara förhållanden anses vara eller äro mer sjuka än männen, detta endast i begränsad omfattning har betydelse för arbetsfördelningen. Liksom ifråga om tjänstledighet vid barnsbörd är det näm- ligen endast i sådana fall, där en enskild arbetares bortovaro vållar större org.-ini- satoriska svårigheter eller förluster genom avbrott i utnyttjandet av maskiner m. m., som detta förhållande av rationella grunder påverkar arbetsfördelningen. Däremot utgör den större sjukligheten en lönenedpressande faktor speciellt på de områden, där sjukledighet beviljas med bibehållande av full lön eller del av lönen.
Lönepolitiskt skulle man kunna utgå från att varje enskild individ bör bära kost- naderna för sin sjukdom medelst på lämpligt sätt graderade sjukavdrag och att, om han eller hon vill försäkra sig mot sjukdom, detta bör ske i fristående sjukkassor. Lönebildningen skulle sålunda helt frigöras från denna faktor. Men man kan också angripa problemet från en annan utgångspunkt, vilken torde stå i bättre över- ensstämmelse med rådande principer, exempelvis i statsförvaltningen. Rättigheten till avlöning under sjukdom —— och i viss utsträckning även rätten till återinträde efter sjukdom, så länge denna ej är fullt accepterad på alla arbetsområden —— kan anses motsvaras av en viss, av arbetsgivaren innehållen del av lönen. Denna inne- hållna lön utgör en sjukförsäkringspremie, som betalas av alla, frånsett de indi— viduella olikheterna i detta hänseende. Man avväger icke den innehållna lönens storlek efter de enskilda individernas risker, lika litet som man graderar familje- pensionsavgifterna. Ifråga om de senare tillämpar man i statstjänst numera den principen, att alla betala samma avgifter oavsett kön och civilstånd. Man kan fråga sig, huruvida det finnes någon anledning — åtminstone inom statstjänst — att be- handla risken för sjuklighet på annat sätt än risken för dödsfall, i all synnerhet som det icke finnes något tillfredsställande material för bedömande av riskernas storlek för den ena eller andra gruppen av tjänstemän. Man kan icke grunda en löneskillnad, vilken i realiteten utgör en höjd försäkringspremie för kvinnorna, en- bart på osäkra erfarenhetsrön, vilka för övrigt kunna vara föråldrade. De mycket skiftande uppgifter, som anföras rörande kvinnornas sjuklighet, tyda på att om- dömena i hög grad äro subjektivt färgade och beroende av vederbörandes allmän- na inställning till och uppfattning om den kvinnliga arbetskraften.
Om man vid en lönereglering vill taga upp sjukligheten som en faktor, till vilken hänsyn bör tagas vid lönesättningen, måste man uppställa krav på en undersökning av sjukledigheterna, vilken fyller alla anspråk på representativitet och förutsättnings- löshet. Det fordras också att resultatet ger ett definitivt och tydligt utslag i den ena eller andra riktningen. Om undersökningen skulle visa en avsevärd skillnad mellan män och kvinnor och om man skulle bygga upp sitt lönesystem härpå, frångår man emellertid den princip som för icke så länge sedan accepterats inom statsförvalt- ningen genom införande av lika familjepensionsavgifter oavsett kön och civilstånd.
Löneditterensens betydelse för arbetsfördelningen.
Det har tidigare framhållits, att den existerande differensen mellan manliga och kvinnliga löner är en mycket viktig faktor i arbetsfördelningsproblemet och att den kan jämställas med övriga institutionella förhållanden. Skillnaden i lönenivå mel- lan mån och kvinnor har nämligen bestått så länge, att den kommit att betraktas som något av en naturlag. Arbetsgivaren utgår i regel från den lägre kvinnolönen såsom given; han inriktar sin efterfrågan och organiserar sitt arbete därefter.
Lönerna för olika slag av arbeten äro starkt differentierade. Man har en rad av olika yrken eller arbeten inom yrkena, vilka kunna ordnas i en skala allt efter lönens'höjd. Om det finnes ett utbud av kvinnliga arbetare, som äro villiga att
acceptera lägre löner än manliga arbetare, kommer arbetsgivaren att använda kvin- nor till sådana arbeten, vilka vid rådande teknik och med gällande priser ej bära den högre lönen, under förutsättning givetvis att kvinnorna äro kompetenta för ar- betet ifråga. Det är möjligt att i yrken, i vilka lönerna ej åro avtalsmässigt reglera- de, manliga arbetare skulle kunna erhållas till samma låga lön. Men för att icke bli ansedda som dåliga arbetsgivare äro företagarna ofta ovilliga att anställa mån till en lägre lön än den som är vanlig för dylik arbetskraft i motsvarande yrken. En - uppdelning på manligt och kvinnligt arbete kommer härigenom till stånd utan nå— got samband med eventuella olikheter i arbetskraftens kvalifikationer.
Förefintligheten av den billigare kvinnliga arbetskraften är ägnad att befordra en rationalisering som har till syfte att genom tekniska omläggningar göra denna ar- betskraft användbar. Det är därför ägnat att förvåna att, åtminstone vad Sverige beträffar, några förskjutningar i relationen mellan män och kvinnor praktiskt taget ej ägt rum inom den industri, verkstadsindustrien, i vilken en dylik utveck- ling skulle ha varit mest trolig. Detta behöver ej innebära, att ej på vissa om» råden den lägre kvinnolönen möjliggjort rationaliseringar, men den relativa minsk- ning i behovet av manlig arbetskraft, som därigenom uppstått, har tydligen upp— vägts av ett ökat behov på andra håll. Det måste även ihågkommas att icke all rationalisering går i den riktningen att manlig arbetskraft ersättes med kvinnlig (eller eventuellt minderårig manlig) utan exempel på en motsatt utveckling kunna även framdragas. Införandet av automatiska vävstolar i textilindustrien har så- lunda i viss utsträckning gjort den manliga arbetskraften mer användbar än ti- digare.
Har en arbetsgivare den uppfattningen, att den kvinnliga arbetskraften är sämre än den manliga _ antingen denna uppfattning är grundad på erfarenhetsrön eller på en förutfattad mening — sätter han i regel ej in denna arbetskraft på samma arbete som den bättre manliga arbetskraften, även om han kan få den förra till billigare pris, utan — åtminstone om han är rationell —— delar han upp arbetet så, att den billigare och sämre arbetskraften får det mindre kvalificerade arbetet och den dyrare arbetskraften det mer kvalificerade. Det förhållandet att det finnes ar- betskraft av olika kvalitet motiverar en uppdelning av arbetet men ej en olika lön för samma arbete. .
Det ligger även nära till hands att arbetsgivaren, även om han anser båda sla- gen av arbetskraft lika kompetenta för ifrågavarande arbeten men av vissa skäl ej vill göra en fullständig substitution, ändock gör en arbetsfördelning. Motivet här- för är i första hand att han vill utnyttja den bättre avlönade arbetskraften för de mer kvalificerade arbetsuppgifterna, men mer eller mindre medvetet göres upp- delningen även för att undgå det irritationsmoment som ligger i att arbetskraft av samma kvalitet sysselsättes vid samma slag av arbete men till olika löner. Ett exempel härpå finner man i den differentiering av arbetsuppgifterna som gjordes inom post- och telegrafverket efter 1925 års beslut (se sid. 408). Man räknade dock icke med att oppositionen mot den olika lönen för samma slag av arbete skulle komma att utbytas mot starka irritationsmoment, orsakade av kvinnornas strävan- den att erhålla de högre poster, som de formellt äro berättigade att inneha.
Det finnes emellertid en tredje part vid sidan av arbetsgivarna, som efterfråga arbetskraft, och kvinnorna, som bjuda ut sin arbetskraft, nämligen den konkurre— rande manliga parten. På de områden, där mannens och kvinnans lämplighet för yrket är densamma eller där skillnaden åtminstone icke är större, än att den faller inom marginalen för de normala individuella olikheterna, utgör kvinnornas lägre lönenivå ett mycket starkt konkurrenshot. Denna konkurrens kan mötas på två
sätt: antingen genom en utjämning av lönedifferensen eller genom en uppdelning av arbetet.
Mot en höjning av kvinnolönerna sätta arbetsgivarna ett mycket aktivt motstånd. Så länge man anser, att det förefinnes ett tillräckligt utbud av kvinnlig arbetskraft till den lägre lönenivån, finner man ej någon anledning att höja lönen. Men där- tillkommer att själva föreställningen om en viss lägre lönenivå som »normal» för kvinnorna på grund av den sedan länge existerande differensen är synnerligen stark. Som framhållits av P. S. Florence1 har den fast rotade uppfattningen om vad en kvinna :bör» ha i lön skapat ett slags köparmonopol gentemot den kvinn- liga arbetskraften.
Det uppges att i nuvarande situation inom industrien en skillnad i timlönen på c:a en tredjedel av den manliga lönen anses vara »normal». Så länge det gäller 16- ner som ligga under två tredjedelar av de manliga lönerna, är motståndet mot en höjning ej så kraftigt, men så snart det rör sig om höjningar utöver denna gräns, bli svårigheterna betydligt större. Man har tydligen en känsla av att man i så fall överbetalar den kvinnliga arbetskraften. Fackorganisationerna våga eller vilja ej taga risken av en öppen konflikt på denna fråga, ofta under hänvisning till att det ligger i kvinnornas eget intresse att gå varsamt fram på grund av risken för deras utträngande ur industrien. Det ligger även nära till hands att fackföreningarna, inom vilka männen ha det största inflytandet, vid underhandlingar offra något av kvinnornas intressen för att möjliggöra en lönehöjning för de manliga arbetarna. Det förhållandet, att lika lön ofta ej kan uppnås utan att de manliga lönerna sänkas eller att männen få avstå från en stegring, som de annars skulle kunnat räkna med, gör givetvis fackföreningarna mindre benägna för kraftåtgärder. I vissa yrken har lika lön dock införts.
Den andra vågen — att uppdela arbetet på manligt och kvinnligt — är en betyd- ligt enklare metod för att eliminera konkurrensen, enär den ofta har stöd i tradi- tioner och fördomar och många gånger endast innebär konserverandet av en sedan gammalt bestående arbetsfördelning. Det faktum att olikheten i lön driver fram en differentiering av arbetet framgår av sådana yttranden från fackföreningshåll, som att »om man inte kan driva upp kvinnornas löner, måste man se till att de få det 'lättare och enklare” arbetet», eller att »man kan inte begära av kvinnorna att de skola göra ett mer krävande arbete». Det är möjligt att man på arbetarhåll icke alltid har klara motiv för uppdelningen, men mer eller mindre medvetet har man drivits fram till denna av önskemålet att råda bot på konkurrensen på ett så effek- tivt och smärtfritt sätt som möjligt. Det är tydligt att denna metod är effektivare än den förra, ty även om underbetalningen av kvinnorna elimineras, är det ej givet att arbetsgivarna upphöra att anställa kvinnor.
Så småningom har uppdelningen, vilken endast i undantagsfall är hunden i kol- lektivavtalen, blivit ett faktum som man inte ens tar upp till diskussion vid avtals- förhandlingarna. Man blir så van vid att betrakta vissa arbeten som manliga, att man ej ens sätter ifråga att kvinnorna skulle kunna utföra dem lika effektivt. Ar- betsfördelningen måste emellertid motiveras och i regel sker detta genom en enkel hänvisning till kvinnornas bristande lämplighet för arbetena ifråga. Men om man försöker tränga bakom de vaga uttalandena om att kvinnorna ej passa till det ena eller andra arbetet, finner man i regel att de aldrig prövats i dessa arbeten.
Betydelsen för kvinnornas vidkommande av denna utveckling inom industrien år, att ju längre differentieringen drives, desto svagare blir det intresse för en relativ
1 Florence, P. S.: A Statistical Contribution to the Theory of Women's Wages. Economic Journal 1931, pp. 19 et seq.
höjning av kvinnornas löner som konkurrenshotet tidigare alstrat hos fackförenin- garna.
Inom andra näringsgrenar än industrien och sådana yrken, som äro starkt fack- ligt organiserade, t. ex. inom kontorsarbetet och detaljhandeln, har som redan fram- hållits arbetsfördelningen ej gått så långt. Detta beror delvis på organisationernas mindre styrka, men huvudsakligen torde det bero på större svårigheter att upp- dela arbetet och på det faktum att kvinnorna på detta område visat en använd- barhet, som redan möjliggjort en långt driven substitution. Genom rationaliserin- gen av kontorsarbetet och genom de stora varuhusens tillväxt på småaffärernas be- kostnad ökas emellertid möjligheterna för en ytterligare arbetsfördelning, och då det finnes en tendens hos tjänsten]annaföreningarna att bygga sina lönetariffer på behovsprincipen med gränsen dragen mellan män och kvinnor, är det troligt att dessa möjligheter komma att bättre utnyttjas.
Den existerande lönedifferensen har andra, mer indirekta följder för efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Oberoende av vad orsaken till kvinnornas lägre lönenivå ursprungligen kan ha varit, kan man nu knappast taga denna som ett utslag av en skillnad i värdering av vederbörandes kvalifikationer, utan olikheten i värdering blir en följd av den faktiskt existerande lägre lönenivån. Man drar nämligen ofta den slutsatsen, att om kvinnorna i allmänhet ha lägre inkomster än männen, måste detta bero på att de utgöra en sämre arbetskraft. Detta påverkar i sin tur efterfrå- gans inriktning. Det blir sålunda ofta en prestigefråga för ett företag att använda manlig arbetskraft på poster som synas utåt. Härpå tyder ett yttrande av en svensk bankman om bankerna i ett grannland, vilka i stor utsträckning använda kvinnliga tjänstemän och även låta dessa underteckna brev med sitt fulla nanm, att »man måste ju göra den reflexionen, att de ej ha råd att ha bättre arbetskraft». Företaget anser sig förlora utåt ur prestigesynpunkt genom att använda kvinnor, även om man in- ternt erkänner deras kompetens. Det intressanta är att denna uppfattning åter- verkar på fördelningen av arbetet i yrken, där lönen är densamma, t. ex. i restau- rangyrket. Att endast män användas i restaurangernas finare matsalar och fest— våningar beror bl. a. på att det anses finare med manlig betjäning och detta beror i sin tur på att män i allmänhet utgöra en dyrare arbetskraft än kvinnor. Många husmödrar, som på grund av bristen på kvinnliga hembiträden anställt ett manligt hembiträde, anse att detta i viss mån höjer familjens sociala ställning, även om de betala endast den normala hembiträdeslönen,
Det förhållandet att lönedifferensen existerat så länge, att den kommit att be- traktas som en institutionell faktor, har sålunda en utomordentlig betydelse i så måtto, som det bidrar att konservera den rådande stränga arbetsfördelningen samt att förhindra en längre gående substitution och en utjämning av lönerna. Många av de generella omdömena rörande kvinnornas lämplighet bottna ytterst i före- komsten av olika löner.
Utbudet och dess samband med de institutionella faktorerna.
Det har framhållits i början av denna avdelning, att man ej kan komma fram till kärnpunkten av kvinnornas löneproblem utan att studera de faktorer som på- verka utbudet av kvinnlig arbetskraft. Av dominerande betydelse i detta samman- hang är kvinnornas ställning i äktenskapet samt det oavlönade hemarbetets spe- ciella karaktär.
Med industrialismens och penninghushållningens genombrott uppstod familjety- pen med mannen som ensam försörjare, i den betydelsen att han för sitt arbete som
löntagare eller självständig företagare erhåller en penninginkomst, på vilken fa- miljen är helt beroende för sin existens. Denna familjetyp är för närvarande den dominerande, även om den, speciellt i städerna, börjar alltmer ge vika för familjen med båda makarna arbetande utanför hemmet. I jordbruket, som alltjämt i icke obetydlig omfattning har kvar rester av den gamla naturahushållningen, finnes en tredje typ av familjer med hustrun som aktivt arbetande i mannens företag.
Hustruns arbete i en familj av den förstnämnda typen är förlagt till hemmet. Hon erhåller en större eller mindre del av mannens penninginkomst för inköp av för familjen —— och sålunda även för henne själv _ nödvändiga varor och tjänster, och hennes verksamhet som producent blir att förädla de inköpta råvarorna och halvfabrikaten samt att utföra vissa tjänster för familjens behov. Denna verksam- het tillför icke familjen någon penninginkomst. Man kan uttrycka det på så sätt, att medan mannen som producent helt infogats i penninghushållningen, står hustrun kvar i naturahushållningen. Hennes arbetsinsats höjer emellertid familjens reala inkomst och hon bidrar härigenom till familjens försörjning. Detta har också er- känts i den svenska äktenskapslagstiftningen som säger:
»Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.» (Gifter- målsbalken, 5 kap., % 2.)
Frågan om hur hustruns arbetsinsats skall ekonomiskt värderas är synnerligen vansklig. Det är först och främst nödvändigt att draga en gräns mellan det arbete som utföres av hustrun som producent och sådant arbete som ej kan bli föremål för en ekonomisk värdering. Varje människa utför arbete för egen räkning vilket ej kan åsättas något bytesvärde, och i ett hem som bygger på gemenskapen mellan två eller flera personer uppstår arbete för gemensam räkning samt tjänster av samma karak- tär mellan parterna: ansvaret för hemmets skötsel, hemmets inredning och under- håll m. In. I den vanliga typen av hem, som består av man och hustru eller av man, hustru och ett eller flera barn, torde hustrun i regel fylla huvudparten av dessa uppgifter. Detta betraktas ej som ett yrkesarbete.
Att gränsdragningen är mycket vag framgår av att i hem, där det ej finnes nå— gon hustru, betald arbetskraft ofta får övertaga även en del av dessa uppgifter. Det- ta får dock betraktas som undantagsfall och man torde kunna utgå ifrån, att som regel hustrun åtager sig de ovannämnda arbetsuppgifterna, oavsett om hon har sin yrkesverksamhet förlagd inom eller utom hemmet. Det kan ej heller bliva tal om att försöka ekonomiskt värdesätta den insats hustrun eller mannen gör på det icke- materiella området, skapandet av hemmets karaktär, barnens uppfostran m. rn. Hustruns yrkesarbete blir sålunda den del av hennes verksamhet i hemmet, som kan åsättas ett bytesvärde, därför att det kan överlåtas på betald arbetskraft. Det förtjänar anmärkas att i vissa fall mannen utför en del av detta yrkesarbete.
Efter en dylik avgränsning av det yrkesmässiga hemarbetet från det icke yrkes- mässiga uppstår frågan om värderingsgrunden. Härvid måste man utgå från att det ej finnes någon anledning att åsätta hustruns yrkesmässiga hemarbete ett annat värde än som på marknaden tillkommer avlönat arbete av samma kvalitet. Det är givet att hustruns yrkesarbete, även om man förutsätter full sysselsättning, måste bli olika i hem av olika standard och av olika karaktär. Olikheten ligger ej endast i att man i t. ex. lantbrukarhemmet producerar mer än i det moderna stadshem- met, utan även däri att i det större hemmet hustruns arbete mer får karaktären av en arbetsledares, medan i det mindre hon blir den som ensam utför allt arbete. I”
ett hem på en högre inkomststandard ställas också andra anspråk på den arbetan- des kvalifikationer. Därtill kommer att i många hem mannens yrke (exempelvis som landshövding, kyrkoherde, m. m.) medför representationsskyldigheter och andra uppgifter för hustrun, vilka i så fall ingå i hennes yrkesverksamhet. Det kan ifrågasättas huruvida dessa uppgifter skola räknas in i hemarbetet, men då de äro så intimt förbundna med hemmet, torde detta vara berättigat.
Det föreligger sålunda en skillnad ej endast av kvantitativ utan även av kvalita- tiv art mellan arbetsuppgifterna i olika hem. Men detta motsvarar endast den skill- nad som förefinnes mellan olika slag av avlönad arbetskraft och förringar sålunda ej giltigheten av det tidigare påståendet, att värderingen endast kan ske genom en jämförelse med avlönad arbetskraft av samma kvalitet.
Betydelsen av hustruns arbetsinsats för familjeinkomsten utgör en annan pro- blemställning. I stort sett kan man säga att denna insats är relativt större, ju mindre mannens penninginkomst år. Vid låga penninginkomster kan värdet av hust- runs insats vara lika stor eller t. o. m. större än mannens inkomst. Vissa reserva- tioner måste göras med hänsyn till vad ovan sagts om hemarbetets olika karaktär och omfattning i hem av olika typ, vilket medför att även i fall med lika penning- inkomst familjens reala inkomst kan bli olika på grund av olikheter ifråga om hustruns hemarbete. Vidare måste hänsyn tagas till att vid stigande penningin- komst en del av hustruns arbete ofta överflyttas på avlönad arbetskraft utan att de återstående arbetsuppgifterna i motsvarande grad utvidgas eller nya arbetsupp- gifter tillkomma. Detta kan innebära att hennes arbetsinsats reduceras till normal omfattning eller att hon beredes en större eller mindre grad av sysslolöshet.
Då hustrun i den typ av familjer som här behandlas sålunda utför ett arbete som i många fall är av utomordentlig betydelse för hemmets standard, är det att för- våna att hon alltjämt betraktas av många som försörjd av mannen. Detta har två orsaker. Den ena är att hustrun ej erhåller någon kontant lön. Hennes bostad, mat, kläder, nöjen m. rn. betalas ur mannens penninginkomst. Man räknar icke med att utgifterna för hustrun —— eller åtminstone en del av dem — utgöra en er- sättning för en utförd prestation av samma slag som den ersättning vilken i kon— tanter och in natura utgår till det »självförsörjande» hembiträdet, hushållerslkan m. in. eller till de personer som utanför hemmets väggar producera varor för kon- sumtionen.
Den andra orsaken är den, att det ligger i det moderna äktenskapets natur, att båda makarna skola ha samma levnadsstandard. Detta innebär att den av makarna som har den största inkomsten måste avstå en del av denna för att höja den amdra makens standard utöver den som motsvarar hans eller hennes andel i familjein— komsten. Då i flertalet familjer mannen torde ha den större inkomsten, blir det han som måste sänka sin standard. Upp till en viss gräns blir denna sånkming större, ju större skillnaden är mellan mannens inkomst och värdet av hustruns ar- betsinsats. Vid mycket stora inkomster för den ena maken kommer dennes Stian- dard dock att bli helt oberoende av den andra makens inkomst. Det måste betomas att någon jämförelse ej göres mellan den ogiftes och den giftes standard. I före- varande fall är det endast frågan om en jämförelse mellan familjer med olika satm- mansättning av familjeinkomsten.
Denna sistnämnda omständighet, kravet på lika standard för makarna, medför att i vissa inkomstlägen för makarna den hemarbetande hustrun kommer att leva på en standard som är högre än den hennes insats som yrkesarbetare berättigar till (och att mannen kommer att betrakta sig som försörjaren samt hustrun som den av ho- nom försörjda. Samma förhållande inträder givetvis i de fall, då båda makarrna ha förvärvsarbete men den ena maken har en mindre inkomst än den andre.
Den allmänna uppfattningen av den hemarbetande kvinnan som försörjd, därför att hon icke har någon penninginkomst, förstärkes av att hennes naturainkomst till skillnad från övriga yrkesutövares naturainkomster ej göres till föremål för beskatt- ning. I folkräkningarna klassificeras alla hustrur som ej ha inkomst av arbete utanför hemmet som »hustrur utan yrke», oberoende av att deras arbetsinsats i hemmet kan vara mera värd än den penninginkomst som vissa s. k. yrkesutövare erhålla.
Efterfrågan på den gifta, hemarbetande kvinnans arbetskraft är begränsad till den egna familjen. Härav följer för det första att med en minskning av barnanta- let och därigenom av familjens storlek kommer efterfrågan på de hemarbetande hustrurnas arbetskraft att minskas, vilket kan leda till partiell sysslolöshet och en minskning av hennes bidrag till familjeinkomsten. Men denna begränsning av ar- betsområdet har även andra konsekvenser. Andra yrkesutövare kunna genom att övergå till annat yrke eller genom att rationalisera sitt arbete öka sin produktions— förmåga och därmed sin inkomst. Det första alternativet, hustruns övergång till annat yrke, kunna vi i detta sammanhang bortse från, enär det betyder en föränd- ring av familjens typ. Vad rationaliseringen beträffar har den samma konsekvenser som en minskning av familjens storlek, i det att den medför en reducerad efterfrå- gan på arbetskraft för hemmet.
I den mån avlönad arbetskraft användes för hemarbetet, blir rationaliseringenl lönande, om de kontanta utgifter, som den medför i form av högre hyror, inköp av hushållsmaskiner eller av varor, vilka annars skulle framställts i hemmet, under- stiga lönen (kontant och in natura) till hembiträdet. Vid stigande hembiträdeslöuer blir rationaliseringen ett medel att förhindra en sänkning av familjens standard.
I de familjer däremot, i vilka hustrun utför allt arbete, ligga förhållandena an- norlunda till. Om hustrun har en normal arbetsdag och om hon ej kan ekonomiskt utnyttja sin arbetskraft utanför hemmet, innebär ett utbyte av en arbetsprestation från hennes sida mot inköpet av en färdig vara, en arbetsbesparande maskin e. (1. vilket kräver en penningutgift, en sänkning av familjens standard. Har hon före rationaliseringen haft en arbetsdag som är längre än normalt, får standardsänknin- gen vägas mot värdet av den minskning som genom rationaliseringen åstadkommes i hennes arbetsbörda. Om mannens penninginkomst är låg, blir en rationalisering otänkbar, förutsatt att icke rationaliseringen ifråga kan utnyttjas på så sätt att den ger hustrun möjlighet att utföra arbeten, vilka inbespara penningutgifter för andra ändamål. Som hustruns arbetsprestation icke betalas i penningar, framstår — inom det möjligas gränser —— varje arbete vilket inbesparar en utgift som ekonomiskt be- rättigat, oavsett utgiftens storlek. Under förutsättning av att en effektivisering ej är möjlig,—är en utsträckning av den egna arbetstiden hennes enda medel att höja fa- miljeinkomsten. I annan yrkesverksamhet betyder en utvidgning av arbetstiden i regel ökade penninginkomster. Detta är icke fallet inom hemarbetet. Först genom en höjning av mannens penninginkomst kunna mer rationella produktionsmetoder utnyttjas och hustruns arbetsbörda lättas. Drives rationaliseringen tillräckligt långt, kommer man emellertid till en punkt, då hustrun blir partiellt sysslolös. Som en sammanfattning kan man säga, att normen för värderingen av oavlönat hemarbete av viss kvalitet vid det ekonomiska avvägandet av vad som bör utföras inom hemmet eller vid hustruns val av arbete bör vara den lön som utgår till av-
" Rationaliseringen tages här i betydelsen av en mekanisering av hemarbetet eller dettas överflyttande till företag utanför hemmet. En bättre organisation av arbetet som medför större effektivitet kan givetvis genomföras utan kontanta utgifter.
lönad arbetskraft av samma kvalitet. I verkligheten sker en värdering emellertid ej ens efter denna norm. Detta framgår av att de hemarbetande kvinnorna i många fall utnyttja sin arbetskraft på ett sätt som skulle framstå som oekonomiskt, om deras arbete skulle ersättas med samma belopp som tillkommer den avlönade ar- betskraften. Orsaken härtill är den ovan nämnda, nämligen att de gifta hemarbe- tande kvinnorna i sin yrkesverksamhet äro begränsade till den egna familjen och att den tid de ej använda till arbete för familjens räkning ej kan ekonomiskt ut- nyttjas.
Betydelsen av det oavlönade hemarbetet framgår av de på sid. 433 framlagda siff- rorna, vilka visa att det år 1930 fanns c:a 994 000 hustrur, c:a 293 000 ogifta kvin- nor över 15 år och c:a 86000 änkor, vilka ej hade något »yrke». Större delen av dessa kvinnor torde vara helt eller delvis sysselsatta som oavlönad arbetskraft i hemmen.
Ogift arbetskraft av denna typ håller på att försvinna, och för flertalet kvinnor står det numera fritt, när de uppnå vuxen ålder, att välja ett yrkesarbete utanför föräldrahemmet. De vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut före- tagna omflyttningsundersökningarna visa, att den ogifta kvinnliga arbetskraften be- sitter en mycket stor platsrörlighet. Brist på arbetstillfällen på hemorten behöver därför ej lägga hinder i vägen för de unga kvinnor-na att få en avlönad plats. Då en del ogifta kvinnor alltjämt ägna sig åt oavlönat arbete i hemmen, ofta med en- dast partiell sysselsättning, beror det i regel på konventionella uppfattningar. Den föreställningen torde dessutom alltjämt vara rådande på sina håll, att det är dotterns skyldighet mot föräldrarna att vid behov ställa sin arbetskraft till förfogande, me- dan för sonen det kontanta penningbidraget anses som det naturliga.
Inom ett annat stort arbetsområde för kvinnorna, nämligen jordbruket, förekom— mer ävenledes oavlönad arbetskraft i betydande omfattning. Om man bortser från hustrurna, vilka i de mindre jordbruken även deltaga i utearbetet, uppgingo hemma— varande, i jordbruket sysselsatta döttrar och systrar, vilka troligen icke åtnjuta nå- gon kontantlön utan »försörjas» av fadern eller brodern, år 1930 till icke mindre än c:a 164000 eller 695 % av den i folkräkningen redovisade kvinnliga arbets- kraften i denna näringsgren.
Om man räknar samman antalet kvinnor i de fyra ovannämnda kategorierna, hustrur »utan yrke», änkor, kvinnliga familjemedlemmar samt hemmavarande dött— rar och systrar i jordbrukarfamiljerna erhåller man ett antal av c:a 1 537 000 kvin- nor1 eller 65 % av den vuxna kvinnliga befolkningen, vilka enligt gängse språkbruk betraktas som »försörjda» i den meningen, att de ej ha eller ha haft ett yrkes— arbete med penninginkomst eller åtnjuta inkomst av fastighet och kapital. Motsva- rande siffror för den manliga befolkningen äro 268 000 eller 11 %. Man torde härav kunna sluta, att drygt hälften av de vuxna kvinnorna äro helt eller delvis sysselsatta i oavlönat arbete. Därtill kommer att en stor del av de kvinnor vilka redovisas som yrkesutövare endast ha arbetet som ett komplement till hemarbetet.
En annan konsekvens av kvinnornas bundenhet vid hemmet är den olika ålders- fördelningen för manliga och kvinnliga »yrkesutövare». En väsentligt större del av de senare befinna sig i de lägre åldrarna. År 1930 utgjorde sålunda antalet kvinnliga yrkesutövare i åldrarna under 30 år 46 % av samtliga, medan för männen motsva- rande procentsiffra var 35 %. Detta beror på en tidigare avgång från arbetsmark-
1 Härtill komma c:a 10000 kvinnor som åtnjuta understöd av kommun, stiftelse m. m. Vidare ha i denna siffra ej inräknats frånskilda, vilka genom understöd ha en kontant in— komst men dessutom ägna sig åt hemarbete.
naden för kvinnorna, vilket sammanhänger med att för ett stort antal kvinnor yr- kesarbetet endast är temporärt och avbrytes med giftermålet.
Det är mot bakgrunden av ovan skildrade arbetsförhållanden för majoriteten av de arbetande kvinnorna som utbudet bör analyseras.
Jämsides med utformandet av den familjetyp, som bygger på mannens penning- inkomst och hustruns oavlönade hemarbete, har en process försiggått, vars vikti- gaste resultat varit utströmningen av den ogifta kvinnliga arbetskraften på arbets- marknaden. Denna arbetskraft har erhållit sysselsättning i yrken, i vilka ersätt- ningen utgår helt, i vissa fall endast delvis, i form av en kontantlön. För kvin- nor vilka icke endast voro betraktade utan även voro vana att själva anse sig och övriga hemarbetande kvinnor som försörjda måste en penninginkomst, hur liten den än var, ha inneburit ett ekonomiskt framsteg. Rent psykologiskt medförde penning- iukomstcn en känsla av självständighet, som för många kvinnor uppvägde de för- sakelser de måste underkasta sig på grund av den otillräckliga lönen.
Ofta betraktades och betraktas än i dag i vida kretsar kvinnornas penninginkomst som ett komplement till en familjeinkomst. Detta innebär att de som förvärvsarbe- tande icke räknade med att de skulle vara självförsörjande. De voro därför villiga att acceptera en låg lön, och i den mån de nödgades försörja sig på denna lön, tvin- gades de att pressa ned sina behov.1 Med en för kvinnorna karakteristisk förnöj- samhet voro de länge tillfreds härmed. För att överhuvud taget kunna existera till- grepo de samma medel som de gifta kvinnorna använda för att höja familjens stan- dard, nämligen utnyttjandet av sin lediga tid för att utföra sådana arbeten, för vilka de med högre penninginkomst skulle direkt eller indirekt lejt arbetskraft. Detta accepterades av den allmänna opinionen som en naturlig sak. Vad som under svåra perioder kan vara en styrka för kvinnorna, nämligen deras medfödda eller genom uppfostran bibringade förmåga att reda sig själva ifråga om allt som hör till hem- arbetet, blev en svaghet för dem i kampen för högre löner. Hur starkt gamla före- ställningssätt i detta hänseende kunna sitta i, framgår av yttranden fällda under striden om likalöns-principen i folkskolorna våren 1937.2
Men det är icke nog med att de unga kvinnorna, när de välja sitt yrke och ut- bilda sig för detsamma, utgå från att de endast ha sig själva att försörja. Ända fram till de senaste årtiondena ha de ansett det som en given sak, att de vid ingående av äktenskap skulle lämna sitt yrke. I arbetarklassen ha låga löner visserligen sedan gammalt tvingat många hustrur till arbete utanför hemmet, men detta har an- setts som något föga önskvärt. Denna inställning har haft och har alltjämt mycket vittgående konsekvenser för kvinnoarbetet, men i detta sammanhang skola vi en- dast uppehålla oss vid en sida därav. Om kvinnan anser förvärvsarbetet endast vara en försörjning under en kort period, efter vilken hon blir »försörjd» av sin make, kommer hon att nöja sig med en låg lön. Även om kvinnorna numera i högre grad än tidigare räkna med att behålla sitt yrke efter giftermålet, betrakta de dock allt- jämt i stor utsträckning sin inkomst efter giftermålet endast som ett tillägg till man- nens. De räkna ej med att de äro familjeförsörjare.
Då de gifta kvinnornas möjligheter att genom arbete i hemmet höja familjens standard äro begränsade, föreligger det i många fall ett mycket starkt motiv för dem att skaffa sig ett avlönat arbete vid sidan av hemarbetet, även om ersättningen här-
1 Prostitutionens samband med de låga kvinnolönerna bör framhållas i detta sammanhang. ” I en artikel i Soc.-Dem. den 10 maj 1937 har Th. Thorbjär framhållit, att opinionen på landsbygden är sådan »att en manlig lärare som själv sköter sitt hushåll av befolkningen på de flesta håll betraktas som snål och besynnerlig. ett omdöme som icke fälles om en kvinnlig lärare i samma belägenhet, då det anses fullt naturligt, att hon lagar sin mat själv».
för är låg. Den låga lönenivån i många specifikt kvinnliga yrken, som äro särskilt lämpade som komplementyrken till hemarbetet, beror på att det förefinnes et ut- bud av denna karaktär.
För männen är utgångspunkten den motsatta. En man väljer ett yrke sorr ger en familjeförsörjarinkomst, enär han räknar med att han skall skaffa sig en familj — vi bortse här från övriga faktorer som påverka yrkesvalet. Han måste från bör— jan inrikta sig hårpå, ty han kan som regel ej byta yrke på grund av sitt giftermål, och han kan ej heller på förhand veta, hur stort bidrag till familjens försör_ning som hans hustru kan komma att lämna genom sitt arbete. Detta gör att han iven som ogift räknar med en inkomst som med rådande standard inom den socialgrupp han tillhör räcker till för en familj av normal storlek och av den typ som änrn är den förhärskande. Denna inkomst blir betraktad som en normal manlig lön i _ians socialgrupp, och det blir en prestigefråga för honom att oavsett civilstånd konma upp till denna inkomst. Familjeförsörjarsynpunkten bortfaller härigenom. Om en man ej erhåller denna normala inkomst, betraktas detta av honom själv 00.1 av andra, oavsett om han har barn att försörja eller ej, som ett misslyckande i Jans yrkesverksamhet.
I denna skillnad mellan männens och kvinnornas inställning till försörjningssyn- punkten finner man en orsak till att kvinnorna acceptera arbete som ger dem '. ge- nomsnitt lägre inkomster än männen. Man finner häri även en förklaring till att så många kvinnor i de mer kvalificerade yrkena välja en lägre utbildning och den med den lägre utbildningen förenade lägre lönen: de stanna t. ex. vid farmacie kan- didatexamen och fortsätta ej till apotekareexamen, de bli adjunkter men skaffa sig ej lektorskompetens m. m. De ha ej samma känsla som männen av att de för- lora i prestige, om de ej komma upp i de högre inkomsterna. De ha en benä- genhet för att slå sig till ro. Å andra sidan ha de ofta en större förståelse för fritidens betydelse och även större förmåga att utnyttja denna för intressen som ej direkt ha med yrket att göra. Man finner sålunda att kvinnor i fria yrken, t. ex. läkare och advokater, ej bry sig om att driva upp sin verksamhet så långt som det skulle vara möjligt utan i stället använda fritiden för sociala eller kulturella in- tressen.
Man kommer sålunda fram till en skillnad mellan manliga och kvinnliga löner, vilken betraktas som normal med hänsyn till olikheten i verklig eller presumerad försörjningsplikt. Detta innebär dock ej att skillnaden skulle utgöra ett mått på. de genomsnittliga eller som normala betraktade extrakostnaderna för barnförsörjnin- gen, vilket bl. a. framgår av att marginalen i olika yrken är mycket skiftande, från ingenting upp till 50 % av mannens lön. Som redan tidigare påpekats, har man att räkna med att en marginal som varit bestående en tid får karaktären av en nor— mal företeelse. Vidare måste man taga hänsyn till att vid bedömandet av kvinno- lönerna inom ett visst yrke jämförelsen i regel göres med kvinnolönerna inom andra yrken och ej med den manliga lönen. Därvid kommer det oavlönade hemarbetet, vilket utövas av majoriteten av kvinnorna, att medvetet eller omed- vetet tagas till utgångspunkt för jämförelsen, och även en måttlig lön kommer att framstå som hög för en kvinna. Detta är särskilt fallet i mindre kvalifice— rade yrken eller i de rena kvinnoyrken som stå hemarbetet nära. I de mer kvali- ficerade yrkena har man lättare att acceptera en hög inkomst för kvinnorna; detta framträder kanske mest markerat i de konstnärliga yrkena, i vilka varje dylik jäm- förelse bortfaller. Bortsett härifrån kan man konstatera att det oavlönade hem- arbetet pressar ner den lönenivå vilken allmänt anses som normal för kvinnorna.
Den standard de förvärvsarbetande kvinnorna nu eftersträva är emellertid en helt annan än den som de nöjde sig med för endast 20—30 år sedan. Denna förskjut-
ning är ej endast resultatet av en inkomsthöjning utan har varit en primär faktor i kvinnornas kamp för att uppnå en bättre ställning. Den fortgående stegringen ide ogifta kvinnornas krav på livet, deras strävan efter en oberoende och säker ekono- misk ställning, som ger dem möjlighet att t. ex. skaffa sig ett hem även om de ej ingå äktenskap, äro ytterst viktiga faktorer för utbudet. De minska koncentratio- nen av kvinnorna till de lägst avlönade yrkena och påverka därigenom löneutveck- lingen.
Den mycket påtagliga förändringen i detta hänseende under de senaste decennier- na hör samman med att kvinnorna i allt större utsträckning ställa in sig på att yrkesarbetet ej är något tillfälligt. Man räknar ej längre med äktenskapet på sam- ma sätt som tidigare. Härmed avses ej att äktenskapsfrekvensen skulle vara lägre utan endast att kvinnorna se mer realistiskt på framtiden och erkänna att de icke alla komma att ingå äktenskap. När man väljer sitt yrke, kan man ej veta, huru- vida man kommer att ingå äktenskap eller icke. Vidare har den gamla uppfatt- ningen att äktenskapet, om ej alldeles särskilda omständigheter förelåge, nödvän- diggjorde ett ombyte av yrke för den kvinnliga parten genom en övergång till hem- arbete, oavsett vederbörandes tidigare yrkesverksamhet, börjat ge vika för den mo- dernare uppfattningen att den gifta kvinnan bör ha rätt att välja sitt yrke.
Denna utveckling är av utomordentlig betydelse för kvinnornas inställning till yrkesutbildningen. Så länge förvärvsarbetet endast betraktas som en temporär sys- selsättning i avvaktan på äktenskapet, komma flickorna själva liksom deras föräld- rar att fästa alltför liten vikt vid yrkesutbildningen. Staten har i detta avseende dock visat vägen. Skolor och utbildningsanstalter ha öppnats för flickorna i sam- ma utsträckning som för gossarna -— betydelsen av 1927 års skolreform på detta område får icke underskattas —— men alltjämt lägga de enskilda individerna, icke minst föräldrarna och arbetsgivarna, alltför kortsiktiga synpunkter på flickornas ut- bildning. Uppfattningen av förvärvsarbetet som något temporärt präglar även många kvinnors inställning till yrket, sedan de erhållit arbete, och de förledas härigenom att nonchalera vikten av fortbildning i arbetet.
Man kan i de ovannämnda förhållandena finna en ytterligare orsak till det relativt stora utbudet av kvinnlig arbetskraft för lågt avlönat, rutinmässigt arbete såväl inom industrien som inom andra näringsgrenar. I detta fall har man sålunda ej att göra med ett utbud av arbetskraft, som även om den är kvalificerad på grund av tidigare diskuterade orsaker nöjer sig med lägre inkomster än männen. utan med ett utbud av arbetskraft, som på grund av sina bristande kvalifikationer endast kan komma ifråga för de enklaste slagen av arbeten, vilka betalas med låga löner.
Man kan draga en parallell mellan det problem som här upprullas för kvinnorna och det som länge diskuterats för den manliga arbetskraftens vidkommande, nämli— gen risken för att pojkarna komma in i s. k. »blind-alley»-yrken, av vilka spring- pojksarbetet är det mest typiska. Att man ej lika kraftigt strukit under risken för flickorna i detta hänseende, beror på att man för dem räknat med en automatisk avgång från yrket på ett någorlunda tidigt stadium genom giftermål. Med den fort- gående tendensen att kvinnorna kvarstå i yrket blir detta problem brännande, spe- ciellt inom kontorsarbetet på grund av den tekniska utveckling detta undergår för närvarande. Tendensen går nämligen i den riktningen att man har en liten stab kvalificerad arbetskraft samt en stor kår av lågt avlönade anställda, i regel flickor, sysselsatta med rutinmässigt arbete. Risken är mycket stor för att dessa flickor, som oftast ej ha någon grundligare utbildning och sålunda ej ha några avance- mangsmöjligheter, skola fastna i detta lågt avlönade arbete, vilket dessutom är myc- ket pressande på grund av den uppdrivna arbetstakten.
Genom att uppfostra föräldrarna och flickorna till insikt om nödvändigheten av en ordentlig utbildning, vilket yrke man än väljer, och genom att hos kvinnorna skapa ett yrkesmedvetande kan man motverka det stora utbudet av okvalificerad arbetskraft. En dylik process är redan i gång, ehuru dess verkningar ej ännu hun- nit göra sig märkbara över hela arbetsmarknaden. Den medför en starkare diffe- rentiering av kvinnoarbetet och en större spridning av kvinnornas inkomster. Den kvinnliga arbetsmarknaden kommer härigenom att närma sig den manliga i struk— turellt avseende.
I sitt arbete för högre löner stå kvinnorna i en sämre ställning än männen, där- för att de äro sämre organiserade. Av den skildring av förhållandena inom olika industrier som lämnats i föregående avdelning framgår, att industriarbeterskorna numera praktiskt taget äro lika väl organiserade som männen. Men de kommo in i organisationerna senare än männen och de ha icke haft samma förmåga som dessa att göra sig gällande i organisationsarbetet. De ha därför icke kunnat tillräckligt påverka fackföreningarnas inställning till deras löneproblem. I offentlig tjänst ha kvinnorna genom sina speciella föreningar och med stöd av de allmänna kvinno— föreningarna kunnat öva inflytande på den allmänna opinionen och på riksdagen och därigenom vunnit betydande framgångar. Detsamma gäller i viss utsträckning de kvalificerade fria yrkena. På övriga områden är kvinnornas organisatoriska in- flytande mycket svagt, även om ett intensivt arbete nedlägges på många håll för att få dem med i de olika fackföreningarna. Tendensen går även i riktning mot ett större intresse från kvinnornas sida för fackorganisationerna. Svårigheterna äro emellertid mycket stora på grund av utbudets karaktär. Det behöver endast erinras om att inom jordbruket antalet kvinnor som äro i verklig mening anställda är rela- tivt litet och att många av dem oscillera mellan jordbruks- och husligt arbete. Un- der sådana förhållanden möta strävandena att organisera arbetskraften stora svå- righeter. Den stora platsrörligheten inom det husliga arbetet, rörligheten mellan detta yrke och angränsande näringsgrenar (restauranger, hembagerier o. d.) samt förekomsten av industriellt hemarbete och andra komplementyrken till det hustaga arbetet, vilka icke ge full sysselsättning, resa även hinder för ett effektivt organnsa— tionsarbete. Bland de 5. k. privatanställda äro organisationerna av relativt sent datum, vad såväl män som kvinnor beträffar. De faktorer som påverkat månnuens inställning till dessa frågor, konservatism, konventionella hänsyn, den imdi- viduella lönesättningen rn. ni., ha efter allt att döma i än högre grad varit av-gö- rande för kvinnorna. Därtill kommer dels att kvinnornas låga löner gjort anleut— ningen till fackföreningarna ekonomiskt mer kännbar för dem än för männen noch dels att uppfattningen om yrkesarbetet som något temporärt försvagat deras intires— se för organisationen.
Då arbetet för högre löner, speciellt bland de privatanställda och statstjänstemän- nen, i hög grad är beroende på en gynnsam allmän opinion, försvåras kvinnorinas strävanden, därför att de i stor utsträckning äro ensamstående. Deras krav på högre löner betraktas som ett utslag av egoism, lyxbegär, principrytteri (likalönen) m. m., åtminstone så snart det gäller andra grupper än dem som stå lägst på löneskallan. Däremot är det väsentligt lättare att få fram en opinion för högre löner åt mänmen som familjeförsörjare, av vilken även det betydande antalet ogifta män draga iför- del. Ofta uppstår här en konfliktsituation för männen på grund av det konkur— renshot som de lägre kvinnolönerna utgöra, och opinionsbildningen till familjefför- sörjarnas förmån blir därför starkast inom yrken (t. ex. statstjänst), i vilka eftter- frågans fördelning på manlig och kvinnlig arbetskraft ej är lika känslig för en löine- skillnad som efterfrågan på den fria arbetsmarknaden.
Möjligheterna för och verkningarna av en relativ höjning av kvinnolönerna.
Vi ha tidigare kunnat konstatera att utvecklingen under de senaste decennierna gått i en riktning, som varit gynnsam för kvinnorna. Deras användbarhet har ökats på många områden tack vare bättre utbildning, tekniska förändringar m. m. Man kan emellertid uppställa den frågan, varför den ökade användbarheten icke har förmått att i mer avsevärd grad höja kvinnornas löner i förhållande till män- nens. Delvis beror detta, som framgår av analysen av efterfrågan, på att den ökade användbarheten icke lett till en motsvarande stegring i den effektiva efter- frågan på kvinnlig arbetskraft. Företagarna ha på grund av icke-ekonomiska motiv ej företagit en substitution som skulle varit ekonomiskt berättigad vid rådande lönedifferenser. Detta räcker dock ej till för att förklara stelheten i lönesystemet. Vi skola därför angripa problemet från en annan utgångspunkt och undersöka möjligheten av en relativ höjning av kvinnolönerna på ett visst område samt vilka faktorer som motverka en relativ lönehöjning vid en på grund av ökad användbarhet stegrad efterfrågan. Vi skola därvid utgå från vissa förut- sättningar rörande utbud och efterfrågan inom ett visst arbetsområde, vilka illu- steras i diagrammen.
Relativ höjning av kvinnolönerna utan samband med förändringar i' användbarhe- ten. >>Antal>> och »lön» representera i diagram 1 liksom i övriga diagram kvin- nornas antal, resp. lön på arbetsområdet ifråga. Det förutsättes att den manliga lönen är oförändrad (Q) och att en ökning eller minskning i relationen mellan
Antal.
N1 '
___-E
| 1
Ne
P P, P,
Diagram 1.
Lön.
kvinnlig och manlig lön beror på en ökning eller minskning av kvinnornas lön.. Detta innebär att en förändring i efterfrågan på manlig arbetskraft på grund av ändrade substitutionsförhållanden inom detta arbetsområde ej är av sådan omfatt- ning i jämförelse med den totala efterfrågan, att den påverkar lönenivån för ifrå- gavarande slag av arbetskraft. Den kvinnliga lön som på arbetsområdet ifråga allmänt anses som »normal»1 betecknas med P1 (( Q). Efterfrågekurvan (El) il— lustrerar de föreställningar arbetsgivarna ha vid rådande löneläge P (( P1) om sitt handlingssätt, i den händelse lönen skulle stiga över P1.
Vid rådande tekniska och andra förhållanden antagas arbetsgivarna vara villiga att upp till en lönerelation av P1 Q använda kvinnlig arbetskraft till ett antal av Nl. Man kan förutsätta att för arbeten, som kvinnorna anses kunna utföra lika bra som männen, användes endast den billigare kvinnliga arbetskraften och att endast män användas för arbeten, som kvinnorna ej anses kunna utföra lika bra som dessa. Så länge kvinnolönerna ligga under P1, kan substitutionen sålunda förutsättas ha drivits så långt som anses tekniskt möjligt. Om man vidare förutsätter att de på detta område använda tekniska metoderna äro oberoende av förändringar i margi- nalen mellan manliga och kvinnliga löner, följer att en lägre lön än P1 ej kommer att öka efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Vi bortse tillsvidare från de indirekta verkningar som en förändring i produktionskostnaderna skulle kunna få på efter- frågan på arbetskraft, manlig såväl som kvinnlig, på grund av åtföljande för- ändringar i produktpriser och efterfrågan på produkter
Vid en högre lön än P1 skulle, om arbetsgivarna handla enligt sina föreställ— ningar, vissa för männen gynnsamma moment av icke-ekonomisk art uppträda, vilka göra arbetsgivarna obenägna att använda kvinnor i samma omfattning som tidigare; vinsten på lönekontot genom att använda kvinnor i stället för män är vid denna lönemarginal ej så stor, att den uppväger de andra faktorer, vilka verka i för kvinnorna ogynnsam riktning. Diskontinuiteten i denna punkt är så— lunda betingad av den uppfattningen hos vissa arbetsgivare, att om lönen stiger över P1, komma de att övergå till manlig arbetskraft. Antalet anställda kvinnor skulle härigenom sjunka till NZ. Detta innebär även att om den totala efterfrå- gan på arbetskraft skulle stiga, är man ej villig att gå utöver denna lön för att draga till sig kvinnlig arbetskraft utan vänder sig i stället till den manliga arbets- marknaden.
Vid en lön av P2, som vi kunna förutsätta är lika med den manliga lönen, skulle efterfrågan komma att sjunka till N3, enär ytterligare en del arbetsgivare som av ekonomiska skäl använda kvinnor, så länge som den kvinnliga lönen ligger under den manliga, anse att om man ändå skall betala lika lön använder man hellre män än kvinnor. Även om arbetsgivarna i detta avseende äro neutrala, kan den lika lönen förväntas medföra en minskning av kvinnornas relativa antal till ett jäm— viktsläge, som motsvarar utbudets sammansättning.
Det kan tänkas att efterfrågekurvan, sedan P1 passerats, kontinuerligt avtar till punkten P2N2 i stället för att plötsligt falla och därefter förlöpa vågrätt. Detta skulle innebära att man hade en serie av olika uppfattningar om den »normala» lönen, varierande från P1 till P2. I begreppet »normal» lön ligger emellertid den för- utsättningen att huvudparten av arbetsgivarna ha en överensstämmande åsikt om den »normala» lönens höjd. Det är därför sannolikt att övriga arbetsgivare, vilka icke influeras av en dylik föreställning om vad en kvinnlig arbetare »bör» ha, an- vända kvinnlig arbetskraft, så länge som den är billigare än manlig. Man får så- lunda ett bortfall av en viss efterfrågan vid passerandet av P1 och av ytterligare en
Jfr sid. 451.
del av efterfrågan vid P2. Hur relationen mellan antalet sysselsatta män och kvin— nor skulle utveckla sig, om de kvinnliga lönerna stege utöver de manliga, är ej av intresse i detta sammanhang. Det är sålunda oväsentligt, vilken form kurvan har efter P2.
Kurvan Ul representerar den faktiska utbudskurvan för kvinnlig arbetskraft, vil- ken antages vara sådan, att jämvikt erhålles vid en lägre lön än P1. Det låga ut- budspriset för den kvinnliga arbetskraften blir i detta fall avgörande för lönen. En höjning av lönen från P till P1 skulle nämligen vara möjlig, utan att någon för— skjutning ägde rum i relationen mellan antalet sysselsatta män och kvinnor. Med stöd av starka fackorganisationer skulle kvinnorna exempelvis kunna höja sitt utbudspris, så att kurvan komme att skära El vid en lön av P1 i stället för P. Motstånd reses av arbetsgivarna, därför att löneökningen, i den mån den ej kan kompenseras av prisförhöjningar, innebär en vinstminskning, men det finnes ej någon anledning antaga, att arbetsgivarna skulle frångå sin tidigare uppfattning om det lönande att använda kvinnor i stället för män, så länge lönen ej öxer- skrider P1.1
Man kan även tänka sig möjligheten av att driva upp lönen högre än P1. Om P1 motsvarar den lönerelation, som allmänt anses för »normal», är diskontinuiteten i denna punkt, som ovan anförts, betingad av den förutfattade meningen, att om lönen stiger därutöver, kommer man, trots att den kvinnliga lönen alltjämt är lägre än den manliga, att i viss utsträckning övergå från kvinnlig till manlig arbetskraft. Det är dock sannolikt att om lönen genom avtalsförhandlingar pressas över P1, ar- betsgivarna komma att acceptera detta utan att vidtaga någon förändring med hän- syn till arbetskraftens sammansättning. Det ekonomiska motivet för ett utbyte av arbetskraft saknas och det icke-ekonomiska motivet tenderar att bortfalla, i och med att lönestegringen är ett faktum. Vid det lägre löneläget ha arbetsgivarna vissa för- väntningar om sina egna handlingar i en viss situation. När lönen höjts, finner man det med sin fördel förenligt att icke handla på det sätt man tidigare förutsatt. Den faktiska efterfrågeknrvan erhåller en annan form, E1E1', än den anteciperade. Enär man ej på förhand vet, hur arbetsgivarna komma att reagera, utgöra deras, på förhand uttalade meningar om sitt handlingssätt i ett visst anteciperat löneläge ett riskmoment för den kvinnliga arbetskraften, som reducerar lönerörelsens slag- kraft. Sin största betydelse har detta riskmoment i de fall, då frågan gäller in- förande av lika lön. Vid uppnåendet av denna lönerelation bortfaller nämligen helt det ekonomiska motivet för att använda kvinnlig arbetskraft i stället för manlig, och risken för att de icke-ekonomiska faktorerna skola framträda med större styrka ökas därför. Även om arbetskraften är väl organiserad, kan överskattningen av de föreliggande riskerna för den kvinnliga arbetskraften omöjliggöra en höjning av lönen.
Möjligheterna att åstadkomma en lönehöjning äro vidare beroende av utbudets elasticitet kring P. Två ytterlighetsfall kunna tänkas. Det ena inträffar om ut- budet har den karaktären, att det visserligen behöves en lön P för att få fram den arbetskraft som motsvarar efterfrågan N1, men att det därutöver finnes en stor re- serv av arbetskraft, som är villig att acceptera arbete, även om lönen ej höjes över P. Detta innebär att utbudskurvan visar en diskontinuitet i P, som framgår av lin- jen U1U1' i diagram 2. Vid ett dylikt läge på arbetsmarknaden föreligga stora svårigheter att åstadkomma en så stark organisation att en lönehöjning kan åväga— bringas.
1 Vi bortse tillsvidare från att vinstminskningen eventuellt kan undvikas genom en mekanise— ring, som verkar sänkande på efterfrågan på arbetskraft.
Antal.
P P,
Diagram 2.
Utbudet kan ha denna karaktär vid ett mycket lågt löneläge i yrken, där en till- strömning äger rum av orsaker som ej ha samband med lönen, exempelvis i sjuk- sköterskeyrket, så länge detta betraktades som ett kall, eller i kontorsarbetet. För— utsatt att lönen icke är så låg, att den väsentligt understiger vad som kan betraktas som existensminimum, möta organisationerna i detta fall stora svårigheter i sin strävan att pressa upp densamma. En liknande situation föreligger, om lönen är av— sevärt högre än den genomsnittliga kvinnliga lönen på andra områden. Ett exem- pel härpå lämnar folkskolan. Att en så kraftig lönehöjning, som införandet av lika lön representerar, ändock kunnat åstadkommas, beror dels på att lärarna av- lönas av staten, vilken icke på samma sätt influeras av utbudets storlek som den private arbetsgivaren, och dels på att tillströmningen till yrket regleras redan vid utbildningen för detsamma.
Det andra ytterlighetsfallet föreligger, om utbudskurvan Ul visar en diskontinui- tet vid lönen P, på så sätt att den därefter förlöper parallellt med E1, såsom fram— går av linjen U1U1" i diagrammet. Denna konstruktion innebär att det finnes ett utbud av billig kvinnlig arbetskraft som täcker behovet vid efterfrågan Nl, men att reserven av kvinnlig arbetskraft är tillgänglig endast till en väsentligt högre lön än den, till vilken den redan sysselsatta arbetskraften är villig att acceptera ar- bete. I detta fall borde det ej föreligga så stora svårigheter för en stark organisation att höja lönen till P1 eller eventuellt till den punkt, då utbudskurvan åter börjar stiga. Mellan dessa två ytterligheter finnes en serie av fall med varierande utbuds- elasticitet.
Det kan vara anledning att här taga upp de verkningar av en genom avtalsför- handlingar på ett isolerat område åstadkommen lönehöjning för den kvinnliga ar- betskraften, vilka ej taga sig uttryck i en substitution av arbetskraft vid oföränd-
rad teknik. Arbetsgivarna ha två vägar att kompensera den vinstminskning som produktionskostnadsökningen medför. Den ena är en höjning av produktpriserna. Huruvida en prisstegring är möjlig att genomföra och i vilken mån den kommer att inverka på efterfrågan på produkterna och därigenom på arbetskraftens syssel- sättning är beroende av efterfrågans elasticitet, konkurrensförhållanden m. m. dy- likt. Nägot generellt svar kan därför icke lämnas på denna fråga.
Den andra utvägen är en rationalisering av driften, vilken ävenledes kan med— föra minskad efterfrågan på arbetskraft. Vi skola ej här gå in på det mycket in- vecklade sambandet mellan sysselsättning, löner och rationalisering, men vilja en- dast påpeka, att de låga kvinnolönerna äro av betydelse för rationaliseringen i två avseenden. De kunna möjliggöra en mekanisering av sådan art, att den ej inne- bär minskad efterfrågan på arbetskraft i och för sig utan endast ett utbyte av manlig mot kvinnlig arbetskraft. Vidare verkar det låga löneläget i de speciellt kvinnliga yrkena hämmande på rationaliseringen i dessa yrken. En höjning av kvinnornas löner skulle dels minska incitamentet till rationaliseringar av det först- nämnda slaget och dels verka stimulerande på rationaliseringar av det sistnämnda slaget. I båda fallen bleve resultatet en minskning av efterfrågan på kvinnlig arbetskraft.
Det framgår härav att den genom tekniska omläggningar ökade användbarhet för den kvinnliga arbetskraften på vissa områden, som vi tidigare kunnat konsta- tera, är betingad av en viss marginal mellan manliga och kvinnliga löner. Endast vid en dylik marginal blir det nämligen lönande att förändra de tekniska meto- derna, så att man kan använda kvinnor i stället för män. En relativ höjning av kvinnolönerna kan därför medföra att det "ej blir någon vinst på en omläggning av tekniken och den ökade användbarheten tar sig sålunda ej uttryck i en effektiv efterfrågan.
Denna sista omständighet illustreras av diagram 1. Vi behöva endast antaga att upp till en lön av P1 göra arbetsgivarna vid en given kostnad för en teknisk omläggning en vinst på substitutionen av manlig arbetskraft mot kvinnlig. Stiger kvinnolönen över denna gräns, är det mer lönande att bibehålla den äldre tekniska metoden med en större proportion manlig arbetskraft. En lönestegring utöver P1 skulle i detta fall framkalla en till N2 minskad sysselsättning. Samma resultat er— hålles, om till följd av en lönehöjning en mekanisering av arbetet vidtages på ett område, där endast kvinnlig arbetskraft sysselsättes. Vi ha sålunda att räkna med att en lönehöjning kan framkalla arbetslöshet, vilken kan verka i lönenedpressande riktning på den utanför det reglerade området befintliga marknaden.
Emellertid föreligga vissa moment, vilka minska risken för ett utträngande av kvinnorna i företag som använda både manlig och kvinnlig arbetskraft. Ett före- tag som redan utfört en dyrbar teknisk anläggning vid den lägre lönenivån skulle nämligen göra så betydande förluster vid en återgång till tidigare produktions- metoder att detta knappast är möjligt. Att med bibehållande av produktions- metoderna ifråga ersätta kvinnorna med män skulle endast ytterligare stegra pro— duktionskostnaderna. Andra åtgärder måste därför vidtagas, och det kan ej a priori sägas, att dessa komma att leda till minskad sysselsättning endast för den kvinnliga arbetskraften. Det är nämligen ej uteslutet att en ytterligare mekanise— ring företages ifråga om de arbeten som utföras av män, eller, om en produkt- prishöjning företages, att en eventuell efterfrågeminskning får återverkningar på både den manliga och kvinnliga arbetskraften.
Vi ha kunnat konstatera att det vid oförändrat efterfrågepris på kvinnlig arbets— kraft och under i övrigt oförändrade förhållanden finnes möjligheter att på vissa
områden höja kvinnornas löner i förhållande till männens utan att någon rela- tiv eller absolut minskning äger rum i kvinnornas antal, och att, om vissa icke- ekonomiska faktorer kunna elimineras, stegringen kan fortgå, tills lika lön upp- nåtts. Vi ha därvid förutsatt att den manliga lönen är oförändrad och kunna ytterligare antaga, att denna lön motsvarar vad som anses vara en normal man- lig lön. Om kvinnorna i enlighet med vår förutsättning äro lika användbara som männen, finnes ingen anledning antaga att de på grund av den lika lönen skola försvinna från yrket ifråga. Man kan, som redan antytts, vänta en omedelbar minskning i rekryteringen, enär det ekonomiska motivet för att använda kvinnor i stället för män bortfaller, men man har anledning antaga att man inom kort uppnår en viss grad av stabilitet. Detta tycks ha varit fallet inom tryckeriin- dustrien efter likalönens genomförande omkring sekelskiftet. När denna jäm- vikt uppnåtts, blir fördelningen av de i yrket sysselsatta beroende på utbudets för- delning på män och kvinnor. Männen ha, då lönen är oförändrad, ej någon anled— ning att söka sig ifrån detta yrke.1 Däremot kan man räkna med en ökning av kvinnornas utbud, beroende på att detta yrke framstår som fördelaktigare ur kvin- noarbetssynpunkt än andra och att därför ett relativt större antal kvinnor skaffa sig den för arbetet nödvändiga utbildningen (exempel: farmaceuterna).
Går utvecklingen ej i denna riktning, utan kvinnorna försvinna från yrket ifråga, måste detta bero på att hinder av det ena eller andra slaget resas mot rekryterin— gen av kvinnor. Detta framträder mest märkbart, när det gäller yrken med en re- lativt hög lön på grund av det starka manliga intresset att förbehålla de väl be- talda yrkena för männen. Det är sant att detta intresse föreligger i lika hög grad före likalönens genomförande som efter, men i det förra fallet uppstår en kon- flikt med arbetsgivarnas intresse av att använda den billigare kvinnliga arbets- kraften, medan i det senare fallet arbetsgivarna antingen förhålla sig neutrala eller "förena sig med de manliga anställda. Inom statsförvaltningen har den tillsättande myndigheten ej något direkt ekonomiskt intresse att bevaka. Tendensen på detta område att reservera de relativt väl avlönade tjänsterna för männen beror därför ej på den lika lönens införande. Den skulle säkerligen ha varit lika stark, om kvinnornas löner legat under männens.
Om den lika lönen skulle införas genom en jämkning av männens och kvinnor nas löner, vilken innebure en sänkning av männens löner på området ifråga i för- hållande till övriga manliga löner, bleve resultatet ett annat. Har den manliga lö- nen tidigare varit normal, kan en dylik löneutveckling medföra att yrket blir mindre attraktivt för männen, vilket har till följd ett minskat utbud av manlig ar- betskraft. Däremot kommer den höjda kvinnolönen liksom i förra fallet att sti- mulera till ökat utbud av kvinnlig arbetskraft, och yrket tenderar därigenom att bli övervägande kvinnligt.
Av det ovanstående framgår att det är omöjligt att fälla något generellt omdöme om verkningarna av likalönens genomförande. De komma att växla beroende på omständigheterna i de särskilda fallen. Detta framgår också av de i första av- delningen lämnade skildringarna av utvecklingen i några yrken, inom vilka män och kvinnor antingen ha erhållit lika löner eller tidigare haft lika men nu ha oliika löner. Till den förra kategorien höra typograferna, apotekarna, arbetarna vid viissa spisbrödsfabriker och statstjänstemännen, till den senare folkskollärarna (före 1937 års riksdagsbeslut) och tobaksarbetarna.
1 Det föregående resonemanget rubbas ej av den omständigheten. att den av det lägre ltiine— läget motiverade substitutionen av manlig mot kvinnlig arbetskraft ej hunnit fullt genomföiras, då löneaktionen börjar. Det väsentliga för resonemanget är att, inom vissa löneintervalller, efterfrågan ej påverkas av lönestegringen.
Av lönepolitiska skäl är en relativ höjning av kvinnolönerna lättare att genom- föra pfi områden, där både män och kvinnor äro sysselsatta, än i rent' kvinnliga yrken. En lönestegring i de förstnämnda yrkena kan dock få gynnsamma konse- kvenser även för de övriga. På grund av den vidgade marginalen mellan lönerna för kvinnor i olika yrken komma de sämre avlönade i en bättre utgångsställning vid en löneaktion, varigenom möjligheterna för en lönehöjning ökas. Vidare be- tyder en relativ stegring av kvinnolönerna på de områden, där detta av organisa- toriska och andra skäl är möjligt, ett nedbrytande av de förutfattade meningar rörande kvinnolönens höjd, vilka äro av så stor betydelse för lönebildningen. Upp- fattningen om den »iiormala» lönens höjd undergår en förändring. På vissa omrä- den kan lönestegringen av skäl som tidigare anförts dock framkalla en så stark minskning av efterfrågan, att det uppstår ett överskott av arbetskraft, som söker sig till andra yrken och där verkar i lönenedpressande riktning eller'åtminstone förhindrar en höjning av lönerna.
Relativ lönehöjning i samband med en ökning av kvinnornas användbarhet. Vi skola nu övergå till att analysera den situation som uppstår, om kvinnornas användbarhet, t. ex. genom bättre utbildning eller en teknisk uppfinning, blir lika med männens och detta leder till en stegrad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft för arbeten som tidigare utförts av män. Med hänsyn till att de icke-ekonomiska fak- torerna ej med nödvändighet behöva påverkas vid en dylik förändring, kan man räkna med att förskjutningen i efterfrågan kan bli relativt större vid ett lägre löneläge än vid ett högre till följd av den relativt större vinst arbetsgivaren kan göra på en substitution i det förra fallet. En annan orsak härtill är att substitu— tionen ej endast är beroende av de relativa lönerna utan även i de fall, då den företages i samband med en teknisk omläggning, av de härmed förenade kapital- kostnaderna. Vid lika lön föreligger överhuvud taget ej någon anledning för ar— betsgivarna att av eget initiativ ersätta männen med kvinnor. En stegring i rela— tionen mellan kvinnlig och manlig arbetskraft kommer vid lika lön att bero på att kvinnorna i relativt större utsträckning än tidigare uppträda som platssökande. Tillströmningen av kvinnor till arbetsområdet ifråga blir avhängig av den takt, i vilken nyrekryteringen äger rum.
I diagram 3 illustreras ökningen i efterfrågan av en förskjutning i den faktiska efterfrågekurvan från E1 till E2. Det framgår av diagrammet att lönehöjning och sysselsättningsökning under i övrigt lika förhållanden kan bli större vid det lägre löneläge, som representeras av utbudskurvan U1, än vid det högre (Ue). Detta innebär att inom de relativt lågt avlönade yrkena kan stegringen i använd- barhet få större verkningar än på de områden, där kvinnolönerna ligga relativt högt.
Vidare blir effekten beroende på utbudets elasticitet eller, uttryckt i andra ord, på arten av den tillgängliga reserven av kvinnlig arbetskraft. Om elasticiteten är mycket stor, behövs det endast en liten lönehöjning eller eventuellt ingen lönehöj— ning alls för att locka fram en tillräcklig mängd arbetskraft. Ju mer elasticiteten i utbudet minskas, ju större lönehöjning behövs för att jämvikt skall nås mellan utbud och efterfrågan.
Man skulle härav kunna draga den slutsatsen att vid mycket låg elasticitet kvin- nolönen snabbt skulle stiga till den manliga lönenivån, som på grund av substitu- tionsmöjligheten utgör en gräns för lönestegringen, men detta är endast fallet om elasticiteten ej undergår någon förändring med stigande löner. Utbudet kan emeller- tid vara sådant att, när en viss lön uppnåtts, arbetskraft som ej varit tillgänglig till de lägre lönerna lockas fram i tillräcklig mängd för att täcka behovet. Detta illustre- ras av kurvan U1U1" i diagram 2. Vidare tillkommer den tidigare diskuterade
Antal.
____________/
2
E
1
F-_E_
I——-- _q
UQ'
Diagram 3.
omständigheten, att arbetsgivarna vid en viss lön ej längre äro intresserade av att ersätta män med kvinnor, även om denna lön ligger under den manliga lö- nen. Om fri konkurrens råder mellan arbetsgivarna liksom mellan arbetarna på området ifråga, skulle lönerna drivas upp till denna lön men stanna där, tack vare det faktiska köparmonopol som ligger i uppfattningen om den »normala» lönen. Om det endast funnes en arbetsgivare eller om arbetsgivarna vore starkt organisera- de, funnes ingen anledning för dem att taga initiativ till en höjning av lönen utöver det ursprungliga läget, enär ingen ökning av utbudet kunde uppnås genom en löne- höjning som läge inom ovannämnda gräns. Det är emellertid tydligt att i detta fall, vilket är analogt med det å sid. 460 diskuterade, utsikter finnas för en stark fack- förening att åstadkomma en lönehöjning åtminstone till den punkt, då utbudet åter börjar stiga.
Arbetskraftsreservens betydelse. Av de fall som här diskuterats framgår att före- fintligheten av en reserv av kvinnlig arbetskraft spelar en stor roll för löneutveck- lingen. I sin ovan citerade artikel förklarar P. S. Florence det förhållandet att sub- stitutionen inom den engelska industrien ej förts längre vid rådande löneläge med antagandet av en diskontinuitet i kvinnornas utbudspris av den art som analyserats ovan. Det skulle enligt hans uppfattning ej finnas någon tillgänglig reserv, enär industrien ej är i stånd att draga arbetskraft från andra näringsgrenar och någon tillströmning av arbetskraft från det oavlönade hemarbetet ej är att räkna med utan mycket kraftiga lönestegringar. Detta skulle bero på vissa för England karakteristiska institutionella förhållanden.
I skildringen av kvinnoarbetet i Sverige ha vi kunnat konstatera att den största sysselsättningsökningen ägt rum inom handeln, den industriella administrationen samt i vissa yrken inom hälso- och sjukvård samt annat socialt arbete. Inom in- dustrien har relationen av män och kvinnor däremot varit praktiskt taget oför— ändrad. Man kan fråga sig om detta har samma orsak som i England enligt Flo-
Lö
rences uppfattning. Så torde emellertid knappast vara fallet. Industrilönerna ligga i regel så mycket högre än lönerna inom ett flertal andra områden och arbetsför- hållandena i övrigt äro så goda, att industrien tagen som en enhet knappast torde ha några rekryteringssvårigheter. Lokalt föreligger det visserligen på sina håll brist på balans, i det att ett överskott på kvinnlig arbetskraft finnes på orter, där manliga industrier äro situerade, och brist på arbetskraft på orter för typiskt kvinn- liga industrier, delvis på grund av konkurrens från kontors- och expeditarbete. Det är emellertid på det förstnämnda slaget av orter som efterfrågan skulle kunna ökas genom en substitution av män mot kvinnor, och då så ej skett, beror det ej på lönen utan på de andra omständigheter som tidigare diskuterats.
I vissa typiska textil-, konfektions- och skoindustridistrikt år utbudet av kvinn- lig arbetskraft begränsat i förhållande till efterfrågan och Svårigheter ha uppstått för anskaffande av arbetskraft i tillräcklig mängd för sådana arbeten, för vilka man föredrar kvinnor. En höjning av lönerna, som skulle varit ägnad att draga till industrien ogifta kvinnor från andra orter eller yrken eller gifta kvinnor, bosatta på platsen, försvåras av att lönerna regleras genom riksavtal, vilka ej kunna smidigt anpassas efter de lokala förhållandena. Man har då tillgripit den utvägen att ut- nyttja den hemarbetande gifta kvinnans arbetskraft genom att överflytta arbete från fabrikerna till hemmen.
Industriellt hemarbete har tidigare varit mera utbrett än nu. Förr utgjorde det ett medel för arbetsgivarna att erhålla arbetskraft till billigare pris än på mark- naden genom att utnyttja kvinnor, som av nödtvång accepterade vilka löner som helst. Denna art av hemarbete börjar försvinna. I stället uppstår en ny typ, i det att arbetsgivarna inför en hotande brist på arbetskraft vid existerande löner för- söka att tillgodogöra sig en reserv, som ej är tillgänglig för arbete i fabrikerna ens till högre löner, genom att anpassa arbetsförhållandena efter dess behov. Det på sid. 385 omnämnda försöket i denna riktning inom textilindustrien visar tendensen. Även om risken av en underbetalning numera ej är så stor, bl. a. till följd av fackföreningarnas ingripande, föreligger här en faktor av betydelse för lönebild- ningen inom industrien. Det industriella hemarbetet blir ett komplementarbete till det husliga arbetet och den ersättning kvinnorna kräva kommer att påverkas härav. Även om man i nuvarande läge ej behöver befara en lönenedpressning, är detta slag av hemarbete dock ett medel att skapa en reserv av arbetskraft med en hög utbudselasticitet, vars existens försvårar lönehöjningar.
Då den stora efterfrågan på arbetskraft inom detaljhandeln, kontorsarbetet, re- staurangfacket, socialt arbete 111. m. icke har förmått att nämnvärt höja lönerna för den icke kvalificerade -— och på sina håll ej heller för den kvalificerade — arbetskraften, beror det på att det finnes ett mycket stort utbud till låga löner. Arbetet på dessa områden lockar arbetskraft från husligt arbete och jordbruk oavsett löneläget. Som redan påpekats, har man här ett typiskt exempel på ett utbud, vars storlek ovanför en viss lönegräns är oberoende av lönen och som det på grund därav är ytterligt svårt att organisera. Denna lönegräns är mycket låg, enär såväl den gifta kvinnan som den hemmaboende dottern ofta betrakta sin in- komst som ett komplement till en familjeinkomst eller arbetets art är sådant att man väljer detsamma oavsett lönens höjd. Även en liten inkomst får för denna kate- gori en relativt stor betydelse. Det föreligger en viss tendens till överskattning av den kontanta inkomsten, vilket beror på att alternativet för de kvinnor det gäller ofta är ett oavlönat hemarbete. —
Genom denna utströmning av arbetskraft från jordbruket och hemmen har det på dessa områden uppstått en brist: på arbetskraft, som kunde väntas stegra lö- nerna. Utbudet av arbetskraft som söker avlönat arbete på dessa områden är
nämligen mycket oelastiskt. Orsakerna härtill äro desamma som de vilka göra ut- budet inom kontorsarbete o. d. synnerligen elastiskt. Det skulle därför behövas kraftiga lönestegringar för att kunna öka tillgången på arbetskraft.
Det finnes på dessa områden ett mycket stort antal arbetsgivare och dessa äro ej organiserade. Då konkurrensen dem emellan ej förmår lyfta upp lönerna på en så hög nivå som kunde ha väntats med hänsyn till bristen på arbetskraft beror det på att efterfrågan är starkt elastisk. Det finnes alltjämt rum för en omfattan— de rationalisering inom husligt arbete och jordbruk genom effektivare arbetsme— toder, mekanisering av arbetet och dettas överflyttande från hemmet till fabriker— na, vilket innebär en minskad efterfrågan. Vidare äro arbetsgivarnas ekonomiska resurser ofta så begränsade, att det vid relativt måttliga lönestegringar blir nöd- vändigt för dem att ersätta den avlönade arbetskraften med oavlönad genom en ut- sträckning av hustrurnas arbetstid eller en ökning av deras arbetsintensitet. Vil- ken betydelse inkomstbegränsningen har som hinder för rationaliseringen av det husliga arbetet har framhållits i ett tidigare kapitel. Å andra sidan finnes det hem, där husmodern tidigare endast varit delvis sysselsatt. Lönestegringen för det av- lönade arbetet lockar därför fram en reserv av oavlönad arbetskraft.
Såväl jordbruket som hemmen ha byggt upp sin arbetsorganisation dels på hust- rurnas arbete och dels på en tillgång av billig eller helt oavlönad ogift arbetskraft. Minskningen i tillgången på dylik arbetskraft är därför av utomordentlig betydel— se, enär hustrurnas krafter icke kunna utnyttjas över en viss gräns och denna gräns på grund av socialhygieniska och allmänmänskliga skäl för övrigt redan nu måste sänkas för stora grupper.
Om man vill försöka göra en sammanfattning av de viktigaste faktorerna i kvin- nornas speciella löneproblem, finner man att de utgöras på efterfrågesidan av den traditionsmässigt bundna föreställningen om en »normal» lönedifferens mellan man— liga och kvinnliga löner samt på utbudssidan av det sätt, på vilket den gifta kvinnan är bunden vid familjen och hemmet. Den första faktorn, föreställningen om den normala lönen, försvårar likalönsprincipens genomförande på områden, där män och kvinnor utföra samma arbete, samt leder till en uppdelning av arbetet på »manligt» och »kvinnligt» arbete. Den andra faktorn, den gifta kvinnans bundenhet vid hemmet och hemarbetets karaktär av oavlönat arbete, medför en sådan inrikt- ning av utbudet att kvinnorna komma att besätta de lägst avlönade poster-na inom olika yrken. Det kommer alltid att finnas yrken med olika kompetens- fordringar och olika betalning, och man kan räkna med att kvinnorna i stön-re utsträckning än männen komma att söka sig till de lägre avlönade yrkena, så lämge icke de orsaker som påverka utbudet eliminerats. Arbetet för en höjning av kvinno— lönerna måste därför bedrivas på två fronter. Det gäller för det första att bryta föreställningarna om den »normala» kvinnolönen och att utnyttja de möjligheter som finnas att höja lönerna utöver denna nivå. Den andra uppgiften är att minska den gifta kvinnans bundenhet. I detta avseende är det av vikt att undanröja himd- ren för den gifta kvinnans förvärvsarbete och att genom åtgärder av olika sllag minska de svårigheter som kunna uppstå att förena moderskap och förvärvsarbete. Jämsides härmed måste ett intensivt upplysnings- och uppfostringsarbete bedriwas bland kvinnorna i syfte att höja deras kvalifikationer och stegra deras yrkesmed- vetande för att härigenom motverka koncentrationen av utbudet till de okvalifitre- rade yrkena med låga löner.
Kvinnorna i Stockholm och förvärvsarbetet
av KARIN BERGMAN och KARIN KOCK.
Efterföljande undersökning, som först publicerades som en artikeISCric i Hertha 1935 7436, har utförts av fil. kand. Karin Bergman i samarbete med docenten Karin Kock och med anslag ur bankdirektör J. H. Palmes fond för ekonomisk upplysning och ekonomisk forskning. Materialet har hämtats ur de av Statistiska Centralbyrån utarbetade tabeller- na rörande 1930 års folkräkning. Siffrorna för 1930 äro preliminära och ingen omarbet- ning har ägt rum med hänsyn till det efter publicerandet av denna artikelserie i tryck framlagda resultatet av folkräkningen detta år. Endast smärre formella ändringar i texten ha vidtagits.
Frågan om de gifta kvinnornas arbete har under det senaste decenniet varit en av de mest omdebatterade kvinnofrågorna. Orsaken härtill har varit den starka ökning i de gifta kvinnornas förvärvsarbete utanför hemmet, som man erfaren— hetsmässigt kunnat konstatera. Hela diskussionen har emellertid blivit lidande på att man ej haft något statistiskt underlag för densamma. De senaste, tillgängliga uppgifterna datera sig från 1920 års folkräkning, frånsett vissa specialundersök- ningar rörande förhållanden inom enstaka näringsgrenar, och med den omvälv- ning, som ägt rum på detta område, äro dessa siffror alltför gamla för att kunna läggas till grund för ett bedömande av den aktuella situationen.
Folkräkningsmaterialet för år 1930 är ännu ej fullständigt bearbetat, men när det föreligger i färdigt skick, torde det komma att ge en intressant belysning av detta problem. Än så länge kunna endast brottstycken av det stora materialet ta— gas upp till behandling, och vi måste vara dem tacksamma som givit oss möjlighet att på förhand taga del därav. Det är Stockholm, som i första hand blivit före— mål för en undersökning, och till en början skall bakgrunden tecknas till kvinnor— nas ställning som yrkesarbetande i huvudstaden.
Vi vilja först lämna några allmänna uppgifter rörande kvinnornas antal, ålders- fördelning m. ut. Det är ett känt förhållande, att kvinnornas antal i vårt land är större än männens, men det kanske ej är lika bekant, att kvinnornas övertalighet kontinuerligt minskas. I början av 1800-talet —— år 1810 — fanns det 1 099 kvin- nor på 1000 män; vid senaste sekelskifte utgjorde kvinnorna 1 049, år 1930 1 033 och 1933 1 025. Detta är den lägsta siffra som redovisats, sedan den svenska be- folkningsstatistiken började, men vi ha ingen anledning antaga, att det skall sluta vid denna punkt. År 1931 beräknade professor Sven Wicksell, att jämvikt mellan könen skulle uppnås på 1950-talet, varefter vi skulle komma in i en period av övertalighet för männen.
Förhållandet mellan kvinnor och män är emellertid ej detsamma på landet som i städerna. Nedgången i kvinnornas relativa antal har varit betydligt snabbare på landsbygden än i landet i dess helhet. 1910 fanns det på landsbygden 1 010 kvin- nor på 1000 män och 1933 endast 961. För städernas vidkommande har tenden- sen ej varit lika enhetlig. Kvinnornas relativa antal var nämligen där 1 168 år 1933. nästan exakt samma siffra som år 1910: 1 166. Orsaken till kvinnornas stora
övertalighet i städerna är att söka i det förhållandet, att de näringsgrenar, som spe- ciellt dragit till sig den kvinnliga arbetskraften, såsom vissa typiskt »kvinniga» industrier samt handel och allmän tjänst, äro stadsnäringar. Även i fråga om det husliga arbetet ge städerna större möjligheter till avlönade platser. Inströmniigen till städerna har därför varit starkare för kvinnorna än för männen och detta gäller särskilt för de yngre åldrarna. Icke minst framträder detta som karakteris— tiskt för Stockholm.
Av de 502 213 personer, som utgjorde Stockholms befolkning år 1930, voro 278371 kvinnor. Detta betyder, att det fanns 1 243 kvinnor på 1000 män. År 1900 var motsvarande siffra endast 1 192, och vi ha sålunda haft en rakt mctsatt utveckling i huvudstaden mot i landet i dess helhet. Inflyttningens betydelse för detta förhållande framgår av att, om man bortser från åldrarna över 60 år, kvin- nornas övertalighet är störst i åldern 20—30 år, inom vilken det år 1930 finns icke mindre än 1 338 kvinnor på 1000 män. Medan för hela landet männen äro övertaliga ända upp till 213—årsåldern, börjar kvinnornas övertalighet i Stockholm redan i åldrarna 15—20 år.
Medan hela Stockholms befolkning ökade under tioårsperioden 1920 1930 med icke mindre än 20 %, har barnantalet, d. v. s. antalet barn under 15 år, gått ned från 84 125 till 76 631 eller med 9 %. Från att ha utgjort 20 % av befolkningen är 1920, minskades barnens antal härigenom till endast 15 % (25 % för hela landet). Det relativt låga barnantalet i Stockholm sammanhänger delvis med det relativt stora antalet ogifta kvinnor i Stockholm. Den låga siffran är dock anmärknings- värd, enär antalet gifta kvinnor i åldern 15—49 år stigit med icke mindre än 38 % sedan 1920, d. v. s. avsevärt starkare än det totala antalet kvinnor i denna ålders- grupp. År 1920 kommo 603 barn på 1 000 kvinnor i dessa åldrar; år 1930 endast 432. Denna omständighet är av utomordentlig betydelse för kvinnornas arbete i och utanför hemmen.
I det efterföljande skola vi koncentrera oss till de vuxna kvinnorna i Stockholm, d. v. 5. de kvinnor, som fyllt 15 år. Som redan nämnts, är antalet ogifta kvinnor i huvudstaden relativt stort — 1930 jämnt hälften av alla vuxna kvinnor, medan de för landet i dess helhet endast utgjorde 42 %. Sedan år 1920 har antalet gifta kvinnor ökats relativt mer än de ogifta och det uppgick 1930 till 39 %. De åter- stående 11 % bestodo av frånskilda hustrur och änkor.
Tab. 1 visar, hur Stockholms vuxna kvinnor fördela sig efter civilstånd och fa- miljeställning.
Tab. 1. Kvinnor över 15 år fördelade efter civilstånd och familjeställning.
1 9 2 O 1 9 3 0 Öåczröing i39å I% av total- I % av total— 1 —19 0 Antal antalet Antal antalet Ogifta .................. 99 701 53 119 348 50 20 Gifta ................... 68 870 36 93 941 39 36 Förut gifta. ............ 21 811 11 27 576 11 26 Summa 190 382 100 MO 865 100 27 Därav: Yrkesarbetande .......... 97 421 51 130 232 54 34 Hustrur utan yrke ...... 56 931 30 67 167 28 18 Självständ. yrkeslösa . . . . 19 528 10 23 560 10 21 Familjemedlemmar ...... 16 502 9 19 906 8 21
Av tab. 1 framgår, att de yrkesarbetande kvinnornas antal stigit mer än total- antalet och att det nu utgör 54 % av detta, medan antalet hustrur utan yrke sjun— kit till 28 %. Vid bedömandet av dessa siffror måste man dock komma ihåg, att hustrur som mer eller mindre självständigt biträda mannen i hans verksamhet, t. ex. s.åsom biträden eller föreståndarinnor i hans affär, ofta icke medräknas bland de yrkesarbetande utan ingå i gruppen »hustrur utan yrke», trots att deras verksam- het icke uteslutande är förlagd till det egna hemmet. Vidare är naturligtvis grän— sen mellan dessa två grupper över huvud taget osäker, enär hustrur med mera till- fälligt arbete i en del fall betecknas som yrkesarbetande, i andra fall som hustrur. En del av de yrkesarbetande torde därför ha så obetydliga inkomster, att de knap- past kunna räknas till de förvärvsarbetande. Först när inkomstuppgifterna före- ligga, torde man kunna bedöma i hur stor utsträckning detta är fallet.
Det ligger nära till hands att förklara stegringen i antalet yrkesarbetande kvin- nor med de gifta kvinnornas ökade deltagande i förvärvsarbetet. Detta framgår av att medan de gifta kvinnornas antal ökat med 25 071, ha »hustrur utan yrke» endast stigit med 10 236. Tab. 2 visar även att antalet gifta yrkesarbetande kvin— nor mer än fördubblats på ett decennium och att deras andel av samtliga de yrkes- arbetande, om man håller sig till åldersgruppen 15—59 år, stigit från 11 till 18 %. Från att år 1920 ha utgjort 15 % av samtliga gifta kvinnor har deras antal stigit till 25 % år 1930.
Tab. 2. Yrkesarbetande kvinnor efter civilstånd.
1 9 2 0 1 9 3 0 (liviistånd Därav i åldern 15)—59 år Därav i åldern 15 —59 år Totala Totala antalet I % av antalet I % av Antal samtliga Antal samtliga Ogifta ....... 80 979 77 417 84 97 353 93 747 76 Gifta ........ 10 313 9 841 11 23 539 22 854 18 Förut gifta . . 6 309 4 906 5 9 402 7 603 6 Summa 97 601 92 164 100 130 294 124 204 100
Det är givet att de gifta kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet utom hemmet skall variera avsevärt i olika åldersklasser.
Det absolut taget största antalet finner man nu likaväl som år 1920 i ålders- gruppen 30—39 år, medan åldersgruppen 20—29 år visar det största antalet i för- hållande till hela antalet gifta i samma grupp.
I denna sista grupp utgjorde de yrkesarbetande hustrurna omkring 37 % av samtliga och deras antal har nästan tredubblats under tioårsperioden. Med sti- gande ålder minskas de förvärvsarbetandes antal såväl absolut som relativt, bero- ende. dels på att hustrurna i de äldre äktenskapen mera sällan behöllo sitt arbete vid äktenskapets ingående och dels på att hustrurna alltjämt i många fall kvar- stå i arbetet endast under äktenskapets första år. Den större differensen mellan de yngre och äldre åldersklasserna år 1930 i jämförelse med 1920 kan förklaras ge- nom att vi befinna oss i en stark utvecklingsperiod. Först nästa folkräkning kan visa, i vilken grad förvärvsarbetet tenderar att bli av mera permanent karaktär. Av samtliga gifta kvinnor samt frånskilda och-änkor i åldern 20—49 år, d. v. s. de kvinnor som kunna beräknas ha minderåriga barn, voro mer än en tredjedel
Tab. 3. Yrkesutövande gifta kvinnor i % av samtliga i samma åldersklass.
- . _ 60 år 0. 15—19 20—24 20—29 30—59 40—49 50—59 10—59 däröver Summa 1920 191 189 187 115 150 11-2 160 6-5 15-0 1930 297 236-3 370 305 233 161 258 7-2 25-1
förvärvsarbetande, ett förhållande, som är av synnerligen stort intresse och som ger en bättre bild av det faktiska läget än den förut citerade procentsiffran, 25 %.
De gifta kvinnornas ökade deltagande i förvärvsarbetet torde även ha påverkat änkornas och de frånskilda hustrurnas yrkesarbete. Den starka stegringen av de yrkesarbetandes antal i denna grupp, från 49 till 59 %, torde bero på att de redan under äktenskapet haft ett avlönat arbete.
I fråga om de ogifta kvinnorna är det ett par omständigheter, som äro av iu— tresse att påpeka. Redan år 1920 var det övervägande flertalet, 85 %, av samtliga ogifta kvinnor i åldern 15—59 år yrkesarbetande.
Man kan därför ej vänta någon större förändring av denna procentsiffra, och den har också stigit blott med en enhet till 86 %. Tar man hänsyn till att ett icke obetydligt antal flickor fortsätta sin skolutbildning över 15-årsåldern, att det fin- nes ett antal invalider, vilka ej kunna arbeta, samt att en del kvinnor pensioneras mellan 50 och 60 år, kan man draga den slutsatsen, att man i Stockholm knap- past har några arbetsföra kvinnor, som ej äro eller varit förvärvsarbetande. I åldersgruppen 25—39 år utgöra de förvärvsarbetande ej mindre än 94 % av samt- liga ogifta kvinnor. De »sysslolösa» ogifta kvinnorna, av vilka en del för övrigt arbeta inom hemmen, åro sålunda ett försvinnande fåtal.
Vidare kan man konstatera, att de yrkesarbetande kvinnorna i åldern 15—19 år undergått en relativ minskning, vilket även varit fallet för kvinnor över 60 år. Vad ungdomarna beträffar, torde detta höra samman med en förlängd utbild- ningstid, beroende dels på de stegrade kraven på högre kompetens, dels på större möjligheter till skolutbildning utöver folkskolans obligatoriska kurser. Ser man på yrkesfördelningen inom denna åldersgrupp, visar det sig nämligen, att det absoluta antalet arbetande i »allmän tjänst och fria yrken» minskats. Inom »han— del och samfärdsel» finner man visserligen en absolut ökning, men denna är mindre än för åldersgruppen i dess helhet, medan »husligt arbete» och »industri» visa den största procentuella stegringen. I de höga åldrarna är förhållandet det mot- satta. De sjunkande absoluta siffrorna för »industri» och »husligt arbete» torde illustrera svårigheterna för de gamla att erhålla arbete i konkurrens med den unga arbetskraften. Inom handeln, där man finner ett förhållandevis större antal själv- ständiga yrkesutövare, är läget mera gynnsamt för de äldre kvinnorna.
De 5. k. »självständiga yrkeslösa», d. v. s. änkor och ensamma personer utan yrke samt f. d. yrkesutövare, utgöra en icke obetydlig grupp, som år 1920 var relativt större i Stockholm än i landet i dess helhet. Det stora flertalet inom denna grupp återfinnes självfallet i de högre åldersklasserna. Sålunda var år 1930 antalet av dem som fyllt 60 är icke mindre än 14 905 eller 6 % av hela den vuxna kvinnliga befolkningen.
Som en avslutning, innan vi övergå till att studera yrkesfördelningen, vilja vi göra en sammanfattning av förvärvsintensiteten inom olika åldrar av Stockholms kvinnliga befolkning. I åldrarna under 15 år fanns det år 1930 endast 62 flickor med arbete. Mellan 15 och 59 år var det absoluta talet 124000 eller 60 % av samtliga kvinnor i denna åldersgrupp. Det relativa antalet förvärvsarbetande var
störst i åldern 20—24 år, då flertalet kvinnor äro ogifta, med en procentsiffra av 84 och sjönk sedan kontinuerligt till 41 % i åldrarna 50—59 år.
I det föregående har framhållits hur kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet i huvudstaden stegrats. Proportionen mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare närmar sig numera jämvikt mellan de två könen: år 1930 utgjorde kvinnorna 44 % av samtliga yrkesutövare. Inom olika yrken ställer sig proportionen natur— ligtx IS mycket olika. Som exempel kunna nämnas yrken som barnmorska, tele- fonist och butikskassör, som till 100 % bestå av kvinnor, såväl som praktiskt taget alla tjänare i husligt arbete (99' 98 %). Inom trafikväsendet åter finnes endast ett fåtal kvinnor, veterinäryrket är till 100 % manligt etc. Emellan dessa ytter- ligheter finnas alla grader.
Innan vi övergå att redogöra för läget i fråga om den kvinnliga arbetskraften, vilja vi kasta en blick på de förändringar, som inträtt under det sista decenniet för stadens yrkesarbetande befolkning i dess helhet. Som synes av tab. 4 syssel-
Tab. 4. Yrkeslördelning i Stockholm 1920 och 1930.
Kvinnor i % 1 9 2 0 1 9 3 0 av samtliga Kvinnor Män Samtliga Kvinnor Män Samtliga 1920 1930 Jordbruk ............... 184 1 506 1 690 599 2 124 2 723 109 220 % ................... O'? 1 2 08 O'!» 1 8 Industri ................ 24 671 61 065 85 736 31 279 81 416112 (995 288 27'8 % ................... 25'3 47'9 381 240 4918 384 Handel ................. 27 911 28 777 56 688 45 522 37 089 82 611 492 551 % ................... 28 6 22'6 25-2 34 9 22-7 28 1 Samfärdsel .............. 5 073 17 180 22 253 5 427 22 200 27 627 228 196 % ................... 5 2 135 9 9 4 2 13'6 9-4 Fria yrken .............. 12 323 18 111 30 434 16 489 19 954 36 443 405 452 % ................... 126 14 2 13 5 126 12 2 124 Husligt arbete .......... 27 439 771 28 210 30 978 647 31625 97'3 98 0 % ................... 28-1 06 12 23 8 0-4 10'8 Summa 97 601 127 410 225 011 130 294 163 430 293 724 43'4 44'4
satte industrien år 1930 praktiskt taget lika stor del av yrkesutövarna som år 1920. Medan handeln, tagen i vidsträckt betydelse och omfattande icke endast den egent- liga detalj- och grosshandeln utan även hotell- och restaurangrörelse, kontorsarbete samt bank— och försäkringsverksamhet, dragit till sig den större delen av den ny- tillkomna arbetskraften, ha de fria yrkena, den offentliga förvaltningen och det husliga arbetet relativt taget gått tillbaka, även om de absoluta talen visa en steg- ring. Denna utveckling för de fria yrkena är dock delvis skenbar på grund av en överflyttning i 1930 års folkräkning av viss personal från offentlig tjänst till bank— verksamhet m. m. Samfärdseln visar en förhållandevis obetydlig ökning. Tabel- len visar även, att männens yrkesfördelning undergått mycket små förskjutningar. Den förändring, som inträtt, är en liten ökning av industriens andel —— efter allt att döma beroende på den livliga byggnadsverksamheten år 1930, som detta år gav sysselsättning åt icke mindre än 26500 personer —— samt en minskning för dem som äro sysselsatta i fria yrken och offentlig tjänst. Däremot absorberade handeln samma andel av de manliga yrkesutövarna som år 1920.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden är det av intresse att konstatera de starka förskjutningarna i kvinnornas sysselsättning. Siffrorna illustrera den förändring i
kvinnoarbetets karaktär, som man påvisat även i andra länder och som går i den riktningen, att industriens och det husliga arbetets betydelse minskas, medan han- deln och de fria yrkena draga till sig en allt större mängd av de kvinnliga yrkes- arbetarna. Icke mindre än 35 % av alla kvinnor i Stockholm erhålla nu sin ut- komst inom handeln, och om man frånskiljer de kvinnor, som arbeta inom det husliga arbetet, tillhör närmare hälften (46 %) av återstoden denna grupp, som även absolut taget är den största av huvudgrupperna. Handeln tilldrar sig sålunda ett speciellt intresse, genom att den mer och mer övergår till att bli ett »kvinnligt» yrke. Särskilt anmärkningsvärd är den synnerligen kraftiga ökningen i antalet kvinnliga yrkesutövare sedan 1920 (63 % mot 33 % för hela den yrkesarbetande befolkningen; jämför dock vad som ovan säges om förändringen i den statistiska redovisningen). Av de övriga yrkesgrupperna sysselsätta industri och husligt ar- bete ungefär lika många kvinnor, nämligen 31 000 vardera, vilket motsvarar ungefär 1/4 av samtliga kvinnor. I allmän tjänst och fria yrken finna 16500 kvinnor sin utkomst.
Ett vanligt slagord vid tal om kvinnornas yrkesarbete är att kvinnorna trängt ut männen på arbetsmarknaden. Så har dock icke varit förhållandet, ty i stort sett har den yrkesarbetande kvinnan endast utvidgat det verksamhetsfält som i alla tider ansetts vara hennes. Hon är alltjämt huvudsakligen sysselsatt med att sköta om bostäderna, att tillaga och servera maten, sy kläder, undervisa barn och vårda sjuka, om än till följd av tidens utveckling hennes arbete flyttats utanför hemmet och avser en större krets än den egna familjen. En annan konsekvens härav är att arbetet blivit mer specialiserat än tidigare. Ett studium av siffermaterialet ger också till resultat, att huvudparten av de kvinnliga yrkesutövarna i Stockholm finna sin utkomst inom dylika yrken. Näst efter husligt arbete finner man det största relativa antalet kvinnor i hotell- och restaurangrörelsen, där de utgöra 83 %. Där— näst komma textilindustri och hantverk i samma bransch, omfattande även tvätt och strykning (78 %), sjuk- och fattigvård (70 %) och undervisningsväsende (67 %). Lägger man härtill den egentliga handeln, som ju i stor utsträckning omfattar distribution av kläder och livsmedel och där kvinnorna utgöra 48 % av samtliga yrkesutövare, samt livsmedelsindustrien med 39 % kvinnor, kommer man upp till ett antal av över 100 000 kvinnor, vilka äro sysselsatta i vad man skulle kunna rubricera som kvinnliga yrken.
Det är även typiskt att inom minuthandeln i Stockholm kvinnorna som själv- ständiga företagare ha koncentrerat sig huvudsakligen på matvaror samt kläder och skor, i vilka branscher de äro i majoritet. Detta gäller speciellt småaffärerna, där de kvinnliga innehavarna över huvud taget dominera. Handeln med kolonialvaror och specerier har fortfarande till större delen manliga innehavare, men den starka ökningen för kvinnorna från 75 till 215 tyder på en pågående förändring i dletta avseende. De större affärerna och grosshandelsrörelsen ha likaså huvudsakliigen manliga innehavare eller chefer, men även här är det kvinnliga inslaget statt i ökning. År 1930 fanns det 216 kvinnor på dylika poster. Man måste dock göra den reservationen, att i en del av dessa fall företaget nominellt kan stå i hustiruns namn, medan det i realiteten drives av mannen eller eventuellt av båda gemenszamt. I en del fall torde kvinnorna som änkor ha fortsatt den rörelse mannen inneehaft under sin livstid. Icke mindre än 155 utav dessa 216 kvinnor äro nämligen gifta eller ha tidigare varit gifta.
Att det dock inom handeln finnes möjlighet för kvinnorna att komma upp i nnera ledande ställning framgår av 1925 års specialundersökning rörande de affiärs- anställdas förhållanden, som visade att icke mindre än 22 % av föreståndare och avdelningschefer i butikerna och 34 % av första försäljare voro kvinnor. Över
1930
Kvinnor Män Samtliga Kvinnor Män Samtliga
Statens civila förvaltning ............. 1 836 3 610 5 446 1 329 2 737 4 066 Försvar'sväsendet ..................... 213 5 213 5 426 505 5 073 5 578 Kommunal förvaltning ............... 420 1 942 2 362 746 2 374 3 120 Religionsvärd ........................ 133 409 542 414 569 983 Undervisning ........................ 3 606 2 261 5 867 4 147 2 050 6 197 Litterära o. konstnärliga yrken ........ 1 016 2 459 3 475 1 808 3 926 5 734 Sjuk—, fattig-, harna- och fångvård samt
annan social verksamhet ............ 5 099 2 217 7 316 7 540 3 225 10 765
Summa 12 323 18 111 30 434 16 489 19 954 36 443 Exkl. försvarsväsendet 12 110 12 898 25 008 15 984 14 881 30 865 I procent 484 5113 1000 51'8 482 1000
huvud taget ger expeditfacket stora arbetsmöjligheter för kvinnorna. Antalet kvinn— liga expediter (utom dem som befinna sig i funktionärställning) utgjorde 1930 10 990, vilket betyder en ökning med drygt 60 % sedan år 1920. De manliga expe- diterna hade däremot ökats med endast 35 % till 3 561.
Ett annat område, där kvinnorna i högre grad uppnått självständig ställning, ut- gör hotell- och restaurangrörelsen. Inom denna speciella bransch ha kvinnornas företagsamhet sträckt sig även till de större företagen, vilka till nästan lika stor del drivas av kvinnor som av män. Den livliga utvecklingen på detta område i Stock— holm med mängden av smårestauranger och pensionat har tillkommit på huvud- sakligen kvinnligt initiativ och antalet kvinnliga innehavare har sedan 1920 ökat med c:a 80 %. Den erfarenhet och kunskap som fordras inom detta yrke för- utsätter en viss mognad, och relativt taget återfinnas flertalet innehavare även i åldersgruppen 50—60 år. Den kvinnliga personalen i hotell- och restaurang- facket har sedan 1920 stigit med 90 % och är numera till antalet, 13300, den näst hembiträdena största kåren i Stockholm.
I industri och hantverk sysselsättas 3 360 företagare och 23 500 arbeterskor, var— av nära hälften i textilindustrien, inom vilken sömnadsyrket intar den dominerande platsen. Inom sömnads- och modebranschen ägas 53 större och 1678 mindre företag av kvinnor, en synnerligen kraftig utveckling sedan 1920, då antalet var 357. I trots härav har antalet arbeterskor något minskats, vilket torde sammanhänga med konfektionsindustriens tillväxt i landsorten. Inom livsmedelsindustrien märker man den starka ökningen av de kvinnliga innehavarna av bagerier.
Inom Stockholms industri utgöra kvinnorna 28 % av yrkesutövarna, vilket torde vara något högre än för landet i dess helhet. Arbeterskorna utgöra nämligen enligt industristatistiken c:a 20 % av samtliga industriarbetare.
Den stora ökning, som kan konstateras för den yrkesarbetande befolkningen i Stockholm, motsvaras ej av en lika stark expansion inom gruppen »offentlig för- valtning och fria yrken». Detta torde huvudsakligen ha rent statistiska orsaker, beroende på en ändring i yrkesfördelningen i 1930 års folkräkning. Antalet kvin- nor torde ha hållit sig uppe på samma nivå och t. 0. m. möjligen ha ökat något i förhållande till samtliga förvärvsarbetande kvinnor. Absolut taget ha de kvinn— liga yrkesutövarnas antal undergått en betydande ökning.
Då denna grupp har en mycket heterogen sammansättning, lämnas i tab. 5 upp- gift om hur den fördelar sig på olika underavdelningar.
Om man bortser ifrån försvarsväsendet, inom vilket kvinnor endast kunna. få anställning på vissa underordnade befattningar och såsom hantverkare o. dyl., fin- ner man, att kvinnorna nu utgöra mer än hälften av samtliga förvärvsarbetznde. Inom grupperna »undervisning» samt »sjukvård rn. m.» dominera kvinnorna full- ständigt med ungefär dubbla antalet mot männen. I statsförvaltningen och 'nom de litterära och konstnärliga yrkena utgöra de nästan en tredjedel av samtliga. Den kommunala förvaltningen visar en betydande övervikt för de manliga befattnngs- havarna, men om man drar ifrån polis och brandmanskap, utgör återstoden 1044 män och 739 kvinnor, (1. v. s. antalet kvinnor uppgår till mer än en tredjedel av det totala antalet befattningshavare.
1930 års folkräkning ger vissa möjligheter att bedöma, i vilken omfattning kvin- nor erövrat platser med mera kvalificerat arbete, för vilka ofta fordras akade- misk eller annan specialutbildning. Någon jämförelse med 1920 är tyvärr ej nöj- lig annat än i enstaka fall för vilka uppgifter lämnas inom parentes. Här nedan anges antalet kvinnor inom dylika yrken i Stockholm, och som siffror numera föreligga för hela landet lämnas även dessa.
Stockholm Hela landet
Högre funktionärer i statstjänst .................................... 1 32 1 44 därav i tulleni ................................................... 3 3 Kommunala tjänstemän ............................................ 40 99 Lärare vid universitet och högskolor ................................ 2 Lärare vid allmänna läroverk m. m. ............................... 804 3 [01 Högre funktionärer vid skolöverstyrelse, bibliotek, arkiv, museer ...... 92 155 Huvudredaktörer, författare m. rn. ................................. 63 136 Redaktörer och journalister ........................................ 125 240 Advokater ........................................................ 12 (5) 32 »7) Läkare ............................................................ 51 (37) 155 (90) Tandläkare ........................................................ 69 250 Apotekare och farmaceuter ......................................... 94 (58) 495 (333)
I de fall, där en jämförelse med 1920 är möjlig, visar det sig, att de kvinnliga yrkesutövarnas antal ökats avsevärt såväl i Stockholm som i hela landet. Detta gäller läkare, advokater samt apotekare och farmaceuter.
Uppgifter från andra källor ge även vid handen, att skolreformen medfört en be— tydande stegring av antalet kvinnliga lärare vid statens allmänna läroverk. I ge- nomsnitt för åren 1921—1925 voro 60 kvinnor anställda som ämneslärare och 77 som övningslärare. Höstterminen 1934 voro motsvarande siffror 437 och 316, Detta sammanhänger givetvis med förstatligandet av vissa skolor, men en ökning av an- talet kvinnor, som undervisa på högre stadier, torde dock ha ägt rum. Även på det lägre skolstadiet föreligger en stark absolut ökning från 19 436 folk- och småskole- lärarinnor år 1920 till 24 139 år 1930 (i Stockholm från 1 028 till 1 387). De man- liga folkskollärarnas antal har dock ökats mer än kvinnornas. Dessas andel har därför sjunkit från 73'0 % till 71'6 %. Detta torde sammanhänga med att den ökning lärarantalet undergått helt faller på de egentliga folkskolorna, medan små- skolornas lärarkår, vilken praktiskt taget är helt kvinnlig, minskats.
Siffrorna i tabellen här ovan ge sålunda huvudsakligen uppgift om läget för kvinnorna år 1930 inom det mer kvalificerade arbetet. Det måste dock ihågkom- mas att närmare fem år förflutit sedan folkräkningen utfördes och att sedan dess en ytterligare frammarsch torde ha ägt rum. Behörighetslagen trädde i kraft först år 1925 och det kommer därför att dröja, innan dess fulla verkningar kunna spåras.
' Tillkomma 3 högre kvinnliga tjänstemän vid post och telegraf.
___—___
Det är också karakteristiskt, att de största landvinningarna gjorts inom de fria yrkena, där lagstiftningen ej lagt hinder i vägen, och inom lärarkåren, där dessa hinder tidigast försvunno.
Tidigare ha vi behandlat kvinnornas yrkesval utan hänsyn till deras civilstånd och vilja nu undersöka, i vilken mån de gifta kvinnornas yrkesval avviker från de ogiftas. Denna fråga är av intresse med hänsyn till att ökningen i de yrkesarbe- tande kvinnornas antal sedan 1920 delvis förklaras genom de gifta kvinnornas ökade deltagande i förvärvsarbetet utanför hemmen.
Förut har framhållits att de yrkesarbetande gifta kvinnornas antal i förhållande till samtliga gifta kvinnors stigit från 15 % år 1920 till 25 % år 1930. Samma bild erhålles, om man som i tab. 6 jämför de gifta yrkesarbetande kvinnorna med samtliga yrkesarbetande kvinnor.
Tab. 6. Yrkesutövande gifta kvinnor över 20 år i % av samtliga yrkesutövande kvinnor i samma åldersklass.
204—24 251-% 30—39 40—49 50—59 60 ål" 0- Summa
över 1920 ........... 28 96 176 187 137 90 11'9 193!) ........... 5'8 193 299 27'7 199 114 201
Mot att 1920 endast 12 % av de yrkesarbetande kvinnorna över 20 år voro gifta, var år 1930 icke mindre än en femtedel av dessa gifta kvinnor. Ett slutgiltigt om- döme om utvecklingen kan dock ej fällas utan kännedom om inkomsterna. Ök- ningen kan till en del vara skenbar, beroende på större noggrannhet vid uppgif- ternas insamlande. Vidare måste man taga hänsyn till att de gifta kvinnorna år 1930 utgjorde en större andel av samtliga vuxna kvinnor än är 1920. Så mycket torde man dock kunna säga, att även denna sifferserie belyser den stora stegring av de gifta kvinnornas förvärvsintensitet, som man erfarenhetsmässigt kunnat kon- statera. Ökningen är märkbar för alla åldrar; relativt starkast är den som vän- tat i de lägre åldrarna. År 1930 liksom 1920 var de gifta kvinnornas andel av samtliga förvärvsarbetande störst i åldrarna 30—49 år.
Tab. 7 ger en bild av läget är 1930 med avseende på de gifta kvinnornas yrkes- val och av utvecklingen under de tio åren sedan föregående folkräkning. Den visar förs-.t och främst att ökningen av de gifta kvinnornas antal varit starkast inom
Tab. 7. De gifta kvinnornas yrkesfördelning 1920 och 1930.
Gifta kvinnor i % av , _
_Ogifta kvmnor1
Ökning samtliga yrkes— samtliaa yrkes- ! % _av samtliga ågåål sedan arb. gifta arb. kvinnor ogifta; yrkes— 1920 i % kvinnor i gruppen är ' vmnor
1920 1930 1920 1930 1920 1930 Jortdbruk ........... 207 405 04 09 223 345 02 04 Indlustri ............ 7 791 81 41'8 331 176 249 23.9. 22-0 Handel och samf. . . . ll 033 197 36'0 46'8 11'3 21'7 33'5 37'4 Friza yrken, allm. tj. 3297 129 139 140 117 200 125 12'3 Hutsligt arbete ...... 1 211 49 T!) 5'2 30 39 30'5 27'9 Summa 23539 128 1000 1000 106 181 1000 1000
1 Imkl. änkor och frånskilda.
handel och samfärdsel samt att denna grupp numera är den ojämförligt största gruppen, som sysselsätter icke mindre än 47 % av samtliga de gifta förvärvsarbe- tande kvinnorna mot endast 36 % år 1920. Vid föregående folkräkning fann man det stora flertalet gifta yrkesutövare, 42 %, inom industrien; 1930 hade industriens andel sjunkit till en tredjedel. Allmän tjänst och fria yrken ha bibehållit sin ställ- ning, medan det husliga arbetet gått relativt tillbaka. Det måste dock anmärkas, att de gifta kvinnornas arbete på det husliga området utanför sina egna hem allt- jämt torde ofullständigt redovisas. Detta gäller framför allt de tillfälliga arbeten med relativt obetydlig förtjänst, som många hustrur skaffa sig för att fylla ut familjeinkomsten.
Trots denna relativa tillbakagång för industriarbetet är detta alltjämt det yrke, där de gifta kvinnorna i förhållande till samtliga förvärvsarbetande kvinnor är störst, icke mindre än en fjärdedel (vi bortse här helt och hållet från jordbruket med dess obetydliga absoluta siffror), men handel och samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken närma sig snabbt denna siffra. För det husliga arbetet före- ligger en obetydlig stegring av de gifta kvinnornas andel, vilket möjligen kan illu- strera den förändring, som äger rum i det avlönade hemarbetets karaktär i Stock— holm i den riktning, att hembiträdena hålla sig bostad själva utanför det hem, i vilket de arbeta, och att arbetstiden på varje plats inskränkes till halva dagen eller mindre. En dylik utveckling möjliggör, att gifta kvinnor i större utsträckning än tidigare kunna skaffa sig avlönat husligt arbete.
En jämförelse mellan de gifta och ogifta kvinnornas yrkesfördelning bekräftar, att det avlönade husliga arbetet spelar en väsentligt större roll för den senare grup- pen än för den förra, vilket ju är helt naturligt. En dylik jämförelse visar också, att den förskjutning från industri till handel och samfärdsel, som vi tidigare konstaterat vara karakteristisk för kvinnoarbetet i allmänhet, varit betydligt mera utpräglad för de gifta än för de ogifta kvinnorna. Detta framträder ännu tydligare, om man studerar förskjutningarna mellan yrkesgrupperna med bortseende från det husliga arbetet (och jordbruket). Man finner då, att för de gifta kvinnorna min- skade industriarbetet från 46 till 35 %, medan motsvarande siffror för de ogifta voro 34 och 31 %. Å andra sidan ökades handelns andel från 39 till 50 % för de gifta, men för de ogifta endast från 48 till 52 %. Allmän tjänst och fria yrken visade i bägge fallen relativt små förändringar. Orsakerna till denna skiljaktighet i utveckling äro ej lätta att bedöma. Vi skola därför undersöka, huruvida en mer detaljerad granskning av de gifta kvinnornas ställning inom de olika yrkesgrup- perna kan lämna någon ledtråd härför.
Studerar man sammansättningen av gruppen »industri», finner man att den Över- vägande delen av de förvärvsarbetande kvinnorna inom denna grupp utgöres av arbeterskor, och förändringar i arbeterskornas antal och civilståndsfördelning blir därför av avgörande betydelse för hela gruppen. De gifta arbeterskornas andel av samtliga industriarbeterskor har visserligen ökats avsevärt, från 18 till 25 %, men denna stegring är väsentligt mindre än för andra yrken. Medan hela antalet gifta yrkesarbetande kvinnor stigit med 128 %, d. v. 5. mer än fördubblats, stan- nar ökningen för de gifta industriarbeterskorna vid 61 %. Den relativa ökningen för företagare och kontorspersonal inom industrien är däremot högre än medel- talet. Om man vill förklara den i det föregående omtalade företeelsen av en star- kare förskjutning från industri till handel för de gifta kvinnorna än för de ogifta, kan resonemanget därför begränsas till arbeterskorna och de anställda inom »han- deln». Av vidstående tabell framgå de förskjutningar som inträtt sedan 1920 inom dessa grupper.
Ökning av Gifta i % av samtliga
de giftas
antal * 7' 1920 1930 Industriarbeterskor ................................. 61 18 26 Kontorspersonal i industrien ........................ 288 8 18 Kontorspersonal i handeln .......................... 266 6 17 Butikspersonal ..................................... 280 8 18 Lagerarbeterskor .................................... 170 27 36 Hotell- och restaurangpersonal ...................... 431 5 17
Man finner härav att de gifta kvinnornas andel ökats synnerligen kraftigt inom kontors-, butiks- och restaurangpersonalen, medan lagerarbeterskornas andel i stort sett företer samma utveckling som industriarbeterskornas. Då det knappast finnes någon anledning antaga, att arbetsförhållandena inom dessa olika områden skulle ha förändrats under decenniet i den riktningen, att de förstnämnda yrkena blivit mer lockande för de gifta kvinnorna, måste orsaken sökas på annat håll. Ett un- dantag utgör möjligen restaurangrörelsen, enär med den fria bostadens borttagande som löneförmån arbetet gjorts tillgängligt även för de gifta kvinnorna i högre grad än tidigare. Huruvida arbetsgivarnas inställning till den gifta arbetskraften inom dessa områden undergått någon förändring, som påverkat de gifta kvinnornas möjlighet till anställning, undandrar sig även bedömande.1
Den huvudsakliga orsaken till den påtalade förskjutningen får därför sökas på annat håll, och närmast till hands ligger då den frågan, från vilka socialgrupper de förvärvsarbetande gifta kvinnorna rekryteras. Ett svar på denna fråga fordrar ett detaljerat material med möjligheter till fördelning efter männens yrken och in- komster samt kvinnornas utbildning. .Tågot sådant material finnes ej nu tillgäng- ligt, och man får därför nöja sig med en uppdelning på stora grupper och med vissa sannolika antaganden.
Genom att fördela de gifta männen på de olika yrkesgrupperna, får man ett mått på hustrurnas antal inom dessa. Vidare finnas uppgifter om antalet hustrur utan yrke. med fördelning på männens yrken. Kombinerar man dessa data, erhåller man en approximativ uppdelning av de gifta förvärvsarbetande kvinnorna efter männens yrken. Procentsiffrorna i tab. 8 ange, hur stor del de gifta förvärvsar- betande kvinnorna utgöra av samtliga hustrur inom männens olika yrkesgrup— per. Tabellen ger sålunda ej någon upplysning om kvinnornas yrkesval.
Tabellen visar en mycket intressant förskjutning. Medan år 1920 den största för- värvsintensiteten förefanns bland hustrur till män anställda inom industrien och därnäst bland hustrur till män inom allmän tjänst och fria yrken, hade år 1930 handeln (inkl. bank- och försäkrings- samt restaurangrörelse) kommit upp på främsta platsen, medan industrien fallit till tredje plats. Ökningen av de gifta kvin- nornas förvärvsarbete har sålunda varit svagare inom industribefolkningen än inom övriga här medtagna näringsgrenar. Samma resultat erhåller man, om man sär- skiljer industriarbetarna från övriga inom samma grupp.2 Denna utveckling, som ej är. egenartad för vårt land utan framträder kanske än mer markerad i andra länder, t. ex. England, beror dels på att hustrurnas yrkesarbete utanför hemmet
1 Man kan möjligen räkna med att födelsekontrollen ökat de gifta kvinnomas användbarhet inom yrken, där de ha direkt med allmänheten att göra, t. ex. såsom expediter, uppasserskör |D. dy1. ' Förklaringen till att procentsiffran för gruppen i dess helhet har ökats mindre än för arbe- tarna, finner man i det förhållandet, att arbetarnas andel nedgått från 8459!» till 82'8 %. 31—378661.
Tab. 8. Gifta yrkesarbetande kvinnor med fördelning på männens yrken.
I % av samtliga hustrur
1920 1930
Industri och hantverk .................. 17'5 28'4 därav arbetare ....................... 177 308 Handel m. m ........................... 13'7 29'5 Samfärdsel ............................. 13'5 25'9 Allmän tjänst och fria yrken ........... 151 289 Summa 15'8 28'3
är en företeelse, som tidigast framträdde inom industriarbetarklassen och som först på senare tid och då i mycket hastig takt trängt in även inom andra social- klasser. Vidare torde den successiva höjningen av industriarbetarnas inkomst- standard taga sig uttryck i att hustrurna i mindre grad än tidigare söka sig arbete utom hemmet. Detta är förklarligt, ty ju lägre familjeinkomsterna äro, ju tyngre blir dubbelarbetet för hustrun. En inkomstökning för mannen kommer därför i de flesta fall att få till resultat, att hustrun stannar inom hemmet eller söker sig ett lättare arbete. Även om detta i vårt land ännu ej lett till en minskning i förvärvs- intensiteten hos de gifta kvinnorna inom industriarbetarklassen, tar det sig uttryck i en mindre stegring än inom andra socialklasser. Den relativa standardsänkning, som inträtt för vissa kategorier inom medelklassen, liksom bortfallandet av vissa fördomar och traditioner, har å andra sidan bidragit till en starkt ökad förvärvs— intensitet hos de gifta kvinnorna inom denna socialklass.
Man kan anse sannolikt att kvinnorna inom medelklassen huvudsakligen söka sig till kontors- och förvaltningsarbete, till affärer som expediter m. m. Då man vidare kan antaga att industriarbetarnas hustrur i stor utsträckning arbeta inom industrien samt i det mindre kvalificerade arbetet inom handeln, skulle man kunna finna förklaringen till den olikartade utvecklingen för gifta och ogifta kvinnor i en förändring på utbudssidan. Denna förändring innebär att de gifta kvinnor, som nu uppträda som förvärvsarbetande utom hemmet, i allt större utsträckning komma från andra socialgrupper än tidigare. Denna slutsats grundar sig visser- ligen på ett statistiskt material, som vad jämförelserna mellan olika är beträffar, måste behandlas med försiktighet, men den stärkes av de iakttagelser som man erfarenhetsmässigt kunnat göra och som även kunnat statistiskt påvisas i andra länder. — '
Man har sålunda att göra med två tendenser inom kvinnoarbetet: 1) den för alla kvinnor konstaterade förskjutningen från industri till handel, som beror dels på en ökad efterfrågan från handelns sida och dels på en med utbildnings- och andra förhållanden förändrad inriktning av utbudet, samt 2) den speciella förändringen) i de gifta kvinnornas utbud, vilken för dessas vidkommande stärker tillströmningen) till handeln på industriens bekostnad.
Man kan, som vi påvisat, vid en jämförelse mellan de stora näringsgrenarnza konstatera, att en avsevärd förändring ägt rum i avseende på de samhällsgrupper, från vilka de gifta förvärvsarbetande kvinnorna komma. Detta problem skall när— mare belysas genom en jämförelse mellan olika socialgrupper för år 1930. Någom jämförelse med 1920 har ej gjorts, enär förändringarna i folkräkningens yrkesför- delning sedan detta år starkare påverka siffrorna, ju mindre grupper man rör sig med.
Procentsiffrorna i nedanstående tabell ange relationen mellan antalet gifta män, vilkas hustrur ha avlönat arbete utom hemmet, och samtliga gifta män i respek- tive grupper. Approximativt utgöra de ett mått på relationen mellan gifta kvin- nor med arbete utom hemmet och samtliga gifta kvinnor (jämför sid. 481). Genom- snittssiffran för samtliga är 28 %. Detta tal är tre enheter högre än den siffra, 25 %, som tidigare framräknats direkt på siffrorna för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna. Den sista siffran är givetvis den mest exakta; den förstnämn- da torde vara för hög, beroende på att en del hustrur, vilka äro fastighetsägare, rentierer m. m., samt det fåtal pensionerade kvinnor, vilkas män fortfarande äro yrkesverksamma, räknas till en speciell grupp (nr VI) och ej som »hustrur utan yrke». Ju mindre de absoluta talen äro, ju större blir felet. Man kan därför en- dast röra sig med relativt stora grupper; procentsiffrorna för lägre tjänstemän i civil- och kommunalförvaltning äro av denna orsak osäkra. Under 20 %: Större företagare, chefer m. 111. inom industrien (15 %); minuthand- handlare (19 %).
20—28 %: Mindre företagare samt ingenjörer, verkmästare m. m. inom industri- en; grosshandlare och direktörer; innehavare av hotell- och restau- rangrörelse; anställda inom allmän lanttransport; högre tjänstemän i civilförvaltningen och inom bank- och försäkringsväsendet; vakt- mästare i kommunal tjänst; anställda vid järnväg och spårväg; lärare, ej anställda vid högre skolor m. m. eller folkskolor. 28—30 %: Kontorister inom industrien; högre tjänstemän i kommunalförvalt- ningen; lärare vid högre läroanstalter; fria yrkesutövare och övriga i civilförvaltningen; anställda vid post, telegraf, telefon samt inom sjöfart 0. dyl.; vaktmästare i civilförvaltningen.
30—35 %: Arbetare inom industrien; handelsresande; expediter, lagerarbetare; lägre tjänstemän i civilförvaltningen; vaktmästare inom bank- och för- säkringsväsendet. 35——40 "o: Kontorister inom handeln samt hotell- och restaurangrörelsen; servi- törer; lägre tjänstemän inom bank- och försäkringsväsendet. Över 40 %: Lägre tjänstemän inom kommunalförvaltningen (40 %); övrig perso- nal inom hotell- och restaurangrörelsen (40 %); folkskollärare
(57 %).
Tabellen talar för sig själv och behöver ej många kommentarer. Den visar tyd- ligt att i Stockholm hustrurnas förvärvsarbete för närvarande i hög grad är ett medelklassproblem. Givetvis kan man ej draga några definitiva slutsatser, förrän man även kan erhålla uppgifter om männens inkomster, men så mycket torde man kunna säga, att de privatanställda med relativt låga och osäkra inkomster, kon- torister och expediter, restaurangpersonal, banktjänstemän m. m., i stor utsträckning försöka genom hustruns förvärvsarbete utom hemmet att skapa en säkrare ekono- misk ställning och en som bättre motsvarar den sociala standard som de efter- sträva. En illustration till Pinnebergsproblemet! Stats- och kommunaltjänstemän, de fria yrkenas utövare samt lärare befinna sig även över medeltalet. En alldeles särskild ställning inta folkskollärarna med en procentsiffra, som ligger över 50.
Under medeltalet befinna sig näringsidkarna samt de ledande männen inom in- dustri, handel samt hotell- och restaurangrörelse. Inom dessa kategorier återfinnas de största inkomsttagarna, och det är naturligt, att förvärvsarbetet utanför hem- met skall spela en väsentligt mindre roll för deras hustrur. Det är snarare ägnat att förvåna, att t. ex. de större företagarnas hustrur i så stor utsträckning som siffrorna ange äro förvärvsarbetande. Delvis finner detta sin förklaring i att en
av felkällorna i ovanstående beräkning, vilken gör siffrorna för höga, torde vara av relativt stor betydelse för denna grupp, nämligen det förhållandet, att hustrur som t. ex. äro fastighetsägare eller äro att hänföra till kapitalister och rentierer (utan annat yrke) ej ingå bland »hustrur utan yrke» utan komma i dessa kalkyler att räknas som yrkesarbetande. Å andra sidan får man taga hänsyn till att bland de mindre företagarna hustrurna i många fall hjälpa mannen i arbetet utan att räknas som yrkesarbetande, vilket trycker ned siffrorna för denna kategori (t. ex. minuthandlare) .
I den serie, som härmed avslutas, har i korta drag tecknats en bild av kvinno- arbetet i Stockholm och dess fördelning på hemarbete och olika yrkesområden utanför hemmet. Framställningen har blivit koncentrerad och den gör ej anspråk på fullständighet, ej ens i fråga om utnyttjandet av befintligt material. De slut- satser som dragas kunna ej heller utan vidare tillämpas på landet i dess helhet. Det är att hoppas, att 1936 års folkräkning och de specialundersökningar, vilka pågå rörande kvinnoarbetet och speciellt de gifta kvinnornas arbetsproblem, skola lämna stoff för en fylligare skildring av kvinnoarbetet i nuvarande tid. Den be- tydelse, som detta komplex av problem har ur samhällelig synpunkt, gör att man med spänt intresse avvaktar resultaten.
Bilaga 3.
Jämförelse mellan kostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft på grundval av observationer bland folkskollärare och folkskollärarinnor
av amanuensen MAURITZ SUNDSTRÖM.
]. Kostnaden för avlöning och egenpension.
Som material för undersökningen ha använts Statens pensionsanstalts anteck- ningar angående pensionerade folkskollärare och folkskollärarinnor, dels sådana som pensionerats1 under åren 1934—1936, dels sådana, som pensionerats under åren 1905, 1915, 1921—1923 och avlidit före 1937 års utgång.
För de under åren 1934—1936 pensionerade folkskollärarna och folkskollärarin- norna har observerats
1) åldern vid tidpunkten för avgången ur tjänst (i vissa fall vid tidpunkten för tilltänkt avgång), .
2) orsaken till avgången (uppnådd pensionsålder, iråkad arbetsoförmåga respek- tive annan orsak),
3) den tjänstetid2 efter fyllda 20 år, som åberopats för pension, uppdelad på tid, under vilken tjänstgöring fullgjorts som ordinarie, extra ordinarie eller vikarieran- de folkskollärare respektive folkskollärarinna samt övrig tjänstetid, som berättigar till pension från Statens pensionsanstalt.
Dessa värden äro tillräckliga för att i så gott som samtliga fall vid genast bör- jande pension beräkna pensionsbeloppet.
För de avlidna pensionärerna har iakttagits åldern, då pensionen började utgå, samt åldern vid dödsfallet.
Beträffande tjänstledighet ha ur pensionsanstaltens material inga observationer gjorts annat än i fråga om ledighet, åtnjuten för enskilda angelägenheter, vilken avdragits vid angivandet av den för pension beräkneliga tjänstetiden.
I avsikt att erhålla talvärden, som lämpa sig för en första grövre jämförelse mel- lan observationsresultaten för folkskollärare och folkskollärarinnor, ha uträknats medelvärdena av de observerade kvantiteterna. De erhållna resultaten ha samman- förts i följande tablåer (nr 1—-3). För att ge en uppfattning om folkskollärarkårens storlek har dessutom medtagits en tablå (nr 4) över antalet folkskollärare respektive folkskollärarinnor.
1 I vissa fall avse anteckningarna prövning av pensionsrätten för personer, som ännu ej av- gått, men uppgivit en dag för tilltänkt avgång. Det genom användningen av sådana förtids- nppgifter ev. uppkomna felet torde knappast ha någon större betydelse. * Vid beräkningen av tjänstetiden har som grundregel antagits, att varje hel lästermin om- fattar ett halvt år med begynnelsedagar den 1 januari respektive den 1 juli. Om anställning har börjat efter termins början eller upphört före termins slut, har tagits den exakta tiden, dock så att ferier, som falla inom oavbruten anställningstid, alltid tlllgodoräknats som tjänstetid.
Tab. 1. Folkskollärare (m.=manllga, kv.=kvinnliga), som avgått ur tjänst efter uppnådd pensionsålder (60 år).
Genomsnittlig tjänstetid (år och månader)
Genomsnittl.
. elgåhaärer pens—ålder som ord. som e. o. el, annan
Pe." 810316" p (är 0- mån.). folkskol- vik. folkskol— t'änstetid total rmgsar lärare lärare ]
m. kv. m. kv. m. kv. m. kv. m. kv. m. kv.
1936 107 74 60'6 60'3 35'0 31'6 1'3 3'1 0'3 1'6 36'6 36' 1 1935 107 71 60'5 60'3 35'1 30'5 1'3 3'4 O' 6 2'0 36'10 35'9 1934 99 64 60'8 60'4 34'11 26'11 1'7 3'3 0'0 5'8 36'6 35'5 1934—36 1313 '209 60'6 60'3 35'0 29'9 1'4 3'2 0'3 2'10 36'7 35'9
1 Härav innehade 297 minst 33 tjänstår och erhöllo hel pension. : ' ) ) 182 > 33 ) ) > : »
_Tab. 23'Folkskollärare, som avgått ur tjänst före uppnådd pensionsålder.
Avgång med rätt till pension först Avgång med rätt till genast från 60 års ålder börjande pension Pensione— Genomsnittlig ålder Genomsnittlig ål- ringsår Antal vid avgången Antal der vid avgången (år och mån.) (är och män.) m. kv. m. kv. m. kv. m. kv. 1934—1936 1 13 48'0 50'11 13 9 459 49'7
Tab. 3. Dödligheten bland folkskollärare, som avgått ur tjänst efter uppnådd pensionsålder (55 år före 1/1 1920, härefter 60 år). För de under åren 1905 och 1915 pensionerade ha endast medtagits dödsfall, som inträffat efter uppnådd
60 års ålder. Antal pensionärer Genomsnittl. Genomsnittl. . ålder då pens. ålder vid döds- Pensxope- Avlidna före Kvarlevande började utgå fallet ”DES?" 1/1 1938 1/1 1938 (år och mån.) (är) m. I kv. m. I kv. m. kv. m. kv. 1923 76 26 67 55 62'6 61'9 — — 1922 74 30 65 58 62'9 61'8 — — 1921 71 32 53 32 62'9 61'8 — _— 1915 59 25 23 13 — — —- — 1905 43 12 — — — —— 176 180 Anm. Som synes av tab. 3 tilläts kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder be- tydligt längre under åren 1921—1923 än numera är fallet. 1 På grund av det ringa material, som legat till grund för beräkningen av dessa värden, får vid desamma givetvis ej fästas något större avseende.
Tab. 4. Antalet folkskollärare respektive folkskollärarinnor vid slutet av vissa vårterminer.
Antal folkskollärare vid slutet av vårterminen Å r manliga kvinnliga ord. och vik. e. 0. ord. och vik. e. 0. 1921 7 147 218 4 650 346 1934 8 249 563 5 964 666 1935 8 259 579 5 932 685
Ur tab. 1 erhålles som resultat
att manlig folkskollärare för närvarande ålderspensioneras i genomsnitt ungefär 1/4 år senare än kvinnlig (jämför tab. 3),
att hans totala pensionsberättigade tjänstgöringstid delvis som följd härav är i genomsnitt ungefär 10 månader längre än folkskollärarinnas samt
att hans tjänstgöringstid vid folkskola är ungefär 3 år 5 månader längre än folk- skollärarinnas. Vidare framgår
att kvinnlig lärare jämfört med manlig i genomsnitt fått tjänstgöra ungefär 1 år 10 månader längre som e. 0. eller vik. vid folkskola samt ungefär 2 år 7 måna- der längre vid annan skola än folkskola.
Genast börjande pension före uppnådd pensionsålder synes förekomma ungefär lika ofta för manliga som kvinnliga folkskollärare; det nu använda materialet är alltför ringa för något noggrannare omdöme. Däremot är det alldeles tydligt, att avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder med rätt till uppskjuten pension före- kommer betydligt oftare för kvinnliga än för manliga. Eftersom pensionen i de flesta sådana fall enligt nu gällande bestämmelser beräknas endast på befattnings- havarens egna avgifter, komma dessa fall att ge billig arbetskraft.
I tab. 3 ha sammanförts vissa observationsresultat, som tyda på att kvinnlig folk- skollärare i genomsnitt lever längre än manlig. Detta är ju även fullt i överensstäm- melse med erfarenheter rörande den allmänna befolkningsdödligheten. De senast ut- förda undersökningarna visa emellertid, att skillnaden i dödligheten för män och kvinnor alltmer börjar avtaga.
Pörande storleken av skillnaden mellan dödsfallsäldrarna för manliga och kvinnliga folkskollärare ger tab. 3 ingen anvisning. För att kunna avge ett ut— låtande häröver erfordras en betydligt mera omfattande undersökning än den här föreliggande.
Som sammanfattning må uppräknas de faktorer, som inverka sänkande på kost- naden för manlig respektive kvinnlig folkskollärare jämfört med kostnaden för den andra parten. Dessa faktorer äro för manlig folkskollärare: längre tjänstetid, såväl total som vid folkskola, högre pensionsålder, kortare pensionsberättigad tjän- stetid vid annan skola än folkskola? och för kvinnlig folkskollärare: längre tjänste- tid som e. 0. eller vik. lärarinna vid folkskola, oftare förekommande avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder med rätt till uppskjuten pension. Vidare synes enligt tab. 3 den genomsnittliga dödsåldern vara lägre för manliga än kvinnliga pensionerade folkskollärare, vilket skulle innebära, att de för manlig lärare upp- räknade faktorerna ökades med ännu en. Anmärkas må att mellan de uppräknade faktorerna givetvis existerar ett visst beroende.
1 Under sistnämnda tjänstetid utföres i allmänhet lägre kvalificerat arbete än vid folkskola varemot pensionskostnaden i regel blir densamma som för folkskollärare.
Formler för beräkning av arbetsprestation och kostnad för avlöning och egenpension.
Följande beteckningar ha använts: ], antalet kvarvarande x-åriga personer av en grupp på 1, personer, som bör- jat förvärvsarbete vid i års ålder L, avlöning t år efter förvärvsarbetets början (dyrtidstillägget ej medräknat) s antalet sjukledighetsdagar i genomsnitt per arbetsår (ett arbetsår antages i formlerna utgöra 256 dagar) ! antalet andra ledighetsdagar (utan avlöning) i genomsnitt per arbetsår k den %-sats av full lön, varmed avlöning utgår vid sjukledighet
ålder vid avgång ur tjänst efter uppnådd pensionsålder (pensionsåldern an- tages i formlerna vara 60 år)
PW årliga beloppet av pensionen från åldern å (P(å) antages konstant; från dyrtidstillågg bortses alltså) Pig) årliga beloppet av genast börjande pension från åldern z (7. ( pensions- åldern) Pi") årliga beloppet av uppskjuten pension från pensionsåldern vid avgång ur tjänst vid åldern 2. pig), p(n) sannolikheten för avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder med rätt till genast börjande resp. uppskjuten pension f(g) (z) dz,f(")(z) dz motsvarande sannolikheter för avgång ur tjänst under ålders- " intervallet z. . . .z + dz.
För att ej onödigtvis belasta formlerna har antagits, att i och å äro fixa samt att s, 1, f(ä') (z) och f(">(z) äro oberoende av åldern.
Om allt arbete antages vara likvärdigt och direkt proportionellt mot tiden samt som enhet väljes det under ett är utförda arbetet, erhålles det arbete, som kan väm- tas bliva presterat av en i-åring, genom formeln
å. s+1 [l, 60—i __ __ _ _ (8) (n) ...,,a, . (1 256)(U 1i dx (p +F) 2 ( i
Den totala genomsnittliga kostnaden för avlöning och egenpension blir : dXJ'
60 100 _ k 5 1 | 1x p(z) + pm) ] 1____-..___.f. _ ___. _ ( 100 256 256) [Efi/1, dx 60 —-i dzsz 12
(60 >! > I)
i” 60 o,, 1x p(z) + p(u) lx p(z) & lx & — —— »— —— d »———— —- +P()(1i 60—i lz de+60—i Pn dz ldx+
. sam: den genomsnittliga kostnaden (exkl. dyrtidstillägg) för avlöning och egenpension
De integraler, med vilka L, är multiplicerat, skola tagas över de åldersintervall, där Lt är gällande.
Om man antager, att I, avtager enligt dödlighetstabellen R 32 samt för de övriga i formlerna ingående kvantiteterna insätter följande värden, vilka utom i fråga om avlöning och pension framkommit som genomsnittsvärden i det föregående:
[är män för kvinnor i1 23'11 24'6 l. —' Löneklass 14 ........ 3 240 kr. för 23'115 x (25'6 3240 kr. för 24'6 € x (30'6 J3660 > » 25'6 5 )( (28'6 3660 > » 30'65 )( (33'6 .. -. 3960 » » 28'6 ( x (31'6 3960 » » 33'6 ( x (36'6 ””På” 361. (få:/å 4260 . . ars ( x (34'6 4260 . 36'6 & x (39'6 let 0" "lg ”" ) 14560 , . 34's ;, x (37'6 |4 560 » » 3964 >: (60'3 4860 ) ) 37,6 ( )( (60'6 s 3 5'5 14'4 ] 5 5 4 5 4. k 5 82 82 & 60'6 60'3 Pai) 3240 kr. 3036 kr. pm” 00005 00005 p(u) "' 00000 0000?
blir det genomsnittligt presterade arbetet
32'5 enheter för män och 307 enheter för kvinnor
195 500 kr. för män (varav 45 700 kr. kostnad för pension) och 180 200 kr. för kvinnor (varav 45 800 kr. kostnad för pension).
Kostnaden per enhet presterat arbete blir alltså: 6000 kr. för män och 5900 kr. för kvinnor.
11. Kostnaden för familjepension.
Enligt nuvarande grunder utgår pension till kvarlevande änka och barn efter folkskollärare men endast till kvarlevande barn efter folkskollärarinna. Pension till änka utgår, så länge hon lever ogift. Barnpensionen upphör, såvida ej varak— tig arbetsoförmåga föreligger, då barnet fyller 21 år eller dessförinnan ingår äkten- skap Det högsta belopp (exklusive dyrtidstillägg), med vilket pension kan utgå till enbart änka eller enbart två barn, benämnes befattningens familjepensionsun-
1 Åldrarna ha framkommit som differensen mellan genomsnittlig pensionsålder och genom— snittlig total tjänstetid enligt tab. 1. Hänsyn har ej tagits till att vid beräkningen av tjänste— tiden avdrag gjorts för ledighet, åtnjuten för enskilda angelägenheter, enär i-åldrarna enligt nu— varande förhållanden synas mera plausibla utan sådant hänsynstagande. * Lönerna gälla å A-ort. Det antages att tjänstgöring av annat slag än som, folkskollärare ej förekommit. ” Under 36 1/2 veckors lästid. * Tämligen grovt antagande. ” Antagandet beträffande k innebär viss förenkling. ** Termerna innehållande p(e) och p(U) utöva mycket litet inflytande på de värden, som re- presenteras av formlerna.
Tab. 5. Familjepensioner efter avlidna folkskollärare.
Familjepensioner beräk— Familjepensioner beräk- Övri . . . . ga familje— Genomsnittlig nade åååelkFoljåei-rlaget nade åéöeljiåråiirlaget pensioner kostnad år 1956 "0 Summa Summa Summa _ Genom- 3 Antal familjepension Antal familjepension Antal familjepension per _ gerdut snittlig g, pensmns— , . penswns— _ _ . _ pensrons- . _ penstons ar at _ o ] (exkl. dyrtids— b (exkl. dyrtids brev (exkl. dyrtlds brev i pensions- ur 5 "ev tillägg) ”V tillägg) tillägg) kraft 0 brev o spll'ung- =. ' , ' ig = f:. f:. :. 1 kronasl kronas . . . "ä 9 ,: S 5 c: % ,,, 5 5 Hc: 5,9 .... 5 % c familje- familje— fam.!” 5' "å få % % 235-" ”9, g % E 35,53 E % % "2 $% pensions- pensions- penston & 521 555 %% g g: 55 må— & 53. 555 %s uner-a uned- "& g: ”& =E ”& m" '".5 EE va (5: ”& 55 lag lag .... .... _, .... = >— ... _ .... .... . 1936 88 77 503 13 8 580 2 1 222 1149 1935 82 795 71464 69 116 9 85 638! 6153 —- — — — 1153 1115 1163 1934 90 865 76068 72 743 16 15 10951 10093 — — — — 1'106 1'059 1114 1933 100 96 87829 80768 15 10 10 230 6600 5 2 3019 1 164 1108 0997 1147 1932 73 67 63 249 57 143 16 12 10 560 7924I 4 2 1 725 840 1113 0970 1122 1931 81 72 71130 59 379 18 15 12 804 10 604 7 3 4328 1 827 1092 0927 1144 1930 88 745 79 062 62 243 21 16 14190 10890 3 1 1755 ' 585 1'098 0897 1160 1929 63 516 54 197 43 748 27 185 18150 12 309 5 2 2857 1 102 1097 0831 1928 72 58 64 303 50 210 25 12 16 830 8 250 6 2-5 3151 1 337 1'122 0796 1927 70 595 63818 49 676 28 145 I9074 9460 18 8 10283 4691 1'080 0'764 1926 56 52 54 217 43 573 19 7 12 540 4 620 7 3 4 056 1 76! 1'098 0830 1925 54 46 50 600 37471 22 10 16 038 6902 12 2 6037 937 1076 0709 1924 54 425 50025 35300 25 75 16 764 4785 23 ll'ö 12558 6084 1'077 0'649 19%3 42 27 40068 23196 31 125 22 572 8305 25 11 11829 4861 1'079 0556 19 2 1921 1323 53 385 — 30 709 25 9 — 5940 48 10 —— — 1034 0472 1 1 1918 —— — _— — — — — — 67 15-5 —— — 0'968 0224 1917 1916 — — — — — — — — 67 9 -— — 1000 0141 1915 — — —-— — —— — — —— 66 55 — — 1'000 0'083
derlag. Beträffande grunderna för beräkningen av familjepensioner i övrigt häm- visas till Statens pensionsanstalts reglemente.
Kostnaden för familjepension för folkskollärarinnor kan naturligtvis väntas blivza endast en bråkdel av motsvarande kostnad för folkskollärare. I själva verket har det visat sig, att kostnaden för barnpension efter avlidna folkskollärarinnor hittillls varit så obetydlig, att den nästan kan försummas; under åren 1923—1936 utfärdat- des nämligen endast 21 familjepensionsbrev för efterlevande barn till folkskollärai- rinnor. Detta förhållande måste dock antagas komma att förändra sig, i den måm allt flera av lärarinnorna kvarstå i tjänst efter äktenskaps ingående.
Vid undersökningen rörande kostnaden för familjepension efter avlidna folk.- skollärare har först bildats en talserie, vars olika element utgöra de under förstai, andra, tredje året 0. s. v. efter en folkskollärares död i genomsnitt utbetalade pen—.— sionsbeloppet per familjepensionsbrev och 1 kronas familjepensionsunderlag. Dee utbetalningar ha därför studerats, som gjorts under år 1936, separat för var och en av de grupper pensionsbrev, som utfärdats under vart och ett av åren 1920— 1935 med undantag av åren 1921—1922. Dessutom ha summorna av de för ifråga-- varande grupper å pensionsbreven angivna beloppen ävensom antalet utfärdade 00111 antalet i genomsnitt under år 1936 ikraftvarande pensionsbrev beräknats, Förr
491 + Genomsnitt/igt familjepensions- 5, belopp pr 7 kronas familje- ) pens/ansunder/ag 10;1 X I I _ | xxx j . 05% i 1 ) —._ Pensianrns _l 'X_ duration ) ! ar 0""'5""7o ' 15' "20""25*
pensionsbrev, som utfärdats under vissa år före den 1 januari 1920, har observerats antalet utfärdade pensionsbrev samt antalet under år 1936 i genomsnitt kvarlevan— de änkor och barn. Eftersom olika familjepensionsunderlag varit gällande, allt- eftersom folkskolläraren tjänstgjort efter den 1 januari 1920 (familjepensionsunder- laget är då 750 kronor för ordinarie) eller pensionerats före nämnda tidpunkt (fa- miljepensionsunderlaget är då i allmänhet 300 kronor mer än 20 % av tjänste- pensionen), ha familjepensionerna måst uppdelas i grupper efter de olika under- lagen. Den första gruppen omfattar de pensioner, som beräknats efter familjepen- sionsunderlaget 750 kronor, i den andra gruppen ha sammanförts samtliga pensio- ner, beräknade efter familjepensionsunderlaget 660 kronor, i den tredje gruppen återfinnas alla övriga pensioner. Barnpensionerna i de båda första grupperna ha beräknats efter samma principer. De erhållna värdena ha sammanförts i tab. 5.
I de tre sista kolumnerna av tablån angivas dessutom vissa genomsnittsvärden. Den tredje kolumnen från slutet avser att visa barnpensionskostnadens avtagande i förhållande till änkepensionen. De två sista kolumnerna innehålla utgångsvär- dena för beräkningen av den totala genomsnittliga familjepensionskostnaden. På grund av den oregelbundna variationen böra värdena före användandet underkastas en utjämning, varför de avbildats som ordinator i ett koordinatsystem, där abscis- san utgöres av tiden räknad från den tidpunkt, då familjepension börjar utgå. Vär— det för pensioneringsåret 1935 placeras i punkten 1, värdet för pensioneringsåret 1934 i punkten 2 o. s. v. I O-punkten avsättes genomsnittsvärdet ur tablåns sista kolumn. Detta resonemang förutsätter, att såväl utfärdandet av pensionsbreven som förändringar beträffande pensionsbrevens belopp fördela sig jämnt över re— spektive år.
Genom avläsning på utjämningskurvan erhållas i tab. 6 angivna värden å de fa— miljepensionsbelopp, som i genomsnitt utbetalas under första, andra pensionsåret o. s. v. (durationerna 05, 15 o. s. v.).
Den totala genomsnittliga kostnaden per familjepensionsbrev och 1 kronas fa-
Familjepensionens Familjepensionens
duration genomsnitts- duration genomsnitts-
år belopp år belopp 0 1'160 13'5 0'550 0'5 1'130 14'5 0'495 1'5 1'087 155 0430 2'5 1'044 16'5 0365 35 11101 175 0300 45 0958 185 0230 55 0915 195 0170 65 0872 205 0110 7'5 0'829 21'5 0'065 85 0786 225 0 030 9'5 0'743 23'5 0'020 105 0700 245 0010 11'5 0650 255 0000 125 01300
miljepensionsunderlag fås genom summering av ovannämnda utjämnade vården och blir 1411!) kronor.
För att nå fram till undersökningens slutmål, som år att beräkna den totala ge- nomsnittliga kostnaden för samtliga avlidna folkskollärare, alltså även sådana, som avlidit utan att efterlämna änka eller pensionsberättigade barn, har man att multi- plicera beloppet 14'09 med en faktor, som anger hur stor del antalet under en viss tid för efterlevande till folkskollärare utfärdade familjepensionsbrev utgör av antalet under samma tid inträffade dödsfall bland aktiva och pensionerade folkskollärare. Genom observationer avseende åren 1934—1936 har nämnda faktor beräknats till 07, varigenom den genomsnittliga familjepensionskostnaden per 1 kronas familje- pensionsunderlag blir 9'86 kronor. För familjepensionsunderlaget 948 kronor, vil— ket fr. o. m. den 1 januari 1938 gäller för ordinarie folkskollärare med 361/2 vec— kors årlig lästid, uppgår alltså den totala genomsnittliga familjepensionskostnaden (exkl. dyrtidstillägg) till 9347 kronor.
Om sistnämnda belopp divideras med det i det föregående för manlig folkskol- lärare beräknade antalet enheter i genomsnitt presterat arbete, nämligen 32'5, er- hålles under angivna förutsättningar den genomsnittliga kostnaden för familjepen— sion efter manlig folkskollärare per enhet presterat arbete, vilken kostnad i runt tal blir 300 kr. För kvinnlig folkskollärare blir motsvarande kostnad så obetydlig. att man kan bortse därifrån.
Innehållsförteekning.
Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartemenlet ............ 3 I N L E D N I N G.
Kvinnoarbetet som aktuellt offentligt problem. Riksdagshisiorik och opinionsbild- ning .............................................................. 7 I. Tiden intill 1934 års riksdagsskrivelse ............................ 7 11. Fortsatt riksdagsdiskussion efter år 1934 ......................... 32
AVDELNING I. Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Kap. 1. Kvinnoarbetet förr och nu ...................................... 45
Förändringar inom familjens arbetsuppgifter i samband med indu- strialiseringen ............................................. 47 Förändringar ur arbetsmarknadssynpunkt under industrialiseringen 64
Husligt arbete 5. 65. —— Hantverk s. 67. -— Industri s. 73. — Handel s. 78.
—— Allmän tjänst och fria yrken s. 80.
Allmänna orsaker till kvinnornas särställning .................. 84 Kap. 2. Nuvarande arbetsförhållanden och lönevillkor ...................... 92 Kvinnornas fördelning på olika näringsgrenar ................... 93
Jordbruket och dess binäringar s. 96. —— Husligt arbete s. 98. — Kvinnliga
arbetare i industri och hantverk s. 101. — Kvinnliga företagare och arbetsledare s. 107. —- Restaurang— och hotellrörelse s. 109. —— Sjuk- och socialvård s. 111. —— Kontors— och förvaltningspersonal s. 112. — Under- visning samt fria, litterära och konstnärliga yrken s. 116. — Offentlig tjänst och samfärdsel s. 119.
Olika åldersfördelning och olika geografisk fördelning för manlig
och kvinnlig arbetskraft .................................... 125 Arbetstillgång och arbetslöshet ................................ 127 De sakkunnigas sammanfattning .............................. 132
Kap. 3. Lönesäitning för män och kvinnor under behovs— och presialionssyn- punkter .................................................... 134 De sakkunnigas ställning till frågan om lika lön för män och kvinnor 136 Behovslönen såsom familjeförsörjningslön ...................... 137—
Familjelönens olika system ..................................
Familjelön för enskilda grupper av löntagare. Patriarkaliska förhållanden s. 141. — Familjelönen såsom filantropisk löneform s. 142. — Familje— lön genom utjämningskassor s. 144. — Familjelön och kollektivavtal s. 146. —- Familjelön i offentlig tjänst s. 149. — Obligatorisk familjelön för alla ett lands löntagare s. 151. __ Allmän utjämning av barnförsörj- ningskostnaden s. 156. —— Barnbidrag under särskilda villkor 5. 158.
De sakkunnigas sammanfattning om verkningarna av olika slag av familjelön ................................................ Kap. 4. Ekonomisk jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft ........
Mäns och kvinnors prestationskapacitet i samma arbete .......... Arbetspauser i manligt och kvinnligt arbete .................... Mäns och kvinnors olika arbetsledigheter ...................... Särskild undersökning om manliga och kvinnliga folkskollärares sjukledigheter ............................................ Pensioneringskostnad för män och kvinnor .................... Familjepensioneringskostnad för män och kvinnor ............... De sakkunnigas sammanfattning ..............................
Kap. 5. Aktuella åtgärder till förbättrande av kvinnoarbetets villkor ..........
Upphävande av undantagsbestämmelser i fråga om kvinnors be- hörighet till statstjänst ....................................
Kyrkliga tjänster 5. 195. — Tjänster vid fångvårds- och uppfostrings- anstalter samt hospital s. 197. — Tjänster med vilka är förenad skyldig— het att upprätthålla allmän ordning 5. 197. — Gymnastiklärarebefatt- ningar s. 198. —— Militära tjänster samt bevakningstjänster s. 199.
Skyddslagstiftning för kvinnor ................................ Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning ......................
Offentlig tjänst s. 202. —— De offentliga utbildningsanstalterna s. 202. — Industri s. 202. — Hantverk s. 204. — Husligt arbete 5. 205. — Jord— bruk s. 206. — Yrkesorientering s. 207.
Geografisk lokalisering av arbetsmöjligheter för män och kvinnor..
AVDELNING II.
De gifta kvinnorna på arbetsmarknaden.
Kap. 6. De förvärvsarbetande kvinnornas ställning i vissa främmande länder
med särskild hänsyn till de gifta kvinnorna ..................... I. Bestämmelser rörande offentlig tjänst ....................... Rätt till anställning och befordran s. 213. —— Behållande av tjänst vid giftermål s. 215. — Lika eller olika lön för manliga och kvinnliga be- fattningshavare s. 216. _ Åtgärder för att bereda makar anställning å samma ort s. 217. _. Pensionsålder s. 218. — Moderskapsledighet s. 219.
161
170
171 172 174
181 185 187 188
190
11:11
200 201
20l9
2115 21,3
495 Sid. , II. Restriktiva åtgärder under de senare åren .................. 221 De sakkunnigas sammanfattning .............................. 248 Kap. 7. Statistiska utredningar om gifta kvinnors yrkesverksamhet ............ 250 I. 1936 års partiella folkräkning .............................. 251
11. Gifta och ogifta folk- och småskollärarinnors ekonomiska för- hållanden ............................................. 286 Enquétens omfattning och tillförlitlighet s. 286. — Fördelning på gifta och ogifta lärarinnor s. 288. — Studieskulder s. 290. —— Försörjningsplikter
s. 294. — Barnantal s. 298. —— Hushållstyper s. 302. 111. Kvinnliga statstjänstemän vid nyreglerade verk ............... 305
De sakkunnigas sammanfattning .............................. 307 Kap. 8. Arbets-marknadens erfarenheter av och inställning till gilla kvinnors förvärvsarbete ............................................... 308
1. Arbetsgivarenquéten ...................................... 309
11. Konferenser med representanter för arbetsgivare och anställda.. 313
Industri s. 313. —— Banker, försäkringsbolag, kontor och handel s. 319. -— Hotell- och restaurangrörelse s. 324. — Frisöryrket s. 325. —— Sjukvård och socialvård s. 326. —— Offentlig tjänst s. 329.
Kap. 9. De sakkunnigas ståndpunktslagande med avseende d föreslagna åtgärder till förhindrande eller underlättande av gifta kvinnors förvärvsarbete 332.
Förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete .............. 332 Gratifikation, äktenskapslån, engångsutbetalning av intjänt pension samt förtidspensionering vid avgång ur tjänst på grund av giftermål ................................................ 337 Deltidsarbete ............................................... 339 ; Reservtjänstgöring .......................................... 341 l Förtursrätt vid återinträde i tjänst ............................ 342 & Möjlighet för vid giftermål avgående kvinnor att vidmakthålla pen— sionsrätt ................................................. 343 Beredande av möjlighet för äkta makar att ha anställning på samma ort ...................................................... 344 l Gift kvinnas möjlighet att behålla eget släktnamn .............. 345 l Sociala anordningar till underlättande av förvärvsarbetande mödrars arbete med barn och hushåll ............................... 346
Sammanfattning ...................................................... 347
Sid. Bil. 1. Kvinnoarbetet i Sverige av docenten Karin Kock .................. 351 I. Kvinnornas sysselsättning .................................. 353 II. Kvinnornas löneproblem .................................... 435
Bil. 2. Gifta kvinnors förvärvsarbete i Stockholm enligt 1930 års folkräkning av docenten Karin Kock och fil. kand. Karin Bergman .......... 171
Bil. 3. Jämförelse mellan kostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft på grundval av observationer bland folkskollärare och folkskollärarinnor av amanuensen Mauritz Sundström
'Systomiatisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.
.Riktlinler för en lagstiftning om ägareforbehtll och avbetalningsköp. [11] Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om frivillig pensione- ring av i enskild tjänst anställda 111. m. [18] _
: Betänkanåem med förslag till reformerad hyreslagstift-
' . ning. .
':' Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigiv- , ning m. m. [25] _ Betänkande med förslag till trafiktörsilkringsiag jämte
därmed sammanhängande författningar. [27] . Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftmng. ] .
[3 . — ,. Processlagberednlngens förslag till rättegångsbalk. 1. ' Lagtext. [43] 2.- Motiv m. m. [44]
.
Statsföri'attning. Allmän statsförvaltning. Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas finnnsviisen.
Undersökning av taxeringsntfnliet beträffande _jord- bruksfastighet & landsbygden eniigt beredningsnamn- dernasiförslng vid 1938 års allmänna fastighetstaxe- rin . [ 2] 15336ng uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsvssendet och folkbok-
.,; förlagen rn. 111. Dell. Uppbördsväsendet. [46] Del 'J— -' »2. Folkbokföringen. [41] Del 3. Organisation och '. kostnader. [48]
Politi.
Betänkande ang. omorganisation av polisskolani Stock- ,holm m. m. [1]
_ Nationalekonomi och socialpolitik.
*Betänkande l näringsfragan. [6] ** Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] " ' Betänkande ang. förvärvearbetande kvinnors rättsliga ._ ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] ' ** . Betänkande ang. vlandsbygdens avfolkningb. [15] . Yttrande [111851 socialistiska synpunkter på befolknings— ' frågan. "' Begäfkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m. m. [ Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] Betänkande med vissa demografiska utredningar. [24] _ "Betänkande med utredning och förslag rörande stats- _ bidrag till anordnande av bostäder at. aldringar och i ' änkor i s. k. ponsionärshem. [40] . Betänkande med förslag ang. reglering av strandbebyg- gelsen m. m. [45] ' Betänkande ang. gift kvinnas förvärvsarbete m. m. [47]
Hälso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen.
Fast egendom. Jordbruk med blnäringar.
' Betänkande med utredning och förslag rörande pro- * duktions- och avsättningsförhåilandena *inom träd- gårdsnäringen. [5] Den statliga egnahemsverksarnheten. [34] Betänkande med förslag till ändringar—i arrendelsgstift- ningen. [38]
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri.
- Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, ytt-
randen och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntaga- res inkomster. [3] 3. Arbetslösheten omfattning och växlingar. [4]
' Betänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbiidningen inom hantverket och den mindre industrien. [30] Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till bygg- nadsverk (jörnbestämmelser). [37]
Handel och sjöfart.
Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärder till den svenska exportnäringens främjande. [42]
i Kommunikationsväsen. B(äiäxlikande med förslag till lag om enskilda vägar m. m.
1936 års järnvägskommitte. Betänkande rörande åt- gåädä-Såör enhetilggörande av det svenska Järnvägsnä- Försöksutredning beträffande omfattningen av yrkes- mässig godstrafik med automobil eller släpvagn under är 1937. [31] Betänkande med förslag till statliga. åtgärder för stöd- jande av privatflygnlngens utveckling i Sverige. [39]
Bank-, kredit- och penningväsen.
Försäkringsvfisen.
Andlig odling i övrigt.
Förslag till revision av den svenska. kyrkohsndboken. [2] i 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag ( rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens orga- nisation. [14] ' Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. dramatiska teatern. dess förvaltning och ledning. [16] Betänkande med utredning och förslag ans. centrala
verkstadsskolor m. m. [26]
Betänkande med utredning och förslag ang. intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande med utredning och förslag ang. begynnelse- spraket i realskolan. [32] Betänkande och förslag rörande den andliga värden inom försvar-sväsendet. [33]
( Kyrkoväs en. Undervisningsväsen. i
. Betänkande och förslag ang. utsträjckning av den årliga ' | lästiden vid folkskolan m. m. [35
Försvar-sväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. ni. [91
Utrikes ärenden. Internationell rätt.