SOU 1938:47
Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m.m
N 4-0 (;(
nå (— _ Cija
&( 4. ICT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
:. A, . STATENS OFFENTLIGA. UTREDNINGAB 1938: 47 FINANSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
GIFT KVINNAS FÖRVÄRVS- ] ARBETE
M. M. AVGIVET AV
KVINNOARBETSKOZWMITTEN
_ STOCKHOLM! 1938
13.
14.
15. 16.
17. 18.
Anm.
Kron-ologisk förteckning
Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm 111. m. Idun. (4), 107 s. S. Förslag till revision av den svenska kyrkohand-
biokeåiöaav åå. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. ]. s. i.
. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och . löntagares inkomster. Idun. vii, 198 s. s. Byggnadslndustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. s. Betänkande med utredning och förslag rörande ' och avsåttningsförhallandena inom ,
produktions- trädgdrdsnäringen. Marcus. 314 s. Jo.
Betänkande i näringsfragan. Marcus. 173, 251' 5. S. '. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. ? Marcus. 133, 18' s. S. 1936 års yrkesskolsakkunnlga. Betänkande med för- slag rörande omorganisation av vissa delar av tek- iäisäa skolan i Stockholm. Baggström. viij, 455 s. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. ' Norstedt. 71 s. Fo. Byggnadsindustrien [ Sverige. 1. Allmän översikt. , yttranden och förslag. Idun. xvi, 741 s. 5. . Riktlinjer för en lagstiftning om ligareförbehau och
avbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord— bruksfastighet a landsbygden enligt berednings- nämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastig- hetstaxering. nggström. 89 s. Fi. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors , rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. , Marcus. 52 8. S. Betänkande och förslag angående skolöverstyrel- sens organisation. Hneggström. ix, 396 5. E. Betänkande angående ilmdsbygdens avfolkningv. Marcus. 208, 90' s. S. Betänkande och förslag angående verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. Baggström. 78 5. E - Betänkande med förslag till lotteriförordning m. — m. Marcus. 70 5. H. . Betänkande med förslag till lag om frivillig pen- sionering av i enskild tjänst anställda m. m. Beckman. 121 s. Ju. Yttrande med socialetiska. synpunkter på befolk- ningsfrågan. Marcus. 52. 10' s. S. Betänkande angående barnkrubbor och sommar- kolonier m. m. Marcus. 76, (2), 16' 5. S. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del ]. Beckman. 254 s. S. Betänkande med förslag till reformerad hyreslag- stiftning. Norstedt. 278 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. Beckman. 229 3. K. Betänkande med vissa. demografiska utredningar. Marcus. 290 s. S. Betänkande med förslag till lag om villkorlig fri- givning m. m. Norstedt. 77 s. Ju. Betänkande med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. Idun. (2), 320 5. E.
27.
28.
29.
30.
31.
32
33. 31. 35.
36. 37.
38. 39
40.
41.
43 44.
45.
46.
47. 48.
Om särskild tryckort ej sngives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnel sebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag—med enhetlig färg för varje departement.
Betänkande med- förslag till trafikförsäkringsl." jämte därmed sammanhängande författningar. Nor stedt. 139 s. Ju. 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörand åtgärder för enhetliggörande av det svenska. järn- vägsnätet. Norstedt. 276 s. K. ' Betänkande med utredning och förslag angåend intagning av elever i första klassen av de allmänn läroverken och med dem jämförliga läroanstalter.: Idun. 216 s. 1). Betänkande Jämte lagförslag angående lärlingsut— bildningen inom hantverket och den mindre indu- strien. Idun. 159 5. H. ' Försöksutredning beträffande omfattningen av yr— kesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. Beckman. 211 5. K. ; Betänkande med utredning och förslag angående Lbegynnelscspraket i realskolan. Haeggström. 228 s. Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. ' 253? statliga egnahemsverksamheten. Marcus. vilj, s. 0. Betänkande och förslag angående utsträckning av (38121 arlliga lästiden vid folkskolan 111. m. Idun. s. ]. Betänkande -med förslag;rörande djurskyddslag- stiftning. Marcus.» 154 s. Ju. _ Normalbestämmelscr.. för järnkonstruktioner til byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarbe- tade upplagan. Beckman. 83 s. K. Betänkande med förslag till ändringar i a_i-rande lagstiftningen. Marcus. 492 5. Jo. Betänkande med förslag till statliga atgärder fö stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige. Beckman. 107 5. K. Betänkande med utredning och förslag rörande stats bidrag till anordnande av bostäder at aldringar oc- änkor i s. k. pensionärshem. Idun. 98 s. S. 1936 års upphördskommitté. Betänkande med för slog till omorganisation av uppbördsvasendet oc folkbokföringen m. m. Del 2. Folkbokföringon. Marcus. vi, 409 s. Fi. Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder till den svenska exportnäringens främ— jande. Idun. 118 s. 11. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalki 1. Lagtext. Norstedt. viii, 150 s. Ju. Processlagberedningens förslag till rättegangsbaiki 2. Motiv m. m. Norstedt. 619 s. Ju. Betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Beckman. 66 s. s. 1936 års unpbördskommitté. Betänkande med för— slag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet Marcus. vii, 400 s. Fl. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. in. Marcus. 496 s. Fi. 1936 års upphördskommitté. Betänkande med för slag till omorganisation av uppbördsväsendet oci folkbokföringen m. m. Del 3. Organisation och kostnader. Marcus. iv, 164 s. Fi.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938z47 FINANSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
GIFT KVINNAS FÖRVÄRVS— ARBETE
M. M.
AVGIVET AV
KVINNOARBETSKOMMITTEN
STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTBYCKElil-AKTIEBOLAG
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1935 tillkallade Herr Statsrådet den 27 juli 1935 undertecknade, nuvarande ledamoten av riksda- gens andra kammare, f. d. yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, nuvarande sekreteraren i pensionsstyrelsen Hedvig Dernby, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Georg Nyblom samt ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete jämte därmed sammanhängande spörsmål, varvid åt Hesselgren uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande. Till sekreterare åt de sakkunniga, som antagit benämningen kvinnoarbetskommittén, förordnades den 2 september 1935 fil. kand. Alva Myrdal. Därjämte uppdrogs den 18 december 1935 åt docenten, fil. dr Karin Kock att biträda kommittén i vissa lönefrågor samt att för kommitténs räkning verkställa utredning om vissa med kvinnoarbeiet förenade löneteoretiska spörsmål. Den 16 april 1936 tillkallades jämväl kassören i textilarbetareförbundets Stockholmsavdelning, fabriksklubb 6, Judit Jansson såsom sakkunnig. Slutligen uppdrogs den 13 maj 1938 åt nuvarande am-anuensen i Pensionsstyrelsen Mauritz Sundström att biträda de sakkunniga med vissa pensionskostnadsberäkningar.
I uttalande till statsrådsprotokollet, som gjordes vid tillkallandet av de sak— kunniga, framhöll Herr Statsrådet, att riksdagen genom skrivelse den 9 juni 1934 (nr 358) hade anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande möjligheterna att genom en ändamålsenligare fördelning av arbets- tillfällena motverka den rådande arbetslösheten. De till grund för riksdagens skrivelse liggande besluten avsågo motioner, som i främsta rummet tagit sikte på två frågor, nämligen frågorna om statstjänstemännens bisysslor och om gift kvinnas innehav av statstjänst. Herr Statsrådet framhöll vidare:
:Jag tillstyrker, att en utredning rörande frågor, som avses i riksdagens före- varande skrivelse, nu igångsättes. Då jag delar den av första kammarens utskott uttalade meningen, att denna utredning bör åsyfta en allsidig och objektiv belys— ning av de problem, om vilka här är fråga, anser jag några närmare direktiv icke böra meddelas beträffande utredningsarbetets mål och sättet för arbetets bedrivan— de. Utredningen bör eftersträva att klarlägga de olika förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av frågan om behovet av och möjligheterna för ett ge- nomförande av åtgärder av den art eller i det syfte, varom i riksdagens skrivelse är fråga, men beträffande de praktiska resultat, till vilka övervägandena härutinnan kunna eller böra leda eller beträffande de förslag i sådant hänseende, i vilka utred- ningen hör utmynna, synas några anvisningar icke nu kunna givas.
Endast beträffande utredningens omfattning anser jag mig böra angiva vissa di- rektiv.
Det viktigaste av de spörsmål, som beröras i riksdagens skrivelse, är tydligen frå- gan om de gifta kvinnornas frihet till förvärvsarbete. Det rör sig här om de gifta kvinnornas konkurrens med männen samt med ogifta kvinnor om arbetstillfällena i samhället och möjligheterna att genom olika åtgärder åstadkomma, att de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet i ökad utsträckning lämna plats för andra arbetskraf- ter, som söka sin utkomst. Detta spörsmål, som innefattar en mångfald problem av ömtålig beskaffenhet, synes mig icke kunna behandlas på ett allsidigt sätt, om man begränsar uppgiften till att avse endast kvinnor i statstjänst eller i annan allmän anställning, varvid endast en jämförelsevis ringa del av arbetsmarknaden komme i betraktande. Undersökningen synes mig därför böra vidgas till att om- fatta även de gifta kvinnornas anställning i annan verksamhet, inom det enskilda näringslivet eller eljest.»
Efter att möjligheten, att utredningen skulle omfatta även de mera spe- ciella frågorna om statstjänstemännens bisysslor samt om statliga pensio- närers rätt att med pensionen förena avlönad anställning, avvisats, fortsatte Herr Statsrådet:
>Sedan riksdagens skrivelse avläts, har en omfattande utredning igångsatts rö— rande vårt lands befolkningsfråga, vilken utredning anförtrotts åt en särskild kom- mission. Dä frågan om de gifta kvinnornas ställning inom förvärvsarbetet uppen— barligen i många avseenden sammanhänger med de problem, som falla under nämnda kommissions bedömande, torde vid den här avsedda utredningen förbin- delse böra upprätthållas med kommissionen, närmast med den subkommitté, som inom kommissionen tillsatts för behandling av frågan om mödraskydd för kvinnor i förvärvsarbete.»
För att de två kommittéerna såvitt möjligt icke skulle gripa in över var- andras område, har, efter under hand av Herr Statsrådet lämnat medgivan- de, den arbetsfördelningen vidtagits, att de sakkunniga, som hade att sär- skilt företräda de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna på kvinnoarbetet, skulle vidga sin utredning till att åtminstone i vissa allmännare frågor be- handla kvinnoarbetets villkor överhuvud taget, dock med speciell hänsyn till de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet, medan det förutsatts, att befolk- ningskommissionens nyssnämnda delegation behandlade frågorna om sådant skydd för mödrar i förvärvsarbete, som kunde vara önskvärt ur befolknings- politiska synpunkter.
De sakkunniga hava genom en del med denna kommission gemensamma sammanträden samt genom en gemensam enquéte till arbetsgivare upprätt- hållit det anvisade samarbetet. Detta samarbete har underlättats genom att en av de sakkunniga, Dernby, tillika varit ledamot av den förenämnda de— legationen inom befolkningskommissionen.
De sakkunniga hava vidare samarbetat med statistiska centralbyrån, som på de sakkunnigas begäran upptagit vissa särskilda frågor i 1936 års parti— ella folkräkning samt givit de sakkunniga del av härur vunna resultat. Sär- skilt har vid tolkandet av detta material medverkan lämnats av amanu— ensen Arne Hillbo, vilken såväl lett vissa beräkningar som kontrolläst de sakkunnigas text i kap. 7. De sakkunniga hava vidare samarbetat med 1936 års lönekommitté angående behovslönen, med kommittén för pensio- nering av i enskild tjänst anställda angående regler för tillgodoräknande av pension vid avgång för giftermål, samt med statens pensionsanstalt, som förmedlat en särskild utredning om pensioneringskostnad för manlig, resp. kvinnlig tjänsteman. Vid tvenne tillfällen hava från statens och de större städernas kommunala folkskolinspektörer vissa uppgifter infordrats. Där- jämte hava de sakkunniga samarbetat med Sveriges folkskollärarinneför— hund och Svensk småskollärarinneförening för utförande av vissa under— sökningar.
De sakkunniga hava avhållit ett flertal konferenser med arbetsgivare och arbetstagare inom olika områden. Sålunda höllos under tiden april 1936-— februari 1938 tolv olika konferenser, nämligen den 18 april 1936 med nio representanter för arbetsgivare inom textil-, beklädnads- och skoindustri samt inom bokbinderirörelse och tobaksfabrikation, den 25 april 1936 med tretton representanter för fackligt organiserade arbetare inom motsvarande yrkesområden, den 6 maj 1936 med nio direktörer och personalchefer för banker, försäkringsbolag, handelskontor, varuhus samt detaljhandelsföretag och den 9 maj 1936 med nio representanter för de inom samma område an- ställdas kårorganisationer, den 21 januari 1937 med tio representanter för ar- betsgivare inom hotell-, restaurang- och kaférörelse, den 26 januari med sex representanter för fackligt organiserade anställda inom motsvarande yrkes- område, den 27 januari 1937 med fem representanter för arbetsgivare inom frisörfacket samt den 5 februari 1937 med tre representanter för de fackligt organiserade frisörarbetarna, den 4 februari 1937 med tio representanter för medicinalstyrelsen, kropps— och sinnessjukhusen, barnbördshusen och lands- tingsförbundet för att överlägga om den kvinnliga sjukvårdspersonalens vill- kor samt den 19 februari 1937 med elva representanter för sjukvårdspersona— len. I samtliga dessa konferenser med undantag av den ovannämnda den 6 maj 1936 ha såväl manliga som kvinnliga representanter deltagit. Därjämte hava de sakkunniga den 2 mars 1937 avhållit konferens med sju represen- tanter för Svensk småskollärarinneförening. Motsvarande möjlighet att diskutera folkskollärarinnornas löne- och anställningsförhållanden bered- des kommitténs ordförande och sekreterare vid Sveriges folkskollärarinne- förbunds ombudsmöte den 31 maj 1936. Slutligen har den 26 februari 1938
nio representanter för i olika förbund organiserade stats- och kommunal- tjänstemän beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter på de frågor, de sakkunniga haft under omprövning.
Vid insamlandet av det utländska informationsmaterial, som i vissa styc- ken ligger under de sakkunnigas framställning, har Internationella arbetsby- rån i Geneve varit behjälplig.
De sakkunniga hava till sig erhållit remitterade följande skrivelser att ta- gas i övervägande under arbetet:
Avskrift av finansdepartementets skrivelse den 13 september 1935 till kam- markollegiet angående besvär av kanslibiträdet hos kammarkollegiet fru Ingrid Åman i fråga om sökt befrielse från halva tjänstgöringsskyldigheten:
skrivelse från Männens förening i Göteborg den 18 april 1933 till Konun- gen angående bl. a. en ifrågasatt nödförordning, stadgande omedelbar av- gång för gifta kvinnor inom vissa tjänsteområden, från kapten Sture Leander, Hälsingborg, den 24 april 1933 till chefen för justitiedepartemen- tet angående tjänstemäns privatuppdrag, samt från stadsfullmäktige i Här- nösand den 20 februari 1934 till Konungen med anhållan om utredning i vilken omfattning statliga och kommunala dubbelanställningar förekomme m. m., samtliga inkomna från socialdepartementet den 28 oktober 1936;
rapport från beskickningen i Bern angående folkomröstning därstädes om gift kvinnas innehav av statstjänst, från utrikesdepartementet inkommen den 14 december 1937.
Med återställande av de överlämnade handlingarna få de sakkunniga här- med vördsamt till Herr Statsrådet överlämna »Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m.».
Stockholm den 23 november 1938.
KERSTIN HESSELGREN
HEDVIG DERNBY J UDIT JANSSON
GEORG NYBLOM J OSEF VVEIJ NE
/
/ Alva Myrdal
/ .v'l / ,
Inledning.
Kvinnoarhetet som aktuellt offentligt problem. Riksdagshistorik och opinionsbildning.
I. Tiden intill 1934 års riksdagsskrivelse.
Då det ekonomiska livet ständigt nyorganiseras, komma olika befolknings- grupper att olika hastigt och olika smidigt infogas under de nya betingelser- na. Sedan sekler tillbaka ha just kvinnorna utgjort den kanske största av de folkgrupper, som kännetecknas av ett i viss mån enhetligt anpassnings- problem. Deras inväxande i samhället och i den ständigt förändrade ekono- miska organisationen har kommit i efterhand. Till en början voro de där- igenom vållade ojämnheterna mindre uppmärksammade. Då takten i den ekonomiska utvecklingen påskyndades, kom även den bristande harmonien mellan mäns och kvinnors deltagande däri alltmer till synes. Efter det att kvinnliga samhällskritiker från sekelskiftet 1900 börjat analysera de upp- ståndna anpassningsproblemen, höra dessa till de mest uppmärksammade.
Kvinnoarbetet utgör alltså ett problemkomplex av världshistoriska dimen— sioner. Dess lösning kan endast växa fram i en social mognadsprocess av stora mått och med lång tidsfrist. Kvinnoarbetets alla problem kunna där- för icke »lösas» av någon enskild maktfaktor i den sociala utvecklingen. De kunna icke heller utredas i något enstaka sammanhang. Då problemet trots detta bringats fram till parlamentarisk aktualitet och en kommitté gi- vits i uppdrag att utreda frågan, måste detta betraktas som ett utslag av mer än vanligt kännbara anpassningssvårigheter. Vad man med en utredning kan sträva efter att vinna måste också vara begränsat till att mildra de för tillfället mest störande svårigheterna och därutöver möjligen att så genom- lysa betydelsefulla fakta och förhållanden, att en saklig åsiktsbildning i hela den stora frågan underlättas. .
De aktuella orsakerna till att ett så omfångsrikt socialt problem ansetts böra upptagas till förnyad omprövning äro troligen tvenne olika. Å ena si- dan ha kraftig-a ekonomiska omvälvningar just i 1930-talets början tvungit fram alla arbetsmarknadsproblem till ny behandling. Den senaste ekono- miska krisen är därför den närmaste direkta anledningen till att problemet om kvinnornas anpassning i samhällets ekonomiska organisation lagts under utredning. Å andra sidan kommo nödvändigt vissa offentliga åtgärder, som under 1920-talet vidtogos för att bringa allmänna bestämmelser om kvin- nors ställning i familj och samhälle i bättre överensstämmelse med den ut-
vecklingsprocess, som i och för sig långsamt förskjuter kvinnornas villkor, att i sin tur uppväcka smärre reaktioner. Här syftas framför allt på 1920 års nya äktenskapslag, 1921 års lag om kvinnornas politiska rösträtt och på 1923 års lag om deras behörighet till statstjänst.
Det är nämligen en socialpsykologisk lag, att stora missförhållanden kun- na tålas och glömmas, om de blott genom sin långvariga tradition ingått i människors invanda samhällsbild, medan däremot de små och individuella missförhållanden, som uppstå när de stora rättas till, framträda starkare just därför att de äro nya. Särskilt för de många, vilka i sitt samhällstän- kande icke helt genomsyrats av inställningen, att kvinnornas rättigheter bor- de vara lika med männens, även om de förnuftsmässigt hylla en sådan åsikt, måste likställigheten, just efter det att den förverkligats, i enskilda fall komma att te sig som misstag. Dessa enskilda erfarenheter styrka sa den aldrig helt övervunna åsikten, att kvinnornas politiska och ekonomiska rättigheter dock hade kunnat ytterligare diskuteras. Den grupp, vars lik- ställighet och indviduella rätt till yrkesval stod längst bort från traditionens självklarhet, var de gifta kvinnornas, och det var därför att förvänta, att reaktionen mest skulle vända sig mot dem.
I sina offentliga yttringar kommo dessa socialpsykologiskt väntade reaktio- ner att mest inriktas som en kritik mot gifta kvinnors innehav av allmän tjänst. Emellertid är det i och för sig svårt att konsekvent avgränsa pro- blemet till detta mindre avsnitt. En allmännare debatt om kvinnoarbetet har väckts till liv. Särskilt i den folkliga opinionen hava argumenten mot gifta kvinnors förvärvsarbete icke hållits isär från andra argument om kvinnors mindre yrkeslämplighet, mindre berättigade löneanspråk o. s. v. Även i riksdagsdebatterna har frågan mången gång fått denna vidare karak— tär om det lönade kvinnoarbetet överhuvud taget. I många olika samman- hang har därför problemet om kvinnorna inte endast i allmän utan även i privat tjänst kommit att aktualiseras.
I de tidigare faserna av det aktuella kvinnoproblemets riksdagshistoria sysselsatte man sig emellertid huvudsakligen med just den mindre grupp kvinnor, som utgöres av gifta statstjänare. Det torde här vara ändamåls- enligt att i frågans historik icke gå längre tillbaka än till behörighetslagen av år 1923. Denna lags allmänna princip om kvinnors lika behörighet torde kunna anses vara allmänt godtagen. Utvecklingen fram till förutnämnda tidpunkt har därför av de sakkunniga betraktats såsom avslutad.
Nämnda behörighetslag, vari någon särställning för de gifta kvinnorna icke hade införts, grundade sig på ett betänkande av särskilt tillkallade sakkun- niga. I detta betänkande hette det bland annat:
»Såsom en allmän anmärkning mot undantagsbestämmelser av ifrågavarande art hade redan tidigare gjorts gällande, att genom dem motverkades ett viktigt sam- hällsintresse, som det eljest ansetts vara för staten angeläget att i möjligaste mån söka befordra. Sålunda hade framhållits, att en direkt premiering från statens sida av det ogifta ståndet svårligen kunde försvaras särskilt i en tid, då äktenskaps- frekvensens och nativitetens avtagande vore ägnat att framkalla allvarliga och allt— jämt ökade bekymmer. I samband härmed hade erinrats, att bestämmelser av
detta slag kunde icke blott verka till avhållande från äktenskap utan även inbjuda till undvikande av moderskap inom äktenskapet. Härvid torde jämväl böra beak- tas det kända förhållandet, att en kvinna, som vore hustru eller moder, sällan utan tvingande skäl sökte självständig förvärvsverksamhet. I flertalet fall, då detta skedde, utgjorde otvivelaktigt möjligheten för henne att bereda sig egen inkomst en av förutsättningarna för äktenskapets ingående eller hemmets upprätthållande; förhindrade man hennes inträde eller kvarstående i statstjänsten, dreve man hen— ne därför som oftast att uppsöka en annan arbetsmarknad. För de olika bestäm- melser, som i detta hänseende förekommit eller ännu gällde i vårt land, vore ge- mensamt, att med dem avsetts endast det i laga form ingångna äktenskapet, under det att föreskrifterna icke träffade dem, som utan att vara lagligt gifta levde under äktenskapliga förhållanden. På grund av det schematiska drag, som känneteck- nade dem, medgåve de slutligen icke i önskvärd mån hänsyn till individuella för— hållanden.»
Efter att lagen antagits år 1923 och trätt i kraft två år senare började emellertid redan år 1925 en viss reaktion mot dessa likställighetsprinciper att göra sig gällande. I en motion (II: 229) av herr Elof Lindberg, om be- gränsning av gift kvinnas rätt att innehava statstjänst och allmänt uppdrag, anslöt denne sig uttryckligen till bägge de ovan anförda motivlinjerna, nämligen dels att arbetslösheten kräver omprövning av arbetsfrihetens prin- ciper och dels att i vissa enskilda fall olägenheter av gifta kvinnors förvärvs- arbete trätt i dagen.
Då samma riksdag hade att ta ställning till det nya lönereglemente, som uppställts på behörighetslagens likställighetsgrundval, aktualiserades särskilt jämförelserna mellan olika tjänsteinnehavares ekonomiska behov. Därvid kommo de gifta kvinnliga befattningshavarnas ekonomiska resurser att ställas i viss motsättning till de manliga familjeförsörjarnas och de ogifta kvinnornas, varvid samtidigt arbetslösheten i de högre yrkena framhävdes. Därmed är i själva verket hela grundtonen given i den därefter sig ständigt upprepande diskussionen. I ovannämnda motion formuleras denna inställ— ning sålunda: »Då två stats- eller allmänna tjänster äro förenade på samma familj genom man och hustru, är det dock utan vidare givet, att tvingande skäl till kvinnans uppehållande av en sådan tjänst icke kunna anses före- ligga.» I denna argumentering igenfinnas två moment, som alltid följa denna opinionsinriktning, nämligen dels att arbete stundom kan vara en förmån, som icke utan »tvingande skäl» bör få åtnjutas, dels att kvinnas — spe— ciellt gift kvinnas — uppehållande av tjänst är mindre legitim än mannens.
Denna motion vann icke vederbörande utskotts och riksdagens gillande. Under de följande åren kom samma problem i form av olika motioner upp- repade gånger upp till riksdagsbehandling. Redan 1926 återkom herr Lind- berg (motion 11:26) till frågan, samtidigt som han stöddes av herr Viktor Öhman (motion 11: 201). Bägge framdrogo en serie exempel på den folkliga opinionsbildning, som kritiserar de gifta kvinnornas tjänsteinnehav.
»Sedan förra riksdagen har spörsmålet om de gifta kvinnornas upprätthållande av allmänna tjänster varit föremål för mycket livliga diskussioner i olika delar av landet; en folkskoleinspektör i södra Sverige har i en officiell skrivelse anmärkt på systemet med gifta lärarinnor och i ett flertal brev jag fått mottaga har meddelats
mig, att en mycket stark opinion är rådande mot nuvarande system, allt visande det stora intresse som är knutet till denna fråga.» (Motion 11:26.)
»Med de principer, särskilt för de affärsdrivande verken, som staten med allt större styrka år efter år söker hävda, utgår man ifrån, att arbetskraften skall till fullo utnyttjas. Dessa principer äro fullt riktiga och vinna säkerligen allmän an- slutning. Det gäller då att också använda sig av fullt arbetsduglig arbetskraft. Hur te sig då behörighetslagens verkningar inom de affärsdrivande verken? Jo, en hel del gifta kvinnor ha där ordinarie anställning och kunna icke prestera den arbetsduglighet, som är nödvändig i ett affärsdrivande verk. Därtill kommer, att i de allra flesta fall deras män också hava anställning i samma verk, oftast i rätt hög löneställning. Något absolut ekonomiskt nödläge föreligger sålunda ej för dem att gå ut i förvärvsverksamhet.» (Motion II: 201.)
Andra kammarens femte tillfälliga utskott, som avstyrkte dessa motioner, anförde bl. a. följande:
»Utskottet kan till en början giva motionärerna rätt däruti, att under rådande tider av depression och arbetslöshet gifta kvinnors anställning i såväl stats- som annan allmän tjänst på många håll väckt betänkligheter. Särskilt ha uppmärksam- mats sådana fall, då både man och hustru utan tvingande ekonomiska skäl inne- ha sådana tjänster. Härtill kommer att innehavet av tjänsterna i en del fall med- fört åtnjutande av dubbla naturaförmåner, vilket varit ägnat att hos skattedragare och andra ytterligare skapa ovilja mot själva systemet. Visserligen kan i enstaka fall denna ovilja tänkas vara framsprungen av avundsjuka mot bättre ställda, men i andra fall framträder densamma mot bakgrunden av den hårda kamp för an- ställning och befordringsmöjligheter, som nu förekommer för olika kategorier av personer, vilka, ofta under stora svårigheter och ekonomiska uppoffringar, utbildat sig för anställning i statens tjänst.
— — — Det torde vara ett faktum, att gifta kvinnors tjänsteanställning i avsevärt antal fall är beroende av verkligt ekonomiskt behov. Den i motionerna avsedda reformen skulle således medgiva anställning åt gifta kvinnor, som därav vore i be- hov, men därifrån utesluta andra. Härigenom skulle vid befordran tagas hänsyn till, förutom förtjänst och skicklighet, för gifta kvinnor jämväl till vederbörandes behov av den inkomst, som medföljer en tjänst. Detta skulle ställa vederbörande myndigheter inför nästan olösliga uppgifter vid bedömande av olika statstjänares rent personliga förhållanden. En sådan prövning skulle onekligen bliva synnerligen grannlaga, och även med iakttagande av den största noggrannhet kunde det icke undgås att systemet komme att medföra såväl en känsla av osäkerhet för de an- ställda som ock på många håll missnöje, alstrat av påstådda oförrätter.
Ett av de mest bärande skälen för utskottets ståndpunkt i saken är emellertid att hela denna fråga måste ses från en vidare social synpunkt än som framkommit i motionen. Frågan om gifta kvinnors anställning utom hemmet är aktuell icke blott i fråga om statstjänst utan även beträffande gifta kvinnors förvärvsarbete utom hemmet på det privata området. Beträffande skilda kategorier av gifta kvin- nor från städerskan å kontoret, hjälphustrun i hemmet, mjölkerskan i ladugården m. fl., vilka endast delvis äro sysselsatta utom hemmet, till dem, som utom hemmet ha full daglig sysselsättning, såsom fabriksarbeterskan, kontoristen, affärsförestån— darinnan och lärarinnan i enskilda skolor, skulle det med lika fog som om stats- anställda kunna göras gällande, att de stå hindrande i vägen för mäns eller ogifta kvinnors möjligheter att erhålla arbetsutkomst. Därest staten som landets största
arbetsgivare skulle inskrida mot gifta kvinnors anställning, kan det möjligen anta- gas, att detta skulle tagas till exempel i fråga om kommunal anställning samt på privata områden och därigenom medföra vidare konsekvenser än motionärerna tänkt sig.
Utskottet får slutligen framhålla, att utskottet icke kunnat finna utrett, att gifta kvinnors arbetsprestationer i stort sett skulle vara mindre tillfredsställande än andra befattningshavares. Skulle emellertid så befinnas vara fallet, bör det an- komma på vederbörande ledning att i sådant hänseende åstadkomma rättelse.»
I en reservation av herr Ahl, som dock icke vann riksdagens gillande, framställdes bl. a. förslag, att i stället för ett förbud för gift kvinna att inne- ha statstjänst möjlighet borde kunna ges till frivillig avgång för längre tids- period med rätt till äterinträde i samma eller annan tjänst efter behovspröv— ning.
Även det efterföljande året 1927 avgåvos liknande motioner, ånyo av herr Lindberg (11: 262) samt av herrar Öhman och Magnusson i Skövde (11: 256). Hemställan rörde i förra fallet en utredning, »huruvida och i vad mån åt- gärder kunna vidtagas i syfte att, utan ändring av gällande s. k. behörighets- lag, begränsa gifta kvinnors i statstjänst tjänstgöring, för tillgodoseende av mäns och ogifta kvinnors anspråk på arbetsutkomst». I den andra motionen ifrågasattes en utredning samt gavs ungefär samma motivering, dock att re- servationen om behörighetslagen ej där fanns angiven.
Andra kammarens femte tillfälliga utskott lät göra en särskild utredning och stödde därmed sitt principiella avstyrkande. Följande frågor tillställdes olika verk och styrelser:
»Har efter den s. k. behörighetslagens ikraftträdande någon större tillströmning av gifta kvinnor kunnat förmärkas vid platsers tillsättande? och
torde stöd finnas för antagandet, att gifta kvinnors avgång ur tjänst bleve större om åt dem lämnades rätt att återinträda i tjänsten vid eventuellt änkestånd eller skilsmässa, givetvis före uppnådd pensionsålder?
På utskottets fråga om någon större tillströmning av gifta kvinnliga sökande för- märkts vid tjänsters tillsättande sedan behörighetslagen trädde i kraft lämnas ne- kande svar, oftast under hänvisning till att inga eller ytterst få tjänster tillsatts under tiden.»
Kontrollstyrelsen meddelar att någon ökning icke förmärkts men anser, att den omständigheten att gifta kvinnor under de senare åren anmält sig som sökande till anställning icke enbart torde få sättas i samband med behörighetslagens tillkomst utan snarare med rådande ekonomiska förhållanden.
Hos pensionsstyrelsen hava 2 kontorsbiträdesbefattningar och 4 förordnanden å skrivbiträdesbefattningar varit ledigförklarade. Till de förstnämnda inkommo an- sökningar från 11 män, 42 ogifta och 2 gifta kvinnor och till skrivbiträdesförord- nandena ingen ansökan från gift kvinna. Bland de personer, som söka icke ordi- narie anställning vid detta ämbetsverk, förekommer nästan aldrig någon gift kvinna.
Riksförsäkringsanstalten, som hittills .ej vunnit någon erfarenhet i denna fråga, anser dock att anstaltens gifta icke ordinarie kvinnliga befattningshavare i fullt lika stor utsträckning som de ogifta hädanefter komma att begagna sig av möjlig- heten att söka erhålla ordinarie tjänst. Då anstalten tidigare icke brukat förordna gifta kvinnor till ordinarie tjänst, kommer därför tillströmningen av gifta kvinnor till eventuellt lediga befattningar att förete en ökning.
Beträffande den senare frågan, om avgången ur tjänst av gifta kvinnor bleve större ifall åt dem lämnades återinträdesrätt vid eventuellt änkestånd eller skils— mässa, äro svaren mera varierande.
Generalpoststyrelsen svarar: ja, i viss utsträckning, Patent- och registreringsver— ket: Antagandet torde kunna göras, och Skolöverstyrelsen saknar hittills all erfa- renhet för frågans besvarande.»
Mera utförliga svar föreligga från följande ämbetsverk. Järnvägsstyrelsen: »Såvitt styrelsen kunnat utröna råder bland de gifta kvinnliga tjänstemännen i allmänhet en uppfattning, som icke giver stöd för detta anta- gande.»
Kontrollstyrelsen: »Det synes antagligt, att ett tillförsäkrande av rätten att vid ett eventuellt änkestånd eller skilsmässa återfå en tidigare innehavd statsanställning bör leda till att gifta kvinnor i större utsträckning än för närvarande komma att lämna sina befattningar. Då någon säkerhet nu icke förefinnes för en kvinnlig befattningshavare, som i samband med ingånget äktenskap avgår från sin tjänst. att framdeles, då hon med hänsyn till sin försörjning skulle så önska, återfå tjän— sten, är det förklarligt, att hon begagnar sig av möjligheten att jämväl efter ingånget äktenskap få kvarstå i sin befattning, även om detta icke direkt skulle påfordras av hennes förhandenvarande ekonomiska villkor. Några fall, som direkt giva stöd för denna uppfattning, har styrelsen dock icke att åberopa med avseende å sin egen personal.»
Pensionsstyrelsen: »En dylik rätt skulle enligt styrelsens mening sannolikt —— åt- minstone i de större städerna _ icke vara av någon nämnvärd betydelse, så länge möjlighet finnes för makarna att genom uppehållande av två tjänster väsentligt höja sin levnadsstandard.»
Socialstyrelsen: »Någon faktisk omständighet, som lämnar stöd för ett dylikt an- tagande, har styrelsen sig icke bekant. Möjligt är emellertid, att införandet av en rätt att under angivna förhållanden återinträda i tjänsten skulle i viss mån öka be- nägenheten att i förtid lämna tjänsten i sådana fall, då vederbörande ändå tänkt avgå. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att det synes ovisst vad som menas med 'rätt att återinträda'. Uppenbart är, att befattningen icke kan hållas vakant för den avgångnas räkning samt att den, som utnämnts i den av- gångnas ställe, icke kan tvingas lämna plats för en återinträdande änka eller från- skild hustru. Återinträdesrätten skulle sålunda praktiskt taget inskränkas till att avse en företrädesrätt att inom samma verk erhålla en liknande befattning som den vid avgången innehavda. Det skulle emellertid kunna dröja flera år efter inträffad upplösning av äktenskapet, innan någon sådan befattning bleve ledig, och värdet av den åsyftade rättigheten bleve därigenom avsevärt förminskat. En omständighet, som även synes böra tagas i beaktande, är, att en kvinna, efter att under ett långt äktenskap hava haft intressen och göromål vitt skilda från de till tjänsten hörande, vid återgång till tjänsten, i synnerhet om hon ej längre är så ung, icke kan anses tillnärmelsevis besitta samma tjänsteduglighet som vid den tidpunkt, då hon på grund av sitt äktenskap avgick.»
Telegrafstyrelsen: »Ja. I ett antal fall har konstaterats en önskan hos vederbö- rande gifta kvinnliga befattningshavare att, med bibehållen rätt till återinträde i tjänst i händelse av ekonomiskt nödläge, erhålla befrielse under längre eller kor- tare tid från arbetet.»
Vattenfallsstyrelsen: »Ja, troligtvis, men torde det säkerligen uppstå svårigheter för att bereda vederbörande sysselsättning vid återinträde i tjänst.»
Riksförsäkringsanstalten: »Frågan torde kunna besvaras jakande, under förut-
sättning att vid eventuellt återinträde i tjänsten lönen bleve densamma som vid av- gången och bortovaron endast medförde, att tjänsteårsberäkningen avbrötes för den tid, vederbörande varit frånvarande, samt dessutom tillfredsställande bestämmelser utfärdades rörande pensionsrätten efter återinträdet. Det torde emellertid medföra avsevärd olägenhet, att i sådant fall vederbörandes befattning under oberäknelig tid måste uppehållas på förordnande.»
Vidare lät utskottet av inhämtade upplysningar sammanställa en statistik angående antalet gifta kvinnliga statstjänstemän.
Antal kvinnor D ä r a v g i f t a H 0 5 anställda vid ämbetsverket med stats— med andra tjänstemän Kungl. generalpoststyrelsen ............ 691 82 43 » järnvägsstyrelsen .............. 347 43 35 » kontrollstyrelsen .............. 20 1 3 > patent- och registreringsverket .. 38 - 2 pensionsstyrelsen .............. 214 1 24 » skolöverstyrelsen .............. 21 1 2 » socialstyrelsen .................. 54 2 5 telegrafstyrelsen ................ 1 2 767 136 372 » vattenfallsstyrelsen ............ 1 33 1 ? 3 Riksförsäkringsanstalten ................ 203 9 18 Summa 4388 276 507 I % av anställda ...................... —— 6'29 11'55 * Endast ordinarie befattningshavare. —— ? Därav 2 tjänstlediga utan lön.
Utskottet drog följande slutsatser:
»att någon större tillströmning av gifta kvinnliga sökande till statstjänster ej förmärkts sedan behörighetslagen trädde i kraft;
att vissa svårigheter kunna befaras vid eventuellt beredande av plats åt änka eller frånskild kvinna, som tidigare vid giftermål avgått ur tjänst;
samt att antalet gifta kvinnor — särskilt sådana som äro gifta med statstjänste- män —— icke är så stort som i allmänhet antages.»
Även denna gång innehöll en reservation hänvisning till åtgärder, som skulle kunna befrämja frivillig avgång ur tjänst.
I fortsättningen framkommo icke några direkta förslag om förbud för gift kvinna att inneha statstjänst. I stället ifrågasattes i motioner andra åtgär— der i syfte att på frivillighetens väg minska de förvärvsarbetande kvinnornas antal. Sålunda föreslogs år 1931 av herr Lundquist i Rotebro m. fl. (II: 51) bl. a., att kvinnor genom gratifikation vid avgång för giftermål skulle upp- muntras att frivilligt frånträda sin statstjänst. Gratifikationens storlek borde vara:
»så tillmätt, att den verkligen är av någon betydelse såväl i allmänhet som ej minst för bosättningen. Ersättningens storlek bör kunna variera något efter tjän- steårens antal. Ett belopp, motsvarande vederbörande tjänstemans årslön vid av- skedet, synes mig som regel böra kunna anses skäligt. Högre ersättning torde ej böra ifrågakomma. För utbekommande av denna gratifikation skulle fordras, att tjänstemannen avginge ur tjänst inom en starkt begränsad tidsrymd före eller efter äktenskapets ingående.» (Motion II: 51.)
Dessutom föreslogs i samma motion, att kvinnliga befattningshavare vid avgång skulle få tillgodoräkna sig intjänt pension.
»En annan sak, som otvivelaktigt skulle komma att stimulera den frivilliga av- gången, vore, om pensionsfrågan kunde i ett sådant fall som det här ifrågavarande ordnas bättre än vad nu är fallet. För närvarande gäller som allmän regel den bestämmelsen i fråga om pensionen, att 2/3 av den utgående pensionen betraktas som statspension, medan återstoden avses skola bestridas medelst av tjänstemannen erlagda pensionsavgifter. Når tjänsteman upphör att inneha ordinarie anställning i statens tjänst och icke är berättigad utfå pension, så skall enligt nu gällande be- stämmelser — åtminstone är detta fallet vid kommunikationsverken — från ve- derbörande pensionsfond till pensionsstyrelsen inbetalas kapitalvärdet av de av befattningshavaren i fråga erlagda pensionsavgifterna. Däremot överföres intet motsvarande bidrag från verkets sida. Med säkerhet skulle det för här ifrågava- rande syfte vara av betydelse, om vid avgång i samband med äktenskap inte blott tjänstemannens egen kapitalinsats utan även ett belopp, motsvarande kapitalvärdet av statens andel i den avgåendes tjänstepension överfördes till den allmänna pen- sionsförsäkringen. Detta synes vara en rimlig begäran, då statsandelen av pen- sionen i realiteten ingenting annat är än en del av tjänstemannens redan intjänade avlöning.
Vidare är det angeläget, att den avgående tjänstemannens mellanhavande med vederbörande pensionsfond för familjepension ordnas upp så, att den kvinnliga be- fattningshavare, som vid äktenskaps ingående önskar avgå från sin ordinarie stats- tjänst, kan i någon form få tillgodoräkna sig redan erlagda pensionsavgifter. — Numera erlägga nämligen de kvinnliga befattningshavarna avgifter för eventuellt efterlevande barns pensionering. En för de avgående kvinnliga tjänstemännen till- fredsställande lösning av denna fråga synes kunna åstadkommas utan några större svårigheter. Inom den privata försäkringsverksamheten lär det vara vanligt, att var och en, som vill avbryta sin försäkring, i någon form tillgodoföres vad han redan inbetalt i premier.»
Slutligen föreslogs utredning om dteranställningsmöjligheter. »Av betydelse för den frivilliga avgången äro givetvis även de återanställnings- möjligheter, som kunna erbjudas. Kunde det ordnas så, att de kvinnliga tjänste- män, som vid giftermåls ingående lämna sin statstjänst, erhölle garanti för åter- inträde vid makens dödsfall eller vid skilsmässa, vore detta givetvis ur den avgåen— des synpunkt sett önskvärt. Att statsmakterna skulle sträcka sig så långt, synes emellertid knappast vara tillrådligt. En sådan anordning skulle antagligen i prak— tiken komma att visa sig svårgenomförbar. Ej ens i den mån, vakanser uppstå, synes en återanställning av dessa f. d. befattningshavare alltid kunna med hän- syn till statens intressen garanteras. I många fall kunna nämligen vederbörande redan ha nått sådan ålder, att de icke lämpligen kunna sättas att utföra det arbete, ifrågavarande tjänst kräver, synnerligast som de kunna vara för detsamma helt främmande. Någon generell skyldighet att återantaga en f. d. befattningshavare
synes staten alltså icke gärna kunna åtaga sig. Däremot bör det kunna uppställas som en regel, att, om vid uppstående vakans eller behov över huvud av ytterligare arbetskraft för arbetet i fråga fullt lämplig f. d. kvinnlig befattningshavare såsom änka eller frånskild finnes som sökande, denna bör ifrågakomma till återanställ- ning vid verket under de former och med de avlöningsförmåner, som med hänsyn till arbetets art i olika avseenden kunna anses motiverade. Såvitt jag är rätt un— derrättad, förekommer vid vissa av ämbetsverken ett icke obetydligt behov av re— servtjänstemän under vissa tider av året. Det vill förefalla, som om med fördel arbetsföra f. d. befattningshavare av här ifrågavarande slag skulle kunna i stor ut- sträckning användas just å dessa poster, varvid deras avlöningsförmåner i görlig mån borde avvägas med hänsyn till deras förut innehavda löneförmåner.»
Ehuru det i motionen starkt underströks, att intet som helst tvång torde böra ifrågasättas, framgår av slutmotiveringen, som är gemensam för denna och de två närmast förut omnämnda motionerna, att det icke endast är de gifta kvinnornas egna familjeintressen, som man avsåg att bevaka, utan andra gruppers förvärvsintressen: »bl. a. för bättre tillgodoseende av mäns och ogifta kvinnors behov av arbetsutkomst».
I denna motion fullständigades utskottsutredningen från år 1927, i det sta- tistiken om antalet gifta kvinnliga befattningshavare vid ett par verk brin- gas upp till årsskiftet 1930—31. Vid postverket funnos då 692 ordinarie kvinnliga tjänstemän, varav 169 eller 245 [7/0 gifta, samt vid statens järn- vägar 336 kvinnliga tjänstemän, varav 81 eller 24'1 o/o gifta. Det framhävdes, hur i jämförelse med 1927 en ökning av de gifta kvinnornas antal kunnat iakttagas.1
Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte denna motion, un- der hänvisning dels till ärendets tidigare behandling, dels till nyinhämtade yttranden från vissa statens verk och vissa kvinnoföreningar. Trots verks- chefernas i viss mån sympatiska inställning till motionens syfte förordades icke specialbestämmelser för gifta kvinnor.
Järnvägsstyrelsen vitsordar önskvärdheten av att kvinnliga befattningshavare i större utsträckning än som sker lämna sin statstjänst vid äktenskaps ingående eller i varje fall sedan de fått barn att taga vård om. Motivet för denna styrelsens ståndd punkt är att erfarenheten ådagalagt, att den gifta kvinnans — särskilt moderns —— hela inställning ligger mera åt hemmet än åt tjänsten. Motionärens åtgärder äro dock enligt styrelsens uppfattning ingalunda ägnade att nämnvärt befordra de gifta kvinnornas avgång ur tjänsten. Säkert skulle ytterst få kvinnor av dem, som vore ekonomiskt bäst ställda, lockas av den icke påkallade gåvan och lämna tjänsten.
Sedan de kvinnliga befattningshavarna likställts med männen, skulle ett bifall till motionen innebära en undantagsställning och en förmån för de gifta kvinnorna, som säkert skulle framkalla krav på motsvarande förmåner för manlig personal, som önskar lämna sin tjänst.
Hade motionären föreslagit, att det skulle läggas i verksledningens hand att med hänsyn till verkets bästa avskeda gifta kvinnor, som ansåges mindre lämpliga att såsom gifta behållas i tjänsten, kunde en kompensation för de avskedade försva- ras, men motionären hade ej velat detta. Styrelsen anser det utsiktslöst att räkna med en återgång till ett tidigare system.
1 Det omnämndes däremot icke, att hela antalet kvinnor i postverket endast ökat med 1 och i jämvägsstyrelsen minskat med 11.
Generalpoststyrelsen säger att verkets behov av vikarier för tjänstemän i kassa- tjänst icke året om är konstant utan större under sommarmånaderna, varjämte förstärkning behövs vid jul och nyår.
Till sådan extra tjänst har postverket 67 reservpostexpeditörer, samtliga gifta kvinnor, som äro skyldiga att tjänstgöra åtminstone tre månader om året och efter ansökan åter kunna vinna anställning såsom e. 0. eller ordinarie postexpeditör. An- talet reservpostexpeditörer är icke tillräckligt, och det skulle för verket vara av ett visst värde, ifall kvinnliga postexpeditörers avskedstagande från tjänsten och övergång till reservkåren kunde stimuleras, under det att postverkets intresse av att ha god tillgång på vikariepersonal skulle motverkas av ett system med avskedspre— mier utan förpliktelser gentemot verket från den avskedstagandes sida. Styrelsen påpekar dock, att den gifta, kvinnliga tjänstemannen icke kan flytta huru som helst. För personalens bästa utnyttjande är det icke lyckligt, att en alltför stor procent av de anställda utgöres av gifta kvinnor.
Telegrafstyrelsen —— —— — säger sig hålla för troligt, att den frivilliga avgången icke skulle i någon större grad påverkas av de åtgärder, motionären föreslär.
Styrelsen påpekar, att inom såväl telefon- som telegrafområdet en djupgående rationalisering med personalindragning som följd nu pågår.
Styrelsen anser, att det skulle vara till statens ekonomiska fördel, att gifta be- fattningshavare utan alltför stora uppoffringar finge avgå ur tjänsten, och den nämner, att en del äldre gifta kvinnliga tjänstemän förklarat sig beredda att lämna sina befattningar, om blott ett skäligt och omedelbart åtkomligt vederlag för den intjänta pensionsrätten kunde utverkas. Emellertid har styrelsen berett tillfälle för den kvinnliga personalens organisationer att yttra sig om behovet och ända- målsenligheten av utredningen. Samtliga de hörda ha uttalat farhågor för att åt— gärder i motionens syfte skulle kunna bereda väg för tvångsåtgärder samt förkla- rat att på den anvisade vägen intet vore att vinna för staten såsom arbetsgivare, för tjänstemännen eller samhället.
Telegrafstyrelsen förklarar, att det måste te sig absurt, om staten ålagt sig själv förpliktelsen att använda även gifta kvinnor i ordinarie tjänst och sedan friköper sig från samma förpliktelse genom att bereda de gifta kvinnliga tjänstemännen för- delar, som icke skulle stå de ogifta eller männen till buds.
Statskontoret är av den uppfattningen, att någon ändring i behörighetslagens be- stämmelser icke bör vidtagas, innan större erfarenhet vunnits rörande lagens verk- ningar. Motionärens förslag är ägnat att skapa en skillnad mellan å ena sidan gifta kvinnor i statstjänst och å andra sidan män och ogifta kvinnor. Det innebär ett avsteg från behörighetslagens allmänna principer. De flesta gifta kvinnorna i statstjänst ha ingått giftermål, sedan de inträtt i statens tjänst. Deras tjänstevana är av värde för staten. Det kräver tid och medför olägenheter att få likvärdig personal med den avgående. De gifta kvinnorna lära icke i allmänhet utföra ett sämre ar— bete än de ogifta.
Att återanställa en änka eller frånskild skulle medföra allvarliga olägenheter. Det vore för staten ur ekonomisk synpunkt ofördelaktigt och skulle menligt påverka befordringsförhållandena.
Bestämmandet av avskedsersättning, som skulle utgå vid frivillig avgång och gö— ras beroende av antalet tjänstår, lärer vålla åtskilliga svårigheter, då denna form av ersättning lätt kunde föranleda längre kvarstående i statens tjänst för att vinna högre ersättning.
Bedömer man den föreliggande frågan ur samhällelig synpunkt, torde böra upp- märksammas, att en familjs uppehälle ofta icke är uteslutande beroende av man- nens arbetsförtjänst. I stor utsträckning torde också vid äktenskaps ingående för—
utsättas, att hustrun skall kunna genom arbete utom hemmet bereda sig sådan in- komst, att hon kan bidraga till familjens försörjning. Lösningen av det omfattande samhällsproblem, som ungdomsarbetslösheten numera utgör, torde icke kunna i nämnvärd grad påverkas genom föreslagna bestämmelser. Staten själv har för öv- rigt på flera områden vidtagit åtgärder för att befordra ingåendet av äktenskap. Be- stämmelser, som skulle tvinga gifta kvinnliga befattningshavare att lämna inneha- vande statstjänst, synas med hänsyn härtill vara uteslutna, och även om, såsom här är fallet, det endast gäller frivillig avgång ur statstjänst, torde det dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida de tilltänkta åtgärderna verkligen kunna vara ur sam- hällelig synpunkt behövliga eller önskvärda.
Motionärens uttalande rörande önskvärdheten av att de avgifter, som av kvinnlig befattningshavare för egen pensionering erlagts till vederbörande pensionsfond, alltid skulle vid avgången ur statstjänst på grund av giftermål överföras till pen- sionsförsäkringsfonden, samt att staten därjämte skulle tillskjuta visst belopp med hänsyn till att den egna pensioneringen till större delen betalas av statsverket, fin- ner statskontoret vara ett spörsmål, som förtjänar allvarligt övervägande, men den- na fråga lärer icke kunna lösas i nu förevarande sammanhang, utan bör i stället upptagas till avgörande i samband med de föreliggande förslagen till ändringar i gällande pensionstagar.
Utskottet hade även berett trenne kvinnoföreningar tillfälle att yttra sig. Bland de argument de framhäva må anföras följande:
De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd: »Samhället ålägger ju varje medborgare att årligen försörja sig själv, och den grundsatsen, att var och en må försörja sig ytterst genom sitt eget arbete, är så vedertagen i vårt land, att ingen fallit på den tanken att föreslå åtgärder för att locka ogifta män och ogifta kvin- nor med egen förmögenhet eller med välsituerade föräldrar, eller på annat sätt ”för- sörjda” personer, att avgå från sina tjänster för att lämna dem till bättre behö- vande.
Om emellertid samhälle och lagar ålägga varje enskild individ att årligen för- sörja sig själv, så ålägger samhället och vår lagstiftning den gifta medborgaren en än ytterligare förpliktelse, och därvid göres ingen skillnad mellan man och kvinna. Vår giftermålsbalk gör icke mannen ensam företrädesvis underhållsskyldig vare sig gentemot andra maken eller familjen, utan den ställer båda makarna i detta fall principiellt likställda, i det den ålägger var efter sin förmåga att 'genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda famil- jen det underhåll, med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt'. Varje kvinna, som är gift eller står i begrepp att gifta sig, står därför inför problemet, hur hon skall på bästa sätt uppfylla den förpliktelse gentemot familjen, som sam- hället såväl som hennes eget samvete ålägger henne.
Centralrådet kan icke finna det värdigt staten att söka driva kvinnans beslut i viss för samhället förment önskvärd men för vederbörande familj måhända oför- delaktig riktning genom att vid en tidpunkt, då penningbehovet är stort för bo- sättningen, locka den unga kvinnan med ett erbjudande av så tillfällig beskaffenhet, som detta gratifikationsår skulle bli.
Den princip, som framförts i motionen, att staten vid kvinnlig tjänstemans av- gång utan pensionsrätt, under i motionen angivna förhållanden, skulle till all- männa pensionsförsäkringen överföra även det belopp, som motsvarade kapital— värdet av statens andel i den avgåendes tjänstepension, är givetvis i och för sig rik- tig. Men fördelen i fråga synes böra komma alla tjänstemän till godo vid förtids-
2—378661.
avgång och frågan alltså behandlas i ett annat och mera omfattande sammanhang än det motionären nu närmast avsett.»
Fredrika-Breiner-förbundet: »Vad den ifrågasatta avskedsgratifikationen angår synes denna ur statsverkets synpunkt vara nog så frikostigt tillmätt och måhända komma att verka tämligen betungande. Icke desto mindre torde den dock för den kvinnliga befattningshavaren bliva skäligen värdelös i jämförelse med vad hon i utbyte skulle avsäga sig, nämligen en stadigvarande befattning hos staten. Under så- dant förhållande framstår förslaget såsom mindre lyckligt, det får till och med en föga tilltalande karaktär av erbjudet lockbete. De kvinnliga befattningshavare, som, frånsett eventuella övergångsbestämmelser, skulle komma att beröras av en sådan anordning, äro i allmänhet unga, och i yngre år är förmågan av förtänk— samhet minst utvecklad. Det kan därför ifrågasättas om det verkligen är lämpligt att staten föranleder kvinnliga befattningshavare att med kort tidsfrist träffa ett avgörande av så stor vikt som det här åsyftade. Det gäller ett val icke endast för tillfället eller för de närmaste åren utan för framtiden. Förbundet har i sin verk- samhet mänga gånger ställts inför det svåra läge, vari en kvinna råkar, då hon med ringa eller otillräckliga inkomster nödgas träda till som familjeförsörjare, och hågkomsten av sådana erfarenheter gör sig i detta sammanhang starkt påmind.»
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anför: »Motionens syfte att söka möj- liggöra för gift kvinna att ställa sin arbetskraft uteslutande till hemmets förfogan- de, varigenom även vinnes att arbetstillgång tillföres ungdomen, synes oss vara synnerligen lovvärd. —— Som likväl den i motionen föreslagna ekonomiska lösnin- gen ej av oss kan anses tillfredsställande och hela frågan dessutom intimt sam- manhänger med det stora problemet om gift kvinnas rätt till förvärvsarbete, anse vi oss ej kunna göra ett instämmande i ovannämnda motion.»
Utskottet gav följande motivering för avstyrkande:
»Utskottet anser det vara ur samhällelig synpunkt önskvärt, att gift kvinna kan helt ägna sig åt familjens och hemmets vård, och utskottet delar även motionärens mening, att bot bör sökas mot den rådande ungdomsarbetslösheten. Dock anser utskottet, att ett bifall till motionärens förslag skulle i mycket ringa grad förbättra förhållandena på arbetsmarknaden.
Att genom speciella gratifikationer söka förmå gifta kvinnor att frivilligt avgå ur tjänsten finner utskottet ur principiell synpunkt vara olämpligt, och dessutom komme ett dylikt gratifikationssystem säkerligen icke att leda till åsyftat resultat. De flesta gifta kvinnliga befattningshavare skatta förvisso de säkra förmåner, som statstjänsten tillförsäkrar dem, mycket högre än den avskedsersättning, som motio— nären föreslår, vadan effekten av ett beslut enligt motionärens tanke måhända skulle inskränka sig till, att blott de kvinnor skulle mottaga den bjudna gratifika- tionen, vilka i varje fall vid äktenskaps ingående lämna sin tjänst.
Icke heller motionärens tanke på visst företräde för beredande av tjänst åt gift kvinna, som frivilligt avgått ur statstjänst men av olika skäl önskade återinträda i densamma, torde vara möjlig att realisera, då detta såväl med hänsyn till persona- lens nyrekryterings- som befordringsmöjligheter synes vara ägnat att inge vissa be- tänkligheter. »
Däremot ansågs den tanken beaktansvärd, att redan inbetalda pensionsav- gifter på något sätt böra tillgodoföras avgående tjänsteman. Utskottet sade sig i denna fråga förvänta förslag från utredningen om statstjänarnas pen- sionering.
Under den ekonomiska krisens och arbetslöshetens tryck återkom den-
*
na fråga om gift kvinnas innehav av statstjänst år 1933 i skärpt form. Då föreslogs nämligen i motion av herr Georg Nyblom rn. fl. (II: 394) »snabbaste möjliga avveckling av dubbeltjänstsystemet». Andra kammarens andra till— fälliga utskott avstyrkte emellertid motionen med bl. a. följande motivering:
»Beträffande nu föreliggande motion vill utskottet anföra, att andra kammaren vid tre olika tillfällen avslagit likartade framställningar. — — —— När andra kam- maren tidigare intagit en avvisande hållning till förslag om ingripande i fråga om gift kvinnas innehav av statstjänst, torde emellertid anledningen härtill närmast hava varit svårigheten att finna framkomliga vägar, vilka, utan att skapa allvarliga orättvisor, kunde tillgodose mäns och ogifta kvinnors möjligheter att erhålla ar— betsutkomst. I den nu behandlade motionen finnas ej heller några uppslag i detta avseende.»
Samtidigt hänvisade utskottet till att 1930 års pensionssakkunniga numera avlämnat ett betänkande, som gav vissa riktlinjer för lösandet av ovan be- rörda fråga om ersättning för viss inbetald pension åt gift kvinna vid avgång ur statstjänst.
Vid diskussionen i andra kammaren bröto sig meningarna starkt. Det torde böra påpekas, att man levde under det hårda trycket av ekonomisk kris och att kanske alldeles särskilt arbetslösheten bland lärarinnor blev ett argument, som vädjade till mångens medkänsla. De flesta exempel på sådana dubbeltjänster, som väckt omgivningens kritik, äro även hämtade från lärar- familjer. Trots att läraryrket särskilt ofta är uppburet av intresse för själva arbetsuppgiften, kan det icke förnekas, att just folkskollärarnas ekonomiska standard ofta göres till föremål för jämförelser, därför att dessa tjänstemän leva mitt ute bland en befolkning, som vanligen har sina inkomster beräk- nade på helt annat sätt. Det anmärktes även i den förevarande debatten (av herr Weijne), att, om också exemplen på dubbeltjänster bland lärarfamil— jer äro de som oftast bilda utgångspunkt för framstötar i frågan, kunde de icke komma upp till behandling i samband med förevarande motion, då folkskollärarna äro kommunalanställda.
Utom de argument, som bestodo i uppvisandet av enstaka exempel på ett ekonomiskt välstånd, åvägabragt genom bägge makarnas förvärvsarbete, fö- rekom på motionärens sida i debatten en vädjan till en utbredd folkopinion. Från andra hållet anfördes en rad motargument, bl. a. att de påstådda miss- förhållandena icke skulle kunna avvärjas, om äktenskapet i stället för att gälla t v å s t a t 5 t j ä n a r e inginges av en statstjänare och en privatan- ställd. Ur protokollet över riksdagsdebatten önska de sakkunniga anföra följande citat, vilka torde representera åsikter och uppslag av värde för frä— gans behandling:
>>— _ — Vi måste säga, att för Stockholms stad hade den fattigvårdstunga vi hade i fjol, över 12 miljoner kronor, icke oväsentligt höjts, om icke gifta kvinnor i stor utsträckning sökt alla möjligheter till förvärvsarbete för att hålla hemmen och familjerna ihop och hålla den värsta nöden ifrån sig. —— —— —— Unga kvinnor räkna med som en möjlighet, att det kan bli skilsmässa. De räkna med som en ännu större möjlighet, att det blir arbetslöshet, och de vänta sig, att det kan bli änke-
skap. De vilja icke utsätta sig för risken att utan vidare avstå från en anställning, som ger dem en säker inkomst och framför allt ordnade arbetsförhållanden. Det gäller framför allt dem, som äro anställda i statens och kommunens tjänst samt på ordinarie stat.
— _ —— Om man här genom en brysk lagstiftning skulle förbjuda gifta kvinnor att kvarstå i tjänst, är verkligen vår ungdom så osentimental eller så oromantisk, att den hellre kringgår förbudet och låter bli att gifta sig. Det är inga vaga var- ningar, detta, utan det är rena verkligheten och som de unga människorna upp- fatta den. Hellre än att de riskera att lämna en tjänst, som ger en god inkomst och möjlighet att bilda familj, kringgå de lagstiftningen och bilda familj utanför de vanliga giltiga formerna.» (Rut Gustafsson, 11 kamm.)
»När vi behandla dessa frågor, skola vi icke tala blott om den gifta kvinnan utan även om den gifta mannen, som har en hustru, vilken innehar statstjänst. Frå- gan gäller båda i lika hög grad.» (Berta XVellin, II kamm.)
»Det är klart, att när man sedan kommer in på enskilt område och försöker lag- stifta där, är det nästan oframkomligt. Jag vet icke, hur man skall tänka sig att åstadkomma en lagstiftning, där man förbjuder folk att anställa gifta kvinnor vid enskilda företag.» (Carlström, II kamm.)
»Jag skulle vilja ställa den frågan: där det finns en befattningshavare i stats- tjänst, som ensam har en lön, vilken kanske t. o. m. är två gånger större än den ett par befattningshavare gemensamt kunna erhålla för sina båda befattningar i sta- tens tjänst, anser man, att inkomstgränsen där är sådan, att även där finns skäl att ur ekonomiska och andra synpunkter företaga en förändring? Då man talar om inkomstgräns i detta fall, är det uppenbart, att man icke får hoppa över detta spörsmål, alltså spörsmålet hur lönerna i allmänhet äro avvägda. Det hänger ju ändå intimt samman med en fråga som denna.» (Edoff Andersson, Stockholm, II kamm.)
»Nu vill jag emellertid säga, att beträffande vissa arbetsuppgifter och vissa tjän- ster, där man måste räkna med att hava kvinnlig arbetskraft, är det icke så lätt att ersätta dessa med män. Det har också visat sig vid flera tillfällen även under nuvarande förhållanden, att detta icke låter sig göra. Någon större arbetslöshet bland kvinnor är ju heller icke rådande.» (Åqvist, II kamm.)
Motionen blev visserligen avslagen, men under debatten hade ett delvis annorlunda motiverat yrkande framkommit om en utredning om förslag »åsyftande en minskning på frivillighetens våg av antalet gifta kvinnor i statstjänst». Denna hemställan bifölls vid voteringen, varför frågan över- lämnades till första kammaren, som emellertid icke biträdde andra kamma- rens beslut.
Motionernas antal växte år 1934. En motion väcktes av herr Nyblom m. fl. (II: 29 samt den likalydande I: 23) om utredning rörande omfattningen av gifta kvinnors anställning i statlig och kommunal tjänst — även omfattande de statsunderstödda skolornas lärarepersonal — samt rörande möjligheterna att genom särskild förtidspensionering eller på annat sätt förmå de gifta kvinnorna att frånträda sina tjänster. Vidare innehöll en motion av herr Tjällgren m. fl. (I: 269 samt den likalydande 11: 489) förslag om utredning av dubbeltjänster och bisysslor, samt en motion av herr Weijne (II: 146) för- slag om utredning angående möjlighet att bereda unga arbetslösa anställ- ning genom att lämna rätt åt i statlig eller eljest allmän tjänst anställda bc- fattningshavare, särskilt gifta kvinnor, att få sin tjänstgöringsskyldighet mins-
kad, t. ex. till hälften med motsvarande avdrag å avlöningsförmåner. Herr Bengtsson i Kullen motionerade (II: 366) om förslag till åtgärder för en be- gränsning av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen ävensom utredning i frågan rörande äkta makars samtidiga anställning i statstjänst; samt herr Meyerhöffer m. fl. (II: 368) om utredning om möjligheterna att lindra den nuvarande stora arbetslösheten bland landets ungdom bl. a. genom infö- rande av bestämmelser för begränsning av gift kvinnas rätt att inneha stats- tjänst; vidare herr Sandström m. fl. (II: 488) om utredning om betydelsen ur arbetslöshetssynpunkt av olika former av dubbeltjänster m. m.; och slut- ligen herr Andersson i Stockholm m. fl. (II: 502) om omedelbara och effek— tiva åtgärder till förhindrande av dubbelanställningar och mängsyssleri bland statens tjänstemän.
Första kammarens första tillfälliga utskott, som icke behandlade frågan förrän andra kammaren redan fattat beslut, såg sig föranlåtet att inhämta ett flertal kompletterande yttranden från verk och organisationer. De sak- kunniga anse sig för åskådlighetens skull först böra redogöra för dessa ytt- randen, innan de lämna uppgift om frågans behandling i andra kammaren. De till utskottet ingivna statistiska uppgifterna anföras här nedan:
Uppgift rörande gifta, vid postverket anställda ordinarie och extra ordinarie kvinnliga tjänstemän (februari 1934).
l 2 3 Sam- Antal av ikol 2 u ta na kvinnli a t'änstemän som äro manlagt ' pp g g ] antal kvinn- gifta med liga Tjänstegrad tjänste- män i _ f. d. annan kom- .. från- vid— t'gåäe— post— stats- munal privat— ankor skilda stående linan tjänste— tjänste— tjänste— anställd tjänste- man man man grad Kontorsbiträde .......... 363 11 _ 11 6 62 3 9 Stationsmästare av klass 8 17 — — 1 1 3 _ _ Kanslibiträde .......... 120 10 — 7 2 13 6 2 Stationsmästare av klass 7 49 — — — _ 10 3 l Kansliskrivare .......... 30 1 1 — _ 3 _ _ Postexpeditör .......... 348 55 2 13 5 36 10 6 Förste postexpeditör 35 4 _ _ _ _ _ _ Postassistent ............ 9 2 _ 1 _ 1 2 _ E. 0. kontorsbiträde . . .. 250 3 _ 1 13 _ — E. 0. postexpeditör ...... 128 3 — 3 1 8 2 — Summa 1 349 89 3 37 16 149 26 18 145
I riksförsäkringsanstalten utgjorde antalet kvinnliga befattningshavare 243, varav 69 eller 284 % gifta. Endast 13 eller 5'3 % av samtliga äro emellertid gifta med statstjänare.
Ur yttrandena inhämtas vidare bl. a. följande: Generalpoststyrelsen: »Den utredning, som begäres i motionen, skulle bland an- nat taga sikte på möjligheterna att genom särskild förtidspensionering minska an— talet i statlig och kommunal tjänst anställda gifta kvinnliga tjänstemän. Utan att närmare ingå på frågan huruvida detta sätt att komma till rätta med de anmärkta svårigheterna kan vara ur olika synpunkter lämpligt, vill generalpoststyrelsen ut- tala, att styrelsen icke anser osannolikt, att en möjlighet till frivillig avgång ur tjänsten före den stadgade pensionsåldern skulle komma att begagnas av ett icke oväsentligt antal av de tjänstemän, varom här är fråga, även om en sådan avgång givetvis endast skulle berättiga till en pension, som i fråga om storleken vore av— vägd i förhållande till antalet vid avgångstillfället innehavda tjänste- och av- giftsår.»
Telegrafstyrelsen: »Telegrafstyrelsen anser sig icke nu kunna göra något prin- cipiellt uttalande om huruvida det är ur alla synpunkter önskvärt att åtgärder vid- tagas i det av motionärerna berörda syftet, än mindre om de utvägar, som härför stå till buds. Styrelsen vill allenast framhålla, att någon fullt effektiv åtgärd i an- tydd riktning icke lär kunna utfinnas utan att de av statsmakterna efter moget övervägande år 1923 fattade beslut trädas för när, vilka utmynnat i lagen om kvinnas behörighet att utöva statstjänst och annat allmänt uppdrag.»
Järnvägsstyrelsen: »Med anledning av en i riksdagen år 1931 väckt motion (II: 51) angående åtgärder i syfte att uppmuntra kvinnliga befattningshavare i statens tjänst till frivillig avgång vid äktenskaps ingående framhöll styrelsen i skrivelse den 11 mars 1931 till riksdagens andra kammares första tillfälliga utskott, att styrelsen gärna ville vitsorda önskvärdheten av att kvinnliga befattningshavare i större ut- sträckning än som för det dåvarande skedde, lämnade sin statstjänst vid äktenskaps ingående eller i varje fall sedan de fått barn att taga vård om. Vad som gällde då. gäller även nu. Styrelsen tager då i första hand sikte på fördelarna ur verkets syn- punkt att hava tjänstehavare, som kunna med odelat intresse ägna sina krafter åt arbetet i verkets tjänst. Erfarenheten har visat, att äktenskapet för kvinnans vid- kommande i många fall innebär ett avsevärt försvårande av hennes förutsätt— ningar att sköta en befattning. Det vill synas styrelsen som om det även vore ett betydelsefullt samhälleligt intresse, att den gifta kvinnan helt ägnade sig åt skötseln av hemmet och särskilt åt vårdnaden om barnen; tecken saknas ej, som tyda på att behovet av dylik omvårdnad för det närvarande är större än tillförne.»
Riksförsäkringsanstalten: »Motionärerna motivera de av dem föreslagna åtgärder- na med att ett avlägsnande av gifta kvinnor från statlig och kommunal tjänst skulle frigöra ett antal tjänstebefattningar och därigenom åstadkomma lättnad i rådande arbetslöshet, särskilt bland ungdomen. Härtill är i första hand att anmärka, att restriktiva åtgärder mot de i statlig och kommunal tjänst anställda gifta kvinnorna skulle beröra en mycket liten del av arbetsmarknaden i riket. Det stora antal gifta kvinnor, som finnes bland exempelvis fabriksarbeterskor, handelsarbetare, restaurangpersonal, städerskor och kontorspersonal, beröres icke av motionen. Mo- tionärerna söka således lätta arbetsmarknaden genom att från densamma avföra en jämförelsevis ringa del av de yrkesutövande gifta kvinnorna. Redan härav torde framgå, att de av motionärerna ifrågasatta åtgärderna skulle få en ur arbetsmark- nadens synpunkt obetydlig effekt.
Vidare är att märka, att ett mycket stort antal av de gifta kvinnor, som innehava offentliga tjänster, bibehålla dessa tjänster på grund av ett verkligt behov att skaffa något tillskott till den inkomst deras män uppbära. I många fall har förutsätt- ningen för deras äktenskap varit, att de båda makarna skulle på var sitt håll söka förtjäna tillräckligt för det gemensamma hemmets upprätthållande. Därest genom
statligt ingripande gifta kvinnor förmåddes att frånträda sina statliga och kommu- nala tjänster, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens mening det övervägande fler- talet av dem omedelbart uppträda på arbetsmarknaden och söka anställning i en- skild tjänst. Någon lättnad på arbetsmarknaden i dess helhet äro de av motionä- rerna ifrågasatta åtgärderna därför icke ägnade att åstadkomma. Om man därtill, såsom motionärerna tänkt sig, skulle förmå de gifta kvinnorna att lämna sina tjänster genom förtidspensionering, skulle de kvinnor, som frånträtt sina befattnin— gar, tack vare pensionen kunna underbjuda sina konkurrenter på arbetsmarknaden genom att åtaga sig arbete för lägre lön än den gängse. Detsamma gäller i viss ut- sträckning om gifta kvinnor skulle förmås att lämna sina tjänster genom en grati- fikation vid avskedet. I båda fallen skulle de vidtagna åtgärderna icke verka lät- tande på arbetsmarknaden utan i stället tynga densamma, d. v. 5. de av motionä- rerna ifrågasatta åtgärderna skulle verka i rak strid mot det syfte motionärerna uppgivit sig avse.
Härtill kommer, att en förtidspensionering, som ju innebär att staten under avse- värd tid framåt finge för varje tjänst en gift kvinna frånträtt betala dels en lön och dels en pension, skulle medföra en kostnadsökning för administrationen, som ur statsfinansiell synpunkt icke kan anses försvarlig. Jämväl ett system med av- skedsgratifikationer skulle föranleda betydande utgifter och motverka strävandena att begränsa kostnaderna för den statliga förvaltningsapparaten.
Förutom förtidspensionering hava motionärerna icke angivit något förfarande, som skulle vara ägnat att uppnå det mål motionen åsyftar. Motionärerna uttala emellertid, att andra sätt att förmå de gifta kvinnorna att frånträda sina tjänster också kunna komma i fråga. Vid en föregående riksdags behandling av det nu fö- revarande spörsmålet ifrågasattes, att de kvinnliga tjänstemän, som vid giftermåls ingående lämna sin statstjänst, skulle erhålla rätt att återinträda i tjänst vid makens frånfälle eller vid skilsmässa. För den händelse en dylik anordning föresvävat motionärerna, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att om en gift kvinnlig tjän- steman lämnat sin befattning och ny innehavare tillsatts i den avgångnas ställe, den nya befattningshavaren icke rimligen kan tvingas att länma sin plats för en återinträ- dande änka eller frånskild hustru. Den omtalade 'återinträdesrätten, kan sålunda icke ha annan innebörd än att utgöra en företrädesrätt till återinträde i statstjänst på en liknande befattning, som den vid avgången innehavda. En sådan rätt är emeller- tid för vederbörande i det närmaste värdelös, då det kan dröja många år efter in- träffad upplösning av äktenskap innan en befattning av avsedd art blir ledig. Så- som ett medel att locka gifta kvinnor att lämna statstjänsten skulle därför den ifrå- gavarande ”återinträdesrätten' bliva utan verkan.
Förutom de i det föregående behandlade praktiska synpunkterna vill riksförsäk- ringsanstalten jämväl yttra några ord om den föreliggande frågans principiella sida. Det har hittills varit en erkänd regel inom svensk statsförvaltning, att frågor om befordran till statstjänster och om bibehållande vid erhållna statstjänster böra av- göras med hänsyn till vederbörandes tjänstemeriter och tjänsteduglighet, utan hän— syn till civilstånd, börd och andra tjänsten ovidkommande omständigheter. Den remitterade motionen åsyftar, att denna regel skulle frångås. Enligt riksförsäk- ringsanstaltens mening är emellertid den angivna regelns upprätthållande av så stort värde för statsförvaltningen, att varje försök att jämka på densamma måste mötas med en bestämd gensaga.
Då riksförsäkringsanstalten anser, att åtgärder i den av motionärerna åsyftade riktningen skulle dels bliva utan verkan för det lättande av arbetsmarknaden, som är det enda skäl motionärerna anfört för sitt förslag, dels innebära ett avsteg från rättvisa och för staten nyttiga befordringsprinciper, kan riksförsäkringsanstalten
icke finna det motiverat, att en för staten kostsam utredning anordnas på föreva- rande område. På grund härav får riksförsäkringsanstalten för sin del avstyrka den remitterade motionen.»
Skolöverstyrelsen: »Av motionen framgår, att den avser hela det vittomfattande problemet om gift kvinnas anställning i allmän tjänst, sålunda i såväl statliga som kommunala befattningar. Frågan berör alltså den s. k. behörighetslagen, i kraft av vilken kvinnor äga rätt att bekläda befattningar i statens tjänst, ävensom andra författningar, vilka medgiva kvinnor att i det allmänna innehava ordinarie tjänster. Nu gällande lagstiftning på området i fråga innehåller icke förbud för gift kvinna att söka och innehava tjänst eller för kvinnlig befattningshavare att ingå äktenskap liksom ej heller föreskrift för gift kvinnlig befattningshavare att enbart av den an- ledningen, att hon ingått äktenskap, frånträda sin befattning. Om dessa och närbe- släktade spörsmål upptagas till utredning i syfte att en ändring i nu gällande lag- stiftning på detta område måtte komma till stånd, torde det vara sannolikt att detta även kommer att medföra en aktualisering av tidigare förda diskussioner över frå- gan, efter vilka grunder en befattningshavares avlöning rätteligen bör utmätas, med hänsyn enbart till anställningens art och omfattning eller med hänsyn tillika till be- fattningshavarens sociala ställning, framför allt till hans försörjningsplikt. Vidare måste tydligen en förändring sådan som den ifrågasatta medföra konsekvenser även i fråga om den privata arbetsmarknaden, där det ju förekommer, sannolikt i än större utsträckning än i det statliga och kommunala livet, att både mannen och hustrun utföra avlönat arbete.
Yrkandet är i ett väsentligt avseende icke fullt klart. Det framgår icke, huruvida motionärerna mena, att det ifrågasatta frånträdandet av befattningarna skulle ske på frivillighetens väg eller genom tvångsförfarande. Ifall någon tanke i sistnämn- da riktning föresvävat motionärerna, vill överstyrelsen framhålla, att ett dylikt för- farande tydligen icke kan vinna tillämpning i fråga om sådana befattningshavare, som redan innehava ordinarie tjänst. För närvarande ligger det i ordinarie tjänsts natur, att innehavaren av densamma icke kan före uppnådd pensionsålder av andra orsaker än fel och försummelse i tjänsten eller obotlig sjukdom från densamma ent- ledigas. Den nuvarande ordningen i förevarande avseende, vilken, såsom redan förut framhållits, även gäller gift kvinna, kan sägas utgöra resultatet av en långva- rig utveckling beträffande kvinnans ställning i det sociala livet. Överstyrelsen, som visserligen närmast är av den uppfattningen att någon tillbakagång i denna utveck- ling icke bör ske, måste givetvis å andra sidan finna det naturligt, att, därest en all- män, förutsättningslös utredning kommer till stånd beträffande det nu föreliggande spörsmålet, även frågan om en eventuell ändring i gällande lagstiftning på området kan komma under övervägande. —— — —
Överstyrelsen finner sig böra framhålla, att motionen präglas av en viss oklarhet i fråga om betydelsen av begreppet tjänst och den med en tjänst förenade avlönin- gen och pensionsrätten. Detta framgår av den i motionen använda vilseledande be— nämningen 'duhbeltjänster' och dubbeltjänstsystem'. Varken på statligt eller kommunalt område kan man rimligen använda uttrycket 'dubbeltjänstsystem' i an- nan mening, än att en och samma befattningshavare kan innehava och sköta flera avlönade sysslor. Men då tvenne befattningshavare, som äro gifta, inneha vardera en befattning, kan detta icke karakteriseras som något dubbeltjänstsystem.
Slutligen vill överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen för sin del icke har något att erinra mot sådana anordningar, som skulle kunna för kvinnlig gift befattnings- havare underlätta och i viss mån stimulera till frivillig avgång från tjänsten före pensionsålderns inträdande. Det kunde i sådant avseende väl knappast bliva fråga
om annat än en för ändamålet anordnad förtidspensionering. Staten finge givetvis vara beredd på ej obetydliga uppoffringar för vinnande av ett sådant syfte. Men kunde på den vägen öppnas möjligheter för anställningar åt dem, som eljest nöd- gas bliva helt utan tjänst och livsuppehålle, vore mycket vunnet. —— — _»
Dessutom hade vissa organisationer beretts tillfälle inkomma med ytt- rande:
Styrelsen för Svenska stadsförbundet: »Vilka åtgärder, motionärerna tänkt sig för avhjälpande av de i motionen berörda förhållandena, framgår ej med bestämdhet. Av motionens kläm synes man emellertid kunna utläsa, att några tvångsåtgärder ej förutsättas gentemot de redan anställda. När det gäller statens ordinarie kvinnliga tjänstemän är ju en sådan ståndpunkt given med hänsyn till själva an- ställningsformen, som utesluter ett entledigande för vinnande enbart av motionens syften. Vad de kommunala tjänstemännen angår, erbjuder rent formellt anställ- ningsformen större möjligheter, då dessa, i den mån staden ensam bestämmer vill— koren, i det stora flertalet städer regelmässigt äro anställda med viss tids uppsäg- ning. I praktiken har emellertid kommunaltjänstemännens ställning ansetts fullt lika betryggande som statstjänstemännens. Då städerna hittills undvikit att t. o. m. för genomförande av sakligt betingade lönereduceringar använda sig av sin uppsäg— ningsrätt, torde det få anses tämligen uteslutet, att denna uppsägningsrätt skulle komma till användning för avlägsnande ur städernas tjänst av gifta kvinnor, där undantag för gifta kvinnors del ej redan praktiseras.
Frågan om en särställning för gift kvinna har nämligen på något håll i städerna redan varit under diskussion. I Malmö t. ex. där tjänsteman kan tillsättas för tid till pensionsålderns inträdande, tillsvidare med ömsesidig uppsägningstid eller på viss tid, stadgas det i dessa avseenden beträffande gift kvinna, att endast tillsättning på viss tid med ömsesidig uppsägningsrätt får ifrågakomma. Särskilda bestäm- melser gälla för kvinna som ingår äktenskap. Det heter därom i tjänste- och av- löningsregtementet:
*Kvinnlig tjänsteman, som ingår äktenskap, är skyldig att, likaledes oberoende av på vilka villkor hon blivit tillsatt, utan uppsägning avgå från befattningen vid utgången av kvartalet näst efter det, varunder äktenskapet ingås, men kan ånyo tillsättas, om myndigheten så prövar lämpligt.'
I ett nu föreliggande förslag till tjänstereglemente för Göteborgs stads ordinarie tjänstemän föreslås bestämmelser av innebörd, att gift kvinna skall kunna erhålla anställning endast efter lönenämndens medgivande i varje särskilt fall och att kvinn- lig tjänsteman, som gifter sig, skall vara skyldig av sådan anledning avgå från be- fattningen, endast om lönenämnden, efter framställning från den myndighet, under vilken hon sorterar, ”finner det nödigt med hänsyn till befattningens behöriga upp- rätthållande'. Motsvarande bestämmelser föreslås även för de extra ordinarie be- fattningshavarna. Nämnden uttalar, att stadens intresse fordrar, att gift kvinna icke må anställas i obegränsad omfattning, utan en viss kontroll i detta avseende bör införas. Inom lönenämnden har avgivits en utförlig reservation i denna fråga av en kvinnlig ledamot. Hon framhåller bl. a., att makarnas olika förvärvsarbete fel- aktigt betecknats som dubbelanställning. Det är icke en person, som innehar två anställningar, utan två makar, som inneha var sin anställning. I ett reglemente av- sett för en längre period bör icke fastlåsas en bestämmelse, tillkommen under tryck av extraordinära förhållanden. Hela antalet i stadens tjänst anställda kvinnor ut— gör på ordinarie stat cirka 550 och på extra stat 842. Bland dem av dessa befatt- ningshavare, som skulle kunna drabbas av de föreslagna bestämmelserna, finnas för närvarande 13 gifta kvinnor på ordinarie stat och 27 på extra stat, inklusive bl. a.
baderskor och städerskor. Av hela antalet i stadens tjänst anställda kvinnnor sor- tera de allra flesta under kollektivavtal eller äro anställda på lägre tjänster vid sjukvårds— och fattigvårdsanstalter. Till största delen äro de anställda gifta kvin- norna, efter vad förebragta utredningar visa, ekonomiskt beroende av sitt arbete för familjen, för vars underhåll enligt svensk lag båda makarna äro pliktiga att bidraga med sitt arbete. Reservanten framhåller till sist, att följder av restriktiva åtgärder kunna komma att visa sig mindre önskvärda, ej minst för familjebildningen under legitima former. Frågan är ännu oavgjord.
Den föreliggande riksdagsmotionen synes främst vara inriktad på åtgärder i syfte att förmå gifta kvinnor i statens och kommunens tjänst att frånträda sina tjänster. Därvid nämnes särskilt förtidspensionering. Utan att ingå på frågan om lämplig— heten över huvud av en sådan åtgärd vill styrelsen fästa uppmärksamheten på, att densamma i alla händelser har en betydande ekonomisk innebörd. Hur betungande en dylik pensionering skulle bliva, låter sig icke bedöma utan en ingående under- sökning, men att det skulle röra sig om stora tal torde utan vidare vara klart, om de gifta kvinnliga tjänstemännen skulle erbjudas förmåner, som kunde vara verk- ligt lockande med de allt annat än ”säkra försörjningsmöjligheter”, ett nutida äkten- skap bjuder. En utredning av kostnaderna försvåras givetvis därav, att vitt skilda pensionsbestämmelser gälla för olika städer och för olika kårer. Vad de gifta folk- skollärarinnorna t. ex. angår, som torde vara ett betydande antal, utgör den pen- sion på egna avgifter, som skulle tillkomma dessa från statens pensionsanstalt, ett så ringa belopp, framför allt för de yngre, att betydande tillägg skulle få göras av statsmedel, om pensionen skulle innebära någon lockelse för dem att frivilligt avgå. Vad städernas befattningshavare i gemen angår, äro i åtskilliga städer för deras pen- sionering inga eller otillräckliga medel fonderade. För det antal av cirka 2 500 be. fattningshavare, som för närvarande äro pensionsförsäkrade i Sveriges kommunal- anställdas pensionskassa, utfärdas vid frivillig avgång ”fribrev”, baserade på såväl befattningshavarnas egna som stadens inbetalningar av ärliga avgifter och tillfälle är också berett vederbörande att genom fortsatt avgiftsbetalning trygga ålderdomen. Här finnes för den, som en längre tid tillhört kassan, således i vart fall en god grund att bygga förtidspensioneringen på. Av kost-nadshänsyn ha städerna dock i allmänhet vid försäkringens genomförande uteslutit de äldre (i vissa fall till och med personer över 30 år) i avsikt att i uppkommande fall själva sörja för deras pensionering och skulle kostnaderna för en förtidspensionering således i dessa fall helt falla på staden själv. Till följd av de olika pensioneringsformerna skulle i ena fallet förtidspensioneringen få helt bekostas av arbetsgivaren, medan man i det andra fallet skulle bygga på befattningshavarnas egna insatser, en olikhet som torde i sin mån försvåra en rationell lösning av förtidspensioneringsfrågan, därest denna väg rent principiellt kunde befinnas lämplig att slå in på.»
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening: >v— _ H En sär- lagstiftning för gift kvinna, på sätt som i motionen åsyftas, anser centralstyrelsen redan på grund härav stå i strid mot i vår lagstiftning erkända principer. Var och en, oberoende av kön och civilstånd, bör enligt dessa principer äga rätt till arbete.
Men oavsett den principiella sidan av saken, föreligga enligt centralstyrelsens me- ning många skäl, som tala för att en här avsedd lagstiftning skulle komma att med— föra betydande olägenheter för såväl samhället som den enskilde medborgaren. Sä- kerligen skulle den även komma att visa sig tämligen ineffektiv i fråga om det, som i motionen framföres som huvudargument för densamma, nämligen ett minskande av rådande arbetslöshet. Att genom lagstiftningsbestämmelser särskilt gynna det ogifta ståndet, betecknade redan de förut åberopade sakkunniga såsom en fara för äktenskap och familjebildning.
I fråga om den enskilde medborgaren är väl numera den grundsatsen allmänt erkänd i vårt land, att var och en skall försörja sig själv genom eget arbete. I all syn- nerhet åligger försörjningsplikt den gifte medborgaren. Härvid gör lagen ingen åt- skillnad mellan man och kvinna. Vår äktenskapslag av år 1920 bygger på full ju- ridisk och ekonomisk likställighet mellan makarna, i det den ålägger var och en efter sin förmåga att *genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller an— norledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makar— nas villkor må anses tillbörligt'. Varje gift kvinna bör ha rätt att själv avgöra, på vad sätt hon önskar uppfylla den förpliktelse mot familjen, som enligt lagen ålig— ger henne. För den kvinna, som före sitt äktenskap skaffat sig en dyrbar utbild- ning och tack vare denna erhållit en tjänst, som intresserar henne och vilken i många fall möjliggjort ingående av äktenskap, skulle det innebära en oerhörd orätt— visa, om lagen tvingade henne att vid äktenskaps ingående lämna tjänsten. Detta framgår med så mycket större skärpa som ingen ifrågasätter, att en ogift man eller en ogift kvinna med privatförmögenhet eller med välsituerade föräldrar c. d. skall tvingas lämna en avlönad statstjänst till förmån för en bättre behövande.
Ett annat argument, som i detta sammanhang framförts, är detta, att den gifta kvinnan genom att dela sitt intresse och sina krafter mellan hemmet och förvärvs— arbetet, skulle bli mindre skickad att tillfredsställande sköta den henne anförtrodda tjänsten. Mot detta kan invändas, att därest en gift kvinna som tjänstinnehavare giver anledning till anmärkning i tjänsten, bör detta beivras på samma sätt som be- träffande varje annan befattningshavare, mot vilken anmärkning sker. Om denna sak yttrade föredragande departementschefen i statsrådet den 10 mars 1922: 'Myc- ket har talats om den lägre arbetsprestation, som kan vara att vänta från de gifta kvinnorna. Att den erfarenhet, som hittills föreligger, icke kunnat vara alltför oför- delaktig, synes mig till någon del framgå av det vitsord, som i detta ärende givits om de nuvarande restriktiva bestämmelsernas ringa praktiska tillämpning. I övrigt må erinras, att en speciellt mot de gifta kvinnorna riktad bestämmelse icke äger nå- gon motsvarighet i likartade försiktighetsmått beträffande övriga statstjänare.,
Vad så angår effektiviteten av den här föreslagna särlagstiftningen i syfte att be— reda arbetstillfällen åt arbetslösa, torde det väl förhålla sig så, att det stora flerta- let av de gifta kvinnor, som innehava statlig och kommunal tjänst, har ett hembi» träde eller en husföreståndarinna anställd för hemmets skötande. Skulle nu den gifta kvinnan hindras innehava tjänst, skulle hon i ett flertal fall bliva tvingad att säga upp denna hjälp dels emedan hon då finge tid att själv utföra hemsysslorna och dels av ekonomiska skäl. Effekten bleve härvid endast den, att den gifta kvin- nan — såvida hon ej skall dömas till sysslolöshet »— komme att taga arbete från någon annan, ett hembiträde, en hemhjälp, en barnsköterska etc. och härigenom bidraga att öka arbetslösheten på ett annat arbetsområde.
Här må även erinras om det av erfarenhet kända förhållandet att gift kvinna, som lämnat tjänsten antingen vid äktenskaps ingående eller vid barnens ankomst. mycket ofta genom mannens död, sjukdom, iråkade arbetslöshet c. d. tvingas att i och för beredande av familjens utkomst återtaga förvärvsarbetet. I konkurrensen om statstjänster eller kommunala tjänster är det nu ytterst små möjligheter för den, som uppsagt sin tjänst, att åter vinna anställning.
Motionärerna ha särskilt velat rikta uppmärksamheten på frågan om gift kvinn- lig befattningshavare inom lärarkåren. Som 'ett drastiskt exempel på detta systems urartning' anföra motionärerna, att i ett fall en gift lärarinna i tjänst erhållit som jungfru en ung arbetslös lärarinna, som förgäves sökt anställning i skola. Central- styrelsen kan ej finna ett sådant förhållande utgöra något stöd för motionärernas yrkande. Det bevisar allenast vad centralstyrelsen i annat sammanhang kraftigt
påtalat, nämligen att alltför många lärarkrafter utbildats i förhållande till efter- frågan. Däremot bevisar det ingenting om vilken av dessa båda, den gifta lärarin- nen eller den ogifta, som var den lämpligaste att sköta skolan eller att sköta hem— sysslorna i lärarinnans hem. Ej sällan torde det förhålla sig så, att en gift lära— rinnas anlag och läggning är sådan, att hon skänker en betydligt bättre arbetspre- station som undervisare än som hemarbetande, och att hon även efter ingånget äktenskap gör samhället den största tjänsten genom att utöva det kall, för vilket hon erhållit av staten anordnad specialutbildning. När det gäller en lärares allra viktigaste uppgift, den att giva barnen bästa möjliga fostran, finner man mycket ofta exempel på att den härför erforderliga insikten och förmågan skärpes, då lä— raren har egna barn i hemmet att vårda och fostra.
Att genom införande av särskild förtidspensionering eller på annat sätt förmå de gifta kvinnorna att lämna de tjänster, för vilka de erhållit utbildning och genom vilkas skötande de skänka samhället en kvalificerad och nyttig arbetsprestation, anser centralstyrelsen ej motiverat.
Med fullt behjärtande av motionens syfte att lindra arbetslösheten, anser dock centralstyrelsen, att en särlagstiftning för gift kvinna i statlig och kommunal tjänst till skillnad från övriga befattningshavare i samma tjänst vore orättvis mot den en- skilde och familjen, ej gagnelig för en sund utveckling av samhällslivet, stridande mot i lagstiftningen i övrigt godtagna principer. Och slutligen i stort sett ineffek— tiv i fråga om arbetslöshetens minskande.»
Sveriges flick- och samskolors Iärarinneförbund: »— — _ Lärarinneförbundet vill i detta sammanhang påpeka, att det i motionen använda uttrycket dubbeltjänst är missvisande, då frågan ju där gäller två personer, som inneha var sin tjänst. ] juridiskt hänseende äro äkta makar två skilda personer, följaktligen bör denna syn- punkt anläggas, även när det gäller makars förvärvsarbete.
Lärarinneförbundet vill även framhålla att _ på grund av kroppskonstitution, anlag, tidigare utbildning m. m. —— alla gifta kvinnor givetvis ej äro lämpade för husligt arbete. Ett ej ringa antal av dem är säkerligen samhället till större nytta, om de som hittills få använda sina krafter på andra, utom hemmet liggande arbets- områden. Då gift kvinna innehar arbete utom hemmet, nödgas hon i många fall anställa hjälp för hemmets skötande. Härigenom beredes arbetstillfälle för annan kanske för denna uppgift bättre lämpad kvinna. Skulle gift kvinna tvingas att läm- na sin anställning, innebär detta följaktligen i de flesta fall, att hon nödgas entle- diga sin hjälp i hemmet. Detta medför sålunda endast en omflyttning av arbets— lösheten och blir ej ett avhjälpande av densamma.
Den prövning från fall till fall, som i händelse av lagstiftning angående tjänsters ransonering skulle visa sig nödvändig, förefaller lärarinneförbundet ur social syn— punkt särskilt viktig, då det gäller gift kvinnnas innehav av tjänst.
Gift kvinnas avstängande från möjlighet till förvärvsarbete skulle säkerligen med- föra en ökning av de fria förbindelserna och därigenom hota äktenskapet såsom laglig institution, liksom en bestämmelse i ovan berörda riktning givetvis skulle leda till en ytterligare sänkning av nativiteten. Många tidiga äktenskap _— ett samhälle- ligt intresse —— bygga ju på båda makarnas arbetsinkomster. Ofta blir i synnerhet frågan om barnens försörjning och utbildning delvis beroende av hustruns bidrag.»
Förbundet framhåller till slut, att för lärarkåren i de högre flick- och samskolor- na bättre medel att bekämpa arbetslösheten stå till buds, vilka samtidigt »gynna ofrånkomliga pedagogiska krav, nämligen 1:o) minskning av klassavdelningarnas storlek och 2:0) minskning av lärarnas tjänstgöring, varigenom nya tjänster skapas».
Akademiskt bildade kvinnors förening: »Ur social synpunkt är det bl. a. att be-
fara, att om de gifta kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete ytterligare begrän- sas, kommer detta att leda till en stegring av antalet s. k. fria förbindelser. Erfa- renheter frän privata företag, som tillämpa de av motionärerna förordade metoder- na, peka mycket bestämt i denna riktning. Det föreligger således stora risker för att åtgärder i av motionärerna föreslagen riktning skulle verka undergrävande på äktenskapet som samhällelig institution, vilket ur sociala synpunkter ej kan anses önskvärt. En sådan utveckling måste bl. a. leda till att sänka den förut låga nati- viteten, särskilt hos samhällsgrupper, som ur befolkningssynpunkt på grund av sin duglighet måste anses vara värdefulla. Vidare skapas på detta sätt en socialt mindre god ställning för de barn, som födas inom dessa icke legaliserade förbindelser.
Ur ekonomisk synpunkt anses allmänt frågan om de gifta kvinnornas förvärvs- arbete främst böra ses i samband med arbetslöshetsproblemet. Motionärerna ha också särskilt framhållit den stora arbetslöshet, vilken för närvarande 'griper om- kring sig i snart sagt alla samhällslager, som motiv för de av dem föreslagna åtgär- derna. Det synes emellertid föreningen ytterst problematiskt, huruvida man på detta sätt skulle kunna åstadkomma någon verklig lättnad på arbetsmarknaden. Ett avskedande i den ena eller andra formen av gifta kvinnor i statlig eller kommunal tjänst skulle visserligen bereda aspiranterna till just dessa tjänster möjligheter till anställning, men enligt föreningens uppfattning skulle detta endast medföra att arbetslösheten förskötes till andra områden. Man kan nämligen räkna med att många av dessa gifta kvinnor skulle söka sig ut på den öppna marknaden i konkurrens med män eller ogifta kvinnor och vidare torde i de fall, då de gifta kvinnorna övertaga arbetet i sina hem, förut av dem inom hemmet sysselsatt arbetskraft bliva arbetslös.
Till sist vill föreningen erinra om, att den avgång ur allmän tjänst, som motio- närerna åsyfta, i stor utsträckning endast blir en engångsföreteelse, enär såsom ti- digare påpekats de fria förbindelsernas antal troligen kommer att ökas och kvin- norna sålunda kvarstanna i sina tjänster. Det synes föga lämpligt, att på grund av extraordinära krisförhållanden lagändringar vidtagas, vilkas omedelbara verkningar äro svåra att överblicka, och vilka, därigenom att de lätt erhålla en permanent ka— raktär, hota att medföra för samhället ogynnsamma konsekvenser, samtidigt som de hindra stat och kommun att utnyttja väl kvalificerade krafter.
Vad särskilt den grupp av förvärvsarbetande gifta kvinnor som avlagt akademisk examen beträffar, vill föreningen framhålla följande. De akademiska studierna taga en tid av i genomsnitt 6 år utöver studentexamen, ofta väsentligt mera. En akade- misk examen torde för den enskilde representera ett nedlagt kapital av 10 000 kro- nor och därutöver, vartill kommer det icke oväsentliga bidrag, som staten i form av undervisning m. ni. kan anses ha nedlagt på varje sådan examen. Om de aka- demiskt utbildade kvinnor, som ingå äktenskap, hindras från att utnyttja sin bild- ning, skulle detta innebära en betydande kapitalförlust för den enskilde och samhäl- let. Då dessutom de akademiskt utbildade kvinnorna i allt större utsträckning nödgas anlita lånevägen för att fullfölja sina studier, skulle det för många bli praktiskt taget omöjligt att ingå äktenskap, förrän lånen vore avbetalade. Den redan förut för den- na grupp höga åldern vid ingående av äktenskap skulle på detta sätt ytterligare be- tydligt komma att höjas, en enligt föreningens uppfattning allt annat än lycklig ut- veckling.
Motionärerna ha särskilt påtalat det stora antalet ogifta kvinnliga befattnings- havare inom lärarkårerna såsom något ur olika synpunkter mindre önskvärt. Men om kvinnorna ej skulle tillåtas kvarstå i lärartjänst efter ingånget äktenskap, skulle skolorna berövas den värdefulla tillgång, som dessa med sin i arbetet förvärvade er- farenhet representera. Speciellt inom läraryrket torde detta förhållande vara av
stor betydelse. Det kan också särskilt framhållas, att inom läraryrket skulle ge- nom lagstiftning framtvingade fria förbindelser, som i och för sig kunna vara fullt etiskt likvärdiga med legaliserade äktenskap, medföra betänkliga följder av såväl disciplinär som social art, enär de otvivelaktigt skulle verka uppluckrande på ung— domens uppfattning i sexuella frågor.»
Föreningen kvinnor i statens tjänst framför liknande synpunkter.
De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd: »— — _ Det är således, synes det, blott de fall, där hustrun bibehåller sin arbetsanställning endast för att hon och familjen skola få ”mera lyx', som man numera vill komma åt. Centralrådet tviv— lar emellertid för sin del på, att restriktiva åtgärder för dylika enstaka undantags- fall kunna få något inflytande på arbetslösheten. Centralrådet vill också framhålla, att en dylik undersökning, om den skall vara förutsättningslös och allsidig, icke bör omfatta blott de gifta kvinnorna. Även andra fall av i motionärernas mening försörjda tjänsteinnehavare kunna ju förekomma: män och kvinnor med egen större förmögenhet, mycket förmögna föräldrar och dylikt. Det kan varken anses mera ej heller mindre befogat, att av dylika statstjänsteinnehavare fordra avgång eller in— skränkning i tjänsten för att lämna plats för bättre behövande arbetslös ungdom än att fordra detta av hustrur till ”män med goda inkomster'.
Vad beträffar tanken på halvtidstjänstgöring, vilken väckts av herr Weijne i mo- tion till A. K. nr 146, hyser centralrådet starka betänkligheter emot densamma. Från statstjänstens synpunkt måste ett dylikt system vara förenat med risker och olä- genheter. Systemet med tjänstgöring ett par tre timmar i ett verk och några andra timmar i ett annat har alltmera frångåtts. Ur allmän arbetslöshetssynpunkt torde dessutom föga stå att vinna med införande av dylik halvtidstjänstgöring. De mindre ekonomiskt välsituerade gifta kvinnorna torde mera sällan bli i stånd att använda sig av möjligheten att arbeta på halvtid och i de fall, där de verkligen skulle göra det, skulle de med största sannolikhet i så fall göra sig av med den hemhjälp, de vid heltidstjänstgöring haft bruk för. En annan person skulle på så sätt mista arbete. Eller också skulle den mindre ekonomiskt väl ställda hustrun vid halv tjänstgöring taga sig annat extraarbete och på så sätt föranleda konkurrens om arbetstillfällena på annan arbetsmarknad än inom stat och kommun. Det torde därför blott bli de verkligt ekonomiskt välsituerade _ de, som hade råd att ha kvar sitt hembiträde eller att icke taga extraarbete —— vilka minskade konkurrensen om arbetstillfällena.»
Fredrika-Bremer—förbundet: »Skulle verkligen riksdagen gå in för den tanken att åstadkomma ökade arbetstillfällen för ungdomen genom begränsning av andra sam- hällsmedborgares rätt att innehava statstjänst, något som i och för sig skulle strida mot grundlagens bud om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrund, bör en dylik begränsning under inga förhållanden enbart drabba den gifta kvinnan.
Detta skulle innebära en orättvisa gentemot den gifta kvinnan, enär man god— tyckligt betraktade henne såsom försörjd av sin man, med förbiseende av att andra kategorier av samhällsmedborgare kunna hava annan försörjning utöver den av sitt eget arbete, t. ex. avkastning av förmögenhet.
Det skulle vidare vara inkonsekvent, enär det strider mot den allmänna principen i svensk lag, att varje medborgare är skyldig att efter bästa förmåga försörja sig själv samt gift medborgare, man som kvinna, efter bästa förmåga sin familj.
Det skulle slutligen komma att visa sig ineffektivt, enär man varken lär kunna eller vilja hindra den gifta kvinnan att, efter avgång ur statstjänsten eller med be- gränsning av densamma, konkurrera om arbetstillfällen vare sig genom arbete i hemmet eller genom att ägna sig åt annat förvärvsarbete.»
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hade tillstyrkt en utredning och anförde i sin motivering bl. a.:
”(__—_...
>»— _ —— Utskottet har också för egen del den uppfattningen, att en lagstiftning av sådan innebörd icke bör eftersträvas. De invändningar, som rests mot en dylik lagstiftning, synas nämligen utskottet synnerligen vägande. Utskottet vill emeller- tid erinra om att de sakkunniga, som utformat den s. k. behörighetslagen, gåvo ut— tryck åt den meningen, att den gifta kvinnans anställning i statstjänst i många fall icke vore önskvärd eller borde främjas. De sakkunniga trodde dock att gifta kvin- nor sällan i andra fall än då tvingande ekonomiska skäl förelåge skulle komma att söka arbete utom hemmet. Det har emellertid vid åtskilliga tillfällen i riksdagen gjorts gällande, att utvecklingen skulle ha jävat de sakkunnigas antagande härutin— nan och att man i denna omständighet hade att söka en av orsakerna till den opi- nion mot gifta kvinnors innehav av allmän tjänst, som faktiskt numera på flera håll förefinnes och som tagit sig uttryck i yrkanden om restriktiva åtgärder för att hejda denna utveckling. Otvivelaktigt innebär i tider som de nuvarande med svår arbetslöshet föreningen på man och hustru av två tjänster, båda kanske välavlöna- de, ett irritationsmoment, och andra kammaren har också 1933 bifallit ett yrkande om en utredning med sikte på utarbetandet av förslag åsyftande minskning på fri- villighetens våg av antalet gifta kvinnor i statstjänst. Utskottet håller före att en utredning inte längre bör undanskjutas och förordar alltså att den kommer till stånd. Därvid torde först böra undersökas omfattningen av gifta kvinnors anställning i stat- lig eller statsunderstödd kommunal tjänst samt i vad mån reglerande åtgärder på detta område skulle kunna få betydelse för motverkande av arbetslösheten. Då det gäller att överväga vilka åtgärder som lämpligen böra ifrågasättas, tordei enlighet med andra kammarens ovannämnda uttalande böra tagas sikte på möjligheterna att kun- na stimulera till frivillig avgång ur tjänst. Åtskilliga uppslag i sådant avseende ha länmats såväl i tidigare i denna fråga väckta motioner som i de nu föreliggande. Med gällande bestämmelser har en gift kvinna, som önskar helt ägna sig åt hem- mets arbetsuppgifter, endast att definitivt frånträda sin tjänst. På grund härav tor- de det icke sällan förekomma, att de gifta kvinnorna kvarstå i tjänst uteslutande el-- ler förnämligast med tanke på att förhållanden i en framtid kunna uppstå, som ur försörjningssynpunkt nödvändiggöra tjänstens bibehållande. Det har därför ifrå- gasatts att öppna möjlighet för gift kvinna att avgå ur tjänst med rätt att seder- mera efter behovsprövning åter inträda i samma eller annan anställning. Även om en sådan anordning skulle medföra vissa svårigheter ur arbetssynpunkt, torde upp— slaget dock böra närmare undersökas. Även torde den i motionen II:146 framför- da tanken, att särskilt gifta kvinnor skulle medgivas rätt att få sin tjänstgörings— skyldighet inskränkt till förslagsvis hälften med motsvarande avdrag ä avlönings- förmånerna, böra uppmärksammas. Jämväl övriga i förevarande syfte framförda uppslag, exempelvis det i motionen II: 29 framlagda att genom särskild förtidspensio- nering söka förmå gifta kvinnliga befattningshavare att frivilligt avgå ur tjänst, torde böra närmare undersökas.
I motionen 11:368 har vidare ifrågasatts sänkning av pensionsåldern eller, om detta skulle ställa sig för kostsamt, förtidspensionering i större omfattning av tjän- stemän, som fått sin arbetsförmåga nedsatt genom försvagad hälsa. Med anled- ning härav vill utskottet erinra, att till utskottet hade från början hänvisats även motionen II: 147 angående beredande av rätt till förtidspensionering av befattnings- havare i allmän tjänst i syfte att därigenom bereda möjlighet till arbete åt unga ar- betslösa. Liknande förslag men begränsade till att avse endast småskollärarinnor hava framförts i de till bankoutskottet remitterade motionerna 11:263 och 11:439. Sedermera har Kungl. Maj:t genom en den 2 mars 1934 dagtecknad proposition, nr 222, för riksdagen framlagt förslag till, bland annat, reglemente angående tjän- stepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Enligt 17 å i
nämnda reglementsförslag må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, under vissa förutsättningar medgivas rätt till förtidspension. Förslaget innebär även i stort sett en allmän sänkning av pen— sionsåldern. — —— _— Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig för sin del icke böra göra annat uttalande i denna fråga än att den beredning, åt vilken kan komma att anförtros den av utskottet i anledning av de föreliggande motionerna förordade utredningen, bör vara oförhindrad att till behandling upptaga även här berörda spörsmål, därest och i den mån förhållandena, sedan riksdagen slutbe- handlat de övriga motionerna i ämnet, så påkalla.
Själva yrkandet hade följande formulering:
»Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra kam- maren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheterna att genom en ändamåls- enligare fördelning av arbetstillfällen av sådan art, som angivits i de före- liggande motionerna, eller genom andra åtgärder av ovan antydd natur mot- verka den rådande arbetslösheten samt att Kungl. Maj:t för riksdagen fram- lägger de förslag, som av utredningen kunna föranledas.»
Första kammarens första tillfälliga utskott fogade till detta: »Andra kammarens beslut såväl som de i första kammaren väckta och till utskottet remitterade motionerna syfta till att söka skapa flera försörjnings- möjligheter inom vårt land. Därvid tages i huvudsak sikte på statstjänste- männens bisysslor och de gifta kvinnornas innehav av allmän tjänst.
Att genom lagstiftningsåtgärder lösa de här berörda spörsmålen, vilka äro av synnerligen komplicerad natur, synes vanskligt. En utbredd opinion torde emellertid kräva, att dessa problem bli föremål för en allsidig utred- ning. Då utskottet icke velat motsätta sig att den av andra kammaren be- slutade utredningen kommer till stånd, har det skett i syfte att få alla i sam- band med dessa frågor stående problem allsidigt och objektivt belysta. Ut- skottet vill därför understryka, att utredningen ej bör bindas vid några di- rektiv utan göras helt förutsättningslös.»
Såväl första som andra kammaren beslöto att hos Kungl. Maj :t begära en utredning, varvid första kammaren genom sin motivering preciserade detta till »en förutsättningslös utredning». I anledning av riksdagens ovannämn- da beslut avläts den 9 juni 1934 en skrivelse från riksdagen till Konungen med begäran om utredning.
II. Fortsatt riksdagsdiskussion efter år 1934.
Den speciella riksdagsfråga, som lett till de sakkunnigas tillsättande, har därmed slutbehandlats. Emellertid ha med frågan om gifta kvinnors arbets- rätt sammanhängande spörsmål flera gånger återigen berörts i den offent- liga debatten, varvid riksdagen i vissa hänseenden fattat principiell ställ- ning, i viss mån uppmärksammat nya förslag samt i vissa frågor även hän— visat till de sakkunnigas utredning. De sakkunniga anse sig därför böra läm- na en skildring även av debattens senare utveckling.
År 1934 var det restriktivt inriktade tänkandet i denna fråga som starkast; 1935 var inställningen i riksdagen en helt annan. En markerad omsvängning i uppfattningen hade kommit till stånd. Den kan populärt omskrivas så att vad som då framstod såsom ett samhällsproblem var icke den gifta kvinnans rätt till förvärvsarbete utan den förvärvsarbetande kvinnans rätt till äkten- skap och moderskap.
I motioner i såväl första som andra kammaren (I: 1 av herr Bernhard Johansson m. fl. samt den likalydande II:1 av herr Lindman m. fl.) hem- ställdes »om åtgärder till främjande av en positiv politik i vårt lands befolk- ningsfråga». Den inleddes med orden:
»Knappt ha de av massarbetslösheten vållade försörjningsbekymren lättat i och med återhämtningen inom näringslivet och som en följd därav en viss avspänning inträtt i striderna om arbetslöshetspolitiken, förrän ett krisproblem av oändligt mycket större räckvidd pockar på svenska folkets uppmärksamhet: befolknings— problemet.»
Ur motionen må vidare anföras:
»—— —— — Beträffande äkta makars beskattning synes det oss vara angeläget, icke minst ur psykologisk synpunkt, att undanröja anledningarna till det missnöje, som mycket ofta gör sig gällande med det nuvarande beskattningssystemets verkningar i sådant fall att man och hustru båda hava inkomst och genom sammanläggning av inkomsterna bliva hårdare beskattade än de skulle blivit om de icke varit gifta. Sambeskattningen av äkta makars inkomst medför dels, att det gemensamma skatte- fria avdraget kommer att understiga de avdrag, som skulle tillkommit makarna, om de taxerats var för sig, dels ock att den progressiva beskattningen gör sig hårdare gällande. Detta uppfattas i vida kretsar som en straffbeskattning av familjen, en uppfattning som, även om den icke torde ha någon direkt inverkan på äktenskaps- bildningen, uppenbarligen är ägnad att ingiva den föreställningen, att samhället icke har intresse av att gynna och stödja familjebildningen.»
»— _ —— Det är icke vår avsikt att i detta sammanhang upptaga det stora spörs- målet om kvinnas — och i synnerhet gift kvinnas —— förvärvsarbete. Det är ett utomordentligt invecklat och svårlöst spörsmål, som tarvar särskilt övervägande. Att kvinnans allt allmännare deltagande i förvärvsarbete utanför hemmet och hen- nes kvarstannande däri efter äktenskaps ingående återverkar på förutsättningarna för hem— och familjelivet från de synpunkter, som här anläggas, lärer vara obe- stridligt. Lika uppenbart torde vara, att frågan icke löses genom mer eller mindre restriktiva bestämmelser i avseende å gift kvinnas rätt till förvärvsarbete utanför hemmet. Snarare lärer kunna ifrågasättas, om icke huvudsyftet bättre främjas ge- nom att bereda självförsörjande kvinnor tryggare anställningsförhållanden. Det utesluter icke att — med tanke på framtiden _— ungdomens, alltså icke bara den kvinnliga ungdomens, fostran starkare inriktas på de blivande uppgifterna i hem och familj.»
I befolkningsfrågan väcktes jämväl motioner, likalydande i båda kamrar- na, av herr Elof B. Andersson m. fl. (I: 230) och herr Andersson i Rasjön m. fl. (II: 475), vari dock spörsmålet om gift kvinnas förvärvsarbete ej när- mare beröres.
Den starka opinionssvängm'ngen illustrerades kanske mest genom en mo- tion (II: 7) av herr Jacobsson m. fl. angående lagstiftning till tryggande i vissa fall av gift kvinnas arbetsanställning. Därur må anföras:
»I och med att gift kvinna innehar arbetsanställning anser hon sig i många fall icke kunna sätta barn till världen bl. a. på den grund, att hon vid sådant förhållan- de riskerar förlust av sin mången gång säkerligen icke umbärliga anställning. Det har också inträffat stundom att arbetsgivare till undvikande av olägenheterna med tjänstens upprätthållande med vikarie avskedat anställd gift kvinna vid uppkom- men graviditet.
Emot detta missförhällande är det enligt vår mening både lämpligt och möjligt att framgå pålagstiflningens väg. Redan förefinnes inom lagstiftningen för visst fall förbud mot att avskeda anställd, nämligen när det gäller vänpliktig, i lag den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktiges skiljande från tjänst eller arbete, av vilken lag oss veterligen inga olägenheter ha försports. En lag, som stad- gade förbud mot avskedande av gifta blivande mödrar, skulle enligt vad vi kunna se icke möta några principiella hinder. För kvinnor i statstjänst förefinnes rätt till tjänstledighet under sådana förhållanden, men redan för kommunalt anställda förefinnes risk för avsked i berört fall och för kvinna i enskild tjänst är behovet av skyddslagstiftning starkt framträdande. En dylik lag kunde tänkas få det inne- hållet att den stadgade förbud mot att avskeda gift kvinna sedan arbetsgivaren av henne underrättats om inträtt havandeskap. Detta förbud skulle sedan gälla till viss tid efter förlossningen, lämpligen till den tidpunkt, då enligt läkarutlåtande full arbetsförmåga åter kunde anses ha inträtt.
En invändning som kan riktas mot en sådan lagstiftning är att den skulle tvinga en arbetsgivare att låta en anställd kvarbliva i tjänsten längre än vad ursprungli- gen tänkts. Förhållandet kan vara det, att platsen skulle ha indragits på grund av arbetsbrist. Men en dylik konsekvens avser givetvis icke denna motion. Kan det sålunda uppvisas omständigheter, som klart och ostridigt ådagalägga att arbetsbrist uppstått och att platsen skulle ha indragits bör lagen icke äga tillämpning. I de flesta fall torde det också ganska snart visa sig om arbetsbrist föreligger eller ej, icke minst därav om någon ny anställd trätt i den avskedades ställe.
Det är vår övertygelse, att en lagstiftning på detta område möjliggörande en klar och rättvis lagtillämpning icke skulle möta några större svårigheter. Behovet av åtgärder, som avlösa den nuvarande rättslösheten i detta fall, anse vi oomtvistligt. Det är samhällets plikt att med tillgängliga medel skydda och omgärda moderska- pet. En viktig uppgift måste det då vara för statsmakterna att tillse att den gifta kvinnan, som vill ikläda sig moderskapets förpliktelser, ej därigenom bör riskera att få sin ekonomiska existens kanske helt fördärvad.»
Motionerna i befolkningsfrågan hänskötos till statsutskottet, som även kraftigt understödde kravet på en positiv befolkningspolitik och hemställde om undersökning av befolkningsfrågan.
Riksdagen följde statsutskottet. Med anledning av riksdagens skrivelse till- sattes jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 maj 1935 en kommission för ut- redande av befolkningsfrågan. Dess direktiv innehåller rörande här behand- lade fråga följande:
»Det kan icke vara ägnat att uppmuntra familjebildningen, att, såsom ofta sker, arbetsgivare vägrar fortsatt anställning åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.»
Befolkningskommissionen fick ock i uppdrag att överväga, »i vad mån genom lämpliga anordningar vidgade möjligheter må kunna beredas för barnens behöriga vård och fostran, då gift kvinna har förvärvsarbete utom hemmet».
Kvinnoarbetets problem och särskilt frågan om de gifta kvinnliga stats- tjänarna togs upp till behandling i denna kommissions första betänkande. I sin skrivelse av den 15 november 1935 föreslog kommissionen nämligen, att undantagsbestämmelserna angående gift kvinnlig befattningshavare i av- löningsreglementet (& 4) för statsdepartement och vissa andra verk, tillhö- rande den civila statsförvaltningen, skulle slopas. Den ifrågavarande para- grafen hade följande lydelse: »Kvinnlig innehavare av ordinarie befattning, vare, därest hon har vårdnad om barn under 15 är, skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om fullständig eller partiell tjänstledighet, som vederbörande myndighet eller, där denna saknar behörighet att meddela tjänstledigheten, Kungl. Maj:t med hänsyn till befattningens behöriga upp- rätthållande finner nödigt meddela.»
Kungl. Maj:t framlade på grundval av förbemälda skrivelse till 1936 års riksdag en proposition (nr 174), vari departementschefen med stöd av in— hämtade yttranden från olika statliga verk bl. a. framhåller, att stadgandet icke givit vederbörande befattningshavare någon rätt att erhålla tjänstledig- het, utan att det uteslutande avsett att handhavas med sträng hänsyn till statens egna intressen. »Det torde nämligen utan vidare vara klart», säger departementschefen, »att, även om föreskriften upphäves, begärd ledighet alltjämt kan och bör beviljas i de fall, då tjänstens krav gör sådan ledighet önskvärd. Härvid kan, såsom befolkningskommissionen framhållit, även par- tiell ledighet beredas vederbörande befattningshavare.» Det framhäves, att om särskilda föreskrifter böra meddelas för kvinnlig befattningshavares le- dighet för vårdnad av minderårigt barn, denna fråga bör upptagas av den kommande löneutredningen.
Statsutskottet fann de anförda skälen övertygande och tillstyrkte proposi— tionen, varefter såväl första som andra kammaren utan diskussion biföllo det ifrågavarande förslaget.
I befolkningskommissionens omnämnda skrivelse och i Kungl. Maj:ts pro- position upptogs även frågan om kvinnlig befattningshavares tjänstledighet vid havandeskap. Samtliga remissyttranden hade tillstyrkt ett av kommis- sionen framlagt förslag, att sjukdom som står i samband med havandeskap eller barnsbörd icke längre skulle medföra strängare avdrag än annan sjuk- dom. Likaledes föreslogs i såväl kommissionens skrivelse som Kungl. Maj:ts proposition, att befattningshavare under ledighet för havandeskap skulle vidkännas lägre löneavdrag än hittills.
Såväl statsutskottet som riksdagens båda kamrar biföllo propositionens förslag. Till utskottets yttrande hade emellertid avgivits en reservation, som yrkade avslag under hänvisning till den pågående utredningen rörande gifta kvinnors förvärvsarbete. Under riksdagsdebatten framhävdes kortfat— tat såväl detta skäl till tvekan som ock förväntan om ett slutligt förslag om lönereglering för statstjänare. Däremot framfördes beträffande de tre be- rörda frågorna icke någon principiell invändning.
Samma riksdag hade att ännu en gång taga ställning i en fråga, som de sakkunniga i förevarande sammanhang anse sig hava anledning beröra. I en
motion av herr Johan Larsson i Örbyhus (I: 168) begärdes nämligen utred- ning huruvida och i vilken utsträckning familjebildningen motverkas genom kvinnlig arbetskrafts användande inom olika produktionsgrenar.
Ur motionen må anföras:
»Där mannens arbetskraft är för dyrbar har kvinnans och barnens arbetskraft tagits i anspråk... Något allvarligt försök att förhindra exploaterande av billig kvinnlig arbetskraft har däremot icke gjorts . .. Mot det förhållandet att kvinnlig arbetskraft användes i produktionen vore icke något att invända — därest betal- ningen utginge till samma belopp som för manlig arbetskraft.
Vid utbildande av nu förekommande löneavtal, varvid säkerligen även fackföre- ningarna spelat en avgörande roll, ersättes det kvinnliga arbetet avsevärt lägre än männens. Till försvar härför anföres att mannen är i behov av större inkomst enär han som regel bildat familj och har denna att underhålla. Han fullgör också på så vis ett samhällsintresse av första ordningen. Kvinnan som indrages i produk- tionsapparaten åtnjuter i regel en avlöning som ej räcker för underhåll av familj. utan är avsedd för henne som ensamstående; på så sätt minskas familjebildningen högst avsevärt till stor skada för samhällets fortsatta bestånd.»
Första kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte denna motion under hänvisning till att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1935 till- kallats särskilda sakkunniga för att biträda med utredning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete jämte därmed sammanhängande spörsmål. Ut- skottet säger sig efter vad det inhämtat ha skäl förmoda, att frågan kom- mer att göras till föremål för utredning såväl av dessa sakkunniga som av befolkningskommissionen. Motionen avslogs av kammaren utan debatt.
Fråga om gifta befattningshavares åtnjutande av dubbla naturaförmåncr togs även vid samma riksdag upp för andra gången i motion av herr J ohans— son i Tväråselet m. fl. (II: 616). Den avsåg sådan ändring i boställsordning- en för lärarpersonal vid folk- och småskolor, »att äkta makar, som båda innehava lärartjänster vid folk- och småskola å samma plats, icke må äga rätt att uppbära hyresersättning för mer än en tjänstebostad tillsammans». Motionen var likalydande med motion II: 37 till 1935 års riksdag av samma motionär.
I statsutskottets utlåtande 1935 hade om denna motion sagts: »Utskottet har sig väl bekant, att de i motionen II: 37 påtalade förhållandena gi- vit anledning till missnöje i skoldistrikten. Den fria tjänstebostaden eller ersätt- ningen därför måste emellertid betraktas såsom en del av den enligt gällande löne- reglering fastställda lönen och en ändring härutinnan torde enligt utskottets upp— fattning icke böra ske utan i samband med en allmän lönereglering för folkskollä- rarkåren.»
Motionen avstyrktes därför; men en reservation för tillstyrkande avgavs även.
Frågan väckte 1935 en kort men livlig debatt i andra kammaren. Den behandlades inom det större problemkomplexet om statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet. Diskussionen kom mest att gälla, huruvida hyresersättningen vore att betrakta som en del av lönen eller ej. Ur debatten mä anföras:
»Jag kan icke förstå, att det kan vara riktigt att den stora mängd lärare inom ett skoldistrikt, som endast har en statslön att försörja sitt hushåll på, skall debiteras och åläggas utgifter till en extra löneförmån i form av hyresbidrag för en bostad som dessa äkta makar ej behöva och ej begagna sig av.» (Johansson i Tväråselet, II kamm.)
»— — — avskaffande av hela bostadsförmånehistorien. Ty jag skulle icke ha någonting emot, att lärarna finge endast kontant ersättning som andra in— komsttagare. Då skulle vi undanröja detta irritationsmoment mellan lärarna och skoldistrikten i så stor utsträckning att det kanske vore värt den kostnad, som där— igenom skulle uppstå.» (Svensson i Grönvik, II kamm.)
Från avslagsyrkande håll:
»Vi skola påminna oss, att den bostadsförmån en lärarinna har eller den hyres— ersättning hon får för två rum och kök är en del av hennes lön. Bostaden eller hyresersättningen är ingen förmån, som hon får som en samhällets belöning för att hon är ogift . .. Den kontanta lönen är så mycket mindre än den skulle vara, därest icke lönen på detta sätt uppdelades i två delar.» (Jonsson i Eskilstuna, Il kamm.)
Vid voteringen i andra kammaren bifölls reservationen med 86 röster mot 85, vilka röstade för utskottets avslagsyrkande. I första kammaren, avslogs emellertid motionen. Statsutskottet, som på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut fått ärendet återförvisat, ansåg sammanjämkning ej kunna ske, varför frågan förföll.
År 1936 avstyrktes motionen av andra kammarens första tillfälliga ut- skott, delvis med samma motivering som tidigare, men därtill med hänvis— ning till den numera utlovade utredningen om lönereglering för folkskolans och småskolans lärare.
Debatten i andra kammaren blev även denna gång livlig. Motionären ytt- rade bl. a.:
»Men är det så, att vår riksdag ej vill eller har förmåga att rätta till ens så uppenbara felaktigheter som denna författningstolkning, är det ej så mycket att undra över om folket skulle börja längta efter att få en diktator. Jag har hört många sådana uttalanden just med anledning av att nu ifrågavarande motion ej vann riksdagens bifall i fjol.»
Vidare framhölls från bifallsyrkande håll:
»— —— —— att det verkar ganska hårt och beklämmande i en kommun, när man får se, att lärare och lärarinnor på detta sätt icke bidraga till den aktning och det förtroende, som de verkligen skulle hava, om de nöjde sig med den bostad, som för- samlingen har uppfört — —— —.» (Gustafsson i Lekåsa, II kamm.)
»— —— — Det är ju klart, att denna fråga till sin ekonomiska innebörd är liten, men å andra sidan kunna vi kanske säga, att verkningarna av själva principen i de kommuner, där dessa verkningar gjort sig gällande, icke äro alldeles oväsentliga. Det uppstår därvidlag lätt en irritation, för vilken denna motion velat ge ett ut- tryck.» (Olsson i Kullenbergstorp, II kamm.)
Från motsatt håll anfördes bl. a.: »I ett skoldistrikt, som står mig mycket nära, äro åtskilliga lärarinnor gifta med folkskollärare. Enligt motionärernas förslag skulle de få en löneminskning på 750
kronor. Det är vad man där betalar i hyresersättning. Inom detta skoldistrikt finns det dessutom ett par lärarinnor, som ha kommit något högre upp på den sociala rangskalan och blivit gifta med läroverkslärare, adjunkter eller lektorer. De skulle få behålla sin fulla lön, om denna motion blir bifallen av riksdagen. Jag skulle verkligen önska ett direkt svar på den frågan, om man anser, att riks- dagen skall fatta beslut med sådana konsekvenser.» (Weijne, II kamm.)
»— _ — Men vilka kvinnor skola på så sätt gå miste om en del av lönen? Det är icke alla gifta utan en viss grupp gifta. Om en lärarinna gifter sig med en lant- brukare, som har en stor gård med många rum, är det inte tal om att man skall inskränka sig till ”ett hjärta och en koja”. —— — —» (Wira Eklund, II kamm.)
Kammaren avslog motionen. I Kungl. Maj:ts proposition nr 270 till 1937 års riksdag angående löne- reglering för folkskolans lärare, upptogos ej heller dessa motionens krav. Departementschefen förordade ett bruttolönesystem med hyresavdrag för bo- stadsförmånen, men föreslog ingen inskränkning i löneförmånerna för sam- gifta lärare. Den i samma proposition föreslagna lika lönen för manliga och kvinnliga lärare skulle omfatta även bostadsförmånerna. Propositionen fö- reslog jämväl en bestämmelse, att kvinnlig lärare skall vara skyldig att mot- taga den större tjänstebostaden, då sådan erbjudes. Så länge bostäderna för kvinnliga befattningshavare äro mindre och därför måste medföra ett lägre hyresavdrag, hade därmed i realiteten en möjlig ökning av lärarinnornas, såväl ogifta som gifta, kontanta löneförmåner förordats.
Herr Johansson i Tväråselet m. fl. återkom emellertid med motion (II: 540) om att vid bifall i huvudsak till denna löneproposition, skulle, där äkta makar äro anställda som lärare vid samma skola, lönen nedsättas, så att, efter avdrag av kostnaden för den gemensamma bostaden, nettolönen blir densamma som för ogifta lärare i samma löneställning.
De kvinnliga lärarnas mindre bostad och därför lägre hyresbetalning kun- de uppfattas som en orättvis fördel, då lönesystemet lades om till bruttolön. En del organiserade manliga folkskollärare vände sig mot detta och fingo sin protest fogad till en motion av herr Gardell (11: 486). I motionen yrkades, att folkskollärarinnoma, därest de erhålla samma lön som folkskollärarna, skulle få vidkännas samma avdrag för bostad och pensionsavgifter som de senare. I den bifogade skrivelsen påpekas, hurusom i hyresgrupp I hyres- avdraget är 144 kronor större för den manliga lärarens bostad än för den kvinnliga.
Längre i sina yrkanden går herr Wallén (motion II: 539), som hemstäl- ler, att »kvinnlig lärare, som kommer att erhålla lön enligt det i propositio- nen föreslagna reglementet, skall vara skyldig att om hon är gift eller seder- mera ingår äktenskap, avgå frän sin tjänst samt att hon, om äktenskapet upp- löses genom mannens död, skall äga förtursrätt till ny befattning och därvid i lönehänseende inräkna den tid hon på grund av äktenskapet icke haft möj- lighet att utöva sin lärarbefattning, dock med rätt för henne att om hennes inkomst av tjänsten prövas erforderlig för familjens uppehälle på ansökan kunna erhålla tillstånd att under viss tid kvarstå i eller söka ny tjänst.» I motionen framhålles bl. a.:
»Om man anser det nödvändigt att giva en kvinnlig befattningshavare samma lön som en manlig, torde det bliva än mer angeläget än förut att tillse att icke samma familj tillföres dubbla inkomster från det allmänna. Det torde därför böra föreskrivas att kvinnlig lärare som gifter sig med en person i allmän tjänst icke längre får behålla sin befattning. Men man synes böra få gå ett steg längre. Den kvinnliga befattningshavarens make torde, även om han ej innehar allmän tjänst, i allt fall i regel äga en inkomst, som är tillräcklig för familjens uppehälle. Utan allt tvivel torde det vidare vara ganska naturligt, att en gift kvinnlig befattnings- havare i allmänhet ej kan ägna sin tjänst samma intresse som den ogifta. Det bör därför få anses föreligga skäl att föreskriva, att hon efter ingånget äktenskap ej längre får utöva sin tjänst.»
Statsutskottet avstyrkte dessa motioner (utlåtande nr 140) med följande motivering:
»Vid bifall till motionen H: 540 skulle äkta makar, anställda vid olika skolor inom ett och samma skoldistrikt, erhålla högre lön än äkta makar, anställda vid samma skola. Äktenskap skulle vidare medföra reduktion endast för det fall, att båda makarna äro anställda inom folkskoleväsendet, däremot icke exempelvis om den ene är folkskollärare och den andre läroverkslärare. Redan vad nu sagts ger vid handen, att ett bifall till det i motionen framförda förslaget icke gärna kan ifråga- komma. Den tanke, som ligger till grund för nämnda förslag, liksom ett i motio- nen II:539 framfört ännu längre syftande yrkande av likartad innebörd, står i samband med principfrågan om gifta kvinnors förvärvsarbete. Denna fråga befin— ner sig under utredning genom av chefen för finansdepartementet tillkallade sak- kunniga. Ett ståndpunktstagande i sak till berörda motionsvis framställda yr- kanden synes icke höra från riksdagens sida ske förrän resultatet av nämnda ut- redning föreligger.»
I debatten i kamrarna återfinnas många av såväl motionernas som propo- sitionens och utskottets argument.
Första kammaren: »— — —— Det finns också en annan punkt i detta förslag, som gör, att de kvinnliga lärarna bli bättre ställda, och det är bostadsfrågan. Varje lä- rare är skyldig att motta en bostad på tre rum och kök, oavsett om läraren är manlig eller kvinnlig, men ingenting hindrar den, som kan, att avstå ett eller ett par rum, att hyra ut dem till annan person. En lärarinna kan bo i ett enda rum och hyra ut de övriga för att därigenom bereda sig en hyresinkomst utan att lönen minskas, men en manlig lärare, som har familj, behöver alla tre rummen. I de fall, där skoldistriktet inte tillhandahåller bostad, utan lämnar kontant ersättning, måste läraren skaffa sig bostad på egen hand av en storlek och dyrhetsklass, som motsvarar hans personliga behov. En ogift lärarinna hyr givetvis en mindre bo- stad än en gift manlig lärare, och följden blir, att hennes nettolön blir större än en motsvarande manlig befattningshavares på samma plats.» (Bernhard Nilsson, I kamm.)
»— — —— Man kan göra jämförelser på bra många olika sätt. Skulle en håll- bar jämförelse i detta fall göras, så borde den väl ske mellan en ogift lärare utan barn och en ogift lärarinna utan barn eller också mellan en lärare, som är familje- försörjare, och en lärarinna, som är familjeförsörjare.» (Oscar Olsson, I kamin.)
Vid denna riksdag hade emellertid principdebatten vidgats till att icke en- dast omfatta de gifta kvinnorna utan till att omfatta alla kvinnliga befatt- ningshavare. För första gången sedan 1925 upptogs en stor debatt om lika
lön för män och kvinnor. Då den allmänna opinionens inställning till dessa spörsmål relativt fullständigt belyses av de äsiktsyttringar, som i riksdags- debatten framburos jämsides med olika sakupplysningar, anse de sakkun- niga, att en citatsamling har upplysande värde.
Beträffande principfrågorna yttrades i propositionen bl. a.: »I herr Jonssons reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande, där samma löneställning för manliga och kvinnliga folkskollärare förordas, antydes möjligheten, att en övergång till lika lön för de kvinnliga folkskollärarnas del i vissa fall kan leda till en minskning i deras utsikter att vinna anställning. En dylik möjlighet får visserligen inte anses helt utesluten, men den likställighet med avseende å lämpligheten för här ifrågavarande arbetsuppgifter, som föreligger, gi- ver anledning att förvänta, att den kvinnliga arbetskraften i regel skall visa sig fullt konkurrensduglig. »
Statsutskottet understödde förslaget om lika lön för manlig och kvinnlig folkskollärare (utlåtande nr 140):
»Utskottet delar departementschefens uppfattning om att, när försök göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga lönesystemet, detta bör ske i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i övrigt erhållit. Särskilt på skolans område synes det omotiverat att i lönehän- seende uppehålla en markerad skillnad mellan manlig och kvinnlig lärare. — —— —- Utskottet, som saknar anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, huruvida ett utsträckande av berörda likställighet till folkskoleväsendet kommer att minska efterfrågan på kvinnliga lärare, och på spörsmålet, huruvida en sådan eventualitet skulle påkalla förändringar i fråga om intagningen av elever vid folk- skoleseminarierna, anser sig således —— _— _ böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om att ordinarie kvinnlig folkskollärare bör erhålla samma lönegradsplacering som manlig.»
Argumenten emot själva likalönsprincipen framburos i riksdagsdebatten från flera håll:
Angående männens större duglighet anfördes bl. a.: »Det finns naturligtvis inom vår skollärarkår en mängd dugliga och praktiska både manliga och kvinnliga lärare, och det finns också motsatsen. Men på det hela taget tror jag, att särskilt när det gäller undervisningen i de äldre klasserna de manliga ha ett företräde, därför att det är lättare för dem att uppehålla disciplin, det är lättare för dem att göra sig gällande bland de äldre skolbarnen, vilket ännu mer torde komma att framträda, när den sjuåriga folkskolan blir genomförd.» (Bern- hard Nilsson i Landeryd, I kamm.)
»Flickorna äro tidigare utvecklade än pojkarna i 12—16-årsäldern. Flickorna lära sig fort, och deras ambition och ordningssinne äro tidigt väckta. Men kvin- nan äldras fortare än mannen. När kvinnan nalkas pensionsåldern händer det ofta, att hon får taga en förtidspensionering eller tjänstledighet på grund av att krafterna icke räcka till. Det torde hända, att det arbete, som kvinnan utför, och det som mannen utför, blir lika betalt, om kvinnan, såsom är föreslaget av reservanterna, sättes två lönegrader under mannen.» (Friherre Lagerfelt, I kamm.)
»Man har sagt, att de kvinnliga arbetskrafterna i det stora hela, inte bara i de särskilda undervisningstimmarnas gärning, utan även i veckornas och årets och i den långa följden av år, uträtta ett arbete, som fullt motsvarar männens. Jag har för min del ingen bestämd mening på denna punkt, men jag vill erinra om en så-
dan sak som att läroverksavdelningens chef i skolöverstyrelsen, undervisnings— rådet Wallin, för några månader sedan skrev en artikel, som fanns införd i en av huvudstadens tidningar, vari han såsom resultat av sin samlade erfarenhet från årtionden såsom lärare och undervisningsråd uttalade som sin bestämda uppfatt- ning att de kvinnliga lärarna överansträngdes och att det vore rimligt och lyckligt för deras undervisargärning, att deras timantal minskade i jämförelse med män- nens. Jag vågar ju inte påstå, att denne erfarne man hade rätt i sin uppfattning. — —— — Det finns säkerligen många, som på grund av sin kommunala eller på andra håll samlade erfarenhet ha gjort den iakttagelsen, att det är ett icke obetyd- ligt antal kvinnor, som, då de hunnit upp mot ($O-årsåldern, lämpligen borde lämna den pedagogiska banan och genom att tillerkännas pension få möjlighet att draga sig undan lärarens mycket uppslitande arbete.» (Sjödahl, I kamm.)
»Man säger nu: 'lika arbete lika lön'. Frågan blir då, om kvinnan överhuvud taget i längden kan prestera samma arbete som en man. Det är ett uppslitande arbete att dag ut och dag in undervisa barn, att hålla uppsikt över dem och se till att disciplinen upprätthålles. Det är nervslitande, men kvinnan har nu icke samma starka nerver som mannen. Det kan icke hjälpas, och det är icke något nedsättande för kvinnans del. Det är beroende på hennes byggnad. Hon har ska— pats svagare än mannen. —— —— _ Jag kan också nämna, att det i vissa skolor anses nödvändigt, att det finnes manliga lärare, för att tukt och disciplin skall kunna upprätthållas. Jag har från min erfarenhet många exempel på att man har nödgats anställa manliga lärare för att disciplinen skulle kunna upprätthållas i skolan.» (Bergqvist, l kamin.)
»När det nu gäller lika lön för män och kvinnor inom samma arbetsområde. skall jag tillåta mig att ifrågasätta, huruvida det icke vore rimligt att man också konstaterade huruvida det blev lika stora kostnader för det allmänna, om man använder kvinnlig eller manlig arbetskraft. — — —- Jag har här framför mig vissa uppgifter från ett arbetsområde som jag har haft tillfälle att under senare är studera. Dessa siffror visa tydligt och ofrånkomligt, att den kvinnliga arbetskraf- ten blir dyrare för samhället än den manliga. På ett visst verksamhetsomräde äro anställda 400 personer, en del män och en del kvinnor, med för vissa grupper pre- cis samma arbete. Förra årets statistik visar att genomsnittsprocenten per person för befattningshavarnas sjukledighet var lö's, men för de kvinnliga enbart var 24. Tar jag med annan ledighet, alltså med större ledighetsavdrag, så visar det sig att på männens del komma 64 dagar per år och på kvinnornas 1 294 dagar. Jag skyn- dar mig att tillägga, att det var omkring 40 % mindre manlig personal än kvinnlig. Men även om jag tager hänsyn till denna betydande skillnad, visar det sig, att sta- ten i detta fall fick betala åtskilligt mer för den kvinnliga arbetskraften än för den manliga.
Jag har också i min hand några siffror från ett av de större skoldistrikten i lan- det — för att nu komma in på denna fråga _— där antalet lärarinnor är ungefär detsamma som antalet manliga lärare. Siffrorna gälla första kvartalet i år, och det framgår av dem, att den i detta skoldistrikt beviljade ledigheten för de manliga lärarna uppgick till 6 dagar och för de kvinnliga till 127 dagar.» (Hamrin, I kamm.)
»Sedan vill jag tillägga, att det är ett misstag av finansministern, när han trodde. att jag endast räknade med sjukledigheten. Vi ha annan ledighet med högre av- drag, som också kan utnyttjas mer och mindre, och jag menar, att det är ett faktum, att den utnyttjas till det yttersta, när det gäller kvinnorna. Vad betyder detta? Jo, det betyder bara, att det finns mindre arbetsförmåga, mindre mot- ståndskraft hos kvinnorna. Det är naturens ordning, och den lära inte herrarna
kunna upphäva med några slags beslut och några slags utredningar eller någonting i den vägen.» (Hamrin, I kamm.)
Angående männens större behov anfördes bl. a.: »Men går man in på frågan om de manliga och kvinnliga lärarnas levnadsstan- dard, så blir det orimliga konsekvenser av likställigheten, ty det blir ingen likstäl- lighet i levnadsstandard utan det blir en betydlig olikhet.» (Bernhard Nilsson i Landeryd, I kamm.)
»Det är nog en mycket vanlig manlig ståndpunkt, när det gäller likalönsprinci- pen: vi gilla strävandet fast utan entusiasm. Och finner man då, att behovssyn- punkten "väger tyngre, kanske välviljan svalnar helt och hållet och övergår till ren negativism.» (Norman, I kamm.)
»Det är, synes det mig, orimligt, att vi här i dag kanske skola besluta om att genomföra likalönsprincipen på detta område och därmed likställa kvinnliga och manliga folkskollärare på en lönegrad, som uppenbarligen är tillmätt för att ge tillräcklig lön för en familjeförsörjare, och därefter om några år kanske bli tvungna att gå med på en ny lösning av problemet i familjeförsörjningens tecken med större eller mindre tillägg för familjeförsörjare.» (Anderson i Norrköping, II kamm.)
»Vi ha många andra kvinnliga löntagarkategorier, som ligga ofantligt mycket lägre i lönehänseende än vad folkskollärarinnorna göra och naturligtvis ännu myc- ket lägre än vad folkskollärarna göra. Man kan ju inför dessa faktiska förhållan- den inte läta bli att fråga sig, om det år en riktig löneregleringsprincip att höja en sådan grupp av kvinnliga löntagare som folkskollärarinnorna till samma nivå som föreslås för folkskollärarna.» (Bagge, II kamm.)
Argumenten för den lika lönen gå på samma huvudlinjer: Angående dugligheten:
»Jag vill också säga, att det är en orimlig tanke, i varje fall för mig, att perso- ner, som ha exakt samma utbildning, som enligt författningarna måste bära exakt samma ansvar och ha samma tjänstgöring, personer av vilka det med andra ord krävs i allo lika mycket, skola placeras i löneavseende olika. _ —— —
Jag tycker uppriktigt, herr talman, att vi borde vara färdiga även här hemma i Sverige på den punkten. — —- —
Det säger sig självt, att den sortens farhågor, som gå ut på att genom likalöns- principens genomförande kanske folkskollärarinnckåren konuner att reduceras, äro mycket överdrivna. Man får ju ett naturens eget fria urval.» (Statsrådet Engberg, II kamm.)
»Om man därför går ut ifrån, att lönen i statens lönesystem åtminstone tillsvidare väsentligen och i främsta rummet är en ersättning för det utförda arbetet, så är det ju ganska egendomligt, om man just för den grupp av i det allmännas tjänst anställda, beträffande vilken man utan någon svårighet kan påvisa likhet i arbets- uppgift, likhet i utbildning 0. s. v., skall frångå en princip, som man i övrigt har genomfört. Jag erkänner, att herr Hamrin kan ha rätt, när han säger, att man vid granskning av uppgifter om kvinnliga och manliga befattningshavares sjukledighet och dylikt kan finna, att kvinnorna äro sjukledigare i större utsträckning än män- nen. Nu får jag visserligen säga, att om denna sjukledighet är föranledd av att kvinnorna föda barn, så vore det mycket egendomligt, om samma riksdag, som vill tillerkänna dessa barnaföderskor understöd och ersättning för att de utföra denna samhällsnödvändiga uppgift, samtidigt skulle säga: Men vi skola placera er lägre i lön, därför att ni äro tvungna att vara sjuka under tiden. Om det inte gäller denna sorts sjukdom, utan i stället sjukdomar, som äro gemensamma för män och kvin-
nor, kommer man inte undan den frågan: Varför i all världen göra skillnad just mellan män och kvinnor? Varför inte finna på en väg, som säger: Vi skola göra större avdrag, när folk är sjuka, och på det viset komma till, att om kvinnorna äro mycket mer sjuka än männen, få de så mycket större avdrag och så mycket lägre löner. Det är det felet, som genomgående göres i alla dessa diskussioner av dem, som av gamla inrotade föreställningar vilja göra skillnad just mellan män och kvinnor, att de ständigt och jämt se världen uppdelad i dessa två kön.» (Stats- rådet Wigforss, I kamm.)
»Han (Nilsson i Landeryd) nämnde särskilt frågan om möjligheten att hälla disciplin i de högre folkskoleklasserna. Jag får verkligen säga, att detta är ett allt- för komplicerat problem för att kunna lösas genom en enkel gränsdragning mellan könen. Det finns kvinnor, som ha en utomordentlig disciplinär förmåga, och det finns karlar, som ganska utpräglat sakna sådan förmåga.» (Pauli, I kamm.)
»Nog känna vi alla från vår dagliga erfarenhet oändligt många kvinnor, verk— samma på lärarinnefältet, i femtioärsåldern och därutöver, som med kraft och myndighet sköta sin uppgift och äro lika vitala och lika arbetsdugliga i denna ålder som sina manliga kolleger. —— — —— Jag har den uppfattningen, att det vore en grov orättvisa mot den stora och högtstående kvinnliga folkskollärarkåren, om man på lönepolitikens område degraderade densamma och därmed gåve uttyck för den uppfattningen, att dess arbetsinsatser och dess prestationer vore mindre värda än de manliga lärarnas arbete och insatser.» (Wohlin, I kamm.)
»Jag tror, att var och en, som aldrig så litet verkligen känner till vår svenska folkskola och våra lärares arbete där och de kvinnliga lärarnas arbete i synnerhet, måste erkänna, att detta arbete är så förtjänstfullt och likvärdigt med de manliga kollegernas, att det inte kan vara tal om någon undervärdering.» (Hennings, I kamm.)
»Jag har ofta hört det där talet om konkurrensen och jag tar icke lättvindigt på den saken. Men då det säges, att det blir ingen lärarinna kvar på landsbygden, när män och kvinnor få lika lön, så tvivlar jag därför att min erfarenhet säger mig, att på det pedagogiska området äro kvinnorna duktiga. Se på våra flickskolor! Vilka ha arbetat fram alla de nya moderna pedagogiska idéerna om icke just flick- skolorna? De ha börjat, och sedan ha andra skolor tagit efter. Sålunda är jag ganska övertygad, att undervisning är någonting, som ligger ganska mycket för kvinnor. Och då är risken ganska liten. —— —— — Det har visserligen sagts mig, att det är en särskild orsak, som icke har med undervisningen att göra men som gör, att man hellre vill hava manliga än kvinnliga lärare på landet. Det är, att de manliga lärarna äro så skickliga kommunalmän; man behöver dem för denna uppgift och skulle sakna dem, om man finge kvinnor i stället. Jag vill säga, att ifall kvinnorna få så hyggliga löner, att de också kunna hålla sig med hembiträ- den, kanske deras kommunala intressen bli större än hittills. Det finnes så myc- ket inom kommunerna att göra, där man behöver kvinnlig sakkunskap. Det skulle icke skada.» (Hesselgren, II kamm.)
Angående behoven: »En manlig lärare utan försörjningsplikt och en kvinnlig lärare utan försörj- niiigsplikt böra avlönas på samma sätt, liksom försörjningsplikten bör kompenseras på ett likartat sätt.» (Ruben Wagnsson, I kamm.)
»Man har gjort gällande, att de kvinnliga folkskollärarna visserligen i fråga om skicklighet och duglighet i sitt arbete samt i fråga om ambition och nit äro fullt jämställda med de manliga folkskollärarna, men man har sökt med ljus och lykta efter motiv att likväl placera dem vissa lönegrader under sina manliga kolleger. Man har då hänvisat till att de manliga folkskollärarna i regel ha en familjebörda
som de kvinnliga icke äga, åtminstone icke i motsvarande grad, och att denna fa- miljesynpunkt borde vara utslagsgivande vid frågans bedömande. Jag tror att man vid detta resonemang fullständigt har missförstått den familjevårdande be- folkningspolitik, som riksdagen redan i år i åtskilliga frågor har slagit in på och med all sannolikhet även i fortsättningen kommer att följa. I den mån det gäl— ler att i fortsättningen underlätta läget för familjer med barn, särskilt familjer med flera barn, är reformlinjen icke den här föreliggande, nämligen en differentiering i lönepolitiken, utan den ligger på socialpolitiska plan av helt annan natur.» (Wohlin, I kamm.)
»Vidare är det en anmärkningsvärt stor del av de ogifta folkskollärarinnorna, som ha påtagit sig försörjningsplikt. —— —- —- Jag tycker, att man kan märka, att det blivit en naturlig uppdelning inom kåren. De manliga lärarna försörja natur- ligtvis i främsta rummet sina barn och de kvinnliga lärarna i hög grad föräldrar och syskon.» (Hennings, II kamm.)
Vid sina omröstningar stannade riksdagens båda kamrar i olika beslut, i det att andra kammaren biföll och första kammaren med knapp majoritet avslog propositionens förslag om lika lön, vilket förslag dock bifölls vid gemensam votering. Även för folkskollärarna och de vid statsläroverk an- ställda lärarna skulle emellertid den eljest i statstjänst gällande regeln, att kvinnlig befattningshavare icke skall åtnjuta sista lönetillägget, tillämpas.
En principiellt betydelsefull reform genomfördes av 1938 års riksdag, då därvid beslöts att i det nya civila avlöningsreglemente, som skall gälla från och med den 1 juli 1939 den hittillsrådande bestämmelsen, att kvinnlig he- fattningshavare icke skall äga åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom varje lönegrad, skulle upphävas. Propositionen (nr 263) följde i detta hän- seende 1936 års lönekommitté samt även den tidigare 1928 års lönekommitté. I motion (11:448) föreslog herr Hansson i Rubbestad bl. a., att i avlönings— reglementet ånyo skulle införas ovannämnda bestämmelse. Statsutskottet avstyrkte emellertid denna motion. Vid behandlingen i kamrarna förekom ingen debatt alls i andra kammaren. I första kammaren vidrörde endast några talare kortfattat detta principavgörande och vissa därmed förbundna praktiska spörsmål. Riksdagens båda kamrar följde i denna del propositio- nens förslag.
Avdelning I.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Kap. 1. Kvinnoarbetet förr och nu.
Kvinnoarbetets säregna villkor i våra dagar kunna aldrig förstås, om man ej ser dem mot bakgrund av den väldiga rörelseprocessen i hela det eko- nomiska livet. Olika kulturer och olika produktionsekonomiska betingelser ha under tidernas lopp skiftat ut arbetsuppgifterna på många olika sätt mel- lan män och kvinnor. Denna insikt om det större sammanhanget börjar allmänt tränga igenom. Man möter alltmera sällan uppfattningen, att kvin- noarbetets villkor i alla tider och under alla kulturer skulle vara i huvudsak desamma som nu eller att den nuvarande arbetsfördelningen mellan könen skulle komma att för framtiden fortbestå i stort sett oförändrad.
Däremot är den nuvarande arbetsfördelningen genom många band histo- riskt betingad. Traditioner fortleva och de gestalta därför alltid i viss mån en kommande tids institutionella förhållanden efter en gången tids ideal. Det förgångna behöver därför studeras. För det föreliggande utrednings- syftet är emellertid ingen detaljhistorisk framställning nödvändig, utan det är tillräckligt att söka fram de stora sammanhang, vilka äro av betydelse så— som typiska.
Bakom frågan om arbetsfördelningen ligga de allmännare och mera djup- gående frågorna om huruvida en väsentlig olikhet mellan könen i fråga om fysiska eller psykiska egenskaper består samt om vilka de ursprungliga or- sakerna till den socialt betingade arbetsfördelningens uppkomst äro. Dessa frågor ha på senare tid varit föremål för en mångsidig forskning. Såsom huvudresultat ur denna kunna sammanfattningsvis sägas ha framgått följan- de trenne slutsatser. Män och kvinnor äro vare sig i fysiskt eller psykiskt avseende skiljaktiga på ett sådant sätt, att det innebär någon total överläg- senhet för det ena eller andra könet. För vissa delfunktioner finnas däremot genomgående skillnader i könens prestationsförmåga.1 Icke heller dessa mer
1 De viktigaste av dessa olikheter äro: mäns större muskelstyrka, kvinnors större uthållighet, kvinnors bättre färgsinne, mäns bättre ögonmått, mäns större förmåga vad gäller såväl hastighet som precision vid en rörelse, om upp— märksamheten tillåtes vara fixerad, kvinnors större förmåga i samma hänseende om det gäller att skifta uppmärksamheten och anpassa rörelsen, mäns bättre prestation vid nästan samtliga matematiska prov,' kvinnors bättre prestation vid minnesprov, kvinnors bättre prestation vid samtliga språkliga—prov. Vid de undersökningar,l som ligga till grund för ovannämnda och andra sexualdifferenser i psykiskt avseende, ha försöken i allmänhet utförts med barn. För utförliga översikter av hela
specialiserade genomsnittsskillnader mellan könen äro emellertid så stora, att de berättiga till slutsatser om det ena könets duglighet och det andras oduglighet; för samtliga iakttagna egenskaper gäller det att skillnaderna mel- lan individer inom ett och samma kön äro mångfaldigt större än genom- snittsskillnaderna mellan könen.
Då man ur dessa iakttagelser icke funnit hållpunkter för en förklaring av arbetets fördelning på män och kvinnor, har man i stället haft att söka den- nas orsak bland de sociala faktorer, som gestaltat könens livsbetingelser oli— ka. Det har därvid allt tydligare framstått, hurusom det för arbetsfördel— ningen viktigaste faktum är, att kvinnorna i egenskap av mödrar varit mer bundna till boplatsen än männen. Männen ha sålunda utfört de arbetsupp- gifter, som tagit dem långt från hemmet (krig, jakt, fiske, sjöfart samt hos åkerbrukande folk särskilt det yttre fältarbetet och saluförandet och dess- utom under industrialiserade förhållanden de första arbetsuppgifterna i fabriker och verkstäder). Kvinnorna ha å andra sidan på grund av sin ge- nom barnavården större lokala bundenhet tagit de arbetsuppgifter, som — ehuru ofta lika tunga och krävande — kunnat utföras i hemmets närhet (under primitiva förhållanden det första åkerbruket, den första verktygs- och varutillverkningen, sedan hos åkerbrukande folk boskapsskötseln, träd— gårdsarbetet, brygden, klädtillverkningen etc.).
Ur den familjesociologiska litteraturen kan utläsas, huru kvinnorna i sin egenskap av mödrar men även såsom blivande mödrar på ett otvetydigt sätt fått sin ställning i arbetslivet bestämd av familjesynpunkter. Den i detta hänseende rådande skillnaden mellan män och kvinnor är under olika för- hållanden olika stark, men den blir särskilt framträdande i sådana över- gångstider, då familjen i stor utsträckning upphör att utgöra den förhärskan- de ramen för individernas produktionsinsatser. Detta sker i vårt land i och med den pågående industrialiseringen. Det för denna kännetecknande är nämligen, att det produktiva arbetet i allt större utsträckning förlägges utom familjehushållets ram. En vidgad samhällelig arbetsfördelning präg— lar särskilt städerna. Även landsbygden deltager i denna industrialiserings- process, ehuru den särskilt inom jordbruket försiggår i väsentligt långsam- mare tempo. Då nu denna sociala revolution förflyttat det huvudsakliga produktionsarhetet för ungefär två tredjedelar av vårt lands befolkning från det gemensamma bondehushållet _— sådant det allt fortfarande väsentligen uppbär den återstående tredjedelens ekonomiska liv -— till en helt annorlun- da organiserad arbetsmarknad, har även kvinnoarbetets villkor måst i grun- den förändras. För att få en klar bild av kvinnornas ställning av i dag måste den därför i första hand jämföras med deras arbetsförhållanden un- der den närmast föregående epoken.
forskningsområdet hänvisas till: Wellman, B.'_'L.: SexZDifferences i'"Handbook of Child Psycho- logy, utg. av C. Murchison. 2 uppl., Worcester 1933. *" Miles, C. C.: Sex in Social Psychology i Handbook of Social Psychology, utg. av C."?Murchison, Worcester 1935. Freeman, F. S.: Indivi— dual Differences, New York 1934. Ellis. R. S.: The Psychology of Individual Differences, New York och London 1929. Lipmann, O.: Psychische Geschlechtsunterschiede, Leipzig 1917.
Förändringar inom familjens arbetsuppgifter-i samband med industrialiseringen.
Inom det gamla bondesamhället, sådant vi uppfatta det i dess typiserade form med slutna hushåll inom storfamiljer och byar, utfördes såväl mannens som kvinnans arbete inom familjegemenskapen. Som barn och ogifta voro de »hemmasöner» och »hemmadöttrar», som förberedde sig för ett fortsatt yrkesliv av samma art som föräldrarnas. Som vuxna och gifta voro båda »familjeförsörjare». Båda bidrogo med produktivt arbete enligt en arbets- fördelning, som knappast gav anledning till högre eller lägre värdering av manligt och kvinnligt arbete. Männen hade huvudansvaret för åkerarbetet, för skogsarbetet och de långväga fororna; kvinnorna för inomhusarbetet, trädgården, ull- och lintillverkning, mjölkning och smådjursskötsel, ofta även för hela ladugårdens skötsel, samt därtill för förrådshushållningen med matvaror och tillverkningen av kläder.
Per Brahe säger i sin >>Hushållsbok för ungt adelsfolk», utgiven 1581, att kvinnfolks gärning tillkommer att spinna och väva både ylle och linne till att kläda folket med, att hålla mot och nöt vid makt, mälta, brygga, baka och skräda kaka, mjölka, ysta, kärna, så hampa och lin, samt hålla register på mantalet, upphörd och utgift.1
Det var även deras uppgift att bränna brännvin, göra ättika, stöpa ljus, sjuda såpa och tvål samt färga. Därtill bör läggas häckling, kardning, spin- ning, vävning, sömnad, strumpstickning, byk, slakt, matlagning och mycket annat. Bilden av denna storhushållets tid och dess mångahanda bestyr inom hemhushållningen torde vara känd för envar.
Både mäns och kvinnors arbetsområden krävde stor och varierad yrkes- skicklighet. Båda hade sina maktsfärer ganska klart avgränsade, och den- na uppdelning följdes även då gården producerade något till avsalu: in— komsterna från höns och andra smådjur, från spånad och vävning voro oftast hustruns egna. Även om det genom sedvänja och överenskommelse låg ganska klart vilka utgifter hon skulle bestrida med dessa inkomster, hus- hållade hon i regel dock självständigt med dem och förvärvade därunder en stor mångsidighet i sin yrkesutövning. Hon köpte och sålde, underhand- lade med uppköparna eller torgförde sina produkter. De erfarenheter hon som fackkunnig gjort vid mjölkförädlingen — smör— och ostberedning — gjorde hennes råd värdefulla även vid köp och vård av husdjur samt val av vad som skulle odlas. Även själva hushållningens karaktär av förråds- hushållning betydde, att hustrun måste organisera och fullfölja en senare ej lika oundgänglig arbetsplan. Byk, slakt och många andra stora förrätt- ningar återkommo endast två eller tre gånger om året. De måste då så be- räknas och produkterna så tillvaratagas, att förråden voro avpassade för
1 Citerad efter Andrée, S. A.: Industrin och kvinnofrågan. Verdandis småskrifter nr 40, Sthlm 1892. En intressant skildring av dessa arbetsförhållanden kan erhållas ur Rcinero Brooc- mans stora Hushållsbok, utg. 1736, liksom i mer bearbetad och samlad form i Troels—Lund: Dag— ligt Lit i Norden i det Sekstende Aarhundrede, Kbhn 1908—1910.
den långa mellantiden. I sin bok Dagligt Lif i Norden i det Sextende Aar— hundrede fäller Troels-Lund därom orden, att ett välförsett hus skulle icke vara helt utätet från oktober till oktober.
Denna klyvning i ungefär lika skicklighetskrävande men även lika an- sedda verksamhetsområden för män och kvinnor samt hustrurnas relativa ekonomiska självständighet består i lanthushållen ofta ännu idag och be- tecknar ett moment av ekonomiskt oberoende, som löntagarens hustru knap- past har motsvarighet till. Till vad ovan anförts kommer, att eftersom pen- gar icke voro lika nödvändiga som nu för den personliga konsumtionen, var hustrun i realiteten i viss mening friare att tillgodose även sina egna behov. Hon behövde varken be om lov eller ens om pengar för att skaffa sig ett klädesplagg, utan hon tillverkade det själv av det material, som huset fram- ställt eller rådde över. Eftersom inkomstströmmarna inte måste gå igenom den kontantförvandling, som gör maktkoncentrationen så mycket lättare, hade husmodern möjlighet att mera direkt bestämma konsumtionsvalet och inkomstanvändningen. En helt annan sak är, att detta konsumtionsval i gamla tider för såväl män som kvinnor var mera begränsat än nu på grund av materiella betingelser och tradition.
I denna bondehushållning, som var uppbyggd på den relativt slutna och självständiga storfamiljen, inträdde redan tidigt smärre moment av annan art. Både stadsbosättningen och vandringshandeln betydde inslag av en be- gynnande penninghushållning och specialiserad arbetsfördelning. Dessutom voro både »manufakturernas» framväxt under merkantilismens tid och den agrara revolution, som skiftet innebar, ägnade att förbereda den stora om- välvning, som vi med en vidsträckt term kalla den industriella revolutionen.1
Man får dock rätt att mot varandra ställa de två hushållstyperna _ den agrara och den industriella —— som jämförelseled vid en skildring av familjens och kvinnoarbetets förändringar, då man uppmärksammar, hur icke endast jordbrukshushållen under tidigare förhållanden voro i flertal utan hur även jordbrukshushållningen själv nu kommersialiserats och förts in under pen- ninghushållning. Thörnberg2 ger en visserligen kanske mer illustrerande än statistiskt exakt uppgift: »På ett medelstort bondehemman torde i de dagarna husets folk ha omedelbart förbrukat —— om vi .se bort från ved och virke —— åttio procent av de frambragta alstren. Nu är väl motsvarande siff- ra trettio.» Under tidigare förhållanden voro även stadshushållen mera lika jordbrukshushållen. Även de personer, som hade sin huvudsakliga inkomst
1 För varje skildring av denna övergångstid brukar i stor utsträckning utländsk litteratur användas, då svensk ekonomisk och historisk forskning föga sysslat med familjernas levnadsför- hållanden. En dylik överflyttning av typskildringar innebär emellertid särskilt i ett hänseende en risk för förvanskning, nämligen därigenom att industrialismen inte överallt avlöste en bonde— hushållning, utan att ett mer eller mindre utpräglat feodalvälde i olika länder haft olika stor betydelse. För svenska förhållanden må emellertid bortses från vad feodalismen betytt för familjehushållningen. Ansatserna till feodalvälde voro aldrig så starka som i andra”]änder och åtminstone efter Karl XI:s reduktion har det fria bondejordbruket givit vår hushållning dess väsentliga karaktär. ? Thörnberg, E. H.: Från det moderna samhället, Sthlm 1935, s. 2.
från stadsmannanäringar, hade mycket ofta vid sidan därav ett jordbruk. Husdjur höllos i våra städer långt in på senaste tid. Herlitz ger följande om- döme om de svenska städerna på 1830-talet: »Med sitt ringa invånarantal, med sitt jordbruk och sin tynande borgerliga näring, företrädde de en kul— turtyp, som blott obetydligt skilde sig från landsbygdens.»1 Sedd ur kvinno- arbetets synpunkt måste denna likhet hava varit särdeles stor, även om man ej höll eget jordbruk, ty den tidens stadshushåll kom genom förrådshus- hållningen och den egna bearbetningen av mycket stora konsumtionsvaru- grupper ur inköpt råmaterial att mer präglas av den agrara egenhushåll— ningens karaktär än av den industriella bytes- och penninghushållningens.
Vid en historisk detaljskildring vore det givetvis ej tillåtet att på detta sätt förenkla förhållandena. Växlingen mellan egenproduktion och marknads— köp av t. ex. klädesplagg har skett många gånger under tiderna. Hur in- tressant det än vore att följa dessa föga studerade skiftningar i familjernas levnadsvanor och ekonomiska resurser, bleve ett dylikt studium för be- dömandet av de stora förändringarna i kvinnoarbetets villkor av föga be- tydelse. Utan att alltså överdriva den hastighet, varmed omsvängningen in- trätt, och utan att framställa den ena typen såsom helt allenarådande un- der sin epok, blir det riktigt att fasthålla vid dessa två familjetyper: den relativt slutna egenhushållande bondefamiljen å ena sidan samt den pen- ninghushållande industriella familjen å den andra.
Trots att den typiska familjebildningen under senaste seklet övergått från den agrara till den industriella, ha vi även nu att räkna med att bägge fortleva vid sidan av varandra. Bondefamiljen har emellertid minskat från att för ett sekel sedan ha omfattat 80—85 0/0 av landets befolkning, till att rymma 35——40 %.2 Detta ger den allmänna bakgrunden till den stora om- välvning, som inträtt i kvinnornas arbetsbetingelser.
Folkräkningsuppgifterna om våra huvudyrken redovisa sålunda, sedan de i hus- ligt arbete sysselsatta och de f. d. yrkesutövande portionerats ut, den procentuella fördelning av befolkningen i vårt land, som framgår av tab. 1 å sid. 50.
En viss skiljaktighet uppträder vid dessa bägge beräkningar, illustrerad genom att lVohlins siffror för år 1870 ge resp. 71'87, 14'71, 5'06 och 8'36 % för envar av de fyra yrkeshuvudgrupperna. Omläggningar i befolkningsstatistiken ge upphov till smärre växlingar, liksom till diskontinuitcten år 1860.
Uppgifterna för bebyggelsens fördelning mellan land och stad säga icke mycket, om de ej fullständigas med en uppgift om bebyggelsetätheten. I första hand köpin- gar och munieipalsamhällen men även andra tättbebyggda samhällen på landsbyg- den böra sammanföras till »tätorter». Räknas endast de två förstnämnda slagen av administrativa enheter tillsammans med städerna, får man till resultat, att denna stadsliknande bebyggelse är 1930 rymde 38'4 % av landets befolkning, men år 1920 34'6 % och är 1910 301 %. I samtliga tätortsbehyggelser får man enligt 1936 års
1 Herlitz, N.: Svensk stadsförvaltning på 1830—talet, Sthlm 1924, s. 50. 2 De olika procenttalen bero på vilken bas för jämförelse man Väljer. År 1930 var 25% av befolkningen jordbruksidkare, om man ser till yrkesutövarna, 35% om man ser till den av jordbruk levande befolkningen och 40 % om man i jordbruket medräknar de tillhörande an- delarna av tjänare och f. d. yrkesutövare.
4——378661.
År Jordbruk Infaläxzrgm ?fåggdgål tjådläubråh R 1 k e t
* fria yrken Landsbygd Städer 1751 7980 766 1'82 1072 1800 7908 11'35 1'65 7'92 902 98 1810 82'42 6'73 2'80 5'05 — 1820 82150 7'00 1'613 8'74 90? EM 1830 82'10 7'41 2'14 . 8'35 90'3 9'7 1840 80-90 8-54 271 8-3?» 901; 0-7 1850 77'94 9'15 1'96 10'95 89'9 10'1 1860 _ _ ' _ — 88-7 . 11-3 1870 72'4 14'6 5'2 7'8 87'0 ]3'0 1880 67-53 174 7-3 7—4 84-9 151 1890 62'1 21": 8"? 7'5 81 .! lö'H 1900 551 278 104 (S'? 78'5 21'5 1910 48'8 32'0 13'4 58 752 24'8 1920 440 35'0 152 58 705 29'5 1930 39'4 35'7 18'2 6'7 GT:") 325 1936 (351 349
Källa: Statistisk årsbok. För åren t. o. m. 1850 kompletterad med Nils XVohlin: Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751—1900 (Emigrationsutredningen, Bil. 9), Sthlm 1909.
folkräkning 51'4 % av folkmängden, men år 1930 485 och är 1920 45'2 %. Läng- re tillbaka går icke denna sistnämnda beräkning.
En annan uppskattning av jordbrukets minskande betydelse kan vinnas enligt den studie av nationalinkomsten i Sverige, som gjorts vid Stockholms högskolas social- vetenskapliga institut.1 Jordbrukets andel i nationalinkomsten åren 1861—1930 framgår av tab. 2.
Ur varje dylik kvantitativ beräkning av yrkeshuvudgruppernas förskjut— ningar framgår, att en bondehushållning behärskade familjetypen förr, men att den mest typiska familjen nu har en annan, en industriell karaktär.
Under denna förskjutning har särskilt familjens ekonomiska funktion påverkats.2 Inte endast kvinnornas ställning och arbetsvillkor ha därigenom revolutionärt förändrats. För alla har industrialiseringens innebörd varit just lösgörandet av arbetsuppgifterna från familjegemenskapen. Genom överflyttningen av en mängd produktiva sysselsättningar till den industriella
1 Lindahl, E., Dahlgren, E. och Kock, K.: National Income of Sweden 1861—1930, I—II, Sthlm 1937. * För uppdelningen av familjens olika funktioner liksom för flera av de bakom skildringcni detta kapitel liggande iamiljesociologiska undersökningarna har till hjälp för de sakkunniga legat en av sekreteraren utarbetad p. m. Den uppdelning av familjens funktioner, efter vilken industrialiseringens förändringar ovan följas, medräknar: familjens ekonomiska funktion, dess skyddsfunktion, dess biologiska (fortplantnings)funktion, dess edukativa funktion, dess rekreativa funktion samt dess sexuella och personligt-affektiva funktioner.
,_ _ Av uppskattade _ Av uppskattade . tiäåalgrilatbzingflen totala national- tåzalfdklozingfien totala national- Ar . ” .. inkomsten in— År . .. inkomsten in- minus oavlonat kl . l" minus oavlonat kl . 1" t husligt arbete "SNF oav onat husliat arbete us"].e Gav ona husligt arbete 5 hushgt arbete 1861 45 % 37 % 1901 30 % 25 % 1871 45 % 38 % 1911 26 % 22 % 1881 40 % 29 % 1921 17 % 14 % 1891 40 % 33 % 1930 14 % 12 %
och specialiserade produktionen har familjen mist sin primära ekonomiska betydelse. För familjen själv såsom samhällsinstitution betyder det mest att avgöra om denna minskning gått därhän, att familjebildning icke längre är lönande. Denna ekonomiska lönsamhet och intressegemenskap var förr ett band, som höll äktenskapet samman mot många påfrestningar.
Thörnberg skildrar i konkret målande ordalag denna förändring: »Vi flytta oss sextio eller sjuttio år tillbaka och göra i tankarna ett besök i en smä- eller värm— ländsk bondstuga . .. Denna hemmansdel, antingen utspridd i plättar eller remsor eller också efter skiftets verkställande förenad till ett sammanhängande helt, år familjens egendom, måhända har den gått i arv inom faderns eller moderns släkt sedan ett eller ett par århundraden tillbaka. Här sträva och svettas familjens med— lemmar med uppgifter, som de taga på sig alltefter stundens, dagens, årstidens väx- lande krav. Arbetsfördelningen är ingalunda strängt genomförd. Om somrarna uträtta fruntimren karlagöra; på vintrarna äro rollerna ombytta. Mödornas frukter gå emellertid till en samfälld fond. Rågen som mejas på tegen, mjölken som drages ur juvret, fläsket som styckas efter suggan, ullen som klippes från gumsen, smöret som kärnas, vadmalen som väves, allt detta och mycket annat skall ätas, drickas, bäras, nötas av far och mor, söner och döttrar. Förnödenheterna och deras källor, tillverkningsförloppet och dess få mellanled bilda samfällda angelägenheter, som suga till sig, stegra, värma individernas intresse, omtanke, nitälskan. Familjen är en ekonomisk enhet.» —— — —
»Uppe åt söder här i Stockholm träffa vi en sonson eller sonsons son från sam- ma bondehem. Han är en sextio års man, gift sedan mer än trettio år tillbaka har han fem vuxna barn. Själv är han grovarbetare. Hustrun, som i unga år var tjänarinna, går fortfarande och hjälper till i en eller två familjer. Alla barnen äro ogifta och ha åtminstone husrum därhemma; ett par tre av dem äta regelbundet ute. Betalning, om än en alldeles för låg sådan, erlägges för mat och rum alltefter omständigheterna. Den ene av de båda sönerna — låt oss kalla honom Per — är maskinist, den andre, Erik, är målare. Den äldsta dottern, Anna, arbetar på en tobaksfabrik; Ida, som kommer därnäst bland flickorna, står i en kortvarubutik, och Elin, yngst inom hela kullen, har plats som ”smörgäsnisse' på en restaurang. En var av familjens medlemmar har sysselsättning på områden, bestämt skilda från varandra. De kunna visserligen ha samfällda ekonomiska angelägenheter med hän- syn till hemmets beskaffenhet. Men det härskar ingen sluten intressegemenskap mellan dessa personer som producenter, näppeligen någon sådan mellan dem som konsumenter. På inga villkor kunna vi beteckna denna familj såsom en ekonomisk enhet.»1
* Thörnberg, E. H.: Från det moderna samhället, Sthlm 1935, s. 296—297.
För kvinnorna är av direkt betydelse, att arbetsminskningen inom hem— met — eller rättare uttryckt: minskningen av hemarbetets andel i den totala produktionen _— ledde till att männen först frigjordes till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden, därnäst döttrarna och sist hustrurna. En in- tressesplittring uppkom. Den familjens kris, som knappast förrän på senare tid blivit allmänt uppmärksammad, måste ledas tillbaka till det första or- saksmomentet, nämligen till att mannen lämnade hemmet såsom arbets— plats och därmed kom att bryta den odelbara ekonomiska intressegemen— skapen och det med arbetet jämlöpande gemensamma fostrandet av barnen. Det är vid denna överflyttning, som själva familjens typ förändras.
Denna omläggning kom att för män och kvinnor ha så olika verkan fram- för allt därigenom, att vanligen ett förut okänt »försörjarförhållande» upp- stod. Det typiska hade dittills varit, att alla i produktionen deltagande fa- miljemedlemmar med ungefär samma rätt kunnat kallas försörjare. Det var inte endast ett faktum utan även en ideologi, att hustrur och barn likaväl som männen hade skyldighet att »försörja sig själva», att betala sin kon- sumtionsrätt genom produktiva insatser. Såsom alltid ser man tydligast en dylik ideologi återspeglas, då de yttre förhållandena bryta sig mot den, vilket just sker vid industrialismens genombrott. Då var det icke sällsynt, att hela familjen tog industriellt hemarbete gemensamt, tydligen följande vanan från familjearbetet i jordbruket (se för exempel nedan 5. 73—74). Då emellertid fabriker alltmer avlöste hemindustrien, blev det småningom allt vanligare, att individer och icke familjer anställdes, varvid männen oftast kommo att taga dylik individuellt avlönad sysselsättning. Därvid ser man icke sällan ett missnöje utlösas:
»Även de högre löner, som männen förtjänade, försonade dem ej med tanken på att hustrurna och barnen, som stannade sysslolösa i hemmen, nu kommo i ekono- miskt beroende. Så vana voro de vid tanken på en familjens lön och på hustrurnas och barnens finansiella bidrag, att ersättningen med en individuallön och faderns ansvar för familjens hela uppehälle voro förändringar, som de varken välkomnade eller förstodo.»1
Samma inställning förklarar, att man ej starkare reagerade mot barn- arbetet. I senare tider ha vi svårt att försona oss med tanken på den tidiga industrialismens ofta omänskliga utnyttjande av barnen. Endast den från naturahushållningen ärvda »mångförsörjarideologien» kan i viss män för- klara ett sådant förfarande. En glimt av den sociala uppfattning, som låg bakom barnarbetet, erhålles ur den tidens litteratur.
Från England berättar sålunda författaren Defoe på 1720-talet med förtjusning, hur barnen från fyra års ålder kunde förtjäna sitt bröd. 1728 skriver han: >>Hur många millioner människor äro ej i oavbruten rörelse, män, kvinnor och barn sysselsatta, småbarn . . . på fem, sex och sju är satta i stånd att förtjäna sitt eget bröd och uppehålla sig med sina egna händers arbete, och en väldig rikedom sam- lad hos allmogen.» (Citerad efter Heckschers, F.: Merkantilismen, del II, 5. 138, Sthlm 1931.)
1 Pinchbeck, I.: XVomen Workers and the Industrial Revolution 1750—1850, London 1930.
Även hos oss möta vi ofta denna inställning till barnarbetet, att det icke var att uppfatta som ett utnyttjande av alla mänskliga resurser under stor fattigdom, utan att det ansågs som ett normalt inslag i tidens ekonomiska organisation. Så- lunda förmanas allmogen i Gustaf Vasas plakat av 1541 i särdeles skarpa ordalag att »sätta sina barn till gott embetsfolk i städerna».1 — I 1624 års stadga om hos- pitalen föreskrevs, att barn som voro utan stort lyte icke skulle intagas i hospital utan i barnhus och att de vid åtta års ålder skulle sättas i hantverk eller tjänst.2 1718 fick en enskild person i Malmö rätt att för sitt strumpbinderi betjäna sig av barnen i barnhuset och detta skulle även upptaga kringströvande barn »för att dag- ligen hållas till gudsfruktan och vänjas till strumpbinderi».3 1754 skrev arrenda- torn av Barnängsfabrikerna, Salander — som även framträtt som nationalekono— misk författare —— till Stockholms hallrätt, vilken även anslöt sig till hans uppfatt- ning, och klagade över att hans spinnerskors barn skulle intagas på barnhus, ty »arbetarnes barn, som ifrån själva modersmjölken blivit uppammade och uppfödde till arbete och elände, skulle å barnhuset bliva bortskämde, till annat levnadssätt vande och på slutet distraherade eller till fabriksarbete oduglige.»4 — I manufakturde- putationens yttrande till 1756 års riksdag talas det typiskt om »den innerliga fäg- nad, som små och allenast till fem år komne barns ogemena färdighet uti Ylle— och Bomulls-Spånad wid Fabriquerne här i Staden hos Deputationens ledamöter uppwäckt».5 Kanske ännu tydligare framlyser den familjeekonomiska uppfattningen i ett uttalande ur hallrättsberättelser från mitten av 1700-talet, att det hos det fattiga folket »genom wanan blifwit en lag, at flickor om 7 åhrs ålder höra med spinnande sig brödfödan förtiena».6
Detta var den omedelbara verkan av det odelbara familjearbetets över- flyttande från jordbruks- till industriförhållanden. Under denna övergångs- tid förelåg endast vid ekonomiskt kritiska tillfällen en medveten insikt om familjemedlemmarnas egen försörjningsplikt. Så småningom vande man sig vid det under industrialismen huvudsakligen gängse systemet, att försörj— ningsbördan för familjen flyttades över på en enda person, familjefadern. Familjens uppehälle blev på ett helt annat sätt beroende på en persons ar- betsförmåga och möjlighet att finna sysselsättning på arbetsmarknaden. Åsik- ter och ideologier inställde sig efter detta nya förhållande och så småningom uppstod ur denna omvälvning även en helt ny försörjningsideologi, nämligen »familjeförsörjarens plikt att sörja för de sina». Själva begreppet familje— försörjare kunde knappast ha funnits förut, och ett talande vittnesbörd där— om är, att det heller icke förrän långt in på 1800-talet förekommer i lag- stiftningen.7 För kvinnorna betydde denna förändring i försörjningsansva-
1 Betänkande angående minderårigas antagande och användande i fabrik, handtverk eller annan handtering, Sthlm 1877. ? Ibid.
3 Ibid. ** Rosman, H.: Textilfabrikerna vid Barnängen, Sthlm 1929. 5 Citerat efter Lindstedt, H.: De kvinnliga arbetarnas numeriska roll inom Sveriges stor— industri, Tiden 1921.
G Ibid. .
7 Först i fattigvårdsförordningen av år 1847 förutsattes uttryckligen en försörjningsplikt för anhöriga. Därjämte stadgades särskilt, att, om någon begärde fattigvård ai anseende till det hinder för sjelfförsörjning, som wården af barn föranledde, skulle han om Samhället omhänder— tog barnet vara pliktig att bidraga till dess underhåll». I 1853 års förordning säges tydligare,
ret, att de förlorade sin direkta jämställdhet i familjens ekonomi. Hustrun blev en beroende familjemedlem.
Familjens ekonomiska funktion förändrades alltså på flera olika sätt. Vi ha å ena sidan att räkna med alla de sig vitt förgrenande verkningarna av att hushållningen kom att uppbyggas på en penninginkomst. Å andra sidan ha vi att ta hänsyn till vad det betydde, att familjehushållet förlorade sin karaktär av mångsidig produktionsapparat. Detta har verkningar av flera olika slag, bl. a. med avseende å barnens fostran, men framför allt betyder det, att kvinnorna i hemmen sett arbetsuppgift efter arbetsuppgift gå ifrån sig, därför att den på ett mera lönande sätt kunde utföras industriellt. Familjehushållet har emellertid alltjämt bestått som konsumtionsenhet. Även en stor del av det till familjekonsumtionen knutna hemarbetet har visserli- gen genom moderna hjälpmedel och möjligheter att inköpa för konsumtion hel- eller halvfärdiga produkter samt genom en utsträckt »service» (gas, sop- hämtning etc.) rationaliserats och förenklats. Däremot ha kvinnorna uppta- git andra uppgifter i konsumtionshushåilets tjänst. Den stegrade levnads- standarden har ställt större anspråk på hygien, föda, möblering, utrymme, trivsel och dessutom ha husmödrarna mer än förr ägnat sig åt arbetsuppgifter av personligt och människovårdande slag. Man har därför vid varje järn- förelse mellan hemarbetet förr och nu att hålla isär synpunkterna om själva arbetets omfattning och »värde» samt om detsammas lönsamhet i konkurrens med andra arbets- och inkomstmöjligheter.
Vad arbetsmängden beträffar torde böra framhållas, att för husmodern har den industriella omläggningen i första hand betytt endast en sänkning i arbetstid från en övernormalt lång arbetsdag ned till en arbetstid, som är mer jämförbar med andra yrkesutövares. Fortfarande stå särskilt lanthus- mödrarna men även vissa andra husmödrar inför en överansträngning, som ter sig dubbelt svår i en tid då för alla andra yrken arbetstiden regleras och förkortas.
Någonstädes går emellertid den gräns, där husmodern kan sägas vara fullt sysselsatt i sitt hushåll. Denna gräns kan icke uppdragas efter några enkla bestämningsgrunder. Den kommer att variera med individuella för- hållanden, familjehushållets storlek, bostadens storlek och art, representa- tionsbehov m. m. samt med husmoderns yrkesskicklighet och intresse. Det är likaså tydligt att sysselsättningsmöjligheterna inom ett hushåll äro i hög grad elastiska, varför den husmoder, som icke ställer sig inför något yrkes—
att varje arbetsför person var »skyldig att, utan Fattigvårdens betungande, draga försorg om sig och de sina». Väl hade en dylik förpliktelse att sörja för anförvanter även tidigare tagits som en sedvanesak, ehuru det är av intresse att se hur föga den blivit medveten och satt spår i lagstiftningen. I 1734 års lag finnes intet nämnt om försörjningsplikt mot anförvanter. Vid riksdagarna 1828—30 och 1834—35 var frågan uppe. Då föreslogs i en motion, som dock icke vann bifall, att »den make eller far, som, saknande egendom, icke använder sin arbetsförmåga till hustrus och barns försörjning», skulle kunna dömas till tvångsarbete. (Lindstedt, G.: Över- sikt av den svenska fattigvårdens historia intill... 1871, Sthlm 1915, s. 72, 86 o. ff. m. fl.) Denna lucka i lagen blir desto mera symptomatisk, som kravet att försörja sig själv mycket strängt åvilade individerna, då ju tvångsarbete väntade dem, som ej hade »laga försvar».
val utan är besluten att ägna sina krafter åt hemmet, alltid skall kunna ut- nyttja tiden. Den »latenta arbetslöshet», som ofta omtalas som ett möjligt resultat av familjehushållets ekonomiska förändringar, är därför just »la- tent» och icke påtaglig.
Vad därnäst lönsamheten av hemarbetet beträffar, är även den svår att uppskatta och svår att diskutera. Det torde emellertid kunna fastslås, att, just därför att husmoderns arbetsplats —— av andra än ekonomiska och i och för sig minst lika utslagsgivande skäl — bör vara förlagd till familjebostaden, en hel del uppgifter komma att utföras på ett mindre ekonomiskt sätt än om även dessa arbetsgrcnar fullt industrialiserades. Å andra sidan kunna de växande uppgifter av personligt vårdande art, som husmödrarna åtaga sig, icke på samma sätt bli föremål för en ekonomisk värdering och. jämförelse. Hela uppläggningen av familjehushållet kring en uteslutande däri sysselsatt arbetskraft kommer därför att falla utanför ramen av vårt ekonomiska liv och vår arbetsmarknad. Så länge någon _ oftast familjefadern — eller några äro villiga att för husmoderns arbete i hemmet och för hennes per- sonliga tjänster försaka hennes möjliga arbetsinkomst från annat håll, finns ingen anledning att söka ekonomiskt värdera detta arbete. Denna anled- ning uppkommer emellertid ofta för kvinnorna själva, då försörjningstörhål- landena ändras och de se, »hur deras arbete legat utanför det ekonomiska livets för andra yrken giltiga ramar. Arbetet inom hemmet är nämligen icke grundat på ett arbetsavtal, där anställning ges till den mest kompetenta, utan på ett äktenskapsval. Lönen är icke graderad efter arbetets mängd, kvalitet eller värde utan efter familjeförsörjarens inkomststandard, vadan mången gång en omvänd relation råder mellan husmoderns arbetsinsats och hennes inkomst. Konkurrensen slår icke ut den odugliga och ger icke den mycket dugliga möjlighet till stora egeninkomster.
Då på detta sätt husmoderns tjänster varken kunna omsättas å den öppna arbetsmarknaden eller någon fri konkurrens kan sägas råda mellan om och hur dessa tjänster skola utföras i hemmen eller på annat håll, måste man konstatera, att husmoderns arbete har en helt annan karaktär än ett för- värvsarbete, utan att därmed ha utsagt något om det ena eller det andra arbetets djupare mänskliga värde. Man måste även fastslå, att utvecklings- tendensen går mot att göra hemarbetet relativt allt mindre lönande samt att mer och mer göra det till ett deltidsarbete, utan att därmed något utsäges om var på denna utvecklingslinje samhället för närvarande befinner sig. De personer, som nu stå i beredskap att gifta sig, ställas givetvis inför frågan, huruvida ett äktenskap med en hemarbetande hustru, i likhet med vad förr otvetydigt var fallet, är att betrakta mera som en inkomstökning än som en utgiftsökning.
Ingen fullt rättvisande siffermässig jämförelse kan givetvis göras mellan det relativa värdet av hemmens produktion förr och nu. Alltför många i vikt, mått och kronor ogripbara värden ingå i vad hemmen presterat och prestera. Man borde dock i viss mån kunna avläsa denna hemarbetets min— skade andel i vårt näringsliv genom siffror från studier över nationalinkom-
yrkesutövare. Hustrur utan Antal husligt År Yrkesutövare yrke + kvinnliga alråöatanld e per tjänare "yr ESM— ovare 1880 894 024 969 762 108 1890 1 062 390 963 175 91 1900 1 367 328 1 001 690 73 1910 1 593 215 1 045 241 66 1920 2 018 894 1 139 101 56 1930 2 319 803 1 216 384 52
sten.1 Emellertid kommer man här knappast fram till några slutgiltiga resultat.
Detta beror tydligen på att för värderingen av själva detta husliga arbete inga exakta siffror förelegat utan en uppskattning måst göras, för vilken även för- fattarna uttryckligen reserverat sig. Först har antalet tjänare bestämts annorlunda än vid de sakkunnigas här nedan redovisade utdrag ur folkräkningarna samt vi- dare ha av jordbrukets kvinnliga tjänare, hustrur och familjemedlemmar hälften förts över till jordbrukets kolumner. Därefter har såsom huslig arbetskraft räk— nats samtliga icke i andra yrken redovisade kvinnor över 15 år, även oavsett om de varit sysslolösa, invalider el. dyl. Slutligen har för dessa sålunda i hemmet beräk- nat sysselsatta kvinnor en lön approximerats såsom lika stor som de betalda tjänar- innornas. Resultatet blir efter en sådan sammanställning, att det sammanlagda »värdet» av husligt arbete, såväl avlönat som oavlönat, under tiderna utgjort föl- jande andelar av nationalinkomsten: år 1861 22 %, 1870 20 %, 1880 20 %, 1890 19 %, 1900 18 %, 1910 17 %, 1920 20 % och 1930 18 %.
Ur denna sammanställning skulle knappast någon förändring kunna konstateras i det husliga arbetets omfattning i förhållande till andra näringsgrenar. En bety- dande felkälla ligger dock däri, att eftersom hustrurnas arbete värderats lika med tjänarnas, det blev betydligt undervärderat i den tid, då dels tjänarlönen var mycket låg och dels husmoderns arbete var av en värdefullare och yrkesskickligare art än tjänarinnans, medan det nu, när såsom skett alla även icke sysselsatta kvinnor beräknas ha en inkomst lika stor som tjänarnas nuvarande, i flera olika hänseenden måste sägas ha fått en helt annan värderingsgrund.
En mer talande bild av det husliga arbetets betydelse under olika perioder erhålles, om ur tabellen nedan å s. 66—67 utdrages en jämförelse mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare jämte manliga tjänare i husbondens kost (men exkl. manliga tjänare i husligt arbete) å ena sidan samt å den andra sidan samtliga kvinnliga tjänare och samtliga >>hustrur utan angivet yrke». Ur tab. 3 härovan framgår då, att medan år 1880 mot 100 egentliga yrkes- utövare stodo minst 108 hemarbetande, så fanns år 1930 mot 100 yrkesut- övare endast 52 hemarbetande. Icke heller denna beräkningsmetod kan
1 Lindahl, E., Dahlgren, E. och Kock, K.: National Income of Sweden 1861—1930, I—ll, Sthlm 1937, ber. enl. tabell 1, s. 234—235.
sägas vara utan sina felkällor, varvid den viktigaste är, att förhållandena inom jordbruket endast återgivits med ogranskade klumpsiffror, men den synes dock vara av ett visst illustrerande värde.
På liknande sätt har även familjens slcyddsfunktion, d. v. s. dess uppgift att under svaghetsperioder skänka vård åt sina medlemmar, undergått en minskning. I gamla tider ombesörjdes inom familjen så gott som all vård av kroppsligt och andligt sjuka. Denna vårduppgift har nu i stor utsträck- ning specialiserats och överförts till sjukhus. Även om man ej går längre tillbaka än till år 1860, ha sedan dess platserna vid kroppssjukhusen nära tiodubblats och vid sinnessjukhusen tjugudubblats (i förhållande till folk- mängden har platsantalet ändrats från en plats på 1 217 personer till en plats på 240 personer vid kroppssjukhusen och från en plats på 3 829 per- soner till en plats på 298 personer). Väl funnos i äldre tider sannolikt en del av de sinnessjuka å anstalter av annan art, fr. a. fattigstugor, men trots den- na reservation kan efterföljande tabell ge en god kvantitativ illustration till hur kvinnornas arbetsuppgifter i hemmen begränsats.
Tab. 4. Sjukhusens utveckling åren 1860—1935.
Kroppssjukhus Sinnessjukhus . -- (, ser sjuka dagar ser sjuka dagar 1860 3 859 728 3 171 23 043 841 960 1 008 309 388 406 1870 4 168 525 4 733 30 551 1 162 520 1 322 376 504 482 1880 4 565 668 6 772 42 245 1 525 260 1 991 657 739 538 1890 4 784 981 8 416 60 400 1 910 454 2 625 1 035 1 199 110 1900 5 136 441 11 077 87 188 2 622 500 5 056 764 1 838 518 1910 5 522 403 15 475 145 353 4 104 002 7 866 2 150 3 313 450 1920 5 904 489 19 409 193 218 5 159 125 10 242 2 517 4 263 369 1930 6 142 191 25 543 326 151 7 557 338 14 847 5 994 7 121435 1935 6 250 506 26 129 355 713 7 834 880 20 990 7 576 8 093 183 Källa: Statistisk årsbok. Anm. Antalet intagna sjuka samt antalet underhållsdagar avse ett årsmedeltat för fem år, begynnande med året efter det i tabellen angivna, vilket däremot direkt hänför sig till antalet sjukplatser, utom år 1935, då absoluta talet för samtliga uppgifter återgivits.
Men icke endast de akuta sjukdomsfallen vårdades i hemmen. Även invali- derna och de sinnesslöa omhändertogos där till största delen. Något försök att uppskatta deras antal i och för fördelning på familjevård och anstalts- vård har icke gjorts, då dessa personer för äldre tid ej kunna skiljas från på grund av fattigdom omhändertagna.
Vården av de gamla var likaledes en hemmens uppgift. Även om de gamla kunde någorlunda reda sig själva och även om de mången gång gjorde en
viss arbetsinsats, betydde dock familjetillhörigheten för dem en trygghet. Familjen hade värde såsom fyllande denna uppgift. Kvinnorna hade arbete med omsorgen om de gamla. I detta hänseende har emellertid förändringen ej kommit lika sent som i fråga om sjukvården. Fattigstugor togo redan under 1800-talet i stor utsträckning hand om gamla och fattiga, vilka i äldre statistiska uppgifter ej kunna skiljas från varandra. I breda drag torde man dock kunna skildra utvecklingstendensen så, att medan de fattiga under det förflutna seklet omhändertogos i anstalter i jämförelsevis större utsträck- ning än nu, då de mera understödjas i sina hem, har vården av de or- keslösa gamla i stället mer och mer överflyttats från barnens familjer till in- stitutioner.
Minskningen i familjens skyddsfunktion, dess uppgift att bereda utrymme åt sina medlemmars vårdbehov, kan följas ända ned till barnens födelse. Icke ens denna belastar i samma grad som tidigare hemmen, ehuru förskjut- ningen därvidlag kommit först på senare tid och då mycket hastigt.
År 1935 föddes sålunda 44 0/0 av samtliga barn ä barnbördshus, enskilt för- lossningshem eller liknande. År 1918 var motsvarande procenttal 10 och 1911 ungefär 7. (Häri äro ej medräknade de som föddesibarnmorskas bostad.) I städerna har det relativa antalet av utom hemmen födda barn varit än större. I Stockholm torde för närvarande de inom hemmen födda utgöra en för- svinnande del.
Härmed beröres redan familjens biologiska funktion. Även uppgiften att fortplanta släktet har undergått en kraftig begränsning med motsvarande inskränkning av kvinnornas arbete, möda och upptagenhet. Tyvärr äga vi ingen möjlighet att direkt jämföra den genomsnittliga familjestorleken förr och nu. Vår befolkningsstatistik har icke varit upplagd efter familjesyn- punkt. Man får i stället söka ett mått på kvinnornas insatser genom att be- räkna antalet födelser. Om man därvid endast räknar med de barn, som fötts inom äktenskap, erhålles följande översikt:
Tab. 5. Antalet barnaföderskor bland gifta kvinnor åren 1751—1934.
Barnaföderskor Barnatöderskor Barnaföderskor
Å på 1000 gifta Å på 1000 gifta Är på 1000 gifta
r kvinnor i åldern r kvinnor i åldern kvinnor i åldern
15—45 år 15—45 år 15—45 år
1751/60 305'7 1871/80 300'9 1911/20 211'5 1801/10 276'0 1881/90 291'8 1921/30 155'4 1851/60 296'4 1891/00 276'1 1931 1241 1861/70 289'5 1901/10 2586 1934 1135
Detta innebär, .att under största delen av 1800-talet nära var tredje gift kvinna under 45 år tillbragte en tid årligen i barnsäng, medan detta nu endast är fallet med ungefär var nionde.
Genom en dylik jämförelse får man troligen det mest exakta mått som kan uppnås på kvinnornas biologiska bundenhet till hemmet. Emellertid har man här icke endast att räkna med barnafödandet. Även den barnavårdande uppgiften måste ses mot bakgrunden av de förändrade förhållandena. Ty- värr har man för jämförelse icke uppgifter om den sammanboende familjens utan endast om hushållets storlek att tillgå.
Tab. 6. Förändringar i hushållens storlek åren 1860—1930.
Hushållens procentuella fördelning på storleksgrupper sågäifäl År Summa hörande 1 pers. 2 pers. 3 pers. 4 pers. 5—6 pers. 7—10pers. 11 pers. hushåll,i % % % % % % % % av folkm. 1860 15 14 15 14 23 17 2 100 11 1870 18 15 14 14 22 15 2 100 8 1880 20 15 15 14 2 15 1 100 6 1890 22 — — » _ — — 5 1900 23 16 14 13 19 14 1 100 8 1910 23 16 15 13 19 13 1 100 9 1920 22 16 17 14 19 11 1 100 9 1930 19 18 20 16 17 1 100 19 Källa: Statistisk årsbok.
Dessa tal avspegla givetvis icke direkt nedgången i barnantal utan även minskningen av storfamiljen överhuvud taget: nedgången i antalet tjänare, bortflyttning av oförsörjda släktingar m. fl.
Utan möjlighet till historisk jämförelse men upplysande för de nu aktuella förhållandena äro de bostadsräkningar som 1933 gjorts för städerna och vid 1936 års folkräkning för landsbygden. Därvid ha framkommit nya uppgif- ter angående barnantalet.1 Drygt 60 0/0 av bostadshushållen i städer, köpin— gar och municipalsamhällen skulle enligt dessa efter representativa princi— per gjorda undersökningar icke hava något hemmavarande barn under 15 år. De familjer, som ha 3 eller flera barn under 15 år, beräknas utgöra endast 6 0/0 av samtliga. På landsbygden däremot skulle antalet dylika fler— barnsfamiljer (med minst 3 hemmavarande barn under 15 år) utgöra om- kring 11 0/0.
Intressantare blir det att sätta barnantalet i direkt korrelation till antalet gifta kvinnor. Professor Sven Wicksell i Lund har gjort en kalkyl av antalet levande barn under 18 år i förhållande till gifta kvinnor under 60 år:
1 Sterner, R.: Levnadsstandarden i svenska familjer i Bcfolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan (Stat. off. utr. 1936:59).
Tab. 7. Gifta kvinnors barnantal. Antal . Procent gifta Antal . Procent gifta levande barn Antal gifta kvinnor med levande barn Antal gifta kvinnor med .. kvmnor under . kvmnor under under 18 ars 60 års ålder resp. under 18 ars 60 å ålde resp. ålder barnantal ålder rs r barnantal 0 283 400 295 5 23 400 24 1 291 400 303 6 10 200 11 2 190 800 199 7 4 100 0'4 3 103 800 108 8 1 600 02 4 51300 53 9 och flera 600 01 Summa 960600 100 Källa: Befolkningskommissionens betänkande angående familjebeskattningen (Stat. off. utr. 1936: 13).
Detta visar, att 30 % av de gifta kvinnorna i arbetsför ålder ej ha någon barnavårdsuppgift och att endast 20 0/0 av dem ha vad man numera kommit att kalla en flerbarnsfamilj, d. v. s. 3 eller flera barn.
Efter Wicksells metoder har en fullständigare, teoretisk bearbetning skett av Quensel. Även därvid tjäna 1932 års siffror som utgångspunkt. Samt- liga bestående äktenskap redovisas med hänsyn till antalet levande barn un- der 18 år:
Tab. 8. De gifta kvinnornas barnantal.
Antal Procent gifta Antal Procent gifta levande barn Antal gifta kvinnor med levande barn Antal gifta kvinnor med under 18 års kvinnor resp. under 18 års kvinnor resp.
ålder barnantal ålder barnantal
O 468 500 41'2 6 12 700 11 1 286 600 252 7 5 400 05 2 179 600 158 8 2 100 0”? 3 100 700 89 9 610 005 4 53 500 4'7 10 och flera 220 002 5 26 900 24 Summa 1136 830 1000
Källa: Quensel, C.—E.: Barnantalet i de svenska äktenskapen. Statsvetenskaplig Tid- skrift 1936.
Enligt denna skulle procenten »aktuellt barnlösa» vara 412 och procenten aktiva »flerbarnsmödrar» 18.
En annan beräkning (tab. 9) är gjord direkt ur 1936 års folkräkning och visar, hur industrialisering och urbanisering medför sjunkande barnantal. Delvis förklaras de lägre talen för städerna ej av lägre nativitet utan av en övervikt av många nybildade äktenskap, men som ett mått på hustrurnas upp- tagenhet med barnavård kan tabellen dock vara av värde. 38 0/0 av samt- liga bestående äktenskap skulle vara »barnlösa» i den meningen, att de ej
ha något barn under 16 år och endast 15 0/0 skulle vara flerbarnsfamiljer, d. v. 5. ha tre eller flera barn.
Tab. 9. Bestående äktenskap, fördelade efter antalet barn under 16 år enl. preli- minära resultat av 1936 års partiella folkräkning (avseende 1/5 av folkmängden).
Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter barnantal 0 r t 5 g r 1] p p e r 4 eller 0 1 2 3 flera
Stockholm ........................ 55'08 28'65 11'49 3'36 142 Göteborg .......................... 42—07 3269 16-25 5-99 23-00 Samtliga städer .................... 4501 30 84 15'26 5'60 3'29 Förortskommuner .................. 41'07 31'85 1682 625 401 Landskommuner .................. 33'46 28'78 1861 950 970 Hela riket 3800 29170 17'31 7'95 7'14 Källa: Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag avgivet av befolkningskommissionen (Stat. off. utr. 1938:7).
AV ännu större intresse i detta sammanhang äro emellertid vissa från 1936 års folkräkning hämtade preliminära uppgifter om antalet hemmavarande barn under 15 år i olika grupper av familjer. Genom dessa uppgifter kan nämligen för första gången i vårt land direkt fastslås förekomsten å ena sidan av vuxna kvinnor utan någon som helst barnavårdsuppgift i sitt hem och å andra sidan av sådana med aktivt moderskap i flerbarnsfamilj. Av samtliga i bestående äktenskap levande kvinnor ha sålunda ej mindre än 46 0/o inga hemmavarande barn under 15 är; endast 12 0/0 av dessa hustrur _ d. v. 5. var åttonde dylik kvinna — ha 3 eller flera barn. Omkring 71 0/0 av samtliga vuxna kvinnor (över 15 år) äro barnlösa i här avsedd mening, medan blott 6 % — alltså var sextonde kvinna —— ha 3 eller flera hemmava- rande barn under 15 år.
Även om alltså den aktiva moderskapsuppgiften kan sägas ha minskat så betydligt, att den numera icke fyller den större delen av gifta kvinnors liv, måste det å andra sidan framhållas, att det dock är med hänsyn till barna- vårdandet, som flertalet kvinnor vid sitt äktenskap lämna sitt föregående yrke. Den nutida svårigheten ökas av att denna diskontinuitet i arbetsupp- gifter icke endast betyder ett yrkesbyte utan även att, eftersom den direkta barnavårdsuppgiften upphör vid en tidigare tidpunkt i ett längre liv, den gifta kvinnan tenderar att få en mellanperiod i sitt liv, före den inträdande ålder- domen, då varken barnavårds- eller förvärvsuppgifter ta henne i anspråk.
Denna mellanperiod är i själva verket —— särskilt om hänsyn därjämte ta- ges till att den ekonomiska otryggheten vid denna ålder blir större på grund av änkerisk, påfrestningar i äktenskapet samt ökad svårighet att finna sysselsättning å arbetsmarknaden — ett av de allvarligaste problemen i kvin- nornas liv, sådant det gestaltar sig under industriella förhållanden. Medel-
livslängden har nämligen samtidigt ökat. Beräknar man den återstående medellivslängden och den sannolika återstående livslängden vid födelsen samt den återstående medellivslängden vid 25 års ålder, har denna för kvinnorna förändrat sig på följande sätt:
Tab. 10. Förändringar i kvinnornas medellivslängd. ggg-ige lågggstadzgnås'laä; Å ;" ' '" rv . . . . A T Vidlågååsen Vilåvåggägen 113313;— kgiirfitrilor vidålåfårars VldålzdocrarS ar ar ar ar ar ar 1816/40 43'56 51'43 37'00 2641 1960 1841/50 4608 5579 13825 12721 12011 " 1851/60 441419 53'26 238-82 22786 22072 1861/70 4640 5700 400 280 21'0 1871/80 48130 5980 41'0 300 220 1881/90 51'47 63'37 42'58 31'28 23'64 1891/00 5363 6549 41'80 43'86 3175 2404 1901/10 5698 68-22 4280 4478 3253 2474 1911/10 5838 6894 4254 4458 32-61 24'79 1921/25 6295 7202 1926/30 63.33 7202 1921/30 63'16 72'03 4474 4643 33'35 25'14 Källa: Statistisk årsbok, olika årgångar, samt folkräkningarna. 1 Gäller medeltal för åren 1811—1855. _;2 Gäller medeltal för åren 1856—1860.
Den ökning som skett under de sist förflutna 100 åren är som synes endast ungefär åtta år om återstående medellivslängd räknas från 25 års ålder, vid vilken ålder spädbarnsdödligheten, vari de största vinsterna gjorts, icke influerar på beräkningen. Att sätta livslängd och barnavårdsuppgift i för- hållande till varandra har icke desto mindre sin betydelse.
Här har endast uppmärksammats den faktiska minskningen i de vårdade barnens antal och därmed i den tid, som deras hjälplöshet och beroende va- rar. Däremot skall intet försök göras att värdera den större eller mindre arbetsinsats varje barn fordrar. Med stigande barnavårdskrav har denna ökat. Men hur intensivt än arbetet med barnens vård är under deras min- derårighet, kan detta arbete icke förlängas till att taga en lika stor del av moderns liv i anspråk som förr.
Familjens barnavårds- och uppfostringsfunlction har numera ej heller sin uteslutande plats inom hemmet utan hjälp härmed erhålles från olika sam- hällsinstitutioner. Redan före skolåldern erhålla en mindre del av barnen en viss dagvård utom hemmet (antalet barn på våra institutioner för små- barnens dagvård — barnkrubba, kindergarten, barnträdgård, barnkammare etc. — kan uppskattas till omkring 9 000 i Sverige). Viktigare för att be-
lysa familjens minskande funktion såsom uppfostringsinstitution är att på— peka, hur hemmen förr till största delen hade hand om såväl allmänbild- ning som yrkesutbildning. Även den högre allmänbildning, som föräld- rarna icke kunde ge utan vartill krävdes utbildade lärare, inhämtades i större utsträckning inom hemmen genom huslärare och guvernanrer. Skolan har numera så gott som fullständigt övertagit bildningsuppgiften. En kvantita- tiv uppgift om hur många procent av barnen mellan 7 och 15 år, som för hundra år sedan dagligen omhändertogos i skolor, är svår att vinna. Säkert översteg detta antal icke 10 0/0. Dessa synpunkter äro icke endast värda att påpekas för att visa familjens minskande betydelse för att infoga barnen i vårt kulturarv, utan även för att framhäva hur barnen numera äro av mindre betydelse för familjen i dess arbets- och försörjningsliv. Barnen kun- de förr bära en avsevärt större del av familjehushållets gemensamma arbets- uppgifter. Deras obundenhet av skola och andra särskilda plikter bidrager även att förklara det i det föregående omnämnda industriella barnarbetet.
Även yrkesutbildningen låg nästan helt i familjens händer. Yrket ärvdes ofta från generation till generation. Endast lärjungarna i de lärda skolorna samt lärlingarna i hantverket utgjorde i viss mån ett undantag från regeln. Dock var även för dessa kategorier yrkesarvet av större betydelse än för närvarande, även om det ingalunda är helt försvunnet.1 Ett tecken härpå är klausulen i 1669 års skråförordning, att mästaresöner skulle behöva betala endast hälften av kostnaderna för mästerskaps vinnande.” Numera ligger så gott som all yrkesutbildning utanför hemmet. Yrkesskolor, utbildnings- kurser, volontärplatser ha övertagit denna familjens gamla funktion. T.o.m. utbildningen för det husliga yrket lägges i växande mån utanför familjebus- hållen. Familjen är alltså inte längre ett lika nödvändigt instrument för för- medlande av yrkeskunnighet och socialt arv som tidigare.
Vissa andra av familjens funktioner ha under industrialiseringens påver- kan även undergått stora förändringar. Dessa äro dock mestadels icke av särskild betydelse för kvinnornas arbetsvillkor utan spela större roll för familjen själv, varför de av de sakkunniga förbigås. Endast rekreations- funktionen torde här böra nämnas. Det hålles ganska allmänt före, att fa- miljen även minskat i betydelse såsom sammanhållande ram för de sinas fritid. Uppgifterna ha i stor utsträckning övertagits av andra sociala grup- peringar: föreningar, »kamratgäng» o. s. v. Emellertid får denna förändring i familjelivet ej överdrivas. Människans sociala liv är kanske allmänt sett så mycket rikare, att dessa kontakter utanför familjen kunna öka utan att en motsvarande minskning i familjegemenskapen inträder. Som en allmän regel torde det kunna uttalas, att medan makarnas möjligheter till gemen- samma intressen och gemensam fritid snarare tilltagit, ha möjligheterna för föräldrar och barn att samordna sina intressen avtagit. Familjebanden skulle således i stort sett stärkas mellan makarna men försvagas mellan generatio-
1 Se för yrkesarvets betydelse inom de lärda yrkena Wicksell, S. och Larsson, T.: Utredning rörande de svenska universitets— och högskolestudenternas sociala och ekonomiska förhållanden (Stat. off. utr. 1936. 34). ? Lindström, H.: Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809—36, Gbg 1923.
nerna. Det moderna familjelivet har emellertid i viss utsträckning endast andra former än det gamla. Till större del än förr förlägges det utanför familjebostaden, vid camping, båtutflykter, gemensamma sport-, förenings— och nöjesintressen. Det torde vara svårt att avgöra, huruvida hustruns ar- betsbörda blivit mindre och hennes insats minskat i värde. Proportionsvis nedlägga våra dagars husmödrar säkert icke mindre tid på att bereda de sina trevnad, att smycka bostaden etc. Man hariden populärvetenskapliga »fritidssociologien» velat påvisa, hur en av de moderna husmödrarnas hu- vudsakliga uppgifter är att vara »fritidsorganisatör».
Förändringarna i familjens sexuella funktion ha visserligen ej direkt be- tydelse för kvinnornas arbetsvillkor. Indirekt betyder dock troligen den för- ändrade inställning till makarnas sexualförhållanden, som åtminstone i Vissa samhällsklasser samt i litteraturen gör sig gällande och varigenom kvin- norna nu tillerkännas en större rätt till ömsesidighet och jämställdhet, att kvinnorna äro starkare i sitt självförtroende.
Verkan av våra dagars industrialiserade arbetsförhållanden på familjens personliga funktion, på förmedlandet av intim mänsklig kontakt, ömhet, förtroende och trygghet, är svår att avväga. Å ena sidan brukar det göras gällande, att då mannen lämnat hemmet som gemensam arbetsplats en viss intressesplittring uppkommer och att denna, åtminstone för barnens vid- kommande, ökar om även modern har förvärvsarbete utom hemmet. Ä an- dra sidan brukar framhållas, att då kontakten mellan familjemedlemmarna inte är utsatt för en oavbruten nötning, de tvärtom från sina skilda verk- samhetsområden kunna mötas i hemmet i en friskare och mer personligt medveten gemenskap. Utan att avgöra, huru familjen fyller denna känslo- mässiga funktion, torde det kunna fastslås, att nutida människors behov av personligt fördjupade familjekontakter är mycket stort, och att det med den växande mångfalden av andra, ytliga kontakter samt med livets ökade jäkt och splittring snarare blir större än mindre. Det torde likaså vara otvivela aktigt att i de fall, då denna familjens psykologiskt betydelsefulla funktion tillfredsställande fylles och ett lyckligt hemliv och personligt samliv sålunda finnes, såväl mäns som kvinnors arbetsförmåga påverkas i gynnsam riktning, vilket kan komma arbetet såväl i som utom hemmet till godo.
Förändringar ur arbetsmarknadssynpunkt under industrialiseringen.
I föregående avsnitt har i breda drag den utveckling skildrats, som för kvinnoarbetet representerar en kraft, som driver utåt från familjehushåll— ningen. De minskande arbetsuppgifterna därinom ha haft sin motsvarighet i en ökning av arbetsuppgifterna på den fria marknaden. Kvinnorna ha vis- serligen i mindre mån än männen tagit dessa arbetsuppgifter i anspråk, men det vore dock en felsyn att tro, att kvinnornas deltagande i förvärvslivet år en alldeles ny företeelse. Även inom fabriksarbetet hava de från början in- tagit en avsevärd plats jämsides med män. Familjesynpunkten blir emeller- tid av stor betydelse för att förstå kvinnornas arbetsvillkor även ute i för-
värvslivet, ty det visar sig, att bland de villkor, som ytterst påverka såväl arbetsfördelning som löneolikheter mellan kvinnor och män, kvinnornas när- mare anslutning till familjen är ett av de mest väsentliga.
Husligt arbete. Starkast har utan tvivel denna bundenhet framträtt i det sedan gammalt vanligaste av alla betalda kvinnoyrken, nämligen det hus- liga arbetet.
Skillnaden mellan avlönat och oavlönat husligt arbete var i gamla tider relativt ringa. Såväl familjemedlemmarnas inkomst som tjänarnas lön be— stod till större delen av kost och logis. Därutöver erhöllos klädesplagg och halvprodukter av gårdens egen tillverkning. Husfaderns myndighet över och hans ansvar för tjänsteflickorna och hemmadöttrarna var i verkligheten ungefärligen densamma. Bägge voro underkastade hans rätt att ge husaga och för bägge hade han en viss skyldighet att ta vårdnad under sjukdom.
Tjänsteförhållandet hade endast delvis karaktär av fritt avtal. Under långa tider — i viss mån fastställt redan i landskapslagarna och formellt upphävt först 1885 — rådde för fattigt folk ett tjänstetvång. Trots att bestämmel- serna i sina detaljer ofta skiftat karaktär bestod i stort sett regeln, att den som ej hade fast egendom eller förmögenhet enligt fattigvårdslagstiftningen icke heller skulle anses ha »laga försvar», om han ej kunde visa sig bedriva egen näring eller inneha fast tjänst. Han kunde därför uttagas till krigs- tjänst eller sättas i tvångsarbete. Nu är det visserligen sant, att kvinnor, åt- minstone tidvis, voro mera skyddade än män från dessa »försvarslöshetens» konsekvenser. De kunde vara undantagna från tjänstetvånget, om de ägde »medel at ährligen nära sig utan andres förfång eller misstanckar at omgå med otilbörlig bergning».1
På 1600- och 1700-talet tillkommo regler, som ytterligare inskränkte rät— ten att enskilt ordna sin försörjning. Adeln utverkade 1686 en begräns- ning av de övriga ståndens rätt att vara husbonde, varvid det lämpliga an- talet tjänare bestämdes i noga anslutning till gårdsbrukets storlek. (Upphävd 1789.) Under merkantilismens privilegietid utsträcktes denna förordning rentav till ett förbud för de breda folklagren att ha mer än ett visst antal vuxna barn hemma hos sig. (Förordningen gällde mellan åren 1739 och 1747.) Sålunda tillhöllos landshövdingarna i 1739 års legohjonsstadga att tillse '
»det Magistraterne i Städerne hafwa et waksamt öga däruppå at hos de ringare Bårgare, såsom Fiskare, Dagkarlar och andre Städernes Handtlangare, samt Gewärs- Factorie arbetare, ej flere af deras wuxne Barn måge förblifwa hemma hos sina Föräldrar, än de til deras Hushålds- och närings syslor nödwändigt behöfwa. De öfrige böra taga sig års—tienst, eller brukas wid Manufacturier eller publiqt arbete.»*
Dessa bestämmelser, särskilt tjänstetvånget men även legostadgans all- männa regler, blevo av stor betydelse såväl för arbetstagaren under förindu-
' Winroth, A. O.: Om tjenstehjonsförhållandet enligt Svensk Rätt, I, Upsala 1898. 2 Lindstedt, H.: De kvinnliga arbetarnas numeriska roll inom Sveriges storindustri före landets industrialisering, Tiden 1921.
5—378661.
Antal personer Yrkesutövare Medhjälpande familje- over 15 ar medlemmar Är .. .. % av % av ,. % av % av Man Kv. Man män Kv. kv. Man män Kv. kv.
1880 1 462 897 1 614 527 729 198 50 68 112 4 202 134 14 174 174 11 1890 1 510 367 1 681 298 884 202 59 108 868 6 211 688 14 190 889 11 1900 1 660 487 1 809 644 1 157 801 70 157 510 9 224 126 14 200 724 11 1910 1 807 413 1 963 833 1 297 442 72 257 360 13 207 703 11 197 640 10 1920 2 016 144 2 159 092 1 591 515 79 382 016 18 168 758 8 191 791 9 1930 2 243 879 2 372 913 1 773 985 79 504 565 21 159 940 7 166 104 7
Anm. Denna statistik, som gjorts med hjälp av de olika folkräkningarna, har trots de möjligt och till största möjliga likhet med 1930 års klassificering. Vid 1920 och 1930 års husbondens köst» och dessförinnan såvitt möjligt motsvarande kategorier. Då kvinnliga tjänare föring stå mindre självständiga gentemot husbondefamiljen, ha de alltid förts till tjänare— husidkare, uppassare, barberare etc. till »yrkesutövare»; )arbetare av obestämt slag» har där- mellan samtliga i yrkesstatistiken redovisade å ena sidan samt vuxen befolkning över 15 är å
strialismens tid som för tjänarna. Hotet vilade starkt över dem, avtalsrätten var därför föga fri och möjligheterna att påverka lönesättningen strängt be- gränsade. I detta sammanhang skall ej beröras frågan, huruvida tjänarnas relativa rättslöshet allmänt sett blev dem till förfång. Här är endast anled- ning att framhäva, hur just familjeanknytningen ekonomiskt sett innebar en »osjälvständighet», som säkert var mer markerad för såväl de kvinnliga tjä- narna som de kvinnliga familjemedlemmarna än för de manliga.
De förändringar, som industrialiseringen medfört, kunna kanske mest ty- piskt avläsas, när man ser, hur just denna svårdefinierbara men otvetydiga beroendeställning för de kvinnliga yrkesutövarna under tidens lopp alltmer försvunnit. Vid ett betraktande av samtliga kvinnoarbetsområden såsom en helhet, befinnes den största omvälvningen ha skett därigenom att det hus- liga arbetet minskat i betydelse och att andra kvinnliga yrkesgrenar vuxit fram på dess bekostnad. För att få en bild av det växande oberoendet i kvinnornas yrkesställning har ovanstående tab. 11 gjorts med hjälp av de olika folkräkningarna. Tyvärr kan en någorlunda enhetlig linje icke kon- strueras längre tillbaka än till år 1880, då kategorierna »medhjälpande fa- miljemedlemmar» och »hustrur utan yrke» först infogades i folkräkningar- nas yrkesstatistik.
Av denna översikt framgår, hurusom för såväl män som kvinnor de yr- kesfunktioner som innebära beroende fortlöpande ha minskat, medan de oberoende ökat. »Yrkesutövar»-kategorien har nämligen vuxit på samt- liga de andras bekostnad. En del felkällor finnas visserligen i det statistiska materialet. Sålunda ha till »tjänare» i gamla tider förts flera, som rät- teligen voro biträden, t. ex. i affär. Emellertid säger troligen själva inräk- nandet av dem i tjänarkategorien något om deras beroende ställning.. Även
Tj änare F. (1. yrkesutö vare Hustgnlieutan Oredovisade
.. % av , % av ,,. % av , % av % av % av % av Man män Kl” kv. Mån män Kl ' kv. Kv. kv. män kv. 120 775 8 224 617 14 262 288 18 190 381 12 745 145 46 11 13 80 062 " 179 102 11 202 283 13 193 621 12 784 073 47 9 13 61 517 4 173 581 10 191 205 12 213 351 12 828109 46 0 13 47 793 3 163 344 9 166 628 9 242 188 12 881 897 45 6 11 48 452 2 194 453 9 171 723 8 197 319 9 944 648 44 4 12 44 557 2 222 673 9 166 001 7 198 377 8 993 711 42 6 12
genom åren skiftande rubrikerna sökt placera undergrupperna på ett så enhetligt sätt som folkräkningar ha bland manliga tjänare endast medtagits sådana, som anges som >tjänare i däremot även i jordbruket vanligen ha denna ställning och de även i såväl arbete som livs- gruppen. Vid 1920 års folkräkning har från gruppen rhusligt arbete» förts tvätterskor, värds- emot förts till gruppen f. d. yrkesutövare. »Oredovisadea utgör den framräknade skillnaden andra sidan.
efter det att alla reservationer, som materialet tvingar till, gjorts, måste det konstateras, att tjänarnas antal dock genomgående minskat, samtidigt som man vet, att anställningen vunnit i såväl materiellt som andligt oberoende.
Likaså har de hemmavarande familjemedlemmarnas antal minskat. Även här finnes en felkälla i materialet, såtillvida som endast medhjälpare i jord— bruket men ej i affär, andra hushåll än jordbruk etc. kunna medräknas. Bland dessa senare finnes säkert det största antal av dem, som här beteck- nats såsom »oredovisade». Hemmadöttrarna äro flera bland dessa än hem— masönerna. I jordbruksyrket tyckes det däremot förhålla sig tvärtom, vil- ket måste bero på att från bonddöttrarna rekryterats den större delen kvinn- liga tjänare.
Gruppen »hustrur utan yrke» har hållit sig mest konstant av alla katego- rier, även om man där på senare år kan märka den minskning, som svarar mot de gifta kvinnornas ökade förvärvsarbete utom hemmet.
Det husliga arbetet utgör under tiderna den stora reservoar, varifrån den kvinnliga arbetskraften rekryterats och varur andra yrken utskilt sig. Detta arbetsfält har dock aldrig varit det enda, till vilket kvinnor haft tillträde. Redan långt tillbaka skall man finna kvinnor i udda yrken, såsom barnmor- skor, »vaktfruar», hantverkare. Men även inom den grupp, som vi numera kalla arbetare i industri och hantverk och som är den bland kvinnliga yr- kesutövare näst största efter det husliga arbetet, ha kvinnor icke varit säll- synta.
Hantverk. Genom skråförordningarna voro kvinnor i allmänhet utestäng— da från den av de genom medeltiden och ända upp till 1800-talet betydelseful- laste av stadsmannanäringarna, nämligen hantverket. Hantverkets historia är
överhuvud taget en skildring av kamp mellan berättigade och oberättigade, mellan stadens hantverksprivilegier och landsbygdens försök att kringgå dem, mellan en sluten skråanda och vaknande tendenser till näringsfrihet. Kvin- norna voro kategoriskt utestängda från hantverken därigenom, att samtliga skråförordningar, som ju byggde skrånas maktställning på den fast regle- rade lärogången i yrkena, föreskrevo rätt endast för gossar att antagas som lärlingar. Däremot hade änkor efter mästare ofta rätt att efter mannens död fortsätta hans verksamhet,1 dock oftast under tydligt uttalad förutsättning, att hon vid sin sida hade en yrkeskunnig gesäll. Kvinnorna hade sålunda inom hantverket möjlighet att sköta yrkets allmänt organisatoriska uppgif- ter, men de voro av tradition utestängda från yrkets tekniska utövande. Den- na tradition blir av betydelse även för kvinnornas sentida yrkesval.
Emellertid synas kvinnor trots dessa regler ibland hava kommit i besitt- ning av hantverkets yrkeskunskaper. När på 1700-talet vissa försök gjor- des att lätta på skråtvånget, kunde därför följande stadga utfärdas:
»At Qwinfolck, som Handtwärck lärdt, ock wilja det idka, skola arbeta hos nå- gon Mästare, och under hans förswar, eller, ock om tilstånd til samma Handtwärks drifwande sig hos Magistraten angifwa, och sedan med et, efter deras Handteriag lämpat Contingent, ibland Borgerskapet anses.»2
Hela denna 1720 års stadga, som rymde vissa tendenser till näringsfrihet, mötte emellertid praktiskt motstånd hos skråna, och skråtvånget upprätt- hölls genom flera olika detaljförordningar och utslag. Skrånas möjlighet att ge kvinnor tillträde synes sällan ha utnyttjats, ehuru det ibland under 1700-talets gång påminnes om regelns tillvaro. Lindström skriver i sin av- handling om näringsfriheten:
»Som exempel på skråhantverkarnas oresonlighet kan anföras att skräddareäm- betet i Göteborg ännu år 1807 ville förmena kvinnor att försörja sig med förfär- digande av fruntimmerskläder. Lättare gick det för kvinnor att få tillverka en del smärre artiklar, som skråmästarna visserligen hade rätt att producera men dock vanligen icke befattade sig med.»3
Under 1800-talets första del börjar diskussionen om kvinnornas arbetsrätt att taga fart. Såsom illustration till denna debatt må anföras ett citat ur den anonyma broschyren: »Några ord om nödwändigheten, att, utan hinder af skrå-författningarne, medgifwa lämpelige utwägar till försörjning för qwin- nokönet och i synnerhet embets- och tjenstemäns samt andre ståndspersoners torftiga enkor och oförsörjda döttrar.» (Sthlm 1809.) Däri säges:
»Många borgerliga Handteringar finnas ofelbart, som med lätthet kunna bestri- das af Qwinno-könet, och någre, hwilka naturligen borde detta kön tillhöra. Ibland desse sednare kan Skräddare-Handtverket med skäl räknas. Man kan swårligen föreställa sig något mera otjenligt än att arbetsföre karlar, hwilkas biträde så wäl behöfdes wid mera mödosamma Näringar i ett folkfattigt Land som detta syssel- sättas att sy kläder ej allenast för Mankönet, utan åfwen åt Fruntimmer, och under
1 »Enka efter afliden Borgare på Handtverk, Manufactur och Handel, må, sålänge hon ogift förblifwer, mannens Borgerliga näring i behörig ordning fortsätta.» Danckwardt, G. M.: Sam— mandrag rörande Handtwerkerier och Manufacturer m. m., Sthlm 1823.
** Lindström, H., a. a. s. 27. & Lindström, H., a. a. s. 132.
Skrå-Författningarnes skydd beröfwa den torftiga Qwinnan ett närings-fång, som icke utan högsta orättvisa borde kunna henne betagas.»
Denna broschyr kom tillsammans med en hos borgarståndet och en hos adeln år 1809 väckt motion att föranleda, att riksdagen 1809—10 i viss mån principiellt godtog kvinnornas näringsfrihet.1 Under beredningen i allmän- na besvärs- och ekonomiutskottet förordade man samma slags hantverksfri- het för kvinnorna som soldaterna tidigare fått. »Fattigvårdsdirektionen el- ler kyrkorådet borde bl. a. tillse, att arbetsgivare och arbeterskor uppfyllde sina förpliktelser, och att fattiga kvinnor erhöllo nödigt arbete hos hant— verksmästare.» (Lindström, 3. a. s. 134.) Borgarståndet godtog, ehuru icke enhälligt, förslaget om viss näringsfrihet, men de kringgärdade den med yt- terligare ett par förbehåll: Kvinnor skulle icke ha rätt att begagna sig av manligt biträde på sina verkstäder och deras särskilda näringsfrihet skulle upphöra, när de gifte sig.
En stark motivering bakom denna relativa lättnad i näringstvånget var den brist på manlig arbetskraft, som kriget medfört. Man har här i själva verket en historisk svensk parallell till den frammarsch, som kvinnoarbetet i Europa gjorde under världskriget. Avsikten var, att om kvinnorna i ökad utsträckning finge tillåtelse att ägna sig åt stadsmannanäringarna, skulle manlig arbetskraft i större utsträckning stå till förfogande för jordbruket eller, som ovannämnda utskott enligt Lindström uttryckte det, för »sådana yrken, som fordrade djupare kunskaper och större kroppskrafter».2
Det ovannämnda beslutet kom emellertid att bli föremål för åtskilliga tolkningsstrider och någon författning om allmän näringsfrihet blev ej ge- nomförd förrän år 1846. Även då var ingen som helst verklig jämställdhet uppnådd för kvinnorna. Den Hantverksordning, som den 22 december 1846 stadfästes av Kungl. Maj:t, börjar med orden: »Rättighet att i stad eller å lan- det hålla handtverksverkstad, och med biträde af gesäll, lärling eller annan ar- betare, till afsalu åstadkomma handtwerksarbeten, eller med enahanda biträde utöfwa bageri-, bryggeri- eller slagterihandtering, tillkommer hwarje Swensk man, som eger Swensk medborgarerätt», med vissa ytterligare villkor om god frejd, skrivkunskap samt föreskrifter om mästerskap och burskap.
»Den utesluter således genast, såsom princip qvinnan från dessa rättigheter, ehuru största delen af handtverken äro mera passande för qvinnans svagare kropps— krafter, än för mannens muskelstyrka, — det enda företräde, som mannen har —— såsom bokbindare-, glasmästare-, handskmakare-, hattmakare-, kammakare-, målare-, segelsömmare-, skomakare-, skräddare-, snörmakare-, svarfvare- m. fl. handteringar, vid hvilka det nästan är skamligt, att den groflemmade mannen sys- selsätter sig. Ännu mera besynnerligt är det, att man åt mannen öfverlemnat bageri- och bryggerirörelserne, då uti hushållen det är alltid qvinnan, som dermed syssel- sätter sig.»3
Likaså heter det på tal om fabriksrörelse endast att varje svensk man får idka dylik,
1 Se för detta och det närmast följande: Lindström, H., a. a. 2 Lindström, a. a. s. 135. & Agardh, C. A. och Ljungberg, C. E.: Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige, 11, Carlstad 1854, s. 112.
»äfven sådane, som ändå mera passa för qvinnokönet än mankönet, t. e. blekeri, spinnerier och väfverier, hvilka handteringar just utgöra qvin'nans vanliga syssel- sättning uti hushållen. »1
För dessa yrkesgrenar göres visserligen ett tillägg, att »Enka, frånskild hustru och ogift kvinna, som eger swensk medborgarerätt, tillkommer ock den näringsfrihet som stadgad är.» Kvinnor skulle dock icke kunna få mäs- terskap eller burskap. Då emellertid den ogifta kvinnan för att kunna göra några affärstransaktioner måste vara myndigförklarad, var den reala vins- ten av den nya näringsfriheten icke stor. Dylik tillåtelse måste hon söka hos konungen och Agardh påminner om att kvinnan under det hon söker myn- dighet är omyndig och alltså utlämnad till allehanda påtryckningar.
»Dessutom förhåller det sig för närvarande med qvinnorne i Sverige i afseende på att företaga sig något näringsyrke, som med qvinnorne i China i afseende på, att gå... Hvilken qvinna vid 25 år skulle ej i vårt land tro sig vara oförskämd eller löjlig, om hon yrkade hos sina slägtingar, som förvalta hennes arf, att få gå till konungen och begära att blifva myndig? »1
Före näringsfrihetens genombrott voro endast följande möjligheter att ut- öva hantverk uttryckligt öppna för kvinnor;'"' nämligen
enl. kungl. brev av år 1777 en särskild näringsfrihet för skepparehustrur; enl. kungl. brev 1804 tillverkning av talgljus för avsalu såsom ett lämpligt försörjningsmedel för fattiga kvinnor;
enl. kungl. förordning 1834, gällande sockerbagerierna i Stockholm, att kvinnor på grund av särskilt ömmande omständigheter, såsom svag hälsa, kunde få baka och hembära pastejer.
Vid bedömandet av samtliga här omtalade bestämmelser bör likväl ihåg- kommas, att i vissa fall såväl män som kvinnor hade rätt att utan biträde av andra än hemmavarande hustru och barn driva näringsfång.
Även vid genomförandet av näringsfrihetsförordningen år 1846 kom den- na att vad gäller hantverket kunna bli av praktisk betydelse endast för än- kor, frånskilda samt ogifta kvinnor. För varje anställning, som innebar nå— gon ekonomisk ansvarighet av sina utövare, kunde av de ogifta kvinnorna endast de myndigförklarade ifrågakomma. Först 1858 kunde ogift kvinna bli myndig vid 25 års ålder på villkor att hon särskilt underrättade dom- stolen om denna sin önskan, 1863 blev hon utan vidare myndig vid 25 år och 1884 vid 21 års ålder. 1859 blevo handelsrättigheterna allmänna för kvinnor och 1864 kom den fullständigare näringsfrihetsförordningen, vars allmänna princip var att »svensk man eller kvinna är — — — berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller an- nan handtering». Först 1920 blev gift kvinna helt myndig, sedan hon dock 1874 fått rätt att förvalta enskild egendom.
1 Agardh, C. A. och Ljungberg, C. E., a. a. 2 En del ytterligare törvärvsmöjligheter (handel med nipper etc.) höra rätteligen hemma under handelsprivilegierna. Se därom nedan 5. 78.
__
Tab. 12. Kvinnors förekomst i de till kommerskollegium inkomna förteckningar-na över hantverkare.x Städer och köpingar Landsbygd Kvinnor År Hantverkare och Gesäller och Hantverkare och Arbetare på idkare arbetare idkare (gesäller etc.) 100 män Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 1858 7 194 582 18 421 — 214 649 19 6 762 — 1 1860 7 174 529 18 390 — 17 189 31 6 812 _— 1 1865 7 955 416 17 445 501 6 081 38 5 592 47 3 1870 8 510 404 13 146 724 6 953 39 5 689 67 4 1875 9 163 486 19 239 1 452 8 842 53 7 594 149 5 1880 10 025 544 21 062 1 816 9 971 104 8 602 222 5 1885 9 944 592 21 719 2 467 10 607 131 9 272 348 7 1890 10 190 700 20 394 2 634 11 235 219 10 132 463 8 1895 9 961 857 22 446 3 082 12 590 263 11 367 586 8 1900 11 922 941 23 105 3 059 31 054 600 15 750 891 7 1905 13 592 1 301 26 257 4 472 40 310 1 850 18 687 1 594 9 1910 '14 827 1 728 27 403 5 296 44 398 2 532 19 048 2 046 11 Källa: Kommerskollegii berättelser. Sveriges officiella statistik. 1 Samtlig äldre statistik och särskilt den som avser hantverket är behäftad med stora brister. Den anföres här mera för att illustrera utvecklingens gång är. för att ge siffer— , mässigt exakta upplysningar. — 2 För åren 1858 och 1860 äro även i resp. kategorier in- räknade s. k. xgärningsmän>,som till antalet äro betydligt fler än hantverkarna. — 3 Inne- sluter även bolag.
Till dessa böra läggas ännu ett antal, som redovisades under annan rubrik, då deras ställning enligt lagen var en annan:
Tab. 13. Kvinnors förekomst bland dem som hava rätt att såsom för-
sörjningsmedel med egna händer åstadkomma hantverksarbeten. År Städer och köpingar Landsbygd Kvinnor på * 100 män
Män Kvinnor Män Kvinnor
1858 4 352 1 139 890 3 22 1859 4 532 1 086 662 1 21 1860 4 805 1 147 806 7 21 1861 5 225 1 334 849 2 22 1862 5 438 1 390 782 3 22 1863 5 738 1 459 7 509 88 12 1864 5 812 1 467 8 483 115 11
Källa: Kommerskollegii berättelser.
1 8 6 4 1900, stad och län Y r k e Stad Län Kvin: Hant— Kvin-_ 11123" ”af— "155 . ;;; ”(15.53 kare etare kare betare man man Bagare .......................... 61 45 6 14 65 714 1 731 61'8 Plåtslagare ...................... 11 _ _ 1 19 9 13 12 Bokbindare ...................... 11 12 — _ 3'1 23 124 163 Borstbindare ..................... 1 _ _ _ O'? 2 8 1 && Bryggare ........................ 14 16 1 6 33 14 66 129 Buntmakare och körsnärer ........ 4 17 _ _ 13'9 16 105: 969 Bygg— och murmästare ............ 4 _ _ — 0'8 2 3 01 Färgare .......................... 5 6 2 _ 3'8 8 28 103 Garvare ........................ 5 — 1 _ 09 11 3 ? 2'0 Gelbgjutare ...................... 5 _ 1 — 3'6 _ 1 _ Glasmästare ...................... 10 _ _ — '7 10 2 25 Guldsmeder ...................... 13 5 _ _ 2'4 31 75 163 Handskmakare .................. 17 40 _ 3 30'0 6 % 33'7 Hattmakare ...................... 9 18 _ _ 89 34 75 603 Hovslagare och smeder .......... 17 — 4 _ 0'9 — — _ Instrumentmakare ................ 1 _ _ _ 0'4 1 3 25 Kakelugnsmakare ................ 19 1 _ _ 2'2 7 1 11 Kammakare ..................... 4 _ _ — '7 _— — _ Klen— och pistolsmeder ............ 9 _ _ _ 0'6 320 5 03 Kopparslagare .................... 23 1 2 _ 26 6 3 11 Målare .......................... 15 _ 1 _ 1'0 19 9 0'5 Nålmakare ...................... 4 _ _ _ 11'1 _ _ _ Perukmakare .................... 1 1 _ _ 2”? 32 60 114 Repslagare ...................... 8 4 _ _ 26 18 5 58 Sadelmakare .................... 6 _ — _ 08 13 38 24 Skomakare ...................... 16 6 _ — 05 29 113 1'0 Skräddare ........................ 8 14 _ 7 09 284 897 99 Slaktare ........................ 10 1 _ _ 26 56 114 70 Snickare ........................ 8 _ _ _ 03 15 12 03 Snörmakare ...................... 2 11 _ — 228 12 55 1369 Sockerbagare .................... 2" 30 6 _ 192 73 284 802 Stenhuggare ...................... _ _ 1 _ 1'0 _ — 0 Svarvare ........................ 6 _ — _ 24 10 12 53 Sämskmakare .................... 5 _ — _ 13'5 _ — _ Tenngjutare ...................... l _ — _ 3'1 _ — 0 Tunnbindare .................... 10 — — _ 2'0 _ _ _ Urmakare ........................ 5 2 _ 2 29 18 6 1'4 Vagnmakare .................... 1 _ _ — 03 1 _ _
Statistik över kvinnornas deltagande i hantverk finnes publicerad såsom bilaga till kommerskollegii berättelser fr. o. m. är 1858. Tyvärr står emel- lertid rubriken »qvinnor» utan den specialisering, som för män ger en upp- delning å följande kolumner: män, gesäller, lärlingar samt andra arbetare. Ett sammandrag har gjorts från de olika åren med femårsmellanrum. (Tab. 12—14.)
Industri. Om skråtvånget länge höll de historiskt äldsta specialyrkena stängda för kvinnorna, var dessas roll inom industrien inte lika obetydlig. Så långt man kan följa uppgifterna synas kvinnor ha arbetat jämsides med män. Sommarin1 fastslår, att de, såsom de gjort sedan medeltiden, under 1600- och 1700-talen i stort antal arbetade i gruvorna och vid bruken. Icke sällan uppgick de kvinnliga arbetarnas antal till 10 eller 20 0/0 av hela arbe- tarstammen. Många av dem voro gifta. Några senare uppgifter och skild- ringar må illustrera förhållandena.
1805 uppges sålunda antalet kvinnor vid masugnar, alunbruk och stäng- järnshammare till 791 eller mer än 25 0/0 av samtliga arbetare.2 Omkring år 1840 ger Forsell följande skildring:3
»För dem som äro alldeles obekante med huru berghandteringen skötes kan det icke vara utan intresse, att se en kort uppställning.
Tvenne arbetshjon, en man och en qvinna, borra vanligtvis i grufvan per dag 3 alnar . . . Mannen har i aflöning 21 sk. 3 rst., qvinnan 16 sk. szo.»
Smederna synas däremot varit män. En relativt stor betydelse ägde dessutom den egentliga fabriksindustrien, sedan den tagit fart under 1600—talet, då privilegier för fabriker och manu- fakturier likaväl som förläningar ibland utdelades som kungamaktens ynnest- bevis. Under vår merkantilistiska epok på 1700-ta1et nådde fabriksindustrien en viss, ehuru i stor utsträckning konstlad blomstring. Manufakturerna voro dåtidens skötebarn, närmast uppbyggda efter franskt mönster. I allmänhet voro de liksom hantverket och handeln ett städernas monopol, ehuru vissa distrikt utgjorde undantag. Fabrikernas privilegier fastställdes i 1739 års för- ordning om Manufactur- och Handtwårkeriprivilegier.
En realdefinition av vad som var hantverk och vad som var fabriksin- dustri är svår att göra. I stort sett var före maskinteknikens tid den fa- briksmässiga produktionen väsentligen kännetecknad av ett starkare »kapi— talistiskt» moment än hantverket: fabriksanläggningarna voro större och produktionen arbeta-de med lagerhållning, medan hantverkarna huvudsak- ligen arbetade efter beställning. Gränsdragningen mellan hantverk och fa- briker blev dock huvudsakligen den formella, att fabrikerna ej voro under- kastade skråförordningarna utan hörde in under en städernas särskilda hallrätt.
* Sommarin, E.: Bidrag till kännedom om arbetsförhållanden vid svenska bergverk och gruvor i äldre tid till omkring år 1720, Lund 1900.
2 Lindstedt, a. a. s. 173. 3 af Forsell, C.: Statistik öfver Sverige, Sthlm 1844, s. 168.
Dessa fabriker rymde visserligen stundom ett större antal arbetare inom en och samma verkstadslokal, men dessutom hade de en stab av hemar- betare anställda. På bägge dessa. sätt deltogo kvinnorna i fabriksarbetet. Alldeles särskilt intogo de en framträdande plats inom textilföretagen, som utgjorde den största gruppen bland dessa fabriker. Från textilindustrien finnas vissa uppgifter, som visa kvinnornas mycket stora andel i dess arbe- tarstam. På 1750-talet sysselsatte denna industri sålunda ensam fem sjun— dedelar av alla redovisade arbetare i landet eller omkring 15 000 arbetare och av dessa voro minst 70—80 0/0 kvinnor, både »inom och utom verket».1
Inte ens i detta fabriksarbete hade emellertid kvinnorna en från familje- tillhörigheten fri ställning. Det var tvärtom mycket vanligt, att familjefadern tog anställning för hela sin familj. Arbetskontraktet och löneutbetalningen gjordes i husfaderns namn. En belysande bild av hur hela familjen deltog i fabriksarbetet får man av en hallberättelse från år 1740 angående Barn- ängens manufaktur.2 Där angives varje mästare och varje vävstol. Så gott som undantagslöst arbeta hustru och barn tillsammans med husfadern, t. ex.
»9) Swänska mästaren Zacharias Richter, Senior, arbetar med hustru och 2 Barn, 1 Tysk gesäll, 1 Swänsk lärogosse och 6 st. spinnerskor 15/00 kläde på 1 stohl.= 1 stol. 12 arbetare.»
Den enda vävstol, som icke omhänderhas av en mästare, redovisas för: »19) af]. Tyska mästaren Becks Enkja ifrån Berlin, med 2 st. små barn, 4 st. Tyska gesäller och 1 kardare, 1 spolegosse, 1 plyserska och 8 st. spinnerskor = 1 stohl. 18 arbetare.»
Klarare kan knappast familjebandets betydelse för arbetets upporganise- rande framträda. En familjesamhörighet, som varit naturlig och nödvändig under agrara kulturformer, övertas till en början även av stadsmannanä- ringarna. Av Barnängens år 1740 uppgivna personal av 17 mästare, 32 ge- säller och 237 andra arbetare voro omkring hälften av de senare kvinnor _ hustrur, döttrar, svärmödrar, styvdöttrar till mästarna och gesällerna samt dessutom särskilt upptagna plyserskor och spinnerskor.
En upplysande skildring av de fria kvinnliga arbetarnas sociala ställning får man från 1700-ta1ets Sundsvall.
Spinnerskorna voro endast i undantagsfall bofasta i staden. Mantalsskrivna som fabrikens »försvarsfolk» på landsbygden infunno de sig blott för att avhämta ullen och avlämna sitt garn. Både att rekrytera denna personal och att kontrollera dess arbete visade sig svårt. Spinnerskorna, mestadels fattiga och ensamstående kvinnfolk, uttogos i början med biträde av kronobetjäningen, som dock snart för- lorade lusten för detta värv. Det hade snarare blivit en tvångsvärvning än fria av- tal, och detta framkallade friktioner. »Man utbad sig order från länsstyrelsen till kronobetjänterna att med större allvar gå fabriken tillhanda, eljest står att befara, det gemene man, som ganska liten utsikt äger om väl inrättade fabrikers nytta i längden för riket, snart nog med kallsinnighet lämnar det arbete, han under hän- der haver, och återigen träder in i sin gamla lättjefulla levnadsart. Att de krävda
1 Lindstedt, H., a. a. enligt uppgifter ur hallberättelserna och manufakturdeputationens be— rättelser. ” Avtryckt i Rosman, H.: Textilfabrikerna vid Bamängen, Sthlm 1929.
Kvinnor i % av Är Män Kvinnor totala antalet in- dustriarbetare
1805 27 495 2 958 9'71 1810 26 253 2 488 866 1815 24 640 2 057 717 1820 25 GW 2 578 9'12 Enl. tabellkommissionen 1830 28 178 2 288 748 1840 30 359 2 192 673 1850 35 165 3 602 9'29 . " . 1860 52 666 10 264 1 16-31 % Eggmlåggzggåggåam” 1870 48 905 11 508 1960 1880 68 099 16 605 1960 _. . 1890 108 201 25 327 18'58 Eghsägggiifääoueg" m" 1900 246 608 49 609 1607 1910 272 942 59 005 17'77
1 Lindstedt anger att siffran 16'31 % för 1860 är för låg, då samtliga arbetare i Stockholm förts som män och uppskattar ett riktigare procenttal vara 18'44 %.
åtgärderna kommit till stånd framgår därav att åren 1748—49 närmare ett fem- tiotal nya spinnerskor mantalsskrevos för fabriken. Allmogen å sin sida hade svårt att smälta, att fabrikens försvarsfolk fick bo kvar på landsbygden, där dessa osta- diga personer påstodos uppgadda barn och tjänstefolk till lättja och självsvåld, att förtiga andra ”av dem förelöpande orimligheter'.» Vid landstinget 1750 måste landshövdingen utlova, att de spinnerskor, som ej voro stadda i jordbrukstjänst eller skötte gamla föräldrar, skulle tillhållas att inflytta till staden. 1760 fick »fa- briksägaren rätt att, i nödfall med lagens hjälp, taga i anspråk landskapets samt- liga 'inhyses sittande kvinnor”.» 1763 hade man »närmare hundra spinnerskor, ”allt inhyses kvinnfolk, av vilka allmänheten föga nytta haft'».1
Jämte fabrikernas organiserade arbete »utom verket» bedrevs hemindu- strien även på annat sätt, nämligen med kommissionärer som mellanhand. Dessa hemarbetare skulle omkring år 1750 ha varit tre gånger så många som de i anslutning till fabriker arbetande, alltså över 40 000 arbetare, av vilka en betydande del av kvinnorna sägas vara gifta.2 Inom denna kategori var dock hemindustrien oftare en bisyssla och ej som i den andra ett heltidsar- bete. Det brukar framhållas, att det hemindustriella arbetets särskilda nöd- karaktär knappast lika mycket gör sig gällande, så länge det utgör en bi- syssla för familjen som då det blir ett huvudyrke. Denna arbetsorganisation har dock allmänt en lönenedpressande verkan.
Den hemindustri, som »förlades» av kommissionärer som mellanhand, ha- de ett centrum i Sjuhäradsbygden kring Borås. Arbetet bestod då huvudsak—
1 Ahnlund, N.: Sundsvalls historia 11, Sundsvall 1921. ? Lindstedt, H., &. a.
berättelser. Å r 1 8 6 3 Å r 1 9 0 0 Antal Antal Kvin— Antal Kvin- ägare arbetare nor arbetare nor på 100 på 100 M. KV. M. Kv. män M. Kv. män Klädes— och yllefabriker .............. 81 _ 2 635 1 537 58 2 221 4 545 205 Bomullsvävnadsfahriker .............. 7 2 451 771 171 1 276 4 860 381 Linnevävnadsfabriker ................ — 1 22 85 (386) 190 573 302 Segelduks- och jutefabriker .......... 1 — 112 126 112 480 688 143 Trikåfabriker ....................... 12 1 59 684 (1 160) 260 3 0218 1 169 Repslagerier, jute- och trasselfabriker. . 8 6 151 8 5 372 212 57 Ullgarnsspinnerier .................. 11 — 55 85 155 1 839 1 357 74 Bomullsgarnsspinnerier .............. 2 — 712 736 103 2 169 3 614 166 Linnegarnsspinnerier ................ _ — 50 81 (162) 144 343 238 Sidenfahriker ........................ 3 — 49 468 (955) 7 16% (2 400) Kattunstryckerier .................... 8 — 49 10 (20) Sockerraffinaderier, choklad etc ....... 7 —— 1 184 89 8 7 046 1 480 21 Tobaksfabriker ...................... 86 3 1 722 471 27 1 747 2 752 158 Färgerier och blekerier .............. 415 13 968 56 6 1 799 536 30 Läderfabriker ...................... 683 29 1 758 20 1 2 353 1 567 67 Olje-, såp- och ljusfabriker .......... 52 3 363 163 45 1 503 931 62 Glasbruk och -fahriker .............. 1 1 1 024 63 6 5 427 374 7 Porslinsbruk, kakelugnsfabriker o. dyl. 65 3 951 221 23 27 566 1 458 5 Pappersbruk och pappfabriker ...... 63 2 1 033 645 62 4 912 1 441 29 Pappersfabriker .................... 25 1 265 51 19 975 1 162 119 Mekaniska verkstäder ................ 84 — 4 316 13 0 20 654 27 0 Åkdonsfabriker (ej båtar) ............ 25 — 265 — — 2738 — — Kemisk-tekn. fabriker ................ 29 2 131 54 40 554 214 39 Tändsticksfabriker ................... 13 — 337 703 20'.) 3 235 2 867 89 Jäst— och stärkelsefabriker ............ 9 & 42 9 (21) 656 52 8 Bryggerier och brännerier samt vatten- fahriker .......................... — — 60 — — 6 722 1 845 28 Bärvins- och saftfabriker ............ 4 -— 20 10 (50) 48 28 (58) Ättiksfabriker ...................... 13 1 25 2 (8) 88 9 (10) Korkfabriker (korg etc.) .............. 10 1 76 12 (16) 400 276 69 Litografiska fabriker ................ 1 — 69 71 (103) 5 673 1 326 23 Musikaliska instrumentmakerier ...... 10 — 57 — — 546 18 3 Övriga ur— och instrumentfabriker. . . . 352 74 21 Div. andra fabriker (elektricitetsverk, leksaks-, lamp-, mösskärmsfabr. etc.) 459 35 1 124 467 42 772 166 22 Slakteri-, charkuteri-, fisk- och inar— garinfahriker ...................... 924 485 53 Bagerier, kvarnar och kexfabriker. . .. 6244 444 7
berättelser. Ä r 1 8 6 3 Å r 1 9 0 0 Antal Antal Kvin— Antal Kvin— ägare arbetare nor arbetare nor på 100 på 100 M. Kv. M. KV. män M. Kv. män Beklädnadsfabriker o. dyl. .......... 1084 21886 2019 Trävarufabriker .................... 18 210 809 4 Produkter av kol etc ................. 9634 515 5 Metallvarufabriker .................. 3 148 618 20 Maskinfabriker (utom mekaniska verk- städer och instrumentfabriker) . . . . 3 095 437 14 Anm. Vissa smärre fabrikstyper, t. ex. cikoriafabriker, ha här ej medtagits, varför en summering ej direkt från denna tabell kan företagas. Emellertid voro av ägarna år 183 2191 män och 104 kvinnor samt 217 bolag. Av arbetarna voro sammanlagt år 1863 20 214 män och 7768 kvinnor samt är 1900 216485 män och 48 994 kvinnor, (1. v. s. 38 kvinnor på 100 män är 1863 och 23 år 1900.
ligen i spinning. Såsom allmän regel torde ha gällt, att detta arbete till stör- sta delen utfördes av barn och kvinnor. Just från Boråstrakten finnes emel- lertid exempel på, hur den arbetsfördelning, som av gammalt ansett spånad och vävnad för kvinnogöra, fick vika för ett männens »intrång». Nils Huf- wedsson Dal beskriver sålunda i sin i början på 1700—talet utgivna beskriv- ning av Boråstrakten, att när linet var berett,
»lägga icke allenast Qwinfolken, utan ock såsom fordom i Ägypten, Manfolken äfwen handen vid spinneråcken, sammanflytjandes hela byalaget om winter Afte- nar i ena styfwo at spinna».1
Tillsammans voro i fabriks- och hemindustri ett betydande antal kvin- nor sysselsatta. Statistiken över dem blir för gamla tider dock särdeles svår- tydbar. En hel del av de, helt eller delvis, i hemindustriell produktion syssel- satta äro troligen alls icke representerade i yrkesstatistiken. Såsom hustrur och döttrar till bönder, hantverkare, fabriksarbetare, torpare eller »hjon» av olika slag ha de troligen ofta ej uppgivit sin yrkesmässiga hantering. Dess- utom är det bekant, att i en del fall kvinnor visserligen arbetade för förläg- gare eller fabriker, men dock ien bondes hem såsom »lagstadde pigor». I statistiken komma dessa därför att räknas i tjänarkategorien i stället för i fabriksarbetarkategorien. Med dessa reservationer må här angivas en av Helgo Lindstedt2 sammanställd tabell över andelen kvinnliga industriarbeta- re från 1800-ta1ets början, vilken —— vad gäller åtminstone tabellkommissio-
1 Citerat efter Svensk hemindustri, del 11. Sveriges officiella statistik 1917. I denna utred- ning tinnes såväl referat av tidigare spridda undersökningar som ock en framställning av den största svenska undersökningen av hemindustriförhållanden.
” A. a.
nens uppgifter —— avser endast arbetare, som inom själva verkstäderna »mot tingad lön eller dagspenning tillhandagå». (Se tab. 15.)
För den tid som industristatistiken publicerats av kommerskollegium kunna även en hel del upplysningar vinnas om på vilka områden kvinnlig arbetskraft företrädesvis tagits i anspråk. Generellt kan iakttagas, hur kvin— norna i större utsträckning sysselsatts inom konsumtionsvaruproduktionen och därvid särskilt inom de näringsområden, som mest direkt vuxit ut ur det husliga arbetet. Dessa uppgifter börja i Commerce Collegii berättelse om fabriker och manufakturer år 1863. Man får dock enligt dessa en redovis- ning (se tab. 16) för ett betydligt mindre antal personer än vad enligt Lind- stedt nyss ovan angivits, då endast vissa typer av produktion upptagas såsom fabriker och manufakturer. Den är dock av intresse för jämförelse med den nuvarande fördelningen (se 5. 94). Arbetsfördelningens traditionella ka- raktär ger sig därvid klart tillkänna.
Handel. Även inom nästa stora yrkesgrupp, handeln, kan man taga för- hållandena inom en viss tidigare period som utgångspunkt för en jämförelse med nutiden, medan det däremot för de sakkunnigas uppdrag ej kan vara nödvändigt att följa utvecklingen emellan dessa båda tidsperioder.
En relativ näringsfrihet för kvinnor fastslogs i den år 1846 utkomna han- dels- och hantverksförordningen. Förhållandena inom handelns område fram till denna tidpunkt ha delvis fått sin belysning i samband med skild- ringen av hantverket. Bägge dessa förvärvsgrenar voro sedan medeltiden omgärdade med monopolistiska bestämmelser. Ursprungligen voro dessa tillkomna för att skydda städernas intressen mot konkurrens från landsbyg— den: reglerna för landsköp voro lika snäva som tillåtelserna för s. k. »gär— ningsmän» att bedriva hantverk på landet. Senare kom skyddet att upp- rätthållas i de personers intresse, som i näringen och staden vunnit burskap.
Före 1846 stodo allmänt endast följande handelsmöjligheter öppna för kvinnor, nämligen
enl. kungl. reglemente 1749 tillåtelse för de av kvinnokönet, som äga god frejd, att sälja nipper;
enl. kungl. brev av 1774 och 1790 förbehåll för fattiga änkor, värnlösa kvinnor samt avsigkomna borgare om rätt att i Stockholm idka tobakshan- del;
enl. kungl. brev 1781 rätt för fattiga civil- och militärbetjäntes änkor att utöva traktörsnäringen; samt
enl. kungl. brev 1844 tillstånd att i Stockholm kringbära och försälja glas- arbeten å gator och allmänna platser under iakttagande av vederbörliga ord- ningsföreskrifter.
Inte ens näringsförordningen av 1846 gav någon allmän handelsfrihet åt kvinnorna. I själva verket var denna deras frihet betydligt mer inskränkt genom Handelsordningen än genom Hantverksordningen. Den första para- grafen talar endast om att »rättighet att i stad idka handelsrörelse tillkom- mer varje man, som äger svensk medborgarerätt». Om kvinnornas handels—
frihet heter det däremot endast: »Wälfrejdade qvinnor, som förete betyg om försvarlig kristendomskunskap, ware oförhindrade att i stad idka nipper— handel, klädmäkleri, mångleri, tobakshandel samt försäljning af så kallat nålstolskram, med Villkor för ogifta qvinnor, att de blifvit myndiga förklara- de, och för gifta, att deras män dertill lemnat samtycke och för deras för- bindelser ansvara.» Först 1859 kom en förordning att — fortfarande dock under vissa villkor — kvinnor skulle ha rätt att idka minuthandel. 1864 var, som ovan omtalats, det egentliga genombrottsåret för kvinnornas handels- frihet.
Det är under dylika förhållanden icke att vänta några avsevärda spår av kvinnorna i handelsstatistiken. Folkräkningen 1855 upptar för hela Sve- rige 318 kvinnor å landsbygden samt 850 i städerna, som för »egen räk- ning idkade Handtverk eller Handel» (medan sammanlagt 218 idka bruks- eller fabriksrörelse och 11 325 för egen räkning idka lantbruk). Biträdande i hantverk eller handel voro däremot 2 299. Fr. o. m. 1860 års folkräkning kan man följa dessa näringsgrenar i stort. Men först från en senare tid- punkt blir det möjligt att i detalj följa de områden, på vilka kvinnor ryckt fram. I nedanstående tabell ha handelsyrken av många olika slag sam- manförts, innefattande såväl ägare som biträden i gross- och minuthandel men även kontors- och bankanställda. Stora svårigheter beredas emellertid av ojämnheter i statistiken, varibland för äldre tid särskilt må märkas benä- genheten att inräkna biträden i den här icke redovisade tjänarkategorien. Det är troligt, att denna tendens skall ha gjort sig särskilt gällande för just de kvinnliga biträdena.
Tab. 17. Yrkesverksamma i handel. 1860—1930.
År Män Kvinnor pci-(101011 iiiän 1860 12 833 2013 16 1870 15 478 1 847 12 1880 25 435 3 581 14 1890 33 324 7 041 21 1900 47 337 14 155 30 1910 81 922 38 196 47 1920 119 229 67 787 57 1930 160 710 102 723 64 Källa: Folkräkningarna.
Eftersom »traktörs»-yrket, vilket i yrkesstatistiken brukar hänföras till handelsverksamhet, särskilt omnämnes såsom relativt tidigt öppet även för kvinnor under vissa villkor, och eftersom det vidare kan i särskilt hög grad sägas vara en till förvärvsyrke utvecklad form av de husliga sysslor, som kvinnor länge särskilt ägnat sig åt, bör det vara av intresse att följa även denna näringsgrens utveckling. Det kan även ske betydligt exaktare än för-
handelsyrket i allmänhet. I samtliga folkräkningar har nämligen värdshus- och hotellrörelse särredovisats under ett par lätt åtkomliga rubriker, var- jämte företagare och biträden skilts åt. Som av nedanstående tabell framgår ha kvinnor, icke endast som uppasserskor etc. städse varit i majoritet, utan även såsom företagare överflyglade de så tidigt som 1890 männen. Däremot framgår ur denna statistik icke, att kvinnorna i allmänhet varit innehavare av smärre företag.
Tab. 18. Yrkesverksamma 1 hotell- och restaurangrörelse.
Företagare Anställda År . M än Kvinnor Klväå "åxå!? & Män Kvinnor Rigg någIFå 1860 1 262 681 54 595 13 047 — 1870 712 502 71 690 1337 —— 1880 1 071 724 68 804 1395 — 1890 1084 1 193 110 1 166 3 319 285 1900 1 257 1 727 137 1 753 5 I '19 286 1910 1 585 4 070 257 2 722 8 765 322 1920 1 940 5 294 273 4 331 19 139 442 1930 2 479 8 625 348 7 221 37 662 522 Källa: Folkräkningarna. * Åren 1870 och 1880 ha biträden i stor utsträckning hänförts till tjänare, år 1860 möj— ligen tvärtom.
Allmän tjänst och fria yrken. I allmän tjänst och fria yrken hade kvin- nor länge en särställning. Sålunda återfunnos redan i de äldsta folkräkning— arna tvenne yrken, som särskilt upptagas under den f. 6. mycket lilla kate- gorien >>Qvinkön». Det är barnmorskornas och guvernanternas. Däremot voro de flesta andra förvärvsmöjligheter genom privilegie- eller utbildnings- bestämmelser stängda för kvinnorna.
I sin samtida kommentar anförde Agardh därom:
»Säledes äro alla vägar stängda för qvinnan i Sverige att försörja sig med något sjelfständigt yrke eller embete, så att såframt hennes arf ej är nog stort för att lefwa af räntan, måste hon tjena.»1
Och han säger strax förut: Deremot har mannen tilegnat sig en mängd qvinnoyrken. Mannen är folkskole- lärare äfven för flickor. Han är öfver-barnmorska . . . Mannen är uteslutande läkare äfven för qvinnor, Han har tillegnat sig alla andra yrken som qvinnan lika väl kunde sköta.»
Då hemmen emellertid icke kunde ge försörjning och arbetsuppgifter åt alla kvinnor, såväl gifta som ogifta, representerar lagstiftningen på 1800-
1 A. a. II: 1 s. 284.
talet i dessa hänseenden vad de anglosachsiska sociologerna kalla en »efter— släpning» (»a lag»), betecknande den brist på anpassning, som uppkommer då en serie förhållanden, vanligen de ekonomiska, förändras utan att till- hörande institutionella överbyggnader hinna med.
I tur och ordning lätta dessa legala hinder under senare hälften av 1800- talet. Kvinnorna få först tillträde till Musikaliska akademien (1853), folk- skollärareseminarier (1859), kungl. högre lärarinneseminarium (1861). Först 1870 medgavs kvinna rätt att avlägga mogenhetsexamen, att studera medicin och praktisera som läkare samt är 1873 att avlägga annan examen vid universitetet, dock med undantag av högre examen inom juridisk fakultet samt varje examen vid teologisk fakultet.1 Dessa fakulteter släppte fullstän- digt sina spärrar åren 1897 och 1910 resp.
Hithörande yrkens framväxt kan i stora drag följas i folkräkningarna. Emellertid hava olika särgrupper vid olika folkräkningar förts till olika hu— vudgrupper. Då de kunnat särskiljas har så skett. Att detta icke alltid varit fallet gör jämförelsen mellan de absoluta talen från ett år till ett annat haltande. Å andra sidan har givetvis samma princip följts för såväl man- liga som kvinnliga yrkesutövare, varför de relativa talen bli mer tillförlit- liga.
Tab. 19. Anställda män och kvinnor i allmän tjänst (utom försvarsverket och religionsvården) samt undervisningsväsen.
Stats— och kommunaltjänst Undervisningsväsen och liknande År . u . | Män Kvinnor Kfögnågfa M än Kvinnor Klvåg någtpa 1855 —— -— —— 2 824 1 656 59 1860 9 364 28 0 4 308 951 22 1870 8 730 159 2 5 508 2 465 45 1880 8 998 95 1 6 174 5 710 92 1890 12 043 333 3 7 120 8 783 123 1900 14 044 544 4 7 609 12 158 160 1910 16 423 1 295 8 8 721 18 349 210 1920 18 534 4 089 22 11 228 25 170 224 1930 19 647 4 823 25 16 899 35 716 211 Källa: Folkräkningarna.
Inom kommunikationsverken har i och med telefonväsendets utveckling en mycket stor skara kvinnor vunnit sysselsättning, men de äro nu återigen i vikande, då telefonväxlingen automatiseras och å andra sidan nya verk- samhetsgrenar, såsom radio, dra till sig mer manlig arbetskraft.
* Wahlström, Lydia: Den svenska kvinnorörelsen, Sthlm 1933. 6—378661.
Post Telegraf, telefon, radio
Järnväg
Män Kvinnor
Kvinnor på 100 män
Kvinnor på 100 män Kvinnor
1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930
' 1 165 2 3 669 9 954 2 008 3 029 5 554 7 745 9 828
Källa: Folkräkningarna. 1 Även järnväg. — 2 Även telegraf och järnväg. — 3 Även telegraf. — * Nedgången kan bero på en olika redovisning av telegratverkets arbetare.
' 3
2 17
” 204 253 456 929
2 400
3 855
1/5 21 13 15 17 31 39
Kvinnor Män Kvinnor på 100 Män man
277 1 — — —— — — 7 752 576 489 85 11 727 1 249 1 196 96 19 984 4967 4 272 441 33 185 4 858 12 049 248 51 967 6 949 12 895 186 55 757
19
58
81 374
2 099 2 828
Särskilt inom sjuk- och socialvård voro kvinnor tidigt framträdande:
Tal). 21. Anställda inom sjuk- och socialvård. Barnmorskor Sjukskötare Övrig socialvård År Enl. hälso- Enl. folk- Kvinnor Kvinnor vårdsstati- räkning- Män Kvinnor på 100 Män Kvinnor på 100 stiken arna män män 1855 — 1 306 — — — — — —— 1860 1 525 1 157 1 203 1 347 171 -— — - — 1870 1 864 2 1 393 1284 1 623 219 — —— _ 1880 2 264 ? 1 744 260 1 040 400 183 133 73 1890 2 478 2 2 029 540 2 140 396 299 313 105 1900 2 782 2 2 514 804 3 869 481 477 691 145 1910 2 988 2 710 725 5 952 821 1 650 3 437 208 1920 3 032 2 658 1 168 10 855 929 5 351 10 542 197 1930 2 672 2 345 9 361 10 447 2 893 7 752 22 476 290 Källa: Folkräkningarna. 1 Även övrig socialvård. —— ? Uppförda bland tandläkare fr. o. m. är 1870 t. o. m. är 1900, varför dessas kvinnliga yrkesutövare ansetts kunna hit överföras. —— 3 Sjukskötare synas i viss utsträckning är 1930 ha hänförts till sjuk— och vårdanstalternas vaktpersonal.
I de fria yrken, som närmast avse medicinsk vård, hava kvinnorna lika- ledes mer och mer gjort sig gällande, ehuru deras andel fortfarande där är relativt ringa.
_Gyrnnastik- _ Läkare Tandläkare dlråjlfltåäfngdl 225;— Farmaceuter Samtliga naster Å” za? ,. _5 __5 __a xsa x_a :] 4 85 7 41 gå av :? gå 7 2 85 ; 4 85 ? 4 85 _, ... : _? _ .: E' ?; ... __ ... __. ...
» ? 55%? % äS= g Igla=åäa ?? åäs % 55.9. 3 "! _- ? "1 := %; >: .- »g .., = ”U »1 := *U '1 :! '$.
* »? 133 ”= N' 1855 1 529 — —— —— _ — — —— — — -— — — — — 529 — — 1860 1 664 —- — — — —— -_ —— — — — —— — — — 664 — — 1870 548 — — 1486 1— — _ —— _ __ — 672 _ _ 1706 _ — 1880 585 — —— 1437 2— — — — — — — _ 825 — — 1847 —— —— 1890 '1172 7 — 1823 2— — _ _— — —— —1071 -— —3066 7 — 1900 1223 15 1 11440 2 —— — — — — —— — — 1 252 34 3 3915 49 1 1910 1434 33 2 1 796 4 855 107 — — — 349 — — 1 269 165 13 3848 1053 27 1920 1 699 90 541 131 41 661 147 — — — 456 — — 1 183 333 28 4469 2084 47 1930 2319 155 7 1011 250 25 884 3225 365 483 1 _ 1 207 495 41 5904 4 126 70
Källa: Folkräknin garna. 1 Även veterinärer och fältskärer. — ? Kvinnorna ha överförts till tab. 21, kolumn barn- morskor. — 3 Även medicine kandidater. — 1 Även gymnaster etc.
I andra fria yrken ha kvinnor först på senare tid börjat finna sin huvud-
sakliga sysselsättning och bärgning.
Tab. 23. Yrkesverksamma inom vissa fria yrken.
Advokater och sak— Författare och jour— .. _ Teater— och förlustelse- förare nalister Konstnär er verksamhet År Kvin— Kvin- Kvin- Kvin- .. Kvin- nor på .. Kvin- nor på , ,. Kvin- nor på ,. Kvin— nor på Man nor 100 Man nor 100 Mån nor 100 Mån nor 100 män män män män 1855 — —— — — — »—- 301 — —— -— — — 1860 1 — —— — 621 3 1/-.- 2 1 435 82 6 — — — 1870 1— —— — 617 9 11/2 2542 118 22 —— — —— 1880 1 — — —— 656 41 6 2 676 160 24 — — —— 1890 1 — — _ 541 15 3 21033 315 31 — —— — 1900 1 _ — — 732 37 5 21 370 474 35 — _ — 1910 386 — _ 1 225 169 14 2'2 239 1 134 51 _ -— — 1920 673 7 1 1 718 251 15 2 4 009 2 033 51 — — — 1930 942 32 3 2 530 376 15 896 240 27 3 863 1 161 30 Källa: Folkräkningarna. 1 Medräknade inom »allmän tjänst», tab. 19. — 1 Även skådespelare, akrobater, gatumu— sikanter m. fl. (>artister»).
84 Allmänna orsaker till kvinnornas särställning.
En del av de mera framträdande drag, som vid en jämförelse mellan förr och nu visa sig prägla kvinnoarbetet till skillnad från männens arbete, ha en i viss mån sammanhängande karaktär. De skola här mycket kortfatttat påpekas, medan de på skilda platser i de sakkunnigas betänkande komnna att beröras i sina speciella sammanhang.
Traditionen visar sig sålunda vara en faktor, som verkar till större tröig- rörlighet i utvecklingsprocessen. Redan av de föregående statistiska illustra- tionerna framgår det, att kvinnor ha lättare att vinna inträde i nya elker expanderande yrken. I större allmänhet kan man dock icke finna någon tillfyllestgörande förklaring av skillnaderna i mäns och kvinnors yrkes- ställning genom att hänvisa till traditionens tryck eller till rådande allmän- föreställningar. Man har fastmera att söka sig tillbaka till mera reala fak- torer, som verka å såväl arbetsfördelning som lönesättning för män och kviin- nor. Här må huvudsakligen såsom en sammanfattning uppmärksammas de faktorer, som enligt den föregående framställningen visat sig verksamma såväl nu som i det föregående tidsskedet. För en fylligare framställning hän- visas dels till' bilaga 1 till förevarande betänkande samt dels till redovisningen i kap. 8 här nedan av vissa från konferenser med få olika yrkesområden praktiskt verksamma personer vunna erfarenheter.
Kvinnors mindre konkurrensvilja och svagare konkurrensduglighet om såväl anställningarnas antal som lönernas höjd torde i väsentlig mån bero på att för dem längre än för män en [örsörjningsmöjlighet kvarstått inom familjehushållet. De ha därför i viss mån kunnat betrakta sin förvärvsin- komst som ett »extra» tillskott till familjeförsörjarens och ha därför icke an- sett sig tvungna att uppehålla höga lönekrav. Denna tendens är klart skönj- bar såväl i början som i slutet av den period, som här närmast skildrats.
Vid denna periods början illustreras detta förhållande av hela familjens deltagande i förvärvsarbetet, vilket förekom särskilt ofta, dels bland lönta— garna inom jordbruket, dels inom hemindustrien och den tidiga fabriks- industrien. Varje tillskott i familjeinkomsten var så välkommet, att hustrur och barn, som inte hade utkomstmöjligheter i annan sysselsättning, till näs- tan vilken lön som helst niottogo arbete. Oftast var detta en bisyssla (särskilt i hemindustrien) och betraktades ej som huvudyrke. Dessutom hade det flertal kvinnor, som voro fristående löntagare, nämligen den stora tjänarkategorien, en lön som icke mycket översteg förmånen av kost och logi inom en familj. Deras löneställning togs desto naturligare som jämförelse- grund, då på sätt och vis även hustrur och barn redan hade dessa naturaför— måner.
Detta stora utbud till låga löner å arbetsmarknaden hade i sin tur givet- vis en lönesänkande verkan, som ibland blev av katastrofal art. Sålunda kunde det hända, att hustrur och barn _ givetvis ofrivilligt _ konkurre- rade ut mannen-familjeförsörjaren från dennes anställning. Då särskilt löne- sättningen i industrialismens genombrottsland England grundligt stude—
rats, har detta förhållande kunnat påpekas.1 Även om denna ytterliggående verkan ej var vanlig, har i varje fall allmänt sett kvinnornas godtagande av lägre löner verkat lönesänkande, vilket medfört att vissa yrken, dit kvin- nor ofta sökt sig, blivit så lågbetalda, att män ej kunnat söka sig dit, varför _ när kvinnorna blivit ensamma om dem _ lönerna kunnat sättas ännu lägre. Härigenom ha särskilda, lågbctalda »kvinnoyrken» uppstått.
Samma faktorers inflytande kan i nuvarande tid illustreras av den grupp hustrur och döttrar, som taga emot arbete för vad man brukar kalla »nål— pengar». Det faktum, att ytterst få män finnas, som äro i en liknande situation, har utslagsgivande betydelse för mäns och kvinnors skilda ställ- ning å arbetsmarknaden. Den ursprungliga orsaken kan icke sägas vara, att kvinnor i större utsträckning än män av arbetsgivare »betraktas som försörjda» utan ligger främst däri, att de själva betraktat sig som försörjda och att de faktiskt även äro eller varit det.
Den mer positiva sidan av det större ekonomiska familjeskyddet för kvinnorna består däri, att hushållsarbete utgör en reservoar för kvinnlig arbetskraft i tider av arbetslöshet. Detta är i själva verket beroende på exakt samma förhållande, som föranleder att man i viss betydelse kan tala om en >>latent arbetslöshet» för de hemarbetande kvinnorna. Bägge sidorna av denna sak bero på, att hushållsarbetet är i hög grad elastiskt, att dess lön- samhet är varierande med det pris till vilket man kan erhålla arbetskraft och att hemproduktion även av saker, som under andra förhållanden mer eko- nomiskt framställas industriellt, lönar sig bättre än ren sysslolöshet. Kvin- nor ha därför genom den husliga tradition vari de växt upp en betydligt stör- re elasticitet i sin förmåga att göra produktiva insatser. Detta kan under vissa förhållanden bli dem till en fördel, men måste lika visst i andra situatio- ner bli till en nackdel. Betraktar man förhållandena utifrån arbetsmark- nadssynpunkt, bli nackdelarna övervägande.
Detta grundfaktum, att kvinnorna _ icke endast hustrurna utan även döttrarna _ ekonomiskt äro från familjetillhörigheten mindre friställda än sönerna, ger sig även tillkänna i det sedan gammalt rådande bruket, att döttrarnas förvärvsinkomster i större utsträckning disponeras av familjen än söncrnas. Fortfarande torde detta bruk delvis upprätthållas. Ett par gånger har amerikanska regeringen låtit företaga specialutredningar bl. a. om dessa förhållanden. Det visade sig vid den ena av dessa undersöknin- gar, att 60 0/0 av döttrarna men endast 25 0/0 av sönerna lämnade hela sin avlöning i föräldrahemmet.2 Vid en senare sammanställning av 22 i olika sammanhang givna utredningsuppgifter angående denna sak befanns det, att i medeltal 53 0/0 av alla kvinnor lämnade hela sin lön i hemmet, 31 0/o lämnade en del och endast 9 0/o lämnade ingenting.3 De faktiska procent- talen ha här ringa betydelse; deras symptomatiska innebörd är däremot av vikt. I sin studie av kvinnliga fabriksarbetare i Berlin har dr v. Fran—
1 Pinchbeck, I.: Women Workers and the Industrial Revolution 1750—1850, London 1930. 1 Bulletin of the Women's Bureau, Department of Labor, Washington 1923. ' Eleventh Annual Report of the Director of the Women's Bureau, Washington 1929.
zen-Hellersbergx skildrat samma situation och därjämte utförligt uppehållit sig vid vilka verkningar detta konkret och psykologiskt medför. Beträffan- de de svenska förhållandena har ingen undersökning gjorts, men det har länge varit ett omvittnat faktum, att, då döttrar och söner inom arbetareklas- sen först börja med förvärvsarbete, sönerna tillåtas disponera större belopp än döttrarna för egna behov, liksom söner även i andra familjer överhuvud taget ha rikligare fickpengar. I jordbrukarhemmen torde det likaså ha varit vanligt, att på gården arbetande söner haft relativt lättare än döttrar att er- hålla lön för sitt arbete eller åtminstone frikostigare tilldelning av penning- belopp. En verkan av den starkare ekonomiska kontrollen över döttrarna måste vara att försvaga dessas intresse för sitt förvärvsarbete, för sina löne- ökningsmöjligheter och överhuvud taget att suggerera dem till en uppfatt- ning, att det ekonomiska ansvaret för deras liv inte vilar lika helt på dem själva som på sönerna. Troligen försvinner denna ekonomiska kontroll mer och mer, men man har även att räkna med att en annan art av kontroll ut— övas särskilt över döttrarna, nämligen i fråga om deras nöjen och fritid, samt att större anspråk ställas på deras medhjälpande i hushållsarbetet. Allt detta har bidragit till att kvinnorna icke haft den självständighet, som skulle ställt dem i samma utgångsläge som männen med avseende på yrkesutövningen.
Familjens större benägenhet till ingripande i döttrarnas förvärvsliv gör sig gällande på ännu ett område, som är av grundläggande betydelse för hela arbetsställningen, nämligen utbildningen. Även vid ett flyktigt studium av den arbetsutveckling, som berörts i det föregående, visar det sig att kvinnornas svåraste handikap har varit deras bristande yrkesutbildning. Yrkena fördelade sig på manliga och kvinnliga i gamla dagar i stort sett efter gränsen fackutbildade eller ej. Kvinnligt förvärvsarbete utom hemmet var allmänt sett sällan yrkesskickligt arbete. Därför återfinnas kvinnorna mest i de yrken som icke hade några, vare sig i lag eller genom sedvänja fastställda kompetenskrav, d. v. s. i huslig tjänst samt i jordbruk och fabriksarbete.
Likartade voro förhållandena i hantverk samt allmän tjänst och de fria yr- kena. Det väsentliga hindret för kvinnor att bli hantverkare var nämligen, åt- minstone efter 1720 års skråförordning, ej direkt förbud för utövande av yrket men väl omöjligheten att vinna utbildning. Rätten att anställa lärling var begränsad till »gosse» eller »pilt». Även om denna klausul hävts skulle sociala skrankor omöjliggjort, att flickor följt den reguljära lärogången med dess gesällvandringar och härbärgesliv, dess invigningsceremonier med »be- hyvling» och dryckeslag, dess förakt för äktenskapet och dess frimåndags— firande.2
Hantverket framstår såsom det under gamla tider mest betydelsefulla yrke, vilket var stängt för kvinnor på grund av att det fordrade bestämd utbild- ning. Fortfarande medför traditionen där vissa hinder. Inom de fria yr-
1 Die jugendliche Arbeiterin, Berlin 1929. 2 Se t. ex. Hansson, S.: Skråtidens gesäller, Sthlm 1930, Troels-Lund, a. a. samt Ambro- siani, S.: Från de svenska skråämbetenas dagar, Sthlm 1920.
kena och den allmänna tjänsten rådde enahanda förhållanden. Dessa yr- ken hade i vårt land så länge och så helt varit föremål för särskilda privilegie- och kompetensbestämmelser, att man knappast finner förhållandet ägnat att förvåna. I andra länder ser man däremot, hur kvinnor kunnat vara utmärkta kirurger, optiker, tandläkare, apotekare och allmänpraktiserande läkare.1 Deras praktik och användbarhet upphörde emellertid helt i och med att aka— demisk utbildning och särskild legitimering kom att krävas för dessa yrken. Medan det alltså genom sekler hade varit kvinnornas uppgift att odla det praktiska medicinska vetandet i form av huskurer och »klokskap», blev läkar- yrket, så snart utbildningen reglerades, ett manligt prerogativ. Den arbets- specialisering, som är en av industrialismens stora fördelar, kom allmänt sett att från början betyda ett starkt bakslag för kvinnornas möjligheter att visa yrkesduglighet och att förkovra sig. Ända intill sista tid har därför kvinno- rörelsen ansett sig böra i främsta rummet kämpa för utbildningsvägarnas lika öppnande för män och kvinnor.
I denna strävan ha kvinnorna emellertid icke endast haft att vända sig mot myndigheter och förordningar utan även emot den familjeinställning, som icke varit inriktad på, att döttrarnas utbildning vore lika angelägen som sö— nernas. Denna inställning kvardröjde längre än de legala hindren för kvin- nornas yrkesutbildning.
Jämte bristen på yrkesutbildning står ännu ett dylikt, mer institutionellt hinder i vägen för kvinnornas yrkesframgång, mera i gamla tider men i viss mån allt fortfarande. Det är kvinnornas bristande rättslcapacitet vad gäller ägande och förvaltning av fastighet och kapital. I jordbruk, handel och självständig företagarverksamhet har denna legala oförmåga varit känn- bar intill senaste tid. Myndighetslagarnas historia, det mycket sena upphä- vandet av kvinnors omyndighet2 talar här sitt betydelsefulla språk. Vad gäl- ler speciellt handelsbetonade näringar förstärktes denna svårighet av förord- ningen, att rätt att idka handel endast tillkom den, som vunnit burskap såsom borgare i en stad. Genom dessa inskränkningar i den ekonomiska rörelsefri— heten utestängdes kvinnor även länge från sådana yrken, för vilka de bort äga särskild fallenhet och förberedelse, då dessa ofta vuxit ut från liknande hus- liga uppgifter.
Även om under tidens gång vissa lättnader i lagarna gjordes och möjlighe- ter till undantag och särskilda överenskommelser funnos, kommo även i detta hänseende svårigheterna att snarare skärpas än mildras vid industrialismens genombrott. Den nyss iakttagna regeln, att vad, som allmänt sett är ett fram-
1 I såväl Frankrike som Italien hände det ända sedan renässansens dagar _ för att i detta sammanhang icke nämna medeltidens lärda nunnor — att kvinnor utövat kvalificerade yrken. Dessutom finnas en rad exempel även från England. 1739 fick sålunda en allmänpraktiserande kvinnlig läkare 5000 pund av engelska parlamentet för att offentliggöra sina recept. 1785 talas om en Ellen Haythorntwaite som en av Englands förnämsta kirurger och i samma århundrade fick en kvinnlig praktiker i Epsom 100 pund om året av skattemyndigheterna för att kvar— stanna i staden. (Pinchbeck, a. a. s. 30.) * Se ovan 5. 70.
stegstecken i industrialismen, kan för kvinnorna bli ytterligare ett bakslag, be- sannar sig ännu en gång. Då produktionen blev mer kapitalkrävande, blev den även mer svårtillgänglig för kvinnor. Ibland kommer omslaget på grund av en teknisk omläggning i en näring så hastigt, att det liknar en katastrof. Så- lunda kan en näringsgren, som dittills så gott som uteslutande bedrivits av kvinnor under en mer primitiv form såsom hemmaproduktion, på en gång övergå till att bli uteslutande ett manligt näringsfång. Ett sådant exempel utgör blekningen. I samma stund, som kemisk blekning gjordes möjlig, för- svunno kvinnornas möjligheter att som företagare ägna sig däråt, då de icke kunde förfoga över det kapital, som blev nödvändigt. (Bristen på teknisk ut- bildning betyder i detta sammanhang mindre, då det för företagaren vikti- gaste är att kunna skaffa såväl teknisk personal som maskinell utrustning.)1
Ännu i våra dagar torde _ trots legal likställighet mellan män och kvinnor i fråga om förfoganderätt över kapital _ en lägre uppskattning av kvinnliga företagares personliga kreditvärdighet fortleva. Särskilt gäller detta om kre- dit för startande av företag eller utvidgande av verksamhet, liksom i alla situationer där kreditgivningen blir beroende inte endast av realsäkerheter utan även på bedömningen av vederbörandes personliga kvalifikationer. Av samma psykologiska skäl torde kvinnor ha svårare att finna borgensmän. Detta torde ha varit ett stort hinder för kvinnor att göra sig gällande inom ett särområde, på vilket de sedan gammalt äga omvittnad skicklighet, näm- ligen handeln och särskilt den organisatoriska delen av affärslivet.
Bakom alla de här skisserade orsakerna till kvinnoarbetets särart skymtar som bestämmande faktor den kvinnornas starkare familjeanknytning, som under våra tiders rörliga arbetsmarknadsförhållanden stundom kommit att framstå som alltför fast, och kanske därför haft större betydelse som ett hin- der än som det skydd, det utan tvivel samtidigt innebär. Ännu mera direkt verkar emellertid hänsynen till kvinnornas eventuella framtids- uppgift såsom familjebildare, i det den psykologiskt betyder en i viss mån skev framtidsförväntning, som den unga flickan själv inställer sitt yrkesval och sin yrkesambition efter. Detta har även kommit till synes, i det att kvinnor- na (eller föräldrarna) typiskt valt yrken på kortare sikt än vad männen göra, även när de ej av yttre förhållanden varit tvingade härtill. De ha sålunda t. ex. _ även när utbildningsmöjligheterna ej längre lagt hinder i vägen _ hellre valt springflickans än lärlingens arbete, hellre det enkla kontorsarbe- tet än det mer kvalificerade. Man måste här som något genomgående för de olika tidsperioderna fastställa, att äktenskapet redan såsom utsikt till fram- tidsförsörjning förskjutit den kvinnliga ungdomens yrkesval. Detta har un- der de senast förflutna decennierna, då så gott som alla yrken nått sina fasta former, inneburit, att kvinnorna i större utsträckning saknat de moment, som byggt upp yrkenas ställning: utbildningen, karriärambitionen och organisa- tionssolidariteten. .
Endast det sistnämnda förhållandet må i detta sammanhang belysas med några faktiska uppgifter.
Templet är närmast hämtat från Pinchbeck, a. a. Se dock även citatet från Agardh, ovan 5. 69.
Kvinnornas deltagande i arbetarnas fackliga organisationer var till en bör— jan särdeles svagt. Väl må man som förklaring därtill huvudsakligen räkna med ett bristande intresse hos kvinnorna själva. De hade icke tagit sitt yrke tillräckligt mycket som en allvarlig framtidsuppgift. De hade räknat med arbetsanställningen som något tillfälligt och voro därför icke inställda på full solidaritet med sina manliga arbetskamrater. En dylik framtidsförvänt— ning spelar säkert fortfarande en viss roll för att förklara kvinnornas procen- tuellt mindre fackliga anslutning och framför allt deras mindre benägenhet att så införliva sina strävanden med fackföreningens, att de åtaga sig ar- bets- och ledaruppgifter.
Bageriarbetarförbundets förtroendeman uttalar därom i början av 1900— talet: »Säger man till dessa kvinnor, att de skola gå med i den kvinnliga för— eningen, så svara en del vi ha inte råd! En del andra förklara, att de våga inte _ och en del, att deras gud icke tillåter dem att bli socialister!»1
Men man gör orätt, om man alldeles bortser från de hinder, som mötte kvinnorna i fackföreningarna. Inom flera yrkesgrenar voro föreningarna till en början obönhörligt stängda för kvinnor, och ganska starka strider måste utkämpas, innan de öppnades för kvinnorna. Denna avstängnings— politik blir mindre oförklarlig, då man betänker, hur fackföreningen ofta vuxit ut ur de gamla skråorganisationerna, närmast ur gesällskapen. Skrå- traditionen lyser fram ur alla skildringar av fackföreningarnas första tider. Särskilt är den märkbar i yrken, där man av gammalt ej varit van att se kvinnor arbeta. Ett dylikt yrke var typografernas, vilket här må utgöra exempel. Kvinnliga sättare hade redan 1856 intagits å Isaac Marcus tryckeri, och så småningom blevo de allt flera.
»Det var inte med några glada känslor, som konstförvanterna sågo kvinnornas inträde i boktryckeriyrket. Den yrkesstolthet, som besjälade konstförvanterna, uppreste sig mot, att kvinnorna inträngde i ett yrke, som mer än andra ansetts vara mannen förbehållet.»2
Med denna inställning var endast avslag att vänta, då kvinnorna 1874 he- gärde att få bli medlemmar i Typografiska föreningen. Men debatten åter- upprepades 1884 och avslaget likaså. Först 1888 medgavs dem inträde och först 1913, efter upprepade ansatser, lyckades det *att få in någon kvinna i förbundsstyrelsen. Inom bokbinderiarbetareförbundet voro de dock med ända från starten år 1872, ty, såsom det framhölls, » kunna de ej genom arbete förtjäna tillräckligt till sitt uppehälle, så slå de lätt in på avvägar». Därför vore det orätt att »tillbakaställa fruntimmerna» i kampen för högre löner.3
De manliga arbetarnas ovilja mot de kvinnliga kamraterna i denna situa- tion var emellertid i grunden bestämd av andra ting än de traditionella för- domar, som framburos som argument. Dessa kunna närmast uppfattas som
1 S. Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, s. 201 f. ” Wessel, Nils: Typografiska föreningen i Stockholm 1846—1926, Sthlm 1926. 5 Sigfrid Hansson: Stockholms bokbinderiarbetareförening 1872—1922, Gbg 1922, s. 9.
åsiktsyttringar på bas av den konkurrenskänsla, som kvinnornas lägre löner framkallade. Arbetsgivarna försökte, enligt de manliga arbetarnas mening, ibland även medvetet spela ut kvinnorna mot männen, vilket bidroge till en splittring, som försvagade arbetarklassen som helhet.
Sålunda diskuterades Isaac Marcus” ovannämnda åtgärd att taga in kvinnor i så— väl förening som press såsom ett försök till lönenedpressning. På liknande sätt före- kom en konkurrens t. ex. inom bageriyrket, varom det heter i Bageriarbetaren år 1898: »De låta städja sig som jungfrur eller pigor, arbeta en stund i bageriet och en stund i köket, och en stund ligga de på golvet och skura. Så pågår det dygnet runt, och för detta arbete emottaga de en betalning ä 3, 5 och 10, i lyckligaste fall 12 kronor i månaden, utom kost och logi, en betalning, som är omöjlig att leva på, om man skall hålla sig hel och ren. Att dylikt skall förstöra både yrket och dess utövare, därom behöver man icke tvista, och att dessa kvinnor en dag förr eller senare höra till de mest olyckliga, bör ej heller förvåna någon.»1
Men kvinnornas konkurrens gällde icke endast lönerna. I dessa fackför- eningsrörelsens kampdagar utgjorde de oorganiserade kvinnorna i vissa fall en direkt konkurrens med den manliga arbetskraft, som började organisera sig. Man kunde av kvinnlig arbetskraft icke endast vinna ekonomiska för- delar, utan, som en motionär till bageriföretagarnas möte år 1900 uttryckte det: »särdeles den stora förmån, som säkerligen därav är att vinna, att vårt yrke åtminstone till väsentlig del befrias från den ekonomiska osäkerhet och de personliga obehag för arbetsgivaren, vilka för närvarande framkallas av den manliga arbetarepersonalens ”klassmedvetna” uppträdande».2
När den första anslutningen till Landsorganisationen skedde år 1899, upp- gavs att endast 26 kvinnor funnits inom de 16 förbund, som anslöto sig. Året därpå voro kvinnornas antal 1 029, 1907 voro de 16 883, medan därefter en nedgång förmärktes, så att kvinnorna år 1912 voro endast 4 322, men 1928 hade antalet stigit till 45 599 eller 97 0/0 av hela den organiserade arbetar— klassen.3 Numera äro de (1 december 1937) 125 067 eller 15 0/0. Av tab. 35 ä 5. 130 framgår kvinnornas fördelning å fackförbund. De ha majoritet inom sex förbund, nämligen Beklädnadsarhetareförbundet (82 0/o), Bok- bindareförbundet (66 0/0), Hotell- och restaurangpersonalförbundet (78 %), Sinnessjukvårdens personals förbund (50'3 %), Textilarbetareförbundet (59 0/0) och Tobaksindustriarbetareförbundet (76 0/o). Om man jämför to- talantalet fackorganiserade kvinnor med yrkesverksamma, torde man kunna uppskatta, att ungefär hälften av de kvinnliga men omkring tre fjärdedelar av de manliga arbetarna äro fackligt organiserade. Kvinnorna gå dock i ökad utsträckning in i organisationerna, ehuru de relativt mer sällan än männen uppnå ledande poster. Kvinnornas mindre organisationsprocent bör även sättas i samband med det faktum, att den kvinnliga arbetskraften ofta tillhör yrkesområden, vilka i och för sig äro svårorganiserade (t. ex. särskilt hembiträdesfacket) .
1 Sigfrid Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, Sthlm 1921, s. 199. ” Sigfrid Hansson: Svenska bageri- och konditoriindustriarbetareförbundet, Sthlm 1921. 3 S. Hansson: Den svenska fackföreningsrörelsen, Sthlm 1930.
Inom den allmänna tjänstens och de fria yrkenas kårorganisationer har förhållandet varit ett liknande, trots att efter långvarigare utbildning fram- tidsaspekten på yrket ej borde vara lika osäker. Kvinnorna ha icke deltagit i organisationsarbetet med sin relativa andel. Däremot ha under påtagliga stridsperioder de speciellt kvinnliga kårorganisationerna vunnit livlig an- slutning. Som exempel må nämnas de kvinnliga folkskollärarnas organisa- tion, som bildades 1906 som en följd av att olika lön för män och kvinnor inom folkskolan fastställdes. Trots detta är lärarinnornas särorganisation svagare än de manliga lärarnas motsvarande.
Om en viss kortsiktighet vid yrkesvalet och i yrkesambitionen på grund av ett eventuellt framtida äktenskap gjort sig särskilt gällande för de unga flickorna, så består ett annat handikap särskilt för de gifta kvinnorna med hänsyn till deras förvärvsarbete. Det är deras lokala bandenhet. Här skall icke i detalj redovisas för denna faktor, men i en historisk tillbakablick måste det påpekas, hur även denna omständighet bidragit till den låga löne- sättningen och konkurrenssvagheten bland kvinnlig arbetskraft. Ett yrkes- byte blir ofta av rent geografiska skäl nödvändigt vid äktenskaps ingående. Men ännu mer har det säkert i äldre tider betytt —— då äktenskapen oftare än nu knötos mellan kontrahenter på kortare geografiskt avstånd — att hustrur (och andra familjemedlemmar) till jordbruksarbetare, industriarbetare etc. icke haft annat val, om de önskade utfylla familjeinkomsten, än att taga just det arbete, som stod dem till buds på deras mäns arbetsort. Denna bristande platsrörlighet i arbetsutbudet förklarar en del av den låga lön, som särskilt tidigare varit utmärkande för hemindustriellt arbete, för hust— rurs och barns deltagande jämsides med mannen i gruv— och fabriksarbete, för lantarbetarhustrurnas mjölkning och barnens rovrensning. Ursprung- ligen verkar denna lokala bundenhet närmast på de gifta kvinnorna, men indirekt blir den av betydelse för lönesättningen även för de ogifta kvinnorna.
Därmed är man emellertid tillbaka till vad som var utgångspunkt i bör- jan av denna framställning, nämligen att kvinnornas genomsnittligt större lokala bundenhet till familjebostaden är ett ursprungsfaktum i varje förkla- ring av kvinnoarbetets särskilda villkor. Därmed är även påpekat, hur de många olika här tidigare omnämnda faktorerna stå i ett inbördes beroende av varandra. Men därmed är det också tydligt, att förändringar i kvinno- arbetets villkor endast i ringa mån kunna dikteras utifrån. Lika tydligt är, att pågående förändringar icke heller i högre grad kunna avsiktligt hejdas. Villkoren för kvinnornas arbete förändras dock, och ännu är slutpunkten icke satt för den utvecklingstendens, som nu är i gång.
Kap. 2. Nuvarande arbetsförhållanden och lönevillkor för kvinnor.
På den svenska arbetsmarknaden äro kvinnor i närvarande stund sprid— da över mänga olika yrkesområden. De sakkunniga komma att i förestå- ende avsnitt till översiktlig behandling upptaga kvinnoarbetets nuvarande läge, varvid särskilt kommer att uppmärksammas dels arbetets fördelning mellan män och kvinnor och dels förefintligheten av en möjlig konkurrens om arbetstillfällena.
Det kännetecknande för utvecklingen i vårt land har varit, att densam- ma fortskridit utan snabba kastningar. På denna grund har å ena sidan den allt större andelen av i förvärvsarbete deltagande kvinnor mottagits utan mer märkbara friktioner. Å andra sidan har traditionen just på grund av att utvecklingen varit så kontinuerlig blivit svårare att övervinna, och kvinnorna ha därför mera sällan fått möjlighet att pröva sin duglighet på andra områden än de »kvinnliga».
Helt annorlunda har i dessa hänseenden kvinnoarbetets utveckling varit i vissa andra länder. Under världskriget kastades ett stort antal kvinnor in på för dem tidigare okända arbetsuppgifter. Detta ledde till att kvinnor- nas yrkesduglighet på många områden fick tillfälle att göra sig gällande, och därmed kunde på några få år mycken traditionell misstro mot kvin- norna gendrivas. På en del andra områden åter voro verkningarna negativa, därför att kvinnorna brusto i fråga om erforderlig yrkesutbildning. Ett direkt avbräck i kvinnoarbetets utveckling kom dessutom i dessa länder till stånd vid krigets slut, då kvinnorna i stort antal måste träda tillbaka från sina poster. Deras avgång kom rentav att krävas med ett visst moraliskt patos, ty för de hemvändande krigsdeltagarna måste kvinnorna vika utan större hänsyn till deras eget inkomstbehov och utan objektiv bedömning av deras allmänna arbetsduglighet. Den stora ansvällningen av kvinnoarbete under världskriget har sålunda varit en erfarenhet med både positiva och negati- va verkningar.
I Sverige har en långsam och obruten utveckling ägt rum till ett kvinnor- nas allt allmännare deltagande i förvärsarbetet. Samtidigt har motsvarande företeelse för den manliga arbetskraften gjort sig gällande. Varje undersök- ning av de kvantitativa förändringarna ger vid handen, att kvinnoarbetets tillväxt relativt sett har varit högre än motsvarande manliga, under det att absolut sett de nytillträdande männens antal under varje period har varit större än kvinnornas.
De sakkunniga hava i tab. 11 ovan sökt att _ trots yrkeskategoriernas omformulering vid olika folkräkningar —— få fram en såvitt möjligt enhetlig statistik med utgångspunkt från 1930 års folkräkning. Enligt denna framgår, hur yrkesutövarna bland männen från 1880 till 1930 ökat från 50 0/0 till 79 0/0 av de vuxna männens antal, medan de bland kvinnorna ökat från 4 % till 21 0/0, eller, om »tjänare» medräknas, männen från 58 till 81 0/o och
kvinnorna från 18 till 30 0/0, och, om medhjälpande familjemedlemmar även medräknas, de yrkesverksamma bland männen från 72 till 88 0/0 och bland kvinnorna från 29 till 37 0/0.
Den absoluta tillväxten i den egentliga yrkesutövarkategorien ger en kan- ske ännu konkretare bild. Som av nedanstående utdrag framgår, har till- loppet av kvinnor aldrig varit så stort som av män.
Tab. 24. Ökning av antalet yrkesutövare åren
1880—1930.
unååoägårs' Män Kvinnor 1880—1890 155 004 40 756 1890—1900 273 599 48 672 1900—1910 139 641 99 820 1910—1920 294 103 124 656 1920—1930 182 440 122 549
Man kan göra ännu en jämförelse på samma grundval, i det att man emot varandra ställer mäns och kvinnors procentuella andel av den för- värvsarbetande befolkningen. Även därvid visar det sig, att den ursprung— liga större övervikten av manliga yrkesutövare visserligen något förskjutits, men dock fortfarande kvarstår. Från att år 1880 ha utgjort 92 % av de egentliga yrkesutövarna, utgjorde männen år 1890 89 0/0, 1900 88 0/0, 1910 83 0/0, 1920 81 0/o och 1930 78 % eller —— om både kvinnliga och manliga tjänare medräknas— 1880 74 ()/0 samt 1930 71 %. Man kan alltså närmast uttrycka konkurrensresultatet sålunda, att av de nytillkomna förvärvsmöjligheterna männen hava tagit de flesta, men att å andra sidan der-as mycket stora övervikt har något minskat.1
För närvarande är knappt en tredjedel (30 0/0) av de vuxna kvinnorna men däremot 80 % av de vuxna männen sysselsatta i det öppna förvärvsli- vet. Om man även medräknar »f. d. yrkesutövare och övriga» samt med- hjälpande familjemedlemmar i jordbruket, bland vilka kategorier dock knappast någon konkurrens mellan män och kvinnor kan tänkas uppstå, bli talen resp. 45 % av kvinnorna och 95 0/0 av männen enligt 1930 års folkräkning.
Kvinnornas fördelning på olika näringsgrenar.
Den totala omfattningen av kvinnoarbetet är emellertid av mindre intresse än ett studium av på vilka yrkesområden kvinnorna återfinnas. Det visar sig nämligen, att en relativt stark uppdelning efter kön äger rum. För en ut- förligare redogörelse för samtliga hithörande förhållanden hänvisa de sak—
1 Samtliga dessa beräkningar måste betraktas som ungefärliga med hänsyn till de statistiska svårigheter, som anföras i not till tab. 11.
kunniga till den till detta betänkande fogade bilagan av docenten K. Kock: Kvinnoarbetet i Sverige. De sakkunniga avse i förevarande sammanhang endast att ge en kortfattad översikt med ledning av såväl denna bilagas fram- ställning som ock av de senaste folkräkningarna och av de uppgifter, som lämnats vid vissa konferenser mellan de sakkunniga och ett antal represen- tanter för olika delar av näringslivet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas de förhållanden, som kunna tyda på en möjlig konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
För större överskådlighets skull har å vidstående sida givits en tablå över kvinnoyrkena efter deras storleksordning. I stort motsvara de angivna kate- gorierna den gruppering, som givits i folkräkningarna, men i vissa fall ha socialt varandra närstående grupper sammanförts, t. ex. företagare och ar- betsledare såväl inom industri som handel. Då denna gruppering huvud- sakligen följes i den efterstående skildringen, har i tab. 25 gruppernas nume- rär angivits, sådan den för den schematiska tablån iordningställts.
Tab. 25. Kvinnliga och manliga yrkesgrupper enligt folkräkningen 1930.
Anhopningen av kvinnor till särskilda »kvinnliga» yrken har såsom i det föregående skildrats många historiska orsaker. Industriell produktion i stäl- let för föregående hemproduktion betydde i första hand, att kvinnorna följ- de sina gamla arbetsuppgifter under dessas stegvisa industrialisering. Dock medförde dessutom kvinnornas så småningom högre allmänbildning och de-
Kvinnor Män Jordbruk med binäringar ...................................... 241182 710703 Husligt arbete ................................................ 205 523 3304 F. (1. yrkesutövare samt obestämt yrke ........................ 170998 133 206 Arbetare i industri, hantverk, lager etc ......................... 154 429 754 256 Företagare och arbetsledare i industri och handel .............. 50421 160475 Handelsanställda .............................................. 49 004 27 641 Hotell och restauranger (företagare och anställda) .............. 42775 8519 Sjuk- och socialvård .......................................... 41 104 14 994 Kontors- och förvaltningspersonal inom handel, industri, jordbruk m. m ....................................................... 41 000 67 307 Undervisning samt fria litterära och konstnärliga yrken ........ 39 372 26009 Kapitalister och husägare ...................................... 24 985 14 689 Post-, telegraf— och telefonpersonal ............................ 16 750 16 777 Transportväsen .............................................. 5 654 152 465 ( Stats— och kommunaltjänst, ej förut angiven .................... 4823 19 647 Religionsvård ................................................ 2 214 8 679 ] Försvarsväsen ................................................ 1 453 24 870 J Advokater .................................................... 32 942 ' 1 091 719 2 144 483 |
TABLÅ ÖVER KVlNNOYRKEN.
ENL 1930 Aas mamma. ”W”/'””"m
Mm MÄN 711/m KVI NNOR _ , Wl/I/I/ll/l/IA WII/II/Illllllll///////I/IlI//I/////II///I/////I/II//////////I//////II////I/I/////I/I///III/II///III/I/l/I/ll/l/ll/IIIII/l/IÅ
'l/IlY/I/II/lll
f/I/II/IIIIII 'IIIII/I/III/IIIII/l/II
|
I//I///////I//////lI/I/lII/I/I/IIII/III/III/IIIAlll/I ' WII/lm | ”mm
l (ll/IIIII/II/III/III/Il
'II/Il/l/I/l/IIIIIIllIIII/II/l/l/I//I/IlIIll/l/II/III/lllll//////IIII/II/I/l/I/III/lll!”//I/II///II////I//I//l/I/I////III/IIIll/II/I/l
I/l/I/I/I/I/II/IIIII/I//IIIII/II/IIIII/I/III/IIÅlI/IIIIIIII/II/I/IIIIIIIIIl”III(””I/IIII/l/IIII/I/l/I//lll/I///I”!!!IAI/III/IIIIIIIIII/I/Il/MI/I/I/III/II/IIll!IIIIIIII/llIIII/IlllI/I/I/I/II/IIIM/I/Il/l/II/Il | I |
(ll/lllIII/ll/III/IIII/Il/////lll/IIII/Il'II/l/I/I/l/III/II/IIIl//III/Illl/lIII/II/I////////I/I/I/I/IIIl//Il/Z ] I | ,,
I | VIII/III/I/II/II/llI/IIIIIIIlIIIIII//IlllIIll/I/I/II/IIII/Il/IIIII/II//I//I/I//IIII/I/III/II/III/IIIIIIIIII/IIIII/l/l/l/II/l/II/II/I/IllIllI/IIIII/III/II/IllI/l/l/lIIll/I/l/IIII/llII/I/I/l/lIII/I/I/l/I/II/ll/I
832031 | | | |150900| | | | |l20000| | | | |60l000| 130l0£0J | 0
Advokater och sektorer..
Fårwursvisen.
Rellqlonsvard.
Sluts- och kommunaltlenst. l'ronsoortvttsen
Pott, leleqrul. telefon Knullallslur och husägare undervisning och konundrllqu yrllln. Konton- och [SmaltnInqsuomnuL Sluh- och soclalvdrd.
Hotell och numrena". Hundalsnnslalldn.
Företagen och urbulxlodnn. Arhuturo | Industri, m. lll.
F.d. yrkesutovau samt 'ämun'. Husllql arbeta.
Jordbruk och um.
ras rätt till inträde vid specialinstitutioner, att de blevo användbara i kontors- arbete, offentlig tjänst och fria yrken. Vidare har distributionsarbetet vidgats och dragit till sig ett stort antal kvinnor. Trots dessa starkt omskapande krafter äro de två största av de betalda kvinnoyrkena allt fortfarande jord- bruk och husligt arbete. Av jordbrukets kvinnliga »yrkesutövare» är emel- lertid det stora flertalet — icke mindre än 69 0/0 —— s. k. » medhjälpande familjemedlemmar över 15 år». Detta innebär, att dessa kvinnor oftast icke ha reglerad lön och att de knappast stått inför ett verkligt yrkesval. På lik- nande sätt gäller om den tredje stora gruppen, nämligen de f. d. yrkesut- övarna, varinom rymmas pensionärer och änkor, att deras yrkesställning är oklar, och att de knappast äro att räkna såsom yrkesutövare i arbetsmark- nadsmening. Av de fyra statistiskt sett största grupperna böra därför reellt sett husligt arbete och industriarbete räknas som de två mest omfattande
kvinnoyrkena i våra dagar.
Betydligt mindre i kvantitativ omfattning men dock typiska såsom kvin- noyrken äro enligt förestående tablå en del mer medelklassbetonade yrken. Man finner därvid emellertid icke — vilket möjligen varit att förmoda —— kontoristen och lärarinnan såsom de mest framträdande representanterna för dessa yrken, utan de största grupperna utgöras av kvinnliga företagare i industri och handel samt i restaurangarbete sysselsatta. ständiga affärskvinnorna _ oftast med mindre affärer företag i livsmedels- och textilbranscherna —- äro alltså i
De många själv- eller produktions- själva verket mer
typiska representanter för kvinnligt arbete. Mot det gängse talet om kontors-
flickans monotona rutinarbete som det huvudsakliga alternativet till hus— ligt arbete i eget eller andras hem sätter statistiken upp en annan bild. Kon- tors- och förvaltningspersonalen visar sig rymma färre kvinnor än såväl restaurangfacket som sjuk- och socialvård, i vilka bägge kategorier dock även ekonomipersonal är inräknad, och endast obetydligt flera än under- visning och fria litterära och liknande yrken tillsammans.
I viss mån korrigerande mot gängse uppfattningar bli likaledes två av de något smärre kategorierna. Den ena är gruppen »kapitalister och husägare», som visar sig omfatta c:a 25 000 kvinnor. Betydligt flera kvinnor leva allt- så av kapitalinkomster än försörja sig inom post- och telefonväsendet. Att kvinnorna inom denna grupp äro betydligt flera än männen har givetvis sin förklaring däri, att män oftare jämsides med kapital- och husägande ha ett yrke, under vilket de i statistiken redovisas. Den andra grupp, vars kvan- titativa omfattning är av intresse i samband med aktuella diskussioner, före- finnes inom den egentliga »offentliga tjänsten». Denna visar sig nämligen för den stora skaran av kvinnliga yrkesutövare vara relativt obetydlig, var- vid dock må märkas, att kommunikationsverkens, sjuk- och socialvårdens samt undervisningsväsendets personal räknats inom sina resp. verksamhets- områden. Då det i regel är gentemot kvinnor i offentlig tjänst ingrepp av olika art krävts, torde det finnas anledning att påpeka, att det övervägande flertalet av dessa kvinnor inneha relativt underordnade och lågbetalda tjäns- ter. De kvinnliga inkomsttagarna i befälsställning inom den egentliga civil- förvaltningen redovisas 1930 såsom ej fler än 44 och inom kommunalförvalt— ningen endast 99 (mot resp. 4 714 och 2 268 män) .1 Även enligt tab. 31 och 32 nedan framgår, hur få kvinnor finnas på de högre befattningarna.
Kvinnorna ] jordbruket och dess hinäringar. Av många olika skäl äro förhållandena inom jordbruket svåröverskådliga. Även om man bortser från att en mindre del av de 5. k. medhjälpande familjemedlemmarna (sam- manlagt 166 104 kvinnor) snarare kunna sägas bo än verkligen arbeta hos föräldrarna, så består dock den största svårigheten i att ge de återstående den rätta yrkesbeteckningen. Det vore möjligen riktigare att inräkna de nämnda kvinnorna i jordhrukskategorien under husligt arbete, då deras hu- vudsakliga arbetsplats med all sannolikhet är inom hushållet. Men även det jordbruksarbete, som därjämte i viss utsträckning tillfaller dem, företer stora regionala och familjeindividuella variationer. l mjölkning deltaga troligen ett större flertal, i övrig ladugårdsskötsel mestadels blott de hemmavarande döttrarna på smärre brukningsdelar och särskilt i Norrland. Övrigt jord- bruksarbete av utomhuskaraktär förekommer huvudsakligen i den bråda skördetiden. Men varje försök att kvantitativt uppskatta denna arbetsinsats strandar på att ingen tillförlitlig undersökning om arbetstid och arbetsför— delning stått till buds. Det må här endast påpekas, att sammankopplingen mellan husligt arbete och egentligt jordbruksarbete för kvinnorna vanligen kommer att betyda en överbelastning i jämförelse med männens arbetsbörda, i det att jordbruksarbetet oftast tillkommer utan nämnvärd minskning av det
' Se bilaga 1: tab. 15, s. 409 och tab. 17, s. 414.
husliga arbetet. Särskilt märkbar blir denna irrationella arbetsfördelning under skördetid, då gårdsfolkets män regelbundet vid hemkomsten från ar- betet på åker och äng använda sin middagsrast till vila, medan kvinnorna ofta, kanske oftast eller alltid få använda sin till väntande husliga sysslor.
För detta stora flertal av de kvinnor, som i statistiken redovisats såsom familjemedlemmar, arbetande inom jordbruket och dess hushåll, finns ingen reglerad arbetstid, intet avtal om vilka arbetsuppgifter, som skola utföras, och ingen fastställd lön. Deras ställning är direkt beroende av familjehushållet såsom i gamla dagar. Deras arbete kan därför icke fullt riktigt jämföras med förvärvsarbete i modern bemärkelse.
En annan relativt stor grupp av kvinnorna inom jordbruket utgöras av självständiga företagare (gods-, hemmans- och övriga jordägare, arrendato- rer, torpare samt trädgårdsmästare), nära 42 000 eller omkring 10 % av samt- liga företagare. Det torde vara svårt att vinna tillräcklig upplysning om i vilken mån dessa kvinnor arbeta såsom jordbrukare eller endast äro jord- ägare. Med kännedom om det ringa antal kvinnor, vilka äga yrkesmässig utbildning för jordbruk, torde man icke böra överskatta de självständiga kvinnliga jordbrukarnas antal. Sannolikt är att, även då en hustru eller dot- ter ärver ett jordbruk, hon fortsätter att sköta de »kvinnliga» sysslorna.
Helt utanför statistiken står emellertid den största grupp av kvinnor, som inom jordbruket äga sin utkomst och sitt arbete, nämligen jordbrukarhust- rurna. Dessa äro icke medräknade i statistiken ens såsom »medhjälpande familjemedlemmar», utan äro av tekniska skäl upptagna såsom »hustrur utan yrke», trots deras nu som förr reala kompanjonskap i familjeföretaget. Enligt folkräkningen 1930 kunde de beräknas uppgå till 260 805 såsom hust- rur till hemmansägare, arrendatorer, torpare, trädgårdsmästare och närstå- ende kategorier. De 1 282 godsägarhustrurna, de 52 406 lantarbetarhustrur- na, som ej ha eget förvärvsarbete vid gården, och de 5 004 hustrurna till in- inspektorer och rättare äro däremot knappast eller åtminstone endast delvis att vid en beskrivning med hänsyn till arbetets art hänföra till gruppen i jord- bruk sysselsatta kvinnor.
Beträffande samtliga inom jordbruk arbetande kvinnor kan en jämförel- se med manliga arbetsförhållanden och manliga löner endast rimligen göras för en relativt liten grupp, nämligen de kvinnliga lönarbetarna i jordbruket, vilka uppgå till omkring 30000, inberäknat trädgårds- och mejeriarbetare. Olikheten mellan mäns och kvinnors löner i dessa anställningar har, liksom å andra områden, visat en tendens att alltmer utjämnas. Ehuru varje i siff- ror given uppskattning av dessa löner i viss mån torde bli missvisande, då arbetarkategorierna sällan äro med varandra jämförbara, må nämnas, att sommardaglönerna under år 1936 enligt kollektivavtalen utgjorde för tillfäl- liga arbetare i egen kost kr. 4: 70 i genomsnitt för män och kr. 2: 99 för kvin- nor. Ett riksmedeltal för manliga tjänares kontantlön samma år uppgår till 626 kr., men för kvinnliga till 476 kr.
Då andra kommittéer arbeta med olika hithörande problem och då kvin- norna i jordbruket knappast varit i åtanke vid de åtgärders föreslående, som 7—378661.
föranlett de sakkunnigas tillsättande, hava de sakkunniga ej ansett sig böra närmare ingå på de problem som röra denna grupp, men ej heller velat un- derlåta att i detta sammanhang peka på deras särställning inom kvinno- arbetet.
Kvinnorna inom betalt och obetalt husligt arbete. Enligt yrkesstatisti- ken skulle det husliga arbetet vara den näst största kvinnoarbetsgruppen. Tager man emellertid icke blott hänsyn till den statistiska redovisningen utan till det antal personer, som faktiskt äro sysselsatta med denna art av arbete, blir denna grupp långt mer omfattande än alla andra grupper. Den skulle då rymma icke endast de c:a 205 000 hembiträden, vilka såsom direkt av- lönade för husligt arbete i yrkesstatistiken representera den egentliga yrkes- utövarkategorien, utan dit skulle även föras en stor del av de under jord- bruksarbete redovisade kvinnorna, vilka måste antagas vara sysselsatta även med husligt arbete. Särskilt gäller detta om de kvinnliga medhjälpande fa- miljemedlemmarna. Dylika hänsynstaganden giva vid handen, att statisti— kens gränsdragning blir i viss mån missvisande för varje arbetsbestämning, medan den givetvis blir mera rättledande för att bedöma försörjningens eko- nomiska bas.
Emellertid uppbäres det husliga arbetet såsom sysselsättning betraktat icke huvudsakligen av betald, utan av oavlönad arbetskraft. Det åvilar i första hand de gifta kvinnorna inom alla områden och utgör deras huvudyrke. I främsta rummet gäller detta om jordbrukarhustrurna. 319 497 inom sist— nämnda yrkesområde, säsom »hustrur utan yrke» uppförda kvinnor, äro så gott som undantagslöst husmödrar. Att deras dagliga arbetsinsats tillsam- mans skulle uppgå till minst lika många dagsverken, beräknade efter en 8 timmars normalarbetsdag, behöver icke betvivlas. Även om några få —.sär— skilt de äldre och ekonomiskt relativt välställda — funnit utrymme för en större fritid, ha i stället så många flera andra en arbetsbörda, som vida över- stiger den i övriga yrken vanliga. Särskilt småbrukarhustrurna få sin prägel just av den utsträckta arbetstiden, den ständiga passningen av olika sysslor och den nästan absoluta bundenheten.
Förhållandena te sig ej lika mörka men ej heller lika enhetliga, när man vänder uppmärksamheten till det oavlönade husliga arbetet inom andra hus- hållstyper. Vad först de medhjälpande familjemedlemmarna —— hemma- döttrama —— beträffar, bli dessa alltmer sällsynta. De flesta unga flickor fortsätta sin skolgång eller skaffa sig en yrkesutbildning eller söka sig ut till avlönade platser. Det är relativt sällsynt, att de stanna i föräldrahem- met för att hjälpa till med hushållsarbetet. Man torde kunna förmoda, att icke alla de flickor, som nu i olika samhällsklasser äro hemmadöttrar, äga full sysselsättning inom husligt arbete.
Den ojämförligt största delen av det oavlönade husliga arbetet utföres av de gifta kvinnorna. De 1 110 405 kvinnor, som vid 1930 års folkräkning lev- de i bestående äktenskap, äro säkerligen så gott som samtliga att betrakta såsom husmödrar i den bemärkelsen, att de organisera familjekonsumtio-
nen. Även om familjen endast består av två makar, som intaga sina mål- tider utom hemmet, kommer fortfarande en så mycket större del av det trots allt återstående organisationsarbetet, den personliga omsorgen och de små passysslorna att vila på hustrun än på mannen, att man har rätt att säga, att hon utom sitt övriga yrkesarbete fyller en husmodersfunktion. .
Denna i huvudsak organisatoriska husmodersfunktion fylles alltså så gott som undantagslöst av samtliga gifta kvinnor. Huruvida husmoderskapet se- dan är ett heltidsyrke och huruvida den gifta kvinnan är verkligt hemarbe- tande, blir nära nog omöjligt att allmänt och statistiskt avgöra. Även många av de gifta kvinnor, som ha ett eget förvärvsarbete, fylla inte endast den orga- nisatoriska husmodersfunktionen utan bära därutöver hemarbetets hela bör- da. Bland den stora grupp kvinnor, som i dagligt tal ges den sammanfattan— de benämningen »husmödrar», skall man därför finna större växling i fråga om sysselsättningsgraden än inom några andra grupper i vårt samhälle. Den- na kan nämligen växla ifrån dubbla eller nästan tredubbla dagsverken för t. ex. de arbetarkvinnor, vilka sköta både ett förvärvsarbete och ett barnrikt hem, till en sysslolöshet, där även den rent personliga passningen utföres av lejd arbetskraft. Om också de bägge ytterligheterna sällan äro representerade, blir den arbetsbelastning så mycket oftare förekommande, som växlar mel- lan ungefär halvt till ungefär halvannat dagsverke. Inga allmänna upp- gifter torde kunna anföras för att mäta sysselsättningsgraden inom det oav- lönade husliga arbetet, och inga tillräckligt omfattande eller tillräckligt grundliga specialundersökningar finnas i vårt land för att giva svar på den— na fråga.
Arbetsbelastningen varierar alltså högst väsentligt. Emellertid finnes all anledning att fästa uppmärksamheten på det faktum, att den icke varierar i samband med arbetsinkomsten. Husmoderns — hustruns — ekonomiska utbyte är nämligen i första hand beroende på mannens inkomst. Detta är själva innebörden i att husmodersarbetet kallas »oavlönat», vilket givetvis icke kan betyda, att det är inkomstlöst. Inkomsten är däremot icke bestämd i direkt förhållande till arbetsbelastningen utan till den samlade familjein- komsten. Sålunda kan det tyngsta arbetet på detta område vara förenat med mycket ringa inkomster, medan det lättaste ibland kan vara förenat med inkomster, som långt överstiga vad samma kvinna i eget yrkesarbete skulle kunna förvärva. Formellt är alltså varje förbindelse bruten mellan den hemarbetande husmoderns »in-komst» och hennes »arbete», och i detta hänseende står hon i särställning i vårt ekonomiska liv. Äktenskapet kan och hör såsom ekonomisk institution icke jämställas med ett yrke.
Om man skulle söka att i varje enskilt fall klargöra vad husmodern eko- nomiskt förtjänar på sitt arbete — vilket ju såsom arbete måste ha ett eko- nomiskt värde av någon storleksordning och av någon art, ehuru det ej har ett marknadsvärde —— skulle man endast kunna göra detta genom att söka beräkna, vad husmodern inbesparar åt familjen. En dylik kalkyl är emel- lertid mycket komplicerad, ty den måste till en början taga hänsyn till vad ett hushåll kan beräknas kosta med och utan en husmoder, varvid hennes
konsumtion även i fråga om kost och logis måste medräknas. En dylik jämförelse är relativt lätt att göra, så länge makarna äro barnlösa, och i själva verket torde den verkställas före ingåendet av många äktenskap, även om den därvid oftast icke får en medveten och siffermässig form.
Även under andra förhållanden och vid andra tidpunkter under ett äkten- skaps varaktighet kan en dylik kalkyl mången gång komma att göras, näm- ligen om husmodern av olika anledningar skulle tänkas icke längre kvarstå i sin funktion (dödsfall, sjukdom, skilsmässa, övergång till förvärvsarbete). Därvid brukar man utgå från den fasta organisation, som hushållet för till- fället befinner sig i, och jämföra kostnaderna under de förändrade betingel- serna.1
Just därför att merparten av det husliga arbetet utföres utan möjlighet till exakt ekonomisk värdering och ofta för helt andra än ekonomiska vär- dens skull, kommer emellertid även det avlönade hemarbetets ställning att bli olik annat yrkesarbete. I sista hand torde den ekonomiska värdesätt- ningen av kvinnoarbete överhuvud taget ha blivit lidande genom jämförelsen med det husliga arbetets låga inkomstmöjligheter.
Det avlönade husliga arbetet, som med sina mer än 200 000 yrkesutövare är den största av alla yrkesbetalda kvinnogrupper, har under de senaste decennierna börjat hävda sin frigörelse ur den patriarkaliska familjeord— ningen. Förhållandena äro fortfarande starkt skiftande och yrket är i hög grad ett »genomgångs»-yrke. Enligt hembiträdesutredningen,2 som visser- ligen vilar på ett begränsat material, men som dock ger bättre upplysningar än vad förut stått till buds, stannar man i medeltal 8 år inom yrket (88 år enligt arbetsgivarnas och 7'5 år enligt personalens uppgifter).
Arbetstiden är icke föremål för offentlig reglering. Det blir allt vanligare, att en överenskommelse dock träffas, visserligen ej om arbetstid, men dels om den helt disponibla fritiden och dels om den tid, då arbete ej kräves men då avlägsnande ur familjebostaden ej bör ske. Hembiträdesutredningen har undersökt den genomsnittliga bruttoarbetstiden, utan frånräkning av måltids- och vilopauser i arbetet. Denna uppges av husmödrarna vara 77'2 timmar per vecka och av personalen 83'2 timmar.
Lönerna äro växlande. Olika specialkategorier erhålla olika höga löner, varvid enligt förenämnda utredning kokerskornas i större städer varit högst med ett genomsnitt av närmare 70 kr. per månad jämte naturaförmåner. .För husjungfrur var lönen i större städer omkring 60 kr., medan den för ensamjungfrur och barnsköterskor i storstäderna var c:a 50 kr. och i andra städer 30 år 40 kr. per månad.
1 Vid en mer abstrakt jämförelse över det ekonomiska värdet av husmödrarnas arbete måste barnen komma att betydligt komplicera räkneproblemet. Juridiskt faller på modern halva plikten att försörja dem. Denna försörjningsplikt kan dock icke direkt omräknas till halva kostnaden för barnen, då lagen icke föreskriver, att de måste försörjas på just den i det enskilda fallet rådande standarden. Det säger sig självt hur svår en kalkyl med så många obestämda poster skall vara att göra ens i det enskilda fallet; för hela landet är den omöjlig att genomföra. * Socialstyrelsen: Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Sveriges officiella statistik 1936.
Själva arbetsförhållandena förete många skiftningar, varvid hembiträdets ställning växlar från en modern yrkeskvinnas, på avtal grundade, själv- ständiga arbetsställning till en godtyckligt bestämd, -i detaljmoment sönder— splittrad handräckningstjänst. Likaså är den rent personliga behandlingen mycket olika. Slitningar ha även i stor utsträckning gjort sig märkbara inom denna arbetsgren, som säkert är stadd i mer revolutionerande omdaning än de flesta andra. Förhållandenas utveckling från äldre tid och fram emot den nuvarande har tidigare berörts. Enligt tab. 11 framgår, hur tjänarnas antal förr hastigt. nu åter i långsammare takt minskats. Framtidsutvecklingen kan däremot knappast förutsägas. Familjernas behov av främmande ar- betskraft står nämligen i nästan direkt omvänd proportion till deras för— måga att erhålla och betala den. Då emellertid med ökande barnantal å ena sidan familjens anspråk på arbetskraft borde stiga och å andra sidan fa- miljeinkomsten blir ytterligare ansträngd för tillgodoseende av annan kon- sumtion, blir hembiträdesfrågan socialt sett mer och mer paradoxal.
De senare åren uppvisa en särskilt under sommarmånaderna accentuerad brist på huslig arbetskraft. I viss utsträckning —— kvantitativt obetydligt ehuru socialpsykologiskt säkert av större verkan — har uppträtt ett utbud av manlig arbetskraft på detta område. Arbetslöshetsproblemet är alltså för denna kategori liksom för jordbruket icke aktuellt utan förbytt i det helt motsatta problemet om en brist på arbetskraft.
Kvinnliga arbetare i industri och hantverk. Eftersom de numeriskt största av alla kvinnoarbetsområden, nämligen jordbrukets och hemarbetets, visat sig vara präglade av mycket speciella villkor, är det först inom det där näst största kvinnoyrket, nämligen industriarbetet, som man egentligen kan företaga jämförelser mellan manlig och kvinnlig arbetskraft. Varken arbets- uppgifter, arbetsvillkor eller arbetsersättning äro inom jordbruk och hus- ligt arbete likartade för män och kvinnor. De mer än 150 000 kvinnorna i industriarbete och därmed jämställt arbete inbegripas däremot oftast i sam- ma löneavtal och samma arbetstidsregleringar som männen, och de arbeta under i stort sett likartade förhållanden. Man möter således här ett bety— dande arbetsområde, inom vilket en konkurrens mellan manlig och kvinn- lig arbetskraft skulle kunna ifrågakomma.
Kvinnornas deltagande i industriellt arbete är icke en ny företeelse. An- delen kvinnlig arbetskraft har under en mycket lång tid hållit sig förvå- nansvärt konstant. Vid jämförelse mellan den historiska tabellen 15 s. 75 samt tabell 7 i bilaga 1, sid. 367, finner man, att kvinnorna praktiskt taget sedan förra seklets mitt ha utgjort ungefär en femtedel av samtliga industri- arbetare. Inom denna stora grupp ha alltså knappast några kraftigare om- svängningar skett. Kvinnornas totala andel i industriarbetet synes sålunda icke förete några nya problem, som påkalla särskild uppmärksamhet.
Vissa särförhållanden torde dock böra påpekas. Sålunda föreligger i geo- grafiskt hänseende en bestämd skillnad mellan mäns och kvinnors syssel- sättande inom detta yrkesområde. Kvinnorna återfinnas nämligen till största
delen i de större städerna, medan de utgöra en avsevärt mindre andel av arbetarstammen i småstäder och inom landsbygdens företag. Enligt 1930 års folkräkning tillhörde 65'0 % av de kvinnliga yrkesutövarna inom hela huvudgruppen industri och hantverk rikets städer, men endast 44'6 av de manliga.
Den kvinnliga »överbefolkningen» i städerna och motsvarande »un- derbefolkning» å landsbygden är visserligen huvudsakligen betingad av den ojämna könsfördelningen inom andra yrken, främst det husliga arbetet, men den gör sig gällande även inom industrien.
Redan denna kvinnornas och männens olika talrika förekomst i städer och landsbygd tyder på att de bägge slagen av arbetskraft tagas i anspråk för skilda delar av arbetsmarknaden. De statistiska uppgifterna om mäns och kvinnors närmare fördelning å särskilda arbetsgrenar förstärka detta intryck. Arbetsfördelningen mellan könen är i själva verket så strängt ge- nomförd, att man mycket sällan kan tala om ett lika arbete för män och kvinnor eller en direkt konkurrens mellan dem. Detta visar sig redan vid ett studium av yrkesfördelningens huvudgrupper. Kvinnorna överväga till antalet endast inom ett industriområde, nämligen i textil- och beklädnads- industri, där de utgöra nära 3/4 av hela arbetarantalet (1936 721 0/o en- ligt kommerskollegii industriberättelse). Över hälften av alla fabriksarbe- tande kvinnor finnas inom denna industrigren.
Inom trenne andra huvudgrenar utgöra kvinnorna ungefär en tredjedel av arbetarstammen, nämligen i Iivsmedelsindustri (där de 1936 dock äro 81'3 0/0 av arbetarna i tobaksfabrikerna, 822 0/o i choklad- och karamellfabriker samt 669 0/o i konservfabrikerna), låder- och gummivaruindustri samt Ice- misk-teknisk industri. (Inom dessa sistnämnda uppnå 'de dock männens antal inom vissa grenar, nämligen i päls- och skinnvarufabriker, där de 1935 voro 55'7 %, samt gummivaruindustrier, där de voro 51'6 %. Lik- artad fördelning ser man inom olje-, tvål-, ljus— och parfymfabrikernas grupp, där kvinnorna voro 51'9 o/o, samt i tändsticksfabrikerna, där de voro 52'6 olo). I pappers- och grafisk industri representera de kvinnliga arbetar- na endast ungefär en sjättedel av samtliga (ehuru de även här i ett special- fack, nämligen kartongfabriker och bokbinderier äro i majoritet — 66'6 1936). Däremot uppgå kvinnorna inom tre av de största industrigrenarna endast till någon eller några få procent, nämligen i malmbrytning och me- tallindustri, i jord- och stenindustri samt i trävaruindustri.
Redan denna korta översikt, som fullständigas genom uppgifter nedan i bilaga 1, ger vid handen, att starka krafter äro i verksamhet för att leda den kvinnliga och manliga arbetskraften i olika strömfåror. Vilka dessa ytterst bestämmande orsaker äro, kan vara svårt att påvisa. Några allmänna på- pekanden skola här göras om typen av de arbetsprocesser, som i större ut- sträckning taga kvinnlig arbetskraft i anspråk.
Det synes till en början, att kvinnor fortfarande företrädesvis sysselsättas inom de arbetsgrenar, som länge stått de husliga sysslorna närmast. Denna generella iakttagelse synes sålunda tyda på att en viss, av traditionella skäl
förorsakad »naturlig» arbetsfördelning gör sig gällande. Emellertid fin- nas även viktiga undantag. Dels har man exempel på att manlig arbets- kraft gjort »intrång» i en rad av dessa traditionellt kvinnliga arbetsgrenar (sålunda äro männen i övervikt t. ex. i bryggerier och charkuterier), dels ser man kvinnor i stor myckenhet arbeta i fack, som långt ifrån kunna räknas som traditionellt »kvinnliga» (t. ex. kartongtillverkning, gummivaru- tillverkning, skotillverkning, elektromekanisk industri). Man finner alltså, att utvecklingen visserligen i någon mån förlänger traditionen, men att den dock ingalunda är fastlåst vid den traditionella uppdelning i manligt och kvinnligt arbete, som kommit till stånd under epoken före industrialiserin- gen. Emellertid torde man med anspråk på ungefärlig giltighet kunna följa den ovan antydda uppfattningen, att kvinnor mer arbeta i konsumtions- varuindustrierna än i produktionsvaruindustrierna.
I de många arbetsgrenar, där kvinnor synas vara sysselsatta på grund av särskild skicklighet, består denna oftast i fingerfärdighet, snabbt handlag samt god smak vad framför allt gäller färgval och formskapande. Då — så- som nedan skall utförligare omtalas — kvinnor särskilt ofta sysselsättas med garnerings- och stofferingsarbete, kan detta sammanhänga just med de- ras ådagalagda smak och »känsla för material». Såväl den goda smaken som fingerfärdigheten bli avgörande för kvinnornas ådagalagda överlägsen- het vid skonåtling och vid mönstervävning.
I den mån arbetet såsom i textilindustrien fördelar sig mellan könen på det sätt, att männen huvudsakligen arbeta, där stor muskelstyrka kräves (såsom vid de automatiserade vävstolarna för massproduktion av ofärgade vävnader), och kvinnor där snabb muskelkoordination och gott färgsinne behöves (i spinnerierna och vid de smärre vävstolarna för mönstrade stof- fer), tyckes man vara relativt nära en av olika skicklighet bestämd »natur— lig» arbetsfördelning mellan könen.
I övrigt torde emellertid arbetsfördelningen följa andra bestämningslinjer och det synes vara otvivelaktigt, att dessa till stor del utgå från ekonomiska hänsynstaganden. Eftersom kvinnors arbete vanligen betalas lägre, blir det naturligare att placera kvinnor på just sådant arbete, som ej kan bära högre lönekostnader. En annan orsak till att arbetsfördelningen så strängt genom- föres — utan att direkt i arbetet självt tvingande skäl till en sådan uppdel- ning synas finnas — måste antagas vara, att arbetsgivare ej önska syssel- sätta olikbetalda arbetare vid direkt jämförbart arbete å samma arbetsplats samt likaledes att fackföreningarna gynna denna uppdelning för att undvika direkt konkurrens mellan manliga och kvinnliga arbetare med de senares lägre löner. Slutligen har denna arbetsfördelning även om kvinnor ibland befinnas ha fått sig tillvisade »lättare» arbeten inom olika fack, ej kommit till stånd såsom en i och för sig naturlig arbetsfördelning. Fastmera har i allmänhet den olika lönen varit utgångsfaktum. Med hänsyn till detta löne- läge brukar, efter vad flera manliga fackföreningsledare framhållit, kvinnor- na tilldelas de lättare arbetena för att därigenom få viss kompensation.
En ytterligare generell iakttagelse ger vid handen, att kvinnor ofta arbeta
i monotont tempoarbete. De äro sällan »allroundarbetare» utan oftast sys- selsatta med någon speciell tillverkningsdetalj. Exempel äro bl. a. den starkt mekaniserade elektromekaniska industrien samt maskinarbetet i kartongva- rufabriker. Dylikt arbete. kan tänkas ha blivit kvinnornas, dels därför att det är ett lågbetalt arbete, och dels därför att kvinnor ofta söka yrken med kortare utbildningstid. På de flesta områden, där en mer hantverksmässig produktion fortlever, saknas i allmänhet kvinnor, utom i det speciellt kvinn- liga beklädnadsfacket. Det har å andra sidan betonats, att kvinnor bättre än män utstå det monotona rutinarbetets nervpåfrestningar. En annan or- sak till deras sysselsättande i denna fabrikationsart kan även sökas i den större fingerfärdighet, som nyss framhållits som ännu en orsak till kvinnor- nas specialställning och som vid tempoarbete är ägnad att medföra en större fortfärdighet.
Enligt utländsk erfarenhet synes benägenheten att anställa kvinnor i och med mekaniseringen av en produktion och dess uppdelande i småprocesser direkt bidraga till en hastigare rationalisering. Företagen kalkylera med den vanligen lägre kvinnolönen och kunna finna en rationalisering lönsam, var- vid ett flertal, ofta manliga, allroundarbetare ersättas med ett fåtal, ofta kvinnliga, tempoarbetare. Denna erfarenhet synes ha gjorts i fråga om stor- företag i vissa industriländer. Förhållandet har emellertid icke givits någon vikt vid utredning om den industriella rationaliseringen i Sverige.1 Så- som en tendens till substitution måste det emellertid alltid tagas med i be- räkningen, så länge arbetslönerna för män och kvinnor äro olika. Huruvida en sådan substitution även räknar med kvinnors större effektivitet i spe- cialiserat arbete, är för svenska förhållanden ännu svårt att avgöra; ame- rikanska och tyska utredningar synas giva vid handen, att så skulle kunna vara förhållandet.2 — På de områden, där kvinnlig arbetskraft redan i stor utsträckning är tagen i anspråk, borde en tendens till förlångsammande av en mekanisering göra sig gällande, medan den vid »manlig» lönenivå skulle ha varit ekonomiskt fördelaktig.
En genomgång i detalj av det kvinnliga industriarbetet leder till ännu ett par generaliserande slutsatser angående arbetsfördelningen mellan könen. Man finner t. ex. att kvinnor oftare än män arbeta vid tillverkningsproces— sens avslutningsarbeten: paketering, lagning, stoffering o. dyl. Exempel dårå kunna sökas praktiskt taget å alla verksamhetsområden: slipning och polering inom metallindustrien, putsning och dekoration i porslinsindustri- en, polering och boning i möbelindustrien, sortering och räkning vid pappers- bruken, paketering, sortering och garnering i livsmedelsindustrien, lagning och noppning i textilindustrien, sömnad, montering och pressning i möss- och hattfabriker, sömnad mindre ofta än tillskärning i sko-, handsk- och pälsindustri, paketering i sprängämnes- och tändsticksindustri. Här synes alltså en mycket bestämd arbetsfördelning göra sig gällande, vars olika
* Åkerman, G.: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar (Stat. off. utr. 1931:42).
* Se t. ex. Gränfeld, J.: Rationalisation and the Employment and XVages of Women in Germany i International Labour Review, maj 1934.
orsaker i lämplighet eller tradition äro svåra att särlägga. Dock torde de ekonomiska hänsynen här vara av stor betydelse, i det att en hel del av detta arbete ej tål en större ekonomisk belastning och därför med nuva- rande metoder endast kan utföras, om det har lågbetald kvinnlig eller min- derårig arbetskraft att räkna med.
Timlönerna för kvinnlig arbetskraft inom industrien utgöra genomsnitt— ligt omkring två tredjedelar av de manliga lönerna. Även ackordsersättning kan i vissa fall vara olika stor, beroende på om en man eller en kvinna ut- för styckearbetet, t. ex. inom vissa grenar av textilindustrien.
Den allmänna huvudregeln innebär emellertid knappast olika lön för samma arbete. Kvinnor och män erhålla nämligen så relativt sällan sam- ma arbete, att man med större fog bör peka på den allmänna arbetsför- delning, varigenom kvinnor regelbundet föras till de arbetsgrenar, där lö- nerna generellt äro lägre.
Liksom inom jordbruket gäller det även för industrien, att löneolikheter- na mellan könen äro på väg att utjämnas. Kvinnornas löner öka relativt hastigare på sin lägre nivå än manslönerna på sin högre. Sålunda ha tim- lönerna mellan 1913 och 1937 stigit med i medeltal 221 0/0 för kvinnliga arbetare och med 187 0/0 för manliga.1
Även mellan de kvinnliga arbetargrupperna råda stora löneolikheter, ehuru variationerna ej röra sig inom lika vida gränser som för de manliga löntagarna. Medan männens timlöner (i genomsnitt för hela landet, in- klusive övertid, naturaförmåner etc.) under år 1936 varierade mellan 2: 27 (utkörare i mineralvattenfabriker) och 0:66 (torvindustri) kring ett medel- tal av kr. 1: 25 (1937 var detta medeltal 1: 29), varierade det för kvinnor mellan 1:05 (spisbrödsbagerier) och 0:63 (färgerier och blekerier) kring me- deltalet kr. 0:75 (för 1937 var medeltalet 0:77). För detaljjämförelser hän- visas till nedanstående tabell.2
Tab. 26. Genomsnittlig löneinkomst för kvinnliga a_i-betare per timme, inkl. övertid, naturaförmåner o. dyl.
Järn- och stalmanufaktur ........................ 0'70
Mekaniska verkstäder ............................ 0'77 ' Malmbrytning och metallindustri Elektriska verkstäder ............................ 0'92 ) män kvinnor
Metallmanufaktur ................................ 081 1'. 24: 0: 82
Guld- och silvervarufabriker ...................... 0'83]
Porslinsfabriker .................................. 0'69 Jord- De? stenindustri k .. man 'vmnor Kakel— och lergodsfabriker ........................ 069 1: 00 0: 64
Pappersbruk och pappiabriker .................... 0'71
Annan pappersindustri ........ . ............... '77 Pappers— och grafisk industri
Grafiska anstalter ................................ 082 män kvinnor
Bok— och accidenstryckerier ...................... 087] 1: 24 0:77
Tidningstryckerier .............................. 083
1 Sociala meddelanden 1938 nr 6, utg. av Socialstyrelsen. ? Lönestatistisk årsbok 1936, utg. av Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik 1937.
Spisbrödsbagerler ................................ 1'05
Kexfabriker .................................... 0'80
Sockerbruk och raffinaderier .................... 0'79 Livsmedelsindustri
Choklad- och karamellfabriker .................... 0'73 män kvinnor Bryggerier och läskedrycksfabriker ................ 0'94 1:35 0:84
Tobaksfabriker .................................. 0'95
Slakterier och charkuterier ...................... 0'94
Konservfabriker ................................ 0'74
Spinnerier, väverier o. dyl. ...................... 0'66 Textil- och beklädnadsindustri
Skrädderier och sömnadsfabriker .................. 075) män kvinnor
Hatt- och mösstabriker .......................... 0'73 1: 00, 0:70 Päls- och skinnvarufabriker ...................... 0'76 Läder-, hår- och gummivarufabriker
Skofabriker ...................................... 0'77 ) män kvinnor
Gummivarufabriker .............................. 081 1: 17 0: 77
Färg-, olje- och parfymfabriker .................. 0'78 ;Kemisk—teknisk industri
Tändsticksfabriker .............................. 07 0 man kvinnor 1: 23 0:75 Statliga verk och byggnadsarbeten ................ 09? 1:30 'l”viittinrättningar ................................ 074 1: 35
Arbetstid och arbetsförhållanden äro för manliga och kvinnliga arbetare inom industrien likartade. Kvinnor äro dock till följd av speciell skydds- lagstiftning hindrade att utföra nattarbete, d. v. s. arbete mellan kl. 22 och kl. 5, samt äro därtill förbjudna att arbeta under sex veckor närmast efter barnsbörd.
Den förstnämnda av dessa bestämmelser har haft ett visst inflytande på kvinnors möjlighet till yrkesval. Sålunda äro de genom nattarbetslagen ute- stängda från sådana yrken, som arbeta med kontinuerlig drift, t. ex. vissa grenar av järn- och metallindustrien, vissa spisbrödsfabriker samt i enstaka fall vissa grenar av textilindustrien.
Denna bestämmelse inverkar likaledes i viss mån hindrande för kvinnors sysselsättande inom yrken, som arbeta med två skift (t. ex. bryggerier, spis- brödsfabriker, textil), eller sådana som ha en arbetstid förlagd till tidiga mor- gontimmar (t. ex. mjukbrödsbagerier), eller sådana som under vissa för- hållanden arbeta med övertid efter kl. 10 e. m. (t. ex. tryckerier).
I tvåskiftarbete har den för kvinnorna avgränsade arbetstiden ofta medfört att rasten under respektive skift måst förkortas eller helt bortfalla, för att or- dinarie arbetstid skall kunna uttagas mellan kl. 5 f. m. och kl. 22, vilket utöver det ohälsosamma i en dylik arbetsordning även störande inverkat på samordnandet av manliga och kvinnliga arbetares tider.
I tryckerier och mjukbrödsbagerier, som måste arbeta med sena kvälls- timmar, respektive tidiga morgontimmar, ha kvinnor helt utestängts från de större arbetsplatserna för att taga sin tillflykt till de små och ofta mindre hälsosamma arbetsställena.
Så länge kvinnorna ej voro organiserade och därför hade föga inflytande på sina arbetsförhållanden, kunde man nog konstatera ett visst välgörande inflytande av denna nattarbetslag, särskilt inom de rent kvinnliga yrkena (t. ex. sömnadsindustrien).
Numera torde genom tillkomsten av arbetstidslagstiftningen och kvinnor- nas större deltagande i de fackliga organisationerna samt den allmänna ten- densen, stödd av arbetarskyddslagens bestämmelse att i möjligaste grad inskränka nattarbetet för alla arbetare, behovet av en dylik restriktiv be- stämmelse för vuxna kvinnor ha blivit mindre. Bestämmelsen har i vissa fall utgjort ett irritationsmoment i konkurrensen mellan manlig och kvinn- lig arbetskraft.
Vad gäller övriga arbetsförhållanden torde knappast större skillnad råda mellan män och kvinnor. Möjligen skulle det kunna antagas, att yrkes- inspektionen har något större krav på hälsoskydd för de kvinnliga arbetar— na än för de manliga, liksom skyddslagstiftning i allmänhet tidigare in- riktats på kvinnor och minderåriga arbetare för att senare även vinna till— lämpning på män.
På grund av den traditionella arbetsuppdelningen äro kvinnor vidare myc- ket mindre utsatta för olycksfall i arbete. De psykiskt hygieniska arbetsris- kerna torde däremot förhålla sig på motsatt sätt. Kvinnor ha relativt oftare ett monotont rutinarbete, vid vilket de äro mer bundna till ett stillastående eller stillasittande passarbete. Man torde också kunna påstå, att kvinnorna oftare få arbeta i slutna och mer eller mindre överfyllda lokaler, där mäng- den av stillasittande människor verkar tröttande och enerverande. Det man— liga arbetet innebär i regel en större rörelsefrihet, vilken måste vara av mentalhygieniskt värde.
Kvinnliga företagare och arbetsledare. De självständiga kvinnliga före- tagarna utgöra i vårt land en betydande grupp. Sammanräknar man dem från olika yrkesområden och medt—ager man även inom denna kategori kvinn- liga arbetsledare, står denna grupp som den tredje i storleksordning bland inkomsttagande yrkesutövare (jordbruksarbete och f. d. yrkesutövare där- vid borträknade, då de första ej ha en ekonomiskt självständig eller regle- rad ställning och de senare ej äro yrkesutövare). Denna grupp befinner sig vidare på tydlig frammarsch. Enligt uppgifter i bilaga 1 nedan ger före- tagsräkning och industristatistik tydligt detta utslag för perioden 1920—1930. Även när man följer folkräkningarna längre tillbaka, ser man denna ten- dens ge sig tillkänna, även om på grund av förändringar inom de statistiska rubrikerna ingen exakt jämförelse bör återgivas.
Såsom företagare äro kvinnor huvudsakligen ledare av mindre företag (kvinnorna utgjorde enligt 1930 års folkräkning inom industri och hantverk 29'6 % av de mindre företagarna men endast 5.8 0/0 av de större företagarna). Kvinnornas företagarställning gäller vidare huvudsakligen vissa yrkesgrenar, såsom t. ex. textil- och framför allt beklädnadsföretag, där de äro i bestämd majoritet, vidare livsmedelsföretag samt pappers- och grafisk industri. Inom
Medianinkomst per yrkes—
Socialklass och näringsgren utövare med inkomst
Män Kvinnor Större företagare och ägare ........ inom 5977 5316 Direktörer och disponenter .......... mig;?” 13 177 6 857 Mindre företagare .................. hantverk 2 078 1 420 Fotografering ................................ 2 586 1 616 Bageri ...................................... 2 215 1 558 Trikåfabrikation, hatt- och mössömnad ........ 2 727 1 423 Sömnad .................................... 1 880 1 167 Rak- och frisersalonger ...................... 2 486 1 470 Självständiga hantverkare utan lejd hjälp ........ 1190 620 Varuhandel och kommission .................... 2 750 1 610 Kapitalister och ägare av större hus ............ 2 667 2527 Innehavare av hotell, restaurang, kafé .......... "3861 1 264
Källa: Folkräkningen 1930.
dessa grupper finnas de många innehavarna av sömnadsateljéer, hembagerier och fotografiateljéer. När såsom i den grafiska framställningen samt i tab. 25 ovan 5. 94 även självständiga företagare inom handel m. fl. yrkesgrenar på grund av den socialt likartade yrkesställningen medräknats, ser man ännu tydligare, vilken betydande grupp affärskvinnorna utgöra i vårt arbets- liv. Även inom detaljhandeln, där kvinnorna 1930 utgjorde 32 0/0 av samt- liga företagare, äro de i regel begränsade till vissa typer av försäljning, så- som livsmedel, damkonfektion, sybehör, bosättningsartiklar, tobaksaffärer, hattaffärer samt möbelaffärer och boklådor m. fl.
Man finner alltså även bland de fria företagarna vissa traditionella regler råda för vad som är mansområde och vad som är kvinnoområde. Dessa regler äro i stort sett alldeles desamma som de ovan på tal om industriell tillverkning anförda. För varudistributionen tillkommer emellertid ytter- ligare en synpunkt, i det att inom vissa branscher, som företrädesvis sälja till publik av bestämt kön, även expediterna äro av samma kön, t. ex. kvin- nor inom damkonfektion och livsmedelshandel, män inom herrkonfek- tion.
En direkt motsatt tendens gör sig emellertid ävenledes av andra psykolo- giska orsaker ibland gällande, varvid såsom exempel framför allt kan anfö- ras tobaksaffärerna.
Denna traditionella arbetsfördelning bland de självständiga företagarna är av största intresse. Arbetstid och arbetsförhållanden för arbetskraft av olika kön kunna här däremot knappast jämföras, då det ligger i det fria företagets natur, att variationema' kunna vara starka, och då vidare inga officiella rapporter om den inre arbetsorganisationen föreligga.
.-—p--.v ...
Arbetsinkomsterna måste komma att i första hand te sig olika för män och kvinnor på grund av företagens olika storlek. Det är emellertid även troligt, att kvinnor i större utsträckning valt de mindre konjunkturkänsliga produk- tions- och distributionsföretagen, varför —— även om deras inkomst genom- snittligt sett är lägre —— den torde ha mindre variationsbredd. Ur folkräk- ningens på deklarationsuppgifter vilande inkomstberäkning må, med all reservation för materialets exakthet, ovanstående jämförelse (tab. 27) illust- rationsvis lämnas.
Kvinnorna i restaurang- och hotellrörelse. Som den fjärde av de stora grupperna av kvinnligt förvärvsarbete framträder restaurang- och hotell- rörelsens företagare och personal. Här äro kvinnorna i flertal, och deras övervikt synes alltjämt vara växande (kvinnorna voro 827 0/o av yrkesut- övarna vid 1930 års och 796 0/o vid 1920 års folkräkning).
Endast inom hotellen sker en mera regelmässig fördelning av själva arbets- uppgifterna med hänsyn till kön, i det kvinnorna där ha städarbete och män- nen vaktmästararbete. Däremot äro arbetsförhållandena inom restaurang- och kaféverksamhet i och för sig mestadels lika för män och kvinnor, varvid dock det undantag består, som gjort sig gällande under samtliga undersökta arbetsområden, att så gott som endast kvinnor äro lokaliserade till de mindre inkomstbringande och framför allt mindre ansedda arbetsplatserna. I detta samband är av intresse att konstatera, att särskilt inom kaféerna kvinnor äro så gott som de enda yrkesutövarna.
Enligt de uppgifter, som lämnats vid de med arbetsgivare och anställda avhållna konferenserna, skulle endast i ett hänseende en konstitutionell lämp- lighet kunna sägas vara utslagsgivande för fördelningen av arbetsuppgifterna bland restaurangernas serveringspersonal. De manliga servitörerna skulle nämligen ha större förmåga att bära de tunga faten vid banketter och i fest- våningar. Denna uppgift lämnades dock icke helt oemotsagd från sakkun- nigt håll. I övrigt torde arbetsfördelningen snarare vara bestämd av social- psykologiska faktorer än av effektivitetshänsyn.
Vad gäller ekonomipersonalens uppdelning på män och kvinnor kunna givetvis inga önskemål från kundkretsen bli avgörande, såsom fallet är när det gäller serveringspersonalen. Här verkar i stället den förut påpekade tendensen, att på de lågbetalda platserna kvinnor oftare äro anställda, såsom diskerskor och underköksor. Där skickligheten blir mera avgörande för ar- betsfördelningen, såsom inom matlagningsarbetet, komma kvinnor och män att tävla om platserna. Mestadels användas kvinnor, ehuru även manliga
kockar sysselsättas. Principiellt torde för detta detaljarbete kunna sägas, att individuell lämplighet blir mest avgörande för anställandet, medan visst hänsynstagande till manligt eller kvinnligt kön dessutom kan komma att gö- ras på grund av att kvinnolönerna äro lägre och att alltså särskilt den finare matlagningen kan bära den ökade kostnaden av manliga löner. Slutligen finnes inom detta område en specialuppgift, som på grund av större lämp- lighet — fortfärdighet, gott handlag och god smak — alltid utföres av kvin-
nor, nämligen kallskänkans. Arbetsfördelningen är sålunda bestämd av helt olika faktorer för de olika delområdena inom yrkesgrenen.
I ett annat hänseende intaga män och kvinnor inom detta fack en markerad olikhet, i det att flera kvinnor än män kunna anpassa sig efter yrkets stora säsongvariationer. Den starka ökning i de anställdas numerär, som blir nödvändig under sommarsäsonger, möjliggöres nämligen av vissa förhållan- den, som endast gälla den kvinnliga arbetskraften. Dels stå till förfogande gifta kvinnor, som under mellantiderna ej inneha anställning, och dels även ogift kvinnlig personal, som växlar mellan avlönat husligt arbete och restau- rangarbete. Säsongfluktuationerna beröra i och för sig även den manliga arbetskraften, men man torde dock kunna säga, att kvinnorna lättare kunna anpassa sig efter dem och därför bli mer användbara för vissa grenar inom detta yrke.
Det typiska för denna kvinnliga yrkesgrupp är sålunda, att deras yrkes- arbete oftast icke är stabilt och kontinuerligt. Dessutom är det till stor del förlagt till andra tider av dygnet än övrigt förvärvsarbete, vilket särskilt för de gifta kvinnorna inom yrket innebär olägenheter. Ett ytterligare special- problem för denna yrkeskår —- i viss ehuru mindre mån gällande även män —— är risken att redan i en relativt tidig medelålder bli arbetslös. Särskilt är svårigheten stor att vinna ny anställning. Vid de sakkunnigas nedan omta- lade konferenser framhölls det sålunda, att Vissa stora företag ej intaga kvinnlig personal över 30 års ålder.
Arbetsinkomsterna äro i genomsnitt lägre för kvinnor än för män. För företagargruppen visar sig detta enligt folkräkningsuppgifterna genom en lägre median (mitt) inkomst för de kvinnliga företagarna, nämligen enligt tab. 27 härovan, för män 2 861 kr. och för kvinnor 1 264 kr. årligen. Säsong— variationerna kunna därvid tänkas hava utövat olika verkan. För persona- len bli lönerna olika inom de olika grenarna. Sålunda äro lönerna inom ho- tellfacket betydligt lägre för kvinnor (100—145 kr. per månad för hotell- vaktmästare, 205—209 kr. för övriga vaktmästare och portierer samt 7 7—119 kr. för hotellstäderskor enligt tidigare rapport) .1 Numera gör sig emellertid på vissa av de bäst betalda platserna, nämligen inom de större hotellens re- ceptionsavdelningar, gällande en ökad möjlighet till anställning för kvinn- lig arbetskraft. För ekonomipersonalen inom restauranger och kaféer äro inte endast medelinkomstema utan även avtalslönerna olika. För serve- ringspersonalen åter äro de avtalsgaranterade minimiinkomstema lika för män och kvinnor, vilket åtminstone principiellt sett även är fallet med dricks- pengarna. De relativt goda inkomsterna under den tid av året anställningen varar, den korta utbildningstiden och den i husligt arbete _ avlönat eller oavlönat — bestående arbetsreservoaren förklara kvinnornas starka till- strömning till detta yrke. Bortses må här icke heller från den traditionens styrka, som givetvis ställer detta om husliga sysslor mest påminnande yrke
* Undersökning rörande arbetsförhållandena inom hotell- och restaurantnäringen 1929/30, utg. av Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik 1931.
såsom mer naturligt för kvinnor än män. Med hänsyn härtill kan det sna- rare anses egendomligt, att män dock i så relativt stor utsträckning vunnit sysselsättning därinom.
Kvinnorna inom sjuk- och socialvård. På sjuk- och socialvårdens om- råde möter man ännu ett av de yrken, som sedan gammalt betraktats såsom »naturliga» för kvinnor. Denna grupp hade det oaktat ännu vid nästföre- gående folkräkning ej hunnit upp till den storleksordning den nu intar. De sista årens storleksökning sammanhänger med den ännu pågående utbygg- naden av den socialvårdande verksamheten.
Kvinnor behärska helt vissa hithörande arbetsområden: barnmorskornas, sjuksköterskornas och i viss mån gymnasternas. Män förekomma däremot särskilt i tvenne funktioner: dels såsom personal med högre utbildning (lä- kare, apotekare, tandläkare), dels såsom skötare å sinnessjukhus och mili- tärsjukhus samt bland den till hela området hörande ekonomipersonalen. Då hela detta yrkesområde av mångahanda skäl måste sägas ligga väl till för kvinnor, såväl med hänsyn till tradition som till intresse och lämplighet, måste männens talrikare förekomst å de nyssnämnda högre posterna förkla- ras med förnyad hänvisning till den flerstädes iakttagna regeln, att kvinnor varit mindre benägna att binda sig till en långsiktig yrkesutbildning.
Om arbetsfördelningen inom området kräver få kommentarer, blir löne- bildningen däremot av särskilt intresse. På de förvaltningsposter, som krä— va högre utbildning (t. ex. sjukhusläkare), ges lika lön åt män och kvinnor. I de stora grupper, som ägna sig åt direkt vårdande verksamhet, råder där- emot en med hänsyn till utbildning och kvalifikationer anmärkningsvärt låg lön för de kvinnliga befattningshavama. Vidare är att uppmärksamma, att manliga sjukvårdare i jämförelse med sina kvinnliga yrkeskamrater erhålla högre ersättning för sitt arbete. Översköterskor vid statens sinnessjukhus, som hittills varit placerade i lönegrad B 6, äro fullt utbildade sjuksköterskor och ha alltså i genomsnitt en väsentligt bättre utbildning än de manliga över- skötarna, som varit placerade i lönegrad B 8. Påpekas bör i detta samman- hang att enligt uppgifter från sjukvårdens målsmän försök göras att i viss utsträckning ersätta manliga med kvinnliga befattningshavare på grund av de senares större lämplighet, varvid samtidigt lönen för arbetet minskas.
Förklaringen till det allmänt låga löneläget för sjukvård och socialvård måste troligen sökas i, att detta varit ett typiskt kvinnoyrke, vidare att det av gammalt betraktats såsom en särskild kärlekstjänst och att det i stor utsträckning tidigare utövats av kvinnor, som ej haft krav på ekonomisk er- sättning. Denna kvinnornas egen inställning har icke endast varit beroende på, att särskilt de socialvårdande uppgifterna ofta skötts som frivilligt välgö- renhetsarbete av kvinnor, som på annat sätt haft sin försörjning, utan även att, i de fall att de utvecklat sig till ett heltidsyrke, dessa uppgifter i större ut- sträckning än andra dragit till sig sådana kvinnor, som avsagt sig anspråk på att för detta arbete förvärva mer än ett nödtorftigt livsuppehålle. Särskilt har det varit av stor betydelse, att arbetet utförts som en offergärning av männi-
skor, som vigt sina liv till religiös tjänst. Fortfarande spelar det sin stora roll för den aktuella lönesättningen i såväl sjukvård som särskilt kommunal socialvård, att för detta arbete i viss utsträckning mot låga löner stå till för- fogande diakonissor, som dels icke lägga lönesynpunkter på sitt arbete och dels ha sin ålderdoms försörjning tryggad genom sin hemanstalt.
Mot en tradition, som räknar med att sjuk- och socialvård skulle vara en kvinnornas särskilda offergärning, ha de nutida organisationerna på om- rådet svårt att hävda sin uppfattning, att detta arbete — trots att det utföres som ett kall —- skall som andra yrken vara avlönat med hänsyn till utbild- ning och ansvar. Utvecklingen är emellertid i färd att förverkliga en dylik omvärdering, varför yrket torde befinna sig i en övergångsperiod.
Arbetsförhållandena bli i stort sett ojämförbara för män och kvinnor, då dessa i regel ej ha samma arbete. Dröjsmålet med att för denna stora grupp reglera arbetstiden sammanhänger dock direkt med den ovan angivna upp- fattningen om detta yrke som en särskild offertjänst. Detta förhållande ver- kar i sin tur även på sjukhusens ekonomipersonal, för vilken enligt avtal och reglementen synes gälla, att arbetstiden regelbundet är längre för kvinnlig än för manlig arbetskraft.
Vad gäller själva sjukvårdspersonalen stadgas sålunda för Malmöhus län, att ar- betstiden för A-sköterskor bestämmes av vederbörande överläkare, att den för B-sköterskor och städerskor utgör 66 timmar för vecka men för manlig sjukvårds- personal 57 timmar per vecka. I övriga län synes själva sjukvårdspersonalen ha lika arbetstid. Däremot gälla för ekonomipersonalen vissa olikheter, t. ex. i Malmöhus län, där visserligen tvätterskor och sömmerskor liksom elektriker, ren- hållningskarlar etc. ha 511/2 arbetstimmar per vecka, men där kvinnlig kökspersonal har 57 timmar. I Kopparbergs län ha däremot kokerskor och sömmerskor sam- ma arbetstid, 216 timmar per arbetstid om 28 dagar, (1. v. s. i genomsnitt 54 timmar per vecka, som maskintvättare, eldare och gårdskarlar, medan däremot biträden, baderskor och städerskor ha 240 timmar per 28 dagar, d. v. s. i genomsnitt 60 timmar per vecka. En annan ojämnhet föreligger i fråga om övertidsarbete och er- sättning för detta, varvid t. ex. i Blekinge län befattningshavare är skyldig att »— om en ledighet motsvarande övertiden ej kan beredas i samma eller följande vecka — tjänstgöra mot en ersättning oavsett befattning av 1: 50 kr. per timme för manlig och 1 kr. för kvinnlig befattningshavare. I Kopparbergs län gäller samma regel, men där är ersättningen endast 1 kr. för manlig och 0:50 kr. för kvinnlig per- sonal.1
Kvinnorna såsom kontors- och förvaltningspersonal. Bland övriga kvin- noyrkesgrupper må kontorsarbetet särskilt uppmärksammas. Hit har enligt tab. 25, s. 94, räknats personal från många olika produktions- och admi- nistrationsgrenar, såväl inom industri som handel, bank- och försäkrings- rörelse, sjöfart m. m.
Detta yrkesområde har av olika skäl kommit att tilldraga sig speciellt intresse. Utbudet av kvinnlig arbetskraft är nämligen mycket stort, kom- mande från alla samhällsklasser. Inom samhällets medelklassgrupper fri-
ml P. M. angående innehållet i landstingens tjänste- och avlöningsreglementen. Meddelanden från Svenska Landstingsförbundets byrå juli 1935.
göres sålunda alltmer hemmadöttrarnas tid och arbetskraft, varvid dessa sy- nas finna det lättast att utan specificerat yrkesval söka sig till kontorsplat- ser. Från arbetarklassen söker sig likaså — sedan den numera allmänt till- gängliga högre skolbildningen gjort det möjligt — ett större antal flickor, på grund av att kontorsyrket och även i viss mån affärsanställning anses ha ett högre socialt prestigevärde än industriarbete och huslig tjänst, även om de senare yrkena i vissa fall skulle erbjuda fördelaktigare löner.
Men icke endast särskilda socialpsykologiska faktorer äro i verksamhet för att öka arbetskraftens utbud på detta område. Till samma resultat bi- drar även, att en stor del av kontorsarbetet är enklare rutinarbete, för vilket en mycket kort utbildningstid synes erfordras. Enligt den tidigare ofta exemplifierade regeln kan man till ett dylikt yrke vänta en särskild tillström- ning av kvinnlig arbetskraft. I högre grad än kanske något annat arbete med undantag av huslig tjänst kan kontorsyrket sägas väljas såsom ett över- gångsyrke eller rentav som ett yrke, vilket företrädesvis kommer i fråga i brist på andra arbetstillfällen och i fall av egen obeslutsamhet. Den kvinn- liga ungdomens vaga framtidsföreställningar fresta den att glida in på ett yrkesval, där inga stora svårigheter äro att övervinna i begynnelsen, och där man efter en utbildningskurs på ofta endast några månader kan uppnå en lön, som godtages såsom bättre än ingen. Alltför ofta förbiser man, att be- gynnelselönen icke är beräknad att avsevärt höjas eller att ge möjlighet till hel försörjning och ännu mindre till att pensionera älderdomen, såvida ickc kvalifikationerna väsentligt ökas (korrespondent-, sekreterare-, kamrerare- kompetens).
När härtill kommer, att män och kvinnor på få andra yrkesområden be- finna sig i så direkt konkurrens som på detta arbetsfält, blir det lättare att förstå den skärpa, varmed diskussionerna förts och den uppmärksamhet detta yrke i den allmänna opinionen tilldragit sig.
En arbetsfördelning mellan män och kvinnor gör sig på detta område så- tillvida gällande, att män oftare utföra det mer kvalificerade arbetet och of- tare befordras till överordnade poster. Kvinnorna stanna i större utsträck- ning i rutin— och biträdesarbetet. Detta sammanhänger med själva rekryte- ringen till banan, då man ibland, och särskilt inom bank- och försäkrings- branschen, synes taga sikte på att bedöma de manliga sökandes kvalifika— tioner med hänsyn till deras framtida möjligheter att intaga ledande ställning men däremot de kvinnliga sökandes med hänsyn till utsikten att på grund av deras giftermål och därmed följande avgång vinna en snabb cirkulation. Det har dessutom ett visst samband med kvinnornas i stort sett lägre yrkes- utbildning och svagare yrkesambition.
Vissa olikheter i fråga om lämplighet synas dock även finnas. Män syssel- sättas sålunda oftare såsom förvaltningspersonal i industrien, vilket arbete gränsar till tekniska arbetsuppgifter, varjämte de oftare äro offert— och orderchefer eller inneha liknande funktioner. Kvinnor synas däremot före- trädesvis ha meriterat sig såsom korrespondenter, särskilt i främmande språk, varjämte de i växande utsträckning tagas i anspråk såsom kassörer.
8—378661.
Detta sistnämnda urval är betingat av erfarenheten, att kvinnor bättre "redo- visa för omhänderhavda medel. Den dagliga noggrannheten är större och risken för förskingringar mindre.
Det torde vara svårt att avgöra, i vilken mån löneskillnaderna för män och kvinnor inom detta yrkesområde allmänt motsvara den kvalitetsskillnad i ar- betsprestation, som nyss påpekades. Att lönesättningen emellertid icke di- rekt sker i anslutning till en värdesättning av prestationen visas därav, att, även då kvinnliga kassörer på grund av större lämplighet efterträda manliga, lönen vanligen sänkes.
Lönerna kunna med hjälp av förefintligt material bäst jämföras inom bank- världen. Enligt den undersökning, som bankernas förhandlingsorganisa- tion nyligen utfört,1 utgjorde kvinnorna 28 % av den egentliga bankpersona- len. Detta procenttal har sedan världskriget hållit sig nära nog konstant. In- tressanta skillnader bestå i fråga om teoretiska meriter, i det att 126 0lo av de manliga och 16 "In av de kvinnliga tjänstemännen hade studentexamen eller jämförlig utbildning, samt vidare i fråga om anställningsåldern, vilken i genomsnitt varit 20 år för kvinnor och 23 år för män, för vilka värnplikts- tjänstgöringen spelar en viss roll. Dessutom upplyses, att icke mindre än 294 0/0 av de manliga och 254 0/0 av de kvinnliga tjänstemännen hade 17 till 20 års anställning bakom sig. Genomsnittslönerna äro emellertid icke lika för manliga och kvinnliga banktjänstemän, utan förete vissa med tjänsteställ- ningen växande skillnader, som framgå av tab. 28.
Tab.. 28. Bankmännens genomsnittslöner 1937 (inkl. naturaförmåner, extra tillägg m. m.).
Obetordrade Obefordrade Effort”? ordinarie tjänste— extra tjänste- Samtliga D y r o r t jans emd" män män Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Stockholm ........ 11 053 5 395 6 532 4 319 2 622 2 852 7 424 4 008 Göteborg .......... 10 485 6 107 5 662 4 224 2 559 2 269 6 669 3 942 Malmö ............ 10 164 — 5 446 3 428 2 266 2 250 6 529 3 266 E—orter ............ 9 497 4 775 4 867 3 400 2 157 2 267 6 533 3 257 D-orter ............ 8 556 4 480 4 459 3 236 1 870 1 921 5 649 3 119 C-orter ............ 8 048 4 194 4 680 3 245 1 790 2 268 5 564 3 149 B—orter ............ 7 109 3 825 4 530 3 003 1 813 2 182 5 238 2 899 A-orter ............ 6 533 4 450 4 210 2 887 2 471 1 865 4 637 2 768 Hela landet ........ 9 473 4 894 5 435 3 656 2 283 2 486 6 469 3 484 Källa: Banklöncrna 1937.
Den enligt tabellen redovisade löneskillnaden mellan manliga och kvinn- liga banktjänstemän avspeglar icke endast ett faktiskt förhållande, utan den har även av personalens organisation godtagits som grundläggan- de för framtida lönesättning. Dylika löneskillnader, ehuru reducerade till
storleken, ha bibehållits i den minimilönetariff, som Svenska bankmanna- föreningen föreslagit som norm för avtalsförhandlingar.
En ytterligare jämförelse mellan mäns och kvinnors ställning inom det uppmärksammade kontorsyrket kan vinnas dels genom Socialstyrelsens nya undersökning1 och dels genom den s. k. Lundautredningen om de anställda.? Enligt Lönestatistisk årsbok voro för den egentliga kontorspersonalen år 1936 medellönerna 4 165 kr. för män och 2 391 kr. för kvinnor. Emeller- tid befinna sig även dessa löner, liksom å flertalet andra områden, under en långsam utjämning. Ökningen från år 1913 motsvaras sålunda av indextalet 1804 0/0 för män och 1902 0/0 för kvinnor.3
Socialstyrelsens uppgifter1 grunda sig å ett enquétematerial, där tyvärr svar angående kvinnliga anställda influtit i ringa mängd. Bland den s. k. merkantila förvaltningspersonalen gällde den högsta kvinnliga medianlönen huvudbokförare (3 600 kr.), den därnäst högsta utländska korrespondenter (3 230 kr.) och därefter kassörer (3 060 kr.). De motsvarande högsta man- liga befattningarna voro kontorschefer, kamrerare (6 760 kr.), därefter öv— riga kassörer (4 695 kr.) och utländska korrespondenter (4 145 kr.). I ge- nomsnitt anges de kvinnliga anställdas löner utgöra omkring 2/3 av mäns löner i motsvarande befattning. Löneklyftan mellan män och kvinnor är mindre, ju mindre kvalificerat arbetet är.
Ur den s. k. Lundautredningen kan inhämtas, att den högsta kvinnolönen & kontorsbanan innehades av direktionssekreterare (4000 kr. medianlön). Kassörskornas årslön var 3 100 kr., de kvinnliga bokförarnas, korresponden- ternas och stenografernas omkring 2 700 kr. Kvinnliga kontorister med enkla— re rutinarbete kommo endast till en medianlön av 1 500 kr. I vissa fall kun- na manliga och kvinnliga löner jämföras, varvid följande relationstal erhål- las för kvinnolöner, uttryckta i procenttal av manslöner:
Teknisk förvaltningspersonal , . _ . . _ . , . _ _ , . . kvinnolöner 45'5 % Merkantil förvaltningspersonal: kontorschefer m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . » 59'3 % direktionssekreterare m. m. . . . . . . . . . . . . . » 66'9 % kassörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 68'4 % bokförare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 76'9% korrespondenter och stenografer . . . . . . . . . . . » 75'8 % maskinskrivare m. m. . . . . . . . . . . . . . . . » 91'5 % kontorister med självständigt arbete . . . . . . . . . » 75'6 % » » enklare » . . . . . . . . . » 72'9 % övriga kontorister . . . . . . . . . . . . . . . . . » 85'0 % Lagerpersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . >> 56'3 % Butikspersonal : butiksföreståndare . . . . . . . . . . . . . . . . . » 77'6 % butiksbiträden . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 81'1 %
1 Undersökningar rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor för privatanställda. Sveriges officiella statistik 1938. 9 Croner, F.: De privatanställdas löneförhållanden. Statsvetenskaplig Tidskrift 1937. , 3 Eftersom de handelsanställda i de sakkunnigas framställning icke särskilt behandlas, må" här meddelas, att deras manliga medellöner voro 2305 kr. och de kvinnliga 1695 kr. Ökningen från 1913 var rcsp. 175434 och 197'4 %.
Skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön blir alltså större, ju högre he- fattningen är. Däremot visar det sig, att de kvinnliga lönerna ej variera inom lika vida gränser som de manliga.
Även i förhållande till levnadsålder och utbildningstid förefinnas anmärk- ningsvärda olikheter. Sålunda stiga manslönerna kraftigare med levnadsål- dern än kvinnolönerna. Märkbarast blir denna skillnad i åldersgruppcma 30—50 år, i det att — om lönen vid 17—18 års ålder sättes = 100 — lönen för en 31—35 års man har index 412 och för en kvinna 261, för en 46—50 års man index 568 och för en kvinna 345.
I fråga om utbildning ha de i undersökningen deltagande kvinnorna oftare än männen en mellanställning. Medan sålunda »lägre skolbildning» (enkel folkskola) uppgavs av 40 0/0 av männen och 35 0/0 av kvinnorna, var mellan- graden (högre folkskola, realskola, flickläroverk) representerad med 43 % av männen och 60 0/0 av kvinnorna samt »högre» skolbildning med 17 "lo av männen och 5 0/0 av kvinnorna. Sambandet med lönerna visar att den egentliga skolutbildningen (t. o. m. gymnasium) ej spelar större roll för löne- nivån. Däremot stiga lönerna med stigande yrkesutbildning. »Det kan slut- ligen i fråga om de kvinnliga lönerna iakttas, att de lägre kvartilerna stiga med större regelbundenhet än hos männen i samband med stigande yrkes- utbildningsnivå. Detta kan kanske även uttryckas så, att det är de lägre betalda kvinnliga anställda, för vilka en förbättrad yrkesutbildning betyder mest i lönehänseende.»
Kvinnorna inom undervisning samt fria, litterära och konstnärliga yrken. Kvinnornas ställning inom undervisningsväsendet har gammal hävd. Deras arbetsinsats har varit allmänt värderad, deras intresse för barn och handlag med barn ställt utom tvivel. Under den tid då flickorna ej hade tillträde till de allmänna läroverken, utgjorde de särskilda flickläroverken i viss grad pedagogiska föregångsinstitutioner. Genom skolreformen år 1927 bereddes även flickor möjlighet att vid statliga läroverk taga student- och realskole- examen. Kvinnorna blevo därmed vid dessa läroanstalter i egenskap av både lärare och elever liksom tidigare vid folkskolan i stort sett jämställda med manliga lärare och elever. Även i lönehänseende ha numera manliga och kvinnliga lärare principiellt ställts lika, sedan 1937 års riksdag genomfört en lönereglering, vilken dock skall komma till full tillämpning först efter en övergångstid, som utgår den 1 juli 1943. Den enda olikhet, som lort- farande skulle bestå, nämligen att kvinnliga lärare ej komma i åtnjutande av sista ålderstillägget, har principiellt upphävts genom beslut vid 1938 års riks- dag.
Läraryrket står numera som det största enhetliga arbetsområde, där män och kvinnor arbeta under fullt jämförbara förhållanden. Vid folkräkningen 1930 funnos sammanlagt vid olika läroanstalter 14 320 män och 30 573 kvinnor anställda såsom lärare. Med hänsyn till att särskilt inom den stora folk- skollärarkåren ovanligt likartade arbets— och utbildningsförhållanden för män och kvinnor. länge varit rådande, ha de sakkunniga ansett det lämpligt
.-.”,—___ ,..__. ...—___
Årligen Rektorer Lektorer Adjunkter Extralärare Samtliga ägg??" M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. Kv. 1922 77 —— 282 — 800 4 229 2 1 388 6 51 1923 77 — 282 — 798 7 234 5 1 391 12 50 1924 77 — 282 — 801 5 243 7 1 403 12 49 1925 77 —— 282 — 798 9 253 5 1 410 14 48 1926 77 — 283 2 800 7 253 6 1 413 15 48 1927 77 —— 284 1 801 7 243 8 1 405 16 47 1928/30 108 1 313 4 848 12 202 14 1 471 31 137 1931/35 133 2 353 8 944 45 259 104 1 689 159 230 1934 135 2 359 8 941 45 283 134 1 718 189 248 1935 135 2 368 9 1 043 79 229 127 1 775 217 255 19361 135 2 380 9 1 118 127 200 128 1 833 266 256 19371 135 2 392 10 1 114 143 225 158- 1 866 313 258 Källa: För ären t. o. m. 1927 Det högre skolväsendet, Sveriges officiella statistik, för se- nare år uppgifter från skolöverstyrelsen. 1 Preliminära uppgifter. Anm. Å enstaka vakanta ämneslärarinnetjänster ha förekommit manliga vikarier.
att uttaga folkskollärarkåren till en i olika hänseenden intensifierad jäm- förelse (se nedan kap. 4 och 7) och redogörelsen må därför under hänvis- ning till de senare avsnitten här göras kortfattad.
Vad gäller bl. a. tillsättningen, äro folkskoletjänsterna, trots att staten nu— mera här väsentligt mera av de med skolväsendet förenade kostnaderna än tidigare, fortfarande kommunala. Vid folkskoleväsendet liksom vid vissa andra kommunala läroanstalter råder det förhållandet, som icke äger sin motsvarighet inom statstjänst och sålunda icke heller inom läroverken, att skolmyndigheterna i varje särskilt fall kunna reservera en tjänst för endera manlig eller kvinnlig sökande. Detta ingrepp i den fria konkurrensen mot- svaras av ännu ett dylikt vid själva utbildningens början. Vid intagning av elever till seminarierna sättas bestämda gränser, dels allmänt om hur många elever varje år skola intagas och dels speciellt om antalet elever av varje kön. Denna sistnämnda proportion har under senare år hållits till ungefär 55 ”lo manliga och 45 0/o kvinnliga seminarieelever. Den kraftigare avgången av kvinnliga lärare på grund av giftermål kommer sedermera att påverka den- na proportion, varför den bland de ordinarie lärarna är omkring 58 ('/0 män och 42 0/0 kvinnor.
Det är svårt att bedöma, vad en fri konkurrens till seminarierna skulle in- nebära i fråga om fördelning på kön. De kvinnliga sökandena visa emel- lertid genomgående högre formell kompetens. Under våren 1937 sökte så- lunda exempelvis sammanlagt 662 män, varav 83 0/o med student- eller högre examen, 40 0/0 med realexamen samt 517 0lo övriga, medan sammanlagt 625
Tab. 30. Lärare vid kommunala mellanskolorna i genomsnitt årligen åren 1910—1937.
Ämneslärarc Årligen Med full tjänstgöring Timlärare Män Kvinnor Män Kvinnor
1910 5 5 1 — 1911/15 58 66 14 8 1916/20 151 119 28 12 1921/25 310 205 65 23 1926/30 320 220 62 19 1931/35 216 168 32 13 1934 195 ' 161 19 15 1935 196 167 14 11 19361 204 178 16 15 1937[ ' 204 188 23 14 Källa: Statistisk årsbok och uppgifter från skolöverstyrelsen. 1 Preliminära uppgifter.
kvinnor sökte, av vilka 123 0/0 hade student- eller högre examen, 658 0/0 real— examen eller normalskolekompetens samt 21'9 0/o lägre kompetens.
Inom de allmänna läroverken finnas inga dylika spärrar. Där har sedan läroverksreformens genomförande och det statliga övertagandet av vissa kommunala mellanskolor och kommunala gymnasier de kvinnliga lärarnas antal starkt ökats, såsom framgår av tab. 29. Samtidigt med att läroverks- undervisningen gjordes tillgänglig för flickor och i samband därmed en del privatskolor nedlades, bereddes deras övertaliga lärarinnor företräde till an- ställning såsom ämneslärarinnor vid statliga läroverk.
Förhållandena ha under senare är utvecklat sig därhän, att kvinnor mera allmänt förskaffa sig regelrätt adjunkts- eller lektorskompetens. Även på detta arbetsområde innebär alltså den förhärskande tendensen en större jämställdhet mellan män och kvinnor. Dock torde den relativt hastiga om- läggning, 'i och med vilken läroverken öppnades för såväl kvinnliga elever "”Som lärare, icke ha försiggått utan en viss friktion med de manliga lärarna.
Inom de fria yrkena äro förhållandena svåra att kort sammanfatta. Kvin- "norna äro fortfarande relativt fåtaliga på de flesta områden, nämligen enligt 1930 års folkräkning endast 20 0/0 av författare och skriftställare, 11 "io av redaktörer och journalister, 38 0/0 av skådespelare och 21 0/0 av konstnärer. Lönerna äro på dessa" områden så starkt varierande, att generella omdömen om mäns och kvinnors arbetsersättning knappast äro möjliga att göra. "Dock torde åtminstone i de högre inkomstklasserna ersättningen oftast utgå "med större hänsyn till individuell förmåga och med mindre avseende å kön. Tyvärr stå icke uppgifter att vinna om efter kön differentierade årsinkomster.
___—__»... ...—___...
_ Arbetsförhållandena äro likaledes knappast underkastade allmängiltiga regler för de olika könen. Ingrepp i mäns och kvinnors konkurrens ha på dessa områden heller aldrig åsyftats. De sakkunniga hava därför — under hänvisning till detaljuppgifter i bilaga 1 — ansett sig icke behöva utförligare uppehålla sig vid dessa yrkesområden.
Kvinnor inom offentlig tjänst och samfärdsel. Den övervägande delen kvinnor inom detta anställningsområde har arbetsuppgifter, som mest mot- svara kontors- och förvaltningspersonalen i enskild tjänst. Mot denna fun- damentala likhet i arbetsfördelningshänseende svarar emellertid den väsent- liga olikheten, att medan kvinnlig kontorspersonal i enskild tjänst (med un- dantag t1oligen av bankers och försäkringsbolags personal) ofta väljer sitt yrke som ett tillfälligt arbete och även i stor utsträckning tidigt avgår ur tjänst, väljer man och behåller statstjänst med större hänsyn till tryggheten för framtiden. Då alltså förutsättningarna för en starkare yrkeskänsla äro för handen, måste det för dessa befattningar te sig mer än vanligt önskvärt, att alla befattningshavare kunna vinna avancemang. Principiellt har i Sverige mer än t. ex. i England och Danmark dessa möjligheter hållits öppna, så att i den offentliga förvaltningen de lägre tjänsterna ej skola vara sluttjän- ster. Däremot har den traditionella lokaliseringen av kvinnor i de lågbetalda grupperna icke helt brutits genom den nyplacering i ett gemensamt avlö— ningssystem, som skedde vid behörighetslagens ikraftträdande den 1 juli 1925. Man möter därför såväl i kommunikationsverken, där stora kvinno- grupper arbeta, som i den offentliga tjänsten i trängre mening en viss dua- lism mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga befattningar, trots en formellt upprätthållen jämställdhet och trots en faktisk rätt till fri konkur- rens. För att förstå denna situation behövs en kortfattad tillbakablick på löneplaceringens uppkomst, varjämte även andra förhållanden inom detta område må ägnas särskild uppmärksamhet, då de sakkunnigas uppdrag in- rymde krav på speciellt hänsynstagande till kvinnor i offentlig tjänst.
Det avlöningsreglemente, som gällde före den 1 juli 1925, innehöll skilda löneplaner för manliga och kvinnliga befattningshavare. Löneplanen för manliga befattningshavare (utom i chefsställning) omfattade 20 lönegrader, fördelade inom ett löneintervall av 2520—11940 kr. i dyrortsgrupp G. Löneplanen för de kvinnliga befattningshavarna omfattade 8 lönegrader, fördelade inom löneintervallet 1 800—5 520 kr. i samma ortsgrupp.
För erhållande av en gemensam löneplan skulle dessa båda löneplaner sammanslås till en. Detta skedde genom att de förutvarande kvinnliga tjän- sterna inplacerades i den manliga löneplanen på sådant sätt, att lönen till de kvinnliga tjänstemännen blev ungefär densamma efter inplaceringen. Den manliga löneplanen måste emellertid ntbyggas nedåt med fyra lönegrader för att kunna medtaga de lägsta kvinnliga tjänsterna.
' Inplaceringen skedde rent automatiskt efter lönebeloppen och tog icke hänsyn till en väsentlig olikhet i de båda förutvarande löneplanerna såsom värdemätare av befattningarna. Löneplanerna byggde nämligen på den
uppfattningen, att manlig tjänsteman i regel är familjeförsörjare och kvinn- lig tjänsteman i regel icke. På grund härav hade en lägre löneställning moti- verats för de kvinnliga tjänstemännen även i sådana fall, där arbetet var fullt likartat med manliga tjänstemäns, såsom t. ex. för postexpeditörer. Hade hänsyn tagits till denna olikhet mellan de manliga och de kvinnliga lönernas ursprungliga bestämning, skulle de kvinnliga befattningarna erhål— liten högre lönegradsplacering i den gemensamma löneplanen än som nu skett.
Bortser man emellertid från här skildrade förhållanden beträffande löne— planens tillkomst, så innebära de nu gällande bestämmelserna, att lönen i viss befattning skall utgå med samma belopp, vare sig befattningen inneha— ves av man eller kvinna, med det undantag som tidigare nämnts, att kvinn- lig befattningshavare ej skulle åtnjuta sista ålderstillägget. I och med att det av 1938 års riksdag antagna nya lönereglementet den 1 juli 1939 träder i kraft, kommer även denna undantagsbestämmelse för de kvinnliga befatt- ningshavarna att bortfalla. Därmed har likalönsprincipen blivit konsekvent genomförd i reglementet. För att emellertid denna formella likställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän icke blott skall stanna på papperet, erfordras, att rekrytering av personal sker efter samma principer beträffande män och kvinnor, att eventuellt erforderliga, av staten anordnade kurser stå öppna lika väl för kvinnliga som manliga sökande samt att befordran sker efter skicklighet och förtjänst utan hänsyn till kön.
I det följande skola de sakkunniga lämna en redogörelse för anställnings— och befordringsförhållanden inom olika slag av ämbetsverk.
För det egentliga kontorsarbetet (byråarbetet) är organisationen så gott som enhetligt ordnad inom hela den civila statsförvaltningen och kan där- för behandlas i ett sammanhang.
För rekrytering av denna personal torde ämbetsverken alltjämt tillämpa den principen, att de förutvarande kvinnliga tjänsterna fortfarande böra be— sättas med kvinnor, och man använder icke sällan alltjämt i officiella skrivel- ser och protokoll benämningen »kvinn1iga befattningar».
Dessa befattningshavare anställas som skrivbiträden (B 2) eller kontorsbiträden (B 4) och närmaste befordringsgrad är kanslibiträde (B 7). I enstaka fall anstå]- las kontorspojkar. Dessa söka sig emellertid hellre till expeditionsvakttjänster (B 5), som ju stå högre i löneskalan än kontorsbiträdestjänsterna (B 4), och de hava möjlighet att på denna väg avancera till lönegrad B 7 såsom 1:e expeditionsvakt. Däremot torde det ställa sig svårt för en expeditionsvakt att erhålla kanslibiträdes- tjänst, om han icke genom sin tjänstgöring blivit förtrogen med kontorsarbetet. I regel ställas nog också större krav på skolutbildningen beträffande biträdesperso- nalen än beträffande expeditionsvakterna.
Ursprungligen var kontorsbiträdestjänsten avsedd för endast folkskoleutbildade, men då skrivhiträd—esbefattning inrättades år 1922, skulle denna befattning i stället vara avsedd för denna lägre kompetens och alltså vara en slutgrad; dock att jäm- väl skrivhiträde, som prövats därtill lämplig, skulle kunna befordras. I praktiken har det visat sig omöjligt att särskilja skrivbiträdes- och kontorsbiträdesarbete och då lön och pension i lönegrad B 2 icke kan anses skälig för en slutgrad, har skriv- biträdesgraden blivit en ren passagegrad, medan kontorsbiträdesgraden nog kom- mer att i stor utsträckning bliva en slutgrad liksom expeditionsvaktsgraden är det för folkskoleutbildad manlig personal.
& (
För det högre byråarbetet, omfattande lönegraderna 21 och uppåt (fullmakts- tjänster), krävesi regel akademisk examen eller annan högre utbildning. För dessa tjänsters rekrytering anställas amanuenser och e. o. tjänstemän i lönegraderna 13—18. Även innehavare av biträdesbefattning kan emellertid avancera till dessa högre befattningar, om erforderlig formell kompetens föreligger.
Beträffande kontors- (byrå-) arbetet torde man alltså kunna säga, att rekryteringen sker på tre linjer. För det lägre kontorsarbetet anställas biträden, till övervägande del kvinnor, för det högre kontorsarbetet anställas amanuenser, till övervägande del män, och för expeditionsvaktbefattningarna anställas nästan uteslutande män.
Det har emellertid förefunnits en allmän tendens inom statsförvaltningen att ut- byta befattningar i lönegraderna B 21 och B 22 mot befattningar i mellangrad (B 14—B 15). Så har i stor utsträckning skett med registratorsbefattningarna; sam- tidigt har givetvis ett eventuellt kompetenskrav på akademisk examen borttagits. Dessa nya registratorsbefattningar i mellangrad äro närmast att betrakta som be- fordringstjänster (slutgrad) för befattningshavare, som avancerat uppåt från biträ- destjånster, och innehavas på grund härav för närvarande i stor utsträckning av kvinnor.
Denna olikhet i tjänsternas typ och framför allt den praktiskt olika re- kryteringen till dem betyder, att mäns och kvinnors ställning inom den offentliga tjänsten icke alltid blir bedömd efter enhetliga principer. Emel- lertid ha även andra faktorer medverkat till att trots formell likställdhet kvinnor placerats på lågavlönade poster. Mest iögonenfallande blir detta, när det gäller tjänster, som i och för sig fordra samma kompetens och kräva samma tjänsteansvar, men där yttre skäl föranleda att vissa befattningar oftast komma att innehas av män, vissa andra av kvinnor och där man på denna grund givit de båda tjänsterna olika lönegradsplacering. Exempel av denna art finnas på flera områden, varför en kort sammanfattning må göras. Även för den tidigare såsom hel yrkesgrupp behandlade sjukhuspersonalen ges här med avseende å de statsanställda en i sammanhanget erforderlig redo- görelse.
Fångvårdsstaten och statens tvångsarbetsanstalter. Vid Sveriges enda kvinnofängelse, centralfängelset i Växjö, och vid tvångsarbets- anstalten i Landskrona finnes civilförvaltningens lägsta ordinarie tjänst, nämligen såsom vaktfru i lönegrad B 1. Vid de manliga fängelserna motsvaras denna be— fattning av vaktkonstapel i lönegrad B 6 och vid tvångsarbetsanstalter av förman (B 6). Första vaktfru (vid kvinnofängelset och tvångsarbetsanstalt) står i lönegrad B 6 och överkonstapel, resp. förste förman (vid manliga fängelser och tvångsan- stalter) i lönegrad B 8.
Vid kvinnofängelset och anstalten i Landskrona äro assistenterna kvinnor (assi- stent av 4:e klass) och placerade i lönegrad B 12. Vid de manliga fängelserna äro assistenterna män och placerade i lönegraderna B 16, B 18, resp. B 20 (assistenter av 23:e, 2:a och l:a klass). Beträffande formell kompetens ställas lika stora krav på de kvinnliga assistenterna som på de manliga. Så t. ex. skall kvinnlig lärarassislent liksom manlig hava avlagt folkskollärarexamen eller annan motsvarande examen.
De kvinnliga assistenternas enda— befordringsmöjlighet är att bli direktör, efter- som befordran till assistent av l:a, 2:a eller 3ze klass skulle förutsätta möjlighet till anställning vid manligt fängelse eller manlig tvångsarbetsanstalt. Någon sådan be- fordran har dock icke hittills förekommit. Däremot har en kvinnlig läkare vid kvinnofängelset förordnats att uppehålla direktörsbefattningen därstädes.
Enligt beslut av 1938 års riksdag har skyddshemmens personal inplacerats i stat- ligt lönesystem. Därvid placeras föreståndare vid yrkeshem (för gossar) i lönegrad B 25 och vid skolhem i lönegrad B 23; däremot föreståndarinna vid hemskola och skolhem för flickor i B 19.
Statens sinnessjukhus. Läkarepersonal. Full likställighet föreligger med avseende på befordringsmöjlig- heterna mellan manliga och kvinnliga läkare. De kvinnliga läkarna synas i stor utsträckning hava sökt sig till sinnessjukvården och där vunnit befordran. För närvarande finnas flera kvinnliga överläkare i olika klasser och även på sådan överläkarbefattning, som innebär chefskap för sjukhuset.
Sjukvårdspersonal. Sköterska (kvinnlig) står i lönegrad B 3 och skötare (man- lig) i lönegrad B 6. Översköterska är placerad i lönegrad B 6 och överskötare i löne— grad B 8.
Föreständerska av 2:a klass står i lönegrad B 7 och förestånderska av l:a klass i lönegrad B 12. Motsvarande manliga befattningshavare äro: uppsyningsman av 2:a klass, lönegrad B 10, och uppsyningsman av l:a klass, lönegrad B 14.
När det förr fanns endast manlig personal å de manliga avdelningarna, tjänst- gjorde uppsyningsman av l:a klass inne på avdelningen. Sedan numera kvinnlig personal användes även för de manliga avdelningarna, anställas icke uppsyningsmän av l:a klass (B 14) utan förestånderska av l:a klass (B 12) för alldeles samma arbete.
Pensionsåldern är 60 år för skötare och uppsyningsmän och 55 år för sköterska och förestånderskor.
Ekonomipersonal. Tvättförestånderska av 2:a klass står i lönegrad B 3 » » l:a » » » » B 6 Kvinnliga befattningar Köksförestånderska » 2:a » » » » B 6 » » l:a » » » | B 7 Bageri-, resp. arbetsförestånderska » » » B 6 Magasinsföreståndare » » » B 7 Manliga befattningar Hantverksföreståndare av 2:a klass » » » B 8 » » l:a » » » » B 10
Den olika löneställningen för kvinnliga och manliga befattningshavare med jäm- ställda arbetsuppgifter torde tydligt framgå av ovanstående.
Yrkesinspektionen.
Följande ordinarie befattningar finnas enligt staten fr. o. m. den 1 januari 1939: 11 yrkesinspektörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . i lönegrad B 28 1 specialinspektör . . . . . . . . . . . . . . . . . . » » B 27 1 yrkesinspektris . . . o » B 26 11 första distriktsingenjörer . » » B 24 13 distriktsingenjörer . » » B 21 1 yrkesinspektörsassistent » » B 20 1 yrkesinspektrisassistent » » B 18 22 underinspektörer . . . . . . . . . . . . . . . . . . » » B 16 samt å extra stat 3 distriktsinspektriser . . . . . . . . . » » B 22.
Tab. 31. Manliga (m.) och kvinnliga (kv.) tjänstemän vid nyreglerade verk. Lönegrad Ordinarie Extra gidizagåtsamt Extra, aspiranter M. Kv. M. Kv. M. Kv. 1. — 45 2 185 92 38 2. — 110 19 1 226 24 242 3. _ 1 241 4 611 10 21 4. 9 1 174 207 1 105 11 53 ' 5. 11 416 38 1 816 13 649 24 . 6. 4 716 2 226 358 18 136 9 7. 3 361 983 687 154 93 12 8. 4 542 107 107 5 24 9, 472 1 9 — 12 10. 1 524 17 15 3 18 3 11. 163 820 33 399 43 68 12. 2 362 664 26 2 20 _ 13. _ 65 5 -— 14 —— 14. 70 7 155 4 26 —— 15. 1 784 60 256 6 46 3 16. 740 8 88 11 29 2 17. 590 17 25 3 3 — 18. 227 21 217 10 11 — 19. — —— 137 — 26 — 20. 516 2 100 1 7 -— 21. 551 6 99 1 — _, 22. 288 1 34 — — — 24. 327 —— 50 —— — — 25. 21 — — — — _ 26. 425 5 43 »— — —— 27. 199 6 12 -— —- — 28. 121 3 10 — » , — 29. 71 1 10 — —— — 30. 462 — 9 —— — »— A. 1 7 — 1 — — —— A. 2 32 —— 1 — _ —— A. 3 25 — —— _— — —— Summa 35 021 7 628 4 535 3 757 1 294 477 'hlllstaten.
För kompetens till tullkontoristbefattning (B 12) erfordras tullkontoristkurs och för kompetens till kammarskrivarebefattning (B 16) kammarskrivarekurs. Till båda dessa kurser hava jämväl kvinnor vunnit tillträde och synas därigenom numera hava lika utsikter som män att avancera till dessa-och högre. befattningar.
arvodestjänster. . . Å extra . . A extra Ordinarle Ordinarie Arvode stat Arvode stat M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv. 7 500 1 _ _ _ 19 000 8 _ _ — 9 500 1 _ — — 21 000 l _ _ 10 000 4 — — _ 24 000 1 _ — _ 10 500 1 _ _ _ 25 000 1 _ — _ 12 000 7 — _ _ ' 30 000 2 _ _ _ 13 000 2 — — _ 35 000 1 _ _ _ 14 000 1 _ _ _ Summa 60 _ 1 _ 15000 14 _ _ _ Distriktsveterinärer 245 _ _ _ lb 000 5 _ _ _ Provinsialläkare 307 _ — _ I 17 000 10 _ 1 _ Telegrafverket. För beredande av kompetens till telegrafassistentbefattning (B 15) och högre be- fattningar anordnar telegrafstyrelsen assistentkurser. Till dessa kurser hava intill år 1937 endast män haft tillträde. Som konsekvens härav har telegrafstyrelsen an- tagit endast kvinnor till de kurser, som bereda kompetens till telegrafexpeditörsbe- fattning (B 11) och kommissarier av 5:e och 6:e klass (B 15 och B 17). Telegraf- verkets kvinnliga befattningshavare, som sålunda icke kunnat erhålla tillträde till assistentkurs, hava härigenom trots behörighetslagen varit utestängda från möjlighet till befordran till andra högre befattningar än ovannämnda kommissarietjänster. Från och med år 1937 hava kvinnor fått tillträde till assistentkurserna och de första kvinnliga eleverna, två till antalet, deltaga i nu pågående kurs.
Postverket. Generalpoststyrelsen anordnar kurser för beredande av kompetens dels till post- expeditörsbefattning (B 11) och dels till postassistentbefattning (B 15) och högre befattningar. Till båda dessa slag av kurser antagas numera både män och kvinnor, och kvinnor hava sålunda inom postverket möjligheter till befordran även till högre
befattningar.
Statens järnvägar. För tjänstgöring »på linjen» erfordras särskilda kurser, dels kontoristkurs för kompetens till kontoristbefattning (B 8) och dels trafikelevkurs för kompetens till stationsskrivarebefattning (B 15). Dessa kurser äro emellertid icke nödvändiga för kompetens till kontors- och byråtjänster. Den omständigheten, att kvinnor hittills icke antagits till dessa kurser, har därför icke så stor betydelse, då de kvinnliga befattningshavarna i kontorstjänstgöring liksom motsvarande manliga tjänstemän hava möjlighet att utan ovannämnda kurser erhålla befordran jämväl till de högre byråbefattningarna.
Denna översikt ger vid handen, att män och kvinnor inom offentlig tjänst ännu icke helt uppnått den likställighet, som behörighetslagen principiellt av-
såg att förverkliga. Därav följer emellertid också, att en direkt konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft knappast varit för handen. Kvin- norna, som före år 1925 ej hade tillträde till de högre befattningarna, ha först långsamt hunnit skaffa sig den formella kompetensen för dessa. Enligt 1936 års lönekommittés sammanställning skulle tjänstemannabeståndet te sig så, att 41 463 män och 11 862 kvinnor äga statsanställning med den närmare fördelning, som framgår av tab. 31 ä 5. 123.
Kvinnorna ha sålunda inom den statliga tjänsten en principiellt likabe— rättigad ställning med några undantag, till vilkas bedömande de sakkunni- ga senare återkomma (se nedan 5. 191). Å andra sidan vidmakthållas av olika orsaker vissa uppdelningar av könen å olika typer av befattningar.
Olika åldersfördelning och olika geografisk fördelning för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Med detta ha de sakkunniga sökt giva en kort översikt av kvinnornas förekomst å den svenska arbetsmarknaden såsom grundval för bedömandet av olika förslag till reformer och ingrepp. Emellertid återstå att behandla tvenne frågor av mer allmän beskaffenhet, nämligen frågan om manliga och kvinnliga yrkesutövares åldersfördelning och geografiska fördelning samt därtill frågan om arbetstillgången på olika områden och möjligheter- na att ikrislindrande syfte företaga en substitution av arbetskraft.
En viss genomsnittlig skillnad i ålder gör sig gällande mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare, såtillvida att kvinnorna genomgående äro yng- re. Av större omfattning än denna skillnad mellan könen är dock varia- tionen mellan olika yrkeskategorier.1 Det visar sig, hur avsevärt mycket yng- re arbetarklassens huvudmassa är än företagargruppens och hur funktio- nårsklassen företer en mellanställning även i åldershänseende. Sålunda äro 454 0/0 av de manliga arbetarna under 30 år och 601 0/0 av de kvinnliga, medan av funktionärerna 267 0/0 av männen och 412 0/0 av kvinnorna äro under 30 år samt bland företagarna 7'7 0/0 av männen och 94 0/0 av kvin- norna. Detta förhållande har givetvis sin förklaring däri, att avgången ur förvärvsarbete är starkare för kvinnor i samband med giftermål, vilket har visat sig ha en allmän och djupgående betydelse för alla arbetsförhållanden.
Av större social betydelse blir olikheten i geografisk fördelning mellan män och kvinnor. Detta förhållande har ovan påpekats med hänsyn till industriens arbetare (s. 101), men företeelsen äger en vida allmännare räckvidd. Den kvinnliga arbetskraften har i betydligt större utsträck- ning än den manliga sina förvärvsmöjligheter lokaliserade till städer. Enligt 1930 års folkräkning befanns sålunda 44 0/0 av de kvinnliga yrkesutövarna tillhöra städer gentemot 32 0/0 av de manliga.
Dessa totaluppgifter äro emellertid av mindre intresse, då först en upp- delning för varje ort och varje yrkesgren kunde bjuda hållpunkter för nå- got bedömande av verkningarna och betydelsen av en dylik ojämn fördel-
i Se tab. 353. s. 126.
Å 1 d e r Föl—ååågffdaocn Funktionärer Arbetare . Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 0/ 15 år ................ 387 351 35 16 7 558 2 603 15/20. » ................ 1 625 1 099 6 025 6 187 153 514 97 358 20/25 » ................ 8 878 3 585 16 674 18 969 190 019 125 329 25/ 30 » ................ 28 154 5 529 24 725 21 671 162 928 80 001 30/35 » ................ 47 720 7 149 25 899 17 839 134 795 50 244 35/40 » ................ 58 155 9 672 24 979 14 390 110 005 37 001 40/45 > ................ 62 847 12 341 23 047 11 737 92 925 31 110 45/50 » ................ 62 836 13 299 19 800 8 946 79 470 25 349 50/60 : ................ 118565 26 558 25 210 11 019 122 055 35 933 60/65 » ................ 44 505 10 808 6 317 1 770 36 292 10 389 65/70 » ................ 36 944 9 178 3 240 790 25 871 7 391 70 » och däröver . . . . 40 212 12 549 1 966 454 18 298 5 319 Summa 510 828 112 118 177 916 113 788 1 183 730 508 027
Källa: Folkräkningen 1930.
ning. De äro icke av omedelbar betydelse för arbetsmarknadsproblemen så- som sådana, men däremot för de mänskliga livsförhållanden, som påverkas av "arbetsvillkoren. I en kultur, vars familjebildning är uppbyggd på det monogama äktenskapet, blir nämligen en jämn könsproportion av intresse, för att icke en alltför stor del av befolkningen av rent yttre skäl skall tvingas att leva utanför familjegemenskap. Arbetsmarknaden borde helst så anpas- sas, att den icke alltför mycket bryter sönder äktenskapsmöjligheterna.
Könsproportionen i landet i dess helhet har sedan lång tid tillbaka inne- burit ett kvinnoöverskott. Emellertid minskas detta överskott långsamt men kontinuerligt. Efter att på 1000 män år 1750 funnits 1 127 kvinnor, har antalet kvinnor på 1 000 män sjunkit till 1095 år 1800, 1 064 år 1850, 1 049 år 1900, 1 037 år 1920, 1 033 år 1930 samt 1 021 år 1936. I dessa tal ligger fortfarande en viss ojämn fördelning, men om denna proportion upprätthölles över hela landet, skulle verkningarna därav dock vara mindre märkbara. På grund av den ojämna anhopningen av män och kvinnor till skilda yrken är så emellertid icke fallet. På 1 000 män i städerna finnas 1 162 kvinnor och på landsbygden endast 953. I Stockholm var antalet kvin— nor 1 257 på 1 000 män, medan rel-ationstalet i de mer utpräglade jordbruks— kommunerna (de s. k. A-kommunerna i statistiken) var blott 929. Ännu större bli dessa differenser, om man betraktar de unga familjegrundande åldrarna, och särskilt stora bli de, om man tar hänsyn till endast den ogifta befolkningen. I de nyssnämnda jordbrukskommunerna fanns det vid slu— tet av år 1935 över 70 0/o flera ogifta män i åldern 20—35 år än kvinnori samma ålder.
Detta problem är socialt allvarligt. Det sammanhänger nära med den »flykt från landsbygden», som är jordbrukets främsta arbetsmarknadspro- blem (se även 5. 209 nedan). Om förhållandena studerades mera i detalj, skulle det visa sig, att samma art av rubbningar uppträda även lokalt på grund av den stela yrkesfördelningen mellan könen. Sålunda finnas inom de industrisamhällen, som uppstå kring en mekanisk industri, ofta så gott som' inga förvärvsmöjligheter för kvinnor, medan å andra sidan å vissa textilorter arbetstillfällen icke i samma utsträckning stå män till buds som kvinnor. De sakkunniga få anledning att återkomma till dessa förhållanden i sina praktiska överväganden.
Arbetstillgång och arbetslöshet för manlig och kvinnlig arbetskraft.
I alla länder ha kvinnorna under den senaste krisen visat lägre arbetslös- hetsprocent än män. Man har därför kommit att betrakta detta som ett nästan självgivet förhållande, och man pekar på den uppenbara förklaring- en, att kvinnors möjligheter till produktiv insats inom hemarbete äro mer elastiska, och att kvinnor tyckas kunna eller åtminstone hellre än män god- taga tvånget att försöka ordna sin livsföring på en mera sammanpressad ekonomisk bas. Mot dessa allmänna föreställningar kan det vara skäl att erinra, att den ojämna arbetsfördelning, som här i olika sammanhang kon— staterats, i och för sig måste leda till att ibland män, men ibland också kvin- nor drabbas hård-are av arbetslöshet, då den ekonomiska depressionen inte fullständigt likformigt drabbar alla näringsgrenar. Det är vidare skäl att framhålla, att även när kvinnor äro arbetslösa, de ej i samma omfattning som män förekomma i vårt lands officiella arbetslöshetsstatistik, beroen- de på att de ofta icke anmäla sig, då deras utsikt att erhålla ekonomiskt bidrag är mindre och då reservarbeten sällan ordnats för dem.
Förhållandena voro annorlunda under krigs— och fredskriserna, då kvin- norna flera gånger drabbades av arbetslöshet. Redan hösten 1914 förla- made vissa krigsåtgärder Sveriges ekonomiska utlandsförbindelser, sjöfar- ten avstannade m. m., varigenom en arbetslöshet inträdde, som mest drabba- de männen. Efter att en högkonjunktur rått våren 1915 till våren 1917, kom den stora avspärrningskrisen från sommaren 1917 till november 1918. Rå— varubristen var då den förnämsta orsaken till att en arbetslöshet uppstod. Denna gång drabbades industrier, där kvinnor i särskilt stor utsträckning voro sysselsatta: textil-, läder—, gummiindustri samt kemisk industri och livs- medelsindustri. Under denna period vidtogos åtskilliga sociala föranstaltning- är för ett överflyttande av arbetskraft till andra näringsområden. Män drogos sålunda särskilt till skogsavverkning och bränsledistribution. Genom statens försorg anordnades även i viss utsträckning en slags reservarbeten i form av lättare skogsarbeten för ett stort antal kvinnor från ovannämnda industrier. Därjämte anordnades olika slag av kurser för att underlätta en återgång till yrkesarbetet.
Då kvinnorna emellertid varit relativt mer skyddade än männen från ar-
År Antal År Antal År Antal
1924 63 1929 21 1934 970
1925 28 1930 49 1935, 31 juli 115 1926 18 1931 102 1936, 31 juli 50 1927 37 1932 221
1928 28 1933 1 442
Källa: Statens A. K.:s ber. 1925—1934, för år 1935 enl. arbetslöshetsunder— sökningen 31 juli 1935 (Stat. off. utr. 1936: 21) och för är 1936 arbetslöshetsunder— sökningen 31 juli 1936 (Stat. off. utr. 19:37:12).
betslöshet under den tid, som gått sedan 1920 års fredskris, beror detta till stor del på arten av de industrigrenar, som under de olika depressionsperio— derna gjort arbetsinskränkningar.1 Typiskt manliga industrigrenar ha va- rit utsatta för svårare påfrestningar: gruvdrift, stenindustri, metall- och maskinindustri, trävaruindustri och byggnadsverksamhet. Dessa förhållan- den framgå tydligt ur tab. 35.
Kvinnornas arbetslöshet visar sig i den officiella statistik, som samman- ställts ur arbetslöshetskommittéernas rapporter, med mycket låga tal. Sålun- da har arbets]öshetskommissionens berättelse för åren 1925—19341 endast upptagit de totalantal, som framgå av tab. 34. Dock anmärkes däri, att många kvinnor ej sökt arbets]öshetskommittéerna men ofta i stället blivit hjälpta med fattigvård, då kvinnor ej ansågos kunna taga hänvisning till statliga och statskommunala reservarbeten. Först på de senare åren, då även arkivar- bete i viss utsträckning stod till förfogande, höjdes antalet kvinnliga hjälp- sökande.
Betydligt större arbetslöshet visa rapporterna från arbetarorganisationer- na. Såsom jämförelsematerial må återgivas förhållandena från trenne skilda tidpunkter, varvid även männens arbetslöshet redovisas (tab. 35).
En jämförelse baserad på någon annan årstid skulle ha givit en delvis förändrad bild, då säsongvariationerna särskilt för vissa av de manliga yr- kena äro stora. För de sakkunnigas syfte har emellertid icke detaljjäm- l'örelser utan endast en bild i stora drag varit erforderlig. Härvid kan i för- sta hand framhållas, hur inom vissa delområden den manliga och kvinnliga arbetslösheten följas åt (t. ex. i beklädnadsindustrien, bokbindareförbundet m. fl.), vilket är att vänta, då stillestånd måste ungefär jämnt drabba alla faser i en tillverkningsprocess. Därnäst är av intresse att påpeka, hur myc- ket större totalt sett den manliga arbetslösheten är än den kvinnliga.2 1927 var den manliga arbetslösheten inom fackorganisationerna 84 0/o men den kvinnliga 73 0/0, 1933 den manliga 22'0 % och den kvinnliga 127 0/0 samt
' Statens Arbetslöshetskommissions berättelse för tiden 1925—1934, s. 111, utg. 1937. 2 Till en viss mindre del kan denna högre arbetslöshet tänkas sammanhänga med det faktum, att männen genomsnittligt äro äldre och därför till större del utsatta för den särskilda arbets— löshetsrisken.
år 1937 den manliga 7'6 % och den kvinnliga 5'9 %. I flera av de av ar- betslöshet mest drabbade yrkena är rentav det totala antalet manliga ar— betslösa större än hela antalet kvinnliga yrkesverksamma.
Endast inom tvenne stora yrkesområden har under senare år det motsatta problemet gjort sig gällande, i det att en mera permanent brist på arbets- kraft varit rådande, och inom bägge är det särskilt den kvinnliga arbets- kraften, som dragit sig undan. Detta gäller jordbruksarbete och huslig tjänst. ;. _”,
Den offentliga arbetsförmedlingens rapporter om arbetsansökningar Och lediga platser ge en viss bild av förhållandena inom huslig tjänst, ehuru icke samtliga platser förmedlas på denna väg. Enligt socialstyrelsens undersök- ning1 voro för år 1935 genomsnittligt varje månad 3 704 platser lediga för ensamjungfrur, men dessa söktes blott av 3 091 personer, 391 platser lediga för kokerskor och 235 sökande, 520 platser lediga för hus- och barnjung- frur men 468 sökande. Förhållandena ha varit likartade under flera år, så- lunda t. ex. under år 1937 137 193 lediga platser och 120 215 ansökningar eller 88 ansökningar per 100 lediga platser.
På liknande sätt har arbetstillgången utvecklat sig inom jordbruket. Bristen på arbetskraft gäller där såväl män som kvinnor. Enligt socialsty- relsens översikt2 var bristen på kvinnlig arbetskraft allmän samt bristen på manlig arbetskraft utpräglad, framför allt vad gäller kvalificerad ladugårds- personal. Alldeles särskilt har det erbjudit svårighet att skaffa tjänstefolk till mindre gårdar, där arbetet inbegriper såväl ladugårdsskötsel som körslor.
För hela är 1937 fanns det i genomsnitt 93 ansökningar per 100 lediga plat- ser. Detta 1'elationstal bortskymmer emellertid den mycket stora skillnaden mellan män och kvinnor. Sålunda funnos i det egentliga jordbruket 65151 lediga platser för män och 67 308 manliga sökande men 14 307 lediga platser för kvinnor och endast 7 450 ansökningar, d. v. s. 52 ansökningar per 100 le- diga platser.
Under år 1937 utvisar arbetsförmedlingsstatistiken i genomsnitt per 100 le- diga platser följande antal sökande under varje månad: 52, 40, 35, 36, 22, 14, 18, 29, 42, 53, 58 och 55. Utländsk kvinnlig arbetskraft fick under år 1937 arbetstillstånd i 1 467 fall.
Bägge dessa arbetsområden ha utsatts för konkurrens från andra för- värvsmöjligheter, som lyckats draga till sig arbetskraften. Då lönevillkor, arbetsförhållanden och arbetstid inom dessa områden icke utvecklats i takt med den förbättring, som industrialiseringen inom andra områden medfört, har uppkommit en spänning, vilken till slut börjat urladda sig. Därvid åstadkommer den mer avsevärda störningar än annars skulle varit nödvän- diga. Flykten från de hittills mest lågbetalda kvinnoyrkena, jordbruk och huslig tjänst, blottar mycket stora problem i fråga om dessa arbetsgrenars allmänna lönsamhet och organisation.
1 Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Sveriges officiella statistik 1936. ? Sociala meddelanden 1938, nr 2.
(.)—378661.
31 juli 1927 F a e k f ö r b u n d Redokalrsriircrliårmed Arbetslösa _ -- Samtliga -- ( samthga 121333 Antal % 13136:in Beklädnadsarbetareförbundet .......... 6 025 4 031 439 7'3 351 Bleck- och plåtslagareförbundet ....... 1 545 — 48 31 —- Bokbindareförbundet ................. 3 787 2 586 133 35 81 Bryggeriindustriarbetareförbundet ...... 4 507 1 261 90 20 30 Byggnadsträarbetareförbundet ......... 9 572 —— 964 101 _ De förenade förbunden ............... 2 946 630 428 145 87 Elektriska arbetareförbundet .......... 2 734 — 258 94 —— Gjutareförbundet ..................... 3 636 2 290 80 —— Grov- och fabriksarbetareförbundet. . . . 22 510 2 584 3 515 156 621 Byggnadsind.-arbetare ............... Byggnadsämnesind.-arbetare .......... Glasbruksarbetare ................... Sockerfabriksarbetare ................ Tändsticksarbetare ................... Övriga arbetare ..................... Gruvindustriarbetareförbundet ......... 2 149 23 249 111; _ Handelsarbetareförbundet ............. 9 650 2 598 845 88 124 Hatt— och pälsindustriarbetareförbundet 755 418 94 12.4 56 Hattarbetare ........................ 14 7 71 3 c; 24- 5 28 Pälsvaruurbetare .................... 609 347 58 9-5 28 Kommunalarbetareförbundet .......... 16 925 1 338 665 3.9 275 Litografförbundet .................... 1 047 12 23 2-2 _ Livsmedelsarbetareförbundet .......... 11 063 2 979 817 74 208 Metallindustriarbetareförbundet ........ 75 941 3 577 6 299 8-3 173 Järnbruksarbetare ................... 15 759 13 1 707 10-2 _ Verkstadsarbetare ................... 59 172 3 554 4 592 TS 173 Murareförbundet ..................... 2 692 __ 63 2-3 _ Målareförbundet ...................... 1 805 _ 18 1-0 _ Pappersindustriarbetareförbundet ...... 20 070 ' 647 815 41 38 Sadelm.- och tapetserareförbundet ..... 844 54 92 109 1 Sko- och läderindustriarb.-förbundet . . 7 545 2 526 673 89 147 Skogs- och flottningsarb.—förbundet . . . . __ _ _ __ __ Skrädderiarbetareförbundet ............ — — — _— _ Stenindustriarbetareförhundet ......... 4 292 __ 118 2-7 _ Stuckatörförbundet ................... 39 _. _— __ _ Sågverksindustriarbetareförbundet ..... 15 998 4 2 419 15' 1 3 Textilarbetareförbundet ............... 12 363 6 895 471 38 171 Tobaksindustriarbetareförbundet ....... 2 543 1 979 135 5'3 106 Transportarbetareförbundet ........... 3 251 27 360 111 27 Träindustriarbetareförbundet .......... 6 104 82 532 '7 15 Tunnbinderiarbetareförbundet ......... 254 — 22 87 —- Typografförbundet ................... 4 105 284 170 41 21 Väg— och vattenb.-arbetareförbundet . . . 1 221 — 209 171 — Summa 257 919 34 537 21 254 82 2 535 Utom skogs— och flottningsarbetare . . . .
31 juli 1933 31 juli 1937 RedoYeirsrilågrmed- Arbetslösa Redolziäågårmed- Arbetslösa -- Samtliga " _ " Samtli & —-
Samm. 133531. % 351522. Samgam 133533, g % 133533. 14 973 11 511 2 673 17'9 2 100 21251 17 402 1 377 65 1 162 2 246 — 567 252 — 2 480 — 95 38 — 5 400 3 564 827 153 475 6 275 4 150 239 38 147 5 845 1 419 339 58 104 6 177 1 493 169 27 56 14 926 — 4 741 318 — 26 417 — 2 992 11'3 — 5 194 1 502 493 95 132 8 684 2 680 509 59 241 4 223 — 1 067 253 —— 5 430 — 207 38 — 6 110 2 1 116 183 2 7 835 1 168 21 — 34 836 4 669 10 058 289 1 285 52 158 6 453 6 397 123 935 16 724 448 2 864 17'1 98 12116 283 1063 8'8 31 3 741 87 320 8'6 11 3 371 543 471 14'0 131 1639 606 220 13'4 14 14 567 4 486 1 459 10'0 650 3 801 38 1 659 436 25 7 574 42 409 54 4 22 962 7 697 2 968 129 562 30 458 10 739 2 444 80 556 27 935 4 941 1 734 62 429 35 929 7 763 681 19 386 2 183 118 233 107 12 2 364 133 25 1'1 4 20 455 6 364 2 889 141 939 23 213 6 724 1 323 57 424 98 923 4 163 19 825 200 571 138 349 7 151 4 550 33 224 22 455 19 2 719 12'1 3 31262 135 575 1'8 3 76 468 4144 17 106 22'4 568 107 087 7 016 3 975 3'7 221 5 978 — 2 051 343 —— 8 330 — 250 30 — 8 216 1 433 53 — 12 033 2 405 34 _ 24 658 1 166 3 132 127 181 30 871 1 404 1 518 49 150 1 825 256 590 323 50 2 593 503 257 99 90 10 097 3 682 1 566 155 384 9 743 3 887 . 1 513 155 553 3 097 — 1 857 600 — 14 605 5 6 682 458 3 7 763 1 3 916 504 1 7 609 _— 1 067 140 —— ._ _ _ _ ]_ _ _ __ _ _ 20 985 7 7 332 349 1 22 198 31 3 261 14"! 1 24 472 15 271 1 992 81 1 230 35 085 20 876 950 27 557 2 445 1 916 103 42 94 2 470 1 914 75 30 70 13 159 202 3 636 27'6 54 17 782 215 1 819 102 3 11 176 92 3 665 328 40 15 612 343 928 59 29 194 — 33 170 — —- — — — — 9 538 502 919 96 55 10 469 557 227 22 63 5 369 —— 1 357 253 — 11 224 — 1 914 17'1 — 418 984 69 084 83 771 200 8 726 575 218 94 468 42 451 74 5 658 415 887 69 084 81 914 197 8 726 560 613 94 463 35 769 64 5 655
De sakkunnigas sammanfattning.
I varje problem om arbetstillgångens skiftningar uppträder frågan om en möjlig substitution av det ena slagets arbetskraft för det andra. Under den senaste arbetslöshetskrisen blev denna fråga akuell i två hänseenden, som äro av intresse för den utredning de sakkunniga fått sig förelagd. Dels vid- rördes i olika sammanhang möjligheten att av sociala skäl överföra arbetslös- heten från vissa grupper till vissa andra och därvid särskilt från män till kvinnor.1 Dels blev frågan om en substitution av viss kvinnlig arbetskraft för annan kvinnlig aktuell, närmast i form av ett överförande till huslig tjänst av i annat yrke arbetslösa kvinnor.
Det första slaget av substitution torde bli mycket svår att genomföra, även om den —— vilket de sakkunniga ej godtaga som allmän regel — skulle vara socialt önskvärd. Den föregående skildringen av yrkesförhållandena, och än mer den detaljerade utredningen nedan i bilaga 1, torde hava till fullo ådagalagt, att ett utbyte av kvinnlig mot manlig arbetskraft i kris- situationer knappast i nämnvärd utsträckning är tänkbart. Män och kvin- nor äro i regel sysselsatta inom alltför skilda områden för att ett utbyte skulle låta sig göra. 1937 fanns t. ex. det högsta antalet arbetslösa inom skogsav- verkningen, 6 682 arbetslösa män, men endast 2 sysselsatta kvinnor. På lik- nande sätt kan det sägas, att arbetslösheten sedan 1920 främst varit tillfin— nandes inom de manliga yrkena och städse legat högst inom dem, där över- huvud taget inga kvinnor arbeta (t. ex. byggnadsindustri-, gruvindustri-, mu- rare-, skogsarbetare-, stenindustriarbetarefackförbunden i tab. 35).
Men icke heller på de områden, där både män och kvinnor arbeta, såsom t. ex. inom sko- och textilindustri, är en plötslig substitution tänkbar. En skonåtlerska kan ej ersättas av en arbetslös tillskärare och en lagerska ej av en färgeriarbetare. De flesta yrken fordra en viss grad av utbildning och yrkesskicklighet, som i regel ej kan inhämtas under en så kort tid, att den skulle hinna utnyttjas inom en arbetslöshetsperiod. Handlag och fallenhet äro dessutom såsom ovan ofta framhållits av stor betydelse för fördelningen av arbete mellan män och kvinnor. Ett utbyte kan därför icke utan vidare ske; det skulle i varje enskilt fall behöva utredas och bedömas. Allmänna uttalanden bli i denna fråga av ringa värde; endast en inventering av arbets- tillfällenas art, helst för varje särskild ort, skulle kunna ge underlag för för- slag om så starka ingrepp å arbetsmarknaden, som en i lag föreskriven sub- stitution skulle innebära. Vid de sakkunnigas konferens med ett flertal ar- betsgivarerepresentanter inom industrien ha dessa framhållit såsom sin di- rekta erfarenhet, att arbetsfördelningen mellan män och kvinnor vore så långt driven, att man knappast, hade att räkna med någon substitution så-
1 Frågeställningen preciserades ofta till att gälla särskilt manliga familjeförsörjare å ena sidan och förvärvsarbetande gifta kvinnor å den andra. Diskussionen här gäller både av praktiska och av teoretiska skäl närmast det allmännare problemet om kvinnors arbetsställning överhuvud taget. Till särproblemet om de gifta kvinnorna återkomma de sakkunniga i ett huvudavsnitt här nedan.
som möjlig. Ju mer den tekniska utvecklingen leder till att arbetsuppgifterna bli specialiserade och ju mer de bli kvalificerade, desto mindre blir den till- fälliga utbytbarheten.
Löneolikheterna komma dessutom att ofta, i varje fall för närvarande, utgöra ett avgörande hinder för en dylik substitution. I enskilda närings- grenar äro såsom framgår av tab. 26 härovan variationerna mellan man- liga och kvinnliga arbetares löner avsevärda. Även om man ser till de genomsnittliga skillnaderna, torde det kunna ifrågasättas, huruvida den ar- betslöshetspolitik skulle vinna anklang, som allmänt sökte placera arbetslösa män på platser med timlöner, som endast äro omkring 2/3 av de för män eljest rådande. Man torde här böra uppmärksamma, att dessa arbeten ej skulle såsom reservarbeten omhänderhas av myndigheter utan utgöra en ordinarie del av arbetsmarknaden med vissa sannolika följdverkningar på den allmänna lönesättningen.
En ytterligare omständighet, som försvårar en dylik substitution, är av institutionell art. Med stöd av sina fackliga organisationer ha arbetarna även under arbetslöshetsperioder kunnat hävda, att arbetskraften skall bevaras inom sitt fack. Endast vid offentliga reservarbeten sker ett tillfälligt och särskilt motiverat frångående av denna princip. Överföring till andra yr— ken sker annars endast genom en mycket långsiktig planering och en fri- villig rekrytering och nyutbildning. Redan denna praktiskt godtagna prin- cip har hindrat en krisbetingad substitution av olika slags arbetskraft.
Ovan anförda uppfattning, att arbetskraften skall ha rätt att kvarstanna inom sitt fack, har varit svårare att upprätthålla för kvinnor. Såsom de sak- kunniga nyss omnämnde, föreligger en viss tendens att för kvinnor vid arbets— löshet föreskriva yrkesöverflyttning. Vid arbetslöshet hänvisas kvinnor så- lunda ofta till huslig tjänst. Eftersom man räknat med den husliga tjänsten såsom en arbetsreservoar, ha reservarbeten sällan anordnats för kvinnor. Man har tydligen utgått från den uppfattningen, att varje kvinna utöver sin spe- ciella yrkeskunskap förfogar över tillräcklig färdighet även för ett annat om- råde, nämligen hushållsarbete.
Denna förutsättning torde emellertid ej kunna givas allmän giltighet. Hus- ligt arbete kan i regel icke jämställas med något sådant grovarbete, till vilket män från olika arbetsområden vid reservarbetens anordnande hänvisats. Er- farenheten visar jämväl att många kvinnor, som ha sin sysselsättning och sin skicklighet inom helt andra yrken och som fått sina vanor och sin arbets- inställning bestämda därutav, ej lämpa sig för husligt arbete. Vid en av de tidigare krisperioder, då arbetslöshet särskilt drabbade kvinnor, visade det sig sålunda lämpligare att använda arbetslösa textilarbeterskor för lättare skogsarbete än för huslig tjänst.
De sakkunniga hava i det föregående huvudsakligen sysselsatt sig med den arbetslöshet, som uppkommer inom industri och inom övriga närings- grenar, där män och kvinnor mera sällan äro anställda i likartat arbete. Emel— lertid drager en arbetslöshet, som drabbar kontors- och affärsanställda, med sig delvis andra följdföreteelser, på grund av att inom dessa områden en mer
direkt konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft verkligen äger rum. För att på ett mer väsentligt sätt förhindra, att manliga anställda under kri- ser eller även eljest förlora sina anställningar med hjälp av illojala kon- kurrensmedel, i det att de ersättas med lägre betald kvinnlig arbetskraft, sy- nes det verksammaste medlet vara att generellt eftersträva en lika lön. Om likalönsprincipen tillämpades, skulle arbetsgivarnas efterfrågan endast taga hänsyn till skicklighet och lämplighet. De sakkunniga, som i nästföljande kapitel behandlar frågan om lönesättning, önska här endast betona, att en mer lika lön för män och kvinnor även på den privata arbetsmarknaden i likhet med vad numera tillämpas inom den offentliga tjänsten skulle med- föra en sanering av många av de förhållanden, som nu synas innebära orimligheter.
De sakkunniga anse det tillfyllest klarlagt, att —— även om en ersättning av kvinnliga anställda med manliga arbetslösa av olika anledningar skulle kom- ma att krävas —— en dylik substitution icke kunde ge resultat avsevärda nog att motivera den stora administrativa apparat och den starka inskränkning i den personliga friheten som bleve nödvändiga. Arbetslösheten bör, enligt de sakkunnigas uppfattning, i första hand bekämpas med konstruktiva me- toder, varigenom arbetstillfällen skapas i ersättning för dem som indragas. I den mån dylika konstruktiva åtgärder icke allmänt hinna genomföras eller inom det särskilda området icke kunna tillvarataga all arbetskraft, kan emel- lertid en arbetsransonering bli nödvändig. Därvid böra de offentliga hjälp— ätgärder, som skulle behöva vidtagas liksom helst även den permittering, vilken av enskilda näringsidkare företages, kunna fördelas med hänsyn till olika försörjningsbörda men icke med hänsyn till de anställdas kön.
Kap. 3. Lönesättning för män och kvinnor under behovs- och prestationssynpunkter.
Bland de väsentliga olikheter, som bestå mellan mäns och kvinnors ställ- ning å arbetsmarknaden och vilka de sakkunniga skildrat i det föregående, framträder lönesättningen med särskilda anspråk på offentligt intresse. På vilket område och med vilken syftning än åtgärder, som ingripa reglerande i kvinnoarbetet, övervägas, har man att räkna med att det i stor utsträckning finnes tvenne skilda arbetsmarknader, en för män och en för kvinnor. Redan vid diskussionen av möjligheterna att i arbetslöshetslindrande syfte företaga en substitution mellan manlig och kvinnlig arbetskraft visar det sig, såsom av de sakkunniga avslutningsvis framhölls i föregående kapitel, att löne- olikheterna lägga mycket stora hinder i vägen. Då emellertid även för bedö- mande av den del av de sakkunnigas utredningsuppdrag, som särskilt gäller de gifta kvinnorna, löneproblemen bli aktuella i olika sammanhang, torde det vara av vikt att till behandling upptaga frågan, huruvida det vore önsk-
värt att åvägabringa någon utjämning inom lönebildningen och på vilket sätt en dylik utjämning skulle vara möjlig att förverkliga.
Endast på ett begränsat område kunna olika åsikter i lönefrågor taga sig direkt uttryck i lönebildningen, nämligen inom den offentliga tjänsten. Då lönesättningen där sker auktoritativt genom de beslutande församlingarna eller de verkställande organen och då det i tjänsten utförda arbetets ekono- miska Värde ej direkt ger sig tillkänna i någon produktionskonkurrens, blir ett större hänsynstagande till lönepolitiska åsiktsinställningar möjlig. Här finns alltså ett vidare utrymme än annorstädes för lönepolitiska ideologier, som antingen försvara de bestående löneförhållandena eller motivera föränd- ringar i dem. Mellan olika löneprinciper kan i den offentliga tjänsten ett val träffas. Inom näringslivet i allmänhet bli förhållandena betydligt svå- rare såväl att överskåda som att påverka.
Rent principiellt stå mot varandra endast tvenne dylika löneideologier, nämligen prestationslönen och behovslönen.
Den förra innebär, att arbetet skall betalas efter sitt relativa värde inom produktionen. Man tänker sig därvid, att marknaden för arbetskraft teore- tiskt sett skulle vara fullkomligt rörlig och så organiserad, att utbyte av det ena slagets arbetskraft för det andra slagets alltid skedde, så långt det vore ekonomiskt bärande. Resultatet, som i varje ögonblick skulle vara beroende av såväl utbudet av olika slags arbetskraft som av tekniken och behovsin- riktningen, bleve då: olika lön för olika slags arbete men lika lön för lika arbete. För kvinnoarbetets del brukar denna löneideologi uttryckas såsom en princip om »lika lön».
Behovslöneprincipen innebär i och för sig icke heller, att män och kvin- nor skola erhålla olika ersättning för samma arbete. Den utgår däremot från önskvärdheten att i samhället skapa en större ekonomisk utjämning mellan inkomsttagare med olika stor försörjningsbörda.
Medan prestationslönen i stort sett tenderar att förverkligas i marknads- prisbildningen — och detta i högre grad ju rörligare denna är och ju mera rationellt företagarna bestämma sin efterfrågan av arbetskraft —— är däremot behovslönen till sin natur sådan, att den blott kan förverkligas genom avsikt- liga ingrepp i lönebildningen. Denna olikhet är djupgående. Den samman- hänger därmed, att behovsprincipen i och för sig icke är någon löne- princip. Prestationen befinner sig i samma kategori som arbetet, vilket ju genom lönen skall betalas. Behovens olikheter ha däremot intet som helst samband med arbetet. Den allmänna inkomstutjämning, som ligger i dess syfte, kan även förverkligas med andra än lönepolitiska medel, nämligen med socialpolitiska och skattepolitiska åtgärder.
Liksom likalönsprincipen var en särskilt för kvinnoarbetsproblemen av- passad formulering av prestationslöneprincipen, fylles inom behovslöneprin- cipens ram samma funktion i den aktuella diskussionen av den s. k. »lön- för-köm-principen. Den nu rådande skillnaden mellan mäns och kvinnors löner försvaras ofta såsom ett hänsynstagande till behovslöneprincipen, i det att den skulle utgöra ett försök att på ett ungefärligt sätt anpassa in-
komsterna till en skillnad i behov. Emellertid är det tydligt, att den ratio- nella behovslöneprincipen måste följa gränsen mellan familjeförsörjare och ensamförsörjare och icke gränsen mellan könen.
Det blir därför nödvändigt att uppdela diskussionen på tvenne huvud- frågor:
a) är en prestationslön eller en behovslön allmänt att föredraga?
b) böra män och kvinnor ha lika stor nominell lön under prestationsprin- cipen?
Den förra av dessa frågor kommer att upptagas till behandling i föreva- rande kapitel, varvid de sakkunniga. till en början kortfattat ange sin ståndpunkt till frågan om prestationslönen samt därefter göra en utredning om behovslönens princip och dess praktiska tillämpning i skilda länder. Den senare frågan upptages däremot till behandling i närmast följande av- snitt, varvid särskilt uppmärksammas de variationer i total tjänstgörings- tid, pensioneringskostnad m. m., som kunna betinga en i viss mån olika lönesättning för män och kvinnor, även om den »lika lönen», d. v. 5. den rena prestationslönen, principellt godtages,
De sakkunnigas ställning till frågan om lika lön för män och kvinnor.
Inom den offentliga tjänsten, där såsom ovan nämndes de lönepolitiska ideologierna direkt kunna påverka lönebildningen, har i Sverige liksom i många andra länder en lika lön för män och kvinnor för samma befatt- ningar genomförts. Därmed har godkänts en principiell uppfattning om mäns och kvinnors likaberättigande, vilken det icke finnes anledning att upptaga till förnyad omprövning. De sakkunniga del-a även för sin del helt denna uppfattning.
På den öppna arbetsmarknaden äro emellertid förhållandena helt an- norlunda. Genomsnittligt äro, såsom i det föregående flerstädes framhål— lits, kvinnors arbetsinkomster lägre än mäns. Emellertid beror denna olik- het i inkomst endast relativt sällan på en direkt olikhet i lön för samma ar- bete; betydligt oftare har den sin grund i att kvinnor företrädesvis äro sys— selsatta med sådant arbete, som även då det utföres av män är lågbetalt. Att för denna arbetsfördelnings uppkomst även ekonomiska hänsyn varit bidragande orsaksmoment, torde likväl ej kunna frångås. De stora föränd— ringarna i kvinnoarbetets löner kunna av denna anledning först komma att ske, om kvinnor i större antal överskrida gränserna för vad som nu be- traktas som »kvinnoarbete» eller om de genom organiserad sammanhåll- ning lyckas höja arbetsersättningen även inom de områden, som bibehållas såsom speciellt kvinnliga. Hela frågan om den ekonomiska ersättningen för kvinnornas arbete bildar en sammanhängande vävnad av delproblem, var- ibland arbetsfördelning, yrkesutbildning, organisationssolidaritet och fram- tidsplanering ingå som viktiga moment.
Den arbetslön, kvinnor erhålla för sitt arbete, är sålunda en marknadslön, vilken såsom ett pris bestämts av efterfrågan och utbud av kvinnlig arbets-
kraft. Vid varje analys av lönerna måste dylika ekonomiska orsaker fram— hållas såsom de väsentliga. I huvudsak och på längre sikt måste arbetsgi- varna förutsättas sträva fram emot den arbetsanvändning, som är mest rationell ur företagsekonomisk synpunkt. Det är knappast troligt, att de skulle låta sig alltför mycket påverkas av andra än ekonomiska hänsyn: av fördomar, av åsikter, av traditioner, av reformidéer, om ej dylika faktorer gåves så stort utrymme redan på utbudssidan. Varje försök att förklara den lägre kvinnolönen såsom väsentligen beroende på att kvinnoarbete >>betrak- tas» såsom mindre värt eller att kvinnor »betraktas» Såsom försörjda, utgår från felaktiga förutsättningar. Den främsta orsaken är att kvinnlig arbets- kraft av olika skäl finns tillgänglig för lägre pris. Åsikterna äro efterhands- bildningar. De komma även att förändras, när de reala faktorerna, såsom ovan flera gånger framhävts, genom en långvarig process förändras. Direkta auktoritativa ingrepp i lönebildningen å den fria marknaden äro däremot relativt utsiktslösa.
Även om emellertid reformer via lagstiftningen knappast äro tänkbara för att åvägabringa jämvikt mellan manliga och kvinnliga löner inom det privata näringslivet, torde det icke böra undanskymmas, att varje steg mot utjämning mellan löneskalorna innebär definitiva fördelar ur arbetsmark- nadssynpunkt. Dessa fördelar beröra icke endast de anställda kvinnorna själva, vilka därigenom skulle se sin ekonomiska ställning förbättrad, utan de beröra även sådana övriga förhållanden, som sammanhänga med kon- kurrensen mellan män och kvinnor, i det att kvinnorna mindre skulle kom- ma att underbjuda männen i fråga om lönevillkoren.
Innebörden i och verkningarna av en utjämning mellan mans- och kvin- nolöner har med större utförlighet på de sakkunnigas uppdrag behand- lats av docenten Karin Kock i den till detta betänkande fogade bilagan 1. Då hänsyn tages till samtliga i denna bilaga samt eljest i förevarande be- tänkande behandlade faktorer, ha de sakkunniga icke kunnat finna, att den utveckling till dylik löneutjämning, som redan är under gång, med- för några ur arbetsmarknadssynpunkt skadliga verkningar. Tvärtom sy- nes det de sakkunniga vara önskvärt, att denna utveckling med bistånd av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer målmedvetet måt- te påskyndas.
Behovslönen såsom familjeförsörjningslön.
Hänsynen till människors skilda behov har givit upphov till den ena av de nyssnämnda huvudprinciperna inom lönepolitiken. Emellertid ha kra— ven på rättvis lön efter behoven sällan fattats såsom kategoriska. Visser- ligen hava ibland högre löner för vissa arbetsområden försvarats med på- ståendet, att några samhällsgrupper ha större »behov» än andra. I all— mänhet torde dock inkomstskillnaderna i samhället icke motiveras med de individuellt skiftande behoven. Icke heller kunna de nu existerande löne- skillnadema sägas svara direkt mot skillnader i »behov». Behoven äro
vidare icke mätbara, och den renodlade behovssynpunkten är därför i och för sig omöjlig att tillämpa vid en lönesättning.
Då behovslöneprincipen aktuellt diskuterats, är frågan så gott som helt och hållet begränsad till att avse de olika behov, som direkt bestämmas av olika familjestorlek.1 Man utgår dessutom i allmänhet ifrån, att »för- sörjningsbördan» skall beräknas efter antalet minderåriga barn, mot vilka försörjningsplikt föreligger. Arbetsföra personer räknas icke såsom bidrags- berättigade, även om deras inkomst är beroende av löntagarens (hustru, tjänstefolk, släktingar etc.). Men icke heller alla de improduktiva perso- ner, som kunna vara för sitt uppehälle beroende av löntagaren, anses med- föra en rätt till familjelön (åldriga föräldrar, arbetsoföra hustrur och arbets- oföra vuxna barn etc.).
Dessa under termen familjelön samlade ekonomiska fördelningsmetoder inträda i kvinnoarbetsproblemet i tvenne skilda sammanhang: dels såsom erbjudande en alternativ löneprincip för betalandet av all arbetskraft och alltså även den kvinnliga, dels såsom erbjudande en möjlighet att för viss del av den kvinnliga arbetskraften underlätta avgång från arbetsmarknaden. Problemet hör emellertid i sin helhet hemma under betydligt vidare social synvinkel, nämligen inom frågan om samhällets inkomstfördelning överhu- vud taget. I själva sin allmänna motivering rymmer också städse familje- lönen vittsyftande fördelningspolitiska och befolkningspolitiska hänsyn. De sakkunniga ha därför i följande översikt ansett sig böra taga upp till be- handling samtliga försök att lösa det allmänna barnförsörjningsproblemet genom periodiska understöd, utmätta efter försörjningsbörda eller på an- nat sätt differentierade efter familjetyp. Detta har ansetts desto nödvändi- gare, som en bristande helhetssyn mången gång föranlett, att familjelöne- principen behandlats på ett ensidigt sätt. Familjelönen kan komma att framstå såsom den rätta lösningen på ett av de berörda samhällsspörsmå- len, om man icke gör sig reda för dess verkningar även på andra områden. Det kan å andra sidan även tänkas, att det motstånd, som reses mot en ak- tuellt diskuterad dellösning av fördelningsproblemet efter familjebehov, omotiverat vidgas till ett motstånd mot hela fördelningstanken, om man icke i ett sammanhang överskådar de olika metoderna med deras olika verkningar.
Tyvärr består det allra mesta av den tillgängliga litteraturen av skrifter med mera propaganda- än utredningsintresse.2 Även de officiella publi-
1 Man borde därför konsekvent tala om »familjeförsörjningslön» och icke »behovslön». Såsom ett sammanfattande namn på alla olika försök att utjämna inkomsterna efter försörjningsbördan kommer i det följande oftast att användas uttrycket familjelön. 3 Detta brukar även ofta framhävas (jfr t. ex. Hoffner, C.: The Compulsory Payment of Family Allowances in Belgium, France, and Italy, Int. Labour Review, Oct. 1935). I själva verket äro så gott som alla monografiska framställningar i bokform gjorda såsom propaganda för familjelönen. Det är endast i särskilda artiklar samt någon enskild passus i böcker över andra ämnen man skall finna de kritiska argumenten samt i viss män i Grays nedan anförda arbete. De viktigaste monografierna äro:
kationerna från Internationella arbetsbyrån präglas av en bestämd inställ- ning till förmån för familjelön.1
Familjelönens olika system.
I tvenne hänseenden —— såsom en alternativ löneprincip och såsom en faktor som kan verka till att minska kvinnornas utbud på arbetsmarkna- den — måste de sakkunniga såsom tidigare nämnts taga ställning till fa- miljelönen.
Det behövs då till en början en logisk uppdelning av alla de olika system och reformförslag, som ha det gemensamt, att de söka åstadkomma en in- komstfördelning, vilken på visst sätt är bestämd efter barnantalet. Det för- sta samhälleliga avvägandet måste ske redan här. Det gäller att besluta, huruvida en dylik fördelning överhuvud taget bör företagas eller om en inkomstfördelning utan hänsyn till de improduktiva åldrarna är lämpligare.
Har utjämningstanken godtagits, kommer nästa avgörande fråga att gälla på vilket sätt de samhälleligt betalda nyttigheterna för barnen skola distri- bueras. Valet står här mellan att låta samhället självt sköta detta tillgodo- seende av barnens behov eller att låta föräldrarna fritt hushålla med de me- del, som för barnens räkning av samhället sättas i deras hand. Detta inne- bär ett val mellan socialpolitiska barnavårdsreformer eller kontanta bidrag. Denna fråga kan emellertid icke lösas endast genom en saklig utredning, utan den måste därtill komma att ses annorlunda utifrån olika politiska ut-
Rathbone, E.: The Disinherited Family, London 1924. Vibart, A.: Family Allowances in Practice, London 1926. Gray, A.: Family Endowment, London 1927. Fichtel, A.: Der Familienlohn. Manuel pratique des allocations familiales, Paris 1933. Alleon, J.: Natalité et allocations familiales, Paris 1933. Bonvoisin, G. et Maignan, G.: Allocations Familiales et Caisses de Compensation, Paris 1933. Heyman, G.: Les allocations familiales en Belgique, Bruxelles 1931. Officiella rapporter i Belgien (Rapport au Conseil d'Administration de la Caisse Nationale de Compensation pour Allocations familiales).
Fallon, V.: Les allocations familiales en Belgique et en France, Louvain 1926. Biagi, B.: Les Allocations Familiales en Italie. Rev. Internat. du Travail. Bd 35. Dechamp, V.: La loi sur les Allocations Familiales expliquée par un practicien, Liege 1937.
jBonnevie, M.: Aegteskap og arbejde, Oslo 1935.
» » Familjekrisen, Oslo 1935.
Wigforss, Eva: Arbetsinkomst och familjeförsörjning, Sthlm 1929. Vidare ha använts förhandlingarna från de olika kongresserna för utjämningskassor (Compte rendu du Congrés des allocations familiales) samt följande publikationer från Internationella arbetsbyrån, Geneve, vari utvecklingen lättast kan följas:
Family Allowanccs, Studies and Reports, Series D, nr 13, 1924. 3 olika artiklar 1924—25 i International Labour Review samt en senare översikt sammastädes 1930 (Vol. XXI, March 1930) och en annan (Vol. XXXII, October 1935). Upplysningar om omfattningen av olika system erhålles numera lättast i International Survey of Social Services, Vol. I—II, Geneve, 1933—1936, varefter förändringar följas genom International Year Book.
1 Se t. ex. den sista, skriven av C. Hoffner, a. a. 1935, där hela tiden utvecklingen mot familjelön diskuteras såsom »tramsteg».
gångspunkter. Med hänsyn härtill anse sig de sakkunniga kunna underlåta ett ställningstagande i denna allmänna omfördelningsfråga och komma i stället endast att diskutera verkningarna för kvinnoarbetets vidkomman- de av det ena alternativet, nämligen den kontanta omfördelningen.
Denna kontantomfördelning kan i sin tur taga olika former. Den vikti- gaste indelningsgrunden tager hänsyn till vilken omfattning ett fördelnings- system avses få. En annan indelningsgrund är emellertid, huruvida orga- nisationen skall vara frivillig och förbehållen de enskilda gruppernas eget initiativ eller huruvida organisationen skall vara samhälleligt förpliktande. Under dessa olika synpunkter måste jämföras de många olika, redan existe— rande eller blott föreslagna omfördelningssystem, som rymmas under nam- nen: familjelön, family allowance, allocation familiale, Soziallohn. barne- trygd, allmän barnpensionering, barnpremiering, familjeunderstöd etc. Vik- tigt är därvid, att i klarhetens intresse end-ast periodiska understöd och inte engångsuthetalningar behandlas under familjelönens ram. Såväl önskvärd- heten som de ekonomiska och sociala verkningarna av de senare (amnings- premier, moderskapspenning etc.) äro helt andra än av de förra.
Följande schema för de olika tänkbara systemen klargör de principiella olikheterna:
I. Utjämning såsom lönereform. A. Familjelön endast för särskilda grupper av löntagare, frivilligt organiserad av arbetsgivare eller anställda. 1. Enskilda företag organisera barntillägg:
a) under patriarkaliska förhållanden (t. ex. de gamla svenska bruken),
b) under filantropiska intressen (t. ex. katolska kyrkans inställning, den »etiska lönens» ideologi, religiösa samfund, de franska familjekassornas pionjärer).
2. Enskilda företag sammanslutna till utjämningskassor utbetala barntillägg (t. ex. Frankrike och Belgien).
3. Enskilda grupper av anställda medverka till löneutjämning:
a) vissa kollektivavtal (t. ex. kolgruveindustrien, i Sverige textilindustrien),
b) vissa specialgrupper (t. ex. London School of Economics, amerikanska universitet) .
4. Det allmänna såsom arbetsgivare utbetalar barntillägg:
a) istatstjänst,
b) i annan allmän tjänst, allmännyttiga företag.
B. Familjelön för alla löntagare, obligatorisk och statligt kontrollerad organisation.
1. Utbetalning genom utjämningskassor (t. ex. Frankrike, Belgien, Italien). 2. Utbetalning från staten (t. ex. tidvis i Nya Syd-Wales).
II. Allmän utjämning av barnförsörjningskostnaden. A. Barntillägg utan särskilda villkor. 1. Skattedifferentiering.
2. Allmän barnpensionering: a) organiserad genom det allmänna skatteväsendet, b) » » särskilda försäkringsavgifter.
1. Barnpensionering till alla barn i familjer under viss inkomstgräns (t. ex. Nya Zeeland, Frankrike, Spanien).
2. Barnunderstöd under vissa andra otillräcklighetskriterier (arbetslöshetsun- derstöd, fattigvård, invalidpension, änkepension och andra sociala försäk- ringsformer) .
Familjelön för enskilda grupper av löntagare. Patriarkaliska förhållan- den. Under förindustriella arbetsförhållanden använde sig ofta den en- skilde företagaren av ett efter behov graderat lönesystem.1 Särskilt bruka- de naturaförmåner givas i olika riklig mängd, beroende på det antal fa- miljemedlemmar löntagaren hade. Det kan visserligen vara svårt att för äldre tid skilja på vad som var familjelön i denna moderna betydelse av ordet (en arbetare och flera lönetillägg) och vad som var familjelön av den ålderdomliga arten, att hela familjen ofta såsom en enhet deltog i arbetets utförande, för vilket sedan familjefadern uppbar lönen. I det gamla slave- riet skulle man kanske kunna finna det mest typiska exemplet på en famil- jelöneprincip enligt bägge dessa definitioner, ty oberoende av den utförda prestationen och utan särskild avräkning för vad varje familjemedlem ut- rättat uppehölls slavens hela familj ungefär vid existensminimum. Svårare blir det att under de patriarkaliska övergångstiderna avgöra vad som är lön till familjemedlemmar och vad som är lönetillägg för familjemedlem- mar (t. ex. vid livegenskap, vid Stavnsbaand, inom statarsystem, det patri- arkaliska hantverket, jordbruket och bruksnäringen samt den förindustri- ella gruvindustrien). Det torde dock som ett typiskt exempel kunna fram- hållas, att vid de gamla svenska bruken i stor utsträckning tillämpades en viss behovsprincip vid utmätandet av löneförmåner. I viss män kan det- samma sägas ske än i dag, i det att till brukstjänstemän ofta ges löneför- höjning i samband med giftermål. Tidigare voro dessa behovshänsyn mycket allmännare. Bruksägaren ålåg enligt tradition både änke-, barn- och ålderdomsförsörjning.
Arbetsgivarens benägenhet att ge en dylik behovslön får emellertid icke ses såsom framsprungen enbart ur omtänksamhet. I sin egenskap av en- sam storinkomsttagare i sin socken kunde bruket först och främst ha ett eko- nomiskt intresse av att hellre självt nödtorftigt sörja för de improduktiva perioderna i sina arbetares liv (ålderdom, sjukdom etc.) än att skattevägen betala för dessas samhälleliga försörjning. Ett liknande intresse hade bru- ket vidare i att sörja för de unga (medelst egna skolor, läkarvård, famil- jetillägg etc.), som under de då statiska och relativt bundna förhållandena kunde beräknas utgöra deSS egen framtida arbetarstam. I detta samman- hang bör uppmärksammas, att nära existensminimigränsen näppeligen nå-
1 En rent historisk skildring hur familjelönen vuxit fram har ansetts i och för sig mindre nödvändig än en systematisk genomgång av de olika formerna sådana de praktiskt tillämpats. Emellertid vinnes vid efterföljande skildring samtidigt på grund av utvecklingens gäng i viss mån en historisk syn, vilken dock icke framstått som det väsentliga.
gon annan löneform finnes att välja på, om improduktiva familjemedlem- mar överhuvud taget skola kunna beredas försörjning. Liknande karaktär hade familjelönen i det patriarkaliskt ordnade hantverket och jordbruket.
De individuella arbetsgivarnas intresse för behovslönen kommer att starkt minska under de förhållanden, som utmärka den moderna arbetsmarkna- den, nämligen arbetskraftens rörlighet och organiserade solidaritet. Det så— ger sig självt och erfarenheten har även visat, att till företag, som utbetala barntillägg, skola strömma barnrika familjeförsörjare, medan de ogifta och barnlösa, som i motsvarande mån få vidkännas löneavdrag, undvika dessa företag. Å andra sidan kommer det samtidigt att ligga i företagens intresse att undvika att anställa familjeförsörjare, varför dessa i sista hand komma att bli sämre i stället för bättre ställda på arbetsmarknaden.1 Erfarenheten om den ojämn—a tillströmningen av arbetare med olika försörjningsbörda till företag, som förhålla sig olika gentemot behovslönen, har fört fram såsom en ekonomisk grundregel, att den för varje företag individuella behovslöne- principen är en orimlighet under moderna förhållanden. På ett eller annat sätt måste familjelönen så konstrueras, att arbetsgivaren ekonomiskt blir oberoende av om den anställde har försörjningsplikter eller ej.
Familjelönen såsom filantropisk löneform. Trots denna regel om det företagsekonomiskt icke lönande i ett behovslönesystem kan givetvis undan- tag förekomma. Vissa företag räkna icke strikt ekonomiskt. Krav kunna även från olika håll framställas, att ekonomiska företag skola låta »etiska» hänsyn gå före »ekonomiska». I själva verket uppstod under industrialis- mens stora ansvällningsperiod i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet en tendens att skapa en ny typ av familjelön med socialetisk motivering. Man kan rentav säga, att familjelönens andra skede är det filantropiska, liksom dess första då typiskt skulle kunna sägas vara dess patriarkaliska. Enskil- da företag med stora vinster kunde föredraga att lämna en del av dessa till sina arbetare efter något annat system än en höjning av normallönen. De valde då ofta sociala välfärdsanordningar, som ideologiskt sett främst höra till denna period i industrialismens historia. Därvid föredrogs även ofta familjetillägg, emedan dessa frivilligt ordnade föranstaltningar och utbetal- ningar icke direkt tillräknades den nominella lönen och alltså krav på en generell löneökning icke kunde med samma styrka motiveras.
Under detta filantropiska övergångsskede blev familjelönen ett led i den dåvarande tidens socialpolitiska ideologi. Familjelönen togs även ofta upp som en religiös samhällsangelägenhet av stor vikt. Denna karaktär har be- varats intill nuvarande tid, i det att såsom starkaste försvarare av nämnda löneform står den katolska kyrkan. Under denna period började behovs- lönen såsom en »Soziallohn», en »etisk» lön sättas i motsättning till presta- tions- eller marknadslönerna, varav särskilt den sista ansågs ofta komma i strid med den socialmoraliska uppfattningen. Denna propaganda för fa-
1 Under krisen i början på 1930—talet blev detta det allmänt omvittnade resultatet inom de franska industrierna med familjelön.
miljelönen har vidareförts av den tyska socialpolitiska riktningen. Från denna tid dröjer kvar en tendens, som fortfarande emellanåt ger sig tillkänna i den offentliga diskussionen, i det att familjelönen åsättes ett särskilt etiskt Värde gentemot andra avlöningsformer.
Innan de sakkunnigas framställning går vidare till att skildra vissa prak- tiska försök att med filantropisk motivering förverkliga familjelönen må här anmärkas, att under samma etiska imperativ skulle kunna läggas inte endast betalningen för en vara — nämligen den mänskliga arbetskraften — utan likaväl även betalningen för andra varor. Säljarens och köparens olika stora behov och försörjningsplikter skulle i så fall kunna inträda i varje ekonomisk bytesprocess.
Denna etiska motivering för familjelönen kan troligen sägas ha varit bin- dande för en särskild grupp, som därför bäst kan exemplifiera en ännu exi- sterande art av familjelön under denna kategori, nämligen de religiösa sam- funden. Vissa religiösa grupperingar, t. ex. metodisterna och Frälsnings- armén, följa denna löneprincip för sina präster och tjänstemän (de förra i England ända sedan år 1770). Katolska kyrkan har i det praktiska förverk- ligandet härvid icke kunnat föregå med exempel, då dess präster icke ha någon familj. Men familjelönen är en integrerande del av dess ideal. Det är främst i katolska länder som den kommit till användning. Organiseran- det och propagerandet sker i stor utsträckning genom katolska institutioner och skriftserier. Familjelönen står på de katolska, men däremot ej på de socialistiska fackföreningarnas program i de länder, där arbetarrörelsen är delad.
Familjelönen har även i nyare tid fått sitt mest betydande uppsving såsom praktisk institution i allra närmaste samband med den katolska kyrkans nya inställning till samhällsangelägenheterna. Denna »sociologie chrétienne moderne», som anhängarna själva kalla den, har sitt evangelium i »Rerum Novarum», den påvliga encyklikan av 1891. Detta påvestolens stora inlägg i den socialpolitiska debatten1 gav impulser till den katolska industrimagnat, Léon Harmel, som står som den moderna familjelönens pionjär. Samma år som påvens uppmaning kom, omsatte han praktiskt idén om utjämning av familjeförsörjningsbördan vid sina fabriker i Frankrike. Det hade vis- serligen å enstaka ställen och särskilt hos järnvägsbolagen ungefär sam- tidigt och något tidigare förekommit, att familjetillägg utbetalats med lönerna. Det nya i Harmels insats är, dels att han skapar en särskild familjekassa vid sina fabriker, varur familjeförsörjare skulle få vissa tillskott för sina barn, dels att han målmedvetet motiverar denna sin åtgärd och alltså bygger ut den till ett system. Några få företag följde mönstret, varibland främst må uppmärksammas gasbolaget i Lyon, som 1912 i ett upprop även kraftigt motiverade sin familjelönereform.
Dessa franska familjekassor ha kommit att spela en avgörande roll för familjelönens vidare utveckling. Emellertid upphörde ganska snart den 1 I encyklikan talas bl. a. uttryckligen om att avtal mellan arbetsgivare och arbetare skola
göras inte endast efter deras egen fria vilja utan också under den höga lag, enligt vilken arbe— tarens lön ej får vara för hans mänskliga behov otillräcklig.
period, då enskilda företag organiserade dylika familjetillägg. Som det sista i raden, men också som det till sin omfattning största experimentet må näm- nas Michelin, som i maj 1916 vid sina fabriker i Clermond-Ferrand införde familjelön. Därmed hade man emellertid nått in i krigstidens raska prisför- höjningar, då icke endast filantropiska motiv utan även lönesparande beräk- ningar kunna tänkas motivera familjelönen. Det var därför troligen icke utan skäl, som Michelin själv på tillfrågan om sitt system svarade, att han icke vore filantrop utan affärsman. Samtidigt planlade en annan stor indu- striledare, Romanet i Grenoble, att införa familjelönesystemet och upptog därvid det ekonomiska löneutjämningsproblemet till omprövning. Han sökte medlen att undvika konkurrens mellan de företag som hade och de som ej hade byggt upp något dylikt system, på det att icke endast de förra skulle få draga försorg om barnrika arbetare. Med hans fortsatta framgångsrika reformerande är det filantropiska skedet definitivt slut.
Familjelön utbetald av enskilda företag, anslutna till utjämningskassor. För att undvika konkurrens mellan företagare och arbetare med och utan familjebidrag sökte man åstadkomma ett slags återförsäkringssystem. Om alla företagare inom samma bransch och samma distrikt förbunde sig att be- tala in till en utjämningskassa (caisse de compensation) ett visst belopp per arbetare eller en viss procent av lönekontot, kunde denna kassa betala ut ett visst belopp per barn till alla löntagare, som voro familjeförsörjare. Romanet lyckades hösten 1916 att få alla arbetsgivare inom metallfacket i Grenobles distrikt att sammansluta sig i detta syfte. Man hade därmed uteslutit den omedelbara risken, att familjeförsörjare skulle ha svårare att vinna anställ- ning; de enskilda företagen hade därefter intet individuellt intresse av att arbetaren var barnlös eller barnrik.
Dessa kassor omhänderhades helt av arbetsgivarna. De omtalades också som >>caisses patronales». Deras antal växte ganska snabbt. Man skall dock icke förbise, att familjelönesystemet sålunda tog fart i en tid _ efterkrigs- tiden —— och i ett land — Frankrike — där levnadskostnaderna stigit oav- brutet och hastigt. Då penningvärdet föll och reallönen alltså blev allt lägre, var i själva verket det barnbidrag, som nominellt såg ut som ett tillägg, endast en partiell täckning av skillnaden mellan nominallönens tidigare värde och dess senare lägre värde. Det totala lönekontot för arbetarna undergick alltså en relativ minskning och icke en ökning trots dessa »allocations fa- miliales».
Denna lönesparande verkan har icke kvantitativt beräknats. Detta torde icke heller teoretiskt vara möjligt, då jämförelsen mellan normallön plus fa- miljetillägg i så fall skulle gälla den endast fiktiva lön, som i annat fall skulle beräknas ha utgått. Penningvärdes- och levnadskostnadsfluktuationer försvårade även för arbetarna möjligheten att själva få en uppfattning om reformens ekonomiska innebörd. Familjelön har i allmänhet oftast genom- förts vid dylika perioder av reallöneförskjutningar, vilket betytt att syste- mets godtagande psykologiskt underlättats.
Antal en att; saraaa 1919—1920 6 230 50 000 4 000 000 1921 57 — 500 000 65 000 000 1922 75 — 665 000 70 000 000 1923 107 _ 800 000 80 000 000 1924 130 — 950 000 102 000 000 1925 176 11 200 1 210 000 160 000 000 1926 184 — 1 220 000 168 000 000 1927 204 — 1 357 000 230 000 000 1928 218 20 002 1 520 000 260 000 000 1929 229 25 000 1 740 000 292 000 000 1930 232 — 1 820 000 342 000 000 1931 230 — »— —— 1932 255 30 000 1 850 000 380 000 000 1933 — 67 000 2 425 000 435 000 000 1934 — 100 000 3 400 000 565 000 000 1935 —— 157 000 3 750 000 675 000 000 1936 — 218 000 4 238 000 780 000 000 1937 — 280 000 4 803 000 872 000 000 Anm. Ingen hänsyn har tagits till penningvärdets förändringar. Efter ikraftträdande av lagen om obligatoriska utjämningskassor (1932) räknas ej längre antalet fristående kassor. Uppgifterna för vissa år avse förhållandena i juni månad, då uppgifterna länmats till kon- ferenserna för familjelönekassor.
Det kan vara av ett visst värde att just vad gäller denna, den tekniskt mest fullkomliga formen av modern familjelön, följa opinionsbildningen i olika läger. De franska kassornas enorma tillväxt (se ovanstående tabell) vilade t. o. m. är 1932 helt på arbetsgivarnas initiativ. Det har från dessas eget håll framhävts, att kassorna verksamt bidragit att stärka arbetsgivarnas organisa- tioner. Det brukar likaledes framhållas, hur arbetsgivarna ansågo sig ha vunnit i moralisk prestige genom inrättandet av dessa kassor, varför de voro mycket måna om att deras initiativ ej skulle övergå i andras händer, statens eller arbetarnas. Det har slutligen allmänt påpekats, att arbetsgivarna inte endast voro intresserade i familjelönen på grund av moraliska principer utan även som ett element i företagsekonomisering. Därom skrives i den ti- digare citerade översiktsartikeln i Internationella arbetsbyråns tidskrift:
»Dessa sociala hänsyn förstärktes av andra, tillhörande de ekonomiska kategori- erna, vilka utan tvivel spelade en minst lika inflytelserik roll. Under tider av hasti- ga och våldsamma fluktuationer i levnadskostnaderna, såsom t. ex. under inflations- perioder, funno arbetsgivare i familjetilläggen en praktisk metod att anpassa löner- na med en minimal kostnad för dem själva. Det var nämligen ibland möjligt för
10—378661.
dem att undvika en allmän lönereglering för alla arbetare, inklusive ogifta män, genom att medge en lönestegring, mer eller mindre nära svarande till ökningen i levnadskostnader, endast till de arbetare, som voro familjeförsörjare. Vissa arbets- givare hava i själva verket t. o. m. betraktat familjelönen som en metod för att ned- skära den totala kostnaden för sitt lönekonto. Sålunda förekommer följande for- mulering i en cirkulärskrivelse till medlemmarna i det belgiska arbetsgivarförbun- det för byggnadsindustri och allmänna arbeten: 'Det slutliga resultatet av familje- lönen kommer att bli att reducera den totala lönekostnaden genom att försäkra oss om dess lämpligare distribuering och på detta sätt att sänka industriens allmänna kostnader, medan den på samma gång förebygger den kroniska ökning av levnads— kostnaderna, som delvis beror på de högre lönerna'.»1
Om arbetsgivarna sålunda mångstämmigt ha givit uttryck för sin belåten- het, så ha i det motsatta lägret åsikterna haft annan inriktning. I intet land har arbetarrörelsen haft familjelönen på sitt program.2 Vad särskilt Frankrike beträffar, var oppositionen emot systemet i början mycket be- stämd. Bl. a. framhölls, att denna löneform tenderade att försvaga arbetar- klassens och fackföreningarnas solidaritet samt att lamslå arbetarnas aktio- ner för högre löner. Man betraktade vidare arbetsgivarnas intresse som en »pseudo-filantropi», vilken vore värd ett mycket kyligt mottagande. Man förnekade, att arbetsgivarna hade rätt att göra särskilda ingrepp för att »beskydda» arbetarklassens familjer och särskilt för att höja deras nativitet — vilket i Frankrike är en motivering, som kanske ännu mer än den filantro- piska skjutits i förgrunden. I stället ansågs allt detta vara hela samhällets angelägenhet.
Omständigheterna försvagade emellertid denna opposition. Hoffner — efter vilken ovanstående allmänt kända opinionsbildning närmast skildrats -— avslutar sin framställning med följande uttalande:
»Men fackföreningarnas motstånd var maktlöst mot systemets framstötar. Under efterkrigsåren blev också denna deras uppgift särskilt svår, då det bestod ett brett gap mellan levnadskostnadernas ökning och lönernas. Då blevo de flesta av arbe- tarna benägna att välkomna vilken åtgärd som helst, som skulle något kunna för- bättra deras läge.»
Dessa familjelönens psykologiska och taktiska fördelar ledde omkring 1930 fram till att hela systemet lagfästes i Frankrike (se vidare nedan 5. 152).
Familjelön och kollektivavtal. I en rad länder hade krigs— och efterkrigs- tidens lönepåfrestningar lett till försök liknande de franska. Dessa, som mer än de patriarkaliska och filantropiska formerna godkänts av arbetarna, komma att såsom en mellanform behandlas i detta avsnitt. Deras upp-
1 Hoffner, C. a. a., International Labour Review, 1935. 2 Såsom typiska exempel må nämnas dels Sverige, där särskilt fackföreningsrörelsen intagit och fortfarande intager en bestämt avvisande hållning, samt dels England, där livliga diskussioner förts, men där familjelönen avvisats under motivering, att det problem, som skulle lösas, vore ett allmänt fördelningsproblem och att detta bäst löstes genom socialpolitiska reformer för barnen. I denna riktning har Labour Party formulerat sitt program, medan det lilla Independent Labour Party upptagit kontanta family allowances på sitt. Inom fackföreningsvärlden synas egentligen endast textil- och kolgruveindustriernas representanter önska familjetillägg.
komst och motivering stå nämligen i nära samband med den under en infla- tionsperiod uppstående lönesituation, som enligt vad nyss framhållits gene- rellt kan sägas vara särskilt mottaglig för familjelöneidéerna.
I Sverige infördes barntillägg under denna tid som ett provisorium. Industrien hade kollektivavtal, löpande på mycket långa perioder. Under de hastiga förskjut- ningarna i levnadskostnader stodo lönerna alltså helt fastlåsta. Arbetarna hade inga rättskrav att göra gällande. Då medgåvo arbetsgivarna viss anpassning, men gjorde denna i form av familjetillägg, Vid närmast följande avtalsuppgörelse stod denna avlöningsform ofta kvar, men efter 1921 har den borttagits ur det stora fler- talet kollektivavtal. Emellertid finnes, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, åt— minstone ett undantag kvar, nämligen inom textilindustrien. Familjetilläggen utgå där icke endast till minderåriga barn utan till samtliga personer, mot vilka arbets- tagaren har försörjningsplikt. Undantaget är typiskt såtillvida, att det är i en låg- betald industri, som detta moment av behovslön bibehållits.
I Danmark fanns under världskriget i viss utsträckning barntillägg. En enstaka utjämningskassa verkade även åren 1916—4921 i Köpenhamn, varefter den upp- löstes på begäran av fackföreningen.
I Norge försvunno redan år 1919 på fackföreningarnas begäran de sedan 1916 ut- betalda familjetilläggen.
I Tyskland hade under i stort sett liknande förhållanden familjelönen sin blomstringsperiod under krigsåren och fram genom inflationsåren 1921—1924. Nöden var då så stor, att man knappast betraktade lönen som en betalning för ut- förd prestation utan mer såg på den såsom ett medel att överhuvud taget tillför- säkra arbetaren ett visst existensminimum. I allmänhet utbetalades familjetilläggen, som utgingo med fixerat belopp för varje barn, direkt av arbetsgivaren enligt över- enskommelse i kollektivavtalen.
Så småningom arbetades familjelönen bort i Tyskland, i samma mån som de eko- nomiska och monetära förhållandena stabiliserades. Kvar står emellertid familje- lönen inom vissa industrier, framför allt i kolgruvindustrien. Dessutom förekom den i vissa distrikt i textil-, beklädnads- och metallindustrien samt delvis inom jord- bruk och handel. Inom några av dessa områden finnas även utjämningskassor, dock alltid organiserade av arbetsgivarna, t. ex. inom metallindustrien i Berlin, textil- industrien i Thiiringen etc.
Dessa uppgifter, som hämtats ur de jämförande internationella översikterna, hän- föra sig till tiden före den nationalsocialistiska regimen. Om förhållandena för närvarande hava de sakkunniga sökt inhämta ytterligare upplysningar. Enligt uppgifter sommaren 1937 från officiella kretsar i Berlin har ingen översikt publice- rats över de nuvarande förhållandena, emedan dessa befinna sig under utveckling till systematiserad enhet. De enskilda industrierna fortsätta ibland att utbetala familjetillägg. Den nationalsocialistiska principen, som alltmer tränger igenom, är emellertid, att lönen skall vara enbart prestationslön. Med denna motivering arbetas ivrigt för lika lön mellan män och kvinnor samt motarbetas familjelönen. I de sociala välfärdsanordningarna finnes däremot differentieringen efter familje- storlek kraftigt genomförd, även vad gäller kontantutbetalningar. Avsikten är att nå ett system av »sociala barntillägg». Då inom statstjänsten fortfarande familje- tillägg kvarstå inom lönerna, avskäras statstjänarna i stället från sådana socialt betalda familjetillskott, som utbetalas till övriga medborgare, för att icke för stats- tjänstemätnnens vidkommande dessa förmåner skola dubbleras.
Tjeckoslovakiet har tidvis haft familjetillägg, då den ekonomiska situationen varit särskilt pressande, men även där förekommer den numera egentligen endast i kol-
gruvindustrien. Såsom i andra gruvdistrikt utgår även naturaförmånen kol i olika kvantiteter till gifta och ogifta arbetare. Dessutom finnes i tjeckiska lantbruks- distrikt såsom en regel genomfört att, fastän den kontanta lönen hålles lika, natura- förmåner såsom bostad, ved, mjöl, potatis etc. avvägas efter familjestorlek.
Likaså hade i Österrike ett stort antal industrier antagit familjelönesystemet före 1921. Under den katastrofmässiga finansiella situationen indrogos 1921 alla statliga subventioner till det privata näringslivet, och i stället utfärdades en lag att alla ar- betsgivare skulle utbetala hustru- och barntillägg. Dessa förordningar avvecklades efter 1925 års valutastabilisering. Numera finns familjelön egentligen endast kvar i ett begränsat antal fack (tillsammans i 10 kollektivavtal 1933), varibland återigen kolgruvindustrien står i främsta rummet, men där även märkas järnverk.
Polen följer i stort sett samma utvecklingslag. Särskilt vid kolgruvorna har fa- miljelönen införts. Liksom i de förut nämnda länderna innefattas den i kollektiv- avtalen och kompletteras med olika stora kvantiteter kol som naturaförmån. Även i en del andra industrier ges extra naturaförmåner (socker, bostad, bränsle) för familjeförsörjare. Detsamma sker vid en del kolgruveföretag i England. I Ungern finnes likaså familjelön egentligen enbart i gruvindustriens kollektivavtal (14 av 90 företag); likaså för ett mindre antal anställda, huvudsakligen gruvarbetare, i Ru- mänien samt slutligen i viss mån inom textilindustrien i Finland.
I Schweiz hade familjelön i viss utsträckning införts under krigsåren men sedan försvunnit. På allra sista tiden har en direkt agitation från de franska utjäm- ningskassornas centralkommitté föranlett, att vissa kollektivavtal, särskilt i kanto- nen Geneve, tagit upp familjelönesystemet. I de tyska delarna av landet säges mot- ståndet vara betydligt mer definitivt eller, som en katolsk förespråkare för ide'n ut- trycker det: »den andliga inställning, som är anpassad till germanska organisations- metoder, sluter sig icke gärna till det franska systemet, som mer betraktas som ett genomgångsstadium än som en institution, byggd på slutgiltig grund».1 Arbets- givarna i hela landet äro tveksamma, då de dels mena, att det är ett avsteg från principen, att lönen skall vara avvägd i direkt förhållande till prestationen, dels frukta, att systemet skall bli en förevändning för statsingripande i lönesättningen. Arbetarna å andra sidan befara, att systemet allmänt skall hindra deras strävanden.
1 Halland har beträffande dessa frågor skett samma uppdelning, som de sakkun- niga redan förut påpekat, nämligen: katolikerna för och de socialistiska fackför- eningarna samt kvinnoföreningarna emot familjelönen. På en fackföreningskongress 1921 uttalades i en resolution ett bestämt motstånd mot familjelönesystemet, som »skulle komma att framkalla en allmän sänkning av lönerna och skapa brytning mellan arbetsgivare och arbetare». Senare ha likväl en det utjämningskassor grun- dats, varjämte katolska organisationer betalat extra familjetillägg för varje barn. Även i detta land framträder gruvindustrien som ett specialfall med familje- tillägg, bestämda i kollektivavtal. Tendensen synes dock nu senast vara, om man får döma av en jämförande statistik mellan 1932 och 1933, att familjelönen börjat överges. År 1933 täcktes 25 % av de genom kollektivavtal lönegaranterade arbetarna av systemet mot 27 % år 1932. Det tidigare året innehöllo 124 avtal dylika bestämmelser men det senare året endast 97.2
Denna översikt företer i all sin mångfald en förvånande stark inre enhet— lighet. Såsom förespråkare för familjelönen uppträda nämligen städse, dels katolicismen och dels gruvindustrien.
1 Alleon, a. a. s. 48. ' De nuvarande förhållandena i Frankrike, Belgien och Italien skildras nedan, 5. 152 f.
I detta sammanhang finnes anledning att även vidröra vissa mer spridda tillfällen, där-familjelön praktiseras bland särskilda grupper, som visat ett positivt intresse för denna löneform. Mestadels utgöras dessa grupper av intellektuella yrkens utövare. Farmaceuter utgöra en grupp, som särskilt ofta har familjetillägg. I Österrike lagfästcs en dylik praxis 1928. Enligt denna utbetalade en central 'lönekassa för apoteken särskilda familjetillägg, men icke endast till barn utan även till hustru, eventuell hushållerska samt föräldrar, mot vilka försörjningsplikt existerade, intill ett antal av 7 per- soner. Likaså finns en dylik rikskassa i Tyskland för samma inkomstta— gargrupp. Även i Sverige har sedan ett flertal år tillbaka familjetillägg praktiserats bland apotekens personal.
Även banktjänstemän åtnjuta i många länder familjetillägg, även om fa- miljelönesystemet för övrigt vunnit ringa utbredning.
I Tjeckoslovakiet erhålla sålunda banktjänstemän resp. 1500, 2 000 och 2 500 Kö för sina första tre barn; i Ungern få de gifta tjänstemännen i allmänhet ungefär 10 % högre lön samt i vissa banker direkta barntillägg; i Polen få endast de lägre löntagarna vissa sådana tillägg; och i England ge vissa banker familjetillägg av va— rierande storlek. Även i Sverige har en tendens gjort sig gällande att särskilt för banktjänstemän tillämpa en viss form av behovsprincip. De av Bankmannaföreningen föreslagna lönetarifferna äro sålunda schematiskt beräknade efter vissa konsum- tionsstatistiskt motiverade »behov».
Såsom mera enstaka experiment må även nämnas, att professorer och andra tjänstemän vid London School of Economics betjäna sig av en famil- jeutjämningskassa samt att ett antal amerikanska colleges likaså följt ett dylikt system.
I allmänhet har emellertid utjämningstanken i ringa utsträckning gjorts till föremål för en kooperativ organisation på de anställdas eget initiativ. Detta är Värt att uppmärksammas, eftersom en sådan organisation — om den överhuvud taget ansåges ligga i linje med de anställdas intresse — i våra dagar skulle ha stora förutsättningar att kunna genomföras. Arbetstagarna besitta numera en större makt än tidigare över löne- och organisationsför— hållanden och ha därför ej saknat möjlighet att själva taga initiativ i frågan.
Familjelön i offentlig tjänst. Såsom den sista bland de särskilda grupper av anställda, för vilka något system av familjelön praktiserats, kan befatt- ningshavare i offentlig tjänst anföras. Genom sin auktoritativa lönepolitik och sin relativt isolerade ställning på arbetsmarknaden har det allmänna långt större möjligheter till ingrepp i lönebildningen än andra arbetsgivare.
Behovslönen i sin specialform familjelön har i regel vunnit insteg i den allmänna tjänsten under och efter krigsåren. Detta'torde ha sin grund dels i den relativt stora uppskattning, som familjelönen i den dåtida socialpoli- tiska debatten hade fått såsom en »etisk lön», dels i de statsfinansiella svå- righeterna att för samtliga befattningshavare fullt ut bibehålla reallönen på dess förutvarande nivå.
En tredje faktor, som måste ha bidragit till införandet av familjetillägg
i den offentliga tjänsten, är exemplet från de vanligen sedan gammalt ut- gående familjebidragen åt krigsdeltagare. I flera länder hade krigs- och marinministerierna sedan långt tillbaka utbetalat dessa bidrag inte endast åt krigsdeltagare utan även åt alla, som varit inkallade för värnplikt eller annan soldattjänstgöring. Eftersom nämnda tjänst i regel mera betraktats som en individens plikt mot fosterlandet än som ett yrke, har ersättningen varit mycket låg och därför rimligtvis behövt kompletteras med barntillägg.
Barntillägg ingå i den ordinarie lönen i Tyskland, Nederländerna och Finland (samt obetydligt i Norge), medan i Danmark och Sverige endast särskilda dyrorts- eller dyrtidstillägg äro graderade efter försörjningsbörda. En kortfattad översikt över olika bestämmelSer lämna de sakkunniga här- nedan.1
Frankrike ger enligt lag 1918 familjetillägg åt alla tjänstemän, nämligen (enligt bestämmelser 1929) per månad 55 frs för första barnet, 80 för andra, 130 för tredje och 160 frs för varje barn utöver det tredje. Denna är huvudsakligen befolknings- politiskt motiverad.
Belgien har i detta hänseende liksom vad gäller utjämningskassorna följt Frank- rike tätt i spåren. Funktionärernas familjetillägg introducerades här 1920 och ut- gjorde 1933 per månad: 15 frs för första barnet, 20 för andra, 85 för tredje, 125 för fjärde och 175 frs för femte och följande barn.
Holland betalar sina tjänstemän ett lönetillägg på 3 % per barn, med ett sam— manlagt minimum av 60 floriner årligen och maximum 216 floriner. Dessutom lämnas till manliga tjänstemän över 25 år, som äro eller varit gifta, samt till kvinn- liga tjänstemän, som äro änkor eller frånskilda, ett fast belopp, varierande efter dyrort, men i högsta klassen belöpande sig till 180 floriner per år. Vissa löneavdrag ske för ogifta män (i allmänhet 3 % av lönen) samt i vissa tjänster en lönereduk- tion för befattningshavare mellan 18 och 21 år.
Italien ger enligt lag 1917 med senare ändring 1929 familjetillägg med fast belopp för varje barn, varierande mellan 10 och 30 lire per månad. Detta belopp fördubb- las för varje man, som har mer än 3 oförsörjda barn. Dessutom få gifta tjänste- män, oavsett om de ha barn eller ej, ett tillägg varierande mellan 61 och 121 lire per månad. Från och med år 1935 ges dessutom äktenskapspremie med mellan 1500 och 5000 lire samt födelsepremier med 400 lire för första barnet, 600 för andra, 800 för tredje samt 1000 lire för varje följande barn.
Tyskland ger enligt lag av 1927 samt enligt nödförordning av 1931 per barn och månad 10 RM för första barnet, 20 RM för andra, 25 RM för tredje och fjärde bar- nen samt 30 RM för varje följande barn.
Österrikes statstjänstemän erhöllo enligt lag av 1924 med vissa senare ändringar per år och barn 60 schilling för ett barn, 180 för två, 420 för tre, 720 för fyra, 840 för fem, 1 140 för sex samt 120 schilling för varje följande barn. Dessutom gavs ett allmänt hushållstillägg på 60 schilling till gifta män. Undervisningsbidrag kunde dessutom erhållas av den tjänsteman, som hade två eller flera barn.
1 1936 års lönekommitté har enligt en plan för samarbete med kvinnoarbetskommittén ägnat behovsprincipen särskilt inom allmän tjänst sitt intresse och därvid i en bilaga till sitt betän- kande givit en historik över behovslönediskussionen ifråga om allmän tjänst i Sverige. (Betän- kande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Stat. off. utr. 1937: 48.) Därjämte har emellertid för lönekommitténs arbete legat till grund en otryckt p. 111. om samma princips till— lämpning i vissa främmande länders civila lönereglementen. Denna 1). ni. ha de sakkunniga varit satta i tillfälle att taga del av. Översikten härovan har emellertid även följt material, som för Internationella arbetsbyråns i Geneve räkning insamlats.
Ungern ger sedan långt tillbaka (1912) enligt praxis 4: 50—6 pengö per månad till hustru och 2—12 pengö per månad till barn.
Schweiz ger enligt lag av 1927 120 frs per barn och är i familjetillägg åt federa- tionens befattningshavare. I kantonerna växlar praxis.
Tjeclcoslovalciet införde enligt lag 1916 och 1926 familjetillägg för tjänstemän och lärare. För dem som ha ett barn utgår detta tillägg med 1 800 Re per år, för dem som ha flera barn med 3 000 Kö.
Estland. Enligt lag av 1922 utbetalas familjetillägg i statstjänst med 0:25 kr. om dagen för hustru samt 0:15 kr. för varje annan försörjningsberoende familjemed- lem.
Finland ger familjetillägg åt statliga befattningshavare enligt lag 1919, med nu- varande bestämmelser av 1923, men endast till sådana, som ha minst 2 oförsörjda barn under 16 år. De högsta befattningshavarna äro undantagna. Beloppen utgöra för varje barn, utom det första, högst 1200 mark om året.
Norge har resterna kvar av ett förut större barntillägg i det belopp av 25 kr. om året, som utgår för varje barn fr. o. ni. det fjärde, till statstjänare med minst 4 barn under 18 år och med mindre än 3 500 kr. i årslön.
Danmark, som under världskriget införde dyrtidstillägg med variation efter för- sörjningsplikt, har i sina Reguleringstillzeg enligt lag av 1931 visserligen ej barn- bidrag, men har såtillvida tagit hänsyn till försörjningsbördan, som fulla regulerings- tillägget endast utgår till gifta män, vidare till änklingar, änkor o. s. v., som an- tingen ha eget hushåll eller försörjningsplikt mot barn, samt till ogifta män och kvinnor, som både ha sådan försörjningsplikt och eget hushåll. För övriga tjänste- män, såväl män som kvinnor, utgår endast 2/3 av beloppet, om vederbörande är över 40 år, samt 1/3, om han är under 40 är.
Sverige införde 1916 hänsyn till barnantalet i sina krigstidstillägg på statstjänste- männens löner. Beloppet hade så småningom fastställts till 4 kr. per barn och må- nad i nyreglerade verk och 5 kr. i oreglerade. Vid 1937 års riksdag höjdes detta tillägg med 5 kr. Enligt beslut av 1938 års riksdag kommer emellertid systemet med barntillägg att successivt avvecklas efter ikraftträdandet av nytt avlöningsreglemente den 1 juli 1939.
Ett stort antal länder ha däremot ej sådana tillägg i den offentliga löne- bildningen. De stora länder, som hitintills ej tagit upp ett dylikt system, äro Storbritannien och samtliga dess dominions (den katolska Irländska fristaten utgör dock ett undantag), Sovjetunionen och Förenta Staterna. I Polen äro tilläggen avskaffade. Dessutom synas t. ex. Japan, Spanien, Por- tugal, Rumänien, Lettland, Grekland, Bulgarien, Nya Zeeland m. fl. sakna denna institution. I vissa av dessa länder, framför allt i England, har saken livligt diskuterats, men avfärdats.
I denna översikt ha icke medtagits de fall då famlijelön förekommer i delstaters, primär- och sekundärkommuners samt i halvstatliga affärsföre- tags lönereglementen. Det må emellertid anmärkas, att en den offentliga tjänsten närstående kår, nämligen järnvägarnas tjänstemän, särskilt ofta beviljats familjelön.
Obligatorisk familjelön för alla ett lands löntagare. I de fall, då den en- skilt organiserade familjelönen fått en större utbredning, synes i regel frå- gan om ett statligt ingripande och reglerande så småningom aktualiseras.
Likaväl som utjämningskassor tillskapades för att förebygga konkurrens mellan enskilda företag med och utan familjelön, framträder så småningom under industriella förhållanden krav, att konkurrensen mellan företag inom och utanför dylika kassor genom legala åtgärder bör upphävas. Av dylika skäl kom opinionsbildningen i Frankrike att mot slutet av 1920-talet för- ändras å bägge sidor, i det att såväl arbetarna som arbetsgivarna slutligen förordade en statlig reglering, som gjorde familjelönesystemet obligatoriskt.
Ett fullföljande av systemet leder alltså så småningom till andra åsikter och ställningstaganden än dem, som råda, när man utan att äga systemet över- väger dess tillskapande eller när utjämningssystemet endast tagit en spora— disk början. Detta illustreras bl. a. av ett vilande lagförslag i Holland. En- ligt detta, som förberetts av socialministern och skickats på remiss i slutet av år 1934, men vars resultat ännu icke meddelats, föreslås, att anslutning till en familjeutjämningskassa skall göras obligatorisk för alla näringsid- kare inom en bransch, för den händelse den situation inträder, att majori- teten av dem på eget initiativ och i en eller annan form förbundit sig att ut- betala familjetillägg.
En historisk utveckling av just denna innebörd har ägt rum i Frankrike. Föregående redogörelse avslutades med kassornas tillväxt mot slutet av 1920-talet och med ett konstaterande av hur opinionen låg till å såväl arbets- givar- som arbetarhåll. En legal åtgärd hade emellertid redan 1921 vidtagits, i det att själva fonderna gjordes självständiga och alltså oantastbara, samt en annan är 1930, då familjetilläggen klart undantogos från inkomstskatt. Av likartad mer teknisk beskaffenhet var förordningen av år 1928, att familje- kassorna likaväl som andra socialförsäkringskassor skulle kunna bli statligt erkända av arbetsministern.
Redan då uppstod en livlig diskussion, huruvida dessa speciella arbetsgi- varkassor skulle tillåtas fortbestå helt utanför ramen av den övriga social- försäkringen. En allt starkare opinion från arbetarhåll gjorde sig gällande för större inflytande på kassornas inre angelägenheter. Parlamentariska och andra offentliga debatter följde. Ett första steg i familjelönens inlem- mande i ett statligt förpliktande försäkringssystem kan även sägas redan ha tagits genom lagen av år 1922, enligt vilken de företag, som åtogo sig stat— liga entreprenader och byggnadsarbeten, ålades att betala familjelön.
År 1929 utarbetade arbetsministeriet ett lagförslag om obligatoriska ut- jämningskassor. Arbetsgivarna voro mera benägna än tidigare att godtaga detta införande av statskontroll, då de i den hastiga industriella utvecklin- gen allt tydligare märkte konkurrensfarorna av att vissa grupper frivilligt kunde undandraga sig barnbidragsförpliktelserna och därigenom eventuellt skulle kunna locka till sig de under ett familjelönesystem enbart bidrags- pliktiga barnlösa genom en högre normallön. De yrkade därför nu på en lag om obligatoriska kassor, och arbetsministern hänför uttryckligen sitt förslag och parlamentets följande beslut till denna begäran. Å arbetarhåll insåg man också det lönlösa i att strida mot ett system, som redan nått en så kraftig utveckling (se tab. 36). Samtidigt som arbetarpressen alltså förde en
kampanj mot familjekassorna sådana de dittills varit, hävdade man arbe- tarnas intresse att vara med vid fördelningen av medlen.
En lag antogs slutligen den 11 mars 1932. Enligt detaljförordningar för olika näringsgrenar och distrikt skulle den successivt träda i kraft, men är ännu 1938 icke fullt genomförd.
Beräkningsgrunden för arbetsgivarnas inbetalningar tillåtes variera för varje särskild kassa. Inbetalning sker ibland före, ibland efter räkenskaps- året; ibland på basen av antalet löntagare i företaget eller antalet arbetsda- gar eller lönekontots storlek eller arealen odlad jord etc. Barntilläggen, som utgå till såväl tjänstemän som arbetare, tillåtas å andra sidan att variera, men vissa fastställda minimigränser finnas:
från 15 till 30 frs per månad för första barnet, från 15 till 40 frs per månad för andra barnet, från 15 till 50 frs per månad för tredje barnet och från 20 till 120 frs för följande barn.
Minimibeloppen ha sällan överskridits, ehuru de under 1936 och 1937 för olika områden ofta höjts. I genomsnitt beräknas de berörda företagen till kassorna inbetala omkring 2 0/0 av sitt lönekonto. Yrkesinspektörerna till- sammans med polismyndigheterna äro ansvariga för övervakningen av la- gens efterlevnad. Arbetsgivarna kunna åläggas böter för försummelse att tillhöra kassorna eller att inbetala på dem fallande onera.
Försök ha senare gjorts att organisera liknande system av kassor för jord- bruket. Under 1936 utgingo olika förordningar i denna riktning. Från den 16 november 1936 till den 1 november 1937 skulle lagen genomföras i samt- liga distrikt. För närvarande finnes en stark opinion även bland självstän- diga företagare, handelsidkare m. fl. att upphäva systemets karaktär av löne- tillägg och förvandla det till att bli en allmängiltig form av socialförsäkring- en. Om denna utvidgning kommer att företagas, skulle ett principiellt mycket viktigt steg tagas, ty man skulle då även för Frankrikes del ha att betrakta hela familje-»lönen» såsom blott en övergångsform till en allmän barnpen- sionering. Med kännedom om kassornas institutionalisering och hela det nu- varande opinionsläget, synes en sådan utveckling icke vara osannolik, ehuru denna konsekvens sällan är klart uttalad.
Belgien hade följt Frankrikes mönster med vissa av privata arbetsgivare organiserade utjämningskassor. Till och med år 1920 utbetalades familje- tillägg endast av enskilda firmor. Den första utjämningskassan grundades 25 mars 1921. Fr. o. ni. andra halvåret 1922 fick rörelsen en kraftig till- växt, som är särskilt markerad under 1923, då hela den stora gruvindustrien anslöts.
Här liksom i Frankrike hade först genom en lag påbjudits, att statliga entreprenörer skulle utbetala barntillägg (förordning 1926, lag 1928). Belgien hann sedan i själva verket före Frankrike med lagen om de obligatoriska utjämningskassorna (4 augusti 1930). Denna tog icke lika mycket som den franska hänsyn till de bestående och variabla förhållandena, utan samman-
Å r 332221. färgfälg arbeitgåttägcssa afliåjiiliåzåiéadöl förl (fäÄiåitbliögag
1921 1 39 2 000 _ _
1922 _ _ _ — _
1923 9 611 96 236 _ 7 886 000
1924 _ _ _ — _
1925 13 773 152 600 _ _
1926 _ _ _ _ _
1927 _ _ - 268 147wm _ _
1923 _ _ 511 219 _ _
1929 44 3 852 581 600 331 000 92 630 000
1930 _ _ _ _ _
1931 87 28 620 1 257 891 805 567 168 240 000
1932 _ 89 931 1 307 323 884 846 229 260 000
1933 88 96 497 1 277 673 885 030 249 370 000
1934 _ 100 987 - _ _ 236 436 000
1935 89 109 091 1 358 119 891 653 % 197 419 994 mm" 170 005 331 uthet. 1936 231 879 000
förde familjetilläggen till en enhetlig utjämningskassa utan uppdelning på olika näringsgrenar och med en landsomfattande centralutjämningskassa över de primära kassorna. Nationalkassan åtnjuter statsbidrag. Likaså fastställdes endast en enhetlig minimiskala, nämligen per månad 15 frs för första barnet, 20 för andra. 40 för tredje, 70 för fjärde och 100 för varje följande barn. Dessa belopp ha senare reducerats. Enligt förordning av 1935 betalas endast 9 frs för första barnet, 12 för andra, 32 för tredje, 65— 70 frs för fjärde och 95—100 frs för följande barn.
Slutligen har Italien genom kollektiv överenskommelse mellan korporatio- nerna den 11 oktober 1934 infört ett obligatoriskt familjelönesystem. Detta ha- de direkt samband med den ekonomiska depressionen. Sänkningen av löner- na skulle i viss mån mildras för familjeförsörjare, eftersom dessa hade svårast att uthärda en dylik. Reformen genomfördes i anslutning till 40-tim- marsveckan, och systemet avsåg till en början endast de arbetare, för vilka arbetstiden förkortades. Ingen direkt lag behövdes, då de fascistiska kor— porationerna av samtliga arbetsgivare å ena sidan och av samtliga arbetare å den andra därom träffat bindande avtal.
En utjämningsfond inrättades, till vilken alla industriarbetare, som arbeta 40 timmar eller mindre per vecka, skulle betala 1 % av sina löner varjämte deras arbetsgivare skulle betala samma summa, medan däremot de arbetare, som arbeta mer än 40 timmar per vecka, skulle inbetala 5 % av sina löner och deras arbetsgivare det motsvarande. Här förefinnes alltså även ett in-
komstklassutjämnande syfte utöver målet att fördela lönerna efter familje- storleken. De utbetalade barntilläggen för de familjeförsörjare, som endast arbeta 40 timmar per vecka, skulle bestämmas för varje år, men ha första tiden utgjort 4 lire per barn och vecka.
Sedermera har villkoret om 40 timmars arbetsvecka strukits; förordning den 21 augusti 1936 gjorde familjelönen obligatorisk för alla industriarbetare. Samtidigt inkorporerades familjelönen i Italiens socialförsäkring, varvid sta- ten deltar i administrationen. Arbetaren betalar numera 1 0/0 av sin lön och arbetsgivaren 21/2 0/0 av arbetarnas löner, varjämte staten utökar barnbidraget ä 4 lire per barn och vecka med 0'50 lire. Sedermera har handelsarbetare, bankpersonal m. fl. infört samma villkor i sina kollektivavtal.
I mitten av år 1937 uppskattas de berörda arbetarna till 21/2 milj., varav 800 000 familjeförsörjare med omkring 1 700 000 minderåriga barn. Total- kostnaden är 344 milj. lire, varav 215 milj. betalas av arbetsgivare, 86 milj. av arbetare och 43 milj. av staten.
Likaväl som de nämnda romanska länderna närma sig en allmän barn- försörjningsutjämning via en förallmänneligad lönereform, som utvidgas till alla medborgare, finns en ännu direktare övergångsform på annat håll. Det har nämligen i en del länder ifrågasatts, att staten skulle träda in som garant för att en minimilön uppnåddes av alla arbetare. En dylik minimilönelag- stiftning med alla dess konsekvenser har huvudsakligen varit aktuell i vissa transatlantiska länder.
I Australien har på denna grundval en egendomlig form av familjelön tid— vis förekommit. Debatterna om minimilön och om den levnadskostnadslön, som skulle vara norm för skiljedom i arbetstvister, hade påvisat, att om nor- mallönen skulle beräknas att täcka behoven hos en »normalfamilj» om två vuxna och tre barn, skulle lönen komma att utbetalas även för ett stort an- tal icke existerande barn, medan å andra sidan i vissa individuella fall över- skjutande antal barn icke alls skulle täckas av lönebildningen. I staten Nya Syd-Wales genomfördes 1927 en sådan minimilönebestämning, att »nor- mallönen» var beräknad för ett hushåll utan barn. Arbetsgivarna skulle där- efter inbetala 3 0/0 av lönekontona till en utjämningskassa, som i sin tur skulle utbetala 5 sh. per vecka och barn åt de familjer, som icke uppnådde den beräknade »levnadskostnadslönen», vilken bestämdes att utgöra minimi- lönen plus 13 pund årligen per barn.
Sedermera (1929) ha lagarna så förändrats, att minimilönen beräknas för hushåll med ett barn, medan de familjer, som ej nå upp till minimilönen, garanteras ett barnbidrag fr. o. ni. det andra barnet. Arbetsgivarnas inbe- talningar räckte emellertid ej till alla utbetalningar, varför statsbidrag gavs. Från den 1 januari 1934 har arbetsgivarnas bidrag alldeles slopats och barn— bidragen finansieras därefter helt genom den allmänna skattebudgeten, var- för hela lönereformen övergått till att bli en statlig barnpensionering. Re- dan tidigare hade nämligen barnbidrag på basen av de nämnda minimilöne- beräkningarna utbetalats även till dem, som icke voro löntagare. Förslag att
göra denna ordning gällande för hela den australiensiska federationen ha ej saknats. De ha emellertid avslagits i enlighet med kommittéutlåtande av år 1927 och parlamentsbeslut år 1929.
Allmän utjämning av barnförsörjningskostnaden. Allt eftersom familjelö- nen närmar sig den allmänna socialförsäkringen, såsom på sistone i Frank- rike och Belgien, Italien och Nya Syd-YVales, bortfaller dess ursprungliga karaktär av löneform och den övergår till att bli en barnpensionering. I själva verket äro de mest bärande motiveringarna alltid inriktade på en dylik, eftersom utjämningsbehoven måste antagas vara lika trängande för ett lands alla familjer, oberoende av inkomstkällans typ. I den teoretiska och principiella litteraturen intaga därför de allmänna barnpensioneringsför- slagen det Väsentliga utrymmet. Bland exemplen på vad som praktiskt för- verkligats saknas de däremot nästan helt och hållet, medan i stället familje- lön för enskilda grupper löntagare där intager främsta rummet.
En dylik allmän barnpensionering skulle i sin tur kunna tänkas konstru- erad på två olika sätt. De sakkunniga önska för fullständighetens skull ge en schematisk framställning av vad de olika systemen skulle innebära. Fi- nansieringen kan nämligen antingen läggas via det allmänna skatteväsen- det eller via ett särskilt försäkringssystem. Huvudskillnaden — som för varje praktiskt ställningstagande är betydelsefull — blir då, att i förra fallet icke endast en inkomstutjämning nås mellan olika stora familjer på samma inkomstnivå utan även en utjämning mellan inkomstklasserna, emedan in- betalningarna skulle följa skattesystemet med dess skattefrihet för låga in- komster och dess progressivitet för de högre. En finansiering med särskil- da individuella försäkringsavgifter, i likhet med t. ex. folkpensioneringen, bleve däremot _ särskilt i den mån ej annorlunda finansierade »tilläggs- pensioner» funnes att tillgå —- relativt mer betungande för de fattigare folk- grupperna. I varje fall vore det svårt att med denna metod nå en utjämning emellan olika inkomstklasser.
Den första typen, en allmän barnpensionering via inkomstbeskattningen, kan logiskt icke skiljas från en skattedifferentiering med hänsyn till barn— antal. Man kan visserligen säga, att i förra fallet ser man utjämningen hu- vudsakligen i Vissa kontant utbetalade barntillägg, i andra fallet tänker man i första rummet på avdragsdifferentieringen, d. v. s. på den indirekta kost- nadsminskningen. Det möter emellertid ingen teoretisk svårighet att kon- struera ett system, vari både avdragen och kontantbidragen så avvägdes, att de tillsammans skulle skapa det troligen teoretiskt mest »rättvisa» av alla tänkbara barnpensioneringssystem. Man skulle nämligen i och för sig kunna beräkna en slags »negativ skatt» eller inverterad skatt, d. v. 5. en kontant ut- betald restitution, motsvar ande det normaliserade skatteavdrag, som vederbö- rande på grund av barnantal varit berättigad att göra, men ej haft nog hög inkomst att helt kunna tillgodogöra sig.
Barnpensioneringen utgör i sin allmänna form ett skattefinansierat system av kontanta barntillägg, lika för alla barn utan särskilda villkor. Denna
barnpensionering, som intager den dominerande platsen i utredningar och principdebatter, har i mycket ringa utsträckning förverkligats, vilket säker- ligen beror på de oerhörda summor, som en dylik reform skulle kräva.
Sålunda har en av systemets ivrigaste förespråkare, den engelska parla- mentsledamoten Miss Eleanor Rathbone, uppställt kostnadsberäkningar över ett dylikt system för Storbritannien. Om varje barn under 14 år (beräknin— gen avser början av 1920-talet) skulle erhålla ett veckotillägg av 7 sh. 6 d., skulle hela reformen kosta ungefär 210 milj. pund årligen. Miss Rathbone resignerar inför denna summa. Hon förordar tillsvidare en lönereform i stäl- let för en allmän barnpensionering, dock med den uttryckliga avsikten att bereda marken för mer genomgripande reformer.
För Sveriges vidkommande må ett par räkneexempel anföras. Om varje barn un- der 16 år i Sverige skulle erhålla de 240 kr., som för första barnet är normalbelopp i lägsta ortsgruppen enligt den vid 1937 års riksdag godtagna lagen om barnbidrag för änkebarn 111. fl., skulle en dylik reform kosta omkring 360 milj. kr. årligen beräknat på barnantalet 1935. Ungefär hälften så stor kostnad skulle en reform medföra, som sökte åt alla barn ge barnbidrag, sådana som för närvarande utgå till statstjänare, med 10 (i vissa fall 9) kr. per månad. Om i stället bidragsbeloppen beräknades efter den glidande skala, som för mellersta dyrortsgruppen är gällande för änkebarnen (300 kr. för första barnet, 225 kr. för andra och tredje barnen samt 150 kr. för varje ytterligare barn), men beräkningen endast omfattar antalet barn inom år 1936 >>bestående äktenskap», nämligen 1244100, skulle totalkostna- den hli ungefär 275 milj. kr. årligen. Den ökas väsentligt, om även barn utom äkten- skap skulle erhålla barnpension. Gentemot dylika beräkningar bör dock hänsyn ta- gas till de belopp, som redan utgå till änkebarnpensionering och förskotteringsbidrag samt till de summor, varmed kommunernas fattigvårdsutgifter för vissa fall kunde minskas. Kostnaderna ökas däremot betydligt mera om barnbidragen skulle höjas till att bättre motsvara den verkliga kostnaden för barnen.
En skattefinansierad helt allmän barnpensionering har ingenstädes prö- vats. Icke heller har den andra varianten — den försäkringstekniskt organise- rade barnpensionen — hittills förverkligats. I England har den teoretiskt dis- kuterats under en form, som jämställer den med arbetslöshetsförsäkringen: arbetare, arbetsgivare och stat skulle gemensamt inbetala proportionella belopp till en försäkringsfond, varur arbetarhustrurna finge ut visst belopp för var- je omhänderhaft barn (compulsory contributory insurance). Systemet skulle snarast utgöra en utbyggnad av den fransk-belgiska lönereformen. Den vä- sentliga invändningen har varit, att alla icke-löntagare komme att stå utan- för försäkringsmöjligheterna. Likaså skulle med säkerhet —— liksom fallet är i Frankrike — olika krav komma att resas på utvidgning. Politiskt synes ett dylikt förslag knappast någonstädes möjligt att genomföra, då det måste inne- bära att hela folket genom en statlig andel skulle medverka till att under- stödja endast en viss yrkesgrupps barn.
En annan möjlighet återstår att diskutera, nämligen att infoga den all- männa barnpensionen i socialförsäkringen genom ett avgiftssystem liknande ålderdomspensioneringens. Barnpensioneringen skulle emellertid i närvarande läge bli betydligt dyrare än den i vårt land nu godkända folkpensioneringspla—
nen, vilket framgår redan av en jämförelse med de totalbelopp, som enligt ovanstående skulle komma att utgå. Dessutom skulle en avgiftspension mer än en skattepension betunga de ekonomiskt mindre bärkraftiga samhälls- skikten.
En plan för dylik allmän barnpensionering har diskuterats av barnpensio- neringssakkunniga1 men av dem underkänts.
»Av flera skäl icke minst ekonomiska bör likväl en lagstiftning, som garanterar föräldrar med minderåriga barn ett visst försörjningsbidrag, begränsas till sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga, vilka regelmässigt påkalla understöd från det allmänna och klart avgränsa det föreliggande behovet från understödsbe- hov i allmänhet.» Men vidare anförde de sakkunniga, att barnbidragsverksamheten ej borde grundas på försäkringsavgifter, »Enligt vår nya folkpensioneringslag bliva pensionsavgifterna i allmänhet väsentligt höjda. Skulle härutöver barnbidragsverk- samheten grundas på avgifter, är det att befara, att vissa sociala försäkringsgrenar, vilka ännu icke i vårt land nått erforderlig utbyggnad och vilka måste grundas på avgiftsbetalning, skulle väsentligt förhindras i sin utveckling.»
Befolkningskommissionen har senare diskuterat samma möjlighet? Sedan kommissionen genom vissa överslagsberäkningar, grundade på 1935 års in- komstuppgifter, funnit, att barnbidrag enligt samma normer och under sam— ma inkomststreck, som nu gälla enligt 1937 års lag om barnbidrag till änke- barn m. fl., skulle öka statsverkets kostnader från nu beräknade 19 milj. kr. till 115 milj. kr. årligen, har emellertid kommissionen avstyrkt även en sålunda begränsad barnpension.
De finansiella svårigheterna ha alltid visat sig så starka vid prövning av förslag till en allmängiltig och till beloppen någorlunda avsevärd barnpensio- nering, att dylika aldrig framlagts, trots att alla argument, som användas till familjelönens försvar, kunna kräva denna utvidgning såsom sin konse- kvens.
Barnbidrag under särskilda villkor: viss lägre inkomst samt visst högre barnantal. Även om kostnaderna för barnen alltid tynger barnrika famil— jer och även om dessa alltid pressas ned till en lägre levnadsstandard än de skulle haft såsom barnlösa eller barnfattigare, har utjämningstanken av kost- nadsskäl i allmänhet fått nöja sig med att uppmärksamma de familjer, som på grund av sitt barnantal tryckas ned till ren fattigdom. Man har då emeller- tid definitivt tagit steget från den utjämningstanke, som ligger bakom löne- reformkraven, och kommit till en ny fattigvårdspolitik. Ehuru dylika refor- mer ligga utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag må för fullständighetens skull en kort översikt fullständiga skildringen. Sådana familjer, som på grund av att de ha flera barn blivit nödlidande, har man flerstädes sökt att bispringa genom att ge dem en rätt till fixerade barnbidrag. Endast i ett land, nämligen Nya Zeeland, ha dessa barntillägg gjorts så frikostiga, att de verkligen i stor utsträckning flytta över det barnrika fattigvårdsklientelet till en skyddad egenhushållning samt att de även i viss mån hjälpa skiktet närmast ovanom de fattigvårdsunderstödda.
1 Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor m. fl. (Stat. off. utr. 1936: 6). 2 Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. (Stat. off. utr. 1938z7).
Barntillägg enligt denna princip ges i Nya Zeeland enligt lag av 9 september 1926 (med tillägg år 1931, 1932 och 1936) till varje inomäktenskapligt och hemmava- rande barn efter det andra barnet, om familjens inkomst ej överstiger 3 pund, 5 sh. i veckan, plus 2 sh. för varje barn utöver två. Bidraget utgår med 2 sh. per barn och vecka, tills barnet är 15 år. (1 juli 1936 beslöts, att den angivna maximiin- komsten åter skulle höjas till 4 pund. Dessutom ha nu även gifta kvinnor rätt till familjebidrag.) Infödingarnas barn äro icke bidragsberättigade. Bidragen anslås av parlamentet. Enligt statistik för budgetåret 1932—33 utbetalades (på en folkmängd av ej fullt 1 1/2 milj.) 122 810 pund och 1933—34 146 766 pund. Antalet barn i de hjälpta familjerna utgjorde omkring 53 300, varav 29 000 barn utöver de första två. Budgetåret 1935—36 utbetalades 149043 pund och året därförut 152 818 pund. Man synes alltså ha uppnått en viss konstans.
Detta land har gjort det mest omfattande försöket att förverkliga tanken om ut- jämning för barnkostnaden. Man har visserligen genom inkomstbegränsningen i viss mån bevarat understödskaraktären, men man bör definitivt ha ryckt ett stort klientel undan fattigvården.
Även Frankrike har sedan länge använt sig av ett liknande system för att bi- springa barnrika familjer. Detta infördes genom lag den 14 juli 1913, med tillägg särskilt 1926 och 1931. Det utgår till varje person (icke nödvändigtvis familj), som försörjer mer än 3 barn och som saknar tillräckliga medel för deras försörjning, för varje barn utöver det tredje till dess 13:e år. Om modern ensam försörjer bar- nen, uppbäres bidraget redan fr. o. in. andra barnet. Om fadern ensam försörjer barnen, utgår bidraget fr. o. in. det tredje barnet. De föräldrar, som omhänderta övergivna barn, få bidrag för varje sådant barn. Barn, som ha lärlingskontrakt eller fortsätta sina studier, få behålla barnbidraget intill sitt sextonde år.
Den finansiella bördan bäres huvudsakligen av staten, ehuru kommunerna och departementen administrera systemet. Staten ansvarar för hela barnbidraget upp till 210 frs, stat, departement och kommun dela kostnaden för bidrag mellan 210 och 300 frs samt kommunerna ensamma betala de belopp som eventuellt över- skjuta 300 frs.
Bidragen utgå med ett minimibelopp av 270 frs. Under år 1930 utbetalades på en folkmängd av över 41 milj. innevånare 26 300000 frs, medan administrationskost- naden var 2 816 250 frs. Antalet understödda barn var 1 januari 1934 47 000. Se- dan en annan närmast här nedan omtalad institution inrättats och särskilt sedan den 1934 utbyggts, ha familjer mindre anledning att söka denna art av hjälp.
Utom denna speciella hjälpform, som benämnes »Assistance aux families nombreuses» och som företett högst olika omkostnadssummor år från är, tydligen följande de ekonomiska konjunkturerna, inrättades enligt lag den 22 juli 1923 med betydelsefulla ändringar den 30 juni 1934, ett icke fattigvårdsbetonat barnbidrags- system, som dock förutsätter, att familjen har så låg inkomst, att den icke är taxe- rad till direkt inkomstskatt. Detta system kallas »Encouragement national aux familles nombreuses» och har en direkt kvantitativ befolkningspolitisk syftning. Bi- dragsskalan är här även stigande med högre barnantal.
Denna premie ges endast för barn inom äktenskap. Den utgår fr. o. in. det tredje barnet, om bägge föräldrarna leva, fr. o. ni. andra barnet om modern ensam för- sörjer dem och för samtliga barn, om både fader och moder äro döda.
Inom de bestående familjerna utgå bidragen numera med 120 frs för första bi- dragsberättigade barn, 360 för det andra (d. v. s. vanligen fjärde barnet i syskon- skaran), samt 540 frs för varje följande. I de fall då fadern har hand om barnen är det första bidraget 360 frs och sedan 540 frs för varje följande. Då modern är lämnad ensam med barnen, utgår 360 frs såsom första bidrag och 960 frs för varje
följande barn. Här är sålunda en änkebarnpension i viss mån inkluderad i syste- met. Om bägge föräldrarna äro döda, utgår 360 frs för första barnet och 960 frs för varje följande.
Bidragssystcmet år statligt. Departementen kunna utöka bidragen, men ha enligt uppgift för de första åren på 1930-talet icke gjort det. Antalet understödda redo- visas per 1 jan. 1934 till 681000 och utgifterna till 332 milj. frs. _ Bidragen skola icke utgå till dem som få familjehjälp på annat sätt. Däremot är det ej förbjudet att taga emot dessa barnbidrag, samtidigt med att man åtnjuter familjetillägg från en utjämningskassa.
Trots allt äro dessa belopp mycket låga. I en familj med man, hustru och tre barn erhålles med nuvarande kurs c:a 18 kr. om året. En änka med två barn får c:a 54 kr. årligen och två föräldralösa barn oj fullt 200 kr. tillsammans årligen.
Även Spanien har haft en ansats till liknande familjehjälp, i det att varje barn utöver det sjunde t. o. 111. det sjuttonde en tid hade tillförsäkrats vissa kontantbi- drag. Sedan 1933 har denna kontanthjälp upphört.
1 Norge har frågan om familjelön utretts av en barnetrygdskommitté, som till— sattes 1934 och vars betänkande avlämnats den 10 december 1937.1 Kommittén delade sig på en majoritet, bestående av 7 personer, samt en minoritet, bestående av den kända förkämpen för familjelön, fru Margarete Bonnevie. Majoriteten före- slog principiellt, att blivande >>barnrenter» borde omfatta hela folket utan hänsyn till familjens inkomster, alltså utan övre inkomstgräns och utan variation efter in- komstklass. Däremot har kommittén icke enat sig om, huruvida barnbidrag bör utgå till alla barn eller endast från och med det tredje barnet. Lika litet har kom- mittén beslutat föreslå visst belopp. Man säger: »Da det må forutsees, at der vil gå nogen tid hen för en barnetrygd kan settes ut i livet, finner flertallet ikke grunn til på det nuvazrende tidspunkt å uttale sig om, hvilket alternativ man bör velge. Det må bero på de til enhver tid rådende ökonomiske forhold.» Man har emeller- tid kostnadsberäknat vissa alternativ. Om 120 kr. årligen skulle utdelas till alla barn, skulle på statsbudgeten krävas ett belopp av 81 570 000 kr. årligen på Norges folkmängd av knappt 3 milj. innevånare. Om beloppen i stället följde en sjunkande skala, så att endast första barnet erhölle 120 kr., andra barnet 90 kr. och varje föl- jande 60 kr., skulle årskostnaden bli 65'85 milj. kr. Betydligt billigare alternativ ha även framräknats genom att bidrag endast tagits upp för familjer med högre barnantal. Minoriteten har å andra sidan föreslagit, att ingen allmän barnpensionering, men väl en lönereform skulle lagfästas. En utjämningskassa skulle inrättas, till vilken alla löntagare med minst 2 000 kr. i årslön skulle inbetala förslagsvis 10 % av sin lön. De löntagare som ha mer än 15000 kr. skulle emellertid icke deltaga. Barn- bidrag skulle sedan utbetalas till familjer med ett barn med ett visst belopp och till familjer med flera barn med ett 50 % högre belopp. Själva bidragets storlek skulle bestämmas så att samtliga inbetalningar från en och samma löneklass skulle utdelas till de löneklassen tillhöriga barnen med avdrag för administrationskostna- der. Det visar sig enligt en kalkyl, att i inkomstgruppen 2 500—3 000 kr. familjer med ett barn skulle kunna utfå 1 120 kr., varemot dock i samtliga fall står avdraget å 250—300 kr. I inkomstgruppen 10000—15000 kr. skulle emellertid årsbidraget i familjer med ett barn bli omkring 2 500 kr. samt i familjer med flera barn 3 750 kr., varemot i bägge fallen står ett löneavdrag ä 1 000——1 500 kr.
Det norska kommittéförslaget, som icke innebar konkretiserade förslag, har ännu icke föranlett någon åtgärd.
1 Utkast til lov om barnetrygd med motiver. Socialdepartementet. Oslo 1938.
De sakkunnigas sammanfattning om verkningarna av olika slag av familjelön.
Med hänsyn till att starka politiska och ekonomiska intressen alltid stå emot varandra i det spörsmål, varom här är fråga, har det varit svårt att erhålla objektiva redogörelser för verkningarna av olika former av familjelön. Mest fullständigt hava dessa avhandlats i den katolska propagandalitteratu- ren. Systemets fördelar anses där huvudsakligen vara av befolkningspoli— tisk art. Flera av de andra skribenter, som teoretiskt sysslat med problemet och särskilt de kvinnliga förkämparna för familjelön, förneka emellertid familjelönens nativitetsstimulerande betydelse.
De sakkunniga, SOm ej anse sig böra bedöma de befolkningskvantitativa eller befolkningskvalitativa verkningarna av familjelönen, skola här nedan endast upptaga frågan till behandling ur arbetsmarknadsekonomiska syn— punkter med särskild hänsyn till kvinnornas ställning.
Detta övervägande måste då komma att särskilt gälla de former av de ovan diskuterade utjämningssystemen, som ha egentlig lönekaraktär. Den allmänna barnpensioneringen däremot anse sig de sakkunniga ej böra taga upp till bedömande, då frågan om huruvida en samhällelig inkomstutjämning medelst kontanta barntillägg ell-er sociala nyttigheter allmänt bör genomföras till familjernas förmån, ligger utOm de sakkunnigas uppdrag.
De administrativa svårigheterna vid olika familjelönesystem och särskilt vid ett system med utjämningskassor enligt franskt mönster måste till en början uppmärksammas. Lagarna om obligatoriska familjeutjämnings— kassor ha sålunda varken i Frankrike (1932) eller Belgien (1930) ännu fullständigt kunnat tillämpas. Särskilt stora ha svårigheterna varit i Bel- gien, där även finansiella bekymmer infunnit sig, varför bidragen sänkts, och andra inskränkningar i rätten att utfå dem vidtagits. Barnbidragens såsom en särskild fördel uppskattade trygga karaktär har sålunda ej visat sig hållbar. I sin tur har detta lett till missnöje bland arbetarna. Ännu 1936 rapporteras, att »ett mycket stort» antal arbetsgivare icke tillhöra någon kassa samt att ytterligare ett antal visserligen anslutit sig, men icke betala sina avgifter. Även 1937 klagar man från officiellt häll i Belgien över att omfattningen är väsentligt mindre än vad som hade varit att vänta. Mellan 20 och 30 0/0 av företagen synas stå utanför systemet.
Genomförandet av ett obligatoriskt system fordrar en stor och dyrbar kon- trollapparat. Det gäller alldeles särskilt att tvinga in under systemet en rad smärre företag. Kontrollen måste bli relativt ingående, vilket i sin tur säges väcka missnöje. Å andra sidan komma arbetarna i de smärre företagen att oftare gå miste om barnbidragen, vilket ställer dem i ett ofördelaktigt läge gentemot övriga arbetargrupper.
Denna svårighet att få anslutning från småföretagen illustreras av siffrorna för Frankrike. Där rapporteras i mitten av 1935, att endast 24 0/0 av arbets- givarna kommit in i kassorna, men att dessa dock täcka 75 % av alla arbe-
]1—378661.
tare. Ännu 1936 voro mindre än 50 0/0 av företagen med, och omkring 20 % bidragsberättigade arbetare stodo då utom lagens fördelar. Man har i själ— va verket mött så stort mostånd, särskilt bland småföretagen, vid genom- förandet av de obligatoriska familjekassorna, att man måst förordna om straffbestämmelser för dem som undandra sig.
Här närmast anförda svårigheter vidlåda emellertid endast den art av fa- miljelönesystem med utjämningskassor, som i det föregående skildrats. I den mån systemet övergår till en skattefinansierad allmän barnpensionering. komma de administrativa förhållandena att bli smidigare, eftersom barnpen— sioneringen då infogas i den allmänna socialvården.
De direkta verkningarna på arbetsmarlcnadsförhällandena hava heller icke varit föremål för särskilda undersökningar. Det har emellertid ibland fram- hållits, att familjelönen i första hand skulle komma att främja en lika lön för lika arbete, emedan arbetsgivarna icke längre skulle ha någon anledning att ge män högre löner. '
Det torde enligt de sakkunnigas uppfattning vara ändamålsenligt att sär- skilja familjelönens möjliga verkningar i följande hänseenden: verkningar på mäns och kvinnors lön, på utbud och på efterfrågan av kvinnlig arbetskraft samt till slut verkningar på den allmänna opinionens inställning.
De direkta verkningarna på relationerna mellan manlig och kvinnlig lön torde bli relativt små; med undantag dock för den offentliga tjänstens om råde, där lönerna direkt kunna bestämmas i enlighet med särskilda löne politiska uppfattningar. Inom detta område borde ett familjetilläggssystem hava psykologiskt underlättat den lika lönens genomförande. Emellertid har trots frånvaron av en reform i familjelöneriktning den lika lönen i Sverige redan helt godtagits.
På den fria arbetsmarknaden äro löneverkningarna betydligt svårare att förutse. Under hänvisning till vad de sakkunniga i flera sammanhang ovan anfört måste konstateras, att lönerna i första hand äro marknads- betingade och att man icke kan uttala sig om möjliga löneförändringar, in— nan man studerat hur utbud och efterfrågan av resp. manlig och kvinnlig arbetskraft efter en dylik reforms genomförande skulle ställa sig. För de verkningar på lönen, som skulle kunna uppstå momentant vid en famil— jelönereforms införande, har man att i första hand taga i sikte de löneför- hållanden, som dittills varit rådande. Det skulle knappast vara troligt, att arbetsgivare och arbetstagare skulle vara psykologiskt beredda att göra för- ändringarna mer markerade än vad redan själva familjelönereformen med- förde. Sålunda vore det knappt att förvänta, att om ogifta och barnfatti- ga arbetare i och med omläggningen komme att få vidkännas avsevärda löneavdrag, man samtidigt skulle justera ned deras lön till utjämning med kvinnornas. Knappast torde det heller vara utförbart, att kvinnornas och männens genomsnittlöner skulle bringas till utjämning genom att kvinnor- n-as löneavdrag för familjetilläggen gjordes mindre än männens.
Resonemanget har hittills förts under förutsättning, att lönekontona to— talt skulle vara desamma före och efter familjelönereformens genomföran-
163 de och att sålunda bidrag å ett håll skulle motsvaras av avdrag å ett an- nat. Även om en dylik reform genomfördes under reallöneförskjutningar, bleve den relativa ställningen mellan olika grupper arbetstagare densam- ma. Det må framhållas, att särskilt de gifta kvinnor, som genom att de— ras män åtnjöte familjetillägg mer än dittills skulle bli »försörjda» utan egen förvärvsinkomst, möjligtvis för sin del skulle bli mindre nödsakade och angelägna att ställa samma krav på löneersättning som de annars skulle ha gjort. Om de av detta skäl skulle komma att betrakta sina förvärvs— möjligheter mer såsom biinkomster, komme detta att medföra risk för en sänkande eller åtminstone återhållande verkan på kvinnolönenivån i all— mänhet. En motsatt verkan, vars storlek icke kan mätas i förhållande till den föregående, skulle kunna tänkas åstadkommas därigenom, att ett ut— bud, som nu på grund av ekonomiskt nödtvång förefinnes på en mycket låg lönenivå, vid förbättring i familjens inkomststandard skulle indragas.
Viktigare måste emellertid verkningarna vara på det samlade utbudet av kvinnlig arbetskraft och även på arbetsutbudets lönekrav. Verkan på själva utbudskvantiteten torde sannolikt bli av återhållande art. Sådana förhållandena nu och i en överskådlig framtid äro, måste familjelönens ten- dens bli att genom två olika kanaler avföra kvinnlig arbetskraft från mark— naden. Dels måste barnbidragen _ särskilt om bidrag även ges för barn efter skolåldern —— leda till att många unga flickor icke lika tidigt som nu söka sig förvärvsarbete. (Detta gäller även pojkar, ehuru marginalen för flickornas del säkert är bredare, då en studi-e- eller utbildningstid på för— äldrarnas bekostnad för dem ej varit lika allmänt förekommande.) Dels tor- de barnbidrag — och ännu mer särskilda hustru- eller mödratillägg —— kom- ma att leda till att ett större antal gifta kvinnor avhålla sig från att söka eller bevara en anställning utom hemmet. Redan en höjning av mannens lön och av familjens därav beroende levnadsstandard har visat sig medföra denna verkan. Ännu mera direkt måste en kontantutbetalning av barnbidrag för gifta kvinnor kunna verka som en uppmuntran till avgång.
Avgången från arbetsmarknaden skulle rentav kunna beräknas bli större än vad som rationellt svarar mot ökningen i inkomster och framför allt i trygghet för de gifta kvinnorna. Inkomstökningen faller nämligen på den tidigare delen av äktenskapets varaktighet, och rationella beräkningar om framtidstryggheten göras sällan. Här är att märka det ur dessa kvinnors egen synpunkt olyckliga sammanhanget, att de troligen frivilligt komma att inskränka sitt utbud under den tidigare del av sitt levnadslopp, då efterfrå— gan på deras arbete är relativt stor; medan de däremot kunna antagas öka sitt åtminstone latenta utbud vid den högre levnadsålder, då efterfrågan på deras arbete är relativt liten. - 4
Dessa förskjutningar i utbudet kunna knappast enhetligt bedömas. Sär- skilt äro korttidsverkningar svåra att skilja från långtidsverkningar. På kort sikt torde man emellertid böra räkna med familjelönen såsom ett möjligt medel att i viss mån begränsa de unga kvinnornas och de gifta kvinnornas förvärvsarbete.
Vad gäller efterfrågan av kvinnlig arbetskraft torde det kunna göras san- nolikt, att familjelönen skulle ställa de kvinnliga arbetarna något bättre i konkurrensen än de manliga, eftersom kvinnor allmänt sett skulle ha färre tilläggsberättigade anhöriga. En arbetsgivare skulle därför, om han indivi- duellt eller genom kollektivavtal åtoge sig att tillämpa familjelön, kunna fin- na det mer lönande att anställa kvinnor än män. På samma sätt skulle, om man för att undvika den nyss nämnda svårigheten organiserade gemensam- ma utjänmingskassor för alla företagare inom yrket, företagare inom en hel yrkesgren kunna tänkas förfara. Huruvida större förändringar i efterfrå- gan skulle inträffa, blir beroende av huruvida samtidigt relationen mel- lan manlig och kvinnlig lön förändras.
Till slut mä bland de möjliga verkningarna även förändringar i opinions- inställningen beröras. Det är då å ena sidan givet, att i en lönepolitisk de- batt och särskilt i en dylik, som berör den offentliga tjänsten, där rättvise- anspräk direkt kunna kräva att bli i lönesättningen beaktade, förslag om en familjeförsörjningslön skulle psykologiskt underlätta kvinnolönernas höjan- de till lika lön. Man skulle med andra ord i stället för den ungefärliga och ofullkomliga behovsprincip, som kan sägas vara i viss mån tillgodosedd ge- nom männens allmänt högre löner, sätta en rationellare behovslöneprincip, som icke skulle schematiskt hänföra alla försörjare till ett kön och alla icke-försörjare till ett annat.
Å andra sidan är det att vänta, att särskilt de förvärvsarbetande gifta kvinnorna _ eller riktigare de av dessa som ha barn —- skulle få en för opinionens kritik ännu mer utsatt ställning än hittills, om utöver de inkom- ster de redan ha och utöver en med männen lika lön, familjen dessutom skul- le ha möjlighet att erhålla barntillägg. Slutligen må i detta hänseende på- pekas, hurusom familjeförsörjningslönens genomförande allmänt skulle ten— dera att stärka den opinion, som anser att gifta kvinnor företrädesvis böra betraktas såsom försörjda genom sina män. Det må här påminnas, hurusom i de länder där familjelönen i största utsträckning genomförts, ett av moti- ven för denna uttryckligen varit att >>föra kvinnorna tillbaka till hemmet». —— En allmän barnpensionering, som icke är sammankopplad med lönesätt- ningen, har icke samma direkta verkningar på opinionsinriktningen.
På den allmänna arbetsmarknaden äro emellertid icke endast verkningar- na av en familjelön relativt svåra att i förväg bestämma. Redan själva in- förandet av en behovslön medför i ett speciellt hänseende verkningar av än vidsträcktare art, i det att staten måste ingripa reglerande i marknadens lönesättning. I detta hänseende förhålla sig behovslön och prestationslön vä— sentligt olika. Prestationslönen är, om arbetsmarknadens konkurrensförhål- landen tänkas utveckla sig utan samhälleliga ingrepp, den naturligare löne- formen. De avsteg, som praktiskt förekomma, vållas av en del särskilda fak- torer, vilka ovan i olika sammanhang påpekats.
De sakkunniga anse alltså, att ett familjelönesystem på den allmänna ar- betsmarknaden har vissa verkningar, som icke kunna betraktas såsom helt önskvärda, och vissa andra verkningar, vilkas att man svårligen kan över-
blicka. Därtill kommer, att, om den statliga socialpolitiken skulle inriktas på att utjämna barnfö'rsörjningskostnaden, detta i viss grad komme att göra en särskild lönereform till familjernas förmån mindre nödvändig. Det kan rentav hållas för troligt, att en på vissa områden genomförd differentie- ring i arbetslönerna efter barnantal skulle ur opinionssynpunkt försvåra en allmännare lösning av samma problem. Med anledning av vad här anförts hava de sakkunniga icke funnit det möjligt att allmänt förorda något förslag om dylik familjelön.
På ett område ligga förhållandena väsentligen annorlunda till, nämligen i fråga om offentlig tjänst. Det lönesystem, som här i regel praktiseras, ta- ger endast i begränsad omfattning hänsyn till arbetsmarknadsekonomiska förhållanden. Sålunda är lönen relativt bunden oavsett skiftande konjunk— turer, med vissa mellanrum höjes lönen genom ålderstillägg, lön utgår även under sjukdom etc. Det offentliga kan såsom arbetsgivare genom större obundenhet av arbetsmarknadens faktorer vid lönesättningen taga hänsyn icke blott till arbetsprestationen utan jämväl till önskvärdheten av att veder- börande arbetstagare beredes såväl en skälig bärgning som en ekonomiskt trygg ställning. Det torde vara svårt att i nuvarande läge bedöma, huruvida staten såsom arbetsgivare mera närmar sig den fria arbetsmarknadens vill— .kor eller tvärtom mera fjärmar sig därifrån.
I annat sammanhang ha de sakkunniga uttalat sig för lika lön för män och kvinnor i allmän tjänst. De sakkunnigas ställningstagande på denna punkt bottnar i vetskapen om att försörjningsbördan icke med nödvändighet följer könsgränserna. Skall man överhuvud taget i någon form tillämpa behovslön, synes det enklaste vara att lämna familjeförsörjare barntillägg, såsom för närvarande också i begränsad omfattning sker. De statliga dyrtidstilläggen hava nämligen hittills varit förenade med barnbidrag, vilka budgetåret 1937 ——1938 utgå med 9 kronor per månad och barn i s. k. reglerade verk samt 10 kronor i oreglerade.
Beträffande föreliggande spörsmål anförde 1936 års lönekommitté följan- de:
»Lönekommittén, som ansåg sig böra före en vidare behandling av förevarande spörsmål avvakta utgången av ärendets riksdagsbehandling, gjorde därefter frågan till föremål för ingående överläggningar med de utsedda representanterna för vissa personalorganisationer. Därvid mötte tanken på en lönedifferentiering enligt behovs- principen ett enhälligt och kraftigt motstånd från representanterna för såväl lägre som högre tjänstemäns organisationer. De synpunkter, som under överläggningarna gjordes gällande, togo i främsta rummet sikte på att grundprincipen för lönesätt- ningen borde vara, att staten betalade lön efter det av befattningshavarna utförda arbetet, efter de kvalifikationer, detta förutsatte, och efter det ansvar, som därmed följde. Lönen vore en fråga endast mellan staten såsom arbetsgivare och den i sta— tens tjänst anställde; omvårdnaden om familjeförsörjare vore däremot en lönesätt- ningen ovidkommande social fråga, vars lösning borde sökas främst genom social- politiska och skattepolitiska åtgärder. I den mån dylika åtgärder genomfördes, bor- de statstjänstemännen bliva delaktiga därav i samma utsträckning som andra med- borgargrupper; däremot borde icke i bestämningen av lönebeloppen ingå något so-
cialt understödsmoment. Statstjänstemännen borde icke i fråga om stöd för försörj- ningspliktens fullgörande intaga någon undantagsställning, som lätt kunde väcka ond blod hos andra löntagare eller andra samhällsgrupper, som icke kunde göras delaktiga av en motsvarande förmån.
Önskvärdheten av en utjämning i större omfattning än för närvarande av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga torde ej av någon bestridas. Om man ser denna fråga isolerad för statstjänstemän- nens del, skulle en lönedifferentiering te sig som den naturligaste utvägen att nå en dylik utjämning. Lönediffercntiering efter barnförsörjningsbördan skulle icke möta samma svårigheter inom det statliga lönesystemet, där lönesättningen i betyd— lig grad kan göras fri från marknadsmässiga hänsyn, som inom den enskilda ar— betsmarknaden. Den skulle vidare harmoniera med vissa traditionella och säregna drag inom det statliga lönesystemet. Lönesättning med hänsyn till kravet på en ,anständig bärgning' har tidigare uttryckligen angivits såsom en allmän princip inom statens lönesystem, och i de statliga lönebestämmelserna ingår sedan gammalt en del moment av rent sociala förmåner, vilka i själva verket med tiden allt mer utbyggts och differentierats. Från detta allmänna hänsynstagande till behovssyn- punkter vid själva löneniväns bestämmande och vid utformningen av vissa avlö- ningsregler till en avvägning av lönebeloppen för olika befattningshavare direkt efter försörjningsbörda är dock steget långt, och vid ett sådant steg måste upp- komma åtskilliga vanskligheter. Avgränsningen av den försörjningsplikt, vartill hänsyn bör tagas, bjuder därvid den första svårigheten. En summarisk begräns- ning av familjeförsörjarbegreppet till att avse försörjningsplikt mot barn träffar ej alltid rättvisan. I samma män som en vidsträcktare tolkning inlägges i familje- försörjarbegreppet, uppställa sig emellertid svårigheter att ernå en tillfredsstäl— lande gränsdragning. Härtill komma de utan tvivel svårlösta frågor, som samman- hänga med bestämmandet av familjeförsörjartilläggens storlek, ästadkommandet av lämpliga och ur administrativ synpunkt ej alltför svärbemästrade detaljregler be- träffande dessa tilläggs utgående o. s. v. Viktigare än dessa vanskligheter torde likväl vara de principiella betänkligheter, vilka grunda sig på behovsprincipens samband med det allmänna spörsmålet om en utjämning beträffande befolkningen i gemen i familjeförsörjningsbördan. Starka invändningar hava rests mot tanken att för statstjänstemännens vidkommande på lönevägen införa ett system för en dylik utjämning, därest ej möjligheter befinnas föreligga att beträda en motsvarande väg beträffande andra medborgargrupper.
Huru än utfallet skulle bliva av en slutlig prövning av de olika omständigheter, vilka tala för och emot ett uppbyggande av det statliga lönesystemet pä tillämp— ning av behovsprincipen, bör enligt kommitténs mening i nuvarande läge en sådan omläggning av hittillsvarande lönesättningsprinciper icke ifrågakomma. Kommittén har härvid tagit hänsyn dels till det bestämda motstånd, som från personalens sida upprests häremot, dels, och icke minst, till att riksdagen —— i anledning av en fram- ställning, som enligt vad chefen för finansdepartementet framhållit varit avsedd att framkalla en principiell opinionsyttring — för sin del gjort uttalanden av innebörd, att ett bedömande, huruvida lönedifferentiering efter försörjningsplikt borde utgöra en grundläggande princip inom det statliga lönesystemet, icke borde äga rum utan ett övervägande, fristående från frågan om utformningen av lönesystem och avse- ende befolkningen i dess helhet, av frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga. Ett dylikt övervägan— de ankommer givetvis icke på lönekommittén.
På grund av vad här anförts har lönekommittén ansett sig icke böra utarbeta något förslag beträffande löneavvägning ur behovssynpuukt. Kommittén har i sitt
förslag till avlöningsreglemente utformat lönebestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörjningsbörda och kön. Detta gäller icke blott de fasta lönerna utan även den lönedel, som skulle utgå i form av rörligt tillägg. Några särskilda barntillägg, motsvarande de inom dyrtids- tilläggets ram nu utgående, skulle alltså enligt kommitténs förslag ej vidare före- komma. I annat sammanhang föreslår emellertid kommitten en successiv avveck- ling av barntilläggen för befattningshavare, som före de nya avlöningsbestämmel- sernas ikraftträdande kommit i åtnjutande av sådana tillägg i syfte att göra avveck— lingen mindre kännbar för därav berörda befattningshavare.»
1936 års lönekommitté föreslog även, att vid en ny lönereglering de hit— tills utgående barnbidragen inom dyrtidstilläggens ram skulle upphöra att utgå.
I proposition nr 247 till 1938 års riksdag har Kungl. Maj:t följt detta för— slag och sålunda till riksdagen hemställt om slopande i den nya löneregle- ringen av barnbidragen.
»Såsom lönekommittén framhållit, lärer önskvärdheten av en utjämning i större omfattning än för närvarande av de ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga ej av någon bestridas. I och för sig skulle ur denna syn— punkt ett uppbyggande av lönesystemet enligt principen om en viss lönedifferentie- ring mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare enligt min mening hava varit att hälsa med tillfredsställelse.
Av vad lönekommittén anfört framgår emellertid, att kommittén ansett väsentliga hinder föreligga för införande av ett lönesystem, som innebär ett knäsättande i en eller annan form av behovsprincipen vid utmätandet av tjänstemännens löner. Till en början kommer härvid i betraktande den opinion, som förefinnes bland statstjän- stemännen själva beträffande behovsprincipens tillämpning. Vid de förhandlingar kommittén i lönefrågan haft med de tillkallade personalrepresentanterna, har från dessas sida rests ett bestämt motstånd mot tanken på en lönedifferentiering efter fa- miljeförsörjningsbörda.
En annan omständighet, som kommittén ansett vara för sig vägledande, är den ståndpunkt, som vid behandlingen av frågan om provisorisk avlöningsförstärkning intogs av 1937 års riksdag. I propositionen angående nämnda avlöningsförstärkning erinrade jag, hurusom det i 1936 års lönekommittés uppdrag inginge att överväga spörsmålet, om i statens lönesystem hänsyn borde tagas till de anställdas försörj— ningsplikt. Detta spörsmål vore uppenbarligen -— framhöll jag —— i väsentlig grad en fråga om huru den allmänna opinionen bland de statsanställda och bland med— borgarna i övrigt ställde sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huruvida statsmakterna vore villiga att godtaga den ökning i det allmännas ut- gifter, som otvivelaktigt måste följa. Förslaget om en provisorisk avlöningsförstärk- ning, som utformats i främsta rummet med hänsyn till olika löntagares behov. kun- de väntas skapa ökad klarhet i dessa hänseenden. Ett principiellt avgörande i ena eller andra riktningen vid 1937 års riksdag borde vara till väsentlig ledning för löne- kommittén vid dess fortsatta arbete. I anslutning till dessa uttalanden upptogos i förslaget till riksdagen dels fasta tillägg till lönen, dels ock särskilda lönetillägg efter barnantal.
I sin skrivelse i ämnet anförde riksdagen i principfrågan, att Kungl. Maj:ts förslag om lönetillägg efter barnantal sammanhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas möjligheter överhuvud att främja familjebildningen och berörde alle- nast en del av den betydelsefulla frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra. Enligt riksdagens mening borde sist—
nämnda spörsmål upptagas till övervägande _ fristående från frågan om utform- ningen av olika lönesystem — i ett sammanhang och därvid behandlas med hån- syn till befolkningen i dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens löner efter försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lönesystemet grundläggande princip kunde flån denna utgångspunkt icke för det då- varande bedömas. Riksdagsskrivelsen innehåller sålunda icke något direkt avvisande av tanken, att lönerna i statens tjänst i viss utsträckning skulle kunna avvägas efter olika försörjningsplikt. Men då ett övervägande först anses böra äga rum rörande frågan om utjämning av de olika villkoren för försörjningspliktiga och andra inom befolkningen i dess helhet, har lönekommittén haft skäl för uppfattningen, att riks- dagen knappast vid den nu förestående löneregleringen förutsatte tillämpningen av den omstridda behovsprincipen. Den löneplan, som av kommittén framlagts och om vilken enighet vunnits med personalorganisationernas representanter, är sålunda ut- formad på samma grundval som den nu gällande, och lönebeloppen äro avmätta under förutsättning av att barntillägg icke skola utgå.
Då propositionen om provisorisk avlöningsförstärkning till 1937 års riksdag upp— tog förslag om utökade barntillägg, åsyftades därmed att söka skapa klarhet över möjligheterna att uppbygga det statliga lönesystemet på grundval av en lönedifferen- tiering efter försörjningsplikt. Denna klarhet torde i viss mån kunna anses vun— nen. De starkt delade meningarna inom riksdagen liksom inom den allmänna opi— nionen, tillsammans med det energiska motståndet mot varje eftergift åt »behovs- principen» från de statsanställdas egna organisationer göra det svårt att draga någon annan slutsats än att för närvarande förutsättningar saknas för övergång till ett ' lönesystem, där hänsyn i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörj- ningsplikt. Under dessa förhållanden anser jag mig böra biträda kommitténs för— slag, att det nuvarande, inom dyrtidstilläggets ram utgående barntillägget skall i princip upphöra i samband med det civila avlöningsreglementets ikraftträdande.
Vid införande av ett avlöningsreglemente, uppbyggt utan hänsynstagande till be- fattningshavarnas familjeförsörjning, uppstår fråga, huru förfaras skall med de barn— tillägg, som i form av dyrtidstillägg tillkomma nuvarande tjänstemän. Kommittén har föreslagit en övergångsanordning, varigenom de befattningshavare, vilka omedel— bart före övergången till det nya avlöningsreglementet åtnjuta barntillägg, bibehål- las vid denna förmån enligt de under innevarande budgetår gällande bestämmelserna. såvitt angår barn utöver ett. Beslut härom skulle emellertid meddelas fristående från avlöningsreglementet.
Den av kommittén sålunda föreslagna övergångsauordningen synes mig under för- handenvarande förhållanden kunna godtagas. Jag har däremot icke ansett mig kunna biträda de yrkanden om ett bibehållande övergångsvis av barntillägg för samt— liga barn, som framställts från vissa personalrepresentanter ävensom från ett antal över kommittéförslaget hörda ämbetsverk.»
Riksdagens båda kamrar beslöto våren 1938 väsentligen i enlighet med propositionen.
Av vad i det föregående citerats framgår, att såväl lönekommittén som Kungl. Maj:t låtit sitt ställningstagande i föreliggande fråga väsentligen be- ro av dels det motstånd mot barntillägg, som statstjänarnas organisationer visat, dels ock avsaknaden av den utredning angående utjämning av de oli- ka ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra, som 1937 års riksdag uttalat sig för. När de sakkunniga här ansett sig böra vidröra detta spörsmål, sker det emellertid huvudsakligen ur principiella synpunkter och utan samband med statstjänarnas innevarande är aktuella lönefråga.
Till att börja med vilja de sakkunniga konstatera, att någon fullt enhetlig opinion icke torde förefinnas vare sig i tjänstemannakretsar eller eljest. Så— lunda har Tjänstemännens centralorganisation i skrivelse till statsutskottet vid behandling av 1938 års löneproposition uttalat sig för barntilläggens bibehållande.
I det föregående har framhållits, hurusom staten vid sin lönesättning en- dast i begränsad omfattning känner sig bunden av arbetsmarknadsekono- misk—a synpunkter. Ett typiskt avsteg från prestationslönens princip utgör den numera gällande bestämmelsen, att kvinnlig befattningshavare vid ha— vandeskap och barnsbörd skall äga rätt till ledighet under tre månader med endast det avdrag å lön, som tillämpas vid sjukdom. Givetvis kan en dylik bestämmelse icke bliva mera allmänt tillämpad i den fria arbetsmarknaden. När statsmakterna det oaktat medgivit nämnda förmån för vissa statens kvinnliga tjänstemän, ha sociala och befolkningspolitiska hänsyn varit av- görande. En sådan förmån torde icke utan fog kunna jämföras med en lö- nesättning, vid vilken staten låter befattningshavare med minderåriga barn åtnjuta viss extra löneförmån.
Emot barntillägg till statens befattningshavare kan emellertid bland annat invändas, att dessa löntagare därigenom skulle komma i en bättre ställning än andra arbetstagare. Det riktiga vore, brukar man framhålla, att samhäl- let såväl genom socialpolitiska åtgärder eller särskilda barnpensioner till alla familjeförsörjare, som genom efter försörjningsplikt differentierade skatter lämnade familjeförsörjare, oavsett deras inkomstkälla, viss ekonomisk lätt- nad. Skulle statstjänarna därtill erhålla barntillägg, kunde de sägas åtnjuta »dubbel» kompensation för sin försörjningsplikt. Häremot kan emellertid invändas, att de barntillägg, som det praktiskt kan bli fråga om, äro relativt små. För de lägre statstjänarna skulle dock även ett ringa barntillägg med— föra viss ekonomisk utjämning.
Avgörande för frågan om barntillägg till statens befattningshavare bör emellertid, enligt de sakkunnigas uppfattning, vara det statliga lönesyste— mets utveckling. Kommer staten i framtiden att utmäta löner och andra förmåner åt sina tjänare under former, som påminna om den öppna arbets- marknadens avtal, finnes knappast något utrymme för särskilda barnbidrag. Fortsätter man däremot att utvidga nuvarande system med olika förmåner av social karaktär, synas några vägande skäl mot särskild hjälp till famil- jeförsörjare icke från de speciella 1:vinnoarbetssynpunkter, som de sakkun- niga havu att överväga, med någon större styrka kunna anföras.
Kap. 4. Ekonomisk jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Det har i det föregående i olika sammanhang påpekats, att män och kvin- nor sällan arbeta i direkt jämförbara anställningar. Fördenskull har det alltid visat sig mycket svårt att utröna, huruvida mäns och kvinnors prestatio- ner äro fullt likvärdiga, och att avgöra, huruvida en ren prestationslön verkligen skulle komma att bli en »lika lön» för män och kvinnor. Om näm— ligen principen om »lika lön» huvudsakligen vilar på argumentet, att endast prestationens värde bör vara normgivande för lönesättningen, gäller det gi- vetvis att noggrant utröna, huruvida prestationen blir densamma, när män och kvinnor sättas till samma arbete.
De sakkunniga ha för besvarandet av denna fråga om kostbarheten av resp. manlig och kvinnlig arbetskraft ansett sig böra göra, dels en teoretisk översyn av redan från andra håll förebragt material, dels vissa egna under— sökningar på i möjligaste mån utslagsgivande material.
Varje dylik utredning om relativ värdesättning av manligt och kvinnligt arbete måste emellertid arbeta med frågeställningar i olika etapper, varvid sociala synpunkter i vissa hänseenden kunna tänkas utöva en förskjutande verkan på den ekonomiska jämförelsen. Under såväl den förberedande dis- kussionen som de särskilda undersökningarna hava följ-ande frågor varit väg- ledande. a) Är mäns och kvinnors maximala prestationsförmåga i ett och samma arbete på kort sikt lika eller olika? b) Förekomma hos män och kvinnor olika behov av pausering under arbetsdagens lopp? c) Hava män och kvinnor samma eller olika behov av ledigheter under längre anställnings— perioder? Genom besvarandet av dessa trenne frågor skulle en uppfattning om den totala arbetsprestationen vinnas. För det fjärde måste tagas hän- syn till eventuellt olika pensioneringskostnad för män och kvinnor samt i sista hand även till den eventuellt olika procent, varmed egna familjepensio- neringsbidrag täcka kostnaden för pensionering av tjänstemannagruppernas efterlevande.
Till de sociala hänsyn, som kunna tänkas förskjuta omdömet om eventuellt förefintliga olikheter, få de sakkunniga anledning att senare i förevarande kapitel återkomma. Tillsvidare kommer en jämförelse på renodlat ekono- misk bas att försökas. Det har därvid inte visat sig möjligt att helt genom— föra resonemangen med hänsyn till såväl den fria arbetsmarknaden som den offentliga tjänsten. För de mera utförliga jämförelser, som återfinnas i förevarande kapitel, har hänsyn huvudsakligen tagits till det område, där en auktoritativ lönesättning sker, nämligen den offentliga tjänsten, då så- väl möjligheter till utredning som ock till förslag om ingripande åtgärder för detta område äro vida större än för den enskilda arbetsmarknaden. 1 den mån även den fria lönesättningen kan tänkas taga hänsyn till eller småningom anpassa sig efter samma principiella sakförhållanden, blir emel— lertid en utredning av dessa grundfrågor av viss vägledande betydelse.
Mäns och kvinnors prestationskapacitet i samma arbete.
Denna fråga är svårast av alla att avgöra. En övervägande del mänskligt arbete kan icke enkelt kvantitativt mätas; varken snabbhet eller arbetskva- litet äro i regel direkt avläsbara. Ett dylikt påtagligt mätningsförfarande bör emellertid kunna ske vid vissa arter av mekaniskt arbete, framför allt vid viss maskinell produktion. För att rättvisligen kunna utföra ett dy- likt prestationsexperiment fordras dock tillräckligt stora och tillräckligt likartat sammansatta grupper av olika slags arbetskraft, för att betingelser- na ej skola vara underkastade tillfälliga skiftningar. För här ifrågavarande problem möter detta mycket stora svårigheter. Den starka arbetsfördel- ning mellan könen, som i nästföregående kapitel och utförligare i bilaga 1 skildrats, medför att man så gott som fullständigt saknar möjlighet till di- rekta arbetsjämförelser.
För flera av de här aktuella problemen finnes bland tidigare svenska un- dersökningar det rikaste materialet hos 1921 års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén.1 Kvinnolönekommittén anförde även en del dylika jämförelser om arbetskapacitet. Dess—a utgingo emellertid huvudsakligen från inkomstuppgifter, vilka dock, på grund av att flera olika moment spela in som minska jämförbarheten, ej" äro helt rättvisande. Genomsnittlig vecko- inkomst är sålunda icke i och för sig en tillförlitlig mätare å arbetspresta- tion, icke ens vid ackordsarbete, om nämligen vid medeltalets uträknande det utförda arbetet icke varit exakt lika för tillräckligt många och lika trä- nade representanter för såväl det ena som det andra könet. Så var icke fal- let vid de av förbemälda kommitté relaterade jämförelserna. Uppgifterna om att s. k. beräkningssättare i tryckerier vid lika ackordssats uppnått en genomsnittlig veckoinkomst av för män kr. 111: 79 samt för kvinnor kr. 92: 74, bli sålunda ej helt användbara, då arbetet vid närmare betraktande ej var fullständigt lika. Av liknande skäl äro, som kommittén själv anmär- ker, jämförelserna ej helt tillförlitliga mellan mäns och kvinnors ackordsin- komster från Svenska tobaksmonopolet, enligt vilka kvinnor vid tre olika fabriker skulle uppnå resp. 93'29 %, 94'71 0/0 och 11538 0/0 av männens in- komster. I en annan, till synes mycket intressant statistik över försäljnings- provisionen för resp. män och kvinnor inom ett varuhus” olika avdelningar, rör man sig med så litet personantal som lägst 1 och högst 4 1/2 av varje kön på varje avdelning. En genomsnittsberäkning inom varje avdelning skulle ge till resultat, att kvinnornas försäljningssumma uppginge till 96'76 0/0 av männens. Emellertid synas männen, såsom kommittén anmärker, vara för- hållandevis starkare representerade på de avdelningar, som givit anledning till högre provisioner.
En i och för sig mer invändningsfri jämförelse, i det att ej inkomstkvan— titeterna utan själva arbetskvantiteterna sammanställts, lät denna kommitté företaga å statens järnvägars kontrollkontor år 1921, varvid s. k. fördelningar,
1 Betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings— och pensions— förhållanden m. m. (Stat. off. utr. 1923: 62).
d. v. s. beräkning av de debiterade godsfrakternas fördelning på olika järn— vägar, gjordes. Medeltalet per timme uträknade fördelningar var för
män ........................................ 15'6 kvinnor ...................................... 15'1.
Emellertid förelåg icke heller här full jämförbarhet och lönekommittén vill ej tillerkänna undersökningen »någon större betydelse för bedömande av förevarande spörsmål».
Det statistiska material angående olika yrkesutövares genomsnittsinkomster. som av de sakkunniga anförts ovan i tab. 27, har även med sin dåtida mot— svarighet av 1921 års lönekommitté använts som grundval för viss jämförel— se. Trots att många brister i materialet påpekades, ansåg sig kommittén kunna sluta till, att denna jämförelse ej kunde »frånkännas viss beviskraft vid bedömande av frågan om mäns och kvinnors arbetseffektivitet». De sak- kunniga hava i sin tur icke velat utnyttja sitt material för några motsvarande omdömen. Varje blick på arbetsmarknaden visar en så skiftande bild, så många institutionella tröghetsmoment och så många olika starka och i olika riktningar verkande krafter, att det säkert ännu är för tidigt att avläsa in- komststatistiken såsom utvisande resultatet av en fri konkurrens mellan män och kvinnor.
Alldeles särskilt önska de sakkunniga betona, att detaljundersökningar från valda verksamhetsområden alltid bli missvisande, därför att resultatet i så stor utsträckning är beroende just på vilka arbetsgrenar som valts. Det skulle icke vara svårt att ge många exempel på områden, där män uppnå en större arbetseffektivitet, och andra, där kvinnor äro lika överlägsna. Det har sålunda t. ex. alldeles bestämt uppgivits från textilindustriens representanter, att män besitta en större arbetskapacitet vid de tunga automatiska vävstolar- na, medan kvinnor äro överlägsna vid produktion av mönsterstoffer. Ytter- ligheten är solvning och flyning, som fordrar så stor kvickhänthet, att kvin- nor icke endast äro skickligare, utan att manlig arbetskraft är helt oanvänd- bar och egentligen endast 14—15 års flickor stå på toppen av yrkesskicklig- het. Om exempel även väljas från områden, där ej erfarenhetsmässiga jäm— förelser i samma mån stått till buds, torde det dock knappast av någon förnekas, att män genomsnittligt kunna prestera ett bättre arbete i polisbevak- ning och kvinnor i sjukvård. Varje jämförelse mellan mäns och kvinnors prestationsförmåga och duglighet måste göras under fullt hänsynstagande till denna starka variation i duglighet på olika områden; generella omdömen sakna berättigande. För de få områden, där män och kvinnor stå i en di- rekt yrkeskonkurrens, saknas ännu objektiva jämförelser.
Arbetspauser i manligt och kvinnligt arbete.
Huruvida fysiologiskt olika behov av pausering i arbetet förekommer för män och kvinnor, torde vara tvivelaktigt. Däremot torde tvenne allmän- nare erfarenheter i detta sammanhang vara av viss betydelse, av vilka lik-
väl den ena talar till förmån för kvinnor, den andra till förmån för män såsom arbetskraft. Ingendera kan beläggas med statistiska uppgifter, men bäggedera ha av med arbetsbetingelserna praktiskt förtrogna personer be- tygats vara allmänt iakttagna. Män skulle sålunda söka sig till arbete med ett större mått av kroppsrörelse, och ofta anses de vara mindre lämpade att placera vid helt maskinbundet arbete. Kvinnor torde i större utsträck— ning kunna utföra stillasittande arbete. Vid arbetsfördelningen inom en mekaniserad industri komma därför män oftare att placeras vid delpro- cesser, där arbetsförfarandet ej utesluter en någorlunda fri rörlighet. 1 den mån allt fler arbetsprocesser mekaniseras och delas upp på synkronise- rat tempoarbete, skulle kvinnornas överlägsenhet i detta hänseende bli mer framträdande och värdefull.
Denna kvinnornas »förmåga» till uthållighet bör icke i och för sig bedö- mas, som om mekaniskt och stillasittande arbete vore mindre skadligt för kvinnor. Tvärtom synes det med visst fog hava kunnat hävdas, att en del översjuklighet hos kvinnor vållas just av att de ofta sysselsättas i denna art av arbete. Här har endast uppmärksammats den mentala faktor, som _— oberoende av om arbetet är skadligt eller ej _ gör det mera möjligt att använda kvinnor till dylikt arbete.
Just vid maskinarbete uppträder emellertid en annan art av pauser, som i större utsträckning vållas av kvinnor, nämligen reparationspauser. Det bru- kar allmänt framhävas, att kvinnors bristande tekniska handlag och intres- se gör dem betydligt mindre benägna att hjälpa sig själva vid småreparatio- ner. Detta gäller inte endast fabriksmaskiner utan även kontors-, skriv-, sy— och hushållsmaskiner. Denna handfallenhet, som medför att kvinnor vid tekniskt avbräck i arbetet inte företaga sig någonting utan i stället invänta manlig reparatör, tenderar att i det industriella livet bli ett svårare handikap för kvinnorna. Inom vissa industrigrenar, särskilt textil- och tobaksindu- strien, har det framhävts, att dessa reparationspauser draga ned kvinnornas produktionssiffror under männens, trots att kvinnorna, när de arbeta, arbeta minst lika intensivt. En tendens till utjämning av denna skillnad framträ— der emellertid, i den mån maskinerna äro så dyrbara och så komplicerade, att icke heller manliga arbetare äga rätt att företaga småreparationer, utan specialutbildade reparatörer allmänt användas.
Hela frågan om arbetspauser torde visserligen, sådana förhållandena just nu äro, vålla vissa skiftningar i mäns och kvinnors arbetseffektivitet. Den ekonomiska olägenheten av en viss mindre effektivitet minskar emellertid vid ackordsarbete, då ersättningen utmätes i direkt relation till den indivi- duella prestationen. För övrigt borde dessa faktorer relativt lätt kunna motverkas genom träning och utbildning samt genom en mentalhygienisk anpassning av yrkesarbetet. De synas varken när de gå till männens eller kvinnornas nackdel vara av nog stor betydelse för att motivera en olika löne- sättning.
Mäns och kvinnors olika arbetsledigheter.
Om arbetsprestationen i en genom år fortlöpande anställning skall vär- deras, måste de olika avbräck, som vållas av personliga ledighetsbehov, även tagas med i kalkylen.1 Detta kan visserligen alltid sägas ske, i det att arbetsförtjänsten eller en del därav går förlorad under ledighet. Emel- lertid förefinnes för de fasta tjänsteanställningarna en tydlig tendens, att arbetsgivaren och icke den anställde skall bära den största bördan åtminsto- ne av sjukledighet. Särskilt gäller detta för stat och kommun.
Man står här emellertid gen-ast inför frågan, om arbetsgivaren helt skall bära denna riskfaktor för arbetskraften, i vilket fall skillnaden i ledighet mellan olika grupper, t. ex. män och kvinnor, blir en skillnad i arbetsgi- varens ekonomiska förluster, eller om kompensation genom löneolikhet, sjukavdrag etc. helt eller i viss mån skall söka åvägabringas. I det senare fallet måste ett avgörande träffas, huruvida de olika kostnadsposterna sko- la räknas betunga den individuella befattningshavaren i direkt proportion till dennes verkliga eller sannolika ledighetsbehov, eller huruvida i stället en viss kollektiv utjämning av riskmomentet skall ske inom på olika sätt bestämda grupper. Den största svårigheten torde bestå i att bestämma, vil- ka dessa grupper skola vara. Vanligen har man endast uppmärksammat skillnaden mellan män och kvinnor och menat, att inom vardera av dessa grupper funnes en så stor homogenitet, att den kunde berättiga till att kostnader för ledighet skulle utslås på hela gruppen. Emellertid visar det sig vid analyserandet av tillgänglig statistik på området, att andra fasta grupper även finnas, t. ex. för olika åldersklasser, för ordinarie och extra ordinarie eller för olika tjänsteområdens befattningshavare. Jämförelsen blir här visserligen icke helt densamma. Är sjukledigheten konstant olika inom olika verksamhetsområden, torde den sålunda vara att föra tillbaka på yrkets art och ej på individens disposition. Vad åter gäller åldersskill- naden, måste det uppmärksammas, att varje individuell befattningshavare vid olika tillfällen kommer att befinna sig i olika åldersgrupp och tjänste- ställning, varför en viss utjämning under åren kommer till stånd. Frågan ställes här tillsvidare öppen, huruvida något sammanförande till olika grup- per med hänsyn till olika starka ledighetsbehov överhuvud taget skall göras.
Ur all tillgänglig statistik framgår, att såväl sjukledighet som annan le- dighet allmänt tages ut mera av kvinnliga löntagare än av manliga, flera sjukdagar av äldre än av yngre befattningshavare samt slutligen även flera sjukdagar generellt inom samma åldersklass av ordinarie än av extra ordi- narie befattningshavare.
Särskilt olikheterna i fråga om sjukledighet mellan manliga och kvinnliga befattningshavare har ofta gjo1ts till föremål för utredning. Vissa karakte- ristiska förhållanden framlysa ur den statistik för åren 1919, 1920 och 1921 rörande såväl de centrala verken som kommunikationsverken, vilken 1921
_; I detta sammanhang tages ingen hänsyn till arbetslöshet och därav vållad, eventuellt olika stor samhällelig kostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén, lät sammanställa. Där— vid inräknades dock ledighet för havandeskap och barnsbörd i sjuksiffrorna, vilket emellertid säges endast kunna förklara c:a 2 0/0 av kvinnornas sam- manlagda ledighet. Resultatet utvisar, att av ordinarie tjänstemän i de cen— trala verken män hade i genomsnitt 16'43 sjukdagar per år och kvinnor 21'13, medan av extra ordinarie tjänstemän männen hade 7'81 och kvinnorna 1364 sjukdagar per år. För kommunikationsverken voro samma siffror så gott som genomgående högre, nämligen 22'96 sjukdagar för ordinarie manliga och 30'66 för ordinarie kvinnliga tjänstemän, samt 9'45, resp. 13'14 sjukdagar för extra ordinarie tjänstemän.
»Uteslutas därför [på grund av olika pensionsålder] ur beräkningen åldersgrup- perna över 60 är, samt jämväl åldersgruppen under 25 är, enär en undre gräns för denna åldersgrupp saknas, blir det sammanlagda antalet sjukdagar för en tjänsteman under ifrågavarande 35 tjänsteår:
för man .................................... 86055 för kvinna . ................................ 1222-10.
Genomsnittliga antalet sjukdagar för en kvinna under 35-årsperioden överstiger alltså motsvarande siffra för en man med 361'25 dagar eller 41'9 %.»
»Antalet sjukdagar per år uppgår i genomsnitt till 24150 för man och 34-92 för kvinna. "En kvinnlig tjänstemans ärliga sjukledighet överstiger således en manlig tjänstemans motsvarande ledighet med 1032 dagar, vilket —— efter frånriiknande av en genomsnittlig semester om 30 dagar _ utgör 3'08 % av beräknade 335 tjänst- göringsdagar per år.
Skillnaden i värde mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbetseffek- tivitet ur nu förevarande synpunkt inskränker sig emellertid icke till nyssnämnda procenttal. Hänsyn bör nämligen även tagas till de olägenheter, som i många fall vållas för arbetets gång genom det av kvinnornas större sjukledighet föranledda ökade inkallandet av reservpersonal. Därjämte bör tagas i beaktande, att sjukledig- heten ofta efterföljes av en längre eller kortare period, under vilken arbetsförmågan är nedsatt. Någon exakt kalkyl rörande sistnämnda båda faktorers betydelse är helt naturligt ej möjligt att lämna.»1
Nästa gång denna fråga om den olika sjukligheten och även den av andra orsaker betingade olikheten vid övriga ledigheter upptogs till dokumenterad behandling var hos 1928 års statsrevisorer. De gjorde en undersökning av 3 713 tjänstemän i vissa verk, varav 2 844 ordinarie. Alla chefer uteslötos ur jämförelsen. 72 0/0 av de undersökta voro kvinnor och omkring en femte- del av dessa (21 "/0) voro gifta. Sjukdomsfrekvensen visade sig vara 0"! sjukdomsfall för män och 1'3 för kvinnor. »Det genomsnittliga antalet sjukdomsfall var sålunda i runt tal dubbelt så stort för kvinnliga som för manliga tjänstemän.» Även antalet sjukdagar uppgavs såsom nedan re— dovisas i tab. 38 och 39.
Härtill bör visserligen fogas reservationen, att bland kvinnorna telegraf- verkets tjänstemän voro särskilt rikligt representerade och bland dessa före-
' Betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensions- förhållanden m. m. (Stat. off. utr. 1923: 62).
Tab. 38. Antal sjukledighetsdagar i medeltal på varje tjänsteman. Manliga tjänstemän .............................. 12'1 därav ordinarie ................................ 12'3 extra ordinarie .......................... 11'2 Kvinnliga tjänstemän ............................ 24'6 därav ordinarie ................................ 26'8 gifta .................................. 25'2 ogifta .................................. 27'3 extra ordinarie .......................... 18'0 gifta .................................. 25'0 ogifta .................................. 16'4
kommer ofta en speciellt intensiv tjänstgöring. I övrigt uppmärksamma— des stora skiljaktigheter emellan olika verk. Sålunda voro postverkets kvinn- liga tjänstemän (liksom även dess manliga) avsevärt mer sjuka än andra grupper. Likaså visade sig skolöverstyrelsen ha särskilt långa sjukledig- hetsperioder för såväl män som kvinnor.
Revisorerna vände sig kritiskt framför allt mot en påvisad benägenhet att uttaga avdragsfria sjukdagar. Förordningarna innebära, att ledighet för sjukdom med oav- kortade löneförmåner ej må tillsammans med semesterdagar överstiga 45 dagar. Därigenom ges en möjlighet för högre tjänstemän med längre semester att räkna färre av sina lediga dagar som sjukledighet och troligen skapas en benägenhet för tjänstemän med kort semester att uttaga vilotid av sina fria sjukdagar. Det be- fanns att antalet dylika »sjuksemesterdagar», d. v. s. fullt avlönade sjukdagar, var i medeltal 3 för de manliga och 71» för de ordinarie kvinnliga tjänstemännen. Man konstaterade hur detta antal var högst i de lägsta lönegraderna för att successivt minska i de högre.
För att utröna, huruvida fog funnes för en misstanke, att semestrar direkt skulle förlängas med fria sjukdagar, gjordes en fördelning av ledighetsdagar på årets olika månader. Därvid befanns det, att för männen 12-1 % av samtliga sjukledighets- dagar föllo på månaderna juli och augusti, medan för kvinnorna 20'2 % förlades dit.1
I tab. 39 angives den summariska sammanställningen, varvid bör anmärkas, att ledighet för barnsbörd inräknas i »tjänstledighet av annan anledning än sjukdom».
Revisorerna säga: »Nu berörda skillnad mellan manliga och kvinnliga tjänste- män i fräga om sjukledigheternas längd torde i viss mån hava sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft och måhända även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för tjänstgöring av ifrågavarande slag. Någon liknande förklaring till att, oavsett kön, ordinarie befattningshavare, på sätt utredningen ut— visat, måst åtnjuta längre sjukledighet än extra ordinarie synes däremot icke kunna givas. Likaså måste man ställa sig spörjande angående anledningen till att gifta kvinnor varit mer sjuklediga än ogifta.»
För kommunikationsverken har är 1934 föreskrivits en ny statistisk redo— visning för ledighetsförhållandena. Ur de senast publicerade tabellerna, för år 1936, ha de sakkunniga verkställt följande utdrag, som i viss utsträck-
' Detta faktum torde 'delvis vara att förklara därmed, att speciellt den klenhet, som vållas av kvinnors stillasittande arbete, behöver motverkas av sådan vård, som står till buds under sommaren.
Tjänstledighet * Summa (; r u p p "i Grund av av annan Semester dagar ”Jam anledning än
*] om sjukdom Manliga, samtliga .................... 121 86 29'8 50'5 Ordinarie .......................... 12'3 7'7 32'2 52'2 Extra ordinarie .................... 11'2 12'9 18'4 42'5 Kvinnliga, samtliga .................... 24'6 105 258 609 Ordinarie .......................... 26'8 9'6 29'5 65'9 Gifta ............................ 252 315 27-7 84'4 Ogifta ............................ 273 33 29'9 6051 Extra ordinarie .................... 18'0 13'2 15'4 45'6 Gifta ............................ 25'0 43'4 15'1 83'5 Ogifta ............................ 16'4 6'0 15'5 37'9
ning äro jämförbara med de äldre uppgifter, som citerades enligt 1921 års lönekommitté. (Tab. 40.)
Kvinnornas översjuklighet ter sig enligt dessa tabeller närmast stegrad i jämförelse med de tidigare uppgifter, som lämnades av 1921 års lönekom- mitté. Procentuellt var nämligen de ordinarie kvinnliga tjänstemännens sjuk- lighet åren 1919—21 134 0/0 av de manligas, och bland de extra ordinarie tjänstemännen 138 0/0 inom kommunikationsverken.
År 1936 voro relationerna inom postverket resp. 134 och 129 0/o översjuk- lighet för ordinarie och icke ordinarie kvinnliga tjänstemän, 254 och 287 "fo inom telegraf och telefon samt 206 och 692 0/0 inom järnvägsförvaltningen. Dylika jämförelser släta emellertid ut många olikheter med avseende på an- ställningarnas villkor, varför rättvisande jämförelser knappast kunna göras med hjälp av föreliggande material.
Sjukledigheten mäste emellertid ses även i samband med annan ledighet och med semester. Även i detta hänseende ger den nyordnade statistiken upplysning och även vid en jämförelse mellan antalet sammanlagda sjuk- och semesterdagar visar det sig, att kvinnor uttaga mer ledighet än män. Dock blir skillnaden, när hänsyn tages till semesterns olika längd, icke lika i ögonenfallande. Om man dessutom räknar bort den extra långa ledighet för »annan orsak», som förekommer i de yngre åldrarna för kvinnor, och vilken i stor utsträckning torde kunna antagas ha samband med barnafödan- de, blir skillnaden ännu mindre. För t. ex. postverkets vidkommande skulle möjligen för de ordinarie kvinnliga tjänstemännen ledighet av annan orsak härigenom reduceras till 2'6 dagar i genomsnitt, vilket är relationstalet för samtliga ordinarie kvinnor över 40 år, i stället för 129, varefter totalantalet semester- och ledighetsdagar bleve 549 i stället för 647, vilket i jämförelse
12—378661.
Tab. 40. Sjuk- och andra ledighetsdagar vid kommunikationsverken under år 1936.
Antal dagar ur tjänst per tjänsteman på grund av
Antal tjänstemän sjukdom i medeltal G r u p p under . därav olycksfall Annan året sågas; långvariga i tjänsten orsak ] fall sjukdoms- fall
män kv. män kv. män kv. män kv. män kv.
Ordinarie tjänstemän. Lönegrad 1—16, under
40 år:
Posttjänstemän ........ 1 900 812 15'4 21'6 IT 27 0'8 01 24 183 Telegraftjänstemän .... 487 1 058 & 19'8 1-4 03 0-1 0-2 0—5 7-1 Järnvägstjänstemän. . .. 2 369 40 8'5 31'4 0'5 6'6 1'5 — 0'6 11'6
Lönegrad lwlö, över 40 är: Posttjänstemän ........ 2 565 418 24'2 34'8 51 100 1'6 01 16 (O
'?
Telegraftjänstemän . . .. 1 131 2218 124 315 20 4'0 14 O'? O'?» 3"?
Järnvägstjänstemän. . . . 15 747 226 13'6 25'3 1'9 5 8 28 2'3 1'0 1'4 Lönegrad 17—30:
Posttjänstelnän ........ 645 6 11'3 3'0 1'5 — 0'1 — "7 03
Telegraftjänstemän 357 30 9'4 22'6 2'8 — 0'1 — 1'0 3'2
Järnvägstjänstemän.... 823 — 8'2 — 0'8 — 0'3 — 2'8 _ Summa 26024 4808 14'0 27'1 2'0 36 21 02 l'l 6'5
Extra ordinarie tjänste-
män. Posttjänstemän .......... 361 480 124 16'0 19 013 06 04 106 11'0 Telegraftjänstemän ...... 634 1 291 7'0 201 06 0'8 1'4 0'2 S'!) 109 Järnvägstjänstemäu ...... 949 175 37 25 6 — — 1'7 3'5 1'2 0'2
Summa 1944 1946 64 19'6 O'!) O'? 1'4 05 38 100
Källa: Sveriges officiella statistik 1936.
med männens 49'9 icke längre ter sig så beaktansvärt, särskilt som männens semesterdagar i genomsnitt äro 28 mot kvinnornas 26. Vid de övriga verken kan emellertid en dylik reduktion, även om den genomfördes än mer exakt, ej på samma sätt utsläta den stora skillnaden.
Emellertid framlyser i det redovisade materialet även en annan divergens mellan grupper, vilken i diskussionen bör jämställas med skillnaden mellan kvinnor och män. Posttjänstemännen visa nämligen genomsnittligt en avse— värt mycket högre ledighetsfrekvens än andra manliga befattningshavare. Då denna skillnad icke endast ger sig tillkänna vid den totala sammanslagningen
utan även i de olika delgrupperna, torde förklaringen ej böra sökas i skiljaktig fördelning med hänsyn till ålder och lönegrad.
I dessa redovisningar finnes ingen skillnad gjord mellan gifta och ogifta. Icke heller har man en betryggande garanti, att verkligt jämförbara grupper av män och kvinnor undersökts. Arbetets i stort sett olika art kan tänkas påverka hälsotillståndet på olika sätt, ehuru det a priori är omöjligt att säga, huruvida män eller kvinnor därigenom favoriseras. Särskilt äro arbetsbetin— gelserna i de lägre lönegraderna, där ju de stora och statistiskt därför mest vägande grupperna befattningshavare stå, väsentligt olika för män och kvin- nor. Sälunda äro kvinnorna särskilt ofta sysselsatta med kontorsarbete och männen med linjetjänst av olika art.
För att nå löntagare-grupper, där själva arbetet kan antagas vara mera likartat för män och kvinnor, hava lärarkårerna ofta undersökts med hän— syn till här nämnda förhållanden. Folkskollärarkåren har därvid sär- skilt uppmärksammats, och förhållandena därinom komma att ytterligare behandlas här nedan. Däremot har för läroverkens vidkommande ingen di- rekt jämförbar uppdelning å kvinnliga och manliga befattningshavare kunnat göras. Angående de statliga läroverkens personal må därför endast citeras vad i frågan framhålles i den sista officiella redogörelsen, som avser läsåret 1927—28: >>Ledighetsfrekvensen utgör 2977 procent för samtliga lärare; 28'83 procent för manliga men 40% procent för kvinnliga. För männen var in- sjuknandefrekvensen 16'50 procent och för kvinnorna 28'78 procent. Ledig- hetsfrekvensen för enskilda angelägenheter var i genomsnitt 464 procent för de manliga men 872 procent för de kvinnliga. Störst är sjukfrekvensen bland ämneslärarinnorna. På 100 kvinnliga lärare kan man per år i medeltal räkna med 40 sjukdomsfall.»1
För de kommunala mellanskolorna kan en viss kunskap om dessa förhål- landen erhållas, ehuru endast tjänstledigheternas antal men däremot ej exakta antalet frånvarodagar uppgivits. Enligt de uppgifter, som förekom- ma i den nyssnämnda sista redogörelsen för det högre skolväsendet, synas skillnaderna ej bliva sä avsevärda, i det att i medeltal per 100 kvinnliga lä- rare 20'46 någon gång varit tjänstlediga, medan av 100 manliga 1630 varit det. Skillnaden i antalet sjukledigheter framgår av relationstalen 9'23 sjuk- lediga män och 15'21 sjuklediga kvinnor i genomsnitt. Totalantalet har emel- lertid ej varit stort.
I den på senare tid flera gånger aktualiserade debatten om motsvarande förhållanden inom folkskollärarkären, vilken ju genom sin storlek och sin relativt mycket stora likställdhet mellan manliga och kvinnliga befattnings- havare, har ett intressant inlägg gjorts genom en specialutredning av skolöver- läkaren i Stockholm, dr David Lindsjö.2 Denne citerar först en liknande un- dersökning från år 1930, varigenom ledigheternas olika längd och frekvens i olika lärarkategorier vinner belysning. Det visade sig sålunda, att av samt-
' Sveriges officiella statistik. Det högre skolväsendet läsåret 1927—28. Sthlm 1930. "3 Lärarens kroppsliga hälsa. I Tidning för Stockholms folkskolor. December 1937.
liga manliga lärare 26'8 % varit sjuklediga under året och av samtliga kvinn- liga 48'7 o/o. Genomsnittliga antalet sjukdagar per lärare var 7 '6 för män och 222 för kvinnor, eller per sjukledig lärare 284 för männen och 456 för kvin- norna. En avsevärd skillnad framträdde bland såväl manliga som kvinnliga lärare med hänsyn till ålder och tjänsteställning, i det att de som befunno sig i högsta lönegraden företedde högre sjukledighetssiffror. Bland de kvinnliga lärarna hade jämväl en uppdelning företagits på gifta och ogifta. Av de ogifta hade 438 0/o varit sjuklediga och av de gifta 566 0/o. Antalet sjukdagar per lärare var för ogifta kvinnor 209 och för gifta kvinnor 243.
Under läsåret 1936—37 förnyades denna utredning av Lindsjö, varvid lämnade läkarintyg sammanställdes.
»Undersökningen omfattar 874 fast anställda lärare, fördelade på 217 manliga, 229 gifta kvinnliga och 438 ogifta kvinnliga lärare. Av tabellen framgår, att under läsåret bland manliga lärare förekommit 82 sjukledigheter och bland kvinnliga 446. Fördelas sjukledigheterna på alla lärare, ha 37'8 procent av samtliga manliga lärare drabbats av sjukdom och 669 procent av samtliga kvinnliga lärare. _— —— — Utslaget på samtliga manliga och kvinnliga lärare skulle det betyda, att varje i Stockholms stad anställd manlig ord. lärare har varit sjukledig i 101) dagar och varje kvinnlig i 22'8 dagar. Till jämförelse kan nämnas, att enligt sjukkassornas statistik medel- talet sjukdagar per år för vuxna i vårt land belöper sig till 14 dagar för män och 17'5 dagar för kvinnor. Procentuellt sett ha de manliga lärarna i gemen varit sjuklediga 4 proc. av samtliga dem äliggande tjänstgöringsdagar och de kvinnliga 83. Den manlige läraren har alltså förra läsåret tjänstgjort 96 proc. av honom åliggande tjänstgöringstid och den kvinnliga ej fullt 92 proc.»
Dr Lindsjö ger några personliga kommentarer.
»Detta förhållande, att lärarinnorna i allmänhet och de gifta lärarinnorna i syn- nerhet enligt samstämmiga undersökningsresultat förete större sjukledighet än de manliga lärarna, är synnerligen anmärkningsvärt för att icke säga oroande. Det synes ofrånkomligt, att en närmare undersökning av dessa förhållanden bör före- tagas, varigenom orsakerna till denna översjuklighet skulle kunna klarläggas och botemedel däremot utfinnas.
Flera samverkande omständigheter bidraga nog till lärarinnornas ökade sjukledig- het, men i detta sammanhang skall jag tillåta mig att framhålla blott en synpunkt. När den manlige läraren kommer hem från sitt arbete, så är han scm alla män före- mål för omsorger och hjälp av det kvinnliga släktet. Han får sin mat lagad, sin säng bäddad, sin bostad städad och renhållen m. m., m. m., och kan ägna sig åt vila och förströelse samt hämta igen sig efter arbetets mödor. För de kvinnliga lärarna ställer sig detta förhållande i många fall annorlunda. Den ogifta lärarinnan får kanske själv taga itu med dessa göromål och skötseln av det lilla hem, hon kan ha. Den gifta lärarinnan har en än större uppgift, om hon har att sköta sitt hem, sina barn och kanske även sin man. Den kvinnliga läraren får på detta sätt kanhända en arbetsdag, som betydligt överstiger den manlige lärarens och det ges henne icke nödig tid till vila och avspänning. l längden måste dylik misshushåll- ning med kroppskrafterna hämma sig och det tager sig uttryck i en ökad sjukdoms- benägenhet. Det är möjligt att sjukledighetsförhållandena bland lärare och lärarin- nor skulle bli omvända, om mannen i stället skulle taga på sig kvinnans uppgifter utom skolan. Förnekas kan nog heller icke, att den kvinnliga organismen är av ett sprödare slag än den manliga och att den tidigare reagerar mot arbetets slitning och påfrestningar.»
Sjukdomsorsakerna redovisades även ingående. Det visade sig, att differenserna äro relativt små eller oregelbundna, men att dock de gifta kvinnornas översjuklighet framträder även i grupper, där man knappast skulle ha anledning att vänta den: nervsjukdomar och överansträngning, infektionssjukdomar i luftvägarna etc., olycksfall och röda hund, medan däremot de ogifta kvinnorna förete en svag övervikt i fråga om sömnlöshet, mag- och tarmsjukdomar, anemi och reumatiska sjukdomar.
Dr Lindsjö kommenterar dessa resultat: »Om man nu granskar de sjukdomar, som orsakat denna sjuklighet bland lärarna, så finner man, att nervsjukdom och överansträngning (här är således icke inräknat organisk nervsjukdom) samt katarrala infektioner i luftvägarna med inflammatio- ner i öron och näsans bihålor äro de dominerande. Sammanlagda antalet sjuk- dagar i dessa nämnda sjukdomar uppgingo till 4 585 och 4 238 respektive eller lika mycket som vid alla andra sjukdomar tillsammans. Detta är synnerligen anmärk- ningsvärt och ger anledning till eftertanke. _ — _
Sömnlöshet som symtom av nervös art är ytterst litet företrätt och bidrager med blott 1'7 proc. av frånvaron på grund av sjukdom. _ —— —
Ögonsjukdomarna förekomma i försvinnande liten grad och övriga sjukdomsgrup- per förekomma heller icke alltför talrikt bland lärarna.
Mag— och tarmsjukdomar samt blodbrist påträffas mest hos ogifta kvinnliga lä- rare. Är det månne något fel med mathållningen hos de ogifta lärarinnorna?
Kvinnosjukdomarna, som med hänsyn till den förut omnämnda Sjukledigheten bland lärarinnorna kan ha ett visst intresse, äro representerade endast med 4 fall bland 667 kvinnliga lärare, alltså en obetydlig procent. (Graviditet och därmed sammanhängande sjukdomsfall äro icke medtagna i undersökningen.)
De smittsamma sjukdomarna ha också uppträtt i några [9]fall, därav röda hund mest. Att emellertid smittan från skolbarnen här spelar in, är sannolikt och icke alltid äro dessa sjukdomar harmlösa hos vuxna.
Övriga sjukdomar såsom njuråkommor, ämnesomsättningsrubbningar, gallvägs- lidande m. m. orsaka endast 13 procent av sammanlagda antalet sjukdomar bland lärarna.»
Särskild undersökning av manliga och kvinnliga folkskollärares sjukledigheter.
I syfte att vinna ytterligare klarhet över hithörande förhållanden, vilka i den offentliga lönedebatten alltid spelat stor roll och vilka givetvis måste på- verka den ekonomiska värdesättningen av olika slags arbetskraft, hava de sakkunniga för sin del föranstaltat om en undersökning av samtliga sjuk- ledigheter under ett läsår inom landets folkskollärarkår. Därmed ha de sak- kunniga avsett att vinna mer utslagsgivande resultat än vad i tidigare utred- ningar varit möjligt, då oftast smärre grupper jämförts och då varierande förhållanden kunnat förklara många skillnader. Folkskollärarkåren är emel- lertid stor nog att ge statistiskt tillförlitliga resultat. Den är dessutom nära nog den enda kår av större betydelse, där män och kvinnor varit så nära jäm- ställda med hänsyn såväl till arbete som löner och andra villkor.
Den av de sakkunniga verkställda sjukledighetsundersökningen har om- fattat de ordinarie manliga och kvinnliga lärarna inom folkskolan. Under- sökningen har icke berört småskollärare. Småskolans lärarkår, som nästan helt är kvinnlig, åtnjuter lägre lön och arbetar under delvis andra förhållan- den, varför det för de sakkunnigas uppgift — jämförelse mellan dels män och kvinnor, dels ock gifta och ogifta kvinnor —— ej varit lämpligt att med- taga denna grupp av lärare. Extra ordinarie och vikarierande folkskollära- re ha även utelämnats, då det beträffande dessa grupper ställer sig tämligen svårt att erhålla fullt vederhäftiga uppgifter angående sjukligheten.
Uppgifterna, som avse redovisningsåret 1936—1937, ha erhållits genom hänvändelse till statens folkskolinspektörer samt de kommunala folkskol— inspektörerna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke äro underkastade statlig inspektion. Fullständiga uppgifter ha erhållits från hela landet med undantag av ett enda inspektions- område.
Det antal lärare, som undersökningen omfattar, samt kvinnliga lärares civil- stånd framgår av följande sammanställning:
Manliga folkskollärare ............................ 8 011 Kvinnliga folkskollärare: gifta ............................ 1 889 (32'9 %) ogifta ............................ 3 663 (639 %) änkor .......................... 117 (21 %) frånskilda ........................ 64 (1' 1 %) 5 733
Beträffande det procentuella antalet gifta kvinnliga lärare bör nämnas, att detta växlar väsentligt i skilda delar av landet. Vid materialets bearbetning har riket uppdelats i tre olika områden, nämligen de förut nämnda storstäder- na, Götaland och Svealand (utom de största städerna) samt slutligen Norrland (utom Gävle). Det största antalet gifta lärarinnor förekommer i Norrland, där närmare 45 procent av de ordinarie folkskollärarinnorna ha ingått gif- termål. Det relativt minsta antalet gifta visar Svealands och Götalands lands— bygd.
Inom det inspektionsområdc, varifrån uppgifter icke erhållits, funnos 175 manliga folkskollärare, samt 111 folkskollärarinnor. Undersökningen har alltså i stort sett omspunnit hela landet eller 97'9 procent av de manliga och 98'1 procent av de kvinnliga folkskollärarna.
I detta sammanhang bör nämnas, att undersökningen till fullo visat nöd- vändigheten av att ha till förfogande ett stort material för erhållande av till- förlitliga statistiska uppgifter angående sjukligheten inom resp. grupper. Även om proportionen mellan grupperna i stort sett är densamma inom skilda delar av landet, erhållas dock mycket växlande siffror. Inom ett mindre område kunna ett fåtal, t. ex. under hela läsåret sjuka personer, medföra rätt bety- dande avvikelser från det mera normala genomsnittet.
För erhållande av jämförelsesiffror beträffande det totala antalet lärare, av vilka de sjuklediga äro en del, ha förhållandena den 30 juni 1937 tagits
till utgångspunkt. De sakkunniga äro väl medvetna om, att i vissa fall un- der redovisningsåret sjuklediga lärare avgått med pension redan före nyss- nämnda datum. I andra fall åter ingå i siffran för antalet ordinarie lärare vid redovisningsårets slut sådana befattningshavare, som vunnit befordran till ordinarie den 1 januari 1937 och därför icke under hela redovisnings- året tjänstgjort som ordinarie. Här nämnda förhållanden torde dock icke vara felkällor av större betydelse, och i varje fall synes ingen tidpunkt vara lämpligare för jämförelse än den 30 juni, d. v. s. sista dagen av redovis- ningsåret. Undersökningen har beträffande hela landet givit följande resultat:
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjukledig lediga i medeltal lärare i medeltal
Manliga folkskollärare .................. 12*7 5'5 43'0 Kvinnliga folkskollärare, gifta .......... 32'6 14'8 45'4 ». >> , ogifta .......... 239 141 589
I dessa siffror ingå icke änkor och frånskilda, vilket ej heller är fallet vid delundersökningarna. Dessa undersökningar visa följande siffror: De större städerna: . Procent Sjukdagar på Sjukdagar på
sjuk- varje lärare varje sjuk lä-
lediga i medeltal rare i medeltal Manliga .............................. 390 S'!) 22'8 Kvinnliga, gifta ........................ 63'5 20'1 31'7 » , ogifta ...................... 49'3 21'5 43'6
Svealand och Götaland (utom de större städerna):
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjuk lä— lcdiga i medeltal rare i medeltal
Manliga .............................. SM) 48 48-2 Kvinnliga, gifta ........................ 230 124 53'8
» , ogifta ...................... 17'6 11'9 67'5 Norrland (utom Gävle):
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk— varje lärare varje sjuk lä— lediga i medeltal rarei medeltal
Manliga .............................. 11'4 6'5 56'9 Kvinnliga, gifta ........................ 27'1 15'6 57'5 >> , ogifta ...................... 18'7 14'0 750
En jämförelse mellan olika landsdelar ger vid handen, att de större städer- na ha den mest omfattande sjukligheten. Detta gäller alldeles särskilt an- talet sjukledigheter. I detta sammanhang kan nämnas, att i en av städerna inom denna grupp det procentuella antalet sjuklediga har växlat mellan 50 och 85 procent av resp. lärarkategorier. Givetvis beror det större antalet
sjukledigheter i städerna bland annat på, att man där har lätt att få vikarie även vid en kortare ledighet. På landsbygden läser man stundom igen nå- gon dags sjukledighet eller »hankar» sig fram. De övriga delarna av landet ha i stort sett likartade siffror. Dock är sjukligheten något större i Norr- land än i södra och mellersta Sverige. Skillnaden är emellertid ganska ringa.
I fråga om gifta och ogifta kvinnors sjukledighet visar undersökningen, att de gifta äro oftare lediga och sammanlagt även komma upp till något större antal sjukdagar. Att finna någon förklaring härtill är svårt. San- nolikt ligger det dock närmare till hands för den gifta lärarinnan att stanna hemma i sina mera ombonade förhållanden än för den ogifta, som stundom är ensam i hemmen Detta torde i någon mån vara anledningen till det be- tydligt större antalet ledigheter.
I detta sammanhang bör man fråga sig, om sjukligheten bland de gifta lä— rarinnorna kan vara större på grund av i genomsnitt högre ålder. De sak- kunniga äro emellertid övertygade om, att de gifta lärarinnorna tvärtom ha en lägre medelålder än de ogifta. Detta sammanhänger med, att giftermål numera är betydligt vanligare bland lärarinnor än blott för några år sedan. De högre åldersklasserna ha därför ett relativt ringa antal gifta befattnings- havare. Dessutom har åldern för befordran till ordinarie under senare år varit ganska hög, vilket påverkar åldersfördelningen såväl för gifta som för ogifta. En lärarinna, som haft för avsikt att ingå giftermål, har stundom redan som extra befattningshavare bytt civilstånd och i varje fall har hon i regel ingått äktenskap inom relativt kort tid, sedan hon blivit or— dinarie.
De sakkunniga ha även ansett det vara av intresse att göra en undersök— ning angående förekomsten av längre sjukledigheter. Därvidlag ha de med- tagit alla ledigheter, som uppgått till minst 100 dagar under redovisnings- året. Tabellen här nedan anger i procent hur stor del av varje grupp som under året åtnjutit dylik längre ledighet:
Kvinnliga
Manliga Gifta Ogifta % % % De större städerna .......................... 25 50 6'6 Svealand och Götaland ...................... 1'6 4'4 4'4 Norrland .................................... 2" 4 4' 7 S* 7 Hela landet ................................ 1'8 46 51
Det framgår av ovanstående tabell, att storstäderna ha det största antalet även av längre sjukledigheter; Norrland har obetydligt högre siffra än Svea- land och Götaland. Härav torde man få draga den slutsatsen, att folksko- lans kvinnliga lärare (småskolelärarinnorna äro här undantagna) mera säl— lan på grund av skolans ensliga belägenhet drabbas av nervsjukdomar. Man har ju eljest trott, att så skulle vara fallet, särskilt i Norrland. I detta sam- manhang bör nämnas, att Tornedalens inspektionsområde har sjuksiffror, vilka äro bland de lägsta i hela landet.
Slutligen har, för att få en jämförelse mellan män och kvinnor, även änkor och frånskilda medtagits i nedanstående totaltabell, som avser hela landet:
Procent Sjukdagar på Sjukdagar på sjuk- varje lärare varje sjukledig lediga i medeltal lärare i medeltal
Manliga folkskollärare .................. 12'7 5'5 43'0 Kvinnliga » .................. 27'0 14'4 53'4
Sammanställningen utvisar alltså, att en kvinnlig folkskollärare i medeltal är sjuk nära 9 dagar mera varje år än en motsvarande manlig lärare. Om man beräknar, att den samlade tjänstetiden uppgår till 35 är, blir den kvinn- liga lärarens översjuklighet sammanlagt mer än 300 dagar, d. v. s. betydligt över ett helt läsår. Vid bedömande av vad denna sjuklighet betyder för det allmänna, får hänsyn ej blott tagas till statens och kommunernas direkta ut- gifter för sjukvikarie utan jämväl till att ombyten av lärare, särskilt om le- digheterna äro korta och ofta återkommande, orsaka betydande svårigheter för skolarbetet.
Pensioneringskostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Varje pensionering måste, i den mån den icke såsom den allmänna ålder— domspensioneringen utgör en socialt garanterad minimiförsörjning till alla medborgare eller såsom den frivilliga pensionsförsäkringen utgör en privat- ekonomisk kapitalplacering, betraktas som en kostnad för den mänskliga ar- betskraften. Vid beräknandet av denna pensioneringskostnad kunna olik- heter tänkas föreligga mellan olika grupper. I vårt land motsvaras i allmän— het icke dessa olika kostnader av olika. avgifter för de olika individerna, utan en normalavgift, som försäkringstekniskt uträknats att täcka de varierande riskerna, uttages av alla till en viss pensionskassa anslutna medlemmar.
Under dylika förhållanden kommer emellertid den enskilde aldrig att adekvat bära sin egen faktiska eller ens sannolika pensioneringskostnad utan en utjämning sker, varigenom alla på ett likformigt sätt bära kostnaderna för olikformigt utgående pensionsförmåner. Det blir därför nödvändigt att i en rättvisande kostnadskalkyl för manlig och kvinnlig arbetskraft medräkna även vilken genomsnittlig överkostnad den ena eller andra gruppen vållar hela kassan.
En dylik utredning föreligger för statstjänarnas vidkommande i 1930 års pensionssakkunnigas betänkande.1 I den till detta betänkande fogade för- säkringstekniska bilagan (utarbetad av byråchefen dr Tim Jansson) påvi— sades det, hurusom avgiften för kvinnas försäkring med viss procent över- stiger jämnårig mans, om hänsyn skall tagas till alla faktorer, som påverka försäkringskostnaden. Denna procent varierar, beroende på vid vilken ålder avgiftsbetalningen börjar, mellan 4'6 och 3'4 0/o.
* Betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension (Stat. off. utr. 1932: 19).
För att vinna en statistisk jämförelse mellan numerärt större grupper samt för att möjliggöra sammanställning med de i tidigare avsnitt behandlade olik- heterna i fråga om sjukledighet, ha de sakkunniga låtit utreda pensionerings- kostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare. Denna undersökning har på särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t utförts av dåvarande amanuensen i Statens pensionsanstalt Mauritz Sundström och finnes såsom bilaga 3 fogad till förevarande betänkande.
Till en början sammanställdes tjänstgöringstidens längd för manliga och kvinnliga lärare, vilka under åren 1934—1936 hade inträtt i pensionsåldern. Såsom resultat ur denna jämförelse framgår, att manlig folkskollärare pen- sioneras vid en levnadsålder, som genomsnittligt är 1/4 är högre än kvinnlig lärares, vidare att hans totala pensionsberättigade tjänstetid är genomsnitt- ligt 10 månader längre samt att hans tjänstgöringstid vid folkskola är ge- nomsnittligt 3 år 5 månader längre. Däremot har den kvinnliga folkskol- läraren i genomsnitt tjänstgjort 1 år 10 månader längre såsom vikarie eller extra ordinarie. Förtidspensionering synes förekomma ungefär lika ofta för bägge grupperna. Efter uppnådd pensionsålder lever den kvinnliga läraren längre, vilket medför större kostnader. Å andra sidan avgår den kvinnliga lä- raren oftare ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Den därvid utfallande upp— skjutna pensionen har beräknats endast å egna avgifter, varför en besparing här åstadkommits.
Skiljaktigheterna mellan män och kvinnor i fråga om total tjänstgörings- tid, förtidspensionering, kostnaden av egenpensionering samt därtill i fråga om sjukledighet och annan ledighet ha i bilaga 3 sammanförts till en direkt ekonomisk jämförelse. Denna jämförelse har först givits i form av en matev matisk formel, enligt vilken dessa faktorer med olika exakta siffror kunna införas för varje olika tjänstemannakår (se bilaga 3). Dessutom har emel- lertid en exakt beräkning utförts för folkskollärarkåren, varvid dess vintern 1938 aktuella läge, sådant det av redan fattade beslut kunde antagas vara, tagits till utgång. Sålunda har det förutsatts, att lika lön uppnåtts, men att de kvinnliga lärarna ej åtnjöto det sista ålderstillägget. Vissa övriga anta- ganden om årlig tjänstgöringstid m. m. finnas preciserade i bilaga 3. En dylik jämförande beräkning ger till resultat, att de manliga lärarna pres- terat fler »arbetsenheter», nämligen 32'5 gentemot kvinnornas 307, medan däremot på grund av den hittills rådande löneskillnaden varje manlig lärare totalt beräknats draga en större genomsnittskostnad för avlöning och egen- pension, nämligen 195 500 kr. gentemot kvinnornas 180 200 kr. Kostnaden per enhet presterat arbete blir 6000 kr. för män och 5 900 kr. för kvinnor. Detta vill med andra ord säga, att om endast ekonomiska synpunkter läggas på hithörande problem, kvinnornas större ledighet hittills mer än uppvägts av deras mistande av det sista ålderstillägget till lönen.
I denna jämförelse återstår det emellertid att inräkna ännu en faktor, näm- ligen kostnaden för familjepensionering. Först när denna är medtagen i
kalkylen kan ett för de under den närmaste framtiden gällande förhållan- dena slutgiltigt omdöme om dyrbarheten av manlig och kvinnlig arbetskraft fattas.
Familjepensioneringskostnad för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Eftersom icke heller pension till efterlevande av tjänstemän bäres i förhål— lande till individuell risk, sker även här en kostnadsutjämning. Denna blir mer avsevärd, beroende på att antalet efterlevande i och för sig är betydligt mer ojämnt fördelat än de egna dödsriskerna. Framför allt kommer en myc- ket kraftig skillnad tillsynes mellan kvinnliga och manliga anställda. Detta blir av särskild betydelse att framhäva, eftersom de förut undersökta diffe- renserna ofta allmänt tala för att manlig arbetskraft vore billigare, medan här en kvantitativt stark faktor i motsatt riktning träder till.
Före den 1 juli 1925 förekom pensionering av efterlevande till kvinnlig tjänsteman endast beträffande läroverkslärarna och för dem endast med av- seende på efterlevande barn. De kvinnliga lärarnas avgifter för denna pupill— pensionering voro mycket obetydliga, jämfört med vad de manliga lärarna fingo erlägga för sin änke- och pupillpensionering. I samband med genom- förandet av den gemensamma löneplanen år 1925 ansågs det emellertid rätt- visast, att lika stora pensionsavdrag skulle göras, på det att den behållna netto- lönen skulle bli lika stor. På grund härav infördes jämlikt kungörelsen den 18 juni 1925 (S. F. S. nr 279) provisoriska bestämmelser för de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering. Dessa skulle vidkännas lika stort pen- sionsavdrag, som det en manlig tjänsteman i samma lönegrad hade att er- lägga till sin familjepensionskassa, och dessa pensionsavgifter skulle ingå till resp. tjänstepensionsfonder, vilka ur denna särredovisade fond skulle bestrida pensioneringen för de kvinnliga tjänstemännens efterlevande barn. Kostnaderna för denna barnpensionering blevo emellertid synnerligen obe- tydliga i förhållande till de avgifter, som inlevererades. Enligt 1930 års pen- sionssakkunnigas senare betänkande1 uppgingo dessa fonderade familje- pensionsmedel vid början av år 1933 till 4'61 milj. kr. Kapitalökningen un- der året belöpte sig till 082 milj. kr., medan utgifterna för barnpensioner ej uppgingo till mer än 8 641 kr.
Även om pensioneringen utsträckes att omfatta efterlevande make, ställer sig de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering väsentligt billigare än de manligas. I pensionssakkunnigas ovannämnda betänkande angives t. ex. att i lönegrad 6 en manlig tjänsteman skulle erlägga 114'53 kr. och en kvinnlig 26'28 kr. för att bestrida kostnaderna för sin familjepensionering. Motsva- rande belopp äro i lönegrad 11 för manlig 201'02 och för kvinnlig 34'34 kr.
Därigenom att kvinnornas och männens avgifter för familjepensionering skola vara lika kan hela avgiftsnivån sättas 13 0/o lägre än om pensione- ringen avsett endast manliga tjänstemän. Man kan även uttrycka förhållan-
1 Betänkande rörande familjepensionering (Stat. off. utr. 1934:29).
det så, att den för viss lönegrad fastställda avgiften täcker i genomsnitt en- dast 87 0/0 av familjepensioneringskostnaderna för en manlig tjänsteman, medan den med flera hundra procent överstiger kostnaderna för en kvinn- lig tjänsteman i samma lönegrad. Så är t. ex. täckningsprocenten 376 för kvinnliga tjänstemän i lönegrad 6 och 428 i lönegrad 11.
För att även på detta område nå en klarare jämförelse mellan likställda grupper har en undersökning för de sakkunnigas räkning utförts angående manliga och kvinnliga folkskollärare, vilken likaledes utförts av amanuensen Sundström och redovisas i bilaga 3. Ur denna framgår, att familjepensione- ringskostnaden per enhet presterat arbete (se föregående sida) för manlig folk- skollärare uppgår till 300 kr., medan den för kvinnlig folkskollärare blir så obetydlig, att man kan bortse därifrån. Totalkostnaden per enhet presterat arbete skulle alltså under angivna förutsättningar bliva 6 300 kr. för manlig folkskollärare och 5 900 kr. för kvinnlig. Vissa av förutsättningarna hava dock förändrats genom nya riksdagsbeslut.
De sakkunnigas sammanfattning.
De sakkunniga hava genom utredningar, som förebragts i detta kapitel samt i den bilaga angående pensioneringsjämförelser som författats av ama- nuensen Sundström, sökt att med preciserade förutsättningar och på ett stort material vinna klarhet över vilka kostnader i olika hänseenden använ- dandet av manlig, resp. kvinnlig arbetskraft medföra. Vissa genomgå- ende olikheter hava därvid kunnat konstateras. De två mest betydande faktorerna visa sig vara av den karaktären, att den ena närmast tende- rar att ställa den kvinnliga arbetskraften ekonomiskt ofördelaktigare än den manliga, medan den andra verkar i motsatt riktning. Sålunda har en olika stor, men dock så gott som ständigt framträdande, översjuklighet hos de kvinnliga befattningshavarna konstaterats. Samtidigt har emellertid kost- naden för familjepensionering för de manliga befattningshavarna varit vä- sentligt större. Av särskilt intresse är att se, hurusom enligt den utredning, som i den nyss nämnda bilagan gjorts, översjukligheten hittills mer än upp- vägts av den rådande löneskillnaden, medan familjepensionsöverskottet för den närmaste framtiden kommer att träda in såsom kompenserande för denna översjuklighet.
Ur de sålunda vunna utredningsresultaten kunna och höra givetvis vissa slutsatser av mer vittutseende art göras, eftersom undersökningen gällt en så stor och en för jämförande studier så väl lämpad tjänstemannakår. De sak- kunniga önska därvid i främsta rummet vända uppmärksamheten till de rent principiella hänsynstaganden, vilka härvid äro nödvändiga.
För det första äro de tvenne ovannämnda ekonomiska fördelarna resp. olägenheterna vid användandet av olika slags arbetskraft icke endast att be- trakta under ekonomisk synvinkel. Man måste fastslå, att de anställdas sjukledighet icke endast i vissa fall medför ekonomiska olägenheter för ar- betsgivaren, i den mån denne säväl betalar vikariens lön som utger viss del
av den anställdes egen lön. Dessutom medför sjukledigheten ett avbräck i arbetet, vilket allt efter arbetets art måste betraktas såsom olika betydelse- fullt. I detta hänseende betyder därför kvinnornas översjuklighet socialt sett en större skada för arbetsprestationerna än vad man direkt kan omräkna i ekonomiska termer. Anlägger man emellertid jämsides med den ekono- miska även en liknande, allmänt social synpunkt kommer å andra sidan de manliga anställdas dyrbarare familjepensionering att snarare vinna ett po— sitivt än ett negativt värde. Denna familjepensionering är nämligen dyr- bar, därför att de manliga anställda äga så många fler pensionsberättigade anhöriga, vilka visserligen såsom efterlevande i större utsträckning än de kvinnliga befattningshavarnas efterlevande få njuta gott av de pensionsav- gifter, vilka män och kvinnor lika inbetalt, men vilka dock hittills hava för- sörjts av den manlige befattningshavaren. I det den manlige anställde burit dessa större försörjningsplikter, måste han sägas ha fyllt en för samhället gagnelig uppgift.
För det andra måste de till grund för samtliga utredningar härovan lig- gande förhållandena tänkas komma att i framtiden förändras. Varken ar- betspauseringen, sjukligheten, livslängden eller antalet efterlevande äro helt konstanta faktorer. Med största grad av sannolikhet äro därvid tvenne för- ändringar att förutse. Sålunda torde kvinnornas nu ådagalagda översjuklig- het icke i samma utsträckning komma att i framtiden bestå, då kvinnor all- mänt uppnå med män mera enhetliga löner och då på grund därav och på grund även av andra skäl det är att förvänta att kvinnornas yrkesallvar och yrkesambition skall vinna i styrka. — Det kan likaså förutses såsom relativt troligt, att de yrkesarbetande kvinnorna i större utsträckning än hittills kom— ma att ingå äktenskap och att inom detta föda barn. De kvinnliga tjänste— männen komma av denna anledning att efterlämna fler pensionsberättigade anhöriga. I bägge dessa hänseenden skulle en utjämning åstadkommas till större jämlikhet mellan manliga och kvinnliga anställda. Det bör dock på- pekas, att vid en rent ekonomisk jämförelse endast den förstnämnda för- ändringen talar till kvinnornas förmån; genom den senare kommer tvärtom ekonomiskt sett det överskott i familjepensionsavgifter, som de kvinnliga be- fattningshavarna nu hava att sätta upp mot större ledighetskostnader, att i större eller mindre mån försvinna.
För det tredje bör emellertid en jämförelse mellan män och kvinnor icke endast taga hänsyn till dem såsom faktorer på arbetsmarknaden utan bör ge utrymme även för en vidare förståelse av samhällets behov och intressen. Såsom mödrar komma kvinnorna ständigt att vara i någon mån handi- kappade på arbetsmarknaden. Deras extra ledighet för barnsbörd och even- tuellt även för barnens fostran borde visserligen rätteligen icke räknas kvin- norna till last utan borde samhälleligt sett föras på barnens konto, men från arbetsgivarens synpunkt är dock denna ledighet en definitiv nackdel. Det kan även tänkas, att trots alla väntade framtida förändringar en viss fysisk svaghet hos kvinnorna kommer att kvarstå såsom oundviklig. Det torde vara angeläget, att dessa förhållanden icke fördöljas, och att icke för likställighets-
strävandenas skull kvinnornas uppgifter såsom mödrar äventyras. Samhäl— let och dess arbetsmarknad måste räkna med kvinnornas moderskap såsom en realitet och rentav såsom en önskvärd realitet, för vilken i barnens intresse ett visst tillrättaläggande av den ekonomiska ramen måste göras. Att finna formerna för hur ett dylikt hänsynstagande skall ske, blir en trängande upp- gift för den närmaste framtidens ekonomiska organisation.
För den offentliga tjänst, vars anställningsförhållanden lättast låta sig diskuteras, bjuda sig tvenne olika möjligheter att på ett rationellare sätt än hittills ordna de särskilt genom de olika ledighetsbehoven uppkommande problemen. (Den tredje tänkbara möjligheten, nämligen att differentiera genom lönesättningen för grupperna, är numera icke aktuell, efter det att statsmakterna beslutat om lika lön för manliga och kvinnliga befattningsha- vare.) Antingen kan nämligen kvinnornas större ledighetskrav betraktas så— som en social angelägenhet, vilken icke bör betunga dem såsom grupp och därför icke motivera lägre löner eller dylikt, utan vilken i stället bäres som en oundviklig samhällskostnad, eller också kan — och bland en del kvinno- organisationer har den uppfattningen vunnit ett visst understöd — de en— skilda sjuka individerna åläggas att bära en större del av ledighetskostna— derna än hittills. Det har sålunda tidigare i den offentliga debatten fram- ställts förslag, att det vid sjukledighet uttagna löneavdraget skulle göras kraftigare, liksom det även i snarlikt syfte föreslagits, att ett visst antal da— gar vid varje ledighets början skulle vara helt oberättigade till lön.
I vilken av dessa bägge antydda riktningar och i vilken detaljmässig form dessa olikheter mellan manlig och kvinnlig arbets-kraft skola tagas i beak- tande vid lönesättning och andra ekonomiska uppgörelser önska de sak— kunniga icke uttala sig om. De sakkunniga anse sig så mycket hellre kunna avstå därifrån, då denna fråga nyligen varit föremål för utredning samt för beslut vid 1938 års riksdag.
Kap. 5. Aktuella åtgärder till förbättrande av kvinnoarbetets villkor.
Om utvecklingen i vårt land i stort kommer att fortsätta efter de banor, som den hitintills följt, torde man kunna förutse, att vissa ännu bestående oregelbundenheter i fråga om mäns och kvinnors arbetsvillkor så småning- om komma att utjämnas. Den historiska skildring, som av de sakkunniga i det föregående lämnats, har visat, hur arbetsområdena alltmer frigöras från konstlade skrankor mellan män och kvinnor samt hur skillnader & arbetslöner utjämnas. De anpassningssvårigheter, som den pågående utveck- lingen under en dylik övergångstid för med sig, böra emellertid enligt de sak— kunnigas mening kunna genom vissa åtgärder underlättas.
Emellertid äro ingalunda alla de i det föregående skildrade faktorer, vilka vålla ojämnheter i fråga om mäns och kvinnors arbetsvillkor, av art att
kunna påverkas genom politiska beslut eller direkta åtgärder. De offentliga ingreppen hava en begränsad räckvidd. Detta bör emellertid icke utgöra hin- der för att de anpassningsjusteringar vidtagas, som kunna vidtagas. Till dessa höra framför allt åtgärder på den offentliga tjänstens område men även vissa åtgärder i fråga om ut-bildningsmöjligheterna, vilka numera i stor ut- 5 sträckning äro auktoritativt bestämda, i det att yrkesutbildningen alltmer går över olika former av skolor och reglerad elevtjänstgöring. Vidare torde såväl yrkesorientering som arbetskraftens geografiska lokalisering erbjuda vissa möjligheter till avsiktlig anpassning. De sakkunniga komma att i det följande upptaga dessa frågor till principiell omprövning.
Upphävande av undantagsbestämmelser i fråga om kvinnors behörighet till statstjänst.
Med den ändring av regeringsformens åå 4, 28, 33 och 108 jämte riksdags- ordningens & 70 vid riksdagarna 1920 och 1921 samt den s. k. behörighets- lagens antagande av riksdagen år 1923 avsågs att i princip fastställa kvinnors likställdhet med män i fråga om behörighet att inneha statstjänst.— Den be-
" stämda opinionsändring med hänsyn till kvinnornas medborgarrätt, vilken under tiden närmast efter världskriget i olika länder försiggått, hade därmed även för vårt lands del nått viss allmängiltighet. I Sverige uppnådde kvinnor- na under denna tid ungefär samtidigt politisk rösträtt, befrielse från makens målsmanskap samt behörighet att inneha offentlig tjänst.
Emellertid gavs detta erkännande åt kvinnorna såsom behöriga medbor-
l gare icke utan alla reservationer. Den ännu gällande lagen rymmer vissa specificerade undantag, och vissa andra synas fortbestå på grund av icke ändrade grundlagsbeståmmelser. Trots att dessa undantagsbestämmelser re- dan vid lagens antagande på många håll _ även bland förslagsställarna till behörighetslagen — uppfattades såsom mer eller mindre provisoriska, har under de tretton år, som förflutit sedan lagen är 1925 trädde i kraft, ingen ändring vidtagits. Under år 1938 ha dock från flera olika håll opinionsrö- relser framträtt till förmån för en allmän eller en begränsad översyn av till-- i hörande lagbestämmelser för att bringa dem i bättre överensstämmelse med nutida uppfattningar om kvinnors duglighet för allmänna värv och om sam- hällets behov av kvinnornas insatser.
Behörighetslagen av den 22 juni 1923 har följande lydelse:
1 5.
I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.
Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas. 2 5.
1 mom. Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:
1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen; 2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholist-
anstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller man- liga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda om- ständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;
3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna;
4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;
5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakninv;
6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra be- vakning;
7. [ändrad lydelse fr. o. m. 1 juli 1932] tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola för gossar eller folkskoleseminarium för en- dast manliga lärjungar meddela undervisning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda stadgats, utfärdar Konungen.
2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet
0
i underrätt a landet.
Olika uppfattningar ha emellertid gjort sig gällande, huruvida ens med denna lag alla icke däri uttryckligen undantagna tjänster stå öppna för kvin- nor. Fortfarande användes nämligen i regeringsformen om vis-sa befattningar ordet »man» eller »män». Tvivel kan därför förefinnas, huruvida kvinnor på grund av de särskilda paragrafernas formulering äro uteslutna från dessa tjänster eller huruvida de på grund av den ändrade å 28 i regeringsformen jämte behörighetslagens allmänna behörighetsformulering kunna ifrågakom- ma jämväl till dessa tjänster. Den grundlagsändring, som 1921 vidtogs, gällde nämligen —— utom regeringsformens & 4, där ordet »män» i fråga om statsråd ändrades till »medborgare» — g 28, vilken i här ifrågavarande hän- seenden numera lyder:
% 28.
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Ko- nungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit där sådana hittills ägt rum. _ — _ Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen god- känts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må ut- nämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 5 2 mom. stadgar. — — — Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. -— —— —
Däremot ändrades icke uttrycken i 5 17 angående justitie- och regerings- råd,1 icke heller i 5 27 angående justitiekansler eller å 96 angående justitie— 1 :Konungens domsrätt skall uppdragas åt minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga män,
vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.»
och militieombudsmän. Detta förhållande har varit föremål för olikartad tolkning. Sålunda framhåller Reuterskiöld i sina kommentarer till grundla- garna:1
»Grundlagen har här, utan att detta beror af förbiseende, bibehållit uttrycket män, samtidigt med uttryckets ändring i RF, t. ex. 5 4. Kvinna kan därför icke grundlagsenligt utnämnas till justitie- eller regeringsråd, då K. M:t, enligt RF % 28 genom ändringen af 1921 medgifna, rätt att utnämna kvinnor till samma äm- beten som eljes män, gifvetvis begränsas genom de speciella föreskrifter grund- lagen kan, beträffande vissa ämbeten, innehålla; att föredragande departements- chefen vid behandlingen av K. Prop. nr 262 vid 1920 års riksdag utgått från den motsatta felaktiga tolkningen kan icke göra denna mindre felaktig; jfr dock Malmgren, Sveriges författning (1929) sid. 104, 152.»
En helt motsatt uppfattning deklareras emellertid av Malmgren i dennes kommentar till grundlagarna:2
»Den 1921 genomförda ändringen av RF % 28 åsyftade att avlägsna det grund- lagsenliga hindret för kvinnors likställdhet med män beträffande tillträde till äm— beten och tjänster, som avses i nämnda paragraf och till vilka även justitie- och regeringsrådsämbetena höra. Någon ändring av de paragrafer, vilka stadgade man- ligt kön som kompetensvillkor för vissa grupper av ämbeten, erfordrades vid så- dant förhållande icke.3 De personer, vilka av chefen för justitiedepartementet år 1919 tillkallats att inom nämnda departement såsom sakkunniga biträda vid utred- ning av frågan om utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst, föreslogo visserligen i sitt 1920 avgivna betänkande, att ordet ”mån” ('man') i RF %% 17 och 27 skulle utbytas mot ”person(er)”. I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde k. prop. 1920 nr 262 med förslag till de för denna frågas lösning erforderliga grundlagsändringarna, framhöll emellertid före- dragande departementschefen, att det av flera skäl vore tydligt, att bestämmelserna i % 28 RF omfattade även justitiekanslers- samt justitie- och regeringsrådsämbetena, att därför även bibehållande av de förstnämnda paragrafernas nuvarande lydelse, grundlagshindren för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten bleve undan- skaffade, för den händelse & 28 erhölle den lydelse, som departementschefen äm- nade föreslå (d. v. 5. den sedan definitivt antagna), samt att vid sådant förhållande den av de sakkunniga föreslagna lydelsen närmast skulle innefatta, att statsmak- terna i princip beslutit, att kvinna skulle erhålla tillträde till nyssnämnda ämbeten, något som departementschefen tydligen ansåg vara att på ett olämpligt sätt binda statsmakterna, då dessa skulle jämlikt & 28 gå till bestämmandet av grunderna för kvinnors tillträde till statstjänst.»
Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det icke vara lämpligt, att be- stämmelser kvarstå, som kunna giva anledning till så olika tolkning. Vad gäller själva de befattningar, från vilka kvinnor icke enligt behörighetslagen äro utestängda men vilka möjligtvis enligt regeringsformens ordalydelse fort- farande skulle vara undantagna från likställighetsbestämmelsen, nämligen befattningarna såsom justitie- och regeringsråd, justitiekansler samt justitie- och militieombudsman, synes det därför de sakkunniga vara önskvärt, att en
1 Reuterskiöld, C. A.: Sveriges grundlagar. 2 uppl. Uppsala och Sthlm 1934. ? Malmgren, R.: Sveriges grundlagar. 3 uppl. Sthlm 1937. ” Det torde dock böra observeras att 1921 ordet »män» utbyttes mot »medborgare» i 54 an— gående statsråd.
revision av lagbestämmelserna genomföres för att garantera kvinnorna full likställighet även för dessa tjänster, då de icke äro av väsentligen annan art än de rikets övriga höga tjänster, som formellt äro öppna för alla medborgare efter förtjänst och skicklighet.
En grundlagsändring, som generellt ersätter uttrycket »män» med ordet »medborgare», torde ävenledes bäst vara ägnad att återspegla den allmänna uppfattningen i närvarande tid. I den mån särbestämmelser för speciella fall därefter anses lämpliga, torde de böra ges annan än grundlagsform.
Emellertid torde en dylik ändring av regeringsformens ordalydelse icke vara helt tillfyllest. Jämte de särskilda befattningar, som i olika paragrafer nämnas, regleras nämligen enligt dess 5 28 endast fullmaktstjänsterna, medan däremot behörighetslagen enligt sitt första, principiella moment bekräftar kvinnornas behörighet till samtliga tjänster. Med hänsyn härtill torde det icke vara tillräckligt att endast företaga en sådan omarbetning av grundlags- bestämmelserna att ordet »medborgare» insättes i stället för ordet »män» samt att därjämte behörighetslagen helt skulle kunna slopas. De sakkunniga önska därför utan att vilja på förhand binda formerna för den slutliga lag- revisionen föreslå en allmän översyn av samtliga hithörande lagbestämmelser.
Om det vid en dylik revision visar sig mest ändamålsenligt att bibehålla en särskild behörighetslag, kommer emellertid frågan om dess olika undan- tagsbestämmelser i ett annat läge. De sakkunniga hava därför, under princi- piellt framhävande av att den mest önskvärda reformen vore ett grundlag- fästande av kvinnornas lika väl som männens allmänna behörighet, även tagit under övervägande, i vilken olika mån behörighetslagens undantags- bestämmelser torde kunna undvaras.
De farhågor, som yppades vid denna lags tillkomst, att kvinnor skulle tränga in på för dem mindre lämpade områden, hava visat sig sakna fog. Det har sålunda ådagalagts, att vissa yrken utanför lagens kompetensområ- de, för vilka man haft anledning förvänta att kvinnor i allmänhet skulle visa sig mindre lämpade, aldrig eller praktiskt taget aldrig kommit att utövas av kvinnor, trots att inga lagbestämmelser hindrat dessas tillträde. De sak- kunniga ha med hänsyn till dessa förhållanden ansett det framgå, att lag- inskränkningarna sakna praktisk nödvändighet samt att den offentliga tjäns- ten, även om förhållandena få utveckla sig under friare kokurrens, innehåller tillräckligt många moment, som borga för att en utveckling i olämplig rikt— ning icke kommer till stånd. Det rekryterings- och befordringsförfarande, som vid den offentliga tjänsten kommer till användning, måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövningen min-dervärdig ar- betskraft icke skall komma att föredragas framför bättre kvalificerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, torde föreskrifter i särskilda in- struktioner och reglementen hellre böra övervägas än att i lågform vissa sär- skilda, efter kön bestämda kompetenskrav fastläggas.
För att emellertid närmare motivera detta sitt ställningstagande samt för att bliva i tillfälle att mer praktiskt och icke endast principiellt avväga inne- börden i revisionskravet, komma de sakkunniga att här nedan i tur och
ordning upptaga till granskning de i behörighetslagen ännu bestående un- dantagsbestämmelserna.
Såsom den första av dessa undantagsbestämmelser möter hänvisningen till att lagen om kvinnas likställighet icke skall äga tillämpning på de kyrk— liga tjänsterna utan kyrkomötets medgivande. Denna bestämmelse är ut- formad i enlighet med regeringsformens allmänna krav i % 87, att riksdag och konung visserligen äga stifta, förändra eller upphäva kyrkolag, men att därtill samtycke även erfordras av allmänt kyrkomöte.
Förslag om kvinnas behörighet till de kyrkliga tjänsterna har dock aldrig av Kungl. Maj:t framlagts och av riksdagen behandlats. Utredning i frå— gan finnes emellertid förebragt av 1919 års s. k. behörighetssakkunniga i deras tredje betänkande av den 24 januari 1923 med förslag om kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst. I detta be- tänkande har såväl evangeliets inställning som ock den kyrkohistoriska synpunkten utretts. Dessutom återfinnes där redogörelse för förhållandena inom andra kyrkor. Dessa sakkunniga uttalade sig bestämt för att likstäl- ligheten borde omfatta även de kyrkliga tjänsterna och utarbetade särskilda lagförslag om att kvinnor skulle äga samma behörighet som män att präst- vigas och att fullt utöva kyrkligt ämbete. Vissa inskränkningar föreslogos emellertid i prästvalslagen för att tillförsäkra de församlingar, som ej skulle önska kvinnlig präst, att de ej mot sin vilja skulle tvingas mottaga sådan. Ett i samband med denna fråga ofta diskuterat förslag, att för kvinnor skulle inrättas ett särskilt kyrkligt ämbete, avvisades däremot bestämt av de sakkunniga. Deras hemställan i denna del togs emellertid icke upp i propositionen om behörighetslag, då de kyrkliga myndigheterna i allmänhet avstyrkt förslaget.
Det synes under sådana förhållanden de sakkunniga överflödigt, att denna fråga skulle behöva ytterligare utredas i hela dess vidd. Vad, som i närvarande stund är angeläget, är icke så mycket utredning som fastmera en prövning av opinionsläget. I detta hänseende torde förhållandena i bety- dande utsträckning hava förändrat sig sedan remissyttrandena avgåvos i samband med förslaget till 1923 års behörighetslag.
Motiveringen för kraven på prästämbetenas öppnande för kvinnor kan icke såsom vad gäller andra tjänster främst härledas ur ett allmänt reso- nemang om likställighet vid konkurrens om tjänster. Andra hänsyn måste våga tyngre. Sålunda är för detta arbete kallelsesynpunkten särskilt bety- delsefull. Önskan att ägna sig åt ett arbete i kyrkans tjänst måste sannolikt mer än för annat arbete betraktas såsom grundad i ett personligt kallelse- medvetande. De kvinnor, som söka tillträde till dessa tjänster, grunda hel- ler icke denna sin avsikt på några abstrakta likställighetskrav utan på önskan att få möjligheter att förverkliga en kallelse och att få utöva en gärning, i vilken de mena sig bäst kunna tjäna sin tro och för vilken de utbildat sig.
Vid varje analys av olika ämbetsaspiranters behörighet måste emellertid jämsides med de arbetssökande människornas synpunkter även anläggas
synpunkterna om vad själva arbetet har att vinna eller att förlora på att en förändring tillåtes i fråga om dess rekrytering. I detta hänseende bliva av- vägandena betydligt mer komplicerade.
Skälen mot kvinnors lämplighet för prästgärningen ha i den svenska statskyrkan i allmänhet sällan givits teoretisk grundval eller rent religiös begrundning, utan de hava så gott som regelbundet bestått i hänvisningar till opinionen. Då andra kyrkor icke lika mycket som vår statskyrka avstängt kvinnor från delaktighet i själasörjande och förkunnande gärning, har emel— lertid från auktoritativt håll denna inställning sällan framburits såsom slut- giltig och absolut, utan man har mera ställt i förgrunden, att tiden och för- samlingsmentaliteten icke vore mogen för att mottaga kvinnliga präster.
Endast enstaka röster inom den kyrkliga världen hava höjts för åsikten, att mera sakligt eller religiöst bärande grunder skulle motivera kvinnornas fortsatta avstående från kyrklig ämbetsutövning. Sålunda har understundom den uppfattningen gjort sig gällande, att kvinnor icke skulle kunna anförtros förvaltandet av sakramenten och eventuellt icke heller företrädandet av för- samlingen inför Gud i altartjänsten. Emellertid är motiveringen därmed icke uttryckt utan endast antydd. Den torde böra föras tillbaka på ett känslo- motstånd, vilket i sin tur vilar på vissa endast halvmedvetna föreställningar om kvinnors mindre värdighet. I allmänhet har det tvärtom uttryckligen framhävts, att från evangelisk ståndpunkt inga hinder kunna föreligga. Här— om skrev professor Edv. Rodhe i sin utredning till det tidigare omnämnda betänkandet bl. a.:
»Man måste ju säga, att såsom rationella argument väga de synbarligen ganska lätt. De skola emellertid icke bedömas från rationell synpunkt, utan såsom utslag av känslomotständet.»
Å andra sidan har man att fråga, vilka särskilda fördelar skulle vinnas med kvinnors tillträde till prästämbetena. Dessa fördelar torde vara att söka i två olika avseenden, nämligen dels inom det kyrkliga arbetet självt och dels för opinionsbildningen. I det förra hänseendet har man fram- hävt, hur kyrkan skulle kunna vinna ökad kontakt med folkgrupper, som på grund av förändrade tidsförhållanden känna ett visst främlingskap in- för kyrkans förkunnelse och uppbyggnad. Vidare skulle bland kvinnor vara att söka en ny och lämplig arbetskraft för vissa själavårdande upp- gifter, för vilka tidens behov alltmer framträda. I detta samband kan på- minnas om, hurusom kvinnor ådagalagt sin lämplighet under den utveckling till personligt vårdande och fostrande arbete, som alltmer blir innebörden i de sociala institutionerna. I fråga om opinionsbildningen skulle en dylik ut- veckling bidraga till en höjd värdering av kvinnan i allmänhet.
Med hänsyn till angivna skäl och till det förändrade tidsläget anse de sakkunniga det angeläget, att frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster med det snaraste bringas till sin lösning.
Bland de undantagsbestämmelser, vilka icke såsom i fråga om de kyrkliga tjänsterna äro beroende av även andra än riksdagens beslut, framträda inom
behörighetslagen främst de som röra vissa tjänster vid fängvärdsansta'lter, uppfostringsanstalter m. m. (punkt 2 inom behörighetslagens mom. 1, se ovan s. 191) —— i den mån de medföra skyldighet att utöva ledning eller över- vakning av män — samt vid hospital (punkt 3) — i den män med tjänsten »är förenad skyldighet att handha sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhas av kvinna». På bägge dessa områden har utvecklingen av ar- betsmetoderna gått så hastigt och så entydigt i en viss riktning, att fog för undantagsbestämmelsernas upprätthållande numera i mycket stor utsträck— ning torde saknas. Trots behörighetslagens bestämmelse har under senare år skett en utveckling i den riktningen, att viss vård av sinnessjuka, som förr handhades av män, i större utsträckning ålagts kvinnlig personal. So— cialvården har också alltmera kommit att innebär-a moment av personligt vårdande och fostrande art med frångående i görligaste mån av de rena bevak- ningssynpunkterna. Denna förskjutning medför ett ökat värdesätt—ande av de kvinnliga insatserna. Under sådana förhållanden ter det sig oegentligt att vidmakthålla en lagbestämmelse, som utestänger de för detta arbete otvivel- aktigt lämpliga kvinnorna. Därmed är icke sagt, att man i allmänhet hellre skulle placera kvinnor på dessa befattningar än män. Den individuella lämpligheten måste som hittills komma att prövas i varje enskilt fall. Urva- let av arbetskraft bleve endast så mycket större, om jämväl kvinnliga aspi- ranter beaktades, och detta måste givetvis öka möjligheterna att finna god arbetskraft.
En ändring av anställningsförhållandena och tjänsteformerna på nu be- rörda områden skulle komma att medföra, att den nu ofta, t. ex. inom hospi- ta15vården, praktiserade sänkningen av lönen, när en förutvarande manlig tjänst besättes med kvinna, icke längre skulle kunna tillämpas. Den ojämna lönegradsplaceringen av kvinnlig och manlig personal tor—de sålunda i samma sammanhang böra ändras. Inom såväl hospital som fängelser och sjukvård har hittills den regeln rätt, att vakt- och vårdtjänster, som avse kvinnligt klientel, värderas lägre och ersättes enligt en lägre löneskala än motsvarande tjänster, som avse manligt klientel. Om i en framtid tjänsterna på resp. av- delningar icke obligatoriskt förbehållas endera manlig eller kvinnlig personal, skulle denna skillnad i klassificering och lönesättning med sannolikhet visa sig ohållbar.
De sakkunniga anse med hänsyn till vad ovan anförts, att starka skäl tala för att behörighetslagens undantagsbestämmelser för kvinnor i vad det gäller tjänster inom fångvård, vid uppfostringsanstalter samt hospital mätte av- lägsnas.
Bland undantagsbestämmelserna synas därnäst de som avse tjänstgöring, med vilken är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätt— hållande av allmän ordning och säkerhet, medföra vissa negativa verkningar såväl utifrån meriterade kvinnliga tjänstesökandes synpunkt som ock ut- ifrån synpunkten av samhällets behov av arbetsinsatser.
De genom denna bestämmelse undantagna tjänsterna tillhöra dels landssta-
ten och dels kommunalförv-altningen. Inom den sistnämnda gäller det alla polisbefattningar,1 varibland givetvis även de överordnade såsom stadsfiskal, polismästare, polisintendent, poliskommissarie och liknande. Dessutom kan emellertid bestämmelsen gälla ej endast borgmästare i de städer, där polis- mästare ej finnes, utan även rådman för det fall, att han i egenskap av till- fällig ordförande i magistraten har viss ledande funktion inom polisväsendet. I landsstaten äro de ifrågavarande befattningarna _ utom landsfiskal och landsfogde — landshövding, landssekreterare, landskamrerare och länsasses- sor, emedan dessa i olika funktioner kunna komma att hava ansvar för ord- ningsmakten. Sålunda skall vid förfall för landshövding landssekreterare och landskamrerare gemensamt äga beslutanderätt. Dessutom äro genom bestämmelsen över- och underståthållaretjänsterna i Stockholm förbehållna män. Slutligen torde genom bestämmelsens formulering kvinna ej heller kunna vara chef för socialdepartementet, då denne är landsstatens och stats- polisens överordnade.
I motioner (I: 109 och 11:285) till 1938 års riksdag hade hemställts om viss ändring av denna bestämmelse i syfte att ge kvinnor möjlighet att bi- träda särskilt med landsstatens uppgifter, vilka i växande omfattning äro av social natur. Dessa motioner avslogos av riksdagens båda kamrar. Emel- lertid hade första lagutskottet i sitt yttrande framhållit, att en revision av den- na bestämmelse i framtiden torde böra företagas.
Såväl av reservanterna i utskottet som av de å ömse sidor i debatten del— tagande talarna framhäv—des likaledes behovet av en behörighetslagrevision. varemot synpunkterna voro skiljaktiga i frågan om huruvida denna borde vara allmän eller speciell. _
De sakkunniga önska framhålla, att reformkrav i vad gäller denna delbe- stämmelse kunna framställas med olika styrka allt efter befattningens i fråga sociala eller polismässiga karaktär. För det förra slagets tjänster, nämligen särskilt länsstyrelsens befattningar, med undantag av landsfogdetjänsterna, samt posten såsom chef för socialdepartementet synes i första hand en sådan lagändring böra krävas, att även dugande kvinnor skola kunna ifrågakomma. Då emellertid de sakkunniga för sin del vilja förorda ett allmänt upphävande av varje lagbestämd diskrimination mot endera könet, anse de, att en behörig- hetsförklaring bör kunna omfatta även polistjänsterna i förvissning om att ett större urval ej skulle komma att göra det svårare att finna den för platsen mest kompetenta personen. Med denna motivering vilja de sakkunniga så- som sin uppfattning framhålla, att bestämmelsen om uteslutande av kvinnas behörighet till tjänst, med vilken är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, måtte kunna utgå.
Slutligen må bland de undantagsbestämmelser, som enligt tidens krav knappast längre kunna anses generellt berättigade, nämnas den under punkt 7 i behörighetslagens & 2, mom. 1 formulerade angående gymnastiklärarebe-
' På särskilda befattningar inom polisväsendet kunna kvinnor anställas, t. ex. såsom polis— systrar.
fattningar för manliga lärjungar. Det torde till en början böra framhållas, att i den mån en dylik regel allmänt skulle vara pedagogiskt riktig, den gi- vetvis med samma fog även borde utesluta män från behörighet till liknande befattningar för kvinnlig ungdom, i all synnerhet som det torde kunna an- tagas, att manliga gymnastikmetoder mera skulle kunna skada kvinnlig ung- dom än vice versa. För att rätt kunna bedöma bestämmelsens berättigan- de fordras emellertid en analys, huruvida den huvudsakligast är motiverad av en uppfattning, att man eller kvinna skulle a priori vara pedagogiskt olämplig att meddela undervisning av ifrågavarande art eller huruvida och i vad mån den är motiverad av en uppfattning om det olämpliga i att ung- dom vid kroppsliga övningar handledes av person av annat kön. Den sist- nämnda uppfattningen har säkert vid bestämmelsens tillkomst varit av icke oväsentlig vikt, men den har lika visst nära nog förlorat sin förankring i den allmänna opinionen och framför allt i de ungas av helt nya vanor be- stämda inställning.
Den förstnämnda uppfattningen om bristande pedagogisk skicklighet är däremot icke av karaktär att kunna a priori avgöras. Om —— såsom de sak- kunniga även hålla för troligt — i stort sett denna uppfattning visar sig vara riktig, att gymnastik med manlig ungdom bäst ledes av män men även gym- nastik med kvinnlig ungdom bäst av kvinnor, torde en fri konkurrens om befattningarna i allmänhet giva till resultat en sådan besättning av tjänster- na. Avgörandet måste emellertid hänskjutas till ett bedömande i konkreta fall och synes icke vara av den art, att det fordrar en lagbestämmelses skydd och allraminst en lagbestämmelse, som endast skyddar manlig ungdom men icke kvinnlig. De sakkunniga anse sålunda, att även bestämmelsen om att kvinnor icke skola kunna ifrågakomma såsom lärare i gymnastik för manlig ungdom Iran slopas såsom överflödig.
I behörighetslagen finnas emellertid undantagsbestämmelser även för vissa andra befattningar —— se 5. 191 om militära och civilmilitära befattningar samt sådana befattningar inom tullverket och skogsstaten, med vilka äro förenade bevakningsskyldighet — för vilka befattningar inga särskilda skäl om kvinnors lämplighet synas kunna anföras. Det måste fördenskull fram- stå som en fråga av helt annan valör, huruvida även dessa undantagsbestäm— melser skola kunna undvaras. I fråga om dessa befattningar hava aldrig krav rests, att de skola ställas öppna för kvinnor. I och för sig torde därför bibehållandet av förbud under dessa punkter icke medföra vare sig praktisk oläglighet eller personlig orättvisa.
Om de sakkunniga trots detta förorda, att även dessa bestämmelser böra slopas vid en kommande allmän översyn över lagbestämmelserna om kvin- nors behörighet, sker detta under tvenne hänsynstaganden. Den första syn- punkten är därvid, att om det ena könets överlägsna lämplighet är oomtvist— lig, behöver densamma icke skyddas medelst lagbestämmelser. Så har icke skett med andra befattningar, där detta till trots en mycket stel uppdelning på de olika könen kommit till stånd. Det synes de sakkunniga vara önsk—
värt, att då bestämmelser skulle kunna upphävas med så ringa risk för olämpliga resultat, som här allmänt antages, det ur opinionssynpunkt vore värdefullt, att den principiella likställigheten mellan könen finge komma till klarare uttryck än hittills. Den andra synpunkten är att, även om de legala förbuden för kvinnor att innehava dylika befattningar slopas, myndigheterna böra besitta andra medel att taga praktiskt nödvändiga hänsyn till olika tjänsters behov.
Denna sistnämnda möjlighet blir av betydelse i fler sammanhang än med avseende endast å militära och därmed i behörighetslagen likställda befatt- ningar. Sålunda har ovan under övervägande av olika detaljbestämmelsers i behörighetslagen slopande betonats, att den allmänna opinionen torde kräva en möjlighet att i enskilda fall bedöma mäns och kvinnors kvalifikationer för en tjänst i viss mån olika med hänsyn till praktisk lämplighet och spe- ciella lokala behov. Man torde sålunda kunna komma att finna det önsk- värt att förhindra, att på grund av en principiellt genomförd likställighet samtliga befattningar inom vissa tjänsteområden skulle komma att vara besatta av endast ett kön, t. ex. enbart kvinnliga lärare vid ett högre allmänt läroverk för gossar. Likaledes torde även t. ex. en manlig gymnastiklärare böra anses mindre lämpad än en kvinnlig medsökande till tjänst i flickläro- verk, även om de formella meriterna äro likvärdiga.
Då emellertid de förhållanden, som kunna kräva dylik-a särskilda hänsyns- taganden, äro av tillfällig och föränderlig art, anse de sakkunniga sig icke kunna förorda, att dylika regler skulle i lag fastställas. Med sitt påpekande hava de sakkunniga endast önskat reservationsvis framhålla en svårighet, som icke helt får förbises vid ett genomförande av en principiellt fullständig likställighet mellan könen i fråga om behörighet att innehava statstjänst eller allmänt uppdrag.
De sakkunniga önska på ovan angivna grunder hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en revision av samtliga de lagbestämmelser som beröra frågan om kvinnors behörighet att inneha offentlig tjänst och uppdrag i syf— te att uppnå en fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpass— ning till de förändrade förhållandena.
Skyddslagstit'tning för kvinnor.
De sakkunniga hava tidigare i kap. 2 redogjort för de särskilda restrik- tioner, som gälla kvinnors rätt att deltaga i industriellt arbete.
Vad beträffar bestämmelsen om sex veckors obligatorisk ledighet vid barns- börd, torde den, särskilt sedan moderskapspenningen höjts till 75 kr. och gjorts tillgänglig för omkring 90 0/0 av alla barnaföderskor, ej medföra några avsevärda svårigheter utan i en hel del fall kunna tjäna såsom ett stöd för en från personliga friktioner fri överenskommelse om dylik ledighet. Ehuru moderskapspenningen ej utgör ersättning för under denna obligatoriska le- dighet förlorad arbetsförtjänst, torde denna olägenhet dock i viss grad hava
förminskats genom tillkomsten av möjlighet att erhålla den extra mödra- hjälpen av upp till 300 kr.
Vad återigen beträffar bestämmelsen om nattarbete, har den enligt de sak- kunnigas uppfattning varit av viss betydelse under den tidigare industriella perioden. Emellertid har man i de övriga nordiska länderna inga motsvaran— de lagbestämmelser. Arbeterskorna i vårt land hava kraftigt motsatt sig varje utökning av dessa nattarbetsbestämmelser, även i den form sådana föresla- gits i den internationella konvention, genom vilken man avser att täcka även den mindre industrien samt utsträcka skyddet till allt arbete i samband med industriella företag, det må gälla arbeterskor eller anställda. Ett dylikt ut— vidgande av nattarbetsförbudet anse även de sakkunniga direkt olämpligt. Det skulle kunna leda till att irritation skapades på arbetsmarknaden och att konkurrensen mellan manligt och kvinnligt arbete skärptes. Ett upphävan- de av hela förbudet skulle enligt de sakkunnigas mening vara till fördel, men det torde på grund av internationella förpliktelser för närvarande ej vara genomförbart. Närmast vore det angeläget, att nattarbetsförbudet för kvin- nor med hänsyn till själva sin tidsavgränsning kunde göras mindre stelt och mera anpassningsbart efter nuvarande förhållanden. Sålunda torde den ar- betstid, under vilken kvinnorna tillåtas arbeta, i vissa fall böra kunna förläg- gas med viss förskjutning till senare samt eventuellt även tidigare timmar. De sakkunniga vilja till slut för sin del uttala den förhoppningen, att jäm- ställdhet i här berörda hänseenden måtte uppnås för män och kvinnor genom att nattarbete överhuvud taget i större utsträckning måtte bringas att upphöra såsom en för alla parter olämplig och ohälsosam form av arbete.
Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning.
De offentligt reglerade utbildningsvägarna bliva under nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden av allt större betydelse för förvärvsmöjlighe- terna. I industrialismens tidigare skede förelågo större möjligheter att utan skolbildning och utan specialiserad yrkesträning taga sig fram genom sin per- sonliga skicklighet eller fallenhet för yrket. Detta var tiden för »the selfmade man», ty konkurrensen stod då i allmänhet mellan personer utan formell utbildning för de många yrken, som befunno sig i rask utveckling. Om den— na tids förhållanden skulle ha blivit beståndande och om samtidigt i enlighet med den följande tidsutvecklingen några av de sedan gammalt rådande spär- rarna mot kvinnor hade bortfallit, skulle man haft att vänta, att en fri kon— kurrens skulle fällt utslag även i fråga om mäns och kvinnors duglighet på olika arbetsområden. Emellertid går utvecklingen inom det privata närings- livet därhän, att denna fria konkurrens alltmer inskränkes. Organisationer- na på arbetsmarknaden fordra, att det fria yrkesbytet i största utsträckning får vika för en fast yrkesanknytning. Den fortskridande arbetsspecialiseringen gör det dessutom nödvändigt, att de unga genom en brett lagd förberedande utbildningstid få ersättning för de mera mångsidiga yrkeskunskaper, som det praktiska inlärandet i yrkena förr medförde.
Då utbildningsvägarna alltså alltmera måst regleras, hava framför allt skolformerna differentierats för att kunna tillgodose ungdomens yrkesutbild- ning. På de olika skolorna vilar numera det största ansvaret att leda ung- domen in i olika yrken. Därvid är det av största betydelse, att skolorna icke göra detta efter så traditionella och formella principer, att urvalet skulle kun- na bliva missledande. Ur de synpunkter, de sakkunniga hava att överväga, måste det särskilt framhållas, att skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag även fullt ut böra tillgodose den kvinnliga arbetskraftens behov.
De sakkunniga komma i det följande att söka ge en kort sammanfatt— ning av de olika utb—ildningsmöjligheter, som kunna tänkas beröra kvinnornas arbetsmöjligheter. I första hand uppmärksammas därvid de utbildningsfor- mer, som för viss statlig tjänst äro inlagda inom själva verket; därefter de offentliga yrkesskolorna och barndomsskolan, i den mån den har en yrkes- bestämd inriktning, samt slutligen vissa frågor angående yrkesorienteringens möjligheter att förhjälpa de unga till rätt yrke och rätt utbildning.
Inom den offentliga tjänsten föreligga i vissa fall särskilda kompetens- bestämmelser. Dessa äro för en del högre befattningar akademisk examen eller annan därmed jämställd utbildning. I andra fall föreskrives för kom- petens genomgång av inom resp. verk anordnade kurser, såsom inom kom- munikationsverken och tullverket. I senare fallet kan verket vid antagandet av elever till kursen påverka den framtida rekryteringen av de berörda be- fattningarna. I detta hänseende har tidigare från kvinnohåll riktats den an- märkningen, att kurserna icke alltid anordnats på sådant sätt, som stod i överensstämmelse med behörighetslagens anda och mening. Kvinnor ha ej be- retts tillträde på samma villkor som män, och till vissa kurser ha de varit utestängda, varigenom möjligheten till befordran minskats eller helt förlorats. Man torde dock ha rätt att betrakta detta som ett övergångsstadium, även om kvinnliga elever hittills endast i mycket ringa antal vunnit tillträde till de högre kurserna.
De sakkunniga vilja understryka, att det i det långa loppet blott kan vara till fördel för ämbetsverken själva, om konstlade hinder icke uppsättas för en öppen tävlan.
De offentliga utbildningsanstalterna stå i allmänhet öppna för såväl män som kvinnor eller också äro de fördelade i parallellinstitutioner för man- lig och kvinnlig ungdom. I vissa fall begränsas dock elevurvalet till ettdera könet. Sålunda är det givetvis att vänta, att de militära utbildningsplatserna äro förbehållna män. Det torde i detta sammanhang böra påminnas om, att sannolikt flera dylika särskilda utbildningsplatser finnas avsedda för kvinnlig än för manlig ungdom, varvid utom samtliga hushållsskolor såsom exempel även må nämnas sjuksköterskeskolor, handarbets-, barnavårds- och skolköksseminarier samt kommunala flickskolor. Det har emellertid knap- past från något håll allvarligt ifrågasatts, att man borde sträva efter en sådan
utjämning mellan könen, att de skulle taga i anspråk lika stora andelar av olika yrkesgrenar och utbildningsmöjligheter.
Vad särskilt gäller de högre stadiernas och mellanstadiernas skolformer torde tendensen numera vara, att de olika skolformerna formellt ställas öpp- na för såväl manlig som kvinnlig ungdom, och att därefter urvalet av elever utan auktoritativa åtgöranden kommer att betingas av individuella anlag och yrkets sociala traditioner. Anledning torde alltså knappast föreligga att ur de synpunkter, som de sakkunniga hava att företräda, på detta område kräva någon ändring.
Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid böra framhållas, att särskilda utbildningsanstalter, i den mån det yrke de utbilda för är öppet för ungdom av bägge könen,_ helst borde anordnas såsom samskolor. Det torde nämligen kunna med viss sannolikhet antagas, att bristen på kamrat- ligt umgänge med yrkeskolleger av annat kön under utbildningstiden för framtiden försvårar samarbetet och bidrager till att vidmakthålla vissa otids- enliga och känslobetingade vanföreställningar om det motsatta könet.
De sakkunniga övergå därefter till att behandla de utbildningsmöjligheter, som närmast ansluta till folkskolan. Det torde icke kunna förnekas, att den elementära förberedelse, som gives för de stora yrkesgrupperna inom jord- bruk, industri, handel och hantverk, knappast i samma mån komma flickor som pojkar till godo. Mest jämställda äro i detta hänseende såväl skolor som volontärplatser för affärs- och kontorsverksamhet. Däremot hava för de övri- ga, i det nutida ekonomiska livet betydelsefulla arbetsgrenarna, kvarlevande föreställningar från äldre tider tydligen i stor utsträckning varit vägledande. Det torde sålunda vara påtagligt, att man med hänsyn till att en stor mängd unga flickor i regel ägna sig åt husligt arbete, ej tillräckligt uppmärksam- mat behovet av annan yrkesutbildning för dem. Deras valfrihet har blivit starkt begränsad. Olika inställningar och traditioner ha emellertid gjort sig gällande på olika områden, varför en summarisk överblick av dessa torde vara lämplig.
De yrkesskolor, som ha till ändamål att befrämja utbildningen för industri- arbete, ha så gott som uteslutande tagit sikte på den manliga arbetskraften. Trots att kvinnor utgöra omkring 1/e av hela den i industrien sysselsatta ar- betarstammen, äro de olika verkstads-, lärlings- och yrkesskolorna i allmän- het inrättade för de speciellt manliga yrkesgrenarna. Dock torde höra på- pekas, att de kvinnliga industriarbetarna för närvarande till mycket stor del sysselsättas inom sådana fack, där icke heller den manliga arbetskraften äger särskild yrkesutbildning. Det har heller icke tillräckligt betonats för de unga flickorna, att de hava intresse av att söka upp de mer yrkesskickliga in- dustrigrenarna och att även de böra utnyttja möjligheterna till skolning för sitt blivande yrke, om de skola ha någon utsikt att komma fram på banan och att vinna den framtidstrygghet, som även kvinnorna böra förvissa sig om. Man torde böra inse, att, när kvinnlig arbetskraft i så stor utsträckning tages i anspråk för industriellt arbete, den också bör beredas bättre möj- ligheter till utbildning, befordran och specialisering. För ett bättre tillgodo-
seende av flickornas tekniska utbildning tala dessutom även allmännare skäl. Dessa göra sig emellertid med samma styrka gällande för hantverkare och komma därför att av de sakkunniga behandlas i ett sammanhang här nedan.
För hantverksutbildningen torde en enbart traditionell inställning spela större roll än på något annat håll. Sålunda är det fortfarande mycket svårt för unga flickor att vinna inträde såsom lärlingar i sådana hantverksgrenar, där man inte är speciellt inriktad på att använda kvinnlig arbetskraft. Själva rekryteringssättet blir här ofta av avgörande betydelse, i det att till lärlingar i första hand antagas förutvarande springpojkar.
Även yrkesskolorna på området ha samma benägenhet att följa en traditio- nell uppdelning. På en del platser finnas visserligen verkstadsskolor för kläd- och pälssömmerskor samt hattmodister, men ett betydligt större antal orter och även ett betydligt större antal yrkesgrenar hava utbildningslinjer avsedda för manlig ungdom. I själv-a verket torde ett flertal av de tillgäng— liga yrkesskolelinjerna inom hantverkets område i och för sig vara lämpli- ga även för kvinnlig ungdom, t. ex. tapetserare, urmakare, instrumentmakare, guldsmeder. I regel torde det emellertid med flickornas möjligheter på dessa banor förhålla sig, som det uttryckes i den broschyr för flickornas yrkesval, som utdelas i Stockholms folkskolor: »I skolorna för urm-akare, guldsmeder, tapetserare, instrumentmakare, möbelsnickare finnes intet formellt hinder för flickor att komma in, men på grund av det stora antalet manliga tsö- kande, åt vilka givits företräde, har det i praktiken visat sig vara synnerli- gen svärt för flickor att vinna inträde i dessa skolor och äro utsikterna för dem att skaffa sig utbildning i ifrågavarande även för kvinnor passande yrken alltjämt mycket små».1
Man har emellertid i detta sammanhang icke endast att taga hänsyn till de förvärvsmöjligheter som flickor otvivelaktigt i viss mån utestängas från, samt till att den utjämning mellan manligt och kvinnligt arbete icke kom- mer till stånd, vilken i och för sig vore önskvärd när särskilda anlag icke kräva gränsdragning. Ett bakomliggande intreSSe av än allmännare art gör det dessutom önskvärt, att frågan om flickornas tekniska och hantverks- mässiga utbildning tages upp till behandling. Det må därvid till en början framhävas, att de sakkunniga icke finna det vara något samhällsintresse att söka leda in ett större flertal flickor på sådana yrkesområden, som förut- sätta särskild mekanisk begåvning, då det otvivelaktigt torde ligga en rik- tig iakttagelse bakom antagandet, att pojkar äro överlägsna med hänsyn till dessa anlag, liksom att flickor hava andra begåvningsföreträden. Konstate- randet av denna begåvningsskillnad bör emellertid å andra sidan icke heller få leda till att en kategorisk uppdelning av utbildningsmöjligheterna göres eller vidmakthålles. Det blir fastmera nödvändigt att främst taga hänsyn till vad tiden kräver av de unga och att därefter omskapa utbildningen för att göra såväl flickor som pojkar så arbetsdugliga som möjligt.
Vid en dylik omprövning skall man finna, att den moderna utvecklingen ställer större krav på människornas förmåga att handhava maskiner i olika
' Vad vill du bli? utgiven av Stockholms stads folkskolor. 17 uppl. 1937.
arbetssammanhang. Icke endast inom industri och hantverk utan även inom kontorsarbete, jordbruk och husligt arbete användas alltmer tekniska hjälp— medel. Under sådana förhållanden tOrde man ej böra stanna vid konsta- terandet av de unga flickornas mindre genomsnittsbegåvning för mekaniska ting. Skillnaden i naturliga anlag är icke ägnad att kategoriskt hänföra alla för mekaniska ting obegåvade till ett kön och alla begåvade till ett annat. Skillnaden är icke heller i och för sig så stor, att den skulle behöva göra sig märkbar, när det gäller de alldagliga genomsnittsprestationerna, om blott träningen och den genom lek, hemsysselsättningar etc. skapade inställningen vore densamma.
Skolan har här en viktig uppgift att fylla. Den nuvarande utvecklingen gör det utan tvivel nödvändigt att snarast möjligt i någon form ge även flic- korna det mått av teknisk allmänbildning, som de flesta människor i våra dagar böra äga, om de icke skola stå handfallna inför det praktiska livets krav i yrke och hem. Det är troligt, att detta mål skulle kunna uppnås med mer ändamålsenliga och allmännare verkande medel (t. ex. inom slöjdunder- visningen) än genom att öppna de dock för ett begränsat fåtal avsedda yr- kesskolorna inom hithörande fack. Det är här frågan om en yrkesutbildningen föregående teknisk allmänbildning, som i våra dagar är och i framtiden ännu mera blir praktiskt nödvändig.
Även yrkesutbildningen för det husliga arbetet gives delvis i yrkesskolors form, liksom i lärlings- och aftonkurser av olika slag. Om effektiviteten av denna undervisning föreligger annan utredning, vari även förordas statliga åtgärder av olika slag.1 Det synes de sakkunniga vara i hög grad önskvärt att målmedvetna ansträngningar göras för att effektivisera, rationalisera och vidga dessa utbildningsmöjligheter. Emellertid borde även inom den för alla grundläggande barndomsskolan allmännare beredas plats för en viss förbe— redande undervisning i hithörande ämnen. Liksom i fråga om den tekniska allmänbildningen bör skolans undervisning i husligt arbete betraktas under synvinkeln av att ett visst mått av kunnande och omdöme i hem- och famil— jefrågor hör med till den allmänbildning i praktiska ting, som det alltmer blir skolans uppgift att giva. Denna allmänbildning bör under sådana förhållan- den ocksä göras allmän; den bör icke betraktas såsom en preliminär yrkes- utbildning, den bör vidare icke som hittills endast komma vissa distrikt och vissa skolformer till del. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida den icke även bör så inriktas, att den till viss del med samma kursinnehåll, till viss del med annan praktisk inriktning, bör komma även barndomsskolans man- liga elever till del. Med tanke på kvinnornas samhälleliga skyldigheter torde det även böra betonas, att flickor ha samma behov som pojkar av allmänt medborgerliga kunskaper, och att sådan undervisning ej må skjutas åt sidan i de för flickor avsedda skolformerna.
Det är de sakkunnigas förhoppning, att dessa principiella synpunkter om praktisk allmänbildning i såväl tekniska som husliga ting för såväl manlig som kvinnlig ungdom måtte vinna beaktande vid de utredningar i olika in-
1 Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden (Stat. off. utr. 1937: 16).
stanser, för vilka dessa frågor äro föremål. Likaså önska de sakkunniga un- derstryka nödvändigheten av att även de lägre yrkesskolorna inriktas på att med större mångsidighet tillgodose den kvinnliga ungdomens yrkesutbild— ning.
Vad gäller jordbrukets utbildningsmöjligheter är till en början den högre l-antbruksundervisningen liksom all högskoleutbildning öppen för kvinnor på samma villkor som för män. Kvinnor äga sålunda tillträde till lantbruks- högskolan vid Ultuna och lantbruksinstitutet vid Alnarp och ha också i en- staka fall använt sig härav. Vad beträffar den lägre lantbruksundervis- ningen har denna varit föremål för utredning inom annan kommitté.1 Nämn- da förslag hava ännu icke föranlett någon åtgärd. De sakkunniga anse sig endast höra i detta sammanhang överväga, huruvida några särskilda syn- punkter böra läggas på de utbildningsmöjligheter, som stå kvinnorna till buds.
Sådan lägre yrkesundervisning lämnas i lanthushållsskolor, lantmanna- skolor och lantbruksskolor, varförutom vissa specialkurser med statsunder- stöd anordnas, t. ex. för utbildning av ladugårdsskötare och mejerister.
Såsom redan av namnet framgår äro särskilt lanthushållsskolorna avsedda för kvinnlig ungdom, men något hinder föreligger i och för sig icke för manlig ungdom att vinna inträde vid dessa skolor. Vid dessa skolor läm— nas undervisning huvudsakligast i sådana ämnen som ingå i en nutida lant- husmoders göromål. Då utvecklingen går i den riktningen att alltmer be- fria husmodern från tungt ladugårds- och jordbruksarbete och att koncen— trera hennes arbetsområde till det som huvudsakligen rör hemmet och fa- miljen, ha lanthushållsskolorna anpassat sina skolplaner med hänsyn härtill. Sålunda ägnas den väsentliga uppmärksamheten åt sådana ämnen som nä— ringslära, hemmets ekonomi, hälsolära och barnavård etc. Detta utesluter emellertid icke att därjämte lämnas en viss såväl teoretisk som praktisk un- dervisning i sådana grenar av jordbruksarbete, i vilka kvinnor med hänsyn till sina kroppskrafter och till sitt samtidiga hushållsarbete lämpligen kunna deltaga. Den här antydda inriktningen av undervisningen sammanhänger med ett allmänt strävande att på ett rimligt sätt begränsa lanthusmöd- rarnas alltför tunga arbetsbörda och att på männen överflytta en del av de göromål som hittills i stor utsträckning ålegat kvinnorna, främst ladugårds- arbetet.
Vid lantmannaskolorna, som äro avsedda för brukare av egen jord, läm- nas teoretisk och praktisk undervisning i jordbruksskötsel. Dessa skolor stå öppna även för flickor, men först under senare år hava flickor börjat söka sig in till dessa ehuru ännu i mycket ringa antal. Med hänsyn till att det inom jordbruket finnes icke mindre än omkring 40000 kvinnor, som äro självständiga företagare, och med påpekande jämväl av hur vanlig yrkes- utbildning i jordbruk för flickor är i vårt grannland Finland, anse de sak- kunniga det vara angeläget, att flera kvinnliga elever än vad nu är fallet
' Betänkande med förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande (Stat off. utr. 1937: 33).
uppmärksamma denna utbildningsmöjlighet. I den mån elevtillströmning- en från kvinnornas sida blir större, är det önskvärt att lantmannaskolorna utvidgas så, att de kunna möta det ökade kravet på elevplatser.
Lantbruksskolorna äro slutligen i södra och mellersta Sverige huvudsak- ligen avsedda för blivande arbetsledare inom jordbruket, men i Norrland och Dalarna även för blivande brukare. Den undervisning som lämnas i dessa skolor har hittills varit avsedd uteslutande för män.
Även inom jordbruket börjar en viss arbetsspecialisering att göra sig gäl- lande. Ett uttryck härför är, att vissa specialkurser på jordbrukets område anordnas med hjälp av statsunderstöd. Enligt reglemente av den 28 augusti 1917 kan sålunda statsunderstöd erhållas till utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland, Dalarna och Värmland. Dessa kurser skola vara förlagda till lantbruks-, lantmanna— eller lanthushållsskolor eller annan jäm- förbar anstalt och omfatta minst två och en halv månader. Genom beslut av 1935 års riksdag skulle dylika kurser anordnas också för män samt för- läggas till övriga delar av landet. Avsikten var, att »genom ladugårdsper- sonalens utbildning det skulle bli möjligt att till en viss grad höja ladugårds- arbetarnas anseende och att väcka ungdomens intresse för yrket». Intresset från männens sida har emellertid visat sig mycket obetydligt, varför man vid 1938 års riksdag på förslag av lantbruksstyrelsen beslutat öppna samtliga kurser för såväl manliga som kvinnliga elever. Inträdesvillkoren äro desam- ma, utbildningen likaså och stipendierna, som rätt väsentligt höjts, utgå oavsett kön med samma belopp. Med tanke på det intresse för omvårdnad av levande väsen, som kvinnor i regel ha, torde man möjligen till detta yrke ha att vänta en viss tillströmning från kvinnornas sida, förutsatt att yrket blir ett skäligt betalt specialarbete utan sammanblandning med husligt ar- bete. På enskilt initiativ har försök med gott resultat gjorts med dylik spe- cialutbildning för större ladugårdar.
Statsunderstöd gives även för ett antal lägre mejeriskolor för kvinnor. Dylika kurser omfatta både praktisk och teoretisk utbildning. Genom beslut av 1938 års riksdag skola dessa lägre skolor även vara öppna för män. Den högre undervisningen på detta område föreslås skola förläggas till Alnarp och torde därigenom bliva tillgänglig även för kvinnliga elever.
I den män kvinnor beredas tillfälle till utbildning på dylika specialområ- den inom jordbruksarbetet, torde man kunna förvänta, att i vårt land lik- som i flera andra länder kvinnor komma att ägna sig åt sådant arbete. De sakkunniga vilja därför rekommendera, att tillräckliga stipendier ställas till förfogande för såväl kvinnliga som manliga elevers bevis-tande av special— kurser för jordbruksarbete samt att utrymmesförhållandena så ordnas vid härför avsedda utbildningsanstalter, att de i full utsträckning och på samma villkor hållas öppna även för kvinnor.
I detta sammanhang torde även frågan om yrkesorientering böra beröras. Yrkesvalets problem gäller visserligen i lika hög grad den manliga som den kvinnliga arbetskraften, men då de sakkunniga ha att utreda kvinnoarbetets
olika sidor, torde det vara lämpligt att även taga i skärskådande, vilka möjligheter samhället har att leda denna arbetskraft in på de vägar, som ur olika synpunkter äro mest gagneliga. Det har redan framhållits, hur värdefullt det är att ge den kvinnliga ungdomen en förberedande allmän- bildning i tekniska och medborgerliga frågor och i frågor som röra hem- och familjeliv. Likaså har understrukits betydelsen av en ökad och förbättrad yrkesutbildning icke blott för husligt arbete och olika former av lantarbete, utan även för hantverk och olika former av industriarbete. Betydelsen av att de unga välja rätt, när det gäller deras framtidsarbete, behöver knappast påpekas. Moderna undersökningar ha med all styrka framhållit, att arbets- resultatet i hög grad är beroende av individens intresse och lämplighet för yrket. Det ligger sålunda i samhällets intresse att vara ungdomen behjälplig att i möjligaste mån erhålla den ur egen och samhällelig synpunkt rätta arbetsanställningen.
Genom motioner vid 1938 års riksdag (I: 210 och II: 335) äskades vissa åt— gärder till yrkesorienteringens effektivisering: »näringslivets mångsidiga ut— veckling har medfört ökade svårigheter för den enskilde att överblicka den mångfald av levnadsbanor och utkomstmöjligheter som erbjuda sig.» —— — — »Då det gäller att överskåda arbetsmarknadens möjligheter räcker det icke med de uppgifter, som stå till buds rörande tillgång och efterfrågan på ar- betstillfällen för dagen, utan det kräves förmåga att bedöma utvecklingen på längre sikt inom olika yrkesområden. Det är sålunda omöjligt för de unga att företaga ett tillfredsställande yrkesval på egen hand eller med ledning endast av slumpvis inhämtade råd och upplysningar.» Motionen utmynnar i en hemställan om en utredning rörande lämpligaste formen för en centrali- serad upplysningsverksamhet för ungdomens yrkesvägledning. Riksdagen har i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en sådan utredning.
De sakkunniga, som med stor tillfredsställelse hälsa detta förslag, vilja för sin del blott uttala den förhoppningen, att hänsyn därvidlag kommer att i lika mån tagas till den kvinnliga som till den manliga arbetskraftens varie- rande behov och att särskilt upplysningsverksamheten kommer att innesluta sådana moment, som kunna ge de unga flickorna en verklighetstrogen upp- fattning om deras framtida försörjningsförhållanden samt om behovet av en pliktmedveten yrkesinställning.
Emellertid torde man vara tvungen att räkna med att ungdom ej så sällan av nöden tvingas in på banor, som kanske ej äro de för deras anlag bäst lämpade. En yrkesorienteringsbyrå bör därför helst ha till sitt förfogande vissa möjligheter att mera direkt kunna hjälpa den arbetssökande att finna sig tillrätta i sitt yrke. Man bör sålunda icke nöja sig med att konstatera en för visst yrke mindre lämplig egenskap utan bör även äga möjlighet t. ex. att kunna lära den unge hur denna egenskap skall kunna bortarbetas. Detta kunde exempelvis ske genom att arbetsförmedlingarna eller de särskilda yr- kesrådgivningsinstanserna sökte anknytning och samarbete med yrkesskolor eller verkstäder av olika slag, som möjliggöra en prövning av arbetsviljan och arbetsdugligheten eller som ge tillfälle till uppövandet av kunskaper och
färdigheter. I tider av arbetslöshet kan det rentav gälla att anvisa och möj- liggöra en helt ny yrkesutbildning, men i regel torde endast en allmän an- lagsorientering till ledning för arbetsförmedlingen vara av nöden. Kvinnliga arbetssökande hänvisas sålunda ej sällan utan vidare till husligt arbete, där- för att de anses såsom kvinnor självklart vara dugliga härtill. En efter prak- tiska iakttagelser gjord sovring för även detta arbetsområde skulle vara sär- deles fördelaktig för både arbetsgivare och anställda samt skulle tjäna till att i det allmänna medvetandet göra detta yrke mer värderat.
De sakkunniga, som livligt tillstyrka en snar utredning av en centralise— rad upplysningsverksamhet för ungdomens yrkesutbildning, ha i detta sam- manhang endast velat påpeka, att en dylik upplysningsverksamhet även borde kunna i viss mån inriktas på att underlätta ett önskvärt yrkesbyte;E Detta problem reser sig särskilt ofta för kvinnor i medelåldern, såväl för dem, vilka i ungdomen övergått från förvärvsarbete till husligt arbete i eget hem och vilka hava särskilt svårt att vid ett senare tillfälle återvinna för— värvsarbete, som för dem, vilka på grund av arbetets att redan vid inträ— dande medelålder anses >>uttjänta».
Geografisk lokalisering av arbetsmöiligheter för män och kvinnor.
Såsom flera gånger i de sakkunnigas framställning berörts, synes en tradi- tionell uppdelning av yrkesområdena på manliga och kvinnliga alltjämt bibe— hållas och därigenom skapas även en ojämn geografisk fördelning av män- nen och kvinnorna. Denna fråga är i och för sig av mindre arbetsmarknads— ekonomisk vikt och av större betydelse för familjebildningen och trivseln i sammanlevnaden, men då reformer, som möjligtvis skulle kunna bidraga att minska denna olägenhet, måste röra arbetsförhållandena, anse sig de sak- kunniga låmpligen höra i sitt allmänna sammanhang vidröra även denna fråga.
I visst avseende äro hithörande problem föremål för annan utredning, nämligen i vad gäller den s. k. »flykten från landsbygden». Problemet är emellertid såsom de sakkunniga se det av vida större räckvidd, i det att varje ensidig uppdelning av manlig och kvinnlig arbetskraft å skilda områden kan komma att medföra, att män och kvinnor på ett ur samhällets synpunkt mindre önskvärt sätt isoleras från varandra. Även svårigheterna att er- hålla arbetskraft av det ena eller andra slaget ökas, om efterfrågan på en viss ort endast inriktas på den ena hälften av familjemedlemmarna. Denna fråga berör icke endast makars möjlighet att vinna anställning å samma ort utan även föräldrars möjlighet att sammanhålla sina familjer och att ha barnen längre tid boende i hemmet eller nära detsamma. Detta pro- blem ger sig givetvis mest tillkänna i de fall, då ett distrikt nästan helt be- härskas av en viss näringsgren. Vid en allmän undersökning kunna emel- lertid egentligen endast jordbruk och industri komma i fråga såsom stora nog att sätta sin prägel på en hel ort.
14—378661.
Inom jordbruksdistrikten ligger problemet väsentligen däri, att kvinnorna i stor utsträckning lämna landsbygden för att söka sig arbete i städer och industrisamhällen. Detta har medfört svårigheter, dels att för jordbruket anskaffa kvinnlig arbetskraft i erforderlig utsträckning och dels att möjlig- göra giftermäl för jordbrukets unga män. Olika förslag till lösning av detta problem ha under den aktuella diskussionen framkommit. Därav må i första hand nämnas strävandena att underlätta jordbrukarehustrurnas arbete i hemmet, för att därigenom göra denna livsuppgift mera tillfredsställande att se fram emot för de unga kvinnorna. Detta syfte är förtjänt av allt stöd. Det torde dock böra framhållas, att ju mer hemarbetet rationaliseras, desto mindre tenderar det att kräva arbetskraft. Visserligen är den tid ännu långt avlägsen, då husmödrarnas arbete underlättats mer än till att komma på en mer likställd nivå med annat arbete. Den alltför långa arbetstiden måste först rationaliseras bort och endast därefter kan en direkt minskning i lant— hemmens behov av huslig arbetskraft komma att förmärkas.
Emellertid är det tydligt, att det större antalet unga kvinnor knappast med denna utveckling komma att finna sin bärgning på landsbygden i form av hushållsarbete. För att utjämna könsproportionerna mellan land och stad fordras fastmera, att åt unga kvinnor beredas även andra arbetsmöj— ligheter. Sålunda finnes inom det egentliga jordbruket ett icke mättat behov av arbetskraft. Kvinnorna visa emellertid en växande ovillighet att åtaga sig detta arbete på de villkor som hittills rätt. För att möta denna svårighet har man troligtvis att göra mycket allvarliga omprövningar av frågan om jord- brukets lönsamhet.
Den ekonomiska frågan är emellertid icke den enda. Det synes de sak- kunniga svårt att föreställa sig, att man skulle kunna uppnå något mera jämstort antal av män och kvinnor i jordbruksdistrikten utan att gränser— na för vad som hittills betraktats som manligt och kvinnligt arbete bli mind- re skarpa. Arbetet inom jordbruket måste, då det allmänt rationaliseras samt med hänsyn till arbetsansträngningen underlättas och med hänsyn till löne— villkoren blir mer jämställt med industriarbetet, i större utsträckning böra fördelas på yrkeskunniga personer av bägge könen, om den avsevärda ök— ning av kvinnor inom jordbruksområdena, som visat sig vara för äkten- skapsbildningen och trivseln behövliga, skall kunna komma till stånd. Detta innebär i och för sig stora omvälvningar inom den yrkesgren, som givetvis mest av alla bevaras i traditionell form, men de sakkunniga äro medvetna om att även utan detta speciella hänsynstagande sådana omvälvningar före- stå, då problemet om jordbrukets arbetskraft antar allt svårare karaktär. Inför övervägandet av olika omläggningar torde det för närvarande räcka att påpeka, att i den mån jordbruksarbetet underlättas med maskinella hjälp— medel samt i den mån det blir mer beroende av föregående, om än kort- varig, specialutbildning, kommer ett större antal kvinnor än hittills att kun— na anses för dylikt arbete lämpliga.
Inom industrien ligger problemet på ett annat plan och framträder i regel ej som en »avfolkning» utan mera i bristande arbetsmöjligheter för det ena
eller andra könet, vilken företeelse i sin tur medför ovan omnämnda familje- sociala svårigheter. Det har t. ex. alltmera börjat uppmärksammas, hur i de speciellt manliga sågverks- och malmdistrikten samt å skilda orter med hu— vudsakligen män anställda i mekaniska verkstäder o. dyl. de unga flickornas syselsättningsproblem inger bekymmer. I allmänhet ha för dem inga andra yrkesmöjligheter stått till buds än husligt arbete i ringa omfattning samt några enstaka anställningar i kaféer, i frisersalonger, i affärer och på kon— tor. En undersökning har sålunda visat, att i de tre Norrlandslänen Väster- norrland, Västerbotten och Norrbotten ej funnos mer än 125 arbetsställen med sammanlagt 953 arbeterskor, som kunde komma under beteckningen »industriellt arbete», under det att motsvarande tal för Skåne och Blekinge voro 715 arbetsställen med 22 542 arbeterskor. För den manliga befolk- ningen är fördelningen en helt annan.
För orter med ensartad manlig industri har resultatet blivit, att unga kvin- nor antingen måste mer än de unga männen söka sig bort eller att de — och detta gäller numera även arbetarcklassen —- kvarstanna där såsom hem— madöttrar utan tillräckliga arbetsuppgifter och utan att erhålla en för deras framtida liv värdefull utbildning i något hänseende eller ens en riktig in- ställning till arbetet och till livets ekonomiska förhållanden. För att uppnå en viss önskvärd balans i sysselsättningsmöjligheterna på dylika orter blir det allt nödvändigare att tillskapa någon kompletteringsindustri, som sär- skilt använder sig av kvinnlig arbetskraft. Exempel på ett dylikt förfa- rande ha icke heller saknats; det må vara tillräckligt att här omnämna, hurusom en syfabrik under uttrycklig motivering med ovan anförda skäl förlagts i närheten av mera manligt betonad industri i Småland. Det om- vända förhållandet har också inträffat, att på en ort med särskilt kvinnligt betonad industri, arbetsmöjligheter för män måst tillskapas, för att man skulle få behålla en bofast kvinnlig arbetarestam.
Under synpunkten av en sålunda önskvärd kompletterig av manlig, resp. kvinnlig industri skulle i vårt land behövas en mera målmedveten lokalise— ringspolitik för industriföretag. Den mänskliga arbetskraften ställer större anspråk än hittills på att bli beaktad i det ekonomiska livets planmäs— siga ordning. Då emellertid auktoritativa ingrepp på detta område knap— past övervägts eller ens skulle vara möjliga, se de sakkunniga ingen, anled— ning att i ett speciellt yrkande sammanfatta de önskemål, som deras föregå- ende utredning lett fram till. Kommunerna torde hava viss möjlighet att, t. ex. genom sin tomtpolitik, uppmuntra förläggandet av dylika komplette— ringsindustrier till lämpliga orter. Den enskilda företagsamheten bör dock huvudsakligen göras uppmärksam på att ett samhälleligt problem håller på att växa fram, men att det ligger i företagens makt och troligen även i deras intresse att på ett jämnare sätt utnyttja den till olika orter bundna arbets- kraften.
Avdelning 11. De gifta kvinnorna på arbetsmarknaden.
Sedan de sakkunniga i föregående avdelning behandlat en del allmännare kvinnoarbetsproblem samt även sökt bedöma de särskilda överväganden och förslag i olika hänseenden, som i det aktuella läget synas påkallade, komma de sakkunniga att i detta avsnitt närmare behandla det delproblem, vari tids- utvecklingen liksom sammanbryter alla kvinnoarbetets anpassningssvårighe- ter, nämligen frågan om de gifta kvinnornas ställning i arbetslivet. Därvid tillgodogöra sig de sakkunniga i stor utsträckning den teckning av kvinno— arbetsproblemens bakgrund, som i det föregående givits. En redogörelse har lämnats för det kvinnliga arbetets utveckling från agrara självhushållnings- former fram till våra dagars industriellt betonade arbetsförhållanden. Vi- dare har en allmän kartläggning gjorts av de yrken i Sverige, där kvinnor- na i större utsträckning vunnit sysselsättning, varvid en detaljredogörelse för kvinnors förekomst inom olika yrkesgrenar givits i bilaga 1. Genom vissa statistiska undersökningar hava de sakkunniga vidare sökt lägga grunden för en bedömning av den manliga och kvinnliga arbetskraftens olika kost- samhet, varvid för en särskild kårs vidkommande, nämligen folkskollärar- na, en mera ingående jämförelse mellan mäns och kvinnors arbete gjorts. Under hela denna framställning har flerfaldiga gånger de gifta kvinnornas särproblem belysts, och sådana sakuppgifter, som äro ägnade att under- lätta bedömandet av gift kvinnas lämplighet och behörighet till förvärvsar- bete, i olika sammanhang infogats. I det följande anse sig de sakkunniga med hänsyn till detta endast böra behandla de problem, vilka på särskilda punkter äro nödvändiga för att komplettera framställningen.
Då de åtgärder, som i Sverige i olika instanser föreslagits för att förhindra eller underlätta de gifta kvinnornas förvärvsarbete, icke framkommit fri- stående från den ekonomiska utvecklingen i andra länder, hava de sakkun- niga i första hand velat lämna en redogörelse för hur motsvarande problem lösts och diskuterats utomlands.
Kap. 6. De förvärvsarbetande kvinnornas ställning på arbets- marknaden i vissa främmande länder, med särskild hän- syn till de gifta kvinnorna.
Då man söker vinna någon jämförande överblick över kvinnornas ställ— ning i andra länder och särskilt över tendenser till sådan utvidgning eller in- skränkning i kvinnornas arbetsrätt, som av offentliga myndigheter kan vidtagas, måste uppmärksamheten så gott som företrädesvis inriktas å kvinn- liga befattningshavare i allmän tjänst.
Framställningen har disponerats på tvenne huvudavsnitt. I det första av dessa behandlas villkoren för kvinnor i allmän tjänst, varvid framställ- ningen i huvudsak bygger på en rapport, som sammanställts inom Internatio— nella arbetsbyrån i Geneve i februari 1936. För större överskådlighets skull ha uppgifterna från de olika länderna skilts isär på vissa huvudfrågor, näm- ligen
a) rätt till anställning och befordran,
b) rätt till behållande av tjänst vid giftermål, 0) lika eller olika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare,
d) makars anställning å samma ort,
e) pensionsålder samt
f) moderskapsledighet.
Det andra avsnittet ger en mer resonerande skildring av den våg av åt- gärder och diskussioner i restriktiv riktning, som följde den sista krisarbets- lösheten i spåren. Även denna framställning bygger på internationellt redi- gerade uppgifter; huvudsakligen publicerade i Industrial and Labour Infor- mation, utgiven av Internationella arbetsbyrån i Geneve.
I. Bestämmelser rörande offentlig tjänst.
Rätt till anställning och befordran. Belgien. Svåröverskådlig situation, då bestämmelserna skifta. Förordningar om inskränkning av kvinnlig arbetskraft 1934 ha återkallats (se vidare i nästa av- snitt.)
Canada. Principiellt lika behörighet med män, men vissa tjänster kunna förbe— hållas endera könet.
Enligt 1927 års lag om civil statstjänst utses kandidater till utnämning inom för- valtningen efter ansökan. Rätt till ansökan står öppen för envar, som lagenligt kan utnämnas inom den tjänstegrupp ansökan gäller. Emellertid finnes ett tillägg, en- ligt vilket förvaltningskommissionen (Civil Service Commission), som har att hand- lägga ansökningarna, kan uppställa inskränkande bestämmelser med avseende på ålder, kön, hälsotillstånd, karaktär och moral samt andra egenskaper, som enligt kommissionens bedömande erfordras för de åligganden tjänsten kräver.
Danmark. Behörighetslag beslutad 1919, innehåller undantag för militära och kyrkliga tjänster.
England. Behörighetslag av 1919; dock med ett provisorium, att Kungl. Maj:t har rätt föreskriva särskilda förordningar om kvinnors tillträde till administrationen. Vissa officiella kommittéer av 1920 och 1929 ha velat fullt ut hävda behörighets- regeln. F. 11. finnas särbestämmelser för olika departement samt för olika tjänste- klasser; i allmänhet ha kvinnorna fritt tillträde till lägre men ej till högre tjänster.
Finland. Behörighetslag av 1926. Vissa specificerade tjänster, bl. a. prästerliga, äro reserverade för män, vissa andra finnas reserverade för kvinnor.
Frankrike. Varje statligt departement har särskild förordning och situationen är därför svåröverskådlig. I allmänhet finnas inga restriktioner, men i vissa de- partement (kolonial-, finans- och justitiedepartementen m. fl.) hindras kvinnorna av klausul om fullgjord militärtjänst. Sedan 1936 hava flera departement åter med- givit ansökningsrätt till tjänst för kvinnor, vilken rätt under två års tid varit upp- hävd, dock med en ny bestämmelse fastställande maximiantal för av kvinnor inne- havda tjänster inom resp. tjänstegrupper. Deras ansökningsrätt kan åter upphävas, då detta maximium uppnåtts. Proportionen är vanligen fastställd till 50 %.
Förenta Staterna. Förhållandena äro svåröverskådliga, då varje delstat och många lokala myndigheter ha egna bestämmelser. I den federativa förvaltningen finnas inga restriktioner. F. d. krigsdeltagare ha företräde till alla statstjänster, varför proportionen kvinnor måste bli lägre.
Holland. Inga andra restriktioner finnas än att kvinnor på grund av vissa sär- bestämmelser uteslutas från domartjänster, diplomatiska och konsulära tjänster.
Italien. Före 1933 fanns ingen inskränkning annat än för militära, diplomatiska och domartjänster. Efter 1933 har en kontingentering införts, som ger verken rätt att begränsa kvinnors tillträde.
Jugoslavien. Restriktioner finnas endast för domartjänster samt kontingentering inom post, telegraf och telefon.
Norge. Behörighetslag av 1938. Vissa restriktioner beträffande de prästerliga tjänsterna.
Polen. Inga restriktioner finnas. Ett stort antal kvinnor äro anställda i olika statstjänster.
Rumänien. Inga restriktioner finnas enligt behörighetslag av 1923. Inom post och telegraf stå dock vissa hinder i vägen för befordran. Kvinnor äga ej tillträde till domarämbetet.
Schweiz. Behörighetslag av 1927. För en del poster fordras viss militär rang, vilket utestänger kvinnor.
Sovjetunionen. Full likställighet.
Spanien. Inga restriktioner finnas enligt konstitutionen av 1931. Senare för- ändringar ej rapporterade.
Tjeclroslovakiet. Inga restriktioner.
Tyskland. Före 1933 rådde full likställighet; principen var inskriven i författ- ningen.
Efter 1933: Lagen av 30 juni 1933 m. fl. stadga inskränkningar i kvinnors arbets- rätt. Utnämning till ordinarie kan ske först vid 35 års ålder. Flera restriktiva förordningar, bl. a. att kvinnor ej kunna utnämnas till domare eller allmän åklagare.
Österrike.1 Konstitutionellt lika rätt föreskrevs enligt förbundslagen av 1920, som uteslöt varje privilegium grundat på härstamning, kön, stånd och klass. Sedermera ha emellertid angående kvinnliga tjänstemän särskilda bestämmelser utfärdats, var- igenom nämnda princip frångåtts.
Rätt till behållande av tjänst vid giftermål.
Belgien. De kvinnor, som redan ha anställts, behålla sin tjänst. Nödåtgärd 1934 tillät avsked, men denna rätt utnyttjades knappast. Jämlikt paragraf 19 i regle- mente rörande sjuksköterskor vid 5. k. blandade sjukhus, underställda försvars- ministeriet, anses sjuksköterska som ingår giftermål hava begärt avsked.
Canada. Avsked vid giftermål. Gifta kvinnor anställas ej, såvida ej brist råder på arbetskraft, eller om mannen är arbetsoförmögen eller särskilda kvalifikationer äro för handen.
Danmark. Inga restriktioner finnas. Finland. Inga restriktioner finnas. Frankrike. Inga restriktioner finnas. Förenta Staterna. »Sparsamhetslagen» 1932 bestämde, att vid inskränkningar skulle i första hand permitteras den som är gift med statsanställd man eller kvinna. Trots att lagen föreskriver jämlikhet mellan män och kvinnor ha under 3 år 833 kvinnor men endast 277 män avskedats av denna grund.
Holland. Avsked vid giftermål sedan 1924; dock beviljas vissa undantag. En- ligt lag av 1935 entledigas lärarinnor vid äktenskaps ingående. Enligt lag av 1937 skola gifta kvinnor avgå (undantag för gift kvinna med familje- eller annan un- derhållsskyldighet) .
Italien. De kvinnor, som redan ha anställts, behålla sin tjänst.
Jugoslavien. Inga restriktioner finnas. I de tre halvofficiella bankerna utgör dock giftermål grund för avsked. Jämlikt 1937 års finanslag, som kompletterat lagen av 1929 rörande folkskolor, böra folk-, skolköks- och småskolelärarinnor lämna sin tjänst vid ingående av äktenskap med man, vilken ej är lärare.
Genom styrelsebeslut år 1937 i riksförsäkringsbyrån äro kvinnliga tjänstemän i byrån skyldiga att lämna sin tjänst vid äktenskaps ingående, och gift kvinna får ej vidare anställas.
Norge. Inga restriktioner finnas.
Polen. Avsked vid giftermål rekommenderades i cirkulärskrivelse från regeringen av år 1933.
Rumänien. Inga restriktioner finnas. Schweiz. Kvinnor kunna avskedas vid giftermål. Sovjetunionen. Inga restriktioner finnas.
Storbritannien. Gifta kvinnor anställas endast undantagsvis; kvinnor som ingå äktenskap kunna avskedas. I allmän tjänst anställda kvinnor äro skyldiga att avgå vid ingåendet av äktenskap. Undantag från denna regel kunna medgivas,
1 Då detta skrevs var Österrike ett självständigt rike. Eftersom de upplysningar, vilka gälla hittillsvarande förhållanden, dock kunna anses äga upplysande värde, hava de av de sakkun— niga bibehållits.
om enligt tillstyrkande av vederbörlig myndighet bibehållandet i tjänst av kvinnlig befattningshavare efter ingånget äktenskap anses vara i tjänstens intresse (allmän tjänsteförordning av 1921).
Tjeckoslovakiet. Inga restriktioner finnas för ordinarie befattningshavare. För icke ordinarie är tillstånd att kvarstå beroende på beslut inom verket; ansökan här— om beviljas i regel.
Tyskland. Lag 30 maj 1932: Rätt att avskeda gift kvinna mot hennes vilja, om myndigheten ansåge, att familjeinkomsten vore tillräcklig. Dylikt beslut skulle dock underställas skiljedom, såvitt ej mannen vore anställd i offentlig tjänst och kunde anses ha en betryggad ställning. Lag 30 juni 1933: Plikt att avskeda gift kvinna under samma betingelser; dock må undantag beviljas av inrikesministern.
Österrike. Principiell skyldighet att avgå vid giftermål är ej fastslageu. Vissa löneolikheter inträda.
Lika eller olika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare. Belgien. Principiellt lika lön. Under krisen förekommo vissa lönenedskärningar. 1933 fastslogs, att om bägge makarna voro statsanställda, skulle hustruns lön redu- ceras med 25 %. 1934 gjordes vissa nedskärningar i alla kvinnolöner, även de ogiftas. 1935 bestod för en kort tid lägre lön för kvinnliga lärare än för man- liga. Familjetillägg utbetalas endast till familjens överhuvud. Kvinnor i stats- tjänst få familjetillägg endast, om de äro änkor, frånskilda eller ha utomäkten- skapliga barn.
Canada. Principiellt lika lön; lönerna äro fastställda med hänsyn till befattningen och ej till individens kön.
Danmark. Lika lön från år 1919.
Finland. Lika lön för de tjänster som äro öppna för såväl män som kvinnor. Generellt sett ligga kvinnolönerna på en lägre nivå, vilket särskilt ger sig tillkänna på de poster, som äro reserverade för kvinnor i motsats till dem, som äro reser— verade för män.
Frankrike. Lika lön för de tjänster som åro öppna för såväl män som kvinnor. Generellt sett ligga kvinnolönerna på en lägre nivå. Fainiljetilläggen äro lika för män och kvinnor, dock utbetalas familjetillägg endast till endera i familj, där bägge makarna äro anställda i offentlig tjänst. Under år 1935 hade vissa ekonomiskt mo- tiverade åtgärder medfört, att löneförmånerna för vissa kvinnliga befattningshavare reducerats avsevärt genom indragandet av bostadsförmåner samt förbud för sam- tidigt uppbärande av avgångs- och ålderspension; den bestämmelse, som förorsakade dessa åtgärder, upphävdes 1936.
Förenta Staterna. Lika lön i den federativa förvaltningen sedan 1870. Holland. Principiellt lika lön. Italien. Principiellt lika lön.
Jugoslavien. Principiellt lika lön. Gifta kvinnor ha dock fått viss nedskärning av dyrtidstillägg. Norge. Principen är lika lön, men för många befattningar äro olika lönesatser bestämda, t. ex. manliga yrkesinspektörer 6300—8 100 kr., kvinnliga 5400—7 200 kr., manliga fängelseinspektörer 5850—7 200 kr., kvinnliga 3600—4 950 kr.
Polen. Principiellt lika lön; dock finnas kvinnor till större antal i de lägre löne- klasserna.
Rumänien. Lika lön. Även hyresbidrag uppbäras av bägge makarna. Barnbidrag får dock i varje familj endast endera maken, varvid detta bidrag räknas efter den högsta lönen.
Schweiz. Lika lön. Sovjetunionen. Lika lön. Storbritannien. Ej lika lön annat än i undantagsfall. Underhuset har dock se- dan 1919 principiellt förklarat sig vara för lika lön.
Tjeckoslovakiet. Lika lön; dock med viss inskränkning i fråga om barnbidrag. Tyskland. Före 1933: lika lön för tjänstemän, med undantag för en obetydlig minskning i de gifta kvinnornas löneförmåner (sedan 1927 utgick till gifta kvinn- liga tjänstemän endast halva hyresbidraget och, ifall mannen var offentlig befatt- ningshavare, intet hyresbidrag; likaså gjordes visst avdrag å barnbidragen).
Efter 1933: flera löneinskränkningar, nu även för ogifta kvinnor; olika stora pensioner och olika stora bidrag av skilda slag.
Österrike. Principiellt lika lön; dock ej till gifta kvinnor. 1934 bestämdes, att familjetillägg skulle utgå endast till män.
Åtgärder för att bereda makar anställning å samma ort. Belgien. Inga föreskrifter finnas, men i praxis tages vid lärartillsättningar såvitt möjligt hänsyn till makens bostadsort.
Brasilien. Sedan lång tid tillbaka ha i vissa konkreta fall gifta makar beretts anställning å samma ort. Dessutom har genom en ny lag av 1936 bestämts, att en med civil eller militär befattningshavare gift kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänst- ledighet titan lön ända till tre år, om maken transporterats till plats, där hon ej kan utöva sin tjänst.
Canada. Inga föreskrifter finnas; gifta kvinnor äro sällan anställda. Chile. Ett lagförslag av år 1936 har upptagit frågan om rätt till befrielse från tjänstgöring för kvinnlig tjänsteman, gift med civil eller militär befattningshavare, under en tidsrymd av intill tre år i händelse av makens förflyttning till annan ort.
Danmark. Inga föreskrifter finnas. Finland. Inga föreskrifter finnas.
Frankrike. Överallt ges särskilda förmåner åt äkta makar, för att dessa skola kunna bo tillsammans. Enligt förordning av 1921 skola 25 % av alla lediga platser under ett år i första hand besättas med makar till förut anställda tjänstemän eller med personer som bott inom distriktet minst ett år. Två makar, som äro anställda inom samma administration, skola förflyttas samtidigt. Om de äro anställda i olika administrationer, måste hustruns överordnade finna henne en befattning i samma distrikt, dit mannen blir förflyttad.
Förenta Staterna. Inga föreskrifter finnas.
Grekland. Vad beträffar med lärare gifta lärarinnor finnes en bestämmelse, som möjliggör den kvinnliga tjänstemannens förflyttning till makens tjänstgöringsort, men dess tillämpning erbjuder vissa svårigheter. En lag av 1929, som möjlig- gjorde utbyte mellan lärarna i Athén — Pireus och de i provinsskolorna, ger i
princip företräde för gifta kvinnliga lärarkrafter i skolorna i Athén, medan de ogif- ta företrädesvis sändas till provinsskolorna.
Holland. Inga föreskrifter finnas. Italien. Inga föreskrifter finnas.
Jugoslavien. Endast för lärarkåren finnas vissa förordningar, att gifta kvinnor skola utnämnas till lediga platser i mannens distrikt. Med tillämpning av ett regle— mente från undervisningsministeriet är det brukligt att tillförsäkra gifta kvinnliga lärare vid lägre och högre undervisningsanstalter anställning i den stad, dit makens tjänst förlagts.
Norge. Inga föreskrifter finnas. Polen. Inga föreskrifter finnas.
Rumänien. Gift kvinna i offentlig tjänst har företrädesrätt till ledig plats i makens distrikt. Likaså må gift man begära förflyttning av familjeskäl.
Schweiz. Inga föreskrifter finnas. Viss undersökning visar, att i praxis till- lämpas för lärare en förmånsrätt för gifta att bereda dem anställning å samma ort.
Sovjetunionen. Inga föreskrifter finnas.
Spanien. I de flesta ministerierna finnas bestämmelser, som möjliggöra för- läggandet av makars tjänstgöring till gemensam ort; den ena eller andra av makarna kan begära utbyte av tjänsteort.
Storbritannien. Inga föreskrifter finnas.
Tjeckoslovakiet. Inga föreskrifter finnas, men i vissa fall tages hänsyn till endera makens förflyttning.
Tyskland. Före 1933 gällde, att en begäran från gift kvinnlig tjänsteman att bli förflyttad till makens hemort borde såvitt möjligt beviljas. Skyldighet att begagna tjänstebostad föreskrevs för gifta kvinnor, men rätt gavs dem att ha sin familj där. Verken voro ålagda att förse kvinnliga tjänstemän med bostäder för familjer, resp. bostäder för ensamstående, i samma utsträckning som manliga tjänstemän.
Österrike. Inga föreskrifter finnas.
Pensionsålder.
Belgien. Lika för män och kvinnor.
Canada. Lika för män och kvinnor.
Danmark. Lika för män och kvinnor (70 år, på egen begäran 65 år). Finland. Lika för män och kvinnor (67 år).
Frankrike. Lika för män och kvinnor, med undantag för tobaksmonopolet, där den är 60 år för män och 55 år för kvinnor. Kvinnliga befattningshavare få, om de avträda ur tjänst utan pension, sina pensionsavgifter återbetalade med ränta. Kvinnliga befattningshavare med tre levande barn ha rätt att avgå med pension. — Enligt lag av 1924 ha kvinnliga tjänstemän, gifta eller familjemödrar, som varit i aktiv tjänst minst 15 år, enligt de allmänna bestämmelserna rätt till en avgångs- pension beräknad per tjänsteår. Åtnjutandet av denna pension uppskjutes till den tidpunkt, då vederbörandes rätt till ålderspension inträder. Enligt samma lag ha kvinnliga tjänstemän och funktionärer rätt till ett tillägg till ålder och tjänstetid av
'ett är för varje barn de fått. Manliga tjänstemän ha samma rätt i mån av militära tjänsteår.
Förenta staterna. Lika för män och kvinnor. Holland. Lika för män och kvinnor (65 år). Italien. Lika för män och kvinnor. Jugoslavien. Lika för män och kvinnor.
Norge. 70 år för män, 65 år för kvinnor i allmänhet. Polen. Lika för män och kvinnor.
Rumänien. Lika för män och kvinnor (oftast 60 år). Schweiz. Lika för män och kvinnor.
Sovjetunionen. Lika för män och kvinnor. Storbritannien. Lika för män och kvinnor. Tjeckoslovakiet. Lika för män och kvinnor.
Tyskland. Lika för män och kvinnor. Österrike. Lika för män och kvinnor.
Moderskapsledighet.
Belgien. Enligt cirkulär från premiärministern av den 13 mars 1930 åtnjuter kvinnlig personal, enligt allmän bestämmelse, tjänstledighet med bibehållande av lön upp till en månad före och en månad efter barnsbörd. Enligt cirkulär av 1927 från ledningen för statens flickskolor ha lärarinnor rätt till avlönad tjänstledighet vid barnsbörd under 6 år 7 veckor; varav 2 år 3 veckor före, 4 veckor efter. Denna tjänstledighet kan förlängas vid företeende av läkarintyg.
Canada. Inga föreskrifter finnas; gifta kvinnor äro sällan anställda.
Danmark. Rätt till 6 veckors ledighet med halv lön; med läkarintyg kan denna tid utsträckas; utan läkarintyg må ges särskild ledighet under högst 3 månader före barnsbörd, och om barnet lever och ammas —— 6 månader efter barnsbörd. Verkchefen har likaså rätt att förbjuda en kvinna att arbeta under 3 månader före barnsbörden; hon skall i så fall sjukskrivas och erhålla halv lön.
Finland. Inga särskilda föreskrifter för barnsbörd; %, av lönen bibehålles vid sjukdom, och kvinnliga tjänstemän ta i regel 2—3 månaders sjukledighet vid ha- vandeskap.
Frankrike. I allmänhet rätt till ledighet med full lön 1 månad före och 1 månad efter barnsbörd; praxis är att bägge månaderna tagas efter barnets födelse. Med läkarintyg kan ledighet erhållas med full lön i ytterligare 2 månader. Ledighet utan lön må tagas av gifta kvinnliga befattningshavare, vanligen ej mer än 3 år, i vissa verk dock 6 år. Svårigheterna i de enskilda fallen att återinträda i tjänst ha dock kommit mödrarna att sällan utnyttja denna rätt.
Förenta staterna. Inga föreskrifter finnas.
Holland. Havandeskapsledighet på samma villkor som för sjukdom. Full lön under minst 6 veckor.
Italien. 2 månaders ledighet med lön. Denna ledighet kan förlängas med 30 dagar genom att årssemestern uttages i förskott. En ytterligare förlängning av 30 dagar kan beviljas av departementscheferna. Om ej tjänsten efter denna tid åter- upptages, sättes befattningshavaren i disponibilitet.
Jugoslavien. 6 veckors ledighet med full lön.
Norge. Inga föreskrifter finnas. Varje befattningshavare har rätt till 3 må- naders sjukledighet med full lön.
Polen. 6 veckor före och 6 veckor efter barnsbörd med full lön. Under havan- deskapet rätt till 6 dagars ledighet per månad. Amningsledighet beviljas.
Rumänien. Inga föreskrifter finnas. Vanlig sjukledighet med full lön ges.
Schweiz. Olika för olika grenar av administrationen.
Sovjetunionen. Efter kungörandet av förordning av 1936 angående moderskaps- skydd äro icke kroppsarhetande kvinnliga löntagare jämställda med arbetarkvin— nor. Tiden för moderskapsledighet är för alla löntagare fastställd till 56 dagar före och 56 dagar efter barnsbörd. Under denna tjänstledighet ha kvinnorna rätt till en dagsersättning, som utbetalas av socialförsäkringsanstalten, vilket belopp varierar mellan full och halv lön.
Spanien. Ledighet med full lön 6 veckor före och 6 veckor efter barnsbörd.
Storbritannien. Kvinnliga tjänstemän ha rätt till en speciell tjänstledighet före och efter barnsbörd med full lön under en period normalt ej överstigande en må— nad — med möjlighet till förlängning med en månad på läkarrekommendation.
Enligt rapport från den internationella Bureau d'Education över den gifta kvin- nan i undervisningsväsendet har gift kvinnlig folkskollärare i allmänhet rätt till tjänstledighet antingen med full eller reducerad lön. Londons skolstyrelse har be- slutat att gifta kvinnliga lärare böra taga tjänstledighet med 13 veckor före och 13 veckor efter barnsbörd med full lön under de 8 första veckorna och halv lön under de övriga. En förlängd ledighet utan lön kan beviljas upp till maximum 12 månader.
Tjeckoslovakiet. Rätt till 3 månaders ledighet med full lön; ingen inskränkning i pensions- och andra rättigheter.
Tyskland. Före 1933 voro kvinnor förbjudna arbeta 2 veckor före och 4 veckor efter barnsbörd. Full lön under 10 veckor, halv lön under ytterligare 7 veckor. Amningsledighet måste lämnas.
Efter 1933: utan att dessa förordningar upphävts, ha de nya förbuden för gifta kvinnor att arbeta i stor utsträckning satt förmånsbestämmelserna ur kraft.
Österrike. 6 veckor efter barnsbörd med bibehållen lön och med läkarintyg i vissa fall även 6 veckor före förlossning.
Denna schematiska översikt bör, även om den i vissa detaljer numera skulle vara föråldrad, ge en någorlunda riktig och fyllig bild av hur olika länder ordnat anställningsvillkoren för kvinnor i allmän tjänst. I viss mån torde man även ha rätt att därur utläsa den skiftande inställningen till de med kvinnoarbetet förbundna problemen. Ännu tydligare kan detta opi- nionsläge emellertid utläsas ur de senaste årens lagstiftningshistoria och de därmed förbundna diskussionerna inom vissa länder.
Il. Restriktiva åtgärder mot kvinnoarbetet under de senaste åren.
Opinionsvågen för och emot kvinnors rätt att deltaga i konkurrensen om de lönade arbetstillfällena följer tydligt konjunkturerna. Under den långa depressionsperiod, som föregick beslutet om här föreliggande utredning om kvinnoarbetet, hade runtom i världen spårats sympatier för en auktoritativ begränsning av åtminstone vissa kvinnors arbetsmöjligheter. Vid argumen- teringen för dylika åtgärder anfördes icke endast önskemålet att överföra arbetslösheten till grupper, som ansågos bättre kunna bära den, utan man sökte stundom även förklara arbetslöshetens uppkomst såsom i viss mån ett resultat av kvinnornas konkurrens om arbetstillfällena. Man föreställde sig därvid, att kvinnoarbetet så vuxit i omfattning, att det givit upphov till nya samhällsekonomiska problem.
Det är tydligt, att om utbudet av kvinnlig arbetskraft skulle ha väsentligt stegrats under eller närmast före en period, vilken liksom tiden 1930—1934 kännetecknades av stor arbetslöshet, denna ökade tillströmning borde för— väntas ha varit en störande faktor å arbetsmarknaden. Det vore då även konsekvent om denna uppfattning, att kvinnoarbetets tillväxt skulle vara en bidragande orsak till arbetslösheten, hade lett till försök att delvis bota krisen genom sådana åtgärder, som skulle inskränka kvinnornas arbetsmöjligheter.
En dylik uppfattning vinner emellertid föga stöd i den förefintliga utred- ningslitteraturen. Sålunda medtager Internationella arbetsbyråns särskilde expert, Woytinsky, i sin studie över arbetslöshetens orsaker1 icke kvinnoar— betet bland de faktorer, som vålla arbetslöshet. Det är även påtagligt, hur numera föreställningen förlorat sitt stöd, eftersom den efter krisen följande fördelaktigare ekonomiska situationen knappast kan förklaras därur, att kvinnoarbetet skulle ha minskat.
Denna allmänuppfattning har ytterligare försvagats sedan vissa statistiska översikter över kvinnoarbetets kvantitativa omfattning ådagalagt, att kvin- nornas deltagande i förvärvslivet icke företer någon plötslig och kraftig till- växt. Sålunda har Marguerite Thibert2 och Henri Fass,3 vilka båda äro byrå- chefer i Internationella arbetsbyrån, och tidigare även A. Vallentin4 skildrat kvinnornas deltagande i förvärvslivet som en så långsamt fortskridande ut- veckling, att störningar knappast kunna tänkas vållas av någon tvärt insät- tande tillströmning av denna arbetskraft. Dessa åsikter bekräftas av flera olika forskningsresultat, berörande enskilda länders förhållanden.
* Woytinsky, W.: Three Sources of Unemployment (International Labour Review 1935). 2 The Economic Depression and the Employment of Women (International Labour Rewiew 1933).
3 Unemployment and Employment among Women (International Labour Review 1935). ' The Employment of Women since the War (International Labour Review 1932). Bland övrig utländsk litteratur må särskilt framhävas: Anthony, S.: Women's Place in Industry and Home, London 1932. Henry, A.: Women in the Labor Movement, New York 1927. Geyer, A.: Frauenerwerbsarbeit in Deutschland 1924, samt en serie av rapporter från Women's Bureau inom Department of Labor, Washington.
Det noggrannare studiet av kvinnoarbetets omfattning och lokalisering i Sverige tillhör en annan del av denna utredning. Här må emellertid — med huvudsaklig ledning av ovannämnda undersökningar — kortfattat konstate- ras, att den väsentliga ökningen i kvinnoarbetet internationellt sett skedde under senare hälften av 1800-talet och att i själva verket inom ett flertal län— der procenttalet förvärvsarbetande kvinnor av hela den kvinnliga befolk- ningen länge _ enligt Thibert sedan seklets början _ praktiskt taget varit konstant.
En dylik först hastigare, men efter 1910 långsammare tillväxt illustreras av för- hållandena i Amerika. I nedanstående tabell visas proportionen förvärvsarbetande i % av befolkningen över 16 år.
Tab. 41. Procent förvärvsarbetande av hela befolkningen över 16 år i U. S. A. 1870—1930.
1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930
Hela befolkningen .......... 522 540 558 56'7 59'0 58'1 571 Mån ........................ 886 906 905 905 911 90'5 88'0 Kvinnor .................... 14'8 16'0 19.0 20'6 24'3 24'0 253
Källa: Breckinridge, S. P.: Women in the Twentieth Century, New York &London 1933, s. 108.
I en del länder har proportionen förvärvsarbetande kvinnor rentav sjunkit:
Österrike ............ 1890: 47'2 % 1900: 42'8 % 1910: 434 % 1920: 34'8 %. Belgien ............. 1900: 29'2 % 1910: 29'0 % 1920: 213 %. Danmark ........... 1900: 34'2 7; 1911: 27'2 % 1921: 24'1 %. Italien ............. 1881: 40'2 % 1900: 324 % 1911: 29'4 % 1920: 211) %.1
I vissa andra länder har samma procenttal fluktuerat utan bestämd tendens, t. ex- i Frankrike 1906: 39 % — 1912: 422 % —— 1926: 36'6 %, i U. S. A. 1910: 181 % — 1920: 16'5 % 1930: IT? %.
I England och Holland har procenttalet hållit sig särdeles konstant, omkrinu 26 % i England och 18 % i Holland.
* Dessa relativtal bli icke alltid inbördes jämförbara, da olika statistiska beräkningssätt kunna ha använts. I främsta rummet kunna de vara missvisande, emedan själva definitionen av det »förvärvsarbete» som medtagits kan vara olika. I en del länder medräknas såsom yrkes— utövare alla som uppge sig ha ett yrke, i andra länder fordras en viss låg inkomst; i vissa länder räknas de i jordbruksarbete deltagande jordbrukarhustrurna som förvärvsarbetande (t. ex. England), i andra räknas de som )hustrur utan yrke» och i vissa länder räknas medhjälpande familjemedlemmar i alla yrken (t. ex. Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike) o.s.v. Av dessa skäl kunna icke talen användas för internationella jämförelser, medan däremot för varje särskilt land talen måste anses mer tillförlitliga och utvecklingsgången i kvinnoarbetets omfatt- ning därför relativt troget där avspeglas. — Det må även anmärkas, att uppgifterna å ena sidan i International Statistical Yearbook, som ligga till grund för här anförda relationstal, ej helt stämma med dem som ges i Woytinsky, W.: Die Welt in Zahlen, I—II, Berlin 1926.
I Norge har enligt chefen för det norska statistiska kontoret, direktör Gunnar Jahn1 kvinnornas andel i förvärvslivet knappast ändrat sig sedan 1875. Då som nu utgjorde de omkring 26 % av alla kvinnor, nämligen 1875: 265 %, 1890: 284 %, 1900. 29 %, 1910 29'4 %, 1920: 261; % och 1930: 26'6 %. I Norge har konstaterats, att även antalet gifta kvinnor i förvärvslivet närmast har sjunkit, från 325 % av alla gifta kvinnor 1891 och 310 % år 1910 till 263 % år 1930.2
Undantagen från denna regel bjuda ett visst intresse. En ökning har så— lunda kunnat konstateras i t. ex. Grekland, Bulgarien och Finland; (1. v. 5. länder, som först relativt sent nåtts av den industriella omläggningen av det ekonomiska livet. Dessutom visa två stora länder en markerad ökning av kvinnoarbetet, nämligen Tyskland och Ryssland. I Tyskland var andelen förvärvsarbetande kvinnor av hela antalet kvinnor 1882: 240 0/o _ 1895: 250 0/o _ 1907: 30'5 O/o — 1920: 36'6 0/o —- 1925: 35'6 0/0 samt 1935: 33'4 0/o. I Ryssland faller ökningen på ännu senare år: 1928: 246 % —— 1933: 377 0/0, men eftersom där intet arbetslöshetsproblem uppges föreligga, måste även kvinnoarbetet där lämnas ur räkningen såsom arbetsmarknadsstörande fak— tor. Vad däremot gäller Tyskland bör man icke underkänna den möjliga verkan, särskilt den psykologiska, av kvinnornas nya funktion i det eko- nomiska livet. Reellt sett torde ökningen av kvinnoarbetet, som från 1907 till 1925 belöper sig till 51 % av hela den kvinnliga befolkningen och 24 % av hela befolkningen, däremot knappast ha större betydelse, i all syn- nerhet som andelen av förvärvsarbetande män av den manliga befolkningen stigit ännu kraftigare, nämligen med 66 0/0 mellan 1907 och 1925. Den se- nare utvecklingen i Tyskland visar upp till 1931 samma starka ökning av kvinnoarbetet, därefter — väl att märka redan före de speciella restriktiva åtgärder, som senare skola behandlas — en bestämd sänkning. Enligt Fuss var de förvärvsarbetande kvinnornas andel bland samtliga sjukförsäkrade 1931: 36'5 0/0 —— 1932: 36'4 0/o —1933:33'9 0/o —— 1934: 325 0/0. Efter år 1935 har återigen en stigning iakttagits.
Om man alltså ej med hjälp av data kan skänka vitsord åt den uppfattnin- gen, att ett hastigt ökat deltagande från kvinnornas sida i förvärvslivet all- mänt skulle ha kunnat bidraga till arbetslösheten, eftersom arbetslöshets- siffrorna i allmänhet rört sig med betydligt kraftigare svängningar än de nyss relaterade variationerna i kvinnoarbetet, får emellertid frågan ett nytt intresse, då man ser i vilka yrkesgrupper kvinnoarbetet lokaliserats. Man skall då finna, att det relativt stillastående totalantalet kvinnor i själva verket är åvägabragt genom att två kraftiga strömmar motverka varandra. Det kan nämligen så gott som regelbundet iakttagas, att kvinnornas antal i de tyngre yrkena minskas, medan det ökas i de intellektuella och expeditio— nella. Mot bakgrunden av detta skall man även lättare förstå, hur oppositio-
* Jahn, Gunnar: Kvinner i erhvervslivet för og nu; Kvinnens sosiale stilling, Norsk riks— kringkastings serieforeclrag, Oslo 1935.
” Då beräkningen som här sker med hänsyn till hela antalet kvinnor, kommer en relativt betydande felkälla vid jämförelser att ligga däri, att den förvärvsdugliga delen av kvinnorna kan ha förändrats på grund av förändringar i nativiteten och därav följande förändringar i åldersfördelningen.
nen mot kvinnoarbetet kommit att främst gälla medelklassyrkena, trots att arbetslösheten väsentligen varit ett kroppsarhetets problem.
Vid en uppdelning på huvudyrkesgrupper visar det sig så gott som genom- gående i alla länder, att kvinnorna mindre ofta än förr deltaga i jordbruk och industri, men däremot mera ofta i handel och samfärdsel, allmän tjänst och fria yrken.1
I Amerika minskade sålunda de sysselsatta kvinnornas antal från 1920 till 1930 med 16 % i jordbruksyrkena (männens med 0'2 %), varför där nu finnas 9 kvin- nor på 100 män, samt med 2 % i industrien (männens ökade med 12 %); antal kvinnor på 100 män är där 15. Inom de flesta andra yrkesgrupper ökade såväl män som kvinnor: i samfärdsel männen med 24 %, kvinnorna med 25 %; antal kvinnor på 100 män är 8; i handel och bankväsen både män och kvinnor med 43 %; antal kvinnor på 100 män är 19; i de fria yrkena bägge könen med 50 %; antalet kvinnor på 100 män är 88, I den allmänna tjänst, som ej upptagits under annan rubrik, och på kontorsplatscrna visa däremot kvinnorna en starkare stegring ”än männen, i allmän tjänst med 66 %, medan männen endast ökade 15 %; antalet kvinnor på 100 män är dock ej mer än 2'2; inom kontoren ökade kvinnorna med 40 %, männen med 21 %; antalet kvinnor på 100 män är 97.
I Tyskland är denna tvåfaldiga rörelse likaså tydlig. I alla tjänstemannagrup- perna visa kvinnorna en procentuell ökning från 1925 till 1933. Där de 1925 ut- gjorde 26'5 % av alla anställda, beräknades de 1933 vara 30'8 % av dem. Likaså ökade kvinnornas deltagande såsom arbetare inom handel, samfärdsel, allmän tjänst och privat administration, medan däremot antalet kvinnor såsom arbetare i indu- stri och jordbruk sjönk. I tjänstemannagrupperna voro kvinnorna 1933 på 100 män 45, i arbetargrupperna 30.
I Belgien har likaså antalet kvinnor genomgående stigit med några procent från 1920 till 1930 i tjänstemannagrupperna och minskat bland arbetarna. 24 kvinnor på 100 män arbetade 1930 inom industriens, 8 inom handelns och samfärdselns ar- betargrupper; bland samma yrkesgrenars tjänstemän finnas 21, resp. 31 kvinnor på 100 män.
I Frankrike har totalsiffran för kvinnliga anställda fallit mellan åren 1921 och 1926. Denna sänkning uppstår såsom en resultant av dels en minskning (2'9 %) för arbetarna samt av en motsvarande ökning (6 %) för tjänstemannaklassen. För männens vidkommande var den motsvarande totala ökningen i stället resultan- ten av en liten minskning i tjänstemannayrkena (1 %) och en stor ökning i arbetar- klassen (10 %). Antalet kvinnor på 100 män var 1926 31 inom industrien, 57 i handel, 116 i fria yrken och 22 i allmän tjänst. Detta kvinnornas starka deltagan- de i förvärvslivet i Frankrike och bl. a. deras faktiska övervikt i de fria yrkena torde böra särskilt uppmärksammas, då detta till trots inga restriktiva åtgärder mot kvinnoarbetet i Frankrike ansetts lämpliga. Särskilt beaktansvärt blir detta för- hållande, när man betänker, hur starkt socialpolitiken i Frankrike är inställd på att tjäna och skydda familjens intressen.
I England kan en snarlik utvecklingstendens inom kvinnoarbetet följas. Jord- bruket har sålunda i minskad utsträckning tagit kvinnlig arbetskraft i anspråk, om
' En tabellarisk uppställning har icke gjorts, då yrkesgrupperna i olika länder icke alltid äro homogena, och en alltför direkt jämförelse icke bör företas. De internationella sifferupp- gifterna äro överhuvud taget behäftade med så stora svagheter, att talen i och för sig måste tagas med stor reservation, medan med större fog de allmänna tendenserna torde kunna utläsas ur dem.
man jämför 1923 och 1934. Siffrorna för industrien visa visserligen en ökning vid jämförelse mellan dessa bägge tidpunkter, men detta bör enligt Fuss troligen till- skrivas det faktum, att krisen hårdare drabbade de tyngre industrier, där företrä- desvis män voro sysselsatta. Siffrorna för England äro därför svärtydda, om man inte går in i detaljer. Här må blott nämnas, att i offentlig tjänst kvinnornas antal såväl absolut som relativt minskades under denna tidsperiod, varför kvinnorna 1934 endast voro 11 på 100 män. Antalet kvinnor på 100 män är 58 i industrien, 1 i byggnadsbranschen, 41 i transport och handel (där den typiskt starkare relativa ökningen återfinnes), 142 i »diverse tjänster», 48 på banker och kontor samt 11 i offentlig tjänst (mot 17 1923). För industrien och därför även för totalsiffrorna är det mycket missvisande att försöka göra en jämförelse med 1923 och 1934 som utgångsår. Eftersom siffrorna i hög grad påverkas därav, att mans- och kvinno— yrken äro olika mycket konjunkturkänsliga, vinnes en komplettering vid jämförelse med år 1932, som ju betecknar depressionens bottenläge. Mellan detta år och 1934 steg männens förvärvsintensitet med 10 % men kvinnornas endast med 56 %, vil- ket just visar hur den då påbörjade ekonomiska återhämtningen gjorde sig mest kännbar i de manliga yrkena.
I Italien har kvinnoarbetet i industrien regelbundet sjunkit från 45 % kvinnor bland arbetarna år 1881 till 24 % år 1931. Relationstalet har däremot stått ungefär stilla inom handeln (med ungefär 21 % kvinnor); ökat svagt men bestämt inom transportväsendet till 3 % kvinnor; samt ökat kraftigt i bank- och försäkringsrörelse från 5 till 12 %; offentlig och enskild tjänst från 2 till 13 % samt fria yrken från 30 till 49 %. Omräknat till att ge antalet kvinnor på 100 män är 1931 blir detta 31 i industrien, 3 i transportväsendet, 27 i handeln, 14 i banker etc., 15 i offentlig och enskild tjänst samt 96 i fria yrken.
För Japan är samma rörelse kännetecknande. Från det föreliggande siffer- materialet, som jämför förhållandena 1927 och 1932 skall här endast anföras, att 86 kvinnor mot 100 män arbeta inom industrien samt att kvinnornas antal inom gruvorna starkt reducerats.
I Norge har antalet kvinnor på det typiska sättet minskat i jordbruk och industri, men ökat i handel, transport och icke-manuella yrken. Antalet kvinnor på 100 män var 1930 inom industrien 24, inom handel och icke-manuella yrken 43.
Endast Holland visar ett överraskande undantag från den allmänna regeln, då kvinnorna i jordbruket där starkt ökats från 1920 till 1930. Jordbruk i Holland är emellertid snarast att jämställa med trädgårdsskötsel. Ökningen kan emellertid delvis hänföras till en brist i 1920 års folkräkning och påstås ej motsvara de verk- liga förhållandena. För övrigt igenkännes sänkningen inom industrien, där är 1930 16 kvinnor på 100 män äro anställda, och ökningen inom de till en grupp sam-4 manförda icke-manuella yrkena (handel, fria yrken etc.), där kvinnornas antal år 1930 var 33 på 100 män, medan det 1920 var 29.1
I många länder försiggår en sådan omläggning inom de särskilda industri- grenarna, att även kvinnornas fördelning å arbetsmarknaden förskjutes. Så- lunda ha i en del länder, t. ex. Italien, de >>manliga» tyngre industrigrenar- na, t. ex. rustningsindustrien, befrämjats på bekostnad av de gamla >>kvinn— liga»: textil— och beklädnadsindustrierna. I Tjeckoslovakiet har av samma anledning tvärtemot en viss Ökning av den kvinnliga arbetskraften inom indu-
1 Såsom jämförelse må nämnas, att förhållandena i Sverige förete samma allmänna bild, vilket framgår av bil. 1 samt en mera direkt jämförbar statistik härovan s. 71 f.
15)—378661.
strien iakttagits, då i detta land- sko-, textil- och glasindustrien utvecklats samt kvinnorna även ökat inom ingenjörskåren.
Mera betydelsefull är den ständigt fortgående förskjutning, som typiskt vi- sar sig däri, att kvinnorna öka hastigare än männen inom medelklassyrkena. Såsom förklaring må i första rummet pekas på den sociologiska omskikt- ningsprocess, som förändrar kvinnornas ställning i de olika samhällsklas- serna. Å ena sidan innebär den högre levnadsstand-arden, att arbetarklassens hustrur och döttrar inte så allmänt behöva söka sig ut till förvärvsarbete. I den mån de emellertid söka sådant arbete, strömma de i större utsträckning än förr till »manschettyrkena». Å andra sidan medför de rivna ståndsskran- korna och den för medelklassen pressande ekonomiska situationen, att hust- rurna och döttrarna därinom oftare än förr måste och önska söka sig ut på arbetsmarknaden, varvid även de i stor utsträckning gå till andra yrkeskate- gorier än industri och huslig tjänst. Tillströmningen till medelklassyrkena från bägge dessa håll är därjämte i större mån än förr möjliggjord av den allmänt högre skolbildningen. Man torde därför inom dessa yrken ha att räkna med inte endast en totalt stegrad sysselsättning utan även med ett ut- bud av arbetsvilliga, som är större än efterfrågan, och ett utbud, som av många olika orsaker särskilt härrör från kvinnor.
Den stora omvälvning, som i vår tid försiggått inom kvinnoarbetet, är allt- så just denna inre styrkeförändring: strömmen från de tyngre yrkena och strömmen till medelklassyrkena.
Det kan därför icke generellt hävdas, att kvinnornas utbud skulle kunnat verka starkt förryckande å arbetsmarknaden, om denna betraktas som hel- het. Hela frågan upplöser sig till att mer bli en fråga om fördelning av ar— betstillfällen än om inskränkning eller utvidgning av arbetsmöjligheterna. Givet är emellertid, att då kvinnorna numera oftare arbeta inom de medel- klassyrken, varom konkurrensdiskussionen populärt mest rört sig, bedöman- det av samtliga problem kommer att påverkas av denna omflyttning.
Även i ett annat hänseende kommer en i och för sig obetydlig men på ytan lätt skönjbar förändring att medföra risk för felbedömning, nämligen vad gäller förekomsten av gifta kvinnor i förvärvslivet. Om man nämligen kan utgå från att totalantalet förvärvsarbetande kvinnor hållit sig relativt kons- tant, kan givetvis icke arbetslöshetsrisken påverkas därav, om dessa kvinnor äro gifta eller icke. Även om antalet gifta bland de förvärvsarbetande kvin- norna har stigit, torde man böra betrakta kvinnornas försörjnings- och sys- selsättningsbehov såsom det mer konstanta, deras möjlighet och benägenhet att ingå äktenskap däremot såsom det mer variabla. Detta vill med andra ord säga, att de kvinnor, som i vilket fall som helst skulle söka sig försörjnings— möjligheter å arbetsmarknaden, numera visa en kraftigare tendens att där- jämte ingå äktenskap. Den allmänna arbetslöshetsrisken kan emellertid icke påverkas av att kvinnornas civilstånd förändras.1
1 Ett rakt motsatt orsaksförhållande mellan arbetslöshet och gifta kvinnors förvärvsarbete torde, åtminstone i enskilda fall, ibland kunna konstateras. Vid arbetslöshet för familjeför- sörjare tvingas nämligen ett visst antal annars icke förvärvssökande hustrur att öka utbudet av kvinnlig arbetskraft. Detta förhållande beröres närmare i annat sammanhang.
En redogörelse av de restriktiva åtgärderna i olika länder för begräns- ning av kvinnors rätt till arbete måste anknytas till den senast aktuella arbetslöshetssituationen. Det befinnes nämligen, att mycket få förbud äro direkt nedärvda sedan långt tillbaka. Väl kunna förbud mången gång i gamla dagar ha funnits, men de hade mestadels upphävts efter de liberala idéernas genombrott. De allra flesta restriktionerna äro därför nya eller ny- upptagna och stå i ett direkt beroende av den sista krisen med dess katastro— falt stora och långvariga arbetslöshet. Då man i krissituationen icke be- härskade tillräckligt konstruktiva metoder för att råda bot på arbetslöshe- ten, tillgrep man olika förslag att i stället fördela densamma. På en del håll syntes det ligga nära till hands att söka undgå arbetslöshetens värsta onda — som väl av de flesta anses drabba familjeförsörjare —— genom att skjuta över arbetslösheten på dem, som bättre skulle kunna bära den, och därvid i första hand på gifta kvinnor, därnäst på kvinnor överhuvud taget och i sista hand på manlig ungdom. Det är därför mestadels såsom ett tillfälligt palliativ mot arbetslösheten, som åtgärden att minska kvinnornas rättigheter och möjligheter att inneha lönat arbete officiellt diskuterats. Andra skäl, t. ex. familjesociala, ha nämligen ej rätteligen kunnat motivera ett förbud att inneha visst arbete men väl olika positiva åtgärder för att minska hustrurnas beroende av de egna förvärvsinkomsterna. I den populära diskussionen blan- das emellertid dessa helt olika vägande skäl om varandra. Henri Fuss så— ger därom i sin internationella översikt:
». . .till följd av den ekonomiska depressionen har under de sista åren ett krav växt fram på restriktioner för kvinnors förvärvsarbete; och fastän ibland moraliska skäl förebäras, grundade på kvinnans plikter i hemmet, är huvudsyftet att bereda rum för män på de platser, som bli lediga då kvinnor avskedas.»
Endast i England1 har en gammal tradition fortlevat, som föreskrivit, att kvinnor skulle avgå ur offentlig tjänst vid giftermål. Man har i detta land en principiell inställning mot varje form av dubbeltjänst eller rättare dubbel- funktion. Lika litet som statstjänsten bör konkurrera med de gifta kvinnor- nas plikter i hemmen, bör den konkurrera med politiska plikter. Parlaments- ledamotskap är därför också oförenligt med innehav av allmän tjänst. Vad man konsekvent vill undvika är intressekonkurrensen. Själva det nämnda förbudet infördes omkring 1860, i det finansministern utgav en förordning, enligt vilken alla kvinnor måste avgå ur tjänst vid giftermål. _Såsom kom- pensation erhölls rätt till gratifikation, motsvarande en månads lön för varje fullgjort tjänsteår, dock högst 12 månaders lön.2 — I Holland infördes seder— mera så tidigt som 1924 en liknande restriktiv förordning. Det stora fler-
1 Uppgifter likaväl som citat äro, där särskild källa ej anges, hämtade från de löpande rapporter, som regelbundet publiceras i Industrial and Labour Information, utgiven av Inter- nationella arbetsbyrån i Geneve, kollationerade med arbetsbyråns International Yearbook, årgångar 1933—1937. 2 Senare har detta förbud använts som argument för att kvinnor böra ha lägre lön än män: eftersom kvinnor avgå vid giftermål, göra de ej statstjänsten till sitt arbete för livstid. Se Evans, D.: Women and the Civil Service, London 1934, s. 52. Se vidare om England nedan 5. 238.
talet åtgärder i andra länder härstamma från 1930-talet och särskilt från åren 1933—34.
I Österrike stadgades sålunda 1933, att gifta kvinnor ej vidare skulle an- ställas i statstjänst samt att redan anställda gifta kvinnor skulle avskedas, om deras försörjning enligt vissa normer kunde anses tryggad. Detta an- sågs i allmänhet vara fallet, om mannen hade en inkomst av 340 schilling i månaden, inklusive hustruns pension. En viss pension utgår nämligen till kvinnorna vid avsked, men endast till de fast anställda. Om mannen hade högre bildningsgrad, skulle den tillåtna inkomsten stiga i etapper till 460 schilling. Dessutom skulle den stiga med 60 schilling för ett barn, 180 fö1 två och 300 schilling för 3 barn samt med 60 schilling för varje ytterligare person mot vilken familjen ha1 laglig försörjningsplikt.
Detta utsträckande av hustruns arbetsrätt vid stigande barnantal ä1 prin— cipiellt värt beaktande, i all synnerhet som en tilläggsregel säger, att alla kvinnor med mer än tre barn skulle få behålla sina anställningar. De familje-