SOU 1939:40
Betänkande angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m
N 4-0 (;(
oå (-
- CU m
&( 4. IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
' STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19:39:40. JUSTITIEDEPARTEMENTET '
BETÄNKANDE ANGÅENDE
' ÅTGÄRDER TILL MOTVERKANDE
AV
VATTEN FÖRO REN ING
AVGIVET AV
SÄRSKILDA INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA
I FÖRSLAG OCH MOTIVERING
STOCKHOLM 1939
förteckning
Kronologisk
Betänkande angående grunder för intagning av en- . skild väg till allmänt underhåll ävensom angående ' statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri e..-b. 59 s. K. ' Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. Betänkande med förslag tilltaxa för befordring av - gods m. m. a statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya ' släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. Ju. _ Betänkande angående revision av tjänsteförteck- ningeni vad avser statens affärsdrivande verk. : Norstedt. 163 s. Fl. Underlättsndet av kvinnornas arbete i de mindre & lanthemmen. Kihlström. 126 s. Jo. Betänkande angående justitiekanslerns, justitieom— I budsmannens ooh militieombudsmannens allmänna [ ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s. Ju. ' Betänkande med förslag till exporttariffer. Beek- man. 20 5. K. 71937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. 'Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskaisbefattningarna m. m. Norstedt. 341 s. Ju. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt ioke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. ]. Betänkande och förslag rörande befrämjande av av— sättningen av den svenska stenindustriens produk- ter. Idun. 319 5. H. Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm. Hieggström. 125 3. Jo. Rationaliseringsutredningens betänkande. De] 1. Mo- tiv och förslag. Marcus. 257 5. S. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 2. Verkstäilda undersökningar. Marcus. 550 s. S. Hembiträdesutredningens betänkande. 2. Betan-, kande med förslag till lag om reglering av anställ- ' nlngs- och arbetsförhallandena inom det husligu arbetet. Häggström. 194 5. S. . Utredning och förslag angående fortsatt förstat- " ligande av kommunala mellanskolor. Hazggström. ' x, 157 8. E. Utredning och förslag rörande fri undervisnings- . materiell för folk- och tortsättningsskolor. Haegg- ; ström. 224 3. E. . 1938 ars arvsskattekommitté. Betänkande med för- slog till förordning om arvs- och gavoskatt m. m. Marcus. 264 s. Fl. , Betänkande om statstjänstemäns ställning vid ar- g betskonflikter. Marcus. 82 s. Fi. Betänkande med förslag till vissa ändringar i be- klädnaéissreglimentet för polispersonalen m. m. Beck- man. s. *.
21. 22.
23. 24. 25. 26.
27.
28.
29.
30.
31.
32.
3.3.
34.
_ man. 200 s. 8 bil. K. 35.
Betänkande med förslag till ändringar i vissa del av sjömanslagen m. m. Norstedt. 39 s. Ju. Betänkande och förslag angående vissa. med be viljande av tillstånd till yrkesmässig automobil trafik förenade frågor. Häggström. (2), 74 s. ' Ledningen av landstingens hälso- och sjukvards, verksamhet. Beckman. 105 s. S. . Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 2 Arbetsförhet m. m. Beckman. 117 s. .. Betänkande med förslag till lag om arbetsfostra- m. m. Marcus. viij, 134, 138, 142 s. Ju. Sociala försvar-sheredskapskommittén. Betänkand Del 1. Förslag till tamiljebidragslag m. m. Beck man. 75 s. Fö. ' Betänkande med utredning och förslag angåend rätt föriolkskollärare m. fl. att _inskrivas vid uni versitet och högskolor samt där avlägga examin. Baggström. 80 s. E. Betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjan' de av kronans fiskevatten. Idun. 237 s. 1 karta. Jo 1937 års domsagoutredning. Betänkande med för slag till omorganisation av domsagoförveltninge- samt lönereglering för domsagopersonalen. stedt. 126 s. Ju. Betänkande med utredning och förslag rörande till godoseendet av behovet av allmänna samlings lokaler. Marcus. 134 s. .. Betänkande angående vissa med värden av civil patienter &. garnisonssjukhusen sammanhängand organisationsfragor. Beckman. 75 &. Fö. _ _ Betänkande angående revision av tryckfriheteför ordningens ansvarighetsregler och därmed samman hängande förhållanden. Norstedt. 51 s. Ju. Betänkande med förslag till. ändringar i förmyn derskapslagstiftningen. Av Å. Holmback. Uppsala Almqvist & Wiksell. 92 's. Ju. , Betänkande med förslag rörande Skärgårdarnas be hov av förbättrade kommunikationer. Del 1. Beck Dragbllar. Betänkandevmed förslag till klassifice ring av vissa, för tramd—ragande av släpfordon elle arbetsredskap ombyggda automobiler, rn. 111. ngg- ström. 64 5. K. . Nytt förslag tillriktiinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad. Marcus. 36 s. 11. . Betänkande med förslag till kungörelse med viss.
. Utredning och förslag föreskri er angående tillverkning av bröd efter vikt m. m. seggström. 58 5. S. __ 1936 års lönekommitté. Betänkande med forslag til manskapsavlöningsreglemente. Marcus. 25 angående de kommunala flick— skolornas organisation- Häggström. 74 5. E. Betänkande angående åtgarder till motverkande av vattenförorening m. m. 1. Förslag till motivering Norstedt. 274 5. Ja.
J
Anm. Om särskild tryckeri. ej angives, år*tryokorten Stockholm.. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse .
bokstäverna till det. departement. under vilket utredningen avgivits, i;. ex. E'. : eeklesiastlkdepartemeutet. Jo. = jordbruksdeparrementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens oftentllga utredningen yttre anordning " (nr 98) utgivas utredningarna l omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1939:40 JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER TILL MOTVERKANDE
AV
VATTENFÖRORENING M. M.
AVGIVET AV
SÄRSKILDA INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILL-KALLADE SAKKUNNIGA
I FÖRSLAG OCH MOTIVERING
STOCKHOLM 1939 KUNGL, nox'rsrcxnnmr. P. A. nonsmr & sosse 388383
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 11 september 1936 har Chefen för justitiedepartementet för att såsom sakkunniga biträda med utredning av frågan om lagstiftning rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten och luft samt rörande rätt att utnyttja underjordiska vattentillgång- ar tillkallat, den 22 i samma månad vattenrättsdomaren greve H. A. H. Ha- milton, tillika ordförande, majoren i väg- och vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, verkställande direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson och agronomen T. Anderson i Tejarp samt den 26 maj 1937 numera byråchefen för lagärenden hovrättsrådet A. G. Walin. Den sistnämnde har varit för- ordnad såsom sekreterare vid utredningen från och med den 1 oktober 1936 till den 1 oktober 1938, då han efterträddes av vattenrättssekreteraren N. D. Lindberg.
Beträffande frågan om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar ha de sakkunniga med skrivelse den 23 oktober 1937 avlämnat betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten m. m. Förslaget har sedermera föranlett lag den 5 maj 1939 om ändring i vissa delar av vattenlagen. I an- slutning till nämnda förslag har major von Greyerz utarbetat en promemoria angående grundvattenundersökningar, som överlämnats i samband med över- arbetningen inom departementet av förslaget.
I frågan om åtgärder för att förhindra förorening av vatten ha de sak- kunniga med skrivelse den 29 december 1936 överlämnat förslag till provi- sorisk lagstiftning om särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening. I anledning av sistnämnda förslag har utfärdats en förordning i ämnet av den 30 juni 1937. Under den fortsatta utredningen har till de sakkunniga för övervägande överlämnats en den 26 februari 1937 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t från föreningen statens lantbruksingen— jörer jämte av Kungl. lantbruksstyrelsen däröver avgvet utlåtande. I den- na skrivelse har föreningen hemställt om sådan utredning som kunde "på- fordras för en ändamålsenlig omarbetning och komplettering av gällande lag- bestämmelser angående kloakledningar i allmänhet. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit behovet av bestämmelser angående ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark. Till de sakkun-
niga har vidare överlämnats en skrivelse den 6 maj 1938 från civilingenjören F. Pauly i Hälsingborg angående förordnande av syneförrättare rörande kloakledningsföretag jämte av lantbruksstyrelsen avgivet utlåtande över den— na skrivelse.
De sakkunniga ha vid sin utredning funnit, att frågan om lagstiftning an- gående åtgärder till motverkande av förorening av vatten lämpligen torde böra behandlas utan samband med frågan om åtgärder till motverkande av förorening av luften. I detta hänseende mä framhållas att förstnämnda spörsmål äger nära samband med de frågor som regleras i vattenlagen. De grundläggande bestämmelserna i ämnet torde fördenskull böra inrymmas i denna lag. I vattenlagen synas däremot icke lämpligen böra införas bestäm- melser om förorening av luften i vidare mån än då sådan är att betrakta så- som en av vattenförorening förorsakad olägenhet. De organ som ha att till- lämpa vattenlagens bestämmelser, nämligen i främsta rummet vattendom- stolarna, kunna icke heller anses lämpade att i annat hänseende än sist sagts omhändertaga frågor som röra förorening av luften.
I enlighet med vad nu anförts ha de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag i frågan om åtgärder till motverkande av förorening av vatten utan avvaktan på slutförandet av utredningen om lagstiftning beträffande förore- ning av luften. I samband med förstnämnda fråga ha behandlats de önske— mål som framförts i skrivelsen från föreningen statens lantbruksingen- jörer och i lantbruksstyrelsens däröver avgivna utlåtande. Förslaget uppta- ger sålunda bland annat bestämmelser om tvångsdelaktighet i kloaklednings- företag samt om gemensamma ledningar för avledande av kloakvatten och för torrläggning av mark.
Vad särskilt angår utredningen angående lagstiftning till motverkande av vattenförorening ha de sakkunniga från överståthållarämbetet, länsstyrelser— na, förste provinsialläkarna och vissa andra tjänsteläkare samt fiskeriinten- denterna införskaffat upplysningar om rådande förhållanden. Vidare ha de sakkunniga genom länsstyrelserna låtit insamla särskilda uppgifter från samhällen,. kaserner, sjukhus och liknande inrättningar samt från industri- företag rörande deras avloppsförhållanden. Innehållet av sistnämnda upp- gifter ha icke annat än i fråga om Stockholms län ansetts böra framläggas i detta sammanhang. Uppgifterna torde emellertid böra överlämnas till de centrala tillsynsmyndigheter som enligt de sakkunnigas förslag böra omhän- derhava tillsynen i fråga om förorening av vatten.
De sakkunniga ha ansett det vara önskvärt att med anlitande av biologisk och teknisk sakkunskap erhålla utredning om olika slag av vattenförorening och metoderna för motverkande därav. Ursprungligen hade de sakkunniga därvid planerat att kunna framlägga en sammanhängande framställning i detta hänseende. Det har emellertid visat sig, att ett dylikt arbete skulle bli- va alltför omfattande. De sakkunniga ha därför fått inskränka sig till att såsom fristående utredningar och uppsatser framlägga de bidrag till en dy- lik framställning som erhållits. Enligt bemyndigande av Chefen för justitie- departementet ha för ändamålet anlitats Ingeniörsvetenskapsakademien, ak-
tiebolaget Vattenbyggnadsbyrån, fil. doktor H. Huss, laboratorn fil. licentiaten S. Vallin och civilingenjören H. Bergström. Härjämte ha Jernkontoret och Svenska sockerfabriksaktiebolaget välvilligt bidragit med utredningar. [ detta sammanhang mä erinras, att de sakkunniga med förenämnda skrivelse den 29 december 1936 överlämnat en av byrådirektören å lantbruksstyrelsens fiskeribyrå G. Alm utarbetad utredning rörande vattenföroreningars inver- kan på fisket i vårt land.
De sakkunniga ha i övrigt samrått dels med laboratorn Vallin, vilken in- nehar uppdrag att tjänstgöra såsom tillsynsmyndighet enligt 1937 års för- ordning, dels ock med statens lantbruksingenjör H. Welin-Berger, vilken enligt departementschefens bemyndigande erhållit i uppdrag att biträda de sakkunniga i förekommande frågor. Härjämte ha de sakkunniga trätt i förbindelse med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan samt lantbruksstyrelsen. Tillfälle har beretts vederbörande befattningshavare hos svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund att taga del av i oktober 1938 föreliggande preliminära författningsutkast samt att framställa de erinringar och önskemål som kunde finnas befogade.
Under hänvisning till det anförda få de sakkunniga härmed vördsamt över- lämna författningsförslag i ämnet jämte motivering och därtill hörande bila-
gor. 4 ' il.
Stockholm i november 1939.
H. A. HAMILTON.
WALO VON GREYERZ. GUST. GÖRANSON. TURE ANDERSON. GÖSTA WALIN.
Nils Lindberg.
FÖRFATTNlNGSTEXT.
Förslag till Lag
om ändring i vissa. delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) samt 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag1 i nedan angivna delar skola er- hålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:
2 KAP. Om byggande i vatten och om vattentäkt. 14 &. Tarvas för -— — — är stadgat. Där vid — — — motsvarande tillämpning. Erfordras till skydd mot förorening av vatten, att å annan tillhörig fastig- het lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren; och varde med anmä- lan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egen— dom finnes föreskrivet.
35 &.
I vatten —— — — nödgats utgiva.
I fråga om utkastande i vatten av föremål eller ämnen, varigenom vattnet kan förorenas, skall, där fråga är om avfall från samhälle eller fastighet, vad i denna lag om avloppsvatten är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Beträffande utkastande eller utsläppande av sådana föremål eller ämnen från fartyg gälle om utfärdande av erforderliga föreskrifter vad i 5 kap. 12 5 är stadgat. '
Vad ovan stadgats om utkastande av föremål eller ämnen, som kunna vålla uppgrundning, hinder för vattnets fria lopp eller förorening, gälle ock beträffande sådana föremåls eller ämnens uppläggande på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.
1 Lagtexten och motiveringen utgå från den lydelse som vattenlagen skall hava enligt lagen den 5 maj 1939 nr 146, oaktat denna ej träder i kraft förrän den 1 januari 1940.
38 &.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbätt- rande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena i 2—37 åå av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42—61 åå av detta kap. elleri 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. före- skrivet.
Är fråga — —— — för annat. 3 KAP. Om vattenreglering. 9 g.
Visas, efter det vattenreglering, som i 1 5 sägs, blivit utförd, att densam- ma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän far- led eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avlopps- vatten avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna för- pliktas att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal är er- lägga högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mel- lan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräk- nade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 & avses. Å oguldet kapi- talbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidrags- givaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.
Vad sålunda — — — flottleds anläggningskostnad. Anslag, som —— — —— givit anslaget. 8 KAP.
Om avloppsvatten.
Inledande bestämmelser.
1 5.
För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall stadgas.
Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksam- het, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten.
I fråga om vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller för torrläggning av samhälles stadsplanelagda område skall, såvitt torrlägg-
ning som sist sagts ej utföres för viss eller vissa fastigheters räkning, gälla vad om avledande av kloakvatten är stadgat.
2 &. Beträffande avloppsvatten, som kan medföra olägenhet ur hälsovårds- synpunkt, skall, utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., iaktta- gas vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.
Om avledande av kloakvatten.
Om kloakledningar. 3 %.
Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda för- hållanden öppen ledning må tillstädjas.
I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kost- nad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
4 &. Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.
5 &.
Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av an- läggaren samt ombesörjas, där fråga är om våg, av vägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren, och i annat fall av järn- vägens eller spårvägens ägare.
6 &. Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras och påfördrar någon, som för avledande av kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, innan arbetet påbörjas, att så- dant anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge vägens ägare att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning därför med det belopp, varmed väganläggningen och un. derhållet därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras, större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet. Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spår- väg med särskild banvall jämte därtill hörande broar och trummor.
I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 5, 12 och 16—19 55 är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar.
8 % Kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav be,roende av ägaren behörigen underhållas.
9 5.
Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.
Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga del i ledningens anläggande.
10 &.
Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 & förmäles, varde, i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena i fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloak- vatten, som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt.
Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 & sägs, förskjutit medel, äge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta dårå, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas. ,
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga i om kostnaden för den gemensamma ledningens skötsel och underhåll.
11 &.
Vill samhälle leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts föl annat samhälles räkning, mä det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.
Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakled— ning, ingå i företaget.
12 5.
Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 % förmäles, gälle vad i 10 & stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att
deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledning- ens värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att befintlig ledning utvidgas eller annorledes förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig.
13 å.
Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande tillämpning.
Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tilli- ka'erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, sOm sist sagts, ej pliktigt att till ombyggnaden bidraga i vidare mån än sam- hällets utgifter till den ombyggda ledningens skötsel och underhåll beräk- nas bliva för framtiden minskade. Varder kostnaden för den ombyggda ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden ökad, vare sistnämn- da samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.
14 å.
:.Vad i 9—13 åå är stadgat beträffande två eller flera samhällen skall, med de. avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 åå, äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock. beträffandesamhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter.
15 å.
Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den mån'ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest sär- skilt förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem till- ledes på skilda ställen.
16 å.
Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, eller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas ränta efter den räntefot, som finnes skälig.
17 å. Vad ovan i 3—16 åå ä1 stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avle- dande inom samhälles stadsplanelagda område av kloakvatten från plats i samhället.
Om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
18 å.
Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är an- lagd för torrläggning av mark, gälle därom vad i 9 å första stycket och. 11 5 första stycket är stadgat.
Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ända- mål, skall vad i 9 å andra stycket och 11 å andra stycket är stadgat om skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.
Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna så avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda led— ningen jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestäm- melserna i 10, 12 och 13 åå äga motsvarande tillämpning. I fråga om an— stånd med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 å lända till efterrättelse.
19 å.
Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de villkor, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av kloakvatten i kloakledning.
Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till båtnad för torrlägg- ning av mark, vare dennas ägare pliktig att taga del i företaget efter ty prö- vas skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning av mark.
20 å.
Vid bedömande av lämpligheten av att ledning användes för såväl avle- dande av kloakvatten som torrläggning av mark skall iakttagas, att erfor- derlig rening av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.
Kloakvattnet bör, där gemensam ledning medgives eller föreskrives, under- kastas erforderlig rening, innan det tillföres ledningen.
21 å.
Varda två eller flera fastigheter för torrläggning av därtill hörande mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 å sägs, skall den del av kostnaden för företaget, som på grund av båtnad genom markens torrläggning åvilar fastig- heterna, mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. om dikningssamfällighet är stadgat.
22 å.
Vad ovan i 18—21 åå är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom samhälles stadsplanelagda område för torrläggning av mark i samhället eller för avledande av kloakvatten från plats i samhället, dock att vad i 19 å första stycket är stadgat skall gälla jämväl ledning som nu sagts.
Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. 23 å. Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vid- taga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.
24 å.
Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan und- vikas.
25 å.
De bestämmelser, som i 3 och 8—16 åå meddelats beträffande kloakled- ning, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om an- läggning för renande av kloakvatten.
26 å.
Tarvas för motverkande av förorening gen-om kloakvatten, att nya eller ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten med- delas eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild åtgärd vidtages i vatten, Skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 å första stycket nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.
27 å. Är åtgärd, som i 26 å sägs, behövlig till följd av avledande av kloakvatten från två eller flera samhällen, vare *ettvart samhälle pliktigt att taga del i företaget efter ty prövas skäligt.
28 å.
Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vatten- område, något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten, må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, efter ty prövas skäligt förpliktas att, intill dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renan- de av sitt kloakvatten, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.
29 å. Vad i 27 och 28 åå är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så Ock beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastig- heter.
30 å.
Lider någon av förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av nå— gon betydelse, skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållande— na å orten skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Finnes ersättningens belopp lämpligen kunna uppskattas på förhand, varde, där någondera par- ten det påfordrar, ersättning för framtiden bestämd efter ty i 9 kap. skils.
Om avledande av industriellt avloppsvatten.
31 å. Vad i 3—22 åå är stadgat om kloakvatten och ledning för avledande av kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellttav- loppsvatten.
32 å.
Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före- byggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.
Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all- männa intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.
33 å.
Vad i 24—29 åå är föreskrivet om vissa åtgärder för renande av kloakr vatten eller motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning beträffande industriellt avlopps- vatten; och vare härvid, ändå att fabrik eller inrättning är belägen inom ett samhälles stadsplanelagda område, så ansett som om fabriken eller in- rättningen vore belägen utom samhället, såframt den icke nyttjar samhället tillhörig avloppsledning.
34 å. _ . Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller :an-
nat vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att" till
befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugu- fem och högst ettusen kronor. .
Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäSt avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mind- re myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som ut- släpper avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt om dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad.
Huru avgift, varomi denna å förmäles, skall indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.
35 5. I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt av- loppsvatten skall vad i 30 å är stadgat äga motsvarande tillämpning.
36 å. För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell in- i rättning inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig av- ' loppsledning äge samhället, i den mån ej särskilda bestämmelser äro gäl- lande, föreskriva de villkor, som skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åt- gärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas genom sådan förorening. Angående besvär över beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, gälle vad i lagen om kommunalstyrelse på landet och lagen om kom- munalstyrelsei stad är stadgat.
37 å.
Konungen äger förordna, att avloppsvatten från vissa fabriker eller andra industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av förorening blivit prövad enligt denna lag.
Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med- dela förbud mot förorening av visst vattenområde genom industriellt av- loppsvatten. ' '
___—___... __
Gemensamma bestämmelser.
38 å.
Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 å avses, eller er- hålla prövning av fråga angående delaktighet i företag, som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, äge
han ingiva ansökan därom till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger för— ordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 å sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas till sy- neförrättning, bör, där så ske kan, till ledning vid förordnande av förrätt- ningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.
Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens be- fallningshavande; och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrätt- ning, som i 10 kap. 32 å sågs.
Synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning: dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anord- ningar eller föreskrifter rörande företagets utförande.
39 å.
Av vattendomstolen meddelat beslut, vilket innefattar medgivande till företag, som i detta kap. avses, vare gällande mot envar, dock med de in- skränkningar, som följa av bestämmelserna i 40—44 åå här nedan samt av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 åå och 11 kap. 69 å finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av beslut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.
Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som enligt 26 å skola bedö- mas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
40 å.
Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 å förmäles, av vattendomsto- len meddelats angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller in- dustriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.
Vållas genom utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde betydande olägenhet, som vid be- slutets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må vattendomstolen ock meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vattendomstolens beslut vare ej hinder för Konungens befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela de föreskrifter, som därav föranledas.
41 å. ' Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 å skils bestämts att utgå
medelst ärlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendom- stolen att i sammanhang med meddelande av nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt meddela sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som därav föranledas.
Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts ge- nom uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att, utan be- gränsning till tid, varom nedan i 42 å förmäles, föra talan om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.
42 å.
Där genom utförande i enlighet med beslut, varom i 39 å förmäles, av företag, som med beslutet avses, i annat hänseende än genom förorening vål- las skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda å den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som genom beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande ge- nom beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid,—som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärm-a tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
43 å.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 å eller 11 kap. 63 å föreskrivits, vare angående företaget meddelat beslut förfallet; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med före- tagets fullbordande på högst tio år.
Meddelas ej anstånd, äge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.
44 å.
Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete, som i beslut rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller er- fordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämk- 2—383383
ning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande företa- get, som därav må föranledas.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse meddelats rörande samhälle eller fastighet åvilande skyldigheter med avseen- de å skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom i detta kap. förmäles, eller kostnaderna därför eller beträffande bidragsskyldighet, var- om i 27 och 28 åå sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande, som lagts till grund för bestämmelsen.
45 å.
Har efter det fastighet blivit delaktig i företag, som i detta kap. avses, fastigheten övergått till ny ägare, vare jämväl denne pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i kostnaden för företaget. Har föregående ägares skyldig- het att erläggaå fastigheten belöpande andel i kostnaden blivit genom dom eller annorledes fastställd eller har sådan skyldighet, i det fall att fastighe tens ägare är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat denne, oavsett huruvida båtnaden av honom tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten eller, om han inropat fastigheten å exekutiv auk- tion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.
Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företaget eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyl— dig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
46 å.
Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhäl— len, skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot er- sättning för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, där så befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheteri visst hänseende skola handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.
'Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera utom samhället be- lägna fastigheter, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, samhället handhava företagets angelägenheter. I annat fall gälle därom vad nedan i 47—52 åå är stadgat med avseende å företag, som är gemen- samt för två eller flera fastigheter.
47å.
I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 å första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
48 å. .Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera leda- möter.
Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets ange- lägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mind- re de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. ] fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestäm- melserna i 3 kap. 13 å äga tillämpning.
49 å.
Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande. må ej i fall, som i 48 å avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där syssloman enligt 53 å förordnats för handhavande av företagets angelägen— heter.
Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.
Då anmälan, som i denna å sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.
50 å.
Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 åå är stadgat skall äga motsvarande tillämp- ning i fråga om företag, som avses i 48 å i förevarande kap.; dock att för- ordnande, som i 3 kap. 17 å sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 3 kap. 20 å omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna un- derrätt, inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är be- lägen.
51 å. ; Rätten att handhava de med företag, som i 48 å avses, förenade angelägen- l heter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger röst- _ rätt efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del * i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast år om åtgärd, som hör till företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tilläm- | pas.
| Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock
i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall' 1 övrigt vad' 1 3 kap. 22 å' är föreskri- vet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
52 å. Vad i 3 kap. 23——25 åå är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde med deltagarna, samt om hållande av dylikt sammanträde
skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 å i förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 å, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.
53 å.
Kan med skäl antagas, att, i fråga om företag, som i 46—48 åå avses, med två eller flera deltagare, viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, äge Konungens befallningshavande förordna syssloman att handhava de med företaget förenade angelägenheter och företräda delta- garna. Syssloman, som nu sagts, må, när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas från uppdraget.
Om förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas un- derrättelse i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes av Konungens befallningshav-ande.
54 å.
Med samhälle avses i detta kap. stad eller annan kommun, för vilken fin- nes stadsplan. Mark, som ej ingår i stadsplanen, skall vid tillämpning av vad i kapitlet är stadgat anses belägen utom samhället.
Har kommun i särskild ordning ålagts att avleda avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller vill kommun eljest vidtaga sådan åtgärd, gälle om företaget vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat.
Vad i denna paragraf är stadgat om kommun skall äga motsvarande till- lämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun, och municipal— samhälle.
' 9 KAP. Om ersättning.
Om ersättningsskyldighet i allmänhet. 1 å.
. Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt ström- fall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan till- hörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenöm eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. . 'Ersättning skall — — — beslut fastställd.
Ersättningi penning-ar varde bestämd att utgå på en gång; dock må skade- ersättning till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av förorening ge- nom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå i årlig av- gift, när skälig anledning därtill förekommer.
Kan i mål rörande allmän flottled skada eller intrång ej på förhand med säkerhet uppskattas eller synes den ej komma att årligen uppstå, må den skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada, dock att, där så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra an- givas.
I mål om rätt att avleda kloakvatten eller industriellt avloppsvatten gälle angående frågan, huruvida ersättning för olägenhet genom förorening skall bestämmas i målet, vad i8 kap. 30 å stadgas.
50 å. I fråga — — — enligt 9 å. Beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom av- loppsvatten, varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke i något fall beräknas.
10 KAP. Om syneförrättning. 32 å. 1 mom. Till handläggande — — — dylik förrättning. 2 mom. Beträffande syneförrättning — — — 1 mom. sagts. 3 mom. Skall vattenreglering — — — dylik förrättning. & mom. Till handläggande av syneförrättning rörande avledande av kloakvatten enligt 8 kap. skall förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i ämnet av Konungen förklarats be- hörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfatt- ning och enkel beskaffenhet och kan det ej antagas beröra motstående in- tresse av någon betydelse, må dock förordnande meddelas jämväl annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig. Beträffande syneförrättning rörande sådant företag enligt 8 kap., som avser både avledande av kloakvatten och torrläggning av mark, skall vid förordnande av förrättningsman företagets huvudsakliga ändamål vara av- , görande.
Vad ovan sagts om avledande av kloakvatten skall äga motsvarande till- låmpning i fråga om avledande av industriellt avloppsvatten.
33 å. —För0rdnande, som i 32 å sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt upp-
givas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 å sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga om företag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, som kan vållas av avlopps- vatten, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför. Vad i — —-— — denna å.
34 å.
Vid syneförrättning, som avses i 32 5 3 mom. och 4 mom. andra stycket, skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, att såsom biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen förordnas person, som innehar dylik behörighet. Finnes eljest med hän- syn till företagets beskaffenhet erforderligt, att biträdande förrättningsman förordnas, skall det ock ske.
Är vid — — — finnes lämplig. Om förordnande — — — 33 å stadgas. 38 5.
Efter samråd — — — ortens tidningar. Är företaget — — —- stadgade ordning.
I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, som kan vållas av avloppsvatten, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.
40 å.
Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 å är stadgat om avlämnande av underrättelse till sakägare samt om förteckning över av- sända underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning en- ligt 32 å, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till en- var i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för 311- män farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den sam- fällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämn- da .sätt underrättad.
43 å.
Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 å 1—3 mom., antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrätt-
ningsmannen översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna —- — — för fisket. Kan yttrande — — -— avgiva utlåtande.
44 å. ! Beträffande företag, som avses i 32 å 4 mom., skall, såframt ej fråga allenast är om grunderna för delaktighet i företaget, avskrift av ansök- ningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål avsändas till den av de i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden om- förmälda tillsynsmyndigheter, vilkens verksamhetsområde företaget huvud- sakligen berör. _
Avskrift av kungörelsen skall tillika utan dröjsmål översändas till ortens hälsovårdsmyndighet ävensom till förste provinsialläkaren i länet.
48 å.
Vill sökande återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättnings- mannen, innan förrättningen avslutas, eller hos vattendomstolen på sätt och inom tid för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande är stadgat.
'Äro i fråga om företag enligt 3 eller 7 kap. sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av syne- männen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båt-
i naden av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för » vilken enligt 3 kap. 6 å och 7 kap. 29 å bidragsskyldighet till företaget in- träder först då båtnaden tages i anspråk. I fråga om företag enligt 8 kap. må, där sökandena äro flera, utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med hänsyn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yr- kande under förrättningen blivit väsentligt utvidgat; dock att vad ovan stadgats i fråga om 7 kap. skall gälla jämväl företag, som avser både av- ledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, såvitt detsamma avser sistnämnda ändamål.
! Sker återkallelse —— — _- såsom sökande.
51 å. ' Där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, Skola synemännen meddela sådana bestämmelser, att olägenhet genom för- orening förebygges eller, om sådan olägenhet ej kan utan oskälig kostnad helt förhindras, att den såvitt möjligt minskas:
53 å. Yrkar vid _— _ —— utan avseende. — Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag,
som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.
Göres anmälan —— — — bör förfaras. Om behandlingen —— — — vattendomstolens prövning. 55 å.
Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om synt-förrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens förhållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt utlåtande rörande företag. som först nämnts.
58 å.
Vill någon sakägare förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, eller, där sökanden hos förrättningsmannen återkallar ansökningen, inträda i sökandens ställe, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens på- skrift.
Yrkande om utvidgning av företaget må av förrättningsmannen upptagas till prövning utan föregående ansökan, ändå att därmed avses att syneför- rättning för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten skall avse båda ändamålen. Yrkandet varde i fall, som sist sagts, kungjort på sätt i 38—44 åå stadgas.
Vad i andra stycket sagts om avledande av kloakvatten skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om avledande av industriellt avloppsvatten.
64 å.
Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för förlust, skada eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 å. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest — —— —- av synemännen.
67 å.
Sedan erforderliga —— —— —— angående företaget.
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 åå eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som om- förmäles i 11 kap. 95 å, så ock avgift enligt 2 kap. 10 å eller 8 kap. 34 5, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgan- dena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter dårå äga tillämpning; och skatt för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlå- tandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare be- löpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskost- naden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 å att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktig- heten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av be- stämmelsen i 7 kap. 28 å eller 8 kap. 16 å rätt medgivits delägare att er- lägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torr- läggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 å sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet — -— — sådan väg. 68 å. Har i — — —— angående företaget.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av förslaget till ut- låtande översändas till tillsynsmyndighet, som enligt 44 å första stycket erhållit avskrift av ansökningshandlingarna.
74 å. Avskrift av — — — nämnda ställen. I andra —— — —— avskrift därav. I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av utlåtandet översän- das till tillsynsmyndighet, som enligt 44 å första stycket erhållit avskrift av ansökningshandlingarna.
77 å. Menar någon, efter det företag, som avses i 32 å 1—3 mom. och 4 mom. andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning,
som skett enligt 60 å, till hans skada värdet av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräk- nat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dess- förinnan företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då så- dan besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallnings- havande. Sådan ny uppskattning skall efter ansökningstidens slut så snart lämpligen kan ske verkställas av de synemän, som förrättat den föregående uppskattningen, eller, om hinder möter för dem eller det finnes lämpligare, av andra, vilka utses därtill på sätt ovan föreskrives; och må därvid på yrkande av annan delägare än den, som sökt förrättningen, eller, där det eljest finnes lämpligt, ny uppskattning ske jämväl beträffande andra mark.— områden än dem, som avses i ansökningen, i den mån sådant är av nöden för vinnande av enhetlig tillämpning av grunderna för uppskattningen. An- gående dylik förrättning gälle i tillämpliga delar vad i detta kap. är stadgat; dock vare ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen samt- liga de fastigheter angivas, vilka beröras av företaget.
Sker genom — — — jämkad därefter. Är någon — —- — 11 kap. 85 å föreskriver. 79 5.
Vad i — —— — av sökanden.
Äro flera —1 _ —— förskottspliktiga funnes.
Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för be- vakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. vare sakägare, som fört talan alle- nast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gott- görelse som nu sagts endast såframt sökanden framställt yrkande om fast- ställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av sär- skild betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.
80 å.
Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 å sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delak- tigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 å, 7 kap. 27 och 28 åå samt 8 kap. 16 å. Avgift enligt 11 kap. 95 å skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.
Har sakägare —— -—— — kostnaden därför.
82 å.
Som sökande till förrättning, som i 32 å sägs, anses i detta kap. ej alle- nast den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 å stad- gar förenat sig med sökanden eller genom yrkande, som där sägs, föranlett större anläggning än sökanden äskat eller, där sökanden hos förrättningsman- nen återkallat ansökningen, inträtt i sökandens ställe.
11 KAP. Om domstolar och rättegång i vattenmål.
2 å.
Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt så- som övriga ledariiöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämnde- mån. Är anläggning, företag eller annat, varom i vattemnål är fråga, utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller mot- stående intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt alle- nast en vattenrättsingenjör.
Vattenrättsdomare skall —— — —- erfaren man.
Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män.
Vattenrättsnämndemännen böra vara allmänt betrodda, om sin orts för- hållanden kunniga män och må ej hava uppnått sextiofem års ålder; och skall i övrigt om valbarhet till vattenrättsnämndeman vad om nämndeman ' vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den, som uppnått !
l l l | l l l l l l l
sextiofem års ålder, må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom vattenrättsnämndeman tagit befattning.
4 å. Vattenrättsnämndemän utses för sex är, två för varje tingslag, som en- samt utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag, på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat; dock att domha- vanden föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrätt- ning rösträtt tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter röst- berättigad. I stad, som ej lyder under landsrätt, skall ock för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman. Om valets ut- gång skall på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande så "snart ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse. Har vattenrättsnämndeman upphört att vara valbar eller hos vattenrätts- domaren lagligen avsagt sig uppdraget, skall nytt val äga rum. Om skyldighet —-— — — tagit befattning.
28 5 å.
Av de — —— —— av dem.
' Hålles vattendomstolens — — — att tjänstgöra.
Är vattendomstolen enligt vad i 2 å sägs beslutför med allenast en vatten- rättsingenjör, skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den av vattenrättsingenjörerna, som företrädesvis äger sakkunskap i det äm- ne, varom fråga är.
17 å. Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 å, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;
2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings— eller reparationsarbete å byggnad 'i vatten;
3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 å av befintlig vattenbyggnads laglighet;
4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 å första stycket om meddelande av bestäm- melser rörande hushållning med vatten;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 å om rätt att utriva byggnad i vatten;
6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 å, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;
7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 å av lagligheten av befintlig vattentäkt;
8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 å första stycket om meddelande av bestäm- melser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 å andra stycket om prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk;
10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 å om prövning, utan förutgången syne- förrättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 å, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;
11. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 å, huruvida och i vilken ut- sträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 å att komma i åt- njutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;
12 ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 å så ock om bestäm- mande av avgift enligt 14 å i nämnda kap.;
13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 å om inrättande, utvidgande eller för- bättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anlägg- ning eller åtgärd för allmän farled;
*
14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 å om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 å om prövning, utan förutgången syne— förrättning enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befint- lig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiske- avgift;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 å första stycket om avlysande av allmän flottled; ,
17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 å om tillåtelse att bortskaffa flottledsan- läggning;
18. ansökan jämlikt 8 kap. 38 å första stycket om prövning, utan förut- gången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
19. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 å andra stycket och 59 å samt 8 kap. 43 å andra stycket och 44 å meddelade be- stämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 å här nedan;
20. ansökan jämlikt 9 kap. 17 å om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft; '
21. ansökan jämlikt 9 kap. 46 å om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten.
B. stämningsmål: 22. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vat- ten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 å andra stycket eller 8 kap. 26 å, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas dårå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
23. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vat— ten, som under 22 sägs;
24. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samman- hang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 å tredje" stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;
25. talan jämlikt 2 kap. 24 å om ändrande av byggnad i vatten, vartill. vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; ,
26. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. av-
sedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 å andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana" 1 fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
27. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 22 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant er- fordras, utriver dylik byggnad;
28. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 å om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 å om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 å om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 å om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 å om rätt till utmål å annans fastighet;
29. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål- om till- lämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 åå;
30. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till hus- behovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkom— mit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
31. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 30 sägs;
32. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats;
33. talan jämlikt 2 kap. 51 å om ändrande av vattentäkt, vartill vatten- domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo- görande av grundvatten vid sådan vattentäkt;
34. talan jämlikt 2 kap. 56 å andra stycket om meddelande av föreskrif- ter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter,
35. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 å om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; .
36. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgan- dena 1 2 kap. 49 och 52 åå;
37. talan jämlikt 3 kap. 6 å om skyldighet för delägare i regleringssam— fällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 å om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 å av nämnda kap., att lämna bi- drag till företaget;
38. talan jämlikt 5 kap. 10 å om vidtagande av sådana anordningarvid
allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;
39. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anord- ningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 å första stycket eller 18 å sägs;
40. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas dårå, att an- läggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anlägg- ning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;
41. talan jämlikt 6 kap. 13 å första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;
42. talan jämlikt 7 kap. 29 å om skyldighet för ägare av mark att del— taga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum om— förmäles;
43. talan jämlikt 7 kap. 54 å om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet;
44. talan, som grundas dårå, att genom vattenavledning eller inv lning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
45. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 å andra stycket, 46. talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav;
47. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om e1- sättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts;
48. talan om ansvar för det sådant avloppsvatten avledes utan föregången prövning enligt denna lag eller i strid mot vattendomstolens beslut;
49. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om be- stämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 å;
50. talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 å andra stycket; 51. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 å om ändrade föreskrifter rö- rande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles' 1 9 kap. 23 å;
52. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 315 förmäles;
53. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 å sägs, eller om höj- ning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
54. talan jämlikt 9 kap. 39 å om rätt att åter komma 1 åtnjutande av vat- tenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått för- lustig;
55. talan jämlikt 9 kap. 46 5 om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;
56. talan jämlikt 9 kap. 73 å av innehavare av fordran, varför fast egen- dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
57. talan jämlikt 9 kap. 74 & om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål: 58. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål: 59. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning en- ligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter ——-— — —— i 68 g. 21 %. Finnes vid — — —— beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 & 22 och 40, förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vatlendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 ä 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hän- visa det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vatten- domstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vatten- domstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller för- klaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den all- männa underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och det- samma slutligen avdöma.
26 &.
Ansökan, som i 17 % 1—21 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vat— tenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall före- skrivet.
27 ä.
1 mom. Ansökan enligt — — — anläggningen, uppgiven.
I fråga om ansökan enligt. 17 g 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej vid ansökan enligt 17 g 18 erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening, som kan vållas av avloppsvatten, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.
2 mom. Ansökan, som —— — —i 17 ä 9 sägs. 3 mom. I ansökan —— —— _ och hemvist.
4 mom. Då ansökan göres enligt 17 g 20, skall sökanden förete bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall där- jämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden över- förd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan en- ligt 17 g 21 om överflyttning av rättighet till vatten.
1 mål, som i 27 ä 1, 2 och 3 mom. avses, skola samtliga ansökningshand- lingar ingivas i sex samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Där så fin- nes erforderligt, må vattenrättsdomaren föreskriva, att ytterligare ett eller flera exemplar skola ingivas.
29 &.
Hava ansökningshandlingar —— — — förklaras förfallen. 32 &.
Äro ansökningshandlingarna — —— —— utfärda kungörelse. Kungörelsen skall —— — — skola ingivas.
I mål, som avses i 17 & 1—12, 17, 18, 20 och 21, skola i kungörelsen de fastigheter, om vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillär- nad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift E därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 & 13, 14 och 15, skall i kungö- f relsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad för- ' sedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller | godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är 1 utfört. Innefattar ansökan —— — — i företaget. Om kungörelsens _— — — finnes stadgat. , Är fråga om ansökan, varom i 17 5 14 och 19 förmäles, skall kungörelse % enligt denna & eller 61 & första stycket utfärdas allenast, då vattenrätts-
* domaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut
* kungöras på sätt i 33 å första stycket sägs.
Huruledes mål — — —— andra stycket.
33 &. Kungörelse, som i 32 å sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 & 3_.983383
1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de för- samlingar, där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i mål, som avses i 17 € 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga år, fram- går, samt i mål, som avses i 17 å 19, till pastorsämbetet i den eller de för- samlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kun- görelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröj- ligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan . enligt 17 ä 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda ti- den till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjande- : rättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 & sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.
Där sakägare — — — nu sagts. Är jord — — — sätt underrättad. Ägare av —— — — fastighetens ägare.
36 5. I mål, som avses i 27 ä 1 mom., skall, där fråga ej allenast är om vatten- täkt eller om företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lant—
bruksstyrelsen. Finner denna — —— —— till vattenrättsdomaren. Vad nu —— — — röna inverkan. Kan yttrande — — — 45 % sägs.
Är fråga om företag enligt 8 kap., skall vad i 10 kap. 44 & är stadgat äga j motsvarande tillämpning. l i
37 &.
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrätts- domaren sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid även- tyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd för— valtning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för
torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.
Är fråga — — —— vid anläggningen. Vad i — — — annans vattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i 17 g 20 avses, förelägge vattenrättsdoma- ren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid ne- dan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 g 11 eller 12.
Är fråga om ansökan, som i 17 5 21 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden _ — — stadgade ordning.
45 5. 1 mom. Erfordras för _ — — vattendomstolens sammanträde. 2 mom. Vattenrättsdomaren må — — — av nöden. 3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna & i mål rörande företag enligt 3 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om före- taget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsför- rättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.
46 5.
I mål, som i 17 ä 6, 13, 15 och 18 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vid- tagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vid- lyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller bor- gen för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges ä annan tillhörig fastighet, äge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det be- går och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser där- om; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.
Beslut, som —— -—— — annorlunda förordnar.
47 %. Framgår av utlåtande, som i 45 g sägs, eller eljest, att företag eller åt- gärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i
32 s: är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att där- om utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 å sägs, och på sätt, där finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om före- tag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan av- sändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall oför- dröjligen sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 å angivna ställe eller ställen. Där så — — — finnes stadgat.
56 5. Vill sökanden — — —— hos domstolen. Har återkallelse —— — bestämda ordning. Vad i 10 kap. 48 å andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3 eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.
59 &. Av de — — — angivna ställen. Är fråga om företag enligt 8 kap., skall avskrift av utslaget utan dröjsmål översändas till tillsynsmyndighet, som förut enligt vad i 36 5 är stadgat er- hållit ett exemplar av ansökningshandlingarna.
62 Q. 1 mom. Där genom — —— — under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga — — — äga tillämpning. 3 mom. Vad i _ — — andra ansökningsmål. I mål — — _ handläggning bildad. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering. varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller företag enligt 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 5.
63 &. l sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 8 kap. medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år
eller, där fråga är 0111 anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Vad i _ _ _ nämnda lagrum.
65 å.
Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra mot- part sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvara— tagande av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vid— kännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. I fråga om företag enligt 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 & tredje stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har svarandepart _ — _ åsamkats denne.
67 &.
Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast så- framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vat- tentäkt eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tilläm- pas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den er- sättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.
Är sådant _ _ _ äga rum.
75 5. l 1 Vill någon mot annan föra talan, som i 17 å 22—57 avses, ingive till [ vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bi- l l l
foge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som — _ _ denna skyldighet. Beträffande mål _ _ _ finnes stadgat. 83 &.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 ä 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14, 15 eller 18 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stad— gade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 å andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.
Har i — _ _ annorlunda förordnar.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vattendomstol eller annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat
om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad sålunda föreskrivits. 88 å.
Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 å sägs, gälle beträf- fande mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 å första stycket finnes stadgat i fråga om mål enligt 17 å 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 å 1—-12 samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant före- tag av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, mä kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i re- kommenderat brev avsändas till envar sakägare.
Kungörelsen varde — — _ mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär — — — nämnda intressen. Där i _ — _ motsvarande tillämpning.
91 å.
I besvärsmål _ _ enligt 87 å. Underställningsmål skall — _ _ mottaga förrättningshandlingarna.
Är fråga om företag enligt 8 kap., må, där besvär ej anförts över syneför- rättningen, synemännens utlåtande fastställas utan att kungörelse skett.
92 å.
Vad i 29 å andra stycket, 39—41 åå, 56 å första stycket, 60 å första, andra och fjärde styckena, 70—72 åå, 73 å första, andra och fjärde styckena samt 74 å stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vatten- domstolen, 60 å dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 ä, 6 kap. 3 å 1 mom., 7 kap. 45 och 55 åå samt 8 kap. 38 å.
Bestämmelserna i —- _ — och underställningsmål. 94 å.
I underställningsmål _ _ — att förvänta. Där i _ _ dit återställas.
Är beslut i mål rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 å rörande delaktig- heten i företaget upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrätt- ningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.
95 å.
Lämnas jämlikt denn-a lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrlägg- ningsföretag, som avses i 7 kap., eller till företag enligt 8 kap., vilket avser förutom avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl
| 1 | | i ! | i | i |
torrläggning av mark, eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, er- lägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organi- sation och verksamhet.
Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogö- rande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodo- gjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggna- den, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regle- ringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall av- giften bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid låg- vatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 å, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmel— serna beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. samt företag enligt 8 kap., såvitt därigenom vinnes båtnad genom marks torrläggning. Där till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio öre för varje hästkraft till och med 5,000, sjuttiofem öre för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga trettio- tusen kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv för tusen av värdeökningen eller båtnaden.
Avgift, som _ _ _ icke erläggas.
13 KAP.
()m besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.
8 å. Bygger någon _ _ _ olagligen skett. Där byggande _ _ _ rätt kränkes. Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill med- givande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare, där någon i strid mot föreskrift, som av Konungen utfärdats jämlikt 8 kap.
37 å första stycket, utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan föregången prövning enligt denna lag eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående villkoren för ut- släppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vatten-drag, sjö eller annat vattenområde, utsläpper avloppsvatten i strid mot föreskrift som därvid meddelats.
[ fråga _ _ _ avsedda fall.
11 å.
Den, som — — _ sex månader.
Lag samma vare, där någon mot föreskrift, som av Konungen jämlikt 8 kap. 37 å första stycket meddelats, utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, innan frågan om erforderliga åt- gärder till motverkande av förorening blivit prövad enligt denna lag.
12 å.
Den, som _ — _sex månader.
Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i vatten- drag, sjö eller annat vattenområde eller efter äläggande av vattendomstolen att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening underlåter att ut- föra sådan åtgärd eller eljest från vattendomstolens beslut gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.
Denna lag träder i kraft den . .
Härigenom upphäves 12 å förordningen den 30 december 1880 om jord- ägares rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd ge- nom lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Den _ _ _ anhängigt ärende, som i nämnda paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande »prövat enligt vad i hälsovårdsstad- gan den 19 juni 1919 finnes föreskrivet.
Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motver- kande av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder för- ordnat.
I fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelas före den— __. skall gälla vad i 8 kap. i dess nuvarande lydelse är stadgat.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Förslag till Lag
om tillsyn över vattendrag, Sjöar och andra vattenområden. Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 å. Över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall ur häl— sovårds-, fiske- och naturskyddssynpunkt utövas tillsyn efter ty nedan stad- gas.
Om tillsyn ur hälsovårdssynpunlct. 2 å.
Tillsyn, varom ovan sägs, skall ur hälsovårdssynpunkt under medicinal- styrelsens inseende utövas av en särskild myndighet, i denna lag benämnd den sanitära tillsynsmyndigheten.
Om tillsyn av hälsovårdsnämnd och tjänsteläkare gälle vad särskilt är stadgat.
3 å. Den sanitära tillsynsmyndigheten skall främst ägna sin uppmärksamhet åt frågor om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
Närmare bestämmelser angående tillsynsmyndighetens verksamhet medde- las av Konungen.
4 å. Finner tillsynsmyndigheten, att kloakvatten eller annat avloppsvatten med- för olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.
5 å. När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos ve- derbörande länsstyrelse göra framställning om förbud mot utsläppande av
avloppsvatten utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkan- de av olägenhet genom utsläppande därav. Om länsstyrelsens prövning skils i hälsovårdsstadgan.
6 å. Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 5 å sägs, efter i ty i vattenlagen är stadgat. i Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra ' talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vatten- lagen. i
7 å. Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos den sanitära tillsynsmyndigheten i ärenden, som beröra den- nas verksamhet.
Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt. 8 å.
Tillsyn, som i 1 å avses, skall ur fiske- och naturskyddssynpunkt under lantbruksstyrelsens inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsyns— myndigheten.
Om tillsyn av fiskeritjänstemän gälle vad särskilt är stadgat.
9 å. Fisketillsynsmyndigheten skall främst ägna sin uppmärksamhet åt frågor om åtgärder till motverkande av förorening genom industriellt avloppsvatten. Närmare bestämmelser angående tillsynsmyndighetens verksamhet med- delas av Konungen. ] 10 å. Beträffande fisketillsynsmyndighetens befogenheter skall vad i 4-—6 åå är stadgat om den sanitära tillsynsmyndigheten äga motsvarande tillämp- ning. Med avseende å länsstyrelses prövning ur fiske- och naturskyddssyn- punkt av ärende angående vattenförorening skall vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse. 1
11 å. Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten i ärenden, som beröra dennas verk- samhet.
12 %.
Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan upp- komma avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen tillsätta särskild person att utöva tillsyn uti ifrågavarande avseende. Tillsyningsman, som nu sagts, må, när förhållandena därtill föranleda, av länsstyrelsen entledigas från uppdra- get.
Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas av länsstyrelsen.
13 %.
Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller inneha- varen av den fabrik eller inrättning, från vilken avloppsvattnet utsläppes, enligt grunder, som Konungen bestämmer.
Gemensamma bestämmelser.
14 %.
Tillsynsmyndighet äger, i den män för utförande av dess uppdrag så er— fordras, rätt att vinna tillträde till anläggning, varifrån avloppsvatten ut- släppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, ävensom att företaga un- dersökningar inom område, som hör till anläggningen, eller å annan plats, där undersökning kan vara erforderlig.
Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl gälla tjänsteläkare, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder tillsynsmyn— digheten, ävensom sådan särskild tillsyningsman, varom i 12 & förmäles.
15 %.
Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vatten— drag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna tillsyns- myndighet eller den som biträder sådan myndighet eller särskild tillsyn- ningsman erforderliga upplysningar angående anläggningen.
16 &.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om fast avfall eller annat, som kan vålla vattenförorening.
17 %.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som för utövan- de av tillsyn enligt denna lag erfordras.
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkes- hemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med fängelse eller dagsböter.
19 å. l Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 % åligger honom, straffes med dagsböter.
20 å. : Åtal för förseeISe mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol. 1 Förseelse, som i 18 % sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal. 21 &.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den ..., vid vilken tidpunkt 1—7 åå förord- ningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående särskilda åtgärder till motverkan— de av skada å fiske genom vattenförorening skola upphöra att gälla.
Beslut, som meddelats med stöd av 5 g i förordningen, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.
Förslag till Kungörelse
vattenförorening m. m.
Härigenom förordnas som följer:
lå.
Ej må någon taga i bruk
anrikningsverk, kopparverk,
sulfit- eller sulfatcellulosafabrik, träsliperi, pappersfabrik, papp- eller kartongfabrik, cellulosaspritfabrik, jäst- eller melasspritfabrik, sockerfabrik, konstsilke- eller konstullfabrik, ulltvätteri, linrötningsverk, garveri,
oljeraffinaderi,
kol-, trä- eller torvdestillationsverk, eller limfabrik,
varifrån avloppsvatten skall utsläppas i vattendrag, sjö eller annat område, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av förore- ning genom avloppsvattnet blivit prövad enligt vattenlagen.
25.
Den som vill anlägga eller inrätta betnings-, galvaniserings- eller annat järn- eller metallverk,
fiberplattfabrik, stärkelsefabrik, potatisbränneri,
mejeri eller ysteri,
margarinfabrik, slakteri,
köttkonserv- eller fiskkonservfabrik, fiskmjölsfabrik, om förprövning rörande åtgärder till motverkande av
vatten-
textilblekeri eller textilfärgeri, läderfabrik, fettraffinaderi, stearin-, tvål- eller tvättmedelsfabrik, kemisk gödningsämnesfabrik, krut- eller sprängämnesfabrik, klorkalk— eller klor- och alkalifabrik,
konsthartsfabrik,
benmjölsfabrik, eller ångtvättinrättning, varifrån avloppsvatten skall utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vatten- område, vare pliktig att i god tid förut göra anmälan därom hos de tillsyns- myndigheter, som omförmälas i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (den sanitära tillsynsmyndigheten och fisketillsyns- myndigheten). Är uppenbart, att allenast endera tillsynsmyndighetens verk— samhetsområde i någon avsevärd grad beröres, vare dock ej erforderligt att göra anmälan hos den andra tillsynsmyndigheten.
3 5.
Vill någon vidtaga väsentlig ändring eller utvidgning av driften vid fabrik eller inrättning, som i 1 eller 2 & sägs, skall, där ej vid prövning enligt vat- tenlagen bestämmelser för sådant fall meddelats, vad i nämnda åå är stad- gat äga motsvarande tillämpning.
4 5.
Den, som vill utföra ledning till vattendrag, sjö eller annat vattenområde för avledande av kloakvatten från mer än 50 hushåll eller från kasern, sjuk- hus eller därmed jämförlig inrättning, avsedd för mer än 150 personer, vare pliktig att, innan ledningen påbörjas, göra anmälan om anläggningen hos den sanitära tillsynsmyndigheten.
5 %.
Vid anmälan, som ovan sägs, skola, där ej sådana förut äro för tillsyns- myndigheten tillgängliga, fogas ritningar över den anläggning eller inrätt- ning, varom är fråga, och de anordningar till motverkande av vattenförore— ning, som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna, ävensom de uppgifter, som för bedömande av anordningarnas reningsverkan erfordras.
6 %.
Den som underlåter att iakttaga vad ovan är stadgat om anmälan hos
tillsynsmyndighet straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Åtal för förseelse som nu sagts anhängiggöres vid allmän domstol.
; __ ___. _ .eu-v.-
Om straff för den som utsläpper industriellt avloppsvatten utan föregång- en prövning enligt vattenlagen, där sådan enligt denna kungörelse är före— skriven, stadgas i nämnda lag.
75.
Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan.
Denna kungörelse träder i kraft den ................
Förslag till Instruktion
för den i lagen om tillsyn över vattendrag, Sjoar och andra vattenområden omförmälda sanitära tillsynsmyndigheten.
Härigenom förordnas som följer:
1 %.
Den sanitära tillsynsmyndigheten, som enligt 2 å ovannämnda lag lyder under medicinalstyrelsens inseende, skall intaga en opartisk ställning med hänsyn till förhållandet mellan olika intressenter vid vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
2 5.
Det åligger den sanitära tillsynsmyndigheten att ur hälsovårdssynpunkt granska anmälningar om anläggande av kloakledningar, som omförmälas i kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vatten- förorening m. m., ävensom andra anmälningar, som jämlikt kungörelsen in- komma till tillsynsmyndigheten,
granska handlingar, som jämlikt stadgande i 10 eller 11 kap. vatten- lagen översändas till tillsynsmyndigheten, och vid behov föra talan i ären- det,
genom inspektion skaffa sig kännedom om de anordningar, som vidta- gits till motverkande av vattenförorening genom kloakvatten, och olägen- heter, som vållas av förorening genom sådant avloppsvatten, ävensom tillse att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter till motverkande av vatten- förorening iakttagas,
vid behov föra talan om meddelande av nya eller ändrade föres-krifter till motverkande av vattenförorening, allt efter ärendets beskaffenhet hos länsstyrelsen, där den är behörig, eller hos vederbörande vattendomstol,
i övrigt söka motverka vattenförorening samt med uppmärksamhet följa teknikens utveckling i fråga om de medel, som kunna användas för att motverka vattenförorening.
3 &. Finner den sanitära tillsynsmyndigheten, att hos densamma anhängigt ärende huvudsakligen rör fiske- eller naturskyddsintresset, skall den göra
framställning hos den i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden omförmälda fisketillsynsmyndigheten, att denna myndighet övertager ärendet. Anser fisketillsynsmyndigheten för sin del, att ärendet huvudsakligen rör sanitära frågor, skall ärendet bringas till slut av den sani- tära tillsynsmyndigheten.
Finner den sanitära tillsynsmyndigheten, att anhängigt ärende, ehuru det ankommer på myndigheten att handlägga detsamma, likväl rör fiske- eller na- turskyddsintresse av någon betydenhet, skall den samråda med fisketillsyns- myndigheten. Jämväl i övrigt skall den sanitära tillsynsmyndigheten vinn— lägga sig om gott samarbete med fisketillsynsmyndigheten.
Den sanitära tillsynsmyndigheten äger efter överenskommeISe med fiske- tillsynsmyndigheten föra talan i ärende angående vattenförorening jämväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
4 5.
Den sanitära tillsynsmyndigheten äger att hos statens institut för folkhäl- san begära utredning i ärende, som är anhängigt hos tillsynsmyndigheten, ävensom hos medicinalstyrelsen göra framställning om förordnande för lämp- lig person att biträda myndigheten eller om bemyndigande att efter eget be- prövande tillkalla biträde vid särskild förrättning.
5 &.
Där ej särskilt förhållande till annat föranleder, bör den sanitära till- synsmyndigheten söka undvika, att tillämnad inspektionsförrättning på för- hand bliver känd vid anläggning, som skall inspekteras.
Inspektionsförrättning skall dock utföras på sådant sätt, att den ej mer än nödigt rubbar gången av arbetet vid den anläggning, varå förrättningen har avseende, och må ej, därest icke särskilda skäl därtill föranleda, företa- gas nattetid.
6 5. Den sanitära tillsynsmyndigheten bör i övrigt i sin verksamhet iakttaga varsamhet och omsikt samt söka att på övertygelsens väg bibringa vederbö- rande insikt om behovet av åtgärd till motverkande av vattenförorening.
7 &.
Utöver vad förut sagts skall den sanitära tillsynsmyndigheten föra de böcker och anteckningar samt lämna de redogörelser för sin verk- samhet, som medicinalstyrelsen föreskriver,
på anmodan av styrelsen avgiva yttrande i tjänsteangelägenhet och i den mån övriga göromål det medgiva vid behov biträda styrelsen vid beredningen av ärende inom området för myndighetens särskilda sakkun- skap. 4——383383
Den som förordnats att vara sanitär tillsynsmyndighet må ej av enskild eller kommun mottaga uppdrag att mot ersättning upprätta förslag till re- ningsanordningar eller utföra undersökningar angående verkningarna av vattenförorening eller dylikt.
Denna instruktion träder i kraft den ..........
Förslag till Instruktion
för den i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden omförmälda fisketillsynsmyndigheten.
Härigenom förordnas som följer:
1 %. Fisketillsynsmyndigheten, som enligt 8 & ovannämnda lag lyder under lantbruksstyrelsens inseende, skall intaga en opartisk ställning med hänsyn till förhållandet mellan olika intressenter vid vattendrag, sjö eller annat vat-
tenområde. 2 %. Det åligger fisketillsynsmyndigheten att ur fiske- och naturskyddssyn— punkt
granska anmälningar om nya fabriker eller andra industriella inrättningar eller om ändringar eller utvidgningar av driften vid fabriker eller inrättning— ar, som omförmälas i kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till mot- verkande av vattenförorening m. m.,
granska handlingar, som jämlikt stadgande i 10 eller 11 kap. vattenlagen översändas till tillsynsmyndigheten, och vid behov föra talan i ärendet,
genom inspektion skaffa sig kännedom om fabriker och andra industri- ella inrättningar, vilkas avloppsvatten kan medföra menlig vattenförorening, samt tillse att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter till motverkande därav iakttagas,
vid behov föra talan om meddelande av nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av vattenförorening, allt efter ärendets beskaffenhet hos läns- styrelsen, där den är behörig, eller hos vederbörande vattendomstol,
i övrigt söka motverka vattenförorening samt med uppmärksamhet följa teknikens utveckling i fråga om de medel, som kunna användas för att motverka vattenförorening.
Bä.
Finner fisketillsynsmyndigheten, att hos densamma anhängigt ärende hu- vudsakligen rör sanitära frågor, skall den göra framställning hos den i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden omförmälda sa-
nitära tillsynsmyndigheten, att denna myndighet övertager ärendet. Anser den sanitära tillsynsmyndigheten för sin del, att ärendet huvudsakligen rör fiske- eller naturskyddsintresset, skall ärendet bringas till slut av fisketill- Synsmyndigheten.
Finner fisketillsynsmyndigheten, att anhängigt ärende, ehuru det ankom- mer på myndigheten att handlägga detsamma, likväl rör sanitära frågor av någon betydenhet, skall den samråda med den sanitära tillsynsmyndigheten. Jämväl i övrigt skall fisketillsynsmyndigheten vinnlägga sig om gott sam- arbete med den sanitära tillsynsmyndigheten.
Fisketillsynsmyndigheten äger efter överenskommelse med den sanitära tillsynsmyndigheten föra talan i ärende angående vattenförorening jämväl ur sanitär synpunkt.
4 %.
Fisketillsynsmyndigheten äger att hos lantbruksstyrelsen göra framställ- ning om förordnande för statens fiskeriingenjör eller annan lämplig person att biträda myndigheten eller om bemyndigande att efter eget beprövande tillkalla biträde vid särskild förrättning.
Så.
Där ej särskilt förhållande till annat föranleder, bör fisketillsynsmyndig- heten söka undvika, att tillämnad inspektionsförrättning på förhand bliver känd vid fabrik eller inrättning, som skall inspekteras.
Inspektionsförrättning skall dock utföras på sådant sätt, att den ej mer än nödigt rubbar gången av arbetet vid den fabrik eller inrättning, varå förrätt- ningen har avseende, och må ej, därest icke särskilda skäl därtill föranleda. företagas nattetid.
& &. Fisketillsynsmyndigheten bör i övrigt i sin verksamhet iakttaga varsam- het och omsikt samt söka att på övertygelsens väg bibringa vederbörande in- sikt om behovet av åtgärd till motverkande av vattenförorening.
7 &.
Utöver vad förut sagts skall fisketillsynsmyndigheten föra de böcker och anteckningar samt lämna de redogörelser för sin verk- samhet, som lantbruksstyrelsen föreskriver,
på anmodan av styrelsen avgiva yttrande i tjänsteangelägenhet och i den mån övriga göromål det medgiva vid behov biträda styrelsen vid beredningen av ärende inom området för myndighetens särskilda sakkun- skap.
Så.
Den som förordnats att vara fisketillsynsmyndighet må ej av enskild eller kommun mottaga uppdrag att mot ersättning upprätta förslag till renings- anordningar eller utföra undersökningar angående verkningarna av vatten- förorening eller dylikt.
Denna instruktion träder i kraft den ....................
Förslag till Förordning
om ändring 1 vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.
Härigenom förordnas, att 1, 9, 13, 22, 24, 27, 35, 44, 48, 50, 52, 55, 60 och 61 åå hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) skola erhålla änd- rad lydelse på sätt i det följande angives samt att i stadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 48 a 5, med rubriken Om avloppsledning, av nedan angivet innehåll:
1 %. Varje stad — — — i staden. För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för: att i — — —— avloppsledningar anläggas; att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening; att, där —-— — — öppet vatten. Det åligger — — _ särskilt stadgat. 9 5. 1 mom. Hälsovårdsnämnden skall — _ — i dem.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vid allmänt vattenhämt- ningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där föroreningen är medgiven enligt vat- tenlagen.
3 mom. Hälsovårdsnämnden skall —— — — anses olämplig. 4 mom. När omständigheterna —— _ — försäljes därstädes. 13 Q.
1 mom. Till varje — —— —— utfärda härutinnan. 2 mom. Avträde skall — —— —— väl rengjort. 3 mom. Å avträde -— _ — som möjligt.
4 mom. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan hälso- vårdsnämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest densamma är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart föras ut i stadens avloppsledning eller ock, efter erfor- derlig rening, i lämpligt vattendrag eller vattenområde. Ansökan om till—-
stånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte er- forderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens —— —— — icke anordnas.
Befinnas större — — — kan brukas.
Har vattendomstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläp- pas, gälle om verkan av dess beslut vad i vattenlagen är stadgat.
5 mom. Avträde, som — — — tillstånd därtill. 6 mom. Hälsovårdsnämnden äger —— — — stadigvarande sysselsättning.
22 5.
Innan någon anordnar ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet till vattendrag eller annat vattenområde, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall — —— — ledningens användning. Rensning av — —— — är stadgat.
Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla re- ningsanläggning och andra till sådan ledning hörande anordningar.
24 å.
] mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närbo- ende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga- ser eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening, eller ock genom åstad- kommande av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämn- den tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpan- de. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må nämn- den äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
Har vattendomstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gälle om verkan av dess beslut vad i vattenlagen är stadgat.
2 mom. Sulfatcellulosafabriker, fabriker — — —- inom stad. 3 mom. Fabriker för — —— — bebyggda stadsdelarna.
4 mom. Färgerier, färgfabriker, garverier, lysgasverk, limkokerier, skinn- heredningar, slakterier, mejerier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker för bearbetning av tjära eller gasvatten, ävensom andra fabriker och nå- ringar, som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom» dem bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande, eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra sani-
tära olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del av staden, som ej är tätt bebyggd.
5 mom. Innan någon -— —— —— det allmänna. Skall lägenhet —— —— — eller inrättas.
Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos tillsynsmyndighet, varom förmäles i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud , mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i I vissa vattenområden gälle vad särskilt är eller kan varda stadgat.
6 mom. Vad i — —— — sanitära olägenheter. 27 %. Med böter —— _ —— meddelade föreskrifter;
den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 22 5 första stycket sägs. eller bryter mot någon honom enligt tredje stycket i samma paragraf ålig- gande skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande från staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom staden av sådan orenlighet; '- den som underlåter att göra — —— _ nedsatt lik. Samma lag — — —— andra stycket.
35 5.
Varje kommun —V— — —— inom området.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att invånarna -— — —— vattenledning anlägges;
att vattenavlopp anordnas samt att desamma utföras så, att de icke vålla sanitär olägenhet;
att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenför-
orening; att sunda — — — öppet vatten. Det åligger —— -— — särskilt stadgat. 44 ä.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro av- sedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vid allmänt vattenhämt- ningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal mä ej av någon förorenas. _
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där föroreningen är medgiven enligt vat- tenlagen. |
3 mom. När omständigheterna _— —— — jämförligt ändamål. i
i l 1 mom. Hälsovårdsnämnden skall _— _ —— i dem. I
i !
48 ä.
1 mom. Avträde, urinkur —— —— — eller plats.
2 mom. Utan hinder av vad ovan stadgats om avträde kan hälsovårds- nämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest densam— ma är så inrättad, att orenlighet och spolvatten kan föras ut i allmän av-- loppsledning eller ock, efter erforderlig rening, i lämpligt vattendrag eller vattenområde.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas. Befinnas större brister vidläda vattenklosett och avhjälpas icke dessa bris- ter inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda, att inrättningen begagnas, eller påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.
Har vattendomstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläp- pas, gälle om verkan av dess beslut vad i vattenlagen är stadgat.
3 mom. Till allmän -— — —— eller farled.
Om avloppsledning. 48 a &.
Innan någon anordnar ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet till vattendrag eller annat vattenområde, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av an- nan orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda led— ningens användning.
Rensning av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart på sådant sätt avlägsnas att därav icke vållas sanitär olägenhet.
Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla re— ningsanläggning och andra till sådan ledning hörande anordningar.
50 5.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närbo— ende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga- ser eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening, eller ock genom åstad- kommande av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämn- den tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpan-
de. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
Har vattendomstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläp- pas, gälle om verkan av dess beslut vad i vattenlagen är stadgat.
2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där djuräm- nen brännas eller underkastas torr destillation, fabrik för tillverkning av animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för röstning av arse- nik- eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av vitbetsocker, su- perfosfat, fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, så- dant glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen begagnas, kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn, pudrettfabrik, färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri, Skinnberedning, slakteri, mejeri, stärkelsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämn- den och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.
Skall lägenhet — _ —— eller inrättas.
Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos tillsynsmyndighet, varom ? förmäles i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vis- sa vattenområden gälle vad särskilt är eller kan varda stadgat.
52 5 Med böter — — — noggrann renlighet; den som beträffande avträde bryter mot stadgandet i 48 g 2 mom. andra stycket; den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 48 a & sägs; den som bryter —— -— —— nedsatt lik. Samma lag —- — — eller 49 a 5. 55 å. ? 1 mom. Högsta tillsynen — —— _ och anvisningar. 2 mom. Länsstyrelserna skola —— —— —— avhjälpande vidtagas.
gälle om rätt för länsstyrelsen att meddela ändrade föreskrifter vad i vatten—
1 l i Har vattendomstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas. ! ! lagen är stadgat. l
I
60 &.
Huruledes vissa frågor om avledande av kloakvatten och industriellt av-
loppsvatten må dragas under vattendomstols prövning, därom skils i vatten- lagen. 61 &.
Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller de i enlig- het med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen; dock att vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts om kommun gälle ock samhälle som i 34 & sägs.
Saknas tillgång —— — — allmänna strafflagen.
Denna förordning träder i kraft den ................
- Länsstyrelsen må ålägga ägare av nämnda dag befintlig ledning för av- ledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet till vattendrag eller annat vattenområde, vid vite, att göra anmälan om ledningen till hälso- vårdsnämnden samt därvid, såvitt möjligt, foga karta jämte beskrivning.
Förslag till Lag
om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 .
Härigenom förordnas, att 2, 10, 11, 13, 61, 63 och 66 åå stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives:
2 å. Stadsplan skall _ — _ omfattning angivas. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående om- rådenas bebyggande eller användande i övrigt samt den huvudsakliga anord- ningen av avlopp och vad därmed äger samband, som finnas erforderliga.
10 å.
Finnes område — — — över området ( stomplan ).
Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt eller om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.
11 &.
Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten eller den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestäm- melser meddelas ( utomplansbestämmelser).
13 %. Nybyggnad mä — — _ avsett ändamål. Såvitt angår område, som omfattas av stomplan eller utomplansbestäm- melser, äger Konungens befallningshavande meddela förbud mot nybygg- nad, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.
61 5.
Byggnadsplan skall _ _ _ omfattning angivas. Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt samt den huvudsakliga an- ordningen av avlopp och vad därmed äger samband, som finnas erforderliga.
Nybyggnad må _ _ _ avsett ändamål. Ä byggnadsmark _ _ _ mot tomtindelningen. Beträffande område _ _ _ motsvarande tillämpning.
Konungens befallningshavande äger ock meddela förbud mot nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.
66 &.
Finnes byggnadsplan för område, varom i 60 & första stycket förmäles, tills vidare icke böra upprättas men prövas behov föreligga av särskilda be- stämmelser angående byggnadsverksamheten eller den huvudsakliga anord- ningen av avlopp inom området och vad därmed äger samband, skall Ko- nungens befallningshavande fastställa sådana bestämmelser ( utomplansbe— stämmelser).
I fråga om förbud mot nybyggnad inom område, som omfattas av utom- plansbestämmelser, skall vad i 63 5 är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.
Denna lag träder i kraft den ..................
Förslag till Kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931.
Härigenom förordnas, att 15, 17, 22, 30, 31, 32 och 33 åå byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives:
15 5.
Vid uppgörande av stadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till sta- dens behov av utrymmen för olika ändamål och dess förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som ock till markägares berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses:
att olika _ _ _ bäst lämpade;
att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden samt förefint- liga möjligheter för vattnets avledande och vidtagandet av erforderliga åt- gärder till motverkande av vattenförorening;
att bostadsbyggandet _ _ _ framdeles ifrågakomma;
att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de tillfredsställa trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende samt att möjlighet beredes till goda dager— och nivåförhållanden inom kvar- teren och skydd mot förhärskande vindar ävensom till anordnande av er- forderliga huvudavloppsledningar, avskärande ledningar och reningsanlägg- ningar;
att avståndet _ _ _ området främjas.
17 %. Genom stadsplanebestämmelser _ _ _ av plantering. I stadsplanebestämmelser skall ock angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed äger samband.
22 &.
Sedan stadsplan fastställts, skall, med iakttagande av vad därom i stads- planen må vara föreskrivet, närmare utförd plan för avledande av vatten el- ler flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden samt erforderliga åtgärder till motver-
kande av vattenförorening ( avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt.
30 5.
Vid uppgörande av stomplan skall hänsyn tagas till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden och grannområdenas planläggning samt tillses, att möjlighet beredes till områdets utnyttjande på sätt, som ur allmänna syn- punkter kan anses lämpligt, samt till ordnande av avlopp och vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening.
Genom stomplan _ _ _ enskilt bebyggande.
31 5.
Genom stomplanebestämmelser _ _ _ av eldfara. I stomplanebestämmelser skall ock angivas den huvudsakliga anordning- en av avlopp jämte vad därmed äger samband.
32 ä. 1 mom. Förslag till _ _ _ särskilda beteckningar. 2 mom. Stomplanekartan skall åtföljas av: a) terrängkarta, visande _ _ _ lider därav;
b) beskrivning över _ _ i beskrivningen; c) sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan er— fordras för stomplaneförslagets prövning.
33 å.
Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter, som i avseende å byggnadsverksamheten inom området samt den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband erfordras utöver vad därom före- skrives i denna stadga och stadens byggnadsordning.
I fråga _ _ -_ om stomplanebestämmelser.
Denna kungörelse träder i kraft den ....................
Förslag till Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a 5 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. Sa % lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 KAP. 8 a &.
Avstyckning av _ _ _ inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet be- redes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av I vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner byggnadsnämnd _ _ _ punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den ..................
Förslag till Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 5 lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 & lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
, 19 KAP.
) 1 5. Från fastighet _ _ _ äga rum.
' Avstyckning av _ _ _ inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna plat- ser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner Konungens befallningshavande _ _ — lämnar tillstånd.
Denna lag träder i kraft den ................
Inledning.
De sakkunnigas uppdrag.
Inom riksdagen ha vid flera tillfällen väckts förslag om en mera effektiv lagstiftning till motverkande av vattenförorening. Vid 1902, 1903 och 1908 års riksdagar förelågo sålunda motioner i ämnet, vilka vid vardera av de båda senare riksdagarna föranledde skrivelse till Kungl. Maj:t. Redan före 1908 års riksdag hade Kungl. Maj:t genom beslut den 12 juli 1907 åt den s. k. dik- ningslagskommittén givit i uppdrag att verkställa utredning samt avgiva för- slag i ämnet. Kommittén, som sedermera även erhöll i uppdrag att verk- * ställa utredning rörande lagstiftning om luftförorening, avlämnade den 3 juni 1915 betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m. Betänkandet, för vilket närmare redogöres i det följande, har icke ? föranlett någon lagstiftning.
Vid riksdagen år 1935 hemställdes i två motioner (I: 24 och II: 61), att riksdagen ville besluta anhålla hos Kungl. Maj:t, att snarast möjligt måtte för riksdagen fram-läggas lagförslag med effektiva bestämmelser rörande fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen.
Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde i avgivet utlåtan- de (nr 35):
Utskottet funne av motionärerna framställda önskemål beaktansvärda. Gäl- lande bestämmelser syntes visserligen lämna formell möjlighet för dem, som ge- nom andras åtgöranden lede skada på grund av vattenförorening, att påkalla rät- telse samt erhålla ersättning, men hithörande föreskrifter syntes vara så avfatta- de, att tillämpningen därav ofta nog icke givit det verkliga skydd för den enskilde, som finge anses rimligt. Vid nyanläggning av en fabrik eller liknande inrättning undersöktes i allmänhet ej i förväg, huruvida anläggningen kunde väntas komma | att medföra ekonomisk skada därigenom, att avfallsprodukter, som utsläpptes i vattendrag och sjöar, förorsakade exempelvis förgörelse ä fiske och växtlighet. Först sedan fabriksdriften en tid pågått, ägde sakägare genom att påvisa skade- verkningar möjlighet att få saken prövad. Det torde vara otvivelaktigt, att det mången gång vore dyrbart och osäkert för enskilda personer att i förevarande | hänseenden föra ersättningstalan mot ett industriföretag. De, som därvid vore sakägare, syntes ej sällan stå i sådant beroende av företaget, att de knappast ' ville riskera en process mot detsamma. Även genom annan förorening av vattnet, i såsom på grund av kloakledningar, kunde avsevärd skada uppkomma. För läns- * styrelserna, på vilka det ankomme att meddela föreskrifter angående åtgärder och ( anstalter till skadas förekommande, syntes det vara förenat med stora svårigheter !
och synnerligen vanskligt att — utan annan sakkunnig utredning än som parterna själva förebragt —— ålägga företag att vidtaga anordningar, som för företaget kun- de vara betungande, allra helst i förhållande till den nytta åtgärdernas vidtagande skulle medföra. Mången gång vore jämväl skadan av sådan art, att särskild sak- ägare icke funnes. Även där synnerliga'missförhållanden föreläge och myndig- heterna påtalat dessa, bleve utredningsapparaten för närvarande så omständlig, att lång tid kunde förflyta, innan det bleve avgjort vad som skulle företagas för skadans undanröjande. Under tiden finge skadegörelse obehindrat försiggå.
Även om det vore fisket, som därvid främst syntes hava blivit lidande, hade från anläggningar av ifrågavarande slag jämväl åtskilliga andra olägenheter upp- kommit genom föroreningar, vilka icke ansågcs vara direkt hälsovådliga. Vattnet bleve sålunda ej sällan av sådan anledning försämrat eller till och med oanvänd- bart för hushållsändamål, för vattning av kreatur och för badning. Jämväl kun- de växtligheten i och omkring vattendrag, där exempelvis lut uttömts, allvarligt skadas.
Jämlikt utskottets uppfattning vore en snar utredning av hithörande spörsmål synnerligen önskvärd. Därvid syntes böra prövas, vilka åtgärder som erfordrades för att effektivt förhindra uppkomsten av nu antydda olägenheter. Särskilt borde undersökas möjligheterna att bereda landets fiskerinäring rimligt skydd. På ut- redningen borde jämväl ankomma att pröva, i vad mån något av de uppslag till frågans lösning, som tidigare framkommit, fortfarande kunde anses vara beak— tansvärt. Emellertid ville utskottet därvid framhålla, att en sådan lösning, vilken krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk, borde undvikas.
I enlighet med hemställan av utskottet beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 89) anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning om åtgärder för att undvika förorening av vattnet i sjöar och vat- tendrag till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen i föreskrivna hänseenden kunde finnas påkallade.
Den 30 december 1935 anbefallde Kungl. Maj:t lagberedningen att avgiva utlåtande Över förenämnda skrivelse. I utlåtande den 2 september 1936 an- förde lagberedningen att goda skäl syntes föreligga för att den av riksdagen begärda utredningen om förorening av vatten komme till stånd och hade ej något att invända mot att utredningen igångsattes utan avbidan på resultatet av den tillämnade jordabalksrevisionen.
Den 11 september 1936 anmälde chefen för justitiedepartementet föreva- rande fråga i statsrådet samt anförde därvid bland annat:
Det föreläge ett ovedersägligt praktiskt behov av ny lagstiftning till förebyg- gande av de olägenheter genom vattenförorening, icke minst med avseende å fisket, som industriella kloakanläggningar kunde orsaka genom förorening av vatten. Det måste även anses vara ett intresse icke blott för de skadelidande och allmänheten utan också för de berörda anläggningarna att frågan om skapande av betryggande rättsregler på förevarande område gjordes till föremål för behand- ling. Vid den utredning, som sålunda borde igångsättas, borde naturligen beak- tas icke endast tidigare förslag i ämnet samt yttranden i anledning av dessa utan även de nya rön som framkommit genom teknikens utveckling på området. An- geläget syntes vara att de bestämmelser som kunde komma till stånd ej bleve mera betungande för de industrier och andra företag, vilka därav skulle beröras, än som vore erforderligt. I fråga om de närmare riktlinjerna för utredningen kunde även framhållas, att enligt gällande ordning förebyggande åtgärder i avse-
ende å vattenförorening endast i undantagsfall kunde framtvingas i samband med anläggningens tillkomst samt att möjligheterna till ingripande och rättelse samt ersättning, då det visat sig att skada åstadkommes, icke vore tillfredsställande. Vid den blivande utredningen borde därför undersökas, om och i vad mån ett sådant system kunde skapas, att redan 'från början garanti vunnes för att skada till följd av vattenförorening i görligaste mån undvekes samt att, om viss skadlig förorening visade sig ofrånkomlig, frågan om ersättning därför i den mån så vore möjligt på förhand reglerades. Anstalter borde även vidtagas för tryggande av att påbjudna reningsanläggningar verkligen komme till utförande och toges i bruk samt att i övrigt för ändamålet meddelade föreskrifter efterlevdes. Att härför vissa kontrollåtgärder måste tillgripas syntes vara ofrånkomligt. På utred- ningsmännen ankomme att pröva olika möjligheter i nu ifrågavarande avseen- den. Såsom riksdagen framhållit borde en sådan lösning, vilken krävde inrät- tande av ett nytt ämbetsverk, undvikas. I stället syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter, i främsta rummet vattendomstolarna.
Kungl. Maj:t bemyndigade därefter chefen för justitiedepartementet att föranstalta om utredning i nyssnämnda hänseenden.
Sedan de sakkunniga tillkallats för verkställande av bland annat före— nämnda utredning, har en den 26 februari 1937 dagtecknad, till Konungen ställd skrivelse från föreningen statens Iantbruksingenjörer överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. I denna skrivelse anföres bland annat:
I vattenlagen saknades varje bestämmelse angående tvångsanslutning till kloak- ledningsföretag. Vid alla andra syneförrättningar enligt vattenlagen kunde jäm- väl sakägare, som icke sökt förrättningen, när vissa i lagen klart preciserade förutsättningar föreläge, åläggas deltagningsskyldighet i kostnaderna för företa- get i mån av nytta. Härigenom kunde i allmänhet åt företaget från början givas den omfattning och de dimensioner i övrigt, som av praktiska och ekonomiska skäl befunnes lämpligast. Så vore emellertid icke förhållandet vid syneförrätt— ning rörande kloakledningsföretag enligt 8 kap. vattenlagen, då deltagningsskyl- digheten vore skarpt begränsad till dem, som sökt företaget eller förenat sig med sökandena. Om senare de fastighetsägare, som lämpligen kunnat anslutas till företaget, komme till insikt om, att även de behövde avlopp för Sitt kloakvatten, måste antingen den först lagda ledningen byggas om med grövre dimensioner eller ock en ny ledning framdragas parallellt med den första. I båda fallen bleve i allmänhet kostnaden avsevärt högre än om 0 n tillräckligt stor ledning från bör- jan lagts. Det vore dessutom tydligt att nu nämnda förhållanden Ofta verkade starkt avskräckande på dem, som annars skulle varit beredda att taga initiativ till ordnandet av för flera fastigheter gemensam kloakledning.
Föreningen har även påpekat vissa andra uppgivna brister i gällande lag- stiftning samt därvid yttrat följande:
Bestämmelserna för kostnadernas fördelning vid kloakledningsföretag saknade önskvärd klarhet och fördelningen bleve följaktligen i hög grad avhängig av för- rättningsmannens subjektiva omdöme. Resultatet bleve härigenom alltför bero- ende av dennes skicklighet och erfarenhet, varjämte likformigheten i lagens till- lämpning bleve mindre tillfredsställande.
Det syntes vidare vara önskvärt, att begreppet 'spillvatten” och ”flytande oren- lighet' i 8 kap. 1 % vattenlagen närmare definierades, samt att sådana bestämmel-
ser infördes att alla tvister angående kloakledning ävensom skadeståndstalan kom- me att handläggas vid vattendomstol.
Slutligen syntes i 10 kap. 32 & vattenlagen intagna bestämmelser angående be— hörig förrättningsman vid syneförrättning enligt 8 kap. kunna givas en mera praktisk utformning.
För övrigt berörde föreningen även frågan om lagstiftning rörande vatten- förorening och framhöll härom bland annat:
Den allt livligare byggnadsverksamheten i förening med ökade fordringar på bostadens sanitära inredning och bekvämlighet, som kännetecknade det senaste årtiondet, samt hälsovårdsmyndighcternas ökade intresse för sundare bebyggelse hade utlöst stigande krav på bättre hygieniska förhållanden bland annat beträf- fande de flytande avfallsprodukternas _ spillvatten och flytande orenlighet (klo- akvatten) _ avledande och oskadliggörande. Särskilt på landsbygden hade såväl för enskilda bostadsfastigheter och anläggningar såsom mejerier, slakterier, gar- verier och dylikt som för mindre samhällen frågan om framdragandet av kloak- ledningar samt kloakvattnets oskadliggörande blivit alltmer aktuell.
Det torde hittills varit regel att syneförrättningar för kloakledningars framdra- gande på landsbygden handlagts av statens lantbruksingenjörer. Under sin verk- samhet såsom förrättningsmän vid dylika förrättningar hade lantbruksingenjörer- na icke kunnat undgå att lägga märke till vissa väsentliga brister i nu gällande lagstiftning, vilka vore särskilt påfallande vid en jämförelse med de detaljerade och tydliga bestämmelserna om torrläggning av mark genom dikning, vattenav- ledning eller invallning.
En av de mest framträdande bristerna beträffande kloakledningar vore den, att lagen inskränkte sig till frågan om kloakledningars framdragande, men icke in- ginge på den grundläggande frågan om villkoren för rättighet att i öppet vatten- drag utsläppa kloakvatten.
Genom syneförrättning enligt vattenlagen kunde man sålunda endast få rättig- het att framdraga kloakledning men däremot ej tillstånd att använda den för sitt ändamål, varför alltså en kloaklednings ägare, även där laga tillstånd för fram- dragandet föreläge, riskerade en rättegång och eventuellt höga skadestånd, eller till och med förbud mot ledningens användande.
Det vore ofrånkomligen nödvändigt, att lagen utbyggdes med bestämmelser, som möjliggjorde meddelande redan vid syneförrättningen av tillstånd att i öppet vatten utsläppa kloakvatten och så klart och otvetydigt som möjligt fastställde villkoren härför. Fastställandet av dylika villkor kunde bliva en ganska inveck- lad fråga, som krävde omfattande utredningar, men denna fråga måste lösas på något sätt snarast möjligt, även om lösningen icke genast bleve fullkomlig och slutgiltig. Ett uppskjutande komme enligt föreningens förmenande att för varje år som ginge medföra betydande ökade olägenheter.
Föreningen hemställde, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om sådan utred- ning, som kunde påfordras för en ändamålsenlig omarbetning och komplet— tering av gällande lagbestämmelser angående kloakledningar, samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som för detta ändamål prövades erforderliga.
Efter det Kungl. Maj:t beslutat inhämta lantbruksstyrelsens utlåtande över skrivelsen, anförde lantbruksstyrelsen i avgivet yttrande den 30 mars 1937:
Lantbruksstyrelsen ville för sin del vitsorda, att det ur de i föreliggande fram— ställning anförda synpunkterna måste anses påkallat, att i vattenlagen infördes särskilda bestämmelser för reglering av ifrågavarande spörsmål. Behovet därav hade på senare tid ytterligare aktualiserats av den anledningen, att det i allt
större utsträckning förekomme, att avloppsledning för torrläggning av jord finge tjäna jämväl sanitära ändamål av olika slag, för vilket fall emellertid stöd sak- nades i vattenlagen för ett äläggande för det sanitära intresset att taga del i kost- naderna för ledningen. Lantbruksstyrelsen förordade därför föreningens fram- ställning om utredning i ämnet.
Även lantbruksstyrelsens utlåtande har överlämnats till de sakkunniga för övervägande.
Den arbetsuppgift som tilldelats de sakkunniga i ovannämnda avseenden är av stor praktisk vikt.
Frågan om lagstiftning angående vattenförorening, som länge varit aktuell i vårt land, är av betydelse ej mindre för industriföretag och annan närings- verksamhet än även för alla samhällen. Den berör för övrigt jämväl den mera spridda bebyggelsen, där avloppsfrågan också kan vålla svårigheter. Vid övervägande av det sätt på vilket en eventuell lagstiftning i detta ämne bör genomföras måste även beaktas att den omfattar flera inbördes mycket olika lagstiftningsområden. Med hänsyn till de olägenheter ur sanitär syn— punkt, som kunna vållas genom vattenförorening, griper frågan sålunda in på hälsovårdsmyndigheternas område. De skador, som ofta åsamkas fisket, höra åter till de speciellt fiskevårdan—de myndigheternas intressesfär. Frågan äger vidare samband med flottningslagstiftningen samt stadsplane- och fas- tighetsbildningslagstiftningen. Vidare kräver jämväl naturskyddet beaktan- de vid fråga om vattenförorening. Det är med hänsyn till nu angivna för- hållanden särskilt angeläget att noggrant överväga de huvudsakliga riktlin- jer, som böra följas vid utformandet av nya bestämmelser rörande vattenför- orening och vad därmed äger samband.
Vad angår de av föreningen statens lantbruksingenjörer och av lantbruks- styrelsen i dess yttrande över föreningens skrivelse berörda speciella spörs- målen erbjuder en tillfredsställande lösning av dessa i flera avseenden avse- värda svårigheter. I dessa hänseenden synes dock i allmänhet någon större tvekan icke behöva råda om den väg, som i huvudsak skall väljas. De sak- kunniga vilja därför i det följande till en början inledningsvis huvudsakligen uppehålla sig allenast vid frågan om lagstiftning angående vattenförore— ning.
Gällande rätt och äldre förslag.
I 12 5 förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund (vattenrättsförordningen) stadgas att, där såg- kvarn är, ligger å ägarens vårdnad att avfallet ej utsläppes i vattnet. Det- samma föreskrives för det fall, att vid annat verk eller inrättning avfall uppkommer, varav uppwgrun-dning eller annan olägenhet kan förorsakas. Vidtager ej ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, äger enligt lagrummet länsstyrelsen föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den tredskande vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Sker ändock skada, äger den som skadan lider njuta
ersättning därför efter rättens d. v. s. allmän domstols beprövande. I vatten- lagen den 28 juni 1918 upptogs i 2 kap. 35 & stadgande om förbud att i vat— ten utkasta eller utsläppa fasta föremål eller ämnen, som kunna välla upp- grundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller enskild rätt. Paragrafen innehåller vidare en erinran, att om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan förorenas, skall gälla vad särskilt är eller kan varda stadgat. I 8 % promulgationslagen till vattenlagen stadgades, att genom vattenlagen upphävdes bland annat vattenrättsförordningen, dock med undantag av stadgandet i 12 å i vad detta innefattade bestämmelse som ej upptagits i 2 kap. 35 åvattenlagen. Nämnda 12 å i vattenrättsförordning- en är sålunda alltjämt gällande såvitt.angår vattenförorening.
Till sistnämnda stadgande anknyter numera den efter förslag av de sak- kunniga utfärdade förordningen angående särskilda åt- gärder till motverkande av skada å fiske genom vat- tenförorening den 30 juni 1937.1 Genom denna förordning har i av- vaktan på en mera slutgiltig lagstiftning inrättats en särskild myndighet för övervakande att fisket såvitt möjligt ej lider intrång genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten står under lantbruksstyrelsens inseende.
I övrigt må erinras om bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om kloakledningar. Beträffande förorening, som kan vållas genom kloakvat- ten, stadgas emellertid i kapitlet, under 17 %, allenast att beträffande frå- gan, huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, så ock i vad mån er— sättning skall gäldas för skada eller olägenhet Igenom sådant förorenande, skall gälla vad sär-skilt är eller kan varda stadgat samt att föreskrifter, vilka till förekommande eller minskande av olägenheter till följd av förorenande, SOm nu nämnts, blivit i laga ordning meddelade, vid anläggande och skötsel av kloakledning skola noga iakttagas. I 10 kap. 51 & vattenlagen stadgas beträffande syneförrättning om avledande av kloakvatten, att synemännen skola meddela sådana bestämmelser att vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav såvitt möjligt minskas. Ha särskilda före- skrifter i nyssnämnda hänseende meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola de av synemännen noga iakttagas. Har prövning, som nu nämnts, ej skett, och finnes frågan om kloakledningens sträckning eller be- skaffenhet icke lämpligen kunna avgöras utan föregående sådan prövning, skall förrättningen inställas i avbidan på hindrets undanröjande.
I lagen om flottning i allmän flottled den 19 juni 1919 finnas i 69 5 visa stadganden, som ha avseende å vattenförorening. Virke, som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning beräknas kun- na medhinnas under första flottningsåret, må enligt detta lagrum flottas obarkat, men vattendomstolen äger, såframt det med avseende å beskaffen- heten av vattendraget med stränder och fiske ävensom övriga förhållanden,
1 En närmare redogörelse för denna författning och vad därmed äger samband återfinnes å sid. 200.
som kunna inverka på frågan, finnes skäligt, för hela flottleden eller viss del därav förordna, att allt eller visst slags virke skall, innan det utlägges i flott- leden, ha undergått avbarkning. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret, skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med hänsyn till nyss sagda förhållanden vattendomstolen funnit skäligt med- giva undantag från denna bestämmelse. Avbarkning må ej verkställas å isen eller å stranden så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri.
Vidare finnas i h ä ls 0 v ä r C] S sta d g a 11 den 19 juni 1919 ett flertal be- stämmelser som avse att utgöra skydd och möjliggöra ingripande mot vattenför- orening, som vållar olägenheter ur sanitär synpunkt. Någon närmare redogö- relse för dessa stadganden torde i nu förevarande sammanhang icke erford- ras.1 I detta hänseende må endast erinras att beslutande och Övervakande organ enligt hälsovårdsstadgan äro hälsovårdsnämnderna för respektive hälso- vårdsområden och länsstyrelserna för länen, varjämte medicinalstyrelsen utövar högsta tillsyn för hela riket.
I stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november 1931 återfinnas vissa föreskrifter som beröra samhällenas avloppsledningar. Beslutande och- övervakande organ enligt nu nämnda för- fattningar äro — utom kommunernas vanliga beslutande organ och bygg- nadsnämnderna —— länsstyrelserna och Kungl. Maj:t samt byggnadsstyrel- sen.2
Slutligen kan erinras att enligt 1 ä 5 och 6 punkterna lagen om ex- propriation den 12 maj 1917 fastighet kan tagas i anspråk för att för- hindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för en orts förseende med vatten, eller för annat därmed jämförligt ändamål.
Vid tiden för dikningslagslcommitténs betänkande rådde icke i samma grad den så att säga decentraliserade ordning i hithörande frågor som den nu gällande. Kommitténs betänkande innehöll likväl i förhållande till då rådan— de förhållanden förslag om ett radikalt ingripande. Erforderliga bestämmel- ser om vattenförorening — samt om luftförorening — skulle sammanföras till en särskild, jämförelsevis vidlyftig lag.
Beträffande de regler, som skulle gälla om vattenförorening, anförde kom- mittén i korthet följande:
Vattenförorening måste till en viss grad tålas men å andra sidan finge föroreningen ej bliva större eller svårare än nödigt. I lag borde påbjudas att inom rimliga gränser alla till buds stående anordningar och säkerhetsåtgär- der till förorenings förebyggande eller inskränkande skulle vidtagas. Det borde vidare finnas opartisk tekniskt sakkunnig myndighet, som hade att fastställa, inom vilka gränser förorening finge äga rum. Skadestånd borde utgå, där en anläggning trots iakttagande av föreskrivna anordningar med- förde större skada än som skäligen kunde anses förenlig med grannskaps- rättens allmänna grunder.
* Se härom sid. 220 ff. ” Jfr vidare sid. 230 ff.
Enligt den mening, till vilken flertalet i kommittén anslutit sig, borde i viss omfattning ett—koncessionssystem stadgas. I samband härmed syntes även en effektiv inspektion böra införas. För att samtidigt erhålla en tekniskt sakkunnig myndighet, ett snabbt förfarande och enhetlighet i tillämpningen föreslog kommittén inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, benämnt vatten- inspektionen. Denna myndighet skulle pröva frågor om koncession och före- skriva erforderliga tekniska anordningar ävensom avdöma framställda er- sättningsanspråk. Klander av inspektionens beslut i andra frågor än dem, som gällde ersättning, skulle kunna fullföljas i administrativ ordning till
! Kungl. Maj:t. Därest någon vore missnöjd med vatteninspektionens avgö—
rande i ersättningsfrägor, skulle han äga att inom viss tid instämma klan- dertalan till vattendomstol.
Enligt kommitténs förslag skulle förorenande anläggningar indelas i tre klasser. Anläggningar, tillhörande första klassen, skulle vara underkastade koncessionstvång. Till nämnda klass skulle räknas kloakanläggningar. I övrigt ägde Kungl. Maj:t enligt förslaget bestämma klassindelningen. Kon- cession skulle, med vissa undantag, få beviljas endast om den skada eller olägenhet, som uppkomme genom förorening, vore ringa i förhållande till nyttan av anläggningen. Med koncession skulle som regel följa rätt att för all framtid nyttja anläggningen i enlighet med meddelade föreskrifter. För- ändring eller utvidgning av industriell anläggning eller ändring av till- eller avverkningsmängd eller tillverkningssätt skulle emellertid, om därav upp- komme avsevärt större vattenförorening, medföra, att ny koncession måste sökas. I fråga om kloakanläggning skulle ock ny koncession krävas, om på grund av ändrade förhållanden avsevärt större förorening av vatten upp- komme än vid koncessionens meddelande beräknats. Skadeersättningar skulle fastställas i samband med koncessions medgivande och anläggningens innehavare i princip vara fri från vidare skadeståndsskyldighet. _ Konces- sionshavare skulle erlägga vissa avgifter som skulle gå till en regleringsfond. Med denna skulle bland annat bestridas vissa ersättningar för oförutsedda skador liksom gottgörelse till koncessionshavare, som kunde få vidkännas kostnader för särskilda åtgärders vidtagande.
En ledamot av kommittén reserverade sig mot förslaget med hänsyn till den tunga som det skulle innebära för industrien.
Över kommitténs förslag avgåvos yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I det följande redogöres i korthet för de viktigare av dessa yttranden.
Socialstyrelsen avstyrkte förslaget om inrättande av vatteninspektion och förordade i stället, att vederbörande hälsovårdsmyndigheter skulle samar— beta med yrkesinspektionen. Enligt uttalande av medicinalstyrelsen vore det uppenbart, att hälsovårdsmyndigh—eterna alltjämt borde ha ledningen och ansvaret i hithörande frågor. Styrelsen måste fördenskull med bestämdhet uttala sig mot den föreslagna vatteninspektionen. I stället föreslog styrelsen ett förprövningsförfarande, förlagt till länsstyrelserna, varjämte ett tekniskt- hygieniskt laboratorium borde inrättas, vilket kunde ge anvisningar i tvek-
samma fall. Till styrelsens förfogande borde vidare ställas ett sakkunnigt råd. Medgivande att anlägga fabrik skulle lämnas endast mot förbehåll att fabriken anordnades på lämpligt sätt och även sedermera dreves så att sani- tära olägenheter icke förorsakades, med rätt för länsstyrelsen att såsom vill— kor uppställa vissa föreskrifter beträffande fabrikens anordnande och drift. Även beträffande kloakledningar från samhällen och vissa anstalter kunde krav på medgivande av länsstyrelsen lämpligen uppställas. —— Kommerskol— legium ansåg förslaget innefatta alltför vidlyftiga och dyrbara anordningar i förhållande till de intressen, som skulle tillvaratagas. Den föreslagna reg- leringsfonden komplicerade även förslaget i hög grad. Enligt kollegiets me- ning borde endast ett kontrollsystem med en tillsynsmyndighet, sorterande under ett centralt ämbetsverk, införas. Fördenskull borde anläggningarna ! uppdelas i anmälningsskyldiga och icke anmälningsskyldiga. Tillsynsmyn- digheten borde äga att föreskriva vissa tekniska anordningar m. m. Ersätt- ningsfrågor borde handläggas av vattendomstolarna. Nämnda tillsynsmyn- dighet syntes böra lyda under kommerskollegium och bestå av en överin- spektör, under vilken borde sortera två på lokalstat anställda inspektörer. Härjämte borde eventuellt ett lämpligt laboratorium inrättas.
Lantbruksstyrelsen yttrade, att förslaget ur fiskerisynpunkt på ett i all— mänhet ändamålsenligt sätt utfyllde föreliggande brister i vattenrätten. _ Vattenfallsstyrelsen ansåg nödvändigt, att det inrättades en central myndig- het med ingående teknisk sakkunskap och representation även av industriens intressen. Den föreslagna vatteninspektionen komme dock sannolikt att ofta bliva utsatt för beskyllningar att förfara egenmäktigt, inkonsekvent och i vissa fall för strängt. Med hänsyn härtill hade det synts styrelsen vara att föredraga att frågor om koncession anförtroddes vattendomstolarna, som därvid kunde stödja sig på inspektionens uttalanden. Styrelsen ville emel- lertid ej avstyrka kommitténs förslag.
Av tekniska högskolan uttalades, att tillräckliga skäl till koncessionstvång föreläge endast ur sanitär synpunkt. Genom en sådan begränsning av kon- cessionsplikten skulle industrien erhålla större rörelsefrihet och behovet av en regleringsfond försvinna. _— Svenska teknologföreningen tillstyrkte inrät- tandet av den föreslagna vatteninspektionen, men uttalade, att det merendels vore synnerligen vanskligt att på förhand bedöma den skada som en förore- nande anläggning komme att medföra. I en reservation av professor P. Kla- son framhölls, att den föreslagna regleringsfonden kunde bli utsatt för an- språk som den icke vore mäktig att uppfylla. Med förhandenvaron av en regleringsfond kunde det även befaras, att vederbörande företag ej på samma sätt som eljest kunde förväntas anstränga sig att undvika allt, som kunde föranleda skadeståndsanspråk.
Av länsstyrelserna anslöto sig flertalet till förslaget. Fyra länsstyrelser av- styrkte emellertid detsamma och- tre andra länsstyrelser ställde sig tvek- samma.
Den 12 september 1921 beslöt Kungl. Maj:t att dikningslagskommitténs be— ! tänkande för det dåvarande icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. |
Sedermera har lantbruksstyrelsen vid flera tillfällen hemställt, att frågan om lagstiftning mot vattenförorening måtte upptagas till förnyad behand- ling. Även från enskilda sammanslutningar ha framställningar i sådant hän- seende inkommit till Kungl. Maj:t.
Nu rådande förhållanden.
I syfte att erhålla en så fullständig och riktig uppfattning av nu rådande förhållanden som möjligt ha de sakkunniga införskaffat upplysningar från överståthållarämbetet, länsstyrelserna och förste provinsialläkarna samt förste stadsläkarna i Stockholm, Malmö och Norrköping. I samband här- med ha inkommit uppgifter från provinsialläkare i vissa distrikt samt från sundhetsinspektören i Göteborg. Genom länsstyrelserna ha även in- hämtats uppgifter från samhällen angående deras kloakledningar och den förorening som vållas därav samt från ett mycket stort antal industriföretag och andra inrättningar, från vilka avloppsvatten utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
Beträffande de föreliggande faktiska förhållandena innehålla de uttalanden,1 som avgivits av förenämnda myndigheter och tjänsteläkare, i huvudsak följande:
Beträffande Stockholm föreligger, såsom allmänt bekant, betydande för- orening genom stadens kloakvatten. Enligt vad förste stadsläkaren upplyst ha numera utförts vissa avskärande ledningar, varjämte arbeten pågå för anordnan- de av rening av avloppsvattnet. _ Förste provinsialläkaren i Stockholms län har anfört, att förorening av vattendrag i detta län förekommer i utomor— dentligt stor utsträckning och flerstädes givit anledning till stora olägenheter. Länsstyrelsen anmärker, att ordnandet av avloppsförhållandena inom förortssam- hällena i Stockholmstrakten för närvarande flerstädes vore föremål för särskild utredning och att åtminstone på en del håll förbättringsåtgärder kunde påräknas inom de närmaste åren. _ Av det yttrande, som avgivits av förste provinsial- läkaren i Uppsala län framgår, att olägenheter av förorening genom av- loppsvatten från samhällen och mejerier m. m. vore flerstädes förekommande. De olägenheter, som förorsakats av mejerier, hade erbjudit de största tekniska svårigheterna att avhjälpa. På detta område behövde effektivare reningsmetoder utexperimenteras. _ Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att några olägenheter genom förorenande av vatten i större omfattning icke visat sig föreligga i länet. Förste provinsialläkaren i länet har dock lämnat uppgift om åt- skilliga fall av mera betydande förorening av vattnet i åar och vid Mälarens stränder m. m. — Enligt vad förste provinsialläkaren i Östergötlands län framhåller vore alla vattendrag i länet numera i hög grad förorenade av spillvatten från städer och samhällen samt från enskilda gårdar. Detta föranledde sanitära problem av stor räckvidd, enär ett stort antal samhällen från vattendra— gen toge sitt vattenledningsvatten. Visserligen underkastades råvattnet viss re- ning men genom fel är klorreningsapparat hade t. ex. för ej länge sedan en utbredd dysenteriepidemi uppkommit. Fortfarande funnes platser, där ytvattnet användes för hushållsbruk m. m. utan rening, och mejerier, slakterier, bryggerier m. m. använde likaledes ej renat ytvatten till kylning, sköljning och diskvatten. Endast
1 Uppgifterna lämnades i allmänhet under år 1937.
de mera framträdande missförhållandena bleve föremål för ingripande från myn- digheternas sida. Förste stadsläkaren i Norrköping har med avseende å stadens utomplanområde framhållit bland annat, att vattenklosetter börjat installeras litet varstädes på olämpliga ställen. Ingen föreskrift funnes i hälsovårdsstadgan om skyldighet att göra ansökan hos hälsovårdsnämnden om tillstånd till sådan inrätt— ning å utomplanområde. Hälsovårdsnämnden hade i flera fall avstyrkt faststäl- lelse ä avstyckningsplaner å utomplanområden, där det ej visats att det vore sörjt för erhållande av vatten till dryck och matlagning samt för avloppsledningars anordnande. Emellertid hade av magistraten i enlighet härmed meddelade beslut upphävts av länsstyrelsen. _ Länsstyrelsen i J ö n k 6 p i n g s l ä 11 har upplyst, att vattendrag och sjöar inom länet blivit förorenade bland annat genom avlopps- vatten från samhällen. Härigenom hade fisken utdött eller väsentligt minskat, vattnet hade blivit otjänligt för vattning av kreatur, badstränder kunde ej an- vändas, förut använda sommarbostäder hade ej vidare kunnat uthyras och en hel trakts karaktär hade kunnat undergå en fullständig förändring till det sämre. _ Av länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållits, att inom detta län stora olägenheter föranletts av den förorening som vållades av sulfitfabrikerna. Förste provinsialläkaren upplyser, att betydande olägenheter uppkommit såväl genom avloppsvattnet från sulfit- och sulfatfabriker som genom kloakvatten från samhällen. Även mejerier vållade ej oväsentliga sanitära olägenheter. Öppna diken i ett flertal samhällen vore också ganska besvärande genom stank. Vatten— dragen i länet vore som regel för små för de avfallsmängder, som härrörde från sulfitfabrikerna, men genom länsstyrelsens ingripande mot dessa hade förhållan- dena väsentligen förbättrats. Ett stort antal samhällen hade stora och oövervin- neliga svårigheter med ordnandet av sina avloppsfrågor. — Även i Kalmar län vore enligt förste provinsialläkarens yttrande olägenheter genom vattenför- orening tämligen ofta förekommande, särskilt genom flytande orenlighet från hus- håll m. m. inom tätare bebyggda samhällen och dylikt. Förutom att dessa sam- hällens klena ekonomiska bärkraft oftast lade hinder i vägen för anläggandet av allmänt avlopp förorsakades svårigheter att få ordnade avloppsförhållanden ge— nom att författningsenligt äläggande för dylika samhällen att anordna allmänt av- lopp endast mera sällan kunde tillgripas. _ Beträffande förhållandena i Got- lan d 5 län framhåller förste provinsialläkaren att bland annat havsvattnet vid stranden intill Visby vore starkt förorenat, varjämte olägenheter vid mindre sam— hällen uppkommit genom lukt från öppna avloppsdiken m. m. _ Inom Ble- kinge län förekommer enligt vad länsstyrelsen och förste provinsialläkaren erinra en mycket svårartad förorening av Ronnebyån genom Konga sulfitfabrik som skall ha förorsakat fullständig fiskdöd i ån, skadligt inverkat på elektrisk kraftstation och fabrikationsvattnet för en annan fabrik, medfört vidrig lukt från ån, varjämte åvattnet blivit oanvändbart för vattning av kreatur m. m. — Av länsstyrelsen i Kristianstads län uttalas, att vattendragen och sjöarna i länet i stor utsträckning övergått till att bliva kloakledningar för industriens av- loppsvatten och samhällenas kloakvatten m. m. Olägenheter härav uppkomme i de fall, då vatten för hushållsändamål hämtades från vattendragen, och i vissa fall genom dålig lukt. Svårigheter att häva olägenheterna föreläge därigenom, att reningsfrågan icke vore fullt utexperimenterad, i följd varav erforderliga renings- anordningar ställde sig jämförelsevis dyrbara. Förste provinsialläkaren i länet framhåller, att föroreningarna ökat i mycket snabbt tempo i och med industriens utveckling och anläggandet av ordnade kloaksystem även i mindre samhällen med upptagande av spillvatten från hushåll och övrigt avfall från platsen, varav det värsta i allmänhet härrörde från slakterier och mejerier. Även stärkelsefabriker- na förorenade vattendragen svårt. Självreningen i de små vattendragen hade be- tydligt överskattats. På en sträcka av en halv mil erhölles ingen väsentlig rening. _ I fråga om Malmöhu s län har förste provinsialläkaren redogjort för ett
flertal fall av förorening i åar eller floddiken eller av havsvattnet genom kloak- vatten från samhällen m. m. Olägenheterna hade i huvudsak gjort sig gällande genom dålig lukt, varjämte lantbrukarna icke med fördel kunnat använda vatten- dragen för vattning av kreatur. I en del fall hade klagats över förstört fiske. Förste stadsläkaren i Malmö har redogjort för förhållandena därstädes och upp— givit, att staden tömde huvudparten av sitt spillvatten och kloakvatten i Öresund. Endast grövre föroreningar avlägsnades medelst sandfångare, galler- och silanord- ningar. Någon nämnvärd sanitär olägenhet hade dock i allmänhet icke uppkom- mit tack vare den stora vattenkvantiteten i Öresund och längden av de i sundet utdragna avloppsledningarna. Det kunde dock antagas, att olägenheter i fram- tiden skulle uppstå. Fastslaget syntes också vara, att föroreningar av allt att döma spelat en betydande roll vid uppkomsten av den försämring, Öresunds- fisket undergått. Klagomål hade även anförts på grund av slemmiga avlagringar å fisknäten. Härvid vore dock att märka, att Köpenhamn otvivelaktigt spelade den största rollen för föroreningen av Öresundsvattnet. Riskerna för en fortgående uppgrundning av Öresund borde också tagas i betraktande. _ Länsstyrelsen i H alla 11 (1 s lä n har uttalat, att olägenheter yppat sig genom industriernas ut- släppande av olika giftiga ämnen, framför allt i Nissan, varav uppstått synnerlig skada å det av gammalt idkade laxfisket. Även de större samhällenas kloakled- ningar hade vållat olägenheter. Förste provinsialläkaren i länet framhåller, att förutom förorening av Nissan, som i sin tur förorenat havsstränderna omkring utloppet, förekomme förorening av åar, diken m. m. inom städer och på lands- bygden. Olägenheterna bestode i stank, utbredd fiskdöd, förorening vid livligt frekventerade badstränder m. m. _ Beträffande G öteb o rg s och B oh u s län erinrar förste provinsialläkaren om den betydande föroreningen av Möln- dalsån. Sedan Mölndals stad numera ordnat frågan om rening av sitt kloak- vatten, syntes föroreningen, som fortfarande åstadkomme sanitära olägenheter av väsentlig art, i huvudsak härröra från industriella anläggningar. Även Bäveån vore starkt förorenad, och en del havsstränder vore förorenade av bland annat avfall från konservfabriker. Även sundhetsinspektören i Göteborg har berört föroreningen av Mölndalsån samt påpekat svårigheten att erhålla rättelse, när föroreningen härrör från en kommun och olägenheterna drabba en annan kom- mun. _ I S k a r a b 0 r g 5 lä 11 ha enligt vad förste provinsialläkaren anfört ve- derbörande företag i många fall, där så varit behövligt, sökt genomföra sådana anordningar, att påtalade eller befarade olägenheter motverkades. Särskilda svå- righeter hade emellertid visat sig med avseende å rening och bortledande av spill— vattnet från de talrikt förekommande mejerianläggningarna. Framför allt hade svåra olägenheter vållats genom utsläppande av vassla vilket lett till att denna _ frivilligt eller efter föreläggande av länsstyrelsen — fått avhämtas av leveran- törerna. — Länsstyrelsen i Älv 5 b or g 5 lä n har uttalat, att inom länet före- kommande olägenheter genom förorening av vatten vore inskränkta till vissa in— dustridistrikt. De svårigheter, som vore förbundna med hävandet av dylika olå- genheter, sammanhängde med att för ändamålet erfordrades anordningar av tek- nisk art, om vilkas beskaffenhet och lämplighet hälsovårdsmyndigheterna icke ägde erforderlig sakkunskap. Förste provinsialläkaren i länet har anfört exempel på vattenförorening från massa- och pappersbruk, varigenom vållats fiskdöd och dålig lukt m. m. Även garverier hade vållat olägenheter, som emellertid avhjälpts genom ingripande av hälsovårdsnämnd. Vidare hade kloakvatten från samhällen vållat olägenheter. _ I fråga om Värmlands län har förste provinsialläka- ren uppgivit, att sanitära olägenheter vållades genom kloakvatten från städer och andra samhällen m. m. Vidare förorenades vissa vattendrag genom avloppsvatt- net från mejeri, s. k. betkar m. m. Stor betydelse och omfattning hade förorening- ar från s. k. kraftpappersfabriker. Otillfredsställande kloak- och avloppsledning- ar, avskrädeshögar m. m. vållade uppkomst och utveckling av insekter och råttor
samt gåve otrevnad på många andra sätt. Det kunde förtjäna omnämnas, att barn- förlamningsfallen under en epidemi i Deje år 1936 voro begränsade till de områ- den, där ordnat avloppsnät och vattenledning saknades. _ I Örebro län förekomma enligt uttalande av förste provinsialläkaren olägenheter genom vatten- förorening i stor utsträckning. Sådan vållades i vattendrag, sjöar och diken ge- nom avloppsvatten från pappersbruk, läderfabriker, anrikningsverk, slakterier, samhällen m. m. och vore i vissa fall betydande. Svårigheterna att förebygga ifrågavarande olägenheter sammanhängde med industriens utveckling och omlägg- ning under senare tid, med själva bebyggelseproceduren och de hastigt ökade an- språken på personlig komfort. Industrierna syntes visa en abnorm känslighet för kostnader till förekommande av olägenheter. Med avseende å bebyggelsen fram— hålles, att den tätare bebyggelsen i forna tider huvudsakligen förlades längs de större vattendragen men efter järnvägarnas tillkomst växte upp i form av stations- samhällen utan hänsyn till omgivande terräng. I viss mån hade även de stora landsvägarna blivit bestämmande för bebyggelsen. Avloppsledningar hade utförts illa och utan plan. I många fall visste man ej var de ginge fram. Det inträffade dessutom att huvudavlopp saknades. _ Förste provinsialläkaren i Västman- lan d 5 län har redogjort för flera fall, då förorening genom kloakvatten med- fört nervfeberepidemier. Betydande förorening genom kloakvatten eller avlopps— vatten från pappersbruk förekomme på flera ställen. _ Länsstyrelsen i Kop- p a r h e r g s lä n har uttalat, att olägenheter genom förorening av vatten i länet förekomme i betydande omfattning. Denna förorening förorsakades huvudsak- ligen av industriella anläggningar, särskilt sulfit— och sulfatcellulosafabriker, samt av gruvor och anrikningsverk, av vilkas avloppsvatten bland annat fiskbeståndet i anmärkningsvärd grad decimerats eller helt förintats. Härtill komme olägen- heten av vattnets förorening i avseende å dess användbarhet till dricksvatten och olika hushållsändamål. Till vattenföroreningen bidroge naturligtvis mer eller mindre kloakledningar från samhällen, lasarett och liknande inrättningar. — Av förste provinsialläkaren i G ä v 1 e b 0 r g 5 lä n ha omnämnts åtskilliga fall av vattenförorening genom industriföretag eller samhällen. Föroreningen synes i flera fall vara avsevärd men förste provinsialläkaren har dock framhållit, att de sanitära olägenheterna åtminstone numera i allmänhet ej vore att anse såsom be- tydande. Länsstyrelsen har särskilt understrukit de kända olägenheter, som äro förbundna med sulfit- och sulfatfabriker. _ Även länsstyrelsen i Väster- n o r r 1 a n (1 s 1 ä n har framhållit olägenheterna av de talrikt förekommande sulfatfabrikerna. I övrigt ville länsstyrelsen framhålla angelägenheteri av att större uppmärksamhet ägnades frågor om anordnande av avloppsledningar och dylika ledningars framdragande på sådant sätt att sanitära olägenheter icke upp- _ komma. Länsstyrelsen hade nämligen iakttagit, hurusom på olika ställen ifråga- ! komna ledningar utmynnade i landsvägsdiken eller i vattnet i hamnområden, något som givetvis icke borde få förekomma. Av yttranden från tjänsteläkare i länet synes framgå att kloakvatten från samhällen flerstädes vållat avsevärda olägenheter. — Förste provinsialläkaren i J ä m tla n d s län har påpekat före- kommande kraftig förorening genom kloakvatten från samhällen, varjämte olä- genheter vållats av slakteri m. m. — Enligt uttalande av förste provinsialläkaren i V ä 5 t e r b 0 t t e n s l ä n vore det förvånande att i stor utsträckning icke ens de enklaste reningsanordningar brukade vidtagas. En del storindustriella före- tag och några mindre enskilda företag vore de enda, som åtminstone i försvar- lig mån sökt tillgodose hygienens krav i förevarande hänseende. Och där renings- anordningar funnes saknades effektiv kontroll över dessa. — Länsstyrelsen i N o r r b 0 t t e n s l ä n har framhållit, att på grund av den merendels glesa be- byggelsen och ringa industriella verksamheten i länet och andra omständigheter vore förhållandena därstädes i förevarande avseende tvivelsutan i stort sett syn- _ ' nerligen gynnsamma. I den mån olägenheter förekommit syntes de särskilt ha *
hänfört sig till en sulfatfabrik och vissa samhällens kloaksystem. Förste provin- sialläkaren i länet har framhållit, att kloakvattnet från samhällen i länet icke syntes bli föremål för någon rening samt att, även om älvarnas självrening vore stor, kunde det vara av betydelse, att vattnet, om det skulle användas till rå- vatten för dricksvatten, vore så fritt som möjligt från föroreningar.
De sakkunniga ha även särskilt tillfrågat vederbörande myndigheter och tjänsteläkare om det sätt på vilket h ä 1 s 0 v ä r (1 s 11 å m n d e r n a handhade sina åligganden enligt hälsovårdsstadgan.
I detta hänseende har av överståthållarämbetet uttalats, att hälsovårdsnämnden i Stockholm på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden till före- kommande av sanitära olägenheter genom förorening av vatten. _ Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att enligt länsstyrelsens uppfattning hälsovårds- nämnderna i stort sett på ett tillfredsställande sätt sökt fullgöra sina åligganden i förevarande hänseende. Emellertid hade hälsovårdsnämnderna i de samhällen, som tillhörde bebyggelsegördeln omkring huvudstaden, därvid mött stora svårig— heter dels på grund av bebyggelsens hastiga tillväxt och dels till följd av att de uppväxande samhällena flerstädes saknat ekonomisk bärkraft för att på ett till- fredsställande sätt lösa sina avloppsfrågor. _ Länsstyrelsen i Uppsala län har åberopat uttalande av förste provinsialläkaren i länet, som anfört att hälso— vårdsnämnderna på landsbygden mera sällan ingripit av eget initiativ utan van— ligen först efter anmälan av provinsialläkaren eller i de flesta fall efter anmärk- ning av förste provinsialläkaren. Inom hälsovårdsnämnderna på landsbygden rådde ofta okunnighet, likgiltighet eller bristande iakttagelseförmåga beträffande hälsovårdsförhållandena. Enligt uttalande av länsstyrelsen i S 6 d e rm an- lands län hade hälsovårdsnämnderna i detta lån på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden till förekommande av sanitära olägenheter genom vatten- förorening. Förste provinsialläkaren i länet har dock framhållit, att mången hälsovårdsnämnd uraktlåtit att ingripa mot vattenförorening och att hälsovårds- stadgans föreskrifter för mången ledamot av sådan nämnd på landsbygden vore mindre väl kända. _ Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att hälsovårdsnämnderna icke i tillräcklig utsträckning utan påstötningar av tjänste- läkare eller länsstyrelsen vidtoge åtgärder för undanröjande av förevarande sani- tära missförhållanden och att hälsovårdsnämnderna på landet icke ägde tillräck- lig fackkunskap bland sina ledamöter. _ Enligt uttalande av länsstyrelsen i Jönköpings län ha hälsovårdsnämnderna i detta län i stort sett på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. Länsstyrelsen i K r o n 0 h e r g s län har uttalat sig i samma riktning, liksom länsstyrelsemai Kalmar, Got- lands, Blekinge och Kristianstads län. Länsstyrelsen i Malmö- hus län, som anser att hälsovårdsnämnderna i stort sett ägnat behörig om- sorg åt fullgörandet av sina åligganden, har framhållit, att det läge i sakens natur att nämnderna särskilt på landsbygden utan tillgång till speciell sakkunskap icke vore i stånd att bedöma invecklade tekniska frågor samt att de i allmänhet icke intoge tillräckligt självständig ställning gentemot den egna kommunen. Det vore i allmänhet länsstyrelsen, som i hithörande fall finge ingripa, oftast efter an- mälan av tjänsteläkare eller vederbörande fiskeriintendent. — Länsstyrelsen i H alla n d 5 lä 11 har åberopat uttalande av förste provinsialläkaren i länet, som anser att hälsovårdsnämnderna i allmänhet icke kunna anses ha fullgjort sina åligganden i förevarande avseende. Anledningen härtill vore, att inom nämnderna som regel sakkunskap ej vore företrädd, beroende på brister i gällande hälsovårds- organisation. _ Av länsstyrelsen i Göteborgs och B ohu s län har ut- talats, att särskilt i de mindre kommunerna bruste väl ännu mycket i fråga om hälsovårdsnämndernas verksamhet, då dessa icke haft erforderliga kvalifikatio- ner, men att nämnderna i det stora hela finge anses ha fullgjort sina åliggan-
den. _ Länsstyrelsen i S ka ra bo rgs lä 11 har uttalat såsom sin uppfattning, att åtskilliga hälsovårdsnämnder på landsbygden icke besutte tillräckliga insikter och erfarenheter i hithörande spörsmål, varför det ofta förekommit att länssty- relsen måst ingripa, där saken bort ordnas genom hälsovårdsnämnden. Länssty- relsen har härvid pekat på det stora antalet småkommuner i länet samt fram- hållit att de i vissa avseenden allmänt hållna bestämmelserna i gällande lagstift- ning berett hälsovårdsnämnderna svårigheter i tillämpningen. _ Länsstyrelsen i Älvsb orgs län anser, att hälsovårdsnämnderna i länet någorlunda tillfreds- ställande fullgjort sina åligganden till förekommande av sanitära olägenheter genom vattenförorening. Beträffande företag och andra anstalter, av vilka ett samhälle vore beroende, kunde man emellertid räkna med en viss obenägenhet hos vederbörande hälsovårdsnämnd att ingripa. Därjämte vore att märka, att den arbetstyngda kommunalnämnden ofta utgjorde hälsovårdsnämnd, vilket för- hållande icke vore till båtnad för ifrågavarande ärendens behandling. — Läns- styrelsen i Värmlands län har åberopat yttrande som avgivits av förste provinsialläkaren i länet. Denne har uttalat att hälsovårdsnämnderna förut icke i erforderlig utsträckning fullgjort sina åligganden till förekommande av vatten- förorening men att på sista åren en avsevärd förbättring iakttagits, vilket vore att i väsentlig grad tillskriva den vidgade statliga inspektionen genom tjänste- läkarna men även ökad verksamhet i allmänhet av hälsovårdsnämnderna. _ Av länsstyrelsen i Örebro län har framhållits, att hälsovårdsnämnderna måste anses ha på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. Att sanitära olä- genheter genom vattenförorening det oaktat i åtskilliga fall förekommit hade oftast berott på omständigheter, varöver nämnden icke kunnat råda. Kostnads- hänsyn gjorde det i många fall svårt för en stad eller ett samhälle att på ett tillfredsställande sätt ordna sin avloppsfråga. — Enligt länsstyrelsen i Väst— m a n 1 a n d s lä n har någon anledning till erinran mot hälsovårdsnämndernas verksamhet icke yppats. _ Länsstyrelsen i Kopparbergs län har instämt i ett uttalande av förste provinsialläkaren i länet, enligt vilken förhållandena med tillkomsten av särskilda hälsovårdsnämnder i de större kommunerna förbättrats men det ännu bruste ganska mycket i hithörande ämnen. _ Av länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalats, att enligt vad förste provinsialläkaren vits- ordat hälsovårdsnämnderna i stort sett tillfredsställande fullgjort sina åligganden till förekommande av sanitära olägenheter genom vattenförorening. _ Länsstyrel- serna i Västernorrlands och Jämtlands län ha uttalat samma om- döme. _ Länsstyrelsen i Västerbottens län har däremot förklarat, att hälsovårdsnämnderna i länet icke kunde anses ha tillfredsställande fullgjort sina åligganden i förevarande avseende. Anledningen härtill syntes främst ligga i bristande sakkunskap och bristen på tillräckliga medel för inspektionsverksamhet liksom hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden. —= Länsstyrelsen i Norrbottens län har icke ansett sig kunna på basis av egen omedelbar erfarenhet göra något generellt uttalande angående hälsovårdsnämndernas sätt att fullgöra sina åligganden uti ifrågavarande avseende. Emellertid antoge läns- styrelsen att dessa nämnder _ särskilt på landsbygden _ vid eventuella mera komplicerade fall lätt kunde bli ställda inför uppgifter-, som för nämnderna med deras jämföreselvis ringa tillgång till sakkunskap och svaga organisatoriska ställ- ning praktiskt sett vore olösliga. Alldeles speciella svårigheter uppstode, där — såsom stundom vore fallet _ för olägenheternas rationella bekämpande krävdes samverkan mellan olika kommuner.
Av det anförda framgår att sanitära missförhållanden genom vattenför- orening (äro allmänt förekommande. De avgivna omdömena äro väl ganska växlande för olika län. Sannolikt är dock skillnaden icke så stor som ytt- r'andena kunna ge vid handen. Särskilt i fråga om hälsovårdsnämndernas
a verksamhet torde vissa myndigheter och tjänsteläkare vid sina uttalanden ha ' ansett sig böra taga hänsyn till de resurser som stå nämnderna till buds, medan andra huvudsakligen fäst sig vid förhållandena sådana de faktiskt äro.
De särskilda uppgifter, som enligt vad ovan nämnts genom länsstyrelserna införskaffats från samhällen, fabriker och andra inrättningar, ådagalägga tydligt att på många håll mycket litet blivit gjort för att förebygga vatten- förorening. Uppgifterna angående olägenheterna därav äro väl i allmän- het föga upplysande. Men anmärkningar av förste provinsialläkaren eller föreliggande fakta om avloppsvattnets beskaffenhet och mängd äro mången gång vältaliga.
Sammanställning för Stockholms län bifogas såsom bilaga till detta be- tänkande.
Beträffande de olägenheter, som ur fiskesynpunkt vållats av vattenförore- ning, ha de sakkunniga tidigare med skrivelse till chefen för justitiedeparte- mentet den 29 december 1936 i en särskild promemoria1 redogjort för in- hämtade upplysningar. Därvid har erinrats om lantbruksstyrelsens skri- velse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1933 med hemställan om åtgärder för åstadkommande av effektiva lagbestämmelser i ämnet, varjämte de sak- kunniga överlämnat en av byrådirektören å lantbruksstyrelsens fiskeribyrå G. Alm verkställd utredning. De sakkunniga redogjorde även för uppgifter, som lämnats av fiskeriintendenterna och framhöllo att bland industriella anläggningar enligt fiskeriintendenternas yttranden skada särskilt vållades av cellulosafabriker, sågverk, träsliperier, pappersbruk, sockerfabriker, anrik- ningsverk, kopparverk, jästfabriker och mejerier. Skadan hade bestått i fullständigt utrotande av fiskbeståndet inom ett visst avstånd från förore- ningskällan; till följd av föroreningar från cellulosafabrikerna hade fisken på betydande avstånd från fabrikerna tagit till sig sådan smak att den bli- vit oduglig som människoföda; fiskets utövande hade försvårats genom att fiber från cellulosafabrikerna tilltäppte maskorna å nät och ryssjor. Ofta förstördes genom föroreningarna fiskens lekplatser. Vidare anmärktes, att avsevärd skada skulle ha vållats även genom kloakvatten från samhällen, i det att bland annat värdefulla kräftbestånd skulle ha förintats.
Sammanfattningsvis ha de sakkunniga i nämnda promemoria uttalat, att av den verkställda undersökningen framginge att även på senare tid genom förorening av vatten uppkommit betydande skada å fiske.
De sakkunniga ha för att vinna kunskap om hittillsvarande erfarenheter även inhämtat upplysningar från den förut omnämnda tillsynsmyndighet som tillsatts jämlikt 1937 års förordning angående särskilda åtgärder till mot- verkande av skada å fiske genom vattenförorening. Uppdraget att vara till- synsmyndighet har alltsedan förordningens ikraftträdande, den 1 juli 1937, innehafts av laboratorn fil. lic. Sten Vallin, som till de sakkunniga överläm-
' Bilaga A till Kungl. prop. nr 229 år 1937. 6——383383
nat en redogörelse för tillsynsmyndighetens verksamhet under tiden till och med utgången av år 1938.
I redogörelsen anföres till en början beträffande de olika föroreningsären- den som blivit aktuella under sagda tid bland annat följande:
I fråga om samhällens avloppsvatten hade hos tillsynsmyndigheten förekommit 25 ärenden. D-essa berörde i regel, som naturligt vore, städers eller större samhällens avloppsvatten. Tillsynsmyndighetens arbete med hithörande ären- den hade i regel måst begränsas till undersökningar över föroreningsverkan i reci— pienten samt överlämnande av redogörelse härför till samhällets vederbörande myndighet eller i fall då frågan varit föremål för länsstyrelsens prövning, till denna myndighet. Behov av reningsåtgärder hade framhållits och vidare angivits om en- bart låggradig rening (slamavskiljning) eller även höggradig sådan (i regel biologisk rening) vore nödvändig. Vidare hade vederbörande vid behov uppmanats att i första hand låta utarbeta detaljerat förslag till anläggning genom sakkunnig. I vissa fall hade i skrivelse till länsstyrelsen föreslagits äläggande för vederbörande att inom viss tid inkomma med av sakkunnig utarbetat detaljerat förslag till av- loppssystem och reningsanläggning. Det läge givetvis utanför tillsynsmyndighetens möjligheter att själv kunna uppgöra dylikt förslag. I några fall hade dock mera speciella åtgärder kunnat föreslås.
Övervägande antalet föroreningsärenden hänförde sig till cellulos af a b riker och hade fördelat sig med 25 ärenden som berört sulfitfabriker och 12 ärenden som berört sulfatfabriker. Åtgärder hade hunnit vidtagas i 10 fall. I övrigt hade åtgärder föreslagits och vore också under utförande vid ytterligare vissa fabriker. Minskad fiberutsläppning hade begärts i ett flertal fall. Även om anläggningarna härför i regel vore relativt dyrbara, gåve de dock samtidigt ett ökat utbyte för pro- duktionen. Beträffande reningsåtgärder för de lösta avfallsämnena i sulfit- och sulfatlutarna funnes ännu ej effektiva sådana utarbetade, även om arbete härmed påginge på olika håll inom landet. I några mera svårartade fall hade efter åläg- gande av länsstyrelsen anlagts stora magasin för innehållande av en väsentlig del av sulfitluten under sommaren, detta särskilt där produktionen vore stor i för- hållande till vattendragets storlek. I regel kunde dock ej föroreningsverkan hell undanröjas utan måste de åtgärder, som vidtoges, begränsas till att medföra en viss förbättring av förhållandena.
Även i fråga om anrikningsverk hade flera ärenden förekommit, till an— talet 9. Åtgärder hade vidtagits i alla de ärenden, där sådana ur fiskerisynpunkt varit behövliga. Åtgärderna innebure byggande av magasin för avfallsslammet. En viss om ock i regel begränsad nedslamning av vattendraget kunde dock ej undvikas. Nya metoder för fullständig slamavskiljning vore önskvärda och försök hade på- börjats att genom filtrering eller fällning nå bättre resultat. _
Beträffande metallindustrien hade tillsynsmyndigheten förehaft 5 ären— den. Härvid hade i främsta rummet ifrågakommit utsläppning av betningsvätska. Skadeverkan framkallades dels av fri syra dels och i regel väsentligen av lösta me- tallsalter, i första hand järnföreningar. Åtgärder ginge ut på antingen att helt bort- transportera betningsvätskan från vattendraget eller där det gällde större kvanti- teter avloppsvatten komma fram till återvinning av syra och metallförening. Dylik åtgärd, som särskilt i Tyskland hade vunnit spridning, hade ännu ej kunnat genom- föras här även om förberedelser vidtagits i ett fall och undersökningar över meto- dens användbarhet inom Sverige upptagits av industrien. _
Sammanlagt 13 ärenden hade berört sockerfabriker, Vid flertalet sådana fabriker hade sedan gammalt funnits vissa reningsanordningar i form av dammar, silfält eller liknande. Då de berörda vattendragen i regel vore små i förhållande till avloppsvattnets mängd hade åtgärderna i regel dock ej varit tillräckliga. På sista tiden vidtagna åtgärder hade gått ut på dels att innehålla betmassaavfall ge-
nom siltrummor dels att vid vissa av fabrikerna (hittills 3) bygga så stora maga- sin för fabrikationsvattnet, att detta kunde innehållas under åtminstone första mera känsliga hälften av kampanjen. Vidare hade vid en fabrik omfattande försök gjorts med cirkulation inom driften av fabrikationsvattnet. Att helt eliminera Skadeverkan genom nu vidtagna åtgärder hade visserligen ej lyckats även om i vissa fall väsent- lig förbättring kunnat påvisas. Vid vissa av fabrikerna påginge undersökningar över föroreningsverkan med avsikt att komma fram till lämpliga åtgärder.
I fråga om jästfabriker hade förekommit 4 ärenden. Förorening genom mejerier hade varit föremål för handläggning i 6 fall. Effektiv reningsmetod för avloppsvattnet, som samtidigt kunde genomföras för nå- got så när rimlig kostnad, föreläge knappast. Särskilt vid utsläppande av vassla kunde föroreningsverkan bli besvärande. Tidigare vidtagna åtgärder hade i regel gått ut på att förhindra sanitära olägenheter (luktobehag etc.) i närheten av be- byggelse. Detta hade då skett genom anläggande av slutna ledningar till vattendra- gen i stället för öppna diken. Detta kunde dock få andra sidan innebära en starkare förorening av vattendraget än vid avledande genom de öppna dikena.
Även i fråga om stärkelsefabriker hade förekommit 6 ärenden. Före- slagna och vidtagna åtgärder hade hittills måst begränsas till effektiv avskiljning av slam från potatistvättvattnet. Biologisk rening av fabrikationsvattnet för övrigt innebure i regel allt för stora kostnader för stärkelsefabrikerna och vore dessutom till följd av att kampanjen ägde rum endast under den kalla årstiden ej alltid till- fredsställande.
Beträffande slakterier och garverier hade förevarit 7 resp. 4 ärenden. Åt- gärder hade hittills mäst begränsas till utnyttjande inom driften av visst avfall samt effektivt avskiljande av fasta avfallsprodukter.
Vidare hade tillsynsmyndigheten haft till handläggning 4 ärenden angående gas- fabriker. Effektiv rening av gasvattnet från de ur fiskerisynpunkt synnerligen skadliga fenolerna erfordrade omfattande och dyrbara åtgärder genom återvinnings- förfarande och biologisk rening. Metoden, som för övrigt först nyligen börjat till- lämpas särskilt i Tyskland, hade ännu ej kunnat genomföras vid anläggning i Sve- rige. Gasvattnets befriande från tjära och svavelväte före utsläppandet ägde dock i regel rum.
Slutligen hade förekommit 1 ärende angående textilindustri. Hittills vidtag- na åtgärder avsåge mekanisk rening av avloppsvattnet från fiber, fett och smuts. I vissa fall behövdes dock ytterligare behandling för att väsentlig förorening skulle kunna undvikas. Härför erfordrades dock omfattande och dyrbara anläggningar.
Sammanlagda antalet ärenden, som varit aktuella under tiden den 1 juli 1937—— den 31 december 1938, utgjorde 135.
Beträffande fortgången av föroreningsärenden har laborator Vallin anfört följande:
Det läge i föroreningsärendenas natur att de ofta måste draga ganska lång tid innan de hunne slutföras. Ej sällan erfordrades en ganska omfattande undersökning över föroreningsverkan för att komma fram till en riktig uppfattning om hur pass omfattande åtgärder, som vore nödvändiga för att Skadeverkan skulle kunna åtmins- tone väsentligen undanröjas. Dylik undersökning kunde ofta ej slutföras vid ett till- fälle utan måste upprepas under olika årstider särskilt om det gällde större och vik- tigare ärenden. Av värde vore, om vederbörande samhälle eller industri själva, så— som redan i nägra fall varit förhållandet, kunde intresseras för att efter lämplig plan utföra mera regelbundna provtagningar för fastställande av föroreningsverkan. Dylika serieundersökningar kunde givetvis endast i undantagsfall medhinnas av till- synsmyndigheten. Gällde det, såsom mycket ofta —— särskilt i södra Sverige — vore förhållandet, en kombinerad föroreningsverkan av olika industrier och samhällen,
erfordrades särskilt ingående undersökning för att kunna avväga Skadeverkan av de olika avloppsvattnen och de reningsåtgärder, som vore påkallade.
Sedan överenskommelse träffats om vidtagande av vissa åtgärder eller äläggande härom utfärdats av länsstyrelsen följde beställning av maskiner m. m. ofta med lång leveranstid. Gällde det städers eller samhällens avloppsvatten mäste som tidi— gare anförts en detaljerad plan över såväl ledningssystem som reningsverk utarbe- tas, innan arbetet med anläggningen kunde taga sin början. I dylika fall måste man ofta räkna med minst ett par tre år innan densamma kunde hinna slutföras.
Det vore med häsyn till det anförda förklarligt, att endast ett relativt litet antal av de föroreningsärenden som blivit aktuella för tillsynsmyndigheten hunnit avancera så långt att reningsanläggningar eller andra åtgärder redan hunnit färdigställas.
Antalet till tillsynsmyndigheten inkommande föroreningsärenden hade visat sig bliva av sådan omfattning, att ett fördröjande av deras behandling i många fall bli- vit oundvikligt. Givetvis måste dylika aktuella ärenden i första hand tagas under be- arbetning. Den inspektionsverksamhet, som älåge tillsynsmyndigheten, såväl när det gällde att på eget initiativ ingripa med tillsyn som när det gällde att tillse att med- delade föreskrifter eller träffade överenskommelser noga efterföljdes, hade därför nödvändigtvis måst komma i andra hand och endast i relativt ringa omfattning kun- nat medhinnas i regel i samband med förrättningsresor för de aktuella ärendena.
Största svårigheterna, när det gällde industriavloppsvattnen, syntes dock kunna hänföras till det förhållandet att effektiva reningsmetoder, som skulle kunna ge- nomföras utan att ekonomiskt belasta vederbörande företag för hårt, blott delvis föreläge ntexperimenterade. Arbetet med förbättring av hithörande reningsmetoder vore i vissa länder under stark utveckling i avsikt att för produktiva ändamål kunna tillgodogöra de ofta stora värden, som eljest ginge förlorade med avlopps- vattnet. Att med uppmärksamhet söka följa teknikens utveckling härvidlag toge, ej minst med hänsyn till den omfattande utländska litteraturen, en ej oväsentlig tid i anspråk.
Den princip, som tillsynsmyndigheten hade att tillämpa, att i första hand meddela råd och anvisningar angående vidtagande av behövliga åtgärder och således genom överenskommelse söka nå fram till dylika, vore givetvis riktig. Det kunde dock ej förnekas att en dylik princip ej sällan kunde medföra ett visst fördröjande av åt— gärdernas vidtagande. Nya lagbestämmelser angående utsläppning av avloppsvatten komme dock säkerligen att härvidlag medföra en avsevärd förbättring. Skyldigheter och rättigheter komme att framstå mera klara och därmed borde också åtgärderna för vederbörande åtminstone i många fall komma att te sig som naturliga och nöd- vändiga på ett helt annat sätt än vad för närvarande vore fallet.
I laborator Vallins redogörelse framhålles härefter, att det anförda syntes tydligt visa såväl behovet av ny lagstiftning som behovet av en utvidgning av tillsynsmyndighetens verksamhet.
Synpunkter som framkommit 'i yttranden av hörda myn—
digheter, taansteläkare och fiskeriintendenter.
De sakkunniga ha till överståthållarämbetet, länsstyrelser, förste provin- sialläkare och förste stadsläkare framställt förfrågan vilka åtgärder till mot- verkande av vattenförorening som enligt deras mening i första hand borde vidtagas. Vidare ha fiskeriintendenterna tillfrågats, vilka åtgärder eller fö- reskrifter som syntes särskilt kunna ifrågakomma till förhindrande eller för— minskande av olägenheter i avseende å skada å fiske genom vattenförorening.
I det följande redogöres för de synpunkter och förslag, som med anledning därav framkommit.
Frågan om (1 e al lm ä nn a gru n d e rn a för en lagstiftning i ämnet har i allmänhet icke mera ingående behandlats i de avgivna yttrandena. Vissa länsstyrelser, tjänsteläkare och fiskeriintendenter ha emellertid uttalat sig härom.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att det icke kunde undvikas att man till en viss grad finge tåla sådana olägenheter, vilka man på grund av bristande tek- niska hjälpmedel ej lyckats helt undanröja. Länsstyrelsen ville endast göra den reservationen att, då det gällde förändring helt eller till större delen av karaktären å en viss ort, olägenheterna dock icke borde tålas. I dylika fall borde det allmänna kunna ingripa till skydd för bestående natur eller dylikt. — Länsstyrelsen i Malmö— hus län har påpekat, att det för närvarande syntes vara en öppen fråga, huruvida en kommun eller en industriell inrättning kunde åläggas att till förhindrande av skada eller olägenhet rena kloakvatten eller spillvatten, som förorenade ett vatten- drag, oavsett kostnaderna och oberoende av huru obetydligt det ekonomiska intresse, som skulle skyddas, vore. Det syntes rimligt att olika ekonomiska intressen här- utinnan vägdes mot varandra. En reglering genom lagbestämmelser av hithörande förhållanden syntes önskvärd. —— Förste provinsialläkaren i Malmöhus län har utta- lat, att möjligheten för städer och samhällen att i orent skick utsläppa spillvatten med hänsyn till kostnaderna för rening ej borde kringskäras i alltför hög grad.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anser, att som regel borde uppställas åtminstone den fordran att kloakvatten som tillfördes mindre vattendrag skulle bliva föremål för viss rening. _ Förste provinsialläkaren i Örebro län har ut- talat, att det vore på tiden, att riket finge en tydlig och klar lagstiftning i före- varande ämne. Därvid borde tydligt angivas den gräns för förorening av ett vatten- drag, vilken av ett samhälle ej finge överskridas. —— Enligt uttalande av förste pro- vinsialläkaren i Kopparbergs län måste såsom en allmän fordran uppställas, att man ej hade rätt att utan vidare utsläppa avloppsvatten i närmaste dike, bäck eller sjö och på så sätt förstöra fisket och vattnets användning till hushållsvatten, tvättvatten m. m. Den, som ärnade göra detta, borde först göra anmälan i saken till veder- börande hälsovårdsnämnd som skulle föreskriva erforderliga villkor. _ Förste pro- vinsialläkaren i Norrbottens län har uttalat, att bestämmelser angående tvångsrening av avloppsvatten måste komma, ju förr dess bättre. Därvid har bland annat påpe- kats den omfattning utomhusbadningen tagit och behovet av att tillse att badvattnet icke vore alltför förorenat.
Enligt förste stadsläkaren i Malmö borde föreskrifter om allmän, obligatorisk re- ning av avloppsvatten utfärdas från den principiella utgångspunkten, att framdragan- de till vattendrag av avloppsledning från byggnader och industriella anläggningar icke kunde tillåtas utan föregående rening av avloppsvattnet. Någon anledning att härvid göra undantag för ledningar med utlopp i större vattensamlingar, såsom större insjöar eller hav, syntes icke föreligga, då sanitär olägenhet alltid kunde för- väntas småningom uppkomma.
Enligt fiskeriintendenten i västerhavets distrikt borde i allmänhet föreskrivas an- ordningar för rening av avloppsvatten, i vissa fall förbud att utsläppa fasta eller fly— tande avfallsämnen i vattendrag.
Av fiskeriintendenten i södra distriktet har uttalats —— förutom att effektiv stadig- varande sakkunnig tillsyn vore önskvärd att därest skada genom vattenförorening skulle kunna förebyggas, koncessionstvång syntes bliva nödvändigt. Lämpligen borde fastställas en viss maximiproduktion för sådana industriella anläggningar, som utsläppte vattenförorenande ämnen, så avpassad att avloppsvattnet komme att stå i viss proportion till vattenföringen i det vatten, där avfallet utsläpptes. Enda fullt
effektiva medlet till förhindrande av skadegörelse å fiske genom avloppsvatten syntes dock vara oskadliggörande av avfallsämnena, innan de utsläpptes.
Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har utöver önskvärdheten av effektiv sak- kunnig tillsyn framhållit, att innan anläggning av vattenförorenande beskaffenhet finge komma till stånd, ärendet syntes böra prövas av någon myndighet. Varje så- dan utvidgning av driften, som kunde tänkas medföra ytterligare förorening av vatt- net, borde även prövas av denna myndighet.
Fiskeriintendenten i övre norra distriktet anser, att det borde meddelas uttryckligt förbud med högt bötesminimum att i vatten utsläppa sågavfall, slakteriavfall och dy- likt, som det varken erbjöde tekniska svårigheter eller större kostnader att tillvara— taga på annat sätt. Detsamma borde gälla uppläggandet av avfallsänmen så nära vattnet, att de kunde nedsköljas däri.
I ett par yttranden ha framställts förslag rörande vissa fall, då flera sam- hällen eller anläggningar medverka till vattenförorening.
Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit, att då det gällde att häva olägenheter genom vattenförorening kunde svårigheter uppkomma i det fall, att ett vattendrag vore förorenat av två eller flera samhällen eller anläggningar. I dylika fall syntes rättvisan kräva att varje samhälle eller anläggning bidroge till olägenheternas un- danröjande och de kostnader, som kunde föranledas därav, i den mån samhället eller anläggningen kunde anses ha givit anledning till föroreningen. Reglerande bestäm- melser i detta hänseende syntes erforderliga.
Av länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalats, att det borde övervägas, huruvida det kunde låta sig göra att tillförbinda verk eller inrättning med förorenande spill- vatten att bidraga till kostnaderna för vederbörande kommuns reningsåtgärder. Även förste provinsialläkaren i länet har ansett, att det borde undersökas, huruvida det icke i någon form kunde fastslås, att i städer och samhällen befintliga industrier, vilkas spillvatten vore ägnat att höggradigt förorena vattendrag, skulle vara skyldiga att i särskild mån deltaga i de kostnader, samhällena hade för sina reningsåtgärder, givetvis under förutsättning att deras spillvatten i orenat skick utsläpptes i allmänna avloppsledningar. Han har härvid särskilt nämnt stärkelsefabriker, större slakterier och mejerier m. m.
I flera yttranden göres gällande, att svårigheterna att komma till rätta med föreliggande problem på grund av de stora kostnaderna icke kunde bemästras utan statligt stöd.
Sålunda har länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat, att såsom en första åtgärd borde statsmedel ställas till förfogande för ordnande av hygienisk inspektion inom kommunerna samt såsom bidrag och lån till införande av vatten- och avloppsled. ningar. Även förste provinsialläkaren i länet har framhållit behovet av anslag av all- ' männa medel. &
Förste provinsialläkaren i Uppsala län har understrukit, att utvägar måste skaffas att underlätta finansieringen av avloppsanläggningar för samhällen t. ex. genom på statens bekostnad utarbetade dräneringsplaner, statsbidrag, räntefria lån m. m. _ Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser likaledes att, då det för ett sam- hälle knappast funnes något viktigare för befolkningens sundhet och för allmän snygghet och trevnad än att hithörande frågor ordnades, borde med hänsyn till de tekniska svårigheterna det allmänna på ett verksamt sätt ingripa. Detta syntes kun- na ske bäst därigenom att statsmakterna inrättade en större fond, från vilken samhäl- lena på billiga villkor och med lång amorteringstid kunde erhålla lån för anläggning- ar av allmänna avlopp och reningsverk med visst företräde för mindre och ekono- miskt svagare samhällen. — Förste provinsialläkaren i Kalmar län har förordat ekonomiskt understöd till utredningar i förevarande ämnen. —— Av förste provinsial-
läkaren i Örebro län har ifrågasatts, om icke för vissa ekonomiskt sämre ställda samhällen kunde ordnas med statskredit för utförande av nödvändiga arbeten i form av räntefria eller lågräntiga lån med relativt lång amorteringstid. Detsamma kunde övervägas beträffande en del allmännyttiga industrier. — Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län har ansett önskvärt, att i skattetyngda kommuner sanitära för- bättringar kunde utföras genom vidgat statskommunalt arbete.
Av stor vikt är enligt uttalanden i ett flertal yttranden nödig tillgång till teknisk sakkunskap och handledning i tekniska frågor.1
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att de svårigheter, som gjort sig gällan- de att häva olägenheterna av ifrågavarande art, berott — utom av kostnadsfrågan —— på avsaknaden av en tekniskt sakkunnig myndighet, som kunde avgiva förslag till nödiga åtgärder eller lämna anvisning å sakkunnig förslagsupprättare ävensom öva inspektion och fortlöpande kontroll. — Av länsstyrelsen i Älvsborgs län har före- slagits tillskapandet av med erforderlig sakkunskap försedd särskild rådgivande till- synsmyndighet, vilket skulle medföra ökad möjlighet att häva ifrågavarande olä— genheter.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län har uttalat att ett tekniskt-hygieniskt laboratorium borde inrättas. Funnes därjämte vid tekniska högskolan en professur i teknisk hygien — såsom i Danmark _ kunde ett samarbete med laboratoriet in— ledas, som skulle bliva synnerligen värdefullt.
Av stadsläkaren i Visby har föreslagits, att särskilt utbildade experter i förevaran- de frågor _ godkända och rekommenderade av medicinalstyrelsen —— borde finnas tillgängliga för biträde med förslag till avhjälpande av förekommande olägenheter, och förste provinsialläkaren i Örebro län har ansett det böra övervägas, huruvida det ej vore påkallat att detachera ett antal speciellt utbildade ingenjörer hos vissa centra- la myndigheter, därvid medicinalstyrelsen närmast borde komma i fråga. Man kun- de också tänka sig, att av lantbruksingenjörerna fordrades speciell utbildning i fråga om anordnande av reningsverk för spillvatten.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län har också påpekat, att länsstyrelserna och förste provinsialläkarna borde äga tillgång till teknisk sakkunskap. Hälso- vårdsmyndigheterna borde tillika kunna stödja sig å bakteriologisk-kemiska under- sökningar. Värdefullt vore också om genom en central myndighets försorg utarbe- tades råd och anvisningar rörande reningsanläggningars konstruktion och utförande. —— Även förste provinsialläkaren i Hallands län har förordat, att till länsstyrelsens förfogande ställdes sakkunnig teknisk hjälp för bedömandet av avloppsfrågor och därmed sammanhängande ting, och förste provinsialläkaren i Värmlands län har ut- talat, att varje länsstyrelse borde få tillgång till sanitärteknisk expert med skyldig- het att granska ärenden rörande avloppsfrågor, verkställa utredningar och uppgöra förslag samt vara för allmänheten tillgänglig för råd och upplysningar. — Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län föreslår meddelandet av författningsbestämmel- ser, varigenom sanitärteknisk fackkunskap komme att bliva representerad vid häl- sovårdsnämndens sammanträden. Enligt uttalande av länsstyrelsen i Kristianstads län borde utredning verkställas om ett sådant sätt för effektiv rening av avloppsvatten att kostnaderna härför kunde nedbringas. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat sig för att staten föranstaltade generella tekniska undersökningar för utexperi- mentering av lämpliga anordningar mot vattenförorening, enär stora svårigheter upp- stode vid bedömande av vilka åtgärder som lämpligen borde föreskrivas till förhind- rande av uppkommande olägenheter utan alltför stora ekonomiska uppoffringar för vederbörande. Slutligen har förste provinsialläkaren i Kopparbergs län föreslagit, att det borde utarbetas en handledning, huru man bäst renade avloppsvatten under
1 Behovet av sanitetsteknisk expertis har understrukits i en skrivelse till de sakkunniga från Föreningen för allmän hälsovård.
olikartade förhållanden och att en sådan handledning borde utdelas till hälsovårds- myndigheterna och tjänsteläkarna. Eventuellt borde det finnas en sakkunnig cen- tral nämnd, som kunde ge råd, hur man skulle bete sig, och till vilken man kunde hänskjuta tvistiga frågor.
Fiskeriintendenten i södra distriktet har uttalat, att forskningsarbeten, avsedda att lösa frågan om avfallsämnens oskadliggörande, borde av staten understödjas.
I detta sammanhang må nämnas, att i vissa yttranden förordats 11 p ply s- nin g 5 v e r k 5 a m h et i fråga om hälsovårdsnämndernas åligganden i sa- nitära frågor m. m.
Förste provinsialläkaren i Södermanlands län har föreslagit, att allmänna läkar— instruktionen borde ändras så, att den tvingade provinsialläkarna ut på inspektions- resor. Därvid borde socken efter socken besökas samt i samband med inspektionen representanter för hälsovårdsnämnderna instrueras om missförhållandena och sättet för deras avhjälpande. Årliga arvoden till hälsovårdsnämndernas ledamöter skulle enligt vad erfarenheten visat bidraga till att stimulera deras verksamhet. —— Även förste provinsialläkaren i Värmlands län har framhållit vikten av att hälsovårds- nämnderna iakttoge sina skyldigheter och kände sina befogenheter. De borde för dy- likt syfte få tillgång till en om också enkel sammanställning härutinnan. Redan av sig själva och med det stöd, de nu finge av länsstyrelse och tjänsteläkare, vore de goda lokala organ särskilt för att förebygga olägenheter av ifrågavarande art men deras effektivitet skulle avsevärt kunna ökas. I länet funnes en särskild samman- slutning, som ville sammanföra hälsovårdsnämnderna till upplysning och dryftande av aktuella hälsovårdsfrågor.
Enligt förste provinsialläkaren i Östergötlands län borde det anordnas utbildnings- kurser för arbetsledare och andra som sysselsatte sig med hithörande arbeten.
Flera förslag om mer eller mindre genomgripande ändringar i hälso- vårdsstadgan ha framställts.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län och förste provinsialläkaren i länet ha föreslagit, att möjlighet borde beredas till skapande av större hälsovårdsområden, varigenom sakkunskapen kunde bliva på ett effektivare sätt företrädd i hälsovårdsnämnderna. — Enligt uttalande av förste stadsläkaren i Norrköping borde hälsovårdsstadgans stela bestämmelser i fråga om olikhet mellan stad och landsbygd grundligt revideras eller en sådan ordning åstadkommas, att tätare utomplanebebyggelse ej tillätes upp- komma utan stadsplaneläggning. Precisare bestämmelser borde även införas i fråga om det allmännas skyldigheter beträffande avledande av spillvatten. _— Länsstyrelsen i Gotlands län har påpekat behovet av särskilda hälsovårdsordningar för tätt be- byggda orter på landsbygden.
I övrigt ha ett flertal förslag om mindre ändringar i stadgan förekommit.1
I några yttranden ha uttalats önskemål om vissa ändringar i f a s t i g- hets- och stadsplanelagstiftningen i syfte att vinna viss garanti, att avloppsförhållandena i ett samhälle eller inom annan tätare bebyggelse från början ordnas på ett lämpligt sätt?
Det må i detta sammanhang erinras, att de sakkunniga vid sitt utrednings- arbete särskilt samrått med den enligt 1937 års förordning tillsatta tillsyns- myndigheten. De sakkunniga få anledning att i den följande framställning- en närmare beröra vissa från tillsynsmyndigheten framkomna förslag med
1 Jfr sid. 221. * Se härom sid. 232.
avseende särskilt å tillsynsverksamhetens anordnande. Därvid vilja de sak- kunniga även redogöra för ett av lantbruksstyrelsen avgivet utlåtande i äm— net.
De sakkunnigas förslag.
Den utredning, för vilken ovan redogjorts, ådagalägger ovedersägligt be- hovet av ny lagstiftning angående vattenförorening. Man torde också kun- na göra gällande att i stort sett enighet föreligger angående de brister, som befunnits föreligga, och i vilka avseenden åtgärder äro av behovet påkal— lade. Sålunda synes otvivelaktigt ett starkt behov ha förelegat av sakkun- nig teknisk hjälp åt de myndigheter, vilka skola ha att handlägga ärenden av förevarande beskaffenhet. I viss mån torde dock denna brist ur sani- tär synpunkt numera ha avhjälpts genom inrättandet av statens institut för folkhälsan, som dock ännu ej är i full verksamhet. Vidare torde endast en mening råda om att i lagstiftningen böra införas erforderliga föreskrifter, varigenom möjlighet beredes och i vissa fall skyldighet stadgas att på för- hand låta pröva, huruvida och under vilka villkor avloppsvatten, som kan vålla förorening, må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Bestämmelser synas ock böra meddelas angående skyldighet att deltaga i kostnaderna för kloakledningsföretag, reningsverk för avloppsvatten m. 111. Vid utformandet av de bestämmelser, som sålunda otvivelaktigt äro av be- hovet påkallade, är av grundläggande betydelse den praktiskt organisatoriska frågan, vilken eller vilka myndigheter som framdeles böra handha frågor om förorening. De sakkunniga vilja därför i första hand ingå på denna fråga.
Frågan om en central myndighet. Såsom förut nämnts föreslog dik— ningslagskommittén, att för handläggande av frågor om vattenförorening, liksom om luftförorening, skulle inrättas ett nytt centralt ämbetsverk med närmare angiven sammansättning. Denna utväg har med avseende å nu förevarande utredning avvisats redan i det utlåtande av jordbruksutskottet som låg till grund för förenämnda riksdagsskrivelse år 1935. Samma stånd— punkt intogs av föredragande departementschefen, när han vid tillkallande av de sakkunniga angav direktiv för utredningen.
De sakkunniga ha helt naturligt icke kunnat undgå att finna, att inrättandet av en central myndighet för prövning av olika spörsmål rörande vatten- förorening, särskilt med hänsyn till de stora svårigheter av teknisk natur som ofta yppas, i och för sig skulle vara ägnat att medföra vissa fördelar. Å andra sidan innebar dikningslagskommitténs förslag onekligen en lösning av den föreliggande frågan, som hos oss knappast har någon motsvarighet på andra områden och endast med svårighet skulle låtit sig anpassa till lagstift- ningen i övrigt. Att en central institution skulle förmå att på ett smidigt sätt handha alla de frågor från olika platser i vårt till ytvidden så omfattande
land, vilka enligt kommitténs förslag skulle anförtros det nya ämbetsverket, kan också med skäl ifrågasättas. Förslaget väckte ävenledes, på sätt förut visats, livlig opposition hos hörda myndigheter och avskrevs sedermera från vidare handläggning. De sakkunniga ha för sin del _ även bortsett från den avvisande hållning som statsmakterna redan intagit till en sådan lösning som dikningslagskommittén ifrågasatte — kommit till den uppfattningen, att man på förevarande område, liksom eljest, bör söka att med så små medel som möjligt nå det resultat som eftersträvas samt undvika att onödigtvis omstörta den ordning som nu tillämpas. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det sålunda av vikt, att man i största möjliga utsträckning tillgodogör den erfarenhet och det intresse för ifrågavarande spörsmål som redan nu otvi- velaktigt förefinnes hos olika statliga och kommunala organ.
Hälsovårdsmyndigheterna. Enligt den gällande hälsovårdsstadgan ha häl- sovårdsmyndigheterna för närvarande ett avgörande inflytande på förore- ningsfrågor ur sanitär synpunkt. I anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört med anledning av dikningslagskommitténs förslag finna de sakkun- niga tydligt, att vid en ny lagstiftning om vattenförorening nämnda myndig- heter åtminstone i huvudsak böra bibehållas vid sina nuvarande befogen- heter.
Vad först angår hälsovårdsnämnderna ha dessa sålunda otvivelaktigt på förevarande område en dem naturligt tillkommande uppgift att fylla, var inom sitt distrikt. Detta gäller i första hand deras allmänt övervakande verksamhet. I denna del torde utan överdrift kunna påstås, att de äro myc- ket betydelsefulla organ. Även om förhållandena i olika orter äro synner- ligen växlande torde också av ovan återgivna yttranden framgå, att de i stort sett väl fylla sin nyssnämnda uppgift. Hälsovårdsnämnderna inneha emel- lertid även, såsom första beslutande instans i sanitära frågor, en viktig makt- befogenhet. Och det lärer icke kunna bestridas, att nämnderna mången gång icke äga den sakkunskap, som erfordras för prövning av hithörande frågor. På grund härav torde nämnderna i viss utsträckning ha underlåtit att ingripa i frågor av större mått eller mera invecklad beskaffenhet eller ock icke förmått att bringa sådana ärenden till ett tillfredsställande slut. Härtill har emellertid säkerligen även i viss mån medverkat, att hälsovårdsnämn- derna ej alltid åga tillräcklig auktoritet inom den egna kommunen. Däremot framgår ej av de yttranden, som inkommit till de sakkunniga, att hälsovårds- nämnderna i någon anmärkningsvärd omfattning skulle ha meddelat olämp- liga eller oriktiga beslut. De brister, som onekligen föreligga i fråga om hälsovårdsnämndernas sakkunskap, motivera i allt fall icke, att hälsovårds— nämnderna berövas prövningsrätt i föroreningsfrågor. Det måste också un- derstrykas, att hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft i deras vik- tiga uppgift såsom övervakande organ helt säkert skulle starkt minskas eller i många fall helt försvinna, om de icke själva skulle äga någon beslutande- rätt i föroreningsfrågor. För övrigt är det uppenbart, att särskilt i smärre frågor erforderligt ingripande som regel bör kunna erhållas med minsta om-
gång och tidsutdräkt, om man kan vända sig till ett organ i orten som förut känner förhållandena där, samt att hälsovårdsnämnderna särskilt vid hand- läggning av sådana mindre omfattande frågor torde ha värdefullt stöd hos ve- derbörande provinsialläkare eller stadsläkare. Det kunde helt naturligt sättas i fråga att göra en uppdelning med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Stora svårigheter skulle dock härvid möta och en sådan uppdelning torde icke heller vara tillräckligt motiverad av något föreliggande praktiskt behov. I praktiken sker i viss mån en fördelning redan av det skäl, att hälsovårds- nämnden tvekar att ingripa, där den ej har tillräcklig sakkunskap. Detta torde vara fallet i flertalet småkommuner. Är nämnden, såsom t. ex. i en större stad, väl kvalificerad, ingriper den naturligen även i mera komplice- rade fall.
Överordnad hälsovårdsmyndighet är som bekant enligt hälsovårdsstadgan vederbörande länsstyrelse. Dennas verksamhet i förevarande avseende be- står dels i prövning av besvär över hälsovårdsnämnds beslut dels ock i in- gripanden såsom första instans. I sistnämnda hänseende utgör länsstyrelser- nas verksamhet ett synnerligen viktigt komplement till de lokala hälsovårds- myndigheternas arbete särskilt i sådana fall, då en hälsovårdsnämnd, till exempel med hänsyn till kostnaden för den egna kommunen eller andra inom densamma föreliggande särskilda förhållanden, ej haft tillräcklig auktoritet för att ingripa eller då frågan är mera komplicerad eller berör flera kommuner. Å andra sidan torde det icke råda någon tvekan, att även länsstyrelserna för närvarande ej sällan ha stora svårigheter att komma till rätta med mera komplicerade föroreningsfrågor. Denna omständighet utgör dock icke _ lika litet som motsvarande förhållande beträffande hälso- vårdsnämnderna _ tillräcklig anledning att undandraga länsstyrelsen en uppgift som naturligt hör samman med dess verksamhet i övrigt som hälso- vårdsmyndighet. Emot en sådan åtgärd kan även anföras, att på landsbyg- den förste provinsialläkarna torde vara de organ som äro livligast verksam- ma när det gäller att motverka vattenförorening. För dem lärer veder- börande länsstyrelse vara den myndighet, med vilken de stå i närmaste för- bindelse och som är lättast tillgänglig. Effektiviteten av förste provinsial- läkarnas verksamhet skulle säkerligen minskas om de ej vidare kunde di— rekt hänvända sig till länsstyrelserna.
Av det anförda torde framgå, att såväl hälsovårdsnämnder som länssty- relser enligt de sakkunnigas mening måste i sin egenskap av hälsovårds— myndigheter bibehållas vid ett mycket väsentligt inflytande i föroreningsfrå- gor. I annat fall skulle med största säkerhet inträda en betydande försäm— ring, i stället för en förbättring, av nu rådande förhållanden. Beträffande särskilt länsstyrelserna bör även uppmärksammas, att dessa även på andra närliggande lagstiftningsområden ha viktiga funktioner att fylla, så enligt flottningslagen, stadsplanelagen och byggnadsstadgan liksom även i viss ut- sträckning beträffande fastighetsbildningen. Någon inskränkning i dessa funktioner torde icke komma i fråga. Överhuvud utgöra länsstyrelserna or- gan, som äro vana att ingripa på så gott som alla områden, där allmänna in-
tressen kunna lida intrång, och detta är i hög grad förhållandet i fråga om vattenförorening.
Fiskeriintendenter m. fl. Tillsyn över företag och anläggningar, som kun— na vålla vattenförorening, har ur fiskesynpunkt länge åvilat fiskeriinten— denterna. Enligt gällande instruktion av den 27 juni 1930 åligger det dem, bland annat, att söka motverka fiskets utrotande genom förorenande av fiske- vatten. Fiskeriintendenterna torde ock, i den mån deras tid det medgivit, ha nedlagt ett intresserat arbete dårå. Även länsfiskeritjänstemännen torde ha övat viss uppsikt i detta hänseende. Varken fiskeriintendenterna eller länsfiskeritjänstemännen synas böra avkopplas från ifrågavarande verk— samhet.
Rätt att besluta om erforderliga åtgärder till motverkande av skada å fiske tillkommer enligt 12 & vattenrättsförordningen länsstyrelserna. Det kan vara tvivel underkastat, huruvida de böra bibehållas vid någon befogenhet i detta hänseende. Av skäl, som de sakkunniga vilja närmare utveckla i annat sammanhang, torde emellertid länsstyrelserna alltjämt böra äga rätt att i viss omfattning meddela beslut i föroreningsfrågor även ur fiskesynpunkt.1
Särskilda tillsynsmyndigheter. Genom förut berörda förordning den 30 juni 1937 har tillsynen i fråga om vattenförorening ur fiskesynpunkt väsentligt skärpts med inrättande av den i förordningen omförmälda, under lantbruks- styrelsen lydande tillsynsmyndigheten, vars verksamhet för övrigt i viss ut- sträckning omfattat jämväl tillsyn ur sanitär synpunkt. Tillsynsmyndighe- tens verksamhet har byggt på principen, att man borde i huvudsak på fri- villighetens väg söka efter hand vinna rättelse i förefintliga missförhållanden samt genom förhandskontroll såvitt möjligt förhindra uppkomsten av nya missförhållanden. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att denna an- ordning visat sig synnerligen förmånlig. Såvitt upplysningar inkommit till de sakkunniga äro sålunda erfarenheterna av tillsynsmyndighetens verksam- het de bästa. Av den redogörelse som myndigheten lämnat framgår dock, att arbetsbördan är mycket stor och att myndigheten icke för närvarande kan ens i huvudsak medhinna allt som vore önskvärt.
Med hänsyn till det sagda torde böra tagas under övervägande att låta ut- bygga tillsynsverksamheten så att den i större utsträckning kan tillgodose föreliggande behov. Härvid torde vara tydligt, att hädanefter tillsyn av fö— revarande natur torde böra äga rum lika väl ur sanitär synpunkt som ur fiskesynpunkt. Hälsovårdsnämnderna äro väl beträffande sanitära förhål- landen värdefulla lokala övervakande organ men det ligger i sakens natur, att särskilt när det gäller större anläggningar tillsyn av en i sanitära frågor speciellt sakkunnig myndighet vore synnerligen betydelsefull. I detta sam- manhang bör uppmärksammas, att vid en mera omfattande tillsynsverksam- het även naturskyddssynpunkten måste beaktas.
* Jfr härom sid. 205.
1' ”'..
u...... __ __ ___— ___—___.t
Beträffande sättet för en utbyggnad av tillsynsverksamheten skulle det ur organisatorisk synpunkt otvivelaktigt vara förenat med vissa fördelar, därest det nuvarande tillsynsorganet kunde kompletteras så, att det komme att bestå av en chef och ett antal under honom sorterande inspektörer, eventuellt jämväl särskilt anställda ingenjörer. På detta sätt skulle bland annat viss garanti vinnas, att förekommande frågor bleve enhetligt bedömda. Den ifrågasatta anordningen skulle dock i själva verket innebära inrättan- det av ett nytt självständigt ämbetsverk, låt vara av relativt blygsamma proportioner, vilket alternativ avvisats i de direktiv som lämnats de sak— kunniga. Om tillsynen i fråga skall omfatta såväl tillsyn ur sanitär syn- punkt som tillsyn ur fiskesynpunkt liksom ur naturskyddssynpunkt i all- mänhet, lärer den nämligen icke kunna naturligt helt inordnas under nå- got av de nuvarande centrala ämbetsverken. För närvarande står, såsom förut nämnts, hälsovården i hela riket under inseende av medicinalstyrel- sen såsom den centrala myndigheten, medan den centrala tillsynen över fiskerinäringen hör under lantbruksstyrelsen. Intetdera åmbetsverket tor- de lämpligen i föroreningshänseende kunna övertaga det andras uppgift. De sakkunniga ha fördenskull ansett sig böra föreslå en mindre omfattande utbyggnad av den centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening, därvid det riktiga synts vara att under vartdera av nämnda centrala åm— betsverk ställes ett organ, som har att utöva tillsyn angående vattenförore- ningsfrågor inom ämbetsverkets arbetsområde. Lantbruksstyrelsen har ge- nom den nu befintliga särskilda tillsynsmyndigheten redan erhållit en sådan förstärkning ur fiskesynpunkt. Denna anordning lärer sålunda böra bi- behållas, därvid tillsynsmyndighetens verksamhet lämpligen torde höra om- fatta jämväl tillsyn ur naturskyddssynpunkt i allmänhet. Medicinalsty- relsen bör enligt de sakkunnigas mening erhålla ett motsvarande organ för tillsyn ur sanitär synpunkt.1 Detta organ torde samtidigt kunna erhålla nära anknytning till statens institut för folkhälsan, som enligt sin instruktion bland annat har att med avseende å den allmänna hygienen ägna uppmärk- samhet åt vatten— och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk- teknisk natur.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga icke underlåta att nämna att vid de sakkunnigas överläggningar i ämnet yppats vissa betänkligheter att på sätt nu nämnts anordna två särskilda tillsynsorgan vid sidan av varandra och utan annan gemensam ledning än den som följer därav, att instruktio- ner för myndigheterna meddelas av Kungl. Maj:t. Vissa farhågor för stri- digheter mellan myndigheterna ha uttalats, varjämte anmärkts att de an- läggningar, som skulle bliva föremål för tillsyn, komme att riskera anmärk- ningar från två håll. I dessa hänseenden kan emellertid framhållas, att myndigheternas verksamhetsområden torde kunna i huvudsak så angivas att de som regel ej ingripa i varandra samt att myndigheterna för övrigt med säkerhet komma att erhålla en sådan arbetsbörda, att de i övrigt i samför- stånd komma att genom lämplig arbetsfördelning söka undvika allt dubbel-
1 Betr. vardera tillsynsmyndighetens organisation, se sid. 205 ff.
arbete. Bestämmelser i sådant syfte torde också böra intagas i instruktio- nerna för dessa myndigheter. Den sakliga tyngden av betänkligheterna i fråga torde i övrigt vara beroende av spörsmålet, vilka särskilda befogen- heter som skola tillkomma tillsynsmyndigheterna. Därest dessa skulle till- erkännas rätt att direkt besluta vad som i olika fall skall iakttagas till mot- verkande av vattenförorening, skulle den ifrågasatta anordningen måhända visa sig ohållbar, enär en och samma anläggning helt naturligt ofta medför olägenheter såväl ur sanitär synpunkt som ur fiske- eller allmän naturskydds- synpunkt och fördenskull olika beslut av de olika myndigheterna skulle kunna riskeras. Kompetenskonflikter skulle sålunda knappast kunna undvi- kas. De sakkunniga anse emellertid ej, att nu berörda organ böra äga någon sådan rätt att själva meddela beslut av ifrågavarande natur. Deras verksamhet bör i främsta rummet vara övervakande och _ något som är av stor vikt — rådgivande, i det att kommuner, företag och inrättningar böra äga att till dem hänvända sig för att erhålla upplysningar och anvisningar. Redan i detta sammanhang må dock erinras, att det icke bör ankomma på tillsynsmyndigheterna att utarbeta detaljerade förslag till reningsanordning- ar. För övrigt må nämnas, att kommuner, företag och inrättningar torde böra åläggas att i viss utsträckning göra anmälan till tillsynsmyndigheterna för att dessa skola kunna konstatera vad som åtgöres i syfte att hindra vat- tenförorening. Slutligen bör det tillkomma tillsynsmyndigheterna att vid behov hos vederbörande beslutande myndighet föra talan om äläggande att vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. Denna befogenhet är uppenbarligen ägnad att skänka tillsynsmyndigheterna en be- tydande auktoritet.
Vattendomstolarna. De sakkunniga ha framhållit att hälsovårdsmyndig- heterna borde bibehållas vid vissa befogenheter i fråga om vattenförorening. Av förenämnda särskilda tillsynsmyndigheter torde i synnerhet den av de sakkunniga förordade sanitära tillsynsmyndigheten genom sin verksamhet komma att giva hälsovårdsmyndigheterna tillgång till sakkunniga råd och anvisningar, där de hittills huvudsakligen varit hänvisade till egen erfaren— het eller till tjänsteläkares kunskaper eller till utlåtanden av sakkunniga, som enskilda parter anlitat. Härjämte har på senare tid tillkommit det förut omnämnda institutet för folkhälsan. Men även med denna tillgång till råd och utlåtanden från en sanitär tillsynsmyndighet och sagda institut torde hälsovårdsmyndigheterna icke kunna anses kompetenta att slutligt pröva mera invecklade ärenden angående vattenförorening. Det bör även erinras, att i samband med sådana frågor ofta uppkomma spörsmål av civilrättslig natur, vilkas lösande ej bör ankomma på administrativ myndighet. Skade- ståndsfrågor bedömas ock enligt gällande rätt av allmän domstol. Härjämte måste en modern lagstiftning i ämnet innehålla bestämmelser om förpröv- ning, när enskild rätt kan komma att lida intrång, ävensom beträffande rätt att, t. ex. för anläggande av reningsverk, mot ersättning taga i anspråk om- råde hörande till annans fastighet eller eljest göra intrång i annans rätt. Till-
lämpningen av sådana bestämmelser torde icke kunna uppdragas åt admini- strativ myndighet.
Chefen för justitiedepartementet har i direktiven för de sakkunniga antytt, att frågor om förprövning beträffande anläggningar, som kunde vålla vatten- förorening, eventuellt kunde anförtros vattendomstolarna. Denna utväg lig- ger också otvivelaktigt nära till hands. _ Vattendomstolarna äro vana att om- händerha mål, där fråga är om bedömande på förhand av de verkningar som kunna väntas uppkomma av ett företag. Såsom de sakkunniga uttalat i det av dem avgivna betänkandet angående lagstiftning om grundvatten1 äro där— emot rådhus- och häradsrätter numera utan erfarenhet i sådant avseende. Liksom i fråga om grundvatten äro ock sistnämnda domstolars jurisdiktions- områden alltför begränsade till sin omfattning, när det gäller frågor av före— varande natur. Verkningarna av en anläggning, som vållar förorening, kun- na nämligen sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag. Vattendomsto- larnas jurisdiktionsområden ha däremot som bekant bestämts med hänsyn till nederbördsområden och omsluta sålunda ett vattendrag från källan till dess utlopp. Ur nu angivna synpunkter äro vattendomstolarna väl lämpade att omhänderha mål som röra vattenförorening. Härtill kommer att, när det gäller frågor om rätt att taga i anspråk annan tillhörig fastighet, vatten- domstolarna helt visst äro de med sådana ärenden mest förfarna myndig- heter som stå till buds. Vidare må erinras, att det emellanåt kan komma i fråga att till motverkande av vattenförorening företaga åtgärder som på grund av sin natur äro att hänföra till byggande i vatten. Det är också att märka att frågor om vattenförorening redan nu — ehuru mera sällan _ bliva föremål för vattendomstols prövning, nämligen genom överklagande av syne- förrättning enligt 10 kap. vattenlagen rörande kloakledningsföretag. Sådan förrättning handlägges av en utav vederbörande länsstyrelse förordnad, som regel av Kungl. Maj:t auktoriserad förrättningsman jämte gode män. Vid förrättningen skall enligt 51 å i nämnda kap. bland annat tillses, att avledande av kloakvatten ej medför att vatten, varöver annan äger råda, eller luften genom avledandet förorenas eller, om förorenande ej kan undvikas, att olä- genheterna därav såvitt möjligt minskas. Då talan mot dylik förrättning fullföljes hos vattendomstol, är tydligt att även denna har att tillämpa be- rörda stadgande.
Ehuru sålunda starka skäl tala för att anförtro prövning av frågor om vattenförorening åt vattendomstolarna, får å andra sidan icke förbises, att dylika frågor ofta erbjuda stora svårigheter av teknisk innebörd och att vat- tendomstolarna ej nu äga tillgång till någon speciell sakkunskap uti ifråga- varande hänseende. De vid vattendomstolarna anställda vattenrättsingen- jörerna med sakkunskap särskilt i torrläggningsfrågor ha väl en viss erfa- renhet jämväl i föroreningsfrågor, men denna erfarenhet är uppenbarligen icke tillräcklig i mera invecklade fall. Anvisningar om lämpliga reningsan- ordningar och dylikt skulle i övrigt visserligen kunna erhållas från någon av
1 S. 0. U. 1937135.
förutnämnda tillsynsmyndigheter men dessa torde icke för nu ifrågavaran- de ändamål kunna vara att tillgå i sådan utsträckning, att vattendomstolar- nas prövning av föroreningsfrågor kan bygga å deras sakkunskap. Tillsyns- myndigheterna torde också ofta komma att i blivande mål om vattenförore- ning intaga partsställning, i vilket fall det tillkommer vattendomstolen att pröva befogenheten av deras talan. Det lärer med hänsyn till det anförda kunna visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera vat- tenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Detta torde även kunna bliva motiverat med hänsyn till den ökning i vattendomstolarnas arbetsbörda, som kommer att inträda, därest de i väsentligt större utsträck— ning än nu skola handhava ärenden rörande vattenförorening. Framhållas bör emellertid, att det under alla förhållanden lärer bliva nödvändigt att i viss utsträckning, när speciellt svåra frågor uppkomma, anlita särskild sak- kunskap.
De sakkunniga vilja under hänvisning till vad ovan framhållits förorda att ett avgörande inflytande tillerkännes vattendomstolarna i föroreningsfrågor. Med anledning härav uppkommer frågan, huruvida sagda domstolar — bort- sett tillsvidare från hälsovårdsnämndernas och länsstyrelsernas befattning med dylika frågor — alltid skola i första instans omhänderha ärenden av förevarande natur. Enligt de sakkunnigas mening är detta icke påkallat. Den nu rådande ordningen, enligt vilken frågor om framdragande av ledningar för avloppsvatten handläggas vid syneförrättning, torde sålunda för många fall vara mycket lämplig. Särskilt när det gäller att framdraga ledning över annans mark eller att fördela kostnaderna för en ledning med vad därtill hö- rer å ett flertal sakägare, är syneförrättning tydligen en för ändamålet väl avpassad procedur. Nämnda frågor sammanhänga emellertid, såsom för- eningen statens lantbruksingenjörer påpekat, oupplösligt med frågan i vad mån det vattendrag, dit avloppsvattnet skall ledas, må förorenas. Även sist- nämnda spörsmål måste fördenskull behandlas vid syneförrättningen. Å andra sidan är det tydligt, att i många fall -—— såsom då en kommun eller ett industriellt företag allenast vill erhålla prövning av frågan vilka reningsan- ordningar som skola vidtagas och målet sålunda ej rör t. ex. en längre led- ning med flera deltagare — syneförrättning är onödig. I dylika fall torde ärendet som regel vara av parten så förberett, att det kan handläggas av vat- tendomstolen såsom första instans. Med hänsyn härtill lärer möjlighet böra finnas att handlägga hithörande frågor antingen först vid syneförrättning eller ock hos vattendomstolen såsom första instans.
Vad beträffar de fall, då syneförrättning skall äga rum, märkes, att syne- männens beslut i frågor om avledande av kloakvatten enligt gällande rätt tager åt sig laga kraft, om det ej överklagas. I vissa andra frågor, som handläggas vid syneförrättning, skall däremot synemännens utlåtande underställas vat- tendomstolens prövning. Enligt de sakkunnigas mening bör med hänsyn till föroreningsfrågors stora betydelse underställning föreskrivas för alla fall, då fråga är om avledande av vad de sakkunniga, med viss avvikelse från vatten- lagens nuvarande terminologi, i sitt förslag betecknat som kloakvatten och
industriellt avloppsvatten. I alla sådana mål skulle alltså prövning av vatten- domstol komma att äga rum. Möjligen kan man invända att vattendomsto- larna på grund härav skulle komma att behöva taga befattning med ett flertal enkla mål, där det förefölle överflödigt med en sådan prövning, vilket dels skulle verka betungande för vattendomstolarna och dels medföra onödig tids- utdräkt. Häremot må framhållas, att behandlingen av sådana mål icke torde behöva taga någon mera avsevärd tid i anspråk. Därest i vattenlagen med- delas vissa särskilda bestämmelser i syfte att förenkla förfarandet i dylika fall, torde några olägenheter genom tidsutdräkt icke heller vara att befara. För övrigt må erinras, att de sakkunniga icke vilja föreslå något tvång att i fråga om varje anläggning, som avser avledande av kloakvatten eller industri- ellt avloppsvatten, påkalla prövning av anläggningens tillåtlighet. Endast i be- gränsad utsträckning skulle förprövning enligt vattenlagen vara erforderlig. Det är därför icke anledning till antagande, att antalet mål, som skulle gå till vattendomstol, blir alltför stort.
Förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna. Särskild uppmärksamhet kräver frågan, hur hälsovårdsmyndigheterna —— i enlighet med vad förut sagts —— skola kunna bibehållas vid tillräckligt infly- tande i föroreningsfrågor samtidigt som bestämmelser meddelas om behörig- het för vattendomstol att med eller utan föregången särskild syneförrättning pröva dylika ärenden. Tydligen måste föreskrift meddelas, hur den ena myndighetens befogenhet skall förhålla sig till den andras. Härvid måste det anses ligga i sakens natur, att vattendomstols beslut bör tillerkännas större betydelse än beslut av hälsovårdsmyndighet. Själva förfarandet vid vatten- domstol innebär en väsentligt större garanti för ett välgrundat avgörande än den prövning som kan företagas av hälsovårdsmyndighet och som ofta måste bliva relativt summarisk. Av vad nu sagts lärer böra dragas den slutsatsen, å ena sidan att vattendomstol måste äga rätt att ändra hälsovårdsmyndighets beslut och å andra sidan att hälsovårdsmyndighet —— utom i vissa exceptio- nella undantagsfall, såsom vid en epidemi e. (1. — icke kan tillerkännas rätt att föreskriva något som avviker från vattendomstols beslut.
Man kan måhända fråga sig om den på dylikt sätt begränsade befogenhet, som enligt de sakkunnigas mening bör tillkomma hälsovårdsmyndigheterna, kan vara av något värde. Enligt de sakkunnigas uppfattning är den fullt tillräcklig för att medge de sanitära myndigheterna ett mycket betydande in- flytande. Det är sålunda till en början uppenbart, att t. ex. hälsovårds- nämnden i en ort kan vid behov omedelbart ingripa mot rådande missför- hållanden. En annan sak är, att den, mot vilken ingripandet riktas, enligt de sakkunnigas förslag —— utom att han kan överklaga beslutet i vanlig ord- ning — äger att vända sig till vattendomstol för att erhålla en omprövning, huruvida han i allo behöver iakttaga vad hälsovårdsnämnden föreskrivit. I allmänhet kommer säkerligen någon sådan hänvändelse till vattendomstolen icke att ske, vid vilket förhållande frågan i praktiken blivit slutligen löst av hälsovårdsnämnden. I andra fall kan situationen vara sådan, att hälsovårds-
nämnden finner att något måste göras, men själv, även t. ex. efter förfrågan hos någon av de särskilda tillsynsmyndigheterna, är oviss om vad som skall göras. De sakkunniga ha avsett att nämnden i dylika fall skulle kunna före- lägga vederbörande att inom viss tid hos vattendomstolen påkalla prövning av frågan. Är situationen än mer komplicerad, kan nämnden vända sig till någon av de särskilda tillsynsmyndigheterna och hemställa, att denna för talan i ärendet.
I fråga om länsstyrelserna torde med skäl kunna antagas, att även dessa alltjämt i avseende å sanitärt menlig vattenförorening skola komma att vid sidan av hälsovårdsnämnderna ingripa ex officio, t. ex. då hälsovårds- nämnden ej äger tillräcklig'auktoritet inom den egna kommunen. Länssty- relserna lära väl i allmänhet ej själva öva någon mera omfattande direkt tillsynsverksamhet men deras ingripande påkallas bland annat ofta, på sätt förut antytts, av förste provinsialläkarna. I fråga om länsstyrelsernas beslut torde med skäl kunna antagas att de även framdeles skulle komma att i stor utsträckning bliva slutgiltiga, oaktat vederbörande enligt de sakkunnigas förslag, utom den vanliga besvärsvägen, skulle ha möjlighet att vända sig till vattendomstol och eventuellt erhålla ändring. Å andra sidan torde det, då de frågor som bruka upptagas av länsstyrelserna ofta äro mera invecklade, kunna bliva jämförelsevis vanligt att länsstyrelserna allenast förelägga veder- börande att inom viss tid hos vattendomstol påkalla prövning under vilka villkor avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten må äga rum.
Formen för lagstiftning om vattenförorening m. m. I detta sammanhang torde även böra beaktas frågan, i vilken form en lagstiftning i ämnet bör ge— nomföras. Dikningslagskommittén ansåg på sin tid att erforderliga bestäm— melser om vattenförorening jämte bestämmelser om luftförorening borde intagas i en särskild lag. Med denna metod erhålles helt naturligt en över- sikt som ej kan vinnas, därest bestämmelserna, även om detta är sakligt grun- dat, bibehållas splittrade på flera författningar. Å andra sidan kan det icke undvikas, att genom metoden i fråga ett flertal bestämmelser komma att ryckas ut ur sitt naturliga sammanhang. En verklig koncentration av alla bestämmelser om förorening till en gemensam lag torde för övrigt svårligen kunna ske under annan förutsättning än att prövningen av föroreningsfrågor alltid skall handhavas av ett organ eller ett slags organ. Den av de sak- kunniga förordade ordningen förutsätter däremot flera slags organ. Härav torde ock böra följa, att bestämmelser i ämnet i huvudsak såsom hittills böra bibehållas i de författningar, där organens respektive verksamhetsfält i övrigt äro reglerade. Detta hindrar emellertid ej, att de grundläggande reglerna böra återfinnas på ett ställe, i vattenlagen.
Med den form för lagstiftningen, som enligt de sakkunnigas mening bör komma till användning, komma de regler i hithörande frågor, vilka skola till— lämpas vid syneförrättning sorn förut nämnts samt av vattendomstol, att återfinnas i den lag, som i övrigt är att tillämpa vid sådan syneförrättning liksom av vattendomstolen i annan dess verksamhet, nämligen vattenlagen.
Härvid torde dock böra göras den reservationen, att, där Kungl. Maj:t i hälsovårdsstadgan meddelat speciella föreskrifter ur föroreningssynpunkt, även dessa .,föreskrifter böra iakttagas. Vad härefter angår hälsovårdsmyn- digheternas verksamhet böra de i förevarande hänseende, liksom eljest i fråga om regleringen av deras befogenheter, vara hänvisade till bestämmelserna i hälsovårdsstadgan.
De befogenheter, som skola tillkomma förenämnda särskilda tillsynsmyn— digheter, torde böra, liksom huvuddragen av dem åvilande skyldigheter, in- skrivas i en särskild lag som har avseende å dessa myndigheters tillsyn. Ett antal föreskrifter, som med hänsyn till avloppsfrågor böra iakttagas vid upp- rättande av stadsplan o. dyl., torde böra återfinnas inom stadsplanelagstift- ningen. Vissa speciella föreskrifter att iakttaga vid fastighetsbildning synas böra intagas i de lagar som gälla därom. För övrigt torde även vissa följd- författningar vara erforderliga.
Det torde ej vara påkallat att i detta sammanhang gå närmare in på de materiella regler, som i fråga om förorening böra meddelas. De sakkunniga återkomma härtill vid behandling av de särskilda. författningsförslagen i ämnet. Förut omförmälda, av föreningen statens lantbruksingenjörer sär- skilt berörda frågor, vilka uppenbarligen böra regleras i vattenlagen, torde lämpligast i sin helhet behandlas i anslutning till förslaget om ändring av denna lag.
De sakkunniga vilja anmärka, att de icke ansett sig böra ingå på frågan i vad mån staten bör giva ekonomiskt stöd åt samhällen m. fl. för anordnande. av avloppsledningar och reningsverk m. m. Ehuru sådant stöd mången gång torde vara synnerligen behövligt — och redan lämnats i betydande om- fattning — synes tydligt, att de sakkunnigas uppdrag icke omfattar att utreda behovet av sådant ingripande. Det må erinras att åt 1937 års sakkunniga för utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden uppdra-- gits att överväga bland annat frågan om statliga bidrag till anläggande av vatten- och avloppsledningar m. m. på landsbygden. Vad särskilt angår framkomna förslag om utarbetande av handledning, organiserande av upp- lysningsverksamhet m. m. i frågor rörande vattenförorening ha de sakkun- niga ej ansett sig böra upptaga dessa önskemål till närmare behandling. Givetvis är det lämpligt, att framdeles i samband med den nya lagstiftning— ens genomförande dylika åtgärder vidtagas.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Inledninv.
I vattenlagen meddelas ingående bestämmelser angående olika slags före- _ tag som röra vatten, däribland i 8 kap. sådana företag som avse avledande från samhälle eller fastighet av spillvatten eller annan flytande orenlighet, i lagen benämnt kloakvatten. Bestämmelserna i 8 kap. äro emellertid på sätt föreningen statens lantbruksingenjörer påpekat i flera hänseenden ofullstän- diga. Sålunda saknas helt i nämnda kap. bestämmelser angående de för— utsättningar under vilka spillvatten och annan flytande orenlighet — i före- varande förslag indelat i kloakvatten och industriellt avloppsvatten —— må ut- släppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde ( reci pienten ). I detta avseende föreligger en väsentlig skillnad i jämförelse med andra i vatten— lagen reglerade företag, om vilka lagen avser att meddela uttömmande be- stämmelser angående frågan, under vilka förutsättningar och på vad sätt företagen må genomföras. Vid en jämförelse med 7 kap. i lagen, i vilket regleras avledande av vatten för torrläggning av mark, framträder även så- som en särskild brist i 8 kap. det förhållandet, att sistnämnda kap. sak- nar stadganden om skyldighet att deltaga — tvångsdelaktighet —— i ett kloak- ledningsföretag som lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för flera intressenter.
I fråga om tvångsdelaktighet i sådana företag som avses i 8 kap. vatten- lagen synes det vara tydligt att de stadganden som kunna finnas erforder- liga i detta hänseende böra intagas i sagda kapitel. Däremot kan det icke anses ställt utom all tvekan, att där böra intagas även bestämmelser angå- ende de förutsättningar, under vilka avloppsvatten må utsläppas i ve- derbörande recipient. Det kan sålunda framhållas, att ehuru vid framdra- gande av kloakledningar denna fråga hör mycket nära samman med före- taget i övrigt, frågan likväl i andra fall uppkommer utan samband med sådana företag om framdragande av avloppsledningar som nu regleras i 8 kap. vattenlagen. Sistnämnda förhållande synes dock icke kunna tillmätas någon större betydelse under annan förutsättning än att ett sammanföran- de i kapitlet av bestämmelser om såväl framdragandet av avloppsledningar som om villkoren för utsläppande av avloppsvattnet i vederbörande reci- pient skulle vara ägnat att vålla svårigheter vid tillämpningen i sådana fall, då sistnämnda fråga uppkommer utan samband med den förra. Någon an— ledning att befara sådana svårigheter synes emellertid icke föreligga.
.i
.m— .
Såsom förut nämnts har lantbruksstyrelsen i anslutning till den framställ- ning som ingivits till Kungl. Maj:t av föreningen statens lantbruksingenjörer förordat, att bestämmelser borde meddelas beträffande företag som avse så- väl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark. Att bestämmelser i detta avseende äro erforderliga torde vara obestridligt, och desamma synas lämpligen böra intagas i 8 kap. vattenlagen.
I sistnämnda kap. torde vidare böra intagas bestämmelser om gemen- samma kostnader för åtgärder till motverkande av förorening, om vissa tvångsrätter och om sättet för prövning av hithörande frågor.
I samband med ifrågavarande omarbetning av 8 kap. torde även i 2 kap. vattenlagen böra intagas vissa bestämmelser om servitut till motverkande av vattenförorening samt angående utsläppande i vatten — på annat sätt än genom avledande —— av föremål eller ämnen, som kunna vålla förorening, varjämte 3 kap. 9 5, som handlar om vattenreglering till nytta bland annat för kloakledningsföretag, bör undergå en redaktionell jämkning. Vissa pa— ragrafer i 9 kap. torde jämväl böra ändras. Vidare lärer vara erforderligt att vidtaga ett flertal ändringar av bestämmelserna i 10 kap. om syneförrätt- ning och i 11 kap. rörande förfarandet vid vattendomstol. Slutligen torde stadgandena om handräckning och ansvar i 13 kap. böra kompletteras i vissa hänseenden.
Det torde böra påpekas, att enligt stadgande i 1 5 av 12 kap. tredje avdel— ningen av den i lagrummet omförmälda vattenboken skall innehålla för- teckning å bland annat alla jämlikt vattenlagen beslutade företag, varom i 8 kap. sägs. Bestämmelsen kommer, utan ändring, att omfatta de företag som avses i 8 kap. i dess i förslaget upptagna lydelse.
2 KAP. Om byggande i vatten _oeh om vattentäkt. 14” å. Förevarande kap. innehöll tidigare allenast bestämmelser om byggande i vatten. På förslag av de sakkunniga ha numera såsom en särskild avdel- ning i kapitlet med rubriken »Om vattentäkt» intagits bestämmelser angå- ende tillgodogörande av grundvatten. I det betänkande, som låg till grund för sistnämnda lagstiftning, hade de sakkunniga dels i 2 kap. 14 & dels ock under 45 å i samma kap. upptagit vissa bestämmelser om tillskapande av servitut till motverkande av vattenförorening. ' , Enligt de sakkunnigas förslag till ändring av 2 kap. 14 5 skulle vatten- domstol äga att, där så erfordrades till skydd mot förorening av vatten — varmed i detta sammanhang förstås ytvatten — å annan tillhörig fastighet lägga besvär eller last till förmån för det intresse som vore beroende av vatt— nets beskaffenhet. Meddelades beslut härom, skulle ersättning utgå för det intrång som därigenom vållades. Beslutet skulle ofördröjligen anmälas hos vederbörande inskrivningsdomare.
Under 45 5 hade de sakkunniga föreslagit motsvarande bestämmelser för det fall att till skydd mot förorening av grundvatten erfordrades att besvär eller last lades å annan tillhörig fastighet.
I vissa yttranden, som avgåvos med anledning av de sakkunnigas förslag, anfördes betänkligheter mot att, innan frågan om lagstiftning beträffande vattenförorening vunne sin slutliga lösning, införa ett sådant stadgande om servitut till skydd mot förorening av ytvatten som de sakkunniga föreslagit skola intagas i 2 kap. 14 &. Någon bestämmelse härom blev fördenskull icke intagen i den proposition som förelades riksdagen. De sakkunnigas förslag till 45 å i 2 kap. är däremot av riksdagen antaget.
Till motivering av sitt under 2 kap. 14 ?; upptagna förslag angående ser- vitut till skydd mot förorening av ytvatten anförde de sakkunniga i före- nämnda betänkande:
Första stycket av denna paragraf medger, att för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, varmed åsyftas ytvatten, må på annan tillhörig fastighet läggas damm, vall eller väg eller ledning för vattnet ävensom att å annans grund vidtagas vissa andra åtgärder. Ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, är pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Enligt andra stycket kan i vissa fall förbud mot bedrivande av fiske inom visst område meddelas.
Av uppgifter, som de sakkunniga inhämtat angående kommunala vattenlednings- verk, framgår, att det föreligger ett starkt behov att skydda ytvatten, som tillgodo- göres för kommunalt ändamål, mot förorening. Enligt allmänna regler angående vattenförorening gäller visserligen i viss utsträckning förbud att vidtaga en åtgärd, som förorenar vattnet till men för annan. Det skydd, som därigenom beredes, är emellertid ofullständigt. Bättre skydd kan, såvitt fråga är om allmänna intressen, vinnas genom expropriation. Men denna utväg är, även om den formellt står till buds, of la opraktisk och förenad med onödiga kostnader. En icke obetydlig förbättring i förevarande hänseende kan enligt de sakkunnigas mening vinnas, därest vatten- domstol medgives rätt att å annans fastighet lägga sådana servitut som t. ex. förbud att utan föregående rening utsläppa kloakvatten i sjö eller vattendrag, att anlägga gödselstad invid ett vattendrag eller att tvätta kläder i närheten av ett vattenintag m. rn. .
Det intrång i en fastighetsägares rådighet, som följer av ett sådant förbud, är av mera obestämd natur och svårare att uppskatta i penningar än olägenheterna av de servitut, som nu kunna tillskapas enligt förevarande paragraf. Det kan av den- na grund ifrågasättas, huruvida icke möjligheten att till skydd mot förorening för- bjuda vidtagandet av vissa åtgärder bör förbehållas uteslutande allmänna behov. Även i fråga om enskilda företag är emellertid enligt vad de sakkunniga inhämtat ej sällan synnerligen önskvärt, att skydd mot förorening kan meddelas. Sålunda kan det för en industri vara av utomordentligt stor betydelse, att vattnet icke förorenas. Genom en dylik förorening uppkommande olägenheter kunna nämligen icke alltid undvikas genom rening av det för förbrukning avsedda vattnet eller ock skulle erforderliga anordningar härför draga oskälig kostnad. De sakkunniga ha fördenskull ansett, att förevarande paragraf, utan inskränkning till allmänna behov, bör kompletteras med föreskrift, som medger att å fastighet lägges erforder- ligt servitut till skydd mot förorening. I den mån ett dylikt servitut är mer om- fattande än vad en fastighetsägare enligt allmänna regler är skyldig iakttaga bor givetvis ersättning utgå.
Servitut, som avses med de sakkunnigas förslag till ändring av förevarande para- graf, torde i allmänhet icke komma att föranleda, att den fastighet, å vilken servitutet lägges, tages i anspråk på något synligt sätt. Det torde fördenskull vara önskvart,
att vid meddelande av beslut därom sådan åtgärd vidtages, att servitutet kan an- tagas bliva känt för den, som ämnar förvärva fastigheten eller bevilja lån mot in- teckning i densamma. De sakkunniga föreslå på den grund, att vattenrättsdomaren skall ofördröjligen göra anmälan om sådant beslut hos domaren i det tingslag eller rätten i den stad, där fastigheten är belägen. Med sådan anmälan torde därefter böra förfaras på samma sätt som om bevis angående verkställd utmätning av fast egen- dom finnes föreskrivet d. v. 5. att anteckning om beslutet skall ske i intecknings- protokollet, där sådant föres, och i vederbörande fastighetsbok.
De sakkunniga vidhålla vad sålunda i det föregående betänkandet. anförts. Den omständigheten att i 8 kap. upptagas ett flertal bestämmelser till före- kommande av eller skydd mot vattenförorening utesluter icke att sådana be- stämmelser, som de sakkunniga föreslagit skola upptagas i 2 kap. 14 &, äro behövliga. Såsom av det följande lärer framgå torde det nämligen ofta icke vara möjligt att av samhällen eller industriföretag eller andra avledare av förorenat avloppsvatten kräva att de skola helt förebygga varje olägenhet genom avloppsvattnets utsläppande i recipienten. En avvägning måste så- lunda ske med hänsyn bland annat till kostnaderna för motverkande av för— orening å ena samt de menliga verkningarna av vattenförorening å andra sidan, och skyldighet för den som avleder avloppsvattnet att rena detsamma kan endast föreskrivas iden mån detta finnes skäligt. En viss grad av förore- ning lärer fördenskull enligt de regler, som i allmänhet torde böra gälla, mången gång få tålas. Tydligt är emellertid, att ytvatten ej sällan användes för ändamål, där även en mindre grad av förorening är till men. Detta gäl- ler t.ex. i det fall, att vattnet i en älv eller å skall tillgodogöras för tillgodo- seende av en kommuns behov av vatten för hushållsändamål m. m. eller för en industriell rörelse vilken — såsom inom livsmedels- eller pappersindustri- en —— äri särskild grad beroende av vattnets beskaffenhet. I dylika fall lig- ger väl som regel närmast till hands, att den som tillgodogör ytvattnet för så- dan användning själv föranstaltar om den rening vilken — även sedan eventu- ellt ovanförliggande företag vidtagit de åtgärder som enligt de allmänna regler- na skäligen ankomma på dem — kan vara erforderlig. Det kan emellertidtän- kas fall, då det är mera praktiskt, att ovanförliggande företag i stället under- kastas en mera långt gående skyldighet att rena sitt avloppsvatten. Härjämte kan det helt naturligt ej sällan vara lämpligt, att beträffande en eller flera fastigheter förbud meddelas mot avledande av avloppsvatten eller företa- gande av annan åtgärd som kan medföra förorening. Så skulle t. ex. en mera avlägset belägen sjö, varifrån ett samhälle tar sitt vatten, med fördel på ett dylikt sätt kunna så att säga fridlysas. I de fall, då någon enligt vad nu sagts ålägges att vidtaga åtgärd, som han ej enligt de allmänna reglerna ' är pliktig vidtaga, eller någon förbjudes att göra något som eljest måste anses tillåtet, bör uppenbarligen — på sätt de sakkunniga i sitt förra betänkande förutsatt — ersättning utgå för det intrång som därigenom åsamkas veder- börande.
Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke förevarande stadgande borde intagas i 8 kap. vattenlagen, med vilket kapitel det tydligen har nära sam- band. Det synes dock som om stadgan'dets rätta plats skulle, såsom de sak-
kunniga förut föreslagit, vara i 2 kap. Till stöd härför må framhållas, att i- de fall, då stadgandet kan bliva av praktisk betydelse, torde vara fråga om skydd för den som bortleder vatten (t. ex. ur en å eller älv). Bortledande av vatten är enligt 2 kap. vattenlagen att hänföra till byggande i vatten och regleras således i andra hänseenden i sagda kap. Det synes vid sådant för- hållande vara lämpligt, att även frågan om det särskilda skydd mot förore- ning, som i förevarande avseende kan förvärvas, behandlas i samma kap. Härigenom vinnes ock överensstämmelse med det sätt, på vilket motsvarande spörsmål blivit löst i fråga om grundvatten.
35 %.
Enligt de sakkunnigas förslag skall 8 kap. vattenlagen erhålla rubriken »Om avloppsvatten» och reglera allt a v 1 e (1 a n d e av kloakvatten och in- dustriellt avloppsvatten. Sagd'a kap. skulle däremot icke komma att innehål- la bestämmelser om ut k a s t a 'n d e i vatten av avfall eller annat.
I 2 kap. 35 % vattenlagen stadgas för närvarande förbud att i vatten ut- kasta eller utsläppa fast avfall från sågverk, fabrik eller annan industriell in- rättning, skogsavfall eller andra fasta föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller en- skild rätt förorsakas eller skäligen kan befaras, varjämte vederbörande läns- styrelse tillerkänts vissa befogenheter för det fall att överträdelse av förbu- det sker. Vidare föreskrives i andra stycket av paragrafen, att vad sålunda stadgats om utkastande eller utsläppande av fasta föremål eller ämnen även skall gälla beträffande sådana föremåls eller ämnens uppläggande på stran- den så nära vattnet att de kunna däri nedsköljas. I paragrafen erinras slut- ligen, att om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan förore- nas, skall gälla vad särskilt är eller kan varda stadgat.
Utkastande av avfall, som vållar uppgrundning, (t. ex. tippning av sopor) medför ofta även förorening. För den händelse avfallet härrör från samhälle eller fastighet ha de sakkunniga funnit, att frågan, i vad mån åtgärder till motverkande av förorening böra vidtagas eller förorening må äga rum, eller i vilka fall skadestånd skall utgå, bör behandlas efter samma regler som be- träffande avledande av avloppsvatten. Beträffande innebörden härav må an- märkas, att vid en jämförelse med bestämmelserna i 8 kap. i förslaget lärer framgå att, om ifrågavarande avfall härrör från bostäder eller från verksam- het som icke är att hänföra till industriell rörelse, den avdelning i de sak- kunnigas förslag till 8 kap., som bär rubriken »Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten», skall lända till efterrättelse. Den som ut- kastar dylikt avfall skall sålunda enligt 8 kap. 23 å, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening; och lider någon av förorening genom avfallet olägenhet, som är av någon bety- delse, skall jämlikt 8 kap. 30 å i förslaget ersättning därför givas, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena i orten skäligen bör tålas. Är åter fråga om utkastande av avfall från industriell rörelse lärer den avdel-
. ___. ...—..,...n—s. -_—m4._. ..n .a.
ning i de sakkunnigas förslag till 8 kap., som bär rubriken »Om avledande av industriellt avloppsvatten», böra lända till efterrättelse. Beträffande er- sättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten skall enligt 8 kap. 35 % gälla samma föreskrift, som enligt vad nyss nämnts 8 kap. 30 5 innehåller i fråga om kloakvatten. Däremot ha bland annat föreslagits något avvikande regler beträffande frågan, huruvida förorening genom in- dustriellt avloppsvatten överhuvud är tillåtlig. I 8 kap. 32 å i förslaget stad- gas sålunda i detta hänseende förbud att avleda industriellt avloppsvatten så, att genom förorening av recipienten ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före- byggande prövas kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras.
Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas frågan om ut— kastande eller utsläppande av avfall från fartyg. Härigenom kan som be- kant vållas mycket betydande förorening. Detta gäller t. ex. uttömning av olja, varigenom bland annat fisket eller fågellivet kan taga synnerlig skada eller vattnet bliva oanvändbart för badning eller andra sanitära olägenheter uppkomma.1 I fråga om utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg är tydligt, att frågor om tillätligheten av sådan vattenförorening eller om vidtagandet av erforderliga åtgärder däremot icke lämpligen kunna handha- vas av vattendomstol. I detta sammanhang må erinras, att i ett flertal hamn- ordningar, fastställda antingen av vederbörande länsstyrelse med stöd av förordningen den 8 maj 1874 angående hamnordningar m. m. eller jämlikt av Kungl. Maj:t meddelat bemyndigande enligt 5 kap. 12 & vattenlagen, finnas särskilda bestämmelser som innebära ett visst, låt vara mycket ofull— ständigt skydd mot förorening. I sistnämnda paragraf stadgas att, om reg— lemente eller eljest särskilda föreskrifter erfordras angående allmän farleds begagnande eller underhåll eller rörande förvaltningen av farledens angelä- genheter, äger Konungen eller myndighet, som av Konungen utses, därom förordna. De befogenheter som därigenom givits Kungl. Maj:t erbjuda vittgående möjligheter att för allmän farled i administrativ ordning meddela bestämmelser mot förorening. I 2 kap. 35 & torde böra föreskrivas, att beträffande utkastande eller utsläppande från fartyg av föremål eller äm- nen, varigenom vattnet kan förorenas, skall om utfärdande av erforderliga föreskrifter gälla vad i 5 kap. 12 å är stadgat. Detta skulle innebära, ej allenast en erinran därom att i hamnordningar och andra bestämmelser angående allmän farled böra intagas erforderliga stadganden till förekom- mande av vattenförorening utan även en utvidgning av Kungl. Maj:ts eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighets befogenhet att meddela bestämmel— ser i detta hänseende, såtillvida som dylika bestämmelser skulle kunna med- delas jämväl beträffande vattenområde, där allmän farled icke finnes. Även om denna utvidgning icke har större praktisk betydelse, torde dock fall kunna förekomma, då den kan vara av värde.
Till undvikande av missförstånd torde böra framhållas, att enligt de sak-
1 Detta förhållande har bland annat påpekats i en skrivelse till de sakkunniga från Göteborgs friluftsråd.
kunnigas mening reglerna i 8 kap. skola vara tillämpliga även om avfall, som härrör från samhälle eller fastighet och kan vålla vattenförorening, icke utkastas direkt från stranden utan först tippas t. ex. i en pråm och därefter på annan plats utsläppes i vattnet. I detta fall kunna möjligen i administra- tiv ordning meddelade bestämmelser tänkas samtidigt bliva tillämpliga. Nå- gon praktisk olägenhet härav torde dock ej vara att befara.
Förenämnda stadgande i det nuvarande andra stycket av 2 kap. 35 g, varigenom uppläggande av föremål eller ämnen på stranden så, att de kunna nedsköljas i vattnet, jämställts med utkastande eller utsläppande i vattnet, torde böra intagas sist i paragrafen och gälla jämväl föremål eller ämnen som kunna vålla förorening. Härvid torde stadgandet i övrigt böra jämkas något i redaktionellt hänseende.
38 5.
I första stycket av ifrågavarande paragraf stadgas efter den innevarande år vidtagna ändringen av vattenlagen, att där arbete som i 2 kap. sägs avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av all- män flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 åå av förevarande kap. äga tillämpning endast såvitt sådant finnes för varje fall i 42—61 55 av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Såsom förut nämnts har i förslaget avloppsvatten, som i 8 kap. avses, indelats i kloakvatten och industriellt avloppsvatten. I före- varande paragraf har ansetts böra vidtagas därav föranledd redaktionell jämkning.
3 KAP. Om vattenreglering.
9 5.
Enligt förevarande paragraf i 3 kap. må, bland andra, ägare av »kloakled— ning», om vattenreglering visas vara till stadigvarande nytta för honom, på talan av deltagarna i vattenregleringen förpliktas att utgiva bidrag till kost- naderna för denna. I förslaget har ej företagits annan ändring av paragra- fen än att ordet »kloakledning» utbytts mot uttrycket »anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten avledes» samt att en därav för- anledd följdändring vidtagits. Ändringarna torde endast vara av redaktio- nell innebörd.
8 KAP. Om avloppsvatten. Ifrågavarande kap. i vattenlagen här för närvarande rubriken »Om kloak- ledningar». Det reglerar såsom förut framhållits allenast frågan om sättet för framdragande av dylika ledningar till vattendrag, sjö eller annat vatten-
-.—. "m.—A., ___—"a_—
område — recipienten — samt frågan om rätt i'vissa fall för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till ledning, tillhörig annat samhälle eller an- nan fastighets ägare. De sakkunniga ha i det föregående anmärkt att kapit- let bör kompletteras med bestämmelser om tvångsdelaktighet i företag som där avses, om villkoren för att utsläppa avloppsvatten i recipienten, om ge- mensamma kostnader för åtgärder till motverkande av vattenförorening, om vissa tvångsrätter, om företag som avse såväl avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet som torrläggning av mark samt om sättet för prövning av hithörande frågor. Med hänsyn till dessa utvidgningar har ka— pitlet ansetts böra erhålla rubriken »Om avloppsvatten».
Kapitlet har — efter vissa inledande bestämmelser (1 och 2 åå) — inde— lats i tre huvudavdelningar, med rubrikerna »Om avledande av kloakvatten» (3—30 åå), »Om avledande av industriellt avloppsvatten» (31—37 åå) samt »Gemensamma bestämmelser» (38—54 åå).
Inledande bestämmelser.
1 5.
I denna paragraf torde till en början böra meddelas en bestämmelse, av vilken framgår det huvudsakliga syftet med bestämmelserna i kapitlet. Detta är enligt förslaget att reglera avledandet av spillvatten och annan fly- tande orenlighet från samhälle eller fastighet.
Tillämplighetsområdet för 8 kap. vattenlagen framgår för närvarande av den i 1 & intagna definitionen av begreppet kloakledning. Därmed förstås enligt paragrafen avloppsledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet, ändå att därmed tillika må avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av sam— hälles planlagda område. I paragrafen stadgas vidare, att avloppsledning, varmed avses dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan mark än nyss nämnts, ävenledes skall anses som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens avledande är det hu- vudsakliga ändamålet eller ock spillvattnet eller orenligheten avsevärt in- verkar å det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffenhet. I an- slutning härtill stadgas, att vatten och orenlighet, som framrinner i kloak- ledning, i vattenlagen benämnes kloakvatten.
Enahanda bestämmelser som de för vilka nu redogjorts hade upptagits redan i det betänkande med förslag till vattenlag m. 111. som år 1910 avläm- nades av de s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna. I betänkandet har icke givits någon motivering till bestämmelserna i fråga och det år 1919 avgivna betänkandet angående torrläggning av mark m. m., i vilket 1910 års betänkande i förevarande del blev föremål för överarhetning, innehåller icke heller något uttalande om syftet med bestämmelserna. Det torde emel- lertid likväl vara fullt tydligt, att dessa avse att angiva gränsen mellan torr- läggningsföretag å ena samt kloakledningsföretag å andra sidan. Denna gräns är enligt gällande lag av stor betydelse, då bestämmelser utom för
visst undantagsfall (se 8 kap. 14 &) saknas om företag som avse såväl av- ledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
Därest _ såsom de sakkunniga vilja föreslå — i förevarande kap. intagas särskilda bestämmelser angående företag som avse såväl avledande av spill- vatten eller annan flytande orenlighet som torrläggning av mark, saknas an- ledning att med avseende å kapitlets tillämplighetsområde i förhållande till 7 kap. upptaga någon avgränsning av den natur som framgår av den i gäl- lande lag intagna definitionen av begreppet kloakledning. De sakkunnigas förslag upptager alltså icke någon direkt motsvarighet till denna definition.
En fråga som möjligen vållat tvekan är, huruvida 8 kap. vattenlagen för närvarande omfattar jämväl avledande av industriellt avloppsvatten. Detta måste emellertid anses framgå av ordalagen i 1 %, som handlar om avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från en eller flera fastigheter eller ett eller flera samhällen utan inskränkning till visst slags spillvatten eller orenlighet, liksom av uttryckssättet i 8 kap. 14 %. Vissa uttalanden under 9 och 11 åå i 1910 års betänkande bekräfta ock, att vattenrätts- och diknings- lagskommittéerna för sin del avsett att jämväl ledning för avledande av indu— striellt avloppsvatten skulle gå in under kapitlets bestämmelser. Å andra si- dan användes ordet kloakledning i det allmänna språkbruket näppeligen för att beteckna en avloppsledning från en fabrik och själva avloppsvattnet från fabriken brukar icke benämnas kloakvatten. I det år 1915 av dikningslags- kommittén avgivna betänkandet med förslag till lag angående vatten- och luft- förorening m. m. användes ock uttrycket »kloakanläggning» allenast om an- läggningar för avledande av avloppsvattnet från samhällen, kaserner, sjuk- hus och därmed jämförliga inrättningar.
De sakkunniga ha ansett sig böra göra skillnad mellan kloakvatten å ena samt industriellt avloppsvatten å andra sidan. Härigenom gives till en början klart tillkänna, att kapitlet även omfattar avledande av industriellt avlopps- vatten. Huvudskälet för sagda uppdelning är emellertid att delvis andra be- stämmelser torde böra meddelas då fråga är om avledande av industriellt av- loppsvatten än då det är fråga om sådant avloppsvatten som i förslaget be- nämnts kloakvatten. Det lärer med hänsyn härtill även vara nödvändigt att i lagen närmare definiera begreppen.
Ifrågavarande begreppsbestämning kan synas enkel men är ingalunda självklar. Detta gäller särskilt frågan, huruvida begreppen skola bestäm— mas med hänsyn till beskaffenheten av det avloppsvatten som tillf ör e s e 11 v i s s 1 e (1 ni 11 g eller med hänsyn till beskaffenheten av det avlopps- vatten som framrinner i ledningen. Nu nämnda spörsmål är av stor praktisk betydelse, enär olika slag av avloppsvatten mycket ofta av— ledas i gemensamma ledningar och därvid helt naturligt blandas. Detta gäl- ler framför allt samhällenas avloppsledningar. Härvid torde vara vanligt, att det blandade avloppsvattnet i sin helhet benämnes kloakvatten, oaktat en- ligt det allmänna språkbruket den del av avloppsvattnet som må härröra från industriföretag icke i och för sig brukar hänföras därtill. Därest lagen skulle anknyta till den praxis som i förstnämnda hänseende torde råda, ble-
ve uppenbarligen nödvändigt att tillika stadga antingen att mängden avlopps- vatten av olika slag skulle vara avgörande eller ock att det blandade avlopps- vattnets huvudsakliga karaktär skulle vara utslagsgivande för frågan vilket slags avloppsvatten som i visst fall skulle anses föreligga. Sådana bestäm- melser synas emellertid kunna bliva förenade med svårigheter i tillämpning- en och torde därför böra undvikas. Härjämte kan anmärkas, att industriellt avloppsvatten, även om det blandas med annat avloppsvatten, i vissa fall lik- väl kan medföra alldeles speciella olägenheter i huvudsakligen samma grad som om det avletts i en särskild ledning (t. ex. om det innehåller mera bety- dande mängder olja). De sakkunniga ha fördenskull i förevarande hänseen- de stannat vid, att indelningen i kloakvatten och industriellt avloppsvatten bör ske med hänsyn till beskaffenheten av avloppsvattnet i fråga i det ögon- blick, då det tillföres den ledning som skall föra detsamma vidare till veder- börande recipient —— direkt eller Via en större ledning. Detta innebär med andra ord att avloppsvattnets härkomst blir avgörande. Vad härefter angår den närmare gränsdragningen torde till k 1 o a k v a t t e n böra hänföras allt spillvatten, vilket härrör från bostäder eller från verksamhet som icke är att hänföra till industriell rörelse, under det att till in d u s t ri e llt a v- lop psvatten synes böra hänföras spillvatten och orenlighet, som här- rör från industriell rörelse.
Förslaget kommer med denna indelning att sakna särskild beteckning för det blandade avloppsvatten som uppkommer i förut berörda fall, då olika slag av avloppsvatten sammanföras i en och samma ledning. Nu anmärkta för- hållande har dock icke, såvitt de sakkunniga kunnat finna, medfört några svårigheter vid utformningen av lagförslaget och synes icke heller behöva medföra några olägenheter vid tillämpningen av de regler som förslaget innehåller.
Någon närmare förklaring av vad som menas med »industriell rörelse» har ej intagits i förslaget. Härvid må erinras, att vattenlagen i 2 kap. 35 % använ- der uttrycket >>sågverk, fabrik eller annan industriell inrättning», varjämte i 9 kap. 50 & återfinnes uttrycket »industriellt syfte». Innebörden av uttryc- ken synes ej ha närmare utvecklats i motiven till nämnda bestämmelser, men ledning i förevarande hänseende kan hämtas av förarbetena till 1 g i Kungl. förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning, vari efter år 1932 vidtagen ändring användes uttrycket industriell rörelse. I propositionen (nr 107 sid. 12) till riksdagen år 1932 med förslag om ändring i nämnda förord- ning erinrade sålunda föredragande departementschef-en bland annat, att i den berättelse, som av kommerskollegium årligen avgåves över industri och bergshantering," användes följande industrigruppering, nämligen malmbryt- ning och metallindustri, jord- och stenindustri, träindustri, pappers- och gra- fisk industri, livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri, kemisk-teknisk industri samt kraft-, belysnings- och vattenverk. Under dessa huvudgrupper återfunnes bland annat olika slag av bergsbruk och gruvdrift, kvarnrörelse, sågverk, boktryckerier, bryggerier, brännerier samt krutbruk. Den av kollegiet begagnade terminologiensyntes
enligt vad departementschefen uttalade åtminstone i det väsentliga stå i över- ensstämmelse med uppfattningen i det praktiska livet. Någon meningsskilj— aktighet syntes sålunda icke förefinnas t. ex. därom att under industriell rö— relse principiellt vore att innefatta bland annat »idkande av bergsbruk eller gruvdrift» samt »drivande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryg- geri, brännvins- eller kruttillverkning». Det hade ej synts erforderligt att i lagtexten framhäva det för begreppet industri utmärkande förädlingsmo- mentet.1 Särskilt må anmärkas, att enligt uttalanden i propositionen och första lagutskottets däröver avgivna utlåtande2 till industriell rörelse är att hänföra mejerirörelse. Till industriella inrättningar äro även att hänföra bland annat slakteri och tvättinrättning.
Till närmare belysning av vad som enligt förslaget innefattas i kloakvat- ten och industriellt avloppsvatten må anföras, att till kloakvatten är att hän- föra allt spillvatten från bostäder, i huvudsak innehållande urin och fekalier, papper, gummi m. m., tillförda genom w. c.-anläggningar eller på annat sätt, diskvatten och köksavfall, skurvatten, tvätt- och badvatten samt klädtvätt- vatten — dock ej från tvättinrättning. Särskilt i samhällen tillkommer en ganska betydande mängd orenlighet i form av sand, jord, bensin, olja, fett, häst- och hundspillning m. m., som med nederbördsvatten och spolvatten från gator och torg föres till vederbörande recipient. Beträffande landsbyg- den bör även särskilt nämnas sköljvatten från stallar, gödselstäder och lik— nande. Det må nämnas, att direkt utledning av urin från stallar i smärre vattendrag kan ha stark föroreningsverkan och föranleda fiskdöd m. 111.
Till industriellt avloppsvatten bör hänföras allenast sådant spillvatten och avfall som härstammar från själva driften vid vederbörande företag. Av- loppsvatten från toalettrum och dylikt inom en industrianläggning skall där- emot givetvis hänföras till kloakvatten.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang i korthet angiva i vilka hänse- enden gränsdragningen mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten funnits vara av betydelse.
Till en början må erinras, att t. ex. behovet av rätt att framdråga led- ningar över annans mark gör sig gällande huvudsakligen när fråga är om avledande av kloakvatten. Industriföretag — åtminstone större sådana — äro däremot oftast så belägna att de kunna utsläppa sitt avloppsvatten direkt i recipienten. Det är vidare tydligt, att frågor om rättighet eller skyldighet för ett flertal intressenter att deltaga i ett och samma företag i allmänhet uppkomma allenast, när företaget avser avledande av kloakvatten, under det att industriföretagen mera sällan ha anledning att sluta sig tillsamman om gemensam avloppsledning. Slutligen lärer det vara uppenbart, att ge- mensamma ledningar för avledande av spillvatten eller annan orenlighet samt för torrläggning av mark likaledes i regel förekomma endast, när fråga är om avledande av kloakvatten. Nu angivna förhållanden ha ansetts böra
* Jfr N. J. A. 1938 sid. 507. 2 Se förutnämnda proposition nr 107 sid. 13 samt första lagutskottets utlåtande nr 33 sid. 8.
föranleda, att erforderliga bestämmelser i berörda ämnen i första hand ut- formas med hänsyn till att de skola tillämpas i fråga om avledande av kloak- vatten och att därefter de särskilda bestämmelser meddelas, som skola gälla då fråga är om industriellt avloppsvatten.
Av stor betydelse är skillnaden mellan kloakvatten och industriellt av- loppsvatten, när det gäller att taga ståndpunkt till frågan i vad mån åtgär- der. böra vidtagas till motverkande av vattenförorening och vad därmed äger samband. I denna del bör enligt de sakkunnigas mening i fråga om kloakvatten tagas till utgångspunkt, att vederbörande överhuvud taget icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande reci- pient. Där en viss bebyggelse redan finnes, kan det sålunda icke gärna kom- ma i fråga att vare sig ur allmän eller enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande. Lagstiftningens uppgift är i sådant fall endast att meddela bestämmelser som syfta till att motverka olä— genheter genom avledandet. En annan sak är, att i lagstiftningsväg bör sör- jas för att ingripande kan ske på ett tidigt stadium till förhindrande att be- byggelsen växer upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av rationella åt- gärder till motverkande av olägenheter genom vattenförorening försvåras eller fördyras. Detta spörsmål torde emellertid ej böra regleras i vatten- lagen.1
I fråga om industriellt avloppsvatten föreligger icke anledning att på sam- ma sätt som beträffande kloakvatten erkänna nödvändigheten av att av- loppsvattnet från ett visst företag skall få avledas till någon närliggande recipient. Den som vill utföra en industriell anläggning har nämligen i viss utsträckning möjlighet att välja mellan flera platser och ur föroreningssyn- punkt kan det uppenbarligen vara av stor betydelse, om en viss fabrik för- lägges t. ex. vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in i landet. Den möjlighet att vid planerande av industriella anläggningar välja mellan olika platser, som enligt vad nu nämnts kan antagas stå till buds, föranleder — även om utrymmet för val mången gång i praktiken kan vara ganska begränsat — som en konsekvens i lagstiftningen att frågan om rätten att utsläppa industriellt avloppsvatten i erforderlig recipient kan göras bero- ende av myndighets tillstånd. Den skillnad som i detta hänseende förefin- nes i förhållande till kloakvatten är enligt de sakkunnigas mening av största vikt, även om de sakkunniga funnit att bestämmelser om skyldighet att på förhand söka tillstånd till avledande av industriellt avloppsvatten åtminstone tills vidare böra meddelas allenast i begränsad omfattning.
De sakkunniga vilja härefter fästa uppmärksamheten vid att i ledningar för kloakvatten ofta tillika avledes dräneringsvatten och dagvatten. Den definition av begreppet kloakvatten som givits i det föregående omfattar icke dräneringsvattnet eller dagvattnet. Detta sammanhänger med att förslaget upptager särskilda bestämmelser om ledningar för såväl avledande av kloak- vatten som torrläggning av mark. I den mån ledningar för avledande av
1 Jfr sid. 230 ff.
kloakvatten äro avsedda jämväl för upptagande av dräneringsvatten eller dagvatten äro de i själva verket att hänföra till sådana ledningar som nyss sagts.
I viss utsträckning synes emellertid påkallat att förklara att avledan- de av dräneringsvatten eller dagvatten skall behandlas på samma sätt som avledande av kloakvatten. Såsom förut nämnts skall enligt gällande lag till kloakledning hänföras avloppsledning för avledande av spillvatten eller orenlighet, »ändå att därmed tillika må avses vattens avledande för torrlägg- ning av begravningsplats eller av samhälles planlagda område». Med plan— lagt område lärer förstås stadsplanelagt område. När ett företag avser torr— läggning av begravningsplats eller när samhälle vill utföra torrläggning av stadsplanelagt område synes mindre lämpligt att behandla avledandet en- ligt reglerna om dikning m. rn. i 7 kap. eller reglerna om gemensamma led- ningar för avledande av kloakvatten och torrläggning av mark i de sakkun- nigas förslag till 8 kap. I fråga om torrläggning av begravningsplats mär— kes sålunda, att avloppsvattnets beskaffenhet torde föranleda att torrlägg- ningen lämpligen bör behandlas enligt reglerna om avledande av kloakvatten. Och vad beträffar ett samhälles åtgärder för torrläggning av stadsplane- lagt område torde övervägande praktiska skäl tala för att de behandlas en— ligt sistnämnda regler. Bestämmelse härom har upptagits under förevaran- de paragraf i förslaget. Det må framhållas, att torrläggning av annan mark än begravningsplats, som utföres för viss eller vissa fastigheters räkning _ och således ej genom ett samhälles försorg —— enligt bestämmelsen skall behandlas på vanligt sätt, även när det är fråga om stadsplanelagt område.
2 5.
Avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kan, såsom förut erinrats, medföra olägenheter ur sanitär synpunkt och faller härigenom un- der hälsovårdsstadgans område. Det kan uppenbarligen tagas under över- vägande att även ur sanitär synpunkt helt reglera frågan om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten i vattenlagen. De sakkunniga anse emellertid för sin del att utrymme alltjämt bör finnas för möjligheten . att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dylikt hänseende. Till stöd härför kan anföras, att sådana föreskrifter ofta för att bliva verksamma böra göras mera detaljerade än lämpligen kan ske i lag. Den administra- tiva lagstiftningen kan vidare helt naturligt lättare anpassas till ändrade för- hållanden.
I överensstämmelse med vad nu anförts har i 2 % intagits en erinran, att beträffande avloppsvatten. som kan medföra olägenhet ur hälsovårdssyn- punkt, skall, utöver de bestämmelser som meddelas i förevarande kap. av vattenlagen, iakttagas vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet. Det må erin- ras att på grund av denna hänvisning även de organ som besluta i ärenden enligt vattenlagen synemän och vattendomstol — skola uppmärksamma och iakttaga hälsovårdsstadgans bestämmelser. Om således hälsovårdsstad—
gan t. ex. för vissa fall uppställer särskilda föreskrifter om kloaklednings beskaffenhet eller om erforderliga reningsanordningar, skola dessa föreskrif- ter iakttagas jämväl, där sådan fråga blir föremål för prövning enligt vat- tenlagen.
Om avledande av kloakvatten.
Under ifrågavarande avdelning ha upptagits bestämmelser om framdra- gandet av ledning över annans mark m. m., om rätt eller skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag, om reningsanläggningar innan kloakvattnet utsläppes i vederbörande recipient, om åtgärder i recipienten som kunna bli erforderliga med anledning av att kloakvatten avletts eller avledes till den- samma samt om skadestånd. Härjämte har i förevarande avdelning an- setts kunna intagas även frågor om gemensamma ledningar för avledan— de av kloakvatten och torrläggning av mark — oavsett vilket ändamål som är det huvudsakliga. De sakkunniga ha icke förbisett, att förslagets upp- ställning i sistnämnda del kan bliva föremål för anmärkningar. Man sy- nes emellertid icke, utan att i' vattenlagen införa ett nytt kapitel, ha andra möjligheter att välja på än att införa bestämmelser i sistnämnda hänseende antingen i 7 kap. eller i 8 kap. Härvid har det senare alternativet ansetts vara att föredraga och i 8 kap. ha bestämmelserna ansetts lämpligast kunna intagas under avdelningen om avledande av kloakvatten.
Om kloakledningar.
Det torde utan att därom intages någon bestämmelse i lagen vara tyd- ligt att med kloakledning skall förstås ledning för avledande av kloakvat- ten. Av 1 g tredje stycket i de sakkunnigas förslag följer emellertid att vad om kloakledning är stadgat jämväl skall gälla ledning för torrläggning av begravningsplats och samhälles ledning för torrläggning av dess stads— planelagda område.
3—5 åå.
Såsom första stycke i 3 5 har ansetts böra upptagas bestämmelsen i 2 % av gällande lag, vari stadgas att kloakledning skall göras täckt såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden öppen ledning må tillstädjas.
I 4 5 av gällande lag stadgas bland annat att, i den mån ej kapitlet inne- håller särskilda föreskrifter, vad i 7 kap. 4 5; är stadgat om upptagande av dike skall i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar. I 4 & av 7 kap. föreskrives, att dike skall till läge och sträckning göras så, att ända- målet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vad nu sagts om dikes läge och sträckning skall jämväl äga tillämpning i fråga om dikes djup och beskaffenhet i övrigt. Dike må göras öppet eller täckt efter vad som finnes lämpligast. Kan utan väsent- ligt ökad kostnad och svårighet för vattnets avlopp dike läggas i råskillnad, 8—333333
skall det läggas där, om endera grannen äskar det. I råskillnad skall halva diket tagas av vardera grannens mark.
I anslutning till första punkten i 7 kap. 4 % har i 3 5 av förevarande kap. — efter det föreskrift meddelats att kloakledning som regel skall göras täckt — såsom andra stycke i paragrafen stadgats, att kloakledning i övrigt skall inrättas så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta in- trång och olägenhet för annan. Övriga bestämmelser i nämnda paragraf i 7 kap. synas däremot icke böra upptagas i 8 kap. och någon hänvisning till dem torde icke heller vara erforderlig.
Under 1 g i 8 kap. av gällande lag stadgas skyldighet för ägare av fas- tighet att, mot ersättning som i 9 kap. sägs, tåla att ledning framdrages över hans mark där så tarvas för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från en eller flera fastigheter eller ett eller flera samhällen. Mot- svarande stadgande har beträffande kloakvatten, i den bemärkelse detta ut- tryck erhållit i de sakkunnigas förslag, upptagits såsom 4 5 i 8 kap. Härvid har emellertid icke ansetts behövligt nämna, att det skall vara fråga om av— ledande från en eller flera fastigheter eller ett eller flera samhällen (jfr 8 kap. 1 och 54 åå i de sakkunnigas förslag).
Såsom & å ha upptagits de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 3 & första stycket om avledande av kloakvatten genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde. I 3 & andra stycket förskrives nu, att vad i paragrafen är stadgat om ägare av väg skall i fråga om allmän väg på landet avse vägstyrelsen samt beträffande allmän väg i stad, staden. Detta stadgande som numera icke är fullständigt (jfr 14 å i lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar) har ansetts utan olägenhet kunna utgå. Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt att, där en åtgärd skall utföras av vägs ägare, åtgärden i fråga om allmän väg ankommer på väghållaren.
6—8 åå.
Enligt 8 kap. 4 5 i gällande lag skall, i den mån ej kapitlet innehåller sär— skilda föreskrifter, vad i 7 kap. 4, 5, 12, 13 och 16—19 åå är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledning- ar. Hänvisningen till 7 kap. 4 5 har, såsom förut nämnts, ansetts böra utgå samt ersättas av stadgandet i 3 5 andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Vad härefter beträffar hänvisningen till 7 kap. 13 %, synas de frågor som behandlas i sistnämnda lagrum vara av den betydelse för kloakledningar att bestämmelser i ämnet böra direkt intagas i 8 kap. I nämnda paragraf i 7 kap. stadgas att, om allmän väg på landet eller därtill hörande bro eller trumma skall genom vägstyrelsens försorg byggas eller ändras samt ägare av mark, innan arbetet påbörjas, påfordrar, att för markens framtida torr- läggning vattenavlopp anordnas genom vägen i enlighet med av honom fram- lagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligger det vägstyrelsen att utföra arbetet på sådant sätt, där det kan ske utan men för anläggningens bruk- barhet och framtida bestånd. Vägstyrelsen skall emellertid erhålla ersätt-'
ning av markägaren med det belopp varmed anläggningen och underhållet därav må fördyras. Underlåtes det och kommer sedermera torrläggnings- företaget till utförande, må, ändå att enligt förut givna bestämmelser arbetet skall bekostas av den dikande, större kostnad än nu sagts icke åläggas honom. Vad nu sagts skall enligt andra stycket i lagrummet äga motsva- rande tillämpning å järnväg med därtill hörande broar och trummor. I 7 kap. 15 & föreskrives vidare att vad som stadgats om järnväg även skall gälla om spårväg, för vilken särskild banvall finnes anlagd.
Nämnda bestämmelser om avlopp genom väg i 7 kap. 13 å ha med vissa jämkningar upptagits såsom första stycke i 6 5 av förevarande kap. Härvid har begränsningen till allmän väg på landet ansetts böra utgå. Såsom andra stycke har i anslutning till andra stycket i 7 kap. 13 å och 7 kap. 15 % in- tagits stadgande, enligt vilket sagda bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning i fråga om järnväg och spårväg med särskild banvall jämte där- till hörande broar och trummor.
Under 7 g i förslaget torde i överensstämmelse med gällande rätt böra stadgas, att vad i 7 kap. 5, 12 och 16—19 åå är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar skall gälla även beträffande kloakledningar. Nu ifrågavarande bestämmelser ha ej ansetts vara av den betydelse att de, så— som bestämmelserna i 7 kap. 13 &, borde direkt inskrivas i förevarande ka— pitel.
I 8 kap. 5 g i gällande lag stadgas, att kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas. Detta stadgande har upptagits såsom 8 g i förslaget.
9 och 10 åå.
I dessa paragrafer i förslaget regleras frågan om rätt för ett samhälle att deltaga i byggandet av kloakledning samt frågan om skyldighet för ett sam- hälle att deltaga i sådant företag ävensom fördelningen av anläggningskost- naden för gemensam ledning och kostnaden för skötsel och underhåll därav.
I fråga om rätt att deltaga i byggandet av kloakled- nin g stadgas i 8 kap. 6 & i gällande lag, att ett samhälle kan påfordra, att kloakledning, som skall byggas för annat samhälle, inrättas för avledande av båda samhällenas kloakvatten. Såsom villkor härför gäller, att gemen— sam ledning finnes medföra väsentlig fördel. .
Det lärer vara uppenbart, att det som regel är förmånligt, därest två eller flera samhällen kunna förena sig om gemensam ledning. Att särskilt ut- reda, huruvida »väsentlig fördel» kan vinnas genom att gemensam ledning bygges, synes icke vara påkallati det fall att ett samhälle önskar deltaga i byggandet av ledning som annat samhälle vill anlägga. Denna fråga torde i en dylik situation kunna behandlas efter rena lämplighetssynpunkter. Här- vid lmå erinras, att det senare samhället uppenbarligen ej må åsamkas större kostnader än om det ensamt byggt sin ledning och att följaktligen det andra samhället skall ansvara för min-st hela ökningen av kostnaderna.
I förslaget förutsättes sålunda enligt 9 & första stycket, att rätt att ingå i företaget skall föreligga så snart det är lämpligt att gemensam ledning bygges.
I gällande lag saknas som förut nämnts bestämmelse om s k yld i g h et att deltaga i byggandet av kloakledning.
Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna anförde i sitt år 1910 avgivna betänkande, att en sådan tvångsrätt icke syntes påkallad av något allmänt föreliggande behov. I allt fall syntes svårigheten att något så när tillförlit- ligt uppskatta den nytta, som genom företaget bereddes den ene och den andre, lägga hinder i vägen för ett legalt tvång med avseende på deltagandet i kloaklednings anläggande.
Denna ståndpunkt blev föremål för kritik i yttrande av svenska stadsför- bun-det, som ansåg att kommittéernas förslag i vissa fall innebure ett gyn- nande av förstäder och dylika samhällen på bekostnad av huvudorten. För ett rationellt ordnande av kloakväsendet inom ett större område, vilket för- utsatte en för området i dess helhet gemensam plan, hade det varit lämpligt, om huvudorten, som i de flesta fall toge initiativet, erhållit rätt att från början påfordra, att kloakledning anlades för samtliga intresserades räk- ning. Förbundet ansåg givet, att vederbörande hälsovårdsnämnders uppgift skulle i hög grad underlättas genom en lagstiftning, varigenom ett gemen- samt kloaksystem kunde framtvingas.
I det betänkande med förslag till ny lagstiftning angående kloakledning- ar m. ni., som år 1919 framlades av särskilda sakkunniga, intogs i fråga om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag samma ståndpunkt som i 1910 års betänkande. Härvid framhöllo de sakkunniga, att skyldighet att bygga klo- akledning icke borde föreskrivas annat än av sanitära skäl. Huruvida en kloakledning ur sistnämnda synpunkt vore behövlig, syntes emellertid böra bedömas av de myndigheter som i allmänhet hade till uppgift att bevaka de sanitära intressena. Något behov av bestämmelser om tvångsdelaktighet syntes enligt de sakkunnigas mening ej heller föreligga, därest rätten att in- leda kloakvatten i annans ledning förknippades med sådana villkor, att det icke bleve förmånligare för den, som kunde ha nytta av att gemensam led— ning byggdes, att ställa sig avvaktande och påfordra att få deltaga i företa- get först sedan ledningen blivit byggd. Sådana villkor hade enligt vad de sakkunniga uttalade föreslagits av dem, varför de förväntade att den, som verkligen hade behov av kloakledning och nytta av att gemensam ledning byggdes, skulle komma att i eget intresse redan från början frivilligt an- sluta sig till det företag som av annan planerades.
Föreningen statens lantbruksingenjörer hari sin förut berörda skrivelse den 26 februari 1937 framhållit, att frånvaron av varje bestämmelse i vat- tenlagen angående tvångsanslutning till kloakledningsföretag utgjorde en brist som borde avhjälpas. Föreningen har därvid närmast haft uppmärk- samheten riktad på det fall, att fråga är om flera fastigheter, som äro i be- hov av kloakledning, samt påpekat, hurusom vid andra företag enligt vat- tenlagen, vilka handlades vid syneförrättning, den som icke vore sökande
kunde under vissa förutsättningar åläggas att deltaga i kostnaderna för fö- retaget i mån av nytta. Därigenom kunde företaget planläggas på det sätt, som av praktiska och ekonomiska skäl befunnes lämpligast. Så vore emel- lertid icke förhållandet i fråga om kloakledningsföretag, där deltagnings- skyldigheten vore begränsad till dem som sökt företaget eller förenat sig med sökandena. Om efter det ledningen byggts de fastighetsägare, som lämpligen kunnat ansluta sig till företaget, komme till insikt att även de be- hövde avlopp för sitt kloakvatten, kunde det bli nödvändigt att antingen bygga om den redan anlagda ledningen med större dimensioner eller ock framdraga en särskild ledning. I båda fallen bleve i allmänhet kostnaden avsevärt högre än om tillräckligt stor ledning från början anlagts. Det vore dessutom tydligt, att nu nämnda förhållanden ofta verkade starkt avskräc- kande på dem som annars skulle varit beredda att taga initiativ till ord— nandet av gemensam kloakledning.
Enligt de sakkunnigas mening är det obestridligt, att ett starkt behov av bestämmelser om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag föreligger. Tvångs—delaktighet synes sålunda bland annat vara en oundgänglig förut— sättning för att komma till rätta med avloppsförhållandena inom ett om— råde med tätare bebyggelse som ej utgör egen kommun eller municipalsam- hälle. I vissa yttranden, som inkommit till de sakkunniga, har förordats, att denna fråga borde regleras genom införande av ekonomisk myndighet för tätare bebyggda delar av en komm-un, t. ex. brukssamhällen, att ordna gemensamma sanitära angelägenheter utan att behöva bilda administrativ enhet. De sakkunniga ha emellertid ej ansett sig böra förorda någon sådan nybildning i lagstiftningen. Sagda förslag löser ej heller motsvarande spörs- mål i det av svenska stadsförbundet berörda fall, att fråga är om gemensam- ma ledningar för två eller flera samhällen. Starka skäl synas däremot tala för att bestämmelser om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag, såsom föreningen statens lantbruksingenjörer förordat, intagas i vattenlagen. Det är väl sant, att frågan till väsentlig del är av sanitär natur. Den omstän- digheten, att fördenskull hälsovårdsmyndighet enligt hälsovårdsstadgan äger Viss befogenhet att föreskriva anordnande av avloppsledning, synes emeller- tid ej böra hindra att beslut, varigenom en eller flera intressenter förkla- ras pliktiga att deltagai sådant företag, mä kunna meddelas i annan ord- ning. Det är också tydligt, att den reglering, som i sådant fall erfordras mellan intressenterna inbördes, ofta kräver en utredning som icke lämpligen kan förebringas hos hälsovårdsmyndighet. Regleringen måste även innefat- ta ett flertal frågor av civilrättslig natur som ej gärna böra lösas av admi- nistrativ myndighet. Tydligt är vidare, att hälsovårdsmyndighet icke i all- mänhet kan tänkas meddela äläggande för någon att bygga kloakledning annat än om detta erfordras för undvikande av direkta sanitära olägenhe- ter. Byggandet av kloakledning är emellertid numera en åtgärd, som nor- malt bör utföras åtminstone på varje plats, där bebyggelsen är mera tät, och. som är ägnad att i betydande grad höja den allmänna standarden hos be--
byggelsen. Gemensam ledning är härvid ofta den praktiska förutsättningen för att denna höjning av standarden skall kunna genomföras. Någon tve- kan att i sådant fall ett samgående av flera intressenter bör kunna före- skrivas torde icke längre böra råda. Härtill kommer, att möjligheten att kunna föreskriva gemensam ledning är av största betydelse, när det gäller att motverka förorening genom kloakvatten. Finnes gemensam ledning, kan nämligen även gemensamt reningsverk byggas. Med separata ledningar kun- na kostnaderna för rening ökas avsevärt och ofta bliva så stora, att de krav ä rening av kloakvattnet, som i och för sig borde uppställas, bliva svåra att tillgodose.
Vad särskilt angår den påtalade svårigheten att rättvist fördela kostna— derna för en gemensam ledning mellan olika intressenter så är det natur— ligtvis obestridligt att viss svårighet kommer att föreligga '! detta hänseende, men denna synes dock icke vara större än att den kan övervinnas. Det må erinras om att redan nu vid förrättningar enligt vattenlagen liknande svå- righet föreligger t. ex. då vid torrläggningsföretag båtnad består i annan nytta än jordförbättring.
Med hänsyn till det anförda vilja de sakkunniga förorda, att i vattenla- gen införas erforderliga stadganden om skyldighet att deltaga i kloakled- ningsföretag. Såvitt angår skyldighet för samhälle att deltaga i byggandet av ny ledning har erforderlig bestämmelse intagits såsom andra stycke i 9 & av förevarande kapitel. Härvid må erinras, att enligt 14 å i förslaget paragrafen kommer att bliva tillämplig även med avseende å två eller flera fastigheter liksom beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter (jfr även 54 å).
Såsom förutsättning för att ett samhälle skall vara pliktigt att taga del i anläggandet av kloakledning torde i första hand böra gälla, att samhället är ibehov av kloakledning. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att ett samhälle skall anses vara i behov av kloakledning även om sam-hållet, då frågan om tvångsdelaktighet göres gällande, ännu till nöds kan anses för- sett med erforderliga ledningar men behovet med säkerhet kan antagas bli- va aktuellt inom en nära framtid. Behovet av kloak-ledning kan ha blivit ådagalagt t. ex. därigenom att länsstyrelsen förelagt samhället att anordna kloakledning, men givetvis kan även på annat sätt visas, att behov av så- dan ledning föreligger. Såsom exempel, då ett samhälle kan tänkas förkla- ras pliktigt att deltaga i byggandet av kloakledning, må erinras om det av stadsförbundet berörda fallet.
Såsom ytterligare villkor för att ett samhälle skall kunna förpliktas deltaga i anläggandet av kloakledning torde böra uppställas, att det finnes förenat med väsentlig fördel att gemensam kloakledning bygges. De sakkunniga ha sålunda för detta fall upptagit den förutsättning, som i gällande lag är stad- gad för rätt att ingå i kloakledningsföretag. Härigenom kommer i nu ifråga— varande hänseende att gälla något strängare krav för att ett samhälle skall tvingas in i ett gemensamt företag än för att ett samhälle skall berättigas att
deltaga i ett företag som annat samhälle planerat. Beräffande tolkningen av uttrycket väsentlig fördel vilja de sakkunniga anmärka, att det objektivt sett bör framstå såsom en väsentlig fördel att gemensam ledning bygges. Det är sålunda icke ovillkorligen erforderligt, att just det samhälle, som mä förklaras pliktigt att deltaga i byggandet, skall därigenom vinna väsentlig fördel. Där- est fördel uppkommer endast för det andra samhället, äro emellertid först- nämnda samhälles intressen skyddade genom vissa bestämmelser i det föl- jande som begränsa samhällets skyldigheter att bidraga till de gemensamma kostnaderna.
I detta sammanhang torde böra framhållas att, när i det föregående talats om gemensam ledning, därmed åsyftas ledningssträcka som användes av båda samhällena. Om en del av hela ledningen nyttjas endast av det ena samhäl— let, börjar den »gemensamma ledningen» vid den punkt, där det andra sam- hället tilleder sitt kloakvatten.
Ifråga om fördelning av anläggningskostnaden för ge- m e n s am le dnin g stadgas i 7 % i gällande lag, såvitt angår ledning som är gemensam för två eller flera samhällen, att den skall fördelas mellan sam— hällena med hänsyn tagen dels till den kostnad för särskild ledning för vart— dera samhället, som bortfaller därigenOm att gemensam ledning bygges, dels till mängden kloakvatten, som från vartdera samhället skall avledas. Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad beträf- fande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas jämväl här- till.
Beträffande tillkomsten av dessa stadganden må erinras, att enligt 1910 års betänkande skulle det samhälle, som framställt yrkande om rätt att del- taga i kloakledningsföretag, erlägga den ökning i anläggningskostnaden, som uppkomme, samt gottgöra det andra samhället skälig andel av kostnaden för den gemensamma delen av ledningen, i den mån denna kostnad ej blivit på grund av nyssnämnda stadgande ersatt. Vid bestämmandet av denna an- del skulle hänsyn tagas till den vattenmängd, som beräknades tillrinna kloak- ledningen från vartdera samhället.
Dessa bestämmelser gåvo anledning till anmärkning i flera över betänkan- det avgivna yttranden. Därvid framhölls, att byggnadskostnaden för kloak- ledningar ej vore beroende endast av den vattenmängd de skulle framföra, d. v. s. av ledningarnas dimensioner, utan även av terrängförhällandena å den sträcka, där ledningen skulle framdragas, och andra omständigheter. Vidare framhölls, att kostnaden för den gemensamma ledningens byggande borde fördelas mellan samhällena i förhållande till de kostnader, som vartdera sam- hället skulle få vidkännas för framdragande av egen, efter dess behov avpas— sad ledning.
I 1919 års betänkande anfördes, att det vore tydligt, att den kostnadsök- ning, som enligt 1910 års förslag skulle erläggas av det samhälle, som anslöte sig till ett planerat företag, kunde bliva väsentligt olika allteftersom det ena eller det andra av två samhällen tagit initiativet till ledningen. Därav följde,
att ett samhälles bidrag till anläggningen och fördelningen av vinsten av att gemensam ledning anlades komme att bliva beroende på, från vilken sida initiativet till ledningen utgått. En rättvis fördelning av anläggningskostna- den syntes förutsätta, att icke något samhälle finge erlägga större kostned än det nödgats utgiva, om samhället inrättat ledning allenast för eget behov, samt att den vinst, som uppkomme därigenom, att gemensam ledning anlaies i stället för flera särskilda ledningar, i någon mån komme varje samhälle till godo. Dessa villkor syntes uppfyllda, därest kostnaden fördelades mellan samhällena i förhållande till den kostnad, som varje samhälle skolat fä vid— kännas för framdragande av egen ledning. Det kunde emellertid inträffi, att ett samhälle för att få anslutning till den gemensamma ledningen måste upp- taga en särskild ledning, som ej skulle ha erfordrats, om samhället inrättat en helt och hållet egen ledning. Kostnaden för denna särskilda ledning finge samhället ensamt vidkännas. Det syntes därför som om berörda fördelnings— regel utan förändring av grundtanken borde modifieras därhän, att kostna- den för anläggning av den gemensamma ledningen komme att fördelas i för- hållande till den kostnad för särskild ledning för vartdera samhället, som bortfölle till följd av den gemensamma ledningen. Sistnämnda kostnadsbe- lopp skulle sålunda utgöras av kostnaden för särskild ledning för samhället, om gemensam ledning ej inrättats, efter avdrag av kostnaden för den sär- skilda ledning för samhället, som blivit en följd av den gemensamma led- ningen. Då det vore tänkbart, att anläggningskostnaden kunde påverkas av beskaffenheten av det kloakvatten, som skulle avledas, hade emellertid tillika föreslagits att, om ett samhälles kloakvatten vore av beskaffenhet att med- föra kostnad beträffande ledningens anordnande, hänsyn härtill skulle tagas vid fördelning av anläggningskostnaden.
I proposition till 1920 års riksdag upptogos nämnda bestämmelser i 1919 års förslag. Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, föreslog emellertid iavgivet utlåtande (nr 36) en ändring i denna del. Utskottet an- förde, att det syntes som om båda de i kommittéförslaget och sakkunnigför- slaget givna principerna, därest de tillämpades var för sig, kunde leda till otillfredsställande resultat. Därest någon större skillnad icke föreläge mel- lan de vattenmängder, som från respektive samhällen avleddes till ledningen, syntes väl i allmänhet den i sakkunnigförslaget upptagna regeln böra tiller- kännas företräde. Förelåge däremot en dylik skillnad, syntes nämnda regel kunna leda till ett oskäligt betungande av det samhälle, varifrån den mindre vattenmängden avleddes. Utskottet föreslog, att hänsyn skulle tagas ej alle- nast till den kostnad för särskild ledning, som bortfölle genom anläggning av gemensam ledning, utan jämväl till de olika vattenmängderna. I vad mån den ena eller andra huvudgrunden borde i varje särskilt fall tilläggas bety- delse finge bero på en skälighetsprövning. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
De sakkunniga vilja för sin del i fråga om anläggningskostnadens fördel- ning till en början framhålla, att enahanda bestämmelser torde kunna med-
delas för det fall, att ett samhälle berättigas att ingå i ett kloakledningsföre- tag, och det fall, att ett samhälle förpliktas att deltaga i ett sådant företag. De nuvarande bestämmelserna synas emellertid vara i behov av vissa modifika- tioner. Mot desamma synes till en början kunna riktas den ur praktisk syn- punkt betydelsefulla anmärkningen, att en beräkning av kostnaderna för sär- skilda ledningar för vart samhälle städse förutsättes skola ske. Detta är tyd- ligen en åtgärd utan praktisk nytta för företaget. Härjämte är att märka, att de faktorer, som enligt lagen främst skola tagas i betraktande vid kostnads- fördelningen — nämligen de kostnader, som bortfalla genom att gemensam ledning bygges, samt vattenmängderna _ äro inkommensurabla. Det fin- nes icke någon möjlighet att enligt rationella grunder sätta dem i relation till varandra.
Enligt de sakkunnigas mening bör vid kostnadsfördelningen hänsyn i första hand tagas till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som från vart ' samhälle skall avledas. Den sammanlagda vattenmängden är bestämmande
för den kostnad, som är beroende av kloakledningens dimensionering. Den— na kostnad bör alltså fördelas med hänsyn till vattenmängden från vart samhälle. Med vattenmängd åsyftas härvid vattenmängden under den tids- enhet som är bestämmande för ledningens dimensionering. Särskild beskaf- fenhet hos kloakvattnet från ett samhälle kan föranleda extra kostnad för bättre fall på ledningen, särskilda egenskaper hos de rör som skola användas, särskild anordning för slam— eller fettavskiljare e. d. Dylik extra kostnad bör stanna å det samhälle, vars kloakvatten föranlett densamma, dock att även annat samhälle bör bidraga därtill om därigenom framtida kostnaden för skötsel och underhåll av ledningen minskas.
Tydligt är emellertid, att nu angivna faktorer icke under alla förhållanden kunna ensamma få vara utslagsgivande för anläggningskostnadens fördel— ning. Det synes nämligen vara nödvändigt att beakta, att enligt angivna be- räkningsgrunder ett samhälle, som tilltvingar sig rätt att deltaga i ett företag, eller tvingar annat samhälle att deltaga i företaget, skulle kunna åvältra an- nat sanhälle större kostnad än om detta anlagt egen ledning. De skäl, som föranlett att enligt gällande lag hänsyn skall tagas jämväl till den kostnad, som för ett samhälle bortfaller genom att gemensam ledning bygges, torde sålunda ej kunna frånkännas berättigande. Denna synpunkt bör enligt de sakkunnigas mening vinna beaktande såsom en maximering. I överensstäm- melse härmed torde böra stadgas, att ej något samhälle är pliktigt att för av- ledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om sam- hället anlagt särskild ledning. Innebörden av denna restriktion kan även uttryckls så, att samhällets andel i kostnaden för den gemensamma ledning- en och dess kostnad för därjämte eventuellt behövlig särskild ledning sam- manlagda ej må överstiga den kostnad som samhället skulle fått vidkännas för helt egen ledning. Därest ett samhälle åberopar nu ifrågavarande regel, blir erforderligt att i ärendet verkställa utredning om kostnaderna för helt egen ledning för samhället, ehuru en sådan utredning är utan praktisk nytta för det planerade företaget. De sakkunniga förutsätta emellertid, att
en sådan utredning endast i undantagsfall skall behöva förekomma. Som re- gel torde det vara tydligt, att en gemensam ledning är till nytta för ett vart av de samhällen om vilka är fråga.
De sakkunniga ha icke förbisett, att det kan tänkas fall, då även med nu angivna beräkningsgrunder ett samhälles andel i kostnaderna för gemensamt företag kunna bli större än som kan anses skäligt. För undvikande härav föreslås ytterligare, att ett samhälle ej skall vara pliktigt att bidraga till ge— mensam ledning med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt.
I enlighet med det anförda avfattade bestämmelser om anläggningskostna- dens fördelning ha intagits i 10 å första stycket. Att i vidare mån än som skett tillmötesgå det av föreningen statens lantbruksingenjörer fram- förda önskemålet, att större klarhet skulle skapas i fråga om kostnadsför- delningen vid kloakledningsföretag, har icke synts möjligt. Det lärer sålunda icke kunna undvikas, att fördelningen ivarje särskilt fall måste till en viss grad bliva beroende av en skälighetsprövning.
I förslaget har icke närmare angivits vad som skall förstås med anlägg- ningskostnad. Det torde utan olägenhet kunna överlämnas åt rättstillämp- ningen att avgöra denna fråga.1 Såsom andra stycke i 10 & har emellertid upptagits en särskild bestämmelse som har samband med detta spörsmål. Enligt vad de sakkunniga tidigare erinrat kan enligt 7 kap. 13 och 15 åå vat- tenlagen ägare av fastighet påfordra att den som vill anlägga allmän väg, järnväg eller spårväg vidtager viss åtgärd för möjliggörande av framtida torrläggning av mark. Kostnaden härför skall ersättas av den som påkallat åtgärden. Enligt 7 kap. 30 5 är emellertid den som ersatt sådan kostnad be- rättigad att av ett blivande dikningsföretag tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas. I 8 kap. 4 & gällande lag hänvisas till 7 kap. 13 % men däremot ej till 7 kap. 30 &.
Bestämmelser motsvarande 7 kap. 13 och 15 åå ha i förslaget intagits så- som 6 5 i 8 kap. Motsvarighet till 7 kap. 30 % har ansetts böra intagas i nu förevarande paragraf. Uppenbart torde vara, att den utgift som kloakled- ningsföretaget på den grund kan komma att få vidkännas hör till anlägg- ningskostnaden.
Beträffande fördelning av kostnaden för skötsel och un- derhåll av gemensam ledning stadgas i 8 kap. 9 g i gällande lag, att samhälle, som begagnar kloakledning, vars skötsel och underhåll åligger annat samhälle, är pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra sam- hället skälig andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensam- ma delen av ledningen. Avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder som de vilka skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.
* Jfr Kungl. prop. till 1939 års riksdag nr 9 sid. 75, varav framgår, att till anläggningskost— nad ansetts böra hänföras utom annat kostnaden för undersökning och förslag till utförande av anläggning.
Detta stadgande har i 10 % tredje stycketi förslaget ersatts med stadgande, att de föreslagna bestämmelserna om anläggningskostnadens fördelning skola äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel och underhåll. Detta innebär, att hänsyn i första hand skall tagas till vattenmängderna från de olika samhällena och kloakvattnets beskaffen- het. Härjämte skola emellertid gälla förut berörda inskränkningar i huvud— regeln, nämligen att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt.
Ehuru enahanda regler sålunda skola gälla för fördelning av anläggnings- kostnaden och fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll, innebär detta icke att andelstalen i fråga om en och samma ledning nödvändigt skola i båda hänseendena bli desamma. Det kan sålunda framhållas, att vid be- stämmande av andelstalet i anläggningskostnaden för en kloakledning vat- tenmängden per sekund lärer bliva avgörande, medan vid fastställandet av andelstalet i kostnaden för skötsel och underhåll den beräknade vattenmäng- den per år torde böra komma till användning. Vidare må nämnas, att ett samhälles kloakvatten, ehuru det icke vållar särskild utgift vid ledningens byggande, likväl på grund av sin beskaffenhet kan medföra att rensning och underhåll av ledningen drager särskild kostnad. I sådant fall kan detta sam- hälle komma att få vidkännas större andel i kostnaden för skötsel och un- derhåll än i anläggningskostnaden.
Reglerna i 9 och 10 55 utgå närmast från att fråga är om bildande av en samfällighet mgt någon deltagares önskan. Det är emellertid tydligt, att be- stämmelserna i 10 å skola äga motsvarande tillämpning i fråga om fördel- ning av kostnaderna för ett företag, när två eller flera samhällen äro ense om att samfällighet bör bildas _ t. ex. genom att gemensamt ställa sig såsom sökande — men ej uppnått enighet om kostnadsfördelningen. Något ut- tryckligt stadgande härom har icke ansetts erforderligt.
11 och 12 åå.
I 9 och 10 åå av förslaget ha såsom nämnts upptagits bestämmelser om rätt eller skyldighet att ingå i kloakledningsföretag, när fråga är om byggan- de av' ny ledning, samt om fördelning av kostnaderna för ledningen. Under 11 och 12 åå i förslaget regleras motsvarande spörsmål för det fall att kloak- ledning redan finnes anlagd.
I gällande lag stadgas i 8 & första stycket att, om samhälle vill inleda kloak- vatten i kloakledning som anlagts eller är under anläggning för annat sam- hälles räkning, detta ej må förvägras utan så är att väsentlig olägenhet vål- las därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. En mot— 3varande bestämmelse har intagits såsom första stycke i 11 å i förslaget, där- vid det emellertid ej ansetts behövligt särskilt nämna det fall, att kloakledning
är under anläggning. Detta fall torde fördenskull böra bedömas allt eftersom arbetet fortskridit så långt att en ledning kan sägas vara anlagd eller ej. Har arbetet ej fortskridit så långt, att en ledning kan anses anlagd, skall 9 5 till- lämpas. '
Såsom andra stycke i 11 5 har upptagits stadgande om skyldighet för sam- hälle att ingå såsom delägare i en redan befintlig kloakledning. Detta stad- gande är nytt.
Enligt 9 å andra stycket i förslaget kan såsom förut nämnts ett samhälle förpliktas att deltaga i byggandet av ny kloakledning. Härvid förutsättes bland annat, att samhället i fråga är i behov av sådan ledning. Om ett sam- hälle först efter ett antal år kan antagas bliva i behov av kloakledning, kan samhället sålunda icke förpliktas att redan från början deltaga i företaget. Det kan emellertid helt naturligt likväl vara lämpligt, att ledningen till sina dimensioner och i övrigt bygges så att den framdeles kan användas även för avledande av kloakvatten från nämnda samhälle. För att en sådan åtgärd icke skall vidtagas förgäves erfordras, att samhället, när det blir i behov av ledning, kan förpliktas att ingå i företaget. Uppenbarligen kunna förhållan- dena även i andra fall vara sådana att det är ekonomiskt fördelaktigt, att en ledning, som byggts för ett samhälle, kommer till användning jämväl för av- ledande av kloakvatten från annat samhälle. Beträffande de villkor som där- vid böra stadgas föreligger enligt de sakkunnigas mening icke anledning att avvika från de förutsättningar som i förslaget uppställts för att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i byggande av ny kloakledning. Man tor- de sålunda — utom att behov av ledningen skall föreligga —— böra fordra, att det skall vara förenat med väsentlig fördel att ledningen i fråga användes för avledande av kloakvatten från samhället. '
Beträffande fördelningen av kostnaderna stadgar 8 & andra stycket i gäl— lande lag, att samhälle, som enligt första stycket i paragrafen berättigas att leda kloakvatten till befintlig ledning, skall vara pliktigt att deltaga i anlägg- ningskostnaden för den gemensamma delen av ledningen efter vadi 7 & av gäl— lande lag stadgas för det fall att fråga är om byggande av ny ledning. Här- till är emellertid fogad den särskilda regeln, att den gemensamma delen, i den mån densamma redan blivit utförd, skall uppskattas till sitt värde i be- fintligt skick samt att kostnaden för särskild ledning skall beräknas till det belopp som skulle åtgått för ny ledning. Enligt 9 5 andra stycket i gällande lag skall kostnaden för skötsel och underhåll fördelas enligt enahanda'grun- der som anläggningskostnaden.
I förslaget ha under 12 å meddelats bestämmelser om såväl anläggnings- kostnadens fördelning som beträffande kostnaden för skötsel och underhåll av gemensam ledning i fall som avses i 11 å i förslaget (d. v. 5. att samhälle berättigas eller förpliktas att ingå såsom delägare i redan befintlig kloakled- ning). Som huvudregel har härvid ansetts böra gälla, att kostnaderna skola fördelas enligt vad i 10 & stadgas, med iakttagande dock att skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn till ledningens
värde i befintligt skick. Beträffande innehållet i 10 & må hänvisas till den föregående framställningen. Någon speciell regel för beräknande av kost- naden för särskild ledning har icke ansetts erforderlig.
I 8 & andra stycket i gällande lag stadgas för det fall, att samhälle vill leda kloakvatten till befintlig ledning, att, om det till följd av tilledandet finnes nödigt att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, skall sistnämnda samhälle ej vara skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad som till följd av ändringen blir onyttig. I de sakkunnigas förslag har ett motsvarande stadgande upptagits i 12 å andra punkten, därvid stadgandet utvidgats till att omfatta såväl det fall att ett samhälle berättigats tilleda kloakvatten som det fall att ett samhälle förpliktats att ingå såsom delägare i befintlig kloak- ledning.
I övrigt anse sig de sakkunniga böra erinra, att i gällande lag under 8 å första stycket stadgas, att samhälle som vill tilleda kloakvatten skall vara pliktigt att vidtaga sådana anordning-ar som till undvikande av olägenhet av tilledandet för det andra samhället må anses erforderliga. I andra stycket av samma paragraf föreskrives vidare att, om det till följd av tilledandet fin- nes nödigt att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, kostnaden här- för skall åligga det samhälle som berättigats tilleda kloakvatten.
Förslaget saknar direkt motsvarighet till nu nämnda bestämmelser. Anled- ningen härtill är, att i förslaget stadgats ej mindre rätt för samhälle att till- leda kloakvatten än även skyldighet för samhälle att ingå såsom delägare i befintlig kloakledning. Nyss berörda stadganden äro avpassade endast för det fall att ett samhälle berättigas att tilleda kloakvatten. I och för sig torde icke föreligga något hinder att med vissa modifikationer bibehålla stad- ganden-a i fråga, därest deras tillämplighetsområde alltjämt kunde förbliva begränsat till sådant fall som sist sagts. Enligt de sakkunnigas mening är det emellertid önskvärt, att i fråga om kostnadsfördelningen så enhetliga regler som möjligt komma att gälla för det fall att ett samhälle berättigas tilleda kloakvatten och det fall att ett samhälle förpliktas att ingå såsom delägare i en befintlig kloakledning. Det synes nämligen vara olämpligt, att denna fråga skall vara beroende av vilket samhälle som tager initiativet till bildandet av en samfällighet. Med hänsyn härtill och då nämnda stadgan— den icke passa för det fall, att ett samhälle förpliktas ingå såsom delägare i befintlig ledning, har någon motsvarighet till dem icke upptagits i förslaget. Härvid må dock erinras, att redan de bestämmelser om rätt att leda kloak- vatten till befintlig ledning och om fördelning av anläggningskostnaden, som de sakkunniga förut föreslagit, torde innehålla erforderliga garantier mot att ägaren av en befintlig kloakledning skall bli missgynnad, om annan vill tilleda kloakvatten och ändring av ledningen blir erforderlig. För att rätt att leda kloakvatten till befintlig ledning skall kunna medgivas kräves så- lunda enligt 11 å i förslaget, att ej väsentlig olägenhet vållas därav och avled- ning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. Vidare må särskilt fram- hållas, att enligt 12 %, jämförd med 10 &, ej något samhälle må förpliktas bil
draga till anläggningskostnaden med större belopp än med hänsyn till sam- hällets nytta av företaget kan anses rimligt. Det torde vara tydligt att, i den mån särskilda anordningar måste vidtagas eller ändring av befintlig ledning måste verkställas uteslutande på den grund att visst samhälle vill tilleda kloakvatten, sistnämnda regel måste leda till, att annat samhälle ej må för- pliktas att bidraga till åtgärden i vidare mån än den kan vara till fördel för samhället. Å andra sidan bör enligt de sakkunnigas mening icke något hin- der föreligga att förplikta sistnämnda samhälle att deltaga i kostnaden i den mån samhället verkligen vinner fördel av åtgärden. Ett sådant hinder skulle följa av ifrågavarande bestämmelser i gällande lag, därest de komme att bi- behållas.
13 å. Denna paragraf är lika med 12 å i gällande lag.
14—16 åå.
Enligt 13 å i gällande lag skall vad ilagen stadgas beträffande gemensam kloakledning för två eller flera samhällen äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till gemensamt bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle samt en eller flera utom samhället1 belägna fastigheter. Ett motsvarande stadgande har upptagits såsom 14 å i förslaget. Enligt det- ta lagrum skall vad förslaget innehåller om rätt eller skyldighet för samhäl- le att jämte annat samhälle deltaga i kloakledningsföretag samt om för- delning av de gemensamma kostnaderna och beträffande ombyggnad av gemensam ledning äga motsvarande tillämpning i fråga om två eller flera fastigheter samt beträffande samhälle och en eller flera utom samhället be- lägna fastigheter. Härvid har det emellertid befunnits lämpligt att i vissa hänseenden stadga undantag från de bestämmelser som sålunda i första hand skola vara tillämpliga. Dessa undantag ha upptagits i 15 och 16 åå av förslaget.
De bestämmelser om gemensamma ledningar, som upptagits i förut be- handlade paragrafer i förslaget, utgå från att, om två eller flera samhällen skola avleda kloakvatten genom en och samma ledning, samfälligheten i fråga omfattar endast den del av ledningen som är gemensam. Det är tyd- ligt, att det på denna grund kan bliva nödvändigt att uppdela en ledning i flera sträckor med olika kostnadsfördelning för de olika sträckorna. Om sålunda en ledning sträcker sig från punkten c över punkten b till utlop- pet a och samhället Y använder hela sträckan c—a samt samhället X sträc- kan b—a, skall samhället Y ensamt svara för kostnaderna för sträckan 0— b och samhällena X och Y tillhopa svara för kostnaderna för sträckan h— a.2 Så länge fråga ej är om andra deltagare än samhällen, torde en sådan uppdelning städse låta sig genomföra. Det är knappast antagligt, att man
* Angående innebörden av uttrycket »utom samhället» se 54 å. ” I detta och följande exempel betecknas i överensstämmelse med rådande praxis olika punk— ter å en ledning så, att den punkt som är närmast recipienten kallas a, nästa punkt från reci- pienten räknat b, 0. s. v.
överhuvud behöver räkna med ledningar, gemensamma för flera samhällen än två eller tre. Svårigheter kunna däremot uppkomma, därest det är frå- ga om att fastigheter skola taga del i kloakledningsföretag. I enkla fall kan och bör därvid samma regel som för samhällen tillämpas. Förhållandena kunna t. ex. gestalta sig på följande sätt.
Ex. 1.
Åby I
Enligt de sakkunnigas mening bör i detta exempel fastigheten Åby 3 en- sam svara för sträckan d—c (egentligen utgörande enskild ledning), fastig— heterna Åby 2 och 3 svara för sträckan c—b samt alla tre fastigheterna Åby 1—3 för sträckan b—a. Denna regel synes helt överensstämma med gällan- de lag. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig kunna stanna härvid utan funnit en särskild regel erforderlig för bland annat sådana fall som åskådliggöras av följande exempel.
Ex. 2.
% å & .. "& , "& ..
M ,,
gå
I ett fall som detta bör det icke föreligga skyldighet att uppdela huvud- ledningen i ett flertal olika sträckor med olika regler om ansvaret för kost- naderna. Möjlighet måste finnas att när ett flertal fastigheter skola taga del i ett kloakledningsföretag av nu angivna typ förplikta dem att deltaga i kostnaden för hela huvudledningen, oaktat de tilleda kloakvatten på skilda ställen. Stadgande härom har upptagits i 15 å. Det må anmärkas, att den i paragrafen intagna regeln uppenbarligen icke skall gälla de särskilda fas-
tigheternas servisledningar. De sakkunniga vilja även särskilt framhålla, att stadgandet endast avser att medgiva undantag från regeln att ej någon del- tagare är skyldig att deltaga i kostnaderna för annan del av en ledning än den han använder. Däremot skall stadgandet t. ex. ej upphäva bestämmel- serna i 10 å, att ej någon är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om han anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till nyttan av företaget kan anses rimligt. Med hänsyn till förstnämnda reservation kan det i ex- emplet nr 2 bliva fråga om att reducera delaktighetstalet för t. ex. fastighe— terna Alnäs 1 och 2, som ligga närmast recipienten.
Härefter bör emellertid uppmärksammas, att även om ett flertal fastig- heter skola deltaga i ett kloakledningsföretag, förhållandena kunna vara sådana att det icke är rimligt att alla fastigheter deltaga i kostnaden för hela ledningen.
Ex. 3.
37868
I detta exempel bör Eke 9 svara för sträckan d—c (egentligen utgörande enskild ledning), Eke 8 och 9 för sträckan c——b samt Eke 1—9 för sträckan b—a. Inom Eke 1—7 bör fördelningen av denna fastighetsgrupps kostnads- andel ske enligt samma grunder som i exemplet nr 2.
Ytterligare ett exempel må anföras.
Ex. 4.
Lima /-7 0.536 I—6
///
Fördelningen av kostnaderna i nu angivna exempel bör rimligen ske så, att Lima 1—7 svara för sträckan c—b samt Lima 1—7 och Oset 1—6 för sträckan b—a.
De sakkunniga ha ansett att för sådana fall, som de i exemplen 3 och 4 åskådliggjorda, och därmed likartade bör beredas möjlighet till avvikelse från förenämnda stadgande i 15 å av förslaget att ett flertal fastigheter, ändå att kloakvatten från dem tilledes på skilda ställen, må förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen. Därför har föreslagits undantag från nämnda regel i den mån ledningens längd eller arten av förefintlig be- byggelse eller eljest särskilt förhållande skulle föranleda därtill.
De sakkunniga övergå härefter till behandling av det undantag från el- jest tillämpliga regler om gemensamma kloakledningsföretag som ansetts böra upptagas under 16 å. Detta undantag avser tidpunkten för betalning av bidragen till kostnaderna för gemensam ledning.
I de förut behandlade 10, 12 och 13 åå i förslaget har icke meddelats någ- ra bestämmelser om tiden för erläggande av bidrag, som samhälle skall ut- giva till kostnaden för gemensam ledning. Härav torde följa, att samhället i princip skall erlägga samhället åvilande bidrag till anläggningskostnad så snart kostnaden uppkommit, även om härigenom hela bidraget skulle få gäldas på en gång. Förslaget torde dock icke utesluta att vid vederböran— de förrättning meddelas närmare föreskrifter angående betalningens fullgö- rande. Beträffande kostnaden för skötsel och underhåll böra bidragen här- till givetvis betalas efter hand, t. ex. årligen i förskott eller efterskott, allt- eftersom vid förrättningen blir bestämt eller mellan parterna överenskom- met.
I fråga om fastighet torde skyldigheten att eventuellt gälda bidraget till anläggningskostnaden på en gång kunna bliva alltför betungande. Beträf- fande dikningsföretag gäller ock enligt 7 kap. 28 å, att delägare som icke är sökande till företaget eller likställd med sökanden må berättigas att er- lägga å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Ä oguldet kapitalbelopp skall. beräknas ränta efter den räntefot som finnes skälig. I anslutning till vad sålunda gäller om dikningsföretag har i 16 å i förslaget upptagits stadgande, att ägare av fastighet, som ej är sökande till kloakledningsföretag eller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning å visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt samt att å oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot som finnes skälig.
17 å.
Enligt 18 å i gällande lag skall beträffande avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser i samhället vad i 8 kap. är stadgat ej äga tillämpning. I 1910 års betänkande anfördes beträffande detta stadgande, att förslaget icke inne- hölle några bestämmelser om skyldighet för enskilda fastighetsägare inom samhälles planlagda område att sörja för avledande av spillvatten o. (1. från de olika tom-terna. Förhållandena inom det planlagda området skulle fort- 9—383383
farande ordnas enligt de författningar som reglerade ordningsfrågor av skil- da slag inom sådana områden. Vad i kapitlet stadgades rörande fastigheter skulle sålunda icke ha avseende å tomter eller andra (fastigheter inom stads— plan.
I anslutning till den ståndpunkt som sålunda intagits i gällande lag har i 17 å i de sakkunnigas förslag upptagits föreskrift, att stadgandena i 3— 16 åå av förslaget ej skola äga tillämpning beträffande avledande inom sam- hälles stadsplanelag—da område av kloakvatten från plats i samhället.1
Om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
Enligt vad de sakkunniga förut erinrat skall jämlikt 1 å andra stycket i gällande lag med kloakledning förstås avloppsledning för avledande av spill- vatten eller annan flytande orenlighet, ändå att därmed tillika må avses vat- tens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av samhälles planlag- da område. I nära anslutning till detta stadgande har i 1 å tredje stycket av de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse, att i fråga om vattens av- ledande för torrläggning av begravningsplats eller för torrläggning av sam- hälles stadsplanelagda område — såvitt torrläggning som sist sagts ej utfö— res för viss eller vissa fastigheters räkning — skall gälla vad om avledande av kloakvatten är stadgat. På grund av sistnämnda stadgande äro således vissa åtgärder för torrläggning helt att bedöma enligt reglerna om avledande av kloakvatten. När i det följande talas om torrläggning av mark, åsyftas därför icke torrläggning som redan enligt 1 å i de sakkunnigas förslag skall regleras enligt bestämmelserna om avledande av kloakvatten.
I 1 å andra stycket i gällande lag stadgas vidare, att avloppsledning, som är avsedd för dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan mark än begravningsplats eller samhälles planlagda område, skall anses som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens avledande är det huvudsakliga ändamålet eller ock spillvattnet eller orenlig- heten avsevärt inverkar å det i avloppsledningen framrinnande vattnets be- skaffenhet. Detta stadgande saknar såsom förut nämnts motsvarighet i för- slaget.
I övrigt innehåller gällande lag icke annan bestämmelse beträffande led— ning som är avsedd att användas såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark än stadgandet i 14 å, enligt vilket ägare av mark un- der vissa villkor må för torrläggning därav leda vattnet till kloakledning.
I lantbruksstyrelsens förut återgivna yttrande den 30 mars 1937 har fram- hållits, att det i allt större utsträckning förekomme att avloppsledning för torrläggning av jord finge tjäna jämväl sanitära ändamål av olika slag, för vilket fall emellertid stöd saknades i vattenlagen för ett äläggande för det sanitära intresset att taga del i kostnaderna för ledningen. De sakkunniga vilja tillägga, att även av de uppgifter, som de sakkunniga införskaffat, framgår att samhällen och inrättningar _ liksom enskilda gårdar — utsläp-
1 Betr. innebörden av orden ai samhället» jfr 54 å.
pa sitt avloppsvatten i öppna diken eller avloppskanaler för torrläggnings— företag.
Såsom de sakkunniga i det föregående uttalat torde det icke kunna vara föremål för tvekan att bestämmelser böra meddelas i det hänseende, som lantbruksstyrelsen berört. Härvid böra emellertid beaktas flera olika kom- binationer. Vissa svårigheter i fråga om fördelningen av kostnaderna mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset å andra sidan kunna icke undvikas. Dessa svårigheter torde dock icke vara så stora, att de kunna anses utgöra något oöverstigligt hinder. Uppmärksammas bör emellertid, att det icke alltid är lämpligt att av1eda kloakvatten i ledning som jämväl är av— sedd för torrläggning av mark, enär därigenom särskilda svårigheter eller ökade kostnader kunna uppstå för rening av kloakvattnet.
18 å.
I denna paragraf ha de sakkunniga upptagit bestämmelser om rätt att leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning, och om skyldighet för den som är i behov av kloakledning att ingå i sådant företag samt om fördelning av kostnaderna för företaget 111. m.
I förstnämnda hänseende må erinras, att enligt 9 å första stycket i försla— get skall gälla att, om kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen kan inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvat— ten, skall ledningen så byggas, såframt det påfordras av sistnämnda sam- hälle. Vidare stadgas i 11 å första stycket av förslaget att, om samhälle vill leda kloakvatten till kloakledning som redan anlagts för annat samhälles räkning, det ej må förvägras utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. Nu anförda be- stämmelser torde böra gälla även i det fall att någon vill leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, och stadgande härom har upptagits såsom första stycke i 18 å. Med »någon» åsyftas härvid såväl samhälle som ägare av fastighet. Det kan möjligen ifrå- gasättas, huruvida icke rätten att leda kloakvatten till ledning som är av- sedd för torrläggning av mark borde inskränkas till fastighet och sålunda icke gälla för samhälle. Tillräckliga skäl att utesluta samhälle från en sådan rätt ha dock icke synts föreligga.
Det må här erinras, att enligt 20 å i förslaget vid bedömande av lämplig- heten av att ledning användes för såväl avledande av kloakvatten som torr- läggning av mark skall iakttagas, att erforderlig rening av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras, samt att kloakvattnet, där gemensam ledning medgives eller föreskrives, bör underkastas erforderlig rening, innan det tillföres ledningen.
I 9 å andra stycket av förslaget har upptagits stadgande att, om kloakled— ning, som ett samhälle vill anlägga, finnes med väsentlig fördel kunna an- vändas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle som är i behov av kloakledning, skall sistnämnda samhälle vara pliktigt att taga del
i ledningens anläggande. Beträffande redan anlagd kloakledning stadgas i 11 å andra stycket i förslaget att, om ett samhälle inrättat kloakledning så att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, skall sistnämnda samhälle vara pliktigt att ingå i företaget, när det varder i behov av kloakledning. De bestämmelser som i nu nämnda lagrum meddelats om skyldighet att ingå i kloakledningsföretag ha ansetts böra erhålla motsvarande tillämpning, därest ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, finnes med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet som är i behov av ledning för sådant ändamål. Stadgande härom har uppta- gits såsom andra stycke i 18 &.
Beträffande härefter fördelningen av kostnaderna för ledning, som enligt bestämmelse i förevarande paragraf skall användas såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark, hör till en början framhållas, att frågan i detta sammanhang gäller hur stor andel av kostnaderna som skall åvila kloakledningsintresset i förhållande till torrläggningsintresset. Denna fördelning måste alltid företagas, innan kostnaderna sedermera fördelas inom vardera intressegruppen. Frågan bör alltså hållas strängt skild från vad den ena eller andra deltagaren i företaget slutligen kan få vidkännas. En och samma fastighet kan nämligen ofta komma att deltaga i ett företag dels såsom kloakledningsintressent och dels såsom torrläggningsintressent. (I fråga om samhällen torde däremot på grund av 1 & tredje stycket en motsvarande situation näppeligen kunna uppkomma, utan ett samhälle torde i denna sin egenskap kunna komma att ingå allenast såsom kloakledningsintressent.) De Spörsmål som sammanhänga med kostnadsfördelningen inom vardera in- tressentgruppen komma att beröras under 21 5.
Enligt reglerna i 7 kap. är för bestämmande av delaktighet i torrläggnings- företag båtnaden avgörande. Det kunde i och för sig vara önskvärt, att även för torrläggningsinstressets delaktighet i kombinerat torrläggnings- och kloak- ledningsföretag båtnaden i första hand skulle vara avgörande. Härvid möter emellertid det hindret, att en sådan norm icke kan tillämpas ifråga om kloak- ledningsintresset. Nyttan av att få avleda kloakvatten är nämligen icke av den beskaffenhet att den i allmänhet kan uppskattas på sådant sätt SOm båt- naden av torrläggning.
Tänkbart skulle även kunna vara att fördela kostnaderna mellan kloak- ledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset å andra sidan med hän- syn till den kostnad för särskild ledning för vartdera intresset, som bortfal- ler därigenom att gemensam ledning bygges. En sådan grund finnes på sätt förut nämnts upptagen i 7 g i gällande lag beträffande fördelning av kost- naderna mellan kloakledningsintressenter inbördes. Detta tillvägagångssätt lider emellertid såsom de sakkunniga framhållit av den bristen, att det krä— ver i övrigt oanvändbara beräkningar av kostnaderna för företag som icke äro avsedda att genomföras. Det är även i så måtto verklighetsfrämmande, att man förutsätter utförandet av företag som kanske icke någon skulle reflektera på, om icke gemensam anläggning kunde komma till stånd.
De sakkunniga ha för sin del stannat för att låta de regler, som enligt 10 % skola gälla flera kloakledningsintressenter emellan, bliva tillämpliga även när någon kloakledningsintressent berättigas eller förpliktas att ingå i ett torr- läggningsföretag. Beträffande anläggningskostnaden torde alltså som huvud- regel böra gälla, att den skall fördelas med hänsyn till mängden och beskaf- fenheten av det vatten som avledes av en eller flera kloakledningsintressen- ter, å ena, samt av en eller flera torrläggningsintressenter, å andra sidan. Här- igenom vinnes en regel, som tar direkt sikte å det företag, varom är fråga, och som synes möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna mellan de båda intressentgrupperna. Uppenbart torde vara att, om kloakvattnet för- anleder, att ledning måste utföras på visst sätt, och därigenom uppkommer ökad kostnad, ökningeni princip skall drabba kloakledningsintresset ensamt, enär den föranletts av kloakvattnets beskaffenhet. Härvid bör emellertid uppställas den reservationen att, om den kostnad för skötsel och underhåll som eljest skulle åvilat torrläggningsintresset minskas t. ex. genom att led- ningen göres täckt i stället för öppen, torrläggningsintresset bör vidkännas skälig andel jämväl av sagda ökning i anläggningskostnaden. Något uttryck- ligt stadgande härom lärer icke vara erforderligt.
I 10 5 av förslaget har enligt vad förut nämnts även stadgats, att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Denna bestämmelse bör tydligen jämväl äga tillämpning i förevarande fall. Härmed vinnes säkerhet för att ej någotdera intresset kom- mer att betungas med icke skäliga kostnader. Avsikten är ju tvärtom, att det gemensamma företaget skall medföra fördelar för båda intressena. Ej sällan torde också detta samgående medföra att ett företag, som annars skulle visat sig icke vara ekonomiskt genomförbart, kommer att kunna genomföras med ekonomisk fördel.
Kostnaden för skötsel och underhåll av ledning, som är avsedd för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark, torde liksom anlägg— ningskostnaden böra fördelas enligt vad i 10 % är stadgat om kloakledning. Det må anmärkas, att eventuella rensningskostnadcr mången gång torde för- anledas allenast av kloakvattnets beskaffenhet och att förty i sådant fall kloakledningsintresset ensamt bör vidkännas sagda kostnader.
Beträffande de fall, då någon enligt förevarande 18 % berättigas eller för- pliktas att ingå i redan befintligt torrläggningsföretag, torde de modifika— tioner av reglerna i 10 å, som upptagits i 12 &, böra vara gällande.
Ehuru av mindre praktisk betydelse torde reglerna i 13 & om ombyggnad av kloakledning även böra vara tillämpliga i fall som avses i 18 5. Vidare synes bestämmelsen i 16 % om rätt för ägare av fastighet, som icke är sö- kande eller jämställd med sökande, att erhålla anstånd med erläggande av bidrag till anläggningskostnad likaledes böra vara tillämplig i sådant fall.
Stadgande i överensstämmelse med vad nu anförts har upptagits såsom tredje stycke i 18 %.
I fråga om de praktiska verkningarna av de föreslagna fördelningsregler- na är tydligt, att en fördelning som huvudsakligen tager sikte på 111 ä n g (1 en avloppsvatten regelmässigt skulle bliva alltför ogynnsam för torrläggnings— intresset, enär mängden kloakvatten brukar vara jämförelsevis ringa i för— hållande till mängden torrläggningsvatten. De sakkunniga äro emellertid av den uppfattningen, att den hänsyn, som enligt vad nyss sagts vid kostnads- fördelningen skall tagas till avloppsvattnets beskaffenhet, kommer att medföra en skälig utjämning. Vad särskilt angår kostnaderna för under— håll och skötsel är att märka, hurusom dessa kostnader oftast komma att huvudsakligen åvila kloakledningsintresset på grund av de rensningar, som kloakvattnet föranleder. Härtill kommer att kloakledningsintresset ensamt kommer att belastas med kostnaderna för erforderliga reningsanordningar. Den hänsyn'som vidare enligt vad förut framhållits skall tagas till vad som är rimligt medger också, att rättelse kan ske där eljest de angivna fördel— ningsreglerna i något fall skulle leda till mindre tillfredsställande resultat.
19 å.
Enligt förut berörda 14 å i gällande lag är ägare av mark, varifrån" vatt- net har naturligt fall åt det håll där annans kloakledning framgår eller skall anläggas, h e r ät 't i g ad att för markens torrläggning leda vattnet till kloak- ledningen under de villkor som i lagen finnas stadgade i fråga om rätt att in- leda kloakvatten. Ett motsvarande stadgande har upptagits såsom första stycke i 19 5 av förslaget. Beträffande innebörden av denna bestämmelse i förslaget må framhållas att, därest fråga är om anläggande av ny ledning, torrläggaren må berättigas deltaga i företaget allenast om det —— enligt vad i 9 % första stycket är stadgat _ finnes lämpligen kunna ske samt att, där fråga är om befintlig ledning, torrläggaren — enligt vad i 11 % första styc- ket är stadgat —— är berättigad att tilleda vatten endast såframt väsentlig olägenhet ej vållas därav och avledning ej kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. Vidare skola i fråga om kostnadsfördelning mellan torrlägg- ningsintresset och kloakledningsintresset samt ombyggnad av ledning, som avses i förevarande 19 & första stycket, vad i 10, 12 och 13 åå är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.
I gällande lag har till nämnda stadgande i 14 % fogats det tillägget att, där marks torrläggning icke utan oskäliga kostnader kan vinnas annorledes än medelst ledning över samhälles planlagda område eller över bebyggd fabrikstomt, ersättningsskyldighet till följd av vattnets inledande i samhäl- lets eller fabrikens kloakledning icke åligger markens ägare i vidare mån än som må betingas av ökning i kostnaderna för ledningens anläggning samt skötsel och underhåll. Detta stadgande synes de sakkunniga icke tillräck- ligt grundat såvitt därigenom torrläggaren befrias från skyldighet, som eljest skulle åvilat honom, att deltaga i anläggningskostnaden för den ledning, han berättigas använda. Det torde icke föreligga någon anledning, varför t. ex. ägare av mark utom ett samhälle skall vara berättigad att avleda vatten ge- nom ledning tillhörig samhället utan skyldighet att deltaga i redan nedlagd
kostnad. Detsamma gäller helt naturligt avledande över bebyggd fabrikstomt. Däremot är; tydligt, att den del som bör åbelöpa markens ägare skall beräk- nas på ett rimligt sätt. I detta hänseende torde emellertid tillräckliga garan— tier följa redan av 10 å i förslaget. Någon motsvarighet till nämnda bestäm- melse i gällande lag, som för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, har därför icke upptagits i förslaget.
De sakkunniga vilja härefter upptaga till behandling fråga om s k y 1 d i g- het för ägare av mark, som genom torrläggning vinner båtnad genom kloakledningsföretag, att taga del i detta. Att en sådan skyldighet bör före- ligga synes ej tarva särskild motivering. Förutsättningarna för och omfatt- ningen av skyldigheten kunna däremot vara föremål för delade meningar.
Förut har framhållits, att enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt en— hetliga bestämmelser böra meddelas i fråga om gemensamma företag, vare sig fråga är om att någon berättigas ingå i företaget eller fråga är om att förplikta någon att ingå däri. I nu förevarande sammanhang ha de sakkun- niga dock ansett sig nödsakade att göra visst avsteg från denna princip. Under det att i första stycket av 19 & beträffande rätt att för torrläggning av mark leda vattnet till kloakledning i förslaget hänvisats till vad om in- ledande av kloakvatten i kloakledning är stadgat, har sålunda någon mot- svarande hänvisning icke ansetts kunna införas i fråga om skyldighet att på grund av båtnad genom marks torrläggning deltaga i kloaklednings- företag.
Beträffande först frågan, under vilka förutsättningar bidragsskyldighet i nu ifrågavarande fall skall föreligga, har det synts lämpligt stadga, att så— dan skyldighet alltid skall föreligga så snart ledning, som någon vill anlägga för avledande av kloakvatten, finnes vara till båtnad för torrläggning av mark. En sådan bestämmelse synes nämligen bäst överensstämma med stadgandet i 7 kap. 20 å andra stycket att, om dike, som någon vill upp- taga, är till båtnad jämväl för annans mark, denne skall vara skyldig att taga del i dikningen.
Innebörden av uttrycket »båtnad» har icke i förslaget närmare angivits. I detta hänseende torde emellertid 22 å i 7 kap. vara att tillämpa.
Vad härefter angår frågan, i vilken omfattning den, som vinner båtnad i torrläggningshänseende genom ledning, vilken någon vill anlägga för av- ledande av kloakvatten, bör vara pliktig att deltaga i kostnaderna därför, måste vissa särskilda omständigheter beaktas. Det är icke säkert, att en kloakledning kan eller bör utföras på sådant sätt att den möjliggör torrlägg- ning av mark i hela den omfattning som kan anses önskvärd. Ägare av mark, som i viss mån vinner möjlighet till förbättrad torrläggning genom ledningen, kan sålunda för att vinna ökad torrläggning bliva nödsakad att vidtaga ytterligare åtgärder. Det är tänkbart, att eljest erforderlig kostnad härför minskas därigenom att torrläggning till en viss grad redan möjlig— gjorts genom kloakledningen. Sannolikare är emellertid, att kostnaden för ytterligare torrläggning blir ungefär densamma som om någon torrläggning genom kloakledningen ej skett. Det är till och med icke alldeles uteslutet, att
förefintligheten av kloakledningen försvårar ytterligare åtgärd för torrlägg— ning. Med hänsyn till det anförda synes erforderligt, att möjlighet Afinnes atti varje särskilt fall kunna bestämma skyldigheten att deltaga i kloaklednings- företaget till vad som finnes skäligt. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av 19 å. Härvid må emellertid anmärkas, att det utan särskilt stadgan- de synes tydligt, att en mera omfattande bidragsskyldighet icke må bestäm- mas än om markens ägare enligt första stycket i 19 & av förslaget begärt att få deltaga i företaget. Ett sådant beslut skulle uppenbarligen vara oskä— ligt. Det synes emellertid ytterligare böra stadgas, att markens ägare ej skall vara skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning av mark. Detta innebär bland annat vid en jämförelse med 7 kap. 27 &, att han ej är skyldig vidkännas större bidrag än som svarar mot värdet av den båtnad som beredes hans mark.
20 &.
Av vad de sakkunniga anfört beträffande 18 5 samt 19 & första stycket i förslaget framgår, att i där angivna fall frågan, huruvida viss ledning skall komma till användning både för avledande av kloakvatten och för torrlägg— ning av mark, är beroende av om det lämpligen kan ske eller medföra vä- sentlig fördel. Det förutsättes sålunda en lämplighetsprövning. Vid denna måste bland annat beaktas, att ökad vattenmängd kan medföra väsentligt ökade kostnader för rening av avloppsvattnet. Det kan på denna grund bli- va nödvändigt att förvägra tilledande av icke förorenat vatten till en kloak- ledning. Med hänsyn till vikten härav har i 20 5 första stycket uttryckligen stadgats, att vid bedömande av lämpligheten av att ledning användes såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark skall iakttagas, att erforderlig rening av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt för- svåras.1 Tydligen skall härvid även den framtida utvecklingen beaktas.
I allmänhet torde det vara lämpligt att, där ledning skall användas såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark, erforderlig re- ning av kloakvattnet sker innan det tillföres ledningen. Med hänsyn till att nämnda princip är av stor praktisk betydelse har det, ehuru någon ovill- korlig föreskrift därom icke lärer kunna meddelas, ansetts önskvärt att i förevarande paragraf intaga en anvisning, att principen såvitt möjligt bör iakttagas. Det må framhållas, att om rening av kloakvattnet ej kan ske innan det tillföres ifrågasatt gemensam ledning, detta kan innebära ett vä- gande skäl mot användande av gemensam ledning.
21 5.
De regler, vilka enligt 18 och 19 55 skola gälla om fördelning av kostna— den för ledning som skall användas såväl för avledande av kloakvatten som
1 Jfr 23 €.
för torrläggning av mark, avse allenast fördelningen av kostnaden mellan kloakledningsintresset, å ena, samt torrläggningsintresset, å andra sidan. En annan fråga är efter vilka grunder den andel, som belöper å kloaklednings- intresset, skall fördelas, om två eller flera kloakledningsintressenter finnas, liksom hur den andel, som belöper å torrläggningsintresset, skall fördelas, om två eller flera torrläggningsintresscnter finnas. Det synes vara tydligt, att förstnämnda andel bör fördelas enligt de grunder som gälla vanlig kloak- ledning (jfr 14—16 åå) samt att sistnämnda andel bör fördelas enligt grun- derna för dikningssamfällighet. I det förra hänseendet har icke ansetts er- forderligt att meddela något särskilt stadgande. Däremot har det funnits önskvärt att i sistnämnda hänseende erinra om föreskrifterna i 7 kap. om dikningssamfällighet.
De sakkunniga ha låtit upprätta exempel ä fördelningslängd som fogats till betänkandet såsom bilaga.
22 5.
Under denna paragraf har ansetts böra upptagas en mot 17 å i förslaget svarande bestämmelse, enligt vilken vad i 18—21 åå är stadgat ej skall gälla ledning inom samhälles stadsplanelagda område för avledande av kloakvat- ten frän plats i samhället eller torrläggning av mark i samhället, dock att bestämmelsen i 19 5 första stycket ansetts böra gälla jämväl ledning som nu sagts.
Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
De uppgifter som de sakkunniga enligt vad förut nämnts inhämtat från länsstyrelser, tjänsteläkare, samhällen och olika inrättningar visa, att miss- förhållanden till följd av förorening genom kloakvatten äro allmänt före— kommande. Även stora samhällen ha i många fall ej vidtagit ens de enk— laste anordningar för rening av sitt kloakvatten. Detsamma är förhållan- det i fråga om ett stort antal olika slags inrättningar. För övrigt förorsaka jämväl enstaka gårdar genom avledande av kloakvatten till öppna diken m. m. ej oväsentliga olägenheter.
Här må i korthet anmärkas de olägenheter av olika slag som vållas av förorening genom kloakvatten. Den största betydelsen måste otvivelaktigt tillmätas de olägenheter som äro av sanitär natur. I detta hänseende mä anföras, att vattnet i ett vattendrag redan genom en mindre grad av förore- ning kan bliva oanvändbart för hushållsändamål och _ med något vidgad användning av begreppet sanitär olägenhet — även för vattning av kreatur. Såsom sanitär olägenhet bör också nämnas, att vattnet blir mer eller mindre oanvändbart eller motbjudande för bad. Härigenom kan det bliva nödvän- digt att anordna dyrbara konstgjorda friluftsbad. Vid svårare förorening uppkommer vidrig stank. Förorening av vattendrag och sjöar torde ej sällan genom sjukdomsalstrande bakterier ha medverkat till uppkomsten eller sprid- ningen av epidemier. Ur fiskesynpunkt kan föroreningen genom kloakvatten
. vålla skada genom förorsakande av fiskdöd. Vandringsfisk torde på grund av förorening genom kloakvatten ha övergivit förutvarande lekplatser. Erfaren- heten har ock visat att genom sådan förorening värdefulla kräftbestånd utro- tats. Vidare kunna fiskredskap bliva skadade genom slambildning e. dyl. Å andra sidan torde det dock med fog kunna påstås, att i allmänhet olägenhe- terna av förorening genom kloakvatten ur fiskesynpunkt icke äro så betydan- de. Av större betydelse är i detta hänseende förorening genom industriellt avloppsvatten. Uppenbart är däremot, att förorening genom kloakvatten ur allmän naturskyddssynpunkt ofta medför betydande olägenhet genom att skapa otrevnad och giva vattendragen en mindre tilltalande anblick. Det må även erinras om att vattnet i våra vattendrag av många samhällen, lik- som av enskilda företag, tillgodogöres för vattenledningsändamål. Härvid erfordras väl regelmässigt, att råvattnet under alla omständigheter får un- dergå en reningsprocedur. Det är emellertid tydligt, att denna kan bliva mera kostsam och understundom rentav praktiskt ogenomförbar, om vatt- net är i allför hög grad förorenat, varjämte städse förefinnes viss risk att reningen av råvattnet ej blir effektiv. Vattnets förorening i vattendragen kan helt naturligt jämväl försvåra dess tillgodogörande för andra ändamål än nyss sagts och på så sätt vålla kostnader eller förlust. Såsom exempel å ekonomisk skada genom vattenförorening må för övrigt anföras, att gas- bildning från starkt förorenat vatten angriper hus eller andra föremål (så t. ex. i Jönköping från Munksjön).
Vid ett ingripande genom ny lagstiftning i ämnet är uppenbart, att en av- vägning måste ske med hänsyn till kostnaderna för erforderlig rening, å ena, samt vikten av de motstående intressena å andra sidan. Sagda kostnader kunna som bekant uppgå till betydande belopp. Att nedbringa dessa kost- nader är en viktig uppgift för ingenjörsvetenskapen och det torde även kunna påstås, att utvecklingen på detta område gått mycket hastigt framåt. Med all säkerhet kunna ock metoderna än ytterligare förbättras. Angående de metoder som nu anses lämpliga och ekonomiskt överkomliga föreligger av de sakkunniga införskaffad utredning. Vid utformningen av erforder- liga lagbestämmelser måste emellertid uppmärksammas, att metoderna för rening icke äro slutligt utexperimenterade. Detta förhållande är bland an— nat av betydelse vid bedömande av frågan, i vad mån ett beslut, som åläg— ger någon att utföra vissa åtgärder, må befria honom från att framdeles ut- föra ytterligare åtgärder. Utan att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga,1 vilja de sakkunniga framhålla, att ehuru en definitiv befrielse i dylikt hänseende skulle vara önskvärd, det likväl icke torde kunna kom- ma i fråga att medgiva sådan befrielse.
Den avvägning, som enligt vad nyss sagts bör ske mellan kostnaderna å ena samt motstående intressen å andra sidan, torde icke kunna i lagstift- ningen i detalj preciseras. Förhällandena äro nämligen på grund av det stora antal olika faktorer som spela in alltför skiftande. Hänsyn måste ta-
1 Jfr sid. 160 ff.
._ _w-qqr— .
gas till mängden kloakvatten och dess beskaffenhet liksom till bebyggelsens karaktär och möjligheten att överhuvud anordna reningsverk. Av synner- lig vikt är vidare recipientens art (sjö, rinnande vattendrag o. s. v.) och dess storlek. Slutligen måste i varje särskilt fall tagas i betraktande, vilka intressen som äro beroende av vattnets beskaffenhet i recipienten och styr- kan av dessa intressen. I vissa fall kan t. ex. risken, att sanitära intressen trädas för nära, vara jämförelsevis ringa, medan i andra fall — även om föroreningsgraden är densamma —— de lätt kunna bliva lidande. Det kan även erinras, att i ett fall kloakvatten från ett samhälle kanske vållar stor otrevnad för ett nedanför liggande samhälle, under det att i ett annat fall bebyggelse kanske helt saknas på en längre sträcka utefter recipienten. En- ligt de sakkunnigas mening är det sålunda icke möjligt att uppställa några enhetliga grunder angående den närmare beskaffenheten av de åtgärder som skola vidtagas till motverkande av vattenförorening eller det resultat av vid- tagna åtgärder som bör fordras. Dessa frågor måste avgöras från fall till fall och i lagen synes ej kunna intagas mer än ett mera allmänt hållet stad- gande som medger ett skäligt hänsynstagande till intressena å ömse sidor.
En tveksam fråga är, på vad sätt garanti skall vinnas att åtgärder till motverkande av förorening verkligen vidtagas i den omfattning som i varje fall kan fordras. Särskilt med hänsyn till att kraven icke kunna närmare preciseras i lag skulle det kunna synas lämpligt att i större eller mindre ut- sträckning kräva förprövning vid syneförrättning eller av vattendomstol. Enligt de sakkunnigas mening bör dock en sådan föreskrift, då fråga är om kloakvatten, undvikas. De sakkunniga ha förut framhållit, att veder- börande överhuvudtaget icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan finnes, kan det sålunda icke gärna komma i fråga att vare sig ur allmän eller enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande. I allmänhet är det ock så, att kloakavlopp redan finnes, när frågan om åt- gärder till motverkande av förorening blir aktuell. Att i sådant läge tvinga vederbörande att vid syneförrättning eller hos vattendomstol påkalla pröv- ning av vilka åtgärder som böra vidtagas synes icke påkallat av tillräckliga skäl. Det nu sagda innebär emellertid ingalunda, att icke ingripanden skola kunna ske till förhindrande av olägenheter genom förorening medelst kloak- vatten och ej heller innebär detsamma att icke de, som lida skada genom sådan förorening, skola kunna bliva berättigade till ersättning i dylikt av- seende, utan endast att dessa intressen skola tillvaratagas i annan ordning än genom förprövning.
De sakkunniga vilja således i stället för sin del förorda, att i hälsovårds- stadgan införas bestämmelser som möjliggöra för hälsovårdsnämnd att ut— öva erforderlig bättre kontroll över avloppsledningar inom hälsovårdsom- rådet.1 Vidare ha de sakkunniga ansett, att anmälan i vissa fall bör göras hos den sanitära tillsynsmyndigheten.2 Denna tillsynsmyndighet bör —
1 Jfr sid. 221 ff. 2 Jfr Sid. 217.
liksom den redan tillsatta fisketillsynsmyndigheten — kunna erhålla en överblick över förhållandena i hela landet som möjliggör att det särskilda fallet kan inordnas under de vidare synpunkter som böra läggas på hithö- rande spörsmål. Tillsynsmyndigheten bör äga att, när det finnes påkallat, föra talan i ärende som anmälts till myndigheten eller eljest kommit till dess kännedom. De sakkunniga förvänta emellertid, att denna befogenhet endast i undantagsfall skall behöva tillgripas och att myndighetens råd och anvisningar komma att följas. Därest vederbörande samhällen, företag och inrättningar kunna i samförstånd med den sanitära tillsynsmyndigheten ord— na frågan om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, torde tillämpningen av den nya lagen kunna ske väsentligt smidigare än om en prövning vid syneförrättning respektive hos vattendomstol i större utsträckning måste framtvingas. Det må anmärkas att det bör stå den fritt som så önskar att påkalla prövning i sistnämnda ordning.
I enlighet med det anförda har någon bestämmelse om skyldighet för ve- derbörande att för avledande av kloakvatten underkasta sig förprövning en- ligt vattenlagen icke upptagits i förslaget. Detta innehåller under föreva— rande avdelning bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder till mot- verkande av förorening, om rätt att för reningsanläggning taga i anspråk annan tillhörig mark, om utförandet av åtgärder i recipienten till motver— kande av förorening, om skyldighet för två eller flera intressenter att del- taga i kostnaden för åtgärder till motverkande av förorening samt om ska— destånd.
23 %.
I denna paragraf har upptagits det grundläggande stadgandet om skyldig- het att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. I överensstämmelse med vad de sakkunniga under förevarande avdelning av förslaget inledningsvis anfört har i stadgandet icke närmare angivits, vilka åtgärder som böra vidtagas eller vilket resultat som bör fordras. Be- stämmelsen innehåller allenast, att den som avleder eller ämnar avleda klo- akvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skall vara skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motver- kande av förorening.1 Bestämmelsen torde ansluta sig till den praxis som tillämpas vid förelägganden enligt hälsovårdsstadgan eller 12 å i 1880 års vattenrättsförordning om vidtagande av åtgärder till motverkande av vatten- förorening. Beträffande innebörden av uttrycket vattenområde kan anmär- kas, att därunder skola inbegripas havet, vik av havet samt kärr eller myr ävensom öppet dike.
De sakkunniga vilja framhålla att, ehuru stadgandet icke kunnat precise- ras närmare än som nu skett, därigenom dock fastslagits såsom grundprin—
1 Enligt dikningslagskommitténs förslag fingo icke sådana anordningar föreskrivas som med— förde oskäliga kostnader eller voro oförenliga med ett ändamålsenligt bruk av anläggningen i fråga. Härjämte stadgades emellertid i förslaget, att koncession å anläggning, som medförde förorening, ej finge medgivas, med mindre den skada eller olägenhet som uppkomme prövades vara ringa i förhållande till nyttan av anläggningen.
cip, att åtgärder till motverkande av förorening skola vidtagas. Det mini- mum, som under alla förhållanden fordras, är enligt de sakkunnigas me— ning, att åtminstone alla grövre beståndsdelar i avloppsvattnet avskiljas. Att utan en sådan enkel åtgärd utsläppa kloakvatten i vederbörande recipient måste anses utgöra ett otillåtligt oskick. Det torde härjämte kunna sägas, att förorening som medför direkt fara för spridande av sjukdom icke un- der några förhållanden bör tolereras. Detta är icke liktydigt med att alla sanitära olägenheter måste förebyggas, ty ett betydande utrymme finnes mel- lan det ur sanitär synpunkt tolerabla och det ur sådan synpunkt idealiska tillståndet. Man behöver endast erinra om önskvärdheten av att god till- gång finnes till bad och att det vattendrag som nyttjas därför helt natur- ligt helst bör vara fritt från förorening, oaktat förorening till en viss grad icke medför något direkt men för badande. I vilken utsträckning det i allmänhet kan krävas, att olägenheter genom förorening skola förebyggas i högre grad än nyss sagts, är svårt att säga. Att kraven dock, utan att där— igenom alltför betungande kostnader behöva uppkomma, i övervägande an— talet fall kunna ställas betydligt högre är dock tydligt.
Beträffande frågan om den närmare beskaffenheten av de åtgärder, som böra företagas till motverkande av förorening, komma givetvis i främsta rummet i fråga reningsanläggningar, som kloakvattnet får passera innan det släppes ut i recipienten. I andra hand må nämnas förändringar, som lämp- ligen böra vidtagas i recipienten för underlättande av vattnets fria lopp i ett rinnande vattendrag m. m. Såsom villkor för utsläppande av kloak-
vatten torde också kunna stadgas skyldighet att vidtaga åtgärder till skydd för fisket m. m.
24 5.
För att underlätta fullgörandet av skyldigheten att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten torde möjlighet böra beredas att undanröja rättsliga hinder som kunna föreligga. Med hänsyn härtill har under förevarande paragraf i förslaget i fråga om reningsanläggningar upptagits stadgande, varigenom rättighet medgivits att för reningsanlägg- ning taga i anspråk annan tillhörig fastighet mot ersättning enligt vad i 9 kap. är stadgat. Härvid har emellertid i överensstämmelse med flera stad- ganden i vattenlagen gjorts den inskränkningen, att för sådant ändamål ej må tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
25 5.
I 3 g i förslaget har stadgats bland annat, att kloakledning skall inrättas så, att ändamålet mä utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Denna bestämmelse torde böra gälla även anlägg— ning för renande av kloakvatten. Under 8—16 åå i förslaget ha upptagits bestämmelser om underhåll av kloakledning samt om rätt eller skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag. Då anläggning för renande av kloakvatten
bör betraktas såsom ett tillbehör till kloakledning, torde sagda bestämmelser böra vara tillämpliga även å sådan reningsanläggning. Det är emellertid tyd- ligt, att bestämmelserna i fråga böra kunna tillämpas även om det i ett visst fall icke är fråga om annat än reningsanläggning. Stadgande i överensstäm- melse härmed har upptagits i 25 å i form av en hänvisning till 3 samt 8—16 åå.
26 å.
Olägenheter genom förorening av kloakvatten visa sig ofta i stegrad grad å sådana platser, där vattnet i vattendrag uppdämmes och följaktligen blir mer eller mindre stillastående. Möjlighet bör fördenskull finnas att anting- en reglera vattnets avrinning så, att olägenheterna försvinna eller minskas, eller ock utriva eller. ändra dammen. Även andra åtgärder till motverkande av olägenheter genom vattenförorening kunna emellertid böra vidtagas i ett vattendrag, t. ex. rätning av detsamma eller stensättning av bottnen. Vidare må nämnas rensning genom bortskaffande av slambankar o. d. Undantagsvis kan det tänkas, att en ny damm bör byggas för att höja recipientens bio- logiska självreningsförmåga. I samtliga nu angivna fall synas bestämmel- serna i 2 kap. om byggande i vatten böra vara tillämpliga. De stadganden som närmast komma i fråga äro 2 kap. 3, 20, 31 och 36 åå. De sakkunniga anse sig särskilt böra fästa uppmärksamheten vid stadgandet i 2 kap. 31 & första stycket. Enligt detta lagrum må ägare av byggnad i vatten hos vat- tendomstolen söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående vattenhushållningen vid byggnaden, varjämte förklaras att enahanda rätt till- kommer annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande av vattenkraften i honom tillhörigt strömfall. Det är de sakkunnigas mening, att på grund av nu förevarande paragraf i 8 kap. rätt att påkalla meddelande av änd- rade eller nya bestämmelser angående vattenhushållningen vid annans bygg- nad i vatten skall tillkomma jämväl den som avleder kloakvatten (eller in- dustriellt avloppsvatten, jfr 33 å). Motsvarande spörsmål lärer kunna upp— komma i fråga om vissa andra paragrafer i 2 kap.
Enligt 2 kap. 3 5 första stycket, som jämväl är tillämpligt i det fall, som avses i 2 kap. 31 å, gäller för tillåtligheten av byggande i vatten, att nyt- tan skall förhålla sig på visst sätt till skadan. Detta villkor torde icke böra få hindra åtgärd till motverkande av förorening och synes sålunda böra un- dantagas för nu ifrågavarande fall. Härvid må framhållas, att detta undan- tag icke innebär, att åtgärd till men för annat företag skall kunna påkallas utan hänsyn till betydelsen av intressena å ömse sidor. I stället torde spörs- målet, huruvida åtgärden må medgivas, böra bedömas enligt reglerna i 2 kap. 38 å andra stycket. Enligt detta lagrum skall, där fråga är om före- träde mellan olika företag, som röra samma vattenområde eller av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, företräde givas åt det företag som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn.
Uppenbart är, att ersättning skall utgå för skada genom åtgärd som av- ses i förevarande paragraf. Detta följer omedelbart av reglerna i 2 kap.
___—___,—
I många fall förorenas ett vattenområde genom kloakvatten från två eller flera samhällen eller fastigheter. Det är tydligt att, om därav påkallas viss åtgärd i vattenområdet, kostnaderna därför böra fördelas.
I förevarande paragraf regleras nämnda fråga för det fall att åtgärd som nyss sagts är behövlig till följd av avledande av kloakvatten från två eller flera samhällen, därvid angivits att ettvart samhälle skall vara pliktigt att taga del i företaget efter ty prövas skäligt. Vid denna prövning torde i främsta rummet mängden och beskaffenheten av det kloakvatten som kom- mer från vart samhälle böra beaktas, men även andra faktorer kunna an- tagas böra spela in. De sakkunniga ha utgått från att bestämmelsen kan tillämpas dels på det sätt att, sedan ett samhälle utfört åtgärden i fråga, det eller de övriga samhällena förpliktas att deltaga i kostnaden, dels ock på det sätt att ett samhälle kan framtvinga att för ändamålet bildas en samfäl— lighet.
28 5.
Det är ett känt förhållande, att i många fall kloakvatten avledes till samma vattenområde från flera samhällen utan att något av samhällena vidtagit åt- gärder till motverkande av förorening samt att härigenom allvarliga olägen- heter förekommit. Antagligt synes vara, att en av anledningarna till förelig- gande försummelser är att samhälle, som eventuellt ansett att någon åtgärd borde vidtagas, funnit detta meningslöst så länge ett eller flera andra samhäl- len fortsätta att förorena vattenområdet. Därest i enlighet med de sakkunni- gas förslag tillskapas en sanitär tillsynsmyndighet med uppgift främst att övervaka samhällenas åtgärder till motverkande av förorening, är tydligt, att redan därigenom ett samhälle, som vill taga initiativet i fall som nyss sagts, erhåller en viss garanti att andra samhällen även tillhållas att utföra vad på dem ankommer. Detta synes emellertid icke tillräckligt. Man tor- de nämligen ha all anledning räkna med att erforderliga åtgärder till upp- hävande av nu rådande missförhållanden icke kunna vidtagas i ett slag utan komma successivt. I de fall, då flera samhällen förorena samma vatten- område, lärer det antagligen bliva nödvändigt att först söka få till stånd reningsanläggningar för något av samhällena, t. ex. det största. Därest ett samhälle nödgas vidtaga åtgärder före annat samhälle, komme det emeller- tid att bliva missgynnat, såvida icke det andra samhället kan förpliktas att bidraga till förstnämnda samhälles kostnader under tiden till dess det självt vidtager motsvarande åtgärder. Möjlighet torde därför böra beredas att före- skriva en sådan bidragsplikt.
De skäl, som nu anförts för en bidragsplikt till ett samhälle, som tidigare utfört reningsanläggning, ha endast avsett det fall, att vid nya lagens ikraft- trädande förorening av samma vattenområde äger rum genom kloakvatten från två eller flera samhällen. En bestämmelse i ämnet är emellertid mo- tiverad även efter det missförhållandena vid lagens ikraftträdande må ha avvecklats. Det är sålunda tänkbart att, om t. ex. två samhällen avleda
kloakvatten till ett och samma vattendrag och detta är mera betydande, det kan vara tillfyllest att det ena samhället renar sitt kloakvatten medan vattendragets självrenande förmåga är tillräcklig för att motverka förore- ningen genom det andra samhällets kloakvatten. Att det senare samhället i sådant fall bör bidraga till det förra samhällets kostnader för rening synes uppenbart.
Beträffande bidragspliktens omfattning synes icke böra komma i fråga att förplikta ett samhälle att till annat samhälle utgiva den andel av an- läggningskostnaden som med hänsyn till mängden och beskaffenheten av respektive samhällens kloakvatten och andra förhållanden, som böra tagas i beräkning, kunde anses belöpa å det samhälle som ej självt vidtagit re- ningsåtgärder. Det är nämligen icke säkert, att icke detta samhälle inom någon tid blir nödsakat att självt anlägga reningsanordningar. Tvärtom kan det mången gång vara tydligt, att samhället framdeles måste utföra så- dana anordningar. Bidragsplikten lärer fördenskull böra inskränkas till en årlig avgift, som bestämmes efter vad som kan anses skäligt i varje särskilt fall. Härvid torde såsom utgångspunkt i tillämpningen böra tagas, att den årliga avgiften bör beräknas med hänsyn till det bidragsberättigade sam- hällets årliga kostnad för skötsel och underhåll samt ränta och amortering. Beträffande amorteringskostnaden må anmärkas, att amorteringstiden bör motsvara reningsanläggningens beräknade verkliga livslängd och ej den kor- tare amorteringstid, varmed samhället kan ha funnit lämpligt räkna. Det bidragsskyldiga samhällets andel av nämnda årskostnader torde böra be- stämmas främst med hänsyn till mängden och beskaffenheten av dess kloak- vatten. Denna andel kan dock tänkas böra reduceras av flera skäl, så t. ex. om statsbidrag utgått till reningsanläggningen i fråga.
29 5.
Under denna paragraf har upptagits föreskrift, att vad i 27 och 28 åå är stadgat om två eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter liksom beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter.
30 5.
I fråga om skada genom vattenförorening, som härrör från »verk eller inrättning», gäller enligt 12 å i 1880 års vattenrättsförordning, att sådan skada skall ersättas efter rättens beprövande, oavsett om skadans uppkomst kan tillräknas innehavaren såsom försummelse eller ej. Beträffande skada genom samhällens avloppsvatten har i rättspraxis skadestånd utdömts på den grund att vederbörande samhälle ej vidtagit de reningsåtgärder som skäligen ankommo på samhället.1
Enligt de sakkunnigas mening är det tydligt, att skyldigheten att ersätta
[ Se t. ex. NJA 1916 not. A nr 121 och 1930 not. A nr 334, jfr NJA 1925 not. A nr 116 och 1936 not. A nr 260.
skada av förorening genom kloakvatten icke bör bygga på försummelse. Skadeståndsregeln bör nämligen hänföras under grannskapsrätten, och den- na förutsätter icke för rätt till skadestånd något vållande hos vederbörande. Vad särskilt angår vållande som kan anses föreligga genom underlåtenhet att vidtaga skäliga reningsåtgärder är väl tydligt, att i den mån sådan för— summelse föreligger skadestånd skall utgå. Men även om alla skäliga åt- gärder vidtagits bör rätt till ersättning kunna föreligga för en skadelidande. Om t. ex. en fiskerättsinnehavare skulle lida skada till ett kapitalbelopp av 10,000 kronor i ett fall, då reningsanordningar skulle kräva en kostnad av 500,000 kronor, kunna uppenbarligen icke enbart på grund av fiskeska- dan dylika anordningar krävas. Ersättning bör emellertid utgå till fiske- rättsinnehavaren för hans förlust.
Skadeståndsregeln i fråga torde böra innehålla att, om någon av förore- ning genom kloakvatten lider olägenhet, som är av någon betydelse, ersätt- ning därför skall givas såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. De sakkunniga ha avsett att genom denna be- stämmelse ansluta så nära som möjligt till den skadeståndsregel som en- ligt oskriven lag torde gälla i grannskapsförhållanden.1 Det må anmärkas, att ordet »tålas» av de sakkunniga i detta sammanhang användes i bety- delsen tålas utan ersättning.
Det torde böra framhållas, att uppgörelse med enskild part icke befriar vederbörande från honom åvilande skyldighet att vidtaga de åtgärder till motverkande av vattenförorening, som ur allmän synpunkt äro påkallade.
De sakkunniga vilja härefter fästa uppmärksamheten vid frågan i vad mån skadeersättning, som i lagrummet avses, bör uppskattas och utdömas på förhand. I detta hänseende må erinras att de skador som vållas genom företag som avses i vattenlagen i allmänhet skola efter förhandsuppskatt— ning ersättas en gång för alla. Detta är dock icke undantagslös regel. Så gäller beträffande flottled, att vissa skador må hänskjutas till avgörande efter hand som de må yppas. Frågan, i vad mån skadeersättning bör bestäm- mas på en gång eller bör hänskjutas till avgörande efter hand som skada yppas, sammanhänger helt naturligt i första hand med vilka möjligheter som finnas att bedöma skadan på förhand. Om betydande svårigheter föreligga i detta hänseende kan det icke vara lämpligt att föreskriva en dy- lik förhandsprövning som då lätt kan bliva godtycklig eller föranleda onö- digt omfattande utredningar.
Enligt de sakkunnigas mening äro verkningarna av förorening så svåra att bedöma på förhand, att en förhandsprövning icke kan föreskrivas som regel. Understundom lära dock förhållandena vara sådana, att det med ganska stor visshet kan förutses, vilken skada som kommer att inträda. Sålunda kan det t. ex. redan på förhand vara tydligt att ett förefintligt fiske kommer att taga skada. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra stå
1 Enligt dikningslagskommitténs förslag skulle ersättning utgå i den mån skada eller olägenhet prövades vara större än granne eller annan enligt grannskapsrättens allmänna grunder skäligen borde tåla.
öppen att bestämma ersättning på förhand, om detta finnes lämpligen kun- na ske. Härvid synes det såsom ytterligare förutsättning böra krävas, att sådan prövning påyrkas av någon av de parter som beröras av saken.
Genom de föreslagna bestämmelserna undvikes att vederbörande myn- dighet nödgas att ex officio upptaga till prövning ett mer eller mindre stort antal ersättningsfrågor, samtliga måhända av mycket tvivelaktig natur. De- samma medföra även den fördelen, att kungörelseförfarandet i ansök- ningsmål eller vid syneförrättning angående avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kan bliva enklare än eljest måste bliva förhål- landet.
I den mån ersättning för skada genom förorening skall bestämmas på förhand, torde böra finnas möjlighet att fastställa den antingen såsom år- lig avgift eller i form av ett engångsbelopp. De sakkunniga återkomma till denna fråga i det följande.1
Om avledande av industriellt avloppsvatten.
Enligt 1 g i förslaget har till industriellt avloppsvatten hänförts spill- vatten och orenlighet som härrör från industriell rörelse.” De sakkunniga ha framhållit, att större industriföretag i allmänhet äro så belägna att de kunna utsläppa sitt avloppsvatten direkt i vederbörande recipient. I så- dant fall beröras de av förevarande lagstiftning allenast i den mån avlopps- vattnet kan vålla förorening. Beträffande mindre företag förekommer där- emot som bekant ofta, att de avleda sitt avloppsvatten genom mer eller mindre långa —— öppna eller slutna — ledningar. De frågor om framdra- gande av ledningar och om delaktighet i gemensamma ledningar m. m., som behandlats under 3—22 åå i förslaget, äro fördenskull av betydelse även i fråga om industriellt avloppsvatten. Dessa spörsmål erbjudla dock icke några svårigheter utöver dem som jämväl föreligga i fråga om kloak- vatten.
Av särskilt intresse är däremot i detta sammanhang frågan om åtgärder till motverkande av förorening. De olägenheter som kunna vållas av för- orening genom industriellt avloppsvatten äro helt naturligt av skiftande art, allt efter avloppsvattnets beskaffenhet. Den största förödelsen genom in- dustriellt avloppsvatten torde ha vållats av sulfitcellulosa- och sulfatcellu- losafabrikerna. Olägenheterna av avloppsvattnet från dessa fabriker synas i första hand ha framträtt ur fiskesynpunkt. Omfattande fiskdöd har så- lunda vållats. Bottnen i vattendragen har betäckts med fibrer, som gjort den steril och bland annat förstört fiskens lekplatser. Vattnet har erhål- lit en bismak, varigenom fisken blivit mindre aptitlig att förtära. Även ur sanitär synpunkt ha emellertid betydande olägenheter uppkommit såsom genom att vattnet blivit oanvändbart för hushållsändamål — eller för
1 Jfr sid. 171. ” Beträffande begreppet industriell rörelse, se sid. 109 ff.
vattning av kreatur _— samt mer eller mindre oanvändbart eller motbjudan- de för bad. Vidare ha kokor av avfall drivit omkring och samlats vid stränderna. Gröda har fördärvats genom att avloppsvattnet översvämmat markerna omkring recipienten. Jämväl på annat sätt har skada vållats. Sålunda kan erinras, att avloppsvattnet lärer ha angripit anläggningar i re- cipienten liksom omöjliggjort eller försvårat vattnets användande för vatten- lednings- eller industriellt ändamål m. m. — Bland industriföretag, som kunna vålla betydande förorening, må i övrigt nämnas anrikningsverk, kol-, trä- eller torvdestillationsverk, jästfabriker, sockerfabriker, mejerier och slak- terier. De sakkunniga ha föranstaltat om utredning angående avloppsvatt- net vid vissa industrigrenar och de åtgärder som kunna vidtagas mot för- orening därav,1 men det är uppenbart, att denna utredning endast omfattar en bråkdel av de industrier som vålla vattenförorening. Att i detta sam- manhang närmare redogöra för olägenheterna i varje särskilt fall synes icke kunna ifrågakomma.
De sakkunniga ha tidigare framhållit, att den möjlighet att vid plane- rande av industriella anläggningar välja mellan olika platser, som inom vissa gränser står till buds, bör föranleda, att frågan om rätten att utsläp- pa industriellt avloppsvatten i erforderlig recipient kan på ett annat sätt än i fråga om kloakvatten göras beroende av myndighets tillstånd. Tyd— ligt är emellertid, att krav å tillstånd ej kan uppställas i fråga om varje industriföretag som utsläpper avloppsvatten. En första förutsättning för att tillstånd skall krävas är helt naturligt, att avloppsvattnet överhuvud kan befaras medföra olägenhet genom förorening. Man torde ytterligare böra förutsätta, att det skall vara fråga om olägenhet av någon betydelse. Därest förorening genom industriellt avloppsvatten medför olägenhet av betydelse utan att frågan om motåtgärder blivit prövad enligt vattenlagen, bör den anses principiellt otillåten. Detta innebär bland annat, att förbud kan utverkas mot fortsatt utsläppande av avloppsvattnet innan erforder- liga reningsåtgärder vidtagits. Däremot ankommer det å vederbörande fö- retag att i första hand självt bedöma, vad det har att iakttaga. I fråga om vissa slags företag torde dock en strängare ståndpunkt vara påkallad. Det lärer sålunda lämpligen böra stadgas, att förprövning enligt vattenlagen städse skall äga rum i fråga om ett antal industrigrenar, beträffande vilka risken för betydande förorening är särskilt stor. En sådan anordning sy— nes stå i god överensstämmelse med de principer som utmärka vattenla- gen i fråga om byggande i vatten m. m.
Emot de sakkunnigas förslag i nu nämnda del kan möjligen invändas, att det icke tillbörligen beaktar det utan tvivel betydelsefulla önskemålet, att förorening såvitt möjligt redan från början förebygges. De sakkunniga anse emellertid, att även i fråga om industriellt avloppsvatten utvecklingen bör ledas därhän, att erforderliga åtgärder till motverkande av förorening i största möjliga utsträckning vidtagas på frivillighetens väg. Därest så sker,
' Se bilagorna i del II av betänkandet.
kan intresset för sådana frågor hos industriens målsmän antagas bliva vä- sentligt större än eljest. Och ett sådant intresse synes bland annat vara en viktig drivkraft för utexperimenterande av nya metoder att motverka för- orening. Om åtgärder för sådant ändamål vidtagas på frivillighetens väg. .kommer ej heller frågan, vilka åtgärder som skola vidtagas, att bliva bun- den vid lagakraftvunna beslut. Detta synes vara av stor betydelse, ty även om rättskraften hos meddelade beslut endast kan bliva relativt begränsad, måste en sådan bundenhet dock städse innebära en olägenhet. Denna syn- punkt synes dock icke kunna tillmätas så stor betydelse, att icke det företag SOm så önskar skulle kunna få, med bindande verkan i viss utsträckning, prövat, vilka åtgärder företaget bör utföra, även om obligatorisk förprövning ej är föreskriven.
Önskvärd garanti, att lämpliga åtgärder till motverkande av förorening genom industriellt avloppsvatten vidtagas, synes för flertalet fall kunna vin- nas genom ett smidigare övervakningssystem än obligatorisk förprövning. I detta system synes böra ingå föreskrift om anmälan till hälsovårdsnämnd i huvudsakligen samma omfattning som för närvarande är stadgad i hälso- vårdsstadgan samt om anmälan till de förut omnämnda centrala tillsyns— myndigheterna —— den sanitära och fisketillsynsmyndigheten — eller endera myndigheten. Det kan nämnas, att erfarenheten av den nuvarande fiske- tillsynsmyndighetens verksamhet synes ha visat, att industriföretagen äro angelägna att så långt som möjligt undvika förelägganden av offentlig myn- dighet. Och det föreligger anledning till antagande, att samma inställning kommer att vara rådande efter ikraftträdandet av en ny lag i ämnet. Det system som de sakkunniga nu förordat torde därför med fog kunna anta- gas komma att erhålla erforderlig effektivitet.
Även om sålunda det förordade övervakningssystemet kan antagas bliva av avsevärd betydelse, må emellertid erinras, att metoderna för rening av industriellt avloppsvatten tyvärr i stor utsträckning alltjämt äro bristfälliga eller alltför kostsamma. Liksom i fråga om kloakvatten torde därför ej säl- lan bliva nödvändigt att i viss utsträckning medgiva förorening genom indu- striellt avloppsvatten, oaktat annan därigenom lider olägenhet. Sådana olä- genheter genom industriellt avloppsvatten kunna emellanåt ur allmän syn- punkt vara så betydande, att det kan råda stor tvekan huruvida de må med- givas. l dylika fall ha de sakkunniga ansett, att frågan hör av vattendom- stol underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detta förutsätter helt naturligt att frågan dragits inför vattendomstol antingen på grund av att vederböran- de industri hör till dem som skola vara underkastade obligatorisk förpröv- ning eller på grund av ansökan i andra fall. Någon motsvarande föreskrift har icke upptagits i fråga om kloakvatten av det skälet, att avledande av kloakvatten är något som måste anses ofrånkomligt, varjämte större möjlig- heter finnas att verkställa effektiv rening. Bland övriga avvikelser, som torde böra göras i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit om kloak- vatten, må nämnas, att vederbörande bör kunna åläggas att under vissa förutsättningar utgiva fiskeavgift.
Ett särskilt spörsmål i fråga om industriellt avloppsvatten är vem som bör ansvara för reningsåtgärder och skada i det fall att avloppsvattnet ledes till ett samhälles ledning. I denna del torde vissa speciella bestämmelser vara erforderliga. I övrigt må anmärkas, att Kungl. Maj:t synes böra till- erkännas befogenhet att, där naturskyddsintresset är särskilt framträdande, skydda vattenområde mot all förorening genom industriellt avloppsvatten.
31 5.
Enligt denna paragraf skall vad i 3—22 åå är stadgat om kloakvatten och ledning för avledande av kloakvatten äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten. Beträffande innebörden av stadgan— det anse de sakkunniga sig endast behöva framhålla, att på grund därav kan komma att bildas samfällighet bestående av två eller flera industriföretag, av industriföretag och samhälle eller fastighet, som avleder kloakvatten, av industriföretag och fastighet, som vinner båtnad genom torrläggning, eller av industriföretag samt samhälle eller fastighet, som avleder kloakvatten, och fastighet som vinner båtnad genom torrläggning av mark.
32 5.
I denna paragraf ha intagits de grundläggande materiella bestämmelserna angående tillåtligheten av förorening genom industriellt avloppsvatten.
Enligt 12 å i 1880 års vattenrättsförordning lärer all skadlig vattenförore- ning genom avfall från verk eller inrättning Vara principiellt otillåten. Den- na regel har emellertid som bekant icke kunnat upprätthållas. Dels åsido— sättes den i stor omfattning av vederbörande företag dels ha även myn- digheterna nödgats taga hänsyn till det praktiskt och ekonomiskt möj- liga. Tydligen är också regeln alltför stel för nutida förhållanden och en uppmjukning torde därför vara nödvändig. Detta behöver icke inne- bära någon eftergift åt den skadliga företeelse som vattenförorening ut- gör, ty en efter de verkliga förhållandena bättre anpassad bestämmelse torde vara ägnad att hävda sig i tillämpningen på ett helt annat sätt än en före- skrift som i många fall är ogenomförbar.
I förevarande paragraf i förslaget har — i överensstämmelse med vad de sakkunniga inledningsvis anfört — i stället som huvudregel upptagits stad- gande, att industriellt avloppsvatten ej må utan tillstånd avledas så, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller en- skild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse. Tillstånd må ej lämnas, med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Av bestämmelsen torde framgå, att all förore- ning som medför olägenhet av någon betydelse i princip skall anses otillåten, men att undantag kan medgivas. Härvid förutsättes, att sådant medgivan- de endast kan lämnas vid prövning i den ordning, som vattenlagen stadgar.1 Prövningen skall enligt förslaget ske av vattendomstol, antingen direkt eller
1 Jfr ordalagen i 2 kap. 3 och 44 55 m. fl.
ock efter förutgången syneförrättning, som underställes vattendomstolen. Det senare alternativet torde dock komma att tillämpas mera sällan.1
Beträffande de olägenheter som böra beaktas må hänvisas till den exempli- fiering som förut givits i fråga om nu rådande förhållanden, ehuru den icke är uttömmande. Det förtjänar särskilt nämnas, att såsom olägenhet ur allmän synpunkt torde böra räknas bland annat, att anskaffandet av vatten- ledningsvatten för ett samhälle, som är hänvisat till ytvatten, försvåras eller fördyras, eller att möjligheterna till bad försämras.
Den skälighetsprövning som sagda bestämmelse i förslaget förutsätter tor- de i ett flertal hänseenden böra ske efter enahanda synpunkter som beträf- fande åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. Hän- syn bör sålunda tagas till kostnaden å ena samt de motstående intressenas betydelse å andra sidan. Härutöver måste emellertid även beaktas, att så- som förut nämnts i fråga om en industrianläggning finnas vissa möjligheter att välja lämplig plats för densamma. Därest någon skulle vilja anlägga en fabrik med skadligt avloppsvatten vid ett mindre vattendrag, ehuru möjlig- het finnes att förlägga den vid ett större mera lämpat vattendrag, föreligger uppenbarligen anledning att ställa större krav å honom än eljest. Hänsyn bör även tagas till graden av fabrikens eller inrättningens allmännyttighet. Mera tveksamt kan synas, huruvida hänsyn skall tagas till räntabiliteten hos industrien i fråga. Enligt de sakkunnigas mening kan det icke undvikas, att en sådan hänsyn måste tagas. Detta gäller dock icke räntabiliteten i det särskilda fallet. Om sålunda visst företag skötes mindre väl och till följd härav ej förmår bära de kostnader för motverkande av förorening, som andra företag av samma typ få underkasta sig, kan det icke anses ha något berättigat anspråk på att fördenskull bliva särskilt gynnsamt ställt. Vid bedömande av kostnaderna — och räntabiliteten -— bör för övrigt uppmärk- sammas, att åtgärder till motverkande av förorening ofta i själva verket in- nebära en övergång till en mera ekonomisk och rationell drift, ehuru själva övergången kan vara förenad med betydande kostnader, och att dylika åt- gärder kunna möjliggöra tillvaratagandet av värdefulla biprodukter. Detta förhållande föranleder, att kostnaden mången gång kan nedbringas avse- värt. I vissa fall kan till och med värdet av förmånen utav åtgärdernas vidtagande överstiga kostnaderna.
Även beträffande industriellt avloppsvatten uppkommer frågan huruvida — sedan i enlighet med myndighets beslut vissa åtgärder vidtagits —— defi- nitiv befrielse kan vinnas från skyldighet att vidtaga ytterligare åtgärder. Att medgiva en sådan befrielse torde icke vara lämpligt. Uppenbart är emel- lertid, att såvitt möjligt viss frist bör lämnas för amortering m. rn. innan nya åtgärder, som draga någon mera betydande kostnad, kunna krävas. Nu berörda spörsmål kommer att närmare behandlas i det följande.
Enligt vad de sakkunniga i det föregående framhållit böri vissa fall för att mera betydande förorening genom industriellt avloppsvatten skall få äga rum medgivande därtill inhämtas av Kungl. Maj:t. I detta hänseende
1 Jfr 38 5.
vilja de sakkunniga föreslå att, om avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning kan befaras genom förorening medföra att fiskerinä- ring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna in- tressen i avsevärd mån förnärmas, medgivande till utsläppande av avlopps- vattnet må lämnas allenast såframt Kungl. Maj:t, efter hemställan av vat- tendomstol, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens be- tydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hin- der däremot ej möter. En sådan bestämmelse äger i viss mån sin motsvarig- het i 2 kap. 3 % tredje stycket, 2 kap. 44 & tredje stycket och 7 kap. 39 å andra stycket vattenlagen. I fråga om den närmare innebörden av den- samma må anmärkas, att stadgandet förutsätter, att vattendomstolen vid sin prövning av ärendet funnit, att de reningsåtgärder som skäligen kunna kom- ma i fråga ej äro tillfyllest för att undvika väsentligt förfång för fiskerinäring av större betydenhet eller avsevärt förnärmande av andra allmänna intres- sen. De sakkunniga utgå sålunda från att vattendomstolen verkställt den avvägning som förut nämnts och därvid tagit ståndpunkt till frågan, vilka åtgärder mot förorening som med hänsyn tagen till kostnaderna, fabrikens eller inrättningens betydelse och alla andra omständigheter i det särskilda fallet böra vidtagas. Om vattendomstolen finner, att likväl sådana olägen- heter som nyss angivits uppkomma, skall den hemställa frågan till Kungl. Maj:ts avgörande. Finner Kungl. Maj:t, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från all- män synpunkt medgivande bör lämnas, skall ärendet gå åter till vattendom- stolen för slutligt avgörande.
33 %.
Under den avdelning i förslaget, som handlar om åtgärder till motverkan- de av förorening genom kloakvatten, har i 24 & upptagits bestämmelse om rätt att taga i anspråk annans fastighet för reningsanläggning. Vidare ha i 25 & införts bestämmelser, som åsyfta bildande av samfälligheter i fråga om reningsanläggningar m. m., i 26 % bestämmelser om utförandet av åtgärder i recipienten, i 27 5 om skyldighet att taga del i åtgärder som sist sagts och i 28 & om bidrag till kostnad för reningsanläggning, varjämte i 29 % föreskri- vits att vad i 27 och 28 55 stadgats beträffande två eller flera samhällen skall äga tillämpning jämväl i fråga om två eller flera fastigheter samt samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter.
Nämnda bestämmelser torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten. Härvid torde emellertid böra uppmärksammas en speciell fråga som kan uppkomma vid tillämpning av 25 eller 29 &. En- ligt 14 5, till vilken 25 % hänvisar, kan samfällighet komma att bildas av samhälle och en eller flera »utom samhället» belägna fastigheter. Även i fall., som avses i 29 &, kan samfällighet bildas av samhälle och en eller flera »utom samhället» belägna fastigheter. Med »utom samhället» belägen fastig— het avses härvid fastighet utom samhälles stadsplanelagda område (jfr 54 å).
Varken 14 eller 29 & medger, att samfällighet bildas av samhälle å ena samt inom samhällets stadsplanelagda område belägen fastighet å andra si- dan. Härav följer bland annat, att fastighet inom sagda område ej må åläg- gas att enligt vattenlagen deltaga i kostnaden för åtgärd som samhället må ha vidtagit. Vad nu sagts torde böra gälla även i fråga om fabrik eller in- rättning inom ett samhälles stadsplanelagda område, såframt den nyttjar samhället tillhörig avloppsledning. I sådant fall skall nämligen fabrikens eller inrättningens skyldigheter gentemot samhället regleras enligt en sär- skild bestämmelse i förslaget (36 å). Om däremot fabriken eller inrättning- en utsläpper sitt avloppsvatten direkt i recipienten, synes hinder ej böra fin- nas att fabriken eller inrättningen bildar sådan samfällighet som förut nämnts med samhället eller att den enligt vattenlagen förpliktas deltaga i kostnaden för åtgärd som samhället vidtagit. En särskild bestämmelse här- om har ansetts erforderlig.
34 5.
I 2 kap. 10 å och 6 kap. 9 5 vattenlagen meddelas vissa bestämmelser om fiskeavgift. Enligt förstnämnda lagrum är den som bygger damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft eller för nämnda ändamål gör annan byggnad i vatten, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena ändras, eller som utför byggnad i vatten för reglering av vattnets avrinning eller för tillgodogörande av vattnet annorledes än såsom drivkraft pliktig att till befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift efter vissa när- mare angivna grunder. Enligt 6 kap. 9 & må flottande förpliktas att utgiva viss fiskeavgift, om i vatten, där allmän flottled skall inrättas, finnes fiske av någon betydenhet och det skäligen kan befaras, att genom anläggningar ell-er åtgärder för flottleden eller i följd av flottningen avsevärt men tillskyn- das fisket. Avgiften skall utgå till anordnande eller uppehållande av fisk- odlingsanstalt eller vidtagande av andra åtgärder för fiskets bevarande i vat- tenområdet.
Skyldighet att utgiva fiskeavgift synes även böra kunna stadgas, om ut- släppande av industriellt avloppsvatten kan antagas medföra avsevärt men för fiske. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf, därvid stadgandet ianslutning till 6 kap. 9 & erhållit en sådan formulering att ut- rymme givits för en skälighetsprövning, huruvida fiskeavgift bör utgå. Av- giften torde böra användas till befrämjande av fisket inom landet. Att med- dela föreskrift om att den skall utgå till anstalter för fiskets främjande i vat- tenområdet i fråga synes däremot icke lämpligt, då detta måhända skulle vara lönlöst. Uppenbarligen är det dock ej något som hindrar att, även om avgiften som nyss sagts skall utgå till befrämjande av fisket inom landet, den faktiskt kommer till användning för befrämjande av fisket i det vatten- område som förorenas, såframt det lämpligen kan ske. Avgiftens belopp sy- nes böra fastställas till lägst 25 kronor och högst 1 000 kronor årligen. Inom dessa gränser torde avgiften böra bestämmas efter vad som finnes skäligt, med fäst avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större
eller mindre myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den som utsläpper avloppsvattnet förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anord- ningar till fiskets bestånd eller eljest, samt om dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad.
Det torde ligga i sakens natur att, såframt ej annan bestämmelse medde- las, fiskeavgiften skall utgå så länge avloppsvatten från fabriken eller in— rättningen i fråga utsläppes i vederbörande recipient.
Det må redan i detta sammanhang påpekas, att de sakkunniga förutsätta att fiskeavgift skall kunna bestämmas dels i samband med prövning av an- sökan om bestämmande av villkoren för utsläppande av avloppsvatten i ve- derbörande recipient dels ock efter stämning å vederbörande företag. I se- nare fallet torde det böra ankomma på kammarkollegium att utföra det all- männas talan (jfr kung. den 23 december 1918 ang. bevakande av det all- männas talan i vattenmål).
Bestämmelser huru avgiften skall indrivas och användas för avsett ända- mål torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.
35 å.
Enligt 12 å i 1880 års vattenrättsförordning gäller som förut nämnts att skada genom avfall som härrör från verk eller inrättning skall ersättas. I fråga om förorening genom kloakvatten ha de sakkunniga under 30 & före- slagit, att ersättning skall givas för olägenhet, som är av någon betydelse, så- framt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tå- las samt att ersättningens belopp under vissa förutsättningar skall för fram- tiden bestämmas efter ty i 9 kap. skils. Enligt de sakkunnigas mening äro dessa bestämmelser ägnade att tillämpas även i fråga om förorening genom industriellt avloppsvatten. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.
36 5.
I stadsplanelagstiftningen regleras bland annat samhälles skyldigheter att utföra avloppsledningar. Enligt 49 och 50 55 stadsplanelagen den 29 maj 1931 kunna stadsfullmäktige meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata — gatukostnadsbestämmelser. Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat ho- nom. Genom sådana bestämmelser som nu sagts kan bland annat stadgas. att tomt skall bidraga till kostnaden för avloppsledning. Ha ej dylika be- stämmelser med-delats, lärer samhället ej annat än på grund av möjligen gäl- lande äldre bestämmelser vara berättigat att av tomtägare uttaga kostnad som i nämnda lagrum avses. Det måste dock anses ligga i sakens natur, att ett samhälle svårligen kan anses skyldigt att taga emot avloppsvatten, som kan fördärva ledningarna eller medföra särskilda svårigheter i fråga om åtgärder till motverkande av förorening i recipienten.
I 36 å i förevarande förslag har ansetts böra upptagas en tilläggsbestäm- melse till vad som gäller enligt stadsplanelagen, varigenom i första hand av- ses att beträffande industriellt avloppsvatten uttryckligen fastslå vissa rät- tigheter för samhälle i förhållande till fabrik eller annan industriell inrätt- ning, som avleder eller vill avleda sitt avloppsvatten till samhället tillhörig avloppsledning. Stadgandet torde böra inskränkas till fabrik eller inrätt- ning inom samhälles stadsplanelagda område. Beträffande innehållet av stadgan-det i övrigt synes till en början därav böra framgå att, i den mån särskilda bestämmelser äro gällande, dessa skola tillämpas. Härvid åsyftas, att fastställda gatukostnadsbestämmelser kunna finnas. I den mån sådana äro tillämpliga böra de tydligen lända till efterrättelse. Av stadsplanelagen torde emellertid framgå, att gatukostnadsbestämmelser ifråga om avlopp närmast äro avsedda att gälla allenast deltagande i kostnaderna för själva ledningarna. Sådana bestämmelser torde däremot icke kunna omfatta frå- gan, vilka åtgärder som måste vidtagas innan avloppsvattnet inledes i sam- % hället tillhörig ledning. Mera tveksamt är, huruvida lagen kan tolkas så, * att gatukostnadsbestämmelser kunna innefatta skyldighet att deltaga i kost- naderna för senare åtgärder till motverkande av förorening i recipienten. En i sådan tolkning synes emellertid ha godtagits i tillämpningen.1 Även om denna tolkning må vara riktig, ehuru den icke har något direkt stöd i lag- texten, är dock klart, att gatukostnadsbestämmelser kunna finnas som icke innehålla någon reglering av sistnämnda fråga.
I den mån ej gatukostnadsbestämmelser i ämnet meddelats, torde nu ifrå- gavarande stadgande böra innehålla möjlighet att i fråga om avledande av industriellt avloppsvatten meddela erforderliga föreskrifter även i de hänse- enden som kunnat regleras genom gatukostnadsbestämmelser. Befogenhet att meddela sådana föreskrifter torde böra tillerkännas vederbörande sam- hälle, därvid i fråga om den närmare innebörden av sagda befogenhet synes böra stadgas att den skall avse bestämmandet av de villkor för avledande av industriellt avloppsvatten till samhällets ledning som — i varje särskilt fall — skäligen kunna anses erforderliga. Paragrafen syftar å individuella avgöranden, medan gatukostnadsbestämmelser avse att utgöra normer för framtida individuella avgöranden. Beträffande frågan, vad som kan anses , erforderligt, anse de sakkunniga, att samhället med stöd av stadgandet skall kunna föreskriva, att avloppsvattnet i större eller mindre omfattning renas innan det tillföres ledningen, vare sig detta är påkallat för att skydda led- ningen eller för att undvika eller underlätta rening, sedan avloppsvattnet in- kommit i ledningen, eller för undvikande av skada genom avloppsvattnets utsläppande i recipienten. Vidare bör samhället kunna föreskriva skyldig- het för vederbörande att deltaga i kostnaderna för rening som äger rum efter det avloppsvattnet tillförts ledningen. Samhället bör ock kunna tillförbinda vederbörande att deltaga i skadestånd, som samhället kan förpliktas utgiva till följd av skada genom förorening, eller att deltaga i kostnad för motver-
1 Jfr S. 0. U. 1932z40 med Normalförslag till gatukostnadsbestämmelser.
kande av förorening genom åtgärd i recipienten. Slutligen bör samhället kunna uttaga ersättning för nyttjandet av själva ledningen.
I anslutning till det nu behandlade stadgandet torde böra angivas, att sam- hället, sedan avloppsvattnet tillförts ledningen, är ansvarigt för behövliga åt- gärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada som vållas genom sådan förorening. Med denna senare bestämmelse avses allenast att reglera förhållandet gentemot de intressen som kunna lida intrång genom förorening. Bestämmelsen avser däremot ej att befria in— nehavaren av den industriella anläggningen från någon skyldighet som kan åläggas honom enligt det förut behandlade stadgandet.
Den befogenhet som enligt vad nyss sagts skall tillkomma samhälle kan tänkas bliva föremål för eventuellt missbruk. I fråga om gatukostnadsbe- stämmelser har till undvikande därav stadgats, att de skola fastställas av Kungl. Maj:t om därigenom tomtägare ålägges någon ny förpliktelse. Då de beslut, varom nu är fråga, med hänsyn till de skiftande förhållandena måste fattas från fall till fall, torde denna utväg att skydda enskild rätt icke lämp- ligen kunna anlitas. Det kunde ifrågasättas att i stället stadga, att beslutet för att bliva gällande skall fastställas av länsstyrelsen. Även denna utväg synes emellertid kunna medföra onödig omgång. De sakkunniga ha därför stannat för att hänvisa vederbörande till den rätt att anföra besvär hos läns- styrelse som enligt kommunallagarna står till buds. Härvid torde enligt all- männa regler länsstyrelsen äga att undanröja beslut, som finnes ålägga ve- derbörande större tunga än lagen medgiver, d. v. 5. mer än som är skäligt. Det må anmärkas, att genom nu angivna ståndpunkt torde vinnas överens- stämmelse med gången i ett ärende, där fråga är om tillämpning av medde- lade gatukostnadsbestämmelser i ett visst fall.
De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att av ifrågavarande speciella stad- gande icke fär dragas den slutsatsen, att ett samhälle ej skulle ha någon möjlighet att uppställa särskilda villkor för avledande av annat avlopps- vatten än industriellt avloppsvatten (t. ex. från ett laboratorium). Denna senare fråga är icke reglerad i förslaget. Detta löser överhuvud icke till nå- gon del de spörsmål som röra samhälles rättigheter och skyldigheter beträf- fande avledande av kloakvatten från plats inom stadsplanelagt område ge— nom samhället tillhörig ledning.
En motsvarande anmärkning torde vara påkallad i fråga om bestämmel— sen, att samhälle är ansvarigt för åtgärder till motverkande av förorening genom industriellt avloppsvatten, som avledes genom samhällets ledning, ävensom för skada, som vållas genom sådan förorening. Denna bestäm- melse må ej e contrario tolkas så att ett samhälle skulle vara utan ansvar för renande av kloakvatten eller för skada genom kloakvatten som avledes genom samhällets ledning. Detta ansvar torde tvärtom vara så självklart, att det ej kan bliva föremål för diskussion.1
' Frågan, under vilka villkor ett industriföretag som ej är beläget inom stadsplan må berät— tigas att inleda sitt avloppsvatten i kommunen tillhörig avloppsledning, är enligt förslaget att bedöma enligt 31 5, jfrd med 9 och 10 eller ll och 12 55. Sagda villkor skola sålunda, om ej frivillig överenskommelse träffas, bestämmas av vattendomstol, med eller utan föregången syne- förrättning.
Såsom förut nämnts torde i fråga om vissa slag av fabriker eller indu-— striella inrättningar böra stadgas, att deras avloppsvatten ej i något fall må utsläppas i vederbörande recipient, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av förorening blivit prövad enligt vattenlagen. Det torde- icke vara lämpligt att göra en uppräkning i själva lagen i detta hänseende, enär möjlighet bör finnas att meddela ändrade bestämmelser därom allt efter vad erfarenheten visar. På den grund ha de sakkunniga ansett, att be- stämmelserna böra utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning och stadgande härom har upptagits såsom första stycke i paragrafen.1
I fråga om naturreservat eller andra områden, där djur- eller växtvärlden är av märklig beskaffenhet eller eljest förorening skulle kunna medföra sär- skild olägenhet ur naturskyddssynpunkt, synes det böra tagas under övervä- gande att bereda möjlighet till uppställande av helt förbud mot förorening genom industriellt avloppsvatten. Rätt att besluta härom torde i så fall böra tillkomma Kungl. Maj:t. Mot en sådan bestämmanderätt för Kungl. Maj:t kan den invändningen tänkas bliva framförd, att därigenom möjligheten att exploatera mark för industriellt ändamål i viss mån betages vederbörande— jordägare och att på det sätt ett intrång skulle ske i jordäganderätten. Det synes emellertid icke kunna anses som en jordägaren tillkommande rättig- het att från sin fastighet utsläppa avloppsvatten som medför förorening, även om detta ej skulle kunna hindras enligt eljest upptagna regler i lagen. Erinras må, att gällande lag överhuvud icke medger någon sådan rätt, ehuru i tillämpningen det kategoriska förbudet i 12 å i 1880 års vattenrättsförord- ning mot förorening, som medför olägenhet, icke kunnat upprätthållas. Vi- dare vilja de sakkunniga anföra, att den omständigheten att i fråga om ett visst vattenområde djur- eller växtvärlden eller naturskyddssynpunkten är av särskild betydelse, uppenbarligen utgör ett förhållande som bör vara känt för och måste beaktas av den som vill utnyttja stränderna vid vattenområ- det. Redan enligt den prövning, som förutsättes i 32 å i förslaget, skall för övrigt uppenbarligen även naturskyddsintresset beaktas och det kunde kanske till och med ifrågasättas, huruvida icke en riktig tillämpning av 32 å städse borde till fullo tillgodose detta intresse även i sådana fall som nu äro i fråga. De sakkunniga ha emellertid ansett betydelsefullt, att det redan på förhand kan förklaras att förorening — t. ex. genom en sulfit- eller sulfatcellulosa- fabrik — i fråga om vissa vattenområden icke kommer att tolereras. Däri- genom förebygges bland annat, att bindande dispositioner för en planerad fabrik e. (1. vidtagas och att de sedermera visa sig onyttiga därför att villko- ren för utsläppande av avloppsvatten måste bliva för hårda för att en eko- nomisk drift överhuvud skall kunna komma till stånd.
Ett stadgande i enlighet med vad nu anförts har upptagits såsom andra stycke i 37 &. Det må anmärkas, att bestämmelsen givits sådan lydelse att, Om t. ex. fågellivet i en viss sjö är av märklig beskaffenhet, förbud mot för-
' Jfr sid. 216.
orening kan stadgas även beträffande tillflöde till sjön, såframt förorening av tillflödet kan tänkas inverka menligt på beskaffenheten av vattnet i sjön.
Gemensamma bestämmelser-.
I denna avdelning ha till en början upptagits bestämmelser om ordningen för prövning av frågor som avses i kapitlet och om verkan av meddelade be- slut (38—44 åå). Härefter har upptagits en paragraf om förpliktelser som i vissa fall åvila ny ägare av fastighet (45 å). Vidare ha upptagits bestäm- melser om handhavandet av gemensamma angelägenheter för företag med två eller flera deltagare (46—53 åå) och slutligen ha meddelats bestäm- melser om vad med samhälle skall förstås och vissa därmed sammanhängan- de spörsmål (54 5).
38 5.
I 15 & gällande lag stadgas att, om någon vill begagna sig av rättighet som omförmäles i föregående paragrafer i kapitlet, skall, där ej överenskommelse därom träffas, genom ansökan till länsstyrelsen inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras, varefter frågan prövas vid syneförrätt- ning enligt 10 kap. Som regel vinner det utlåtande, vilket i saken avgives, laga kraft, om det ej överklagas hos vattendomstolen. I vissa uti 10 kap. 52 % angivna specialfall skall emellertid utlåtandet underställas vattendom- stolens prövning.
Enligt vad de sakkunniga i det föregående framhållit synes möjlighet att för prövning av frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avlopps- vatten anlita syneförrättning enligt 10 kap. böra bibehållas. Särskilt när det gäller att framdraga ledning över annans mark eller att bestämma delaktig- heten för ett flertal intressenter i ett och samma företag, torde syneförrätt- ning vara den bästa formen för ärendets handläggning. Det må även erin- ras, att torrläggningsföretag handläggas vid syneförrättning och att företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark lämpligen böra kunna handläggas på samma sätt. Mången gång kan dock syneförrättning vara en onödigt omständlig procedur för prövning av frågor som regleras i förevarande kap. av förslaget. Om sålunda t. ex. ett samhälle eller ett in- dustriföretag allenast vill erhålla prövning av villkoren ur föroreningssyn— punkt för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i ve- derbörande recipient, torde denna fråga redan vid ansökans ingivande ofta kunna vara så utredd, att den lämpligen kan handläggas direkt av vatten- domstol. Tillfälle härtill bör förty finnas.
Det kan med hänsyn till det nu sagda ifrågasättas att göra skillnad mellan olika slags mål. Att i lagen närmare angiva, i vilka fall syneförrättning lämpligen bör äga rum och i vilka fall den är onödig, synes dock knappast möjligt. Enligt de sakkunnigas mening kan frågan lämpligen ordnas så att sökanden berättigas att ingiva ansökan till vattendomstolen och att vatten- rättsdomaren eller vattendomstolen i sådant fall (såsom i mål om vatten-
reglering, jfr 3 kap. 11 %) må avgöra, huruvida målet bör prövas direkt av vattendomstolen eller först bör handläggas vid syneförrättning enligt vad i 10 kap. är stadgat. Bestämmelser härom ha intagits såsom första stycke i paragrafen. Härjämte synes böra stadgas, att om mål, som avser både avledan- de av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark. efter vad nu sagts hänvisas till syneförrättning hör, där så ske kan, till led- ning vid förordnande av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga. Förordnande av förrättningsman meddelas enligt 10 kap. av länsstyrelsen.
Man torde emellertid icke kunna stanna vid den form för anhängiggöran- de av ärenden enligt 8 kap. som nu förordats. Det torde vara erforderligt att även såsom ett alternativ bereda möjlighet för vederbörande att göra an- sökan direkt hos länsstyrelsen. Härvid må erinras, att torrläggningsföretag för närvarande anhängiggöras på dylikt sätt och någon ändring i denna del synes icke kunna komma i fråga i förevarande sammanhang. Såsom förut nämnts reglerar 8 kap. i förslaget även företag som avse både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark. Om ett planerat företag avser båda ändamålen, synes mindre lämpligt, att ansö— kan skall behöva göras både hos länsstyrelsen och hos vattendomstolen. En motsvarande olägenhet skulle även uppkomma, om det visar sig att ett före- tag, som ursprungligen avsett endast ettdera ändamålet, bör utvidgas till att avse båda ändamålen. Med anledning av vad nu anförts har såsom andra stycke i 38 & upptagits stadgande enligt vilket ansökan som avses i paragra- fen må ingivas till länsstyrelsen, i vilket fall målet städse skall behandlas vid syneförrättning.
De sakkunniga ha redan förut uttalat, att i de fall, då syneförrättning äger rum i ärende som avses i 8 kap., synemännens utlåtande bör under- ställas vattendomstolens prövning. En sådan åtgärd är helt naturligt äg- nad att i viss mån tynga förfarandet och bör fördenskull icke föreskrivas utan verkliga skäl. Enligt de sakkunnigas mening synes emellertid en kon— troll av synemännens utlåtanden ur flera synpunkter påkallad.
Till en början må framhållas, att den föreslagna lagen i ett flertal hän- seenden ger utrymme för en skälighetsprövning alltefter omständigheterna. I synnerhet innan en mera stadgad praxis hunnit utbilda sig måste det anses lämpligt, att vattendomstolarna få tillfälle att leda utvecklingeni önskvärd riktning. Det må anmärkas, att vattendomstolarna inbördes bruka söka åstadkomma enhetlig tillämpning av frågor som tillhöra deras bedömande. Med hänsyn härtill lärer, därest underställning kommer att ske av synemän- nens utlåtanden i ärenden som avses i 8 kap., en betydande garanti kunna vinnas för enhetlig rättstillämpning. Anmärkas kan också, att vattendom- stolarna på grund av omfattningen av deras domsområden bliva i tillfälle att inhämta rikare erfarenheter och därigenom säkrare än synemännen kunna överblicka verkningarna av ett ifrågasatt företag. De sakkunniga vilja vi- dare erinra, att särskilt frågor om åtgärder till motverkande av förorening ofta kräva en ingående sakkunskap. I synnerhet om meddelade beslut an-
gående villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande recipient skola vara bindande för någon tid framåt, synes nödvändigt att trygghet er- hålles för att en sakkunnig handläggning ägt rum. Det är tydligt, att redan vid förordnande av förrättningsman såvitt möjligt bör tillses, att han är kva- lificerad för uppgiften. Likväl lärer det bliva svårt att erhålla säkerhet, att icke misstag komma att begås. Härjämte förtjänar nämnas, att en förrätt- ning under handläggningen kan komma att svälla ut på ett sätt som vid för- ordnande av förrättningsman icke kunde förutses. Å andra sidan skulle väl en kontroll kunna vinnas genom att bereda de förut omnämnda särskilda tillsynsmyndigheterna tillfälle att följa syneförrättningarna och överklaga därvid meddelade beslut. De sakkunniga komma ock att upptaga förslag härom. Det torde emellertid icke kunna påräknas, att sagda myndigheter skola kunna så i detalj följa varje mål att de städse skola taga ståndpunkt till frågan, huruvida överklagande av synemännens utlåtande är erforderligt eller ej. För övrigt kan det bliva svårt för dem att alltid hinna pröva ären- det i sådan tid, att besvärstiden ej försittes. Härjämte kan anföras, att de komma att erhålla en mera opartisk ställning, om de ej behöva överklaga eventuellt felaktiga utlåtanden utan i stället höras av vattendomstolen, där det i samband med underställning finnes erforderligt. Den kontroll, som kan utövas av tillsynsmyndigheterna, lärer sålunda icke utesluta behovet av underställning.
De sakkunniga vilja alltså föreslå, att synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolen i ärende som avses i 8 kap. Stadgande här- om har intagits såsom tredje stycke i paragrafen. Därest en sådan före- skrift meddelas, torde emellertid vissa särskilda bestämmelser böra givas i syfte att förenkla förfarandet hos vattendomstolen. De sakkunniga åter- komma härtill under 11 kap.1 I förevarande sammanhang torde beträffande vattendomstolens prövning böra stadgas, att vattendomstolen ej må ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande.
39 å.
Denna paragraf innehåller det grundläggande stadgandet om verkan av beslut rörande företag som avses i 8 kap. Då förslaget förutsätter, att utlå- tande vid syneförrättning i sådant ärende städse skall underställas vatten- domstols prövning, talas i paragrafen — liksom i följande paragrafer —— allenast om vattendomstols beslut.
I anslutning till vad enligt 7 kap. 56 & är gällande om torrläggningsföre- tag föreslå de sakkunniga, att vattendomstols beslut, vilket innefattar med- givande till företag som avses i nu förevarande kapitel, skall med vissa in- skränkningar vara gällande mot envar. Av regeln torde framgå, att av- slag å en ansökan icke innefattar hinder för vederbörande att senare åter-
* Jfr sid. 194 under 11 kap. 91 %.
komma med ny ansökan. I fråga om de inskränkningar, som böra stadgas i rättskraften hos beslut, varigenom medgivande lämnas till ett företag, komma 40—44 åå i det följande att innehålla vissa bestämmelser. Särskilt må nämnas, att speciella regler meddelas i 40 & angående rättskraften av vattendomstols beslut såvitt det avser villkoren för utsläppande av avlopps- vatten i vederbörande recipient. Härjämte bör i nu förevarande 39 å förbe- håll göras för den omprövning av ersättningsfrägor, som enligt 9 kap. i vissa fall kan ske, samt för sådan omvärdering av båtnad, som avses i 10 kap. 77 och 78 55 samt 11 kap. 69 &. Slutligen bör även erinras att, därest ett mål enligt 11 kap. 61 å andra stycket handlagts såsom stämningsmål i stället för såsom ansökningsmål, rättskraften skall vara inskränkt till parterna i målet och deras rättsinnehavare.
Såsom andra stycke i paragrafen torde böra intagas en erinran, att om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som enligt 26 å i förevarande kap. skola bedömas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
40 &.
I denna paragraf behandlas såsom under 39 % nämnts frågan om rätts- kraften hos vattendomstols beslut, såvitt det avser villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
Särskilda bestämmelser i nu berörda hänseende saknas i gällande lag. Såväl 12 å i 1880 års vattenrättsförordning som hälsovårdsstadgan torde medgiva, att, sedan frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad av vederbörande myndighet, den sedermera kan bliva föremål för förnyad prövning. Detta sammanhänger uppenbarligen med att pröv- ningen gär ut på att skydda allmänna intressen. Lider någon enskild skada genom vattenförorening, lärer det utan vidare vara tydligt att, om han fått skadan till fullo ersatt ej blott för förfluten tid utan även för framtiden, han ej vidare kan föra talan om vidtagande av åtgärder till motverkande av vattenförorening. Föreskrift angående åtgärd till motverkande av förore- ning kan även ha meddelats enligt 10 kap. 51 & vattenlagen. Ej heller före- skrift som nu sagts lärer hindra, att ändrade bestämmelser senare med- delas.
Det är uppenbarligen önskvärt, att den som enligt vattenlagen fått prövad frågan, under vilka villkor han mä utsläppa avloppsvatten i en recipient, beredes viss trygghet för att han icke inom kort kan förklaras skyldig att iakttaga väsentligt strängare bestämmelser. En sådan trygghet är ej blott till nytta för honom själv utan kan även vara ägnad att befordra vidtagan- det av reningsåtgärder överhuvud. Det torde nämligen lätt inses, att större villighet att medverka till ett gott resultat kan påräknas, om vederbörande vet att de utgifter som vid en viss tidpunkt nedläggas t. ex. på ett renings- verk icke bliva onyttiga därigenom att kort därefter en ny reningsmetod föreskrives.
Å andra sidan tala vägande skäl mot att beslut av ifrågavarande natur erhålla en mera vittgående rättskraft i nämnda hänseende. De sakkunniga vilja i första hand erinra, att verkningarna av det avloppsvatten, varom är fråga, kunna vara mycket svåra att bedöma på förhand. De kunna sträc- ka sig mycket långt utefter ett vattendrag och, eventuellt i förening med andra faktorer, åstadkomma helt oväntade olägenheter. Ett visst rättsme- del häremot skulle väl kunna vinnas genom sådana bestämmelser som vat- tenlagen i andra kapitel innehåller om oförutsedda skador, men dessa be- stämmelser synas mindre väl avpassade för olägenheter som uppkomma ur allmän synpunkt, särskilt när dessa äro av sanitär natur. Sagda bestämmel- ser utgå från att efter viss tid full trygghet för vederbörande anläggnings innehavare skall inträda. Om efter sagda tid sanitära olägenheter yppas. skulle det tydligen icke vara tillfredsställande, därest ej rättelse skulle kun— na åstadkommas. För övrigt må nämnas, att det kan inträffa att en under längre tid pågående förorening av ett vattendrag genom fortgående avsätt- ningar ä bottnen först så småningom åstadkommer olägenheter. En annan omständighet, som i detta sammanhang förtjänar särskilt beaktande, är det förut berörda förhållandet, att reningsmetoderna för olika slags avlopps- vatten icke äro slutligt utexperimenterade. Det måste enligt de sakkunnigas mening anses utgöra en naturlig förpliktelse för såväl samhällen som en— skilda att — även om en gång prövning enligt vattenlagen förevarit — fram- deles förbättra sina anordningar alltefter teknikens framsteg. Detta har uttryckligen framhållits i ett flertal utslag, som meddelats av administrativ myndighet enligt nu gällande rätt, och denna ståndpunkt bör i huvudsak bibehållas.1
I detta sammanhang må även erinras, att enligt de sakkunnigas mening vidtagandet av erforderliga reningsåtgärder bör såvitt möjligt ske på fri- villighetens väg. Om t. ex. i fråga om en fabrik utan föregående prövning vidtagits sådana åtgärder, kan uppenbarligen icke tänkas, att dess ägare framdeles skulle vara skyddad för risken att behöva vidtaga ytterligare åt- gärder. Skulle emellertid den som fått frågan prövad av vattendomstol komma att åtnjuta sådan befrielse, oaktat han endast vidtagit enahanda åtgärder, komme han att intaga en privilegierad ställning. Detta åter skulle kunna föranleda, att en allmän praxis uppkomme att ej vidtaga något utan föregående prövning enligt vattenlagen med de fördelar som denna pröv- ning skulle medföra. En sådan utveckling skulle uppenbarligen ur allmän synpunkt vara mindre gynnsam. | Av betydelse för ifrågavarande spörsmål är slutligen, att de åtgärder till motverkande av förorening som kunna komma i fråga äro av synnedigen olikartad natur. De kunna hänföra sig till själva driften av ett företag —— såsom att avloppsvattnet skall cirkulera eller att tillverkningens omfattning
? 1 Se t ex. Regrättens årsbok 1912 not. C nr 64. 1917 not. C nr 22, 1930 not. Jo nr 5 och 1937 not. Jo nr 31, i vilka fall 12 % vattenrättsförordningen åberopats, samt i övrigt 1913 not. Jo nr 117, 1915 not. C nr 182, 1920 not. C nr 118, 1922 not. S nr 182 och 1933 not. Jo nr 56. jfrglåetr. luftförorening 1911 ref. nr 43, 1915 not. C nr 107, 1921 not. S nr 120 och 1929 not. S ur 1.
skall begränsas — eller till vissa särskilda reningsanläggningar, från de enk— laste till de största och dyrbaraste, eller till vissa åtgärder i recipienten. Tydligt är också att, om ett meddelat beslut skall vara bindande för lång tid, det måste innehålla mycket detaljerade bestämmelser om allt som har samband med avloppsvattnets mängd eller beskaffenhet, i vilka hänseen— den den framtida utvecklingen svårligen kan förutses, vare sig fråga är om samhällen eller om industriföretag. Alltför stor bundenhet är ork till avsevärd nackdel för vederbörande själva. Ur skälighetssynpunkt förtjänar vidare framhållas, att den som vid en viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgär— der, av den anledningen att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, uppenbarligen icke har någon anledning förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan. Däremot fordrar skälig hänsyn, att den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga an— ordningar icke förpliktas att vidtaga nya dyrbara åtgärder för samma ända mål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna för förstnämnda åtgärder, medan det utan att han oskäligt betungas eventuellt kan åläggas honom att vidtaga vissa mindre modifikationer.
Det kan enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det för att tillgodose berättigade intressen överhuvud är erforderligt att tillerkänna vattendomstols beslut någon rättskraft i förevarande hänseende på det sätt att det befriar från ytterligare åtgärder. De grundläggande stad- gandena i 23 och 32 åå torde nämligen redan de skydda vederbörande mot överdrivna nya anspråk. Enligt 23 % skola åtgärder till motverkande av förorening vidtagas allenast i den mån det kan anses skäligt. Och enligt 32 % förutsättes likaledes, att endast skäliga föreskrifter få meddelas. Uppenbarligen skall —— om vissa åtgärder en gång föreskri- vits — en motsvarande skälighetsprövning ske, därest senare fråga upp- kommer om nya eller ändrade anordningar. Och vid denna skälighetspröv- ning komma givetvis i betraktande även beskaffenheten av och kostna- derna för de åtgärder som tidigare vidtagits. Emellertid ha de sakkun- niga likväl funnit önskemålet, att vederbörande i regel bör åtnjuta en viss frist för amortering m. m., vara av den vikt, att av lagen bör framgå att en sådan frist är åsyftad. En bestämmelse härom synes sålunda böra meddelas. Beträffande den tidrymd, som i sådant avseende bör fastställas, kunna helt naturligt olika meningar råda. De sakkunniga ha stannat för att föreslå, att fristen bestämmes till tio år från det vattendomstolens be— slut vann laga kraft. Ha tio år förflutit, bör sålunda vattendomstolen äga att ändra beslutet efter vad som då finnes skäligt. I realiteten kommer säker— ligen fristen i allmänhet att bliva avsevärt längre, enär det helt naturligt ofta kan dröja mycket lång tid innan fråga om omprövning våckes. Anmärkas må även, att vattendomstolen, oaktat tio år må ha förflutit, kan finna det oskä- ligt att föreskriva nya åtgärder som kunna verka betungande.
Å andra sidan måste enligt de sakkunnigas mening från regeln, att en frist av tio år må åtnjutas —— förutom vissa inskränkningar som angivas i
% l l l
det följande — uppställas det undantaget, att fristen åtnjutes allenast för- såvitt ej väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Vattendomstolens beslut bör nämligen anses utgå från att förhållandena i ett vattendrag skola för- bliva i huvudsak sådana som vid tiden för beslutet, och det bör alltså ej. vara gällande under annan förutsättning än att förhållandena äro i huvud- sak oförändrade. Skulle ej en sådan regel inskrivas i lagen, bleve domsto- len nödsakad att i så gott som varje beslut uppställa förbehåll därom. De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att vattendomstolen må ändra med- delad föreskrift angående villkoren för utsläppande av kloakvatteneller industriellt avloppsvatten när väsentligt ändrade förhållanden inträtt, även om ännu ej den förutnämnda tiden av tio år har förflutit. Såsom exempel å väsentligt ändrade förhållanden kan nämnas, att till att börja med endast ett samhälle avleder kloakvatten till en recipient, något som finnes kunna ske utan någon mera dyrbar reningsanordning, men att några år därefter ett annat samhälle, som förut saknat kloaksystem, inrättar sådant system och avleder avloppsvattnet till samma recipient. Genom den ökade mängden kloakvatten kan det bliva nödvändigt att mera omfattande renings— åtgärder vidtagas. Uppenbarligen böra båda samhällena bidraga därtill. Nå— gon prioritetsrätt i en dylik situation torde icke kunna erkännas.
Stadgande i ovan berörda hänseenden har upptagits såsom första stycke i 40 5. Det torde böra framhållas, att stadgandet endast avser det fall, att föreskrift av ifrågavarande natur meddelats efter ansökan, varom i 38 5 för- mäles. Däremot åsyftas med stadgandet ej det fall, att vattendomstolen i stämningsmål på talan av enskild part eller av tillsynsmyndighet meddelat föreskrift till motverkande av vattenförorening. De sakkunniga utgå här— vid från att meddelandet av en sådan föreskrift i stämningsmål icke utgör hinder för enskild part eller tillsynsmyndighet att föra talan om ändrade fö- reskrifter, därest förhållandena därtill föranleda. Beslut, som i förevarande avseende meddelats i anledning av stämningstalan, torde sålunda icke böra innebära annat än att den mot vilken beslutet riktats är pliktig att iakttaga minst vad i beslutet sägs. Tydligen är det önskvärt, att detta kommer att framgå av beslutens formulering. Någon rättighet att förorena, i den mån detta ej förhindras genom iakttagande av föreskrifter, som meddelats genom beslutet, kan icke genom beslutet ha förvärvats.
Å andra sidan må erinras, att föreskrift, som meddelats i anledning av en stämningstalan, även kan komma att ändras eller upphävas i anledning av ansökan som i 38 & sägs. Härför kräves icke enligt förslaget, att tio år förflutit eller att väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Vidare bör påpe- kas, att förevarande 40 g icke avser att hindra den, som gjort ansökan en- ligt 38 5, att göra ny ansökan i samma fråga innan tio år förflutit eller vä- sentligt ändrade förhållanden inträtt. Det torde nämligen vara en genom- gående princip för vattenlagen att det, sedan någon erhållit tillstånd till viss åtgärd eller visst företag, står honom fritt att ej begagna sig av tillståndet- Denna princip lärer även leda till att den, som erhållit sådant tillstånd. må: begära att få det ersatt — helt eller delvis — av ett nytt tillstånd med ändrade
villkor.. Därvid kommer emellertid helt naturligt frågan att prövas på grund- val av de förhållanden som föreligga vid den tidpunkt, då den nya ansök- ningen upptages till prövning. Till undvikande av missförstånd må anmär- kas, att omprövning enbart av ersättningsfrågor icke lärer vara tillåten an- natän på grund av uttryckligt stadgande.
Såsom andra stycke i paragrafen torde böra upptagas en föreskrift för det fall att vattendomstolen vid meddelandet av föreskrift om åtgärder till mot- verkande av vattenförorening felbedömt frågan, vilka verkningar avlopps- vattnet komme att medföra i recipienten. I sådan händelse synes vatten- domstolen. böra äga befogenhet att meddela ändrade föreskrifter, ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Så- som förutsättning härför torde dock böra uppställas, att det skall vara fråga om betydande olägenhet. Att medgiva vattendomstolen en sådan befogenhet som nu nämnts, så snart någon oförutsedd olägenhet överhuvud yppas, synes icke böra komma i fråga.
De sakkunniga ha inledningsvis beträffande förhållandet mellan vatten- domstol och hälsovårdsmyndigheter framhållit, att vattendomstols beslut rö— rande vattenförorening måste som regel tillerkännas större betydelse än eventuellt beslut av hälsovårdsmyndighet i samma sak. Härav borde följa, att hälsovårdsmyndighets beslut finge vika för vattendomstols beslut och att hälsovårdsmyndighet å. andra sidan i allmänhet ej finge ändra vattendom- stols beslut. I vissa undantagsfall synes emellertid nödigt att tillerkänna länsstyrelse befogenhet att, oaktat en fråga blivit prövad av vattendomstol, meddela föreskrift i ämnet. Om t. ex. en epidemi utbryter, bör det sålunda icke av formella skäl föreligga något hinder för länsstyrelsen att meddela därav påkallade föreskrifter för den tid faran föreligger. Vidare kan det tänkas, att vattentillgången i ett vattendrag av någon extraordinär anledning vid något tillfälle blir så minimal, att ur sanitär synpunkt omedelbara åt- gärder äro påkallade för att ej olidlig stank e. (1. skall uppkomma. Ett flertal dylika situationer, då ett snabbt beslut är av nöden, torde kunna upp— komma. Härvid må framhållas, att detta även kan vara förhållandet ur fiskesynpunkt. I samtliga sådana fall synes länsstyrelsen böra äga att med— dela därav påkallade föreskrifter. Någon motsvarande befogenhet synes där- emot ej böra tilläggas hälsovårdsnämnd. Stadgande i enlighet med vad nu framhållits har upptagits såsom tredje stycke i paragrafen.
Anmärkas må, att, därest länsstyrelsen meddelat beslut, varmed den, som är föremål för beslutet, är missnöjd, han kan — förutom anlitande av den vanliga besvärsvägen till Kungl. Maj:t —— påkalla prövning av vattendomsto- len, som i sådan händelse äger ändra den administrativa myndighetens be- slut. Det ligger dock i sakens natur, att länsstyrelsens beslut som regel en- dast är avsett att gälla en helt kort tid och att det knappast är antagligt att vattendomstolen hinner slutligt pröva ärendet innan genom beslutet medde— lade bestämmelser upphört att gälla. Vattendomstolen eller vattenrättsdo- maren kan dock enligt förslaget meddela vissa interimistiska beslut.1
' 1”Jfr sid. 192 under 11 kap. 46 5 och sid. 193 under 67 %.
i i i l 1 | 1
'På sätt framgår av 30 5 kan ersättning för skada eller intrång av för- orening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten komma att i viss utsträckning bestämmas för framtiden genom förhandsprövning. I så- dant fall kan jämlikt 9 kap. 47 å i förslaget ersättningen bliva fastställd till årlig avgift. Denna avgift måste helt naturligt beräknas med hänsyn till effektiviteten av de reningsanordningar o. (1. som den skadevållande må ha ålagts att utföra. Om emellertid skärpta bestämmelser i detta hänseende sedermera skulle meddelas, kan givetvis tänkas, att den med utgångspunkt från tidigare bestämmelser fastställda avgiften blir för hög. Även eljest kunna ändrade förhållanden motivera en ändring av tidigare meddelat beslut angående avgiftens utgående. Med hänsyn härtill har i första stycket av fö— revarande paragraf intagits stadgande, varigenom vattendomstolen beretts möjlighet att ändra tidigare beslut, däri bestämts, att ersättning skall utgå på ifrågavarande sätt.
Såsom andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse för det fall, att ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten ej bestämts genom uppskattning på förhand. I detta fall skall det stå den skadelidande fritt att föra talan om ersättning. Denna talan har enligt förslaget icke karaktären av talan om ersättning för oförutsedd skada. Den skall sålunda icke anhängiggöras genom anmälan till vattendomstolen enligt de regler som vattenlagen upptager för anhängiggö— rande av sådant anspråk utan genom stämning. I förslaget har vidare an— setts böra uttryckligen uttalas, att sagda stämningstalan icke heller behöver anhängiggöras inom den tid som må vara föreskriven för anmälan av an- språk på ersättning för oförutsedd skada.
Enligt nu gällande bestämmelser i vattenlagen kan ersättning för skada, vilken beräknas uppkomma i framtiden genom företag, som regleras i lagen, utdömas allenast vid syneförrättning eller i ansökningsmål. Enligt försla- get må däremot äveni stämningsmål ersättning för skada eller intrång genom förorening utdömas för framtiden, om det finnes lämpligen kunna ske (jfr 30 5). Det förtjänar påpekas, att yrkande om att ersättningen bestämmes även för framtiden eventuellt kan framställas av den skadevållande och så- ledes icke blott av den skadelidande.
42 %.
Under denna paragraf ha upptagits bestämmelser om rätt för den som ge- nom företag, varom i kapitlet sägs, i annat hänseende än genom f ö ro r e nin g lider skada eller intrång, som icke förutsetts, att framställa anspråk om ersättning samt att påkalla ändrade åtgärder. Stadgandena ha sin motsvarighet i 8 kap. 16 &, jämförd med 7 kap. 57 å, i gällande lag.
43 &. Paragrafen har sin motsvarighet i 8 kap. 16 &, jämförd med 7 kap. 58 å, i gällande lag.
I 7 kap. 59 % stadgas beträffande företag, som i sagda kap. avses, att om under ett företags utförande finnes, att visst arbete, som i utlåtande eller beslut rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller om till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak erfordras jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, vattendomstolen äger på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande företaget som därav må föranledas. Ett motsvarande stadgande har ansetts böra medelas beträf- fande företag, som avses i 8 kap., samt upptagas såsom första stycke i före- varande paragraf.
Uti 8 kap. 11 å gällande lag stadgas att om —— sedan bestämmelse medde- lats rörande samhälles skyldigheter med avseende å underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför —— väsentlig ändring in- träffar i något förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, talan må i den ordning 11 kap. stadgar kunna föras om ändrade föreskrifter, dock ej förr än minst fem år förflutit från det bestämmelsen meddelades. Enligt 13 Q är bestämmelsen i 11 & tillämplig jämväl då fastighet deltager i kloak— ledningsföretag. Ett stadgande uti ifrågavarande ämne har upptagits så- som andra stycke av 44 å i förslaget. Därvid har emellertid den nu gällan— de bestämmelsen, att talan om ändrade föreskrifter i nämnda hänseende ej må föras förrän efter fem år, ansetts böra uteslutas. Vidare har stadgandet funnits böra utvidgas till att gälla varje gemensam anläggning, som avses i kapitlet, liksom bidragsskyldighet, varom i27 och 28 åå sägs.
45 5.
Denna paragraf har sin motsvarighet i 8 kap. 16 &, jämförd med 7 kap 60 å, i gällande lag.
46 5.
Med denna paragraf inledas de bestämmelser som avse att reglera hand— havandet av angelägenheterna i fråga om företag, som avses i kapitlet, för de fall att två eller flera deltaga i företaget.
I 9 5 av gällande lag stadgas, att i den mån kloakledning är gemensam för två eller flera samhällen, skötseln och underhållet därav skall, såframt ej annorlunda överenskommes, ombesörjas av det samhälle, för vars räk- ning ledningen ursprungligen anlagts, eller, där den byggts för gemensam räkning, av det samhälle, över vars område den gemensamma sträckan av ledningen eller väsentlig del därav framdragits, eller ock, för den händelse ledningen huvudsakligen är belägen på annan mark, av det, varifrån största vattenmängden beräknas tillrinna densamma. Samhälle, som begagnar kloakledning, vars skötsel och underhåll åligger annat samhälle, skall me— delst årlig avgäld gottgöra det andra samhället en efter vissa grunder be— stäm-d, skälig andel av kostnaderna i förevarande avseende. Enligt .13 & skall vad nyss sagts beträffande gemensam kloakledning för två eller flera sam— hällen äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till ge-
mensamt bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle samt en eller flera utom samhället belägna fastigheter.
Nämnda stadganden utgå från den förutsättningen, att allenast rätt före- finnes men däremot icke någon skyldighet är stadgad att leda kloakvatten till annans ledning eller deltaga i sådant företag. Om såsom de sakkunniga förordat bestämmelser införas angående tvångsdelaktighet i företag, som avses i kapitlet, torde andra och mera ingående bestämmelser om handha- vandet av samfällighetens angelägenheter erfordras.
I första hand må härvid beaktas det fall, att det är fråga om företag som är gemensamt för två. eller flera samhällen. I dylikt fall torde såsom huvud- regel böra bibehållas nuvarande ordning, att åt ett av samhällena uppdrages att —— mot ersättning för den del av företagets utgifter som kan åvila den eller de övriga deltagarna — handhava företagets angelägenheter. Härvid synes böra stadgas, att uppdraget skall givas det samhälle, som finnes bäst lämpat därför. Några mera detaljerade bestämmelser härom synas icke er- forderliga. Man lärer kunna påräkna, att något av samhällena kan anses lämpat att sköta de gemensamma angelägenheterna. Skulle i något fall visa sig, att ett samhälle, som utsetts därtill, missköter angelägenheterna, bereder 53 å i förslaget möjlighet till rättelse. Under vissa förhållanden kan det dock vara lämpligt att angelägenheternas handhavande uppdelas mellan samhällena. Om t. ex. en gemensam ledning kommer att gå fram genom två samhällen, kan det tänkas, att vart samhälle lämpligen bör ombestyra de åtgärder som skola vidtagas inom dess område (upprivande av gatu- mark, nedläggande av rör samt sedermera rensning o. s. v.). Med hänsyn härtill har ansetts böra stadgas, att, där så befinnes lämpligt, ett företag må uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.
I andra stycket av förevarande paragraf har behandlats det fall, att före- tag är gemensamt för samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter. I denna situation ha de sakkunniga ansett, att samhället som regel intager en så dominerande ställning att det bör handhava företagets angelägenheter. Förhållandena kunna emellertid tänkas vara sådana, att det icke kan anses självfallet att samhället bör handhava de gemensamma angelägenheterna. I sådan händelse torde böra gälla vad i följande para- grafer stadgas om företag som är gemensamt för två eller flera fastigheter.
Det är tänkbart, att ett företag'kan vara gemensamt för två eller flera sam— hällen och en eller flera fastigheter. ] sådan händelse bör enligt grunderna för paragrafen i första hand något av samhällena anförtros de gemensamma angelägenheterna.
47 och 48 åå.
I 7 kap. meddelas under 61—65 åå vissa bestämmelser om handhavandet av gemensamma angelägenheter för företag, som i sagda kap. avses, om flera än två deltagare finnas. 'ågra särskilda bestämmelser ha däremot icke meddelats för det fall att deltagarna allenast äro två.
Uti 8 kap. 46 5 av förslaget har för den händelse s a m h äl le deltager i företag, som i förslaget avses, reglerats jämväl det fall att deltagarna alle- nast äro två. Även för det fall att allenast f a stig h e t e r deltaga i ett företag torde lagen böra reglera handhavandet av samfällda angelägen- heter jämväl då deltagarna allenast äro två. I detta hänseende har under 47 & ansetts böra stadgas, att för dylikt fall 46 & första stycket skall äga mot- svarande tillämpning. Detta innebär med andra ord, att det skall ankomma å den fastighet, som finnes bäst lämpad därför, att handhava angelägenhe- terna, såvida icke angelägenheternas handhavande bör uppdelas.
Enligt 7 kap. 61 & gäller i fråga om företag, som i samma kap. avses, att, om deltagarna äro flera än två, för handhavandet av de med företaget före- nade angelägenheter skall utses styrelse bestående av en eller flera ledamö— ter, varjämte meddelas vissa bestämmelser om stadgar för samfälligheten. Motsvarande bestämmelser ha ansetts böra meddelas i fråga om företag, som avses i 8 kap., med flera än två fastigheter såsom deltagare.
49 och 50 åå.
Dessa paragrafer ha i fråga om företag, som avses i 7 kap., sin motsvarig— het i 62 och 63 åå i sistnämnda kapitel.
51 5.
I 7 kap. 64 & stadgas i fråga om företag, som i samma kap. avses, att rät— ten att handhava de med företaget förenade angelägenheter utövas å sam— manträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal som är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företa— get. Vidare meddelas bestämmelscr om kallelse till sammanträde, varjämte i fråga om förfarandet vid sammanträde hänvisas till 3 kap. 22 %. I sist- nämnda paragraf stadgas bland annat, att ej någon må utöva rösträtt för mer än en femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företräd- da andelstal samt att vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av företaget, i vars utförande allenast vissa av deltagarna äro pliktiga att taga del, rösträtt endast skall tillkomma dessa deltagare.
Ett stadgande, motsvarande 7 kap. 64 &, torde böra upptagas såsom 51 å i 8 kap. och gälla företag, som i 48 å avses.- Härvid kräver dock frågan, ef- ter vilka grunder omröstning vid sammanträde med samfälligheten skall äga rum, uppmärksamhet. Särskilt i fråga om företag som avse såväl avledan— de av kloakvatten som torrläggning av mark kan det tänkas, att olika an- delstal stadgas i fråga om anläggningskostnad samt kostnad för skötsel och underhåll. Rör den fråga, som omröstningen avser, allenast åtgärd som hör till företagets utförande bör i dylikt fall andelstalet för anläggningskostnaden vara avgörande. I annat fall — såsom då fråga är om styrelseval _ synes däremot andelstalet för skötsel och underhåll, såsom avsett att gälla för framtiden, böra tillämpas.
? i i | |
Denna paragraf har i fråga om företag, som avses i 7 kap., sin motsva- righet i 65 å isamma kapitel.
53 &.
Enligt 3 kap. 17 & gäller i fråga om företag, som där avses, att om av del- tagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett och styrelsen ej är beslutför med kvarstående ledamöter, länsstyrelsen skall äga att på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav att behörig styrelse finnes, förordna syss- loman att tillsvidare ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de med företaget förenade angelägenheter och företräda delta- garna på sätt om styrelsen finnes stadgat. Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras. Syssloman åtnjuter av deltagarna ar- vode, som bestämmes av länsstyrelsen.
Av 50 åi förevarande kap. i förslaget följer, att bestämmelserna i 3 kap. 17 & (med viss modifikation beträffande sättet för kungörelse) skola gälla även i fråga om företag som avses i 8 kap. 48 %. Härjämte torde emellertid även för vissa andra fall böra stadgas befogenhet för länsstyrelsen att för- ordna syssloman. De sakkunniga ha sålunda ansett sig nödsakade att taga i beräkning, att i fråga om företag, som i 46—48 åå avses, med två eller flera deltagare viss eller vissa deltagares intressen kunna komma att åsido- sättas, liksom att företagets angelägenheter eljest kunna försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt. Särskilt kan nämnas att skötseln av ett gemensamt reningsverk kan försummas eller till och med att utbyggan- det av en anläggning överhuvud ej kommer i gång. I samtliga nu angivna fall torde länsstyrelsen böra äga förordna syssloman att handhava de med företaget förenade angelägenheter och företräda deltagarna. Härvid synes länsstyrelsen med hänsyn till de allmänna intressen, som kunna vara lidande, böra äga att ingripa ex officio.
Av länsstyrelsen förordnad syssloman som nu sagts har ansetts böra kun- na entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena därtill föranleda. Om för- ordnande av syssloman bör på deltagarnas bekostnad kungörelse intagas i länskungörelserna. Sysslomannen bör åtnjuta arvode av deltagarna med belopp som länsstyrelsen bestämmer.
54 å.
I 8 kap. 19 å i gällande lag stadgas, att med samhälle avses i kapitlet stad, köping och municipalsamhälle. Lagen torde härvid utgå från att i munici- palsamhälle alltid finnes stadsplan liksom å andra sidan att stadsplan ej finnes utan att åtminstone municipalsamhälle bildats. Ingendera förutsätt- ningen kan emellertid antagas föreligga under alla förhållanden. Nämnda stadgande torde därför böra modifieras så, att med samhälle skall avses stad eller annan kommun, för vilken finnes stadsplan. Härjämte torde böra fö-
reskrivas, att vad i förevarande lagrum är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun, och municipalsamhälle.
Vid tillämpning av vissa bestämmelser i gällande lag, liksom i förslaget, är av viss betydelse vad som menas med att mark är belägen »utom samhäl- let». Enligt de sakkunnigas mening måste därmed enligt gällande lag åsyf- tas, att marken eller fastigheten är belägen utom stadsplan. Uttrycket synes emellertid ej vara så tydligt som önskvärt vore. Då det synts svårt att på varje särskilt ställe förtydliga detsamma utan att alltför mycket tynga lag- texten, ha de sakkunniga ansett, att lagens innebörd i detta hänseende bör förklaras genom en bestämmelse i förevarande paragraf.
I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att 8 kap. vatten- lagen för närvarande icke innehåller några som helst bestämmelser för det fall, att en landskommun vill framdraga avloppsledning. Även om det icke är alltför vanligt, att landskommunerna såsom en kommunal angelägenhet låta utföra avloppsledning, torde en ny lag icke böra förbigå detta fall. Det må ock erinras, att landskommun understundom av hälsovårdsmyndighet ålagts att anlägga dylik ledning.1 En bestämmelse i ämnet synes lämpligen kunna givas den innebörden, att om kommun i särskild ordning ålagts att avleda avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller kommun el- jest vill vidtaga sådan åtgärd, om företaget skall gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat.2 Därest bestämmelsen erhåller en sådan lydelse som nu sagts, kommer den tydligen även att gälla det icke stads- planelagda området i kommun med stadsplan, vilket synes riktigt. Beträf- fande bestämmelsens materiella betydelse må särskilt nämnas, att kommu- nen i fråga jämlikt 14 &, jämförd med 9 eller 11 S', i förslaget kan tvinga ägare av fastigheter, som äro i behov av avloppsledning, att deltaga i kost- naderna för företaget. Om sålunda en viss kommun utom stadsplanelagt område anlägger en avloppsledning, som med väsentlig fördel kan använ- das t. ex. för avledande av kloakvatten från ett antal fastigheter, vilka äro i behov av kloakledning, kan kommunen i den ordning, som i 38 % sägs, 4 framställa yrkande om att fastigheterna skola förklaras pliktiga att ingå i I företaget. Härvid kommer fastigheterna åvilande bidragsplikt till kostna- derna att bestämmas av vattendomstol, med eller utan föregången syneför- i rättning, enligt de grunder som angivas i 10 &. Kostnaderna skola sålunda fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som avledes från fastigheterna jämfört med det avloppsvatten som i övrigt avledes genom ledningen. Därvid skall dock även iakttagas, att ej någon belastas med större kostnad än om han anlagt egen ledning eller med större belopp än med hänsyn till nyttan av företaget kan anses rimligt. Av 11 & framgår vidare, att kommunen, sedan en ledning anlagts, kan få ägare av fastighet ålagt att ingå i företaget, då han varder i behov av kloakledning.
' Se t. ex. Reg rättens årsbok 1923 ref. nr 83 och 1936 not. S nr 69. ' Detta medför dock ej, att företaget icke vidare skulle kunna anses avse ett allmänt ända- mål, jfr 9 kap. 50 5.
Vidare må påpekas, att kommunen jämlikt 19 & kan utverka förpliktande för ägare av mark, som vinner båtnad genom ökad möjlighet till torrläggning av mark, att taga del i företaget efter ty prövas skäligt.
Även nu sist berörda bestämmelse torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande köping, som ej utgör egen kommun, och municipalsamhälle.
9 KAP. Om ersättning.
I detta kap. torde endast behöva vidtagas vissa mindre ändringar av 1, 47 -och 50 åå.
Enligt 1 5 i dess nuvarande lydelse skall — där jämlikt vattenlagen med- gives någon att vidtaga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång — vattendomstolen ålägga honom att efter vad i kapitlet sägs gälda ersättning för egendom, som avstäs, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. Regeln skall dock gälla endast »såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas». Även 8 kap. i förslaget innebär inskränkning i nämnda huvudregel och undantagsbestämmelsen torde därför böra ändras så, att 'den kommer att hänvisa jämväl till sistnämnda kapitel.
I 47 & stadgas för närvarande, att ersättning i penningar skall bestämmas .att utgå på en gång, dock må skadeersättning till följd av företag enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekom- mer. Under 8 kap. 30 å ha de sakkunniga i fråga om ersättning för skada eller intrång av förorening genom avloppsvatten framhållit, att ersättningen i allmänhet ej torde kunna bestämmas på förhand men att möjlighet därtill likväl borde finnas för de fall då det lämpligen kunde ske. För de fall, då ersättning alltså skall bestämmas för framtiden, möter frågan, huruvida huvudregeln i vattenlagen, att ersättning skall bestämmas med ett engångs- belopp, skall vara tillämplig eller om undantag därifrån bör medgivas. En- ligt de sakkunnigas mening är det nödvändigt, att ersättningen må kunna bestämmas såsom årlig avgift. Det må sålunda anföras att, om t. ex. fråga är om förorening genom avloppsvattnet från en fabrik, det kan vara ovisst, under huru lång tid fabriken kan antagas förbliva i drift eller under huru lång tid avloppsvatten av det slag som är i fråga kommer att utsläppas i recie pienten. Vidare må erinras, att, såsom förut nämnts, skärpta bestämmelser framdeles kunna komma att meddelas. Därest i sådan händelse ersättning bestämts att utgå med ett engångsbelopp, kan det inträffa, att ersättning gi- vits för en olägenhet som sedermera under den tid, för vilken ersättning är beräknad, kommer att bortfalla. Med hänsyn till vad nu anförts har före- varande paragraf ansetts böra ändras så, att ersättning för skada eller in- trång till följd av förorening genom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., må bestämmas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekom- mer. Härjämte har i paragrafen intagits en erinran, att i mål om rätt att
avleda kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall angående fråga, hu- ruvida ersättning för olägenhet genom förorening skall bestämmas i målet, gälla vad i 8 kap. 30 & stadgas.
Enligt 9 kap. 48 & skall ersättning för skada eller intrång, som i kapitlet avses, i vissa fall bestämmas att utgå med 50 procents förhöjning. Denna bestämmelse kan, om icke undantag stadgas, tänkas bliva tillämplig även å skada eller intrång genom vattenförorening (t. ex. å fiske). Det är dock att märka, att enligt 50 & förhöjning ej skall beräknas i fråga om ersättning till följd av byggande i vatten eller annan åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såframt ej tillika åsyftas vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller privatekonomiskt syfte. På grund härav lärer bland annat förhöjning icke komma att utgå i fråga om ersättning på grund av förorening genom kloakvatten från samhälle. Enligt de sakkunnigas me- ning bör emellertid förhöjning vara utesluten även vid ersättning för förore— ning genom annat avloppsvatten, som avses i 8 kap., än kloakvatten från samhälle. Det kunde väl ifrågasättas, att beträffande ersättning för skada eller intrång genom industriellt avloppsvatten, som skall uppskattas på för- hand, stadga sådan förhöjning. Häremot må dock framhållas, att —— om, såsom de sakkunniga förordat, ersättning i allmänhet ej skall bestämmas på förhand — det måste förefalla egendomligt, därest i det fall, att ersättning likväl bestämmes genom förhandsuppskattning, förhöjning skulle utgå, me— dan den som får ersättning i efterhand får nöja sig utan dylik förhöjning. De sakkunniga ha icke förbisett, att vissa teoretiska skäl skulle kunna åbe- ropas för en sådan skillnad, men ha dock icke ansett dem tillräckligt bäran— de. Det kan även erinras, att för den händelse ersättning bestämmes i form av årlig avgift svårligen kan tänkas, att förhöjning skall kunna beräknas. Till stöd för sådan förhöjning kan icke åberopas, att ersättning för skada genom flottled må bestämmas i form av årlig avgift, ty någon förhöjning skall jämlikt 50 % på grund av flottledsföretagens ändamål icke beräknas å sådan ersättning.
Med anledning av vad sålunda anförts har i 50 % intagits en bestämmelse. att beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom av— loppsvatten, varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke i något fall beräknas-
10 KAP. Om syneförrättning.
Detta kap. är indelat i två huvudavdelningar, av vilka den första omfattar 1—31 åå med bestämmelser om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. Härefter regleras i 32—82 åå syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap. Förstnämnda huvudavdelning beröres ej av förevarande lagstiftning. Däremot torde vissa ändringar böra vidtagas i fråga om den senare avdel— ningen. Dessa ändringar äro dock samtliga av jämförelsevis begränsad in—
nebörd. Innan de sakkunniga gå in på en närmare redogörelse för desamma torde det vara lämpligt att dröja vid den praktiska innebörden av att frågor som avses i 8 kap. enligt förslaget kunna komma att behandlas vid syneför- rättning.
Såsom förut nåmnts må enligt 8 kap. 38 å i förslaget den som vill begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 & avses, eller erhålla prövning av fråga angående delaktighet i företag, somi 8 kap. avses, eller av fråga under vilka villkor han må utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vatten- drag, sjö eller annat vattenområde, ingiva ansökan därom antingen till vat- tendomstolen eller till länsstyrelsen. I förra fallet äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen enligt förslaget förordna, att ärendet skall handläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. Meddelas ej sådant förordnande, skall ärendet handläggas av vattendomstolen såsom första instans. Har ansök- ningen ingivits till länsstyrelsen, skall ärendet städse handläggas vid syne- förrättning.
Det är tydligt, att ifrågavarande bestämmelser i 8 kap. medge att till sin natur väsentligt olikartade ärenden kunna komma att handläggas vid syne- förrättning enligt 10 kap. Först må nämnas frågor om framdragande av kloakledning över annans mark eller genom väg, järnväg eller spårväg. Dy- lika frågor, som redan enligt gällande lag skola handläggas vid syneförrätt— ning, torde även vara väl ägnade därför. Enligt förslaget kunna vidare frå- gor om rätt att taga i anspråk annans mark för reningsverk komma att handläggas vid syneförrättning. Detta torde ej heller behöva medföra några svårigheter. Någon praktisk svårighet torde likaledes ej behöva befaras där- av att frågor om delaktighet i företag, som avses i 8 kap., enligt förslaget kunna komma att handläggas vid syneförrättning. Särskild uppmärksamhet bör däremot ägnas det förhållandet, att även frågor, under vilka villkor kloakvatten eller industriellt avloppsvatten må utsläppas i vederbörande reci- pient, må handläggas vid dylik förrättning. Dessa frågor kunna nämligen mången gång vara av svårlöst beskaffenhet.
Såsom föreningen statens lantbruksingenjörer påpekat sammanhänger vid ett kloakledningsföretag frågan om rätten att utsläppa kloakvattnet i reci- pienten oskiljaktigt med företaget i övrigt. Det är fördenskull enligt de sak- kunnigas mening nödvändigt att, om kloakledningsföretaget i övrigt skall handläggas vid syneförrättning, jämväl frågan om villkoren för utsläppande av kloakvatteni recipienten får handläggas i samma ordning. Några be- tänkligheter häremot torde ej heller möta beträffande företag, där det ej är fråga om större mängder kloakvatten. Eventuellt erforderliga rättelser eller tillägg kunna också göras vid den prövning av vattendomstolen, som städse skall äga rum. Mera tveksamt kan synas, huruvida de bestämmelser, som gälla elleri förevarande sammanhang kunna meddelas om syneförrättning, innebära erforderlig garanti, att ärenden om avledande av kloakvatten i stör- re mängder komma att handläggas på tillfredsställande sätt. Den tvekan som enligt vad nu sagts kan råda i fråga om ärenden rörande avledande av kloakvatten blir än större i fråga om industriellt avloppsvatten. Beträffan—
ter att förebygga olägenheter genom förorening. Sakkunskapen på detta om- råde är ock i hög grad specialiserad. Å andra sidan må erinras, att kloak— vatten och industriellt avloppsvatten ofta avledas i gemensamma ledningar, varför det svårligen låter sig göra att i fråga om det processuella förfarandet uppställa någon skarp skiljelinje.
Ehuru man sålunda icke kan undgå att hysa vissa betänkligheter om lämp- ligheten i alla fall av syneförrättning enligt 10 kap., ha de sakkunniga lik- väl, på sätt framgått av förslaget till 8 kap., för sin del stannat för att icke uppställa några inskränkningar i möjligheten att handlägga frågor av före- varande natur vid sådan förrättning. Det torde nämligen föreligga mycket goda skäl till antagande, att i praktiken en gallring kommer att ske utan några särskilda bestämmelser i dylikt hänseende. Därest t. ex. en större kommun eller ett större industriföretag vill erhålla prövning av frågan om villkoren för utsläppande av dess kloakvatten resp. industriella avloppsvat- ten i vederbörande recipient, kan det med säkerhet antagas, att de dessförin- nan själva föranstaltat om utredning i saken med åtföljande förslag till frågans ordnande. I sådan händelse komma de helt visst att anhängiggöra ärendet direkt hos vattendomstol. Uppenbarligen bör ock vattendomstolen i sådant fall själv handlägga ärendet, såvida icke den verkställda utredningen till äventyrs skulle befinnas så bristfällig att den bör helt eller till större de- len omarbetas och detta finnes lämpligen böra ske vid syneförrättning. Att utredningen må vara i behov av komplettering, är däremot icke i och för sig en anledning att hänvisa ärende till syneförrättning. Föreläggande kan näm— ligen meddelas sökanden att låta utföra sådan komplettering eller komplet- teringen kan utföras genom vattendomstolens försorg.
Med hänsyn till vad nu sagts ha de sakkunniga ansett sig kunna utgå från att mera omfattande ärenden om villkoren för utsläppande av avloppsvat- ten i vederbörande recipient så gott som undantagslöst komma att anhängig- göras direkt hos vattendomstolen för att handläggas av denna utan förut- gången syneförrättning enligt 10 kap. Om sökanden i ett mera betydande ärende icke förfarit så, lärer det bero på att han anser att syneförrättning är en lämplig form för ärendets handläggning, och man synes icke ur allmän synpunkt ha anledning att motsätta sig det val som sökanden sålunda må ha träffat. Det kan för övrigt framhållas, att om ett ärende inkommer till vat- tendomstolen utan någon som helst föregående utredning, det knappast fin- nes annat att göra än att antingen förelägga sökanden att komplettera an- sökningen eller hänvisa ärendet till syneförrättning. Det förra alternativet synes mindre praktiskt, om det är tydligt att sökanden ej anser sig kunna åstadkomma tillfredsställande utredning på egen hand.
Det må påpekas, att den möjligheten icke är utesluten att, sedan utred- ningen i visst hänseende efter föreläggande av vattenrättsdomaren komplet- terats — något som särskilt kan tänkas beträffande erforderliga reningsåt— gärder — det kan vara lämpligt att hänvisa ärendets fortsatta behandling till syneförrättning. Hinder härför torde icke föreligga. de sådant avloppsvatten föreligga ofta i varje särskilt fall speciella svårighe-
32 &.
Enligt 4 mom. av denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall till hand- läggande av syneförrättning rörande företag, som i 8 kap. sägs, förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i avseende å inrättande av kloakledningar av Kungl. Maj:t förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfattning och kan det ej antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande, som nu sagts, meddelas jämväl annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig.
Frågan om kompetensreglerna för syneförrättare är utan tvivel av stor praktisk betydelse. Då emellertid redan nu i regel kompetensen hos syne- förrättarna skall prövas av Kungl. Maj:t, ha de sakkunniga icke ansett sig i detta hänseende böra föreslå någon större ändring av saklig innebörd. En- ligt lagrummet må som nämnts till handläggande av syneförrättning om av- ledande av kloakvatten enligt 8 kap. förordnas person som på grund av av- lagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i ämnet av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Härjämte stadgas emellertid, att om frå- ga är om företag av mindre omfattning, som ej kan antagas beröra motstå— ende intresse av någon betydelse, må dylikt förordnande meddelas jäm— väl annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig. För ti "mpning av sistnämnda undantagsbestämmelse har ansetts_ lämpligt före- s iva, att företaget jämväl skall vara av enkel beskaffenhet.
I skrivelse till Konungen den 6 maj 1938 har civilingenjören F. Pauly i Hälsingborg hemställt att Kungl. Maj :t ville tillhålla vederbörande myndig- heter att efterfölja stadgandet i 10 kap. 32 ä 4 mom. så att till förrättnings— man i dylika ärenden, som berörde tredje man, ej finge ifrågakomma sta— tens lantbruksingenjör. Lantbruksstyrelsen har i utlåtande den 23 mars 1939 i anledning av sagda skrivelse uttalat, att till lantbruksstyrelsens kän- nedom icke kommit något fall, då lantbruksingenjör, som förordnats att handlägga syneförrättning av ifrågavarande slag, kunnat med fog klandras för bristande kompetens vid uppdragets fullgörande. Styrelsen har även hänvisat till den pågående utredningen i ämnet. De sakkunniga finna för sin de] ej anledning till annat uttalande i berörda tillämpningsfråga än att efter den nya lagens ikraftträdande är av särskild vikt, att den som förord- nas till syneförrättare beträffande företag som här avses innehar erforder- lig sakkunskap i fråga om åtgärder till motverkande av vattenförorening. I fall då vederbörande lantbruksingenjör innehar sådan kompetens torde han med hänsyn till sin utbildning i övrigt vara lämpad att tjänstgöra såsom syneförrättare.
I lagrummet synes böra intagas en särskild bestämmelse för det fall, att fråga är om företag enligt 8 kap., som avser såväl avledande xav kloakvatten som torrläggning av mark. Det torde böra stadgas, att i fråga om syneför- rättning rörande sådant företag vid förordnande av syneförrättare företagets huvudsakliga ändamål bör vara avgörande.
Vad i lagrummet stadgas om avledande av kloakvatten bör även gälla om avledande av industriellt avloppsvatten.
33 &.
I första stycket av 33 % stadgas, att förordnande av förrättningsman skall efter ansökan meddelas av länsstyrelsen. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att berö- ras. Ansökningen bör tillika enligt stadgandets nuvarande lydelse innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 & sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshava- res, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. Enligt 14 kap. 4 % anses 4 företag enligt vattenlagen angå viss fastighet bland annat när företaget kan ? menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten.
Enligt de sakkunnigas mening är det icke behövligt att i fråga om företag, som avses i 8 kap., i ansökningen angiva fastigheter som icke beröras av fö- retaget på annat sätt än genom eventuella olägenheter genom vattenförore- ning. Uppgifterna i fråga avse att ligga till grund för den kungörelse som sedermera skall utfärdas i ärendet samt att tjäna till ledning vid utsändande av underrättelser till sakägarna. Såsom förut nämnts intager förslaget emel- lertid den ståndpunkten, att ersättning för skada eller olägenhet genom v t- tenförorening i allmänhet ej skall bestämmas på förhand. Det torde d sådant förhållande icke vara lämpligt att särskilt inkalla enskilda sakägare, vilka måhända föranledas att föra en ersättningstalan som ej kan leda till något resultat. Om däremot sökanden i ansökningen ger tillkänna, att han önskar få frågan om ersättning bestämd i förhållande till viss sakägare, bör givetvis underrättelse till denne avsändas.
Ur praktisk synpunkt må erinras, att det skulle kunna bliva mycket be- tungande, därest i ansökningen och ovannämnda kungörelse skulle angivas alla de_ fastigheter, som kunde av företaget beröras genom vattenförorening, samt underrättelse skulle skickas till deras ägare och nyttjanderättshavare. Föroreningen kan nämligen sträcka sina verkningar utomordentligt långt ut- efter ett vattendrag, varför eventuellt ett otal intressenter skulle behöva an- givas och kallas.
Det må även framhållas, att enligt de sakkunnigas förslag torde vara väl sörjt för att erforderliga bestämmelser mot förorening komma att meddelas, även om enskilda parter, som eventuellt beröras, ej komma tillstädes. Så- lunda skall enligt 44 å i förevarande kapitel, enligt den lydelse sagda para- graf av de sakkunniga föreslagits skola erhålla, underrättelse om syneför- rättningen lämnas ej allenast till ortens hälsovårdsmyndighet och förste pro- vinsialläkaren i länet utan även till den centrala tillsynsmyndighet, vars verksamhetsområde företaget huvudsakligen berör. Vidare åvilar det enligt 10 kap. 51 å i förslaget synemännen att ex officio meddela sådana bestäm- melser, att olägenhet genom förorening förebygges eller, om sådan olägen-
het ej kan utan oskälig kostnad helt förhindras, att den såvitt möjligt minskas.
På grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå ett tillägg till första stycket av förevarande 33 &, enligt vilket i ansökning angående företag enligt 8 kap. ej behöver angivas fastighet, vilken av före- taget beröres allenast genom förorening som kan vållas av avloppsvatten. i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför (jfr även 10 kap. 38 €).
34 5.
I första stycket av denna paragraf, som handlar om förordnande av bi— trädande förrättningsman, stadgas för närvarande, att vid syneförrättning som avses i 32 å 3 mom. — d. v. s. rörande vattenregleringsföretag, som sker huvudsakligen för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vatten- kraft —— skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneför— rättning, som i 1 mom. sägs — d. v. s. rörande företag enligt 7 kap. —— så- som biträdande förrättningsman att deltaga i förrättningen förordnas person, som innehar dylik behörighet. Detta stadgande har i förslaget ändrats så, att det blir tillämpligt jämväl vid syneförrättning rörande sådant företag enligt8 kap. som huvudsakligen avser avledande av kloakvatten eller industriellt av- loppsvatten men tillika åsyftar torrläggning av mark. Härtill har jämväl an- setts böra fogas den bestämmelsen, att där eljest med hänsyn till företagets beskaffenhet finnes erforderligt, att biträdande förrättningsman förordnas, så skall ske.
38 å.
Enligt första stycket i förevarande paragraf har förrättningsmannen bland annat att om tid och ställe för syneförrättningen utfärda kungörelse, vari tillika de fastigheter, som företaget förmenas angå, skola namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geo— grafisk eller annan beteckning. Av skäl som anförts under 33 å ha de sak- kunniga föreslagit ett tillägg till paragrafen, enligt vilket det ej skall vara erforderligt att i kungörelse om företag enligt 8 kap. angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, som kan vållas av avlopps- vatten, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.
40 5.
Enligt nuvarande lydelsen av denna paragraf, jämförd med 8 &, gäller i fråga om syneförrättning enligt 32 å bland annat, att därest kungörelse rö- rande företaget utfärdats, förrättningsmannen skall avsända underrättelse om förrättningen till vederbörande sakägare. Sålunda åligger det honom att minst fjorton dagar före första sammanträdet under förrättningen i be- talt öppet brev eller brevkort ä posten avlämna underrättelse om tid och ställe för sagda sammanträde till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, och de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. På samma 12——383383
sätt skall dylik underrättelse avlämnas till känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för all— män flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag, där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts. Vidare skall underrättelse om förrättningen eller om visst sammanträde utsändas, då sak- ägare blir för förrättningsmannen känd först efter ovannämnda underrättel- sers utsändande m. m.
Nämnda uppräkning av företag, till vilka underrättelse skall sändas, har ansetts böra kompletteras med företag som avses i 8 kap.
43 och 44 åå.
Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 % —-— d. v. 5. företag enligt 3, 7 eller 8 kap. —— antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall enligt nuvarande lydelsen av 43 å avskrift av an- sökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsman- nen översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att fiskens upp— och nedgång eller eljest fiskeintresse icke kan röna inverkan av före- taget, skall meddelande härom skyndsamt lämnas till förrättningsmannen. I annat fall skall lantbruksstyrelsen förordna fiskeritjänsteman att under syneförrättningen till förrättningsmannen avgiva yttrande. Härjämte med- delas i 43 å bestämmelser om förfarandet i de fall, att sådant yttrande icke kan avgivas utan att undersökning på platsen äger rum.
I 44 & stadgas för närvarande beträffande företag som avses i 32 5 4 mom. — d. v. 5. företag enligt 8 kap. — att avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål skall översändas till ortens hälsovårdsmyn— dighet ävensom till förste provinsialläkaren i länet, som har att, om anled- ning därtill förekommer, hos länsstyrelsen göra anmälan om företaget för den åtgärd, som i fråga om förordnande av allmänt ombud enligt 42 & sista stycket eller eljest må ankomma på länsstyrelsen.
Enligt av de sakkunniga upprättat förslag till lag om tillsyn över vatten- drag, sjöar och andra vattenområden skall sådan tillsyn utövas ur hälso— vårdssynpunkt av en myndighet, benämnd den sanitära tillsynsmyndigheten samt ur fiske- och naturskyddssynpunkt av en särskild fisketillsynsmyndig- het. För att bereda vederbörande tillsynsmyndighet tillfälle att följa syne- förrättning enligt 8 kap. torde det vara lämpligt att förrättningsmannen åläg- ges att, såframt ej fråga allenast är om grunderna för delaktighet i dylikt företag, utan dröjsmål avsända avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till den av nämnda tillsynsmyndigheter, vilkens verksamhets- område företaget huvudsakligen berör. Stadgande härom har intagits i 44 5 Det bör därefter ankomma å myndigheten i fråga att följa ärendet enligt närmare föreskrifter i de författningar, där myndighetens åligganden reg- leras.1
1 Jfr sid. 218 ff.
Ehuru vederbörande tillsynsmyndighet sålunda skall underrättas om före— tag enligt 8 kap., torde det dock vara lämpligt, att även vederbörande hälso- vårdsmyndighet och förste provinsialläkare alltjämt erhålla kännedom om förrättningen. Enligt förslaget skall fördenskull avskrift av kungörelsen översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provin51alläkaren i lä- net. Vad i paragrafen för närvarande föreskrives om skyldighet för förste provinsialläkaren att vid behov göra anmälan till länsstyrelsen har, med hän— syn till den befattning med ärendet, som skall åvila vederbörande tillsyns— myndighet, ansetts böra utgå.
Därest 44 å ändras i enlighet med vad ovan angivits, torde skyldigheten att enligt 43 & underrätta lantbruksstyrelsen kunna inskränkas till mål som avsesi 32 5 1—3 mom., d. v. s. företag enligt 3 och 7 kap.
48 å.
I denna paragraf regleras frågan om återkallelse av ansökan. Enligt första stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse skall sökande, som vill återkalla sin ansökan, göra det skriftligen hos förrättningsmannen, innan förrättningen avslutas. Detta stadgande har i tillämpningen visat sig mindre tillfredsställande. Det förhåller sig nämligen i praktiken så, att en sökande ofta först genom synemännens slutliga utlåtande i ärendet får en överblick över företagets omfattning och en tillförlitlig uppfattning av den kostnad, som efter fördelning med andra deltagare i företaget kommer att åvila honom. Det har därför framstått såsom obilligt, att han i och med förrättningens avslutande skall vara avskuren från möjlighet att återkalla ansökningen. Erinras må, att med ställningen som sökande följer flera be— tydelsefulla rättsverkningar vid ett genomförande av företaget, så t. ex. skyl- dighet att vidkännas kostnader, som överskjuta värdet av för annan be— räknad båtnad, och skyldighet att till företaget förskjuta bidrag, för vilket annan delägare i företaget är bidragsskyldig först då båtnaden tages i an- språk m. mf Enligt 10 kap. 82 å i gällande lag anses som sökande till för— rättning enligt 32 % ej allenast den som sökt förrättningen utan även den som i föreskriven ordning förenat sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, vilken föranlett större anläggning än sökanden äs- kat (jfr 82 å i förslaget).
På grund av det anförda vilja de sakkunniga föreslå, att återkallelse av en ansökan må äga rum även efter det en förrättning avslutats. Återkallelse kan i sådant fall dock icke äga rum hos förrättningsmannen utan torde böra få ske hos vattendomstolen på sätt och inom tid som är stadgad för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande. Stadgande härom har intagitsi första stycket av paragrafen. De sakkunniga vilja framhålla, att stadgandet lärer bliva analogt tillämpligt, därest vatten-domstolen ändrar ett syneutlåtande till nackdel för sökande. Återkallande torde sålunda i dylikt fall kunna ske genom fullföljd av talan till vattenöverdomstolen.
_1 Det förtjänar anmärkas. att genomförandet av ett medgivet företag icke lärer kunna fram- tvmgas såframt samtliga sökande äro ense om att avstå därifrån.
Första stycket i 48 5 innehåller för närvarande även föreskrift, att där ej annan sakägare skriftligen förklarar sig vilja fullfölja ansökan som återkal- lats, förrättningen skall inställas och frågan vara förfallen. Detta stadgande har i förslaget uteslutits ur paragrafen. I stället har i 58 % första stycket intagits en bestämmelse, att om sökande återkallar ansökningen hos förrätt- mngsmannen och annan sakägare vill inträda i sökandens ställe, detta skall ske skriftligen och vitsordas medelst synemännens påskrift å handlmgen. Särskilt stadgande om att förrättningen skall inställas och frågan vara för- fallen, därest annan sakägare icke inträder i sökandens ställe, har ansetts obehövligt. '
I andra stycket av 48 & meddelas regler beträffande frågan, huruvida en eller flera sökande utan övriga sökandes samtycke må för sin del återkalla ansökningen. Härom gäller för närvarande, att om sökandena äro flera, får , ej utan samtligas medgivande återkallelse ske, utan så är att beträffande | företag enligt 3 eller 7 kap. kostnaden av synemännen beräknas uppgå till , mer än nio tiondelar av den upp-skattade båtnaden av företaget; dock att | härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för vilken enligt 3 kap. 6 å och | 7 kap. 29 & bidragsskyldighet till företaget inträder först då båtnaden tages | i anspråk. Av lagrummet framgår, att beträffande företag enligt 8 kap. för— | budet mot återkallelse från en av flera sökan-de utan de övrigas samtycke är undantagslöst. De sakkunniga ha ansett en ändring i denna del påkallad samt vilja föreslå en regel, enligt vilken i fråga om företag enligt 8 kap. åter- kallelse, där sökandena äro flera, ej må ske utan samtligas medgivande, med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med hän- | syn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yrkande | under förrättningen blivit väsentligt utvidgat. Avser företaget såväl avledan- de av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten som torrläggning av mark, har emellertid ansetts att, såvitt företaget avser sistnämnda ändamål, i fråga om återkallelse bör gälla samma bestämmelse som nu är stadgad i fråga om företag enligt 7 kap.
Sker återkallelse av någon eller några av sökandena, skall enligt tredje | stycket i 48 å den eller de övriga fortfarande vara att anse såsom sökande. | Detta stycke är oförändrat i förslaget.
51 %.
I denna paragraf stadgas för närvarande, att, där fråga är om avledande av kloakvatten, synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav såvitt möj- ligt minskas. Vidare stadgas, att synemännen skola noga iakttaga de sär- skilda föreskrifter, som i nyssnämnda hänseende må ha meddelats vid pröv- ning i därför stadgad ordning. Där prövning, som nu nämnts, ej skett och frågan om kloakledningens sträckning eller beskaffenhet icke lämpligen kan avgöras utan föregående sådan prövning, skall förrättningen inställas i av- bidan på sagda hinders undanröjande.
L
I stället för förstnämnda föreskrift stadgas i förslaget, att där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att olägenhet genom förorening förebygges eller, om sådan olägenhet ej kan utan oskälig kostnad helt förhindras, att den såvitt möjligt minskas. Vad nu sagts skall av synemännen iakttagas ex officio. Det nuvarande stadgandet om iakttagande av särskilt medde- lade föreskrifter har i förslaget uteslutits. Det tillkommer nämligen syne- männen att besluta i detta hänseende. Syneförrättningen kan för övrigt di— rekt avse att erhålla ändring i äldre bestämmelser. Uppenbart torde ävem vara, att det nuvarande stadgandet om inställande av förrättningen i avbi— dan å föroreningsfrågans prövning skall utgå.
53 5.
I andra stycket av paragrafen stadgas för närvarande att om, innan syne— förrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ny syneförrättning varder anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vat— tenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman ofördröjligen göra anmälan härom hos länsstyrelsen. Denna myndighet skall enligt paragrafens tredje stycke företaga vissa åtgärder för förordnande av förrättningsman att jämte gode män handlägga frågan, huruvida åt någotdera av företagen bör lämnas företräde eller huru eljest lämpligen bör förfaras. Fjärde stycket av para— grafen innehåller stadgande om behandlingen av fråga, som nu sagts, därvid bland annat föreskrives, att synemännens utlåtande skall underställas vat- tendomstolens prövning.
Med det innehåll 8 kap. i förslaget fått kan uppenbarligen konkurrens uppstå mellan företag enligt detta kapitel och ett företag, som avser vatten- reglering eller vattenavledning m. 111. De regler, som meddelats i andra, tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf om behandling av fråga rörande företräde mellan olika företag enligt 3 eller 7 kap., torde fördenskull böra äga tillämpning jämväl i fråga om företag enligt 8 kap.
55 5.
I denna paragraf förutsättes, att, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, anhängiggöres hos vattendomstolen jämlikt stadgande i 11 kap. eller hos länsstyrelsen i den ordning som om syneförrättning rörande före— tag enligt 6 kap. är föreskriven. l dylikt fall ankommer det på vattendom— stolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter under- ställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens förhål— lande till varandra. Innan dylikt besked lämnats, må ej meddelas slut- ligt utlåtande rörande det företag SOm avses med förstnämnda syneförrätt- ning.
Ifrågavarande bestämmelser ha ansetts böra äga tillämpning jämväl i fråga om företag enligt 8 kap.
58 %.
Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse gäller, att om en eller flera sakägare vilja förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, detta skall göras skrift- ligen och att handlingen skall vitsordas medelst synemännens påskrift. Så- som förut framhållits ha de sakkunniga ansett, att förklaring av någon, att han vill träda i sökandens ställe, jämväl skall nämnas i lagrummet och att i fråga om sådan förklaring böra gälla samma föreskrifter, som om förkla- ring, varigenom någon förenar sig med sökanden. |
I paragrafen i fråga torde härjämte böra upptagas vissa särskilda be— ! stämmelser med hänsyn till möjligheten av yrkande om utvidgning av före- tag enligt 8 kap. Enligt gällande lag torde det förhålla sig så, att, om un- der en förrättning finnes lämpligt eller nödvändigt att utvidga förrättningen | utöver den ursprungliga planen, frågan härom kan prövas av synemännen | utan någon föregående ny ansökan till vattendomstolen eller länsstyrelsen. * Man torde dock böra göra den inskränkningen, att det alltjämt måste kunna anses vara fråga om huvudsakligen samma företag, enär eljest förrättnings— mannens förordnande näppeligen längre kan vara gällande. Beträffande företag enligt 8 kap. märkes, att i fråga om ett företag, som ursprung- ligen avsett allenast t. ex. avledande av kloakvatten, lätt kan kom- ma att framställas yrkande, som föranleder att företaget bör avse jämväl torrläggning av mark. Vidare kan ett företag om torrläggning enligt 7 kap. tänkas böra utvidgas till att avse avledande av kloakvatten och fördenskull böra hänföras under 8 kap. Enligt de sakkunnigas mening är det överflödigt att för ifrågavarande fall kräva en ny ansökan för att för- rättningen skall få fortsätta. Huruvida utan stöd av särskilt stadgande sådana utvidgningar som nyss nämnts kunna vidtagas, torde emellertid kun- na bliva föremål för tvekan. Ett stadgande torde fördenskull böra med- delas, varav framgår att så må ske. Detta synes så mycket mindre förenat med betänkligheter som utlåtandet vid syneförrättningen i dylika fall enligt förslaget skall underställas vattendomstolens prövning. I enlighet med vad nu anförts har i paragrafen upptagits en bestämmelse, att yrkande om ut- vidgning av företag, som i paragrafen avses, d. v. 5. företag enligt 3, 7 eller 8 kap., må av förrättningsmannen upptagas till prövning utan föregående ansökan ändå att därmed avses att syneförrättning för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten skall avse båda ändamålen. De sakkunniga ha icke förbisett, att bestämmelsen givits en sådan lydelse, att ramen för det ursprungliga företaget kan komma att överskridas i väsent— lig grad. Det torde dock icke föreligga tillräckliga praktiska skäl att stadga någon inskränkning i detta hänseende. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att bestämmelsen icke är tillämplig om det icke längre kan sägas
vara fråga om »utvidgning av företaget» utan om ett nytt företag. Vidare mä erinras, att företagets utvidgning kan föranleda att enligt 34 å biträ- dande förrättningsman skall förordnas. I så fall torde det utan särskilt stadgande ankomma på förrättningsmannen att göra anmälan härom hos länsstyrelsen.
Om yrkande framställes, att företag som avser allenast torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten skall avse båda ändamålen, torde det— samma böra kungöras på sätt i 38—44 åå stadgas. Detta innebär bland an- nat, att om yrkandet går ut på, att syneförrättning, som förut ej gällt avle- dande av kloakvatten, skall avse jämväl detta ändamål, underrättelser en- ligt 44 & böra avsändas till vederbörande tillsynsmyndighet m. fl.
I förevarande paragraf torde slutligen — ehuru säkerligen av ringa prak— tisk betydelse — böra upptagas stadgande, att vad i paragrafen sagts om avledande av kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga om av- ledande av industriellt avloppsvatten.
64 %.
Enligt nuvarande lydelsen av första stycket i paragrafen skall bland an- nat ersättning, som till följd av företaget tillkommer sakägare för förlust, skada eller intrång, i brist på överenskommelse bestämmas av synemännen enligt de i 9 kap. stadgade grunder. Viss särskild föreskrift skall dock gälla, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring.
Då såsom förut framhållits ersättning för olägenhet på grund av förore- ning genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt förslaget som regel'ej skall bestämmas på förhand, har det varit erforderligt att vidtaga en jämkning av förstnämnda stadgande i paragrafen.
67 &.
Enligt första stycket i paragrafen skola synemännen, sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor bli- vit utredda, upprätta utlåtande angående företaget. Bestämmelsen är oför- ändrad i förslaget.
I andra stycket av paragrafen stadgas bland annat, att i synemännens utlåtande angående företaget skola bestämmas avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 &, ävensom avgift enligt 2 kap. 10 %, där sådan bör utgå. De sakkunniga vilja erinra, att under 8 kap. 34 å i förslaget upptagits stadgande om fiskeavgift, då utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vederbörande recipient kan antagas medföra avsevärt men för fiske. En hänvisning till sistnämnda lagrum har införts i förevarande stycke av 67 %.
Tredje stycket av 67 5 innehåller föreskrifter angående kostnadsfördel- ningslängd för de fall, då två eller flera med skilda andelar taga del i ett företag. Härvid stadgas för närvarande, att i längden skall upptagas såväl den å varje strömfall eller fastighet belöpande anparten i kostnaden för före- taget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med
delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget be- räknats. I fråga om företag enligt 8 kap. kan samhälle vara delägare i företaget. Med hänsyn härtill torde nyssnämnda bestämmelse böra jämkas något.
Såsom förut framhållits innebär förslaget i fråga om fördelningen av kost- , nad för kloakledningsföretag med två eller flera delägare, att — bortsett från vissa fall som avses i 8 kap. 15 å _ delägare skall bidraga allenast till kost- ] naden för sådan del av ledningen, som är avsedd att nyttjas av honom. Därest delägare på skilda ställen inleda sitt kloakvatten i en gemensam led- ning, skall således som regel kostnaden för olika sträckor av ledningen sär- skilt fördelas.1 Särskilt i fråga om ledning för såväl avledande av kloak- vatten som torrläggning av mark kan ock tänkas att anläggningskostnaden för viss delav företaget skall fördelas på särskilt sätt. Förut har även på- pekats, att fördelningen av kostnad för skötsel och underhåll av gemensam ledning kan komma att avvika från den fördelning, som fastställts för an- läggningskostnaden. På grund av vad nu sagts har i förevarande stycke av 67 & ansetts böra upptagas en erinran, att därest anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll skall för— delas på särskilt sätt, detta skall tydligt angivas i kostnadsfördelningsläng- den.
I sagda längd skall vidare enligt ifrågavarande stycke i paragrafen för varje delägare anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 % att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Beträffande detta stadgande har i förslaget vidtagits en mindre jämkning med hänsyn till att något visst båtnadsvärde icke ligger till grund för delaktigheten i företag rörande av- ledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.
Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 5 rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall anteckning härom ske i längden. Den härom meddelade bestämmelsen har ansetts böra utvidgas att omfatta jämväl det fall att motsvarande medgivande i lämnas enligt 8 kap. 16 å i förslaget.
68 %. Enligt 39 5 skall aktförvarare förordnas, då fråga är om företag som avses i 32 ?; 2 och 3 mom. — d. v. s. vattenregleringsföretag —— eller om annat företag, som är av större omfattning. Har så skett, skall förslag till utlå- tande, som i 67 & sägs, jämte därtill hörande handlingar m. ni. så snart ske kan i bestyrkt avskrift av förrättningsmannen översändas till vederbörande aktförvarare. Vidare skall underrättelse om förslagets framläggande m. m. införas i den eller de ortstidningar, som bestämts för införande av kungö- relser angående företaget. Enligt 69 & äger den, vars rätt kan vara beroende
1 Jfr sid. 126.
av företaget, att hos förrättningsmannen göra invändning mot förslaget inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen om förslaget varit senast införd i tidning. I dessa bestämmelser har någon ändring ej föreslagits. Däremot ha de sakkunniga funnit det önskvärt, att, därest fråga är om företag enligt 8 kap., den tillsynsmyndighet som enligt 44 5 första stycket erhållit avskrift av ansökningshandlingarna jämväl erhåller avskrift av förslaget till utlå- tande.
74 &.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om skyldighet för förrättnings- mannen att, sedan utlåtande meddelats, översända avskrift av utlåtandet med därtill hörande handlingar till aktförvarare eller, om sådan ej förordnats, till annan i orten boende pålitlig person, som av synemännen utsetts att mottaga handlingarna. Till paragrafen har i förslaget fogats stadgande, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av utlåtandet skall översändas till tillsynsmyndighet som enligt 44 5 första stycket erhållit avskrift av an— sökningshandlingarna.
77 g.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om förnyad uppskattning i vissa fall utav värdet av båtnad genom torrläggning av mark i fråga om företag, som avses i 32 & 1—3 mom., har ansetts böra utvidgas till att gälla jämväl företag för såväl avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten som torrläggning av mark.
79 &.
Enligt tredje stycket i denna paragraf är delägare icke berättigad till er- sättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sak- _ ägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättningi målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför.
De sakkunniga ha i det föregående uttalat, att sakägare, som kunde an- tagas bliva berörda av ett företag enligt 8 kap. allenast genom förorening, i allmänhet icke skulle behöva kallas till syneförrättning, enär ersättning för olägenhet genom förorening i allmänhet enligt förslaget icke skall bestämmas på förhand och andra bestämmelser i förslaget innebure erforderliga garantier att vederbörliga åtgärder till motverkande av förorening ändock bleve iakt- tagna. Det kan emellertid tänkas, att det oaktat till följd av ärendets kun- görande i tidningarna m. m. t. ex. ett stort antal fiskeägare komma att in— ställa sig. Härav skulle kunna följa, att sökandena på grund av bestäm- melserna i förevarande paragraf komme att åsamkas betydande utgifter i ersättning för motparternas kostnader, oaktat den talan dessa motparter kunna löra i allmänhet icke kan leda till något positivt resultat. Detta torde böra undvikas. Å andra sidan torde gottgörelse böra utgå, om sökanden föranlett inställelsen genom yrkande om fastställande av ersättning till sak-
ägaren för olägenhet genom vattenförorening eller eljest föroreningsfrågan för sakägaren varit av särskild betydelse. Med hänsyn härtill vilja de sak- kunniga föreslå att till tredje stycket fogas ett nytt stadgande, enligt vilket ifråga om företag enligt 8 kap. sakägare, som fört talan allenast med hän- syn till befarad olägenhet genom förorening, skall vara berättigad till gott— görelse som i lagrummet sägs endast såframt sökanden framställt yrkande som nyss nämnts eller det eljest varit av särskild betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.
80 &.
Första stycket i denna paragraf innehåller bland annat stadgande om den slutliga fördelningen av förrättningskostnad och kostnad för gottgörelse åt sakägare, som icke är delägare i företaget, för bevakande av hans rätt. För nämnda fördelning skola enligt stadgandets nuvarande lydelse gälla ena- handa grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att förstnämnda kostnader skola fördelas utan hänsyn till sådan begräns- ningi delaktigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 5 samt 7 kap. 27 och 28 åå. Då enahanda begränsning i delaktigheten, som den i 7 kap. 28 & omförmälda, enligt 8 kap. 16 å i förslaget kan förekomma vid företag enligt sistnämnda kap., har nu förevarande stadgande ansetts böra hänvisa jämväl till nämnda paragraf i 8 kap.
82 %.
Enligt den nuvarande lydelsen av denna paragraf anses i 10 kap. såsom sökande till förrättning angående företag enligt 3, 7 eller 8 kap. ej allenast den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 å stadgar förenat sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, vilken föranlett större anläggning än sökanden äskat. I anslutning till den ändring som de sakkunniga föreslagit beträffande 58 & torde nu ifrågavarande lag- rum böra ändras så, att med sökande uttryckligen jämställes den, som in- trätt i stället för en sökande, vilken hos förrättningsmannen återkallat an- sökningen. Härjämte har avfattningen av paragrafen jämkats något i syfte att med sökande jämställa även den som genom yrkande om utvidgning av företag i annat syfte än att vinna ökad båtnad föranlett större anläggning än sökanden äskat.
11 KAP. Om domstolar och rättegång i vattenmål.
Av vad de sakkunniga förut i olika sammanhang anfört framgår, att frå- gor, som avses i 8 kap. 38 &, kunna komma under vattendomstols prövning antingen genom upptagande till omedelbar handläggning av ansökan som där sägs eller efter syneförrättning enligt 10 kap., då enligt förslaget städse underställning skall äga mm. I överensstämmelse med vad under 10 kap.
framhållits må erinras att, enligt vad de sakkunniga anse sig kunna förut- sätta, ärenden angående bestämmande av villkoren för avledande av kloakvat- ten från större samhällen eller för avledande av avloppsvattnet från större industriföretag så gott som undantagslöst torde komma att handläggas så- som ansökningsmål (d. v. 5. av vattendomstolen såsom första instans). För övrigt må nämnas, att i 8 kap. upptagas även vissa andra ärenden än de i 38 & angivna som skola anhängiggöras genom ansökan till vattendomsto- len (jfr t. ex. 43 och 44 åå). Frågor om avledande av kloakvatten eller in- dustriellt avloppsvatten kunna enligt förslaget även föranleda talan, som skall anhängiggöras genom stämning till vattendomstolen.
De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande domstolar och rätte- gången i olika slag av vattenmål torde i allmänhet vara väl ägnade att till- lämpas jämväl i mål som avses i 8 kap. Ett antal mindre jämkningar torde dock böra vidtagas. De viktigaste av dessa ändringar avse vattendomstolarnas sammansättning i fråga om vattenrättsingenjörerna samt frågan om utseende av vattenrättsnämndemännen. I sistnämnda avseende åsyftar förslaget att även städer, som ej lyda under landsrätt, skola ha att utse vattenrättsnämn- demän. Vidare må nämnas, att de sakkunniga vilja föreslå vissa ändringar av bestämmelserna om kungörande av ansökan till vattendomstolen m. m. i av- sikt att förbilliga och förenkla förfarandet ävensom att begränsa antalet sakägare som behöver inkallas till vattendomstolens sammanträde.
2 &.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om vattendomstols sammansätt- ning. Härom gäller för närvarande, att vattendomstol skall bestå av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vatten- rättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän, dock att domstolen under vissa förutsättningar kan vara domför med allenast den ene av vattenrätts— ingenjörerna. Vattenrättsingenjörerna skola enligt vad i lagrummet angives vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna mån, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i fråga om torrläggning av mark.
De sakkunniga ha förut anfört, att det kan visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera vattenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Att på förhand bedöma i vad mån behov i sådant avseende kommer att föreligga är knappast möjligt. I en viss ut- sträckning kan givetvis tillgång till erforderlig sakkunskap i dylika frågor beredas genom anlitande av särskilda experter. Det torde dock komma att bliva erforderligt att till vattendomstolarna i någon mera stadigvarande form knyta särskild arbetskraft med uppdrag huvudsakligen att ägna sig åt mål som avses i 8 kap. Svårigheten att beräkna antalet sådana mål och arbetet med desamma synes emellertid tala för att med en mera definitiv lösning av frågan får anstå till dess någon tids erfarenhet vunnits samt att tillsvi- dare särskilda experter i mån av behov anlitas. Redan i nu förevarande
sammanhang torde dock genom en mindre ändring av 2 5 i 11 kap. böra: öppnas möjlighet att framdeles i stället för någondera av vattenrättsingen- jörerna med nu föreskriven kompetens insätta en ingenjör med särskild sak- kunskap i föroreningsfrågor. Härvid lärer även böra beaktas, att ett dylikt utbyte kan vara praktiskt jämväl i grundvattenmål. Sakkunskap i grund- vatten- och föroreningsfrågor är för övrigt ej sällan förenad på en hand, varför det väl kan tänkas att, om med hänsyn till de nya föroreningsmå- len en eller flera vattenrättsingenjörer komma att anställas, de kunna bliva att tillgå även för grundvattenmål. Sagda ändring torde böra vidtagas på det sätt att den nuvarande bestämmelsen, att den ene vattenrättsingenjören skall vara sakkunnig särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor om torrläggning av mark, får utgå. Bestämmelser, hur sak— kunskapen skall vara fördelad å de vattenrättsingenjörer, vilka skola vara anställda vid vattendomstolarna, synas lämpligen kunna meddelas i den stadga för vattendomstolarna, som utfärdas i administrativ ordning.
I övrigt torde böra vidtagas vissa mindre redaktionella jämkningar av pa— ragrafen.
4 5.
Enligt gällande lag utses vattenrättsnämndemän, två för varje tingslag som utgör en domsaga samt en för varje annat tingslag, på det sätt som om ut- seende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat, dock att domhavanden föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrättning röst- rätt tillkommer envar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad. Av 6 kap. 16 å i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad torde framgå, att stad som lyder under landsrätt deltager i val av ägodelningsnämn- deman och följaktligen även i val av vattenrättsnämndeman. Stad med egen jurisdiktion äger däremot icke deltaga i val av vattenrättsnämndeman.
Med hänsyn till den stora betydelse som lagstiftningen om vattenförore- ning har för städerna torde även för städer, som ej lyda under landsrätt, böra utses vattenrättsnämndemän, som kunna kallas att deltaga i ärenden, där kännedom om städernas förvaltningsförhållanden m. m. är av betydel- se. I detta hänseende har ansetts höra stadgas, att i stad, som ej lyder un- der landsrätt, skall av stadsfullmäktige utses en vattenrättsnämndeman. Här— jämte har paragrafen ansetts böra undergå vissa mindre jämkningar av huvudsakligen redaktionell innebörd.
5 %.
I tredje stycket av ifrågavarande paragraf stadgas, att om vattendomsto- len enligt vad i 2 5 sägs är beslutför med allenast den ene av vattenrätts— ingenjörerna, skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den av dem, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne, varom fråga är. Stadgandet har i anslutning till av de sakkunniga föreslagen ändring av 2 å undergått en mindre redaktionell jämkning.
I denna paragraf uppräknas de olika slag av mål som skola prövas av vattendomstol (vattenmål). De indelas i ansökningsmål, stämningsmål, be- svärsmål och underställningsmål.
Bland ansökningsmålen har i förslaget, såsom punkt 18, upptagits ansö— kan jämlikt 8 kap. 38 å första stycket om prövning, utan förutgången syne- förrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses i 8 kap. Vi— dare har under punkt 19 såsom ansökningsmål upptagits ansökan om till- lämpning av de i 8 kap. 43 å andra stycket och 44 å meddelade bestäm— melser.
Bland stämningsmålen har under punkt 46 upptagits talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd till motverkande av olägen- het genom utsläppande därav. Vidare har under punkt 47 upptagits talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om ersättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts, under punkt 48 talan om ansvar för det sådant avloppsvatten avledes utan föregången prövning enligt vattenlagen eller i strid mot vattendomstolens beslut, under punkt 49 talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om bestämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 & samt under punkt 50 talan om tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 å andra stycket. Härjämte har punkt 22 kompletterats med en hänvisning till 8 kap. 26 å.
Genom ovannämnda tillägg torde ha klarlagts, i vilken ordning olika frå- gor rörande avloppsvatten, varom i 8 kap. förmäles, skola behandlas av vattendomstol. Till undanröjande av missuppfattning må emellertid anmär- kas att, därest den, som efter vattendomstols prövning utsläpper kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, vill jämlikt 8 kap. 40 & första stycket eller 8 kap. 41 å första stycket erhålla ändring i villkoren därför, sådan talan är att hänföra till ansökningsmål som avses i punkt 18 i förevarande para— graf. Talan, som av annan väckes i sådant hänseende, skall däremot enligt punkterna 46 och 47 i paragrafen anhängiggöras genom stämning.
21 5.
I andra stycket har hänvisning till 17 & 21 och 39 ändrats till att avse 17 g 22 och 40, vilka punkter motsvara de nuvarande punkterna 21 och 39.
26 &.
Hänvisning till 17 g 1 20 har ändrats till att avse 17 & 1—21, varige- nom de nya ansökningsmålen enligt 8 kap. jämväl komma att omfattas.
27 å. ' Enligt 1 mom. första stycket av denna paragraf skall ansökan om pröv— ning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske, vara
åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar samt inne— hålla de upplysningar vilka erfordras för bedömande av det tillämnade fö- retagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Särskilt skola så full- ständigt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, vilka företaget an- går, vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden för- menar böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. Enligt andra stycket av 1 mom. skall i fråga om ansökan enligt nuvarande punkterna 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. De sakkunniga vilja föreslå, att andra styc- ket ändras så att det kommer att omfatta även de ansökningsmål enligt 8 kap. 38 & första stycket, som avses i den nya punkt 18. Härvid torde emel- lertid av skäl, som anförts under 10 kap. 33 %, böra stadgas det undantaget, att vid ansökan enligt 17 g 18 ej skall vara erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, som kan vållas av avloppsvatten, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning härför.
I fråga om 4 mom. har hänvisning i första stycket till 17 5 19 ändrats till att avse 17 % 20, som motsvarar den nuvarande punkt 19. I andra stycket har hänvisning till 17 & 20 ändrats till att avse 17 & 21, som mot— svarar den nuvarande punkt 20.
29 &.
I denna paragraf stadgas nu bland annat att i mål, som avses i 27 g 1, 2 och 3 mom., samtliga ansökningshandlingar skola ingivas i fem samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Är fråga om företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, skall efter vattenrättsdo— marens beprövande ytterligare ett eller flera exemplar ingivas. ,
Det antal exemplar som föreskrivits för mål, vilka avses i 27 å 1—3 3 mom., torde ofta bliva otillräckligt i mål angående ansökan enligt 8 kap. 38 ?; första stycket. Med hänsyn härtill och då sagda antal även Ii andra fall, som avses i nämnda moment, visat sig alltför snävt tilltaget, torde ! stadgandet böra ändras så, att i de fall, som avses i samma moment, an- sökningshandlingarna städse skola ingivas i minst sex exemplar, vilket i all- mänhet lärer bliva tillfyllest. Härjämte torde vattenrättsdomaren höra till- erkännas befogenhet att städse, där så finnes erforderligt, föreskriva, att yt— terligare ett eller flera exemplar skola ingivas.
32 5.
I tredje stycket har hänvisning till 17 & 1—12, 17, 19 och 20 ändrats till att avse 17 5 1—12, 17, 18, 20 och 21, varigenom den kommit att om- fatta jämväl ansökningsmålen enligt 8 kap. (De nya punkterna 20 och 21 motsvara nuvarande punkterna 19 och 20.) I sagda stycke har vidare vid- tagits en mindre redaktionell följdändring av ordalagen. *
l l i » | i | | 1 |
I sjätte stycket har hänvisning till 17 % 14 och 18 ändrats till att avse 17 g 14 och 19, av vilka punkt 19 med viss förut angiven ändring motsva- rar nuvarande punkt 18.
33 5.
I första stycket har hänvisning till 17 5 1—12 samt 17, 19 och 20 (på samma sätt som i 32 &) utvidgats till att avse 17 & 1—12 samt 17, 18, 20 och 21. Vidare har hänvisning till 17 5 18 ändrats till att avse 17 få 19, vilken punkt med viss förut angiven ändring motsvarar nuvarande punkt 18. I fråga om kungörande av ansökan rörande företag enligt 8 kap. har i förhållande till andra ansökningsmål meddelats den undantagsbestäm- melsen, att kungörelsen ej skall införas i allmänna tidningarna. Det kan härvid anmärkas, att de sakkunniga med företag enligt 8 kap. ej avse före- tag, som åsyftas i 8 kap. 26 å och som skola prövas enligt 2 kap. I första stycket har vidare vidtagits en mindre redaktionell följdändring av orda- lagen.
I andra stycket har hänvisning till 17 ä 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14 eller 15 utvidgats att omfatta jämväl den nya punkt 18.
36 %.
Enligt första stycket av denna paragraf skall i mål som avses i 27 % 1 mom., där fråga ej allenast är om vattentäkt, ett exemplar av ansöknings- handlingarna sändas till lantbruksstyrelsen. I detta stadgande har ansetts böra göras den ändringen, att sagda undantag beträffande mål om vatten- täkt skall utsträckas till att avse jämväl mål om företag enligt 8 kap. I före- varande lagrum har i stället såsom sista stycke intagits föreskrift, att i mål om företag enligt 8 kap. vad i 10 kap. 44 å i förslaget är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Enligt sistnämnda lagrum skall avskrift av an- sökningshandlingarna jämte kungörelsen sändas till endera av de av de sakkunniga föreslagna centrala tillsynsmyndigheterna, varjämte avskrift av kungörelsen skall tillställas ortens hälsovårdsmyndighet och förste provin— sialläkaren i länet.
37 &.
Enligt första stycket i denna paragraf skall ansökan, som berör allmän farled och vissa andra företag, delgivas det organ som företräder sådant företag. Bestämmelsen har ansetts böra utvidgas till att omfatta jämväl företag enligt 8 kap. med särskild syssloman eller styrelse.
I fjärde stycket har hänvisning till 17 g 19 ändrats till att avse 17 €; 20, som motsvarar nuvarande punkt 19. I femte stycket har hänvisning till 17 €; 20 ändrats till att avse 17 % 21, som motsvarar nuvarande punkt 20.
45 å.
Enligt 3 mom. i paragrafen gäller för närvarande, att om vid undersök- ning, som i paragrafen avses, i mål rörande vattenreglering en eller flera
strömfallsägare eller en eller flera markägare vilja förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad båtnad däråt gives större omfattning än sökanden äskat, detta skall göras skriftligen samt att hand- lingen skall vitsordas medelst undersökningsförrättarens påskrift och över- sändas till vattenrättsdomaren. Stadgandet torde böra utvidgas att gälla jämväl företag enligt 8 kap., därvid stadgandets lydelse i övrigt torde böra jämkas i anslutning till 10 kap. 58 & första stycket i förslaget.
46 &.
Första stycket i denna paragraf medger vattenrättsdomaren att i mål som omförmälas i 17 ä 6, 13 och 15 medgiva vidtagande av erforderliga pro- visoriska åtgärder. En sådan möjlighet torde även böra stå öppen i mål som avses i 17 5 18, d. v. s. rörande företag som avses i 8 kap. Sagda styc- ke har ändrats i enlighet härmed.
Enligt andra stycket äger vattenrättsdomaren, om till skydd mot förore- ning av grundvatten tarvas, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, meddela provisoriska bestämmelser därom. [ anslutning till de nya bestämmelserna i 2 kap. 14 & sista stycket torde inskränkningen av nu förevarande bestämmelse till det fall att fara föreligger för förorening av grundvatten böra utgå.
47 %. Denna paragraf har undergått en redaktionell följdändring, föranledd av de sakkunnigas förslag till ändring av 32 5. Vidare har i överensstäm- melse med de sakkunnigas förslag till ändring av 33 % stadgats, att i fråga om företag enligt 8 kap. kungörelse ej behöver införas i allmänna tidning- arna.
56 5.
Enligt tredje stycket i denna paragraf gäller nu, att vad i 10 kap. 48 å andra stycket är stadgat om återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenreglering, då sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål stad- gade ordning. Bestämmelsen har ansetts böra utvidgas att omfatta jämväl ansökningsmål rörande företag enligt 8 kap.
59 5.
I denna paragraf torde böra intagas stadgande, att i fråga om företag som avses i 8 kap. avskrift av utslaget utan dröjsmål skall översändas till tillsyns- myndighet, som förut enligt vad i 36 Q är stadgat erhållit ett exemplar av ansökningshandlingarna.
62 å.
Enligt 3 mom. tredje stycket andra punkten skola i fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten i vattenregleringsföretag i tillämpliga
delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 &. Detta stadgande har utvidgats till att omfatta jämväl företag enligt 8 kap.
63 %.
Enligt första stycket i detta lagrum i dess nuvarande lydelse skall vatten- domstolen i sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering medgives, bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är om an- läggning för flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Stad- gandet har ansetts böra utvidgas att omfatta jämväl företag enligt 8 kap., därvid sådant företag jämställts med byggande i vatten m. m.
65 &.
Enligt första stycket i denna paragraf i dess nuvarande lydelse gäller att sökanden, ändå att hans talan bifalles, skall åläggas att gottgöra motpart så- dana kostnader å målet som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt, därvid emellertid meddelats en undantagsbestämmelse beträffande företag enligt 5 eller 6 kap. I andra stycket meddelas en särskild regel för det fall att svarandepart framställer obefogad invändning.
Såsom förut nämnts gäller enligt tredje stycket i 10 kap. 79 %, att delägare i ett företag enligt 3, 7 eller 8 kap. icke skall vara berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättning. Har annan sakägare måst Vid- kännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse härför. I fråga om företag enligt 8 kap. ha de sakkunniga föreslagit ett tillägg av innebörd att sakägare, som fört talan alle- nast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, skall vara berätti- gad till gottgörelse som nu sagts endast såframt sökanden framställt yr- kande om fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av särskild betydelse för sakägaren att bevaka sin rätt. Sagda bestämmelser torde böra äga motsvarande tillämpning, då ärende angå- ende företag enligt 8 kap. handlägges hos vatten—domstol såsom första instans.
67 5.
Denna paragraf medger vattendomstolen att förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft, dock allenast såframt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade be- stämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa tillämpas, säkerhet ställes hos länsstyrelsen för vissa ersättningar. Stad- gandet torde till en början böra ändras så, att vad däri föreskrives om stål- lande av säkerhet, när fråga är om meddelande av bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, utvidgas att gälla jäm- väl när fråga är om bestämmelser angående avledande av avloppsvatten, var- 13—383383
om i 8 kap. sägs. I samband med denna ändring har föreslagits, att med meddelandet av ä n (1 r ad e bestämmelser jämställes meddelandet av 11 y a bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden.
75 %.
Hänvisning i första stycket till 17 % 21—52 har ändrats till att avse 17 5 22—57, varigenom den kommer att omfatta jämväl stämningsmål rörande frågor som avses i 8 kap.
83 &.
Hänvisning i första stycket till 17 ä 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15 har ändrats till att omfatta jämväl den nya punkt 18 i nämnda paragraf.
Enligt andra stycket i paragrafen gäller, att om i stämningsmål vattendom- stolen eller om allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller av vattentäkt, och därefter göres ansökan, som i första stycket sägs, äger vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar. I anslut- ning till detta stadgande har i förslaget såsom tredje stycke införts en be- stämmelse att vad nyss sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vatten- domstol eller annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad sålunda föreskrivits. Med annan myndighet åsyftas hälsovårdsnämnd, länsstyrelse eller Kungl. Maj:t som kan ha meddelat förbud eller föreskrift som nyss sagt-s.
88 %.
Hänvisning till 17 & 1—12 samt 17, 19 och 20 har ändrats till att ay'se 17 % 1—12, 17, 18, 20 och 21 (jfr 32 och 33 åå).
91 5.
Iandra stycket av denna paragraf stadgas bland annat, att underställnings— mål skall företagas till avgörande å tid och plats som vattenrättsdomaren be- i stämmer och låter kungöra i närmare angiven ordning. I fråga om mål rö- rande företag enligt 8 kap. torde, därest nu sagda bestämmelse skall oför- ändrad gälla jämväl sådana företag, kunna uppkomma onödiga kostnader ävensom vållas onödig tidsutdräkt då besvär ej anförts över syneförrättning- en och någon anledning till anmärkning ej förekommer. För undvikande av sagda olägenheter vilja de sakkunniga föreslå att i dylika underställningsmål synemännens utlåtande må fastställas utan att kungörelse skett. Härigenom lärer det bliva möjligt för vattendomstolen att, utan kostnad för parterna, företaga inkomna underställningsmål enligt 8 kap., i vilka någon tvekan ej behöver råda, omedelbart efter besvärstidens utgång.
195 92 &.
Enligt nuvarande lydelsen av första stycket i paragrafen skall bland annat vad i 60 & första, andra och fjärde styckena stadgas beträffande ansöknings- mål äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål, dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 ä, 6 kap. 3 % 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå. Av dessa bestämmelser framgår bland annat, att vattendomstolen ej må ingå i bedömande av frågor rörande ersättning enligt 9 kap. i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande. Ett motsvarande stadgande har i förslaget upptagits under 8 kap. 38 &. I nu förevarande lagrum torde förty hänvisning böra ske jämväl till sistnämnda paragraf i 8 kap.
94 5.
I sista stycket av denna paragraf stadgas enligt dess nuvarande lydelse, att, Om beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. är av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 % rörande delaktig- heten i företaget upprättade längden, domstolen äger uppdraga åt förrätt- ningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut. Bestämmelsen har i förslaget utvidgats att omfatta företag enligt 8 kap.
95 %.
Enligt denna paragraf gäller bland annat, att om medgivande lämnas till torrläggningsföretag, som avses i 7 kap., skall sökanden erlägga viss avgift till vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Avgiften skall utgå efter båtnad med en och en halv för tusen av båtnaden. Avgift, som skulle uppgå till mindre belopp än 15 kronor, skall dock icke erläggas. Vad nu sagts torde böra gälla även företag enligt 8 kap., vilket avser förutom avle— dande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl torrläggning av mark, därvid avgiften bör beräknas å båtnad som vinnes genom torrlägg- ning. I övrigt har anledning icke funnits föreligga att föreskriva avgift be- träffande företag enligt 8 kap.
13 KAP. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.
I detta kap. torde allenast behöva vidtagas vissa smärre jämkningar av 8, 11 och 12 åå.
Enligt första stycketi 8 & äger överexekutor, om någon bygger i vatten eller anlägger vattentäkt utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och förhållandena finnas uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande i vattenlagen föregå, förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, ävensom, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen
skett. Enligt andra stycket i paragrafen må överexekutor meddela förbud och förordnande, som nu sagts, därest byggande i vatten eller annat i vatten- lagen avsett arbete, vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de beträffande arbetets utförande givna föreskrifter, såframt det ej är uppenbart, att genom de avvikelser som skett varken allmän eller enskild rätt kränkes. I tredje stycket föreskrives vidare, att vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan före- gången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.
Enligt de sakkunnigas mening bör vad i första och andra styckena av 8 % stadgas äga motsvarande tillämpning jämväl i det fall att någon i strid mot föreskrift, som av Kungl. Maj:t utfärdats jämlikt 8 kap. 37 & första stycket i förslaget, utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan föregången prövning enligt vattenlagen eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, utsläpper avloppsvatten i strid mot föreskrift som därvid meddelats. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket av 8 &.
De sakkunniga ha ej ansett, att handräckning enligt ifrågavarande para- graf bör medgivas för den händelse någon bryter mot förordnande, som ur naturskyddssynpunkt kan komma att meddelas enligt 8 kap. 37 å andra styc- _ ket. Det må erinras, att någon mera betydande olägenhet i fall som nu sagts l ej lärer kunna uppkomma genom att omedelbart ingripande enligt vatten- : lagen ej kan erhållas, enär enligt förordnande, som meddelats enligt första stycket av paragrafen, förprövning lärer komma att vara föreskriven i fråga om industrigrenar med mera skadligt avloppsvatten. Vid underlåtenhet att iakttaga sådant förordnande skall som nämnts handräckning kunna medgivas. Vidare må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden fisketillsynsmyndigheten äger hos länsstyrelsen påkalla ingripande mot ur naturskyddssynpunkt menlig förorening samt att länsstyrelsen, på sätt i hälsovårdsstadgan är föreskrivet, kan förordna om omedelbar verkställighet av sitt beslut.
Enligt 11 & straffas den som åsidosatt vissa bestämmelser i vattenlagen med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. De sakkunniga ha ansett att samma straff bör drabba den som mot föreskrift, som av Kungl. Maj:t medde- lats jämlikt 8 kap. 37 & första stycket, utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, innan frågan om erforderliga åt- gärder till motverkande av förorening blivit prövad enligt denna lag.
I 12 % stadgas bland annat straff för den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Samma straff torde böra stadgas för den som i strid mot förbud av vattendomstol utan erforderlig rening utsläpper avlopps-
vatten, varom i 8 kap. sägs, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller efter äläggande av vattendomstolen att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från vatten- domstolens beslut gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller en- skild rätt.
Övergångsbestämmelserna.
I övergångsbestämmelserna torde, efter det dag för den nya lagens ikraft- trädande angivits, först böra intagas stadgande, ätt genom den nya lagen upphäves 12 å i 1880 års vattenrättsförordning, i vad den ej förut blivit upp- hävd genom promulgationslagen till vattenlagen. Härvid bör uppmärksam— mas, hur det skall förfaras i ärenden som vid lagens ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse enligt nyssnämnda paragraf. För sådant fall torde böra stadgas, att länsstyrelsen skall pröva ärendet enligt vad i hälso- vårdsstadgan finn-es föreskrivet. Härvid må erinras, att enligt de sakkunnigas förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälso- vårdssynpunkt skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å länssty— relses prövning ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Vid den fortsatta hand- läggningen av ärende, somanhängiggjorts enligt 12 % vattenrättsförordning— en, kan således länsstyrelsen meddela beslut även ur sådan synpunkt, som sist sagts. Vad angår det fall, att vid den nya lagens ikraftträdande vid all- män domstol pågår rättegång om ersättning för skada, som orsakats av vat- tenförorening, torde några särskilda bestämmelser icke erfordras. Den dom- stol, vid vilken sådant mål rätteligen anhängiggjorts, lärer utan särskilt stadgande alltjämt vara behörig att handlägga och avdöma detsamma.
En fråga av stor praktisk vikt är vilken betydelse som bör tillerkännas beslut, SOm med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärder till motver- kande av vattenförorening. I detta hänseende torde för närvarande gälla att av länsstyrelse jämlikt 12 % vattenrättsförordningen, lika litet som jämlikt hälsovårdsstadgan meddelat beslut icke utgör hinder för meddelande fram— deles av ändrade bestämmelser. Detsamma torde gälla föreskrift om åtgärd till motverkande av vattenförorening som må ha meddelats vid syneförrätt- ning jämlikt 10 kap. 51 & vattenlagen.1 Vid sådant förhållande torde det icke heller kunna komma i fråga, att dylika beslut efter den nya lagens ikraft.- trädande skola kunna utgöra hinder för att ändrade bestämmelser meddelas i den ordning som hädanefter kommer att gälla. I övergångsbestämmelserna synes i anslutning till det nu sagda böra föreskrivas, att beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande av vatten- förorening, skall vara gällande intill dess annorlunda varder förordnat.
I 8 kap. i förslaget ha liksom i gällande lag meddelats bestämmelser om * bland annat rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till kloakled-
' Jfr 1910 års betänkande sid. 382.
ning, som planeras eller byggts av annan. Förslaget innehåller emellertid i flera hänseenden, såsom beträffande kostnadsfördelningen, för sådant fall bestämmelser som avvika från de nu gällande. Det torde icke böra komma i fråga att av denna anledning uppriva vad som blivit bestämt genom utlåtan- de som meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Fördenskull har i övergångsbestämmelserna ansetts böra intagas stadgande, att i fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelas före nya lagens ikraftträdande skall gälla vad i 8 kap. i dess nuvarande lydelse är stadgat. Även om ut- låtandet överklagas, skall sålunda äldre lag tillämpas. Skulle vid prövning enligt äldre lag i högre instans befinnas, att utlåtandet bör undanröjas och ärendet återförvisas till synemännen, lärer utlåtandet böra betraktas såsom
! |
obefintligt. I detta fall liksom då ärendet vid lagens ikraftträdande ej framskridit så långt att något utlåtande överhuvud meddelats, skall den nya lagen tillämpas.
Det torde böra uppmärksammas, att något tvång för sökandena till ett företag att utföra detsamma ej föreligger. De ha sålunda möjlighet att, efter avstående från genomförande av visst enligt äldre lag medgivet företag, ingå med ansökan om rätt att genomföra ett likartat företag, och förty få med företaget förenade frågor prövade enligt nya lagen.
I det föregående ha behandlats uppkommande frågor angående verkan av äldre beslut. Uppmärksamhet synes emellertid även böra ägnas de fall, då förorening från samhälle, fabrik eller annan inrättning faktiskt fortgått längre tid. Härvid kan tänkas att uppgörelse träffats med vederbörande enskilda sakägare. I sådan händelse torde dessa även enligt nya lagen vara uteslutna från rätt att föra talan om upphörande av föroreningen lika väl som från rätten att begära skadestånd. Å andra sidan är tydligt, att de föreslagna cen- trala tillsynsmyndigheterna icke genom en dylik uppgörelse äro berövade rätt att föra talan i anledning av föroreningen.1 Emellertid måste den om- ständigheten att uppgörelse skett med enskilda sakägare tagas i betraktande | vid bedömande enligt bestämmelserna i 8 kap., vilka åtgärder till mot- verkande av förorening som skäligen kunna fordras. Överhuvud torde det i tillämpningen bliva nödvändigt att i fråga om befintliga anläggningar taga hänsyn till rådande förhållanden och att anläggningen tillkommit vid en tid, då föroreningsfrågan allmänt ej ägnades tillräckligt beaktande. Förslaget ger emellertid utrymme för en sådan tillämpning som nu sagts. Några sär- skilda bestämmelser med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden torde därför ej erfordras.
Det må särskilt nämnas, att stadgandet i 8 kap. 34 5 om fiskeavgift är till- lämpligt även då förorening tagit sin början före nya lagens ikraftträdande.
Även stadgandet i 8 kap. 36 å i förslaget har ansetts böra gälla, där fabrik eller inrättning tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Den befogenhet som där tillerkännes samhälle att föreskriva villkor för avledande av indu- striellt avloppsvatten genom samhället tillhörig ledning skall sålunda gälla
1 Att hälsovårdsmyndigheterna icke i sin verksamhet :äro bundna av privata överenskom- melser är också uppenbart.
oavsett om sådant avledande sker redan vid tiden för nya lagens ikraftträ— dande. Tydligt är emellertid, att vid den skälighetsprövning, som i nämn- da lagrum förutsättes, särskild hänsyn måste tagas till alla förhållanden vid fabrikens eller inrättningens tillkomst, den tid som fabriken eller inrätt- ningen nyttjats m. m. '
I fråga om den befogenhet att föreskriva förprövning som tillerkänts Kungl. Maj:t i 8 kap. 37 5 första stycket torde vara uppenbart, att bestämmel- sen icke må tillämpas så att Kungl. Maj:t ålägger innehavaren av fabrik eller anläggning, som är i bruk vid lagens ikraftträdande, att underkasta sig för- prövning för att vinna rätt att alltjämt utsläppa avloppsvatten i vederbörande recipient på samma sätt som förut. Anmärkas bör emellertid, att såsom framgår av vad de sakkunniga förut anfört ingripande t. ex. av tillsynsmyn— dighet må äga rum gentemot innehavaren av sådan fabrik eller anläggning som nu är i fråga, även om avloppsvatten utsläppes allenast på samma sätt som förut. Vidare lärer hinder ej föreligga, att beträffande fabrik eller anläggning, som är i bruk vid lagens ikraftträdande, stadga förbud att vid- taga väsentlig utvidgning eller förändring av driften utan förprövning.
De sakkunniga vilja slutligen i fråga om stadgandet i 8 kap. 37 å andra stycket anmärka, att vid tillämpning av stadgandet bör iakttagas, att oskäliga _ krav ej ställas å redan befintliga industriella anläggningar. Någon särskild inskränkning i den Kungl. Maj:t enligt lagrummet tillerkända befogenheten har dock icke på den grund ansetts erforderlig.
I övergångsbestämmelserna torde till sist böra intagas föreskrift att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Såsom förut nämnts har den 30 juni 1937 utfärdats förordning an- gående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening. Enligt 1 & i denna förordning, som allenast är avsedd att vara provisorisk, skall till motverkande av skada å fiske utövas tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden av en särskild myndighet. Denna tillsynsmyndighet, som förutsättes skola förrätta inspektionsresor, skall jämlikt 2 5 i förordningen äga tillträde till fabriker och andra anläggningar. Innehavaren av fabrik eller annan anlägg- ning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes i vatten, skall enligt stadgande i 3 & vara skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndigheten eller den som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken eller anlägg— ningen. Beträffande tillsynsmyndighetens befogenheter stadgas i 4 5 att, om vattenförorening finnes medföra skada å fiske, tillsynsmyndigheten äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till mot- verkande av föroreningen. Vidtager ej innehavaren av fabrik eller annan anläggning till motverkande av vattenförorening åtgärd eller anstalt, som skäligen kan fordras, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan därom till läns- styrelsen för den åtgärd, som på länsstyrelsen kan ankomma jämlikt 12 å i 1880 års vattenrättsförordning. I 5 & av 1937 års förordning stadgas vi- dare att, om föreskrift angående vidtagande av åtgärd eller anstalt som nyss sagts meddelats i fråga om viss fabrik eller anläggning, äger länssty- relsen, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten förordna särskild person att tillse att föreskriften iakttages. Kostnaden för sådan tillsyn, som sist sagts, skall bestridas av fabrikens eller anläggningens inne- havare.
Enligt 6 5 skall, innan någon uppför eller inrättar sulfit— eller sulfat- cellulosafabrik, sockerfabrik, jästfabrik eller anrikningsverk eller vidtager väsentlig ändring eller utvidgning av driften vid sådan fabrik eller anlägg— ning, i god tid förut med bifogande av erforderliga handlingar göras skrift- lig anmälan därom hos tillsynsmyndigheten. Kungl. Maj:t äger förordna, att vad nu sagts skall gälla jämväl annan fabrik eller anläggning än de nyssnämnda. Om i fall, som i 6 & angivas, befinnes, att fara föreligger för betydande skada å fiske genom vattenförorening, skall enligt 7 & länsstyrel- sen äga att på begäran av tillsynsmyndigheten meddela förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra eller utvidga driften, förrän inne-
havaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd eller anstalt till motverkande av förorening som skäligen kan fordras. Förbud som nu sagts skall ome- delbart lända till efterrättelse. Förordningen innehåller slutligen vissa straffbestämmelser m. m.
Såsom förut framhållits torde erfarenheterna av den tillsynsverksamhet som utövas enligt ifrågavarande förordning vara enbart goda. De sakkun- niga ha även uttalat, att den nuvarande tillsynsverksamheten, som huvud- sakligen avsett att tillvarataga fiskets intressen, bör utbyggas så att en mot—
l svarande tillsyn kommer att äga rum till motverkande av olägenheter ur hälsovårdssynpunkt, varjämte naturskyddsintresset borde beaktas även ur andra synpunkter än fiskets. I fråga om sättet för tillsynsverksamhetens utbyggande har av de sakkunniga förordats, å ena sidan, att den nuvaran- de anordningen med en till lantbruksstyrelsen knuten tillsynsmyndighet, . som främst skulle beakta fiskesynpunkten ( fisketillsynsmyndighet), borde
i bibehållas, därvid myndighetens verksamhet tillika borde avse jämväl till-
syn ur naturskyddssynpunkt i allmänhet, samt å andra sidan, att till medi- cinalstyrelsen borde knytas ett organ för tillsyn ur sanitär synpunkt (sani— tär tillsynsmyndighet).
De sakkunniga anse sig sakna anledning att närmare uppehålla sig vid behovet av en särskild fisketillsynsmyndighet. Någon tvekan om önskvärd- heten av att en sådan myndighet alltjämt kommer att finnas synes icke kunna föreligga. Med avseende å den av de sakkunniga förordade sani- tära tillsynsmyndigheten torde däremot böra upptagas till närmare gransk- ning frågan, hur en sådan myndighet skulle komma att förhålla sig till statens institut för folkhälsan och i vad mån den vid sidan av sistnämnda institut kan ha en uppgift att fylla.
Enligt instruktion den 27 maj 1938 har sagda institut till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt- vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens Oin- råden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. Med avseende å den allmänna hygienen tillkommer det institutet bland annat att ägna uppmärksamhet åt vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk-teknisk natur, för vilket ändamål institutet även skall förfoga över erforderliga laboratorier.1
Det är tydligt, att institutet för folkhälsan har till uppgift att tillvarataga intressen som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att falla under den sanitära tillsynsmyndighetens verksamhet. Å andra sidan är emellertid uppenbart, att institutet skall verka på ett helt annat sätt än den sanitära tillsynsmyndigheten enligt de sakkunnigas mening bör göra. Institutet är avsett för forskningar och har endast att framlägga resultatet av de rön som gjorts vid dess undersökningar. Det kan näppeligen, utan att över- skrida den naturliga ramen för sin verksamhet, tänkas taga initiativ i olika
1 Jfr S. 0. U. 1937: 31 och kungl. prop. till 1938 års riksdag nr 139.
praktiska fall för åstadkommande av bättre förhållanden. Även om dess ledning skulle vinna kunskap om rådande faktiska missförhållanden, måste institutet i allt fall städse såsom en i alla hänseenden opartisk sakkun- niginstans avbida att initiativ tages av någon som står utanför institutet.
Den sanitära tillsynsmyndighet, som enligt de sakkunnigas förslag bör inrättas, bör även den intaga en objektiv ställning till förekommande frå- gor. Olägenheterna av förekommande förorening och behovet av åtgärder däremot skola sålunda helt naturligt av myndigheten bedömas ur objek- tiva, allmängiltiga synpunkter och myndigheten skall icke fungera såsom ombud för dem som kunna lida men genom vattenförorening. Den bör emellertid genom inspektionsresor och undersökning i de ärenden, som ge- nom anmälan eller på annat sätt dragas under dess prövning, vara positivt verksam för att i förekommande fall behövliga åtgärder vidtagas mot vat- tenförorening. Detta innebär icke något avsteg från principen, att myndig- heten skall intaga en fullt objektiv ställning, men tydligen kan myndigheten komma i motsatsställning till dem myndigheten har att övervaka. De sak- kunniga förvänta dock att, trots den motsatsställning, vari tillsynsmyndig- heten sålunda understundom kan komma i förhållande till samhällen m. fl., likväl med den växande förståelsen för hithörande frågor ett gott sam- arbete skall komma till stånd med dem myndigheten skall övervaka, där- vid myndigheten i stor utsträckning kan tillhandagå vederbörande med råd och anvisningar. Då myndigheten förutsättes komma att genom sina in- spektionsresor m. m. förskaffa sig en överblick över förhållandena i hela landet och tillika komma i nära kontakt med vederbörande på olika plat- ser, måste en sådan verksamhet kunna bliva av stort praktiskt värde vid sidan av den verksamhet som kan komma att utövas av statens institut för folkhälsan. Myndigheten och institutet torde kunna komplettera varandra på ett för det hela gagneligt sätt.
De sakkunniga vilja härefter övergå till en närmare redogörelse för förhål- landet mellan förenämnd—a fisketillsynsmyndighet och den sanitära tillsyns- myndigheten. Förut har påpekats, att den förordade uppdelningen av ifrå— gavarande tillsynsverksamhet å två myndigheter icke skulle kunna genom- föras, därest myndigheterna i fråga tillerkändes rått att direkt besluta vad som i olika fall skall iakttagas till motverkande av vattenförorening, men att enligt de sakkunnigas mening nu nämnda organ icke borde äga nå- gon sådan rätt att själva meddela beslut av ifrågavarande natur. Även om sålunda någon befogenhet att meddela beslut i angivna hänseende icke till- erkännes sagda myndigheter, är emellertid av nöden att söka erhålla en hu- vudsaklig avgränsning mellan deras arbetsområden icke blott med hänsyn till arten av de intressen de i första hand var för sig skola bevaka utan även i fråga om de anläggningar och inrättningar de var för sig företrädesvis böra övervaka.
De sakkunniga föreslå, att i den lag, som torde böra utfärdas i ämnet, det beträffande den sanitära tillsynsmyndigheten angives att den företrädesvis
skall ägna sin uppmärksamhet åt frågor om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. Det lärer nämligen förhålla sig så, att kloak- vatten i allmänhet vållar olägenhet främst ur sanitär synpunkt, varför det lämpligen i första hand bör ankomma på den sanitära tillsynsmyndigheten att ingripa mot förorening genom sådant avloppsvatten. Däremot torde det lämpligen böra ankomma på fisketillsynsmyndigheten att i främsta rummet ingripa mot förorening genom industriellt avloppsvatten, som enligt vad er- farenheten givit vid handen ofta inverkat i hög grad menligt på fisket. På detta sätt synes kunna vinnas en huvudsaklig fördelning av ärendena i två grupper, av vilka särskilt den i första hand åt den sanitära tillsynsmyndig— heten anförtrodda har en jämförelsevis enhetlig karaktär. Tydligt är dock, att genom gränsdragningen i fråga icke åstadkommits en sådan skiljelinje mel- lan tillsynsmyndigheternas verksamhetsområden att de icke komma att gri- pa in i varandra. Gränsbestämningen bör icke heller anses såsom ovillkor- lig utan bör kunna jämkas i tillämpningen. Ett samarbete mellan myndig- heterna är därför nödvändigt. Myndigheterna böra i tveksamma fall råd- göra med varandra angående frågan, vilkendera som bör handlägga upp- kommande ärenden, därvid dock i vederbörande instruktion tillika bör klar— läggas vilken myndighet som i händelse av olika uppfattning hos myndig- heterna bör bringa inkommet ärende till slut (jfr 3 & i förslagen till instruk- tioner). De sakkunniga vilja framhälla att ifrågavarande tjänster böra in- nehavas endast av väl kvalificerade personer. Det ingår uppenbarligen i vardera myndighetens tjänsteplikt att i samverkan med den andra söka åstadkomma bästa möjliga resultat av deras arbete] En dylik samverkan förutsättes numera på de flesta områden av statlig, liksom kommunal, verk- samhet, varför nödvändigheten därav lärer till fullo ha ingått i det allmänna medvetandet.
Härefter torde till närmare övervägande böra upptagas frågan om de be— fogenheter som böra tillkomma tillsynsmyndigheterna gentemot dem de sko- la övervaka. I överensstämmelse med det förut framhållna önskemålet, att frivillighetens väg i största möjliga utsträckning bör anlitas, lärer härvid i första hand böra understrykas, att tillsynsmyndighet, som finner att kloak- vatten eller annat avloppsvatten medför olägenhet av någon betydelse, äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande där- av. I tillsynsmyndighetens hand måste emellertid ligga att kunna påkalla tillämpning av tvångsmedel mot tredskande. Eljest lärer den helt visst icke kunna påräkna att vinna erforderlig auktoritet. .
I sistnämnda hänseende må erinras, att enligt vad de sakkunniga inled- ningsvis i betänkandet uttalat hälsovårdsmyndigheterna böra bibehållas vid avsevärt inflytande i föroreningsfrågor. I överensstämmelse härmed bör den sanitära tillsynsmyndigheten äga befogenhet att hos hälsovårdsmyndighet gö- ra framställning om ingripande mot ur sanitär synpunkt menlig vattenförore- ning. Härvid torde emellertid vara lämpligast stadga att tillsynsmyndig— heten skall ha att direkt vända sig till länsstyrelsen såsom överordnad hälso-
vårdsmyndighet. Förhållandet torde nämligen ofta vara, att tvångsingri- pandet har sin grund däri att hälsovårdsnämnden i orten icke velat eller haft tillräcklig kraft att ingripa, varför en hänvändelse till hälsovårdsnämn— den icke kan vara lämplig. Förbises må emellertid ej, att svårigheter även kunna föreligga för länsstyrelsen att meddela erforderligt föreläggande i äm- net. Tillsynsmyndigheten bör förty uppenbarligen taga i övervägande, hu- ruvida det möjligen är lämpligast att redan från början vända sig till den myndighet som enligt förslaget förutsättes skola ha sista ordet i förorenings— frågor, nämligen vattendomstolen. Tydligt är dock, att länsstyrelsen i många fall bör utan större svårighet kunna komma till rätta med ärendet. Detta kan t. ex. vara av jämförelsevis enkel beskaffenhet, eller tillsynsmyn- digheten kan, eventuellt efter hörande av statens institut för folkhälsan, ha fullständigt ådagalagt vilka åtgärder som erfordras, eller ett fullt likartat ärende kan ha avgjorts av vattendomstol, varigenom ledning för länsstyrel— sens prövning kan erhållas o. s. v.1
I svårare fall, där länsstyrelsen icke kan antagas komma till rätta med ärendet, bör tillsynsmyndigheten vända sig till vattendomstol. Ett mål, som på sådant sätt anhängiggöres, kan tänkas utveckla sig på flera olika sätt. Tillsynsmyndighetens talan kan gå ut på föreläggande för vederbörande att vidtaga åtgärder i enlighet med av myndigheten till huvuddragen fram— lagt förslag. Myndigheten kan emellertid även yrka, att vederbörande al- lenast förbjudes att avleda avloppsvatten utan att skäliga åtgärder till motverkande av förorening vidtagas. Vidare kan myndigheten tänkas föra talan om äläggande för vederbörande att inom viss tid ingå med ansö- kan enligt 8 kap. 38 & vattenlagen om prövning av villkoren för avledande- av avloppsvatten till recipienten. Valet mellan de olika alternativen bör ske med hänsyn till vad som är praktiskt i varje särskilt fall.
De sakkunniga ha förut i motiveringen till sitt förslag till ändring av vat- tenlagen utgått från att den sanitära tillsynsmyndigheten i ansökningsmål lik-
. 7141!- _. ..
o
som vid syneförrättning skall äga att föra talan med avseende a åtgärder : till motverkande av vattenförorening. Överhuvud torde myndigheten böra I tillerkännas generell befogenhet att hos vattendomstol eller vid syneförrätt- ning föra talan i ärende angående vattenförorening, därvid icke i lag torde böra göras någon inskränkning till talan som föres ur sanitär synpunkt. Det torde nämligen för en lämplig arbetsfördelning i förhållande till fisketillsyns— myndigheten böra vara den sanitära tillsynsmyndigheten medgivet att, där fisketillsynsmyndigheten ej för talan, med dennas medgivande företräda även fiskeintresset liksom naturskyddssynpunkten i allmänhet. Närmare bestäm- melser för sådana fall torde böra intagas i vederbörande instruktioner (jfr 3 g i förslagen till instruktioner).
Vad de sakkunniga nu anfört om den sanitära tillsynsmyndighetens be— fogenheter äger i allt väsentligt motsvarande tillämpning med avseende å fisketillsynsmyndigheten. En fråga som kräver särskilt övervägande är emel— lertid, huruvida sistnämnda myndighet bör äga att hänvända sig till admi-
1 Beträffande frågan vad länsstyrelsens beslut bör innehålla se sid. 229.
nistrativ myndighet med anledning av olägenheter ur fiskesynpunkt eller na— turskyddssynpunkt i allmänhet. Åtskilliga skäl måste anses tala för att även fisketillsynsmyndigheten må äga att hänvända sig till vederbörande länsstyrelse. Att anhängiggöra talan vid vattendomstol synes sålunda mången gång kunna vara en alltför omständlig åtgärd. Åtminstone i enklare fall lärer länsstyrelsen vara väl skickad för att ingripa snabbt och effektivt. Tyd- ligen är det också fördelaktigt att, då länsstyrelse enligt förslaget skall äga att meddela beslut till motverkande av sanitära olägenheter genom vatten- förorening, den även bör äga att beakta andra allmänna synpunkter i ett och samma ärende. I själva verket måste i regel både sanitära och fiske- synpunkter samtidigt beaktas i flertalet ärenden, ehuru den ena gången det ena intresset och den andra gången det andra intresset framträder med stör- re styrka. Det må ock erinras, att de sakkunniga under 8 kap. 40 å vatten- lagen förutsatt, att länsstyrelse, även om vattendomstol meddelat beslut an- gående åtgärder till motverkande av vattenförorening, skall äga att på grund av särskilda förhållanden ingripa. Härvid har icke gjorts någon begräns- ning till det fall, att de särskilda förhållandena hänföra sig till sanitära olä- genheter. Såsom exempel på fall, då ett snabbt ingripande genom länssty— relse är påkallat ur fiskesynpunkt, kan nämnas, att vattentillgången i ett vat- tendrag av någon orsak är exceptionellt ringa, vid vilket förhållande allmän fiskdöd skulle inträda om avloppsvatten i samma omfattning som vanligt finge utsläppas i vattendraget.
De sakkunniga Vilja i detta sammanhang även upptaga till behandling frå- gan om de förordade tillsynsmyndigheternas organisation.
Först må erinras om det utlåtande som lantbruksstyrelsen på sin tid av- gav beträffande kostnaderna för den nuvarande tillsynsmyndigheten m. m. Lantbruksstyrelsen uttalade, att den som skulle fungera såsom tillsynsmyn- dighet borde tillerkännas ett årligt arvode av 11,000 kronor. För assistent borde beräknas ett arvode av högst 400 kronor för månad eller sålunda, om behov av sådant biträde gjorde sig gällande under hela året, 4,800 kronor för år. Å nämnda arvoden borde ej dyrtidstillägg utgå. För anlitande av sär- skild teknisk expertis borde vidare anslås ett belopp av högst 2,000 kronor för år. Styrelsen beräknade härjämte för skrivhjälp högst 1,000 kronor och för expenser likaledes högst 1,000 kronor för år. Vad härefter anginge rese- kostnader ansåg styrelsen, att för detta ändamål ej borde beräknas lägre be- lopp än 6,000 kronor för år. Slutligen syntes för inköp av nödvändiga un- dersökningsapparater m. m. böra räknas med en engångskostnad av 2,000 kronor. Styrelsen hemställde i anslutning till det anförda, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att till bestridande av kostnaderna för ifrågava— rande tillsynsverksamhet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 27,800 kronor.
Föredragande departementschefen anförde i proposition (nr 229) till riks- dagen beträffande tillsynsmyndigheten, att det vore av vikt, att den före- slagna tillsynen anförtroddes därför särskilt lämpad person. Den som skulle
förordnas att vara tillsynsmyndighet borde i första hand äga insikter i kemi och biologi. Uteslutet vore icke för den skull, att vederbörande samtidigt kunde äga en ganska betydande erfarenhet om de praktiska möjligheterna att genomföra reningsanordningar. För mera ingående tekniska utredningar kunde biträde erhållas av statens fiskeriingenjör, ehuru det syntes bliva nödvändigt att i viss utsträckning anlita jämväl annan teknisk sakkunskap. Redan det behov att anlita statens fiskeriingenjör, som sålunda komme att föreligga, innebure ett vägande skäl för att den nya tillsynsmyndigheten borde lyda under lantbruksstyrelsen. Härigenom' kunde erforderligt samar- bete även vinnas med fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänstemän, var- jämte den under styrelsen hörande undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket kunde användas för nödiga laboratorieundersökningar. Det borde emellertid uppmärksammas att, därest framdeles särskild fiskeristy- relse, varom fråga väckts, komme att inrättas, det bleve nödvändigt att tillsynsmyndigheten i stället löde under denna styrelse. Anordning, som vid- toges för genomförande av de sakkunnigas förslag, finge dock icke verka bindande vid en mera slutgiltig lagstiftning angående vattenförorening.
Departementschefen anförde vidare beträffande kostnaderna för tillsyns— verksamheten, att de grunder, å vilka lantbruksstyrelsens beräkningar vi- lade, syntes i huvudsak kunna godtagas. Kungl. Maj :t föreslog i anslutning härtill riksdagen i förenämnda proposition att till bestridande av kostnader- na för den i förslaget omförmälda tillsynsmyndighetens verksamhet för bud- getåret 1937/ 1938 anvisa ett förslagsanslag av 30,000 kronor.
Riksdagen biföll propositionen. Anslag för ifrågavarande ändamål har i statsverkspropositionerna för ett- vart av budgetåren 1938/1939 och 1939/ 1940 upptagits med 28,000 kronor, som jämväl beviljats av riksdagen. Arvode till tillsynsmyndigheten utgår numera med 11300 kronor. _
Labora'tor Sten Vallin, vilken såsom förut nämnts alltifrån början inne- haft uppdraget att vara tillsynsmyndighet, har — efter tagen kännedom om de sakkunnigas förslag om inrättande av jämväl en sanitär tillsynsmyndig- het—beträffandefisketillsynsmyndighetens organisation i framtiden anfört bland annat följande:
Trots att ärenden rörande kloakvattenrening till väsentlig del föresloges komma att avkopplas från en blivande fisketillsynsmyndighet vore en förstärkning av ar- betskraften utöver den nuvarande nödvändig, om de arbetsuppgifter, som enligt föreslagen instruktion skulle åvila myndigheten, i behövlig omfattning skulle kunna medhinnas. Förslagsvis syntes dess personal åtminstone till en början, till dess till- I räcklig erfarenhet vunnits, kunna begränsas till: 1 1) Person förordnad att vara fisketillsynsmyndighet i stort sett motsvarande nu- l varande befattning som tillsynsmyndighet. Han skulle vara föreståndare och orga- nisera arbetet på myndighetens laboratorium samt över huvud taget leda och vara ansvarig för fisketillsynsmyndighetens verksamhet.
2) Kemist och tekniker. Lämpligen borde ifrågakomma person med kemisk— teknisk ingenjörsutbildning. Vederbörande borde dels biträda med vattenkemiskt undersökningsarbete dels specialisera sig på de tekniska åtgärderna vid renings- anläggningar samt när det gällde tillsynsverksamheten särskilt utöva kontroll av de
)
maskinella reningsanläggningarnas skötsel. Vidare borde han vid behov kunna vikariera såsom fisketillsynsmyndighet och således bland annat självständigt kunna avge yttranden till myndigheter etc. Tillgång till sakkunnig vikarie måste beteck— nas som ett nödvändigt villkor för verksamhetens fortlöpande bedrivande utan störande avbrott. Med hänsyn till de skyldigheter, som således komme att åvila denne befattningshavare, samt behovet av kontinuitet i arbetet för denne tjänste- man syntes han böra placeras i relativt god lönegradsställning, förslagsvis som laborator.
3) Assistent med huvudsaklig uppgift att biträda med biologisk och i någon ut- sträckning även med bakteriologisk undersökningsverksamhet. Lämpligen borde, som för närvarande till motsvarande befattning, ifrågakomma person med högre betyg i zoologi och botanik i universitetseramen.
4) Skrivbiträde, som även i mån av tid kunde fungera som tekniskt biträde. Då de föreslagna tjänstemännen kunde betecknas som minimifordran för fiske- tillsynsmyndighetens arbete, syntes desamma redan från början böra inordnas på ordinarie stat.
Beträffande undersökningsarbetet syntes tillgång till lämplig institution med uta rymmen för kemiskt och biologiskt-bakteriologiskt laboratorium samt akvarieav- delning vara en nödvändig förutsättning för verksamhetens bedrivande. Tjänste- rum för fisketillsynsmyndigheten borde även ingå i en dylik institution.
Undersökningar ur vattenkemiska, biologiska och fiskerisynpunkter vore i regel nödvändiga för bedömande av varje speciellt föroreningsfall. Dylika undersök- ningar måste i viss utsträckning utföras på platsen men kunde i regel slutföras endast å laboratorium. Tillsynen över reningsanordningars skötsel och tillräcklighet borde givetvis omfatta motsvarande kontrollundersökningar av vattenbeskaffenheten nedströms fabrikerna.
Undersökningar över olika avloppsvattens sammansättning för fixerande av de skadliga beståndsdelarna kunde endast bedrivas på ett tidsenligt föroreningslabo- ratorium. Dylika undersökningar kunde bland annat beräknas ej endast klarlägga, på vilka punkter åtgärder i första hand borde vidtagas, utan även ge uppslag till för- bättringar i renings- och återvinningsmetoder. Själva metoderna kunde dock endast prövas i laboratoriemässig skala. När det gällde införande av förbättrade renings- åtgärder antingen efter uppslag framkomna inom landet eller sådana, som börjat praktiseras i utlandet, vore det synnerligen viktigt att även försök i större drifts— mässig skala kunde anordnas vid vederbörande industri. Detta torde i viss ut- sträckning kunna ske genom samarbete särskilt med de större industriernas cen- tralorganisationer men det vore även synnerligen önskvärt, att medel för dylika vika tigare försök ställdes till tillsynsmyndighetens förfogande eventuellt efter ansökan i varje särskilt fall. Huruvida dylika medel lämpligen borde tagas av de avgifter, som enligt de sakkunnigas förslag i vissa fall komme att uttagas av en förorenande industri, eller av direkt statsanslag för ändamålet kunde diskuteras.
Då fisketillsynsmyndigheten som naturligt vore föresloges stå under lantbruks- styrelsens inseende syntes laboratorium och övriga lokalutrymmen för dess verk- samhet lämpligast kunna förläggas till statens undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket, vilket dock endast kunde ske genom utbyggnad av denna in- stitution med en i stort sett självständig avdelning för fisketillsynsmyndigheten. Pre- liminärt förslag till dylik tillbyggnad hade uppgjorts i samförstånd med fiskeriun- dersökningsanstaltens föreståndare och överlämnats till lantbruksstyrelsen. Värdet för myndighetens verksamhet av det samarbete med fiskeriundersökningsanstaltens tjänstemän, som enligt den föreslagna anordningen med lätthet kunde äga rum, syntes vara uppenbart.
Beträffande myndighetens ställning till lantbruksstyrelsen syntes dess natur av mera självständig institution, liksom den nuvarande provisoriska tillsynsmyndig- heten, böra bibehållas.
Lantbruksstyrelsen har på hemställan av de sakkunniga i utlåtande den 30 maj 1939 preliminärt yttrat sig angående frågan vilka förändringari fråga om arbetskraft och lokaler som kunde bliva erforderliga, om den nuvarande tillsynsmyndigheten bleve permanent såsom fisketillsynsmyndighet, samt därvid anfört följande:
Genom beslut den 3 juni 1938 hade Kungl. Maj:t för budgetåret 1938/1939 fast— ställt följande stat för den nuvarande tillsynsmyndighetens verksamhet.
Avlöningar. 1. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t ............................ 16100:—-— 2. Avlöning till övrig icke ordinarie personal ........... _. 21;": .. 3:100— Summa kronor 19 800:—
Omkostnader. 1. Reseersättningar, förslagsvis .................................... 6000:— 2. Expenser, förslagsvis .......................................... 2200_:ff
Summa kronor 8 200: —
Enligt vad framginge av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till 1939 års riks— dag framlagda, av riksdagen godkända förslag (se bilagan till statsverkspropositio- nen: IX huvudtiteln, punkt 159) vore angivna stat avsedd att tillämpas jämväl un- der budgetåret 1939/1940.
Vidare hade Kungl. Maj:t genom nämnda beslut bland annat föreskrivit, att arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, skulle disponeras till arvode å 11 300 kronor åt tillsynsmyndigheten samt till arvode ä 4 800 kronor åt en assistent, ä vilka arvoden dyrtidstillägg icke skulle utgå.
Genom beslut den 3 september 1937 angående särskilda bestämmelser rörande den till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening förordnade tillsynsmyn- digheten hade Kungl. Maj:t förordnat, bland annat, att beträffande tillsynsmyndig- heten skulle gälla vissa bestämmelser i avlöningsreglementet den 12 juni 1921 (nr 451; jämför 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, därvid denne skulle anses tillhöra lönegrad B 27 (löneklass 27) uti den i 9 % nämnda reglemente intagna löneplanen avdelning B, att å den hos tillsynsmyndigheten anställde assistenten skulle äga till- lämpning vad i 2 kap. kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestäm- melser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen stadgas beträffande extra ordinarie tjänsteman, därvid ifråga- varande befattningshavare skulle anses tillhöra lönegrad 14 (löneklass 17) i den i 7 & av sagda kapitel intagna löneplanen, att tillsynsmyndigheten skulle tillsvidare äga rätt att för sig och erforderliga biträden disponera nödiga utrymmen i under- söknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket ävensom för utförande av tjänsteåligganden använda anstaltens laboratorier och övriga tekniska utrustning i den mån så kunde ske utan intrång i anstaltens ordinarie verksamhet, allt i enlighet med de närmare anvisningar, som kunde meddelas av anstaltens föreståndare, samt att vad i gällande instruktion för lantbruksstyrelsen vore eller kunde varda stadgat beträffande befattningshavare hos styrelsen skulle i tillämpliga delar lända till efter- rättelse beträffande tillsynsmyndigheten och hos densamma anställda befattnings— havare.
Rörande tillsynsmyndighetens hittillsvarande verksamhet finge följande anföras. Av de årsredogörelser, som tillsynsmyndigheten avgivit till lantbruksstyrelsen, ävensom av vad styrelsen i övrigt kunnat konstatera, ansåge sig styrelsen kunna draga den slutsatsen, att ett stort behov föreläge av ifrågavarande verksamhet och att de insatser, som gjorts av myndigheten, varit till nytta. Därjämte hade en del ar-
betsuppgifter, vilka tidigare måst omhänderhavas av fiskeriintendenterna och sagda undersöknings- och försöksanstalt, övertagits av tillsynsmyndigheten, vilket varit till fördel. Emellertid syntes det även böra framhållas, att stor anhopning av ären- den gjort det svårt för myndigheten att medhinna arbetsuppgifterna. Förlägg- ningen av tillsynsmyndighetens verksamhet till sagda anstalt hade vidare, även om samarbetet varit mycket tillfredsställande och till nytta för båda parterna, medfört vissa olägenheter, enär det icke kunnat undvikas, att därvid tagits i anspråk utrym- me och arbetsmöjligheter, vilka varit behövliga för anstaltens egentliga verksamhet.
I fråga om organisationen av en blivande fisketillsynsmyndighet finge lantbruks- styrelsen anföra följande.
Personalen för ifrågavarande arbetsuppgifter utgjordes för närvarande av den särskilt förordnade tillsynsmyndigheten, vilken som nämnt åtnjöte ett årligt arvode av 11300 kronor utan dyrtidstillägg samt en assistent med ett arvode av 4 800 kro- nor per år likaledes utan dyrtidstillägg. Härjämte funnes anställt ett kontorsbiträde med i stort sett endast halv tjänstgöring. Avlöning till detta biträde liksom ersätt- ning till extra personal hade bestritts från den i staten ingående anslagsposten till avlöning till övrig icke ordinarie personal.
I fråga om personalutrustningen hade erfarenheten givit vid handen, att densam- ma vore för knapp med hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna. Viss ut- ökning av personalen syntes därför bliva nödvändig.
Vad särskilt anginge själva tillsynsmyndigheten syntes denna i framtiden böra givas en mera fast ställning, därvid vederbörande tjänsteman borde beredas an- ställning såsom ordinarie befattningshavare. I fråga om placeringen i lönegrad ville lantbruksstyrelsen därvid erinra, att styrelsen tidigare föreslagit, att arvodet borde utmätas så, att det skulle ungefärligen motsvara avlöning till tjänsteman i 29 löne- graden. i det nu gällande avlöningsreglementet för befattningshavare vid verk, till- hörande den civila statsförvaltningen m. fl., avdelning B. Med hänsyn till de krav ifråga om förmåga till självständigt arbete, som måste ställas på ifrågavarande be- fattningshavare, samt vikten av att för befattningen kunna förvärva fullt kompe-
'tent och personligen väl kvalificerad innehavare ansåge sig lantbruksstyrelsen nu
böra vidhålla sin uppfattning, att befattningshavaren ifråga bereddes ställning så- som ordinarie tjänsteman i lönegrad 29 i den uti det nya civila avlöningsreglementet intagna löneplan A (A 29). Samtidigt borde ifrågavarande befattningshavare er- hålla en praktiskt användbar titel, förslagsvis titeln vatteninspektör.
Under den tid, som gått, hade starkt behov visat sig föreligga av att tillsynsmyn- digheten kunde erhålla biträde av person med kemisk och teknisk utbildning. Lant- bruksstyrelsen ville därför föreslå inrättandet av en särskild befattning för detta ändamål. Därest avlöningsförmånerna till dylikt biträde beräknades tillräckligt höga, syntes därför kunna erhållas person, som skulle kunna vikariera för tillsyns- myndigheten och under dennes tjänsteresor sköta det löpande arbetet. Befattnings- havaren syntes böra givas ställning såsom ordinarie, möjligen tillsvidare såsom extra ordinarie, tjänsteman i lönegrad 26 i ovan angivna löneplan A respektive samma lönegrad i det blivande lönereglementet för extra ordinarie tjänstemän (A 26 respek- tive Eo 26). Befattningshavaren syntes böra kallas laborator. Kompetenskraven torde bland annat böra avse kemisk och teknisk utbildning.
Den ovannämnda assistentbefattningen föresloges skola bibehållas. Befattnings- havaren borde givas tjänsteställning såsom ordinarie, möjligen extra ordinarie. i lönegrad A 17 respektive Eo 17.
För kontorsarbetet och för biträde i övrigt borde anställas ett ordinarie kontors— biträde med hel tjänstgöring hos tillsynsmyndigheten, vilket skulle placeras i löne- grad A 4. Eventuellt borde biträdetikunna givas tjänsteställning som e. o. befatt- ningshavare i motsvarande lönegrad.
Utom nu berörda personal erfordrades givetvis befattningshavare för vaktmästare- göromål och skötsel av akvarie- och andra anläggningar för tillsynsmyndighetens
verksamhet. Dessa arbeten hade hittills utförts av personal hos nämnda anstalt. Om, såsom lantbruksstyrelsen komme att föreslå, tillsynsmyndighetens verksam- het jämväl i fortsättningen förlades i anslutning till anstalten, syntes ifrågavarande arbeten tillsvidare kunna ombesörjas av sagda personal, varför särskilda befatt- ningar icke skulle behöva inrättas för ändamålet. Emellertid syntes det härvid bliva nödvändigt att anstaltens nämnda befattningshavare bereddes någon särskild gott- görelse för dylika extra arbeten. De ökade kostnader, som härigenom uppkomme, syntes böra bestridas av tillsynsmyndigheten och särskilda medel för ändamålet upptagas i staten för tillsynsmyndigheten.
Personalförteckningen för tillsynsmyndigheten skulle sålunda få följande ut- seende.
Lönegrad 1 vatteninspektör ...................................................... A 29 1 laborator ............................................................ A 26 1 assistent . ............................................................ A 17 1 kontorsbiträde . ...................................................... A 4
Eventuellt torde, såsom ovan antytts, laboratorn, assistenten och kontorsbiträdet kunna givas tjänsteställning såsom e. o. tjänstemän i motsvarande lönegrader.
Lantbruksstyrelsen vore icke i tillfälle att för närvarande precisera avlöningskost- naderna enligt det av styrelsen nu framlagda förslaget. Styrelsen torde emellertid få tillfälle att närmare yttra sig härutinnan i samband med avgivande av yttrande över blivande förslag i ämnet.
Lantbruksstyrelsen överginge härefter till frågan om de för fisketillsynsmyndigheten nödvändiga arbetslokalerna. Lantbruksstyrelsen ansåge därvid det vara till stor fördel för tillsynsmyndighetens verksamhet, om densamma jämväl i fortsättningen förlades i nära anslutning till undersöknings- och försöksanstalten för sötvattens- fisket men med i stort sett egna arbetslokaler. Detta kunde åstadkommas antingen genom tillbyggnad av den nuvarande anstalten eller genom uppförande av en sär- skild byggnad för ändamålet invid den nuvarande anstalten. Det första alternativet innebure flera påtagliga fördelar, framförallt genom att anläggningar för värme och vatten bleve gemensamma. Även skulle då vissa lokaler i den nuvarande anstalts- byggnaden såsom bibliotek och sammanträdesrum lättare kunna få utnyttjas jämväl av tillsynsmyndigheten. Enligt vad lantbruksstyrelsen under hand inhämtat hos Kungl. byggnadsstyrelsen ställde sig även en tillbyggnad billigast. I samråd med tillsynsmyndigheten hade uppgjorts ett förslag till tillbyggnad, omfattande nödiga arbets— och laboratorierum, experiment- och akvarierum m. m. Enligt av bygg- nadsstyrelsen verkställd preliminär kostnadsberåkning skulle en sådan tillbyggnad betinga en kostnad av 92 000 kronor, vilken summa med hänsyn till byggnadskost- nadernas stigande tendens torde böra höjas med 10 % eller c:a 9 000 kronor. För planering m. m. syntes böra räknas med ett belopp av 2 000 kronor. Byggnads.- kostnaderna borde sålunda sammanlagt beräknas till 103000 kronor.
Vad anginge kostnaderna för inköp av utrustning m. m. syntes böra räknas med c:a 15 000 kronor för den vetenskapliga utrustningen, 6000 kronor för möbler och inventarier, 1 000 kronor för kontorsutrustning och 1 000 kronor för apparater för fältundersökningar. Sammanlagt skulle sålunda för anskaffande av lokaler och ut- rustning m. m. erfordras ett engångsbelopp av 126000 kronor.
I fråga om omkostnadsstaten finge framhållas, att de i nuvarande stat upptagna posterna syntes avsevärt böra höjas. Den för innevarande budgetår fastställda om- kostnadsstaten för tillsynsmyndigheten slutade som av det tidigare anförda fram- ginge å ett belopp av 8 200 kronor. Härvid vore emellertid att märka att särskilda kostnader för bränsle och lyse m. m. icke debiterats tillsynsmyndigheten utan be- stritts av till anstalten anvisade medel. I fortsättningen borde utgifter för sådana ändamål, i den mån de kunde anses belöpa på tillsynsmyndighetens verksamhet, be-
| I |
stridas av för densamma anvisade medel. Den föreslagna utökningen av tillsyns- myndighetens personal och de nya lokalerna för densamma medförde givetvis även förhöjning av omkostnaderna. I samråd med tillsynsmyndigheten hade lantbruks- styrelsen preliminärt ansett sig böra beräkna omkostnaderna på följande sätt:
Kronor.
Reseersättningar .................................................. 10 000: —— Expenser:
Bränsle, lyse, vatten .......................................... 1600:— Övriga expenser ................................................ 2 000: _ Övriga utgifter:
Bibliotek, litteratur ............................................ 500:— Laboratoriekostnader (inklusive inköp och underhåll av instrument
m. m.) ..................................................... 2 000: —— Underhåll av byggnader ........................................ 400: -—— Publikationstryck ............................................ 500: ——
Summa kronor 17 000: ——
De sakkunniga anse sig sakna anledning att för sin del taga bestämd ståndpunkt till detaljerna i de förslag som väckts av den nuvarande tillsyns- myndigheten och lantbruksstyrelsen. Det synes emellertid de sakkunniga som om den förordade organisationen av fisketillsynsmyndigheten skulle vara väl motiverad. Föroreningsärendena äro ofta mycket svårbedömda och de utomordentliga ekonomiska konsekvenser, som ofta äro förenade med åtgärder till motverkande av förorening, nödvändiggöra helt naturligt en särskilt omsorgsfull prövning av frågan vad som i varje fall bör åtgöras. Även själva den löpande tillsynen över olika fabriker och inrättningar krä- ver avsevärd tid, varjämte det är av största vikt att tillsynsmyndigheten kan följa vetenskapens utveckling på området. De sakkunniga vilja fördenskull kraftigt understryka önskemålet, att tillsynsmyndigheten erhåller en sådan organisation att den blir vuxen sin uppgift. Att myndigheten till sitt för- fogande kommer att få ett tidsenligt laboratorium är ofrånkomligen nöd- vändigt.
Beträffande härefter den sanitära tillsynsmyndigheten torde kostnaderna för denna kunna inskränkas avsevärt i jämförelse med kostnaderna för fisketillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunnigas uppfatt- ning erfordras i första hand inrättande av en tjänst av i huvudsak samma natur, som den lantbruksstyrelsen benämnt vatteninspektör. Den som för- ordnas att fungera såsom sanitär tillsynsmyndighet torde böra ha kemisk- bakteriologisk utbildning. Vid hans sida torde böra ställas en medhjälpare med kemisk-teknisk utbildning, motsvarande den av lantbruksstyrelsen för fisketillsynsmyndighetens det föreslagna laboratorn. Vidare lärervdet vara erforderligt, att den sanitära tillsynsmyndigheten till sitt förfogande får ett kontorsbiträde.
Den sanitära tillsynsmyndigheten synes, om så lämpligen kan ske, böra erhålla lokaler i den blivande byggnaden för statens institut för folkhälsan. För ändamålet torde erfordras förutom kontors- och expeditionslokaler jäm- väl ett mindre laboratorium. Härjämte bör myndigheten ha tillgång till
institutets laboratorium samt äga rätt att hos institutet begära att erforder— liga undersökningar utföras för myndighetens räkning. Institutet lärer även kunna ställa en assistent till förfogande i den mån det visar sig behövligt.
Det är uppenbart, att även för den sanitära tillsynsmyndighetens det bör räknas med vissa engångskostnader för anskaffande av vetenskaplig utrust- ning, bibliotek, möbler o. (1. Vidare måste årligen ställas till myndighetens förfogande erforderligt anslag till reseersättningar, expenser och övriga ut— gifter. De sakkunniga ha icke för närvarande ansett erforderligt, att i dessa hänseenden några närmare beräkningar utföras. Kostnaderna i fråga torde i allt fall komma att understiga vad lantbruksstyrelsen beräknat beträffande fisketillsynsmyndigheten.
De sakkunniga vilja slutligen i fråga om avlöningsförmånerna till till- synsmyndigheterna framhålla, att det enligt de sakkunnigas mening är syn— nerligen angeläget, att vederbörande placeras i en sådan lönegrad att fullt kompetenta personer kunna bliva att påräkna för tjänsterna. Det torde härvid enligt de sakkunnigas mening böra övervägas, huruvida icke såväl fisketillsynsmyndigheten som den sanitära tillsynsmyndigheten böra place- ras i lönegrad A 30.
De sakkunniga övergå härefter till de 5 ärskilda bestäm m els er- na i förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
1—6 åå.
Beträffande innebörden av uttrycket vattenområde i 1 % kan hänvisas till vad de sakkunniga anfört under 8 'kap. 23 å i förslaget till lag om ändring av vattenlagen. 2—6 55 torde ej tarva särskild motivering.
De sakkunniga vilja emellertid i anslutning till 4 % beröra frågan, i vilken utsträckning tillsynsmyndigheten, innan den begär anlitandet av tvångsmedel, skall söka åstadkomma erforderliga åtgärder på frivillighetens väg. Den om- ständigheten, att genom nämnda paragraf först meddelas stadgande om r ä tt för tillsynsmyndigheten att meddela råd och anvisningar, innebär uppen- barligen icke att myndigheten skall vara skyldig att städse först söka genom underhandlingar vinna rättelse. Till att börja med lärer vara tyd— ligt, att svåra olägenheter påkalla omedelbart och snabbast möjligt verkan— de ingripande. I dylikt fall måste tillsynsmyndigheten anses skyldig att, så snart den icke känner sig övertygad om att rättelse omedelbart vidtages, ge— nast t. ex. begära föreläggande genom länsstyrelsen. Men även om olägen- heterna äro mindre svåra måste det anses vara det lämpligaste tillväga—— gångssättet, att sådant föreläggande begäres så snart antydan till tredska el- ler förhalning visar sig. Tillsynsmyndigheten bör sålunda icke anse sig plik— tig att först avvakta, att vederbörande verkligen gör sig skyldig till tredska och efter det sådant till fullo ådagalagts begära föreläggande. Berättigat anspråk på att förhandlingarnas väg anlitas ha endast de som äro positivt villiga att göra allt som behövs, ehuru måhända svårighet föreligger att be- döma vad som bör göras.
g i I . . | | |
Om tillsynsmyndigheten, ehuru frivillighetens väg kan antagas vara fram- komlig, finner att ett ärende är av den natur att det likväl kan draga ut på tiden innan slutliga åtgärder bliva vidtagna, bör detta såvitt möjligt för- hindras genom att tillsynsmyndigheten fordrar att inom tidsfrister, som myn- digheten anger, styrkes att vad som i varje etapp bör göras också blir full- gjort. Så t. ex. bör myndigheten kunna begära att inom en viss tidsperiod förberedande undersökningar visas vara utförda, därefter att inom viss tids- period hänvändelse skett till någon sakkunnig för upprättande av fullständigt förslag m. m., därefter att inom viss tid erforderliga åtgärder för förslagets effektuerande vidtagas o. s. v. Uppkommer dröjsmål i någon etapp, bör lämpligen hänvändelse till länsstyrelse ske. Överhuvud bör tillsynsmyndig- heten vinnlägga sig om att tillse att dess anvisningar bliva vederbörligen respekterade liksom det bör ankomma på länsstyrelserna att genom verk- samma förelägganden understödja tillsynsmyndighetens strävanden. Förste provinsialläkarna torde för närvarande ofta haft anledning konstatera, att mången gång är efter år framställda anmärkningar ej lett till något resultat. Något dylikt får icke bliva fallet med de yrkanden som kunna komma att framställas från tillsynsmyndigheten. I så fall kan dennas verksamhet lätt bliva av alltför ringa verkan.
7 g.
Såsom förut nämnts skall enligt 1937 års förordning anmälan i vissa fall göras till den tillsynsmyndighet som i samma förordning omförmäles. An— mälan torde även i vissa fall böra göras till de tillsynsmyndigheter som avses i förevarande lag. De närmare bestämmelserna härom synas dock höra med- delas i administrativ ordning (jfr förslaget till kungörelse om förprövning, rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.).
8——11 åå.
8 och 9 55 torde ej kräva närmare motivering. I fråga om 10 å stadgas i förslaget, att med avseende å länsstyrelses pröv- ning ur fiske— och naturskyddssynpunkt av ärende angående vattenförore- ning skall vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse. Stadgandet i fråga är i för- slaget upptaget under rubriken »Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssyn- punkt». Det är emellertid de sakkunnigas avsikt, att det skall giva länssty- relse behörighet att ingripa ej allenast på begäran av tillsynsmyndighet utan även av eget initiativ ur fiske- eller naturskyddssynpunkt liksom att i ärende, som anhängiggjorts ur sanitär synpunkt, ex officio beakta jämväl fiske- och det allmänna naturskyddsintresset.
11 & synes ej kräva närmare motivering. .
I detta sammanhang må erinras, att de sakkunniga såsom förut nämnts" förutsätta att talan om utgivande av fiskeavgift enligt 8 kap. 34 5, utan sam-
band med ansöknings- eller underställningsmål, skall utföras av kammar- kollegiet.
12 och 13 åå.
Enligt vad de sakkunniga förut erinrat innehåller 1937 års förordning i 5 & stadgande att, om föreskrift angående vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande av förorening meddelats i fråga om viss fabrik eller anlägg- ning, länsstyrelsen äger på begäran av tillsynsmyndigheten förordna sär- skild person att tillse att föreskriften iakttages.1 : Innehavare av fabrik eller annan anläggning, för vilken särskild tillsy- ningsman blivit utsedd, skall till bestridande av kostnaden för dennes tillsyn gälda avgift enligt bestämmelser som Konungen meddelar. I kungörelse den 30 juni 1937 (nr 600) ha meddelats vissa närmare bestämmelser om er— sättning åt sådan tillsyningsman. Ersättning till denne skall utgå med ar- vode och reseersättning. Arvodet skall av länsstyrelsen bestämmas till skä- ligt belopp för varje dag tillsyningsmannen behöver använda för inspek- tion av fabriken eller anläggningen och de undersökningar som erfordras. Högsta dagarvode är 30 kronor. Tager inspektion eller undersökning jämte resa ej 6 timmar i anspråk, skall arvodet därefter jämkas. Reseersättning skall beräknas enligt rese- och traktamentsklass H G i allmänna reseregle- mentet. Motsvarighet till nämnda stadgande i 5 % av 1937 års förordning torde icke böra saknas i förevarande lagförslag. Härvid synes stadgandet emel- , lertid böra underkastas vissa jämkningar. Till en början synes såsom för-- ' utsättning för bestämmelsens tillämplighet icke böra krävas, att föreskrift om vidtagande av viss åtgärd eller anstalt till motverkande av vattenförore- ning meddelats. Då de sakkunniga utgått från att sådana åtgärder i huvud- sak skola vidtagas på frivillighetens väg, synes möjlighet böra finnas att åstadkomma ifrågavarande kontroll även om åtgärderna i fråga vidtagits utan formligt föreläggande av myndighet. Å andra sidan synes bestämmel- sen ej böra vara tillämplig, om de olägenheter som kunna befaras äro jäm- förelsevis ringa. Dess tillämpning torde böra begränsas till de fall, då an- ledning finnes till antagande att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma avsevärd olägenhet. Slutligen må erinras, att enligt gällande förordning särskild tillsyningsman må förordnas allenast på begäran av tillsynsmyn- digheten. Denna förutsättning synes utan olägenhet kunna utgå. Vidare . synes uttryckligen böra föreskrivas, att tillsyningsman må av länsstyrelsen i entledigas när förhållandena därtill föranleda. ;
Det torde böra stadgas, att närmare bestämmelser angående tillsyningsman- ; nens åligganden meddelas av länsstyrelsen. Vidare lärer böra föreskrivas, i att ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehava- ren av den fabrik eller inrättning, från vilken avloppsvattnet utsläppes, en- ligt grunder som Kungl. Maj :t bestämmer.
* Sådant förordnande har meddelats två gånger på tillsynsmyndighetens begäran.
; | | | | | i *
Stadgandena i dessa paragrafer torde ej behöva närmare motiveras. (Jfr 2, 3, 5, 8—11 åå i 1937 års förordning.)
De sakkunniga vilja framhålla, att förevarande förslag saknar motsvarig- het till 7 & i 1937 års förordning, enligt vilken, därest i fråga om vissa fabri- ker eller anläggningar, som avses i 6 &, finnes, att fara föreligger för betydan- de skada å fiske genom vattenförorening, länsstyrelsen äger på begäran av tillsynsmyndigheten meddela förbud att taga fabriken eller anläggningen i bruk eller ändra eller utvidga driften, förrän innehavaren visat att han vid- tagit sådan åtgärd eller anstalt till motverkande av förorening, som skäligen kan fordras. Sådant förbud skall omedelbart lända till efterrättelse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat. Det skyddsbehov som på sin tid föranledde nu nämnda stadgande synes vara i huvudsak tillgodosett ge— nom bestämmelsen i 8 kap. 37 & första stycket vattenlagen. Enligt denna bestämmelse äger Kungl. Maj:t förordna, att avloppsvatten från vissa fabri- ker eller andra industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vat- tendrag, sjö eller annat vattenområde, innan frågan om erforderliga åtgär- der till motverkande av förorening blivit prövad enligt vattenlagen. Här- jämte må anmärkas, att ur sanitär synpunkt redan för närvarande enligt 60 % hälsovårdsstadgan hälsovårdssnämnd och länsstyrelse äga generell be- fogenhet att förordna, att meddelat beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslu- tat, och att på grund av stadgandet i 10 å i nu ifrågavarande förslag läns— styrelse kommer att äga befogenhet att jämväl ur fiske- och allmän natur- skyddssynpunkt meddela beslut angående vattenförorening med omedelbar verkan.
Övergångsbestämmelserna.
Det må framhållas, att straffbestämmelserna i 8—11 åå av 1937 års för— ordning alltjämt' synas böra vara gällande dels med avseende å brott, som begåtts före nya lagens ikraftträdande, dels ock i fråga om brott, som efter nya lagens ikraftträdande kunna komma att begås mot den i 9 g av förord- ningen stadgade tystnadsplikten i fråga om vad som inhämtats vid tillsyn som avses med förordningen. Beslut om tillsättande av tillsyningsman, som meddelats enligt 5 g i förordningen, synes böra gälla tills annorlunda varder förordnat.
Förslag till kungörelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.
I detta förslag ha upptagits bestämmelser dels angående vissa fall då i fråga om fabrik eller annan anläggning, som kan vålla förorening, för- prövning bör ske enligt vattenlagen dels ock angående ett antal fall, då anmälan om sådan fabrik eller annan anläggning bör göras hos tillsyns- myndighet. De sakkunniga ha i dessa hänseenden, liksom eljest, samrått särskilt med den nuvarande tillsynsmyndigheten.
Vad först angår frågan om skyldighet att göra ansökan om prövning en- ligt vattenlagen ha de sakkunniga i överensstämmelse med vad i det föregå- ende uttalats funnit, att tills vidare sådan skyldighet bör föreskrivas allenast i begränsad utsträckning. Denna skyldighet har i 1 % angivits böra omfatta vissa särskilt uppräknade fabriker och inrättningar. I paragrafen har stad- gats förbud att taga sådan fabrik eller inrättning i bruk, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten blivit prövad enligt vattenlagen.
Beträffande härefter frågan om skyldighet att göra anmälan till tillsyns— myndighet bör enligt de sakkunnigas mening sådan skyldighet föreskrivas i fråga om åtskilliga andra industrigrenar. I 2 5 har förty i fråga om ett fler- tal industrigrenar stadgats, att den som vill anlägga eller inrätta fabrik eller industriell inrättning som där sägs i god tid förut skall göra anmälan där- om. Sådan anmälan har ansetts böra ske hos båda tillsynsmyndigheterna, såvida det ej är uppenbart att allenast endera tillsynsmyndighetens område i avsevärd grad beröres. Med hänsyn till lättheten att uppsätta handlingarna i flera exemplar torde nämnda regel icke kunna anses betungande.1
1 Det må här anmärkas, att av de sakkunniga under utredningen utarbetats följande förteck— ning med exempel på industrianläggningar som kunna vara vattenförorenande:
B e r g 5 i n d 11 s t r i. Terpentinfabriker, oljeraffinaderier. Kolgruvor, malmgruvor. Linoljekokerier, fettraffinaderier, Anrikningsverk, grafitverk. Slearin—, tvål— och tvättmedelsfabriker.
Lim- och benmjölsfabriker, gelatinfabriker.
Textilindustri. Konstsilkefabriker.
Järn- och metallindustri.
Masugnar, valsverk, tråddragerier m. m. Koppar- m. fl. metallverk.
Extraktionsverk, arsenikfabriker. Yllefabriker. Emaljeringsverk, galvaniseringsfabriker. Linrotnmgsverk. _ _ Blekerier. Sten— och glasrndustrl. Får-genen Glasbruk (där etsning äger rum). Tygtryckerier. K e m i s k in d 11 s t r i. Appretemgsverk- Klor-, klorkalk-, superfosfat-, alkalifabriker. C (311111 0 5 a 1 n d 11 5 t 1" '— Salpetersyre-, saltsyre-, ättiksyrefabriker. Träsliperier. ' Färgfabriken Sulfit- och sulfatfabriker. Kolgasverk, koksverk, acetylengasverk. Papp- och pappersfabriker. Ammoniak- och sodafabriker. »W'allboard»- m. fl. dylika fabriker. Krut- och sprängämnesfabriker. __ _ _ _ Kemiska gödningsämnesfabriker. L 3 d 9 T' 0 C h g 11 m m 1 l " d 11 5 * T 1- Asfalt-, beck— och tjärfabriker. Garverier, lädcrfabriker. Trädestillationsverk, hartsoljefabriker. Gummifabriker.
I 3 & har upptagits stadgande, att om någon vill vidtaga väsentlig ändring eller utvidgning av driften vid fabrik eller inrättning som i 1 eller 2 ?; sägs, skall vad i nämnda paragrafer är stadgat äga motsvarande tillämpning, där ej vid prövning enligt vattenlagen bestämmelser för sådant fall meddelats.
Härefter har i 4 & upptagits föreskrift om skyldighet i vissa fall att göra anmälan innan kloakledning inrättas. Det må anmärkas, att bestämmelsen härom endast avser ledning »till vattendrag, sjö eller annat vattenområde» och sålunda ej grenledning.
Syftet med skyldigheten att göra anmälan i ovan angivna fall är att ge tillsynsmyndigheten tillfälle att på förhand granska vad som är avsett att utföras till motverkande av vattenförorening. Den som gjort anmälan har däremot icke någon rätt att av tillsynsmyndigheten begära ett mer eller mindre bindande uttalande angående dess uppfattning om föreslagna åtgärders till- räcklighet. Ett sådant uttalande kan nämligen förutsätta ett vidlyftigt kon- trollarbete från myndighetens sida. Myndighetens granskning lärer förden— skull endast kunna innefatta en bedömning, huruvida föreslagna åtgärder med hänsyn till föreliggande uppgifter kunna till sin typ och storleksordning m. m. antagas bliva i huvudsak tillfyllest. Och att myndigheten lämnat en anmälan utan erinran kan icke få hindra densamma att sedermera vid be- hov föra talan i ärendet. Det sagda innebär m. a. o. att ett företag, som allenast fullgör sin anmälningsplikt, vid utförandet av ifrågasatta anord- ningar handlar på egen risk. Vill företaget erhålla viss rättslig trygghet att ej behöva vidtaga ytterligare åtgärder, äger emellertid företaget att enligt 8 kap. i förslaget till ändring av vattenlagen göra ansökan om prövning som i nämnda kap. sägs.
Ehuru sålunda anmälningsåtgärd till tillsynsmyndighet icke medför någon rättslig tryggheti nämnda avseende, vilja dock de sakkunniga framhålla, att, då antalet anmälningar ej lärer bliva alltför stort, tillsynsmyndigheterna dock torde kunna medhinna en sådan granskning av ärendena, att några större överraskningar ej behöva uppkomma framdeles. Samarbetet mellan sakkunnig, som vederbörande företag förutsättes självt ha anlitat, och till- synsmyndigheten lärer sålunda med god vilja å ömse håll böra kunna leda till ett gott praktiskt resultat.
I övrigt torde förevarande förslag icke kräva närmare motivering.
Liv 5 m e d e 1 sin d u s t r i. Mälterier och bryggerier. Soekerfabriker (råsockerfabriker, saftstatio— Brännerier OCh Jastfabriker. ner, raffinaderier). Stärkelse- (potatismjöl-) fabriker. T v a t t 1 n r at t n 1 n g a r (storre) for:
Slakterier, tarmsliderier. Vanlig tvätt.
Sillsalterier, an jovisfahriker, rökerier. Kemisk tvatt.
M ' ' , t " , '"lk k - h "'lk- . äggågbåifä'" mJO soc er oc mJO A v f alls b e a r h e t n 1 n g.
Margarinfabriker. Renhållningsverk, pudrettfabriker. Makaronfabriker. Sopsortering, soptippning, sopförbränning. Attikfabriker. Destruktionsanstalter.
Jfr bilaga till 1915 års betänkande med förslag till lag angående vatten- och luft- förorening m. m.
Förslag till instruktioner för tillsynsmyndig- heterna.
De sakkunniga ha vid behandling av förslaget till lag om tillsyn över sjöar, vattendrag och andra vattenområden behandlat spörsmålet om fördelningen av ifrågavarande tillsyn mellan den sanitära tillsynsmyndigheten å ena samt fisketillsynsmyndigheten å andra sidan. I detta sammanhang torde, med hän- syn till det sätt på vilket ärendena förutsättas bliva anhängiga vid tillsyns- myndigheten, böra närmare belysas, hur de sakkunniga tänkt sig att fördel- ningen praktiskt skulle komma att äga rum.
Vad först angår ärende, som kan tänkas inkomma genom anmälan med klagomål av enskild part, har någon uttrycklig skyldighet att upptaga en sådan anmälan till behandling icke upptagits i instruktionerna. Tillsynsmyndigheten skall städse i sitt arbete ha det allmännas bästa för ögo- nen och skall följaktligen upptaga förekommande ärenden till behandling alltefter deras betydelse, alldeles oavsett om de blivit föremål för anmälan av någon enskild eller ej. Det är sålunda t. ex. icke avsett, att myndigheten, så snart klagomål inkomma, ovillkorligen skall resa till platsen för att un- dersöka förhållandena. Å andra sidan ligger det i sakens natur, att en an- mälan om mer eller mindre svåra missförhållanden genast bör tagas under allvarligt övervägande för avgörande om den bör behandlas före andra ären- den eller ej.
I fråga om anmälningar som nu sagts kan tänkas, att de inkomma till den sanitära tillsynsmyndigheten, då vederbörande i stället bort vända sig till fisketillsynsmyndigheten, och tvärtom. I den mån kunskap vunnits om att två myndigheter finnas, lärer det dock komma att falla sig naturligt, att den som lider skada i fråga om fiske vänder sig till fisketillsynsmyndighe- ten, liksom att t. ex. en fastighetsägare, som har sanitära olägenheter av ett samhälles avloppsvatten, vänder sig till den sanitära tillsynsmyndigheten. För de fall, då misstag begåtts, bör möjlighet att överlämna ärendet till den tillsynsmyndighet, vars verksamhet ärendet huvudsakligen berör, stå öppen. Härvid måste dock för undvikande av onödig omgång gälla att, om den andra myndigheten anser, att ärendet rätteligen bör behandlas av den myn- dighet som mottagit anmälan, denna myndighet skall ha att behandla ären- det.
Ärende, som blivit föremål för endera tillsynsmyndighetens uppmärksam- het vid insp ektion, lärer föranleda antingen, att myndigheten anser att det huvudsakligen hör till dess eget område samt följaktligen behåller ären- det och för det till slut, eller att myndigheten anser det höra till den andra tillsynsmyndighetens verksamhet och allenast rapporterar förhållandet hos
denna myndighet. Eventuellt kan den dock, om sistnämnda myndighet ej upptager ärendet, finna sig föranlåten att fullfölja detsamma.
Beträffande härefter ärenden, som inkomma från vattendomstol eller sy— nemän genom översändande av ansökningshandlingar, kan man utgå från att vattendomstolen resp. förrättningsmannen jämlikt 11 kap. 36 & resp. 10 kap. 44 & vattenlagen bedömt, vilken tillsynsmyndighets verk- samhetsområde ärendet huvudsakligen berör. Denna — preliminära — be—
l dömning synes dock ej böra vara slutligt avgörande. Den tillsynsmyndighet som mottagit handlingarna synes sålunda böra äga att överlämna ärendet till den andra tillsynsmyndigheten. Även här måste dock för att eventuella tvister utan omgång skola kunna lösas gälla att, om den andra myndigheten anser sig icke böra övertaga ärendet, den myndighet, till vilken handlingarna ursprungligen sänts, har att behandla ärendet.
I fråga om ärende som inkommit till endera tillsynsmyndigheten genom formlig remi ss från offentlig myndighet synes det, såvida icke annan överenskommelse träffas med den remitterande myndigheten, icke kunna komma i fråga annat än att den tillfrågade myndigheten själv besvarar re-
, missen. Någon särskild föreskrift härom synes dock ej erforderlig. De sak— ! kunniga vilja påpeka, att i instruktionerna icke upptagits någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för tillsynsmyndighet att avgiva utlåtande 1 an- ledning av remiss. En sådan skyldighet lärer väl åligga envar statlig myn- dighet inom området för dess speciella erfarenhet redan på grund av myn- digheterna i allmänhet åvilande plikt att bistå varandra i den mån det kan ske utan åsidosättande av vederbörandes huvudsakliga arbetsuppgifter. Nu ifrågavarande myndigheter höra i främsta rummet ägna sig åt tillsynsverk— samheten.
Slutligen må erinras om de ärenden som innefatta anmälningar om nyanläggningar m. 111. Enligt förslaget till kungörelse angående för- prövning av frågor om åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. förutsättes, att sådana anmälningar relativt ofta komma att ske hos såväl den sanitära tillsynsmyndigheten som fisketillsynsmyndigheten. Härvid torde kunna inträffa, att tillsynsmyndighet som mottagit anmälan finner att ären- det icke är av någon betydelse ur de synpunkter den företräder och förden- skull ej har något att erinra däremot. Eller ock finner myndigheten, att * ärendet är av betydelse ur nämnda synpunkter men att dessa beaktats i till- börlig grad, varför något ingripande från myndighetens sida ej är påkallat. Slutligen kan myndigheten finna, att de synpunkter myndigheten företräder * ej beaktats och att därför anmärkning bör framställas. Det är tydligt, att
det möjligen kan inträffa att båda tillsynsmyndigheterna framställa an- märkning beträffande en och samma anläggning. Uppenbarligen böra de emellertid dessförinnan ha konfererat med varandra. Men även om så ej w skett kan någon formell oegentlighet ej uppkomma, då myndighetens be- sked icke har någon direkt förpliktande verkan. Det innebär med andra ord ej annat än att myndigheten ger till känna vad som enligt myndighetens uppfattning brister ur de synpunkter myndigheten företräder.
Förslag till ändring av hälsovårdsstadgan.
I de yttranden, som inkommit till de sakkunniga, ha såsom förut nämnts framställts yrkanden om mer eller mindre ingående omarbetning av hälso— vårdsstadgan i syfte att skapa möjlighet till större hälsovårdsområden och en utjämning av den nuvarande skillnaden i stadgan mellan stad och land. Härjämte ha väckts förslag om vissa mindre jämkningar i stadgan, för vilka redogöres i det följande.
De sakkunniga ha icke ansett det ingå i deras uppgift att utreda eventu— ellt behov av några mera genomgripande förändringar av ifrågavarande för— fattning. I 1 och 35 åå har emellertid ansetts böra särskilt framhävas hälso- vårdsnämndernas skyldighet att verka för åtgärder till förebyggande eller minskande av olägenheter genom vattenförorening. Vidare har genom änd- ring av sistnämnda paragraf hälsovårdsnämnd på landet funnits böra erinras om lämpligheten av att, särskilt på ort med sammanträngd befolkning, vat- tenavlopp anordnas. Härmed åsyfta de sakkunniga icke att lägga någon ny skyldighet på kommunen i sådant hänseende. Det skall sålunda alltjämt i första hand ankomma på fastighetsägarna i orten att vidtaga dylik åtgärd. I övrigt har endast i några speciella hänseenden, som ha direkt samband med lagstiftningen om vattenförorening, förslag ansetts böra framläggas om vissa ändringar. Dessa avse avloppsledningar och anordnandet av vattenklosetter samt tillsynen över fabriker och näringai, va1 jämte ett antal mindre jämk- ningar, som bland annat beröra förhållandet mellan hälsovåldsstadgan och vattenlagen, torde vara erforderliga.
Vad först angår a v 1 op p sled nin gar stadgas i den avdelning av stad- gan, som handlar om förhållandena i stad,1 under 1 å, att hälsovårdsnämn- den bland annat skall verka för att vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt avrinner från gator, allmänna platser, gårdar och tomter, ävensom för att allmänna avloppsledningar anläggas för tillgodoseende av nämnda ändamål. I dessa hänseenden skall nämnden sålunda verka för att staden vidtager erforderliga anordningar. Nämnden har emellertid även att tillse, att enskilda anordna avloppsledningar. Sålunda stadgas i fråga om bostadslägenhet i 8 & 3 mom. bland annat att, där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän avloppsledning för spillvatten, skall sådan lägenhet ha avloppsledning. Eftersättes vad nu sagts äger hälso- vårdsnämnden enligt 8 mom. i samma paragraf förordna om rättelse. Be- träffande slakteri, charkuteri och mejeri stadgas i 11 ä 1 mom. tredje stycket, att de — utom att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne _ skola vara försedda med avlopp för spillvatten. Även i vissa andra fall är avloppsledning föreskriven.
Beträffande beskaffenheten av avloppsledning i stad stadgas i 22 &, att den skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Upp-
1 Av 32 5 i stadgan framgår, att de hälsovårdsföreskrifter som meddelats för stad, allenast gälla stadens planlagda område. Angående tillämpning av bestämmelserna å annan ort, jfr 345.
står felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan orsak föran— leda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i fullgott skick, äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda ledningens använd- ning. Vidare meddelas bestämmelser om rensning av avloppsledning.
I den avdelning av hälsovårdsstadgan som handlar om allmänna hälso- vården på landet stadgas i 35 5, att hälsovårdsnämnd skall verka för att avlopp, genom vilka flytande orenlighet bortföres, anordnas så, att de icke vålla sanitär olägenhet. Beträffande slakteri, charkuteri och mejeri medde— las i 46 å 1 mom. tredje stycket samma bestämmelser som enligt 11 g 1 mom. tredje stycket för stad.
I de yttranden som inkommit till de sakkunniga ha väckts följande för— slag beträffande avloppsledningar.
Förste provinsialläkaren i Kalmar län har förordat bestämmelser som klart ådaga- lägga, när och i vilken utsträckning kloakledningar skola vara obligatoriska inom landsbygdssamhällen och s. k. trädgårdsvillastäder. Av förste provinsialläkaren i Hallands län har föreslagits, att i hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbyg- den borde införas ett stadgande, att vid mera sammanträngd befolkning skulle, där så av hälsovårdsmyndighet prövades erforderligt, underjordisk avloppsledning an- ordnas. Även förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län har framhållit behovet av mera detaljerade bestämmelser rörande kloakledningar inom den av- delning av hälsovårdsstadgan, som avsåge landsbygden men alltjämt gällde för en del rätt stora och folkrika samhällen.1
Förste provinsialläkaren i Värmlands län har ansett, 'att varje vatten- och avlopps- ledning borde anmälas till vederbörande hälsovårdsnämnd. Detta skulle gälla även befintliga ledningar för att vinna kännedom om deras utsträckning m. m. Vidare borde det krävas tillstånd av högre myndighet, förslagsvis länsstyrelsen, till nyan- läggningar.
Sundhetsinspektören i Göteborg har uttalat, att för såväl samhällen som lands- bygden borde gälla att enskild avloppsledning icke finge tagas i bruk utan hälso- vårdsnämndens medgivande.
Förste stadsläkaren i Malmö har framhållit, att förorening av brunnar från kloakledningar syntes böra förebyggas genom införande av för hela riket gällan- de bestämmelse av lämplig art. Dä olägenheterna i regel förorsakades av otillräck- ligt avstånd mellan avloppsledning och brunn ävensom av bristfällig fogning av avloppsrören, har han efter samråd med chefen för Malmö stads vattenlednings- och kloakverk föreslagit en bestämmelse, enligt vilken avloppsledning ej i något fall finge framdragas på närmare avstånd än 2 meter från brunn, vars vatten an- vändes för hushållsändamål, och ej på närmare avstånd än 6 meter från sådan brunn, därest icke ledningen utgjordes av asfaltfogade, täta rör.
Förste provinsialläkaren i Örebro län har påpekat, att bestämmelser saknades om skyldighet för samhällen att upprätta tillförlitliga kartor över sina avlopps- ledningar, vilka kartor skulle förvaras såsom arkivhandlingar.
De sakkunniga vilja till en början erinra om förut berörda tillägg till 1 och 35 åå i hälsovårdsstadgan.
Enligt de sakkunnigas mening böra vidare bestämmelserna för landet kompletteras med ett stadgande motsvarande vad som enligt 22 & gäller om
* Detta önskemål har även understrukits i skrivelse till de sakkunniga från Föreningen för allmän hälsovård.
beskaffenheten av avloppsledning i stad. Ifråga om rensning torde böra stad- gas, att sådan skall äga rum så ofta behovet påkallar, och att den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart på sådant sätt avlägsnas att därav icke vållas sanitär olägenhet.
Vidare torde i tydlighetens intresse för såväl stad som landet böra före- skrivas, att vad om avloppsledningar är stadgat i tillämpliga delar skall gälla reningsanläggning och andra till sådan ledning hörande anordningar.
Emellertid torde det härjämte vara önskvärt, att hälsovårdsnämnderna få tillfälle till viss förhandskontroll över ledningar för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet. Det kunde ifrågasättas att härvid stadga skyldighet att inhämta tillstånd av hälsovårdsnämnd, såframt ej ärendet blivit prövat enligt vattenlagen. Ett sådant stadgande synes dock bliva onö- digt betungande. Enligt de sakkunnigas mening är redan en föreskrift om förhandsanmälan i huvudsak tillfyllest för att ge hälsovårdsnämnderna er- forderlig möjlighet att ingripa. Skyldigheten att göra anmälan synes härvid kunna inskränkas till ledning för spillvatten och annan orenlighet som går direkt till vattendrag eller annat vattenområde, medan däremot servis- och andra grenledningar torde kunna lämnas utanför.
Erfarenheten har visat, att på många håll kunskap ej finnes var under— jordiska avloppsledningar framgå. Detta är helt naturligt till stor olägenhet när fråga uppkommer om vidtagande av ändrade anordningar, utförande av samlingsledning, avhjälpande av uppkomna fel m. m. För att i görlig mån avhjälpa detta missförhållande för framtiden synes böra stadgas, att vid anmälan som förut sagts skall fogas karta jämte beskrivning över led- ningen, såframt ej sådan ändock finnes tillgänglig för nämnden.
Nu sagda bestämmelser torde böra gälla såväl för stad som för landet. Beträffande stad torde för ändamålet erforderlig ändring böra vidtagas i 22 %, varjämte bestämmelse om straff för den, som underlåter att fullgöra före- skriven anmälningsskyldighet, bör intagas i 27 &. I fråga om landet torde bestämmelser om avloppsledning böra intagas i en ny paragraf, benämnd 48 a %; föreskrift om straff lärer höra upptagas i 52 &. Härjämte torde så- som övergångsstadgande böra intagas föreskrift som ger länsstyrelse befo- genhet att förelägga innehavare av befintlig ledning att inkomma med karta och beskrivning däröver.
I vidare mån än som. nu sagts ha de sakkunniga ej ansett sig kunna upp- taga de förslag rörande avloppsledningar som framställts i'de inkomna ytt- randena. Vad särskilt angår förste stadsläkarens i Malmö förslag synes tveksamt om det är lämpligt att meddela en sådan detaljerad föreskrift som han förordat, då den i många fall icke lärer vara tillfyllest för att skydda brunn mot förorening men kan ingiva den föreställningen, att iakt- tagande av föreskriften alltid är tillräckligt.
Beträffande anordnandet av vattenklo sett gäller för stad eligt 13 ä 4 mom., att hälsovårdsnämnd äger på ansökan medgiva sådan, därest den- samma är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart föras ut i stadens avloppsledning eller i lämpligt vatten-
drag. Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett i stad icke anordnas. Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister inom tid som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vat- tenklosett vårdslöst, må nämnden tillsvidare förbjuda, att inrättningen be- gagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen icke kan brukas. —- Stadgan saknar motsvarande bestämmelser för landet.
I detta sammanhang må erinras om vad i det kommittébetänkande som låg till grund för 1919 års hälsovårdsstadga yttrades beträffande vattenklo- settsystemet. Härom anfördes följande:
Vattenklosettsystemet, vilket först kommit till användning i _England och dära efter på kontinenten, hade därifrån sökt sig väg även till vårt land. För rätt att anordna vattenklosetter i ett samhälle hade Kungl. Maj:ts tillstånd ansetts erfor- derligt. Kungl. Maj:t hade ock gång efter annan genom särskilda nådiga brev med- delat olika samhällen tillstånd härtill och i sammanhang därmed antingen lämnat vissa föreskrifter för spillvattnets renande eller ock nöjt sig med att helt allmänt stadga såsom villkor, att tillfredsställande anordning för spillvattnets renande skulle” förefinnas. Den erfarenhet, man vunnit om detta systems stora företräden i fråga om avträdesrenhållningen, gjorde det synnerligen önskvärt, att detsamma, där så lämpligen kunde ske, komme till användning. De emellanåt såsom villkor för an- ordnande av vattenklosetter föreskrivna, fördyrande anläggningarna av förmenta särskilda reningsanordningar inom de enskilda tomterna i form av s. k. septic tanks och rensningsbrunnar kunde såsom overksamma lämnas ur räkningen. I samhällen med ordnat underjordiskt avloppssystem hade det ur huvudavloppen utströmman- de avloppsvattnet i huvudsak samma utseende och lukt vare sig vattenklosetter inom samhället förefunnes eller ej, och för det yttre utseendet stötande föroreningar förekomme endast, därest servisledningar från enskilda egendomar med vattenklo- setter tillätes mera direkt utmynna i ett vattendrag. Det i huvudavloppen sam- lade avloppsvattnets procenthalt av fasta beståndsdelar bleve på grund av den större" vattentillförseln ej avsevärt ökad genom vattenklosetternas innehåll, och då den övervägande delen därav utgjordes av organiska beståndsdelar, som genom vatt- nets självreningsförmåga sönderdelades och mineraliserades, bleve faran för slamf bildning och vattendragens uppgrundning ej därigenom i någon väsentlig mån ökad. Den fara, som förmodats kunna uppstå därigenom, att vid vattenklosetter avloppsvattnet tillfördes vissa sjukdomsalstrande bakterier, exempelvis tyfoid-,. kolera-, tuberkelbaciller, kunde sägas förefinnas redan oberoende av huruvida vat- tenklosetter användes eller ej, enär vid dylika sjukdomar även andra bacillhaltiga se- och ex-kretioner uppenbarligen tillfördes en förefintlig avloppsledning. Men i såväl ena som andra fallet hade man tydligen i praktiken att räkna med sådana" bakteriers relativt snabba undergång utanför organismen liksom med den omstän- digheten, att ett vattendrag, där en avloppsledning överhuvud taget kunde tillåtas utmynna, under inga förhållanden kunde användas för vattenhämtning eller till vattenintag, förr än dess vatten genom självrening eller på artificiellt sätt gjorts för” sådant ändamål ofarligt. Såsom allmänt omdöme torde få gälla, att, där ett vatten— drags storlek och förhållandena i övrigt medgåve utmynnande av en avloppsledning. från ett samhälle, ingen på hygieniska skäl grundad anledning funnes att förhindra vattenklosetters tillkoppling till avloppsnätet. Däremot måste alltid finnas bestäm- melser, varigenom nödig kontroll vunnes över varje klosetts nöjaktiga anordnande. Hälsovårdsnämnden skulle tillse, att sökanden vederbörligen sörjt för ledningens anslutande till samhällets avloppsledning eller orenlighetens avlägsnande på annat tillfredsställande sätt. Den skulle vidare granska klosettens konstruktion, och till denna räknades naturligtvis den därtill hörande vatten- och avloppsledningen. Nämnden skulle således efterse, att fallrören vore tillräckligt vida och anordnade
med lämplig lutning, att nödig ventilation av avloppsledningen och rensöppningar funnes m. m.
I propositionen (nr 152) till riksdagen år 1919 med förslag till ny hälso- vårdsstadga hade i 13 5 4 mom. såsom villkor för anordnande av vatten- klosett upptagits stadgande, att klosetten skulle vara så inrättad, att oren- lighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart fördes ut i lämpligt vattendrag. Genom denna skärpning av kommittéförslagets be- stämmelser avsågs att uttryckligen förbjuda de reningsanordningar inom de enskilda tomterna i form av så kallade septic tanks och reningsbrunnar, vilka en tid förmenats vara sanitärt fördelaktiga, men som ådagalagts vara overksamma. Bestämmelsen att vattenklosett skulle vara så inrättad att orenlighet och spolvatten fördes ut i lämpligt vattendrag, åsyftade att er- inra vederbörande hälsovårdsnämnder om angelägenheteri av att vid pröv- ning av ansökningar om inrättande av vattenklosetter även beakta, att det vattendrag, till vilket orenligheten skulle föras, med hänsyn till storlek och belägenhet erbjöde tillräcklig garanti mot en ur sanitär synpunkt vådlig förorening.
Frågan om tillåtligheten av separeringsbrunnar m. m. å de särskilda fas- tigheterna i ett samhälle har sedermera varit föremål för uppmärksamhet inom riksdagen, senast år 1936. Vederbörande utskott anförde då i anled- ning av väckt motion och efter hörande av medicinalstyrelsen, att inrättan- det av enskilda reningsanläggningar måste betraktas såsom en nödfallsutväg och helst med synnerligen begränsad möjlighet till tillämpning. En allmän- nare övergång till ett sådant system t. ex. i trädgårds- och villastäder skulle leda till en tillbakagång i sanitärt hänseende. Där sådana omständigheter föreläge, som motiverade ett undantag från lagstiftningen, medgåve redan nuvarande lagstiftning möjlighet att dispensvägen tillmötesgå framställning därom.
De sakkunniga ha för sin del icke funnit anledning att föreslå någon änd— ring beträffande stadgandet i 13 ä 4 mom. i vad det innebär att, där oren- lighet och spolvatten från vattenklosett skola föras ut i allmän avloppsled- ning, det skall ske »omedelbart» d. v. 5. utan passerande av någon renings- brunn e. dyl., såvida ej dispens medgives. Däremot synes stadgandet böra kompletteras för det fall att orenligheten och spolvattnet föras ut i »lämp- ligt vattendrag». Härvid synes man i stadgandet böra inskjuta, att erfor- derlig rening skall äga rum, varjämte ordet »vattendrag» torde böra utbytas mot »vattendrag eller vattenområde». Det finnes numera möjlighet att för måttliga kostnader anordna smärre reningsanläggningar som medföra ett jämförelsevis gott resultat.
Vad härefter angår förhållandena på landet finnes för närvarande icke stadgad någon som helst förhandskontroll över anordnandet av vattenklo- setter. Detta har ock påpekats bland annat av förste provinsialläkaren i Hallands län, som ansett erforderligt att bestämmelser härom meddelas. De sakkunniga finna även goda skäl tala för en utjämning av den skillnad mel- lan stad och land som i detta hänseende föreligger. Att i vissa fall avstån-
den kunna vara så stora, att ett tillståndsförfarande är opåkallat, synes ej utgöra skäl att på alla platser, där ej hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande, medgiva frihet att anordna vattenklosett. Ej heller synes man kunna lita till den möjlighet som torde finnas att genom lokala hälso- vårdsordningar meddela speciella föreskrifter i förevarande hänseende. En ändring i de nu rådande förhållandena, som på många håll torde vara syn- nerligen otillfredsställande, synes knappast kunna vinnas utan en föreskrift, att vattenklosett ej må anordnas utan hälsovårdsnämnds medgivande. För att vattenklosett må medgivas torde böra stadgas, att den skall vara så in- rättad att orenlighet och spolvatten föras ut antingen i allmän avloppsled- ning eller ock, efter erforderlig rening, i lämpligt vattendrag eller vatten- område. Någon föreskrift —- såsom nu gäller för stad _ i avsikt att för- hindra enskilda reningsanordningar i det förra fallet synes ej böra medde- las för landet.1 I fråga om hälsovårdsnämnds befogenheter i övrigt synes i likhet med vad som gäller för stad höra stadgas att, om större brister be- finnas vidlåda vattenklosett och dessa brister ej avhjälpas inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller om vattenklosett skötes vårdslöst, nämnden må förbjuda, att inrättningen begagnas, eller påbjuda sådana åt- gärder, att inrättningen icke kan brukas.
Bestämmelser i enlighet med det nu anförda ha upptagits såsom 2 mom. i 48 &. I 52 & synes böra stadgas straff för den som utan hälsovårdsnämn- dens medgivande anordnar vattenklosett.
För såväl stad som landet torde böra erinras att, därest vattendomstol prövat under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, om verkan av dess beslut skall gälla vad i vattenlagen är stadgat. Det må anmärkas, att en så- dan föreskrift uppenbarligen icke hindrar hälsovårdsnämnden att tillhålla vederbörande att fullgöra vad vattendomstolen föreskrivit samt att sköta föreskrivna anordningar. Vidare kan erinras, att länsstyrelse enligt 8 kap. 40 å i förslaget till ändring av vattenlagen under vissa förhållanden äger meddela bestämmelser som avvika från vattendomstols beslut.
Ifråga om fabriker och näringar stadgas för stad i 24 ä 1 mom., att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke in- rättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm m. m. eller genom ut- släppande av illaluktande avloppsvatten eller på annat sätt. Förefinnes så- dan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åt- gärder för_ dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbe- falld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olä- genheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näring- ens drivande. Enligt 2 mom. må vissa fabriker och inrättningar —— bland andra sulfatcellulosafabriker —— ej anläggas inom stad. I 3 mom. fö- reskrives, att ett flertal uppräknade fabriker och inrättningar icke må inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å öppen och rymlig plats, som är avsedd för sådant ändamål samt ligger avlägset från de mera be-
1 Skulle bestämmelse härom meddelas, synes erforderligt att även införa dispensmöjlighet. 15—333333
byggda stadsdelarna. Vidare stadgas i 4 mom. beträffande ett antal fabri- ker och näringar, som, utan att vara att hänföra till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock genom fara för vattens orenande eller av annan anled— ning kunna medföra sanitära olägenheter, att de må förläggas endast är öppen och rymlig tomt i sådan del av staden, som ej är tätt bebyggd. Här- efter stadgas i 5 mom., att innan någon anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som förut i paragrafen blivit uttryckligen omförmäld, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, hu- ruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om deanordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägen- heter för närboende eller det allmänna. Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller skola eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet, betraktas fabriken eller näringen såsom skulle den ånyo anläggas eller inrättas. Enligt 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och näringar även gälla upplag, som kunna med» föra sanitära olägenheter. I 27 & stadgas straff för den som underlåter att göra anmälan som avses i 24 ä 5 och 6 mom.
Beträffande landet meddelas i 50 ä 1 mom. samma bestämmelser som enligt 24 g 1 mom. gälla för stad. Enligt 50 ä 2 mom. gäller, att, innan nå— gon på landet anlägger vissa uppräknade fabriker eller inrättningar, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta be- sked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Beträffande ombygg- nad eller förändring av lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, eller av tillverkningssättet meddelas samma stadgande som för stad. I 52 % stadgas an— svar för den som underlåter att göra anmälan som i 50 ä 2 mom. omförmäles.
Enligt de sakkunnigas mening torde ifrågavarande föreskrifter alltjämt vara behövliga och i huvudsak böra bibehållas. Härigenom kommer väl att i flera fall föreligga anmälningsskyldighet såväl till hälsovårdsnämnd som till endera eller båda de förut behandlade centrala tillsynsmyndigheterna med hänsyn till vattenförorening. Den tunga som förpliktelsen att göra an- mälan på mer än ett håll innebär synes väl härvid icke böra tillmätas någon större betydelse. En beaktansvärd olägenhet kan emellertid tänkas upp- komma för vederbörande därigenom att möjligen olika besked kunna er- hållas från olika håll. Beträffande innebörden härav bör erinras, att hälso- vårdsnämnd har att beakta även andra omständigheter än fara för olägen- heter genom vattenförorening. Hälsovårdsnämndens prövning är sålunda mera vittomfattande än tillsynsmyndighets och kan redan av detta skäl svår- ligen undvaras. Tillsynsmyndighetens granskning åter är uppenbarligen be- hövlig för att särskilt i mera svårbedömda fall bereda möjlighet till sak- kunnig förhandskontroll i fall då förprövning icke är föreskriven.
Anmärkas må, att skyldighet att göra anmälan till hälsovårdsnämnd även kan komma att föreligga i vissa fall, där förprövning enligt vattenlagen skall äga rum. Även i dessa fall märkes emellertid, att hälsovårdsnämnden skall verkställa en mera omfattande prövning än vattendomstol resp. synemän.
Någon formell oegentlighet kan ej uppkomma därigenom att till äventyrs tillsynsmyndighet och hälsovårdsnämnd äro av olika mening angående åt- gärder till motverkande av vattenförorening. Det besked, som kan komma att avgivas av tillsynsmyndighet, är nämligen såsom förut framhållits icke av förpliktande verkan utan endast ett tillkännagivande av tillsynsmyndig- hetens uppfattning i saken. För övrigt kan anmärkas, att ej heller hälso- vårdsnämndens besked är ovillkorligen förpliktande, ehuru-nämnden har möjlighet att driva sin vilja igenom. I praktiken torde några från varandra avvikande besked endast i undantagsfall vara att förvänta. Ett samarbete lärer med all säkerhet komma att etableras, därvid den speciellt sakkunniga instansen måste antagas bliva den utslagsgivande. Vad angår det fall, att en fabrik eller näring fått frågan om åtgärder till motverkande av förorening prövad enligt vattenlagen-, kan ej heller någon formell oegentlighet genom olika beslut uppkomma, enär i dylik händelse vattendomstols beslut skall lända till efterrättelse.
Beträffande härefter de särskilda detaljbestämmelserna i hälsovårdsstad— gan angående fabriker och näringar synas dessa vara i behov av en allmän översyn. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid anstå därmed tills frå- gan om lagstiftning rörande förorening av luften blivit löst. Idetta samman- hang torde i 24 ä 1 mom. och 50 ä 1 mom. införas erinran att, om vatten- domstol prövat, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, angående verkan av dess beslut skall gälla vad i vattenlagen är stadgat. (Jfr särskilt 8 kap. 40 å i förslaget till ändring av vattenlagen.) I övrigt torde beträf— fande sagda moment endast böra företagas vissa mindre jämkningar av re- daktionell natur. I fråga Om 24 g 4 mom. och 50 & 2 mom. synes, i enlighet med bland annat hemställan av förste provinsialläkaren i Uppsala län, böra vidtagas den ändringen, att den i vartdera momentet givna uppräkningen av fabriker och näringar kompletteras med mejeri, som enligt erfarenhetens vittnesbörd visat sig kunna medföra betydande olägenheter genom vatten- förorening. Härav följer bland annat, att mejeri icke må anläggas annat än efter anmälan till hälsovårdsnämnd. I 24 5 5 mom. och 50 5 2 mom. torde slutligen böra intagas en erinran om de bestämmelser som enligt de sak- kunnigas förslag skola gälla angående anmälan till tillsynsmyndighet och för- prövning av vattendomstol m. m.
Ifråga om hälsovårdsstadgan i övrigt må erinras, att i 9 % 2 mom. och 44 ä 2 mom. stadgas förbud att förorena vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt be- gagnande. Detsamma gäller i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtnings— ställe vid sjö, vattendrag eller kanal. Överträdelse är belagd med straff en- ligt 27 och 52 åå. I förstnämnda båda bestämmelser torde böra intagas en erinran, att föroreningen kan vara medgiven enligt vattenlagen. I 55 & synes
böra intagas en erinran om stadgandet i 8 kap. 40 & tredje stycket i förslaget till ändring av vattenlagen. Vidare torde i 60 & böra erinras, att ändring i hälsovårdsmyndighets beslut eventuellt kan erhållas genom ansökan enligt vattenlagen. Slutligen synes en mindre jämkning böra vidtagas i 61 5. I detta lagrum stadgas, att böter och viten som ådömas enligt hälsovårdsstad- gan eller i enlighet därmed meddelade föreskrifter skola tillfalla kommunen. I denna regel torde böra göras den inskränkningen att vite, som ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vidare lärer böra angivas, att vad i para- grafen är stadgat om kommun jämväl skall gälla samhälle, som i 34 & sägs.
De sakkunniga anse det lämpligt att i detta sammanhang även söka när- mare belysa den praktiska innebörden av den ståndpunkt de sakkunniga intagit till frågan om hälsovårdsmyndig- h e t e r n a 5 b e f 0 g e n h e t e r med avseende ä föroreningsfrågor.
Ett ärende angående sanitära olägenheter genom förorening kan antagas inkomma till hälsovårdsnämnd genom nämndens egna iakttagelser vid in- spektion eller genom rapport från särskild tillsyningsman eller genom anmä- lan till nämnden av tjänsteläkare eller enskild person m. m. Formen är emellertid icke av någon betydelse, enär nämnden icke fungerar såsom något slags domstol, vilken skall skilja mellan olika parter, utan städse skall hand- la med den allmänna hälsovårdens intresse för ögonen. Vad nämnden vid avgörande av ärendet bör eftersträva är uppenbarligen att meddela ett be- sked som leder till det praktiskt bästa resultatet. I ett flertal hänseenden, som beröras i hälsovårdsstadgan, är nämnden härvid hänvisad till att tilläm- pa detaljerade föreskrifter. I fråga om fabriker och näringar äro däremot de i 24 och 50 åå meddelade bestämmelserna mera allmänt hållna. I såväl 24 å 1 mom. som 50 ä 1 mom. angives helt generellt, att nämnden skall till— hålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för avhjälpande av de sani- tära olägenheter som visat sig föreligga. En viktig fråga är vad som kan rymmas under denna bestämmelse som i de sakkunnigas förslag bibehållits oförändrad.
Enligt de sakkunnigas mening bör bestämmelsen givas en tämligen vid— sträckt tolkning. Redan för närvarande lärer det sålunda vara möjligt för nämnden att meddela jämförelsevis allmänt hållna beslut med föreläggande för vederbörande t. ex. att vidtaga förberedande undersökningar angående möjligheten att avhjälpa olägenheterna eller att utföra icke närmare be- skrivna åtgärder av viss huvudtyp eller att verkställa viss omläggning av driften. Nämnden kan emellertid även tänkas giva mycket preciserade förelägganden av nu angiven art. Härjämte kommer emellertid, därest de sakkunnigas förslag till ändring av vattenlagen genomföres, en ytterligare möjlighet för hälsovårdsnämnden att förefinnas. Det ligger nämligen i sakens natur, att det kan anses vara en för rättelses vinnande »tjänlig åtgärd» att fullständig utredning av saken sker i den ordning som stadgas i förslaget om ändring av vattenlagen. Hälsovårdsnämnden måste som regel anses väl för- svarad, om den i ett fall då sanitära olägenheter konstaterats utan att de nödvändigt kräva omedelbar åtgärd — på den grund att berättigad tvekan
l l !
råder om vilka åtgärder som böra vidtagas — förelägger vederbörande att inom viss tid ingå med ansökan enligt vattenlagen med begäran om pröv- ning av ärendet. Vid ett sådant föreläggande lärer enligt 29 och 53 åå kunna stadgas erforderligt vite.
Det må särskilt påpekas, att föreläggande som sist nämnts icke lärer kunna riktas mot fabrik eller inrättning inom samhälles stadsplanelagda område, som nyttjar samhället tillhörig avloppsledning, enär enligt 8 kap. 36 å i för- slaget till lag om ändring av vattenlagen i sådana fall samhället är ansva— rigt för eventuella olägenheter genom avloppsvattnet. Och förhållandet mellan samhället samt fabriken eller inrättningen skall enligt förslaget icke bedömas av vattendomstol eller vid syneförrättning.
Det förfarande, som hälsovårdsnämnd enligt vad nyss sagts torde kunna tillämpa, innebär i viss mån en möjlighet för nämnden att skjuta ärendets slutliga prövning ifrån sig. Att märka är emellertid, hurusom nämnden dock förutsättes skola taga ståndpunkt till frågan, huruvida sanitära olägenheter föreligga eller ej och om de påkalla åtgärders vidtagande. Detta bör helt naturligt åligga nämnden, som ju har möjlighet att för erhållande av råd och anvisningar vända sig till vederbörande tjänsteläkare, tillsynsmyn- dighet, statens institut för folkhälsan eller enskilda sakkunniga.
De befogenheter att föreskriva tjänliga åtgärder, som enligt 24 ä 1 mom. och 50 5 1 mom. tillkomma hälsovårdsnämnd, må även utövas av läns- styrelse såsom överordnad hälsovårdsmyndighet (jfr 55 5 2 mom). Helt na- turligt bör jämväl länsstyrelse härvid kunna förfara enligt de olika alternativ som ovan ifrågasatts. Härtill kommer ytterligare möjligheten att ålägga hälsovårdsnämnd att verksamt ingripa. Sådant äläggande kan tänkas före- komma bland annat i fall, då eventuellt nämnden utan fog ej vidtagit annan åtgärd än att förelägga vederbörande att göra ansökan enligt vattenlagen om ärendets prövning och länsstyrelsen anser att nämnden bör själv kunna med- dela beslut. Det lnå påpekas, att länsstyrelse enligt de sakkunnigas förslag förutsättes komma att även från tillsynsmyndighet få mottaga anmälningar med begäran om ingripande. Härigenom blir länsstyrelsens uppgift ännu betydelsefullare än hälsovårdsnämndernas. Vidare må erinras, att länssty- relsen skall beakta även fiske- och naturskyddssynpunktema.
De sakkunniga vilja understryka, att hälsovårdsmyndighetema icke blott formellt i huvudsak bibehållits vid sina nuvarande befogenheter i förore- ningsärenden utan även ha en synnerligen viktig uppgift att fylla för att det system som de sakkunniga förordat skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Det torde nämligen komma att huvudsakligen vila på dem, att erfor— derliga åtgärder verkligen framtvingas. Även när initiativet kommer från tillsynsmyndighet torde nämligen denna, om vederbörande tredskas, helst vilja undvika att stämma till vattendomstol och i stället välja att vända sig till länsstyrelse. Med tillhjälp av tillsynsmyndigheternas sakkunskap och växande erfarenhet måste länsstyrelserna kunna meddela beslut som i ett stort antal fall kunna bliva slutgiltiga. Finnes saken alltför svårbedömd, bör länsstyrelsen så snabbt som möjligt skilja sig från ärendet.
230 Förslag till ändring av stadsplanelagen.
De sakkunniga ha i det föregående i olika sammanhang beträffande av- ledande av kloakvatten såsom en ledande princip framhållit, att det över- huvud icke skäligen kunde förvägras vederbörande att leda avloppsvattnet till lämplig närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan funnes, kun- de det sålunda icke gärna komma i fråga att vare sig ur allmän eller enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande. 1 lagstiftningsväg borde emellertid sörjas för att ingripande kunde ske på ett tidigt stadium. Härigenom skulle förhindras, att bebyggelsen växte upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av erforderliga åtgärder till motverkande av förorening väsentligt försvårades. Bestämmelser i sådant syfte böra en— ligt de sakkunnigas mening införas i stadsplanelagstiftningen.
Erfarenheten har visat, att samhällen bildas utan att erforderlig hänsyn tages till möjligheterna att anordna erforderligt avlopp och än mindre till möjligheten att utföra avskärande ledningar och reningsanläggningar. En- ligt de sakkunnigas mening böra dessa frågor tagas under noggrant övervä- gande så tidigt som möjligt. Redan på det stadium, då ett områdes ord- nande huvudsakligen ankommer på den enskilde exploatören, bör vederbö- rande tvingas att beakta de viktiga sanitära spörsmål som sammanhänga med avloppsfrågan.
I den gällande stadsplanelagen av den 29 maj 1931 meddelas ett flertal be- stämmelser om ordnande av bebyggelsen i stad eller på landet genom stads- plan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Någon anty- dan, att vid upprättande av plan eller utomplansbestämmelser även avlopps- frågan skall beaktas finnes emellertid ej i lagen. Av 15 å i byggnadsstad- gan den 20 november 1931 framgår emellertid, att vid upprättande av stads- plan hänsyn bland annat skall tagas till markens höjd- och grundförhållan— den samt förefintliga möjligheter för vattnets avledande. Enligt 18 å i stad- gan skall stadsplanekarta åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan erfordras för stadsplaneförslagets prövning. Vi- dare stadgas i 22 5 att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skall av stadsfullmäk— tige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt.
Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m. bor- de beaktas jämväl avloppsfrågan var föremål för delade meningar under för- arbetena till stadsplanelagen. Enligt det förslag till stadsbyggnadslag som avgavs år 1928 av tillkallade sakkunniga skulle för ordnande av stadsbebyg- gandet ifråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål uppgöras en allmän plan (generalplan). I den mån så prövades erforderligt, finge i generalplanen upptagas huvudanläggningar
för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat att, om underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, skulle till stadsplanen höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avloppsplan). Hade huvudledning för av- lopp upptagits i generalplan, skulle densamma i avloppsplanen särskilt ut- märkas. I andra fall skulle i stadsplanen utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp.
De sakkunniga anförde i motiveringen till först berörda stadgande an- gående generalplan, att huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström ansetts vara av den synnerliga vikt för stadsbyggandet att deras införlivande med generalplan synts motiverat. Beträffande av- loppsplan erinrade de sakkunniga om ett förslag till ny byggnadsstadga, som avgivits av 1916 års stadsplanelagskommitté, samt anförde härefter följande:
I 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga hade upptagits den regeln, att stadsplanekarta skulle åtföljas av utredning angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande, och föreskrift att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten och flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skulle av stadsfullmäktige an- tagas till efterrättelse.
I avgivet yttrande över förslaget hade svenska kommunaltekniska föreningen framhållit, att redan i samband med stadsplans utarbetande för ett område en full- ständig avloppsplan för detsamma borde uppgöras och åtfölja stadsplaneärendet till Kungl. Maj:t. Svenska teknologföreningen hade i samma ämne anfört att, om man ock ej ansåge nödigt att stadga att fullständig avloppsplan skulle redan vid stadsplanens uppgörande föreligga, stadsplanekartan dock syntes böra åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som erfordrades för stads- planeförslagets prövning.
De sakkunniga hade funnit de synpunkter, föreningarna sålunda framhållit, vara värda beaktande. Så snart inom ett stadsplaneområde underjordiska avloppsled- ningar skulle anordnas, syntes en avloppsplan svårligen kunna undvaras vid ären- dets prövning. I annat fall däremot kunde man stanna vid en fordran att i stads- planen utvisades, att möjlighet beretts till anordnande av nöjaktigt avlopp. Å ifrå- gavarande avloppsplan syntes emellertid ej böra ställas alltför stora fordringar beträffande precision. Endast den huvudsakliga anordningen av ledningarna torde behöva angivas. Särskilt torde alltför höga anspråk på angivande av exakta di— mensioner komma att vålla större kostnader för beräkningarnas utförande än vad som kunde anses motsvara gagnet därav. Därför torde nämligen tarvas mycket in- gående undersökningar av bebyggelseförhållandena inom området, sådana de vän- tades komma att gestalta sig. Endast approximativa siffror vore här av nöden, därest överhuvud dimensioneringen behövde angivas. Om ett stadsplaneförslag åt- följdes av en dylik avloppsplan, kunde det ifrågasättas, huruvida den borde anses inbegripen i den fastställelse, som skulle åkomma stadsplanen. De sakkunniga hade icke avsett, att så skulle vara fallet, i vidare mån än att ändringar däri icke finge av stad vidtagas, som rubbade de förutsättningar, under vilka stadsplanen finge an- ses hava fastställts. Däremot borde staden hava fria händer att sedermera göra mindre avvikelser, som icke inverkade menligt på stadsplanens genomförande.
Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit blev föremål för kritik i vissa däröver avgivna utlåtanden. Byggnadsstyrelsen anförde, bland annat, att när avloppsplan syntes vara avsedd att underkastas fastställelse i samband med stadsplanen, förefölle det styrelsen som om man ginge längre än vad
som kunde vara lämpligt eller av behovet påkallat. För stadssamhällenas vidkommande skulle det säkerligen komma att kännas mer än nödigt betung- ande, om för fastställelse underställda stadsplaneförslag i regel skulle behöva belastas med på förhand uppgjorda avloppsförslag av den mer eller mindre detaljerade beskaffenhet som syntes bliva erforderlig för att de skulle kunna bliva föremål för fastställelse. Bestämmelsen i 1916 års kommittéför- slag till byggnadsstadga, att stadsfullmäktige skulle till efterrättelse god- känna avloppsplan, syntes styrelsen mera lämplig. Något vägande skäl att icke låta städerna själva liksom hittills råda över denna angelägenhet före- funnes icke.
I flera andra utlåtanden avstyrktes förslaget i vad det innebure, att av- loppsplan skulle fastställas. Av länsstyrelsen i Malmöhus län förordades härvid, att bestämmelserna om avloppsplan i förslaget borde ersättas med ett stadgande av innebörd, att förslag till stadsplan skulle åtföljas av utred— ning, huru avloppsfrågan vore avsedd att lösas.
I proposition till 1931 års riksdag (nr 79) anförde chefen för justitiede— partementet rörande fråga om upprättande av avloppsplan i samband med uppgörande av stadsplan, att höjdförhållandena borde i stadsplanen angivas så fullständigt, att därav kunde bedömas, huruvida möjlighet funnes till an ordnande av nöjaktigt avlopp. Det syntes därför icke vara behövligt att i stadsplanelagen intaga föreskrift om förebringande av särskild utredning härom. Det syntes departementschefen ej heller lämpligt att göra frågan på vad sätt avlopp lämpligen borde anordnas till föremål "för fastställelse i samband med fastställelse av stadsplanen i vidare mån än som föranleddes av de i denna angivna höjdlägena. Härav följde, att departementschefen icke ansåge, att, på sätt ifrågasatts under förarbetena, en fullständig avlopps- plan behövde föreligga redan vid stadsplanens uppgörande.
I de yttranden som inkommit till de sakkunniga ha i flera fall förslag väckts i syfte att garantera bättre avloppsplaner.
Förste provinsialläkaren i Hallands län har förordat, att föreskrift meddelades därom, att plan för avloppsledningar skulle fastställas i samband med fastställandet. av stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestämmelser.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län har framhållit behovet av avlopps— planer på landsbygden och föreslår att i byggnadsstadgan införes en bestämmelse att vid ingivande av byggnadsplan till länsstyrelsen skall för fastställelse bifogas även avloppsplan. Erfarenheten visade, att när avloppsplan uppgjorts det i all— mänhet icke vore svårt att förmå tomtågarna att göra anslutning, men i regel bor- de kommunerna få biträda vid finansieringen. I övrigt påpekades, att gällande bestämmelser om avloppsledningar vore skäligen obestämda och att avloppsplan, där sådan vore föreskriven, tillkomme utan den minsta garanti att den vore sak- kunnigt uppgjord. Avloppsplaner borde prövas av länsstyrelsen efter hörande av förste provinsialläkaren och tekniskt sakkunnig person. Beträffande större kloakledningar och reningsverk syntes kunna ifrågasättas att planer för dessa fast- ställdes av Kungl. Maj:t eller möjligen byggnadsstyrelsen.
Det synes de sakkunniga som om vägande skäl talade för det förslag, som upptogs i 1928 års betänkande om skyldighet för vederbörande att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i samband med stadsplan. Nu gäl-
lande bestämmelser synas sålunda icke innebära erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upprättande skänkes tillbörligt beaktande. Det har visserligen i byggnadsstadgan meddelats bestämmelser avsedda att säkerställa erforderlig utredning i ämnet redan i samband med stadsplans antagande. Avloppsfrågan har emellertid obestridligen förlagts i andra planet, vilket lätt kan medföra att den i viss mån tills vidare läm- nas därhän för att lösas så gott det går när den blir mera aktuell. För att även avloppsfrågan skall erhålla den behandling den förtjänar, bör den upptagas såsom en huvudfråga i första planet och redan från början ägnas erforderlig uppmärksamhet vid uppgörande av grundlinjerna för stadspla- nen.
De sakkunniga vilja med hänsyn till det anförda förorda, att i 2 5 stads- planelagen införes ett stadgande i syfte att inskärpa vikten av att till de frågor som böra vara i huvudsak lösta vid uppgörande av stadsplan hör även avloppsfrågan. Härvid synes emellertid icke erforderligt stadga att i samband med uppgörande av stadsplan jämväl skall föreligga avloppsplan. Man lärer sålunda böra undvika, att sträckningen av avloppsledningar med mera blir fastläst på ett alltför tidigt stadium. Därest allenast stad- gas, att stadsplan skall innehålla de bestämmelser angående den huvud- sakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband som finnas erforderliga, torde det emellertid icke i något fall behöva inträffa, att fast— ställelse av sådana bestämmelser kommer att försvåra erforderliga änd- ringar i 'de ursprungligen uppgjorda planerna för avloppets anordnande.1 Vad som redan vid stadsplans antagande bör vara fastslaget är, hur huvud- ledningar och avskärande ledningar skola kunna anordnas samt varest er- forderligt reningsverk skall kunna anläggas. Det torde vara angeläget, att vederbörande verkligen tvingas att på dessa punkter göra klart för sig hur eventuella svårigheter skola övervinnas.
Det må särskilt framhållas, att nu ifrågavarande stadgande icke torde tvinga till att vid varje ändring av stadsplan avloppsfrågan jämväl skall behandlas. Stadgandet bör tydligen tillämpas så, att avloppsfrågan behö— ver upptagas till behandling allenast då ändringen av stadsplanen är sådan, att den kan inverka på den huvudsakliga anordningen av avlopp i sam- hället och vad därmed äger samband. Är fråga om att lägga nya områden under stadsplan, torde frågan om avlopp för området icke behöva i sam- band därmed upptagas till behandling annat än om den kan anses inverka ' på den huvudsakliga anordningen av samhällets avloppsnät som helhet be- ! traktat.
Enligt vad förut framhållits bör, när ett samhälle är under vardande, avloppsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt. Det synes med hän- syn härtill icke nog, att myndigheterna ägna intresse åt frågans ordnande först när upprättande av stadsplan är aktuellt. Ingripande bör ske redan vid ett första ordnande av bebyggelsen. De sakkunniga vilja fördenskull
' Det kan för övrigt erinras, att mindre ändring av stadsplan må fastställas av länsstyrelsen, jfr 3 5 stadsplanelagen.
föreslå, att i 10 & stadsplanelagen intages föreskrift att, där det erfordras särskilda bestämmelser om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband inom område som ingår i stomplan för stad, stomplanen skall innehålla sådana bestämmelser. Vidare torde 11 % böra jämkas så, att utomplansbestämmelser för stad förklaras skola meddelas, därest inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, behov före- ligger av särskilda bestämmelser om den huvudsakliga anordningen av av- lopp och vad därmed äger samband.1
Exploateringen av områden, som ingå i stomplan eller för vilka utom- plansbestämmelser äro gällande, torde regelmässigt omhänderhavas av en- skilda, som jämväl ofta åtaga sig att ordna avloppsfrågor, vägfrågor m. m. Härvid kan emellertid i praktiken inträffa, att nybyggnad kommer till stånd i avsevärd omfattning utan att ens de huvudsakliga anordningarna för avlopp ordnats. Det torde vara synnerligen önskvärt att möjlighet fin- nes att förhindra en sådan utveckling och därigenom tvinga exploatören att själv ordna åtminstone huvudavlopp innan exploateringen framskridit allt- för långt. I yttrande av förste provinsialläkaren i Uppsala län har ock för— ordats, att i fråga om platser å landsbygden, som tenderade till tätare be— byggelse, borde kunna utfärdas byggnadsförbud tills avloppsfrågan säker- ställts. I sådant syfte vilja de sakkunniga föreslå, att i 13 & stadsplane— lagen införes stadgande som medger länsstyrelsen att meddela förbud mot nybyggnad inom område, som omfattas av stomplan eller utomplansbestäm- melser, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidta- gits. Sådant förhud kan väl formellt komma att rikta sig mot köparna av tomter inom området men lärer likväl i realiteten bliva ett verksamt tvångs- medel gentemot exploatören.
Vad i stadsplanelagen är stadgat om stad skall enligt 56 och 57 åå även gälla vissa andra samhällen. Beträffande landet i övrigt innehåller stads- planelagen särskilda föreskrifter om byggnadsplan och utomplansbestäm- melser. Dessa föreskrifter torde böra kompletteras i analogi med vad som föreslagits beträffande stomplan och utomplansbestämmelser för stad. I 61 å torde sålunda böra intagas stadgande, att byggnadsplan jämte annat skall innehålla erforderliga bestämmelser om den huvudsakliga anordning- en av avlopp och vad därmed äger samband. Härjämte synes i 63 å böra införas en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen må meddela förbud mot nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, innan erforderliga åt- gärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Vidare synes i 66 å böra meddelas föreskrift, att utomplansbestämmelser skola meddelas, därest inom visst område behov föreligger av särskilda bestämmelser om den hu- vudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Även för område, som omfattas av utomplansbestämmelser, synes länsstyrelsen böra äga att meddela förbud mot nybyggnad innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits.
* Mindre ändring av stomplan eller utomplansbestämmelser mä fastställas av länsstyrelsen, jfr 3 och 12 55 stadsplanelagen.
Förslag till ändring av byggnadsstadgan.
I fråga om byggnadsstadgan ha de sakkunniga endast funnit vissa mindre tillägg erforderliga.
I 15 & av stadgan meddelas detaljerade bestämmelser om vad som skall iakttagas vid uppgörande av stadsplan. Därvid skall hänsyn bland annat tagas till förefintliga möjligheter för vattnets avledande. Denna bestäm-r melse har ansetts böra kompletteras så, att den kommer att uttryckligen angiva att hänsyn även skall tagas till möjligheten att vidtaga erforderliga åt- gärder till motverkande av vattenförorening.
I nämnda paragraf stadgas vidare, att gator skola givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat möjlighet beredes till anordnande av erforderligt avlopp. I fråga om nu berörda föreskrift ”torde böra vidtagas den jämkningen att det uttryckligen angives att möjlighet skall beredas till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskärande ledningar samt reningsanläggningar.
Under 17 % torde härefter böra upptagas stadgande, att i stadsplanebe- stämmelser skall — utom annat —— angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed äger samband.
I 22 & stadgas, att sedan stadsplan fastställts skall plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna plat- ser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) av stadsfullmäk- tige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt. I det förut behand- lade förslaget till ändring av stadsplanelagen har upptagits stadgande, att stadsplan skall innehålla erforderliga bestämmelser angående den huvud- sakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Med hän- syn härtill synes i nu ifrågavarande paragraf i byggnadsstadgan böra erin- ras, att vid uppgörande av avloppsplan skall iakttagas vad i fråga om av- lopp må vara föreskrivet i stadsplanen. Härjämte torde böra angivas, att avloppsplanen skall upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening.
Beträffande ordnande av stads område utom stadsplan stadgas i 30 &, att vid uppgörande av stomplan hänsyn skall tagas till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden och grannområdenas planläggning samt tillses att möjlighet beredes till områdets utnyttjande på sätt som ur allmänna synpunkter kan anses lämpligt. I anslutning till förut föreslagen ändring av 10 ?; stadsplanelagen torde sist sagda paragraf i byggnadsstadgan böra ändras så, att däri angives, att vid upprättande av stomplan hänsyn skall tagas jämväl till möjligheten att ordna avlopp och vidtaga erforderliga åt- gärder till motverkande av vattenförorening. Vidare synes under 31 & böra meddelas föreskrift, att i stomplanebestämmelser skall -— utom annat — angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed äger
samband. Härjämte torde i fråga om 32 å, som innehåller bestämmelser angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan karta, böra vidtagas den kompletteringen, att stomplanekarta skall åtföljas av —-— utom annat _ sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras för stomplaneförslagets prövning.
I 33 & meddelas föreskrifter om utomplansbestämmelser. Beträffande denna paragraf torde böra vidtagas den ändringen att sådana bestämmel- ser —— utom annat — skola innehålla de föreskrifter som i avseende å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband er- fordras utöver vad som därom föreskrives i stadgan och stadens byggnads- ordning.
I fråga om byggnadsplan och utomplansbestämmelser för landet hänvi- sas i 88 och 94 åå till bland annat förenämnda 15 och 17 åå resp. 33 å i stadgan. Förut föreslagna ändringar av 15 och 17 resp. 33 åå komma så- lunda att omfatta jämväl byggnadsplan resp. utomplansbestämmelser på landet.
Förslag till ändring av fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.
I 5 kap. 8 a & fastighetsbildningslagen för stad och 19 kap. 1 & jorddel- ningslagen för landet stadgas om avstyckningsplan, att vid uppgörande därav skall iakttagas att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp.
I anslutning till de synpunkter som förut anförts angående önskvärdhe- ten av att frågan om åtgärder till motverkande av förorening genom av- loppsvatten uppmärksammas på ett så tidigt stadium som möjligt torde nu ifrågavarande lagrum böra ändras så, att därav framgår att även be- hovet av reningsanordningar skall beaktas vid uppgörande av avstyck- ningsplan.
Sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag, 111. m.
I förslaget till lag om ändring av vattenlagen ha införts bestämmelser om t v ä n g 5 d el a k ti g h e t i företag som avse avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.
Härjämte ha föreskrifter ansetts böra meddelas om f ö r e t a g s 0 m a v- se såväl avledande av kloakvatten _eller industriellt avloppsvatten som torrläggning av mark.
_ _ m—mmrwmmw ._-. —__ .; _
I vattenlagen ha vidare upptagits erforderliga bestämmelser om åtgär- der till motverkande av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Den grundläggande principen i fråga om skyl— digheten att vidtaga sådana åtgärder har varit, att en skälighetsprövning måste äga rum i varje särskilt fall. Beträffande skadestånd med anled- ning av förorening skall enligt förslaget gälla, att ersättning skall utgå för olägenhet, som är av någon betydelse, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas.
Möjlighet att erhålla förprövning av fråga om vattenförorening har införts.
Förprövning skall omhänderhavas av v a t t e n d 0 m s t o 1, med eller utan förutgången syneförrättning. I processuellt hänseende skall därvid bland annat gälla, att ersättning för olägenheter genom förorening i allmän— het ej skall bestämmas på förhand. Vattendomstol skall även upptaga stäm- ningsmål angående vattenförorening.
Ovillkorlig skyldighet att begära förprövning, innan av- loppsvatten utsläppes i vederbörande recipient, har förordats allenast i fråga om vissa industrigrenar, där särskilt förorenande eller svårrenat avlopps— vatten utsläppes, ofta tillika i större mängd. .
Önskemålet att redan från början kunna ingripa jämväl mot förorening genom kloakvatten har ansetts böra såvitt möjligt tillgodoses genom änd- ringar i stadsplane- och fastighetsbildningslagstift— n in g e n.
Befogenhet för hälsovårdsmyndigheterna att ingripa mot vat- tenförorening ur sanitär synpunkt har bibehållits. Härvid märkes, att hälso- vårdsmyndigheternas ingripanden kunna taga formen av föreläggande för vederbörande att ingå till vattendomstol med ansökan om prövning av åren- det i fråga. Länsstyrelse skall vidare kunna ingripa jämväl ur fiske— och allmän naturskyddssynpunkt. Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut må emellertid ändras av vattendomstol.
Vissa jämkningar i hälsovårdsstadgan ha föreslagits i syfte bland annat att möjliggöra bättre kontroll över avloppsledningar och över vattenklosetter på landet.
Beträffande t j ä n st e l ä k a r e förutsättes, att de alltjämt skola ur sa- nitär synpunkt ägna sin uppmärksamhet åt föroreningsfrågor. F i s k eri- intendenter och länsfiskeritjänstemän skola alltjämt i sin mån söka motverka skada å fiske genom vattenförorening.
Särskild övervakning beträffande anläggningar, som kunna vålla vatten— förorening, har ansetts böra utövas av två centrala tillsynsmyn- digheter, nämligen en sanitär tillsynsmyndighet under medicinalstyrel- sen och en fisketillsynsmyndighet under lantbruksstyrelsen. Den förra, som i främsta rummet skall ägna sig åt samhällenas avloppsvatten, skall äga att för laboratoriearbete anlita statens institut för folkhälsan. Den se- nare tillsynsmyndigheten, som i första hand skall ägna sig åt avloppsvatt- net frän fabriker och industriella inrättningar, skall för laboratoriearbete
nyttja lokaler som anordnas vid fiskeriundersökningsanstalten på Lovön. Till nämnda myndigheter skall anmälan i viss utsträckning äga rum beträf- fande nyanläggningar m. 111. De skola utöva inspektion och söka på frivil- lighetens väg åstadkomma erforderlig rättelse i förekommande fall. Myn— digheterna skola äga att påkalla ingripande av länsstyrelse och utföra talan vid vattendomstol m. m.
I fråga om de organ som enligt de sakkunnigas förslag ha att taga befatt- ning med föroreningsfrågor må härefter lämnas följande schematiska över- sikt.
A. Tillsynsorgan: ur sanitär synpunkt:
1. Hälsovårdsnämnderna —— provinsialläkare och stadsläkare. 2. Länsstyrelserna —- förste provinsialläkarna. 3. Medicinalstyrelsen — den sanitära tillsynsmyndigheten. ur fiskesynpunkt: 1. Länsfiskeritjänstemännen. 2. Fiskeriintendenterna. 3. Lantbruksstyrelsen — fisketillsynsmyndigheten (som jämväl skall beakta
naturskyddssynpunkten i allmänhet).
B. Beslutande organ: ur sanitär synpunkt.- 1. a. Hälsovårdsnämnderna % (vilkas beslut dock icke gälla mot föreskrift b. Länsstyrelserna av vattendomstol). 2. Vattendomstolarna (med eller utan förutgången syneförrättning).
ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt: Länsstyrelserna (vilkas beslut dock ej gälla mot föreskrift av vattendom-
stol). 2. Vattendomstolarna (med eller utan förutgången syneförrättning). H
ur annan synpunkt.- Vattendomstolarna (med eller utan förutgången syneförrättning).
De sakkunniga vilja slutligen anmärka, att förut behandlade förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen samt till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden torde böra föranleda ändringar av flera äldre administrativa författningar och utfärdandet av vissa nya så- dana författningar, till vilka ändringar och författningar det icke ansetts erforderligt att i detta sammanhang utarbeta förslag.
Därest förslaget till ändring av vattenlagen genomföres, torde sålunda ändring böra ske i följande författningar:
stadgan den 9 december 1932 angående tjänstgöringen vid vattendomsto- larna;
kungörelserna den 30 augusti 1918 och den 20 mars 1936 om val av vat- tenrättsnämndemän;
kungörelsen den 17 december 1920 om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 å vattenlagen;
kungörelsen den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter;
kungörelsen den 26 november 1920 om insändande till lantbruksstyrel- sen av vattendomstols, vattenöverdomstolens och högsta domstolens utslag, innefattande bestämmelser till fiskets skydd eller befrämjande; och
kungörelsen den 14 oktober 1932 angående tillstånd till torrläggningsfö- retag, som avses i 7 kap. vattenlagen, för innehavare av vissa lägenheter å kronomark i Norrland och Dalarna.
Vidare torde jämlikt 2 kap. 35 å i förslaget till ändringar i vattenlagen och 5 kap. 12 & samma lag böra utfärdas bestämmelser i avsikt bland an- nat att motverka förorening av farled genom utkastande eller utsläppande från fartyg av föremål eller ämnen, varigenom vattnet kan förorenas. Slut- ligen lärer fråga uppkomma om utfärdande jämlikt 8 kap. 37 å andra stycket vattenlagen av förbud mot förorening av vattenområde genom industriellt av- loppsvatten, där det ur naturskyddssynpunkt är av särskild betydelse.
Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenom— råden torde böra föranleda en kungörelse, som ersätter kungörelsen den 30 juni 1937 angående ersättning åt tillsyningsman, varom förmäles i 5 & förord- ningen samma dag angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.
Härjämte torde en ändring böra ske i kungörelsen den 4 januari 1939 med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. En- ligt 2 g i sistnämnda kungörelse må i paragrafen uppräknade handlingar rö— rande bland annat statlig kontroll med avseende å näringslivet, i vad de innefatta sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs— eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbö- rande företag eller sammanslutning till men, icke utan samtycke från fö- retagets eller sammanslutningens sida utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Paragrafen gäller, utom andra, handlingar avse— ende den tillsynsverksamhet, som utövas enligt förenämnda förordning an- gående särskilda åtgårder till motverkande av skada å fiske genom vatten— förorening. Givetvis bör stadgandet hädanefter gälla såväl den sanitära tillsynsmyndighetens som fisketillsynsmyndighetens verksamhet.
Vidare lärer kunna ifrågasättas jämkning av gällande villkor för stats- bidrag från statens avdikningsanslag och för lån från statens avdiknings- lånefond.
Bilaga 1.
Redogörelse för utländsk lagstiftning angående vatten- förorening. Utarbetad av vattenrättssekreteraren Nils Lindberg,
Danmark. I Danmark äro vattendragen enligt Lov om Vands Afledning og Afbenyttelse den 28 maj 1880 indelade i offentliga och privata vattendrag, allt- eftersom de stå under offentlig tillsyn eller icke. De förra indelas i sin tur i huvudvattendrag, som stå under tillsyn av vederbörande amtsråd, samt mindre, offentliga vattendrag, som stå under tillsyn av vederbörande kommunala myndig- het. Lagen innehåller närmare bestämmelser om hur indelningen skall äväga- bringas. Sjöar och liknande vattensamlingar, som utgöra led i ett offentligt vatten- drag, kunna också ställas under offentlig tillsyn och bliva då att hänföra till offent- liga vattendrag.
Genom lag den 23 april 1897 ha meddelats vissa tilläggsföreskrifter till nyss- nämnda lag. Däri stadgas att, om ett vattendrag från jordbruk, kvarnar, fabri— ker, mejerier, slakterier eller liknande anläggningar tillföres avfall eller skad- liga ämnen, som i nämnvärd grad öka arbetet med vattendragets upprensning eller föranleda skadlig översvämning eller på annat sätt göra skada på den vid vatten- draget belägna marken, skadelidande kan få saken prövad av särskilda utav de kommunala myndigheterna utsedda vattensynemän. Dessa skola avgöra, om klago- målen äro befogade och i så fall vilken ersättning som skall utgå.
Beträffande vattenavledningsföretag gäller efter lagändring den 19 april 1907 att den, som vill framdraga avloppsledning över annans mark eller avleda spillvatten m. m. till ett offentligt vattendrag, har att för sakens behandling tillkalla vatten- synemännen. Dessa kunna dock icke meddela beslut i ärendet, med mindre par- terna äro eniga om att begära sådant beslut. Ärendet måste i annat fall gå vidare till en på särskilt sätt utsedd kommission, benämnd Landvaasenskommission. Så- framt planerad avloppsledning anses böra komma till stånd, lämna vattensynemän- nen respektive Landvaesenskommissionen erforderliga föreskrifter angående led- ningen samt fastställa eventuella ersättningsbelopp. Vid bestämmandet av led- ningens sträckning bör särskilt iakttagas, att avloppsvattnet på enklaste och för alla parter minst besvärande sätt föres ut antingen i havet, i en sjö eller i ett offentligt eller privat vattendrag, som utan särskilda anordningar kan mottaga av- loppsvattnet, eller till ett område, där det utan sanitär olägenhet och eljest utan olägenhet för omgivningen kan upptagas eller användas till bevattning. Om ledning- en skall vara Öppen eller täckt och om den skall förses med reningsanordning el- ler ej, avgöres med hänsyn till de faktiska förhållandena i varje särskilt fall.
Bestämmelser till förhindrande av förorening av vatten till skada för fisket fin- nas i en Lov om Ferskvandsfiskeri den 31 mars 1931. Är fråga om att från en in- dustriell eller annan anläggning eller från stad anordna avlopp till naturligt eller med konst tillkommet sötvattenområde, föreligger enligt lagen skyldighet att un- derkasta frågan prövning av myndighet. Denna har att föreskriva lämpliga åt- gärder för fiskbeständets bevarande. Lagen innehåller även särskilt förbud mot utkastande av avfall i vattenområde, som icke är i vederbörandes enskilda ägo, på sådant sätt att fisket hindras eller skadas i väsentlig grad. '
] lokala hälsovårdsordningar finnas slutligen vissa ur sanitär synpunkt med- delade bestämmelser till förhindrande av vattenförorening. Bland annat har stad- gats förbud att leda spillvatten till diken vid allmän väg. Vederbörande hälsovårds- myndigheter utöva tillsyn i förevarande hänseende och kunna vid behov giva erfor- derliga föreskrifter.
Finland. I lag den 23 juli 1902 om vattenrätten stadgas bland annat förbud att i vattendrag införa, utkasta eller kvarlämna avfall eller annat, varav uppgrundning, men för fisket eller annan skada förorsakas eller prövas komma att uppstå, eller att upplägga sådant så nära intill stranden, att det kan bortsköljas av vattnet. Från detta förbud kan dock av vederbörande landshövding efter hörande av den, vars rätt saken kan angå, beviljas eftergift för viss anläggning, om synnerliga skäl där- till föreligga. Har eljest vid anläggning intill vattendrag icke vidtagits sådan sär- skild ätgärd eller anstalt, som är av nöden till förebyggande av vattnets förorenande genom avfall från anläggningen, må sakägare påkalla landshövdingens ingripande.
Vidare finnes en särskild lag angående vissa grannelagsförhållanden, utfärdad den 13 februari 1920. Enligt denna lag må avfallsvatten ej utkastas eller avledas så, att granne eller annan närboende därigenom tillskyndas olägenhet. Vidare må fastighet icke utnyttjas på sådant sätt, att granne eller annan varaktigt lider oskäligt besvär, såsom genom gnistor, aska, sot, värme, stank, gaser, ånga, skakning, buller eller dylikt. Till utförande av verksamhet, som medför olägenhet av nyss avsedd beskaffenhet, skall medgivande inhämtas av magistrat i stad och kommunalnämnd på landet eller för vissa fall av landshövding. Utan hinder av tillstånd, som med- delats enligt vad nu sagts eller på grund av stadgande i annan författning, äger den som lider oskäligt besvär att påyrka åtgärder till förekommande av olägenheten. Om dylika åtgärder icke kunna åstadkommas utan oskälig kostnad, skall i stället skadeersättning utgå.
Ur sanitär synpunkt åligger det enligt gällande hälsovårdsstadga av den 2 decem- ber 1927 vederbörande hälsovårdsmyndigheter att utöva tillsyn bland annat be- träffande vattenförorening. Nämnda myndigheter äga även meddela föreskrifter om erforderliga åtgärder till avhjälpande av sanitära olägenheter genom vattenför- orening. Hälsovårdsnämnd må förbjuda verksamhet vid fabrik m. m., därest före- skrivna åtgärder ej inom utsatt tid vidtagas. Befinnes avloppsledning i stad el- ler därmed jämställt samhälle föranleda sanitär olägenhet genom att kloakvatt- net inledes i vattendrag eller av annan orsak, skola enligt stadgan åtgärder oför- dröjligen vidtagas för missförhållandenas avhjälpande. På de kommunala myn- digheterna må ankomma att bestämma, huruvida i stad fasta uttömningar även- som avfallsvatten från fabriker få inledas i de allmänna kloakledningarna. Stad- gan innehåller vidare förbud att inom stads eller därmed jämställt samhälles om- råde anlägga närmare angivna slag av fabriker. Eftergift från detta förbud kan medgivas av inrikesministern, som därvid har att giva erforderliga föreskrifter till förhindrande av sanitära olägenheter. Särskild inspektör skall tillsättas för över- vakning av sådan fabriks anordningar och drift. Beträffande förhållandena på landet stadgas, att vissa fabriker m. m. icke må förläggas till sådan plats att sani- tärt men till följd av vattenförorening kan uppkomma.
Innevarande år har framlagts förslag till ny vattenrättslag, som utarbetats av en är 1928 tillsatt kommitté. I lagförslagets 3 kap. 23 5 har upptagits ett stadgande om förbud att i vatten utkasta eller införa avfall, spillvatten, gaser eller annat dy- likt, som kan vålla uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp, skada fisket, förorena vattnet, medföra olägenhet vid dess användande i hushåll eller industri eller eljest kränka allmän eller enskild rätt. Likaså skall enligt förslaget vara för- bjudet att i vatten blöta oberedda hudar eller annat sådant, varav vattnet kan för- orenas, ävensom att på isen avbarka trävirke eller att kvarlåmna avfall därav på isen eller på strand så nära vattenbrynet, att det kan nedsköljas i vattnet. Efter- 16—383383
gift från stadgat förbud skall emellertid på ansökan kunna beviljas viss person el- ler anläggning, om synnerliga skäl därtill föreligga och uppkommande olägenhet prövas vara ringa i förhållande till förmånen av eftergiften. Särskilda vattendom- stolar, som enligt lagförslaget äro avsedda att inrättas, skola bland annat ha att pröva ansökan om eftergift, som nyss sagts, därvid enligt 3 kap. 24 & må förord- nas, att nödiga skydds- och reningsanordningar utföras till skadans och olägenhe— tens förebyggande ävensom att till statsverket erlägges en avgift att användas för bibehållande av fiskstammen. Vidare skall ersättning för uppkommande skada och olägenhet fastställas. Vattendomstolen skall även eljest på ansökan av myn- dighet eller sakägare kunna föreskriva, att anordningar av nämnt slag skola ut- föras. Möjlighet skall finnas att vidtaga erforderliga ändringar i föreskrifter, som tidigare utfärdats i sådant avseende.
I 10 kapitlet i förslaget, som handlar om kloakledning, stadgas under 203 &, att nämnda stadganden i 3 kap. 23 och 24 åå skola lända till efterrättelse i fråga om inledande av avfallsvatten eller flytande orenlighet medelst kloakledning i natur- ligt vattenområde. Där så befinnes nödigt, skall särskild reningsanstalt för kloak- vattnet föreskrivas till utförande i sammanhang med ledningen. Utöver stadgan- dena i 10 kap. skall i fråga om avledande av vätskor, som äro för hälsan menliga, iakttagas vad därom särskilt förordnats. Vidare må nämnas, att enligt 10 kap. 192 % skall i fråga om avloppsdike, som upptages för torrläggning av område med tät bosättning, begravningsplats, större upplagsplats eller annat därmed jämför- ligt område, gälla vad i kapitlet föreslagits i fråga om kloakledning, såframt i diket rinner eller inledes avfallsvatten och flytande orenlighet i sådan män, att det menligt inverkar på dikesvattnets beskaffenhet.
Slutligen må nämnas att finska träförädlingsindustriernas centralförbund år 1936 tillsatt en kommitté för att undersöka i vad mån skadlig förorening av fiskevatten orsakas utav avloppsvatten från industriella anläggningar samt för att utreda möj- ligheterna att förhindra dylik skada.
Nor-ge. Beträffande industriella anläggningar stadgas i lov om vassdragenes be- nyttelse med mera den 1 juli 1887, att ägaren är skyldig tillse, att vid driften upp- kommande flytande eller fast avfall icke föres ut i vattendrag så, att därav uppstår skada för andra intressenter i vattendraget. Frågan, vilka åtgärder som böra vid— tagas för att undvika skada, kan av part hänskjutas till avgörande av Konungen eller den Konungen därtill förordnar. Sådant förordnande har är 1924 givits Ho- vedstyret for Vassdragsvesenet, som enligt uppgift i åtskilliga fall har meddelat föreskrifter i berörda avseende. Följas sålunda givna föreskrifter, är anläggningens ägare enligt lagens bestämmelse fri från skyldighet att utgiva skadestånd med an- ledning av olägenheter, som anläggningen likväl kan medföra för andra intressen- ter i vattendraget. Skulle det visa sig nödvändigt, att ändrade anordningar utföras, kan han icke förpliktas vidtaga sådana annat än mot ersättning för kostnaden. Är skadan genom vattenförorening ringa och kan den icke förebyggas utan oskälig kostnad eller olägenhet, äger Konungen medgiva befrielse från vidtagande av åt- gärder till skadans undvikande. Så länge en anläggning icke är så inrättad, att av- fallet förhindras att till skada för annan utkomma i vattendrag, må Konungen på- lägga anläggningen en årlig avgift, som skall användas till olägenheternas förmin- skande eller till ersättning åt skadelidande. Konungen må vidare enligt stadgan- de i lagen ålägga en fastighetsägare att mot ersättning avstå mark eller tåla in- skränkning i åganderättens utövning, i den mån så erfordras till skydd mot för- orening av vatten, som användes för hushållsbehov m. m.
Bestämmelser, som kunna tänkas bliva tillämpliga å vattenförorening, återfin- nas jämväl i lov om eiendomsrettens begraendsning i naboforhold den 27 maj 1887. I denna lag stadgas bland annat, att ingen må utan vederbörandes samtycke eller sär- skilt tillstånd uppföra anläggning, anordna upplag eller driva verksamhet, som väl-
lar grannen osedvanlig eller oförutsedd olägenhet, såsom genom rök, gnistor, hetta, ånga, damm, stank eller oväsen. Vid bedömande av frågan om dylik olägenhet i visst fall kan anses föreligga, skall hänsyn tagas till platsens och omgivningens be-' skaffenhet och tidigare användning. Avgöranden enligt förevarande lag meddelas av en på visst sätt utsedd nämnd.
Enligt lov om sundhedskommissioner med mera den 16 maj 1860 ha även hälso- vårdsmyndigheterna vissa möjligheter att ingripa mot sådan vattenförorening, som medför sanitära olägenheter. U
Vidare må erinras, att i en lov om havnevesendet den 24 juni 1933 finnas sär- skilda bestämmelser om förorening av hamnar och farleder.
Vid 1939 års storting framlades en kungl. proposition med förslag till ny lov om vassdragene. Propositionen blev emellertid icke föremål för stortingets he- handling. I förslaget stadgas förbud att i vattendrag utsläppa föremål, som kunna inverka skadligt på vattnet, vattenståndet eller avrinningen eller som kunna vålla skada eller olägenhet genom att bliva liggande på botten eller stranden. Vidare för- bjudes att upplägga dylika föremål på isen eller stranden så att fara uppstår för fö- remålens nedsköljande i vattnet. Eftergift från sagda förbud må meddelas av Konungen för särskilt tillfälle eller för obestämd tid. Sådant utsläppande av före; mål från fartyg, som icke utan väsentlig olägenhet kan undvikas, är undantaget från bestämmelsernas tillämpning. Beträffande industriella anläggningar stadgas i förslaget, bland annat, att orent vatten, andra flytande ämnen eller gas icke må utan Konungens tillstånd utsläppas i vattendrag, när skadlig inverkan kan ske på vattnet, botten eller stranden, och ej heller i grunden, när grundvattnet'kan skadligt påverkas. I administrativ ordning skall kunna förordnas om ovillkorlig skyldighet för vissa slag av industriella anläggningar att söka tillstånd, då fråga är om utsläp4 pande av avloppsvatten eller gas i vattendrag. Sådant förordnande må inskränkas att avse visst vattendrag. Konungens tillstånd skall enligt förslaget jämväl erfordras för avledande till vattendrag av kloakvatten från stad eller från tättbebyggt samhälle på landet eller från större sjukhus, hotell eller annan därmed jämförlig inrättning; Vilka inrättningar, som skola falla under bestämmelsen, må närmare fastställas i adf ministrativ ordning. Tillstånd, som ovan sagts, kan vägras eller knytas vid inskrän- kande villkor, då så anses påkallat för att undvika fara för det allmänna hälsotill- ståndet eller med hänsyn till allmänna intressen i övrigt eller för att förhindra eko- nomisk skada, som icke är betydligt mindre än fördelen utav avfallets utsläppande. Oaktat tillstånd meddelats är vederbörande skyldig ersätta skada, som vållas tredje man, såframt skadan är av någon betydenhet. Den, som erhållit tillstånd att till vat— tendrag avleda kloakvatten eller avloppsvatten från industriell anläggning, kan även förpliktas vidtaga erforderliga ändrade åtgärder till förhindrande eller motverkande av skada. Sådana åtgärder, som förorsaka oskälig olägenhet, förlust eller kostnad för tillståndsinnehavaren, må emellertid icke föreskrivas. Med hänsyn till allmänna intressen skall dock Konungen enligt lagförslaget alltid, såvitt gäller industriella före- tag eller vissa större kloakanläggningar, kunna mot ersättning helt eller delvis för- bjuda avloppsvattens utsläppande eller föreskriva ändrade åtgärder. Meddelat till» stånd skall kunna återkallas efter 20 år, såframt detta finnes påkallat med hänsyn till allmänna intressen eller skada, som vållas tredje man. Vid återkallelse skall dock lämnas en frist på 5 är. Konungen må i den utsträckning, som finnes erfor- derlig, förordna om offentlig tillsyn över vattendrag.
Belgien. Enligt en förordning den 10 augusti 1933 få fabriker, verkstäder m. m., som kunna förorsaka skada, sanitärt men eller olägenhet för omgivningen, icke anläggas, förändras eller flyttas från en plats till annan utan tillstånd av admini- strativ myndighet. De avsedda anläggningarna upptagas i en särskilt utfärdad för- teckning och uppdelas i två klasser. Förteckningen kan vid behov ändras eller. kompletteras av den minister, under vars administration respektive anläggningar
höra. Tillstånd jämlikt ifrågavarande förordning lämnas av vederbörande pro- vinsmyndighet beträffande anläggningar av första klassen samt av kommunal myn- dighet beträffande anläggningar av andra klassen. Sedan de närboende och andra intresserade fått tillfälle framställa erinringar i anledning av ansökan om tillstånd, skall yttrande inhämtas från vissa sakkunniga myndigheter, vilka närmare angivas i författningen. Anses därefter tillstånd böra givas till den planerade anläggningen, skall beslutet därom innehålla föreskrifter om de åtgärder, som kunna vara erfor- derliga med hänsyn till den allmänna säkerheten, hälsovården och trevnaden även- som för tillvaratagande av deras intressen, som arbeta inom anläggningen. Till- ståndet, som icke får avse längre tid än trettio år, är icke prejudicerande för tredje mans rätt. Det kan återkallas eller avbrytas för det fall att de givna föreskrifterna icke följas eller anläggningens innehavare icke vill underkasta sig de nya villkor, som tillståndsmyndigheten alltid har rätt att ålägga innehavaren. Innan driften får påbörjas vid en anläggning, som erhållit vederbörligt tillstånd, skall vid besiktf ning ha konstaterats att i tillståndsbeslutet och i gällande allmänna bestämmelser föreskrivna åtgärder blivit tillfredsställande verkställda.
Beträffande avloppsvatten, som ledes till de segelbara vattenvägarna, vilka stå under statens omedelbara förvaltning, finnas med stöd av en förordning den 1 maj 1889 utfärdade ett flertal instruktioner och cirkulär, innehållande detaljerade före- skrifter om villkoren för tillstånd till dylikt avledande. Bland annat föreligger skyldighet att erlägga en årlig avgift, som är bestämd i förhållande till storleken av ledningens diameter eller motsvarande sektion. Den är fastställd till olika be- lopp, allteftersom det gäller utlopp i en kanal eller i ett naturligt vattendrag och allteftersom det angår industriellt avloppsvatten eller annat. För industriellt av- loppsvatten kan en dylik avgift uppgå ända till 6000 francs om året. För kom- munala kloaker med tillfredsställande reningsanordningar utgår emellertid icke någon avgift. Därest avloppsledningar för orent vatten befinnas icke vara försedda med ett reningssystem, som förklarats vara tillfredsställande, eller driften därav be- finnes vara bristfällig, höjes avgiften två till fem gånger det eljest fastställda belop- pet, alltefter beskaffenheten av avloppsvattnet eller den industri, från vilket vattnet avledes. Tillståndet kan i dylikt fall även återkallas.
De icke segelbara vattendragen höra enligt en lag den 7 mars 1877 under veder- börande guvernörs administration.
Engla nd. De grundläggande stadgandena om förhindrande av förorening av vat— tendrag finnas i the Rivers Pollution Prevention Act av år 1876. Enligt denna lag är det förbjudet att i vattendrag uttömma fasta ämnen, som förorsaka hinder i vat- tenframrinningen eller förorening av vattnet. Vidare är det förbjudet att i vatten- drag utsläppa fast eller flytande orenlighet genom kloakledning eller uttömma gif- tigt eller eljest skadligt eller förorenande avloppsvatten från fabriker. Dessa be- stämmelser gälla dock icke för utsläppande av avloppsvatten genom ledning, som fanns vid lagens ikraftträdande, om de bästa praktiskt möjliga åtgärder till för- hindrande av förorening vidtagits. Enligt meddelade upplysningar har det i praxis blivit erforderligt att från ovannämnda förbud befria den, som gjort förebyggande åtgärder av den art, som nu sagts, även om ledningen inrättats efter berörda tid- punkt. Beträffande gruva gäller, att vidtagandet av bästa praktiskt möjliga åt- gärder till förhindrande av förorening medför befrielse från eljest stadgat förbud att i vattendrag utsläppa förorenande avloppsvatten. Beträffande förorening genom avfall från fabrik eller gruva må endast offentlig myndighet efter medgivande av hälsovårdsministern föra talan. Vid prövning av frågan om sådant medgivande skall hänsyn tagas till industriens betydelse och förhållandena på orten. Därest ett vattendrag förorenas på annat sätt än genom avfall från fabrik eller gruva, kan såväl vederbörande lokala myndighet som skadelidande få saken prövad vid dom- stol. Lagen innehåller jämväl förbud mot utkastande av orent avfall från fartyg"
i hamn eller kanal m. in. Det må i detta sammanhang även nämnas, att enligt stad— gande i the Harbours Act av år 1814 är förbjudet att i hamnar m. m. placera upp- lag av förorenande ämnen på så sätt att de kunna utsköljas i vattnet.
För vissa vattendrag gälla särskilda bestämmelser. Här kan antecknas, att till förekommande av förorening av floden Thames och dess biflöden år 1894 utfärdats en särskild lag, the Thames Conservancy Act.
Enligt the Salmon and Freshwater Fisheries Act av år 1923 är det förbju- , del att i vattenområde, där fisk finnes, uttömma flytande eller fasta ämnen i sådan l utsträckning, att vattnet blir skadligt för fisken. Undantag är dock under vissa om-
ständigheter medgivet, om till förhindrande av skada vidtagas de bästa möjliga åt- gärder, som för skälig kostnad kunna åstadkommas. Avfall från industriella anläggningar må enligt lagen icke utsläppas i fiskevatten, med mindre anmälan där- om gjorts hos vederbörande lokala fiskeristyrelse eller ministern för jordbruk och fiske. I anmälan skall, därest den icke åtföljes av plan och beskrivning över anläggningen, meddelas, varest sådana handlingar kunna finnas tillgängliga. Från tillämpning härav äro undantagna de anläggningar, som komma till utförande ge— nom hälsovårdsmyndighets eller annan lokal myndighets försorg. Ingripande mot den, som överträder stadgade förbud, kan endast ske genom fiskeristyrelsen för det distrikt, varom fråga är, eller den, som av ministern för jordbruk och fiske för- klarats ba ett väsentligt intresse beträffande vattenområdet i fråga. Hälsovårds- ministern kan förklara, att bestämmelserna i the Rivers Pollution Act skola till- lämpas till skydd för fisket jämväl i avseende å visst område vid havskusten eller i flodmynning, där tidvattnet gör sig märkbart, dock att inledande av rättegång ej må ske utan medgivande av hälsovårdsministern. Frågor om åtgärder till för- hindrande av att vattenområde, där fisk finnes, förorenas, kunna närmare regleras genom lokala föreskrifter av fiskeristyrelse eller, där sådan icke finnes, av ministern för jordbruk och fiske. . Av intresse äro vidare vissa bestämmelser inom lagstiftningen angående den all- männa hälsovården i England. De viktigaste bestämmelserna i detta ämne finnas i the Public Health Act av år 1936. I hälsovårdsavseende är landet indelat i sär- skilda distrikt. Det åligger vederbörande lokala myndighet, var inom sitt distrikt, att hava tillsyn bland annat över kloakväsendet. Genom distriktsmyndighetens försorg skola erforderdiga allmänna kloakledningar och anordningar för kloakvatt- nets renande utföras och underhållas. Redan anlagda kloakledningar eller renings— verk kunna förklaras mot ersättning skola tillfalla distriktet. Genom en allmän kloakledning får icke utan föregående tillfredsställande rening förorenat vatten ut- släppas i ett naturligt eller med konst tillkommet vattenområde. Lagen ger som regel en var ägare eller innehavare av fastighet eller ägare av privat kloakledning inom respektive distrikt rätt att inleda sitt kloakvatten i allmän kloakledning, dock endast såvitt det gäller annat avloppsvatten än sådant från industriell drift. Gällande föreskrifter om inledandet av industriellt avloppsvatten i allmän kloakledning fin- nas i the Public Health Act av är 1937.
Enligt förenämnda lag av år 1936 åligger det vederbörande lokala myndigheter att ingripa, bland annat, mot verksamhet som förorsakar sanitär olägenhet eller eljest är besvärande för omgivningen. Visas, att de bästa praktiskt möjliga åtgär- der till förebyggande eller motverkande av olägenhet vidtagits, är vederbörande fri från skyldighet att vidtaga ytterligare åtgärd. Det tillkommer domstol att avgöra denna fråga, varvid hänsyn skall tagas till kostnaden för erforderliga åtgärder och till de lokala förhållandena. Myndighets tillstånd fordras emellertid för vissa slag av anläggningar, s. k. offensive trades. Hit hänföras flera i lagen uppräknade an; läggningar ävensom de, vilka i behörig ordning förklaras vara offensive trades. Sådan förklaring gives av den lokala myndigheten men fordrar för sin giltighet hälsovårdsministerns godkännande. Tillstånd till offensive trades begränsas till viss tid men må efter hand förlängas.
r Inom vederbörande distrikt har den lokala myndigheten att utöva tillsyn ifråga om hälsovården och vad därmed sammanhänger. Den har vidsträckt befogenhet att inom ramen för i lagen givna bestämmelser och efter hälsovårdsministerns god- kännande utfärda särskilda föreskrifter i ämnet. S. k. joint boards kunna tvångsvis eller frivilligt bildas för handhavande av vissa slag av frågor, gemensamma för större områden. Dessa boards bestå av representanter från respektive lokala myn- digheter inom de distrikt, den gemensamma förvaltningen avser. Vederbörande myndigheter skola ha tillgång till sakkunnig hjälp vid utövandet av sina åligganden samt inspektörer för tillsynens ombesörjande.
Det kan anmärkas, att myndighets tillstånd erfordras för anläggande och dri- vande av ett flertal industrier, som angivas i the Alkali, &c., Works Regulation Act av år 1906 med tillhörande särskild förteckning. Denna lag har emellertid hu- vudsakligen avseende å luftförorening.
I övrigt återfinnas i åtskilliga andra lagar och författningar föreskrifter av in- tresse för frågor om vattenförorening. Här må nämnas the Land Drainage Act av år 1930 och the Waterworks Clauses Act av år 1847. Styrelsen för ett i enlighet med den förra lagen bestämt område, s. k. drainage district, har befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter till förhindrande av förorening av varje vattendrag, som står under styrelsens kontroll. I den senare lagen stadgas ansvar för den som badar, tvättar, utkastar avfall, utsläpper kloakvatten m. in. eller eljest förorenar vattendrag eller bassäng eller annan anläggning, som utnyttjas för distribuering av dricksvatten m. m. Lagen innehåller också särskilda bestämmelser till före— kommande av förorening av sådant vatten genom gasutströmning.
Frankrike. Enligt en lag den 19 december 1917 äro alla industriella anlägg- ningar, vilka äro hälsovådliga eller eljest för omgivningen farliga eller besvärande, underkastade administrativ myndighets kontroll på sätt lagen närmare bestäm- mer. Anläggningarna uppdelas efter sin art i tre klasser. Till första klassen hän- föras sådana anläggningar, som böra förläggas på visst avstånd från bebyggelse. Till andra klassen höra de anläggningar, som icke nödvändigtvis behöva förläggas på visst avstånd från bebyggelse men som icke kunna få drivas, med mindre sådana åtgärder vidtagas, att de icke bliva farliga eller besvärande för omgivningen. Till tredje klassen räknas de anläggningar, som icke förorsaka någon olägenhet av betydelse och som blott äro underkastade de allmänna föreskrifter, som gälla om grannskapsförhållanden eller äro givna ur hälsovårdssynpunkt. I en på administra- tiv väg utfärdad förordning den 24 december 1919, vilken sedermera vid skilda till- fällen ändrats och kompletterats, upptagas samtliga de industrier, som falla under ovannämnda lag. Därvid angivas bland annat den klass, till vilken varje slag av anläggning hänföres, samt karaktären av de olägenheter, som anses bliva en följd av driften. Anläggningar, tillhörande första eller andra klassen, få icke påbörja driften utan tillstånd av prefekten. Innan driften vid en tredje klassen tillhörande anläggning upptages, skall skriftlig anmälan göras hos prefekten. —— Genom visst kungörelseförfarande beredes sakägare tillfälle att framställa erinringar med an.- ledning av ansökan om tillstånd till en första eller andra klassens anläggning. Efter vederbörlig partsförhandling och sedan yttrande inhämtats från olika myn- digheter har prefekten att meddela beslut över ansökningen. Därest tillstånd till anläggningen lämnas, skola de villkor fastställas, under vilka anläggningen må drivas för att förhindra skadliga eller besvärande verkningar för omgivningen. Till- ståndet gives under reservation för tredje mans rätt och kan sedermera kompletteras med föreskrifter om vidtagande av ytterligare erforderliga åtgärder. —— I fråga om tredje klassens anläggningar skola lända till efterrättelse de allmänna föreskrifter, som prefekten har befogenhet .att meddela. Under» särskilda förutsättningar kun- na sådana'föresk'rifter modifieras eller kompletteras för en viss anläggning, även sedan driften påbörjats. — Därest driften vid en industri, som icke är upptagen
i ;
bland de klassificerade anläggningarna, medför väsentlig skada eller olägenhet för omgivningen eller eljest för det allmänna hälsotillståndet, kan prefekten efter sam- råd med i lagen närmare angivna myndigheter ålägga industriägaren att vidtaga erforderliga förebyggande anordningar. Omedelbart skall föranstaltas om åtgärder för sådan anläggnings eventuella upptagande i ovannämnda förteckning. —- Om det visar sig, att driften vid en industri medför allvarlig fara eller olägenhet för det allmänna hälsotillståndet eller för omgivningen och dessa skadliga'verkningar icke kunna förhindras, må driften genom beslut av regeringen förbjudas, även om tillstånd i vederbörlig ordning erhållits. —— Tillsyn över ovannämnda anläggningar utövas av prefekten med hjälp av särskilda inspektörer.
För anläggande av kommunala kloakledningar, utmynnande i vattendrag, som icke äro segelbara, erfordras enligt en förordning den 30 oktober 1935 särskilt till- stånd av administrativ myndighet. Vid beviljandet av sådant tillstånd skall till- ses, att allmänna intressen skyddas, och kommunen är underkastad de föreskrifter, som meddelas i avseende å kloakvattnets avledande.
Beträffande arbeten, som beröra de segelbara vattendragen, fordras enligt stad- gande i lag den 8 april 1898 alltid tillstånd av administrativ myndighet,. Sistnämn- da vattendrag stå under statens omedelbara förvaltning, under det att övriga vat— tendrag anses tillhöra strandägarna, ehuru de stå under offentlig myndighets tillsyn.
Vidare kan nämnas, att genom en lag den 15 april 1829 straff stadgas för den som i fiskevatten utkastar ämnen av beskaffenhet att bedöva eller förstöra fisken.
Enligt flera lagar och förordningar ha lokala myndigheter fått befogenhet att efter samråd med sakkunniga myndigheter och godkännande av vederbörande mi— nister utfärda särskilda föreskrifter till avvärjande av sanitär fara, skada å fiske m. m. på grund av vattenförorening. Sådana särskilda föreskrifter innehålla bland annat utförliga bestämmelser om beskaffenheten av det avloppsvatten, som må utsläppas i vattendrag.
Holland. De viktigaste bestämmelserna på ifrågavarande område innefattas i en lag av den 2 juni 1875. Enligt denna måste som regel hos kommunal myndighet sökas tillstånd för anläggning, som kan medföra fara, skada eller olägenhet för annan. Lagen innehåller även en förteckning å anläggningar, som avses med stad- gandet. Förteckningen kan interimistiskt kompletteras genom administrativ förordning, som dock för att bliva gällande för framtiden måste antagas såsom allmän lag inom viss tid. Ansökan om tillstånd till anläggning av nu avsett slag skall kungöras på i lagen närmare angivet sätt, och tillfälle skall lämnas till avgivande av erinringar. Sammanträde med parterna skall hållas. Ansökningen kan avslås om allvarligare olägenheter kunna befaras uppkomma till följd av driften vid anläggningen. Om skada eller olägenhet kan förekommas, mä tillstånd lämnas under föreskrivande av erforderliga villkor. Provisoriskt tillstånd må givas för det fall att verkningarna av driften först efter viss försöksdrift kunna bedömas. Tillståndsmyndigheten har rätt att föreskriva erforderliga nya åtgärder vid en redan koncessionerad anläggning.
I Holland har inrättats en särskild kommission, benämnd Commissie inzake Wa- terverontreiniging, jämte ett Rijksinstituut voor Zuivering van Afvalwater, med upp- gift att uppgöra förslag, meddela råd och anvisningar samt bedriva vetenskapliga studier och undersökningar i fråga om åtgärder till förhindrande av vattenförorening.
Tyskland. I Tyskland synas alltjämt inom vattenlagstiftningen gälla särskilda lagar för särskilda områden av riket. Dock pågår arbete för införande av mera en- hetliga bestämmelser i ämnet. Genom en lag den 10 februari 1937 och därtill an- knytande förordning den 3 september 1937 ha givits för så gott som hela riket gällande föreskrifter rörande vatten- och jordföreningar. Sådana föreningar utgöra offentligr'ättsliga sammanslutningar och kunna bildas bland annat för att handha gemensammaangelägenheter i fråga om avledande av avfallsvatten och dess rening.
De ha en vidsträckt självförvaltningsrätt under statliga myndigheters överinseende. Erforderliga arbeten för uppnående av föreningens syften skola verkställas efter en plan, som prövas av offentlig myndighet.
Beträffande rikslagstiftningen i övrigt må nämnas vissa föreskrifter i die Reichs- gewerbeordnung den 21 juni 1869 samt lagar av den 13 december 1933 och den 18 oktober 1935 med vissa inskränkande bestämmelser i avseende å grannskapsrätten.
Enligt Reichsgewerbeordnung erfordras tillstånd av offentlig myndighet för an- läggning, som genom sitt läge eller på grund av beskaffenheten av den där utövade verksamheten kan medföra väsentlig skada, fara eller olägenhet för grannar eller eljest för allmänheten. De anläggningar, som härmed avses, äro förtecknade i la- gen. Förteckningen kan emellertid ändras genom regeringsbeslut. Ansökan om till- stånd skall kungöras och tillfälle lämnas till avgivande av erinringar. Därest pla- nerad anläggning prövas kunna förorsaka väsentlig fara, skada eller olägenhet för allmänheten, kan tillstånd till anläggningens utförande vägras eller givas med före- skrivande av erforderliga villkor. Tillståndsmyndigheten har även att avgöra even- tuella ersättningsanspråk. Fastställandet av närmare bestämmelser angående de myn- digheter, som ha att meddela tillstånd enligt lagen, samt angående förfarandet där- vid har överlämnats till de olika riksdelarnas lagstiftning. Emellertid skall veder- börande tillståndsmyndighet bland annat äga rätt att ombesörja undersökning å platsen samt att tillkalla sakkunniga. Inträffar skada till följd av driften vid en anläggning, vartill myndighet meddelat tillstånd, kan enligt Reichsgewerbeordnung den skadelidande icke påfordra, att driften nedlägges, utan blott att åtgärder vid- tagas till skadans förhindrande eller att, därest sådana åtgärder icke äro möjliga eller icke äro förenliga med anläggningens behöriga drift, skadeersättning utgives. För att skada skall anses föreligga måste sådana förhållanden vara förbanden, att rätt till talan icke är förvägrad den skadelidande enligt lagstiftningen om grann- skapsförhållanden. I detta avseende gäller jämlikt Börgerliches Gesetzbuch följande. Ägare till en fastighet är icke skyldig tåla överförandet till fastigheten av gas, ånga, stank, rök, sot, värme, buller, skakningar eller liknande olägenheter från grann- fastighet, såframt olägenheten vållas genom att grannfastigheten användes på ett efter förhållandena på orten ovanligt sätt och väsentligt men vid nyttjandet av hans fastighet förorsakas. Han är icke heller skyldig tåla överförandet av sådan olägen- het genom särskild ledning.
Ovannämnda lagar av åren 1933 och 1935 ha avseende å verksamhet, som är av särskild betydelse för det allmänna. Gentemot anläggning för sådan verksamhet, till vars utförande riksinrikesministern giver tillstånd, äro de på grannskapsrätten grundade anspråken begränsade i så måtto att granne blott äger rättighet att i vissa fall fordra skadestånd för olägenhet. Han är berättigad erhålla ersättning endast om olägenheten är så väsentlig, att han trots de hänsyn, som den enskilde har att taga till det allmännas väl, icke kan anses höra tåla olägenheten utan ersättning. Ersättningsfrågorna avgöras av riksinrikesministern. Givet tillstånd kan när som helst återkallas. Justitieriksministern bemyndigas att efter samråd med riksinrikes- ministern utfärda särskilda föreskrifter för lagarnas genomförande och därvid kan annan myndighet förordnas att utöva riksinrikesministerns befogenhet.
Av de särskilda riksdelarnas vattenlagstiftning må här anföras den preussiska och den österrikiska.
Enligt i Preussen gällande Wassergesetz av den 7 april 1913 indelas de na- turliga och med konst tillkomna vattendragen i tre grupper. Vattendrag av första ordningen, vilka äro angivna i en till lagen fogad förteckning, tillhöra i regel staten, under det att de övriga vattendragen tillhöra strandägarna. Över vattendragen av olika ordning ha olika myndigheter, Wasserpolizeibehörden, det närmaste inseendet. I lagen stadgas förbud att i vattendrag utkasta fasta eller uppgrundande ämnen eller att upplägga sådana så nära strandbädden, att de kunna nedsköljas i vattnet. Ve- derbörande Wasserpolizeibehörde kan emellertid medgiva undantag från förbudet,
därest förändring av vattenframrinningen eller förorening av vattnet till skada för annan icke är att befara. Till allmänt tillåtet utnyttjande, Gemeingebrauch, av na- turligt vattendrag räknas i regel utsläppandet av spillvatten från hushåll m. in. Om någon utöver Gemeingebrauch vill avleda avfallsvatten till ett vattendrag, har han i allmänhet att dessförinnan göra anmälan till vederbörande Wasserpolizeibehörde. Denna myndighet kan med hänsyn till gällande ordningsföreskrifter m. m. förbjuda det planerade avledandet eller uppställa villkor för detsammas utförande. Nämn- da anmälan är icke nödvändig, därest tillstånd till avledandet erhållits enligt be- stämmelserna i Reichsgewerbeordnung eller på sätt i det följande sägs. Efter i lagen närmare angivet särskilt förfarande kan tillstånd, Verleihung, av administrativ myn- dighet erhållas till företag, avseende bortledande av spillvatten m. m. Begärt till- stånd kan på grund av motstående allmänna intressen eller vissa med hänsyn till enskild rätt i lagen givna inskränkande bestämmelser förvägras eller ock givas un- der villkor att erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av olägenhet genom före- taget. Såvitt skadliga verkningar icke kunna förhindras, skall ersättning därför givas. Vid tillståndets beviljande uttages en stämpelavgift, som beräknas efter vår- det av den medgivna rättigheten. Tillståndsmyndigheten kan stadga förbehåll om efterprövning. Därest allmänna intressen lida intrång, kan givet tillstånd på talan av offentlig myndighet mot ersättning återkallas eller inskränkas. Enskild person äger gentemot en tillåten anläggning framställa anspråk på sätt som i Reichsgewerbeord- nung för motsvarande fall stadgats, dock icke för det fall, att han insett eller bort inse skadan redan vid prövningen av tillståndet. Anspråken preskriberas efter tre år från erhållen vetskap om skadan och i varje fall inom trettio år efter det an- läggningen tagits i bruk. Lagen innehåller även föreskrifter om bildandet av sär- skilda tillsynsmyndigheter för vattendrag av andra och tredje ordningen samt sak— kunniga myndigheter, vilka skola stå till tjänst med utlåtanden rörande vattenekono— miska frågor. Såsom centralmyndighet fungerar das Landeswasseramt. Det må här framhållas, att för de 5. k. Emscher- och Ruhrområdena, som utgöra tätt befolkade gruv- och industridistrikt, gälla särskilda lagar. Vartdera området bil- . dar en enda samfällighet — med sin styrelse — i avseende å de med förorening av vattendragen inom området sammanhängande angelägenheterna. 1 den för Österrike gällande Bundesgesetz betreffend das Wasserreeht av den 19 oktober 1934 har även en indelning av vattendragen ägt rum. Indelningen har här skett i offentliga och privata vatten. Till de förra höra särskilt de sjöar och vattendrag, som upptagits i en till lagen fogad förteckning, men även andra vatten- områden, vilka i lagen icke uttryckligen angivits vara att anse såsom privata. Sjö eller vattendrag, som enligt lagen är att anse såsom privat vatten, kan av myndighet förklaras skola hänföras till offentligt, om så föranledes av hänsyn till allmänt intresse. Skälig ersättning skall i så fall utgå. Det är enligt lagen förbjudet att utan tillstånd av offentlig myndighet förorena vattendrag genom dess användande utöver vad som kan anses såsom Gemeingebrauch. Detta förbud , gäller också beträffande de privata vattendragen, därest de stå i samband med an— w nat vattendrag eller enskild rätt eller allmänt intresse förnärmas. Lagen nämner särskilt att myndighets tillstånd erfordras för utsläppande i offentligt vattendrag av fasta eller flytande ämnen eller gaser, om detta förfarande går utöver Gemeinge- brauch. Tillstånd erfordras jämväl då vid utnyttjande av privat vattendrag inverkan sker å vattnets beskaffenhet, särskilt i sanitärt avseende, i offentligt eller privat vattendrag, som står i förbindelse med förenämnda vatten. —- Vid meddelande av tillstånd skall tillses, att allmän eller enskild rätt ej kränkes. Dock kan intrång å annans rätt medgivas mot ersättning. Särskilda bestämmelser finnas givna till skydd för fisket. Tillståndet kan begränsas till viss tid och förbehåll kan göras om meddelande av ytterligare föreskrifter, därest så skulle visa sig erforderligt. Veder— börande myndighet skall som regel i tillståndsbeslutet och i varje fall inom ett år därefter bestämma förekommande ersättningar. En sakägare, vars skadeståndsan-
språk förklarats skola bliva föremål för efterprövning, har rättighet att när som helst, även efter utgången av nämnda ettärsperiod, påkalla prövning av sitt anspråk. Talan om ersättning för oförutsedd skada skall göras gällande vid domstol. —— Till- ståndsmyndighet må, om så erfordras, för prövning av frågan om tillstånd genom sakkunniga verkställa undersökning på platsen, varefter ärendet som regel skall behandlas vid sammanträde med parterna. Olika sakkunniga myndigheter skola höras, innan beslut meddelas. _— Sedan en koncessionerad anläggning blivit utförd, skall tillses, att anläggningen utförts i huvudsak enligt föreskrifterna i tillstånds- beslutet. Särskilt beslut skall givas angående dylik besiktning, därvid mindre av- vikelser från tillståndet må godkännas. För visst vattenområde må utfärdas förbud att i omedelbar närhet av vattnet placera upplag av ämnen, varigenom vattnet kan förorenas. Slutligen må nämnas, att till skydd mot förorening av vatten, som an- vändes till dricksvatten m. m., ägare av fastighet mot skälig ersättning kan för- klaras vara skyldig underkasta sig vissa inskränkningar i rätten att nyttja sin fastighet.
Amerikas Förenta Stater. Området för den federala vattenlagstiftningen i Förenta staterna innefattar huvudsakligen endast de segelbara vattendragen och kust- vattnet, vilka vattenområden höra under de federala myndigheternas administration. —— Inom finansdepartementet finnes inrättad en avdelning, the Public Health Service, som bland annat arbetar för åstadkommande av tillfredsställande förhållanden, sär- skilt ur hälsovårdssynpunkt, beträffande nämnda vattens beskaffenhet. —— Av före- fintliga federala lagbestämmelser i ämnet må följande nämnas. I en lag den 3 mars 1899 stadgas förbud att i segelbart vattendrag eller däri utfallande vatten uttömma förorenande ämnen med undantag dock för orenlighet i flytande form, som härrör från gatu- och kloakledningar. Efter ansökan kan the Secretary of War under före- skrivande av erforderliga villkor medgiva eftergift från nämnda förbud. — The Oii Pollution Act den 7 juni 1924 innehåller bestämmelser för att förhindra att olja från fartyg utsläppes vid havskusten eller i flodmynning, där tidvattnet gör sig gällande. The Secretary of War äger befogenhet att utfärda närmare föreskrifter angående föl—utsättningarna för undantag från stadgat förbud.
År 1937 har framlagts ett förslag till lag om vattenförorening, the Water Pollu- tion Act. Av de föreslagna bestämmelserna må här anföras följande. I segelbart vattendrag eller dess biflöde skulle — med vissa mindre betydelsefulla undantag — icke få uttömmas sådana ämnen i fast eller flytande form eller i gasform, som kunde medföra sanitärt men eller skada å djurlivet eller hinder för båttrafiken. Inom the Public Health Service skulle inrättas en särskild avdelning för vatten- föroreningsfrågor. Denna avdelning skulle bland annat uppgöra förslag till åtgärder för att förhindra eller minska förorening av ifrågavarande vattendrag. Därvid skulle iakttagas, att sådana anordningar föresloges, som gjorde vattnet lämpligt för fiskets bevarande samt för användning i hushåll och för rekreation m. m. Avdelningen skulle vidare verka för ett samgående mellan flera stater i fråga om uppgiften att hindra och motverka vattenförorening ävensom för åstadkommande av en tillfreds- ställande lagstiftning i ämnet inom de olika staterna. Efter uppdrag av en statlig myndighet skulle avdelningen företaga undersökningar och uppgöra förslag rörande spörsmål om åtgärder till förhindrande av vattenförorening även i andra än ovan avsedda vattendrag. Inom avdelningen skulle vidare enligt förslaget finnas en sty- relse, bestående av fem ingenjörer, varav de flesta skulle vara sanitär-tekniskt sak- kunniga. Denna styrelse skulle bland annat verkställa en indelning av de segel- bara vattendragen i s. k. sanitary water districts samt för varje sådant distrikt fast- ställa dels vattendragens beskaffenhet i fråga om renhetsgraden, dels ock minimi-- fordringarna för de åtgärder till avfallsvattens renande, som måste vidtagas, innan detsamma utsläpptes i vattendraget. Jämväl skulle styrelsen utfärda föreskrifter, avsedda att förhindra förorening av vattendragen genom fasta åmnensnttömmande
däri. Slutligen skulle lån och statsbidrag kunna erhållas till viss del av kost- naden för vidtagande av rening utav avfallsvatten, som utsläpptes i segelbara vatten- drag eller dess biflöden. Enligt uppgift har förslaget i fråga icke ännu resulterat i någon lagstiftning.
Förefintliga bestämmelser i staternas särlagstiftning gå mer eller mindre långt ifråga om föreskrifter till förhindrande av vattenförorening. I de flesta fall tages sikte huvudsakligen endast på de hälsovådliga följderna av dylik förorening. I några stater finnas emellertid även stadganden om åtgärder till skydd mot vatten- förorening med hänsyn till fisket samt till vattnets användande för hushållsbehov och rekreation. I sistnämnda hänseende kan framhållas, att vissa staters lagar inne- hålla särskilda bestämmelser till förhindrande av förorening av badstränder.
Beträffande särlagstiftningen må här omnämnas en lag den 25 juni 1929, gällande för staten Illinois. Enligt denna lag finnes inrättad en särskild styrelse, the sanitary water board, med uppgift att studera, undersöka och tid efter annan fastställa be- stämmelser om de medel, som böra vidtagas för att, så långt praktiskt är möjligt, motverka och förekomma förorening av vattendragen. Härvid skall iakttagas, att sådan förorening bör förhindras, som är skadlig för det allmänna hälsotillståndet, för djurlivet eller för vattnets utnyttjande till rekreation. Styrelsen har att med hänsyn till föreliggande förhållanden avgöra, varest sådan förorening bör anses vara för handen. Innan någon inrättar eller förändrar en anläggning för avlopps- vattens bortledande, varigenom ett vattendrag kan förorenas, skall i regel styrelsens skriftliga medgivande inhämtas. Vissa mindre anläggningar för bostäder och dylikt åtnjuta emellertid befrielse från skyldigheten att inhämta dylikt medgivande. Utan hinder av meddelat tillstånd må styrelsen föreskriva ytterligare erforderliga åtgär- der. Tillståndet kan även återkallas.
Sammanställning av uppgifter från samhällen, industri-
gående deras av-
Utarbetad av vattenrätts—
1. Sam- Antal personer inom Antal vatten— .. kloakledningarnas klosetter vid . . Samhalle avrinningsområde 1936 års Recipient vid 1936 års utgång utgång 1 2 3 4 Solna socken ........... c:a 20 000 5 837 Värtan,Edsviken,Brunns— viken, Ulvsundasjön med Bällstaviken Södertälje ............. 12 000 1 715 Igelstaviken, Maren, Sö- dertälje kanal, Mälaren, Saltskogsfjärden, Kvarnbergabäcken Lidingö ............... 10 669 3 110 Kyrkviken, Värtan, Hak— vikssundet Sundbyberg ............ 8 966 2 827 Duvbo ................. 2 300 300 Bällstaviken Mariehäll (Stockholm). . . c:a 2 000 49 Turebcrg .............. c:a 8 500 c:a 975 Edsviken, Norrviken Djursholm ............. c:a 6 000 c:a 1 000 Värtan, Edsviken Norrtälje .............. c:a 4 000 c:a 400 Norrtäljeån, Norrtäljevi- ken Stuvsta ............... 4 000 Trehörningen Magelungen Saltsjöbaden ........... 3 307 786 Erstaviken, Baggens— fjärden, Neglingeviken, Vårgårdessjön Stocksund ............. c:a 3 000 c:a 1 025 Lilla Värtan, Edsviken Solhem ................ 2 409 I 4 fastigheter Spångaån Hässelby .............. 2 351 38 Mälaren Duvnäs m. fl. .......... c:a (850 c:a 470 Skurusundet, Duvnäs- viken Sigtuna ................ c:a 1 600 c:a 450 Sigtunafjärden Hallstavik ............. c:a 1 500 e a 35 Edeboviken Gustavsberg ........... c:a 1 500 c:a 75 Farstaviken Järla, Nacka och Sickla . c:a 1 500 c:a 50 Järlasjön Nora trädgårdsstad ..... 1 460 c:a 190 Edsviken
...a-..”...”—
! 1 l »
253 Bilaga 2. företag och andra inrättningar inom Stockholms län an-
loppsförhållanden. sekreteraren Nils Lindberg. hällen.
Anläggnings- Vidtagna åtgärder mot kostnad för re— _ . vattenförorening ningsanord— Anmarkmngar ningar 5 s 7
I allmänhet reningsbrunnar å enskilda ledningar Ledning till Värtan utdragen på dju- pare vatten än förut Rensning av strand vid Värtan 2 spolledningar anlagda mellan Söder- tälje kanal och Maren för att öka vattenomsättningen i sistnämnda sjö
Muddringar
Septic tank vid Kyrkviken
Rensning
Galler
I allmänhet rensbrunnar å fastig- heterna
Årliga rensningar
Avsättningsbassänger (enkla) Infiltrationsbassänger
I allmänhet septic tank eller rensbrunn för varje fastighet
Rensbrunnar, för WC Hoffmann—
brunnar Rensning av ån För visst område emscherbrunn Å största avloppet slamavskiljare Hoffmannbrunnar i 4 ledningar
Ledningen mynnar 40 rn från land Muddring
Hoffmannbrunnar, septic tanks
c:a 8300 kr för Värtaled— ningens för— längning
4 000 kr c:a 500 kr
c:a 1 500 kr för varje brunn
c:a 6 500 kr
Stora olägenheter för strandägare m. fl. gm slambildningar och lukt
Vattnet i Kyrkviken enl. förste prov.]äk. i hög grad förorenat
Massor av flytslam vid stränderna Sanitära olägenheter
Svavelvätelukt från Edsviken Fiskdöd Olägenheter för bad Vattnet mycket dåligt för bad Höggradig förorening av ån Betydande förpestning av luften sommartid
Olägenheter
Betydande förorening
För bad menlig förorening enl. förste prov. läk.
Slamavsättningar Dålig lukt Vattnet olämpligt för had
Vattnet allt sämre för bad Menlig inverkan å fisket
Antal personer inom Antal vatten- kloakledningarnas klosetter vid . . Samhälle avrinningsområde 1936 års Recipient vid 1936 års utgång utgång 1 2 3 4 ' Tullinge ............... c:a 1 400 45 Tullingesjön (genom vissa åar m. m.) Vendelsö och Gudö ..... c:a 1 300 10 Drevviken Björknäs .............. c:a 1 300 c:a 25 Skurusundet, Lännersta- (sommartid c:a 4 000) sundet, Kåktorpssjön Täby ................. c:a 1 290 1 Dike till Vallentunasjön Väsby ................. c:a 1 200 c:a 50 Väsbyån Rönninge .............. 1 147 c:a 10 Uttran Vaxholm .............. 1 000 c:a 20 Södra Vaxholmsfjärden, Ramsösund m. m. Handen ............... c:a 1 000 Drevviken, Rudasjön, Dammkärr m. rn. Järna ................. c:a 950 Moraån Gillbo ................. c:a 900 Å mellan Norrviken och Edssjön Klingsta ............... 880 c:a 110 Edsviken _ 860 140 Igelstaviken Igelsta ................ (c.a 550 90 _ Norrviken ............. 806 165 Norrviken Östhammar ............ 800 118 Östhammartjärden Storängen ............. c:a 700 c:a 200 Järlasjön Kumla ................ c:a 650 c:a 10 Drevviken Huddinge ............. c:a 650 Trehörningen, Orlången Rimbo ............. .. . . 650 4 Långsjön 50 Vallbyån Fullersta .............. 600 Stort dike till Trehör- ningen Kallhäll (Järfälla socken) c:a 600 8 Mälaren » (Sollentuna » ) c:a 200 Dike till Målaren Lännersta ............. c:a 600 c:a 30 Lännerstasundet, Län- (sommartid minst nersta Badsiö, Kåk- 2 0 torpssjön Nysätra och Trollebo .. . c:a 600 c:a 25 Järla— och Långsjöarna ' Vallentuna ............ 567 8 Vallentunasjön, mindre . sjö Mölnbo ............... c:a 500 1 Lillsjön m. rn.
! t t r t t
Vidtagna åtgärder mot
Anläggnings- kostnad för re—
vattenförorening ningsanord- Anmärkningar ningar 5 6 7 2 septic tanks, rensbrunnar Vattnet befaras bliva oanvändbart för bad Rensbrunnar, i vissa fall med grussilar Lukt har uppstått Rensning I vissa fall rensbrunnar Slamavsättningar i diken Från stank Grumligt badvatten Rensbrunnar För WC septic tank Stank vid lågvatten under varm årstid Fettsamlare för kök vid matinrätt- ningar, 1 Hoffmannbrunn Rensbrunnar, i vissa fall kombinerade Lukt och stor otrevnad med grussilar Rensning Rensbrunnar Osund lukt — Vattnet allt sämre för bad Skada _å fiske Rensbrunn Rensbrunnar Vid lasarettet koksfilter, 2 septic tanks Slamavsättningar i grund vik Septic tank Slamavsättningar enl. förste prov. läk. Vattnet oanvändbart för bad Renshrunnar, för WC septic tanks Slamavsättningar enl. förste prov. läk. 3 emscherbrunnar Slamavsättningar i någon mån tidigare Emscherbrunn c:a 200 kr Rensning Slamavsättningar Omsbrunn 5 rensbrunnar och llhassäng, för WC septic tanks Renshrunnar Osund lukt Upprensning av diket I vissa fall rensbrunnar Grumligt badvatten Från stank från diken Hoffmannbrunnar, septic tanks c:a 4 500 kr
För WC rensbrunnar
Slamavsättningar i diken enl. förste prov. läk.
netgear: ”sägas” vid 1936 års utgång utgång 1 2 3 4 Tungelsta .............. c:a 500 5 Rocklösaån Drottningholm ......... c:a 500 c:a 40 Mälaren Skuru ................. c:a 450 Skurusundet Öregrund .............. 450 52 Ålands hav Nykvarn .............. c:a 350 c:a 25 Turingeån Sandtorp och Ösmo c:a 300 7 Älgviken och havet Knivsta ............... 300 c a 10 Å till Mälaren Hörningsnäs ........... 273 Trehörningen Stortorp ............... 264 Drevviken Lahäll ................. 260 Värtan Smista—J urin ge ......... 240 Mälaren Kummelnäs ............ c:a 250 c:a 20 Halfkakssundet (sommartid minst 2 000) Stäket ................. 200 c:a 10 Mälaren Uttran och Norrbyvret.. c:a 200 Uttran, Utterkalven, Segersjön Väddö ................. c:a 110 17 Väddö kanal m. m. Jakobsberg ............ c:a 80 Dike till Ulvsundasjön V. Enebyberg .......... 54 15 Dike till Värtan
2. Kaserner,
Antal personer inom Antal vatten-
..klä. R...... vid 1936 års utgång utgång l 2 3 4
Söderby sjukhus ....... c:a 700 80 Tumbaån Löwenströmska lasarettet c:a 650 64 Fysingen Statens tvångsarbetsan-
stalt, Svartsjö ....... c:a 500 5 Svartsjöviken Svea ingenjörkår ....... c:a 380 81 Lilla Värtan Fälttclegrafkåren .. c:a 325 19 Lilla Värtan Länssanatoriet vid Uttran c:a 300 50 Dike till Tullingesjön Stockholms läns central-
lasarett, Mörby ...... c:a 225 109 Edsviken Länslasarettet, Norrtälje. c:a 190 43 Norrtäljeån Roslagens flygflottilj c:a 150 10 Stora Värtan Vårdanstalten Karlslund 135 17 Dike till Brunkebergsåsen Margarethahemmct ..... 130 Knivstaån Stockholms konvalescent-
Vidtagna åtgärder mot
Anläggnings- kostnad för re-
brunn Septic tank
vattenförorening ningsanord- Anmärkningar ningar 5 6 7 Rensbrunnar, för WC Hoffmann— Förorening av diken enl. förste brunnar prov. låk. Septic tanks, Hoffmannbrunnar Olägenheter enl. förste prov. läk. Rensbrunnar, 1 Hoffmannbrunn För viss del septic tank Galler Slamavsättningar Rensbrunnar 1 septic tank, rensbrunnar Hoffmannbrunn Rensbrunnar I vissa fall rensbrunnar Septic tank, grusfångare, rensbrunnar Rensbrunnar Hoffmannbrunn Emscherbrunn med koksfilter c:a 16 000 kr sjukhus ln. m. Anläggnings- Vidtagna åtgärder mot kostnad för re— . vattenförorening ningsanord- Anmärknlngar ningar 5 ti 7 Fettavskiljare, emscherbrunn, biolo- giskt filter Emscherbrunn Emscherbrunn, septic tank 2 fettsamlare 2 emscherbrunnar c:a 20 000 kr Septic tank Olägenheter för bad Septic tank, Hoffmannbrunn För WC septic tank 6 000 kr Fettsamlare, Hoffmannbrunn, renings- 6 000 kr Svår förorening av diket enl.
förste prov. läk.
Företag Antal Produktionens art Avloppsvattnfts här- arbetare och mangd komst, art och mängd 1 2 3 4 Hallsta pappersbruk . . .. c:a 500 c:a 75 000 ton/år pap- Från pappersbrlk, sljpel'i per, 67 000 ton/år och sulfitfalrik c:a slipmassa och 15 500 35 000 mG/dygl innehål— ton/år sulfitmassa lande fiberhatigt av- loppsvatten, rent kyl- vatten och sulfitavfalls- lut Nykvarns pappersbruk. . 238 10 000 ton/år papper Från pappersmlskinerna c:a 11 300 mädygn, in- nehållande 95) kg cel- lulosafibrer o:h 1 050 kg kaolin sant färger och alun Riksbankens pappers- bruk, Tumba ........ 142 c:a 100 ton/år papper Från lumpavc'elningen, och papp holländaresalal och formrummet c:a 192 ma/dygn, innehållande parenkymceller, fibril— ler och något klor Tollare pappersbruk 125 13 000 ton/år papper Från pappersfabrikatio— nen 720 rna/dygn inne- hållande cellulosafibrer och kaolin Oljeraffinaderiet, Nynäs— . hamn ............... 50—100 Raffinering av c:a Från kondensorer och klo- 75000 ton/är råolja setter Jästfabriken, Rotebro. .. 50 4 200 ton/år jäst och Från jästodlingen 2 060 130 ton/år 96 %-sprit mn/dygn, varav 360 m3 utjäst melassvört och 1 700 rna kyl- och spol— vatten Chokladfabriken Stan- dard, Danderyd ...... c:a 50 Omsättning c:a 490000 10 mit/dygn av10ppsvat- kr/år ten, Varav 8 m3 kyl- vatten, det förra inne- hållande socker, gela- tin, fettämnen samt av— loppsvatten från WC Knivsta mejeri ......... 10 Invägd mjölkmängd Kalk, soda och mjölk— 7 milj. l/år rester Mjölkcentralens mejeri, Osmo ............... 9 Invägd mjölkmängd Mjölkrester c:a 3 milj. 1/år Mjölkcentralens mejeri, Faringe .............. 8 c:a 100 ton/år ost och Från mejeri och svinhus:
c:a 600 st/år gödsvin
Mjölkrester m. m.
MWe
_ E! ."
:s.-
företag.
Vidtagna åtgärder mot Anläggningskostnad för
Redpient vattenförorening reningsanordningar Anmärkningar 5 G 7 8 Edeboviken Så fullständigt som möj— Slamavsättningar ligt sluten cirkulation i Ersättning betald med fabrikens vattensystem över 31 900 kr Muddring Turingeån Största möjliga mängd c:a 90 000 kr Slamavsättningar vatten återanvändes Kostnaderna kompen- Fisk trives ej ned- 2 roterande dukfilter, seras av värdet hos ströms bruket 2 avsättningstrattar, det återvunna mate- Klagomål ha anförts 2 Adkaapparater rialet med hänsyn till Rensning kvamverk, slamav- sättning och vatt— nets oanvändbarhet för vattning av krea— tur Tumbaån _ Lännersta- Oliverfilter c:a 20 000 kr Slamavsättningar sundet Driftkostnad c:a 1500 kr/år Koviken Särskilt dräneringssystem Slamavsättningar vid för avskummande av klosettutloppet olja Norrviken Anaerob biokemisk be- 350 000 kr Fiskdöd tidigare handling i tanksystem, Årskostnad, utom kapi- Stark förekomst av luftning, aeroh bioke- talkostnad, c:a grönalger sommartid misk oxidation, dekan— 10 000 kr tering av bakterieslam, utspädning, utrutt- ningstank, droppfilter Kommunalt avlopp Knivstaån _— Svår förorening enl. förste prov. läk. Myr 1 reningsbrunn med koks- c:a 2 000 kr
Olandsån
filter, 4 rensbrunnar
Emscherbrunn med koks- filter Rensning av ån
Underhållskostnad c:a
25 kr/år
c:a 1 500 kr Underhålls- och drift- kostnad c:a 200 kr/år
Slamavs ättningar. Dålig lukt tidigare.
Fö reta Antal Produktionens art Avloppsvattnets här- g arbetare och mängd komst, art och mängd 1 2 3 4 Mjölkcentralens mejeri, Väddö ............... 3 Invägd mjölkmängd c:a Mjölkrester 1,3 milj. l/år Estuna mejeri .......... 2 Separerad mjölkmängd 12 kg/dygn mjölk och 0,25 c:a 35 000 l/år kg/dygn olja Föreningsslakteri, Norr- tälje ................ 4 475 ton/år Från slakteri, stallar och klosetter Stockholms stads renhåll- ningsverk, Lövsta 8 I latrinkärlstvått 3 770 Fekalier och limvatten ton/år och i destruk- tionsanstalt 587 — ton/år Tvättinrättning, Vendelsö 4—6 c:a 50 ton/år Smuts, lut och såpa » » 3 c:a 20 ton/år Smuts, lut och tvål » » c:a 3 c:a 20 ton/år Smuts, lut och fekalier (1 WC) » » 2—3 c:a 30 ton/år Smuts, såpa och lut » Handen. c:a 4 c:a 25 ton/år Smuts, tvål och såpa » » c:a 3 c:a 18 ton/år Smuts, lut, såpa m. rn. » » c:a 3 c:a 25 ton/år Smuts, lut och såpa » » 2—3 c:a 20 ton/år Smuts, lut och såpa » » c:a 2 c:a 15 ton/år Smuts, såpa och lut » » c:a 2 c:a 25 ton/år Smuts, såpa och lut » Fittja .. c:a 4 c:a 50 ton/år
! l l l l
Recipient
Vidtagna åtgärder mot vattenförorening
Anläggningskostnad för reningsanordningar
Anmärkningar
5 6 7 8 Ostalaviken Slambrunn (?) Slamavsättningaråtim- mer ('I) Dike till å _ Slamavsättningar Vattnet uppgives av lantbrukare vara 0— dugligt som dricks— vatten för kreatur Norrtäljeån Reningsbrunnar c:a 8 000 kr Underhållskostnad c:a 400 kr/år Lövstafjärden, Fettavskiljare vid de— Betydande olägenhet Mälaren struktionsanstalten genom tippning enl. Länsor med nät mot sopor förste prov. läk. Drevviken 2 bassänger c:a 500 kr Drevviken ? c:a 600 kr Dike till bäck 3 rensbrunnar, sandsil c:a 600 kr Lukt från diket tidigare Drevviken 2 bassänger c:a 400 kr Bäck Rensbrunnar, sandfilter c:a 500 kr Bäck till Drev— 3 rensbrunnar c:a 200 kr viken Dike till Drev- 3 bassänger, sandfilter c:a 400 kr viken Rensning Dike till å Uppsamlingsbrunn c:a 300 kr Rensning Mosse Rensbrunn c:a 100 kr Rudan — Mälaren 2 rensbrunnar
Exempel & kostnadsfördelningslängd i fråga om företag för
_,20 AImhu/f 72— 7'0 Pynås /5
PEN/NGSVEPK
7 6 Ekebo 2 -2 P/ENT
Kna/fs for/) 2'— 23
D Alm/w/f 79—7'0 Klaa/rvaf/enav/ea'are pynäs /5_/20 och forr/äggare
Ekebo 2'— 26 Endasf Knufsforp 2'— ?3 forr/ä'ggare
Kostnads- Delägarc i företaget L e (1 n i n g a r _" ä Kloakledningsintresset Torrläggnings- ? ;" w 5 3 % Beräknad kostnad för Markvärde % E N a m n & skötsel och f" efter ; .. . 1 ' ore .. ,. . å ä % anlaggmng underhåll2 torrl. torrl. iorbattrmg 2 % kr % kr kr kr kr % 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1/4 12 Almhult, Erik Johansson sök 4,00 205120 3,71 5:68 2800:——— 34201— 620:— 6,53 1/a| ls » Valfrid Lund 2,00 102:60 1,85 2:83 6215:— 67801» 565:— 5,95 15 Rynäs, Konrad Larsson sök. 5,00 25650 4,64 7:10 4090:— 4960? 8703— 9,16 16 » Slakteriförening 8,33 427:33 15,00 22:95 1/2 | 21 ] Ekebo, Karl Axelsson ] | | | | | 6 370z—I 7 390:—]1020:f [ 10,74 1lsl23 Knutstorp, Einar Berg |Sök. 2325:— 2650:— 325:— 3,42 Summa 100,005130:— 100,00 153:— 30 500:— 40 000:— 9500:—— 100,00 1 Här angiven kostnadsfördelning är i detta fall av skäl som angivas i bifogad förklaring grundad bör ske, maximispillvattenmängderna. — 2 Kostnadsfördelningen är grundad på de beräknade medel- ställd efter den båtnad som vinnes genom torrläggningen.
såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
Kostnadsfördelning mellan kloakledningsintresset och torrläggningsintresset.
Anläggningskostnad Årskostn. för skötsel o. underhåll ] Kloakledn.- Torrläggn.- Kloakledn.— Torrläggn - Del av företaget intr intr. . intr. intr. _ " S.a S.a Andel Andel Andel Andel Andel Andel Andel Andel % kr % kr kr % kr % kr kr 1 | 2 3 4 5 6 7 e 9 10 11 Ledningsslräckan A—B Gemensamma kostnader 30 1 200:— 70 2800: _ 4000: — 37 56:— 63 94: —— 150:— Särskilda » 100 1 000: — 1 000: — Lcdningssträckan B—C Gemensamma kostnader 67 2130:— 33 1070:— 3200:— 75 67:— 25 23:— 90:— Särskilda » 100 800: — 800: — 100 30: — 30: -— Ledningsslräckan B—D Samtliga kostnader . . . . . 100 4 000: — 4 000: —— 100 80: — 80: —— Reningsverket Samtliga kostnader ..... 100 5000:— 5000: ,- 300: -— 300: — Summa 10130;— 7870: — 18 000: — 453: — 197: — 650: — i ] fördelningslängd. ] I L c d 11 i n g a r R e n i n g 5 v e r k 1' . . . 511111. delakt. intresset Slutlig dglakflåhitl 1 lkoastnaderna Kloakledningsintresset i kostn. för or e m ga n s reningsverket Ber. kostn. för anläggning skötsel o. und. Beräknad kostnad för anl. sååå: anlägg— skötsel .. verk- beräk- verk- ,. . skötsel och verk- verk- ning” o. und.3 hemknad lig nad lig anlaggnmg underhåll lig lig kr kr kr % kr % % kr % kr % % 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 513431 12:86 719:11 5.53 18:54 5,29 4,00 200:— 3,27 9:81 4,00 3,27 468:27 11:72 570:87 4,39 14:55 4,15 2,00 100:— 1,64 4:92 2,00 1,04
* 720239 18:05 977219 7,52 25:15 7,17 5,00 250:— 4,09 12:27 5,00 4,09 ] 42733 3,29 22:95 6,55 8,33 416:50 25,00 75:— 8,33 25,00 1
] 84521] 21:16] 84521] 6,50] 21:16] 6,04] ] ] | | |
] 269:15 6:74 21:59:15 2,07 6:74 1,92 * 7870:— 197:— 13000:—— 100,00 350:— 100,00 100,00 5000:— 100,00 300;— 100,00 100,00
på de beräknade medelspillvattenmängderna från de olika fastigheterna i stället för, såsom vanligen spillvattenmängderna, med förhöjning för slakteriföreningens fastighet. — 3 Kostnadsfördelningen verk-
Förutsättningar.
I ett gemensamt företag antagas ingå: &) de i tät bebyggelse liggande fastigheterna Almhult 12——--110 och Rynäs 15—12", från vilka såväl spillvatten som dräneringsvatten skall avledas genom ledningen A—B—C, samt
b) fastigheterna Ekebo 21—26 och Knutstorp 21—23, vilkas jord kommer att vinna förbättrad avdikning genom ledningen A—B—D.
Bland de under a) upptagna fastigheterna finnes fastigheten Rynäs 18, med för- eningsslakteri. Denna fastighet antages icke ha någon mark som vinner båtnad genom torrläggning.
Reningsverk för låggradig rening erfordras för avloppsvattnet från de under a) upptagna fastigheterna. För undvikande av att reningsverket belastas även med av- loppsvattnet från de under b) upptagna fastigheterna, förlägges reningsverket invid ledningen B—C.
Vattenmäugder.
Först beräknas den för dimensionering av företagets anläggningar bestämmande, under ett kort tidsintervall avrinnande m a xi mi v a t t e 11 m ä n g (1 e n. Emedan antalet personer inom Almhult och Rynäs, vilka väntas komma att begagna sig av avloppsledningen, förutsättes vara endast c:a 150, kommer spillvattnets avrinning att ske stötvis. Den största momentana spillvattenmängden beräknas under sådana för- hållanden uppgå till 2 l/s. Av den största momentana dräneringsvattenmängden be- räknas l l/s komma från de under a) och 4 l/s från de under b) upptagna fastighe- terna. De ovannämnda avrinningarna väntas kunna inträffa samtidigt. Samman- lagda maximivattenmängden beräknas sålunda uppgå till 7 l/s, varav 2 l/s utgöras av spillvatten och 5 l/s av dräneringsvatten.
Den för fördelning av årskostnaden för anläggningarnas skötsel och underhåll be- stämmande m e d el v a t t e 11 ta ä n g (1 e n beräknas uppgå till 16 000 m3/år, varav 6000 m3/år utgöras av spillvatten och 10 000 m3/år av dräneringsvatten. Av spill- vattenmångden beräknas 500 me'/år komma från föreningsslakteriet och 5 500 m3/år från de övriga under a) upptagna fastigheterna. Den i medeltal under året avrin- nande dräneringsvattenmängden beräknas fördela sig på samma sätt som den maxi- mala, d. v. s. med 2 000 m3/år på de under a) och 8 000 ms/år på de under b) upp- tagna fastigheterna.
Såsom sammanställning av ovanstående uppgifter erhålles följande 'tabell över härkomst, storlek och procentuell sammansättning hos maximi- och medelvatten- mängderna på ledningssträckan A—B:
Maximi- Medel- vattenmängd vattenmängd Spillvatten. l/s % ma/år %
Grupp a), utom slakteriet ........................ ] 2 30 ] 5500 34 » ) slakteriet .............................. 500 3
Summa spillvatten 2 30 6000 37
Dräneringsvatten. Grupp a) ........................................ 1 14 2 000 13 » b) ........................................ 4 56 8 000 50
Summa dräneringsvatten 5 70 10000 63 Summa avloppsvatten 7 100 16000 100
Kostnader.
Anläggningskostnaden samt årskostnaden för skötsel och underhåll beräknas bliva:
Anläggnings- Års— kostnad kostnad kr kr Ledningssträckan A—B ............................ 5 000: — 150: _- : 120: -— : 80: — 350: — Reningsverket ..................................... : 300: — Summa 18 000:— 650:—
Led ningssträckan A—B.
Först fördelas kostnaden för ledningssträckan A—B, d. v. 5. den sträcka som är gemensam för samtliga intressenter, mellan kloakledningsintresset och torrläggnings- intresset.
A n l ä g g n i n g s k 0 s t 11 a d. Avledandet av spillvatten kräver särskild beskaf— fenhet hos ledningen, vilket beräknas draga en kostnad av 1000 kr. Denna kost— nad finnes böra åvila kloakledningsintresset ensamt.
Återstående anläggningskostnad för ifrågavarande ledningssträcka eller 4000 kr fördelas mellan kloakledningsintresset och torrläggningsintresset efter maximivat- tenmängderna. Det förra intressets andel blir alltså 30 % av 4 000 kr eller 1 200 kr. Återstående 70 % av 4 000 kr eller 2 800 kr falla på torrläggningsintresset.
Å r s k 0 s t n a d e n för skötsel och underhåll eller 150 kr fördelas efter medel- vattenmängderna, varvid 37 % eller 56 kr falla å kloakledningsintresset och 63 % eller 94 kr å torrläggningsintresset.
Ledningssträckan B—C.
Härefter fördelas kostnaden för ledningssträckan B—C mellan kloakledningsintres- set. och torrläggningsintresset.
A n l ä g g n in 3 s k 0 s t 11 a d. Avledandet av spillvatten kräver särskild beskaf- fenhet hos ledningen, vilket beräknas draga en kostnad av 800 kr. Denna kostnad finnes böra åvila kloakledningsintresset ensamt.
Återstående anläggningskostnad för ifrågavarande ledningssträcka eller 3200 kr fördelas mellan kloakledningsintresset och torrläggningsintresset efter maximivatten— mängderna. Dessa ha beräknats vara 2 resp. 1 l/s. Kloakledningsintressets andel blir alltså 2/3 eller c:a 67 % av 3 200 kr : c:a 2 130 kr och torrläggningsintressets andel 1/3 eller c:a 33 % av 3 200 kr = c:a 1 070 kr.
Å r s k 0 s t 11 a d. I årskostnaden för skötsel och underhåll, vilken upptagits till 120 kr, beräknas ingå ett belopp av 30 kr, utgörande extra kostnad för rensning av ledningen uppströms om reningsverket som föranledes av kloakvattnets beskaffen- het. Denna kostnad finnes böra åvila kloakledningsintresset ensamt.
Den återstående årskostnaden eller 90 kr fördelas mellan kloakledningsintresset. och torrläggningsintresset efter medelvattenmängderna. Dessa ha beräknats vara 6 000 resp. 2 000 m3jår. Kloakledningsintressets andel blir alltså 3/4 eller 75 % av 90 kr = c:a 67 kr och torrläggningsintressets andel 1/4 eller 25 % av 90 kr = c:a 23 kr. Ledningsstrilckan B—D.
Ledningsstråckan B—D tjänar endast torrläggningsintresset, varför kostnaderna för densamma drabba detta intresse ensamt.
Reningsverket.
Reningsverket tjänar endast kloakledningsintresset, varför kostnaderna för det- samma drabba detta intresse ensamt.
Sammanställning av de på kloakledningsintresset och torrläggningsintresset fördelade kostnaderna.
Anläggningskostnad.
Kloakledningsintresset: K r o n o r Ledningssträckan A—B ] 30 % av 4000:— .............. 1200:— 100 » » 1 000: — .............. 1 000: — 2 200: __ 67 » » 3 200: — .............. 2 130: — ' E_Cimo » . 800:—- .............. 800:— 2930,_ Reningsverket 100 » » 5000:— ...................... _. 5000:—
Summa kronor 10 130: — Torrläggningsintresset : Ledningssträckan A—B 70 % av 4000:— ........................ 2800:— > B—C 33 > : 3 200: — ........................ 1 070: — » B—D 100 » » 4 000: -— ........................ 4 000: —
Summa kronor 78.70: —
Å r s k 0 s t n a d för skötsel och underhåll.
Kloakledningsintresset: K r o n o r Ledningssträckan A— B 37 % av 150: — ........................ 56: — 75 » » 90:— ................ 67:— ' E_Ci 100 » » 30:— ................ 30:— 97,_ Reningsverket 100 > > 300:— ........................ 300:—
Summa kronor 453: — Torrläggningsintresset : Ledningssträckan A—B 63 % av 150:——— ........................ 94:— > B—C 25 » > 90:—— ........................ 23:— >> B—D 100 » » 250: —— ................... . . . . . 80: -—
Summa kronor, 197:—
Fördelning av kloakledningsintressets kostnader för ledningarna.
Kloakledningsintressets a n l ä g g nin g s k 0 s tn a d för ledningarna bör som huvudregel fördelas mellan kloakledningsintressenterna inbördes efter maximispill- vattenmängderna, men eftersom i detta fall spillvattcnavrinningen kan förutsättas ske stötvis och icke samtidigt från olika fastigheter, böra här i stället medelspillvat- tenmängderna under året läggas till grund för fördelningen. På föreningsslakteriets andel kommer sålunda, enligt förut verkställd beräkning av medelspillvattenmäng- derna, 1/12 eller 8,33 % av kloakledningsintressets anläggningskostnad för ledningarna. Återstående 91,67 % av nämnda anläggningskostnad fördelas på de olika därav be- rörda fastigheterna efter den medelspillvattenmängd som med hänsyn till varje fas- tighets användningssätt m. rn. beräknas komma att avledas från fastigheten.
Kloakledningsintressets ä r s k 0 s t n a (1 för skötsel och underhåll av ledningar- na fördelas efter medelspillvattenmängderna, varvid emellertid föreningsslakteriets andel, med hänsyn till beskaffenheten hos avloppsvattnet från slakteriet, finnes böra höjas till 15 %. Återstående 85 % av nämnda årskostnad fördelas, liksom i fråga om anläggningskostnaden, efter medelspillvattenmängden för varje fastighet.
Fördelning av torrläggningsintressets kostnader för ledningarna.
Torrläggningsintressets kostnader såväl för anläggning som för skötsel och under— håll av ledningarna fördelas mellan torrläggningsintressenterna inbördes efter båt— naden, varvid förutsättes, att skäl till bildande av avdelningar inom samfälligheten enligt 7 kap. 24 % vattenlagen icke föreligger. Beräkningen av båtnaden återfinnes
i kol. 9—12 och den med stöd därav verkställda fördelningen av torrläggningsin- tressets anläggnings- och årskostnader i kol. 13—14. "
Slutlig delaktighet i kostnaderna för ledningarna.
Den slutliga delaktigheten i den beräknade anläggningskostna- den för ledningarna, vilken framgår av kol. 15, erhålles genom summering av mot- svarande kostnader enligt kol. 6 och 13. Kol. 16 anger den med stöd av kol. 15 1 beräknade procentuella fördelning, vilken sedermera skall läggas till grund för för- delningen av den verkliga anläggningskostnaden för ledningarna.
På liknande sätt erhålles den slutliga delaktigheten i (l e n h e r ä k n a d e ä r s- kostnaden för skötsel och underhåll av ledningarna, vilken framgår av kol. 17, genom summering av motsvarande kostnader enligt kol. 8 och 14, varefter den i kol. 18 angivna procentuella fördelningen av (1 e n v e r k l i g a ä r s k 0 s t 11 a d e n för skötsel och underhåll av ledningarna beräknas med stöd av kol. 17.
Fördelning av kloakledningsintressets kostnader för reningsverket.
A n 1 ä g g n i n g 5 k 0 s t 11 a d e n för reningsverket fördelas procentuellt mellan kloakledningsintressenterna inbördes efter samma princip som kloakledningsintres- sets anläggningskostnad för ledningarna.
r s k 0 s t 11 a d e n för skötsel och underhåll av reningsverket fördelas efter samma princip som kloakledningsintressets kostnad för skötsel och underhåll av ledningarna, varvid dock föreningsslakteriets andel, med hänsyn till beskaffenheten hos avloppsvattnet från slakteriet, beräknas höra ytterligare höjas till 25 % .
Den procentuella fördelningen av de b eräkn ade anläggnings- och ä r s k 0 5 in a d e r n a, vilken framgår av kol. 19 resp. 21, är densamma som den vilken sedermera skall läggas till grund för fördelningen av d e v e r k l i g a a n- läggnings- och årskostnaderna för reningsverket, kol. 23 och 24.
INNEHÅLL.
Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. justitiedepartementet .........
FÖRFATTNINGSTEXT.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen ...................
2 kap. 3 kap. 8 kap.
9 kap. 10 kap. 11 kap. 18 kap.
Förslag
Om byggande i vatten och om vattentäkt ........................ Om vattenreglering ............................................ Om avloppsvatten
Inledande bestämmelser
Om avledande av kloakvatten
Om kloakledningar ........................................... Om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrlägg-
ning av mark .................................................... Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten
Om avledande av industriellt avloppsvatten Gemensamma bestämmelser Om ersättning .................................................. Om syneförrättning.....................................L ...... Om domstolar och rättegång i vattenmål ......................... Om besiktning och handräckning m. m. Övergångsbestämmelser ......................................... till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden .
Inledande bestämmelse ...................................... Om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. . . . . . . . . . . . . . . Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt .................. Om särskilda tillsyningsman .. . . . . ..
Gemensamma bestämmelser Övergångsbestämmelser..
Förslag till kungörelse om förprövning rörande åtgäide1 till motverkande av vattenförorening m. 111.
Förslag till instruktion för den sanitära tillsynsmyndigheten Förslag till instruktion för ilsketillsynsmyndigheten ........................
3
Sid. Förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan ....... 54
Förslag till lag om lindring i vissa delar av stadsplanelagen ................ 60 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan ........ 62 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. Sa & lagen om fastighets- bildning i stad. ...................................................... 64 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 5 lagen om delning av jord & landet ................................................ . ...... . 65
MOTIVERING.
Inledning. De sakkunnigas uppdrag ............................................... Gällande rätt och äldre förslag ......................................... Nu rådande förhållanden ............................................... Synpunkter, som framkommit i yttranden av hörda myndigheter m. fl. . . . . De sakkunnigas förslag ............. . .................................... Behovet av ny lagstiftning angående vattenförorening m. m. ............ Frågan om en central myndighet ..................................... Hälsovårdsmyndigheterna ............................................. Fiskeriintendenter m. fl. ............................................. Särskilda tillsynsmyndigheter ......................................... Vattendomstolarna ................................................... Förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna ..... Formen för lagstiftning om vattenförorening m. m ......................
Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Inledning ............................................................. 100
2 kap. Om byggande i vatten och om vattentäkt.
Om servitut till skydd mot förorening av vatten ................... 101 Om utkastande i vatten av avfall m. m. .......................... 104 Om undantag från tillämpligheten av bestämmelserna om byggande i vatten ........................................................ 106
3 kap. Om vattenreglering.
Om skyldighet att bidraga till kostnaderna för vattenreglering i vissa fall .................. . ......................................... 106
8 kap. Om avloppsvatten. Om kapitlets rubriker .................................................. 106
Inledande bestämmelser.
1 5. Om kapitlets huvudsakliga tillämplighetsområde ................... 107 Om kloakvatten och industriellt avloppsvatten ..................... 108 Om vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller sam- hälles stadsplanelagda område .................................. 112 Om tillämpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter .................. 112
Om avledande av kloakvatten. Översikt av innehållet i 3—30 55 .......................................
Om kloakledningar.
Om begreppet kloakledning ............................................. 3—5 55. Om inrättandet av kloakledning, om rätt att framdraga sådan ledning över annans fastighet samt om avledande av kloakvatten genom väg m. m. .............................................
6—8 55. Om påfordrande av avlopp vid byggande eller ändrande av allmän väg rn. m., om tilläm: ning å kloakledning av vissa bestämmelser i 7 kap. angående upptagande av dike samt om underhåll av kloak— ledning ....................................................... 9 och 10 55. Om rätt för samhälle att deltaga i byggandet av kloakledning Om skyldighet för samhälle att deltaga i sådant företag ............ Om fördelning av anläggningskostnaden för gemensam ledning ...... Om fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll av gemensam ledning ....................................................... 11 och 12 55. Om rätt för samhälle att leda kloakvatten till befintlig kloak- ledning och om skyldighet att deltaga i kostnaderna för befintlig ledning ....................................................... Om fördelning av kostnaderna för ledningen ....................... 13 5. Om ombyggnad av gemensam kloakledning ......................... 14—16 55. Om gemensam ledning för två eller flera fastigheter eller för sam- hälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter ........ 17 5. Om avledande av kloakvatten från stadsplanelagt område ..........
Om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
Om gällande bestämmelser i ämnet ...................................... 18 5. Om rätt att leda kloakvatten till ledning för torrläggning av mark samt om skyldighet att ingå i gemensamt företag ................ Om fördelning mellan kloakintresset och torrläggningsintresset av kostnaderna för gemensam ledning m. m. ....................... 19 5. Om rätt att för torrläggning leda vatten till kloakledning .......... Om skyldighet att på grund av möjlighet till torrläggning taga del
i kloakledningsföretag ..........................................
20 5. Om bedömande av lämpligheten av gemensam ledning för avledande av kloakvatten och torrläggning av mark m. m. ................. 21 5. Om fördelning mellan flera torrläggningsintressenter inbördes av å dem belöpande kostnader ...................................... 22 &. Om ledning inom stadsplanelagt område ...........................
Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
Om olägenheter av förorening genom kloakvatten ........................ Om huvudgrunderna för nya bestämmelser ............................... 23 5. Om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten ............................................ 24 5. Om rätt att för reningsanläggning taga i anspråk annans fastighet 25 5. Om utförandet av reningsanläggning och om gemensam reningsan—
läggning m. m. ........................................ ' .......
113
113
113
122
123 124 126
126 129
130 131
132 134
135 136
136 137
137 138
140 141
141
Sid.
26 5. Om åtgärder i recipienten för motverkande av förorening genom klo- akvatten ..................................................... 142 27 5. Om skyldighet att deltaga i åtgärder i recipienten .................. 143 28 5. Om skyldighet i vissa fall att bidraga till kostnaden för reningsanlägg— ning m. m. ................................................... 143 29 5. Om gemensamma åtgärder för två eller flera fastigheter eller för sam- hälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter m. m. . . 144 30 5. Om ersättning för olägenhet av förorening genom kloakvatten ....... 144 Om avledande av industriellt avloppsvatten. Om huvudgrunderna för bestämmelser om industriellt avloppsvatten ....... 146 31 5. Om ledningar för avledande av industriellt avloppsvatten ........... 149 32 5. Om förorening genom industriellt avloppsvatten ........................ 149 33 5. Om utförandet av åtgärder till motverkande därav, m. m ........... 151 34 &. Om fiskeavgift .................................................. 152 35 5. Om ersättning för olägenhet genom förorening ..................... 153 36 5. Om villkoren för avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning inom stadsplanelagt område ................ 153 37 5. Om förprövning av fråga om utsläppande av industriellt avloppsvatten samt förbud mot förorening ur naturskyddssynpunkt ............. 156 Gemensamma bestämmelser. Översikt av innehållet i 38—54 55 ...................................... 157 38 5. Om ordningen för prövning av frågor, som avses i 8 kap. ............ 157 39 &. Om verkan av vattendomstolens beslut i allmänhet ................ 159 40 5. Om verkan av vattendomstolens beslut angående villkoren för ut- släppande av avloppsvatten .................................... 160 41 5. Om nya eller ändrade föreskrifter om ersättning för skada eller intrång genom vattenförorening m. m ................................... 165 42 5. Om oförutsedda skador, som ej Vållas av vattenförorening .......... 165 43 5. Om verkan av att företag enligt 8 kap. ej utföres inom stadgad tid och om anstånd ............................................... 165 44 5. Om jämkning i meddelade föreskrifter angående visst företag ....... 166 45 5. Om förpliktelser som åvila ny ägare av fastighet .................. 166 46 5. Om handhavandet av angelägenheterna i fråga om företag, som är
gemensamt för två eller flera samhällen eller för samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter .................... 166
47 och 48 55. Om handhavandet av angelägenheterna för företag, som är gemensamt för två eller flera fastigheter ........................ 167 49 och 50 55. Om utförandet av arbete å annans mark m. m. samt om sty— relseval m. m. ................................................ 168 Om sammanträde med deltagarna i företag enligt 8 kap. ........... 168 Om talan mot beslut, som fattas vid sådant sammanträde, m. m. .. . 169 Om förordnande av syssloman .................................... 169 Om vad med samhälle skall förstås m. m. ........................ 169
9 kap. Om ersättning.
1. 47 och 50 55. Om skyldighet att gälda ersättning, om formen för gäldande
av ersättning och om beloppet av ersättning för olägenhet genom förorening m. m.
Sid. 10 kap. Om syneförrättning.
Om den praktiska innebörden av att frågor som avses i 8 kap. komma att
32 5. 33 5. 34 5. 38 g. 40 5.
handläggas vid syneförrättning ................................. 172 Om behörig förrättningsman ..................................... 175 Om ansökan rörande förordnande av förrättningsman .............. 176 Om förordnande av biträdande förrättningsman i vissa fall ......... 177 Om kungörelse rörande syneförrättning ........................... 177 Om undantag från skyldigheten att sända underrättelser till sakägare 177
43 och 44 55. Om översändande av handlingar till tillsynsmyndighet m. fl. 178 48 g. 51 5. 53 5. 55 g. 58 5. 64 5. 67 5. 68 g.
74 5.
77 s. 79 5. 80 5. 82 5.
Om återkallelse av ansökan ...................................... 179 Om meddelande av bestämmelser till motverkande av förorening .. .. 180 Om sammanträffande av olika syneförrättningar ................... 181 Om sammanträffande av syneförrättning och ansökningsmål m. m. . 181 Om anslutning till och utvidgning av företag ..................... 182 Om bestämmandet av ersättning för förlust, skada eller intrång 183 Om synemännens utlåtande och om kostnadsfördelningslängd ....... 183 Om översändande av förslag till utlåtande till aktförvarare och tillsyns— myndighet ....................................................... 184 Om översändande av slutligt utlåtande till aktförvarare och tillsyns- myndighet .................................................... 185 Om förnyad uppskattning av båtnad .............................. 185 Om ersättning för talans bevakande vid syneförrättning ...... . ..... 185 Om fördelning av förrättningskostnad m. m. ...................... 186 Om vem som skall anses såsom sökande till syneförrättning . ........ 186
11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål.
Om vattendomstols prövning av ärenden som avses i 8 kap. .............. 186
wqaammmmaahwwwwmmwwha wmumwmwmqmm—lmwwwqqumhm
Om vattendomstols sammansättning .............................. 187 Om utseende av vattenrättsnämndemän ........................... 188 Om kallelse till tjänstgöring i vattendomstol ...................... 188 Om vattenmål .................................................. 189 Om redaktionell ändring därav ................................... 189 Om ansökan till vattendomstol ................................... 189 Om innehållet i sådan ansökan ................................... 189 Om erforderligt antal exemplar av ansökningshandlingar ............ 190 Om kungörelse i ansökningsmål .................................. 190 Om offentliggörande av kungörelsen m. m. ........................ 191 Om översändande av handlingar till tillsynsmyndighet m. fl. ....... 191 Om delgivning av kungörelsen .................................... 191 Om vissa yrkanden vid särskild undersökningsförrättning ........... 191 Om interimistiska beslut av vattenrättsdomaren 192 ny kungörelse i vissa särskilda fall ...... ' ..................... 192 återkallelse av ansökan .................................... .. 192 översändande av vattendomstolens utslag till tillsynsmyndighet . . . 192 meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag ...... 192 tid för företags fullbordande ................................. 193 kostnadsersättning i ansökningsmål ........................... 193 omedelbar verkställighet av vattendomstolens beslut ............ 193 stämning till vattendomstol .................................. 194 befogenhet för vattenrättsdomaren att meddela förbud mot verk— ställighet av vissa beslut m. m. ................................ 194
Sid. offentliggörande av kungörelse i besvärs- och underställningsmål 194 _ fastställelse av utlåtande rörande företag enligt 8 kap. ......... 194 följdändring därav ........................................... 195 upprättande av ny kostnadsfördelningslängd ................... 195 avgift till vattendomstölarnas organisation m. m. ............... 195
13 kap. Om besiktning och handräckning m. m. 8, 11 och 12 55. Om handräckning och om straff ........................ 195
Övergångsbestömmelser.
:—
Om upphävande av 12 & vattenrättsförordningen m. m. .................. 191
Förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Om förordningen angående särskilda åtgärder till motverkande av skada är fiske genom vattenförorening ....................................... 200 Om särskilda tillsynsmyndigheter ........................................ 201 Om förhållandet mellan tillsynsmyndigheterna ............................ 202 Om tillsynsmyndigheternas befogenheter ................................. 203 Om tillsynsmyndigheternas organisation .................................. 205 Om de särskilda bestämmelserna i förslaget .............................. 212
Förslag till kungörelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. in.
Om prövning enligt vattenlagen och om anmälan hos tillsynsmyndighet ..... 21.6
Förslag till instruktioner för tillsynsmyndigheterna. Om den praktiska arbetsfördelningen mellan myndigheterna ............... 218
Förslag till ändring nv hälsovårdsstadgan.
Översikt av föreslagna ändringar ........................................ 220 Om avloppsledningar ................................................... 220 Om vattenklosetter .................................................... 222 Om fabriker och näringar .............................................. 225 Om smärre ändringar av hälsovårdsstadgan i övrigt ...................... 227 Om den praktiska innebörden av hälsovårdsmyndigheternas befogenheter enligt förslaget .................................................... 228
Förslag till ändring av stadsplanelagen.
behovet av lagstiftning angående avloppsfrågornas behandling ......... 230 bestämmelser angående avlopp i stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser samt om nybyggnadsförbud ................... 233
Förslag till lindring av byggnadsstadgan.
Om bestämmelser att iakttaga vid uppgörande av stadsplan, stomplan, bygg- nadsplan och utomplansbestämmelser ................................ 235 m_s—83383
274 Sid. Förslag till ändring av fastighetsbildningslngen och jorddclningslagen,
Om uppgörande av avstyckningsplan .................................... 236
Sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag, m. m. Sammanfattning av betänkandets innehåll ............................... 236 Schematisk översikt av föreslagna tillsynsorgan och beslutande organ i fråga om vattenförorening ............................................... 238 Om erforderliga följdförfattningar ....................................... 238
B I L A G O R.
1. Redogörelse för utländsk lagstiftning angående vattenförorening ......... 240
2. Sammanställning av uppgifter från samhällen, industriföretag och andra inrättningar inom Stockholms län .................................. 252
3. Exempel å kostnadsfördelningslångd i fråga om företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark ........................... 262
._. -......____.....——é; . .. _
