SOU 1944:27
Betänkande med utredning och förslag angående rätten till vissa uppfinningar m. m
N 4-0 (;(
oå (—
- CU m
&( 4. IGT?!
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE &
RÄTTEN TILL VISSA UPPFINNINGAR M. M.
AVGIVET AV
inom handelsdepartementet tillkallad
utredningsman
M STOCKHOLM * 1944"
,f dammoln '_L. Lemne. Marcus. 71 8. Jo.
nkandaxmed förslag angående långtjiinstunder-
bg m. m,. Beckman. 91 s. Fo.
iq angående nykterhetstillståndet under Marcus. 336 s. Fl.
,, einem med förslag till lag med bestämmelser måhänna behörighetsvillkor för vissa kommuna-
an. 262 s. S.
' aningar angående ekonomisk etterkrigsplsne— ..I. Marcus. 215 s. Fi. . ' gtånkainde med förslag angående revision av riks- ns arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. Mooösnågberedningens förslag till lag om införande " aå ättefangsbalken m. m. 1. Lagtext. Norstedt. ,_ s. , u.
. ooesslagberedningens förslag till lag om införande Mim? tzyaåxl'faöttegangsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Nor- . s; u.
_ , akterna och tolkhushallningcn under den Ein 139 d' av stormaktskriget 1939 inträdde krisen. Del iden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. Fo.
deår angående ekonomisk etterkrigsplane- .. ?. lnvesteringsutredningens betänkande med (forslag till investeringsreserv av statliga, kommu- aia och statsunderstödda. anläggnngsarbeten för
tår-et. 1944/45. Marcus. 272 s. Fi.
aningar angående ekonomisk efterkrigsplanc- 3. Bilagor till investeringsutredningens betän- e med förslag till investeringsreserv av statliga, _ och statsunderstödda anläggningen- .9129 för budgetåret 1944/45. Marcus. 77 s. Fi.
et. ' ' _.Ådbmkåbblolkningens levnadskostnader. Avia.»
nde med, förslag till clvilförsvarslag m. m.
15.
16"
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
20. 27.
» . naming... ”angående *elkonoznlsk efterkrigsplane-
ringd/"Marcus. 153 s. 1— .
Socialvårdskommitténs betänkande. 'I. Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 360 5. S.
Soeialvardskommitténs betänkande. 8. Kostnads— beräkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 91 s. S.
1; etånkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska. faokområde- na. Heeggström. 165 s. E.
Betänkande med förslag till vågtrafikstadga. m. m. Beckman. 84 s. K.
Om inrättande av ett samhansvetenskapligt forsk— ningsråd. Häggström. 23 s. E. '
1940 års skolutrednings betänkanden och utredning- ar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. Idun. 138 s. E. '
1940 års skolutrednings betänkanden och utredning- ar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. Idun. 354 5. E.
1940 års skolutrednings betänkanden och utredning— ar. 3. Utredning och förslag angående vidgade mol- llgheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Idun. 104 s. 11.
1940 års skolutrednings betänkanden och utredning- ar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde _den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutredmngs rådgivande nämnd. Idun. (2), 148 3. E.
Betänkande med förslag rörande revision av lagstift- ningen om kvinnas behörighet att innehavs. stats- tjänst ooh annat allmänt uppdrag. Norstedt. 05 s. J |:.
Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane- ring. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m. nggströin. 92 s. E. Befolkningspolitlk i utlandet. Beckman. 239 s. S.
Betänkande med utredning och förslag angående rätten till vissa uppfinningar m. m. Marcus. 83 s. II.
01,1; särskild tryckort el angives, iir tryokorton Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- &_ till det. departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eckloslastlkdepartementet, Jo. =
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR194k27 L HANDELSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
MED UTREDNING OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
RÄTTEN TILL VISSA UPPFINNINGAR M. M.
AVGIVET'AV
inom handelsdepartementet tillkallad
utredningsman
STOCKHOLMIQM [SAAC MARCUS BOKTRYCKERLAKTIEBOLAG 447988
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdeportementet.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 har Chefen för handelsdepartementet den 9 juli 1943 tillkallat mig såsom utredningsman rörande frågan om äganderätten till resultaten av den tekniskt-vetenskapliga forskning, som bedrives vid statliga verk och institutioner.
Direktiven för utredningen framgå av statsrådsprotokollet över handels- ärenden för förstnämnda dag. Däri erinras till en början bland annat om Herr Statsrådets uttalande i samband med propositionen nr 282 till 1942 års riks- dag angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m., vilken propo- sition grundade sig på förslag av utredningen rörande den tekniskt-vetenskap- liga forskningens ordnande i dess den 23 februari 1942 avgivna betänkande nr I (SOU 1942: 6). Uttalandet är av följande lydelse:
» Frågan om äganderätten till resultaten av den tekniskt-vetenskapliga forsk- ning, som helt eller delvis bekostas med statsmedel, är svår att lösa med allmängiltiga föreskrifter. I den mån särskilda medel anvisas för bestämda forskningsarbeten — vare sig dessa bedrivas vid statliga eller enskilda institu- tioner — torde det vara lämpligast, att frågan löses från fall till fall och att, därest så anses böra ske, villkor rörande äganderätten till forskningsresultaten föreskrivas i samband med medelsanvisningen. Patent å uppfinningar, till vilka äganderätten tillkommer staten, torde böra sökas för Kungl. Maj:t och kronan. — Vad beträffar den forskning, som bedrives vid statliga verk och institutioner såsom ett led i den ordinarie verksamheten, är förevarande spörs- mål av mera invecklad natur. Jag är icke beredd att på grundval av det nu föreliggande utredningsmaterialet taga ståndpunkt i saken. Emellertid är frågan uppenbarligen av den vikt, att en lösning av densamma bör sökas, där- vid de av utredningen angivna riktlinjerna böra tjäna till ledning. Jagävser därför att senare föreslå Kungl. Maj:t att igångsätta en närmare utredning i ämnet. I samband därmed synes jämväl böra undersökas, i vad män och på vad sätt medel böra disponeras för belöningar till sådana forskare, vilkas forskningsresultat bliva statens egendom.»
I anslutning till detta uttalande anföres till nyssnämnda statsrådsprotokoll den 30 juni 1943 följande:
»Denna utredning synes nu böra komma till stånd. I den mån bestämmelser på området redan äro meddelade eller under utredningens gång må komma att meddelas — jag syftar bland annat på stadganden härutinnan för vissa nyligen beslutade forskningsinstitut — bör utredningen jämväl avse en över- syn av dessa bestämmelser. Utredningen är givetvis icke avsedd att föregripa resultatet av 1938 års patentutrednings arbete utan bör endast syfta till att inom statsförvaltningen åstadkomma såvitt möjligt enhetliga bestämmelser motsvarande dem som på det enskilda näringslivets område i nu förevarande hänseende avtalats eller eljest gälla mellan flertalet ledande företag och deras anställda.»
Till utredningsmannen har därjämte den 15 januari 1944 från försvarsde- partementet överlämnats en framställning av den 12 januari 1942 från statens krisrevision om utfärdande av bestämmelser rörande ersättning för vissa upp- finningar jämte i ärendet avgivna utlåtanden från armé-, marin- och flyg- förvaltningarna.
Utredningsmannen har under arbetets gång överlagt med cheferna för ett flertal statliga verk och institutioner, vilka kunde tänkas vara intresserade av frågans lösning. Därjämte har tillfälle beretts representanter för de be- rörda arbetstagareintressena att framföra sina synpunkter.
Sedan arbetet nu slutförts får jag härmed vördsamt överlämna betänkande med utredning och förslaget i ämnet.
Stockholm den 20 juni 1944.
KNU' ” ELLIOT.
F ö r s 1 a g till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid vissa statliga verk och inrättningar.
Härigenom förordnas som följer:
15.
Denna lag äger under förutsättning av Konungens förordnande, tillämpning å statligt verk och annan statlig inrättning, där tekniskt eller tekniskt-veten- skapligt arbete bedrives.
Sådant förordnande må ej meddelas beträffande universitet, högskola eller annan inrättning, tillhörande undervisningsväsendet.
2å.
Uppfinning, som göres av den, vilken är anställd eller eljest tjänstgör vid verk eller inrättning, varå denna lag äger tillämpning, skall, därest uppfin- ningen tillkommit såsom resultat av ett helt eller delvis i tjänsten utfört ar- bete eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift, av uppfinnaren utan dröjsmål anmälas för verket eller inrättningen; dock att sådan anmälan icke erfordras, där uppfinningen uppenbarligen saknar större praktisk betydelse.
Vad nu sagts skall jämväl gälla beträffande uppfinning, som tillkommit utom tjänsten men ligger inom ramen för det 'id verket eller inrättningen bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet, att kunna tjäna verkets eller inrättningens syfte.
35.
V ill staten beträffande uppfinning, som avses i 2 %, helt eller delvis inträda såsom uppfinnarens rättsinnehavare, vare därtill berättigad. Underrättelse härom skall, med angivande tillika av i vilken utsträckning staten önskar begagna sig av nämnda rätt, tillställas uppfinnaren senast inom tre månader från det uppfinnaren begär besked härutinnan.
Innan sådan underrättelse lämnats eller den för underrättelse bestämda tiden tilländagått, må uppfinnaren ej utan statens samtycke förfoga över uppfinningen eller yppa något angående densamma under sådana omständig— heter, att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning kan befaras; dock må patent å uppfinningen av uppfinnaren sökas, sedan an- mälan skett enligt 2 å.
4 5.
Gör någon inom tre år efter slutad anställning eller tjänstgöring, som av— ses i 2 g, uppfinning, vilken ligger inom ramen för det vid verket eller in- rättningen bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna verkets eller inrättningens syfte, och är uppfinningen resultat av arbete, som uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller innefattar den eljest lös- ningen av en i tjänsten förelagd uppgift, skall med avseende å sådan uppfin- ning så anses, som om tjänsteförhållandet alltjämt bestode.
Vad nu sagts skall icke gälla, där arbetet i statens tjänst innefattat full- görande av en allmän medborgerlig skyldighet eller utförts på grund av :in- ställning i arméns, marinens eller flygvapnets reserv.
5 5.
Har patent sökts eller meddelats å uppfinning, med avseende å vilken sta- ten enligt denna lag inträtt såsom rättsinnehavare, men önskar staten icke fullfölja patentansökan eller upprätthålla patentet, skall uppfinnaren under- rättas därom senast tre månader innan vederbörlig åtgärd för fullföljd eller upprätthållande behöver vidtagas eller, därest hinder möter mot iakttagande av sagda tid, så snart ske kan. Uppfinnaren äger för sådant fall, där ej förbe- håll i annan riktning göres, inträda i statens rätt med avseende å patentet.
6 %.
Inträder staten enligt denna lag såsom uppfinnarens rättsinnehavare, skall uppfinnaren vara berättigad till skälig ersättning.
Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till samtliga förelig- gande omständigheter, därvid särskilt avseende skall fästas såväl vid uppfin- ningens betydelse samt omfattningen och värdet av de rättigheter i fråga om uppfinningen, vilka staten övertagit, som även vid den utsträckning, i vilken uppfinnarens tjänst och arbete hos staten samt de betingelser, under vilka han till följd härav kunnat syssla med uppfinning-en, medverkat till denna. Ingår i uppfinnarens tjänst tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete och ligger uppfinningen inom ramen för uppfinnarens arbetsområde, skall, utöver ersättning för skäliga kostnader, som uppfinnaren kan hava fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast om uppfinningens värde väsent- ligen överstiger vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning och de förmåner, han åtnjuter i tjänsten, rimligen kunnat förutsättas.
Uppfinnare, som önska komma i åtnjutande av ersättning, skall göra fram- ställning därom inom ett år från det anmälan om uppfinningen skett.
7 %. Tvister angående ersättning, som i 6 g sägs, eller angående tillämpningen i övrigt av denna lag må icke hänskjutas till domstol utan skola avgöras av en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen på viss tid förordnade le- damöter jämte ersättare för dem (statens tekniska skiljenämnd). Vid för—
ordnande av ledamöter jämte ersättare skall tillses, att såväl statens som arbetstagarnas intressen bliva tillgodosedda.
Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. När- mare föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.
85.
Vad i denna lag stadgas om uppfinning skall i tillämpliga delar gälla med avseende å förfarande eller anordning av teknisk natur, som ej är att hän- föra till uppfinning.
9 %.
Denna lag föranleder icke rubbning i den rätt, som må tillkomma tredje man på grund av utfästelse av uppfinnaren före inträde i statens tjänst, såvida ej arbetet därstädes innefattar fullgörande av en allmän medborgerlig skyldighet eller utföres på grund av anställning i arméns, marinens eller flygvapnets reserv.
10 5. Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om uppfinning, förfarande eller anordning, varom där sägs, må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa något därom._
11 %.
Underlåter uppfinnare att ställa sig bestämmelserna i denna lag till efter- rättelse eller bryter någon mot det i 10 % stadgade förbudet, straffes, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff, med dags- böter.
Denna lag träder i kraft den men skall icke äga tillämpning å uppfinningar eller andra förfaranden eller anordningar av teknisk natur, som tillkommit före nämnda dag. Ej heller skola bestämmelserna i 4 % gälla med avseende å den, som vid lagens ikraftträdande redan slutat eller inom ett år därefter slutar anställning eller tjänstgöring, som i lagen avses.
F ö r s 1 a g till instruktion för statens tekniska skiljenämnd.
Härigenom förordnas som följer:
1 %.
Statens tekniska skiljenämnd har till uppgift att avgöra tvister rörande tillämpningen av lagen om rätten till uppfinningar m. m. vid vissa statliga verk och inrättningar ävensom att på begäran tillhandagå statliga institu- tioner och myndigheter samt enskilda personer, som beröras av lagen, med sådana upplysningar och råd angående dess tillämpning, som av nämnden kunna lämnas.
Efter förordnande av Kungl. Maj:t skall nämnden tillika avgöra dit hän- skjutna tvister mellan statsunderstödda institutioner samt därstädes anställda eller eljest tjänstgörande personer rörande av dessa sistnämnda gjorda upp- finningar samt andra förfaranden eller anordningar av teknisk natur även- som tillhandagå med upplysningar och råd angående tillämpningen av gäl- lande bestämmelser i sådana frågor.
2 &. Det åligger nämnden att i enlighet med bestämmelserna i denna instruk- tion och de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna anledning med- dela, handhava medel, som ställas till nämndens förfogande.
3 5.
Till nämnden inkomna beskrivningar, ritningar eller andra handlingar, vil- ka avse uppfinning eller andra förfaranden eller anordningar av teknisk natur, må icke utan samtycke av den, från vilken handlingarna inkommit till annan utlämnas.
4 5.
Nämnden består av fem av Kungl. Maj:t för viss tid förordnade ledamöter jämte suppleanter för dem. Kungl. Maj:t utser en av nämndens ledamöter att vara ordförande.
Hos nämnden skall finnas anställd sekreterare, vilken efter anmälan av nämndens ordförande förordnas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:t bestämmer ersättning till nämndens ledamöter och supplean- ter samt till sekreteraren.
Sekreteraren handhar ledningen av det löpande arbetet inom nämnden. Han är ansvarig för att inkommande ärenden behörigen diarieföras och före- tagas till avgörande samt att de beslut, som av nämnden fattas, bliva veder- börligen verkställda.
Närmare föreskrifter rörande sekreterarens arbetsuppgifter meddelas, i den mån så erfordras, av nämnden.
6 å. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta omständig— heterna föranleda därtill. Vid sammanträde skall föras protokoll, angivande de ledamöter, som när- varit, de ärenden, som förevarit till behandling, samt besluten. Protokollet justeras av ordföranden. Förekommer skiljaktig mening, skall denna antecknas i protokollet.
7å.
Beträffande jäv mot nämndens ledamöter gäller i tillämpliga delar vad i allmän lag stadgas om domarjäv.
I behandling och avgörande av tvist, som till nämnden hänskjutits, skola samtliga ledamöter eller suppleanter för dem deltaga. Vid handläggning eljest av viktigare ärende böra såvitt möjligt samtliga ledamöter eller suppleanter för dem närvara.
Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
8 &. Från nämnden utgående expeditioner undertecknas av ordföranden eller, efter nämndens bestämmande, annan ledamot av nämnden eller sekreteraren.
95.
Innan tvist, som hänskjutits till nämnden, avgöres, skall tillfälle beredas parterna att inför nämnden närmare utveckla sin talan.
10 &.
Möter i tvist angående ersättning för viss uppfinning eller anordning eller visst förfarande svårighet att, innan närmare praktisk erfarenhet av upp- finningens, anordningens eller förfarandets betydelse vunnits, taga ställning till i ärendet väckta ersättningsanspråk, må avgörandet härutinnan på yr- kande av part uppskjutas under en tid av högst tre år från den dag, sådant yrkande framställes.
Ersättning må, om omständigheterna prövas därtill föranleda, bestämmas att utgå i form av royalty.
Nämnden äger att av statliga institutioner och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande kunna lämnas.
12 å.
För vinnande av upplysning i ärende, som ligger under nämndens pröv- ning, äger nämnden anlita särskilda sakkunniga samt låta förebringa annan . erforderlig utredning.
Ersättning till sakkunniga, som i första stycket sägs, bestämmes av nämn— den.
13 5.
I den mån så prövas erforderligt för fullgörande av nämndens åligganden äger nämnden företaga eller åt någon sin ledamot eller sekreterare uppdraga att företaga resor inom landet.
14 5.
Det åligger nämnden att årligen dels före den 1 september till chefen för handelsdepartementet avgiva berättelse över nämndens verksamhet under senast förflutna budgetår, dels ock inom därför stadgad tid till riksräken— skapsverket för granskning överlämna räkenskaper med tillhörande veri- fikationer för senaste räkenskapsår.
Denna instruktion träder i kraft den
I. Gällande rätt och praxis.
Frågan om arbetsgivares rätt till uppfinningar, som göras av de anställda, har varit föremål för åtskillig uppmärksamhet och många meningsskiljaktig- heter. De olika meningarna ha icke så mycket avsett spörsmålet vad som är att anse såsom gällande svensk rätt utan mera frågan vilka regler som ur rättvise- och billighetssynpunkt borde bringas att gälla på området. Angåen- de den nuvarande rättens ståndpunkt synas doktrin och praxis vara tämligen eniga. Ståndpunkten torde vara den, att en arbetsgivare icke har någon rätt till en arbetstagares uppfinning med mindre sådan rätt uttryckligen överens- kommits elller ock av anställningsvrillkoren tydligt framgår, att arbetsgivaren avsetts skola erhålla dylik rätt.
Sålunda anför Östen Undén i sitt arbete Översikt över den svenska patent- rätten (Lund 1915 s. 46) bland annat följande:
Ett omtvistat fall är det förut berörda angående arbetsgivares rätt till uppfinning, gjord av hams biträden — ingenjörer, arbetare. Utländska lagar innehålla stundom särskilda föreskrifter härom. Framför allt är det ovisst vem som är rätt >>ägare» till uppfinningen, när biträdet haft till uppgift att utföra vissa konstruktioner eller metoder och uppfinningen står i direkt sammanhang med denna verksamhet. En- ligt svensk rätt kan man inte, i saknad av positiva lagbestämmelser, antaga någon rätt för arbetsgivaren till uppfinningen utan tydligt stöd i avtalet. Om sålunda en person anställts med åliggande att söka utfinna förbättringar i fabrikationen eller metoderna, kan däri ligga ett avstående från hans sida av ensamrätt till blivande uppfinningar. Det blir ifråga om en vanlig avtalstolkning.
Axel Hasselrot gör i sitt arbete Patenträttsliga uppsatser (Stockholm 1914, s. 37 ff) bland annat följande uttalanden:
Vi övergå så till frågan, när en arbetsgivare kan i egenskap av uppfinnarens rätts- innehavare göra anspråk på patentet å en uppfinning, som gjorts av en hos honom anställd person.
Såsom ostridigt torde först det fall kunna anföras, då genom uttryckligt avtal, skriftligt eller muntligt, den anställde förbundit sig att till arbetsgivaren avstå upp- finningen. Genom att bevisa tillvaron av ett dylikt avtal kan arbetsgivaren alltid vid domstol få sin rätt till patentet erkänd. Et—t skriftligt bevis om sådant avtal kan även av patentmyndigheten god-tagas såsom överlåtelsehandling för en patentansök- ning eller ett patent; dock sker så i praxis endast om avtalet avser en bestämd upp- finning eller ett bestämt patent. Ett giltigt avtal kan emellertid upprättas även angå— ende alla under viss eller obegränsad tid gjorda uppfinningar. ——————
Även i det fall, att en person utan uttryckligt avtal om rätten till patent givit en annan i uppdrag att utföra en uppfinning, torde man icke kunna bestrida uppdrags- givarens rätt att komma i åtnjutande av patentet.
I de relativt sällsynta fall, då en uppfinning kan anses vara gjord på annans. uppdrag vare sig så att uppfinnaren anställts för att om möjligt utarbeta en dylik uppfinning eller så att utjänsteavtalet uppgjorts med särskild hänsyn till den an— ställdes blivande uppfinnareverksamhet på området för uppfinningen i fråga och denne alltså anställts i egenskap av uppfinnare, bör således arbets- eller uppdrags- givaren anses vara uppfinnarens rättsinnehavare i avseende å uppfinningen och äga den rätt till in- och utländska patent, som därav kan härledas. Denna uppfatt- ning torde ock vara allmänt gällande i utländsk rättspraxis.
Det är emellertid egentligen andra fall av tjänsteförhållanden, som tvistefrågan gäller, och i avseende å dessa ha de mest avvikande meningar kommit till uttryck.
Det finnes de, som påstå, att en person, som tagit anställning hos en annan, där— med också förbundit sig att ställa hela sin förmåga till dennes disposition, så att han ej skulle äga rätt att utföra någon med anställningen icke sammanhörande verksamhet i ekonomiskt syfte. Emellertid torde väl näppeligen någon vilja driva den satsen, att, om i en annans tjänst anställd person på lediga stunder utfört en uppfinning på ett område, som icke alls har med arbetsgivarens verksamhet att göra, denne dock skulle äga anspråk på detta resultat av den anställdes enligt nyssnämnda åsikt obehöriga andliga verksamhet.
Med något större skäl skulle man kunna ifrågasätta en rätt för arbetsgivaren till de uppfinningar, vilka den anställde kunnat göra endast till följd av kunskaper och erfarenheter, som han förvärvat under sin tjänstetid. Då emellertid den enskilde i alla andra fall tillerkännes fri förfoganderätt över den fond av kunskaper han inne- har och det icke utan uttryckligt av—tal därom kan anses rättsstridigt, att en person utnyttjar vad han hos en arbetsgivare lärt i tjänst hos och till förmån för en annan, så torde det väl för frågan om rätten till en patenterad uppfinning vara utan be— tydelse, var uppfinnaren inhämtat de kunskaper, som satt honom i stånd att göra uppfinningen i fråga.
Icke heller torde det i förevarande avseende vara av någon avgörande vikt, om uppfinningen utarbetats vare sig under arbetstiden eller på arbetsgivarens lokaler eller med bruk av hans material och apparater. Till en anställd teknikers uppfin- ning torde arbetsgivaren på den grund att uppfinningen gjorts under samtliga ovan— nämnda omständigheter lika litet äga någon rätt som till en av en tjänsteman un- der tjänstetiden på tjänsterummet författad och på arbetsgivarens papper nedskriven dikt. Den anställdes förfarande i ett dylikt fall torde på sin höjd kunna medföra mot honom riktade ersättningsanspråk för den förlust, arbetsgivaren lidit i material eller utfört arbete.
Uppenbarligen kommer det an på om uppfinningens utnyttjande faller inom om- rådet för arbetsgivarens verksamhet vid det företag, där uppfinnaren är anställd, men ej nog härmed, om icke även uppfinningen faller inom området för den an— ställdes vtjänsteåligganden, synes icke :tjänsteförhållandet kunna ha någon inverkan på rätten till uppfinningen. Om en person, anställd som maskinskrivare på korres— pondensavdelningen i ett industriellt verk, uppfinner en förbättring vid skrivmaski» ner och å denna uppfinning erhåller patent, torde väl hans rätt till patentet vara lika oinskränkt som om han icke haft nämnda anställning. Saken förändras icke därigenom, att det verk, vid vilket uppfinnaren är anställd, är en skrivmaskins— fabrik. Om däremot vid en dylik fabrik en uppfinning av nämnt slag göres av en person, till vars tjänsteåligganden det hör att konstruera skrivmaskiner ehuru ej att å detta område göra uppfinningar, torde arbetsgivaren kunna göra gällande en rätt till uppfinningen.
Ett stöd för riktigheten av vad inledningsvis anförts rörande den svenska rättens ståndpunkt vinnes genom de i Nytt juridiskt arkiv refererade rätts- fallen årg. 1937 not. A 76 samt årg. 1940 not. B 854 och 855.
I det förstnämnda fallet ogillades av uppfinnaren-arbetstagaren förd ta- lan om ersättning av arbetsgivaren för en uppfinning, beträffande vilken, sedan uppfinningen skett, rätten att söka och» med full äganderätt inneha patent av uppfinnaren överlåtits å arbetsgivaren. Såsom skäl anfördes att uppfinnaren icke styrkt, att han å arbetsgivaren med förbehåll om vederlag överlåtit sin rätt till uppfinningen utan fasthellre med hänsyn till omstän- digheterna finge antagas att, såsom arbetsgivaren uppgivit, utarbetandet av uppfinningen skett på arbetsgivarens anmodan och ingått i uppfinnarens tjänsteåligganden.
I de båda rättsfallen 1940, vilka avsågo anspråk på ersättning av telegraf- styrelsen för det styrelsen utan patenthavarens samtycke utnyttjat viss upp- finning rörande automatiska telefonanläggningar, vilken uppfinning gjorts av en i telegrafverkets tjänst anställd ingenjör, förpliktades telegrafstyrelsen att till patenthavaren utgiva skadestånd under motivering, bland annat, att styrelsen icke styrkt, att den ägt förfoga över uppfinningen.
Vidare må nämnas ett av Svea hovrätt genom dom den 22 februari 1944 avgjort mål mellan kronan, kärande, samt en vid arméförvaltningens tyg- departement å ammunitionsavdelningen placerad officer, svarande, angå- ende bättre rätt till viss, av svaranden konstruerad och patentsökt uppfinning. Käromålet gick ut på att kronan skulle förklaras vara innehavare av den rätt, som kunde komma att härflyta av patentansökningen. Genom sagda dom fastställde hovrätten Stockholms rådhusrätts dom i målet, i vilken konstaterades, att med hänsyn till vad i målet inhämtats rörande omständig- heterna vid ifrågavarande uppfinnings tillkomst väl måste antagas, att å tyg- dcpartementets sida förutsatts, att kronan skulle äga att för eget bruk nyttja varje konstruktion med avseende å uppfinning av förevarande slag, som svaranden kunde komma att i sammanhang med sin tjänstgöring vid de— partementet utarbeta, och att svaranden insett eller bort inse detta, vadan kronan blivit berättigad att för sådant bruk obehindrat utnyttja den fram— ställda konstruktionen. Då svarandens konstruktionsarbete emellertid icke kunde anses ha med hans tjänst sådant samband, att svaranden i följd därav blivit förpliktad att till kronan avstå honom såsom upphovsman till uppfinningen i patentsökta delar tillkommande rätt att, därest patent i något hänseende skulle kunna meddelas, erhålla dylikt patent, ogillades kronans talan.
Hovrättens dom har överklagats av kronan, och målet är för närvarande beroende på prövning av högsta instans.
Några svenska lagstadganden i ämnet finnas ej, om man bortser från be- stämmelserna i 1 5 andra stycket förordningen den 16 maj 1884 angående patent, att till patents erhållande vare endast uppfinnare, sven-sk eller främ— mande, eller uppfinnares rättsinnehavare berättigad, samt i 4 & 2 mom. samma förordning, att om patentsökande uppgiver annan såsom uppfinnare, sökanden skall förete handling, som visar, att han är dennes rättsinnehavare. Vidare må i detta sammanhang återgivas stadgandet i 17 å:
Därest Konungen pröver nödigt, att patenterad uppfinning skall upplåtas till all- mänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning, utgör patentet ej hinder däremot; dock vare patentinnehavaren berättigad till full ersättning. Kan ej över- enskommelse träffas om ersättningens belopp, varde detta bestämt av särskild nämnd, tillsatt inför domstol i den ordning gällande förordning om jords eller lägenhets av- stående för allmänt behov föreskriver.
Finsk lagstiftning har däremot utförligt reglerat frågan. I den finska pa- tentlagen av den 7 maj 1943 stadgas följande:
23 5.
Har uppfinning gjorts av person i annans arbete eller tjänst, tillhöra de av upp- finningen härflytande rättigheterna arbetsgivaren, därest detta är avtalat eller bör anses vara förutsatt mellan parterna.
Uppfinning, som jämlikt 1 mom. icke tillhör arbetsgivaren, men som kan utövas i sådan rörelse eller inrättning, i vars arbete eller tjänst arbetstagaren gjort upp- finningen, är arbetstagaren skyldig att hembjuda arbetsgivaren, så snart den är gjord.
Arbetsgivare, vilken arbetstagaren hembjudit sådan uppfinning, som avses i 2 mom., kan förvärva denna genom att inom två månader från det hembudet gjorts underrätta arbetstagaren om, att han övertager den hembjudna uppfinningen. In- nan sådan underrättelse lämnats eller tiden för hembudets godkännande gått till ända, äger arbetstagaren icke förfoga över uppfinningen eller yppa något angående denna. Patent får dock sökas ä uppfinningen, så snart hembud skett. Därest arbets- givaren eljest erhållit kännedom om sådan uppfinning, vare han berättigad att utan att invänta hembud förvärva uppfinningen genom att underrätta arbetstagaren om sitt anspråk.
Vad i denna paragraf är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om offent- ligrättsligt tjäns-teförhållande.
24 %.
Arbetsgivare, vilken av uppfinning härflytande rättigheter jämlikt 23 & tillhöra eller till vilken de enligt samma paragraf övergått, vare, oavsett vad härutinnan är avtalat mellan parterna, skyldig att lämna arbetstagaren skälig ersättning. Vid be- stämmande av ersättningen bör hänsyn tagas till samtliga 51 saken verkande om- ständigheter, särskilt till uppfinningens betydelse samt därtill, på vad sätt den om- ständigheten bidragit 'till uppfinningens tillkomst, att uppfinnaren varit i arbets- givarens tjänst. Ifall uppfinnareverksamhet måste anses hava ingått i arbetstagarens tjänsteåligganden och dennes lön bestämts med hänsyn härtill, utgår ytterligare er— sättning endast, därest uppfinningens betydelse befinnes väsentligen överstiga vad vid avtalets slutande hade kunnat förutsättas.
Talan om erläggande av ersättning i stöd av 1 mom. skall anhängiggöras innan tre år förflutit från den dag patentet meddelades.
25 %. Uppkomsten av arbetsgivares rätt till uppfinning i stöd av 23 & må ej hindras av att någon särskild uppfinnare icke kan av honom angivas vid ansökning om patent. .
26 %. Arbetstagares rätt att yrka, att han erkännes såsom uppfinnare, begränsas icke av stadgandena i 23 %. 27 &. Uppfinning, som avses i 23—25 åå, anses, ifall motsatsen icke visas, gjord i sam- band med arbets- eller 'tjänsteförhällandet, därest å densamma patent blivit sökt inom ett år efter det arbets- eller tjänsteförhållandet upphört.
Den danska patentlagen av den 13 april 1894 — omtryckt den 1 september 1936 — innehåller en föreskrift, som begränsar statsanställdas rätt till av dem gjorda uppfinningar. I % 3 stadgas sålunda, att ingen kan, så länge han är anställd i statens tjänst och under en tid av tre år efter det han lämnat denna, utan vederbörande ministers samtycke få patent på en uppfinning, om vilken det kan antagas, att han helt eller delvis kommit till densamma genom sitt arbete för staten.
Den norska lagstiftningen saknar liksom den svenska dylika bestämmelser. Under de överläggningar, som 1938 års patentutredning haft med represen= tanter för Danmark, Finland och Norge i syfte att i väsentliga delar söka uppnå likformighet i patentlagstiftningens huvudgrunder dessa länder emel- lan, har även dryftats frågan om rätten till uppfinningar, som göras av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Vid dessa överläggningar har, ena ligt vad utredningsmannen under hand inhämtat, preliminärt uppnåtts enig- het om förslag till bestämmelser i ämnet, som väsentligen överensstämma med de i den finska lagen intagna. På grund av kriget ha överläggningarna emellertid ej kunnat fullföljas, och utredningsarbetet i dessa delar vilar för närvarande.
Saknaden av rättsregler har föranlett de enskilda näringsidkarna att i stor utsträckning i sina anställningskontrakt intaga bestämmelser, varigenom uppfinnarrätten regleras. Bestämmelserna växla till sitt innehåll ganska av- sevärt. Ett flertal av landets största industriföretag ha emellertid inryckt följande föreskrifter, vilka här återgivas såsom karakteristiska jämväl för motsvarande stadganden på övriga håll:
Beträffande rätten till uppfinning, som tjänsteman gör under den tid, han är hos bolaget anställd, gälla följande bestämmelser:
1) Uppfinning, som ligger inom ramen för bolagets verksamhet eller avser an- vändningen av bolagets fabrikat, skall vara bolagets egendom. Anser bolaget upp- finningen äga sådan betydelse, att tjäns-temannens ordinarie löneförmåner icke inne- fatta skälig ersättning för densamma, -tilldelar bolaget honom därutöver en tilläggs- ersättning. Därest uppfinningen faller utom ramen för tjänstemannens tjänst eller särskilda uppdrag eller den väsentliga impulsen till uppfinningen icke erhållits ge! nom problem, inför vilka han ställts genom sin verksamhet i tjänsten, skall särskild hänsyn tagas härtill vid tilläggsersättningens bestämmande.
2) Över uppfinning, som faller helt utom området för bolagets verksamhet och icke avser användning av bolagets fabrikat, äger tjänsteman fritt disponera. Det åligger honom likväl att, innan försäljning av uppfinningen till utomstående äger rum eller åtgärder eljest vidtagas för dess exploatering, hembjuda den till bolaget.
3) Hänför sig uppfinning delvis till mom. 1 och delvis till mom. 2, skall vad i respektive moment stadgas gälla i fråga om motsvarande del av uppfinningen.
4) Bolaget förbehåller sig rätt att beträffande varje uppfinning dels avgöra, till vilken av ovannämnda kategorier densamma helt eller delvis är att hänföra, dels i fråga om uppfinning, som faller under mom. 1 här ovan, bestämma, huruvida och i vad mån patent skall sökas. Tillika förbehåller sig bolaget rätt att genom pa- tentprofylax eller på annat lämpligt sätt förhindra, att dylik uppfinning kan bliva föremål för patent för annan i sådana länder, där bolaget icke själv önskar söka patent. Uppfinnaren är skyldig att beträffande varje uppfinning, varå bolaget söker patent, i den mån så är erforderligt bekräfta bolagets äganderätt till uppfinningen,
ävensom att på anmodan underteckna de handlingar i övrigt, som erfordras för patentskydds erhållande.
På enskilt initiativ ha upprättats flera förslag till normalbestämmelser, av- sedda att intagas i anställningskontrakten. På uppdrag av svenska teknolog— föreningen avgåvo särskilda av föreningen utsedda kommitterade år 1935 yttrande med anledning av kommitténs angående privatanställda betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. Vid detta yttrande var fogat ett förslag till normalanställningsavtal för ingenjörer, innehållande bland annat vissa bestämmelser om uppfinningar. Bestämmelserna ha följande lydelse:
Uppfinningar, specialkonstruktioner etc. som av ........................ göras under detta avtals giltighetstid och vilka antingen äga direkt tillämpning inom om- rådet för ...................... verksamhet eller tillkommit 'i anslutning till den verksamhet .................... utövar i sin anställning hos ................ skola utan annat vederlag utöver .................. tillkommande lön än det som .......................... äger ensam bestämma, med full äganderätt tillfalla
Annan uppfinning, specialkonstruk'tion etc. än ovan sagts, och som gjorts eller
påbörjats av ................ under detta avtals giltighetstid skall av ............ i första hand och med andras uteslutande erbjudas ................ till förvärv. Senast inom tre veckor efter det dylikt hembud gjorts, är ................ skyldig avböja eller antaga erbjudandet. Avböjes erbjudandet äger .................. fritt disponera över objektet, men .................... skall alltjämt hava förhands- rätt att förvärva rättigheterna till objektet till det pris tredje man redligen bjuder för samma rättigheter. Vid dylikt erbjudande åligger ................ att svara definitiv-t antagande eller avböjande inom tre dagar efter erhållet anbud. — _ —
Därest detta avtal häves genom uppsägning från .................. sida och av annan anledning än på grund av avtalsbrott från ................ sida eller på grund av i allmän lag anförda bestämmelser som berättiga till avtalets hävande, äger ............... icke inom en tidrymd av ...... år efter anställningens upphörande taga anställning i med .............. konkurrerande företag eller själv, direkt eller indirekt bedriva med ................ konkurrerande verksam4 het.
Vidare har en av svenska uppfinnareföreningen utsedd kommitté för ut- redning av frågan om anställdas rätt till av dem gjorda uppfinningar år 1935 framlagt ett förslag till överenskommelse, avsedd att fogas såsom till- lägg till vederbörande anställningskontrakt. I anslutning till detta förslag har uppfinnareföreningen låtit trycka följande formulär, närmast avsett för annan personal än sådan, som speciellt anställts för tekniskt utvecklingsar- bete eller vid industriell verksamhet av hemlig beskaffenhet:
Mellan .................. , nedan benämnd »företaget», och .................. , nedan benämnd »den anställde», äro denna dag .......................... föl- jande villkor angående samarbete i fråga om den anställdes uppfinningar avtalade.
1) Den anställde är skyldig att efter bästa förmåga tillvarataga och bevaka före— tagets intressen.
2) Gör den anställde under anställningstiden en uppfinning som faller inom så— dant företagets verksamhetsområde, med vilket han har beröring, skall han i första hand härom lämna meddelande, exempelvis genom rekommenderat brev, till före- taget, som äger att under nedan angivna förutsättningar övertaga rätten till upp- finningen. Detta gäller dock icke sådan uppfinning, som den anställde gör, sedan han efter uppsägning från företagets sida slutat sin tjänstgöring.
3) Om den anställde sin rätt likmätigt inlämnar patentansökan i eget namn å av honom otvetydigt personligen gjord uppfinning, bör han vinnlägga sig om att ansökan är vederhäftigt avfattad, och han skall senast 14 dagar därefter skriftligen meddela företaget om ansökan samt överlämna kopia av ansökningshandlingarna.
4) Företaget skall senast fem månader efter meddelande enligt 2) underrätta den anställde, om det alls önskar övertaga uppfinningen, och såvida icke annan över- enskommelse träffas senast tre månader därefter angiva, i vilken utsträckning och beträffande vilka länder övertagande önskas.
5) Innan frågan om övertagandet blivit definitivt avgjord, får uppfinningen icke av någondera parten utan den andres samtycke offentliggöras eller yppas. Undantag gäller för sökande av patent i enlighet med bestämmelsen under 3); utan samtycke av företaget får inlämnad patentansökan icke kungöras.
6) I den mån besked om övertagande icke lämnas under den i 4) angivna tiden, äger den anställde fritt disponera över uppfinningen.
7) I den mån övertagande kommer till stånd, är den anställde skyldig att under- teckna de handlingar samt vidtaga de andra åtgärder, som kunna vara erforderliga för att rätten till uppfinningen skall övergå till företaget.
8) Alla med patentering och överlåtelse av en övertagen uppfinning samman- hängande kostnader betalas av företaget, även om patent sökts i den anställdes namn. Har så ej skett, skall hans nanm dock såvitt möjligt angivas i patent, samt, där det utan olägenhet kan ske, vid försäljning och reklam.
9) Är en övertagen uppfinning av sådan art, att den kan anses innebära påtaglig ekonomisk fördel, är den anställde berättigad att av företaget erhålla skälig sär- skild ersättning. Vid bestämmande av ersättningens storlek bör hänsyn främst tagas till den ekonomiska fördel, som uppfinningens rationella utnyttjande kan medföra, samt till omständigheterna vid uppfinningens tillkomst.
10) Företaget har att i första hand bestämma ersättningens belopp samt den tid och de villkor 'i övrigt, under vilka ersättningen skall utgå.
Är den anställde icke nöjd med företagets beslut, skola parterna gemensamt utse en medlare.
Kan enighet ej vinnas om utseende av medlare eller misslyckas medlingen, skall frågan avgöras genom skiljemän enligt lag. Skiljedom må ock påkallas, därest företaget icke inom skälig tid lämnat besked enligt första stycket angående ersätt- ningen.
Sedan företaget fått del av sk—iljenämndens beslut, äger det inom en månad där- efter frånträda övertagandet, och ätergår i sådant fall all rätt till uppfinningen och eventuellt uttagna patent resp. inlämnade patentansökningar utan kostnad till den anställde. _
11) Utan hinder av att ersättningsfrågan blivit avgjord, äger envar av parterna påkalla sakens upptagande till ny behandling, såframt väsentligt förändrade för- hållanden inträffat eller motparten 'icke på tillbörligt sätt uppfyllt sina åligganden. Anledning att upptaga saken till ny behandling skall bl. a. anses föreligga, om före- taget icke inom två år utnyttjar uppfinningen i skälig omfattning.
12) Lämnar den anställde sin tjänst hos företaget, skall detta avtal fortfarande gälla med avseende å redan under anställningstiden gjorda uppfinningar. Fastställd ersättning för sådana skall alltså utgå för hela den bestämda tiden, om ej annat följer av vad under 11) sägs.
Om det ej framgår, att annat är åsyftat, skall bestämmelse om ersättning anses vid den anställdes död gälla till förmån för hans rättsinnehavare. Även rättsinne- havare äger påkalla sådan ny behandling, som avses i 11).
13) Om i anställningskontrakt eller eljest överenskommelse är träffad, som stri- der mot detta avtal, skall vad här stadgas dock vara gällande och lända till efter- rättelse, såframt ej tydligt framgår, att ändring av detta avtal avses av båda par- terna.
14) Tvist angående tolkningen av detta avtal skall avgöras genom skiljemän en— ligt lag. Detta gäller även bestämmande av skadestånd på grund av att denna över— enskommelse brutits från någondera partens sida.
De ovan återgivna, i svenska teknologföreningens förslag till normalan- ställningsavtal intagna bestämmelserna, i vad de avse rätten tilll uppfinningar, återfinnas exempelvis i de anställningsavtal, som svenska skifferoljeaktiebo— laget träffar med sin personal.
I stort sett samma bestämmelser funnos upptagna i de mellan statens ammu- nitionsnämnd samt krigsmaterielnämnden och dess anställda ävensom mel- lan försvarsväsendets verkstadsnämnd och personalen vid verkstäderna under denna nämnd ingångna kontrakten. Dessa bestämmelser ha numera även införts i arméförvaltningens tygdepartements anställningskontrakt för tek- nisk personal. Likaledes återfinnas de i de anställningskontrakt, som be- gagnas av statens fabriksstyrelse.
Krigsmaterielverket har för sin del fastställt följande bestämmelser i ämnet:
Befattningshavare är skyldig att mot skälig ersättning, som verket äger bestämma, med full äganderätt till verket överlämna alla uppfinningar, specialkonstruktioner etc., som befattningshavaren kan komma att göra under sin anställning hos verket och vilka tillkommit i anslutning till hans verksamhet inom verket.
Befattningshavare må ej utan verkets medgivande söka patent på eller eljest offent- liggöra sådana av honom gjorda uppfinningar, specialkonstruktioner etc., som avses i föregående stycke.
Därest verket icke inom tre månader efter av befattningshavare till verket gjord an— mälan beträffande av honom gjord uppfinning eller specialkonstruktion förklarar sig önska övertaga uppfinningen, specialkonstruktionen etc., äger befattningshavare rätt att fritt exploatera desamma.
För militärfysislra institutet har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 mars 1943 medgivit att — tills allmängiltiga föreskrifter i ämnet varda meddelade — med vid institutet arbetande vetenskapsmän må träffas avtal i huvudsak- lig Överensstämmelse med följande avtalsformulär:
& 1.
Uppfinningar, specialkonstruktioner o. dyl., som hava särskilt avseende å krigs- materiel eller som tillkommit i den anställdes arbete vid militärfysiska institutet och av den anställde under anställningstiden hittills gjorts eller påbörjats eller under nämnda tid framdeles komma att av honom göras eller påbörjas, även om dessa först inom 10 år efter anställningens upphörande skulle fullbordas, skola utan an- nat vederlag än det, som Kungl. Maj:t äger ensam bestämma, med ful-l äganderätt tillfalla svenska staten; och åligger det därvid den anställde att till militärfysiska institutet för svenska statens räkning överlämna ritningar, modeller och de hand- lingar i övrigt, som hava avseende å uppfinningen, specialkonstruktionen o. dyl. Kost— nader, som den anställde kan hava haft för uppfinningen, skola gäldas av militär- fysiska institutet; dock att, i fall som avses i g 3 första stycket, sådana kostnader gäldas endast om och i den mån institutet på grund av särskilda förhållanden så finner skäligt. 4
Den anställde är icke berättigad söka patent å eller eljest offentliggöra sådana av honom gjorda uppfinningar, specialkonstruktioner 0, dyl., varom förmäles i före-
gående stycke, utan skall han till militärfysiska institutet överlämna för patentansök- ning erforderliga handlingar, varvid den anställde erhåller bevis om att överlåtelse av uppfinningen, specialkonstruktionen o. dyl. skett.
& 2. Med krigsmateriel skall förstås sådan materiel, som omförmäles i Kungl. kungö- relsen den 30 juni 1942 (nr 554) aug. vad med krigsmateriel skall förstås o. s. v.
ä 3.
För den händelse Kungl. Maj:t finner, att svenska staten icke har behov av upp- finning, specialkonstruktion o, dyl., som i % 1 avses, äger den anställde i författ- n'ingsenlig ordning disponera över objektet.
Därest Kungl. Maj:t finner, att sådan uppfinning, specialkonstruktion o. dyl. icke bör förbehållas uteslutande svenska staten, äger den anställde med Kungl. Maj:ts medgivande i författningsenlig ordning förfoga över objektet utom riket eller för civilt bruk inom riket.
Militärfysiska institutet skall, då institutet finner anledning antaga att något av här omnämnda båda fall skall inträffa, snarast inhämta Kungl. Maj:ts besked i saken och sedan omedelbart underrätta den anställde därom.
% 4.
Andra uppfinningar, specialkonstruktioner o. dyl. än ovan sagda, vilka av den anställde Linder anställningstiden hittills gjorts eller påbörjats eller under nämnda tid framdeles komma att av honom göras eller påbörjas, även om dessa först inom 10 år efter anställningens upphörande skulle fullbordas, samt vilka antingen äga direkt eller indirekt betydelse för militära ändamål eller tillkommit i anslutning till den verksamhet den anställde utövar i sin anställning hos militärfysiska insti— tutet, skola av den anställde i första hand och med andras uteslutande erbjudas militärfysiska institutet för svenska statens räkning till förvärv. Militärfysiska insti- tutet avgör om uppfinningen, specialkonstruktionen o. dyl. är av sådan beskaffen- het, att svenska staten rimligen kan hava intresse av att övertaga äganderätten till densamma eller ej och ingiver i det förra fallet inom två veckor från det hembud skett skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t. Därest Kungl. Maj:t avböjer eller icke inom sex veckor efter det hembudet skett antager erbjudandet, äger den anställde i författningsenlig ordning förfoga över objektet. Innan erbjudandet blivit sålunda behandlat, får uppfinningen, specialkonstruktionen o. dyl. icke av någondera par- ten offentliggöras eller yppas. Huruvida patent skall sökas och om i så fall ansökan skall göras av militärfysiska institutet eller av den anställde i eget namn, avgöres dock i varje särskilt fall av militärfysiska institutet.
Kan överenskommelse icke träffas om ersättn'ingsbeloppets storlek och förfallotid samt de villkor i övrigt, under vilka ersättning i anledning av antaget hembud skall utgå, må talan om skäliga ersättningsvillkors fastställande föras vid domstol.
% 5.
Den anställde skall till militärfysiska instritutet utan dröjsmål lämna skriftligt meddelande om fullbordad uppfinning, specialkonstruktion o. dyl. Institutet avgör om densamma är att hänföra under % 1 eller 9” 4.
Även uppfinning, specialkonstruktion och dyl. som den anställde förmenar icke' vara av sådant art, som omförmäles i åå 1 och 4, men vilken av den anställde antingen gjorts under anställningstiden eller påbörjats under samma tid och full- bordats senast inom 10 år därefter, skall av den anställde skriftligen anmälas till militärfysiska institutet. Institutet skall inom en vecka giva den anställde skriftligt besked huruvida sålunda anmäld uppfinning, specialkonstruktion o. dyl. är att hän-
föra till vad som angivits i %% 1 och 4 eller ej. Dessförinnan får icke utan särskilt medgivande av institutet patentansökan ingivas eller uppfinningen, specialkonstruk- tionen o. dyl. eljest yppas.
se.
Skulle fortsatt forskning i samband med i detta avtal avsedd uppfinning, special— konstruktion o. dyl. medföra, att ändring eller komplettering av objektet kan kom- ma att ske inom landet på sådant sätt, att dessa arbeten kunna tänkas påverka upp- finningens, specialkonstruktionens o. dyl. användning eller funktion, Iskall, därest svenska staten övertagit rätten enligt detta avtal samt särskild anledning ej till annat föranleder, staten giva den anställde tillfälle att taga del av det fortsatta arbetet, ävensom om förhållandena så medgiva låta honom mot skälig ersättning medverka i detsamma.
57.
Militärfysiska institutet såsom ombud för svenska staten å-tager sig att, därest svenska staten erhållit patent å uppfinning av i 55 1 eller 4 omförmält slag, upp- rätthålla patentet i fråga. Önskar svenska staten bliva fri från denna förpliktelse. skall den anställde genom militärfysiska institutet underrättas härom minst sex månader, innan vederbörlig åtgärd skall vidtagas. Militärfysiska institutet skall då på den anställde överlåta det patent, som staten sålunda ej längre önskar upprätt- hålla.
%&
Den anställde förbinder sig att icke vare sig under anställningstiden eller senare utan militärfysiska institutets tillstånd till utomstående lämna någon uppgift, av vad slag det vara må, rörande uppfinningar, specialkonstruktioner 0. dyl., som jäm- likt detta avtal förvärvats av svenska staten eller som utförts av annan vid militär- fysiska institutet anställd person, ej heller rörande sitt arbete eljest vid militär— fysiska institutet eller verksamheten överhuvudtaget vid institutet.
Militärfysiska institutet skall till den anställdes skydd tillförbinda sina tjänste— män att icke i oträngt mål yppa den kännedom, som de på grund av förevarande avtalsbestämmelser erhålla om uppfinningar, specialkonstruktioner o. d.
, g 9. För den händelse militärfysiska institutets verksamhet framdeles kommer att över-
tagas av annan statlig institution, skall å denna institution tillämpas vad 'i detta avtal sagts om militärfysiska institutet.
& 10.
Bryter den anställde i något avseende mot föreskrifterna i detta avtal, skall han till Kungl. Maj:t och Kronan utgiva ett vite av 200 kronor samt därutöver ett be- lopp, motsvarande av avtalsbrottet föranledda skador och kostnader och icke un— derstigande den vinst, som den anställde gjort genom sitt förfarande.
Detta avtal gäller tills annat blivit överenskommet. Där ej rättsförhållandet reglerats enligt något av ovan omförmälda kon- trakt ha, såvitt angår uppfinningar av personer, anställda inom försvars- väsendet, i allmänhet tillämpats följande principer: Frågan om statens an- språk på dylik uppfinning har underställts Kungl. Maj:t i försvarsdeparte- mentet. Har uppfinningen gjorts utom tjänsten, har uppfinnaren tillerkänts ersättning, då uppfinningen utnyttjats för statens räkning. Om uppfinningen
däremot varit resultat av ett arbete, som ingått i vederbörandes tjänsteålig- ganden, har ersättning utgått allenast under förutsättning att uppfinnaren på staten överlåtit all sin rätt till uppfinningen. Har å staten endast överlåtits rätten att utöva uppfinningen för statens räkning, har ersättning ej lämnats, men har Kungl. Maj:t å kronans vägnar förklarat sig avstå från den rätt i övrigt till uppfinningen, som med hänsyn till de omständigheter, under vil- ka den gjorts, kunde tillkomma kronan.
Vad beträffar statens civila ämbetsverk Och institutioner ha dessa i allmän- het icke funnit anledning att vidtaga särskilda åtgärder för tillvaratagande av statens rätt i förevarande avseende. Ett undantag utgör telegrafverlcet. Enligt där tillämpad praxis tillförsäkras telegrafstyrelsen som regel nyttjanderätten för egna anläggningar till uppfinningar, som kunna vara av intresse för ver- ket. Härvid begagnas följande kontraktsformulär: '
51.
Uppfinnaren medgiver härigenom telegrafverket rätt att inom Sverige för egna anläggningar, vare sig å egna eller telegrafverket icke tillhöriga verkstäder, till- verka samt begagna eller annorledes tillgodogöra sig alla de uppfinningar rörande
(patentansökan nr / ) och därmed sammanhängande anordningar, som hittills gjorts av uppfinnaren eller framdeles komma att göras av honom under hans anställning i telegrafverkets tjänst. Den i föregående punkt upplåtna rätt innefattar jämväl rätt för telegrafverket att tillgodogöra sig i samma punkt avsedda uppfinning vid avtal med enskild per— son eller firma inom Sverige rörande för egna anläggningar avsedd leverans, vid vilken uppfinningen helt eller delvis kommer till användning.
sz.
Uppfinning av i % 1 omförmäld beskaffenhet skall, därest den gjorts före detta avtals ingående, anmälas till styrelsen samtidigt med avtalets undertecknande, och eljest samtidigt med ingivande av ansökan om svenskt patent å uppfinningen. Rit- ningar och beskrivningar, som tillhöra uppfinningen, behöva icke ingivas till sty- relsen förr än patentansökningen blivit utlagd i Sverige.
Sedan anmälan ingivits till styrelsen skall styrelsen inom två månader därefter lämna uppfinnaren skriftligt besked, huruvida styrelsen önskar övertaga uppfin- ningen.
53.
För den rätt, som enligt & 1 upplåtits åt tel'egrafverket, äger uppfinnaren icke, ut- över vad här nedan sägs i & 5, från telegrafverket påfordra någon som helst er- sättning eller förmån, ej heller är uppfinnaren berättigad att av enskild person eller firma betinga sig eller emot-taga ersättning eller förmån i fall, varom i & 1, andra punkten sägs.
54.
Styrelsen äger att i fråga om en eller flera av styrelsen övertagna uppfinningar avsta fran den styrelsen i & 1 tillerkända rätt. Om sådant avstående skall styrelsen lfärlrlmaduppfinnaren skriftlig underrättelse minst en månad före patentavgiftens för— a oti .
5 5.
Telegrafstyrelsen förbinder sig att, såsom ersättning för den enligt % 1 till tele- grafverket upplåtna rätt, bestrida alla kostnader för uppfinningarnas patenterande och upprätthållande i Sverige intill den tid styrelsen på sätt i g 4 omförmäles, av- stått från deras upprätthållande.
56.
Detta avtal är upprättat i två exemplar, varav parterna tagit var sitt.
Under senare år ha statens åtgärder till främjande av teknisk forsknings- verksamhet intensifierats. Bland annat ha beslut fattats om inrättande av ett flertal helt nya forskningsinstitut, vilkas arbete skall inriktas direkt på upp— finnarverksamhet och därmed besläktade uppgifter. Bestämmelser i ämnet ha med hänsyn härtill för dessa institutioners del blivit nödvändiga. I de av Kungl. Maj:t den 8 juli 1943 godkända stadgarna för metallografiska insti- tutet ha i förevarande hänseenden intagits följande föreskrifter.
De resultat, som framkomma vid de på allmänt program utförda forskningsarbe— tena, skola, såvitt icke efter styrelsens bedömande särskilda hinder häremot före- ligga, ställas till allmän disposition och, om så befinnes lämpligt, publiceras. Därest dessa forskningsresultat kunna föranleda uttagande av patent, bör institutets sty— relse snarast möjligt träffa anstalter härför. Licens för utövande av sålunda er— hållet patent må på lika villkor förvärvas av sådana svenska företag, som äro an— slutna 'till och understödja stiftelsen »Sven'sk järn- och metallforsknirg», mot av- gifter, som sammanlagt svara mot institutets kostnader för patentets uttagande och upprätthållande, inberäknat den ersättning, som efter styrelsens heprövande i sär— skilda fall kan anses böra utgå till vederbörande forskare. Beträffande andra in- hemska företag ävensom företag i utlandet må institutets styrelse betinga sig så- dan gottgörelse för patentets utnyttjande, som styrelsen finner av omständigheterna påkallad. Inkomster, som härigenom tillföras institutet, äger styrelsen taga i an— språk för den allmänna forskningsverksamheten.
Resultaten av en på föranstaltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning må förbehållas uppdragsgivaren, om denne så önskar, dock högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild framställning medgivit förlängning av nämnda tidrymd. lnnefattar undersökningen sådana resultat, att de kunna bliva föremål för patentering, skall uppdragsgivaren, om han vill söka patent, göra detta medan resultaten äro förbehållna honom, vid äventyr att desamma eljest få fritt disponeras av institutet.
I huvudsak enahanda bestämmelser ha meddelats i de av Kungl. Maj:t den 30 juni 1942, respektive den 8 juli 1943 godkända stadgarna för svenska träforskningsinstitutet och svenska textilforskningsinstitutet.
Ovan omförmälda tre forskningsinstitut ha ej statlig karaktär; de äro alle- nast statsunderstödda. Även en rent statlig forskningsinstitution har emeller— tid nyligen skapats, nämligen statens geotekniska institut. I fråga Om detta institut har rätten till de vid institutet framkomna forskningsresultaten ej i vidare mån reglerats än att i Kungl. Maj:ts den 28 januari 1944 utfärdade instruktion för institutet (Sv. förf.-samll. nr 25) intagits bestämmelser avseen— .de det fall, att forskningen bedrivits för enskild uppdragsgivares räkning. De i sådant hänseende meddelade bestämmelserna äro likalydande med nyss återgivna föreskrifter i detta ämne för metallografiska institutet. ' '
II. Framställningar och tidigare utredningar i ämnet.
De i stadgarna för ovannämnda forskningsinstitut intagna bestämmelserna grunda sig på förslag av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. I sitt den 23 februari 1942 avgivna betänkande nr I (SOU 1942: 6), vilket låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 282 till 1942 års riksdag angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m., anförde utredningen följande.
Frågan om äganderätten till resultaten av sådan tekniskt-vetenskaplig forskning, som helt eller delvis bekostats med statsmedel, är mycket svår att generellt avgöra, och många omständigheter spela härvid in.
Vid bestämmande av villkoren för statsbidrag till ett forskningsarbete synas dessa böra avpassas främst med hänsyn till vad som för landet är förmånligast. På sam- ma gång som det bör tillses, att resultaten av den statliga forskningen icke otillbör— ligt utnyttjas av enskilda företag eller personer, måste beaktas nödvändigheten av, att enskilda initiativ uppmuntras och forskningens utsikter till ökat ekonomiskt utbyte icke begränsas. Ett uttalande i denna riktning gjordes av andra kammarens första tillfälliga utskott vid 1939 års riksdag.
Vad till att börja med angår sådan av staten bekostad forskning, som utföres av statliga eller statsunderstödda institutioner, böra forskningsresultaten, såvida icke särskilda skäl tala däremot, ställas till allmän disposition och i regel publiceras. Därest dessa forskningsresultat kunna föranleda uttagande av patent, böra sådana uttagas för vederbörande forskningsinstitutions räkning. Licens för utövande av så- lunda erhållet patent hör av svenska företagare kunna förvärvas mot en avgift, som svarar mot kostnaderna för patentets uttagande, dock med tillägg av den ersättning som, enligt vad nedan sägs, efter prövning i särskilda fall kan anses böra utgå till vederbörande forskare. Beträffande företag i utlandet synes vederbörande forsk- ningsinstitution höra betinga sig gottgörelse för patents utnyttjande efter vanliga affärsmässiga grunder. Inkomster, som härigenom tillföras en forskningsinstitution, böra kunna disponeras för institutionens verksamhet.
I viss utsträckning böra inkomster av patent kunna tillfalla vederbörande forskare. Inom en forskningsinstitution kan det dock ofta vara svårt att ange vilken eller vilka som åstadkommit ett visst forskningsresultat. Forskningen sker i regel i sam- arbete inom institutionen, och idéerna kunna födas wider kollektivt tankeutbyte. Det kan också anföras, att det ofta är först genom anställningen vid institutionen, "som forskaren erhåller de resurser och den kontakt med problemen, vilka möjliggöra det resultatgivande forskningsarbetet. Icke förty synes det lämpligt — med hänsyn framför allt till den sporre det skulle kunna bli till initiativ —— att möjliggöra sär- skilda ersättningar till anställda forskare för i tjänsten uppnådda goda resultat. Det har såsom av det föregående framgår förutsatts, att en forskare skall kunna till- erkännas viss ersättning i samband med överlåtelse av licens till svensk företagare. I andra fall kan det vara skäligt att bestämma, att viss del av patentinkomsterna för ett forskningsresultat skall tillfalla den eller de forskare, som främst åstadkom- mit resultatet i fråga. Beslut om sådana ersättningar åt forskare böra förbehållas institutionernas styrelser. ' '
Patentering av forskningsresultat uppnådda av statsinstitutioner har nog hittills i regel icke brukat utföras. Många skäl tala dock för en ändring av denna praxis. Genom patentering kan landets forskning tillföras vissa inkomster från utlandet och institutionerna kunna få en extra uppmuntran i arbetet. I många fall går även ut- nyttjandet lättare om en produkt är patentskyddad. För startandet av en ny till- verkning krävas nämligen ofta betydande kapitalinvesteringar i form av kostnader för fabriksanläggningar, reklam o. s. v. och den enskilde företagaren ställer sig därför ej sällan tveksam till att börja en tillverkning, som icke är patentskyddad. Eftersom statsverket eller vederbörande statsinstitution i egenskap av patentinne- havare vid licensgivning för utnyttjande inom landet kan tillse, att sådana villkor föreskrivas, att allmänheten icke blir lidande på anordningen, synes någon betänk- samhet icke behöva råda mot, att statliga forskingsinstitutioner låta uttaga patent.
Med anledning av vad utredningen sålunda framhållit anförde chefen för handelsdepartementet till det vid förenämnda proposition fogade statsråds- protokollet, att frågan om äganderätten till resultaten av den tekniskt-veten- skapliga forskning, som beidreves vid statliga verk och institutioner, uppen- barligen vore av den vikt, att en lösning av densamma borde sökas, därvid de av utredningen angivna riktlinjerna borde tjäna till ledning. I samband därmed syntes jämväl böra undersökas, i vad mån och på vad sätt medel borde disponeras för belöningar till sådana forskare, vilkas forskningsresul- tat bleve statens egendom.
Ungefär samtidigt med att utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande avgav ovannämnda betänkande, upptogs frågan om statsanställdas uppfinningar till behandling från annat håll och från en an- nan utgångspunkt. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1942 påtalade nämligen statens krisrevision, att, enligt vad revisionen vid skilda tillfällen iakttagit, inom försvarsväsendet anställda erhållit gottgörelse av enskilda för viss medverkan vid konstruktion av artiklar, som varit avsedda för leve- rans till krigsmakten och sedermera levererats dit. Det vore enligt revisionens mening icke lämpligt, att tjänstemän inom krigsmaktens upphandlande or- gan skulle äga rätt att mottaga ersättning av enskilda på dylikt sätt. Å andra sidan vore det utan tvivel i statens intresse att uppmuntra företagsamhet och intresse för framsteg inom förvaltningsorganen. Enligt revisionens mening borde en vid försvarsväsendet anställd tjänsteman, som gjorde en uppfin- ning av betydelse för krigsmakten, erhålla gottgörelse därför av kronan, till vilken han skulle vara skyldig att hembjuda sin uppfinning. Revisionen hem- ställde, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande utfärdandet av be- stämmelser i här berörda hänseende att gälla för krigsmaktens samtliga för- valtningsorgan.
Över krisrevisionens förslag avgåvos utlåtanden av arméförvaltningen, ma- rinförvaltningen och flygförvaltningen.
Arméförvaltningen anförde i huvudsak: Inom ämbetsverkets förvaltningsområde hade vid olika tillfällen uppkommit fråga om statens rätt till uppfinning, som gjorts av befattningshavare inom försvarsväsen-
det. Då några uttryckliga bestämmelser om statens rätt till sådan uppfinning icke vore meddelade, hade vederbörande myndighet varit hänvisad till att genom över-
enskommelse med tjänstemannen-uppfinnaren söka tillvarataga statens intressen. Då- avsaknaden av föreskrifter på ifrågavarande område medförde svårigheter för myn- digheterna att bevaka sta-tens rätt, ansåge arméförvaltningen åtgärder i framställ- ningenis syfte vara i hög grad påkallade. Med hänsyn till den pågående starka utveck- lingen inom försvarsväsendet vore det önskvärt, att frågan om utfärdande av regle- menterande bestämmelser i ämnet utan dröjsmål kunde upptagas till avgörande. Emellertid torde motsvarande spörsmål föreligga eller kunna uppkomma även inom andra grenar av statsförvaltningen än försvarsväsendet, bland annat hos de affärs- drivande verken. De åtgärder, som kunde komma att vidtaga-s, torde därför böra gälla icke blot-t de inom försvarsväsendet anställda utan även övriga i statlig tjänst sysselsatta personer.
Måhända skulle det för i statens tjänst anställda ordinarie och icke-ordinarie be- fattningshavare vara tillfyllest med föreskrifter i vederhörliga avlöningsreglementen. Vad åter anginge den grupp av befattningshavare, vars anställning grundade sig. på personliga kontrakt med staten, torde det vara möjligt att genom bestämmelse i kontraktet begränsa den anställdes rätt att förfoga över en i tjänsten gjord upp- finning. Måhända torde likartade fnågor kuvnna uppstå även beträffande sådana av värnpliktiga gjorda uppfinningar, som grundade sig på vederbörandes under värn—' pliktstjän'stgöringen vunna erfarenheter av försvarsväsendets materiel och utrustning. Skulle ett tillgodoseende i avseende å denna personalgrupp av det i framställningen angivna syftet anses påkallat, torde det dock icke kunna ske annat än i lagstift- ningsväg.
Då det knappast kunde vara riktigt att staten i sin egenskap av arbetsgivare skulle tillerkännas rätt att ensam besluta i frågan om ersättning till den anställde för rät- ten att förfoga över uppfinningen, borde såsom möjligt alternativ övervägas att låta frågan om ersättningens storlek avgöras av domstol eller genom skiljemän. Med hän- syn till dessa ersä-ttningsfrågors natur och betydelsen av att kunna uppnå ett snabbt avgörande utan större omkostnader för parterna, ville det synas som om ett avgöf rande genom skiljemän vore att förorda. Vid prövning av ersättningsfrågan vore' det uppenbarligen av största betydelse, att en riktig avvägning skedde mellan å ena sidan det allmännas och å andra sidan uppfinnarens intresse. Skulle härvid upp- finnarens rätt till skälig andel i de förmåner, som staten kunde tillgodogöra sig ge- nom uppfinningen, icke bli tillbörligt beaktade, torde det vara att befara, att bulvan- förhållanden i olika former komme att uppstå. Vidare skulle ett åsidosättande av uppfinnarens berättigade intressen kunna leda till, att denna sökte vinna entledigande från statstjäu-sten och först efter avgång därifrån gjorde sina patentanspråk gällande.
Marinförvaltningen tillstyrkte en reglering av frågan i huvudsaklig över-— ensstämmelse med av arméförvaltningen angivna grunder. Flygförvaltningen anförde i huvudsak följande.
Ur statens synpunkt vore det av föga värde att erhålla den fulla rätten till en uppfinning, då staten icke lämpade sig till aktiv patentexploatör. För sådan verk- samhet erfordrades bland annat en intim kontakt med den industriella utvecklingen på de områden, som uppfinningen kunde beröra, samt särskilda organ för bevar kande av in- och utrikes patenterade rättigheter. Dessa förutsättningar saknades i allmänhet hos statliga organ. Vidare vore en dylik verksamhet särskilt i fråga om. militära uppfinningar ofta oförenlig med statsorganens allmänna ställning och givet- vis hel-t utsluten under krigsförhållanden. Däremot kunde det för statens verk vara av stor betydelse att ha förfoganderätt till en uppfinning för eget bruk (licensrätt).
F lygförvaltnirngen ansåge skäl tala för att i ärendet berörda spörsmål bleve före- mål för reglerande bestämmelser. Härvid borde särskilt övervägas införande av obligatorisk hembudsskyldighet till staten och möjlighet för vederbörande myndig- heter att dels förvärva licensrät-t till i tjänsten gjorda uppfinningar, dels ock föra
hindra ur statens synpunkt olämplig exploatering av dylika. Emellertid ville flyg förvaltningen härutinnan såsom sin uppfattning uttala. att det borde tills-es. att dessa bestämmelser komme att befrämja uppfinnarverksamheteu. Detta förutsatte. att staten undveke att utan tvingande skäl tillgodose sina intressen i sådan utsträck— ning, att det kunde verka hämmande å uppfinnarens initiativ och verksamhetslust.
I skrivelse till utredningsmannen den 20 november 1943 har statsverkens ingenjörsförbund, som utgör en sammanslutning av i statens tjänst anställda ingenjörer, med överlämnande av yttranden från till förbundet anslutna för- eningar, anfört följande.
Av de överlämnade handlingarna torde framgå, att ett flertal grupper av stats— anställda ingenjörer tillmäta stor betydelse åt frågan om äganderätten till den tek- niskt-vetenskapliga forskning, som bedrives 'vid statliga verk och institutioner.
Förbundet önskar för sin del framhålla, att det icke kan avses ingå i en stats- tjänstemans normala ämbets—åligganden att göra uppfinningar, och detta ej ens om han är anställd vid en forskningsinstitution. Uppfinnaudet är nämligen :till sin natur betingat av särskilda omständigheter, så att även med tillgång till behövliga hjälp— medel erfordras kännedom om teknikens ståndpunkt på det berörda området och främst en speciell spekulativ fallenhet "hos uppfinnaren. Två personer kunna vara lika framstående forskare och båda göra upptäckter av epokgörande betydelse, men endast den ene har kanske förmågan att använda sin vunna erfarenhet 'till att göra en uppfinning, Om staten efter övertagande av uppfinningen kan ekonomiskt ut- nyttja densamma, är det principiellt set-t ej mer än skäligt, att uppfinnaren erhål- ler gottgörelse.
Sedan en statstjänsteman anser sig hava gjort en uppfinning, anser förbundet att det bör föreligga en ovillkorlig rätt för honom att omedelbart få ingiva en därpå riktad patentansökan till patentmyndigheten. Först efter denna myndighets pröv- ning kan fastställas, huruvida en uppfinning föreligger eller icke. Ett uppskov med inlämnandet kan innebära stora risker för uppfinnaren genom att uppfinningen kan bliva obehörigt publicerad eller att han kan bliva förekommen av andra sökande.
I detta sammanhang önskar förbundet framhålla, att andra myndigheter änn patent- myndigheten och dennes överinstanser sakna kompetens att bedöma, huruvida en uppfinning föreligger eller ej. Skulle det ligga i statens intresse att uppfinningen hemlighålles, finnas redan nu särskilda lagbestämmelser här-för beträffande åt— minstone vissa områden.
Det kan icke anses orimligt, att staten under vissa omständigheter till-erkännes en viss förhandsrätt till sina anställdas uppfinningar och att vederbörande uppfin- nare inom fastställd tid efter ingivandet av patentansökan är skyldig att underställa sin ansökan den myndighet, hos vilken han är anställd. Myndigheten bör därefter vara skyldig att inom rim-lig tid söka träffa avtal med uppfinnaren om storleken av den ersättning, som bör tillkomma uppfinnaren för statens rätt att utnyttja upp- finningen. Kan överenskommelse ej träffas, hänskjutes frågan till avgörande av skiljenämnd. Uppfinnaren bör få bibehålla rätt att överlåta uppfinningen till en- skilda och prioritetsrätten i förhållande till utlandet, såvida ej befintliga lagbestäm— melser utgöra hinder härför eller särskild överenskommelse träffas. Förbundet får ifrågasätta rättmätigheten av att, såsom skett vid Statens väginstitut, utöva tvång på uppfinnare för att få deras uppfinningar fritt överlåtna även till annan än staten.
Det har uppgivits att vissa olägenheter skulle uppkomma vid fri patenträ-tt för statstjänstemän. Gentemot detta önskar förbundet framhålla, att ett förbud för statstjlänstemä'nnen att söka patent säkerligen kommer att medföra minst lika stora olägenheter, Risk föreligger därvid för ett bulvanförfarande, som kan medföra större kostnader och besvär för statsmyndigheterna än att träffa avtal med deras egna tjänstemän. Men risk kan även föreligga, att tjänstemän ej anse det värt att u-tar-
beta och framlägga sina uppfinningar och uppslag till förbättringar, enär de anse dem värdelösa, om gottgörelse ej kan erhållas. Detta mås-te anses motverka statens intressen. Staten har ju dock särskilt under de senaste åren ställt avsevärda medel till förfogande för att få fram förbättringar av detta slag inom vissa områden.
Att beröva statstjänstemännen rätten att skydda sina uppfinningar gentemot and- ra skulle för övrigt vara ett ingrepp som står i strid med de allmänna rättigheter., som böra tillkomma medborgarna i ett fritt land.
Stundom framkomma uppslag, som ehuru icke av uppfinnings natur, dock kunna giva anledning till förbättringar av statsdrif-ten. Möjlighet bör fortfarande förefinnas att belöna sådana uppslag.
På en svensk patentskrift skulle uppfinnarens namn angivas oberoende av vem som är patentets innehavare. I fråga om andra forskningsresultat lär det stundom förekomma, att sådana publiceras utan omnämnande av namnet på den person, som huvudsakligen utför undersökningen, även om denne nedlagt ett betydande själv- ständigt arbete och kanske mången gång givit uppslag eller tagit initiativ till forsk- ningsvägar, som lett till ett gott resultat. Förbundet får uttrycka en förhoppning, att en utväg kan skapas för att råda bot på 'nämnda missförhållande, vilket för en tjänsteman kan hava sin stora betydelse i merithänseende.
Hågan på vilket sätt rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbets- tagare med avseende å de senares uppfinningar borde regleras har tidigare varit föremål för utredning. Nämnas må att redan kommitterade för av— givande av yttrande och förslag i fråga om förändrad organisation av tele- grafstyrelsen m. m. i sitt den 14 januari och den 11 mars 1907 avgivna be- tänkande berörde spörsmäl-et i vad det angick telegrafverket. Kommitteradc anförde härutinnan:
Innan kommitterade lämna verkstaden, anse kommitterade sig böra uttala sig i en fråga, som, ehuru ej direkt berörande de ändringsförslag kommitterade här fram- ställt, dock kanske lämpligen bör här bringas på 131. Under sitt arbete hava 'nämli- gen kommitterade erhållit kännedom om ett tillvägagångssätt, som särskilt under de senare åren tillämpats beträffande konstruerande och inköp av en del av den vid telegraf'verket använda materielen. Det lär nämligen numera hava blivit en allt mer och mer tillämpad praxis, att å de konstruktioner eller konstruktionsändringar, som av telegrafverkets personal utföras å apparater, linjemauterial o. d., patent ut- tages av den tjänsteman, som haft detta arbete om hand, även då detsamma utförts under tjänstetiden och telegrafverket bekostat erforderliga experiment och prov- ningar.
Ehuru det måste anses principiellt oriktigt och icke heller inom den enskilda industrien skulle tillåtas, att tekniska biträden söka patent ä även de minsta och wobetydligaste konstruktioner, ofta i realiteten intet annat än förenklade arbetsme- toder, som de på grund av sin tjänst bliva i tillfälle eller hava i uppdrag att utföra, äro dock olägenheterna av ett sådant förhållande icke så avsevärda, så länge sty- relsen kan använda sig av uppfinningen mot utbetalandle av den gratifikation eller ersättning en gång för alla, som rättvisligen bör såsom belöning tilldelas den intres- serade och vakne konstruktören. Men då uppfinnaren, även om han utfört större delen av konstruktionsarbetet under sin tjänstetid och telegrafverket bekostat huvud— sakliga eller till och med hela kostnaden för uppfinningens utarbetande och pröv- ning, mot ersättning för en gång eller mot royalty överlåter patentet åt enskild person, till vilken telegrafverket sedan, om det vill använda sig av konstruktionen, måste betala det pris, som av denne bestämmes, då kunna de konsekvenser, som en sådan anordning måste föra med sig, bliva högst betänkliga. ' K'ommitterade hava därför velat nedlägga sin allvarliga gensaga mot en dylik trafik. i
Om det fortgår på den nu inslagna vägen, torde snar-t icke någon av den materiel, telegrafverket använder och som på ett eller annat sätt kan bliva föremål för om- konstruering med ty åtföljande patentskydd, kun'na inköpas efter flera anbud, utan telegrafverket blir nödsakat att av några få personer inköpa densamma till av dem bestämt pris.
Innan man har kommit så långt, höra i tid åtgärder vidtagas för att förebygga, att så sker. I detta syfte föreslå komm-itterade, att förbud meddelas telegrafverkets tjänstemän att å konstruktioner eller anordningar, som de i sin tjänst uppfinna eller utarbeta, direkt eller indirekt taga patent utan styrelsens medgivande.
Ett sådan förbud skulle naturligtvis ej betaga styrelsen rättighet att, när så funnes lämpligt, med gratifikationer, avpassade efter arbetets art, belöna utförda praktiska arbetsförenklingar eller uppfinningar och därigenom uppmuntra begåvade tjänstemän och arbetare till fortsatt verksamhet i sådan riktning.
Att kommitterades förslag icke vann större anklang hos de anställda fram- går bland annat av ett par artiklar i Industritidningen Norden för den 8 och den 15 mars 1907, nr 10 och 11, angående »Tjänstemän och patenträtt», av överingenjören hos telegrafstyrelsen Carl Egnér.
Huvudinnehållet i artiklarna framgår av följande sammanfattning: Författaren anser det i hög grad önskligt, att hithörande rättsfrågor bleve på ett för båda parterna så vitt möjligt tillfredsställande sätt reglerade. En dylik reglering borde emellertid helst ske i ett sammanhang för hela tjänst-emannakåren och icke endast för ett enda verk. Det av k'ommitterade framlagda förslaget kunde författa- ren icke godtaga. Den principen borde vara bestämmande, att uppfinnaren borde ha verklig rätt till gottgörelse, och att storleken av gottgörelsen borde beräknas efter uppfinningens verkliga värde. Följande förslag torde i allt väsentligt tillgodose de intressen, som kommitterade företrädde, utan att nödvändigtvis kränka uppfinnar- nas rätt. De eftergifter, som uppfinnarna enligt detta förslag skulle göra, torde innebära maximum av vad man lämpligen kunde begära av dem.
1) Uppfinning, berörande rtelegrafverkets verksamhetsområde, som av telegraf- tjänstemän göres, skall av honom i främsta rummet, och innan hänvändelse till enskild person eller firma sker, erbjudas telegrafstyrelsen till inlösen, i vad angår uppfinningens tillgodogörande av telegrafverket.
2) Därest telegrafstyrelsen, efter att hava haft saken på band i högst 3 månader, icke vill begagna sig av uppfinningen, må tjänstemannen disponera densamma efter gottfinnande.
3) [Därest telegrafstyrelsen inom nämnda tid beslutar sig för att försöksvis an- vända uppfinningen, äger styrelsen rätt härtill och till en prövotid av högst 6 må- nader.
4) Accepterar telegrafstyrelsen uppfinningen till införande i telegrafverket, skall uppfinnaren erhålla skälig gottgörelse, vare sig i form av ersättning på en gång eller i form av royalty.
5) Kan icke därvid godvillig överenskommelse angående ersättningens storlek träffas, äger styrelsen, likaså uppfinnaren, rätt att hänskjuta frågan till en skilje- nämnd av tre opartiska personer, utsedda på vanligt sätt.
6) Nämndens dom är bindande för uppfinnaren, men däremot icke för telegraf- styrelsen. Därest emellertid styrelsen icke godkänner det av nämnden fastställda er- sättningsbeloppet, äger uppfinnaren disponera uppfinning-en på sätt honom gott synes. _ i
7) I avseende på storleken av ersä-ttnirngsbeloppet gäller att om uppfinningen tillkommit efter experiment utförda på order av överordnad myndighet och på telegrafverkets bekostnad, eller efter erhållet särskilt uppdrag, telegrafverket skall äga rä-tt använda uppfinningen utan ersättning, eller mot den
gratifikation telegrafstyrelsen kan finna skälig och lämplig; uppfinnaren dock obe— taget att tillgodogöra sig uppfinningen utomlands, och för så vitt detta icke strider mot telegrafverkets intressen även här hemma utanför verket;
att om uppfinnaren har sådan tjänstgöring inom verket att denna kan anses ha- va direkt eller indirekt föranlet-t uppfinningen, ersättningen skall utgå med 1/3 av det värde, som den beräknas hava för telegrafverket, d. v, s. telegrafverket äger 2/3 av uppfinningen i vad den angår tillämpningen för egen del och inlöser 1/3;
att, om uppfinnarens tjänstgöring icke har med uppfinningen att skaffa, men likväl berör telegraf— och telefonväsendet, ersättningen skall beräknas till 2/3 av värdet.
8) Med det undantag, som i punkt 7 är angivet, äger uppfinnaren på sätt honnom bäst synes patentera och exploatera uppfinningen utom telegrafverket, såväl i Sve- rige som utomlands.
Någon bestämmelse sådan som den av kommitterade för tetegrafverkets del föreslagna har, på sätt framgår av vad förut anförts, icke meddelats.
Sedermera har patentlagstiftningskommittén i sitt betänkande den 13 juni 1919 i samband med framläggande av förslag till lag om patent upptagit frågan till allsidig behandling. Enligt kommitténs förslag skulle i 5 % av lagen stadgas, att anspråk på erhållande av patent skulle tillkomma endast uppfinnaren eller hans rättsinnehavare. Därefter skulle i 6 och 7 åå intagas följande bestämmelser:
sg.
Därest i allmän eller enskild tjänst anställd person gör uppfinning, som med hän- syn -till de omständigheter, under vilka densamma tillkommit, får anses hava ingått i den anställdes tjänsteåligganden, skalll arbetsgivaren, såvida icke annat avtalats, med avseende å sådan uppfinning anses såsom uppfinnarens rättsinnehavare en— ligt 5 &.
7 %.
Har i allmän eller enskild tjänst här i riket anställd person, utan att sådant fall är förhanden, som i 6 % sägs, gjort uppfinning, vars tillkomst står i samband med den anställdes tjänsteverksamhet, och faller uppfinningens utövning inom arbets- givarens verksamhetsområde, vare den anställde, såvida icke annat avtalats, skyl- dig att, innan patent å uppfinningen av hon-om eller med hans medgivande av an- nan sökes, hembjuda honom enligt 5 & tillkommande anspråk på erhållande av patent åt arbetsgivare. Önskar denne förvärva anspråket, skall han inom sex må- nader från hembudet bevisligen giva den anställde sådant tillkänna, i vilket fall ar- betsgivaren är 'att anse såsom uppfinnarens rättsinnehavare, dock med skyldighet för arbetsgivaren att till den anställde utgiva ersättning, om vars storlek i brist av åsämjande talan må föras vid domstol. Utfästelse på förhand, varigenom den an- ställde avstår från rä-tt till sådan ersättning, som nyss nämnts, är utan verkan.
Därest person, som är anställd på aktiv stat i arméns eller marinens tjänst, gör uppfinning, som rör rikets försvar, vare han underkastad sådan hembudsskyldig— het, som i första stycket sägs, ändå att föruvtsättningarna enligt samma stycke för sådan skyldighet icke äro förbanden.
Till motivering av förslaget anförde patentlagstiftningskommittén bland annat följande:
Oavsett de fall, då rätten till patent regleras genom uttryckligt avtal, bör det enligt kommitténs åsikt följa av allmänna rättsregler, att, om utarbetandet av en
uppfinning hör till den verksamhet, som uppfinnaren då han tog anställning eller senare uttryckligen eller enligt sakens natur förbundit sig att för arbetsgivarens räkning utföra, alla de överlåtbara rättigheter, som grundas på uppfinningen utan vidare övergå till arbetsgivaren. Det kan vid sådant förhållande synas, som om det vore överflödigt att i lagen utsäga, vad i 6 % finnes angivet. Kommittén vill emeller— tid i detta avseende hänvisa till vad kommittén i fråga om en bestämmelse av mot— svarande innehåll i förslaget till lag om mönsterskydd anfört. Denna bestämmelse, — yttrade kommittén — utan Vilken lätt nog skulle kunna hos de anställda uppstå tvivel på det rättmätiga i arbetsgivarens anspråk, torde få en stor betydelse för undvikande av tvister och vinnande av enhetlighet i förevarande rättsförhållanden. Detta synes kommittén i ännu högre grad gälla beträffande 6 5 i förevarande för- slag, enär man särskilt på pa-tenträttens område beträffande dessa frågor, vilka icke i vårt land torde varit föremål för någon domstols prövning, nog får räkna med förefintligheten av mycket olika uppfattningar. Sålunda har man velat göra gällan- de, att uppfinnareverksamheten vore av en sådan säregen beskaffenhet, att en kon- traktsenlig förpliktelse till dylik verksamhet icke skulle kunna förekomma; en åsikt,. som kommittén för sin del så mycket mindre kan finna berättigad, som det i verk- ligheten till och med förekommer, att personer anställas just i egenskap av upp- finnare för att utföra uppfinnarearbete för arbetsgivarens räkning.
Även i fråga om vissa andra, av anställda gjorda uppfinningar, än sådana, vilkas. utarbetande får anses hava ingå-tt i vederbörandes tjänsteåligganden, har kommittén funnit särskilda regler böra meddelas. Sådana äro upptagna i 7 %, och hava därvid tvenne olika synpunkter varit vägledande och fått uttryck i förutsättningarna för paragrafens tillämplighet. Först och främst skall uppfinningens tillkomst stå i sam- band med den anställdes tjänsteverksamhet; anställningen skall hava medverkat till uppfinningens tillkomst, arbetsgivaren har alltså en viss andel däri. Denna förut- sättning, som ur teoretisk patenträttslig synpunkt otvivelaktigt är mest vägande, har dock icke ansetts tillfyllest. En andra förutsättning är, att uppfinningens utövning faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Denna så att säga mera praktisk-t sociala förutsättning är grundad på principen om det olämpliga däri, att en an- ställd, direkt eller indirekt, konkurrerar med sin arbetsgivare, allrahelst medelst en uppfinning, vartill själva anställningen får anses hava givit impuls. Då således såväl arbetsgivaren som den anställde få anses hava medverkat till uppfinningens till- komst, skulle det kunna göras gällande, att båda borde betraktas såsom uppfinnare och i lagen förty stadgas, att patent skulle meddelas dem gemensamt. Kommittén är emellertid av den bestämda uppfattning, att en dylik påtvingad gemensamhet ingalunda kunde antagas komma att u-tfalla till belåtenhet vare sig för den ena eller för den andra parten.
7 & kommer givetvis att beröra långt vidare kretsar av anställda än 6 %. Under det att nämligen 6 & förutsätter en tjänst av vissa kvalifikationer, saknar det för 7 åzs tillämplighet betydelse, vilken post den anställde uppfinnaren bekläder; en ar» betare kan likaväl som en ingenjör vara skyldig hembjuda sin uppfinning till ar- betsgivaren.
För bedömande av frågan, huruvida utarbetandet av en uppfinning kan anses hava ingått i en anställds tjänsteåligganden, äro utom själva tjänstens beskaffenhet avlöningens storlek och de förmåner, som i övrigt kunna vara med tjänsten för- enade, givetvis av största betydelse.
Enligt kommitténs förslag är den omständigheten, att en uppfinning utarbetats under tjänstetid-en, i arbetsgivarens lokaler och med användande av arbetsgivaren tillhöriga hjälpmedel och material, icke av någon avgörande betydelse med avse- ende å rätten till patent å uppfinningen. Såväl 6 som 7 55 kunna bliva tillämpliga,
vare sig uppfinningen utförts i hemmet eller på tjänsterummet och vare sig den anställde arbetat uteslutande med egna hjälpmedel och på egen bekostnad eller med anlitande av arbetsgivarens tillgångar.
Vad angår ovannämnda två förutsättningar för 7 åzs tillämplighet och först då fordran, att uppfinningens tillkomst skall stå i samband med den anställdes utjänstea verksamhet, vill kommittén framhålla, att icke blotta anställningen och ett ur den- samma härlett allmänt intresse att åstadkomma uppfinningar, som falla inom ari betsgivarens verksamhetsområde, äro tillfyllest för att giva en dylik uppfinning den karaktär, nämnda förutsättning innebär. Genom stadgandet i fråga har kom- mittén velat uppställa den fordran, att just det arbete, som den anställde i före- tagets tjänst utför, på grund av sin natur givit uppslaget till uppfinningen eller på annat sätt medverkat till dess tillkomst.
Därest vid ett järnverk, utrustat med hytta och särskilt gjuteri, en gjutmästare upp- finner en metod att tillgodogöra slagg eller andra avfallsprodukter från masugnen, kan i allmänhet den ifrågavarande förutsättningen för hembudsskyldighet icke an- ses föreligga, men, om uppfinningen går ut på produktens användning inom gjuteri- tekniken, kan man antaga, att förutsättningen är för handen. Även om gränsfall kun— na förekomma, håller kommittén före, att omständigheterna i det särskilda fallet utan svårighet skola giva vid handen, när den ifrågavarande fordran är uppfylld.
Beträffande den andra av de förutsättningar, varom nu är fråga, eller att upp- finningens utövning skall falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde är att mär- ka, att enligt 2 % sista stycket med utövning av en uppfinning förstås tillverkning av det alster eller användning av det förfarande, uppfinningen avser. Utanför 7 åzs till— lämp-lighetsområde falla därför ej blott alla uppfinningar av alster, som icke alls kunna utnyttjas i den verksamhet, arbetsgivaren bedriver, utan även uppfinningar av sådana alster, som arbetsgivaren väl har intresse av att använda men vilkas till- verkning ej tillhör hans verksamhet. Kommittén har ansett, att arbetsgivarens in- tresse att förvärva ensamrätt till uppfinningar av sistnämnda slag icke är av den betydelse, att någon inskränkning i uppfinnarens rättsliga befogenheter därav kan anses vara motiverad. Om t. ex. en vid en järnväg anställd person uppfinner en effektiv anordning å lokomotiv för släckande av gnistor eller en praktisk automatisk kopplingsantordning, har järnvägens förvaltning givetvis intresse av att få använda denna anordning och kan måhända även, om andra järnvägar uteslötes från möj- ligheten att draga nytta av anordingen, i ekonomiskt hänseende vinna ett försteg framför dessa, Likaså om en verkstadsarbetare eller verkstadsingenjör uppfinner en förändring vid verktygsmaskiner, som användas vid verkstaden, genom vilken för- ändring maskinernas produktionsförmåga kvantitativt eller kvalitativt förbättras eller deras inköpsp'ris förbilligas. Det är emellertid icke en sådan konkurrens, som ifrågavarande stadgande är avsett att förebygga, utan en konkurrens, som mera direkt riktar sig på arbetsgivarens verksamhet. Endast om vid järnvägen eller verk- staden tillverkning äger rum av gnistsläckare, j*ärnvägskoppel eller sådana verk- tygsmaskiner, varom förut nämnts, föreligger hembudsskyldighet. En uppfinning av en tändsticksmaskin skall hembjudas arbetsgivaren, om denne är fabrikant av sådana maskiner, men, om hans verksamhet endast går ut på tillverkning av tänd— stickor, skola icke uppfinningar av tändsticksmaskiner men väl av sätt att tillverka tändstickor hembjudas honom. Härvid måste dock beaktas, att mången gång en förbättring av en maskin kan innebära ett nytt förfaringssätt och att det i sådant fall icke kommer an på, hur uppfinningen i ord, t. ex. vid sökandet av patent, beskri- ves, utan på dess reella innebörd.
Vad metoduppfinningar angår, är det ej nog, att metoden med fördel kan an- vändas vid arbetsgivarens rörelse, utan det fordras, att den kan ingå såsom ett led i eller eljest står i ett direkt samband med en av arbetsgivaren förut driven fabrika— tion. Användningen av en uppfunnen metod att ventilera fabrikslokaler kan t. ex.
icke sägas falla inom en fabrikants verksamhetsområde därför att denna kan till- godogöra metoden vid sin fabrik.
Såväl 6 som 7 55 hänföra sig till 5 lå, så att det endast är rätten till patent i Sve— rige, med avseende varå arbetsgivaren enligt 6 % skall anses såsom uppfinnarens rättsinnehavare och som enligt 7 & skall hembjudas arbetsgivaren. Nu är det emel- lertid beträffande de uppfinningar, varom här är fråga, tydligt, dels att en sådan uppfinning kan vara av värde för arbetsgivaren såsom fabrikshemlighet, dels att det för arbetsgivaren, särskilt om denne driver export på utlandet, kan vara av stort intresse att få patent å uppfinningen jämväl i utlandet eller åtminstone att icke där kunna hindras av patent, som den anställde uppfinnaren sökt för egen räkning. Det har också inom kommittén satts i fråga att låta de här omhandlade stadgandena avse alla på uppfinningen grundade rättigheter; men har kommittén efter noggrant över— vägande icke anset-t detta vara lämpligt.
Visserligen håller kommittén före, att i fråga om sådana uppfinningar, som 6 % omhandlar, arbetsgivaren enligt sakens natur bör hava oinskränkt förfoganderätt över desamma och således även rätt att komma i åtnjutande av de utländska pa» tenten. Beträffande flertalet kulturländer torde ock arbetsgivaren enligt den in— hemska rätten med tillämpning antingen av positiva lagstadganden eller av all— männa rättsregler kunna göra denna sin rätt gällande; och om hänsyn i utlandet därvid skulle tagas till den svenska rätten, skulle arbetsgivaren även, visserligen icke enligt 6 5 i kommitténs förslag men på grund av här gällande allmänna rätts— regler, hetrakvtas såsom rättsinnehavare med avseende å de utländska pa—tenten.
Vad åter angår sådana uppfinningar, som omhandlas i 7 %, torde rätt för arbets- givaren att helt förfoga över desamma icke kunna enlig-t sakens natur utan vidare göras gällande; och har kommittén, som redan förut av formella skäl avvisat tan— ken på att i patentlagen intaga en bestämmelse i sådan riktning, även i sak funnit vederbörandes intressen uti ifrågavarande hänseende lämpligast kunna tillgodoses genom att göra frågan om rätt för arbetsgivaren att förvärva patent å uppfinningen i utlandet till föremål för frivillig överenskommelse. Att låta det i lag stadgade hem- budet omfatta jämväl sådan rätt skulle nämligen enligt kommitténs mening med säkerhet försvåra en på hembudet grundad uppgörelse mellan kontrahenterna och äventyra den fördel, som för arbetsgivaren i allmänhet måte anses såsom den vä— sentligaste, eller att kunna förvärva patent å uppfinningen här i Sverige.
Enligt kommitténs förslag föreligger det ingen ovillkorlig skyldighet för den, vil- ken gjort en sådan uppfinning, som i 7 % avses, att hembjuda rätten till patent å densamma åt arbetsgivaren. Vill han behålla uppfinningen såsom en hemlighet för sig själv eller låta annan använda den som fabrikshemlighet, är han därtill berät- tigad, och likaså kan han offentliggöra densamma eller söka patent dårå i utlandet, utan att arbetsgivaren med avseende å densmma kan göra några anspråk gällande. Men han får ej, ens sedan han slutat sin tjänst, söka patent å sin uppfinning i Sverige utan att förut hava hembjudit rätten till patentet åt arbetsgivaren.
Det har inom kommittén satts i fråga att låta hembudsskyldigheten inträda först vid en senare tidpunkt, så att den anställde skulle kunna utan att underrätta arbets- givaren söka patent och först inom viss tid därefter, eventullt före ansökningens kungörande, vara skyldig hembjuda sin på ansökningen grundade rätt. Kommittén kan emellertid icke finna, att man därigenom skulle bereda de anställda uppfinnarna någon avsevärd förmån. Även enligt kommitténs förslag kan den anställde uppfin- naren söka patent i eget namn omedelbart efter hembudet utan att avvakta arbets- givarens svar, och han behöver ju därför icke frukta, att hembudet skall kunna föra med sig något nyhetshindrande yppande av uppfinningen.
Beträffande särskilt uppfinningar av statstjänstemän anförde patentlag- stiftningskommittén bland annat:
I 6 och 7 åå göres ingen skillnad mellan enskild och allmän tjänst. Även på per— soner, som äro anställda hos staten eller en kommun, äro bestämmelserna i fråga tillämpliga.
Beträffande statens likställighet uti ifrågavarande hänseende med enskild arbets- givare bör enligt kommitténs mening varje gren av slatsförvaltningen, där sådan rörelse drives, att tillämpning av bestämmelserna i 6 eller 7 5 kan komma i fråga, betraktas såsom ett särskilt företag. Så skall t. ex. staten såsom drivande järnvägs- trafik anses såsom en annan arbetsgivare än staten såsom förvaltande kronans vat- tenfall. Motsvarande synpunkter äro att anlägga i fråga om kommunala verk.
Några ytterligare föreskrifter rörande statstjänstemän i allmänhet har kommittén icke ansett vara av nöden.
I vissa grenar av statsförvaltningen kunna måhända bestämmelserna i 6 och 7 %% icke vara tillfyllest; staten må då giva särskilda föreskrifter motsvarande dem, som kunna vara intagna i enskilda arbetsgivares kontrakt, på sätt skett i instruktionen för telegrafstyrelsen, vari stadgas, att i konstitutorial för hos styrelsen anställd pro- fessor skall intagas föreskrift om skyldighet för honom att låta telegrafverket utan hinder av patent tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom telefon- och telegraftekniken.1 Men på ett område, nämligen i fråga om uppfinningar röran- de rikets försvar, vilka gjorts av vid krigsmakten anställda personer, har kommit- tén funnit ett så viktigt statsinresse vara för handen, att för dess tillgodoseende en särskild bestämmelse angående statens rätt med avseende å sådana uppfinningar upptagits i kommitténs förslag.
Det ifrågavarande stadgandet är tillämpligt beträffande uppfinningar, som röra rikets försvar. Detta uttryck får icke fattas så vidsträckt, att därunder skola falla alla uppfinningar, av vilka staten kan använda sig för försvarskrafternas utrustning eller förplägnad. Uppfinningen måste vara av sådan natur, att dess huvudsakliga eller mest betydelsefulla användning faller inom det militära området. Att upp- finningen hänför sig till en helt annan gren av försvaret "än den, inom vilken upp- finnaren är anställd, saknar all betydelse just på grund av att hembudsskyldighet föreligger oberoende av de i första stycket angivna .förutsättningarna.
Bestämmelsen har avseende å personer, som äro anställda i arméns eller ma- rinens tjänst, vare sig anställningen är av rent militär eller civilmilitär art, och den gäller i lika män för manskap som för befäl. Genom uttrycket »på aktiv stat» har kommittén emellertid uteslutit alla dem, som tillhöra reserven, och detta har skett med hänsyn till att reservofficerare ofta hava anställning hos privata arbetsgivare och att en hembudsskyldighet till statens förmån i fråga om deras uppfinningar skulle kunna kollidera med den rätt, som tillkommer den enskilde arbetsgivaren. Staten kan således endas-t enligt de allmänna bestämmelserna i 6 % och 7 % första stycket göra anspråk gällande med avseende å uppfinningar, som göras av vid krigs- makten i reserven anställda personer.
Då de, vilka endast såsom värnpliktiga tillhöra krigsmakten, icke kunna sägas vara anställda vid densamma, få bestämmelserna i 6 och 7 55 icke någon tillämpning å dem i sådan egenskap.
1 I den nuvarande instruktionen saknas dylikt stadgande.
3—447988.
Från vad patentlagstiftningskommittén sålunda anfört och föreslagit voro två av kommitténs ledamöter, herrar Karl P. Dahlström och Birger Carlson, skiljaktiga.
Herr Dahlström anförde i huvudsak:
Den av kommittén föreslagna formuleringen av 6 % inför i förhållandet mellan arbetsgivare och anställd ett osäkerhetsmoment genom uttrycket »uppfinning, som med hänsyn 'till de omständigheter, under vilka den tillkommit, får anses hava in- gått i den anställdes tjänsteåligganden». Uppfinnare ställas härigenom i en väsent— ligt sämre ställning än dem tillkommer enligt nu gällande lag, som ej stadgar några inskränkningar i en uppfinnares rätt till sin uppfinning.
För min del anser jag det vara oegentligt att tala om, att en uppfinning ingår i någons tjänsteåligganden, med mindre bevisligen avtalats, att eventuella under tjäns— ten gjorda uppfinningar skola bliva arbetsgivarens egendom. Om så är fallet, torde ingen särskild paragraf i patentlagen behövas för att fastställa äganderätten. I andra fall anser jag uppfinnaren vara berättigad till ersättning i en eller annan form, even- tuellt sås-om delägare i uppfinningen.
På grund av det anförda synes det mig, att paragrafen lämpligen bör givas annan lydelse, och vill jag föreslå följande formulering:
»Därest uppfinning, som gjorts av i allmän eller enskild tjänst anställd person, tillkommit såsom en lösning av en av arbetsgivaren förelagd uppgift, skall, ,försåvitt ej annat avtalats, arbetsgivaren med avseende å sådan uppfinning anses såsom upp- finnarens rättsinnehavare enligt 5 %. Uppfinnaren vare dock berättigad till ersättning efter antaget hembud enligt grunder, som i 7 & stadgas.»
Vad 7 % angår, har jag mot huvudsyftet med denna paragraf, som även i viss mån inskränker uppfinnarens rätt till sina uppfinningar, ej något att erinra, men anser, att anställd person ej bör vara skyldig att hembjuda av honom gjord upp- finning till sin arbetsgivare, innan patent därå sökes. Enligt min mening kan det nämligen vara till skada för såväl uppfinnaren som arbetsgivaren, om så sker.
Herr Carlson anförde bland annat: Enligt den av kommittén antagna formuleringen av 6 & stadgas beträffande av i annans tjänst anställd gjord uppfinning, att rätten till svenskt patent i där angivet fall tillhör arbetsgivaren, och enligt 7 & är stadgat, att uppfinnare endast är skyldig hembjuda 'till arbetsgivaren sin eventuella rätt till svenskt patent å uppfinning inom arbetsgivarens arbetsområde, under det att lförfoganderätten till uppfinningen i övrigt icke beröres. Enligt mitt förmenande böra nämnda stadganden ändras så, att de komma att gälla hela uppfinningen med alla därtill följande rättigheter i in- eller utlandet.
Rätten till det svenska patentet enbart kan ofta vara skäligen värdelös, och i de flesta fall torde en enhetlig exploatering av en uppfinning ensamt säkerställa dess framgång och i varje fall medföra största möjliga valuta. Då ju uppfinnaren enligt 7 5 skall hava sin skäliga ersättning och således hans intressen äro ensartade med arbetsgivarens, torde även han i de allra flesta fall hava största möjliga fördel av en enhetlig exploatering, även om han icke genast inser det.
I förslaget finnes vidare angivet, att uppfinningens tillkomst skall stå i samband med den anställdes tjänsteverksamhet, för att 7 %$ bestämmelser skola kunna till- lämpas. Denna formulering torde ofta medföra svårigheter och strider, då det icke alltid är lätt att avgöra, vad som »står i samband med den anställdes tjänsteverk- samhet».
Står uppfinningen i något som helst samband med arbetsgivarens verksamhets- område, är det ock högst sannolikt, att uppslaget till uppfinningen härrör från ar- betet på detta arbetsområde, även om vederbörandes tjänsteåliggande icke direkt berör problemet i fråga. Det torde i de allra flesta fall vara delfåendet av arbets— givarens erfarenhet, som inrikta-t vederbörandes intresse på saken, lett till problem- ställningen och till uppfinningen. ———————————————
Det torde således 'vara en berättigad fordran från arbetsgivarens sida, att hem- bud skall i första rummet ske till honom, så snart uppfinningens utövning faller inom hans verksamhetsområde, även om den anställdes tjänsteverksamhet ej där- med står i samband, och ej t. ex. till ett finansinstitut eller annan utomstående; i det senare fallet skulle ofta väsentlig skada kunna träffa arbetsgivaren.
Ur de över patentlagstiftningskommitténs förslag avgivna utlåtandena i ämnet må här återgivas följande.
Patent— och registreringsverlcet förklarade sig icke ha något att erirra mot innehållet i 6 %. Vad åter angår 7 & anförde ämbetsverket, att meningarna vore så delade om vad som borde stadgas rörande de förhållanden, vsilka genom paragrafen skulle regleras, att ett lagstadgande, som kunde tillfreds- ställa såväl arbetsgivare som anställda, för det dåvarande icke syntes möjligt att ernå. Det vore därför lämpligast att spörsmålet om förfogandet över upp- finning, som gjorts av i annans tjänst: anställda under förhållanden, som avsåges i paragrafen, tillsvidare löstes för varje föreliggande fall. Undantag borde dock göras beträffande uppfinningar rörande rikets försvar, som gjorts av vid krigsmakten anställda personer. Ämbetsverket förordade beträf- fande dessa det stadgande, som intagits i sista stycket av 7 ©.
Svenska patentombuds/öreningen avstyrkte de av kommittén föreslagna bestämmelserna samt gjorde gällande, att rättsförhållandet i förevarande av- seende mellan arbetsgivare och arbetstagare borde såsom dittills lämnas att lösas enligt allmänna rättsregler och genom frivilliga avtal. Föreningen fram- höll, att då bestämmelserna i fråga helt lämnade åsido rätten till utländska patent, de för arbetsgivarna bleve tämligen värdelösa. Å andra sidan inne- bure stadgandena, vad rätten till patent i Sverige anginge, så långt gående begränsningar i de anställda uppfinnarnas fria dispositionsrätt, att en häm- mande verkan på uppfinnarverksamheten inom landet därav kunde vara att befara.
Även svenska uppfinnareföreningen inlade en bestämd gensaga mot inne- hållet i 6 och 7 åå, vilkas antagande enligt föreningens mening skulle verka i hög grad hämmande på landets uppfinnarverksamhet. Föreningen anför- de i ämnet vidare följande:
Det medgives, att arbetsgivaren med avseende å varje sådan uppfinning _ gjord av anställd — vars tillkomst står i samband med den anställdes tjänsteverksamhet och vars utövning faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, bör ha en viss rätt, varom stadganden böra intagas i patentlagen. Bestämmelserna därom böra emeller- tid endast gå ut på att tillförsäkra arbetsgivaren en sådan rättsställning, att han ej skall kunna av patent å uppfinningen hindras att utöva densamma. Förutsättning härför bör dock vara, att arbetsgivaren efter erhållen kännedom om uppfinningens patenterande icke försummar att, på uttrycklig skriftlig förfrågan därom från pa-
tenthavaren, inom viss tid lämna denne underrättelse, att han i egenskap av ar- betsgivare gör anspråk på licens. Mot vilken ersättning och under vilka villkor i övrigt arbetsgivaren skall äga utöva uppfinningen, bestämmes, därest parterna ej komma överens, av den domstol, förstärkt med sakkunniga, som skall ha att be- handla patentmål i allmänhet, varvid, med hänsyn till svårigheten att från början bestämma värdet av uppfinningen, parterna höra beredas möjlighet att efter någon tids förlopp underställa de fastställda villkoren förnyad prövning av domstolen. Vid ersättningens bestämmande bör hänsyn tagas till ej blott uppfinningens värde utan även arten av den anställdes tjänsteåligganden och honom tillkommande av- löningsförmåner, och domstolen bör, om med hänsyn till samtliga fnämnda omstän- digheter så anses skäligt, kunna låta arbetsgivarens licens vara avgiftsfri. _ Mellan arbetsgivare och anställd uppgjort avtal om rätt till uppfinning, som gjorts av den anställde, bör i allo respekteras, därest det ej strider mot avtalslagens bestämmel- ser. — Om det är möjligt, att enligt allmänna rättsregler rätten till erhållande av patent å en anställds uppfinning kan utan uttryckligt avtal tillkomma arbetsgivaren, måste i varje fall därför fordras, att uppfinningen tillkommit såsom resultat av en av arbetsgivaren förelagd uppgift, som den anställde åtagit sig eller enligt avtal är förpliktad att söka lösa. Men även i sådant fall skulle liian med fog kunna göra gällande, att icke patenträtten såsom sådan övergår på arbetsgivaren, i betraktande särskilt av att enligt vad i lag är stadgat den, som mottagit och betalt ett för hans räkning på beställning utfört konstverk, därigenom ej förvärvat konstnärsrätten till verket. Hur nu än i sistnämnda avseende förhåller sig, böra i patentlagen utöver nyss angivna bestämmelser om licensrätt för arbetsgivaren ej intagas några stadgan— den, som till arbetsgivarens förmån inskränka en anställd uppfinnares rätt.
Svenska teknologföreningen avstyrkte likaledes förslaget under åberopan- de av bland annat de svårigheter, som förelåge att på ett under alla omstän- digheter rättvist och otvetydigt sätt reglera förhållandena mellan arbetsgi- vare och arbetstagare-uppfinnare. Särskilt vände sig föreningen mot de fö- reslagna bestämmelserna i 7 % angående skyldighet för uppfinnaren att hem- bjuda sina uppfinningar till arbetsgivaren, vilka bestämmelser enligt för- eningens mening kunde lända såväl uppfinnaren som näringslivet till för- fång.
Sveriges industriförbund fann kommitténs förslag otillfredsställande, där- vid förbund-et särskilt framhöll dels de vaga gränser, som uppdragits mellan 6 och 7 gås tillämplighetsområd-en, dels ock den inskränkning som skett där- igenom, att endast rätten till patent i Sverige blivit rättsligt reglerad. För- bundet föreslog, att paragraferna helt ntginge ur lagen. Skulle denna liem- ställan ej bifallas, öns—kade förbundet, att i stället för de föreslagna lagrum- men intog-es ett stadgande av innehåll, att därest i allmän eller enskild tjänst anställd person gjorde en uppfinning, som fölle inom arbetsgivarens verk- samhetsområde, arbetsgivaren med avseende å uppfinningen skulle anses så- som uppfinnarens rättsinnehavare.
Ingenjörsvetenskapsakademien hemställde, att i 6 % gjordes ett sådant för- tydligande, att detta lagrum obestridligen komme att omfatta de fall, då upp— finningen framkommit efter av arbetsgivaren eller dennes representanter givna anvisningar under utnyttjande av arbetsgivarens föregående erfaren- het eller med tillhjälp av laboratorieresurser. Beträffande 7 & uttalade aka- demien, att de förhållanden, som där reglerades, vore i det praktiska livet av den skiftande art, att ett deras klavbindande i laga former endast skulle
medföra ett flertal menliga konsekvenser såväl för industriföretagen som för de anställda. Akademien skulle helst se att bestämmelserna i 7 % helt utgin-ge. Därest återigen det befunnes lämpligt, att ett försök gjordes med bestämmel- ser av 7 ås principiella innehåll., hemställde akademien, dels att domstolens fastställande av ersättningen icke skulle medföra ovillkorlig skyldighet för företagets ägare att inlösa uppfinningen, dels att hembudet skulle ske inom viss begränsad tid, sedan patent blivit sökt och dels att domstolen finge be- fogenhet att på ena partens önskan bestämma, att ersättningen skulle helt eller delvis utgå i form av royalty. Därjämte borde sista punkten i paragra- fens första stycke utgå. Kommerskollegium anförde i huvudsak följande. De föreslagna bestämmelserna sakna motsvarighet i gällande patentförordning och beröra en sida av uppfinnarverksamheten, angående vilken man, såsom kom- mittén själv säger, torde få räkna med förefintligheten av mycket olika uppfatt- ningar. Ifrågavarande paragrafer hava även tilldragit sig särskild uppmärksamhet vid förslagets behandling hos de sammanslutningar, vilka till kollegium ingivit ytt- randen i ärendet. Samtliga handelskamrar utom en och alla de hörda tekniska för- eningarna beröra hithörande frågor mer eller mindre ingående. Tvenne skilda upp- fattningar synas härutinnan göra sig gällande.
Enligt den ena åskådningen skulle för den inom teknisk eller industriell verksam- het anställde de förhållanden, under vilka han arbetar, de iakttagelser, han gör, den erfarenhet, han under tjänstens utövande inhämtar, den möjlighet till försök, be- fintliga fabriksanordningar lämna honom 0. s. v. göra uppfinnandet till en med hans ordinarie arbete så intimt sammanhängande produktion, att det bleve svårt att uppdraga full-t fixerade gränslinjer mellan dessa olika arter av verksamhet. Här- av skulle härleda sig en rätt för arbetsgivaren åtminstone till företräde vid uppfin- ningens nyttjande och motsvarande patents förvärv.
Därjämte framhålles den ekonomiska risk arbetsgivaren löper, då han måste låta den anställde taga del av fabrikationsmetoder, på vars utarbetande stundom nedlagts stora kapital och som den anställde med tillhjälp av någon kompletterande uppfin- ning eventuell-t kunde till konkurrenters förmån själv utnyttja. Särskilt med hänsyn till sistnämnda förhållande borde arbetsgivarens företrädesrätt till anställds upp- finning omfatta hela det internationella patentskydd, som för uppfinningar kunde förvärvas, icke blott patenträtten för Sverige.
Enligt den andra uppfattningen tillkommer rätten till en uppfinning och därav härrörande anspråk på erhållande av patent ovillkorligen hel och odelbar den verk- lige uppfinnaren, som emellertid kan förfoga över denna rätt till förmån för annan person, vilken då bliver hans rättsinnehavare (kommit-téförslagets & 5). Genom laga tvång gjord inskränkning i denna rätt till förmån för arbetsgivare skulle strida mot patentväsendets grunder och vara ägnad att avhålla från uppfinni'ngars utar- betande. Även om den anställdes verksamhet i tjänsten må giva honom uppslag till förbättringar och nyheter, kan icke i en vanlig anställning ingå någon skyldighet för arbetstagaren att uppfinna. Frukterna av ett andligt arbete, som resulterar i en uppfinning, är den anställdes uteslutande egendom.
Av de inkomna yttrandena framgår, att samtliga handelskamrar biträda principen om viss begränsning av uppfinnares pa-tenträtt till förmån för hans arbetsgivare, handelskamrarna i Stockholm och Karlstad samt Örebro och Västmanlands läns ävensom Västernorrlands och Jämtlands handelskamrar under uttryckligt uttalande av sin anslutning till Carlssons och Gotlands handelskammare till Dahlströms re- servation, varjämte särskilda förslag beträffande lydelsen av 7 % framställts av
Smålands och Blekinge samt Göteborgs handelskamrar ävensom kamrarna i Karl- stad och Gävle.
Vad de hörda tekniska föreningarna beträffar hava Tekniska samfundet i Göte- borg, Skånska ingenjörsklubben samt tekniska föreningarna i Eskilstuna, Gävle och Hälsingborg likaledes biträtt förslaget om begränsning av anställds patenträtt, de fyra sistnämnda sammanslutningarna under nära anslutning beträffande 7 så till den Dahlströmska reservationens syfte, under det att föreningens i Hälsingborg uttalande mera går i den riktning Carlssons reservation angiver.
Däremot hava tekniska föreningarna i Jönköping och Västerås samt ingenjörs- klubben i Falun inlagt bestämda gensagor mot att förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare i fråga om rätten att patentera och utnyttja arbetstagares upp— finning skulle genom lag regleras på sätt kommittén eller dess reservanter föreslagit. Sistnämnda tre föreningar hylla den senare av de ovan anförda principåskådning- arna och förmena, att den hittills gällande friheten för uppfinnare att själv bestäm— ma över det sätt, varpå han, eventuellt på förhand, vill förfoga över sin uppfinning, är förutsättningen för att patentväsendet skall vara till verkligt gagn för den tek- niska utvecklingen. Ett så väsenlig—t frångående av denna princip, som förslaget om arbetsgivarens lagfästade företrädesrätt vid exploateringen, skulle enligt deras me- ning verka förlamande pä uppfinnarverks-amheten som sådan. Föreningarna söka även påvisa, att de föreslagna lagbestämmelserna kunde leda till ohållbara konse— kvenser och dessutom på åtskilliga sätt kunde kringgås.
'De ovan anförda meningsyttringarna torde >visa, huru olika föreliggande frågor uppfattas inom de kretsar, vilka närmast skulle beröras av den föreslagna intresse- regleringen. Inom flertalet sammanslutningar synes dock den meningen hava trängt igenom, att förhållandena numera göra en viss lagfäs-tad ordning på detta område önskvärd.
Svårigheten att komma till en ur olika synpunkter rättvis och tillfredsställande lösning av denna fråga ligger framför allt i de stora skiljaktigheter, som förefinnas såväl med hänsyn till olika uppfinningars natur som i avseende å det sätt och de yttre omständigheter, under vilka desamma tillkommit.
Med hänsyn till sättet för tillkomsten av en uppfinning förefinnas ävenledes i praktiken de allra största skiljaktigheter. Den kan sålunda å ena sidan vara produk- ten av eget initiativ och fullt självständig verksamhet, å andra sidan framkomma såsom resultat av rent fackmässigt bearbetande av en viss förelagd, mer eller mind- re preciserad, teknisk arbetsuppgift.
Det torde vara obestridligt, att i den mån en viss industrigren i tekniskt och orga— nisatoriskt hänseende utvecklas och i samband därmed erhåller särskilda organ för främjande av undersöknings- och experimentverksamhet inom områden av särskild vikt och betydelse för den ifrågavarande industrien, med speciellt för ändamålet inrättade laboratorier och tekniskt-vetenskapligt skolade anställda, den relativa frekvensen av uppfinningar och förbättringar, som äro att hänföra till sist om- nämnda kategori, skall allt mera ökas. Man torde komma i närmaste överensstäm- melse med en förhärskande uppfattning bland berörda kretsar genom att fastslå så- som regel, "att uppfinningar, som tillkommit under senast angivna förhållanden, böra vara arbetsgivarens egendom.
I allmänhet torde väl i här åsyftade fall en särskild överenskommelse träffas mellan arbetsgivarenförläggaren å ena sidan, och den för undersökningsarbete, konstruktiv eller experimentell verksamhet anställda å andra sidan för att reglera rättsförhållandet dem emellan. Den vanligen tillämpade principen torde härvid vara, att en tekniker, som anställts för dylik verksamhet, mot tillförsäkran av 'vissa be- stämda l-öneförmåner till arbetsgivarens förmån avsäger sig rätten till eventuella
patent, som kunna grundas på hans arbeten och rön, varvid det överlämnas åt ar- betsgivaren att bedöma, i vad mån de vunna resultaten böra föranleda till särskild ersättning utöver den förutnämnda, på förhand fixerade.
Ett rättsförhållande av denna art, som givetvis förutsätter ett förtroendefullt sam- arbete mellan de båda parterna, torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att en verksamhet av nu avsett slag skall överhuvud taget kunna komma till stånd. Ty intet industriellt företag lärer kunna ikläda sig de kostnader, som äro för- enade med experimentell eller vetenskaplig forskning, utan att trygga sig med av- seende å de resultat, som därav framkomma. I den mån dessa resultat bliva av verk— ligt värde, lärer det å andra sidan ligga i arbetsgivaren—förläggarens uppenbara in- tresse att tillförsäkra sig en fortsatt medverkan från den hos honom anställde upp- finnaren. Härigenom torde nödig garanti vinnas mot en orättvis exploatering av den senare. -
Mot ett fastslående av förutnämnda princip såsom regel, såvida icke annat avtal träffats, synes därför icke i de fall, som avses i kommittéförslagets 6 %, berättigad invändning kunna resas. Kollegium vill på grund härav ej motsätta sig ett stadgande av den innebörd, som innefattas i nämnda paragraf, men vill i likhet med ene reservanten, herr Dahlström, och åtskilliga av de i ärendet hörda sammanslutning- arna framhålla önskvärdheten av att paragrafen erhåller en något tydligare for- mulering. Härvid torde även hänsyn böra tagas till att begreppet uppfinning enligt allmänt gängse uppfattning och språkbruk ej fullt täcker vad som i paten—trättsligt avseende kan betecknas såsom patenterbar uppfinning.
I det allmänna begreppet uppfinning ligger bland annat såsom en förutsättning eget initiativtagande till den gjorda förbättringen. Det torde närmast vara på detta skäl, som från åtskilliga håll invändning rests mot att en person kunde tänkas göra en uppfinning på grund av erhållet uppdrag.
Kollegium får med hänsyn härtill föreslå ett förtydligande av 6 % på exempelvis följande sätt:
»Därest i allmän eller enskild tjänst anställd person gör uppfinning, som tillkom- mit på initiativ av arbetsgivaren eller såsom lösning av en utav denne förelagd upp— gift, eller eljest med hänsyn till de omständigheter, under 'vilka etc.»
Kommi-tterade hava i sitt förslags 7 % utsträckt arbetsgivares rätt till patent å uppfinning, gjord av hos honom anställd person, till alla sådana uppfinningar, vil- kas tillkomst står i samband den anställdes tjänsteverksamhet, eller vilka falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Kollegium kan icke biträda detta förslag, i vad detsamma rör i allmän eller enskild tjänst anställd person, som icke innehar befatt- ning på aktiv stat inom krigsmakten. Ett allmänt stadgande av angivna innebörd torde nämligen näppeligen hava det stöd i det allmänna rättsmedvetandet, som bor- det utgöra en förutsättning för detsamma.
En lagstiftning, som skulle innebära en väsentlig avvikelse från hittills gällande bestämmelser, och som genomfördes utan att äga tillräckligt stöd i rättsuppfatt- ningen inom därav berörda kretsar, skulle lätt kunna komma att kännas såsom en orättvisa och leda antingen till ett minskat intresse för uttänkande av nya an- ordningar och metoder eller till kringgående eller överträdelser, vilka i och för sig torde bliva synnerligen svåra att effektivt förhindra. Härtill kommer den ovan Ifram- hållna, stora skillnaden mellan olika slag av uppfinningar och de olika omständig- heter, under vilka desamma tillkomma och utarbetas, olikheter, som i hög grad för- svåra en generalisering och göra densamma olämplig.
Kommitténs förslag och i ännu högre grad de skärpta bestämmelser Carlssons reservation åsyftar, synas hava tillkommit genom en för långt driven generalisering av speciella förhållanden, vilka icke äga full motsvarighet inom industrien i all-
mänhet. Om det under vissa omständigheter må vara fullt naturligt och berättigat att arbetsgivare vidtaga särskilda a'nstalter till skydd mot att anställda, med till- hjälp av patenträtten, missbruka kännedomen om arbetsmetoder och förhållanden inom en fabrik, utgör detta enligt kollegii mening icke tillräckligt skäl för att klav- binda hela uppfinnarväsendets frihet. Lika vägande skäl kunna sannolikt anföras för att, i avseende å utnyttjande av uppfinning, skydda anställd mot övergrepp från arbetsgivares sida.
Kollegium hyser därför den mening, att man bör undvika en speciallagstiftn-ing på detta ömtåliga område av patentväscndet och överlämna åt arbetsgivare och ar- betstagare själva att efter vanliga civilrättsliga regler ordna mellanhavanden av den- na ar-t genom fria avtal, anpassade efter de skiftande förhållandena inom olika industrier och olika tjänsteställningar.
Även om första punkten av 7 5 1 stycket uteslutes ur den nya patentlagen, lära varken arbetsgivare eller arbetstagare stå utan laga möjlighet att, frånsett ingångna avtal, hävda sin rätt i hithörande fall. Kollegium vill erinra därom, att både lagen den 15 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om- råde och lagen den 19 juni 1919 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens in- nehålla rättsregler, som .torde kunna få tillämpning för beivrande av rättskränkningar av den art, varom här är fråga.
I fråga om uppfinningar, berörande rikets försvarsmedel, vilka göras av personer anställda på aktiv stat i arméns eller marinens tjänst, föreligga emellertid alldeles särskilda skä-1 för tillgodoseende av statens intresse genom införande av ovillkorlig hembudsskyldighet i enlighet med kommitténs förslag. Kollegium får därför tillstyr- ka en omformulering av paragrafen i enlighet härmed.
Patent]agstiftningskommitténs förevarande förslag ha icke föranlett någon statsmakternas vidare åtgärd.
111. Utredningsmannens förslag.
1. Förslag till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid vissa statliga verk och inrättningar.
Inledning.
Utredningsmannens uppdrag avser i första hand utredning av frågan om. äganderätten till resultaten av den tekniskt—vetenskapliga forskning, som bedrives vid statliga verk och institutioner. Därjämte torde emellertid åsyf- tas en översyn av de bestämmelser, som gälla i ämnet beträffande vissa statsunderstödda inrättningar. Utredningen skall enligt direktiven syfta till att inom statsförvaltningen åstadkomma såvitt möjligt enhetliga bestäm- melser, motsvarande dem som på det enskilda näringslivets område i före- varande hänseende avtalats eller eljest gälla.
Vid Övervägande av vilken linje, som i formellt hänseende lämpligen bor- de väljas vid lösningen av problemet, ha olika möjligheter stått till buds. I vad uppdraget innebär att åstadkomma en reglering av rättsförhållandet mellan staten-arbetsgivaren, å den ena, samt vederbörande arbetstagare, å den andra sidan, vore det tänkbart, att de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga, intoges i instruktionerna för de statliga verk och inrättningar, vid vilka verksamhet av här ifrågavarande slag förekommer. Bestämmelserna mäste emellertid bli av en väsentligt annan karaktär än de i instruktionerna för närvarande meddelade. Det kan ifrågasättas riktigheten eller möjligheten av att reglera hithörande förhållanden genom instruktionsföreskrifter. I var- je fall torde utfärdandet av föreskrifter av denna innebörd, i olikhet mot vad i allmänhet gäller beträffande instruktionsbestämmelser, förutsätta riksda- gens medverkan. Med hänsyn till önskvärdheten av att vinna en lättillgäng- lig översikt över de regler, 'som på förevarande område skola tillämpas, synes det för övrigt mindre lämpligt, att desamma fördela-s över ett stort antal författningar. Att utfärda erforderliga föreskrifter i form av instruk- tionsändringar torde därför icke vara att förorda.
En annan väg vore att upprätta förslag till vissa normalavtal, vilka skulle tillämpas vid anställning i statens tjänst och sålunda undertecknas av veder- börande arbetstagare. Då det gäller bestämmelser, avsedda att vinna mera allmän tillämpning, synes förfarandet dock ej lämpligt. Svårigheter torde särskilt möta att på detta sätt få sådana bestämmelser generellt gällande å redan bestående tjänsteförhållanden.
Mest ändamålsenligt synes vara att en särskild författning i ämnet utfär- das. Med hänsyn till författningens innehåll och tillämpningsområde synes den böra givas civillags natur. Ett förslag till lag om rätten till uppfinningar m. 111. vid vissa statliga verk och inrättningar har därför utarbetats.
Allmän motivering.
Gentemot tanken att arbetsgivaren skulle i lag tillerkännas befogenhet att inträda såsom rättsinnehavare med avseende å arbetstagares uppfinningar har från uppfinnarehåll riktats den principiella anmärkningen, att därige- nom det syfte skulle gå förlorat, som patentlagstiftningen velat tillgodose, nämligen att tillförsäkra uppfinnaren den ekonomiska vinsten av hans ar- bete och sålunda stimulera uppfinnarverksamheten. Denna anmärkning tor- de emellertid icke vara helt riktig. Genom patentlagstiftningen skyddas en uppfinnings utnyttjande av obehöriga. Detta skydd tillkommer i samma mån uppfinnarens rättsinnehavare som uppfinnaren. Det kan ej i och för sig ligga något olämpligt eller för patentlagstiftningens idé stötande däri, att en arbetsgivare tillerkännes den rätt till en uppfinning, som arbetstagaren- uppfinnaren i första hand äger. Allt beror på de förutsättningar, under vilka en dylik rättsöverlåtelse sker. Hänsyn måste naturligtvis härvid tagas ej blott till ena parten. Förhållandena kunna vara sådana, att det måste fram- stå såsom ett berättigat krav från arbetsgivarens sida, att rätten till arbetsta- gares uppfinningar skall övergå å honom. Läget blir olika beroende på upp- finningarnas art och de omständigheter, under vilka de tillkommit. Det största intresset torde emellertid knytas till frågan, huruvida uppfinnaren skall äga rätt till särskild ersättning av arbetsgivaren för uppfinningar, som övergå å denne. Skänkes uppfinnarens anspråk härutinnan tillbörligt beak- tande, torde patentlagstiftningens förutberörda syfte icke med fog kunna sä- gas bli åsidosatt. Svårigheten blir sålunda att avgöra dels under vilka om- ständigheter en arbetsgivare skall kunna få rätt till arbetstagares uppfin— ningar, dels hur långt denna rätt skall sträcka sig samt dels slutligen huru- vida och i vilken omfattning arbetstagaren skall erhålla särskild ersättning av arbetsgivaren. Det gäller i detta fall, liksom då rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i andra hänseenden skall regleras, att åstadkom- ma en skälig avvägning mellan de olika parternas berättigade intressen.
Åsikterna om vad härutinnan borde gälla ha vid de talrika meningsutby- ten, som ägt rum på området, brutits mycket mot varandra. Det är otänkbart att tillmötesgå samtliga önskemål av skilda och mot varandra stridande slag, som därvid framkommit. Utom allmänna rättvise- och skälighetssynpunkter måste vid övervägandena i ämnet också beaktas den tillgång, som det ot'vi- velaktigt är för ett land att äga goda och verksamma uppfinnare. Vid en reglering av hithörande spörsmål måste alltså uppmärksammas att förhål- landena icke ordnas så, att uppfinnarverksamheten hämmas. Ett allmänt och av statsmakterna erkänt intresse är i stället att främja denna verksam-
het. Det ligger emellertid i varje reglerings natur, att vissa inskränkningar i den fria förfoganderätten måste göras.
Mot en allmän rätt för arbetsgivaren till av hans arbetstagare gjorda upp- finningar har under tidigare diskussioner framställts den erinran, att däri- genom kunde komma att hindras en uppfinnings nyttiggörande på det sätt och i den utsträckning, som ur vidare synpunkt vore önskvärt. Denna er- inran är emellertid icke hållbar, då det gäller staten såsom arbetsgivare. I dylikt fall torde man nämligen kunna räkna med, att uppfinningen får den användning, som för samhället såsom helhet betraktat är den mest ändamåls- enliga. Utredningsmannen vill i detta sammanhang framhålla, att de bestäm— melser, 'vilka i det följande föreslås till reglering av rättsförhållandet mel- lan staten såsom arbetsgivare, å ena, och dess arbetstagare, å andra sidan, icke utan vidare torde kunna tagas till utgångspunkt för en lagstiftning an- gående jämväl annan arbetsgivares rätt till anställdas uppfinningar. Staten intager i åtskilliga hänseenden en särställning. Framför allt kommer härvid i betraktande statens ekonomiska möjligheter att tillvarataga en uppfinning och utvinna det bästa resultatet av densamma. En enskild arbetsgivare kan vara hindrad av bland annat brist på nödigt kapital. Staten torde också så- som nyss antytts ha förutsättningar att mera obunden av hänsynen till rena affärsintressen än en enskild företagare utnyttja en uppfinning på ett ur all- männa synpunkter tillfredsställande sätt.
Vid fastställande av generella, för staten såsom arbetsgivare gällande reg- ler i förevarande hänseenden måste till en början beaktas, att staten i sin nämnda egenskap uppträder under många olika former. Det torde icke vara rimligt att, såvitt angår rätten till uppfinningar av statsanställd, betrakta statsdriften i dess helhet såsom en enda rörelse. Varje. gren av statsförvalt- ningen bör i förevarande avseende, på sätt även patentlagstiftningskommit- tén på sin tid förutsatte, anses såsom ett särskilt företag. Vid prövning av frågan om statens rätt till en uppfinning måste alltså hänsyn tagas till arten av det arbete, som bedrives vid den statsinstitution, varest uppfinnaren är anställd. Resultatet skulle eljest bli stötande. Sålunda synes det för det första icke finnas någon skälig grund, varför staten skulle äga något rätt till en uppfinning, som göres av befattningshavare vid verk, där tekniskt arbete överhuvud taget ej förekommer, t. ex. statsdepartementet, kammarkollegiet, domstolarna, pensionsstyrelsen. Göres en uppfinning av någon, som är anställd vid en statsinstitution, i vars uppgift icke ingår verksamhet av det slag, som syftar till eller kan resultera i uppfinningar, synes den uppfinningen ej böra ur statens synpunkt betraktas på annat sätt än om den gjorts av vilken som helst icke statsanställd person. Men vidare vore det icke tilltalande för rätts- medvetandet att, om en befattningshavare i statens tjänst uppfunne t. ex. en ny automatisk telefonapparat, statens anspråk med avseende å uppfinning- en bedömdes på samma sätt, oberoende av om befattningshavaren vore en ingenjör vid telegrafverket eller anställd vid exempelvis statens vattenfalls- verk eller annan institution, som ej har med telefonväsendet att skaffa.
Ett första villkor för att staten bör tillerkännas någon rätt till en arbets-
tagares uppfinning bör alltså vara, att tekniskt-vetenskaplig forskning eller annat tekniskt arbete ingår i uppgifterna för den statliga institution, upp- finnaren tillhör.
Att staten medgives en viss förmånsställning med avseende å en uppfin- ning, vilken härrör av ett i tjänsten utfört arbete, synes naturligt. Emeller- tid torde statens rätt icke böra begränsas till detta fall. Jämställt härmed bör vara, att uppfinningen visserligen tillkommit å fritid eller under tjänst- ledighet men innefattar lösningen av en uppgift, som förelagts uppfinnaren i tjänsten. Behandlades en uppfinning, vilken framkommit såsom resultat av ett tjänsteuppdrag, annorlunda om den gjorts under fritid än om den skett å tjänstetid, skulle nämligen det otillfredsställande förhållandet kunna in- träffa, att en uppfinnare, som hade frihet att själv planlägga sitt arbete, i tjänsten arbetade enligt metoder, som han icke tillmätte större värde, medan han utom tjänsten fullföljde sådana uppslag, vilka kunde beräknas medföra positiva resultat.
Ännu ett steg torde emellertid" vara nödvändigt att gå. Har den statliga in- stitution, vid vilken uppfinnaren tjänstgör, till uppgift att bedriva tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete, synes det vara ett rimligt krav, att staten tillerkännes viss företrädesrätt jämväl till uppfinningar, som, ehuru icke innefattande lösning av någon i tjänsten förelagd uppgift eller eljest gjorda i tjänsten, dock stå i samband med institutionens verksamhet och syfte. Det vore sålunda uppenbart otillfredsställande om staten skulle kunna undan- dragas en uppfinning, avseende t. ex. ett nytt sprängämne, vilken gjorts av en forskare vid försvarsväsendets kemiska anstalt ehuru på fritid" och utanför institutets fastställda forskningsprogram, och detta oavsett huruvida uppfin- naren begagnat sig av institutets lokaler eller andra resurser för uppfinning- ens utarbetande. Å andra sidan följer av vad förut anförts därom, att varje gren av statsförvaltningen bör betraktas såsom ett företag, att om vid en institution någon utom tjänsten gör en uppfinning, som icke är av betydelse för den institutionen men däremot för annan statlig inrättning, staten med av- seende å sådan uppfinning icke äger göra några anspråk gällande. Skulle exempelvis en tjänsteman vid telegrafverket uppfinna en för statens järn- vägar värdefull signalanordning, bör staten rimligen ej ha bättre rätt till denna än om den uppfunnits av någon i enskild tjänst anställd person.
Olika meningar kunna råda, huruvida den rätt, som sålunda tillerkännes staten med avseende å viss uppfinning, bör vara olika beroende på om uppfin- ningen tillkommit i tjänsten eller är resultatet av ett arbete, vilket icke ingått i uppfinnarens tjänsteåligganden. Till detta spörsmål återkommes i special- motiveringen till det förslag, som här framlägges. Därvid kommer jämväl att behandlas frågan om uppfinnares rätt att söka patent å sina uppfinningar samt att av staten erhålla särskild ersättning för desamma.
En annan fråga, som måste besvaras är, om och i vad mån arten av upp- finnarens tjänst vid vederbörande statliga institution skall tillmätas betydelse vid fastställande ay statens rätt i förevarande hänseende. Vid tidigare dis- kussioner angående uppfinnarrätten har från arbetsgivarehåll hävdats, att
något avseende icke borde fästas vid, huruvida en uppfinning ligger inom eller utanför ramen för den verksamhet, arbetstagarens tjänst omfattar; ligger en uppfinning inom arbetsgivarens verksamhetsområde, bör enligt denna me- ning arbetsgivaren kunna göra gällande anspråk på uppfinningen, oberoende av om den gjorts av en för forskningsarbete anställd ingenjör eller av t. ex. en portvakt eller ett skrivbiträde. Såsom motiv härför har framhållits, att om en uppfinning står i något som helst samband med arbetsgivarens verksam- hetsområde, det är sannolikt, att i varje fall uppslaget till uppfinningen er- hållits i eller genom tjänsten.
Ett visst fog ligger väl häri. Oavsett vilket värde, man vill tillmäta anförda motivering, torde det emellertid icke vara onaturligt, att en arbetsgivare, vars verksamhet åsyftar uppnående av vissa tekniska resultat, tillförsäkras bättre rätt än utomstående till uppfinningar, som göras inom verksamhetsområdet av arbetstagarna, även om i dessas tjänsteåligganden icke ingår tekniskt eller därmed besläktat arbete. Det torde få betraktas såsom ett arbetsgivarens legitima intresse att söka skydda sig mot att hans egna arbetstagare gä konkur- renterna till handa. Vad arbetstagarna angår torde avgörande för deras in- ställning till spörsmålet vara, hur de med arbetsgivarens anspråk samman- hängande patent- och ersättningsfrågorna lösas. Beträffande dessa frågor må här blott framhållas, att man, vid bedömande av arbetsgivarens skyldighet att till arbetstagaren utgiva särskild" ersättning för av denne gjorda uppfin- ningar, icke torde undgå att taga hänsyn till vederbörandes tjänsteställning. Ersättningsfrågan torde komma i ett annat läge, om det arbete, av vilket uppfinningen resulterar, faller utanför uppfinnarens vanliga verksamhets- område än om det ligger inom detta. Berörda spörsmål skola närmare be- handlas i specialmotiveringen. I princip tillstyrkes emellertid, att statens rätt till uppfinningar av vid statliga institutioner tjänstgörande personer, icke skall vara beroende av beskaffenheten av den tjänst, vederbörande innehar vid institutionen i fråga.
Från den i det föregående uppställda regeln om statens rätt med avseende å uppfinningar, vilka göras av arbetstagare vid sådan statlig institution, i vars uppgifter ingår arbete av tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt slag, torde vissa undantag böra ske. Bland statliga institutioner, vilkas uppgifter omfatta teknisk forskning, intaga universiteten och högskolorna en särställning. Den forskning, som där bedrives, är ej begränsad att söka tillgodose vissa speci- ella behov utan har en mera allmän inriktning. Dess ändamål torde kunna sägas vara att föra vetenskapen överhuvud framåt. Den ingår tillika som ett led i undervisningen. Om tidigare angivna principer i fråga om statens rätt till statsanställdas uppfinningar följdes beträffande universitet och hög- skolor, skulle staten kunna göra gällande anspråk på där tjänstgörande per- soners uppfinningar av vilket slag dessa än voro. Något praktiskt behov för staten av en så långtgående rätt torde ej förefinnas. Spörsmålet synes här ligga till på ett annat sätt än då det gäller forskningsresultat vid t. ex. statliga forskningsinstitut, inrättade för lösande av vissa speciella uppgifter, eller vid
statliga verk, för vilka resultaten i fråga kunna vara av värde vid fullgörandet av deras arbetsuppgifter. Den forskning, som bedrives vid universiteten och högskolorna, torde också för det allmänna rättsmedvetandet, även om ar- betet i viss mån har karaktären av tjänsteåliggande, framstå såsom veder- börande forskares ensak. En universitetslärare har ej skyldighet att t. ex. vissa timmar av dagen ägna sig åt forskning. Han uppställer själv de pro- blem, han vill söka lösa, och forskningen är överhuvud taget helt beroende av hans eget initiativ. Det torde vara svårt att filma förståelse för en be- stämmelse, enligt vilken, om denna forskning skulle resultera i en upp- finning, uppfinnaren berövades den uteslutande förfoganderätten till den- samma. Man torde ej heller böra bortse från att den vid ifrågavarande insti- tutioner bedrivna fria forskningen kunde menligt påverkas, därest forskaren visste, att han icke finge obehindrat bestämma över resultatet av sitt arbete utan att dettas vidare öde skulle bli beroende av statliga myndigheters beslut. Framhålla-s må slutligen att den administrativa organisationen vid universi- tet och högskolor torde vara mindre lämplig, då det gäller att i praktiken för statens del tillvarataga och utnyttja en sådan rätt till uppfinningar, varom här är fråga.
Nu gjorda överväganden synas böra leda till, att från de föreslagna bestäm— melsernas tillämpning und'antagas universitet och högskolor. Med dessa torde böra jämställas andra inrättningar, tillhörande undervisningsväsendet, exem— pelvis de tekniska läroverken.
Det är tänkbart, att en person efter slutad statstjänst gör en uppfinning, till vilken uppslaget erhållits i tjänsten eller vilken kanske rentav grundar sig på vissa där utförda undersökningar eller andra arbeten. I saknad av särskil- da rättsregler härutinnan äger staten i dylikt fall icke göra några anspråk gäll-ande. Detta förhållande kan understundom leda till otillfredsställande resultat, såsom om arbetstagaren, sedan ett forskningsarbete avslutats men innan ännu alla slutsatser därav hunnit dragas eller sedan arbetstagaren bli- vit insatt i arbetet på en viss, ännu ej fullbordad uppfinning, lämnar stats- tjänsten i syfte att tillgodogöra sig de vunna erfarenheterna för egen eller privat arbetsgivares räkning. Att bevisa att en uppfinning leder sitt ursprung från en av uppfinnaren tidigare innehavd tjänst, möter visserligen svårig- heter. Dessa skulle kunna undvikas genom en bestämmelse att varje uppfin- ning, som göres inom viss tid efter, slutad statstjänst, skall, om den faller inom verksamhetsområdet för den statliga institution, uppfinnaren tillhört, anses som om den ägt rum medan tjänsteförhållandet ännu bestod. Exempel finnas på, att arbetsgivaren bundit sina anställda genom kontraktsbestäm- melser av bland annat dylikt innehåll.
Emellertid torde det föra för långt att generellt binda förutvarande stats- anställdas handlingsfrihet i denna utsträckning. Ett alltför betydande hinder skulle därigenom resas för dem vid sökande av anställning i det enskilda näringslivet. Statens anspråk med avseende å uppfinning, som göres av någon
efter slutad statstjänst, torde därför böra begränsas att gälla under förutsätt- ning att uppfinningen är resultat av ett arbete, som uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift. Med denna begränsning torde eventuella tvister icke be- höva bli alltför svårlösta. Bevisskyldigheten torde böra åvila staten. Är nämn- da förutsättning för handen och kan tillika konstateras, att uppfinningen har sådant samband med den verksamhet, som bedrivits vid den statliga in— stitution, uppfinnaren tillhört, att staten enligt vad förut anförts skulle på grund härav, om uppfinningen gjorts medan uppfinnaren ännu kvarstod i tjänsten, ägt tillgodogöra sig densamma, synas statens anspråk på uppfin- ningen framstå såsom ganska naturliga. Emellertid är det ingalunda omöj- ligt, att uppfinnaren nedlagt ett betydande arbete på uppfinningen jämväl efter det han slutat sin statstjänst. Statens anspråk borde därför strängt taget endast gälla rätt till uppfinningen i den mån den härrör av det under an- ställningstiden utförda arbetet. En sådan delrätt är dock omöjlig att fastställa. Frågan torde i stället kunna lösas så, att staten visserligen tillerkännes samma rätt med avseende å uppfinningen som om denna helt tillkommit under an- ställningstiden, men att vid ersättningens bestämmande vederbörlig hänsyn tages till det större eller mindre arbete å uppfinningen, uppfinnaren efter slutad statstjänst kan ha utfört.
Av hänsyn till uppfinnarens intressen torde vidare statens rätt till förut- varande statsanställdas uppfinningar icke få utsträckas hur långt framåt i tiden som helst. Grunderna för stadgandet i 38 å avtalslagen måste härvid beaktas. I nämnda lagrum stadgas, att om någon till förebyggande av kon— kurrens betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, den, som gjort utfästelsen, icke är därav hunden, för så vitt utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan in- skränka honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövningen i sistnämnda avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse, den enligt utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande. Det blir alltså en av- vägningsfråga. Ur statens-arbetsgivarens synpunkt kan det framstå såsom önskvärt, att staten under längsta möjliga tid tillerkännes rätt framför andra till uppfinningar, vilka helt eller delvis härröra av arbetet i statens tjänst. Det är emellertid också ett allmänt intresse, att utvecklingen ej hindras ge- nom alltför stränga bestämmelser i förevarande hänseende, Utredningsman— nen föreslår, med beaktande av vad här anförts, tre år såsom en skälig tid- rymd, under vilken uppfinnaren skall vara på angivet sätt bunden gentemot staten. Det föreslagna stadgandet torde ha betydelse främst såvitt angår upp- finningar på det militära området. Skulle i något fall tiden av tre år anses antingen för kort eller för lång, torde frågan få regleras "på frivillighetens väg genom särskilt avtal. Det torde kunna påräknas, att staten medgiver efter- gifter från stadgandet i fråga, i den mån så kan ske utan att allmänna intres— sen åsidosättas.
Vad nu föreslagits angående statens rätt med avseende å uppfinningar av personer, som tidigare varit i statens tjänst, torde endast böra äga tillämp- ning för det fall, att tjänsteförhållandet varit grundat på frivillig överens- kommelse. Har tjänstgöringen innefattat fullgörande av allmän medborger- lig skyldighet, bör, sedan tjänsteförhållandet upphört, arbetstagaren återfå sin handlingsfrihet. Har sålunda någon under tjänstgöring såsom värnplik- tig varit i denna egenskap sysselsatt med uppt'innarverksamhet, bör detta ej medföra, att staten skall äga göra några anspråk gällande beträffande upp- finningar, som av vederbörande göras, sedan han återgått till sitt civila ar- bete. Ett motsatt förfarande skulle innebära ett oskäligt ingrepp i vederbö- randes rörelsefrihet och kunna medföra betydande vådor med hänsyn till hans utkomstmöjligheter. Beträffande personal i arméns. marinens eller flyg- vapnets reserv kunde möjligen ett annat betraktelsesätt anläggas. Ifrågava- rande befattningshavare ha friviligt tagit anställning i statens tjänst, och det kunde då synas rimligt, att de jämställdes med övriga statstjänstemän. Emellertid måste även här hänsyn tagas till befattningshavarens möjligheter att utöva civil förvärvsverksamhet. Dessa skulle betänkligt inskränkas, om vederbörande —— exempelvis en officer i reserven med ingenjörsutbildning, som i militärtjänsten sysselsattes med tekniska uppgifter av liknande slag som i sitt civila arbete _ riskerade att varje gång, han varit inkallad till tjänstgöring, under vissa år nödgas hembjuda eventuella uppfinningar till staten. Visserligen kan det sägas att vederbörande, om den militära befatt- ningen är honom till hinders, kan söka avsked från densamma. Detta torde dock ej vara förenligt med statens intressen. Den lämpligaste lösningen av problemet torde vara att från här ifrågavarande stadgandens tillämpning undantaga sådan statlig tjänstgöring, som fullgöres på grund av anställning i någon av försvarets reserver.
På samma sätt som enligt vad förut anförts vissa inskränkningar i lagens tillämpning synas nödvändiga, torde å andra sidan en utvidgning av tillämp- ningsområdet kunna vara av behovet påkallad, nämligen såvitt gäller upp- finningar av militärt intresse. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för patentlagstiftningskommitténs betänkande föreslog nämnda kommitté, att. uppfinning, som rörde rikets försvar, alltid skulle hembjudas staten, såvida den gjordes av person på aktiv stat i arméns eller marinens tjänst; något sär- skilt flygvapen fanns ej på den tiden. Detta förslag upptogs på det hela väl- villigt i de däröver avgivna yttrandena. Synpunkter, liknande dem, vilka mo- tiverade patentlagstiftningskommitténs betänkande i denna del, ligga till grund för lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. 111. En- ligt denna lag äger Kungl. Maj:t beträffande uppfinning, som är av särskild betydelse för rikets försvar, föreskriva, att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller av annan, som Kungl. Maj:t bestämmer, eller att den skall ställas till allmänhetens fria förfogande. Kungl. Maj:t kan också för- ordna, att all rätt till uppfinningen skall avstås till staten. Lagen giver tilli-
ka möjlighet att hindra en uppfinnings offentliggörande samt att meddela hemliga patent. Den kan emellertid endast bringas i tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Samma skäl, som tala för att staten i ofredstider skall kunna förfoga över uppfinningar av militär art. göra sig gällande även i fred. Det torde för sta- ten vara ett väl så stort intresse att äga disponera över dylika uppfinningar under fredlliga förhållanden som under krig; möjligheterna till deras tillgodo— görande i full utsträckning på mest ändamålsenliga sätt bli därigenom större. Visserligen medgiver 17 & patentförordningen, att patenterad uppfinning må, om Kungl. Maj:t prövar det nödigt, upplåtas till allmänhetens fria be- gagnande eller utövas för statens räkning. Denna befogenhet kan naturligtvis begagnas även med avseende å militära uppfinningar. Men staten kan icke på detta sätt tillförsäkra sig den uteslutande rätten till viss uppfinning. En dylik rätt kan emellertid i fråga om uppfinningar av militär betydelse vara värdefull.
Utredningsmannen har med hänsyn härtill övervägt att beträffande mili- tära uppfinningar föreslå rätt för staten att träda i uppfinnarens ställe, så snart denne vore anställd i statens tjänst, oberoende av vilken statlig institu- tion tjänsten vore knuten till. Även om, vilket synes tveksamt, utrednings— mannen enligt de för utredningen givna direktiven kan anses befogad att framlägga förslag till stadgande av denna innebörd, nås emellertid därmed det avsedda syftet icke fullt ut. Stadgandet torde för att bli effektivt böra om- fatta ej blott militära uppfinningar av statsanställda utan varje här i riket till— kommen uppfinning av militär art. Bestämmelser av så långtgående slag falla otvivelaktigt utanför utredningens ram. Härtill kommer att i fråga om mili- tära uppfinningar särskilda, jämväl för fredsförhållanden avsedda föreskrif- ter kunna behöva meddelas även i andra hänseenden än beträffande rättsinne- havet såsom — på sätt skett i 1942 års lag för där avsedda fall — angående förbud mot offentliggörande samt angående hemliga patent. Det. synes Ilämp- ligt att dessa spörsmål prövas i ett sammanhang. Utredningsmannen har därför ansett sig icke böra framlägga något förslag avseende militära upp- finningar, av annan eller längre gående innebörd än beträffande uppfin- ningar av statsanställda överhuvud taget. Frågan om de ytterligare bestäm— melser, som förstnämnda uppfinningar kunna föranleda, torde få göras till föremål för särskild utredning.
Vissa statliga institutioner åtaga sig forskningsarbete för enskilda upp- dragsgivares räkning. Arbetet bekostas härvid av uppdragsgivaren. Angående vem resultatet av detta arbete, för den händelse det kan betecknas såsom en uppfinning, skall tillkomma, finnes för närvarande i allmänhet ej något föreskrivet. Uppdragsgivarens rätt härtill får alltså bedömas enligt allmänna rättsregler. Visserligen stadgas exempelvis i instruktionen för statens prov- ningsanstalt, att resultaten av för uppdragsgivares räkning verkställd prov- ning icke må utan uppdragsgivarens samtycke yppas för annan än denne. Någon rätt till uppfinningar, som föranledas av dylik provning, torde upp-
dragsgivaren dock ej kunna grunda å detta stadgande, i varje fall ej gent- emot uppfinnaren.
I instruktionen för statens geotekniska institut äro, såsom tidigare om- nämnts, efter exempel från de statsunderstödda forskningsinstituten, intagna vissa ytterligare föreskrifter i syfte att tillgodose uppdragsgivarens intressen. I nämnda instruktion stadgas, att resultaten av de på föranstaltande av en— skild uppdragsgivare utförda undersökningarna må förbehållas uppdragsgi- ren, om denne så önskar, dock högst under en tid av ett år sedan arbetet avslutats, såvida icke direktionen på särskild framställning medgiver för- längning av sagda tid. Vidare föreskrives, att om undersökningen innefattar sådana resultat, att de kunna bli föremål för patentering, uppdragsgivaren, om han vill söka patent, skall göra detta medan resultaten äro förbehållna honom, vid äventyr att desamma eljest få fritt disponeras av institutet. An- gående motiven för ifrågavarande föreskrifter kan hänvisas till följande ut— talande av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ord— nande i dess betänkande nr IV, innefattande förslag till åtgärder för textil- forskningens ordnande (SOU 1943: 11):
Bestämmelserna angående forskningsresultat uppnådda vid undersökningar på be- kostnad av enskilda uppdragsgivare förefalla kanske mången omotiverat hårda och tarva därför en närmare förklaring. Det är ju så, att om en uppdragsgivare, som anlitar institutet för en undersökning, för längre tid skulle tillförsäkras resultaten av undersökningen, kunde detta hämma institutets allmänna forskningsverksamhet. Institutets personal vore nämligen då tvungen att hela tiden betrakta den ifrågava- rande undersökningen som konfidentiell och skulle icke kunna begagna sig av dess rön i det fortsatta forskningsarbetet. Ej heller skulle institutet utan komplikationer kunna åtaga sig nya uppdrag åt andra beträffande samma eller liknande problem. Om ett flertal dylika fall uppkomme, skulle institutets verksamhetsområde allt mer kunna inskränkas av sekretesshänsyn. Framhållas bör också, att ett företag skulle för lång tid kunna utestänga de andra från att på något aktuellt område anlita institutets sakkunskap endast genom att ge detta ett uppdrag inom området i fråga. Med hänsyn härtill är det angeläget, att äganderätten förbehålles uppdragsgivaren endast så lång tid, som kräves för att vidtaga nödiga åtgärder för resultatens even- tuella patentering. Ett år har ansetts vara tillräcklig tid i normala fall, men det kan dock förekomma forskningsresultat, beträffande vilka det tar längre tid än ett år att genom utredningar och experiment utröna, om de äro värda patentering. På grund härav har stadgats att resultaten av en undersökning utförd på föranstaltande av enskild uppdragsgivare skola förbehållas denne, om han så önskar, dock högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild framställning medgivit förlängning av denna tidrymd.
De för statens geotekniska institut gällande föreskrifterna reglera omedel- bart allenast rättsförhållandet mellan staten och uppdragsgivaren. Huruvida därigenom indirekt påverkas även uppfinnarens rätt må lämnas därhän. F ö- reskrifterna torde emellertid vila på den förutsättningen, att uppfinnarens rätt med avseende å uppfinningar, vilka äro resultat av ett vid institutet ut- fört arbete, automatiskt övergår på institutet, som alltså äger att förfoga över uppfinningen efter behag.
Utredningsmannen delar den uppfattning, som torde ligga till grund för ifrågavarande föreskrifter, att, då ett arbete bekostas av en enskild uppdrags-
givare, denne också bör äga tillgodonjuta resultatet av arbetet. Det skulle säkerligen verka hämmande på en forskningsinstitutions möjligheter att er- hålla uppdrag av enskilda, om resultatet av på dessas initiativ utförda och av dem bekostade undersökningar skulle utan deras samtycke tillfalla och kunna utnyttjas av andra än dem själva. Emellertid ifrågasättes nödvändig- heten och lämpligheten av att detta spörsmål regleras i nu förevarande sam- manhang. Uppdragsgivaren är gentemot uppfinnaren att anse som tredje man. Staten kan icke tillförsäkra honom bättre rätt än den staten själv äger. Om rättsförhållandet mellan arbetsgivaren-staten och arbetstagaren-uppfin- naren ordnas på sätt utredningsmannen föreslär, torde sedermera frågan om den rätt till av arbetstagaren gjorda uppfinningar, som kan höra till- komma utomstående i egenskap av uppdragsgivare, kunna lösas tämligen lätt. Så kan ske antingen generellt genom exempelvis instruktionsbestämmel- ser av liknande slag som de vilka meddelats beträffande statens geotekniska institut, eller från fall till fall genom särskild överenskommelse mellan sta- ten och uppdragsgivaren. Härvid fä närmare angivas de förutsättningar och villkor, under vilka eventuella uppfinningar skola tillkomma denne sist- nämnde. Särskilt torde ersättningsfrågan böra uppmärksammas. Då en stat- lig institution åtager sig ett arbete för enskild uppdragsgivares räkning, debi- teras denne härför ersättning efter viss taxa eller annan skälig grund. Det torde vara naturligt att, om uppdragsgivaren tillförsäkras rätten till uppfin- ningar, vilka göras under arbetets gång eller såsom en följd av detta, hän- syn härtill tages vid ersättningens bestämmande. I varje fall torde böra tilllses, att staten blir gottgjord ej blott för de direkta arbetskostnaderna utan även för utgifter, vilka kunna föranledas därav, att staten för att bli rättsinnehavare med avseende å viss uppfinning och kunna i sin tur till- handahålla denna åt uppdragsgivaren blir nödsakad att betala särskild ersätt- ning åt uppfinnaren.
Innan utredningsmannen övergår till specialmotiveringen må ytterligare ett par spörmål av allmän innebörd upptagas till behandling. Enligt stadgarna för de statsunderstödda forskningsinstituten förutsättes, att, om de därvid framkomna forskningsresultaten kunna bli föremål för patent, åtgärder för erhållande av patent är desamma skola vidtagas. Av förarbetena framgår, att motivet härtill varit bland annat, att utnyttjandet av en uppfinning kan försvåras, om den ej är patenterad, enär enskilda företagare ej våga taga risken av en tillverkning, som obehindrat kan bedrivas av en var. Enligt samma stadgar förutsättes vidare vederbörande instituts styrelse skola sälja licenser för utövning av patentet, i Sverige såväl som i utlandet, i syfte att tillföra institutet inkomster.
En generell föreskrift beträffande statliga verk och inrättningar, att där tillkomna uppfinningar skola patenteras, torde ej kunna meddelas. Frågan får avgöras för varje institution för sig, eventuellt också från fall till fall. Härvid måste ställning tagas ej blott till huruvida en uppfinning överhuvud bör bli föremål för patent utan även till huruvida patent skall sökas endast i Sverige eller även i utlandet. Understundom är det måhända ur statens syn-
punkt lämpligast, att en uppfinning icke patentskyddas, antingen emedan den är av beskaffenhet att höra få fritt utövas, eller emedan staten vill undvika det offentliggörande, som patentförfarandet innebär. I detta sammanhang må erinras om förutberörda möjlighet att erhålla hemliga patent, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande vid krig eller krigsfara eller eljest under utom- ordentliga av krig föranledda förhållanden föreligger enligt 1942 års lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Uppfinningen kanske också anses äga så ringa värde, att det ej lönar sig att skaffa patent å densamma. Det torde få bero på vederbörande institutions ledning att, i saknad av direktiv från Kungl. Maj:t, handla som den själv finner lämpligast.
Ej heller i fråga om exploateringen av uppfinningar, tillkomna vid stat- liga verk och inrättningar, torde några generella regler kunna uppställas. Några principiella betänkligheter synas ej möta, att staten jämväl vid andra institutioner än sådana, vilka ha tekniskt-vetenskaplig forskning till huvud- uppgift, söker skaffa sig ekonomisk fördel av vid institutionerna bedriven forskningsverksamhet ej blott genom att nyttiggöra de erhålllna resultaten för egen räkning utan även genom att sälja patent å eller nyttjanderätten till desamma. Också härutinnan torde varje särskild institution, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, äga att handla efter gottfinnande. I händelse av tvekan huru i visst fall bör förfaras, står alltid möjligheten öppen att under- ställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Huruvida de inkomster, som genom patentlicenser eller annorledes inflyta på grund av en uppfinning, skola få disponeras av vederbörande institution för dess verksamhet eller tillföras statsregleringen kan vara föremål för tvekan. Det naturliga synes vara, att härutinnan tillämpas samma regler som de vilka gälla beträffande andra inkomster av institutionens verksamhet. I de fall, då dessa få av institutionen användas för bestridande av institutio- nens utgifter, hör, om ej annat särskilt stadgas, så få förfaras även med in- komster av uppfinningar. I andra fall åter torde medel, vilka härröra av upp— finningar, böra i likhet med övriga till institutionen inflytande belopp redo- visas direkt till statskassan över lämplig inkomsttitel.
I detta sammanhang må framhållas, att befintliga statliga verk och inrätt- ningar icke torde äga vare sig den organisation eller den erfarenhet, som fordras för att på mest ändamålsenliga sätt omhänderha exploateringen av uppfinningar, som staten icke önskar endast utöva för egen räkning. De affärsdrivande verken ha måhända större förutsättningar än andra statsin— stitutioner i detta hänseende. Men uppgiften ligger dock utom ramen för även deras vanliga arbeten. Redan patentförfarandet kräver en teknik, som de statliga institutioner, vilka här ifrågakomma, gemenligen ej torde besitta. De äro hänvisade att vända sig till ombud såväl för uppsättande av patent- ansökan och bestämmande av patentanspråken som då det gäller att fullfölja ansökningen och att bevaka erhållna patent. De patenträttsliga spörsmålen torde visserligen på denna väg kunna bemästras. Svårare blir det, då åtgär— der skola vidtagas för uppfinningens exploatering. Särskilt gäller detta för
den händelse uppfinningen icke faller inom vederbörande statsinstitutions verksamhetsområde. Och för försäljning på världsmarknaden av patentlicen- ser är staten överhuvud taget för närvarande knappast rustad. Anmärkas må också, att, därest särskilda åtgärder ej vidtagas, ett stort antal olika in- stitutioner komma att bli var för sig sysselsatta med problem av i huvudsak enahanda slag; det blir endast uppfinningens föremål som växlar. Ett sä- dant systern synes föga rationellt. Naturligtvis kan det i nödfall tillämpas, i varje fall under en övergångstid till dess erfarenhet vunnits angående den omfattning, i vilken rätten till uppfinningar kommer att 'förvärvas av eller eljest övergå å staten, samt den utsträckning, i vilken exploatering av dessa uppfinningar lämpligen bör ske i annan form än genom deras utövning för statens egen räkning. En centralisering till ett eller ett par verk synes emel- lertid snarast böra tagas under övervägande. I första hand bör härvid un— dersökas, huruvida arbetet kan anförtros något redan bestående statligt or- gan. Möjligt synes vara att en uppdelning sker, så att alla uppfinningar av militär art behandlas av en institution samt alla andra uppfinningar av en annan. Tänkbart är också att en särskild organisation, exempelvis i form av ett statligt bolag, bildas för ändamålet. Arbetet är nämligen av så speciell art, att det i varje fall icke lämpligen torde kunna anförtros något nu be- fintligt organ utan att detta särskillt utbygges för uppgiften. Det faller utan- för utredningsmannens uppdrag att framlägga närmare förslag i ämnet. Frå- gan äger emellertid sådant samband med utredningsuppdraget, att den synts icke böra helt förbigås. Särskilt må framhållas att, vid genomförande av de bestämmelser, vilka innehållas i den föreslagna lagen om rätten till upp— finningar m. in. vid vissa statliga verk och inrättningar, statens innehav av uppfinningar och patent kan komma att icke oväsentligt öka. Frågan kom- mer därigenom att vinna i aktualitet.
Nu berörda spörsmål har, såvitt angår uppfinningar av betydelse för ri- kets försvar, varit föremål för uppmärksamhet i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 180 till 1943 års riksdag angående organisa- tionen av försvarsväsendets centrala förvaltning. I nämnda proposition (s. 147) redogöres för en skrivelse av den enligt 2 % lagen med särskilda bestäm- melser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjning- en m. m. tillsatta granskningsnämnden, i vilken föreslås inrättande av ett för försvaret gemensamt särskilt patentorgan. Chefen för försvarsdeparte- mentet tillstyrkte i sitt uttalande med anledning av förslaget i princip det- samma samt förordade, att de arbetsuppgifter, om vilka här vore fråga, an- förtroddes åt krigsmaterielv'erket. Frågan har sedermera berörts i Kungl. Maj:ts proposition nr 185 till 1944 års riksdag angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1944/45. Någon slut- giltig lösning av problemet ur de synpunkter, utredningsmannen ovan anfört, torde dock ej härmed vara åsyftad.
Även om emellertid patentering och exploatering av militära uppfinningar kan äga rum genom krigsmaterielverket, kvarstår problemet i vad det gäller uppfinningar inom andra områden av statsförvaltningen. För utrednings-
mannen förefaller det som skulle det mest praktiska vara, att spörsmålet i hela dess vidd, således beträffande såväl militära som civila uppfinningar, upptoges till prövning i ett sammanhang. Därigenom torde de största för- utsättningarna erhållas för att nå fram till den anordning, som ur stats- verkets och de anställdas synpunkt blir mest ändamålsenlig.
Om sålunda de för närvarande på varje särskild statsinstitution ankom— mande åtgärderna för patentering och exploatering av uppfinningar centra— liseras, torde en omprövning påkallas av ovanberörda fråga angående redo- visningen av inflytande inkomster av uppfinnarverksamheten. Lösningen av denna fråga torde nämligen då bli beroende av den organisation, som den be— slutade patent- och exploateringscentralen erhåller.
Speciell motivering.
1 %.
Såsom nämnts avser u'tredningsup—pdraget äganderätten till resultaten av den tekniskt-vetenskapliga forskning, som bedrives vid statliga verk och in- stitutioner. Uttrycket »tekniskt-vetenskaplig forskning» torde emellertid i detta sammanhang icke få tolkas strängt efter orden. Utredningsuppdraget skulle, därest så skedde, bli begränsat på ett sätt som enligt direktiven i öv- rigt ej synes avsett. Om endast rätten till uppfinningar, som äro en följd av tekniskt—vetenskaplig forskning, reglerades, skulle sålunda kunna komma att uteslutas uppfinningar, gjorda på t. ex. konstruktionskontor vid statens affärsdrivande verk och militära förvaltningar. Detta synes ej tillfredsstäl- lande. Samma bestämmelser torde böra gälla beträffande uppfinningar vid statliga verk och inrättningar, vare sig tekniskt-vetenskapligt eller enbart tekniskt arbete där bedrives.
Understundom torde tvekan kunna råda, huruvida en viss statsinstitution skall inbegripas under lagen eller icke. Att en sådan institution som exem- pelvis patent- och registreringsverket icke skall omfattas av bestämmelserna synes klart. Visserligen kan det arbete, som vid nämnda ämbetsverk utföres, i viss mån sägas vara av teknisk natur. Det är emellertid ej dylikt arbete. vilket närmast har karaktär av utredning, som här åsyftas, utan uteslutande sådant, som avser uppnående av direkta tekniska resultat.
Ej heller avses lagen skola omfatta sådana statliga forskningsorgan som statens tekniska forskningsråd, statens kommitté för byggnadsforskning eller försvarets forskningnämnd. Dylika institutioner bedriva ej själva forsknings— arbete utan verka såsom initiativtagande och samordnande organ, vilka hos Kungl. Maj :t kunna utverka att uppdrag lämnas och medel beviljas åt olika institutioner och forskare för vissa undersökningar. I samband med bidrags- tilldelningen träffas härvid i varje särskilt fall överenskommelse angående rätten till resultatet av det vederbörande anförtrodda forskningsarbetet. Nå— gOn anledning att frångå detta förfarande, som synes innebära en ändamåls- enlig lösning under förhandenvarande omständigheter, torde ej föreligga.
Andra, mera tveksamma fall finnas emellertid. Riksförsäkringsanstalten exempelvis har anställda tekniskt utbildade tjänstemän för handläggning av ärenden rörande arbetarskydd. Det torde få anses åligga dylika tjänste- män att följa teknikens utveckling inom sitt arbetsområde samt att, om så prövas erforderligt, föreslå förbättringar beträffande skyddsanordningar å ifrågavarande arbetsmaskiner. Ett visst mått av tekniskt arbete kan därför sägas utföras vid anstalten. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida anstaltens befattningshavare fördenskull böra vara underkastade bestämmelserna i den föreslagna lagen. — Ett annat gränsfall är byggnadsstyrelsen. Otvivelaktigt bedrives där tekniskt-vetenskaplig forskning, men att därför tillämpa lagen å alla byggnadsstyrelsens arbetstagare kan förefalla väl strängt och ur statens synpunkt tämligen onödigt. — Flera liknande :fall kunna förekomma.
Med hänsyn till vad nu anförts och då det kan vara svårt att med led- ning allenast av ett allmänt stadgande i lagen avgöra, huruvida en viss statsinstitution skall anses vara av sådant slag, att 'lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse med avseende å den uppfinnarverksamhet, som be- drives av därstädes anställd personal, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i särskilt förordnande uttryckligen angiva de statliga verk och in- rättningar, å vilka lagen skall tillämpas. För den händelse icke ur statsnyt- tans synpunkt eller eljest något praktiskt behov finnes föreligga att beträf- fande viss institution enhetliga bestämmelser för hela personalen gälla i de hänseenden, varom här är fråga, torde den omständigheten att tekniskt el- ler tekniskt-vetenskapligt arbete äger rum därstädes icke böra ovillkorligen föranleda, att institutionen inbegripes under förordnandet. Spörsmålet kan måhända då i stället regleras exempelvis genom särskilda överenskommelser med vederbörande uppfinnare. Det lärer under alla förhållanden kunna för- utsättas, att Kungl. Maj:t i tveksamt fall, innan lagen göres tillämplig å en viss institution, inhämtar dennas utlåtande i ärendet.
I uttrycket statligt verk eller annan statlig inrättning innefattas såväl centrala ämbetsverk som andra statsinstitutioner av vad slag det vara må. Huruvida en institution skall anses såsom statlig får avgöras efter hävdvun- na principer. Den omständigheten, att statsmedel utgår till institutionen, för- länar den naturligtvis ej utan vidare statlig karaktär. Sålunda avses exem- pelvis ingenjörsvetenskapsakademien icke skola omfattas av bestämmelserna. Detsamma gäller svenska träforskningsinstitutet, metallografiska institutet och svenska textilforskningsinstitutet. Till dylika statsunderstödda institutio- ner äterkommer utredningsmannen i ett senare avsnitt av betänkandet. Likaledes torde vara tydligt, att på aktier grundade företag, även om de praktiskt taget helt ägas av staten, icke med anledning därav kunna anses såsom statliga institutioner i här förevarande bemärkelse.
Såsom anförts i det föregående skola från lagens tillämpning undantagas universitet, högskolor och andra inrättningar, tillhörande undervisningsvä— sendet. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av förevarande para- graf. I anslutning därtill må ytterligare framhållas följande.
Undervisning och forskning gå ofta hand i hand. De nybildade forsknings- instituten avses exempelvis skola medverka vid utbildningen av studerande vid de tekniska högskolorna inom områdena för vederbörande instituts verk- samhet. Tydligt torde dock vara, att ifrågavarande forskningsinstitut icke fördenskull kunna betecknas såsom tillhörande undervisningsväsendet.
Ett annat förhållande, som förtjänar beaktande, är att lärarna vid univer- siteten och högskolorna i stor utsträckning anlitas för att utföra forskning på särskilt statligt uppdrag. Olika statliga institutioner begagna sig exempel- vis av de möjligheter, som de högre undervisningsanstalterna erbjuda, då det gäller att erhålla sakkunnig, mera tillfällig arbetskraft för speciella uppgif- ter. Resultatet av det arbete, som utföres på grund av dylikt uppdrag, avses ej skola undantagas från lagens tillämpning. Arbetet ingår i detta fall icke såsom ett led i anställningen eller tjänstgöringen vid universitetet eller hög- skolan utan bedrives av uppdragstagaren i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig. Det arbete, som göres i denna egenskap, måste bedömas på sam- ma sätt som om det verkställts av vilken som helst annan tillfälligt. anställd befattningshavare vid den uppdragsgivande institutionen.
Nämnas må slutligen att försvarets läroverk icke avses skola omfattas av det föreslagna undantagsstadgandet. Dessa undervisningsanstalter torde få anses tillhöra icke undervisningsväsendet i egentlig mening utan försvarsvä- sendet. Kan det arbete, som bedrives vid dylik anstalt, betecknas såsom tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt, äger alltså Kungl. Maj:t förordna, att lagen skall äga tillämpning å anstalten i fråga.
25.
I det föregående har föreslagits att arten av den tjänst, uppfinnaren inne- har vid vederbörande statliga inrättning, eller över huvud taget uppfinnarens tjänsteställning icke skall tillmätas någon betydelse vid bedömande av sta— tens rätt till den gjorda uppfinningen. Uppfinnarens ställning i förhållande till staten kan vara av mycket växlande beskaffenhet. Han kan ha fast an- ställning med heltids- eller deltidstjänstgöring. Han kan vara tillkallad sak- kunnig eller eljest tillfälligt anställd. Vidare måste tagas i beaktande det sär- skilda slag av tjänstgöring, som fullgöres av inkallad-e värnpliktiga eller som kan komma att eljest åläggas någon såsom allmän medborgerlig skyldighet, exempelvis enligt lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Vid samtliga former av anställning eller tjänstgöring bör statens rätt med avse— ende å eventuella uppfinningar kunna göras gällande. Ej heller torde något avseende böra fästas vid, huruvida tjänsten är avlönad eller oavlönad. Tillåtes t. ex. någon att enbart för vinnande av meriter tjänstgöra vid en statlig institu— tion, där tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete bedrives, bör han i före- varande hänseende jämställas med de avlönade arbetstagarna.
Såsom allmän regel bör gälla att anställning likställes med tjänstgöring. Det fordras emellertid, att anställningen är knuten till sådant *verk eller sådan in- rättning, som avses i 1 %. En mariningenjör i reserven t. ex. blir alltså icke hänförlig under lagen redan på grund av sin ifrågavarande anställning i sta—
tens tjänst; anställningen som sådan är nämligen icke knuten till ett visst verk. Men förordnar Kungl. Maj:t, att lagen skall äga tillämpning ä nia- rinförvaltningen, blir vederbörande, då han är inkallad till tjänstgöring där- städes, men också endast då, skyldig att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse. På samma sätt blir lagen icke tillämplig å t. ex. en officer eller värnpliktig, som tjänstgör ute på ett regemente, medan däremot vederböran' de kan komma under lagens tillämpningsområde, därest tjänstgöringen för- lägges till exempelvis arméförvaltningen eller någon annan försvarsväsendet tillhörande institution, där konstruktions- eller tekniskt forskningsarbete ut- föres, och om vilken Kungl. Maj:t förordnat att lagens bestämmelser skola gälla.
I enlighet med vad förut framhållits bör den omständigheten, att en upp- finnare under tid, då en uppfinning göres, åtnjuter semester eller annan ledighet från sin befattning i statens tjänst, ej påverka statens rätt till upp- finningen. Anlades ett annat betraktelsesätt, skulle detta lätt kunna leda till att lagens bestämmelser kringginges.
Då såsom förutsättning för bestämmelsernas tillämpning stadgas, att upp- finnaren skall vara anställd eller eljest tjänstgöra vid vederbörande stats- institution, följer därav, att om exempelvis en forskare tillåtes för egen räk- ning driva studier vid institutionen utan att samtidigt deltaga i institutionens arbete, uppfinning, som av honom därunder göres, ej medför någon rätt för staten, såvida ej annat särskilt överenskommits. Likaledes faller utanför be- stämmelsernas tillämpningsområde uppfinning, som göres av någon, vilken arbetar vid enskilt företag, vilket anlitas för utförande av visst uppdrag för statens räkning. Rättsförhållandet i dylikt fall mellan staten såsom upp- dragsgivare, å ena, samt det enskilda företaget och dess arbetare, å den andra sidan får bero på vad vid uppdragets lämnande kan ha överenskom- mits mellan staten och företaget eller på vad som kan följa av allmänna rättsregler.
För att den rätt, som mä tillkomma staten med avseende å viss uppfinning, skall kunna göras gällande, måste uppfinningen så snart som möjligt bringas till vederbörande verks eller inrättnings kännedom. Det bör alltså åligga upp- finnaren att, då sådana förhållanden föreligga att staten därå äger grunda några anspråk å uppfinningen, anmäla densamma för verket eller inrätt- ningen utan dröjsmål.
Statens anspråk avses enligt vad som framgår av den allmänna motive- ringen skola vara beroende av dels de omständigheter, under vilka upp- finningen tillkommit, dels ock uppfinningens art. I första hand bör, såsom tidigare framhållits, lagen äga tillämpning å uppfinningar, vilka äro att anse såsom resultat av arbete i statens tjänst eller, ehuru ej tillkomna i tjänsten, likväl innefatta lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift. En uppfinning bör behandlas såsom gjord i tjänsten, även om det arbete, vars resultat uppfinningen är, blott delvis ägt rum under tjänstetid samt i övrigt ut- förts på fritid eller under tjänstledighet. Ett annat tillvägagångssätt skulle
medföra praktiska svårigheter. Det kunde också leda till att en uppfinnare, som hade visst arbete sig förelagt i tjänsten, skulle genom att jämväl på fri— tid syssla med samma arbete, kunna, om det resulterade i en uppfinning, undandraga staten densamma.
Statens rätt till tjänsteuppfinningar bör vara oberoende av, huruvida upp— finningen faller inom verksamhetsområdet för den statliga institution, vid vilken uppfinnaren arbetar, eller icke. Det synes nämligen rimligt att, om en uppfinning är resultat av ett — helt eller delvis _— i tjänsten utfört arbete, staten skall kunna göra sina anspråk på uppfinningen gällande utan hinder därav att resultatet blivit ett annat än det, som med arbetet åsyftats, eller att uppfinningen eljest, ehuru kanske värdefull i och för sig, likväl ej äger betydelse för den institution, vid vilken arbetet utförts. En annan fråga är emellertid, huruvida staten i dylikt fall också har intresse av att tillgodo- göra sig uppfinningen. Den frågan är emellertid ej av beskaffenhet att höra besvaras i nu förevarande ordning. Den kan icke lösas generellt utan får av- göras från fall till fall.
Är en uppfinning icke resultat av arbete, som ingått i uppfinnarens tjänste— åligganden, bör däremot, likaledes i anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen, en förutsättning för att staten skall äga göra några rättigheter gällande vara, att uppfinningen ligger inom ramen för det vid ve- derbörande statsinstitution bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna institutionens syfte. Bestämmelsernas tillämpningsområde blir, om det angives på detta sätt, vidsträcktare än det av patentlagstiftningskom- mittén för motsvarande fall föreslagna. I patentlagstiftningskommitténs för— slag 'var arbetsgivarens rätt till icke—tjänsteuppfinningar begränsad till så- dana, vilkas utövning föll inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Med ut- övning av en uppfinning förstod kommittén tillverkning av det alster eller användning av det förfarande, uppfinningen avsåg. Denna gränsdragning blir emellertid, då det gäller staten, för snäv. Någon utövning i nyssämnda me- ning av uppfinningar äger mera sällan rum vid statliga institutioner, åt- minstone icke i den män med utövning av en uppfinning förstås tillverkning. Med en dylik begränsning skulle sålunda t. ex. åtskilliga uppfinningar av tjänste- män vid telegrafstyrelsen undandragas staten, nämligen i de fall då tillverk- ning av uppfinningarna i fråga ej sker vid telegrafstyrelsens egna verkstäder. Detta förefaller dock icke rimligt. Det synes exempelvis ej finnas någon an— ledning varför staten skulle vara sämre ställd om den låter upptaga till— verkning av en viss uppfinning 'vid enskild fabrik för statens räkning än om den driver tillverkningen vid egen verkstad.
Om, såsom ovan föreslagits, lagen göres tillämplig å icke-tjänsteuppfin- ningar, icke blott då uppfinningen ligger inom ramen för vederbörande in- stitutions arbete utan även då den eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna institutionens syfte, komma bestämmelserna att omfatta bland annat t. ex. även det fall], att vid en institution, som uteslutande är inriktad på tekniskt— vetenskapligt forskningsarbete av kemisk art, uppfinnes en mekanisk an- ordning, som är ägnad att främja nämnda arbete. Ett dylikt resultat av be-
stämmelserna synes emellertid icke obilligt. Arbetet i tjänsten och uppfinning- en äro i detta fall mycket nära förbundna med varandra.
Enligt vad ovan anförts bör anmälningsskyldighet åligga uppfinnaren i frå- ga om uppfinningar, som falla inom lagens tillämpningsområde. Till förhind- rande av att, då en uppfinning gjorts, uppfinnaren fclbedömer situationen och som följd därav underlåter att för vederbörande statsinstitution anmäla uppfinningen, oaktat detta rätteligen bort ske, kunde övervägas att föreskriva anmälningsskyldighet beträffande varje uppfinning utan hänsyn till de om- ständigheter, under vilka den tillkommit, eller till uppfinningens beskaffen- het; staten finge sedan taga under omprövning, huruvida uppfinningen fölle under lagen eller icke. Vinsten av ett sådant förfarande torde dock vara ringa. Några svårigheter att räkna med torde det knappast behöva möta för upp— finnaren att avgöra, om en uppfinning tillhör eller icke tillhör någon av de kategorier av uppfinningar, å vilka lagen skall tillämpas. Risken för att en uppfinnare i god tro felaktigt uraktlåter att anmäla en uppfinning, åtminsto- ne om den är av någon betydelse, torde därför ej vara stor. Avsiktligt åsido- sättande av lagens föreskrifter kan naturligtvis tänkas, men möjligheterna härutinnan bli ej mindre om varje uppfinning måste anmälas. Däremot skulle en generell anmälningsskyldighet medföra vissa olägenheter såväl för staten som för uppfinnaren. För staten skulle den innebära en del onödigt utred- ningsarbete och för uppfinnaren skulle den föranleda tidsutdräkt, då det gäll- de utnyttjandet av de uppfinningar, till vilka staten icke ägde någon rätt. Med hänsyn härtill torde anmälningsskyldigheten böra begränsas till att avse alle- nast sådana uppfinningar, med avseende å vilka staten erhåller vissa rätts- anspräk. '
Även för den händelse en uppfinning är gjord i tjänsten eller faller inom vederbörande statsinstitutions arbetsområde, torde emellertid anmälningsskyl- dighet icke alltid behöva fordras. Undantag synas kunna medgivas för det fall, att uppfinningen uppenbarligen saknar större praktisk betydelse. Är så förhållandet, blir ju statens intresse av uppfinningen minimalt. Tydligt torde vara att uppfinnaren aldrig på ett dylikt undantagsstadgande kan grunda ur- aktlåtenhet att anmäla en uppfinning, som uppfinnaren anser böra göras till föremål för patent. En uppfinning, som anses värd att patenteras, måste nämli- gen också anses äga praktisk betydelse. Å andra sidan må framhållas att den omständigheten, att en uppfinning icke är patenterbar eller icke pa- tentsökes, ej i och för sig befriar uppfinnaren från anmälningsskyldighet be- träffande densamma.
För att underlätta anmälningsförfarandet synas särskilt vid de statsinsti- tutioner, vilkas verksamhet är decentraliserad till olika orter och vilka sys- selsätta stor personal, lämpligen böra träffas sådana anstalter, att anmälan icke nödvändigtvis måste göras direkt hos verksledningen, vilken väl i all— mänhet är förlagd till Stockholm, utan kan ställas exempelvis till vederbö- rande lokalkontor, avdelningschef eller annan av verket utsedd person, som sedan får handlägga ärendet enligt de anvisningar, verksledningen kan vilja meddela. Ej heller bör fordras, att anmälan åtföljes av mera utarbetade rit—
ningar eller andra handlingar. Är staten överhuvud taget intresserad av upp- finningen, torde vederbörande statsinstitution ha möjlighet att sedermera av uppfinnaren, i den mån så erfordras, införskaffa närmare uppgifter och be- skrivningar. Vad nu sagts torde icke vara av beskaffenhet att höra uttryckas i lagen. Ifrågavarande spörsmål kunna, i den mån så erfordras, regleras genom instruktionsföreskrifter, i arbetsordning eller på annat, liknande sätt.
Enligt det ovan anförda inträder anmälningsplikt, oberoende av vilken tjänsteställning uppfinnaren intager. Även en uppfinning, vilken tilläventyrs göres av någon, som i sitt dagliga arbete ej alls sysslar med uppfinnar- verksamhet, skall, för den händelse uppfinnaren tjänstgör vid sådan insti- tution, å vilken lager äger tillämpning, anmälas. Å andra sidan kunna såda- na omständigheter föreligga, att staten önskar fritaga viss uppfinnare från honom åliggande anmälningsplikt. Hinder häremot synes för dylikt fall ej böra möta. Rättsförhållandet mellan staten och uppfinnaren får då regleras genom särskilt avtal]. Detta torde följa utan uttryckligt stadgande i lagen. Överhuvud torde ifrågavarande statliga myndigheter icke vara på det sättet ovillkorligen bundna av lagens föreskrifter, att de skulle vara förhindrade att med vederbörande arbetstagare överenskomma om särbestämmelser. Klart torde dock vara, att dylik överenskommelse ej bör träffas, med mindre all— deles särskilda skäl föranleda därtill].
Det kan ställa sig svårt att fastslå tiden för en uppfinnings tillkomst. Då uppfinnaren enligt förslaget blir skyldig att anmäla uppfinningen, innan pa— tent sökes, får man emellertid, såvitt angår patenterbara uppfinningar — och de äro ju de mest betydelsefulla — en viss utgångspunkt för frågans bedö- mande. En uppfinnare torde i regel ej dröja längre än nödvändigt med att söka patent å eller eljest offentliggöra sin uppfinning. Äger patentansökning- en eller offentliggörandet rum medan uppfinnaren är i statens tjänst, finnes fog för antagande, att uppfinningen gjorts under tiden för tjänsteförhål- landets bestånd. Tänkbart är naturligtvis dock, att uppfinningen praktiskt ta— get skett, innan statstjänsten började, liksom det icke kan anses uteslutet, att en uppfinning, å vilken patent sökes först efter slutad statstjänst, tillkommit medan tjänsteförhållandet änn'u bestod. Någon möjlighet att undgå de svå- righeter, som sålunda kunna yppa sig, torde ej finnas. [ händelse av tvist får frågan lös-as på samma sätt som andra tvistiga spörsmål rörande lagens tillämpning. Bestämmelser härom äro intagna i 7 &.
Samarbeta om en uppfinning flera personer, av vilka emellertid ej alla ha sådan statlig anställning eller tjänstgöring, att lagens bestämmelser äga tillämpning å dem, bör det likväl åligga den, beträffande vilken lagen gäller, att för sin del iakttaga bestämmelserna i fråga.
3 %.
Förevarande paragraf upptager närmare bestämmelser angående den rätt, staten skall äga till sådana uppfinningar, som enligt 2 & falla under lagens tillämpningsområde. Under utredningen har övervägts, huruvida denna rätt borde inträda automatiskt, d. v; 5. utan att någon viljeyttring från statens sida erfordrades, eller först om och i den mån staten beträffande viss uppfinning
uttryckligen meddelade uppfinnaren sin önskan att förvärva rättsinnehavet. Paragrafen bygger på det senare alternativet. En anordning enligt den andra principen, eller att staten automatiskt blir uppfinnarens rättsinnehavare med avseende åt alla uppfinningar av här ifrågavarande slag, förutsätter, att upp- finnarrättens övergång icke medför någon ersättningsskyldighet för staten gentemot uppfinnaren. Kan åter staten i och med att den inträder i rätten till viss uppfinning bli skyldig att betala uppfinnaren särskild ersättning, bör rättsinnehavet icke rimligen övergå å staten annat än efter uttrycklig fram- ställning. I annat fall skulle staten nämligen kunna komma i den situatio- nen, att den måste gälda ersättning för en uppfinning, som staten icke hade något intresse av att utnyttja. Lagförslaget utgår från att ersättningssky'l- dighet, som nyss nämnts, skall föreligga under vissa omständigheter. De närmare grunderna härför äro angivna i 6 %. Det måste då också bero på staten att efter prövning i varje särskilt fall avgöra, huruvida den önskar eller icke önskar övertaga av arbetstagarna gjorda uppfinningar. I det förra fallet bör uppfinnaren inom viss tid underrättas om det sålunda fattade be— slutet.
Eljest torde det ur praktiska synpunkter vara tämligen likgiltigt, om sta— tens rättsinnehav inträder automatiskt elller göres beroende av särskild fram— ställning. Stadgas automatisk rätt för staten till ifrågavarande uppfinningar, torde ett sådant stadgande nämligen böra kompletteras med åläggande för staten att, därest den ej önskar utnyttja en viss uppfinning, underrätta upp- finnaren därom och bereda denne tillfälle att i stället själv tillgodogöra sig uppfinningen. Det vore nämligen ej lyckligt om staten skulle på grund av bristande intresse för en viss uppfinning kunna förhindra dess exploatering i annan ordning. Statens rätt till arbetstagarnas uppfinningar skulle då kunna komma att vila såsom en död hand över dem. Skillnaden mellan en anordning, enligt vilken staten automatiskt blir rättsinnehavare, och den här förordade principen, att staten inträder i uppfinnarens rätt med avse- ende å viss uppfinning först efter därom uttryckt önskan, blir alltså egent- ligen endast den, att i förra fallet staten skulle bli pliktig att underrätta upp- finnaren, om staten ej önskade begagna en uppfinning, medan underrättelse- pl'ikt i det senare fallet inträder då staten önskar inträda såsom uppfinnarens rättsinnehavare.
Den tid, inom vilken staten för den händelse staten önskar övertaga rätten till viss uppfinning, skall underrätta uppfinnaren därom, bör så bestämmas, att å ena sidan tillräcklig möjlighet beredes staten att överväga sitt ställnings- tagande i ärendet, samt å andra sidan uppfinnaren icke alltför [länge hindras att, därest statens beslut går i negativ riktning, söka finna andra vägar för uppfinningens exploatering. Ur dessa synpunkter torde en tid av tre månader från det uppfinnaren begär statens besked i frågan kunna anses lämpligt av— vägd. Uppfinnaren kan naturligtvis, om han så vill, begära sådant besked redan samtidigt med att anmälan om uppfinningen göres.
Teoretiskt möter ej hinder att staten helt och hållet inträder såsom upp— finnarens rättsinnehavare med avseende å en viss uppfinning. I praktiken torde det emellertid komma att tillgå så, att staten ej förvärvar annan eller
större rätt till uppfinningen än som motiveras av ekonomiska eller andra särskilda skäl. Särskilt betydelsefullt blir detta, om såsom nämnts, ersätt- ningsskyldighet för staten gentemot uppfinnaren stadgas. Ersättningens stor- lek måste nämligen ställas i förhållande till omfattningen av den rätt, staten övertager. Men även oberoende av ersättningsskyldigheten är det angeläget, att staten begränsar sina rättsanspråk till vad som påkallas av behovet. I annat fall riskeras, att uppfinningen icke blir ändamålsenligt utnyttjad och att densamma sålunda icke får den betydelse, den förtjänar. Statens intresse för en uppfinning torde ofta allenast gå ut på att utöva uppfinningen för egen räkning eller att få tillverkning av densamma upptagen inom landet. Staten bör då ej heller förvärva vidsträcktare rätt till uppfinningen, än som erfordras för tillgodoseende av det berörda intresset. I den mån staten icke inträder såsom rättsinnehavare, behåller uppfinnaren rätten till uppfinning- en. Då staten underrättar uppfinnaren om att den ämnar utnyttja en viss uppfinning, måste staten alltså tillika uttryckligen angiva omfattningen av den rätt, staten önskar förvärva.
Såsom nämnts i den allmänna motiveringen kunde det ifrågasättas att göra viss åtskillnad mellan statens rätt till tjänsteuppfinningar och den rätt, staten äger förvärva med avseende å uppfinningar, som visserligen äro av betydelse för vederbörande statliga verk eller inrättning men som tillkommit utom tjänsten. Enligt förslaget skall emellertid någon sådan åtskillnad i princip ej göras. Ett stadgande, enligt vilket rättsförhållandet mellan staten och upp- finnaren i fråga om en för staten betydelsefull uppfinning bedömdes olika, allt eftersom uppfinningen gjorts i eller utom tjänsten, skulle kunna ogynn- samt påverka arbetet vid institutionen. Ett gott arbetsresultat är beroen- de av ett förtroendefullt och intimt samarbete mellan den vid institutionen sysselsatta personalen. Skulle för institutionen värdefulla, utom tjänsten gjor- da uppfinningar medföra särskilda förmåner för uppfinnaren, torde detta vara ägnat att uppmuntra hemlighetsmakeri och misstänksamhet arbetstagar- na emellan och motarbeta syftet med institutionens verksamhet. Det kan för övrigt möta svårigheter att avgöra, huruvida en uppfinning inom institutio- nens verksamhetsområde är gjord i tjänsten eller icke. Helt utan betydelse blir denna fråga dock ej. Enligt ersättningsreglerna, sådana de avfattas i 6 &, skall nämligen vid bestämmande av uppfinnaren tillkommande gottgörelse för en viss uppfinning, hänsyn tagas bland annat till de omständigheter, un- der vilka uppfinningen tillkommit. En uppfinning, som göres av en med ute- slutande administrativa göromål sysselsatt befattningshavare vid ett visst verk, måste t. ex. föranleda andra ersättningsanspråk än om samma uppfinning göres av någon, som vid verket är anställd direkt för forskningsarbete.
Det torde stå staten fritt att i särskilda fall göra avvikelser från tillämp- ningen av paragrafens bestämmelser. Avvikelserna böra kunna gå såväl i mildrande som i skärpande riktning. På samma sätt som då uppfinnaren be- frias från den honom enligt 2 % åvilande anmälningsskyldigheten får i dylika fall rättsförhållandet mellan staten och uppfinnaren regleras genom över- enskommelse.
Eftersom staten äger inträda såsom uppfinnarens rättsinnehavare med av- seende å varje uppfinning, som är av beskaffenhet att falla inom vederböran- de institutions verksamhetsområde, hindras en uppfinnare att, utan statens medgivande, för enskild uppdragsgivares räkning utom tjänsten åtaga sig ett arbete, som avses skola resultera i en uppfinning av angivet slag. Någon befogad invändning häremot torde icke kunna göras. Denna följd av stad— gandet synes tvärtom naturlig och önskvärd.
Ehuru en uppfinnare enligt förevarande paragraf är beträffande av honom gjorda uppfinningar att anse såsom rättsinnehavare intill dess staten för- klarat sig önska inträda såsom sådan i uppfinnarens ställe, måste av hän- syn till statens intressen uppfinnarens handlingsfrihet vara i vissa avseenden begränsad. Uppfinnaren bör sålunda icke äga att, innan det blivit klarlagt huruvida staten önskar helt eller delvis övertaga en viss uppfinning, förfoga över densamma eller yppa något angående uppfinningen under sådana om- ständigheter, att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning därigenom kan befaras. Genom dylika åtgärder skulle nämligen den rätt, sta— ten eventuellt kan vilja förvärva, kunna äventyras. Däremot avses ej att hindra exempelvis sådana förtrolliga diskussioner med kolleger, som — utan att medföra risk för illojalt förfarande från deras sida kunna vara ägna— de att vidga uppfinnarens kunskaps- och erfarenhetsområde och därigenom främja arbetsresultatet.
Från den föreslagna inskränkningen i uppfinnarens förfoganderätt böra uttryckligen undantagas åtgärder för uppfinningens patentering. Ehuru den omständigheten, att uppfinnaren söker patent å en uppfinning, naturligt— vis ej utesluter att uppfinnaren, om staten sedermera så fordrar, måste finna sig i att patenträtten övergår å staten, torde medgivande för uppfinnaren att söka patent likväl vara av värde med hänsyn till risken att möjligheten till uppfinningens patentering eljest försittes. Dock bör patent ej få sökas förrän uppfinningen enligt 2 & anmälts för vederbörande verk eller inrättning och staten sålunda satts .i tillfälle att bevaka sina intressen. Någon olägenhet torde ej orsakas staten genom att en uppfinning på detta sätt patentsökes av uppfinnaren, innan staten ännu tagit slutlig ställning till om staten önskar övertaga rättsinnehavet eller icke. Enligt vad förut anförts skall staten inom tre månader från det uppfinnaren så begär lämna besked huruvida och i vil- ken utsträckning, staten vill inträda i uppfinnarens rätt. Innan en patentan- sökan genom patentmyndighetens försorg offentliggöres, tordeiallmänhet för- flyta minst denna tidrymd. Skulle staten, sedan den inträtt såsom rättsinne- havare med avseende å viss uppfinning, tilläventyrs önska, att uppfinnarens patentansökan ej offentliggjordes eller ej bifölles, torde staten alltså ha möj- lighet att genom anmälan till patentmyndigheten få detta önskemål tillgodo- sett. Pä samma sätt har staten tillfälle att, innan patent ännu hunnit beviljas uppfinnaren, ansöka om att patentet i stället meddelas för statens räkning. Skulle staten ej erhålla kännedom om patentansökan, förrän denna redan bi— fallits, lärer staten i egenskap av uppfinnarens rättsinnehavare kunna få det
beviljade patentet överflyttat å sig. Någon nödvändighet att anlita det i 18 å patentförordningen stadgade förfarandet att vid domstol föra talan om pa— tentets ogillande torde för detta fall ej föreligga.
Skulle uppfinnaren, efter det att staten enligt lagen inträtt såsom rätts- innehavare, obehörigen utnyttja uppfinningen eller yppa något angående den- samma, blir förfarandet att bedöma på samma sätt som det skulle bedömts, därest uppfinnaren frivilligt avhänt sig rätten till uppfinningen. Förfarandet torde alltså, då uppfinnaren är statsanställd, i allmänhet innefatta brott mot 3 % lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser om illojal konkurrens eller medföra ansvar såsom för tjänstefel.
På samma sätt som det bör åligga uppfinnaren av hänsyn till staten att icke förfoga över eller offentliggöra uppfinningen, innan staten haft tillfälle att precisera sina rättsanspråk, bör motsvarande skyldighet under samma tid åvila staten av hänsyn till uppfinnaren. Att staten under denna tid icke äger förfoga över uppfinningen följer redan därav, att staten icke är rätts- innehavare med avseende å densamma. Någon befogenhet för staten, i lik- het med vad som föreslagits för uppfinnarens del, att söka patent å upp- finningen före berörda tids utgång torde ej kunna ifrågakomma. Endast rättsinnehavaren är patentberättigad. Innan staten söker patent å en upp- finning, måste staten alltså först ha inträtt i uppfinnarens rätt till densamma. 'Till förhindrande av att uppfinningen begagnas eller yppas av någoni statens tjänst anställd eller eljest av staten anlitad person., som till följd av lagens bestämmelser erhållit kännedom om uppfinningen, bör uttryckligt förbud mot sådant begagnande eller yppande meddelas. Dylikt förbudsstadgande har intagits i 10 %.
Framhållas må att den omständigheten, att staten inträder såsom uppfin- narens-arbetstagarens rättsinnehavare, ej behöver innebära, att uppfinning- en oinskränkt tillfaller staten. Ha flera samarbetat om uppfinningen, kan det sålunda t. ex. inträffa, att staten blir allenast delägare i uppfinningen. Staten får ej annan eller bättre rätt till uppfinningen än den som, om staten ej gjorde några anspråk gällande, skulle tillkomma vederbörande arbets- tagare.
4 %.
I förevarande paragraf meddelas bestämmelser för det i den allmänna mo— tiveringen omförmälda fallet, att en uppfinning göres viss tid efter slutad statstjänst. På tidigare anförda skäl har paragrafens tillämpningsområde be- gränsats att gälla uppfinningar, som dels ligga inom ramen för verksamheten vid den statsinstitution, till vilken tjänsten varit förlagd, eller eljest äro av beskaffenhet att kunna tjäna samma institutions syfte, dels ock därjämte äro resultat av arbete, som helt eller delvis utförtsi tjänsten eller eljest inne- fatta lösningen av någon i tjänsten förelagd uppgift. Vidare fordras, likaledes i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen, att upp- finningen skall göras inom tre år efter den statliga anställningens eller tjänst— göringens slut. Övergår någon från en statsinstitution till en annan, bör om-
förmälda tid av tre år räknas icke först från det uppfinnaren lämnar statens tjänst över huvud taget utan från den dag, uppfinnaren slutade den stats- anställning, under vilken det arbete utfördes, som sedermera resulterade i uppfinningen. Det sagda överensstämmer med den tidigare hävdade prin— cipen, att rvarje gren av statsförvaltningen bör betraktas såsom ett särskilt företag. Om sålunda exempelvis någon, som övergått från telegrafverket till statens järnvägar, medan han ännu är anställd vid sistberörda institution men senare än tre år efter avslutandet av anställningen vid telegrafverket gör en uppfinning, som uteslutande berör detta verk, äger staten ej göra gäl— lande någon rätt till uppfinningen, även om denna härrör av ett i verkets tjänst utfört arbete.
Tidpunkten för en uppfinnings tillkomst kan, såsom framhållits vid be- handlingen av 2 5, vara svår att fastställa. Även då fråga är om uppfinning, som göres av den vilken lämnat statstjänsten, erhålles emellertid ett visst stöd för bedömandet därigenom, att, då en uppfinning gjorts, uppfinnaren i regel önskar snarast möjligt söka patent å eller eljest offentliggöra densamma. Ris- ken för att en uppfinnare i avsikt att undandraga staten en uppfinning avvak— tar de tre årens utgång, innan han ingiver ansökan om patent å uppfinningen, torde i praktiken vara ringa.
Rättsförhållandet mellan staten och uppfinnaren vad angår uppfinningar, som göras efter slutad statstjänst, föreslås reglerat enligt samma grunder som de, vilka stadgats beträffande uppfinningar, tillkomna under tjänsteti- den. Uppfinnaren har sålunda anmälningsplikt enligt 2 &. Beträffande statens rätt till dylika uppfinningar .samt uppfinningarnas skyddande mot obehörigt utnyttjande skola bestämmelserna i 3 ?; lända till efterrättelse.
.Liksom staten och uppfinnaren kunna överenskomma om avvikelse från de i 2 och 3 åå stadgade föreskrifterna, föreligger motsvarande möjlighet jämväl i fråga om bestämmelserna i nu förevarande paragraf. Även i detta fall kunna avvikelserna gå såväl i mildrande som i skärpande riktning. Särskilt må härvid, i anslutning till vad som anförts i den allmänna motid veringen, framhållas, att även en till en tidrymd av tre är begränsad in- skränkning i förutvarande arbetstagares handlingsfrihet understundom kan komma att kännas betungande. Stadgandet medför exempelvis, att en per- son, som är expert på vissa slag av tekniska anordningar och i statens tjänst inom sitt speciella område gjort vissa uppfinningar, kan, om han efter slutad statstjänst fortsätter sin uppfinnarverksamhet, bli skyldig att i första hand hembjuda staten praktiskt taget hela sitt arbetsresultat. Därest stadgandet tillämpas i full utsträckning, kan det alltså komma att medföra, att vederbörande under de ifrågavarande tre åren berövas möjlighet att taga annan anställning. För staten åter torde det mången gång vara av mindre vikt, att stadgandet iakttagas. Eftergift från bestämmelserna i fråga bör för sådant fall kunna medgivas. Huruvida och i vilken omfattning dylik eftergift skall göras får bero på en avvägning mellan det allmännas och den enskilde uppfinnarens intressen.
5—447988.
Av stadgandets avfattning följer, att detsamma äger tillämpning å förutva- rande statsanställda, oberoende av anledningen till att de lämnat statens tjänst. Även den, som slutar statstjänsten på grund av inträde i pensionsål- dern, blir alltså hemfallen under bestämmelserna i fråga.
Är en uppfinning resultat av arbete, vilket utförts på grund av tidigare anställning eller tjänstgöring vid inrättning, tillhörande undervisningsväsen- det, kan enligt 1 å andra stycket lagen icke bli tillämplig och behöver uppfin- naren följaktligen icke vidkännas något intrång i sin fria förfoganderätt med avseende å uppfinningen. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bör härutöver ett generellt undantag stadgas, nämligen för det fall, att en person, som tillhör någon av försvarsgrenar-nas reserver, sedan han fullgjort med denna anställning förenad tjänstgöringsskyldighet, gör en uppfinning, vilken helt eller delvis är resultat av det arbete, han under berörda tjänstgöring ut- fört. Motsvarande gäller, då någon fullgjort mil-itärtjänstgöring icke i egen- skap av reservpersonal utan såsom vanlig värnpliktig, eller om någon eljest i statens tjänst utfört arbete, som innefattar fullgörande av en allmän med— borgerlig skyldighet. Nu berörda undantag ha införts i sista stycket av före- varande paragraf.
Skäl kunde tala för att om en uppfinning, som göres efter slutad stats- tjänst, är resultat av ett arbete, som uppfinnaren utfört visserligen i statens tjänst men för enskild uppdragsgivares räkning, vederbörande uppdragsgi- vare borde i fråga om rätten till uppfinningen äga träda i statens ställe. På sätt anförts i den allmänna motiveringen synes det emellertid ej nödvändigt eller lämpligt att i förevarande sammanhang reglera rättsförhållandet mel- lan andra än uppfinnaren och staten. Möjlighet torde finnas för staten att utan särskilda stadganden tillgodose en uppdragsgivares berättigade anspråk i fråga om uppfinningen. Staten kan exempelvis med begagnande av sin rätt enligt förevarande paragraf förvärva uppfinningen i samråd med uppdrags- givaren och för dennes räkning. Det synes naturligt att staten i fall, som här avses, underrättar uppdragsgivaren, så snart uppfinningen anmäles. Någon skyldighet för staten i sådant hänseende torde dock ej böra föreskrivas. Frå- gan får lösas genom överenskommelse med uppdragsgivaren.
Bestämmelserna i paragrafen synas ej böra tillämpas retroaktivt. Om någon vid lagens ikraftträdande redan lämnat statens tjänst, hör han sålunda ej vara underkastad bestämmelserna i fråga. Men ej heller den, som först efter ikraft— trädandet slutar den statliga anställning eller tjänstgöring, som han vid ikraft- trädandet innehar, bör under alla förhållanden hemfalla under sagda bestäm— melser. Viss övergångstid bör stadgas. Denna synes förslagsvis kunna be- stämmas till ett år. Uppfinnare, som inom ett år efter lagens ikraftträdande lämnar statstjänsten, bör alltså vara fritagen från honom eljest enligt föreva- rande paragraf åliggande skyldigheter. Föreskrifter av denna innebörd ha intagits såsom övergångsbestämmelser till lagen.
5 5. Har staten inträtt såsom rättsinnehavare med avseende å viss uppfinning och har patent å denna sökts eller meddelats, men finner staten sig seder-
mera icke vilja fullfölja ansökningen eller, om patent beviljats, vidtaga er- forderliga åtgärder för patentets bevarande, synes det rimligt att uppfin- naren — därest ej av särskilda skäl uppfinningen avses skola få fritt utövas — beredes tillfälle att för egen räkning fullfölja patentansökningen eller upp- rätthålla patentet. Staten torde alltså då böra överlåta sina patentanspråk å uppfinnaren, därvid staten emellertid naturligtvis äger förbehålla sig den rätt till uppfinningens utövande, som staten kan anse sig ha behov av. För att uppfinnaren skall hinna vidtaga erforderliga åtgärder för fullföljd eller upprätthållande av patentet, bör det åligga staten, att, då fall varom här är fråga föreligger, underrätta uppfinnaren inom viss tid, innan åtgärder i be- rörda avseenden behöva vidtagas. Tiden synes i allmänhet kunna bestäm- mas till tre månader. Under vissa omständigheter möter dock hinder att lämna meddelande så lång tid i förväg. Detta är fallet exempelvis om pa- tentmyndigheten avslagit ansökan om patent å viss uppfinning och staten icke önskar fullfölja talan mot beslutet. Uppfinnaren kan då ej underrättas tre månader före besvärstidens utgång, eftersom nämnda tid enligt 8 % patent- förordningen är begränsad till två månader. Motsvarande gäller i vissa fall av förelägganden från patentmyndighetens sida. För dylika situationer tor- de böra stad-gas, att uppfinnarens underrättande skall äga rum så snart ske kan.
Underrättelse synes böra lämnas, även om staten önskar, att uppfinningen i fortsättningen skall upplåtas till allmänhetens fria begagnande. Uppfin- naren torde nämligen böra givas möjlighet att framställa eventuella erin- ringar mot ett dylikt förfarande. Såsom ett ytterligare skäl för att under- rättelseplikt alltid bör föreligga kan vidare anmärkas, att motsatsen skulle leda till det ur allmän rättssynpunkt mindre tillfredsställande förhållandet, att staten, i händelse av försummelåe att underrätta uppfinnaren, skulle kun— na till sitt försvar anföra —— utan möjlighet för uppfinnaren att vederlägga påståendet — att avsikten varit att patentet skulle få utövas fritt. Underrät— telsen bör tillika innefatta meddelande om vilken rätt till uppfinningen, sta» ten fortsättningsvis vill förbehålla sig.
Någon skyldighet i här avsedda fall för uppfinnaren att återgälda staten av staten havda patentkostnader synes ej böra föreligga.
6 %.
Då det gäller frågan om uppfinnares rätt till ersättning av arbetsgivaren, torde i princip en viss skillnad kunna göras mellan tjänsteuppfinningar och andra. Principiellt sett synes ett visst fog finnas för den uppfattningen, att staten ej bör vara skyldig betala särskild ersättning för tjänsteuppfinningar, utan att uppfinnaren får såsom ersättning för det arbete, vilket lett fram till en dylik uppfinning, åtnöjas med de avlöningsförmåner, som avtalsenligt äro förbundna med tjänsten. Såsom skäl för denna inställning kan åberopas, att andra i tjänsten gjorda arbetsprestationer än uppfinningar ej berättiga till extra gottgörelse. Detta gäller även om värdet för staten av arbets— prestationen väsentligen överstiger vad parterna haft anledning räkna med,
då tjänsteförhållandet ingicks. Ur statens-arbetsgivarens synpunkt kan det förefalla naturligt, att i tjänsten gjorda uppfinningar jämställas med andra i tjänsten framkomna resultat av kunnande, tankeskärpa och uppslags- rikedom.
Annorlunda förhåller det sig om uppfinningen tillkommit utom tjänsten. Är nyssnämnda betraktelsesätt angående tjänsteuppfinningar riktigt, torde därav följa, att en uppfinnare i fråga om icke-tjänsteuppfinningar princi- piellt bör vara berättigad till särskild ersättning.
Nu berörda uppfattning, enligt vilken man i ersättningshänseende har andra regler för uppfinningar utom tjänsten än för tjän-steuppfinningar, le- der emellertid i praktiken till mindre tillfredsställande resultat. Tydligast framträder detta för den händelse uppfinnaren är en person, i vars tjänste- åligganden ingår tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete. Det skulle, såsom i annat sammanhang framhållits, icke verka befruktande på arbetet i tjänsten, om därunder tillkomna uppfinningar tillfölle staten utan särskild betalning, medan däremot sådan betalning lämnades för av samme person utom tjänsten gjorda uppfinningar av kanske besläktad natur. Utrednings- mannen anser sig för sin del icke böra förorda en dylik anordning. Liksom i det föregående någon skillnad ej gjorts mellan statens rätt till tjänsteupp— finningar och rätten till uppfinningar utom tjänsten, vilka ligga inom ramen för vederbörande institutions arbetsområde eller eljest kunna tjäna dess syfte och vilka sålunda falla under lagens tillämpningsområde, torde ej heller i fråga om uppfinnares rätt till ersättning någon markerad gräns mellan de olika slagen av uppfinningar böra dragas.
Spörsmålet blir då, om såsom huvudregel bör i lagen inskrivas rätt för upp- finnaren till ersättning såväl för tjänsteuppfinningar som för uppfinningar utom tjänsten, eller om i stället ersät'tning'i regel icke bör utgå för uppfin- ningar vare sig av det ena eller av det andra slaget. Härutinnan torde föl- jande synpunkter förtjäna beaktande.
Då en arbetstagare gör sig bemärkt genom ett förtjänstfullt arbete, kan detta resultera i befordran och löneförbättring. I vissa fall kan också 'sär- skild gratifikation tilldelas honom. Dessa möjligheter till belöning kunna stå öppna jämväl då det gäller uppfinnarverksamhet. Vad beträffar upp- finningar såsom grund för befordran i statens tjänst måste emellertid upp- märksammas, att den omständigheten, att vederbörande är en god uppfin- nare, icke med nödvändighet kvalificerar för en högre befattning, även om, vilket ej är säkert, någon ledig sådan befattning finnes att tillgå. Icke heller har staten samma möjlighet som en enskild näringsidkare att avpassa lönen efter personen, oberoende av dennes tjänsteställning. Förhållandena kunna" alltså vara sådana, att befordringsvägen icke är framkomlig, samt att någon förbättring i vederbörandes ordinarie avlöningsförmåner icke heller på an- nan väg står att vinna. I fråga om möjligheten till gratifikationer må ,,erin— ras att dylika i allmänhet utgå med tämligen små belopp, som ingalunda mot— svara värdet av den arbetsprestation, de avse att belöna. En gra-tifikation är vidare helt beroende av arbetsgivarens .goda vilja. Arbetstagaren har ej nå-
gon juridisk möjlighet vare sig att framtvinga dylik belöning eller att på- verka dess storlek.
Drivfjädern till det mödosmma, ej sällan resultatlösa och ofta dyrbara arbete, som syftar att nå fram till en uppfinning, torde vid sidan av forskar- glädjen och strävan att göra en insats i samhällsnyttans tjänst, vara veder- börandes önskan att genom uppfinningen förbättra sina förmögenhetsförhål- landen. Hoppet om ekonomisk vinning torde vara på ett särskilt sätt ägnat att stimulera uppfinnarverksamheten. Borttages detta hopp, är det fara värt, att intresset kommer att högst betydligt avtaga. Emellertid är det, såsom i annat sammanhang nämnts, angeläget att berörda intresse ej blott hålles vid makt utan även stimuleras. Har en uppfinnare utsikt att, då han gör en betydelsefull uppfinning, erhålla särkild gottgörelse härför, medför detta också ökade möjligheter för staten att förvärva och behålla i sin tjänst begåvade och pro- duktiva personer med speciell fallenhet på området. Framhållas må för övrigt, att statens uppgift på det tekniska och tekniskt-vetenskapliga området i främsta rummet måste anses vara att föra utvecklingen framåt, icke att bereda sig inkomster på den uppfinnarverksamhet, som i samband därmed förekommer.
Att även tjänsteuppfinningar, i olikhet mot andra prestationer i-tjänsten som en arbetstagare utför, kunna föranleda särskild ersättning av arbetsgivaren synes för övrigt stämma väl överens med den ståndpunkt, som intages i såväl svensk som utländsk patentlagstiftning, och enligt vilken den produkt av mänskligt förståndsarbete, som en uppfinning utgör, tillerkännes viss särställ- ning i jämförelse med andra arbetsresultat. Genom att uppfinnaren tillägges ersättningsrätt vinnes också överensstämmelse i princip med den lagstiftning på området, som nyligen införts i Finland och för vilken tidigare redogjorts.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningsmannen föreslagit såsom en allmän regel rätt för uppfinnaren till särskild ersättning av staten, då denna med avseende å viss uppfinning enligt förevarande lag inträder såsom uppfinnarens rättsinnehavare, och detta oavsett om uppfinningen skett i eller utom tjänsten. Under utredningen har visserligen övervägts att begränsa ersättningsrätten till sådana fall, då staten icke nöjer sig med att begagna uppfinningen för egen räkning utan önskar i förvärvssyfte överlåta rätten till dess utövande å tredje man. Principiellt sett finnes emellertid ej någon anledning varför en uppfinnares rätt till ersättning skulle vara beroende av det sätt på vilket staten utnyttjar uppfinningen. Ej heller torde eljest några bärande skäl för en sådan gränsdragning kunna åberopas. En viss uppfinning kan vara av beskaffenhet att väl lämpa sig att utövas uteslu- tande av staten, medan en annan kan vara av sådant slag, att någon an- vändning för densamma icke finnes inom statsdriften. Statens vinst av den förra uppfinningen, kan emellertid bli avsevärt större än den staten erhåller genom försäljning av rätten till den sistnämnda. Särskilt om båda uppfin- ningarna äro resultat av arbete i statens tjänst, framstår det då såsom obil- ligt, om uppfinnaren skulle kunna få ersättning för den senare uppfinningen men icke för den förra.
Enligt förevarande paragraf skall den ersättning, staten sålunda har att betala uppfinnaren, bestämmas med hänsyn till i första hand uppfinningens allmänna betydelse samt värdet av de rättigheter med avseende å uppfin- ningen, som staten förvärvar. Önskar staten allenast i begränsad omfattning göra sina rättsanspråk gällande — exempelvis sålunda att staten förbehåller sig rätt till uppfinningens utövning för egen räkning men låter uppfinnaren i övrigt förfoga över uppfinningen efter gottfinnande — minskas ersättnings- beloppet. Emellertid synes det nödvändigt, att vid fastställandet av detta belopp avseende jämväl fästes vid de omständigheter, under vilka uppfin- ningen tillkommit. Då uppfinnaren är en person i statens tjänst och uppfin- ningen faller inom verksamhetsområdet för den institution, till vilken tjänsten är knuten, ligger det nära till hands att antaga, att uppfinnarens tjänst un- derlättat eller direkt medverkat till uppfinningens tillkomst. Uppfinningen skulle måhända ej ha kommit till stånd, om ej uppfinnaren genom sin tjänst fått idén till densamma samt under arbetet i tjänsten samlat uppgifter och kunskaper, vilka varit nödvändiga för denna idés förverkligande. Lika- ledes kan uppfinnaren under arbetet med uppfinningen ha haft tillgång till statens verkstäder och laboratorier samt möjligheter att begagna sig av verk- tyg och apparater m. m. i statens ägo. Det torde vara ett befogat krav från statens sida, att, då dylika förhållanden föreligga, ersättningen jämkas med hänsyn därtill.
Då en person anställes för ett visst arbete, avpassas löneförmånerna efter arbetets art och det värde, detsamma beräknas få för arbetsgivaren. Redan av vad förut anförts följer, att den ersättning, som staten kan bli skyldig att utgiva för en uppfinning, uppgår till olika belopp, beroende på om upp- finningen sammanhänger med arbetet i tjänsten eller icke. Ingår i tjänsten tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete och ligger uppfinningen tillika inom ramen. för vederbörandes arbetsområde, torde emellertid ett direkt un- dantag från den allmänna regeln om uppfinnarens ersä—ttningsrätt såtillvida böra stadgas, att ersättningens utgående för dylikt fall göres beroende av förhandenvaron av särskilda skäl. En viss uppfinnarverksamhet torde staten nämligen under nämnda förutsättningar ha anledning. räkna med såsom ingående i eller naturligt sammanhängande med det ordinarie arbetet. Någon särskild ersättning. härför bör arbetstagaren ej vara berättigad till. Ett villkor för att under angivna förutsättningar ersättning skall utgå torde därför böra vara att uppfinningens värde väsentligen överstiger vad som rimligen kunnat förutsättas med hänsyn till dels uppfinnarens tjänsteställning, dels ock de förmåner, uppfinnaren åtnjuter i tjänsten. Att tjänsteställningen i detta fall tillmätes betydelse synes naturligt, då de fordringar, staten kan äga ställa å en arbetstagare, måste växla högst betydligt beroende på huruvida ar- betstagaren bekläder allenast en underordnad eller en mera krävande och ansvarsfull befattning.
Av vad nu anförts angående de regler, efter vilka ersättningsfrågan skall lösas, följer, att en uppfinning, som tillkommer efter det uppfinnaren läm- nat statstjänsten, kan berättiga till högre ersättning än om den gjorts medan
tjänsteförhållandet ännu bestod. Det arbete, som nedlagts a uppfinningens utexperimenterande efter slutad statstjänst, kan nämligen föranleda särskild gottgörelse.
Huruvida en uppfinning ligger inom vederbörandes arbetsområde eller icke torde merendels ej möta större svårigheter att avgöra. I allmänhet torde viss vägledning kunna erhållas av de instruktionsbestämmelser, som gälla för vederbörande institution och den där anställda personalen. Det naturliga torde emellertid vara, att, om vid en institution, som har till uppgift att be- driva teknisk eller tekniskt-vetenskaplig verksamhet, finnes anställd en tek— niskt utbildad person med uppdrag att utföra konstruktions- eller gransk- ningsarbete, denne, även utan att något finnes direkt stadgat därom i in— struktionen, jämväl har att söka rationalisera tekniken inom sitt verk- samhetsområde. Om t. ex. en av telegrafverkets konstruktörer för automatiska telefonstationer gör en nykonstruktion eller förbättring på telefonautomati- seringens område eller om en ingenjör vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå uppfinner en ny typ av brokonstruktioner, torde uppfinningen så- lunda böra anses tillhöra hans arbetsområde. Ersättning för uppfinningen bör då enligt vad ovan anförts utgå allenast om särskilda skäl därtill äro. Om åter en person, vilken är anställd uteslutande för t. ex. kemiskt analysar- bete, uppfinner en apparat, som underlättar detta arbete och främjar arbets— resultatet, bör han rimligen vara berättigad till ersättning i samma ordning som om uppfinnarverksamhet överhuvud taget ej inginge i hans arbetsuppgifter. Innefattar däremot uppfinnarens anställning skyldighet att, förutom utföran- de av kemiska undersökningar, jämväl konstruera och förbättra apparater, som nyss nämnts, kommer frågan i ett annat läge. Det får bero på praxis att närmare reglera dessa spörsmål.
Emellertid torde, även under förutsättning att en uppfinning faller inom arbetstagarens verksamhetsområde, uppfinnaren alltid höra, om uppfinning— en övertages av staten, få betalt för de direkta kostnader, uppfinnaren kan visa sig ha fått vidkännas. En prövning måste dock härvidlag äga rum, så att ej andra kostnader betalas än de, vilka med hänsyn till omständigheterna kunna anses såsom skäliga. Har en uppfinnare onödigtvis haft utgifter för uppfinningen, bör staten alltså ej vara pliktig att ersätta dessa. I kostnaderna böra inräknas även exempelvis utgifter för uppfinningens patentering, därest patenträtten övertages av staten.
Genom de sålunda föreslagna ersättningsreglerna torde uppfinnarens be- rättigade intressen få anses tillgodosedda. Under vissa omständigheter kan en uppfinnare erhålla samma ersättning som den staten skulle nödgats betala, därest uppfinningen förvärvades från någon utomstående. Å andra sidan följer av de föreslagna grunderna för ersättningens beräknande, att ersätt- ningsbeloppet under givna förutsättningar minskas, så att det i vissa fall kan bli lika med noll. En uppfinning, som icke är av beskaffenhet att kunna bli föremål för patent, måste t. ex. naturligtvis redan av denna anledning be- rättiga till lägre ersättning än en patenterbar uppfinning. Är förut berörda
undantagsbestämmelse, avseende det fall att tekniskt eller tekniskt-veten- skapligt arbete ingår i uppfinnarens tjänst och att uppfinningen ligger inom vederbörandes verksamhetsområde, tillämplig, torde ersättning för en icke patenterbar uppfinning överhuvud taget icke utgå annat än i rena undan- tagsfall. Av ifrågavarande bestämmelses avfattning torde å andra sidan framgå, att den endast åsyftar sådana fall, då uppfinnaren vid uppfinningens tillkomst alltjämt befinner sig i statens tjänst. En uppfinning, som göres efter det tjänsteförhållandet mellan staten och uppfinnaren upphört, kommer allt- så, om uppfinningen övertages av staten, att berättiga till ersättning obero- ende av att uppfinnaren, därest uppfinningen tillkommit medan tjänsteför- hållandet ännu bestod, med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning och uppfinningens förhållandevis ringa värde överhuvud taget icke skulle fått nå- got betalt för densamma.
Det är önskvärt, att ersättningsfrågan icke hälles svävande alltför länge. Med hänsyn härtill föreslås skyldighet för en uppfinnare, som anser sig vara berättigad till ersättning, att begära sådan hos staten inom viss tid, i före- varande paragraf angiven till ett år, efter det anmälan om uppfinningen skett. Försummas detta, går han förlustig vidare rätt att göra sina ersätt— ningsanspråk gällande.
I 3 5 första stycket har stadgats att staten, därest den önskar helt eller del- vis inträda såsom rättsinnehavare med avseende å en uppfinning, som till- kommit under uppfinnarens anställning eller tjänstgöring vid viss statsinsti- tution, skall meddela uppfinnaren detta inom tre månader från det uppfin- naren begär besked därom. Vill staten inträda såsom rättsinnehavare med av- seende å uppfinning, som tillkommit efter det tjänsteförhållandet upplösts, gäller enligt 4 & enahanda regel. Förklarar i något av de nu nämnda fallen staten, att den vill begagna sig av uppfinningen, blir staten bunden vid upp- finningen och följaktligen ersättningsskyldig enligt de i det föregående an- givna reglerna. Häremot kan invändas, att det är otillfredsställande, att sta— ten skall nödgas taga ståndpunkt till frågan om uppfinningens utnyttjande, innan ersättningsfrågan ännu slutligen avgjorts. Enligt 7 & avses eventuella tvister skola slitas av särskild skiljenämnd. Det kan tänkas, att i en skilje- dom ersättning förklaras skola utgå med högre belopp än staten, då den övertog uppfinningen, förutsatt, eller i fall där staten trott sig äga rätt till uppfinningen utan att överhuvud taget behöva betala ersättning för den- samma. Att, såsom alternativt kunde ifrågasättas, låta statens ställningsta- gande till frågan om uppfinningens förvärvande anstå i avbidan på det re- sultat i ersättningsfrågan, till vilket den föreslagna skiljenämnden i hän- delse av tvist kan komma, och sålunda göra statens förvärv av uppfinningen allena-st villkorligt, är å andra sidan heller icke tilltalande. Det skulle inne- bära, att nämndens beslut bleve bindande endast för uppfinnaren, som under tiden till dess detta beslut meddelades och staten slutligen bestämde sig i ärendet vore förhindrad att på andra vägar söka exploatera uppfinningen.
Emellertid torde de betänkligheter, som kunna föranledas därav att staten sålunda kan komma att inträda i rätten till viss uppfinning, för vilken sta-
ten sedermera ålägges utgiva ersättning med högre belopp än beräknat, icke böra tillmätas någon större vikt. Det synes ligga i sakens natur, att, då en uppfinning anmäles, vederbörande statsinstitution snarast möjligt gör sig underrättad om uppfinnarens ersättningsanspråk. Staten får därvid bedöma, huruvida dessa anspråk äro obefogade eller kunna, åtminstone i stort sett, godtagas. I sistnämnda fall torde några olägenheter för staten av här avsedd art ej behöva uppkomma. Uppgörelse torde då i allmänhet kunna träffas med uppfinnaren före den stadgade tremånadersfristens utgång. Anser staten åter, att uppfinnarens anspråk äro oskäliga, har staten möjlighet att, om den önskar förvärva uppfinningen, hänskjuta frågan till prövning av skilje- nämnden. Även om beslut av denna ej hinner meddelas inom de tre måna- derna, kan staten hos nämnden inhämta underrättelse om praxis i tidigare lik- nande fall samt i övrigt erhålla bistånd med anskaffande av erforderlig ut- redning i ärendet och sålunda vinna en god vägledning vid sitt ställnings- tagande. Skulle, sedan staten förvärvat uppfinningen, nämnden avgöra dit hänskjuten tvistefråga på annat sätt än staten, då förvärvet skedde, förut- satt, kan detta visserligen vara ur affärssynpunkt för staten beklagligt, men ur allmän rättvise- och billighetssynpunkt torde någon invändning häremot ej kunna göras, och några menliga följder för staten kan nämndens beslut icke rimligen få; det måste ju antagas att uppfinningen representerar ett så- dant värde, att staten genom exploatering av densamma kan göra sig betäckt för ersättningen till uppfinnaren.
De förhandlingar, som erfordras med uppfinnaren, torde ankomma på ve- derbörande statsinstitution att föra. Är institutionen icke enligt sin instruk- tion berättigad att besluta i ersättningsfrågan, får, sedan förhandlingarna slutförts, avgörandet härutinnan för statens del hänskjutas till Kungl. Maj:t. Även om ersättningsanspråk icke direkt framställas av uppfinnaren, bör vederbörande institution, då en uppfinning dit anmäles, taga under över- vägande, huruvida enligt lagens bestämmelser uppfinnaren är ersättningsbe- rättigad samt, där så anses vara fallet, vidtaga de åtgärder, som på institu— tionen k-unna ankomma för att uppfinnaren skall få till sig utanordnat det belopp, som rättvisligen kan böra utgå. I allmänhet torde stå till vederbö- rande institutions eller Kungl. Maj:ts förfogande medel, vilka kunna tagas i anspråk för utbetalning av ifrågakommande ersättningar. Särskilt då fråga är om belopp av större storleksordning, torde det emellertid icke alltid vara möjligt att på denna väg bereda erforderlig. medelstillgång. Att i dylika fall varje gång nödgas begära anslag av riksdagen för ändamålet synes alltför omständligt och tidsödande. En utväg vore, att ett större anslag omedelbart ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande att användas för mötande av eventu-ella framtida behov. Emellertid torde särskilda medel åtminstone tillsvidare icke behöva anvisas. Under tionde huvudtiteln är upptaget ett reservationsanslag å 3000 000 kronor till Exploatering av vissa uppfinningar. Anslaget dispo- neras av Kungl. Maj:t för främjande av uppfinnarverksamheten. Det har hit- tills tagits i anspråk i ganska ringa utsträckning. Några betänkligheter synas ej behöva möta att, i den mån ej andra medel lämpligen kunna användas för
ändamålet, Kungl. Maj:t från ifrågavarande anslag utanordnar sådana er- sättningar, som här avses. För att detta skall kunna ske fordras d'ock riks- dagens bemyndigande. Dylikt bemyndigande torde alltså böra utverkas.
7 %.
Vid tillämpningen av de bestämmelser, som här föreslås, kunna naturligt- vis komma att råda olika meningar mellan staten och vederbörande upp- finnare. Tvekan kan sålunda uppstå exempelvis angående den tidpunkt vid vilken en uppfinning skall anses ha tillkommit, huruvida uppfinningen gjorts i tjänsten samt angående grunderna i övrigt för statens rätt till upp- finningen. Särskilt ersättningsfrågan torde kunna giva anledning till tvistig- heter.
Rättegångar rörande spörsmål av förevarande slag kunna bli både lång- variga och dyrbara. Ett enklare förfarande synes vara att förorda. Erinras må att enligt 17 & patentförordningen skall, om överenskommelse i ersätt- ningsfrågan ej kan träffas, då enligt Kungl. Maj:ts beslut en uppfinning upplåtes till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning, ersättningsbeloppet bestämmas av expropriationsnämnd. Att för slitande av tvister rörande tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna anlita expropriationsnämnd synes dock mindre lämpligt. Den mest praktiska lös- ningen torde vara, att eventuella tvister hänskjuta-s till avgörande av en sär- skild skiljenämnd. Med hänsyn till angelägenheten av att säkerställa en en- hetlig rättstillämpning torde nämnden ej böra utses från fall till fall utan givas karaktär av en bestående institution. Härigenom vinnes tillika att nämn- dens ledamöter erhålla vidgad erfarenhet rörande hithörande spörsmål. En permanent nämnd skulle också kunna tjäna som ett rådgivande organ, till vilket institutioner och uppfinnare kunna vända sig för erhållande av råd och upplysningar. Intet synes heller hindra, att till nämndens avgörande överlämnas spörsmål, beträffande vilkas riktiga lösning osäkerhet uppkom- mit utan att fördenskull någon tvist i egentlig mening kan sägas föreligga.
Antalet ledamöter i nämnden, vilken synes kunna benämnas statens tek- niska skiljenämnd, torde böra bestämmas till fem, vartill bör komma sam- ma antal suppleanter. Samtliga böra utses av Kungl. Maj:t för viss tid. Till ordförande torde böra förordnas någon i domarevärv förfaren, opartisk per- son. Övriga ledamöter böra vara personer med allmän erfarenhet i de frå- gor, nämnden har att handlägga. De böra utväljas på sådant sätt, att så- väl statens som uppfinn-arnas intressen kunna antagas bli vederbörligen till- varatagna.
Kostnaderna för nämndens verksamhet synas vara av beskaffenhet att höra bestridas av statsmedel. Ett särskilt anslag torde böra anvisas för än- damålet under tionde 'h'uvudtiteln.
8 &. I den tidigare framställningen har allenast talats om uppfinningar. Med dylika böra emellertid i de hänseenden, varom här är fråga, jämställas för-
faranden eller anordningar av teknisk natur, vilka icke äro att anse såsom uppfinningar. Föreskrift härom har meddelats i förevarande paragraf. En dylik föreskrift är så mycket mera på sin plats, som någon definition av begreppet uppfinning, vartill böra hänföras även icke patenterbara arbetsre- sultat, icke lämpligen torde kunna givas i lagen. Motsvarande föreskrift fin- nes i 15 & lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.
9 &.
Tjänstgör vid någon statlig institution en person, som tidigare varit eller alltjämt är anställd i privat tjänst — det sistnämnda är ofta fallet i fråga om exempelvis inkallade värnpliktiga eller reservofficerare — är det tänkbart, att arbetstagaren genom kontrakt med den enskilde arbetsgivaren tillförsäk- rat denne rätten till uppfinningar, som arbetstagaren eventuellt gör. Kollision kan sålunda uppstå mellan arbetstagarens kontraktsenliga skyldigheter gent- emot den enskilde arbetsgivaren och hans förpliktelser enligt de bestämmel- ser, som här föreslås. Resultatet synes böra bli olika, beroende på karaktären av arbetstagarens tjänsteförhållande till staten. Är detta grundat på fullgö- rande av en allmän medborgerlig skyldighet, såsom i fråga om värnplikts- tjänstgöring, torde den privata överenskommelse-n böra vika för statens an- språk, på samma sätt som vederbörande [. ex. icke kan vägra att inställa sig till militärtjänstgöring och att där utföra honom förelagt arbete, även om han enligt avtal med enskild arbetsgivare förbundit sig att ej utföra arbete av visst slag för annan än denne. Detsamma torde böra gälla, därest arbetet i statens tjänst utföres på grund av anställning i arméns, marinens eller flyg- vapnets reserv. Under tid, då vederbörande fullgör med anställningen i re- serven förenad tjänstgöringsskyldighet, bör han alltså _ oaktat sådan an- ställning grundar sig på frivilligt åtagande -— i förevarande hänseende be- traktas på samma sätt som om han fullgjorde en allmän medborgerlig skyl- dighet.
I andra fall åter, då arbetet i statens tjänst utföres på grund av frivillig överenskommelse, synas statens anspråk skäligen böra stå tillbaka för de rättigheter, som den enskilde arbetsgivaren kan ha tidigare tillförsäkrat sig. Då staten i sin tjänst anställer en person i avsikt att låta honom syssla med uppfinnarverksamhet, bör alltså först undersökas, huruvida personen i fråga är bunden av en överenskommelse, sådan som den här avsedda, med en- skild arbetsgivare. Emellertid må i detta samm-anhang erinras om det tidi- gare berörda stadgandet i 38 % avtalslagen, enligt "vilket utfästelse, som sträc- ker sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller över hövan inskränker vederbörande i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet, icke behöver vara under alla förhållanden bindande.
10 5.
I förevarande paragraf har, i anslutning till vad som anförts under 3 &, upptagits stadgande om att den, som till följd av lagens bestämmelser vin-
ner kännedom om uppfinning, förfarande eller anordning, varom där sägs, ej må utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa något där- om. Motsvarande föreskrift finns i 17 5 lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Genom nu ifrågavarande stadgande beredes skydd dels åt uppfinnaren dels ock, sedan staten inträtt såsom rättsinnehavare med avseende å uppfin- ningen, åt staten. Under stadgandet falla såväl ledamöter av statens tekniska skiljenämnd och där anställda eller av nämnden eljest anlitade personer som även sådana personer vilka, innan staten tagit ställning till frågan om rätts— innehavet, erhålla kännedom om uppfinningen på grund av den uppfinna- ren enligt lagen åvilande anmälningsplikten och den granskning av upp- finningen, som staten före sitt ställningstagande måste låta densamma under- kastas. 11 %.
Förseelse mot lagens bestämmelser torde böra sonas med dagsböter, där ej förseelsen i annan lag är belagd med strängare straff. Härutinnan må erin- ras, att arbetstagare i statens tjänst, som underlåter att fullgöra honom enligt lagen åliggande skyldigheter, i flertalet fall torde vara förfallen till ansvar såsom för tjänstefel. Detsamma gäller om en uppfinnare bryter mot före- skriften i 3 g andra stycket eller om någon vid en statsinstitution anställd person, som till följd av lagens bestämmelser fått kännedom om en upp- finning, åsidosätter stadgandet i 10 &. I sistnämnda fall kunna även straff- bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens komma att tillämpas.
Av allmänna civilrättsliga regler följer, utan särskilt stadgande, att om genom arbetstagarens underlåtenhet att ställa sig föreskrifterna i lagen till efterrättelse staten tillskyndas skada, arbetstagaren blir pliktig att gottgöra denna.
Övergångsbestämmelserna.
Det säger sig självt, att de föreslagna bestämmelserna icke skola gälla be- träffande andra uppfinningar eller därmed jämställda tekniska förfaranden eller anordningar än sådana, som tillkommit efter lagens ikraftträdande. Så- som nämnts under 4 & bör vidare vad där stadgas angående uppfinningar, som göras efter slutad statstjänst, icke tillämpas om uppfinnaren redan innan lagen trätt i kraft lämnat tjänsten eller om han lämnar den inom viss tid. förslagsvis ett år, efter ikraftträdandet. Vad nu anförts har beaktats i över- gångsbestämmelserna till lagen.
Däremot avses lagens bestämmelser skola äga tillämpning oberoende av om uppfinnarens inträde i statens tjänst ägt rum före eller efter det lagen trätt i kraft. Skulle från lagens tillämplighetsområde uteslutas sådana arbetstagare, vilka inträtt i statstjänsten redan före ikraftträdandet, skulle lagstiftningens praktiska betydelse för lång tid framåt bli tämligen ringa. Sakligt sett torde de föreslagna bestämmelserna ej heller innebära någon sådan förändring i vederbörandens tjänstevillkor, att bestående tjänsteförhållanden ur skälig- hetssynpunkt böra undantagas. Uppfinnaren beredes ju möjlighet säväl att i
vanlig ordning patentsöka sina uppfinningar som att av staten erhålla er- sättning, i den mån staten begagnar sig av sin befogenhet att inträda såsom rättsinnehavare med avseende å desamma.
Lagen omfattar icke blott sådana, vid ifrågavarande statsinstitutioner an— ställda befattningshavare, vilkas anställningsförhållanden regleras i gällande statliga avlöningsreglementen, utan även annan vid nämnda institutioner tjänstgörande personal, sålunda bland andra även arbetare, för vilka anställ- ningsvillkoren fastställts i kollektivavtal. Då dylika arbetare enligt de före- slagna bestämmelserna merendels torde bli berättigade till full ersättning för eventuella uppfinningar, torde lagen ej komma att lända dem till förfång. Övertager staten en dylik uppfinnares rätt, synes detta snarast vara till för- del för denne. Uppfinnaren, som ofta torde sakna förmåga att hävda sig gent- emot enskilda exploatörintressen, blir nämligen härigenom befriad från be- sväret att skaffa avsättning för uppfinningen i öppna marknaden samt und- går jämväl i övrigt de olägenheter av ekonomisk och annan art, som, om staten ej ombesörjde uppfinningens exploatering, arbetet härmed skulle kunna orsaka honom.
2. Förslag angående uppfinningar vid statsunderstödda institutioner m. m.
De bestämmelser, vilka föreslagits i det föregående, avse uteslutande stat- liga institutioner. Rätten till uppfinningar och därmed jämförliga arbetsresul- tat, vilka åstadkommas av arbetstagare vid statsunderstödda institutioner, regleras således icke därigenom.
Bristen på allmängiltiga bestämmelser i förevarande hänseenden har, så- som tidigare framhållits, föranlett, att i stadgarna för de nytillkomna stats- understödda forskningsinstituten särskilda föreskrifter meddelats i ämnet. Sådana föreskrifter gälla alltså, enligt vad förut nämnts, för svenska trä— forskningsinstitutet, för svenska textilforskningsinstitutet och för metallogra- fiska institutet. Dessa föreskrifter taga, till skillnad från de i lagen föreslag- na, sikte allenast på resultaten. av det arbete, som bedrives i tjänsten. Veder- börande institut förutsättes därvid automatiskt inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare. Har ifrågavarande arbete ägt rum på föranstaltande av en- skild uppdragsgivare, kan en av arbetstagaren gjord uppfinning av institu- tet förbehållas uppdragsgivaren. Uppfinnaren berättigas icke till särskild er- sättning vare sig uppfinningen behålles av institutet eller överlåtes på enskild uppdragsgivare.
Någon anledning att tillämpa andra rättsregler, principiellt sett, då en stats— understödd än då en statlig institution uppträder såsom arbetsgivare synes emellertid ej föreligga. De bestämmelser, vilka föreslagits i fråga om stat- liga verk och inrättningar torde i stort sett lämpa sig även vid de statsunder- stödda institutionerna. En jämkning i dessa bestämmelser torde likväl här- vid böra ske såtillvida, att den rätt, som i den föreslagna lagen tillagts sta-
ten, bör, då fråga är om statsunderstödd institution, i stället tillkomma institutionen. Regeln skulle alltså bli, att, då en uppfinning gjorts av arbets- tagare vid en statsunderstödd institution, uppfinningen icke skall, på sätt som gäller vid ovannämnda forskningsinstitutet, automatiskt tillfalla institu— tionen, men att dylik uppfinning omedelbart skall anmälas för institutions- ledningen och att detta skall ske oavsett om uppfinningen ägt rum i tjänsten eller om den tillkommit utom denna men ligger inom ramen för institutio- nens verksamhet eller eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna dess syften. I båda fallen äger institutionen, om och i den omfattning så önskas, inom tre månader från det uppfinnaren begär besked härutinnan inträda såsom dennes rättsinnehavare. Enahanda gäller beträffande uppfinningar, vilka göras av upp-finnaren inom tre år efter det uppfinnaren lämnat sin tjänst vid institutionen. För uppfinningar, som en statsunderstödd institution sålunda förvärvar, skall uppfinnaren vara berättigad till ersättning enligt de i lagen angivna grunderna. Angående förbud för uppfinnaren att innan arbetsgiva— ren tagit ställning till frågan om förvärv av uppfinningen förfoga över eller yppa något angående densamma böra gälla föreskrifter motsvarande de i la- gen i detta hänseende föreslagna.
Därest bestämmelser av nu anfört innehåll tillämpas, komma ovannämnda statsunderstödda forskningsinstitut såtillvida i ett ogynnsammare läge gent— emot arbetstagarna än det, i vilket de nu stå, att skyldighet i princip kom- mer att föreligga för dem att betala särskild ersättning även för tjänsteupp- finningar. Är vederbörande arbetstagare anställd såsom forskare vid institu- tet och ligger av honom gjord tjänsteuppfinning inom hans arbetsområde, skall emellertid enligt de i lagen upptagna bestämmelserna ersättning utgå endast om uppfinningens värde väsentligt överstiger vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning och löneförmåner rimligen kunnat förut- sättas. I praktiken torde därför genom dessa bestämmelser någon ändring i vad nu vid ifrågavarande institut i ersättningshänseende gäller beträffande tjänsteuppfinningar i allmänhet knappast uppkomma. De uppfinningar, en vid ett forskningsinstitut såsom forskare anställd person eventuellt gör, tor— de väl nämligen som regel vara av det slag, att man redan då anställnings- avtalet ingicks kunnat räkna med möjligheten av dylika resultat av veder- börandes arbete. Å andra sidan bli instituten enligt förslaget tillförsäkrade vissa förmåner, som de nu ej äga, nämligen dels möjlighet att inträda så- som rättsinnehavare med avseende å icke-tjänsteuppfinningar, om dessa äro av betydelse för vederbörande instituts verksamhet, dels ock viss rätt till uppfinningar, som göras efter det uppfinnaren lämnat institutets tjänst.
Vad angår det formella förfarandet med avseende å genomförandet av ifrå- gavarande bestämmelser för de statsunderstödda institutionernas del, torde detta ej böra ske lagstiftningsvägen. Reglering i lag av rättsförhållandet mel- lan dessa institutioner och där anställd personal synes lämpligen böra anstå i avbidan på att frågan om arbetsgivares rätt till arbetstagares uppfinningar upptages till generell prövning. Tillsvidare torde berörda rättsförhållande få regleras för varje institution för sig genom särskilda instruktions- eller stadge-
föreskrifter. Vissa svårigheter att genomföra en dylik reglering torde visser- ligen kunna möta. Ifrågavarande institutioner äro nämligen beroende ej blott av staten utan även av enskilda. En stadgeändring förutsätter därför dessa sistnämndas medverkan. Emellertid synes man kunna räkna med att, därest rätten till uppfinningar vid statliga verk och inrättningar regleras i anslut- ning till de i lagförslaget upptagna bestämmelserna, förståelse skall kunna vinnas för lämpligheten av att motsvarande föreskrifter meddelas beträf- fande de statsunderstödda institutionerna. Möjligheten att på frivilligh-etens väg få till stånd önskvärd enhetlighet härutinnan synes i varje fall böra un- dersökas.
Därest, på sätt sålunda förordas, lagförslagets bestämmelser i princip tillämpas även med avseende å uppfinningar av arbetstagare vid bland annat ovannämnda statsunderstödda forskningsinstitut, behöver detta ej utesluta, att i institutsstad'garna bibehållas de särskilda föreskrifter, som nu äro intagna därstädes, avseende det fall, att en uppfinning är resultat av en på föran- staltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning vid institutet. Till dessa föreskrifter torde emellertid böra fogas ett tillägg av innebörd, att, om rätten till dylik uppfinning tillförsäkras uppdragsgivaren, denne skall ikläda sig ansvaret för den särskilda ersättning, som institutet kan bli plik- tigt utgiva till uppfinnaren. Såsom framgår av det anförda, kan institutet nämligen ej tillhandahålla uppdragsgivaren uppfinningen utan att först själv förvärva densamma av uppfinnaren. Om omständigheterna därvid skulle vara sådana, att institutet nödgas betala särskild ersättning, synes det rimligt, att institutet gottgöres för sina kostnader härutinnan av den, vilken det eko- nomiska utbytet av uppfinningen skall tillkomma.
Liksom lagförslaget gäller allenast statliga verk och inrättningar, där tek- niskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete bedrives, bör naturligtvis dylikt ar- bete vara en förutsättning för motsvarande bestämmelsers tillämpning vid statsunderstödda institutioner. Antalet sådana institutioner, för vilka regler i förevarande avseende böra meddelas, torde därför bli ganska begränsat. Vid sidan av omförmäld'a forskningsinstitut —— svenska träforskningsinstitutet, svenska textilforskningsinstitutet och metallografiska institutet — torde ingen- jörsvetenskapsakademien vara den institution, som närmast är i behov av föreskrifter på området.
Om, på sätt förordats, för statsunderstödda institutioner meddelas bestäm— melser, motsvarande de i lagförslaget upptagna, synes tillika böra öppnas möjlighet att få tvister rörande dessa bestämmelsers tillämpning prövade i den i förslaget stadgade ordningen. Dylika tvister böra alltså ej avgöras av domstol utan hänskjutas till statens tekniska skiljenämnd. Med hänsyn till det statsintresse, som är knutet till institutionerna i fråga, torde kostnaderna för skiljenämndens verksamhet i vad den berör dessa institutioner böra, liksom då det gäller de statliga verken och inrättningarna, helt bestridas av allmänna medel.
Slutligen torde bemyndigande böra utverkas att jämväl till ersättningar åt uppfinnare vid' statsunderstödda institutioner använda det tidigare omför-
mälda anslaget under tionde huvudtiteln till exploatering av vissa uppfin— ningar, i den mån medel för ändamålet ej annorledes står till förfogande.
I samband med att åtgärder vidtagas i syfte att reglera uppfinnarrätten vid statsunderstödda institutioner synes lämpligt att överväga liknande föreskrif- ter beträffande vissa av staten ägda, i bolagsform drivna företag, som syssla med tekniskt arbete, såsom Norrbottens järnverk aktiebolag och svenska skif- feroljeaktiebolaget. Ehuru formellt enskilda äro dessa företag sakligt sett av statlig natur. Det kan därför vara naturligt, att de i fråga om rätten till uppfinningar och jämförliga resultat av anställdas arbete underkastas mot- svarande föreskrifter som de egentliga statsinstitu—tionerna.
3. Förslag till instruktion för statens tekniska skiljenämnd.
De grundläggande bestämmelserna om statens tekniska skiljenämnd inne- hållas i lagförslagets 7 5. Enligt dessa bestämmelser skall, såsom förut nämnts, nämnden bestå av fem personer jämte suppleanter för dem. På sätt av de anförda motiven framgår förutsättes nämnden skola ej blott avgöra tvister, som dit hänskjutas, utan även tjäna såsom ett upplysande och rådgivande organ i frågor rörande lagens tillämpning.
Enligt vad nyss anförts angående rätten till uppfinningar m. in. vid stats- understödda institutioner skall vidare statens tekniska skiljenämnd med av— seende å dylika institutioner fylla samma uppgifter som den föreslagits skola få beträffande de rent statliga inrättningarna. En förutsättning för att nämn- dens verksamhet skall sålunda utsträckas att omfatta viss statsunderstödd" institution bör vara, att Kungl. Maj:t uttryckligen förordnar därom. Sådant förordnande hör meddelas i samband med att för institutionen utfärdas be— stämmelser angående uppfinnarrätten, motsvarande de i lagen för där av- sedda fall meddelade föreskrifterna.
Förslag till instruktion för en nämnd med nu angivna uppgifter har utar- betats. Förslaget ansluter sig tämligen nära till bestämmelserna i instruktio- nen den 30 juni 1942 (nr 553) för granskningsnämnden för vissa patentan- sökningar m. m. Jämväl föreskrifterna i instruktionen den 17 november 1939 (nr 807) för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström samt i instruk- tionen den 14 juni 1940 (nr 476) för statens uppfinnarnämnd ha i vissa hän- seenden tjänat som förebild.
Några kommentarer torde knappast erfordras utom såvitt angår bestäm- melserna i 10 5 om vad nämnden äger iakttaga vid prövningen av vissa ersätt- ningsanspråk samt i 12 5 om anlitande av särskilda sakkunniga och före- bringande av annan utredning.
Vad först angår 10 5 har i första stycket stadgats rätt för nämnden att i vissa fall uppskjuta avgörandet av ett framställt ersättningsyrkand'e, till dess: den uppfinning eller anordning eller det tekniska förfarande, tvisten gäller, hunnit praktiskt prövas och närmare erfarenhet av dess betydelse sålunda kunnat vinnas. Stadgan-det motiveras av de svårigheter, som mången gång möter, att innan dylika praktiska prov skett kunna tillförlitligt bedöma tviste-
föremålets värde. Avgörandet torde dock ej böra uppskjutas alltför länge. Ett uppskov av tre år från den dag, yrkande därom framföres, har föreslagits så- som maximum. Sådant yrkande bör kunna väckas såväl av arbetsgivaren som av arbetstagaren. Tydligt torde vara, att om tvisten gäller ej blott ersättning- ens belopp utan rätten överhuvud taget till en uppfinning, ett förfarande el- ler en anordning, avgörandet i sistberörda hänseende ej får på detta sätt upp- skjutas utan måste fattas för sig utan hinder av att storleken av den ersätt— ning, som finnes böra tillkomma uppfinnaren, icke kan samtidigt bestämmas.
Med hänsyn till svårigheten i vissa fall att nå ett tillfredsställande resultat. därest den ersättning, uppfinnaren kan vara berättigad till, måste utdömas i form av ett engångsbelopp, har i andra stycket av 10 & stadgats, att ersättning mä, om omständigheterna därtill föranleda, bestämmas att utgå i form av royalty. Naturligtvis möter ej hinder att, om så anses lämpligt, i stället för royalty fastställa ett fixt årligt belopp.
Till 12 5 må knytas följande anmärkningar. I motiven till lagens 7 5 har uttalats, att kostnaderna för skiljenämndens verksamhet böra bestr—idas av statsmedel. Härmed åsyftas närmast de kostna- der, som äro förbundna med nämndens eget arbete. Emellertid synes verk- samheten vara av sådant slag, att jämväl kostnaderna för utredning genom utomstående, som nämnden kan finn-a erforderlig för bedömande av ett ären- de, böra stanna å statsverket. Prövar nämnden nödigt att höra särskilda sak- kunniga eller att eljest införskaffa viss utredning, böra alltså kostnaderna här- för bestridas av allmänna medel. Utredningsmannen förutsätter, att nämn- den av eget initiativ eller efter framställning av part anlitar all den sakkun— skap, som kan erfordras för ett riktigt avgörande av ärendet. Önskar åter exempelvis en uppfinnare förebringa bevisning utöver den, som anskaffas ge- nom nämndens försorg eller efter lill-stånd av denna, får uppfinnaren själv i första hand svara för därmed förenade kostnader. Förlorar uppfinnaren sin talan, komma kostnaderna i fråga att stanna å honom. Vinner han, får det bero på nämndens prövning, huruvida den av uppfinnaren på eget bevåg före— bragta bevisningen skall anses ha haft sådan betydelse för tvi-stens utgång. att kostnaderna med hänsyn härtill böra helt eller delvis återgäldas honom av statsverket.
Andra kostnader, som kunna föranledas av att en tvistefråga hänskjutes till nämnden, såsom för inställelsen eller för anlitande av biträde vid talans ut— förande, få på samma sätt som i vanlig rättegång bestridas av vederbörande part. På nämndens avgörande får sedermera, i samband med att beslut i tvistefrågan meddelas, bero, huruvida kostnaderna skola slutligen stanna å den part, som sålunda fått vidkännas dem, eller ersättas av motparten.
Vad angår den ersättning, som skall av statsmedel utgå till nämndens leda— möter och sekreterare, synas lämpligen kunna gäll-a regler motsvarande de. vilka i detta ämne meddelats rörande granskningsnämnden för vissa patent- ansökningar m. m. Ersättningen till ledamot eller-suppleant bör alltså fast— ställas till 25 kronor för sammanträdesdag, varjämte ordföranden bör äga åtnjuta ett särskilt årligt arvode. Detta torde förslagsvis, innan närmare erfa—
renhet vunnits rörande det löpande arbetets omfattning, kunna bestämmas till 600 kronor. Motsvarande arvode för ordföranden i granskningsnämnden ut- gör 300 kronor, men det torde kunna antagas, att arbetet *i skiljenämnden blir avsevärt mera betungande. Ersättning till sekreteraren synes tillsvidare kunna utgå enligt kommittékungörelsen eller således dels med ett arvode av 6 kronor för dag, under vilken han utför arbete för nämndens räkning, del-s ock med belopp, motsvarande mistade avlöningsförmåner under tjänstledighet för upp- dragets fullgörande.
Vid resa, som av nämndens ledamöter eller sekreteraren företages, bör utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt den rese- och traktamentsklass, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt föreskriva.
Utredningsmannen förutsätter, att de sålunda föreslagna ersättningsbestäm- melserna bli föremål för översyn, då lagen någon tid varit i tillämpning, samt att de jämkningar, som förhållandena kunna påkalla, därvid vidtagas.
Såsom tidigare nämnts bör för bestridande av de kostnader, som enligt vad här anförts bli förenade med nämndens verksamhet, anvisas ett särskilt an- slag under tionde huvudtiteln. Storleken av det belopp, som erfordras för ändamålet, kan icke med någon säkerhet bedömas. F örslagsvis synes för förs- ta året kunna upptagas 5000 kronor. Anslaget bör erhålla försl—agsanslags natur.
4. Sammanfattning.
Under åberopande av vad såltlnda anförts vill utredningsmannen alltså föreslå:
1. att lag om rätten till uppfinningar m. 'm. vid vissa statliga verk och in- rättningar samt instruktion för statens tekniska skiljenämnd utfärdas av det innehåll, ovan omförmälda förslag utvisa;
2. att åtgärder vidtagas i syfte att genomföra bestämmelser, motsvarande de i lagen föreslagna, vid statsunderstödda institutioner och av staten ägda företag;
3. att bemyndigande utverkas att av det under tionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget ä 3 000 000 kronor till Exploatering av vissa uppfinningar använda erforderligt belopp till ersättningar åt uppfinnare vid statliga verk och inrättningar samt vid statsunderstödda institutioner, i den mån medel för ändamålet icke annorledes stå till förfogande; samt
4. att till bestridande av de kostnader, som kunna bli förbundna med' sta- tens tekniska skiljenämnds verksamhet, anvisas under tionde huvudtiteln ett förslagsanslag av 5 000 kronor.
Utredningsmannen förordar därjämte, att, för den händelse lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med ovannämnda förslag till lag om rätten till uppfinningar m. in. vid vissa statliga verk och inrättningar genomföres, sär- skild utredning verkställes i syfte att få till stånd en centralisering av de åt- gärder, -som från statens sida kunna behöv-a vidtagas för erhållande av patent å och exploatering av de uppfinningar, vilka staten enligt samma lag kan komma att förvärva.
Innehåll.
Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet 3
Författningsförslag.
Förslag till lag om rätten till uppfinningar m. in. vid vissa statliga verk
och inrättningar .................................................. 5 Förslag till instruktion för statens tekniska skiljenämnd .............. 8 Motivering.
]. Gällande rätt och praxis ........................................ 11 ll. Framställningar och tidigare utredningar i ämnet ................ 23 lll. Utredningsmannens förslag ...................................... 41
1. Förslag till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid vissa statliga verk och inrättningar ............................................. 41 Inledning ................................................... 41 Allmän motivering ........................................... 42 Speciell motivering ........................................... 54 2. Förslag angående uppfinningar vid statsunderstödda institutioner m. m. 77 3. Förslag till instruktion för statens tekniska skiljenämnd .............. 80
4. Sammanfattning ............................................... 82
l " '.. ' fis—ii. "d_tuåp-r :Jr?
. l' 43, n- lu!.vi m'a-., 9.5? till ..
__ gymmar tta-a. _ m " natti" Witirumtum law.-;t | .
'En", Pit
._,_ =., ...,. ...._-i" ,, _._.__,;
; _ al;:wanår'ftä't Mustig? &_ Fint.”; Waäufflhih'llä mimmi-rim again ' .llllii'få_ J.! ätit,? . ». inom ' frö, uwmmm'ltwt i:et "åtta.. im'r will- '.t' u_' .:nit'fä,_- .rlf'. ' -- *flizl'iti'h'i '
_, ”(m'a ',jil' , 'R'
. ._ ' '"';" "11111er" . __ ,.. . ., ., uttagning,- ' www-v MWe-' mät lim». in? Neumann. »t—gv;_ ». .; _3'._t v.t.- ...J-' __ '
, %%le ; ain't-åh! #ftgl'e'lfr'å'tc WEW % man '__._'..___._ ___ ' '_'Cå ,,,.» --—-.. Quiding: ' .
redningens förslag till lag om införande av 11hgäiigsbalken m.m. 1. Lagtext. [9] ].2 Motiv de med. törslag rörande revision av lagstiftning— , as behörighet att. innehavs. statstjänst och * ant. uppdrag. [24] _
_fiathllng. Allmän statsförvaltning. Eigil förslag ang. revision av riksdagens ar-
_' Kommunalförvaltnlng.
_ ria. med förslag till lag med bestämmelser om ' ' *bcläålrighetsvlllkor för vissa. kommunala upp-
'?
_ Ikhushwnlngen under den till
i:et; 1939 inträdde. krisen. Del 4. uni 1943. [11]
» . ättens betänkande. 7. Utredningar och
ang lag om man sjukförsäkring. [15] beräkningar
! utlandet. [26]
Hälso- och sjukvård.
Allmänt när lli-fsväsen.
; de med utredning och förslag ang. rätten till ti. _ mningar m. m. [2 7]
endom. Jordbruk med binär-lugar. olkningons levnadskostnader. [1]
dntngsmänncn l lappbyarna. [61
ang. lag om allmän sjukför- '
de med företag till byordntugar och instruk- _
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri.
Handel och sjöfart.
Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [183
Bank-, kredit- och penningväsen.
Försäkringsvitseu.
Kyl-ko vilsen. Undervisningsvltsen. Andlig
odling ! övr igt.
Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjtinsten inom de tekniska. faokområdena. [17']
mai.. Li...-..
...and-a'
Om inrättande av ett. samhällsvotenskapllgt forskningar—_ .
röd. [19 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar.
1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mel-' lan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervis- ning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga. 3. För- handlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni i??? med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd.
Föl-svzu-sväsen. Bomtun_l;ando med förslag ang. langtltinstundcrbcfål m. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5]
Utrikes ärenden. Internåtionelln-ätt.
447988. Marcus Belur.-A.B., Sthlm