SOU 1946:40
Betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande
Kap. 1. Kap. 2.
Kap. 4.
Kap. 5.
Kap. 6.
Kap. 7.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 15 juni 1945 givna bemyndigande tillkal- lade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 30 juni 1945 överdi— rektören Ryno Lundquist, tillika ordförande, målarmästaren Hans Berg- gren, civilingenjören Elis Bosaeus, sekreteraren Axel Iveroth, verkställande direktören i Svensk industriförening Allan Johansson, ordföranden i Svenska heklädnadsarbetareförbundet Ivan Larsson, verkställande direktören i Sveri- ges hantverks- och småindustriorganisation Jan-Otto Modig, riksdagsmannen Karl Mäler, fabrikören Levi Petterson och disponenten i Stallarholmens in- dustriaktiebolag Gunnar Wahlgren att såsom sakkunniga verkställa utred- ning rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens ut- veckling samt förordnade den 27 augusti 1945 byråchefen Birger Arvas att tillsvidare vara sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd av samma bemyn- digande tillkallade Herr Statsrådet den 19 september 1945 kommerserådet K. A. Wickman att såsom ytterligare sakkunnig deltaga i utredningen.
På därom av Bosaeus och Johansson gjorda framställningar ewntledigade Herr Statsrådet dem den 4 februari respektive den 29 mars 1946 från upp- draget att vara ledamot i utredningen.
De sakkunniga, som i sina betänkanden och underdåniga skrivelser an- vänt begreppet »småföretag» såsom gemensam beteckning för hantverks- och småindustriföretag, ha antagit benämningen »småföretagsutredningen».
För tiden den 1 oktober 1945—den 28 februari 1946 har utredningen an- litat juris kandidaten Folke Lyberg som biträdande sekreterare, varjämte Herr Statsrådet den 8 mars 1946 förordnat konsulenten Hans Grundström att från och med sistnämnda dag till och med den 6 april 1946 vara bi- trädande sekreterare åt utredningen.
Enligt utredningens direktiv skulle ett stort antal spörsmål berörande hant- —.'erket och småindustrien upptagas till övervägande. Vissa av dessa spörs- mål voro av den art, att ett fullständigt klarlägga-nde skulle ha fordrat lång tid. I anledning av Herr Statsrådets under hand tillkännagivna önskemål, att så snart som möjligt bli satt i tillfälle att taga ställning till utredningens
förslag, har utredningen ansett sig böra redovisa utredningsresultaten med tillhörande förslag, allteftersom arbetet fortskridit.
I underdånig skrivelse den 12 november 1945 (återgiven i bilaga A till förevarande betänkande) framlade utredningen förslag om utförande av en företagsräkning för hantverk och småindustri.
I underdånig skrivelse den 17 december 1945 (återgiven i bilaga B till förevarande betänkande) avgav utredningen ett principutlåtande angående hantverkets och småindustriens exportproblem, vilket i huvudsak utmynnade i följande förslag.
1) En småindustriens exportbyrå i anslutning till Sveriges allmänna ex- portförening och med uppgift att medverka till befrämjande av hantverkets och småindustriens export inrättas snarast möjligt.
2) Ett smäindustriens exportråd tillsättes. 3) Till Sveriges allmänna exportförening anvisas för upprättande av små- industriens exportbyrå erforderliga medel.
4) En grundlig undersökning företages av småföretagens exportförhållan- den och vad därmed äger samband. Småföretagsutredningen bemyndigas att för verkställande av nämnda undersökning, i den mån denna ej anses kunna utföras i Kungl. Maj:ts kansli eller genom något ämbetsverk, tillsätta en subkommitté samt att för utredningsarbetet med sig adjungera erforderlig expertis.
I skrivelse till Herr Statsrådet den 4 februari 1946 framhöll utredningen bland annat, att den vid sina fortsatta överväganden av åtgärder till främ- jande av hantverkets och småindustriens utveckling funnit, att statliga stöd- åtgärder av olika slag torde vara ofrånkomliga, om de i utredningsdirektiven uppställda önskemålen skulle kunna tillgodoses. Bland de åtgärder, som då främst borde komma i fråga, vore dels en ordnad rådgivningsverksamhet i tekniska och företagsekonomiska spörsmål, dels beredande av möjligheter till lån på förmånliga villkor. Utredningen hade funnit, att vissa administra- tiva organ vore behövliga för handläggande av nyssnämnda arbetsuppgifter, såväl lokalt som centralt. I anslutning härtill framlade utredningen i ett vid sagda skrivelse till Herr Statsrådet fogat betänkande (SOU 1946:22) för- slag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hant- verk och småindustri samt bildande av företagarnämnder.
I skrivelsen till Herr Statsrådet redovisade utredningen de utlåtanden, som på grund av nådiga remisser avgivits, samt tvenne till utredningen direkt inkomna framställningar.
I första kapitlet av sitt före—nämnda betänkande berörde utredningen i korthet ett flertal spörsmål för att belysa behovet av den organisation med företagarnämnder, som bland annat föreslogs i betänkandet. Därvid anförde utredningen, att avsikten vore att beträffande vissa av dessa spörsmål åter- komma i en senare framställning.
Småföretagsutredningen får nu till Herr Statsrådet överlämna sitt betän— kande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. Detta avser
i första hand att redovisa sådana viktigare problemställningar, som fram- ställa sig vid ett övervägande av olika åtgärder till främjande av hantverk och småindustri.
Som underlag för framställningen redogör utredningen, så långt det till— gängliga statistiska materialet det tillåter, för småföretagens betydelse för näringslivet, lokalisering m. 111. Därefter upptager utredningen till behandling vissa spörsmål, som äro av betydelse vid övervägande av åtgärder till små- företagsamhetens befrämjande, och övergår sedan till de organisationer, som stå småföretagarna till tjänst i olika avseenden. I fråga om ett par av dessa framläggas vissa förslag. Efter en kort sammanfattning av företagarnämn- dernas i förevarande betänkande behandlade arbetsuppgifter berör utred- ningen ett par frågor, som visserligen i detta sammanhang kunna anses vara av mera periferisk betydelse men som utredningen dock icke ansett sig böra förbigå. Slutligen behandlar utredningen frågan om lämpligaste sättet att erhålla en mera ingående kännedom om småföretagsamheten.
De förslag utredningen framlägger äro enligt Herr Statsrådets önskan icke i detalj genomarbetade; som regel äro de endast att betrakta som en prin- cipdiskussion, vilken bör kunna tjäna som utgångspunkt för vidare över— väganden i samband med utformningen av detaljerade förslag. Bla-nd de spörsmål, som enligt utredningens mening böra bli föremål för uppmärk- samhet, må särskilt nämnas
utredning rörande kommunikationsförhållanden och krafttaxor, särskilt med tanke på småföretagsamheten,
ökad uppmärksamhet åt småföretagens rationaliseringsspörsmål, utformning av stads- och byggnadsplaner med hänsyn till småföretagens berättigade krav,
inrättande av kollektiva verkstadshus, hantverkets och småindustriens yrkesutbildningsfrågor, fortsatt utbyggnad av Statens hantverksinstitut, ordnandet av en effektiv försäkring mot olycksfall i arbete för de små— företagare, som ej inbegripas under lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
införande av utvidgat modellskydd för hantverkets och småindustriföre— tagens alster samt
fortsatta undersökningar röra-nde smäföretagsamheten.
En genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1945 till utredningen över- lämnad underdånig framställning från Sveriges hantverks- och småindustri- organisation och samarbetsdelegationen för landets företagareföreningar har utredningen beaktat i samband med behandlingen av frågor rörande små- företagens verkstadsbestånd.
De för småföretagsamhetens utveckling betydelsefulla skattefrågorna har utredningen icke upptagit till behandling, då de ansetts falla utanför utred— ningsuppdraget. Ej heller har utredningen funnit sig höra till närmare över-
vägande upptaga den i dess föregående betänkande berörda frågan om en ändring i banklagstiftningen, syftande till att giva bankerna större frihet vid bedömandet av risker i samband med län till företagare, särskilt som utredningen är av den uppfattningen, att —— även om en sådan ändring i och för sig är önskvärd — småföretagarnas lånebehov i regel ej kunna till- godoses på ändamålsenligaste sätt, såvida ej kreditverksamheten, såsom ut- redningen föreslagit, direkt förbindes med rådgivning i tekniska och före- tagsekonomiska spörsmål.
Utredningen har slutligen icke ansett sig böra upptaga till behandling så— dana spörsmål, som äro betingade av aktuella krisbetonade förhållanden och som alltså kunna förväntas vara av övergående natur.
Stockholm den 27 maj 1946.
RYNO LUNDQUIST
HANS BERGGREN ; AXEL IVEROTH '_IVAN LARSSON JAN-OTTO MODIG KARL MÄLER LEVI PETTERSON GUNNAR XVAHLGREN KNUT A. VVICKMAN
Birger Arvas
KAPITEL 1
Småindustriens och hantverkets betydelse för svenskt näringsliv
Småföretagsutredningen har i framställning den 12 november 1945 (se bilaga A) framhållit, att kännedomen om hantverkets och småindustriens lo- kalisering, omfattning, arbetarantal m. 111. är i hög grad bristfällig och har även föreslagit 611 företagsräkning för avhjälpande av sagda brister. En företagsräkning är emellertid synnerligen tidskrävande, och då statsrådet och chefen för handelsdepartementet har ansett det önskvärt, att utredning- ens arbete påskyndas, kan utredningen icke avvakta resultaten av en even- tuell företagsräkning. Ehuruväl det torde stå klart för de flesta, att små- företagsamheten är av stor betydelse för det svenska näringslivet, anser sig utredningen böra göra ett försök att belysa detta genom att sammanställa vissa summariska data rörande ifrågavarande näringsgrenar. Avsikten här- med är endast att trots grundmaterialets ofullständigheter göra det möjligt att erhålla en ungefärlig uppfattning om småföretagens bidrag till folkhus- hållet.
I avsikt att i möjligaste mån begränsa den efterföljande framställningen till omfånget redovisas de bearbetningar av den offentliga statistikens upp- gifter, som utredningen låtit verkställa, i särskild bilaga (bilaga C), till vil- ken utredningen alltså tillåter sig hänvisa.
För det här avsedda ändamålet fordras i första hand, att man känner an- talet småföretag, antalet däri yrkesverksamma personer samt värdet av dessa småföretags produktion. Vår officiella statistik har emellertid icke några direkta upplysningar att lämna härom. Visserligen gjordes vid omorganisa- tionen av den svenska officiella statistiken år 1913 en ansats till förbättrad hantverksstatistik i så måtto, att det föreskrevs, att varje hantverkare vart femte år skulle redovisa sin verksamhet i samband med infordrandet av uppgifter till den av kommerskollegium årligen publicerade berättelsen över svensk industri (här nedan för korthetens skull kallad >>industriberättelsen» eller »industristatistiken»). Dessa bestämmelser ha dock aldrig tillämpats. Vid 1931 års företagsräkning voro alla företagare skyldiga att lämna upp- gifter i olika avseenden över sin verksamhet. Såsom utredningen antytt i sin ovanberörda framställning den 12 november 1945, företogs emellertid ej heller vid företagsräkningen någon undersökning beträffande speciellt små- industrien och hantverket.
För ett studium av aktuellt svenskt näringsliv överhuvud finnas två offi- ciella källor, nämligen dels folkräkningarna, vilka bland annat belysa be— folkningens fördelning på yrken, och dels industriberättelserna, vilka i första hand ha till uppgift att redovisa storleken och värdet av industriföretagens produktion av olika varor och i andra hand bland annat företagens antal och antalet vid dessa sysselsatta personer. lndustriberättelserna omfatta en— dast undantagsvis hantverksföretag.
Den senast företagna folkräkning, från vilken resultat föreligga, avsåg förhållandena den 31 december 1940. I denna liksom i tidigare folkräk- ningar ha landets invånare fördelats bland annat efter yrke. Enligt denna folkräkning utgjorde den yrkesverksamma befolkningen i allt 2 755 820 per- soner eller 43 procent av hela folkmängden. Härtill kommo 243 706 famil- jemedlemmar (flertalet eller över 80 procent inom jordbruket), vilka voro sysselsatta i familjeöverhuvudets verksamhet. Den icke yrkesverksamma be- folkningen fördelades efter yrke så, att barn och hustrur skulle följa famil- jefaderns yrke och övriga icke yrkesverksamma (åldringar, invalider, etc.) redovisas under de yrkesgrupper de tidigare tillhört. De yrkesverksammas och hela befolkningens fördelning på näringsgrenar framgår av tab. 1.
Tab. 1. De yrkesverksammas och hela befolkningens fördelning på näringsgrenar enligt 1940 års folkräkning
__ . Yrkesverksamma Hela befolkningen veågää'ma Näringsgren i%av hela
Antal Procent Antal Procent befolkningen
Jordbruk med binärin ar ........ 558 773 203
Skogsbruk ........... g. .......... 100 129 36 i 2 032 839 31'9 32'4 Industri och hantverk .......... 1 050 353 381 2 276 562 35'7 46'1 Samfärdsel ..................... 199 133 7'2 469 076 74 4'2'5 Handel ..................... 393 612 143 688 909 108 57'1 Allmän tjänst och fria yrken 261578 9'5 484 777 "HS 540 Husligt arbete .................. 158 113 5'7 196 831 3'1 80'3 Ospecificerad verksamhet ........ 34 129 1'2 222 438 35 153 Summa 2 755 820 100 6 371 432 100 432
Den i industri och hantverk sysselsatta befolkningen utgör den största gruppen. De skilda yrkesgruppernas betydelse inom industrien, mätt i an- talet yrkesverksamma personer, framgår av sammanställningen ä 5. 160.
I folkräkningen redovisas befolkningen jämväl efter socialklass, d. v. s. företagare, förvaltningspersonal och arbetare. Hela antalet företagare ino-m industri och hantverk utgjorde 127 728, antalet förvaltningspersonal 109 860 och antalet arbetare 812765. Antalet anställda per företagare uppgår till blott 7,2. Redan dessa upgifter ge vid handen, att småindustrien och hant- verket måste vara av en icke ringa betydelse.
I industristatistiken gäller såsom huvudregel, att i densamma redo-visas allenast industrianläggningar med a) i regel minst 10 arbetare eller bl ett
produktvärde av minst 15 000 kronor eller en intjänt förädlingslön1 av minst 4 000 kronor. För vissa näringsgrenar tillämpas högre värdegränser, nämli- gen 50 000 kronor för charkuterier, kaffcrostcrier, konfektionsfabrikcr samt ej särskilt nämnda sömnadsfabriker och 75 000 kronor för guld- och silver- varufabriker (utom nysilverfabriker) och andra bagerier än spisbröds- och kexfabriker. Vissa företagsgrenar, som på grund av vedertagen uppfattning äro att helt anse såsom hantverk, oavsett antalet arbetare eller omsättning- ens storlek, falla även utanför redovisningen (Kommersiella meddelanden 1935, häfte 19, s. 605). Det må anmärkas, att byggnadsverksamheten icke är föremål för den eljest utförliga redovisningen och alltså icke ingår i in— dustristatistiken.
Av uppgifterna i bilaga C framgår, att sådana företag, som äro att hänföra till småföretag, äro tillfinnandes inom samtliga industrigrupper, dock med undantag av kraft-, belysnings- och vattenverk, vilka även om de äro av liten omfattning knappast kunna inräknas bland småföretagen.
Av industriberättelsen framgår vidare, att den redovisade industriens (in- klusive de i berättelsen ingående, fåtaliga hantverksföretagen) salutillverk- ningsvärde år 1940 utgjorde 8 816 miljoner kronor, fördelat på huvudgrup- per såsom framgår av nedanstående översikt.
Tillverkningens saluvärde
Industrlgrupp milj. kronor procent Malmbrytning och metallindustri .............. 3 046 34'6 Jord- och stenindustri ........................ 212 24 Träindustri ................................. 5 1 4 5' & Pappers- och grafisk industri ................. 815 9'2 Livsmedelsindustri ........................... 2 092 237 Textil- och beklädnadsindustri ................ 974 11'0 Läder-, hår- och gummivaruindustri ........... 415 47 Kemiskteknisk industri ...................... 408 46 Kraft-, belysnings- och vattenverk ............. 340 39
S 816 100
Utredningen har i det föregående använt uttrycket småföretag, utan att begreppet definierats. Att göra någon generell gränsdragning mellan å ena sidan småföretag och å andra sidan egentlig industri är knappast möjligt. Visserligen har man i industrist—atistiken sökt avskilja hantverk och småin— dustri från industrien genom att som undre gräns för den senare fastställa ett minsta arbetarantal eller ett minsta produktionsvärde. Denna gränsdrag- ning torde emellertid till övervägande delen ha varit betingad av det ända- mål, industristatistiken avser att fylla, nämligen att redovisa den huvudsak- liga produktionen, och mindre av en önskan att utesluta hantverk och små- industri i deras egenskap av småföretag. På grund av den industriella ut- vecklingen och genom förbättringar av den maskinell—a utrustningen även
* Härmed förstås värdet (lön eller »tull») av ett vid anläggning utfört arbete, då beställaren tillhandahåller material eller råvaror. Man skiljer t. ex. mellan å ena sidan handelskvarnar, då kvarnföretaget köper upp spannmål för förmalning och avsalu, och å andra sidan tull— eller lönkvarnar, där inlämnad spannmål förmales för ägarens räkning.
inom småföretag, vilken möjliggjort ökad produktion, samt i någon mån ge- nom penningsvärdets fall torde man fastmera få räkna med att den övervä- gande delen av småindustrierna numera redovisas i industristatistiken. Hant- verket däremot torde som ovan antytts endast i undantagsfall komma med.
I detta sammanhang kan det vara av ett visst intresse att se, i vad mån de i industristatistiken icke redovisade företagen ha b-etydelse för bedömandet av den totala produktionens storlek. Detta framgår av följ-ande i kommersiel- la meddelanden, häfte 19 år 1935, lämnade uppgifter baserade på 1931 års företagsräkning och 1931 års industristatistik. Värdet av omsättningen, i vil— ken produktionsvärdet ingår med 91 procent, utgjorde för samtliga 69 877 hantverks- och industriföretag, ej i kombination med annan näring och ex- klusive byggnadsverksamhet och kraftverk etc. 5 073 miljoner kronor och för de i industristatistiken icke redovisade 57 980 företagen 501 miljoner kronor. Det senare beloppet, 1/2 miljard kronor, utgör 9,9 procent av det förra. För- delningen av de i industristatistiken icke redovisade beloppen inom varje in- dustrigrupp samt dessas andel av totalbeloppet framgår av nedanstående sammanställning.
. - Procent
i Miljoner av total—
Industr grupp kronor beloppet Malmbrytning och metallindustri ................ 68 4'9 Jord- och stenindustri ......................... 20 9'1 Träindustri ................................... 60 12' S Pappers- och grafisk industri ................... 13 21 Livsmedelsindustri ............................. 21 0 1 5' 2 Textil- och beklädnadsindustri .................. 77 13'9 Läder-, hår- och gummivaruindustri ............. 45 203 Kemisk-teknisk industri ........................ 8 33 Samtliga 501 9'9
Vid behandlingen av här föreliggande problemställning måste man på grund av strukturen hos det officiella material, varpå de följande beräk- ningarna äro byggda, definiera begreppet småindustri och hantverk så, att tillgängliga uppgifter kunna utnyttjas. Med hänsyn härtill måste gränsdrag- ningen anknyta till antalet sysselsatta arbetare. För de verksamhetsområden, vilka i hög grad utnyttja maskinell-a anordningar, synes en gränsdragning vid omkring 10 arbetare vara motiverad, medan för andra områden den hant- verksmässiga verksamheten. kan sysselsätta betydligt flera arbetare.
För att i görligaste mån tillfredsställa de anspråk, som kunna ställas på begreppen småindustri och hantverk, ha därför gjorda beräkningar hänförts till företag med dels högst 10 arbetare, dels högst 50 arbetare. Önskligt hade varit att även kunna utskilja företag med exempelvis högst 25 arbetare, vil- ket emellertid det i tryck tillgängliga materialet ej medgivit.
Av praktiska skäl ha företagen inom några h-antverksyrken, för vilka upp- gifterna av olika skäl varit svåråtkomliga eller ock yrket ej varit att hänföra till näringsgrenen »industri och hantverk» ej medtagits i undersökningen. Dessa äro dels konstnärliga yrken, såsom träbildhuggare, dels blomsterbinda-
re., skorstenfejare, fönsterputsare, gatstensläggare, juvelerare och tandtekni- ker. Antalet företag inom vissa av dessa yrken har icke kunnat med säkerhet fastställas, men det är liksom antalet arbetare icke så stort, att de kunna öva någon nämnvärd inverkan på de här framräknade approximativa slutresulta- ten. I varje fall bör frånvaron av sagda företagare i beräkningarna innebära en ytterligare säkerhetsmarginal.
Av uppgifterna i bilaga C (s. 173 f.) framgår, att — beroende på om den övre gränsen för antalet arbetare sättes vid 10 eller 50 — antalet småföretag skulle utgöra omkring 123 500 respektive 129 500 och antalet däri sysselsatta omkring 340000 respektive 470 000. Skillnaden i antalet företag är endast. 6 000. Om antalet företagare inom industri och hantverk i folkräkningen an- tages ungefär motsvara antalet företag, skulle omkring 92 procent (skönhets- vård ej inräknad) utgöras av småföretag, och den yrkesverksamma befolk- ningen vid företag med högst 10 respektive högst 50 arbetare skulle utgöra 27 respektive 41 procent av hela den inom industrien yrkesverksamma be- folkningen. Motsvarande procenttal för enbart arbetare skulle utgöra 19 respektive 35.
Det bör här understrykas, att angivna resultat av de i bilaga C gjorda be- räkningarna icke omfatta den hantverksmässiga verksamhet, som bedrives av företag med handel som huvudändamål; ej heller ingår den säsongsmässi- ga industrien i redogörelsen av orsaker, som närmare angivits i bilaga C. Bland arbetarna ingå — på grund av osäkerheten i de använda källornas uppgifter härom _ ej antalet hemarbetare (jfr bil. C, avsnittet om textil- och beklädnadsindustrien, s. 169). Den yrkesverksamma befolkningen inom industri och hantverk utgör 41,6 0/0 av hela antalet. Om detsamma antages gälla även för småföretagen, skulle i allt antalet personer beroende av före- tag med högst 10 arbetare utgöra 0,75 miljoner och, om gränsen utsträckes till företag med högst 50 arbetare, 1,0 miljoner.
Värdet av småföretagens produktion har med i bilaga C angivna utgångs- punkter uppskattahs efter 1940 års produktviirden till 3,5 miljarder kronor.
Småföretagens betydelse, sådan den framgår ur tillgängliga data, avseende år 1940, kan sammanfattningsvis uttryckas sålunda; Deras antal uppgår till .minst 125 000, de ge uppehälle åt närmare en miljon människor och de pro-
ducera varor för omkring tre och en halv miljarder kronor.
Även om man måste beakta, att de här framräknade siffrorna äro summa- riska, torde de dock i stora drag återspegla de faktiska förhållandena. En fullständigare bild av småföretagens betydelse kan emellertid icke erhållas annat än genom en brett lagd statistisk undersökning. Därför har utredningen också föreslagit en sådan undersökning genom en räkning av hantverks- - och småindustriföretag.
KAPITEL '2
Småföretagens lokalisering
En enhetlig statistik som underlag för en kartläggning av småföretagen saknas, vilket utredningen tidigare framhållit. Det är därför icke möjligt att ur tillgängligt material få en tillförlitlig bild av företagens lokalisering. Det bästa källmaterialet hittills torde ha lämnats av 1931 års företagsräkning. Sedan ifrågavarande tidpunkt har emellertid sannolikt (jfr kap. 1) såväl antalet företag som antalet däri sysselsatta avsevärt förändrats, varför ett användande av detta material skulle ge föga upplysning om den nuvarande lokaliseringen. Utredningen har i annat sammanhang (se bilaga A) under- sökt möjligheterna att använda vissa offentliga serier eller register för att utröna småföretagens omfattning m. in. men funnit, att de alla lida av vissa begränsningar.
Riksförsäkringsanstalten har t. ex. kommunvis uppställda förteckningar över företagare med en till fyra arbetare. Dessa förteckningar sakna dock uppgift om det säkerligen stora antalet hantverkare, som ej ha någon lejd ar- betskraft. Hos Statens arbetsmarknadskommission finnes ett kortregister — omfattar dock icke samtliga industrigrenar —— över företagare med minst tre, beträffande hantverkare minst två anställda. Det material, som utan alltför tidsödande bearbetning kan ge en någorlunda god inblick i småföretagens lokalisering återfinnes i industristatistiken. I denna redovisas industrianlägg- ningar, som antingen sysselsätta minst tio arbetare eller som ha ett produkt- värde eller en intjänt förädlingslön som uppgår till minst vissa för olika fall angivna belopp (se kap. 1, s. 11). Genom denna avgränsning nedåt redovisar industriberättelsen visserligen den huvudsakliga delen av småin- dustrien men blott en obetydlig del av hantverket.
Som av det sagda torde framgå, är primärmaterialet till dessa offentliga serier och register ofullständigt och uppdelat på ett flertal myndigheter, var- för ett tidsödande identifieringsarbete hade måst företagas för att erhålla ett något så när tillförlitligt företagsregister uppdelat på lokala enheter.
En generell gränslinje mellan småindustri och hantverk är, som utredning- en framhållit (s. 11), knappast möjlig att draga. Därmed är också sagt, att det svårligen går att avgränsa småindustrien som självständig närings- gren. Småindustrien är snarare att betrakta som en mellanform mellan hant- verk och egentlig industri, utan någon klar avgränsning åt någotdera hållet. Därtill kommer att framför allt hantverket ofta är förenat med annan nä— ring, vanligen då handel.
Föreliggande undersökning av företagens lokalisering bygger på kommers- kollegii industristatistik. Därigenom har den, på grund av vad nyss sagts om industristatistikens omfattning, i huvudsak kommit att omfatta—mindre in- dustri. Till antalet mycket betydande grupper av näringsidkare ligga så- lunda utanför undersökningen. Några allvarliga nackdelar torde denna av- gränsning dock icke innebära för bedömandet av småföretagsamhetens lo- kalisering. Hantverket är nämligen oftast beroende av lokal avsättning och därför väsentligen lokaliserat till områden med tätare befolkning. Detsam- ma kan sägas om småföretagen inom vissa livsmedelsgrupper. På grund härav ha ej medtagits kvarnar, bagerier, mejerier, slakterier och charkute- rier samt bryggerier. Kvarnar, utom de 3. k. handelskvarnarna, finna vi i jordbruksdistrikten. Bagerier, mejerier och slakterier äro oftast mycket små företag och liksom charkuterierna spridda över hela landet samt för- dela sig ungefär som befolkningen. Bryggeriindustrien är en typisk lokalin- dustri och påträffas därför i städer och större samhällen. I undersökningen ha vidare en del andra industrigrupper uteslutits, nämligen sådana som i regel icke drivas i hantverksmässig eller småindustriell skala, t. ex. järn- och stålverk, cement-fabriker, tändsticksfabriker och pappersmassefabriker. i Slutligen ha kommunala och statliga anläggningar cj medtagits. i För undersökningen har med tillhjälp av statistiska centralbyråns före- tagsregister för folkräkningen 1940 upprättats en kommunvis uppställd för- teckning över sådana företag, som äro att hänföra till småföretagsamhet och i som enligt den nyss lämnade redogörelsen ansetts böra medtagas i under-
_ sökningen. Företag med mer än 50 anställda ha genomgående uteslutits. i Med anställda förstås liksom i 1931 års företagsräkning såväl arbetar- som
; förvaltningspersonal. Någon genomgång av materialet från fall till fall med (ledning av uppgifter om verksamhetens art och produktionens värde har
icke skett, huvudsakligen av tidsskäl. l Undersökningen omfattar 14 240 företag med 147 000 anställda. Utred- ' ningen vill under hänvisning till vad här ovan anförts understryka, att detta material endast avser de grenar av småföretagsamheten, vilkas lokalisering icke kan anses given genom verksamhetens art.
Kommerskollegii industriberättelse för år 1940 redovisar 18 690 arbets- ställen med en arbetarpersonal av 554670 och en förvaltningspersonal av 83 330. Av samtliga arbetsställen detta år tillhörde ca 90 0/0 de två lägsta storleksgrupperna, d. v. 5. de som sysselsatte 50 arbetare och därunder, me- dan däremot blott inemot 30 0/0 av arbetarantalet redovisades inom de nämn— da storleksgrupperna. Följande tablå, utarbetad med ledning av industri- berättelsen för år 1940 (tab. 4, 5. 98—100) visar hur arbetsställena inom sagda storleksgrupper fördelade sig på olika industrigrupper.
högst högst Industrigrupper 10 arbetare 50 arbetare antal antal antal antal
arbetsställen arbetare arbetsställen arbetare
Malmbrytning och metallindustri 2 726 13 291 4 062 43 238 Jord- och stenindustri ......... 638 3 211 1 195 15 507 Träindustri ................... 2 250 12 489 3 394 35 121 , Pappers— och grafisk industri. . . . 614 3 250 1 037 12 792 Livsmedelsindustri ............. 3 754 13 093 4 388 26 795 Textil- och beklädnadsindustri . . 359 2 026 832 13 534 Läder-, hår- och gummivaruin-
dustri ...................... 337 1 635 560 7 076 Kemisk—teknisk industri ........ 356 1 357 498 4 521 Kraft-, belysnings— och vattenverk 771 1 900 901 4 608
Summa 11 805 52 252 16 867 163 192
Om man minskar industristatistikens totalsiffror för dessa storleksgrupper med de i undersökningen icke medtagna industrigrupperna får man följande resultat:
högst 10 arbetare högst 50 arbetare antal antal antal antal arbetsställen arbetare arbetsställen arbetare 8 549 41 390 12 998 138 641
Vissa företag, som icke fylla villkoren för att medtagas i industristatisti- ken, avlämna emellertid motsvarande uppgifter till kommerskollegium. Så— dana företag ha även medtagits i utredningens undersökning. Att icke full överensstämmelse mellan de i industristatistiken redovisade siffrorna och undersökningens uppnås beror dels på nyssnämnda förhållande, dels på att företagens storlek i undersökningen beräknats efter antalet anställda, under det att de i industristatistiken beräknas efter antalet arbetare.
Företagen ha med avseende på antalet anställda indelats i fyra grupper, nämligen 0—5, 6—10, 11—25 samt 26—50.
Resultatet av undersökningen redovisas genom en kortfattad redogörelse för de olika länens småindustrier och deras lokalisering. I övrigt hänvisas till tab. 2 samt bilagorna D och E, som dels visa de i undersökningen med- tagna företagens fördelning på olika storleksgrupper efter län, dels antalet företag och antalet anställda inom varje industrigrupp i de olika länen, dels ock antalet sysselsatta personer inom olika hantverksgrenar per 10000 av folkmängden. Sistnämnda uppgifter, utarbetade på basis av 1931 års företags— räkning, äro hämtade ur Småindustri och hantverk i Sverige av Axel Ive- roth, Stockholm 1943.
De olika länens småföretagsamhet
Nedanstående kortfattade uppgifter om småföretagens lokalisering avse endast sådana företag, som ingått i utredningens undersökning och som äro redovisade i tab. 2 samt bilaga D. Avsikten är alltså icke att beskriva de
Tab. 2. De undersökta företagens fördelning länsvis efter antalet anställda
Antalet anställda per företag
0—5 6—l0 11—25 26—50 Summa L ä n antal antal antal antal antal antal antal antal antal antal före- an- före- an- före- an- före- an- före- an—
tag ställda tag ställda tag ställda tag ställda tag ställda
Stockholms stad . . . . 498 1 669 349 2 750 380 6 203 177 6 208 1 404 16 830 Stockholms län 232 725 140 1 062 117 1 931 48 1 640 537 5 358 Uppsala » 82 276 62 475 75 1 201 25 905 244 2 857 Södermanlands » 200 652 131 1 006 123 2 084 52 1 960 506 5 702 Östergötlands » 261 913 222 1 691 212 3 400 66 2 348 761 8 352 Jönköpings » 485 1 618 305 2 291 251 4 034 96 3 347 1 137 11 290 Kronobergs » 149 514 133 1 031 94 1 528 34 1 221 410 4 294 Kalmar » 178 586 149 1 195 144 2 220 63 2 093 534 6 094 Gotlands ) 24 80 20 138 15 246 3 90 62 554 Blekinge » 160 575 82 616 47 757 30 1 013 319 2 961 Kristianstads > 283 982 164 1 251 130 2 143 48 1 695 625 6 071 Malmöhus » 542 1 762 331 2 474 276 4 477 103 3 382 1 252 12 095 Hallands » 154 492 76 569 48 754 20 666 298 2 481 Göteb. o. Bohus » 415 1 365 262 2 023 281 4 523 114 3 955 1 072 11 866 Älvsborgs » 336 1 075 199 1 499 186 2 942 106 3 620 827 9 136 Skaraborgs » 281 960 170 1309 155 2 450 41 1 370 647 6 089 Värmlands » 242 758 113 848 111 1 678 39 1 313 505 4 597 Örebro ) 236 766 151 1 204 141 2 222 72 2 547 600 6 739 Västmanlands » 95 297 87 672 96 1 561 33 1 123 311 3 653 Kopparbergs » 240 800 157 1 229 152 2 325 51 1 700 600 6 054 Gävleborgs ) 210 688 112 873 130 2 092 43 1 490 495 5 143 Västernorrlands » 197 636 88 664 68 1 022 24 851 877 3 173 Jämtlands » 88 278 43 331 37 612 12 388 180 1 609 Västerbottens » 177 531 72 546 45 713 13 384 307 2 174 Norrbottens ) 111 373 76 598 31 466 12 397 230 1 834 Hela riket 5 876 19 371 3 694 28 345 3 345 53 584 1 325 45 706 14 240 147 006
olika länens näringsliv. För att ytterligare understryka detta angives efter länets nanm inom parentes antalet företag och antalet anställda, som legat till grund för undersökningen.
Stockholms stad1 (1404 företag med 16 830 anställda). Storstockholm med omland, som rymmer närmare 1/7 av rikets befolkning, är Sveriges mest koncentrerade småindustriområde. Hit äro, förutom tryckerier och grafiska anstalter, särskilt samlade företag inom metall- och maskinindustrien,
1 En ingående redogörelse för Stockholms industri och hantverk återfinnes i en utredning verkställd inom Stockholms stads fastighetskontor år 1937. 2—467563.
sömnadsindustrien samt kemisk-teknisk industri, alla typiska stadsindustrier. Deras läge är betingat av ett stort och närbeläget avsättningsområde, tillgång på lämplig arbetskraft samt låga transportkostnader för färdigvarorna. De flesta småföretagen ha som främsta uppgift att tillgodose ett mångsidigt behov inom staden och dess omgivningar dels i mer-a direkt kontakt med kundkretsen, dels som underleveran- törer till större industrier. Den grafiska industrien är sedan gammalt huvudsakligen förlagd till städerna, och tryckerier såväl som bokbinderier äro i stor utsträckning koncentrerade till Stockholm.
Stockholms län (537 företag med 5 358 anställda). Stockholms län uppvisar blott ett fåtal småindustriföretag, särskilt i Roslagen. Detta område, som borde kunna erbjuda gynnsamma förutsättningar för ett rikt näringsliv, uppvisar emellertid de senaste tjugu åren en kraftig landsbygdens avfolkning. Likaså synes en stagnation ha inträtt i tätorternas utveckling. Dessa förhållanden, till vilka motsvarigheter finnas inom andra delar av riket, ha föranlett motion I: 78 vid 1945 års riksdag med hemställan om utredning av de ekonomisk-geografiska betingel- serna, avseende i första hand befolknings- och näringsförhållanden inom olika delar av Sverige.
Den övriga delen av länet är ej heller rik på småindustriföretag. Stockholm med förorter synas ha dragit till sig de viktigaste. I kustkommunerna förekommer ett flertal småvarv och båtbyggerier. De arbeta huvudsakligen med trä som rå'vara.
Uppsala län (244 företag med 2 857 anställda). Av länets 244 småföretag ligger hälften i länets båda städer, Uppsala och En- köping. I Uppsala dominera mekaniska verkstäder och boktryckerier, medan där- emot kemisk-teknisk industri helt saknas.
Området norr och nordost om Uppsala uppvisar en mindre koncentration av sågar och särskilt snickerifabriker, t. ex. Ärentuna och Stavby kommuner. Ett fem- tontal mindre tegelbruk .finnas, spridda över hela län-et.
Södermanlands län (506 företag med 5 702 anställda). Här som i de flesta län utgöra sågar och snickerier den största gruppen. Utmärkande är emellertid antalet stora sågar. Detta torde väl bero på det stora behovet av virke i de kringliggande befolkningsagglomerationerna, däribland Stock- holm. Flertalet tegelbruk tillhöra AB Mälardalens Tegelbruk och ligga vid Mälaren nordost en linje Strängnäs-Mariefred. För övrigt äro mekaniska verkstäder och me- tallfabriker koncentrerade till Eskilstuna med omgivningar. Detta torde med all sannolikhet främst bero på historiska traditioner, en yrkesskicklig arbetarstam och den good-will namnet Eskilstuna skapat.
Östergötlands län (761 företag med 8352 anställda). Östergötlands län kan indelas i tre ost-västliga områden. Längst i norr ligger ett stort skogsområde, som i söder begränsas av vattenlinjen Boren—Roxen—Glan— Bråviken. Av de på landsbygden belägna småföretagen utgör-es närmare en tredje- del av sågar och de flesta påträffas inom nämnda område. Risinge kommun med Fdnspång är rik på småföretagsamhet, särskilt inom järn- och metallindustrien.
Inom den söder om den nämnda vattenlinjen belägna Östgötaslätten minskar antalet småföretag betydligt. De lokaliseras huvudsakligen till stationssamhällena och de i undersökningen redovisade småföretagen utgöras till övervägande delen av reparationsverkstäder. Av länets småföretag-samhet återfinnes närmare 60 % i städerna, enbart i de båda industristäderna Norrköping och Linköping 45 0(0.
Södra delen av länet upptages av sydsvenska höglandets skogrika randområde,
varför sågarna och träförädlingsindustrierna åter dominera. Något särskilt koncentra- tionsområde finnes emellertid icke. Kisa kommun uppvisar dock en mångsidig små- industriell verksamhet.
Jönköpings län (1137 företag med 11290 anställda).
I Småland har småindustrien fått en omfattning, som i förhållande till folk- mängden torde vara unik. Mest påtaglig är samlingen av den småindustriella pro- duktionen till de västra delarna av länet, till Västbo härad med de bekanta namnen Anderstorp, Gnosjö, Smålandsstenar, Kulltorp m. fl. Detta område rymmer talrika järn- och metallmanufakturer. Träindustrien spelar däremot en relativt obetydlig roll. Mera anmärkningsvärd är den omfattning läderindustrien har inom samma om- råde. Några särskilda naturliga förutsättningar för småvindustriell produktion inom området äro svåra att finna. Traktens magra jordbruk har varit otillräckligt för befolkningens försörjning, varför den fått söka sig andra utkomstmöjligheter. Hem- slöjden låg närmast till hands. Det var speciellt trådd'ragning, som bedrevs som hemslöjd. Efter hand uppstod en yrkesskicklig arbetarstam och då tråddragning inte längre blev ekonomiskt lönande, tog sig befolkningens yrkeserfarenhet och praktiska läggning uttryck i nya tillverkningsobjekt. Företagarens bostadsort blev oftast bestämmande för företagets lokalisering.
Inom länet kan ytterligare några områden med mera påfallande anhopning av småföretag urskiljas. Till länets östra delar och angränsande delar av Kalmar län är den svenska möbel- och snickeriindustrien till väsentlig grad förlagd. Dä denna är beroende av hela landet som avsättningsmarknad, spela järnvägarna en mycket stor roll för företagens lokalisering.
I Skillingaryd, Vaggeryd och Värnamo ha vi ett annat möbelindustricentrum. I den förstnämnda orten har sedan gammalt även vagntillverkning bedrivits.
Anmärkningsvärd är staden Tranås” många småindustrier, vilka huvudsakligen bestå av möbel- och pälsvarufabriker.
Kronobergs län (410 företag med 4 294 anställda).
Sydöstra delen av Kronobergs län jämte angränsande delar av Kalmar län visa en märklig anhopning av glasbruk. Kosta glasbruk är »moderföretaget» för den yrkeskunniga arbetarstammen, som är en av förutsättningarna för denna glasbruks- bygd. Glashruken äro ofta förenade med Sliperier, som äro beroende av billig kraft. Tillgången till vattenkraft har därför haft en viss betydelse för brukens lokalise- ring. En naturlig förutsättning äger glasindustrien inom denna bygd i den rikliga tillgången på billigt emballage och billigt bränsle. Att ved fortfarande i stor ut- sträckning användes inom glasindustrien, särskilt den del som framställer kvali- tets- och prydnadsglas, synes bero på att vedbränslet ger glaset en högre kvalitet, gör glaset klarare. Åtskilliga glasbruk driva också sågverk för tillfredsställande av det egna behovet.
Stark småföretagsamhet i träindustri förekommer i länets östra delar. Över en tredjedel av småföretagen inom länet utgöras av sågar, de flesta inom storleks- gruppen 6—10 anställda. Snickeri- och möbelfabriker äro också rikligt företrädda, särskilt inom Söraby kommun vid järnvägen Växjö—Åseda. Ett flertal ganska stora företag finnas inom gruppen mekaniska verkstäder och gjuterier. För övrigt på- träffas småindustrien omkring jämvägsstationerna och i synnerhet i eller i när- heten av järnvägsknutpunkterna.
Kalmar län (534 företag med 6 094 anställda).
Den småföretagsamhet, som redovisas i undersökningen, utgöres inom dett-a län huvudsakligen av reparationsverkstäder, sågar och i synnerhet möbel- och stol— fabriker. De sistnämnda äro koncentrerade till norra delen av länet. Virserum har
inte mindre än 20 möbelfabriker, huvudsakligen inom storleksgruppen 11—25 an- ställda, de mindre spela en obetydlig roll. För stoltillverkning har ett centrum ut- bildats i trakten av Mörlunda vid Emån. I Smålands industrialisering spelade pinnstolsfabrikerna en betydande roll och inom de svenska möbelindustrierna voro de pionjärföretagl. Den förr rikliga tillgången på ek i östra Småland torde ha spelat en viss roll för lokaliseringen av stolindustrien hit, men björkvirket är nu den viktigaste råvaran.
Gotlands län (62 företag med 554 anställda). Gotland är glest befolkat och dess småindustri utgöres huvudsakligen av företag för lokal avsättning. De flesta småindustrierna äro belägna i Visby, som rymmer en femtedel av öns befolkning.
Blekinge län (319 företag med 2 961 anställda). Förutom sågar och snickerier dominera i Blekinge län stenhuggerier och stärkelse- fabriker. De senare äro koncentrerade till Lister-landet, där förutsättningarna för potatisodling äro goda och där även en omfattande odling av potatis förekommer. Stenhuggerierna ligga till stor del längs kusten. De äro såled'es dels råvaru-, dels transportorienterade. Kyrkhults kommun i nordvästra Blekinge bör dock också nämnas som rik på stenhuggerier. I östra Blekinge är den träbearbetande småin- dustrien ganska utbredd.
Kristianstads län (625 företag med 6071 anställda).
Liksom Lister—landet rymmer området öster om Kristianstad ett flertal stärkelse- fabriker, de flesta andelsföreningar. Brännvinsbränning förekommer mest i trak— ten av Kristianstad. Jorden är där kalkrik och sandig och lämpar sig utmärkt för potatisodling. Den »svarta graniten» har givit upphov till ett stort antal små och större stenbrott i nordöstra delen av länet. Påfallande är, att flera av stenbrotten ligga långt från järnväg. Behovet av byggn-adssnickerier till det tättbebyggda västra Skåne är stort, varför de flesta träförädlingsindustrierna, särskilt i Bjärnum—trakten, lagt an på framställning av sådana.
Länet har ett rikt utvecklat småindustriellt näringsliv med riklig förekomst av mekaniska verkstäder och reparationsverkstäder.
Malmöhus län (1252 företag med 12 095 anställda). Av länets 1252 småföretag ligga över 75 % i städerna. I befolkningsagglomeratio- nerna finna vi närmare 90 % av samtliga företag. Det tättbebyggda och folkrika Malmöhus län utgör ett vidsträckt avsättningsområde för olika slag av byggnads- material, och lerorna ha särskilt på sydvästslätten dragit till sig tegelbruken, vilka uppgå till 22. Över en tredjedel av småföretagen på landsbygden utgöras av meka- niska verkstäder och rörinstallationsföretag. Den rika förekomsten av mekaniska verkstäder sammanhänger med länets starka industrialisering och mekaniseringen inom jordbruket. Många av de mindre verkstäderna ha också sin huvuduppgift på reparationsområdet. Större delen av landsbygdens snickeri— och möbelfabriker på— träffas inom storleksgruppen Ogä anställda. Av landets 147 päls- och skinnvaru- fabriker finnas 28 inom länet och av 145 vatten- och läskedrycksfabriker 24.
Hallands län (298 företag med 2 481 anställda). Halland är ett föga småindustrialiserat län. Industriföretagen lokaliseras huvud— sakligen till städerna samt till Nissans dalgång, där järnvägslinjen Halmstadé
* T. Gårdlund: Om den tidiga svenska träförädlingsindustrien, Ekonomisk Tidskrift 194], s. 322.
Nässjö är framdragen. Inom de områden, där jordbruket är mindre givande, d. v. s. i skogsbygderna upp mot smålandsgränsen och i norra Halland, förekomma möbel- och snickerifabriker. Ett skäl till den förhållandevis ringa småföretagsamheten inom länet torde vara den väl utvecklade företagsamheten i Skåne och Göteborgs stad. Utöver hemmamarknaden ha endast angränsande delar av Småland funnits som avsättningsområde.
Göteborgs och Bohus län (1 072 företag med 11 866 anställda).
Göteborgsområdet uppvisar i stort sett samma art av småindustrikoncentration som Stockholm. Vad länet i övrigt beträffar ha vissa för detsamma typiska industrier uppstått. Området från Gullmaren ända upp till Idefjord är så gott som ett enda stort granitområde med en mängd stenhuggerier. Det livliga fisket i Skagerack och Nordsjön har i fiskarbefolkningens hemorter givit upphov till fiskberedningsanstal- ter och båtvarv.
Bohusläns landsbygd redovisar det minsta antalet snickerifabriker i något av länen.
Älvsborgs län (827 företag med 9 136 anställda).
Bomullsindustrien visar som bekant en stark koncentration till Viska— och Säve- dwalarna. På grund av jordbrukets små möjligheter i dessa trakter började på ett tidigt stadium hemslöjd av olika slag att bedrivas. Den textila hemslöjden blev den avgjort viktigaste. Den sålunda uppkomna yrkesskickligheten torde ha varit den viktigaste orsaken till den nuvarande rika förekomsten av textilföretag i Sjuhärads- bygden. En bidragande orsak har varit vattenkraften i Viskan och dess tillflöden.
Endast en kommun, Kinna, uppvisar småindustriföretag inom bomullsindustrien, så gott som alla i storleksgruppen 26v50 anställda. Däremot finner man i Sjuhärads- bygden ett stort antal små trikå— och konfektionsfabriker. De sistnämnda sysselsätta närmare 1200 personer. Förutom textil- och beklädnadsföretagen redovisar länet emellertid ett 90-tal snickeri- och möbelfabriker, de allra flesta av storleksgruppen 0—5 anställda. De äro icke samlade till något särskilt område. Vissa kommuner äro dock ensidigt inriktade på träförädling, t. ex. Hyssna, i vilken (1940) redovisas endast träförädlingsföretag.
Den dalsländska småindustrien är inte särskilt omfattande. Endast Bengtsfors och Mellerud redovisar större antal. Bäcke har några små spikfabriker.
Skaraborgs län (647 företag med 6089 anställda). Tvenne kommuner uppvisa koncentration av träförädlingsföretag, nämligen Götene och Kyrkefalla med Tibro. Företagsregistret upptager inte mindre än 98 stycken möbelfabriker inom Kyrkefalla kommun, därav 60 stycken inom storleksgruppen 0—5 anställda. Tillverkningen bedrevs från början som rent hantverk och som b'i- näring till jordbruket. När järnvägen kom till och »avsättningsområdena därigenom kunde utvidgas, frigjorde sig hantverket från jordbruket och blev självständig nä- ringsgren.
De sedimentära bergarterna i västgötabergen ha givit upphov till en mångfald kalkbruk på Kinnekulle och särskilt längs järnvägslinjen Skövde—Falköping. För kalkbrukens lokalisering ha järnvägarna haft stor betydelse.1
Ur småindustriens synpunkt synes länets städer erbjuda få sysselsättningsmöj- ligheter. Vissa stationssamhällen ha dragit till sig småindustri, t. ex. Habo med metall— och möbelfabriker, Floby med trikåfabriker och Töreboda med mekaniska verkstäder och möbelindustri.
1 Se närmare härom Eli F. Heckscher: Järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska ut- veckling, Stockholm 1907, s. 108.
Värmlands län (505 företag med 4 579 anställda). Av länets småindustrier utgöres 1/3 av företag inom träindustri, till större delen sågar, varav över hälften har 11-—25 anställda. En annan rikt företrädd industri- grupp är mekaniska verkstäder, varav flertalet återfinnes i Karlstad.
I de östra delarna av länet, där de stora bruksföretagen dominera, påträffas få småindustrier. Tätorterna längs Klarälven, vissa stationssamhällen vid Fryken-banan, Säffle köping och kommun samt Eda kommun inrym'ma flertalet av landsbygdens småföretag.
Örebro län (600 företag med 6 739 anställda).
Söder om Kilsbergen utbreder sig den bördiga Närkesslätten. Ehuruväl denna icke synes ha haft några särskilda förutsättningar framför många andra bygder i södra Sverige för skoindustri, lokaliserades dock sådan industri hit i betydande omfatt- ning, ursprungligen såsom en i form av hemindustri bedriven skotillverkning. Sta- den Örebro och landsbygden däromkring uppvisa ett betydande antal skofabriken År 1940 funnos på landsbygden 61 mindre skofabriker, varav icke mindre än 42 föllo på Kumla, som då ännu inte fått stadsrättigheter. _ I Lillkyrka och Glanshammar, nordost om Örebro, har lämplig råvara givit upp- hov till flera små marmorbrott. Området Kvistbro—Knista—Hid-inge uppvisar ett flertal småindustrier av olika slag. Två andra områden med livlig småindustri är trakten kring Fellingsbro och Ljusnarsberg med Kopparbergs köping. Uppe i Bergs- lagen ökar sågarnas antal, men här dominera de stora gruv- och bruksföretagen.
Västmanlands län (311 företag med 3 653 anställda). Av länets småindustrier ha 90 % högst 25 anställda. Förutom sågar och snickeri- fabriker samt ett mindre antal reparationsverkstäder finnas ett antal tegelbruk. De senare äro koncentrerade till Västerlövsta och Vittinge kommuner i östra delen av länet. Småindustrierna ligga för övrigt längs de nordväst-sydostliga förbindelsele- derna, antingen dessa nu utgöras av vägar, floder eller järnvägslinjer, och förekomma så gott som uteslutande inom metallindustri ävensom inom grupperna jord- och sten- samt träindustri.
Kopparbergs län (600 företag med 6054 anställda). Omkring 1600 personer sysselsättas vid över hundratalet sågar i Kopparbergs län. Dessa äro huvudsakligen lokaliserade till närheten av Dalälven, särskilt området kring Floda och Husby, samt till Svärdsjö ett par mil nordost om Falun. Västerdal- älven och den i dennas dalgång framdragna järnvägen ha givit upphov till flera icke-administrativa tätorter med livlig småindustri. Här ligger också Malung, känt för sina skinnvarufabriker. Icke mindre än 34 ha under 50 anställda. Dessa skinn- varufabriker äro ofta förenade med hemindustri. Under vintern, då det är högsä- song, träder hemindustriarbetaren till. Skinnva'ruindustrien i Malungsbygden har sin grund i en genom gammalt hantverk utvecklad yrkesskicklighet.
I några kommuner ha vi egenartade koncentrationer av vissa industrier t. ex. träullfabriker i By, ramlistfabriker i Gustafs, trikå- och strumpfabriker i Gagnef samt skofabriker i Bjursås. Sistnämnda kommun lever huvudsakligen på sina sko- fabriker. Slutligen bör metallindustrien i Mora nämnas.
Gävleborgs län (495 företag med 5 143 anställda). I Gävleborgs län finna vi hur kommunikationslederna givit upphov till småindu- striområden, ett i Gästrikland kring järnvägslinjen Storvik—Gävle, ett annat i Häl- singland i stat-ionssamhällena längs järnvägen Edsbyn—Bollnäs, i kuststäderna samt
i stationssamhällena vid norra stambanan. Det mest bekanta namnet är Edsbyn. Här finns ett flertal företag inom gruppen järn- och stålmanufaktur samt olika träföräd- lingsfabriker. Vi ha här exempel på att vissa orter fått en mycket utpräglad små- industriell karaktär genom någon eller några få personers initiativ och företagsamhet.
Västernorrlands län (377 företag med 3 173 anställda). Snickerifabrikerna i länet äro i regel små. Tydligt är att de endast ha lokal av- sättningsmarknad. I cellulosafabriks- och sågverksdistrikten påträffas ett flertal mindre mekaniska och reparationsverkstäder, i någon mån ett resultat av företagare- föreningens verksamhet. Inom Ångermanlands norra domsaga finns en småföretag- samhet med delvis gamla anor. Där förekommer pälsvaru- och handskfabriker, kon- fektions- och skoindustri, metall— och träförädling. Småföretagsamheten inom detta område skiljer sig avsevärt från det övriga Ångermanlands och Medelpads.
Jämtlands län (180 företag med 1609 anställda).
Sågar och snickerifabriker äro de enda nämnvärda småföretagen i länet. Flertalet snickerifabriker tillhöra storleksgruppen 0—5 anställda, medan däremot sågarna huvudsakligen äro av storleksordningen 11-7—25. Jämtlands län hyser icke några särskilt utpräglade smäindustriella koncentrationsområden. Nästan varje kommun har något eller några företag för lokal avsättning.
Västerbottens län (307 företag med 2 174 anställda).
De fysisk-geografiska förutsättningarna för industri och hantverk inom länet äro helt olika i de olika bygderna. Dessa förutsättningar återspeglas i bygdernas befolk- ningstäthet. Småindustri och hantverk äro svagt utvecklade i den breda skogsbygd, som innanför kustremsan sträcker sig ett stycke väster om Inlandsbanan. I och om- kring samhällena utefter inlandsbanan, i synnerhet vid korsningarna med de gamla samfärdsledema i älvdalarna, drives sågverksrörelse och byggnadssnickeri för lokala behov. Här förekomma också reparationsverkstäder av olika slag. Först när vi kom- ma ned till norra stambanan och den egentliga kustregionen finna vi mekaniska verkstäder, möbel- och snickerifabriker samt företag inom läderbranschen. Dessa senare påträffas särskilt inom Burträsks kommun och äro i regel små. Av de 61 före- tagen inom snickeri- och möbelbranschen falla närmare två tredjedelar inom storleks- gruppen 0—5 anställda. Åtskilliga mindre kraftverk finnas inom länet, varför man väl rent lokalt kan räkna med tillgång på kraft. Dessa små kraftverk leverera emel- lertid ofta endast belysningsström, och den ställer sig för dyr för att använda till motordrift.
Norrbottens län (230 företag med 1 834 anställda). Beträffande Norrbottens län gäller i väsentliga avseenden detsamma som angivits i den allmänna beskrivningen av Västerbottens län.
S*måföretagen, som huvudsakligen utgöras av sågar och snickerifabriker, äro främst lokaliserade till kustlandet samt till Tornedalen och gruvsamhällena i Lappland. Mindre garverier och skofabriker finner man särskilt inom Råneå kommun.
Utmärkande för hela Norrland är, att hantverk och småindustri med lokala un- dantag icke nått samma utveckling som inom övriga delar av landet. Av beskriv- ningen av norrlandslänens småföretagsamhet har vidare framgått, att metallindu- strien här endast blivit i mindre grad föremål för smäindustriell företagsamhet.
Något om orsakerna till småindustriens nuvarande lokalisering m. rn.
När man vill söka klarlägga orsakerna till och problemen kring små- industriens nuvarande lokalisering, måste man gå längre tillbaka i tiden för att finna vad som varit av avgörande bety-delse. Man bör därvid hålla i minnet, att de flesta företagen börjat sin verksamhet i mycket liten skala och att företagens grundare ofta ej bestämde platsen för sin verksamhet med hänsyn till det ur alla synpunkter fördelaktigaste läget, även om de valde den plats, som de ansågo lämpligast. Därför har den nutida lokali- seringen mången gång kommit att avspegla helt tillfälliga orsaker. Djupast sett är det dock de geografiska förutsättningarna samt även den historiska utvecklingen, som spelat största rollen för industriens förläggning.
På industriens geografiska fördelning ha ett flertal faktorer inverkat, så- som tillgång på råvaror, drivkraft, mänsklig arbetskraft och kapital, kom- munikationsmöjligheter, skatteförhållanden samt läget i förhållande till av- sättningsområdena.
Småföretagen äro beroende av andra faktorer än den större industlien och ha därför en annan lokalisering. En faktor, som ofta bestämmer små- företagens läge, är närheten till en lokalt begränsad avsättningsmarknad. En påtaglig skillnad råder dock mellan småindustriens och hantverkets av- sättningsområden. Hantverket är huvudsakligen inriktat på lokal avsättning av produkter och tjänster, medan däremot småindustrien till väsentlig del sysselsättes för en större marknad. Man finner emellertid icke sällan, att även småindustrien arbetar för en lokal marknad, t. ex. snickeriproduktion samt cementvaru- och tegeltillverkning. Både snickeri- och tegelproduktionen betrakta-des tidigare som binäringar till jordbruket och bedrevos i liten ska- la. Detta beroende av avsättningsområdena har påverkat företa-gens lokali- sering. Hantverket är i stor utsträckning hänvisat till befolkningsagglome- rationer. Många småindustrier äro förlagda 1till stationssamhällen och små— platser på grund av sitt oberoende av den lokala marknaden, vilket obe- roende gjort det möjligt för dem att utnyttja 'de lägre hyror, tomtpriser och levnadskostnader samt den billigare arbetskraft, som där är att tillgå. Dessa faktorer i kombination med småindustriens fordran på goda kommunikatio— ner ha medfört att småindustrien gärna lokaliseras utmed goda trafikleder (järnvägar eller landsvägar) även utanför tätorterna. Mången gång bestäm- mer företagets tekniska utrustning avsättningsområdets storlek. Små vat- tensågar och hyvlerier tillgodose ofta endast ägarens behov och äro igång blott några måna-der om året. Av annan karaktär är ångsågen, motorsågen och den eldrivna sågen, vilka ha ett större avsättningsområd—e.
För en del företag föreligger icke något egentligt lokaliseringsproblem. Så är fallet med dem, som äro bundna till råvarans förekomst, t. ex. torv- täk-t och gruvdrift. Visserligen förekommer även här ett lokaliseringsproblem så tillvida, att man kan välja mellan olika råvaruförekomster, men man är dock bunden till råvaran. Även vissa stora industrigrupper äro råvaru-
lokaliserade såsom stenindustrien, kalk— och kritbruken samt i viss mån sågverksindustrien. Den transportgeografiska faktorn är näst råmaterialens befintlighet den viktigaste av de faktorer, som bestämma dessa industriers läge. Stenhuggerierna, av vilka många före kriget arbetade på export, ut- nyttjade i första hand fyndigheterna vid eller i närheten av kusten för att därigenom göra transporten till utlastningshamnarna så kort som möjligt. En annan typ av stenhuggerier ligga i eller kring samhällena.
Beträffande kalkbruken i Västergötland må påpekas den stora betydelse järnvägarnas sträckning haft för brukens lokalisering.
Sågverken ha helt olika lokalisering i norra och i södra Sverige. I Norr- land ligga sågverken, huvudsakligen exportinriktade, vid älvmynningarna, dit virket flottas. I södra Sverige finna vi dem ofta i närheten av jämvä- garna, som stå i förbindelse med avsättningsområdena.
Vattenkraften har från första början spelat en avgörande roll för den industriella utvecklingen i olika skeden. Den äldre industrien lokaliserades till kraftkällorna dock ej till de stora, som med dåtida teknik ej kunde byg- gas ut. De små vattendragen ha emellertid i våra dagar icke samma drag- ningskraft på industrierna som i äldre tid. De ökade möjligheterna att även på stora avstånd överföra elektrisk kraft liksom kraftens delbarhet utgöra nu en mycket viktig förutsättning för småföretagens utveckling. Men kraft- överföringen har även verkat konserverande på industriens förläggning. Professor Eli Heckscher framhåller, att det är anmärkningsvärt i hur liten grad elektricitetens ökade användning åtminstone hittills har ändrat industri- ens lokalisering. Detta faktum visar kraftöverföringens stora möjligheter.1
Framstegen på kommunikationsväsendets område ha befrämjat uppkoms- ten av småföretag. Före järnvägarnas tid lågo företagen spridda längs lands- vägarna eller vid de mindre vattenfall—en, vars kraft endast kunde överfö- ras mycket korta sträckor. Senare förlades de nystartade företagen i ome— delbar närhet av järnvägarna, särskilt i och omkring de platser där två eller flera järnvägslinjer möttes. Heckscher framhåller i sin avhandling om järnvägarnas betydelse,2 att »järnvägarnas förnämsta inverkan på lands- bygden har varit att där framkalla industri». Järnvägarna drogos ofta ge- nom föga befolkade områden men småningom uppstodo stationssamhällen. Dit lokaliserades i stor utsträckning den handel och industri, som tidigare hade varit förbehållen städerna. I särskilt hög grad gäller detta småin- dustrien.
I och med explosionsmotorns tillkomst och bilväsendets utveckling ha fö- retagen frigjorts från järnvägarnas dominerande inflytande på lokalisering- en, och liksom det varit före järnvägarnas tid bli nu företagarnas hemvist ofta bestämmande vid valet av anläggningsplats. Möjligheterna till lands- vägstransport av råvaror och färdigprodukter ha gynnat de små produk- tionsenhe'terna. Lan—dsvägskommunikationernas utveckling gynnar särskilt
1 Sveriges Industri, Stockholm 1936, s. 96. 2 a. a. s. 54.
Norrland med dess långa avstånd. Bilväsendets utveckling har icke blott möjliggjort industriens förläggande till landsbygden utan även genom be- hovet av reparations- och serviceverksamhet bidragit till uppkomsten av småföretagsamhet. Erfarenheten visar, att det ena småföretaget gärna givit upphov till ett annat, och den ständigt höj-da levnadsstandarden har skapat nya arbetsuppgifter för hantverket.
Industrier ha hittills i stor utsträckning lokaliserats till platser, där man haft tillgång på yrkesskicklig arbetskraft, utbildad för den speciella tillverk- ningen. Specialiseringen försvårar emellertid arbetskraftens övergång från en yrkesgrupp till en annan. Detta är en av de väsentligaste orsakerna till den tradition-sbundna förläggning, som flera industrigrenar uppvisa. I redo- görelsen för de olika länens småindustri har det givits flera tillfällen att peka på en yrkesskicklig arbetarstam, som orsak till uppkomsten av in- dustrikoncentrationer, t. ex. Eskilstuna-industrien, småindustribyg-den i Väst- bo härad,.textilindustrien i Sjuhäradsbygden, skoindustrien i Örebro län samt skinnindustrien i Malungsbygden.
En indirekt orsak till uppkomsten av småföretag har varit ett magert jord- bruk, som givit en knapp bärgning. Detta drev befolkningen att skaffa sig sysselsättning vid sidan av modernäringen, och så växte hemslöjden och hem- produktionen fram. Denna fick tidigt ett drag av bygdespecialisering, det blev tradition att befolkningen i trakten skulle framställa just dessa alster. Den tillverkningsbransch, som befolkningens företagsamhet kom att ägna sig åt, hade kanske sitt upphov i en ren tillfällighet.
I Sjuhäradsbygden kring Borås uppkom tidigt en omfattande hemindustri i form av såväl hemslöjd som hemspinning och hemvävning. Råvaror till den textila hemindustrien fick man dels från fåraveln och dels, vilket var av större betydelse, från linodlingen. Båda dessa råvarukällor hade man att tillgå i trakten. Hemindustriens produkter avsattes inte enbart i den närmaste om- givningen utan i hela landet. På så sätt drogs det kapital till bygden, som torde vara den viktigaste orsaken till den följande utvecklingen av textilin- dustrien, vilken finansierades genom eget sparande i bygden.1 Av stor bety- delse var härvid den personliga företagsamheten; knallarna voro ju kända för sin driftighet. Småningom avlöstes emellertid hemindustrien av en fabriks- mässigt bedriven tillverkning, sedan maskintekniken nått en sådan utveck- ling, att den starkt minskade hemindustriens konkurrensförmåga. I Sjuhä- radsbygden kvarlever dock fortfarande en viss hemindustri. Örebrotraktens skoindustri leder också sitt ursprung från en såsom hemindustri bedriven sko- tillverkning. Utvecklingen har emellertid här gått via skohantverk till in- dustriproduktion.
Även om man i många fall kan spåra den småindustriella produktionens utveckling tillbaka till hantverket, får man dock icke anse en sådan utveck-
1 Jfr Mannerfelt, STF:s årsskrift 1924, s. 154.
ling ur hantverket som typisk. Småindustriens utveckling på landsbygden» och dess koncentration till andra än stadsliknande orter tyder på att denna nä— ringsgren som regel icke framsprungit ur hantverket, vars naturliga lokali- sering i första hand är till städerna. Det rena hantverket lämpar sig också en- dast i begränsad omfattning för industrialisering.
Befolkningsförskjutning-en från landsbygd till tätorter har sedan länge an— setts som ett allvarligt problem. I diskussionen angående möjligheterna att finna en lösning på detsamma har näringslivets, erkannerligen småföretagens lokaliseringsspörsmål intagit en framträdande plats. Så anfördes i motion II: 244 till 1944 års riksdag, att de på landsbygden förekommande mindre be— folkningscentra av skilda slag i många fall kunde vara ett kraftigt stöd åt den omgivande jordbruks- och skogsbygden och bidraga till bevarande av folket inom kommunerna. I synnerhet där hem- eller småindustri funnit fotfäste hade det visat sig, att befolkningssiffroma hållit sig ganska väl uppe och för- utsättningarna för en lösning av hela bygdens ekonomiska och kulturella problem blivit gynnsammare.
Med anledning av motion I: 179 till samma riksdag, vari hemställdes om utredning angående möjligheterna att genom lämpliga statliga åtgärder, när— mast eventuellt i samband med stödet åt byggnadsverksamheten, befordra en förskjutning av industriell verksamhet, småindustri och hantverk från stor- städerna till mindre städer, samhällen och icke minst till den rena landsbyg— den, uttalade riksdagen, efter att ha erinrat om att den redan i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om undersökning av möjligheterna för främjande av hantverkets och småindustriens utveckling, bland annat följande.
Nu föreliggande förslag hade ej blott anknytning till den utredning, varom riksdagen i ovannämnda skrivelse anhållit. Den förskjutning av små-industri och hantverk till mindre samhällen och landsbygden, som motionärerna an- såge önskvärd, vore avsedd att utgöra ett led i lösandet av landsbygdens be- folkningsfråga. Den i motionerna förordade utredningen hade därför även nära samband med den översyn och det samordnande av verkställda eller pågående utredningar, som berörde landsbygdens avfolkning, varom 1944 års riksdag ävenledes beslutat i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla (se riks- dagens skrivelse nr 437). I sistnämnda beslut förutsattes, att det organ, som finge uppgiften sig förelagd, skulle till vederbörande departementschef göra framställningar om sådana kompletterande utredningar inom vissa delar av det berörda frågekomplexet, som det under arbetets gång kunde befinnas er- forderligt att verkställa.
Enligt riksdagens mening vore det av utomordentlig betydelse, att möjlig- heterna att främja den av motionärerna förordade utvecklingen bleve beak- tade under de planerade utredningarna. Den i motion—erna framförda tanken att genom åtgärder i samband med det st-atliga stödet åt byggnadsverksam- het befordrar den önskvärda förskjutningen till landsbygden av industriell verksamhet och hantverk förutsatte riksdagen skulle i likhet med andra tänk- bara åtgärder i samma syfte bliv-a föremål för närmare övervägande.
Även i motion II: 383 till 1946 års riksdag har problemet om den starka
inflyttningen till städerna upptagits till behandling. Här ha emellertid motio- närerna, som även gått in på befolkningsfördelningen, icke stannat vid mot- sättningen mellan stadsbygd och landsbygd utan också upptagit fördelningen mellan städer och samhällen av olika storlek. Man har därvid särskilt upp— märksammat det enligt motionärernas uttalade uppfattning belänkliga för- hållandet, att landets största städer, framför allt huvudstaden, dragit till sig en oproportionerligt stor del av landsbygdens flyttn-ingsförlust. Detta befa- ras komma att medföra vittgående konsekvenser för bland annat småföretag— samheten. Olika tänkbara åtgärder diskuteras, men motionärerna hålla före, att det smidigaste sättet att komma till rätta med påtalade förhållanden vore att vid anställning av arbetskraft i Stockholm stadga arbetsförmedlingstvång, liknande det som i vissa yrken kommit till användning under kristiden. Motionen, som utmynnar i en hemställan om utredning, har ännu ej varit fö- remål för riksdagens behandling.
Befintliga organ med uppgift att medverka vid lösandet av lokaliseringsspörsmål
Innan utredningen övergår till en redogörelse för sina synpunkter på lokali- seringsfrågorna, torde det vara på sin plats att lämna en kort redogörelse för de organ, som ha till uppgift att syssla med hithörande spörsmål, nämligen Statens arbetsmarknadskommissions sociala beredskapssektion och Indu- striens produktionsråd, vilken sistnämnda organisation dock lmvudsakligen torde ägna sitt intresse åt den större och medelstora industrien.
Arbetsmarknadskommissionens sociala beredskapssektion. Arbetsmarknads» kommissionen har till utredningen lämnat följande uppgifter.
Kommissionen har under år 1945 börjat bedriva rådgivande verksamhet i fråga om industriens lokalisering. Därvid har överenskommelse träffats mellan arbets— marknadskommissionen och industriens produktionsräd om regelmässigt samarbete. Arbetsmarknadskommissionen kartlägger med bistånd av länsarbetsnämnderna ar- betskraftsituationen på de orter, som kunna vara lämpliga för en viss industri. Kom— missionen införskaffar också från kommunerna uppgifter beträffande tomtförhällan- den, bostäder, kraftförsörjning, vattentillgång, trafikförhällanden, skatter etc. och ställer materialet till respektive företagares förfogande.
Vid utredningar om den lokala tillgången på arbetskraft ha vissa uppgifter i be- redskapsmönstringsregistret varit till god hjälp. Likaså har en undersökning rörande befolknings- och näringsförhållandena i rikets kommuner och tätorter, utförd vid Stockholms handelshögskolas geografiska institut, lämnat värdefull vägledning. Ar- betsmarknadskommissionen har förvärvat reproduktionsrätten till nämnda utred- ning för att dels centralt äga tillgång till densamma, dels ställa motsvarande material för respektive län till länsarbetsnämndernas och länsstyrelsernas förfogande. Vidare har kommissionen vidtagit förberedelser för att med hjälp av länsarbetsnämnderna genomföra en kompletterande kommunundersökning, avseende i första hand närings- och sysselsättningsförhållandena.
De hittills verkställda utredningarna ha i första hand gällt frågan om lämplig för- läggningsplats för industrier med övervägande kvinnlig arbetskraft. Detta förklaras av den brist på kvinnlig arbetskraft, som under senare år kännetecknat den svenska
arbetsmarknaden. I några fall ha dock utredningar verkställts beträffande verk- stadsföretag.
Erfarenheterna från den verksamhet, varom här är fråga, ge vid handen, att på detta område stora möjligheter föreligga för en fruktbringande samverkan mellan arbetsmarknadsorganen och näringslivet. Från samhällets sida framstår såsom önskemål att i vissa delar av landet, exempelvis sågverksdistrikten längs norrlands- kusten, söka åstadkomma ett mera differentierat näringsliv. Vidare är det ett önske- mål att söka få till stånd en bättre könsproportion på platser med ensidigt manliga eller kvinnliga industrier.
I många fall torde det vara möjligt att kombinera företagarnas önskan att få bra förläggningsplatser för sina industrier med samhällets strävan till en även ur andra synpunkter förnuftig industrilokalisering.
Arbetsmarknadskommissionen utför genom sin tekniska beredskapssek- tion planläggningsarbete för en investeringsreserv. Under kap. 4 Verkstads- beståndet återkommer utredningen härtill. Det finns emellertid anledning att i nu förevarande sammanhang framhålla vikten av att, i den mån det all- männa avses skola investera medel i anläggningar för hantverk eller småin- dustri, all uppmärksamhet ägnas åt att sådana företag lokaliseras med hän- syn till det allmännas berättigade krav. Om detta iakttages, torde byggnader för småföretagsamhet näppeligen komma att i någon större omfattning upp— tagas i investeringsreserven, om ej planerna för desamma äro så pass utfor- made, att lokaliseringsfrågan redan får anses avgjord. På grund härav synas lokaliseringsspörsmål som sådana knappast komma att få någon betydelse för de i reserven en gång medtagna projekten.
Industriens produktionsråd. Sveriges industriförbund har till utredningens för- fogande ställt följande redogörelse för Industriens produktionsråd, dess syftemål och arbetssätt.
Industriens produktionsråd har tillsatts av Industriförbundet och Svenska arbets- givareföreningen gemensamt. Produktionsrädet har bland annat till uppgift att i god tid informera Statens arbetsmarknadskommission om utvecklingen på arbetsmark- naden för att möjliggöra att åtgärder för åstadkommande av balans i sysselsättningen skola kunna vidtagas i rätt tid. Informationen i fråga består av ett varselsystem, an— givande f ö r u t 5 e (l (l a fall av permittering eller avskedande.
Gången av varselsystemet är följande. Om permitteringar eller avskedanden skola äga rum upplyser företaget sin branschförening om driftsinskränkningens omfatt— ning samt beräknade längd och orsaker, om önskvärda lokala arbetsprojekt, som kunna bringa hjälp under tiden för arbetsbristen m. m. Uppgifterna vidarebefordras till produktionsrådet jämte eventuellt yttrande av branschföreningen, som torde ha den bästa överblicken över förhållandena inom näringsgrenen. Nästa steg är över- läggningar mellan produktionsrådet och arbetsmarknadskommissionen, varvid mot- åtgärder dryftas. Ingen diskussion om orsakerna till driftsinskräukningen förekom- mer. Det är endast fråga om att uttänka lämpliga lösningar av den uppkomna situationen.
Efter hand har hänsyn tagits icke blott till driftsinskränkningar av mer eller mindre tillfällig art utan även till den ovanligare men mer svårlösta situationen, att ett företag för alltid nedlägges. Man kommer därmed in på ett omfattande problem, vars lösning erfordrar ett mycket komplicerat förfarande. Det gäller nämligen ej blott att finna ersättningsarbete för en tillfälligt ledigställd arbetskraft utan att anskaffa en helt ny, livsduglig produktion, vilket som regel innebär omplacering eller omskolning av arbetskraften. I slutet av 1944 upptogs frågan, vilka åtgärder
som borde vidtagas i sådana lägen. Det föreföll naturligt att dessa överväganden skedde i anslutning till arbetsmarknadskommissionens egen planering. Denna sam- verkan med kommissionen och ett flertal andra statliga och kommunala myndighe- ter jämte näringslivets egna organ har (mars 1946) pågått. blott i ett år. Fallen ha varit få men av resultaten att döma synes man kunna tala om ett gott försöksår.
Produktionsrådet har även påbörjat en undersökning om produkter, som för när— varande ej tillverkas i landet men som ha en naturlig marknad här. Speciell upp- märksamhet ägnas åt bortfallen import.
Denna planering för samhällen, som hotas av avindustrialisering, har medfört, att frågan om industriell lokalisering tagits upp på rådets program. Man vill lämna företagen råd och upplysningar om lämpliga platser för förläggning. Det är sålunda här fråga om vägledning och information rörande olika lokala förutsättningar för utveckling av en industriell produktion. Denna art av industriell rådgivning har gi— vetv'is sin fysiska begränsning. Extraktiva industrier såsom stenbrott och gruvor äro naturligt knutna till fyndorten och detsamma gäller industrier, för vilka kontakten med avnämaren spelar en särskilt viktig roll eller i vilka råvaran eller slutproduk- ten är särskilt skrymmande eller tung. Men andra företag, som ämna starta nya fabriker, måste göra en avvägning mellan en mängd svårbedömda faktorer vid valet av förläggningsplats. En av de viktigaste är befolkningsutvecklingen och tillgången på arbetskraft.
Det har allt tydligare visat sig svårt för det enskilda företaget att riktigt kunna bedöma lämpligheten av förläggningsplats. Företagen ha nödgats vända sig till flera olika myndigheter för att få råd och upplysningar om tomttillgång, bostads- och trafikförhållanden, tillgång till vatten och elektrisk kraft m. m.
Industriens produktionsråd har därför inrättat sig som rådgivande organ i loka- liseringsfrågor. Genom fortsatt intim samverkan med arhetsmarknadskommissionen och genom kontakt med kommunala myndigheter kan rådet informera företagarna tämligen allsidigt. En förutsättning är naturligtvis att rådet, som redan startat sin nya verksamhet, får besked om den planerade produktionens omfattning och art, den behövliga arbetskraftens uppdelning på män och kvinnor samt önskemålen rö— rande övriga produktionselement.
I samband med den industriella planeringen lokalt och regionalt har produktions- rådet kommit in på den större frågan om industriens strukturella förhållanden. I olika sammanhang har det framstått som ett angeläget behov att äga ingående kän- nedom om strukturförhållandena i olika branscher beträffande såväl produktion som distribution.
Industriens organisationer ha sedan flera år tillbaka sysslat med dessa problem. Sålunda försiggår inom Industriens utredningsinstitut undersökningar om struktur- förhållandena i vissa näringsgrenar. För textilindustrien och skobranschen äro sådana studier i det närmaste fullföljda. Produktionsrådets uppgift, då det gäller indu— striens effektiviseringssträvanden, blir att följa de utredningar, som bedrivas för olika branscher, att föreslå nya utredningar, då sådana kunna anses motiverade, samt att ge impulser till åtgärder, vartill utredningarna kunna ge anledning. Själv- fallet väntas att uppslag och råd skola komma även från branschföreningarna och företagen själva. Industriens utredningsinstitut fungerar som sekreteriat för sist- nämnda del av rådets verksamhet.
Småföretagsutredningens synpunkter
Utredningen har redan i sitt tidigare betänkande framhållit, att ett verk- samt medel till befrämjande av hantverket och småindustrien vore att ge- nom effektivare stöd åt befintliga hantverks- och småindustriorganisationer underlätta dessas arbete, men att detta i nuvarande läge icke kunde anses tillräckligt, bland annat emedan en stor del av småföretagarna icke äro med- lemmar i dylika organisationer. Framför allt kunde dock handhavandet av låneverksamheten på anförda skäl icke gärna överlämnas till organisatio- nerna. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att föreslå inrättande av särskilda företagarnämnder, på vilka det bland annat skulle ankomma att undersöka behovet av och föruttsättningama för en utveckling av små- företagsamheten inom respektive områden.
Innan ett företag startas böra betingelserna för dess existens noga under- sökas. Detta bör givetvis i första hand beaktas av den enskilde företagaren själv, men skall han erhålla stöd av allmänna medel, bör även det organ, som har hand om och befogenhet att ekonomiskt medverka vid företagets tillkomst, undersöka sagda betingelser. Av skäl som här nedan utvecklas närmare böra då även möjligheterna att förlägga småföretag till landsbygden i större utsträckning än som för närvarande är fallet bli föremål för under- sökning.
Den nuvarande utvecklingen av hantverkets och småindustriens lokal—ise- ring synes leda till att det förra drages till de större tätorterna och dessas centralare delar, medan den senare i många fall finner det lämpligare att utnyttja de billigare tom-terna och den billigare arbetskraften på landsbyg- den. Genom befordrandet av såväl hantverk som småindustri inom samma områden bör man söka ge näringslivet en mera mångsidig bas. Befolknings- politiska synpunkter göra sig i detta sammanhang även gällande. Befolk- ningsminskningen på landsbygden har under de senare åren blivit ett av den svenska landsbygdens stora problem. Det har, som här ovan framhållits, i olika sammanhang påkallat statsmakternas uppmärksamhet och torde vara föremål för bland andra 1942 års jordbrukskommittés och bostadssociala ut- redningens överväganden.
I den mån jordbruksnäringens avfolkning sker i takt med ett på grund av rationalisering minskat arbetskraftsbehov, är densamma en naturlig och ur samhällets synpunkt eftersträvansvärd utveckling. För att den i jordbruket ej längre behövliga arbetskraften i större utsträckning än som för närvarande sker skall bevaras åt landsbygden erfordras bland annat förbättrade utbild- ningsmöjligheter, främst yrkesutbildning, och vidare ökade utkomstmöjlig- heter inom andra näringsgrenar än jordbruket. Avsaknaden av yrkesutbild- ningsmöjligheter å landsbygden och av tillfällen att nyttiggöra eventuellt för- värvade kunskaper torde vara en viktig orsak till ungdomens dragning
till tätorterna. Enligt småföretagsutredningens uppfattning finnes det an- ledning att närmare undersöka i vad mån den s. k. flykten från lands— bygden är ett utslag av mer eller mindre tillfälliga orsaker eller ett led i en målmedveten strävan från individens sida att förbättra sina yrkeskunskaper och att uppnå en högre inkomst eller säkrare anstållningsförhållanden. Sistnämnda omflyttning bör givetvis icke hindras, och vad den förra be- träffar, synes den i viss mån kunna motverkas genom lämpliga åtgärder för skapande av nya och mera differentierade utbildnings- och sysselsättnings- möjligheter på landsbygden.
Då en utökning av småföretagsamheten i mindre samhällen och på lands- bygden ansetts kunna utgöra ett led i lösandet av landsbygdens befolknings- problem, synes det vara av intresse att i detta sammanhang först fram- föra några av de synpunkter, som kunna anföras med tanke på jordbrukets intressen.
En huvudorsak till att särskilt ungdomen på landsbygden söker sig till tätorterna och framför allt till de stora städerna, torde, som nyss antytts, vara att finna uti den föga utvecklade differentieringen av näringslivet på landsbygden. Med de inom jordbruket pågående rationaliseringssträvandena följer bland annat, att i de större lantarbetarfamiljerna numera i allmänhet icke samtliga familjemedlemmar kunna räkna med stadigvarande syssel- sättning inom jordbruket och framför allt icke på samma gård, vilket i gångna tider i stort sett var fallet. Det ligger därför nära till hands, när flera halvvuxna barn inom en lantarbetarfamilj nödgas söka sin utkomst inom tätorternas industri och andra näringar, att hela familjen lämnar jordbru- ket. Självfallet medför detta, att jordbruket ofta å-derlåtes på mera arbets- kraft än som betingas av den fortgående rationaliseringen. Inom flera små- industriella branscher såväl som inom andra näringsområden har det också visat sig görligt att använda från jordbruket hämtad, icke industritränad arbetskraft.
Varken för landskommunernas egen del eller för riket som helhet torde det vara önskvärt, att landsbygdens befolkning minskasialltför hastig takt genom inflyttning till städerna. Om en sådan utveckling ohämmat får fortgå, måste landskommunerna med nödvändighet få vidkännas svårigheter att fullgöra sina sociala åligganden, samtidigt som besvärligheter kunna uppstå för stä- derna på grund av alltför snabb befolkningstillväxt. Detta synes vara på väg att bliva fallet beträffande huvudstaden, vars starka tillväxt under de se- naste årtiondena på många håll anses ägnad att framkalla betänkligheter, vilket även kommit till uttryck i den ovan refererade motion II : 383 till 1946 års riksdag.
Inom 1942 års jordbrukskommitté har, enligt vad utredningen under hand erfarit, framförts tanken på att en utveckling av mindre tätorter på lands- bygden borde främjas. Dylika tätorter, »bysamhällen», skulle utgöra ett slags centra för såväl det ekonomiska som det kulturella livet inom begränsade
områden av ren landsbygdskaraktär. Denna tanke synes förtjänt av beak- tande. Samhällsbildningen på landsbygden bör enligt utredningens mening så inriktas, att uppkomsten av en mera samlad bebyggelse inom de egent- liga jordbruksområdena befrämjas. Det har nämligen visat sig, att mindre befolkningscentra i många fall kunna vara ett verksamt s-töd åt den om- givande jordbruks- och skogsbygden och bidraga till uppkomsten av små- företag. En dylik inriktning av samhällsbildningen kommer sålunda att stå i en viss motsättning till den jorddelningspolitik, som i stort sett syftat till en spridning av bebyggelsen på landsbygden.
[ dessa bysamhällen skulle olika slag av hantverkare, t. ex. maskin- och fordonsreparatörer, byggnadshantverkare m. m. samt affärsidkare av olika slag kunna slå sig ned. Därigenom skulle bland annat reparationsberedska- pen på landsbygden Ökas. Betydelsen härav torde ej behöva närmare utveck- las. Av vikt är emellertid, att av varandra beroende yrken beredas utrymme inom samma samhälle, t. ex. vagnmakare och smed, möbelsnickare och tapetserare. Dessa koncentrationer skulle även underlätta för mindre och me- delstora jordbruk att få tillgång till maskinella hjälpmedel genom anordnan— de av maskincentraler, gemensamma för ett flertal gårdar. Genom skapandet av bysamhällen kunde måhända i viss mån den differentiering av närings- livet underlättas, som av anförda skäl befunnits eftersträvansvärd för lands- bygden.
Småföretagens nuvarande lokalisering torde i stort sett vara ett resultat av den fria företagsamheten, som därvid strävat tili att utnyttja de naturliga och ekonomiska förutsättningarna. Som av det allmänna påpekandet av hant- verkets beroende av den lokala marknaden och av beskrivningen av de olika länens småföretagsamhet redan framgått äro småföretagen huvudsakligen koncentrerade till befolkningsagglomerationer och ofta betingade av en tra- ditionsbunden yrkesskicklighet. Därför synas möjligheterna att påverka små- företagsamhetens lokalisering hålla sig inom ganska trånga gränser, såvida man icke med påverka menar dirigera. Åtgärderna måste i stället sättas in på att framskapa förbättrade betingelser för företagen, särskilt på kommu- nikationernas och kraftförsörjningens område. Framför allt gäller detta de egentliga landsbygdskommunerna, som icke kunna erbjuda företagen samma goda möjligheter i form av billig elektrisk kraft, låga transportkostnader m.m. som städer och en del tätorter.
Vad då först kommunikationsfrågan beträffar sy nes det uppenbart att om ett >>bysamhälle» eller annan ort, på vilken företagsamhet skall uppammas, icke ligger eller icke skulle komma att ligga intill järnväg, förbindelse med järnvägsnätet måste ordnas med hjälp av annat kommunikationsmedel, i re- gel bussar. Men för godstrafiken torde bussarna endast sällan vana tillfyllest. Därför bör busslinjen kompletteras med reguljär lastbilstrafik. Det är ett all- mänt intresse, att sådan reguljär lastbilstrafik kommer till stånd radiellt från järnvägsstationerna. Inom städer och vissa större stationssamhällen ha järn-
3—467563.
vägarna redan ordnat med hämtning och utkörning av gods, men här gäller det att utvidga denna verksamhet så, att även landsbygdens från järnvägen mera avlägsna tätorter bli betjänade på enahanda sätt.
Åtminstone i de fall då lastbilstrafiken bedrives i statlig regi synas enhet- liga fraktsatser böra tillämpas för såväl biltransporten som för järnvägs- transporten. Helst borde genomgående zontariffberäkning åvägabringas, obe- roende av om godset måste underkastas omlastning mellan bil och järnväg eller icke. För småindustriens del synes denna transportfråga vara av stor vikt. Även om de låga fraktavgifterna kunna åstadkommas endast på bekost- nad av trafikturernas täthet, torde åtminstone i många fall avgifternas an- passning efter järnvägstariffen vara viktigast.
För jordbrukets och den till landsbygdens tätorter lokaliserade småindu- striens de] vore det även förmånligt, om sådana bussförbindelser kunde ord— nas, att arbetskraften icke med nödvändighet behöver vara bosatt i arbets- platsens omedelbara närhet. Det måste anses fördelaktigt, om lantarbetaren kan kvarbo på gården, även då hans barn äro i den ålder, att de skola ut i förvärvslivet men alltjämt böra åtnjuta det stöd, som bostad i föräldrahem- met skänker. Genom goda bussförbindelser med närmaste tätort synes det genomförbart, att barn kunna sysselsättas inom tätorten men ändå kvarbo i hemmet på landet. Vissa medlemmar av en i tätorten bosatt familj kunde å andra sidan ha sin sysselsättning inom jordbruket och med hjälp av bussar (lättviktsmotorcyklar eller vanliga cyklar) förflytta sig till och från lantgården, medan andra familjemedlemmar hade sin utkomst inom tätortens näringsliv.
Även de små tätorterna böra emellertid ha goda förbindelser med närmaste stad. Detta är nödvändigt därför, att en mindre ort aldrig kan räkna med att vara så väl utrustad i alla avseenden som en stad kan vara. I småstäderna finnas en del institutioner, som icke gärna kunna etableras i de mindre tät- orterna. Å andra sidan synes det finnas skäl att överväga, huruvida åtgärder kunna vidtagas för att förbättra småstädernas möjligheter genom utökning av deras näringsliv och befolkning på de större städernas bekostnad. I vissa fall har denna fråga kunnat lösas utan medverkan från det allmännas sida genom att stora industrier förlagts till småstäder (exempelvis Köping).
Huru det skall kunna möjliggöras att utöka antalet busslinjer synes böra göras till föremål för särskilda överväganden. I första hand torde böra under. sökas, huruvida det icke kan vara motiverat att något uppmjuka tillämp- ningen av bestämmelserna om koncessionstvång. I varje fall böra frågor an- gående tillståndsgivning prövas och avgöras under beaktande av den stora betydelse för bygdens ekonomiska utveckling, som startandet av en ny buss- linlje innebär. Därvid bör uppmärksamhet även ägnas åt att kommunikations- nätet för en ort eller ett flertal varandra närbelägna orter bygges ut plan- mässigt och med tanke på de olika förhållanden, som äro av betydelse för bygdens näringsliv m. m. Av vikt är då, att sådana busslinjer främjas, som ur här förut angivna synpunkter prövas särskilt önskvärda. Vid bedömandet av en busslinjes sannolika räntabilitet bör då även beaktas den gjorda erfa-
renheten, att även busslinjer, som i begynnelsen icke varit så givande eller till och med drivits med förlust, så småningom visat sig kunna utvecklas till ekonomiskt bärkraftiga företag. Denna erfarenhet torde för övrigt gälla de flesta kommunikationsmedel, då det synes ligga i deras natur att enbart genom sin existens föranleda ökad trafik.
För sådana mindre företag, vilkas verksamhet kräver tillgång till lastbil men som icke fullt kunna utnyttja denna, har i vissa sammanhang uppgivits, att motorfordonsförordningens bestämmelser rörande yrkesmässig biltrafik skapat svårigheter att utnyttja transportkapaciteten, därigenom att det icke är tillåtet att mot fraktavgift transportera gods för annans räkning. Denna fråga torde böra ägnas uppmärksamhet i samband med övervägandena rö- rande landsbygdens kommunikationsfrågor i övrigt.
Till kommunikationerna höra även post-, telegraf— och telefonförbindelser. Då det är staten, som disponerar sagda kommunikationsmedel och sålunda helt bestämmer över deras utbyggnad, ligger det i sakens natur, att om staten finner näringslivet böra främjas på annat sätt även kraven på nämnda för- bindelser böra tillgodoses. Utredningen utgår därför från att de lokala myn- digheterna inom post- och telegrafverken komma att, utan att särskilda di- rektiv härom lämnas, inom ramen av sina befogenheter medverka till att de åtgärder i övrigt, som vidtagas till småföretagsamhetens fromma, komplet- teras med förbättrade förbindelser inom respektive områden.
Jämte kommunikationerna utgör kraftförsörjningen den viktigaste förut- sättningen för småföretagsamhetens trivsel. För en så heterogen abonnent- grupp som hantverk och småindustri är emellertid kraftproblemet, varmed i detta sammanhang avses elkraften, svårt att komma tillrätta med. För alla företag gäller, 'att kraften bör finnas tillgänglig i tillräcklig mängd och till rimlig kostnad.
Vad först gäller frågan om kraftens tillgänglighet för småindustri och hant- verk torde den redan nu anses vara i stort sett löst i Götaland och Svealand och i stora delar av Norrland. De stora krafntverksföretagen, statliga och enskilda, ha under senare år dragit ledningar in i inre Norrland och till skärgårdsområden i det övriga Sverige och anslutit isolerade småföretag till riksnätet. Dessa arbeten äro emellertid tidskrävande och draga stora kostna- der, varför det kommer att dröja länge ännu innan de äro helt färdiga.
Många län uppvisa en rik förekomst av .små kraftverksföretag. Detta be- rättigar emellertid ej i och för sig till slutsatsen, att just dessa län ha god till- gång på lämplig kraft för småindustrien och hantverket. Är kraftverkets tur- bineffekt icke tillräcklig eller är ledningsnätet icke utbyggt för annat än be- lysningsström, något som tyvärr ej sällan är fallet, måste småföretagen köra sina motorer med den dyra belysningsströmmen. Härtill kommer att i vissa fall elström för motordrift ej alls levereras under 5. k. spärrtid. Det säger
sig självt, att anförda förhållanden, i den mån de ej verka prohibitivt, i varje fall utgöra ett starkt försvårande moment för drift av småföretag.
Den andra sidan av kraftförsörjningsproblemet, nämligen kraftpriset, är för småföretagen av den betydelse, att det mången gång kan bli avgörande för om ett företag eller en tillverkning skall komma till stånd eller icke. Till belysning härav vill utredningen anföra följande uppgifter, hämtade ur en av ? Industriens norrlandsutredning med stöd av Svenska elektricitetsverksför- eningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation (SHSO) och Sveri- ges industriförbund år 1942 föranstaltad undersökning.
Uppgifter från 823 abonnenter, fördelade på 145 orter, varav ungefär hälf- ten städer, köpingar och municipalsamhällen, stodo till förfogande. Av olika anledningar kunde emellertid endast en del av svaren medtagas vid bearbet- ningen, varför de redovisade resultaten hänföra sig till uppgifter från något mindre än 600 abonnenter. Av dessa hade hälften en omsättning på mindre än 40 000 kronor per år och 22 0/0 mer än 100 000 kronors omsättning. De olika företagens karaktär redovisas icke. Företagens energikostnader i pro- cent av årsomsättningen utgjorde i 60 0/0 av fallen högst en procent, i 25 0/0 av fallen en till två procent och i knappt 5 ()/0 av fallen mer än tre och en halv procent. Att strömkostnaden för en småföretagare i vissa fall uppgår till mer än tre procent av årsomslutningen får anses innebära en stark belastning av produktionskostnaderna.
Någon sammanställning av de olika krafttaxorna för bedömandet av de- ras inverkan på företagens lokalisering är icke möjlig att åstadkomma med rimligt arbete, då de olika kraftleverantörerna tillämpa helt olika, ofta med varandra ej direkt jämförbara system och tariffer. I de flesta taxor är dock en tydlig gräns dragen mellan hantverkstaxa och industritaxa. Gränsen dra- ges vid en viss energiförbrukning per år, och för industritaxan tillämpas ett betydligt lägre energipris per kWh än för hantverkstaxan. Detta inne- bär, att småindustrier med en energiförbrukning per år, som något under- stiger den för industritaxan fastställda, få vidkännas en betydligt högre kostnad än sådana företag, som köpa ström efter industritaxa.
Det finns också i stor utsträckning taxor, där kVVh-priset minskar efter en viss skala vid ökande förbrukning. Ett önskemål synes vara, att denna prissättning med avtagande kVVh-pris blir mera allmänt genomförd och att: tillräckligt antal prisintervaller erhållas. Särskilt för småindustrier skulle en speciell småindustritaxa vara av stor betydelse. För närvarande pågår inom elkraftutredningen av 1943 en undersökning 0111 lämpliga normaltarif— fer för yrkesabonnenter, och det är att hoppas att man genom densamma skall finna en lämplig väg att lösa denna för småföretagsamheten så bety- delsefulla fråga. »
Bland de faktorer, som äro av betydelse för småindustriens lokalisering, intager tillgången på lämpliga verkstadslokaler en framträdande plats. Ut- redningen behandlari annat sammanhang (kap. 4 Verkstadsbeståndet, s. 63
ff.) de åtgärder av olika slag, som utredningen anser i första hand böra kom- ma i fråga vid en sanering av det befintliga verkstadsbeståndet och vid uppförandet av nya lokaler. Därvid får utredningen anledning att något diskutera den även ur lokaliseringssynpunkt viktiga frågan om statligt bi- stånd i form av lån till uppförande av verkstadslokaler.
Fall kunna emellertid förekomma, då speciella åtgärder äro påkallade för att exempelvis stimulera en för orten synnerligen önskvärd utövare av ett hantverk att välja en viss plats för sin verksamhet. Dylika frågor, som torde få bedömas från fall till fall, synas dock vara att betrakta som en kommunens eller ortens angelägenhet.
Den genom företagarnämndernas konsulenter bedrivna rådgivningsverk- samheten får i lokaliseringsrädgivningen en av sina viktigaste och mest an— svarsfyllda arbetsuppgifter. Vid handläggandet av dessa uppgifter böra nämnderna och deras konsulenter ägna all uppmärksamhet åt de önskemål, som framställas av berörda kommunala och andra lokala myndigheter eller organisationer. Ett intimt samarbete med ortsintressena är därför av vikt. Utredningen har också i sitt betänkande angående företagarnämnder (s. 31) framhållit, att de tilltänkta kommunalvalda företagarkommittéerna torde få en betydelsefull uppgift att fylla, icke minst vid de undersökningar, som måste föregå startandet av ny verksamhet å en ort.
Bedömandet i lokaliseringsfrågor får emellertid ej göras uteslutande ur synpunkten av förhållandena inom nämndens eget distrikt. Rikssynpunkter böra även få komma till sin rätt. I detta syfte har nämnden att söka kon— takt och samarbete med de centrala organ, som kunna överblicka hithö- rande spörsmål och för vilkas organisatoriska uppbyggnad och verksam- hetssätt utredningen här ovan lämnat en redogörelse. Arbetsmarknadskom- missionens sociala beredskapssektion samt de under kommissionen sorte- rande länsarbetsnämnderna såväl som Industriens produktionsråd bliva så- lunda de instanser med vilka företagarnämnderna komma att avhandla de lokaliseringsspörsmål, som ej böra lösas enbart med hänsyn till ortsintressen och lokala synpunkter.
Sammanfattningsvis får utredningen i fråga om småföretagens lokalise— ringspr'oblem framhålla följande.
På landsbygden böra förbättrade möjligheter till yrkesutbildning och öka- de utkomstmöjligheter inom andra näringsgrenar än jordbruket skapas.
Ur landsbygdens, speciellt jordbrukets synpunkt vore en systematisk loka- lisering av småföretag till >>bysan1hällen» på den egentliga landsbygden av största värde. Det kan vidare bli nödvändigt att skapa för hantverket och småindustrien gynnsamma arbetsförhållanden, där sådana ej äro för han— den. Främst kommunikationsförhållandena och krafttaxorna utgöra ofta återhållande moment. Dessa spörsmål torde därför böra ägnas fortsatt upp- märksamhet.
Rådgivning i lokaliseringsfrågor kommer att tillhöra företagarnämndernas viktigaste och mest ansvarsfyllda arbetsuppgifter. Det är av synnerlig be- tydelse att nämnderna därvid hålla kontakt med lokala myndigheter och organisationer, de statliga arbetsmarknadsorganen samt Industriens produk- tionsråd.
För att befrämja utvecklingen inom en viss bygd kan det understundom vara befogat att begagna särskilda stödformer för att påverka småföretagens * lokalisering.
KAPITEL 3
Hantverkets och småindustriens rationaliseringsproblem
Med rationalisering avses i regel åtgärder, som syfta till förbättrad drifts- ekonomi och som vidtagas på grundval av ett planmässigt, kritiskt studium av ett företags olika funktioner och med ledning därav upprättade kalkyler. Rationalisen'ngen kan även avse förhållanden inom en grupp företag, en viss bransch eller en industrigren, i vilket fall den tar sikte på sådana pro- blem, som äro gemensamma för hela gruppen.
Den tekniska utvecklingen har fram-bragt högklassiga material, effektiva produktionsmaskiner, transpo'rtanordningar och andra moderna tekniska hjälpmedel för industrien. Rationaliseringsaurbetet inom ett industriföretag har till ändamål bland annat — för att nämna ett exempel —— att sörja för att lämpliga dylika hjälpmedel utväljas och utnyttjas så effektivt som möjligt. Det kan hända, att ett industriföretag är väl utrustat med tekniska hjälpmedel och sålunda i detta avseende har följt med den tekniska utveck- lingen men att företaget ändock kan vara i behov av en rationalisering i avseende å produktionen, emedan de tekniska hjälpmedlen icke äro på ändamålsenligt sätt inordnade i produktionsförloppet eller i andra avseen- den äro mindre ekonomiskt utnyttjade. Även då fråga är om andra områden av företagets verksamhet än produktionen och då det gäller att samordna verksamheten i sin helhet har rationaliseringen till mål att åstadkomma en systematisk förbättring av driftsekonomien.
För att kunna bedöma vilka åtgärder som böra vidtagas måste i allmän- het ett planmässigt och i detalj gående studium av de faktorer, som in- verka på driftsek'onomien, genomföras. Dylika studier ingå därför såsom nödvändiga led i rationaliseringsarbetet.
Under de senaste decennierna har rationaliseringen inom industrien åstad- kommit genomgripande förändringar inom industriföretagets olika funk- tioner. Områden, som beröras av denna alltjämt fortgående process, äro bland annat inköps- och försäljningsverksamheten, kalkyhnetoderna, kon- torsarbetet, produktionsmetoderna, tillverkningsplaneringen och kontrollen, standar-diseringen, arbetsledningen, transportanordningarna och de allmän— na arbetsförhällandena på arbetsplatsen.
Rattionaliseringen inom industrien har haft en mycket stor betydelse för ekonomiseringen, kanske främst inom produktionstekniska men även inom övriga av densamma berörda områden av industriföretagets verksamhet.
Den har därmed samtidigt bidragit till att på längre sikt öka industriens möjligheter att bereda de anställda en förbättrad levnadsstandard.
På grund av de svårigheter och olägenheter, som rationaliseringssträvan- dena kunna medföra för arbetarna (minskning av arbetsstyrkan vid det enskilda företaget, stegring av arbetstakten etc.), ha en det rationaliserings— åtgärder på sina håll mötts med stark misstro. Oavsett den olika individu- ella inställningen till hithörande frågor, torde man dock numera ha nått en tämligen allmän övertygelse, att en på objektiv grund genomförd rationali- sering är oundviklig och nödvändig för vår industri, om denna skall kunna framgångsrikt upptaga konkurrensen med de länder, som gått före på detta område.
Någon motsvarande utveckling till den genomgripande rationalisering, som ägt rum och alltjämt pågår inom industrien, har icke försiggått inom de egentliga hantverksyrkena, ehuru även de i många avseenden rät't väl för- stått att tillgodogöra sig de tekniska framsteg, som varit tillämpliga för dem. Orsakerna härtill äro flerfaldiga. I den mån industriens rationaliserings- åtgärder förutsätta massproduktion i serier äro dylika åtgärder i regel icke tillämpliga inom hantverket, för vilket prorduktionsförutsättningatrna äro helt annorlunda. Med det starkt varierande arbete, som hantverkaren mer- endels har att utföra, är det heller icke alltid ekonomiskt lönande att an- skaffa de arbetsbesparande Specialmaskiner och -verktyg, som allmänt an- vändas inom industrien. I många fall torde även brist på erforderligt kapital ha försvårat eller omöjliggjort för hantverkaren att rationalisera sitt ar- bete genom arrangemang, som krävt viss kapitalinvestering. Emellertid an- vänder sig även hantverket i viss utsträckning av moderna maskinella hjälp- medel, i de fall dylika kunna ekonomiskt utnyttjas vid en mera begränsad och hantverksmässig tillverkning. Även på annat sätt har hantverket i stör- re eller mindre omfattning tillgodogjort sig erfarenheterna från den indu- striella utvecklingen, såsom beträffande drivkraft, verktyg, arbetsmateria'l och arbetsmetoder.
För småindustrien äro förutsättningarna för en rationalisering med den större industrien som förebild givetvis gynnsammare. Många dylika små- företag ha också infört fullt moderna industriella arbetsförfaranden och ha bland annat genom tillämpning av tempoarbetstekniken kunnat hävda sin lönsamhet och sin konkurrensförmåga gent emot storindustrien.
Ehuru det sålunda kan sägas, att även småföretagen inom hantverk och industri i viss grad undergått en rationalisering, bör det dock utan tvivel göras åtskilligt mera i detta hänseende. Särskilt bör det bemärkas, att hit- tills många småföretagare överhuvud taget icke haft någon verklig förståel- se för nödvändigheten av att söka tillägna sig nya effektivare metoder i sin rörelse i förlitande på den nedärvda yrkestraditionen och på en högtstå- ende individuell yrkes—skicklighet. Här behövs därför upplysning om de möj- ligheter till ett företags effektivisering, som verkligen finnas. Icke minst från hantverks- och småindustriorganisatione-rnas sid'a förekommer också;
en livlig propaganda- och upplysningsverksamhet för att allmänt sprida för- ståelse för och kunskap om hithörande frågor.
Denna propaganda har bedrivits genom föredrag och diskussioner vid för- eningssammanträden och vid s. k. informationsdagar, under senaste åren anordnade i samarbete med hantverksinstitutet, genom artiklar på fram- trädande plats i fackpressen samt i samband med hantverksorganisationens rådgivande verksamhet. Diskussionen i dessa frågor har varit rätt livlig, men den har givit belägg för att ingalunda alla äro positivt inställda. En del inlägg vittna om att man på sina håll hyser en mycket bestämd upp- fattning, att hantverkarna icke ha något att vinna på att exempelvis genom arbetssludier och införande av vissa maskinella hjälpmedel söka effektivi- sera arbetsmetoderna.
Hantverkets egna organisationer böra ha de största möjligheterna att bi— bringa hantverkarna i gemen den förståelse för hithörande problem, som är den första förutsättningen för att de åtgärder, som eventuellt vidtagas för att underlätta den åsyftade rationaliseringen, skola få avsedd effekt. Såvitt utredningen kan finna, bör en hel det kunna göras inom olika hantverksyr— ken för att modernisera organisation, arbetsformer och utrustning i avse- ende å såväl planering, inköp och produktion som å driftsredovisning och försäljning, utan att arbetsproduktens karaktär av hantverksalster därför behöver gå förlorad.
En med tiden alltmer ökad eftersläpning i utvecklingen i dessa avseen- den i förhållande till industrien kan för vissa yrken inom hantverket inne- bära ökade svårigheter i konkurrensen med industrien genom den stegring av skillnaden i produktpriserna, som därigenom i allmänhet måste upp- komma. Den prisskillnad, som redan nu förefinnes mellan hantverks- och industn'produkter, begränsar tyvärr möjligheterna till avsättning av hant- verkets kvalitetsprodukter bland den stora allmänheten. På grund av denna konkurrens med de billigare industrialstren synas vissa hantverksyrken ha svårigheter att betala eller att för företagaren personligen räkna med samma löner, som betalas inom industrien. Vid skärpt konkurrens begränsas yt- tenligare hantverkets lönsamhet och dess förmåga alt i konkurrens med andra näringar förvärva och behålla erforderlig, fullgod arbetskraft. Med tanke på den allmänna kn-apphet i fråga om arbetskraft, som på längre sikt kan förutses, är det sannolikt, att denna konkurrens kan komma att bliva allt mer kännbar. För att hantverket skall kunna hävda sig härvidlag måste det ha möjlighet att kunna erbjuda sina självständiga utövare och de anställda ekonomiska förmåner och arbetsvillkor i övrigt, som äro jämför- liga främst med förhållandena inom industrien. Detta blir sannolikt icke möjligt, om hantverket skulle stagnera i utvecklingen. I detta allmänna resonemang bortses ifrån, att en del hantverksyrken, åtminstone hittills, knappast haft att upptaga någon konkurrens med industrimässig produk- tion. Hit höra exempelvis vissa yrken inom det byggnadstekniska området ävensom reparations- och serviceyrken. I själva verket synes det sålunda kunna bliva en liVIsfråga för åtskilliga yrken inom hantverket, att företagen i
snabbare takt än nu är fallet i tillämpliga delar tillgodogöra sig industriens erfarenheter på det arbetstekniska och företagsekonomiska området. Även för effektivaste utnyttjande av den knappa arbetskraften är detta angeläget.
Vill man bevara och ytterligare utveckla ett rikt förgrenat hantverk inom landet är det angeläget, att rationaliseringsfrågan ägnas tillbörlig uppmärk- samhet, medan konjunkturerna för hantverket äro gynnsamma. SOm nyss antytts kan denna fråga vara av alldeles särskild betydelse för vissa hant- verksyrken. Endast under nu antydda förutsättning synas småföretagen i stort sett inom de yrkesområden det här gäller kunna i längden bibehålla den bärighet, som måste förutsättas, om några stödåtgärder från det allmän- nas sida skola vara motiverade. Ehuru läget icke är fullt detsamma för de yrkesområden, för vilka, såsom ovan framhållits, konkurrens med industrien knappast förekommer, är det även för dessa yrken av största betydelse, att alla möjligheter till förbättring av driftsekonomien bli tillvaratagna.
Småindustriföretagen arbeta under former, som i många avseenden mera ansluta sig till industriens. De alster, som dessa företag producera, bära icke hantverkets särprägel och kunna därför icke avsättas till högre pris än det. som storindustriens motsvarande produkter betinga. Nödvändigheten för små- industrien att tillämpa rationella, industrimässiga arbetsförfaranden är där— för uppenbar och mera direkt påtaglig även för varje enskild företagare, än då det gäller hantverket. Småindustrien har även större möjligheter att direkt utnyttja storindustriens metoder, exempelvis i fråga om serietillverk- ning, högeffektiva produktionsmaskiner, moderna Specialverktyg etc.
Det har redan antytts, att industriens rationaliseringsåtgärder i många fall icke utan vidare kunna kopieras för småföretagens vidkommande. Sär- skilt gäller detta hantverket. I regel gäller det därför att söka anpassa de me- toder, som överhuvud taget kunna ifrågakomma, då det gäller en varierande tillverkning under hantverksmässiga former, efter de förhållanden, som kän- neteckna hantverksyrket i fråga. I huvudsak böra dock enahanda områden av företagets verksamhet, som då det gäller industrien, kunna göras till föremål för rationalisering. Rationaliseringen kan exempelvis avse arbets- planeringen, arbetsmetoderna, maskinutrustningen, lokalplaneringen och _in— redningen, kraft- och belysningsförhållandena, lagerhållningen, kalkylerings- metoderna, inköps- och försäljningsverksamheten m. m. De åtgärder, varom det här kan bli fråga, inskränka sig sålunda icke till enbart sådana, som avse själva tillverkningen inom företaget. Ofta kan det vara likaså viktigt och ännu viktigare för företagets räntabilitet, att exempelvis en rationell kalkylering av tillverkningskostnaderna införas, i vilket avseende det för närvarande nog rätt allmänt brister hos hantverkarna. Lokalfrägorna äro givetvis av primär betydelse, då det gäller att ordna ett företag på mest ändamålsenliga sätt. Ut- redningen behandlar hithörande frågor under kap. 4, Verkstadsbeståndet.
Inom det arbetstekniska området kunna sådana förbättringar som möjlig- göras exempelvis genom anskaffning av vissa maskinella hjälpmedel vara lätta att åstadkomma inom företag, som av en eller annan anledning icke nått den allmänna utvecklingsnivån inom yrket i dylika avseenden. Målet bör
emellertid icke begränsas till en modernisering av de företag, som sackat efter de andra. Det gäller här att liksom inom industrien söka finna nya vägar till en förbättring av kända arbetsmetoder och till en i sin helhet rationell arbetsgäng. För att föra utvecklingen i stort framåt inom det arbetstekniska området fordras säkerligen ett mycket ingående och tidskrävande studium av varje yrke (bransch) för sig. Det gäller att anpassa de från industrien kända rationaliseringsprinciperna efter de speciella förhållandena inom varje yrke.
Andra områden, exempelvis försäljning, bokföring, kostnadsberäkning etc. torde icke erbjuda samma svårigheter för en rationalisering. De metoder man inom dessa gebit har kommit till inom industrien och affärsvärlden torde lät- tare kunna anpassas efter småföretagens förhållanden.
Det frågekomplex, det här gäller att bearbeta, är sålunda mycket vittom- fattande. Därtill bör erinras om att anpassningen efter de olika hantverks- yrkenas särskilda förutsättningar av de under industrimässiga driftsförhållan- den redan prövade rationaliseringsmetoderna ännu endast försöksvis är på- börjad inom ett eller annat yrkesområde. I viss mån torde detta samman- hänga med det förhållandet, att det överhuvud taget råder brist på sådana personer, som ha erfarenhet i rationaliseringsfrågor. För att inom rimlig tid kunna komma till rätta med de för småföretagsamheten betydelsefulla pro- blem, varom här är fråga, torde det därför vara ofrånkomligt att, förutom vad som genom hantverkets och småindustriens egna åtgöranden kan åstad— kommas, även det allmänna på lämpligt sätt medverkar till att underlätta och påskynda den utveckling, som här är önskvärd.
Innan utredningen övergår till frågan om de lämpliga formerna för en dylik medverkan från statens sida, lämnas här en kortfattad översikt över vissa åtgärder, som redan vidtagits av en del yrkesorganisationer.
Sveriges skrädderiarbetsgivares centralförening tillsatte år 1943 en kommitté för att bedriva vissa försök i syfte att utröna möjligheterna att rationalisera arbetet på en skräddarverkstad. För ändamålet anställdes en ingenjör och en verkmästare med erfarenhet från rationaliseringsarbete vid konfektionstillverkning samt .tre man- liga och tre kvinnliga arbetare. Verkstadslokal uppläts av Statens hantverksinstitut.
Programmet för rationaliseringsarbetet omfattade 1) planening av en modern skräddarverkstad, 2) arbetets uppdelning i moment och fastställande av tid för deras utförande, 3) undersökning av i vad mån kvinnlig arbetskraft kan användas för vissa mo-
ment, 4) användning av vissa tidsbesparande hjälpmedel samt 5) granskning av arbetsmetoder. Försöksverksamheten åsyftade att åstadkomma resultat med sådana mindre kost- samma anordningar, som [varje enskild skräddarmästare kunde vidtaga och som voro av sådan natur, att arbetets karaktär av hantverksarbete bibehölls. Redan den första försöksperioden på endast sex veckor lämnade påtagliga resultat, som visa att stora besparingar kunna åstadkommas inom yrket genom en ration-ell arbets- planering, en lämplig fördelning av arbetet på skräddarutbildade arbetare och detalj- arbetare (kvinnor), användande av vissa arbetsundlerlättande hjälpmedel samt en ändamålsenlig planering och inredning av själva verkstaden. Studliet av arbetsme- toderna har sedan fortsatt på liknande sätt i kortare försöksperiodler.
n
vissa påtagliga resultat men a andra sidan även ådagalagt, att ännu mera kan vin— nas inom detta yrke på den inslagna vägen, samtidigt som det även framgått, att vissa av hithörande problem tarva ett mera ingående detaljstudium för sin lösning.
Målarmästarnas riksförening har bland annat genom föredrag i arbetsstudiefrågor informerat sina medlemmar i ämnet. I viss omfattning ha även i föreningens regi arbetsstudier bedrivits på arbetsplatserna i syfte att finna ut de mest rationella arbetsmetoderna och att kunna fastställa vilken tid varje arbete kräver, ävensom att kunna bedöma värdet och användbarheten av de nya hjälpmedel inom branschen, som olika firmor utbjuda. Syftet med dessa studier har sålunda vanit rät-t begrän- sat. I första hand torde resultat ha uppnåtts i avseende ä ackordsättningen för vissa arbeten.
Träindustriens branschorganisation har sedan några år tillbaka under ledning av en av organisationen anställd rationaliseningsman bedrivit arbetsstudier inom en del snickeriföretag. Verksamheten avser i första hand att genom ackordsarbetsstu- dier kunna ackordsätta arbeten, som tidigare utförts mot timlön. Även med denna begränsning av det direkta målet för studierna, torde under desamma en del uppslag till olika förbättringar i tillverkningen ha framkommit.
Det finnes givetvis anledning förvänta, att liknande initiativ komma att tagas även av andra yrkesorganisationer, då det väl torde stå klart för en och var, att möjligheterna att komma till rätta med hantverkets rationali- seringsspörsmål i hög grad bli beroende av det intresse för saken, företagen själva och deras organisationer lägga i dagen. Möjligheterna att inom över- skådlig tid —— genom organisationernas egen försorg — genomföra ett syste- matiskt studium av ett flertal branscher och låta resultaten komma till nytta i praktiken för hantverkarna i allmänhet synas emellertid av flera skäl pro- blematiska. De nödvändiga arbetsstudierna draga icke obetydliga kostnader. För att kunna komma till något resultat kräves ett samarbete mellan fullgod yrkeskunnighet och rationaliseringsexpertis. Tillgång till sådan expertis torde endast kunna erhållas genom att engagera särskilda arbetsstudiemän, som för närvarande i allmänhet äro rätt högt avlönade, om de ha erforderliga kva- lifikationer för att kunna arbeta självständigt. Kostnaderna kunna därför verka återhållande på de branschorganisationer, som det här skulle gälla. Att småföretagen själva skulle kunna anställa särskilda experter är icke tänk- bart. Den möjligheten finnes visserligen, att grupper av företagare gemen— samt engagera rationaliseringsmän, men det synes osannolikt, att man på denna väg skall kunna åstadkomma den önskvärda effektiviseringen över lag. Med hänsyn härtill och till de stridiga åsikter om värdet av dylika under- sökningar, som på sina håll äro rådande bland hantverkarna, torde man knap- past kunna räkna med någon allmän effektiv lösning av dessa problem, såvida icke organisationerna och småföretagarna stimuleras till egna åtgär— der härför. Enligt utredningens mening äro emellertid dessa problem av sådan betydelse för samhället, att de snarast möjligt höra på allvar angripas. För att kunna åstadkomma detta synes det, såsom förhållandena nu äro, ofrånkomligt att staten lämnar sin direkta medverkan.
Ett steg i denna riktning har också tagits i det att 1946 års riksdag bifallit en av vederbörande departementschef i 1946 års statsverksproposition (X
huvudtiteln) tillstyrkt framställning från styrelsen för Statens hantverks- institut om inrättande vid institutet av en arvodestjänst som rationaliserings— expert.
Såsom motivering för inrättandet av denna befattning anförde styrelsen för institutet bland annat, att institutet från början av sin verksamhet haft upp- märksamheten inriktad på att kunna bistå hantverksmästare och industri- idkare med råd och anvisningar i frågor, som beröra organisation, rationali- sering, driftsekonomi m. m. Härvid hade stöd lämnats av Sveriges industri- förbunds arbetsledareinstitut. Arbetsledareinstitutet, som emellertid icke i nå- gon större utsträckning kan taga befattning med dylika spörsmål i vad de röra hantverk och småindustri, hade därför för hantverksinstitutets ledning framhållit nödvändigheten av att vid institutet anställdes en person, som kun- de undervisa företagarna inom hantverk och småindustri beträffande dessa betydelsefulla frågor. Erfarenheterna från de gångna åren visade också, att dessa problem icke kunde lösas utan att institutet finge fullt kompetent arbets- kraft för uppgifterna.
Ifrågavaran—de befattningshavare skall åtnjuta ett arvode av statsmedel ä 9 600 kronor per år. Därutöver erhåller han intill ett visst maximibclopp lö- nefyllnad ur intäkter, som inflyta av hans verksamhet.
Av skäl, som utredningen redan anfört, kan det sannolikt möta svårigheter att för det garanterade arvodet erhålla en rationaliseringsmän, som besitter önskvärda kvalifikationer i avseende å såväl utbildning som praktisk erfaren- het, trots att han har utsikter att få viss arvodesfyllnad i den mån verksam- heten hinner komma i gång och kan tillföra institutet inkomster. Även om institutet i så fall skulle nödgas att i viss grad giva avkall på det önskvärda praktikkravet, och det sålunda kommer att krävas längre tid för vederböran- de att göra sig fullt. förtrogen med de uppgifter, som här komma att möta, så öppnas dock genom tillkomsten av befattningen i fråga en möjlighet för in- stitutet att verksamt biträda småföretagarna och organisationerna vid bear- betningen av rationaluiseringsproblemen.
Utredningen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att institutets verksamhet på detta område bedrives i intimt samarbete i första- hand med hantverkets och småindustriens organisationer. Deras aktiva medverkan måste anses nödvändig för att några resultat av betydelse för näringen i dess helhet skola kunna ernås inom överskådlig tid. Visserligen lär väl institutets expertis komma att anlitas av enskilda företagare, vilket givetvis även är avsett och fullt i sin ordning. Detta är bland annat av stor betydelse ur den synpunkten, att dylvika uppdrag kunna giva direkt anvisning på olika detaljer inom det stora problemkomplexet, som böra angripas och lösas. Det bör emellertid beaktas, att effekten av institutets insatser på området i hög grad kan bliva begränsad, om dylika enskilda uppdrag och konsultationer skulle komma att helt upptaga vederbörande tjänstemans arbetstid. Detta skulle innebära, att verksamheten helt komme att inriktas på en successiv genomar— betning av de olika företagen under institutets direkta medverkan, vilket icke kan anses vara den rätta vägen, om man inom något så när rimlig tid vill
nå nämnvärd effekt för företagsamheten i stort sett. Situationen torde till- räckligt kunna belysas genom en erinran om det stora antalet småföretag, det här kan komma att röra sig om, och med en hänvisning _ för jämförelse —— till att antalet personer inom industrien, som där helt ägna sig åt mot- svarande uppgifter, kan räknas i tusental.
Enligt utredningens mening bör hantverksinstitutets medverkan vid ratio- naliseringen i första hand syfta till att komma till resultat, som äro mer eller mindre allmänt tillämpliga antingen för småföretag överhuvud taget eller inom visst yrkesområde. Detta syfte kan delvis nås, om de rön, som göras 'i samband med utförandet av enskilda uppdrag, göras allmänt till- gängliga genom institutets kursverksamhet, genom tryckta handledningar, tidskriftsartiklar, föredrag etc. Mera direkt kan emellertid verksamheten gi- vas en sådan inriktning, om institutet i samverkan främst med yrkesorga- nisationerna och med utnyttjande av egen verkstads- och laboratorieutrust- ning eller av” enskilda företag efter rationellt upplagda program utför meto— diska undersökningar för att komma till en lösning av problem 'av mera allmängiltig karaktär. Institutet förfogar redan nu över en utrustning, som då det gäller en del yrken får anses vara jämförelsevis rikhaltig. Det bör vara ändamålsenligt, att denna relativt dyrbara utrustning även effektivt utnyttjas icke blott för institutets kursverksamhet utan även för försök i rationaliseringssyfte.
Institutets expertis bör även utnyttjas för att utarbeta handledningar för företagare i sådana ämnen, som falla inom ifrågavarande område.
Då utredningen sålunda hävdar den uppfattningen, att hantverksinstitutets rationaliseringsverksamhet icke bör ute-slutande inriktas på en rådgivning åt enskilda företag, så förbiser utredningen dock icke, att det är nödvändigt, att företagen få tillgång till sådan direkt hjälp, om de rön, som redan gjorts vid industriens rationaliseringsarbete eller som kunna framkomma av utförda undersökningar, verkligen skola bliva omsatta i praktiken. I det föregående har redan framhållits, att dylika resultat böra givas publicitet på olika sätt, men därutöver böra möjligheter till direkt konsultation och vägledning stå företagarna till buds. Utredningen har avsett, att detta behov skulle till viss del kunna tillgodoses genom konsulenterna vid de av utredningen föreslagna företagarnämnderna. Dessa konsulenter böra för detta ändamål så långt möj- ligt hållas å jour med de rön, som göras bland annat vid hantverksinstitutets under-sökningar. Detta kan ske genom rapporter och meddelanden från in- stitutet .samt vid särskilda informationsdagar eller besök i annat samman- hang vid institutet. För att konsulenterna skola bli insatta i rationaliserings- metoderna böra även särskilda för dem avsedda kurser anordnas vid institu- tet. Konsulenterna böra vidare vid behov kunna hänvända sig till institutet med förfrågningar i enskilda fall eller ock hänvisa rådsökande direkt till in- stitutet, då detta förfaringssätt befinnes vana det lämpligaste. Via nämn- dernas konsulenter bör även hantverksinstitutets expertis kunna komma till nytta i vida större omfattning än om institutet vore hänvisat endast till den direkta kontakten med företagarna. Enligt utredningens mening kunna institutets insatser för småföretagens rationalisering få praktisk betydelse för
näringen i stort endast under förutsättning, att ett verkligt effektivt samar- bete etableras med företagarnämndernas konsulenter.
Av vad utredningen inledningsvis (s. 39) anförde framgår, att begreppet rationalisering kan tilläggas en mycket vid innebörd. Hantverksinstitutet har redan tidigare i relativt stor utsträckning anlitats av företagare för råd- givning i olika frågor, av vilka en del äro av sådan natur, att de kunna anses tangera rationaliseringsbegreppet i vid bemärkelse. Det har exempelvis gällt frågor angående arbetstekniken inom vissa yrken, i flertalet fall måleri- och bageriyrkena. Vad här ovan sagts om samverkan mellan institutet och företa- garnämndernas konsulenter avser givetvis även rådgivningsverksamheten inom dylika och andra områden, där institutet redan nu kan ställa sakkunskap till förfogande. De lokala konsulenterna böra sålunda även i dylika mera rent tekniska frågor inom olika gebit få del av institutets erfarenheter och sak- kunskap överhuvud taget. De konsulenter, som äro verksamma inom de nu- varande företagareföreningarna, synas (jfr kap. 10, Företagarel'öreniugarna, s. 120) endast i ringa utsträckning ha stått i kontakt med institutet och dess specialister, varför utredningen funnit det angeläget att särskilt betona önsk- värdheten av att ett kontinuerligt samarbete mellan de centrala och de loka- la rådgivande organen verkligen kommer till stånd. Utbytet av detta samar- bete blir ömsesidigt. I det föregående har utvecklats. huru institutets arbete genom en dylik samverkan snabbare kan göras fruktbärande för det stora antalet enskilda företag. Å andra sidan bör även understrykas, att de lokala konsulenterna, som i sin verksamhet ständigt komma i direkt kontakt med företagen och därvid ha tillfälle att på platsen studera deras arbetsförhållan- den och sätta sig in i deras speciella problem, kunna verksamt bidraga till att institutets experter få en fyllig, konkret översikt över struktur och problem- ställningar inom 'de olika branscherna. Experterna få därigenom större möjlig- het att upplägga sina arbetsprogram så, att problem av mera väsentlig betydelse i första hand kunna fixeras och angripas genom institutets medver- kan. Genom att den direkta rådgivningen till företagarna delvis överflyttas på företagarnämndernas konsulenter beredas institutets experter tid att även taga initiativ till och genomföra undersökningar och utredningar av mera ge- nerell betydelse.
Utredningen har i det föregående framhållit, att de rön och erfarenheter, som göras i samband med försöks- och rådgivningsverksamheten i rationa- liseringsfrågor böra givas publicitet, bland annat genom utgivande av tryckta rapporter och handledningar. I detta sammanhang vill utredningen även betona önskvärdheten av att institutets anslag till publikationsverksamhet erhåller den förstärkning, som kan påvisas bli erforderlig för nämnda ända- mål. Institutet bör vidare genom lämpliga instruktionskurser i Stockholm och på andra platser verka för att företagarna erhålla sådana informationer i be- rörda frågor, som kunna direkt nyttiggöras i praktiken. Kurserna böra där- för var för sig begränsas till vissa specialproblem inom viss bransch och ut- formas tämligen detaljerade. Vid dylika kurser kan lämpligen även viss tid reserveras för personlig rådgivning. varvid deltagarna kunna få tillfälle till
överläggningar med experterna beträffande tillämpningen vid det egna före— taget av vad som blivit genomgånget under kursen. Det kan antagas, att dylika specialiserade kurser i regel bliva kortare och samla färre deltagare än kurser med mera allmänintressant innehåll och därför även komma att ställa sig relativt dyrbarare. Ett dylikt förhållande bör dock ej få utgöra hin- der för att kurser av detta slag anordnas i den omfattning, som kan visa sig vara önskvärd. Vid planläggningen och genomförandet av kurserna bör där— för icke uppställas som något villkor, att de under alla förhållanden skola vara självfinansierande. Erfarenheten får utvisa i vad mån detta kan komma att påverka institutets anslagsbehov.
Hantverksinstitutets rådgivande verksamhet kompletteras av SHSO:s infor- mationstjänst. Denna senare har främst tagit sikte på det företagsekonomiska området och har här en synnerligen viktig uppgift att fylla. Ofta är det, som redan har antytts, just på detta område som en rationalisering inom hant- verksföretagen kan medföra de snabbaste och mest betydande resultaten.
Beträffande de minsta företagen torde det vara ganska vanligt, att före- tagarens tid är så upptagen av det produktiva arbetet på verkstaden, att den driftsekonomiska och kommersiella sidan av verksamheten blir försummad. Icke sällan torde härtill komma, att företagarens kunskaper i dessa delar äro ganska bristfälliga. Inom småindustrien, där massproduktion förekommer, kan en bristfällig kostnadskalkyl lätt bli orsak till att avkastningen minskar trots produktionsökning, utan att företagaren kan finna, var felet ligger. Det är av vikt att genom en tillförlitlig kalkyl kunna komma underfund med dels vilka tillverkningar, som löna sig bäst och som därför böra utvidgas, dels vilka omkostnadsposter, som kunna vara anmärkningsvärt höga och som därför i första hand måste nedbringas. Betydelsen av en tillförlitlig översikt över verksamhetens ekonomiska resultat understrykes även i en promemoria rörande vissa i Danmark vidtagna åtgärder till främjande av hantverk och småindustri, som tillställts utredningen av direktören vid Teknologisk Insti- tut i Köpenhamn Gunnar Gregersen och som återfinnes i bilaga F (s. 191).
Inom nyss antydda områden kan hantverket och småindustrien draga di- rekt nytta av de rationella metoder, som tillämpas inom industrien. För en rätt tillämpning av dessa metoder fordras emellertid en ingående kännedom om de speciella förhållandena inom småföretagen. Då nu SHSO särskilt om- händertagit denna gren av rådgivningen, synas förutsättningarna för en sak- kunnig handledning av småföretagen i dylika frågor vara de allra bästa. Vad utredningen här ovan sagt om värdet av att som ett förmedlande mellanled kunna utnyttja företagarnämndernas konsulenter gäller emellertid även här. Ett samarbete bör därför eftersträvas även mellan SHSO:s och nämndernas konsulenter. Det förhållandet att SHSO givetvis i första hand betjänar sina egna medlemmar bör icke hindra, att den med statsunderstöd bedrivna infor- mationsverksamheten genom organisationens konsulenter även kommer före- tagare, som icke äro medlemmar, till godo antingen direkt genom organisa- tionens konsulenter eller indirekt genom nämnderna.
Det må ytterligare framhållas, att effekten av alla bemödanden att under- lätta en effektivisering av hantverket och småin-dustrien dock ytterst blir be- roende av de enskilda företagarnas inställning till dessa frågor. En objektiv upplysningsverksamhet, som riktar sig till envar företagare, torde för den skull alltjämt behöva bedrivas. I den mån denna upplysningsverksamhet kan bygga på redan uppnådda resultat, bör denna kunna medföra större effekt än en propaganda av mera allmänt innehåll. Det synes därför önskvärt, att hantverksinstitutets, SHSO:s och företagarnämndernas experter även få tillfälle att i propagandaform sprida kännedom om vissa uppnådda resultat. Härvid bör givetvis fackpressen i första hand förses med kortare slående ar- tiklar, men även separata broschyrer böra kunna ifrågakomma under förut- sättning, att erforderliga medel härför ställas till förfogande.
Utredningen har här behandlat rationaliseringsproblemen inom företaget. Som inledningsvis anfördes kan rationaliseringen även avse en viss bransch eller en industrigren. Det kan sålunda bli fråga om en strukturrationalisering
för en hel grupp av företag. I samband med en företagsräkning torde särskilt
vissa branscher böra undersökas även ur synpunkten av de spörsmål, som äga samband med rationaliseringsfrågor. De kompletterande undersökningar, som behöva vidtagas, bland annat för dylika ändamål, beröras i kap. 14 (s. 136 ff), och vissa åtgärder för en rationalisering inom olika branscher be- handlas under kap. 5 (s. 71 ff). I detta sammanhang vill utredningen även erinra om den undersökning av möbelbranschen, som för närvarande pågår genom av statsrådet och chefen för handelsdepartementet tillkallade sak— kunniga.
Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla, att det särskilt för de hant— verksyrken, inom vilka företagen ha att räkna med konkurrens från indu- strien, synes vara av vital betydelse, att ett planmässigt studium av arbets- metoder och andra områden av yrkesverksamheten bedrives i syfte att finna vägar till förbättringar samt att företagen erhålla vägledning för att i prak- tiken kunna genomföra dylika förbättringar. Detsamma gäller beträffande småindustrien. Även i fråga om yrkesområden, där en dylik konkurrens icke förefinnes eller icke behöver uppkomma, är det angeläget, att möjligheterna till rationalisering undersökas och tillvaratagas. Med hänsyn till småföretag- samhetens betydelse för samhället ligger det även i statens intresse, att alla åtgärder vidtagas, som kunna främja en dylik utveckling inom hantverk och småindustri. Av i det föregående anförda skäl synes det icke kunna undgås, att staten även ekonomiskt medverkar till att stimulera och påskynda denna utveckling.
Utredningen har tidigare framlagt förslag om inrättande med bidrag från staten av företagarnämnder, utrustade med personal för rådgivning till före— tag inom hantverk och småindustri. Utredningen har vidare i det föregående framhållit, att hantverksinstitutet och SHSO ha viktiga uppgifter att fylla i fråga om rationaliseringsverksamheten. I annat sammanhang (s. 115) har för- ordats fortsatta anslag till hantverksorganisationens informationstjänst.
Genom ett nära samarbete mellan hantverksinstitutets, SHSO:s och företa— garnämndernas konsulenter kunna de centrala organens insatser för rationa- liseringens genomförande göras i ännu högre grad fruktbringande.
I och med att den ovannämnda av riksdagen beslutade förstärkningen av hantverksinstitutets personal och de av utredningen föreslagna lokala organen komma till stånd, synas enligt utredningens mening förutsättningar ha ska- pats för att statens åtgärder till befrämjande av en önskvärd rationalise— ring inom ifrågavarande näringsområde skall få avsedd effekt. Det kan förutses, att såväl institutet och SHSO som företagarnämnderna, i den mån verksamheten utvecklas, kunna behöva personalförstärkningar. Beträffande nämnderna har utredningen i annat sammanhang framhållit, att även en änd- rad distriktsindelning och inrättande av flera nämnder kan komma att er- fordras.
Vad hantverksinstitutets rationaliseringsverksamhet angår kommer dess ut- vecklingstakt att i hög grad bli beroende på det intresse småföretagama och deras branschorganisationer komma att visa, då det gäller samarbetet med institutet, exempelvis för anordnande av försök inom arbetsmetodikens om- råde. Vid detta samarbete torde institutet få ställa rationaliseringsexpertis till förfogande. Försöksverksamhet samtidigt inom flera branscher torde på- fordra ytterligare kompetenta arbetskrafter vid institutet.
SHSO:s konsulenter böra såsom hittills i första hand svara för rådgivning inom det företagsekonomiska området. Därest deras tid i avsevärd grad kom- mer 'att upptagas av samarbetet med de lokala konsulenterna, kan fråga om ökat anslagsbehov för organisationens informationstjänst uppkomma.
Hantverksinstitutets, SHSO:s och företagarnämndernas experter böra få tillfälle att äveni propagandaform sprida kännedom om uppnådda resultat.
Småföretagens rationalisering är ett arbete på lång sikt. För industrien har det tagit flera tiotal år att utarbeta metoder för rationaliseringsarbetert och till- lämpa desamma, innan man kommit fram till de resultat, som nu kunna pä- visas. Ehuru man vid rationaliseringsarbetet inom småföretagsamheten har den stora fördelen att kunna draga nytta av de metoder, som under lång följd av år successivt utarbetats inom industrien, kommer det säkerligen att kräva många års arbete för att inom hantverket _ i de avseenden detta överhuvud är möjligt — uppnå en motsvarande utvecklingsgrad på detta område. Det synes därför desto mera angeläget, att till en början de av utredningen före- slagna och rekommenderade åtgärderna utan dröjsmål genomföras. Erfaren- heten får sedan utvisa i vilken takt den ifrågasatta organisatoriska stommen behöver ytterligare förstärkas.
KAPITEL 4
Verkstadsbeståndet
Samtidigt med den allmänna tekniska utvecklingen i fråga om maski- ner, verktyg och arbetsmetoder ha under senare år även kraven vuxit på ur produktionsteknisk och arbetshygienisk synpunkt tillfredsställande verk- stadslokaler.
Det kan synas vara ett självklart intresse för varje företag att genom mo- dernisering, utvidgning eller nybyggnad av sina verkstadslokaler följa med utvecklingen och ernå rationella driftsförhållanden. Sedd från denna syn- punkt är frågan endast en del av rationaliseringsproblemet inom industri och hantverk i stort. ]En betydande del av småföretagens verkstadsbestånd fyl- ler icke nutida krav på moderna arbetslokaler. Delvis beror detta självfal— let på den i olika avseenden bristande effektiviteten hos många företag, som ej medger en rationell utformning av maskinutrustning och verkstad. Till en del beror emellertid det nuvarande läget även på faktorer, som helt eller delvis ligga utanför respektive företags kontroll.
Det aktuella läget på området sett från vissa där verksamma närings- organisationers synpunkt har sammanfattats i en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och samarbetsdelegationen för landets företa- gareföreningar den 3 maj 1945 till Konungen gemensamt avgiven skrivelse av följande lydelse.
Inom det svenska näringslivet intager hantverket och den mindre industrien en betydelsefull plats såväl med hänsyn till antal sysselsatta som produktionsvärde. Enligt utförda beräkningar i anslutning till 1931 års företagsräkning omfattade hant- verket och småindustrien detta år 99 430 företag, motsvarande 86,9 % av samtliga företag inom industriell och hantverksmässig rörelse över huvud. Sammanlagda om- sättningen utgjorde samtidigt 2 203 miljoner kronor och totala antalet sysselsatta 352 535 personer eller 40,4 % av all inom industriell och hantverksmässig rörelse sammanlagt sysselsatt personal (Kommersiella meddelanden nr 19 1935).
Betydelsen för landet av dessa näringsgrenars livskraft och utveckling är uppen- bar. Under senare år ha också statsmakterna uppmärksammat detta faktum och genom ett flertal åtgärder — bl. a. inrättande av Statens Hantverksinstitut _ be- fordrat utvecklingen på området. I många avseenden stå landets hantverk och mindre industri relativt väl rustade för att möta de påfrestningar inom näringslivet, som under tiden närmast efter kriget torde bli oundvikliga.
På ett viktigt område äro emellertid förhållandena icke tillfredsställande. Hant- verkets och småindustriens expansion under senare år har icke medfört motsvarande förnyelse och utvidgning av verkstadsbeståndet. Till en del beror detta på av tids- läget betingade restriktioner i fråga om byggnadsverksamheten samt de under kri- get kraftigt stegrade byggnadskostnaderna. I städerna har lokalfrågan genom på- gående sanering av centrala stadsdelar och bostadsområden blivit svårlöst för ett
stort antal hantverkare med lokal kundkrets. För andra ha nödvändiga moderni- seringar och utvidgningar av befintliga verkstadslokaler i många fall icke kunnat genomföras på grund av gällande stadsplane- och byggnadsbestämmelser.
I många av landsbygdens centra är tillgången till verkstadslokaler likaledes otill- räcklig. Bristen på lämpliga verkstadsutrymmen har där flerstädes medfört en stagna- tion inom hantverket, vilken ej varit motiverad av ekonomiska och tekniska skäl, och vilken ur social synpunkt varit olycklig. Samma förhållanden ha motverkat en av olika orsaker önskvärd decentralisering av småindustriell företagsamhet till lands- bygdens samhällen.
Representanter för Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation och landets företagareföreningar ha vid gemensamma överläggningar dryftat ovan angivna pro— blem jämte förslag till åtgärder på området. Härvid ha följande synpunkter fram— kommit.
I fråga om de medelstora och större städerna ha utsända förfrågningar visat, att frågan om åtgärder för tillgodoseende av de mindre företagens lokalbehov är under utredning i flera städer, bl. a. i Borås, Gävle, Göteborg, Jönköping, Norrköping och Sundsvall. I Stockholm, Halmstad och Uddevalla ha i respektive städers regi eller med deras medverkan uppförts verkstadshus för hantverk och småindustri. Erfaren- heterna av hittillsvarande verksamhet synas vara gynnsamma.
För hantverksföretag med lokal kundkrets och serviceföretag i övrigt är det i många fall ett livsvillkor att få behålla ett någorlunda centralt läge. Uppförande av centralt belägna hantverkshus, i vissa fall med tillgång till butikslokaler, torde därför i vissa fall utgöra en lämplig lösning av lokalfrågan för denna företagskategori.
För de mindre städernas vidkommande torde redan en tolerantare tillämpning från de lokala myndigheternas sida av gällande byggnadsbestämmelser etc. kunna medföra en lättnad för berörda företag. Det hänvisas i detta sammanhang till stads- ingenjören Carl Azson Seges på uppdrag av Sveriges Hantverks- och Småindustri- organisation verkställda utredning angående byggnadslagstiftningens inverkan på hantverk och småindustri, vars innehåll bringats till Eders Kungl. Maj:ts kännedom genom underdånig skrivelse i ärendet av den 24 juli 1944.
Även för till städerna lokaliserade mindre företag av industriell struktur —— ofta med lokalisering till perifera stadsområden _ föreligger behov av åtgärder för tryggande av ett tillfredsställande verkstadsbestånd. De ur sanitär, social och teknisk synpunkt ofta högeligen otillfredsställande förhållanden under vilka sådana företag i ej ringa utsträckning få arbeta, framgå vid studium av exempelvis förhållandena i området vid Norrtull i Stockholm. Liknande förhållanden kunna påvisas i ytter- områdena till ett flertal städer i landet. Även här torde kollektivt utnyttjade verk- stadshus i vissa fall utgöra en godtagbar lösning.
Vad beträffar landsbygden och särskilt där belägna tätorter torde generellt kunna sägas, att en förbättrad tillgång till lämpliga verkstadslokaler skulle kunna medföra en väsentlig effektivisering och utveckling av verksamheten hos många dit lokali- serade hantverks- och mindre industriföretag. Den i allmänhet otillräckliga kapital- utrustningen hos dessa företag har i stor utsträckning förhindrat uppförandet av tillfredsställande lokaler. Härvid har uppenbarligen i många fall bristande intresse och förståelse från vederbörande kommunala myndigheters sida inverkat. Genom lämplig samverkan borde i många kommuner lokalbehovet kunna tillgodoses genom kollektiva verkstadshus av mindre omfattning eller genom ett system med enskilda verkstäder av standardtyp, byggda var för sig eller i anslutning till varandra. Till- komsten härav skulle stimulera till modernisering och utveckling av befintliga före- tag samt etablering av nya sådana. Det torde icke få anses omotiverat att respektive kommuner i eget intresse medverka till realiserandet av sådana projekt.
Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation och landets företagareföreningar ha genom ovanstående översikt önskat fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på ett för landets småföretag synnerligen betydelsefullt problem och ha samtidigt önskat sammanfatta några synpunkter och förslag till åtgärder på området. En vik- tig åtgärd till frågans lösning synes oss vara uppförandet av verkstadshus för gemen- samt ])ruk i de städer och samhällen, där verkligt behov av sådana åtgärder kan påvisas. Härvidlag kunna uppenbarligen lokala intressen i många fall motivera en medverkan från resp. kommuners sida, antingen genom ekonomisk medverkan i för ändamålet bildade ekonomiska föreningar eller genom uppförande i egen regi.
Nuvarande höga byggnadskostnader försvåra emellertid för närvarande uppföran- de av verkstadshus, vilka mot normal förräntning kunna erbjuda verkstadslokaler till för småföretagen rimliga hyror. Om icke särskilda åtgärder vidtagas, torde dylika arbetsprojekt därför i många fall få anstå till den senare tidpunkt, då byggnadskost- naderna kunna ha återtagit en i förhållande till ifrågavarande näringsgrenars pro— duktivitet mera normal nivå. Läget är emellertid sådant, att stort behov redan nu föreligger av åtgärder till verkstadsbeståndets förbättrande. Bland vägande skäl här- för må endast anföras vikten av en kontinuerlig rekrytering av arbetskraft till ifråga- varande yrken. Denna rekrytering är för närvarande otillräcklig. Nuvarande låga numerär inom på arbetsmarknaden inträdande åldersklasser medför en betydande konkurrens om arbetskraften, och det är naturligt att företag, vilka icke kunna er- bjuda sina anställda ur arbetshygienisk synpunkt lämpliga lokaler, härvid bliva för- satta i ett ogynnsamt läge.
Sedan en längre tid planeras inom statlig och kommunal förvaltning åtgärder för mötande av en befarad arbetslöshet under de närmaste åren efter kriget. Vi vilja ifrågasätta, om icke av de betydande belopp, som härvid beräknats för realiserande av byggnads— och andra projekt till arbetslöshetens bekämpande, någon del borde kunna ifrågakomma för täckande av viss del av på grund av kriget onormalt höjda byggnadskostnader vid uppförande av verkstadshus för hantverk och småindustri.
I praktiken skulle förslagsvis en medverkan från statens sida kunna ske enligt samma linjer som för närvarande följas för underlättande av landets bostadsproduk- tion, sålunda i form av lån för eliminering av viss del av såsom onormala ansedda byggnadskostnader. I den mån medel härför kunna komma att utgå av anslag till arhetslöshetens bekämpande bör observeras, att de medel som härigenom kunna anslås ur samhällets synpunkt torde kunna betraktas såsom räntabla på lång sikt, då ej blott sysselsättningsmöjligheter beredas i samband med byggnadernas upp- förande utan även bestående arbetstillfällen skapas i de företag, som genom en lös- ning av lokalfrågan beredas existens- och utvecklingsmöjligheter.
Samtidigt härmed ha ingivits skrivelser till Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund med hemställan om beaktande från kommunernas syn- punkt av hantverkets och småindustriens lokalproblem särskilt i samband med efter- krigsplaneringen.
Under hänvisning till vad ovan anförts få undertecknade organisationer i under- dånighet hemställa, att inom ramen för den statliga efterkrigsplaneringen och i före- kommande fall såsom komplettering av privata eller kommunala initiativ, åtgärder måtte förberedas och vidtagas till förbättring av hantverkets och den mindre indu— striens verkstadsbestånd.
Underdånigst Sveriges hantverks- och småindustri- Samarbetsdelegationen för landets organisation företagareföreningar STEFAN ANDERSON IVAR VENNERSTRÖM
Jan-Otto Modig Hans Grundström
Det nuvarande verkstadsbeståndets allmänna standard
Någon representativ statistisk undersökning rörande hantverkets och små— industriens nuvarande lokalförhållanden är ej utförd. En allmän uppfatt- ning härom torde emellertid kunna grundas på en av stadsingenjören C. A:son Sege på uppdrag av SHSO år 1943 verkställd utredning.1
Seges uppgifter bygga på frågeformulär, som i januari 1943 utsändes till hantverksföreningarna i samtliga städer. Av tillfrågade föreningar besvarade 72 enqueten och 66 av dessa lämnade vissa statistiska uppgifter. Det sam- manlagda antalet redovisade verkstäder var i runt tal 5 900. Av dessa voro 3 000 belägna i gårdshus, 2 300 i ga-tubyggnader ovan markytan och 600 in- rymda i källare tillhörande gatubyggnader. Av verkstäderna voro omkring 50 0/'0 av relativt god beskaffenhet men även av denna del ansågs ett stort antal lokaler vara i behov av modernisering. För övriga 50 0/o uppgavs till- Ståndet vara »så dåligt, att större delen av dessa verkstäder är i behov av ombyggnad, om detta läte sig göra».
Av rapporter från företagareföreningarnas konsulenter framgår även, att stora brister föreligga i fråga om verkstadsbeståndet. Bland av konsulenter- na påtalade olägenheter må nämnas dålig planläggning, undermåligt bygg- nadsmaterial, otillräckligt utrymme samt bristfällig ventilation, uppvärmning och belysning etc.
Från yrkesinspektionen har framhållits, att de mindre företagens verk- städer ur yrkeshygienisk synpunkt i stor utsträckning förete allvarliga bris- ter. Med anledning av restriktionerna på byggnadsmarknaden och därav or- sakade hinder för lokalbeståndets förnyelse och sanering har man under krigsåren av hänsyn till företagen icke ansett sig kunna ställa sådana krav på verkstäderna som eljest skulle skett. I och med inträdandet av normala förhållanden är dock en skärpning av inspektionens krav att förvänta.
Av den ovan citerade skrivelsen till Konungen framgår, att näringsorga- nisationerna anse ett avsevärt behov föreligga ej blott av modernisering av nuvarande arbetslokaler utan framför allt av nya verkstäder. Behovet härav har undersökts i några av landets städer, där lokalfrågan varit särskilt ak- tuell genom sanering av äldre bebyggelse eller av andra skäl.
Rörande lokalbehovet i Stockholm medldelar stadens fastighetskontor, att 319 ansökningar om lokal ingåvos av hantverkare och småindustriidkare, när det av staden i L. M. Ericssons förutvarande verkstäder inredda kollek- tiva hantverkshuset år 1942 var klart för uthyrning. Här kunde 108 före- tag med en sammanlagd nettogolvyta om ca 27 000 kvm beredas plats. Det stora antalet ansökningar berodde möjligen till en del på de för Stockholms förhållanden relativt förmånliga hyror som erbjövdos.
En i Gävle år 1944 utförd preliminär undersökning utvisade ett omedel- bart behov av ca 3300 kvm golvyta. I Sundsvall beräknades år 1945 mot-
1 Carl A:son Sege: Byggnadslagstiftningens inverkan på hantverk och småindustri. Stock- holm 1944.
svarande behov uppgå till minst 3 600 kvm golvyta för hantverk och små- industri.
Beträffande de båda sistnämnda städerna har understrukits, att de anför- da siffrorna endast ange det ungefärliga behovet hos redan befintliga små- företag och att med hänsyn till nya företag det verkliga behovet torde vara betydligt större.
Beträffande lokalbehovet på landsbygden föreligga inga siffermässiga upp- gifter. Det kvalificerade hantverket med lokal marknad börjar av naturliga skäl att alltmera lokaliseras till landsbygdens tätorter. Även industriellt ori- enterade företag söka sig gärna till dessa. Det aktuella lokalbehovet torde sålunda vara mest påtagligt i landsbygdens tätorter.
Vissa branscher kräva större lokaler genom ökad användning av maski- ner eller på grund av tekniska förändringar i övrigt. Ett sådant område av särskild betydelse för landsbygden är smidesbranschen. Sverig-es smides— och mekaniska verkstadsidkares riksförbund har i skrivelse till utredningen fram- hållit, att jordbrukets mekanisering och därav ökade reparationsbehov med— fört krav på rymligare smidesverkstäder på landsbygden. Förbundet anser behov föreligga av statligt stöd i form av län eller bidrag för åstadkom- mande av större och modernare verkstadslokaler.
På verkstädernas belägenhet och standard inverkande faktorer
En ej oväsentlig orsak till det nuvarande lägets uppkomst i städer och samhällen är enligt utredningens mening stadsplane- och byggnadsbestäm- melsernas utformning och lokala tillämpning. Stadsingenjör Seges tidigare omnämnda undersökning är i huvudsak ägnad häråt och förtjänar därför i detta sammanhang särskild uppmärksamhet. Då 1942 års stadsplaneutred- ning numera behandlat hithörande spörsmål, har småföretagsutredningen ej ansett erforderligt att i detalj redogöra för nu gällande bestämmelser eller Seges utförliga framställning av dess konsekvenser för verkstadsbeståndet. En kort översikt torde dock vara på sin plats.
Seges undersökning omfattar i första rummet de delar av byggnadslagstift- ningen, som beröra städernas gårdsbebyggelse. Han anser att en väsentlig orsak till nuvarande lokalproblem är att söka i gällande restriktioner beträf- fande gårdsbebyggels—en i städer och samhällen. Denna påvisas vara av syn- nerlig betydelse för småföretagen. Av 5 900 undersökta verkstäder voro 3 000 som ovan nämnts belägna i gårdshus.
Den nuvarande gårdsbebyggelsen härstammar i allmänhet från den tid, då 1874 års byggnadsstadga för rikets städer och 1907 års stadsplanelag voro gällande. Dessas föreskrifter synas på många håll ha varit normerande ända fram till 1932, då 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga trädde i kraft.
Föreskrifterna i 1874 års stadga liksom i de byggnadsbestämmelser, som för vissa orter utfärdades i anslutning till 1907 års stadsplanelag, synas ej
ha utgjort något allvarligare hinder mot fortsatt gårdsbebygg else. 1930- talets lagstiftning och den sedan denna tid på de flesta håll förda byggnads- och bostadspolitiken medförde emellertid för gårdsbebyggelsen helt andra och sämre förutsättningar. Bestämmelserna synas i praktiken ha kommit att bli gällande i flertalet av rikets tätorter.
Enligt nuvarande bygg nadsstadga må gårdshus i allmänhet ej uppföras till störie höjd än 2,5 meter. För arbetslokaler gäller samtidigt, att den inre takhöjden skall vara minst 2,7 meter. Detta måste enligt undersökningen innebära, att en verkstad icke kan inredas i en gårdsbyggnad belägen inom ett stadsplaneområde, där anvisningarna i 1874 års byggnadsstadga tidigare reglerade gårdsbebyggelsen, och ej heller inom en ny stadsplans centrala kvarter och bostadsområden. Bestämmelsen att gårdsbyggnad i regel ej må uppföras närmare tomtgränsen än 4,5 meter motverkar ytteiligare förlägg- ningen av verkstäder till gårdshus, då enligt denna regel uppförda hus ofta ej anses erhålla tillräckligt djup för att inrymma lämpliga verkstadslokaler. Utredningsmannen anser, att bestämmelsernas konsekvenser varit särskilt vittgående för mindre städer och samhällen.
Det bör framhållas, att bestämmelserna rörande gårdsbebyggelse etc. ej äro i alla detaljer obligatoriska, utan att de kommunala myndigheterna ha möjlighet att då särskilda skäl föreligga medgiva vissa undantag. Denna rätt uppges dock ha utnyttjats endast i ringa utsträckning.
Inför den ändrade syn på stadsbyggandet, som följt med bland annat tra- fikens utveckling, ha särskilt de äldre städernas stadsplaner ofta visat sig kräva rätt vittgående förändringar, innebärande öka-d ga-tubredd, nya trafik- leder etc. I samband härmed eller som fristående åtgärd genomföras på många håll saneringar genom rivning av äldre bebyggelse, särskilt i centrala stadsdelar. Småföretagen ha emellertid ofta koncentrerats till gårds- och andra lokaler i dylika fastigheter, vilka erbjudit centralt läge men ändock relativt låga hyror. Den nya bebyggelsen i sådana områden tillgodoser i all- mänhet ej småföretagens behov i tillräcklig utsträckning.
Att söka kompensera småföretagen för ovannämnda förhållanden genom hänvisning till tomtområden i städernas utkanter innebär icke någon lösning för sådana på lokala behov inriktade företag, som äro beroende av centralt läge eller i varje fall av omedelbar kontakt med kundkretsen.
Företagarnas initiativ till 'och intresse för goda lokalförhållanden utgör självfallet den grundläggande förutsättningen för ett förbättrat läge på om- rådet.
Intresset för modern verkstadsorganisation är otvivelaktigt stort inom vida kretsar av småföretagarkåren. Det torde dock ej kunna förnekas, att på många håll kännedom i betydande utsträckning saknas om de krav, som böra ställas på en modern verkstad, van'genom möjligheter till förbättringar ej tillvaratagas. Sagda förhållande är av betydelse i detta sammanhang.
För finansiering av maskininköp m. 111. kan småföretagaren ofta vara hän- visad till sina egna och rörelsens tillgångar eller förbindelser samt till upp- stående driftsöverskott. Att på grundval härav tillgodose såväl modernise- ring av maskinutrustning och krav på rörelsekapital som eventuellt behov av nybyggnad av verkstadslokaler låter sig i många fall icke göra. Typiskt för denna gren av näringslivet är, att företagen ofta från starten få bedrivas i så liten skala, att driftsöverskottet ej på lång tid medger finansiering av nya eller utvidgade lokaler. Många företag synas av detta skäl aldrig kunna nå tillräcklig omfattning för att möjliggöra en önskvärd effektiv drift. Härtill kommer att det särskilt i städerna ofta blir oproportionerligt dyrbart att uppföra enskilda verkstäder för småföretag. Bankkrediter mot inteckning i sådana byggnader bruka i regel ej överstiga hälften av byggnadsvärdet.
Bland faktorer, som medverkat till uppkomsten av småföretagens nuvaran- de lokalproblem, må sammanfattningsvis framhållas följande.
I städer och samhällen synas stads- och byggnadsplaner i många fall ej ha uppgjorts under tillräckligt beaktande av hantverkets och småindustriens önskemål och behov. Detta gäller ej minst landsbygdens tätorter. Möjlighe- terna att bibehålla och modernisera för småföretag viktig gårdsbebyggelse i städerna ha starkt beskurits. Sanering av stadsbebyggelse har reducerat be- fintligt verkstadsbestånd, medan tillskottet av nya lokaler varit otillräckligt.
Uppförandet av enskilda småverkstäder blir särskilt i städerna ofta opro- portionerligt dyrbart. Den förhållandevis låga belåningsgränsen för smärre verkstäder medför dessutom, att även räntahla företag ofta ej se sig i stånd att uppföra verkstäder i egen regi.
Hittills vidtagna eller föreslagna åtgärder
Hittills rådande läge i fråga om småföretagens verkstadsbestånd har un- der senare år från skilda hål] framkallat initiativ och åtgärder till förbätt- ringar. För de viktigaste av dessa lämnas här nedan en översikt.
Under hänvisning till stadsingenjören Seges i ett föregående avsnitt refere- rade undersökning anhöll SHSO i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 juli 1944, att 1942 års stadsplaneutredning måtte särskilt beakta byggnadslagstiftning- cns inverkan på hantverk och småindustri och framhöll härvid bland annat önskvärdheten av en mera individuell prövning av stadsplanefrågorna, särskilt såvitt anginge gårdsbebyggelsen. Organisationen föreslog även vissa ändringar i byggnadsstadgan, varigenom bland annat den i allmänhet tillåtna höjden för gårdshus skulle ökas och generellt tillstånd givas att förlägga gårdsbygg- nad i tomtgränsen.
Stadsplaneutredningen ägnade i sitt år 1945 avgivna förslag till byggnads— lag1 frågan vederbörlig uppmärksamhet. I likhet med SHSO anser stadspla- neutredningen (5. 485—86 under motiven till förslagets å 28), att en mera 1 SOU 1945:15.
individuell prövning av stadsplanefrågorna bör komma till stånd såvitt rör utformningen av gårdsbebyggelsen. Stadsplaneutredningen anför vidare, att industriidkare och hantverkare alltså kunna med samma fog som andra samhällsgrupper kräva, att stadsplanen uppgöres under tillgodoseende av de- ras berättigade intressen.
Någon generell ökning av maximihöjden på gårdshus föreslås icke av stads- planeutredningen, ej heller något generellt tillstånd att förlägga gårdsbyggnad i tomtgränsen.
I förslaget till byggnadsstadga, & 110, mom. 3 och 6, angives, att byggnads- nämnd —— såväl beträffande bestämmelserna om visst avstånd till tomtgrän- sen för huvudbyggnad i en våning, uthus eller annan gårdsbyggnad som ock angående maximihöjd å uthus eller annan gårdsbyggn'ad — må medgiva av- vikelse från gällande bestämmelser, om så finnes påkallat för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri och hantverk. I moment 2 av sam- ma paragraf angives beträffande avståndet mellan skild-a byggnader å sam- ma tomt, att byggnadsnämnd under vissa villkor må medgiva mindre av— stånd än det fastställda mellan byggnader, avsedda för industri och hantverk. Stadsplraneutredningen framhåller (s. 536) särskilt, att tillgodoseendet av hantverkets och industriens behov uttryckligen omnämnts i lagtexten såsom motiv för byggnadsnämnden att medgiva avvikelse från ifrågavarande be- stämmelser. I övrigt synes stadsplaneutredningen anse det möjligt att inom ramen av en i huvudsak oförändrad lagstiftning tillräckligt beakta näringsli- vets krav. Att så ej hittills skett, skulle sålunda närmast bero på bristande insikt eller intresse hos de kommunala myndigheterna.
I sitt yttrande över stadsplaneutredningens förslag ger SHSO uttryck åt sin tillfredsställelse över utredningens här ovan refererade uttalande angående industriidkares och hantverkares möjligheter att kräva tillgodoseende *av sina intressen. Organisationen, som icke vill bestrida riktigheten av stadsplane- utredningens uppfattning att ett generellt medgivande av större hushöjd än 2,5 m icke vore påkallat, då tillgodoseendet av hantverkets och industri- ens behov uttryckligen omnämnts såsom motiv för byggnadsnämnden att medgiva avvikelser från höjdbestämmelsen, erinrar emellertid om att erfa- renheten visat, att byggnadsnämnder och andra övervakande myndigheter ogärna vilja frångå de i förordningarna stadgade maximimåtten. Den anser det därför önskvärt, att den tillåtna maximihöjdcn å uthus eller annan gårds- byggnad bestämmes åtminstone till 3,0 m, i likhet med vad som föreskrivits om byggnader utom stadsplan.
För tillgodoseende av lokal- och tomtbehovet för småindustrier utan krav på centralt läge ha av vissa kommuner vidtagits den åtgärden att i stadspla- nen reservera tomtmark för verkstadslokaler. Detta förfarande torde numera användas i ganska stor omfattning, och det synes av flera uttalanden att döma också väl förenligt med småföretagarnas intressen. Enligt norrlands- kommittén har i Norrland redan en del kommuner utan ersättning ställt mark till förfogande för sådana ändamål.
Kollektiva verkstadshus, även benämnda hantverkshus, funnos den 1 ja— nuari 1945 i minst fyra städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Halmstad och Uddevalla. Av dessa härstammade göteborgshuset från 1916, medan de öv- riga tillkommit under de sista tio åren. Husens golvyta varierar från 1 625 m2 i Uddevalla till 31 700 m2 i Stockholm och byggnadskostnaderna (fastig- hetsvärde) från omkring 150 000 kronor till 5,6 miljoner kronor.
Principen för hyressättningen har i allmänhet varit, att städerna skulle tillhandahålla lokalerna till självkostnadspris.
I november 1945 beslöto stadsfullmäktige i Gävle uppföra första etappen i ett verkstadshus, som i fullt utbyggt skick avses omfatta 6000—7 000 m2 golvyta.
Uppförandet av verkstadshus planeras eller diskuteras för närvarande i ett flertal städer. Utredningen har tillställt 85 av städerna i riket en förfrå- gan i saken och därvid erfarit, att positiva åtgärder till direkt ekonomiskt stöd åt. dylika hus vidtagits eller beslutats, förutom i ovannämnda fem städer, av Sundbyberg, Uppsala, Värnamo, Karlskoga och Karlstad. I 32 städer pågå utredningar, i vissa fall långt komna, av möjligheterna att på detta sätt bereda småföretagsamheten lokalutrymmen. Från 34 städer har meddelats, att inga åtgärder vidtagits, och 14 ha icke besvarat utredningens förfrågan.
Såväl i Stockholm som Göteborg är frågan om uppförande av ytterligare verkstadshus föremål för övervägande.
Frågan om det ekonomiska ansvaret för verkstadshusen kan givetvis lösas på många sätt. I Stockholm, Göteborg och Halmstad ägas och förvaltas hu- sen av städerna själv-a. I Uddevalla svara privata intressenter härför, medan staden stött företagets tillkomst genom medverkan vid anskaffande av lån mot toppinteckning i byggnaden.
Jämtlands läns företagareförening beviljade år 1944 lån till bestridande av del av kostnaderna för uppförande av en mindre, kollektiv verkstadsbyggnad i en landskommun.
I Stockholm driver även att privat företag, AB Industricentralen, uthyrning av lokaler i av bolaget ägda fastigheter i olika stadsdelar. Fastigheterna äro dels byggda för ändamålet, dels moderniserade äldre byggnader. Enligt av företaget lämnad uppgift utgöres hyresklientelet till övervägande del av större företag än som kunna hänföras till småindustri och hantverk.
I någon omfattning ha kommuner uppfört eller beviljat lån för uppförandet av enskilda verkstadsbyggnader. Som exempel kan nämnas, att Hudiksvalls stad genom uppförande av fastigheter i egen regi eller genom borgensförbin— delser till stödjande av enskilda initiativ engagerat sig för sammanlagt om- kring 300 000 kronor, utgörande huvuddelen av" byggnadskostnaderna för en ramlistfabrik, ett varv för småbåtar, en lådfabrik samt en planerad konfek- tionsfabrik. Då fastigheten uppföres av staden, uthyres den under vissa år till självkostnad. Avsikten är, att hyresgästen därefter skall genom årliga amorteringar under loppet av en längre period så småningom bliva ägare till huset. Reducerad hyra under startåren har i något fall medgivits.
Ett privat initiativ, som har beröringspunkter med småföretagens lokal— fråga, har tagits av AB HNJ intressenter. Härom har utredningen erhållit följande uppgifter av bolagets ledning.
Sedan AB Halmstad Nässjö järnvägars trafikrörelse år 1945 övertagits av staten, har bolaget sökt sig nya verksamhetsområden, varvid dess nanm änd- rats till AB HNJ intressenter. Bolaget har företrädesvis velat inrikta sin verk- samhet på järnvägens förutvarande trafikområde, och man har tänkt sig att på olika sätt kunna verka till företagsamhetens främjande.
Det meddelas sålunda, att man för närvarande hyser planer på att uppföra industribyggnader, eventuellt också bostadsfastigheter. Ett verkstadshus om närmare 4 000 m2 planeras i Ulricehamn och antages kunna hysa cirka 15 små och medelstora företag. Byggnadstillstånd har ännu ej (februari 1946) beviljats. Avsikten skulle vara att snarast möjligt komma i gång på denna plats för att därifrån hämta erfarenheter för kommande verksamhet. Denna skulle i fortsättningen inriktas på medelstora samhällen inom det forna tra- fikområdet.
I samband med byggnadsverksamheten skulle i framtiden möjligen även viss kreditgivning komma i fråga. Upprättandet av någon form av försälj- nings- eller exportorganjsation har även diskuterats.
Verkstadsbyggnader såsom arbetsreserv. I den i början av detta avsnitt återgivna skrivelsen från SHSO och företagareföreningarna ifrågasatte dessa organisationer, om icke byggandet av verkstadshus skulle kunna främjas ge- nom att sådana projekt toges med i investeringsreserven för arbetslöshetens bekämpande.
Enligt vad utredningen erfarit, ha i några fall framställningar om bidrag til-l verkstadsbyggnader —— vanligen på företagareförenings initiativ —— rik- tats till Statens arbetsmarknadskommission. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1945 meddelar kommissionen härom, att dessa framställningar bifallits, i den mån så varit motiverat ur arbetsmarknadssynpunkt. Sålunda meddelas Bjärtrå kommun, Västernorrlands län, under åren 1944 och 1945 ha erhållit tillstånd att såsom statskommunalt beredskapsarbete med 75 pro- cent statsbidrag få utföra dels en fabriksbyggnad för tillverkning av lagg- kärl till en beräknad kostnad av 29 000 kronor, dels en utbyggnad av loka- lerna för nämnda fabrik till en beräknad kostnad av 32 000 kronor, dels ock en fabrikslokal för betongindustri till en beräknad kostnad av 48 000 kronor. Vidare meddelas Hunnebostrands municipalsamhälle, Göteborgs och Bohus län, under år 1945 ha beviljats statsbidrag med 40 procent för att såsom statskommunalt beredskapsarbete få utföra en fabriksbyggnad för textilin- dustri, kostnads—beräknad till 73 000 kronor.
Från Statens arbetsmarknadskommission har utredningen erhållit vissa uppgifter rörande tillgänglig investeringsreserv på byggnadsområdet.
För budgetåret 1946—47 finnes en investeringsreserv omfattande 9500 objekt till en beräknad sammanlagd kostnad av 3 500 miljoner kronor. Häri är inräknad statlig, kommunal och statsunderstödd anläggningsverksamhet
med undantag av de delar, som ålegat andra utredningsorgan. Sålunda ha undrantagits investeringar och förbättringsarbeten inom jordbruket, anlägg- ningsverksamhet inom skogsbruket samt investeringar i bostadsbyggandet. Utredningen finner anledning särskilt observera, att vid uppgörandet av demia omfattande investeringsreserv kollektiva verkstadshus, såvitt utred- ningen kunnat finna, icke i något fall medtagits bland de föreslagna pro- jekten.
Beträffande i England vidtagna åtgärder för tillgodoseende av industriens lokalbehov m. m. hänvisas till en redogörelse av docenten I. Svennilsson, in- tagen som bilaga A i utredningens tidigare avgivna betänkande (SOU 1946: 22).
Översikt av den statliga kreditgivningen till uppförande av bostadshus
I SHSO:s och samarbetsdelegationens för landets företagareföreningar ti- l digare återgivna framställning ifrågasattes en statlig medverkan till uppföran- j de av verkstadshus, förslagsvis enligt samma linjer som gälla för bostadspro- ; duktionen. Utredningen finner förslaget förtjäna uppmärksamhet och lämnar av denna anledning här nedan en orientering angående principerna för den av Statens byggnadslånebyrå bedrivna verksamheten på detta område.
Dessa principer framgå i huvudsak av Kungl. Maj:ts kungörelse om tertiär- lån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag (nr 1942:569), vilken kungörelse sedermera kompletterats med ytterligare tillkomna bestämmelser.
1 kungörelsen heter det bland annat, att för främjande av bostadsbygg- nadsverksamheten inom riket under vissa förutsättningar och villkor av stats- , medel må beviljas l a) tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller ; enfamiljshus, samt
b) tilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres av kommun eller därmed i detta fall jämställd företagare.
Lånen beviljas av Statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet må endast förekomma i kommun, som åtagit sig att i en- lighet med gällande föreskrifter utan kostnad förmedla lån av ifrågavaran- de art.
* Bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under betryggande former och , utan enskilt vinstsyfte, må med avseende å lån av byggnadslånebyrån jäm- l ställas med kommun. l Syftet med den statliga låne- och bidragsgivningen på detta område kan i i korthet sägas vara att möjliggöra en bostadsproduktion av tillräcklig omfatt- i ning även under nuvarande krisförhållanden. Som riktlinje för verksamheten i har samtidigt gällt, att hyran i nyuppförda hus ej må överskrida 1939 års nivå, (1. v. 5. den hyra som skulle ha uttagits, om huset uppförts år 1939, med tillägg för intill år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnaderna.
För uppförande av bostadsfastigheter, a vilka beviljats primär- och se- kundärkredit på vanligt sätt, beviljar byggnadslånebyrån under vissa förut- sättningar s. k. tertiärlån mot säkerhet av inteckning ovanför den för primär- och sekundärlån lämnade.
Kommuner eller därmed i lånehänseende jämställda företag kunna för upp- förande av flerfamiljshus för närvarande erhålla tertiärlån mot säkerhet av inteckning upp till 95 0/0 av fastighetens s. k. avkastningsvärde (som erhålles genom kapitalisering av fastighetens beräknade avkastning). Kravet på den egna kapitalinsatsen uppgår sålunda endast till 5 "/o av avkastningsvärdet. För enskilda byggnadsföretagare är motsvarande procentsats fastställd till 90 0/0 av avkastningsvärdet.
Vid sidan av tertiärlånen finnes en låneform, som har en direkt subven- tionskaraktär. För att bidraga till täckande av den icke räntabla merkost— nad, som i nuvarande kostnadsläge uppstår vid tillämpning av 1939 års hy- resnivå, lämnar staten på vissa villkor ett ränte- och amorteringsfritt lån — tilläggslån — som skall säkras av inteckning i förmånsrättsläge närmast efter tertiärlånesä-kerheten. Därest hyresläget icke undergär någon väsentlig höjning under tioårsperioden närmast efter tilläggslånets beviljande, skall detsamma avskrivas; uppstår åter en hyreshöjning, som väsentligt påverkar fastighets- värdena, skall tilläggslånet, enligt de särskilda bestämmelser, som Kungl. Maj:t må komma att meddela, förräntas och amorteras.
Räntan å tertiärlån uppgår för närvarande beträffande enfamiljshus till 3,6 procent och beträffande flerfamiljshus till 4 procent. Beträffande primär- och sekundärlånen äger byggnadslånebyrån under vissa förutsättningar eftergiva viss del av räntebeloppet å tertiärlånet (s. k. räntegaranti), varigenom i sådana fall räntan å primärlån för närvarande icke skall behöva överstiga 3 procent och å sekundärlån 3,5 procent.
Beträffande amorteringstid innebära gällande bestämmelser, att hyreshus av sten på 40 år skall ha fått sitt värde nedamorterat till 60 procent av det ursprungliga, medan ett trähus på 30 år skall nedskrivas till halva värdet.
Förutom till egentliga bostadshus ha tertiärlån och tilläggslån beviljats även till uppförande av fastigheter med upp till en tredjedel av golvytan av- sedd för andra ändamål, såsom affärs- och hantverkslokaler, garage etc. Vid fastställande av beloppet för tilläggslån ha dock sådana utrymmen frånräk- nats. Särskilt i nytillkomna bostadsområden har det ansetts angeläget att i denna form bereda utrymme för nödvändiga serviceföretag. Några princi- piella hinder för tertiärlån till dylika byggnadsföretag föreligga sålunda ej. Att sådana fastigheter ej uppförts i större omfattning än som hittills skett beror delvis på att under krigsåren arbetstillstånd av hänsyn till bostadsbris- ten i första hand beviljats till hus med enbart bostadslägenheter.
Ovan skisserade regler för den statliga kreditgivningen till bostadsbyggen avse i allt väsentligt hittills rådande förhållanden. I det nyligen avgivna slutbetänkandet (del I) från bostadssociala utredningen föreslås i flera avse- enden ändrade bestämmelser. Av dessa må här nämnas följande.
Den ovannämnda räntegarantin för primär- och sekundärkredit föreslås
tills vidare böra bibehållas, i fråga om allmännyttiga företag och egnahem under det statliga lånets hela löptid.
I fråga om den statliga låneverksamheten föreslår bostadssociala utred- ningen ett förenhetligande av nuvarande olika kreditformer. Lånevillkoren skulle för tertiärlånen bli följande för de olika typerna av byggnadsföretag.
Belåningsgräns Ränte- Amorte—
i procent" av fot ringstid fastighetsvardet hogst % % år Allmännyttiga bostadsföretag ............. 100 3 30 Egnahem ............................... 85 3 25 Flerfamiljshus i enskild regi .............. 90 4 30
Detta förslag innebär utom för den sistnämnda kategorien i jämförelse med nuvarande förhållanden en sänkning av räntekostnaden för tertiärlån.
De under senare år beviljade tilläggslånen av subventionstyp anses vara en krisåtgärd som successivt bör avvecklas. Räntesänkningen synes ha mins- kat behovet av dylik kontantsubvention. Vissa andra bidragsformer före- slås emellertid, dels löpande familjebidrag, dels engångsbidrag, såsom för- bättringsbidrag till bostäder på landsbygden, byggnadsbidrag till egnahem och pensionärshemsbidrag. Härjämte föreslås räntefria lån till daghem, lek- skolor och liknande anläggningar.
I en sammanfattning av bostadssociala utredningens förslag anföres rö- rande gemensamhetsanläggningar följande.
Utredningen har understrukit angelägenheten av att nya bostadsområden utrus- tas med anläggningar för gemensamt bruk, som fungera som komplement till de enskilda bostäderna för varierande praktiska och ideella ändamål. I fråga om finansieringen av de årliga kostnaderna kunna dylika anläggningar ha mycket skif- tande ställning: från sådana som naturligen äro helt självfinansierande (exempelvis biografer) till sådana som utnyttjas för ett allmänt ändamål, som tillgodoses av statliga och/eller kommunala bidrag till driften (exempelvis mödra- och barnavårds— centraler, daghem o. s. v.) Utredningen förutsätter, att gernensamhetsanläggningar av dylik art skola kunna inbegripas i det .finansiella stöd, som den statliga långiv- ningen för bostadsändamål giver, under förutsättning att förvaltningen av dem är så ordnad, att betryggande säkerhet för deras användning för allmännyttiga ända- mål av det lånebeviljande organet anses föreligga.
Då med ovanstående resumé endast avsetts en orientering rörande princi- perna för den statliga långivningen på bostadsområdet, torde anledning icke föreligga att i detta sammanhang närmare referera bostadssociala utred- ningens förslag.
Småtöretagsutreduingens synpunkter
Tillgängliga uppgifter och sakkunniga omdömen ge tillräckligt klart vid handen, att småföretagen till betydande del äro inrymda i lokaler av icke tillfredsställande teknisk och hygienisk beskaffenhet. En successiv höjning av standarden äger dock inom många yrkesområden rum och kan väntas ske i snabbare takt, i den mån nuvarande restriktioner på byggnadsmarkna-
den upphävas. I vissa avseenden torde emellertid bristerna vara av den art, att saneringen, för att ske med önskvärd snabbhet över hela linjen, behöver stimuleras genom särskilda åtgärder med samhällets stöd.
Verkstadslokalernas utformning och standard beror främst på förutsätt- ningarna hos respektive företagsledare att ordna företagets driftsförhållan- den. Därutöver inverka emellertid andra viktiga omständigheter. En fortsatt och utvidgad upplysnings— och rådgivningsverksamhet till tjänst för berörda företagare skulle bidraga till att öka det redan betydande intresse, som frå— gan ägnas inom företagarnas egna led. Det råder ingen tvekan om att större delen av landets småföretagarkår består av för sin uppgift i allmänhet väl kvalificerade yrkesmän med god erfarenhet av rationell arbetsorganisation och medvetna om betydelsen av goda arbetslokaler. Härutöver finnes emel- lertid en betydande sektor av företag, där företagsledarna visserligen i stort sett äro kunniga inom respektive yrken men där insikten angående behovet av modernisering och rationalisering behöver bli mera allmän och levande. Slutligen är det känt, att på detta liksom inom flertalet områden av närings- livet finnes ett skikt marginalföretag, vilka icke arbeta tillfredsställande, be- roende på bristande förutsättningar hos respektive företagare. En betydande del av dessa äro nyetablerade och »företagsdödligheten» under startåren stor. Denna gallring på ett tidigt stadium torde innebära ett naturligt ur- val, i och för sig ägnat att gagna företagsamheten i stort.
För samtliga ovanstående kategorier torde vid sidan om en rådgivning rörande företagsekonomiska och tekniska spörsmål en ökad rådgivning beträffande arbetslokalernas utformning vara av betydelse. Även i övrigt kvalificerade yrkesmän inom skilda grenar av hantverk och småindustri ha visat en viss benägenhet att underskatta frågans betydelse. Erforderlig rådgivning, som lämpligen äger rum i anslutning till företagarnämndernas rådgivning i företagsekonomiska frågor, bör därför ej vara bunden till vissa yrken eller storlekskategorier.
Utöver företagarnämndernas allmänna rådgivning på berörda område an- ser utredningen, att särskild byggnadsteknisk sakkunskap bör inkopplas i upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Likaväl som nämnderna, enligt vad utredningen närmare utvecklat (SOU 1946: 22), ej förfoga över spe- ciell expertis för olika tekniska fackområden, kunna de ej heller rimligen utrustas med tillräcklig sakkunskap på byggnadsområdet. Till en viss grad kan denna brist avhjälpas genom samarbete med byggnadsföretag och an— nan sakkunskap på respektive orter. Det bör emellertid observeras, att de mindre städernas och landsbygdens byggmästare ofta 'ha sina erfarenheter begränsade till bostadsbyggen och ej äga tillräcklig erfarenhet i fråga om verkstadshus.
Såsom komplettering av tillgänglig lokal sakkunskap på byggnadsområ- det anser utredningen behov föreligga av tillgång till expertis med speciell erfarenhet av verkstadsbyggnader, vilken till överkomlig kostnad kan stå de mindre företagen till buds. Från sakkunnigt håll har upprepade gånger understrukits vikten av att småföretagarna vid planering av verkstadsbygg—
nader i eget intresse rådgöra med erkända fackmän. Av kostnadsskäl och möjligen även bristande kännedom om den ekonomiska betydelsen av en sakkunnig planering synes sådan rådgivning för närvarande icke ske i till- närmelsevis önskvärd omfattning. Detta gäller i särskilt hög grad lands- bygden och dess tätorter. Med hänsyn till de betydande investeringar, som årligen ske i de mindre företagens verkstadsbyggnader och vilka torde kom- ma att stiga, synes det vara ett allmänt intresse att vidtaga åtgärder, som kunna bidraga till att även mindre verkstäder planeras under beaktande av moderna metoder och erfarenheter.
Förslagsvis torde särskild expertis i byggnadsfrågor böra anknytas till Sta- tens hantverksinstitut. I avvaktan på närmare erfarenheter torde det vara tillräckligt att institutet med sig mot arvodesersättning adjungerar en kvali- ficerad byggnadstekniker med speciell erfarenhet i verkstadsfrågor. Denne bör kunna åtaga sig granskning av från företagare direkt eller via företa- garnämnderna insända ritningar och byggnadsbeskrivningar. Han bör vi- dare — eventuellt i samråd med nämnderna — uppgöra förslag till standard- verkstäder samt överhuvud taget verka för förenkling och standardisering på området. Han bör även på uppdrag av enskilda företagare kunna upp- göra ritningar, beskrivningar och förslag till verkstäder för olika ändamål. Kostnaden för denna service torde tillsvidare böra bestridas av hantverksin- stitutet, som i sin tur bör äga att, för täckande av viss del av kostnaden, av uppdragsgivaren uttaga ersättning efter lämpligt avpassad taxa.
Av vad som tidigare i detta kapitel redovisats torde framgå, att till bris- terna i fråga om verkstadsbeståndet medverkat vissa omständigheter, vilka ligga utanför berörda företags egen kontroll. Det gäller i detta avseende framför allt den för småföretagen ogynnsamma tillämpning av gällande stadsplane- och byggnadsbestämmelser, som hittills ägt rum i många kom- muner, samt den i övrigt bristande förståelse för industriens och hantverkets önskemål, som tidigare mången gång visats av de kommunala myndigheter— na. Detta har bland annat tagit sig uttryck i att lämplig tomtmark icke tillhandahållits företagen på rimliga villkor samt att vid uppgörande av stads- och byggnadsplaner erforderlig hänsyn icke tagits till behovet av sär- skilda områden för industri och hantverk.
Beträffande byggnadslagstiftningens inverkan på hantverk och småindu- stri torde de justeringar av gällande lagbestämmelser, som föreslås i 1942 års stadsplaneutrednings förslag till byggnadslag, innebära möjlighet till en betydande förbättring av hittills rådande förhållanden. Ur hantverkets och småindustriens synpunkt synes förslaget emellertid icke vara helt tillfreds— ställande. Särskilt innebär bibehållandet av den tidigare lagbestämmelsen om en högsta höjd å gårdsbebyggelse av 2,5 meter en betydande olägenhet. Redan i förslaget till lagtext fram'hålles visserligen möjligheten till dispens från denna bestämmelse för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri och hantverk. Med hänsyn till att den generella bestämmelsen om hushöjd, jämförd med gällande föreskrifter om minsta höjd i arbetslo- kal, innebär ett bestämt hinder mot inrättande av sådan lokal i gårdsbygg- 5—467563.
nad, torde dock de av SHSO uttalade farhågorna för en alltför restriktiv tillämpning av den allmänna bestämmelsen böra skänkas nödigt beaktande. Utredningen hemställer därför, att i den blivande byggnadsstadgan bestäm- melsen om tillåten maximihöjd å uthus eller annan gårdsbyggnad måtte ut- formas så, att den icke i och för sig utgör hinder för inredande av lokaler för hantverk och småindustri.
En av förutsättningarna för bättre arbetsförhållanden år som tidigare an— förts, att de lokala myndigheterna taga hänsyn till småföretagarnas intres- sen. Vid fastställande av stads- och byggnadsplaner beaktas ej alltid nä- ringslivets önskemål tillräckligt. I den mån det av hänsyn till näringsidka- res uppenbara intresse visar sig önskvärt, bör det därför vara angeläget för kommunerna att tillse, såväl att stads- och byggnadsplaner upprättas med hänsyn härtill som att eventuellt erforderliga ändringar av redan fastställda planer komma till stånd.
För det på lokal marknad inriktade hantverket höra i erforderlig omfatt- ning lämpligt belägna utrymmen beredas i respektive orters centralare delar. Hantverkets krav på sådant läge, att god kontakt med kundkretsen möjlig- göres, sammanfaller med allmänhetens behov av god service. Ett spörsmål, som i detta sammanhang kan aktualiseras och vartill utredningen här nedan återkommer, är härvid frågan om uppförande av kollektiva verk- stadshus.
Företag av industriell karaktär ha i allmänhet icke samma behov av centralt läge. Detta innebär dock ej, att vilka områden som helst lämpa sig för sådan verksamhet. För småindustriens behov böra kommunerna reser- vera lämpliga tomtområden, om möjligt i direkt anslutning till ledningar för kraft, vatten, avlopp etc. samt med tillgång till goda kommunikationer. Ut- redningen vill särskilt poängtera småindustriens behov i sistnämnda hän- seende, då det i många tätorter och stationssamhällen förekommit, att före- tagen hänvisats till tomter på betydande avstånd från järnväg etc. I mindre tättbebyggda områden böra kommunerna i tid reservera lämpliga områden för såväl småindustriens som hantverkets behov.
För att näringsidkamas önskemål skola vinna tillräckligt beaktande, krä- ves ökad upplysningsverksamhet samt förbättrad kontakt mellan å ena si- dan företagarna och deras organisationer och å andra sidan de kommunala myndigheterna. Åstadkommandet av sådan kontakt och upplysning synes vara en lämplig arbetsuppgift för företagarnämnderna (företagarkommil- téerna) och kan lämpligen åstadkommas genom att nämnden kallar företa- gare, organisationer och berörda kommunala myndigheter till gemensamma överläggningar för dryftande av de uppgifter, som ovan berörts.
Det har i olika sammanhang framkommit, att en orsak till verkstadsfrä- gans nuvarande läge skulle vara småföretagarnas mången gång otillräckliga tillgång på kapital. Det kan nog icke förnekas, att kreditinstituten hittills i allmänhet iakttagit återhållsamhet vid belåning av mindre verkstadsfast'ig-
heter, även om på senare tid ett ökat int-resse för välbelägna dylika place— ringsobjekt kunnat konstateras. I allmänhet brukar dock enligt vad utred- ningen erfarit gränsen för lån utan kompletterande säkerhet gå vid' c:a 50 procent av anläggningskostnaden.
För att underlätta uppförandet av tidsenliga verkstäder anser utredningen det angeläget med en komplettering av nuvarande kreditmöjligheter. Därvid synes det emellertid lämpligt att skilja mellan å ena sidan företagare, vilkas rörelse av tekniska skäl bör bedrivas i för ändamålet uppförd fristående verkstadsfastighet och vilka äro beredda anskaffa en sådan, om blott erfor- derligt kapital kan tillhandahållas för ändamålet, och å andra sidan sådana företagare, vilkas lokalbehov lämpligast tillgodoses genom förhyrande av er- forderliga utrymmen. Kreditgivning till den förstnämnda kategorien, utöver bankkredit, torde i regel kunna tillgodoses genom företagarnämnderna enligt utredningens förut avgivna förslag. För att syftet med dylik anläggningskre- dit skall nås, bör ett lånls amorteringstid anpassas efter en skälig avskriv— ningsplan för fastigheten. Utredningen har också föreslagit, att lån för upp- förande av verkstadsfastighet bör kunna av företagarnämnd beviljas med en amorteringstid upp till 20 år. Som villkor för beviljande av sådant lån böra gälla vissa av nämnderna för varje särskilt fall uppställda krav på bygg— nadstyp, material och utförande.
En betydande del av hantverks- och småindustriföretagen har till skillnad från ovannämnda kategori icke direkt behov av enskilda verkstadsfastigheter för rörelsens bedrivande. För dessa synes lokalbehovet bäst kunna tillgodo- ses genom förhyrande av ändamålsenliga lokaler. Detta innebär för många företag vissa fördelar. Rörelsens kapitalbehov blir mindre, varjämte kost- naderna för vissa tekniska och hygieniska anordningar samt för fastighetens förvaltning och skötsel kunna delas med andra företag. Särskilt i städer och tätorter synas fördelarnas vara påtagliga, då som tidigare framhållits uppfö- randet av självständiga småverkstäder ofta blir oproportionerligt dyrbart och i vissa fall överhuvud taget ej låter sig göra. I sådana fall synas kollektiva verkstadshus i kommunal eller enskild regi kunna innebära en lösning av lokalproblemen. Privata initiativ på detta område ha hittills endast före- kommit i ringa utsträckning, men en förbättring av läget på byggnadsmark- naden kan tänkas medföra ökad enskild aktivitet. Det får anses vara ett väsentligt ehuru hittills i stor utsträckning förbisett intresse för kommuner- na att inom dessas respektive områden verksamma företag sättas i tillfälle att arbeta under möjligast gynnsamma förhållanden. Kommunerna böra där- för stödja initiativ respektive själva vidtaga åtgärder för tillhan-dahållande av lämpliga verkstadslokaler. Sådana åtgärder böra enligt utredningens me- ning vidtagas i väsentligt större omfattning »än hittills varit fallet. Detta gäl- ler särskilt samhällen, där genom saneringsåtgänder m. m. den aktuella till- gången på arbetslokaler minskats.
Det bör observeras, att de kommuner, vilka hittills planerat eller vidtagit åtgärder på området, i regel äro ekonomiskt välsituerade. Oaktat de förde-
lar för kommunen, som på längre sikt torde vara förknippade med genom- förandet av dylika åtgärder, är det knappast att förvänta, att hårt skatte— tyngda kommuner skola utan statens medverkan beträda samma väg, även om lokala förhållanden i övrigt skulle motivera detta. Sådana åtgärder torde efter hand kunna bli aktuella även i landskommunerna. I en inom 1942 års jordbrukskommitté verkställd utredning rekommenderas sålunda att kollek- tiva verkstadshus komma till utförande i samband med en eftersträvad kon- centration till mindre tätorter av viss del av bebyggelsen i landskommunerna i avsikt att åstadkomma en utvidgning av landsbygdens industriella företag- samhet (jfr s. 32).
För att i erforderlig skala få till stånd verkstadslokaler avsedda att uthy- ras, anser småföretagsutredningen någon form av statlig kreditgivning för ändamålet vara att rekommendera. En sådan kreditgivning faller utanför företagarnämndernas verksamhetsområde, så som utredningen tänkt sig det- samma avgränsat. Det synes. ej heller lämpligt, att ett statligt stöd, som en- dast indirekt kommer småföretagsamheten till godo, förmedlas genom före- tagarnämnderna. Av olika skäl torde detsamma böra administreras centralt.
Utredningen har tidigare i korthet redogjort för den hittillsvarande statliga kreditgivningen på bostadsbyggnadsområdet samt nyligen framförda förslag till denna verksamhets framtida organisation. I anslutning till nämnda redo- görelse får utredningen anföra följande.
Hittillsvarande tillämpning av reglerna för tertiär— och tilläggslån ha icke ansetts innebära hinder för beviljande av sådana lån, även om en relativt stor del av utrymmet i fastigheten avsetts för andra än bostadsändamål, bland annat lokaler för hantverksföretag. Vid fastställande av beloppet för even- tuella tilläggslån ha dock dylika lokalutrymmen frånräknats. Särskilt i nya bostadsområden har det ansetts vara av betydelse att tillgodose lokalutrymmet för sådana företag, så att allmänhetens krav på service kunnat tillgodoses. Demia praxis bör i fråga om tertiärlån kunna utvidgas därhän, att sådana lån även kunna utgå till uppförande av fastigheter, enbart avsedda att in- rymma lokaler för hantverk och småindustri. Förutom av hänsyn till allmän- hetens behov av lämpligt belägna företag av servicekaraktär synes sådan kreditgivning ytterligare motiveras av den begränsning av hittillsvarande verksta—dsbestånd, som hänsyn till andra samhällsintressen nödvändiggjort genom byggnadslagstiftning och saneringsätgärder. Av detta skäl synes det även vara motiverat att ej draga en gräns mellan hus avsedda enbart för hantverksföretag av servicetyp och sådana, helt eller delvis avsedda för in- dustriellt inriktade företag. En sådan gränsdragning skulle för övrigt av prak- tiska skäl vara svår att upprätthålla. Utredningen vill därför förorda, att tertiärlån enligt för bostadsföretag nu eller framdeles gällande grunder måtte kunna utgå till uppförande av kollektiva verkstadshus för såväl hantverk som småindustri.
Utredningen utgår från att tertiärlån skall kunna utgå till verkstadshus, som uppföras av kommun eller därmed jämställd företagare, varmed här förstås bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under betryggande former
och utan enskilt vinstsyfte. Därest bostadssociala utredningens förslag till belåningsgräns, 'räntefot och amorteringstid (s. 63) för tertiärlån till all- männyttiga bostadsföretag vinna statsmakternas bifall, synes det utredningen motiverat, att samma villkor tillämpas för lån till verkstadshus, dock att amorteringstiden för sådana lån torde böra sättas något kortare än som föreslås i fråga om lån till bostadshus. Vid utarbetande av bestämmelser för långivning av ovan angiven art få självfallet beaktas de speciella krav av teknisk och ekonomisk natur, som vid en dylik kreditgivning måste ställas på byggnadstyp, planering, utförande m. m.
Låneärenden av ovan angiven art synas böra handläggas centralt, förslags- vis av Statens byggnadslånebyrå.
Enligt förslag av bostadssociala utredningen skola de hittills inom den statliga bostadslåneverksamheten förekommande s. k. tilläggslånen av sub- ventionstyp succesivt bortfalla. Samtidigt har emellertid föreslagits inrättan- de av Vissa nya subventionsformer, bland annat innefattande räntefria, stå- ende lån till vissa gemensamhetsanläggningar. Utredningen finner icke till- räckliga skäl föreligga att för kollektiva verkstadshus föreslå lån av liknan- de art.
Det kan i vissa fall förekomma, att företagare lider ekonomiskt avbräck genom att han tvingas flytta i samband med stadsplanereglering eller sane- ring av visst bebyggelseområde. Utredningen anser det icke obefogat med ekonomisk gottgörelse i dylika fall men anser det närmast ankomma på ve- derbörande kommun att svara härför.
Utredningen har ej gått in på frågan om tertiärlån till kollektiva verk- stadshus skola kunna utgå oavsett vederbörande kommuns ekonomiska för- utsättningar, eller om hänsyn eventuellt bör tagas till skatteunderlag, skatte- tryck m. m. Huruvida tertiärlån jämväl skall kunna utgå till uppförande av kollektivt verkstadshus, som i vinstsyfte uppföres av enskild företagare, är likaledes ett spörsmål, som utredningen icke ansett sig böra taga ställ- ning till.
Då åtskilliga omständigheter i samband med organiserandet av en långiv- ning av föreslagen art kräva närmare överväganden, föreslår småföretags- utredningen att dess förslag i här berörda avseende göres till föremål för särskild utredning.
Den svenska arbetslöslzetspolitiken syftar numera, i motsats till den efter det förra världskriget bedrivna, till att genom investeringar i nyttiga och nödvändiga företag skapa förutsättningar för arbetslöshetens förebyggande eller snara hävande. Uppförande av byggnader eller överhuvud tekniska an- ordningar för främjande av småföretagsamhet äro särskilt ägnade att ver- ka på detta sätt, då de bidraga till att skapa underlag för en förhållandevis mindre konjunkturkänslig produktion. Med utgångspunkt härifrån finner utredningen angeläget, att kommunala (eventuellt även andra) verkstads-
hus med bidrag av arbetsmarknadsmedel upptagas i beredskapsstat. För att detta skall bli möjligt, böra —— på initiativ av eller i samråd med företagarnas organisationer —— planer i tid uppgöras genom kommunernas försorg.
Sammanfattningsvis får utredningen anföra följande. Läget i fråga om småföretagens nuvarande verkstadsbestånd är icke till- fredsställande, och utredningen finner särskilda åtgärder påkallade för att skapa förbättrade förhållanden i detta hänseende.
Till tjänst för företagare bör en ökad rådgivningsverksamhet komma till stånd, inriktad på frågor i samband med arbetslokalernas utformning. Den direkta kontakten sker lämpligen genom företagarnämnderna, vilka ha att lämna allmän rådgivning på området, vid behov efter samråd med byggnads- företag på orten. Därutöver föreligger behov av speciell byggnadsteknisk expertis, som kan stå företagare och nämnder till råds på området. Sådan sakkunskap bör vara centralt organiserad, förslagsvis i anslutning till Statens hantverksinstitut.
Stads- och byggnadsplaner böra utformas under hänsynstagande till nä- ringslivets önskemål. Det av 1942 års stadsplaneutredning framlagda försla- get till byggnadslag m. m. innebär möjligheter till förbättring av nu rå- dande förhållanden. Beträffande den för småföretagen viktiga gårdsbebyggel- sen böra emellertid till skillnad från förslaget bestämmelserna angående hushöjd utformas så, att de ickei och för sig utgöra hinder för inredande av arbetslokaler i dylika hus.
Kommunerna böra bereda det på lokal marknad inriktade hantverket till- gång till lämpliga utrymmen i respektive orters centralare delar. För små- industriens behov böra tomtområden reserveras, om möjligt i direkt kontakt med kraft-, vatten_ och avloppsledningar samt med goda kommunikationer. Kommunerna böra stödja initiativ eller själva vidtaga åtgärder för tillgodo- seende av hantverkets och småindustriens lokalbehov.
Företagarnämnderna böra taga initiativ till ökat samarbete mellan före— tagare och myndigheter samt medverka till gemensamt dryftande av verk- stadsbeståndet berörande frågor.
Kollektiva verkstadshus synas i många fall vara att förorda och tillkoms- ten av sådana bör befrämjas. I detta syfte böra villkoren för nuvarande statliga tertiärlån till bostadsföretag utvidgas till att omfatta jämväl sådana hus, som i uthyrningssyfte uppföras av kommun eller därmed jämställd sammanslutning. Dylika låneärenden, som icke falla inom ramen för före- tagarnämndernas verksamhet, böra handläggas av Statens byggnadslånebyrå. Frågan föreslås bli föremål för särskild utredning.
Kommunala verkstadshus höra i lämplig omfattning upptagas i allmän beredskapsstat.
KAPITEL 5
Inköps— och försäljningsorgan
I sin underdåniga framställning den 17 december 1945 angående småföre- tagens exporrtfrågor (se Bilaga B) har utredningen framlagt vissa synpunkter och förslag med avseende å småföretagens exportförsäljning och därmed sam- manhängande frågor. Härvid har utredningen helt kortfattat redogjort för de organisationer, som tillgodose småföretagens intressen i avseende å export- frägor, nämligen — förutom SHSO, för vilken sammanslutning lämnas en utförlig redogörelse i kapitel 8 i förevarande betänkande Sveriges all- männa exportförening, Svensk industriförening, Produkter från Sverige, eko- nomisk förening u. p. a., Sveriges möbelindustriförbund, Sveriges järn- och metallmanufakturförening och Svenska glasexportföreningen u. p. a. I före- varande kapitel behandlas småföretagens inköpsfrägor och sådana försälj- ningsfrågor, som ej ha avseende på export, varvid redogörelse först lämnas för nu befintliga eller planerade organisationer, som tillvarataga småföre- tagarnas intressen på dessa områden. De i redogörelsen intagna uppgifterna ha lämnats av vederbörande organisationer själva. Uppgifterna avse, där ej annat angives, första kvartalet år 1946.
En organiserad samverkan för gemensamma inköp för vissa hantverks- yrken existerar för närvarande inom till SHSO anslutna yrkesförbund.
Sålunda verkar inom konditorgrket Konditorers & bagares inköpsaktiebo- lag (KOBIA), som efterträtt en tidigare existerande förening, Konditoremas inköpsförening 11. p. a., bildad den 10 augusti 1918 av medlemmar i Sveriges konditorförening för att åt dessa söka anskaffa råvaror till lägre priser än som kunde erhållas i öppna marknaden. KOBIA trädde i verksamhet den 1 januari 1926 och arbetar som ett rent grossistföretag. Från början var det tänkt att man skulle kunna göra gemensamma inköp och därigenom få lägre priser. Det visade sig emellertid nödvändigt att hyra lagerlokaler och, som nämnts, driva varuanskaffningen i ren grossistform.
KOBIA startade med ett aktiekapital av 75100 kronor. Kapitalet har se— dermera ökats 1936 till 100 000 kronor och 1943 till nuvarande 250 000 kro- nor. Bolagets fonder uppgå till sammanlagt 105 000 kronor. Ett stort antal konditorer äro aktieägare, ehuru de icke inneha de största aktiepostema, och verksamheten bedrives i samförstånd med Sveriges konditorförening. De konditorer, som äro aktieägare, ha under årens lopp erhållit ganska avse- värda belopp i form av återbäring.
KOBIA drev tidigare fabrikationsrörelse för tillverkning av halvfabrikat för konditornäringen. Denna rörelse har emellertid övertagits av ett nybil- dat bolag, KOBIAS fabriksaktiebolag, som konstituerades den 10 januari 1945. Sistnämnda bolag har till uppgift dels att fortsätta den av KOBIA be- drivna tillverkningen, dels att taga upp tillverkningen av ytterligare halv- fabrikat lämpade för bagar- och konditoryrkena. Det har ansetts lämpligt att driva tillverkningen för sig och försäljningen för sig, varför KOBIA för- utom engrosförsäljningen av övriga förnödenheter har ensamförsäljningen av fabriksbo-lagets produkter. Fabriksbolaget startades under medverkan av Sveriges konditorförening och cirka 40 procent av konditorkåren (tillver- kare av konditorivaror) i landet uppgives ha tecknat aktier i företaget.
KOBIAS fabriksaktiebolag arbetar med ett inbetalt aktiekapital av 350 000 kronor i preferensaktier jämte ett stamaktiekapital av 90 000 kronor, vilket senare tecknats av KOBIA och likviderats genom överlåtelse av den fabriks- rörelse KOBIA på sin tid bedrev.
Inom körsnärgrket bildades år 1941 Körsnärsmästarnas inköpszförening u. p. a. med uppgift att anskaffa skinn m. m. från in- och utlandet åt sina medlemmar. Till medlem kan endast antagas medlem av Sveriges körsnärs- mästareförening. Antalet medlemmar utgör 27. Medlemmarna erhålla 5'0/0 medlemsrabatt på sina inköp. På andelsbevisen utgår dessutom 5 0/0 årlig ränta. Föreningens angelägenheter ombesörjas av en styrelse med säte i Stockholm. Dess försäljningsverksamhet skötes närmast av en representant, som genom resor håller personlig kontakt med medlemmarna. Andelskapi- talet utgör 50 000 kronor och omsättningen uppgår till 250 000 kronor.
Inom skräddaryrket bildades år 1941 Skräddarmästarnas inköpsförening u. p. a., som verkställer inköp för medlemmarnas räkning av smärre för- brukningsartiklar för yrket. Föreningen har enligt sina stadgar till ändamål att driva affärsrörelse med skrädderiartiklar och därmed sammanhängande verksamhet. Medlemskap i föreningen kan förvärvas av var och en i Sverige bosatt skrädderiutövare, som är ansluten till Skräddarmästarnas riksförbund, samt av detta förbund självt, dess distrikt— och lokalföreningar. Antalet medlemmar utgör i runt tal 100, därav ett 20-tal organisationer.
Sveriges skomakarmäs-tares andelsförening u. p. a. utgör en inom skoma- karyrket nybildad inköpsorganisation, avsedd att ordna gemensamma inköp av material för skomakeriet åt samtliga medlemmar av Skomakarmästarnas riksförbund. Föreningen har ännu icke trätt i verksamhet. Lokala inköps- föreningar finnas i Stockholm och Göteborg. Stockholms skomakeriidkares inköpsförening u. p. a. bildades år 1917; dess uppgift är att i större parti in- köpa för yrket behövliga materialier och att distribuera dem till medlem- marna. Till föreningen äro anslutna mellan 180 och 200 skomakeriidkare i Stockholm och dess förstäder samt några enstaka ute i landet. Medlemmarna deltaga i föreningen med minst sex insatser per medlem. Insatsens storlek är 50 kronor. — Göteborgs skomakeriidkares inköpsförening, som ursprung- ligen var en intressekassa med uppgift att samla kapital, bedriver från och med 1946 inköp för medlemmarna av material och hjälpmaskiner. Skoma-
kar—mästare till ett antal av 115 från Göteborg och västra Sverige äro anslut- na till föreningen. Medlem deltager med minst två insatser är 50 kronor.
Aktiebolaget de förenade urmakarna i Malmö inköper för urmakaryrket dels alster tillverkade ino-m landet i urmakeribranschen, dels utländska fabri- kat till återförsäljning åt yrkesutbildade urmakare, som inneha egen affärs— rörelse. Bolaget har ingen annan egen tillverkning än sammansättning av vissa införskaffade halvfabrikat. Delägarna i bolaget utgöras huvudsakligen av urmakeriidkare. Bolagets aktiekapital uppgår till 190600 kronor. Upp- stående vinst utbetalas till de kunder, som tillika äro aktieägare.
Inom vissa andra yrken än de .ovan nämnda är frågan om en organise- rad inköpssamverkan under övervägande. Inom Bilverkstädernas riksför- bund har man dryftat förutsättningarna för att ordna samköp för bilrepa- ratöryrkets räkning dock utan att uppnå positivt resultat. Målaremästar- nas riksförening har fattat principbeslut om startande av en samköpsföre- ning inom målaryrket. Inom Sveriges snickarmästares riksförbud har man diskuterat bildandet av en i-nköpsförening för snickaryrket, men frågan har bordlagts på grund av svårigheterna att anskaffa de relativt stora lager- lokaler, som erfordras för materiel inom denna bransch. Frågan om ge- mensamma inköp har även diskuterats inom stenhuggaryrket, men saken har tills vidare uppskjutits på grund av varuknappheten.
En ekonomisk förening med uppgift att organisera såväl inköp som för- säljning har bildats inom sadelmakar— och tapetseraryrket, nämligen Sve- riges sadelmakar- och tapetserarmäslares ekonomiska förening (SATA). Den består för närvarande av 234 medlemmar, samtliga medlemmar av Sveriges sadelmakar- och tapetserarmästares riksförbund. Föreningen har, ehuru hittills endast i mindre utsträckning, ordnat gemensamma inköp av råvaror för medlemmarna. Dess ursprungliga uppgift var att förmedla arbete åt medlemmarna, men avsikten är att ytterligare utvidga verksamheten i av- seende å inköp av material. Enligt stadgarna har föreningen till ändamål att »anskaffa och åt medlemmarna tillhandahålla arbete, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, idka annan ekonomisk verksamhet samt i övrigt hos myndigheter, korporationer och enskilda bevaka och främja medlem- marnas ekonomiska intressen». Varje medlem betalar ett visst antal insatser i förhållande till sitt arbetarantal, varje insats utgör 100 kronor.
Inom SHSO har, utöver vad ovan omnämnts beträffande Sveriges sadel- makar- och tapetserarmästares ekonomiska förening, avsättningsfrämjande verksamhet i vad avser hemmamarknaden organiserats i olika former, för vilka närmare redogöres under kap. 8 (s. 112 f.).
I detta sammanhang torde även böra omnämnas det samarbete i fråga om kalkylationsmetoder, försäljningsvillkor m. ni., som organiserats inom ett flertal branschorganisationer tillhörande SHSO.
I exportframställningen (se bilaga B) har utredningen närmare redogjort för vissa organisationer, som tillvarataga småföretagarnas intressen i ex-
portfrågor, men vilkas tjänster i vissa fall även kunna utnyttjas av småföre- tagarna i vad avser råvaruanskaffning från utlandet. Utöver den i nämnda framställning lämnade redogörelsen vill utredningen beträffande den inom Sveriges möbelindustriförbund bildade ekonomiska föreningen Möbelfabri- kanternas export- och importförening u. p. a. omnämna, att man inom föreningen diskuterat möjligheterna att organisera gemensamma inköp av råvaror o. dyl. för medlemmarnas räkning. En sådan verksamhet har emel- lertid ännu icke kommit i gång. Både ekonomiska och för vederbörande bransch speciella tekniska svårigheter torde föreligga att få den genomförd. Export- och importföreninge-n är nystartad och har ännu icke trätt i verk- samhet i någon större utsträckning. En gemensam försäljningsorganisation för försäljningen på hemmamarknaden finnes icke inom möbeli-ndustriför— bundet, ehuru man nyligen börjat diskutera möjligheterna för samarbete i detta avseende i fråga om viss försäljning.
I juni 1944 bildades Sveriges småindustriförbund, förening u. p. a., vars ändamål enligt stadgarna är »att samla så många som möjligt av Sveriges småindustriidkare i en intresseorganisation, som hos statsmakterna och gentemot andra intressegrupper kan föra småindustriens talan samt i övrigt befrämja medlemmarnas ideella och ekonomiska intressen». Årsavgiften ut- gör 10 kronor per medlem; antalet medlemmar uppgives till omkring 250. Uppgifter om medlemsstockens sammansättning m. ni. ha icke stått att er- hålla.
Småföretagsutredningens synpunkter
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är frågan om sammanslut- ning av småföretagare i syfte att främja försäljning av produkter och un- derlätta inköp av råvaror och förnödenheter aktuell inom åtskilliga branscher. Dylika sammanslutningar ha på många områden av det nutida näringslivet visat sig ändamålsenliga för såväl större som mindre företag. Det synes an- geläget, att även hantverkare och småindustriidkare stimuleras till sådan samverkan.
De problem, som uppkomma, då det gäller att sammanföra småföretaga- re till gemensamma inköp, äro lättare att bemästra än då det gäller gemen- sam försäljning av ett större antal företagares produkter. I båda fallen upp- kommer frågan om den lämpligaste strukturen hos sammanslutningen. Det ligger närmast till hands, att producenter inom samma bransch etablera ett samarbete för att öka volymen på inköp och försäljningar och därmed ned- bringa kostnaderna och öka effektiviteten. Det är emellertid ingalunda gi- vet, att sammanslutningen alltid måste avse en hel bransch eller företag från en enda bransch. Ett samgående inom mindre grupper av företag kan även medföra fördelar. Särskilt på försäljnivngsområdet skulle det kunna vara förmånligt, att företag från olika branscher skapade ett gemensamt or-
) !
gan eller i varje fall samverkade vid försäljningen av sina produkter. För- delar stå i många fall att vinna, om försäljaren kan erbjuda kunden ett flertal olika artiklar, som tillverkas inom helt artskilda branscher men som för köparen ha ett direkt samband med varandra och som han därför gärna anskaffar på en gång. Så kan exempelvis vara fallet med heminredningsar- tiklar. Utredningen har haft anledning beröra detta spörsmål i sin fram- ställning angående småföretagen-s exportfrägor (se bilaga B, 5. 156). Vad utredningen där anfört om exportförsäljningen gäller i viss mån om för- säljning inom landet.
Vad beträffar formen för inköps- och försäljningsorgan kan såväl en eko- nomisk förening som ett aktiebolag ifrågakomma. Vilkendera formen som väljes får närmast bli beroende på om verksamheten avser enbart förmed- ling eller om det gäller en affärsmässigt upplagd verksamhet, alltså grossist- rörelse. En viss skillnad gör sig emellertid gällande, om organisationens upp— gift är enbart inköpsverksamhet eller om den skall bedriva försäljning, eventuellt såväl inköp som försäljning. Här ovan har framhållits, att ge- mensamma inköp äro lättare att administrera än gemensam försäljning. De problem, som uppkomma vid inköp av råvaror och förnödenheter bli säl- lan sådana, att starkare motsättningar de olika intressenterna emellan be- höva uppkomma. Så kan emellertid bli fallet vid försäljningssamverkan.
Särskilt om detta — på grund av de enskilda företagens inbördes konkur- rens om marknaden — kan befaras, torde aktiebolagsformen vara att före- draga.
Aktiebolaget anses vara den fastaste och samtidigt smidigaste, mest af- färsmässiga formen. Inom ett aktiebolag kan emellertid bestämmanderätten samlas på ett fåtal händer genom aktieöverlåtelser. Även mycket stränga bestämmelser om hembudsskyldighet före sådan överlåtelse kunna knappast i längden förhindra en målmedveten strävan till en dylik koncentration. Därigenom kan riskeras, att den till gagn för ett visst yrkes samtliga utövare bildade organisationen kan förfela detta sitt ursprungliga syfte.
I första hand bör det givetvis vara företagarnas och deras organisationers sak att vidtaga de åtgärder till rationalisering i här berörda avseenden, som kunna vara lämpliga. Detta torde därför närmast ankomma på yrkesorgani- sationerna, främst SHSO och de med denna organisation samverkande yr- kesförbunden. Emellertid är det även ett samhälleligt intresse, att dessa för småföretagsamheten betydelsefulla ekonomiska problem lösas på bästa sätt.
KAPITEL 6
Yrkesutbildningen
Hantverksprodukternas kvalitet är i hög grad beroende av hantverkarens yrkesskicklighet. Inom de flesta hantverksyrken erfordras för att uppnå en godtagbar yrkesfärdighet en relativt lång lärotid. Detta beror främst på att hantverkaren måste kunna utföra alla eller åtminstone flertalet inom yrket förekommande arbetsuppgifter. Den längt drivna mekaniseringen inom in- dustrien har för dess vidkommande möjliggjort användning i stor utsträck- ning av arbetskraft med specialiserad och därför mindre tidskrävande ut- bildning. Oavsett i vilken grad produktens kvalitet i olika fall kan vara be- roende av den individuella yrkesfärdigheten och oavsett arten av den får- dighet, som fordras, framstår det såsom i hög grad angeläget ur effektivi- tetssynpunkt, att arbetskraften besitter bästa möjliga kvalifikationer för ar- betsuppgifterna. Större yrkesskicklighet medför ökad effektivitet i produk- tionen antingen denna bedrives hantverksmässigt eller industriellt.
Mot bakgrunden av den bild av den sannolika befolkningsutvecklingen i vårt land, som man för närvarande kan göra sig, framstår kravet på att vår knappa tillgång på arbetskraft rationellt tillvaratages än starkare. Det råder därför heller inga delade meningar om vikten för hela vårt samhälle av att denna arbetskraft verkligen bibringas bästa möjliga yrkesskicklighet, sva— rande mot de olika krav, som de skilda yrkena ställa. Den yrkesutbildning av nya årgångar unga män och kvinnor, som är nödvändig härför, måste även i kvantitativt avseende motsvara behovet.
Trots den allmänna insikten härom och allt vad som gjorts av samhälle och näringsliv för detta ändamål framträda alltjämt bristerna i detta hän- seende mycket starkt. Till belysande av sagda förhållande kunna anföras vissa resultat av undersökningar, som verkställts beträffande hantverket och industrien.
En av SHSO och Yrkesförbundens representantskap år 1941 tillsatt lär- lingskommitté har gjort en utredning, avgiven den 4 mars 1943, vari ap- proximativt beräknats, att årligen omkring 5 000 lärlingar behöva tillföras hantverksyrkena. Då utbildningen, som visserligen varierar olika yrken emel- lan, —i medeltal kan anses taga en tid av fyra år, skulle alltså omkring 20 000 lärlingar behöva vara under utbildning, för att rekryteringsbehovet skall kunna anses vara fyllt. Enär verkliga antalet lärlingar uppskattades till 12 000 skulle alltså en brist förefinnas på 8 000 eller 40 0/0 av behovet. Över- styrelsen för yrkesutbildning uttalade i ett den 7 februari 1945 avgivet ut-
låtande och förslag till lag om lärlingsutbildning inom hantverket m. 111. under hänvisning till vissa uppgifter från 1943 års beredskapsmönstring, att det över huvud vore vanskligt att på grundval av föreliggande material verk- ställa någon uppskattning av den omfattning, i vilken en mera systematisk lärlingsutbildning förekomme inom hantverket. Emellertid vore sannolikt tillgången på yngre arbetskraft, som kunde erhålla praktisk yrkesutbildning inom hantverksyrken-a något större än vad som framginge av SHSO:s under- sökning.
Den av Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen år 1940 gemensamt tillsatta yrkesutbildningskommittén har i sitt i maj 1944 avgivna »Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande» beräknat behovet av lärlingar inorn industrien till omkring 40000 samt an- givit antalet under utbildning varande till 20 000.
Av dessa beräkningar framgår i varje fall, att omfattningen av lärlings- utbildningen såväl för hantverket som för industrien är helt otillräcklig, även om man tar hänsyn till verkstadsskolornas bidrag med ett par tusen årligen utbildade elever.
Vid bedömandet av ovannämnda siffror bör beaktas, att ett stort antal av lärlingarna knappast kunna sägas komma i åtnjutande av en rationellt ord- nad undervisning i yrket. I många fall äro de hänvisade till att utan någon systematisk undervisning mest på egen hand eller med hjälp av mera för- sigkomna arbetskamrater skaffa sig kunskaper och färdigheter i yrkets prak- tiska utövning. Ännu sämre ställer det sig i avseende å de teoretiska yrkes- kunskaper, som numera anses erforderliga för en fullgod yrkesarbetare. Sist- nämnda förhållande kan även siffermässigt belysas. Med ledning av 1943 års beredskapsmönstring har av arbetsmarknadskommissionen gjorts en un- dersökning för att utröna, i vilken omfattning de redovisade 15—18-åring- arna erhållit yrkesutbildning i skola av något slag. Resultatet är belysande för de otillfredsställande förhållanden som i detta avseende råda. Endast 6,72 0/0 av de manliga och 3,36 0/0 av de kvinnliga 15—18-åringarna, som den 1 januari 1943 voro anställda inom industri och hantverk, hade fått en viss yrkesutbildning i yrkesskola. För de olika undergrupperna voro procent- talen följande
Män Kvinnor % % Malmbrytning och metallindustri ............................ 9' 2 5 2' 9 s Jord- och stenindustri ..................................... 0 ' 9 5 1' 2 s Träindustri ............................................... 4' o 1 2' 1 2 Pappers- och grafisk industri ............................... 5' 6 5 3' 3 o Livsmedelsindustri ........................................ 1' 9 3 1' 9 s Textil— och beklädnadsindustri .............................. S' a 2 4' 4 2 Läder-, hår- Och gummiindustri ............................. 2' 9 0 1' 5 4 Kemisk-teknisk industri .................................... 3' 3 8 2' 5 7 Byggnadsverksamhet, belysning rn. m. ....................... 8' 6 5 2' 5 0
Till jämförelse kan nämnas att motsvarande procenttal för handel och kontorsarbete voro 9,32 för män och 17,27 för kvinnor men för jordbruk, :skogshantering och fiske endast respektive 0,82 och 1,11.
De olika grupperna förete vitt skilda procenttal för olika yrken. Några av de vanligaste yrkena inom gruppen »malmbrytning och metallindustri» uppvisa följande, här något avrundade siffror.
Män Kvinnor % % Montörer vid mekaniska verkstäder .......................... 14'0 — Maskinuppsättare, reparatörer o. d ........................... 10'0 -— Verktygsuppsättare ........................................ 14'8 — Bänkarbetare 23'0 —— ) Maskinarbetare............................................ 9'0 1'5 ' Svetsare .................................................. 18'0 — i Gjutare .................................................. 2'1 — ) Avsynare 102 40 ; Smeder ................................................... 4'8 -— » Bleck— och plåtslagare ...................................... 7'5 —— Rörarbetare ............................................... 6' B —-
Såsom exempel på egentliga hantverksyrken ur andra grupper må följande nämnas.
Män Kvinnor
Urmakare ................................................ 17'2 — Möbelsnickare ............................................ 1 2' 2 — Maskinsnickare, modellsnickare, polerare m, fl. ................ 6'2 3'0 Fotografer ................................................ 21 8 EN ) Bagare och konditorer 15 1'6 ) Tillskärare (inklusive i skrädderier anställda)” .................. 13 2 S'!) Skomakare .............................................. 3'5 Byggnadssnickare .......................................... 4' 1 — Glasmästare .............................................. 3' 1 —— Elmontörer .............................................. 1 6- s — Skorstensfejare ............................................ 3' 4 —
Även för de yrken, som ligga främst, äro ju siffrorna mycket låga. Den förhållandevis höga siffran för »bänkarbetare» förklaras av att de ynglingar, som erhållit yrkesutbildning, ofta placeras (eller redovisas) som bänkarbetare.
De brister, som sålunda kunna påvisas såväl i fråga om yrkesutbildning— ens omfattning som beträffande dess tillräcklighet, främst i yrkesteoretiskt
vilka så småningom skola kunna bliva egna företagare _ påkalla kraftiga och snara åtgärder, om vårt hantverk och vår industri skola kunna hävda sig i den skärpta konkurrensen på marknaden.
Även om det ligger i samhällets intresse att genom anordnande av yrkes- skolor av olika slag underlätta frågans lösning, måste det dock till ”huvud- saklig del — främst i fråga om den praktiska utbildningen —— alltid komma att ävila industri och hantverk att själva sörja för sin lärlingsutbildning. Detta hindrar icke, att möjligheterna till samarbete mellan näringsliv och yrkesskola höra i största möjliga utsträckning utnyttjas.
Murare .................................................. 12' 4 —
Utredningen berör här nedan i korthet de vägar på vilka man hittills sökt komma till en lösning av förevarande problem.
Allteftersom yrkesutbildningen meddelas i skola eller inom företaget eller genom samverkan mellan företag och skola, kan man särskilja följande olika sätt för utbildningens ordnande.
1. Såväl den praktiska utbildningen i yrkesarbete som undervisningen i yrkesteori till den omfattning, som en yrkesarbetare bör ha inhämtat, med- delas i av samhället upprättad verkstadsskola.
2. Utbildningen i yrkesarbete sker dels i verkstadsskola, dels inom nä- ringslivet, på så sätt att eleven periodvis går i skolan och dessemellan är utplacerad i arbete inom något företag (växelutbildning). Den teoretiska un- dervisningen meddelas i skolan.
3. Utbildningen i yrkesarbete sker inom företaget, medan teoriundervis— ningen är förlagd till en lärlings- och yrkesskola, vanligen a'ftorrskola.
4. Såväl den praktiska som den teoretiska utbildningen sker inom respek- tive företag. För det statliga och statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet och även för den inom näringslivet bedrivna utbildningen samt ifrågasatta eller beslu- tade åtgärder för effektivisering av yrkesutbildningen ha i olika samman- hang på senare tid lämnats redogörelser, tillgängliga i tryck. Så framlade verkstadsskoleutredningen i ett betänkande (SOU 1938: 26) förslag angående centrala verkstadssk-olor, vilka förslag i allt väsentligt godtogos av statsmak- terna. I sagda betänkande återfinnas riktlinjerna för de centrala verkstads- skolornas organisation och arbetssätt. Av 1936 års hantverkssakkunniga avgavs (SOU 1938:30) ett förslag till lag om lärlingsutbildning inom hantverk och därmed jämförlig industri. För- slaget föranledde visserligen icke något beslut av statsmakterna, men i be— tänkandet återfinnas redogörelser, som äro ägnade att belysa innebörden och omfattningen av vissa delar av yrkesutbildningsväsendet. I sitt betänkande (SOU 1945: 5) lämnade sjöfolksutbildningssakkunniga såväl en återblick på den historiska utvecklingen av den statsunderstödda yrkesutbildningen för hantverk och industri samt handel som ock en redo- görelse för sagda utbildnings olika former och omfattning i början av år 1944. Norrlandskommittén lämnade i samband med förslag angående yr— kesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33) ävenledes en redogörelse för vissa delar av den statsunderstödda yrkesutbildningen. Genom statens arbetsmark- nadskommissions försorg äro för närvarande under utgivning distriktsvis sammanställda förteckningar över samtliga såväl statliga som kommunala och enskilda läroanstalter för yrkesundervisning. Ovannämnda utredning av SHSO:s lärlingskommitté innehåller redogörel- ser för såväl det statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet som SHSO:s och yrkesförbundens åtgärder för lärlingsutbildningens ordnande. Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté framlade i sitt ovan berörda betänkande förslag om tillsättande av ett Arbetsmarkna- dens yrkesråd och lämnade i samband därmed bland annat översikter över
yrkesundervisningen för hantverk och industri samt över lärlingsutbild- ningens läge inom Vissa industrigrenar. Kommittén diskuterade även bris- terna i de nuvarande utbildningsformerna och framförde vissa synpunkter på yrkesutbildningens framtida gestaltning.
Den här gjorda uppräkningen av på senare tid avlämnade betänkanden m. m. med upplysningar om yrkesutbildningsväsendet i Sverige är visserligen ej fullständig. Det nämnda materialet får emellertid anses vara så repre- sentativt, att en ingående redogörelse för den yrkesutbildning inom hant- verk och industri, som meddelas vid statsunderstödda kommunala och en- skilda anstalter för yrkesundervisning, här ej kan anses påkallad. För ett detaljstudium av yrkesutbildningens olika former tillåter sig utredningen alltså hänvisa till publikationerna i fråga. Vad åter beträffar de inom nä- ringslivet vidtagna åtgärderna för yrkesutbildningens befrämjande anser sig utredningen höra i korthet redogöra för dels Centrala yrkesnämnden inom SHSO och dess verksamhet beträffande lärlingsutbildningen inom hantver- ket, dels Arbetsmarknadens yrkesråd och dess befattning med yrkesutbild- ningen inom industrien.
Centrala yrkesnämnden. Det centrala sammanhållande organet för SHSO:s verksamhet såvitt gäller lärlingsutbildningen är Centrala yrkesnämnden (se under kap. 8, s. 110). Denna nämnd tillsattes år 1943 efter förslag av Hant- verkets lärlingskommitté 1941 och har till uppgift bl. a.
att i samarbete med respektive yrkesförbund och de olika yrkenas lärlingsråd undersöka lärlingsförhållandena yrke för yrke och föreslå åtgärder ägnade att sys- tematisera och effektivisera lärlingsutbildningen,
att taga intiativ för att hos allmänheten och särskilt hos ungdomen popularisera hantverkets lärlingsutbildning i syfte att för densamma intressera intelligent och framåtsträvande ungdom,
att övervaka hantverksdistriktens lärlings- och granskningsnämnder samt upp- rätthålla kontinuerliga förbindelser med dessa liksom med lärlings- och gransk- ningsnämnderna inom de yrkesområden, där granskning och betygssättning av gesäll- prov sker centralt för riket i dess helhet,
att uppehålla kontinuerlig kontakt med yrkesskolor, yrkesorganisationer, hant- verksföreningar och hantverksdistrikt,
att till organisationens överstyrelse avgiva yttranden över till nämnden remittera- de ansökningar om lärarbehörigheter vid yrkesskolor.
Nämnden består av fem ledamöter, utsedda, tre av SHSO:s överstyrelse och två av yrkesförbundens representantskap.
Berörda uppgifter söker nämnden fullfölja efter följande huvudlinjer.
1. Läroplaner. I samråd med vederbörande yrkesförbund utarbetas läro- planer för de olika yrkena. Läroplanerna innehålla en såvitt möjligt syste- matiskt ordna-d lärogång för utbildning av lärlingar hos hantverksmästare och avse såväl den praktiska som den teoretiska utbildningen. Läroplanerna upp-göras med hänsyn till de av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställda läroplanerna för utbildning vid verkstadsskolor. I läroplanerna angivas in- trädesålder för yrket, lärotidens längd samt beskaffenheten av gesällprov in- om Yrket.
Läroplaner äro för närvarande utarbetade inom följande yrken, nämligen bagar-, blomster-bindar-, bokbindar-, damfrisör-, glasmästar-, handvävar-, hattmakar-, herrfrisör-, förgyllar-, klänningssömnads-, konditor-, körsnär—, målar-, optiker-, planglasslipar-, sadelmakar-, skomakar-, skorstensfejar-, skräddar-, smides—, s—tenhuggar—, ta'petserar- och urmakaryrken'a. Under för- beredande äro vidare läroplaner med gesällprovsbestämmelser för guldsme- der, silversmeder, juvelfattare och ciselörer.
Inom vissa yrkesområden ha endast preliminära gesällprovsbestämmelser utfärdats. Så är förhållandet inom bleck- och plåtslagaryrket, bilreparatör- yrket och möbelsnickaryrket samt »krukmakaryrket. Fullständiga läroplaner för des-sa yrken äro ännu icke utarbetade.
Inom övriga yrkesområden pågår arbetet med färdigställandet av läro- planer.
2. Lärlingsnämndcr och granskningsnämnder. Centrala yrkesnämnden ut- övar inseende över såväl hantverk-sdistriktens lärlings- och granskningsnämn- (ler som de lokala harmtverksföreningarnas lärlingsnänmder. För dessa insti- tutioner ha fastställts särskilda reglementen.
Hantverksföreningamus lärlingsnämnder ha till uppgift att inventera och följa lärlingsbeståndet inom föreningens verksamhetsområde,
att hjälpa hantverksmästare, som har lärling, med översändande av uppgifter till distriktslärlingsnämndens ordförande etc.,
att föreslå kontrollanter vid utförande av gesällprov, att tillse, att gesällutnämning verkstä-lles inom föreningen, samt att överhuvud taget vaka över, främja och popularisera lärlingsutbildningen inom orten.
Hantverksdistriktens Iärlingsnämnder åligger
att ha tillsyn över lärlingsväsendet inom distriktet, att föra liggare över under utbildning varande lärlingar inom distriktet, att tillse, att vederbörligen upprättade lärlingskontrakt ömsesidigt respekteras och att utfärdade läroplaner följas,
att ordna med kontroll vid utförande av gesällprov, att upprätthålla förbindelser med länsstyrelse, yrkesskolstyrelser och andra myn- digheter, som ha att taga befattning med lärlingsutbildningen.
Hantverksdistrilctens granskningsnämnder bestå av en ledamot utsedd av hantverksdiestriktet, en av respektive yrkes-förbund och en av respektive fack- förbund. Granskningsnämndernla skola granska och bedöma gesällprov och avgiva utlåtande med betygssättning.
Inom vissa yrkesområden förekommer central bedömning av gesällprov, nämligen inom gravör—, hattmakar—, juvelerar-, guldsmed- och silversmed-, mjölnar-, optiker-, urmakar- och kör-snäryrkena.
3. Lärlingsråd. Lärlingsråden bestå av lika antal representanter för arbets- givar- och arbetarparterna och ha till uppgift att handlägga ärenden och taga initiativ till åtgärder berörande lärlingsutbildningen inom respektive yrke. Lärlingsråd finnas för närvarande tillsatta inom följande yrken, nämligen ba- gar-, elinstalllatör-, frisör-, målar-, skräddan, konditor-, urmakar-, skoma— kar-, körsnär- och rörinstall'atöryrkerra.
Bildande av lärlingsråd är under förberedande även inom ett flertal andra yrkesområden.
4. Åtgärder för att främja lärlingsrekryteringen. I syfte att väcka intresse för lärlingsutbildningen inom hantverket har Centrala yrkesnänmden vidtagit en rad olika åtgärder av upplysn-ings— och propagandanatur. I samarbete med Statens arbetsmarknadskommission inspelades sålunda år 1945 en propa- gandafilm, åskådliggörande utbildningsmöjligheterna inom hantverket. Fil— men har spelats på biograferna samt såsom smalfilm visats i skolor och» vid föreningsmöten. En särskild broschyr (»Din framtid») har utgivits av orga- nisationen på förslag av Centrala yrkesnämnden. Broschyren innehåller upp— lysningar om utbildningsvägarna inom hantverket, uppgifter på ungdoms- förmedlingar etc. Genom hantverksförcningarnas försorg har broschyren ut- delats till ett stort antal eleveri avgångsklasserna vid folk- och realskolor.
Sedan år 1941 bedriver SHSO samarbete med Oxie och Skytts härads folk- högskola i Östra Grevie. Avsikten härmed är att bereda unga hantverkare till- fälle att vid skolan förvärva allmän medborgerlig bildning vid kurser, som i viss utsträckning upplagts särskilt efter hantverkselevernas speciella behov. Undervisning vid skolan meddelas sålunda i ekonomisk historia, konst- historia, yrkesräkning, näringslagstiftning, yrkeslivets psykologi, maskinskriv- ning etc.
Arbetsmarknadens yrkesråd. I syfte att i görligaste män tillgodose in- dustriens behov av en förbättrad yrkesutbildning ha Svenska arbetsgivare- föreningen och Landsorganisationen i Sverige gemensamt bildat Arbetsmark— nadens yrkesråd med uppgift bland annat att på olika sätt stimulera till åtgärder för en ordnad lärlingsutbildning och att upprätthålla förbindelse och samverkan med de statliga myndigheterna och motsvarande organisationer på andra områden inom näringslivet. Avsikten är, att förbunden å ömse sidor inom yrken, där lärlingsfrågan är eller kan bliva aktuell, skola såsom kollek- tivavtal antaga vissa regler rörande rättsförhållandet mellan arbetsgivare och lärling samt tillsätta säskilda organ, lärlingsnämnder, med uppgift bland annat att öva tillsyn över och främja utvecklingen av lärlingsutbildningen inom yrket och att utarbeta riktlinjer för lärlingsutbildningens bedrivande.
Grundtanken i organisationen av arbetsmarknadens yrkesråd är, att samt— liga frågor, som röra lärlingsutbildningen inom industrien, skola lösas genom avtal mellan arbetsmarknadsorganisationerna inom respektive yrkesområden. Det allmännas medverkan ifrågasättes dock beträffande anordnandet av teo- retisk undervisning. I det kommittébetänkande, som legat till grund för yrkes— rådets inrättande, har nämligen framhållits bland annat, att en lärlingsutbild— ning under former, som taga hänsyn till ungdomens sunda utveckling och framtida försörjningsmöjligheter, bäst och billigast uppnås genom utbildning på arbetsplatserna, kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor.
Yrkesrådet består av 10 ledamöter, varav vardera arbetsmarknadsparten utser fem.
Vissa spörsmål, som äga samband med småföretagens lärlingsutbildning
Flertalet hantverksförelag och även åtskilliga småindustrier omfattas ej av den reglering av lärlingsutbildningen, som åsyftas med Arbetsmarknadens _vrkesråds verksamhet och som förutsätter, att utbildningen göres till en kollektivavtalsfråga, på vilken det allmänna ej skall utöva någon inverkan annat än i den mån avtal innehåller föreskrift om skyldighet för lärling att inhämta vissa kunskaper vid statsunderstödd yrkesutbildningsanstalt. Inom hantverkskretsar har man intagit en annan inställning än inom industrien till lärlingsfrågan. Såsom här ovan antytts har SHSO yrkat, att hantverkets lärlingsförhållanden skulle regleras genom lagstiftning. Förslag härom fram— lades också av överstyrelsen för yrkesutbildning den 7 februari 1945 i sam- band med remissyttrande över SHSO:s förslag. Överstyrelsens lärlingslag avvek till sin konstruktion väsentligt från de många tidigare förslag, som blivit framförda. Det kännetecknades främst av att lagen skulle få fakultativ karaktär med rätt för den enskilde arbetsgivaren att med den tilltänkta lär- lingen överenskomma, om lärlingskontrakt skulle upprättas och registreras hos tillsynsmyndigheten. Först om så skedde, skulle lagen äga tillämpning.
Departementschefen ansåg sig emellertid (statsverkspropositionen till 1946 års riksdag, bilagan åttonde huvudtiteln, punkt 251) icke kunna förorda, att i en lärlingslag nu genomfördes. Resultaten av strävandena att på frivillighetens * väg åstadkomma tillfredsställande förhållanden på detta område borde av- , vaktas, innan lagstiftningsåtgärder tillgrepos. * Ehuruväl den genom Arbetsmarknadens yrkesråd avsedda regleringen av lärlingsutbildningen tager sikte på de områden, som med avseende å kollektiv- avtal m. m. representeras av Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen och alltså tillgodoser framförallt den större och medelstora industriens behov, torde den dock komma att delvis omfatta småindustrien och— även delar av hantverket. Utanför yrkesrådets verksamhetsområde faller. emellertild en mycket stor del, sannolikt större delen av småföretagsamheten och då särskilt de egentliga hantverksyrkena. Ordnandet av lärlingsutbildningen inom dessa yrken är, såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen, en omfat- tande och betydelsefull uppgift.
En av överstyrelsens för yrkesutbildning huvuduppgifter är att genom ini- tiativ, råd och vägledning främja yrkesutbildningen inom näringslivet. Med den ställning överstyrelsen sålunda intar, bör överstyrelsen, enligt departe- mentschefens i nyssnämnda proposition uttalade uppfattning, i samverkan med hantverksyrkenas organisationer kunna erhålla sam-ma ställning som tillsynsmyndighet för lärlingsutbildningen, som avsetts enligt lagförslaget. Överstyrelsen förutsättes kunna, då frivillig överenskommelse om lärlings- kontrakt träffas mellan mästare och lärling, erhålla befogenhet bland annat att ge bindande anvisningar för utbildningens bedrivande och även kunna förordna lärlingsombud med arvode och rätt till reseersättning.
En principiell skillnad avses alltså komma att förefinnas mellan lärlings- utbildningen vid industriföretag och vid egentliga hantverksföretag, i varje fall så länge statsunderstöd ej ifrågasättes till den inom industrien bedrivna prak- tiska delen av lärlingsutbildningen.
Till befrämjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare utgå vissa bidrag av statsmedel. Ett av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag om höjning såväl av understödsbeloppen (från 400 till 900 kronor) som av antalet understöd (från 100 till 300) har också. vunnit Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. I samband därmed ha vissa justeringar vidtagits i det hittillsvarande understödssystemet. Så ha borttagits de 5. k. utlär— lingspenningarna, 20 kronor per lärling, och statspremierna, 100 kronor till den som i utlärlingsbeviset tillerkänts högsta vitsord för skicklighet i yrket. Vidare skall skolformen decentraliserade verkstadsskolor avvecklas, då fortsatt behov av dylika skolor ej ansetts föreligga efter nu beslutade ökade möjligheter till statsunderstöd vid lärlingsutbildning.
områden. Även för småföretagen är denna undervisningsform av betydelse. Såväl den utlärde gesällen som mästaren ha goda möjligheter att på detta sätt förbättra sina kunskaper, utan att för studieändamål behöva disponera en dyrbar arbetstid. I den yrkesundervisning, som bedrives av SHSO, ingår också kor—respondensundervisning såsom ett viktigt led.
Vad lärlingsutbildningen beträffar kunna visserligen fullständiga yrkes— kunskaper icke förvärvas enbart genom korrespondensundervisning. Som hjälpmedel för inhämtande av kunskaper i yrkesteori och som stimulans till fortsatta självstudier efter avslutad yrkesutbildning äro emellertid brevstudier synnerligen lämpliga. Vid verkstadsskolor m. fl. yrkesundervisningsanstalter begagnas redan nu inom några yrken av korrespondensinstitut och brevsko- lor utarbetade kurser vid sidan av andra läroböcker. Så sker även vid över- styrelsens för yrkesutbildning beredskaps- och arbetslöshetskurser m. fl. ut— bildningsformer av fortbildnings- eller omskolningskaraktär.
* ! Undervisning per korrespondens förekommer numera inom ett stort antal
Omfattningen av yrkesskolväsendet för industri och hantverk
I avsikt att söka belysa yrkesutbildningen under. de senast förflutna åren lämnas här nedan en summarisk redogörelse för omfattningen av den med s'tat'smedel understödda under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende ställda utbildningen för industri och hantverk.
Såsom av ovan (5. 79) angivna publikationer framgår utgöras de här ifrå- gavarande yrkesundervisningsanstaltern'a av centrala verkstadsskolor, flyg- mekanikerskolan i Mölndal, verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom, kom- munala anstalter för yrkesundervisning och enskilda anstalter för yrkesun— dervi-sning. Omfattningen av undervisningen vid dessa skolor under 'åren 1943—45 framgår av efterföljande tabellmateria'l. Att utredningen begränsat
redogörelsen till endast dessa tre år beror på att det tillgängliga statistiska materialet ej lämpar sig för en bearbetning någon längre tid tillbaka, då upp- läggningen av materialet tidigare gjorts efter delvis andra principer än de från och med hösten 1943 tillämpade.
Uppgifterna grunda sig dels på rapporter, som två gånger årligen avgivas till överstyrelsen för yrkesutbildning och som avse förhållandena under se— nare hälften av mars respektive oktober månad (för 1943 november), dels på till skolöverstyrelsen lämnade uppgifter om hela antalet under läsåret inskriv— * na elever. Vid ett studium av siffrorna bör observeras, att i förra fallet an- talet elever avser de vid uppgiftens avlämnande i undervisningen deltagande (självfallet inklusive tillfälliga frånvarande). Då av olika anledningar en stor del av eleverna icke deltager i undervisningen under ett helt läsår, blir antalet personer, som under en tolvmånadsperiod begagnar sig av yrkesutbildnings- möjligheterna vid ifrågavarande skolor, väsentligt större än det som vid ett visst tillfälle åtnjuter undervisning där.
Tab. 3. Antalet statsunderstödda yrkesundervisningsanstalter och antalet elever vid desamma
Antal undervisningsanstalter och elever under senare hälften av
november1943 mars 1944 oktober 1944 mars 1945 oktober 1945
Skoltyper under— under— under- under- under- vis- vis- vis- vis- vis- nlngs- elever nings- elever nings— elever nings— elever nings- elever an- an- an- an- an- stalter stalter stalter stalter stalter
Centrala verkstads- skolor ............ 8 949 S 887 10 1 377 10 1 354 14 1772 Verkstadsskolor för viss arbetslös ung- dom .............. 5 480 Statsunderstödda kommunala anstal- ter tör yrkesunder- visning ........... 176 41321 180 88 543 1195 45 788 1199 42116 1214 51 830 Statsunderstödda en- skilda anstalter för yrkesundervisning. 45 4894 49 6 456 50 5523 50 5870 47 6 492
Summa 234 47644 242 46357 259 52829 263 49 485 277 60180
&
471 4 141 4 14?)
O!
* Häri ingår även flygmekanikerskolan i Mölndal.
, I tab. 3 angivas antalet skolor av olika typer och antalet elever vid respek— tive rapporttillfällen. De centrala verkstadsskolorna liksom de kommunala yrkesundervisning-sanstalterna ha ökat väsentligt såväl i fråga om skolornas som elevernas antal. Att verkstadsskolorna för viss arbetslös ungdom under- gått minskning beror på att denna skoltyp står under avveckling.
Hela antalet elever, som i oktober 1945 åtnjöt yrkesutbildning vid ifråga— varande undervisningsanstalter, översteg 60000. Ökningen från november 1943 utgjorde omkring 12 500. Sänkningen i elevantalet från oktober till nästföljande mars månad synes vara en regelbundet återkommande före- teelse.
Tab. 4. statsunderstödda kommunala anstalter för yrkesundervisning. Antalet under läsåret 1943—44 inskrivna lärjungar
Antal
lärjungar1
Hela hus- i lärlingsskolan i yrkesskolan antalet ett- lär- Skolt yper åriga verk- tek- mggårs- rkes- sär— j ungar han- stads- niska hus— yav- lär— skilda rk es— äm— utan dels- skolor skolor”! h ålls- del- lings- kurser kurser nes- dubbel- kurser skolor ningar kurser äigie kurser räkning ter ............ 2 824 2 742 2 341 371 2 964 13 615 27 801 1 028 7 529 59 780 Verkstadsskolor för arbetslösa ...... — 621 — — — — — — — 621 Centrala verkstads- skolor .......... — 1 068 — — — — — — — 1 068 Summa 2 824 4 431 2 341 371 2 964 13 615 27 801 1 028 7 529 61 477
1 Lärjunge som deltagit inom skilda skolformer, ingår i antalet lärjungar för varje skol- form, varför en viss dubbelräkning ägt rum. Antalet lärjungar utan dubbelräkning redo- visas i sista kolumnen. 2 Stockholms tekniska aftonskola, Katrineholms stads praktiska skola, Hässleholms stads skolor för yrkesundervisning.
statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisnmg. Antalet under läsåret 1943—44 inskrivna lärjungar
.. . uar Kurser m- m- Iitåfååaåiitiålttäg Handel . ................ . ............ 3 304 Industri och hantverk ................. . 3387 Husligt arbete ............ . . . . . ....... 1 297 Blandade . . . . . . ..... . ................ 716 Föreläsningar ............. . . . . . . . . . . . 484
Summa 9 188
Hela antalet under läsåret inskrivna elever angives med ledning av skol- överstyrelsens statistik för läsåret 1943—44 i tab. 4 samt i ovanstående sam— manställning. Detsamma utgjorde för kommunala anstalter 61477 och för enskilda anstalter 9 188, tillhopa 70 665. Motsvarande antal vid en viss tid- punkt under året i undervisningen deltagande var enligt tab. 3 i medeltal . omkring 47 000. ;
l l l Kommunala anstal- ( l
Tab. .").
grenar
Antalet elever i centrala verkstadsskolor samt statsunderstödda kom- munala och enskilda anstalter för yrkesundervisning med fördelning på närings—
Antal elever i kurser inom
industri och
UndersökninUS— , , handel husligt arbete tidpunkt a hantx "k Summa absoluta 7 absoluta % absoluta % tal ' tal ' tal
November 1943 ..... 16 702 35'0 15 565 32'7 15 379 323 47 644 Mars 1944 .......... 16 870 36'4 14 196 306 15 291 33'0 46 3357 Oktober 1944 ........ 18 866 35'7 15 721 29'8 18 242 345 52 829 Mars 1945 .......... 17 877 36'1 13 846 28'0 17 762 35'9 49 485 Oktober 1945 ........ 21 453 35'6 17 978 29'9 20 749 34'5 60 180
I tab. 5 angives elevantalets fördelning på näringsgrenar. Undervisningen inom industri- och hantverksyrken samlade mer än en tredjedel av hela elevantalet med förhållandevis obetydliga förändringar i procentalen mellan
» första och sista rapporttillfället. Det absoluta antalet elever steg från 16 702 till 21 453.
Tab. G. Antalet elever i kurser inom industri och hantverk vid centrala verk- stadsskolor samt statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkes- undervisning med fördelning på heldagsskolor (-kurser) om minst 5 månaders längd samt övriga skolor och kurser
Heldagsskolor (-kurser) om -- . _ , _ Unrlersökuings- minst fem månaders längd Ovriga skolor OCh kurser S , - _ umma tidpunkt. elevantal % elevantal % November 1943 5 492 329 11210 67'1 16 702 1 Mars 1944 .......... 5 703 33-3 11167 662 16 870 Oktober 1944 ...... 5 926 31'4 12 940 68'6 18 866 Mars 1945 .......... 6 085 340 11 792 660 17 877 Oktober 1945 ...... 6 541 305 14 912 695 21 453
För industri och hantverk lämnas i tab. 6 en fördelning på heldagsskolor (—kurser) med minst fem månaders längd och övriga skolor (kurser). Av sistnämnda uppgifter kan utläsas det ungefärliga antalet personer, som åt- njuta undervisning (huvudsakligen teoriundervisning) jämsides med förvärvs- arbete inom näringslivet. Visserligen förekomma i vissa kurser ungdomar, som icke hava någon anställning, varjämte i >>övriga skolor och kurser» ingå vissa heldagskurser med mindre längd än fem månader, men dessas antal är icke så stort, att det rubbar helhetsintrycket. Approximativt kan därför så- gas, att i oktober 1945 inemot 15000 inom industri och hantverk sysselsatta personer begagnade yrkesundervisningsväsendets möjligheter att erhålla vid—
Tab. 7. Antal elever 1 statsunderstödda verkstadsskolor ! november 1943,
Centrala verkstadsskolor Kommunala verkstadsskolor1 Yrkesavdelningar för nov mars okt mars okt nov mars okt mars okt 43 44 45 45 43 44 44 45 Bleck- och plåtslagare ...... 40 39 51 42 45 12 10 12 15 12 Gjutare .................... -- — —— — —— 9 — — _ —— Smeder .................... 84 78 86 79 93 24 25 37 30 36 Metallarhetare .............. 176 163 291 273 347 887 864 845 819 846 Bilmekaniker .............. 3 69 3 64 5 108 9 92 ' 143 ' 135 5 124 5 127 5 111 6 114 * Motormekaniker ............ — — — — — 27 25 26 26 27 * Flygmekaniker .............. 67 55 122 186 260 —— 62 7 343 8 348 ” 347 1 Elektriker .................. 65 62 124 115 132 54 39 42 39 56 * Elektromekaniker ............ — — — -— -—- 169 164 184 182 191 ; Instrumentmakare .......... -— — 15 14 16 65 64 58 59 46 1 Urmakare .................. — —- — —— -— 15 14 16 13 16 Guldsmeder ................ —- -— — — —- — -— —— — —— Snickare och båtbyggare .. .. — — —- —— — — — -— —— — Möbelsnickare .............. 80 77 124 109 143 343 353 328 325 356 Pappers- 0. träindustriarhelare — -— — — —— —- — —— — —— Fotografer .................. —— — — -— —— 22 22 24 19 25 Charkuterister .............. — — — —— — 17 17 25 22 22 Tvättbiträden .............. — — — — —— 13 13 14 13 9 Hattmodister ................ — — — —— —— 18 18 13 15 19 Skräddare .................. —- —— — — — 53 57 56 51 42 Damskräddare .............. — -— ——- — — 16 34 9 9 11 Klänningssömmerskor ........ — -— _ — 6 115 110 128 125 137 Byx- och västsömmerskor. . .. — — —— — — 9 9 4 3 8 Körsnärer .................. — — -— — — 8 8 8 6 8 Pälssömmerskor ............ — — — — — 8 8 7 7 7 Skomakare .................. —— —- — — — 5 5 7 11 7 Tapetserare ................ 13 10 27 27 28 14 14 22 22 23 Byggnads- och inrednings- snickare .................. 93 89 112 106 155 17 17 20 20 23 Murare .................... 83 80 98 96 128 38 37 48 56 66 Målare ...................... 48 47 82 83 90 95 87 68 62 67 Värme- och sanitetsmontörer 82 76 83 83 132 14 12 9 9 9 Betong— och asfaltarbetare. . . . 8 8 10 10 8 —— — — '— —— Frisörer .................... — -— — — — 44 41 54 52 54 Kockar och skeppskockar.... 41 39 44 39 46 15 12 13 13 12 Summa 949 887 1377 1354 1 772 2261 2265 2547 2482 2596 1 Exklusive inbyggda och decentraliserade verkstadsskolor. -— ” Utbildning i både meka- ' Därav tre avdelningar för bil— och flygmotormekaniker. —— ” Därav två avdelningar för bil- 109 i flygmekanikerskolan i Mölndal. — 3 Därav 117 i flygmekanikerskolan i Mölndal. —
mars 1944, oktober 1944, mars 1945 och oktober 1945 fördelade på yrken
veräfåigåsåofägfååmvm Enskilda verkstadsskolor Summa nov mars okt mars okt nov mars okt mars okt nov mars okt mars okt 44 44 45 45 43 44 44 45 45 43 44 44 45
19
33 24 12 12 —— — — —— — — 141 127 135 121 129 202 169 100 97 52 "3 121 77 85 85 89 1 386 1 273 1 821 1 274 1 334 17 16 — — —— — — —— —- — 221 204 285 203 257 16 15 — — -— _ — — — — 43 40 26 26 27 —— 55 — — — _ —- — — — 67 172 465 584 607 41 43 — — _— _ — —— — —— 160 144 166 154 188 _ 6 _ _ _ _ — — —— — 169 170 184 182 191 15 —— — — — _— —— —— — — 80 64 73 79 62 — — —— — — 11 11 12 12 14 26 25 28 25 30 — -— — -— -— _ 23 17 20 18 —- 23 17 20 18 * 12 13 10 11 11 _ — — —- — 12 13 10 11 11 , 35 40 7 9 12 24 10 10 10 10 482 480 469 453 521 -— —— — — — — 57 66 69 75 — 57 66 69 75 — —— -— — — — 8 17 14 17 22 30 41 38 42 — — —— -— — _— -— _ —— — 17 17 25 22 28 _ _ _ _ _ _ _- _ — —— 13 13 14 13 9 _ _ _ _ _ _ _— _ —— —— 18 18 13 15 19 15 7 4 3 -— 16 16 16 16 16 84 80 76 70 58 —— -— — — — _ — —- — »— 16 84 9 9 11 '— — — — —— 27 22 27 27 23 142 132 155 162 166 _ _ _ _ _ _ _ — — — 9 9 4 8 8 _ _ _ _ _ _ _ _ _— -— 8 8 8 6 8 —— —— —— — — -— —— — — —— 8 8 7 7 7 _ _ _ _ _ _ _ _ —— — 5 5 7 11 7 24 24 —— —- —- -— — — — — 51 48 49 49 51 1 17 — —— — _- —- —- — — 126 128 182 126 178 12 10 — _ _ — —— — —— — 138 127 146 152 194 10 8 — ——- —— 9 10 10 9 7 162 152 160 154 164 10 5 8 13 11 — -—— — — — 106 93 100 105 152 _ _ _ _ _ _ _ _ — —— 8 8 10 10 8 _ _ _ _ _ _ _ _ — —— 44 41 64 52 54 _ _ _ _ _ _ _ _ — -— 56 51 57 52 58 480 471 141 145 86 208 234 260 262 269 3 898 3 857 4 325 4 243 4 723 nisk industri och träindustri. — 9 Därav två avdelningar för bil- och flygmotormekaniker. — och flygmotormekaniker. — G Därav en avdelning för bil- och flygmotormekaniker. — 7 Därav
' Därav 139 i flygmekanikerskolan i Mölndal.
gade yrkeskunskaper genom att bevista kurser efter den ordinarie arbets- tidens slut. En betydande del utgjordes av personer, som fyllt 18 år och som deltogo i lärlingsskolans kurser för äldre eller yrkesskol'ans yrkes- och äm- neskurser.
En specifikation av yrkesavdelningarna i de olika typerna av verkstads- skolor och elevantalet i avdelningarna återfinnes i tab. 7. Bortsett från de för- skjutningar, som ägt rum mellan olika skoltyper, främst genom avvecklingen av arbetslöshet'sskolorna, ha mera framträdande ändringar av antalet elever inom yrkena förekommit endast i ett fåtal fall. Dessa äro främst flygmekani- ker, ett nytt yrke vid verkstadsskolorna, tillkommet efter beslut av 1943 års riksdag, vidare värme- och sanitetsmontörer, murare samt byggnads- och inredningssnickare. Dessa yrken förete förhållandevis betydande ökningar i elevantalen. Några yrken uppvisa en påtagligt minskad tillströmning; detta gäller exempelvis skräddare.
I undervisningen vid inbyggda och decentraliserade verkstadsskolor, vilka .icke ingå i uppgifterna i tab. 7, deltogo endast respektive 141 och 197 elever i oktober 1945.
Den här lämnade redogörelsen upptager bland annat vissa data från 14 centrala verkstadsskolor. Denna utbildningsform infördes först den 1 juli 1942, och det tilltänkta systemet med dylika skolor är därför ännu ej fullt utbyggt. Verkstadsskoleutredningen räknade med att i regel en central verk— stadsskola skulle komma till stånd inom varje landsting utom Gotlands. sammanlagt 23. Hinder föreligger ej för två eller flera landsting att gemen- samt anordna en central verkstadsskola. Å andra sidan kan, där särskilda förhållanden äro för handen, Kungl. Maj:t medgiva, att tvenne centrala verkstadsskolor anordnas inom ett och samma Iandstingsområde. Den förra möjligheten har endast utnyttjats i ett fall, under det att hittills fyra lands- ting medgivits att inrätta två skolor var. Inom samtliga landsting, som nu ej ha erkänd central verkstadsskvola, pågå förarbeten för inrättandet av dy— lika skolor. Såvitt nu kan bedömas, torde icke inom något av dessa lands- tingsområden komma att inrättas mer än en skola. Man kan våga räkna med att antalet centrala verkstadsskolor inom några år kommer att uppgå till 27. Antalet yrkesavdelningar, var och en med 15 elever, kan då uppskat- tas till 258, mot för närvarande 145. Utbildningsmöjligheterna vid de cen- trala verkstadsskolorna kunna alltså beräknas snart nogr bliva väsentligt större än för närvarande. Vid bedömandet av denna utvecklings betydelse för yrkesutbildningen på längre sikt bör man emellertid beakta, att sedan de nämnda 27 centrala verkstadsskolorna kommit till stånd kommer antalet dylika skolor sannolikt att bliva oförändrat under avsevärd tid framåt. En eller annan yrkesavdelning torde dock tillkomma genom utbyggnad, särskilt av de skolor, som från början endast beräknats för ett mindre antal avdel- ningar. '
För de kommunala lärlings- och yrkesskolorna samt verkstadsskolorna är utvecklingen mera svårbedömlig. Otvivelaktigt före-finnes för närvarande ett
stort intresse hos kommunerna för att skapa förbättrade yrkesutbildnings- möjligheter åt ungdomen. Men det är även påtagligt, att detta intresse i icke ringa mån hålles tillbaka av de nuvarande ur kommunal synpunkt otill- fredsställande statsbidragsvillkoren. Dessa ha — bortsett från en av 1945 års riksdag medgiven höjning av understödet för utbildning i husligt arbete, som då bringades i jämnhöjd med övriga näringsgrenar, och vissa under årens lopp vidtagna smärre justeringar —— varit oförändrade en lång följd av ar.
Småtöretagsutredningens synpunkter
Av den lämnade redogörelsen torde framgå att vissa olikheter föreligga mellan å ena sidan småindustriens, å andra sidan hantverkets yrkesutbild— ningsproblem. Den förra behöver i likhet med den större industrien endast i mindre utsträckning personer, som äro kompetenta att följa en tillverk- ningsprocess från början till slut. Industriarbetaren får i allmänhet koncen- trera sig på ett fåtal förfaranden inom sagda process, i många fall får han som tempoarbetare starkt specialiserade arbetsuppgifter. För det stora flertalet är därför en relativt kortvarig specialutbildning tillräcklig. Yrkesskolornas upp- gift blir då i huvudsak att sörja för en kompletterande teoretisk yrkesutbild— ning. Även inom industrien behövas emellertid ett antal mera allmänt kunniga yrkesarbetare. För dessa bör utbildningen vid kommunal eller central verk- stadsskola utgöra en god grund. Småindustriens behov i fråga om arbetskraf— tens utbildning torde i stort sett vara likartade med den medelstora och större industriens.
'En hantverkare skall i regel kunna utföra alla arbeten, som erfordras för att få fram slutprodukten. På mångsidigheten i hantverkarens färdigheter ställas därför helt andra krav än då det gäller den stora massan av indu- striens arbetare. Hantverkslärlingen får också underkasta sig en längre ut- bildningstid än industriarbetarna i allmänhet. Dessa skiljaktiga förhållan- den ha även tagit sig uttryck i industriidkarnas och hantverksidkarnas i viss mån skiljaktiga inställning till lärlingsutbildningen, ett förhållande som ut- redningen berört här ovan.
Problemet om utbildningen av småföretagens arbetskraft inskränker sig, i synnerhet för hantverkets vidkommande men även för småindustriens, icke till lärlingsutbildningen. Såväl gesällen och mästaren som den utbildade arbetaren, verkmästaren och småindustriföretagaren ha behov av att friska upp eller komplettera sina kunskaper. Här kan korrespondensundervisning— en få en uppgift att fylla. En del av SHSO:s utbildningsverksamhet är in- riktad just på detta klientel, och Statens hantverksinstitut riktar sig uteslu- tande till detsamma. Utredningen anser sig böra särskilt framhålla den stora betydelse, som hantverksinstitutets verksamhet har för småföretagarnas vi- dareutbildning. Därest kurserna uppläggas på ett metodiskt och pedagogiskt riktigt sätt, bör utbildningen vid institutet medföra resultat icke endast för de
i kurserna deltagande yrkesmännen utan även indirekt för de lärlingar, som de i sitt dagliga arbete hava att handleda. Kursverksamheten vid institutet bör med andra ord även kunna verka stimulerande på hantverkarnas in— tresse för lärlingarnas metodiska upplärande i yrket.
Företagamämndernas konsulentverksamhet kommer i viss män att få ka- raktären av undervisning. Konsulenterna torde ofta få tillfälle att närmare överväga spörsmål, som äro av betydelse även för lärlingsutbildningen. Det är angeläget att företagarnämnderna, som visserligen ej skola ha några ad- ministrativa åligganden beträffande yrkesutbildningen, ägna uppmärksam- het åt problemet, bland annat genom att verka för tillkomsten av lämpliga kommunala lärlingsskolor och -kurser på orter, där sådana skolor och kur- ser saknas men äro av behovet påkallade. Även lärlingsutbildningen inom företagen bör kunna stimuleras genom konsulenternas inflytande.
Det alltmer känn-bara behovet av yrkesutbildad arbetskraft har aktualiserat frågan om en allmän översyn av yrkesskolväsendet. I en underdånig fram- ställning av den 9 november 1945 har överstyrelsen för yrkesutbildning hem- ställt, att Kungl. Maj:t måtte besluta om tillkallande av särskilda sakkun- niga att verkställa en. sådan översyn. Överstyrelsen framhåller bland annat, att kommissionen 'för ekonomisk efterkrigsplanering föreslagit, att överstyrel- sen skulle beredas tillfälle att föret-aga utredningar om genomgripande för- bättringar i yrkesutbildningen. Grundförutsättningarn-a för att dylika förbätt— ringar skola kunna på lämpligt sätt åstadkommas och infogas i ett organisa- toriskt helt äro emellertid, att en översyn i ett sammanhang av yrkesskolvä- sendet kommer till stånd. Bland de problem, som redovisas i överstyrelsens framställning, må nämnas följande, vilka kunna ha betydelse för hantverket och småindustrien.
För en riktig avvägning av kapaciteten hos yrkesutbildningsanstalterna bör hänsyn tagas till huru stor del av rekryteringen i avseende på yrkesutbildad arbetskraft, som näringslivet självt bör kunna svara för genom egna åtgär— der. En utredning bör göras om antalet erforderliga yrkeskunniga arbetare inom respektive yrken. Grunderna för fördelning mellan stat och kommun av ykesskolväsendets kostnader böra omprövas även med hänsyn till åstad- kommande av större enhetlighet i avseende å såväl de olika näringsområdena som skilda skolformer. I samband med det allmänna skolväsendets omorga- nisation torde uppkomma nya problem, som avse övergång från de allmänna skolorna till yrkesskolor på olika stadier. Frågan om korrespondensinstitu— tens medverkan vid en utvidgning av den med allmänna medel understödda yrkesundervisningen bör upptagas, liksom frågan om en kontroll från sam- hällets sida över enskilda läroanstalter överhuvud, som meddela teknisk eller annan yrkesutbildning. Frågan om utbildningen av yrkeslärare bör tagas under omprövning.
Utredningen av sistnämnda spörsmål har genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1945 uppdra-gits åt överstyrelsen för yrkesutbildning.
Samtliga dessa av överstyrelsen upptagna frågor äro enligt utredningens
åsikt. av stor vikt med hänsyn till yrkesutbildningen inom hantverk och in- dustri. Alldeles särskilt skulle utredningen dock vilja framhålla såsom ange- lägna spörsmål dels avvägningen mellan näringslivets och det allmännas in- satser för yrkesutbildningen, dels fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för yrkesskolväsendet.
Lämplig undervisningsmateriel i form av läroböcker står endast i alltför ringa omfattning till yrkesundervisningsanstalternas förfogande. I någon mån har denna brist kunnat avhjälpas genom att lämpliga studiebrev (för kor- respodensundervisning) användas i stället för läroböcker, men på denna väg torde ej frågan om anskaffande av erforderliga läroböcker generellt kunna lösas. Med den förhållandevis begränsade marknad, som åtminstone hittills funnits för svensk lärobokslitteratur, avpassad efter en yrkesutbildning med folkskolans kunskapsmått som grund, har det icke tett sig lockande för en- skilda att taga de med utgivandet förbundna betydande ekonomiska risker- na. Ett visst statligt stöd härför kan visserligen erhållas därigenom, att över- styrelsen för yrkesutbildning disponerar medel, som kunna användas för ut- givande i begränsad omfattning av läroboksli—tteratur. Dessa medel få dock , icke utnyttjas för subventionering av läroböcker; verksamheten skall näm- ligen bära sina egna kostnader. För övrigt saknar, enligt vad utredningen erfarit, överstyrelsen erforderlig personal för att bedriva denna verksamhet i någon större omfattning.
Det torde emellertid vara överstyrelsens avsikt att vid fullgörandet av ovan- berörda utredningsuppdrag beträffande lärarutbildningen även taga upp frå- gan om läroböckerna.
Småföretagsutredningen tillåter sig hemställa, att den av överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagna allmänna översynen av yrkesskolväsendet utan tidsutdräkt kommer till stånd. Utredningen förbiser därvid icke, att under 1946 års skolkommission behandling av de allmänna riktlinjerna för f-olkun- dervisningen kunna framkomma uppslag av synnerlig betydelse för såväl den principiella som praktiska utformningen av yrkesundervisningen. Även om en översyn av yrkesskolväsendet därför bör bedrivas i samverkan med skol- kommissionen, bör detta icke hindra, att arbetet med denna översyn snarast upptages.
KAPITEL 7
Statens hantverksinstitut
Beträffande Statens hantverksinstitut lämnas här vissa uppgifter, i huvud- sak hämtade ur institutets berättelse för budgetåren 1940/41—1944/45.
Det av Sveriges hantverksorganisation år 1921 grundade hantverksinstitutet slutade sin verksamhet den 30 juni 1940. I dess ställe inrättades från och med den 1 juli 1940 Statens hantverksinstitut (SHI). I skrivelse den 27 maj 1937 (nr 320) anvisade riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 141 anslag till uppförande av byggnad för ett statens hantverksinstitut. Genom brev den 16 juli samma år förordnade Kungl. Maj:t, att ledningen av institutet skulle handhavas av en av Kungl. Maj:t förordnad styrelse med viss närmare angiven sammansättning. Instruktion för institutet har av Kungl. Maj:t fastställts den 17 maj 1940 (SFS nr 378).
Organisation. Institutets styrelse består av tio av Kungl. Maj:t för en tid av höst tre år förordnade ledamöter jämte suppleanter för dem samt av in— stitutets direktör. Av ledamöterna förordnas en efter förslag av kommers- kollegium, en efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning, fyra efter förslag av Sveriges hantverks— och småindustriorganisation (SHSO), en efter förslag av Sveriges industriförbund, en efter förslag av landsorganisationen i Sverige och en efter förslag av stadskollegiet i Stockholm. Suppleanterna förordnas på enahanda .sätt. Kungl. Maj:t utser bland ledamöterna en att vara ordförande, en att vara vice ordförande i styrelsen.
Styrelsen har inom sig utsett ett arbetsutskott.
Personal. Med den snabba utvecklingen under de gångna åren av institu— tets hittillsvarande verksamhet har givetvis också den vid institutet anställda personalen undergått en ökning. Följande sammanställning utvisar antalet befattningshavare vid institutet under dess första och femte verksamhetsår.
Budgetåret 1940/41 Budgetåret 1944/45 Ordinarie personal 1 föreståndare (direktör) ...... C 6 1 föreståndare (direktör) ...... C 6 1 kontorist .................. A 9 1 verkstadschef .............. C 3 1 portvakt tillika eldare ...... A 5 1 verkmästare ............... A 14
1 kontorsbiträde ............. A 4 1 kontorist ................. A 9 1 portvakt tillika eldare ...... A 5 1 kontorsbiträde ............ A
Extra—ordinarie personal
1 laboratoriebiträde .......... Eo 6 1 laboratorieföreståndare Ro 26 1 kontorsbiträde ............. Eo 4 1 elektroingenjör ........... Ro 21 1 snickeritekniker ........... Eo 18 1 verkmästare .............. Eo 14 1 laboratoriebiträde ......... Eo 6 1 kontorsbiträde ............ 130 4
Beiattningshavare med av Kungl. Maj:t bestämda arvoden
1 verkstadschef ............. 10500 —
1 elektroingenjör ........... (i 600 — 1 målerikemist (54 år) ....... 4 950 1 bagerikonsulent ........... 1 7 200 2 verkmästare å ............ 5400 1 bokföringskonsulcnt ....... 7 200 ; 1 verkmästare (le år) ....... 2 700 1 målerikemist .............. 7200 3 1 sekreterare (hos styrelsen). 600 1 målerikonsulent ........... 7200 i 2 verkmästare ä ............ 5900 1 sekreterare (hos styrelsen). . 600
Utöver nu nämnda befattningshavare ha vid institutet varit anställda ett i antal kvinnliga kontors- och skrivbiträden, 2—3 arkivarbetare samt tillfäl- liga biträden för ordnande av institutets utrustning och bibliotek. Såsom lärare vid institutets kurser anlitas i stor utsträckning personer. som . ha sin huvudsakliga sysselsättning på annat håll. i I samband med institutets utökade verksamhet står självfallet jämväl en ökning av de av statsmedel å riksstaten anvisade anslagen till institutet. En sammanställning av de för budgetåren 1940/41 och 1944/45 anvisade ansla- gen och de enligt boksluten för samma budgetår förbrukade medlen för be— stridande av avlöningar och omkostnader har följande utseende. A v 1 ö n i n g a r
1940/41 1944/45 Av riksdagen Förhrukat Av riksdagen För-brukat anslagna enligt anslagna enligt medel bokslut medel bokslut
Avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat ........... 24 500 22 128: 80 38 600 39 390: 54 Arvoden och särskilda ersätt-
ningar bestämda av Kungl.
l Maj:t .................. 36 200 35 596: 40 41 200 46 642: 87 1 Avlöningar till övrig icke-or-
dinarie personal ......... 46 900 41 031: 38 86 200 81 485: 11
, Tillfälliga biträden ......... — —— 18 000 18 000: —
* Rörligt tillägg ............. 2 500 3 971: 25 10 500 10 914: 45
Summa kronor 110 100 102 727: 83 194 500 196 432: 97
1 Atnjuter årlig lön av 15 000 kronor genom erforderligt bidrag från Sveriges bageriidkareförening.
Med hänsyn till behovet av ökad personal vid arbetets ansvällning har Kungl. Maj:t under de senare åren medgivit dels med stöd av riksdagens särskilda bemyndigande (skrivelse nr 1945: 10, punkt 32) att ansl-agsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må överskridas under villkor att inkomsten av institutets kursverksamhet visas stiga i minst motsvarande omfattning, dels ock att anslagsposten till avlöningar till tillfälliga biträden må överskridas för bestridande av utgifter för tillfälliga uppdrag, för vilka uppdragsgivare erlägga full ersättning.
Omkostnader
1940/41 1944945 Beräknade Verkliga Beräknade Verkliga Sjukvård m. m ............... — — 500 1 039: 60 Reseersättningar .............. 3 000 1 371: 55 4 500 7 622: 35 Expenser .................... 31 000 34 740: 35 64 000 67 518: 78 Publikationstryck ............ 1 000 1 000: — 3 000 Övriga utgifter: Bibliotek .................. 2 000 1 988: 54 5000 7 183: 71 Undervisningsmateriel och för- brukningsartiklar m. m.. . . 10 000 10 000: —— 18 000 31 972: 57 Underhåll av verkstäder m. m. 3 000 2 982: 08 1 500 1 500: — Hyra ..................... 11 500 11 500: — —— — Utställningar ............... — — — 6 397: 98 Summa kronor 61 500 63 582: 52 96 500 123 234: 99 Särskilda uppbördsmedel: 1940/41 1944/45 Beräknade Verkliga Beräknade Verkliga Kursavgifter ................. 27 000 26 910: 90 60 000 82 454: 50 Inkomster å informationsverk- samhet ................... 5 000 5 459: 27 21 000 45 855: 42 Inkomster å publikationstryck . . — —— 3 00.0 48 769: 63
Summa kronor 32 000 32 370: 17 84 000 177 079: 55 Net—toutgift 29 500 31 215: 35 12 500 —
Med Kungl. Maj:ts under senare år lämnade medgivanden ha dels posterna till reseersättningar samt till undervisningsmateriel och förbrukningsartiklar m. m. överskridits med under Särskilda uppbördsmedel influtnla medel, dels ock posten till publikationstryck överskridits med inkomster av försåld litte- 'atur m. m.
Instruktion. Enligt instruktionen åligger det institutet: att meddela undervisning genom anordnande av kurser och föreläsningar med ändamål att bibringa praktisk-teknisk verkstadsutbildning och teoretisk utbildning,
att såsom tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande verksamhet (teknisk informationsverksamhet) beträffande material, arbetsmetoder och arbetsredskap på olika yrkesområden och därvid till behandling upptaga yr- kesmännens olika praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk natur,
att utöva försöksverksamhet för främjande av hantverkets och den mindre industriens utveckling,
att anordna och vidmakthålla ett centralt yrkesbibliotek och en aktuell yr- kesutställning samt
att stödja hantverkets och den mindre industriens tekniska och konstnär- liga utveckling ävensom i övrigt verka för höjandet av kvaliteten hos den svenska tillverkningens alster inom de närmast berörda produktionsområ- dena.
Kursverksamhet. Kursverksamheten ledes av kursnämnderna, som var och en bestå av institutets direktör, kursledaren och ett par representanter för vederbörande yrkesförbund. Kursledare är i allmänhet verkstadschefen, men vissa andra tjänstemän inom institutet äro ledare för kurser på sina special- områden. Ibland är en fackman från ett yrkesförbund facklig kursledare. Undervisningen måste självfallet anpassas efter det praktiska livets förutsätt- ningar och behov. Den måste sålunda ha till ändamål att meddela både prak- tisk-teknisk verkstadsuthildning och allmänna kunskaper i yrkesteori, ma- teriallära m. in.
En sammanställning över institutets kursverksamhet utvisar följande ut- veckling.
. im lt care n al Budgetaret åuIitsilr pgr 121315. Igårakaurs deAltaigare 1940/41 ............. 26 63 23 590 1941/42 ............. 79 45 28 2 254 1942/43 ............. 93 41 30 2 749 1943/44 ............. 92 42 26 2 404 1944,/45 ............. 81 44 30 2 514
Summa 371 10 511
Kursdeltagarna förskriva sig från Stockholms stad och samtliga län i riket samt fördela sig under de gångna åren sålunda: 50 a 60 0/o voro mästare, 20 a 30 0/o verkmästare och 20 a 25 % yrkesutbildade arbetare.
Kurserna å institutet äro av olika slag, beroende på behovet i varje särskilt fall: Mästarkurser, som i första hand äro avsedda för mästare och deras ställföreträdare; fortbildningskurser, som motsvara mästarkurserna men äro anpassade även för yrkesutbildade arbetare och montörer; yrkestekniska spe- ciallrurser, avsedda för viss gren inom respektive yrken; demonstrationskur- ser och informationsdagar, som huvudsakligen äro ambulerande. Vidare före- komma Specialkurser i bokföring och kalkylation. Kurserna äro dels dags— kurser, dels kvällskurser.
Ambulerande kurser hållas i landsorten för att möjliggöra för lan-dsortens yrkesutövare att i större utsträckning inhämta undervisning.
Varje kurs omfattar i regel två veckor med 20 a 30 deltagare. Undantagsvis anordnas även längre kurser och enstaka instruktionsföreläsningar.
Fordringar för tillträde till kurserna. För att få deltaga i institutets kur- ser fordras enligt den för institutet utfärdade instruktionen kunskaper mot- svarande godkänt gesällprov och flera års praktik i yrket, alltså förstklas- siga yrkeskunskaper. Som huvudkrav gäller att kursdeltagarna skola vara ut- bildlade och kunniga i sitt fack, varför alltså lärlingar icke mottagas. För öv— rigt variera fordringarna beroende på kursernas beskaffenhet.
I mån av utrymme beredes plats vid kurserna för sådana hos företagarna anställda yrkesskickliga arbetare, som ämna börja självständig verksamhet eller som avse att utbilda sig till verkmästare. Då det är nödvändigt att före- tagare äga kommersiella insikter, framför allt i för respektive yrken speciellt lämpad bokföring och i yrkeskalkylation, anordnas kurser även i dessa ämnen.
Kursavgifter, stipendier. Kursavgifternas storlek fastställes med hänsyn till kursernas omfattning och omkostnader. Avgifterna hava hittills varierat mellan 15 och 100 kronor per kurs. Vissa mindre föredragsserier och de- monstrationsdagar ha kunnat anordnas mot en avgift av 4 a 5 kronor.
För bevistande av bland annat institutets kurser kunna resestipendier av statsmedel erhållas ur anslaget till Resestipendier för yrkesutbildning, vilket disponeras av överstyrelsen för yrkesutbildning. Enligt de föreskrifter, som äro meddelade i Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 juni 1944 (nr 392), kunna stipendier utdelas till:
1) idkare av hantverk och mindre industri; 2) verkmästare och förmän inom industri och hantverk; 3) arbetare. Resestipendium må avse: .a) beträffande samtliga angivna grupper studieresa utomlands, vilken be- träffande grupp 3) i allmänhet bör avse tagande av anställning inom yrket;
b) beträffande grupperna 1) och 2) samt i särskilda fall grupp 3) studie- resa inom landet;
c) beträffande samtliga grupper bevistande av kurs eller genomgående av skola inom vederbörande yrke.
Överstyrelsen äger bland annat bestämma resestipendiets storlek. Härvid tages hänsyn till —— förutom ändamålet med de tillämnade studierna och deras omfattning — resans längd samt i viss mån även sökandens ekono- miska omständigheter.
För bevistande av kortare kurser utgår stipendium som regel med belopp, ungefärligen motsvarande kostnaderna för billigaste resa till och från kurs— orten samt traktamente av 2: 50 kronor per kursdag. För bevistande av läng- re kurser minskas traktamentsbeloppet något. Vissa landsting bevilja bidrag för deltagande i kurser vid hantverksinstitutet. Vid bestämmandet av de statliga stipendiebeloppen tages hänsyn till sådana bidrag.
Institutet disponerar vissa fonder, ur vilka bidrag till kostnaderna för del- tagande i kurs vid institutet kan erhållas, såsom C. J. F. Ljunggrens minnes- fond och Eric Engblom seniors minnesfond. Dessutom har Stockholms stads hantverksförening för ändamålet ställt 300 kronor årligen till förfogande för
stipendier till dess medlemmar. Andra hantverksföreningar eller hantverks- distrikt ha, förutom landsting, även anslagit medel till stipendier för delta- gande i kurser vid institutet.
Dessutom finnas ett par andra fonder, vilkas avkastning skall gå till mera allmänna ändamål.
Informations- och försöksverksamhet. Vid sidan om sin uppgift som un- dervisningsanstalt skall institutet stå till tjänst med råd och upplysningar i tekniska och tekniskt ekonomiska frågor. Denna tekniska informationsverk- samhet har ett vidsträckt arbetsfält och behandlar den mångfald problem, som yrkesmännen ställas inför beträffande material, arbetsmetoder, drifts- förhållanden, verkstadsorganisation o. s. v.
Försöksverksamheten är en förutsättning för en effektiv inform-ationsverk- samhet. Institutet utför experiment och undersökningar i sina verkstäder och laboratorier dels på särskilt uppdrag av enskilda yrkesutövare och offentliga institutioner, dels i allmänhet för att föra forskningen framåt till gagn för hantverket och småindustrien.
Den av institutet bedrivna informationsverksamheten har varit fördelad på ) olika avdelningar och avsett bland annat följ-ande områden, nämligen admi-
nistration, bageri, bilreparationer, byggmästar- och cykelreparatöryrkena, elektroteknik, fögyllningsarbeten, glasslipning, golvbeläggning, hattmakar-, juvelerar- och körsnäryrkena, matexrialprovningar, mekaniska verkstäder, metallarbeten, murarteknik, målningsarbeten, plåtarbeten, rörledningsinstal- lationer, sadelmakeri, Skomakeri, skrädderiarbeten, smidesarbeten, snickeri, svetsning, trätorkning, värme- och sanitetsfrågor, yrkeskalkylation samt ke- miska undersökningar =av olika slag m. m. Uppdragens antal inom de olika områdena ha starkt varierat.
Även försöksverlcsamheten har avsett ett flertal olika områden, framför allt bageri- och måleriteknik. I samarbete med livsmedelskommissionen har exem- pelvis praktiskt taget alla fettersättningsmedel ävensom andra ersättnings- preparat underkastats kontroll på laboratoriet. På basis av vid institutet ut- förda försök att sterilisera mjukt matbröd har ett militärbageri igångsatt ste- riliseringsförsök i större skala. Målerilaboratoriet hade som mest omfattande uppgift under arbetsåret 1942/43 att systematiskt prova och kvalitetsbedöma praktiskt taget alla inom landet tillverkade emulsionsfärger. Av övriga vid laboratoriet under åren utförda undersökningar av mera allmänt intresse må nämnas utprovning av användbarheten av inhemskt konsthartslim vid pole- ring av trä och kokilloljans användbarhet som ersättning för linoljor i färger.
Bibliotek, förlagsverksamhet. Till institutet hör ett yrkesbibliotek. Då in- stitutet övertog Sveriges hantverksorganisations bibliotek innehöll detta, bort- sett från ett större antal band av facktidskrifter, omkring 200 böcker av värde för biblioteket. Genom understöd från olika håll och främst genom en större donation kunde institutet redan under det första verksamhetsåret samla om- kring 4 500 band, varigenom biblioteket kom att förfoga över de viktigaste
uppslags- och standardverken. Genom samma donation kunde dessutom an- skaffas den dåvarande nyaste tekniska litteraturen på hantverkets område Genom sedermera under åren nytillkomna gåvor såväl från statliga och kom- munala myndigheter samt andra offentliga institutioner som från enskilt håll såsom industriföretag, förlag och enskilda personer ävensom medelst å riks- staten anvisade anslag hade biblioteket, som är ordnat efter internationella de- cimalklassifikationssystemet, vid utgången av budgetåret 1944/45 ett bokbe— stånd av omkring 9 000 volymer och omkring 450 svenska och utländska tid- skrifter.
Institutet utger en årsbok; en serie av meddelanden innehåller mindre skrif- ter i aktuella frågor. Några handböcker ha även utgivits.
Föreläsnings-, verkstads- och laboratorielokaler. För sina uppgifter dispo— nerar institutet lokaler och laboratorier med utrustning, som ger möjlighet till undersöknings-, experiment- och forskningsarbeten. Undervisningsloka- lerna utgöras av lärosalar och elevlaboratorier för olika yrken, och verkstä- derna ha inrättats för sin uppgift att tjäna undervisningsändamål. Sålunda finnas kemiska laboratorier, laboratorier för hageri- och måleriyrkena, en elektroteknisk "avdelning, snickeriverkstäder, en mekanisk verkstad, smides- och svetsverkstäder, bilverkstad samt en värme- och sanitetsteknisk avdel— ning.
Donationsfonder. Enligt för sistförlidna budgetår upprättat bokslut upp— går behållningen å de under åren för institutet upprättade minnes- och dona- tionsfonderna till följande belopp (30 juni 1945):
C. J. F. Ljunggrens minnesfond ........ kronor 44 657 Aug. Lindmarks donationsfond ........ >> 12 041 'Eric Engblom seniors minnesfond ...... » 10 085 Konsument-kooperationens fond ........ » 103 791
Summa kronor 170 574
Därutöver tillkomma vissa smärre till stipendier skänkta belopp.
Vissa av styrelsen föreslagna förstärkningar
I fråga om de närmast aktuella behoven av personalförstärkningar har SHI:s styrelse i sin budgetframställning för 1946/47 framlagt vissa förslag.
På initiativ av Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund och Föreningen skånska andelsslakterier u. p. a. föreslogs sålunda, att vid insti- tutet måtte inrättas en charkuteriavdelning med en cllarkuterilconsulent så- som chef. Dennes uppgift skulle vara att meddela undervisning vid insti— tutets kurser och att genom informationer stå yrkesmännen till tjänst med rå-d och anvisningar. Ovannämnda riksförbund hade beslutat att redan in—
nevarande år (1945/46) i samråd med institutet anställa ifrågavarande kon- sulent, och riksförbundet ansvarade under första anställningsåret ensamt för konsulentens avlöning. Om denne sedan anställdes vid institutet, hade riksförbundet utfäst sig att bidraga till täckandet av de erforderliga drifts- kostnaderna.
Vidare har styrelsen föreslagit inrättande vid institutet av en arvodesbe— fattning såsom motorkonsulent. Bilverkstädernas riksförbund hade i skri- velse till institutet framlagt förslag, att vid institutet måtte anställas en dylik konsulent samt utfäst sig att tills vidare bidraga till konsulentens avlönande med ett belopp av 5 400 kronor för år.
Styrelsen har hemställt att beträffande motorkonsulentens avlönande sam- ma anordning finge genomföras som i fråga om den vid institutet inrättade befattningen såsom värme- och sanitetstekniker. På statens del skulle så- lunda komma en årlig kostnad av 9 600 kronor. Årsarvodet till befattnings- havaren skulle vidare, så länge bilverkstädernas riksförbund tillhandahåller nämnda bidrag, utgå med 15 000 kronor.
Styrelsen har även föreslagit inrättande vid institutet av en befattning så- som rationaliseringsexpert med uppgift att bistå hantverksmästare och in- dustriidkare med råd och anvisningar i rationaliseringsfrågor och därvid anfört att den lägsta årslön, för vilken det är möjligt att förvärva en fullt kompetent person för befattningen, torde utgöra 15 000 kronor. För bestri- dande av avlöningen föreslås böra träffas den anordningen, att staten bidra- ger med ett årligt belopp av 9 600 kronor, medan återstoden av arvodet — sammanlagt högst 15 000 kronor — skulle erhållas ur de intäkter, som in— flyta av befattningshavarens verksamhet.
Styrelsen har vidare framlagt förslag om inrättande vid institutet. av en befattning såsom bagarmästare och motiverat förslaget med att förutom pri- vata företagare även statliga myndigheter i betydligt större utsträckning än förut anlitat avdelningens informationstjänst och att behov även förelåge av ökad undersöknings— och forskningsverksamhet å området. Sålunda hade jordbruksförsöksanstalten, lantbrukshögskolan och lantbruksakademiens ex— perimentalfält nyligen inkommit med framställningar om undersökningar av betydande omfattning, varjämte arméförvaltningen och andra statliga myn- digheter i allt större utsträckning anlitat avdelningen. För bagerinäringen hade det dessutom visat sig allt mer angeläget att ekonomisera och för- bättra bakningsmetoder och tillverkningsprocedurer.
Vid institutet har från och med ingången av budgetåret 1945/46 inrättats en befattning såsom värme- och sanitetstekniker. Beträffande främst ovan nämnda befattningar, som föreslagits till inrättande från och med budget- året 1946/47, anför departementschefen i 1946 års statsverksproposition, bi- lagan tionde huvudtiteln, s. 61, följande.
Styrelsen för institutet hemställer nu, att avlöningsanslaget skulle för nästkom— mande budgetår höjas (från 204 800) till 290 000 kronor. Detta innebär sålunda en ökning i jämförelse med innevarande budgetår med 85 200 kronor eller mera än 40 procent. Även om dessa kraftigt ökade kostnader åtminstone i någon män skulle
komma att motsvaras av ökade inkomster för institutet, så måste dock den .före- slagna expansionens omfattning giva anledning till särskild prövning av de all- männa förutsättningarna för hantverksinstitutets tillväxt.
Jag torde i detta sammanhang icke behöva närmare utveckla betydelsen av att hantverkets utövare erhålla stöd från samhällets sida. Jag vill endast erinra om att hantverket visat sig äga mycket goda livsbetingelser också i det moderna samhälls- livet och att det utgör en viktig och omistlig del av produktionsapparaten. I sta- tens hantverksinstituts arbete ser jag ett väsentligt led i strävandena att stödja hant- verket i vårt land.
Mot institutets nu aktuella utvidgmingsplaner har jag heller icke i och för sig något att erinra. Jag finner det vara en naturlig utveckling att allt flera yrkesgre- nar få sina särskilda företrädare bland de till institutet knutna tjänstemännen. Gi- vet är emellertid att olika meningar kunna anföras beträffande frågan 'i vilken takt utbyggnaden av institut-et bör ske. Jag finner sålunda, liksom statskontoret och allmänna lönenämnden, att det är av vikt att institutets utbyggnad i möjligaste mån sker efter en bestämd plan. Jag har därför för avsikt att i annat sammanhang föreslå åtgärd i syfte att åstadkomma en sådan plan. I avvaktan på denna plan ser jag mig nödsakad föreslå vvissa inskränkningar i det av institutets styrelse för- ordade utbyggnadsprogrammet.
Departementschefen fann sig icke kunna biträda förslaget om inrättande av en befattning såsom charkuterikonsulent och en befattning såsom bagar— mästare. Däremot tillstyrktes förslaget om inrättande av arvodesbefattning- ar för en motorkonsulent och en rationaliseringsex'pert. Riksdagen biföll den 20 mars 1946 vad departementschefen tillstyrkt.
Med avseende å institutets utrustning hemställde styrelsen i sina anslags- äskanden för budgetåret 1945/46 om ett reservationsanslag av 34500 kro- nor. I statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (X huvudtiteln, s. 86) uttalade föredragande departementschefen, att han ansåge sig böra förorda nyanskaffningar för institutet i den omfattning styrelsen föreslagit samt att han ej heller funnit anledning till erinran mot styrelsens kostnadsberäkning- ar. Med hänsyn till storleken av det äskade beloppet syntes dock medels— anvisningen böra fördelas å flera budgetår, så att för budgetåret 1945/46 borde anvisas 15 000 kronor såsom reservationsanslag. Förslaget bifölls av riksdagen.
Under åberopande härav har styrelsen hemställt, att återstoden av det äskade beloppet, eller 19 500 kronor, måtte i första hand anvisas för institu- tets utrustning under budgetåret 1946/47.
Dessutom har styrelsen anmält ytterligare anslagsbehov för utrustning ävensom för inredning vid institutet, föranlett av de ovan berörda förslagen om anläggning av en charkuteriavdelning vid institutet samt komplettering av dess bageri- och cerealavdelning. För dessa ändamål föreligga följande kostnadsberäkningar: Anläggning av en charkuteriavdelning
Maskiner, kylanläggning m. m. ...................... kronor 70 142 Inredningsarbeten, vatten- och avloppsledningar, elekt- risk utrustning m. m. ............................ » 40000
Summa kronor 110142
Komplettering av bageri- och cerealavdelningen
Maskiner m. m. .................................... kronor 50 624 Inredningsarbeten, vatten- och avloppsledningar, elektrisk utrustning m. m. .................................. » 17 350
Summa kronor (i? 974
Till de beräknade kostnaderna för den nu erforderliga maskinutrustning- en, sammanlagt 120 766 kronor, hava vissa sammanslutningar och enskilda företag ställt i utsikt att lämna bidrag med belopp, som totalt uppgå till om- kring hälften av nyssnämnda summa, eller alltså med cirka 60 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställde styrelsen om anvisande för nu ifrågavarande ändamål av dels 60 500 kronor för utrustning, dels ock —— under kapitalbudgeten — 57 000 kronor för inredning vid institutet. Med inräknande av ovan omförmälda belopp å 19 500 kronor, föreslogs, att sam- manlagt 80 000 kronor måtte anvisas såsom reservationsanslag till utrustning för budgetåret 1946/47.
Departementschefen ansåg sig emellertid, under hänvisning till vad han anfört beträffande utbyggnaden av institutets verksamhet (se 5. 102) icke nu kunna förorda, att medel anvisades vare sig till anläggning av en charku- teriavdelning eller till komplettering av_ institutets bageri- och cerealavdel- ning.
Småtöretagsutredningens synpunkter
Genom beslut den 25 januari 1946 har Kungl. Maj:t bemyndigat stats- rådet och chefen för handelsdepartementet att tillkalla särskilda utred- ningsmän för att utarbeta en plan för den fortsatta utbyggnaden av Statens hantverksinstitut (»1946 års utredning angående Statens hantverksinstituts utbyggnad»). Småföretagsutredningen har emellertid funnit sig böra anföra vissa synpunkter på institutets verksamhet för främjande i olika avseenden av hantverk och småindustri. I sitt föregående betänkande framhöll utred- ningen sålnnda under kapitlet om företagarnämndens konsultationsverksam- het m. m. (s. 33) hurusom SHI:s experter var och enisin speciella bransch kunde på ett värdefullt sätt komplettera och stödja nämndernas konsulenter. I kapitlet om hantverkets och småindustriens rationaliseringsproblem i före- varande betänkande havr utredningen (s. 46 f.) närmare utvecklat sina syn- punkter på denna institutets samverkan med nämnderna men även berört vissa frågor i övrigt angående institutets verksamhet. Även vid behandling- en av verkstadsbeståndet diskuteras frågan om institutets medverkan.
Utredningen har sålunda redan förut i olika sammanhang gjort vissa prin- ciputtalanden och rekommendationer rörande hantverksinstitutet och anser sig nu böra inskränka sig till att särskilt framhålla följande.
Om institutet skall bliva i tillfälle att fullfölja sina uppgifter erfordras vissa personalförstärkningar och även i andra avseenden en utbyggnad av organisationen. För att bereda direktören tillfälle att i önskvärd utsträck- ning ägna sig åt sin huvuduppgift, ledningen av den pedagogiska verksamhe-
ten vid institutet, synes den administrativa personalen böra kvalitativt för- stärkas. Till direktörens biträde vid handläggningen av administrativa ärenden finnes icke för närvarande någon tjänsteman i högre lönegrad än A 9 (från och med den 1 juli 1946 Ro 11). Här bör dock erinras om att 'sty- relsen till sin disposition har en sekreterare med ett å-rsarvode av 600 kronor.
I anslutning till vad utredningen anfört under kap. 4 verkstadsbeståndet (s. 65) hör till institutet knytas byggnadsteknisk sakkunskap för utarbe- tande av verkstadsritningar, inredningar i verkstäder m. m. Utredningen har antytt, att det i avvaktan på närmare erfarenheter kan vara tillräckligt att institutet med sig adjungerar en kvalificerad byggnadstekniker med er- forderlig speciell erfarenhet. Kostnaden härför bör bestridas av institutet, som dock förutsättes äga att täcka viss del av densamma genom att av upp- dragsgivaren uttaga ersättning efter lämpligt avpassad taxa. Dessa frågor torde böra bli föremål för närmare övervägande.
Till avlöning av bibliotekarie samt tillsyn och vård av biblioteket, i vilken senare innefattas bokinköp, är för budgetåret 1946/47 i statsverkspi'opositio- nen upptaget i en gemensam anslagspost 10000 kronor. Förhållandena ha lett till att åt bibliotekarien måst uppdragas att jämte bibliotekstjänsten handha förlagsfrågor, redigera institutets skrifter, inklusive årsboken, ordna utställningar inom och utom institutet, vara ledare för vissa kurser m. m. Då biblioteket med institutets växande arbetsuppgifter får en allt större be- tydelse, vill utredningen förorda, att en befattning som bibliotekarie inrättas och att härför erforderliga medel upptagas under avlöningsanslaget. Avlö- ningen till bibliotekarie bör avvägas så, att det blir möjligt att erhålla en fast anställd tjänsteman, som ägnar större delen av sin tid åt den för institu- tet ytterst viktiga biblioteksverksamheten.
Utgivandet av handledningar och annan facklitteratur utgör som av utred- ningen framhållits, bland annat under kapitlet om rationaliseringspro-ble- men (5. 47 ff.), en viktig gren av institutets verksamhet. Det undervisnings- material, som i form av kompendier ställes till kursdeltagares förfogande, bör göras tillgängligt även för andra yrkesmän. Vidare böra resultaten av institutets försöksverksamhet givas största möjliga spridning inom de kret- sar, som ha intresse för desamma. Slutligen är det av vikt, att översiktliga sammanställningar över erfarenheter och rön från näringslivet, av bety- delse för yrkesmännen och småföretagen, likaledes ställas till företagarnämn- dernas och företagarnas förfogande. För detta ändamål böra anlitas såväl småföretagarnas egna periodiska tidskrifter som av institutet utgivna sär- skilda skriftserier, årsböcker och handledningar. Hittillsvarande anslag till publikationstryck är, såvitt utredningen kunnat finna, alltför snävt tillmätt för att kunna tillgodose ovannämnda ändamål.
Som framgår av den (s. 95 f.) lämnade redogörelsen för institutets avlö- nings- och omkostnadsstater ha omkostnaderna till avsevärd del bestritts av inflytande uppbördsmedel, främst kursavgifter.
Möjligheterna för en ekonomiskt mindre välsituerad kursdeltagare att kunna gäld-a en förhållandevis hög kursavgift är beroende av det bidrag, som
han kan erhålla till bestridande av övriga med bevistandet av kursen för- bundna kostnader. Det torde endast undantagsvis förekomma, att en kurs- deltagare erhåller något mera avsevärt bidrag från arbetsgivaren eller från annat enskilt håll, och de resestipendier, som kunna utgå av statsmedel eller av landstingsmedel förslå endast till en mindre del av kostnaderna för uppe- hållet under kurstiden. Därjämte är, enligt vad utredningen erfarit, åt- minstone för innevarande budgetår (1945/46) det till förfogande stående statsanslaget, 30 000 kronor, otillräckligt. Vid utgången av budgetårets tredje kvartal hade, trots stark restriktivitet vid stipendieärendenas behandling och trots att endast 6 av 400 beviljade ansökningar avsett studieresor utomlands, hela anslaget disponerats. Stipendierna för deltagande i kurser inom landet ha utgått med lägst 15 och högst 150 kronor, för studieresor utomlands respek- tive 150 och 500 kronor. De beviljade stipendiema fördelade sig på i—dkare, verkmästare (förmän) och arbetare med respektive 46, 19 och 35 procent. Icke mindre än 77 0/0 av de beviljade stipendieansökningarna avsågo bevis- tandet av kurser vid hantverksinstitutet.
Av denna korta redogörelse framgår, att anslaget i fråga disponerats hu- vudsakligen för institutets kursverksamhet och att stipendier för utlands- resor förekommit endast i mycket begränsad omfattning. Det synes vidare uppenbart, att de beviljade stipendiebeloppen äro låga i förhållande till de med kursvistelzsen förenade kostnaderna och att det alltför knappt tillmätta anslaget tvingat överstyrelsen för yrkesutbildning att iakttaga en ur andra synpunkter mindre önskvärd restriktivitet. En väsentlig förstärkning av sti- pendieanslaget synes utredningen med hänsyn till det anförda motiverad, även vid bibehållna grunder för beviljande av stipendium. Därvid bör sär- skilt beaktas den starka belastning på anslaget, som måste beräknas 'upp- komma, när de ur utb-il-dningssynpunkt så ytterst viktiga studieresorna till utlandet kunna medgivas i önskvärd omfattning.
Med hänsyn till de väsentliga kostnader för resor, uppehälle m. in., som äro förbundna med deltagandet i institutets kurser, och till att även vid en avsevärd ökning av stipendieanslaget endast de, som äro mest i behov av stipendier, kunna komma i fråga därtill, vill utredningen vidare framhålla betydelsen av att till övervägande upptages frågan om lättnader i ekono— miskt avseende för kursdeltagare genom sänkning av kursavgifterna. En så- dan åtgärd förutsätter, att institutets ekonomi icke göres i så hög grad bero- ende av kursavgifterna, som nu är fallet.
I detta sammanhang bör anmärkas, att institutets inkomster av informa- tionstjänsten kunna komma att bliva mindre, om den direkta rådgivningen till företagarna enligt utredningens förslag (5. 47) delvis överflyttas på företagarnämndernas konsulenter, i syfte att bereda tid för institutets exper- ter att även taga initiativ till och genomföra undersökningar och utredningar av mera generell betydelse. Detta förhållande bör beaktas vid uppgörandet av budgeten. Om institutet i alltför hög grad hänvisas till en självfinansie- ring av sin rationa—liseiingsverksamhet och övriga informationstjänst. kan detta medföra, att tyngdpunkten i verksamheten, till förfång för dess vidare
syfte, alltför starkt förskjutes till den för institutet mera inkomstbringande enskilda rådgivningen.
Den av utredningen förordade försöksverksamheten ('s. 46), som avses att pågå samtidigt inom flera branscher, torde påfordra ett flertal kompetenta arbetskrafter utöver hittills av institutet föreslagna befattningshavare.
Småindustriens problem synas böra mera beaktas än vad hittills varit fal- let, möjligen bör med tanke på detta viss komplettering av verkstadsutrust- ningen företagas.
Beträffande institutets arbetslokaler anser sig utredningen endast böra framhålla, att en del lokaler för närvarande icke synas vara fullständigt ut- nyttjade, medan det å andra sidan är uppenbart, att vissa tillgängliga utrym- men redan nu äro otillräckliga för sina ändamål.
Utredningen har med det här anförda velat fästa uppmärksamheten på några av de mest aktuella önskemålen. Härutöver vill utredningen i största allmänhet understryka angelägenheten av att institutet beredes tillfälle att utvidga sin verksamhet genom att till sig knyta expertis inom flera yrkes- områden än som nu äro företrädda. I övrigt anser sig utredningen icke böra ingå på en närmare diskussion av ämnet med hänsyn till de mera fullstän- diga överväganden, som torde komma att göras av ovannänmda sakkunniga för planläggning av den fortsatta utbyggnaden av institutet.
Såsom utredningen i annat sammanhang anfört, är en jämförelse med Danmark av intresse beträffande ett flertal av småföretagsamhetens spörs- mål. Utredningen lämnar också i en särskild promemoria (bilaga F), upp- rättad av direktören vid Teknologisk Institut i Köpenhamn Gunnar Greger- sen, vissa data rörande i Danmark vidtagna åtgärder till främjande av hant- verk och småindustri. En kortfattad redogörelse för den danska motsvarig- heten till Statens hantverksinstitut, Teknologisk Institut, återfinnes även i sagda bilaga (5. 191 f.). Motsvarande institut finnas desslikes i Finland och Norge, men då samtliga hava likartade arbetsuppgifter. har utredningen an- sett det vara tillfyllest med den i nämnda bilaga lämnade redogörelsen.
KAPITEL 8
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation (SHSO), som är landets centrala näringsorganisation för hantverket och småindustrien, har till ut- redningens förfogande ställt följande uppgifter om organisationen.
SHSO:s organisation och allmänna uppgifter
SHSO omfattar 475 lokala hantverks- och industriföreningar sammanslut— na i 27 länsförbund (hantverks- och småindustridistrikt) med sammanlagt omkring 32000 medlemmar, därav ca 5000 småindustriidkare. Genom Yr- kesförbundens representantskap äro 33 yrkesförbund för självständiga hant- verksmästare inom ett och samma yrke med sammanlagt omkring 28000 medlemmar kollektivt anslutna till organisationen. På senare tid hava till organisationen även anslutits ett antal branschföreningar inom småindustrien. En särskild ungdomsrörelse, Hantverkarnas ungdomsrörelse, med ett sam- manlagt medlemsantal av omkring 5 000 är även ansluten till organisationen.
SHSO företrädes av en överstyrelse, bestående av ordförande jämte 14 ledamöter, av vilka tre skola representera småindustrien och två väljas av Yrkesförbundens representantskap. Val av överstyrelseledamöter förrättas på organisationens vartannat år hållna kongress. De småindustriella ärendena handläggas av den av industrimedlemmarna valda Centrala industrinämnden.
Organisationens centrala verkställande organ är en organisationsbyrå i Stockholm, som står under ledning av en av överstyrelsen tillsatt verkställan- de direktör.
Enligt sina stadgar har SHSO till uppgift att utgöra en sammanslutning mellan rikets hantverks- och industriföreningar, att vid gemensamt framträdande av föreningarna representera dessa inför såväl statsmyndigheter som yrkesidkaresammanslutningar jämte andra sammanslutningar på näringslivets område, '
att verka för yrkesutbildningens ordnande för såväl lärlingar och gesäller som mästare,
att verka för hantverkets och den mindre industriens utveckling i tekniskt, eko- nomiskt, konstnärligt och socialt hänseende,
att åstadkomma fondbildning för med hantverkets och den mindre industriens bästa förenliga syften,
att genom kommersiell förmedlingstjänst främja produktion och avsättning av hantverkets och den mindre industriens alster.
Organisationen skall sålunda utåt företräda hantverkets och småindustriens intressen, dock ej i spörsmål, som beröra mellan arbetsgivare och arbetare upprättade arbetsavtal. Vissa av de till organisationen anslutna yrkesförbun- den äro dock jämväl arbetsgivaresammanslutningar; i sistnämnda egenskap bedriva de emellertid icke något samarbete med organisationen.
Stadgarnas föreskrift, att organisationen skall verka för hantverkets och den mindre industriens utveckling i tekniskt, ekonomiskt, konstnärligt och socialt hänseende, söker organisationen fullfölja dels genom att verka för yr- kesutbildningens rationella ordnande på alla utbildningsstadier, dels genom en omfattande upplysnings-, rädgivnings-, studie— och bildningsverksamhet och dels slutligen genom kommersiell förmedlingsverksamhet, varigenom för- frågningar och beställningar men även idéer och uppslag till nytillverkningar förmedlas åt såväl hantverks som småindustriföretag från avnämare tillhö— rande olika kategorier.
Hantverksföreningarna. De till organisationen anslutna hantverksförening- arna leda i vissa fall sitt ursprung till de enligt 1846 års fabriks- och hant- verksordning påbjudna allmänna fabriks- och hantverksföreningarna. Fler- talet hava emellertid tillkommit efter tillkomsten av 1864 års näringsfrihets- förordning och huvuddelen av föreningarna under de senaste årtiondena. Enligt de för hantverksföreningarna gällande normalstadgarna hava för- eningarna till ändamål
att utgöra ett samband emellan platsens olika hantverkare och utövare av mindre industri och att främja dessa näringars utveckling och intressen genom:
att vid regelbundet återkommande sammanträden bereda medlemmarna tillfälle till handläggning av ärenden rörande gemensamma och allmänna yrkesintressen;
att åt lärlingar utfärda utlärlingsbevis efter slutad väl vitsordad lärotid samt efter förtjänst uppmuntra dem genom särskilda belöningar eller understöd;
att medverka till yrkes- och konstskicklighetens höjande genom att på lämpligt sätt uppmuntra och understödja lärlings- och yrkesskolor, hantverksutställningar och övriga åtgärder, som kunna anses överensstämma med den allmänna verksam- heten för yrkesfrämjandet;
att avgiva utlåtanden i allmänna yrkesfrågor samt i övriga ärenden, som till före- ningens yttrande hänskjutas;
att medverka vid bildandet av nya hantverks- och industriföreningar och bistå dem med råd och dåd.
Inom varje hantverksförening skall finnas en särskild Iärlingsnämnd, som har att omhänderhava lärlingsväsendet inom föreningens verksamhetsområde. I de hantverksföreningar, inom vilkas verksamh-etsområde industriellt drivna mindre företag finnas, skall tillsättas ett särskilt industriombud på vilket de småindustriella ärendenas handläggning i första hand ankommer.
Hantverksföreningarna hava sedan gammalt en omfattande social verk- samhet, äga ofta egna fastigheter, egna pensions-, begravnings- och sjukkas- sor etc. Inom några hantverksföreningar ha bildats kreditkassor (se SOU 1946: 22, s. 43).
Hantverksdistrikten. Hantverksdistrikten, vilka obligatoriskt infördes år 1939, hava till uppgift bland annat
att etablera ett in—timare samarbete i första hand mellan distriktets föreningar och i andra hand mellan dessa föreningar och inom distriktet varande yrkessammanslut- ningar;
att vid gemensamt framträdande av till distriktet anslutna föreningar representera dessa inför lokala myndigheter, länsstyrelser och andra sammanslutningar inom orten eller länet;
att inom distriktet verka för yrkesutbildningens främjande för såväl lärlingar och gesäller som mästare;
att taga initiativ till eller medverka vid hantv-erks- och industriutställningar, mäs- sor o. dyl.
Distriktens styrelser bestå av minst fyra ledamöter, av vilka minst två skola representera småindustrien.
I varje distrikt skall finnas en distriktslärlingsnämnd och erforderligt antal granskningsnämnder för granskning av gesällprov inom olika yrken. Vidare finnes i varje distrikt en industrinämnd för handläggning av frågor rörande den mindre industrien inom distriktet.
Yrkesförbunden. Följande yrkesförbund äro för närvarande anslutna till SHSO:
Sveriges Bageriidkareförening
Bilverkstädernas Riksförbund Sveriges Bleck- och Plåtslagaremästar-eförbund Blomsterdekoratörernas Riksförbund Sveriges Bokbinderi- och Pappersemballageförening Svenska Boktryckar-eföreningen Skattefria Bryggeriers Riksförbund Sveriges Charkuteri- och Slakteriidkares Riksförbund Elektriska Installatörs Organisationernas Riksförbund Svenska Fotografernas Förbund Svenska Frisörf-öreningen Föreningen Sveriges Skönfärgenier och Kemiska Tvättanstalter Sveriges Glasmästeri— och Förgylleriidkares Riksförbund Sveriges Juvelerare— och Guldsmedsförbund
Sveriges Konditor-Förening Sveriges Kopparslagaremästareförening Sveriges Korgmakeriidkares Yrkesförening Sveriges Körsnärsmästareför-ening
Svenska Tullkvarnars Riksförbund Målaremä-starnas Riksförening i Sverige
Svenska Optikerföreningen Specialoptikernas Riksförbund Rörledningsfirmornas Riksorganisation Sveriges Sadelmakar- och Tapetserarmästares Riksförbund Sveriges Tapetseraremästares Centralförening Sveriges Skomakarmästarförbund Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund Skräddarmästarnas Riksförbund Sveriges Skrädderiarhetsgivares Centralförening Sveriges Smides- och Mekaniska Verkstadsidkares Riksförbund
Sveriges Snickarmästares Riksförbund Sveriges Stenindustriförbund Sveriges Urmakareförbund Yrkesförbundens uppgifter och verksamhet äro växlande, men i huvudsak inriktas förbundens arbete på tillvaratagande av de gemensamma yrkesin- tressena. Vissa av förbunden äro, som ovan nämnts, jämväl arbetsgivaresam- manslutningar och sluta arbetsavtal med vederbörande fackförbund. I övrigt ägna sig yrkesförbunden åt yrkesutbildningsfrågor, frågor om gemensamma inköps- och försäljningsvillkor, om råvaru- och materialtillgång etc.
!
Branschföreningarna. Under senaste tid hava på organisationens initia- j tiv ett antal branschföreningar inom småindustrien anslutit sig till SHSO. * De äro följande:
Glassliperiföreningen Småindustriens Konfektionsfabrikantförening Slöjdfahrikiantemas Branschförening Sängfabrikantföreningen
Småindustriens Textilfabrikantförening
Branschföreningarna avses skola fylla samma uppgifter för småindustrien som yrkesförbunden för hantverket.
Hantverkarnas ungdomsrörelse. Hantverkarnas ungdomsrörelse omfattar 141 till respektive hantverksföreningar anslutna ungdomsgill'en med ett sammanlagt medlemsantal av omkring 5 700. Ungdomsrörelsen har till upp- gift att samla hantverkarungdomen för främjande av det moderna hantver- kets idéer och syftemål och att skola sina medlemmar till ansvarskännande yrkesmän och goda medborgare. Verksamheten består i studiearbete, anord- nande årligen av s. k. föreningsledarekurser i samarbete med olika folk- högskolor, organiserande av gesällutbyte inom och utom landet, ordnande av utställningar, yl'kestävlingar etc.
Särskilda verksamhetsgrenar
Yrkesutbildningen. För yrkesutbildningens främjande har SHSO i Cen- trala yrkesnämnden (CYN) ett centralt organ för handläggning av frågor röran-de lärlingsutbildningen inom hantverket. CYN ombesörjer i samarbete med respektive yrkesförbund och med de lärlingsråd, som inrättats inom vissa yrken med lika antal representant-er för arbetsgivar- och arbetarintres- sena, i regel tre för vardera, utarbetandet av läroplaner för olika yrken. CYN är vidare det centrala organet för den organisation, som har till uppgift att utöva kontroll över lärlingsutbildningen fram till avläggande av gesällprov, nämligen lokalföreningarnas lärlingsnämnder, distriktens lärlings- och , granskningsnämnder samt centrala granskningsnämnder inom vissa yrken. 1
Enligt kungörelsen den 11 oktober 1940 (nr 873) angående mästarbrev ? för hantverksutövare må mästarbrev av organisationen tilldelas förtjänta och
skickliga hantverksutövare För denna verksamhet finnes inrättad en sär- skild institution mästarbrevsnämnden, vars ordförande förordnas av kom- merskollegium.
Vidaie bedriver SHSO föreläsningsverksamhet. Statsbidrag utgår till högst 130 fristående föreläsningar.
Studieverksamhet bedrives såväl inom organisationen som i ungdomsrörel- sen. Under 1945 anordnades sammanlagt 350 studiecirklar. För denna verk- samhet åtnjuter organisationen ej statsbidrag.
Informationstjänsten. Den egentliga upplysnings- och rådgivningsverk- samheten, såväl som studie— och bildningsverksamheten, handhas av orga- nisationens s. k. informationstjänst. Denna avdelning, vars verksamhet bör- jade 1940, arbetar efter följande huvudlinjer:
1. Avdelningen fungerar såsom en hantverkarnas rådfrågningsbyrå och lämnar råd och upplysningar, i första hand i frågor av affärsekonomisk karaktär. Sålunda besvaras skriftliga och muntliga förfrågningar rörande bokförings-, kalkylations-, skatte-, deklarations-, reklam-, kredit- och för- säkringsfrågor, spörsmål om praxis vid slutande av avtal och anställning av & personal (dock ej kollektivavtalsfrågor i egentlig mening) o. s. v. Även rent juridiska frågor besvaras, och möjlighet till rättshjälp erbjudes enligt sär- skild överenskommelse med ledamot av Sveriges advokatsamfund. Försälj- nings- och avsättningsfrågor handläggas i regel av förmedlingstjänsten (se nedan). Av sistnämnda avdelning kunna även i viss utsträckning rent tek- niska frågor besvaras, men i regel överlämnas numera alla dylika ärenden till Statens hantverksinstitut. Vid den rutinmässiga rådgivningsverksamheten göres icke någon under- sökning, huruvida vederbörande är medlem av organisationen eller ej. Skulle en förfrågan förorsaka mera omfattande utredningsarbete eller dylikt, förut- sättes emellertid i regel, att vederbörande anslutit sig till organisationen.
2. Informationstjänsten handhar en hela landet omfattande hantverkarnas studieverksamhet på det affärsekonomiska området. Inom flertalet av de till organisationen anslutna hantverksföreningarna finnes en särskild studie- nåmnd eller studieledare utsedd, vilken har att svara för studieverksamheten inom föreningen och som står i regelbunden kontakt med informationstjäns- ten för erhållande av instruktioner rörande verksamhetens bedrivande. I de fall där kommunal yrkesskola eller annan lämplig yrkesundervisningsanstalt finnes på orten, anknytes studieverksamheten till denna. För övriga fall har överenskommelse träffats med vissa korrespondensinstitut, vilka upplagt sär— skilt för hantverkare och småföretagare avpassade kurser i de viktigaste af- färsekonomiska ämnena.
3. I syfte att underlätta rådgivnings- och studieverksamheten har orga- nisationen genom informationstjänsten utgivit handledningar och småskrifter i olika ämnen av betydelse för de mindre företagens affärsekonomiska sköt- sel. I samarbete med vederbörande yrkesförbund ha särskilda bokförings- system lagts upp för olika yrkesområden. Sådana systern finnas för närva-
rande utarbetade för frisör-, urmakar-, skomakar-, glasmästar—, mjölnar-, konditor- och blomsterdekoratöryrkena, och för skräddaryrket är ett system under utarbetande. Vidare ha småskrifter utarbetats rörande försäkrings- frågor och kreditfrågor för hantverk och- småindustri samt beträffande små- företagarnas skatte- och deklarationsfrågor. En liknande handledning i re- klamfrågor är under förberedande.
4. Föreståndaren för informationstjänsten gör regelbundna föreläsnings— resor i landet, varvid i föredragen behandlas för de mindre företagen ak— tuella affärsekonomiska problem. I samband med föredragen söker veder— börande intressera företagarna för vidgad studieverksamhet och överhuvud väcka förståelse för behovet av vidgade kunskaper på hithörande områden.
5. En särskild bokföringsbyrä omhänderhar helt de företagares bokföring och deklaration, vilka anmäla sig härför. Bokföringsbyrån arbetar i stort sett enligt samma grunder som de 5. k. redovisningstekniska byråerna. De anslutna företagen insända månatligen vissa grunduppgifter till byrån, som sedan för vederbörandes böcker, tillställer företaget med jämna mellanrum över- sikt över den ekonomiska ställningen samt uppgör bokslut och deklaration. För detta arbete erlägger företagaren en avgift till organisationen. Avsikten med bokföringsbyrån är icke att befria företagarna från skyldighet att lära sig bokföring men däremot att möjliggöra en i de mindre företagen ofta önskvärd rationalisering på så sätt, att företagaren befrias från en stor del av bokföringsarbetet och själv kan få ägna sig mera odelat åt den produk- tiva delen av verksamheten.
Förmedlingstjänsten. SHSO:s förmedlingstjänst har till huvuduppgift att till småföretag, särskillt industriellt drivna företag, förmedla arbeten och be- ställningar från grossister, större industriföretag (genom underlveveranser), statsinstitutioner (under krigsåren särskilt försvaret) etc. Vid sidan av och i samband härmed bedrives även konsulterande verksamhet, lämnas råd och anvisningar i tekniska och driftsekonomiska frågor rörande tillverkningen, hjälp med licenser och andra ärenden hos statliga myndigheter o. s. v. För- medlingstjänstens föreståndare gör regelbundna resor, i första hand till de småindustriella företagen. I samband därmed åtager han sig att mot ett mindre arvode, som tillfaller SHSO, uppgöra förslag till ny- eller ombygg- nad av verkstadslokaler, ändringar i driften, den maskinella utrustningen etc. Under medverkan vid hantverksföreningarnas sammankomster, besök i de mindre företagen etc. söker han väcka deras intresse för rationalise- ringsfrågor samt giva råd och upplysningar i anslutning härtill, varjämte företagens avsättningsmöjligheter diskuteras. Vidare har organisationen med vissa ingenjörsfirluor träffat överenskommelse att mot ersättning stå med- lemmarna till tjänst. då det gäller rationaliseringsfrågor, som äro av mera tidskrävande art och därför icke kunna ombesörjas inom organisationen.
En särskild försäljningsorganisation har försöksvis skapats inom Koppar- bergs län. Den benämnes Dalarnas hantverkstjänst och är organiserad såsom
en förmedlingsvcrksamhet med ombud på de orter inom Kopparbergs län, där hantverksföreningar finnas. Vederbörande ombud, som skall hava öppen butik, har att tillhandagå allmänheten, köpmän m. fl. med anvisningar på hantverkare eller fabrikanter för olika ändamål. Hantverkstjänsten organise- rades 1943 och befinner sig alltjämt på försöksstadiet.
Planer på gemensamma försäljningsorganisationer föreligga även inom andra distrikt och avses att realiseras, sedan erfarenheter vunnits från Dalar— nas hantverkstjänst.
Inom vissa av de till organisationen anslutna lokala hantuerksföreningarna ha åtgärder i avsättningsfrämj'ande syfte vidtagits. Främst är härvid att näm- na det av Stockholms :stads hantverksförening bedrivna hantverkslotteriet och försäl-jningsorxganisationen >>Ha1rtverket», som har dels utställning och för- säljning, dels en för allmänheten avsedd upplysningsverksamhet om de till hantverksföreningen anslutna hantverkarna och deras produkter. Som ett led i upplysnin—gsverksamheten har en katalog över hantverkarne utsänts till 50 000 hushåll i Stockholm. >>Hantverket» hade 1935, då starten ägde rum, i försäljningsverksamhelen en omsättning på 7 000 kronor och 1944 300000 kronor. Större hantverkslotterier finnas även i Göteborr och Norrköping samt mindre lotterier på ytterligare en del platser i landet.
Under 1944 vidtog SHSO vissa åtgärder för att underlätta export av den svenska småindustriens produktion. Redogörelse för dessa åtgärder återfinnes i utredningens underdåniga framställning den 17 december 1945 angående hantverkets och småindustriens exportproblem, se bilaga B, 5.
Resckonsulenter. För det direkta organisationsarhetet inom SHSO äro för närvarande anställda resekonsulenter, vilka ha till uppgift att inom var sitt distrikt, södra, mellersta och norra, förmedla den direkta kontakten mellan organisationens ledning och de anslutna hantverksdistrikten (länsförbunden) och hantverksföreningarna. Resekonsulenterna ha att biträda särskilt de mindre föreningarnas styrelser och funktionärer vid föreningsuppdragens fullgörande, att lämna råd och uppslag i förenings-arbetet, att förmedla kon- takt mellan föreningarna och vederbörande kommunala myndigheter samt att bedriva medlemsackvisition och att själva medverka såsom föredrags- hållare etc. vid föreningarnas sammanträden. På sådana orter, där ännu icke några hantverksföreningar finnas, söka de få till stånd nya föreningar. Ge- nom sin medverkan på föreningssammanträdena och sina besök hos företa— garna söka de väcka intresse för organisationen och för att begagna dess olika serviceavdelningar och söka att överhuvud på olika sätt aktivisera företagar- nas intresse för aktuella frågor. I samband såväl med föreningssammanträde— na som med besöken hos företagen förekommer rådgivnings- och upplysnings— verksamhet i betydande omfattning. Från resekonsulenternas sida blir det därvid närmast fråga om att upplysa företagarna till vem de skola kunna vända sig med sina olika problem.
8—467563.
Statsbidrag
SHSO åtnjuter för närvarande årligen statsbidrag ur nedanstående anslag med angivna belopp.
a) Ur anslaget till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri utgår »såsom bidrag till organisationens verksam- het» 35 000 kronor på villkor, att organisationen senast den 15 augusti till handelsdepartementet och kommerskollegium avgiver berättelse för verksam- heten under nästföregånde budgetår.
b) Ur ans-laget till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervis- ning: Understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning utgår till »uppe- hållande av den av organisationen bedrivna föl'eläsningsverksamheten» högst 3 900 kronor, varvid dock i medeltal må utgå högst 30 kronor för en och var av högst 130 fristående föreläsningar; föreläsares arvoden skola uppgå till minst två gånger statsunderstödet till föreläsningarna.
c) Ur reserva'tiontsanslaget till Bidrag till kostnader för granskning av ut- förd-a gesällprov, 5 000 kronor, utgår til-1 ordförande och ledamöter av gransk- ningsnämnd ino-m hantverksdistrikt ävensom till granskningsman, utsedd av yrkesförbund, vid förrättning å annan ort än vederbörandes bostadsort, bidrag till resekostnads— och traktamentsersättning med belopp motsvarande högst resekostnadsersättning enligt klass III i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) och traktamentsersättning av 10 kronor för dag.
Småföretagsutredningens synpunkter
Ett väl utvecklat organisationsväsen utgör i och för sig ett verksamt me- del till hantverkets och småindustriens utveckling. Den expansion, som kän- netecknat dessa näringsgrenars centrala sammanslutning under de senare åren, är därför ur de synpunkter utredningen har att företräda att hälsa med tillfredsställelse. I utredningens förslag till rådgivningsverksamhet för småföretag intager också SHSO en betydelsefull plats. Avsikten är att SHSO skall kunna utnyttjas för småföretagare, oavsett om dessa äro medlemmar av organisationen eller icke. Hur detta utnyttjande skall ske, har utredningen diskuterat bland annat under olika avsnitt i förevarande betänkande, främst i kap. 3, 4 och 11. Utredningen har därvid utgått från att SHSO i vidgad omfattning skall ställa sina tjänster till förfogande även för småföretagare, som icke äro medlemmar av organisationen, något som även synes vara för- enligt med organisationens stadgar.
En av SHSO:s viktigaste uppgifter utgör enl-igt utredningens mening dess studie- och bildningsverksamhet, vilken i likhet med rådgivningsverksamhe- ten bör som hittills i första hand inriktas på det affärsekonomiska omrädet. Denna bildningsverksamhet har redan nu, såsom ovan relaterats, en betydan- de omfattning, men det är enligt utredningens mening önskvärt, att den ut-
vidgas väsentligt, så att inom hantverket och den mindre industrien en verk— lig bildn-ingsrörelse växer fram, åsyftande att bereda även yrkesidkarna möj— lighet att skaffa sig ökade kunskaper inom det egna yrkesområdet och såsom företagare i allmänhet.
Då utredningen räknat med att SHSO på olika sätt Skall medverka vid realiserandet av utredningen-s förslag till främjande av hantverk och små- industri, har den visserligen utgått från att denna medverkan skall vara ett organisationens eget intresse, enär den bör kunna bliva i viss grad frukt- bringanude just för de yrkesutövare, som organisationen har till uppgift att tjäna. Även om, som nyss antytts och som närmare framgår av den här ovan lämnade redogörelsen för SHSO:s organisatoriska uppbyggnad, organi- sationen principiellt ställer åtminstone vissa av sina tjänster till småföretag— samhetens förfogande utan hänsyn till medlemskap, torde man dock ej kunna räkna med att organisationens ekonomi tillåter en mera avsevärd ansväll- ning av arbetsuppgifterna utan motsvarande ökning av inkomsterna. Kost- nadsstatens belastning med utgifter för sådan expertis, som endast till nå- gon del eller icke alls skall gäldas av den rådsökande, kan blliva betydande.
Huruvida det allmänna a'dqnin—istration—sbldraget, för närvarande 35 000 kronor för budgetår, kan anses tillräckligt, om SHSO sålunda åtager sig att bedriva en mera kostnadskrävande konsultationsverksamhet även för andra småföretagare än medlemmar eller av annan anledning den verksam- het utvecklas, för vilken hittillsvarande anslag är avsett, är en fråga, som bör kunna upptagas till prövning år från år. Vad beträffar bildnings- och studieverksamheten synes statens bidrag böra utgå efter enahanda grunder, som tillämpas för annan därmed jämförlig verksamhet i enskild organisa- tions regi. För den av SHSO bedrivna företläsningsverksamheten utgår för närvarande statsbidrag med visst belopp för varje hållen föreläsning. Någon anledning att ändra detta bel-opp synes ej föreligga. Däremot torde frågan om ökning av bidragets totalsumma böra tagas under omprövning.
Statsbidrag utgår ej till SHSO:s Studieverksamhet. Då denna är av bety- delse för höjandet av småföretagarnas och de hos dem anställdas yrkeskun- skaper såväl som allmänna bil-dningsnivå, föreslår utredningen, att bidrag av statsmedel må utgå även till sagda s-tudieverksamhet. Bidraget synes även här böra sättas i förhållande till verksamhetens omfattning, exempelvis enligt de grunder, som gälla för ABF:s studieverksamhet.
För granskningen av gesällprov synas några ändrade bidragsgrunder ej påkallade.
KAPITEL 9
Sveriges industriförbund
Sveriges industriförbund, till vilket äro anslutna, direkt eller indirekt, om- kring 2 600 företag med 390 000 arbetare, (består till stor del av småföretag. Av medlemsföretagen ha 15 0/0 högst 10 arbetare, 20 0/0 11—25 och 17 0/o 26 —50 arbetare. Då industriförbundet sålunda, även om storindustrien intager en dominerande ställning inom detsamma, får anses kunna bliva av betydelse i egenskap av främjare av småindustriens utveckling, har utredningen ansett sig böra lämna en redogörelse för förbundets organisation och verksamhet. Industriförbundets ledning har ställt följande uppgifter till utredningens för- fogande.
Sveriges industriförbund bildades den 28 februari 1910 och utgör en sam- manslutning av industriella branschföreningar till ett förbund med ända- mål att främja samhällsnyttig produkt-ion och bevaka industriens gemen— samma intressen, dock icke i frågor, som beröra förhållandet mellan arbets- givare och arbetstagare.
Industriförbunldets huvuduppgift är att till statsmakterna framföra in- dustriens önskemål och krav. Detta sker främst genom framställningar till myndigheterna och genom utlåtanden över lagförslag m. m. av mera alll— mänt intresse för industrien, vilka pläga remitteras till förbundet för yttran— de. Förbundets uppgift äri övrigt att gagna industrien genom initiativ och upplysningsverksamhet på organisationens, handelspolitikens, den tekniska undervisningen-s, socialpolitikens m. fl. områden och att genom spridandet av kännedom om nya idéer och rön verka för landets industriella utveck- ling.
Vid sidan av 'sin allmänna verksamhet står fönbundet sina medlemmar och medlemsföretag till tjänst med råd och upplysningar i skatte-, tull- och han- delspolitiska frågor, organisationsfrågor, trafikfrågor, pensionsfrågor m. fl. spörsmål. In- och utländska köpare kunna genom förbundets bemedling er- hålla anvisningar å svenska tillverkare av olika ind'ustrialster.
Förbundet publicerar månatligen en svensk pro-duktionsindex, baserad på uppgifter från ett stort antal representativa industriföretag och ägnad att giva en grundval för bedömningen av konjunkturläget.
Förbundet har sökt att genom böcker och småskrifter sprida kännedom om modern fabriks- och kontorsorganisation, nya arbets- och bokförings-
metoder, aktuella skatte- och lagstiftningsfrågor m. m. Dessa upplysnings- skrifter äro i första hand avsedda för medlemskretsen men finnas även till salu i bokhandeln.
Genom Svensk industrikalender, som utkommer i början av varje år, har förbundet skapat en uppslagsbok över svenska industriföretag och de- ras tillverkningar.
Till medlemmar av förbundet kan styrelsen antaga sådana föreningar av industriföretag inom en viss bransch (bransclrföreningar), som stå öppna för samtliga företag inom branschen och som hava till ändamål att tillvara- taga de anslutna företagens gemensamma intressen, dock icke rena arbets- givareorganisationer. Medlem enligt stadgarna är dessutom förbundets all— männa avdelning, som består av industriföretag, vilka med hänsyn till verk— samhetens art icke lämpligen kunna tillhöra någon av de branschföreningar, som äro medlemmar av förbundet.
Följande branschföreningar äro för närvarande medlemmar i industriför- bundet:
Svenska Gruvföreningen Bruksindustriföreningen Sveriges Järn- och Metallmannfakturförening Sveriges Mekaniska Verkstäders Förbund Sveriges Varvsindustriförening Sveriges Elektroindustriförening Svenska Trävarn-Exportföreningen Träindustriens Branschorganisation Svenska Cellulosaföreningen Svenska Trämasseföreningen Svenska Pappersbruksförening-en Svenska Wallboardföreningen Sveriges Grafiska Industriförbund Svenska Bryggareföreningen Textilrådet
Konfektionsindustriföreningen Svenska Garv—eriidkareföreningen
Svenska Skofabrikantf-öreningen Svenska Kexfabrikantföreningen Svenska Choklad- och Konfektyrfabrikantföreningen Sveriges Kemiska Industrikontor Svenska Byggnadsentreprenörföreningen. Förbundets medlem—mar erlägga årligen avgifter till förbundet, beräknade för vart och ett av till dem anslutna företag (medlemsföretag). Medlemsa: - giften utgår med dels arbetareavgift, dels firmaavgift. Arbetareavgiften be- räknas i förhållande till medeltalet av samtliga under sistförflutet år an- ställda arbetare.
Förbundets angelägenheter handjhavas av en styrelse, bestående av repre— sentanter för olika industrigrenar inom landet, såväl för exportinvdustrien som för den industri, som tillverkar produkter för landets eget behov. Av sty- relsens 40 ledamöter utses 32 av medlemmarna bland aktiva industriman, varvid varje medlem äger utse styrelseledamöter till ett antal, som står i
ungefärlig proportion till storleken av medlemmens avgifter till förbundet. De sålunda branschvis utsedda styrelseledamöterna välja ytterligare 8 sty— relseledamöter; sistnämnda ledamöter kunna väljas från vilka branscher som helst och även utanför branscherna.
Förbundet har upprättat och driver utan stats-understöd ett arbetsledare— institut, som har till ändamål att vara en central utbildningsanstalt för ar— betsledare i såväl 'förmans- som ingenjörsställning samt för arbetare avsedda att befordras till befälsställning inom industrien. Utbildningen försiggår i form av kurser omfattande dels föreläsningar och övningar, dels demonstra- tioner och studier på arbetsplatser. Till institutets kurser anslutes annan upplysande och konsulterande verksamhet i syfte att befrämja arbetsledare- kårens allmänna skolning och ett för industrien gagneligt handhavande av de personliga arbelsledareuppgifterna. 'I'ill institutet har även förlagts den centrala utbildningen av arbetsstudieingenjörer. Arbetsledareinstitutet står under överinseende av en av förbundet utsedd styrelse. Verksamheten ledes av en föreståndare.
Genom ett särskilt organ, Aktiebolaget industribyrån, bedriver förbundet under affärsmässiga former konsulterande verksamhet på olika områden. Bolaget arbetar för närvarande på fem avdelningar, nämligen revisionsav- delningen, som åtager sig revisioner av alla slag, ekonomiska utredningar, uppläggning och omläggning av bokföring, självkostnadsberäkning, statistik etc.; organisationsaudelningen, som åtager sig i-ndustriell organisation, själv- kostnadsberäkningar, rationalisering, arbetsplanering, materialkontroll och arbetsstudier; byggnadstekniska avdelningen, som utarbetar förslag och rit- ningar till samt åtager sig arbetsledning och kontroll vid nyanläggningar och omändringar av fabriksbyggnader ävensom utför värderingar; trafik— avdelningen, som verkställer utredningar i trafikfrågor, lämnar anvisningar till ledning för åtgärder i fråga om nedbringa—nde av transportkostnader, kontrollerar debiterade järnvägsfrakter samt ombesörjer ingivandet av re— klamationer, skadeståndsanspråk och andra framställningar i transport- ärenden; skatteavdelningen, som lämnar råd och upplysningar i skattefrå- gor samt biträder vid avgivandet av dekla'alioner och uppsättandet av be— svärsskrifter m. m.
Industriens utredningsinstitut grundades år 1939 av Sveriges industriför- bund och Svenska arbetsgivareföreni-ngen. Dess uppgift är att kontinuerligt följa den allmänna ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige och andra länder samt verkställa utredningar och bedriva social och ekonomisk forskning av intresse för svensk indust-ri. Ehuru industrien genom sina or- ganisationer är institutets uppdragsgivare, intar institutet samtidigt så till vida en oberoende ställning, som det inom ramen för sitt arbetsprogram obundet bedriver sitt arbete efter vetenskapliga linjer.
På lång sikt ägnar institutet kanske mest uppmärksamhet åt klarläggan- det av strukturen inom industriens olika branscher. Detta arbete är av stor vikt för de enskilda företagen, då dessa ofta hava svårt att överblicka sin ställning inom branschen och i de allmänna ekonomiska och sociala sam-
manhangen. Verkställda eller pågående utredningar av denna typ beröra exempelvis skogs-, textil— och skoindustrierna.
En annan typ av utredningar gäller för hela industrien gemensamma problem. Nyligen fullbordades en undersökning rörande industriarbetarnas bostäder, som även innehöll rekommendationer för industriens framtida bo- stadspolitik. Av liknande slag hava t. ex. varit institutets undersökningar av möjligheterna för vidare industriell utveckling i Norrland.
Gemensamt med Svenska arbetsgivareföreningen har förbundet vidare skapat ett särskilt organ, Industriens upplysningstjänst, med uppgift att sprida kunskap om det industriella näringslivet och dess funktioner. Verk- samheten är särskilt inriktad på undervisnings- och folkbildningsarbete.
Industriens produktionsråd har av Svenska arbetsgivareföreningen och förbundet gemensamt tillsatts med uppgift bland annat att stå företagen till tjänst med råd och anvisningar vid driftsinskränkningar och driftsnedläg— gelser samt vid lokaliseringen av nya fabriker (se 5. 29 f.).
Förbundet har tillsammans med vissa myndigheter och industriella insti- tutioner upprättat Svenska industriens praktiknämnd (SIP) för att ordna praktikantanställningar för studerande vid de tekniska högskolorna och de högre tekniska läroverken samt för ynglingar, vilka hava för avsikt att söka inträde vid dessa läroanstalter.
Industriförbundet har dessutom åtskilliga andra arbetsuppgifter, som dock ej äro av särskild betydelse i förevarande sammanhang och som därför här kunna förbigås.
KAPITEL 10
Företagareföreningarna
På skäl, som närmare utvecklats i småföretagsutredningens betänkande angående bland annat bildande av företagarnämnder (SOU 1946: 22), har utredningen förordat, att företagareföreningarna skola upplösas och den av dem bedrivna verksamheten överföras till företagarnämnderna. Den i nämn- d'a betänkande lämnade redogörelsen för företagareföreningarna omfattar _ förutom den organisatoriska uppbyggnaden — huvudsakligen föreningarnas långivning. Då företagarnänmderna avses ersätta föreningarna även beträf— fande övrig verksamhet, har utredningen ansett sig här böra lämna en sam- manfattning av de nuva'ande sju före-tagareföreningarnas uppgifter och ar- bete i fråga om de sidor av verksamheten, som ej blivit mera ingående be- handlade i det föregående betänkandet.
Företagareföreningar finnas för närvarande i samtliga norrlandslän och i Värmlands samt Göteborgs. och Bohus län. Det i respektive föreningsstad- gar angivna arbetsprogrammet varierar något i olika föreningar, men i stort sett överensstämmer detsamma med vad som angivits i % 3 av de inom 50- cialdepartementet utarbetade normalstadgarna. Samtliga föreningsstad-gar fin- nas återgivna i utredningens nyss angivna betänkande (bil. B). Föreningar- na ha i allmänhet till ändamål:
att utreda möjligheterna för skapande av lönande småindustrier och att i övrigt söka främja utvecklingen av hantverk, mindre industri och jordbrukets biuäringar inom respektive län,
att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av dylika fö- retag,
att åt småföretagare, som äro medlemmar i föreningen, utlämna län eller förmedla sådana från staten eller annan långivare,
att förmedla varor och förnödenheter ät medlemmarna, att främja avsättningen av medlemmarnas produkter samt att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet.
Föreningarnas arbetsuppgifter handläggas under föreningsstyrelsernas överinseende av konsulenter.
Utredning beträffande förutsättningarna för upptagande av nya tillverk- ningar sker dels på eget initiativ i samband med konstaterade lokala eller andra behov, dels — och till övervägande delen — i samband med prövning av till föreningarna inkomna ansökningar om stöd till ny eller utvidgad pro- duktion.
Den rådgivande verksamhetens art varierar något inom olika föreningar, bland annat beroende på konsulenternas utbildning och tidigare praktik. Den omfattar olika för företagen-s dtrift väsentliga frågor, såsom verkstads- planering, arbetsorganisation, råvaru- ochi maskinanskaffning, ritnings- och konstruktionsarbeten, kalkylering och bokföring, försäljning och marknads- undersökning. I mån av behov äger samråd rum med fackmän på olika områden.
K'onsulenterna anlitas såväl av låntagare som av företagare i övrigt och medlemskap i förening är i princip intet villkor för rådgivning. Rådfråg- ningen är kostnadsfri. Kombinationen av konsulterande och långivande verk- samhet medför, att en betydande del av rådgivningen konnner låneklzientelet tillgodo. Lån utlämnas, såsom framgår av ovanstående, endast till förenings- medlemmar.
Rådgivning belräffande verksta'dsplanering m. m. sker i samband med att företagare anlita föreningarna vid nybyggnad, utvidgning eller modernise- ring av verkstadslokaler. Vissa föreningar ha utarbetat ritningar till stan- dar-dverkstäder, avsedda att tjäna företagarna till ledning i dylika fall. Före- ningarna uppgöra även — vid behov med anlitande av särskild fackman —— förslag till ritningar och kostnadsberäkningar för verkstadsbyggnader samt åtaga sig granskning av redan uppgjorda ritningar och kalkyler. I mån av tillgängliga resurser omfattar föreningarnas service även ritnings— och kon- struktionsarbeten i samband med företagens produktion samt driftsrådgiv- ning i övrigt.
Norrbottens småindustriförening har organiserat en särskild möbelavdel- ning, som har till ändamål att befrämja möbelsnickeriföretagen inom länet och att biträda vid utredning och planering av nya företag inom denna bransch.
I Bohuslän, där antalet varv för småbåtar är betydande, har företagare- föreningen bildat en båtcentral för att främja båtvarvens utveckling. Till varvens tjänst bedriver båtcentralen orderupptagning och försäljningsverk— samhet, gemensamma materialinköp m. 111. En särskild båtbyggnadskonsulent arbetar i detta syfte samt för att främja de mindre båtvarvens modernisering och rationella drift.
Samtliga föreningar bedriva eller förmedla för låntagares och andra före- tagares räkning inköp av maskiner och (innan verkstadsutrustning, i vissa fall även material för tillverkningen. Anvisningar lämnas rörande lämpliga 'maskintyper och inköpskällor.
Småföretagens bokföring och. kalkylering är även föremål för rådgivande verksamhet. Inom några föreningar nedlägges ett betydande arbete på dessa uppgifter. Direkt rådgivning sker i allmänhet i samband med övrig konsul- tation. Därutöver beviljar en förening visst bidrag till företagare, som genom— gå korrespondenskurs i bokföring, varav dock hittills endast ett mindre antal personer begagnat sig. En annan förening har anordnat kurs— och föredrags- verksamhet med bokföring och vissa tekniska ämnen på programmet.
I den mån resurser och tid medgiva ägnas även försäljningen uppmärk- samhet. Detta synes i allmänhet ske från fall till fall, t. ex. i samband med marknadsundersökningar för ny eller utvidgad produktion. I några förening- ar ha utställningar anordnats på olika platser, dels för att skapa kontakt mellan företagen och olika avnämare, dels såsom en allmän propaganda för ökad företagsamhet. Kontakten med marknaden sker i övrigt genom förbin- delser med företag och institutioner på näringslivets område samt vid de årliga varumässorna. För avsättning av småindustrialster m. ni. har vid Väs- terbottens företagareförening organiserats en särskild förmedlingsbyrå.
För att sprida kännedom om föreningarnas arbete samt för att öka kon- takten med näringsidkarna och stimulera till Ökad företagsamhet bedrives information och propaganda genom artiklar i lokalpressen samt genom före- drag. I Västerbottens län har inspelats en film med motiv från länets små— företag. Flertalet föreningar ha i samråd med respektive kommuner tagit initiativ till bildande av lokala kontaktorgan, s. k. kommunala företagar- nämnder eller industrikommittéer.
Föreningarna synas i sin verksamhet ha kommit i kontakt med flertalet inom respektive områden representerade grenar av småindustri och hant- verk.
Företagareföreningarna arbeta i sin konsulterande verksamhet, såvitt ut— redningen kunnat finna, utan regelbunden kontakt med de centrala organ, som tillhandahålla speciell expertis för hantverk och småindustri på olika områden, nämligen Statens hantverksinstitut och SHSO. I viss mån torde detta förklaras av att ifrågavarande centrala organs resurser äro kvantitativt så begränsade, att man funnit det mera ändamålsenligt att vid förefallande behov vända sig direkt till någon konsulterande expert i branschen.
Även förbindelserna med vederbörande lokala hantverksorganisationer sy- nas i flertalet fall icke ha varit så livliga, som önskligt varit. I Gävleborgs län har, som utredningen i annat sammanhang nämnt, ett värdefullt samarbete etablerats med länets hantverks- och småindustridistrikt på så sätt, att före- tagareföreningens konsulent fungerar som sekreterare hos distriktet.
Beträffande de till föreningarnas kreditgivning beviljade statslånen gälla vissa bestämmelser beträffande ränta 111. m. I övrigt är beträffande för- eningarnas verksamhet — frånsett en föreskrift om att förening skall vara skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser beträffande kontrollen av förenings verksamhet, som kunna komma att meddelas av Kungl. Maj:t _ endast föreskrivet, att chefen för socialdepartementet skall utse en person att på föreningens bekostnad i egenskap av revisor å statens vägnar deltaga i granskningen av föreningens räkenskaper och förvaltning samt att förening har att årligen senast den 15 augusti till handelsdepartementet och kommers- kollegium avgiva förvaltningsberättelse för senast förflutna budgetår.
KAPITEL 11
Företagarnämnderna
Smaförelagsutredningen har i sitt tidigare betänkande (SOU 1946: 22) 1110— tiverat behovet av en särskild organisation för handhavande av statliga och vissa andra åtgärder till befrämjande av hantverk och småindustri. Utred— ningen har därvid anfört bland annat, att denna organisation måste vara uppbyggd så, att hantverkare och småindustriidkare överallt i landet kunna komma i åtnjutande av de fördelar, som kunna följa med det statliga stö- det. Organisationens arbetsuppgifter bli främst dels en ordnad rådgivning i tekniska och företagsekonomiska spörsmål, dels kreditgivning eller med— verkan därvid. En intim samverkan mellan rådgivningen och låneverksam- heten är nödvändig för den allsidiga prövning, som är en förutsättning för att företagaren i varje enskilt fall skall få det mest ändamålsenliga stödet. Organisationen bör alltså utformas så, att den samtidigt kan tillgodose ford- ringarna på dels inom hantverkets och småindustriens områden väl förfaren teknisk-ekonomisk expertis, dels ingående lokalkännedom. Med hänsyn till småföretagens förhållanden och de eftergifter i fråga om kraven på formell säkerhet. vid långivningen, som utredningen föreslår och som torde vara nöd- vändiga, om verksamheten skall kunna få avsedd effekt, äro båda de nämn- da villkoren oeftergivliga, såväl då det gäller kreditgivning som stöd i annan form.
Med utgångspunkt från dessa grundprinciper har utredningen, efter att ha diskuterat olika vägar att skapa en sådan organisation, föreslagit inrät- tande av företagarnämnder, åt vilka anförtros att handhava verksamheten under inseende av kommerskollegium. Företagarnämnd, som skall utgöra ett samlande organ för olika åtgärder till hantverkets och småindustriens be- främjande, är alltså den organisationsform, vilken utredningen —— med hän- syn till samtliga på frågan inverkande omständigheter _— vfunnit vara den mest effektiva.
I nu förevarande betänkande har utredningen i olika sammanhang fram— hållit betydelsen av nämndernas medverkan vid och intiativ till åtgärder av skilda slag till småföretagsamhetens fromma. Såväl organisationen som nämndernas arbetsuppgifter i samband med kreditgivningen äro utförligt be— handlade i utredningens förut avgivna betänkande, där även arten av deras rådgiv-ningsverksamhet i stora drag berörts. För fullständighetens skull läm-
nar utredningen här nedan en sammanfattande redogörelse för nämndernas arbetsprogram ifråga om upplysnings- och rådgivningsverksamhet jämte där- med sammanhängande arbetsuppgifter.
Utformningen av nämndernas arbetsprogram bygger i väsentliga delar på de erfarenheter, som tidigare samlats inom företagareföreningarna. Nämn- dernas arbetsuppgifter avses emellertid bli mera omfattande än de, som hittills åvilat föreningarna.
Den konsulterande verksamheten skall omfatta allmän teknisk rådgivning ifråga om exempelvis uppförande och planering av verkstadsbyggnader, ar- betsorganisation, kraft- och belysningsfrågor m. m. Nämnd skall biträda vid utarbetandet av planer på ett förbättrat verkstadsbestånd samt i övrigt taga initiativet till och företaga utredningar i för småföretagen aktuella frågor. På det företagsekonomiska området märkas bland aktuella arbetsuppgifter rådgivning i finansierings- och redovisningsteknik, försäljnings- och mark- nadsfrågor, kalkylering m. m. samt inköp av maskiner och arbetsmaterial.
En uppgift av vikt blir en organiserad rådgivnings- och upplysningsverk- samhet i lokaliseringsfrågor, vilken kan ingå som ett led i en allmän regional planering. Med denna fråga sammanhänger i viss mån etableringsrådgivning till tjänst såväl för blivande företagare som näringslivet i övrigt. Vid rådgiv- ning av mera speciell natur förmedlas kontakt med olika experter främst vid Statens hantverksinstitut och SHSO ävensom i exportfrågor med den av utred- ningen föreslagna småindustriens exportbyrå. Utredningen har även betonat angelägenheter) av ett kontinuerligt samarbete mellan nämnderna och de cen— trala rådgivande organen. Ett sådant samarbete blir, såsom utredningen fram- hållit bland annat i samband med diskussionen om småföretagens rationa- liseringsproblem (kap. 3), av värde för båda parterna.
Genom nämnds försorg bör bedrivas viss upplysnings_ och propaganda- verksamhet för ökad företagsamhet, exempelvis genom föredragsverksamhet samt genom artiklar i pressen. Kontakt mellan företagarna inbördes bör även underlättas genom åtgärder från företagarnämnderna, bland annat genom an- ordnandet av konferenser för distriktets företagare och andra för verksam— heten intresserade, s. k. företagardagar, med syfte att väcka och vidmakt- hålla intresset hos företagarna för utbyte av rön och erfarenheter i tekniska och ekonomiska m. fl. frågor. Vid dessa företagard—agar bör bland annat genom föredrag eller demonstrationer av verkstäder m. m. dryftas aktuella produktionsproblem.
I sin upplysningsverksamhet böra nämnderna söka kontakt med andra organ med näraliggande arbetsuppgifter, såsom arbetsmarknadskommissionen med underlydande organ samt med det av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen bildade Industriens produktionsråd. Samar— bete bör självfallet i första hand äga rum med under SHSO sorterande hant— verk-sdistrikt och -föreningar.
Nämnd bör jämväl ägna intresse åt _vrkesutbildningsfrågor inom distriktet. Härvid har nämnden icke några administrativa befogenheter eller uppgifter
men däremot rätt att liksom på andra områden inom sin intressesfär taga vissa initiativ. Sålunda kan det ankomma på nämnd att i samråd med hant— verksinstitutet, vederbörande hantverksdistrikt, central verkstadsskola, annan yrkesundervisningsanstalt eller visst yrkesförbund taga initiativ till kurs- verksamhet m. m.
Beträffande nämndernas arbetsuppgifter i övrigt tillåter sig utredningen hänvisa till sitt förut avgivna betänkande.
En jämförelse med förhållandena i vissa andra länder är av intresse be— träffande ett flertal av småföretagsamhetens spörsmål. Detta gäller bland annat vissa utbildningsfrågor, rådgivningsverksamheten och det ekonomiska stödet från statens sida.
Utredningen har i kapitlet om Statens hantverksinstitut hänvisat till den promemoria angående vissa åtgärder till främjande av hantverk och småin- dustri i Danmark, som fogats till detta betänkande som bilaga F. Vissa ar- betsuppgifter, som avses tillkomma företagarnämnderna, äga sin motsvarig- het i det danska systemet för stöd åt småföretagsamheten.
Vidare har överingenjören Alex 'Engblom till utredningens förfogande ställt en redogörelse för vissa åtgärder, som i USA företagits till stöd åt småföretag- samheten. Av denna redogörelse, som bygger på upplysningar inhämtade un- der en studieresa under tiden september—december 1945, framgår bland an- nat. att de små företagen i USA saknat ett samlande centralt organ. Någon motsvarighet till SHSO har sålunda aldrig funnits. Det har därför varit svårt för de mindre företagarna att under tidernas lopp hävda sig i konkur- rensen med jätteföretag och truster. Vid tiden för USA:s inträde i världs- kriget kämpade den amerikanska småindustrien med stora svårigheter. För att kunna utnyttja den i den stora krigsansträngningen konstituerades (juni 1942) genom en allmän lag The Smaller War Plants Corporation (SWPC), ett organ med uppgift att taga hand om småföretagens intressen. SXVPC och dess styrelse har sitt säte i Washington. Den direkta kontakten med små— företagen uppehålles genom en organisation med lokala nämnder (Boards of Governors) och tillförordnade områdeschefer (Regional Directors). Organi- sationen hade 1944 14 större kontor (Regional Offices) spridda över hela lan- det och 104 distriktskontor.
De lokala nämnderna ha ett dubbelt syfte, nämligen dels att informera centralorganet om småföretagens problem inom respektive områden, dels att hålla samtliga småföretag underrättade om centralorganets verksamhet. Programmet för det senare omfattar bland annat uppmuntran av småföretag genom statliga åtgärder, finansiell hjälp, orientering om vissa statliga insti- tutioners åtgärder, erfarenheter och rön, rådgivning i tekniska frågor, mot— verkan av en överdriven centralisering av industriföretag till storstäder, hjälp till småföretag i exportfrågor samt en allmän undersökning av småföretagens förhållanden. För sistnämnda ändamål har inrättats ett särskilt kontor (Office of Reports) med uppgift att samla, analysera och undersöka ekono- miska tendenser beträffande småföretagens produktion, att sörja för inför-
skaffande av statistiska upplysningar samt att förbereda och kontrollera de speciella rapporter som infordras av SVVPC.
Enligt upplysningar, som sedermera kommit utredningen tillhanda, skall centralorganet SVVPC avvecklas och dess uppgifter övertagas dels av ett äm- betsverk (Department of Commerce), dels av en kommitté med mera till- fälliga arbetsuppgifter (Reconstruction Finance Corporation). Ehuru organi— sationen i dess helhet alltså ej längre är aktuell, i det att centralorganets ar— betsuppgifter uppdelas på tvenne institution-er, synes dock närmare känne- dom om den för fredsförhållanden avsedda verksamheten vara önskvärd. Även med beaktande av de väsentliga olikheterna mellan svenskt och ame— rikanskt näringsliv synas nämligen berörda spörsmål vara av största intresse för den svenska småföretagsamheten. Då tiden icke medgivit utredningen att införskaffa erforderliga upplysningar, får utredningen föreslå, att sådana in— hämtas genom vederbörande beskickning samt att, om den så erhållna rap- porten därtill giver anledning, sakkunniga utsändas till USA för ett mera ingående studium av dessa spörsmål.
KAPITEL 12
Olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet å hantverkare
Enligt. lag den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete (olycksfallsförsäkringslagen) är »envar arbetare», där ej annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Ordet >>envar» angiver, att lagen i regel äger tillämpning å alla slag av verksamhet och sålunda icke blott å industrien utan även å exempelvis hantverket. Begreppet arbetare definieras på liknande :sätt som i arbetarskyddslagen. Med arbetare förstås sålunda »envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företa-gare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dy- likt arbete». Med arbetsgivare förstås enligt lagen »envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete utan att mellan dem står någon tredje person, vilken :såsom självständig företagare åtagit sig ombesörja arbetets utförande». Såsom arbetare anses dock »ej den, som utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptiv- föräldrar i förhållande till honom.»
Såsom angives i lagtexten, måste åtskillnad göras mellan begreppen ar- betare och självständig företagare, vilket ej sällan kan vara förenat med vissa svårigheter. Tidigare erfarenheter giva dock vid handen, att hantver— kare i allmänhet betraktas såsom självständiga företagare. En hantverkare kan alltså i regel ej försäkra sig själv för skada till följd av olycksfall i arbe- tet enligt olycksfallsförsäkringts'lagen_ Dock kunna, därest han använder hem- arbetare eller anlitar medlemmar av sin familj såsom arbetare, dessa frivil- ligt försäkras hos riksförsäkringsanstalten eller i sådant ömsesidigt olycks- fallsförsäkringsbolag, som omnämnes i lagen och i vilket försäkring i vissa fall må kunna tecknas på samma villkor som i fråga om försäkring i riks- försäkringsanstalten. Ej heller denna senare utväg står en företagare eller hantverkare till buds, utan han är hänvisad till övriga privata försäkrings— anstalter, därest han vill teckna olycksfallsförsäkring för egen räkning. Enär kostnaderna för en sådan försäkring torde ställa sig dyrare än vid försäk- ring enligt olycksfallsförsäkiingslagen, intar en hantverkare tydligen en ogynnsam ställning i ifrågavarande hänseende.
Frågan om egna företagares rätt till frivillig olycksfallsförsäkring eller om eventuell lagstadgad obligatorisk sådan har under årens lopp varit föremål för statsmakternas intresse. Så föreslogs redan i arbetarförsäkringskommit— téns år 1888 avgivna betänkande angående bland annat lagstadgad olycks— fallsförsäkring av de anställda inom vissa verksamheter, att envar närings- idkare eller arbetare, vilken icke eljest vore enligt lagen försäkrad, skulle äga rätt att i den föreslagna riksförsäkringsanstal-ten taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.
Förslag till bestämmelser, som ehuru med vissa avvikelser anslölo sig till kommittéförslaget, förelades riksdagen men vann icke bifall.
Vid framläggandet av proposition till 1916 års riksdag med förslag till nu gällande lag (prop. nr 111) uttalade föredragande departementschefen, att i yttrandena berörda grupper av mindre yrkesidkare helt säkert ofta kunde komma i en synnerligen betryckt ställning, därest de drabbades av olycks— fall. Frågan om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dylika fall syn— tes emellertid falla utanför ramen för den ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avsåge att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till ar- betaren. Otvivelaktigt vore frågan dock av sådan betydelse, att den vid lämp- lig tidpunkt borde bli föremål för särskild utredning.
I tvenne motioner vid 1928 års riksdag (FK nr 206 och AK nr 119) före— slogs utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt olycks- fallsförsäkringslagen. Motionärerna uttalade, att personer, som i realiteten vore lönarb—etare och socialt likställda med dessa, i många fall hänfördes till självständiga företagare och att det hade visat sig, att enskilda försäkrings- bolag, på grund av stora risker i en hel del yrken, endast i undantagsfall ville meddela med lagförsäkringen likvärdig försäkring; dessutom ställde sig sannolikt premiekostnaden avsevärt hög och ofta så hög, att den vore oöver- komlig för ifrågavarande personer.
Andra lagutskottet anförde bland annat, att det icke torde kunna förne— kas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och självständiga yrkesut- övare vore i ekonomiskt och socialt hänseende likställda med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medförde. Utskottet tillstyrkte ut- redning rörande lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga för- säkringen enligt lagen, att densamma komme att omfatta mindre arbetsgi- vare och självständiga yrkesutövare.
År 1935 framlade riksförsäkringsansla-lten efter anbefalld utredning för- slag till lag angående en för självständiga företagare avsedd, frivillig olycks- fallsförsäkring. Enligt förslaget skulle envar, som i egenskap av självständig företagare yrkesmässigt bedreve förvärvsverksamhet och som icke vore det- ägare i ömsesidigt arbetsgivarebolag, äga rätt att genom försäkring i riksför- säkringsanstalten bereda sig ersättning enligt grunderna i 1916 års lag. Bolag skulle kunna meddela sådan försäkring för sina delägare.
Ersättning skulle utgå för olycksfall såväl i som utom arbetet och för de i yrkessjukdomsförsäkringslagen avsedda yrkessjukdomarna. Försäkringsin-
rättningen skulle dock, när sådant i särskilda fall funnes kunna ske utan olägenhet, medgiva att olycksfall utom arbetet undantoges från försäk- ringen.
I motioner vid 1939 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville till förnyad utredning upptaga frågan om en utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen även borde omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad obligatorisk försäk- ring. Riksdagen beslöt i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas hemställan.
I en interpellation vid 1942 års riksdag ställdes till chefen för socialde- partementet frågan, om denne hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga lagförslag till riksdagen angående utvidgad försäkring för olycks- fall i arbete. I interpellationen framhölls bland annat —— liksom i ovan— nämnda motioner vid 1939 års riksdag — att försäkringen enligt olycksfalls- försäkringslagen hade en mycket begränsad omfattning. Vidare anfördes, att den av 1939 års riksdag begärda utredningen icke effektuerats. Frågan vore dock av en så betydande storleksordning och rörde ett så viktigt socialt rättfärdighetskrav, att den enligt interpellantens mening borde lösas snarast möjligt.
Departementschefen uttalade, att de av interpellanten berörda frågorna otvivelaktigt vore av stor vikt. Det kunde icke vara en tillfredsställande ord- ning, att ett betydande antal inom produktionen sysselsatta personer, ofta i mycket små ekonomiska omständigheter, stode utanför såväl obligatorisk som frivillig olycksfallsförsäkring. Att socialvårdskommittén ämm icke upptagit de av interpellanten berörda spörsmålen till behandling berodde därpå, att man velat avvakta slutförandet av de undersökningar och utredningar, som påginge inom kommittén rörande möjligheterna att effektivisera sjukkasse- väsendet, bland annat genom att vidga sjukförsäkringen till att omfatta de betydande grupper, som stode utanför densamma och som i betydande om- fattning vore samma grupper, som stode utanför olycksfallsförsäkringen. Man hade velat pröva, huruvida icke utvidgningen av olycksfallsförsäkringen bäst skulle kunna vinnas genom en anknytning till en mera omfattande sjukför- säkring, och kommittén torde därför till övervägande upptaga sambandet mellan sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring och då särskilt frågan om livränta till sjukkassemedlem, som skadats i arbetet men icke kunde erhålla ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Så snart resultatet av kommit- téns utredningsarbete förelåge, ämnade departementschefen pröva möjlig- heterna att åstadkomma en lösning av det viktiga problem, varom interpel- lanten erinrat.
Departementschefen förklarade sig Vilja understryka att, om det dröjts med åtgärder och förslag ifråga om olycksfallsförsäkring av egna företagare och dessas barn, berodde detta icke på något bristande intresse utan därpå, att frågan verkligen tillhörde de mest svårlösta, som funnes på det social- politiska området. Det vore begripligt, att under föreliggande omständighe- ter frågan om sjukkassorna skjutits i förgrunden.
Småföretagsutredningens synpunkter
Av den lämnade redogörelsen framgår, att statsmakterna sedan lång tid beaktat den ogynnsamma ställning i fråga om möjligheter till olycksfalls- försäkring, som bland annat en stor del hantverksutövare intaga i förhållan- de till andra befolkningsgrupper, men att dessa spörsmål ännu ej funnit sin lösning.
För närvarande synes närmast frågan om införandet av allmän sjukför- säkring vara aktuell. Skulle sådan införas, kommer frågan om olycksfalls- försäkringens utvidgning i ett nytt läge. De stora befolkningsgrupper, som stå utanför olycksfallsförsäkringen — egna företagare, hemmavarande barn och s. k. hemarbetare m. fl. — skulle genom sjukförsäkringen även erhålla ett visst skydd mot de ekonomiska följderna av olycksfall i arbete. Därmed vore otvivelaktigt mycket vunnet, men kvar skulle stå spörsmålet om kom- plettering av sjukförsäkringen för ifrågavarande befolkningsgrupper med stöd åt en frivillig olycksfalls- och livränteförsäkring.
Med hänsyn till den betydelse, som möjligheterna att erhålla ett effektivt försäkringsskydd mot olycksfall i arbete på billiga villkor måste anses ha för småföretagarna, vill utredningen understryka angelägenheten av att denna fråga bringas till en snar lösning.
KAPITEL 13
Mönster- och modellskydd m. m.
Den svenska rätten ger i två olika avseenden skydd åt produkter av hant- verk och industri, dels i form av mönsterskyddet, dels genom skyddet för konstverk.
Gällande bestämmelser om mönsterskyddet återfinnas i lag den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller. Enligt 1 & nämnd-a lag må genom registrering hos patent- och registreringsverket i enlighet med lagens föreskrifter, där mönstret är nytt, mönstrets upphovsman eller hans rätts— innehavare vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid till- verkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Med mönster jäm- ställes >>mode11», som i avseende på ändamålet är med mönster jämförlig.
Rättsskyddet avser sålunda endast mönster och modeller i avseende å als- ter tillhörande metallindustrien och endast vid tillverkning till avsalu av så- dana alster. Dessutom ha bestämmelserna endast tillämpning å prydnads- mönster, ej ä 5. k. nyttighetsmönster.
Under förarbetena till ovannämnda lag om skydd för vissa mönster och modeller avsåg man att skapa skydd för prydnadsmönster inom alla industri- grenar. Detta mötte emellertid motstånd från industriidkarna själva, framför allt emedan en sådan lagstiftning skulle hindra dem från att begagna vissa utländska mönster. Endast metallindustriidkarna tillstyrkte mönsterskyd-dets införande, och detta inskränktes till att avse endast metallindustrien.
Bestämmelserna om mönsterskyddet ha utformats i nära anslutning till patentlagstiftningen. Skyddstiden är emellertid kort. Den omfattar endast en tid av fem år, räknat från den dag, då ansökningen inkom. Överträdelse av lagen straffas med böter, varjämte skadeståndsskyldighet kan inträda.
Enligt lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst skyddas rätten till verk av bildande konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt byggnadskonst. Till verk av bildande konst hän'föres enligt lagen uttryckligen även alster av konsthantverk och konst- industri med undantag av beklä-dnadsartiklar och vävnader, avsedda för dy- lika artiklar.
Skyddsrätten tillkommer verkets upphovsman, d. v. s. konstnären eller den på vilken rätten övergått genom giftorätt, arv eller testamente eller ge- nom överlåtelse. Har rätten överlåtits å annan, får dock icke denna utan till- stånd av konstnären eller hans arvingar vid efterbildande förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet använda förfa- randet, varjämte konstnären äger påfordra, att hans namn angives å efter- bildningen. Konstnärsrätten kan icke tagas i mät i konstnärens eller hans arvingars bo.
Skyddet innebär, att konstnären eller hans rättsinnehavare har uteslutande rätt att efterbilda verket. Såsom efterbildande anses emellertid icke, att i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant. Skyddet upphör vad beträffar alster av konsthantverk och konstin- dustri vid utgången av tionde året efter det, under vilket verket först offent- liggjordes. Undantag från skyddsrätten ha uppställts i fråga om efterbildande av konstverk för studieändamål eller för eget bruk. Det är vidare tillåtet att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten efterbilda konstverk, som utgivits eller varit offentligen utställt. Likaledes är det tillåtet att genom teckning eller annan grafisk konst, måla-rkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som fin- nes å allmän plats.
Såsom upphovsman till ett konstverk anses, där ej annat visas, den vilkens signatur är anbragt på verket. I fråga om verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat nanm fö'reträdes konstnären i rättens utövning av den. som på verket finns nämnd såsom utgivare eller, om sådan ej angivits, såsom förläggare.
Om det konkreta verket överlåtits på annan, innefattas icke konstnärsrät- ten i överlåtelsen. Har verket överlåtits till staten eller myndighet anses emel- lertid överlåtelsen även innefatta rätt att efterbilda verket genom fotografi. En sä-rbestämmelse har influtit rörande porträttbilder. Sådan bild, som ni- förts på beställning, får ej av konstnären eller hans rättsinnehavare efter- bildas utan tillstånd av beställaren eller dennes arvingar.
Överträdelse av bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straff stadgas bland annat även för den, som till salu håller eller genom försäljning, utde- lande, uthyrning eller annorledes sprider eller offentligen utställer sådan efter— bildning av ett konstverk, som honom veterligen blivit av annan utförd i strid mot lagen eller utförts allenast för studieändamål eller för enskilt bruk. Olaga efterbildningar kunna dessutom förstöras eller utlämnas till måls- äganden.
Mönsterskyddet har gentemot konstverkisskyddet den fördelen, att man genom registrering på ett yttre och lätt konstaterbart sätt fastslår vilka möns— ter som skyddas och när mönsterrätten uppkommer. Någon sådan registrering förekommer ej med avseende å skyddet för konstverk. Skyddet uppkommer här, när konstverket blivit till, vilket icke alltid är lätt att fixera. Å andra sidan utgör just avsaknaden av registreringstvång en konsekvens av den ju- ridiska uppfattningen av konstnärens rätt som sådan. Såsom en skapelse,
sprungen ur konstnärens egen individualitet, blir verket skyddat redan från tillkomsten utan någon särskild åtgärd från kostnärens sida. Teoretiskt inne- bär sållunda konstnärsrätten ett vidsträcktare skydd än mönsterskyddet. Vad beträffar konstnärliga alster av hantverk och industri synes emellertid detta vidsträckta skydd i praktiken svårt att realisera på grund av vanskligheten att bedöma huruvida ett alster av konsthantverk eller konstindustri har den enligt lagen avgörande egenskapen av att vara konstverk. Såsom definition på begreppet alster av konsthantverk och konstindustri har uppställts, att det avser ett föremål som tillgodoser ett behov, att detta föremål är tekniskt rik- tigt utfört och att det är konstnärligt utformat. En annan definition är, att det aiVser ett nyttoföremäl i konstnärlig form. Det är således icke till fyllest att föremålet är ändamålsenligt. Den konstnärliga originaliteten och individua- liteten måste alltid finnas. Vid bedömandet av frågan om dessa egenskaper äro för handen, får avgörandet i sista hand träffas av dem, som ha erfaren- het och kunskap inom området. I de mål, som hittills förekommit i ämnet, ha också sakkunnigutlåtanden inhämtats från skilda håll, och meningarna ha härvid skiftat avsevärt bland de sakkunniga.
Icke minst divergenserna i uppfattningen hos olika sakkunniga framhäva det faktum, att det för domstolarnas det torde vara nödvändigt att erhålla en objektiv grund i form av ett auktoritativt sakkunnigutlåtande att bygga på i sina avgöranden, om ett verk skall anses såsom konstverk i lagens me- ning eller icke. I diskussionen om skyddet för konsthantverk och konstindu- stri har framhållits, att det härvid gäller för domstolarna att finna de rätta sakkunniga. I fråga om vilka sakkunniga, som skola anses vara de rätta, ha meningarna varit delade. Nationalmuseum har i detta sammanhang nämnts såsom lämplig sakkunnigmyndighet på området, och det har även framhål— lits, att det förhållandet, att ett omtvistat nyttokonstföremål förekommit på en utställning av konsthantverk och konstindustri med jurybedömning bör utgöra en grund för bedömningen av frågan om den konstnärliga utform- ningen.
Vissa förslag ha framlagts i samband med diskussionen om en förbättring av rättsskyddet för konsthantverkarna och konstindustriidkarna. Dess—a för- slag gå bland annat ut på inrättandet av ett registreringsinstitut för konst- hantverk och konstindustri, föreskrift om skyldighet för tillverkare att på något sätt märka alster av konsthantverk och konstindustri för att därmed manifestera sitt anspråk på skydd mot efterbildning, en utsträckning av Skyddstiden, ifrågavarande brottmåls läggande under allmänt åtal och in- förandet av värjemålsed i sådana mål i vissa fall och under vissa förutsätt- ningar. Vidare har föreslagits inrättande av ett skiljedomsinstitut, förlagt till Svenska Slöjdföreningen och med ändamål att medverka vid ano-rdnandet av skiljedomstolar för lösande av rättstvister rörande skydd för alster av konst- hantverk och konstindustri. Sistnämnda förslag är enligt uppgift för närva- rande under övervägande inom Slöjdföreningen, vars styrelse skulle fungera såsom styrelse för institutet. I samband härmed har även föreslagits, att i
bestämmelserna för föreningens facksektion skulle införas en klausul, som skulle binda sektionens medlemmar att i tvister rörande konstnärsrätt och vad därmed har samband icke stämma till domstol utan anlita skiljedoms- institutet.
Småföretagsutredningens synpunkter
Att lagen om skydd för verk av bildande konst icke helt synes ha givit konsthantverket och konstindustrien det skydd, som man hoppats på, kan delvis bero på att vederbörande rättsägare icke alltid haft ögonen öppna för det skydd, som lagen erbjuder. En upplysningsverksamhet rörande lagens innehåll och de möjligheter till skydd, som där uppställas, torde vara att rekommendera. Förhållandet kan emellertid även bottna i de olägenheter i fråga om tidsutdräkt och kostnader, som äro förknippade med rättens fastslående på processuell väg. Den i hittillsvarande rättsfall använda me- toden att uppmobitisera landets konstauktoriteter såsom sakkunniga har otvivelaktigt gjort processen till en dyrbar och tidsödande procedur. Utred- ningen anser det ur konsthantverkarnas och konstindustriidkarnas synpunkt vara angeläget, att bevisningen genom sakkunniga förenklas och rationalise— ras så att en viss sakkunnig myndighet ställes till förfogande för att avgiva yttranden i förekommande fall. En möjlighet att undvika den besvärligare och dyrbarare domstolsvägen skulle givetvis erhållas, om ett skiljedoms- institut inrättades i enlighet med ovan berörda förslag.
Ett registreringsförfarande såsom medel för en konsthantverkare eller konstindustriidkare att manifestera sitt anspråk på skydd för visst alster torde kunna ha en uppgift att fylla, förutsatt att registreringen kan verkstäl— las utan alltför stora kostnader. Huruvida en sådan registrering skulle ha ytterligare juridisk verkan utöver själva offentliggörandet av alstret och av konstnärens anspråk på skydd för detsamma är en fråga, som utredningen icke anser sig böra närmare beröra. Detta liksom övriga här nämnda juri- diska spörsmål torde närmast tillhöra området för auktor—rättskommitténs utredningsuppdrag.
Vissa industribranscher, vilkas produkter icke skyddas genom den nuva- rande lagstiftningen rörande mönster- och modellskydd, såsom möbelin- dustrien, leksaksindustrien m. fl. känna starkt olägenheten härav. Det anses otillfredsställande, att den, som experimenterar ut en ny modell, inte kan få något som helst skydd för densamma, såvida modellen icke är en konstnärlig produkt eller innebär en patenterbar uppfinning. Inom många industrier och kanske icke minst inom småindustrien sysslar man ständigt med att försöka få fram nyheter, och till det ändamålet måste man göra betydande uppoff- ringar av arbete och kostnader. Ofta hinner dock den nya modellen icke längre än ut i marknaden i något enstaka exemplar, förrän den kopieras av andra företagare, som alltså tillgodogöra sig nyheten utan besvär eller kostnader.
Införandet av ett statligt ordnat modellskydd torde på ovan anförda skäl böra övervägas. Ett sådant modellskydd torde även böra omfatta oväsentliga- re avvikelser. Visserligen kan det sägas, att den som åtminstone gjort sig besväret med att åstadkomma en avvikelse må anses ha presterat någonting mera värdefullt än ett rent plagiat och därför må ha viss rätt till att även få sin avvikelse skyddad såsom självständig modell. Gentemot denna uppfatt- ning kan emellertid anmärkas, att ett modellskydd knappast kan bli effek- tivt, om även små avvikelser fritaga från ansvar för intrång.
Inom utredningen har skisserats ett modellskydd enligt följande huvud— grunder.
I likhet med vad fallet är beträffande varumärkesregistrering bör regist- rering av modell omhänderhavas av patent— och registreringsverket. Modell- skydd, som meddelas på ansökan och så framt icke annan tillverkare redan har samma sak skyddad, kungöres offentligen och utlägges i verkets biblio- tek. Sökanden erlägger en skyddsavgift, exempelvis 50 kronor. Skyddet får en varaktighet av tre år.
Vara, som åtnjuter modellskydd, förses med inskrift eller etikett med tex- ten »Modellskydd» och årtalet för Skyddets meddelande. Intrång i modell- skydd behandlas på samma sätt som intrång i patentskydd.
Här ifrågasättes ett treårigt modellskydd med hänsyn till att under denna tid bör en tillverkare normalt hinna få ut modellen i marknaden och återfå experimentkostnaderna. En förlängning på ytterligare tre år kan tänkas, men då mot en väsentligt förhöjd skyddsavgift. Ytterligare förlängning bör icke under några förhållanden medgivas. I syfte att förhindra, att nytt mo- dellskydd meddelas en vara, för vilken modellskydd upphört att gälla för endast ett fåtal år sedan, bör granskningen före meddelandet av modell- skydd utsträckas även till redan utgångna äldre modellskydd, förslagsvis 20 år tillbaka.
Småföretagsutredningen, som icke kunnat tränga närmare in i förevarande problem, föreslår att frågan om införande av modellskydd göres till föremål för närmare övervägande.
KAPITEL 14
Fortsatta undersökningar rörande småföretagsamheten
Det officiella material, som står till buds för belysning av småföretagsam- heten i landet, måste anses vara otillfredsställande (jfr kap. 1 och 2 samt bilaga A). Försök ha även från olika håll gjorts att i någon mån avhjälpa bristerna. Så har flertalet företagareföreningar i samarbete med vederbö- rande hantverksdistrikt ävensom Svensk industriförening företagit vissa un- dersökningar 'av företagsbeståndet m. 111. Dessa undersökningar ha huvud- sakligen avsett att få kännedom om vilka företag, som varit tillfinnandes inom vissa områden, samt om dessa företags produktions—inriktning, arbe- tarantal m. m. Vidare ha kostnadsundersökningar utförts av SHSO i sam- arbete med vederbörande yrkesförbund inom blomsterhandeln och körsnär- yrket samt förberetts inom frisöryrket.
Olika omständigheter ha medfört, att vid undersökningarna, som för öv- rigt enligt sin uppläggning avsetts tjäna endast mera begränsade syftemäi, som regel icke kunnat insamlas material av den art och omfattning, att det kan läggas till grund för mera vittgående slutsatser. Ehuruväl sådana undersökningar otvivelaktigt varit eller äro av en viss bety-delse för de an- ordnande organens verksamhet, har utredningen med hänsyn till det nyss sagda icke funnit det påkallat att här lämna någon redogörelse för under- sökningsresultaten.
Möjligheterna att i framtiden verksamt främja småföretagsamheten ge- nom allmänna åtgärder kommer i många fall väsentligen att vara beroende av en bättre och aktuellare konkret kunskap rörande småföretagsamhetens allmänna struktur, utvecklingstendenser och utvecklingsbetingelser än som hittills kunnat erhållas.
Det kommer i första hand att krävas vidgad kunskap i två hänseenden. För det första kommer det att vara behov av större och mindre engångsutred- ningar rörande flera slag av såväl kortsikts- som långsiktsproblem. Det kan här vara fråga om utredningar, t. ex. rörande en viss branschs produktions- och distributionsstruktur, d. v. s. produktionens fördelning på olika stora företag, produktionens splittring respektive specialisering, distributionens or- ganisation etc., lokalt eller för hela landet. Även större m-arknadsundersök— ningar, t. ex. rörande avsättningsmöjligheterna på längre sikt, kunna vara aktuella. Det kan också vara fråga om utvecklingsbetingelserna på längre
sikt med hänsyn till arbetskrafts- eller råvamtillgång, kommunikationer etc. Vidare kan man få anledning taga upp speciella problem berörande småfö- retagsamhetens finansiering. Slutligen kan det vad beträffar engångsutred- ningar bli fråga om problem av mera intern t'öretagsekonomisk natur, t. ex. rörande självkostnadsberäkningar och dylikt. För det andra kommer det att vara behov av vidgad och aktuellare information av löpande natur. Ett självklart behov är en god sysselsättnings- och produktionsstatistik för små- företagen. Det kan här även gälla information rörande pris- och kostnads- utveckling på områden, som ha betydelse för hantverket och småindustrien. Av stor betydelse kommer vidare att bli en något så när kontinuerlig in- formation beträffande företagsbildning och företagsdöd inom småföretag- samhetens område.
Mot bakgrunden av dessa exempel torde det vara klart, att sto-ra brister för närvarande förefinnas vad angår statistisk och annan information, som kan tjäna som underlag för utrednings- och mera löpande informationsar- bete av direkt och indirekt betydelse för småföretagsamheten. Det torde ock- så stå klart att det, alldeles frånsett denna brist på officiell statistik, saknas ett centralt organ med speciell uppgift att ägna sig åt just ifrågavarande ut- redande och statistikbearbetande arbetsuppgifter.
Då det gäller att peka på vägar, som kunna leda fram till en förbättring av förhållandena, bör man först framhålla, att lösningarna i stor utsträck- ning måste ske i samband med en allmän effektivisering av den ekonomiska statistiken överhuvud, samt utbyggnad av institutionerna för ekonomisk forskning och upplysning. Frågan om att erhålla vidgad kunskap rörande småföretagsamheten och dess problem kan givetvis icke helt utskiljas som en särskild fråga. Detta hindrar emellertid icke, att man kan diskutera saken särskilt ur småföretagsamhetens synpunkt.
Av grundläggande betydelse måste de 5. k. företagsräkningarna vara. Nöd- vändigheten av att enligt utredningens förslag den 12 november 1945 (se bilaga A) snarast möjligt föranstalta om en ny företagsräkning måste starkt understrykas. F öretagsräkningarnas betydelse synes vara så stor, att dessa för framtiden böra genomföras med betydligt kortare intervall än som liit- tills varit fallet. Det synes också vara av vikt att man härvid, utan att efter- sätta kravet på kontinuitet i uppläggningen, icke alltid bindes vid oföränd- rade former utan lämnar möjligheten öppen att vid de skilda tillfällena i själva företagsräkningen inbegripa olika specialundersö-kningar. Därest fö- retagsräkningarna på så sätt dels upprepas relativt ofta, dels kombineras med statistiska specialundersökninga—r, skulle ett synnerligen värdefullt ma- terial kunna erhållas som grundval för en bedömning av många av små- företagsamhetens problem och därmed också för effektiva befrämjande åt- gärder av olika slag.
Även om företagsräkningarna på antytt sätt skulle bli av mycket stort värde, torde det dock i vissa fall bli nödvändigt att ibland verkställa andra statistiska specialundersökningar av olika slag. Därtill kommer det förhål- landet, att användningen av det statistiska materialet ofta kräver speciellt
bedömande och ofta måste infogas i ett vidare sammanhang. Beträffande specialundersökningarna böra företag-arnämnderna kunna fylla en viktig uppgift såsom materialsamlande organ liksom också såsom uppslagsgivare och initiativtagare; deras speciella sakkunskap och lokalkännedom skulle sålunda här bli av stort värde. De vidsträcktare utredningsuppgifterna torde däremot — utom vad angår rent lokala spörsmål —— lämpligast handhas av samordnande centrala organ. Det synes därvid angeläget, att en särskild in- stitution upprättas för ekonomiska utredningar rörande småföretagsamheten och dess problem av inledningsvis antydd typ. En sådan behöver dock, bland annat med hänsyn till att man redan har Konjunkturinstitutet och Industriens utredningsinstitut, icke byggas upp i större skala. Även med tanke på svårigheterna att anskaffa kvalificera-d arbetskraft för utrednings- och forskningsuppgifter synes någon mera omfattande institution för övrigt icke kunna komma i fråga. Man skulle sålunda i stället kunna tänka sig, att en särskild avdelning inom SHSO upprättades, som i samarbete med bland annat kommerskollegium och nämnda red-an befintliga utredningsor- gan samt vidare Affärsekonomiska forskningsinstitutet och i vissa fall Sta- tens hantverksinstitut kunde vara ett sammanhållande organ vid genomföå randet av en del specialutredningar av engångsnatur rörande småföretag- samheten och dess speciella problem.
En sådan utredningsavdelning, som alltså i första hand skulle vara in- rikta-d påengångsutredningar på kortare sikt, skulle väl också i viss. mån kunna handha en del statistisk informationsverksamhet av löpande natur, åtminstone då det gäller frågor av allmänt intresse. Sådana uppgifter borde dock vad angår mera allmän informationsverksamhet av flera skäl i stort sett handhas av redan befintliga institutioner och vad angår sådan av mera lokalt eller regionalt intresse kunna omhänderhas av företagarnämnderna och länsarbetsnämndernea, varjämte även Industriens produktionsråd, bland annat tack vare sin kartläggning av befolkningsstrukturens utveckling och läge på olika orter, bör kunna med fördel anlitas. Löpande undersökningar rörande priser och omsättning liksom mindre marknadsundersökningar bor- de lämpligast kunna företagas av exempelvis Affärsekonomiska forsknings- institutet. Möjligheterna att etablera samarbete mellan SHSO:s avdelning och institutet vid nppläggandet av dylika undersökningar med särskild tanke på småföretagsamheten borde sålunda undersökas.
Konjunkturöversikter av allmän natur borde icke vara en uppgift för av- delningen i fråga, dels därför att de skulle vara alltför betungande och verka splittrande på verksamheten, dels därför, att dylika översikter redan nu ut- arbetas av andra institutioner. I den mån det kan befinnas lämpligt att vid utarbetande av dylika översikter infoga mera speciella, för småföretagsam- heten särskilt viktiga specialöversikter, borde saken kunna tagas upp till diskussion med dessa institutioner. —— Att den mera lokala eller regionala informationen lämpligast ombesörjes av företagarnämnderna vid sidan av länsarbetsnämnderna och Industriens produktionsråd ligger i sakens natur. Sådan information skulle ju vara en av dessa nämnders viktigaste uppgifter.
För att underlätta företagarnämndernas möjligheter att vara upplysnings- och rådgivningsorgan för småföretagarna inom respektive verksamhetsom- raden och för att erhålla en grund för de initiativ till småföretagsamhetens främjande, som nämnderna avses skola taga, samt för att göra det möjligt för dem att fungera såsom lokalsakkunniga instanser mellan exempelvis statsmakterna, de kommunala myndigheterna, SHSO och dess utrednings- avdelning, branschorg—anisationerna etc. å ena sidan och småföretagarna å andra sidan, synes det angeläget att dessa nämnder lägga upp fortlöpande statistisk och övrig informationsmaterial rörande småföretagsamhetens för- hållanden och utveckling inom sina respektive verksamhetsområden. Dylik statistik skulle säkerligen kunna vara av betydelse ur många synpunkter, även om det är uppenbart att mycket, kanske det mesta, av nämndernas lokalkännedom icke kan vara av den art att den kan iklädas statistikens form. Det skulle i detta sammanhang vara fördelaktigt i den mån företagar- nämnderna i samarbete med länsarbetsnämnderna kunde dels direkt infogas i arbetet med de intermittenta företagsräkningarna, dels upprätta företags— register, innehållande m-era speciella detaljuppgifter än som vanligen bli aktuella i samband med företagsräkningarna. Dessa register skulle då kunna komplettera Statens arbetsmarknadskommissions planerade, kommunvis upp— lagda register över företag med flera än 10 arbetare.
Om dylika register skola kunna upprättas utan en alltför stor organisation, som skulle växa företagarnämnderna över huvudet, torde krävas att nämn- derna få utgå från företa'gsräkninga—rnas primärmaterial, åtminstone vad an- går vissa av de där förefintliga uppgifterna. Det bör i detta sammanhang också erinras om önskvärdheten av att företagarnämn—derna vid anskaffandet av uppgifter för sin verksamhet samråda med de institutioner, vilka kunna antagas ha behov av liknande uppgifter. Förutom med arbetsmarknadskom- missionens sociala beredskapssektion torde kontakt sålunda böra upprätthål- las med bland annat yrkes—inspektionen samt med lämpliga kommunala or- gan. Vilken myndighet eller organisation, som skall utföra viss undersökning, får bedömas från fall till fall. Av vikt är, att företagarna icke betungas med uppgiftslämnande i större omfattning än som får anses fullt motiverat. Till— synsmyndigheten för förelagarnämnderna torde här kunna vara ett i viss mån sammanhållande organ.
KAPITEL 15
Sammanfattande synpunkter och förslag
De summariska beräkningar, som utredningen låtit verkställa av småin- dustriens och hantverkets betydelse för svenskt näringsliv, giva vid handen, att småföretagens insatser i folkhushållet äro synnerligen betydande. Med hänsyn härtill och då tillgänglig statistik lämnar endast ofullständiga upp— lysningar om småföretagsamheten, är det av största vikt att åtgärder vid- tagas för att avhjälpa dessa brister.
Den av småföretagsutredningen föreslagna företagsrälmingen bör därför komma till utförande snarast möjligt och under beaktande i huvudsak av de av utredningen i dess underdåniga framställning den 12 november 1945 (se bilaga A) anförda synpunkterna.
För att medverka till befrämjande av hantverkets och småindustriens G_r— port bör i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag i under- dånig framställning den 17 december 1945 (se bilaga B) inrättas en småin— dustriens exportbyrå i anslutning till Sveriges allmänna exportförening samt tillsättas ett småindustriens exportråd. Till Sveriges allmänna exportförening bör för upprättande av sagda exportbyrå anvisas erforderliga medel. En grundlig undersökning bör företagas av små-företagens exportförhållanden och vad därmed äger samband.
Till främjande av hantverk och småindustri bör organiseras dels rådgiv- ning, dels lcreditgivning i anslutning till utredningens förslag i förut avgivet betänkande (SOU 1946: 22). Den samtidigt föreslagna organisationen med lokala företagarnämnder, varigenom kreditgivningen kombineras med erfor- derlig rådgivning, bör snarast möjligt komma till stånd.
Utredningen vill framhålla, att den funnit organiserandet av rådgivning och, där så erfordras, rådgivning i kombination med kreditgivning samt bil- dande av företagarnämndcr enligt utredningens förslag vara nödvändiga för— utsättningar för att det allmännas och näringslivets samverkande åtgärder till småföretagsamhetens främjande skola få avsedd effekt.
Småföretagens lokaliseringsproblem böra bli föremål för ett närmare stu— dium. Förbättrade möjligheter till yrkesutbildning på landsbygden böra efter- SllI'äVaS. I samband med pågående eller tilltänkta undersökningar av den s. k. flykten från landsbygden bör observeras, i vad mån denna är ett utslag av
tillfälliga orsaker eller ett led i en målmedveten strävan från individens sida att förbätt 'a sina yrkeskunskaper eller att uppnå högre inkomst eller säkrare anställningsförhållanden. En systematisk lokalisering av småföretag till »by— samhällen» på den egentliga landsbygden är enligt utredningens uppfattning ägnad (lill: underlätta en önskvärd differentiering av näringslivet. Kommuni- kationsförhällandena och krafttaxorna, som ofta utgöra återhållande moment, böra ägnas fortsatt uppmärksamhet. För att befrämja utvecklingen inom en viss bygd kan det understundom vara befogat att begagna särskilda stödfor- mer för att påverka småföretagens lokalisering.
Smäföretagens rationaliseringsproblem böra ägnas uppmärksamhet även under det allmännas medverkan. Det är av vit-al betydelse, att ett planmäs- sigt studium av arbetsmetoder och andra områden av yrkesverksamheten bedrives i syfte att finna vägar till förbättringar samt att företagen erhålla vägledning för att i praktiken kunna genomföra dylika förbättringar. Hant— verksinstitutets rationaliseringsverksamhet bör ytterligare effektiviseras. Ge- nom ett nära samarbete mellan hantverksinstitutets, SHSO:s och företagar— nämndernas konsulenter kunna de centrala organens insatser för rationa— liseringens genomförande göras i ännu högre grad fruktbringande. Publicitet bör givas åt de rön, som redan gjorts vid industriens rationaliseringsarbete eller som framkomma av undersökningar vid institutet. Utbyte av erfaren- heter och rön böra göras mellan hantverksinstitutet och företagarnämnder- nas konsulenter. För de senare böra anordnas särskilda kurser vid institutet.
I och med att den av 1946 års riksdag beslutade förstärkningen av hant- verksinstitutets personal och de av utredningen föreslagna lokala organen komma till stånd, synas enligt utredningens mening förutsättningar ha ska- pats för att statens ekonomiska stöd till befrämjande av en önskvärd ratio- nalisering inom ifrågavarande näringsområde skall få avsedd effekt.
Det kan förutses, att såväl institutet och SHSO som företagarnämndema, i den mån verksamheten utveckla-s, kunna behöva personallförstärkningar.
Vad hantverksinstitutets rationaliseringsverksamhet angår kommer dess ut- vecklingstakt att bli i hög grad beroende av det intresse småföretagarna och deras branschorganisationer komma att visa, då det gäller samarbetet med institutet, exempelvis för anordnande av försök inom arbetsmetodikens område.
SHSO:s konsulenter böra såsom hittills i första hand svara för rådgivning inom det företagsekonomwiska omrädet.
Smäföretagens rationalisering är ett arbete på lång sikt. För industrien har det tagit flera tiotal år att utarbeta metoder för rationaliseringsarbetet och tillämpa desamma, innan man kommit fram till de resultat, som nu kunna påvisas. Ehuru man vid rationaliseringsarbetet inom småföretagsam— heten har den stora fördelen att kunna draga nytta av de metoder, som under en lång följd av år successivt utarbetats inom industrien, kommer det säker- ligen att kräva många års arbete för att inom hantverket i de avseenden detta överhuvud är möjligt —— uppnå en motsvarande utvecklingsgrad på detta
område. Det synes därför desto mera angeläget, att till en början de av ut— redningen föreslagna och rekommenderade åtgärderna utan dröjsmål genom— föras. Erfarenheten får sedan utvisa i vilken takt den ifrågasatta organisa- toriska stommen behöver ytterligare förstärkas.
Småföretagens verkstadsbeständ är i många fall otillfredsställande. Till tjänst för företagare bör en ökad rådgivningsverksamhet komma till stånd, inriktad på frågor i samband med arbetslokalernas utformning. Behov före- ligger av speciell byggna-dsteknisk expertis, som kan stå företagare och före- tagarnämnder till råds på området. Sådan sakkunskap bör vara centralt or— ganiserad, förslagsvis i anslutning till Statens hantverksinstitut.
Stads- och byggnadsplaner böra utformas under hänsynstagande till nä- ringslivets önskemål. Det av 1942 års stadsplaneutredning framlagda för- slaget till byggnadslag m. m. innebär möjligheter till förbättring av nu rå- dande förhållanden. Beträffande den för småföretagen viktiga gårdsbebyg- gelsen böra emellertid till skillnad från förslaget bestämmelserna angående hushöjd utformas så, att de icke i och för sig utgöra hinder för inredande av arbetslokaler i dylika hus.
Kommunerna böra bereda det på lokal marknad inriktade hantverket till- gång till lämpliga utrymmen i respektive orters centralare delar. För små- industriens behov böra tomtområden reserveras. Kommunerna böra stödja initiativ eller själva vidtaga åtgärder för tillgodoseende av hantverkets och småindustriens lokalbehov.
Kollektiva verkstadshus synas i många fall vara att förorda och tillkomsten av sådana bör befrämjas. I detta syfte böra villkoren för nuvarande statliga tertiärlån till bostadsföretag utvidgas till att omfatta jämväl sådana hus, som i uthyrningssyfte uppföras av kommun eller viss sammanslutning. Dylika låneärenden, som icke falla inom ramen för företagarnämndernas verksam- het, böra handläggas centralt. Frågan föreslås bli föremål för särskild ut- redning.
Kommunala verkstadshus böra i lämplig omfattning upptagas i allmän beredskapsstat.
I fråga om lämpliga inköps- och försäljningsorgan bör det ankomma på företagarna och deras organisationer, alltså närmast SHSO och yrkesförbun- den, att vidtaga erforderliga åtgärder. Det är emellertid även ett samhälleligt intresse, att dessa för småföretagsamheten betydelsfulla ekonomiska problem lösas på bästa sätt.
Beträffande yrkes-utbildningen för hantverk och småindustri hemställer ut- redningen, med understrykande av frågans fundamentala betydelse, att den av överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagna allmänna översynen av yr— kesskolväsendet snarast kommer till stånd.
Statens hantverksinstitut är i behov av personalförstärkningar och även i andra avseenden en utbyggnad av organisationen, om institutet skall kunna fullfölja sina uppgifter. En väsentlig förstärkning av anslaget till resestipen- dier för yrkesutbildning synes motiverad, och en sänkning av kursavgifterna bör tagas under övervägande. Småindustriens problem böra beaktas vid institutet mera än vad hittills skett. Då särskilda utredninvgsmän erhållit che- fens för handelsdepartementet uppdrag att utarbeta en plan för institutets fortsatta utbyggnad, har utredningen icke ansett sig böra ingå på en närma- re diskussion av ämnet utan endast angivit viss—a aktuella önskemål.
Fortsatta statsbidrag tillstyrkas till SHSO:s verksamhet, som utredningen finner i olika avseenden vara av stor betydelse för småföretagsamheten. De nu utgående statsbidragens storlek bör kunna tagas under omprövning år från år. Även till SHSO:s studieverksamhet, som för närvarande ej åtnjuter statligt stöd, bör statsbidrag kunna utgå.
Närmare upplysningar böra inhämtas rörande i USA vidtagna eller pla— nerade åtgärder till stöd åt småföretagsamhet.
Utredningen framhåller angelägenheten av att frågan om sjuk— och olycks— fallsförsäkring för de befolkningsgrupper, som nu stå utanför olycksfallsför- säkringslagen, bringas till en snar lösning och hemställer, att frågan om ett modellskydd för hantverkets och småindustriens alster göres till föremål för närmare övervägande.
Företagsräkningar böra utföras med kortare intervall än hittills. Som komplement till företagsräkningarna böra utföras statistiska specialunder- sökningar rörande småföretagsamheten. Företagarnämnderna fylla härvid en viktig uppgift som miaterialsaml'ande organ liksom också såsom uppslags- givare och initiativtagare. De vildsträcktare utredningsuppgifterna böra hand- havas av en särskild avdelning inom SHSO, utrustad med erforderlig statis- tisk expertis, i samarbete med bland annat kommerskollegium, Konjunkturv institutet, Industriens utredningsinstitut, Affärsekonomiska forskningsinstitu- tet och hantverk-sinstitutet. '
Statistisk informationsverksamhet av löpande natur i vad avser mera all- män informationsverksamhet bör i stort sett handhavas av redan befintliga institutioner, och vad angår sådan av lokalt eller regionalt intresse bör den kunna skötas av företagarnämnder och länsarbetsnämnder.
Bilaga A
Förslag om företagsräkning för hantverk och småindustri
Till Konungen
Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1945 anbefallt, att hantverkets och småindustriens utvecklingsmöjligheter skulle utredas genom särskilt tillkallade sak— kunniga. Därvid skulle enligt de till statsrådsprotokollet sagda dag fogade utred- ningsdirektiven ett stort antal spörsmål, berörande hantverket och småindustrien, upptagas till övervägande. Vissa av dessa spörsmål äro av den art, att ett fullstän- digt klarläggande av desamma skulle taga avsevärd tid i anspråk. Statsrådet och chefen för handelsdepartementet har under hand uttalat som ett önskemål, att de sakkunnigas arbete måtte bedrivas så, att vissa förslag kunde framläggas i så god tid att de, om så i övrigt befunnes lämpligt, kunde av Kungl. Maj:t .för-eläggas 1946 års riksdag. Med anledning härav ha de sakkunniga, som antagit namnet »småföre- tagsutredniingen», funnit sig tills vidare böra för Kungl. Maj:t redovisa utrednings- resultaten med tillhörande förslag, alltefter som arbetet fortskrider. Utredningen framlägger här nedan förslag om utförande av en företagsräkning för hantverket och småindustrien.
Kännedomen om hantverkets och småindustriens —— här med ett gemensamt namn kallade »smäföretagen» —— lokalisering, omfattning, arbetarantal, produk- tionsvärde, kreditförhållanden m. m. är i hög grad bristfällig. Det ligger i sakens natur, att som förutsättning för ett tillförlitligt bedömande av småföretagens ut- vecklingsmöjligheter måste uppställas bästa möjliga kunskap om bland annat nyss berörda förhållanden. I exempelvis kommerskollegii industriberättelse redovisas årligen vissa data av angivna slag. Av skäl, som i det följande närmare beröras, återfinnes emellertid i industristatistiken endast en mindre del av småföretagen, och denna del är för övrigt ej redovisad separat, I åtminstone ett annat statistiskt material —— riksförsäkringsanstaltens — är visserligen representativiteten för små- företagen avsevärt bättre än i industristatistiken, men i stället äro de insamlade uppgifterna, som endast innehålla ett par av de i förevarande sammanhang nöd- vändiga data, alltför ofullständiga för att kunna tjäna här avsedda ändamål. Genom företagsräkningen 1931 klarlades ett antal fakta av betydelse för bedömandet av de spörsmål, som nu äro av intresse vid en kartläggning av småföretagsamheten. Utvecklingen efter 1931 har emellertid varit sådan, att då framkomna siffror icke längre kunna antagas äga aktualitet. Härtill kommer att även om uppgifterna till 1931 års företagsräkning få anses ha varit så fullständiga, som med hänsyn till då rådande förhållanden var erforderligt, lämnades dock icke svar på samtliga de frå- gor, som det nu vore av värde att få besvarade vid en ny räkning. I utrednings- direktiven uttalar föredragande departementschefen i fråga om underlaget för en bedömning av småföretagens utvecklingsmöjligheter följande.
»Kännedomen om den mindre företagsamhetens ekonomiska förhållanden i vårt land är bristfällig, vilket kan ogynnsamt påverka behandlingen av hithörande spörs- mål. Den till årsskiftet 1945/46 planerade folkräkningen är emellertid avsedd att giva material för belysning av bl. a. vissa sidor av företagen inom landet och deras verksamhet. Jag anser lämpligt att de sakkunniga för verkställande av nu ifråga- varande utredning snarast möjligt taga kännedom om hithörande planer för folk- räkningen och därvid överväga om de härutinnan ha några förslag att framföra.
Inom svensk industriförening pågår för närvarande en lokalt begränsad undersök- ning r-örande den mindre och medelstora industriens p'roduktions- och avsättnings- förhållanden m. m. De sakkunniga böra överväga, huruvida icke dylika eller lik- nande undersökningar äro erforderliga i större omfattning, såsom komplettering till det material som folkräkningen kan lämna. Befinnes så vara fallet, bör förslag ut.-, arbetas rörande den lämpligaste och billigaste formen för utförande av sådana un- dersökningar i samverkan med de olika organisationerna inom detta område av näringslivet.»
Planerna för 1945/46 års folkräkning innefatta visserligen några data av bety- delse för belysning av småföretagens verksamhet. Dessa uppgifter bliva emellertid alltför ofullständiga för att kunna giva en tillräckligt fyllig bild av denna verksam- het. Härtill kommer att en bearbetning av materialet ur synpunkter av betydelse för utredningen torde komma att stöta på vissa svårigheter och även bliva synner- ligen tidskrävande och kostsam i förhållande till de resultat, som kunna vinnas. Vad beträffar möjligheten att genom en utökning av programmet för folkräkningen erhålla de önskvärda uppgifterna, har utredningen konstaterat, att denna väg av flera skäl ej varit framkomlig. Vid utredningens tillkomst hade förberedelserna för folkräkningen fortskridit så långt, att en omläggning och utökning av uppgiftsma— terialet i överensstämmelse med utredningens önskemål redan med hänsyn till tiden svårligen lät sig genomföra. Vidare skilja sig uppgifterna till en folkräkning och till en företagsräkning så väsentligt från varandra, att de, även om de avse samma tidpunkt, icke lämpligen böra insamlas och bearbetas gemensamt. Därjämte torde det ur psykologisk synpunkt vara mindre lämpligt att utföra två sådana räkningar sam- tidigt. Dänigenom skulle man nämligen komma att på en gång avfordra uppgifts- lämnarna svar på ett så stort antal frågor, att företagarnas intresse för att lämna korrekta och fullständiga uppgifter kunde vedervågas. Under sådana förhållanden har utredningen ansett sig böra söka andra vägar för att nå det åsyftade målet.
Utredningen har då först undersökt huruvida någon eller några av de offentliga statistiska serier eller register, som finnas, skulle efter komplettering kunna ut- nyttjas för ändamålet. Härvaid komma främst i åtanke kommerskollegii industri- statis-tik, socialstyrelsens sysselsättningsstatistik, riksförsäkringsanstaltens förteck- ningar och nppgiftsmaterial, arbetsmarknadskommissionens företagsregister samt eventuellt länsstyrelsernas register över inom länen anställd arbetskraft.
Kommerskollegii industristatistik bygger på uppgifter insamlade med stöd av kun- görelsen den 16 maj 1913 (nr 84) med ändring 1918:290 och är den statistiska serie, som närmast kunde ifrågakomma, då den innehåller. flertalet av de uppgifts- slag, som äro av betydelse ti förevarande sammanhang. Emellertid omspänner in- dustristatistiken endast en del av småindustrien och en mycket obetydlig del av hant- verket. Som belysande härför må anföras, att industristatistiken för år 1931 redovi- sade i runda tal 14 700 arbetsställen med 495 000 sysselsatta, under det att företags- räkningen samma år upptog 114 400 arbetsställen med 847 000 sysselsatta perso— ner. Denna skillnad kan måhända till någon mindre del förklaras av skiljaktigheter i sättet för insamling av uppgifter, men till den alldeles övervägande delen beror skillnaden på den avgränsning nedåt i fråga om företagens storlek, som gäller för industristatistiken. I denna medtages nämligen allenast industrianläggningar med i regel minst 10 arbetare eller med ett produktvärde av minst 15 000 kronor respek- tive en intjänt förädlingslön av minst 4; 0,00 kronor. För vissa industrigrenar till- lämpas väsentligt högre värdegränser än de nämnda. Härtill kan anmärkas att gränserna fastställdes år 1926 och att man vid bestämmandet av vilka företag, som skola medtagas i statistiken, torde taga en viss hänsyn till penningvärdets föränd- ringar. Ett företag, som tidigare ej redovisats i industriberättels—en, torde sålunda, om arbetarantalet alltjämt understiger. 10, som regel ej upptagas i densamma, för såvitt icke produktvärdet respektive förädlingslönen rått väsentligt överstiger nyss 10—467563.
nämnda värden. Av det sagda framgår, att industriberättelsen icke lämnar erfor— derligt material för att åstadkomma den eftersträvandsvärda kännedomen om små- företagen.
Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industrigrupper grundas på ett ännu mindre material än industriberättelsens, för närvarande omkring 5 000 företag med inemot 400000 sysselsatta. Uppgifterna till statistiken, som äro frivilliga, angiva dessutom endast antalet vid olika tidpunkter sysselsatta arbetare. För utredningens undersökningar är detta material alltför ofullständigt för att tagas i beaktande.
Riksförsäkringsanstalten disponerar synnerligen fullständiga uppgifter om an— talet anställda vid f—öretag med minst en anställd. En brist ur utredningens syn- punkt är dock att det säkerligen betydande antalet hantverkare, som ej har något avlönat biträde, alltså ej återfinnes i materialet. För arbetsgivare med en till fyra anställda finnas kommunvis uppställda förteckningar, som innehålla uppgifter om rörelsens art och antalet anställda. Dessa förteckningar torde kunna användas som underlag för adressregister vid en eventuell för-etagsräkning men kunna i övrigt knappast lämna något bidrag till undersökningen av småföretagen. För företag med fem anställda eller flera finnas enligt uppgift ej förteckningar, och primär- ma-terialet för dessa företag, som visserligen upptager mera fullständiga uppgifter än materialet i övrigt, blir omedelbart efter dess ankomst föremål för bearbetning på olika håll inom riksförsäkringsanstalten, varför detsamma ej alls eller endast med stora svårigheter kan disponeras för annat ändamål än anstaltens.
Hos arbetsmarknadskommissionen finnes ett företagsregister upprättat närmast i avsikt att underlätta en eventuell tillämpning av tjänstepliktslagen. Detta register har emellertid vid olika tillfällen visat sig ägnat att tjäna även andra ändamål, var- för detsamma revideras en åt två gånger om året. Det kan alltså anses vara fullt aktuellt. Registret, som inte omfattar samtliga industrigrenar undantagna äro bland annat husbyggnads-, väg- och vattenbyggnads- och liknande anläggningsverk— samhet (dock ej rör- och elektriska installationer) samt måleri och glasmästeri _ redovisar företag med minst tre, i fråga om arbetande hantverksmästare minst två. anställda. Uppgifter finnas om antalet arbetare inom olika yrkeskategorier. Nyss an— givna begränsningar medföra emellertid, att det egentliga hantverket till större delen ej återfinnes i registret. Detta skulle dock kunna användas för att utröna antalet anställda vid småindustrien inom de näringsgrupper, som omfattas av registret. Då emellertid kännedom om företag utanför registret ej synes kunna vinnas annat än genom en särskild undersökning, och då registret för däri upptagna för-etag endast lämnar svar på en av de frågor, som i förevarande sammanhang böra uppställas, synes ej heller detta register kunna utnyttjas för utredningen annat än vid uppgörandet av adressf-örteckningar.
Jämlikt förordningen den 30 april 1943 (nr 218) är arbetsgivare skyldig att inom en vecka länma uppgift om anställande av arbetskraft. Dessa uppgift-er, som av- givas i två exemplar, förvaras dels hos vederbörande utmätningsman, dels hos läns- styrelsen och borde utgöra ett synnerligen fullständigt företagsregister. Enligt vad utredningen erfarit kan detta material dock icke utnyttjas för direkt bearbetning men kan möjligen anlitas som hjälpmaterial vid upprättandet av ett företagsregister.
Av det sagda torde framgå, att det icke är möjligt att genom bearbetning av till- gängligt statistiskt eller annat material erhålla den kännedom om småföretag—en, som utredningen åstundar. Utredningen har i överensstämmelse med direktiven under- sökt möjligheterna att genom eller under medverkan av olika organisationer, såsom SHSO och Svensk industriförening, erhålla önskade uppgifter. Dessa sammanslut- ningar ha förklarat sig beredda att efter förmåga medverka vid hopsamling av material m. m. men ha naturligt nog framhållit, att deras medverkan icke kunde få någon större betydelse annat än i vad anginge deras egna medlemmar och att för övrigt av en enskild organisation utförda undersökningar alltid bleve mer eller mindre begränsade med hänsyn till organisationens eget syftemål. Vid 1931 års
företagsräkning uppskattades småföretagen till omkring 100 000. För närvarande har SHSO något mer än 30 000 medlemmar och Svensk industriförening omkring 1 100. Även om antal-et småföretag förändrats sedan 1931, är det tydligt att en stor del av småföretagen, sannolikt den större delen, alltjämt står utanför organisationerna. Skall en undersökning av småföretagsamheten leda till avsett mål, måste alltså så- dan undersökningsmetod väljas, att även de oorganiserade företagarna nås. Såvitt utredningen kan finna, är detta möjligt endast genom en räkning av samtliga de företag det här gäller. Utredningen föreslär alltså, att en företagsräkning avseende hantverk och småindustri utföres snarast möjligt.
Huruvida en sådan företagsräkning bör utföras separat eller i samband med en allmän företagsräkning torde böra bedömas främst ur andra synpunkter än dem utredningen har att anlägga. Utredningen tillåter sig dock — icke minst med hän- syn till svårigheten att från andra närgränsande företagstyper klart avgränsa vissa av dem, varom här är fråga —— angiva som sin mening att, om en räkning av före- tagen anses böra utföras även inom andra områden av näringslivet, starka skäl tala för att undersökningen av hantverkets och småindustriens förhållanden sker samtidigt därmed. I detta sammanhang anser sig utredningen även böra framhålla, att, om industristatistiken även omfattat småföretagen, någon särskild räkning av dessa knappast varit behövlig, enär i så fall endast vissa kompletteringar av industri- statistiken erfordrats. En räkning av de i sagda statistik ingående småföretagen bor- de alltså vara obehövlig, något som sannolikt skulle gälla även storindustrien. Det kunde då synas tillfyllest, att räkningen av småföretagen inskränktes till att om- fatta sådana företag, som ej redovisas i industristatistiken. För att belysa småföre- tagsamheten i dess helhet fordras emellertid, att uppgifterna inhämtas samtidigt från de olika f-öretagarkategorierna och enligt fullt enhetliga linjer samt att de bearbetas samtidigt, så att resultaten kunna bedömas i ett sammanhng. Detta torde icke vara genomförbart, om en del uppgifter erhållas via industristatistiken, som blir till- gänglig .först efter avsevärd tidsutdräkt. Så överlämnades exempelvis industribe- rättelsen för 1942 den 30 april 1945. En så betydande skillnad mellan observations— tiden och tiden för publiceringen av resultaten är ej tillfredsställande med hänsyn till att de frågor, vilkas lösning är avsedd att vinnas bland annat med ledning av sagda undersökningar, torde böra behandlas väsentligt snabbare.
Utredningen, som utgår från att verkställandet av en företagsräkning kommer att uppdragas åt något av de ämbetsverk, vilka närmast syssla med dylika arbets- uppgifter — kommerskollegium eller statistiska centralbyrån — har icke ansett sig höra på detta stadium utarbeta något program för räkningen. Vid sina övervä- ganden i ämnet har utredningen, som i början av denna framställning antytts, dock icke kunnat underlåta att ägna viss uppmärksamhet åt de krav, som böra ställas på en räkning av småföretagen. Utredningen tillåter sig att här nedan i korthet redo- göra för de önskemål, som främst böra tillgodoses vid upprättandet av frågeformulär och vid uppgifternas bearbetning.
Frågeformuläret.
Självfallet böra erfarenheterna från 1931 års företagsräkning noga beaktas. Av vikt är att frågeställningarna göras så enkla som möjligt och att de icke bli alltför många. Det bör därför noga övervägas, om samtliga de i 1931 års räkning upp— ställda frågorna behöva medtagas, en sak som utredningen är angelägen framhålla med hänsyn till att här nedan föreslås medtagandet av nya frågor och en utvidg- ning och fördjupning av vissa frågeställningar från 1931.
Kommer en företagsräkning att omfatta all industni, kan frågan om gränsen mellan småindustri och annan industri tills vidare lämnas öppen. Skulle så ej bliva fallet synes i räkningen böra medtagas samtliga företag med i regel högst 50 anställda, varvid med anställda förstås såväl arbetare som förvaltningspersonal. Före- tag med mer än 50 anställda torde nämligen icke i något fall böra rubriceras som
småindustri. Vad beträffar företag med mindre än 50 anställda får det vid bearbet- ningen avgöras från fall till fall, om, företaget med hänsyn till verksamhetens art och produktionens värde m.m. skall betraktas som småindustri eller ej.
Den uppdelning i större och mindre företag, som gjordes 1931, finner utredningen ändamålsenlig. Visserligen kunde med hänsyn till utvecklingen under mellantiden en annan gränsdragning mellan dessa båda kategorier vara önskvärd, då ett företag med fem anställda numera näppeligen bör betecknas som »störr-e». Önskvärdheten att erhålla största möjliga jämförbarhet mellan de bada räkningarna synes emel- lertid motivera, att man med bortseende från det nyss sagda bibehåller gränsdrag— ningen från 1931
Ett önskemål är att kunna belysa hantverkets och småindustriens förhållanden var för sig. Detta försvåras emellertid i väsentlig grad av att allmängiltiga defini- tioner ej kunna uppställas på de båda begreppen. Gränsen mellan hantverk och små- industri är i viss mån flytande, betingad som den är. av olika förhållandena skilda orter och inom skilda yrken. Materialets uppdelning skulle i hög grad underlättas om småföretagarna sattes i tillfalle att själva uppgiva, huruvida de betrakta sitt företag såsom industri eller hantverk. Uppgift härom bör därför intagas i fråge- formuläret.
I hög grad belysande för utvecklingen inom en näringsgren är antalet för varje år nystartade företag. Frågeformulåret bör därför lämna uppgift om det år, då företaget började sin verksamhet
Den maskinella utrustningen är numera även för de minsta företagen av stor betydelse, och förekomsten av moderna arbetsmaskiner giver god vägledning vid bedömandet av verksamhetens kvalitativa och kvantitativa förutsättningar. lf ppgifter om viktigare maskinell utrustning böra därför lämnas. För att icke belasta uppgifts- lämnarna med alltför mycket arbete, och då en utredning om maskinbeståndet får anses vara av intresse främst för de mindre företagen, torde denna fråga ej behöva medtagas annat än i formuläret för »mindre företag» (utan anställda eller med högst fyra anställda).
Beträffande företagens personal lämnades i 1931 ars företagsräklnng endast upp- gifter avseende en viss tidpunkt, varigenom säsongmässiga variationer ej kommo till uttryck, ej heller lämnades i formuläret anvisningar om hur tillfälligt anställd personal borde upptagas. Det kan anses önskvärt, att uppgift-erna avse medeltal för hela året — eventuellt redovisning av antalet vid förslagsvis fyra olika tidpunkter av året —— samt att åtskillnad göres mellan beltids- och deltidssysselsatta. Eventuellt kunna uppgifter begäras om sammanlagda antalet arbetstimmar under ett år.
Ett önskemål i fråga om personalens redovisning är, att densamma mera fullstän- digt än som Skedde 1931 uppdelas på yrkesutbildad och annan personal. En upp- delning torde därför böra, göras på grupperna yrkesarbetare, tempoarbetare (utan yrkesutbildning), grovarbetare- hantlangare samt lärlingar och därmed jämförliga. Vidare vore det av värde, om en nagot mera differentierad åldersfördelning kunde åstadkommas, förslagsvis genom att dela gruppen »18 år och däröver» på tre grup— per, nämligen 18 24 år, 25—39 år samt 40 år och däröver.
Vissa ekonomiska uppgifter äro enligt utredningens mening önskvärda. Det torde i detta sammanhang vara värdefullt att erhålla upplysning om huru stor del av de årliga kostnaderna, som hänför sig till löner och därmed jämförliga personalkost- nader, till hyreskostnader och till övriga omkostnader. Även om i de sistnämnda fallen uppgift-erna icke alltid bli fullt jämförbara, beroende på exempelvis olika stort eget kapital och olika stor egen arbetsinsats, äro dylika uppgifter ägnade att ge en god allmänföreställning om förhållandena inom olika verksamhetsgrenar och storleksordningar av företag. Uppgifter' 1 berörda hänseenden lämnas i rörelsebilagan till företagarnas självdeklarationer, varför det icke torde erbjuda de enskilda före- tagarna större svårigheter att lämna uppgifter av ifrågavarande slag.
En redovisning av avsättningsvägarna och avsättningsområdena för produkterna skulle vara av betydande värde och bör därför medtagas vid företagsräkningen.
Vad beträffar avsättningsvägarna inom riket bör en uppdelning ske, utvisände av- sättningens fördelning på förslagsvis följande kategori-er, nämligen allmänheten, de- taljhandeln, grosshandeln och industrien. För erhållande av Upplysning om avsätt- ningens fördelning på olika områden bör, vad beträffar köparkategorien »allmän- heten», en uppdelning göras i lokal försäljning, d. v. s. försäljning å platsen, regional försäljning (exempelvis inom eget eller angränsande län) och försäljning över hela riket. Beträffande kategorien »detaljhandeln» bör i samma syfte en uppdelning göras på lokal försäljning och annan försäljning. Det är vidare av värde att känna till, huruvida avsättningen fördelar sig på ett fåtal eller många köpare, varigenom un- derleverantörsystemets utbredning kan bedömas. Man kan dock inte begära, att uppgifter av detta slag skola vara mycket detaljerade; det räcker, om uppgiftsläm- naren anger siffrorna inom vissa grova gränser.
Uppgifter böra inhämtas om hur stor del av produktionen som exporteras. Kreditrelationerna mellan köpare och säljare äro av betydelse bland annat för be- dömande av företagarens kreditbehov. För en fullständig bild av dessa förhållanden skulle uppgifter om såväl erhållna som givna krediter erfordras. Det får emellertid anses troligt, att många företagare skulle befinnas ovilliga att 'redoviSa erhållna krediter, trots att primärmaterialet till företagsräkningen självfallet icke kommer att publiceras eller eljest bliva tillgängligt för allmänheten, förrän så avsevärd tid för- flutit, att uppgifterna ej längre kunna anses ha betydelse för vederbörande affärs- förhällanden, Att lämna summariska uppgifter om givna kundkrediter borde däremot icke väcka några betänkligheter hos företagarna, och redan kännedöm om dessa krediter vore av värde för nyss angivet ändamål. summan av vid viss tidpunkt till betalning förfallna fordringar bör därför upptagas i frågeformuläret. Härvid bör observeras, att uppgiften skall avse nettofordran, det vill säga i förekommande fall efter avdrag av förskottslikvid eller delbetalning — kontant, genom väkel eller i annan form — som av någon anledning ej avfönts å kundens konto.
Materialets insamling.
Beträffande materialets insamling anföres i redogörelsen för 1931 års företags- räkning bland annat följande.
För uppnående av störstä möjliga fullständighet vid företagsräkningen har det givetvis varit av grundläggande betydelse att finna en effektiv metod för primär- uppgifternas insamling. I huvudsak har man här haft att pröva två alternativa vä- gar, nämligen antingen anlitande av särskilt utsedda lokala räknare med uppgift att var och en inom sitt bestämda distrikt införskaffa uppgifterna eller ock en insam- ling av dessa genom befintliga lokala myndigheter. Därest räkningen innefattat även jordbruket, torde det blivit nödvändigt att välja förstnämnda alternativ, men sedan denna näringsgren uteslutits och räkningens omfattning härigenom blivit mera be- gränsad, har den senare vägen synts framkomlig. I fråga om möjligheterna att åstadkomma ett fullständigt uppgiftsmaterial hava de två metoderna ansetts unge- färligen likvärdiga. Däremot ligger det i sakens natur, att en organisation med sär- skilda räknare skulle draga betydligt högre kostnader än ett insamlingsarbete, ut- fört av myndigheterna som tjänsteåliggandve. På grund härav har sistnämnda metod befunnits böra komma till användning vid materialinsamlingen.
Det har gjorts gällande, att den år 1931 tillämpade metoden vore mindre lämplig, då det gällde småföretag. Vissa grundläggande uppgifter kunde med fördel hämtas ur n1antalSuppgifter m. m., varefter komplettering borde ske genom utsända in- tervjuare enligt den vid uppläggningen av 1931 års räkning diskuterade men ej använda metoden. Det torde emellertid vara odiskutabelt, att en insamling av primärmaterial-et genom särskilda besökare måste ställa sig väsentligt dyrare per insamlad uppgift. Förmodligen blir skillnaden så stor, att det icke är ekonomiskt genomförbart att på denna väg erhålla uppgifter från landets samtliga småföre- tagare. Härtill kommer att det är tvivelaktigt, om kompetenta besökare kunna upp-
bringas till det antal, som erfordras för att undersökningen skall kunna genomföras inom rimlig tid. Vill man begagna den effektivare insamlingsmetoden, torde under sådana förhållanden ej återstå annan utväg än att använda ett samplingsförfarande, eventuellt som komplement till en förenklad allmän räkning. Huruvida det är möj- ligt att vid en samplingfå fram ett representa-tivt urval av räkningsobjekt, som giver för rikets alla skiftande förhållanden tillförlitliga resultat, undandrager sig utred- ningens bedömande. Utredningen är alltså ej beredd att taga ståndpunkt .till spörs- målet om hur materialet lämpligast bör insamlas vid en företagsräkning för hant- verk och småindustri.
Materialets bearbetning.
Med understrykande av att nedan anförda synpunkter endast äro resultatet av en summarisk behandling av hithörande [spörsmål och alltså icke utgöra någon full- ständig redogörelse för vad som bör iakttagas, vill utredningen i fråga om bearbet- ningen av materialet från en företagsräkning framhålla ett par önskemål.
Vid företagens fördelning på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta perso— ner bör gruppen 11—50 uppdelas på tvenne grupper, nämuligen 11—25 och 26—50.
I redogörelsen för 1931 års företagsräkning finnes i tab. 9 en sammanställning av antalet företag, omsättningsbelopp, sysselsatta personer och använd drivkraft för omedelbar drift med fördelning på enskilda yrkesgrupper och lokala enheter. Där redovisas 130 yrkesgrupper, varvid för varje län angivas dels specificerade uppgifter för städer, köpingar och municipalsamhällen med 'en folkmängd av minst 5000. dels en klumpsiffra för länet i övrigt. Denna begränsning har medfört att — ut- över vissa städer samt förortsområdena till Stockholm och Göteborg, Sandvikens kö- pdng ävensom Hagalunds, Höganäs, Älvsborgs, Skönsbergs och Kiruna municipal— samhällen —— inga befolkningsagglomerationer redovisats. Därigenom ha betydelsefulla industriorter sammanslagits med den omgivande landsbygden samtidigt som ur nä- ringslivets synpunkt mindre betydande städer blivit i detalj behandlade. Det synes utredningen nödvändigt, att den regionala uppdelningen drives betydligt längre vid en kommande företagsräkning, i all synnerhet som en sådan är avsedd att skapa ökad kännedom bland annat om småindustriens lokalisering. Att en längre driven uppdelning av materialet ställer större krav på utrymme i redogörelsen bör ej få verka hindrande. Eventuellt skulle det kunna tänkas, att man sammansloge vissa av yrkesgrupperna, en åtgärd som kunde övervägas, om företagsräkningen begrän— sades itill småföretagen. Alltför stora förhoppningar på en utrymmesbesparing på denna väg böra emellertid vej ställas, då det ingalunda är uteslutet, att en närmare granskning av yrkesgrupperingen med hänsyn just till småföretagen kan resultera i önskemål om uppdelning av vissa andra grupper.
Utredningen finner det över huvud vara av stor betydelse, att småföretagsamhe— tens lokalisering blir så utförligt kartlagd som möjligt och att därvid särskilt upp- märksammas förekomsten av småföretag på den egentliga landsbygden och i tät- orter. Kännedom härom är nödvändig för att få en överblick Över Ivar åtgärder böra sättas in för främjandet av tillkomsten av nya småföretag på landsbygden.
Under hänvisning till vad här ovan anförts får småföretagsutredningen föreslå. att åtgärder vidtagas för utförande av en företagsräkning avseende hantverk och småindustri.
I detta ärendes handläggning ha deltagit utredningens samtliga ledamöter. Stockholm den 12 november 1945. Underdånigst
RYNO LUNDQUIST. Birger Arvas.
'!
4I
Bilaga B
Småföretagens exportfrågor
Till Konungen
I direktiven för småföretagsutredningens arbete uttalar chefen för handelsdepar- tementet bland annat, att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om skapandet av bättre betingelser för export av småföretagsamhetens alster och om de organisa- toriska problem, som därmed äga samband. Då denna fråga får anses vara i hög grad aktuell inför den nu pågående omställningen av näringslivet från krigs- till fredshushållning, har småföretagsutredningen funnit sig böra upptaga densamma till omedelbar behandling.
De överväganden utredningen gjort, ha resulterat i vissa förslag i ämnet, för vilka här nedan rcdogöres. Innan utredningen övergår till dessa förslag, vill den tillåta sig att lämna korta redogörelser dels för de organisationer, som för närva- rande tillgodose småföretagarnas intressen i avseende å exportfrågor, nämligen Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisahion, svensk industriförening, Produkter från Sverige, ekonomisk förening 11. p. a., Sve- riges möbelindustriförbund, Sveriges järn- och metallmanufakturförening och svenska glasexportföreningen u. p. a., dels för svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbunds verksamhet i avseende å export av hemslöjdsalster, dels ock för den statsgaranti för exportkredit, som står industrien till buds. Dessa redogörelser grunda sig på av vederbörande organisationer respektive exportkreditnämnden lämnade uppgifter.
Sveriges allmänna exportförening är den största organisationen för exportfrågor. Medlemsstocken utgöres för närvarande av omkring 1000 företag, till större delen medelstora och mindre. Föreningens verksamhet finansieras i huvudsak genom år- liga medlemsavgifter. Till föreningens allmänna verksamhet utgår statsbidrag med 30 000 kronor per år. Föreningen verkar i sak som ett ideellt upplysningsorgan och lämnar råd och upplysningar åt såväl storföretagare som småföretagare. Vad de mindre företagarna beträffar brukar föreningen räda dem att anlita exportfirmor, som stå till tjänst med att företräda vederbörande företag i utlandet och som själva finansiera exporten. Överenskommelse har träffats med Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation om anlitande av sådan mellanhand. Exportföreningen anser exportfirmorna vara av den största betydelse för utvidgandet av småföretagarnas exportmöjligheter.
Sveriges hantverlcs- och småindustriorganisation (SHSO), landets centrala närings- organisation för hantverk-et och småindustrien, omfattar 470 lokala föreningar, sam- manslutna i 27 länsförbund (distrikt) med sammanlagt 31700 medlemmar, därav omkring 5 000 småindustriidkare. Twill organisationen äro kollektivt anslutna 33 yr- kesförbund med sammanlagt omkring 28000 medlemmar. Sedan är 1940 finnes inom organisationen en särskild avdelning, benämnd förmedlingstjänsten, vilken har till uppgift att förmedla order och beställningar åt småföretagare, i första hand små- industriidkare, från avnämare tillhörande olika kategorier.
Under 1944 vidtog SHSO vissa åtgärder för att underlätta export av den svenska småindustriens produktion. Frågeformulär tillställdes de 'till organisationen anslutna småindustriföretagen med anhållan om upplysningar rörande företagens intresse för export. deras tillverkning, kapacitet, möjligheter till omläggning för exportpro—
duktion etc. Det inkomna materialet bearbetades och överlämnades enligt särskild överenskommelse till svenska exportörers förening, en sammanslutning av vissa ex- portfirmor, särskilt inriktade på export av småindustriens alster. Den med föreningen träffade överenskommelsen innebär, att de till densamma anslutna exportföretagen av SHSO i första hand skola anvisas såsom lämpliga exportörer för organisationens medlemmar. Några överenskommelser om ensamrätt för föreningens medlemmar i något avseende ha emellertid icke träffats. Föreningens medlemmar ha utarbetat ex— portkataloger, vilka dock först på senaste tid blivit färdiga för distribution. Avsikten med den träffade överenskommelsen är framförallt att skapa ett förtroendefullt sam— arbete mellan fabrikant— och exportföretag. Någon exportaffär i större utsträckning ha ännu icke kommit till stånd.
Frågan om den lämpligaste organisationen av förmedlingsverksamheten har varit under diskussion sedan "någon tid tillbaka, och en omläggning i någon form to1dc komma att "genomföras i syfte att ytterligare effektivisera denna gren av verksam— heten. . Svensk industriförening år en som ideell förening utformad sammanslutning av industriföretag, vilken inom sig bildat en ekonomisk förening, svenska industrieis import- o'ch exportförening 11. p. å. (Sviex). Industriföreningen, till vilken äro an- slutna cirka 1 100 företag med omkring 35 000 arbetare, omfattar företag med 1—400 anställda, varav i vissa fall en del hemarbetare. Här ingå således även medelstora industrier. Medlemsantalet i Sviex utgör för närvarande ett hundratal. Båda för- eningarna äro stadda i stark utveckling. Verksamheten finansieras genom andelar och årsavgifter. Till föreningarna äro anslutna såväl enskilda företagare som bransch— organisationer, ehuru verksamheten huvudsakligen baserar sig på branschorganisa- tio'nerna. För närvarände betjäna föreningarna järn-, metall-, trä-, textil—, kemiska fruktförädlings- och läderbranscherna, men komma under den närmaste tiden att utvidga 'sin verksamhet till ytterligare några branscher. Industriföreningen är huvud- sakligen inriktad på samverkan i produktions- och försäljningsfrågor.
Svi'ex har bildats för att åt Svensk industriförenings medlemmar tillförsäkra stor- driftens fördelar. Denna uppgift realiseras främst genom samköp och sainförsälj- ningar. Samköp'en avse i allmänhet import av olika slags råvaror och tillgå på 'det "sättet, att Sviex uppsamlar ett antal medlemmars, i första hand en bransch- förenings, import'order till en stororder, verkställer importen och fördelar den im— porterade. varan på de olika medlemmarna. Samförsäljningarna tillgå på motsv man- 'de sätt, 'i det att Sviex samlar stora order på de olika exportmarknadema och därefter delar upp dessa order på ett erforderligt antal medlemmar, vilka be— driva samma eller likartad produktion. Härigenom åstadkommes även för den minsta industriidkare möjlighet att sälja sina produkter även på export. Sviex. som arbetar såväl med fasta representanter som med agenturfirmor, upprättar nu ett avdelningskontor' 1 Buenos Aires och avsikten är att efter hand i görligaste män på liknande sätt bygga ut organisationen på olika marknader.
Produkter från Sverige, ekonomisk förening 11. p. (1. bildades år 1935 på initiativ av kooperativa förbundet och under medverkan av detta och en del företagare, hu- vudsakligen småindustriidkare. Till föreningen äro anslutna cirka 150 företagare. därav omkring 125 småindustrier och hantverkare. Medlemskap kan efter fö1— enings'styrelsens' godkännande erhållas av varje företagare, som inlöser en andel (inträdesavgift). Någon årsavgift utgår däremot icke.
Föreningens uppgift är att stå medlemmarna till tjänst med råd och upplysningar i exportfrågor samt, i den mån så önskas, ombeSörja export för de olika företagen Vid avgivande av offerter räknar föreningen givetvis med vissa provisioner, men dessa beräknas så lågt som möjligt, endast så att kostnaderna täckas. Avsikten är således ej att få fram "största möjliga vinst. I övrigt arbetar föreningen som vanlig exportör, svarar för betalningen av de partier, som säljas genom föreningens för- medling, etc. De genom föreningens .förmedling exporterade varuslagen äro mycket
skiftande. Nämnas kan exempelvis järnmanufaktur- och trä'p'rodukter, maskiner av skilda slag, verktyg, jordbruksredskap, sportartiklar, leksaker, glas, textilier, kon- server m. m. _
Föreningens förSäljning sker antingen genom agenter i de olika länderna eller direkt till importörerna. Ett eget kontor finnes i New York.
Omedelbart efter det föreningen bildats utgavs en exportkatalog, tryckt på engel- ska, tyska, franska och spanska. Denna, som trycktes 1 10000 exemplar, spreds över praktiskt taget hela världen. En ny exportka'talog år nu under utarbetande.
Sveriges möbelindustriförbund omfattar cirka 550 fabrikanter med ett arbetar- antal av fem och däröver, eller ungefär 90 a 95 0/0 av samtliga firmor, som ej äro att hänföra till egentliga hantverkare, med vilka förbundet avser sådana tillverkare, som endast producera för det lokala behovet. Alla större möbelfabrikanter äro an- sl'ut'na. Förbundets medlemmar ära, i allmänhet genom träindustriens branschörga- ni'sation (Tibo), anslutna till Sveriges industriförbund, under det att möbelindustri- förbundet sås'om sådant icke är anslutet till industriförbundet.
Möbelindustriförbundet tager icke befattning med expertf'rågor. Denna verksam- het skall i stället omhänderhavas av en exportförening, som helt nyligen inregistre- rats. Till denna förening äro hittills anslutna Omkring 40 av förbundets mediem— mar, re'spres'enterand'e ungefär halva tillverkningskapaciteten hos förbundets samt- liga medlemmar. Fvöreningen, vars firma är möb'elfabrikanternas export- och import- förening 11. p. å., har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva exp'ort- och importhandel med möbler och andra träalster samt maskiner och andra förnödenheter inom möbelbranschen ävensom annan därmed förenlig verksamhet. Medlemskap kan förvärvas av Svenska fysiska och juridiska personer, som tillverka eller engros försälja möbler.
Den viktigaste exportartikeln utgöres för närvarande av enklare möbler (utility furnitures), men man vill komma in på exportmarknaden även med de bättre mö— beltyperna, varvid nian särskilt riktar intresset mot England. Förbundet avser att anställa en ständig representant i London, men detta har av ekonomiska skäl ännu icke kunnat realiseras.
Sveriges järn- och metallmånufakturf'ör'ening är en till Sveriges industriförbund ansluten branschorganisation, som huvudSaktigen sysslar med hemmamarknadsfrå- gor men 'som även utövar viss förmedlingstjänst, när "det gäller export. Föreningen utövar ingen _av.talssluta11de funktion men lämnar råd och upplysningar i export- frägor samt biträder medlemmarna eller grupper av dessa vid prissättning för export, kvotering m. rn. Handelspolitiska frågor handläggas tillsammans med Sve- riges allmänna exportförening.
Järn— och metallmanufakturföreningen omfattar "cirka 240 företag med samman- lagt omkring 28000 arbetare. Ungefär hälften av företagen ha ett arbetarantal av 50 eller därunder. De till föreningen anslutna företagen äro sammanförda i elva grupper alltefter de tillverkade varornas karaktär. Härvid göres icke skillnad mel- lan storföretagare och småföretagare. Småföretagarnas problem äro således icke såsom sådana föremål för någon specialbehandling inom föreningen.
Svenska ”glasexportföreningen 11. p. 11. bildades i början av år 1945 och efterträdde därvid. svenska glasbrukens exportförening 11. p. a. i Växjö. Föreningen är såsom branschsektiOn ansluten till Sveriges allmänna exportförening Till föreningen äro för närvarande anslutna ett 40-tal företag, de flesta med ett arbetarantal av 50—100. Till medlem kan antagas envar, som har intresse av exportaffär-er med svenskt gls av egen eller annans tillverkning, i sistnämnda fallet dock endast om vederbörande såsom exportör auktoriserats av föreningen. Medlemsavgifterna fastställas för ka- lenderår och utgå enligt särskilda regler, olika för olika fall, med viss procent av värdet av medlemmarnas exportförsäljning.
Enligt stadgarna har föreningen till ändamål att för medlemmarnas räkning och
o
jämväl i syfte att bereda lättnader 'a hemmamarknaden förmedla Och kontrollera
exportförsäljningar samt att i övrigt främja och stödja medlemmarnas exportaffärer. Efter särskilt föreningsbeslut må jämväl direkt försäljningsverksamhet bedrivas. Sådan verksamhet har föreningen emellertid ännu icke upptagit. Föreningen ger och förmedlar råd och upplysningar i exportfrågor och förmedlar kontakt med ut- ländska köpare, men den omhänderhar icke några ekonomiska transaktioner. Den utöver viss priskontroll men övar icke någon kontroll på varornas kvalitet. För- eningen förmedlar förbindelse mellan företagare och exportörer, och dess styrelse har härvid fastställt vissa m—inimipriser för exportprodukter. Föreningen bevakar även medlemmarnas intressen i handelspolitiska frågor.
Export har ännu icke kommit till stånd -i någon större omfattning. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, som utgör en ideell förening, bildad år 1912, bedriver sedan år 1928 genom en ekonomisk förening, hemslöjdsförbundet för Sverige, försäljning av hemslöjdsalster, även på export. Sedan år 1941 har en— grosförsäljning såväl inom landet som på utlandet ordnats med en affärsman i Stockholm som mellanhand. De olika hemslöjdsföreningarna samla upp produkter lämpade för export och försäljningen sker sedermera på agenturbasis. Mellanhan- den svarar härvid för försäljningskostnaderna, och provisionen är lämpad därefter.
Före kriget uppgick totalomsättningen till cirka 600 000 kronor, varav på export cirka 200000 kronor. Då denna proportion var i huvudsak densamma under åren före kriget och den nuvarande engrosomsättningen utgör cirka 1800 000 kronor per år, räknar man med en export av 600000 kronors värde. F-öre kriget gick hu— vudparten av de exporterade artiklarna till U.S.A. och Norge, och marknaderna för- modas komma att bli i viss mån desamma nu som tidigare. Enär produktions- och andra förhållanden inom hemslöjden växla mycket snabbt, har man emellertid för hemslöjdens del funnit det lättare att organisera försäljning till närbelägna köpare än till främmande världsdelar.
Engelska och amerikanska firmor ha gjort sina inköp bland annat genom Asso- ciated Merchandising Corporation (A.M.C.) i London och Carbone i Boston. För- bundet hyser planer på att upprätta egna kontor i utlandet, eventuellt i samarbete med andra exportörer, men dessa planer ha ännu icke tagit fast form.
Exportkredit. Till befrämjande av svensk export kan statsgaranti beviljas för exportkredit på sätt stadgas i kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) angående stats- garanti för exportkredit. Nämnda kungörelse, som efterträtt en förordning i sam- ma ämne av år 1933 (nr 429), gällde ursprungligen .till och med den 30 juni 1942, men giltighetsbiden har sedermera successivt förlängts till och med den 30 juni 1946. Prövning och avgörande i fråga om statsgaranti för exportkredit ankommer på en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, exportkreditnämnden.
Statsgaranti för exportkredit kan beviljas svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare för kredit, som lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. Garanti kan ock i särskilda fall beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet, i förening med industri- levevanser ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulte- rande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export, garantin må högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga 0111 vissa alster, 85 procent av den lämnade krediten kommer att cinflyta, eller ock att, där slutlig förlust på krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 pro- cent eller, i fråga om vissa alster, 15 procent skall drabba exportören eller kredit- givaren. Sammanlagda beloppet av gällande exportkreditgarantier får ej överstiga trehundra miljoner kronor. För beviljad exportkreditgaranti skall den, som erhåller garantin, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omstän- digheter.
Under tiden från verksamhetens början den 1 juli 1933 fram .till den 30 septem- ber 1945 hava omkring 34000 exportkreditgarantier utfärdats, avseende krediter å i runt tal 735 miljoner kronor, av vilket belopp 472 miljoner kronor garanterats
av staten. På tiden före den 1 september 1939 faller emellertid endast ett garanti— belopp av 39 miljoner kronor och på tiden efter den 1 januari 1944 endast 23 mil- joner kronor. Krediterna ha i ytterst obetydlig utsträckning avsett småföretagare. Antalet statsgaranterade exportkrediter till småföretagare rör sig endast om något tiotal.
Utredningen övergår nu till en diskussion av de åtgärder, som närmast böra ifrå- gakomma för att förbättra hantverkets och småindustriens exportmöjligh—eter.
För att rätt kunna bedöma småföretagens export och thlka åtgärder, som kunna vara ägnade att främja denna, måste man först klargöra nuvarande förhållanden vid småföretagen beträffande kapacitetsutnyttjande och exportkvoter. Man har emel- lertid icke tillgång .till annat än mycket knapphändiga uppgifter härom. Represen- tativa data om produktionens fördelning på export och hemmamarknad i olika stora företag och olika branscher föreligga icke. På grund av exportstatiistikens ofullständiga redovisning av varuslag kan man icke heller däri utläsa mycket om storleksordning eller länderfördelning på utförseln av småindustriella produkter. Det må därjämte påpekas, att även i de få fall, där mer detaljerad uppdelning före- ligger, den ringa jämförbarheten överhuvud taget mellan handels- och produktions- statistiken försvårar ett studium av här berörda förhållanden. Avhjälpandet av den— na brist är angelägen och torde behöva särskilt utredas.
Om organisationen av småföretagens export, dess mellanled och finansieringsfor- mer har man också mycket ofullständiga upplysningar, Ett karakteristiskt drag tor- de dock åtminstone tidigare ha varit, att exporten i icke oansenlig omfattning grun- dat sig på direktförbindelser mellan köpare och säljare, etablerade genom av före- tagarna själva .företagna affärsresor till utland-et.
Trots ofullständigheterna i föreliggande material kan man emellertid med erfa- renhet från ett stort antal individuella fall konstatera, att, även om småföretagen till övervägande del lita till den (inhemska marknaden, exporten dock har spelat och måste spela en väsentlig roll för sysselsättningen. Man vet emellertid också, att exporten, särskilt vad beträffar traditionellt typiska småindustriprodukter, under åren före kriget började få svårare att göra sig gällande, bland annat på grund av konkurrens från vissa europeiska länder, men även till följd av den tilltagande restriktionismen och självförsörjningssträvandena i varuutbytet mellan länderna. Det torde sålunda icke råda tvekan om att exportfrågan utgör ett viktigt problem för småföretagen.
Av det hittills sagda framgår enligt småföretagsutredningens mening, att grund- liga undersökningar äro angelägna och nödvändiga för att skaffa detaljerad känne- dom om småföretagens export och vad därmed äger samband. Utredningen föreslår därför, att dylika undersökningar verkställas. Beträffande sättet för verkställandet återkommer utredningen här nedan.
Det låter sig utan vidare säga, att en utvidgning av småföretagens export vore av stort värde som ett medel både att minska produktionskostnaderna och att öka sys- selsättningsmöjligheterna. Detta bör givetvis tagas till utgångspunkt vid de före- slagna undersökningarna. En expansion via exporten kan visserligen betyda, att småföretag övergå till att bli storföretag. En sådan utveckling får dock icke betrak— tas såsom mindre önskvärd. Vid starkare inriktning på export föreligger visserligen faran, att de små företagen bli mer konjunkturkänsliga än vid en övervägande av- sättning på hemmamarknaden. En dylik utveckling kan onekligen innebära vissa risker, vilka dock böra tagas, så mycket mer som de i väsentlig grad motvägas av statens strävan att genom konjunkturpolitiska åtgärder åstadkomma en utjämning i konjunkturförloppet. Dessutom får man taga i beaktande, att en utvidgning av småindustriens export, sedd ur hela näringslivets synpunkt, onekligen medför en rikare differentiering av hela landets exportproduktion, vilket ri sin tur innebär större allmän motståndskraft mot konjunkturväxlingar, emanerande från utlands- marknaderna. En fördel på längre sikt är även de lägre priser, till vilka produk—
tet-ria kunna försäljas på den relativt begränsade hemmamarknaden, när avsätt- ningsområdet vidgas över gränserna och produktionen kan läggas upp i längre senier.
Fördelarna av en ökad utförsel av småföretagens produkter få emellertid ricke undanskymma det faktum, att upparbetandet av exporten otvivelaktigt måste börja med en förbättring av småföretagens organisation och metoder för försäljning inom landet. Detta skulle i och förvsig ha gynnsam effekt på avsättningen men skulle dessutom underlätta upptagandet av de ännu mer komplicerad-e utländska affärs- förbindelserna. Småföretagens exportsvårigheter äro sålunda titll väsentlig del 'en— dast en förstoring av vissa brister, som vidlåda småföretagens försäljning överhu— vud taget, framför allt svårigheterna att upprätthålla jämn kvalitet på produkterna och att hälla överenskomna leveranstider. I mindre företag saknas emellertid dess- utom ofta den rätta försäljningstekniken i trängre bemärkelse. Ännu mycket svå- rare ha småföretagen givetvis att behärska tekniken vid exportaffärer. Därtill kom- mer att leveransförmågan oftast är så begränsad, att det icke lönar sig att upp- träda ensam på världsmarknaden; i många fall besitta småföretag ej heller erfor— derliga finansiella resurser för kapacitetsutvidgning.
Mot bakgrunden av den mindre företagsamhetens karakteristiska struktur står det klart, att den bästa formen för en utveckling av småföretagens export är en utvidgning, som organiskt växer fram i takt med företagens kapacitet. Mycket kan dock göras för att driva på. och uppmuntra denna växt. Utredningen har vid sina överväganden utgått från att eventuella stödåtgärder från statens sida böra givas sådan utformning, att fritt spelrum lämnas. för individuell utveckling. I detta sam- manhang vill utredningen särskilt framhålla vikten av att man icke förminskar möjligheterna för en vidare utveckling av de åtgärder, som redan vidtagits på en— skilt initiativ och vilka inledningsvis berörts.
Med utgångspunkt från nyssnämnda synpunkter på föreliggande brister i försälj- ningsarbetet .torde en första lämplig åtgärd till främjande av hantverkets och små- industriens export bestå 'i att man upprättar en utrednings- och upplysningstjänst angående utländska marknadsförhdllanden, förenad med en rådgivningsservice be- träffande särskilt erportförsäljningsteknik, för korthetens skull kallad »småindustri- ens exportbyrå».
Man synes vid utformningen härav kunna erhålla goda uppslag från U.S.A., där bland annat Department of Commerce har en mycket god dylik Serviceverksamhet. Det torde vara lämpligt att en sådan byrå anknytes till Sveriges allmänna export— förening, men med hänsyn till önskvärdheten av kontakt med även andra organisa- tioner bör den vara utrustad med en till omfånget begränsad rådgivande nämnd med representanter även för andra berörda allmänna näringsorganisationer. Då en upplysningstjänst av ifrågavarande slag knappast kan bli självfinansierande, synes det med hänsyn till sakens stora allmänintresse skäligt, att staten bidrager till finansiering av verksamheten och därvid också blir representerad i nämnden.
Det kan även tänkas, att ifrågavarande byrå direkt bör medverka vid tillskapan- det av nya exportföretag. Visserligen kan mycket ytterligare göras inom ramen för existerande exportorganisationer, och i många fall kunna sannolikt de befintliga exportfirmorna ri större utsträckning än hittills utnyttjas för de försäljningsupp— gifter, det här är fråga om. Men det är också uppenbart, att det finns utrymme även för andra former av försäljningsföretag. Man kan därvidlag tänka sig sam- verkan både branschvis och gruppvis efter nya linjer. En typ av försäljningsförc- tag, som synes äga avsevärda förtjänster, är exempelvis en kombination av tillver- kare av olika produkter, Vtilka naturligt utbjudas i förening eller av annan anledning säljas till samma kundkretsar. Vid dylik samverkan undvik-er man den konflikt- skapande fördelning av kvoter branschvis, som kan förhindra effektivt försäljnings- samarbete, och man lämnar också .fältet fritt för stimulerande konkurrens. Man kan mycket väl tänka sig, att initiativ även tagas utifrån genom ett opartiskt organ —— såsom den föreslagna byrån — till undersökningar av förutsättningarna för att
"tillskapa dylika exportgrupper. Det säger sig självt, att man härvid måste göra noggranna förberedelser och till en början gå fram försiktigt, ty man får helt enkelt icke misslyckas i företag av detta slag. Misslyckanden skulle drabba icke endast vederbörande företagare utan ha ogynnsamma återverkningar på den svenska expor- ten överhuvud. )
Frågan på vilket sätt informationerna om småindustriens marknader utomlands skola kunna förbättras är värd ett närmare studium. Det förefaller icke uteslutet, att det skulle löna sig att åtminstone i de större länderna hålla speciella rappor- törer. Detta kunde möjligen arrangeras i förening med exportföreningens export- stipeiidiatverksamhet eller på annat sätt i anslutning till legationer eller handels- kammare i utlandet. Vid den fortsatta beredningen av dessa spörsmål torde även böra tagas i beaktande vissa uppslag till kontakt med den nordamerikanska mark- naden, som framlagts i genom utrikesdepartementets försorg till utredningen över- lämnade rapporter från svenska legationen i London respektive svenska general- konsulatet i New York.
Vad beträffar bearbetningen av den utländska marknaden torde i belysning av vad tidigare sagts en viktig princip vara, att försäljningsaktioner icke sättas in utan noggrann kännedom om leveranskapacitet m. m. hos producenterna. I överens- stämmelse härmed anser utredningen ändamålsenligt, att utländska köpare i så stor utsträckning som möjligt stimuleras och beredas tillfälle att i Sverige på ort och ställe stifta bekantskap med säljare, produkter och tillverkningsförhållanden. Turist- och affärsintressen gå här hand i hand. Utredningen vill i detta sammanhang un- derstryka önskvärdheten av att ändamålsenliga utställningslokaler för exportpro- dukter åstadkommas och att i anslutning därtill attraktiva mässinstitutioner ska- pas. Enligt vad utredningen erfarit undersökas under medverkan av Stockholms handelskammare möjligheterna härför.
Beträffande frågan om inrättande av permanenta utställningar utomlands ställer sig utredningen mera tveksam. Denna fråga bör därför bliva föremål för ingående prövning.
Det är svårt att bedöma vilka kreditbehov, som föreligga i samband med små- företagens export, eller vilka krediter, som utgöra en förutsättning för dess expan- sion. Det förefaller dock antagligt, att småföretagens kreditbehov endast i enstaka fall i samband med speciella projekt kan bliva av den storleksordning eller den särskilt riskfyllda karaktär, att det icke kan fyllas inom ramen för nuvarande stat- liga exportkreditgivning eller den reguljära kreditgivningen genom bankerna. Här- vid bör dock observeras, att den statliga exportkreditgarantien åtminstone formellt ej omfattar hantverksalster. Icke heller beträffande eventuella extraordinära risker torde man .få förutsätta ovillighet från privat håll att medverka.
Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att större möjligheter för affärs- bankerna att stödja finansieringen av behövliga kapacitetsutvidgningar bland annat i samband med ökad exportinriktning bland småföretagen skulle kunna skapas ge- nom att bankerna medgåves att lämna blancokrediter i större utsträckning än som för närvarande är fallet. Utredningen, som har för avsikt att beröra denna fråga även i annat sammanhang i en senare framställning, har här endast velat under- stryka önskvärdheten av att den upptages till övervägande.
Det är uppenbart, att även handelspolitiken utgör ett medel, varmed småföretagens export kan främjas. Sannolikt skulle mer kunna göras vid handelsavtalsförhand- lingar för att förmå motparten att jämte våra stora stapelvaror medtaga den rikt differentierade svenska småindustriens och det svenska hantverkets produkter. Möj- ligheterna att driva dessa önskemål äro mycket begränsade, så länge man äger så knapphändig kunskap om vad småföretagen kunna producera, som nu är fallet, men skulle givetvis förbättras genom tillgången till en småindustriens exportbyrå.
Efter att ha överlagt med representanter för Sveriges allmänna exportförening om möjligheterna att i anslutning till exportföreningen organisera en småindustriens
nisation och verksamhet.
Byrån organiseras som en särskild sektion inom Sveriges allmänna exportför- ening men underställd expor-tföremingens styrelse på samma sätt som övriga sek— tioner inom föreningen.
Byrån, som inom ovan angiven ram bör få arbeta synnerligen självständigt, skall i frågor av principiell eller eljest större betydelse samråda med ett för ändamålet bildat småindustriens exportråd. Detta råd bör lämpligen bestå av förslagsvis sju ledamöter, utsedda, en av Kungl. Maj:t, en av exportföreningen, två av SHSO, en av svensk industriförening, en av företagareföreningarna eller de organ, som kunna komma att ersätta dessa, och en av Sveriges industriförbund.
Rådet skall ha att på anfordran avgiva yttranden till Kungl. Maj:t, statliga myn— digheter eller exporvtförencingens styrelse i frågor, som beröra rådets verksamhet. Rådet bör sammanträda kvartalsvis och i övrigt då så påfordras.
Byråns uppgifter böra vara att efter i huvudsak de riktlinjer, som gälla för ex- portföreningens verksamhet i övrigt, tillhandagå hantverks- och smäindustriföre— tagare i exportfrågor.
Principiellt skall varje svensk småföretagare kunna anlita byråns tjänster, oav- sett organisationstillhörighet. Här kunna dock för underlättandet av arbetet vissa modifikationer i praktiken visa sig lämpliga eller nödvändiga.
Byrån skall undersöka, vilka svenska exportfirmor, som kunna anses lämpliga som mellanhänder för export av hantverkets och småindustriens alster. Därvid böra uppgifter inhämtas dels beträffande vilka förmedlingsuppdrag, de olika firmorna redan inneha i detta avseende, dels till vilka länder de exportera, och dels slutligen för vilka nya marknader och nya varuslag de äro beredda och lämpade att upp- taga export.
I byråns uppgifter torde även böra ingå att i samråd med specialföreningarna och exportfirmorna söka komma fram till gemensamma allmänna försäljningsvill- kor, där så är möjligt, ävensom att verka för ett rationellt exportsamarbet—e, där sådant lämpligen synes böra ifrågakomma.
Byrån skall ej söka ingripa reglerande i fråga om redan existerande försäljnings- former, som befunnits väl motsvara sitt ändamål. Å andra sidan bör byrån verka rådgivande, när fråga är om utbyte av en försäljningsform mot en annan, liksom vid ny export. Byrån torde även få anledning att särskilt sysselsätta sig med frågor om samarbete inom småindustrien eller mellan småföretagen och deras exportförmed— lare, i den mån leveranser till utlandet av sådan storleksordning ifrågakomma, att en samverkan framstår som erforderlig. En viktig uppgift för byrån blir rådgivning i fråga om anpassandet av företagens tillverkningar efter exportmarknadernas väx- lande behov.
Med hänsyn till den stora mängd småföretag, som finnes i vårt land, torde bc- handlingen av exportteknis—ka frågor för dessa företags vidkommande böra ske i intimt samarbete med sådana specialföreningar, till vilka dessa företag äro eller må bliva anslutna. Under förutsättning att detta samarbete kan organiseras på ett effektivt sätt, behöver den föreslagna byrån, åtminstone till en början, ej göras till en så stor och därigenom också kostsam organisation som bleve fallet, därest byrån skulle nödgas träda i direkt kontakt med mångfalden av småföretag. Under den angivna förutsättningen torde, såvitt för närvarande kan bedömas, byråns personal kunna inskränkas till en föreståndare, en assistent samt biträdespersonal. Kostna- den för en sådan organisation kan approximativt uppskattas till 35 000 å 50000 kronor per år. Enär mera väsentliga bidrag till dessa kostnaderna direkt från små- företagen eller från dessas specialföreningar ej torde vara att påräkna, föreslår utredningen, att erforderliga medel ställas till förfogande i form av statsanslag. In- till dess närmare erfarenhet vunnits, torde för ändamålet böra beräknas 35 000 kro- nor per år. Detta statsbidrag, som alltså skall avse en viss bestämd gren av export-
föreningens verksamhet, motiveras enligt vad här ovan utvecklats med att småföre- tagens export, om den skall kunna utvecklas i mera avsevärd omfattning, bör bli föremål för ökat statligt stöd.
Utredningen tillåter sig föreslå, att underhandlingar upptagas med Sveriges all- männa exportförening om inrättande av en småindustriens exportbyrå i huvudsak enligt de riktlinjer, som här uppdragits.
Småföretagsutredningen har här ovan även framhållit, att grundliga undersök- ningar av förhållanden, som äga samband med småföretagens export, äro ange— lägna. Sådana undersökningar, i den mån de icke lämpligen utföras i Kungl. Maj:ts kansli eller av något ämbetsverk, böra verkställas av utredningen, vilken vid bifall till detta förslag har för avsikt att för ändamålet utse en subkommitté, till vilkens förfogande bör ställas erforderlig expertis. Undersökningarna torde böra utföras under medverkan av organisationer, som äro verksamma på här berörda områden. Det är emellertid med hänsyn till vad ovan anförts angeläget, att den här före- slagna småindustriens exportbyrå kommer till stånd, utan att undersökningsresul— taten avvaktas. Byrån bör kontinuerligt hållas ä jour med undersökningsarhetets gång, och det måste anses vara av största värde, om byrån och dess personal får medverka vid undersökningarna.
Småföretagsutredningen får under hänvisning till vad här anförts föreslå följande. 1) En småindustriens exportbyrå i anslutning till Sveriges allmänna exportför- ening och med uppgift att medverka till befrämjande av hantverkets och småin- dustriens export inrättas snarast möjligt.
2) Ett småindustriens exportråd tillsättes. 3) Till Sveriges allmänna exportförendng anvisas för upprättande av småindu- striens exportbyrå erforderliga medel, att utgå tills vidare från och med ingången av budgetåret 1946/47 eller den tidigare tidpunkt, som må befinnas lämplig.
4) En grundlig undersökning företages av småföretagens exportförhällanden och vad därmed äger samband. Smäföretagsutredningen bemyndigas att för verkställan— de av nämnda undersökning, i den mån denna ej anses böra utföras i Kungl. Maj:ts kansli eller genom något ämbetsverk, tillsätta en subkommitté samt att för utred— ningsarbetet med sig adjungera erforderlig expertis.
I behandlingen av denna fråga hava utredningens samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 17 december 1945.
Underdänigst
RYNO LUNDQUIST.
Birger Arvas.
Bil'agu C
Beräkning av antalet småföretag och därinom yrkesverksamma personer samt av dessa företags produktionsvärde
av aktuarien Ejnar Olsson
Den är 1940 företagna folkräkningen byggde i vad den avsåg industribefolkningens fördelning efter yrkestillhörigh-et i stort på samma principer, som tillämpas i kom- merskollegtii industriberättelse (industristatistiken) vid klassificeringen av företagen pa industrigrupper Avsikten var att i görligaste mån få korrespondens mellan upp- gifterna i de två publikationer, som periodiskt belysa svenskt näringsliv ur demogra- fiska respektive ekonomiska synpunkter. Den i industristatistiken icke redovisade byggnadsverksamheten samt vissa hantv erksyrken av relativt liten betydelse ingår icke i närmast efterföljande översikt över industrien. För dessa verksamhetsgrenars omfattning lämnas separata redogörelser.
Med utgångspunkt från ovan berörda principer har ett försök gjorts att med led- ning av 1940, års folkräkning och 1940 års industristatistik få fram data, ägnade att belysa småindustriens och hantverkets storlek, mätt eft-er antalet företag och antalet sysselsatta arbetare och sålunda dessas relativa andel" 1 folkhushället.
För att få en bakgrund till efterföljande beräkningar lämnas här en allmän öve1- sikt över de olika industrigruppernas relativa betydelse, mätt i dels antalet yrkes- verksamma personer enligt 1940 års folkräkning och dels i antalet anställda (ex- klusive företagare) enhgt industristatistiken för samma år.
Folkräkningen ! Industristatistiken Antalet Procent Antalet Yr kesgrup p yrkesverksamma A B anställda Procent
M almbrytning och metallindustri .......... 292 631 27'9 339 248 307- 38'9 Jord- och stenindustri .................... 46 228 4—4 54 35 830 56 Träindustri .............................. 93 252 S'?) 108 63 137 99 Pappers- och grafisk industri .............. 75 360 7'2 8'7 63 749 100 Livsmedelsindustri ........................ 84 792 81 98 60 584 913 Textil- och beklädnadsindustri ............ 160 991 153 186 97 095 152 Läder—, hår- och gummivaruindustri ........ 55 309 52 64 32 576 51 Kemisk-teknisk industri .................... 25 404 2'4 2'9 23 938 38 Byggnädsverksamhet ...................... 186 930 17'8 — — _— Kraft-, belysnings- och vattenverk .......... 21 500 2'0 2'5 12 785 20 Ej specificerad industri .................... 7 956 08 O'!) — —
Summa 1 050 353 100 100 638 001 100
De 1 industristatistiken redovisade företagen utgöra 18 690. Av deti tablån angivna antalet anställda utgöras 83331 av förvaltningspersonal och 554670 av arbetare. Detta motsvarar 150 förvaltningspersonal per 1000 arbetare (jf1 5.10) Antalet anställda per företag utgör 34 mot 7 anställda på varje i folkräkningen redovisad företagare (jfr s. 10).
Det bör observeras vid studiet av tablån, att folkräkningens uppgifter avse antalet yrkesverksamma personer, (1. v. s. inklusive företagare medan industriberättelsens avse medelantalet under v-erksamhetstiden anställda (jfr s. 161). Denna skillnad hind- rar emellertid icke en jämförelse mellan de procentiska fördelningstalen.
' Procent A resp. B betyder fördelning med resp. utan byggnadsverksamhet.
Av skäl, som framgå av det följande, är frågan icke direkt löst av de i folkräk- ningen och industristatistiken lämnade uppgifterna. Ehuru i princip överensstäm- melse skall råda mellan de båda redovisningarna, finnas dock väsentliga olikheter, vilka bottna i de olika uppgift-er som folkräkningen och industristatistiken ha att fylla. Det måste därför poängteras, att här gjorda beräkningar ticke göra anspråk på fullkomlighet. Avsikten är att uppnå ett resultat, som icke alltför mycket avviker från den okända verkligheten och som, så långt erfarenheten sträcker sig, här san- nolikhetens prägel.
Gränsen mellan egentlig industri å ena sidan och småföretag å andra sidan fin- nes ieke klart definierad. Det är ej heller avsikten att här försöka göra någon defi- nition, så mycket mindre som det tillgängliga statistiska materialet icke ger möjlig- het att utnyttja en sådan gränsdragning vid beräkningarna. Man måste nöja sig med att beräkna antalet företag med högst 10 respektive högst 50 arbetare samt antalet arbetare inom motsvarande storleksgrupper.
Den vid beräkningarna använda metoden torde framgå av följande redovisning för de väsentliga olikheterna i de båda källorna, folkräkningen och industristatistiken.
Folkräkningen, vilken har individen som enhet, redovisar antalet företagare inom varje yrkesgrupp. Detta är icke alldeles detsamma som antalet företag, vilket senare begrepp däremot är det primära i industristatistiken. Sålunda upptagas stats- och kommunalägda företags samt aktiebolags och ekonomiska föreningars chefer i folkräkningen såsom förvaltningspersonal och två eller flera ägare till ett och samma företag redovisas samtliga såsom företagare. För att med tillhjälp av folk- räkningens och industristatistikens uppgifter få fram antalet småföretag är det därför önskvärt att kunna »översätta» antalet företagare i folkräkningen till antal företag. Möjligheter härtill finnas till en viss del. Man kan nämligen med hjälp av uppgifter i berörda avseende beträffande företag, som finnas redovisade i industri- statistiken, räkna av antalet stats- och kommunalägda .företag samt antalet aktiebolag och ekonomiska föreningar och antalet enkla bolag. På grund av de allmänägda fö- retagens ringa antal bortses i det följande helt från dessa. Om man räknar ifrån kraft-, belysnings- och vattenverk, vilken industrigrupp ej alls kan anses omfatta småföretag i här förekommande bemärkelse, fördela sig de i indus-tnistatistiken för år 1940 redovisade företagen med 191 på stat och kommun, 6 272 på aktiebolag, 1 290 på ekonomiska föreningar, 2 468 på enkla bolag och 7 546 på enskilda perso- ner. Till folkräkningens företagare bör då adderas antalet aktiebolag och ekonomiska föreningar samt därifrån subtraheras -— under antagandet att antal-et ägare till var- je enkelt bolag är 2.5—1.5 gånger antalet enkla bolag. Om de företag, som icke re- dovisas i industristatistiken, saknas uppgifter i berörda avseende. Man torde emel- lertid kunna våga utgå från, att de mindre före-tagen i allmänhet ägas av en enda person. Detta antagande bestyrkes i viss mån av den omständigheten, att bland de i industristatistiken redovisade företagen sysselsätta i medeltal, aktiebolagen 68, föreningarna 9, de enkla bolagen 10 och av enskilda personer ägda företag 8 ar- betare. Av samtliga i 1931 års företagsräkning redovisade industriföretag ägdes drygt 80 procent av enskilda personer, medan av de i industristatistiken för samma år redovisade företagen detta var förhållandet med knappt 40 procent. Av enskilda per- soner ägda företag, redovisade i företagsräkningen, sysselsatte i medeltal knappt 3 arbetare; för aktiebolag var motsvarande antal 60.
Uppgifterna i industristatistiken om antalet arbetare avse medelantalet under verksamhetstiden sysselsatta. Folkräkningen däremot tar fasta på folkmängdför- hällandet en viss bestämd dag (den 31 december 1940). Denna omständighet gör, att man måste lämna säsongindustrierna — tegelbruk, klingsågverk, konservfabriker etc. — helt å sido. Däremot torde man beträffande den hela året om verksamma industrien kunna i stort jämställa uppgifterna om antalet arbetare enligt folkräk- ningen och enligt industristatistiken. Ur arbetsmarknadssynpunkt var år 1940 sta— bilt med hänsyn tagen till den goda och jämna arbetstillgången. Ehuru det i stort
sett rådde full sysselsättning, förekom dock inom vissa grenar, framför allt inom byggnadsindustrien, en betydande nedgång i verksamheten, vilken dock i väsentlig grad neutraliserades av uppgång inom andra. Detta förhållande inverkar givetvis på efterföljande beräkningars giltighet, i vad de avse »normala» .förhållanden (jfr av- sniittet om »träindustri») om man ser till enskildheterna. Den omständigheten, att vissa industrier, it. ex. inom textil- och beklädnadsgruppen, helt upphöra med pro- duktionen omkring årsskiftet, saknar betydelse, enär varje i folkräkningen uppta- gen person redovisas under den grupp, han eller hon tillhörde före permitteringen. Sak samma är förhållandet med andra arbetslösa samt med sjuka och inkallade.
Inom vrissa industriföretag är det vanligt, att ett och samma f-öretag, särskilt de större, producera varor, som höra till olika industrigrupper. I sådant fall hänföres som regel företaget och dess arbetare i industristatistiken till den grupp, inom vilken den största produktionsandelen faller. I folkräkningen däremot uppdelas de anställ- da på dessa 5. k. sidoordnade företagsgrupper. Dessa sidoordnade företag utgöra i allmänhet undergrupper inom en och samma huvudgrupp, vilket förhållande kan konstateras genom studium av industristatistikens primärmaterial. I vissa fall, exem- pelvis inom textilindustDien, är förekomsten av sidoordnad verksamhet mycket van- lig. Hänsyn till dessa förhållanden har även tagits, vilket kommer att framgå av efterföljande detaljredogörelse för antalet företag etc. inom skilda industrigrupper.
Den redogörelse, som här kommer att lämnas över resultaten av de gjorda be- räkningarna, utgär från industriens huvudgrupper utom kraft-, belysnings— och vattenverk. För varje undergrupp, som kan anses omfatta småföretag, angives an- talet företagare och arhetare enligt folkräkningen, dels antalet företag och arbetare enligt industristatistiken, dels ock hela det beräknade antalet företag samt beräk- nade antal företag och arbetare i fråga om företag med högst 10 respektive högst 50 arbetare.1 I samband med redogörelsen för varje huvudgrupp göres, då så är möjligt, en jämförelse med andra kända data, t. ex. uppgifterna i 1931 års företags- räkning, antalet i rikstelefonkatalogen (samtliga delar) upptagna företag samt med vissa från kriskommissionerna erhållna uppgift-er. Beträffande de ur telefonkatalo- gerna hämtade uppgifterna må framhållas att vissa dubbelräkningar kunna före- komma. Sålunda kan en och samma företagare vara upptagen under mer än en yrkesrubrik eller också förekomma i två delar av telefonkatalogen. Sistnämnda nisk för dubbelräkning har dock eliminerats beträffande städerna. Vid jämförelse med företagsräkningen bör man emellertid hålla i minn-et, att det icke endast förflutit 15 år sedan densamma ägde rum utan även att det år 1940 försiggick ett världskrig med åtföljande rubbningar beträffande vårt näringsliv.
Det synes lämpligt att för—e redogörelsen för de beräkningar som utförts dröja vid den enda officiella undersökning, som i någon män kan ge jämförelsepunkter, näm- ligen 1931 års företagsräkning. I denna redovisas bland annat antalet företag (:ar- betsställen) av skilda slag, antalet däri sysselsatt personal samt omsä-ttningens stor- lek.
Med undantag för det rena jordbruket samt sådana företag, vilka bedrivas i så nära anslutning till detta, att någon differentiering ej kunnat ske, har hela närings- livet redovisats. Hela antalet sålunda redovisade företag utgjorde 237 561 med 1347 696 yrkesverksamma personer, vartill komma 23 594 hemarbetare, som med- tagits i företagsräkningen. Med frånräknande av 4 220 trädgårdsföretag med 14 405 och 1030 fristående skogsbruk med 44 397 yrkesverksamma återstå 232 311 företag med 1 288 894 yrkesverksamma. Dessa senare företag fördelade sig med 90 449 på »industri och hantverk, ej i kombination med annan näring», 17 045 på »industri i kombination med annan näning», 87 245 på handel och därmed jämförlig verksam- het, 27 784 på transport- och kommunikationsväsen och med 9 788 på annan verk-
1 Det bör observeras att som arbetare redovisas anställda, alltså ej företagaren själv, även om denne deltager i arbetet. Detta medför att i vissa fall antalet företag överstiger antalet arbetare.
samhet (sjukvård, hygien, nöjesindustri etc.). De däri yrkesverksamma personerna fördelade sig som följer, varvid angives jämväl deras relativa fördelning. Som jäm— förelse angivas motsvarande siffror enligt 1940 års folkräkning.
Yrkesverksamma enligt
företagsräkningen folkräkningen Verksamhetsgren år 1931 år 1940 antal procent antal procent Industri .................................... 829 584 643 1 050 353 602 därav ej i kombination med annan näring. . 713 274 553 —- —-— i kombination med annan näring. . . . 116 310 90 — -— Handel .................................... 275 583 214 393 612 225 Transport- och kommunikationsväsen ........ 149 123 11'6 199 133 11'4 Annan hithörande verksamhet .............. 34 604 27 102 655 5'9 Summa 1 288 894 100 1 745 753 100
På grund av företagsräkningens uppdelning av industrien efter dess eventuella kombination med handel, är en direkt jämförelse icke möjlig, eftersom man icke vet hur stor del av den yrkesverksamma »kombinerat sysselsatta» befolkningen, som i folkräkningen hänförts till den ena eller den andra huvudgruppen.
Någon generell jämförelse mellan de olika industrigrupperna är av samma anled- ning synnerligen intetsägande. Vissa jämförelser ha emellertid gjorts från fall till fall med hänsyn tagen till varje industrigrupps speciella struktur.
Industrier
Malmbrytning och metallindustri
Från beräkningarna ha samtliga gruvor och anrikningsverk uteslutits. Järn-, stål- och metallverk ha däremot medtagits. ehuru de icke utgöras av småföretag, och sam- manförts med manufakturverken. Anledning härtill har varit den, att dessa ofta jämväl driva mranufakturtillverkning, varigenom vid denna gren av verksamheten sysselsatta arbetare redovisas under gruppen manufakturverk i folkräkningen, medan detta icke är förhållandet i industristatistiken.
Beräknat antal företag 0. arbetare
1940 års Hela Företag med G rurp .. . industri- an— högst 10 hövst 50 folkraknmg statistik galet arbetare arbetare ore- före- arbe- före- arbe- tag före- arbe- före- arbe- tagare tare tag tare tag tare tag ttare
Bleckvarufabriker, plåtslage- rier ...................... 2106 9399 486 6564 1999 1907 4488 1984 6151 Järn-, stäl- och metallmanu- faktur (inkl. järn— stål- och
metallverk) .............. 1 483 61 243 892 59 004 1 632 1 212 4 540 1 486 11 005 Guld—, silver- och nysilverfa-
briker .................... 214 2 315 36 1 202 234 210 1 188 219 1 657 Galvaniserings- och dyl. fa-
briker .................... 142 970 64 837 152 138 319 151 669 Mekaniska verkstäder och gju-
terier .................... 10 532 106 095 2 646 92 168 10 818 9 753 21 929 10 531 38 861 därav smeder och reparatörer 7 566 13 215 — — 7 566 7 566 13 215 7 566 13 215 Skeppsvarv och båtbyggerier. . 447 19 039 134 17 741 467 404 1 655 450 2 658 Elcktroteknisk industri ...... 383 20 930 181 20 080 470 370 1 227 431 2 743 Instrument— och urfabriker . . 1 296 3 310 79 2 169 1 328 1 289 1 146 1 317 1 690
16 603 223 301 199 765 15 283 36 492 16 569 65 434
Summa
Enligt 1931 års företagsräkning utgjorde antalet företag inom denna grupp, ej i kombination med annan näring (handel), 11 563 (exkl. gruvor) med 128 472 arbetare. I förening med handel drevs metallindustri av 4402 företag med 13 990 arbetare eller tillhopa 15 965 företag med 142 462 arbetare.
Då grunderna för denna dndustris indelning på undergrupper undergått en del förskjutningar, synes en jämförelse gruppvis icke möjlig annat än i stora drag. Vid en sådan jämförelse måste också hänsyn tag-as till de i företagsräkningen redovisade företag, som driva verksamhet i kombination med handel. I efterföljande översikt över företagsräkningens uppgifter angivas de senares antal respektive vid dem syssel— satta arbetare i förekommande fall inom parentes. Antalet bleck- och plåtslagerier ut- gjorde således 1703 med 6213 arbetare, den elektriska industrien omfattade 286 (771) företag med 12 021 (4 662) arbetare, instrument- och urfabriker 552 (1149) företag sysselsättande 1 524 (1 184) arbetare, guld-, silv-er- och nysilverfabriker (inkl. guldsmeder) 120 (370) företag med 1 402 (735) arbetare samt annan järn- och me- tallindustri _ mekaniska verkstäder, metallmanufaktur, skeppsvarv etc. — vilken är omöjlig att uppdela jämförbart, 8902 (2 112) företag med 107 312 (7 409) arhe- tare. Rikstelefonkatalogens yrkesregister upptager 7 271 mekaniska och reparations- verkstäder m. m., varav 1 428 rörledningsfirmor och 2 784 smeder samt 1858 elekt- riska installations- och reparationsaffärer eller tillhopa 9 129 företag.
Jord- och stenindustri
Inom denna grupp förekommer en del i hög grad säsongbetonad industri. Arbe- tarna vid dessa företag redovisas i industristatistiken såsom tillhörande jord- och stenindustri men torde ur demografisk synpunkt till alldeles övervägande delen räknas under annat huvudyrke; så är fallet med torvtäkt, sand-, grus- och lertag (ej redovisad i industristatistiken) samt kalk- och kritbruk. Torvindustrien, som är en säsongindustri, lämnas här helt åsido även av den anledningen, att de förhållanden —— bränslehristen — som rådde år 1940 helt avvika från normala tiders. Sand-, grus- och lertag samt kalk- och kritbruk sakna, på grund av sin obetydliga omfattning med avseende på företagens antal, betydelse i detta sammanhang. Tegelbruken, som numera i stor utsträckning drivas året om, torde till industristatistiken redoväsa ar— betare, som till huvudyrke ha jordbruk ell-er kombinera tegelbruksarhetet med annat arbete, t. ex. vid sågverk el. dyl. Antalet tegelbruk som kan räknas till småindustrien 'utgör, om gränsen lägges vid högst 10 arbetare, knappt 50. Tegelbruk med fler ar— betare torde näppeligen kunna innefattas i kategorien småföretag. Till den icke säsongbetonade jord- och stenindustrien bör man däremot kunna räkna stenin- dustri, cementvarufabriker, porslins-, kakel- och lergodsfabriker samt glasindustri. De till gruppen hörande kolgruvorna kunna ej anses som småföretag. I den mån
Beräknat antal företag 0. arbetare 1940 års Hela Företag med C 1' u P P .. . industri- an- högst 10 högst 50 folkräkning statistik galet arbetare arbetare ,- - före- arbe- före- arbc— fa; före— arbe- före- arhe- tagare tare tag tare tag tare tag tare Stenindustri .............. 1 160 11 816 446 7 440 1 348 1 143 5 558 1 314 9 439 Cementvarufabriker ...... 473 2 822 189 1 922 489 444 1 566 487 2 493 Porslins-, kakel- och lergods- industri ................ 100 3 958 27 3 569 108 90 433 98 588 Glasindustri .............. 140 5 835 111 5 528 181 117 486 141 1 257 därav glasvarnindustri . . . . —- —— 58 546 — — — — —- Annan hithörande industri 101 1 433 106 1 047 154 131 729 151 1104 Summa 1 974 25 864 879 19 506 2 280 1 925 S 772 2 191 14 881
kolbrytning förekommer i mindre skala torde detta ske som bisyssla och för övrigt vara betingad av den aktuella bränslebnisten. Cementfabrikerna äro samtliga av storindustriell karaktär.
Företagsräkningen redovisar 1133 stenhuggerier med 10 419 arbetare, 102 pors- lins-, kakel- och lergodsindustrier med 3 108 arbetare, 52 glasbruk med 5 192 arbeta- re, 246 glasmästerier ej i kombination med handel samt 280 i kombination med handel sysselsättande 610 respektive 683 arbetare, 470 cementvarufabriker med 1988 arbetare samt 105 andra företag med 514 arbetare. Över-ensstämmelsen är god utom beträffande glasindustrien. Detta beror emellertid på att glasmästeri numera föres till byggnadsindustri och antalet sådana företag uppgår enligt folkräkningen ungefärligen till 500 med 775 arbetare. Rikstelefonkatalogen upptager 497 glasmäs- terier.
Träindustri
Den inom denna grupp redovisade faner-, plywood- och wallboardindustrien är till övervägande delen en storindustri och redovisas därför icke här. Beträffande den stora gruppen sågverksindustri uppdelas den i industristatistiken på ramsågar och klingsågar. Klingsågarna torde till övervägande delen drivas huvudsakligen sommartid och sysselsätta i huvudsak arbetare, vilkas huvudyrke är knutet till jord- bruket. Antalet i industristatistiken redovisade klingsågar utgör 853 med 6357 ar- betare. Det verkliga antalet är icke känt men betydligt större. Ramsågarna å andra sidan kunna icke rimligen annat än i rena undantagsfall inrangeras under begreppet småindustri. Bortsett från här omnämnda grupper omfattar huvudgruppen i övrigt öv-ervägande företag av typisk småföretagskaraktär.
Beräknat antal företag 0. arbetare
1940 års Hela Foretag med G f 11 P P .. . industri- an- högst 10 höast 50 folkrakning statistik Felet aråetare arbetare ore- töre— arbe- före- arbe- tag före- arbe- före— arbe- tagare tare tag tare tag tare tag tare
Lådämnes- och lådfabriker 148 2026 101 1898 155 121 496 146 1073 Snickerifabriker .......... 11 406 35 772 1 630 22 998 11 274 10 701 18 167 11 205 28 407 Läst— och träskofabrikcr. . .. 607 372 32 281 608 601 198 608 372 Tunnbinderier ............ 175 349 34 334 176 167 129 176 349 Korgmakerier ............ 809 243 14 99 803 801 206 803 243 Andra hithörande industrier 145 1480 79 1 321 158 124 403 151 1 006 Summa 13290 40242 1890 26 931 13174 12 515 19 599 13 089 31450
Lådämnesindustrien är ej särredovisad i företags-räkningen. Antalet läst- och trä— skofabriker angives till 741 med 707 arbetare. Motsvarande antal för tunnbinderier är 207 respektive 329 och för korgmakerier 432 respektive 377. Antalet snickerifa- briker utgör enligt samma källa drygt 6 000 med ungefär 20 000 arbetare, således en avsevärd skillnad mot här beräknade. Anledningen till denna differens kan icke med säkerhet anges. Att företagsamheten på detta område på 15 år skulle ha ökat med omkring 90 0/0 beträffande antalet företag och 75 0/0 beträffande antalet ar- betare förefaller högst osannolikt. Ej heller kan förklaringen sökas i någon radikal omläggning av redovisningsprinciperna, Det är emellertid ingalunda uteslutet att, på grund av byggnationens nedgång under krigets första år, ett stort antal bygg- nadssnickare och timmermän temporärt övergått till annan snickeriverksamhet och sålunda blivit i folkräkningen redovisade under träindustri. Att här beräknade siff- ror skulle vara helt felaktiga är knappast möjligt. Rikstelefonkatalogen redovisar 4 236 möbelsnickerier och snickarmästare.
Pappers- och grafisk industri Pappersmassefabriker samt pappersbruk och pappfabriker utgöras till övervägan- de delen av storföretag, även om man kan peka på ett och annat mindre träsliperi eller någon obetydlig pappfabrik. I övrigt omfattar gruppen till övervägande delen småföretag, vilket framgår av efterföljande tablå.
Beräknat antal företag 0. arbetare 1940 års Hela Företag med Gru p'p .. . industri- an- högst 10 högst 50 folkräkning statistik ;?let arbetare arbetare ore- före- arbe— före- arbe— tag före— arbe- före- arbe- tagare tare tag tare tag tare tag tare Bokbinderier och annan pap- persvaruindustri ........ 675 8959 300 7435 766 623 2378 734 5089 Tryckerier och grafiska an- stalter .................. 846 15 841 785 15 398 1 126 797 2829 1 082 8849 Summa 1521 24800 1085 22833 1892 1420 5207 1816 13938
Det bör här anmärkas att skillnaden mellan teknisk personal, vilken räknas till förvaltningspersonal, och arbetare är svår att draga. Detta gör att man kan miss- tänka att korrespondens-en mellan folkräkningens och industristatistikens siffror inte är så god. Då den senare redovisningen icke grundar sig på individuella uppgifter, torde folkräkningen återgiva ett riktigare värde. Troligen redovisar industristatisti- ken för högt arbetarantal. För en jämförelse med företagsräkningens uppgifter läm- nas i efterföljande tablå en sammanställning av därstädes lämnade uppgifter.
Antal Antal företag arbetare Bokbinderier och annan pappersvaruindustri .......................... 508 2984 Tryckerier och grafiska anstalter ...................................... 663 6828 Ovannämnda i kombination samt annan hithörande industri .......... 78 1539 Tryckerier m. m samt handel med böcker o. dyl ..................... 199 1463 Tryckerier m. m. samt förlags- och tidningsverksamhet ................ 331 10 993 Summa 1 779 23 807
Som synes stämma slutsiffrorna tämligen väl med såväl det beräknade antalet företag som med folkräkningens uppgifter om antalet arbetare. I rikstelefonkata- logen upptaga-s 924 tryckerier samt 408 bokbinderier.
Till denna grupp räknas också fotografering och filmframställning, vilken ej re- dovisas i industristatistiken. Filmframställning bedrives till övervägande delen av ett fåtal aktiebolag. Uppgifterna & folkräkningen om antalet företagare, 1373, kan allt- så på ett ungefär anses motsvara antalet sådana företag. Rikstelefonkatalogens _vr- kesregister omfattar 1227 fotografer. Arbetarantalet uppgår enligt folkräkningen till 1 434 personer, av vilka emellertid en stor del torde vara sysselsatt i de stora filmateljeerna. Antalet arbetare vid de egentliga småföretagen torde således vara obetydligt. Företagsräkningen redovisar 829 företag med 675 arbetare.
Livsmedelsindustri .
Till livsmedelsindustrien hörande råsockerfabriker och raffinaderier samt tobaks- fabriker kunna icke räknas som småindustri. De till undergruppen margarinindustri hörande företagen mäste, med undantag av ett fåtal margarinostfabriker, räknas till storindustriföretag, även om endast i undantagsfall antalet arbetare överstiger 50. Ett par säsongbetonade industrigrenar höra hit, nämligen konservindustri (inklusive fiskberedningsanstalter) och de i gruppen »övrig hithörande industri» ingående
stärkelsefabrikerna. Antalet konservfabriker, redovisade 'i industristatistiken, utgjor- de år 1940 71 och antalet fiskberedningsanstalter 35 med 2347 respektive 211 ar- betare. De sistnämnda äro samtliga små, medan av konservfabrikerna 19 med 39 arbetare ha vardera högst 10 arbetare och 58 med 1023 ha högst 50. Antalet stär- kelsefabriker utgjorde 119 med 528 arbetare, alltså en typisk småindustri. Tilll grup- pen annan livsmedelsindustri räknas i industristatistiken 143 kafferosterier med 527 arbetare, 51 knaftfoderfabriker med 460 arbetare samt 38 andra fabriker med 650 arbetare. Någon jämförelse med folkräkningens uppgifter går icke att genom- föra, då den säsongbetonade stärkelseindustriens arbetare där till övervägande de- len torde redovisas under annat huvudyrke.
Beträffande vissa andra grupper har man exakta uppgifter, nämligen för dem. som redovisas i kontrollstyrelsens berättelse över accispliktiga näringar. Hela an- talet bryggerier utgjorde sålunda redovisningsåret 1939/40 691 med 6609 arbetare. Härav voro 543 skattefria bryggerier med 1833 arbetare. Antalet självständiga mälterier utgjorde 16 med 128 arbetare. Samtliga skattefria bryggerier och mälterier torde ha vardera högst 10 arbetare medan av de 148 skattepliktiga bryggerierna .fler- talet överskrida denna gräns. Högst 50 arbetare ha 691 bryggerier med 4 563 arbe- tare. Antalet brännvinsbrännerier utgjordes enligt samma källa av 100 potatis-, 5 jäst- och 20 sulfitbrännerier. Av dessa kunna självfallet endast potatisbrännerierna hänföras till småindustri. Deras arbetaren-tal utgjorde 526.
Till denna grupp räknas jämväl mejerier. Det övervägande antalet sådana ägas och drivas» kooperativt eller av aktiebolag. De torde därför icke böra annat än i undantagsfall räknas som småföretag.
Övrig livsmedelsindustri redovisas i efterföljande tablå.
Beräknat antal företag 0. arbetare 1940 års Hela Företag med G r u p r .. . industri- an- högst 10 högst 50 fo lkraknmg statistik ;?let arbetare arbetare före- arbe- före— arbe- gå före- arbe— före- arbe- tagare tare tag tare tag tare tag tare Kvarnar .................. 2 301 3 701 1 291 3 571 2 340 2 306 2 116 2 333 2 683 Bagerier .................. 5 292 17 843 497 8 327 5 337 5 162 11 613 5 315 14 758 Chokladindustri .......... 259 5 658 182 5 581 319 256 586 297 1 512 Slakterier och charkuterier 2 432 8 457 409 6 088 2 581 2 451 3 812 2 554 5 998 Vattenfabriker ............ 233 919 102 899 261 248 413 259 586 Summa 10 517 36 578 2481 24 466 10 838 10 423 18540 10 758 25 537
Om till .tabläns uppgifter om antalet företag med högst 10 respektive högst 50 arbetare läggas företag tillhörande »annan livsmedelsindustri», bryggerier etc. (jfr ovan) kan hela antalet småföretag beräknas till 11500 respektive 12 000 med 23 000 respektive 34 000 arbetare.
Beträffande antalet fristående vatten- och läskedrycksfabriker kan nämnas, att enligt kontrollstyrelsen deras antal uppgick till 289, varav 35 säsongtillverkare.
Företagsräkningen redovisade i runt tal 2 500 kvarnar (inklusive sådana i kom- bination med handelsrörelse) med ungefär 3800 arbetare. Livsmedelskommissionen anger antalet kvarnar till 2 947 varav 402 handels- och 2 545 tullkvarnar. Härtill skulle enligt den senare källan finnas i runt tal 1000 gröpkvarnar, vars ägare till övervägande delen i folkräkningen dock torde ingå under annan yrkesgrupp, liksom de därvid eventuellt sysselsatta arbetarna.
Antalet bagerier enligt företagsräkningen var 3081 utan och 2917 i förbindelse med handelsrörelse; de sysselsatte 10 805 respektive 5623 arbetare. Det samman-
lagda antalet var alltså ca 6000 med 16400 arbetare. Livsmedelskommissionen uppger ett antal av omkring 8000 företag. Choklad- och sötvaruindustnien omfat- tade enligt företagsräkningen ungefär 400 företag med 5100 arbetare. Av dessa voro 119 kombinerade med handel och sysselsatte 299 arbetar-e. Samma källa anger antalet slakterier och charkuterier till 4573 med 7 618 arbetare, varav 1 562 före- tag med 3995 arbetare voro .förenade med handel. Enligt livsmedelskommissionen utgör för närvarande (februari 1946) antalet slakterier med slakteritillstånd 1414. Härav bedrev en del rörelse på mer än ett ställe, varför antalet slakteniföretag i här använd bemärkelse blir något större.
I rikstelefonkatalogen upptagna bagerier utgjorde 3 903, chokladfabriker 373 och charkuterifabriker 281.
Textil- och beklädnadsindustri
Den i inledningen omnämnda principen att i industristatistiken redovisa arbetare vid företag med blandad tillverkning efter arten av den största tillverkningsandelen komplicerar alldeles speciellt inom denna huvudgrupp beräkningarna inom vissa undergrupper. Sålunda förekommer i stor utsträckning att tillverkning av t. ex. ylle- och bomullsvaror sker jämsides vid ett och samma företag. I industristatisti- ken redovisas arbetarna under den grupp, vartill företaget för-ts, medan de i folk- räkningen fördelas på, i detta fall, dels ylle- och dels bomullsindustri. De vid spinnerier och väverier sysselsatta färgeriarbetarna upptagas i industriberättelsen som hörande till ylle- respektive bomullsindustri, i folkräkningen däremot redovisas de såsom arbetare vid »färgerier och impregneringsanstalter».
Av denna anledning ha arbetare vid spinnerier och väverier oavsett arten av spå- nadsmaterial samt vid färgerier sammanförts till en grupp, benämnd textilindustri. Antalet företagare och företag redovisas däremot för varje undergrupp som vanligt. Inom övriga undergrupper är sidoordnad verksamhet mindre ofta förekommande.
Beräknat antal företag 0. arbetare 1940 års Hela Företag med G r u 1) p .. _ . industri— an— högst 10 högst 50 folkr aknmg statistik %?let arbetare arbetare före- arbe— fört.— arbe- €£$ före- arbe- före- arbe— tagare tare tag tare ” tag tare tag tare Summa textilindustri ........ 1087 40 062 268 38 370 1 221 1 025 2 058 1 097 3 729 därav
Ylleindustri ................ 174 -— 99 —— 224 152 — 173 — Bomullsindustri ............ 659 — 63 — 704 645 —— 663 — Liune-,hamp-, och juteiudustri 21 -— 12 —— 30 21 —— 21 — Konstsilkefabriker .......... 4 -— 14 — 14 2 -— 5 —
Färgerier och impregnerings- anstalter ................ 229 — 80 — 249 205 — 235 — Trikäindustri ................ 2 843 12 102 205 11 651 2 942 2 799 814 2 886 2 847 Sömnadsindustri ............ 28 267 48 392 508 31 443 28 465 128 085 17 739 28 325 23 691 Hatt- och mössfabriker ...... 190 5 403 67 2 548 223 178 2 990 205 3 743 Annan hithörande industri . . 401 3 643 138 3 353 457 393 652 440 2 361 Summa 32 788 109 602 1 186 87 365 33 308 32480 24 253 32 953 36 371
1 Se not ä sid. 162.
_. _ ___...r__a_sl____—_-_;_ hk..—1
Inom denna industrigrupp spela de 5. k. hemarbetarna en icke ringa roll. Det synes därför vara anledning att något dröja vid dessa. Med hemarbetare förstås en yrkesverksam person, som, vanligtvis på ackord, utför ett visst arbete åt en be- ställare eller, mera sällan, för egen försäljning. Antalet hemarbetare är icke med säkerhet känt. Till övervägande delen utgöras de av gifta kvinnor, som bedriva hem- arbete i den mån hemmets skötsel lämnar tid därtill. Inom här berörda industri— grupp finns därjämte relativt många, såväl män som kvinnor, vars huvudsakliga verksamhet är hemarbete. Hemarbetarna utgöra en mycket viktig del av produk- tionsmaskineriet — deras arbetskraft är synnerligen billig.
För att få något grepp om antalet hemarbetare lämnas i nedanstående tablå en översikt av vissa sammanställningar, som gjorts med ledning av i tablån närmare angiven officiell statistik.
Textil- och Beklädnads-
Företagsräkningen 1931 trikåindustri industri 1 Summa ej i kombination med annan näring, arbetare .......... 41 970 25 821 67 791 hemarbetare ...... 4 935 6 585 11 520 i kombination med annan näring, arbetare ............ 640 13 245 13 885 hemarbetare ........ 1 282 7 326 8 608 Summa 48 827 52 977 101 804 1931 års industristatistik arbetare .............................................. 39 285 22 026 61 311 hemarbetare .......................................... 3 767 6 902 10 669 Summa 43 052 28 928 71 980 1935/36 års särskilda folkräkning
arbetare .............................................. 54 000 53 000 107 000 hemarbetare m. fl, .................................... 10 000 19 000 29 000 Summa 64 000 72 000 136 000 1940 års folkräkning, arbetare (exkl. hemarbetare) Summa 52 164 57 438 109 602 1940 års industristatistik arbetare .............................................. 50 021 37 344 87 365 hemarbetare .......................................... 5 707 8 474 14 181 Summa 55 728 45 818 101 546
1 Inkl. hatt- och mössfabriker och annan hithörande industri.
Det kan nämnas, att av samtliga i företagsräkningen redovisade hemarbetare, 23187, de inom textil- och beklädnadsindustrien sysselsatta utgjorde 87 procent. Enligt 1935/36 års särskilda folkräkning utgjorde inom denna industri antalet män respektive kvinnor med annat huvudyrke 2 000 respektive 9 500 och antalet hustrur med hemarbete men utan särskilt yrke 17 500.
Hela antal-et arbetare inom textil- och beklädnadsindustrien skulle således enligt 1935/36 års folkräkning utgöra mellan 135000 och 140000. Hur många hemarbe— tare, som sysselsättas av småföretagen är icke känt, varför det icke är möjligt att ange motsvarande antal för dessa.
I företagsräkningen redovisas i allt 15 689 företag med 67 791 arbetare vartill kommer 3307 företag i kombination med handel med 13 885 arbetare eller tillhopa 18 996 företag med 81 676 arbetare. Antalet hemarbetare utgjorde 20 128. Samman- lagda antalet textilfabriker utgjorde 707 (inklusive färgerier) med 34077 arbetare, antalet trikåindustnier 1 399 med 8533 arbetare, varav 194 i kombination med handel med 640 arbetare, 73 rep- och bindgarnsfabriker med 678 arbetare samt 86 snörmakerier, band- och gardinfabriker med 1 518 arbetare. Sömnadsindustrien (konfektionsfabriker samt skrädderier och sömmerskor) utgjorde 13 207 med 21 445 arbetare vartill kommer 1 119 kombinerade företag med 7 663 arbetare. Skillnaden mot 1940 års folkräkning är avsevärd. Den kan emellertid bero på att företags- räkningen räknat t. ex. sömmerskor som hemarbetare. Lägger man nämligen an- talet hemarhetare inom beklädnadsindustrien, ca 10 000 personer, till såväl antalet företag som till antalet arbetare, ger företagsräkningen i runt tal 24 000 företag med
39000 arbetare. Yrkesregistret 'i telefonkatalogen upptager 4705 skräddare och sömmerskor. Hatt- och mössindustrieu omfattade 91 företag med 699 arbetare samt 1 617 sådana företag i kombination med handel med 4 269 arbetare.
Till denna grupp räknas också tvätt- och strykinrättningar, vilka ej redovisas i industristatistiken. Enligt 1940 års folkräkning utgjorde de 3172 med 3844 ar- betar-e.
Läder—, hår- och gummivaruindustri
Alla hithörande undergrupper innefatta småföretag, i några fall till huvudsaklig del.
Beräknat antal företag 0. arbetare
1940 års Hela Foretag med G r u p p .. , . industri- an- hövst 10 högst 50 folkräkning statistik ;?Iet ar5etare arbetare ore- före- arbe- före- arbe- tad före- arbe— före- arbe- tagare tare tag tare a tag tare tag tare' Garverier ................ 113 3149 48 2847 131 100 363 119 845 Päls— och skinnvaruindustri 314 4 470 151 2 645 326 260 2 238 318 3 520 Skoindustri och skomakerier 11 521 15 304 263 12 638 11 523 111 367 3 265 11 455 5 507 Sadelmakerier och resetfekt—
fabriker ................ 2 003 5 193 117 3 293 2 006 1 959 2 217 1 991 2 930 Borstbinderier ............ 633 851 36 716 633 616 239 631 636 Gu mmivarufabriker ...... 23 6 945 16 6 594 33 21 375 25 506 Annan hithörande industri 383 671 42 311 384 377 482 384 671 Summa 14990 36583 673 29044 15036 14700 9179 14923 14615
1 Se not å sid. 162.
I företagsräkn'ingen redovisas 129 garverier med 1897 arbetar—e, 389 päls- och skinnberedningsanstalter inklusive handskfabriker (inklusive i kombination med handelsrörelse) med 1914 arbetare, 1472 sadelmakerier och reseffektfabriker med 2 353 arbetare, vartill komma 533 tapetserare med 1 932 arbetare. Antalet borstbin- derier var 255 med 725 arbetare. I gruppen gummivarufabriker ingå ej gummi- reparationsverkstäder. De (ingå i restgruppen och utgöra enligt industristatistiken 31 företag med 105 arbetare. Rikstelefonkatalogen upptager 362, varav dock en över- vägande del .torde utföra jämväl mekaniska reparationer. Enligt en är 1939 företagen undersökning av regummeringsverkstäd—erna (se Kommersiella meddelanden 1939, häfte 9) skulle antalet sådana uppgå till 350 år 400.
Den ojämförligt största gruppen utgöres av skoindustri och skomakerier. Före— tagsräkningen redovisar 9695 reparationsv-erkstäder — varav 1263 i förening med nytillverkning _ med 2 602 arbetare samt 768 verkstäder i kombination med han- del med 765 arbetare eller tillhopa 10 463 med i runt tal 3400 arbetare. Antalet skofabriker var 322 med 9 202 arbetare. Hela skoindustrien inklusive skomakerier utgjorde således 10 800 företag med icke fullt 13 000 arbetare. Rikstelefonkatalogen upptager endast 1 749 skoreparationsverkstäder.
Kemisk-teknisk industri
Hela antalet i folkräkningen redovisade företagare utgör icke fler än 365 syssel- sättande 19 485 arbetare, varav 151 företag förts till undergruppen annan kemisk- teknisk industri. Industristabistiken upptager 565 företag med 19 465 arbetare. Nå- gon anledning att i detalj redovisa varje undergrupp för sig förefinnes icke. Här må blott nämnas, att antalet tvättmedels-, parfym- och ljusfabriker beräknats till
139 av vilka 96 hade högst 10 och 130 högst 50 arbetare. Motsvarande tal för färg- och fernissfabriker är 88 respektive 65 och 83. Av den ej specificerade gruppen, vilken beräknats omfatta 265 företag, hade 201 högst 10 och 250 högst 50 arbetare. Det totala antalet företag har beräknats till 679, varav 478 hade högst 10 arbetare och 620 högst 50. Hela antalet vid dessa företag sysselsatta arbetare utgjorde 1 800 respektive 4000. Företagsräkningen redovisar inalles 650 företag med 12 999 ar- betare.
I anslutning till den i avsnittet om textil- och beklädnadsindustrien lämnade re— dogörelsen över därinom enligt företagsräkningen sysselsatta hem—arbetare, må här ytterligare nämnas, att av hela antalet hemarbetare, 23187, 13 0/o voro sysselsatta inom övriga industrigrupper. Dessa fördela sig med 958 på metallindustri, där de huvudsakligen förekomma inom guldsmedsverksamhet och urmakeri-er, 26 på jord- och stenindustri, 162 på trävaruindustri, 178 på pappers- och grafisk industri, 24 på livsmedelsindustri, 1697 på läder-, hår- och gummivaruindustri, i huvudsak vid Skinnberedning och dylikt samt 14 på kemisk-teknisk industri. De ha alltså icke den betydelse för dessa andra industrigrupper — i någon mån kanske för läder-, hår- och gummivaruindustri — som för textil- och beklädnadsindustri.
I den lämnade redogörelsen har man enbart rört sig med två av de tre social- klasser, vari den yrkesverksamma befolkningen plågar indelas, nämligen m-ed före- tagare och arbetare. Detta sammanhänger med den beräkningsmetod, som använts. Den tredje socialklassen, förvaltningspersonal, kan nämligen icke fördelas med hjälp av tillgänglig-t tryckt statistiskt material på industrier av olika storlek. Det synes emellertid angeläget att söka få _ om icke ann-at —- så en ungefärlig uppfattning om deras antal inom småföretagen. Klart är, att antalet förvaltningsp-ersonal i för- hållande till arbetareantalet är mindre, ju mindre företagen äro. Det är bland annat detta förhållande, som gör det så vanskligt med några beräkningar.
Följande metod synes dock kunna ge en något så när god uppfattning om för- valtningspersonalens storlek inom här berörda företag. Beräkningarna utföras en- dast för huvudgrupper och basera sig på uppgifter i 1940 års folkräkning.
Förvaltningspersonal enligt 1940 års folkräkning Antal Per 1 000 arbetare
Metallindustri ................................ 39 679 168 Jord- och stenindustri ........................ 3970 99 Träindustri ................................... 5 897 81 Pappers- och grafisk industri .................. 9304 147 Livsmedelsindustri ............................ 12 260 201 Textil- och beklädnadsindustri ................ 11585 102 Läder—, hår— och gummivaruindustri ............ 3736 102 Kemisk-teknisk industri ....................... 5 554 285
Summa 91 985 143
Om man nu antager, att vid företag med högst 10 arbetare antal-et förvaltnings- personal per 1000 arbetare uppgår till 30 0/0 av motsvarande antal för samtliga företag, får man det antal, som anges i översikten å sid. 00. Då fråga är om företag med högst 50 arbetare räknas med 50 0/0. I allt skulle vid de förra företagen alltså finnas nära 5 500 förvaltningspersonal. motsvarande 43 per 1000 arbetare, och vid de senare 14 800, motsvarande 69 per 1 000 arbetare.
Småföretagare av hantverksmässig art förekomma emellertid även utanför det här behandlade området. Man torde hit få räkna skönhetsvårdande verksamhet, d. v. s. rak— och frisersalonger, damfriseringar, etc., vidare bland annat blomster- bindaryrket, skorstensfeja're och fönsterputsare samt, framför allt, byggnadsverk- samhet.
Under rubriken »frisering och annan kroppsvård», ell-er med ett ord skönhets- vård redovisar 1940 års folkräkning 7 859 företagare, 210 .förvaltningspersonal samt 8967 arbetare. I rikstelefonkatalogen upptagas 6251 sådana företag. Medeltalet av antalet företag, vilka i viss utsträckning kunna ägas av mer än en företagare, och antalet »telefonföretag» ger ungefär 7 000 företag.
Antalet företag, anslutna till Blomsterdekoratörernas riksförbund, utgör 525. An- talet därvid sysselsatta arbetare kan icke anges, men torde sannolikt icke vara stort.
Till Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund äro anslutna 235 företagare med 825 organiserade arbetar-e. Här återgivna siffror äro givetvis minimisiffror. An- talet f-önsterputsningsfirmor är icke känt och ej heller antalet tandtekniker.
Byggnadsverksamhet
Byggnadsverksamhet, vartill räknas husbyggnadsverksamhet, måleri, glasmästeri, rörlediningsinstallation, elektrisk installation samt väg- och vattenbyggnad, bedrives med få undantag av småföretagare. Den verkligt stora och omfattande byggnationen är förbehållen ett fåtal, främst till de större städerna lokaliserade företag.
Då väg— och vattenbyggnadsverksamheten numera, i vad det är fråga om det all- männas vägar, huvudsakligen bedrives av staten, och, om så icke är fallet, av ute- slutande ett fåtal stora enskilda företag, lämnas denna del av byggnadsverksamheten helt utanför den fortsatta redogörelsen.
1940 års folkräkning redovisar byggnadsverksamheten (exkl. väg- och vatlen- byggnad) enligt följande tablå
Yrkesverksamma Hela folk— Verksamhetsgren .. . _ ..
företagare foglig??? arbetare mangden Husbyggnadsverksamhet .............. 13 247 4 105 72 739 218 554 därav byggnadssnickare och timmermän 2 434 —- 26 025 —— murare .............................. 2 740 —- 9 843 - Måleri ................................ 10 630 233 18169 65 362 Glasmästeri .......................... 495 141 775 2 868 Rörledningsinstallation ................ 1 596 1 264 12 380 32 180 Elinstallation . ........................ 1 309 1 006 8 033 20 530 därav elmontörer ..................... 1 000 — 7 359 —— Summa 27 277 6 749 112 096 339 494
1 Häri ingå endast de nyrkesverksamma» och deras familjemedlemmar.
Nedgången i byggnadsverksamhelen under krigets första år har givetvis inverkat på resultatet av 1940 års folkräkning. Såväl företagare (företag) som arbetare torde redovisas med mindre antal än vad som svarar mot förhållandena före kriget. Det förefaller emellertid sannolikt, att flertalet företagare — i varje fall de, som äro verkliga yrkesmän _ i folkräkningen ha redovisats inom sitt egentliga yrke även om verksamheten temporärt legat nere. Annorlunda torde det förhålla sig med an- talet arbetare —— dessa ha ju lättare att byta yrke. Man kan i varje fall icke siffermässigt bilda sig någon uppfattning om hur stor minskningen va'nit. De äter— givna folkräkningssiffrorna torde emellertid kunna betraktas såsom minimisiffror. Om antal-et här yrkesverksamma personer kommer att ökas eller minskas efter det nu avslutade kriget, är icke möjligt att bedöma.
Här, liksom i fråga om den tidigare avhandlade industrien, svårar antalet före- tagare icke mot antalet företag. Någon möjlighet att beräkna antalet av de senare
.M_.
finnes icke, men man kan antaga —— 'i brist på bättre — att de båda begreppen ungefärligen motsvara varandra. Husbyggnadsindustrien (inklusive måleri, glasmäs- teri, rör- och elinstallationer) skulle således i allt omfatta omkring 27 000 företag med 112000 arbetare och 6700 förvaltningspersonal. Av 1931 års företagsräkning framgår, att inom husbyggnadsverksamhet (exkl. murning och snickeri) 80 0/0_ av företagen hade högst 10 arbetare och 97 0/0 högst 50 med 34 respektive 72 0/0 av hela antalet sysselsatta. Av företagen inom rörlednings- och elektriska installa- tionsbranschen hade ungefär 75 respektive 95 '1/0 högst 10 respektive högst 50 ar- betare med 20 respektive 60 0/o av samtliga sysselsatta. Inom murning, måleri och glasmästeri torde samtliga utgöras av småföretag. Med ledning av dessa uppgifter kan man beräkna, att företag med högst 10 arbetar-e skulle utgöra ungefär 25000 med 70000 arbetare och de med högst 50 arbetare 27000 med 95000 arbetare. Antalet .företag med mer än 50 arbetare skulle då — trots att dessa sysselsatte 17 000 arbetare — vara så lågt, att det icke låter sig fastställa genom den här tillämpade starkt förenklade beräkningsmetoden. Antalet förvaltningspersonal torde ungefärligen utgöra 4000 respektive 5000. Enligt vad tidigare framhållits är här beräknade antal minimisiffror.
Sammanfattning
De beräkningar, som utförts, ha i första hand, av skäl, som framgå av ovanstående, tagit sikte på verkstads- (i vidsträckt bemärkelse) och därmed jämförlig industri, medan företagen inom byggnadsverksamheten, på grund av avsaknad av statistiskt material, blivit mera summariskt behandlad.
Beträffande de industrigrupper, som äro av betydelse i förevarande sammanhang, lämnas här en sammanfattande redogörelse över småindustri- och hantverksföre- tagen. Härvid ha dock på grund av sitt relativt ringa antal blomsterbindare, skor- stensfejare och fönsterputsare ej medtagits.
Tab. [. Antal företag med högst 10 arbetare och antalet därinom yrkesverksamma personer
Antal för— Samtliga . Antal Antal .
I 11 d 11 s t r 1 g r u p p .. valtmngs- yrkesverksamma
for etag arbetare personal (avrundade tal) Metallindustri .......................... 15 300 36 500 1 800 54 000 .]ord- och stenindustri .................. 1 900 8 800 300 11 000 Träindustri ............................ 12 500 20 000 500 33 000 Pappers- och grafisk industri 1 .......... 2 700 5 200 200 8 000 Livsmedelsindustri .................... 11 500 23 000 1 400 36 000 Textil- och beklädnadsindustri .......... 32 500 24 300 800 58 000 Läder-, hår- och gummivaruindustri . . . . 14 700 9 200 300 24 000 Kemisk-teknisk industri ................ 500 1 800 200 2 000 Skönhetsvård .......................... 7 000 9 000 200 16 000 Husbyggnadsverksamhet ................ 25 000 70 000 4 000 99 000 Summa 123 600 207 800 9 700 341 000
1 Häri ingå 1 300 fotografiateljeer. Antalet vid dessa sysselsatta arbetare är okänt, men så obetydligt att det icke påverkar det angivna antalet arbetare.
I tabellerna I och II lämnas en översikt av resultaten av de här gjorda beräk- ningarna över antalet småföretag och vid dessa sysselsatta arbetare, kompletterad med resultatet av beräkningar över hela antalet yrkesverksamma personer inom småföretagen, varvid har antagits att antalet företagare är lika med antalet företag.
Tab. ll. Antalet företag med högst 50 arbetare och antalet därinom yrkesverksamma personer
Antal för— Samtliga . Antal Antal . I n d 11 s t r ] g r u p p .. valtnmgs— yrkesverksamma foretag arbetare personal (avrundade tal)
Metallindustri .......................... 16 600 65 400 5 500 88 000 Jord- och stenindustri ................ 2 200 14 900 800 18 000 Träindustri ............................ 13 100 31 400 1 200 46 000 Pappers— och grafisk industri 1 .......... 3 100 13 900 1 000 18 000 Livsmedelsindustri ...................... 12 000 34 000 3 400 49 000 Textil— och beklädnadsindustri .......... 33 000 . 36 400 1 800 71 000 Läder-, hår— och gummivaruindustri . . . . 14 900 14 600 700 30000 Kemisk-teknisk industri ................ 600 4 000 600 5 000 Skönhetsvård .......................... 7 000 9 000 200 16 000 Husbyggnadsverksamhet ................ 27 000 95 000 5 000 127 000 Summa 129 500 318 600 20 000 468 000
1 Jfr anm. till tab. I.
Uppskattning av produktionsvärdet
I det föregående har på basis av kända statistiska data antalet småföretag och antalet däri yrkesverksamma personer beräknats. Det återstår att söka bilda sig en uppfattning av dessa småföretags betydelse, mätt i produktionsvärdet, d. v. s. i vär- det av framställda varor och utförda tjänster.
De fakta, man härvid har att stödja sig på, torde lämpligast kunna framläggas i följande tablå.
Produktionsvärde inom industrien . Per företag Per arbetare M'ljone' '" 1000-ta1kr 1000—tal kr
1931 års företagsräkning1
samtliga företag .................. 6 104 67 10 i industristatistiken ej redovisade.. 1 266 16 6 1931 års industristatistik ........... 4 356 296 11 1940 års industristatistik ........... 8816 472 16 1942 års induttristatistik ........... 10 760 539 19
Om man utgår från 1931 års industristatistiska uppgifter, visar det sig, att av- kastningen per företag stigit till år 1940, respektive år 1942 med 59 respektive 82 procent och per arbetare med 57 respektive 83 procent. Att av medelavkastningen per »samtliga företag» respektive »ej medtagna företag» enligt företagsräkningen söka ett .tal, som på ett ungefär anger småföretagens medelavkastning, är, på grund av den stora variationen, ej möjligt. Utgår man från medelavkastningen per arbetare synes detta däremot möjligt, i det att man i detta .fall kan begränsa småföretagens genomsnittliga avkastning enligt 1931 års företagsräkning till mellan 6000 och 10 000 kronor. Det är sannolikt, att den bör ligga närmare det lägre talet (jfr av- kastningen per företag). Om man antager dess värde vara 7 000 kronor (år 1931), skulle motsvarande värde — därest stegringen varit likformig för all industri —— år 1940 vara 11 000 kronor och år 1942 13 000 kronor.
Under dessa förutsättningar skulle småindustriens sammanlagda produktionsvärde, i vad det avser företag med högst 10 arbetare, vara, efter 1940 års värde, 2,3 miljar- der kronor och, efter 1942 års, 2,7 miljarder kronor. För samtliga företag med högst 50 arbetare skulle motsvarande värden vara 3,5 respektive 4,1 miljarder kronor.
1 Inkl. byggnadsverksamhet.
i
(
Man torde även med hänsyn tagen till obestämdheten i begreppet småföretag och till den relativa osäkerheten i de gjorda premisserna kunna våga göra det påståendet, att småföretagen producera varor och tjänster till ett värde av omkring .tre och en halv miljarder kronor årligen.
Här gjord—a beräkningar bygga, som framgår av den lämnade redogörelsen, på officiella statistiska data. På grund av den knappa tid, som stått till buds för be— räkningarnas genomförande, är det möjligt, att vid utnyttjandet av de använda käl- lorna förbiseenden ha kunnat göras i ett eller annat avseende, eller att det i något fall icke klart framgår, hur förfaringssättet varit. I varje fall kunna dock dylika eventuella felaktigheter ej vara av den storleksordning, att de inverka på de ur materialet dragna slutsatserna i stort.
Antal företag med högst 50 anställda och antalet
(Uppgifterna hämtade ur
C: )—| P— Q _ 9: !: % ;; ga &: '5? e Q 2. 5 2 mg ..8 e se _52 _E- _g 5 s i _E- H :” ,... ==: » D = >., >_- z—v— 1. Malmbrytning och metallindustri antal företag ..... 591 241 82 261 258 361 75 140 32 67 169 antal anställda . . . 7 429 2 207 948 2 828 2 717 8 443 847 1 842 258 718 1 535 Andra metallverk än järn- och stålverk antal företag ..... 1 2 — 1 -— —— — — —— _ —— antal anställda .. . 6 26 —— 1 — — ——- —— — — — Bleckvarufabriker samt bleck- o. plåtslagerier antal företag ..... 79 29 12 25 36 26 8 15 6 9 17 antal anställda .. . 850 176 88 202 183 243 58 104 19 76 63 Järn— o. stålmanufaktur antal företag ..... 48 10 7 73 18 91 6 9 2 2 17 antal anställda .. . 505 124 125 826 236 721 82 69 14 48 194 Annan metallmanufakt. antal företag ..... 89 17 3 45 19 75 6 2 1 4 8 antal anställda . . . 1 050 195 15 477 224 694 116 3 3 14 158 Guld-, silver- och ny- silverfabriker antal företag ..... 21 2 1 4 2 1 —— — —— — 1 antal anställda .. . 319 63 26 133 16 3 -—— — — — 1 Galvaniserings—, för- nicklings— och för- tenningsfabriker antal företag ..... 20 2 — 5 1 1 — —— — 1 — antal anställda . . . 159 37 — 35 4 4 — — — 2 — Mekaniska verkstäder och gjuterier antal företag ..... 199 61 39 73 117 134 41 84 16 27 92 antal anställda . . . 2 563 555 448 678 1 312 1 462 471 850 165 355 882 Skeppsvarv Och båt- hyggerier antal företag ..... 4 52 — 3 13 — — 4 — 4 1 antal anställda .. . 32 466 — 14 127 — —- 75 — 38 4 Elektroteknisk industri antal företag ..... 53 8 2 7 7 3 1 — — 1 —— antal anställda .. . 722 119 11 110 66 14 5 — —— 29 —— Instrument- o. urfabr. antal företag ..... 32 2 6 3 2 1 — — — — 1 antal anställda .. . 353 32 54 58 26 6 —— — —- — 2 ' Rörledningsverkstäder antal företag ..... 45 56 12 22 43 29 13 26 7 19 32 antal anställda .. . 870 414 181 294 523 296 115 241 57 156 231 2. Jord- o. stenindustri antal företag ..... 60 72 28 52 58 57 58 54 10 41 81 ** antal anställda .. . 438 850 370 622 632 676 886 712 ' 78 575 1 118 i Torvindustri ( antal företag ..... — 3 2 3 6 23 16 2 —— — 24 - antal anställda .. .
Bilaga D anställda fördelade på län och industrigrupper. industristatistikens primärmaterial 1940.) __ : o _ . ' ; _ 4 '. z -=E=*'G—wo;w * —5 & av 5.1 ;s ;5 E: ;3 ;S ;; eg ;» ;" ;c'r ; .a _, .. m o __ U" __ __ _. __ 9—7 _ m _, .— U' 0 :o: Q- ,v-z '"'o __.O' #9.) 0 ...g: =;- ,..U' _: =S» =O :r— 5 å : ;å ; & ä ; =? &: 3 === 9. & := :; == V) å: : P m 03, m :; å då Uma : ",3 u: %* 5 505 96 382 207 162 154 175 113 161 153 102 41 71 50 4 649 4 315 828 3 732 1 823 1 477 1 291 1 908 1 312 1 494 1 462 983 309 569 457 46 232 2 _ 1 _ _ _ _ _ 2 2 _ _ _ _ 11 15 _ 20 _ _ _ _ — 48 9 _ _ _ _ 125 59 19 56 33 20 17 22 13 17 23 19 7 9 13 589 339 120 416 150 107 96 242 143 92 125 143 31 41 62 4 169 28 8 23 13 22 11 13 7 20 25 7 4 3 — 467 280 94 223 109 220 148 155 98 298 387 53 21 17 5 047 35 6 20 7 3 6 13 9 7 7 — 2 2 386 341 42 163 92 21 43 158 148 53 30 — 10 28 — 4 078 5 _ 3 _ 3 _ _ — _ _ 1 _ _ 1 45 48 — 35 —— 52 — — — _ —— 2 — —— 12 710 9 3 8 1 1 2 2 — — — — —— 2 — 58 100 17 36 2 21 6 12 — — —- — — 4 —— 439 249 38 138 91 80 76 88 51 79 72 54 17 38 19 1 973 2236 367 1320 867 772 573 986 494 735 661 559 119 310 246 19 986 7 4 36 2 3 5 1 3 1 —— 4 — 1 — 148 98 45 377 47 21 97 5 46 18 — 98 -— 2 —— 1 610 18 2 21 4 1 4 2 5 5 2 1 2 — __ 149 95 13 267 91 1 29 8 53 32 9 2 9 —— — 1 685 6 —— 14 7 2 3 1 — —— 1 —— —— 1 —— 82 46 — 188 71 24 13 12 — —— 4 — -— 4 -— 893 87 16 62 49 27 30 33 23 30 23 16 9 15 17 741 717 130 687 394 238 286 330 282 257 246 126 119 163 137 7 490 126 27 136 66 82 52 72 42 44 35 22 12 11 11 1 309 1 050 327 1 548 620 1 060 346 750 662 389 316 130 138 121 167 14 581 13 1 3 10 14 13 12 4 1 4 — — 1 1 156 86 13
() __ _. ee % % så :— ; 5 s & i? må _2 E ge 4; ..; _g g :=" ; _a. Industrlgrupper & % g % å. : 5 å: % gå,- & % & 5 05 å få 5 a ; å" å å ä n ; ; ; 1? m m = ' % w w : = = & Stenindustri antal företag ..... 12 13 2 12 10 11 12 16 5 28 19 antal anställda .. . 62 137 16 97 103 144 192 221 55 466 328 Kalk- och kritbruk antal företag ..... — — — 4 3 — — 1 1 — 8 antal anställda .. . — — — 101 42 — — 23 3 — 118 Cementvarufabriker antal företag ..... 14 33 6 10 15 12 4 10 2 9 12 antal 'anställda .. . 73 298 35 79 108 83 19 61 8 37 46 Tegelbruk antal företag ..... — 17 16 16 14 6 4 13 —— 1 14 antal anställda .. . — 325 281 275 273 129 67 219 32 221 Porslins-, kakel- och ler- godsindustri , antal företag ..... 1 1 — 2 — — _ 2 —— — 2 antal anställda .. . 3 25 — 5 — — -— 39 — — 18 Glasindustri antal företag ..... 17 1 — 1 4 2 20 10 —— 2 2 antal anställda .. . 144 5 _ 4 10 8 351 112 —— 32 39 Annan jord- och sten- industri antal företag ..... 16 4 2 4 6 3 2 — 2 1 — antal anställda .. . 156 21 15 16 34 13 21 — 12 8 — 3. Träindustri antal företag ..... 111 130 77 125 248 514 221 245 13 94 220 antal anställda .. . 987 1 169 859 1 489 2 647 5 056 2 040 3 072 98 725 1 901 Sågverk och hyvlerier antal företag ..... 7 61 37 59 114 186 121 85 6 43 74 antal anställda .. . 78 677 420 789 1256 1 204 1 023 913 45 320 492 * Lådämnes- o. lådfabr. antal företag ..... 7 6 3 4 8 4 2 5 — 7 4 ' antal anställda .. . 45 61 18 14 87 29 46 66 — 46 22 Fanér-, plywood— och Wallboardfabriker antal företag ..... —— — — -—— 1 3 —— 3 — — — antal anställda .. . — — — — 40 28 -— 57 —— — — Snickerier och möbel- fabriker antal företag ..... 91 62 37 58 119 301 93 147 7 33 102 antal anställda .. . 787 412 421 618 1 207 3 642 903 1973 53 257 1 082 Läst—, träsko- och trä— toffelfabriker antal företag ..... — — — -— — 7 3 2 — 4 15 antal anställda .. . — — — — —— 56 26 16 — 16 81 Tunnbinderier och drit- telfabriker antal företag ..... 1 — — 2 — 4 -— 2 — 1 10 antal anställda .. . 1 — — 12 — 36 — 41 — 8 59 , Korgfabriker antal företag ..... 2 -— -— -— 1 1 — — — — 7 antal anställda .. . 12 — — — 6 2 — —— — — 50 Korkindustri antal företag ..... 1 — — —— 1 1 — — — — antal anställda .. . 8 — — — 3 4 — — — — Annan träindustri antal företag ..... 2 1 —— 2 4 7 2 1 — 6 8 antal anställda . . . 56 19 — 56 48 55 42 6 _ 78 115
Ulf-fl slewIUW UEI SlellEH um anog '0 5541qu1 99 nu sämquV 11131 säaoqemns spueluug A uvl mquQ uel spuelueunse A mål 58.1an9 ddon 11131 sSJoqalAeg ugl spue[ -uou.ra1sg A SPUEUWEF suanotfxazlsg A suauoqno N
p—Å G=
G H H ...! nu .. Q. 0 :; O ... _.- 57 m . - 5—3 så &? 52 av? så a= 5 & 5" ;S- Industrigruppcr ä. 'å' : g E' : 3 = g : E: = % &: & 03 =- 5 4. Pappers- och grafisk industri antal företag ..... 250 31 21 29 51 55 15 33 3 11 21 antal anställda .. . 3 347 349 289 387 612 541 171 452 73 177 259 Pappersbruk och papp- fabriker antal förctag ..... 1 — — _ 1 2 _ 2 — _ _ antal anställda .. . 22 _ _ _ 5 81 _ 59 _ _ _ Papp- och pappersvaro- industri antal förctag ..... 36 7 4 7 10 13 2 7 _ _ 2 antal anställda .. . 628 149 41 72 152 124 35 95 _ _ 43 Bokbinderier antal företag ..... 43 1 3 3 6 5 1 3 _ 1 1 antal anställda .. . 531 16 31 63 69 36 5 26 _ 13 3 Bok-, accidens- och tid— ningstryckerier antal företag ..... 131 22 13 19 31 34 12 21 3 10 18 antal anställda .. . 1 558 181 213 252 365 294 131 272 73 164 213 Annan grafisk industri antal företag ..... 39 1 1 — 3 1 _ _ — _ _ antal anställda .. . 608 3 4 _ 21 6 _ — _ _ _ 5. Livsmedelsindustri antal företag ..... 94 20 10 8 36 15 8 25 3 80 69 antal anställda .. . 823 226 118 52 351 54 69 119 41 510 535 Choklad— och konfekt- industri antal företag ..... 31 8 3 2 7 6 4 5 _ _ 2 antal anställda .. . 261 72 51 31 108 30 35 39 — — 73 Fiskberedningsanstalter och konservfabriker antal företag ..... 7 3 _ _ 2 _ _ 1 1 6 3 antal anställda .. . 72 31 _ _ 22 _ — 6 19 46 65 Margarinindustri antal företag ..... 4 _ 1 2 — — — _ _ 3 antal anställda .. . 77 _ 35 _ 30 _ _ _ _ _ 26 Sprit- och jästfabriker antal företag ..... _ 1 _ _ _ _ — _ 1 1 antal anställda .. . _ 38 _ _ _ _ _ _ _ 40 42 Maltfabriker antal företag ..... 1 — — _ _ 1 1 1 1 _ _ antal anställda .. . 11 _ _ _ _ 4 2 10 19 _ _ Vatten- och läske- drycksfabriker antal företag ..... 13 5 2 5 11 4 _ 5 1 5 6 antal anställda .. . 94 50 22 20 83 12 _ 17 3 34 31 Annan livsmedelsind. antal företag ..... 38 3 4 1 14 4 3 13 — 68 54 antal anställda .. . _ 308 35 10 1 108 8 32 47 _ 390 298 6. Textil- och bekläd- nadsindustri antal företag ..... 131 9 9 9 63 52 6 10 _ 8 25 antal anställda .. . 2 110 116 166 201 1 015 761 158 181 — 118 296 Ylleindustri antal företag ..... _ — _ — 13 2 1 1 _ — 4 antal anställda . . . _ — _ _ 240 24 35 3 _ _ 50
uel anguch um SPUEIIEH mil 591108 'o säioqamo url 5511ququ URI såioqnmns mal spneluue x um OJQOJQ um Splle[ -_uou.iaqseA mål spuenmP—f suanodaalsgA mal suanoquoN 11131 spueluounsrA lll-ål såraqieddoy unl såioqolAPD
o: )— a 93 55 ; g :. :; 5 5 ? 3 5? mg _2 "& gg _2 _; _g 5 s 5 _a Industrigrupper gg % g g.. : 5 %% 22% ? % 25 ä' "5 å ä 5 5 5 %$ ä 5 a:; »? a &: i m m ;: &. m :: =, = m Bomullsindustri antal företag ..... _ 1 _ _ 1 — _ _ _ antal anställda .. . _ 35 _ _ _ 16 _ _ _ _ Linne—, hamp- Och jute- industri antal företag ..... _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ antal anställda .. . — _ — _ — _ _ _ _ _ _ Konstfiber- och siden- fabriker antal företag ..... 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ antal anställda .. . 13 _ _ _ _ — _ _ _ Trikåfabriker antal företag ..... 11 _ 2 _ 9 7 _ _ 1 antal anställda . . . 183 _ 61 _ 154 85 _ _ _ _ 17 Repslagerier och bind- garnsfabriker antal företag ..... — _ _ 1 2 1 _ _ _ _ 1 antal anställda .. . _ _ _ 8 45 4 _ _ _ _ 2 Band- och gardinfabri- ker, snörmakerier antal företag ..... 7 _ _ _ 4 3 _ 2 _ _ 2 antal anställda .. . 104 _ _ _ 48 30 _ 47 — _ 31 Vadd-, schoddy— och drevfabriker antal företag ..... 1 1 _ — 4 11 _ _ _ 1 _ antal anställda .. . 11 2 _ _ 16 104 _ _ _ 3 _ Färgerier,blekerier och impregneringsfabr. antal företag ..... 11 3 4 1 6 3 _ 1 _ 1 4 antal anställda .. . 127 43 49 11 114 12 _ 9 4 23 Sömnadsindustri antal företag ..... 78 4 2 5 22 21 5 5 _ 6 9 4 antal anställda .. . 1395 36 9 164 376 438 123 117 _ 111 121 Hatt— och mössfabriker antal företag ..... 10 _ 1 2 — 3 _ 1 _ _ 2 antal anställda .. . 130 _ 47 18 _ 48 _ 5 _ 24 Annan textil— och be- klädnadsindustri antal företag ..... 12 _ _ _ 3 _ _ _ _ _ 2 antal anställda .. . 147 _ _ _ 22 _ _ _ _ _ 28 2 7. Läder-, hår- och gum- mivaruindustri antal företag ..... 69 11 14 11 18 42 6 8 1 4 17 antal anställda . . . 652 144 87 86 140 581 54 95 6 85 235 Garverier antal företag ..... 1 — 2 1 2 2 _ 3 1 2 _ antal anställda .. . 4 _ 7 5 21 23 _ 38 6 51 _ Päls- och skinnvaru- | fabriker ' antal företag ..... 21 2 3 1 4 11 1 — _ _ 2 antal anställda .. . 331 58 19 5 21 160 7 _ _ _ 50 Skoindustri antal företag ..... 4 1 1 _ 1 7 _ 2 _ 2 8 antal anställda .. . 35 3 3 _ 6 142 _ 15 _ 34 104 Andra lädervarufabr. antal företag ..... 14 6 4 5 5 17 2 2 _ _ 4 antal anställda .. . 148 56 42 23 30 190 27 28 _ _ 43
11151 anog '0 säwqamo ”El säioqsnly nal såioqmens spuelluig A ugn OJqQJQ spuelucuuseA mål såiaqieddox ueI säioqameg ugl spuel -.IJOUJ9158A mål spuentuef suanoqmlsgA UEI suanoquoN
smioiinvw um SpueneH
Industrigrupper
pms suilotppmg
ueI SWIOIPFNHS
um elesddn
um spueI -ucuuopgs
um spuengåiaiso um Såvidgnuor Håll SEJOQOUOJ)I
um munen
um spuenog um aåumara
um spmsnensuy
Borsthinderier och pen- selfabriker antal företag ..... antal anställda .. . Gummivarufabriker antal företag ..... antal anställda .. . Annan läder-, hår- och gummivaruindustri antal företag ..... antal anställda . . .
8. Kemisk-teknisk in- dustri
antal företag ..... antal anställda .. . Färg- 0. fernissfabrikcr antal företag ..... antal anställda .. . Olje- och fettindustri antal företag ..... antal anställda .. . Tvättmedels-, parfym- och ljusfabriker antal företag ..... antal anställda .. . Läkemedelsfabriker antal företag ..... antal anställda .. . Ugnskolnings- och trä- destillationsverk antal företag ..... antal anställda .. . Sprängämnesindustri antal företag ..... antal anställda .. . Fabr. för förtätade gaser antal företag ..... antal anställda .. . Elektrokemisk industri antal företag ..... antal anställda .. . Konstgödselfabriker antal företag ..... antal anställda .. . Annan kemisk-teknisk industri antal företag ..... antal anställda .. .
9. Kraftverk
Elkraftverk Och elverk antal företag ..... antal anställda .. .
Summa
antal företag ..... antal anställda . . .
24 83
98 1 044
11 113 62
30 284
63
41 484
1 404 16830
21 268
35
m»—
10 173
537 244
p—n—A
506 761
now
11 94
31
30 84
1 137
18 52
410
12 74
534
COQ CDM OJ!—*
(Fl—l
319
13 160
20
18
10 32
625
J..-_l
.- = Q 4. >= 4. z
Eg : gg &; s;; 53 5 så 55 sa 23? E: ;; av ” ::gi &, nu:, se sg så 0 :a :; sg _? så så så :.
'"f ;; _! _: _ »; : O ,... >?
5 5 2" _. "& fa & % &; åå %% 5 3 % å å få
1 l
5 _ 2 2 _ 4 _ _ _ 3 1 _ _ _ 30 62 _ 12 13 _ 48 _ _ _ 20 8 _ _ 393 1 1 2 _ _ 1 _ _ 1 _ _ 1 _ s 6 16 17 _ _ _ 32 _ _ 3 _ _ _ 5 _ 89 6 _ 10 _ _ 1 1 2 _ _ _ _ _ _ 57 30 _ 42 _ _ 16 7 59 _ _ _ _ _ _ 344 79 5 65 14 5 12 13 3 7 15 7 2 3 _ 417 1 023 29 811 200 46 100 140 9 65 215 89 13 8 _ 4 627 14 _ 10 3 1 _ 2 _ 3 2 _ _ _ _ 60 188 _ 143 41 9 _ 14 _ 46 7 _ _ — _ 059 7 _ 4 1 _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 28 104 _ 95 14 _ 2 _ _ _ _ _ _ _ _ 310 19 2 17 1 _ 1 1 1 1 6 _ 1 _ _ 100 264 6 213 3 _ 18 1 2 6 131 _ 3 _ _ 1 150 1 — 1 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ 10 43 — 10 _ _ _ 7 _ _ _ _ _ 4 _ 156 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 5 _ 1 _ _ 11 _ _ _ _ _ _ _ 7 60 _ 10 _ _ ss _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 4 _ _ _ _ _ _ 38 _ _ _ _ _ _ _ 83 3 1 3 2 1 2 1 1 1 1 1 — 1 _ 28 33 4 37 10 3 9 20 3 6 12 8 _ 3 _ 229 _ _ _ 3 _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ 4 _ _ _ 96 _ _ _ _ _ _ 25 _ _ _ 121 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _. 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 35 2 30 4 3 8 7 1 _ 1 5 _ 1 _ 171 391 19 313 36 34 71 60 4 _ 5 56 _ 1 _ 1 851 _ 10 3 24 23 42 11 5 43 33 34 28 37 9 397 _ 27 31 97 90 141 47 35 207 169 130 130 103 57 1 634 1 252 298 1 072 827 647 505 600 311 600 495 377 180 307 230 14 240 11866 147006
Antalet sysselsatta personer inom olika hant-
(Efter Iveroth, Småindustri och hantverk
Bleck-, plåt— och kopparslageri . . . . . . . . .................. Smide och hovslageri ..... . ........................... Tillverkning och reparation av instrument, ur och guld- arbeten ..................... . ........ . . . ........... . . Fotografering .......................................... Bagerirörelse och kexfabrikcr ...... . . .......... Herrskrädderi, även i kombination med damskrädderin Damskrädderi, sömmerskor .......................... . . . Skomakerirörelse ................. . . ....... . . . ........ Slakteri— och charkuterirörelse . . . . . ......... . . . . . . . . . . . . Sadelmakare och tapetserare.. . . . . . ................. Husbyggnad, murning, byggnadssnickeri samt kakelugns- makeri........ ..... . ......... ............ .. Målerirörelse ................... . ....... . .............. Rörledningsinstallationer ................................ Elektriska installationer och monteringsarbeten . . . .......
Tillverkning, reparation och installation av samt handel med elektrisk materiel .............................. Tillverkning och reparation av samt handel med instru- ment, ur, optiska och guldsmedsvaror ................ Glasvarutillverkning, glasmästeri o. dyl., handel med glas— varor ................................................ Fotografiskt arbete, handel med fotografiska artiklar m. m. Bageri-, konditori- och serveringsrörelse, även mjölkför— säljning .............................................. Tillverkning av slakteri— och charkuteriprodukter, handel med livsmedel ........................................ Herrskrädderi samt handel med herrkonfektion .......... Damskrädderi samt handel med damkonfektion .......... Tillverkning och montering av samt handel med hattar och mössor ............................ . ............. Skomakeri samt sko- och läderhandel .................. Tapetserarverksamhet samt handel med möbler o. dyl. . Hygieniska institut, massage, rak- och frisersalonger, bad- inrättningar o. dyl. .................................. Tvättning, strykning och mangling ......................
Totalt
(I) (I; '—
_vg ;; g 3 2 2 :? ffn— ”' ” _:3 "'är? 'D 1:- ” 5- _o__ & ”' w ” O: 5" en 9.2 a ” = a = = on .a
3 2 == % å i. :.
å: :? % w g. g.
21 8 9 7 10 8 6
3 8 7 9 15 13 18 49 11 3 39 6 3 1
6 2 2 2 4 2 2 43 27 28 23 19 13 12 38 11 21 22 23 25 31 40 6 12 11 23 13 14 23 21 25 23 26 22 20 10 6 15 15 16 8 8
7 3 6 5 6 4 3 162 65 71 61 78 65 59 64 26 31 26 31 29 20 60 10 14 11 14 11 5 21 12 11 9 11 25 6 58 5 7 8 10 7 5 14 2 10 6 6 6 4
7 1 l 1 2 1 —— 7 1 2 1 2 2 1 46 21 21 17 23 32 20 18 6 14 12 14 23 14 13 3 6 4 8 ll 3
7 1 2 7 4 9 3 27 3 12 8 23 9 4
1 2 5 3 7 5 4 13 2 3 7 4 3 2 54 11 14 14 20 14 10 36 28 7 3 8 3 6 847 298 358 357 411 368 278
Bilaga E
* verksgrenar per 10 000 av folkmängden, länsvis
_. Sverige, Stockholm 1943, tab. 8.)
»— " C) : U) 4 ..... Q. *— =92 :*äåwaåäågåsägqg »?ng & = g. 5 5 : gg % in 5 o 5 't: E :E? .— .:7 »1 ?; ååsasgågggggjghsggaggagså” :åCgDäa75290535555805558=858å 7 5 6 5 11 9 10 8 7 6 7 8 6 5 6 4 3 3 8 15 16 12 23 21 16 6 9 14 6 9 10 6 6 6 5 4 5 10 1 1 3 2 10 4 10 5 4 10 6 2 2 2 1 1 1 2 9 2 1 3 2 3 1 2 2 2 2 2 3 3 2 2 2 2 2 3 16 9 29 23 35 23 52 19 11 12 13 18 19 26 27 16 18 15 25 22 17 18 48 25 21 16 20 20 17 22 21 19 18 20 18 21 11 23 11 15 14 24 26 20 18 12 17 9 13 15 8 10 6 12 11 10 17 19 21 17 19 21 18 19 16 20 16 19 26 17 16 14 12 17 13 20 11 8 8 26 24 19 7 7 14 10 11 13 9 9 7 8 5 5 12 4 2 2 4 7 4 3 2 4 2 3 4 2 2 2 1 2 1 4 58 62 43 85115 116 99 55 64 42 63 53 34 38 35 40 41 32 73 25 25 20 30 46 28 44 25 24 18 26 25 20 20 23 16 16 17 31 7 7 5 7 23 13 26 10 6 9 12 13 9 8 9 6 8 5 16 5 11 9 12 13 12 13 7 7 8 11 6 7 12 10 h 12 11 11 5 6 6 8 15 6 18 7 3 5 6 3 4 7 8 5 4 4 12 6 6 7 6 13 6 12 5 6 3 6 7 6 8 5 5 4 5 7 1 _ 1 1 4 1 4 1 1 1 1 1 1 2 1 _ _ _ 2 1 1 2 2 4 2 5 1 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 2 21 13 15 27 31 12 14 18 19 16 19 23 26 18 11 11 24 26 23 17 18 14 9 10 11 16 18 11 11 12 15 14 17 10 8 9 8 13 5 5 6 6 12 11 11 4 8 5 7 3 5 4 2 2 3 7 7 3 2 6 7 11 3 4 3 4 6 9 5 5 4 3 10 1 _ 5 7 4 7 8 18 6 14 10 9 9 15 12 9 5 5 3 4 3 11 5 3 4 4 5 3 2 2 4 3 5 3 3 2 1 1 2 2 3 3 5 3 6 8 5 9 4 5 4 3 5 5 3 3 2 1 3 5 13 10 22 16 30 16 26 12 11 10 18 14 12 14 10 8 6 9 19 2 6 5 7 11 6 14 5 3 2 4 5 2 3 3 2 2 2 9 294 283 285 415 550 390 470 288 300 244 324 316 252 262 ....8 208 220 200 379
Bilaga F
PM
angående vissa åtgärder till främjande av hantverk och småindustri i Danmark
av direktören vid Teknologisk Institut 'i Köpenhamn
Gunnar Gregersen
I en liten skrift >>Haandvz£rket i Tal og Tekst», som utgavs i anledning av Tek- nologisk Instituts i Köpenhamn 25-årsjubileum år 1931, lämnas den upplysningen, att det danska hantverkets och den danska småindustriens siffermässiga ställning 'i förhållande till den sammanlagda stadsmässiga yrkesverksamheten vid ifrågavaran- de tidpunkt var den, att hantverket och småindustrien, som naturligtvis i fråga om antalet företag är vida talrikare än antalet industriföretag, sysselsätter lika många personer som industrien i sin helhet. — Hur utvecklingen sedermera gestaltat sig är svårare att säga. Sysselsättningsgraden har starkt varierat, och även om det funnits en tendens mot starkare industrialiwsering, torde man (lock kunna fast—slå, att hantverket icke gått tillbaka.
Statliga lån till anskaffande av maskiner
År 1904 gjordes i Danmark ett försök med privata »maskinlåm, d. v. s. lån till anskaffande av maskiner till hantverkare och småindustriidkare. Det var en förmögen man, som till Köpenhamns Hantverkarbank inbetalade ett belopp av 10000 kronor som garantikapital för utlåning till hantverkare mot säkerhet i de för pengarna inköpta maskinerna. Hantverkare kunde därigenom modernisera sina verkstäder och anskaffa maskiner eller andra tekniska hjälpmedel för att rationali- sera driften. Lånen skulle förräntas och amorteras på tre år.
Förutsättningen för att ifrågakomma såsom låntagare var, att vederbörande var dugande och vederhäftig samt rekommenderades av sin organisation.
Erfarenheterna från denna låneverksamhet voro så goda, att »lelesrepreslen-tatio- nen for dansk Haandvaerk og Industri» år 1905 gjorde en framställning hos staten, vilken resulterade i att ur statslånefonden beviljades 50000 kronor per år i tio års tid att utlänas i poster om 500 till 5000 kronor till väl'rekommenderade hantver- kare, vilka hade behov därav.
Länevillkoren gå i korthet ut på att intill 9/10 av anskaffningsvärde-t för ifrågavarande maskiner kunna erhållas som lån, den återstående tiondelen mäste låntagaren själv kunna åstadkomma,
att lån endast medgives till anskaffande av maskiner. ej till installationer, verk- tyg o. s. v. samt
att staten kräver prinritetspanträtt li det anskaffade. Lån förräntas mot låg räntefot, för närvarande 4 0/0 och amorteras med 10 % per år. dock så att ingen amortering äger rum det första året. Teknologiska Institutet är teknisk konsulent i hithörande frågor.
Slutligen kan påpekas, att lån till startande av nya företag ej kunna erhållas på detta sätt.
Gången i låneförfarandet är följande: Snickarmästare X har i »lelesrepresentationens» (hantverksorganisationens) tid- skrift läst kungörelsen om statslån till anskaffande av maskiner och ansöker ti an— ledning härav om ett lån på 2 500 kronor till anskaffande av en kombinerad trä— bearbetningsmaskin med elektromotor genom att ifylla och till ministeniet för handel, industri och sjöfart eller till »Fiellesrepresentationen for dansk Haandvaerk og Industri» insända den erforderliga ansökningsblanketten. Fiellesrepresentationen är den organisation, som på ministeriets vägnar uppsamlar, behandlar och till mini- steriet överlämna-r dylika ansökningar.
Fiellesrepresentationen sätter upp en lista på samtliga sökande; listan översändes till Teknologisk Institut. Ansökningshandlingarna remitteras konfidentiellt till lan- dets hantverksföreningar och fackliga centralföreningar.
Två ting ske alltså samtidigt:
a) Teknologisk Institut undersöker med ledning av listan de sökande, besöker dem på ort och ställe för att försäkra sig om att vederbörande maskin eller ma- skiner icke redan äro inköpta, ty i så fall faller en låneansökan utanför ramen för denna lånefonds möjligheter —— försäkrar sig även om att tillräckligt och lämp- ligt utrymme finnes för maskinerna, diskuterar detaljerna med län-esökandena, varvid institutet söker bilda sig en uppfattning om huruvida de lånesökande över- huvud äro kapabla att sköta vederbörande maskiner eller om icke maskiner av annan typ borde anskaffas i stället —— alltså utövar en rådgivande verksamhet (exempelvis i vårt typfall om i stället för en kombinerad maskin en bandsåg, en hyvvelmaskin och en pelarborrmaskin eller dylikt skulle anskaffas varvid den lånes-ökande, om han finner institutets förslag lämpligare, insänder en förnyad an- sökan på ett större belopp). — Därefter överlämnar Teknologisk Instituts kon— snlent ansökan för beviljande eller avslag, tekniskt sett.
b) Samtidigt har Fazllesrepresentationen som förut nämnts remitterat ansök- ningshandlingarna och i sinom tid återfått dem från cenvtralföreningar och hant- verksföreningar med upplysning om, huruvida den lånesökande är en pålitlig, ekonomiskt solid, i fackkretsar välansedd och ordentlig man — och därvid kan ju diverse utlåtanden avgivas om den lånes-ökandes kvalifikationer. Remissvaren kunna även gå ut på att på ifrågavarande ort redan mer än tillräcklig verksamhet av ifrågavarande slag finnes, och statens pengar skola ju icke användas till att upprätthålla osund konkurrens mellan bestående företag —-— något som kan ge upp- hov till svårlösta problem.
När samtliga ansökningar behandlats, sammanträder Ftellesr-epresentationen, var- vid i vissa fall 9/10 av de beräknade anskaffningskostnaderna tillstyrkas som lån medan i andra fall avslag yrkas. Sedan ministeriet godkänt förslagen, meddelas låntagarna, att de kunna anskaffa vederbörande maskiner under Teknologisk Instli- tuts kontroll. — När detta skett och maskinerna monterats samt garantibevis från maskinleverantören föreligger, utbetalas 9/10 av anskaffningskostnaden till leveran- tören, medan låntagaren själv betalar den återstående tiondelen.
Säkerligen ha län från denna fond varit till stor nytta och staten har endast gjort mycket små förluster. Under normala tider böra ej heller större förluster äsamkas staten. Om nämligen låntagaren ej gör konkurs omedelbart efter det att lånesumman utbetalats, kommer staten nästan alltid att ha full säkerhet genom panträtten —— går han i konkurs först på ett senare stadium, får staten alltid sitt.
Under de första tio åren av ifrågavarande låneverksamhet förlorades enligt [erhållna uppgifter sammanlagt 500 kronor (eller, då varje år utlånades 50—100000 kronor, mindre än 0,1 0/0 av hela lånesumman), vilket måste anses vara en obetydlighet. Under en senare period, åren 1916——26, gick det sämre, beroende på att man
under åren 1916—21 fick betala så höga inköpspriser, att det under depressionen med åtföljande prisfall i början av 1920-talet allt .för ofta inträffade, att maskinerna så sjunkit i värde, att staten endast delvis fick sina utlägg täckta genom panträtten. Den nytta ifrågavarande låneverksamhet fört med sig få vi, som sysselsätta oss därmed, dagligen bevis på. Jag har haft tillfälle att träffa åtskilliga förutvarande låntagare, och för de flesta av dem hade statslänet inneburit en vändpunkt i deras yrkesverksamhet. Ekonomiskt sett ha lån-en varit mycket betydelsefulla för låntagar- na, men i tekniskt avseende ha de betytt långt mera, då låntagarna »i samband med anskaffandet av maskiner tvingats att ta råd av erfarna män, vilka tillsett att rätta maskintyper anskaffats och därtill på förmånliga villkor _ ja, konsulentverksam- heten i samband med låneförfarandet har ofta fört med sig att hela verksamheten organiserats bättre, något som .torde vara det viktigaste i detta sammanhang. Regelmåssigt sker inspektion av låntagarnas företag så, att varje låntagare i genomsnitt blir besökt tre gånger under loppet av de tio år, varunder länen amor- teras. » lillsyningsmän» äro i regel ingenjörer och verkmästare, anställda av Tek- nologisk Institut. Så vitt möjligt söker man ordna så, att en snickare besöker en snickare, en smed en smed o. s. v., även om man med litet erfarenhet bakom sig kan komma underfund med om ett företag, av vad slag det vara må, bär sig eller inte. Under senare år har, samtidigt som penningtillgången över lag ökats, bristen på såväl maskiner som råvaror gjort, att de länesökande ej varit så många. Så snart tiderna åter stabiliserats kommer säkert antalet låntagare att återgå till för- krigsnivän.
Lån till hantverkare ur företagarnas lånefond
En annan åtgärd från samhällets sida till stöd för hantverket, som i detta sam— manhang bör nämnas (här bortses ju helt från betydelsen av understöd till tekniska skolor, mästarutbildning och hantverksrådgivning), är lån ur företagarnas lånefond.
Beträffande grunderna för tilldelande av lån ur denna fond gäller bland annat, att lån kunna beviljas hantverkare, i synnerhet hantverkare, som råkat på obestånd, dock endast under .förutsättning att låntagaren antages efter länets beviljande kunna- fortsätta sin verksamhet under betryggande former samt att 'icke en osund, beståen— de inhemsk konkurrens uppstår där-igenom.
För erhållande av lån erfordras, att låntagaren ställer en av ministeriet för han- del, industri och sjöfart godkänd säkerhet i .form av pant o. dyl. eller genom borgen av kolleger. Särskilda garantiföreningar av hantverkare kunna även bildas, varvid varje medlem åtager sig en garanti för föreningens förpliktelser med minst 100 kronor men icke överstigande 1000 kronor.
Villkoren skilja sig betydligt från statslånen till inköp av maskiner, där ju låne- fonden erhåller panträtt i det anskaffade, vilket ger en viss säkerhet, och där man genom förhandsundersökningar om behovet av nyanskaffningar etc. arbetar på säker grund. Tilldelningen av ».företagarlån» vilar ju ej på fullt så säker grund, och de givas även till andra och kanske mera riskfyllda ändamål. Beviljade lån få nämligen användas till inköp eller betalning av redan inköpta maskiner och verktyg, till modernisering av verkstäder, till uppehållande av driften o. dyl.
Här skall ytterligare blott fastslås att, trots att närmare föreskrift—er därom sak- nas, de lånesökande företagen of-tast bli föremål för en teknisk undersökning, vilken- utföres av Teknologisk Institut. Institutet avgiver därvid utlåtanden om huruvida företag-en synas sunda, expansionsdugliga etc.
Av villkoren för erhållande av lån bör här särskilt framhållas ett, vilket är av den största betydelse, åtminstone för hantverkarna, nämligen att staten kräver, att lån- tagarna årligen till Teknologisk Institut insänder räkenskapsöversikter, baserade på rationellt förd'a böcker.
Varje låntagare tvingas alltså att noggrant sköta även den merkantila sidan av företaget och varje år inför staten redogöra för vinster och förluster, varpå even- tuella förluster bero, vad som förhrukats och på vad sätt.
Om företaget icke fört böcker, vilket dessvärre förefaller vara rätt ofta förekom- mande, måste en för företaget passande bokföring uppläggas —— i regel upplägges den av Teknologisk Institut.
Att dessa föreskrifter äro av största betydelse för lånefonden, som därigenom kan följa låntagarnas förehavanden, skall jag i detta sammanhang ej dröja vid — det rör sig ju ofta om stora lånebelopp, 10—30 000 kronor. — Vad som är långt be- tydelsefullare är, att dessa föreskrifter tvingat fram en ordnad bokföring hos ett stort antal hantverkare, vilka tidigare antingen icke fört böcker eller endast ofull- ständigt fört sådana, eller, vilket är mycket beklagligt, ej gjort sig besvär med att ur räkenskaperna utläsa företagets gång. Icke minst på detta område ha lånen varit av utomordentlig nytta.
Även om man icke får glömma, att lånen varit ekonomiskt mycke-t värdefulla för låntagarna —— särskilt för de mindre och relativt nystartade företag, som haft svå- righeter att på vedertaget sätt erhålla krediter — kan man icke komma ifrån, att kravet på ordnad bokföring varit av väl så stort värde som själva lånet, detta be- roende på bristen på förståelse för värdet av en väl upplagd bokföring, som ger företagaren en nödvändig överblick över företagets ekonomiska förhållanden.
Teknologisk Institut
Teknologisk Institut är en självägd institution, vilken är 1908 upprättades av Feel- lesrepresentationen for dansk Haandverk og Industri och Industriforeningen i Kö— penhamn, efter det att några provkurser hållits år 1906.
Institutet ledes av en styrelse med för närvarande 25 ledamöter, varav fem utses av Handelsministeriet, en av Köpenhamns stad, sex av ovannämnda Faellesrep'resen- tat—ion, sex av industriföreningen i Köpenhamn, tre av hantverksföreningen i Köpen- hamn, tre av De samvirkende Fagforbund, vartill kommer institutets direktör som självskriven ledamot. Direktören och vice direktören stå i spetsen för det dagliga arbetet. Den fasta personalen utgör ca 200 personer, varav 30 civilingenjörer.
Institutets arbete kan i korthet karakteriseras som främjande av företagsamhet. För institutets vidkommande innebär det, att dess uppgift är att tjäna den danska företagsamheten, huvudsakligen då inom hantverk och industri, genom tekniskt bi- stånd ti form av undervisning och rådgivning samt genom tekniskt forskningsarbete och tekniska experiment.
Ett antal andra institutioner i Danmark ha liknande verksamhetsområden som Teknologisk Institut, men detta är särpräglat genom att dess klientel —— både då det rör undervisning och rådgivning — utgöres av den aktive arbetar-en, den fackut- bildade mästaren, industriidkaren, gesällen eller specialarbetaren, som söker fort- bildning för att inom sitt område kunna följa med teknikens utveckling eller som söker råd och vägledning i de otaliga frågor, som hans dagliga arbete ställer honom inför, då det gäller nya tekniska hjälpmedel och metoder och dessas ändamålsen- liga användande.
I sådana fall står Teknologisk Institut till tjänst med a) undervisnings- och råd- givningsverksamhet, b) försöks— och forskningsarbete, c) förlagsverksamhet, omfat— tande utgivande av dansk teknisk litteratur samt (1) drivandet av ett tekniskt biblio- tek med läsesal.
Försöks- och forskningsarbetet är icke blott en naturlig utan även en absolut nöd- vändig konsekvens av rådgivningsverksamhetens krav liksom ofta av utbildningens. Detta gäller icke blott den närmast liggande orsaken till ett experiment, nämligen den att få en teori bekräftad på empirisk väg.
Institutet måste även på grund av sina pioniäruppgifter inom det danska hant—
verket och den danska industrien ständigt hålla kontakt med teknikens utveckling genom fristående experiment och forskningsarbeten.
Därför komma undervisnings- och rådgivningsverksamheten å den ena sidan och experiment- och forskningsverksamhet-en å den andra städse att vara så fast för— bundna med varandra, att vartdera verksamhetsområdet i lika hög grad kan sägas vara en naturlig följd av eller en nödvändig förutsättning för arbetet på det andra området.
Gem-ensamt för alla experiment är deras praktiska ändamål genom att man strä- var att — eventuellt genom bifogade kommentarer —»- formulera resultaten så, att de bli förståeliga för och kunna användas av ifrågavarande yrkesområdens utövare.
En gren av försöksverksamhet—en är det arbete, som institutet tagit upp under namn av »Landvindingsarbejdet».
Planerna på att genom en kritisk granskning och prövning av importens nödvän— dighet eventuellt i stället kunna skapa arbetstillfällen för landets arbetslösa sam- tidigt som man genom konsulaten och på annat sätt söker skapa expo-rtmöjligheter hänför sig till institutets första verksamhetsår. Vid ett föredrag, som år 1917 hölls i Industriraadet av institutets direktör, framlades dessa planer inför offentligheten och togo då fastare form.
Detta arbete har naturligtvis legat nere under det andra världskriget, och man vet inte vad framtiden kommer att bära i sitt sköte, men ett är säkert, och det är att Teknologisk Institut liksom förr kommer att vinnlägga sig om att följa med i tek- nikens utveckling för att rätt kunna gagna danskt hantverk och dansk industri.
Då institutet äger en stab av skickliga civilingenjörer och ingenjörer samt en skara dugliga verkmästare och yrkeslärare samt en rad andra experter har institutet ge- nom dessas samarbete på ifrågavarande arbetsområden stora möjligheter att be- handla föreliggande problem aiisidigt ur såväl praktisk som teknisk synpunkt. Därigenom ävensom genom sin under årens lopp samlade fond av erfarenheter har institutet givit sitt bidrag till att skapa och utbygga ett försvar av landets produk- tionsmöjligheter samt att skapa nya möjligheter för att ge arbetsvilliga händer möjligheter till sysselsättning.
Under föregående år har institutet hållit 587 kurser, vilka bevistats av sammanlagt 13 284 elever. Avdelningarna för konsultation ha besvarat ca 21400 frågor, för vilkas besvarande erlagts 598000 kronor & avgifter. För den konsultativa delen av verksamheten har ett särskilt statsbidrag på 135 000 kronor utgått.
Förlagsverksamheten har efter hand utgivit bortåt hundratalet böcker, vilkas in- nehåll tillrättalagts huvudsakligen med tank-e på att vara förståeliga för hantverks- mästare och -lärlingar samt vara användbara vid undervisningen. Dessutom ha de till uppgift att kunna tjäna som enklare uppslagsböcker.
Livligast har dock verksamheten varit på experiment- och forskningsområdena. Under de 27 år institut-et bedrivit sin verksamhet, ha 71 mer eller mindre omfat- tande berättelser utgivits över arbetet på dessa områden. De rön man vunnit ha gett upphov till startande av större eller mindre företag inom olika produktionsom- råden. Man räknar med en ökad dansk produktion till ett värde av 7 miljoner kro- nor årligen. Värdet av de ännu betydelsefullare rationaliserings— och hesparingsåt- gärderna inom skilda områden uppskattas till drygt 10 miljoner kronor om året.
Under senare år ha två former av undervisning tilldragit sig intresset, dels om- skolning av arbetslösa och dels, s. k. arbetsteknisk skolning — d. v. 5. en form av undervisning, som har till uppgift att genom föredrag, förevisningar och experiment vintern igenom för oskolad-e arbetare från diverse olika större industrier öka deras rent förståndsmässiga förutsättningar för arbetet genom att förklara, vilka problem som kunna uppstå under arbetets gång, de fysiska och kemiska lagarna etc.
