SOU 1946:81

1945 års universitetsberedning

N 4-0 Gc

oå (— — CU",

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: .81 EOKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945. ÅRS _ UNIVERSITETSBEREDNING

II.

AKADEMISKA LÄRARBEFATTNINGAR SAMT ANSLAG TILL DEN' VETENSKAPLIGA UTBILDNINGEN M. M.

% ___—___— STOCKHOLM 1946

1. Betänkande angående rundradion iSverige. Dess aktu- ella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. K.

2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhål- lande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllensw'ard. Beckman, 115 s. S.

3. Betänkande med förslag till undrade grunder för dott- ningslagstiftninsen m. m. Baggström. 00 5. Jo.

4. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- ;lag angående allmänna barnbidrag in. in. V. Petterson. 51 s. '.

6. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- slag angående allmänna bambi'drag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. . 'i. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be- gränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigs- makten. Beckman. 136 s. Fö. &. 1941 års llrarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boståålsordning för folkskolans lärare In. m. Marcus. 1 6 s. .

9. 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen.

Baggström. 62 s. E. Betankande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 'm. m. Katalog- io. Tid- skriftstryck. 217 5. K. 1940 års skoluttednings betänkanden och utredningar. L. Skolpli-ktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. All- man del. Idun. 341 s. .. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande in. in. Del 1. Beckman. 216 5. E.

Investeringsutredningens betänkande med utredning

rörande personal- och materielresurser m. m. för ge- nomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 1940 års lkolutrednings betänkanden och utredningar.

4. Skolpliktstidens skolformer. 4.Realsko-1an. tiska linjer. Idun. 193 5. E. 19-10 års skolutrednings betänkanden och utredningar.

4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. För- slag till nndérvisningsplaner. Idun. 253 s. 1). Betänkande angående forsknings- och försöksverksam- heten på jordbrukets område i Norrland. V; Petterson. 133 s. Jo. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 9. S. P M angående utvecklingsplanering pil jordbrukets om- råde. Marcus. 252 s. Jo. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- svarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärviisendet. Idun, 361 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivninge- och rådgivningsverksamhet för hantverk och smöindu» strl samt bildande av företaget-nämnder. Marcus. 141 s. H. Socialvårdskom-mitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 116 s. S. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till onektiviserad knrators— och arbetsförmed- lingsverksamhet för partiellt arbetsföra m.m. Katalog-

o. Tidskriftstryck. 200 s. S. .

Betänkande med förslag till lag med särskilda. bestäm- melser om uppfinningar in. in. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. Ju. Betänkande angående tjänltepensionsförsökringens or-

ganisation. Marcus. '71 s. .

Betänkande med förslag till investeringsreserv för bud- getåret 1946/41 av statliga, kommunala och statsunder- stödda anläggningsarbcten. Marcus. vii, 878 s. Fi. till investerings-

10.

11.

12.

13.

14.

15

18. 17 . 18. 19. 20. 21. 22.

28.

26.

26. 27.

28. Bilagor till betänkande med förslag reserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggn'ingsarbeten. Marcus. 95 s.

Prah—

Statens' offentliga utredningar 1946

Kronologisk förteckning *

29.

30.

31.

37.

38." 39. 40. 41. 42. 43.

44.

45. 46. 47. 48. 49. 50.

61.

. Betänkande

. 1914 års skattesakkunniga.

. Betänkande angående vissaxorganisationsg

19-13 års jord—brukstaseriugssakkunniga. Betänkande med _förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. — 282 s. 3 bil. Fi. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rail-ande:tatsvetcnskapliga examina lll. lll. Baggström. l.. s. '. '

1040 (tre skolutrednings betänkanden och utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. Idun. 104 s. 141. . Betänkande med förslag till förordning angående ali—

niiint kyrkomöte m. m. nggström. 161 s. . Fdrsäkringsutredningcn. Förslag till lag om försak-

ringsrörelseni. in. 1. Lagtext. Norstedt. iv, 160 5. H. . Försökringsntredningen. _Förslag till lag om försäk—

ringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt. vj, 441 s. 11. . statsmakterna och folkhusliållningen under den till

följd av stormaktsk'riget 1989 inträdde krisen. Del 6. Tiden juli lan—juni 1945. Idun. 476 s. Fo. . Parlamentariska undersökningskommissionen angående

nyktingäi-endcn och säkerhetstjänst. l. Betänkande an. gående dyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. Socialvårdskommitténs betänkande. 13. Förslag angli— ende folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. V. Peiterson. 114 s. S. Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. nggström. xiij, 604 s. Fö. Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. _J;o. Betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. Marcus. 192 s. Betänkande med förslag till Marcus. 430 s. .lo. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. De) 1. Idun. 282 s. Jo. Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för väg» och vattenbyggnadsväsendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. '. Sakkunniga angående arbetsförinedlingens organisav tion. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. Fl. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhästaveln m. m,. Norstedt. 04 s, 'ö. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2. Idun. 606 s. Jo. Rationalitetsvariatlonerna inom det svenska jordbruket. Av L. Nanneson. Idun. 84 8. Jo. 19-15 års lönekommitté. 1. Betänkande med förslag till statliga löncplaner m. m. Marcus. 240 s. Fl. Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. Nor- stedt. 102 s. Ju. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrko- musikerbefattningarna m.m. Del 2. Sv. Tryckeri AB. iv, 216 5. E. Sakkunniga. angående arbetsförmedlingens organisa- tion. Del 2. Den oHentliga arbetsförmedlingens fram. tida organisation. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 s.

skogsvardslag m. m.

. Socialvårdskonimitténs betänkande. 14. Utredning och förslag angående ålderdomshem m. m. Beckman. 88 s. S. om befolkningspolitikens organisation m.m. Beckman. 70 s. ” . Utredning,r angående reglering av den territoriella för- samlingsindehiingen i Stockholm. Av E. Scballing. V. Petterson. 254 s. 141. Utredning rörande sexualundcrvisningen ihögre skolor jämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. Hieggström. 103 s. & pi. E. 2. Betänkande med förslag idrottsea'mmanslulningars beskattning för

angående V. Petterson. 198 s. Fi.

inkomst. utbildnings och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. Norstedt. 330 5. Ja. . Betänkande rörande utbyggnad av civila flyg-platser

153 s. 1 karta. (Forts. å omslagets d'.-e sida)

111. m. Idun.

”___ __ __ _ _

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 81 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

19115. ÅRS UNIVERSITETSBEBEDNING

AKADEMISKA LÄRARBEFATTNINGAR SAMT ANSLAG TILL DEN VETENSKAPLIGA UTBILDNINGEN M. M.

1 I ! g 11.

STOCKHOLM 1946

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2089 46]

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemmztet .................... 5 Kap. 1. Inledning .............................................................. 7 Kap. 2. Professors undervisningsskyldighet ...................................... 10 Undervisningens omfattning .......................................... 10

» fördelning .......................................... 12 Undervisningsformerna .............................................. 13 Professorernas forskningstermin ...................................... 15

Kap. 3. Biträdande lärare ...................................................... 17 Kap. !. Påbyggnad på forskarstipendierna ...................................... 28 Kap. 5. De teologiska fakulteterna .............................................. 32 Religionshistoria ....................................... 33 Religionspsykologi och religionsiilosofi .............................. 37 Exegetik .............................................................. 38 Kyrkohistoria. med missionsbistoria .................................. 38 Kursanslag ............................................................ 40 Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsare ...................... 40

Kap. 6. De juridiska fakulteterna ............................... . .............. 41 Nya professurer ................................................... 44 Docenter och biträdande lärare ..................................... 51 Propedeutiska kursen och praktiska kursen ........................ 54 Kompletterande undervisning i examensämnena .................... 57 Specialkurser .......................................................... 66 Tillfälliga föreläsningsserier m. m. .................................. 68 Juridiska seminariet .................................................. 69

Kap. 7. De filosofiska fakulteterna .............................................. 70 A. De humanistiska sektionerna ........................................ 71

Filosofi ............................................................ 71 Psykologi och pedagogik .......................................... 73 Historia ............................................................ 77 Geografi ............................................................ 80 Litteraturhistoria med poetik .................................... 81 Idé- och lärdomshistoria .......................................... 83 Konsthistoria med konstteori .................................... 83 Nordisk och jämförande fornkunskap ............................ 86 Klassisk fornkunskap och antikens historia ...................... 87 Egyptologi ........................................................ 89 Nordisk och jämförande folklivsforskning ........................ 90

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Allmän och jämförande etnografi ................................ 93

Musikhistoria .................................................... 94 Teaterhistoria .................................................... 94 Religionshistoria .................................................. 94 Nordiska språk .................................................. 94 Romanska språk ................................................ 97 Engelska språket ................................................ 100 Tyska språket .................................................... 102 Slaviska språk .................................................... 104 Klassiska språk .................................................. 107 Semitiska språk .................................................. 109 Turkiska språket ................................................ 112 Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning ........ 112 Finsk-ugriska språk .............................................. 114 Fonetik samt röst- och talvård ................................. 117 Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar .............. 120 B. De matematisk-naturvetenskapliga sektionerna ...................... 120 Astronomi ........................................................ 121 Botanik (inkl. växtbiologi) ...................................... 123 Fysik .............................................................. 132 Genetik .......................................................... 136 Geografi .......................................................... 139 Geologi ............................................................ 141 Kemi .............................................................. 144 Limnologi ........................................................ 147 Matematik ........................................................ 150 Mekanik och matematisk fysik .................................. 151 Meteorologi ...................................................... 151 Zoologi ............................................................ 152 Kursavgifter ...................................................... 160 Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar .............. 163 Kap. 8. Förslag till befattningar samt anslag m. in. vid universitet och högskolor 164 Teologiska fakulteten ................................................ 164 Juridiska fakulteten ................................................ 165 Filosofiska fakulteten ................................................ 166 A. Humanistiska sektionen ...................................... 166 B. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen .................... 170 Kap. 9. Stipendier för högre vetenskapliga studier .............................. 172 Kap. 10. Doktorsavhandlingar .................................................. 179 Inledande synpunkter ................................................ 179 Historik .............................................................. 180 Kritik och reformförslag ............................................ 188 Beredningens förslag ................................................ 190 Kap. 11. Kostnadsberäkningar....v ................................................ 196

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kling]. _Ecklesiastikr/epartementet.

Genom beslut den 22 juni och den 15 november 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga. för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag beträf— fande universitetsorganisaftionen och därmed sammanhängande frågor. An- gående av departementschefen tillkallade sakkunniga och hos de sakkunniga tjänstgörande sekreterare har uppgift lämnats i den skrivelse, med vilken de sakkunniga, som antagit namnet 1945 års universitetsberedning, den 28 decem- ber 1945 till departementschefen överlämnat sitt betänkande I. Docentinsti— tutionen (SOU 1946: 9).

De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsberedningens ar- bete, angåvos närmare i ett departementschefens yttrande till statsrådspro-to- kollet den 22 juni 1945, vilket yttrande återfinnes i beredningens nyss om- nämnda betänkande.

Beredningen har i enlighet med nämnda riktlinjer fortsatt sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande II. Akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m. 111.

Efter tidpunkten för avgivande av beredningens första betänkande har be- redningens sammansättning så till vida ändrats att, sedan professorn A. W. K. Tiselius på begäran entledigats från sitt uppdrag, såsom ny ledamot från och med den 11 mars 1946 inträtt amanuensen vid universitetets i Uppsala institution för fysiologisk botanik C. 0. W. Rodhe, som från och med den 1 april 1946 jämväl tjänstgjort såsom expert åt beredningen. Därjämte förord- nades den 13 juli 1946 såsom ytterligare biträda-nde sekreterare åt beredningen juris och filosofie kandidaten B. 0. Ahlander.

Vid utarbetandet av nu föreliggande betänkande har beredningen biträtts av följande av de'partementschefen tillkallade experter: professorerna vid universitetet i Uppsala E. A. T. Collinder och H. S. Nyberg, professorn vid Göteborgs högskola J. I. H. Frisk samt docenten vid universitetet i Uppsala 0. G. Gjerdman.

Vid behandlingen av Vissa frågor har ledamoten av beredningen, riksdags— mannen Hjalmar Svensson i Grönvik icke varit i tillfälle att deltaga i bered- ningens arbete. Stockholm den 31 oktober 1946.

GEORG ANDREN

IVAR AGGE GUNNAR ASPELIN GUNNAR BLIX GUNNAR GUNNARSSON ASSAR HADDING PHILLIPS HULT TORVALD HÖJER SVEN KJÖLLERSTRÖM EINAR LÖFSTEDT SVEN EM. OHLON IVAN PAULI WILHELM RODHE

HJALMAR SVENSSON KARL WISTRAND SIGVARD WOLONTIS

/ Erik Lönnroth.

Kap. 1. Inledning.

Sedan 1945 års universitetsberedning den 28 december 1945 avgivit be— tänkande över docentinstitutionen, har den huvudsakligen ägnat sig åt lära-r- organisationen vid universitet och högskolor och därmed sammanhängande frågor.

I sitt förra betänkande förklarade beredningen, att den i samband med docentinstitutionen sköt forskningens behov i förgrunden utan att fördenskull anse, att den akademiska undervisningen kunde i minsta mån tillbakasä'ttas. I föreliggande betänkande har undervisningens behov stått som det centrala, men beredningen har samtidigt varit inriktad på att tillgodose forsknin- gens intressen så långt den ansett det behövligt och möjligt. Den har fast- hållit den i föregående betänkande hävdade principen, att forskning och under- visning ej böra bedrivas av skilda befattningshavare utan förenas till ömse- sidig stimulans. Detta har bestämt dess ställningstaganden vid utformandet av det. förslag till befattningstyper och befattningar, som härmed framlägges.

Beredningen har i föregående betänkande framhållit det redan i direktiven påpekade förhållandet, att studentantalets ökning under de senaste årtiondena vid universitet och högskolor, proportionsvis vida. starkare än ökningen av antalet universitetslärare, framkallat ett stort behov av nya lärarbefattningar. Enligt beredningens övertygelse kan detta behov tillgodoses blott genom en avsevärd utökning av antalet lärare vid universitet och högskolor. De kost- nader detta skulle åsamka statsverket äro ej betydande i jämförelse med de vinster vid utbildningen av akademiker i fråga om studietidens effektivisering och studiernas fördjupande och därmed den höjning av de akademiskt utbil- dades kompetens, som skulle uppnås. Man får även i detta sammanhang be- akta den samhälleliga vinsten av att kvalificerade vetenskapsmäns arbetskraft frigöres för forskning, om undervisningen vid universitet och högskolor för- delas på flera händer än vad som nu är fallet. Enligt beredningens mening innebär det betydande faror för bildningslivet och den vetenskapliga standar- den i Sverige, om ej en effektiv förstärkning av de akademiska lärarkrafterna nu kommer till stånd.

Beredningen har därför setlt sig föranlåten att pröva professorernas arbets- villkor och framställa vissa förslag för att möjliggöra lättnader i deras under— visningsbörda i syfte att effektivisera deras forskning och deras vetenskapliga handledning av licentiander och doktorander. Den har även framlagt förslag om vissa typer av biträdande lärarkrafter, vilka skola vara särskilt ägnade att övertaga delar av den akademiska undervisningen. Slutligen har bered— ningen genomgått behovet av lärarkrafter vid universitet och högskolor ämne för ämne inom de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna, medan den

ansett prövningen av den medicinska fakultetens behov falla under de medi- cinska högskolornas organisationskommitté. Till de akademiska lärarkrafterna har beredningen även räknat amanuenserna vid ett flertal vetenskapliga in- stitutioner och föreslagit inrättande av flera amanuensbefattningar. Bered— ningen är emellertid medveten om att behovet av amanuenser först kan över— blickas i samband med planerna för byggande av nya institutioner, vilka planer icke inventerats för teologiska och juridiska fakulteternas samt huma— nistiska sektionens vidkommande. Förslagen om amanuensbefattningar få därför uppfattas såsom ofullständiga och avsedda att framdeles kompletteras. Med hänsyn till forskningens och forskningsundervisningens behov har be- redningen även framlagt förslag om inrättande av vissa befattningar såsom på- byggnad på forskarstipendierna.

Utöver dessa särskilda framställningar vill beredningen framhålla, att universitet och högskolor i hög grad äro betjänta av tillgång till lärarkrafter utöver de ordinarie befattningshavarna vid respektive lärosäten. Dessa ut- ifrån kommande lärarkrafter böra dels vara sådana, som genom erfarenhet av den akademiska utbildningens tillämpning i praktiskt arbete äro särskilt ägnade att orientera de studerande härom, dels vetenskapliga specialister, som ej äro universitetsanställda eller som äro anställda vid annat universitet. I viss utsträckning kan detta behov av gästföreläsningar tillgodoses genom regelbundet utbyte av lärare mellan nordiska universitet av exempelvis sådan omfattning, som kanslern angivit i sitt yttrande den 13 september 1946 över det nordiska utbytet av professorer. Enligt beredningens mening kunde ett sådant utbytessystem med fördel utnyttjas även för de svenska universiteten och högskolorna inbördes; i detta sammanhang kan erinras om de möjlig— heter för docentstipendiater att med bibehållet stipendium flytta till annat universitet eller högskola inom landet, som beredningen föreslagit i sitt första betänkande. Utbytet torde även kunna inriktas på andra länder än de nor— diska. Allt utbyte bör organiseras smidigt, och bland annat bör enligt be— redningens uppfattning samtidigt byte av representanter för samma ämne såvitt möjligt undvikas, så att gästande föreläsare i största möjliga utsträck- ning kunna introduceras i arbetsmiljön av sin ämneskollega på platsen. Be- redningen förutser emellertid, att behovet av gästföreläsningar ej kommer att i större utsträckning kunna täckas genom föreläsarutbyte utan att anslag för bekostande av särskilt inbjudna föreläsares undervisning komma att visa sig erforderliga. Storleken av dessa anslag behandlas i samband med varje sär- skild fakultet och sektion. Beredningen förutsätter, att vid utnyttjande av dessa anslag största möjliga samarbete mellan fakulteter och sektioner vid de olika lärosätena i landet skall äga rum, så att vid inbjudan av utländska föreläsare dessa kunna tagas i anspråk vid flera universitet och högskolor.

Särskilda anslag komma även att av beredningen föreslås för täckande av kostnaderna för de kurser, som äro erforderliga utöver de akademiska lärarnas ordinarie undervisning. Det är enligt beredningens uppfattning principiellt oriktigt att behövlig akademisk undervisning bekostas genom avgifter från

studenterna. Följaktligen anger beredningen i samband med varje särskild fakultet eller sektion, i vissa fall i samband med varje särskilt ämne, ett belopp, som enligt dess mening är tillräckligt för att bekosta denna undervisning; skrivkurserna i vissa språkämnen behandlas dock i kapitlet Biträdande lärare i samband med de utländska språklektorernas tjänstgöringsförhållanden. Arvodena för kursföreläsningarna torde lämpligen böra bestämmas av veder- börande akademiska myndigheter inom ramen för de anslag, som stå till fakul— tetens, sektionens eller ämnets förfogande.

Från representanter för flera akademiska. läroämnen har till beredningen behov anmälts av anslag till exkursioner, arkivresor, dialektuppteckningar och andra resor i forsknings— och studiesyfte. Från Uppsala universitet har i årets petita begärts 18 800 kronor och från Lunds universitet 15 000 kronor för rese— bidrag i samband med exkursioner. Beredningen kommer att framdeles upp— taga dessa frågor till granskning och vill tills vidare blott hänvisa till möjlig- heten att för dessa ändamål i varje särskilt fall ansöka om anslag hos Kungl. Maj:t ur extra utgiftsanslaget under åttonde huvudtiteln, vilket anslag bered- ningen föreslår ökat med 25000 kronor.

Beredningen kommer att i föreliggande betänkande framlägga förslag om anslag till stipendier för högre vetenskapliga studier sam-'t till tryckning av doktorsavhandlingar. Dessa förslag åsyfta att göra urvalet av vetenskapliga forskare till ett verkligt begåvningsurval, oberoende av privatekonomiska re— surser, och höra därför naturligt samman med forskningens och den akademiska undervisningens personalfrågor.

Vid inventeringen av de akademiska lärosätenas behov av lärarkrafter har beredningen ej inskränkt sig till statsuniversiteten utan även medtagit Stock- holms och Göteborgs högskolor, trots att pågående undersökningar om dessa högskolors ställning till staten ännu ej avslutats. Beredningen har funnit det omöjligt att bedöma behovet av lärarbefattningar vid universiteten utan att samtidigt räkna med högskolorna. Den har även ansett det angeläget att med största skyndsamhet utreda högskolornas behov, då dessa på grund av pris— stegring och rämt'efall finna sina fonder synnerligen otillräckliga och följakt— ligen befinna sig i ett svårt ekonomiskt läge. Beredningen utgår från att stats— makterna i viss utsträckning bli tvungna att ikläda sig ekonomiskt ansvar för högskolorna.

Vissa av beredningen förordade åtgärder påfordra ändringar av nu gällande universitetsslt'atuter. Beredningen har emellertid avstått från att framlägga för— slag härtill. Behovet av ändringar torde bäst kunna överblickas, sedan stats— makterna tagit ställning till olika detaljer i beredningens förslag.

Kap. 2. Professors undervisningsskyldighet.

Professorernas undervisningsskyldighet är reglerad i universitetsstatuternas % 104 som i detta avseende lyder:

1. Professor vare ock skyldig att utan särskild ersättning hålla offentlig före- läsning i sin vetenskap en timme fyra dagar i veckan, där ej kanslern på förslag av vederbörande fakultet bestämmer, att föreläsningarna skola på annat sätt för- delas eller att i stället för föreläsningar skall träda annan däremot svarande under— visning. Där professor på grund av särdeles betungande examinations- eller andra tjänstegöromål behöver lindring i undervisningsskyldigheten utöver den han med tillämpning av 5 102 mom. 2 må kunna erhålla vid slutet av terminerna må det ankomma på kanslern att efter i varje fall gjord framställning medgiva den nedsätt- ning i nämnda skyldighet, han efter prövning av omständigheterna finner erforder- lig, dock icke till större omfattning för läsår räknat, än som motsvarar den normala undervisningsskyldigheten under en månad.

% 102 mom. 2 lyder:

2. Undervisningen må kunna inställas tre dagar före och tre dagar efter påsk- dagen, ävensom, i den mån sådant erfordras på grund av examina och andra akade- miska prov efter vederbörande faktultets beprövande högst en vecka vid slutet av höstterminen och högst tre veckor vid slutet av vårterminen. Därest det för ända- målsenligt ordnande av undervisningen inom fakultet eller sektion prövas nödigt, att den sammanlagt undervisningsfria tiden vid terminernas slut på annat sätt än nu sagts fördelas å terminer-na äger kanslern, på förslag av fakultet eller sektion be- sluta härom. I dessa stadganden regleras dels undervisningens omfattning och fördel- ning under läsåret, dels formerna för dess bedrivande. Beredningen har funnit skäl föreligga att taga upp samtliga dessa frågor till diskussion.

Undervisningens omfattning.

Den stadgade undervisningsskyldigheten jämte den i vissa ämnen mycket stora examinationsbördan uppfattas av många professorer såsom väl be- tungande med hänsyn till den tid, som bör stå till förfogande för deras forsk— ningsarbete.

Representanter för de stora undervisningsämnena inom humanistiska sek- tionen i Uppsala och professorerna inom juridiska fakulteten vid samma universitet ha sålunda inför universitetsberedningen angivit 2 föreläsnings— timmar i veckan såsom lämplig undervisningsskyldighet, juristerna under hänvisning till den föreläsningsskyldighet av 2 timmar per vecka, som åligger professorerna vid Stockholms högskola, och samma uppfattning om lämpligt antal föreläsningstimmar har framförts av enstaka representanter för huma- nistiska sektionen vid Lunds universitet. En undervisningsskyldighet av 3 timmar i veckan har uppgivits såsom önskvärd av representanter för teolo-

giska fakulteten i Uppsala, juridiska fakulteten i Lund och humanistiska sek— tionerna i Uppsala och Lund.

1933 års universitetsberedning ansåg sig icke böra. ifrågasätta ändring av den i universitetsstatuterna stadgade undervisningsskyldigheten för profes- sorer. Däremdtl ansåg den, att professorerna i de ämnen, där det förefunnes ett mera omfattande behov av elementär undervisning och handledning, borde befrias från en del dylik undervisning genom anställande av biträdande lärare.

Naturvetenskapliga forskningskommittén har icke ifrågasatt ändring av professorernas undervisningsskyldighet.

1945 års universitetsberedning anser, att professorer-nas undervisnings- skyldighet måste anses synnerligen ojämnft' fördelad med hänsyn till den stora skillnaden i antalet studerande inom olika ämnen. En professor, som har att undervisa och examinera ett hundratal studenter eller flera., har en i detta avseende ojämförligt större arbetsbörda än den, som blott har ett) fåtal elever. Man får härvid ej blott räkna med den tid, som åtgår för examination och genomgång av seminarieuppsatser, på ett högre stadium granskning av veten- skapliga avhandlingar, eller för laboratorieundervisning och, inom medicinska fakulteten, klinisk undervisning. Inom all akademisk undervisning spelar den personliga handledningen av eleverna en central roll. Den svenska universitets- undervisningen förutsätter till själva sin organisationsform ett visst mått av personlig kontakt och enskild diskussion mellan lärare och elever för att de senare skola kunna vederbörligen tillgodogöra sig studiekurserna och den i auditorier försiggående undervisningen. En akademisk lärare bör för att' kunna verka på ett tillfredsställande sätt åtminstone äga möjlighet att lära känna sina elever personligen. I de stora undervisningsämnena vid universiteten är detta numera så gott som omöjligt. Särskilt arbetstyngda äro de profes- sorer, som tillika äro institutionsprefekter, genom de administrativa uppgif— ter, som de ha att fullgöra vid sidan av undervisningen. Särskilda åtgärder erfordras för att lätta deras arbetsbörda, vilket även uppmärksammats av naturvetenskapliga forskningskommittén.

Botemedlet mot dessa missförhållanden bör, såsom beredningen redan i sitt första betänkande angivit, sökas i upprättande av ett antal nya befatt- ningar, bland annat biträdande lärarbefattningar, som kunna övertaga en viss del av den undervisning, som nu vilar på professorerna. Emellertid måste profesorernas undervisning regleras enligt en norm, som är tillräckligt smidig att från fall till fall säkerställa en riktig avvägning av deras forsknings— och undervisningsarbete. Till denna sista fråga återkommer beredningen i sam- band med frågan om undervisningens fördelning.

I likhet med naturvetenskapliga forskningskommittén anser beredningen, att professorernas nuvarande undervisningsskyldighet av 4 timmar i veckan i de flesta fall är väl avvägd. I de fall, då en professor har att handleda ett större antal elever på högre stadier och sålunda har att meddela en omfattande forskningsundervisning —— ett förhållande, som i regel återspeglas i ett be—

tydande antal licentiat— och doktorsavhandlingar eller motsvarande arbeten, vilka det åligger honom att granska —— synes det beredningen befogat att professorn, särskilt om han även är betungad av en mycket omfattande examinationsbörda, medges rätt att erhålla nedsättning i antalet honom ålig- gande undervisningstimmar, avpassad med hänsyn till omfattningen av hans forskningsundervisning. Beredningen anser dock, att en professor icke under några omständigheter bör få omräkna i forskningsundervisning mera än halva antalet av de undervisnings'timmar, som åligga honom.

De lättnader i arbetsbörda, som sålunda skulle beredas ett litet antal profes- sorer, äro enligt beredningens mening väl motiverade. Det bör i detta sam- manhang erinras om att enligt Stockholms högskolas grunds'tadgar % 22 professor vid högskolan skall hålla 2 offentliga föreläsningar i veckan och därutöver »meddela den undervisning och handledning, som för lärjungar-nas studier äro av nöden».

Beredningen har icke tänkt sig att utbytet av statutmässigt föreskriven undervisning mot forskningsundervisning skall permanent knytas till vissa professurer. Erfarenheten visar, att elevtillströmningen till ett ämne starkt varierar från tid till annan och påverkas av bland annat yrkesprognoser och av professorns personlighet. Det har därför förefallit beredningen vara den enda framkomliga vägen, att en professor efter ansökan av Kanslern beviljas rätt att för längre eller kortare tid på grund av omfattande forskningsunder- visning erhålla nedsättning av sin i statuterna föreskrivna undervisnings- skyldighet.

Undervisningens fördelning.

I överensstämmelse med den i % 104 formulerade huvudregeln fullgöra professorerna för närvarande sin undervisningsskyldighet i stor utsträckning med iakttagande av att undervisningen jämnt fördelar sig på varje vecka under läsåret. Denna ordning är enligt universitetsberedningens mening alltför bunden både ur forsknings— och undervisningssynpunkt. Det kan vara önsk- värt, att en föreläsningsserie eller en kurs koncentreras till en kortare tids— period, både för att de studerande skola kunna följa denna undervisning med en intensivare uppmärksamhet och för att professorn, genom att helt ägna en del av ett läsår åt undervisning, under återstoden av detsamma skall kunna mera odelat sysselsätta sig med forskningsuppgifter.

Ehuru & 104 icke omöjliggör en dylik koncentration av undervisningen, får dock icke anses uteslutet, att det tillvägagångssätt paragrafen förutsätter för erhållande av rätt att koncentrera undervisningen kommit att försvåra en smidig anpassning efter de skiftande behoven av koncentration inom olika ämnen. En professor torde vara bäst i stånd att bedöma, hur undervisningen i hans ämne bör fördelas för att tillgodose behovet av undervisning och forsk- ning inom ämnet. Med hänsyn till att ärenden rörande undervisningens för— delning under läsåret skola granskas av den i g 108 universitetsstatuterna om- nämnda undervisningsnämndeu och även till den noggranna behandling dylika

ärenden underkastas inom fakulteterna (sektionerna), synes det innebära en onödig omgång, att deras avgörande hänskjutits till Kanslern, helst som det här endast rör fördelningen av en statutmässigt reglerad undervisningsskyl- dighet.

För att underlätta önskvärd koncentration av undervisningen vill bered— ningen därför förorda, att professorerna erhålla rätt att med godkännande av fakultet (sektion) och rektor fördela det antal undervisningstimmar, som åligger dem per läsår. Skulle dessa myndigheter stanna vid skiljaktiga beslut, skall ärendet enligt beredningens mening hänskjutas till Kanslerns av- görande.

De i % 108 omnämnda ombuden för studenterna böra enligt beredningens mening adjungeras i unde—rvisningsnämnderna vid dessas behandling av frågor rörande undervisningens anordnande.

Ledamot av fakultet (sektion) och de ombud för studenterna, som del- tagit i undervisningsnämndens behandling av en dylik fråga, böra äga rätt att i händelse av missnöje med visst beslut däröver anföra besvär hos Kans— lern jämlikt bestämmelserna i g 159 universitetsstatuterna.

Undervisningsform erna.

Undervisningens fullgörande genom föreläsningar eller genom »annan där- emot svarande undervisning» regleras genom ett kanslersbrev av den 28 maj 1940, vari stadgas, att minst en timme i veckan av de fyra undervisningstim— marna skall vara. föreläsning. Vid sidan av denna undervisningsform finnas seminarieövningar, laborationskurser och kliniska demonstrationer.

Naturvetenskapliga forskningskommittén har i denna fråga bland annat anfört, att

»formerna för akademisk undervisning liksom all annan undervisning med tiden ändrat karaktär. Föreläsningarna ha icke längre den centrala och domine- rande roll de tidigare haft; seminarieövningar, laborationer, räkneövningar och personlig handledning ha fått ökad vikt och skjutit föreläsningarna i bakgrunden. Kommittén anser, att särskilt stort avseende bör fästas vid professorernas per- sonliga handledning av de mera avancerade, vetenskapligt arbetande eleverna genom instruktion, samtal och diskussion i samband med deras forskningsarbete. Såsom framgår av den citerade & 104 i statuterna, behöva dessa ej ändras för att möjliggöra den föreslagna förskjutningen mot för vår tids förhållanden mera lämpade undervisningsformer, då de redan från början avsetts lämna rum för en anpassning i detta avseende. Kommittén nöjer sig därför med att understryka, att möjligheterna till utbyte av föreläsningar mot annan form av undervisning i högre grad än nu är fallet borde utnyttjas. En förutsättning härför är givetvis, att personal finnes, som kan övertaga den från professorn avlastade undervis- ningsbördan».

Föreläsningen är — i vårt land liksom i andra länder _ den traditionella akademiska undervisningsformen, och ännu i dag intager den enligt bestäm- melser i universitetsstatuterna % 104 vid våra. svenska universitet en i viss mån privilegierad ställning. Seminarieövningen har emellertid sedan 1800— talets slut vunnit en alltmer ökad betydelse, framför allt därför att den mera

än föreläsningen tvingar studenterna till självverksamhet och leder dem fram till en metodisk behandling och till en kritisk diskussion av vetenskapliga specialproblem. Såväl de akademiska lärarna som studenterna ha också all- mänt vitsordat, att seminarieövningarna fylla en central uppgift i modern akademisk undervisning genom den skolning de skänka i vetenskaplig metod.

Helt visst behövas emellertid såväl föreläsningen som seminarieövningen i vår akademiska undervisning. Icke så sällan ge tillgängliga läro- och hand- böcker en skev eller en ofullständig bild av det aktuella läget inom en veten- skapsgren. Den akademiske läraren kan icke underlåta att korrigera eller komplettera denna bild och meddela forskningens senaste resultat, och detta sker ofta bättre och lättare i föreläsningens än i seminarieövningens form. Inom de historiska vetenskaperna kan det ofta vara motiverat att taga upp till allsidig belysning ett mera betydelsefullt specialproblem, vari olika forskare från divergerande metodologiska principer kommit fram till skilda uppfatt- ningar: även denna uppgift löses understundom bättre genom föreläsningar än genom seminarieövningar. Inom de systematiska vetenskaperna, och icke minst inom de juridiska disciplinerna, kan det likaledes vara av stort värde att i föreläsningens form visa, hur olika principer bryta sig mot varandra i ett specialproblem. En sådan belysning skänker t. ex. inom rättsvetenskaperna icke bara en god förtrogenhet med de ledande rättsprinciperna utan tvingar också till en djupare penetration av enskilda institut och konkreta rättsfall än som är möjlig i en lärobok. Vissa akademiska lärarpersonligheter komma också bättre till sin rätt i katedern än vid seminariebordet och ha genom sina föreläsningar givit rika impulser åt vårt vetenskapliga liv. De offentliga föreläsningar, som lärarna vid Stockholms och Göteborgs högskolor hålla för en större publik, ha i hög grad bidragit till att stärka det kulturella intresset hos en större allmänhet och att öka kontakten mellan högskolorna och sam- hället.

En god akademisk föreläsning ger icke bara fördjupade insikter och vid- gade vyer utan stimulerar också det vetenskapliga intresset. Den kan emeller— tid icke på samma sätt som en seminarieövning fostra till självständig veten- skaplig aktivitet och till metodiskt vetenskapligt tänkande eller skapa samma samverkan och kontakt mellan lärare och studenter. Även den lärare, som icke behärskar föreläsningens konst, kan ofta i seminariearbetet göra en be- tydelsefull pedagogisk och vetenskaplig insats. Seminarieövningen måste där- för av olika skäl intaga en central plats i vår akademiska undervisning.

Att principiellt tillerkänna den ena eller den andra undervisningsformen ett bestämt företräde är icke möjligt. För olika uppgifter, för olika lärare och i olika situationer lämpar sig än den ena, än den andra undervisnings— formen bäst. Under sådana förhållanden synes det riktigast att tillerkänna de akademiska lärarna största möjliga frihet vid valet; mellan dessa peda— gogiska metoder. Detta synes så mycket mera motiverat, som man inom vår akademiska värld icke sällan experimenterar med mellanformer, där läraren låter studenterna på förhand inhämta ett visst material eller presenterar detta

i föreläsningens form för att sedan med studenterna diskutera de olika pro- blem, som materialet aktualiserar, och därigenom anknyta till seminarieöv— ningens arbetsmetoder. Det torde vara möjligt att på denna väg förena några av de olika fördelar, som äro förknippade med de båda undervisningsformerna. Den sammanfattning och de utblickar, varmed seminarieledaren gärna avslutar en övning, innebära för övrigt ett moment av föreläsning, insprängt i seminarie— övningens ram, ett moment, som i hög grad kan vara. ägnat att öka dess värde. Dessa exempel torde visa, att skillnaden mellan de båda undervisnings— formerna icke alltid är så radikal, som man gärna föreställer sig den.

Labora'tdonskurser och demonstrationer fylla sina självklara praktiska upp- gifter och behöva därför ej jämföras med föreläsningar och seminarieövningar till sin pedagogiska effektivitet. Hur stor del av undervisningen, som bör utgöras av övningar och demonstrationer, kan ej avgöras generellt utan blott från fall till fall.

På grund av vad ovan anförts finner beredningen den inskränkning i rätten att utbyta föreläsningar mot andra former av undervisning, som stadgats i kanslersbrevet den 28 maj 1940, icke motiverad. Varje professor bör äga rätt att med godkännande av fakulteten (sektionen) och rektor välja de undervis— ningsformer, som kan anses vara ur pedagogisk synpunkt mest givande med hänsyn till ämnets natur, läroböckernas beskaffenhet m. m. Dessa frågor böra även i övrigt: behandlas på samma sätt som frågor om fördelning av undervisningen.

I detta sammanhang vill universitetsberedningen understryka önskvärd- heten av att, där så ske kan, undervisningen inom närbesläktade vetenskaps- grenar samordnas, så att ett och samma problem och problemkomplex eller en och samma tidsepok kan bli belyst från olika sidor av olika lärare. En sådan samordning av den akademiska undervisningen skulle i hög grad bidraga till att ge de studerande vidgad blick och ökad förståelse för de' vetenskapliga sammanhangen och problemställningarna. Å andra sidan bör undervisningen inom ämnen, som representeras av flera professorer, så pla— neras, att viktiga avsnitt icke bli försummade.

Prcfessorernas forskningstermin.

1933 års universitetsberedning upptog till behandling frågan om beredande av möjlighet för en professor att utan förlust av löneinkomster i viss utsträck— ning erhålla ledighet för forskningsarbete. Beredningen ansåg det angeläget att skapa garantier för att ledigheten skulle utnyttjas enbart för vetenskapligt arbete och för att kostnaderna skulle hålla sig inom måttliga gränser. Den tog fasta på att slutförandet av större vetenskapliga undersökningar är ett mycket påfrestande arbete, som fordrar stor koncentration och arbetsro och som regel icke bör utsträckas över någon längre tidrymd. Kanslern borde erhålla befogenhet att vid beviljande av tjänstledighet för vetenskapligt) ar— bete i vissa fall tillerkänna vederbörande professor ersättning för mistade tjänstgöringspenningar under ifrågavarande ledighet. Denna förmån skulle

16 beviljas endast vid ledighet för avslutande av en större undersökning och bringande 'ttill trycket av resultatet. Varje professor borde kunna komma i åtnjutande av dylik form av ledighet under en tid av högst 4 månader vart femte läsår.

Under den tid, som gått sedan 1933 års universitetsberedning framlade sitt betänkande, har tanken på tjänstgöringsfria, periodiskt återkommande forsk— ningsterminer för professorer vunnit allmän anslutning vid Sveriges universi- tet och högskolor, vilket 1945 års universitetsberedning haft möjlighet att konstatera vid inhämtandet av de akademiska lärarnas önskemål. 1945 års universitetsberedning anser i likhet med 1933 års, att det i hög grad skulle stimulera professorernas vetenskapliga arbete, om de erhölle möjlighet att under vissa återkommande tidsavsnitt koncentrera sig på forskning. Ej blott färdigställandet utan även utarbetandet av vetenskapliga avhandlingar och utförandet- av större forskningsuppgifter kräver enligt beredningens mening en koncentration på längre frid, som svårligen kan uppnås under en universi- tetstermin, fylld av normala undervisningsplikter. Genom den vetenskapliga verksamhet, som de tjänstgöringsfria perioderna skulle möjliggöra, bleve även den vetenskapliga undervisningen berikad. Dylik frihet bör även kunna be— viljas för författande av läroböcker, något som kan vara ägnat att i hög grad främja universitetsundervisningen och som därför bör uppmuntras mera än hittills. Dock förutsätter beredningen, att för författande av läroböckerledig— het även i annan form skall kunna medgivas.

Beredningen har stannat för tanken på en tjänstgöringsfri tidsperiod, som nära sammanfaller med den av 1933 års universitetsberedning föreslagna, eller en termin under varje period av 5 år. Denna forskningstermin skulle efter ansökan erhållas av professorerna för bestämd forskningsuppgift med fullt bibehållande av tjänstgöringspenningarna och efter beslut av Kanslern i varje särskilt fall. Om särskilt skäl därtill kunde föranleda, borde det emellertid finnas möjlighet att genom beslut av Kungl. Maj:t utvidga forskningsterminen till högst ett helt år. Förutsättningen för erhållande av tjänstgöringsfria ter- miner bör dock vara, att kompetent vikarie finnes att- tillgå.

Kap. 3. Biträdande lärare.

Frågeställningen.

I sitt den 28 december 1945 avgivna betänkande rörande docentinstitutionen har 1945 års universitetsberedning angivit, att »biträdande lärare av ungefär samma kompetensgrad som docenternas men med större undervisningsskyl— dighet äro i vissa fakulteter och ämnen av behovet påkallade».

Beredningen har i sitt betänkande rörande docentinstitutionen intagit den ståndpunkten, att docentstipendiesystemet bör bibehållas i stort sett oför— ändrat och att antalet docentstipendiater av traditionell typ borde ej obetyd- ligt ökas. De förslag i denna riktning, som beredningen framförde i sitt be— tänkande, ha beträffande universiteten i Uppsala och Lund förverkligats genom beslut av 1946 års riksdag.

I sitt betänkande den 28 december 1945 framhöll universitetsberedningen, att den föreslagna ökningen av docentstipendiaternas antal skulle lända forsk— ningen i hög grad till gagn men icke löste den brännande undervisningsfrågan vid universitet och högskolor. Om den icke av professorer bedrivna undervis— ningen helt eller delvis skulle anförtros åt docentstipendiater, skulle alltför många docentstipendier bli av nöden. Skulle undervisningsbehovet i tillräck- lig grad tillgodoses efter den ökning av studentantalet och den vetenskapernas differentiering, som utmärkt de senaste årtiondenas utveckling, erfordrades in- rättandet av ett antal lärarbefattningar vid universitet och högskolor, vilka skulle vara förenade med större undervisningsskyldighet än docentstipendia- ternas.

Den närmast till hands liggande utvägen i denna situation vore ett väsent- ligt utvidgande av antalet professurer. Beredningen har också funnit, att in- rättandet av ett antal nya professurer är av nöden. Ett ensidigt tillgodoseende av undervisningsbehovet på detta sätt är emellertid förenat med vissa nack- delar. Professurerna äro de högst avlönade och därmed dyraste av universi— tetsbefattningarna. De äro förenade med högt kvalificerad forskning och undervisning, medan det aktuella undervisningsbehovet framför allt hänför sig till studerande till lägre examina. Stundom kan det även vara önskvärt, att en yngre vetenskapsman med större möjligheter till kontakt med studenterna än vad som normalt utmärker en professor övertar en del av undervisningen. Be- redningen har därför beslutat föreslå biträdande lärarbefattningar för att kom- plettera professorernas, docentstipendiaternas och forskarstipendiaternas undervisning.

Svårigheten för beredningen har varit att avgöra, i vilken kompetens- och löneställning de biträdande lärarna böra inpassas och vilken art av tjänstgöring de böra åläggas.

Nuvarande befattningar.

Intill budgetåret 1946/47 har vid universiteten funnits ett antal biträdande lärare, vilka i löneavseende varit jämställda med docentstipendiaterna före den provisoriska löneförbättring för de senare, som genomförts av 1946 års riks- dag. Dessa äro biträdande lärarna i geografi och matematik i Uppsala och Lund, de kliniska laboratorerna vid medicinska klinikerna i Uppsala och Lund samt biträdande läraren i medicin i Lund. Hit höra även de biträdande lärarna i nationalekonomi respektive nationalekonomi och finansrätt i Uppsala och Lund, ehuru dessa avlönas med blott 3 260 kronor i arvode såsom biträdande lärare men erhålla 6 000 kronor av ett härför anslaget docentstipendium inom juridiska fakulteten. Beträffande de biträdande lärarna i geografi, matematik och nationalekonomi gäller, att de förordnas av kanslern för högst 3 år i sänder på förslag av vederbörande sektion respektive beträffande lärarna i national- ekonomi av juridiska fakulteten och humanistiska sektionen. Kanslern äger meddela de föreskrifter rörande dessa lärares tjänstgöringsskyldighet och till— sättningen av befattningen, som ytterligare äro erforderliga.

Dylika föreskrifter ha meddelats i kanslersbrev. De biträdande lärarna till- sättas enligt nu gällande bestämmelser för 1 år i sänder efter 14 dagars ansök- ningstid. Deras undervisning är angiven till 6 timmar i veckan av propedeutisk karaktär, som med sektionens medgivande kan koncentreras till viss del eller vissa delar av terminen. För de biträdande lärarna i nationalekonomi gäller, att de, om det befinnes lämpligt att de delvis fullgöra sin undervisning genom hållande av föreläsningar av vetenskaplig karaktär, av mindre akademiska kon- sistoriet kunna erhålla nedsättning i antalet undervisningstimmar, dock ej lägre än till 4 timmar. De biträdande lärarna i geografi kunna erhålla samma tillstånd av vederbörande sektion. I praktiken har de biträdande lärarnas un— dervisning varit propedentisk och ej vetenskaplig och deras undervisningstim- mar avpassade med hänsyn härtill.

Genom beslut av 1946 års riksdag har vid Uppsala universitet nyinrättats 5 biträdande lärartjänster av denna typ, nämligen i religionshistoria, botanik, särskilt fysiologi och anatomi, fysik, mekanik och matematisk fysik samt zoologi. Vid Lunds universitet, har nyinrättats 6 dylika befattningar, nämligen i botanik, särskilt fysiologi och anatomi, fysik, allmän genetik, fysikalisk kemi, analytisk kemi samt mekanik och matematisk fysik. Chefen för ecklesiastik- departementet har vid framläggandet av förslag om inrättandet av dessa befatt- ningar i proposition nr 273 uttalat sin anslutning till naturvetenskapliga forsk— ningskommitténs uppfattning, att biträdande lärare böra anställas i de fall behov föreligger att från en professor avlasta en del av den rent elementära undervisningen i syfte att bereda honom större möjligheter att ägna sig åt forskning. Däremot har han uppskjutit sitt ställningst—agande till frågan om eventuell ändring av de biträdande lärarnas anställningsvillkor Och undervis- ningsskyldighet samt förfarandet vid tillsättning av dessa befattningar i väntan på universitetsberedningens utredning.

Man kan således konstatera, att användningen av biträdande lärare av nu

förekommande typ ökar men att den framtida utformningen av dessa befatt= ningar ligger under universitetsberedningens utredning, såsom redan bered- ningens direktiv giva vid handen. Vid denna. utformning har beredningen att taga hänsyn till de andra redan förefintliga befattningstyper, som kunna sägas utgöra biträdande lärare av annan kompetensgrad och tjänsteställning än den, som utmärker biträdande lärare i trängre mening.

Laboratorerna inom medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskap- liga sektionen äro fast anställda tjänstemän med hög vetenskaplig kompetens, som obetydligt skiljer sig från professorernas. Deras lön är för närvarande 6 000 kronor, vartill komma tjänstgöringspenningar 3 000 kronor och tillägg, genom vilka den totala lönen utgör 13 454 kronor för år, med vilket belopp här liksom i det följande, där ej annat angives, avses begynnelselönen.

De utländska lektorerna i främmande språk erhålla i arvode 9 500, med till— lägg 10 160 kronor för är; deras tjänstgöring och anställningsförhållanden äro så artskilda från övriga universitetslärares, att de icke behöva här andragas till jämförelse. Emellertid utgår arvodesbeloppet 9 500 kronor även till lektorerna i svenska språket, vilka därjämte erhålla vad de avstå såsom lärare vid skolöverl styrelsen underställda läroanstalter. Därigenom uppnår denne befattningshavare vid Uppsala universitet, en läroverkslektor, nu lönen 15 663 kronor och motsva- rande befattningshavare i Lund, som är seminarielektor, 15 372 kronor för år. Lektorerna i svenska språket ha till uppgift att bestrida den del av under— visningen i ämnet nordiska språk, som har till föremål den muntliga och skriftliga behandlingen av modersmålet. De skola under lästerminerna under— visa 12 timmar i veckan, varvid dock humanistiska sektionen på framställning av vederbörande ämnesprofessorer, därest ur undervisningens synpunkt dubblering av de av lektorn hållna kurserna ej är erforderlig eller av annan anledning undervisning i denna utsträckning icke kräves, kan medgiva ned— sättning i undervisningsskyldigheten intill 6 timmar i veckan. Dylik nedsättr ning är för närvarande i full utsträckning medgiven de båda lektorerna i Upp- sala och Lund. För behörighet till befattningen fordras att ha avlagt disputa- tionsprov inom området för nordiska språk, att äga erkänt framstående under- visningsskicklighet som modersmålslärare vid gymnasium eller seminarium samt att äga utmärkt förmåga att behandla svenska språket i tal och skrift. Lektorn förordnas av Kanslern för en tid av högst 3 år i sänder på förslag av humanistiska sektionen, som äger att dessförinnan kungöra befattningen ledig till ansökan, men blott om den finner skäl därtill föreligga. Sedan dessa be— fattningar inrättades 1935, har ingen av dem bytt innehavare. '

Slutligen finnas ytterligare ett antal biträdande lärare vid universiteten, vilkas anställningsvillkor avvika från den vanligaste typen men vilka repre- sentera särfall inom den akademiska organisationen, som enligt beredningens mening icke kunna läggas till grund för en framtida befattningstyp. Före inne—v varande budgetår fanns i Lund en biträdande lärare i geologi och mineralogi med lön av 11 600 kronor för år, vars befattning nu omändrats till en pro— fessur i paleontologi. Denna befattning kan icke sägas ha representerat en"

biträdande lärare i vanlig mening utan har ersatt en nödvändig professur. Varierande arvoden innehavas av biträdande läraren i kirurgi i Lund (11 560 kronor), i kirurgi i Uppsala (7 460 kronor), i medicin i Uppsala och vid pato- logisk-anatomiska institutionen i Lund (6960 kronor). Dessa inom medi- cinska fakulteten fallande specialbefattningar äro knappast jämförbara med biträdande lärare i snävare ”bemärkelse. Ännu mindre böra andra arvodes- avlönade biträdande lärarbefattningar med låga arvoden, vilka förekomma inom skilda fakulteter, andragas såsom paralleller.

Tidigare framförda förslag beträffande biträdande lärarbefattm'ngar. Naturvetenskapliga forskningskommittén förutsätter, att professorernas undervisningstimmar i viss utsträckning skulle kunna utbytas mot forsknings- undervisning. Förutsättningen härför vore återigen, att biträdande lärare funnes, vilka kunde övertaga den undervisning, som härvid bortfölle för professorernas vidkommande. Enligt forskningskommittén borde vid till— sättningen av biträdande lärarbefattningar undervisningsskickligheten som befordringsgrund jämställas med de vetenskapliga meriterna. Genomgången provårskurs kunde härvid räknas som värdefull merit. All universitetsunder- visning måste vara förknippad med aktiv forskning, varför de biträdande lärarnas ej borde överstiga 4 föreläsningstimmar i veckan. Befattningarna borde enligt kommitténs mening konstrueras så, att de ej bytte innehavare för ofta, och de borde vara förenade med tjänste- och familjepension. De bor-de inrättas huvudsakligen i sådana ämnen, där den elementära undervisningen ej på tillfredsställande sätt kunde bedrivas med förefintlig lärarpersonal. I sina kostnadsberäkningar för dessa befattningar har naturvetenskapliga, forsk- ningskommittén utgått från de år 1945 gällande arvodena (8 600 kronor) men anser, att man måste giva de biträdande lärarna en avsevärt bättre ställning än hittills.

Vid de skriftliga. och muntliga förfrågningar, som universitetsberedningen företagit bland lärare och studenter vid rikets universitet och högskolor, ha flera förslag framkommit om upprättande av biträdande lärarbefattningar. De biträdande lärare, som härvid åsyftats, ha varit av ganska olika, typ.

En sådan typ kan närmast hänföras till assistentklassen vad beträffar undervisning och kompetensgrad. Ett antal professorer begära dylika lärare för kursgivning, t. ex. givande av den propedeutiska kursen i civilrätt. Pro— fessor R; Bergendal i Lund angiver dem (såsom juris kandidater med 400 kronor i månaden såsom avlöning. Några professorer i humanistiska ämnen vilja använda biträdande lärare speciellt för hjälp vid lice—ntiatseminarierna, en professor för att granska skrivningar. Professor J. Åkerman i Lund har avsett speciell användning av assistenter såsom specialister i särskilda grenar av ämnet nationalekonomi och undervisare inom dessa grenar. Den generellt hållna kritik, som i vissa fall anförts emot användande av en sådan kategori

av akademiska lärare såsom för lågt vetenskapligt kvalificerad måste anses be- tingad av förhållandena inom vissa ämnen, där undervisning av lärare med lägre vetenskaplig kompetens än docenters ej bör ifrågakomma.

En annan typ motsvarar närmast de nuvarande biträdande lärarna i snä- vare mening. De tänkas i allmänhet svara för den mindre kvalificerade delen av professorsundervisningen inklusive examination. Professor Bergendal föreslår tjänsteställning såsom biträdande lärare på förordnande och arvode likställt med docent-stipendium. Humanistiska sektionen i Uppsala anger i ett gemensamt yttrande 4 a 6 timmar i veckan såsom lämplig undervisning samt kräver docentkompetens. Enligt detta yttrande skola de biträdande lärarna anlitas för handhavande av kvalificerade men begränsade kursavsnitt i undervisningen. Förslag om 4 timmars undervisning i veckan och om löne- ställning likställd med läroverkslektors finnas företrädda i i enquétesvar, som avgivits till beredningen. Förslag ha även framställts om att examination för betyget Med beröm godkänd och lägre betyg samt kursen för betyget Godkänd och den obligatoriska magisterkursen i pedagogik böra anförtros d-e biträdande lärarna. Den allmänna tendensen vid skisserandet av dessa be— fattningar kan sägas angiva relativ-t kvalificerad undervisning och lön mot- svarande storleken av ett docentstipendium efter den av 1946 års riksdag före- tagna provisoriska förhöjningen av docentstipendierna. Man har i allmänhet förutsatt förordnande på viss tid; i några enstaka fall har man tänkt sig fast anställda biträdande lärare av laboratorstyp inom den humanistiska sektio- nen. Dessa tjänster äro då tänkta såsom ersättning för professurer. Såsom kritik av biträdande lärarbefattningar av ovannämnda typ har framhållits, att de biträdande lärarnas ställning i förhållande till docenstlstipendiaterna och deras framtidsutsikter erbjuda vissa problem.

Professorer i klassisk och nordisk arkeologi samt moderna språk ha ut— tryckrt önskemål om lektorer för viss grundläggande del av undervisningen. Professorerna A. W. Persson i Uppsala och E. Gjerstad i Lund ange som kompetenskrav särskilt god undervisningsskicklighet och som undervisnings- skyldighet 6 timmar i veckan. N yspråkliga filologer önska provårsmeriterad filosofie doktor eller läroverkslektor. Förslag ha även framkommit, att dessa sistnämnda lektorer skola förordnas efter samma grunder som lektorerna i svenska språket.

Beredningens ståndpunkt.

Universitetsberedningen har funnit, att behovet av biträdande lärare av olika kompetensgrader och med olika arbetsuppgifter är betydande inom de av beredningen behandlade fakulteterna. De biträdande lärarna behövas dels för att ombesörja en del av den undervisning och examination, som nu åligger professorerna, dels även för att bestrida rent elementär undervisning. Utom det gagn dessa befattningar äro avsedda att medföra för undervisningen, skola de även främja den vetenskapliga forskningen, ej minst genom att giva yngre

22 vetenskapsmän möjlighet att uppehålla sig vid universitet och högskolor, även då de icke äro stipendiater.

Enligt beredningens uppfattning kunna utöver laboratorerna tre önskvärda typer av biträdande lärare urskiljas, Vilka, var för sig behöva företrädas av olika. sorters befattningar. En av dessa motsvarar på ett något mera kvali— ficerat plan de nuvarande biträdande lärarna, en utgöres av assistenter och en avser pedagogisk utbildning på. ett elementärt vetenskapligt plan av samma slag, som för närvarande bedrives av lektorerna i svenska språket vid universi- teten.

Preceptorer. Universitetsberedningen har beslutat föreslå, att de nuvarande biträdande lärarbefattningarna med en avlöning av 9260 kronor för år ombildas till befattningar av en typ, som hittills icke finnes företrädd. Innehavarna av dessa befattningar kunna enligt beredningens mening lämp- ligen erhålla titeln preceptorer, vilken beteckning i det följande användes i föreliggande betänkande. En annan möjlighet är, att befattningarna beteck— nas såsom biträdande lärarb—efattningar och att innehavarna, när de hava docentkompetens, tituleras docenter.

De nuvarande biträdande lärarbefattningarna äro enligt beredningens upp— fattning ej av den karaktär, att de kunna fylla den viktiga uppgiften att över- taga en avsevärd del av professorernas undervisningsbörda. De äro nästan helt inriktade på propedeutisk undervisning, 6 timmar i veckan. Detta och den därmed sammanhängande blygsamma avlöningen gör ifrågavarande lärar- befattningar mindre tilldragande för kvalificerade vetenskapsmän än som är önskvärt ur universitetsundervisningens synpunkt. Härtill har även bidragit, att undervisningen varit relativt krävande utan att detta kompensera—ts av motsvarande förmåner i de biträdande lärarnas tjänsteställning. Man kan konstatera en viss utvecklingstendens i riktning av ett sänkande av de biträ- dande lärarnas kompetens, då såväl docentstipendier som läroverkslektorat måste te sig avsevärd-,l mera lockande än dessa befattningar. Under de senaste åren har det i flertalet fall icke visat sig möjli-gt att besätta biträdande lärar— posterna med personer, som avlagt disputationsprov.

För att kunna fylla de uppgifter, som äro tilltänkta preceptorerna, mäste dessa äga ganska höga kvalifikationer. Då. de skola övertaga, en del av pro- fessorernas nuvarande undervisning, måste de vara aktiva vetenskapsmän, som i likhet med docentstipendiater och professorer kunna låta undervisning och forskning växelvis stimulera varandra. Härav följer, att deras undervisnings- börda ej får vara alltför betungande. Slutligen måste det även åligga pre- ceptorerna att utöver föreläsningar och kurser förrätta examination i erforder— lig omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter har beredningen tvekat, om icke den av naturvetenskapliga forskningskommittén föreslagna under- visningen av 4 föreläsningstimmar i veckan vore väl dryg. Då- emellertid samma antal föreläsningstimmar åligger professorerna, vilkas undervisning och examination delvis måste vara mera krävande än preceptorernas, anser

sig beredningen kunna stanna för förslaget, att preceptorerna böra åläggas en undervisning motsvarande 4 föreläsningstimmar i veckan samt skyldighet att förrätta examination inom sitt ämne i den utsträckning vederbörande fakul- tet eller sektion bestämmer. I enlighet med de bestämmelser, som nu gälla för biträdande: lärare i nationalekonomi och geografi, skall en propedeutisk undervisning av 6 timmar i veckan anses motsvara de 4 timmarna vetenskaplig undervisning. I undantagsfall, om den propedeutiska undervisningen har en särskilt rutinmässig karaktär och upprepas år från år, skall 8 timmars dylik undervisning anses motsvara 4 föreläsningstimmar. Beredningen vill uttala sin förhoppning, att preceptorernas undervisning under inga förhållanden skall läggas så att den blir alltför tidsödande, utan att den skall ge utrymme till vetenskaplig verksamhet.

Universitetsberedningen har övervägt vilka kompetenskrav, som skola gälla för preceptorerna, och därvid funnit, att liksom några formellt angivna kompetensfordringar icke ställas på professorerna, dylika icke heller böra ställas på innehavarna av dessa befattningar. Önskvärt är, att till preceptorer förvärvas personer, som ådagalagt både framstående vetenskaplig skicklighet och framstående, undervisningsskicklighet. Som allmän norm bör angivas god docentkompetens. Beredningen anser, att vad som i universitetsstatuter— nas % 72 mom. 2 stadgas om förordnande till docentur även bör äga till— lämpning för förordnande till preceptorat, dock med den skillnaden, att sist- nämnda förordnande bör prövas nyttigt både för den vetenskapliga forsk— ningen och för undervisningen, ej blott för endera.

För att preceptoraten skola kunna draga till sig goda vetenskapsmän och lärarkrafter erfordras, att de ekonomiska anställningsvillkoren för dessa be— fa-ttningar göras fördelaktiga. I förhållande till docentstipendiaterna måste preceptorerna i någon mån kompenseras för den större undervisningsbörda, som åvilar dem. Detta uppnås, om lönen inklusive dyrtidstillägg och kris— tillägg sättes till ett belopp, som överstiger docentstipendium för nytill— trädande stipendiat med 1 800 kronor för år.

Beredningen har allvarligt övervägt möjligheten att göra preceptoraten till tjänster på livstid. För denna anordning skulle tala den trygghet, som därmed bereddes preceptorerna, liksom lättheten att rekrytera dessa befatt- ningar vid vakanser. Mot den talar återigen vanskligheten att definitivt utse personer till universitetsmän på. detta relativt tidiga stadium i deras veten— skapliga utveckling. Man kunde hos sådana preceptorer, som icke vore sär- skilt framstående vetenskapsmän, riskera en tilltagande liknöjdhet gentemot vetenskaplig forskning, vilket ej i samma grad som hos professorerna kunde motvägas av forskningsundervisning, som tvingar till vetenskaplig aktivitet. Detta skulle leda till en sänkning av kvaliteten i preceptorernas undervis- ning. Vidare skulle, såsom erfarenheterna av en äldre tids universitets- adjunkter visa, vanskligheter uppstå, då äldre män skulle komma i under- ordnad ställning till professorer, som kanske vore yngre och rentav tidigare konkurrenter till preceptorerna. I en verksamhet, där det personliga för—

troendet och den personliga kontakten är av så stor betydelse som inom universitetsundervisningen, utgöra, dessa vansklighetier en realitet att räkna med. Beredningen har funnit de faktorer, som tala mot inrättandet av livs— tidstjänster, mera vägande än dem, som tala för detsamma.

Beredningen har även övervägt möjligheten att föreslå förbud mot för— nyande av förordnande som preceptor efter exempelvis 6 års tjänstgöring. Detta skulle definitivt avlägsna varje risk att mindre lämpliga befattninge- havare finge kvarstå mer eller mindre permanent av personliga hänsyn från fakultetens eller sektionens sida. Å andra sidan skulle detta medföra en sådan osäkerhet för verkligt kvalificerade preceptorer, att rekryteringen till befattningarna säkerligen komme att menligt påverkas därav. Då tidigare docent- stipendiater utgöra de önskvärdaste preceptorerna både med hänsyn till veten- skapliga kvalifikationer och undervisningserfarenhet, skulle en tidsmaxime ring av ovan angiven art innebära, att personer med upp till 13 års universitets— tjänstgöring ovillkorligen och vid en tidpunkt, som ej kunde rubbas av prak— tiska hänsyn, dreves över till annan verksamhet, då de normalt uppnått en ålder, vid vilken denna övergång bleve ytterst vansklig. Universiteten skulle därvid icke äga möjlighet att ytterligare tillgodogöra sig deras tjänster. En— ligt beredningens mening måste Kanslern, som i sista hand avgör förnyan— det av förordnandena, utöva nödig kontroll över fakulteters och sektioners be— handling av preceptoraten. Den anser alltför bundna bestämmelser rörande dessa befattningar av ondo, då det är önskvärt, att universiteten i största möjliga utsträckning bevara lämpliga förmågor, samtidigt som de mindre lämpliga i tid hänvisas till annan verksamhet. Förhållandet att denna typ av befattningar är ny och oprövad motiverar även, att de så litet som möjligt bindas av ovillkorliga bestämmelser rörande anställningstiden.

Beredningen har funnit, att preceptoraten icke böra äga stipendiekaraktär. De skola vara i första hand befattningar för universitetslärare och icke an- ställningar för att under viss tid främja vederbörandes vetenskapliga verk- samhet. Å andra sidan anser beredningen, att dessa befattningar icke skola utgöra tjänster på livstid. Det naturliga synes vara, att de i viss anslutning till bestämmelserna rörande de nuvarande biträdande lärarbefattningarna göras till arvodesbefattningar, som tillsättas för 3 år av Kanslern efter ytta rande av vederbörande fakultet eller sektion.

För att trygga preceptorernas ställning föreslår beredningen införande av ålderstillägg samt tjänste- och familjepension för deras vidkommande. För- slaget härom torde enligt beredningens mening böra beaktas i samband med det ställningstagande till docent och forskarstipendiaternas avlönings- och pen— sionsförhållanden, som chefen för ecklesiastikdepartementet ställt i utsikt i proposition nr 273 till 1946 års riksdag (s. 159 0. f.). Vidare är det av stor vikt, att de med sin avsevärda undervisningsbörda erhålla möjlighet till kon- centrerad forskning under vissa tidsperioder, framför allt därför att de måste förutsättas meritera sig för professur. De böra därför enligt beredningens mening komma i åtnjutande av samma möjligheter till befrielse från under—

visningen, som tillförsäkras docentstipendiaterna i kungl. brev den 6 juni 1925 rörande docentstipendier % 7 a. Förutsättningen för erhållande av dylik ledighet är, att vikarie finnes att tillgå, som är kompetent att uppehålla pre- ceptors undervisning.

Då preceptorsbefattning blivit ledigförklarad, skall den enligt beredningens uppfattning besättas efter ansökan. Till ansökningarna skola fogas de sökandes vetenskapliga skrifter och övriga merithandlingar, och dessa skola underkastas en sakkunniggranskning av samma omfattning som den, vilken förekommer vid tillsättning av forskarstipendier. Minst två sakkunniga skola utses, av vilka en icke skall vara knuten till det universitet eller den hög- skola, där preceptoratet skall tillsättas. De sakkunniga böra erhålla visst arvode efter grunder, som beredningen framdeles ämnar upptaga till behand— ling i samband med andra sakkunniguppdrag. De sakkunniga skola avgiva ett kortfattat utlåtande, vari de yttra sig över de sökandes kompetens och gradera dem inbördes med avseende ä vetenskaplig skicklighet. Betygsnämn- den inom vederbörande fakultet eller ämnesgrupp skall därefter till fakulteten eller sektionen avgiva yttrande över de sökande, varvid den graderar dem med hänsyn dels till ådagalagd vetenskaplig skicklighet, dels till ådagalagd undervisningsskicklighet. För att utröna den sistnämnda böra obligatoriska lärarprov anställas, vilka erhålla den form fakulteten eller sektionen besluter.

Efter utgånget treårsförordnande har preceptorn att till vederbörande fakultet eller sektion anmäla, om han önskar förnyat förordnande. Fakulteten eller sektionen bör därefter till Kanslern avgiva motiverat förslag, om för— ordnandet bör förnyas eller befattningen förklaras till ansökan ledig.

T. f. preceptorer. Beredningen förutser, att preceptorsbefattningarna tidvis komma att upprätthållas genom tillförordnade innehavare och att dessa förordnanden komma att kräva särskilda bestämmelser. I vissa ämnen, sär- skilt samhäll—svetenskaperna och vissa naturvetenskapliga discipliner, råder stark avgång från den akademiska banan på. grund av konkurrens från andra yrken. Inom dessa ämnen torde tillgången på. kompetenta sökande till pre- ceptorat tidvis bli knapp. Enligt beredningens mening är det därvid önsk- värt, att befattningarna på. tillfälligt förordnande upprätt-hållas av yngre vetenskapsmän, som kunna väntas inom en nära framtid förvärva kompetens att förordnas [till ordinarie preceptorer. Det är uppenbart, att dylika provi- sorier icke äro önskvärda, men annan rimlig utväg torde ej stå att finna. De t. f. preceptorernas undervisning kommer att vara av mera kvalificerad karaktär än förste assistenternas.

Tillfälligt förordnande som preceptor torde böra givas för varje läsår, och ersättningen för förordnandet torde utgå med ett belopp, som understiger de ordinarie preceptorernas arvode med 2400 kronor för år. Efter utgången av varje läsår bör fakultet eller sektion till Kanslern anmäla, om preceptoratet bör förklaras till ansökan ledigt eller om det följande läsår bör upprätthållas på. tillfälligt förordnande.

Ässistentter. Dessa befattningar ha nyligen reglerats genom kungl. brev

den 29 juni 1945. Beredningen anser sig icke behöva föreslå ändringar i nu rådande avlöningsförhållanden, tjänstgöringsskyldighet och kompetensford— ringar för befattningarna som förste eller andre assistent. Den tjänstgörings- skyldighet, som för närvarande åligger en förste assistent, bör omräknas av Kanslern i varje särskilt fall med hänsyn till arten av vederbörande assistents tjänstgöring. Beredningen förutsätter härvid, att denna tjänstgöringsskyldig- het t. ex. för assistenter, som undervisa inom teologiska fakulteten eller huma— nistiska sektionen, i föreläsningsundervisning bör anses motsvara 6 timmars föreläsningar i veckan av propedeutisk art. För den händelse andre assisten- ter skulle komma i fråga såsom undervisningsassistenter inom teologiska , och juridiska fakulteterna eller humanistiska sektionen, torde deras under- 1 visningsskyldighet böra beräknas i analogi härmed.

(

Assistenterna böra som undervisare blott anlitas i sådana ämnen, där elementära kurser eller föreläsningar av propedeutisk natur äro påkallade. De böra icke tagas i anspråk för sådan undervisning, som för närvarande be- stridews av professorer och docenter, och kunna således icke ersätta de av be— redningen föreslagna preceptorerna.

Universitets—lektorer. Inom vissa ämnen, särskilt sådana filologiska discipliner, som utbilda. läroverkslärare, ha önskemål framställts om under- visning av sådan karaktär, att den speciellt tillgodoser lärarutbildningen. Sär— skilt från studenthåll har beredningen erhållit framställningar med önske— mål i denna riktning.

Den undervisning, som härvid åsyftas, är av väsentligen samma art som den av universitetslektorerna i svenska språket bedrivna. Innehavarna av dessa befattningar böra äga docentkompetens. I främsta rummet böra dessa pedagogiska lektorsbefattningar besättas med skickliga och erfarna under- visare. Med hänsyn till dessa lärares uppgift att anknyta det vid universi- teten meddelade kunskapsstoffet till skolundervisningens krav torde universi— tetslektoraten böra rekryteras ur läroverks- och seminarielärarnas led.

Beredningen föreslår, att dessa pedagogiska lektorat inrättas helt efter mönster av lektoraten i svenska språket vad beträffar anställnings- och av- löningsförhållanden. Beredningen vill i detta sammanhang erinra om att den undervisningsskyldighet, som åligger lektorerna i svenska, bör gälla för hela denna kategori befattningshavare.

För den händelse det skulle visa sig möjligt att i en universitets- eller högskolestad finna flera läroverkslärare, som äro kompetenta till en dylik be- fattning, kan det vara lämpligt att denna halveras mellan två innehavare med hänsyn till möjligheten för de studerande att anskultera på lektorns skol- timmar och därvid inhämta praktisk erfarenhet jämsides med lektorns akade— miska undervisning. Önskemål i denna riktning ha framförts i skrivelse till beredningen av styrelsen för läraraspiranternas förening i Uppsala. Dylik uppdelning av lektorat bör beslutas av Kanslern för högst 3 år i sänder efter ansökan av vederbörande sektion.

Med hänsyn till önskvärdheten av att de heltidsanställda lektorerna be-

vara en levande kontakt med skolarbetet kan det vara önskvärt, att samme man icke får sitt förordnande förnyat under en alltför lång följd av år utan i sinom tid avlöses av en ny kraft. Beredningen hänvisar i detta samman— hang till den möjlighet till förnyelse, som gällande bestämmelser medföra och som enligt dess mening böra effektivt utnyttjas för den händelse icke universitetet eller högskolan lyckats knyta vid sig en lektor av alldeles spe- ciell duglighet, vars kapacitet det gäller att utnyttja så länge som möjligt. Beredningen vill vidare framhålla önskvärdheten av att de i nu gällande före- skrifter rörande lektorerna i svenska språket givna möjligheterna att inhämta yttrande av skolöverstyrelsen och att kungöra befattningarna lediga till an- sökan, vid nytillsättning av tjänster av denna typ komma till användning i största möjliga utsträckning.

Universitetslektoraten i främmande språk. Beträffande universi- tetslektoraten i moderna språk, vilka äro avsedda att innehavas av utländska lärarkrafter, förutsätter beredningen, att de nya befattningar, som nu förordas, i likhet med hittillsvarande lektorat av detta slag helt bekostas av svenska staten.

För vissa kurser, som givas av lektorerna i tyska, engelska och franska vid sidan av deras ordinarie undervisning, utgår för närvarande betalning i form av kursavgifter, erlagda av de studerande. I enlighet med sin principiella ståndpunkt, att avgiftsbelagda kurser icke böra förekomma, anser beredningen, att denna undervisning för framtiden bör bekostas genom ett särskilt kurs- anslag, förslagsvis 5000 kronor vid vartdera universitetet.

Kap. 4. Påbyggnad på forskarstipendierna.

Naturvetenskapliga forskningskommittén hade att i enlighet med sina direktiv till behandling upptaga frågan om »icke tidsbegränsade forskarsti— pendier». Man utgick härvid bland annat från erfarenheterna från Finland, där man tillämpar ett system med extra ordinarie professurer såsom påbygg— nad på docentstipendierna. Forskningskommittén konstaterar, att forskar- stipendiater praktiskt taget alltid torde vara väl professonskompetenta och äga goda utsikter att placeras på professur eller laboratorstjänst. »M'an torde med ganska stor säkerhet kunna förutsätta», säger kommittén, »att om så undantagsvis ej sker, detta endast beror på att någon dylik befattning ej blivit ledig inom vederbörandes ämnesområde.» Kommittén förord-ar, att staten i sådana fall inskrider för att bereda vederbörande fortsatt anställning.

Forskningskommittén avvisar tanken, att forskarstipendiern-a i vissa fall skulle kunna prolongeras, emedan stipendierna därigenom skulle bindas och undanhållas yngre forskare. I stället föreslår den ett antal rörliga befatt— ningar av laborators löneställning, tillsammans högst 6 till antalet, vid de båda universiteten och vid Stockholms högskola. Befattningarna skulle in— rättas successivt efter uppkommande behov och tilldelas forsk'arstipendiater, som efter stipendietidens utgång förblivit obefordrade. Forskningskommittén ifrågasätter, att man skulle föreskriva skyldighet för vederbörande att söka ledigblivande professors- eller laboratorsbef-attningar för att begränsa antalet befattningar av föreslagen typ. Innehavarna av dessa borde i allmänhet kunna åläggas samma undervisningsskyldighet som laboratorerna, men möjligheter borde skapas för viss frihet att anpassa bestämmelserna efter aktuella behov och personliga förutsättningar.

Universitetskanslern har i yttrande över 1945 års universitetsberednings betänkande angående docentinstitutionen uttalat som sin uppfattning, att det vore en nödvändig förutsättning för godtagande av det av beredningen föreslagna antalet forskarstipendier, att man genom påbyggnad på forskar— stipendierna bereder reträttplatser för obefordrade forskarstipendia'ter. Chefen för ecklesiastikdepartementet har därefter i proposition nr 273 till 1946 års riksdag konstaterat, att universitetsberedningen förklarat sig skola framdeles upptaga frågan om påbyggnad på forskarstipendierna, och framhåller, att denna fråga borde upptagas till prövning i större sammanhang, sedan universitetsberedningen framlagt resultaten av sina överväganden. Med hän- syn härtill upptog icke propositionen hela den utökning av antalet forskar— stipendier, som beredningens förslag inneburit.

Beredningen ansluter sig till vissa grundtankar i naturvetenskapliga forsk- ningskommitténs förslag om påbyggnad på forskarstipendierna. Beredningen

vill framhålla som sin uppfattning, att inrättande av forskarstipendier till det antal den tidigare föreslagit är i hög grad av behovet påkallat, ehuru den samtidigt vill erinra om sitt tidigare uttalande, att nyinrättandet bör ske successivt, d. v. s. att Istipendierna böra ledigförklaras först efter ansökan av vederbörande fakultet eller sektion, vilken förutsättes iakttaga, att de stränga kraven på forskarstipendiaternas kvalitet upprätthålles. Beredningen vill åberopa universitetskanslerns uttalande om att det föreslagna antalet forskarstipendier gör en påbyggnad nödvändig. Beredningen delar natur- vetenskapliga forskningskommitténs mening, att det vore slöseri med kultu- rella tillgångar att icke tillvarataga forskarstipendiaternas kapacitet och in- rikta den på fortsatt vetenskapligt arbete. För forskarstipendi'a—terna skulle den trygghet för framtiden, som en påbyggnad skulle innebära, giva ökad ar- betsro, vilken kunde väntas främja deras prestationer och som vore i hög grad motiverad med hänsyn till den för en stipendiat relativt framskridna ålder, som normalt komme att utmärka avgående forskarstipendiater. Man skulle visserligen kunna hävda, att med en avsevärd ökning av forskarstipen— diaternas antal dessas kvalitativa genomsnittsnivå skulle komma att sjunka, vilket i sin tur kunde göra ett tillvaratagande av denna kategori vetenskaps- män mindre angeläget. Men häremot bör framhållas, att forskarstipendi'aterna allt framgent torde komma att utgöra eliten av landets yngre vetenskaps- män, låt vara en utökad elit, och att inom denna krets urvalet av dem, som befordras till professur före stipendietidens utgång, mindre blir betingat av personlig kapacitet än av ämneskonjunkturer. Beredningen anser sålunda bee hovet av en påbyggnad på forskarstipendierna till fullo styrkt.

Naturvetenskapliga, forskningskommittén hade tänkt sig denna påbyggnad i form av befattningar i l'aborators löneställning och med laborators under— visningsskyldighet. Anknytningen till laboratorstjänsterna torde falla sig naturlig inom de naturvetenskapliga ämnena, men då laboratorer saknas inom de teologiska och juridiska fakulteterna samt den humanistiska sektionen, och icke heller motsvarande befattningar förekomma här, faller det sig svårt att bygga upp en för alla fakulteter giltig befattningstyp på denna grund. Det förtjänar även uppmärksammas, att laboratorstjänsterna äro förenade med en icke obetydlig undervisningsskyldighet och att de sökande till sådana tjän- ster äro underkastade undervisningsprov, medan en forskarstipendiats meriter helt ligga på. forskningens område och han-s kontakt med akademisk under— visning under stipendieåren är obetydlig.

Enligt beredningens mening bör en påbyggnad på forskarstipendierna till sin befattningstyp först och främst anknyta till forskarstipendiaternas meriter och inriktning och sålunda utgöra forsk—arbefattningar. Den utväg, som där- vid osökt kommer i fråga, är inrättandet av forskningsprofessurer. Emellertid äro sådana så eftersträvansvärda även för vanliga professorer, 'att de knap- past kunna förbehållas opl'acerade forskarstipendiater, om de i löneavseende skulle vara jämställda med professurer. Beredningen har därför stannat in—

för möjligheten att inrätta befattningar med samma undervisningsskyldighet som för forskarstipendiater och med en löneställning motsvarande laborato— rernas men utgörande extra ordinarie befattningar. För innehavarna av dessa befattningar böra samma inskränkningar gälla som för docent- och forskar— stipendiater i fråga om rätt att inneha befattning eller uppdrag eller bedriva annan verksamhet, som i avsevärd grad förhindrar dem att bedriva forskning och akademisk lärarverksamhet.

Beredningen anser, att här föreslagna befattningshavare på. grund av sina höga vetenskapliga kvalifikationer böra erhålla titeln e. o. professorer, mot vilken titel enligt beredningens åsikt i nuvarande läge inga vägande invänd- ningar kunna göras, då professorerna icke äro inordnade i civila avlönings- reglementet.

Naturvetenskapliga forskningskommittén ifrågasatte, att man skulle ålägga. de föreslagna e. o. laboratorerna skyldighet att söka ledigblivande profes- surer och laboratorstjänster inom sitt ämne. Beredningen har övervägt denna möjlighet och anser sig böra förorda dylik skyldighet beträffande profes— surer men ej beträffande laboratorstjänster. Beredningen förutsätter emeller— tid, att enstaka fall kunna inträffa, då en e. o. professur beklädes med en framstående forskare, som av särskilda skäl önskar kvarstå. på den lägre av— lönade befattningen för att helt ägna sig åt forskningsarbete. I dessa fall bör Kungl. Maj:t på ansökan härom meddela dispens från skyldigheten att söka professur, då det enligt beredningens mening är för samhället viktigare att de personliga kapaciteterna utnyttjas på de poster, där de kunna prestera. mest, än att alla forskarstipendiater försörjas vid universitet och högskolor.

Vad beträffar antalet e. o. professurer anser beredningen, att 3 dylika be— fattningar böra inrättas vid vartdera universitetet och en vid Karolinska institutet. Beredningen har övervägt möjligheten att dela dessa befattningar fakultetsv'is men på grund av deras ringa antal funnit det lämpligast att göra dem gemensamma för samtliga fakulteter. I detta sammanhang bör erinras om chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande i proposition nr 273 till 1946 års riksdag beträffande forskarstipendierna: »Vid ett så begränsat antal forskar— stipendier som 6 vid vartdera universitetet torde någon uppdelning av stipen— dierna på, olika fakulteter och sektioner icke böra ifrågakomma.»

Då. forskarstipendier ännu icke finnas vid Stockholms och Göteborgs hög- skolor, anser beredningen, att frågan om inrättande av e. o. professurer vid dessa lärosäten bör ställas på framtiden.

Beredningen anser, att e. o. profes-surerna böra tillsättas efter ansökan och att ansökningsrätt endast om synnerliga skäl förefinnas skall tillkomma docent, som i mindre tid än 6 år innehaft forskarstipendium. Då flera sökande anmäla sig till en e. o. professur, bör enligt beredningens åsikt sakkunnigför- farande av samma slag som vid tillsättande av forskarstipendier förekomma. Vid tillsättning av e. o. professurer bör i övrigt vad beträffar proceduren för— faras på samma sätt som vid tillsättande av forskarstipendier. Enligt be—

redningens mening böra de e. o. professorerna äga säte och stämma i veder- börande fakultet och sektion.

Beredningen föreslår, att här omnämnda 7 e. o. professurer omedelbart in— rättas, men att de skola ledigförklaras först efter ansökan av vederbörande universitet eller Karolinska institutet.

Kap. 5. De teologiska fakulteterna.

De teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund ha båda avgivit samman- fattande yttranden till universitetsberedningen om sina önskemål. Detsamma ha studentrepresentanterna inom fakulteterna gjort.

Uppsalafakulteten begär vad beträffar lärarbefattningarna vid universi- teten dubblering av professuren i religionshistori-a på så. sätt, att en professur inrättas i ämnet inom den filosofiska fakulteten. Vidare begäres en ny pro- fessur i kyrkohistoria med symbolik, professur eller lärarbefattning i missions— historia och lärarbefattningar i religionspsykologi, i religionsfilosofi samt i exegetik- ,

Teologiska fakulteten i Lund betonar skillnaden gentemot »vissa andra fakulteter», i det att teologerna ej behöva »en rad assist-enter och amanuenser, som ha att meddela permanent elementär undervisning och handledning». Fakultetens undervisning skulle bäst tillgodoses genom docentinstitutionens inorganiserande i undervisningen samt genom anslag till kortare kurser. Man begär därför en stipendierad docent i varje ämne. Kurserna böra vara av propedeutisk natur, icke göras obligatoriska och icke vara. avgiftsbelagda. Fakulteten går icke in på de olika ämnenas speciella behov av lärarkrafter.

Studentrepresentanterna i Uppsala framhålla, att seminarieövningarna böra vara den viktigaste undervisningsformen men att kurser »i ungefär nuva— rande omfattning» önskas för att »un—derlätta ett snabbt och effektivt inhäm- tande av svårare partier». Vad lärarkrafter beträffar, begäres en heltidsan— ställd ledare för den praktiska undervisningen med >>laboratorslön», 3 biträ- dande lärare i respektive exegetik, systematisk teologi och kyrkohistoria samt docentstipendium i varje ämne. Teologiska studierådet i Lund framför 'all- männa synpunkter på seminarieövningar, föreläsningar och kurser, som nära överensstämma med de uppsaliensiska studentrepresentanternas. Av behöv- liga kurser nämnes en i nytestamentlig exegetik. Beträffande lärar—organisa- tionen framföres samma krav som uppsalarepresentanternas på fast anställd direktor för den praktiska kursen och på. docentstipendier i alla ämnen. En lektorsbefattning i ämnet praktisk bibelkunskap i den praktiska kursen och möjligheter för anställande av licentiater för kursundervisning framhållas som önskvärda.

Universitetsberedningen har behandlat hithörande frågor i samband med varje särskilt ämne. Vad beträffar frågor, som beröra fakulteten i [dess hel- het, vill beredningen anföra följande.

Undervisningen inom teologiska fakulteten synes icke äga den karaktär, att behov av ett stort antal biträdande lärarkrafter föreligger. Med vissa undantag torde de teologiska vetenskaperna vara tillgodosedda, om varje ämne

företrädes av en professor och en docentstipendiat. Härav följer, att docent- stipendiaterna ha en särskilt ansvarsfylld uppgift inom den teologiska fakul- tetens undervisningsorganisation.

Beredningen har i sitt första betänkande såsom en preliminär åtgärd före- slagit ett första ut-ökande av antalet docentstipendier till 6 vid vardera teolo- giska fakulteten, och denna ökning har sedermera förverkligats genom beslut av 1946 års riksdag. Skulle det allmänt framförda önskemålet om ett dylikt stipendium för varje ämne realiseras, innebär det ett utökande av det av be— redningen föreslagna antalet med ytterligare ett för varje fakultet, så att var- dera innehar sammanlagt 7 stipendier. Beredningen förordar för sin del denna utökning av docentstipendierna-s antal.

Utbyggnad av undervisningen i särskilda ämnen. Religionskistoria.

Beträffande detta ämne har professorn vid Uppsala universitet G. Widen- gren framfört följande allmänna synpunkter.

Under 1930—talet gjordes upprepade framställningar från humanistiska sek— tionen angående inrättande av en professur i religionshistoria, inom filosofiska fakulteten. Universitetsberedningen av år 1937 yttrar i sitt betänkande härom följande.

»Under åberopande av det påtagliga behovet av undervisning och examina- tion i ämnet religionshistoria inom den filosofiska fakulteten har vid flera till- fällen frågan om inrättande av professur i ämnet inom sagda fakultet upptagits till övervägande. Även enligt beredningens mening synes det önskvärt, att reli- gionshistorien blir ordinarie examensämne inom den humanistiska sektionen av den filosofiska fakulteten, men beredningen håller före, att detta mål kan vinnas utan inrättande av någon ny lärostol genom att innehavaren av professorsbefatt- ningen i religionshistoria, med religionspsykologi inom teologiska fakulteten får sin verksamhet utsträckt till att omfatta även den filosofiska fakulteten (huma- nistiska sektionen) och —— då fråga är om handläggning av sådant ärende, som berör religionshistorien _— erhåller säte och stämma jämväl inom denna sist- nämnda fakultet (sektion). Då undervisningen endast i viss utsträckning torde kunna vara gemensam för studerande från båda fakulteterna, behöver professorn vid sin sida en biträdande lärare i ämnet. Beredningen vill ifrågasätta, huru- vida icke forskningen på detta för två fakulteter gemensamma arbetsfält bäst främjas genom inrättandet av en institution för religionshistoria, och religions- psykologi med professorn som föreståndare (Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation, Stockholm 1937, s. 54 0. f.).»

Även om beredningen icke ansåg sig böra tillmötesgå kravet på, en professur inom filosofiska fakulteten, föreslog den sålunda åtminstone en biträdande lärare i ämnet och ifrågasatte dessutom inrättandet av en institution för religiomhistoria, och religionspsykologi med professorn som föreståndare.

Icke ens efter denna nedprutning av kraven från filosofiska fakultet—ens sida ha statsmakterna ansett sig kunna tillmötesgå de framställda önskemålen. Oaktat universitetet upptagit bland sina riksdagspetita äskandet om anslag till en bi- trädande lärare i ämnet, har en dylik befattning icke inrättats, långt mindre en institution kommit till stånd.

Den ordning med gemensam professur för teologiska och filosofiska fakulte- terna, som universitetsberedningen föreslog, har nu tillämpat-s sedan 1940. Till- räckliga erfarenheter föreligga därför för att en innehavare av professuren skall

kunna uttala sig om den nuvarande anordningen. Även om en biträdande lärare .i ämnet omedelbart tillsättes, måste jag beteckna det nu förekommande hälften- bruket såsom absolut förkastligt både ur forsknings- och undervisningssynpunkt. Detta av följande skäl:

Filosofiska fakulteten har rätt till en professur i religionshistoria. Detta ämne står i nära förbindelse med ett stort antal historiska, filosofiska, filologiska och etnologiska ämnen, vilka behöva religionshistoria som hjälpdisciplin. Samtidigt har religionshistorien behov av dessa discipliner som sina hjälpvetenskaper. Ur ren forskningssynpunkt borde religionshistorien snarast ha en ännu starkare ställ— ning i filosofiska fakulteten än i den teologiska, såsom varande ett gammalt huma- nistiskt ämne. Universitetsberedningen påpekar också att i grannländerna reli— gionshistorien är företrädd inom de filosofiska men däremot icke inom de teolo— giska fakulteterna. I den teologiska fakulteten måste religionshistorien snarast, vetenskapligt sett, ansluta sig till de båda exegeserna och kyrkohistorien. Detta vållar, att tyngdpunkten i professorns forskningar måste komma att ligga på andra områden än som i allmänhet kan bli fallet i filosofiska fakulteten. Enär religionshistorien är ett oerhört omfattande ämne med anknytning särskilt till ett otal filologiska discipliner och till den allmänna etnografien, är en dylik arbetsfördelning enbart av godo ur ämnets egen synpunkt. Olika områden ha därigenom större utsikt att bli företrädda i vårt land. Representanter för filolo- giska och arkeologiska vetenskaper ha hittills i stor utsträckning med lysande framgång bedrivit även religionshistorisk forskning och härigenom i någon mån undanröjt olägenheterna med att religionshistorien icke varit representerad bland de humanistiska ämnena. De tilltagande kraven på specialisering torde emeller— tid snart försvåra eller rent av omöjliggöra sådana forskningar, och en avgjord nedgång i antalet på detta sätt i vårt land producerade religionshistoriska ar- beten har också på senare år kunnat konstateras. Detta är i och för sig så mycket mera beklagligt, som svensk religionshistorisk forskning genom sina stora före= trädare åtnjutit ett grundmurat anseende utomlands och torde kunna betecknas som en av de humanistiska vetenskaper, genom vilka det svenska namnet gjorts. mest känt utom landet.

Ur undervisningssynpunkt måste det framhållas, att kursfordringarna för teolo- giska och filosofiska fakulteterna ställa sig helt olika. De israelitisk-judiska och kristna religionsområdena studeras sålunda omsorgsfullt i filosofiska fakulteten men däremot icke alls i teologiska fakulteten, enär de där ju utgöra föremål för studiet i alla de övriga ämnena i teologiska fakulteten. Religionspsykologien där- emot intager i teologiska fakulteten en mycket starkare ställning än i filosofiska fakulteten, något som kommer till uttryck redan i den olika benämningen på respektive ämnen i teologiska och filosofiska fakulteterna. Enär korsfordringarna alltså icke överensstämma, kan undervisningen icke utan stora olägenheter göras gemensam för de båda fakulteterna, alldeles oavsett den omständigheten att kurser och seminarieövningar samla ett så stort antal deltagare att de bli ineffektiva.

Den sistnämnda omständigheten sammanhänger med uppgången i antalet studerande i filosofiska fakulteten, som de sista åren hållit sig vid ett antal av 30 a 35 per läsår (med ett sammanlagt antal studerande för teologiska och filo- sofiska fakulteterna på över 100 stycken, denna termin omkring 60 stycken, på vårterminerna i regel lägre antal). Det kan också framhållas, att vid Uppsala universitet sedan 1940 avlagts 3 stycken filosofie licentiatexamina i ämnet (det sammanlagda antalet deltagare i licentiatseminariet för teologie och filosofie licentiater exempelvis håller sig omkring 10 deltagare) varjämte förekommit en disputation för filosofie doktorsgrad (motsvarande för teologie doktorsgrad 6 stycken). Ämnet är således redan nu ingalunda ett av de minsta inom humanis- tiska sektionen och överträffar i antalet studerande vida ett flertal discipliner, vilka — och detta med rätta — äro företrädda med fast professur. Att ett

ämne, vilket både ur forsknings- och undervisningssynpunkter trots de ogynn- sammaste omständigheter hävdat sig så väl, skall lämnas utan egen ordinarie representant i filosofiska fakulteten, förefaller orättvist.

Att med nuvarande anordning innehavaren av lärostolen i religionshistoria med religionspsykologi hindras i avsevärd utsträckning i sitt forskningsarbete är själv- klart och kan av mig utan vidare intygas. Jag har genom de betungande examina- tions- och undervisningsgöromålen hindrats från färdigställandet och utgivandet av åtminstone ett par större arbeten, vilka förelågo i utkast, när jag tillträdde professuren 1940. Men härtill kommer att teologiska fakulteten, som måste låta sina ordinarie och extra ordinarie lärare bestrida undervisning för studerande i filosofiska fakulteten, icke mycket längre vill finna sig i det nuvarande provisoriet. Fakulteten har därför lika väl som humanistiska sektionen bestämt framfört sina önskemål om att en professur i ämnet religionshistoria med det snaraste upp- rättas inom filosofiska fakulteten. Jag hänvisar här till av fakultet och sektion till ecklesiastikdepartementet ingivna promemorior.

Framlidne professorn vid Lunds universitet E. Briem har om sitt ämne anfört.

Undervisningen i religionshistoria med religionspsykologi vid Lunds univer- sitet utföres för närvarande av undertecknad ensam. Undervisningen omfattar två timmars föreläsningar samt två timmars seminarieövningar per vecka. Dess- utom gives varje hösttermin en propedeutisk kurs i allmän religionshistoria med examinatorier, varvid genomgås samtliga viktiga religioner och religionsområden med särskild hänsyn till de nyaste forskningsresultaten. Eleverna få härigenom icke endast en lättfattlig inblick i de ofta artfrämmande religionsformerna, utan möjlighet ges också att delgiva dem varje år de nyaste forskningsresultaten på religionshistoriens olika områden, vilka icke kunna inhämtas genom läroböcker.

Såsom det absolut viktigaste önskemålet beträffande mitt ämne skulle jag med styrka vilja framhålla inrättandet av en lärarbefattning i religionspsykologi inom teologiska fakulteten. Från flera håll har framförts önskemål om inrättandet av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten. Enligt min upp- fattning komme därmed icke mycket att vinnas för avlastandet av arbetsbördan för professuren i religionshistoria med religionspsykologi i teologiska fakulteten. För det första är antalet av de studenter, som bedriva religionshistoriska studier inom filosofiska fakulteten, inte så stort, sedan teologisk-filosofisk examen blivit den vanligaste filosofiska förberedelseexamen, alltsedan hebreiskan gjorts obliga— torisk i Gamla testamentets exegetik. För forskningen själv är naturligtvis in- rättandet av varje ny professur i ett ämne till fördel, då forskningsarbetet där- igenom utvidgas. Detta gäller i synnerhet ett så oerhört omspännande ämne som religionshistoria, som i sig innesluter utforskningen av religioner på de mest skilda språkområden, som en enda man omöjligt kan behärska. Äro innehavarna av de båda professurerna specialister på skilda religionsområden, bleve detta givetvis en vinst vid handledningen av studierna på licentiatområdet. Ha de där— emot specialiserat sig inom samma religionsområde, bortfaller denna fördel, och man kan omöjligen uppställa några fordringar på olika forskningsområden för de olika professurerna.

För närvarande finnas i vårt land tre professurer i religionshistoria, och skulle ytterligare två professurer i de filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund inrättas, skulle antalet lärostolar bliva fem, vilket måste anses vara synnerligen väl tilltaget för ett ämne med icke större elevantal. Men alltfort komme dock religionshistorien att bli själva huvudämnet även inom de teologiska fakulte- terna. Detta ämne är så stort, att det tar en mans hela arbetsförmåga i anspråk. Detta gör att professorn i religionshistoria omöjligen kan få tid att ägna det intresse han bör åt religionspsykologien. Detta ämne har under de gångna decen- nierna trätt allt mer och mer i förgrunden, och dess uppgift är synnerligen be—

tydelsefull. Det är också intressant att se, vilket intresse det väcker hos de studerande och hur gärna många vilja fortsätta sina studier på detta område för högre examina. Här behöves ovillkorligen en särskild lärarkraft, som dels kan hålla regelbundna föreläsningar i religionspsykologi, dels omhänderhava examina- tionen och handleda studierna på mera framskridet stadium. Detta skulle be- tyda en verklig avlastning, ytterligt välbehövlig, för innehavaren av professuren i religionshistoria och religionspskologi, betydligt mera än vad inrättandet av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten skulle innebära.

Man kan naturligtvis ifrågasätta, om inte hela religionshistorien såsom sådan borde överflyttas till filosofiska fakulteten, och den nuvarande professuren i detta ämne omändras till en professur i religionspsykologi, möjligen med kombination av religionsfilosofi eller teologisk encyklopedi, vilka ämnen numera helt skjutits i bakgrunden. Ämnet religionshistoria skulle då göras obligatoriskt i teologisk- i'ilosofisk examen eller i filosofie kandidatexamen för inträde i teologisk fakultet. Nackdelen härav synes mig dock vara, att den viktiga förbindelsen mellan reli— gionshistorien och teologiska fakultetens olika ämnen härigenom komme att lossna. Men utvecklingen går nog åt detta håll, och förhållandena i Sverige skulle då bli analoga med våra grannländers, där religionshistorien både i Danmark och Norge uteslutande är ämne i filosofiska fakulteten.

Behovet av ett särskilt docentstipendium i ett så omfattande och krävande ämne som religionshistoria. med religionspsykologi är så uppenbart, att det icke här närmare behöver motiveras.

Ämnesrepresentanten vid Stockholms högskola, professorn E. Arbman, har till beredningen yttrat:

>>Ämnet religionshistoria kan enligt min erfarenhet från undervisnings- och examinationssynpunkt hjälpligt behärskas av en person. Man kan till och med gå längre och säga: det bär på grund av den enhetlighet, som trots den enorma rikedomen och mångfalden kännetecknar de religiösa företeelserna överallt och i alla skeden av mänsklig utveckling, liksom också med hänsyn till den vikt, som i all religionsvetenskaplig forskning tillkommer den jämförande synpunkten, som helhet företrädas av en person eller, vid en eventuell uppdelning, i fråga om allmän orientering av var och en av representanterna för de olika särskilda reli— gionsområdena. »

Sedlan dessa önskemål framlagts, har 1946 års riksdag beslutat att i Upp- sala inrätta en biträdande lärartjänst i religionshistoria, gemensam för teolo— giska och filosofiska fakulteterna.

Universitetsberedningen har haft en vansklig uppgift, när det gällt att taga ställning till ämnesrepresentanternas sinsemellan avvikande uppfattningar beträffande en eventuell dubblering av professurerna'. Den anser emellertid, att statsmakternas lösning av frågan med en biträdande lärare gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna icke bör räknas som bindande för be- redningens ståndpunkt. De olägenheter, som vållas av skiljaktigheter i fråga om kursfordringar i fakulteterna, motivera enligt dess uppfattning inrättandet av en professur i filosofiska fakulteten, även om de till någon del kunna över- vinnas genom lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan en professor, eventuellt docent samt en biträdande lärare. Beredningen vill därför förorda, att den nuvarande biträdande lärarbefattningen i Uppsala omändras till en pro- fessur i religionshistoria vid filosofiska fakulteten i Uppsala, där ämnet länge företett en stark vetenskaplig blomstring och ett stort antal disputa-

tioner ägt rum. I Lund kan tills vidare den nu i Uppsala införda ordningen med en biträdande lärare för båda fakulteterna tillämpas. Den biträdande läraren bör enligt beredningens mening vara en preceptor, som genom exami- nation och handledning av de studerande kan ersätta professorn i nödig ut- sträckning.

Vid Stockholms högskola, vars professur i religionshistoria, helt tillhör den humanistiska fakulteten och där examen—sbördan i ämnet är mindre betungande än vid universiteten, torde lärarbehovet vara tillgodosett, om ett docentstipendium inrättas med företrädesrätt för religionshistoria.

Religionspsykologi och religionsfilosofi.

Ämnet religionspsykologi är för närvarande inrymt inom professurens i religionshistoria med religionspsykologi ämnesområde. Då detta icke synes vara någon lycklig anordning och kraftigt bidrager till den rådande svårig— heten att få lärarkrafterna i religionshistoria att räcka till för hela ämnes— området, ha både teologiska fakulteten i Uppsala och professorn i religions- historia med religionspsykologi i Lund begärt en särskild lärarbefattning i ämnet. Teologiska fakulteten i Uppsala tänker sig denne lärare företrädande både religionspsykologi och religionsfilosofi, medan professor Briem icke valt denna möjlighet.

Enligt universitetsberedningens uppfattning är religionspsykologi en veten- skapsgren, som kan väntas få en alltmera central betydelse både ur forsknings— synpunkt och för prästutbildningen. Detta gör det önskvärt att lösgöra reli— gionspsykologien från beroendet av religionshistorien, som måste arbeta med huvudsakligen historiska och filologiska metoder, och giva den en mera själv— ständig ställning. Beredningen vill därför förorda, att ett preceptorat i reli- gionspsykologi inrättas vid Uppsala universitet inom dess teologiska fakultet. inrättandet av denna befattning bör dock enligt beredningens mening ställas på framtiden.

Religionsfilosofien sorterar för närvarande under professurerna i teologisk etik mcd religionsfilosofi. Även beträffande religionsfilosofien gäller, att denna vetenskap skulle vara betjänt av en mera framskjuten och självständig ställning, än vad den nuvarande anordningen gör möjligt. Professorerna i teo- logisk etik med religionsfilosofi i Uppsala och Lund, S. von Engeström och A. Nygren, samt professorn i dogmatik med symbolik i Uppsala Hj. Lindroth ha alla förordat upprättande av en särskild professur i religionsfilosofi. Be— redningen förordar, att en professur i religionsfilosofi inrättas vid Lunds universitet, där viktiga insatser i denna vetenskap blivit gjorda.

Det förefaller som om ställningen för vetenskaper sådana som religions— psykologi och religionsfilosofi, vilka för närvarande befinna sig i utveckling ur äldre teologiska discipliner, ännu är så vansklig att bestämma, att man ej kan bygga upp någon större lärarorganisation med särskild hänsyn till dem. Tillgången på kompetenta lärarkrafter i dessa ämnen torde också vara be— gränsad, vilket motiverar, att beredningen inskränker sitt förslag till det ovan framförda.

Exegetik.

Professorerna i gamla testamentets exegetik i Uppsala och Lund, S Linder och J. Lindblom, ha båda uttryckt önskemål om propedeutiska kurser i sitt ämne, den förre i hebreiska texter, Israels historia och isagogik, den senare i gammaltestamentlig litteraturhistoria med Israels historia. Professorn i nya testamentets exegetik i Uppsala A. Fridrichsen framhåller behovet av kurser i textläsning, interpretation och bibelteologi, och innehavaren av motsvarande professur i Lund, H. Odeberg, uttalar önskemål om två elementära kurs- serier.

Teologiska fakulteten i Uppsala samt professorerna Linder och Fridrich- sen var för sig föreslå, under hänvisning till fakultetens yttrande över präst— utbildningssakkunnigas betänkande, inrättande av en biträdande lärarbefatt- ning i exegetik, gemensam för både gamla och nya testamentets exegetik. Professor Lindblom anger docent eller licentiat som kursgivare i sitt ämne, och professor Odeberg förklarar, att de elementära kurserna i nödfall kunna ledas av licentiat efter professorns anvisning.

Universitetsberedningen anser det styrkt, att en förste assistent i exegetik behöves vid vartdera universitetet. Ämnesrepresentanterna äro alla ense om att docentkompetens icke är nödvändig för omhänderhavande av denna ele- mentära undervisning. Assistenten bör speciellt inrikta sig på undervis- ningen i nya testamentets exegetik, då behovet härav får anses särskilt stort. Om hebreiskan skulle bortfalla såsom obligatoriskt ämne i teologisk filosofisk examen, vilket beredningen skulle anse beklagligt, måste ytterligare undervis- ning på det propedeutiska stadiet bli nödvändig.

Kyrkohistoria med missionshistoria.

De teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund hade i yttranden till 1933 års universitetsberedning framställt krav på. dubblering av professurerna i. kyrkohistoria. Som motivering anfördes ämnets stora omfattning från under- visnings- och forskningssynpunkt. 1933 års universitetsberedning avvisade dessa önskemål och uttalade härvid: »Det kan ej bestridas, att kyrkohistorien har stor omfattning, men beredningen håller före, att den icke är vidlyftigare än åtskilliga andra ämnen, vilka äro företrädda av allenast en professor.»

Samma önskemål om upprättande av nya professurer i kyrkohistoria har inför 1945 års universitetsberedning framförts såväl av professorerna i ämnet i Uppsala och Lund som av teologiska fakulteten i Uppsala. Den sistnämnda anför att de två teologiska fakulteterna efter konferens enat sig om att begära »ytterligare en professur i kyrkohistoria med symbolik». Som särskild moti- vering framför fakulteten i Uppsala behovet av undervisning i symbolik. Professorn i kyrkohistoria i Lund H. Pleijel har inför beredningen framfört förslag om delning av professuren i Lund, varvid den ena professuren skulle inrättas i kyrkohistoria med symbolik och den andra taga särskild hänsyn till mizssionshistorien.

Sistnämnda ämne är för närvarande tillgodosett genom en personlig pro- fessur med två undervisningstimmar i veckan vid Uppsala universitet för pro— fessor K. B. Westman i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria. I Lund har undervisning och examination i detta ämne delvis bestritts genom medel, som av svenska kyrkans missionsstyrelse ställts till förfogande.

Professor Westman, som inom kort lämnar sin professur, har i olika sam- manhang starkt framhållit behovet av en ordinarie professur i missions- historia. Teologiska fakulteten i Uppsala uttalar som sin mening, att en pro- fessur i missionshistoria bör finnas vid ett av de båda universiteten och en lärarbefattning vid det andra. Fakulteten anför i samband härmed, att insam- lade medel för en professur i missionshistoria finnas i Uppsala till ett belopp av cirka 285,000 kronor och i Lund 320,000 kronor.

Enligt gällande examensstadga är ämnet missionshistoria i Uppsala förenat med praktisk teologi, i Lund med kyrkohistoria.. Till sin allmänna vetenskap— liga struktur hör missionshistorien närmast till kyrkohistorien och_kan som teologisk disciplin karakteriseras som vetenskapen om kristendomens expan— sion bland icke—kristna folk. Den har alltså till uppgift att ge en framställning av den kristna kyrkans mission under olika tider och av de framväxande missionskyrkornas historia med särskilt aktgivande dels på de religons- psykologiska problem, som brytning-en mellan kristendomen och de främ- mande religionerna innebär, dels på dessa kyrkors sociologiska struktur, kult och fromhetsliv.

Missionshistorien måste emellertid även ägna en ingående uppmärksamhet åt studiet av de religioner, som missionären möter i sin verksamhet. Här- igenom träder missionshistorien i nära kontakt med religionshistorien. Sam- arbetet mellan dessa båda discipliner har också visat sig vara till ömsesidigt gagn.

På många håll har ämnet missionshistoria banat sig väg in i den teologiska undervisningen och forskningen. Före den nationalsocialistiska regimen fun- nos sålunda professurer i detta ämne vid universiteten i Halle, Berlin, Tiibingen, Marburg och Hamburg—Kiel. I Amerikas förenta stater är missions- vetenskapen representerad vid de flesta större universitet och teologiska hög- skolor. I England upprättades på 1930-talet en missionsprofessur vid Selly Oak Colleges, Birmingham, och i den engelska kyrkans prästutbildning har missionshistorien nyligen fått plats som huvudlinjen i den nyaste kyrkohisto— rien. Vid universitetet i Köpenhamn finns sedan några år tillbaka en ordinarie professur i missionshistoria, och i Norge är man på god väg att säkerställa missionsvetenskapens vidare utveckling.

Universitetsberedningen anser det ådagalagt, att missionshistoriens ställ— ning behöver tryggas. Då emellertid missionshistorien i Sverige är en ganska ung disciplin, bör den enligt beredningens mening tills vidare knytas till äm— net kyrkohistoria. Universitetsberedningen vill därför förorda, att professor Westmans personliga professur vid Uppsala universitet förändras till en ordi— narie professur i kyrkohistoria med missionshistoria. Om donationsfonderna

inom överskådlig tid kunna bära särskilda professurer i missionshistoria, bör den nya professuren ändras till en professur i enbart kyrkohistoria. Även i Lund torde med tiden en dubblering av professuren i kyrkohistoria kunna komma att bli aktuell. För undervisning och examination i missionshistoria i Lund fordras ett särskilt kursanslag.

Undervisning i ämnet symbolik kan enligt universitetsberedningens me- ning liksom före 1933 tillgodoses genom kursanslag.

För den i Lund särskilt bedrivna kyrkliga folklivsforskningen har professor H. Pleijel begärt institutionsanslag samt en förste och en tredje amanuens. Beredningen förordar inrättande av dessa två befattningar. Till övriga ana slagsäskanden får beredningen anledning att återkomma i samband med insti- tutionsfrågorna.

Kursanslag.

Även sedan docentstipendiernas antal ökats inom teologiska fakulteten och även om de ovan specificerade nya befattningarna inrättas, kommer behov av kursanslag inom fakulteten att föreligga. De kurser, som nu kunna beräknas såsom behövliga, äro: i symbolik, 1 timme i veckan under läsåret ........................... 1 500 kronor i kyrklig konst, 15 timmar per läsår ....................................... 750 » i biblioteks- och arkivkunskap, 10 timmar per läsår .................. 500 »

Om den undervisning i paleografi, som ges i humanistiska. sektionen, icke skulle kunna utnyttjas av de teologie studerandena, kräves för denna under- visning ett årligt kursanslag på 1 000 kronor till vardera teologiska fakulteten.

Vid Lunds universitet tillkommer en kurs i missionshistoria med 1 timme i veckan under läsåret samt examination, för vilken kurs får beräknas en kostnad av 1 800 kronor för år. Kurser hållas även regelbundet i religionshistoria, exegetik, kyrkohistoria och dogmatik, stundom även i etik och praktisk teologi. Dessa ombesörja-s normalt av docenter, stipen— dierade eller ostipendierade, och i den mån de icke kunna bestridas med docentstipendier, behövas särskilda medel för deras bekostande. Då kurserna variera mellan ämnena, är ett gemensamt anslag av 3 000 kronor, fördelat varje år efter kanslerns medgivande, det mest ändamålsenliga. I kursanslag skulle sålunda allt som allt behövas 7 550 kronor för teologiska fakulteten i Lund och 5 750 kronor för den i Uppsala.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsare.

Ett anslag för detta ändamål av 3 000 kronor för vardera teologi-ska fakul— teten är enligt beredningens mening behövligt.

Kap. 6. De juridiska fakulteterna.

Vid övervägande av åtgärder för de juridiska fakulteternas upprustning anmäler sig i första hand frågan om dessa fakulteters rekrytering. Den nu- varande situationen har med rätta betecknats som ett den svenska rättsveten— skapens nödläge. Under lång tid har man måst räkna med svårigheter att be— sätta de juridiska lärostolarna, särskilt vid universiteten. På senaste tiden ha emellertid dessa svårigheter skärpts på ett sätt, som måste ingiva de allvar— ligaste farhågor för framtiden. I nuvarande ögonblick kan man utgå från att före detta års slut tre professurer i civilrätt, en vid var och en av fakulteterna, komma att ledigförklaras och att senast om 31/2 är ytterligare en civilrätts- professur kommer att bliva ledig, medan det för närvarande endast finnes två docenter i civilrätt, båda i Stockholm. Inom ett år kommer vidare profes— suren i straffrätt och juridisk encyklopedi vid Uppsala universitet att ledig— förklaras. I detta ämne finnes för närvarande ingen docent, som kan antagas reflektera på att söka professuren.

Förklaringen till det nuvarande nödläget, vilket framför allt gör sig gällande vid universitetsfakulteterna, är främst att söka däri, att dessa fakulteter icke kunnat erbjuda tillräckliga ekonomiska förmåner åt dem, som ägnat sig eller ' önskat ägna sig åt rättsvetenskaplig verksamhet. Professorernas löner ha icke varit konkurrenskraftiga i jämförelse med andra statliga befattningshavares och än mindre i jämförelse med de löner, som erbjudas jurister på framskjutna poster i det privata näringslivet eller de inkomster, som kunna förvärvas av dugande advokater. Härtill kommer bland annat att docentstipendierna ha varit otillräckliga och att inga eller icke tillräckligt många och tillräckligt stora sti— pendier ha stått till buds för dem, som önskat ägna sig åt högre studier, även- som till sist men icke minst att bestämmelser om akademiska meriters värde å domar- och ämbetsmannabanan helt saknas.

Beträffande professorernas löner må nämnas, att den sedan 1925 utgående årslönen för universitetens professorer, 12.000 kronor, motsvarar begynnelse— lönen för t. ex. hovrättsråd (i ortsgrupp I),1 kansliråd och byråchef, medan åter slutlönen, 13 000 kronor, vilken uppnås efter fem års tjänstgöring, ligger 500 kronor under slutlönen för nämnda befattningshavare (och för övrigt även lika mycket under slutlönen för exempelvis professorer vid Tekniska. hög- skolan och Lantbrukshögskolan). Såväl vid domstolarna som inom departe— menten och ämbetsverken finnes emellertid ett betydande antal högre befatt— ningar, vilka uteslutande eller åtminstone mycket ofta besättas med jurister

1 Jämförelsen torde vara upplysande, även om Uppsala tillhör ortsgrupp F och Lund ortsgrupp D. _ Här liksom beträffande uppgifterna å nästa sida har hänsyn ej tagits till de variationer i skillnaderna mellan de angivna lönebeloppen, vilka bero på olika utformade bestämmelser om dyrtidstillägg, rörligt tillägg och dylikt.

och vilkas innehavare utan att hava behövt underkasta sig den långa och dyr- bara utbildning efter avlagdjuris kandidatexamen, som förvärvandet av dok- torsgraden förutsätter, åtnjuta väsentligt högre löner än de juridiska fakulte- ternas professorer. Till jämförelse må här endast nämnas, att årslönen utgör för häradshövding 16000 kronor (vartill i vissa fall kommer övergångsersättning med olika belopp), för divisionsordförande i hovrätt (i ortsgrupp I) 14 500 kro- nor, för expeditionschef 15 000 kronor, för statssekreterare 18 000 kronor, för generaldirektöri ett stort antal verk 20 000 kronor samt för justitieråd och rege- ringsråd 21 000 kronor. Så länge professorernas löner ligga så långt under dessa och vissa andra befattningshavares löner, som nu är fallet, måste fakul- teterna komma att intaga en mycket svag ställning i konkurrensen om de bästa begåvningarna bland de yngre juristerna och skall det vidare icke sällan inträffa, att en professor inom juridiska fakulteten lämnar denna för att till— träda en bättre avlönad befattning i statens tjänst. Vad sistnämnda förhål- lande betyder för de juridiska fakulteterna framträdde synnerligen klart, då för kort tid sedan, såsom ock tidigare skett vid flera tillfällen, en juris pro- fessor övergick från universitetet till högsta domstolen. '

Att åtgärder med det snaraste böra vidtagas för att hjälpa de juridiska fakul- teterna ur den prekära situation, vari de för närvarande befinna sig, synes universitetsberedningen självklart. En mycket betydelsefull åtgärd har redan i enlighet med beredningens förslag vidtagits i och med den vid innevarande års riksdag genomförda ökningen av docentstipendiernas belopp. Vissa andra åtgärder, avseende bland annat uppmuntrande av högre juridiska studier, före- slår beredningen i annat sammanhang (s. 172 ff.). Frågan om värdet av akade— miska meriter på domar- och ämbetsmannabanan kommer beredningen att upp- taga till behandling i en senare del av sitt betänkande. Den i sista hand av- görande frågan om en höjning av professorernas löner åter ligger utom bered- ningens uppdrag. I nu förevarande sammanhang torde beredningen därför få inskränka sig till att betona den stora vikten av att denna fråga snarast möj- ligt löses.

Oberoende av vilka åtgärder, som kunna komma att vidtagas för att trygga de juridiska fakulteternas rekrytering, framstår det emellertid lika angeläget för dessa som för övriga fakulteters del, att man tillser, vilka lärarkrafter som behövas, för att fakulteterna skola kunna fullgöra sina uppgifter så väl som möjligt.

Vid var och en av landets tre juridiska fakulteter finnas för närvarande åtta professurer. Av dessa omfatta fem vid varje fakultet två examensämnen. Varje fakultet disponerar över tre docentstipendier, dock att för närvarande såväl i Uppsala som i Lund ett docentstipendium tages i anspråk för avlö- nande av en biträdande lärare i nationalekonomi respektive nationalekonomi och finansrätt. Samtliga docentstipendier vid Stockholms högskola äro be» satta. I Uppsala är blott ett stipendium besatt och i Lund likaledes ett.

Antalet studerande vid de jurdiska fakulteterna utgjorde enligt senast pu- blicerade uppgifter i Uppsala 502, i Lund 469 och i Stockholm 765.

De anförda siffrorna visa, att antalet studerande i proportion till antalet lärare vid de juridiska fakulteterna är synnerligen stort. Detta föranleder be- tydande olägenheter i flera avseenden. Först och främst är det uppenbart, att tentamensbördan för flertalet professorer måste bli särdeles tyngande. Vissa av universitetens professorer, vilka svara för två examensämnen, ha att för- rätta omkring 200 tentamina om året, medan professorer med sådana ämnes— kombinationer vid Stockholms högskola kunna ha att förrätta ända till 400 tentamina om året. För professorer, som endast svara för ett ämne, är tenta- mensbördan visserligen mindre men uppgår dock för somliga av dem till om- kring 100, respektive i Stockholm omkring 200 tentamina om året. Att profes- sorerna genom en så omfattande tentamentsskyldighet hindras i sin veten- skapliga verksamhet är ofrånkomligt. Härtill komma de olägenheter, som framträda vid undervisningens anordnande. Dessa äro av mindre betydelse i den del av undervisningen, som meddelas genom katederföreläsningar, men göra sig i avsevärd mån gällande redan i den undervisning, som har formen av kursmässig genomgång av lärostoffet. Alldeles särskilt visar sig emellertid bristen på lärarkrafter hinderlig, då det gäller att anordna seminarieövningar. Det är uppenbart att seminarieövningar med auditorier på ända till 100 per- soner eller flera svårligen kunna givas den form, som dessa övningar kräva för att bliva verkligt effektiva. Såväl från ett stort antal professorer som icke minst från studenternas representanter har också framförts önskemålet, att del- tagarna i seminarieövningarna skola kunna fördelas på ett flertal smärre grup— per, varvid man nämnt maximisiffror, varierande från 10 till 30 personer.

Med hänsyn till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att en väsentlig utökning av de juridiska fakulteternas lärarpersonal är starkt påkallad. I första hand kunde det synas motiverat att ifrågasätta en uppdelning av alla de nuvarande dubbelprofessurerna eller åtminstone ett flertal av dessa. Av skäl som framgå av vad i det föregående sagts om de juridiska fakulteternas nödläge kan emellertid ett så omfattande program för närvarande icke reali- seras. Det faktiska läget gör det nödvändigt att tills vidare stanna vid mindre omfattande förslag. Vad det nu gäller är framför allt att vidtaga åtgärder för att med bibehållande i huvudsak av fakulteternas nuvarande organisation göra dem så funktionsdugliga som möjligt. Från en sådan utgångspunkt synes framför allt kunna ifrågasättas

1. att inrätta ett mindre antal nya professurer, framför allt genom delning av vissa dubbelprofessurer;

2. att utöka antalet mer eller mindre fasta hjälpkrafter, docenter eller biträ- dande lärare, vilka stå till fakulteternas förfogande;

3. att sörja för den kursmässiga undervisning, som kan erfordras som komplement till den ordinarie undervisningen i examensämnena;

4. att ställa till fakulteternas förfogande medel för anlitande av mera till— fälliga hjälpkrafter.

Beredningen framlägger i det följande förslag till åtgärder i alla dessa av- seenden. Vid förslagens utarbetande har beredningen utgått från den nuva-

rande examensorganisationen. Emellertid föreligger för närvarande förslag till en reform avseende en av juridiska fakultetens examina, statsvetenskaplig- juridisk examen. På sistone ha vidare flera särskilda frågor rörande fakul- tetens övriga examina, juris kandidat— och juris licentiatexamen, aktualiserats. Även dessa frågor torde böra bliva föremål för utredning, varvid samtidigt en översyn över de juridiska studiernas närmare utformning och därmed under- visningens anordnande samt fakulteternas verksamhet i övrigt synes böra. företagas. Möjligt är att efter en sådan översyn ytterligare förstärkningar av de juridiska fakulteternas personal av forskare och lärare kan komma att erfordras.

Nya professurer. a) Finansrätt med finansvetenskap.

Juridiska fakulteten i Lund har begärt en professur i nationalekonomi och finansrätt. Stats— och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola har framställt yrkande om en professur i finansrätt. Från juridiska fakulteten i Uppsala föreligger däremot intet yrkande om professur i dessa ämnen eller något av dem.

Finansrätten är för närvarande sammankopplad i Uppsala och Lund med nationalekonomi och i Stockholm med speciell privaträtt. I dessa ämneskom- binationer torde finansrätten av gammalt hava betraktats som ett biämne. Vad universitetsfakulteternas professurer beträffar har detta förhållande från och med år 1942 särskilt starkt markerats, i det, i uttryckligen angivet syfte att förstärka nationalekonomiens ställning inom professurernas läroområde och tilldela finansrätten en mera undanskjuten plats, dessa professurer, vilka dittills benämnts professurer i nationalekonomi och finansrätt, nämnda år erhöllo benämningen professurer i nationalekonomi med finansrätt.

Det är naturligt, att innehavarna av ifrågavarande professurer i allmänhet kommit att inrikta sin forskning framför allt på professurens huvudämne, medan åter biämnet, finansrätten, i regel endast i mindre utsträckning blivit föremål för vetenskaplig bearbetning. Finansrätten har härigenom kommit att intaga en i det stora hela undanskymd ställning. Den har utgjort ett relativt litet examensämne i juris kandidatexamen och i statsvetenskaplig—juridisk examen, och den har mycket sällan lockat någon studerande till högre studier. Detta förhållande måste med hänsyn till den stora och ständigt ökande bety- delse skattelagstiftningen har i nutiden anses beklagligt. Ju större betydelse skattelagstiftningen fått för de enskilda medborgarna, för näringslivet och för samhället i dess helhet, desto mer har behovet av skolade skattejurister gjort sig gällande. Icke minst framträder behovet av finansrättsexperter vid skatte— lagstiftningens utformning. Det har från flera håll gjorts gällande, att denna lagstiftning är synnerligen svåröverskådlig och att åtskilliga delar av den- samma lida av tekniska bristfälligheter. Om så är fallet, torde det samman— hänga med, bland annat, att de finansrättsligt skolade krafterna i vårt land varit för få.

Även det ämne, som utgör huvudämne i de nuvarande professurerna, måste

45 för övrigt bli lidande på att professurens innehavare samtidigt skall bedriva undervisning och forskning i finansrätt. Särskilt gäller detta professurerna i nationalekonomi med finansrätt, där det rör sig om skilda vetenskaper med helt skilda frågeställningar och metoder.

Slutsatsen av det nu anförda måste bliva den, att åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra icke blott till högre studier på finansrättens område utan även och framför allt till mer djupgående finansrättslig forskning. Båda dessa önskemål peka i riktning mot upprättandet av särskilda lärostolar i finansrätt. Blott genom att sålunda säkerställa forskning och undervisning i detta ämne kan man .skapa den stab av teoretiskt skolade skattejurister, som samhället behöver. Vad särskilt angår önskemålet att åstadkomma en vetenskaplig be- arbetning av finan-srätten måste man räkna med att knappast någon jurist med förutsättningar för rättsvetenskapligt författarskap skall vilja offra kapi- tal och möda på forskning inom finan—srättens område, om han icke kan på— räkna, att det kommer att finnas professurer i detta ämne, som han kan söka utan att riskera att bliva utslagen av den, som speciminerat inom ett helt annat ämne, såsom nationalekonomi eller civilrätt.

Är det sålunda önskvärt, att det inrättas särskilda lärostolar i finansrätt, avsedda att innehavas av jurister, innebär detta emellertid icke, att sambandet mellan finansrätten och nationalekonomien borde helt avklippas. Kombinatio— nen av dessa båda ämnen i universitetens ifrågavarande professurer har, ehuru mindre lycklig ur ovan angivna synpunkter, haft en saklig motivering i ett inre sammanhang mellan å ena sidan de nationalekonomiska och å andra sidan de finansrättsliga synpunkter, ur vilka skattelagstiftningen vetenskapligt bör betraktas. En rättsvetenskaplig bearbetning av skattelagstiftningen förut— sätter utan tivel för att bliva verkligt fruktbar en icke alltför ringa insikt i de nationalekonomiska sammanhang, som hava betydelse för beskattningens ut- formande. Vad som härvid kräves är emellertid knappast mer än en veten- skaplig orientering inom en mindre del av nationalekonomien, finansveten- skapen, och icke ens i denna del torde erfordras en så kvalificerad veten— skaplig utbildning, att den fyller de krav, som bruka uppställas, då det äl fråga om professorskompetens. Finansvetenskapen har i förhållande till finans- rätten karaktären av en hjälpvetenskap, och de krav på kompetens man på grund därav har att uppställa böra avpassas med hänsyn till detta förhållande. Detta synes, därest särskilda professurer i finansrätt inrättas, lämpligen kunna ske genom att dessa professurer få omfatta finansvetenskapen såsom ett biämne och sålunda benämnas professurer i finansrätt med finansvetenskap. Ginge man härutöver och angåve professurernas ämnesområde som finansrätt och finansvetenskap, vilket innebure, att professorskompetens skulle krävas icke blott i finansrätt utan även i finansvetenskap, skulle följden otvivelaktigt bliva. att det komme att möta mycket stora svårigheter att besätta professu- rerna med fullt kompetenta innehavare.

På grund av vad ovan anförts vill universitetsberedningen förorda, att en professur i finansrätt med finansvetenskap inrättas vid vardera av de juridiska

fakulteterna i Uppsala och Lund samt vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet.

Professurerna böra inrätta-s, så snart fakulteterna göra framställning där— om. Då emellertid juridiska fakulteten i Lund redan i sina petita för näst- kommande budgetår upptagit en professur i nationalekonomi och finansrätt, torde den förordade professuren vid Lunds universitet böra inrättas redan från och med budgetåret 1947/48. I övrigt bör tills vidare endast fattas prin— cipbeslut om professurernas inrättande.

Då ifrågavarande professurer inrättas, böra de nuvarande professurerna. i nationalekonomi med finansrätt samt i speciell privaträtt och finansrätt för- ändras till professurer i national-ekonomi respektive speciell privaträtt. Då så sker, bör måhända tagas under övervägande, huruvida professurerna i nationalekonomi böra överföras till de filosofiska fakulteternas humanistiska sektion. Denna fråga torde beredningen få tillfälle att behandla på ett senare stadium och i samråd med den socialvetenskapliga forskningskommittén.

b ) Förvaltningsrätt—Socialrätt.

Juridiska fakulteten i Lund har begärt en profesur i socialrätt och stats— och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm en professur i förvaltningsrätt, medan intet yrkande om professur inom detta ämnesområde framförts från juridiska fakulteten i Uppsala.

Ämnet förvaltningsrätt har under senare år blivit allt mera omfattande. Socialvårdslagstiftningen och den övriga socialrätten, näringslagstiftningeu, reglerna om allmän ordning, säkerhet och sundhet, stadsplane- och bygg— nadslagstiftningen m. m. äro under ständig omvandling och utbyggnad. Med hänsyn till den på grund härav alltmera krävande undervisningen i detta ämne ävensom önskemålet att kunna bereda ökade möjligheter till vetenskaplig bearbetning av det ständigt växande materialet kunde vägande skäl anföras för en dubblering av professurerna i förvaltningsrätt.

Beredningen vill emellertid för närvarande inskränka sig till att förorda inrättandet av en ny professur i förvaltningsrätt vid Stockholms högskolas stats och rätttsvetenskapliga fakultet. Denna har i jämförelse med universi- tetens juridiska fakulteter det största antalet studerande, och det synes där- för naturligt, att en ny professur i ämnet först inrättas där. Det torde också vara mest ändamålsenligt, att en sådan professur förlägges till Stockholm, där förvaltningen har sitt centrum. Beredningen vill icke förorda, att den nya pro— fessuren göres till en professur i materiell förvaltningsrätt, men det synes be- redningen naturligt, att professurens innehavare kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt denna del av förvaltningsrätten jämte därmed samman— hängande allmänna spårsmål, medan tyngdpunkten i den äldre professuren i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt kommer att ligga inom statsrätten och de grenar av förvaltningsrätten, som hava ett närmare samband med stats- rätten. Det bör emellertid stå professurernas innehavare fritt att sins emellan fördela undervisning och examination med hänsyn till vad som kan finnas

.__ Wm.—— ___—....

47 lämpligt ur ämnets och undervisningens synpunkt. Professuren synes på grund av bristen på kompetenta sökande icke böra inrättas omedelbart. Princip— beslut om dess inrättande bör emellertid fattas snarast möjligt.

Önskemålet att åstadkomma forskning och undervisning i socialrätt tager sikte på de i omfattning och betydelse ständigt allt mer växande delar av rätts- ordningen, inom vilka rättsreglerna ha till omedelbart syfte att tillgodose samhälleliga behov av olika slag. Till övervägande del är det fråga om den till hjälp— och skyddsbehövande medborgares fromma i olika avseenden in- gripande socialvårdslagstiftningen. Denna lagstiftning tillhör huvudsakligen förvaltningsrätten. Samma syfte fyller emellertid även den rikt differentierade vårdlagstiftning, vilken är att tillämpa på olika kategorier av brottslingar. Reglerna härom tillhöra av gammalt straffrätten. Till socialrätten kunna slut— ligen föras stora delar av civilrätten, vilka utformats under särskilt hänsyns— tagande till sociala synpunkter. Som exempel härpä kunna nämnas reglerna om arbetsavtalet, arrendelagstiftningen, reglerna om expropriation, skif— teslagstiftningen, lagstiftningen om skogar, vatten och gruvor samt myc— ket annat. I själva verket tränger sig hänsynstagandet till samhällets fordringar med var dag allt mer fram till beaktande inom civilrättens alla delar. Till och med inom den av liberala betraktelse-sätt särskilt dominerade avtalslagstiftningen är detta numena i stor utsträckning fallet; som exempel härpå kunna anföras de tvingande reglerna i avtalslagen, reglerna om avbetal- ningsköp, försäkringsavtalslagen o. s. v. Helt dominerad av ett socialt betrak- telsesätt är också av gammalt större delen av familjerätten, exempelvis äkten- skapslagstiftningen, lagstiftningen angående föräldrar och barn, förmynder— skapslagstiftningen m. m. Oberörd av utpräglat sociala synpunkter är till sist icke heller ens processrätten —— det kan exempelvis erinras om reglerna an- gående fri rättegång och reglerna om fattig parts befriande från nedsättande av fullföljdsavgift och om s. k. fattigdispens vid fullföljande av mål till högsta domstolen m. 111.

Det är utan vidare uppenbart, att den utveckling av rättens regler i »social anda», varom här kan sägas vara fråga, är förtjänt av allra största beaktande.

.Men det är även lika uppenbart, att med hänsyn till att denna utveckling

griper djupt in på mycket stora områden av icke blott förvaltningsrätten utan även straffrätten och civilrätten samt delvis också process-rätten, det kan råda olika meningar om det gagneliga i att ur de nuvarande examensämnena för- valtningsrätt, straffrätt, civilrätt och processrätt utbryta och till ett särskilt examensämne, socialrätt, sammanföra de rättsregler, vilka kunna sägas hava utformats med speciellt hänsynstagande till sociala behov av olika slag. En viss begränsad, helt godtycklig utbrytning av vissa ämnesdelar ur de nuva— rande examensämnena kan naturligen alltid genomföras, men en mera om- fattande och planmässig uppdelning av dessa lär knappast vara möjlig utan en föregående radikal omprövning av hela den nuvarande, på mycket fasta grunder baserade ämnesindelningen. Innan en sådan omprövning företagits. av rättsvetenskapens egna representanter, synes frågan om upptagandet av

socialrätt såom ett särskilt examensämne inom juridiska fakulteten, för vars tillgodoseende bör sörjas genom inrättandet av särskilda professurer, knap- past vara mogen att lösas.

Det nu sagda innebär naturligen ej, att det icke enligt beredningens åsikt skulle vara önskvärt att socialrätten både i den juridiska undervisningen och i den rättsvetenskapliga forskningen blir föremål för största möjliga intresse. Beredningen anser tvärtom, att ifrågavarande spörsmål förtjäna största upp— märksamhet. Icke minst är det naturligen av stor vikt, att våra blivande jurister erhålla god kunskap om den omfattande socialvårdslagstiftningen och vad därmed sammanhänger. Vad det härvid bör komma an på är emellertid icke så mycket en i detalj gående författningskunskap utan fast mera en säker överblick över denna svåröverskådliga lagstiftning. Detta syftemål torde emellertid redan nu i väsentlig mån kunna och böra vinnas inom ramen av ämnet förvaltningsrätt. Likaså torde det vara möjligt att inom ämnena civil-, straff— och processrätt skänka tillbörligt beaktande åt de i det föregående antydda delar av socialrätten, vilka falla inom dessa ämnen. Vad särskilt för— hållandena inom civilrätten angår, synes det sätt, varpå undervisningen l arbetsrätt inom ämnet civilrätt III i Lund anordnats, bestyrka, att väsentliga delar av socialrätten kunna behandlas inom denna civilrättsprofessur och att därvid i viss utsträckning ämnesgränserna kunna genombrytas.

Med hänsyn till vad ovan anförts synes det för närvarande icke vara på— kallat eller ens möjligt att för undervisningens tillgodoseende upprätta sär- skilda lärostolar i socialrätt. Däremot synes det önskvärt att vid någon av fakulteterna kunde inrättas en forskningspr—ofessur i socialrätt. Av obestrid- ligt värde skulle det framför allt vara att någon rättsvetenskapsman hade till sin särskilda uppgift att ägna uppmärksamhet åt den utveckling inom stora delar av rättsområdet, varom här är fråga. Utan tvivel föreligger här en mycket lockande rättsvetenskaplig uppgift. Av stor betydelse icke minst ur lagstift— ningspolitisk synpunkt skulle det också vara, att man genom vetenskaplig forskning, inriktad på de många skilda gebiten av socialrätt, kunde få en mycket önskvärd överblick över dessa delar av rättsområdet och sambandet dem emellan. Därmed sammanhänger till sist att genom det arbete inne-i havaren av en professur i socialrätt skulle komma att utföra innehållet av socialrätten såsom ett möjligen blivande särskilt examensämne och dettas för- hållande till övriga ämnen småningom skulle kunna komma att fixeras.

Finner beredningen det sålunda vara ett önskemål, att en forskningspro— fessur i socialrätt kunde komma till stånd, exempelvis vid Lunds universitet, vars juridiska fakultet framfört önskemålet om en professur i ämnet, måste emellertid beredningen dock anse det tvivelaktigt, huruvida beslut om inrät— tande av en dylik professur bör fattas redan nu. Av det föregående framgår att beredningen, så vitt angår förvaltningsrätten, ansett sig böra förorda in- rättandet av en ny professur enbart vid Stockholms högskola, och bered- ningen har med hänsyn till bristen på kompetenta sökande utgått från att tills vidare blott bör fattas principbeslut om professurens inrättande. Med hänsyn

härtill och med beaktande även av vad ovan anförts om svårigheten att under den närmaste framtiden besätta ledigblivande professurer inom de juridiska fakulteterna, anser beredningen det nödvändigt att tills vidare uppskjuta frågan om inrättandet av en forskningsprofessur i socialrätt. Så snart förhål- landena medge det, bör emellertid denna fråga ånyo upptagas till behandling.

0 ) Allmän rättslära med rättsfilosofi.

De juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund ha gjort framställning om inrättande av en professur i allmän rättslära vid vardera fakulteten. Stock- holms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet har, utan att för när— varande påyrka inrättandet av en dylik professur vid högskolan, framhållit betydelsen av att särskilda lärostolar i allmän rättslära tillskapas vid samtliga tre fakulteter.

Till motivering av förslaget att inrätta särskilda professurer i nu ifråga- varande ämne har professor V. Lundstedt anfört:

»Utvecklingen inom rättsvetenskapen både hos oss och i andra länder har under de senaste årtiondena präglats av ett växande intresse för denna vetenskaps grundläggande begrepp och principer. Samtidigt som de juridiska specialdiscipli- nerna vuxit i omfång genom lagstiftningens ansvällande och samhällsförhällan- denas alltmera komplicerade karaktär, har debatten kring de centrala gemen- samma problemen om rättsordningens natur, om staten, om begreppen rättighet och skyldighet o. s. v. intensifierats.

Emellertid finns det vid våra juridiska fakulteter ingen lärostol, vars inne- havare helt kan ägna sig åt dessa utomordentligt betydelsefulla spörsmål. Ämnet juridisk encyklopedi, som omfattar den allmänna rättsläran, är som ett biämne av tämligen underordnad natur förenat med straffrätten. Helt naturligt lägger professorn i straffrätt regelmässigt den största vikten vid sitt huvudämne. Det beror väsentligen på hans personliga läggning, om han kommer att ägna sig mer än sina kolleger åt vetenskaplig forskning inom den allmänna rättslärans område. Situationen blir realiter densamma för honom som för dessa, nämligen att dylika forskningar måste bedrivas vid sidan av den krävande uppgiften att representera en omfattande juridisk specialdisciplin.

Den nuvarande fakultetsorganisationen bereder därför icke den allmänna rätts- läran det utrymme, som bör tillkomma den i dess egenskap av vetenskaplig forsk- ningsgren. Man kan heller icke säga, att bristen på denna punkt fylles genom existensen av den gamla professuren i praktisk filosofi. Flera omständigheter med- verka härtill. Denna professur omfattar vida mer än rättsfilosofien, och det finns ingen garanti för att dess innehavare bedrivit något eget forskningsarbete inom denna del av filosofien. Sedan namnet praktisk filosofi försvunnit och professuren blivit en professur i filosofi rätt och slätt, finns det risk för att rättsfilosofiens relativa betydelse kommer att minskas. Framför allt märkes emellertid, att ett för juridiken fruktbärande forskningsarbete rörande de grundläggande problemen inom rättsvetenskapen endast kan bedrivas av den, som själv är fullt förtrogen med det juridiska materialet. Det är en tillfällighet, om den ena professuren i. filosofi någon gång får en innehavare med en sådan utrustning. För övrigt märkes, att den praktiska filosofien här i Sverige — man må gilla eller ogilla denna ut- veckling — faktiskt tenderar att övergå till sociologi.

Slutsatsen blir därför, att den allmänna rättsläran icke kan tänkas bli varaktigt tillgodosedd så som den med hänsyn till sin betydelse förtjänar, med mindre en professur i allmän rättslära upprättas inom de juridiska fakulteterna eller någon av dem.»

Universitetsberedningen ansluter sig i väsentliga delar till professor Lundstedts synpunkter. Det synes synnerligen önskvärt, att den betydelse- fulla forskningen rörande rättsvetenskapens begrepp och allmänna principer erhåller stödet av en på sådan forskning speciellt inriktad professur. Detta skulle bliva till största gagn för den rättsvetenskapliga forskningen över- huvud. Icke minst betydelsefull skulle en sådan professur kunna bliva genom att de viktiga delar av den allmänna rättsläran, vilka röra rättskällorna och principerna för lagtolkningen, skulle komma att bliva föremål för ingående uppmärksamhet. Därigenom skulle forskningen rörande rättens grundbegrepp även kunna bliva av direkt praktisk betydelse, i det dess resultat på nyss nämnda område skulle kunna omedelbart utnyttjas av domstolar och andra rättstillämpande myndigheter.

Det nu anförda ger vid handen, att det enligt beredningens mening är syn- nerligen önskvärt, att vid de juridiska fakulteterna inrättas professurer i all- män rättslära. Dessa böra i främsta rummet vara forskningsprofessurer. Be- hovet av dylika professurer inom fakulteterna måste _ ej minst med tanke på vad ovan sagts om tentamensbördan för fakulteternas professorer —— anses vara mycket stort. En viss undervisnings- och examinationsskyldighet bör emel- lertid åligga dessa profes-surers innehavare. Först och främst synes det natur- ligt, att de omhänderhava undervisning och examination i juridisk encyklo— pedi. Detta ämne bör därför utbrytas från professurerna i straffrätt och juridisk encyklopedi. Då så sker bör ock övervägas, om icke ämnet borde få större utrymme inom studieplanen för juris kandidatexamen och eventuellt förläggas till senare stadium av studierna, såsom är fallet flerstädes utom- lands. Denna fråga torde beredningen komma att taga upp i annat samman- hang. En annan särskild undervisningsuppgift, som bör kunna omhänderhavas av nu ifrågavarande professurers innehavare, avser seminarier eller annan undervisning av inledande och metodologisk karaktär för dem som bedriva studier för juris licentiatexamen. Det är för licentianderna betydelsefullt, att de vid påbörjandet av sina vetenskapliga studier erhålla orientering och hand— ledning i avseende å vetenskaplig juridisk metod och rättsvetenskapens all- männa problemställningar. För att giva en sådan orientering och handledning skulle en professor i allmän rättslära vara särskilt skickad.

Den forskning, som skall bedrivas inom en professur i allmän rättslära för- utsätter, att dennas innehavare genom utbildning och vetenskaplig verksamhet på juridikens område visat full förtrogenhet med olika delar av det rätts— vetenskapliga material, som skall bemästras och undersökas ur begrepps- analytiska, systematiska och komparativa synpunkter. En sådan lärostols 'innehavare bör därför hava styrkt full vetenskaplig juridisk kompetens. Till viss del kommer emellertid professurens ämnesområde att motsvara det gebit av praktisk filosofi, som rättsfilosofien utgör, och förutsätta förtrogenhet med moderna rättsfilosofiska problemställningar och metoder. Med hänsyn härtill bör genom professurens benämning markeras, att rättsfilosofien ingår i och har en betydelsefull plats inom dess ämnesområde. Den bör därför kallas professur i allmän rättslära med rättsfilosofi.

På grund av vad ovan anförts förordar beredningen, att en professur i all- män rättslära med rättsfilosofi inrättas vid var och en av de juridiska fakul— teterna. Det skulle i och för sig ligga nära till hands att föreslå, att en dylik professur omedelbart upprättades vid Uppsala universitet, där rättsfilosofien under de senare årtiondena redan varit föremål för djupgående, betydelsefull forskning. Emellertid finner sig beredningen med hänsyn till den för när- varande rådande bristen på yngre juridiska forskare endast kunna förorda, att _ principbeslut nu fattas om samtliga professurers inrättande. Det bör ankomma på fakulteterna att framdeles göra framställning om inrättande av varje sär— skild professur, så snart kompetenta krafter kunna antagas stå till förfogande och tillsättningen kan ske utan att möjligheten att upprätthålla undervisning och examination i de positivrättsliga. ämnena äventyras.

d ) Internationell rätt.

Juridiska fakulteten i Lund har gjort framställning om en professur i inter- nationell rätt.

Enligt kungl. brev den 30 juni 1938 skall vid Uppsala universitet vid tid- punkt, som Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets univer- sitet bestämmer, inrättas en professur i internationell rätt, omfattande såväl folkrätt som internationell privaträtt. Professuren har emellertid hittills icke blivit inrättad. Genom Stockholms stads försorg torde en professur i samma ämne komma att inrättas vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskap- liga fakultet.

Någon möjlighet att för närvarande besätta en professur i internationell rätt vid Lunds universitet synes icke föreligga. Då i framtiden såväl Upp- sala universitet som Stockholms högskola måhända komma att förfoga över var sin professur i detta ämne, synes det emellertid beredningen rimligt, att även de från Lunds univer-sitet framförda önskemålen om inrättandet av en dylik professur tillgodoses. Såväl folkrätten som den internationella privat- rätten äro betydelsefulla ämnen, och deras vikt torde i framtiden alltmera ökas. Om en lärostol i internationell rätt vid Lunds universitet i framtiden inrättas och blir besatt, kommer det även att innebära en avlastning i arbets- börda dels för professorn i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt, dels även för den av civilrättsprofessorerna, med vars professur den internationella privaträtten nu är förenad.

Beredningen föreslår därför att principbeslut fattas om inrättande av en professur i internationell rätt vid Lunds universitet. Professuren bör inrättas, när fakulteten gör framställning därom.

Docenter och biträdande lärare.

Såsom ovan nämnts förfogar var och en av de juridiska fakulteterna över tre docentstipendier. Av Uppsala- och Lundafakulteternas stipendier tages emellertid för närvarande ett vid vardera fakulteten i anspråk för avlönande av en biträdande lärare i nationalekonomi respektive nationalekonomi och finansrätt.

I sitt första betänkande rörande docentinstitutionen föreslog beredningen inga ytterligare docentstipendier vid de juridiska fakulteterna. Såsom fram- hölls i detta betänkande åsyftade där framställda förslag på vissa punkter blott preliminära åtgärder inom ramen för det större förslag till personal frågornas lösning, som beredningen nu framlägger. Ett preliminärt förslag om inrättande av nya docentstipendier vid de juridiska fakulteterna fanns ej tillräcklig anledning framlägga, då samtliga redan befintliga stipendier ej voro besatta och ej heller kunde besättas.

När det i detta sammanhang gäller att taga ställning till problemen på längre sikt, kan nämnda omständighet icke tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till fakulteternas framtida rekrytering ter det sig nödvändigt att genom inrättande av tillräckligt många och tillräckligt lockande docentstipen- dier söka förmå yngre begåvade jurister att ägna sig åt vetenskaplig verksam— het. Även ur undervisningssynpunkt är det högeligen önskvärt, att antalet docentstipendiater ökas, så att den nuvarande undervisningsbördan kan för— delas på flera lärare. Särskilt betydelsefullt är att seminarierna på detta sätt skulle kunna uppdelas i smärre grupper, vilket såsom ovan framhållits är ett synnerligen väl motiverat önskemål.

Beredningen anser att en fullt utbyggd juridisk fakultet bör förfoga över sex docentstipendier och ett forskarstipendium. Därest fakulteterna utbyg- gas till denna storlek, skulle proportionen mellan antalet professorer och antalet docenter bliva ungefärligen densamma som i andra fakulteter. Vart och ett av fakultetens huvudämnen skulle på detta sätt kunna få ett docentsti— pendium, utan att dock för den skull något ämne inom fakulteten borde få förhandsrätt till ett sådant stipendium.

Universitetsberedningen förordar på grund av vad ovan anförts, att prin- cipbeslut omedelbart fattas om inrättande vid var och en av de juridiska fakulteterna av ytterligare tre docentstipendier och ett forskarstipendium. Fakulteterna böra äga rätt att disponera dessa stipendier, så snart de anmäla, att behov därav föreligger.

En på ovan angivet sätt utbyggd juridisk fakultet bör enligt beredningens mening vara i stånd att inom ramen för vederbörande befattningshavares ordinarie undervisningsskyldighet meddela all den undervisning, som kan er- fordras i examensämnena. Intill dess utbyggnadsprogrammet realiserats måste emellertid för viss undervisnings bestridande särskilda utvägar anlitas. I viss, mycket begränsad utsträckning torde därvid, liksom redan nu sker, bi- trädande lärare böra anlitas. Detta synes särskilt böra komma i fråga i den mån det gäller att tillgodose ett undervisningsbehov, som kan komma att fort— bestå under mer avsevärd tid. Härutöver kommer tills vidare att finnas ett tämligen växlande behov av kompletterande undervisning i åtskilliga ämnen. Till de med sistnämnda behov sammanhängande frågorna återkommer bered— ningen i det följande. Här har beredningen emellertid att taga ståndpunkt till frågan om behovet av fasta biträdande lärare.

Ett sådant behov föreligger för det första beträffande nationalekonomi och finansrätt. För närvarande finnas i Uppsala en biträdande lärare i nationalekonomi och i Lund en biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt. För Lunds vidkommande synes någon biträdande lärarbefattning i finansrätt icke erfordras, därest den av beredningen förordade professuren i finansrätt med finansvetenskap kommer till stånd. Huruvida därefter ett behov av biträdande lärare i nationalekonomi kommer att kvarstå är en fråga, som torde böra utredas av samhällsvetenskapliga forskningskommittén. I Uppsala synes motsvarande tjänst böra kvarstå så länge nationalekonomien. företrädes av endast en professor. Även såvitt angår Uppsala universitet synes emellertid frågan om nationalekonomiens lärarbehov böra prövas av sam— hällsvetenskapliga forskningskommittén.

I Uppsala finnes vidare en biträdande lärare i finansrätt, vilken åtnjuter ett arvode av 1 600 kronor per år ur reservfonden.Beredningen vill icke föreslå in— rättande av en fast befattning i finansrätt. När den förordade professuren i detta ämne blivit besatt, torde inga ytterligare fasta lärarkrafter vara erforderliga. Tills så skett synes årligen ett särskilt anslag böra utgå för undervisningen i detta ämne. Det nuvarande anslaget finner beredningen uppenbart för litet. Med hänsyn till den ökning av undervisningen, som torde vara erforderlig, och den ökade examination, som man måste räkna med, finner beredningen ett belopp av 4 000 kronor utgöra skälig ersättning för ifrågavarande kursunder— visning. Ett motsvarande anslag torde vara högeligen önskvärt även vid Stockholms högslola, medan behov därav icke föreligger vid Lunds universitet, för den händelse en professur i ämnet inrättas.

Beredningen förordar alltså att fakulteterna i Uppsala och Stockholm var- dera erhålla ett statsanslag på 4 000 kronor per år för bestridande av under— visning i finansrätt, så länge professurer i detta ämne vid respektive fakultet icke kunnat inrättas och besättas.

Examinator i ämnet privaträtt inom juridiska fakulteten i Uppsala har fram— hållit önskvärdheten av att en biträdande lärare med docentkompetens kunde anställas för att omhänderhava undervisning och examination i detta ämne. En sådan lärare skulle hava att varje år giva en undervisningskurs om cirka 50 timmar ävensom att leda ett antal seminarieövningar, förslagsvis 10—12 varje år. Även juridiska fakulteten i Lund har framfört önskemål om en biträdande lärare med docentkompetens, vilken skulle hava att meddela under- visningi privaträtt i nyssnämnda examen. Denna fakultet har ock i sina petita för nästkommande budgetår upptagit en biträdande lärarbefattning, för vilken beräknats ett arvode av 10 900 kronor under förutsättning att innehavaren äger docentkompetens men i motsatt fall 8 600 kronor.

Enligt gällande examensstadga avser ämnet privaträtt i statsvetenskaplig— juridisk examen huvudgrunderna av civilrätt och speciell privaträtt. Ämnet omfattar således olika delar av tre särskilda i juris kandidatexamen ingående examensämnen, obligatönsrätt, familje— och sakrätt samt speciell privaträtt. Vilka särskilda delar av dessa examensämnen som skola anses ingå i ämnet

54 privaträtt är emellertid ganska oklart. Då sålunda detta icke blott saknar särskild företrädare inom juridiska fakulteten utan även är till sitt innehåll mycket vagt bestämt och för de studerande synnerligen svåröverskådligt, måste det anses särskilt angeläget att ställa till fakultetens förfogande en särskild lärare, som kan meddela den behövliga undervisningen och handled— ningen i ämnet samt examinera däri. Emellertid föreligger för närvarande ett förslag till ändrade bestämmelser angående statsvetenskaplig examen, vilket i hög grad berör även ämnet privaträtt. Det är på grund härav icke möjligt att nu beräkna det behov av undervisning i detta ämne, som framdeles kan komma att föreligga. Vid sådant förhållande synes det icke heller böra komma i fråga att nu inrätta. särskilda lärarbefattningar för att tillgodose ifråga- varande undervisningsbehov. Det lämpliga synes i stället vara att den behöv- liga undervisningen tills vidare bestrides genom särskilda kurser och att —— därest icke undervisningen kan ombesörjas av docentstipendiater —— de medel, som behövas för att bereda kursledarna arvode, ställas till fakulteternas för- fogande. Antages det årliga behovet av undervisning motsvara en föreläs- ningskurs om cirka 50 timmar och seminarieövningar om cirka 25 timmar eller sammanlagt omkring 75 timmar och förutsätter man vidare att kursledaren jämväl bör taga viss del i examinationen torde arvodet till denne böra beräk- nas till 7 500 kronor.

Juridiska fakulteten i Lund har framställt önskemål om dels en biträdande lärare i straffrätt, vilken om möjligt borde hava docentkompetens, och dels ett antal undervisningsassistenter med lägre kompetens. Det är här fråga om be— fattningar, vilkas innehavare skulle hava att i viss utsträckning komplettera ämnesprofessorernas egen undervisning. För undervisning av denna art anser beredningen emellertid det icke lämpligt att inrätta särskilda befattningar. Dylik undervisning bör i stället, till dess fakulteterna blivit fullt utbyggda i enlighet med ovan angivna program, meddelas genom särskilda kurser. I nästa avsnitt av detta kapitel återkommer beredningen till detta spörsmål.

Propedeutiska kursen och praktiska kursen.

Professorn vid Uppsala universitet H. Munktell har begärt tre biträdande lärare för den propedeutiska kursen, som ges varje hösttermin. Från fakul- teten i Lund har gjorts framställning om en biträdande lärartjänst för samma kurs. Syftet med båda dessa framställningar har varit, att kursen skulle kunna uppdelas på flera smärre avdelningar.

Beredningen delar helt den uppfattningen, att den propedeutiska kursen behöver uppdelas i smärre grupper. Den undervisning, som meddela-s å den propedeutiska kursen, måste mera påminna om skolans undervisningsformer än om universitetets och utformas som en övergång mellan dessa undervis— ningsformer. En dylik undervisning kan aldrig bli effektiv, om den skall meddelas i grupper på etthundra eller än flera deltagare. Beredningen vill för sin del förorda en uppdelning av deltagarna på kurser med omkring ett

trettiotal deltagare i varje avdelning. Om så skulle befinnas lämpligt, kunde en av kurserna förläggas till vårterminen.

Beredningen tar däremot avstånd från tanken att tillskapa fasta tjänster för bestridande av denna undervisning. Då det här rör sig om en undervis- ning, som enligt gällande examensstadga är obligatorisk och årligen återkom- mande, och som kommer att krävas även i en fullt utbyggd juridisk fakultet, vore fasta tjänster i och för sig behövliga. Men det torde vara mindre lyck- ligt att inrätta en preceptorstjän-st eller annan lägre befattning för denna undervisning. Ingen pers0n med tillräcklig kompetens torde reflektera på en dylik befattning, som skulle binda honom vid en mycket betungande elementär undervisning.

För närvarande bekostas den propedeutiska kursen såväl i Uppsala som i Lund genom ett anslag på 2 800 kronor. Beredningen förordar, att denna under- visning, som icke torde kunna inordnas i professorernas ordinarie undervis— ning och endast i undantagsfall torde kunna bestridas av stipendierad docent, även i fortsättningen bekostas genom särskilt kursanslag. Dessa anslag böra bestämmas till så stort belopp, att en uppdelning av kursdeltagarna på tre avdelningar möjliggöres. Beredningen, som utgår från att det nu till stats— fakulteterna utgående anslaget är väl avvägt, finner sålunda ett anslag å 3 X 2 800 = 8400 kronor för varje fakultet erforderligt. För denna under- visning bör kunna tagas i anspråk ej blott professorer eller docenter utan även mera framskridna licentiander eller personer, verksamma i det praktiska rättslivet.

Universitetsberedningen vill därför förorda, att de båda fakulteterna i Uppsala och Lund erhålla ett anslag på vardera 8 400 kronor för anordnandet av den propedeutiska kursen. För att fakulteterna skola få förbruka anslaget i dess helhet torde böra krävas, att tredelning av den nuvarande kursen verk- ligen kommer till stånd. Om detta skulle visa sig omöjligt att genomföra, torde det böra ankomma på Kanslern att bestämma till vilket belopp anslaget får tagas i anspråk.

Enligt gällande examensstadga hava de studerande, vilka avse att avlägga juris kanditatexamen, att genomgå en av fakulteten anordnad praktisk kurs om minst 60 timmar. Ändamålet med kursen är »att göra de studerande för— trogna med olika'slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial». Kursen skall givas minst en gång varje läsår. Till föreståndare för kursen må antagas person, som eljest icke är vid fakulteten anställd. I allmänhet hava som kursledare an- litats advokater eller domare.

Den praktiska kursen har icke sällan varit föremål för kritik, och åtgärder för dess reformerande ha vid skilda tillfällen påyrkats. Senast har denna kurs varit föremål för 1943 års domarutrednings uppmärksamhet. I dess betänkande (s. 242 ff.) framhålles, bland annat, önskvärdheten av att det åskådninge- material, som det är den praktiska kursens ändamål att tillhandahålla, fram— lägges i direkt anslutning till de rättsregler, som det skall åskådliggöra. Den

nu å praktiska kursen meddelade handledningen bör därför, enligt domarut— redningens mening, i den mån detta är möjligt sammanföras med undervis- ningen i övrigt. i motsvarande delar av ämnena, varigenom praktiska kursen i dess nuvarande form i motsvarande mån bleve obehövlig. Domarutredningen hänvisar i detta sammanhang till möjligheten att anställa praktiska jurister med uppgift att undervisa i vissa delar av de å praktiska kursen berörda ämnena. Då emellertid universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor är beroende på universitetsberedningens prövning, har domarutred- ningen funnit den närmare utredningen av frågan om anställande av biträdande lärare för nu angivna ändamål böra ankomma på universitetsberedningen.

Med hänsyn till de brister, som vidlåda den nuvarande praktiska kursen, har emellertid domarutredningen funnit det nödvändigt att, i avvaktan på att en omorganisation av formerna för den akademiska undervisningen kan komma till stånd, omedelbara åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja nämnda brister.

Såsom en av de väsentligaste bristerna i den nuvarande praktiska kursen har anmärkte, att denna är koncentrerad till två terminer och att den därför endast i begränsad utsträckning sammanfaller med studiet av de särskilda examensämnen, vilka undervisningen på kursen berör. Även domarutredningen framhåller särskilt denna brist och förordar med hänsyn därtill, att den prak— tiska kursen snarast möjligt uppdelas i olika delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. En sådan uppdelning förutsätter emellertid, såsom domarutredningen också framhåller, att varje del av kursen upprepas åtminstone en gång varje termin i stället för, såsom den nuvarande kursen, en gång varje år.

En annan brist i den praktiska kursen föranledes av att antalet deltagare i varje kurs är alltför stort. Även med hänsyn härtill har domarutredningen funnit en uppdelning av kursen på nyss nämnt sätt behövlig och har även ifrågasatt, om icke kursen behöver ytterligare dubbleras för att antalet del- tagare skall kunna bringas ned till önskvärd nivå. Därvid har domarutred— ningen även framhållit att sannolikt flera kursledare komma att behövas för en sålunda uppdelad och dubblerad kurs.

Vad domarutredningen anfört om möjligheten att begränsa den praktiska kursens omfattning genom att låta den praktiska handledningen av de stu— derande sammanföras med undervisningen i övrigt i de särskilda ämnena finner universitetsberedningen värt allt beaktande. Frågan om möjligheten att åstadkomma en dylik kombination av praktisk och teoretisk undervisning sammanhänger emellertid på det närmaste med det vidsträcktare spörsmålet om behovet av reformer i det juridiska examensväsendet. Beredningen finner det därför för närvarande icke möjligt att närmare ingå på nämnda fråga. I de förslag, som nu framläggas, måste beredningen, såsom ovan redan angivits, utgå från den nuvarande examensorganisationen.

I likhet med domarutredningen anser emellertid även univeristetsbered— ningen det lämpligt, att redan nu vissa åtgärder till den praktiska kursens för-

bättrande vidtagas. Beredningen ansluter sig i detta avseende helt till vad domarutredningen anfört och vill sålunda förorda, att ökade anslag för an— ordnande av den praktiska kursen ställas till fakulteternas förfogande i syfte att möjliggöra en uppdelning av kursen på flera avdelningar. Då antalet del- tagare i praktiska kursen av flera skäl icke är lika stort som antalet deltagare i propedeutiska kursen, torde det beträffande de förra tills vidare kunna räcka med en dubblering av kurserna. För Stockholms högskolas del kan dock må- hända en omedelbar uppdelning i 3 skilda kurser Visa. sig önskvärd.

Arvodet till föreståndaren för den praktiska kur-sen synes böra beräknas efter ungefär samma. norm, efter vilken arvodet till ledaren av den propedeu— tiska kursen beräknats, och bestämmas till 2400 kronor. Under åberopande av det anförda förordar därför universitetsberedningen, att för vardera av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund beviljas ett anslag för ifrågavarande ändamål ä 2 X 2 400 kronor eller 4 800 kronor.

Kompletterande undervisning i examensämnena.

Därest det av beredningen i det föregående framlagda programmet för de juridiska fakulteternas utbyggande genom nya professurer och nya docent— stipendier realiseras, torde i framtiden, såsom beredningen ovan framhållit, fakulteternas professorer och docenter i regel kunna bestrida all behövlig undervisning i juridiska ämnen i.uom ramen för sin undervisningsskyldighet. Till dess så skett, måste emellertid på annat sätt sörjas för att nödig undervis- ning kan beredas de studerande och att denna undervisning kan anordnas på ett rationellt sätt.

På några håll har man i den nu föreliggande situationen hänvisat till möjlig— heten att förstärka de juridiska fakulteterna genom att i brist på docenter anställa biträdande lärare av lägre kompetens, assistenter eller amanuenser, vilka särskilt skulle omhänderhava elementära undervisningskurser. Sålunda har juridiska fakulteten i Lund föreslagit inrättandet av dels en befattning som biträdande lärare i straffrätt, vilken icke nödvändigt skulle behöva bc- sitta docentkompetens, dels ock ett antal assistenter, och även från student- håll ha förslag om anlitande av biträdande lärare av nu ifrågavarande typ fram- kommit.

Enligt beredningens mening bör av flera skäl det undervisningsbehov, varom nu är fråga, icke tillgodo-ses genom inrättandet av assistent eller amanuenstjänster vid de juridiska fakulteterna. Det synes för det första i och för sig mindre lämpligt att anlita personer av lägre vetenskaplig kompe— tens än docenter för den undervisning, varom här är fråga. Det gäller visser— ligen mer eller mindre elementär undervisning, men det är samtidigt fråga om att giva översikter över relativt vidsträckta ämnesområden, på vilka över— sikter måste ställas kravet, att de på en gång tillgodose önskemålet om en ur pedagogisk synpunkt givande, lättillgänglig framställning och fordran på grundlig insikt och stor omsikt beträffande såväl lagstiftningens och rättstill- lämpningens utveckling som rättsvetenskapens därav betingade problemställ—

ningar. Endast mera sällan torde en yngre vetenskapsidkare, som ännu icke fullbordat sin första avhandling, fylla de krav, som här böra ställas. Vidare och framför allt är emellertid att erinra om att det här, enligt vad ovan framhållits, gäller undervisningsbehov, vilka böra tillgodoses provisoriskt — och alltså icke genom inrättandet av befattningar _ i avvaktan på framför allt att tillräckligt många docenter kunna knytas till fakulteterna.

Vad nu sagts utesluter icke, att undantagsvis någon del av den undervis— ning, varom här är fråga, skulle kunna anförtros en väl meriterad yngre veten— skapsidkare, som ännu icke hunnit förvärva docentkompetens. I regel bör emellertid även denna undervisning enligt beredningens mening meddelas av fakultetens ordinarie lärare, professorer eller docenter. Av gammalt har även så skett såtillvida som professorerna vid sidan av sin ordinarie undervis- ning givit omfattande enskilda undervisningskurser.

I själva verket ha universitetsstatuterna sedan mycket lång tid tillbaka ålagt professorerna att giva dylik undervisning. Sålunda stadgades redan i 1852 års universitetsstatuter 119 %: »Varje akademisk lärare är pliktig att med privata föreläsningar eller annorledes inrättad enskild undervisning inom om- rådet av sin vetenskap tillhandagå de studerande, som därtill sig anmäla; dock mot skälig vedergällning.» Även nu gällande universitetsstatuter inne— hålla ett motsvarande stadgande, så formulerat: »Professor vare ock pliktig att på förslag av vederbörande fakultet och enligt kansler-ns bestämmande mot särskild ersättning meddela undervisning i sitt läroämne utöver vad ovan blivit bestämt, då sådant för ett ändamålsenligt anordnande av den akade— miska undervisningen finnes erforderligt.»

Vad särskilt de juridiska fakulteterna angår har professorernas skyldighet att meddela kursundervisning inskärpts såväl genom 1904 års examensstadga som genom den nu gällande stadgan av 1935. Sålunda föreskrevs i 1904 års stadga skyldighet för fakulteterna att »tillse, att en med hänsyn till examina ordnad undervisning finns att för de studerande tillgå vid universitetet». »I främsta rummet», fortsatte stadgan, »skola undervisningskurser anordnas för dem som förbereda sig till juris kandidatexamen; och vare examinator pliktig offentligen giva sådan kurs i examensämne som av honom företrädes, där ej kursen av honom enskilt eller av annan meddelas». Nu gällande stadga av 1935 innehåller i sak bestämmelser av väsentligen samma innehåll.

För de kommitterade, som utarbetat förslaget till 1904 års stadga, fram- stodo undervisningskurserna, vilka enligt de kommitterade skulle »meddela översikter över de'särskilda ämnenas viktigare delar», såsom ett betydelse- fullt medel att nedbringa studietiden. Denna de kommitterades åsikt mot— svarade otvivelaktigt också den dåtida opinionen inom de juridiska fakul— teterna.

Emot de enskilda kurserna har emellertid under senare tid riktats åtskillig kritik. Denna har framför allt gällt det förhållandet att dessa kurser äro avgiftsbelagda.

Sålunda anförde 1927 års statsrevisorer efter att hava lämnat vissa faktiska

upplysningar angående de kursavgifter, som uttagits inom olika fakulteter, följande:

»Revisorerna vilja på grund av vad sålunda upplysts betona angelägenheten av att vid utkrävandet av särskilda avgifter för åtnjutandet av undervisning vid ovannämnda statliga inrättningar den största hänsyn tages till att de studerande icke över hövan betungas med kostnader för sin utbildning. Särskilt må fram- hållas, att avgifter av mindre bemedlade studenter icke böra få ifrågakomma. Av de inkomna uppgifterna vill det synas som om flertalet av de betalda kurserna omfattat vederbörande ämnes allmänna delar och ej avsetts för ett inträngande i mera speciella grenar av detsamma. Detta förhållande har givit revisorerna an- ledning ifrågasätta, huruvida ej en undersökning borde verkställas rörande möj— ligheterna att på ett sådant sätt anordna undervisningen i de obligatoriska delarna av ämnena, att de studerade icke behövde betungas med extra kostnader för sin utbildning av det slag, varom här är fråga.»

Revisorernas sålunda gjorda yttrande blev, i vad det angick de juridiska fakulteterna, föremål för remiss till de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. I därefter avgivna remissvar bemötte fakulteten i Uppsala och de särskilda ledamöterna av fakulteten i Lund den av statsrevisorerna framförda kritiken.

Under det följande årtiondet blev frågan om de enskilda kurserna föremål för en synnerligen livlig debatt. I ett betänkande, som framlades våren 1929, krävde Uppsala studenters allmänna diskussionsförenings kommitté för re— former inom den akademiska undervisningen, att de avgiftsbelagda kurserna skulle slopas. Studenterna i Lund intogo däremot en annan ståndpunkt och ansågo, att kursundervisningen borde bibehållas.

Av studenterna framfördes huvudsakligen den kritiken, att de akademiska lärarna blivit ekonomiskt intresserade av att studenterna besökte kurserna. Kurserna vore visserligen frivilliga, men studenterna betraktade dem som mera obligatoriska än de offentliga föreläsningarna, i det begagnande av enskild undervisning kommit att anses som nödvändigt villkor för gynnsam utgång av tentamen.

Ifrågavarande betänkande blev efter remiss föremål för yttranden av de juridiska fakulteterna. I dessa framhölls bland annat, att kurserna icke vore obligatoriska för studenterna och att fakulteterna icke kände till att kurs— undervisningen missbrukats på sätt som antytts från studenthåll.

Ungefär samtidigt med att Uppsalastudenterna framlade nyssnämnda be- tänkande, ägnade även de studerande inom stats- och rättsvetenskapliga fakul- teten vid Stockholms högskola frågan om de enskilda kurserna sin uppmärk- samhet. Sålunda framlades av juridiska föreningen vid högskolan i skrivelse till högskolans styrelse den 28 november 1929 ett förslag till reform, vilket innebar, att sambandet mellan kurser och kursavgifter skulle upplösas. I stället för de dittills utgående avgifterna för enskilda kurser skulle införas en särskild, obligatorisk avgift, utgående till fakulteten samtidigt med termins— avgiften till högskolan, oavsett huruvida undervisning under terminen åt- njötes eller ej. Dessa avgifter skulle sedan fördelas mellan fakultetens lärare enligt grunder, som av fakulteten bestämdes.

I huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag löstes därefter vid hög» skolan frågan om avgifterna för den enskilda undervisningen inom stats— och rättsvetenskapliga fakulteten. Nu gälla därom i huvudsak följande bestäm- melser. För fullgörande av den undervisningsskyldighet, som jämlikt förut- nämnda bestämmelser i den juridiska examensstadgan åligger fakulteten ut— över vad högskolans ,grundstadgar föreskriva är en var av fakultetens profes— sorer pliktig att under varje period av två år giva undervisningskurser om tillhopa 150 timmar, däri må inbegripas rättsvetenskapliga övningar om sam- manlagt högst 30 timmar, dock att den undervisningsskyldighet som sålunda åligger professorn i nationalekonomi och finansvetenskap endast omfattar 50 timmar, däri inräknade praktiska övningar om sammanlagt 10 timmar. Den sålunda stadgade undervisningsskyldigheten må inom viss maximigräns ned— sättas i den mån det finns ändamålsenligt och betingat av tillgång till hjälp- medel vid undervisningen, bestående av tryckta arbeten av vederbörande professor eller duplicerade framställningar, vid vilkas tillkomst han med— verkat. För undervisningsskyldighetens fullgörande utgår ersättning från högskolan med belopp, beräknat efter 50 kronor för termin för en var vid fakulteten inskriven studerande, vilken icke enligt högskolans ordningsstadga är befriad från erläggande av ter-minsavgift eller åtnjuter nedsättning däri. Detta belopp fördelas mellan professorerna sålunda, att professorn i national— ekonomi och finansvetenskap erhåller 1/22 och en var av övriga professorer 3/22. Den ersättning, som sålunda tillkommer professorerna, bestrides av särskilda avgifter, vilka de studerade, oberoende av om de bevista kursunder— visning eller ej, hava att erlägga till högskolan så länge de tillhöra denna, dock högst under 8 terminer.

År 1933 upptogs frågan om de avgiftsbelagda kurserna vid universiteten på nytt efter initiativ av styrelsen för Sveriges förenade studentkårer. Upp- salastudenternas synpunkter utvecklades av en kommitté, som tillsatts av studentkårens direktion. Kommittén uttalade i en den 29 maj 1933 avgiven skrivelse bland annat:

»Anses de betalda enskilda kurserna oundgängliga med hänsyn till att goda lärarkrafter inom fakulteten icke skulle kunna erhållas utan lönetillägg av denna art, må detta direkt konstateras och dylika lönetillägg åstadkommas antingen genom särskilt anslag eller genom särskilda avgift-er från de studerande _ — —. I så fall skulle icke heller dessa lönetillägg bindas vid vissa ganska tungrodda undervisningsformer».

Lundastudenternas representanter anförde bland annat: »Den övervägande kritiken mot undervisningen har riktat sig mot kollegierna- Dessa hava kritiserats därför att de äro avgiftsbelagda, och man har ansett det mindre tillfredsställande, att den mest nödvändiga undervisningen, nämligen den i respektive ämnes elementer, meddelas å avgiftsbelagda kurser, medan under- visningen i mera speciella delar gives å de offentliga föreläsningarna. Vad dessa anmärkningar beträffar, skall här med skärpa framhållas olämpligheten av att undervisning, som är så gott som nödvändig, skall vara förenad med avgifter. Den

rimligaste lösningen vore, att kostnaden för dylik undervisning stannade a stats- verket.»

Sedan den av ovannämnda kommitté inom Uppsala studentkår avlåtna skrivelsen ingivits till universitetets rektor blev den föremål för yttrande av juridiska fakulteten. Beträffande frågan om avgifter för de enskilda kurserna uttalade fakulteten, att den funnit det vid Stockholmsfakulteten införda syste— met och andra dylika generella anordningar i hög grad sakna smidighet och erbjuda påtagliga hinder för undervisningens fria utveckling i jämförelse med den nuvarande ordningen.

Från fakultetens ståndpunkt var professor Holmbäck skiljaktig, i det han som sin mening uttalade, att det vid Stockholmsfakulteten införda systemet borde prövas även vid universiteten.

Den av professor Holmbäck utvecklade åsikten vann anslutning hos juri- diska föreningen i Uppsala, som i skrivelse den 22 mars 1934 till juridiska fakulteten hemställde, att fakulteten ville taga under förnyat övervägande frågan om en omorganisation av formen för kursavgifternas erläggande och fördelning i överensstämmelse med det förslag, som skisserat—s av professor Holmbäck i hans förutnämnda reservation.

Denna hemställan ledde icke till annat omedelbart resultat, än att fakul— teten fastställde vissa bestämmelser angående befrielse från kursavgiften

Nästföljande år togs emellertid frågan upp av dåvarande t. f. chefen för ocklesiastikdepartementet Östen Undén, som i skrivelse den 6 juni 1935 an- modade professorerna Ragnar Bergendal och Åke Holmbäck att verkställa en preliminär utredning angående lämpligheten av att vid universitetens i Upp— sala och Lund juridiska fakulteter införa ett sådant system för avgifter vid privata kurser, som tillämpades vid Stockholms högskolas stats— och rätts— vetenskapliga fakultet.

Utredningsmännen avlämnade den 11 juni 1936 en promemoria med åt- följande förslag.

I promemorian, vilken inledes med en utförlig redogörelse för vad i ären— det dittills förekommit, diskutera utredningsmännen först behovet av enskilda kurser vid sidan av de offentliga föreläsningarna och uttala härvid, att enligt deras mening kursundervisningen är i hög grad påkallad. De anföra:

=

»Den undervisning, som jämlikt ; 104 mom. 1 universitetsstatuterna åligger professorerna (i det följande betecknad såsom offentlig undervisning), bör enligt en numera allmänt omfattad mening till icke ringa del meddelas vid seminarie- övningar. Vid sidan av dessa erfordras alltjämt, för att åstadkomma en sådan veten- skaplig nivå hos undervisningen som även med hänsyn till eminent praktiska behov är oeftergivlig, föreläsningar 'med en ingående, bland annat metodologiskt orienterad, belysning av särskilda spörsmål eller ämnesområden, i synnerhet i anslutning till ny lagstiftning. Därefter återstår alltför obetydligt, i vissa ämnen tidvis intet, utrymme för en mera kursmässig genomgång av examensämnena i deras helhet, eller åtminstone av större delar därav. Även sistnämnda under- visningsform är emellertid i hög grad påkallad. Härmed är naturligen icke sagt, att sådan undervisning skulle vara nödig för varje studerande för att i varje ämne erhålla godkänt betyg. Men för det. stora flertalet studerande torde kurs— undervisning, alltefter deras begåvning, flit och andra förutsättningar för stu- dier, vara nödig för att de skola kunna fullt tillfredsställande och utan onödig tidsspillan inhämta vissa examensämnen (i synnerhet de som läsas de första

studieåren). Riktigheten av denna uppfattning framgår till fyllest av det faktum att den nuvarande, principiellt frivilliga kursundervisningen är i allmänhet- mycket flitigt anlitad; en någon gång framträdande missuppfattning angående obligatorisk karaktär av denna undervisning, varom mera i det följande, torde omöjligen vara en tillfyllestgörande förklaring till de nuvarande höga siffrorna för deltagarantalet. En hänvisning till förhållandena i Danmark och Norge, där i saknad av egentlig kursundervisning av fakulteternas medlemmar 'manuduk- tion' av utomstående tagit synnerligen stor omfattning, är emellertid också be- lysande.»

Angående kritiken mot kursernas påstådda obligatoriska karaktär anförde utredningsmännen:

»Vi ha framhållit, att påståendet om kursernas obligatoriska beskaffenhet, taget efter bokstaven, icke håller streck. Om emellertid de enskilda kurserna av ett över- vägande antal studerande anses erforderliga, respektive ur synpunkten av tidsåt- gång gagneliga, för att tillfredsställande inhämta föreskrivna examenskurser, ligger häri, då vi ej kunna erkänna att den offentliga undervisningen i nämnvärd utsträck- ning skulle vara ineffektiv, ett starkt skäl för att kurser också böra. tillhandahållas. All uppmärksamhet måste emellertid naturligen ägnas däråt, att de icke — över- huvud eller framför allt i Visst ämne —— erhålla ett överdrivet omfång. Att en mer eller mindre utbredd missuppfattning om kursernas obligatoriska karaktär grundas på antagandet om missbruk från examinatorernas sida, som skulle bero på privatekonomiska intressen, torde få anses vara en psykologisk realitet. Dennas förekomst är tydligen en mycket ogynnsam omständighet, som om möjligt bör undanröjas. Detta torde ej kunna ske på annat sätt än genom hävande av sam- bandet mellan särskilda studerandes deltagande i kursundervisningen och kurs- givarnas inkomster därav.»

Beträffande avgifterna för kurserna anförde utredningsmännen:

»När missnöjet mot kurserna framträtt mera högljutt, har det särskilt riktat sig mot att de äro belagda med avgifter av de studerande. Innebörden härav är tvåfaldig: dels att avgifter överhuvud utgå, dels att dessa tillfalla de kursgivande examinatorerna. Vad det förra angår, kan det ej rimligen påstås att kursav— gifterna äro betungande. Även för den studerande, som —— vilket ej sällan lärer förekomma begagnar sig av samtliga de enskilda kurser, som erbjudas under hans studiegång, uppgår sammanlagda avgiften, såsom de ovan anmärkta siff— rorna giva vid handen, endast till en obetydlighet i jämförelse med den totala studiekostnaden (om dennas storlek kan hänvisas till särskilda sakkunnigas redo- görelse 1 SOU 1935 nr 52, s. 137 0. f.). För sådana studerande, som hava särskilda svårigheter att uppbringa medel till sina studier, kan obestridligen även den ifrågavarande utgiften kännas betungande. Åt dem beviljas emellertid, enligt stadgad praxis, eller i Uppsala numera enligt särskilda bestämmelser, befrielse från avgiften eller nedsättning av denna. Avgiftsbeloppen i och för sig, vilka fast- ställas av kanslern, hava veterligen ej givit anledning till kritik.

Att avgiften utgår till kursgivaren enskilt och att denne sålunda är ekono- miskt intresserad av kursundervisningens omfång och av den utsträckning, vari de studerande deltaga däri, torde i själva verket ligga under det mesta av kritiken mot den nuvarande ordningen. Att den utvidgade undervisningen med- för särskilt vederlag, torde ej giva anledning till anmärkning. Ej heller torde det kunna göras gällande, att det ekonomiska resultatet för kursgivarna är oskäligt gynnsamt; detta gäller åtminstone vid en genomsnittlig betraktelse, vars giltig- het ej lär rubbas av att i enstaka undantagsfall, för någon tid tillbaka, någon professor måhända kunnat tillgodogöra sig en anmärkningsvärt hög inkomst av enskilda kurser. Erinringarna hänföra sig i stället, såsom av det föregående fram-

går, till en förment strävan hos professorerna att, med åsidosättande av ämbets- plikt och snart sagt alla andra hänsyn, anpassa sin ämbetsutövning efter önske— målet att erhålla största möjliga inkomst av dessa. kurser. Vi — som icke äro utomstående, men under längre tid av olika anledningar ej mycket hava del- tagit i kursundervisningen —— hava betecknat dessa misstankar som ogrundade. Härför borde ej erfordras annan bevisning än ett framhållande därav att under— visning, offentlig som enskild, och examination stå under kont-roll ej blott av fakulteten utan jämväl av högre universitetsmyndigheter. Då detta oaktat de ifrågavarande misstankarna vinna spridning, vore det emellertid mycket önsk- värt att kunna upphäva sambandet mellan professorernas ekonomi och studen— ternas deltagande i kursundervisningen.»

Från de sålunda angivna utgångspunkterna förordade utredningsmännen införande vid universiteten av ett system, som i huvudsak överensstämde med det ovan omtalade Stockholmssystemet.

I promemorian antydde-s emellertid även en annan lösning. Utrednings- männen framhöllo, att en utväg, som principiellt vore mycket lycklig, vore den, att av staten anvisades medel till särskild ersättning åt de professorer, eller i undantagsfall andra lärare, som meddelade en såsom nödig ansedd kursundervisning. Då. det emellertid ej ingick i utredningsmännens uppdrag att undersöka detta uppslag och då de av vissa skäl funno det sannolikt, att möjligheterna för dess realiserande i dåvarande läge icke voro stora, blev det i promemorian icke föremål för vidare diskussion.

Sedan det av utredningsmännen framlagda förslaget remitterats till kan- slern för rikets universitet med anmodan att efter vederbörande universitets- myndigheters hörande 'avgiva yttrande, infordrade universitetskanslern ut- låtande från de juridiska fakulteterna.

Då ärendet sedermera behandlades inom Uppsal'afakulteten, förklarade sig flertalet ledamöter avstyrka, att det framlagda förslaget lades till grund för en omorganisation av kursundervisningen. Professvorerna Undén och Hol-m» bäck tillstyrkte förslaget med vissa ändringar.

Då fakulteten sålunda avstyrkte förslaget tog den emellertid samtidigt sikte på. vad utredningsmännen anfört om möjligheten att lösa frågan om er- sättningen för de enskilda kurserna genom att ställa statsanslag till för- fogande. Fakulteten anförde härom enhälligt:

>>I första hand anser fakulteten, att för anordnandet av kollegieundervisning offentliga medel böra anslås. Fakulteten ger sin anslutning till den uppfattning, åt vilken statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nyligen givit ut-

'tryck, nämligen att undervisningen vid de statliga läroanstalterna bör vara kost—

nadsfri. Fakulteten anser, att en summa av för vartdera universitetet 40000 kronor per år ställes till förfogande för anordnande enligt universitetskanslerns närmare beprövande av kursundervisning i de juridiska fakulteternas ämnen, med maximum av 5 000 kronor för professur.»

En av fakultetens ledamöter, professor Engströmer, anförde i frågan ytter- ligare: »För min del finner jag det angeläget, att den nuvarande ordningen på ifråga-

varande område förändras, och att därvid de av de studerande utgående kurs— avgifterna bli avlösta. Jag vill i det väsentliga ansluta mig till de anmärkningar

mot denna ordning, som i betänkandet framställts. Jag är emellertid ej redo att förorda det förslag till ny ordning, som innehålles däri. Dess allvarliga fel enligt min mening ligger däri, att det uppger den hittills vid våra universitet fasthållna grundsatsen om den fria undervisningen. Värdet av denna grundsats är alltför stort och konsekvenserna av ett principiellt uppgivande av den alltför allvarliga för att jag skulle kunna anse det tillrådligt att införa om också blott en begyn- nelse till obligatoriska terminsavgifter för studerande. Därför att en ordning kan och kanske måste användas vid enskilda högskolor, behöver den icke vara lämplig vid universitetet, som arbetar från andra utgångspunkter. Med denna allmänna syn på dessa frågor kan jag icke annat än livligt förorda det av fakul— teten enhälligt antagna primära förslaget, vari jämkningar i den ena eller andra riktningen enligt min mening lätt kunna göras.»

Även inom juridiska fakulteten i Lund avstyrkte flertalet ledamöter det remitterade förslaget. Av skiljaktig mening var allenast professor Olivecrona, vilken förklarade sig tillstyrka förslaget med de ändringar, som föreslagits av professorerna Holmbäck och Undén vid ärendets behandling i Uppsalafakul— teten, samt professor Bergendal, som förklarade sig kunna godtaga dessa änd- ringsförslag. Sistnämnda ledamot sade sig emellertid i första hand biträda Uppsalafakultetens förslag om kursundervisningens uppehåll'ande medelst kursanslag. Även två andra ledamöter instämde i detta förslag.

Universitetskanslern avgav utlåtande i ärendet den 30 augusti 1938. Efter att hava erinrat om att systemet med avgiftsbelagda enskilda kurser vore för- bundet med vissa olägenheter uttalade kanslern bland annat:

»Den mest tilltalande utvägen att undgå dessa olägenheter vore utan tvivel kursernas bekostande med särskilda för ändamålet anvisade medel, såsom före- slagits såväl av Uppsala juridiska fakultet som även av åtskilliga ledamöter av Lunds juridiska fakultet. Om emellertid ett så betydande statsanslag som här- för skulle erfordras — Uppsalafakulteten har beräknat det till 40 000 kronor för vardera fakulteten — icke skulle kunna för närvarande påräknas, anser jag i likhet med utredningsmännen det vara ett framsteg i förhållande till det nuva- rande systemet att införa den i promemorian föreslagna anordningen, vilken redan praktiserats under flera år vid Stockholms högskola.»

Med hän-syn -till det sammanhang, som förelåge mellan frågan om kurs- avgifter och en vid ifrågavarande tid förestående lönereglering för universi- tetsprofessorer, ansåg emellertid Kanslern frågan om nämnda avgifter böra anstå till dess löneregleringen behandlats.

Sedan universitetskanslern avgivit sitt yttrande, blev ärendet icke föremål för vidare åtgärd, förrän utredningsmännens promemoria jämte de däröver avgivna yttrandena efter universitetsberedningens tillsättande av departe- mentet överlämnades till denna för att taga-s i övervägande vid fullgörande av det åt beredningen givna uppdraget.

Anmärkas bör emellertid till sist att frågan om de enskilda avgiftsbelagda kurserna vid universiteten uppmärksammades även av 1938 års docentutred- ning, som förordade, att statsanslag skulle ställas till förfogande för att möj— liggöra avskaffande av kursavgifterna (docentutredningens betänkande s. 37), ävensom av 1939 års statsrevisorer, vilka bland annat uttalade, att de, utan att framlägga definitiva förslag, ville ifrågasätta, huruvida icke den lyckligaste

vägen att komma till rätta med spörsmålet om befrielse från ifrågavarande kursavgifter vore, om för ändamålet anvisades statsanslag.

Den kritik studenterna riktat mot att av fakulteten anordnade undervis- ningskurser äro avgiftsbelagda finner beredningen väl förståelig. Visserligen utgöra de kursavgifter de studerande hava att erlägga för denna undervis- ning icke några större belopp: sannolikt torde en studerande, när kursunder- visningen haft sin största omfattning, under de senaste tio åren icke vid någotdera universitet haft att erlägga mer än sammanlagt omkring 300 kronor för samtliga inom juridiska fakulteten anordnade kurser, och för närvarande torde motsvarande belopp icke uppgå till mer än något hundratal kronor. Trots att det sålunda ej rör sig om några mera betydande belopp, synas lika fullt studenternas önskemål behjärtansvärda. Ehuru det i och för sig är fullt befogat att professorerna, i den mån de meddela enskild undervisning, upp- bära särskild ersättning härför, måste det dock framstå som en mindre önsk- värd ordning, att akademiska lärare, vilka samtidigt äro examinatorer, äga ett privatekonomiskt intresse av att de studerande, vilka de skola examinera, icke undandraga sig att deltaga. i och erlägga betalning för viss kursunder- visning. Den omständigheten att det faktiskt yppat-s misstankar rörande kurs- givares missbruk av sin ställning visar, att det nuvarande systemet är be- häftat med en stor svaghet. En konsekvens härav har ock blivit, att kurs- undervisningen numera endast i ett fåtal ämnen står de studerande till buds, ett förhållande som måste anses stå i strid med flertalet studerandes verkliga intresse.

På grund av vad nu anförts synes det universitetsberedningen uppenbart, att sambandet mellan studenternas deltagande i kursundervisningen och kursgivarnas ersättning för denna undervisning på något sätt måste lösas. En utväg att åstadkomma detta är att i en eller annan form upptaga det förut- nämnda vidStockholms högskolas stats— och rättsvetenskapliga fakultet till- lämpade systemet. En annan utväg är att bereda kursgivarna ersättning av statsme-del. Universitetsberedningen har av flera skäl funnit sig böra re- kommendera den senare utvägen. Stockholmssystemet lider av nackdelen att vara alltför stelt. Även om det, såsom man framhållit, kan mjukas upp, med- för det lätt, att måttet av kursundervisning i varje ämne blir fixerat för allt- för långa perioder utan att tillbörlig hänsyn kommer att tagas till växlingar i behovet. Detta är en icke ringa olägenhet. Denna olägenhet undvikes helt, om i stället årliga anslag, varierande med hänsyn till det växlande behovet, ställas till förfogande.

För en sådan anordning tala dessutom och framför allt starka principiella skäl. Såsom beredningen redan i inledningen (s. 8 f.) framhållit, är det ett synnerligen väl motiverat önskemål, att all undervisning vid universitet är kostnadsfri för studenterna. Med hänsyn härtill bör även nu ifrågavarande undervisning kunna åtnjutas av de studerande utan att de belastas med sär- skilda avgifter. Att detta önskemål är befogat synes universitetsberedningen så mycket klarare, som enligt vad det föregående ger vid handen, det här är

66 fråga om en kostnad, vilken föranledes därav, att de juridiska fakulteterna för närvarande icke äro och icke heller under den närmaste framtiden kunna beräknas bliva så utbyggda, som beredningen anser önskligt.

Universitetsberedningen vill därför förorda, att medel ställas till förfo- gande för anordnande av sådan kursundervi-sning inom universitetens juri" diska fakulteter, vilken erfordras utöver den å. offentliga föreläsningar och seminarieövningar meddelade undervisningen. Det härför erforderliga be; loppet, vilket bör ställas till fakulteternas förfogande säs-om förslagsanslag, har av beredningen beräknats till 20 000 kronor för vardera fakulteten. Här— vid har beredningen utgått från omfattningen av de kurser, som för när— varande givas, och de kurser, som därutöver av olika lärare inom fakulteterna angivits som önskvärda. Beredningen har tillika förutsett, att ifrågavarande undervisningskurser i regel komma att givas av fakulteternas ordinarie lärare, professorer eller docenter, och har vidare utgått från att ersättning för dylik undervisning bör tillkomma professor med 100 kronor per kurs- timme och docent med 75 kronor per kurstimme. Såsom beredningen redan ovan framhållit torde emellertid undervisning av detta slag stundom även kunna anförtros väl meriterad yngre vetenskapsidkare, som ännu icke hunnit förvärva docentkompetens. I dylikt fall bör ersättningen till kursgivaren givetvis avpassas med hänsyn till dennes kompetens i varje särskilt fall.

Beredningen förutsätter, att fakultetens beslut i frågor rörande ifrågava- rande kursundervisnings anordnande och ersättningar åt kursgivarna skola underställas Kanslerns prövning. Tillika förutsätter beredningen att, därest erforderliga anslag av det slag nu förordatls beviljas, den i universitetsstatu— terna nu förutsatta rätten för universitetslärare att för enskild undervisning upptaga avgifter av de studerande skall slopas.

Specialkurser.

Utöver undervisningen i de egentliga examensämnena samt undervisningen på. 'de propedeutiska och praktiska kurserna anordnas för närvarande mer eller mindre regelbundet kurser dels i ett flertal ämnen, vilka kunna betecke nas såsom hjälpvetenskaper till juridiken, exempelvis rättspsykiatri och vittnespykologi, dels ock i ämnen med mera omedelbart praktiskt syfte, så— som kriminalteknik och bokföring. Denna undervisning bör enligt beredningens mening bibehållas och delvis ytterligare utbyggas.

Beträffande undervisningen i rättspsykiatri har 1943 års domarutredning anfört:

»Domarutredningen vill således förorda, att kurser i rättspsykiatri av det slag som redan i viss utsträckning anordnats för juris studerande, alltjämt skola äga rum. Sådana kurser böra liksom hittills stå under ledning av fackutbildad rättse psykiater. Med hänsyn till vikten av att juris studerandena verkligen förvärva de kunskaper, som här avses, föreslår domarutredningen vidare, att insikter i rättspsykiatri motsvarande vad som inhämtas på kursen skola utgöra fordran för betyg i straffrätt.»

Domarutredningen föreslår vidare att de juris studerande ej blott skola bibringas en viss kännedom om de sjukliga företeelserna inom själslivet utan även att de dessutom skola bibringas insikter i de allmänna lagarna om psy— kiska funktioner överhuvud. Domarutredningen förordar på grund härav en kurs i psykologi för juris studerande och anför i detta sammanhang:

»Då syftet med en kurs i ämnet i huvudsak är att giva juris studerandena en allmän orientering däri jämte anvisningar för ett frivilligt fortsatt studium av hithörande frågor, synes mindre lämpligt att uppställa de vid denna kurs med- delade kunskaperna såsom tentamens- eller examensfordran. I stället bör genom- gång av kursen göras obligatorisk i överensstämmelse med vad gäller i fråga om de för juris studerandena anordnade propedeutiska och praktiska kurserna. Dock bör möjlighet till dispens finnas, där vederbörande visar, att han på annat sätt inhämtat kunskaper, motsvarande de vid kursen meddelade.

Den föreslagna undervisningen i psykologi och rättspsykiatri bör vara avgiftsfri för de studerande. I den mån anslag fordras för bestridande av kostnaderna för denna undervisning, bör sådant anslag av statsmakterna bestridas.»

Beträffande undervisningen i bokföring har 1943 års domarutredning anfört:

»I syfte att underlätta för de studerande att i erforderlig grad göra sig för- trogna med de allmänna principerna inom bokföringen böra liksom hittills vid de juridiska fakulteterna anordnas kurser i bokföring under ledning av däri sak- kunnig person. Hur dessa kurser närmare böra anordnas, synes bliva beroende av vad som ur pedagogisk och praktisk synpunkt befinnes lämpligt, varvid bland annat tillgången på goda lärare blir avgörande. Härvid bör jämväl övervägas, om undervisningen i viss utsträckning lämpligen kan givas genom förmedling av korrespondensinstitut och i vilken omfattning de studerande på egen hand kunna vinna insikt i bokföring genom studium av lämplig litteratur. I detta samman- hang må anmärkas, att det givetvis bör stå de studerande fritt att i annan ord— ning än genom ifrågavarande kurs inhämta de erforderliga kunskaperna i bok- föring. Prövningen av de studerandes insikter i detta ämne bör lämpligen såsom nu sker vid universitetet i Uppsala anknytas till det examensämne, vartill bok- föringslagen hänföres. Domarutredningen förutsätter, att kurser i bokföring av ovan angiven beskaffenhet meddelas utan avgift för de studerande och att, i den mån medel ej finnas tillgängliga, anslag ställas till förfogande.»

Beredningen ansluter sig i nu berörda hänseenden helt till 1943 års domar— utredning. Insikter i rättspsykiatri, motsvarande vad som inhämtas på, ifråga- varande kurs, bör även enligt beredningens mening utgöra fordran för betyg i straffrätt. Det synes också betydelsefullt, att insikter i allmän psykologi bibringas de juris studerande. Särskilt torde det vara av vikt, att undervis- ning meddelas i vittnespsykologi och förhörsteiknik. Kunskap i bokföring synes också böra fordras såväl för juris kandidatexamen som för statsveten— skaplig-juridisk examen, och detta krav synes beredningen böra tillgodoses på det sätt domarutredningen föreslagit. Därvid bör dock iakttagas, att under- visningen i berörda ämne för juris kandidatexamen blott bör avse huvudgrun— derna, så. att de studerande icke betungas med en mera omfattande obliga- torisk kursundervisning.

En kurs i rättsfilosofi hälles för närvarande vid den juridiska fakulteten i Uppsala under första studieterminen. Kursen, som huvudsakligen är histo-

riskt orienterad, är utan tvivel värdefull som en inledning till de juridiska studierna. Möjlighet att vid samtliga juridiska fakulteter anlita särskild kurs— givare för denna undervisning bör öppnas genom kursanslag, till dess profes- surerna i allmän rättslära blivit inrättade.

Då. det synes angeläget, att de blivande juristerna bibringas en viss för- trogenhet med arkiv och en viss förmåga att läsa äldre dokument och hand— skrifter, synes en kurs i arkivkunskap vara väl motiverad.

En kurs i kriminalteknik gives för närvarande vid samtliga fakulteter. Då det enligt beredningens mening är av vis-st praktiskt värde, att tillfälle be— redes de juris studerande att erhålla kunskap om kriminalpolisens arbets— metoder, indiciebevisningens karaktär etc., synes kursanslag böra ställas till fakulteternas förfogande för anordnande av en — för de studerande frivillig — kurs i kriminalteknikens huvudgrunder.

Önskemål ha vidare från skilda håll framställts om en kurs i företags— ekonomi. Denna fråga har beredningen emellertid ansett böra prövas av den socialvetenskapliga forskningskommittén.

All den ovan nämnda kursundervisningen bör meddelas utan avgifter för de studerande såsom ock förutsatts av domarutredningen beträffande de av densamma föreslagna kurserna. Beredningen har beräknat storleken av de statsanslag, som äro erforderliga för anordnandet av ifrågavarande special- kurser, på följande sätt: Rättspsykiatri .................................................................. kronor 1 500 Vittnespsykologi och förhörsteknik .................................... » 750 Rättsfilosofi ..................................................................... » 900 Kriminalteknik .................................................................. » 750 Bokföring (kurs på, 3 avdelningar ä 1 000 kronor i arvode) ...... » 3 000 Arkivkuns-kap (kurs på. 3 avdelningar å 500 kronor i arvode) ...... » 1 500

Summa kronor 8400

Universitetsberedningen förordar att ett anslag på 8 400 kronor ställes till förfogande för envar av de juridiska fakulteterna för bestridande av ovan 'an- given kursundervisning.

Tillfälliga föreläsningsserier m. 111.

På sätt framhållits i annat sammanhang är det av vikt att den ordinarie undervisning, som bestrides av vid universitet och högskolor fast knutna lärare, kompletteras med föreläsningar, demonstrationer och annan undervis- ning av experter på. olika områden, hämtade främst från det praktiska livet. Denna undervisning är givetvis av stor betydelse just för de juris studerande, som härmed kunna erhålla en viss inblick i rättslivets aktuella problem och praktiska gestaltning och komma i kontakt med de olika arbetsuppgifter, som kunna möta dem efter avlagd examen. Beredningen vill föreslå, att envar av de juridiska fakulteterna för detta ändamål utrustas med ett anslag på 2 500 kronor.

Juridiska seminariet.

Vid de juridiska seminarierna såväl i Uppsala som i Lund föreligger be- hov av en amanuens, som kan dels biträda seminarieprefekten i fråga om bok— accessionen, dels handhava katalogiseringen och i övrigt ansvara för skötseln av boksamlingen och dels slutligen i olika avseenden stå fakultetens lärare till tjänst och jämväl vara de studerande behjälplig vid seminariearbetet. Be- redningen förordar, att anslag beviljas till en förste amanuens vid vartdera av de juridiska seminarierna i Uppsala och Lund.

Kap. 7. De filosofiska fakulteterna.

De filosofiska fakulteterna äro sammansatta av två sektioner, den huma- nistiska och den matematisk—naturvetenskapliga, vilka var för sig i verklig— heten fungera så,-som fullt självständiga fakulteter. Det är föga mera än examina, som i vår tid är gemensamt för de båda sektionerna inom denna fakultet.

De filosofiska examina syfta i första hand till utbildning av läroverks— lärare. Även om en avsevärd del av de studerande inom filosofiska fakulteten gå till andra levnadsbanor, utgöra de blivande lärarna det stora flertalet av fakultetens studenter. Vid en översyn av denna fakultets arbetsförhållanden kan man därför icke lämna åsido den akademiska undervisningens ändamåls- enlighet med hänsyn till lärarutbildningen.

Vid skilda tillfällen har kritik riktats mot universitetens arbetsformer med hänsyn till denna deras uppgift. Man har anfört, att universitetens kurser taga för lång tid, att undervisningen är alltför litet rationell och i alltför hög grad bunden av vederbörande akademiska lärares vetenskapliga specialiteter. Man har även kritiserat, att skolans myndigheter icke haft tillräckliga möjlig— heter att påverka kurserna till filosofisk ämbetsexamen, så att dessa i högre grad kunde avpassas efter lärarutbildningens behov.

Universitetsberedningen har, då den övervägt möjligheterna att förbättra forskningens och undervisningens villkor inom den filosofiska fakultetens sektioner, även tagit hänsyn till de speciella problem, som äro förknippade med lärarutbildningen. Den har vid utformningen av den akademiska lärar— organisationen utgått från att antalet blivande läroverkslärare vid universitet och högskolor skulle förbli någorlunda detsamma inom den närmaste fram- tiden. Skulle genom organisatoriska åtgärder från statsmakternas sida lärjungeantalet inom dessa fakulteter komma att ökas, kräves här liksom i motsvarande fall inom andra fakulteter en utökning av antalet akademiska lärare. Den har även betraktat "det som oomtvistligt, att de fria universitets- studierna äro den utbildningsform, som är bäst ägnad att skapa självständiga, kringsynta och kulturellt givande lärare på den högre skolans olika stadier. Den har emellertid uppmärksammat, att lärarutbildningen vid universitet och högskolor för närvarande ej kan anses vara i allo tillfredsställande. Bristen på akademiska lärarkrafter har ställt alltför stora krav på de enskilda stude- randes självverksamhet och förlängt studietiderna. Lärokurserna ha icke i nödig utsträckning tagit hänsyn till skolans krav; särskilt gäller detta vissa ämnen såsom moderna språk. Beredningen anser det därför ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen beredes ett visst inflytande vid utformandet av universitets- kurserna för filosofisk ämbetsexamen. Slutligen har i flertalet ämnen an- svällning av läro-stoffet i kurserna för filosofi-ska examina på ett oproportio—

nerligt sätt förlängt studierna för blivande läroverkslärare. Beredningen har för avsikt att taga upp dessa frågor till närmare granskning i samband med examina vid universitet och högskolor men vill redan i detta betänkande be- tona önskvärdheten av att den normala studietiden för varje särskilt ämne bringas att sammanfalla med den, som förutsättes i examensstadgan. Ratio— nell universitetsundervisning, författande av lämpliga handböcker och utgall— ring av föråldrat och likgiltigt lärostoff kan samfällt bidraga till önskvärt re- sultat i detta avseende.

En primär förutsättning är emellertid, att lärarkrafterna vid universitet och högskolor räcka till för sina uppgifter. Beredningen har i föreliggande betänkande även beträffande filosofiska fakulteten inriktat sig på. att för- orda åtgärder för nödigt utbyggande av de akademiska lärarbefattningarna.

A. De humanistiska sektionerna.

Universitetsbcredningen har haft att taga ställning till de humanistiska vetenskapernas behov av lärarpersonal vid universitet och högskolor. Den har emellertid ansett sig böra vid denna inventering lämna åsido social- vetenskaperna, som ägnas särskild utredning av samhällsvetenskapliga forsk— ningskommittén.

Universitetsundervisning i humaniora bedrivas vid alla landets fyra läro— säten: inom de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund, inom humanis- tiska fakulteten vid Stockholms högskola samt vid Göteborgs högskola. De humanistiska vetenskaperna äro till metod och allmän inriktning synnerligen heterogena, och de humanistiska sektionerna äro redan nu större, än vad som kan anses vara administrativt önskvärt för en fakultet eller sektion. Universi- tetsberedningen har med hänsyn härtill att taga ställning till frågan om en eventuell klyvning av de humanistiska sektionerna respektive humanistiska fakulteten men har för närvarande uppskjutit detta ställningstagande.

De humanistiska vetenskapernas heterogena karaktär och i ännu högre grad skillnaden i tillströmning av studerande till de olika ämnena ha lett till att behovet av lärarbefattningar ter sig mycket olika från ämne till ämne. Be- redningen har sett sig föranlåten att föreslå nyupprättande av ett antal pro- fessurer, preceptorat, docentstipendier, lektorat och assistentbefattningar inom de humanistiska ämnena. Den har funnit det liktigast att motivera sitt ståndpunktstagande under genomgång av varje ämne för sig.

Filosofi.

Det filosofiska ämnesområdet är för närvarande uppdelat på. två. examens— ämnen: teoretisk filosofi och praktisk filosofi. Det förstnämnda ämnet om- fattar huvudsakligen logik, kunskapsteori och filosofiens historia, det sist- nämnda etik, religionsfilosofi, rättsfilosofi och sociologi.

Uppsala universitet har två. professurer i filosofi, av vilka den ena är för- bunden med undervisnings- och examinationsskyldighet i teoretisk filosofi, den andra med undervisnings— och examinationsskyldighet i praktisk filosofi.

Vid Lunds universitet finnes en professur i vartdera av de båda filosofiska ämnena. Stockholms högskola har en professur i praktisk filosofi och en biträdande lärarbefattning i teoretisk filosofi. Göteborgs högskola har en professur i filosofi, vars innehavare för närvarande svarar för hela det filoso- fiska ämnesområdet. _

De båda ämnena ha dessutom rätt till den filosofiska gruppens docent- i stipendier. Vid Uppsala universitet har ämnet teoretisk filosofi företrädes- rätt till ett av gruppens docentstipendier.

1933 års universitetsberedning förordade, att den nuvarande uppdelningen av filosofien vid universiteten i ämnena teoretisk och praktisk filosofi skulle upphöra samt att professurerna i dessa två ämnen skulle samman-slås till en lärostol, benämnd professur i filosofi. Motiveringen härför var, dels att de båda ämnena enligt 1933 års universitetsberednings mening ur forsknings— synpunkt måste hållas samman till en enhet, dels att det kunskapsstoff, som bör ligga till grund för examensfordringarna i filosofisk ämbetsexamen respek— tive statsvetenskaplig examen, är hämtat från både den teoretiska och den praktiska filosofiens område, dels även att antalet examina i de båda ämnena var jämförelsevis obetydligt.

Den av 1933 års universitetsberedning företrädda meningen har icke vun— nit anslutning. Ur vetenskaplig synpunkt kan anföras, att det stigande be— hovet av en kunskapsteoretisk prövning av de skilda vetenskapernas teori ger den teoretiska filosofien alltmera specialiserade arbetsuppgifter, medan å andra sidan religionsfilosofi, rättsfilosofi och sociologi kräva ständigt ökad uppmärksamhet från företrädarna för den praktiska filosofien. Först om var och en av dessa tre discipliner erhåller en fullt självständig ställning, blir enligt 1945 års universitetsberednings mening en omprövning av den prak— tiska filosofiens ställning 'inom universitetsorganisationen aktuell. En sam— manslagning av ämnena teoretisk och praktisk filosofi vore emellertid enligt beredningens mening synnerligen olycklig.

Vid de båda statsuniversiteten behövas inom filosofiska fakulteten inga nya professurer i filosofi. Ett docentstipendium inom den humanistiska sek- tionens filosofiska stipendiegrupp bör tillfalla vartdera av de filosofiska läro- ämnena med företrädesrätt, såsom beredningen föreslagit i sitt betänkande rörande docentinstitutionen (s. 33).

Inom ämnet teoretisk filosofi finnes emellertid behov av en kurs i teoretisk filosofi särskilt för studerande, som ämna. avlägga teologisk—filosofisk examen. För bestridande av denna kurs förordar beredningen, att ett kursanslag på 3000 kronor ställes till vartdera universitetets förfogande. Det är av vikt, att professorn och docenten i ämnet frigöres från denna elementära under- visning.

Från Stockholms högskola ha önskemål uttalats om att den nuvarande lärarbefattningen i teoretisk filosofi måtte utbyggas till en professur i detta ämne. Göteborgs högskola behöver på liknande sätt delning av därvarande professur i filosofi i en professur i teoretisk och en i praktisk filosofi. Er—

inras bör, att professuren i psykologi och pedagogik i Göteborg före den nu— varande innehavarens tillträde omfattade även ämnet praktisk filosofi, medan den nuvarande professuren i filosofi var en professur i teoretisk filosofi, varför en inskränkning skett i antalet befattningar i filosofi vid denna hög— skola. De erfarenheter, som den nuvarande professorn i filosofi haft av svå— righeterna att tillgodose behovet av undervisning Och examination i både teoretisk och praktisk filosofi, tala avgjort för en dubblering av professuren, liksom för inrättande av en professur i teoretisk filosofi i Stockholm.

Vid båda högskolorna är ett docentstipendium med företrädesrätt önsk— värt i vartdera av ämnena teoretisk och praktisk filosofi, vilket framför allt motiveras av forskningens behov. Vid Göteborgs högskola, där ett stort an— tal studerande tillgodogöra sig undervisningen för teologisk-filosofisk examen, behöves även liksom vid statsuniversiteten ett anslag på 3000 kronor för bestridande av ovannämnda kurs i teoretisk filosofi.

Universitetsberedningen förutsätter, att ämnet sociologi samtidigt med att dessa förslag förverkligas, erhåller en självständig ställning som examens— ämne med egna lärare och institutioner. Det stora behovet i vårt land av sociologisk forskning och undervisning torde ligga i öppen dag. Då detta ämne behandlas av socialvetenskapliga forskningskommittén, anser sig emellertid beredningen icke böra upptaga det till behandling.

Psykologi och pedagogik.

Examensämnet pedagogik är företrätt av en professur vid vart och ett av . de fyra lärosätena. Ämnet äger dessutom rätt till den filosofiska gruppens docentstipendier, dock utan att för närvarande äga företrädesrätt till något stipendium.

Ett ständigt stigande antal studerande ägnar sig åt psykologi och peda— gogik. Professor J. Landquist i Lund 'har sålunda angivit, att antalet peda- gogikstuderande till olika examina under åren 1935—1945 »i det närmaste fördubblats eller mer än fördubblats».

Det är uppenbart, att den psykologiska och pedagogiska forskningen be— finner sig i snabb utveckling, och att behovet av vetenskapligt utbildade psykologer och pedagoger inom olika yrkesområden ökats. Detta gör i sin tur en utbyggnad av forsknings- och undervisningsorganisationen beträffande detta ämne behövlig.

styrelserna för Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinne- förbund och Sveriges småskollärarinneförbund ha den 22 november 1945 till Kungl. Maj:t ingivit en underdånig hemställan, att vissa av dem framförda synpunkter rörande praktisk—psykologisk utbildning och fortbildning för folk- skolans lärare m. m. måtte beaktas vid universitetsutredningen. Bland annat hemställes, att

>>vid utredningsarbetet den psykologisk-pedagogiska forskningen ägnas den

särskilda uppmärksamhet, som den —— —— _— enligt styrelsernas åsikt för- tjänar. Sålunda torde det kunna ifrågasättas, huruvida antalet professorer

i pedagogik och psykologi är tillräckligt för dessa samhällsviktiga och om- fattande områden. Härvid bör särskilt barnpsykologiens och den praktiska pedagogikens behov övervägas. Den i utredningen ifrågasatta anordningen med biträdande lärare bör också utnyttjas för här ifrågavarande forskningsområden och uppmärksamhet ägnas behovet av ett större antal assistent— och amanuens- befattningar. Undersökningen om bättre utrustning av de vetenskapliga institu- tionerna bör uppmärksamma de stora krav, som i det hänseendet numera ställas för den moderna experimentella psykologiens och psykoteknikens del.»

Fortsättningsvis framhålles även betydelsen av ett ökat antal forsknings- stipendier.

Ämnesprofes-sorerna i Uppsala, Lund och Göteborg ha alla begärt en del- ning av sina professurer under åberopande både av ämnesområdets samman- satta karaktär och av den stora med professurerna förenade undervisnings- bördan. De företräda emellertid skilda uppfattningar i frågan, efter vilka. grunder denna uppdelning bör ske.

Professorn vid Uppsala universitet R. Anderberg anför: »Vid en uppdelning bör man enligt min mening närmast taga hänsyn till de svårigheter som äro för—handen på grund av de vitt skilda metoder som komma till användning inom ämnets olika huvuddelar. Psykologien och den psykologiska orinterade pedagogiken med deras biologiskt och statistiskt inriktade forskning kräver ju en helt annan forskningsmetod än t. ex. pedagogikhistorien. Jag vill föreslå, att delning av professuren sker så att den ena professuren benämnes professur i psykologi och psykologisk pedagogik samt den andra professur i pedagogik Särskilt pedagogikens historia.»

Professorn vid Lunds universitet J . Landquist har i ett senare yttrande direkt vänt sig mot dessa förslag och därvid anfört:

»Jag föreslår, att den nuvarande professuren i psykologi och pedagogik upp- delas i två professurer. Den ena skall vara professur i pedagogik och psykologi, företrädesvis allmän psykologi, och den andra en professur i pedagogik och psykologi, företrädesvis barn- och ungdomspsykologi samt industriell psykologi.

Jag finner den på annat håll föreslagna uppdelningen av professuren i peda- gogik, företrädesvis historisk, samt psykologi avgjort olycklig. Professureni pedagogik, lösgjord från psykologien, kommer då att tendera att bli en helt eller övervägande historisk professur. Men därmed mister professuren sitt samman- hang med de aktuella pedagogiska strävandena och intressena, vilka böra vara ledstjärna för varje professur i pedagogik. Målet för en professur i pedagogikens historia kan icke i första hand vara ett pedagogiskt utan måste givetvis vara ett historiskt. Den främsta uppgiften för en professor i pedagogikhistoria måste vara att åstadkomma historia, (1. v. 5. att riktigt handhava historiska metoder, och hans uppgift skiljer sig därmed icke från någon annan historieprofessors. Pedagogikhistorisk forskning och undervisning, bland annat vid bedömande av pedagogikhistoriska studier och avhandlingar, bör visserligen tillhöra denna pro— fessors åligganden men dock blott som en deluppgift.

Ställer man den historiska uppgiften främst, så riskerar man, att professuren glider ut till en professur i lärdomshistoria. Men lärdomshistorien hör icke till pedagogiken utan till vetenskapernas historia och dess intrång på pedagogik— professurens fält skulle förvanska det syfte, som det allmänna pedagogiska in— tresset måste ställa på en pedagogi-kprofessur. Även om en främst historiskt intresserad professor begränsade sig till pedagogikhistorien men på grund av

sina Specialintressen ägnade hela sin undervisning åt t. ex. 1500- och löOO-talens pedagogik, så skulle han emellertid även då bereda besvikelse åt den studerande ungdom, som vid universitetet offrar dyrbara ungdomsår på att för sin kommande gärning förvärva pedagogiska insikter.

Det är med hänsyn till pedagogikprofessurernas vetenskapliga ändamål omöj- ligt att lösslita dem från psykologien. I den psykologiska forskningen har det praktiska pedagogiska intresset sin vetenskapliga källa. Detta grundförhållande bör få sitt uttryck även i pedagogikprofessurens nanm.

Av likartat skäl bör pedagogikens namn bibehållas även för namnet på den andra professuren som företrädesvis avser praktiskt inrättad psykologisk forsk- ning. Skulle professuren inrättas enbart i psykologi, så kan inträffa att läraren i ämnet blir huvudsakligen intresserad av från de pedagogiska intressena fjärran liggande psykologiska specialiteter, t. ex. i s_innespsykologi, och helt eller huvud- sakligen undervisar i sådana specialiteter. Aven i detta fall skulle huvudparten av de studerande icke få den undervisning, som för dem vore av väsentlig be— t rdelse. ' ) Då jag sålunda föreslår två professurer i psykologi och pedagogik, menar jag, att ämnet bör bibehållas såsom ett examensämne.»

Professorn vid Göteborgs högskola J. Elmgren förordar en enkel uppdel— ning i dels psykologi, dels pedagogik med hänsyn till skilja'ktigheten i dessa två vetenskapers metod och inriktning. Studenterna i Göteborg företräda samma uppfattning, och de psykologie studerande i Lund närma sig denna i sitt yttrande till universitetsberedningen:

»Det nuvarande examensämnet pedagogik bör uppdelas på två professurer: den ena omfattande, företrädesvis, styrkt beläsenhet i andra delen, pedagogik, d. v. s. pedagogikens teori och historia, praktisk pedagogik, experimentell Pedagogik och undervisningshistoria, den andra företrädesvis psykologi.»

Även professorn vid Stockholms högskola D. Katz har inför beredningen angivit en uppdelning i å ena sidan psykologi och å andra sidan pedagogik så- som en möjlighet, dock utan att yrka på två professurer i Stockholm.

Universitetsberedningen har för sin del funnit starka skäl tala för en dubblering av de nu förefintliga professurerna i pedagogik respektive psyko— logi oeh pedagogik. Härför talar den utomordentligt stora undervisnings- börda, som för närvarande åvilar innehavarna av dessa lärostolar, det dis- parata ämnesområdet, det ökande antalet studerande och den allt större prak- tiska tillämpningen av både psykologien och pedagogiken. Vid dubbleringen av professurerna bör uppenbarligen också en klyvning av ämnesområdet äga rum. -

När det gäller att genomföra en ändamålsenlig differentiering, måste man överväga åtskilliga alternativ. Man kunde givetvis tänka sig två professurer i psykologi, varvid den ena huvudsakligen representerade den psykologiska grundforskningen, medan den andra svarade för den i våra dagar högt ut- vecklade psykologiska målforskningen, till vilken hör dels den pedagogiskt orienterade psykologien, dels de områden av tillämpad psykologi, som stå i omedelbar kontakt med näringsliv och socialvård. Å andra sidan måste man överväga den alternativa lösningen, att psykologien i hela dess omfattning, såväl grundforskningen som målforskningen, hänvisades till den ena. profes-

suren, medan den andra begränsades till pedagogikens teori och historia och sålunda bleve en disciplin av övervägande humanistisk karaktär.

Mot det första alternativet kan enligt beredningens mening anföras, att det icke vore önskvärt, att den pedagogiska psykologien med dess grundläga gande betydelse för den praktiska pedagogiken skulle sammanföras med andra grenar av den tillämpade psykologien och därigenom riskera att förlora sin självständiga ställning.

Mot det andra alternativet kan med skäl invändas, att en från psykologisk forskning isolerad pedagogik lätt nog skulle hemfalla åt kvasifilosofisk dilet- tantism eller bliva en huvudsakligen lärdomshistorisk disciplin, som komme att sakna kontakt med de moderna pedagogiska problemen.

Med hänsyn härtill har beredningen stannat för förslaget att vid dubble— ring av nuvarande professurer i ämnet inrätta en professur i psykologi och en i pedagogik och pedagogisk psykologi. Detta torde med hänsyn till ämnes— områdets karaktär innebära den raltionellaste lösningen. Därmed skulle man vinna å ena sidan, att kontakten mellan psykologi och pedagogik bevarades, å andra sidan att jämväl pedagogikens rent humanistiska moment såsom studiet av olika bildningsidéer och deras praktiska utformning, av sam- bandet mellan uppfos'tringssystemen och skilda samhälls- och kulturformer etc., bleve tillgodosedda vid undervisningen.

Såväl ur forskningens som ur undervisningens synpunkt är det synnerligen önskvärt, att redan av de nya professurernas namn klart framgår, att deras blivande innehavare skola ha styrkt sin kompetens inom professurens båda grenar. Pedagogik och pedagogisk psykologi höra samman så intimt, att full förtrogenhet med båda ämnena är nödvändig för framgångsrik verksamhet inom ettdera.

Beredningen förordar därför, att de nuvarande professurerna i psykologi och pedagogik uppdelas på två., den ena benämnd professur i psykologi, den andra professur i pedagogik och pedagogisk psykologi.

Allt större praktiska arbetsuppgifter vänta vetenskapligt utbildade psyko- loger och pedagoger. Med hänsyn till dessa arbetsuppgifters skiftande karak— tär synas universiteten böra möjliggöra specialisering på. antingen psykologi eller pedagogik. Denna specialiseringfår dock ej drivastill ett avklippande av pedagogikens nära samband med psykologien. Ämnet pedagogik får där— för icke förvandlas till en renodlat humanistisk disciplin. Pedagogik torde aldrig kunna bedrivas utan fast förankring såväl inom den experimentella psykologien som inom pedagogikens teori och historia,

Beredningen förordar därför, att det nuvarande examensämnet pedagogik klyves i två, ämnen, det ena benämnt psykologi och det andra pedagogik.

Uppdelningen av professurerna bör äga rum så snart kompetenta sökande kunna påräknas. Klyvningen av examensämnet synes icke böra genomföras förrän uppdelningen av professurerna ägt rum vid något lärosäte. Tentamens— hetygens riksgiltighet torde ej innebära något hinder för att denna klyvning av ämnet sker vid olika tidpunkter vid de olika lärosätena.

Två docent-stipendier böra redan nu ställas till förfogande för det nuva- rande examensämnet pedagogik, varvid bör tillses, att det ena i främsta rum— met tilldelas ämnet psykologi, det andra pedagogik och pedagogisk psykologi.

Önskemål ha framställts om inrättande av bland annat en förste assistent— befattning i psykologi vid vart och ett av de fyra lärosätena, vilka befattningars innehavare skulle ha att främst svara för erforderlig, mera elementär kurs— undervisning. Beredningen förordar dessa tjänsters inrättande. Däremot anser den sig ur stånd att taga ställning till de önskemål, som framställts om ytter- ligare lärarkrafter i psykologi och pedagogik, innan den tagit ställning till frå— gan om formerna för anordnandet av pedagogisk och psykologisk undervisning för blivande läroverkslärare. Icke heller har det varit beredningen möjligt atti nuvarande läge taga ställning till frågan om de psykologiska institutionernas utbyggnad. Beredningen torde få anledning återkomma till denna fråga i samband med sin behandling av instiltutionsfrågor överhuvud.

För att ersätta från de studerande utgående avgifter för laborationskurser i pedagogik vill beredningen förorda, att ett statsanslag på 150 kronor årligen ställes till vartdera universitetets förfogande.

Såsom ovan framhållits, ökas behovet av vetenskapligt utbildade psykologer inom olika områden av samhällslivet, särskilt inom industrien, skolväsendet, den yrkesvägledande verksamheten, försvaret etc. Vid beredningens över— läggningar med de akademiska lärarna 'och de studerande vid olika lärosäten ha ett flertal representanter för ämnet psykologi framhållit, att frågan om att för de studerande, som syftade mot praktisk psykologisk verksamhet, skapa en särskild utbildningsväg, vore i högsta grad aktuell och krävde en omedel— bar och skyndsam utredning. Beredningen, som har för avsikt att i följande betänkande upptaga frågan om examensväsendets framtida utformning inom bland annat den filosofiska fakultetens humanistiska sektion, anser emeller— tid, att utredningen av den förstnämnda frågan kräver speciell sakkunskap och vill därför förorda, att en särskild utredning verkställes angående utbild- ningen av vetenskapligt kvalificerade psykologer.

Historia.

Examensämnet historia företrädes vid vartdera universitetet samt vid Stock— holms högskola av två professorer, Några föreskrifter rörande uppdelning av undervisningen mellan de båda ämneslärarna ha icke meddelats. Examina- tionen är däremot uppdelad mellan dem efter vissa regler, något olika. vid de tre lärosätena.

I Göteborg finnes endast en professor i ämnet. Ämnet historia har dessutom rätt till den historiska gruppens docentsti— pendier. Vid Uppsala universitet har ämnet företrädesrätt till ett av stipen— dierna inom denna grupp.

Professorerna i historia vid Uppsala universitet E. Hjärne och E. Lönn- roth framhålla båda behovet av ökad undervisning i ämnet. Bägge förklara

att ,proseminariet behöver delas saint framhålla behovet av periodiskt åter— kommande föreläsningsserier utöver dem, som nu givas: professor Hjärne föreslår undervisning i historiska hjälpvetenskaper och ekonomisk historia, professor Lönnroth i Sveriges medeltida historia, Sveriges historia efter 1809 samt undervisning på högre och lägre stadier i ekonomisk historia. Professor Hjärne föreslår en ny professur i nyaste tidens historia, professor Lönnroth en i samtidshistoria, varmed i sistnämnda fallet avses en specialprofessur utanför examensämnet historia. Professor Hjärne föreslår även en professur i ekonomisk historia och professor Lönnroth en biträdande lärarbefattning i historia, särskilt ekonomisk historia. Båda. anse ytterligare en docentstipen— diat behövlig, professor Hjärne under avvisande av tanken på biträdande lärare med docentkompetens. Båda önska två amanuenser eller assistenter i ämnet såsom biträden vid seminarieövningaina

Professom vid Lunds universitet Gottfrid Carlsson föreslår inrättandet av en tredje professur 1 historia vid universitetet. Han anser, att ämnet bör äga företrädesrätt till 3 docentstipendier. Särskilda kursanslag böra förekomma för undervisning i nationalekonomi och ekonomisk historia. Professor S. Bolin önskar en biträdande lärare med docentkompetens i ekonomisk historia samt regelbunden undervisning i modern historia.

Professor S Tunbeig framför å samtliga historielärares vid Stockholms hög— skola vägnai önskemål om delning av pioseminariet och vidare en kurs 1 svensk och allmän bibliografi. Han framhållei behovet av en professur i ekonomisk histo1ia för att fullfölja den undervisning professor E. Hweckschei omhänder- haft vid högskolan, samt en professur i klassisk fornkunskap och antikens historia. Ämnet behöver enligt hans mening 2 fasta docentstipendier vid hög— skolan samt ett par med arvoden avlönade assistenter, vilka i första hand skulle sköta vissa utredningsuppdrag, praktisk—organisatoriska uppdrag i sam— band med seminarieövningarna etc.

Professor C. Weibull slutligen önskar för Göteborgs högskolas del två till ämnet knutna docentstipendier samt en biträdande lärare med docentkom- petens i ekonomisk historia.

1933 års universitetsberedning föreslog en viss differentiering av professu- rerna i historia vid universiteten i äldre respektive nyare historia. Förslaget avvisades enhälligt av alla ämnesrepresentanter, och samma enhälliga inställ- ning råder för närvarande bland professorerna i ämnet.

Starka skäl tala också emot en uppdelning av ämnet historia. Dess forsk— ningsmetod är en och densamma för äldre och nyare tider, och den metodiska diskussionen rörande en tidsepok har ofta visat sig befruktande för forsk- ningen rörande en helt annan period. Vid en uppdelning skulle man löpa faran, att de stora och principiella linjerna i ämnet bleve bortglömda för en alltmer specialiserad detaljforskning. Ur pedagogisk synpunkt skulle en uppdelning av ämnet även ha en olycklig effekt, då universitetsundervisningen i historia måste ha till främsta uppgift att bibringa de studerande en kritisk uppfattning av historiska källor och opinioner från alla tidsskeden och just inskärpa paral-

lellerna i lärdomar från skilda perioder. Naturligtvis kräves, att vederbörande myndigheter tillse, att undervisningen rörande betydelsefulla skeden av histo— rien ej försummas, men detta torde vara lätt att åstadkomma. Det förutsättes som självklart, att professorerna sinsemellan fördela undervisningen så, att denna får en så allsidig prägel som möjligt.

En annan sak är, att man på många håll från samhällsvetenskapliga ut— gångspunkter torde önska speciell forskning och undervisning i modern historia, företrädd av specialprofessurer. Denna fråga prövas för närvarande av socialvetenskapliga forskningskommittén.

Den ekonomiska historien behöver tillgodoses beträffande såväl undervis- ning som forskning. Det gäller härvid att å ena sidan främja den speciella skolning, som kräves för ekonomiska historiker, och att å. andra sidan icke utsöndra denna speciella aspekt på. historien från det odifferentierade ämnet historia. Skulle den sistnämnda eventualiteten inträffa, innebure det, att några av de för närvarande löftesrikaste utvecklingstendenserna inom Sve— riges historiska vetenskap skulle stäckas.

I Stockholm intager ämnet ekonomisk historia en särställning tack vare professor E. Heckschers verksamhet, och det är skäl, att den av honom grundlagda ämnestraditionen fullföljes vid Stockholms högskola. Ekonomisk historia är här ett från examensämnet historia särskilt specialämne, vilken ordning enligt beredningens mening bör bibehållas, då specialisering av detta slag vid ett lärosäte måste anses berika såväl forskning som undervisning. Vad universiteten och Göteborgs högskola beträffar, är emellertid den all- männa uppfattningen bland historikerna, att forskningen och undervisningen i ekonomisk historia bör bedrivas inom ramen för ämnet historia. De ekono— miska historikerna böra här placeras på befattningar i historia, särskilt eko— nomisk historia. Detta motiveras framför allt av att den ekonomisk—historiska forskningen måste arbeta med historiens vetenskapliga metod och av att den politiska aspekten lika litet kan avskärmas från den ekonomiska historiens problemställningar som den ekonomiska aspekten från de politiska problemen. "Beredningen förutsätter, att specialisterna på ekonomisk historia liksom alla historiker ägna de sociala aspekterna på. historien tillbörlig uppmärksamhet. Det bör i detta sammanhang nämnas, att i Danmark och Norge den ekonomiska historien arbetar inom ramen för ämnet historia och har åstadkommit mycket goda resultat.

Särskild undervisning i ekonomisk historia kräves vid båda universiteten och båda högskolorna och anses av beredningen speciellt angelägen. Vid Stockholms högskola, där ekonomisk historia är särskilt examensämne, bör snarast en professur inrättas i detta ämne. Vid Uppsala och Lunds universitet samt vid Göteborgs högskola böra preceptorat i historia, särskilt ekonomisk historia, inrättas. Professurer i historia, särskilt ekonomisk historia, behövas vid alla dessa tre lärosäten, främst i Lund och Göteborg på grund av de långa avstånden till Stockholm, men på grund av brist på. kompetenta sökande vill beredningen ej förorda, att dessa tre professurer inrättas omedel—

80 bart. Det torde ej heller vara ur vägen, att de ekonomisk-historiska specialis- terna under de närmaste åren hänvisas till verksamhet inom de seminarier, som ledas av de odifferentierade professurernas innehavare. Sex ä nio år efter preceptoratens inrättande böra dessa emellertid enligt beredningens mening omvandlas till professurer.

Även sedan den ekonomiska historien blivit tillgodosedd med lärarkrafter, måste emellertid uppsättningen av akademiska lärare i ämnet historia betraktas som otillräcklig. Ämnets stora omfattning gör det önskvärt, att det företrädes av ett flertal forska-re med goda kvalifikationer. Medelantalet studerande i ämnet har åren 1941—45 varit i Uppsala 75, i Lund 57, i Stockholm 46 och i Göteborg 48. Även om dessa siffror ej få betraktas som exceptionellt höga — de överträffas vid samtliga lärosäten av siffrorna för engelska språket, över- allt utom i Göteborg i väsentlig grad —— äro de likväl talande. Därtill kommer, att antalet licentiander, doktorander och disputationer i historia är ovanligt stort, betydligt större än t. ex. i engelska. De stora skarorna studerande i ämnet historia och särskilt det stora antalet av dem, som behöva åtnjuta forsk— ningsundervisning, försvårar i hög grad den individuella handledning, som i ett ämne av denna typ i många fall är en grundläggande förutsättning för att de studerande skola få ett riktigt grepp på ämnet. Examination och under— visning, särskilt forskningsundervisning, hindrar professorerna avsevärt i deras forskningsarbete. Konsekvensen härav är, att dessa måste erhålla effek- tiv hjälp genom utökande av lärarkrafterna. De studerande behöva därtill utökad undervisning utöver den nu förefintliga i form av kontinuerliga före- läsningsserier samt kursundervisning i hjälpvetenskaperna paleografi och diplomatik.

Beredningen har funnit, att en ny professur i historia är av behovet på» kallad i Uppsala, Lund och Göteborg. Detta behov betingas framför allt av önskemålet om mera undervisning av högt kvalificerade vetenskapsmän. Det bör övervägas om icke den förordade professuren i Göteborg bör speciali- seras att omfatta historia, särskilt de nordiska ländernas historia, med hänsyn till önskvärdheten av att forskningen rörande de samnordiska problemen till- godoses vid ett svenskt lärosäte.

Med hänsyn till behovet av forskning och undervisning samt av önskvärd- heten av att rekryteringen till professurerna säkerställes, anser beredningen, att ämnet historia bör förfoga över 2 docentstipendier i vardera Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg.

Den historiska institutionen i Uppsala är i behov av en förste amanuens utöver den nuvarande. Liknande behov torde anmäla sig för de historiska institutionernas vidkommande vid landets övriga lärosäten, när sådana in— stitutioner inrättas.

Geografi. Detta ämne behandlas inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Här må blott erinras om att ämnet geografi för närvarande äger rätt till den

historiska gruppens docentstipendier. Beredningen har på annat ställe i betänkandet förordat principbeslut om inrättande av professurer i geografi, särskilt kulturgeografi, inom de humanistiska sektionerna. Vidare har bered- ningen förordat, att kulturgeografien redan nu medgives företrädesrätt till docentstipendium inom den samhällsvetenskapliga gruppen, till vilken ämnet bör hänföras, samt att till kulturgeografien knytes en förste assistentbefattning.

Litteratm'historia med poetik.

Examensämnet litteraturhistoria med poetik företrädes av en professur vid vart och ett av de fyra lärosätena.

Ämnet har dessutom rätt till den historiska gruppens docentstipendier. Vid Uppsala universitet äger litteraturhistorien företrädesrätt till ett docent- stipendium inom denna grupp.

Med hänsyn till det stora antalet studerande är antalet lärare uppenbart otillräckligt, särskilt vid universiteten.

I första rummet måste med anledning härav en dubblering av professurerna ifrågasättas. Professorn vid Uppsala universitet A. Blanck begär för Upp- salas vidkommande en dylik dubblering och förklarar den oundgängligen nödvändig. Undervisningen är enligt hans mening:

»så kräfvande att professurens innehafvare under terminerna icke har något tillfälle att ägna sig åt eget forskningsarbete. Mellanterminerna åtgår för den vid- lyftiga examinationen, som icke medhinnes under examensperioderna, och för- beredelser till föreläsningar. Tiden räcker ej heller till för att följa den vetenskap- liga utvecklingen i facket. Ämnet befinner sig med ett ord i ett rent nödläge.»

Professorn vid Lunds universitet 0. Holmberg har för universitetets del bland annat anfört:

»a. Varken i svensk eller allmän litteraturhistoria eller i poetik finns det läroböcker av lämpligt omfång, vilket gör att muntlig genomgång av stoffet är så gott som nödvändig.

b. Antalet elever är så stort att det, som ovan nämnts, varje år händer, att vissa seminarieuppsatser inte hinner behandlas vid seminarieövningarna.

c. Ämnet förfogar för närvarande över en professur och en stipendierad docent. Om en av dem är tjänstledig — och tjänstledighet för vetenskapligt arbete är på grund av undervisningsbördan ofta nödvändig — så vilar hela undervisnings- bördan på en person, med resultat att undervisningen blir mycket knapp.

(1. Ett dussintal personer håller för närvarande på med licentiat— eller doktors- avhandlingar, till vilka förstudier ventileras vid licentiatseminarierna. Det är mycket tidsödande för en professor att sätta sig in i alla dessa ämnen så grund— ligt, att han kan öva fruktbärande kritik.

e. Ämnet har såväl i fråga om lärostoffets omfång som antalet elever ungefär samma ställning som ämnena historia och nordiska språk, och de skäl som på sin tid talade för att dessa ämnen erhöll dubbelprofessur gälla för närvarande kanske i ännu högre grad om litteraturhistoria med poetik».

Varken professor Blanck eller professor Holmberg yrkar på en differentie— ring av ämnet mellan de två professurerna. Den förre avvisar en dylik"

uppdelning, medan den senare ej önskar taga ställning till frågan. Professorn vid Stockholms högskola Henry Olsson anser det däremot önskvärt, att en professur i »jämförande och europeisk litteraturhistoria» upprättas vid hög- skolan. Den anförda motiveringen härför är, att undervisningen och forsk— ningen för närvarande främst måste ta sikte på utbildningen av lärare i moders- målet och därför i huvudsak kommer att omfatta svensk litteraturhistoria. Professorn vid Göteborgs högskola S. Ek förordar en annan lösning av detta problem och anför:

»Det flerstädes omvittnade behovet av litteraturprofessurer i de moderna språ- ken berör nära mitt ämne. Kunde tanken förverkligas, skulle det givetvis åter- verka på undervisningen i mitt ämne, som nu till stor del sysslar med allmän litteraturhistoria. »

Enligt universitetsberedningens mening är den begärda dubbleringen av professurerna i litteraturhistoria i Uppsala och Lund ofränkomlig. På grund av det mycket stora antalet studerande i ämnet bör den erforderliga under- visningen icke bestridas av en professor. Dennes vetenskapliga verksamhet löper fara att stäckas, om han med nuvarande undervisningsbörda försöker verkligen räcka till för sina elever. Det torde icke heller vara tillräckligt att i detta ämne tillgodose lärarbehovet med biträdande lärare, då dels ämnets omfattning, dels det stora antalet licentiander och doktorander medför behov av flera lärare med en professors kvalifikationer. Man kan även räkna med att tillströmningen till ämnet litteraturhistoria icke kommer att plötsligt minskas utan fortsättningsvis vara lika stark som nu eller starkare.

En begränsning av den ena professurens område till främmande länders litteratur torde vara mindre önskvärd, särskilt som studiet av de olika nationallitteraturerna synes kunna tillgodoses genom inrättande av filologiskt inriktade professurer'i moderna språk, vilket beredningen i annat samman— hang förordar. De komparativa aspekterna på litteraturhistorien böra kunna tillgodoses inom ramen för professurer av nuvarande typ. Beredningen vill därför icke förorda särskilda professurer i allmän och europeisk litteratur- historia. Däremot vill beredningen redan i detta sammanhang uttala en för- hoppning, att svenska forskare framdeles genom tillräckliga reseanslag skola beredas tillfälle att under längre vistelse i främmande länder arbeta med dessa länders litteratur.

Samma motivering som för dubbleringen av professurerna i Uppsala och Lund, det stora lärjungeantalet, gäller även för en dubblering av professuren i Stockholm. Professor Henry Olsson har emellertid icke ansett enbart detta förhållande omedelbart nödvändiggöra en ny professur. Närheten till Upp— sala kunde kanske även tala för återhållsamhet på denna punkt. Beredningen anser dock att även denna professur bör dubbleras. Denna fråga synes emel- lertid böra anstå tills de nya lärostolarna i litteraturhistoria vid universiteten blivit inrättade.

För bestridande av behövliga övningar och kurser ha professorerna i Upp-

sala, Lund och Stockholm begärt sammanlagt 2 docentstipendier för ämnet litteraturhistoria vid vart och ett av de tre lärosätena. Beredningen finner behovet härav väl styrkt, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att de stora proseminarierna i ämnet uppdelas. Det är också tänkbart, att någon av professorerna på grund av särskilt betungande forskningsundervisning kan behöva inskränkning i antalet ordinarie undervisningstimmar, vilket ytterligare ökar behovet av docenter. I Göteborg synes ett docentstipendium, knutet med förhandsrätt till ämnet litteraturhistoria, för närvarande vara till fyllest.

Utöver professorer och docentstipendiater torde icke erfordras ytterligare lärare i ämnet litteraturhistoria med poetik.

Humanistiska sektionen vid Uppsala univerisitet har vid behandling av frågan om de anslag sektionen ansett sig böra begära av 1947 års riksdag gjort framställning om en andre amanuenstjänst vid litteraturhistoriska ; seminariet. Då seminariet inom kort kommer att inrymmas i särskilda lokaler ? och på grund härav torde få stort behov av en sådan befattning, vill bered- ningen förorda dess inrättande. En motsvarande tjänst synes böra inrättas i Lund, när frågan om litteraturhistoriska seminariets lokaler därstädes blivit löst.

Idé— och lärdomshistoria.

Detta ämne finnes endast företrätt vid Uppsala universitet genom Gustaf och Emilia Carlbergs professur, som för närvarande innehaves av professor Johan Nordström. Lönetillägg av statsmedel utgår för närvarande till profes- surens innehavare. Under de år denna professur funnits, har den blivit centrum för en rik forskningsverksamhet.

Beredningen anser emellertid ej, att detta ämne ännu så länge behöver representanter utanför Uppsala. Idé- och lärdomshistoria studeras nu huvud- sakligen av personer, som inrikta sig på vetenskaplig verksamhet. Ehuru ämnet är examensämne vid Uppsala universitet, medför det i stort sett ej kompetens för tjänster, varför antalet studenter i ämnet kan väntas förbli relativt begränsat, både i Uppsala och i landet som helhet. Det torde därför vara lämpligt att avvakta denna vetenskaps vidare utveckling, innan dess stu- dium utbygges vid Sveriges universitet och högskolor.

Den åtgärd, som för närvarande bör vidtagas, är att docenter i idé- och lärdomshistoria medgivas rätt att inneha den historiska ämnesgruppens docentstipendier, samt att ämnet vid Uppsala universitet tilldelas ett docent- stipendium med företrädesrätt. Detta bör i nu behövlig grad säkerställa den vetenskapliga återväxten.

K onsthistoria med konstteori.

Detta ämne är företrätt av en professur i Uppsala, Lund och Göteborg samt av två i Stockholm, en i de bildande konsternas teori och historia och

en i nordisk och jämförande konsthistoria. Ämnet äger vidare rätt till den historiska gruppens docentstipendier.

Några ämnesrepresentanter ha inför beredningen uttryckt önskemål om att en professur i utomeuropeisk konsthistoria upprättas i Sverige. Bered— ningen anser emellertid, att nuvarande antal professurer i ämnet bör vara till fyllest och att behovet av forskning och undervisning i utomeuropisk konsthistoria bör kunna tillgodoses av de nuvarande professurernas 'inne- havare.

Professuren i konsthistoria vid Göteborgs högskola är personlig för profes- sor Axel Romdahl, som samtidigt är intendent för Göteborgs konstmuseum. Professuren, som inrättades 1920, bekostas genom att högskolan som tillägg till intendentslönen betalar ett årligt belopp av 7000 kronor. Professorns undervisningsskyldighet är densamma som övriga professorers. Men chefs skapet för ett stort museum är så tidskrävande, att professorn givetvis måste beviljas nedsättning av undervisningsbördan.

Professor Axel Romdahl anför: »Beträffande denna fråga må framhållas, att undervisningen i konsthistoria med konstteori, sedan detta ämne gjordes självständigt, uppehållits av intendenten vid Göteborgs konstmuseum. Denna kombination har väl från början varit föran- ledd av ekonomiska skäl, då medel till en hel professur i ämnet icke stodo till förfogande, men anordningen har medfört väsentliga fördelar genom att den vetenskapliga undervisningen i konsthistoria ställts i omedelbar förbindelse med en stor och levande konstsamling varigenom de studerande. som kunnat känna sig hemmastadda i museet och haft sin dagliga gång där, på ett mera intimt och konkret sätt kommit i beröring med konstliv och museiarbete än eljest hade varit möjligt. Aven för lärarnas inriktning och undervisningens gestaltning har sam— bandet museum högskola varit fruktbringande. Det synes alltså, oberoende av ekonomiskt tvång, önskvärt, att denna förbindelse upprätt-hålles, varvid dock må framhållas nödvändigheten av ett permanent docentstipendium för konsthistorie— ämnet vars innehavare kan ersätta den reduktion av undervisningen, som måste medges en professor, som samtidigt är museichef.»

Denna förening av professuren i konsthistoria vid Göteborgs högskola med chefskapet för Göteborgs konstmuseum måste medföra vissa olägen— heter. Professoms arbetsbörda måste bli så stor, att han endast med svårig- het torde kunna ägna sig åt forskning. Vidare torde vissa svårigheter uppstå vid tjänstledighet för innehavaren av dessa tjänster. Museala meriter äro avgörande, när det gäller att förordna vikarie vid museet, medan rent vetenskapliga meriter böra fälla utslaget vid val av person att vid vakans upp- rätthålla professuren, En än allvarligare olägenhet är, att professuren icke kan anses fullt säkerställd för framtiden. Vid professor Romdahls avgång kommer intendentsposten vid museet att först besätta-s. För den nye inne- havaren av denna befattning torde sedan inrättas en personlig professur vid högskolan på samma sätt, som skedde 1920 för professor Romdahl. Förut— sättningen härför är givetvis, att den nya intendenten äger så god professors— kompetens, att han kan kallas till professor vid högskolan. För bestridande av denna professur står även i fortsättningen ett belopp av 7 000 kronor per—

år till högskolans förfogande. Även om Göteborgs stad sannolikt kommer att sträva efter att till intendent för sina konstsamlingar förvärva en person med professorskompetens, är det icke uteslutet, att denna befattning kan komma att innehas av en person, som icke äger de vetenskapliga kvalifika- tioner, att han kan kallas till professor vid högskolan. I sådant fall torde professuren icke kunna besättas på nuvarande villkor.

Emellertid innebär otvivelaktigt denna förbindelse mellan professuren och intendentskapet vid museet fördelar för de studerande, i det undervis- . ningen kan göras mera levande genom att den ständigt står i förbindelse med museets värdefulla samlingar.

Så länge man kan räkna med att Göteborgs stad till intendent vid Göte- borgs konstmuseum kan förvärva en person med god professorskompetens, synas därför starka skäl tala emot ett upphävande av sambandet mellan denna befattning och professuren i konsthistoria vid högskolan under förutsätt- ning att innehavaren av dessa befattningar icke alltför mycket betungas av löpande museala göromål. Då Göteborgs stad hittills visat stor förståelse för denna synpunkt och alltid tillsett, att intendenten icke hindrats av dylika arbetsuppgifter i sin verksamhet som lärare vid högskolan, anser sig bered- ningen kunna utgå från att så kommer att bli fallet även i fortsättningen. På grund härav är enligt beredningens mening frågan om inrättande av en ordinarie professur vid Göteborgs högskola för närvarande icke aktuell.

Konsthistorien bör erhålla företrädesrätt till ett docentstipendium —- förslag härom har för Uppsalas del redan framställts av humanistiska sektio— nen vid Uppsala universitet — vid samtliga fyra lärosäten, då undervisningen är av den omfattningen, att professorerna i ämnet behöva biträde av en docent- stipendiat.

För de konsthistoriska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund ha framställts önskemål om vardera en förste assistentbefattning, vars innehavare skall tagas i anspråk främst för demonstrationer, kurser i musei- teknik och dylikt.

I Lund finnes förutom den konsthistoriska institutionen det år 1934 grundlagda Arkivet för dekorativ konst. Arkivet, som åstadkommits genom statsanslag samt genom vissa institutioners och enskilda donationers eko- nomiska medverkan, har från en ringa begynnelse vuxit ut till ansenliga mått och blivit av stor betydelse. Dess samling av skisser, kartonger, modeller och förberedande utkast etc. till den monumentala konsten i Norden ökas ständigt och räknar för närvarande inemot 6 000 nummer. Samlingarna er- bjuda redan ett rikt material för forskning därigenom att man här kan följa konstverkens tillblivningsprocess inom såväl måleri som skulptur av dekorativ karaktär. Professorn vid Lunds universitet Ragnar Josephson har i skrivelse till beredningen rörande Arkivet för dekorativ konst bland annat anfört: '

»Samlingarna äro dels musealt utställda, dels arkiverade eller magasinerade. De kompletteras av en omfattande fotografisamling. Arkivet har utvecklat sig

till en viktig konsthistorisk institution men är även ett av konststuderande be- sökt museum.

Dess skötsel kräver en fast assistentbefattning. Assistenten skall leda insam— lingsarbetet med den vidlyftiga korrespondensen med nordiska konstnärer och med institutioner, katalogiserandet, uppmonteringen och den museala uppställ- ningen. Han skall vidare leda studierna i arkivet för konststuderande — —— — samt genom demonstration göra samlingarna tillgängliga.»

Det synes beredningen vara av mycket stor vikt, att Arkivet för dekorativ konst effektivt kan användas i undervisningens tjänst, vilket torde erfordra en assistentbefattning.

Beredningen vill på grund av vad ovan anförts förorda att en förste assi- stentbefattning inrättas vid envar av de konsthistoriska institutionerna i Uppsala och Lund och att Arkivet för dekorativ konst i Lund därjämte er- håller en motsvarande befattning.

Nordisk och jämförande fornkunskap.

Detta ämne, som är ett centralt museiämne, har en professur i vardera Uppsala och Lund. Ämnet äger vidare vid båda universiteten rätt till den historiska gruppens docentstipendier, utan att likväl något docentstipendium är knutet till ämnet med företrädesrätt. Vid Stockholms högskola bestrides för närvarande undervisningen i detta ämne genom en tillförordnad lärare. Denne har erhållit professors namn, och examinationsrätt i nordisk och järn. förande fornkunskap har i full utsträckning medgivits högskolan. Denna rätt är emellertid knuten till den tillförordnade läraren personligen och är därför icke säkerställd för framtiden. För att de värdefulla arkeologiska samlingar, som finnas i Stockholm, varaktigt skola kunna begagnas för undervisning, bör enligt beredningens mening den ovan nämnda lärartjänsten omvandlas till en ordinarie professur i nordisk och jämförande fornkunskap vid Stock— holms högskola.

Då även i Göteborg finnas betydande arkeologiska samlingar, väl ägnade för demonstration vid undervisningen i nordisk fornkunskap, vill beredningen förorda att även vid Göteborgs högskola inrättas en ordinarie professur i detta ämne.

För säkrande av den vetenskapliga återväxten och för hjälp vid under- visningen kräves i Uppsala och Lund företrädesrätt för ämnet till ett docentstipendium —— förslag härom har för Uppsalas del framställts av humanistiska sektionen vid Uppsala universitet —— medan Stockholm och Göteborg torde kunna fylla motsvarande behov med mindre permanenta docentstipendier.

Beträffande övriga befattningshavare har professorn vid Uppsala universi— tet Sune Lindqvist anfört följande:

»En biträdande lärarbefattning har av sektionen under en lång följd av år

förgäves upptagits bland riksdagspetita _ — —. Ett stadigvarande behov före— ligger — — — av en väl avlönad, ordinarie tjänsteman med docentkompetens

och god lärarförmåga, i universitetslektors löneställuing, vid museet för nordiska fornsaker. Han behövs för en rationell utveckling av undervisningens praktiska sidor, likaså för att betrygga det lokala museets av undervisningen påkallade tillväxt.»

Behovet av ytterligare en lärare i detta ämne får anses väl styrkt. Bered- ningen anser dock ej erforderligt att detta behov tillgodoses genom inrättande av ett preceptorat. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som komma att åligga den begärda befattningshavaren, synes en förste assistentbefattning mest ändamålsenlig.

I Lund omfattar professuren i nordisk arkeologi även medeltidsarkeologi. Då ämnesområdet är synnerligen vidsträckt och då samlingar i medeltids— arkeologi även ingå i därvarande museum, anser beredningen, att i Lund bör inrättas en förste assistentbefattning i nordisk arkeologi, vars innehavare i främsta rummet bör omhänderha dessa samlingar och åt vilken kan anförtros undervisning i medeltidsarkeologi.

Önskemål ha framförts om ytterligare en förste amanuensbefattning vid museet för nordiska fornsaker i Uppsala. Beredningen, som finner detta önskemål väl motiverat med hänsyn till samlingarnas omfattning och bety- delse för undervisningen, förordar därför att en förste amanuensbefattning knytes till nämnda museum.

Klassisk fomkunskap och antikens historia.

Detta ämne är företrätt med professurer i Uppsala och Lund, varjämte den rörliga Waernska professuren i Göteborg för närvarande är besatt med en företrädare för ämnet. Dessutom äger ämnet vid båda universiteten rätt till den historiska gruppens docentstipendier, dock utan att äga företrädes- rätt till något stipendium.

Då Göteborgs högskola äger professurer i både latinska och grekiska språken, är det i högst-a grad önskvärt, att även den klassiska fornkunskapen blir fast företrädd vid högskolan, så. att den fullständiga undervisning för en helklassisk filosofisk ämbetsexamen, som för närvarande kan bedrivas där, säkerställes för framtiden. Beredningen förordar därför, att en ordinarie professur i klassisk fornkunskap och antikens historia upprättas vid Göteborgs högskola, varvid den nuvarande innehavaren av den Waernska professuren bör åläggas skyldighet att övergå till denna nyinrättade professur.

Det kan även ifrågasättas, om icke en professur borde upprättas även vid Stockholms högskola. Emellertid finnes här ingen professor i grekiska, och den nyupprättade Viktor Rydbergsprofessuren torde, då den även om- fattar antik kulturhistoria, till någon del täcka den klassiska fornkunskapens ämnesområde. Den ringa frekvensen för närvarande av studerande i de klas- siska ämnena och närheten till Uppsala motiverar även, att denna fråga ställes på framtiden.

Frågan om en delning efter utländska förebilder av de nuvarande profes—

surernas ämnesområde på två professurer, den ena i antikens historia, den andra i klassisk arkeologi, har tagits upp till diskussion av landets tre professorer i klassisk fornkunskap och antikens historia utan att någon av dem velat förorda en dylik uppdelning. Professorerna A. W. Persson i Upp- sala och E. Gjerstad i Lund vända sig direkt mot denna tanke och under- stryka vikten av att ämnets enhet bibehålles. Däremot framställa de önske- mål om biträdande lärare, som skulle kunna komplettera professorernas undervisning i ämnet. Professorn vid Göteborgs högskola A. Boöthius anser även det nuvarande systemet med professurer i klassisk fornkunskap och antikens historia hållbart.

Klassisk fornkunskap omspänner områden, i vilka undervisning tidigare meddelats inom ramen för ämnena grekiska, latin, historia och konsthistoria. Ämnet är därför mycket omfattande och forskningsmetoderna måste bli olika i skilda delar av ämnet. Men en uppdelning av detta i dels antikens historia, dels klassisk arkeologi måste likväl anses mindre önskvärd. Den antika historien kan icke lösgöras från klassisk fornkunskap. Ämnets olika delar äro trots ämnesområdets delvis disparata karaktär så intimt förbundna med varandra, att ämnet-s enhet bör bevaras icke minst med tanke på. under— visningens krav, även om en professor i ämnet icke kan hinna bedriva pri- märforskning inom hela ämnesområdet.

Beredningen vill därför icke förorda en klyvning av dessa professurers ämnesområde.

Kravet på biträdande lärare i detta ämne motiveras av de omfattande kurser, som ingå i undervisningen, bland annat en översikt över antikens kulturella och historiska utveckling, vilken är avsedd att dels vara en inled- ning till vidare studium av ämnet, dels att meddela de för skolundervis— ningen i klassiska språk och historia erforderliga insikterna i antikens historia och kulturhistoria och en översikt av antikens konsthistoria med sär- skild hänsyn till dem, som studera ämnet konsthistoria.

Dessa kurser krävas för en effektiv undervisning i klassisk fornkunskap och antikens historia och äro dessutom av den största betydelse för under— visningen i ämnena historia och konsthistoria.

Ifrågavarande undervisning är av den art, att det synts beredningen mest ändamålsenligt, att den bestrides genom kursanslag. Beredningen vill därför förorda, att ett årligt anslag av 4000 kronor ställes till förfogande vid vart och ett av de fyra lärosätena för anordnandet av denna undervisning. Till ledare av dessa kurser bör om möjligt utses person med docentkompetens.

Antalet studerande i ämnet kanske icke i och för sig motiverar, att ämnet erhåller permanenta docentstipendier. Men utöver undervisningens krav måste här beaktas vikten av att professurerna kunna besättas med kom- petenta krafter. Samma synpunkter göra sig också gällande beträffande föreståndarbefattningen för Svenska institutet i Rom och motsvarande be— fattning vid ett eventuellt motsvarande institut i Aten. Permanenta docent— , stipendier i ämnet torde gynnsamt påverka rekryteringen till dessa tjänster.

I |

På grund av vad som ovan anförts vill beredningen därför förorda, att ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia erhåller företrädesrätt till docent— stipendium i Uppsala, Lund och Göteborg.

Då ämnet i en framtid erhåller en ny institution vid Uppsala universitet, torde en förste amanuens erfordras i stället för den nuvarande tredje amanuensen.

Egyptologz'.

Humanist-iska sektionen i Uppsala har i skrivelse till universitetsbered— ningen begärt upprättandet av en professur i egyptologi vid universitetet. Efter framställning av professorn i klassisk fornkunskap i Uppsala A. W. Persson om inrättande av en fast lärartjänst i egyptologi, har universitetet i sina petita innevarande år begärt en biträdande lärarbefattning i ämnet.

Ämnet egyptologi har åren 1893—1904 varit företrätt av en personlig professur vid Uppsala universitet, där senare även docenter i ämnet under- visat. För närvarande representeras detta av en stipendierad docent. Vid universitetet finnas de i Viktoriamuseet hopbragta samlingarna, vilka möjlig— göra tillfredsställande undervisning i egyptologi. Ämnet har icke varit före— trätt vid något annat svenskt lärosäte.

Det är uppenbart, att svensk forskning skulle vara synnerligen betjänt av att egyptologien bleve fast företrädd vid ett av universiteten. Denna omfattande vetenskap, som kräver en grundlig och speciell utbildning av både historisk—arkeologisk och språklig art, kan icke företrädas av någon representant för något angränsande ämne utan blott av en egyptolog av facket. Finnes ingen dylik att tillgå i Sverige, är detta en kännbar brist för alla, som arbeta med forntida språk- och kulturhistoria, på grund av det gamla Egyptens stora betydelse för både det orientaliska och det väster— ländska kulturarvet. Om Sveriges akademiska lärosäten, såsom beredningens direktiv förutsätta, skola beredas »möjligheter att göra en insats på den högre utbildningens och den vetenskapliga forskningens områden, som är helt i nivå med vad som fordras och presteras inom de främsta kulturnatio— nerna», hör en fast lärostol i egyptologi vid ett svenskt universitet med i ut— rustningen.

Det är icke beredningens uppfattning, att behovet skulle vara täckt enbart med ett preceptorat, som närmast skulle motsvara den av Uppsala universitet i petita begärda biträdande lärarbefattningen. De önskemål, som skulle till- godoses genom inrättande av en fast lärarbefattning, kunna enligt beredningens mening endast tillgodoses genom inrättande av en professur. Beredningen, som har sig bekant, att sökande med god kompetens skulle anmäla sig till en professur i egyptologi, förordar därför inrättande av en dylik professur. Ämnets traditionella anknytning till Uppsala universitet och därvarande egyptiska samlingar tala för att professuren förlägges till detta universitet.

Nordisk och jämförande folkli—vsforskning.

En professur i detta ämne finnes vid Lunds universitet, i första hand in— riktad på etnologi. Från Uppsala universitet har emellertid framförts önske— mål om en professur i folkminnesforskning för att bereda den folkloristiska forskningen en lärostol i Sverige.

1933 års universitetsberedning har i denna fråga anfört bland annat: »Beredningen håller före, att folkminnesforskningcn och den nordiska etnolo- gien från nationell och allmänt vetenskaplig synpunkt äro så viktiga ämnen, att ett vart av dem bör erhålla företrädare i professors ställning vid universiteten.

Vidkommande därefter folkminnesforskningen är att märka, att studiematerialet på detta område till övervägande grad finnes samlat i Uppsala. En blivande pro- fessur i detta ämne synes därför lämpligen böra förläggas till Uppsala universitet.»

När den tidigare för professor W. von Sydow personliga professuren i nor- disk och jämförande folkkulturforskning år 1944 omvandlades till en ordinarie professur i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk, ytt— rade departementschefen i proposition till 1944 års riksdag.

»Med hänsyn till vad från Uppsala universitets sida anförts till förmån för en differentiering av folklivsforskningen i två från varandra skilda ämnesområden, torde inom ämnesområdet för den av mig förordade professuren i Lund etnologien böra tillmätas ett något större utrymme än folkminnesforskningen. Jag föreslår därför att professurens ämnesområde preciseras till att avse 'nordisk och jäm_ förande folklivsforskning, särskilt etnologisk'. Härmed markeras att en blivande innehavare av professuren måste styrka sin professorskompetens inom ämnes— grenen etnologi, men att, om denna förutsättning är fylld, speciminering inom folk- minnesforskningens område räknas likvärdig med speciminering inom ämnet etnologi. Skulle i sinom tid — vilket jag hoppas skall kunna bli fallet — en pro— fessur i folklivsforskning komma att inrättas även i Uppsala, kunde då tyngd- punkten för den senare professurens ämnesområde lämpligen läggas på folkmin- nesforskningen. Härigenom skulle de förvisso berättigade önskemålen, att bearbet- ningen och kompletteringen av de rika folkminnessamlingarna i Uppsala skola få stöd i en professur, kunna tillgodoses på ett enligt min mening tillfredsställande Sätt.»

Statsutskottet yttrade vid behandling av frågan:

»Utskottet anser i likhet med departementschefen, att goda skäl blivit anförda för att professurer vid våra universitet inrättas både i folkminnesforskning och i etnologi. Under rådande förhållanden torde emellertid endast en ordinarie pro- fessur kunna inrättas i stället för den personliga professur, vars innehavare med utgången av år 1943 inträtt i pensionsåldern. — —— ——

Utskottet får i anslutning till vad departementschefen anfört i fråga om en framdeles blivande professur i folklivsforskning i Uppsala — _ _ här ytterligare understryka förhoppningen om att även detta universitet inom rimlig tid skall kunna tillgodoses med en professur på området med tyngdpunkten likväl förlagd på folkminnesforskningen.»

Humanistiska sektionen vid Uppsala universitet har i samband med frågan om de anslag sektionen ansett sig böra begära av 1947 års riksdag gjort fram— ställning om inrättande från och med den 1 juli 1947 av en personlig professur i folkminnesforskning vid Uppsala universitet för föreståndaren för Lands-

måls— och folkminnesarkivet i Uppsala, docenten, filosofie doktorn Dag Alvar Strömbäck. Sektionen anför i denna fråga:

»I och med inrättandet år 1944 av en professur i ”nordisk och jämförande folk- livsforskning, särskilt etnologisk' har Lunds universitet fått sina mycket berät- tigade intressen med avseende på akademisk undervisning i etnologi tillgodosedda. Det vetenskapliga studiet av den materiella folkkulturen och av allmogens arbets- och samhällsliv har sålunda med denna professur blivit representerat jämväl vid ett statsuniversitet.

Folkminnesforskningen, den vetenskapsgren som avser utforskandet av folkens och företrädesvis de nordiska folkens sagor, sägner, visor, ordspråk och gåtor samt deras religiösa traditioner och föreställningsvärld, har numera ingen ordinarie lärostol vid våra universitet eller högskolor. Då denna vetenskapsgren kräver en helt annan metod än den forskning, som sysslar med allmogens byggnadsskick, redskap, artefakter m. ni. kan den ej heller på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt sammanföras med etnologien, något som sektionen också tidigare understrukit. Folkminnesforskningen har, sådan den bedrivits och bedrives i våra nordiska grannländer, en arbetsmetod som närmast ansluter sig till de filologiska, religions- historiska och litteraturhistoriska disciplinerna, och i såväl Norge som Finland har man ansett sig ha råd att sida vid sida ha både etnologiska och folkloristiska professurer.

I fråga om studier och undervisningen inom nordisk folkminnesforskning har Uppsala ett synnerligen gynnsamt utgångsläge i det att ett både kvalitativt och kvantitativt betydande material redan föreligger i landsmåls— och folkminnes— arkivets rika och mångsidiga uppteckningar av svensk folklore. Hittills har endast en ringa del av detta material kunnat bearbetas och utgivas i Uppsala, men skulle den folkloristiska forskningen bli företrädd genom professur vid universitetet, skulle självfallet detta också på ett mycket påtagligt sätt återverka på samlingarnas vetenskapliga bearbetning och utnyttjande här på platsen. Dessutom skulle med en lärostol i folkminnesforskning även följa att studenter, som läste ämnet, kunde ägna sig åt kompletterande uppteckningar av i vissa bygder ännu kvarlevande traditioner och på så sätt tillföra forskningen nytt material.

En professur i nordisk folkminnesforskning vid Uppsala universitet skulle icke åsamka statsverket någon större utgift, om den väg följdes, som tidigare av sek- tionen anvisats, nämligen att föreståndaren för landsmåls- och folkminnesarkivet docenten Dag Strömbäck gjordes till innehavare av den nya professuren. Sektionen har nämligen välgrundad anledning anta, att docenten Strömbäcks inom nordisk folktro och folkdiktning utgivna och till utgivning förberedda skrifter vid pröv- ning av sakkunniga skulle skänka honom fullgod kompetens i nordisk folkminnes- forskning. Då docenten Strömbäck för närvarande åtnjuter lön enligt lönegrad Eo 80 löneklass 31 skulle skillnaden mellan hans nuvarande lön och begynnelselön för professor icke komma att överstiga 550 kronor per år. Med den uppflyttning i löneklass 32 som docent Strömbäck kan påräkna från 1 juli 1947 torde i själva verket löneskillnaden ej uppgå till högre belopp än cirka 150 kronor. Ekomoniska skäl borde sålunda icke utgöra hinder mot inrättande av här berörda professur, vars betydelse för undervisningen och forskningen redan tidigare motiverats och här ytterligare må betonas.

En professur i nordisk folkminnesforskning för den nuvarande föreståndaren för Landsmåls- och folkminnesarkivet skulle också på ett ur undervisningens syn- punkt mycket lyckligt sätt ansluta till ämnena nordiska språk och nordisk ort— namnsforskning och överhuvudtaget bidraga till att stärka och fördjupa forsk- ningen inom vår egen kulturkrets.

I här och även i tidigare framlagda förslag har sektionen kallat den nya profes— suren 'nordisk folkminnesforskning', varigenom markerats att ämnets tyngdpunkt bör ligga inom våra nordiska folks traditioner. Jämförande” blir till sin karaktär varje djupare undersökning i nordisk folklore, varför detta epitet ej ansetts nödigt. Skulle en större överensstämmelse med den avsevärt längre titeln på, den nyinrättade professuren i Lund: ”Nordisk och jämförande folklivsforskning, sär- skilt etnologisk' anses önskvärd, så torde — förutsatt att 'folklivsforskning' upp- fattades i vedertagen, vid bemärkelse —— den här föreslagna professuren kunna benämnas 'nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk'.»

Beredningen finner, att synnerligen starka skäl blivit anförda för inrät- tande av en professur i folkminnesforskning vid Uppsala universitet. Ifråga- varande professur bör få en annan karaktär än den lärostol, som redan finnes vid Lunds universitet. Denna är främst inriktad på etnologi. De rika folk- minnessamlingarna i Uppsala göra de yttre förutsättningarna ytterst lämpliga för inrättande av en professur i folkminnesforskning vid Uppsala universitet.

Vetenskaplig bearbetning av de nordiska folkens sagor, sägner, ordspråk, visor, religiösa traditioner och föreställningsvärld kräver en helt annan metod än etnologiens. Folkminnesforskningen ställer dessutom på sina utövare väsentligt strängare krav på filologisk kompetens än etnologien. Folkminnes— forskningen synes därför vara så skild från den sistnämnda vetenskapen, att den torde böra utgöra ett särskilt examensämne benämnt nordisk och järn— förande folkminnesforskning. Om den föreslagna professuren vid Uppsala universitet skulle komma till stånd, bör enligt beredningens mening inne- havaren av denna professur undervisa och examinera i detta ämne, medan den befintliga professuren i Lund bör komma att omfatta examensämnet nordisk och jämförande etnologi. Den nya lärostolen vid Uppsala universitet bör därför benämnas professur i nordisk och jämförande folkminnesforskning. I samband med inrättande av sistnämnda lärostol bör den befintliga profes- suren i Lund få ändrad benämning. Då den skall företräda nordisk och jäm— förande etnologi, bör benämningen ändras till professur i nordisk och järn förande etnologi. Beredningen anser, att behovet av forskning och undervis- ning i folklivsforskningens båda grenar på detta sätt väl skulle tillgodoses.

Beredningen vill därför i princip ansluta sig till de synpunkter, som fram- förts av 1933 års universitetsberedning och som kommit till uttryck i depar- tementschefens yttrande till 1944 års riksdag samt i statsutskottets utlåtande och senast understrukits av humanistiska sektionen vid Uppsala universitet i petita till 1947 års riksdag.

Av principiella skäl kan beredningen dock icke förorda sektionens förslag om inrättande av en personlig professur i folkminnesforskning för förestån- daren för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, docenten Dag Ström- bäck. Det synes beredningen visserligen önskvärt, att ifrågavarande lärostol förbindes med detta arkiv, om möjligt på liknande sätt som professuren i nor— disk ortnamnsforskning med Svenska ortnamnsarkivet, men en personlig pro- fessur torde icke bereda folkminnesforskningen den tryggade ställning för framtiden, som ämnets betydelse kräver. En professur, vars bestånd på längre

sikt icke är säkrad, stimulerar icke yngre vetenskapsmän till fortsatt forskning på samma sätt som en ordinarie lärostol. Den ökade trygghet för ämnet en dylik lärostol skulle medföra och den större betydelse för folkminnesforsk— ningen den skulle få, motiverar enligt beredningens mening de ökade kost— nader den skulle medföra för statsverket. Beredningen vill därför förorda, att en ordinarie professur i nordisk och jämförande folkminnesforskning in- rättas vid Uppsala universitet.

Behovet av undervisning i folkminnesforskning i Lund bör tillgodoses genom inrättande av en förste assistentbefattning vid folkminnesarkivet, vars innehavare ålägges viss undervisningsskyldighet.

Beredningen vill i detta sammanhang understryka värdet av den verk- samhet, som utövas av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Ett närmare samarbete med denna förening torde kunna bliva av stor betydelse för den nordiska folklivsforskningen främst genom att föreningens samlingar, bibliotek och arkiv i Lund kunde utnyttjas för undervisningen i ämnet.

Intendenten för Kulturhistoriska föreningens samlingar, filosofie doktorn Sven T. Kjellberg, tillika föreningens sekreterare, har i skrivelse till univer- sitetsberedningen framhållit, att Kulturhistoriska museets nuvarande resurser ej vore tillräckliga för att tillgodose de krav, som kunde uppstå. genom dess användande i undervisningen. Härför skulle enligt hans mening erfordras en förstärkning av museets personal och utökning av dess lokaler.

Beredningen, som till fullo beaktar de av intendenten Kjellberg framförda synpunkterna torde i framtiden få tillfälle att återkomma till denna fråga i samband med en allsidig behandling av institutionsfrågor överhuvud.

Allmän och jämförande etnografi.

Detta ämne företrädes för närvarande av en professur vid Stockholms hög- skola. Innehavaren av denna är tillika professor och föreståndare för Statens etnografiska museum. Professuren vid högskolan upprätthålles genom ett årligt arvode av 1 200 kronor utöver den lön, som utgår från museet. Tidigare har Göteborg haft en professur, förbunden med intendentsbefattningen vid etnografiska avdelningen i Göteborgs museum.

1933 års universitetsberedning anförde rörande detta ämne bland annat.

»Det etnografiska museimaterial, som finnes i landet, är till största delen kon- centrerat till Stockholm och Göteborg. Statens etnografiska museum i Stockholm innehåller ett stort och jämförelsevis allsidigt material från samtliga främmande världsdelar. I Göteborgs museum är särskilt Sydamerika väl företrätt. Undervis- ningen uti här ifrågavarande .ämne bör lämpligen anknyta till nämnda museer och omhänderhavas av högskolorna i Stockholm och Göteborg.»

Då studiet av etnografi kräver tillgång till goda museer, torde inga mera permanenta lärarbefattningar i ämnet böra upprättas vid universiteten. Där- emot synes det angeläget, att professuren i allmän och jämförande etnografi åter införes vid Göteborgs högskola.

Det synes beredningen för närvarande icke tänkbart att inrätta en fast

professur i detta ämne vid högskolan. Professuren bör enligt beredningens mening vara av samma karaktär som högskolans professur i konsthistoria och bekostas genom att högskolan som tillägg till intendentslönen erlägger visst årligt arvode, vars belopp beredningen för närvarande ej är i stånd att beräkna.

Så snart det visats, att en innehavare av intendentstjänsten vid etnogra— fiska avdelningen i Göteborgs museum äger så god professorskompetens, att han kan kallas till professor vid högskolan, bör enligt beredningens mening denna professur inrättas.

För att säkerställa den vetenskapliga återväxten bör ett docentstipendium med företrädesrätt tilldelas etnografien vid Stockholms högskola.

M usikhz'storz'a.

Ämnet musikhistoria har genom beslut av 1946 års riksdag erhållit en professur vid Uppsala universitet.

Då ämnet ännu är tämligen nytt i Sverige, anser beredningen det icke motiverat att förorda lärostolar i ämnet utanför Uppsala universitet. Vid detta lärosäte bör ämnet medgivas rätt till den historiska gruppens docent—

stipendier.

Teaterhistoria.

En personlig professur i detta ämne har nyligen upprättats vid Stockholms högskola. Beredningen anser därmed behovet av forskning och undervisning i ämnet för närvarande väl tillgodosett.

Religions-historia.

I religionshistoria finnes endast en till filosofisk fakultet hörande läro— stol i landet, nämligen professuren i allmän religionshistoria vid Stockholms högskola.

Beredningen har behandlat detta ämne i samband med de teologiska fakul— teterna. Här må blott erinras om att beredningen förordat en professur i detta ämne inom den humanistiska sektionen vid Uppsala universitet och vidare att ämnet inom denna sektion medgives rätt till den historiska gruppens docentstipendier.

Nordiska språk.

Ämnet nordiska språk, som inom den nyspråkliga gruppen intager en cen- tral ställning och innefattar ett mycket stort antal forskningsuppgifter, sam- tidigt som det är av utomordentlig betydelse särskilt för utbildningen av modersmålslärare, är för närvarande vid vartdera universitetet företrätt av två ordinarie professurer, den ena i nordiska språk, den andra i svenska språket. Vidare finnes vid Uppsala universitet en personlig professur i nordisk ort-

_f.__.__ ____. , _

namnsforskning, vars innehavare, professor J. Sahlgren, tillika är förestå-n- dare för Svenska ortnamnsarkivet och sekreterare i Ortnamnskommissionen. Vid vardera av Stockholms och Göteborgs högskolor finnes en professur i nordiska språk. Ämnet äger vidare rätt till den språkliga gruppens docent-- stipendier och äger vid Uppsala universitet företrädesrätt till ett av denna grupps docentstipendier.

Med hänsyn till ämnets centrala natur och stora omfattning har professor K. G Ljunggren i Lund föreslagit en utökning av antalet lärostolar i nordiska språk vid Lunds universitet, varvid han ansett att den nya professuren snarare borde representera ämnet i dess helhet än avgränsas till ett mindre område inom detsamma. En medelväg har i detta avseende föreslagits för Uppsala univer- sitets vidkommande under de överläggningar som universitetsberedningen där haft med ämnets representanter. Humanistiska sektionen i Uppsala hade förordat, att den personliga professuren i nordisk ortnamnsforskning skulle vid den nuvarande innehavarens avgång förvandlas till en'ordinarie professur i samma ämne. Under överläggningen framförde professor J. Sahlgren den tanken, att en ny ordinarie professur lämpligen borde omfatta ämnesområdet »nordiska språk, särskild ortnamnsforskning». Därigenom skulle bland annat vinnas att de nuvarande professorerna i nordiska språk erhölle en lättnad i sin betydande undervisnings— och examinationsbörda.

Beredningen tillstyrker detta förslag. Härvid förutsättes, att innehavaren av denna professur även förestår Svenska ortnamnsarkivet såsom prefekt. Den ökade undervisnings— och examinationsskyldighet, som komme att åvila honom, bör emellertid medföra, att han inom arkivet får tillgång till be» hövliga hjälpkrafter. Ett minimum torde härvid vara det redan anmälda be- hovet av en amanuens. Därjämte har, särskilt för undervisning i ortnamns- forskning, begärts ett docentstipendium med företrädesrätt knutet till nordisk ortnamnsforskning. Beredningen förordar inrättandet av dessa två befatt- ningar.

En särskild professur i svensk dialektforskning är ett gammalt önskemål, vilket nu framförts av professor Sahlgren under beredningens förhandlingar med de akademiska lärarna och studentrepresentanterna i Uppsala. Det synes beredningen ändamålsenligt, att vid upprättandet av en i och för sig av be— hovet påkallad ny ordinarie lärostol i nordiska språk vid det sydsvenska univer- sitetet särskilt utrymme beredes för denna gren av svensk språkforskning, vilken hittills i alltför ringa grad tillgodosetts i den akademiska undervis- ningen och vars material alltmera hotar att försvinna. Därför bör vid univer- sitetet i Lund en professur i »nordiska språk, särskilt landsmålsforskning» inrättas. Det synes vara lämpligt, att innehavet av denna professur förenas med prefekt—skapet för landsmålsarkivet i Lund, liksom det ovan föreslagits. lit innehavaren av den nya professuren i Uppsala tillika förestår därvarande 'eånamnsarkiv. önsÄrofessor E. Wessén har med hänvisning till såväl forskningens som under—

X

HX

visningens behov föreslagit inrättande av minst en ny professur i nordiska språk vid Stockholms högskola, varvid främst en professur i svenska språket borde komma i åtanke. Professor Wessén anför, att elevantalet på det lägre stadiet icke torde vara mindre vid högskolan än vid universiteten. Bered- ningen anser önskemålet —om denna nya professur berättigat.

Av de olika ämnesrepresentanterna ha framförts önskemål om att nordiska språk skulle erhålla företrädesrätt till sammanlagt två docentstipendier vid vart och ett av statsuniversiteten samt vid Stockholms högskola och till ett docentstipendium vid Göteborgs högskola. Beredningen, som finner dessa önskemål väl motiverade, förordar att ämnet tilldelas de begärda. d0eent- stipendierna.

Utöver docentstipendiaterna ha för Uppsalas vidkommande professorernz.N. Lindquist och E. Noreen ansett behov föreligga av en biträdande lärare »med god docentkompetens» för deltagande i seminariernas övningar, genomgående av uppsatser, eventuellt ledning av proseminarier m. m. I den mån detta krav icke kan anses tillgodosett genom docentstipendiater, torde det kunna tillmötesgås genom den dubblering av lektoraten i svenska, varom önskemål uttalats av studentrepresentanterna. Vikten av att för blivande lärare ämnet genomgås med särskild hänsyn till vad skolundervisningen kräver, vill bered- ningen för sin del kraftigt understryka. Den anser det också önskvärt, att dessa »pedagogiska lektorer» äga förtrogenhet med olika stadier av läroverkens undervisning. Universitetsberedningen anser alltså, att vid vartdera univer— sitetet bör inrättas ytterligare ett lektorat i svenska.

Professor Wessén har för Stockholms högskolas vidkommande framfört önskemål om att övningarna i proseminariet liksom kursen i muntlig och skriftlig framställningskonst skola ledas av en erfaren skolman samt att en biträdande lärare med specialutbildning må handhava kursen i talteknik och välläsning. Beredningen anser, att ett lektorat i svenska språket av samma slag som universitetens bör inrättas vid Stockholms högskola men att inga ytterligare speciallärare äro nödvändiga.

Vid universitetet i Uppsala finnes för närvarande en dansk lektor i danska språket och litteraturen. Undervisningen i norska språket och litteraturen bedrives däremot av tillfälligt anställda lärare med anlitande av tillfälliga kurs— anslag. Båda professorerna i nordiska språk i Uppsala ha framhållit, att denna anordning medfört stora olägenheter, då de tillfälliga lärarna haft annr huvudsaklig verksamhet, varför kurserna varit svåra att planera och måst fö. läggas till olika tidpunkter under skilda läsår. Såväl ur dessa synpunkter som med hänsyn till undervisningens omfattning och önskade effektivitet påyrka nämnda professorer inrättande av ett lektorat i- norska språket och litteraturen av samma art som det redan befintliga danska lektoratet. Vid universitetet i Lund uppehålles undervisningen i danska och norska av föreningen Nordens lektorer, vilka emellertid ha att betjäna ett stort antal skolor och därför endast kunna avdela en begränsad tid varje termin för undervisningen. Pro- fessor Ljunggren har föreslagit inrättande av lektorat i såväl dan-ska som

norska efter mönster av det danska lektoratet i Uppsala och framhåller i detta sammanhang vilken fördel det vore för de studerande att varje termin ha till- gång till sådan undervisning. Han anser vidare, att tillskapandet av lektorat i danska och norska skulle kunna innebära en välbehövlig utökning av de fasta lärarkrafterna i ämnet litteraturhistoria; han förutsätter nämligen, att dessa lektorer skulle äga kompetens att undervisa i respektive länders litteratur.

Ökad OChl fördjupad kännedom om de danska och norska språken och litte- raturerna är enligt beredningens mening ett viktigt önskemål, ej minst med hänsyn till det nordiska samarbetets främjande. Beredningen ansluter sig till de ovan angivna synpunkterna och tillstyrker inrättande av dels ett lek— torat i norska vid universitetet i Uppsala, dels ett lektorat i danska samt ett i norska vid universitetet i Lund. Innehavarna av dessa befattningar böra äga ' så omfattande kunskaper i den danska, respektive norska litteraturen, att de | kunna meddela undervisning häri. Det förutsättas givetvis, att dessa lektorer- ! skola ha sin verksamhet helt förlagd till universiteten och icke tagas i anspråk !

för skolundervisning. Även Stockholms och Göteborgs högskolor behöva av här angivna skäl lektorat i danska och norska.

För introducering i studiet av fornisländsk text har av studentrepresen— l tanterna i Göteborg begärts en undervisningsassistent. Beredningen anser, att erfarenhet av det ovan förordade docentstipendiet i nordiska språk vid Göte— borgs högskola bör avvaktas, innan denna detaljfråga upptages till närmare övervägande.

Till de ämnen, som avses att i Uppsala inom en snar framtid erhålla in- stitutionsmässiga lokaler, hör även nordiska språk. Angelägenheten av att detta ämne även i Lund utrustas med en egen institution har framhållits av studentrepresentanterna vid Lunds universitet. Universitetsberedningen an— sluter sig till denna tanke.

i För skötseln av dessa institutioner erfordras viss personal. I enlighet med : vad från Uppsala universitet begärts i årets petita förordar beredningen in- rättande av en förste assistent— och en tredje amanuensbefattning vid institu- tionen för nordiska språk i Uppsala. Behov torde uppstå av motsvarande be- fattningar även i Lund, så snart institutionsfrågan där vunnit sin lösning.

Romanska språk.

Romanska språk företrädas vid vart och ett av de akademiska lärosätena av en professur. Ämnet äger rätt till den språkliga gruppens docentstipendier och har i Uppsala företrädesrätt till ett av gruppens docentstipendier. Vid samt— liga lärosäten finnas dessutom universitetslektorer eller andra utländska lärare i franska, italienska och spanska språken.

Samtliga professorer i ämnet ha, antingen i skrivelser till universitets- beredningen eller vid muntliga överläggningar med densamma, anfört skäl för en dubblering och samtidigt differentiering av dessa professurer. Detta önskemål har jämväl understötts av humanistiska sektionen i Uppsala samt

från studenthåll. Olika meningar ha emellertid framkommit om det sätt, varpå, differentieringen bör ske.

En dubblering motiveras dels av det stora elevantalet, dels av ämnets be- tydande omfattning och svårigheten för en enda person att överblicka och följa forskningens utveckling inom tre stora språk- och kulturområden. Här- till kommer önskvärdheten av att forskningen och undervisningen ej blott berör den rent lingvistiska, utan i större mån än vad hittills kunnat ske, även den litterärt och filologiskt betonade sidan av ämnet.

De förslag, som framställts beträffande sättet för en uppdelning av pro- fessurerna i romanska språk, följa tvenne huvudlinjer. Enligt den ena ifråga- sättes en klyvning av ämnet efter språkområden, medan den andra betonar vikten av att —— ej minst med hänsyn till läroverkslärarutbildningen — den ena av professurerna erhåller en delvis filologisk karaktär och får sin tyngd- punkt förlagd till franska språket och litteraturen.

Professorn vid Uppsala universitet P. Falk har föreslagit, att den nuva- rande professuren i romanska språk uppdelas på två, den ena benämnd pro- fessur i romanska språk, särskilt franska, den andra professur i romanska språk, särskilt spanska och italienska. Han påpekar härvid, att en dylik differentiering av ämnesområdena skulle »lämna tillfälle åt innehavarne att inom sina respektive discipliner ej blott ensidigt inrikta sig på lingvistik och filologi utan också på. litteraturhistoria». Professor Falks förslag om diffe— rentiering har understötts av humanistiska sektionen i Uppsala. Professorn vid Stockholms högskola G. Tilander anser visserligen, att det nuvarande elevantalet i ämnet vid Stockholms högskola icke gör en uppdelning där- städes på två professurer absolut erforderlig, men han finner, att grundandet av professur i ibero-romansk filologi, d. v. s. i spanska och portugisiska, skulle fylla ett verkligt behov. Han synes närmast ifrågasätta, att vid de två statsuniversiteten dylika professurer skulle upprätt-as vid sidan av de nuva— rande lärostolarna i romanska språk. Studentrepresentanterna i Uppsala ha uttalat en önskan om att vid därvarande universitet upprättas ytterligare en professur i romanska språk med huvudvikt på de ibero—romanska språken, me- dan den nuvarande professuren skulle få huvudvikten förlagd till franska språ— ket. Härvid förutsattes emellertid, att en professur i allmän och jämförande litteraturhistoria skulle upprättas.

De nu nämnda förslagen gå på olika sätt ut på en uppdelning efter språk- områden, utan särskild betoning av det filologiska och litterära. Denna senare synpunkt har upptagits av professorn vid Göteborgs högskola K. Michaélsson, som förordar, att den ena professuren i romanska språk skall företrädesvis avse franska språket och litteraturen, den andra liksom nu roman-ska språk utan särskild tonvikt på någon del av ämnet. Professorn vid Lunds universitet A. Lombard har i skrivelse till beredningen i korthet förordat ännu en pro- fessur i romanska språk utan att närmare ingå på frågan om en differentiering.' Vid beredningens muntliga överläggning med humanistiska sektionen i Lund

ställde han sig emellertid i huvudsak på den ståndpunkt, som företrädes av professor Michaélsson. _

Beredningen anser behovet av en dubblering av professurerna i romanska språk vara klart ådagalagt. Med hänsyn dels till vikten av att blivande lärare i franska erhålla en förbättrad filologisk och litteraturhistorisk orientering i det ämne vari de skola undervisa, dels till den betydelse en fördjupad forsk- ning och en utökad undervisning i fransk litteratur måste komma att få för universitetsstudiet av allmän litteraturhistoria, vill beredningen förorda, att särskilda professurer i franska språket och litteraturen inrättas vid samtliga lärosäten. Såväl litteraturhistorisk som språklig kompetens bör fordras av de förordade lärostolarnas innehavare.

Professorerna i romanska språk ha begärt, att två docentstipendier skola knytas till detta ämne. Redan under nuvarande förhållanden synes detta krav vara berättigat, och det blir det icke minst ur rekryteringssynpunkt, om den av beredningen tillstyrkta uppdelningen av professurerna i romanska språk kommer till stånd.

Av svenska staten avlönade universitetslektorat i spanska och italienska _ vid sidan av de redan befintliga i franska — ha begärts av professor Lom- bard. Kravet har understötts av studentrepresentanterna vid universiteten och högskolorna. Det har i detta sammanhang från olika håll betonats, att systemet med av främmande stater bekostade lektorat visat sig medföra avse- värda nackdelar, bland annat den, att universitetet eller högskolan i sådana fall icke har möjlighet att själv välja innehavaren.

Beredningen anser, att behovet av särskild undervisning i spanska och italienska bör tillgodoses genom att vid samtliga lärosäten inrättas ett univer— sitetslektorat i spanska och ett i italienska. Dessa lektorat böra helt bekostas av svenska staten. Innehavarna av nämnda befattningar böra äga tillräcklig såväl språklig som litteraturhistorisk kompetens, detta senare ej minst med hänsyn till behovet av undervisning i respektive länders litteratur och kultu- rella förhållanden.

Beredningen vill i detta sammanhang ge sin anslutning till det särskilt av studentrepresentanterna i Göteborg uttalade önskemålet, att de utländska lektorernas undervisning kompletteras med ett väl utvecklat studiegrupps- arbete under vederbörande lektors ledning.

Från studenthåll har framställts önskemål om ytterligare en universitets- lektor i franska vid vartdera universitet. Särskilt med tanke på att detta skulle möjliggöra de nuvarande stora studiegruppernas uppdelning på smärre grupper, varigenom det aktuella kravet på ökad praktisk språkskicklighet hos de studerande skulle kunna tillgodoses, vill beredningen förorda en dubblering av universitetslektoraten i franska.

För blivande läroverkslärare är det av särskild vikt att universitetsunder- visningen i lämplig mån anpassas efter de krav, som deras framtida verksam— het kommer att ställa på dem. Denna synpunkt har beträffande föreliggande ämne framhållits särskilt från .studenthåll, men även av professorerna Falk

och Michaélsson. Den senare rekommenderar inrättande av »svenska lektors— befattningar i främmande språk», till vilka tjänster skulle förordnas kompe— tenta läroverkslärare, liksom fallet är med universitetslektoraten i svenska språket. Professor Falk har framfört en liknande tanke: såsom »biträdande lärare» skulle kunna anställas en läroverkslektor med särskilda kvalifikationer. Tjänstgöringen skulle varieras inom en viss ram.

Beredningen anser, att starka skäl anförts för lektorat i främmande språk av nu angiven typ och förordar, att en dylik befattning såsom »pedagogisk lektor» i franska med docentkompetens inrättas vid vartdera universitetet. Avlönings— och tjänstgöringsförhållanden skulle vara desamma som beträf- fande de nuvarande universitetslektorernas i svenska.

I samband med färdigställandet av nya seminarielokaler i Uppsala för flertalet av de språkliga ämnena., däribland romanska språk, blir en amanuensbefattning vid romanska seminariet behövlig. Universitetsbered— ningen vill därför förorda, att till detta seminarium knytes en förste amanu- ensbefattning. En sådan befattning bör enligt beredningens mening även in— rättas vid Lunds universitet, så snart de romanska språken erhållit de nya seminarielokaler, som ställts i utsikt.

Engelska språket.

Engelska språket företrädes vid vart och ett av de akademiska lärosätena av en professur (i Göteborg benämnes lärostolen professur i engelska språket och litteraturen). Ämnet har rätt till den språkliga gruppens docentstipendier och äger vid Uppsala universitet företrädesrätt till ett av denna grupps do- centstipendier. Vid samtliga lärosäten finnas dessutom universitetslektorer eller andra utländska lärare .med engelska som modersmål.

Professorn vid Lunds universitet 0. Arngart har i skrivelse till universi— tetsberedningen framhållit, att antalet studerande i ämnet kunde motivera ytterligare en professur i engelska språket. Samtidigt har han emellertid ifrågasatt, huruvida icke behovet av ökad undervisning i ämnet skulle kunna tillgodoses på annat sätt än genom dubblering av de nuvarande professurerna. Professorn vid Uppsala universitet B. Liljegren har framhållit, att en ny fast professur i ämnet för närvarande ej vore behövlig. För att avlasta en del av professorernas arbetsbörda borde däremot enligt hans mening en del av exa— minationen i ämnet mot särskild ersättning uppdragas åt en docent. Huma— nistiska sektionen vid Uppsala universitet har däremot uttalat sig för en dubblering av professuren i engelska språket. Samma åsikt har framförts av docenten vid Uppsala universitet E. Tengstrand i hans egenskap av t. f. professor i ämnet. Professorn vid Stockholms högskola A. Gabrielson under— stryker behovet av en ny professur med hänsyn till det växande antalet stu— derande i ämnet. Den nya professuren borde enligt hans mening omfatta modern engelska samt engelsk litteratur— och kulturhistoria. Professorn vid Göteborgs högskola G. Stern har framhållit, att ämnesområdet »engelska språket och litteraturen» vore för vidsträckt för att på ett tillfredsställande

sätt kunna behärskas av en person. Han föreslår därför, att de nuvarande pro- fessurerna uppdelas på två, den ena med huvudsakligen lingvistisk, den andra med huvudsakligen litteraturhistorisk inriktning. Samtidigt framhåller han, att undervisnings- och examinationsbördan i ämnet för Göteborgs högskolas del icke i och för sig motiverar ytterligare en professur.

Studentrepresentanterna i Uppsala ha uttalat sig för ytterligare en pro- fessur, »gärna med tonvikt på den engelska litteraturen».

Det nuvarande stora antalet studerande i ämnet, vilket med hänsyn till engelskans växande betydelse och dess förstärkta ställning på skolschemat torde komma att ytterligare ökas, kan anföras som skäl för en dubblering av universitetsprofessurerna i engelska. De synpunkter i fråga om tillgodose- ende av ett språkligt ämnes filologiska och litterära sidor, som anlagts vid beredningens behandling av frågan om professurerna i romanska språk, kunna även anföras till stöd för en differentiering av professurerna i engelska. Med hänsyn till att benämningen »professur i engelska språket och litteraturen» icke skulle komma att täcka de stora engelskspråkiga kulturområdena i utom- europeiska länder, synes det emellertid vara ändamålsenligt att i benäm- ningen använda uttrycket >>engelskspråkig litteratur».

Beredningen förordar därför, att vid samtliga fyra lärosäten vid sidan av de nuvarande professurerna i engelska språket inrättas en professur i engelska språket och engelskspråkig litteratur. Såväl litteraturhistorisk som språklig kompetens bör krävas av de förordade lärostolarnas innehavare.

Beträffande behovet av docentstipendiater har professor Arngart i Lund ansett, att engelskan borde förfoga över sammanlagt två. docentstipendier med företrädesrätt vid vartdera lärosätet. Samma önskan har för högskolornas räk— ning uttalats av professorerna Gabrielson och Stern. För Uppsalas del har docenten Tengstrand i egenskap av t. f. professor i ämnet framställt önskemål om ett docentstipendium utöver det nuvarande för engelskans räkning, medan professor Liljegren i skrivelse till beredningen ansett det nuvarande stipen- diet vara till fyllest. Studentrepresentanterna ha anslutit sig till den först- nämnda meningen.

Om i en framtid de förordade professurerna i engelska språket och littera— turen bliva inrättade, torde det vara nödvändigt att knyta ett docentstipendium till en var av dem icke minst ur rekrytering-ssynpunkt. Men redan innan så skett bör enligt universitetsberedningens mening behovet av ökad undervis- ning i engelska, främst genom uppdelning av seminariedeltagare på smärre grupper, tillgodoses genom att ämnet vid samtliga lärosäten tilldelas två do- centstipendier med företrädesrätt.

En uppdelning i mindre grupper av deltagarna i de utländska lektorernas övningar framhålles av professor Arngart såsom synnerligen önskvärd. Han anser, att detta mål bör kunna. vinnas genom utökning av deras tjänstgörings— skyldighet. Från studenthåll har begärts ej mindre än fyra utländska universi— tetslektorer i engelska, därav en amerikansk.

Av samma skäl, som andragits beträffande franska språket, förordar bered-

ningen en dubblering av de engelska lektoraten vid samtliga lärosäten. Huru— vida det ena av dessa bör besättas med en amerikansk innehavare, torde böra överlämnas till vederbörande fakultets eller sektions avgörande i varje sär- skilt fall.

Professor Arngart har med tanke på undervisningsbehovet vid prosemi- nariet begärt en biträdande lärare med en tjänstgöring av omkring 6 vecko— timmar, med docentkompetens och med en tjänsteställning »minst motsva— rande läroverkslektors». Studentrepresentanterna i Uppsala ha uttalat önske- mål om såväl en biträdande lärare som en »pedagogisk lektor».

Med hänvisning till vad beredningen tidigare yttrat om det starka behovet av svenska universitetslektorer i främmande språk, vill beredningen förorda att en sådan lektorsbefattning i engelska inrättas vid samtliga fyra lärosäten.

Behovet av en amanuens vid vart och ett av de engelska seminarierna, vil- ken skall biträda seminarieledarna med seminariearbetets organisering, semi- nariernas administration och värden om biblioteket synes beredningen vara väl styrkt. Beredningen förordar därför inrättandet av en förste amanuens- befattning vid Uppsala universitet, där den nya institutionen inom kort står färdig, samt en liknande befattning vid Lunds universitet så snart dess lokal- fråga för engelska seminariet blivit löst.

Tyska språket.

Examensämnet tyska språket företrädes vid vart och ett av de akademiska lärosätena av en professur i tyska språket. Ämnet äger rätt till den språkliga gruppens docentstipendier och har vid Uppsala universitet företrädesrätt till ett av docentstipendierna. inom denna grupp. Vid samtliga lärosäten finnas vidare universitetslektorer eller andra utländska lärare i tyska.

Benämningen på ifrågavarande professur och examensämne är i viss mån missvisande, enär dessa omfatta icke blott tyskan och dess dialekter utan även övriga kontinentala germanska språk: holländska, flamländska och frisiska. Emellertid torde en fullt adekvat benämning av professuren vara mycket svår att finna, varför beredningen ej ansett sig böra ifrågasätta en ändring av den nuvarande benämningen.

Professorn vid Lunds universitet E. Rooth har i skrivelse till universitets— beredningen framhållit, att det nuvarande antalet studerande i ämnet främst på högre stadier medför en undervisnings- och examinationsbörda, som in- kräktar på ämnesrepresentantens vetenskapliga forskning, särskilt som hans tid dessutom tages i anspråk av åtskilliga administrativa uppdrag. Han fram— ställer dock intet yrkande om dubblering av professuren. Professorn vid Stock— holms högskola E. Wellander framhåller önskvärdheten av att ytterligare en professur inrättas vid högskolan med hänsyn till den stora tentamensbördan. Professorn vid Göteborgs högskola A. Lindqvist föreslår, att vid samtliga läro- säten inrättas en professur i germansk språkhistoria. Han anför bland annat:

»Om dennas innehavare övertoge den huvudsakliga delen av undervisningen i den lingvistiska delen av ämnena tyska och engelska språket, skulle inneha-varna.

av de nuvarande professurerna i tyska och engelska språket _ som skulle kallas professor i tyska, respektive engelska språket och litteraturen —— kunna väsent— ligen ägna sin forskning och undervisning åt den tyska, respektive engelska filologien i inskränkt mening. Därigenom skulle de båda ämnenas litterära sida komma mera till sin rätt, än som nu i regel sker.»

Med hänsyn till den markerade nedgång i antalet studerande i tyska språket, som under de senare åren kunnat iakttagas vid universiteten och högskolorna, kan en med elevantalet motiverad dubblering av professurerna i ämnet icke anses aktuell. Beredningen finner sig under nu rådande förhållanden icke heller böra förorda en differentiering av dessa lärostolar i en lingvistiskt och en filologiskt betonad, på sätt beredningen gjort i fråga om romanska språk och engelska. Det torde emellertid böra övervägas, huruvida icke de nuva— rande professurerna i tyska språket borde få sin benämning ändrad till pro- fessurer i tyska språket och litteraturen, varigenom större möjlighet kunde beredas de professorer, som så önskade, att i sin forskning och undervisning låta ämnets litterära sida komma mera till sin rätt.

Professorerna Booth och Wellander ha ansett behov föreligga av två docent— stipendier med företrädesrätt för tyska språket. Med hänsyn till att Lunds universitet har det största antalet studerande i ämnet, vill beredningen för— orda, att vid detta universitet ämnet tyska tilldelas två docentstipendier med företrädesrätt. Vid Stockholms och Göteborgs högskolor synes — såsom redan är fallet i Uppsala — ett docentstipendium med företrädesrätt knutet till tyska språket vara till fyllest. Skullei en framtid antalet studerande i ämnet undergå mera betydande förskjutningar, synes frågan om det antal docentstipendier, till vilka det bör äga företrädesrätt, på nytt böra upptagas till prövning.

Samtliga professorer i ämnet ha uttalat sig för en utökning av de utländska lektorernas undervisning. Studentrepresentanterna i Uppsala ha begärt, att två universitetslektorer i tyska och en i holländska språket skola finnas vid universitetet.

Universitetsberedningen finner icke en dubblering av universitetslek- toraten i tyska för närvarande motiverad men anser däremot att holländska språket och litteraturen bör erhålla en förstärkt ställning vid universiteten och högskolorna och förordar, att ett universitetslektorat i holländska inrättas vid vart och ett av de fyra lärosätena.

På samma grunder, som anförts beträffande romanska språk och engelska, förordar beredningen, att en erfaren läroverkslärare med docentkompetens an- ställes vid båda universiteten såsom »pedagogisk lektor»,

Vid seminariet, respektive institutionen bör enligt beredningens mening finnas en amanuens för seminarieledarnas behov av assistens vid seminarie- arbetets organisering, för seminariernas administration och för den närmaste vården om biblioteket. Beredningen förordar därför inrättandet av en förste amanuensbefattning vid seminariet i tyska för vart och ett av statsuniversi— teten. För Uppsala universitets vidkommande motiveras befattningens omedel-

bara inrättande av tillkomsten av en ny seminarieinstitution och för Lunds universitet främst av den omfattning, som studierna i tyska där för närva— rande ha.

Slaviska språk.

Universiteten i Uppsala och Lund samt Stockholms högskola ha för när— varande var sin professur i slaviska språk. Ämnet har rätt till den språkliga gruppens docentstipendier och äger vid Uppsala universitet sedan 1946 före- trädesrätt till ett av denna grupps docentstipendier. Professuren vid Stock— holms högskola bekostas av Stockholms stad och inrättades 1945. Den har ännu icke fått ordinarie innehavare. Undervisningen uppehålles provisoriskt på förordnande av professorn i slaviska språk i Uppsala. Vid Göteborgs hög- skola finnes ingen professur, men undervisning i ämnet gives av en lärare med licentiatkompetens med biträde av en svensk och en rysk assistent.

Det vetenskapliga studiet av de slaviska språken har först under detta år— hundrade fått någon egentlig omfattning i Sverige. Genom'utgången av det första och det andra världskriget vunno dessa studier ökad aktualitet och vikt för vårt land, något som tagit sig uttryck i ett stadigt växande antal stude— rande. Genom Polens, Tjeckoslovakiens och Balkanländernas frigörelse efter det första världskriget kommo dessa länders språk och kultur mera i bränn— punkten för de slaviska studierna än förut, och det ryska språkets ökade be- tydelse efter det andra världskriget har givit impulser, vilka lett till en högst betydande ansvällning av antalet studenter, som vilja ägna sig åt studiet av speciellt ryska språket och den ryska kulturen. Sålunda har vid Uppsala uni- versitet antalet nybörjare under de senaste åren uppgått till i medeltal cirka 50 och totala antalet av samtliga studerande där hållit sig mellan 70 och 80. Vid Lunds universitet har ökningen varit likartad och Stockholms och Göte- borgs högskolor ha haft omkring 50 studerande årligen vardera. Huruvida intresset är att anse som bestående är svårt att nu avgöra. Ur svensk synpunkt bör det dock vara av vikt, att Vårt lands mycket stora brist på kännare av språk och kultur i de slaviska länderna häves, varför det nuvarande intresset avgjort bör stödjas.

Ehuru de till buds stående lärarkrafterna med den nu nämnda elevtillström- ningen ha en avsevärd undervisningsbörda och dragas med stora svårigheter att göra undervisningen effektiv, torde dock icke antalet studerande i och för sig vara tillräckligt skäl för en dubblering av professurerna vid de bägge stats- universiteten. Tar man däremot i betraktande de mycket stora kultur- och språkområden, som ämnet slaviska språk omspänner, inses lätt, att professorn i ämnet icke rimligtvis kan tänkas handleda de studerande till fördjupade in- sikter på alla områden. I syfte att kunna tillmötesgå ett ofta från studenthåll rest krav på begränsning av studierna till att blott omfatta ett slaviskt språk- område och med tanke på den naturliga benägenhet hos professorn att inrikta sina egna forskningar på en begränsad del av ämnesområdet, synes det vara väl motiverat och av praktiska skäl lämpligt, att de nuvarande professurerna

uppdelas. Professorn vid Uppsala universitet G. Gunnarsson och professorn vid Lunds universitet K.-O. Falk ha uttalat önskemål om de bägge profes- surerna—s uppdelning i vardera två i slaviska språk, varvid den ena bör före- trädesvis omfatta den öst- och sydslaviska gruppen (främst ryska, serbiska och bulgariska), den andra företrädesvis den västslaviska gruppen (främst polska och tjeckiska). I sin nuvarande vida omfattning kommer studiet av ämnet för examen av naturliga skäl att i första rummet bli av komparativ karaktär, van- ligtvis dock med basering på ryskan. Någon egentlig, för praktisk verksamhet lämpad djupare insikt i t. ex. ett enda av de slaviska ländernas språkliga och kulturella förhållanden kan i regel ej vinnas på normal studietid

Humanistiska sektionen i Uppsala har begärt professurens uppdelning på ovan angivet sätt. Beredningen vill för sin del i princip ansluta sig till tanken på de bägge statliga professurernas uppdelning men finner differentieringen böra bli föremål för särskilt övervägande, då frågan om uppdelningen blir aktuell, vilket icke kan bli fallet förrän kompetenta sökande till de nya pro— fessurerna stå till buds. Som ett alternativ till den av ämnesrepresentanterna förordade klyvningen vill beredningen till övervägande framlägga ett förslag om klyvning av professurerna i 1) professur i slaviska språk, 2) professur i ryska språket och litteraturen.

Ämnes- och studentrepresentanternas krav på ökad undervisning syftande att tillgodose icke blott den lingvistiska sidan av ämnet utan även behovet av mera ingående orientering i vederbörande lands litterära, sociala, ekonomiska och andra förhållanden, finner beredningen värda uppmärksamhet icke minst med hänsyn till vårt lands växande relationer till de slaviska länderna och därav betingade behov av personer med mera ingående kännedom om de olika slaviska länderna.

Studentrepresentanterna vid samtliga lärosäten ha med skärpa framhållit vikten av väsentlig utökning av lärarkrafterna för den elementära undervis- ningen. Detta motiveras av ifrågavarande språks svårighetsgrad och av det förhållandet, att de studerande i regel äro helt utan förkunskaper i ämnet vid studiernas påbörjande. Vid sidan av den offentliga universitetsundervisningen har därför ett system med enskild individuell eller grupp—undervisning visat sig nödvändigt. Brist på anslag har emellertid hindrat denna kompletterande undervisning att bli effektiv i önskvärd utsträckning och studenterna ha varit hänvisade till dyrbar privatundervisning och det icke alltid av lämpliga krafter.

Professorerna Gunnarsson och Falk ha båda påyrkat införandet av assistent- befattningar i slaviska språk. Assistentens uppgift skulle framför allt vara att efter professorns direktiv handleda de studerande individuellt eller i grupper i de mera elementära delarna av språkundervisningen. innehavarna av dylika assistentbefattningar böra enligt ämnesrepresentanten i Uppsala äga licentiatkompetens i ryska och kunna åläggas en undervisningsskyldighet av högst 15 timmar i veckan. Undervisningsskyldigheten torde fastställas av kanslern. Den nuvarande stora tillströmningen av studerande i ämnet kräver ett betydande mått av elementär undervisning för att frånvaron av i andra

ämnen vanliga studentkunskaper skall kunna kompenseras. Under senaste året har vid Uppsala universitet en infödd ryska mot tillfälliga anslag meddelat enskild gruppundervisning i ryska med lägst 32 timmar per vecka. Trots detta stora timantal har endast en mindre del av de studerande kunnat beredas till- fälle att åtnjuta denna undervisning. Behovet av undervisning av denna art är icke mindre vid Lunds universitet. På grund av dessa omständigheter finner beredningen det av behovet påkallat, att vid vartdera universitetet inrättas minst två förste assistentbefattningar med ovannämnda särskilda undervis— ningsskyldighet.

Sedan 1945 finnes vid Uppsala universitet ett ordinarie ryskt lektorat, På grund av tidsläget har detta lektorat dock ännu icke kunnat besättas, varför undervisningen på denna punkt för närvarande är ofullständig. Vid Lunds universitet har önskemål uttalats om ett ryskt lektorat, och beredningen finner sig böra förorda inrättandet av ett sådant.

Undervisning i andra slaviska språk än ryska har förutom av professorn i ämnet meddelats av infödda lärare (biträdande lärare i polska, tjeckiska, serbiska och bulgariska), då tillfälliga anslag från de svenska lärosätena, svenska enskilda personer eller från de berörda främmande staterna stått till buds. Förhållandena ha ofta varit slumpartade och därmed föga lämpade för regelbundna studier efter fast tidsschema. På grund härav ha såväl ämnes— SOm studentrepresentanterna uttalat bestämda önskemål om ordinarie lektorat i såväl polska, som tjeckiska vid de bägge statsuniversiteten. Rörande behovet av undervisning i tjeckiska genom infödd tjeckisk lektor yttrar för Lunds universitets vidkommande professor Falk bland annat:

»Redan vid de diskussioner som föregingo inrättandet av en lärarbefattning i slaviska språk vid Uppsala universitetet 1885 och senare, år 1920, då en pro— fessur i slaviska språk inrättades vid Lunds universitet, framhölls vikten av att den slavistiska undervisningen vid våra universitet omfattade icke blott ryska och polska utan även tjeckiska.

Med hänsyn till nödvändigheten av att vi i vårt land stå rustade att tillgodo- göra oss det intensifierade kulturella utbyte som är att förvänta mellan Sverige och Tjeckoslovakiet, anser jag att undervisning i tjeckiska med 5" a 6 timmar i veckan för en ordinarie biträdande lärare (eller lektor) med god språkvetenskaplig (lingvistisk) utbildning bör komma till stånd vid Lunds universitet.»

Vid Uppsala universitet har närheten till Stockholm tidvis möjliggjort an— litandet av i Stockholm boende tjecker för kurser i tjeckiska. Behov av ett fast lektorat i tjeckiska föreligger emellertid även vid Uppsala universitet.

Beredningen, som icke funnit tidpunkten tjänlig att föreslå en omedelbar dubblering eller klyvning av professurerna i slaviska språk, vilket i och för sig skulle medföra den av flera orsaker eftertraktade specialiseringen på visst eller vissa slaviska kulturområden, anser att de studerandes önskemål om mera ingående undervisning i skilda slaviska länders språk, litteratur samt andra kulturella och sociala förhållanden redan nu i väsentlig grad bör kunna tillfredsställas genom inrättandet av lektorat i såväl polska som tjeckiska vid

( % 1 | % i !

i l 1 i !

vartdera universitetet. Beredningen förutsätter härvid, att på lektoratsinne— havarna ställes kravet på såväl lingvistisk som litteraturhistorisk kompetens. För undervisning i de »mindre språken» serbiska, bulgariska etc. böra kurs— anslag stå till förfogande. Beredningen förordar för detta ändamål ett kurs- anslag ä 3 000 kronor vid vartdera universitetet.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala har i årets petita upptagit en förste amanuensbefattning för slaviska seminariet vid detta universitet. Be— redningen förordar inrättandet härav och förutser, att även för Lunds univer— sitet en motsvarande befattning framdeles kommer att bli behövlig.

Beredningen ansluter sig principiellt till det vid Göteborgs högskola ut— talade önskemålet om »1 professor, 1 docent, 2 lektorer i ryska (en svensk och en infödd) samt en infödd lektor i något annat slaviskt språk, i första hand då polska», dock under framhållande att i stället för den svenskfödde lektorn i ryska bör träda. en förste assistent av ovan för statsuniversiteten an- givet slag. För Stockholms högskolas vidkommande synes det beredningen föreligga skäl för att ett docentstipendium ställes till ämnets förfogande. Även bör Stockholms högskola ha tillgång till undervisning i polska och tjeckiska av utländska lektorer i större utsträckning än vad hittills varit fallet.

Klassiska språk.

De klassiska språken företrädes för närvarande, trots lärostolar-nas något skiftande benämning, av en ordinarie professor i la)tin och en i grekiska vid vartdera av de båda statsuniversiteten och vid Göteborgs högskola. Vid Stockholms högskola representeras ämnesområdet av den nyinrättade Viktor Rydbergs-professuren i »klassisk språkvetenskap och kulturforskning med särskild hänsyn till latinska språket», som emellentid ännu icke erhållit ordi— narie innehavare. Både grekiska och latin äga rätt till den språkliga grup- pens docentstipendier. Ämnena ha vid Uppsala universitet företrädesrätt till vartdera ett docentstipendium inom denna grupp.

Det vetenskapliga studiet av de klassiska språken och den antika kulturen har i vårt land under de senaste decennierna upplevat en verklig blomstrings- period och de svenska insatserna på detta område ha tillvunnit sig belty— dande internationell uppmärksamhet. Både med hänsyn härtill och med tanke på det klassiska arvets stora betydelse för den högre humanistiska odlingen synes det självklart, att hithörande ämnen böra erhålla en tryggad och konsoliderad ställning vid våra universitet och högskolor, alldeles obe— roende av frågan om deras utrymme inom den blivande skolorganisationen.

En dubblering av någon av de hittillsvarande professurerna har icke ifråga- satts; dock synes det mycket sannolikt, att de båda klassiska språken även vid Stockholms högskola snant nog komma att kräva var sin företrädare. Vid sidan av de nu nämnda lärostolarna, vilkas huvuduppgift av naturliga skäl måste vara forskning och undervisning på den klassiska antikens område, bör emellertid enligt beredningens mening ställas även en professur i medeltids— latin och längre fram jämväl en professur i bysantinsk filologi vid något av

statsuniversiteten. Önskvärdheten av en professur i medelltidslatin har fram- hållits av professorerna i latin såväl i Lund som i Uppsala samt underst-ru- kits även av Uppsala—studenternas representanter. Det gäller här ett väldigt språk- och litteratur-område, sträckande sig över en tidrymd av nära ettusen är (cirka 600 e. Kr. till cirka 1500), som är mycket otillräckligt känt och vars utforskande är av den största betydelse även för ämnen som historia, kyrko— historia, litteratur- oöh lärdomshistoria samt romanska språk. De anförda skälen synas beredningen tungt vägande, så mycket mera som synnerligen viktt'iga insatser på området redan gjorts av unga svenska forskare. Ytter- ligare arbeten äro i gång, och överhuvudtaget är intresset för medeltids— latinet tydligt i stigande i Sverige såväl som i andra länder. Beaktansvärda synpunkter tala även för en professur i bysantinsk filologi, ett stort och vik— tigt forskningsområde, som hittills allt för litet uppmärksammats i vårt land. Då emellertid kompetenta sökande 'till en sådan lärostol åtminstone under den närinaste framtiden icke torde vara att påräkna, inskränker sig bered— ningen till att nu som det avgjort viktigaste kravet förorda inrättandet av en professur i medeltidslatin (förslagsvis vid Uppsala universitet).

Den propedeutiska undervisningen i latin lämnar för närvarande åtskilligt övrigt att önska. Såväl ämnets natur som det starkt reducerade latinstudiet vid gymnasierna gör, såsom professorn vid Uppsala universitet J; Svennung framhållit, »ett ganska stort mått av handledande undervisning» nödvändigt. Detsamma gäller i minst lika. hög grad om grekiskan. Både från Lund och Uppsala har därför uttalats önskan om ett universitetslektorat i klassiska språk, och uppsalastudenternas talesmän ha yrkat på inrättandet av en biträdande lärarbefattning i vartdera av de båda språken. Beredningen finner det för en fruktbärande undervisning särskilt av de yngre stu— derande oundgängligt, att ett universitetslektorat i klassiska språk inrättas vid de båda statsuniversiteten. Innehavaren bör bland annat ha till uppgift att ge en fylligare översikt av latinsk grammatik och stilistik än gymnasiema kunna bibringa, vidare att ge kursen i latinsk stilskrivning, att med lämpliga mellantider ge en orienterande kurs i latinets historiska ljud- och formlära, respektive de äldsta dramatiska författarnas prosodi och metrik. I fråga om grekiskan torde han särskilt böra meddela den för såväl teologer 'som klas— siker nödvändiga handledningen i läsning och interpretation av en Platon- 1ext; även andra uppgifter av propedeutisk art kunna i mån av tid och be- hov anförtros åt honom liksom även i viss mån förberedande handledning av blivande läroverkslärare. Muntliga överläggningar med professorn vid Lunds universitet A. Wifstrand och professorerna vid Uppsala universitet J. Sven— nung och G. Björck ha givit vid handen, att en universitetslektor med docent- kompetens och med en undervisningsskyldighet av minst 6, högst 12 tim— mar i veckan torde vara tillfyllest för båda ämnena tillsammans. Beredningen förordar alltså inrättandet av en befattning av nu angivna slag i Uppsala och en i Lund. Vid Göteborgs högskola synes, av ingångna remissvar att döma, en stipendierad docent i latin och en i grekiska tillräckligt kunna tillgodose

behovet av ovan berörda undervisning, och något liknande kommer väl även åtminstone tills vidare att gälla Stockholms högskola.

Utom universitet—slektorn bör vid vartdera av de båda statsuniversiteten även minst en stipendierad docent i latin och en i grekiska finnas, dels för forskningens behov och för att trygga den vetenskapliga återväxten, dels för meddelande av någon undervisning av mera speciell art. Beredningen för- ordar därför att —— såsom redan är fallet i Uppsala —— såväl latinet som gre- kiskan erhålla företrädesrätt till vardera ett docent-stipendium i Lund, Stock- holm och Göteborg.

Professor Wifstrand har framhållit behovet av en amanuens- eller assistent— befattning av lägre grad. Det föreligger utan tvivel även vid undervisningen på hela det klassiska ämnesområdet tillräckligt många uppgifter av så att säga aman-uensmässig art för att den begärda befattningen skall te sig som prak- tisk och välbehövlig.

Det kunde visserligen synas lämpligt att, såsom beredningen gjort beträf— fande andra humanistiska ämnen, förorda en amanuenstjänst vid den inom kort färdigställda institutionen i Uppsala och i fråga om Lund avvakta den tidpunkt, då en motsvarande institution därstädes kommit till stånd. Då emellertid särskilda skäl föreligga för att det klassiska ämnesområdet vid det sistnämnda universitetet redan nu förses med en dylik tjänst, vill bered— ningen förorda inrättandet av en andre amanuensbefattning såväl i Uppsala som i Lund.

S' emitiska språk.

De semitiska språken företrädas av en professur vid vartdera universi- tetet. Vid Lunds universitet benämnes lärostolen »professur i österländska språk», vid Uppsala universitet »professur i semitiska språk». Benämningen »österländska språk» är en kvarleva från äldre perioder i vetenskapens historia. Efter inrättandet vid universitetet i Lund av den lärostol, som nu- mera benämnes »professur i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språk- forskning», har professuren i österländska språk ansetts vara begränsad till att omfatta enbart de semitiska språken. Med hänsyn härtill synes, såsom redan framhållits av 1933 års universitetsberedning, denna lärostol böra be- nämnas professuri semitiska språk. Denna förändring av benämningen torde kunna verkställas, så snart riksdagens medgivande inhämtats. En på 1890- talet inrättad professur i semitiska språk vid Göteborgs högskola är sedan 1935 vakantsatt på grund av bristande ekonomiskt underlag. Ämnet äger vidare rätt till den språkliga gruppens docentstipendier och har vid Uppsala universitet företrädesrätt till ett stipendium inom denna grupp.

Ehuru de nu nämnda professurernas ämnesområde i och för sig omfattar mycket stora språkgrupper, ha deras innehavare ända till senast-e tid ofta sett sig nödsa-kade att meddela undervisning även i andra orientaliska språk, som icke äro företrädda vid universiteten, såsom iranska språk (tillhörande den

indoeuropeiska språkfamiljen) och turkiska (tillhörande de ural—altaiska språken).

Undervisningen i semitiska språk avser dels meddelande av vetenskaplig handledning åt dem, som ämna medtaga ämnet i filosofisk examen, dels med- delande av kunskaper i hebreiska för |teologisk—filosofisk examen. I. kurserna för filosofie kandidat- och licentiatexamina är antalet deltagare ringa, i kur- serna. för teologisk—filosofisk examen däremot jämförelsevis stort. Någon önskan att på grund av elevantalet få till stånd en dubblering eller klyvning av professurerna har icke framförts. Däremot ha ämnets allmänna omfång och disparata natur givit anledning till uttalande av önskemål om inrättan- det av en lärostol i assyriologi, varjämte önskvärdheten av att bereda rum för ämnena iranska språk och turkiska vid universiteten har betonats. Göte- borgs högskolas studenter ha framhållit önskvärdheten av en lärostol i Främre Orientens historia och arkeologi vid något lärosäte i Sverige, ett yrkande som står i nära samband med önskemålet om en professur i assyriologi.

I fråga om ämnets omfattning yttrar professorn vid Uppsala universitet H. S. Nyberg bland annat: -

»Utan all fråga är ämnet alldeles för stort för att kunna ens tillnärmelsevis omfattas av en enda man. Det assyriologiska studiet, som är av grundläggande betydelse för varje studium icke blott av Orientens fornhistoria utan även av an- tiken, är ett synnerligen svårbearbetat område med en mängd svårbemästrade , hjälpdiscipliner och måste helt och hållet lämnas åsido av en ämnesrepresentant, ? som har t. ex. det ofantliga arabiska området till föremål för sina egentliga fack- studier eller vill djupare intränga i de andra språkområdenas lingvistiska och i litterära problem; han får vara glad, om han kan hålla uppe en viss elementär , språklig orientering i assyriska.. Det är en kännbar brist i vår fornforskning, att : vårt land icke äger åtminstone en professur i assyriologi, och det skulle vara : våra kulturtraditioner värdigt, att denna brist avhjälptes. Assyriologien angår i mycket nära även andra discipliner, framför allt Gamla testamentets exegetik, ) religionshistoria och den allmänna arkeologien. Detsamma gäller givetvis också : egyptologien, om vilken jag dock icke har att yttra mig. Självfallet vore det i och för sig högeligen önskvärt, att det arabiska området, som ensamt är mer än tillräckligt för en man, kunde avskiljas och få en egen representant, men då ämnet semitiska språk endast studeras av ett fåtal och i varje fall för närvarande icke har någon vidsträcktare praktisk betydelse (ehuru det icke är uteslutet, att det kan komma att få en sådan), vill jag icke framställa något yrkande, utan nöjer mig med att framhålla, att återupprättandet av professuren i semitiska språk vid Göteborgs högskola, som 1935 vakantsattes efter att ha varit besatt med två innehavare, skulle innebära en högst väsentlig och nödig förbättring av ämnets ställning i vårt lands vetenskapliga liv.

Däremot måste jag framhålla, att det turkiska och det iranska området, inom vilka av ålder innehavarna av professurerna i semitiska språk ha brukat lämna en nödtorftig och med naturnödvändighet otillräcklig elementär handledning, nu— mera genom våra handelsförbindelser ha en direkt praktisk betydelse, som gör det oförsvarligt att lämna dem utan varje mera stadigvarande representation i vårt land. För det iranska området tillkommer dessutom, att de äldre stadierna av detsamma äro av utomordentlig betydelse för den allmänna religionshistorien. Bägge områdena ha för närvarande synnerligen dugande fackmän i vårt land,

vilkas intellektuella kapacitet borde på ett stadigvarande sätt göras fruktbärande för vårt akademiska liv. Jag vill tillägga, att bägge dessa ämnen under det se- naste decenniet ha dragit till sig ett icke så alldeles obetydligt antal studerande.»

Docenten G. Olinder, som uppehåller den vakantsatta professuren i Göte— borg, 'betonar nödvändigheten av att denna professur snarast möjligt åter- besättes men framför inga önskemål om en uppdelning av professuren.

Universitetsberedningen vill för sin del förorda att professuren i Göte— borg åter besättes med en ordinarie innehavare. Eventuellt skulle denna pro- fessur kunna inriktas speciellt på arabiska.

Universitetsberedningen behjärtar till fullo kravet på en särskild lärostol i assyriologi och anser, att denna fråga bör bli föremål för statsmakternas omsorg, när en kompetent forskare på detta område står till förfogande.

Det framgår av de från Uppsala och Göteborg inkomna yttrandena, vari även ämnesrepresentanten i Lund instämt, att den elementära undervisningen i hebreiska för teologisk-filosofisk examen över hövan belastar professurerna är fallet både i Uppsala och Lund. Även i övrigt är det för det vetenskap- liga arbetet inom ämnesområdet önskvärt, att denna undervisning utbrytes och får utgöra en uppgift för sig. Vid Uppsala universitet ha de studerande nödgats erlägga särskilda avgifter för denna undervisning, då anslag för be— stridande av denna icke stått till buds. Då samtliga från studenter utgående avgifter för undervisningen enligt beredningens mening böra avskaffas, måste behovet av denna elementära undervisning i hebreiska tillgodoses på. annat sätt. Det har synts universitetsberedningen lämpligast att denna undervis- ning bestrides medelst kursanslag. Beredningen har med hänsyn till ifråga- varande undervisnings omfattning beräknat det erforderliga beloppet till 3 600 kronor. Detta anslag förordas utgå till vartdera universiteten och till Göte— borgs högskola.

I likhet med vad redan är fallet i Uppsala bör ämnet semitiska språk e1— hålla företrädesrätt till ett av den språkliga gruppens docentstipendier i så- väl Lund som Göteborg. På annat sätt kan den vetenskapliga återväxten icke tryggas inom detta ämne, som i huvudsak faller utom det allmänna undervis- ningsväsendet.

I samband med att det semitiska seminariet i Uppsala erhåller egna lokaler i Gamla kemicum blir behovet av en amanuens för skötsel av bibliotek m. m. mera aktuellt än hittills, då det erforderliga arbetet kunnat i viss utsträck- ning fullgöras av en studerande i ämnet mot särskilt anslag. Denna anord— ning torde icke Vara tillfyllest i framtiden. Beredningen förordar därför, att en andre amanuensbefattning inrättas vid seminariet för semitiska språk i Uppsala. När seminariet i semitiska språk i Lund kunnat inrymmas i egna lokaler, torde behov av en motsvarande befattning uppstå vid universitetet därstädes.

112 Turkiska språket. Undervisning och examination i turkiska har i Lund bedrivits sedan ett par decennier, först av framlidne docenten G. Raquette och sedan av hans lärjunge docenten G. Jarring. Ett icke obetydligt antal studerande har under årens lopp begagnat deras undervisning, och åtskilliga ha fört sina studier- fram till examen. Ämnet kan således sägas vara inarbetat i vår akademiska undervisning. Docenten Jarring, som 1939 tilldelades forskarstipendium, är för närvarande anställd som t. f. legationsråd vid svenska beskickningen i Addis Abeba efter att tidigare ha tjänstgjort vid legationerna i Teheran och Ankara, men han fortsätter sin vetenskapliga verksamhet. Det synes bered- ningen önskvärt, att han finge tillfälle att på ett mera stadigvarande sätt fort— sätta sin vetenskapliga verksamhet och fullfölja sin undervisning, icke minst med hän-syn till våra förbindelser med Turkiet och Främre Orienten. Tanken på en professur i turkiska, ordinarie eller personlig för docenten Jarring, bör därför enligt beredningens mening bli föremål för statsmakternas över- vägande.

Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Statsuniversiteten ha för närvarande var sin professur i sanskrit med jäm— förande indoeuropeisk språkforskning. Dessutom finns vid Göteborgs hög- skola en lärostol, benämnd Oscar II:s professur i jämförande språkforskning med sanskrit. Ämnet äger vidare rätt till den språkliga gruppens docentsti- pendier. Vid Stockholms högskola är intet av dessa ämnen företrätt.

De nuvarande lärostolarna i Uppsala och Lund inrättades såsom e. o. professurer år 1893 för att efter sekelskiftet överföras på ordinarie stat. Re— dan tidigare hade man i Uppsala haft en professur i jämförande språkforsk- ning, vars innehavare vid upprättandet av den nya e. o. professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning övertog professuren i semitiska språk. Lund ägde sedan 1872 en adjunktur i jämförande språkvetenskap. År 1877 beslöt man att upprätta en e. o. professur i jämförande språkforskning. Innan denna hann besättas, ändrades emellertid år 1893 dess namn till »sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning». År 1898 erhöll denna professur sin förste innehavare.

Båda de nuvarande professurerna i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning ha således framgått ur tidigare lärarbe'fattningar i jämförande språkforskning (respektive jämförande språkvetenskap). Professurernas nya benämning står i samband med den uppfattning man förr hyste om sanskrit-s ställning inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Detta betraktades om icke såsom moder till alla andra indoeuropeiska språk så dock som den av- gjort viktigaste och ålderdomligaste medlemmen av denna språkfamilj.

Det har emellertid visat sig, att sanskrit icke kan göra anspråk på någon särsitällning inom nämnda språkgrupp. Sanskrit måste betraktas som en filo-

'

logisk disciplin, sidoordnad med de övriga filologi-ska disciplinerna. Redan år 1897, alltså för snart 50 år sedan, framhöll en av dåtidens ledande kom— paratister, professor Karl Brugmann, Leipzig, såsom omnämnts i en till större akademiska konsistoriet vid Lunds universitet av humanistiska sektionen i detta ärende ingiven skrivelse, att det icke längre är möjligt för en veten- skapsman att samtidigt behärska båda dessa omfattande ämnen. Konsekven— sen av denna utveckling har också dragits på de flesta håll, icke minst i våra närmaste grannländer. Så äger Köpenhamns universitet en professur i jäm— förande språkvetenskap, en i indisk-österländsk filologi och dessutom en i iransk filologi. Oslo universitet har en lärostol i allmän språkvetenskap, en i indiska språk och litteratur samt dessutom också en i keltiska språk.

Denna jämförelse torde göra klart, att den nuvarande ordningen på detta område i vårt land blivit föråldrad och otillfredsställande. I sin nyssnämnda inlaga till större akademiska konsistoriet har humanistiska sektionen i Lund också hemställt, att professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning måtte delas i två. Ett liknande krav har framförts av huma- nist-iska sektionen i Uppsala. Beredningen instämmer i dessa önskemål. En uppdelning av dessa professurer är tur såväl forsknings- som undervisnings- synpunkt en nödvändighet.

För undervisningens vidkommande är utan tvivel den jämförande språk— vetenskapen det viktigaste av de nu under denna professur fallande båda ämnena. I enlighet härmed har humanistiska sektionen i Lund också anhållit att denna professur skall i första hand besättas. Vad professurens namn be— träffar, har beredningen övervägt olika förslag. Vissa skäl kunna anföras till förmån för benämningen »jämförande och allmän språkvetenskap». Ut— forskandet av de indoeuropeiska språkens historia har å ena sidan lett till en vidgad insikt om dessa språks samband med andra språkgrupper, å andra sidan fört till nya frågeställningar och teorier om språkens allmänna struktur. Då emellertid all jämförande språkforskning måste söka kontakt med den allmänna språkvetenskapen och dess resultat, synes det beredningen över— flödigt att i professurens namn inflika en påminnelse därom. Ett betonande av den allmänna språkvetenskapen såsom en väsentlig eller rent av huvud— saklig del av denna professurs omfång kan för övrigt lätt leda till ett för- summande av den även för den allmänna språkvetenskapen oumbärliga för— utsättning, som ett grundligt historiskt och jämförande språkstudium utgör. Det synes därför icke nödvändigt att ändra den hävdvunna beteckningen » jäm— förande indoeuropeisk språkforskning». Med hänsyn till önskvärdheten, att indogermanisten efter förmåga även uppmärksammar de allmänna forsknings- resultaten inom andra språkområden, har emellertid beredningen inga invänd- ningar att göra mot den benämning 'som föreslagits av humanistiska sektio- nen i Lund, nämligen »jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk».

Vid sidan av den jämförande språkforskningen behöver, som redan antytts, det filologiska studiet av Indiens språk och litteratur en egen företrädare. Ur allmänt historisk, religionsveitenskaplig, språklig och kulturell synpunkt

är studiet av dessa frågor, som omspänna en tidrymd av omkring 3000 år, av största vikt och aktualitet. Det synes därför önskvärt att i vart fall Upp— sala universitet i likhet med systerinstitutionerna i Köpenhamn och Oslo er— håller en professur i indologi. Som redan påpekats, ha Danmark och Norge dessutom egna lärostolar i iranska, respektive keltiska språk. Ehuru väl med- veten om dessa discipliners betydelse har beredningen likväl icke ansett sig böra förorda fasta lärostolar i dessa ämnen. Om särskilda professurer i jäm— förande språkforskning inrättas, möter det nämligen intet hinder för inne- havare av dessa att, om de så önska, koncentrera sin forskning till något av des-sa eller andra delområden av det stora indoeuropeiska arbetsfältet, förut- satt aitt de tillägnat sig den allmänna överblick och lingvistiska skolning, som är ett oeftergivligt villkor för varje komparatist.

En allvarlig svårighet för genomförandet av de här föreslagna åtgärderna utgöres av den för tillfället otillfredsställande tillgången på kompetenta krafter. Anledningen härtill är att söka _dels i den förtidiga bortgången av icke mindre än tre förtjänta komparatister under de två senaste decennierna., dels i svårigheten för forskare på dessa områden att vid utebliven akademisk befordran finna sin utkomst på andra banor. Till icke ringa del ligger den även i de hittillsvarande" professurernas dubbla karaktär, vilken verkat så mycket mera avskräckande, som enighet inte alltid rått om tolkningen av professurernas egentliga innehåll. Röjes denna olägenhet på här föreslaget sätt ur vägen, har man anledning antaga, att samtliga dessa fyra professurer skola kunna besättas inom en ej alltför avlägsen framtid.

Beredningen förordar därför, att den vakant-a professuren i sanskrit med indoeuropeisk språkforskning vid Lunds universitet ledigförklaras som en professur i jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk. Den nuvarande professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Upp— sala universitet bör så snart ske kan klyvas i en professur i jämförande språk- forskning, särskilt indoeuropeisk och en professur i indologi.

Vidare bör den jämförande indoeuropeiska språkforskningen tills vidare eventuellt gemensamt med indologien erhålla företrädesrätt till ett docent— stipendium vid vart och ett av universiteten och vid Göteborgs högskola.

Finsk-ngriska språk.

Examensäm-net finsk-ugriska språk är i Sverige företrätt endast av en professur, nämligen vid Uppsala universitet. Ämnet har rätt till den språk— liga gruppens docentstipendier men är icke upptaget bland de språkämnen, som äga företrädesrätt till dylikt stipendium. Innehavaren av lärostolen i Uppsala, professor Björn Collinder, har om ämnet bland annat anfört:

1894 inrättades en lärarbefattning i finska vid Uppsala universitet. Dess in- nehavare, dåvarande fil. licentiaten K. B. Wiklund, blev 1896 docent i finsk-ugrisk språkforskning och 1905 extra ordinarie personlig professor i samma ämne." Professuren förändrades 1909 till ordinarie personlig professur och 1932 till en ordinarie professur i finsk—ugriska språk, särskilt lapska och finska.

i l l l | 1 l

1933 års universitetsberedning föreslog, att professurens namn skulle ändras till >>finsk-ugriska språk, särskilt finska och lapska».

Uttrycket »finsk—ugriska språk» bör i detta sammanhang icke anses innebära, att professurens innehavare måste behärska några andra finsk-ugriska språk än finska, lapska och ungerska. Man kan inte med fog kräva, att han skall vara specialist på några andra språk än finska och lapska. Därest man genom formu- leringen av professurens namn har velat säga, att (åtminstone i nuvarande tid) ingen av innehavarens vetenskapliga arbetsuppgifter är viktigare än utforskandet av lapska språket, synes det mig vara gott fog för att lapskan nämnes före finskan.

Bland de till denna grupp hörande språken intar finskan en särställning, om hänsyn tages både till mängden av bevarade ålderdomliga drag och till språ- kens roll som redskap för en mångsidigt utvecklad andlig odling. I det förra avseendet överträffas finskan endast av lapskan; i det senare avseendet är endast ungerska jämbördig med finskan. Då finskan dessutom är inhemsk i Sverige, torde det ligga i sakens natur att hos oss detta språk bör läggas till grund för studiet av den finsk-ugriska språkgruppen. Närmast efter finskan kommer från historisk—jämförande synpunkt lapskan, från den allmänna bildningens synpunkt ungerskan. Estniskan, som jämväl är ett fullt utbildat kulturspråk, måste vid studiet av de östersjöfinska språken komma i andra hand.

Vid utformandet av-det nu anförda programmet har jag tagit fasta på det namn professuren har. Uttrycket »finsk-ugriska språk» är emellertid föråldrat, så snart det gäller historisk—jämförande språkforskning. På forskningens nu- varande ståndpunkt måste det utbytas mot uttrycket »uraliska språk». Jag före- slår därför, att professuren må kallas professur i »Jämförande uralisk språkforsk- ning med lapska och finska».

Professurens omfång är stort. Den motsvaras vid Helsingfors universitet av fyra professurer i lika många examensämnen. Detta innebär att det ligger mycken makt uppå att sörja för återväxten, ty ämnet är ju, om man bortser från denna enda professur, inte något brödämne.

Från läroverken i Haparanda, Kiruna och Luleå kommer det ett låt vara litet antal studenter som ha finska till modersmål. Man kan tänka sig att en eller annan av dem ägnar sig åt det vetenskapliga studiet av finskan, och för sådana studenters räkning borde det finnas något s. k. licentiandstipendium, respektive »doktorandstipendium».

I vår tid måste det göras ett krafttag, om man vill att eftervärlden skall få. en god kännedom om lapparnas språk och odling. Vad som på detta forsknings- fält nu till äventyrs eftersättes, kan sedan aldrig mera gottgöras, när det nu levande lapska släktledet har gått i graven. Det blev mig förunnat att utbilda en lapp till specialforskare på detta område. På ett fåtal år hann han med en insats, som är märklig i sig själv och innebar oväntat rika löften. Nu har han sökt sig sin försörjning som statstjänsteman, till oersättlig förlust för vår veten- skapsgren. Om ämnet hade haft företrädesrätt till ett docentstipendium, hade vi kanske fått behålla honom.

För alla fack gäller det ju att den akademiska undervisningen ständigt måste befruktas av forskningsarbetet. Den lapska språkforskningen bygger i avgörande män på fältundersökningar, vilkas resultat äro otryckta. En man hinner inte med att samla stoffet, redigera det, publicera det och bearbeta det vetenskapligt.

Han måste ha medhjälpare. Min företrädare har lämnat efter sig halvtannat hundratal manuskript. Mina egna samlingar äro till stor del obearbetade och out-givna. Vi ha fyrahundra lapska fonogramskivor, som inte äro avlyssnade. En för ett årtionde sedan påbörjad handbok om de urnordiska låneorden i lapskan kräver för sitt fullbordande en person, som kan sköta det rutinmässiga redigerings- arbetet. Jag behöver sedan länge en amanuens, och längre fram bör amanuensen befordras till assistent.

För att lära sig lapska grundligt måste man vistas hos lapparna åtskilliga månader. Ett stipendium för detta ändamål skulle göra det möjligt för mig att utbilda studenter till medhjälpare.

Professor Collinder har vidare framhållit behovet av stipendier, som skulle möjliggöra vistelse i Finland för svenska studerande.

Beredningen finner de anförda skälen för ändring av professurens benäm- ning till professur i jämförande uralisk språkforskning med lapska och finska värda uppmärksamhet men anser, att den nuvarande benämningen bör kunna bibehållas så länge icke en särskild professur i finska finnes. Begreppet finsk-ugriska språk ställer finskan något mera i förgrunden "för det allmänna medvetandet än vad den föreslagna ändrade benämningen skulle göra.

Den mera lingvistiskt betonade delen av undervisningen i finska bör en- ligt professor Collinder icke omhänderhavas av en finsk lektor såsom för närvarande vid Stockholms högskola utan av en svensk med fullgod kompe- tens i finsk-ugriska språk. En finsk lektor bör dock ha en viktig uppgift att fylla för att meddela den undervisning, som åsyftar förmåga att läsa finska åtminstone så pass att den finska facklitteraturen inom olika ämnen kan ut- nyttjas. För detta ändamål synes det professor Collinder i främsta rummet lämpligt, att en lärarbefattning inrättas vid Lunds universitet i enlighet med vid detta universitet uttalade önskemål. Beredningen, som räknar med att framdeles en professur i ämnet kommer att inrättas jämväl vid Lunds uni- versitet, anser, att det för detta universitets forskning påtalade bristen på kännare av finska språket i första hand bör avhjälpas genom inrättandet av ett lektorat i finska med huvuduppgift att sörja för en mera praktiskt inriktad språkundervisning. Denna undervisning bör även kunna tjäna till grund för de studerande som till äventyrs vilja för professorn i Uppsala fullfölja sina studier med akademiskt betyg som mål. Vidare synes det beredningen natur- ligt, att finskan i likhet med övriga främmande språk vid Uppsala universitet erhåller ett lektorat. Beredningen förordar alltså inrättandet av två lektorat i finska, avsedda för finska lärare, ett fristående vid Lunds universitet, samt ett till professuren i Uppsala knutet. Beredningen förutsätter, att dessa lek- torer skola äga god vetenskaplig kompetens, närmast motsvarande svensk docentkompetens samt vara även litteraturhistoriskt orienterade.

Beredningen finner även kravet på särskilda stipendier för att uppmuntra och underlätta studier i finska och lapska värt uppmärksamhet. Beredningen har för avsikt att i annat sammanhang återkomma härtill.

På grund av de av professor Collinder anförda skälen vill beredningen vidare förorda inrättandet av en förste amanuensbefattning vid seminariet för finsk-ugriska språk.

För tillgodoseende av undervisningsbehovet i ungerska synes för när- varande icke någon särskild lärarbefattning böra inrättas. Däremot torde i enlighet med ämnesrepresentantens önskan ett kursanslag för detta ändamål böra ställas till förfogande. Beredningen har beräknat det härför erforderliga beloppet till 3 000 kronor för vartdera av universiteten i Uppsala och Lund samt för Stockholms högskola.

Fonetik samt röst- och talvård.

Möjligheterna till forskning och undervisning i fonetik vid de svenska lärosätena äro för närvarande ytterligt begränsade. Det otillfredsställande i att detta för all undervisning i moderna främmande språk, i svenska och i språkhistoria grundläggande moment på grund av brist på lärarkrafter och apparatur icke bättre tillgodoses har med skärpa framhållits under bered- ningens överläggningar med representanter för språkvetenskapen.

Fonetiken är som särskild veten-skapsgren relativt ung men stadd i snabb utveckling. I de stora kulturländerna finnas redan på många håll professurer i ämnet, och i Finland, Danmark och Norge är dess ställning avsevärt mycket bättre än i Sverige. Danmark t. ex. har två fonetiska laboratorier, och av dem erhöll det ena under förra delen av det sista kriget omkring 80000 kronor för inköp av apparater. Också i Finland finns det två fonetiska in- stitut, det ena i Jyväskylä, det andra i Helsingfors. Helsingfors universitet har också en professur i ämnet. Även i Norge äro fonetikens behov bättre tillgodosedda än i vårt land.

I Sverige är ämnet sedan år 1918 representerat av en docent vid Upp- sala universitet. Vid Uppsala universitet ha dessutom, med ett längre uppe- håll, sedan samma år kurser årligen givits i s. k. instrumentell eller experi- mentell fonetik. Sedan 1942 är undervisningen i fonetik vid detta universitet så ordnad, att docenten i ämnet varje höst ger en kurs på omkring 26 timmar för dem, som studera språk, särskilt moderna språk (antalet deltagare 90—100) samt dessutom en kurs i språkljudsanalys under höstterminen (2 timmar i veckan) och en kurs i instrumentell fonetik under vårterminen (minst 4 timmar i veckan) speciellt för dem som önska avlägga examen i ämnet fone- tik. I de senare kurserna bruka varje termin deltaga omkring 10 studerande.

Professorn vid Lunds universitet K. 0. Falk har rörande fonetikens läge vid Lunds universitet bland annat följande:

Vid Lunds universitet saknas regelbundet varje läsår återkommande under- visning i allmän fonetik för studerande av levande språk. Detta förhållande måste menligt inverka på språkstudierna och måste betraktas som en högst an— märkningsvärd brist i universitetets språkundervisning. Vid universitetet i Upp— sala äro för närvarande alla språkstuderande skyldiga att deltaga i den kurs i allmän fonetik, som hålles varje hösttermin och avslutas med ett skriftligt prov.

Det är synnerligen önskvärt att en dylik kurs, liksom i Uppsala omfattande minst 20 timmar, hålles varje hösttermin vid Lunds universitet. En sådan kurs bör under vårterminen följas av en högre kurs i fonetik, som ger de studerande till- fälle till experimentalfonetisk praktik, av största värde för dem, som vid sina språkvetenskapliga forskningar behöva utföra experimentalfonetiska undersök— ningar. Förutsättningen för dylika undersökningar: experimentalfonetisk apparatur. saknas för närvarande fullständigt vid Lunds universitet, vilket måste anses som något högst anmärkningsvärt och beklagligt.

Vid Stockholms högskola gives regelbundet en kurs i allmän fonetik och vid Göteborgs högskola ha förekommit kortare kurser i ämnet.

Vid Uppsala universitet har utan framgång flerfaldiga försök gjorts att erhålla något så när tillfredsställande apparater för fonetiska undersökningar. År 1918 ställde ämnesrepresentanten (docenten O. Gjerdman) de apparater han inköpt för eget bruk i undervisningens tjänst, och på ett undantag när är det dessa hans apparater, som alltjämt, efter 28 år, slitas av de studerande, som deltaga i de instrumentalfonetiska kurser, som nu givas.

På grund av omöjligheten att få behövliga apparater avstod docenten Gjerdman under ett antal år från all annan undervisning i ämnet än kursen i allmän fonetik för de språkstuderande, men i och med att ämnet år 1942 blev examensämne vid universitetet, återupptog och utvidgade han under- visningen efter de tidigare linjerna i förhoppning, att bättre tider skulle stunda. För att inte Sverige, framhåller docenten Gjerdman, mycket snart skall i förhållande till andra länder vara långt efter dessa beträf- fande forskningen och undervisningen i fonetik, är det nödvändigt, dels att ämnet erhåller tillräckliga och lämpliga lokaler samt nödig apparatur, dels att en lärarbefattning i fonetik inrättas. Vidare synes det vara nödvändigt att särskilda åtgärder (stipendier eller dylikt) vidtagas för att locka de studerande in på ämnet för att på så sätt sörja för återväxten.

I den tjänstgöring som åligger universitetslektorn i svenska vid Uppsala universitet ingår förutom undervisning i svensk fonetik, uttalsriktighet och välläsning även röst- och talvård. Enligt docenten Gjerdmans uppfattning, grundad på elva års erfarenhet, är det oundgängligt, att momentet om välläs- ning med röst— och talvård brytes ut ur universitetslektorernas tjänstgöring och anförtros åt en särskild lärare. I Lund ges redan nu en kort kurs i röst- och talvård, men det är inte nog med att studenterna erhålla vissa kun- skaper i röst- och talvårdsfrågor, utan det gäller framför allt, att _ så länge inte lärjungarna i våra folkskolor och läroverk få kostnadsfri hjälp med fel och brister i rösten och talet — alla blivande lärare, och framför allt naturligt— vis de blivande lärarna i modersmålet, erhålla kostnadsfri hjälp med bort- arbetandet av eventuella uttalsfel. Vid Uppsala universitet ha enligt docen- ten Gjerdmans mening ungefär 20 % av deltagarna i universitetslektorns kurser sådana uttalsfel, som icke böra få förekomma hos en lärare, såsom läspning, bristfällig andningsteknik m. m. Docenten Gjerdman har utöver sin ordinarie undervisning ägnat en betydande tid åt att bistå kursdeltagarna

vid borttagandet av dylika uttalsfel. Då man å ena sidan omöjligen kan räkna med vare sig att kommande universitetslektorer i svenska äga sådan utbildning, att de förmå hjälpa de studerande på nämnt sätt, eller att de ha lust att utan vederlag åtaga sig detta extra arbete, medan man å andra sidan måste anse det synnerligen olämpligt både att lärare äro behäftade med på- fallande uttalsfel och att studerande, som kanske skulle kunnat bliva ut- märkta lärare, hindras därifrån av den anledningen, att möjlighet att genom universitetens eller högskolornas försorg få sakkunnig hjälp med bortarbetan- det av uttalsfel saknas, så blir behovet av en lärarbefattning i röst- och talvård uppenbart. Alldenstund röst- och talvården har många beröringspunkter med fonetiken och de apparater, som den förra kan behöva taga i bruk, delvis äro desamma som den instrumentella fonetikens, bör naturligtvis nära kon- takt finnas mellan läraren i röst- och talvård, universitetslektorn i svenska och läraren i fonetik. Behandlingen av uttalsfel bör vidare icke ske utan samråd med en foniatriskt utbildad halsspecialist.

Av det nu anförda framgår, att såväl forskningen som undervisningen i fonetik vid de svenska lärosätena befinner sig i ett nödläge, liksom det vik— tiga moment i en lärares utbildning som röst- och talvården utgör, blivit föga uppmärksammat. Beredningen anser dessa brister vara synnerligen allvarliga och finner det därför vara av vikt, att snabba och effektiva åtgärder vidtagas till förbättring av förhållandena.

Beredningen vill principiellt förorda inrättandet av professurer i fonetik vid de bägge statsuniversiteten och därvid i första hand i Uppsala, där den fonetiska forskningen och traditionen varit starkast. Professurerna böra in- rättas så snart kompetenta innehavare kunna påräknas.

Den aktuell-a bristen på forskare i ämnet bör enligt beredningens mening snarast hävas, och beredningen vill i detta syfte förorda, att vid vartdera universitetet ämnet fonetik medgives rätt att inneha den språkliga gruppens docentstipendier. Vidare bör en förste assistentbefattning i ämnet inrättas vid Uppsala universitet.

För tillgodoseende av undervisningen i fonetik bör i första hand ett kurs- anslag på förslagsvis 4000 kronor ställas till vartdera universitetets för- fogande.

Det synes även beredningen angeläget att tidsenliga fonetiska laboratorier inrättas vid de bägge statsuniversiteten. Emellertid saknar beredningen för närvarande möjlighet att närmare taga ställning till dessa laboratoriers ut- formning, då primärmaterial om utländska laboratorier icke kunnat inför- skaffas. Beredningen hyser förhoppning om att i samband med behandlingen av de vetenskapliga institutionerna kunna återkomma till frågan.

För tillgodoseendet av kravet på ordnad röst- och talvård för akademiker, särskilt modersmålslärare, finner beredningen det önskvärt, att röst— och talpedagoger knytas till universitetsundervisningen. Då för närvarande er- farenhet saknas om i vilken utsträckning dylik handledning skulle komma

att utnyttjas, anser beredningen det icke påkallat, att särskilda tjänster för ändamålet inrättas utan vill förorda kurs- eller lektionsanslag för anlitande av fackutbildade röst- och talpedagoger. Beredningen anser det vidare lämp— ligt, att denna nya undervisning blir av försöksnatur och därför tills vidare begränsas till sin omfattning. I enlighet härmed vill beredningen förorda att till vartdera statsuniversitetet försöksvis ställes ett anslag för röst- och talvård å 4000 kronor att utnyttjas efter kanslerns bestämmande.

Undervisningen i fonetik samt handhavandet av röst- och talvården vid de enskilda högskolorna kräver givetvis samma uppmärksamhet som vid statsuniversiteten, och beredningen vill för sin del principiellt förorda att de enskilda högskolornas undervisning härutinnan utbygges efter samma linjer som vid statsuniversiteten beträffande professurer, docentstipendier och institutioner.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar.

Med den motivering, som anförts i betänkandets allmänna del förordar beredningen, att en var av de humanistiska sektionerna samt humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola för detta ändamål tilldelas ett statsan- slag på 6 000 kronor. Göteborgs högskola, som utöver humanistiska ämnen omfattar även ämnena botanik, geografi och oceanografi, bör enligt bered— ningens mening erhålla ett något högre belopp. Beredningen vill därför för- orda, att 7 000 kronor årligen ställes till Göteborgs högskolas förfogande för nu nämnt ändamål.

B. De matematisk-naturvetenskapliga sektionerna.

De naturvetenskapliga ämnenas behov av personal har med hänsyn till främst forskningens krav nyligen utförligt behandlats av naturvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1945: 48) och i stort sett tillgodosetts genom beslut av 1946 års riksdag, som härvid i huvudsak följde Kungl. Maj:ts propo- sition nr 273. När universitetsberedningen nu ånyo granskar de naturveten— skapliga ämnenas personalbehov, har däremot undervisningens krav skjutits i förgrunden. I många hänseenden, t. ex. beträffande docenter, assistenter och amanuenser samt i viss mån även beträffande biträdande lärare, innebar visserligen 1946 års riksdagsbeslut en avsevärd förbättring även för-under- visningens vidkommande. Beredningen har emellertid, sedan den genom enquétesvar, särskilda framställningar och muntliga överläggningar tagit del av såväl de akademiska lärarnas som de studerandes synpunkter och önske- mål i dessa frågor, funnit det nödvändigt att för åtskilliga ämnens del föreslå en ytterligare utökning av personalen för att undervisningen skall kunna be— drivas på ett tillfredsställande sätt.

Den följande framställningen utgår från den personaluppsättning som förefinnes, när de av 1946 års riksdag beslutade nya tjänsterna och befatt-

ningarna blivit besatta. De olika ämnena behandlas endast i den mån som en rationell undervisning oundgängligen kräver en förstärkning av den nu- varande personalstaten. Beträffande såväl de nuvarande som de här före— slagna biträdande lärarnas (preceptorernas) löneställning och kompetens— krav hänvisas till kap. 3 (s. 22 ff.).

I anslutning till nedanstående framställning rörande de olika naturveten- skapliga ämnenas behov av befattningar framlägger beredningen förslag (s. 160 ff.) i syfte att helt slopa de kursavgifter som för närvarande erlägges av de studerande inom skilda naturvetenskapliga ämnen och reducera de för- brukningsavgifter, som hittills uttagits av de studerande i ämnet kemi.

Astronomi.

Föreståndaren för astronomiska observatoriet iUppsala, professor G. Malmquist, har på anmodan av universitetsberedningen avgivit ett utlåtande angående behovet av personal för Uppsala universitets observatorium å Kvistaberg och anför härvid bland annat följande:

»Sedan riksdagen beviljat universitetet ett anslag på 300000 kronor för att tillsamman med de Tammska donationsmedlen användas för anskaffandet av ett större spegelteleskop med tillhörande kupolbyggnad, avsett att placeras å Kvistaberg, står observatoriet inför förverkligandet av planen att erhålla ett modernt filialobservatorium. Underhandlingar beträffande leverans av instrumentet äro i gång, och sedan dessa underhandlingar slutförts och kontrakt avslutat-s komma ritningar för kupolbyggnaden omedelbart att utföras. Detta är nämligen ej möjligt förrän instrumentets storlek och montering fastställts. Jag räknar med att uppförandet av byggnaden skall kunna påbörjas på våren 1948, om ej oförut- sedda komplikationer fördröja det hela.

Den erforderliga utökningen av personalen är följande.

1. En observator. Denna nya befattning förordas av naturvetenskapliga forsk- ningskommittén, som i sitt betänkande (I, s. 85) yttrar: »Den nya observators- befattningen avs-es för observatoriet i Kvistaberg och bör tills vidare vara per- sonlig för docenten Åke Wallenquist. Då det är meningen att förlägga observa- tionsarbetets tyngdpunkt till Kvistaberg i samband med anskaffandet av ett större instrument och utflyttningen av något av de redan förefintliga instru- menten, är det nödvändigt att utöka den ordinarie personalen med en observator. Den ena av observatorerna skulle fortfarande vara stationerad i Uppsala och som nu leda observationsövningarna för lägre betyg samt biträda prefekten vid led- ningen av observationsarbetena av vetenskaplig karaktär för licentiatexamen och doktorsgrad. Den andre observatorn skulle vara skyldig att bo på Kvistaberg och utöva den dagliga tillsynen över filialobservatoriet samt biträda prefekten vid ledningen av det vetenskapliga observationsarbetet därstädes.» Då innehavaren av den nya observatorsbefattningen skall vara knuten till Kvistaberg, är det av största vikt, att befattningen tillsättes i så god tid att han redan från början kan deltaga i och övervaka arbetet med byggnadernas iord- ningsställande och instrumentets uppsättning. Jag hemställer därför att universi- tetsberedningen måtte utverka att docenten Wallenquist utnämnas till observator i astronomi från och med den 1 juli 1948.

2. En första assistent. Förutom observatorn bör en assistent alltid vara till hands vid filialen. Enär de nuvarande två assistenterna redan ha full sysselsätt-

ning, och det nya instrumentet kommer att medföra utökad observationsverksam- het med därmed följande ökning av observationsmaterial, som måste bearbetas, är denna utökning nödvändig.»

Beredningen finner det framtida behovet av en observator och en förste assistent vid observatoriet i Kvistaberg för forskningens och forsknings- undervisningens tillgodoseende väl styrkt. Emedan den förstnämnde redan från början bör kunna deltaga i och övervaka arbetet med byggnadernas iord- ningställande och det nya instrumentets uppsättning, förordar beredningen in- rättandet av en observatorsbefattning i astronomi från och med den 1 juli 1948. Inrättandet av den ifrågasatta befattningen för en förste assistent bör däremot enligt beredningens mening kunna anstå till den tidpunkt, då observa— toriet kan tagas i bruk.

Observatorn vid Lunds universitet, professor W. Gyllenberg, har till universitetsberedningen framställt önskemål om en assistent eller amanuens, anställd uteslutande för undervisningen i praktisk astronomi. Professor Gyllenberg har för närvarande att ensam bära hela undervisningsbördan i praktisk astronomi och observationsteori, nämligen egentliga föreläsningar 70—80 timmar per år och praktisk undervisning och övningar cirka 200 timmar årligen.

Beredningen finner att denna befattning knappast kan anses vara av be— hovet påkallad på grund av det begränsade lärjungeantalet och kan därför icke förorda dess inrättande.

Enligt skrivelse till beredningen från prefekten för Stockholms Observa- torium, professor B. Lindblad, håller han själv och observatorn, filosofie doktor Y. Öhman, vardera omkring 25 föreläsningstimmar årligen, mot- svarande den föreläsningsskyldighet som är förknippad med professur vid högskolan. Dessutom föreläser, frivilligt och utan arvode, assistenten vid observatoriet, docenten J. Ramberg, en timme varannan vecka i sfärisk astronomi samt handleder räkneövningar två timmar varannan vecka, samman- lagt omkring 37 timmar per arbetsår. För att kunna upptaga dessa föreläs- ningar och räkneövningar i sfärisk astronomi, som äro en nödvändig introduk— tion till ämnets vidare studium, i den ordinarie undervisningsplanen begäres en befattning som biträdande lärare.

Samma önskemål om biträdande lärare i astronomi framfördes av mate— matisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola i skrivelse till naturvetenskapliga forskningskommittén av den 16 december 1944. Forsk- ningskommittén har däremot sedan föreslagit utökning av den vetenskapliga personalen vid observatoriet med en observator.

Beredningen kan icke finna, att den här nämnda undervisningen motiverar inrättandet av en preceptorsbefattning. Det förefaller som om en ytterligare undervisningsbörda av cirka 37 timmar årligen borde kunna åläggas den nu- varande observatorn.

Botanik (inklusive växtbiologi ).

Professorerna vid Uppsala universitet E. Melin och J. A. Nannfeldt ha i gemensam skrivelse till beredningen framhållit, att en effektivisering av kursundervisningen i botanik för lägre examina i väsentlig överensstäm- melse med den för medicine studerande anordnade är önskvärd för att inom ramen för den nuvarande kurstiden meddela undervisning i vissa delar av ämnet som för närvarande ej alls eller i blott obetydlig omfattning behand- las under kurserna (t. ex. floristik 10 dagar, växtpatologi 10 dagar och känne- dom om Växtplankton 10 kursdagar). Denna effektivisering och utökning av kursundervisningen kräver emellertid en förstärkning av lärarkrafterna med minst en amanuens, som helt tages i anspråk för undervisningens behov.

Forskningskommittén föreslog för institutionen för fysiologisk botanik i Uppsala en ny amanuensbefattning utöver de båda förutvarande, av vilka endast den ena är knuten till kursundervisningen. Den föreslagna befatt— ningen har dock icke inrättats genom 1946 års riksdags beslut.

Professor E. Melin har senare till beredningen inkommit med en skrivelse av följande lydelse:

»I och för kursundervisningens effektivisering i ämnet botanik har tidigare föreslagits vid institutionen för fysiologisk botanik ytterligare en förste amanuens, som skulle assistera en biträdande lärare i botanik. Med stöd av nedan anförda om— ständigheter föreslår jag härmed vördsamt, att i stället för sagda amanuensbefatt ning inrättas en befattning som andre assistent. — På institutionen för fysiologisk botanik kan för undervisningsändamål för närvarande disponeras endast en förste amanuens och en tredje amanuens. Den förstnämnde assisterar under hela läsåret vid samtliga förekommande kurser, understundom vid två kurser samtidigt. Den sistnämnde upptages så gott som helt och hållet under vårterminen av kursen i växt-fysiologi, vid vilken en synnerligen omfattande assistens är erforderlig. —— Tack vare inrättandet av en biträdande lärare kommer kursundervisningen i bota- nik att i hög grad effektiviseras. Om det gäller att åstadkomma en så effektiv undervisning, att de studerande kunna avlägga tentamina på de behandlade kurs- avsnitten omedelbart efter genomgången kurs, erfordrar detta synnerligen omfat— tande instruktions— och kontrollarbeten från de vid kurserna biträdande krafternas sida. Dessutom måste avsevärd tid ägnas åt insamling och preparering av lämp- ligt undervisningsmaterial. Den assistens, som erfordras för här ifrågasatta ändamål utöver den nu förefintliga, beräknar jag till minst fyra timmar dagligen. —— Jag vill vidare framhålla, att den ifrågasatta nya kraften dessutom är av- sedd att användas för skötseln av de botaniska institutionernas bibliotek, för vilket erfordras en tid av en timme dagligen. Såsom föreståndare för detta bibliotek har jag under sista året måst själv disponera allt för mycket tid. Intill den 1 juli 1945 förfogade jag över särskild biblioteksamanuens, som avlönades med fri bostad. Från sagda tid har emellertid sådan bostadsförmån borttagits, varför jag också förlorat biblioteksamanuensen ifråga.»

Beredningen finner behovet av ytterligare biträde vid kursundervisningen i botanik väl styrkt, i synnerhet som antalet studerande i detta ämne ökat avsevärt under de senaste tio åren. Beredningen förordar därför, att in—

stitutionen för fysiologisk botanik, dit botanikundervisningen är förlagd, er- håller en förste amanuens för kursundervisningen.

Vid institutionen för systematisk botanik tjänstgör en museiassistet i 23 lönegraden och en museiassistent i 17 lönegraden, den senare befattningen en personlig tjänst för filosofie hedersdoktorn Seth Lundell. Forsknings— kommittén föreslog att den förstnämnda tjänsten skulle omvandlas till labora— torstjänst, men riksdagen beslöt att den med oförändrad benämning skulle uppflyttas till lönegraden A 23.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala har tidigare i denna fråga anfört följande:

»Den föreslagna ombildningen av de ordinarie museiassistenttjänsterna vid de botaniska museerna i Uppsala och Lund till tjänster av laboratorsklass inne- bär ur såväl forskningens som undervisningens synpunkt en högst påtaglig för- bättring. Det måste dock framhållas, att tjänsternas tyngdpunkt allt fort-farande måste ligga på forskning och museala göromål, varför den undervisning, som ålägges innehavaren, ej får göras alltför betungande. Det bör vidare medgivas honom att i största utsträckning fullgöra undervisningen i form av ledandet av exkursioner, icke minst under sommarferierna. Saknaden av en dylik floristisk undervisning har nämligen gjort sig i särskilt hög grad kännbar. Med hänsyn till tjänsternas karaktär synes titeln laborator vara föga adekvat; däremot synes den av museiassistenterna själva föreslagna titeln intendent vara lämplig, kanske dock hellre i formen museiintendent.»

Den här berörda frågan gäller förutom museiassistenterna vid de botaniska museerna motsvarande befattningshavare vid de zoologiska museerna i Upp- sala och Lund. Prefekterna för de fyra universitetsinstitutioner, vid vilka museiassistenterna äro anställda, professorerna J. A. Nannfeldt och S. Hörstadius i Uppsala samt N. Heribert Nilsson och B. Hänström i Lund, ha i en gemensam skrivelse till universitetsberedningen hemställt, att be- redningen måtte föreslå en sådan reglering av de nuvarande museiassistent- tjänsterna, att deras innehavare under förändring av tjänstebeteckningen till »museiintendent» bli jämställda med universitetens laboratorer och observa— torer. Härtill anföres bland annat följande.

»Det har vid olika tillfällen framhållits av oss, bland annat i samband med remissyttrandena i anledning av den föreslagna och sedermera genomförda titel- ändringen från konservator till museiassistent, liksom av museiassistenterna själva i en gemensam skrivelse i maj 1945 till naturvetenskapliga forskningskommittén, att universitetens museiassistenter ha en annan och vida mer självständig karak- tär än de lika benämnda tjänstemännen vid naturhistoriska riksmuseet. Där äro dessa tjänsters innehavare assistenter till en 'professor och avdelnings- föreståndare', som har att helt ägna sig åt chefskapet för sin avdelning av museet. De här ifrågavarande universitetsmuseerna stå däremot under Chefskap av prefekter, vilka som universitetsprofessorer givetvis i främsta rummet ha att ägna sig åt och svara för vetenskaplig undervisning och forskning i sitt ämne. Genom det stigande studentantalet och vetenskapens framåtskridande ha dessa uppgifter kommit att ta allt större del av professorernas tid i anspråk. Museiassi- stenten vid ett universitetsmuseum kommer härigenom att få ett mycket själv- ständigt arbete och en vida självständigare och mera ansvarsfylld ställning än

i | i i | | : | 1' &

som kan inläggas i begreppet assistent. Om en prefekt för ett naturvetenskap- ligt universitetsmuseum skall få någon tid över till egen vetenskaplig forskning, blir det därför ett oeftergivligt krav, att omsorgen om de omfattande och dyr- bara samlingarna, deras förkovran och vetenskapliga bearbetning, helt kan över- låtas på ymuseiintendenten'. Så synes. också vara regel vid utländska universi- tetsmuseer av motsvarande storlek.

Den ovan som nödvändig framhållna och till stor del redan genomförda orga- nisationen av universitetsmuseerna innebär ock, att 'museiintendenten' kommer att utöva det närmaste chefskapet över den lägre museipersonalen, såsom amanuenser, tekniska biträden ('laboratoriebiträden'), vaktmästare m. fl.

En ofrånkomlig följd av denna 'museiintendenternas' självständiga ställning är att en mycket hög vetenskaplig kompetens måste fordras av dem. Även om docentkompetens ej hittills varit uttryckligt stadgad, ha dock museiassistenterna (respektive konservatorerna) sedan gammalt plägat vara docenter och oftast varit professorskompetenta. Befordran till professur har också förekommit i åtskilliga fall. Att det sålunda hittills lyckats att för museerna förvärva högkvalificerade vetenskapsmän som museiassistenter, kan ej motivera tjänsternas kvarblivande i en löneställning, som på intet sätt svarar mot innehavarnas kompetens, arbets- uppgifter och ansvar.

Ur den vetenskapliga forskningens och undervisningens synpunkt är det vidare högeligen önskvärt, att forskare med museiassistenternas höga och speciella kvalifikationer utnyttjas för akademisk undervisning i större utsträckning än hittills. Efter frivilligt åtagande — och i några fall mot särskild ersättning _— ha museiassistenter i viss utsträckning meddelat undervisning i museiteknik. Viss examination, exempelvis i nordisk floristik, har också i vissa fall överlåtit-s på museiassistenter. De ha "också, ehuru mera undantagsvis, utnyttjats som ledare av exkursioner och dylikt.

Även med den utökning av lärarkrafterna, som torde komma till stånd från och med den 1. instundande juli, bli dock dessa alltjämt otillräckliga i de botaniska och zoologiska ämnena för en verklig effektiv undervisning. Detta gäller speciellt de rent floristiska respektive faunistiska grenarna. Här skulle 'museiintendenterna' kunna fylla en mycket kännbar lucka, om en viss under- visning uppdrogs åt dem. Denna undervisning kan givetvis aldrig få ens till- närmelsevis samma omfång, som den som normalt åligger en laborator, då vården om samlingarna alltjämt måste vara 'museiintendentens' huvuduppgift.

Vid jämförelse med förhållandena i våra grannländer finner man också, att_ ”museiinspektörerna' vid Köpenhamns universitet och 'kustoderna' vid Helsing- fors universitet ha avlöningar motsvarande eller överstigande läroverkslektorernas i respektive länder. Om de svenska universitetsmuseerna skola kunna förvärva och behålla tillräckligt kvalificerade 'museiintendenter', synes en löneställning motsvarande minst läroverkslektors vara ett oeftergivligt villkor. En olikhet mellan tjänsterna vid de botaniska och zoologiska museerna kan ej heller på. något sätt motiveras.»

Beredningen finner mycket starka skäl tala för den föreslagna ombild- ningen av de fyra museiassistenttjänsterna vid universiteten. Utöver den krävande uppgiften att vårda, utöka och vetenskapligt bearbeta de stora samlingar som universitetsmuseerna förfoga över bör en visserligen ringa men högt kvalificerad undervisning åläggas dessa befattningshavare. Bered- ningen förordar därför, att för tillträde till dessa tjänster fordras docent- kompetens. Beredningen förordar vidare, att befattningshavarna benämnas

förste museiintendenter i likhet med t. ex. förste intendenter vid statens museer och förste bibliotekarier och liksom dessa placeras i 26 lönegraden.

Den av museiintendenterna meddelade undervisningen torde i första hand omfatta museiteknik samt floristik respektive faunistik. Denna undervis- ning, som i regel icke kan kräva större förarbeten av de med dessa områden väl förtrogna museiintendenterna, torde i allmänhet icke uppgå till mer än högst 25 timmar per termin. Den bör anses utgöra en del av deras tjänst- göringsskyldighet vid institutionen, varför en motsvarande formell minskning av deras tjänstgöringstid vid museet icke behöver fastställas.

Samtidigt med de ordinarie museiassistentbefattningarnas uppflyttning till 26 lönegraden bör enligt beredningens mening den med dem jämförliga personliga museiassistenttjänsten i 17 lönegraden för filosofie hedersdoktorn Seth Lundell vid institutionen för systematisk botanik i Uppsala uppflyttas till 23 lönegraden under ändring av tjänstens benämning till museiintendent. Ur löneteknisk synpunkt torde detta enligt vad beredningen inhämtat icke möta några hinder.

Uppsala universitet har i petita till 1947 års riksdag hemställt om inrät— tande av en personlig laboratorsbefattning för f. professorn vid lettländska universitetet i Riga Dzr rer. nat. Heinrichs Leonards Skuja. Härvid fram- hålles bland annat:

»Sedan oktober 1944 befinner sig professorn i botanik vid Lettländska universi- tetet i Riga Dzr rer. nat—. Heinrichs Leonards Skuja såsom flykting i Sverige och sedan den 28 februari 1945 har han såsom assistent-arbetare varit verksam vid institutionen för systematisk botanik.

Professor Skuja, som är född i Majori (Lettland) den 8 september 1892, är i närvarande stund en av världens främste algologer. Hans vetenskapliga produk- tion, som omfattar 34 skrifter och vari bland annat över 200 arter, 17 släkten och flera familjer nybeskrivas, rör sig främst om sötvattensalger. Flertalet skrifter behandla Lettlands och Estlands algflora. Några arbeten innehålla mera monografiska bearbetningar av sötvattensrhodofyceer. Hans kunskaper ha också tagits i anspråk för bearbetning av expeditionsmaterial från resor i exotiska länder. Sålunda har han bearbetat algmaterialet från Handel-Mazettis resor i Kina, och Regels resor i Grekland och Mindre Asien, från den tyska (Bosshardska) Centralasien-expeditionen, tyska limnologiska Sunda-expeditionen (endast rhodo- fyceerna), och i manuskript föreligger en bearbetning av material från Burma er- hållet från University College i Rangoon. I manuskript föreligger också en bearbetning av mikrofloran i lettländska svavelkällor. Av professor Pascher hade S. förvärvats som medarbetare i samlingsverket 'Siisswasserflora Mitteleuropas' med uppgift att bearbeta gruppen Euglenophyta. På grund av världshändelserna har detta arbete ej kommit till utförande, men S. har hopbragt ett rikt material för bearbetningen.

Vid sin ankomst till Uppsala fick S. som arbetsuppgift att ur systematisk (taxonomisk) synpunkt bearbeta ett omfattande material av konserverade växt- planktonprov från ett tiotal uppländska sjöar av olika typer, vilka sjöar äro föremål för ingående fysikalisk-kemäska och ekologiska undersökningar vid Institutionen för fysiologisk botanik och Universitetets limnologiska laboratorium vid sjön Erken i Roslagen. S:s energiska och utomordentligt sakkunniga arbete gav redan efter ett par månader ytterst värdefulla resultat, och i ännu

högre grad kunde han under tiden april-november 1945 genom studier å levande material vidga kännedomen om dessa sjöars planktonflora, som nu torde vara den bäst kända i världen. Utöver det taxonomiska värdet ha hans result-at stor betydelse för de vid sagda institution pågående undersökningarna över växt- planktons ekologi och fysiologi och våra sjöars produktionsbiologi överhuvud.

Det kan utan tvekan betecknas som ett riksintresse, att S. här får fortsätta sina banbrytande undersökningar, som på ett utomordentligt sätt uppbära och utbygga den förpliktande traditionen från sådana namnkunniga svenska forskare som G. Lagerheim, O. Nordstedt och O. Borge. Med sin eminenta sakkunskap och enastående mångsidighet är S. i stånd att beskriva algfloren i svenska söt- vatten och bearbeta det rikhaltiga materialet i svenska samlingar på ett sätt, som utan tvivel komme att väcka största uppmärksamhet utomlands.

Det är emellertid icke endast på grund av sitt vetenskapliga författarskap" som S. skulle vara en ytterst värdefull tillgång för svensk forskning. De om- råden, som S. behärskar, erbjuda i regel de största svårigheter för unga forskare, i synnerhet som vi i vårt land för närvarande sakna en motsvarande expertis inom sötvattensalgologien. Under den tid S. vistats i Uppsala, har han redan på ett mycket värdefullt sätt kunnat biträda andra forskare vid bestämmandet av olika alger. Om S. kunde knytas till universitetet, skulle han i ökad omfatt- ning och på längre sikt genom handledning av unga forskare i hög grad kunna bidraga till utbildningen av kvalificerade forskare inom algologiens skilda grenar.»

Beredningen finner övertygande skäl föreligga för att det skulle vara av största värde för svensk vetenskap, om professor Skuja på ett varaktigt och tillfredsställande sätt kunde knytas till Uppsala universitet. Med hän- syn till hans utomordentliga vetenskapliga kvalifikationer och den omständig- heten att han tidigare varit ordinarie professor synes icke någon lägre pla- cering än i laboratorsklass kunna. ifrågakomma. En viss undervisning i algologi, särskilt forskningsundervisning, synes härvid böra åläggas honom. Beredningen tillstyrker därför Uppsala universitets hemställan om inrät- tande av en laboratorsbefattning åt professor Skuja.

Vid växtbiologiska institutionen i Uppsala tjänstgöra en förste assistent, en förste amanuens samt en andre amanuens. Institutionens föreståndare, professor G. E. Du Rietz, har i skrivelse till beredningen bland annat anfört:

»2. För att undervisningen i växt-biologi skall vara fullt tillfredsställande, er- fordras utöver den ovan anförda, för närvarande förekommande undervisningen följande:

a) Ökade möjligheter till av mig meddelad enskild fältundervisning i mina lärjungars speciella arbetsområden i olika delar av landet. Sådan undervisning omöjliggöres för närvarande i alltför stor utsträckning av ekonomiska skäl (frånvaron av härför tillgängliga reseanslag).

b) Speciella föreläsningar, övningar och kurser, meddelade av helst flera docen- ter i ämnet och berörande olika delar av det mycket vidsträckta ämnet växt— biologi, t. ex. olika kryptogamgruppers biologi, skogsbiologi, myrbiologi, olika sidor av söt— och saltvattenvegetationens biologi m. m. _

c) Ökade möjligheter för mig att —— genom avlastning av en del av den nu av mig meddelade elementära undervisningen på docenter —— hålla mera speciella föreläsningsserier och kurser inom mina växtbiologiska specialområden.

5. Rörande lättnader i den nuvarande undervisningen hänvisas till framställ- ningen till naturvetenskapliga forskningskommittén. Denna gällde endast lätt— nader av professorernas undervisningsbörda i och för forskning. Den i punkt 2 föreslagna utökade undervisningen kräver, utöver den i skrivelse till naturveten- skapliga forskningskommittén äskade personalen, ytterligare minst en docent- (eller biträdande lärare) i ämnet och ytterligare minst en amanuens till biträde åt denne.

6. I enlighet med sektionens 'Framställning till naturvetenskapliga forsknings- kommittén) och ovanstående svar på punkt 5 måste svaret på. denna fråga bli minst 2, helst 3 docentstipendiater. Två docentstipendiater skulle endast kunna medhinna en del av den undervisning, som med hänsyn till ämnets stora om- fattning och vikt är önskvärd.»

I ovan citerade skrivelse till beredningen har professor Du Rietz vidare meddelat, att under läsåret 1944—45 16 studerande förberedde sig för växtbiologisk licentiatexamen eller disputation och att dessutom omkring 25 studerande deltogo i från institutionen meddelad undervisning. Det är uppenbart, att undervisning och handledning av dessa elever särskilt på det högre stadiet måste vara en för professorn mycket tidskrävande uppgift. Med hänsyn till att ämnet växtbiologi icke utgör ett examensämne för fil. kand.- och ämbetsexamen kan beredningen emellertid för närvarande icke förorda en utökning av lärar-personalen vid den växtbiologiska institu— tionen.

Vid botaniska laboratoriet i Lund utgör för närvarande det bristande ut- rymmet det främsta hindret för en förbättring av kursundervisningen. Bristen på tidsenliga lokaler, undervisningsmateriel och modern laboratorie- utrustning har medfört att i regel ej ens hälften av de inträdessökande kunna beredas tillträde till övningskurserna i botanik. Dessa missförhållan- den komma dock att avhjälpas, när den planerade nybyggnaden har kommit till stånd. Till dess kunna de nuvarande lärarkrafterna anses tillräckliga för den ordinarie kursundervisningen. Professor H. Burström betonar dock i sin skrivelse till beredningen, att undervisning bör införas i bakteriologi:

»Allmän bakteriologi, vilken på grund av ämnet-s omfång, problem och teknik ej kan ersättas av den mycket speciella medicinska, är icke på något sätt represen- terad vid våra universitet, vilket är synnerligen anmärkningsvärt, då ämnet är både teoretiskt och praktiskt värdefullt och ett behov av högre undervisning i bakteriologi bevisligen föreligger. Amnet är mycket särpräglat men faller när- mast under den fysiologiska botaniken, och elementär bakteriologisk teknik ingår i fysiologikursen för fil. kand. För utbildning av specialister i ämnet borde dock en kurs för lie.-examen givas, vilken alternativt skulle kunna ersätta den ekologiska delen av den planerade lic.-kursen i fysiologi. En kortare föreläsnings- serie avsedd även för kand.-stadiet borde hållas i ämnet, samt bakteriologi med angränsande mikrobiologi brytas ut ur kand.-kursen i fysiologi och ges formen av en cirka 15 timmars demonstrations- och övningskurs i mikrobiologisk teknik för kand.-examen.»

Professor Burström hemställer om inrättande av en laboratorsbefattning i bakteriologi, vilket ämne bör få en egen lärare. »Då denne väsentligen får ägna sig åt högre undervisning samt handleda specialstuderande bör han

ej ha lägre ställning än som laborator. Ämnets speciella karaktär och prak— tiska betydelse synes också motivera detta.»

Även studentrepresentanterna i Lund ha till beredningen framfört önske— mål om undervisning i allmän mikrobiologi (bakteriologi) för fil. kand.- och ämbetsexamen i botanik och inrättande av en särskild lärarbefatt- ning för detta ändamål.

Beredningen finner de framförda önskemålen om undervisning i allmän mikrobiologi mycket berättigade men anser, att de ej kunna tillgodoses, förrän de nya lokalerna äro färdigställda.

Vid institutionen för systematisk botanik (botaniska museet) i Lund tjänstgör en museiassistent i lönegraden A23, vilken som redan ovan fram- hållits förordas uppflyttad till 26 lönegraden under benämningen förste musei- intendent.

I skrivelse till beredningen har professor Heribert Nilsson kraftigt under- strukit nödvändigheten av att inrätta en befattning som biträdande lärare vid botaniska institutionens systematiska avdelning. Vid denna föreligger följande undervisningskrav:

övningar i organograii .............. (omkring 70 timmar årligen) kurs i kryptogami .................. ( » 90 » » ) » » embryologi .................. ( » 50 >> » ) >> » växtpatologi .................. (kan f. n. ej hållas på grund

av brist på lärarkrafter).

Dessutom är undervisning nödvändig i växtgeografi, vilket ämnesområde i Lund ingår i den systematiska botanikprofessurens undervisningsskyldighet men som hittills endast har kunnat behandlas i form av fältstudier och exkursioner under en vecka av högsommaren. Professor Heribert Nilsson anför härom bland annat:

»Växtgeografien med växtekologi och växtsociologi (växtbiologi) tillhör i Lund helt den systematiska professuren. I Uppsala är växtbiologien företrädd av särskild professor, genom vilken således en stor del av 'växtgeografien' avlastas från ämnet 'systematisk botanik'. Det är ju då rimligt, ja ofrånkomligt, att ytterligare arbetshjälp erhålles för den ämnesomfattning i Lund, som har två professurer i Uppsala. Åtminstone en biträdande lärare i Lund måste komplet- tera den ena professuren i Uppsala. Som det nu utvecklat sig, har denna lärar— kraft ej erhållits vid botaniska institutionens systematiska avdelning, där den kanske allra bäst behövts. —— En biträdande lärare är ofrånkomlig, om. ej vissa kurser skola nedläggas, vilket skulle leda till förlängning av studietiden för de studerande. — — _ Inom den växtgeografiska ämnesdelen arbeta för närvarande 5 doktorander och licentiander med växtgeografiskt ekologiska undersökningar. Då dessa äro riktade framför allt på subtratets inflytande på beståndbildningen i naturen, har under året ett speciellt laboratorium för jord- och vattenanalys måst inrättas. Då detta är utrustat med den modernaste apparatur och har en hög effektivitet, är för dess omhänderhavande, skötsel och för handledning av studerande, som önska fullfölja studier i denna ämnesgren, en där placerad arbetskraft erforderlig. — Utom en biträdande lärare, som verkligen får full tjänstgöring, då han även får övertaga delar av växtgeografien, är det nödvändigt, att en förste amanuens anställes för att omhänderhava och handleda vid jord-

laboratoriet. Detta är en så speciell del av systematiska institutionen, att en kemiskt välutbildad kraft där bör placeras.»

Det synes beredningen klart ådagalagt, att den omfattande undervisning, som redan nu meddelas vid den botaniska institutionens systematiska av— delning, knappast kan tillfredsställande uppehållas av dess nuvarande lärar— krafter, bestående av en professor, en docent samt en förste assistent, den senare av forskningskommittén föreslagen som »forskningsassistent». Den ! biträdande lärare i botanik, som tillkommit genom beslut av 1946 års riksdag, ! är redan helt bunden för undervisningen i växtfysiologi och växtanatomi. | Medan växtbiologien i Uppsala är företrädd av en särskild professur och där | disponerar en egen institution, saknar den i Lund en fast representation. Den utökade undervisning i växtbiologi och växtpatologi, varom även student— ) representanterna framfört önskemål till beredningen, kan icke komma till ' stånd utan en kraftig förstärkning av lärarkrafterna. Beredningen förordar ' därför inrättandet av ytterligare en preceptorsbefattning i botanik, avsedd för undervisningen inom de ämnesområden, som omfattas av professuren i syste- matisk botanik vid Lunds universitet.

Lokalavdelningen i Lund av Sveriges yngre naturvetares förening gjorde med anledning av forskningskommitténs betänkande följande uttalande i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet:

»Den av kommittén föreslagna nya amanuensbefattningen för botaniska träd- | gården bör ändras till en assistentbefattning. För att bestämning och kontroll | av trädgårdens växtmaterial samt nyanskaffningen skall fylla de krav, som i dessa avseenden måste ställas på en vetenskaplig botanisk trädgård, fordras att en vetenskapligt högt kvalificerad kraft är knuten till densamma och där har hela sin verksamhet (Jfr professor Nannfeldts yttrande p. 96 i kommitténs betänkande). Denne assistent skulle även leda den för lägre examen obliga- toriska kursen i odlade växter och sålunda bedriva självständig undervisning. En assistentbefattning har innevarande år inrättats vid botaniska trädgården i Uppsala. Det måste då anses väl motiverat, att även Lunds botaniska trädgård, med de av de gynnsamma klimatförhållandena orsakade fördelaktigare betingel- serna för växtodling, erhåller en assistent.»

I fortsättningen av samma skrivelse heter det vidare:

gemensamma biblioteket, sorterande under systematiska institutionens chef. Det är synnerligen betydande och torde med sina 596 hyllmeter vara Sveriges största institutionsbibliotek. För närvarande skötes det löpande arbetet vid biblioteket av en oavlönad extra amanuens. Någon rationell skötsel av ett så stort bibliotek, där mycket arbete fordras för registrering, kontroll och accession, kan det helt naturligt ej bli tal om med så ringa arbetskraft. Ytterligare torde inom en snar framtid det omfattande tidskriftsbyte (150 exemplar) med tidskriften Botaniska Notiser, som utges vid institutionen, få omorganiseras, så att det helt skötes av amanuenserna vid biblioteket. Härför fordras att det inrättas en amanuensbefatt— ning (1. amanuens) vid biblioteket, vilket vi härmed föreslå.»

Professor Heribert Nilsson har i sin skrivelse till beredningen ävenledes

i

|

| !

>>I Botaniska museet är inrymt det för bägge de botaniska institutionerna i |

! framhållit det stora behovet av en förste assistent för botaniska trädgården: i I

»Den botaniska trädgården är, kan man säga, en helt ny institution, som anknutits till systematiska avdelningen. Den har sin arbetskraft och sin praktiskt botaniskt utbildade personal. Men för en universitetsinstitution räcker ej detta. En vetenskapligt utbildad kraft måste finnas. Bestämningarna i trädgården måste kontrolleras och nytt material bestämmas. _— Det är också av största betydelse, att en person, som anställes för denna uppgift, under längre tid kan kvarhållas vid befattningen. —— Vid institutionen bedrives även en årlig undervisning i träd- gårdsväxter för de studerande. Denna har kunnat hållas endast genom anslag av fonden för reserverade docentstipendier. Kursen är nödvändig för orientering av de nykomna eleverna, om dessa genom denna hjälp skola kunna avlägga ten- tamen inom rimlig tid. Den omfattar 20 timmar. — Till de ovan behandlade kurserna kommer således denna i trädgårdsväxternas kännedom. Att anslag i fortsättningen utgår ur docentstipendiefonden är oriktigt, då fasta kurser ej skola bekostas ur denna. Då således behov av både vetenskaplig forskningshjälp och undervisning i samband med botaniska trädgårdens skötsel och uppgifter föreligga, bör en mera kvalificerad kraft än amanuens här anställas. En speciell trädgårds- assistent, förste assistent, är här synnerligen starkt av behovet påkallad. Detta naturligtvis därför, att även undervisning skulle av den här anställde forskaren bedrivas. Hela trädgårdsproblemet skulle på detta sätt få en enhetlig lösning.»

Beredningen finner de framförda önskemålen synnerligen väl motiverade och förordar inrättande av en ny förste assistentbefattning för botaniska trädgården. Härigenom kan den nyligen för denna inrättade förste amanuens- befattningen frigöras och i stället tagas i anspråk för andra uppgifter vid den systematiska avdelningen, där särskilt det omfattande biblioteket och det nyinrättade laboratoriet för jord— och vattenanalyser äro i stort behov av arbetskraft.

Vid Stockholms högskola är botanikens ställning för närvarande mycket otillfredsställande. Endast halva ämnet, fysiologisk botanik och växtanatomi, är företrätt av en professur och disponerar en institution, som redan nu är i stort behov av utvidgning och modernisering. Utöver professorn finnes för undervisningens tillgodoseende endast en laborator samt två amanuenser.

Professor M. G. Stålfelt har (1944) i sin skrivelse till naturvetenskapliga forskningskommittén bland annat anfört:

»Vid högskolan utgör lärarpersonalen i ämnet botanik knappast hälften av motsvarande personal vid universiteten såsom framgår av följande tablå:

Stockholms högskola. Uppsala. Lund.

Antal professorer .................. 1 3 2 » stip. docenter (1aborator).... 1 1—2 1—2

Olägenheterna av detta förhållande äro av två slag: dels är ämnet botanik i vetenskapligt hänseende avsevärt sämre representerat än vid universiteten, dels måste professorn och laboratorn ensamma bära den arbetsbörda, som vid universi— teten fördelas på ett dubbelt antal personer. Detta kan endast ske på det sättet, att tiden så gott som helt ägnas åt undervisningen. Forskningen blir under ter- minerna obetydlig och måste huvudsakligen förläggas till ferierna. Inrättandet av en ny professur i botanik är därför ett önskemål, som sedan ett par årtionden stått på högskolans reformprogram. — Nuvarande laboratorns ställning är i verk- ligheten den stipendierade docentens, men hans undervisningsskyldighet är avse-

värt större än den, som vid universiteten åvilar innehavaren av ett docent- stipendium. Visserligen får han uppbära en avlöning, som något överstiger ett docentstipendium, men det merarbete, han har att utföra, är så omfattande, att han icke hinner ägna någon nämnvärd tid åt forskning under själva terminerna. Att råda bot för denna olägenhet synes lämpligast kunna ske genom inrättandet av en biträdande lärarbefattning i ämnet. —— Vidare bör varje professor biträdas

av en assistent. »

De här anförda synpunkterna och önskemålen har professor Stålfelt i sin skrivelse till universitetsberedningen upprepat och ytterligare under- strukit.

Forskningskommittén föreslog, att en ny professur i botanik, särskilt systematik och morfologi, inrättas vid Stockholms högskola och att lärar- krafterna i botanik därstädes dessutom utökas genom omvandling av den nuvarande laboratorstjänsten till en befattning som biträdande lärare och inrättande av två förste assistent och en förste amanuensbefattning (utöver de nuvarande två amanuenserna) samt att institutionsfrågan löses på ett till— fredsställande sätt.

Universitetsberedningen vill för sin del med särskild hänsyn till under- visningens krav tillstyrka forskningskommitténs förslag, vars förverkligande är en ofrånkomlig förutsättning för att undervisningen i botanik vid Stockholms högskola skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Undervisningens krav på utökade lärarkrafter kunna emellertid icke tillgodoses förrän institutionsfrågorna blivit lösta.

Den framtida organisationen för den'botaniska institutionen vid Göte- borgs högskola är för närvarande föremål för särskild utredning från forsk- ningskommitténs sida. Emedan särskilt undervisningen för lägre examina här i hög grad blir beroende av det kommande förslagets utformning, kan beredningen för närvarande icke taga ställning till frågan om personalbehovet för undervisningens vidkommande vid denna institution.

Fysik.

Genom beslut av 1946 års riksdag har inrättats ytterligare en professur i fysik vid vartdera universitetet. Däremot ha de befattningar, som härigenom blivit nödvändiga, ännu icke kommit till stånd. Enligt departementschefens mening (Kungl. Maj:ts proposition nr 273 s. 67 och 93) skulle den personal, som erfordras för biträde åt den blivande professorn, icke behöva tillsättas förrän från och med budgetåret 1947/48. Forskningskommittén hade utöver docentstipendiaten föreslagit en förste assistent, en förste amanuens och ett laboratoriebiträde i samband med vardera professuren.

Universitetsberedningen förordar, att en förste assistent— och en förste amanuensbefattning, vilka båda äro nödvändiga icke minst för undervis- ningens tillgodoseende, nyinrättas vid vardera av de fysiska institutionerna i Uppsala och Lund från och med budgetåret 1947/48. För Stockholms högskolas fysiska institution, som för närvarande har en

å ! l

l l !

laborator och två amanuenser, har naturvetenskapliga forskningskommittén föreslagit en ökning med en biträdande lärare, en förste assistent och en förste amanuens. Institutionens föreståndare, professor E. Hulthén, har sedan dess till beredningen framfört bland annat följande.

>>Forskningskommitténs förslag beträffande personalen grundar sig på min skrivelse av den 9 december 1944 till naturvetenskapliga fakulteten här. Sedan dess ha emellertid tvenne faktorer tillkommit, som öka kraven beträffande per- sonalen. Den första är de nya möjligheterna beträffande utnyttjandet av atom- energien, vilka visat behovet av intensifierad fysikalisk forskning, även inom sådana områden som ej represent-eras av atomkommittén. Emellertid kan nog dessa önskemål om ökad personal för forskning och därmed sammanhängande högre undervisning uppskjutas tills nybyggnaden uppförts. Den andra faktorn är, att nyligen beslut fattats om att fysiska övningslaboratoriets personal från och med denna höst skall utökas, så att dubbelt så många studenter som tidigare skola kunna genomgå övningslaboratoriet. Denna ökning av laboratoriets kapaci— tet har tillkommit för att bereda kemister och meteorologer ökade möjligheter att medtaga fysik i sin examen, och måste betecknas som en förbättring. Emeller- tid förutsätter forskningskommittén blott en mindre ökning av elevantalet. Om man ej skall bli tvungen minska studenternas möjligheter att läsa fysik, är det därför nödvändigt att öka personalen, förslagsvis genom att en amanuenstjänst ombildas till undervisningsassistenttjänst.»

På universitetsberedningems förfrågan har professor Hulthén senare med- delat, att den föreslagna biträdande läraren är avsedd att hålla minst 6 föreläsnings— och kurstimmar i veckan, varigenom laboratorns undervisnings- skyldighet skulle kunna minskas till 2 veckotimmar. Den biträdande läraren skulle vidare biträda vid övningar i problemlösning men ej tagas i anspråk för examination, som även i framtiden torde böra förbehållas professorn.

Universitetsberedningen finner starka skäl tala för den begärda förstärk- ningen av lärarkrafterna och förordar därför i anslutning till forskningskom- mitténs förslag inrättandet av följande nya tjänster vid Stockholms högskolas fysiska institution: en preceptor, en först-e assistent samt en andre assistent.

Genetik.

Vid Uppsala universitet är ämnet genetik (ärftlighetslära) ännu icke ett ordinarie undervisnings— och examinationsämne. Matematisk—naturvetenskap— liga sektionen liksom Naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala fram- höllo i skrivelser till forskningskommittén denna allvarliga brist och under- ströko, att saknaden av en professur i ärftlighetslära vid ett universitet av Uppsalas storlek innebär ett i längden ohållbart förhållande. För att åtmin- stone det mest trängande behovet av undervisning måtte kunna tillgodoses-, föreslogs en provisorisk lösning av problemet genom samarbete med Lant— brulkshögskolan.

Forskningskommiltte'n delade helt den framförda uppfattningen om gene- tikens betydelse och ansåg att ämnet i en framtid bör företrädas av en pro- fessur även i Uppsala. Forskningskommitten föreslog som ett provisorium,

»att ämnet genetik införes som examensämne vid Uppsala universitet, att examination och viss undervisning uppdrages åt professorn i systematisk botanik och ärftlighetslära vid Lantbrukshögskolan samt att denne erhåller ersättning härför med 3 000 kronor per år».

Universitetskanslern förklarade sig icke ha något att erinra mot detta för- slag men ansåg, att den föreslagna anordningen rörande samarbete med Lant- brukshögskolan behövde bli föremål för närmare utredning, innan anslag för ändamålet beviljades.

Departementschefen framhöll (proposition nr 273 s. 34), att det nuvarande förhållandet »med hänsyn till denna vetenskapsgrens stora praktiska betydelse icke någon längre tid borde böra fortfara. I likhet med kanslern ansåg departe- mentschefen dock ytterligare utredning erforderlig, innan definitivt beslut fattades i anledning av kommitténs förslag.»

Forskningskommitténs förslag föranledde därefter icke något beslut av 1946 års riksdag.

Efter anmodan av universitetsberedningen ha professor A. Miintzing vid Lunds universitet och professor G. Turesson vid Lanltbrukshögskolan av- givit yttranden angående behovet av en professur i genetik vid Uppsala uni- versitet. Ur professor Miintzings skrivelse kan följande anföras:

»I. Ämnets teoretiska betydelse.

Ett av genetikens hittillsvarande huvudresultat är klarläggandet av orsakerna till den biologiska variationen. Sålunda vet man numera, att variationen för- utom av rent yttre orsaker dels beror på lagbundna omgrupperingar av fasta arvs- anlag, dels på uppkomst av nya anlag genom s. k. mutation. Mutationerna ha visat sig tillhöra flera olika kategorier, vars närmare utforskande alltjämt på- går. Ett viktigt hjälpmedel under detta arbete är bestrålningsexperiment med olika slags fysikaliska strålar. Kännedomen om orsakerna till variationen är av grundläggande betydelse för de stora frågorna om artdifferentiering, artbildning och evolution. En annan central genetisk fråga är orsakerna till och betydelsen av differentiering i olika kön. Vid analysen av dessa problem framträder sär- skilt vackert genetikens centrala ställning inom biologien, därigenom att samma eller mycket likartade könsbestämningsmekanismer visat sig förekomma hos vissa insekter, skildkönade växter och hos människan.

Vid studiet av alla dessa problem har det visat sig oumbärligt att kombinera de experimentella arbetena med kromosomundersökningar, sedan det visat sig att arvsanlagen äro belägna i cellkärnans viktigaste beståndsdelar, kromosomerna. En mycket väsentlig del av genetiken arbetar nu med analys av »kromosomernas och arvsanlagens byggnad och funktion. I samband härmed äro undersökningarna över kärn- och celldelningarnas mekanism av grundläggande betydelse. Andra viktiga delar av forskningsområdet gälla förekomsten av effekten av varierande antal kromosomer och varierande 'kromosomstruktur. Under senare år har den s. k. fysiologiska genetiken fått ökad betydelse, d. v. 5. den forskningsriktning, som strävar att klarlägga de av arvsanlagen dirigerade processer, som ligga mellan den befruktade äggcellen och den fullväxta individen. I samband härmed står också frågan om samspelet mellan arvsanlagen i kromosomerna och cytoplasman. Cytoplasman och de 8. k. plastiderna ha i flera fall visat sig ha en av kromo- somerna relativt oberoende specifik konstitution.

Av ovanstående antydningar torde framgå, att ämnet behandlar fundamentala

biologiska problem, och att dess centrala ställning beror på att viktiga lagbunden- heter konstaterats. som gälla för alla levande organismer inklusive människan.

II. Ämnets praktiska betydelse.

Genetikens praktiska betydelse på växt- och djurförädlingens område är allt- för väl känd för att närmare behöva preciseras. Enbart genom växtförädlingens resultat tillföres vårt land vinster, som beräknas uppgå till mer än 100 miljoner kronor per år. Förädlingsmetoderna basera sig i första hand på den teoretiska forskningens resultat. En fortsatt framgångsrik förädlingsverksamhet kräver där- för en tillräckligt tillgodosedd grundforskning på området.

Ämnet har också grundläggande betydelse för den s. k. »rasbiologien» d. v. s. alla åtgärder som syfta till att tillvarataga eller till och med förbättra de mänsk- liga blandbeståndens ärftliga beskaffenhet. Någon förädling i stil med växt och ; djurförädling kan visserligen ej förekomma hos människan, men det är likväl ett faktum, att de mänskliga populationerna innehålla element av olika värde och att vi bland oss ha en ganska stark och ganska utbredd belastning av minder— värdiga arvsanlag. För alla de åtgärder, som syfta till att påverka denna genom— snittsbeskaffenhet i gynnsam riktning är den teoretiska genetiken av grundläg- gande betydelse.

III. Betydelsen för andra ämnen. Viktigare gränsområden.

Särskilt nära anknytningar finnas mellan genetiken och den systematiska bota- niken, sedan det visat sig, att cytogeuetiska metoder äro av högt värde för klar- läggandet av mångformigheten, släktskapsförhållandena och fortplantningssättet inom s. k. kritiska släkten. Klassiska analyser av detta slag ha t. ex. utförts hos släktena Hieracium, Rubus, Rosa, Crepis och Salix. I alla svårare fall, där de rent växtsystematiska metoderna komma till korta, kan kromosomundersökningar i kombination med experimentella arbeten leda till väsentligt fördjupade resultat. I princip gälla samma förhållanden för djursystematiken, fastän materialets natur här bereder större svårigheter än hos växterna. Närmast äro de cytogenetiska metoderna här av betydelse för insekternas systematik.

Under de allra sista åren har genetiken, särskilt i U. S.A., tenderat att liera sig med virusforskning, bakteriologi och annan mikrobiologi samt därmed också i hög grad kommit in på biokemiska problem. Även för cancerforskningen äro de genetiska och cytologiska metoderna av betydelse.

Sambandet mellan genetik och medicin gäller ej endast de rasbiologiska pro— blemen utan också människans normala egenskaper, bland annat må nämnas de för faderskapsbevisningen och utförandet av blodtransfusioner viktiga blodgrupps- undersökningarna, vilka äro stadda i rask expansion. Vidare är tvillingforsk- ningen av utomordentlig betydelse för fastställandet av miljöns och den ärftliga konstitutionens relativa roll för fysiska och psykiska egenskapers utformning. Tvillingforskningen är också synnerligen viktig vid bedömningen av arvets be- tydelse för olika sjukdomars uppkomst.

IV. Biologilärarnas behov av kunskaper i genetik.

* Sedan numera någon undervisning i ärftlighetslära och därmed samman- hängande evolutionsfrågor ingår som normal beståndsdel i biologiundervisningen i gymnasiet är det nödvändigt att biologilärarna äga kunskaper i genetik. Ämnet genetik är ej för närvarande obligatoriskt i ämbetsexamen, men i Lund torde de flesta blivande biologilärarna taga betyg i ämnet. Övriga nöja sig med att läsa någon av de elementära läroböcker i ämnet, som ingå i kursfordringarna för botanik eller zoologi. Från studenthåll har framförts önskan om att kursford-

ringarna i ärftlighetslära strykas från ämnena botanik och zoologi, och att examina- tionen i detta ämne helt överlåtes åt professorn eller biträdande läraren i genetik och samtidigt göres obligatorisk.

Detta är givetvis den enda rationella lösningen men förutsätter då, att under- visning och examination i genetik också förekommer vid de övriga naturveten- skapliga fakulteterna i landet, d. v. s. i Uppsala och Stockholm. I Stockholm är detta för närvarande möjligt genom den personliga professur, som innehas av pro-fessor G. Bonnier, medan däremot Uppsala helt saknar dessa möjligheter. Pro- fessor Bonniers undervisning betungas för närvarande starkt av att Uppsala- studenterna söka sig till Stockholm för sina studier i genetik.

Av det ovanstående torde framgå att ämnet genetik har stor betydelse som teoretiskt ämne och att det som sådant också har viktiga anknytningar till övriga biologiska ämnen samt till medicin och biokemi. Det är också nödvändigt för de blivande biologilärarna att äga kunskaper i genetik.

Under sådana omständigheter finner jag det vara synnerligen välmotiverat att med det snarast-e inrätta en ordinarie professur i ämnet vid Uppsala universitet. Det av bland annat matemetisk-naturvetenskapliga sektionen vid Uppsala univer- sitet föreslagna provisoriet att professorn i 'systematisk botanik, ärftlighetslära m. m.' vid Lantbrukshögskolan i Ultuna skulle bestrida undervisning och examina- tion i genetik vid Uppsala universitet med hjälp av en laborator och en amanuens finner jag föga tillfredsställande, dels därför att innehavaren av en redan delad pro- fessur skulle dela sig mellan två högskolor, dels därför att det för närvarande torde vara mycket svårt att erhålla kompetent kraft till den ifrågasatta laborators- tjänsten. Om det i stället inrättas en ordinarie professur torde flera kompetenta sökande komma att anmäla sig.»

Professor Turesson yttrar i sin skrivelse till beredningen bland annat följande:

»Behovet av inrättande av en dylik professur vid Uppsala universitet fram- går tydligt av skrivelsen från Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Upp- sala universitet liksom också från Naturvetenskapliga. studentsällskapet i Upp— sala och har ytterligare med utförlig motivering framförts av professor Miintzing i skrivelse till Universitetsberedningen den 13 augusti 1946. Jag har ingenting att tillägga utöver professor Miintzings redogörelse mer än möjligtvis en ännu starkare apostrofering av genetikens betydelse som fundamentalvetenskap för biologien inklusive medicinen. Svåra missgrepp göras dagligen, i teori såväl som i praxis, i biologi såväl som på medicinens område beroende på okunnighet i gene- tikens mest elementära grunder.

Om sålunda. behovet av en ärftlighetsprofessur vid Uppsala universitet måste anses vara uppenbart, har möjligheten av ett provisorium genom samarbete mellan Lantbrukshögskolan och universitetet diskuterats, gående ut på, att undertecknad, innehavare av professuren i systematisk botanik och ärftlighetslära vid högskolan med viss tjänstgöring och tentamensskyldighet och med hjälp av en laborator och en amanuens skulle uppehålla undervisningen i genetik vid universitetet. Jag har icke ställt mig ovillig till sektionens förslag om en dylik lösning, och forsk- ningskommittén har också förordat nämnda anordning, dock med påpekande av anordningens provisoriska karaktär. I en skrivelse till Lantbrukshögskolans sty- relse av den 23 oktober 1945 har jag från egen synpunkt starkt framhållit denna lösning som ett provisorium.

Jag har anledning att för närvarande se mera pessimistiskt på ett samarbete mellan Lantbrukshögskolan och Uppsala universitet beträffande undervisningen i genetik. Med ett föreslaget årligt intag av 50 studerande vid Lantbrukshögskolan (mot förut 30) beskäres i hög grad möjligheterna för en samtidig undervisning av

) I |

Uppsala-studenter (beräknade till ett 30—tal årligen), för så vitt icke ibetydande lättnader åstadkommas beträffande den elementära undervisningen i form av bi- trädande lärare och undervisningsassistenter. Då därtill kommer att Botanisk- genetiska institutionens nybyggnadsprojekt förhalats, torde stora svårigheter be- träffande arbetsplats, mikroskoputrustning etc. uppkomma.»

Sammanfattningsvis konstaterar professor Turesson, att hur fruktbärande ett samarbete mellan Lantbrukshögskolan och Uppsala universitet beträffande ämnet genetik än skulle kunna bli, torde det för närvarande knappast kunna påräknas, varför han »på det livligaste måste tillstyrka inrättandet av en ordi- narie professur med det snaraste i detta ämne vid Uppsala universitet».

Universitetsberedningen har blivit övertygad om att saknaden av under- visning och examination i ärftlighetslära vid Uppsala universitet är ett syn- nerligen allvarligt missförhållande, som utan dröjsmål måste avhjälpas. Med hänsyn till att icke 'blott undervisning utan även självständig forskning inom genetiken måste kunna bedrivas vid universitetet anser beredningen det vara synnerligen angeläget, att frågan om en professur i ärftlighet-slära och särskild genetisk institution vid universitetet snarast upptages till behand— ling i hela sin vidd. En provisorisk lösning av dessa frågor synes av de skäl, som professor Turesson anfört, icke längre kunna ifrågakomma.

Vid Stockholms högskola är ärftlighetsläran representerad genom en pro- fessur i ärftlighetslära med husdjursförädling, som grundar sig på ett avtal av den 15 juni 1936 mellan Stockholms högskola och institutet. för husdjurs- förädling. Enligt detta skall professurens innehavare samtidigt vara före- ståndare för institutet för husdjursförädling. Avtalet utgår emellertid 1 januari 1948, då även de av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse hittills be- slutade årsanslagen till institutet för husdjursförädling, på. vilka detta in- stituts verksamhet grundar sig, upphöra.

Forskningskommittén har föreslagit att »den nuvarande professuren i ärft— lighetslära med husdjursförädling från och med den 1 januari 1948 om- vandlats till en ordinarie professur i genetik vid Stockholms högskola. Kom- mittén hoppas, att de underhandlingar med Knut och Alice Wallenbergs stiftelse rörande institutets för husdjursförädling fortsatta bestånd, om vilka kommittén blivit underrättad, skola leda till ett gynnsamt resultat samt att ett fruktbringande samarbete skall komma till stånd mellan genetiska institu- tionen vid Stockholms högskola och institutet på Wiad.» I samband med professuren föreslår forskningskommittén som personal vid en genetisk in- stitution vid högskolan en docentsitipendiat, en förste assistent, en förste amanuens och en andre amanuens.

Professor G. Bonnier understryker i sin skrivelse till beredningen »det synnerligen stora behovet av att den nuvarande professuren i ärftlighetslära med husdjursförädling omformas till en ordinarie professur i genetik, som är helt knuten till Stockholms högskola, samt att ett genetiskt institut in- rättas vid högskolan». Vidare må ur professor Bonniers skrivelse anföras:

>>Ämnet ärftlighetslära infördes vid Stockholms högskola 1936. Att antalet stu- derande ökats behöver ingen särskild förklaring, särskilt icke att det nu är flera studerande till högre examina än tidigare. Emellertid tyder tendensen på att an- talet studerande alltjämt kommer att ökas. Orsakerna kunna vara flera. Till- komsten av ämnet genetik som särskilt examensämne, från vilken synpunkt det är av mindre omfattning än zoologi och botanik, innebär att filosofie kandidat examen kan avläggas på något kortare tid. De som skola ha filosofie ämbets- examen beröras icke i detta avseende, ty i den biologiska ämnesgruppen ingår både zoologi och botanik, medan för filosofie kandidatexamen ett av dessa ämnen kan ersättas med genetik. Detta förhållande var mindre uppmärksammat tidigare men synes observeras mer och mer. Bidragande till en förkortad examenstid — såväl för filosofie kandidat— som för ämbetsexamen -— har dessutom hittills varit laboratoriekursens förläggning till sommaren. Ty därigenom inbesparas ett helt läsår för deltagande i andra kurser. Genetiken utgör vidare en forskningsgren, som befinner sig i snabb utveckling, och måste därigenom locka unga biologer med forskarläggning. De praktiska tillämpningarna bli allt mer omfattande och betydelsefulla och det är troligt att flera befattningar inom denna praktik komma att bli tillgängliga. Allt som allt synes man kunna motse ett ökat antal stude- rande inom genetiken.»

I en senare (oktober 1946) till beredningen inlämnad utförlig framställning rörande genetiska institutet och professuren i genetik vid Stockholms hög— skola har professor Bonnier bland annat anfört följa-nde:

»Före 1 april 1945 var ingen fast personal knuten till professuren, och hög- skolan utbetalade endast 300 kronor om året i arvode för biträde vid den gene- tiska laborationskursen. 1 april 1945 förordnades en förste amanuens och 1 januari 1946 en andre amanuens. I samband med statsanslaget till Stockholms högskola har även en undervisningsassistent förordnats för budgetåret 1946/47. — Med hänsyn till undervisningen sådan den för närvarande överhuvud kan be- drivas, är denna personal tillräcklig. Men på grund av de hittillsvarande förhållan- dena kan undervisningen icke tillfredsställande ordnas.

Tillströmningen av studerande befinner sig i oavbruten stegring. Under 1937 deltogo 13 studenter under vårterminen och 17 under höstterminen. Under 1945 voro motsvarande siffror 27 och 44. I kursen på Wiad deltogo 1939 —— det första år som kurs om 6 veckor hölls — 3 elever, 1945 och 1946 deltogo 16 elever, vilket är maximum för vad som på grund av de lokala förhållandena kan mot- tagas. Under dessa två sist-a år ha också flera elever måst avvisas från kursen på grund av utrymmesbrist. — Hittills ha cirka 100 elever tenterat och avlagt filosofie kandidat och ämbetsexamen, 2 ha avlagt licentiatexamen och 2 ha dis- puterat. — Antalet Uppsalastudenter som innevarande termin deltaga i föreläs- ningar och proseminarieövningar är 7. Motsvarande antal för tidigare år kan icke angivas med säkerhet, då inga särskilda anteckningar härom förts. I kurserna på Wiad ha hittills 17 Uppsalastudenter deltagit, varav 5 under senaste året.»

Universitetsberedningen finner uppenbart, att det osäkerhetsitill'stånd, som den nuvarande professurens tidsbegränsning innebär, måste verka i hög grad hämmande på såväl forskningsarbetet som undervisningen. Beredningen finner det vidare klart ådagalagt, att såväl institutions- som personalfrågorna måste lösas på ett genomgripande och definitivt sätt för att undervisningen i genetik vid Stockholms högskola skall kunna uppehållas i tillräcklig om- fattning på ett tillfredsställande sätt. Det torde emellertid ej vara möjligt

att framlägga förslag i denna riktning, förrän ärftligheitslärans framtida ställ— ning vid högskolan blivit klarlagd.

Beredningen anser sig emellertid icke vara den rätta instansen att utföra den ingående utredning som är nödvändig för att åt ärftlighetsläran skall kunna givas den ställning vid Uppsala universitet och Stockholms högskola som detta ämnes stora betydelse ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt berättigar till. Det är icke minst för undervisningens vidkommande ofrån- komligt att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att avhjälpa det nuvarande nödläget för genetiken vid de båda nyssnämnda lärosätena. Härvid måste även institutionsfrågorna, vilka till stor del falla utanför ramen för bered- ningens arbete, lösas på ett ändamålsenligt sätt. Beredningen föreslår där- för, att en särskild utredning tillsättes för att snarast möjligt inkomma med förslag till ordnande av den genetiska undervisningen och forskningen vid Uppsala universitet och Stockholms högskola.

* Geografi. Forskningskommittén anförde (s. 56) beträffande ämnet geografi:

»Matematisk—naturvetenskapliga sektionen vid universiteten i Lund och Upp- sala ha. framfört önskemål om uppdelande av respektive professurer i geografi i vardera två professurer. Kommittén vitsordar behovet av den begärda uppdel- ningen (även för Stockholms högskolas del) men anser, att 1945 års universitets— beredning (eventuellt i samarbete med den nyligen tillsatta kommittén för den samhällsvetenskapliga forskningen) är ett lämpligare forum för behandling av denna fråga, då den berör såväl matematisknaturvetenskapliga som humanistiska sektionerna.»

Professorn vid Uppsala universitet F. Hjulström har i skrivelse till be- redningen bland annat anfört:

»Två professurer behövas i ämnet, som numera är alltför stort för att kunna omfattas av en man. Såväl ur forskningens som ur undervisningens synpunkt är detta numera ett ofrånkomligt behov. Redan på 1890-talet var denna fråga före- mål för en livlig debatt vid Uppsala universitet. Med den snabba utveckling ämnet undergått under de senaste decennierna — med Sverige som ett av de främsta länderna —— är det inte längre möjligt för en man att fungera som ledande forskare inom två så väsensskilda gebit som dess naturvetenskapliga och huma- nistiska grenar och att inom båda områdena prestera banbrytande initiativ. Till och med inom ämnen som helt falla inom samma sektion, såsom botanik, zoologi, geologi, kemi har det visat sig omöjligt för en man att leda forskning och under- visning inom mer än en av sin vetenskaps huvudgrenar. En uppdelning har där måst ske, och det är givet att en dylik är ännu mera oundviklig, när det gäller en vetenskap, som omfattar till lika stora och viktiga delar så sinsemellan olika artade element som naturvetenskap och humaniora. — Den höga kompetens som kräves för vartdera facket kan icke erhållas på de villkor som gälla för bi- trädande lärare.»

I senare skrivelser till beredningen understryker professor Hjul-ström ytterligare vikten av professurens snara uppdelning:

»Situationen i ämnet vid universitetet är synnerligen ansträngd; undervis- ningen på lågstadiet kräver mycken tid, och för närvarande absorberas genom

tillströmningen av studerande såväl professorns som den stipendierade docent-ens och biträdande lärarens undervisning i så hög grad av elementär handledning i form av övningskurser, exkursioner och seminarieövningar, att föga tid blir över ens för de sedvanliga föreläsningskurserna. — På grund av naturgeografiens grund- läggande betydelse för kulturgeografien måste de föreläsningar som hållas ägnas åt naturgeografien. Bristen på. lärarkrafter går därför främst ut över kultur- geografien, och under höstterminen förekommer överhuvudtaget inga föreläs— ningar i kulturgeografi vid universitetet. Undertecknad får därför vördsamt hem— ställa, att 1945 års universitetsberedning behagade söka utverka, att en delning av geografiprofessuren måtte göras redan från den 1 juli 1947.»

Professor Hjulström framhåller vidare, att båda professurerna böra förses med var sin assistent, docent, biträdande lärare och två amanuenser.

Professorn vid Lunds universitet H. Nelson anför i skrivelse till 'bered- ningen som särskilt viktigt önskemål följande:

»Delning av professuren i geografi i två professurer, tillhörande respektive huma- nistiska och naturvetenskapliga sektionen. Var och en av professorerna behöver hjälp av 1 biträdande lärare, 1 stipendierad docent, 1 forskningsassistent och 2 förste amanuenser. Aven för den professor, som skall främst ägna sig åt det kulturgeografisk—socialgeografiska området blir det nödvändigt att få denna hjälp. Hittills har med den otillräckliga arbetsstyrkan den samhällsvetenskapliga sidan av geografien fått träda tillbaka för den i många avseenden grundläggande naturgeografien. »

Även professorn i geografi vid Stockholms högskola H. W:son Ahlmann har vid muntlig överläggning med universitetsberedningen synnerligen kraf- tigt understrukit, att undervisningen i geografi för närvarande är särskilt betungande på grund av ämnets dubbelnatur. Undervisningen och den per- sonliga handledningen motsvara icke vad studenterna ha rätt att fordra, och seminariernas värde har betydligt minskat främst på grund av det stora an- tal-et deltagare, som gör en uppdelning ofrånkomlig, ehuru en sådan icke kan åstadkommas med nuvarande lärarkrafter.

Beredningen finner, att fullt övertygande skäl ha framlagts för en klyv- ning av de nuvarande geografiprofessurerna. Det nuvarande läroämnet geo— grafi omfattar en naturvetenskaplig del, fysisk geografi, och en humanistisk, kulturgeografi. Den senare har en historisk-politisk, en nationalekonomisk- statistisk samt en etnografisk avdelning. I vissa fall gripa dessa in i var- andra, liksom de skilda vetenskaperna som de anknyta till ha sina berörings- punkter, i andra fall äro arbetsuppgifterna inom de olika avdelningarna helt oberoende av varandra. Den fysiska geografien, sådan den allmänt uppfattas, omsluter en oorganisk och en organisk del. Den förra är anknuten till all- män geologi, petrografi, kvartärgeologi, geofysik (oceanografi, meteorologi etc.), geodesi och annat, den senare anknyter på samma sätt till botanik, zoologi och antropologi. Det är uppenbart, att geografien med denna om- fattning ej kan vara på ett tillfredsställande sätt företrätt med endast en professur. Kult—urgeografiens anknytningar till en hel rad humanistiska vetenskaper liksom den fysiska geografiens relationer till de naturvetenskap- liga ämnena äro ofta mera betydelsefulla och djupgående än de band, som

finnas mellan dessa båda områden av läroämnet självt. En uppdelning av de nuvarande geografiprofessurerna bör därför ske på så sätt att kulturgeografien och den fysiska geografien erhålla var sin representant.

Universitetsberedningen förordar, att professurerna i geografi vid univer— siteten och högskolorna uppdelas på två nya professurer, den ena benämnd geografi, särskilt fysisk geografi, den andra benämnd geografi, särskilt kultur— geografi och att denna uppdelning för universitetens vidkommande kommer till stånd redan den 1 juli 1947. Med hänsyn främst till att det geografiska lärostoffet i skolundervisningen sammanförs-s i ett ämne vill beredningen där- emot icke uppdela det hittillsvarande ämnet geografi i två skilda examens- ämnen, ehuru annars goda skäl kunde anföras för en sådan anordning. En- ligt beredningens mening bör det åligga var och en av de båda geografi- professorerna vid varje lärosäte att förrätta examination för filosofie kan- didat— och filosofisk ämbetsexamen samt för statsvetenskaplig examen inom hela ämnet geografi i likhet med vad som för närvarande gäller för t. ex. pro— fessorerna i fysiologisk respektive systematisk botanik vid examination för lägre examina i ämnet botanik. Undervisningens och examinationens tyngd- punkt må dock kunna förläggas till den del av geografien, som motsvarar den studerandes studieriktning.

[ Universitetsberedningen förordar vidare, att inrättandet av ett till kultur- . geografien knutet docentstipendium (inom den humanistiska sektionen) och av en förste assistentbefattning för denna del av ämnet icke uppskjutes tills de nya professurerna besatts med ordinarie innehavare utan att dessa be— fat-tningar komma till stånd redan från och med budgetåret 1947/48. Behovet av flera lärarkrafter än de nuvarande är icke minst för seminarieundervis- ningens förbättrande och kulturgeografiens tillgodoseende så trängande, att denna utökning icke kan ställas på framtiden. Däremot anser beredningen, att frågan om inrättande av en preceptorsbefattning för kulturgeografiens del bör anstå tills professurerna för detta ämnesområde ha blivit besatta.

Vid geografiska. institutionen vid Stockholms högskola tjänstgöra för när- varande endast två. amanuenser. Naturvetenskapliga forskningskommittén har föreslagit en utökning av personalen med en biträdande lärare och en förste assistent, vilket förslag beredningen helt biträder.

Geografiska institutionen vid Göteborgs högskola har för närvarande en amanuens. Forskningskommittén har föreslagit, att en befattning som biträ- dande lärare inrättas vid institutionen samt att anslag beviljas till bestridande av avlöningen för en förste amanuens och en andre amanuens.

Universitetsberedningen ansluter sig helt till forskningskommitténs upp— fattning.

Geologi.

Representanterna för geologi och mineralogi vid Uppsala och Lunds uni- versitet samt Stockholms högskola ha hos universitetsberedningen föreslagit

en uppdelning av det nuvarande examensämnet i tvenne. Det ena ämnet, för- slagsvis benämnt mineralogi och petrologi eller mineralogi, petrologi och all- män geologi, bör omfatta de väsentligen mot kemi, fysik och matematik orien- terade delarna av ämnesgruppen, således utom mineralogi, petrologi och dyna- misk geologi även de till dessa anknutna forskningsgrenarna, såsom kristallo- grafi, strukturlära, geokemi, tillämpad geofysik och malmgeologi. Det andra ämnet, förslagsvis benämnt historisk geologi och paleontologi, bör omfatta de väsentligen mot biologi orienterade delarna.

Ämnesrepresentanterna framhålla, att delningen skulle medföra större möj- lighet till fördjupade studier inom de skilda områdena. På samma gång skulle vinnas en ökad kontakt mellan kemi, fysik och matematik samt mineralogi, respektive mellan biologi och paleontologi. Delningen skulle även medföra större möjlighet för studerande att i sin examen med-taga mineralogi eller paleontologi, och det kan förutsättas att rekryteringen inom dessa ämnen där- igenom skulle stimuleras.

Beredningen finner de framförda skälen för en uppdelning väl motiverade. I själva verket är en uppdelning redan genomförd i så måtto, att de båda föreslagna ämnena representeras av var sin professur och av skilda institu- tioner i Uppsala, Lund och Stockholm. Beredningen förordar därför i en— lighet med ämnesrepresentanternas förslag en uppdelning av examensämnet geologi och mineralogi (respektive geologi med mineralogi) i tvenne, det ena benämnt mineralogi och petrologi, det andra historisk geologi och paleon- tologi.

Med hänsyn till behovet av lärare för undervisningens rationella ordnande föreslå ämnesrepresentanterna inrättandet av laboratorsbefattningar i båda ämnena. Professorn vid Uppsala universitet E. Norin har sålunda i en tidi- gare skrivelse ftill universitetsberedningen bland annat anfört följande:

»De elementära kurserna och laboratorieövningarna i ämnesdelen geologi, sär— skilt petrografi och mineralogi, för de lägre betygen i filosofie kandid-at— och ämbetsexamen fordra omfattande handledning; var och en av de för närvarande rela— tivt talrika deltagarna (11) måste instrueras individuellt. Dessa kurser och övningar, som för närvarande ledas av professorn assisterad av en tredje amanuens, böra vara regelbundet återkommande minst var fjärde termin. Så är med nuvarande otillräckliga lärarstab icke möjligt, eftersom i anslutning till de genomgångna elementära kurserna, kurser för högre betyg följa. Att last-a denna betungande undervisning på eventuellt tillgänglig stipendierad docent synes icke lämpligt. Det är högeligen önskvärt att för den nämnda periodiska element-ära undervisningen en laboratorbefattning inrättas, vars innehavare därjämte åvilar föreläsnings- skyldighet i elementär mineralogi och petrografi. Genom naturvetenskapliga forsk- ningskommittén har allmänt framförts kravet på inrättandet av dylika befatt- ningar. 1- respektive 2—betygskurserna ifrågakomma i regel i de fall då geologien ingår som fyllnadsämne. Studerande för 3 betyg i filosofie kandidatexamen ha vanligen valt geologien som huvudämne i avsikt att bli geologer eller ägna sig åt mineralogisk forskning. Om ovannämnda lärarbefattning för den elementära undervisningen inrättas kan professorns föreläsningar och övriga undervisning upp- läggas främst med hänsyn till behovet hos sistnämnda kategori av studerande.»

l 7 | i l l l | | | 1

Professorn vid Lunds universitet A. Hadding har i skrivelse till Natur- vetenskapliga forskningskommittén framhållit behovet av en biträdande lärare eller laborator såväl i historisk geologi som i mineralogi.

Föreståndaren för geologiska institutionen vid Stockholms högskola, pro- fessor L. von Post, liksom föreståndaren för högskolans mineralogiska insti- tution, professor P. Quensel, ha i skrivelser till Naturvetenskapliga forsk- ningskommittén kraftigt understrukit behovet av en biträdande lärare vid vardera institutionen för att" på ett tillfredsställande sätt kunna ordna under- visningen.

I ämnesrepresentanternas gemensamma skrivelse till universitetsbered— ningen framhålles, att professuren i mineralogi, petrologi och allmän geologi utom dessa tre stora, centrala ämnen omfattar flera andra, såsom kristallo— grafi, strukturlära och geokemi, malmgeologi och tillämpad geofysik. Under visningen och forskningen inom dessa skilda vetenskaper och vetenskaps- grenar, av vilka de flesta äro av stor praktisk betydelse, kunna icke bliva på tillbörligt sätt tillgodosedda, om de företrädas enbart av en professor. Be- hovet av två lärare i ämnet blir särskilt kännbart därigenom att undervis— ningen i stor utsträckning måste ske i form av individuell handledning under övningar i fält och laboratorier. Utan denna handledning försvåras studierna och förlänges studietiden. — Vad som ovan sagts beträffande behovet av två lärare i mineralogi och petrologi gäller även beträffande ämnet historisk geologi och paleontologi.

Beredningen inser till fullo den stora praktiska betydelsen av en god ut- bildning i de skilda mineralogiska och geologiska fackornrådena och är även av den meningen, att en utökning av lärarkrafterna skulle vara till gagn för undervisning och forskning. Beredningen anser sig dock ej kunna förorda ett omedelbart inrättande av de föreslagna nya. befattningarna. Det skulle säkerligen möta svårigheter att omedelbart besätta dessa. Beredningen an- ser, att befattningarna böra inrättas successivt allt eftersom antalet stude— rande i ämnet ökas, kvalificerade personer finnas att tillgå och plats kan be- redas dem på institutionerna. Beredningen förutsätter, att närmast upprättas två preceptorsbefattningar, en vid vartdera universitetet.

Vid paleontologiska institutionen i Uppsala tjänstgöra för närvarande en förste assistent och en förste amanuensf Forskningskommittén hade före- slagit ytterligare en förste assistent, vilken emellertid — efter avstyrkan av universitet-skanslern och departementschefen _— icke beviljades vid 1946 års riksdagsbeslut. Matemetisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala framhöll med anledning av kanslerns avstyrkan, att det på grund av det myckna museala arbetet samt undervisningens personalkrävande karaktär vore be— klagligt, om ej två assistenter erhölles.

Universitets-beredningen finner, att behovet av ytterligare en assistentbe- fattning vid paleontologiska institutionen i Uppsala är väl styrkt och för— ordar i likhet med forskningskommittåns förslag, att till denna institution

knytes ytterligare en assistent-befattning. Denna bör dock avse en andre assistent.

Eftersom all forskning inom den geologiska ämnesgruppen är intimt för- bunden med och i många fall helt beroende av studier i fält, måste även under— visningen i de skilda mineralogiska och geologiska ämnena i hög grad ske i form av exkursioner och fältgeologiska övningar. Ämn—esrepresentanterna framhålla, att det anslag, som för närvarande står till förfogande för detta ändamål, visat sig vara till utomordentligt gagn men att det är otillräckligt, varför de anhålla om ett årsanslag på. 10 000 kronor för den geologiska fält- undervisningen vid vartdera universitetet.

Universitetsberedningen behjärtar ämnesrepresentanternas framställning men anser sig icke nu kunna fixera det behövliga beloppet utan hänvisar till den i inledningen till föreliggande betänkande angivna utvägen att tills vidare söka anslag ur extra utgiftsanslaget under åttonde huvudtiteln.

K emi.

Det mycket stora behovet av nya befattningar i kemiens olika grenar har för universitetens vidkommande delvis tillgodosetts genom beslut av 1946 års riksdag, som härvidlag i huvudsak följde forskningskommitténs för— slag. I några hänseenden fordras emellertid för undervisningens tillgodo- seende en ytterligare förstärkning av lärarkrafterna.

Från professorerna A. Fredga, G. Hägg och A. Tiselius samt även från studentrepresentanterna i Uppsala ha till beredningen framförts starka önske— mål om inrättande av två befattningar som biträdande lärare, en vid den oor- ganiska och en vid den organiska avdelningen av kemiska institutionen i Upp— sala. Dessa befattningar skulle möjliggöra en avsevärd intensifiering och rationalisering av undervisningen i enlighet med de riktlinjer, som framkom— mit vid en ämneskonferens mellan kemiprofessorerna (med närvaro av stu— dentrepresentanter) i Stockholm den 2—4 maj 1946.

Enligt vad beredningen vid särskild överläggning med professorerna Fredga och Hägg inhämtat, mottager den kemiska. institutionen till de elemen— tära kurserna för närvarande 32 deltagare per läsår. Dessa laboranters sam- manlagda arbetstid vid avdelningarna för oorganisk och organisk kemi uppgår till omkring 40,000 timmar årligen. För deras handledning stå vid den oorga— niska avdelningen 1 förste assistent och 4 förste amanuenser, vid den orga- niska avdelningen 1 förste assistent och 1 förste amanuens till förfogande. Emedan denna personal icke är tillräcklig, måste i viss utsträckning även de nyligen tillkomna båda andre assistenterna, vilka av forskningskommittén _avsågos biträda vardera sin professor vid forskningsarbetet, tagas i anspråk för undervisningen. Professorerna Fredga och Hägg måste själva ägna omkring .3 timmar per dag alla vardagar utom lördagar åt kursundervisningen. Denna inkräktar således under nuvarande förhållanden avsevärt på professorns möj- ligheter att bedriva forskning.

Beredningen finner det klart ådagalagt, att undervisningens behov av lärar- krafter i kemi vid Uppsala universitet icke blivit tillgodosett genom 1946 års riksdagsbeslut, som innebar nyinrättandet av en andre assistentbefattning vid den oorganiska avdelningen samt en andre assistent- och en förste ama— nuensbefattning vid den organiska avdelningen. För att möjliggöra den av såväl lärare som studerande önskade effektiviseringen av kursundervisningen och samtidigt något minska professorernas arbetsbörda i samband med kur- serna, förordar beredningen, att i Uppsala den kemiska institutionens avdel— ning för oorganisk kemi samt samma institutions avdelning för organisk kemi erhålla vardera en preceptor från och med budgetåret 1947/48.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Lunds universitet har i sin skrivelse till forskningskommittén föreslagit inrättandet av en professur i fysikalisk kemi vid universitetet-. Kommittén ansåg emellertid, att »ifråga- varande behov tills vidare bör kunna fyllas genom inrättande av en laborators— tjänst. I en framtid bör dock professur i ämnet inrättas även vid Lunds uni— versitet.» Dessutom föreslog kommittén inrättande av en laboratorsbefatt— ning i analytisk kemi, varjämte till vardera laboratorstjänsten skulle knytas en förste amanuens och ett laboratoriebiträde. Kanslern förordade emellertid, att i stället för de föreslagna laboratorsbefattningarna inrättades två befatt— ningar som biträdande lärare, vilket efter departementschefens anslutning även blev riksdagens beslut. Den ena befattningen avser en biträdande lärare i analytisk kemi, den andra en motsvarande i fysikalisk kemi.

Svårigheten att med en biträdande lärarbefattning varaktigt knyta en för— tjänt forskare till universitetet framhölls av professor S. Bodforss med anled- ning av att kanslern tillstyrkt en biträdande lärartjänst i ställ-et för en labora— torstjänst:

»Befattningen blir vid bifall till kanslerns förslag ganska svår att besätta på ett i längden tillfredsställande sätt. I den stora konkurrensen med läroverkens lektorat kunna vi icke göra oss gällande; befattningshavaren kommer att liksom våra senaste kemidocenter fortast möjligt söka de varmt eftertraktade lektoraten. Under dessa omständigheter finner jag det rimligt att institutionen i likhet med de fysiska institutionerna får en tjänst i laborators ställning.»

Beredningen finner det sannolikt, att de svårigheter som kunna uppstå vid besättandet av de hittillsvarande befattningarna som biträdande lärare i kemi icke skola visa sig föreligga för de av beredningen ovan för Uppsalas vidkom- mande föreslagna preceptorerna. Det föreligger emellertid för Lunds univer— sitets del andra skäl att omvandla de nyligen inrättade biträdande lärar- tjänsterna till laboratorstjänster, vilket i skrivelser till beredningen framhållits av docentföreningen och amanuensföreningen samt Sveriges yngre natur- vetares förening i Lund. Dessa sammanslutningar betona den stora dispro- portionaliteten inom ämnet kemi mellan Uppsala och Lund, emedan Uppsala universitet för närvarande har fyra professorer och två laboratorer under det att vid Lunds universitet endast finnas två professorer och två biträdande lärare i detta ämne. Då behovet av undervisning och forskning i kemi vid

universitetet i Lund är lika stort som vid universitetet i Uppsala (antalet studerande, som årligen genomgå de elementära kurserna, är i Lund i genom- snitt 37 mot 32 i Uppsala) och då de alltmer betydelsefulla ämnesområdena analytisk och fysikalisk kemi böra bli tillfredsställande representerade även i Lund, förordar beredningen, att vid sistnämnda universitet de båda nuva- rande biträdande lärarbefattningarna omvandlas till laboratorstjänster i ana» lytisk respektive fysikalisk kemi samt att till vardera tjänsten knytes en ny— inrättad förste amanuensbefattning.

Vid Stockholms högskola är kursundervisningen i kemi för lägre examina förlagd till det kemiska övningslaboratoriet, medan specialarbetena för de olika examina utföras på de båda forskningsavdelningarna, institutet för oorganisk och fysikalisk kemi (föreståndare professor A. Ölander) och insti- tutet för organisk kemi och biokemi (föreståndare professor K. Myrbäck). I sin gemensamma skrivelse (december 1944) till forskningskommittén ha professorerna Myrbäck och Ölander bland annat anfört följande:

»Om undervisningsavdelningarna kunna sägas fungera tillfredsställande på andra håll inom den svenska akademiska världen, kan detta dock icke sägas om det kemiska övningslaboratoriet vid Stockholms högskola.. Antalet laboranter ligger ständigt mellan 70 och 80 och dessa ha hittills handletts av fyra amanuenser. — Då denna personal icke räckt, har laboratoriet av sina avgiftsmedel måst avlöna en extra amanuens; vårterminen 1945 avsågs att anställa ytterligare en. — Det är ' att märka, att på grund av den stora tillströmningen av studenter måste i övningarna på laboratoriet pågå 30 veckor varje läsår, i stället som tidigare och i likhet med förhållandena på fakultetens övriga laboratorier endast 25 veckor. Den längre arbetstiden och det stora antalet elever gör, att kemiamanuenserna, även. om de nästa år bliva sex till antalet, äro sämre betalda än de flesta av fakultetens övriga amanuenser. Hela denna personalgrupp utför ett arbete, som är av utom- ordentlig betydelse, och de borde erhålla arvoden, som åtminstone någorlunda svarade mot deras insatser.

De båda professorerna biträdas för närvarande vid ledandet av det kemiska övningslaboratoriet av en laborator. Dennes funktion bör övertagas av två biträ- dande lärare.»

Forskningskommittén föreslog för institutionen för allmän och oorganisk kemi (institutet för oorganisk och fysikalisk kemi), som för närvarande sak- nar fast anställd vetenskapligt utbildad personal, inrättandet av en förste assistent- och en förste amanuensbefattning. För institutionen för allmän och- organisk kemi samt biokemi (institutet för organisk kemi och biokemi), som för närvarande har en amanuens, föreslog kommittén en förste assistent och för kemiska övningslaboratoriet, som har en laborator och sex amanuenser, föreslogs tre förste assistenter, medan antalet amanuenser skulle reduceras till fyra.

Professorerna Myrbäck och Ölander ha i sin skrivelse till beredningen framhållit, att forskningskommitténs förslag, som .avser institutionerna i deras nuvarande otillräckliga lokaler, innebär en kraftig nedskärning av den personalorganisation som planerats för den händelse nybyggnad kommer till stånd.

Universitetsberedningen är väl medveten om de stora svårigheter som undervisningen i kemi i Stockholm för närvarande har att kämpa med på grund av den mycket starka tillströmningen av studerande och de helt otill— räckliga resurser som stå till förfogande. Beredningen vill därför ur undervis- ningens synpunkt understryka Vikten av att institutionsfragan snarast erhåller en definitiv lösning. Beredningen har emellertid blivit övertygad om att under- visningen redan under nuvarande förhållanden skulle kunna avsevärt för— bättras genom en utökning av lärarkrafterna och biträder därför forsknings- kommitténs personalförslag.

Limnologi.

Vid limnologiska institutionen i Lund med det till denna hörande labora- toriet i Aneboda. tjänstgöra för närvarande en förste assistent och en förste amanuens.

Lokalavdelningen i Lund av Sveriges yngre naturvetares förening har i skrivelse till Chefen för ecklesiastikdepartementet med anledning av forsk- ningskommitténs betänkande bland annat framhållit följande:

»Undervisningen i limnologi har hittills ombesörjts av docenten i ämnet (sedan den 1 oktober 1945 t. f. professor), biträdd av tillfälliga kurs- och föredragshållare. Förutom den ordinarie undervisningen har emellertid docenten i stor utsträckning meddelat frivillig, av behovet påkallad sådan. Då det är av vikt, att professorn i limnologi ej på grund av en alltför tung undervisningsbörda hindras att i till- räcklig utsträckning utöva den forskning, som är oundgängligen nödvändig för tillgodoseendet av bland annat den praktiska limnologiens behov, föreslås, att personalen vid institutionen utökas med en undervisningsassistent med skyldighet att tjänstgöra vid de båda laboratorierna i Lund och Aneboda. Den av kommittén föreslagna forskningsassistenten bör ej tagas i anspråk för undervisning, då hans huvudsakliga uppgift torde vara att biträda professorn i hans forskning, detta så mycket mera som denna forskning har den största betydelse för såväl statliga som kommunala och enskilda inom ämnet fallande problem. Det vore synnerligen önskvärt, att vid laboratoriet i Aneboda funnes en undervisningsassistent för att orientera vid laboratoriet verksamma specialister i fältet. —— I utredningens för— slag upptages en 1:e amanuensbefattning gemensam för laboratorierna i Lund och Aneboda. Arbetsbördan är emellertid så stor, att det är omöjligt för en befatt- ningshavare att fullgöra tjänstgöringen på den fastställda tjänstgöringstiden, 600 timmar per år. Enbart under sommarmånaderna i Aneboda åtgå cirka 400 timmar, då det förutom den ordinarie tjänsten åligger amanuensen att ordna kost och logi för såväl specialister som kursdeltagare, rekognoscörer och övriga besökare. _ Då laboratoriet i Lund, såsom framhålles i utredningen (kap. 3 s. 27), är i arbete året runt, och amanuensen under nuvarande förhållanden på grund av arbetets karaktär är tvungen att medfölja till Aneboda, blir laboratoriet i Lund under en lång period utan tjänstepersonal. För närvarande arbeta vid institutioneni Lund ett antal specialister under sommarmånaderna och dessutom förekommer en mängd löpande ärenden, detta helst som Aneboda-laboratoriet måste stå i förbin- delse med Lund för utbyte av böcker, apparatur och dylikt. På grund härav anse vi det nödvändigt, att ännu en 1:e amanuensbefattning inrättas. Dennas inne- havare skulle sköta tjänsten i Aneboda samt dessutom tjänstgöra erforderlig tid i Lund.»

Vid universitetsberedningens överläggningar i Lund underströk docent S. Thunmark det stora. behovet av ytterligare en assistentbefattning för under- visningen.

Beredningen finner det uppenbart-, att den omfattande undervisning, som under sommarmånaderna bedrives vid laboratoriet i Aneboda, icke kan till- freds-ställande skötas med tillgång till endast den nuvarande assistenten och amanuensen, vilkas tjänstgöring i huvudsak måste tagas i anspråk under ter- minerna. vid institutionen i Lund. Beredningen förordar därför inrättandet av en andre assistentbefattning med tjänstgöringsskyldigheten huvudsakligen förlagd till laboratoriet i Aneboda.

Vid Uppsala universitet är limnologien ännu icke representerad. Natur- vetenskapliga studentsällskapet i Uppsala anförde i skrivelse till forsknings- kommittén (april 1945) bland annat följande.

»Sverige har omkring 96 000 sjöar, av vilka de flesta ligga i de mellersta och norra delarna av landet. Limnologien finns trots detta icke representerad vid Uppsala universitet, där sålunda självständig limnologisk forskning eller undervis- ning för närvarande icke kan bedrivas. Detta är så mycket mera beklagligt som de limnologiska frågeställningarna _ oavsett deras stora teoretiska värde — ofta. visat sig ha avsevärd praktisk betydelse, i synnerhet för ett så sjörikt land som Sverige. Frågor rörande sjösänkningar, vattenregleringar och industriell eller kommunal förorening av sjöar och vattendrag kunna icke tillfredsställande utredas utan limnologiska metoder, och en höjning av våra sjöars fiskproduktion förut— sätter ingående undersökningar av sjöarnas produktionsbetingelser.

Det föreligger sålunda ett mycket stort behov av såväl undervisning i limnologi som forskning inom detta ämne vid Uppsala universitet. Ett stort steg i denna, riktning har för övrigt tack vare donationsmedel nyligen kunnat tagas genom fär- digställandet av det Malménska limnologiska laboratoriet vid sjön Erken i Rosla— gen. Det förefaller rimligt att Uppsala universitet erhåller en särskild limnologisk institution med en professor i limnologi som prefekt.»

På anmodan av universitetsberedningen har professor E. Melin i egenskap av inspektor för den Malménska studiefonden avgivit ett yttrande angående möjligheten att utnyttja Uppsala universitets Erkenlaboratorium i undervis— ningens tjänst. Härur kan följande anföras:

»Erkenlaboratoriet måste redan i sin nuvarande blygsamma utformning bc- traktas som en värdefull tillgång för den limnologiska forskningen. Dess utveck— lingsmöjligheter äro däremot f. n. ytterst begränsade, då under det närmaste tiotal åren malménska studiefondens avkastning på grund av omfattande om— byggnadsarbeten vid Norr Malma gård kommer att vara reducerad till en obe- tydlighet. Det är ej heller lyckligt, att _ens en liten station som Erkenlaboratoriet helt saknar föreståndare eller annan befattningshavare, som direkt ansvarar för dess skötsel och arbetets planläggning. F. 11. handhaves detta av den malménska stipendiaten efter frivilligt åtagande.

Även för undervisningen skulle Erkenlaboratoriet redan nu kunna utnyttjas, om en lärarbefattning i limnologi funnes. I framtiden torde det bli ännu svårare än hittills för studerande från Uppsala att få deltaga i den ständigt fulltecknade sommarkurs i limnologi, som ges vid Lunds universitets laboratorium i Aneboda. Därför är en lärarbefattning i limnologi vid Uppsala universitet, kombinerad med föreståndarskapet för laboratoriet vid Erken, ett mycket aktuellt och berättigat önskemål. Sett på något längre sikt måste man utan tvekan tänka sig en särskild limnologisk institution i Uppsala, i synnerhet som Erkenlaboratoriet

knappast kan fungera som bas för forskningsarbetet annat än under som- marmånaderna och ej ens då i större. utsträckning kan användas för experimentella arbeten. Dessutom bör en limnologisk institution i Uppsala av naturliga skäl vara centrum för undersökningar av även andra sjöar och vattendrag i mellersta och icke minst i norra. Sverige, som i detta hänseende närmast är att beteckna som outforskat. Inrättandet av en professur i limnologi och införandet av limnologi som examinationsämne måste förr eller senare bli ett oavvisligt krav för Uppsala uni- 1 versitet.

Det angelägnaste behovet av undervisning i limnologi torde emellertid redan under nuvarande förhållanden kunna tillgodoses genom en biträdande lärare i ämnet. Emedan detta icke är representerat av en professur och även av andra an— ledningar skulle visserligen en laboratorsbefattning vara att föredraga, men i så fall måste frågan om lokaler i Uppsala och biträdande personal samtidigt lösas. Enär det ännu icke torde vara möjligt att på en gång realisera ett sådant program, förefaller det lämpligast att till en början inrätta en befattning för biträdande lärare, som samtidigt bör fungera som föreståndare för Erkenlaboratoriet. Befatt- ningshavaren bör åläggas att årligen under terminerna ge en föreläsningsserie över limnologiens grunddrag och att i anslutning därtill under sommarferierna leda en kurs vid Erkenlaboratoriet, främst avsedd att genom praktiska övningar i limnologiska fält- och analysmetoder ge deltagarna en direkt inblick i sambandet mellan miljö och organismer i en svensk eutrof insjö.

Den här föreslagna biträdande lärarens behov av assistens torde tills vidare kunna tillgodoses genom att en av de rörliga tredje amanuensbefattningarna ställes till hans förfogande. Inrättandet av ordinarie amanuensbefattningar i limnologi kan därmed ställas på framtiden. _

Däremot måste den nuvarande ofullständiga apparatuppsättningen vid Erken- laboratoriet avsevärt kompletteras för att kunna vara tillfyllest för kursändamål; mikroskop torde tills vidare kunna tillhandahållas av någon biologisk institution i Uppsala, emedan kursen kommer att förläggas till sommaren. Ett engångsanslag av 4000 kronor torde i stort sett täcka anskaffningskostnaderna av de nödvändiga apparaterna, glasvarorna och kemikalierna. Ett visst ytterligare anslag — förslags— vis 1.000 kronor — för anskaffande av kurslitteratur bör dessutom komma i fråga. Ett årligt materielanslag på 1 000 kronor torde dessutom vara erforderligt.»

De ovan och även vid beredningens överläggningar i Uppsala framförda önskemålen om självständig undervisning och forskning i limnologi vid Upp- sala universitet finner beredningen mycket berättigade. Frågan om inrättande av en professur i limnologi och en limnologisk institution även vid universi- tetet i Uppsala synes emellertid icke tillräckligt utredd för att nu kunna lösas. Däremot synes det beredningen påkallat att redan nu söka tillgodose behovet av undervisning i limnologi. Detta ämne har erkänd praktisk betydelse i sam- band med frågor rörande fiskeri, vattenhygien och vattenregleringar. Därjämte äro insikter i limnologi av stort värde för lärare i naturvetenskapliga ämnen.

Beredningen vill därför förorda inrättandet av en befattning som preceptor i limnologi vid Uppsala universitet. Denne bör under terminerna vid någon av de biologiska institutionerna meddela undervisning i limnologiens grund- drag för att i anslutning härtill under sommaren hålla en huvudsakligen meto- diskt inriktad kurs vid Erkenlaboratoriet, som han bör förestå. Enligt bered- ningens mening bör det även kunna ålägga-s honom att förrätta examination i limnologi för lägre examina, i vilka limnologien bör kunna medtagas som till- läggsämne i analogi med t. ex. limnologi och genetik vid Lunds universitet.

150 Matematik.

Universitetsberedningen har från såväl de akademiska lärarna som studen- terna vid upprepade tillfällen erhållit skriftliga och muntliga framställningar angående den nuvarande bristen på lärarkrafter i matematik, där antalet stu- derande under de senaste tio åren ökat till det dubbla eller mer.

Professorerna vid Uppsala universitet A. Beurling och T. Nagell framföra i sina skrivelser till beredningen starkt motiverade önskemål om ytterligare en biträdande lärare, främst avsedd som ledare för den propedeutiska kursen i analytisk geometri och differentialgeometri, samt ytterligare en förste ama— nuens för att kunna tillgodose det allmänna önskemålet om att kursen i till- lämpad matematik (för biologer, medicinare, nationalekonomer m. fl.) måtte bli permanent och avgiftsfri. Professor Beurling ifrågasätter även ytterligare en amanuens för att leda en kurs i matematik, avsedd för meteorologer.

Professorerna vid Lunds universitet M. Riesz och N. Zeilon anföra i sin gemensamma skrivelse till beredningen bland annat följande:

» Vid bedömningen av det behövliga antalet av dessa lärare måste hänsyn tagas till att under de senare åren elevantalet på den propedeutiska kursen i matematisk ana— lys stigit därhän att en uppdelning på två parallellavdelningar måste allvarligt över— vägas. (Deltagarantalet är i är över 160. Med det lägre seminariet inbegripet har den nuvarande biträdande läraren mer än 180 elever.) Under dessa omständigheter måste det betecknas som nödvändigt att ytterligare en befattning som biträdande lärare inrättas. — Man måste vidare räkna med att för framtiden övningarna i det lägre matematiska seminariet måste uppdelas på minst tre, sannolikt flera, parallell— avdelningar. För att undervisningen skall bli effektiv bör deltagarantalet i varje seminarieavdelning ej gärna överstiga 30. För detta ändamål och för de nyss- nämnda kurserna anse vi minst 3 nnderuisningsassistenter och 1 första amanuens vara behövliga».

Beredningen finner den påtalade bristen på lärarkrafter i matematik så uppenbar och allvarlig, att inrättandet av nya lärarbefattningar icke kan upp- skjutas. Oavsett den nuvarande starka tillströmningen av studerande är en ut— ökning av lärarpersonalen i matematik nödvändig för att ämnets olika om- råden i någon mån skola kunna tillgodoses vid undervisningen. Beredningen förordar därför, att från och med budgetåret 1947/48 ytterligare en preceptor och en förste amanuens i matematik anställas vid vartdera universitetet.

Universitetsberedningen förordar vidare, att den nuvarande andre assistent— befattningen vid matematiska institutionen i Lund omvandlas till en förste assistentbefattning. Lund har liksom Uppsala två lärostolar i matematik och bör därför i likhet med Uppsala vara berättigat till två förste assistenter i detta ämne (se departementschefens yttrande i proposition nr 273, s. 84).

För matematiska institutionen vid Stockholms högskola har forsknings— kommittén föreslagit inrättandet av en befattning som biträdande lärare och två förste assistenttjänster, av vilka senare den ena föreslås ersätta en av de nu- varande två amanuensbefattningarna. Institutionen för försäkringsmatematik, som för närvarande har en amanuens, föreslås av forskningskommittén erhålla därutöver en förste amanuens.

De skäl, som ovan anförts för utökning av lärarkrafterna i matematik vid universiteten, gälla även för Stockholms högskola. Antalet studerande i mate- matik har även vid högskolan ökat avsevärt under de senare åren och är av betydande storlek. De nu till buds stående lärarkrafterna äro otillräckliga och kunna ej heller tillgodose ämnets olika delar på ett tillfredsställande sätt. Be- redningen vill därför förorda den av forskningskommittén föreslagna utök- ningen av lärarkrafterna vid matematiska institutionen och institutionen för försäkringsmatematik vid Stockholms högskola.

Mekanik och matematisk fysik.

Vid institutionerna för mekanik och matematisk fysik i Uppsala och Lund har genom beslut av 1946 års riksdag i enlighet med forskningskommitténs förslag inrättats vardera en befattning som biträdande lärare. Därmed synes det nuvarande behovet av undervisning i detta ämne vid universiteten vara tillgodosett.

Vid Stockholms högskolas institution för mekanik och matematisk fysik finnes för närvarande en biträdande lärare med 2 000 kronors arvode. Forsk- ningsk-ommittén har föreslagit en utökning med en förste assistent, varjämte befattningen som biträdande lärare skulle omvandlas till en förste assistent- befattning.

Institutionens föreståndare, professor O. Klein, har i sin skrivelse till forskningskommittén »som ett minimum för ett nödtorftigt lösande av före- liggande forsknings— och undervisningsuppgifter» begärt en lärarstab bestå- ende av en biträdande lärare, en assistent, en förste amanuens samt en andre amanuens.

Universitetsberedningen finner det synnerligen angeläget, att ämnet meka.— nik och matematisk fysik även vid Stockholms högskola erhåller tillräckliga lärarkrafter. Beredningen tillstyrker därför forskningskommitténs förslag men ifrågasätter, om icke den nuvarande befattningen som biträdande lärare med hänsyn till det stora antalet studerande och den kvalificerade undervisning, som det här är fråga om, bör omvandlas till en preceptorsbefattning.

Meteorologi.

Professorn vid Uppsala universitet H. Köhler har i sin skrivelse till bered- ningen bland annat anfört följande:

»En biträdande lärarbefattning bör inrättas. Innehavaren härav skulle under året hålla två föreläsningsserier. Den ena skulle omfatta prognostik och synoptik och förläggas till höstterminen, den andra skulle omfatta en kurs i klimatologi, så. lagd. att den bleve njutbar såväl för meteorologer som geografer och förläggas till vårterminen.» — »En biträdande lärarbefattning . . . är nödvändig för en effektiv undervisning i meteorologi. Den biträdandelärare, som skall kunna handhava den i denna punkt omnämnda krävande undervisningen, bör minst vara filosofie licen- tiat.»

Genom beslut av 1946 års riksdag har från 1 juli 1947 den vid Uppsala universitet befintliga professuren i meteorologi dubblerats genom inrättande av en »professur i meteorologi, särskilt väderlekslära», till vars först-e inne- havare utsetts förste statsmeteorologen, docenten T. H. P. Bergeron. Bered- ningen, som har stor förståelse för det avsevärda och just nu särskilt aktuella behovet av ändamålsenlig undervisning i meteorologi, kan icke för närvarande tillstyrka professor Köhlers förslag om inrättande av en biträdande lärarbe- fattning i detta ämne. Det synes beredningen lämpligast, att frågan om ytter- ligare lärarkrafter för meteorologiundervisningen behandlas i ett samman- hang, när den nye professorn tillträtt sitt ämbete.

Zoologi.

Genom beslut av 1946 års riksdag har inrättats en ny professur i zoofysio- logi vid Uppsala universitet. Anställandet av den personal, som forsknings- kommittén föreslagit som biträde åt den nya professurens innehavare, näm— ligen bland annat en förste assistent och en förste amanuens, har däremot upp- skjutits till en senare tidpunkt.

Emedan professuren i zoofysiologi kan väntas bli besatt med ordinarie innehavare senast läsåret 1947/48, förordar beredningen, att de båda före- slagna assistent— och amanuensbefattningarna inrättas från och med nästa budgetår.

Vid. zoologiska museet tjänstgör en museiassistent i lönegrad A 23. Bered— ningen förordar, som ovan (5. 124 ff.) utförligt motiverats, att denna befatt— nings benämning ändras till förste museiintendent och att befattningen sam— tidigt därmed uppflyttas till 26 lönegraden.

Från lärare och studerande inom zoologien har till beredningen framförts önskemål om att entomologien, som i Lund genom beslut av 1946 års riksdag erhållit egen professur, måtte få en fast representation även vid Uppsala uni- versitet. I denna omfattande och även praktiskt betydelsefulla gren av zoolo- gien, som tidigare onekligen intagit en alltför undanskymd plats i zoologi- undervisningen i Uppsala, ges för närvarande av en docentstipendiat en övningskurs med exkursioner.

Genom beslut av 1946 års riksdag har inrättats en befattning för en biträ- dande lärare, avsedd att meddela ungefär hälften av den grundläggande under- visningen i jämförande anatomi. Professorerna N. von Hofsten och S. Hör— stadius ha i gemensam skrivelse till beredningen föreslagit inrättandet av ytterligare en biträdande lärarbefattning för att jämte docentstipendiaterna tillgodose det stora behovet av fasta kurser i entomologi, osteologi och musei— teknik samt för exkursioner etc. Undervisningen inom dessa viktiga områden har hittills endast mera tillfälligtvis kunnat meddelas i mån av tillgång till lämpliga docenter.

Professor Hörstadius har i en senare skrivelse till beredningen lämnat

några kompletterande synpunkter på behovet av undervisning i entomologi i Uppsala:

»Entomologiens betydelse är uppenbar då man besinnar, att omkring 75 % av alla kända djurarter äro insekter och att dessa spela en utomordentlig roll i naturen, dels i nyttig riktning som överförare av frömjöl, som näring för andra djur, etc., dels som skadedjur för lantbruk och skogsbruk, som skadedjur på vår egendom, som sjukdomsbärare, etc. Ett djupare inträngande i entomologien kräver sin man helt och fullt. Vid universiteten bör denna viktiga disciplin vara representerad av en framstående forskare såsom lärare. I Uppsala har entomologien ej haft någon officiell företrädare. Speciell undervisning i entomologi har endast kunnat ges i den mån någon docent med sådan inriktning funnits att tillgå. I Lund har länge funnits en föreståndar- och lärarbefattning i entomologi och denna befattning, som där har gamla anor, har nu omvandlats till professur. Det kan då synas skäligt, att Uppsala universitet också erhåller en befattning i entomologi. En professur kan ej nu komma i fråga, då Uppsala erhållit professuren i zoofysiologi såsom den tredje i den zoologiska ämnesgruppen.

Jag får därför vördsamt hemställa, att en biträdande lärarbefattning i zoologi. särskilt entomologi, inrättas vid Zoologiska institutionen, varvid dock det förbe- hållet göres, att denna befattning i fråga om anställningsvillkoren måste ställa sig gynnsammare än en docentstipendiats. I annat. fall torde kompetent innehavare ej kunna påräknas».

Beträffande undervisningen i entomologi vid svenska universitet och hög- skolor har Entomologiska föreningen i Stockholm gjort en framställning till universitetsberedningen. I denna. understrykes kraftigt behovet av ökad under- visning i entomologi:

»Om vi bortse från önskvärdheten av att rent vetenskapligt arbete på entomo— logiens område stimuleras inom landet, kvarstå två rent praktiska krav på utökad entomologiundervisning vid universitet och högskolor.

1:o. Större delen av de studerande, som avlägga examen med ämnet zoologi, ägna sig åt läraryrket. Entomologiska kunskaper äro därvid av största vikt, inte minst för ett framgångsrikt ledande av de biologiska exkursionerna. —— — —

2zo. Specialutbildade entomologer fordras främst inom växtskyddets och skogs- forskningens område. På grund av den bristfälliga akademiska entomologiunder- visningen har det tidvis varit omöjligt att anskaffa kompetent arbetskraft på de berörda institutionerna. —— __ _»

Entomologiska föreningen framlägger som önskemål, att såväl vid Uppsala universitet som vid Stockholms högskola inrättas en fast lärarbefattning i entomologi.

Universitetsberedningen finner det väl styrkt, att. inom zoologien vid Upp- sala universitet särskilt behovet av undervisning i entomologi måste tillgodo- ses. Undervisningen inom detta ämnesområde, som utan tvivel är av största praktiska betydelse, kan emellertid vid Uppsala universitet enligt vad bered— ningen inhämtat för närvarande på ett tillfredsställande sätt meddelas av en entomologiskt inriktad docentstipendiat i zoologi. Beredningen vill därför för sin del förorda, att frågan om en särskild lärarbefattning i entomologi vid detta universitet ställes på framtiden.

Liksom i Uppsala tjänstgör vid zoologiska museet i Lund en musei-

154 assistent i lönegrad A23. Beredningen föreslår, att denna befattning i likhet med övriga ordinarie museiassistenters med ändring av benämningen till förste museiintendent uppflyttas till 26 lönegraden.

Forskningskommittén har föreslagit, att inom zoologiska institutionen i Lund skulle upprättas en särskild avdelning för zoofysiologi med en personal bestående av en laborator, en förste amanuens samt ett laboratoriebiträde i lönegraden A7.

Departementschefen anförde i denna fråga (proposition nr 273 s. 106):

»Då jag, såsom framgår av det föregående, tillstyrkt upprättandet av en pro- fessur i ämnet zoofysiologi vid Uppsala universitet, synes det kunna anstå någon tid med förverkligandet av nu ifrågavarande förslag, vilket jag i och för sig funnit förtjänt av allvarligt övervägande.»

I skrivelser till beredningen ha professorerna T. Gislén och B. Hanström kraftigt understrukit, att undervisningens rationella skötande ovillkorligen kräver en biträdande lärarbefattning i zoofysiologi. Professor Gislén yttrar i denna fråga bland annat:

»Särskilt vad fysiologien beträffar uppstå stora problem, då denna snabbt ut— växande gren av zoologien kräver, att en specialist helt ägnar sig åt densamma. Dessutom fordras för förståelsen och handhavandet av fysiologisk apparatur en fast anställd kraft. Stora svårigheter uppstå nu ofta, då ideligen nya amanuenskrafter skola uppläras, varvid kontinuiteten kan äventyras och den professor i zoologi, som bland annat har att sköta denna del av ämnet, många gånger får sätta till en oproportionerligt stor tid för underordnade problem. Egentligen krävdes här en ny professur och en till densamma knuten assistentbefattning. En biträdande lärare i denna viktiga gren av zoologien är ett conditio sine qua non.»

Av såväl lärare som studentrepresentanter har vidare framhållits behovet av en biträdande lärare avsedd att handha en del av den grundläggande under- visningen i jämförande anatomi och histologi, således en befattning motsva- rande den i Uppsala nyligen inrättade. Lokalavdelningen i Lund av Sveriges yngre naturvetares förening anförde härom i sin skrivelse till departements- chefen med anledning av forskningskommitténs betänkande bland annat följande:

>>Höstterminen 1945 deltogo i anatomikursen och den därefter följande histo- logikursen 22 studenter. Kursen varar 5 dagar i veckan och omfattar varje arbets— dag föreläsning + laboratorieövningar. Undervisningen sker för närvarande helt och hållet genom kursledaren professor Hanströms försorg med biträde av en amanuens. Uppenbart är att ett avlastande av den arbetsbörda, som vilar på såväl kursledare som amanuens, är i hög grad önskvärt, och det synes, som om detta lämpligast kunde ske genom inrättande av föreslagna tjänst i likhet med vad kommittén yrkat för zoologiska institutionerna i Uppsala och Stockholm, där kurserna äro desamma. som vid institutionen i Lund.»

Professor Hanström anförde i en till beredningen inlämnad skrivelse bland annat följande:

»Vad eventuella förändringar av formerna för undervisningen beträffar vill jag tillägga, att jag ställer mig mycket sympatisk till tanken på att minska pro-

fessorernas andel i den elementära undervisningen, särskilt de årligen i samma. form återkommande kurserna, men anser att en sådan reform ovillkorligen förut- sätter att professorernas undervisningsskyldighet minskas till två föreläsningar per vecka. För skötandet av den elementära undervisning, som förut ålegat pro- fessorerna, måste i så fall åtminstone en biträdande lärarbefattning i zoologi, dock utan krav på docentkompetens, med tjänstgöring vid de för fil. kand.— och ämbets- examen obligatoriska kurserna i anatomi och histologi inrättas.»

Universitetsberedningen har blivit övertygad om att undervisningen i zoo— fysiologi i Lund icke kan tillfredsställande bedrivas utan inrättande av de ovan begärda befattningarna. Beredningen vill därför förorda, att från 'och med budgetåret 1947/48 vid zoologiska institutionen i Lund inrättas en labora- torstjänst jämte en förste amanuensbefattning för undervisningen i zoofysio- logi, som inom institutionen i enlighet med forskningskommitténs förslag bör erhålla en egen avdelning. Däremot anser sig beredningen icke för närvarande kunna förorda inrättandet av en preceptorsbefattning för undervisningen i jämförande anatomi och histologi vid Lunds universitet.

Till en av professor Hanström föreslagen laboratorstjänst i marinbiologi, förenad med föreståndarbefattning för en likaledes begärd marinbiologisk station, kan beredningen i avvaktan på forskningskommitténs utlåtande för närvarande icke taga ställning.

Zootomiska institutets vid Stockholms högskola dåvarande prefekt, pro- fessor N. Holmgren, anförde i sin skrivelse till forskningskommittén (decem- ber 1944) bland annat följande:

»Vid institutet arbeta i regel omkring 15 personer med vetenskapliga uppgifter. För alla dessa stå sammanlagt 8 (små) arbetslokaler till förfogande. För undervis- ningsändamål av mera kursbetonad art finnas tre rum, varav ett är kombinerat kursrum och föreläsningssal. Utom dessa rum finnes ännu ett rum för de tent-a' mensläsande studerande. Antalet studerande, som årligen åtnjuter undervisning vid institutet, är omkring 50. Slutligen finnes ett rum för biblioteket, Samtliga in— stitutets rum äro alltför små och helt provisoriskt anordnade, föga lämpade för sina ändamål. — — — Institutets stora samlingar av material för vetenskapligt studium äro mestadels magasinerade i källarlokaler, där de i överhopade skåp äro föga tillgängliga. För en myckenhet dyrbart material finnes ej möjlighet för annan förvaring än på källargolven. Studiesamlingarna äro likaledes alltför tätt anhopade för att av de studerande kunna fullt utnyttjas. Möjlighet för en bättre anordning av dem förefinnes icke, då i hela institutet knappast finnes lämplig plats för an- bringande av ett enda nytt skåp, ens av mindre dimensioner.

Av ovanstående torde klart framgå, att ett villkor för utvecklingen av den vetenskapliga forskningen och undervisningen vid zootomiska institutet är en helt ny, för sitt ändamål inrättad institution. —— — —

Institutets nuvarande personal utgöres av 1 professor, 1 laborator, 1 teknisk assistent (: museiassistent eller konservator), 2 amanuenser av vilka den ena är oavlönad, samt en städerska.

1) Professorn har utom sina föreläsningar och tentamina dels att leda en kurs för licentiatexamen samt vetenskapliga arbeten inom institutet, dels också att utan biträde sköta all administration och korrespondens m. m.

2) Laboratorn har att 4 dagar i veckan leda den morfologiska kursen och hålla därmed i samband stående föreläsningar. Han leder dessutom en kurs för licen—

156 tiatexamen samt vetenskapliga arbeten ä institutet. Hans tid är mycket strängt upptagen. Tiden för egen forskning är mycket inskränkt.

3) Den tekniska assistentens uppgift skulle egentligen varit att vårda institu- tets samlingar. Detta har emellertid måst i hög grad eftersättas till förmån för det vetenskapliga arbetet å institutet. Han har sålunda företrädesvis varit upp— tagen av prepareringsarbeten för vetenskapliga undersökningar. Därmed har han varit upptagen alla dagar från kl. 9—4. Tid för egen forskning har endast kunnat vinnas på kvällar och söndagar.

4) Den avlönade amanuensen har delvis haft samma slags arbete som assisten- ten. Han har varit upptagen mest alla veckodagar.

5) Den oavlönade amanuensen har biträtt laboratorn vid granskning av kurs- protokoll.

Av denna översikt framgår, att den avlönade institutspersonalen haft en mycket dryg arbetsbörda och att tjänstemännens möjligheter för vetenskaplig forskning varit starkt beskurna. För att råda bot för detta missförhållande fordras utökning av den nuvarande personalen. Nyinrättande av följande tjänster föreslås:

1) En biträdande lärare . .. Denne lärare skulle sköta den elementära under- visningen. Härigenom skulle en betydande del av laboratorns arbetsbörda av- lastas. Denne skulle däremot kunna överta de båda licentiatkurserna och eventuellt hålla seminarieövningar eller specialföreläsningar för yngre vetenskapsmän eller mera försigkomna lärjungar.

2) En forskn—ingsassistent skulle övertaga den »tekniska assistentens» nuva- rande verksamhet, så att denne kunde återgå till sin egentliga uppgift, nämligen att vårda och förkovra institutets samlingar av anatomiska preparat m. m.

3) En forskningsamanuens, som skulle biträda vid forskningsarbetet inom institutet.

4) En andra amanuens som biträde åt den biträdande läraren vid undervis— ningen. Denne skulle ersätta den oavlönade amanuensen.»

Forskningskommitténs förslag innebar för Zootomiska institutet nyinrät— tande av befattningar för två förste assistenter (en »forsknings» och en »under- visningsassistent») och en andre amanuens samt ändring av lönegraden för laboratorn och omvandling av den tekniska assistenttjänsten till en befatt- ning för museiassistent i lönegraden A23.

Den nuvarande föreståndaren för Zootomiska institutet-, professor G. Jäger— sten, framhöll vid beredningens överläggning i Stockholm att zoologiunder— visningen vore bäst betjänt av att den av forskningskommittén föreslagna undervisningsassistenten utbyttes mot en biträdande lärare.

Universitetsberedningen är av den uppfattningen, att lokalfrågan ound- gängligen måste lösas för att zoologiundervisningen i Stockholm skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Redan under nuvarande förhållanden skulle emellertid en utökning av lärarkrafterna vara av stort värde för under- visningen, varför beredningen biträder det av forskningskommittén framlagda förslaget med den ändringen att den ena av de båda assistenttjänstema ersättes av en preceptorsbefattning.

Professorerna G. J ägensten och J. Runnström ha i gemensam skrivelse till universitetsberedningen anfört följande:

»Ett önskemål, som länge varit aktuellt vid undervisningen i zoologi för filosofie kandidat och ämbetsexamen vid Stockholms högskola, är införandet av en med

föreläsningar och exkursioner förbunden kurs i entomologi. Undervisningen i denna gren av ämnet är ej minst viktig för blivande lärare, för vilka insekterna utgöra de kanske lättåtkomligaste zoologiska studieobjekten vid exkursioner och demon- stationer. Bland insekterna förekomma många ypperliga exempel på djurens an- passning till miljön. Vidare bör man erinra sig insekternas mycket stora praktiska betydelse.

Entomologiundervisningen vid Stockholms högskola kan ej tillgodoses inom ramen av de av Naturvetenskapliga Forskningskommittén föreslagna befattnin- garna. Vi anhålla därför att universitetsberedningen måtte föreslå, att 1 250 kro- nor beviljas som arvode åt en lärare i entomologi mot en undervisningsskyldighet. av tjugofem föreläsningar, varav cirka hälften skulle kunna utbytas mot prak- tiska övningar och exkursioner. Vi ha försäkrat oss om att en för ändamålet lämp- lig lektor är villig att åtminstone tills vidare åtaga sig denna undervisning och även framdeles torde kompetenta lärarkrafter kunna påräknas.

Då ifrågavarande undervisningskurs ej bör omfatta mer än högst tre veckor och då några för vetenskapligt ändamål upplagda insektssamlingar icke förefinnas vid Högskolan (och på grund av närheten till Riksmuseet icke heller torde vara behöv- liga) synes det oss onödigt att en fast befattning i entomologi inrättas. Det för högskolan viktiga är att den elementära undervisningen i entomologi tillgodoses, och detta torde nöjaktigt kunna ske om ett årligt anslag av ovannämnda storlek finnes tillgängligt för ändamålet.»

För att tillgodose det berättigade kravet på elementär undervisning i ento— mologi vid Stockholms högskola förordar beredningen det av ämnesrepresen— tanterna därstädes begärda kursanslaget på 1 250 kronor årligen.

Avdelningen för experimentell zoologi av Zootomiska. institutet vid Stock- holms högskola är samordnad med Wenner-Grens institut för experimentell biologi. Föreståndare för detta är professorn i experimentell zoologi och cell- forskning, J . Runnström, som på. anmodan av universitetsberedningen avgivit ett särskilt yttrande rörande institutets organisation och ekonomi samt be— hovet av personal för forskningens och undervisningens tillgodoseende. Ur denna skrivelse må följande anföras:

»Wenner-Grens Institut, som blev färdigt våren 1989, är väsentligen avsett att. vara ett forskningsinstitut i vilket vissa vetenskapsgrenar sammanförts, som ligga på gränsområden mellan biologi och medicin å ena sidan och fysik och kemi å den andra. Institutet var från början delat på fem avdelningar, nämligen för cell- fysiologi, utvecklingsfysiologi, fysiologisk kemi, biofysik och ämnesomsättnings- forskning. Härtill har senare tillkommit en avdelning för teknisk kemi.

Med Wenner-Grens Institut är dessutom avdelningen för experimentell zoologi av zootomiska institutet samorganiserad. Vid denna bedrives undervisning och examination i de fysiologiska och experimentella delarna av zoologien. Institutets prefekt är samtidigt professor i experimentell zoologi och cellforskning vid Stock- holms högskola. Denne anordnar även undervisning och examinerar med förord- nande för varje särskilt fall i ämnet ”allmän fysiologi'. För närvarande förbereda sig 7 studerande för licentiat— och doktorsgrad inom experimentell zoologi respek- tive allmän fysiologi samt 10 ha under året utfört arbeten för högsta betyg i filo— sofie kandidat- eller ämbetsexamen. En kurs i fysiologi gives varje år med 18—20 deltagare. Bland dessa får ett antal, som tillika ha kemi som examensämne, en ut— ökad kurs i fysiologi och får i filosofie kandidatexamen lägga tyngdpunkten på denna gren av ämnet zoologi. Antalet disputationer på avhandlingar, som utförts

vid institutet-. uppgår sedan 1939 till 10. Av dessa ha 7 ventilerats vid Stockholms högskola, 2 vid Karolinska institutet och 1 vid Tekniska högskolan.

De ovan nämnda studerande oberäknat ha under läsåret 30 personer stadig- varande arbetat vid institutet med vetenskapliga uppgifter. Härtill kommer att 17 personer under längre eller kortare tid haft sin vetenskapliga verksamhet förlagd till institutet. Cirka 25 tekniska biträden, en vaktmästare, en djurskötare och ett biträde till denne ha varit behjälpliga vid arbetena. — _ —

Med den omfattning, som verksamheten vid institutet har, åvilar prefekten en ej ringa administrativ börda. Självklart är det även viktigt att denne har möjlighet att utöva och följa med forskning. Det är därför synnerligen viktigt, att prefekten i möjligaste mån frigöres från elementär undervisning och får ersätta denna genom forskningsundervisning samt ledandet av för sammanhållningen inom institutet viktiga colloquier, seminarier och konferenser. Detta skulle möjliggöras genom inrättande av de befattningar, som Naturvetenskapliga Forskningskommittén före- slagit. Docentstipendiaten kunde exempelvis övertaga kursen i fysiologi för filosofie kandidat och ämbetsexamen och hålla föreläsningar över organfysiologi, under det att biträdande läraren övertoge föreläsningarna i den mer fysikalisk-kemiskt beto- nade delen av fysiologien samt ledde en fortsättningskurs för dem, som i filosofie kandidatexamen specialisera sig inom fysiologien. Även de båda laboratorerna, som främst skola representera vissa ämnesgrenar inom institutet, kunna även lämna bidrag till undervisningen. Laboratorn i utvecklingsfysiologi skulle exem- pelvis ge en kurs i histofysiologi eller embryologi för licentiander och laboratorn i fysiologisk kemi skulle kunna hålla föreläsningar (1 timme per vecka) inom sitt ämne, vilket kan vara av betydelse då fysiologisk kemi eller biokemi för närvarande ej är representerad genom egen professur vid Stockholms högskola.

Det är angeläget att avdelningen för experimentell zoologi får behålla sina hit- tillsvarande förste och tredje undervisningsamanuenser, vilka skulle biträda vid de olika kurserna. Ett anslag har hittills åtnjutits på 2 500 kronor för undervis- ningen. Denna summa är möjligen tillräcklig för underhåll och nyanskaffningar för kurserna. Ett bibehållande av detta anslag skulle möjliggöra att eleverna kunde befrias från särskild avgift för fysiologikursen. Av största vikt vore om institutet kunde erhålla ett statligt bidrag på 20 000 kronor till forskningsundervisning, som bedrives vid institutet. Denna omfattar ej blott licentiander och doktorander i zoologi respektive allmän fysiologi utan även forskare från andra institutioner, som komma för att lära speciella metoder, som _de behöva för sitt arbete.

En stor brist i institutets nuvarande organisation ligger däri att avdelningsföre- ståndarna ej äro avlönade. Undantag härifrån är endast föreståndaren för avdel- ningen för fysiologisk kemi. Denne åtnjuter ett årligt arvode på 9 000 kronor från NVenner-Grenska Samfundet. Genom de föreslagna befattningarna. skulle emellertid denna brist avhjälpas. Laboratorn i fysiologisk kemi skulle bli föreståndare för av- delningen för fysiologisk kemi, varvid XVenner—Grens medlen till hans arvode skulle frigöras för andra ändamål.

Det planeras att så vitt möjligt avveckla det rent tekniskt inriktade arbetet vid institutet. De frigjorda utrymmena skulle begagnas att utvidga avdelningen för fysiologisk kemi. Denna är bland annat tänkt att bli en central för ett samarbete mellan flera institutioner rörande användning av de *tunga) isotoperna av kol och kväve för medicinska, biologiska och analytiska arbeten.

Laboratorn i utvecklingsfysiologi skulle bli föreståndare för motsvarande avdel— ning. Det arbete som förestår denne är bland annat att befordra användningen av ultramikrometoder inom utvecklingsfysiologien.

Avdelningen för biofysik förestås för närvarande av professorn i fysik vid Stockholms högskola. Sannolikt kommer den biträdande läraren antingen att kunna övertaga föreståndarskapet- för denna avdelning eller biträda professorn i fysik här-

v , l

med. De övriga befattningar, som föreslås av Naturvetenskapliga Forskningskom- mitten, 1 forskningsassistent. 1 laboratorieteknike'r, 2 amanuenser, 1 laboratorie- biträde, böra helt reserveras för forskningsarbetets behov.

Medicinska Högskolornas Organisationskommitté föreslår ett statligt anslag till avdelningen för ämnesomsät-tningsforskning. Detta förslag inrymmer befattningar, nämligen 1 laborator, 1 assistent, l laboratoriebiträde samt 12000 kronor för materiel.

Även om statsanslag skulle beviljas VVenner—Grens Institut i den omfattning, som föreslagits av Naturvetenskapliga Forskningskommittén, respektive Medicinska Högskolornas Organisationskommitté så skulle detta ej förslå att upprätthålla institutets verksamhet i nuvarande omfång och än mindre att företaga vissa mycket önskvärda utvidgningar av verksamheten. Det är emellertid att hoppas att Wenner-Grenska Samfundet skall se sig i stånd att som hittills stödja institutet. Dess bidrag för år 1946 uppgick till 100 000 kronor under det att institutets hela stat gick på 187 290 kronor. Det är dock att märka att häri ingick med 27 830 kronor omkostnader för värme, vatten, gas. elektricitet och byggnaders underhåll. Efter avdrag av denna summa återstår sålunda 159 460 kronor, i vilken även undertecknads lön är inberäknad. — — _

Till slut sammanfattas nedan önskemålen rörande statsanslag.

Befattningar i enlighet med Naturvetenskapliga Forskningskommitténs förslag: docentstipendium i experimentell zoologi och cellforskning. laborator i fysiologisk kemi. laborator i utvecklingsfysiologi. biträdande lärare. forskningsassistent. forskningsamanuenser. laboratorietekniker i lönegrad A 11. laboratoriebiträde. kanslibiträde.

_ngHp—i—i—nv—n

p—a

Vidare befattningar i enlighet med Medicinska Högskolornas Organisations- kommitté:

1 laborator. 1 forskningsassistent. ] laboratoriebiträde.

Dessutom hemställes ovan att följande befattningar för kursundervisningen bekostas med statsmedel:

] förste amanuens. I tredje amanuens.

Materielanslag och extra personal i enlighet med Naturvetenskap—

liga Forskningskomitténs förslag: .................................... kronor 40000 Dito i enlighet med Medicinska Högskolornas Organisationskom—

mittés förslag ............................................................... >> 12 000 Enligt ovan gjord framställning:

Kursmateriel ............. ......... » 2500 Materiel för forskningsundervisning ................... ; ............. » 20000 Summa för materiel och extra personal ................................. kronor 74 500.»

Såsom framgår av ovanstående framställning har varken prefekten för 'Wenner—Grens institut eller naturvetenskapliga forskningskommittén gjort en skarp skillnad mellan undervisningens och forskningen-s behov av högre be—

160 fatt-ningar. Även universitetsberedningen finner det mest ändamålsenligt, att undervisningen vid ett institut av ifrågavarande karaktär i huvudsak uppe- hålles av de olika avdelningsföreståndarna vid sidan av deras vetenskapliga verksamhet. En av dem bör dock i egenskap av biträdande lärare ha att svara för huvudparten av den elementära undervisning, som hittills åvilat prefekten.

Däremot synes det lämpligt, att de lägre befattningshavare liksom den apparatur, materiel och litteratur som erfordras för kursundervisningen såvitt möjligt helt disponeras för detta ändamål. För närvarande stå härför en förste amanuens och en tredje amanuens samt 2500 kronor för materiel till för fogande på högskolans stat.

Vid sidan om kursundervisningen synes forskningsundervisningen för mera framskridna studerande vara av stor omfattning och betydelse vid institutet. Detta slag av undervisning måste i första hand åvila de befattningshavare inom de olika avdelningarna som där bedriva självständig forskning. I den mån som särskild apparatur och materiel erfordras för dylik forskningsunder- visning, synes ett särskilt anslag böra ställas till förfogande.

Universitetsberedningen vill för sin del ur undervisningens synpunkt till- styrka forskningskommitténs förslag till nya befattningar vid VVenner-Grens institut. Beredningen vill dessutom vitsorda behovet av en förste och en tredje amanuens för biträde vid kursundervisningen saint önskar slutligen under- stryka nödvändigheten av att genom särskilda anslag tillgodose underhållet och nyanskaffningen av apparatur, övrig materiel och litteratur för forsk- ningsundervisning och kursändamål.

Kursavgifter inom de naturvetenskapliga ämnena.

Inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen äro ett flertal kurser i ämnena botanik, fysik, geografi, kemi och zoologi belagda med avgifter, vilka enligt beredningens ovan (s. 8 0. f., 65 0. f.) närmare motiverade me- ning böra helt avskaffas.

Av följande sammanställning framgå platsavgifternas storlek och det nuvarande genomsnittliga antalet studerande i de här berörda ämnena vid universiteten:

Platsavgifter Antal Summa plats- per deltagare, deltagare avgifter por kronor per läsår läsår, kronor Uppsala. Botanik: Kurser för lägre examina ........................ 35 20 700 Kurser för fil. lic.-examen ........................ 20 4 80 Fysik: Övningslaboratoriet ................................ 40 25 1 000 Fysik-tekn. kursen ................................ 12 2 X 18 432 Specialister ........................................ 60 8 480 Geografi: Fältmätning ........................................ 15 35 525 Kartläggning ...................................... 15 30 450

Platsavgifter Antal Summa plats- per deltagare, deltagare per avgifter per kronor läsår läsår, kronor Kemi: Oorganisk och organisk kemi .................... 141 2 X 16 4 512 Fysikalisk kemi .................................... 30 2 X 16 960

Z 0 o 1 o gi: Anatomi och histologi ............................ 50 20 1 000

Lund.

B 0 t a n i k :

Växtfysiologi ...................................... 20 20 400

Fy sik : Övningslaboratoriet ................................ 50 40 2 000 , G e 0 g r afi : l Kartografi .......................................... 15 20 300 ' Fältmätning ........................................ 1 5 20 300

K e mi : | Oorganisk och organisk (inkl. fysikalisk) kemi . . 125 37 4 625 l . j Z 0 0 l 0 g i : * Anatomi och histologi ............................ 40 20 800 ? Fysiologi .......................................... 10 15 150 , Embryologi (för til. lic.—examen) .................. 10 3 30 l

Emedan platsavgifterna hittills kommit institutionerna tillgodo, bör sam- tidigt med deras avskaffande genomföras en motsvarande höjning av institu- tionernas materielanslag. Med utgångspunkt från det nuvarande antalet studerande vill beredningen därför förorda, att nedanstående institutioner erhålla en ökning av sina materielanslag med följande belopp:

Uppsala Lunds universitet. universitet. Institutionen för fysiologisk botanik ...................... 780 400 Fysiska institutionen ...................................... 2 000 2 000 Geografiska institutionen .................................. 975 600 Kemiska institutionen: Avdelningen för oorganisk kemi ........................ 3 500 2400 Avdelningen för organisk kemi .......................... 1 000 2 200 Fysikalisk-kemiska institutionen ............................ 960 -— Zoologiska institutionen .................................... 1 000 980 10 215 8 580

Utöver ovan anförda platsavgifter ha de studerande i ämnet kemi att erlägga särskild ersättning för förbrukade kemikalier, glasvaror och dylikt. Ehuru givet-vis det personliga handlaget vid laborationernas utförande är av stor betydelse för förbrukningens omfattning, är en viss åtgång av icke endast

kemikalier utan även glasvaror och liknande materiel ofrånkomlig vid genom— gången av de flesta övningskurserna i kemi. Ett konsekvent. tillämpande av principen om kostnadsfri akademisk utbildning innebär, att de studerande böra befrias från ersättning för denna nödvändiga materielförbrukning. Förbrukningsavgifternas nuvarande storlek framgår av följande tabell, som för Uppsalas vidkommande återger medeltalen för läsåren 1942/43—1945/46 och för Lunds del motsvarande belopp under läsåren 1944/45—1945/46; antalet kursdeltagare per läsår var i genomsnitt 32 i Uppsala och 37 i Lund.

Medeltal per elev Totalsumma per läsår Uppsala. Lund. Uppsala. Lund.

Avdelningen för oorganisk kemi .......... 58 34 1856 1 258 Avdelningen för organisk kemi .......... ä & 928 2405

87 99 2 784 3 663

Fastställandet av den rimliga materielförbrukningens kostnadsbelopp stöter givetvis på. stora svårigheter. Det ifrågasatta bidraget får självfallet under inga förhållanden tillmätas så, att onödig materielförbrukning upp- muntras. Å andra sidan bör bidraget icke sättas så lågt—att det icke ens tillnärmelsevis täcker kostnaderna för den oundgängliga förbrukningen.

Ovan anförda medeltal grunda sig på en förbrukning som helt bekostats. av laboranterna själva och därför knappast kan betraktas som särskilt hög. Enligt beredningens mening bör åtminstone 75 % av denna förbrukning kunna ' anses vara rimlig för en laborant som i sitt arbete iakttar erforderlig aktsam- het för undvikande av onödig materielåtgång. Om bidraget tänkes utgå. för 75% av den i ovanstående tabell angivna genomsnittliga förbrukningen, erhålles följande belopp:

Bidrag per elev Totalsumma per läsår Uppsala. Lund. Uppsala. Lund.

Avdelningen för oorganisk kemi .......... 44 26 1 400 960 Avdelningen för organisk kemi .......... 22 49 700 1810 66 75 2 100 2 770

Beredningen föreslår, att materielanslagen till de kemiska institutionerna i Uppsala och Lund för täckande av kurslaboranternas ofrånkomliga materiel— förbrukning höjas med 2 100 kronor respektive 2 770 kronor (utöver de ovan föreslagna ökningarna i samband med platsavgifternas slopande). Bered- ningen förutsätter härvid, att matematisk—naturvetenskapliga sektionen efter förslag av vederbörande ämnesrepresentant närmare fastställer storleken av den materielförbrukning, som vid de olika kurserna bör vara avgiftsfri för varje elev. För den förbrukning, som överskrider dessa belopp, bör laborant erlägga full ersättning.

Vad som ovan föreslagits för slopande av kursavgifterna vid universiteten, bör enligt beredningens mening även genomföras vid Stockholms högskola,.

så snart den principiella frågan om statsmakternas stöd till högskolan blivit löst.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar.

Inom vardera av de matematisk.-naturvetenskapliga sektionerna anser be- redningen ett belopp av 4 000 kronor erforderligt för bekostande av tillfälliga föreläsningsserier. Samma belopp är enligt beredningens mening påkallat för att bestrida utgifterna för motsvarande ändamål inom matematisk- naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola.

Kap. 8. Förslag till befattningar samt anslag 111. in. vid universitet och högskolor.

Under hänvisning till föregående allmänna översyn över behovet av nya befattningar, anslag m. nu. inom de olika läroämnena framlägger universitets— beredningen härmed förslag om inrättande av befattningar jämte anslag inom olika fakulteter. Beträffande de medicinska vetenskaperna och samhällsveten- skaperna, vilka icke upptagits till behandling av beredningen, hänvisas till de förslag, som komma att framläggas av de medicinska högskolornas organisa- tionskommitté och socialvetenskapliga forskningskommittén. Motiveringarna för beredningens förslag återfinnas i de kapitel av betänkandet, vilka innehålla en inventering av de olika fakulteternas och ämnenas behov och önskemål. Dessa kapitel innehålla även motiveringar för ett antal befattningar, vilka visserligen förordats men enligt beredningens mening ej äga den aktuella angelägenhetsgrad, som kunnat föranleda förslag om deras upprättande.

Förslag framläggas icke till upprättande av befattningar vid Stockholms och Göteborgs högskolor, ehuru inventeringen visat behov av ett betydande antal befattningar vid dessa högskolor. Detta beror, såsom inledningsvis framhållits i detta betänkande, på att beredningen önskar avvakta resultaten av de pågående utredningarna rörande frågan om statligt stöd till högskolorna. Beträffande anslag till tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar har beredningen emellertid ansett sig böra framlägga förslag även för de en- skilda högskolornas vidkommande, emedan dessa föreläsningar i avsevärd utsträckning måste samordnas genom överenskommelser mellan samtliga lärosäten i riket och statsuniversiteten sålunda direkt beröras av högskolornas möjligheter att anordna dylika föreläsningar.

Teologiska fakulteten.

Docentstipendier. Ett docentstipendium inrättas omedelbart vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund.

Religionshistoria. Ett preceptorat i religionshistoria inrättas omedelbart vid Lunds universitet, gemensamt för teologiska och filosofiska fakulteterna.

Religionsfilosofi. En professur i religionsfilosofi inrättas omedelbart vid Lunds universitet.

Exegetila. En förste assistentbefattning inrättas omedelbart inom var och en av de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Kyrkohistoria med missionshistoria. Den för professor K. B. Westman personliga professuren i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria

förändras vid dennes avgång till en ordinarie professur i kyrkohistoria med missionshistoria vid Uppsala universitet.

Kyrklig folklivsforskning. En förste amanuensbefattning inrättas omedel- bart vid institutionen för kyrklig folklivsforskning vid Lunds universitet.

Kurs-anslag. Anslag ställas omedelbart till förfogande för teologiska fakul- teten i Uppsala att utgå med ett årligt belopp år 5750 kronor och för teologiska fakulteten i Lund att utgå med ett årligt belopp å 7550 kronor för bestridande av erforderlig kursundervisning.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar. För detta ändamål ställes omedelbart ett anslag på 3 000 kronor årligen till förfogande för var och en av de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Juridiska fakulteten.

Doeentstipendier. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av tre docentstipendier vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

F orslcarstipendium. _Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestäm- mes, av ett forskarstipendium inom var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Finansrätt med finansvetenskap. En professur i finansrätt med finans- vetenskap inrättas omedelbart vid Lunds universitet. Beslut fattas om in- rättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i detta ämne vid Uppsala universitet.

Allmän rättslära med rättsfilosofi. Beslut fattas om inrättande vid tid- punkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i allmänrättslära med rättsfilosofi vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Internationell rätt. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestäm- mes, av en professur i internationell rätt vid Lunds universitet.

Kursaiislag.

Propedeutiska kursen.. För bestridande av den propedeutiska kursen till- delas var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund ett årligt anslag å 8400 kronor.

Praktiska kursen. För bestridande av den praktiska kursen tilldelas var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund ett årligt anslag å 4 800 kronor.

Kurser i examensämnen. För att bereda ersättning åt lärare vid de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund, vilka på fakulteternas uppdrag giva kurs— undervisning utöver vad som eljest åligger dem, tilldelas ett förslagsanslag å 20 000 kronor årligen vardera fakultet-en. För bestridande av kostnaderna för kurs i privaträtt tilldelas var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund ett årligt anslag å 7 500 kronor.

Ett årligt anslag å 4 000 kronor tilldelas juridiska fakulteten i Uppsala för bestridande av undervisning i finansrätt, intill dess professuren i finansrätt med finansvetenskap vid universitetet blivit inrättad,

Specialkurser. För bekostande av vissa Specialkurser tilldelas var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund ett årligt anslag av 8400 kronor.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar. För detta ändamål ställes omedelbart ett årligt anslag å 2 500 kronor till förfogande för vardera av de juridiska fakulteterna vid universiteten samt för stats— och rättsveten— skapliga fakulteten vid Stockholms högskola.

Filosofiska fakulteten. i A. Humanistiska sektionen. -

Docentstipendier. Universitetsberedningen föreslog i sitt den 28 decem— ber 1945 avgivna betänkande, att de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund skulle erhålla vardera 10 nya docentstipendier, varav 1 skulle tillfalla den filosofiska ämnesgruppen, 3 den historisk-samhällsvetenskapliga, 3 den språkliga samt 3 vara rörliga inom sektionen. Förslaget var, såsom bered- ningen framhöll, »ett provisorium i avvaktan på den mera vittgående utvidg— ning av stipendieorganisationen, som eventuellt kommer att visa sig nöd— vändig». Den föreslagna utvidgningen av stipendiernas antal har sedermera förverkligats genom beslut av 1946 års riksdag.

Då. beredningen efter företagen granskning av de olika ämnenas undervis— ningsbehov nu är beredd att avgiva definitiva förslag beträffande docent- stipendiernas antal, har den funnit vissa tillägg till den provisoriska utvidg- ningen nödvändiga. Inom den filosofiska ämnesgruppen behöves ännu ett docentstipendium, så att ämnena psykologi och pedagogik kunna företrädas av var sin stipendiat. Den historisk-samhällsvetenskapliga grup— pen bör klyvas i två grupper, varav den historiska ensam i Uppsala be- höver disponera 9 och i Lund 8 stipendier. Av dessa 9 respektive 8 sti- pendier böra 2 vara med företrädesrätt knutna till ämnena historia och litteraturhistoria med poetik och 1 till vartdera av ämnena konsthistoria, nordisk fornkunskap, samt klassisk fornkunskap och antikens historia; i Uppsala kommer härtill ett stipendium för idé— och lärdomshistoria. Ett stipendium tilldelas gruppen utan företrädesrätt för något ämne. Beträf— fande docentstipendierna inom den samhällsvetenskapliga gruppen

167 hänvisar beredningen till det förslag, som kommer att avgivas av social- vetenskapliga. forskningskommittén; dock vill den i detta sammanhang för egen del föreslå inrättande av 1 docentstipendium med företrädesrätt för kulturgeografi inom denna grupp. Den språkliga gruppens stipendier före— slås ökade till 14 vid var och en av de humanistiska sektionerna. Av dessa höra i Uppsala 2 docentstipendier med företrädesrätt knytas till vart och ett av ämnena nordiska språk, engelska språket och romanska språk, samt 1 docentstipendium till vart och ett av ämnena latinska språket, grekiska språket, tyska språket, slaviska språk, semitiska språk, jämförande indoeuropeisk språkforskning samt till nordisk ortnamnsforskning. I Lund böra två docentstipendier förbehållas vart och ett av ämnena nordiska språk, tyska språket, engelska språket och romanska språk och ett vart och ett av ämnena latinska språket, grekiska språket, slaviska språk, semitiska språk och jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Beredningens förslag innebär sålunda inrättande av 7 docentstipendier vid var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten, varvid de för statskunskap förbehållna docentstipendierna vid båda universiteten förutsättas överförda på den samhällsvetenskapliga gruppen och i Lund ett stipendium, som innehaves av docent i statistik, även förutsättes tillhöra denna grupp.

Filosofi. Ett kursanslag på 3000 kronor årligen ställes till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten för bestri- dande av kurser i teoretisk filosofi med särskild hänsyn till teologisk—filoso— fisk examen.

Psykologi och pedagogik. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet be- stämmes, av en professur i pedagogikloch pedagogisk psykologi vid var och en av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Då en dylik Professur inrättas vid något lärosäte, bör innehavaren av den vid samma lärosäte redan befintliga professuren i psykologi och pedagogik äga rätt att avgöra om han önskar kvarstå vid denna. professur eller övergå till den nya professuren. Vid inrättandet av denna senare professur bör den redan befintliga professurens benämning ändras till professur i psykologi.

En förste assistentbefattning i psykologi inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

För att ersätta från de studerande hittills utgående avgifter för labora- tionskurser i pedagogik ställes ett anslag på 150 kronor årligen till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten.

Historia. En professur i historia och ett preceptorat i historia, särskilt ekonomisk historia, inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

En tredje amanuensbefattning vid historiska seminariebiblioteket i Upp- sala förändras till en förste amanuensbefattning.

Geografi. Professuren i geografi vid båda universiteten uppdelas omedel— bart i en professur i geografi, särskilt kulturgeografi, samt en professur i geografi, särskilt fysisk geografi. En förste assistentbefattning i kulturgeografi inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

Litteraturhistoria med poetik. En professur i detta ämne inrättas omedel- bart vid vartdera universitetet.

En andre amanuensbefattning vid litteraturhistoriska seminariet i Upp- sala inrättas omedelbart.

Nordisk och jämförande fornkunskap. En förste assistentbefattning vid vartdera universitetet samt ytterligare en förste amanuensbefattning vid museet för nordiska fornsaker i Uppsala inrättas omedelbart.

Religionshistoria. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen i ämnet vid Uppsala universitet förändras omedelbart till en professur i religions— historia inom humanistiska sektionen.

Konsthistoria med konstteori. En förste assistentbefattning inrättas omedelbart vid Uppsala universitet och två dylika befattningar vid Lunds universitet.

Klassisk fornkunskap och antikens historia. Ett anslag på 4000 kronor årligen ställes till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten för bestridande av erforderlig kursundervisning.

Egyptologi. En professur i ämnet inrättas omedelbart vid Uppsala universitet.

Nordisk och jämförande folklivsforskning. En professur i nordisk och jämförande folkminnesforskning inrättas omedelbart vid Uppsala universitet. Den i Lund befintliga professuren i nordisk och jämförande folklivsforsk— ning, särskilt etnologisk, bör i samband härmed få ändrad benämning och kallas professur i nordisk och jämförande etnologi.

En förste assistentbefattning inrättas vid folkminnesarkivet i Lund. Nordiska språk. En professur i nordiska språk, särskilt ortnamnsforsk- ning, inrättas vid Uppsala universitet vid professor J . Sahlgrens avgång år 1949 från den för honom personliga professuren i nordisk ortnamnsforskning- vid universitetet.

Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i nordiska språk, särskilt landsmålsforskning, vid Lunds universitet.

Ytterligare ett lektorat i svenska språket (»pedagogiskt») och ett lektorat i norska språket och litteraturen för utländska lärare inrättas omedelbar vid var och en av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Ett lektorat i danska språket och litteraturen inrättas omedelbart vid Lunds universitet.

En förste assistent— och en tredje amanuensbefattning inrättas omedel— bart vid institutionen för nordiska språk i Uppsala.

Romanska språk. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i franska språket och litteraturen vid var och en av de humanis- tiska sektionerna vid universiteten.

Ett lektorat i franska språket och litteraturen, ett i spanska språket och litteraturen och ett i italienska. språket och litteraturen för infödda lärare samt ett lektorat (»pedagogiskt») i franska inrättas omedelbart vid båda universitet-en.

En förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid seminariet för romanska språk i Uppsala.

Engelska språket. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestäm- mes, av en professur i engelska språket och engelskspråkig litteratur vid var och en av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund.

Ytterligare ett lektorat för infödd engelsk lärare och ett lektorat (»peda- gogiskt») inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

En förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid engelska seminarie— biblioteket i Uppsala.

Tyska språket. Ett lektorat i holländska språket och litteraturen för in- född holländsk lärare samt ett lektorat (»pedagogiskt») i tyska inrättas ome— delbart vid vart och ett av universiteten.

En förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid vart och ett av tyska seminariebiblioteken i Uppsala. och Lund.

Slaviska språk. Ett lektorat i ryska språket och litteraturen inrättas omedelbart vid Lunds universitet. Ett lektorat i polska och ett i tjeckiska språket och litteraturen inrättas omedelbart vid vartdera universitetet. Samt- liga dessa lektorat äro avsedda för utländska lärare.

Två förste assistentbefattningar med speciell undervisningsskyldighet inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

Anslag å 3000 kronor årligen ställas till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten för bestridande av viss kurs— undervisning i vissa »mindre» slaviska språk.

En förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid seminariet för slaviska språk i Uppsala.

Klassiska språk. En professur i medeltidslatin inrättas omedelbart vid något av universiteten, förslagsvis i Uppsala.

Ett lektorat i klassiska språk inrättas omedelbart vid vartdera universi- tetet. En andre amanuensbefattning inrättas omedelbart vid vart och ett av de klassiska seminariebiblioteken i Uppsala och Lund.

Semitiska språk. Ett anslag å 3 600 kronor årligen ställe-s till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten för bestri— dande av undervisning i hebreiska, särskilt avsedd för teologisk-filosofisk examen.

En andre amanuensbefattning inrättas omedelbart vid seminariet för semitiska språk i Uppsala.

Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Den vakanta professuren i detta ämne vid Lunds universitet ledigförklaras omedelbart som en professur i jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk. Den nuvarande professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforsk— ning vid Uppsala universitet delas så snart ske kan i en professur i jäm- förande språkforskning, särskilt indoeuropeisk, och en professur i indologi.

Finsk-agriska språk. Ett lektorat i finska språket och litteraturen för infödd lärare inrättas omedelbart vid vartdera universitetet. En förste amanuens— befattning inrättas omedelbart vid seminariet i finsk-ugriska språk i Upp- sala. Ett kursanslag å 3 000 kronor för undervisning i ungerska ställes till förfogande för vardera av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund.

Fonetik. Beslut fattas om inrättande vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmes, av en professur i fonetik vid vartdera universitetet.

En förste assistentbefattning inrättas omedelbart vid fonetiska institu- tionen i Uppsala.

Ett årligt an—slag å 4000 kronor ställes till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten för bestridande av undervis— ning i fonetik samt ett anslag å 4000 kronor för undervisning i röst och talvård.

Knrsanslag. Anslag å 5000 kronor ställes omedelbart till förfogande vid vartdera universitetet för bestridande av viss undervisning av de utländska universitetslektorerna.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar. För detta ändamål ställes ett årligt anslag av 6000 kronor till förfogande för var och en av de humanistiska sektionerna vid universiteten samt för humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola. För motsvarande ändamål ställes ett årligt anslag av 7000 kronor till förfogande för Göteborgs högskola.

B. Matematisk-natarvetenskapliga sektionen.

Astronomi. En observatorsbefattning vid Uppsala universitets observa- torium vid Kvistaberg inrättas från och med den 1 juli 1948.

En förste assistentbefattning vid samma observatorium inrättas från och med den tidpunkt, då observatoriet kan tagas i bruk.

Botanik Och växtbiologi. En personlig laboratorsbefattning för professor Heinrichs Leonards Skuja inrättas omedelbart vid institutionen för syste— matisk botanik i Uppsala.

De ordinarie befattningarna som museiassistenter i Uppsala och Lund omvandlas omedelbart till förste museiintendentsbefattningar i 26 lönegraden.

Den för filosofie hedersdoktorn S. Lundell personliga museiassistent—tjäns- ten omvandlas omedelbart till en museiintendentstjänst i 23 lönegraden vid institutionen för systematisk botanik i Uppsala.

En förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid institutionen för fysiologisk botanik i Uppsala.

En laboratorsbefattning i allmän mikrobiologi vid botaniska laboratoriet i Lund inrättas samtidigt med att laboratoriets planerade nybygge tages i bruk.

Ett preceptorat i botanik i Lund och en förste assistentbefattning vid botaniska trädgården i Lund inrättas omedelbart.

Fysik. En förste assistent- och en förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid var och en av de fysiska institutionerna i Uppsala och Lund.

Geografi. (Se ovan under humanistiska sektionen). ' Geologi. En andre assistentbefattning vid paleontologiska institutionen i Uppsala inrättas omedelbart.

Kem-i. Ett preceptorat i oorganisk och ett i organisk kemi inrättas omedel— bart vid Uppsala universitet.

Befattningarna som biträdande lärare i analytisk respektive fysikalisk kemi vid Lunds universitet omvandlas omedelbart till laboratorstjänster i analytisk respektive fysikalisk kemi.

En förste amanuensbefattning i analytisk kemi samt en förste amanuens- befattning i fysikalisk kemi inrättas omedelbart vid Lunds universitet.

Limnologi. Ett preceptorat i limnologi inrättas omedelbart vid Uppsala universitet.

En andre assistentbefattning inrättas omedelbart vid Lunds universitets laboratorium i Aneboda.

Matematik. Ett preceptorat och en förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid vartdera universitetet.

En andre assistentbefattning vid matematiska institutionen i Lund om- vandlas omedelbart till en förste assistentbefattning.

Zoologi. En förste assistent— och en förste amanuensbefattning inrättas omedelbart vid Uppsala universitets zoologiska institution.

Museiassi—stentbefattningarna i lönegrad AQ?) vid zoologiska museerna i Uppsala och Lund omändras till förste museiintendentsbefatt-ningar i 26 löne- graden.

En laboratorstjänst och en förste amanuensbefattning i zoofysiologi inrät- tas omedelbart vid zoologiska institutionen i Lund.

Kursanslag: Avskaffande av kursavgifterna genom höjning av materiel- anslaget för vissa. institutioner med sammanlagt 10 215 kronor vid Uppsala universitet och 8580 kronor vid Lunds universitet. Bidrag till laboran— ternas förbrukningsavgifter vid genomgången av kurserna i kemi genom höj— ning av materielanslaget med 2 100 kronor för kemiska institutionen i Upp— sala respektive 2 770 kronor för kemiska institutionen i Lund.

Tillfälliga föreläsningsserier och gästföreläsningar. För detta ändamål ställes ett årligt anslag å 4000 kronor till förfogande för var och en av de matematisk—naturvetenskapliga sektionerna vid universiteten samt för mate- matisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola.

Kap. 9. Stipendier för högre vetenskapliga studier.

Från olika håll ha sedan länge framförts önskemål om särskilda stats- stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier, avsedda att resul— tera i licentiatexamen och disputationsprov för doktorsgrad. I begränsad ut— sträckning ha dessa önskemål beaktats av statsmakterna och stipendier av denna karaktär provisoriskt inrättats inom fakulteter och vid högskolor, där det befunnits nödvändigt att vidtaga skyndsamma åtgärder till befrämjande av högre studier i större omfattning än som eljest kunde förvänta/s bliva fallet.

Början gjordes år 1939 med de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Under intryck av den oroande bristen på juris docenter och det ringa antalet licentiander vid de juridiska fakulteterna samt den av erfarenheten bestyrkta svårigheten att få teoretiskt begåvade unga jurister att avstå från ekonomiskt mera fördelaktiga banor för att ägna sig åt den i många avseenden osäkra studiebanan, upptogs vid skilda. tillfällen frågan om ekonomiskt stöd åt dok- torander inom de juridiska disciplinerna till diskussion inom fakulteterna och fackpressen. Sedan de akademiska konsistorierna gjort formliga fram- ställningar om stipendier till främjande av högre juridiska studier och kan- slern för rikets universitet biträtt detta äskande, framlade Kungl. Maj:t vid 1939 års riksdag (proposition nr 61) förslag om inrättande av tvenne stipen- dier av denna karaktär vid vartdera av de båda universiteten. Stipendiebe- loppet sattes försöksvis till 2 500 kronor per stipendium, därvid Kungl. Maj :t följde Kanslerns förslag, som i denna del överensstämde med vad konsistoriet i Lund hemställt; från Uppsalas sida hade föreslagits att beloppet skulle sättas till 3 000 kronor per stipendium. Riksdagen biföll propositionen och sedan år 1939 har ett belopp av sammanlagt 10000 kronor årligen upptagits i riksstaten under rubriken Gemensamma universitetsändamål: stipendier till främjande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund.

I samband med inrättande år 1942 av teknisk licentiatexamen och under intryck av det i ett flertal yttranden stark-t understrukna behovet av ekono— miskt stöd åt den tekniska forskningen i vårt land upptogs i 1942 års stats- verksproposition anslag till 6 stipendier vid tekniska högskolan i Stockholm och 3 stipendier vid Chalmers tekniska högskola för främjande av högre tek- niska studier. Riksdagen beviljade detta äskande och sedan dess hava årliga anslag beviljats för ändamålet. Antalet stipendier utgör nu 12 i Stockholm och 6 i Göteborg. Beloppet hade av 1940 års sakkunniga för den högre tek- niska undervisningen och utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande föreslagits till 5000 kronor per stipendium, ett för- slag, som biträddes av de båda tekniska högskolornas styrelser. Kanslern, som tillstyrkte inrättandet av dessa stipendier, erinrade om att stipendierna vid de

juridiska fakulteterna utginge med ett belopp av 2 500 kronor men framhöll, att ett något högre belopp vore motiverat för de tekniska högskolornas del med hänsyn till de högre levnadskostnaderna i Stockholm och Göteborg. Be— loppet fastställdes emellertid av statsmakterna till 2500 kronor per stipen- dium. Det bör dock erinra—s om att hela anordningen av Kungl. Maj:t beteck— nades som ett försök och att beloppet med hänsyn till den närmaste före- bilden för stipendierna — d. v. s. de juridiska fakulteternas stipendier — icke i dåvarande läge ansågos kunna sättas högre än till 2500 kronor.

Samma synpunkter hävdades av Kungl. Maj:t i samband med inrättandet år 1945 av stipendier för högre vetenskapliga studier för studerande vid de medicinska läroanstalterna. Behovet av särskilt stöd åt de unga forskarbe— gåvningarna och skapandet av erforderliga ekonomiska betingelser för att dessa begåvningar skulle kunna ägna sig åt vetenskaplig forskning med doktorsgrad som närmaste resultat vitsordades allmänt, och statsmakterna in! rättade genom beslut vid 1945 års riksdag 6 stipendier för vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, 10 för Karolin-ska institut-et, 3 för veterinärhögskolan, 4 för tandläkarinstitutet och 1 stipendium för farma— ceutiska institutet. I fråga om beloppet hade de sakkunniga för utredande av den medicinska forskningen-s främjande och respektive fakulteter och lärarkollegier föreslagit ett belopp av 5000 kronor per stipendium. Under hänvisning till de juridiska fakulteternas stipendier sattes dock beloppet av Kungl. Maj:t till' 2 500 kronor, vilken ståndpunkt biträddes av riksdagen.

Erforderliga bestämmelser ha utfärdats av Kungl. Maj:t i fråga om de sålunda inrättade stipendierna. Dessa. få i princip innehavas sammanlagt tre år och beviljas av respektive fakultet eller högskolstyrelse efter ansökan för ett år åt gången. Stipendium får icke tilldelas till eller behållas av den, som på. grund av befattning, uppdrag eller annan verksamhet är i avsevärd grad hindrad att bedriva de med stipendiet avsedda studierna.

Beredningen finner det vara för forskningens främjande liksom för säker- ställandet av rekryteringen till de Högre befattningarna vid universitet, hög- skolor och andra läroanstalter oundgängligt, att statsmakterna gå. vidare på den väg, som sålunda under senare tid beträtts genom inrättandet av stipen— dier för högre juridiska, medicinska och tekniska studier. Om än beredningen finner det naturligt, att tidigare särskilt stöd lämnats åt unda vetenskaps— idkare på områden, där rekryteringen till universitetens lärartjänster medfört särskilda svårigheter, bör nu ett sådant stöd icke längre begränsas till vissa fakulteter eller vetenskapsgrenar.

Emellertid vill beredningen tillika understryka, att stipendierna till antal och storlek måste vara sådana, att teoretiskt begåvade unga studerande verkligen erhålla erforderlig ekonomisk trygghet, om de för att ägna sig åt de veten— skapliga studierna avstå, från den säkrare utkomst, som snabbare kan vinnas på levnadsbanor, där högre akademisk examen icke erfordras. Det måste även ihågkommas, att de därmed göra samhället en tjänst av bestående värde, och det synes icke rimligt, att de i samband därmed skola ådraga sig be-

tungande studieskulder eller eljest underkasta sig personliga ekonomiska. uppoffringar-. Den långa och krävande utbildningen av forskare, som är en följd av vetenskapernas fortgående specialisering och de vetenskapliga meto- dernas utveckling mot större fulländning, ställer allt högre krav på de stu- derandes ekonomiska resurser, om de skola kunna. fullfölja högre vetenskap- liga studier. Statsmakterna måste därför ingripa för att giva mindre bemed- lade forskarbegåvningar ett effektivt stöd i form av stipendier. Även om stipendiebeloppen icke kunna göras av sådan storlek, att de ligga helt i nivå med den lön, som en sökande skulle kunna erhålla, om han i stället för fort- satta studier valde en anställning i den öppna marknaden —— en norm som ansågs böra användas av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen —— synas de dock böra sättas avsevärt högre än för närvarande är fallet. Beredningen vill framhålla, att de hittillsvarande stipendierna för högre vetenskapliga studier tillkommit såsom provisoriska lösningar och att statsmakterna därvid bundit sig vid det lägsta belopp, som av någon instans föreslagits, nämligen av konsistoriet i Lund i dess framställning rörande stipendier för högre juridiska studier. Sedan nu erfarenhet vunnits, å ena sidan av sådana stipendiers behövlighet även inom andra fakulteter än där de nu förekomma, å andra sidan av deras otillräcklighet, när det gäller att erbjuda kvalificerade studerande ekonomisk trygghet och att därmed undan— röja den tvekan dessa personer hysa att offra flera år åt fortsatta studier, är enligt beredningens mening tiden inne att inrätta ett större antal stipen- dier och att fastställa deras storlek på ett sådant sätt, att de verkligen fylla sin betydelsefulla funktion.

Enligt beredningens uppfattning böra icke endast studerande, som inom den närmaste framtiden beräknas disputera, alltså doktorander i trängre me- ning, kunna komma i åtnjutande av de här ifrågasatta stipendierna. Behovet av understöd och uppmuntran är nämligen ofta minst lika trängande för så— dana studerande, som efter att ha avlagt grundläggande examina stå inför valet mellan förvärvsarbete och fortsatta högre studier. I själva verket måste åtgärder, som avse att stödja rekryteringen av forskar-begåvningar vid våra universitet och högskolor, sättas in redan vid det stadium i den unga akade- mikerns karriär, då lockelsen att övergå till en levnadsbana, som ger tidigare och kanske högre inkomster än den akademiska, först gör sig gällande. Ett effektivt stöd bör därför kunna ges åt begåvade studerande redan i början av deras högre vetenskapliga studier.

På grund av licentiatexamens olika betydelse och dess varierande place- ring i tidsschemat äro de högre studierna av skiftande karaktär inom de fyra fakulteterna. Inom de teologiska och filosofiska fakulteterna innebära dessa studier dels inträngande i och självständigt bearbetande av vetenskapliga problem och problemkomplex, dels inhämtande av lärokurserna för licentiat- examen. Tidpunkten för denna examens avläggan—cle infaller i dessa. fakulteter i regel ungefär lika långt från de grundläggande examina som från doktors— disputationen, varför man här klart kan skilja mellan licentiander och

doktorander. För att den förra kategorien skall kunna göra sig gällande i den säkerligen hårda konkurrensen om stipendierna, har beredningen funnit det nödvändigt att fördela dessa på två grupper av stipendier, den enai huvudsak avsedd för licentiander, den andra för doktorander. Emedan de förra stipendierna skola innehavas av mindre avancerade studerande, böra de till beloppet sättas lägre än de senare.

Inom den juridiska fakulteten följer doktorsdisputationen enligt rådande praxis omedelbart efter licentiatexamen, vilken således här icke kan användas för en kategoriklyvning av de studerande. Det synes emellertid lämpligt, att även inom denna fakultet tillmäta ett lägre stipendiebelopp åt nybörjare än åt längre komna studerande.

Medicine licentiatexamen utgör till skillnad från licentiatexamen i de övriga fakulteterna en avslutande grundläggande examen, som icke förut sätter självständig vetenskaplig forskning. Med hänsyn härtill synes för medicinska fakultetens vidkommande i regel endast det högre stipendiebe- loppet böra ifrågakomma. Beredningen finner det emellertid önskvärt, att detta belopp skall kunna tilldelas även medicine kandidater, som med upp- skjutande av licentiatexamen ägna sig åt avhandlingsarbete inom de teore— tiska medicinska ämnena, vilket ej sällan förekommer.

Beredningen förordar följande normer för de nedan föreslagna stipendierna till främjande av högre vetenskapliga studier.

De till beloppet lägre stipendierna (s. k. licentiandstipendier) äro avsedda att utdelas till studerande, som efter att ha avlagt lägre akademisk examen fortsätta sina studier för licentiatexamen.

De till beloppet högre stipendierna (s. k. doktorandstipendier) äro av- sedda att utdelas till studerande som äro sysselsatta med utarbetande av rloktorsavhandlingar. För erhållande av doktorandstipendium bör inom de teologiska och fi1050fiska fakulteterna i regel krävas avlagd licentiatexamen. Emellertid bör det kunna medges, att väl kvalificerad licentiand, i synnerhet om han inom kort beräknas avlägga licentiatexamen, kommer i åtnjutande av ett doktorandstipendium. Motsvarande krav kan av skäl som redan angivits icke uppställas för de juridiska fakulteternas vidkommande. Det normala bör där vara, att doktoranden, sedan han något år uppburit det lägre stipen— diet, tilldelas det högre stipendiet såvida fakulteten funnit, att hans inledande högre studier burit frukt och att han övergått till själva författandet av doktorsavhandlingen.

De närmare bestämmelserna om villkoren för erhållande av de här före- slagna stipendierna böra utformas så, att hänsyn tages till de nu berörda olikheterna beträffande studieförhållandena inom de skilda fakulteterna.

Bestämmelserna böra vidare bland annat innehålla, att vederbörande fakultet eller sektion äger medgiva stipendiat rätt att för forskning eller studier uppehålla sig å annan ort än universitetsstaden. I samband med så- dant medgivande bör fakultet äga meddela de föreskrifter, som befinnas er— forderliga.

Stipendierna äro icke avsedda att förenas med någon tjänstgöringsskyl- dighet utan skola. utgöra skattefria understöd för bedrivande av högre stu- dier och forskning. Detta bör emellertid icke helt utesluta möjligheten, att stipendiaterna efter eget åtagande i mindre utsträckning tagas i anspråk för undervisningen, t. ex. i samband med seminarie— eller laboratori-earbetet. Något formellt åläggande i denna riktning bör dock icke utfärdas. Stipen- dierna få därmed en helt annan karaktär än amanuens— och assistentbefatt— ningarna, vilka motiveras av behovet av biträde vid undervisning och forsk— ning och vilkas arvode utgör ersättning för viss stipulerad tjänstgöringsskyl- dighet. Amanuens— och assistenttjänsternas sålunda definierade karaktär innebär, att de icke utgöra ett direkt stöd för högre studier, även om dessa tjänsters existens ofta möjliggör för unga forskare att kvarstanna vid univer- sitetet och därstädes —— i den mån tjänsten lämnar dem tid därtill — bedriva fortsatta studier. Inom de teologiska och juridiska fakulteterna samt den filosofiska fakultetens humanistiska sektion kan man emellertid icke i större utsträckning påräkna den indirekta stimulans för högre studier, som dylika befattningar kunna innebära, emedan behovet av dem i regel är rela— tivt obetydligt för ämnen, vilkas undervisning och forskning endast i ringa grad bedrivas institutionsmässigt och där sådana befattningar därför endast i begränsad utsträckning förekomma. Ett verkligt effektivt stöd åt högre studier torde alltså ej kunna säkras genom amanuens— och assistentorganisa— tionen utan bör åstadkommas genom särskilda studiestipendier av här före— slagna typer.

Stipendierna böra vid universiteten och Stockholms högskola utdelas av fakultet (sektion), vid Karolinska institutet av dess lärarkollegium och vid Göteborgs högskola av dess länareråd. Doktorandstipendierna böra utdelas för ett år med möjlighet till prolongation under ytterligare högst två år, i likhet med vad som nu gäller för doktorandstipendierna vid de medicinska fakulteterna och Karolinska institutet samt för stipendierna för främjande av högre juridiska studier. Licentiandstipendierna böra utdelas för ett år och med möjlighet till prolongation ytterligare ett år. Samma studerande må icke komma i åtnjutande av licentiand- och doktorandstipendium under sam- manlagt längre tid än fyra år. Det bör åläggas stipendiat att vid slutet av varje termin till den utdelande myndigheten inkomma med kortfattad skriftlig redogörelse för under terminen ibedrivna studier och vunna studieresultat. Befinnes sådan redogörelse för den första terminen av ett stipendieår vara otillfredsställande, bör stipendiat kunna avstängas från det understöd, som skulle ha utgått under den andra terminen. Vid ifrågasatt prolongation av doktorandstipendium bör givetvis stort avseende fästas vid under tidigare stipendieår gjorda framsteg.

Såsom inledningsvis framhållits, föreslogs ursprungligen av de sakkunnig— kommittéer, som behandlade frågorna om stipendier för främjande av högre tekniska studier och av högre medicinska studier, att dessa stipendier skulle utgå med 5 000 kronor per år. Sedan dessa förslag framfördes. har penning-

!

177 värdet undergått en avsevärd försämring. Trots detta anser sig universitets- beredningen icke böra föreslå högre belopp än 5000 kronor för doktorand- stipendium och 2500 kronor för licentiandstipendium. Beredningen anser det nämligen nödvändigt att ställa. dessa stipendier i relation till och be— räkna dem något lägre än arvodena för assistenter och amanuenser. Efter den år 1946 genomförda regleringen utgöra dessa 7680 kronor för förste assistent och 3930 kronor för förste amanuens, och för dessa befattningar torde kompetenskravet motsvara vad som ovan förutsatts för doktorand— res- pektive licentiandstipendiat. Vid tillsättande av stipendieinnehavare bör sär- skilt meritvärde tillmätas tidigare assistent eller amanuenstjänstgöring. Inom de ämnen, där sådan är möjlig, bör sålunda sökande, som under minst ett år på ett tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring som amanuens eller assi— stent, erhålla företräde till licentiand- eller doktorandstipendium. Inom dessa ämnen skulle det härigenom falla sig naturligt för en begåvad student att genom tjänstgöring som amanuens eller assistent kvalificera sig för inne— hav av licentiand— ell-er doktorandstipendium. En fullgod rekrytering av assistent och amanuens-befattningarna skulle på detta sätt sannolikt avse- värt underlättas.

Enligt beredningens mening bör innehav av licentiand- eller doktorand— stipendium icke kunna kombineras med en amanuens- eller assistentbefatt- ning. Med anledning av att stipendierna knappast komma att täcka alla kost- nader för s*t-ipendiatens uppehälle — i all synnerhet om— han, såsom ofta är fallet, är familjeförsörjare —— anser emellertid beredningen, att innehav av bi- inkomster icke bör helt uteslutas. Det bör dock åligga den utdelande myn- digheten att från fall till fall tillse, att dylika inkomsters förvärvande icke menligt inkräktar på. de studier och forskningar, vilkas bedrivande stipendiet avser att möjliggöra.

Då en stipendieorganisation av här föreslagen typ hittills endast har prö— vats inom två fakulteter och i begränsad omfattning, anser sig beredningen icke förfoga över tillräckligt erfarenhetsmaterial för att framlägga definitiva förslag beträffande stipendiernas antal. För att täcka behovet under de när- maste åren vill beredningen föreslå följande antal stipendier, varvid för varje fakultet eller sektion hänsyn tagits till antalet studerande, till antalet licen- tiatexamina och doktorsavhandlingar samt till rekryteringsbehovet för befatt-

Lägre stipendier Högre stipendier

Stock- Göte- Stock- Göte-

Uppsala Lund Uppsala Lund

holm borg holm borg Teologiska ........ 8 8 — —— 8 8 — — Juridiska .......... 5 5 5 — 5 5 5 — Medicinska ........ Under utredning Humanistiska . . . . 20 20 20 10 20 20 20 10 Naturvetenskapliga 10 10 10 — 10 10 10 — 43 43 35 10 43 43 35 10 ___—x ___—_

ningar med doktorskompetens. I antalet ingå de nu redan existerande sti- pendierna för främjande av högre juridiska studier.

Beredningen vill framhålla, att om stipendierna inrättas till här före— skrivet antal, de komma att innehavas av en elit bland de studerande, som äger synnerligen höga kvalifikationer.

Det bör anmärkas, att i förestående tablå icke medräknats det antal sti- pendier, som anses erforderligt för de samhällsvetenskapliga ämnenas sär- skilda behov, då frågan härom ligger under utredning hos socialvetenskapliga forskningskommittén. Det relativt låga antalet stipendier inom matematisk- naturvetenskapliga sektionen motiveras av att de studerande här äga möjlig— het att i större utsträckning än inom andra fakulteter och humanistiska sek— tionen erhålla assistent— och amanuensbefattningar.

Med avseende på de medicinska fakulteterna och Karolinska institutet har icke framlagts något förslag till utökning av antalet stipendier, ehuru univer- sitetsberedningen anser, att en dylik redan nu måste anses motiverad. Denna fråga är nämligen under utredning av de medicinska högskolornas organisa— tionskommitté. Beredningen förutsätter likaledes, att en särskild utredning snarast kommer till stånd beträffande storlek och antal av stipendier för högre studier vid fackhögskolorna, vilka falla utanför beredningens uppdrag.

De närmare bestämmelser angående ovan föreslagna stipendier, som kunna befinnas erforderliga, torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Kap. 10. Doktorsavhandlingar.

Inledande synpunkter.

Förefintligheten av ett till offentlig granskning framlagt lärdomsprov, be- stående av en från trycket utgiven självständig vetenskaplig avhandling rörande ett mera omfattande problem eller problemkomplex, synes motsvara flera viktiga behov. Detta gäller i första hand universiteten själva.. Hittills har dessas ordinarie lärarkår huvudsakligen rekryterats bland dem, som avlagt disputationsprov och därvid erhållit de högsta vitsorden och till följd därav förordnats till docenter. För ett jämnt och planmässigt uppehållande av den akademiska verksamheten i dess olika former är det nödvändigt att äga stadigvarande tillgång till en dylik omfattande kader av vetenskapligt högt kvalificerade forskare och lärare. Vid ett genomförande av den allmänna vetenskapliga upprustning, som för närvarande är nödvändig, blir detta behov än starkare. Erfarenheterna från länder, där doktorsgrad ej alls eller endast sällan förekommer, visa, att det där ofta är svårt att tillfredsställande besätta lärostolarna även i mycket viktiga ämnen.

Det bör härvid även framhållas, att en kvantitativt mycket stor och även kvalitativt ofta högtstående del av den vetenskapliga produktionen i Sverige utgöres just av gradualavhandlingarna. Om dessa skulle helt bortfalla eller starkt minska i antal, skulle det innebära en allvarlig och även utåt mycket märkbar nedgång i det vetenskapliga arbetet i vårt land.

Det är även en för svensk vetenskap glädjande företeelse, att antalet aka- demiska avhandlingar i allmänhet stigit, oavsett om kravet på disputation utgör fastställt villkor för kompetens till statlig tjänst eller icke. Hittills har detta villkor endast varit stadgat för kompetens till lektorat.

Allmänt erkännes, att den vetenskapliga skickligheten bör kvarstå som väsentlig befordringsgrund. Då denna skicklighet måste på ett tillfredsstäl- lande sätt dokumenteras, förblir det naturligt, att dett-a — såsom hittills _ sker genom framläggande av en vetenskaplig avhandling (doktorsavhand— ling) för offentlig granskning med åtföljande bedömning av fakultet eller sektion. Skulle mot beredningens bestämda mening kravet på doktorsdispu- tation som kompetensvillkor för erhållande av lektorat formellt tagas bort, kommer konkurrensen om tjänsterna, i varje fall om de mera eftersträvans- värda bland dessa, att framtvinga disputationer i stor utsträckning liksom fallet varit inom medicinska och teologiska fakulteterna, oaktat medicine eller teologie doktorsgrad icke är kompetensvillkor för någon tjänst.

Erfarenheten har vidare visat, att det även inom det praktiska livet, exem- pelvis inom olika industrier, föreligger ett starkt behov av personer med klart ådagalagd förmåga till självständig vetenskaplig forskning. För att till-

mötesgå detta synbarligen mycket aktuella behov ha också de flesta fack- högskolorna på senare tid infört eller begärt att få införa licentiatexamen och doktorsdisputation.

Allt talar sålunda för att doktorsdisputationen även för framtiden kommer att tillmätas största betydelse. Det gäller därför att finna utvägar att under— lätta dess finansierande, så att doktoranderna komma att representera ett urval bland de bästa begåvningarna. Beredningen ansluter sig helt till en tidigare tankegång, som återgives av kanslern i 1944 års universitetspe—tita. »Därest från statens sida inga åtgärder vidtoges i angivna hänseende, kunde man befara, att den högre vetenskapliga utbildningen, i stället för att stå öppen för alla, lätt nog kunde bliva ett privilegium för de ekonomiskt mer välsituerade.» Själv framhåller Kanslern att det i och för sig vore rimligt, om tryckning av doktorsavhandlingar finge helt ske på allmän bekostnad under förutsättning att avhandlingen godkännes.

Historik.

De bestämmelser, som ännu i stort sett gälla rörande doktorsdisputation, grunda sig på föreskrifterna i 1852 års universitetsstatuter. Enligt dessa statuter skulle den, som ville vinna magister- eller doktorsgrad »själv för- fatta och . .. offentligen försvara en akademisk avhandling». Denna be— stämmelse innebar, att doktoranden icke längre, såsom tidigare oftast varit fallet, endast skulle bekosta och försvara en av ämnesläraren författad av- handling utan själv författa den avhandling, genom vilken han önskade för- värva magister- respektive doktorsgraden. Genom ett kungl. brev av år 1853 utbyttes magistergraden mot filosofie doktorsgraden. Med hänsyn till den allt större vikt, som kommit att läggas vid den offentliga granskningen, har den s. k. spikningstiden 1908 ökats från en till två och 1940 från två till tre veckor.

Enligt de nämnda universitetsstatuterna skulle avhandlingen vid »spik- ningen» utdelas till prokanslern, akademiska lärare och nationsföreningar »i den ordning och till det antal exemplar consistorium majus — senare con- sistorium minus —— äger bestämma; varjämte nödigt antal exemplar för andra vetenskapliga behov må till biblioteket avlämnas». Denna bestämmelse skulle med tiden komma att bereda disputanderna mycket dryga kostnader. År 1882 fastställdes nämligen antalet av de s. k. pliktexemplaren i Uppsala till 330, i Lund 1898 till 200, 1916 till 230 och 1930 till 330, vid Karolinska institutet, som 1874 erhöll rätt att anställa disputation för vinnande av medicine dok— torsgrad, 1909 till 225 och 1945 till 250, vid Stockholms högskola 1906 till 150. 1912 till 200 och 1937 till 330 samt vid Göteborgs högskola 1910 till 230.

Även om enstaka avhandlingar tryckts i vetenskapliga serier eller perio- diska publikationer, som bidragit till omkostnaderna, har dock det över— vägande flertalet, numera så gott som alla teologiska, juridiska och humanis- tiska avhandlingar samt även många medicinska och naturvetenskapliga, ut-

givits självständigt och helt och hållet bekostats av författarna. Medelkost- naden för tryckningen av en gradualavhandling under tioårsperioden 1906— 1916 har för Uppsalas del beräknats till 1 271 kronor.

Genom den väsentliga prisstegring, som inträdde under första världs- kriget, kommo tryckningskostnaderna för de akademiska avhandlingarna att bli i hög grad betungande för disputanderna. Denna omständighet medförde bland annat, att frågan om doktorsdisputationen såsom kompetenskrav för erhållande av lektorat togs upp till debatt såväl i pressen som inom olika intresserade organisationer. I debatten härom spelade pliktexemplaren en viktig roll. I skrivelser till Kungl. Maj:t begärde sålunda år 1918 ett stort antal doktorer och doktorander lindring i eller befrielse från skyldigheten att till universitetsbiblioteken avlämna det fastställda antalet pliktexemplar. De hörda akademiska myndigheterna ansågo sig icke kunna tillmötesgå de gjorda framställningarna, enär pliktexemplaren såsom bytesobjekt voro oum- bärliga för universiteten och representerade ett betydande penningvärde.

De akademiska avhandlingarnas betydelse för bytesverksamheten belystes bland annat av dåvarande t. f. överbibliotekarien A. Grapes till större akademiska konsistoriet avgivna yttrande angående behövligheten av pliktexemplaren. »Detta slag av internationellt utbyte», heter det, »har här i Uppsala upparbetats till en kanske enastående omfattning och tillför universitetets bibliotek ut- ländska vetenskapliga publikationer till ett mycket betydande värde. Omfatt- ningen härav är i själva verket så stor, att de disponibla avhandlingarna ofta ej räcka till utan enskilda författares frivilliga gåvor av överblivna exem- plar . .. I fråga om värdet för landet i dess helhet av de genom dessa bytes- förbindelser erhållna publikationer är ock att märka, att det är icke blott vårt eget universitet de komma till godo, utan de äro genom en liberalt organiserad utlåning härifrån tillgängliga för alla forskare i landet.»

Då universiteten drogo en betydande fördel av dessa pliktexemplar ansåg det större akademiska konsistoriet i Uppsala, att vederbörande författare borde erhålla ersättning med ett belopp, motsvarande de merkostnader, som framställandet av dessa exemplar föranledde. Härutöver skulle ett bidrag utgå till varje disputand med hälften av bestyrkt totalkostnad för en upplaga av 500 exemplar. Bidragets sammanlagda belopp finge dock i regel icke överskrida 1 500 kronor.

Den i Uppsala föreslagna maximeringen av anslaget till akademiska. av- handlingar förordades även av Lunds universitet, som emellertid ansåg, att det statliga bidraget borde begränsas till tryckningskostnaderna för sex eller i vissa fall åtta ark av avhandlingen. Samtidigt uttryckte Lunds universitet önskvärdheten av att doktorsavhandlingarna trycktes som bihang till uni- versitetets årsskrift. Kanslern instämde i huvudsak med Uppsalakonsisto- riets förslag och begärde hos Kungl. Maj:t ett särskilt förslagsanslag på högst 53 000 kronor för ifrågavarande ändamål, avsett för de båda universi- teten i Uppsala och Lund och Karolinska institutet. I proposition till 1919 års riksdag framhöll dåvarande departementschefen, Värner Rydén, att all

utbildning och undervisning vid våra offentliga läroanstalter borde vara i möjligaste mån fri från särskilda kostnader och att därigenom möjlighet borde »stå öppen för en var att göra sig gällande allt efter måttet av kun— skaper och begåvning». Detta borde vara »en av de ledande principerna i vårt undervisningsväsen». Vidtoges inga åtgärder för att underlätta de med doktorsavhandlingen förenade dryga tryckningsomkostnaderna, kunde man befara, att dessa skulle verka avskräckande och att den högre vetenskapliga utbildningen i stället för att stå öppen för alla lätt skulle kunna bli ett privilegium för de ekonomiskt mera välsituerade.

Trots sin välvilliga inställning ansåg sig dock departementschefen icke helt kunna tillmötesgå de akademiska myndigheternas anslagsäskande utan begärde endast ett reservationsanslag på 40 000 kronor. Statsutskottet fram— höll, att tryckningen av doktorsavhandlingar vore förtjänt att understödjas från det allmännas sida men att understödets storlek borde begränsas till 1500 kronor per avhandling i syfte att på så sätt söka begränsa avhand— lingarnas omfång. I enlighet med utskottets hemställan beviljades så det äskade anslaget. Till grund för anslagsbeloppets begränsning till 1 500 kro- nor ligger den uppfattning, som uttryckts i Kungl. Maj:ts kung. 27 november 1919 5 4 mom. 2, innebärande, att författaren erhåller viss ersättning för tio ark av avhandlingen. Vid 1921 års riksdag beviljades ytterligare ett an- slag på 8 000 kronor till tryckningsbidrag för avhandlingar vid Stockholms och Göteborgs högskolor.

För tillfället innebar detta av statsmakterna beviljade anslag till tryck- ning av doktorsavhandlingar en mycket värdefull hjälp. Det dröjde emeller- tid icke länge, förrän dess värde i hög grad reducerades. Redan 1923 sänktes beloppen till 30000 respektive 6000 kronor eller tillhopa 36000. Motive— ringen för denna reduktion var de sedan 1919 sänkta tryckningskostnaderna. Tio år senare sänktes nämnda belopp till 30 000 kronor. Det höjdes sedan åter 1937 till 40000 och 1938 till 42000 kronor, varav 34 000 kronor utgick till statsuniversiteten och Karolinska institutet samt 8000 kronor till de båda privata högskolorna.

Det här omförmälda statsbidraget till tryckning av doktorsavhandlingar hade allt sedan sin tillkomst utgått i två former: dels såsom ersättning för de s. k. pliktexemplaren, dels såsom understöd enligt vissa fastställda normer. I besparingssyfte nedsattes tryckningsbidraget 1939 med 20000 kronor. Denna besparing var avsedd att gälla den del av anslaget, som ut- gick i form av understöd. Då antalet avhandlingar varit ständigt stigande, innebar denna reduktion, att det belopp, som nu stod till förfogande för understöd, sedan ersättningen för pliktexemplaren utgått, var så obetydlig — ett är mindre än 1/4 av ersättningsbeloppet — att understödsformen för- lorat praktisk betydelse. Vid 1941 års riksdag upphävdes också rätten till understöd och hela anslaget begränsades till 18000 kronor, avsett enbart som ersättning för pliktexemplaren.

Det belopp, som utgått som ersättning för de till biblioteken avlämnade

pliktexemplaren, har emellertid icke täckt hela merkostnaden. Ersättnings- beloppet har nämligen varit maximerat till 300 -— ursprungligen 200 — kro- nor per avhandling med den ytterligare restriktionen, att ersättningen skall avrundas nedåt till jämnt tiotal kronor, För de vid universitetet i Uppsala 1943 ventilerade avhandlingarna uppgingo utgifterna för framställningen i tryck av pliktexemplaren till kronor 13 320: 88. Ersättningen för dessa blev emellertid föga mer än hälften eller 7 300 kronor.

Läget har alltså under de senaste åren varit, att doktoranderna tvingats icke blott att för egna medel trycka sina avhandlingar utan även att till biblio- teken överlämna ett föreskrivet antal pliktexemplar utan tillnärmelsevis full ersättning för den merkostnad, dessa dragit.

Efter hörande av de akademiska myndigheterna, som avgåvo utförliga utr redningar i ärendet, hemställde kanslern, att Kungl. Maj:t till 1945 års riks- dag vill avlåta proposition om dels ett förslagsanslag å 30000 kronor till ersättning för tryckning av pliktexemplaren, dels ett förslagsanslag år 180 000 kronor till bidrag till kostnaden för tryckning av doktorsavhandlingar. Denna hemställan upprepades följande år. I avvaktan på naturvetenskapliga forsk- ningskommittén och 1945 års universitetsberedning ansågo sig departements— cheferna icke kunna tillstyrka bifall till kanslerns förslag om ett understöd på 180 000 kronor. Riksdagen följde departementscheferna, ehuru 1945 en motion om bifall till kanslerns hemställan väckts av herrar Å. Holmbäck, G. Myrdal, N. Herlitz och S. Wahlund. Däremot bevilja-de 1945 års riksdag det äskade anslaget på 30 000 kronor till ersättning för tryckning av pliktexemplaren. En— ligt Kungl. Maj:ts kungörelse nr 552 av år 1945 skall numera full ersättning utgå för tryckning av dessa exemplar.

Därest hittills tillämpade grunder för beräkning av denna ersättning allt- fort skola tillämpas, komma emellertid doktoranderna ingalunda att erhålla »full ersättning» för de 330 exemplar, som de äro skyldiga att avlämna till biblioteken. Endast om denna fulla ersättning beräknas efter normala för- lagsmässiga grunder, blir den en realitet. För närvarande är det en fiktion. Det nuvarande systemet med pliktexemplar i stort antal av akademiska av- handlingar (i regel det dubbla antalet av författarens egen upplaga) medför, att författarens egen upplaga ur försäljningssynpunkt har ytterst ringa Värde. Det ekonomiska utbytet av upplagan tillfaller biblioteken. Om t. ex. för de under kalenderåret 1945 i Uppsala ventilerade avhandlingarna s. k. full er— sättning enligt nu gällande bestämmelser skulle ha utgått, hade ersättnings- beloppet uppgått till 12 200 kronor, medan de verkliga tryckningskostnaderna för de nämnda avhandlingarna uppgingo till kronor 161 517: 03. Motsvarande siffror för Lund äro 9 960 kronor respektive kronor 91 077: 50. Detta innebär i själva verket, att den s. k. fulla ersättningen endast utgjorde 7 respektive 11 % av författarens kostnader och, att biblioteken för detta belopp erhöllo en av- handlingsupplaga, som var större än den författarna betalade med 93 respek— tive 89 % av kostnadsbeloppet. Hela systemet innebär, att förvärvande av universitetens högsta lärdomsgrad för den enskilde förenat-s med en extra

utgift till det allmänna. Principen om i möjligaste mån fri utbildning vid våra högre läroanstalter är i här berörda avseenden alls icke genomförd.

För att närmare kunna ange de grunder, efter vilka det statliga bidraget till tryckning av akademiska avhandlingar bör utgå, är en överblick av dessa avhandlingars antal och storlek nödvändig. En sådan överblick gives i nedan- stående tabell.

För tiden 1906/07—1945/46 ha samtliga godkända avhandlingar med undan- tag av avhandlingar vid specialhögskolor (Tekniska högskolan etc.)medtagits. Första kolumnen angiver antalet avhandlingar under ifrågavarande tids- period, den andra kolumnen hur många av dessa, som ha större format än 8:o (25 cm i höjd). Tredje kolumnen ang-iver den längsta och fjärde den kortaste avhandlingen samt slutligen femte kolumnen medianen eller sidantalet i den avhandling, som så att säga befinner sig i mitten. Det finnes alltså lika många avhandlingar under den behandlade tidsperioden, som ha större sid— antal än medianen, som det finnes avhandlingar med lägre Sidantal.

Doktorsavhandllngarnas omfång under tiden 1906'07—1945/46. 1

.. Längsta Kortaste . Antal Dig”, avhandling avhandling Median _ _ _ _ _ antal sidor antal sidor antal sidor Teologz och religionshistoria. 1906/07—1915/16 .......... 31 _ 785 67 238 1916/17—1925/26 .......... 38 _ 549 138 304/310 1926/27—1935/36 .......... 35 _ 1 122 117 295 1936/37—1945/46 .......... 74 2 650 132 319/321 Juridik. 1906/07—1915/16 .......... 15 _ ”0 133 174 1916/17—1925/26 .......... 18 _ 34 133 217 1926/27—1935/36 .......... 19 __ 578 130 275 1936/37—1945/46 .......... 15 1 470 196 288 Medicin. 1906/07—1915/16 .......... 58 4 930 43 165/168 1916/17—1925/26 .......... 107 4 488 39 154 1926/27—1935/36 .......... 179 2 1 063 61 169 1936/37—1945/46 .......... 261 7 533 50 159 Filologi. , Engelska. 1906/07—1915/16 .......... 20 — 289 111 174 1916/17—1925/26 .......... 16 — 538 160 240/247 1926/27—1935/36 .......... 16 _ 446 164 221/223 1936/37—1945/46 .......... 17 — 460 171 , 303 Finsk-ugriska språk. 1926/27—1935/36 .......... 1 — 327 —— 327 1936/37—1945/46 .......... 2 — 312 268 268/312 Klassiska språk. 1906/07—1915/16 .......... 19 — 263 58 162 1916/17—1925/26 .......... 19 — 250 78 132 1926/27—1935/36 .......... 51 — 253 80 134 1936/37 -_-1945/46 .......... 26 — 287 76 170/171 1 Denna och å &. 192 intagen tabell grunda sig på en på beredningens uppdrag av förste biblio— tekarien H. Heyman, Uppsala, företagen statistisk undersökning.

Nordiska språk. 1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Romanska sprak. 1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Semitiska språk m.m. 1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27 —1935/36 1936/37—1945/46

Slaviska språk. 1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/ 36 1936/37—1945/46

T y 5 k a..

1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 .......... 1936/ 37—1945/ 46 ..........

Historia och statskunskap.

1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/ 37—1945/ 46

Konsthz'storia.

1906/07—1915/ 16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Litteratm-historia.

1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/ 37—1945/ 46

Lärdomshistaria.

1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Musikhistaria.

1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936,'37—1945/46

.. , Längsta Kortaste . Antal Diff avhandling avhandling med”" . antal sidor antal sidor antal sidor 19 1 417 74 155 33 — 425 78 176 34 1 506 128 263/265 29 1 639 158 258

mau—oz ormrot—-

cav-u—

Illl [III Illl

lll—ii

cob-all

15 18

HIII

[ |

338 431 506 452

338 457 217 283

129 160 237 255

574 320 470 384

1 347 788 775 949

570 551 668 519

469 455 600 588

682 413 540

128 295 478

91 127 123 142

116 111 98

95 162 111

69 170

99 176 181 148

139 101 160 142

103 184 167 188

294

368

158 1981216 218/225 230/ 244

135/183 457 197 123/239

129 95/160 162/237

141

163 192/232 280 252/265

261 332/340 394 386

182 181 272 331; 333

225 301/306 321 333

682 413 413

128/368 295 478

Nordisk fornkunskap.

1906/07—1915/16 1916/ 17—1925/ 26 1926/ 27—1935/ 36 1936/37—1945/46

Klassisk fornkunskap.

1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37— 1945/46

Vationalekonomi.

1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Statistik.

1906/07— 1915/16 1916/17—1925/26 1926/ 27—1935/ 36 1936/37—1945/46

Filasoj. 1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 ]926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Pedagogik och psykologi.

1906/07—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Astronomi. 1905/06—1915/16 1916/17—1925/"26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Fysik. 1905/06—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Kemi.

1905/06 —1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Matematik. 1905/06—1915/16 1916/17—1925/26 1926/27—1935/36 1936/37—1945/46

Längsta avhandling

antal sidor

Kortaste avhandling

antal sidor

Median

antal sidor

240 814 628 546

342 295 772

866 499 427 1 906

143 301 369 501

465 387 388 599

658 362 401 1 319

148 131 199 190

318 375 199 191

193 197 287 272

167 197 134 283

102

97 144 179

176 128 153

99 159 1 65 187

136/174 235 259 250

177 210 209/212

216/ 239 237 262 328/360

143 160 126/229 222

201/296 206 181/223 268

232/264 160/ 162 256/269 268/301

95 62/70 88/ 97 161/166

.. Längsta Kortaste . Antal Dif—sv avhandling avhandling Median antal sidor antal sidor antal sidor Mekanik och teoretisk fysik. 1906/07—1915/16 .......... 2 — 71 57 57/71 1916/17—1925/26 .......... 5 —— 184 51 84 1926/27—1935/36 .......... 5 1 102 64 88 1936/37—1945/46 .......... 4 — 106 86 100 Meteorologi. 1906/07—1915/16 .......... 5 — 163 59 90 1916/17—1925/26 .......... 8 3 137 32 71/72 1926/27—1935/36 .......... 1 — 96 -— 96 1936/37—1945/46 .......... 1 1 122 — 122 Botanik. 1906/07—1915/16 .......... 19 10 369 43 107 1916/17—1925/26 .......... 35 13 438 38 127 1926/27—1935/36 .......... 30 12 588 60 152/157 1936/37—1945/46 .......... 42 9 432 97 156/157 Geografi. 1906/07—1915/16 .......... 9 — 581 57 223 1916/17—1925/26 .......... 12 2 464 77 135178 1926/27-—1935/36 .......... 10 3 446 67 270/307 1936/37—1945/46 .......... 20 -— 361 141 217/226 Geologi. 1906/07—1915/16 17 6 285 80 133 1916/17—1925/26 18 9 452 61 156/177 1926/27—1935/36 18 5 430 104 183/191 1936/37—1945/46 11 1 348 88 205 Zoologi. 1906/07— 1915/16 .......... 16 7 312 69 175/188 1916/17—1925/26 .......... 32 7 784 32 146/149 1926/27—1935/36 .......... 22 6 495 61 191/193 1936/37——-1945/46 .......... 43 2 522 95 190

Någon verkan av 1919 års bestämmelser om understöd för doktorsavhand- lingar, som avsågo att få fram avhandlingar ej överstigande tio ark, kan ej spåras. I allmänhet har under de behandlade fyrtio åren en ökning av av— handlingarnas längd ägt rum. Inom vissa naturvetenskaper är denna ökning mindre framträdande och inom medicin obefintlig. (Jfr G. Dahlbergs under- sökning i Sv. Läkartidn. 1942 nr 21.) 'l'ablån visar, att den största ökningen i omfånget ägde rum i slutet av första tioårsperioden, varefter stegringen varit- mindre påfallande. Orsaken till stegringen under nämnda period är i första hand att söka i 1908 års universitetsstatuter, genom vilka kraven på, licentiat examens kvalitet avsevärt skärptes, och licentiatavhandlingen sattes mera i centrum än tidigare, då examen omfattade flera ämnen. Den här framlagda

, statistiken visar icke spridningens storlek. I vissa. ämnen äro avhandlingarna % i huvudsak av samma storlek (exakta naturvetenskaperna, filologi, historia), i andra variera de mycket kraftigt. En avhandling i exempelvis systematisk botanik eller växtbiologi — en monografi över ett släkte —— blir oftast mycket

omfångsrik, medan däremot en avhandling i växtfysiologi eller ärftlighetslära som regel har blygsammare omfång. Avhandlingarnas normallängd kan så- ledes ej fastställas för ett visst ämne, om man ej tar i betraktande vilket om- råde inom detta ämne som i avhandlingen behandlas.

Såsom framgår av ovanstående tabell, har avhandlingarnas antal inom alla. fakulteter och sektioner utom den juridiska fakulteten ständigt ökats under de senaste 40 åren. Ökningen har varit mest påfallande inOm de teologiska och medicinska fakulteterna.

Kritik och reformförslag.

Kritiken beträffande de akademiska avhandlingarna och de med dem förenade tryckningskostnaderna har främst sin grund i dessa avhandlingars ofta stora omfång. Sålunda underströk filosofiska fakulteten i Lund 1918, att doktors- avhandlingarna. genom den alltmer stegrade tendensen till ökning blivit onö— digt betungande för doktoranderna. Det vore därför i hög grad önskvärt, att avhandlingarnas omfång inskränktes till >>rimliga proportioner».

I skrivelse av den 22 november 1945 till kanslern för rikets universitet har Lektorernas förening gjort gällande, att doktorsavhandlingarna under utveck- lingens gång, särskilt inom vissa ämnen, tenderat att >>få ett alltför stort om— fång och därigenom blivit mycket betungande i ekonomiskt avseende för sina. författare, dels genom de stora tryckningskostnaderna, dels genom att forsk- ningarna i samband med avhandlingen samt dennas författande kommit att ta alltför lång tid i anspråk».

Det är givetvis ur många synpunkter synnerligen angeläget, att avhand— lingarnas omfång begränsas, Detta har också alltid hävdats av de akademiska. myndigheterna. I fråga om medlen för avhandlingsomfångets begränsning ha. nämnda myndigheter i regel ansett-, att det effektivaste vore statsbidragets begränsning till ett visst antal ark. Längst har i detta. avseende lärarerådet vid Göteborgs högskola gått, då det i sitt yttrande över nyssnämnda skrivelse från Lektorernas förening föreslagit full ersättning för högst åtta ark, Enligt lärar- rådets mening skulle en sådan åtgärd >>förde1aktigt begränsa den för tillfället rådande tendensen att ge akademiska avhandlingar en stundom icke fullt på— kallad omfattning». En avvikande mening har emellertid framförts av Kanslern, som i sitt remissyttrande framhåller, »att den ifrågasatta begränsningen av de statliga. tryckningsbidragen till att avse högst ett visst antal tryckark icke torde komma att medföra någon större effekt. Åtminstone synes erfarenheten från den tid, då. tryckningsbidraget var på angivet sätt maximerat, snarast tala i denna riktning». Beredningen delar helt Kanslerns mening i här berörda fråga.

I sin ovan nämnda. skrivelse har Lektorernas förening framlagt ett alterna— tivt lösningsförslag för att åtminstone inom vissa ämnen kunna nedbringa. avhandlingarnas storlek och kostnaderna för deras tryckande. I sådana ämnen som t. ex. fysik och kemi borde doktoranderna »erhålla möjlighet att helt

enkelt disputera på sina i välkända vetenskapliga tidskrifter publicerade arbe— ten utan att behöva trycka någon särskild doktorsavhandling. Något behov av s. k. pliktexemplar... borde i så fall knappast förefinnas, eftersom av- handlingarna redan förut äro offentligen tillgängliga». Den hittills sedvan- liga disputationen och den detaljerade offentliga granskningen anses dock böra bibehållas.

I sitt remissutlåtande framhåller medicinska fakulteten i Uppsala, att det av Lektorernas förening rekommenderade tillvägagångssättet redan »i större eller mindre omfattning» tillämpats inom medicinska fakulteten, »som också anser, att fortsättningsvis näppeligen några hinder härför skulle kunna före- ligga». Fakulteten understryker dock, att vissa svårigheter för betygsättningen kunna uppstå, »i det att en tidigare publikation från författarens hand givit upphov till internationell kritik, som lett författaren in på andra vägar än de ursprungligen beträdda».

Medicinska fakulteten i Lund anser ovannämnda förfaringssätt för många medicinska avhandlingar »synnerligen lämpligt såsom ett alternativ till den hittills vedertagna monografiska framställningsformen». Fakulteten tillstyrker därför, »att disputation i därför lämpade ämnen må kunna göras på en dylik samlad produktion av tidskriftsartiklar över en forskningsuppgift utan en extra sammanfattande avhandling över samma tema».

Humanistiska sektionen i Uppsala avstyrker den föreslagna anordningen och framhåller, att det även inom humanistisk vetenskap ofta, förekommer, »att en författare redan före disputationen publicerat ett flertal uppsatser av högt vetenskapligt värde, men sektionen anser sig dock icke kunna eftersätta kravet på. doktorsavhandlingen såsom det verkliga provet på hans förmåga att ställa och behandla ett större vetenskapligt problem».

Filosofiska fakulteten i Lund finner sig i så måtto kunna biträda Lekto— rernas förenings synpunkter, »att dissertationen förelöpande avhandlingar, som infoga sig i det i disputationsarbetet behandlade ämnet och utgöra premisser till de i gradualavhandlingen framförda slutledningarna, borde kunna få publi- ceras särskilt (eventuellt arkiveras) och inräknas i disputationsprestationen vid bedömandet».

I övrigt ställa sig de akademiska myndigheterna avvaktande inför pågå— ende utredningar.

Med stöd av en stark opinion inom de discipliner, som den naturveten— skapliga forskningskommittén företräder, har denna kommitté framhållit, »att snabba åtgärder äro av nöden för att råda 'bot på de brister, som vidlåda det svenska; systemet för vinnande av doktorsgrad». Kommitterade påtala särskilt »den svåra ekonomiska belastning, som tryckningskostnaderna utgöra för doktoranden samt den ofta orimligt långa tid, som erfordras för fullbordandet av doktorsarbetet». I anslutning till det av Lektorernas förening rekommen— derade tillvägagångssättet, som redan prövats vid vissa amerikanska universitet och om också mera sällan även i Sverige, framhåller den naturvetenskapliga forskningskommittén, »att formerna för framläggande av doktorsarbetets

resultat böra vara desamma som för andra arbeten inom samma vetenskaps- gren». Som specimen för doktorsgrad bör därför en doktorand kunna fram- lägga hela sin tryckta vetenskapliga produktion eller någon del därav, även om denna varit publicerad i vetenskapliga tidskrifter. Då de förut nämnda pliktexemplaren i hög grad måste försvåra eller i vissa fall rent av omöjlig- göra det här rekommenderade alternativet för publicering av doktorandens forskningsresultat, har den naturvetenskapliga forskningskommittén före— slagit, att i dylika fall en möjlighet öppnas för befrielse från skyldigheten att avlämna det stadgade antalet pliktexemplar.

Medicinska högskolornas organisationskommitté anser liksom den natur- vetenskapliga forskningskommittén, »att åtgärder äro behövliga för att råda bot på de nuvarande missförhållandena». Liksom inom ett flertal naturveten— skapliga ämnen offentliggöras även >>inom medicinen resultaten av vetenskap— liga undersökningar ofta successivt i form av kortare avhandlingar i den inter— nationella tidskriftslitteraturen. En rationell organisation av forskningen kräver, att Säkerställda vetenskapliga resultat utan dröjsmål meddelas, och detta även om arbetet utgör ett led i en större forskningsuppgift. De vunna resul- taten riskera annars att ej vinna det beaktande de kunna förtjäna. Ett in- fogande av doktorsarbetena i det normala publiceringssystemet, d. v. s. deras. successiva offentliggörande i ordinära tidskriftsartiklar, skulle uppenbarligen vara till avsevärd fördel både ur forsknings-organisatorisk och ekonomisk syn— punkt. Även ur pedagogisk synvinkel vore det fördelaktigt därigenom, att doktoranden redan från början bleve tvingad att tillägna sig det koncisa och koncentrerade framställningssätt, som är nödvändigt för publicering i väl- kända vetenskapliga tidskrifter. Givetvis finge en sådan form för publiceringen icke innebära någon förändring av de allmänna fordringar, som hittills alltid uppställts på ett doktorsarbete, nämligen att det skall utgöra en kvalitativt tillfredsställande, självständig forskningsinsats.»

Medicinska högskolornas organisationskommitté rekommenderar därför, »att en möjlighet öppnas för att en disputation skall kunna ske på ett antal i välkända vetenskapliga tidskrifter publicerade arbeten, utan att någon sär— skild sammanfogning eller omtryckning av dessa arbeten behöver ske».

Beredningeus förslag.

Universitetsberedningen behjärtar de synpunkter, som framförts av den naturvetenskapliga forskningskommittén och av medicinska högskolornas orga- nisationskommitté beträffande formerna för doktorsavhandlingarnas publice- ring, men vill samtidigt framhålla, att detta alternativ icke så ofta torde kunna tillämpas inom de humanistiska vetenskaperna. Beredningen vill därjämte understryka, att doktorsavhandlingen alltid måste utgöra provet på förmågan att behandla ett sammanhängande och betydelsefullt vetenskapligt problem- komplex. Detta krav måste ställas även på den nya typen av doktorsspecimina. Utöver de skrifter, i vilka disputanden tidigare publicerat sina forsknings—

resultat, bör enligt beredningens mening krävas en kort sammanfattning bland annat innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redo- görelse för de vunna resultaten. Enligt universitetsberedningens åsikt bör den sammanfattande skriften anses utgöra avhandlingen i formell mening, av vilken stadgat antal pliktexemplar skall avlämnas. Dock böra även de under- sökningar, som tidigare publicerats och som utgöra premisser till de i gradual- avhandlingen framförda slutledningarna, framläggas till offentlig granskning tillsammans med själva avhandlingen.

Frågan om bidrag till doktorsavhandlingar står givetvis i nära samband med frågan om statsanslag till vetenskapliga publikationer överhuvudtaget. Av praktiska skäl avser dock beredningen att i detta sammanhang inskränka sig till att framlägga förslag beträffande doktorsavhandlingar.

Enligt beredningens mening bör det nuvarande systemet med särskilda anslag till ersättning för levererade pliktexemplar av avhandlingen upphöra. SOm ovan framhållits, bli dessa ersättningar av övervägande fiktiv natur, men förekomsten av anslag för ändamålet under åttonde huvudtiteln kan lätt bi— draga till att hos allmänheten skapa och upprätthålla den för vetenskapen och deSs utövare skadliga föreställningen, att verkligen en tillfredsställande ersätt— ning utgår för pliktexemplaren. Beredningen förordar sålunda ett enda anslag till bidrag för akademiska avhandlingar överhuvudtaget, pliktexemplaren inräknade.

Beredningen behjärtar till fullo de önskemål, som framförts under den tidi— gare behandlingen av detta ärende, nämligen att de statliga stödåtgärderna erhålla en sådan utformning, att tendenserna till onödigt omfattande och dyr- bara avhandlingar motverkas. Det system, som redan tidigare funnits och som nu från olika håll föreslagits ytterligare utformat, nämligen att över hela linjen begränsa statsbidragen till ett visst, relativt lågt antal ark (8—12), är emellertid enligt beredningens mening icke ändamålsenligt, då det helt bort- ser från de olika krav i fråga om framställningssätt, som ställas i skilda ämnen. Det är tydligt, att exempelvis matematik, fysik och kemi liksom vissa medi- cinska discipliner och även de klassiska språken medge avhandlingens bee gränsning till ett ganska ringa omfång, ända ned till 5 a 6 ark. Men det är lika klart, att i andra ämnen, särskilt de historiska men även vissa filologiska liksom de naturvetenskaper, där utförligare beskrivningar äro nödvändiga, själva uppgifternas art kräver en vida mera omfattande framställningstyp, där ett arkantal åtskilligt över de föreslagna 8 till 12 kan vara sakligt berättigat eller till och med oundgängligt. Beredningen anser emellertid en normering nödvändig för att motverka en opåkallad bredd i framställningen och har övervägt olika möjligheter att uppnå denna normering. Den har härvid funnit, att varken arkbegränsning eller visst fixerat maximibelopp för trycknings- bidraget skulle medföra rättvisa. Beredningen anser därför, att avgörandet Om tryckningsbidragets storlek bör läggas hos en central nämnd, vilken skall utdela anslag motsvarande 75 % av författarens tryckningskostnader, dock under tillseende, att avhandlingen varken i fråga om korrektur, typografisk ut—

192 styrsel, illustrering eller i annat hänseende dragit oskälig köstnad eller att dess omfång blivit uppenbart större än vad ämnets natur krävt.

Liksom vid tidigare beräkningar av statsbidrag för tryckning av avhand- lingar har beredningen utgått från att en doktorsavhandlings normala upp- laga är 500 exemplar. Av dessa gå 330 till pliktexemplar. De överskjutande exemplaren ha i regel mycket ringa ekonomiskt värde för författaren, då plikt— exemplaren vanligtvis äro tillräckliga för att motsvara de intresserade kret— sarnas, i första hand bibliotekens behov. Det synes därför beredningen vara orimligt, att dessa exemplar betraktas som mertryck och att de egentliga sätt— nings- och tryckningskostnaderna icke åvila pliktexemplaren. Med denna ut- gångspunkt blir det, som skäligt är, författaren och icke staten som äger rätt att erhålla visst antal exemplar för den kostnad som papper, tryckning och häftning av dessa uppgår till. Det allmännas kostnader för pliktexemplaren skulle i så fall komma att ligga nära totalkostnaden (jfr sid. 183). Med hänsyn till avhandlingens värde för författaren ur meriteringssynpunkt, finner bered— ningen det emellertid rimligt, att viss del av tryckningskostnaderna bäres av denne. Beredningen förordar därför, att tryckningsbidraget i princip sättes till 75 % av författarens egna tryckningskostnader.

Då den naturvetenskapliga forskningskommittén, såsom ovan omnämnts, framlagt förslag om en ny typ av avhandlingar vid sidan av den hittills gängse och i samband därmed förordat, att anslaget till doktorsavhandlingar inklu— deras i det allmänna anslaget till publicering av lärda verk, tages i det föl- jande icke hänsyn till anslagsbehoven inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Beredningen förutsätter vidare, att frågan om bidrag till medicinska avhandlingar kommer att behandlas av medicinska högskolornas organisations—

; kommitté. : För beräkningen av det för tryckningsbidrag erforderliga statsanslaget har beredningen funnit lämpligt undersöka avhandlingarnas mediana och verk- liga omfång under tioårsperioden 1936/37J1945/46. Resultatet av denna undersökning framgår av efterföljande tabell.

Kostnaderna för avhandlingstryck variera kraftigt. Avgörande äro de krav på stilsorter, tabeller, grafiska framställningar och andra illustrationer, som de olika ämnena ställa. Enligt infordrade uppgifter synas tryckningskostna- derna vid en upplaga på 500 exemplar ha uppgått till lägst cirka—10 kronor per sida, högst cirka 30 kronor per sida. När avhandlingarna tryckas i kvarto, är sidpriset givetvis högre än för avhandlingar i oktav. Av de under tioårs- perioden 1936/37—1945/46 898 godkända avhandlingarna voro 79 i kvarto. Det har synts beredningen vara skäligt att som medelpris per avhandlingssida räkna med 20 kronor för det tekniska utförandet.

Av tabellen framgår, att det totala mediana sidantalet för tioårsperioden 1936/37—1945/46 utgjorde för avhandlingar inom teologi, juridik och humaniora 124 518 eller i årligt medeltal cirka 12 400 sidor; det verkliga sidantalet för de två sista åren var 13 689 respektive 14 999, vilket vill säga 1 237 respektive 2 547 sidor över årliga medianvärdet för tioårsperioden. Till grund för beräk-

199632175511312746 Läsåren 1944/45—1945/46 Antal Mediana Totala Antal Totala "' sid- mediana avhandlingar verkliga Sidantal ' hund- ntal sida tal ; lingar & " 1944/45 1945/46 1944/45 1945/46 [ Teologi ...................... 74 319 23 606 s 9 2 423 2 468 Juridik ...................... 15 288 4 320 1 3 443 877 Engelska .................... 17 303 5 151 1 2 311 548 Finsk-ugriska sprak .......... 2 290 580 — —— — — Klassiska språk .............. 26 171 4 446 1 1 117 249 Nordiska sprak .............. 29 258 7 482 3 2 849 877 Romanska sprak .............. 26 237 6 162 3 2 1 039 528 Semitiska språk m. m ......... 4 181 724 — — — — Slaviska språk ................ 5 141 705 — — — —' Tyska ........................ 16 259 4 144 5 — 1 265 — Historia ...................... 51 382 19 482 5 9 2 029 4 534 Statskunskap ................ 20 388 7 760 — 4 — 1 509 Konsthistoria ................ 26 332 8 632 l 1 383 464 Litteraturhistoria ............ 39 333 12 987 4 4 1 168 1 131 Lärdomshistoria .............. 3 413 1 239 — -— — — Musikhistoria ................ 1 478 478 — —— — — Nordisk fornkunskap .......... 13 250 3 250 2 1 530 -— Klassisk fornkunskap ........ 12 210 2 520 — — — —— Nationalekonomi .............. 10 344 3 440 — 2 — 1 140 Statistik ...................... 7 222 1 554 2 — 621 _ Filosoå ...................... 13 268 3 484 4 — 1 343 — Pedagogik och psykologi ...... 8 285 2 280 1 2 1 319 518 A stronomi .................... 14 163 2 282 1 1 190 166 Fysik ........................ 29 86 2 494 2 1 170 79 Kemi ........................ 41 120 4 920 6 5 1 038 584 Matematik .................... 15 108 1 620 4 — 448 — Mekanik och teoretisk fysik . . 4 100 400 1 1 186 — Meteorologi .................. 1 122 122 1 — 122 — Botanik ...................... 42 156 6 552 3 5 517 775 Geografi ...................... 20 221 4 420 4 — 1 005 '— Geologi ...................... 11 205 2 255 1 1 264 160 Zoologi ...................... 43 190 8 170 5 4 1 054 642 Medicin ...................... 261 159 41 499 32 40 4 613 6 126 Summa 898 — 199 253 101 100 23 102 23 631 Sammanfattning: Teologi + juridik + humaniora 417 — 124 518 41 42 13 689 14 999 Naturvetenskap .............. 220 — 33 235 28 18 4 894 2 506 Medicin ...................... 261 — 41 499 32 40 4 519 6 126 Summa 898 — 199 253 101 100 23 102 23 631

ningen av tryckningsanslag torde lämpligast läggas medianvärdena. Efter ett sidpris av 20 kronor bli kostnaderna för ett års avhandlingsproduktion inom teologi, juridik och humaniora 20 X 12 400 eller. 248 000 kronor. Från denna summa torde böra avdragas bidrag till tryckningskostnaderna som i enstaka fall tillkomma avhandlingsförfattare från förlag eller institutioner. Storleken av dylika bidrag är svår att fixera men torde icke överskrida 20 000 kronor i per år. Det återstående beräknade beloppet kronor 228 000 synes beredningen böra ligga till grund för dess äskande om ett förslagsanslag för statsbidrag till tryckning av doktorsavhandlingar. Begränsas tryckningsbidraget till 75 % av

författarens totalkostnader för en avhandling av skälig storlek och normalt utförande, blir det härför behövliga statsbidraget för närvarande 171 000 kro- nor per år.

Såväl med hänsyn till bytesverksamheten som till önskvärdheten av att den svenska forskningens resultat göras internationellt tillgängliga, höra på svenska skrivna avhandlingar i största möjliga utsträckning förses med resuméer på något av de stora världsspråken. Dessa resuméers trycknings- kostnad bör enligt beredningens mening helt bekostas av det allmänna upp till ett omfång av högst 16 sidor. Beredningen förordar för detta ändamål ett förslagsanslag på 9 000 kronor. För tryckningsbidrag till akademiska avhand- lingar inom teologi, juridik och humaniora och för ersättning för tryckning av de nämnda resuméerna förordar beredningen alltså ett förslagsanslag på sammanlagt 180 000 kronor. Beredningen har härvid förutsatt, att anslaget lik- som hittills blir gemensamt för statsuniversiteten och de enskilda högskolorna.

Årsmedeltalet avhandlingar inom gruppen teologi, juridik och humaniora har under senaste tioårsperiod varit 42. Av varje avhandling måste avlämnas 330 pliktexemplar. Beredningen förutsätter nämligen, att Göteborgs hög— skola likställes med övriga lärosäten i detta hänseende. Det allmänna kommer då årligen att mottaga cirka 13800 exemplar avhandlingar, vilkas bokhandelsprisvärde uppgår till cirka 150 000 kronor och vilka biblio— teken använda för sin bytesverksamhet. Skulle pliktexemplaren icke finnas att tillgå för dessa, bleve det nödvändigt att väsentligt höja bibliotekens bokinköpsanslag. Mot ett årligt anslag å 180000 kronor kan således ställas ett realvärde i avhandlingar utgörande 83 % av detta anslag. Statens netto- utgift för nu berörda avhandlingar blir således blott en mindre del av anslags- beloppet, eftersom betydande värden återföras till det allmänna i form av de för bibliotekens bokförsörjning viktiga pliktexemplaren.

I sitt nyss åberopade yttrande från 1944 anförde Kanslern, att om tryck— ningen av avhandlingar helt skulle ske på allmän bekostnad, detta kunde tänkas genomfört på så sätt, att vederbörande universitet eller högskola om— händertoge publiceringen av doktorsavhandlingar och upplade särskilda av- handlingsserier efter fakulteter och ämnesområden.

Det torde emellertid ur flera synpunkter knappast vara ändamålsenligt att upplägga dylika serier endast för doktorsavhandlingar. Beredningen vill därför föreslå, att doktorsavhandlingarnas publicerande icke bindes vid en enda ut— givningsform.

I flera ämnen finnas redan särskilda serier, vari doktorsavhandlingar ingå. Det finns ingen anledning att häri vidta några ändringar. Ur bibliotekssyn- punkt måste det emellertid anses önskvärt, att doktorsavhandlingarna på titel— lbladet förses med uppgifter om att arbetet utgör en akademisk avhandling sem ventilerats vid det eller det lärosätet. Om avhandlingen samtidigt ut— kommer som nummer i en serie eller på särskilt. förlag, skall uppgift härom lämnas på varje exemplar av disputationsupplagan, liksom det även i varje exemplar, som icke tillhör disputationsupplagan, skall anges, att avhandlingen utkommit som dissertation.

Beträffande själva utdelningen av tryckningsbidragen har naturvetenskap- liga forskningskommittén för de av denna företrädda vetenskapernas vidkom— mande förordat en enda central instans i dylika anslagsfrågor, nämligen det naturvetenskapliga forskningsrådet, förstärkt med särskilda sakkunniga. Så; som redan förut omnämnts finner beredningen en dylik gemensam instans, en central nämnd, för de teologiska och juridiska fakulteterna samt de humanis— tiska sektionerna lämplig.

Beträffande denna nämnds sammansättning föreslår beredningen följande. De båda teologiska fakulteterna föreslå vardera en representant, de tre juri- diska likaledes vardera en. De fyra humanistiska sektionerna föreslå vardera en representant för den filosofisk—historiska ämnesgruppen och en för den filologiska. Bland de sålunda föreslagna tretton förordnar Kungl. Maj:t fem till ledamöter av nämnden, varvid iakttages, att en skall vara teolog, en jurist och de övriga tre representera skilda humanistiska discipliner och företräda olika lärosäten. Därjämte förordnar Kungl. Maj:t en sjätte ledamot, med sär— skild sakkunskap i bok— och bibliotekstekniska frågor. Kungl. Maj:t förordnar en av nämndens ledamöter till ordförande. Nämnden utser själv sin sekre— terare.

Nämnden sammanträder en gång om året för att fördela anslaget till de under föregående läsår ventilerade avhandlingarna. Ansökan om bidrag in— gives till fakultet respektive sektion som jämte eget yttrande före den 1 oktober avger förslag till nämnden.

Enligt beredningens mening skulle det innebära en avsevärd hjälp till be- gränsning av doktorsavhandlingarnas storlek, om bättre möjligheter öppnades för publicering av källmaterial och av särskilda detaljundersökningar i sam- band med avhandlingsarbetet. Dylika exkurser av olika typ bidraga nu ofta till en ganska avsevärd ökning av avhandlingarnas omfång. Förslag i sådan riktning kommer att framläggas av beredningen i samband med dess behand— ling av de vetenskapliga publiceringsmöjligheterna överhuvudtaget.

Kap. 11. Kostnadsberäkningar.

Tab. 1. Kostnader för genomförande av universitetsberedningens totala förslag rörande befattningar m. m. Uppsala universitet. Teologiska fakulteten. Lön. Kostnad. 1 professur 16 454 16 454 1 docentstipendium .......................................... 10 999 10 999 1 förste assistentbefattning .................................. 7 680 7 680 Kursanslag .................................................... —— 5 750 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 3 000

Summa 43 883 Juridiska fakulteten. 2 professurer .................................................. 16 454 32 908 1 forskarstipendium .......................................... 10 703 10 703 3 docentstipendier ............................................ 10 999 32 997 1 preceptorat genom omvandling av bitr. lärarbefattning. 12 799 3 539 Kursanslag .................................................... — 29 100 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 2 500

Summa 111 747 Filosofiska fakulteten. A. Humanistiska sektionen. 12 professurer ................................................ 197 448 1 professur (genom omvandling av bitr. lärarbefattning). 7 194 1 preceptorat ................................................ 12 799 7 docentstipendier .......................................... 76 993 5 pedagogiska lektorat, förslagsvis .......................... 72 700 9 lektorat för utländska lärare 91440 8 förste assistentbefattninga'r .............................. 61440 5 förste amanuensbefattningar ............................. 19 650 1 förste amanuensbefattning (genom omvandling av tredje

amanuensbefattning) 2 730

3 andre amanuensbefattningar ........................... _. .. 2 400 7 200 2 tredje amanuensbefattningar 2400 Kursanslag .................................................... —— 29 750 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 6 000

Summa 587 744 B. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. observatorstjänst ............................................ 13 454 13 454 laboratorstjänst (personlig tjänst för professor Skuja).... 13 454 13 454 förste museiintendentstjänster A 26 (genom omvandling av två museiassistentstjänster A 23) ...................... 13 419 3 848 museiintendentstjänst A 23 (personlig för fil. dr S. Lundell. Uppdyttas från A 17 med ändrad benämning) .......... 11 665 3 138 preceptorat .................................................. 12 799 51 196 preceptorat (genom omvandling av bitr. lärarbefattningar) 12 799 17 695 förste assistentbefattningar ................................ 7 680 23 040 andre assistentbefattningar ................................ 6 480 12 960 förste amanuensbefattningar .............................. 3 930 11 790 Kursanslag (även anslag för viss materialförbrukning) ...... —— 12 663 Anslag för gästföreläsningar .................................. — 4 000

Tab. II. Kostnad för genomförande av universitetsberedningens totala förslag rörande befattningar m. m.

Lunds universitet.

Teologiska fakulteten.

1 professur .................................................... 1 preceptorat .................................................. 1 docentstipendium .......................................... 1 förste assistentbefattning .................................. Kursanslag ..................................... _ .............. Anslag för gästföreläsningar

Juridiska fakulteten.

2 professurer .................................................. 1 professur (genom omvandling av beäntlig bitr. lärarbefattn.) 1 forskarstipendium .......................................... 3 docentstipendier ............................................ Kursanslag .................................................... Anslag för gästföreläsningar ................................

Filosofiska fakulteten.

A. Humanistiska sektionen.

8 professurer ................................................ 1 preceptorat ................................................ 7 docentstipendier .......................................... 5 pedagogiska lektorat ...................................... 10 lektorat för utländska lärare 8 förste assistentbefattningar ......................... 1 förste amanuensbefattning ................................ 1 andre amanuensbefattning ................................ Kursanslag .................................................... Anslag för gästföreläsningar

B. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

2 laboratorstjänster .......................................... 2 laboratorstjänster (genom omvandling av bitr. lärarbefattn.) 2 förste museiintendentstjänster A 26 (genom omvandling

av befintliga museiassistentstjänster A 23) ................ 2 preceptorat .................................................. 5 preceptorat (genom omvandling av befintliga bitr. lärar-

befattningar) ................................................ 2 förste assistentbefattningar ................................ 1 förste assistentbefattning (genom omvandling av andre

assistentbefattning) ........................................ 2 andre assistentbefattningar ................. . .............. 5 förste amanuensbefattningar .............................. Kursanslag (även anslag för viss materialförbrukning) Anslag för gästföreläsningar ................................

Lön. Kostnad. 16 454 16 454 12 799 12 799 10 999 10 999

7 680 7 680 — 7 550 _ 3 000

Summa 58 482

16 454 32 908 16 454 7 194 10 703 10 703 10 999 32 997 — 29 100 —— 2 500

Summa 115 402

16 454 131 632 12 799 12 799 10 999 76 993 13 949 69 745 10 160 101 600 7 680 61 440 3 930 3 930 2 400 2 400 —— 29 750

— 6 000

Summa 496 289

13 454 26 908 13 454 8 388 13 031 3 854 12 799 25 598 12 799 17 695 7 680 15 360 7 680 1 200 6 480 12 960 3 930 19 650 — 12 240

—- 4 000

Summa 147 853 Totalkostnad för Lunds universitet 818 026

Tab. III. Kostnader för genomförande av universitetsberedningens

förslag avseende budgetåret 1947/48.

Uppsala universitet. Teologiska fakulteten. 1 professur .................................................... 1 docentstipendium .......................................... 1 förste assistentbefattning ............................. Kursanslag .................................................... Anslag för gästföreläsningar ................................

Juridiska fakulteten.

Kursanslag .................................................... Anslag för kompletterande undervisning i examensämnena,

förslagsvis .................................................. Anslag för gästföreläsningar ..................................

Filosofiska fakulteten.

A. Humanistiska sektionen.

professurer .................................................. professur (genom omvandling av bitr. lärarbefattn.) ...... preceptorat .................................................. docentstipendier ............................................ pedagogiska lektorat, förslagsvis ............................ lektorat för utländska lärare .............................. förste assistentbefattningar ................................ förste amanuensbefattningar .............................. förste amanuensbefattning genom omvandling av tredje amanuensbefattning ........................................ 3 andre amanuensbefattningar .............................. 2 tredje amanuensbefattningar .............................. Kursanslag .................................................... Anslag för gästföreläsningar ................................

Mamma—ipsum

B. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. laboratorstjänst (personlig för professor Skuja) .......... förste museiintendentstjänster A 26 (genom omvandling av museiassistentstjänster A 23) .......................... museiintendentstjänst A 23 (personlig för fil. dr S. Lundell. Uppflyttas från A 17 med ändrad benämning) ............ preceptorat .................................................. preceptorat (genom omvandling av bitr. lärarbefattningar) förste assistentbefattningar ................................ andre assistentbefattningar ................................ förste amanuensbefattningar .............................. Kursanslag (även anslag för viss materialförbrukning) Anslag för gästföreläsningar ................................

N)»—

)...

comme!»

Lön.

16 454 10 999 7 680

Kostnad.

16 454 10 999 7 680 5 750 3 000

Summa 43 883

33100

20 000 2 500

Summa 57 600

16 454 16 454 12 799 10 999 14 540 10 160 7 680 3 930

3 930 2 400 1 200

98 724

7194 12 799 76 993 72 700 91 440 61 440 19 650

2 730 7 200 2 400 29 750 6 000

Summa 489 020

13454 13 419

11665 12 799 12 799 7 680 6 480 3 930

13 454 3 848

3 138 51 196 17 695 1.5 360 12 960 11 790 12 663

4 000

Summa 146 104 Totalkostnad för Uppsala universitet 736 607

Tab. IV. Kostnader för genomförande av universitetsberedningens förslag avseende budgetåret 1947/1948.

Lunds universitet.

Teologiska fakulteten. Lön- Kostnad- 1 professur .................................................... 16 454 16 454 1 preceptorat ................................................ 12 799 12 799 1 docentstipendium .......................................... 10 999 10 999 1 förste assistentbefattning .................................. 7 680 7 680 Kursanslag .................................................... — 7 550 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 3 000

Summa 58 482 Juridiska fakulteten.

1 professur (genom omvandling av bitr. lärarbefattning) .. 16 454 7 194 Kursanslag .................................................... — 29 100 Anslag för komp]. undervisning i examensämnena, för-

slagsvis ...................................................... — 20 000 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 2 500

Summa 58 794 Filosofiska fakulteten.

A. Humanistiska sektionen.

3 professurer ................................................ 16 454 49 362 1 preceptorat ................................................ 12 799 12 799 7 docentstipendier .......................................... 10 999 76 993 5 pedagogiska lektorat, förslagsvis .......................... 13 949 69 745 10 lektorat för utländska lärare ............................ 10 160 101 600 8 förste assistentbefattningar .............................. 7 680 61 440 1 förste amanuensbefattning ................................ 3 930 3 930 1 andre amanuensbefattning ................................ 2 400 2 400 Kursanslag ................................................... — 29 750 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 6 000

Summa 414019 B. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. 1 laboratorstjänst ............................................ 13 454 13 454 2 laboratorstjänster (genom omvandling av bitr. lärarbefatt- ningar) .................................................... 13 454 8 388 2 förste museiintendentstjänster A26 (genom omvandling av befintl. museiassistentstjänster A 23) .................. 13 031 3 854 2 preceptorat .................................................. 12 799 25 598 5 preceptorat (genom omvandling av bitr. lärarbefattningar) 12 799 17 695 2 förste assistentbefattningar ................................ 7 680 15 360 1 förste assistentbefattning (genom omvandling av andre assistentbefattning) ...................................... 7 680 1 200 2 andre assistentbefattningar ................................ 6 480 12 960 5 förste amanuensbefattningar .............................. 3 930 19 650 Kursanslag (även anslag för viss materialförbrukning) —— 12 240 Anslag för gästföreläsningar ................................ — 4 000

Summa 134 399 Totalkostnad för Lunds universitet 665 649

Tab. V. Anslag för gästföreläsningar vid högskolorna.

A. Stockholms högskola. Kostnad. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten .................................. 2 500 Humanistiska fakulteten .................................................. 6 000 Matematisk—naturvetenskapliga fakulteten ................................ 4 000

Summa 12 500

B. Göteborgs högskola ...................................................... 7 000 Summa 7 000

Tab. VI. Kostnad för påbyggnad på forskarstipendierna.

Uppsala universitet. Lon. . Kostnad. 3 e. o. professurer 13 454 40 362

Lunds universitet. 3 e. o. professurer 13 454 40 362

Karolinska institutet. 1 e.o. professur .............................................. 13 454 13 454

Summa 94 178

Tab. VII. Stipendier för högre studier.

Antal. Belopp. Kostnad. Total Uppsala universitet. kostnad. Teologiska fakulteten .................... 8 2 500 20 000 8 5 000 40 000 60 000

Juridiska fakulteten ...................... 3 *) 2 500 7 500 5 5 000 25 000 32 500 Filosoöska fakulteten. a) humanistiska sektionen .............. 20 2 500 50 000 20 5 000 100 000 150 000

b) matem.-naturvetenskapl. sektionen . . 10 2 500 25 000 10 5 000 50 000 75 000

Summa 317 500 Lunds universitet. Teologiska fakulteten .................... 20 000 40 000 60 000 Juridiska fakulteten ...................... 3 *) 7 500 5 25 000 32 500 Filosofiska fakulteten a) humanistiska sektionen .............. 20 50 000 20 100 000 150 000

b) matem.—naturvetenskapl. sektionen.. 10 25 000 10 50 000 75 000

Summa 31 7 500

Antal. Belopp. Kostnad. k Totald Stockholms högskola. ”sma ' Juridiska fakulteten ...................... 5 2 500 12 500 5 5 000 25 000 37 500 Humanistiska fakulteten .................. 20 2 500 50 000 20 5 000 100 000 150 000 Maten-naturvetenskap]. fakulteten ...... 10 2 500 25 000 10 5 000 50 000 75 000 Summa 262 500 Göteborgs högskola .......................... 10 2 500 25 000 10 5 000 50 000 75 000 Summa 75 000

Totalkostnad för samtliga föreslagna stipendier 972 500

Tab. VIII. Gemensamma anslag.

Bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar ............................ 180 000 Höjning av extra utgiftsanslaget under åttonde huvudtiteln ............ 25 000

Summa 205 000

Tab. IX. Allmän sammanfattning I. Kostnader för genomförande av universitetsberedningens totala förslag.

Uppsala universitet.

Befattningar m. m. ............................................ 910 612 Påbyggnad på forskarstipendierna ............................ 40 362 Stipendier för högre studier .................................... 317 500 1 268 474 Lunds universitet.

Befattningar m. m. ............................................ 818 026 Påbyggnad på forskarstipendierna ............................ 40 362 Stipendier för högre studier .................................... 317 500 1 175 888 Stockholms högskola. Anslag .......................................................... 12 500 Stipendier för högre studier .................................... 262 500 275 000 Göteborgs högskola. Anslag .......................................................... 7 000 Stipendier för högre studier .................................... 75 000 82000 Karolinska institutet.

Påbyggnad på forskarstipendierna .. ..................................... 13 454 Gemensamma anslag ........................................................ 205 000

Summa 3 019 816

Tab. X. Allmän sammanfattning II.

Kostnader för genomförande av förslag avseende budgetåret 1947/48.

Uppsala universitet.

Befattningar m. m. 736 607 Påbyggnad på forskarstipendierna ............................ 40 362 Stipendier för högre studier .................................... 317 500 1094 469

Lunds universitet.

Befattningar m. m ............................................... 665 649 Påbyggnad på forskarstipendierna .............................. 40 362 Stipendier för högre studier .................................. 317 500 1 023 511

Stockholms högskola. Anslag .......................................................... 12 500 Stipendier för högre studier .................................. 262 500 275 000

Göteborgs högskola.

Anslag .......................................................... 7 000 Stipendier för högre studier .................................... 75 000 82 000

Karolinska institutet. Påbyggnad på forskarstipendiernu ...................................... 13 454 Gemensamma anslag ........................................................ 205 000 Summa 2 693 434