SOU 1949:54

1945 års universitetsberedning

N +” (;(

oå (— _ CDL"

&( 4. ICT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGAL UTREDNINGAR 1949: 54 ECKLESIASTIKEDEPARTEMENTET

1945 ÅRS UNIVERSITETSBEREDNING V.

EXAMINA OCH UNDERVISNING, UNIVERSITETSSTATISTIKEN

. _ STOCKHOLM 1949

., 1945 års försäkringsutredning. i.

Statens. offentliga utredningar 1949

Kronologisk

N orrlandskommitténs principbetlinkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. . Norrlandskoznmitténs principbetankande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 5. Jo. . Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. Jo. . Utredning ned förslag om lösdrivarlagens upphävande in. in. Marcus. 213 s.. bil. 1 73 s., bil. 2 106 a. I. . Principer och metoder för kostnadsberlikningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 6. K. Kriminalvård i frihet. Fångvardsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. Ju. Betänkande med förslag till indexreglering av folk- pensionema. Beckman. 80 s. . - Betänkande ingående förbättrad insyn i enskilda före- tags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angå- ende beskatming av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. - Elkraftuiredaingens redogörelse nr 2: 17. Redogörelse för detaljdiitributörerna samt deras råkraftkostnader och priser tid distribution av elektrisk kraft. Värm- lands län. Beckman. 45 s. K. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tid- skriftstryck. 248 s., 1 karta. I - Utredning rirande folkpensionärernas bostadsförhål— landen och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. - 1945 års baakkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig aifärsbank. Beckman. 83 8. F1. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings be- tänkande. Produktlons- och kostnadsstrukturen vid statens jär—magar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. Mil 8. K. --P. M. med synpunkter på. det svenska långtidspro-

grammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. Promemoria över preliminär utredning rörande befäls- rekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. Betänkande med förslag till lag om registrerade för- eningar m.m. Idun. 277 s. Ju. Kvalitetsfordaning och konsumentupplysning. Kihl- ström. 265 I., "16 pl. . 1945 års skogshörbargesutrednings betänkande. 2. Ut- redning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och iicttnings- m. ii. arbeten. Idun. 188 s., 26 pl. S. - Dissenterlagtkommittén. Betänkande med förslag till

religionsfrihetslsg m. m. Marcus. XLVIII. 390 s. Ju. . Svensk hamrbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. . Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa

av försvaret; myndigheter. Baggström. 232 s. Fö. _ Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. Ju. . Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. 1.

Principbetänkande

rörande försikringsväsendet. Norstedt. 220 s. . . 1945 års försäkringsutredning. 2. Betänkande med

förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H. . Betänkande ned förslag till lag om sjömansskatt m.m.

Katalog och Iidskriftstryck. 237 s. Fi. . Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag av-

givet av folklibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E. Elkraftutredringens redogörelse nr 2: 8—4. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Uppsala län och Södermanlands llin. Beckman. 57 s. K.

förteckning

30.

81. 82.

83.

34.

85.

statsmakterna och folkhushåuningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdde. krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni1948. Av K. Åmark. Idun. 382 s.Fo. Social upplysning. Idun. XVI, 175 s., 89. s. 8. Yrkesutbildning för varubud m. 11. Norstedt. 66 s. E. En generalplan för rikets farleder och hamnar. Bilaga 2 till SOU 1949: 21 om svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 249 s. X. Betlinkande med. förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. Gernandt. 66 s. Jo. Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skol— utrednings betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. Baggström. 404 s. E.

36. Utredningar i anslutning till 1949 års nationalbudget. Marcus. 67 s. Fo. 37. Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk ut-

88.

89.

40.

redning om försumliga försörjare och störande under- stödstagare. Beckman. 206 s. S Betänkande rörande avbetalninge- m.m. Gummesson. 67 s. u. Betänkande angående statens konstsamlingars organisa- tion och lokalbehov. Marcus. 231 s. E. Betänkande med förslag angående förenklat rekvisi- tions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Katalog och Tid- skriftstryck. 98 s.

och förskottsköp

. Betänkande och förslag angående studiehjälpverksam- heten vid de allmänna läroverken m. i]. statliga och statsunderstödda läroanstalter. Beckman. 103 s. E. . Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 1—2. Redogö- relse för detaljdistributörema samt deras råkraftkost- nader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Stockholms stad och stockholms län. Beckman. 88 s. X. . Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m.m. Beckman. 865 s. . Betänkande med förslag till vissa åtgärder till ratio- nalisering-av gat- och kantstensindustrien. Beckman. 102 s. Betänkande med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Marcus. 86 s. Ju. Betänkande med utredning i vissa värnpliktsfrdgor. Katalog och Tidskriftstryck. 298 s. Fd. . Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattningen av llkta makar. Idun. 882 s. Fl. . 1945 tre universitetsbsredning. 4. Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare utbildning, yrkesval m. m. Idun. 320 5. E. Betänkande rörande hjälp åt egnahemsligare och bo- stadsrtttshavare som drabbats av arbetslöshet. Beck- man. 101 s. . Betänkande med förslag till lönereglering m. m. för

. Om inrättande av

lärarpersonalen vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. Kihlström. 303 s. Fi. Sjöfolkets arbetslöshet i utländsk hamn. Idun. 57 s. 11. ett rättsvetenskapligt forskningsråd. P. M. utarbetad av inom Kungl. ecklesiastikdeparte- mentet tillkallade sakkunniga. Idun. 26 s. E.

- Betänkande med förslag till ordnande av den andliga

. 1945 års universitetsberedning. 5.

234. s. E. Examina och under-

visning, uniyersitetsstatistiken. Beckman. 387 s. E. värden vid sjukhusen. Idun.

Anm. Om six-skild trycker-t ej angivas. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelssbok-

utövarna till det iepartement. under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruks- departementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949: 54 ECKLEMASTIKDEPARTEMENTET

1945. ÅRS UNIVERSITETSBEREDNING

V.

EXAMINA OCH UNDERVISNING, UNIVERSITETS STATISTIKEN

STOCKHOLM 1949 K L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1529 49

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet .................... 7 Kap. ]. Inledning ............................................................... 9 A. Universitetsberedningens uppgift .................................. 9 B. Studietidens längd .................................................. 11 1. Gällande bestämmelser .......................................... 11

2. Studietidens verkliga längd .................................... 14

3. Beredningens huvudsynpunkter ................................ 22

C. Examinas målsättning och utformning ............................ 28 l. Examina för lärartjänster ...................................... 29

2. De vetenskapliga preliminärexamina och licentiatexamen 30

3. Examina för vissa speciella yrken .............................. 31

a. Translatorsutbildningen ...................................... 31 b. Andra utbildningslinjer ...................................... 38

D. Differentiering av studiekurserna ................................. 39 1. Alternativa. studiekurser ........................................ 39

2. Nya examensämnen ............................................ 40

E. Allmänna frågor rörande undervisning och examination ........ 43 F. Universitetsstatistiken .............................................. 43 Kap. II. Filosofisk ämbetsexamen ................................................ 46 A. Målsättningen för examen ........................................ 46 1. Historik .............................................. . ........... 46

2. Beredningens förslag ............................................ 48 B. Betygsenheter och studietid ........................................ 55 1. Gällande bestämmelser. Lärarbehov och lärartillgång ........ 55

2. Beredningens förslag ............................................ 60 C. Ämneskombinationer ................................................ 76 i. Historik. Gällande bestämmelser. Dispenser och reformförslag 76

2. Beredningens förslag ............................................ 86

D. Studiekurserna ...................................................... 98 1. Allmänna synpunkter ............................................ 98

2. De enskilda ämnena ............................................ 108

Teoretisk 510506 5. 108. Praktisk filosofi och sociologi s. 110. Psykologi och pedagogik s. 112. —- Religionshistoria. s. 113. Nordiska språk 5. 113. Litteraturhistoria s. 117. —— Historie. s. 119 Ekono- misk historia 5. 121. — Statskunskap (samt utbildning av lärare i sam- hällslära) s. 122. _ Nationalekonomi s. 124. — Statistik 5. 125. Konst- historia. s. 125. —- Nordisk ochjämförande fornkunskap s. 126. —— Klassiska språk och klassisk fornkunskap s. 126. -— Moderna språk 5. 131. Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning s. 144. Matematik s. 144. Astronomi s. 149. Fysik s. 152. — Mekanik s. 162. —— Kemis. 163. De biologiska ämnena s. 176. Den geologiska. ämnesgruppen s.199. —— Geografi s. 200. Ovriga examensämnen inom filosofiska fakulteten s. 206.

KapIII. Naturvelenskaplig specialexamen .......................................... 207 A. Förslag och yttranden .............................................. 207

1. Allmänna synpunkter 2. De enskilda ämnena ............................................ 227 B. Beredningens förslag .............................................. 245 1. Behovet av en ny examensform ................................ 245 2. Examens utformning ............................................ 252 a. Huvudämnet .................................................. 252 b. Stödämnena .................................................. 254 e. Betygsenheter, studietid och kombinationssystem .......... 258 d. Examens förhållande till kandidat— och ämbetsexamina.... 259 3. Studiekurserna .................................................. 261 a. Allmänna synpunkter ........................................ 261 b. De enskilda ämnena 263

Kap. 1 V. Filosofie kandidatexamen ................................................ 267

A. Historik 267 B. Beredningens förslag .............................................. 269 1. Examens utformning ............................................ 269

2. Studiekorserna .................................................. 273 a. Allmänna synpunkter ........................................ 273 b. De enskilda ämnena .......................................... 277

Kap. V. Filosofie licentiatexamen ................................................ 278 A. Historik och reformförslag ........................................ 278 B. Beredningens förslag .............................................. 280 Kap. VI. Kristendomslärar-atbildningen ............................................ 288 A. Tidigare förslag och yttranden .................................... 288 B. Beredningens förslag .............................................. 297 1. Inledande synpunkter .......................................... 297 2. Teologie licentiatexamen ........................................ 297 3. Teologisk-filosofisk ämbetsexamen .............................. 298 4. Filosofisk ämbetsexamen med kristendomskunskap ............ 300

Kap.VII. Allmänna frågor rörande undervisning och examination .................. 303

A. Yrkesvägledning och studierådgivning ............................ 303 B. Undervisningsformerna och undervisningsmetodiken .............. 307 314 314 C. Examinationen ...................................................... ]. Tentamina 2. Examenssammanträden .......................................... 323 3. Efterprövning .................................................... 325 . Handläggningen av undervisningsfrå-gor .......................... 326 1. Skolöverstyrelsen ................................................ 326 a. Tidigare förslag .............................................. 326 b. Beredningens förslag ........................................ 329

. Ämnes- och fakultetskonferenser

3.

a. Tidigare förslag och yttranden ............................ 331 b. Beredningeus förslag ...................................... 337 Kanslersämbetet .............................................. 343

Kap. VIII. Universitetsstatistiken .................................................. 344 A. Nuvarande universitetsstatistik. Kritik och reformförslag ...... 344 B. Beredningens förslag ............................................ 348

1.

2. 3. 4.

5. 6.

Universitetsstatistikens syfte och uppgifter .................. 348 Statistik över de nyblivna studenterna ...................... 351 Inskrivningsstatistik .......................................... 352 Statistik över antalet närvarande studenter och deras studie— resultat m. m.

a. Införskaffande av primär-materialet ........................ 354 b. Statistik över antalet inskrivna

c. Tentamenstatistik .......................................... 359 d. Examenstatistik ............................................ 360 e. Studietidsstatistik .......................................... 361 Universitetsst—atistikens förläggning .......................... 367 Kostnaderna för universitetsstatistiken ...................... 368

Sammanfattning av kostnaderna för beredningens förslag .......................... 371 Författningsförslag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 22 juni och den 15 november 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sexton sak- kunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva för- slag beträffande universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antagit namnet 1945 års universitetsberedning, överlämnade till departementschefen den 28 december 1945 sitt betänkande I. Docentinstitutionen (SOU 1946: 9), den 31 oktober 1946 sitt betänkande II. Akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbild- ningen m. m. (SOU 1946: 81), den 15 december 1947 sitt betänkande III. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. (SOU 1947:75) samt den 5 november 1949 sitt betänkande IV. Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare utbildning, yrkesval m. m., en sta- tistisk undersökning av 1930, 1937 och 1943 års studentårgångar utarbetad av Sven Moberg och Carl-Eric Quensel (SOU 1949: 48).

De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsberedningens arbete, angåvos närmare i ett departementschefens yttrande till statsråde- protokollet den 22 juni 1945, vilket yttrande återfinnes i betänkande I.

Beredningen har i enlighet med nämnda riktlinjer fortsatt sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande V. Examina och undervisning, univer- sitetsstatistiken.

Efter tidpunkten för avgivande av beredningens tredje betänkande har beredningens sammansättning så till vida ändrats, att professor emeritus H. E. H. Löfstedt den 14 januari 1949 på begäran entledigats från uppdragen att vara ledamot och vice ordförande i beredningen. Vidare entledigades på begäran från och med den 1 januari 1948 filosofie licentiaten och juris kandi- daten B. 0. Ahlander från uppdraget att vara biträdande sekreterare åt be-

redningen. Till biträdande sekreterare förordnades från och med den 1 feb— ruari 1948 filosofie magistern A. B. Östergren.

Vid utarbetandet av nu föreliggande betänkande har beredningen biträtts av följande av departemementschefen tillkallade experter: laboratorn vid universitetet i Lund I. P. S. Agrell, rektorn vid katedralskolan i Lund K. B. Bjerre, professorn vid universitetet i Lund H. G. Burström, lektorn vid högre allmänna läroverket för gossar & Norrmalm N. G. Carlsson, professorn vid universitetet i Lund B. Edlén, professorn vid universitetet i Uppsala A. Fredga, lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala K. A. N. Fägersten, profes- sorn vid universitetet i Lund B. Hanström, akademisekreteraren vid universi— tetet i Uppsala 0. O. Häggquist, laboratorn vid universitetet i Uppsala N. G. Hörner, undervisningsrådet och avdelningschefen i skolöverstyrelsen K. Kärre, professorn vid universitetet i Uppsala P. E. E. A. Lindahl, professorn vid universitetet i Uppsala A. Hj. L. Lindroth, undervisningsrådet H. B.. Lundblad, professorn vid universitetet i Uppsala J. B. E. Melin, docenten vid universitetet i Uppsala K.-G. Nyholm, professorn vid Stockholms hög— skola G. T. Pehrson, professorn vid universitetet i Lund H. A. Pleijel, pro- fessorn vid universitetet i Lund C.—E. Quensel, professorn vid Stockholms högskola J. A. M. Runnström, adjunkten vid försvarets läroverk E. 0. O. Sandberg, professorn vid Stockholms högskola M. G. Stålfelt samt akademi- sekreteraren vid universitetet i Lund P. I. Örtengren.

Frågan om universitetsstatistiken har upptagits till behandling av universi— tetsberedningen och 1946 års utredning om den högre utbildningens demokra- tisering —— studentsociala utredningen _ gemensamt, varvid den sistnämnda utredningen överlåtit åt universitetsberedningen att framlägga resultatet av utredningen angående universitetsstatistiken.

Vid behandlingen av vissa frågor har ledamoten av beredningen medicine licentiaten Sigvard Wolontis på grund av vistelse utomlands icke varit i till- fälle att deltaga i beredningens arbete.

Stockholm den 24 november 1949.

GEORG ANDREN

IVAR AGGE GUNNAR ASPELIN GUNNAR BLIX GUNNAR GUNNARSSON ASSAR HADDING PHILLIPS HULT TORVALD HÖJER SVEN KJÖLLERSTRÖM SVEN EM. OHLON IVAN PAULI WILHELM RODHE HJALMAR SVENSSON KARL WISTRAND — SIGVARD WOLONTIS

/ Erik Lönnroth

Kap. 1. Inledning.

A. Universitetsberedningens uppgift.

I sin diktamen till statsrådsprotokollet vid tillsätt-andet av 1945 års uni— vcrsitetsberedning framhöll dåvarande departementschefen, att, ehuru bered— ningen i första hand skulle upptaga de allmänna och för de skilda lärosätena och fakulteterna gemensamma frågorna, det likväl var den obetaget att ingå. även på. spörsmål av mera speciell natur, om så befanns påkallat; departe- mentschefen erinrade i detta sammmanhang om att studierna inom vissa fakulteter i motsats till studierna inom andra icke varit föremål för speci- ella utredningar under senare år. Med dessa senare torde främst ha åsyftats de teologiska studierna (bortsett från kristendomslärarutbildningen), som utretts av biskopen Yngve Brilioth (SOU 1942: 33) och av 1944 års präst- utbildningssakkumniga (SOU 1944: 67) samt de medicinska studierna, som blivit föremål för utredning genom 1938 års läkarutbildningssakkunniga (SOU 1941: 27, 1943: 41, 1945:56 och 1945: 57). Den 22 december 1948 har stats— rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat sakkunniga för ny utredning angående läkarutbildningen. De statsvetenskapliga examina ha blivit föremål för utredning genom 1942 års socialutbildningssakkunniga (SOU 1946:30). Vidare har departementschefen den 3 januari 1949 tillkallat sak- kunniga för utredning av de juridiska och statsvetenskapliga studierna och examina.

En av universitetsberedningens uppgifter har sålunda varit att verkställa en översyn över de delar av det akademiska studie— och examensväsendet, vilka inte under senare år blivit föremål för utredning. Beredningen har här- vid funnit, att ett stort behov av en dylik översyn föreligger i fråga om lärar- utbildningen vid universitet och högskolor, men jämväl i fråga om studierna och examina överhuvud vid de filosofiska fakulteterna. Beredningen har sålunda till behandling upptagit frågan om filosofie kandidatexamen, filo- sofisk ämbetsexamen och filosofie licentiatexamen samt även frågan om in- rättande av nya filosofiska examina. Beredningen har därjämte behandlat ut- bildningen av kristendomslärare. Undervisningen och examinationen över- huvud ha även varit föremål för utredning; beredningen har härvid främst tagit sikte på förhållandena inom filosofiska fakulteten, men beredningens förslag äro till en del tillämpliga eller ha konsekvenser även för övriga fakul— teters del.

De alla fakulteter berörande examens- och undervisningsfrågor som be- handlas i detta betänkande gälla normaltidsbestämmelsernas innebörd och allmänna utformning, kontrollen av dessa genom bland annat studietidsstati— stik, handläggningen av studieplanerna, tentamensperioder och examenssam— manträden, ämnes— och fakultetskonferenser samt i viss utsträckning därjämte

yrkesvägledning, studierådgivning, undervisningsmetodiken och undervisnings— formerna.

De förslag som framläggas i fråga om universitetsstatistiken avse ej blott samtliga fakulteter vid de två statsuniversiteten samt Stockholms och Göte- borgs högskolor utan även alla de s. k. fackhögskolorna.

Det problem som för beredningen framstått som det centrala i fråga om examina och undervisning har varit, hur de krav som från respektive verk- samhetsfälts sida ställas på examinas omfattning och kvalitet skola kunna förenas med önskemålet om en rimlig studietid. Denna frågeställning har varit utgångspunkten för alla beredningens överväganden i hithörande spörs- mål, och beredningens huvudsyfte har varit att söka åstadkomma en till— fredsställande lösning i detta avseende.

För att förskaffa sig en ingående kännedom om det aktuella läget och reformkraven i fråga om de filosofiska examina samt kristendomslärarut- bildningen har beredningen riktat skriftliga förfrågningar till läroverkslä- rarnas olika ämnesföreningar samt till ämnesrepresentanterna vid univer- sitet och högskolor angående deras synpunkter beträffande studierna i de olika ämnena. Vidare ha förslag till ändrade studieplaner av studentorganisa— tioner-na ingivits till beredningen. Delegationer inom beredningen ha vidare, främst under vårterminen 1948, under besök vid samtliga lärosäten fört för— handlingar med de akademiska lärarna samt representanter för de studerande från de teologiska fakulteterna samt de filosofiska fakulteternas olika ämnen angående studiernas utformning. Angående lärarutbildningen har beredningen överlagt bland annat med lärarutbildningsdelegationen inom 1946 års skolkom— mission och representanter för Läroverkslärarnas Riksförbund. Beträffande filosofi-sk specialexamen har beredningen riktat skriftliga förfrågningar dels till de matematisk-naturvctenskapliga sektionerna, dels till representanter för arbetsgivarsidan; beredningen har i denna fråga även samverkat med stad tens natur-vetenskapliga forskningsråd. Beredningen har vidare för olika frågor rådfört sig med av departementschefen tillkallade experter. Ävenså ha vid stu- dieresor, som ledamöter av beredningen i samband med tidigare utrednings- arbete företagit till vissa europeiska länder, examens— och studieförhållandena ägnats uppmärksamhet. Slutligen ha vid utredningsarbetet beaktats till be— redningen ställda eller för övervägande överlämnade framställningar rörande examina och undervisning; dessa komma att i nödig utsträckning redovisas i tillämpliga sammanhang.

Innan beredningen övergår att i detalj diskutera de åtgärder och fram— ställa de förslag som kunna vara befogade, torde det vara lämpligt, att det inledningsvis ges en översikt över de centrala, sinsemellan i stor utsträck- ning sammanhängande problemkomplexen och över huvudlinjerna av bered- ningens i de följande kapitlen framställda förslag. Två frågor, införandet av nya examensämnen (s. 40 ff.) och en eventuell akademisk utbildning av translatorer (s. 31 ff.), behandlas emellertid endast i detta inledningskapitel.

B. Studietidens längd.

1. Gällande bestämmelser.

Enligt stadgan angående filosofiska examina har fakultet att till de stu- derandes ledning för de olika examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stadsfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga be— drivande. Dessa studieplaner skola utgå från en normaltid av högst sju läs— terminer för filosofisk ämbetsexamen, fem lästerminer för filosofie kandidat— examen och två lästerminer för teologisk—filosofisk examen. De skola bland annat innehålla uppgift om kunskapsfordringarna i varje examensämne och anvisning å den litteratur och den undervisning de studerande lämpligen böra anlita.

För övriga universitetsexamina finnas i huvudsak motsvarande bestäm— melser, dock ej för teologie, filosofie och juris licentiatexamina.

Normaltiden för teologie kandidatexamen är högst sex lästerminer. Det har visat sig, att en viss oklarhet blivit rådande i fråga om tolkningen av dessa bestämmelser. I fråga om innebörden av begreppet normaltid ha sålunda i viss mån olika meningar gjorts gällande. Det är utan vidare klart, att den angivna normaltiden bör uppfattas som gällande en examen med minimiantalet betygsenheter, ehuru detta icke direkt utsäges i stadgan an- angående filosofiska examina (jfr %% 15 och 20); de tolkningssvårigheter som i detta avseende kunna uppstå i fråga om kursen i pedagogikens teori och historia skola nedan beröras. Uppenbart är vidare, att normaltiden avser den sammanlagda studietiden och icke den tid över vilken den för en minimiexamen erforderliga undervisningen är utsträckt. Däremot synes i fråga om tillämpligheten av normaltiden på skilda kategorier av studerande en viss olikhet råda mellan olika uppfattningar. Framför allt från student— håll har hävdats, att normaltidsbestämmelsen borde tolkas så, att den inne- bar, att flertalet av de studerande skola kunna avlägga examen inom den i stadgan fastställda högsta studietiden; man har härvid avsett den effektiva studietiden (nettostudietiden; se nedan). Bland annat humanistiska fakul- teten vid Stockholms högskola har i ett yttrande över en framställning från Sveriges Förenade Studentkårer hävdat, att bestämmelsen avsåg den studie— tid som är erforderlig för personer med tillfredsställande studiebegåvning och skolkunskaper. Mellan dessa båda tolkningar behöver givetvis _ och borde inte —— någon diskrepans föreligga. Formuleringen av den sistnämnda tolkningen torde emellertid tyda på att man inte utan vidare vill räkna med huvudparten av de studerande.

I 1902 års universitetsexamenskommittés betänkande III (från år 1906), som innehöll förslag till stadga angående filosofiska examina, heter det i fråga om normaltiden följande:

Såsom en av de viktigaste reformer i studieväsendet inom den filosofiska fakulteten anser kommittén fastställandet av en normaltid för de examina, be—

träffande vilka sådant är möjligt, nämligen filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen samt teologisk—filosofisk examen. Någon motsvarande anordning i fråga om filosofie licentiatexamen torde ej kunna ifrågasättas, då framgången av studierna för denna examen mer än i fråga om övriga examina är beroende av de studerandes olika läggning och begåvning.

Med normaltid förstår kommittén den tid, inom vilken en med vanlig begåv— ning utrustad yngling, som ådagalägger god flit och i sitt arbete ej hindras av ogynnsamma omständigheter, bör kunna avlägga sin examen. Normaltid avser sålunda en kombination av ideella förhållanden, som icke alltid påträffas i det verkliga livet. Än brister deti begåvning, än i flit, än träda ohälsa och medellöshet hindrande i vägen, och var och en av dessa omständigheter över vilka universitetet icke kan råda, leder i regel därhän, att normaltiden kommer att överskridas. Härtill kommer den mycket viktiga omständigheten, att examen för ej så få studerande fördröjes därför, att de önska förvärva sig högre betyg, än som för examens godkännande erfordras. Man får under sådana förhållanden ej förvänta, att, om en normaltid fastställes, denna skall sammanfalla med den verkliga medelstudentåldern, d. v. s. den tid, som i medeltal åtgår för examens avläggande. Den senare kommer helt visst alltjämt att överskjuta den förra, liksom vid de allmänna läroverken medelåldern städse är högre än normal- åldern, Att en differens mellan dessa tidsmått kommer att förefinnas, får man därför räkna med som en helt naturlig sak, och det är först då, när denna dif- ferens visar sig synnerligen stor eller företer en tendens till konstant ökning, som förhållandena påkalla undersökning och eventuellt rättelse.

Den förnämsta fördelen av att en viss normaltid fastställes för varje examen, är enligt kommittén-s mening den, att de enskilda examinatorerna därigenom erhålla, vad de nu sakna, en fast utgångspunkt för bedömandet av, vad de rim- ligen kunna fordra, så att de ej begära för mycket, ej heller frestas att begära för litet, samt att fakulteten i sin helhet får större intresse av att. tillse, att inom det tillmätta utrymme intet ämne får göra sig brett på andras bekostnad. Nor- maltiden blir sålunda en regulator vid såväl examensfordringarnas bestämmande som ock studieplanernas uppgörande.

Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang definiera de termer som beredningen kommer att använda i fråga om studietiden. Bruttostudietid är tiden från inskrivningen till examens avläggande. Nettostudietiden fattas här som bruttostudictiden med avdrag för alla slag av studiehinder, t. ex. förvärvsarbete, militärtjänstgöring, sjukdom, studier av annat slag än exa- mensstudier (t. ex. för kompletteringsbetyg i studentexamen), semester o.s.v. Nettostudietiden blir alltså den tid som använts direkt för studier för ifråga- varande examen. Begreppet normaltid i universitetsexamenskommitténs be- tänkande motsvarar således nära begreppet nettostudietid men är ej identiskt med detta. Begreppet »medelstudentåldern» i universitetskommitténs betän- kande torde motsvara bruttostudietiden.

1946 års skolkommission har i sitt principbetänkande samt Sveriges Förenade Studentkårer i en skrivelse till beredningen uttalat, att normaltiden bör jämföras med den statistiska mediantiden.1 I båda fallen torde härvid

1 I motsats till det aritmetiska mediet (medeltalet) som erhålles genom att, i detta fall, samtliga i undersökningen ingående personers studietider summeras, varefter summan divideras med antalet personer, utgör den statistiska medianen det tal som ligger mitt i fältet. d. v. s. överstiges av lika många tal som det understiges av. Den statistiska median-

nettOStudietiden ha avsetts. Och vidare måste förutsättas, att förhållandet mellan stadgad normaltid och reell studietid verkligen kan kontrolleras på statistisk väg.

I stadgan angående filosofiska examina har normaltid angetts endast för examen, ej för betygsenhet; universitetsexamenskommittén säger visserligen, att »intet ämne får göra sig brett på de andras bekostnad», men detta torde inte utan vidare kunna tolkas så, att alla ämnen böra fordra exakt samma stu— dietid.

Ett vanligt sätt att överföra bestämmelsen angående normaltid för exa— men till normaltid för betygsenhet har varit att säga, att 1 betygsenhet borde avläggas efter 1 termins studier. Denna tolkning motsvarar emellertid int-e alldeles stadgans bestämmelser.

Vad först gäller filosofisk ämbetsexamen skall den omfatta minst 7 betygs- enheter; härtill kommer emellertid, för den händelse ämnet pedagogik inte ingår i examen, en kurs i pedagogikens teori och historia, vilken ej får uppta längre tid än 1 lästermin. En examen med betyg i pedagogik blir alltså mindre tidskrävande, mer av en »minimiexamen», än en examen utan betyg i pedagogik. Då examensstadgan (åå 3 och 14) synes räkna med en examen av det sistnämnda slaget som det normala eller i varje fall jämställer de båda slagen av examina som normala minimiexamina, måste stadgans bestämmelse om en normaltid av högst 7 lästerminer uppenbarligen även avse en examen med 7 betyg jämte kursen i pedagogikens teori och historia. Stadgan räknar sålunda med en normal studietid av mindre än 1 läs- termin per betygsenhet.

Detta gäller även om normaltidsbestämmelserna för filosofie kandidatexa- men. En minimiexamen innehåller 6 betygssenheter och normaltiden är högst 5 lästerminer, varför normaltiden per betygsenhet blir något mindre än 1 termin. Då kursen i pedagogikens teori och historia får omfatta högst 1 läs— terniin, blir normaltiden per betygsenhet ungefär densamma för kandidat— och ämbetsexamina. Om man räknar med att terminen omfattar 4 månader, blir normaltiden närmare bestämt genomsnittligen högst 3,4 månader för betygsenhet i ämbetsexamen och högst 3,3 månader för betygsenhet i kandidat— examen.

I den skrivelse från riksdagen, som föranledde tillsättandet av 1902 års universitetsexamenskommitté, sade sig riksdagen finna »ett mera detaljerat och bestämt angivande i stadgandena rör—ande de olika examina av det nödiga kunskapsmåttet för deras avläggande nödvändigt, på det att icke vederbörande examinatorer skulle kunna efter eget gottfinnande pressa upp examensford- ringarna snart sagt huru högt som helst. Att tillämpningen av hithörande be—

tiden blir alltså i detta fall, populärt uttryckt, den studietid som 50 % av de studerande (examinerade) underskrida och anger så att säga genomsnittsindividens studietid. Det bör märkas. att vid beräkning av medelstudietid det aritmetiska mediet i regel ger ett högre värde än medianen, vilket beror på att det brukar finnas ett mindre antal personer med speciellt långa. studietider och att dessa påverka det förra värdet mer än det senare. Studietiderna anges i fortsättningen med medianvärden.

stämmelser i examensstadgarna dessutom borde ställas under lämplig och effektiv kont-roll, syntes vara av erfarenhet-en till fullo ådagalagt.» Dessa önskemål har universitetsexamenskommittén tydligen ansett uppfyllas genom bestämmelserna angående normaltid, kanslerns prövning och stadfästelse av studieplanerna samt genom den årliga granskning av desamma, som föreslogs skola äga rum vid ett fakultetssammanträde, vid vilket alla inom fakulteten anställda lärare skulle äga rätt att deltaga i överläggningarna och vid vilket tillfälle även skulle beredas de studerande att gemensamt framföra sina, önske— mål. Det kan synas anmärkningsvärt, att stadgan inte ger några föreskrifter om hur relationen stadgad normaltid reell studietid skulle kunna fast- ställas. Orsaken härtill torde vara, att stadgan med normaltid avsåg en ideal- tid, som icke kan kontrolleras på statistisk väg.

2. studietidens verkliga längd.

Det är visserligen svårt att erhålla en exakt uppfattning om den reella netto-studietiden på grund av frånvaron av för ändamålet lämpad, tillräckligt omfattande statistik, men den statistik som finnes tillgänglig ger ändock vissa hållpunkter för ett bedömande.

Den direkta anledningen till att universitetsexamenskommittén 1902 till- sattes, var en skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t, i vilken särskilt på— talades, att det försiggick en fortgående stegring av studietidens längd vid universiteten, ett förhållande, som var ägnat att ingiva de allvarligaste be- kymmer. Riksdagen ansåg, att snara åtgärder för avhjälpande av dessa miss- förhållanden vore av nöden. I detta avseende och i flera andra var alltså. problemläget för mer än fyrtio år sedan detsamma. som i dag.

Universitetsexamenskommittén uppger, att adjunkternas dåvarande teore— tiska utbildning krävde en studietid av 7 a 9 terminer; denna uppgift byggr på en statistisk utredning av bruttostudietiden för åren 1884—1903.

Enligt en undersökning angående studietiden för filosofisk ämbetsexamen vid Uppsala universitet under åren 1909—1934, utförd av F. J. Linders och

Tabell 1. Den medinna bruttostndietiden (år) för filosofisk ämbetsexamen under olika tidsperioder enligt Linders, och Landers undersökning. a) Manliga.

Sektion 1909—1914 1915—4919 1920—1924 1925—1929 1930—1934 1909—1934

_

Hum. 4'4 5'8 0-4 4-9 54 Nat. 43 in 53 4'8 5—4

b) Kvinnliga.

Sektion 1909—1914 1915—1919 1920—1924 1925—1929 1930—1934 1909—1934

Hum. 4'1 4'4 4'7 47 50 4"? Nat. 4-9 53 4'8 (43) 60 5—3

F. E. Lander (Uppsala universitets årsskrift 1936: 9), överskred den genom- snittliga bruttostudietiden för ämbetsexamen de stadgade normaltiderna redan under de första åren eft-er examensordningen—s inrättande 1907. Detta är emel— lertid inte ägnat att förvåna, eftersom universitetsexamenskommittén ej avsåg att. normaltiden skulle överensstämma med bruttostudietiden.

Linders' och Landers undersökning är förhållandevis omfattande och be— lyser i detalj studietidens längd under den nämnda tidsperioden. Det är den utförligaste och noggrannaste undersökning av studietidens längd som utförts för de akademiska examina. Den har dock endast uppgifter angående brutto— studietiden. Då. den är föråldrad, är den numera icke av någon större bety— delse för bedömandet av problemet om studietidens längd, men en samman- ställning över studietiden för olika tidsperioder kan återgivas (tabell 1), då den visar att en förlängning av studietiden ägt rum; skillnaden mellan den mediana bruttostudietiden under de första åren efter den nuvarande examensstadgans tillkomst och under de första åren av 1930-talet uppgick till genomsnittligt omkring 1 år (det bör anmärkas, att den genomsnittliga betygssumman ej undergått någon påvisbar förändring under samma tid).

Beräkningar i Wicksells och Larssons utredning angående universitets— och högskolestudenternas sociala och ekonomiska förhållanden (SOU 1936:34), avseende förhållandena år 1930, ha lett till de studietidsuppgifter som redo- visas i tabell 2.

Tabell 2. Den mediana bruttostudietiden för filosofie kandidat- och filosofisk ämbetsexamen enligt Wicksell-Larsson.

Studietid ]" år

Lf B C k t 1 0 n E X 11 in en Lund Uppsala Stockholm Göteborg

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

H. F. K ....... 38 33 45 43 41 4-0 43 F. M. .... 52 49 5-5 50 5 1 5 o 51 49 N. F. K ....... 4 7 — 48 54 4 6 — — —— F. M. .... 5'3 5'8 5'1 5'7 56 60 —— ——

Dessa. studietidsuppgifter äro emellertid ej heller utan vidare lämpade för beräkning av relationen nettostudietid—stadgad normaltid. Det kan bland annat nämnas, att uppgifterna avse bruttostudietid och att det i många fall rör sig om examina med ett större antal betygsenheter än det stadgade mini- mum; & andra sidan påverka andra faktorer uppgifterna i motsatt riktning (se härom SOU 1936: 34, s. 85 ff.).

Enligt en i arbetsmarknadskommissionens undersökning rörande tillström— ningen till de fria fakulteterna m. m. (SOU 1943: 17) redovisad undersökning, omfattande framför allt dem som vid samtliga universitet och högskolor av— lagt examen efter 1936, utgjorde den mediana bruttostudietiden för filosofie kandidatexamen för humanister 3,8 och för naturvetare 3,9 år, för filosofie

Tabell 3. Bruttoslndietiden (procentuell fördelning samt median) för filosofie kandidnt- och filosofisk ämbetsexamen enligt SOU 1943: 17.

Antal terminer Examen

mer än . 8 11—12 13 -14 16 , 16 16 Median

Fil. kand .......... 35 23 12 11 11 8 101 Fil. mag. .......... 10 21 29 17 16 7 11'5

magisterexamen för humanister 4,8 och för naturvetare 5,0 år. Enligt en undersökning omfattande de vid universiteten och högskolorna år 1933 in— skrivna med examen 1936—41 utgjorde den mediana bruttostudietiden för filosofie kandidatexamen 10,1 terminer och för filosofisk ämbetsexamen 11,5 terminer. De examinerades procentuella fördelning efter studietidens längd redovisades även (tabell 3).

1945 års akademikerutredning (SOU 1947:25) redovisar uppgifter om studietiden vilka grunda sig på deklarationer från inskrivningsårgångarna 1920, 1925, 1930 och 1935 (tabell 4). Såväl brutto- som nettostudietid1 har beräknats.

Tabell 4. Den mediana studietiden (år) för filosofie kandidal- och filosofisk ämbets- examen enligt 1945 års akademiker-utredning.

Fil. kand. Fil. mag. Inskrivningsår

Brutto Netto Brutto Netto

1920 1925 1930 1935

1946 års skolkommission hänvisar i sitt principbetänkande (SOU 1943: 27) till en undersökning, som 1946 utfördes på föranstaltande av uppsalaavdel- ningen av Sveriges yngre läroverkslärares förening och Sveriges yngre natur— vetares förening och som anger bruttostudietiden per betygsenhet för filo— sofisk ämbetsexamen i naturvetenskapliga ämnen. Denna var vid Uppsala universitet under perioden 1930—34 1,60, 1935—39 1,70 och 1940—44 1,92 terminer.

SOU 1936: 34 innehåller även uppgifter angående bruttostudietiden för filosofie licentiatexamen, avseende förhållandena år 1930 (tabell 5).

1 Akademikerutredningen har använt begreppet nettostudietid i en annan bemärkelse än den ovan definierade, i övrigt av beredningen använda. I akademikerutredningen har nämligen nettostudietiden beräknats genom att från bruttostudietiden dragits tiden för uppgivna studieliinder i egentlig mening men ej tiden för semester.

Tabell 5. Den mediana bruttostudietiden (år) för filosofie licentiatexamen enligt Wicksell—Larsson.

Lund Uppsala Stockholm Göteborg S 8 k t i o n

Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

H. ' 8-7 90 87 7-4 97 89 N. 8- 9'8 8'7 — —

Enligt den tidigare omnämnda undersökningen i SIOU 1943: 17 av efter 1936 avlagda examina var den mediana bruttostudietiden för filosofie licentiat— examen i humanistiska ämnen 8,8 år.

SOU 1936: 34 beräknar studietiden för teologie licentiatexamen för Upp- sala universitet till 11,7 och för Lunds universitet till 11,5 år.

Studietiden för en adjunktskompetent kristendomslärare, d. v. 5. för teolo- gie kandidatexamen plus lärarkompetens, var enligt SOU 1936: 34 såväl vid Uppsala som vid Lunds universitet 7,1 år. För teologie kandidatexamen var studietiden enligt den ovannämnda undersökningen i SOU 1943: 17 5,9 år. Akademikerutredningen lägger fram siffror för studietiden för teologie kan- didatexamen för de ovannämnda fyra inskrivningsårgångarna (tabell 6).

Tabell 6. Den mediana studietiden (år) för teologie kandidatexamen enligt 1945 års akademikerutredning.

Inskrivn ingsår Brutto Netto

1920 1925 1930 1935

I nniversitetsberedningens betänkande IV redovisades bruttostudietiden för studentårgångarna 1930 och 1937 för olika akademiska examina. Ur detta be- tänkande kan återges en sammanställning av studietiden för teologie kandidat- examen, filosofie kandidatexamen, filosofisk ämbetsexamen och filosofie licentiatexamen (tabell 7).

Beträffande tabell 7 bör påpekas, att siffrorna för årgång 1937 blott om- fatta dem som avlagt sin examen inom högst nio år, Vilket gör, att tabellens siffror ligga i underkant för denna årgång.

Den generella anmärkningen bör här göras, att bruttostudietiden för de naturvetenskapliga examina framträder för kort i förhållande till de humanis— tiska av den anledningen, att de förra omfatta ett genomsnittligt mindre antal betygsenheter än de senare (se Linders och Landers undersökning, tabell 14; .jfr även tabell 26 nedan).

De uppgifter för vilka här redogjorts äro, av i huvudsak samma skäl som

Tabell 7. Bruttostudletiden (procentuell fördelning samt median) för olika akademiska examina enligt universitetsberedningens betänkande IV jämfört med SOU 1943: 17.

Antal år . . Mediantid (iii-1 mellan d » Studieti (antal år) för examen student- E x a m e 11 Summa examen och

examen våra enl. SOU (våra

siffror 1943117 siffror)

Män 1930 resp. inskrivna 1933.

TK .................... FK hum ............... FK nat. FM hum ............... FM nat. FL ....................

Elim 1937.

TK .................... 41 21 FK hum. .............. 28 13 FK nat. 8 5 FM hum ............... 31 30 FM nat. 6 11 FL .................... 7 21

Illlll llllll vaeeee IQIF—Woai—l

Anm. Ett mindre antal personer med obekant studietid äro ej upptagna i tabellen.

anfördes ovan (s. 15) beträffande statistiken i SOU 1936:34, ej utan vidare lämpade för en beräkning av hur normaltidsbestämmelsen i verkligheten efter— följts (för närmare uppgifter angående undersökningarnas metod och material hänvisas till vederbörande utredningar). Det är emellertid med differensen mellan dylika studietidsuppgifter och normaltiden nniversitetsexamenskom- mitten räknat, när den säger, att det är >>först då, när denna differens visar sig synnerligen stor eller företer en tendens till konstant ökning. som förhål— landena påkalla undersökning och eventuellt rättelse».

Från senare år föreligga även beräkningar, som vilja bestämma den mediana nettostudietiden per betygsenhet och ämne och som alltså skola kunna direkt utvisa relationen nettostudietid—stadgad normaltid.

En sådan studietidsstatistik påbörjades vårterminen 1944 vid Stockholms högskola. Statistiken bygger på av de studerande terminsvis inlämnade upp- gifter med redovisning för studier och studiehinder under föregående termin och fer-ie. Enligt en preliminär bearbetning är studietiden för dem som ht 1943—vt 1947 avlagt filosofie kandidatexamen genomsnittligen 29,5 månader (hum) respektive 31,9 månader (naturvet); siffrorna torde på grund av mate— rialets beskaffenhet vara något för låga.

Vid Lunds universitet har även på. senaste tiden förts studietidsstatistik, som avsett att fastställa nettostudietiden per betygsenhet. Denna statistik

Tabell 8. Den mediana studietiden'(terminer) * för nlosoflsk ämbetsexamen enligt studietidsstntistiken vid Lunds universitet.

8 e k t i o n Brutto Netto

H. 12 95 N. 125 9—5

1 En termin har ansetts motsvara 4 effektiva studie- månader. Utryckt i månader blir alltså nettostudie- tiden för ämbetsexamen enligt denna undersökning 38 månader.

bygger på vid examen insamlade studietidsdeklarationer från de studerande. En bearbetning över filosofie magisterexamina avlagda läsåret 1945/46 ger det i tabell 8 redovisade resultatet.

Som resultat av Stockholmsstati-stiken har även framlagts en beräkning av nettostudietiden per betygsenhet för sådana studerande, som ht 1943—— vt 1945 påbörjat studier i ett ämne för filosofie kandidat- eller filosofisk ämbetsexamen och som tenterat i ämnet före den 1 juli 1947. Som resultat av Lundastatistiken har framlagts en motsvarande beräkning för de stude— rande som avlade kandidat- eller ämbetsexamen läsåret 1945/46. Dessa resultat ha sammanställts i tabell 9. Det bör observeras, att Lundastatistiken bygger

Tabell 9. Den mediana nettostudietiden (månader) för olika ämnen och betyg enligt studietidsstatistlken vid Lunds universitet resp. Stockholms högskola.1

__ lbetyg 2betyg 3betyg Amne

Lund Stockholm Lund Stockholm Lund Stockholm

Astronomi ............ 3 (10) ” Botanik .............. 10 (14)

Engelska 9 (23) 11 (31) 11—(7)

Före-mat. 5 (7) 14 (22) — Genetik .............. ) 6 (14) Geografi .............. _ Geologi .............. — — Historia .............. 14 (13) 18 (10) 14 (1.7) Kemi ................ _— 14 (24) — — Litteraturhistoria .. .. 8 (12) 11 (7) 15 (13) 12 (13) Matematik ............ 7 (10) — 10 (9) — Mekanik .............. 2 (6) — Nationalekonomi ...... _ 14 (14) Nordiska sprak ...... —— 12 (30) Pedagogik ............ 2 (94) 7 (26) 6 (6)

H . Nl lill/all

>_— ,.4 CD V

Praktisk filosofi ...... 4 (7) Religionshistoria ...... 3 (7) Romanska språk ...... 9 (6) Statistik .............. —

Statskunskap 3 (11) Teoretisk filosofi ...... —- —— —- Tyska ................ — 12 (28) 11 (11) Zoologi .............. 16 (11) —

sem lla/511311

;: ——|uar|11 co ?» V

lllllllllllllll

1 I tabellen angivos även (inom parentes efter siffran för studietiden) det antal tenterade respek— tive examinerade, på vilket de olika uppgifterna bygga. —— 2 Siffrorna ha avrundats till hela tal. Siffror som blott bygga på 5 uppgifter eller därunder ha här ej medtagits.

på uppgifter från examinerade och således på ett bättre urval än Stockholms— statistiken, som bygger på tenterade (jfr nedan s. 22 ff.). Å andra sidan komma »långliggarna» i mindre utsträckning med i bearbetningen av Stockholms- statistiken, vilket verkar i motsatt riktning, så att en utjämning måhända kom— mer till stånd. Vidare bör beaktas, att terminsstatistik ger tillförlitligare resultat än examensstatistik, genom att deklaranten endast behöver överblicka en kortare tidrymd.

Det bör understyka-s, att vissa av dessa uppgifter bygga på ett mycket litet material. Å andra sidan ha dessa statistiska resultat i flertalet fall bestyrkts av de uppgifter som lämnats av lärare och studerande vid beredningens exa— mensdelegationers förhandlingar vid de olika lärosätena. Det bör emellertid särskilt påpekas, att siffrorna för de naturvetenskapliga ämnena i Stockholm genomgående torde vara för låga, eftersom undersökningen, då den gällt en relativt kort period, omfattat dem som tenterat inom kortare tid, medan de som använt längre tid för studierna ej påverkat resultatet.

Av en särskild bearbetning av Stockholmsstatistiken framgår även, att de studerande genomsnittligt använt 8 månader av året åt studier. Av tabell 8 ovan framgår, att enligt Lundastatistiken nettostudietiden är cirka 75 % av bruttostudietiden, d. v. 5. att de studerande haft 9 effektiva studiemånader per år. Huvudorsaken till skillnaden torde vara, att förvärvsarbete är van- ligare i Stockholm än i Lund.

Ehuru de statistiska undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material, torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att netto-studietiden för examen särskilt i vissa kom- binationer måste överstiga den stadgade normaltiden.

Undersökningarna från slutet av 1930- och från 1940—talet visa, att studie- tiden åtminstone för ämbetsexamen ytterligare förlängts sedan 1930-talets början.

Det torde vara obestridligt, att förhållandena i fråga om studietiden särskilt för de lägre filosofiska examina och kristendomslärarutbildningen äro sådana, att åtgärder för begränsning av studietiden och för åstadkommande av över- ensstämmelse med stadgans bestämmelser framstå som nödvändiga. Problemet om studietidens längd har även sedan länge beaktats och blivit föremål för framställningar Och utredningsarbete. Redan för 1902 års universitetsexa- menskommitté var, som framgått av ovanstående, studietidens längd ett huvud— problem. Men särskilt på senare tid ha från st-udentorganisationernas sida gjorts framställningar om åtgärder för att bringa studietiden till överens- stämmelse med den stadgade normaltiden.

I en skrivelse till kanslern för rikets universitet av den 29 april 1935 fram— höll styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer, att studietiden för filo- sofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen genomsnittligen överskred de stadgade normaltiderna och hemställde, att kanslern måtte vidtaga erfor— derliga åtgärder för att kunskapsfordringarna för dessa examina måtte så

bestämmas, att studietiden nedbringades till de i examensstadgan angivna normaltiderna. Med anledning av denna skrivelse företogs inom filosofiska fakulteten i Uppsala en utredning angående studietidens längd och därmed sammanhängande problem; i denna. utredning ingick bland annat den ovan- nämnda statistiska undersökningen av Linders och Lander. På grundval av utredningen föreslog fakulteten i sitt yttrande av den 9 maj 1938, att normal- tiden skulle fast-ställas till högst 4,5 år för ämbetsexamen och 3,5 år för kandidatexamen. FiZOSofiska fakulteten i Lund instämde i detta förslag och likaså Stockholms högskolas humanistiska fakultet. Stockholms högskolas matema.tisk-natm'vetenskapliga fakultet ansåg däremot, att ytterligare utred- ning var önskvärd, innan frågan avgjordes. Göteborgs högskolas lärarräd in- tog en annan inställning och hävdade, att studietiden borde nedbringas till den i examensstadgan fastställda, och lärarrådet föreslog även åtgärder i syfte att uppnå detta mål; bland annat borde ämneskonferenser mellan lärarna vid universitet och högskolor anordnas. I en cirkulärskrivelse av den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Uppsala, Stockholms högskolas humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga av— delningar samt Göteborgs högskolas lärarråd gjorde kanslern med anledning av framställningen bland annat följande uttalande:

De i flertalet remissyttranden framställda önskemålen om ändringar i gällande examensst—adga, avseende en förlängning av de i stadgan angivna nor- maltiderna för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen, kan jag icke stödja. Olägenheterna av de akademiska examensstudiernas under senare tid fortgående förlängning och fördyring äro uppenbara. Jag finner det i stället- önskvärt att, såsom styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer hemställt, åtgärder vidtagas i syfte att bringa den faktiska studietiden till bättre överens— stämmelse med examensstadgans nu gällande bestämmelser.

I fortsättningen av cirkulärskrivelsen framhöll kanslern, att undervis- ningsnämndernas överläggningar med representanter för de studerande saint ämneskonferenser mellan de akademiska lärarna och i vissa fall skolöver- styrelsen borde vara av särskild betydelse för strävandena att nedbringa studietiden.

I en framställning till kanslern av den 9 mars 1946 upptog Sveriges För- enade Studentkårer ånyo frågan om studietidens längd för filosofisk äm- betsexamen och filosofie kandidatexamen till behandling samt framförde liknande önskemål som i den för-utnämnda skrivelsen. De av de akademiska myndigheterna som yttrade sig i frågan intogo denna gång en mera positiv hållning till de framförda önskemålen. Senast har Sveriges Förenade Stu- dentkårer behandlat frågan i en skrivelse till universitetsberedningen av den 20 juni 1948; i denna redogöres för diskussionerna om studietidens längd i samband med den fjärde allmänna studentkonferensen 1948 samt föreslås olika åtgärder för att nedbringa studietiden och tillse att normal- tidsbestämmelserna iakttagas.

Skolöverstyrelsen och 1946 års skolkommission ha under år 1948 i sam- band med utredningar av åtgärder mot lärarbristen respektive av skolvä-

sendets framtida utveckling berört frågan om studietidens längd för filoso- fisk ämbetsexamen; ifrågavarande uttalanden kommer beredningen att be- röra i kapitlet om denna examen.

3. Beredningens huvudsynpunkter. De fakulteter vid vilka ingen spärr råder i fråga om tillträdet till utbildningen, kunna ej välja och vraka bland det studentmaterial som erbjuds dem. Det förhållandet, att åtskilliga, som ej ha läggning för tiniversitetSStudier, likväl försöka avlägga en akademisk examen, kan vara en bidragande faktor till uppkomsten av den genomsnittligt långa studie- tiden för tentamina. Av nedanstående sammanställning, hämtad från pri- märmaterialet till universitetsberedningens betänkande IV, över de genom- snittliga medelbetygen för manliga studerande ur tre studentårgångar dels vid de fria fakulteterna, dels vid de spärrade fakulteterna och högskolorna framgår, att medan de fria fakulteterna vad årgång 1930 beträffar hade ett högre genomsnittligt medelbetyg, förhållandet för årgång 1943 var det mot— satta.

1930 1937 1943 Fria fakulteter .......................................... 3,21 3,38 3,191 Spärrade fakulteter och högskolor ............... 3,16 3,38 3,44

Medelbetygsnivån vid olika utbildningsanstalter kan närmare studeras i universitetsberedningens betänkande IV, tabellerna 39, 40, 41, 58, 68 och 69; jfr även studentsociala utredningens betänkande (SOU 1948: 42), tabell 132. Om man begränsar jämförelsen till å ena sidan de filosofiska fakulteterna, & andra sidan fackhögskolor-na framgår, att för årgång 1943 (för de två tidigare årgångarna råda andra förhållanden) de tekniska högskolorna (3,49) och handelshögskolorna (3,51) uppvisa något bättre genomsnittligt medelbetyg än de filosofiska fakultet-erna (3,26), vilka i sin tur visa högre genomsnittligt medelbetyg än övriga fackhögskolor (3,20). Vidare framgår bland annat, att de som avlagt filosofisk examen ha högre genomsnittligt medelbetyg än de som avlagt examen vid fackhögskolorna. Skillnaderna i medelbetyg för de studerande i årgång 1943 vid å ena sidan de filosofiska fakulteterna, å andra sidan handelshögskolorna och de tekniska högskolorna kunna emellertid ej anses vara så stora, att man kan tala om en avsevärt sämre standard vid de förra. Härtill kommer, att studentmedelbetyget ej utan vidare kan anses vara en tillförlitlig begåvningsmätare (jfr betänkande IV, s. 26). Vad de examine-

1 Nedgången i medelbetygsstandard från 1937 till 1943 bör ej i och för sig tillmätas för stor betydelse, eftersom medelbetygsstandarden för samtliga studenter var högre 1937 än 1943. " Ifrågavarandc tabell är sammanställd från primärmaterialet till den i beredningens betänkande IV publicerade undersökningen. Tabellen har ej medtagits i redogörelsen för denna undersökning på. grund av att omdyttningarna. mellan de olika utbildningsanstalterna ännu vid undersökningstillfället ej voro avslutade för årgång 1943. Vidare bör markas. att materialet —— fördelat på de olika högskolorna — blir ganska litet. Uppgifternai studentsociala utredningens tabell 13 få alltså tagas med en viss reservation.

mde beträffar är det väl ej osannolikt, att de filosofiska fakulteterna fort— farande ha en högre medelbetygsstandard än fackhögskolorna. Det är dock uppenbart, att införandet av en på studentbetyget grundad spärr för tillträde till de teologiska och filosofiska fakulteterna skulle kunna underlätta strävan- dena att begränsa studietiden.

Starka skäl tala emellertid mot införandet av en spärr. Det kan vara till— räckligt att här hänvisa till det stora behovet av akademiskt utbildad arbets- kraft, icke minst av läroverkslärare, vilket gör att det stora problemet för närvarande är att få en tillräckligt stor tillströmning till de teologiska och filosofiska fakulteterna.

Beredningen anser således, att någon spärr ej bör införas för tillträdet till de nämnda fakulteterna, men vill samtidigt framhålla, att därest de av beredningen i detta betänkande föreslagna normaltiderna skola kunna hållas, dels nivån på studentexamen ej får bli lägre än för närvarande, dels univer- sitetens och de fria högskolornas studerande mäste representera ett urval av studenterna, som ej har en sämre medelbetygsstandard än för närvarande.

Det samband som råder mellan medelbetygsnivån samt studietid och studieresultat belyses i tabellerna 10 och 11, sammanställda från universi— tetsberedningens betänkande IV. Beträffande den första tabellen bör märkas, dels att det ej är känt i vad mån de olika examina äro mera omfattande än minimiexamina, dels att studietider-na äro bruttostudietider.

Som synes av tabell 11 föreligger ett ganska tydligt framträdande samband mellan medelbetyg i studentexamen och examensfrekvens vid högskolorna. Beredningen vill redan nu konstatera, att de normaltider den föreslår endast kunna gälla för det bättre urval av de studerande som avlägger examen.

En annan faktor, som försvårar begränsningen av studietiden vid de nämnda fakulteterna, är studiernas fria karaktär. Denna anser beredningen vara. värdefull och i princip böra bibehållas, även om beredningen beträf-

Tabell 10. Den mediana bruttostudietiden inom olika medelbetygsklasser för studenter med examina vid universitet och fria högskolor efter exomenstyp enligt universitetsberedningens betänkande IV.

1930 1937

EUH'W" Medelbetyg Medelbetyg

_Ba Ila—AB AB— Samtliga Samtliga

7'1 " (52) 5-5 ' 44 90

60 5" 5-4 : ,: : :

Anm. Siffrorna basera sig på dem, som börjat studierna senast kalenderåret efter' studentexamen.

Tabell 11. Antalet studenter med avlagd akademisk examen i relation till antalet inskrivna studenter (%) i- olikn medelbetygsklasser enligt universitetsberedningens betänkande IV.

Examensfrckvens vid universitet och

fria högskolor Examensfrekvcns vid fnckhögskolorna

M (1 lb t 1 .. . e e (: yg Man Kvnnnor Män Kvinnor

1930 1930 1937 1937 1930 1937

—1-9 38 _ _ . 72 _ 2-0—2-4 67 62 20 91 (100; (100) 273—20 77 * 70 35 83 100 87 30 — 3-4 86 66 48 83 67 96 3'5-—3'9 94 75 58 se (89) 100 å'0—4'4 91 78 se 95 92 100 -5—4-9 92 75 95 (50) (1001 5-0—5-4 ; 100 sej 100 (100, . 1 (100) 5.5— (83) ' 1 Samtliga 82 67 72 58 87

1 Medelbetyget i studentexamen har beräknats på så sätt, att studentbetygcn värderats enligt skalan: A=6, 11:50, AB=4, Ba=3, B=2, B?: ], C=0 och ett genomsnittstul uträknats på basis av samtliga betygsvärden såväl från den skriftliga som från den muntliga examen (inkl. betyg erhållna vid flyttning till näst högsta ringen). Dock ha ej övningsiimnena teckning, gymna- stik och sång medräknats och ej heller betygen i spccialmatematik.

fande de naturvetenskapliga ämnena i flera fall —— just för att åstadkomma en begränsning av studietiden _— varit nöd-sakad att rekommendera en mera kursmässig undervisning med bestämda inläsningsperioder etc. Med hänsyn till den friare studieordningen är det helt naturligt, att studierna vid de fria fakul- teterna icke lika lätt som studierna t. ex. på gymnasiet eller vid de fackhög— skolor, där en strängare reglerad studieordning gäller, kan hållas inom en för alla studerande gemensam, fast tidsram.

Det är emellertid uppenbart-, att den långa studietiden för de filesofiska examina och för kristendomslärarutbildningen medför olägenheter i flera avseenden. Framför allt utgör den ett socialt problem. Även om många åt- gärder vidtagits och ytterligare kunna väntas vidtagas för att ekonomiskt underlätta universitets- och högskolestudier, komma dylika studier alltid att innebära en ekonomisk belastning. Stipendier och andra stödåtgärder kunna ej helt —— åtminstone ej för flertalet studerande —— täcka utgifterna under studieåren. Det sena inträdet i förvärvslivet medför även sociala olägenheter av skilda slag. Ej heller ur arbetsmarknadens synpunkt är en lång studietid önskvärd. Särskilt gäller detta i det aktuella läget med dess starka efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft; dels undandrages arbetsmarknaden de akademiskt utbildades produktiva insats under en följd av år, dels kunna studenterna på grund av den långa studietiden av- skräckas från att ägna sig åt universitets och högskolestudier. Beredningen vill i detta sammanhang erinra om, att tillströmningen till universiteten och de fria högskolorna i procent av antalet examinerade studenter sedan

Tabell 12. Nyinskrivna i egentlig mening vid filosofisk fakultet med fördelning på uppgiven sektion, kalenderåren 1938—1948.

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

Uppsala mu'rm'sifet.1

N 43 - - 42 ' - 127 131 122 153 155 H 189 - - 221 - - 227 205 177 253 287

Summa. 232 299 237 263 259 265 354 336 399 406 442

Lunds universitet. 1

N' 66 - - 101 — - 164 1.54 107 148 106 H 173 - - 141 - - 176 191 155 207 202

Summa 239 263 242 242 206 276 340 345 262 355 308

Steel-hol ms högskola.

N 82 75 82 85 98 114 155 121 116 102 125 H 253 241 194 241 213 219 265 285 232 305 327

Summa 335 316 276 326 311 333 420 406 348 407 452

Göteborgs lzäqskola. '

H 122 106 96 125 88 102 92 120 113 125 139 Samtliga läroanstalter.

N 191 - - 228 - - 446 406 345 403 386 H 737 - 728 » - 760 801 677 890 955

Summa. 928 984 851 956 864 976 1266 1207 1022 1293 1341

1 Studerande, som uppgivit sig ämna avlägga teol.-tll. examen, ha ej medtagits. Uppgifterna härom kunna dock ej anses alldeles fullständiga.

ganska lång tid befunnit sig i minskning (se beredningens betänkande IV, tabell 30). Med hänsyn till det stora behovet av akademiskt utbildade lärare för olika skolstadier (jfr s. 55 ff.), är det givetvis av särskild vikt att stu— dietiden för lärarexamina inte blir för lång.

Ibland har gjorts gällande, att tillströmningen till de filosofiska fakul- teterna befinner sig i kraftig ökning (se t. ex. skolkommissionens princip— betänkande, s. 491). Av tabell 12, som sammanställts av statistiska central— byrån (juli 1949) på. grundval av universitetsstatistikens primärmaterial, fram— går, att tillströmningen under perioden 1938—43 (genomsnitt per år 927) var betydligt mindre än under perioden 1944—48 (genomsnitt per år 1 214). Efter 1944 har emellertid tillströmningen, bortsett från den låga siffran 1946, ej förändrats i särskilt kraftig grad. Vad matematisk—naturvetenskapliga sek- tionen beträffar — den sektion som med hänsyn till lärarbristen är i störst behov av ökad rekrytering — har en absolut minskning av tillströmningen ägt rum mellan åren 1944 och 1948. Om man jämför ökningen från år 1947 till år 1948 för de filosofiska fakulteterna med ökningen av hela antalet ny- inskrivna vid universitet och högskolor mellan dessa år (tabell 13), framgår, att de filosofiska fakulteternas andel av hela tillströmningen något minskat. Av tabell 13 framgår vidare, att universitetens och de fria högskolornas andel

Därav vid % kalenderår I ”I” fakulteter

1944 2 727 1 825 669 1945 2 738 1 801 658 1946 2 459 1 570 63 9 1947 2 881 1 791 633 1948 3 009 1 914 63 6

av tillströmningen till de akademiska utbildningsanstalterna i stort sett fort- farande befunnit sig i minskning.

Om sålunda en begränsning av studietiden ur flera synpunkter ter sig önskvärd, står det å andra sidan klart, att det med hänsyn till de krav som från respektive verksamhetsfälts sida ställas på examinas omfattning och kvalitet, erbjuder svårigheter att åstadkomma en minskning av studietiden. Beredningen har vid sina undersökningar och överväganden kommit till det resultatet, att en reducering av studietiden till att helt motsvara de i examensstadgan fastställda normaltiderna icke för alla kombinationer i de filosofiska examina är möjlig, om examina skola ge den kvantitativt och kvalitativt erforderliga utbildningen. Däremot bör en minskning av den genomsnittliga reella studietiden kunna komma till stånd. I vissa natur- vetenskapliga ämnen och i någon mån även i en del humanistiska måste där— vid ur studiekurserna borttagas sådant, som varit av värde för den veten— skapliga utbildningen. Å andra sidan böra i samtliga fall lärarexamina kunna göras mera lämpade för skolans krav, d. v. s. ur denna synpunkt kvalitativt bättre. Och den sänkning av examinas vetenskapliga värde, som blir följden av borttagandet av visst lärostoff, bör kompenseras genom andra åtgärder, främst genom att studierna så tidigt som möjligt inriktas på central veten— skaplig problematik, d. v. :s. den metodiska träningen göres till det väsent- liga, ej inhämtandet av detaljkunskaper.

För att möjliggöra en förbättrad vetenskaplig utbildning inom ramen av en begränsad studietid måste de lägre examina som ej äro lärarexamina erhålla en förändrad konstruktion. Beredningen föreslår, att filosofie kan- didatexamen skall kunna avläggas med 3 betyg i ett ämne och sammanlagt minst 3 betyg i minst två andra ämnen, vilka senare skola kunna erhålla en utpräglad karaktär av stödämnen. De skola således kunna bestå även av delar av nuvarande examensämnen och även ämnen från fakulteter eller högskolor av annat slag böra få medtagas. Dessutom föreslår beredningen. främst för att tillgodose näringslivets och annan dylik verksamhets behov av naturvetenskapligt skolad personal, införandet av en ny examen i den 1natematisk—naturvetenskapliga sektionen, naturvetenskaplig specialexamen. I denna skall ingå dels ett huvudämne med sammanlagt 4 betygsenheter (2 + 2), dels minst 3 betygsenheter sammanlagt i stödämnen, vilka skola väl— jas på samma sätt som ovan angivits för den specialiserade varianten av kandidatexamen.

Genom dessa möjligheter till koncentration till ett huvudämne med kring detta grupperade, ändamålsenliga stödämneskurser bör både en i många fall mera ändamålsenlig vetenskaplig preliminärexamen och en för viss yrkesverksamhet väl 'lämpad examen kunna avläggas på en begränsad studietid.

Även beträffande filosofisk ämbetsexamen erfordras ändringar av examens konstruktion för att studietiden skall kunna minskas i erforderlig grad. Sålunda föreslår beredningen, att antalet obligatoriska betygsenheter i examen minskas från 7 till 6 och att den obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia utgår ur fordringarna för ämbetsexamen. De blivande lärarna böra erhålla sin psykologiska och pedagogiska utbildning i samband med den praktiska lärar—utbildningen.

För att förkorta studietiden för blivande kristendomslärare erfordras även nya examenskonstruktioner. Sålunda föreslår beredningen, att ämnet kristendomskunskap skall kunna ingå i en filosofisk ämbetsexamen och därvid fordra en studietid blott något överstigande den som nu tillmätes ett humanistiskt eller natur—vetenskapligt ämne i denna examen. Denna ut- bildning kan emellertid vara tillräcklig blott för realskollärare. För ut— bildningen av kristendomslärare vid större realskolor och vid gymnasier föreslår beredningen inrättandet av en teologisk-filosofisk ämbetsexamen. Beredningen föreslår vidare, att teologie licentiatexamen skall kunna avläggas i endast ett ämne.

Men konstruktiva förändringar av examina äro ej det enda sätt att ned- bringa studietiden som bör komma ifråga. I flertalet ämnen äro, som ovan antytts, begränsningar av det kvantitativa stoffet erforderliga och möjliga.

Genom rationaliseringar och förbättringar i fråga om studiehandledning, anderoisnirzgsmetodik och undervisningsformer böra även vinster i fråga om studietid eller förbättringar i utbildningsresultatet kunna uppnås. På detta område bör ett fortskridande reformarbete med prövning av nya former och metoder komma tillstånd.

Möjligheterna att begränsa studietiden och likväl uppehålla eller för- bättra utbildningens kvalitet äro dock till sist avhängiga av de resurser i fråga om lärarkrafter, lokaler, materiel, anslag för exkursioner och resor etc. som stå till förfogande. Ännu råda i dessa avseenden i flera fall mycket otilllfredsställande förhållanden både vid statsuniversiteten och de båda högskolorna. Beredningen har för avsikt att i ett kommande betänkande fram- lägga vissa förslag i dessa frågor; beredningen vill framhålla, att de förslag till lärarbefattningar m. m. som avgåvos i betänkande II voro preliminära.

En fråga som ej bör lämnas obeaktad är, hur en lämplig kontroll av att den verkliga studietiden ej överstiger den stadgade normaltiden skall kunna åvägabringas. Den fria tillströmningen till de ifrågavarande fakulteterna samt studiernas fria karaktär göra, att en lika effektiv kontroll som den som kan finnas på andra utbildningsbanor ej kan åstadkommas. Men att så goda garantier som möjligt för att studietiden nedbringas och ej ånyo förlänges

böra skapas är uppenbart-. De olika instanser som ha att handlägga frågor rörande studieplanerna och andra i samband med den akademiska under- visningen stående frågor —— ämnesrepresentanterna, undervisningsnämnderna, ämnes— och fakultetskonferenserna, fakulteterna samt kanslersämbetet —— böra uppmärksamt följa problemet om studietidens längd. För att skapa en säkrare grundval för övervägandena i hithörande spörsmål bör obligato- risk studietidstatistik, ingående i universitetsstatistiken, införas. Den mediana nettostudietiden för olika ämnen och kombinationer bör härvid jämföras med normaltiden; studieplanerna skola vara så uppgjorda, att den först- nämnda, statistiskt beräknade tiden ej överstiger den stadgade normaltiden. Men man måste härvid, som beredningen tidigare nämnt, endast räkna med det bättre urval av de studerande, som slutför sina studier till en examen; därest man skulle räkna t. ex. med alla tenterade torde normaltiderna ha fått sättas högre än vad beredningen nu beräknat.

Som resultat av beredningens undersökningar och överväganden rörande studietidens längd har framgått, att normaltiden för ämbetsexamen bör, där synnerliga skäl ej annat föranleda, vara högst 1 termin per betygsen— het och under alla förhållanden högst 8 terminer för en ämbetsexamen om (i betyg, varvid 5 månader i statistiken över nettostudietiden anses motsvara l termin. För filosofie kandidatexamen och naturvetenskaplig specialexamen böra samma bestämmelser gälla med det undantaget, att för specialexamen normaltiden bör vara högst 9 terminer för en examen om 7 betyg. För teo— logisk- filosofisk ämbetsexamen bör normaltiden vara högst 8 terminer. För teologie och filosofie licentiatexamina är det ej möjligt att uppställa några normaltider.

C. Examinas målsättning och utformning.

Den normaltid som kan tillmätas de olika examina måste framgå som ett resultat av en avvägning mellan å ena sidan nödvändigheten av att be- gränsa studietiden så mycket som möjligt, å andra sidan nödvändigheten av att examina motsvara sina syften, d. v. s. ge en tillräckligt god utbildning för de verksamhetsfält för vilka de skola kvalificera. Att mycket olika åsikter kunna råda ifråga om hur en sådan avvägning skall göras på de olika detaljpunkterna säger sig självt. Det är ogörligt att exakt fastställa vad som är nödvändigt och vad som är umbärligt i fråga om det ena eller andra verksamhetsfältet. Även om sålunda avvägningen på enstaka punkter kunnat bereda svårigheter, har det i allmänhet varit möjligt att komma fram till resultat om vilka i stort sett enighet borde kunna råda.

Beredningen har ej velat ge avkall på kravet på både en god vetenskap- lig utbildning och en god yrkesutbildning. Men det måste stå klart, att en akademisk examen inte innebär, att den examinerade är färdigutbildad för det ena eller andra området. Vad den akademiska utbildningen liksom varje annan utbildning kan ge, är blott en god grund för vars och ens ständigt

fortsatta förkovran. I första hand måste universitetsutbildningen ge det som inte kan inhämtas på annat sätt, och hit hör främst den vetenskapligt metodiska träningen. Ingen vill bestrida, att detaljkunskaper även äro nöd— vändiga, men bibringandet av dessa får inte bli det centrala i utbildningen.

1. Examina för lärartjänster.

Mot filosofisk ämbetsexamen har länge riktats den kritiken, att studie— kurserna för examen ta för ringa hänsyn till vad skolan kräver av den blivande läraren och för mycket uppehålla sig vid ur skolans synpunkt ofta mindre väsentliga vetenskapliga detaljfrågor. Beredningen har funnit, att denna kritik i mycket är berättigad, och rekommenderar därför beträffande studiekurserna för ämbetsexamen sådana förändringar, att större hänsyn tages till skolkursernas utformning. Å andra sidan måste även ämbetsexamen ge en viss vetenskaplig skolning, dels av den anledningen att denna skol— ning är nödvändig just för ett riktigt fullgörande av lärargärningen, dels på grund av att ämbetsexamen måste kunna vara vetenskaplig preliminär- examen för de lärare som önska fortsätta med högre studier. Ett överflyt- tande av vissa, ur den sistnämnda av dessa synpunkter särskilt väsentliga moment från 2-betygskursen till 3-betygskursen ter sig emellertid i många fall möjligt-. .

Ämbetsexamens lämplighet för lärarutbildningen beror huvudsakligen på studiekursernas innehåll. I fråga om kombinationerna bör det vara möjligt- att i huvudsak begränsa reglerandet av dessa till kravet, att minst tre univer- sitetsämnen skola ingå i examen och att i vartdera av minst två ämnen motsva- rande skolämnen minst 2 betyg skola ha erhållits eller då två universitets- ämnen motsvara ett Skolämne minst 2 betyg i det ena och 1 betyg i det andra universitetsämnet. Det torde vara tillräckligt, att de kombinationer av dessa två skolämnen som böra vara tillåtna i lärartjänster regleras av läroverks- stadgan.

För lärarutbildningen speciellt tillrättalagda studiekurser för 2 och 3 be- tyg i ämnen motsvarande skolämnen torde vara lämpade för gymnasie— adjunkter. Dessa ämnen kunna benämnas huvudämnen. Även för realskol— lärare böra minst två huvudämnen ingå i examen, men härutöver kan det för dessa vara lämpligt att i examen medtaga 1-betygskurser i ämnen motsva— rande skolämnen, speciellt tillrättalagda för lärarutbildningen. Sådana ämnen kunna benämnas biämnen. Dessutom böra för ämbetsexamen kun-na studeras ämnen som ej motsvara skolämnen utan som betraktas som stödämnen till huvud- och biämnena.

I ämbetsexamen skola således alltid ingå två huvudämnen. De återstå— ende betygsenheterna kunna. tagas i huvudämnen, biämnen eller stödämnen. Genom valfriheten i detta avseende kunna olika typer av ämbetsexamina åstadkommas, lämpade för lärarverksamhet på olika skolstadier. En examen med betygsenheterna 3 + 2 + 1, varvid 3— och 2—betygsämnena äro huvud- ämnen och 1—betygsämnet stödämne till dessa, ger en god utbildning för två

skolämnen och kan vara användbar för gymnasieadjunkter. En examen med betygsenheterna 2 + 2 + 1 + 1, varvid 2-betygsämnena äro huvudämnen och 1-betygsämnena biämnen, ger en särskilt för undervisning i mindre real- skolor användbar utbildning i fyra skolämnen.

Man får dessutom räkna med, att de som vilja kvalificera sig för gymnasie- lärartjänster liksom för närvarande (se tabell 26 nedan) komma att avlägga examina med flera betygsenheter än det stadgade minimum. I likhet med skolkommissionen har emellertid beredningen med hänsyn till det nuvarande läget ansett det lämpligast att det, med undantag på ett par punkter, ej be- träffande examen uppställes formellt fastslagna högre kvalifikationskrav för gymnasieadjunktstjänster än för realskollärartjänster.

Liksom huvud— och biämneskurserna i ämbetsexamen böra studiekurserna för kristendomslärarutbildningen vara speciellt tillrättalagda för skolans krav. Bristen på utbildade kristendomslärare för realskolorna är så bety- dande, att den enda möjligheten att tillgodose rekryteringsbehovet torde vara, att ämnet kristendomskunskap kan ingå i en filosofisk ämbetsexamen. Då denna kristendomslärarutbildning är företrädesvis avsedd för de mindre real- skolorna, bör i en sådan ämbetsexamen, i motsats till de i vilka ämnet kristen— domskunskap ej ingår, alltid fordras ämnen motsvarande minst tre skol— ämnen, d. v. s. utom biämnet kristendomskunskap minst två humanistiska huvudämnen. Vidare bör en särskild teologisk—filosofisk ämbetsexamen, i vilken utom den teologiska utbildningen ingår minst ett humanistiskt skol— ämne, inrättas. Med minimiantalet betygsenheter bör denna kvalificera för undervisning i realskolor; för gymnasieadjunktskompetensen är det på denna punkt befogat att göra ett undantag och fordra en särskilt kvalificerad examen.

2. De vetenskapliga preliminärexamina och licentiatexamen. Då huvud— och biämneskurserna i ämbetsexamen måste vara tillrättalagda speciellt för skolans krav, böra de ej tvångsvis ingå i examina med andra syften. I många fall kunna de givetvis vara lämpade även för andra examina, men i andra fall är det önskvärt att för dessa kunna studera på annat sätt upplagda, alternativa studiekur—ser. Det är av vikt, att den vetenskapliga preliminärutbildningen kan anordnas på sådant sätt, att den ger bästa möjliga vetenskapliga grundutbildning på- kortast möjliga studietid. Den utformning av kandidat och specialemmina för vilken ovan redogjorts och varigenom koncentration till ett huvudämne med kring detta grupperade ändamålsenliga stödämnen möjliggöres, torde väl tillgodose detta syfte. Betydelsefullt är att s—tudiekurserna för dessa examina kunna utformas med hänsyn till deras syfte att ge en vetenskaplig preliminär— utbildning och att även delar av andra examensämnen kunna medtagas. Vad licentiatexamen i teologiska och filosofiska fakulteterna beträffar, är det av vikt, att examen i alla ämnen har den vetenskapliga karaktär som den är avsedd att ha. Med hänsyn härtill bör licentiatavhandlingen tillmätas stor

betydelse. Då licentiatexamen kan väntas bli kompetensvillkor för flera slag av tjänster, eftersom avhandlingens centrala ställning bör understrykas och emedan åtgärder för åstadkommande av mera nyanserade licentiatbetyg äro erforderliga, föreslår beredningen, att licentiatavhandlingarnas bedömande skall ske under noggrannare kontroll än för närvarande.

De som önska bli lektorer i humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen måste avlägga filosofisk ämbetsexamen och därutöver filosofie licentiat— examen. På grund härav måste som ovan nämnts även ämbetsexamen kunna. tjänstgöra som vetenskaplig preliminärexamen. En ämbetsexamen av den ovannämnda typen 3 + 2 + 1 kan vara särskilt lämplig för detta syfte.

Motsvarande gäller för kristendomslektorat och teologisk-filosofisk ämbets- examen. För att berättiga till licentiatstudier måste emellertid fordras en särskilt kvalificerad teologisk-filosofisk ämbetsexamen.

3. Examina för vissa speciella yrken. Den teologiska akademiska utbildning-en kvalificerar utom för den akade— miska banan för prästgärningen och för kristendomsläraryrket. Utbildningen inom de filosofiska fakulteterna brukar ligga till grund för flera olikartade slag av yrkesverksamhet, även om läraryrket är det dominerande. Enligt Wicksell-Larssons undersökning ("SOU 1936: 34) avsåg år 1930 70 % av hum-a— nisterna och 75 % av naturvetarna att bli läroverkslärare; enligt Wicksell— J ernemans utredning (SOU 1935: 52) avsåg 1934 63,9 % av dem som ämnade avlägga filosofisk examen läroverkslärarbanan, medan år 1942 enligt arbets— marknadsstyrelsens undersökning 64,8 % av filosoferna (bortsett från stude— rande för statsvetenskaplig-filosofisk examen) avsåg lärarbanan. Av teolo- gerna avsåg enligt dessa tre undersökningar 12 %, 15 % respektive 21 % läro— verkslärarbanan. Yrkesvalet bland dem som avsett eller avlagt filosofiska eller teologiska examina belyses närmare i tabellerna 14—18.

a) Translatorsutbildningen.

Till universitetsberedningen har för övervägande överlämnats en av då— varande docenten Helge Kökeritz m. fl. till Kungl. Maj:t den 19 mars 1937 ingiven framställning, i vilken hemställdes, att vid rikets universitet eller hög— skolor eller annorstädes måtte införas en translatorsexamen avsedd att ge behörighet till förordnande som statligt auktoriserade translatorer. I ären- det ha de akademiska myndigheterna avgivit yttranden och tillstyrkt en ut— redning av frågan. Yttranden ha även avgivits av de sakkunniga rörande notarii publiciinstitutionen och av kommerskollegium, vilka likaledes till— styrkt en utredning. Slutligen ha Stockholms Handelskammare, styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Translatorer samt aukto— riserade translatorn, överstelöjtnant Axel Poignant inkommit med skrivelser, i vilka bland annat även framhålles önskvärdheten av en utredning av frågan.

Tabell 14. Personer som 1942 bedrevo studier för filosofisk resp. teologisk examen, fördelade efter avsedd levnadsbnnn enligt SOU 1943: 17. *

Avsedd examen

Avsedd levnadsbanu FL el. FD TK TL el. TD

Antal.

Stats— och komniunalförvaltning ............ 45 Socialt arbete 33 skolväsendet .............................. 73 Bibliotek och arkiv ........................ 106 Museer .................................... 22 Forskningsinstitut och laboratorier ........ 72 Enskild tjänst 224

Försäkringsmatematiker 21

Journalister, översättare m. H. 126 Annan enskild tjänst .................... 77 Utan närmare uppgift — Religionsvård .............................. 2 Fortsatt tackutbildning .................... 28 Uppgift saknas ............................ 88

Summa 693

lr—al laugh—l

e e

.Procrntuell fördelning. 0 2 200 03

Stats- och kommunalförvnltning ............ 6'5 Socialt arbete 4'8 Skolväsendet .............................. 10'5 Bibliotek och arkiv ........................ 15'3 Museer .................................... 3'2 Forskningsinstitut och laboratorier ........ 10*4 Enskild tjänst 32'3

Försäkringsmatemetiker .................. 3'0 Journalister, översättare rn. fl. 18'2 Annan enskild tjänst .................... 11'1 Utan närmare uppgift Religionsvård .............................. 0'3 Fortsatt fackutbildning .................... 4'0 '— Uppgift saknas ............................ 12'7 0'6 7'4

Summa 1000 1001) 1010 1001) 1000

0—2

02

(omcmmhmcne—ow

2. 1. 2. 6. 4. 7. 7. 0. 5. 1. 0. 0.

78'—7 5135

it.: kl- 051

1 Personer, som på grund av nuvarande eller tidigare förvärvsarbete äga viss yrkestillhörighet ingå ej.

Beredningen har vid utredningen av denna fråga skaffat sig kännedom om utbildningen av translatorer i andra länder, främst Danmark och Norge. Vidare har beredningen haft överläggningar med representanter för handels- kamrarna i Stockholm och Göteborg samt Handels— och Sjöfart-snämnden i Göteborg.

På anmodan av ordföranden i Stockholms handelskammares translators- niimnd, generalkonsul Olof Lamm, har undervisningsrådet Karl Kärre före— tagit en förberedande utredning angående utbildning och examination av translatorer. I denna synnerligen omfattande utredning ges en översikt över translatorsuvtbildning och translatorsexamen i andra länder och vidare klar— lägges translatorsutbildningens mål samt dess önskvärda art och omfattning.

Tabell 1.5. Personer som avlagt examen under tiden ht 1936—llt 1941 och avslutat studierna, fördelade efter yrkestillhörighet enligt SOU lil-13:17.

Med följande examen Yrkestillhörighet FK FM FL el. Fl) TK. TL el. TD Absoluta tal.

Förvaltningen ............................ 64 60 22 1 — Aklngarväsendet .......................... l — —— — Centrala statsförvaltningen ................ 27 11 18 — _ Utrikesdepartementet .................... 4 — — — — Centrala ämbetsverk .................... 16 8 12 —— Centrala krisorgan ...................... 7 2 6 — — Utan närmare uppgift .................. — 1 —— Lokala statsförvaltniu en .................. 32 45 4 1 Länsstyrelser (inkl. A) ................. 25 40 1 Länsarbetsnamnder och arbetsförmedling 3 2 — — — Sjukvård ................................ 1 —— — — Fangvård ................................ l 1 —— 1 —— Alfärsdrivande verken .................. 1 1 -— — — Annan lokalförvaltning .................. 2 — 3 —— _ Kommunalförvaltning ...................... 5 3 -— —— —— Allmän kommunalförvaltning ............ 3 1 Socialvård .............................. 1 1 —— Krisorgan .............................. 1 1 — —— Skolväsendet .............................. 53 361 93 30 15 Universitet och högskolor ................ 2 4 25 — 6 Högre allmänna läroverk ................ 8 111 38 12 7 Realskolor .............................. — 52 6 6 1 Kommunala mellanskolor ................ 3 54 5 2 — Kommunala flickskolor .................. -— 21 1 1 Högre folkskolor ........................ 3 23 — — —— Folkhögskolor .......................... 4 26 2 2 — Folk- och fortsättningsskolor ............ 25 13 3 4 _— Seminarier .............................. l 2 1 —- Tekniska läroverk ...................... l 4 —— -— Handelsgymnasier ...................... 1 3 —— — — Andra. skolor för yrkesundervisning ...... 5 25 3 3 — Provarsutbildning ........................ — 23 9 1 Bibliotek och arkiv ........................ 44 24 8 — 1 Museer .................................... l 1 9 — — Statliga forskningsinstitut och laboratorier. . 4 4 11 _ Enskild tjänst ............................ 54 34 19 5 —— Banker .................................. 2 2 1 — Försäkringsföretag ...................... 6 2 —— _— Atl'ärs- eller industriell verksamhet (admin ) 10 5 1 —— Iuclnstrnlaboratorier o. d. ................ 4 2 4 Journalister. översättare m. fl. ..... . . . . . 19 8 6 1 Konstnärlig verksamhet .................. 3 —— 1 — -—-' Annan enskild verksamhet .............. 9 17 4 4 Utan närmare uppgift .................. 1 — — — — Religionsvård ............................ 1 — 1 424 8 Officerare på. aktiv stat .................... 1 2 — — Fortsatt fackutbildning .................... 10 3 —— Arbete i hemmet .. ........................ 44 49 4 2 — Utan yrkestillhörighet .................... 12 51 3 2 —— Summa 288 589 170 464 24

Procentuell fördelning efter yrkestillhör'ighet Förvaltningen ............................ 222 102 12'9 0'2 _ Skolväsendet ............................ . 18'4 61 8 547 6'5 62'5

Med följande examen Yrkestill hörighet

FL el. FD TL el. TD

Bibliotek och arkiv ........................ Museer .................................... Statliga forskningsinstitut och laboratorier Enskild tjänst ............................ Religionsvard .............................. Officerare på aktiv stat .................... Fortsatt fackutbildning .................... Arbete i hemmet .......................... ' ' 2'3 Utan yrkestillhörighet ' ' 1'8

1000 1000 1000 1000

Tabell 16. Personer, som avlagt examen ht 1936—lit 1941 och fortsatte studierna efter eller jämte förvärvsubetc, fördelade efter yrkeslillliörighet enligt SOU lll—13:17.

Senast avlagd examen Yrkestillhörighet

FM FL el. FD TL el. TD

Antal.

Förvaltningen

Skolväsendet .............................. Bibliotek och arkiv ........................ Museer .................................... Statliga forskningsinstitut m. m. .......... Enskild tjänst ............................ Religionsvard .............................. Utan yrkestillhörighet

I % av samtliga, som avlagt examen ht 1936— ht 1941 och, som ej fortsatte studierna direkt. Förvaltningen 43 4 25'0 35'3 Skolväsendet .............................. 65'4 386 533 Bibliotek och arkiv ........................ 31'3 200 680 Museer .................................... (94 1) (47'1) Statliga forskningsinstitut m. m. (78'9) (50'0) 45'0 —— Enskild tjänst 41'9 320 345 *" (100'0) Religionsvård .............................. (500) 9'2 69'2 Utan yrkestillhörighet 50'0 16'4 (70'0) —— —— Samtliga. 467 325 499 ' 48:9

Slutligen avgives även förslag till translatorsutbildning och examination. Utbildningen föreslås ske vid ett vid Stockholms högskola upprättat trans— latorsinstitut samt avse översättning såväl till som från ett främmande språk och därvid översättning av texter av alla stilarter och innehåll. Utbildningen skulle således omfatta dels ett språkämne, dels facklig (icke—språklig) utbild- ning i bland annat statskunskap, nationalekonomi, juridik, handelslära, bok- föring, företagsekonomi, teknik, navigation, filosofi och psykologi samt medi—

Tabell 17. Verksamhetsområde år 1944 för filosofie magistrar ur inskrivnings- årgångarna 1920, 1925, 1930 och 1935 enligt 1945 års akademikernlredning.

1) e k 1 a r a. n t e r i. för inträde i Antal å.» i Pfjgfgggfjimfgggggg å förvärvelivet förvärvslivet Antal Lärar— Övrig Uppgift

verksamhet verksamhet saknas 1941—43 1— 3 44 59 15 26 1938—40 4— 6 35 63 14 23 1933—37 7—11 43 77 7 16 1928—32 12—16 50 84 10 6 1823—27 17— 21 22 96 — 4

cin. I bland annat geografi, biologi, fysik, kemi, [historia och litteratur- historia skulle fordras stud—entexamenskunskaper. Utbildningen skulle kräva 5 läsår. _Kostnaden beräknas bli cirka 200000 kronor årligen vid fullt ut— byggd translatorsutbildning i tre språk: tyska, engelska och franska.

Enligt beredningens uppfattning föreligger i vårt land otvivelaktigt ett stort behov av fullt kompetenta översättare på olika områden. Detta behov gäller icke blott översättare av officiella akter och affärshandlingar, utan i mycket hög grad även vetenskapliga och skönlitterära verk m. m. Svårig- heten är att erhålla tillräckligt antal personer, som dels ha de erforderliga språkkunskaperna, dels tillräckliga insikter i ifrågavarande fackområde. Sär— skilt i detta sista avseende torde svårigheterna ofta vara betydande. De ha bland annat belysts av Kökeritz i en artikel i Svensk Tidskrift 1947.

Beredningen har emellertid, i likhet med bland annat de sakkunniga för utredning rörande notarii publiciinstitutionen och styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, kommit till den uppfattningen, att dessa svårigheter knap- past skulle avhjälpas genom införandet av en särskild translatorsexamen.

Skapandet av en särskild institution för translatorsutbildningen i ungefär- lig överensstämmelse med det av undervisningsrådet Kärre framlagda för- slaget skulle enligt beredningens uppfattning medföra en för stor och dyrbar organisation i förhållande till det dock jämförelsevis ringa antal personer, som behövde utbildas. En utbildning-stid av 5 år synes även för de enskilda ställa sig för kostsam, med tanke på att translatorsyrket i regel torde komma att utövas som bisyssla. Vidare kan den ifrågasatta utbildningen likväl icke garantera den erforderliga insikten på fackområdena; här torde fordras grundlig specialisering på något eller några få områden. Ett mera ytligt studium av ett flertal områden synes ej vara lämpligt. Slutligen skulle den föreslagna utbildningen knappast avhjälpa rekryteringssvårigheterna.

Beredningen har funnit, att utbildning av sådana translatorer som nu an- vändas inom affärslivet, ej bör anknytas till undervisningen vid universiteten och de fria högskolorna, då undervisning i handelstekniska realia måste spela en mycket framträdande roll i denna utbildning. Vad beträffar auktorisa-

Tabell 18. Yrkestillhörighet 1946 för studenter i inskrivningsärgång 1930 med filosofi

Lärare.

Docent ................................ Lektor ................................ Rektor (utan lektors komp.) ............ Läroverkslärare, adjunkt .............. E. 0. lärare. ämneslar. med F. M. ...... Folkhögskollärare ...................... Folkskollärure ........................ Handel—lärare. privatlärare ............ (Med enbart akadem. titel och inkomst)

trol. lärare ..........................

Teknisk forskning ..........

Bibliotek och museum.

Bibliotekarier .......................... Museitj ånstem an ......................

Jurister 'i rättsväsendet ........ Präster i svenska kyrkan ........

Allm. förvalta.. in/resseorgan., social- vdrd m. m.

Riksbankskommissarie .................. Byråsekreterare ........................ Länsarbetsdirektör .................... Akvuarie .............................. Sekreterare ............................ Ombudsman .......................... N marie, amanuens, assistent .......... Riksdagssteno graf .................... Intendent .......................... Soeialvardstj ånsteman ..................

Privat verksamhet.

Kontorschef, avdelningschef ............. Amanuens i försäkr. .................. Korrespondent ........................ Köpman ..............................

Fria. yrken .

Redaktö r, journalist .................... Kenstnar. författare .................... Regissör ..............................

Studerande (ht 46) ............ Utan yrkesuppgiftl .......... Obekunt yrke (ej identifierade) ......

Summa

1 Kvinnorna i regel gifta (hemmafruar).

U FK (enbart) FM (enbart"; Hum. Nat. Hum. Nat.

M. Kv. M. Kv. M Kv. M. Kv 1 — — — 3 — 1 — 1 — — — 10 6 4 1 — 2 — — 13 28 5 3 1 — — — 1 -— — — 7 6 1 — 2 1 — — 1 1 — — 1 1 1 — 5 3 — — 9 5 2 — _ _ 3 _ _ _ _ _ 2 5 — — 1 4 . — — _ 1 _ _ 1 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 _ __ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _

7 3 1 — — — 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 : : _ 2 _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 3 — — — —— 2 -— — _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 15 —- — 1 12 — — 3 5 2 2 1 5 1 1 44- 43 9 2 44 66 14 5

i teologiska; examina enligt primärmaterialet till universitetsberedningens betänkande IV.

! (1 n i n g F]. + EK FL + FM FD + FK FD + FM g]: TL el. Tk JK + Hum. | Net. Hum. Nat. Hum. Nat. Hum, Nat. Milo + FK FK M. Kv. M. M. Kv. M. M. Kv M. M M. — _ — — 8 1 4 2 — — _ — — 2 — 2 —- 2 3 — 2 5 —— 2 1 _ —— —— 2 _— 2 _ 2 _ 3 _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ 2 3 _ 1 1 _ — — — —— -— _ _ _ — —— _ 1 — — 2 —— — 1 —— _ _ — — _ _ _ _ __ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ __ _ 5 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 __ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 — — — — »— — — _ —— 1 —— _ _ _ —— _ —— _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ — _ _ _ _ — 1 1 —— _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 — 12 2 2 9 1 3 10 1 2 8 5 2 12 7

tion—en av dylika translatorer torde handelskammaren i Stockholm, Handels- och Sjöfartsnämnden i Göteborg och magistraten i Malmö alltjämt böra svara härför. Möjligen skulle ett något närmare samarbete dem emellan kunna leda till större enhetlighet i fråga om translatoruernas kompetens.

Emellertid skulle översättningsverksamhet från främmande litteraturspråk kunna främjas av universitets— och högskolestudier i vederbörande språk. Be— redningen beaktar härvid de missförhållanden som otvivelaktigt förefinnas beträffande översättningar från främmande språk i Sverige och anser det önskvärt, att studiekurser för filosofie kandidatexamen i de stora kultursprå— ken inrättas, vilka särskilt avse att främja sådana språkkunskaper som krävas för översättningsverksamhet

b) Andra utbildningslinjer.

Som av ovanstående framgått föreslår beredningen, att för dem som avse att ägna sig åt verksamhet på industrilaboratorier och dylikt inrättas en sär— skild examen, natnwetenskaplig specialexamen. Det synes vara av största Vikt, att industriell och annan praktiskt inriktad forskningsverksamhet i vårt land får tillgång till ett tillräckligt antal lämpligt utbildade personer med lägre kompetens än licentiatexamen eller doktorsgrad. Vidare blir special— examen väl lämpad som vetenskaplig preliminärex'amen.

Jämsides med den mera specialiserade kandidatexamen, vilken ovan om- nämnt-s, bör för dem som inrikta sig på. vissa yrken eller som utan någon speciell yrkesinriktning vilja skaffa sig en allmän akademisk bildning eller som ha behov av en något bredare vetenskaplig preliminär—examen, finnas kvar den nuvarande typen av kandidatexamen (t. ex. med betygskombinationen 2 + 2 + 1 + 1). Även denna bredare typ av kandidatexamen bör kunna vari— eras genom val av studiekurser av olika slag, dels huvudämnes— eller bi- ämneskurser för ämbetsexamen (vilka böra gälla även för special— och kan— didatexamina), dels annorlunda upplagda, alternativa studiekurser. Bered— ningen har särskilt haft uppmärksamheten riktad på den akademiska utbild— ningen av blivande journalister och rekommenderar, att alternativa studie- kurser för dessa komma till stånd.

Av vad här sagts framgår, att kandidatexamen kommer att bli en mycket elastisk examen. Den kan _ bortsett från skillnaden mellan 3 och 4 betyg i ett ämne —— vara likadant utformad som en specialexamen, men den kan även vara identisk med en ämbetsexamen. Den förra typen är motiverad av be— hovet av en lämplig vetenskaplig preliminärexamen, den senare av behovet av för ämbets— och kandidatexamina gemensamma studiekurser, vilka under— lätta övergången från en bana till en annan. Men härutöver göra sig speciella yrkes— och intresseimiktningsbehov gällande beträffande kandidatexamen, vilken därför även bör kunna avläggas med studiekurser, som avvika från dem som äro avsedda för special- eller ämbetsexamen. Mellan dessa två se— nare examina har kandidatexamen således sin spännvidd och kan inriktas efter olika behov.

Samma sak kan även uttryckas på följande sätt. Man kan betrakta de tre nämnda lägre examina som en enda konstruktivt tämligen likartad examen, vilken kan inriktas åt olika håll alltefter de olika behoven. Två av dessa be- hov äro särskilt viktiga. och lätt preciserbara, nämligen läraryrkets och den industriella laboratorieverksamhetens. För dessa syften böra finnas två mera reglerade examenstyper med särskilda benämningar, ämbetsexamen och spe— cialexamen. För de övriga, ej så omfattande och preciserbara behoven, bör finnas en mera elastisk examen, kandidatexamen. Alla tre examina kunna tjänstgöra som vetenskapliga preliminärexamina.

Här har bortsetts från psykologutbildningen. Beredningen har näm— ligen redan tidigare (betänkande II, s. 77) föreslagit, att denna fråga blir föremål för särskild utredning.

D. Differentiering av studiekurserna.

De lägre filosofiska examinas skilda inriktning åstadkommes framför allt genom valet av olika studiekurser. Huvudlinjerna i detta differentierings- system skola här kort skisseras.

1. Alternativa studiekurser.

De för skolbruk speciellt tillrättalagda huvud- och biämneskurserna i äm- betsexamen böra även gälla för specialexamen och kandidatexamen. Dessa kurser kunna således betraktas som ett slags normalkurser.

Men redan för huvudämnena i ämbetsexamen bör ett visst slag av diffe- rentiering kunna komma till stånd, åtminstone i de historiska ämnena, näm- ligen studiekurser av typen >>kort grundkurs plus specialarbeten» (se s. 106 f.). Dessa betraktas som en variant av normalkurser av nuvarande typ.

För dem som ej vilja skaffa sig den återförsäkring som medtagande av normalkurserna innebär, böra möjligheterna stå öppna att för kandidat och specialexamina studera andra studiekurser än de med ämbetsexamen gemen— samma. Sådana. alternativa studiekurser böra upprättas i de olika ämnena i mån av behov; redan för närvarande existera i viss utsträckning sådana kurser.

Den grad i vilken de alternativa studiekurserna avvika från normal- kurserna kan variera. De alternativa studiekurserna kunna liksom normal— kurserna omfatta hela examensämnet, men ha en starkare inriktning, en viss betoning på det ena eller andra området. De böra emellertid även kunna utgöras av studiestoff, som blott betraktas som en del av examensämnet, i den mån ett sådant medtagande av ämnesdelar är befogat i det enskilda fallet. I samband härmed bör även en lägre betygsenhet än de nuvarande, näm- ligen 1/2, införas som beteckning på en endast en del av ämnet omfattande studiekurs av ungefär hälften så stort omfång som en 1-betygskurs.

Den nuvarande indelningen i examensämnen innebär i viss mån en sche-

matisering av den vetenskapliga verkligheten. Gränserna mellan examens— ämnena böra ej få vara så bindande, att de hindra ett naturligt och ändamåls- enligt sammanförande av studiestoff i en examen.

Beredningen anser det lämpligast, att önskemålen om bättre specialise- ringsmöjligheter tillgodoses genom alternativa studiekurs—er inom ramen av existerande examensämnen i stället för genom uppdelning av de nuvarande examensämnena i ett stort antal nya sådana. Det förra systemet torde näm- ligen åtminstone tills vidare ha i stort sett samma fördelar som det senare, men inte en del av dettas nackdelar. Först och främst är det praktiskt enk- lare att genomföra, det är smidigare, det tillgodoser det samband som, åt— minstone i fråga om högre betyg, torde böra finnas med examensämnets övriga delar, även då studiekursen egentligen blott omfattar en viss ämnes— del, och det tar hänsyn till det förhållandet, att även om för ett visst syfte ett examensämne skulle behöva klyvas det för andra syften (t. ex. ämbets— examens) behöver sammanhållas. Sammanhållningsbehovet och ej differentie— ringsbehovet blir således det för frågan om nya examensämnen avgörande. Det senare kan tillgodoses genom alternativa studiekurser. Först när ett ämne ej längre behöver sammanhållas, bör en klyvning komma till stånd.

Det bör emellertid i tentamensbevis och examensbetyg anges av vilket slag de studiekurser varit, som studerats för betyget i fråga. Detta bör kunna ske genom en sammanfattande precisering efter examensämnets namn. En praxis för denna precisering torde snart utbilda sig i de olika ämnena. Tre huvudtyper torde främst komma i fråga, vilka kunna exemplifieras på nedan- stående sätt:1

Historia: normalkurs. Godkänd. Historia: särskilt modern historia. Godkänd. Kemi: organisk kemi. Godkänd.

2. Nya examensämnen. Endast i tre fall har beredningen funnit anledning föreslå införandet av nya examensämnen. Statistik är för närvarande examensämne endast inom den humanistiska sektionen. Ämnet har av tradition främst blivit en hjälpvetenskap åt social— vetenskaperna, men har på sistone fått allt större betydelse som hjälpveten- skap åt ett stort antal andra vetenskapsgrenar, inte minst naturvetenskap- liga. Med hänsyn härtill och då ämnets grunder äro matematiska (sannolikhets- teori) samt då det vidare synes vara befogat, att ämnet kan vara huvud— ämne i den endast för naturvetare avsedda specialexamen, föreslår bered—

1 Det första exemplet avser den för ämbets-, kandidat- (och för naturvetenskapliga ämnen även special-) examina gemensamma kursen. Det andra exemplet avser en alter- nativ studiekurs för kandidatexamen (för naturvetenskapliga ämnen även specialexamen) med inriktning på. en viss del av ämnet. Det tredje exemplet avser en alternativ studie- kurs för special- och kandidatexamina omfattande endast en del av examensämnet.

ningen, att ämnet skall vara examensämne jämväl inom den matematisk- naturvetenskapliga sektionen. Detta har tillstyrkts av landets samtliga sta- tistikprofessorer (jfr s. 241 ff.). Problemet är, huruvida en diffentiering av statistiken härvid skall äga rum i samhällsvetenskapligt och naturvetenskap— ligt orienterad statistik, på så sätt, att inom den humanistiska sektionen skulle studeras den samhällsvetenskapligt tillämpade statistiken, inom den mate— matisk—natiii-vetenskapliga sektionen sannolikhetsteorien och den naturveten- skapligt tillämpade statistiken. Med hänvisning till synpunkter som framkom- mit vid en förfrågan till professorerna i statistik (se s. 241 ff.) vill emeller- tid beredningen förorda, att ämnet statistik även inom den humanis- tiska sektionen skall omfatta grundforskningen i ämnet. I övrigt synes det naturligt, om inom den maternatisk—naturvetenskapliga sektionen tyngdpunkten i fråga om den tillämpade statistiken ligger på de naturvetenskapliga tillämp— ningarna, i den humanistiska sektionen på samhällsvetenskapliga och övriga humanistiska tillämpningar. Dock måste, med hänsyn till att samhällsveten- skapligt orienterad statistik är önskvärt huvudämne i specialexamen och då Specialexamen endast skall förekomma inom den matematisk—naturvetenskap— liga sektionen, tentamen kunna avläggas för huvudämnet statistik, med in— riktning på samhällsvetenskapliga tillämpningar, även inom denna sektion.

Vid Uppsala och Lunds universitet böra åtminstone tills vidare de nuva- rande professorerna i statistik inom humanistiska sektionen vara examinatorer även inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen samt ha säte och stämma i denna sektion (jfr s. 241). Beträffande Stockholms högskola bör professorn i försäkringsmatematik och matematisk statistik vara examinator inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Sedan ett naturvetenskapligt ämne statistik införts, synes försäkringsmatematik och matematisk statistik ej böra bibehållas som särskilt examensämne. Däremot bör inom det natur- vetenskapliga ämnet statistik en alternativ linje med försäkringsmatematisk inriktning kunna finnas.

Den geologiska ämnesgruppen är mycket heterogen. Nyligen har den upp- delats i två examensämnen: mineralogi, petrologi och allmän geologi å ena sidan samt historisk geologi och paleontologi å den andra. Geologien kan emellertid differentieras på vitt skilda sätt och efter olika synpunkter. En indelningsgrund ger som en huvudgren kvartärgeologi med jordartsläm. Denna hör samman med de båda ovannämnda examensämnena, men täckes ej i sin helhet av något av dem. I lägre examina böra därför inom båda examensämnena finnas alternativa studiekurser med kvartärgeologisk in- riktning.

För licentiatexamen är det emellertid önskvärt, att kvartärgeologi med jord— artslära blir ett särskilt examensämne. Detta motiveras av kvartärgeologiens stora såväl praktiska som teoretiska betydelse i vårt land samt av att ämnet vid universiteten är företrätt av ordinarie lärarbefattningar.

Beredningen föreslår således, att ämnet kvartärgeologi med jordartslära

42 skall vara examensämne i filosofie licentiatexamen. Examinator i ämnet bör vid statsuniversiteten vara laboratom i detta ämne, vid Stockholms högskola den av geologiprofessorerna, som därtill förordnas.

Inom ämnet zoologi har en fysiologisk inriktning på senare tid blivit allt mera framträdande och kommit att odlas vid samtliga de berörda lärosätena. Metodiskt skiljer denna gren sig ganska markant från den systematisk-morfo- logiska delen av ämnet. Zoofysiologien synes ha fått en allt större både teoretisk och praktisk betydelse, och till beredningen har från en ämneskon ferens i zoologi 1949 önskemål framförts om att zoofysiologi måtte bli ett särskilt examensämne.

I ämnet zoologi i ämbetsexamen måste alltjämt såväl de fysiologiska som de systematisk-morfologiska delarna ingå. Med hänsyn härtill och till den oklarhet som fortfarande råder om den lämpliga indelningen av vetenskaps— fältet mellan å ena sidan de kemiska vetenskaperna och å andra sidan de biologiska vetenskaperna _ och till detta mellanliggande fält hör zoofysio— logien i likhet med t. ex. växtfysiologien, biokemien och mikrobiologien — torde zoofysiologiens intressen åtminstone tills vidare kunna för lägre exa— mina tillgodoses genom alternativa studiekurser inom ramen för ämnet zoologi. Beredningen har vid överläggningar med representanterna för zoo- fysiologien erfarit, 'att de äro tillfredsställda med en sådan lösning. Zoo- fysiologiens betydelse och dess från de övriga zoologiska ämnesdelarna skilj- aktiga metod motivera emellertid, att ämnet får en fullt självständig ställ— ning i licentiatexamen.

Beredningen föreslår således, att ämnet zoofysiologi skall vara examens— ämne i filosofie licentiatexamen. Examinator bör i Uppsala vara professorn i zoofysiologi, i Lund laboratorn i zoofysiologi samt i Stockholm professorn i fysiologi med cellforskning.

De ämnen som äro examensämnen anges i examensstadgans % 1. Emeller- tid utfärdas dessutom av Kungl. Maj:t i annan ordning föreskrifter om att ämnen skola vara examensämnen. Dessa särskilda bestämmelser äro icke blott av mera provisorisk karaktär, utan även i de fall där fasta professurer finnas i ämnet och man bör räkna med att det allt framgent kommer att vara examensämne, ändras icke examensstadgan, utan särskilda bestämmelser ult— färdas.

Härigenom har examensstadgans bestämmelser om examensämnen kommit att bli en tom bokstav. Detta förhållande bör ändras, så. att samtliga examens— ämnen vid de olika läroanstalterna anges i stadgan. De särskilda förbehåll som kunna existera böra kunna regleras genom särskilda bestämmelser, vilka böra återges i studiehandböckerna.

E. Allmänna frågor rörande undervisning och examination.

Utöver de speciella examensfrågorna har beredningen även behandlat vissa allmänna frågor rörande undervisning och examination.

De större differentieringsmöjligheter som enligt beredningens förslag skola finnas för de filosofiska och teologiska examina medföra den nackdelen, att övergång från en tillämnad levnadsbana till en annan blir svårare att genomföra. Detta är en svårighet, som följer med all specialisering, och för fördelarna måste man även acceptera denna nackdel.

Den ändrade yrkesinriktningens omfattning och art belyses i tabell 19, som hämtats från SOU 1943:17. Av uppgiftslämnarna uppgåvo 2 952 att de från början av universitetsstudierna avsett det yrke de sedan valde, med-an 932 personer uppgåvo sig ha ändrat yrkesinriktning. Andelen av dem som kommit att ägna sig åt annan verksamhet än den ursprungligen avsedda upp- går således till inemot 1/4 av samtliga. Endast i en mindre del av dessa fall torde dock universitetsberedningens förslag till större differentiering med- föra ökade svårigheter vid övergången.

För att tidsförluster för kompletteringar i görligaste mån skola kunna und- vikas, erfordras emellertid en god yrkes— och studievägledning. Beredningen rekommenderar, att största möjliga uppmärksamhet ägnas dessa frågor, så att en yrkes— och studievägledning fyllande de krav som måste ställas på densamma kommer till stånd. En förutsättning för en tillfredsställande yrkesvägledning är att omsorgsfulla arbetsmarknadsprognoser kontinuerligt utföras.

Beredningen berör även frågan om undervisningsformerna och undervis— ningsmetodiken. På detta område böra nya uppslag kunna prövas, och ett fortskridande reformarbete komma till stånd.

Beträffande tentamina, examenssarnmanträden och efterprövning i examen framför beredningen vissa synpunkter och förslag.

Slutligen behandlar beredningen även de instanser som handlägga under— visningsfrågor. Av särskild betydelse är här förslaget, att skolöverstyrelsen skall medverka vid utarbetandet av studieplaner för ämbetsexamen och för kristendomslärarutbildningen samt förslagen angående ämnes- och fakultets— konferenser. Dessa konferenser äro enligt beredningens uppfattning nödvän— diga organ för reformarbetet beträffande de akademiska studierna. Bland annat böra de nya studiekurserna för kandidat— och specialexamina utarbetas efter överläggningar vid dylika konferenser.

F. Universitetsstatistiken.

Bristen i vårt land på en tillräckligt ingående, kontinuerlig universitets- statistik har påtalats från skilda håll. Denna brist har bland annat medfört dels att verksamheten vid och utvecklingen av universitets och högskoleorga-

Tabell 19. Personer, som från början avsett annan levnadsbana eller studieriktning än den nuvarande, fördelade efter nuvarande yrkestillhörighet (A) resp. yrkesinriktning (B), enligt SOU 1943: 17.

Nuvarande yrke eller yrkesinriktningr

Biblio- Arl>.- Bank-, Jurist Annan PMS Forts teks- . förm.— hand.— i bef.- ' . '. Summa Musen . m. mera studiei,

och Jour- lings- och allra. havarc .

. tjan- . . . oll. e]

arkiv- nalist tjan— ind.- cl. ] allm .

steman yrkes- , förut Hel tjun- stemau tjan— ensk. eLensk. tillhör redov - stem. o d. stem. tjänst tjänst ' ' tall-t a e

Från början tillämnad levnadsbana Lärare

A A A

Präst, missionär

Lärare ...................... Bibl.- o. arkivtjansteman Muse itj änsteman ............ Journalist

lär-—

Förv.tj man (ej jurist) ........ Arb.-förmedl. tjänsteman o. d. ng.—, post-. tulltjänsteman Bank-, handels-, ind.-tj.-man . . Försäkringstjansteman ......

's 2 5 4 3 1 2 3 4

Kemist, lab.—tjänsteman ...... Jurist

Officer ...................... Läkare ...................... Tandläkare ..................

Apotekare

Veterinär .................... Ingeniör .................... J & gmastare .................. Lantbrukare

lwltNH ilmll Iv—ilv—HmICOv—m 1903 N lågt)? t—m—a— "(515070—

Angiven levnadsbana av annat slag ...................... Angiven studieriktn. av annat slag (levnadsbana ej angiv.) - 10 44 Tillamnad levn.-hana el. studie- riktn. obestämd el. ej angiven 4 - 24 9 3 76

Summa 25 — 120 89 79 37 852 Därav kvinnor — — 10 32 69 79 12 282 ——

1) Övergång mellan olika verksamhetsgrenar inom ett och samma yrkesområde. — " 80 personer, som efter avlagd juridisk examen kommit att ägna sig

nisationen ej kunnat följas och överblickas på ett tillfredsställande sätt, dels att material för prognoser rörande den intellektuella arbetsmarknaden ej i tillräcklig omfattning förelegat, dels att tillförlitliga uppgifter rörande studie— tidens längd för olika examina i stor utsträckning saknas. För att avhjälpa dessa ur skilda synpunkter mycket menliga brister framlägger beredningen vissa förslag rörande universitetsstati—stiken.

Kap. II. Filosofisk ämbetsexamen.

A. Målsättningen för examen. 1. Historik.

Filosofisk ämbetsexamen inrättades genom 1907 års nådiga stadga angående filosofiska examina. Förslag till en dylik examen, avsedd att ge behörighet till lärartjänst, hade framlagt-s av 1902 års universitetsexamenskommitté i dess betänkande III (1906).

Vid de filosofiska fakulteterna fanns före år 1907 endast en lägre examen, nämligen filosofie kandidatexamen. Enligt 1891 års examensstadga skulle filosofie kandidatexamen omfatta minst fem ämnen, fritt valda bland fakul— tetens läroämnen. Examinanden skulle före den muntliga prövningen författa en skriftlig uppsats i av honom själv valt ämne, i vilket han avsåg att i examen erhålla högre vitsord än godkänd. Examen kunde avläggas antingen delad eller odelad; i det senare fallet fick den andra examensperioden icke vara skild från den första med längre tid än nio månader. Prövningen i den första examensavdelningen skulle omfatta det ämne i vilket skriftlig uppsats författats samt dessutom ett eller flera ämnen efter examinandens eget val. För examens godkännande fordrades minst 7 betygsenheter i fem i examen ingående ämnen samt högre betyg än Godkänd i det ämne, i vilket skriftlig uppsats författats. För behörighet till adjunktstjänst fordrades enligt stad- gan för rikets läroverk av år 1905, att filosofie kandidatexamen skulle vara avlagd med vitsord om godkända insikter i minst fyra ämnen, som voro valda på särskilt sätt-, samt dessutom, om teoretisk filosofi icke ingick i examen, en prövning i antropologi och logik.

När universitetsexamenskommittén gick att ta ställning till denna exa- men hade den framför allt två motsatta ståndpunkter att ta hänsyn till. Kom— mitten anför härom följande:

Å ena sidan yrkas, att filosofie kandidatexamen skall anordnas uteslutande eller övervägande med hänsyn till de krav, som böra ställas på blivande ämnes- lärare Vid de allmänna läroverken. För den skull bör denna examen huvudsak— ligen omfatta sådana ämnen, vari undervisning vid nämnda läroanstalter med— delas, och dessa böra sammanföras i vissa grupper av varandra närstående ämnen. Å andra sidan framhålles, att filosofie kandidatexamen, såsom tjänande flera andra ändamål än lärarutbildningen, ej bör inskränkas till några vissa av fakul— tetens ämnen, ej heller till några på förhand bestämda ämnesgruppcr.

Dessa båda motsatta uppfattningar hava jämväl inom kommittén gjorts gäl- lande, och kommittén vill ej fördölja, att motsättningen dem emellan utgjort den största svårighet kommittén haft att övervinna.

Kommittén konstaterar så, att anordnandet av en för läroverkens behov särskilt anpassad ämbetsexamen ter sig som en alltmera bjudande nödvän» dighet. Filosofie kandidatexamen hade kommit att erhålla. en alltmera ut-

präglad karaktär av ett förberedande akademiskt kunskapsprov och kunde därför ej vara lämplig som ämbetsexamen för blivande lärare. Den blivande lärarens studium var från början ej inriktat på hans kommande verksamhet, utan bedrevs från denna synpunkt sett planlöst och på måfå. Kommittén ansåg det nödvändigt, att lärarutbildningen omorganiserades, så att de stude- rande från början inriktades på sin kommande verksamhet och gjorde »denna till den medelpunkt, kring vilken deras studier koncentrera sig och deras tankar och intressen röra sig».

Kommittén konstaterade emellertid även, att behov fanns av en fri kandidat examen. Det var önskvärt, att licentiatexamen föregicks av ett preliminärt kunskapsprov, bland annat på grund av att de grundläggande studierna i hjälpvetenskaperna borde föregå ett djupare inträngande i huvudämnet. Vidare blevo endast en del av dem som avlade filosofie kandidatexamen lärare vid de allmänna läroverken, och det bleve en orättvisa mot de övriga, om de skulle nödgas spilla tid på studier, som ej blevo dem till nytta i deras kommande verksamhet.

Kommittén kom sålunda till det resultatet, att två olika lägre filosofiska examina borde inrättas: en filosofisk ämbetsexamen, som var anpassad för blivande läroverkslärare, och en filosofie kandidatexamen. Kommittén tänkte sig den förra examen anordnad på väsentligen följande sätt.

Examen borde omfatta minst 7 betygsenheter och fordra en normal studie— tid av högst 7 terminer. Den studerandes examensämnen borde helt överens- stämma med den blivande lärarens undervisningsämnen, och i examen borde obligatoriskt ingå tre universitetsämnen motsvarande skolämnen. I vart och ett av dessa tre ämnen skulle minst 2 betyg ha erhållits. Ämnena i examen borde vara förenade i fasta grupper, exakt motsvarande ämnesgrupperna för lärartjänster. Examenskurserna i ämnena i ämbetsexamen borde bestämmas med noggrann hänsyn till de för motsvarande läroämnen i skolan fastställda kursplanerna. Jämte de i den valda gruppen ingående ämnena skulle den studerande kunna få i examen medtaga ett eller flera ämnen, vare sig mot— svarande skolämnen eller icke. Dessutom skulle i examen ingå kurser i psykologi och logik samt muntlig och skriftlig framställningskonst.

Universitetsexamenskommitténs förslag, vilket nedan ytterligare skall be— röras, blev i huvudsak förverkligat i 1907 års examensstadga. Vissa föränd- ringar vidtogos dock. Sålunda infördes fjorton ämnesgrupper och ej nio som kommittén föreslagit, och dessa fjorton grupper voro, med undantag av de två i vilka ämnena botanik och zoologi ingingo, tvåämnesgrupper och ej tre— ämnesgrupper. Dessutom skulle i examen ingå ett tredje ämne, valt bland de av sektionens ämnen som motsvarade skolämnen; matematik fick förenas med vilken som helst av grupperna. De tre obligatoriska ämnena benämndes huvudämnen. Om nordiska språk ingick som huvudämne i examen skulle även litterat-urhistoria ingå. Minst 2 betyg skulle ha erhållits i vart och ett av gruppens ämnen; om botanik och zoologi ingick, var det dock tillräckligt med 1 betyg i ett av dessa ämnen. Minst 6 betyg skulle vara avlagda i ämnen, som motsvarade skolämnen eller stodo dessa nära.

Dessa ändringar voro i huvudsak beroende av att man räknade med att endast två av ämnena i kombinationer för adjunktstjänster skulle vara fast— ställda i läroverksstadgan, medan det tredje ämnet skulle få vara vilket humanistiskt respektive naturvetenskapligt skolämne som helst.

Efter 1907 ha bestämmelserna om ämbetsexamen endast blivit föremål för mycket få ändringar. Sålunda bestämdes 1916, att fakulteten skulle ha rätt meddela tillstånd att undergå prövning i psykologi samt pedagogikens teori och historia även i de fall då den särskilt anordnade kursen icke bevistats. År 1921 blev gruppen latin och grekiska en treämnesgrupp, genom att i den in- fördes klassisk fornkunskap. Samtidigt tillades klassisk fornkunskap i den grupp av ämnen bland vilka minst 6 betyg skulle ha erhållits. 1924 blevo de fyra grupperna med nordiska språk treämnesgrupper, genom att litteratur- historia infördes i dem(tidigare skulle alltså litteraturhistoria ingå som fjärde ämne om nordiska språk var ett av huvudämnena). Samtidigt ändrades som en konsekvens härav bestämmelserna om betygsfördelningen i de i grupperna ingående ämnena, för att det liksom tidigare skulle krävas minst 2 betyg i nordiska språk mot endast 1 i litteraturhistoria. Vidare stadgades, att, om historia ingick som ett av de tre huvudämnena, examen som huvudämne kunde omfatta även statskunskap.

Dessa förändringar berörde emellertid inte grundtanken i universitetsexa- menskommitténs förslag: att ämbetsexamen skulle vara en lärarexamen.

2. Beredningens förslag.

Syftet med nuvarande ämbetsexamen.

Utan tvivel har filosofisk ämbetsexamen i flera avseenden väl fyllt sin funktion som akademisk examen för blivande lärare vid de allmänna läro- verken m. fl. läroanstalter. Ett tecken härpå är, att examen med föga genom- gripande förändringar ägt bestånd under ett så stort antal år som varit fallet. Under tiden 1831—1907 var medellivslängden för en akademisk examensord- ning endast obetydligt över 15 år, medan den nuvarande examensstadgan varit gällande i över 40 år. Emellertid har särskilt på senare tid rests kritik mot filosofisk ämbetsexamen; kritiken har _ bortsett från de filosofie magistrarnas pedagogiska och praktiska utbildning — huvudsakligen gällt dels studierna och undervisningen i de enskilda ämnena, där man framhållit, att nödig hän- syn ej tagits till skolans krav, dels studietiden, som ansetts vara alltför lång, dels slutligen systemet av ämneskombinationer, vilket bland annat betraktats som alltför stelt och osmidigt. Det är uppenbart att, allteftersom ändrade för— hållanden inträda, en examen som ursprungligen väl fyllde sin uppgift, kan bliva mindre lämpad för det syfte för vilken den är avsedd. Om sålunda vissa reformer i fråga om ämbetsexamen te sig berättigade och nödvändiga, står det å andra sidan klart, att den kritik som framförts mot själva examens kon- struktion icke varit principiellt mera genomgripande, än att man kan bygga reformarbetet på den nuvarande ämbetsexamens grund.

Som av ovanstående historik framgått, avsåg 1902 års universitetsexamens— kommitté, när den framlade förslag till inrättande av en filosofisk ämbetsexa— men, att denna skulle vara direkt inriktad på läraryrket. Studiekurserna skulle sålunda vara annorlunda sammansatta än kurserna för kandidatexamen. En reservant föreslog emellertid, att studiekurserna skulle kunna vara gemen- samma för de båda examina. Så. har i regel nu blivit förhållandet, Detta har medfört, dels att i många fall studiekurserna för ämbetsexamen ej ha den in— riktning på lärarverksamheten som de böra ha, dels att kandidatkurserna ej ha fått en sådan speciell inriktning som i åtskilliga fall vore önskvärt (se härom kap. IV, s. 273 ff.).

En stor del av kritiken mot den nuvarande ämbetsexamen har som nämnts gått ut på att denna ej tagit tillräcklig hänsyn till skolans behov. Sålunda ha läroverkslärarnas ämnesföreningar i sina enquétesvar till beredningen all- mänt framhållit denna synpunkt. Från de studerandes sida har även vid skilda tillfällen och i olika sammanhang framhållits, att kursfordringarna i ämbets— examen böra revideras, så att de bättra motsvara de krav skolan ställer på lärarutbildningen. 1946 års skolkommission framhåller, att ämbetsexamen »bör enligt kommissionens mening, i full överensstämmelse med den ursprung- liga avsikten vid denna examens inrättande, vara en examen direkt inriktad på läraryrket».

Å andra sidan har man framhållit, att ämbetsexamen måste kunna tjäna SOm grund för fortsatta vetenskapliga studier. Så t. ex. heter det i 1946 års skolkommissions principbetänkande:

Kommissionen vill särskilt understryka, att en eventuell omläggning av ämbets examen inte får ha till följd att studierna förlorar sin vetenskapliga halt. Det är nödvändigt, att lärarna i realskolan i så stor utsträckning, som det är möjligt, behärskar stoffet, har gedigna kunskaper och har tillägnat sig en kritisk-veten- skaplig syn på problemen. I likhet med 1936 års lärarutbildningssakkunniga an— ser kommissionen, att studierna för ämbetsexamen bör hos studenterna inöva grunderna för vetenskaplig iakttagelse och vetenskapligt tänkande, på samma. gång som de ger dem för skolarbetet behövliga kunskaper. Ambetsexamen bör vara en lärarexamen, men den bör också kunna utgöra den naturliga språng- hrädan för fortsatt vetenskapligt arbete.

Ovanstående två huvudsynpunkter ha gjorts gällande i fråga om den all— männa inriktningen av filosofisk ämbetsexamen. De ha i debatten vägts mot varandra; från skolhåll har särskilt understrukits, att ämbetsexamen borde innehålla sådana _ kanske om möjligt alla sådana — teoretiska fackkun— skaper som den blivande ämnesläraren behövde för att kunna utöva sitt yrke; från universitetshåll har mera framhållits, att examen ej kunde ge läraren alla de kunskaper han behövde för sitt yrke och att det i själva verket vore genom en allmänt vetenskaplig skolning, ej direkt inriktad på skolans behov, som läraren bleve bäst rustad att fylla sin uppgift.

Det är dessa två här skisserade huvudsynpunkter, som beredningen haft att taga ställning till i fråga om målsättningen för examen.

Beredningen har utgått— frän att det alltfort kommer att föreligga behov av en lägre akademisk examen, som ger lärarkompetens för realskolan och i betydande utsträckning även för gymnasiet. Den föreslagna skolreformen kan naturligtvis medföra, att de organisatoriska och pedagogiska. förhållandena på. ifrågavarande skolstadier komma att te sig annorlunda än för närvarande. Beredningen har det oaktat ej velat avvakta närmare utredningar och beslut angående skolans organisation, innan den framlägger sitt förslag till utform- ningen av filosofisk ämbetsexamen. Såvitt beredningen har kunnat bedöma, komma nämligen delförslag till utformningen av ämbetsexamen som bered- ningen skall framlägga, att vara motiverade, oavsett hur skolorganisationen i detalj utformas. En sådan förändring av det svenska skolväsendet, att det icke längre skulle finnas behov av en lägre akademisk examen som lärar— examen torde ligga utom möjligheternas gräns. Beredningen vill i detta sam— manhang ytterligare understryka sitt i betänkande Il gjorda uttalande, att den »betraktar det som oomtvistligt, att de fria universitetsstudierna äro den utbildningsform, som är bäst ägnad att skapa självständiga, kringsynta och kulturellt givande lärare på den högre skolans olika stadier». De särskilda bestämmelserna om examen kunna utformas oberoende av detaljerna i den framtida skolorganisationen, såvida det blott fastslagits, för vilka skolstudier examen skall ge kompetens. Beredningen har emellertid sökt följa den aktuella Skoldebatten och i sitt arbete beakta de synpunkter som framförts och de riktlinjer som kunnat skönjas i fråga om det svenska skolväsendets framtida utveckling. I fråga om utformningen av ämbetsexamen har bered- ningen haft överläggningar med 1946 års skolkommission, och beredningen vill konstatera, att enighet i huvudsak föreligger mellan beredningen och kommissionen såväl i fråga om den allmänna utformningen av ämbetsexamen som beträffande den kompetens examen skall ge i fråga om lärarverksamhet. Beredningen anser sålunda, att en filosofisk ämbetsexamen bör finnas, som ger kompetens för lärarverksamhet på realskolestadiet och för adjunkts- tjänster på gymnasiestadiet. Beredningen har i likhet med kommissionen diskuterat, huruvida olika formella kompetenskrav borde uppställas för real- skollärartjänst och gymnasieadjunktur, men —— liksom kommissionen — kom- mit till det resultatet, att det är mest ändamålsenligt att ha en examen för lärartjänst på båda stadierna (se vidare nedan 5. 94 ff.; i vissa undantagsfall bör beträffande examen uppställas högre formella. kompetenskrav för gymnasie- adjunktur) .

Filosofisk ämbetsexamen bör sålunda utgöra den normala kvalifikationen för erhållande av lärartjänst av nämnt slag. Ämbetsexamens mål måste vara att kvalificera för ifrågavarande lärartjänster. Detta syfte måste vara av av— görande betydelse för examens utformning, något som även under-strukits i den nuvarande examensstadgans % 16, där det heter:

Kunskapsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen skola i de ämnen, som mot- svara läroämnena vid de allmänna läroverken, bestämmas med hänsyn till exa-

mens ändamål att utgöra villkor för behörighet till ämneslärarbefattningar vid dessa undervisningsanstalter och med iakttagande av de angående sådan behörig- het särskilt stadgade föreskrifter.

Examens vetenskapliga karaktär.

Med utgångspunkt från detta konstaterande böra till belysning av prof blemet om målsättningen för ämbetsexamen de två ovannämnda huvudsyn- punkterna något närmare preciseras. Ett mera ingående referat av uttalan— den i den ena eller andra riktningen anser beredningen sig ej behöva göra. Problemet finns berört och olika uttalanden refererade bland annat i 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande s. 77—87 och s. 305—309, i skol— överstyrelsens den 15 april 1948 till Kungl. Maj:t överlämnade utredning angående lärarbristen, bilagan s. 15, samt i 1946 års skolkommissions betän— kande s. 367—368 och 385—386.

Som karakteristiskt för den uppfattning som går ut på att ämbetsexamen är bristfällig, emedan den ej medför de kunskaper och insikter som den blivande läraren behöver, kan ett uttalande av Läroverkslärarnas riksförbund i en skrivelse till Konungen av den 6 oktober 1944 citeras:

En mycket stor del av de från universiteten nyss komna lärarna, givetvis i första hand licentiater eller doktorer men även magistrar, ha inom kort gjort den erfarenheten, att en anmärkningsvärt stor del av deras akademiska studier ägnats åt sådant, som endast i mycket ringa mån har samband med läroverks- undervisning, ja., understundom åt vetenskapliga specialiteter, vilka måste anses vara självändamål. Samtidigt finna de, att de i vissa avseenden stå ganska hand— fallna inför de krav som läroverksundervisningen ställer på dem.

Som karakteristiskt för den andra uppfattningen vill beredningen hänvisa till följande av 1936 års lärarutbildningssakkunniga gjorda referat av ett yttrande till de sakkunniga från Göteborgs högskolas lärarråd:

Göteborgs högskolas lärarråd framhåller, att det finns och alltid kommer att finnas en avsevärd skillnad mellan de insikter, som de filosofiska fakulteternas undervisning avser att bibringa, och dem, som läraren har direkt användning för i sin dagliga gärning. — — — Detta beror måhända i någon mån på den akade- miska traditionens styrka, men framför allt på sjä-lva universitetets grundläggande idé, som förbjuder den akademiske läraren att närsynt och trångbröstat begränsa de blivande läroverkslärarnas bildning till det blygsamma mått av kunskap, som är så att säga, direkt »matnyttigt». — — — Härtill kommer, att undervisningen och kurserna för filosofisk ämbetsexamen icke äro tillrättalagda enbart för de studerande, som med denna examen avsluta. sina akademiska studier, de blivande adjunkterna och åmneslårarinnorna. Med de begränsade lärarkrafter och anslag, som stå universiteten och högskolorna till buds, måste dessa samma föreläsningar och kurser även tillgodose såväl de studerande, vilka med ämbetsexamen vilja lägga en grund för fortsatta djupare vetenskapliga studier, de blivande lektorerna och universitetslärarna, som ock, då särskilda kurser för filosofie kandidatexamen icke anordnas, de talrika studenter, vilka icke utbilda sig för lärarbanan utan för annan verksamhet, de blivande bibliotekarierna, arkivarierna, museimännen, tidningsmännen o. s. v., och dessutom dem, som av allmänt bildningsintresse följa den akademiska undervisningen.

Den ena av de här återgivna uppfattningarna lägger tyngdpunkten på nöd— vändigheten av att universitetsutbildningen tillgodoser de blivande lärarnas praktiska behov, den andra på. att universitetsundervisningen med nödvändig- het måste ha ett mera allmänt, vetenskapligt syftemål. De två ståndpunkterna stå. i en viss motsättning till varandra, vilket dock icke betyder, att de äro helt oförenliga. I en PM till beredningen från de studerande vid Göteborgs högskola anföres bland annat följande, som vill framhäva att vad en blivande lärare behöver för att rätt kunna bedriva sin undervisning är just den all- männa vetenskapliga och kritiska skolning som universitetsstudierna ge:

Den akademiska undervisningen i humaniora avser att utbilda fackmän av olika. slag (lärare, förvaltningstjänstemän, journalister o. s. v.), men detta syfte får inte undanskymma ett vidare, mera allmänt mål: de fria studierna skall göra studenten förtrogen med olika sidor av mänskligt liv i samtid och under äldre skeden och därmed ge honom möjlighet att på en gång kritiskt och vidsynt ta ställning till olika kulturproblem i tiden. Någon motsättning mellan dessa mål föreligger inte enligt vårt sätt att se. Det senare är en förutsättning för det förra. Väsentligt för såväl yrkesutbildningen som »samhällskritiken» är att studenten verkligen lär sig att tänka fritt i mänskliga frågor.

Att ämbetsexamen även måste ge en allmänt vetenskaplig skolning framgår klart, om man undersöker vilka kategorier av studerande som för närvarande avlägga ämbetsexamen samt uppstå-ller frågan huruvida ämbetsexamen kan eller bör tillgodose dessa studerandes speciella syfte med examen. Tre huvud— kategorier torde då kunna särskiljas. Den ena består av dem som direkt efter ämbetsexamens avläggande ägna sig åt lärarverksamhet. Den andra kate— gorien fortsätter eventuellt efter eller samtidigt med förvärvsarbete med högre vetenskapliga studier för avläggande av licentiatexamen. Den tredje kategorien går direkt till förvärvsverksamhet av annat slag än lärar- verksamhet (jfr ovan tabellerna 14—18).

Om man accepterar beredningens ovan gjorda konstaterande, att det behövs en akademisk examen _ ämbetsexamen för blivande ämneslärare i det svenska skolväsendet, är det uppenbart, att den första kategoriens behov mäste tillgodoses. Härav torde även följa, att avgörande hänsyn ej kan tagas till den tredje kategorien. Behovet av en examen för ämneslärare är så stort, och universitetens uppgift som utbildningsanstalter för lärare så. viktig, att detta. måste bli ensamt bestämmande för utformningen av en akademisk exa- men. Andra yrkens krav få ej påverka utformningen av ämbetsexamen annat än i den mån de ej komma i konflikt. med lärarutbildningens krav. De som avse andra yrken än lärarens böra avlägga kandidatexamen, för vilken alternativa studiekurser skola kunna studeras.

Om sålunda vid utformningen av ämbetsexamen någon avgörande hänsyn ej kan tagas till den tredje av ovannämnda kategorier av studerande, är det motsatta förhållandet rådande beträffande den andra kategorien, den som — förr eller senare —— fortsätter med vetenskapliga studier. En studerande börjar kanske sina studier i avsikt att ägna sig åt lärarbanan men upptäcker så. småningom, att han har håg och fallenhet för vetenskaplig forskning. En

sådan studerande måste kunna fortsätta med högre studier på grundval av ämbetsexamen; utan den stora kategorien av läraraspiranter som rekryte- ringsområde skulle universitetens behov av forskare inte kunna tillgodoses.

Men inte blott ur universitetens utan framför allt ur skolans synpunkt skulle det vara ödesdigert, om detta samband mellan vetenskaplig utbildning Och lärarutbildning ej fanns. Det är, även ur skolans synpunkt, önskvärt, att en lärare som avlagt ämbetsexamen med denna som grund kan fortsätta med högre studier för att kvalificera sig för en högre lärarbefattning. För närva- rande är det även stadgat som villkor för behörighet till lektorat, i vilka ämnet kristendom ej ingår, att filosofisk ämbetsexamen skall vara avlagd, och bered- ningen förutsätter, att denna bestämmelse skall bibehållas.

Men man kan alldeles bortse från att det även ur skolans synpunkt är ett intresse, att den nämnda andra kategoriens behov av en vetenskaplig grund— examen tillgodoses, och likväl hävda, att det är ett skolans intresse att stu- dierna för ämbetsexamen ha en vetenskaplig karaktär. En ämneslärare måste vara förtrogen med sitt ämnes viktigare vetenskapliga problem och med den vetenskapliga metodiken. En lärare på de högre skolstadiema måste, för att kunna bedriva en undervisning av det slag som bör ges på dessa stadier, själv ha en sådan utbildning, att den kan tjäna som grund för fortsatta veten— skapliga studier. Om skolan skall kunna i någon mån ge eleverna en kritisk och självständig syn på företeelserna och det har av 1946 års skolkommis— sion hävdats, att skolan i högre grad bör .sträva härefter _— måste ämnes- lärarna själva ha en kritisk och vetenskaplig inställning till sitt ämne.

Det bör i anslutning till Göteborgs högskolas lärares och studenters ovan återgivna synpunkter framhållas, att insikter i en vetenskap framför allt ut— göras av tillägnande av ett vetenskapligt betraktelsesätt. Det är det sätt att se, till vilket den vetenskapliga skolningen uppfostrar, som gör det möjligt för en lärare att behärska sitt ämne på det fria och personliga sätt i anslut- ning till fakta, som är nödvändigt på. högre skolstadier. Men det är samma sätt att se, som utgör en första förutsättning för egen vetenskaplig verksam— het. I detta grundläggande avseende råder enhet och icke dubbelhet i mål- sättningen för filosofisk ämbetsexamen.

Det ligger således även i skolans krav på lärarutbildningen, att denna skall vara av vetenskaplig karaktär. Principiellt står detta krav inte i någon motsatsställning till kravet på att skolans behov — i trängre mening måste tillgodoses. Men när det gäller den praktiska, utformningen av t. ex. studiekurserna, kunna de båda kraven komma i konflikt med varandra, så att en avvägning måste göras.

En dubbel målsättning.

Beredningen konstaterade inledningsvis i detta betänkande, att bered- ningens huvuduppgift vid utformandet av de akademiska examina varit att söka tillgodose både de krav, som från respektive verksamhetsfälts sida kunna ställas på examinas omfattning och kvalitet och nödvändigheten av

54 en rimlig studietid. Beredningen vill ej dölja, att denna uppgift varit särskilt svår att lösa i fråga om ämbetsexamen, där det förstnämnda kravet i sig innesluter två olika krav som kunna komma i konflikt med varandra.

När det gällt att göra en avvägning vid tillgodoseendet. av de två nämnda olika aspekterna av skolans krav på lärarutbildningen, måste en huvudsyna punkt vara, att ämbetsexamen skall ge sådana insikter och kunskaper som äro nödvändiga för att examen skall kunna utgöra en grund för lärarverk- samhet. Universitetsutbildningen måste i första hand ge det som ej kan inhämtas på annat sätt. Härav följer, att universitetsutbildningen måste ge den grundläggande .skolningen i vetenskapligt betraktelsesätt; denna. kan ej på samma sätt som kunskapsmoment, vilka äro av betydelse för skolunder- visningen men ej fått ett motsvarande utrymme i universitetsstudierna för ämbetsexamen, inhämtas genom egna fortsatta studier. Men å andra sidan finnas vissa områden, som i skolundervisningen äro centrala och där univer- sitetsutbildningen måste ge mera än för närvarande, även om härigenom moment, som äro av betydelse ur den vetenskapliga utbildningens synpunkt, måste något inskränkas. Som exempel för att belysa det sagda kan tagas de moderna språken. Det språkhistoriska. studiet och bekantskapen med äldre tiders språk äro av stor betydelse för den vetenskapliga skolningen; men en lärare måste även väl behärska det moderna språket i tal och skrift för att kunna meddela en tillfredsställande undervisning. Det är för lärarutbild— ningen oundgängligt, att universitetsstudierna uppöva den praktiska språk- behärskningen; man kan ej begära, att en lärare här helt skall behöva lita till egna studier och språkträning på egen hand. Beredningen har därför sett sig tvungen att rekommendera, att de språkhistoriska partierna i studiet av moderna språk för ämbetsexamen något inskränkas till förmån för den prak- tiska utbildningen i det moderna språket. Motsvarande exempel finnas från andra ämnen.

Det har emellertid även varit beredningens strävan, att, studiernas veten- skapliga karaktär där så är möjligt bättre skulle tillgodoses, och beredningen har föreslagit eller rekommenderat åtgärder i detta syfte. Dessa spörsmål diskuteras närmare i samband med studiekurserna och undervisningen.

Om de filosofiska fakulteterna skola kunna lösa sin uppgift att ge en lärarutbildning, som tillgodoser de båda aspekterna av skolans krav och om fakulteterna skola kunna meddela grundläggande och fortsatt forskarutbild- ning, måste de ges tillräckliga resurser härför. Trots den upprustning som under de senaste åren ägt rum, äro universitetens och högskolornas resurser i flera avseenden otillräckliga för att frågorna rörande ämbetsexamen skola kunna få en tillfredsställande lösning. Detta förhållande har gjort bered- ningens uppgift i samband med ämbetsexamen än svårare. Ett par exempel må nämnas. Institutionerna behöva tillräckligt med utrymmen och tillräckligt med lärarpersonal för att kunna meddela både lärar— och forskarutbildning. Detta är för närvarande ej fallet. En snar och kraftig utbyggnad av de natur- vetenskapliga institutionerna framstår därför som ett trängande önskemål.

Vidare är det särskilt i vissa ämnen erforderligt, att en del av undervis- ningen, som har särskilt nära beröring med skolans undervisning, meddelas av pedagogiska lektorer, vilka böra vara både goda vetenskapsmän och erfarna skolmän. Universitetsberedningens tidigare framlagda förslag till dylika be- fattningar ha ännu ej förverkligats.

Samarbete mellan universitet och skola utgör enligt beredningens uppfatt- ning en av garantierna för att problemen i samband med ämbetsexamen skola få en tillfredsställande lösning. Ett närmare samarbete mellan skola och universitet måste även ur en vidare synpunkt vara av värde. Det är inte blott betydelsefullt, att skolans män få tillfälle att framföra sina synpunkter på utformningen av ämbetsexamen, utan även att universitetets män få tillfälle att få sina synpunkter på skolans studiekurser beaktade. Beredningen kom— mer att i ett senare avsnitt (5. 326 ff.) av betänkandet upptaga detta spörsmål till särskild prövning.

Beredningen finner det slutligen angeläget att ytterligare understryka. det förhållandet, att en ämbetsexamen icke gör den studerande färdig vare sig som forskare eller som lärare. För den blivande forskaren måste ämbetsexa- men ge en så god grund för fortsatta studier som möjligt; det som ämbets— examen ej kan ge av sådant som är nödvändigt för lärarverksamheten eller fortsatta högre studier, måste den studerande inhämta på annat sätt. Lika litet som en forskare blir en lärare någonsin »färdigutbildad».

Beredningen ser med tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission med styrka har framhävt denna synpunkt och även understrukit betydelsen av att- åtgärder vidtagas för att underlätta lärarnas fortbildning. Vad ämbetsexamen —— och varje examen i hela vårt undervisningsväsen _— kan ge, är blott en grund för vars och ens fortsatta förkovran.

B. Betygsenheter och studietid.

1. Gällande bestämmelser. Läran-behov och lärartillgång.

Enligt gällande bestämmelser skall den studerande för godkänd filosofisk ämbetsexamen ha erhållit minst 7 betygsenheter. Såvida ämnet pedagogik icke ingår i examen, skall han dessutom nöjaktigt ha genomgått en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia.

Enligt examensstadgan skola studieplanema för ämbetsexamen utgå från en normaltid av högst 7 lästerminer.

I samband med frågan om studietiden för ämbetsexamen böra de rådande och väntade förhållandena i fråga om lärarbehov och lärartillgång även be— aktas.

I sin den 15 april 1948 överlämnade utredning angående åtgärder mot lärarbristen har skolöverstyrelsen verkställt vissa beräkningar av lärarbehov

56 Tabell 20. Undervisning, som på grund av lärarbristen anförtrotts lärare utan vits- ordnd utbildning i vederbörande undervisningsämne (i veckotimmar). (Läget den 1 oktober 1947).

Kom. Kom- Små- Prak-

Hö e Real-och En- . Hö re allmäna smnreal- munala munala skilda Skol? tiska foli- Summa läroverk skolor mellan- flick-v skolor senu- mellan- skolor

skolor skolor narier skolor

Kristendomskunskap . . . . 17 685 24 16 4 _ —»- 19 14825 Modersmålet ............ 115 162 26 39 7 — 33 21 403 Latin .................. — _ —— _ — —— — Grekiska .............. -—- — — — —— —— Tyska .................. — 31 —— — 4 4 39 Engelska .............. 46 35 9 11 3 —» 35 139 Franska ................ 7 4 3 — 4 — 9 27 Historia m. samhällslära 55 114 23 35 — 4 7 24 262 Geografi ................ 68 214 28'5 80 12 8 36 47 493'5 Filosofi ................ —— _ —— — — —— Pedagogik .............. — — _. — —— Matematik .............. 672'5 8445 152 2215 83 19 113'5 163'5 2 2695 Biologi m. hälsolära . . . . 30 168 50 58 10 5 34 645 4195 Fysik .................. 165-75 253-75 605 645 43 11 3875 475 68475 Kemi .................. 61 198 36'5 10 5 11 68'35 37 426'75

Summa 1 237'25 2 09215 412'5 535 175 58 3305 471'5 5 3125

Anmärkningar.

Fran försvarets läroverk och folkskoloseminarierna har kunnat bortses i detta sam- mauhang.

För att omsätta totalsumman i tjänster med full undervisning torde divisorn 27 vara den lämpligaste, särskilt som huvudsakligen undervisningen på realskolestadiet är be- rörd av krisen. Med denna förutsättning kommer man fram till antalet 197 (200) lärare.l

* Universitetsbcredningen vill härtill knyta den kommentaren, att en viss lärarbrist föreligger även för gymnasiets del och att det normala timantalet där iir lägre än 27. Vidare ha lärarna. t'. n. iej obetydlig utsträckning åtagit sig övertimmar, varför en ndold» lärarbrist även föreligger. Beaktas dessa faktorer torde man komma till det resultatet, att den verkliga lärarbristen är större än vad här angivits.

och lärartillgång, vilka även refererats av undervisningsrådet Ragnar Lund- blad i Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 1—2 1948. Ur denna utredning har hämtats tabell 20.

I Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 4—5 1949 redogöres för det aktuella läget beträffande lärarbristen den 1 oktober 1948. Tabellerna 21 och 22, vilka. äro hämtade därifrån, belysa lärarbristens utveckling mellan den 1 oktober åren 1947 och 1948.

I skolöverstyrelsens ovannämnda utredning angående åtgärder mot lärar- bristen ha även gjorts beräkningar dels av ersättningsbehovet av lärare för tiden 1948/54, dels av utvidgningsbehovet. Dessa sista utgå från förutsätt— ningen av en fortgående expansion av skolväsendet i samma takt som hittills under oförändrad skolordning. Lärarbehovets ökning (utvidgningsbehovet) vid de högre skolorna läsåren 1948/54 framgår av den från utredningen hämtade tabell 23. Beredningen vill framhålla, att beräkningarna måste tagas med viss reservation, eftersom dylika prognoser i flera avseenden måste vara osäkra.

Lärarhrist, uttryckt i heltidstjänster

L ii r o ä. m n e ht 1947 ht l948 Ökning Ki-istendomskunskap . . . . 5'5 6'6 + 1'1 Modersmålet ............ 14'9 242 + 9'8 Engelska .............. 5'1 105 + 54 Tyska .................. 1'4 2'9 + 1'5 Franska ................ 1'0 22 + 1'2 Historia med samhällslära '? 10"?! + 1'1 Geografi ................ 183 229 + 46 Pedagogik .............. — 1'3 + 1'3 Matematik .............. 84'1 lou-9 + 16'8 Biologi med hälsolära ., 15'5 24'2 + 8”? Fysik .................. 254 352 + 9'8 Kemi .................. 15'8 22'5 + 6'7 Summa 196”? 264'2 + 67'5

Tabell 22. Antal tjänstgörande lärare i teoretiska läroämnen, som icke innehade anställning vid högre skola såsom ord., e. 0. eller extra lärare i läroämnen den 1 oktober åren71947 och 1948.

Antal lärare med L a r a 1" I»! 1' U P P full tjänstgöring partiell tjänstgöring ht 1947 ht 1948 ht 1947 ht [948 1, Pensionerade lärare vid högre sko- lor ............................ 6 5 34 46 2. Från h. lärariuneseminarium ut- examinerade .................... 3 2 68 62 3. Filosoåe kandidater ochjämförliga 49 66 183 212 4. Folkskollårare utan akademisk examen ........................ 64 90 35 52 5. Studerande vid teol. eller filosofisk fakultet ........................ 31 38 42 52 (i. Högskolebildade ingenjörer och s_tud. vid teknisk högskola ...... 3 8 23 15 7. Qvningslärare .................. 3 2 23 39 8. Ovriga: a) med studentexamen .......... 12 26 28 19 l)) utan studentexamen .......... 4 8 19 32 Summa 175 245 455 529

Utvidgnings— och ersättningsbehoven ha sammanslagits i tabell 24, som således utvisar den erforderliga nyrekryteringen av lärar-kårerna vid de högre skolorna. läsåren 1948/54.

Vidare ha utförts beräkningar av den förmodade tillströmningen av ny arbetskraft. Dessa bygga på jämförelser mellan antalet inskrivna och antalet examinerade från olika år, på en genom läraraspirantföreningarna företagen enquéte samt på undersökningar av hur många av de examinerade magistrarna som ägna sig åt lärarbanan (beräknas till 70 % av humanisterna och 60 % av

Tabell 23. Den beräknade ökningen av liirarbeliovet vid de högre skolorna läsåren 1948/54.

Läroäulne 1948 1949 1950 1951 1952 l953 Summa Kristendomskunskap .................... 16 20 19 21 26 29 131 Modersmålet .......................... 45 38 46 50 58 72 309 Latin .................................. 2 1 3 2 3 2 13 Grekiska .............................. —— 1 —— 1 1 1 4 Tyska .................................. — 4 46 30 42 53 47 214 Engelska. .............................. 39 39 49 47 57 74 305 Franska ................................ 10 1 1 13 20 23 29 106 Historia, samhällslära, ekonomiläru ...... 24 31 32 35 40 47 209 Geografi .............................. 15 19 20 21 26 30 131 Filosofi, psykologi, pedagogik .......... 4 5 2 1 1 13 Matematik ............................ 31 42 43 50 60 71 297 Biologi, hälsolära. ...................... 16 18 19 22 26 28 129 Fysik .................................. 13 15 16 18 25 27 114 Kemi .................................. 9 8 11 18 18 23 87

Summa 220 294 303 347 417 481 2 062

Tabell 24. Den beräknade erforderliga nyrekryteringen av lärarkårerna vid de högre skolorna läsåren 1948/54.

Studicriktning 1948 1949 1950 1951 1952 1953 Summa Teologisk .............................. 40 45 40 50 60 65 300 Historisk .............................. 60 65 75 80 95 110 485 Filologisk: Klassiska språk ...................... 5 5 5 5 10 10 40 Moderna språk ...................... 55 95 100 120 135 150 655 Modersmålet + moderna språk ........ 45 60 65 70 85 100 425 Matematisk ............................ 80 95 105 120 145 165 710 Biologisk .............................. 40 45 45 55 70 80 335 Summa 325 410 435 500 000 680 2 950

naturvetarna). Tillströmningen till skolväsendet beräknas under treårsperio— den 1948/50 bli 300 humanister, 140 naturvetare samt 20 teologer. För den föl- jande treårsperioden bli motsvarande siffror 300, 200 och 20.

Med utgångspunkt från de här refererade uppgifterna samt från att för när- varande en brist. inom de natur-vetenskapliga ämnena på cirka 150 fulla tjänster men för övriga, ämnesgrupper en åtminstone approximativ balans före— ligger, kommer man fram till nedanstående uppställning över den lärarbrist som är att vänta för åren 1950 respektive 1953.

1950 1953 Humanister .................. —— 345 1 030 Naturvetare ..................... -— 405 —— 845 Teologer ........................ _— 95 _ 235

Om man bortser från det kalkylerade utvidgningsbehovet blir resultatet i stället följande (+ betecknar överskott).

Humanister ..................... + 125 + 150 Naturvetare .................. —— 135 145 Teologer ........................ 4— 15 —— 45

Överstyrelsen understryker, att dessa båda översikter representera ytter— ligheter. »Vid ostörd utveckling av skolväsendet måste man räkna med en allt mer tilltagande lärarbrist inom alla ämnesgrupper. Skulle återigen en hämsko omedelbart sättas för expansionen, torde brist på. lärare i humanistiska ämnen icke vara att förvänta.»

1 Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 4—5 1949 heter det med syftning på dessa beräkningar bland annat: Utvecklingen under det gångna året torde icke behöva föranleda någon ändring av överstyrelsens uppskattning av lärarbehovet vid ostörd. utveckling. Däremot måste man naturligtvis räkna med att utvecklingen kan komma att hämmas genom brist på lärare och lokaler och att lärarbehovet kan komma att reduceras genom administrativa åtgärder, såsom beskärning av timplanerna. 1946 års skolkommission har även utfört vissa beräkningar av lärarbeh0vet. Härom anför kommissionen bland annat följande: Vid de högre statliga, kommunala och privata läroanstalter-na (vartill då räknas också seminarierna, de yrkesbetonade gymnasierna och folkhögskolorna samt folkskolans realskolebetonade överbyggnader) undervisar för närvarande cirka 5 200 lärare i läsämnen (timlärare och biträdande lärare ej medräknade). Nativi— tetsstegringen betyder, att antalet dylika lärare fram till 1960 måste öka med cirka 1 800. Om _ som. man kan anta procenttalet av de barn per årskull vilka söka sig till högre skolor, fortsätter att stiga i samma takt som under de sista decennierna, ökas behovet av lärare med ytterligare cirka 900. Sammanlagt skulle det alltså behövas 7 900 för undervisning i högre skolor utbildade lärare. Om man härtill lägger ersättningsbehovet på grund av avgång från lärarbanan, får man enligt Lindgrens beräkning ett nyrekryteringsbehov av 4800 lärare eller per år 370 lärare. Vid mitten av 1920—talet utexaminerades årligen cirka 180 filosofie magistrar. För närvarande är siffran cirka 240. Av de utexaminerade filosofie magistrarna beräknas 70 % gå, till lärarbanan. För att erhålla den önskade tillströmningen av 370 lärare per år måste alltså. (under i övrigt oförändrade förhållanden) examina- tionssiffran pressas upp från 240 till 530. Detta gällde under oförändrad skolordning. Därest den av skolkommis- sionen föreslagna skolorganisationen skulle genomföras beräknas år 1960 be- hövas ytterligare kanske 4 600 lärare. »Fördelade på åren fram till 1960 skulle dessa utgöra 355 per år. Väljes i stället året 1965 som riktpunkt, blir motsva— rande siffra 255. Väljes året 1970 sjunker siffran till 200.» För att täcka detta stora behov räknar skolkommissionen med att »mellanskollärare med förstärkt utbildning» i stor utsträckning skola tas i anspråk för undervisning i real- skolan. De prognoser för vilka här kortfattat redogjorts äro som ovan framhållits mycket osäkra. Ett flertal ovissa faktorer kunna göra att situationen mer eller mindre förändras En sådan faktor är större skolorganisatoriska föränd— ringar, en annan mindre förändringar av timplanen; även mycket små föränd-

ringar av detta sistnämnda slag ge stora utslag i fråga om lärarbehovet. En mycket oviss faktor är vidare det högre skolväsendets fortsatta expansion. För närvarande synes det som om redan lokalbrist skulle åtminstone tillfälligtvis lägga hinder i vägen för en i samma takt som hittills fortsatt expansion.

Den framtida tillströmningen till de filosofiska fakultet-erna, vilken är avgörande för lärartillgången, är en annan oviss faktor.

Även om alla dessa och flera andra osäkerhetsmoment beaktas och även om man bortser från en eventuell omläggning av skolväsendet i enlighet med skolkommissionens förslag, torde de gjorda undersökningarna på ett till- fyllestgörande sätt ge vid handen, att man för tämligen lång framtid bör räkna med att svårigheter komma att föreligga att täcka behovet av akade— miskt utbildade lärare. Särskilt allvarlig är redan nu situationen i fråga om tillgången på lärare i naturvetenskapliga ämnen och där svårast i den mate- matisk-fysisk-kemiska gruppen.

2. Beredningens förslag. Som av inledningskapitlet framgått överstiger icke blott bruttostudie— tiden utan även nettostudietiden för närvarande den stadgade normaltiden. Det förhållandet att gällande bestämmelser icke kunnat tillämpas, nödvän- diggör i och för sig åtgärder för uppnående av överensstämmelse mellan examensstadgans bestämmelser och de verkliga förhållandena. Men det vore icke tillfredsställande, att åvägabringa en sådan överensstämmelse genom att helt anpassa normaltiden efter nu rådande förhållanden i fråga om stu- dietidens längd. Beredningen har inledningsvis framhållit nödvändigheten av att nedbringa studietiden för de lägre filosofiska examina. Denna nöd— vändighet är, på grund av det stora behovet av läroverkslärare, alldeles särskilt tvingande i fråga om ämbetsexamen. Verksamma åtgärder äro nämligen enligt beredningens uppfattning nöd— vändiga, för att den tilltagande lärarbristen skall kunna bemästras. En av dessa åtgärder måste vara att nedbringa tiden för en blivande lärares fack- studier, så att dessa icke genom en lång studietid te sig avskräckande för den student som står inför sitt yrkesval. I sin ovannämnda utredning har skolöverstyrelsen behandlat denna fråga och anför bland annat följande:

När nu lärarbehovet växer snabbare än produktionen, är det icke möjligt att gå förbi de stigande studietiderna. Om den effektiva studietiden kunde återföras till det ursprungliga avsedda, skulle detta betyda en engångsvinst för de högre skolorna motsvarande två är tre årsklasser. Den lärarbrist, som redan nu finnes. skulle därigenom täckas och en viss expansion möjliggöras. Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större betydelse. Rekryteringen av lärar— banan skulle stimuleras. Många studenter rygga nu av naturliga skäl tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som över-styrelsen i det föregående framlagt, framstår därför be— skärningen av utbildningstiden som ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet. Och det är lika uppenbart att det som skall

göras måste ske mycket snart. Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.

Sedan överstyrelsen erinrat om 1936 års lärarutbildningssakkunnigas av skolöverstyrelsen tillstyrkta förslag angående minskning av de erforderliga betygsenheterna i ämbetsexamen till 6, heter det:

Denna minskning av fordringarna i ämbetsexamen är dock säkerligen icke tillräcklig och skulle _ om den till synes automatiska stegringen av tentamens— t'ordringarna får hava sin gång — måhända snart— kompenseras genom ökade krav inom varje särskilt ämne. Enligt överstyrelsen mening kräves det därut— över snara och målmedvetna åtgärder för att nedbringa fordringarna i de sär- skilda ämnena och i framtiden en ständig uppmärksamhet för att hindra dem från att åter stiga.

Sedan skolövertyrelsen framställt önskemål om skapandet av definitiva former för samarbete mellan universitet och skola, anföres följande:

Givetvis äro dock föreskrifter av detta slag icke tillfyllest i en angelägenhet, där framgång i så hög grad beror på tillämpningen. I studieplaner och studie- handböcker angivas fordringarna blott kortfattat och i allmänna ordalag. Studi— ernas verkliga tidsomfattning bestämmes långt mera av den enskilde fackrepre- sentantens krav på tentandens inlevelse i ämnet och av omfattningen av de experimentella kurser, som ingå i somliga ämnen. För att få effekt måste strä— vandena att begränsa studietiden uppbäras av ledande universitetskretsar. I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens förmåga och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så. hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den allmänna diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lärarutbildningen borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläggas till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar i framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfredsställandet av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen värdet av de fria universitetsstudierna så uppen- bart, att överstyrelsen med största beklagande-skulle se en utveckling, som kunde leda till att universitetens förmåga att sörja för utbildningen av ett till- räckligt antal lärare mäste sättas i fråga.

1946 års skolkommission anför ifråga om studietiden för ämbetsexamen bland annat följande:

Den nuvarande onormalt långa studietiden för ämbetsexamen äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärarbanan. — — —— Det synes kommissionen önskvärt, att den genomsnittliga totala utbildningstiden för realskolelärare med kompetens motsvarande nuvarande läroverksadjunkt icke överskrider fem år. Av denna tid måste minst ett år ägnas åt egentlig yrkesut- bildning. I yrkesutbildningen bör därutöver infogas ett års avlönad aspirant- tjänstgöring. Under angiven förutsättning återstår högst fyra år för akademiska studier, ledande till filosofisk ämbetsexamen. Om man räknar med att den i denna examen nu ingående obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia överflyttas till den egentliga yrkesutbildningen, och om man, såsom även 1936 års lärarutbildningssakkunniga föreslagit, nedsätter den er- forderliga minsta betygssumman från 7 till 6, torde det vara möjligt att genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till skolans

behov nedbringa studietiden för filosofisk ämbetsexamen så, att en examen inom praktiskt taget alla för skolan behövliga kombinationer kan avläggas inom loppet av fyra år. Med hänsyn till att olika ämnen och ämneskombinationer kräver olika lång studietid, torde normaltiden för filosofisk ämbetsexamen, varmed kem- missionen avser statistisk mediantid, böra bestämmas till omkring sju terminer. Kommissionen är väl medveten om att det särskilt i vissa natur-vetenskapliga iimneskombinationer måhända icke blir möjligt att begränsa studietiden till sju terminer, men vågar dock räkna med att kurserna skall kunna läggas så att normaltiden för en examen i dessa ämnen icke skall behöva överstiga åtta ter- miner.

Av de åtgärder som erfordras mot lärarbristen faller förkortningen av den ämnesteoretiska lärarutbildningen och även översynen av universitetens och högskolornas kvantitativa resurser för lärarutbildningen under univer- sitetsberedningens utredningsuppdrag. Beredningen anser det ytterst ange- läget, att på dessa punkter effektiva reformer komma till stånd. En ut- veckling, som ledde till att realskole— och gymnasiestadiernas lärare ej hade bibringats erforderlig akademisk utbildning, skulle enligt bered- ningens uppfattning vara synnerligen olycklig, ja ödesdiger för hela vårt kulturliv. Beredningen kan även med tillfredsställelse konstatera, att vid för- handlingar med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv inställning till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. Även akademiska myndigheter ha i officiella uttalanden, bland annat i re— missyttranden över en framställning från Sveriges Förenade Studentkårer av den 9 mars 1946, bekräftat sin villighet att medverka till en förkortning av studietiden.

I den allmänna debatten har ibland den tanken framskymtat, att lärar- bristen vore en tillfällig företeelse, som ej borde mötas med åtgärder av per- manent karaktär. De utredningar angående lärarbehovet som föreligga och de utvecklingstendenser som kunna skönjas i fråga om det svenska skolvä- sendet, göra det emellertid sannolikt, att under ganska lång framtid efter— frågan på akademiskt utbildade lärare kommer att vara större än tillgången. Detta gäller i särskilt hög grad, om realskoleundervisningen skall bestridas av lärare med god akademisk kompetens, något som enligt beredningens åsikt är nödvändigt om undervisningen i den svenska skolan skall kunna hållas på tillräcklig hög nivå. (Beredningen vill i detta sammanhang fram- hålla, att skolöverstyrelsen (se citatet ovan 5. 60) torde ha överskattat stor- leken av den engångs'vinst som skulle ernås därest utbildningen återfördes till den ursprungligen avsedda).

Det har emellertid synts beredningen angeläget att understryka, att en förkortning av studietiden för de lägre filosofiska examina är nödvändig alldeles oberoende av de nuvarande och framtida förhållandena i fråga om lärartillgången (jfr ovan 5. 24). Dessa förhållanden medföra endast, att en förkortning av studietiden för ämbetsexamen framstår som ett så mycket mera trängande behov.

De åtgärder som kunna komma i fråga för minskning av studietiden torde vara av i huvudsak tre slag: nedskärning av kursfordringarna i de enskilda ämnena, rationalisering av studier och undervisning, förändringar av examines konstruktion.

I fråga om filosofisk ämbetsexamen är det enligt beredningens uppfatt- ning två förändringar av examens konstruktion, som kunna komma i fråga vid en begränsning av studietiden, nämligen en minskning av antalet fordrade betygsenheter till 6 och ett avskaffande av den obligatoriska kursen i psyv kologi samt pedagogikens teori och historia.

Minskning av antalet fordrade betygsenheter till 6.

Redan 1.936 års lärarutbildni-ngssakkunnlga föreslogo, att antalet fordrade betygsenheter i examen skulle minskas från 7 till 6. Förslaget framställdes för att vissa specialkurser m. ni., som avsågo att tillgodose skolans krav på lärarutbildningen, skulle beredas plats i ämbetsexamen utan att studietiden för denna examen förlängdes; åtgärden avsåg således inte en förkortning av den sammanlagda studietiden för ämbetsexamen, vilket låg utanför de sakkunnigas uppdrag. Sedan de sakkunniga hänvisat till att troligen endast hänsynen till det historiskt givna bestämt 1902 års universitetsexamenskom— mittés förslag om att ämbetsexamen skulle innehålla minst 7 betygsenheter, anföres följande:

Enligt de sakkunnigas mening kan som ett mycket starkt stöd för en reduk- tion av antalet betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen anföras den starka ökningen under de senaste årtiondena av kunskapsområdet — kvalitativt och kvantitativt — inom flertalet av de i ämbetsexamen ingående ämnena. Oveder- sägligt torde vara, att ett i den nutida ämbetsexamen ingående betyg måste representera ett större mått av insikter än för 30—40 år sedan. Detta avspeglas i viss mån av den fortgående förlängningen av studietiden. _ De sak— kunniga, som för sin del icke vilja medverka till en ytterligare förlängning av den redan nu långa teoretiska utbildningen, finna således, att en reduktion av betygsenheterna kan ske, utan att fordringarna på utbildning genom teoretiska ämnesstudier sänkas under den nivå, ämbetsexamen ursprungligen avsåg, och att en sådan reduktion därför redan av detta skäl kan anses rimlig.

Härtill kommer, framhöllo de sakkunniga vidare, att genom de föreslagna tilläggen av för lärarutbildningen särskilt viktiga kurser och kursmoment fordringarna i ämbetsexamen ej heller genom den föreslagna åtgärden skulle komma att sänkas under den dåvarande nivån.

Som ovan nämnts har skolöverstyrelsen och 1946 års skolkommission förordat, att antalet obligatoriska betygsenheter minskas till 6.

Sveriges Förenade Studentkårer har i en framställning till universitets- beredningen av den 20 juni 1948 ifrågasatt, om icke minimiantalet betygs— enheter i examen borde sänkas till 6.

De filosofiska fakulteterna intogo till övervägande del en avvisande håll- ning till 1936 års lärarutbildningssakkunnigas förslag att minska antalet fordrade betygsenheter till 6. Beredningen har emellertid vid sina överlägg—

ningar vid de olika lärosätena fått ett bestämt intryck av att de akademiska lärarna nu ej motsätta sig en sådan begränsning.

Vid övervägandena av en minskning av de fordrade betygsenheterna måste man i första hand ställa frågan, om en minskning med 1 betygsenhet- kommer att medföra menliga följder med hänsyn till den verksamhet för vilken ämbetsexamen skall kvalificera. Vad beträffar läraryrket är det nature ligtvis önskvärt, att en lärare har så bred och djup utbildning som möjligt; med hänsyn härtill är 8 eller 9 betygsenheter i examen bättre än 7. Även om det med hänsyn till omöjligheten att på ett tillfredsställande sätt behärska alltr för många ämnen inte är särskilt önskvärt, att en lärare måste ha alltför många skolämnen i sin examen, är det en fördel om han har höga betyg i ämnena och har med stödämnen till skolämnena. Frågan gäller alltså blott var gränsen skall dragas. Då man från skolhåll bestämt förordat en minsk- ning av antalet fordrade betygsenheter till 6 — beredningen vill åter erinra om skolöverstyrelsens och skolkommissionens ställningstaganden _ synas inga betänkligheter kunna anföras mot att den med hänsyn till läraryrkets krav erforderliga gränsen sättes vid 6 betygsenheter.

Ämbetsexamen skall emellertid även vara en vetenskaplig preliminär- examen. Härför anses en något så när bred bas i grundexamen erforderlig. Eftersom i den nuvarande filosofie kandidatexamen, som även tjänar som grund för fortsatta vetenskapliga studier, endast fordras 6 betygsenheter och detta allmänt anses vara tillfyllest, synes] man från universitetens sida ur denna synpunkt ej kunna ha något att erinra mot att minimiantalet be- tygsenheter i ämbetsexamen fastställes till 6.

Beredningen vill även framhålla, att ett stort antal studerande för när- varande taga det sjunde betyget i ämnet pedagogik, eftersom skillnaden mellan den obligatoriska kursen och 1 betyg är föga betydande; åtminstone vid ett lärosäte föreligger ingen skillnad, varför samtliga studerande medtaga 1 betyg i pedagogik. Då enligt beredningens förslag den obligatoriska kursen skall avskaffas, kommer i ett ej obetydligt antal fall minskningen med 1 betygsenhet endast att gälla ämnet pedagogik, i vilket motsvarande läro— stoff kommer att inhämtas under den egentliga yrkesutbildningen.

Det bör även påpekas, att beredningen i flera ämnen föreslagit införandet av för lärarutbildningen särskilt viktiga kurser och kursmoment samt i övrigt förordat åtgärder i syfte att rationalisera och effektivisera studierna. Vad 1936 års lärarutbildningssakkunniga anfört som motivering för sitt förslag är således i viss utsträckning fortfarande tillämpligt, när beredningen nu framför samma förslag.

En fortgående tendens i fråga om de filosofiska examina har varit den successiva minskningen av antalet fordrade betygsenheter och ämnen. Den utveckling inom vetenskaperna, som tagit sig uttryck i den starka ökningen av knnskapsområdena, nödvändiggör en starkare specialisering. Man kan beklaga utvecklingen-s konsekvenser, men man är tvungen att taga hänsyn till dem. I likhet med 1936 års lärarutbildningssakkunniga anser bered- ningen, att ett i den nutida ämbetsexamen ingående betyg representerar ett

större mått av insikter än vad som var fallet strax efter ämbetsexamens tillkomst. Det skulle emellertid inte var tillrådligt att alltför starkt minska kvantiteten och kvaliteten av de insikter som varje betygsenhet för närva- rande representerar. I stället bör antalet betygsenheter begränsas.

En fråga, som ej bör förbigås, är huruvida antalet betygsenheter skulle kunna vara lägre än 6. I anslutning till sin utredning angående åtgärder mot lärarbristen verkställde skolöverstyrelsen en enquéte bland rektorer vid läroverk och realskolor. Ett tämligen allmänt önskemål var härvid en be- gränsning av antalet betygsenheter till 6. Endast från något enstaka håll framfördes önskemål om en längre gående beskärning. Vid 1948 års läro- verkslärarmöte framfördes även från något enstaka håll tanken på en minsk- ning av minimiantalet betygsenheter för blivande lärare till 5.

Dessa sista förslag måste beredningen taga bestämt avstånd från. En så stark begränsning som till 5 betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsområdenas tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skolhåll har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle näppeligen vara tillräckligt kvalificerande för lärarverksamheten. Basen för fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.

Om man sålunda endast från enstaka håll förordat en större minskning av minimiantalet betygsenheter, synes det däremot vara en ganska allmän uppfattning, att 6 betygsenheter är tillräckligt som minimum i en ämbets- examen. Beredningen vill förorda, att antalet betygsenheter i ämbetsexamen fastställes till minst 6.

Avskaffande av den obligatoriska kursen i psykologi och pedagogik.

Den för ämbetsexamen obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogi- kens teori och historia har från olika håll utsatts för en mycket stark kritik. Det är en utbredd uppfattning, att den på ett föga tillfredsställande sätt fyller sin uppgift. Dess syfte och art äro för övrigt sådana, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de teoretiska fackstudierna. Skol- kommissionen har även föreslagit, att de insikter som denna kurs avser att förmedla, skola inhämtas i samband med den praktiska lärarutbildningen. Enligt beredningens uppfattning bör så även bli fallet, hur än denna prak- tiska yrkesutbildning i framtiden kommer att anordnas. Beredningen, som ej anser sig i övrigt böra upptaga frågan om lärarnas praktisk—pedagogiska utbildning till behandling, vill således föreslå, att den obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia, utgår ur fordringarna för ämbetsexamen. Denna reform bör genomföras samtidigt med övriga av bered- ningen föreslagna reformer i fråga om ämbetsexamen.

N ormaltidens innebörd.

Innan beredningen övergår till att diskutera vilken normaltid som bör fastställas för ämbetsexamen, torde det vara nödvändigt att beredningens upp- fattning av normaltidens innebörd klargöres.

Inledningsvis har redogjorts för 1902 års universitetsexamenskommittés synpunkter och förslag i fråga om normaltidsbestämmelsen. De erfarenheter som vunnits under den tid 1907 års examensstadga varit gällande ådaga- lägga till fullo, att de av universitetsexamenskommittén föreslagna normal— tidsbestämm-elserna ej kunnat fylla sin uppgift: att hålla studietiden under en fixerad övre gräns. I stället har en praktiskt taget ständigt fortgående förlängning av studietiden ägt rum.

Ett grundfrel i de av universitetsexamenskommittén föreslagna normaltide- bestämmelserna var, att den kontroll som kommittén föreslog för tillseende av att normaltidsbestämmelserna efterföljdes var alldeles otillräcklig. Då det för beredningen framstår som en angelägenhet av största vikt, att effek— tiva åtgärd-er vidtagas för att hindra en sådan förlängning av studietiden som ägt rum under den nuvarande examensstadgans bestånd, föreslår beredningen nya former för kontroll av att norm-altidsbestämmelserna efterföljas.

Från olika håll har understrukits vikten av att åtgärder vidtagas för att studietiden, sedan den nedbringats, ej ånyo skall stiga; beredningen vill sär- skilt erinra om skolöverstyrelsens ovan återgivna uttalanden. Från student— håll har vid upprepade tillfällen framhållits, att endast genom förekomsten av en fortlöpande studietidsstatistik betryggande garantier kunna vinnas för att normaltidsbestämmelserna tillämpas i praktiken och studietiden ej ånyo förlänges.

För att kunna avgöra om normaltidsbestämmelserna i praktiken efter— följas, måste man ha en klar uppfattning om hur lång studietiden i verklig- heten är. Den nuvarande officiella universitetsstatistiken kan endast ge be— sked om tiden från inskrivning till examen, d. v. s. bruttostudietiden. Då i denna ingå studieavbrott av olika slag, bör stadgandet om normaltid ej avse bruttostudietiden; denna står på ett annat sätt än nettostudietiden utanför de akademiska myndigheternas kontroll, och den röner inflytande av ett allt— för stont antal varierande faktorer (så t. ex. kan vid en viss tid beredskaps— tjän—stgöring särskilt starkt inverka på bruttostudietiden). Normaltidsbestänr melsen bör därför avse nettostmliett'den (se ovan s. 12).

Uppgifter om nettostudietiden kunna endast erhållas genom en studietide— statistik, som bygger på uppgifter från de studerande själva. Förslag till en sådan studietidssutatistik framlägges i kapitel VIII.

Beredningen vill här understryka sin bestämda uppfattning, att studie— tiden kan hållas vid vad som är föreskrivet som normaltid i examensstadgan, endast om en tillförlitlig, fortlöpande och riksomfattande studietidsstatistik, som ger uppgifter om den verkliga nettostudietiden, d. v. s. bygger på de- klarationer från de studerande själva, finnes. På de studerandes eget initia— tiv har på senare tid studietidsstatistik varit anordnad vid Lunds universitet och Stockholms högskola. Det är emellertid nödvändigt-, att en statistik som skall tjäna som grund för jämförelse med normaltidsbeståmmelserna är offi— ciell, och lämpligen bör den vara inordnad i universitetsstatistiken. Bered- ningen betraktar alltså förverkligandet av förslaget om studietidsstatistik som

en absolut förutsättning för att studietiden i fortsättningen skall kunna hållas vid en rimlig längd.

En andra förutsättning för att så skall kunna ske är, att klara och ända- målsenliga bestämmelser finnas om de organ och myndigheter som skola be- handla ärenden rörande studieplaner och andra med studietiden samman- hängande frågor samt att dessa organ erhålla möjlighet att fullgöra ifråga- varande uppgifter på ett effektivt sätt.

Av vad ovan sagts följ-er, att normaltidsbegreppet bör tilläggas en sådan innebörd, att normaltidens tillämpning i praktiken kan kontrolleras på statis— tisk väg. Detta är det första villkor, som bör ställas på en bestämmelse om normaltid.

Nettostudietiden bör i studietidsstatistiken beräknas som tidsenheter av det borgerliga året. Normaltidsbestämmelsen avser för närvarande läster- miner, och i enlighet med den nuvarande stadgan utgör en lästermin 4 må— nader. Det kan givetvis diskuteras, om icke normaltiden kunde uttryckas i form av månader, men det torde vara. lämpligt, att den liksom för närvarande i stadgan uttryckes i form av lästerminer; däremot bör i studietidsdekl-ara- tionerna studietiden uppgivas oberoende av om studierna ägt rum under läs- terminerna eller det akademiska läsårets ferier. Nedan skall beredningen diskutera vilken längd, uttryckt i månader, lästerminen lämpligen bör ha.

På en annan viktig punkt måste normaltidens innebörd närmare preciseras: till vilken kategori av de studerande skall normal-tiden hänföra sig? Bered- ningen finner det uppenbart, att normaltidsbestämmelsen måste vara allmän- giltig med syftning på de studerande som avlägga examen; detta innebär givetvis icke, att alla studerande skola kunna avlägga examen på den i stad— gan fastställda normaltiden; däremot innebär det, att en genomsnittsstude— rande skall kunna göra det. Detta genomsnitt måste kunna fastställas på statistisk väg; det lämpligast-e torde vara att använda den statistiska media— nen. Saken kan enklast uttryck-as på följande sätt: när normaltid-ens upp- fyllande kontrolleras genom studietidsstatistik, har normaltidsbestämmelsen uppfyllts, om minst hälften av de studerande under—skrida en nettostudietid överensstämmande med den i stadgan fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestämmelsen överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma, att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fortsättningen bli rådande.

Gjorda statistiska undersökningar synas visa, att en god överensstäm— melse generellt råder mellan betygsnivån vid studentexamen och studietidens längd respektive examensfrekvensen (se ovan tabellerna 10—11). Det har diskuterats, om man icke på grund av skillnaden i fråga om studietid mellan studenter med olika betygsnivå borde låta normaltiden gälla endast studenter över en viss betygsnivå. Beredningen anser emellertid, att den enda begräns— ning som bör göras, är att endast de examinerades studietid jämföres med normaltiden. Att även räkna med det ur betygssynpunkt genomsnittligt sämre urval som aldrig avlägger någon examen, skulle, som beredningen har fram—

hållit i inledningskapitlet, vara olämpligt. Härutöver bör emellertid ingen be— gränsning göras till studenter med ett visst medelbetyg i studentexamen. Exa- mensstadgans allmänna bestämmelser måste rimligen gälla alla som avlägga examen. Vill man, att normaltiden skall gälla endast för studerande över en viss betygsnivä, böra villkoren för inskrivning vid universiteten och de fria högskolorna eller villkoren för avläggande av examen _ ändras, så att kvalificerade studentbetyg fordras; beredningen har emellertid funnit, att till- räckliga skäl för närvarande ej tala för ett spärrsystem. Härtill kommer vidare, att den brist som för närvarande råder på intellektuell arbetskraft, inte minst inom läraryrket, gör att man måste sträva efter att förkorta studietiden för alla blivande lärare och ej blott för dem som ligga över en viss studentbetygs— nivå. (N ormern'a för beräkning av den studietid som skall jämföras med nor— maltiden behandlas närmare i kapitel VIII, s. 365 ff.).

Olika möjligheter beträffande normaltidsbestämmelsens utformning.

Den nuvarande normalutidsbestämmels—en talar om en normaltid för ämbets— examen av högst 7 terminer. Den innebär alltså, att ingen kombination i ämbetsexamen får kräva en normal studietid av mer än 7 terminer.

I en skrivelse till beredningen från Sveriges Förenade Studentkårer (juni 1948) redogöres för olika förslag om normaltiden, som väckts på studenthåll. Främst uttalas önskemål om att normaltiden skall gälla ämne och betygs— enhet, i enlighet med vad 1948 års allmänna studentkonferens föreslagit. En äsiktsriktning bland studenterna hävdade härvid, att normaltiden för alla ämnen borde vara ett halvt läsår per betygsenhet; om sakliga skäl funnes för längre studietid i enskilt ämne, borde detta äsättas motsvarande högre meritvärde genom införande av högre betygssiffror än 3. Enligt en annan uppfattning skulle de olika examensämnenas olika omfattning omöjliggöra, att alla ämnen hade samma studietid; för varje ämne borde därför i stället en normaltid uträknas, vilken alltså skulle kunna vara olika lång för olika ämnen. Enligt en tredje uppfattning borde normaltiden ej avse varje ämne och betyg, eftersom det å ena sidan inte var praktiskt möjligt att i examens- stadgan fixera olika, absoluta normaltider för varje ämne och betyg och å andra sidan principen 1 betyg per termin ansågs alltför abstrakt för att till— lämpas kategoriskt i alla ämnen. I stället borde normaltiden gälla ämnes- kombinationen, och olika normaltider alltså kunna finnas för olika ämnes— kombinationer.

I den ovannämnda skrivelsen heter det vidare bland annat: »Verkligt till— fredsställande garantier för att studietid-en icke ånyo förlängdes, skulle en— dast kunna åstadkommas om en normaltid fanns per ämne och betygsenhet.» Beredningen hyser även den uppfattningen, att en normaltid per ämne och betyg skulle erbjuda den effektivaste garantien för att normaltidsbestäm- melsen efterfölj-es. Det torde emellertid ur andra synpunkter vara olämpligt med en absolut kategorisk normaltidsbestämmelse av detta slag. Beredningen har vid sina undersökningar kommit till det resultatet, att det inte i alla

ämnen är möjligt att hålla en normaltid av 1 termin per betygsenhet; att då välja den utvägen att i vissa ämnen tillåta en längre studietid med motsva— rande högre meritvärde i form av betygsenheter skulle stöta på alltför stora praktiska svårigheter. Ett visst antal betygsenheter skulle i ett ämne ha en helt annan innebörd än i ett annat med följande konsekvenser i fråga om kompetenskraven för lärartjänster; vidare skulle en sådan åtgärd snarast mot verka strävandena att förkorta studietiden, eftersom flertalet ämnen skulle vilja ha förlängda normaltider.

Det torde även vara ogörligt att verkställa en sådan exakt avvägning mellan olika ämnen och kombinationer, att för dessa skulle kunna fastställas olika normaltider, detta bland annat på grund av att fasta normer ej skulle kunna uppställas för en dylik avvägning i detalj och genom att det bleve alltför opraktiskt med ett så stort antal olika normaltider.

Ytterligare en möjlighet i fråga om normaltiden har antytts av 1946 års skolkommission, som synes mena, att normaltiden för examen skulle kunna avse genomsnittet av studietiderna för alla kombinationer i stället för som f. n. studietiden i var och en av alla tänkbara kombinationer (se citatet ovan 8. 62). En normaltidsbestämmelse enligt kommissionens alternativ skulle emellertid bli alltför vag och allmän och inte ge tillräckligt fasta hållpunkter i fråga om kombinationerna och de enskilda ämnena.

Normaltid för betygsenhet.

De akademiska studiernas karaktär av fria studier, som, även när det gäl- ler' ämbetsexamen, måste bevaras, omöjliggör en så snäv inrutning av stu- dierna för ett visst betyg i ett visst ämne, att en absolut fixerad normaltid skulle kunna upprättas härför. Emellertid har beredningen fäst största vikt vid att utformningen av normaltidsbestämmelsen blir sådan, att den erbjuder betryggande garantier för att normaltiden verkligen tillämpas. Beredningen har därför funnit det lämpligast, att det finnes dels en normaltid för betygs— enhet, från vilken det emellertid i särskilt motiverade specialfall skall kunna medges undantag, dels en normaltid för examen, "vilken skall vara ovill— korlig.

Beredningen har vid sina undersökningar av studiekurserna i de olika ämnena kommit till det resultatet, att normaltiden per betygsenhet bör kunna sättas till 1 termin; i flertalet ämnen böra möjligheter finnas att hålla denna normaltid. Beredningen har emellertid, som nämnts, även funnit, att det icke kan vara rådligt eller, med hänsyn till det önskvärda studieresul-tatet, möjligt, att i alla ämnen begränsa normaltiden härtill; en viss marginal måste, när synnerliga skäl så. föranleda, tillåtas för vissa ämnen. För en ämbets— examen om 6 betyg blir därför generellt en längre normaltid nödvändig.

Studi—erna skola alltså i regel vara så anordnade, att de examinerades mediana studietid för en viss betygsenhet ej överstiger 1 termin. Denna regel bör inte gälla utan undantag, utan när synnerliga skäl gör en längre studietid motiverad, t. ex. för vissa naturvetenskapliga ämnen, bör man kunna

uppställa studi-efordringar, som normalt kräva mera än 1 termins studietid. Den sammanlagda studietiden för en ämbetsexamen om 6 betygsenheter bör emellertid ej — för flertalet examinerade _ få överstiga en viss för examen fastställd normaltid. Denna normaltid för examen anger alltså den övre gräns i fråga om studietid som ingen tänkbar kombination i ämbetsexamen får överskrida.

Även i de fall där normaltiden 1 termin per betygsenhet ej kan hållas, skola studieplanerna vara så uppgjorda, att den för 2 betyg erforderliga under- visningen kan inhämtas på ett år.

Vilka åtgärder som, därest normaltiden överskrides, skola vidtagas för att nedbringa studietiden får avgöras i varje särskilt fall. Likaså får det i varje särskilt fall avgöras, i vilket eller vilka ämnen studiekurserna kunna beskäras eller andra åtgärder för nedbringande av studietiden vidtagas.

Normaltid för examen marginal för särskilt tidskrävande ämnen.

Att normaltiden per betygsenhet bör vara 1 termin torde vara uppenbart. Det är en lätt fixerbar enhet, och beredningen har, som nämnts, vid sina undersökningar kommit till det resultatet, att möjligheter finnas att i fler— talet ämnen hålla denna studietid. Frågan är emellertid, hur stor marginal som för de fall, då denna normaltid per betygsenhet ej kan hållas, är er- forderlig, d. v. s. vilken normaltid som bör fastställas för examen.

1946 års skolkommission framhåller, att det enligt dess uppfattning är >>önskvärt, att den genomsnittliga totala utbildningstiden för realskollärare med kompetens motsvarande nuvarande läroverkadjunkt icke överskrider fem år. Av denna tid måste minst ett år ägnas åt egentlig yrkesutbildning. I yrkesutbildningen bör därutöver infogas ett års avlönad aspiranttjänstgöring. Under angiven förutsättning återstår högst fyra år för akademiska studier, ledande till filosofisk ämbetsexamen.»

Frågan om hur lång studietid som skall tillmätas för ämbetsexamen blir, som skolkommissionen även framhållit, en avvägningsfråga. Sociala och eko— nomiska skäl samt hänsyn till arbetsmarknadsläget tala för största möjliga minskning av studietiden. Å andra sidan kunna kraven på examens omfatt— ning och kvalitet ej ställas alltför låga, detta med hänsyn till att examen skall kvalificera för lärartjänst på realskole— och gymnasiestadiet samt kunna bilda grund för fortsatta vetenskapliga studier. Beredningen har liksom skolkom— missionen kommit till det resultatet, att ämbetsexamen under inga förhållan- den bör få kräva en studietid överstigande fyra år. Dels har beredningen funnit, att denna studietid bör vara rimlig med hänsyn till de ovannämnda sociala och ekonomiska skälen och till den utbildningstid som normalt före— kommer inom närmast motsvarande yrken (härvid har beredningen utgått från att lärarnas pedagogiska yrkesutbildning i varje fall ej bör överstiga ett är), dels har beredningen vid sina undersökningar av studiekurserna i de olika ämnena kommit till det resultatet, att det bör vara möjligt att i alla kombinationer på en tid av högst 8 terminer ge en god lärarutbildning.

Lästerminens längd i månader.

Som beredningen ovan framhållit, måste normaltiden, därest den skall avse nettostudietiden och kontrolleras medelst studietidsstatistik, vara fixe- rad till antalet effektiva studiemånader, även om den i examensstadgan som hittills bör uttryckas i form av lästerminer. Det måste alltså fastställas, hur många effektiva studiemånader, som skola anses motsvara 1 lästermin.

Enligt gällande universitetsstatuter omfattar höstterminen 3,5 månader och vårterminen 4,5 månader. En lästermin i den nuvarande examensstadgans normaltidsbestämmelser får alltså. anses motsvara 4 månader. Det torde emel- lertid vara rimligt att räkna med någon förlängning" av denna tid.

Man bör emellertid ej räkna med en längre studietid per år än den tid som av de studerande verkligen användes för studier. Beredningens strävan att nedbringa studietiden måste nämligen —— med hänsyn taget till arbets- marknadsskäl samt andra sociala och ekonomiska skäl — avse ett ned— bringande av tiden från inskrivningen till examens avläggande, d. v. s. brutto- studietiden. Av olika, ovan nämnda skäl måste emellertid normaltidsbestäm- melsen avse nettostudietiden. Om man emellertid i stadgandena beräknar studietiden i månader per år längre än vad den verkligen är, kommer den verkliga studietiden att bli längre än normaltiden. Detta kan belysas med ett exempel: om man beräknar en normaltid av 4 år och beräknar, att ett år har 11 effektiva studiemånader, men medianen av de studerandes effektiva studiemånader per är bara är 8, kommer den genomsnittliga bruttostudietid som motsvarar normaltiden att bli 5,5 år.

Enligt studietidsstatistiken vid Stockholms högskola ägna de studerande normalt 8 månader av året åt studier. Av de återstående 4 månaderna hade i stora drag —— 2 använts för förvärvsarbete och de återstående 2 undandragits studierna förutom för ferier —— på grund av värnpliktstjänst— göring, sjukdom, andra studier än examensstudier o. s. v. Nu råder emeller- tid vid Stockholms högskola speciella förhållanden, eftersom de studerande där i större utsträckning än på andra håll ägna sig åt förvärvsarbete. Upp- gifter från andra universitet och högskolor tyda på. att medelvärdet av studie- tiden per år där sträcker sig upp mot cirka 9 månader; framför allt utvisas detta av den vid Lunds universitet förda studietidsstatistiken (jfr även SOU 1948: 42, s. 151). Studentsociala utredning-en har även beräknat en normal studietid per år av 9 månader och föreslagit, att s-tatsstipendium skall utgå. under denna tidrymd, men att det efter särskild prövning skall kunna utgå för längre tid per år.

Beredningen har funnit det rimligt, att det beräknas, att ett år har 10 effektiva .studiemånader. De föreslagna vidgade studentsociala stödåtgär- (lerna böra medföra en minskning av förvärvsarbetet bland de studerande. Vidare bör den utsträckning av undervisningen i na-turvetenskapliga ämnen som beredningen nedan förordar medföra, att ifrågavarande studerande ägna en större del av året åt studier än vad som för närvarande är fallet. S—lutligen

böra de studerande i eget intresse sträva efte-r att ägna en större del av året än för närvarande åt studier. Allt detta gör, att beredningen ansett sig kunna föreslå, att det räknas med 10 studiemånader per år, trots att den normala effektiva studietiden per år nu blott torde vara cirka 8—9 månader.

Det bör emellertid även understrykas att, även om förvärvsarbete i allt— för stor omfattning verkar förlängande på studietiden, det kan vara värde— fullt, att de teoretiska studierna i någon utsträckning kunna interfolieras med praktiskt arbete, särskilt om detta har anknytning till det kommande yrke-t.

Naturligtvis bör en studerande, som ej har förvärvsarbete och som i sina studier ej hindras av värnplik-tstjänstgöring, sjuk-dom, kompletteringsstudier eller andra sysselsättningar kunna använda mer än 10 månader per år för studier. Beredningen har emellertid ansett, att man vid beräkning av den normala studietiden ej kan taga hänsyn endast till de för studiernas fort- gång mest idealiska förhållandena, detta just för att medelvärdet av den verk— liga tiden från inskrivning till examen under normala förhållanden ej skall bli längre än normaltiden.

På hela massans av studenter —— och därmed på det statistiska medel— värdets —— studietid per år inverka som nämnts sådana faktorer som värn— pliktstjänstgöring, sjukdom, kompletteringsstudier m. in. Det är därför diskutabelt, om man för det statistiska medelvärdet verkligen kan räkna med en effektiv studietid per år av 10 månader; om detta ej blir fallet kom— mer bruttostudietiden att överstiga normaltiden. Emellertid bör det även beaktas, att normaltiden av 8 terminer enligt beredningens förslag skall ut— göra en övre gräns, som ej får överskridas; de kombinationer som kräva den längsta studietiden komma att fordra 8 terminer, men andra kombinationer komma att, stundom kanske avsevärt, underskrida normaltiden för examen. Detta förhållande bör uppväga det förhållandet, att den mediana effektiva studietiden per år kanske kommer att understiga 10 månader. Det är således beredningens förhoppning, att en normaltid av 40 månader (=8 effektiva studieterminer) kommer att innebära, att mediantiden från inskrivning till examen under normala förhållanden ej överskrider fyra år.

Som ovan nämnts har studentsociala utredningen i sina förslag till bc- stämmelser angående statsstipendier förordat, att statsstipendium normalt skall utgå under en tid av 9 månader per år, men att möjlighet skall finnas att erhålla stipendium för längre tid per år. Med hänsyn till att här beräk- nats en studietid av 10 månader bör stipendietiden emellertid utsträckas härtill. Vidare böra institutioner och bibliotek vara fullt tillgängliga under minst 10 månader per år. Det bör ankomma på vederbörande akade- miska myndigheter att, därest så ej redan överallt är fallet, träffa erforder— liga åtgärder härför

De föreslagna normaltidemas förhållande till nuvarande nettostudietid.

Möjligheterna att hålla de föreslagna normaltiderna samt konsekvenserna av dessa kunna bedömas med utgångspunkt från den nuvarande studietiden

samt från de förslag som beredningen i detta betänkande framför till studie— tidsbegränsande åtgärder. Som inledningsvis framhållits, finns det emeller- tid ingen statistik, som ger en absolut tillförlitlig uppgift beträffande netto- studietiden för en ämbetsexamen. Den äldre, mera omfattande statistik som finns och för vilken inledningsvis redogjorts lider främst av en eller flera av följande brister: 1) den avser bruttostudietiden, 2) den avser ej uteslutande minimiexamina, 3) den är ej aktuell. Det vanligaste sättet att ange medel- värdet för nettostudietiden är att göra en uppskattning på grundval av siffror från denna äldre statistik. Då emellertid metoderna varit olika och ganska skiftande uppgifter angående studietiden förekomma i denna, är det mycket svårt att göra ens en något så när tillförlitlig uppskattning.

Den på senare tid vid Lunds universitet och Stockholms högskola förda studietidsstatistiken fastställer emellertid på basis av studietidsdeklara- tioner från de studerande den effektiva studietiden per betygsenhet. Hit— tills ha genom de gjorda bearbetningarna studietidsuppgifter framkommit för ett antal ämnen och betygsenheter; en redogörelse för dessa resultat har lämnats i inledningskapitlet (tabellerna 8—9). Dessa uppgifter för studietiden lämna en viss hållpunkt för bedömandet av konsekvenserna av den av beredningen föreslagna normaltiden.

För att erhålla en ungefärlig uppgift om den nuvarande nettostudietiden för en ämbetsexamen om sju betygsenheter i humanistiska ämnen har enligt särskilda beräkningsgrunder och med vissa korrigeringar ett medeltal för studietiderna per betygsenhet i vissa representativa humanistiska ämnen och betyg, vilka finnas medtagna i tabell 9, beräknats. Enligt denna beräkning blir studietiden för sju betygsenheter genomsnittligt 39,2 månader, d. v. s. genomsnittligt 5,6 månader per betygsenhet. Denna uppgift bygger visser— ligen blott på de humanistiska ämnen och betyg för vilka mera tillförlitliga beräkningar finnas i Lunda- och Stockholmsstatistiken, men den torde dock ge en bättre uppfattning om studietiden för en humanistisk ämbetsexamen än den som kan erhållas genom annat tillgängligt material.1 Det kan till jämförelse nämnas, att enligt Lundastatistiken nettostudietiden för såväl humanistiska som naturvetenskapliga ämbetsexamina avlagda läsåret 1945/46 var cirka 38 månader, (1. v. s. genomsnittligt 5,4 månader per betygsenhet. Lundastatistikens — lik—som Stockholmsstatistikens -— material från de naturvetenskapliga ämnena är emellertid så litet och osäkert, att det knap- past ger en riktig uppfattning om de verkliga förhållandena. Enligt den 1946 av SYLzs och SYNFzs Uppsalaavdelningar företagna studietidsundersök- ningen var bruttostudietiden per betygsenhet i naturvetenskapliga ämbets— examina avlagda vid Uppsala universitet under perioden 1940—44 1,92 ter— miner (härzhalvår). Om man i enlighet med vad ovan anfört—s antar, att

1 Det bör dock observeras, att studietiden för den pedagogiska kursen ej medtagits i beräkningen; å andra sidan ingår i stället för kursen ofta. 1 betyg i pedagogik i examen och studietiden för detta betyg är mycket kort. 1-betyg i pedagogik ha ej heller med— tagits i beräkningen; dessa två. faktorer torde ungefärligen uppväga varandra.

effektiva studier normalt bedrivas endast under 9 månader av året, d. v. s. att nettostudietiden är 75 % av bruttostudietiden, blir nettostudietiden 8,6 månader per betygsenhet, d. v. s. 60,2 månader för en examen om 7 betyg. Om man antar, att den effektiva studietiden per år endast är 8 månader, bli siffrorna 7,5 respektive 52,5 månader.

Om man utgår från att den nuvarande stadgan avser en lästermin om 4 månader, blir dess normaltid för en examen om 7 betyg 28 effektiva studie- månader. Den nuvarande normaltiden överskrides således högst avsevärt. Den överskrides i själva verket betydligt mer än vad de nämnda siffrorna utvisa. Dels kräver kursen i pedagogik en viss studietid, dels äro de ovan- nämnda siffrorna för den nuvarande studietiden genomsnittsiffror för alla kombinationer och studietiden i vissa kombinationer måste således i avse- värt hög grad än vad de ge vid handen överskrida den stadgade normaltiden.

Av ovanstående framgår vidare, att de genomsnittliga studietiderna per betygsenhet överskrida den normaltid som beredningen föreslår skola hållas i flertalet ämnen.

Om man räknar med en ämbetsexamen om endast 6 betygsenheter blir den genomsnittliga studietiden för examen enligt de tre ovannämnda beräk— ningarna 33,6, 32,4 och 51,6 (45,0) månader.

Vid beredningens examensdelegationers förhandlingar vid de olika läro- sätena ha, utöver Lunda. och Stockholmsstatistikens studietidsberäkningar, av akademiska lärare och studenter lämnats uppgifter angående den nuva- rande studietiden. Inom beredningen har på grundval av Lunda- och Stock- holmsstatistikens siffror samt lärarnas och de studerandes uppgifter före- tagit-s en beräkning av den nuvarande genomsnittliga studietiden i vissa ämnen, för vilka mera preciserade uppgifter lämnats; studietiden i ett ämne har därvid beräknats som medeltalet av samtliga lämnade uppgifter. Enligt denna beräkning _ vilken bygger på uppgifter från samtliga lärosäten —— är den genomsnittliga studietiden för en examen med 2 betyg i vardera av nordiska språk, tyska och litteraturhistoria 39 månader, i nordiska språk. engelska och litteraturhistoria 37 månader, i nordiska språk, historia och litteraturhistoria 40 månader och i tyska, engelska och romanska språk 40 månader. Det bör emellertid märkas, att studietiderna i dessa kombinationer- blivit lägre, om icke onormalt långa studietider vid vissa lärosäten påverkat materialet. Särskilt påfallande äro i detta avseende studietiderna i engelska i Göteborg, i tyska i Göteborg, i romanska språk i Lund och Stockholm samt i litteraturhistoria i Uppsala och Göteborg. Om man räknar med att de exceptionellt långa studietiderna i dessa fall nedskäras till vad som är nor- malt vid de andra lärosätena, komma studietiderna i de nämnda kombina- tionerna att klart understiga 40 månader.

De föreslagna normaltidernas förhållande till den nuvarande studietiden belyses ytterligare av de i inledningskapitlet och i sista avsnittet av detta kapitel i samband med de enskilda ämnena meddelade studietidsuppgifterna. De lämnade studietidsuppgifterna torde — trots den osäkerhet som av

naturliga skäl vidlåder dem — ge vid handen, att åtgärder för begräns— ning av studietiden äro nödvändiga, därest den av beredningen föreslagna normaltiden av 1 termin per betyg skall kunna hållas i flertalet ämnen. Vidare ge de vid handen, att i vissa kombinationer åtgärder erfordras även för att 40—månadersgränsen skall underskridas. Men å andra sidan torde även framgå, att den studietid som måste vinnas för att de föreslagna normal- tider—na skola kunna hållas ej är längre än att det bör vara möjligt att för- verkliga dessa normaltider, även om på en del punkter i studiekurserna till— läggas nya moment av särskild betydelse för lärarutbildningen. De svåraste problemen erbjuda vissa naturvetenskapliga ämnen, där studietiden nu är särskilt lång.

Det svåraste problemet, när det gäller att fastställa normaltiden för exa- men, äro de betydande variationer som förekomma i fråga om den mediana studietiden för olika kombinationer. Hur stor variationen kan vara mellan olika naturvetenskapliga kombinationer belyses av ett enligt Linders' och Landers ovannämnda undersökning den genomsnittliga bruttostudietiden för ämbetsexamina endast manliga studenter under perioden 1909—— 1934 i ämnesgrupp 12 (matematik-fysik), var 3,6 år, i ämnesgrupp 13 (fysik- kemi), 4,3 år, i ämnesgrupp 11 (geografi, botanik, zoologi) 4,4 år och i ämnes- grupp 14 (kemi, botanik, zoologi) 5,3 år.1

De stora skillnaderna mellan olika kombinationer böra naturligtvis ej konserveras, utan man bör sträva i riktning mot en utjämning. Att åstad- komma en fullständig utjämning är dock ej möjligt. Frågan om vilken mar- ginal som skall medges från 1-terminsregeln, vilken normaltid som skall beräknas för examen, blir, eftersom beredningen anser att normaltiden skall utgöra en övre gräns för studietiden i var och en av de olika kombinationerna, en fråga om hur långt man rimligen kan nedbringa studietiden i de mest tidskrävande kombinationerna, d. v. s. vissa naturvetenskapliga kombina- tioner. Genom sina undersökningar av studieplanerna och undervisningen för de olika ämnena och betygen, företagna bland annat i samband med förhandlingar med lärarna och de studerande vid samtliga lärosäten, har beredningen som nämnts kommit till det resultatet, att ingen kombination skall behöva fordra längre studietid än 8 terminer, därest en termin beräk- nas som 5 studiemånader.

Normaltiden för examen måste fixeras med hänsyn till den eller de kom— binationer som fordra den längsta studietiden. Därest ej den villkorliga bestämmelsen om en normaltid av 1 termin per betygsenhet även funnes, kunde av denna anledning risk föreligga, att studietiden i flera ämnen skulle springa upp över den nuvarande och till en ej erforderlig längd med fullt

' Numera torde bruttostudietiden i de naturvetenskapliga kombinationerna avsevärt överstiga de har angivna; jfr ovan 3. 73 (uppgiften dar ger en bruttostudietid för natur- vetenskapliga examina av över 6 år) samt inledningskapitlet.

utnyttjande av 40—månadersmarginalen. För alla ämnen bör vid strävandena att nedbringa studietiden 1 termin per betygsenhet vara riktpunkten.

Beträffande kursfordringarna i sådana ämnen, där 1-terminsregeln ej kan tillämpas, bör märkas, att dessa dock måste uppgöras med hänsyn till den studietid som ämnet rimligen kan få sig tillmätt i kombination med de mest tidskrävande ämnen som kunna komma i fråga. I en viss kombination kan ett ämne förekomma tillsammans med ämnen som sammanlagt anses normalt böra kräva endast t. ex. 25 månaders studietid, i en annan kombination till- sammans med ämnen som kräva en sammanlagd studietid av 28 månader. Kursfordringarna i ämnet måste då utgå från den sistnämnda kombinationen.

Beredningen anser, att det ej generellt kan fastslås, vilka ämnen som kunna och vilka som ej kunna hålla 1—terminsregeln. Det bör dock tillses i sista hand av kanslern —— att flertalet ämnen ej fordra en längre studietid än denna. Vidare lämnar normaltidsbestämmelsen för examen i och för sig ingen anvisning om hur det skall förfaras, när normaltiden i en viss kombination överskrides. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisningsnämnden, fakul— teten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka komma fram till en rimlig avvägning mellan olika ämnens krav.

De åtgärder som i första hand böra vidtagas i de olika ämnena för att ned— bringa studietiden behandlas i sista avsnittet av detta kapitel.

0. Ämneskombinationer.

1. Historik. Gällande bestämmelser. Dispenser och reformförslag. 1902 års universitetsexamenskommitté anförde beträffande ämneskombi— nationerna i ämbetsexamen bland annat följande: Med hänsyn till examens ändamål bör den så anordnas, att den studerandes examensämnen fullt överenstämma med den blivande lärarens undervisnings- ämnen. Frågan blir i följd härav närmast den, i vilka ämnen lärarna böra under- visa, eller vilka ämnesgrupper adjunkt—stjänsterna vid de allmänna läroverken böra omfatta. Vid utredningen av detta spörsmål, — ———har man att taga hänsyn till flera omständigheter såsom ämnenas frändskap, det av gällande timplan betingade behovet av lärarkrafter i de olika ämnena o. s. v., ävensom därtill, att adjunkts- tjänster, såsom för närvarande är stadgat, i regel böra omfatta tre läroämnen. Sedan ämnesgrupperna för lärarbefattningar sålunda fastställts, har man att ur dem härleda ämnesgrupperna i lärarexamen enligt den grundsatsen, att de se nare böra fullt motsvara de förra. Sålunda bör en lärartjänst i exempelvis mo— dersmålet, tyska och historia eller i matematik, fysik och kemi motsvaras av en lärarexamen i just dessa ämnen, och examenskurserna i vart och ett av dem böra bestämmas med noggrann hänsyn till de för motsvarande läroämnen fast— ställda kursplanerna. Förhållandet mellan examen och ämnesgrupp för adjunkt-s- befattning bör korteligen vara sådant, att kursplanerna för de i denna grupp ingående ämnena utgöra så att säga en miniatyrbild av kunskapsfordringarna i motsvarande lärarexamen.

När kommittén sökte tillämpa dessa grundsatser, hette det i kommitté- utlåtandet, inställde sig framför allt den svårigheten, att fakultetens examens—

ämnen och skolans läroämnen hade olika omfattning och begränsning. Kom- mittén föreslog sålunda, att skolämnet biologi skulle motsvaras av examens- ämnena botanik och zoologi tillsammans. Beträffande skolämnet modersmålet ansåg kommittén, att ämnena nordiska språk och estetik med litteratur- och konsthistoria vart för sig skulle motsvara skolämnet modersmålet. I dessa sist- nämnda och andra ämnen, där avvikelser förelågo mellan universitetsämnens och skolämnens omfattning, borde i examenskurserna ingå mindre tilläggs- kurser i annat eller andra universitetsämnen; så t. ex. borde i examenskursen i historia även ingå en kurs i statskunskap, den som valde nordiska språk för vinnande av lärarkompetens i modersmålet borde inhämta en komplet terande tilläggskurs i estetik med litteratur- och konsthistoria och vice versa. Några bestämmelser i denna fråga medtogos emellertid ej i statutförslagen. Ej heller, hette det, torde en närmare utveckling av detta spörsmål från kom- mitténs sida vara behövlig »då det bör åligga fakulteten att, med noggrant aktgivande på examens ändamål, här angivna grunder angående läroämnenas och fakultetsämnenas motsvarighet samt den för de allmänna läroverken fast. ställda undervisningsplanen, vidtaga för ändamålet lämpade åtgärder.»

I den ovannämnda utredningen angående vilka ämnesgrupper adjunkts— tjänsterna borde omfatta, utvecklade kommittén först behovet av fasta ämnes- kombinationer för lärartjänster. Kommittén framhöll sedan vikten av »att ämnen, som enligt nu gängse uppfattning äro varandra närstående, samman— föras i en grupp, detta av hänsyn såväl till lärarebildningen som undervis- ningen. Härav följer först och främst, att ämnen från olika sektioner icke böra kombineras med varandra.» De humanistiska ämnena, frånsett moders— målet (tills vidare bortses helt från kristendom och filosofi), borde samman- föras i följande grupper: 1) de klassiska språken, 2) de främmande levande språken, 3) realämnena historia och geografi. Av den matematisk—naturveten— skapliga sektionens ämnen, borde matematik sammanföras med fysik och kemi samt biologi med antingen kemi eller geografi.

Den angivna grundsatsen kunde emellertid ej ensam bli bestämmande-. Hän—syn måste även tagas till andra faktorer, framför allt det av timplanen betingade behovet av lärarkrafter i de olika ämnena samt till nödvändigheten av att alla läroämnen voro företrädda av ordinarie lärare vid läroverket. Kommittén diskuterade vilka lärarbefattningar som voro behövliga vid olika typer av läroverk och antog härvid, att lektorsbefattningar skulle omfatta två och adjunktsbefattningar, med undantag av dem i vilka biologi ingick, tre ämnlen. Dock borde, där det rådde full visshet om att innehavaren av en lärarsyssla uteslutande eller huvudsakligen komme att undervisa i ett ämne eller i två ämnen, lektorstjänst ledigförklaras endast i ett och adjunktstjänst i två ämnen.

På grundval av ovan refererade utredningar framlade kommittén förslag till ämnesgrupper för lektors- och adjunktsbefattningar samt till motsvarande ämneskombinationer i filosofisk ämbetsexamen; dessa sista voro till antalet nio samt omfattade var och en tre universitetsämnen motsvarande tre skol-

ämnen, bortsett från de två kombinationer i vilka ämnena botanik och zoologi, tillsammans motsvarande skolämnet biologi, ingingo.

I fråga om ämbetsexamens konstruktion anförde kommittén vidare bland annat följande:

Jämte de i den valda gruppen ingående ämnena har kommittén tänkt sig, att den studerande skulle kunna få i examen medtaga ett eller flera ämnen, vare sig skolämnen eller andra ämnen. Flera av dessa senare såsom exempelvis statskun- skap och geologi, läro av den betydelse för skolan, att de ej böra helt och hållet uteslutas ur lärarexamen. Att från denna synpunkt uppställa en gräns mellan olika ämnen är emellertid omöjligt, då skolbildningen på grund av sin allmänna karaktär alltid på någon punkt tangeras av vilket som helst av de till fakulteten hörande ämnena. Därför bör den studerande vid valet av sådant tilläggsämne hava den största möjliga frihet, en frihet, som, där omständigheterna sådant till- låta, bör kunna sträckas utom fakultetens gränser.

Med hänsyn till skolämnenas och de valfria tilläggsämnenas betydelse för examens ändamål bör det för dennas godkännande erforderliga kunskapsmåttet i de förra ämnena sättas väsentligen högre än i de senare ämnena. Å andra sidan bör samma betyg, exempelvis betyget godkänd, i de olika ämnena vitsorda till omfattningen någorlunda jämställda kunskaper. Men under sådana förhållanden måste nyssnämnda differens mellan skolämnen och valfria tilläggsämnen uttryckas på det sättet, att i de förra högre betyg erfordras för examens godkännande än i de senare. Det är fördenskull kommittén föreslagit ett stadgande av inne- håll, att i de i den valda gruppen ingående ämnena skall erfordras minst betyget med beröm godkänd. Detta betyg blir sålunda i realiteten uttrycket för godkänd lärarekompetens och lägre betyg än detta uttrycket- för icke godkänd lärarekom- petens.

Inalles skulle fordras sju betygsenheter, såsom för närvarande i avseende på filosofie kandidatexamen är föreskrivet. Den studerande har alltså att välja mellan att antingen förvärva sig betyget berömlig i ett och betyget med beröm godkänd i de två andra av den valda gruppens ämnen eller ock att i vart och ett av dessa tre ämnen förvärva sig sistnämnda betyg och i ett fjärde fritt valt ämne betyget godkänd. Att de lärarkandidater, som anlägga sin examen på det förstnämnda sättet, särskilt böra komma i åtanke, då det gäller att fylla de högre ]äroverkens behov av gymnasieadjunkter, faller av sig självt.

Beträffande ämnet kristendom föreslog kommittén, att lektorsbefattningar med undervisningsskyldighet i kristendom skulle ledigförklaras i endast detta ämne, medan för adjunktsbefattningar kristendom skulle kunna kombineras med ettdera av ämnena modersmålet, latin, grekiska eller historia.

Ämnet filosofi upptogs ej av kommittén i ämbetsexamen och ej heller i någon av ämnesgrupperna för lärarbefattning; i stället föreslogs, att, då läro- verkets behov krävde det, skulle vid ledigförklarandet av lärarbefattning till— kännagivas, att sökande till densamma skulle utom övriga för tjänstens er— hållande stadgade villkor, även ha undergått prövning i teoretisk filosofi, bedömd med minst betyget Med beröm godkänd efter fordringarna i filosofisk ämbetsexamen.

Från förslagen i fråga om den pedagogiska utbildningen bortses här helt.

Universitetsexamenskommitténs förslag om inrättande av en filosofisk ämbetsexamen blev genomfört, men bestämmelserna om ämneskombinationer

skilde sig i den stadga som utfärdades av Kungl. Maj:t 1907 i flera avseenden från de av kommittén föreslagna. De fingo redan då i stort sett principiellt samma uppläggning som de nuvarande bestämmelserna. Ifrågavarande para— grafer i stadgan ha under de mer än fyrtio år de varit gällande endast under- gått förändringar utan större principiell räckvidd 1916, 1921 och 1924, (se ovan s. 48).

De nuvarande bestämmelserna angående ämneskombinationer i filosofisk ämbetsexamen återfinnas i %% 14 och 15 av stadgan angående filosofiska examina. få 14 innehåller bestämmelser om ämneslcombinationer, % 15 bestäm— melser om betygskombinationer; dessa senare bestämmelser ha betydelse även med hänsyn till möjligheten av ämneskombinationer.

Följande fjorton ämnesgrupper finnas i ämbetsexamen:

l:a gruppen: nordiska språk, latinska språket, litteraturhistoria med poetik, 2ca gruppen: nordiska språk, tyska språket, litteraturhistoria med poetik, 53:e gruppen: nordiska språk, engelska språket, litteraturhistoria med poetik, 4:e gruppen: nordiska språk, historia, litteraturhistoria med poetik, öze gruppen: latinska språket, grekiska språket, klassisk fornkunskap och anti— kens historia, Gze gruppen: latinska språket, historia,- 7:e gruppen: tyska språket, engelska språket, 8:e gruppen: tyska språket, romanska språk, 9:e gruppen: engelska språket, romanska språk, 10:e gruppen: historia, geografi 11:e gruppen: geografi, botanik, zoologi, 12:e gruppen: matematik, fysik, 18:e gruppen: fysik, kemi, 14:e gruppen: kemi, botanik, zoologi.

En väsentlig skillnad mot universite-tsexamenskommittén-s förslag är, att dessa fjorton fasta ämnesgrupper endast omfatta ämnen motsvarande två skolämnen, motsvarande i sju fall tre och i sju fall två universitetsämnen.

Om den valda gruppen endast omfattar två universitetsämnen, skall examen omfatta även ett tredje ämne, valt bland de i de föreskrivna grupperna ingå- ende ämnena och utgörande examensämne inom den sektion, till vilken den, valda gruppens ämnen höra.

I fråga om det tredje ämne, som skall läggas till sådan grupp som endast omfattar två ämnen, gälla följande särskilda bestämmelser:

1) matematik kan som tredje ämne förenas med vilken som helst av ämnes- grupperna;

2) om nordiska språk eller litteraturhistoria respektive botanik eller zoologi utgör det tredje huvudämnet, skall examen jämväl omfatta det andra av dessa ämnen;

3) om historia utgör ett av det tre huvudämnena, kan examen såsom huvudämne även omfatta statskunskap.

De refererade bestämmelserna innebära, att en minimiexamen om sju betyg (i det föregående och i fortsättningen tages, när ej annat anges, endast hänsyn till minimiexamina) i två ämnesgrupper måste-

omfatta ämnen motsvarande tre skolämnen och i tolv ämnes— grup'per endast behöver omfatta två skolämnen; dessa sistnämnda grupper är de fyra i vilka ingå nordiska språk och litteraturhistoria, en grupp med latin och grekiska jämte klassisk fornkunskap, två grupper med historia jämte ett annat ämne, två grupper i vilka ingå botanik och zoologi samt de tre grupperna med två moderna språk (dessa tre sistnämnda på grund av ett förbiseende i stadgan; se noten nedan). Det är alltså enligt examens— stadgan endast magistrar, som i sin examen ha matematik och fysik eller fysik och kemi, som behöva ha en examen motsvarande tre skolämnen; för alla andra lärarkategorier är det — enligt stadgan tillräckligt med två.

Beträffande betygens fördelning på olika ämnen gälla följande bestäm— melser:

1) om den valda gruppen omfattar två ämnen skall den studerande ha erhållit minst betyget Med beröm godkänd i vart och ett av dessa;

2) om den valda gruppen innehåller ämnena nordiska språk och litteratur— historia skall den studerande ha erhållit minst betyget Godkänd i litteratur- historia ooh minst betyget Med beröm godkänd i vart och ett av gruppens två övriga ämnen;

3) om den valda gruppen innehåller ämnena botanik och zoologi skall den studerande i det ena av dessa ämnen erhålla minst betyget Godkänd samt i det tredje i gruppen ingående ämnet minst betyget Med beröm godkänd;

4) minst sex betygsenheter skola falla inom vissa särskilt uppräknade ämnen; dessa äro dels de i ämnesgrupperna ingående ämnena, dels ett fåtal andra ämnen, som tydligen ansetts stå särskilt nära skolämnena.1

De principiellt viktigaste skillnaderna mellan universitetsexamenskom— mittens förslag och de nuvarande bestämmelserna äro följande:

1) Universitetsexamenskommittén utgick från att ämbetsexamen skulle ge undervisningskompetens i tre skolämnen, och ansåg sig tvingad att göra ett undantag blott för kombinationer med skolämnet biologi. Enligt de nu-

' Av de här refererade bestämmelserna angående ämnes- och betygskombinatiouer fram— går, alt på. två punkter förbiseenden föreligga i stadgans bestämmelser. Dels är det möj- ligt att medtaga klassisk fornkunskap som tredje ämne till en humanistisk tvåämnesgrupp, varigenom t. ex. kombinationen tyska, engelska, klassisk fornkunskap är tillåten, medan en kombination tyska, engelska, nordiska språk ej är tillåten. Avsikten synes vara, att det tredje ämnet skall motsvara ett Skolämne (undantag: statskunskap i kombination med historia). När klassisk fornkunskap som enda icke-Skolämne år 1921 upptogs i en fast ämnesgrupp, har man icke beaktat de konsekvenser detta hade för de övriga bestämmel- serna. — Det andra förbiseendet gäller det förhållandet, att betygsfördelningen i gruppen latinska språket, grekiska språket, klassisk fornkunskap ej regleras av någon bestämmelse; det är således möjligt att avlägga en ämbetsexamen med t. ex. 1 betyg i vart och ett av ämnena latin, grekiska, klassisk fornkunskap, geologi, ärftlighetslära, astronomi och me- kanik (vilket påpekats i Linders” och Landers ovannämnda undersökning 1936). Detta förbi- seende torde bero på att när gruppen latin, grekiska, klassisk fornkunskap infördes 1921 betygsfördelningen reglerades av en gemensam bestämmelse i 5 15 angående betygsför- delningen i treåmneskombinationer; 1924 ersattes denna. gemensamma bestämmelse, på grund av införandet av treåmnesgrupperna med nordiska språk och litteraturhistoria, av bestämmelser för var och en av treåmneskombinationerna, varvid treämneskombinationen med latin, grekiska och klassisk fornkunskap bortglömdes.

varande bestämmelserna (se ovan) är det blott i en mindre del av ämnesgrup— perna nödvändigt att medtaga ämnen motsvarande tre skolämnen.

2) Universitetsexamenskommittén föreslog fasta kombinationer med tre universitetsämnen. Enligt de nuvarande bestämmelserna äro blott hälften av ämnesgrupperna treämneskombinationer; i de övriga får det tredje ämnet väljas fritt bland de av sektionens examensämnen som ingå i de fasta ämnes— grupperna (ang. undantagsbestämmelser för matematik och statskunskap se ovan)

3) Enligt unive-rsitetsexamenskommitténs förslag skulle i vart och ett av ämnesgruppens tre ämnen den studerande ha erhållit minst betyget Med beröm godkänd; detta innebär, att minst sex betygsenheter kom att falla inom kretsen av de ämnen som motsvarade skolämnen. Enligt nuvarande bestäm- melser skall minst sex betygsenheter falla inom en krets av ämnen motsva— rande skolämnena och vissa skolämnena närstående ämnen.

En ledande princip för universitetsexamenskommittén var, att ämneskom— binationerna i ämbetsexamen och ämneskombinationerna för adjunktstjän— ster helt skulle motsvara varandra. Denna princip är också ledande för de nuvarande bestämmelserna. Läroverksstadgans % 175 stadgar (härvid bortses helt från ämnet kristendom), att adjunktstjänst —— med iakttagande av att filosofi ej må ingå bland ämnena —— skall ledigförklaras antingen i någon av de för lektorstjänst stadgade ämnesgrupperna eller i någon av dessa ämnes— grupper jämte ett tredje ämne, tillhörande samma sektion av universitetens filosofiska fakulteter som tjänstens båda övriga ämnen.

Bestämmelserna i fråga om adjunktstjänst överensstämma sålunda med bestämmelserna angående ämbetsexamen däri, att det tredje ämnet får väljas fritt inom respektive sektions skolämnen. En skillnad som bör observeras ligger dock däri, att matematik som tredje ämne i ämbetsexamen men ej i adjunktstjänst får förenas med humanistiska ämnen.

Även i fråga om de ovannämnda för lektors— och därigenom även för adjunktstjänster stadgade ämnesgrupperna gäller, att det finns fjorton grupper som motsvara de fjorton grupperna i ämbetsexamen. Dessutom finnas emellertid följande tre grupper, som ej motsvaras av grupper i ämbetsexamen: 1) modersmålet, franska; 2) latin, franska; 3) mate- matik, kemi.

Förutom de skillnader som sålunda föreligga mellan de båda stadgorna i fråga om ämneskombinafioner föreligga även skillnader i fråga om betygs- lcombinationer. Läroverksstadgans % 178 stadgar, bland annat, att sökande till adjunktstjänst skall ha avlagt ämbetsexamen och därvid erhållit — så— vida tjänsten omfattar två ämnen — minst betyget Med beröm godkänd i de examensämnen som motsvara tjänstens skolämnen; dock skall för adjunkts- tjänst i modersmålet respektive biologi med hälsolära fordras minst betyget Med beröm godkänd i ettdera av ämnena nordiska språk och litteraturhistoria respektive botanik och zoologi samt minst betyget Godkänd i det andra av ifrågavarande ämnen. Om tjänsten omfattar tre ämnen erfordras i ett av de

Tabell 25. Studenterna 1937 med lägre och högre filosofiska examina, fördelade efter ämneskombination i lägre examen. min.1

D ä r a v D ä r a v __ Samt— Samt- A m n e sk o 111 b i n ati o n liga ”_ liga studera av— FM "FI,? råd?; slutat FK ”gift till rn slutat ' ' medFM el. FL medFK Nordiska språk, litteraturhistoria jämte latin eller historia (1 o. 4) 17 4 6 7 7 2 1 4 Nordiska språk, litteraturhistoria jemte tyska. eller engelska (2——3) 12 — 7 5 6 1 5 Helklassiker (5) .................. 2 — 2 — — _ —— Latin, historia (6) ................ 2 —- 1 1 —— — — Moderna språk (7—9) ............ 22 8 14 11 — 2 9 Historia, geografi (10) ............ 7 — 5 2 1 1 —— — Statsvetenskapl .(pol. mag., fil. kand.) 6 1 l 4 12 2 4 6 Museikombination .............. — —— —— 8 4 3 1 Matematik, fysik, kemi (12+13) .. 18 4 3 11 14 3 4 7 Botanik, zoologi m. m. (11+14) .. 6 1 1 4 8 4 3 1 Varia .......................... -— —- — 15 2 5 8 Därav humanister ............ -— -— — 12 5 7 Obek. .......................... 1 1 — — — — — Summa 93 10 35 48 82 18 23 41 Anm. Siffrorna inom parentes ange ämneskombinationsnummer i El. mag. enligt examensstadgan.

tre ämnena endast minst betyget Godkänd i det eller de mot detsamma svarande examensämnena; i övrigt gälla samma bestämmelser.

Här föreligga på två punkter skillnader mellan examensstadga och läro— verksstadga. I fråga om gruppen latin, grekiska, klassisk fomkunskap beror den på den ovan i en not påpekade luckan i examensstadgans bestämmelser på denna punkt. Det andra fallet av bristande överensstämmelse gäller examens- stadgans bestämmelser angående ämnesgrupperna med nordiska språk och litteraturhistoria; det är möjligt att erhålla adjunktstjänst med 2 betyg i litteraturhistoria och 1 betyg i nordiska språk, men det är ej möjligt att av— lägga ämbetsexamen med denna betygsfördelning, såvitt ifrågavarande ämnen äro huvudämnen i examen.

De examinerades fördelning på olika ämneskombinationer framgår av tabell 25, hämtad från universitetsberedningens betänkande IV.

I tabell 26 återges en av statistiska centralbyrån på grundval av universi- tetsstatistikens primärmaterial utarbetad översikt över antalet betygsenheter i ämbetsexamina åren 1947 och 1948. Det bör märkas, att 5. k. »spetsar»

* Beteckningen museikombination avser kombinationer med konsthistoria och klassisk fornkunskap. — Det bör märkas, att de som enligt tabellen avslutat sina studier med lägre examen kunna fortsätta studierna utan att vara inskrivna. eller kunna senare upp- taga studierna vid universitetet. Vidare kan gruppen nstudera till FL» även innefatta sådana som endast bredda sin lägre examen. (Jfr universitetsberedningens betänkande IV, s. 199 ff.)

Tabell 26. Avlagda ill. imbetsexamina kalenderåren 1947—1948 med fördelning efter sammanlagda antalet betygsenheter.

Humanistiska sektionen Naturvetenskaplige sektionen Uppsala Lunds Stock- Göte- Samtliga Uppsala Lunds Stock- Göte- Samtliga etygs- uni- uni- holms borgs läro- uni- uni- holms borgs läro- lheter versitet ver-sitet högskola högskola anstalter versitet versitet högskola högskola anstalter 194719481947 19481947l94819471948l947l9481947l94819471948194719481947194819471948 7 10 14 3 9 5 2 2 2 20 27 7 4 5 6 2 2 —— 14 12 7l/2 8 7 7 3 4 4 2 4 21 18 4 8 8 1 4 1 —- 1 16 11 8 14 10 5 11 7 14 4 — 30 35 4 7 7 3 3 —— —— 14 10 8'/a 13 4 3 13 7 4 5 2 28 23 1 2 3 7 2 — 5 11 9 12 8 3 6 2 1 4 1 21 16 2 3 1 6 l — 4 9 91/9 3 3 3 2 3 2 l 2 10 9 1 2 5 1 -— 1 —— 1 6 5 0 4 1 1 4 2 2 2 2 9 9 1 —— _- 1 1 — — 1 2 2 _0'/2 2 3 —— 1 — 1 2 1 4 6 1 1 1 — — 3 .1 1 2 1 —— — — — 1 2 3 -— 2 — '— — — 1 2 1 11/2 —— 1 1 2 —— — — 1 3 — — 1 — — — — — 1 2 —- _ 1 — 1 — 2 — — -— — —- 21/9 — -— — — _— —— -— 1 1 — —— —— 1 1 67 53 27 51 30 31 22 16 146 151 21 26 34 23 12 9 1 4 68 32

här något oegentligt har räknats som 1/2 betygsenhet; om man i likhet med examensstadgan endast räknar med de hela betygsenheterna 1, 2 och 3 blir således antalet betygsenheter i examina lägre än vad som framgår av denna tabell.

Nedan lämnas en översikt över de ansökningar om dispens från bestämmel— serna angående ämneskombination i examensstadgans åå 14 och 15 som Kungl. Maj:t beviljat respektive avslagit under tioårsperioden 1938—47.

A. Tillstånd att avlägga ämbetsexamen, vars ämneskombination ej bygger på någon av de 1.4 ämnesgruppema.

1. Nordiska språk, litteraturhistoria, teoretisk filosofi och pedagogik: 2 av-

slagna dispensansökningar.

Engelska, hiStoria, statskunskap, nationalekonomi: 1 avslagen. Historia, statskunskap, pedagogik: 1 avslagen. Tyska, latin, slaviska språk: 1 beviljad.

. Romanska språk, konsthistoria, litteraturhistoria: 1 beviljad. . Nordiska språk, romanska språk, litteraturhistoria: 6 beviljade.

mwsww

B. Tillstånd att avlägga ämbetsexamen, i vilken till en tvåämnesgrupp lagts ett tredje, enligt stadgan ej tillåtet ämne. 1. Två moderna språk jämte slaviska språk: 36 beviljade (minst 2 betyg i slaviska språk har satts som villkor). 2. En humanistisk tvåämnesg'rupp jämte teoretisk filosofi: 2 beviljade (minst 2 betyg i teoretisk filosofi har satts som villkor). 3. Matematik, fysik, mekanik: 1 beviljad, 1 avslagen.

Från och med den 1 januari 1948 har kanslern bemyndigats att bevilja dispens från ovannämnda bestämmelser. Under tiden fram till 1 juli 1949 beviljades följande dispenser av kanslern, samtliga tillhörande grupp B ovan. 1. Två moderna språk jämte slaviska språk: 13 beviljade dispensansökningar

(villkor minst 2 betyg i slaviska språk).

2. En humanistisk tvåämnesgrupp jämte teoretisk filosofi: 1 beviljad (villkor minst 2 betyg i teoretisk filosofi).

3. Matematik, fysik och mekanik: 27 beviljade (minst 2 betyg i mekanik har satts som villkor), Som av ovanstående framgår har dispens i fråga om slaviska språk varit vanligast förekommande och därnäst dispens för medtagande av mekanik som tredje ämne. Även kombinationen nordiska språk, romanska språk, litte- raturhistoria förekommer ett antal gånger. Antalet dispensansökningar har befunnit sig i stegring. Sålunda uppgingo de år 1938 till 4, år 1947 till 13, år 1948 till 8 och under första halvåret 1949 till 33 (därav en gemensam ansökan beträffande mekanik från 26 studerande vid Lunds universitet). Ovanstående får inte tagas som en mätare på intresset för och behovet av nya ämneskombinationer. Den praxis som utbildats i fråga om beviljandet av dispensansökningar torde ha kommit till de studerandes kännedom och blivit bestämmande för deras ansökningar; vidare kan i en del fall dispens— ansökningar ha återtagits innan de slutbehandlats. I undersökningen ha ej medtagits fall av dispens från bestämmelserna an— gående examensämnen.

Härefter skall till beredningen inkomna förslag till nya ämneskombina- tioner refereras.

I en skrivelse till beredningen berör styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer frågan om ämneskombinationer i ämbetsexamen. Här an— föres bland annat, att det bland de studerande råder föga tillfredsställelse i fråga om de nuvarande bestämmelserna angående ämneskombinationer, vilka anses vara för snävt begränsade. Några förslag till nya kombinationer vill styrelsen emellertid för närvarande icke framlägga; däremot ifrågasättes, huru— vida icke i alla kombinationer det tredje ämnet borde få väljas fritt. Som exempel på önskvärda ändringar i fråga om betygskombinationer nämner styrelsen införande av möjlighet att avlägga examen med 1 betyg i nordiska språk och 2 betyg i litteraturhistoria, även om dessa ämnen äro huvudämnen.

Statsvetenskapliga intresseförbundet föreslår i en PM till beredningen kombinationer med två ämnen motsvarande skolämnen, företrädesvis geografi, historia, matematik och engelska, och därtill ämnena nationalekonomi och statskunskap, motsvarande ett Skolämne samhällslära.

I en framställning till Kungl. Maj:t av den 15 mars 1934 hemställde Göte— borgs högskolas lärarråd bland annat, att teoretisk filosofi, med minst 2 betyg, skulle få medtagas som tredje ämne till en tvåämnesgrupp. De akade—

miska myndigheterna voro i sina remissyttranden i allmänhet positiva till för- slaget, ehuru i en del fall kritiska till detaljerna i det. Skolöverstyrelsen av- styrkte. Framställningen föranledde ingen åtgärd.

I en framställning till Kungl. Maj:t av den 15 december 1934 hemställde filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, att följande två nya grupper måtte upptagas bland ämnesgrupperna i ämbetsexamen: nordiska språk, roman- ska språk, litteraturhistoria; latin, romanska språk, klassisk fornkunskap. Framställningen var föranledd av att dess grupper införts i läroverksstadgan (jfr ovan s. 81). De akademiska myndigheterna, utom två reservanter i Uppsala, tillstyrkte framställningen. Skolöverstyrelsen tillstyrkte. Framställ- ningen föranledde trots detta ingen åtgärd.

Vid aniversitetsberedningens humanistiska examensdelegationers förhand- lingar vid de olika lärosätena ha önskemål framförts om att teoretisk och praktisk filosofi skulle få en starkare ställning i ämbetsexamen (för närva— rande endast som 6:e och 7:e betyg); liknande önskemål framfördes för ämnena konsthistoria, nordisk fornkunskap, folklivsforskning, nationalekonomi och statistik (för närvarande endast som 7:e betyg). Önskemål uttalades om att slaviska språk skulle kunna ingå som tredje ämne i examen utan dispens— ansökan. För att undvika trespråkskombinationer borde två moderna språk få kombineras med t. ex. litteraturhistoria, fonetik och jämförande språkforsk— ning (inget av dessa ämnen kan för närvarande läggas som tredje ämne till två språkämnen). 2 betyg i litteraturhistoria och 1 betyg i nordiska språk borde tillåtas, även när ämnena voro huvudämnen.

För universitetsberedningens naturvetenskapliga examensdelegationer har professor Gustafsson i Lund föreslagit, att mekanik, astronomi och meteorologi skulle kunna efter vissa regler ingå som tredje ämne i kombination med matematik och fysik eller fysik och kemi (för närvarande kunna dessa ämnen endast medtagas som 6:e och 7:e respektive 7:e betyg). Önskemål ha vidare uttalats om att matematisk statistik skulle erhålla en starkare ställning i äm- betsexamen (för närvarande endast som 7:e betyg).

1946 års skolkommission anför bland annat, att examen bör omfatta minst tre Liniversitetsämnen, motsvarande två eller i regel tre skolämnen. Det är önskVärt, att den studerande i allmänhet försöker förvärva högsta betyget i något av de i examen ingående ämnena. Direkt föreskrift bör utfärdas om att tentamen i minst två skolämnen bör avläggas för betyget Med beröm godkänd. En minimiexamen skulle sålunda kunna innefatta betygsgraderna 3 + 2 + 1 eller 2 + 2 + 2 eller 2 + 2 + 1 + 1. Det torde enligt kommissionen ur flera synpunkter komma att visa sig värdefullt, att en blivande lärare på detta sätt breddar sin examen genom tentamina för 1 betyg i ett eller flera biämnen. 1-betygskurserna måste vara speciellt tillrättalagda för blivande realskollärare och ge kompetens för undervisning i ämnet på realskolestadiet.

Kommissionen sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:

I princip tänker sig kommissionen sålunda den akademiska utbildningen för en blivande realskollärare som en utbildning i två huvudämnen jämte ett eller

flera biämnen, med en betydande frihet för den studerande att själv kombinera olika skolämnen. Kommissionen förutsätter härvid, att i framtiden tjänst som realskollärare i regel kommer att ledigförklaras i två skolämnen, men att för en dylik tjänst i allmänhet skall fordras kompetens för undervisning på realskole— stadiet i minst ytterligare ett ämne.

2. Beredningens förslag. Som av ovanstående framgått kom en fullständig reglering av ämneskom— binationer i adjunktstjänster och i ämbetsexamen ej till stånd, genom att några bestämmelser om fasta kombinationer av tre skolämnen ej utfärdades. »Kärngrupperna» med två skolämnen voro emellertid ursprungligen desamma i adjunktstjänster och i ämbetsexamen. Emellertid ha i detta sista avseende förhållandena, som ovan berörts, för— ändrats, så att läroverksstadgan innehåller kombinationer som ej finnas i examensstadgan. Vidare har utvecklingen gått i en sådan riktning, att numera flertalet av examensstadgans 14 ämnesgrupper i ämbetsexamen medge kom- binationer med ämnen motsvarande endast två skolämnen. I detta samman- hang bör vidare särskilt observeras, att bestämmelserna i examensstadgan innehålla en del uppenbara felaktigheter samt inkonsekvenser. Bestämmel— serna äro visserligen så vida, att de medge kombinationer, som ha så liten betydelse i praktiken, att de sällan eller aldrig förekomma och vars kom- binationssystem ej överensstämmer med bestämmelsernas anda och principer, men samtidigt äro de i andra fall så trånga, att kombinationer, som behövas för lärartjänster och som överensstämma med de principer som legat till grund för examensstadgans bestämmelser, ej äro tillåtna, något som givit upphov till ett förhållandevis stort antal dispensansökningar. Redogörelsen för bestämmelserna angående ämneskombinationer i ämbets— examen och för de reformförslag som framställts ådagalägger enligt bered— ningens mening på ett övertygande sätt behovet av en genomgripande omlägg— ning av bestämmelserna angående kombinationer. Enligt beredningens uppfattning bör en väsentligt större frihet än för när- varande ges de studerande att själva avgöra, hur de skola kombinera ämnena i ämbetsexamen. Det föregående torde ha visat, att det möter stora svårig— heter, att på ett tillfredsställande sätt i detalj reglera kombinationerna enligt ett system av den typ som de nuvarande bestämmelserna uppställer. Från olika håll har även till beredningen framförts önskemål om friare kombina— tionsmöjligheter i ämbetsexamen. Särskilt bör i detta sammanhang erinras om att 1946 års skolkommission anser, att stor frihet bör ges de studerande i fråga om kombinationen av olika ämnen. Hur än den framtida skolan i detalj kommer att utformas, torde det vara sannolikt, att den kommer att ge utrymme för flera kombinationsmöjligheter än för närvarande.

Vilka universitetsämnen skola motsvara skolämnena?

Innan beredningen framlägger sitt förslag angående ämneskombinationer, bör det fastslås vilka universitetsämnen som enligt beredningens uppfattning skola motsvara skolämnena.

Den fortgående specialiseringen och differentieringen inom vetenskaperna gör, att det nu mera än förr är förenat med svårigheter att låta ett enda universite—tsämne ge kompetens för undervisning i ett skolämne. Med hänsyn till att examen ej bör få svälla ut utan hållas inom en begränsad ram av betygsenheter och studietid, är en starkare specialisering av examen önsk- värd, detta även med hänsyn till svårigheten att på ett tillfredsställande sätt behärska ett alltför stort område av det mänskliga vetandet. Sett ur denna synpunkt skulle idealet närmast vara en ämbetsexamen, som endast gav kompetens för undervisning i två _ eller t. o. in. ett —— skolämne; i dessa ämnen skulle en viss fördjupning kunna komma till stånd och ett större antal universitetsämnen, som motsvarade eller stodo nära skolämnena, skulle kunna studeras.

Men skolorganisationen i vårt land, både den nuvarande och en sådan som kan komma till stånd inom en överskådlig framtid, gör det önskvärt, att en ämneslärare, särskilt på realskolestadiet, har undervisningskompetens i mera än ett eller två ämnen. Särskilt de små realskolorna kunna icke anställa mer än ett begränsat antal lärare, vilka därför kunna bli tvungna att handha undervisning i tre eller flera ämnen.

Önskemålen att ge lärarna en så god ämnesteoretisk utbildning som möjligt kunna alltså ej ensamma bli bestämmande för ämbetsexamens utformning; avgörande blir, om skolorganisationen kan mottaga lärare med en viss uta bildning.

I ett följande avsnitt om studiekurserna för ämbetsexamen har bered- ningen närmare behandlat frågan om vilka universitetsämnen som skola mot- svara skolämnena och frågan hur studiekurserna i dessa ämnen i stort böra utformas. Universitetsberedningen anser, att liksom för närvarande universi- tetsämnena nordiska språk samt litteraturhistoria med poetik tillsammans böra motsvara skolämnet modersmålet och universitetsämnena botanik och zoologi motsvara skolämnet biologi med hälsolära. Dessutom bör — oberoende av vilken ställning ämnet samhällslära i framtiden erhåller i realskolan och gymnasiet -— den förändringen komma till stånd, att universitetsämnena historia och statskunskap skola motsvara skolämnet historia med samhälls— lära (eller skolämnena historia och samhällslära).

Emellertid gäller i fråga om ett stort antal av universitetsämnena, att de för att ge för skolundervisning erforderliga kunskaper och insikter, behöva kompletteras, ej med så stora studiekurser ur andra ämnen att dessa mot- svara 1 betygsenhet, men med mindre delar av andra universitetsämnen. Lik- som 1902 års universitetsexamenskommitté och 1936 års lärarutbildnings- sakkunnig-a anser universitetsberedningen, att i sådana fall till det universi- tetsämne som huvudsakligen motsvarar skolämnet böra i studiekurserna för ämbetsexamen läggas moment ur annat eller andra universitetsämnen, som ha särskild betydelse för skolämnet. Studiekursen i ett visst universitets- ämne för ämbetsexamen behöver således inte vara begränsad till vad som traditionellt räknats som tillhörande detta ämne. Detaljförslag i dessa av-

seenden har beredningen framlagt i det följande avsnittet om studiekurserna i de olika ämnena, varför här blott ges en kort översikt över dessa förslag. Sålunda skola, därest ifrågavarande ämne ej medtages som stödämne,i studiekurserna för 2 betyg i statskunskap ingå kurs i ämnet nationalekonomi och moment ur ämnet statistik, i latin eller grekiska kurs i klassisk forn- kunskap, i fysik kurser i astronomi och mekanik, i kemi kurs i mineralogi och petrografi, i geografi kurser i jordarts— och bergartslära samt för stu- derande i botanik och zoologi kurs i hygien.

Därest både ämnena latin och grekiska ingå i examen, bör fordras 1 betyg i klassisk fornkunskap.

Enligt beredningens uppfattning skola följande universitetsämnen i ämbets- examen motsvarande följande skolämnen: teoretisk filosofi: filosofi; nordiska språk och litteraturhistoria med poetik; modersmålet; historia och statskun— skap: historia med (och) samhällslära; latinska språket: latin; grekiska språ— ket: grekiska; tyska språket: tyska; engelska språket: engelska; romanska språk: franska; slaviska språk: ryska; matematik: matematik; fysik: fysik; kemi: kemi; botanik och zoologi: biologi med hälsolära; geografi: geografi.

I filosofisk ämbetsexamen skall dessutom kunna ingå ämnet kristendoms- kunskap, motsvarande skolämnet med samma namn. Denna fråga behandlas närmare i ett följande kapitel om kristendomslärarutbildningen (s. 288 ff.), varför i fortsättningen av detta kapitel i huvudsak bortses härifrån.

Regler för ämnes-"och betygskombinationer.

Enligt nu gällande bestämmelser skall i minst två universitetsämnen, motsvarande skolämnen, tentamen vara avlagd för minst 2 betyg, för att. ämbetsexamen skall godkännas; detta motsvarar läroverksstadgans bestäm- melser angående kompetenskraven för adjunktstjänster, enligt vilka deti adjunktstjänst med två ämnen fordras 2 betyg i vardera; ingår ett tredje ämne i tjänsten fordras i detta endast 1 betyg. För de fall där två universitets- ämnen motsvara ett Skolämne gäller, att i ett av universitetsämnena skall ha erhållits minst 2 betyg, medan det i det återstående är tillräckligt med 1 betyg: i kombinationer med nordiska språk och litteraturhistoria skola dock minst 2 betyg vara avlagda i nordiska språk och minst 1 i litteraturhistoria.

Beredningen anser, att liksom för närvarande i ämbetsexamen böra ingå minst två ämnen motsvarande skolämnen. Att ge möjlighet till avläggande av ämbetsexamen med universitetsämnen motsvarande endast ett skolämne torde ur olika synpunkter för närvarande ej vara tillrådligt. Beredningen har diskuterat möjligheten att i ämbetsexamen medge en så stark speciali- sering, scm enligt beredningens förslag skall kunna äga rum inom ramen av filosofie kandidatexamen och naturvetenskaplig specialexamen, men funnit, att de skolorganisatoriska förhållandena knappast göra en sådan examenstyp lämplig som lärarexamen.

Vidare anser beredningen, att liksom för närvarande minst 2 betygsen- heter böra fordras i vart och ett, av de två universitetsämnen som skola

motsvara två skolämnen; i de fall där två universitetsämnen böra motsvara ett Skolämne _ nordiska språk—litteraturhistoria, botanik-zoologi och historia— statskunskap —— bör i det ena av dessa ämnen fordras minst 2 betyg och i det andra minst 1 betyg; vad beträffar de två förstnämnda kombinationerna bör den studerande själv få avgöra, i vilket ämne han önskar taga det högre betyget, medan beträffande den sistnämnda alltid minst 2 betyg böra fordras i historia (detta gäller ej när kristendomskunskap ingår som tredje ämne; se s. 302).

I fråga om betygsfördelningen i kombinationen nordiska språk — litteratur— historia bör således examensstadgans nuvarande bestämmelse om att minst 2 betyg alltid skola ha avlagts i nordiska språk upphävas, så att överens— stämmelse med läroverksstadgans bestämmelse på denna punkt åvägabringas. Det torde ej kunna hävdas, att ur sko-lundervisningens synpunkt det ena ämnet är viktigare än det andra. Ur skolans synpunkt, vilket även framgår av läro- verksstadgans bestämmelse, bör det således här ges valfrihet. Ur universitets- undervisningens synpunkt synes här-emot ingenting kunna vara att erinra; det erbjuder ej större svårigheter att utforma en för undervisningskompetens i modersmålet kvalificerande 1—betygskurs i ämnet nordiska språk än i ämnet litteraturhistoria. Beträffande betygsfördelningen i botanik _ zoologi finns det ej anledning att ändra den nuvarande bestämmelsen. Beträffande betygs- fördelningen i historia —— statskunskap torde det vara rimligt, att det alltid fordras minst 2 betyg i historia, detta med hänsyn till att ämnet torde vara av större betydelse för undervisningen på realskolestadiet än statskunskap.

Vad här anförts gällde kraven för en godkänd examen. Beträffande gymnasielärarkompetensen böra i detta avseende strängare regler gälla, så att 2 betyg fordras i vart och ett av de här nämnda sex ämnena (se nedan s. 97).

Med hänsyn till den verksamhet för vilken utbildningen skall kvalificera böra utbildningskraven i huvudämnena ej sättas lägre än vad här föreslagits. 1946 års skolkommission har även hävdat, att i minst två universitetsämnen i ämbetsexamen tentamen bör avläggas för minst 2 betyg. Universitetsbered- ningen förutsätter, att i dessa avseenden den nuvarande läroverksstadgans kompetenskrav, som synas lämpligt utformade, även i fortsättningen komma att gälla för realskollärare— och gymnasieadjunktstjänster (se dock det ovan angivna undantaget). I ett tredje eller fjärde Skolämne bör endast fordras 1 betyg.

Ej heller synes det, ehuru det i och för sig vore önskvärt, vara möjligt att för ämbetsexamen sätta kraven på minimiutbildning i universitetsämnena högre än vad här föreslagits. Frågan om för gymnasieadjunktskompetens bör fordras särskilt kvalificerade betyg i något eller några ämnen diskuteras när- mare nedan (s. 94 ff.).

Om i ämbetsexamen ingå två universitetsämnen motsvarande två skolämnen komma utöver betygen i dessa att inom ramen för 6 betyg återstå 2 betygs- enheter. Om examen utgör en kombination i vilken ingå två universitets—

ämnen motsvarande ett Skolämne och ett universitetsämne motsvarande ett Skolämne, kommer 1 betygsenhet att återstå. Såvida kombinationen består av fyra universitetsämnen motsvarande två skolämnen —— och detta kan i praktiken inträffa i fråga om kombinationen nordiska språk -— litteratur- historia historia —— statskunskap —— komma alla 6 betygsenheterna att, såvida samhällsläran ej blir ett självständigt ämne på realskole- och gymnasie— stadiet, tagas i anspråk för att kvalificera för undervisning i två skolämnen.

De obligatoriska huvudämnena i examen komma således att taga i anspråk 4, 5 eller i en kombination _— 6 betygsenheter.

De betygsenheter som ingå i examen utöver de obligatoriska betygen i huvudämnena, kunna tänkas erhållna på olika sätt. En möjlighet skulle vara att taga högre betyg i de obligatoriska huvudämnena. Beredningen anser emellertid, att starka skäl tala för att i examen lik-som för närvarande alltid skall ingå minst tre universitetsämnen. Den allmänorientering som bör fordras av en lärare talar härför, och basen för fortsatta vetenskapliga studier, för vilka ju ämbetsexamen även måste kvalificera, skulle för övrigt annars kunna bli för smal. I de fall då endast två universitetsämnen bilda de obligatoriska huvudämnena bör således ytterligare minst ett universitetsämne ingå i examen. Beredningen vill emellertid i likhet med skolkommissionen understryka det önskvärda i att de studerande som därtill äro lämpade söka förvärva högsta betyget i något av de i examen ingående ämnena.

En annan möjlighet skulle vara att fordra, att de betygsenheter som ej tagas i anspråk av de obligatoriska huvudämnena, skulle erhållas i andra skolämnen, d. v. s. fordra att, där så är möjligt, examen skulle innehålla universitetsämnen motsvarande tre skolämnen. Som tidigare nämnts fordras emellertid för närvarande i flertalet av ämnesgrupperna endast, att universitets- ämnen motsvarande två skolämnen skola ingå i examen, och enligt bered- ningens uppfattning bör detta bli fallet i fråga om alla kombinationer. Visser— ligen kommer det för undervisning i mindre realskolor i allmänhet att erfordras unde-rvisningskompetens i mera än två skolämnen, men vid större realskolor och gymnasier torde två skolämnen vara tillräckligt i en lärarexamen. Det kan visserligen sägas, att det ofta kommer att inträffa, att en lärare börjar sin tjänstgöring vid de mindre realskolorna och att därför alla filosofie magistrar behövde ha en förhållandevis bred ämbetsexamen med universitetsämnen mot- svarande flera än två skolämnen. Emellertid torde det för de större real— skolorna och särskilt gymnasierna vara mycket betydelsefullt, om en lärare har utvidgat och fördjupat studie-rna i två huvudämnen, t. ex. genom att taga högre betyg i ämnena och medtaga stödämnen till de universitetsämnen som motsvara skolämnen. Icke blott de små realskolornas utan även gymnasiernas intressen måste tillgodoses, och det är därför rimligt, att det ges möjlighet till begränsning till och därigenom bättre utbildning i två skolämnen.

I en ämbetsexamen bör således enligt beredningens åsikt inom ramen för 6 betygsenheter kunna ingå universitetsämnen motsvarande två, tre eller fyra skolämnen. En sådan elasticitet i examen är enligt beredningens uppfattr

ning önskvärd med hänsyn till de olika skolorgani-satoriska förhållandena och till de studerandes skiftande läggning och intresseinriktning. En studerande bör i den mån kombinationen medger det inom ramen av 6 betyg kunna medtaga universitetsämnen motsvarande tre eller fyra skolämnen, och givetvis kommer så ofta att ske; liksom hittills torde det även bli vanligt att den studerande i sin examen medtager flera betygsenheter än de obligatoriska 6 och därvid skaffar sig undervisningskompetens i flera skolämnen. Särskilt blivande realskollärare ha nytta av att taga 1 betyg i något eller några ämnen (biämnen) motsvarande skolämnen.

En studerande, som önskar koncentrera sig på att inom ramen för 6 betyg skaffa sig undervisningskompetens i endast två skolämnen, bör emellertid ej utestängas från denna möjlighet. För gymnasieadjunkturer i en kombination (modersmålet—historia) blir det enligt beredningens uppfattning i själva verket nödvändigt att uppställa sådana krav, att de 6 betygsenheterna ej räcka till för två skolämnen (se nedan s. 97).

Ett undantag från ovanstående måste de kombinationer i vilka ämnet kristendomskunskap ingår utgöra. Dessa kombinationer äro nämligen endast avsedda för realskollärartjänster, varför här alltid tre skolämnen böra ingå (s. 301).

Det bör Således ej fordras, att de betygsenheter som inom ramen för de stadgade 6 kunna komma att återstå utöver de som tagits i huvudämnena, skola avläggas i ämnen motsvarande skolämnen. Frågan uppstår då, om det skall bestämmas, att de skola vara avlagda i en särskild grupp av ämnen. För närvarande är stadgat, att 6 betygsenheter av de obligatoriska 7 skola ha erhållits inom en krets av vissa uppräknade ämnen; dessa antingen motsvara eller stå nära skolämnena. Till beredningen har från represen— tanter för praktiskt taget samtliga examensämnen inom filosofiska fakulteten framförts önskemål om att deras ämne måtte få inräknas i denna krets av ämnen, och man har kunnat framföra mycket goda motiveringar för detta önskemål genom hänvisning till respektive ämnens betydelse för skolunder visningen. Enligt beredningens uppfattning är det svårt att draga en bestämd gräns mellan ämnen, som äro och icke äro av betydelse för skolundervisningen. Det synes därför riktigast, att endast stadga, att de ytterligare ämne-n som skola medtagas i examen om 6 betyg, skola utgöra examensämnen inom filosofiska fakulteten. För att få till huvudämnena _— inom ramen för de obligatoriska 6 betygsenheterna lägga ämnen från annan fakultet eller högskola bör särskilt tillstånd erfordras. Vad här sagts bör även gälla de ämnen som medtagas i examen utöver de obligatoriska 6 betygsenheterna.

Att beredningen beträffande det tredje ämnet i examen ej föreslår någon begränsning till sektionen motiveras av att sådana ämnen som matematik, teoretisk filosofi, psykologi och pedagogik kunna vara önskvärda i kombina- tion med ämnen från den andra sektionen. Även beträffande andra ämnen kan detta vara fallet, men det är svårt att överblicka vilka ämnen detta i framtiden kan komma att gälla. Om man accepterar, att det tredje ämnet

alltid skall kunna vara ett fritt valt stödämne, torde det därför ej vara önskvärt med begränsning till sektionen utan endast till fakulteten. Att, annat än dispensvägen, för ämbetsexamen gå utanför fakultetens gränser synes däremot ej tillrådligt,

Utöver de obligatoriska huvudämnena måste således i examen ingå ytter— ligare minst ett ämne. Utöver de fordrade betygsenheterna i de olika obliga- toriska huvudämnena kunna ytterligare betyg tagas i de obligatoriska huvud- ämnena, i andra huvudämnen, ibiämnen eller i stödämnen. Huvud— och biämnes- kurserna skola omfatta vissa särskilda universitetsämnen och vara upplagda med tanke på att kvalificera för skolundervisning. Huvudämnena ge tjänste- kompetens, biämnena viss undervisningskompetens. Stödämnena motsvara ej direkt skolämnen och ge ingen som helst undervisningskompetens; kurserna i stödämnena kunna vara starkt differentierade, alternativa studiekurser. Sådana studiekurser böra för ämbetsexamen ej få studeras i ämnen som direkt motsvara skolämnen (d. v. s. kunna utgöra huvud- och biämnen). Visserligen skulle det måhända i en del fall vara önskvärt, att som stödämne studera en starkt differentierad, alternativ studiekurs i ett av de skolämnen motsvarande universitetsämnena, en kurs som i så fall icke skulle ge under— visningskompetens. Enligt beredningens uppfattning skulle emellertid för- delarna härmed ej uppväga olägenheterna av att kurser i »skolämnen», som ej voro tillrättalagda för skolans krav, kunde få ingå i ämbetsexamen. I alla dessa ämnen böra i ämbetsexamen endast få studeras kurser, som äro upp— lagda i syfte att ge undervisningskompetens. Den som vill som stödämne medtaga ett ämne motsvarande ett skolämne har möjlighet att göra detta i kandidatexamen, som kan tagas ut på betygen i ämbetsexamen.

Innan redogörelsen för ämbetsexamens tänkta konstruktion är fullständig, återstår ytterligare en fråga att behandla, nämligen vilka bestämmelser som skola. gälla i fråga om kombinerande av huvudämnena. Här föreligga enligt beredningens uppfattning i huvudsak två alternativ.

Den ena möjligheten skulle vara, att låta kombinationerna av huvudämnen i ämbetsexamen motsvara läroverksstadgans kombinationer av två skolämnen i lektors- och adjunktstjänster. Bestämmelsen borde då utformas så, att det stadgades, att i ämbetsexamen huvudämnena skulle få kombineras enligt läro- verksstadgans bestämmelser om kombinationer för ifrågavarande lärar- tjänster; någon uppräkning av bestämda grupper i examensstadgan skulle således ej ske. Härigenom skulle, när läroverksstadgan ändrades, kOmbina- tionsmöjligheterna i ämbetsexamen automatiskt ändras och garantier på enklaste sätt vinnas för att överensstämmelse alltid rådde mellan examens- stadga och läroverksstadga.

Den andra möjligheten skulle vara att endast stadga, att huvudämnena skulle tillhöra samma sektion, men för övrigt ej närmare reglera deras kom- binering med varandra.

Beredningen vill för sin del förorda det senare alternativet av den anled— ningen, att det ej torde vara nödvändigt att fastställa några bestämda grupper

i ämbetsexamen. Detta alternativ tar även hänsyn till det förhållandet, att ämbetsexamen är lärarexamen ej blott för de statliga realskolorna och gymnasiema, utan även för andra undervisningsanstalter, som kunna ha andra kombinationer för lärartjänsterna än läroverksstadgans. Genom så fria bestäm- melser som möjligt vinnas de bästa garantierna för att skiftande behov kunna tillgodoses utan att dispensvägen behöver tillgripas.

1902 års universitetsexamenskommittén ansåg, att fullständig överens— stämmelse mellan examensstadgans och läroverksstadgans kombinationer borde komma till stånd huvudsakligen av den anledningen, att de studerande tidi- gare, när kompetenskraven för lärartjänster endast voro fastslagna i läro— verksstadgan och kandidatexamen var fri, i stor utsträckning avlagt examina som ej voro användbara för lärartjänst och därför sedan tvingats till tids— ödande kompletteringar. Detta kommitténs huvudargument torde nu ej vara fullt giltigt. Det har visat sig, att de studerande i sitt eget intresse avlägga för lärartjänst användbara examina, trots att den nuvarande examensstadgan erbjuder vissa möjligheter att avlägga examina, som äro mindre användbara i detta avseende. Med den starkare inriktning på det blivande yrket som de nutida studerandena torde ha, med den förbättrade yrke-svägledningen och med den förbättrade prognosverksamhet, som beredningen hoppa-s skall komma till stånd, böra riskerna med fria kombinationsmöjligheter vara mycket små. (Läroverksstadgans bestämmelser om tjänstekombinationer återgivas ju även i studiehandboken). Antalet lärartjänster är för närvarande även högst olika i olika kombinationer, varför de studerande även nu få taga på sitt eget ansvar att avlägga en »matnyttig» examen.

Det förhållandet, att ämbetsexamen enligt beredningens förslag skall ut— formas med ett friare kombinationssystem, kommer icke att minska examens användbarhet som lärarexamen, vilken framför allt är beroende av att studie— kurserna erhålla en sådan utformning, att de utgöra en lämplig grund för lärarverksamhet.

Sammanfattning.

Beredningen föreslår alltså, att i filosofisk ämbetsexamen skall fordras minst 6 betygsenheter och att normaltiden, där synnerliga skäl ej annat föran- leda, skall vara 1 termin per betygsenhet och under alla förhållanden för en ämbetsexamen om 6 betygsenheter högst 8 terminer; 1 termin anses mot— svara fem studiemånader. I examen skola ingå universitetsämnen från en och samma sektion motsvarande minst två skolämnen. I vartdera av dessa universitetsämnen, de obligatoriska huvudämnena, skall examen vara avlagd med minst 2 betyg; såvida nordiska språk och litteraturhistoria, historia och statskunskap eller botanik och zoologi. motsvarande respektive skolämnena modersmålet, historia med (och) samhällslära samt biologi, ingå som huvud- ämnen, skall examen dock vara avlagd med minst 2 betyg i ettdera av dessa ämnen och minst 1 betyg i det andra, varvid dock alltid minst 2 betyg skola ha erhållits i ämnet historia ( om ämnet kristendomskunskap ingår gälla andra

bestämmelser; se s. 302). Utöver dessa ämnen må i examen ingå ytterligare ämnen (huvudämnen, biämnen eller stödämnen), valda bland filosofiska fakultetens examensämnen. För medtagande av ämnen från andra fakulteter bör särskilt tillstånd erfordras (dock ej beträffande ämnet kristendomskun- skap). Examen skall alltid omfatta minst tre universitetsämnen.

En ämbetsexamen enligt beredningens förslag och med minimiantalet betygsenheter kan alltså bestå av följande typer (siffror betecknar betygsen- heter, kursiva siffror betygsenheter i obligatoriska huvudämnen; parentes betecknar grupp av universitetsämnen motsvarande ett skolämne): (2 + 1) + (2 + 1) [endast modersmålet, historia med (och) samhällslära]. (2 + 1) + 2 + 1. (3 + 1) + 2. (2 + 1) + 3. (2 + 2) + 2.

2 + 2 + 2. 3 + 2 + 1. 2 + 2 + 1 + 1.

Kompetenskrav för lärartjänster.

I den föregående framställningen har på ett flertal ställen antytts, vilka kompetenskrav som enligt beredningens uppfattning böra gälla för lärar tjänster. Beredningen har uttalat, att i vartdera av två av tjänstens ämnen skall fordras minst 2 betyg, men i ett eventuellt tredje ämne endast minst 1 betyg (då två universitetsämnen motsvara ett skolämne endast minst 2 betyg i ett av universitetsämnena). Vidare har uttalats, att beredningen i princip tänker sig samma formella kompetenskrav beträffande examen för gymnasie- adjunktstjänster som för realskollärartjänster, dock med vissa undantag, Särskilt frågan om gymnasieadjunktskompetensen torde här sammanfattnings— vis böra diskuteras och beredningens ståndpunkt preciseras.

Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande över 1946 års skolkommis— sions principbetänkande berört frågan om lärar-kompetensen och uttalar där- vid beträffande realskolans lärare bland annat, att den normala kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolestadiet liksom hittills bör vara 2 betyg i ämbetsexamen. Beträffande gymnasielärarkompetensen anföres, att överstyrelsen i motsats till skolkommissionen anser, att »varje gymnasie— lärare åtminstone i ett ämne (bör) ha förvärvat djupare kunskaper än som erfordras för 2 betygsenheter i ämbetsexamen.» Emellertid är skolöversty— relsen av samma mening som skolkommissionen, när det gäller svårigheterna att kräva kvalificerade betyg. Överstyrelsen anför härom följande:

Högsta betyget i ämbetsexamen utdelas nämligen enligt högst varierande praxis i olika ämnen. Dess karaktär av kvalitetsbetyg betonas i vissa ämnen mera än i andra, där kursens omfattning tillmätes större betydelse. I vissa ämnen är därför betyget så sällsynt, att det måste betecknas som en högst betydande merit. I andra ämnen återigen är det mycket vanligt. Det är uppenbart, att man

under sådana förhållanden icke kan uppställa kravet på högsta betyget såsom kompetenskrav. I denna situation har överstyrelsen övervägt möjligheterna att som alternativ kräva betyget godkänd i licentiatexamen i ett ämne, i vilket fall betygets karaktär av honnörsbetyg bortfaller.

Överstyrelsen uttalar Vidare, att den ej kunnat ta slutlig ställning till frågan, men dock under-stryker behovet av att det »på ett eller annat sätt» för gymnasieadj'unktstjänsterna föreskrives högre kompetenskrav.

Beredningen delar visserligen den uppfattningen, att det vore önskvärt, att man ökade kravet för tjänst i gymnasiet därhän, att varje gymnasielärare i åtminstone ett ämne hade mer än 2 betyg i ämbetsexamen. På. grund av den förefintliga och tilltagande lärarbristen, särskilt inom de naturvetenskapliga ämnesgrupperna, är det för närvarande och inom överskådlig framtid ej möj- ligt att realisera detta önskemål för alla ämnesgruppers vidkommande. Under sådana omständigheter torde det ej heller böra uppställas såsom ett formellt kompetenskrav.

Vad först 3-betyget beträffar, har skolöverstyrelsen anfört, att det utdelas enligt så varierande praxis, att det icke kan uppställas som kompetenskrav för lärartjänster. Beredningen delar denna uppfattning. Visserligen har beredningen rekommenderat åtgärder för att 3-betyget ej längre i de ämnen där så för närvarande är fallet skall vara normalbetyg och för att betyget i alla ämnen skall vara i första hand kvalitetsbetyg. Innan närmare erfaren- heter erhållits om de resultat till vilka beredningens rekommendationer kunna leda, torde det dock vara klokast att ej räkna med ett efter enhetliga normer utdelat 3—betyg. Vidare vill beredningen framhålla, att betyget Beröm— lig i Vissa ämnen är så. sällsynt, i några ämnen så gott som aldrig förekom— mande, att det skulle vara omöjligt att tillgodose gymnasiets behov av adjunkts— kompetenta lärare med filosofie magistrar med ett 3-betyg i ämbetsexamen. 3—betygets varierande frekvens i olika ämnen — och i samma ämne vid olika lärosäten —— belyses i tabell 27.

Att kräva den nuvarande licentiatexamen för gymnasieadjunktstjänster är ären ogörligt; rekryteringen skulle inte bli tillräcklig. Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid, om man inte skulle kunna kräva 1 betyg i licentiat examen. Beredningen förutsätter, att skolöverstyrelsen ej menat, att licentiat- examen skulle kunna avläggas med endast 1 betyg i ett ämne, utan att en filOSofie magister även skulle kunna ha 1 betyg i licentiatexamen utan att vara filosofie licentiat. En sådan anordning skulle emellertid innebära ett alldeles nytt och främmande inslag i svenskt examensväsen, vilket skulle framstå i en ganska onaturlig dager. Beredningen är ej heller övertygad om att de akademiska lärarkrafternas antal är tillräckligt för att bestrida. den ökade undervisning å licentiatstadiet, som skolöverstyrelsens uppslag" skulle medföra.

Inom beredningen har övervägts, om man icke i så fall i stället skulle in- föra det av beredningen för specialexamen föreslagna 4—betyget även i ämbets- examen (1 betyg i licentiatexamen kan till omfånget ej anses motsvara 3-

Tabell 27. Till universitetsstatistiken redovisade tentamina. 1 vissa ämnen för tll. kand.- och 01. ämbetsexamen fördelade efter betygsgrnder, kalenderåren l944 och 1945.

Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola

Me- Me- Me- Me- ! ll/s 2 'å'/2 3 S:a del- 1 [W, 2 "21/2 3 S:a del— 1 ll/a 2 21/2 3 519. del- 1 1'/2 2 21/2 3 S—a del—

i betyg betyg betyg betygr i i i

[1944.. — 3 2 30 35 """"11915.. — -— _ 4 7 31

13 39 23 — 3 3 36 2-5 _

21 28 26 40 11 62 14 60

17 26

21 58 23 GU 30 24

10 27 23 19 22

Historia

N:o v—( NO! .-4

59 05:78

| =D LO _!

'N I

14 25 22 17 21

.:; mao var v—d

:.

|

|

1945. 1 3.7) 14 26 79

N*H COW mak: du» _qoo man

QD CQ

CQ

CO

90

7—4

,,— in

LC. co

Engelska... _____ 9944” 3 _ 28 e 19 se

som o _.

[ m HN v—4 17 av

| m ge _ .n co :o

CQ I [ &) du ut) ... I 03 =” N 2 | ” | .. .”?” 0101 0301 GQ—

. 1944.. — 1 2 Fr 9 Latin ...... ”Hål—945” ? 3 _ _ .;

-—( v—l .—

n—tD

v—d A P 23 H 'v—4 l | I 1 HD")

1944.. 13 —— 8 14 35 1915” 13 5 3 18 40

11 43 13 59

-—45 —42

16 2-1

e.Kr.-:x)

com ooo H

cm NN

COM

mer;

0355

v—lv—Å

H (O'-4 _. :::: '_'v—4 saw _— Giv—(

.— o—o

Litteraturhisto ria %

&&

v—c (N :D!— | Noe ..

1914.. 1946..

*330 3681'6 317

Matematik . ..... å _ 46 16 25 12

|

=" __ H N H

?!!—( v—v—c NH som Ol'—4

[ I I | | | | I fp :—

Hui-| CQ r:— := CO oo

181'9—— 1161'9 ——

12 11 13 16

|

(NCN som. : |

Fysik .. ..... älg””

1945..

3 H I | .09 cam

| I i | ! | [

00 | v—1 (N

H

1944. . 1946.

27 21 4 226 20 2 2

'Zlö —22

21 13

LG!" 50% Q!—

Kemi n......uå

LC.” CIO v—l €" _. Ol'—1

& I | i” ... v—l

GN (Dh ID'LD v—l

1944.. — — 1945.. — 10 217 2-1 —- 7 31522 -— 1

110211110 1421 ——3

”20 7

|

|

I

|

|

l

l . (Dh . . mer mer mer

1—4 GDF (FN Q']

av

H

|

?”

COQ %%

Zoologi .. .i

kaO

| I | | | i !

CO (”Q'

Anm. Å tentamenslistorna för Uppsala universitet redovisas endast studerande som inneha studiekort. Övriga läroanstalter redo- visa även studerande, som sakna studiekort.

betyg i ämbetsexamen, utan snarare 4 betyg i specialexamen). Då special- kurserna i naturvetenskaplig specialexamen äro inriktade på Specialtjänster inom praktiska yrken, och de sålunda ej kunna vara tillrättalagda i syfte att kvalificera för lärartjänst, skulle det även vara nödvändigt, att kurser med särskild inriktning på lärarbanan inrättades. Därjämte skulle sådana kurser behövas i humanistiska ämnen. Universitetens och högskolornas resurser äro för närvarande alltför otillräckliga för dylika kurser i flertalet ämnen. Man måste också räkna med att stora skaror studerande skulle i konkurrens- och befordringssyfte försöka att genomgå specialkursen utan att lyckas nå det åsyftade resultatet av sina studier. Det är sålunda att befara, att en dylik anordning skulle få. till följd en ökning av studietiden och således motverka det av beredningen uppsatta målet att nedbringa densamma.

För att tillgodose undervisningen å gymnasiet och för att stimulera den för närvarande otillräckliga rekryteringen till lärarbanan är det synnerligen önskvärt, att särskilda gymnasieadjunktstjänster inrättas vid sidan av lek- toraten. Beredningen förutsätter emellertid, att vid dessa tjänsters tillsätt ning anciennitetssynpunkter endast tillåtas att spela en underordnad roll. Tillsättningen bör främst ske med ledning av de sökandes vitsord i akade- miska examina, vitsorden för undervisningsserierna i provåret å gymnasie- stadiet samt vunnen erfarenhet av gymnasieundervisning, vitsordad genom goda resultat vid undervisning fram till studentexamen. Inom vissa ämnen är högsta betyget i ämbetsexamen så vanligt förekommande, att man kan förvänta, att till gymnasieadjunkturer i dessa ämnen endast utnämnas sådana sökande, som ha högsta betyget i ämbetsexamen i åtminstone ett av tjän— stens ämnen. Inom ämnesgrupper, där högsta betyget i ämbetsexamen är sällan eller Så gott som aldrig förekommande, bör vid tillsättning av gym- nasieadjunktstjänster stort avseende fästas vid betyget Med utmärkt beröm godkänd i ett eller båda av tjänstens ämnen. Sistnämnda vitsord är ett rent honnörsbetyg och torde ofta ådagalägga vederbörandes duglighet lika väl som ett högsta betyg i ämbetsexamen.

På två punkter torde det emellertid vara lämpligt och möjligt att upp- ställa högre formella betygskrav för gymnasieadjunktstjänster än för realskol— lärartjänster. Den ena rör kristendomslärartjänsterna (se s. 298 ff.). Den andra gäller de fall, då två universitetsämnen motsvara ett skolämne, således grup- perna nordiska språk — litteraturhistoria, historia — statskunskap, botanik —— zoologi. För ämbetsexamen och för kompetens till realskollärartjänster bör i dessa endast fordras betygen 2+1. Det torde emellertid få anses otillfredsställande, att t. ex. en gymnasieadjunkt i modersmålet endast skulle behöva ha 1 betyg i antingen nordiska språk eller litteraturhistoria. I dessa fall bör således fordras 2 + 2. Betygskompetensen för gymnasieadjunkturer i ämnena modersmålet, historia med (och) samhällslära samt biologi kommer visserligen härigenom att bli betydligt större än i andra ämnen. Men man kan ej räkna med att lärarutbildningen för alla ämnen skall vara lika omfattande;

så blir för övrigt ej heller förhållandet i andra fall (olika studietid för olika. ämnen i ämbetsexamen, längre studietid för kompetens i ämnet kristendoms- kunskap).

För realskollärartjänsterna har skolkommissionen räknat med ett flertal olika utbildningsvägar. Beredningen finner ej anledning att i detalj ingå på denna fråga, men vill framhålla, att den ej kan tillstyrka tillskapandet av en examen omfattande dels vissa teoretiska ämnen, dels vissa övningsämnen.

I sitt ovannämnda remissyttrande anför skolöverstyrelsen bland annat följande:

Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta samman- hang icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens förslag av- vaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med att nu framhålla, att det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket lämpar sig väl för lärare vid en real- skola utan gymnasium. Den andra bör omfatta enda-st tvenne undervisningsäm— nen men med högre betyg i dessa, vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställning vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola.

Beredningens förslag torde väl tillgodose dessa synpunkter. Ämbetsexa- men kan avläggas t. ex. med betygskombinationen 3+2+1, varvid 3- och 2-betygen erhållits i huvudämnen och 1-betyget i ett stödämne; denna examen ger undervisningskompetens i två skolämnen och bör lämpa sig väl för gym— nasieadjunkter. Ämbetsexamen kan även avläggas med betygskombinationen 2+2+1+1, varvid 2-betygsämnena äro huvudämnen och 1-betygsämnena biämnen; denna examenstyp ger således undervisningskompetens i fyra skol- ämnen för realskolestadiet. Mellan dessa båda ytterlighetstyper kunna olika variationer tänkas. Nödvändigheten av att i vissa fall låta två universitets- ämnen motsvara ett skolämne begränsar naturligtvis möjligheterna att inom ramen för 6 betyg erhålla undervisningskompetens i flera skolämnen. Man bör emellertid även räkna med att ett flertal studerande —— både sådana som vilja skaffa sig en »bred» kompetens för realskollärartjänster och sådana som vilja skaffa sig en starkare kompetens i ett par skolämnen —— komma att av— lägga ämbetsexamina med flera betygsenheter än 6 (jfr tabell 26). För gym- nasielärarkompetens i kombinationen historia med (och) samhällslära samt modersmålet blir som av ovanstående framgått detta även en nödvändighet.

D. Studiekurserna. 1. Allmänna synpunkter.

Sedan beredningen ovan framlagt förslag till den allmänna utformningen av ämbetsexamen, kommer den i de följande avsnitten att framföra vissa förslag och rekommendationer i fråga om studiekurserna för denna examen. Inledningsvis kommer härvid att framhållas vissa allmänna synpunkter,

som enligt beredningens uppfattning böra vara vägledande vid utformandet av studiekurserna. Därefter komma de enskilda examensämnena att genom- gås. De följande avsnitten om granskning etc. av studieplanerna, om studie- kursernas omfattning för de olika betygen, om krav på förkunskaper och i viss mån även avsnittet om differentiering av studiekurserna äro tillämpliga ej blott för ämbetsexamen utan även för övriga. filosofiska examina samt —— beträffande granskning etc. av studieplanerna _ i tillämpliga delar även exa- mina inom andra fakulteter. Avsnitten om studiekurserna i de enskilda ämnena behandla även frågor som ej beröra ämbetsexamen utan endast eller huvudsakligen kandidatexamen.

Karakteristiskt för det svenska akademiska undervisnings— och examina— tionsväsendet är den stora frihet som medges de enskilda akademiska lärarna i fråga om undervisningens uppläggning och studiekursernas utformning. Denna frihet bör ge möjligheter för en fortskridande utveckling. Andra fak- torer verka dock i motsatt riktning. Från en del håll har hävdats, att det akademiska undervisningssystemet är präglat av en alltför stor konserva- tism och att en viss stagnation gjort sig gällande på detta område. Problemet kompliceras av universitetens dubbla uppgift som forsknings- och undervis- ningsanstalter. Den ena uppgiften har ibland i så hög grad tagit den aka- demiske lärarens tid och krafter i anspråk, att dessa icke räckt till för den andra. Det i förhållande till studentantalet alltför ringa antalet lärare har givetvis i detta avseende varit en besvärande faktor; sedan nu en utökning av lärarkrafterna kommit till stånd torde man kunna förvänta, att den akade- miska undervisningens krav bättre skall komma till sin rätt, även om ännu brister finnas i lärarorganisationen. Andra faktorer som medverkat till att förhållandena ej i alla avseenden kunna anses vara tillfredsställande äro brist på lokaler och materiel för undervisningen samt brist på lämpliga läroböcker.

Goda förhållanden ifråga om lärarkrafternas antal samt i fråga om till- gången på lokaler och materiel för undervisningen och lämpliga läroböcker utgöra förutsättningar för att den akademiska undervisningen skall kunna anordnas på ett tillfredsställande sätt.

Läroboksfrågan samt institutions- och seminariebiblioteksfrågorna torde beredningen komma att beröra i ett följande betänkande. Vad beträffar de akademiska lärarkrafterna vill beredningen understryka sitt i betänkande II gjorda uttalande, att beredningens hittills framställda förslag i detta avseende utgick från ett studentantal av ungefär samma storleksordning som det nuvarande. Därest skolväsendet och lärarutbildningen omorganiseras i enlighet med de riktlinjer som uppdragits av 1946 års skolkommission komma kraven på de filosofiska fakulteternas kapacitet som lärarutbild- ningsanstalter att bli avsevärt större än för närvarande. Redan om den lärar- brist som är och kommer att bli rådande med nuvarande skolorganisation (jfr ovan s. 55 ff.) skall kunna bemästras, måste tillströmningen till de filoso-

fiska fakulteterna öka, vilket medför behov av ett större antal lärarkrafter inom dessa fakulteter.

Nuvarande bestämmelser angående studieplanerna.

Enligt filosofiska fakultetens examensstadga skall fakulteten till de stu- derandes ledning för de olika examina upprätta studieplaner, vilka skola prövas och stadfästas av kansler. Studieplanerna skola utgå från vissa för de olika examina fastställda normaltider. De skola innehålla uppgift om kunskapsfordringarna i varje examensämne. I sammanhang med redogörel- sen för kunskapsfordringarna skall lämnas anvisning å den litteratur och den undervisning som de studerande lämpligen böra anlita; vidare skall angivas vilka prov som erfordras för erhållande av visst betyg, och inför vilken eller vilka lärare dessa prov skola avläggas. Studieplanerna skola meddela anvisningar och råd rörande ordningsföljden i studiet av varje ämnes enskilda delar samt även rörande den ordning i vilken de enskilda i examen ingående ämnena böra studeras och de för examen erforderliga proven fullgöras. De skola meddela, huruvida för erhållande av visst betyg förkunskaper i latin erfordras. Före varje vårtermins slut skola studieplanerna underkastas granskning inom fakulteten och de ändringar, som kunna anses påkallade, skola underställas kanslerns prövning och stadsfästelse. För granskning av studieplaner och förslag till sådana finnas även undervisnings- nämnder inom varje fakultet.

Granskning, prövning, stadfästelse och utgivande av studieplanerna.

Beredningen anser, att studieplanerna liksom för närvarande skola upp- rättas av fakulteterna, av dessa underkastas granskning varje vårtermin samt prövas och stadsfästas av kanslern. Beredningen förutsätter härvid likaledes, att undervisningsnämnderna skola vara ett beredande organ för fakulteten. Beredningen vill emellertid förorda, att bestämmelser utfärdas angående skolöverstyrelsens medverkan vid fastställandet av studieplanerna. Denna fråga samt kanslersämbetets handläggning av ärenden rörande studiepla- nerna behandlas i kapitel VII.

För närvarande tryckas studieplanerna i samband med utgivandet av ny studiehandbok för fakulteten (sektionen). Dessa studiehandböcker utkomma med ganska långa tidsmellanrum. Ibland utgivas reviderade eller nya studie- planer för ett enskilt ämne, men det har visat sig, att de tryckta studiepla— nerna ofta äro mycket inaktuella. Utgivandet av ny litteratur gör, att änd— ringar i litteraturanvisningarna ofta måste företagas. Det kan hända, att studieplanerna ändrats varje år utan att förändringarna på många år kommit i tryck. Visserligen meddelas vidtagna förändringar vid ett seminarium eller en föreläsning vid början av höstterminen eller varje termin, men detta muntliga meddelande kan icke vara tillräckligt. Det har sålunda visat sig, att oklarhet kan uppstå bland de studerande angående vilka kunskapsford-

ringarna verkligen äro i ett ämne. Den osäkerhet och de missförstånd som sålunda kunna uppstå, utgöra givetvis ett hinder för effektiva och ändamåls— enliga studier och kunna verka förlängande på studietiden. Det har vid be- redningens förhandlingar vid de olika lärosätena från de studerandes sida uttryckts ett önskemål om att aktuella studieplaner alltid skola finnas lätt tillgängliga. Beredningen vill starkt understryka vikten av att alla — åtmin- stone alla väsentliga förändringar som vidtagits i studieplanerna offent- liggöras i tryck eller genom stencilering. Den årliga granskning av studie- planerna, som företages inom fakulteten och dess undervisningsnämnd, bör, med hänsyn till att skolöverstyrelsen även skall hinna taga ställning till studieplanerna för ämbetsexamen, äga rum i början av vårterminen. Såvida någon väsentlig förändring av studieplanerna därvid' finnes påkallad, skall, sedan kanslern stadfäst den förändrade studieplanen, denna mångfaldigas och före höstterminens början finnas tillgänglig på. vederbörande fakultets- expeditioner, institutioner och seminariebibliotek.

Tekniska spörsmål i samband med detta årliga utgivande av reviderade studieplaner behandlas i kapitel VII i samband med studiehandböckerna. I detta sammanhang behandlas även andra mera tekniska spörsmål rörande studieplanerna samt dessas avdelning anvisningar och råd.

Studiekursernas omfattning för de olika betygen.

De nuvarande betygsgraderna äro Berömlig (3 betygsenheter), Med ut märkt beröm godkänd, Med beröm godkänd (2 betygsenheter), Icke utan beröm godkänd, Godkänd (1 betygsenhet), Icke godkänd. Enligt examens- stadgan må för betygen Godkänd och Icke utan beröm godkänd liksom för betygen MBd beröm godkänd och Med utmärkt beröm godkänd ej fordras till omfattningen olika studiekurser. Studieplanerna skola alltså för lägre filosofiska examina upptaga fordringar för 1, 2 och 3 betygsenheter.

Beredningen har ovan framlagt förslag till normaltidsbestämmelser samt redogjort för huru dessa enligt beredningens uppfattning böra tillämpas. Studieplanerna skola alltså vara så uppgjorda, att normaltidsbestämmel— serna för de olika examina uppfyllas. Beredningen har ej den åsikten att studietiden för samma betygsenhet i olika ämnen ovillkorligen skall vara densamma; däremot bör man söka sträva i denna riktning.

Enligt beredningens uppfattning böra studiekurserna vara sådana, att studietiderna för de olika betygen i ett och samma ämne äro ungefär propor- tionella med varandra enligt schemat 1—2—3. Beredningen är fullt med- veten om att det kan förefinnas svårigheter att få studietiderna för de olika betygsenheterna absolut proportionella. I vissa ämnen äro initialsvårig— heterna särskilt stora, varför studietiden för betyget Godkänd blir oproportio— nerligt lång. Fullständig proportionalitet torde ej kunna uppnås, men det bör vara möjligt att komma längre i denna riktning än vad som för närvarande är fallet. Beredningen vill understryka vikten av att detta problem ägnas största beaktande vid uppgörandet och prövningen av studieplanerna.

För lägre examina måste givetvis examensfordringarna angivas för varje betygsenhet, och möjlighet måste i alla ämnen finnas att undergå tentamen efter fordringarna för vilken som helst av de tre betygsenheterna. Så är i vissa ämnen för närvarande ej fallet. Beredningen vill understryka vikten av att man i alla ämnen tillser, att fordringar finnas uppställda för de tre betygsenheterna och att även praktiska möjligheter finnas att efter en rimlig studietid avlägga tentamen för var och en av betygsgraderna.

Betygen Med utmärkt beröm godkänd och Icke utan beröm godkänd äro för närvarande honnörsbetyg, och beredningen vill icke föreslå någon ändring i detta avseende. Karaktär av honnörsbetyg äger även enligt allmänt till- lämpade principer betyget Berömlig. Emellertid har detta betyg med tiden kommit att få en kvantitativ innebörd i de flesta ämnen, då särskilda studie- kurser fordras för betyget. Enär det visat sig, att i vissa ämnen Berömlig tenderat att bli normalbetyg (jfr s. 96), och då detta otvivelaktigt starkt förlänger studietiden, har beredningen ansett det behövligt att rekommen— dera åtgärder, genom vilka högsta betyget förbehålles de studerande som ådagalagt verklig fallenhet för ämnet. Enligt beredningens uppfattning bör betyget Berömlig i första hand vara kvalitetsbetyg. För att detta betyg ej skall kunna förvärvas enbart genom flitiga och långvariga studier bör det i princip endast utdelas åt studerande, som genom kvalificerade prov för 2 betyg (tentamen, uppsats eller med uppsats jämförlig prestation) dokumen— terat sin mogenhet och förmåga till självständigt omdöme. Uppsats kan i de ämnen där uppsats förekommer lämpligen utgöra den huvudsakliga mer— prestationen för högsta betyget. Huruvida dessutom ytterligare litteratur- studium skall fordras utöver det som den studerande måste företaga för uppsatsförfattandet, kan ej fastslås genom någon generell regel. I vissa ämnen och särskilt i de filologiska är det utan tvivel önskvärt, att så sker.

Krav på förkunskaper.

Av största betydelse för studietidens längd och för uppläggningen av studiekurserna äro naturligtvis de förkunskaper de studerande ha. Bered- ningen har vid sina förslag utgått från att de studerande skola ha förkun— skaper i de olika ämnena minst motsvarande den nuvarande studentexamens fordringar.

Vid uppgörandet av den framtida gymnasieorganisationen bör man sträva efter att särskilt i vissa ämnen höja kunskapsnivån utöver den nuvarande studentexamens. I synnerhet är det av vikt, att de studerande för att kunna tillgodogöra sig utländsk facklitteratur äga tillräckliga språkkunskaper, ej blott beträffande ett av de tre moderna huvudspråken utan även i de övriga av dessa. För studier i alla den filosofiska fakultetens ämnen äro goda kun- skaper i alla dessa tre språk av stor vikt, vilket vid upprepade tillfällen med skärpa framhållits av universitets och högskolemyndigheter.

1902 års universitetsexamenskommitté behandlade relativt ingående frågan om krav på studentexamenskunskaper i latin för rätt att avlägga filosofisk

examen. Kommittén ansåg, att något sådant krav ej borde uppställas. Vad beträffar kandidat och ämbetsexamina motiverade kommittén sitt stånd- punktstagande med att hänvisa till en bland de akademiska lärarna företagen enquéte, som utvisade »att kunskaper i latin ej äro oundgängligen nödvändiga för studiet av något ämne i kandidatexamen, med undantag för grekiska, vilket senare ämne sällan eller aldrig förekommer utom i förening med latin.» Beträffande kravet på latinkunskaper för licentiatstudier i humanistiska ämnen anförde kommittén bland annat följande:

Endast i förbigående vill kommittén anmärka, att de insikter i latin, som med hänsyn till här anförda omständigheter erfordras, i flera, kanske de flesta fall äro av mycket elementär art och inskränka sig till förmåga av texttolkning. Och vad angår det förhållandet, att latin måste ingå i examenskursen i romanska språk, kan kommittén ej se någon egentlig skillnad mellan detta och det för- hållandet, att exempelvis gotiska och fornengelska måste ingå i examenskursen för de germanska språken. I det ena liksom det andra fallet tillkommer det examinator att pröva, om den erforderliga examenskursen i alla dess delar blivit nöjaktig inhämtad, och att i motsatt fall underkänna examen, Beträf- fande det andra skälet, eller att latinkunskap erfordras för att kunna överblicka vetenskapen i dess historiska utveckling, vill kommittén framhålla, att intet vetenskapligt studium kan bedrivas utan att den studerande tillägnar sig insikter på angränsande områden, såsom i fonetik för språkvetenskap, i matematik för astronomi, fysik och mekanik, i kemi och fysik för växtfysiologi o. s. v. Vart och ett av fakultetens ämnen kommer att på detta sätt tjänstgöra som »hjälpämne» ilikhet med latinet. Men det faller ingen in att på grund härav framställa fordringar på kvalificerad studentexamen, helt enkelt därför, att denna sak regleras av de studerande själva, utan särskilda åtgärder från lagstiftningens sida.

Universitetsberedningen kan nu ej intaga en ståndpunkt liknande den som universitetsexamenskommittén intog 1906. Gymnasiestudiet i latin har blivit mindre omfattande, vilket gör att krav på studentkunskaper i latin numera ej är så betungande. Redan då 1907 års examensstadga kom till, var för övrigt situationen sådan, att universitetsexamenskommitténs intentioner ej kunde förverkligas; i examensstadgan förutsattes nämligen, att, ej för examens god- kännande men väl för tentamen i vissa ämnen, krav på förkunskaper i latin skulle kunna uppställas. Vidare måste en strängt upprätthållen begränsning av studietiden oundgängligen medföra, att för en del ämnen vissa preciserade förkunskaper måste fordras. Å andra sidan är det av vikt, att dylika krav ej bli för omfattande.

I ett antal ämnen finnes som särskild fordran för godkännandet av tentamen för vissa betyg uppställt krav på förkunskaper i latin motsvarande betyget Godkänd i studentexamen. Beredningen har diskuterat möjligheterna av att inskränka på dessa krav, men funnit att detta svårligen generellt låter sig göra. I de ämnen där kravet förekommer, äro latinkunskaper nödvändiga eller i varje fall svårumbärliga för inträngandet i hela eller delar av ämnet.

Med hänsyn till den aktuella bristen på akademiskt utbildade lärare i realskolan ha röster höjts för ett mera generellt dispenserande från kravet på studentkunskaper i latin för förvärvande av högre betyg i vissa av den

104 filosofiska fakultet-ens examensämnen, där nu sådant krav föreligger. Bland annat skulle man härigenom kunna underlätta folkskollärarnas användning i realskolan. Beredningen, som behjärtar alla ansträngningar att öka kadern av kompetenta lärare, kan dock icke finna det ändamålsenligt att ge avkall på latinkravet, då latinet för ifrågavarande ämnen som ovan framhållits är nödvändigt för den vetenskapliga behandlingen av dessa. Beredningen vill därför bestämt avstyrka, att generella bestämmelser om befrielse från kravet på latinkunskaper införas utöver dem som vederbörande examinator givit ut- tryck för i de av kanslern fastställda studieplanerna.

I en del fall finnes uppställt krav på studentkunskaper i andra ämnen än latin. I några fall finnas även krav på kunskaper motsvarande akademiskt betyg i ett ämne som villkor för tentamen i annat ämne. Endast i mycket speciella undantagsfall böra emellertid krav på förkunskaper av detta sist— nämnda slag uppställas.

I övrigt hänvisas beträffande kraven på förkunskaper till avsnitten om studiekurserna i de enskilda ämnena.

Differentiering av studiekurserna. . I den skrivelse från riksdagen som föranledde tillsättandet av 1902 års universitetsexamenskommitté anfördes bland annat följande:

En annan olikhet mellan utlandets universitetsförhållanden och våra syntes vara den, att, medan man hos oss hade en benägenhet att ställa upp mycket stora kvantitativa fordringar för erhållande av de högre betygen i de akademiska examina och ofta nog tänkte mera på den större receptiviteten än på. den större mognaden, fäste man i utlandet mera avseende vid de kvalitativa skillnaderna mellan examinanderna, och i överensstämmelse härmed ansåge man ådagalagd förmåga att på någon viktig punkt fördjupa studiet eller verkställa en självständig undersökning såsom en vida bättre mätare på en lärjunges kapacitet än inläran— det av två eller tre gånger så långa" kurser som de för lägsta betyget erforderliga.

Universitetsexamenskommittén anförde i denna fråga följande:

Kommittén har i det föregående anmärkt, att vid betygens avgivande ofta för stor vikt fästes vid omfattningen av de inhämtade studiekurserna. Väl inser kommittén, att detta förhållande är att tillskriva vederbörande examinators strävan att vid betygsgraderingen kunna åberopa såvitt möjligt objektiva grunder. Då emellertid examensbetygen vid konkurrens om platser betraktas som expo- nenter för vetenskaplig duglighet och förtjänst, blir en betygssättning, vid vilken mängden av minneskunskaper i främsta rummet tages i betraktande, ofta miss- visande och fördenskull från det allmännas synpunkt skadlig och från den en- skildes orättvis. Kommittén har vidare erinrat därom, att en dylik värdering efter yttre grunder frestar studerande, som ej hava större anlag för studier, att till skada för dem själva och till föga eller intet gagn söka ersätta vad som brister i fallenhet och begåvning med långa och tidsödande studiekurser. För att de olägenheter, som sålunda blivit anmärkta, måtte undanröjas, böra examinato— rerna i stadgan uppfordras att vid betygens avgivande taga hänsyn ej allenast till omfattningen av de inhämtade studiekurserna, utan även till grundligheten av den studerandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalägges.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen återfinnes i examensstadgan % 10.

Den kritiken torde numera ej med fog kunna framställas, att vid tenta- mina ej skulle tagas tillbörlig hänsyn till grundligheten av kunskaperna. Däremot torde i vissa fall graden av mogenhet och förmågan av självstän- digt omdöme eftersättas vid bedömningen av tentamen. Det gällande betygs- systemet ger dock möjlighet att särskilt framhäva dessa sistnämnda faktorer.

Skolning i kritiskt och självständigt tänkande ges för närvarande främst genom seminariearbetet, och beredningen har tidigare framlagt förslag (nya lärarkrafter samt Skrivbyråer), varigenom seminariearbetet kan effektiviseras. Men även genom uppläggningen av studiekurserna kan man bidraga till att starkare framhäva de akademiska studiernas huvudsyfte.

För att vinna närmare erfarenheter för en omläggning av studiekurserna i detta syfte är det nödvändigt att pröva sig fram, och beredningen har sålunda i de följande avsnitten om de olika ämnena i allmänhet ej framlagt några förslag till studiekurser av nya typer. Beredningen skall emellertid principi- ellt diskutera möjligheter till nya typer av studiekurser; det bör sedan an— komma på de olika ämnesrepresentanterna och vederbörande akademiska myn- digheter att uppgöra nya studiekurser enligt de diskuterade riktlinjerna, ut- nyttja de erfarenheter som vinna-s och på detta sätt pröva sig fram.

Det gemensamma för de slag av förändringar i fråga om studiekurserna, som beredningen här och i senare kapitel skall diskutera, är att de innebära en differentiering.

Studieplanerna upptaga dels kursfordringar för de olika betygen, dels Zitteraturanwisningar för dessa fordringar. Litteraturanvisningarna anges i allmänhet ej vara bindande; det påpekas oftast, att möjligheter finnas till självständigt val av studielitteratur; i många fall angivas alternativa arbeten, som den studerande får välja emellan. Önskvärt är, att dessa möjligheter till fritt val av studielitteratur, som motsvarar de uppställda fordringarna, komma att utnyttjas så. mycket som möjligt. Studiehandböckerna böra därför alltid uppmana de studerande att utnyttja möjligheterna till fritt val av studie- litteratur, och vidare böra till de studerandes ledning alternativa arbeten upptagas i studieplanerna i så stor utsträckning som möjligt. Emellertid är det även av vikt, att preciserade standardkurser angivas i studieplanerna. Dels få härigenom de studerande en klar uppfattning om kvantiteten av den fordrade studielitteraturen, dels få mindre självständiga studerande anvisning på en standardkurs. Det har visat sig, att i ämnet litteraturhistoria, där vid något lärosäte preciserade anvisningar i fråga om omfattningen av den littera- tur som bör studeras saknats, de studerande själva uppgjort alltför om- fattande litteraturlistor, vilka givetvis bidragit till att studietiden blivit allt för lång. I fråga om studiekurserna av nuvarande typ vill beredningen så.- lunda uttala följande allmänna önskemål: 1) omfånget av den fordrade littera— turen bör angivas genom att detaljerade litteraturfordringar ges för en>>stan- dardkurs»; 2) i studiehandböckerna böra i största möjliga utsträckning lämnas

anvisningar på alternativa arbeten; 3) de studerande böra uppmanas att i största möjliga utsträckning själva välja sin studielitteratur inom ramen för de meddelade kunskapsfordringarna.

Ett förslag beträffande en metod för differentiering av studiekurserna från och med 2-betygsstadiet har framlagts från studenthåll. Det brukar betecknas med rubriken »kort grundkurs plus specialarbeten». De historiestuderande vid Göteborgs högskola ha i en till beredningen ingiven promemoria uttalat, att brett lagda handboksstudier av gängse typ, vilka vilja »täcka» hela det ifrågavarande området, ha de nackdelarna, att de i mindre grad skola studenterna till egen reflexion, ej göra dem bekanta med källmaterialet och den vetenskapliga diskussionen samt ej skapa sådana studievanor, att studenterna självständigt kunna tillgodogöra sig nya forskningsresultat. En studiegång enligt systemet kort grundkurs plus specialarbeten har enligt promemorian icke dessa brister. Grundkursen är så liten, att den kan in- hämtas noggrant och därigenom bli en fast stomme i kunskaperna. Den bygges sedan på vitala punkter ut med problemdiskuterande speciallitteratur. Härigenom bringas studenterna i kontakt med det vetenskapliga primär- materialet och dess behandling och kunna erhålla en mera kritisk och själv- ständig syn på ämnet. De studerandes individuella intressen kunna bättre tillgodoses och den bättre förtrogenheten med det vetenskapliga studie- materialet underlättar fortsatta självstudier.

I en promemoria med allmänna synpunkter på kursplaner och examina, som framlagts av göteborgsstudenterna vid universitetsberedningen-s dele- gationer-s besök i Göteborg under vårterminen 1948, heter det bland annat:

En minimal grundkurs bör vara gemensam för alla studenter, som läser ämnet och avsedd att ge en första översikt och de för samtliga linjer nödvändiga fakta- kunskaperna. Det borde vara en angelägen uppgift för ämneskonferenserna att draga upp riktlinjerna för kortare, ur pedagogisk och vetenskaplig synpunkt till- fredsställande kursböcker, lämpliga att bilda dessa grundkurser. För närvarande saknas tyvärr läroböcker av denna typ i åtskilliga ämnen. Hänsyn måste tagas till olika ämnens egenart, till förkunskaper från skolan 0. s. v. när det gäller att fastställa grundkursernas storlek. Under diskussioner inom ämnesgrupperna har följande resultat uppnåtts: I de historiska, filosofiska, psykologiska samt i flertalet av de samhällsvetenskapliga ämnena beräknades den egentliga grund- kursen til omfånget bli lika med eller mindre än nuvarande fordringar för 1 betyg. I språken liksom i geografi anses en starkare differentiering ej lämplig i flertalet grenar på tvåbetygsstadiet. Den metodiska skalningen måste i dessa ämnen i långt högre grad vila på den direkta undervisningen. _ _— Språkrepresen- tanterna yrka dock genomgående på större frihet vid val av skönlitteratur redan för lägre betyg. —— Teoretiska överväganden av denna art måste självfallet kom- pletteras med praktiska experiment.

I ämnen där grundkursen ej överstiger nuvarande ettbetygskursen bör studie- litteraturen för två betyg utgöras av fritt valda texter och vetenskapligt hållna, problemdiskuterande specialarbeten (avhandlingar och uppsatser), fördelade på ämnets olika områden (grenar, epoker o. s. v.). Utförliga alternativa litteratur- förteckningar böra tjäna som vägledning. En koncentration kring och en mer allsidig belysning av problem som speciellt intresserar studenten möjliggöres. Studierna bör på en punkt ytterligare fördjupas och resultera i en uppsats. Hela

kursen torde emellertid inte kunna täckas på detta sätt, utan vissa medvetna luckor bli oundvikliga. I realiteten torde dessa luckor inte bli så stora. I alla specialarbeten glider en del stoff in utöver de huvudproblem, som behandlas genom jämförelser o. dyl. Medan studenten söker sig fram till lämplig studie- litteratur får han också en god orientering i den vetenskapliga litteraturen.

I en framställning till beredningen från Sveriges Förenade Studentkårer framhålles bland annat, att studiekurser av den nämnda typen böra införas vid alla universitet och högskolor i de ämnen där så är lämpligt. Åtminstone innan ytterligare erfarenheter vunnits av den praktiska tillämpningen böra de endast vara alternativ till kurser av ungefär nuvarande typ. I de ämnen där kurser av den föreslagna nya typen ej kunna tillämpas, böra andra åt- gärder vidtagas i samma syfte.

Enligt beredningens uppfattning äro synpunkter som de ovan anförda värda beaktande. I vissa ämnen, bland annat de samhällsvetenskapliga, ha liknande principer tillämpats i 2-betygskursen, i det att denna till stor del bestått av specialarbeten, vilka fått väljas relativt fritt. En studiekurs av det slag som här närmast avses, d. v. s. med en mycket liten grundkurs och med hela åter— stoden av kursen bestående av specialarbeten, finnes emellertid för närva- rande endast i ämnet historia vid Göteborgs högskola. Den gemensamma grundkursen i svensk och nordisk historia för 2 betyg omfattar endast fyra volymer (1—betygskursen fordras således inte); för övrigt läser den studerande två är tre specialarbeten, valda i samråd med examinator ur en utförlig littera— turförteckning, för var och en av följande perioder: forntiden och den äldre medeltiden, senare medeltiden, vasatiden, stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden, tiden efter år 1809. Dessa specialarbeten kunna röra ett mycket begränsat område. Erfarenheterna av denna studiekurs synas över- vägande vara goda, men några allmängiltiga slutsatser torde dock vara svåra att draga; professor Weibull har emellertid som sin uppfattning angivit, att studietiden genom denna kurs förkortas för de mera begåvade och själv— ständiga studerandena, men icke för de andra.

En studiekurs enligt principen »kort grundkurs plus specialarbeten» kan inte tillämpas i samma utsträckning för alla ämnen. Bäst lämpar den sig för de historiska ämnena, medan den är svårare att tillämpa i de systematiska. Beredningen vill emellertid rekommendera, att försök anställas med studie- kurser av denna typ i de ämnen där så kan befinnas lämpligt. Dessa nya studiekurser böra emellertid därvid åtminstone tills vidare endast vara alter- nativ till studiekurser av nuvarande typ.

I själva verket kan man vid uppgörandet av studiekurser av denna typ gå ännu längre än vad som skett i ämnet historia i Göteborg. Specialarbetena skola där enligt studiehandboken väljas från alla de historiska epokerna. Man skulle även kunna tänka sig, att möjlighet fanns att koncentrera special— studiet på ett par epoker och där ytterligare fördjupa det. Med hänsyn till att en god lärarutbildning bör innefatta en viss allmän överblick över hela ämnet, kan beredningen emellertid inte för ämbetsexamen rekommendera en

så långtgående differentiering. Överhuvudtaget måste man vid uppgörandet av studiekurser av nämnd art för ämnen som i ämbetsexamen mctsvara skolämnen alltid beakta lärarutbildningens krav och inte gå längre än dessa krav medge.

Annorlunda är problemet för sådana ämnen i ämbetsexamen som ej mot— svara skolämnen och sålunda medtagas som stödämnen. För dessa bör det vara möjligt att genomföra samma differentiering som för kandidatexamen eller specialexamen. För den som i sin ämbetsexamen vill koncentrera sig på ett par skolämnen och i dessa skaffa sig en god kompetens måste det vara aktuellt att i examen även kunna medtaga dylika stödämnen. För att dessa skola bli till största möjliga nytta är det i många fall önskvärt med en mycket långtgående differentiering av studiekurserna.

2. De enskilda ämnena.

Sedan beredningen nu framlagt förslag till konstruktionen av ämbets— examen samt framfört allmänna synpunkter på studiekurserna för denna examen, skola studiekurserna i de olika ämnena granskas. Beredningen fram- för härvid visxsa förslag och rekommendationer till förändringar av dessa.

Det har visat sig ändamålsenligt att i denna genomgång av studierna i de olika ämnena ej blott behandla kurserna för ämbetsexamen (d. v. 5. de för ämbete, special- och kandidatexamina gemensamma normalkurserna) utan även frågor, som blott beröra kandidatexamen.

De studietidsuppgifter som återges i de följande avsnitten bygga antingen på uppgifter från studietidsstatistik, varvid studietiden i allmänhet anges i månader, eller ock på uppskattningar av studenter eller lärare, varvid studie- tiden i allmänhet anges i terminer (för jämförelse—r torde man kunna räkna med att en termin motsvarar 4—4,5 månader). Då ingen källa till upp- gifterna angivits, härröra de från samstämmiga uttalanden av både lärare och studenter eller från studietidsstatistiken.

Förverkligandet av de framställda förslagen och rekommendationerna bör ej få anstå, tills ny studiehandbok behöver tryckas. Även om inom några fakulteter studiehandböckerna nyligen nytryckts, böra således förändringar av studieplanerna omedelbart genomföras. Det bör ankomma på. ifrågavarande myndigheter, i sista hand kanslern, att tillse att så blir fallet.

Teoretisk filosofi.

Ämnet teoretisk filosofi omfattar dels logik och vetenskapsteori, dels de filosofiska idéernas historia med särskild hänsyn till Världsåskådningarnas och de kunskapsteoretiska doktrinernas utveckling. Tidigare räknades även den allmänna psykologien till denna vetenskaps domäner. Ehuru psykologien sedan lång tid varit ett självständigt ämne vid våra universitet, föreligger dock ett nära sammanhang mellan dessa discipliner, och elementära kunskaper i psykologi ingå i fordringarna för betyget Godkänd i teoretisk filosofi. Detta

kan motiveras därmed, att psykologien ingår i gymnasiets filosofikurs vid sidan av logik och filosofiens historia, varför blivande filosofilärare måste vara förtrogna med denna vetenskaps grunder. Men även om detta krav till- godoses i samband med den pedagogiska yrkesutbildningen, kvarstår det fak- tum, att den teoretiska filosofiens studium förutsätter vissa psykologiska för— kunskaper; sålunda är tankepsykologisk orientering nödvändig för förståelsen av centrala kunskapsteoretiska problem.

Studietiden för kandidat- och ämbetsexamen utgör i regel enligt uppgifter från samtliga läroanstalter 1 termin för betyget Godkänd och 2 terminer för betyget Med beröm godkänd. Någon förkortning av kurserna bör därför icke komma i fråga. Med rätta framhåller filosofi- och psykologilärarnas förening i skrivelse till beredningen av den 25 februari 1947, att kurserna icke tåla någon nedskärning »utan att kompetensen för undervisning i ämnet på gym— nasiet äventyras».

En allvarlig svårighet inom detta ämne är den brist på lämpliga läroböcker, som för närvarande råder inom vissa grenar av detsamma. Detta förhållande har vid beredningens konferenser framhållits av lärare och studentrepresen— tanter vid samtliga universitet och högskolor. Bristen gör sig märkbar be— träffande filosofiens historia, och likaledes saknar man en lämplig elementär introduktion i filosofiens aktuella problemläge särskilt med hänsyn till de nya metoder, som i våra dagar alltmera börjat tillämpas. Under dessa förhållan- den måste lärarna i ämnet ägna en betydande del av sin undervisning åt ele- mentära kurser, vilket försvårar en fullt effektiv vetenskaplig undervisning på högre stadier.

Vad beträffar kursernas innehåll ha åtskilliga önskemål framställts, vilka förtjäna att beaktas och prövas.

Först och främst anfördes vid samtliga överläggningar av studenternas representanter, att kravet på specialisering så långt som möjligt borde till! godoses. Särskilt har man betonat nödvändigheten av alternativa kurser för studerande med humanistisk och naturvetenskaplig studieriktning. Denna tanke har även framförts i samband med 1948 års studentkonferens. Från Göteborg franlkastades tanken på en uppdelning av filosofien efter nya rikt- linjer med en naturvetenskapligt och en humanistiskt orienterad disciplin i stället för de nuvarande disciplinerna teoretisk och praktisk filosofi. Repre— sentanterna från Lund och Uppsala uttalade sig däremot för en lämplig diffe- rentiering inom den teoretiska filosofiens ram.

Beredningen anser, att tanken på en genomgripande förändring av de nu- varande filosofiska ämnenas karaktär väl förtjänar att prövas men för när- varande saknar aktualitet. Den finner, att kravet på ökad differentiering av kurserna är synnerligen välmotiverat och att det kan tillgodoses inom ramen för ämnet teoretisk filosofi. Då detta ämnes forskningsfält är studiet av vetenskapens principer och forskningsmetoder, är det givetvis av största be- tydelse, att det står i intim kontakt såväl med naturforskarens som med den humanistiske forskarens område. Ett fruktbart studium av vetenskapsläran

110 förutsätter anknytning till de fackvetenskaper, med vilkas metoder och resul— tat den studerande gjort sig förtrogen. Redan på tvåbetygsstadiet bör en viss specialisering kunna äga rum genom val mellan arbeten i naturvetenskapens respektive kulturvetenskapens teori. Vidare torde kurserna kunna i viss mån modifieras med hänsyn till den studerandes huvudfack. För exempelvis en litteraturhistoriker är det naturligt att lägga huvudvikten vid de filosofiska idéernas historia och särskilt vid tänkarnas estetiska doktriner, medan en matematiker särskilt vill tränga in i matematikens filosofi. Givetvis bör spe— cialiseringen icke drivas så långt, att överblicken över de olika problemens sammanhang går förlorad.

För det andra har från studenthåll framförts som önskemål, att den mo— derna logiken (logistiken) måtte beredas tillbörlig plats på studieplanen och att kurser anordnas i denna för våra dagars filosofiska forskning så betydelse— fulla disciplin. Sålunda vore det enligt studentrepresentanterna i Lund önsk- värt, att grundkursen i logik kompletterades »med specialarbeten i logistik och semantik» särskilt med hänsyn till naturveten-skapligt orienterade stu— denter. Göteborgsrepresentanterna önska »ordnad undervisning i logistik i form av kurser med övningar». Betydelsen härav framhålles även i den ovan- nämnda skrivelsen från filosofi— och psykologilärarnas förening.

Denna synpunkt är väl motiverad av det aktuella vetenskapliga läget. Hur man än uppskattar logistikens värde som forskningsinstrument står det fast, att många betydelsefulla moderna arbeten på kunskapslärans område knappast kunna tillägnas utan åtminstone elementära insikter i detta ämne. Vid flera läroanstalter ha också framställningar av den matematiska logikens elementa upptagits i kurslitteraturen. Likaså ägnas uppmärksamhet åt detta ämne på föreläsningar och seminarieövningar. Den knappa tillgången på lärarkrafter utgör emellertid ett hinder för en fullt effektiv undervisning i denna unga vetenskap, vars djupare tillägnande kräver ganska mycket tid och koncen- trerat arbete.

Praktisk filosofi och sociologi.

Till den praktiska filosofien räknas allmän värdeteori, etik, rätts- och stats— filosofi och religionsfilosofi. Vid Göteborgs högskola, där sociologen icke vunnit ställning som självständigt undervisnings- och examensämne, ingår den utom de nämnda disciplinerna i ämnet praktisk filosofi.

Den praktiska filosofiens studium förutsätter psykologiska förkunskaper särskilt i känslo- och viljelivets psykologi, som är grundval för den allmänna värdeläran, vilken i sin tur är grundläggande för studiet av etiska värderingar och normer. Vidare förutsättes en allmän filosofihistorisk orientering.

Vid beredningens överläggningar vid de olika lärosätena framhölls i regel från studenthåll, att kursfordringarna i praktisk filosofi motsvara de gällande normaltiderna för de olika betygen. I Lund synes emellertid genomsnittstiden

för betyget Med beröm godkänd överskrida 2 terminer, varför det synes lämp— ligt, att en viss förkortning av kursens omfång äger rum.

När det gäller att bedöma de önskemål som framförts beträffande kur- sernas innehåll och undervisningens organisation måste man taga hänsyn till att de studerande komma till ämnet från mycket olika utgångspunkter. För det första är praktisk filosofi examensämne såväl i fil. kand.- och ämbetsexa— men som i statsvetenskaplig examen. För det andra måste man räkna med att de studenter som studera ämnet för filosofie kandidatexamen tillhöra skilda kategorier. Kombinationen teoretisk filosofi, praktisk filosofi och ett tredje ämne, exempelvis pedagogik eller religion—shistoria, väljes ofta av studenter, som avse att efter filosofie kandidatexamen ägna sig åt teologiska studier. Å andra sidan kombineras praktisk filosofi ej sällan med samhällsvetenskapliga ämnen; en sådan kombination förekommer sålunda ofta vid Göteborgs högskola bland studenter, som utbilda sig för journalistisk verksamhet. Under dessa förhållanden måste man räkna med betydande skillnader i intresseriktningen hos studerande, som välja ämnet i sin examen. Den blivande teologen har framför allt behov av närmare orientering i etik och religionsfilosofi, medan samhällsvetenskapligt inriktade studenter helt naturligt vilja koncentrera sig på rätts- och statsfilosofiens, respektive sociologiens studium. Under sådana förhållanden måste kravet på differentiering bliva i hög grad aktuellt, och detta krav har i stor utsträckning tillgodosetts genom alternativa studiekurser.

Vid Uppsala universitet finnes numera en särskild professur i sociologi. I Lund har en biträdande lärarbefattning i sociologi inrättats, och detta ämne är numera självständigt examensämne. Vid Stockholms högskola har examens—' rätt i soci010gi knutits till professor Tegens och docenten Boalts undervis— ning. Vid Göteborgs högskola blir sociologiens inordnande i undervisnings— och kursplanerna ett särskilt problem. Där har professorn i filosofi regel- bundet behandlat sociologiska ämnen vid sidan av sin undervisning i teoretisk filosofi och i den praktiska filosofiens centrala discipliner.

Beträffande kursernas innehåll ha från studenthåll framförts önskemål om större möjlighet till specialisering på. sociologiska studier. Sålunda heter det i en tidigare av Lundarepresentanterna ingiven skrivelse till beredningen: »Det är vårt önskemål att, så länge sociologi icke blivit självständigt ämne, en ytterligare differentiering kommer till stånd på 2—betygsstadiet, så att en värdeteoretisk, en sociologisk och en stats— och rättsfilosofisk linje erhålles.»

Under förutsättning att etik och religionsfilosofi räknas till den »värdeteore- tiska» linjen jämte allmän värdeteori, synes denna tanke väl motiverad. Till dess att sociologien erhållit en fullt självständig ställning vid samtliga univer- sitet och högskolor, måste dess studium så. långt som möjligt tillgodoses inom den praktiska filosofiens ram. En effektiv undervisning förutsätter emellertid dels att läroanstalterna förfoga över sociologiska institutioner, dels att skolade lärarkrafter stå till disposition för anordnandet av kurser och övningar i fält— sociologisk metodik. Vid Göteborgs högskola, där sociologi icke är självstän- digt ämne, kan det starka intresse för sociologiska studier, som tydligen gör

112 sig gällande på studenthåll, endast tillgodoses på ett synnerligen ofullstän— digt sätt.

Det bör emellertid framhållas, att specialiseringen på olika linjer icke bör drivas så långt, att de olika specialdisciplinerna förlora kontakten med var- andra. Även om huvudvikten lägges på exempelvis sociologi, rättsfilosofi eller etik, måste kravet på en viss förtrogenhet med den praktiska filosofiens andra områden anses oundgängligt. Detta måste särskilt framhållas i samband med frågan om licentiatexamen i praktisk filosofi bör gälla som grund för lektorskompetens i filosofi. Under förutsättning att garantier för en allmän orientering på ämnets olika fält föreligga, kunna enligt beredningens mening starka skäl anföras härför.

I praktisk filosofi ingår för det första en viktig gren av psykologien, näm— ligen socialpsykologien, som i sin tur förutsätter kun-skaper i känslo— och viljepsykologi. För det andra ingå i detta ämne vissa viktiga partier av filo- sofiens historia (de etiska och rättsfilosofiska, respektive religionsfilosofiska idéernas historia). Emellertid synes, såsom tidigare hävdats av beredningen (betänkande III, s. 190) i detta fall kravet på betyget Berömlig i teoretisk filosofi i filosofie kandidat- eller ämbetsexamen vara oundgängligt som garanti för lektorskompetens i logik, kunskapsteori och allmän filosofihistoria.

Psykologi och pedagogik.

Den genomsnittliga studietiden i detta ämne synes i regel överskrida nor- maltiden för de olika betygen. Sålunda uppgavs det vid konferenserna vid samtliga lärosäten, att studietiden för 2 betyg ligger mellan 2 och 3 terminer. I den mån normaltiden överskrides, bör alltså en förkortning komma till stånd. Beträffande läroböckerna i ämnet påtalades såväl i Lund och Uppsala som i Göteborg bristen på en lämplig inledande framställning av psykologiens grunder.

I samband med frågan om studietidens längd betonades från studenthåll nödvändigheten av större möjligheter till specialisering och fördjupade kun- skaper på ett bestämt område. Man måste härvid, framhölls det med allt fog, taga hänsyn till de många olika intresseriktningar som ämnet har att till- godose. Den studerande, framhållas det i en skrivelse av ämnesgruppens representant i Göteborg, kan välja detta ämne av olika anledningar. Han kan vara folkskollärare och önskar fördjupa sitt pedagogiska vetande. Han kanske håller på att förbereda sig till yrkesvägledningsarbete eller arbete på någon rådgivningsbyrå. Han kan vilja utbilda sig till psykotekniker eller fängelse— psykolog. Industripsykologien är kanske hans arbetsfält in spe, eller han vill förbereda sig för undervisning vid seminarium eller folkhögskola. Under sådana förhållanden ställas stora anspråk på undervisningen, om den skall kunna tillgodose dessa olika gruppers behov. Från lärarhåll framfördes lik- nande synpunkter. Sålunda framhölls av professor Katz i Stockholm och pro- fessor Siegvald i Lund, att en uppdelning av det alltför stora seminariet på

ett flertal avdelningar med olika ämnen vore erforderlig. Självklart skulle denna anordning förutsätta ett betydligt utökat antal lärarkrafter. Lärar- och studentrepresentanter framhöllo för övrigt enstämmigt, att behovet av bättre institutioner måste tillgodoses, om undervisningen skall kunna motsvara de krav som med hänsyn till psykologiens allt mera framträdande betydelse inom samhällslivet måste ställas på densamma. Likaså framhölls vid de olika kon- ferenserna, att den uppdelning av de nuvarande professurerna på en allmänt psykologisk och en pedagogiskt—psykologisk disciplin, som beredningen före— slagit och motiverat i ett tidigare betänkande (II, 5. 76), innebär ett betydande framsteg i riktning mot större differentiering med ökade möjligheter till för- djupat studium av olika specialdiscipliner.

Den obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia har behandlats ovan (3. 65) i samband med den allmänna utformningen av filosofisk ämbetsexamen.

Heligionshistoria.

Beredningen vill påpeka, att religionshistoriens ställning inom filosofiska fakulteten aldrig klargjorts eller närmare fixerats i förhållande till motsva- rande ämne inom teologiska fakulteten. Numera heter ämnet inom filosofiska fakulteten religionshistoria men inOm teologiska fakulteten religionshistoria med religionspsykologi. Då studiet av religionspsykologi synes fylla en viktig uppgift även inom filosofiska fakulteten, bland annat i kombination med psykologi. föreslår beredningen, att ämnet även inom denna fakultet benämnes religionshistoria med religionspsykologi.

Från och med 2-betygsstadiet finnas alternativa linjer med inriktning på olika religionsområden. För studiet av dessa äro kunskaper i frågavarande språk ofta erforderliga, i vilket fall krav på sådana språkkunskaper synas kunna nppställas i studieplanerna.

Särskilt med tanke på de studerande som valt psykologi som huvudämne och som kunna vilja studera även religionspsykologi, bör en alternativ linje med en sådan inriktning finnas. För en alternativ studiekurs i religionspsy— kologi bör ej uppställas några särskilda krav på kunskaper i visst språk.

Nordiska språk.

Studietiden i ämnet nordiska språk är vid alla fyra lärosätena dryg. I Upp- sala överstiger enligt studentrepresentanternas uppgifter den genomsnittliga studietiden för betyget Med beröm godkänd »betydligt ett år». I Lund är studietiden enligt den där förda studietidsstatistiken för Med beröm godkänd 11 månader, vilket motsvarar ungefär 21/2 terminer, samt för Berömlig ytter— ligare 1 termin. I Stockholm utvisar studietidsstatistiken för Med beröm god— känd 12 månader, vilket beräknades motsvara cirka 3 terminer, och i Göteborg ansågs studietiden för samma betyg ligga närmare 3 än 2 terminer.

Situationen i detta ämne är desto allvarligare, som det i filosofisk ämbetsv examen är obligatoriskt sammankopplat med litteraturhistoria, vilket även är ett stort examensämne. Enligt universitetsberedningens mening är det därför av nöden, att effektiva förändringar vidtagas i studieplanen för ämnet nordiska språk, vilka skulle kunna minska studietidens längd.

Vid en är 1946 hållen ämneskonfcre'ns, i vilken såväl universitetslärare som studerande i ämnet nordiska språk deltogo, enades man om följande uttalan- den rörande undervisningen:

1. Utbildningen vid universitet och högskolor bör icke vara ensidigt inriktad på meddelande av kunskaper av praktisk nytta. för den blivande modersmåls- läraren. En lärare i modersmålet måste själv kunna göra iakttagelser och själv- ständigt kunna bilda sig en uppfattning i språkliga frågor; upplysningar av vikt- om ordens betydelse, om språkriktighet, om grammatiska frågor in. in. stå ofta icke att finna i den tryckta litteraturen. En modersmålslärare bör ha de nödiga kunskaperna för att kunna sätta in företeelserna i deras rätta sammanhang, men han bör också ha kännedom om vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod. Även för de lägre betygen i filosofie kandidat och ämbetsexamen äro enligt kon— ferensens mening insikter och färdigheter av denna art ett viktigt krav.

2. Lärokurserna böra avpassas så, att de under normala förhållanden kunna inhämtas under den tid, som anges i studiehandböckerna. Man bör sträva efter att normal studietid för 2 betyg i filosofie kandidat- och ämbetsexamen blir 2 terminer. Eftersom nordiska språk i allmänhet utgör det första ämne, som studeras, och är grundläggande för studierna i flera andra ämnen, är det dock förklarligt, om den beräknade studietiden ibland blir överskriden.

3. Vid uppgörande av lärokurser vid universitet och högskolor bör likvärdighet men ej uniformitet eftersträvas. Vederbörande ämnesrepresentant bör ha frihet att i detalj utforma lärokurserna.

4. För att de studerande skola kunna avlägga tentamina inom beräknad tid, bör undervisningen vara rationellt och effektivt ordnad. Detta förutsätter bland annat, att större frihet än nu lämnas åt vederbörande lärare för planering av undervisningen. Att förorda är: koncentration av undervisningen till viss del av läsåret och i vissa fall för- delning av de olika lärarnas undervisning till olika delar av läsåret för att där- igenom åstadkomma en jämnare fördelning av undervisningen, dubblering av övningar och kurser i mån av tillgång på lärare, obligatorisk dubblering, om antalet deltagare överskrider 40, instruktion och handledning i stället för föreläsningar och seminarieövningar på licentiatstadiet.

5. Konferensen uttalar sig för att en särskild befattning för röstvård och tal— teknik inrättas vid universitet och högskolor, såsom från början var avsett vid inrättandet av universitetslektorat i svenska.

6. Under hänvisning till att det för de akademiska lärarna är en viktig och i många fall brännande uppgift att utarbeta för akademiska studier lämpade läro- böcker och att det på grund av de mångskiftande åligganden, som vila på univer- sitetslärarna i våra dagar, ofta är omöjligt för dessa att få tid till de nödiga, många gånger mycket krävande förarbetena och själva utarbetandet-, även om villiga krafter stå till buds, vill konferensen uttala sig för att akademiska lärare må kunna utan ekonomiska uppoffringar få nödig tjänstledighet för att- utarbeta behövliga läroböcker, att med andra ord arbete av denna art må kunna i särskilda fall betraktas som likvärdigt med i vanlig ordning meddelad undervisning.

Som synes uttalade konferensen som ett önskemål, att normal studietid för 2 betyg i filosofie kandidat— och ämbetsexamen i ämnet skulle vara 2 terminer..

Hur lärokurserna skulle anpassas för att motsvara dessa krav har konferen- sen icke angivit i någon resolution, och av de vid konferensen förda diskus— sionsprotokollen framgår, att ganska skiljaktiga uppfattningar härom varit rådande. Konferensen synes ha varit enig om vissa utbyten av läroböcker, däremot icke om nedskärningen av kursen.

De studerande vid Uppsala universitet ha i en skriftlig promemoria fram- fört vissa förslag till kursändringar. De rekommendera i första hand en ned- skärning av lektorns i svenska språket undervisning, tills vidare från 105 till 90 timmar, men på längre sikt ett totalt överförande av denna undervisning till den pedagogiska lärarutbildningen. Med tvekan förorda förslagsställarna även ett utbytande av kursen i isländska mot examinatorier. Uppdelning av kurser med deltagarantalet begränsat till högst 20 samt nedskärning över lag av kursernas timantal rekommenderas till övervägande. Inom kurslittera- turen föreslås ett fåtal förändringar, vilka bland annat innebära någon minsk- ning av den fornsvenska kursen, överförande av kravet på kunskaper i svensk litteraturhistoria till ämnet litteraturhistoria samt slopande av det obliga— toriska kravet på kunskaper i paleografi. Vid den muntliga överläggning, som vederbörande ämnesdelegation inom universitetsberedningen hållit med lärare och studentrepresentanter i detta ämne i Uppsala, hänvisade professor Valter Jansson till möjligheterna att minska studietiden genom rationalisering och koncentration av den akademiska undervisningen. En viss allmän överens— stämmelse i synpunkter mellan lärare och studenter kunde konstateras.

De synpunkter som till beredningen framförts av studentrepresentanterna i Lund, Stockholm och Göteborg äro sinsemellan överensstämmande i sin huvudsakliga tendens men avvika väsentligt från Uppsalastudenternas. Man kan säga, att studenterna på dessa orter över lag önskade en förskjutning av studiernas tyngdpunkt från de språkhistoriska till de nyspråkliga och stilis— tiska kursmomenten. I Lund önskade man ersätta kursen i språkhistoria med en kurs i textläsning, i Göteborg ville man »rationalisera» fornkursen, och i Stockholm ville man införa deltentamen i isländska och samtidigt minska fordringarna i detta språk. Även i Lund önskade man någon reducering av textkursen i isländska. På alla. tre orterna önskade man minskning i den forn- svenska textkursen. I Lund och Stockholm bemöttes studenternas synpunkter av ämnesprofessorerna, vilka ej ansågo det rådligt att företaga så stora ned- skärningar i de språkhistoriska kursfordringarna. Professor Elias Wessén i Stockholm har i en inlaga till beredningen hävdat, »att lärokurserna i nordiska språk för närvarande i möjligaste mån ha tagit hänsyn till skolans krav». Professor K. G. Ljunggren i Lund har skriftligen till beredningen uttryckt sina farhågor för en stark minskning av fordringarna på insikter i fornisländ- ska. Framhållas bör, att studenterna i Göteborg knöto förhoppningar om förkortad studietid till den nyss genomförda, moderniserade kursplanen vid högskolan, vilken i Lund och i vissa avseenden även i Uppsala betecknades som förebildlig och i vilken textkurserna i fornisländska, fornsvenska och äldre nysvenska reducerats. Göteborgsstudenterna önskade bibehålla denna kurs—

plan »i stort sett oförändrad». Professorerua Ljunggren i Lund och Wessén i Stockholm framhöllo bägge behovet av förbättrade institutions— och biblio— teksförhållanden och bättre läroböcker; professor Wessén önskade därjämte någon utökning av lärarpersonalen.

I såväl Lund som Stockholm och Göteborg önskade studenterna, att ford— ringarna på kunskaper i paleografi skulle slopas för lägre betyg. 1 Lund önskade de studerande, att fordringarna på kännedom om dansk och norsk litteraturhistoria för filosofisk ämbetsexamen skulle överföras till ämnet litteraturhistoria. Det-ta önskemål har mött instämmande från professor Johan- nisson i Göteborg och docent Hedström i Lund. Inga mera bestämda gen— sagor framfördes från akademiskt lärarhåll mot dessa önskemål.

Enligt beredningens mening kan studietiden i ämnet nordiska språk genom olika åtgärder minskas till att omfatta cirka 2 terminer för betyget Med beröm godkänd. Någon tid bör kunna vinnas på en rationellare planläggning av kurser och annan akademisk undervisning, och frambringande av lämpligare läroböcker bör kunna leda till ej obetydliga tidsvinster. Hur mycket man kan vinna på. dessa åtgärder torde emellertid svårligen kunna beräknas. På säkrare mark rör man sig, när man konstaterar, att en viss minskning av kurs- fordringarna, i t. ex. fornsvenska med en fjärdedel av textkursen, torde kunna genomföras utan nämnvärt men. Kravet på. färdigheter i paleografi, vilka inom detta ämne höra till forskarutbildningen, borde kunna slopas för samt- liga betygsgrader i lägre examina. De litteraturhistoriska kursmomenten böra utan svårigheter kunna överföras till ämnet litteraturhistoria. Någon minsk— ning i fordringarna på kunskaper i isländska, t. ex. i fråga om eddiadikterna, är enligt beredningens mening försvar—lig. Beredningen anser den nya kurs- planen vid Göteborgs högskola böra vara i stort sett vägledande beträffande de åtgärder som behöva vidtagas vid övriga lärosäten. Någon nedskärning av lektorsundervisningen i svenska språket vill beredningen ej rekommendera, ej heller dess överförande till den praktiska lärarutbildningen. I och för sig bör denna undervisning, om den organiseras på ett givande sätt, lägga en solid grund för de insikter i språkvård och språkriktighet, vilkas fördjupande av de studerande på flertalet orter betecknats som ett önskemål. Beredningen förordar, att dessa kurser uppdelas på flera och mindre grupper av studerande, vilka därigenom skulle få större utbyte av undervisningen.

Beträffande 1-betygskursen i nordiska språk gäller, att den i allmänhet torde kräva minst hälften av studietiden för 2 betyg. Enligt beredningens för- slag skall 1 betyg i nordiska språk kombinerat med 2 betyg i litteraturhistoria kunna ingå som huvudämne i ämbetsexamen. Detta gör, att 1-betygskursen kommer att bli av större betydelse ur lärarutbildningens synpunkt. Lektors— undervisningen i svenska språket, som ju är av särskild betydelse för moders- målslärarutbildningen, måste sålunda vara obligatorisk även för 1 betyg. För att studietiden för 1 betyg icke skall bli för lång, fordras därför nedskärningar av de övriga kursfordringarna.

Överför-ande av de litteraturhistoriska kursmomenten till litteraturhistoria

bör i detta avseende vara av en viss betydelse. Vidare bör för 1 betyg ej fordras kännedom om landsmålsalfabetet. Den fornsvenska textkursen bör ej överstiga 50 sidor, fordringarna. på läsning av äldre nysvenska texter böra kunna minskas, och detta gäller även i någon mån fordringarna på läsning av danska och norska texter. Slutligen böra en del av de äldre språkteore- tiska och språkhistoriska arbeten som finnas upptagna i kursfordringarna kunna utgå.

Beredningen vill erinra om att lektorer-nas i svenska språket undervisnings- skyldighet är 12 timmar i veckan, men att, därest ur undervisningens syn— punkt dubblering av de av lektorn hållna kurserna ej är erforderlig eller av annan anledning undervisning i denna utsträckning icke kräves, humanistiska sektionen kan medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten intill 6 tim— mar i veckan. Dylik nedsättning är för närvarande i full utsträckning med— given de båda lektorerna i Uppsala och Lund. Emellertid anser beredningen, som ovan nämnts, att det ur undervisningens synpunkt är högeligen önskvärt med uppdelning av kurserna. Beredningen förordar därför, att lektorernas undervisningsskyldighet helt utnyttjas.

Litteraturkistoria.

Detta ämnes studietid är för närvarande lång. De studerande i Uppsala beräkna minst 3, i allmänhet 4 terminer för betyget Med beröm godkänd. I Lund tar 1 betyg cirka 2 terminer, 2 betyg ej fullt 3 terminer och 5 betyg cirka 3 terminer. I Stockholm tar enligt studietidsstatistiken 2 betyg 15 månader, vilket enligt studenterna innebär över 3 terminer. Professor Hlenry Olsson och docent Örjan Lindberger bestredo emellertid denna statistiks till- förlitlighet; enligt professor Olsson skulle det gå, att i genomsnitt ta 2 betyg på. 2 terminer jämte en del av sommaren. I Göteborg hade 3 betyg enligt stu— denternas uppgifter tenderat att bli normalbetyg; det skulle enligt samma uppgifter ta minst 4 terminer i genomsnitt.

Studiekursen i litteraturhistoria består av skönlitteratur (svensk, nordisk och utländsk), litteraturhistoria (svensk, nordisk och utländsk), eventuellt en mindre kurs i poetik samt —— för 2 och 3 betyg uppsats eller däremot svarande prestation.

Läsningen av skönlitteratur bör vara kärnan i studiet av ämnet litteratur— historia. Detta litteraturstudium måste med nödvändighet bli ganska om— fattande, men det är önskvärt, att fordringarna hållas inom vissa fixerade gränser. Givetvis bör den studerande ha en viss frihet att utbyta ett verk mot ett annat, men beredningen vill framhålla, att en precisering av omfånget av den fordrade skönlitterära kursen har önskats av studenterna i Uppsala och Stockholm och att en dylik precisering enligt beredningens uppfattning är förutsättningen för en rationellt upplagd kurs.

I anslut-ning till läsningen av skönlitteratur torde det vara lämpligt att i

litteraturhistoriska arbeten studera de i den skönlitterära kursen upptagna böckerna och författarna. För detta litteratur-historiska studium torde existe— rande handböcker vara lämpliga.

För det litteraturhistoriska studium som går utöver de i den skönlitterära kursen upptagna verken och författarna synas emellertid de arbeten som giva översiktliga framställningar av svensk och allmän litteraturhistoria och som användas för universitetsstudier, genomgående vara alltför omfattande. Till— komsten av moderna handböcker av lämpligt omfång torde avsevärt kunna bidraga till att lösa ämnets studietidsproblem. Då emellertid framställandet av dylika handböcker kommer att taga lång tid, mäste åtgärder övervägas, vilka under den närmaste tiden kunna leda till studietidens minskning.

Vad 1-betygskursen beträffar föreligger med nuvarande handböcker och nu— varande krav på litteraturläsning stora risker, att den blir oproportionerligt stor, om man lägger avgörande vikt vid att den skall vara likformig och sam» manhängande. Den behöver nedskäras vid samtliga lärosäten.

Vid ett lärosäte, i Lund, äro kursfordringarna för 2 betyg av mindre om- fattning än på övriga orter och ha av Modersmålslärarnas förening i skrivelse till beredningen betecknats såsom förebildliga. Av studenterna liksom av de akademiska lärarna i Lund anses denna kurs utgöra ett minimum, och dess inhämtande synes kunna ske på normaltid, d. v. 5. ett läsår. Beredningen anser därför, att den i Lund för 2 betyg fastställda kursen lämpligen kan i stort tjäna som mönster för övriga lärosäten vad beträffar omfånget. Beträffande kursens sammansättning förtjänar ett ovan i avsnittet om allmänna synpunkter på studiekurserna framfört uppslag beaktande just för ämnet litteraturhistoria, nämligen att studium av brett lagda handböcker bör ersättas med studium av korta översiktsarbeten samt vetenskapliga specialverk."

Vad beträffar såväl 1- som 2—betygskursens innehåll, särskilt med hänsyn till dess lämplighet för lärarutbildningen, bör framhållas, att den litteratur som framkommit under 1900—talet icke får eftersättas i studierna, trots att handböckerna av naturliga skäl icke alltid kunna tillfredsställande behandla den modernaste litteraturen. Önskemål i denna riktning framfördes för beredningen både i Uppsala, Lund och Stockholm och förtjäna enligt beredningens mening allt beaktande. Detta förutsätter vissa nedskärningar i andra delar av studiekursen. Vidare torde det vara önskvärt, att de akademiska lärarna i sin undervisning bemöda sig att ersätta bristen på läro- böcker över den nyaste tidens litteratur.

Att studietiden för 2 betyg i ämnet även vid Lunds universitet betyd- ligt överskrider den fastställda normaltiden beror huvudsakligen på kravet på författande av seminarieuppsats för högre betyg. Dessa seminarieuppsatser i litteraturhistoria ha uppenbarligen vid samtliga lärosäten svällt ut till stort omfång och kräva betydande arbetsprestationer, vilket har lett till att man vid Stockholms högskola slopat kravet på uppsats för 2 betyg och ersatt. det med krav på ett par mindre krävande seminarieuppgifter. Beredningen har med ämnesrepresentanterna på övriga orter diskuterat ett genomförande av denna

åtgärd och funnit, att ehuru alla vitsordat den stora» vinst i studietid, som därigenom skulle göras, meningarna varit synnerligen delade om uppsatsens vara eller icke vara i 2-betygskursen. De studerande i Uppsala och Lund ha framfört önskemål om slopande av uppsatskravet, och professor Henry Olsson anser erfarenheterna. från Stockholms högskola uppmuntra. en dylik åtgärd, medan framför allt professor Olle Holmberg i Lund förordat bibehållande av ifrågavarande krav. Vägande skäl ha härvid anförts för behovet av att den studerande genom någon skriftlig prestation visar i vilken grad han lyckats tillägna sig ämnets metodik och äger förmåga att tänka självständigt över litteratur-historiska problem. Å andra sidan torde det icke vara möjligt. att försvara den ökning av omfånget av de litteraturhistoriska uppsatserna som framträtt. Beredningen vill, delvis i anslutning till erfarenheterna från Stock— holms högskola, för sin del rekommendera en övergång till mycket begränsade skriftliga prestationer för 2 betyg, vilkas utarbetande ej bör taga längre tid i anspråk än cirka en månad. Beredningen anser, att dessa prestationer böra kunna hållas nere i omfång, om blott akademiska lärare och myndigheter ägna vederbörlig och oavlåtlig uppmärksamhet häråt.

Historia.

Studietiden i ämnet historia är enligt studentrepresentanternas uppgifter i Uppsala 4 terminer för 3 betyg och obetydligt kortare för 2 betyg, i Lund 14 månader (något över 3 terminer) för 2 betyg och 18 månader (över 4 ter— miner) för 3 betyg, i Stockholm omkring 15 månader för såväl 2 som 3 betyg, i Göteborg cirka 11 månader för 2 betyg och cirka 16 månader för 3 betyg. l-betygsstudier äro så sällan förekommande i detta ämne, att några studie- tidsuppgifter beträffande detta betyg ej kan redovisas. 2 betyg är relativt sällsynt i Uppsala och Stockholm.

Den övervikt för det högsta betyget som framträder i tabell 27 (s. 96) och som innebär, att detta vid ett par lärosäten blivit normalbetyg, är enligt bered- ningens mening ej önskvärd.

Den långa studietiden i ämnet betingas väsentligen av samma faktorer som kunnat konstateras för litteratar-historiens vidkommande: kvantitativt nppdrivna uppsatsprestationer och brist på lämpliga handböcker. Enligt sam- stämmig uppfattning vid samtliga fyra lärosäten är den enda handbok som funnits och fortfarande finnes i svensk historia, den av E. Hildebrand och "|). Stavenow utgivna »Sveriges historia till våra dagar», alldeles för vidlyftig för detta ändamål och därtill i stora. partier numera föråldrad; den redovisar icke problemdiskussionen i anslutning till texten och ej heller den nyare veten— skapliga litteraturen. Någon lämplig ersättning för detta arbete kan ej väntas inom överskådlig framtid. Även den gängse handboken i allmän historia av Kr. Erslev och J. A. Fridericia är i olika delar föråldrad men åtminstone använd— bar. Den starkare orientering åt modern historia samt ekonomisk och social historia, som bland annat Historielärarnas förening efterlyst i universitetsut—

bildningen, hindras av brist på lämpliga kursböcker; särskilt kännbar är denna brist beträffande de sista 30 årens historia.

I Uppsala, Lund och Stockholm uttalade såväl lärare som elever önskemål om effektivt statligt stöd för utarbetande av en modern handbok i svensk historia, som till omfånget skulle vara mindre än hälften av »Sveriges historia till våra dagar». I Göteborg voro däremot lärare och studenter överens om att kursläsningen i ämnet icke borde bygga på en vidlyftig handbok utan på en kort handbok, innehållande en skelettartad stomme av fakta, kompletterad av vetenskapliga specialarbeten. Någon kortare handbok av denna karaktär finnes dock lika litet att tillgå som någon modernare större; emellertid kan tills vidare Ingvar Anderssons Sveriges historia, åtminstone i vissa partier. tjäna detta syfte. Enligt Göteborgsstudenternas erfarenheter av en alternativ studiekurs vid högskolan, i huvudsak uppbyggd på specialarbeten, skulle en dylik kurs inläras fortare, enär den förmådde väcka större intresse än en hand- bokskurs.

Beredningen vill ej för egen del taga bestämd ställning till de skilda ideal för studiekurser i historia som framförts och de härav betingade skillnaderna i önskemål beträffande karaktären av en ny handbok i svensk historia. Bo. redningen hänvisar beträffande önskemålen att uppmuntra utarbetande av handböcker till de åtgärder för detta syfte, som komma att föreslås i annat sammanhang; dessa äro avsedda att möjliggöra tillkomsten av både större Och mindre handböcker. Då det under alla förhållanden kommer att dröja länge. innan en större handbok kan föreligga färdig, vill beredningen rekommendera uppgörandet av alternativa studiekurser med ett alternativ baserat på studier- av speciallitteratur enligt det i Göteborg tillämpade systemet, så att detta kan bli mera allmänt prövat. Detta torde vara den för närvarande enda tänk- bara möjligheten för att få fram 1-betygskurser, som skulle kunna inläsas på kortare tid än 2 terminer, då annars den alltför vidlyftiga handboksstommen praktiskt taget omöjliggör uppläggandet av en 1-betygskurs i historia. Bered- ningen vill erinra om de akademiska lärarnas möjlighet att med översiktliga föreläsningsserier och kurser ersätta bristen på läroböcker, i varje fall på några avsnitt av kursen. Dock bör detta ej ske till övermått, så att de studc' randes tid ej alltför mycket utfylles av kursundervisning.

Vad beträffar uppsatserna vill beredningen föreslå samma åtgärder för minskande av deras omfång som i ämnet litteraturhistoria.

I Uppsala och Lund har man kunnat konstatera, att den kurs i forntidens historia som gives för de historiestuderande av lärare i klassisk fornkunskap och antikens historia visserligen visat sig synnerligen givande men tagit oproportionerligt lång tid. En nedskärning eller koncentration av dessa kurser från cirka 1 till cirka 1/2 termin kan anses motiverad.

Vad beträffar författningshi-storien anser beredningen, att tentamina. för ämbetsexamen ej behöva omfatta dylik efter år 1809, då kombination med ämnet statskunskap i denna examen skall vara obligatorisk och kunskaperna i modern författningsutveckling lämpligast redovisas under detta ämne. Där-

cinot måste lärarna i ämnet historia i sina föreläsningar och seminarieövningar förutsätta, att studenterna äga kunskaper även i modern författningshistoria.

Beredningen har även övervägt möjligheten att slopa kravet på insikter i paleografi, åtminstone för 2 betyg. Då tidsvinsten emellertid skulle bli ytterligt blygsam och då en viss kunskap i paleografi måste anses ingå i den historiska allmänbildningen, har beredningen stannat för att rekommen- dera bibehållande av kravet på denna kunskap.

Genom här föreslagna åtgärder, framför allt genom att man ersätter »Sveri— ges historia till våra dagar» med annan kurslitteratur, skulle den genomsnitt» liga studietiden i ämnet enligt beredningens mening kunna reduceras till ungefär 11 månader eller något mera än 2 terminer för 2 betyg. Bered— ningen anser det angeläget, att även ämnen av denna storleksordning erhålla studieplaner, som möjliggöra avläggandc av 2 betyg på 2 terminer.

Vid Göteborgs högskola finnas alternativa studiekurser i filosofie kandi— datexamen för blivande journalister, i huvudsak inriktade på modern historia. Beredningen finner, att dessa studiekurser äro väl ägnade att kombineras med samhällsvetenskapema i kandidatexamen och förordar deras införande vid övriga lärosäten. Dessa studiekurser kräva ej kunskaper i latin, vilket med- för vissa svårigheter i fråga om seminarieundervisningen för de studenter som aVSe att följa dem. Beredningen är därför medveten om att deras infö- rande förutsätter tillräcklig tillgång till lärarkrafter, som kunna meddela den speciellt erforderliga seminarieundervisningen. En naturlig anknytning till särskilda lärarkrafter erbjuder sig i samband med de i princip beslutade professurerna i modern politisk och social historia vid statsuniversiteten.

Såsom ett experiment skulle även vid något lärosäte en tvåbetygskurs för ämbetsexamen kunna införas, vilken vore av samma typ och ej krävde för- kunskaper i latin. Denna 2—betygskurs skulle dock ej ge kompetens för gymnasieundervisning i historia, då den i gymnasiets skolkurs ingående antik— historien samt behovet av demonstration av äldre svenskt källmaterial gör krav på latinkunskaper hos lärarna påkallat.

Ekattömisk historia.

Detta examensämne förekommer endast vid Stockholms högskola. Beträf- fande examenskursens utformning ha inga väsentliga önskemål om föränd- ringar anförts, och studietiden synes av lärare och elever uppfattas såsom tillfredsställande. Då i ämnet icke alltför många tentamina avläggas, torde det icke vara möjligt att framlägga någon exaktare studietidsstatistik.

För att få avlägga filosofisk ämbetsexamen och filosofie licentiatexamen i ekonomisk historia fordras enligt gällande föreskrifter, att examinanden förvärvat minst betyget Med beröm godkänd i historia i filosofie kandidat- eller ämbetsexamen. Professor Eli F. Heckscher har framfört önskemål om att denna bestämmelse måtte slopas, och de studerande vid högskolan dela helt hans mening. Som motiv har anförts ämnets behov av att få en helt själv-

ständig ställning gentemot ämnet historia. De studerande ha funnit det »önskvärt, att ekonomisk historia i fil mag.—examen fullt ut jämställes med statskunskap».

Beredningen anser, att då preceptorat i ekonomisk historia. inrättats i Upp— sala, Lund och Göteborg, vilkas innehavare skola examinera. inom examens- ämnet historia, studiet av ekonomisk historia i Stockholm lämpligen skulle kunna i enlighet med professor Heckschers önskan orienteras mera mot natio- nalekonomien, varvid kravet på kontroll av de studerandes historiska för— kunskaper i form av examensbetyg skulle kunna slopas. Då. beredningen i sitt förslag till utformning av filosofisk ämbetsexamen frångått systemet med fasta ämneskombinationer, bortfaller frågan om ämnets mer eller mindre själv- ständiga ställning inom dessa. Emellertid vill beredningen framhålla, att exa- m-ensbetyg i ekonomisk historia i filosofisk ämbetsexamen ingalunda kan ana ses giva kompetens att undervisa i vare sig historia eller samhällslära utan att kompletteras med examensbetyg i historia och statskunskap.

Statskunskap (samt utbildning av lärare i samhällslära).

Studieplanerna i ämnet statskunskap äro så utarbetade, att normalstudie tiden 1 betyg per termin upprätthålles vid samtliga lärosäten. I Lund ha studenterna visserligen beräknat 21/2 termin för 2 betyg och 31/2 a 4 terminer för 3 betyg, men detta torde sammanhänga med tillfälliga faktorer, framför allt en just nu akut brist på. läroböcker, som håller på. att hävas. Någon kritik av den art, att åtgärder kunna anses påkallade, har ej riktats mot studieplanen i ämnet vid något lärosäte.

De med ämnet statskunskap förknippade svårigheterna hänföra sig fram— för allt till lärarutbildningen i skolämnet samhällslära. Beträffande utbild— ningen av realskollärare i detta ämne anser 1946 års skolkommission, att den bör inordnas i den egentliga yrkesutbildningen och ej bedrivas i form av akademiska studier. Kommissionen förklarar, att i realskolan vederbörande klas-sföreståndare bör anförtms »huvudparten av undervisningen i samhälls- kunskap, såvida han har personliga förutsätt-ningar för en sådan undervis— ning». Den i lärarhögskolan såsom ett utbildningsmoment ingående kursen i samhällskunskap anges skola omfatta: »Utvidgning av gymnasiekursen i bety- delsefulla avseenden. Översikt av de viktigast-e ideologierna. Allmän över- blick över det svenska samhällets ekonomisk—geografiska struktur och be— folkningssituation. Teoretisk och praktisk ekonomilära. Vissa grundläggande juridiska begrepp. Socialpolitik och socialförvaltning, innefattande även sociallagstiftning beträffande barn och ungdom, skol-sociala åtgärder och yrkes— vägledning samt nykterhetsundervisning. Internationellt politiskt och socialt samarbete». Studietiden för denna kurs vid lärarhögskolan anges ej, men måste beräknas såsom Väsentligt understigande den för 1-betygsstudier vid universitet i endera. av socialvetenskaperna.

Enligt universitetsberedningens mening erfordras ovillkorligen akademisk fackutbildning för kompetens att undervisa i detta ämne ej blott på gymnasiet utan även i realskolan, om icke de i denna undervisning meddelade förkla— ringarna av samhällsföreteelserna skola utgöras av en anhopning av gottköps- fraser, oförstådda termer och subjektiva värderingar. Då. samhällslära ej blott innefattar statskunskap utan även rymmer vissa inslag av nationalekonomi, statistik, socialpolitik och sociologi, erbjuder det avsevärda svårigheter att bi— bringa de blivande lärarna i detta ämne en tillräckligt allsidig utbildning inom den akademiska undervisningens ram, utan att den kräver så. lång tid, att den spränger ramen för filosofisk ämbetsexamen. Man måste även i detta sam- manhang beakta, att ämnet samhällslära för framtiden får tänkas obligatoriskt sammankopplat med historia i ämbetsexamen, vilket ytterligare begränsar tids- marginalen.

Beredningen har under sina överläggningar med akademiska lärare och stu- denter vid de olika lärosätena mött två motsatta uppfattningar om utbild— ningen av lärare i samhällslära. Den ena, som omfattas av representanterna för ämnet statskunskap, innebär, att detta ämne bör vara det grundläggande i skolämnet samhällslära, medan de inslag från andra ämnen som äro så be- tydelsefulla, att de icke kunna tillgodoses genom statsvetenskaplig special- litteratur, skola inhämtas genom kurser, avslutade med prov och givna av lärarna i respektive ämnen. De ämnen som skola företrädas av kurser äro då nationalekonomi och statistik. Den andra uppfattningen, framförd av några universitetslärare i nationalekonomi samt av statsvetenskapliga in— tresseförbundet, innebär, att det skulle erfordras examensbetyg inational— ekonomi för kompetens att undervisa i samhällslära; professor Erik Lindahl i Uppsala föreslog rentav, att. kunskaper motsvarande nuvarande 2 betyg i filosofie kandidatexamen i nationalekonomi skulle vara minimum för en akademiskt utbildad lärare i samhällslära. Sistnämnda förslag innebär, att nationalekonomi med socialpolitik skulle vara huvudämnet i samhällsläran och att statskunskapen skulle vara företrädd av en kurs av större eller mindre omfattning. Statsvetenskapliga intresseförbundets förslag innebär, att ett hPtyg i vardera statskunskap och nationalekonomi skulle utgöra minimikom— petens för lärare i samhällslära.

Beredningen är väl medveten om att skäl kunna anföras för bägge prin- ciperna och att det praktiska realiserandet av lärarutbildningen i samhälls- lära under alla förhållanden erbjuder svårigheter. Då. beredningen för sin del förordar, att statskunskap skall vara huvudämnet i samhällsläran och att det mot detta skolämne svarande examensämnet allt-jämt skall heta stats» kunskap, beror det på att enligt dess mening levande insikter i Sveriges stats— skick och i demokratiens och rättsstatens innebörd och livsvillkor i vårt land och andra länder måste vara kärnan i det vetande om stat och samhälle, som inhämtas på. skolstadiet. Å andra sidan kan den teoretiska ekonomien knap— past anses ingå i detta vetande, vilket avsvärt reducerar nationalekonomiens roll inom samhällsläran. Beredningen vill föreslå, att utbildningen i same

hällslära i anslutning till synpunkter framförda inför beredningen av profes— sorerna Gunnar Heckscher och Erik Lundberg organiseras så, att 1 betyg endast är en filosofie magisterkurs i statskunskap, ej sammanfallande med kurserna för filosofie kandidat— och politices magisterexamina, medan 2—be- tygskursen innefattar en kurs i nationalekonomi på ett par månader, inriktad främst på institutionella förhållanden i samband med utrikeshandel och bank— väsen samt på arbetsmarknad och dylikt. Den övriga delen av statskunskaps— kursen skulle vara kvantitativt likvärdig med den nuvarande 2-betygskursen i detta ämne men ge en viss sociologisk och socialpolitisk orientering. För- fattningshistorien för 1809 skulle ej behöva redovisas i tentamina för ämbets— examen, då denna kurs ingår i tentamen i historia; beredningen hänvisar till vad härom anförts under ämnet historia. Beredningen har även övervägt att kräva en propedeutisk kurs i statistik för magister-betyg i statskunskap. Den har emellertid funnit, att det vore för de studerandes utbildning lika givande men mindre krävande, särskilt med hänsyn till de kunskaper i matematik de vanligen äga, om vissa krav på kunskaper i statistik intoges i litteraturkursen i statskunskap. Särskilt skulle därvid Statistisk Årsbok och valstatistiken be- aktas. Studierna för 1 betyg för ämbetsexamen i statskunskap skulle i genom- snitt kräva 11/2 termin och för 2 betyg 21/2 terminer. 3 betyg skulle vara kvalitetsbetyg och innebära fördjupade insikter i samhällslärans olika delar.

Från flera representanter för samhällsvetenskaperna framfördes önskemål om att politices magisterexamen skulle giva kompetens för lärartjänster i samhällslära. Beredningen finner, att kurserna i de i statsvetenskaplig-filo— sofisk examen ingående ämnen, vilka. ingå i skolämnet samhällslära, automae tiskt måste kunna omskrivas till betyg i filosofisk ämbetsexamen i dessa amnen.

Nationalekonomi.

Studietiden i detta ämne för kandidatexamen är för närvarande dryg. I Uppsala och Göteborg räknar man ?) terminer för 2 betyg och i Lund 21/2 termin för samma betyg. I Stockholm räknar man 7 effektiva studiemånader för 1 betyg och 14 månader för 2 betyg; undervisningen för sistnämnda betyg är utspridd över 4 terminer.

Orsakerna till den långa studietiden i ämnet synas vara en påtaglig brist på lämpliga läroböcker samt för flertalet studenter otillräcklig skolunderbygg- nad i matematik; flertalet studenter ha icke medhaft matematik i student- examen, vilket dock enligt beredningens mening bör kunna krävas för högre betyg i ämnet. I Göteborg har professor G. Åkerman särskilt påtalat bristen på institution och frånvaro av lärostol i statistik såsom studiehämmande faktorer. De åtgärder som synas kunna ifrågakomma för att förkorta studie— tiden äro framställande av läroböcker samt en rationalisering av den aka- demiska undervisningen i ämnet. Vad denna beträffar, vill beredningen hän— visa till det följande allmänna avsnittet om undervisningsformerna och under-

visningsmetodiken, särskilt till vad där anförts i fråga om kursundervisning för 1 betyg (kap. VII, s. 310 f.). Några radikala nedskärningar av studiekur- serna ha ingenstädes påyrkats; tvärtom ha studenterna i Uppsala och Lund direkt uttalat sig mot nedskärningar.

Vid samtliga lärosäten böra studiekurser finnas upplagda även för 1 betyg; studietiden för dessa bör ej alltför mycket överstiga 1 termin.

Statistik.

Strnlietidsproblemet i detta ämne påminner väsentligt om det i national- ekonomi. 2 betyg tar i Uppsala och Lund längre tid än 2 terminer, medan i Stockholm normaltiden tycks ha hållits. Ettbetygskurserna stå i naturlig proportion till tvåbetygsknrserna på alla tre studieorterna. Även i statistik förlängas studierna ofta av läroboksbrist och svaga förkunskaper i matematik; för studierna i detta ämne äro studentkunskaper i matematik ännu nödvändi- gare än för studier i nationalekonomi, och studentbetyg i specialmatematik torrlc garantera nödig underbyggnad. Ingen kritik riktas mot studiekursernas omfattning. I Stockholm och Göteborg ha studenterna även pekat på be— hovet av nya fasta lärarbefattningar i ämnet. Studenterna i Lund önska i detta ämne liksom i nationalekonomi kursundervisning, som helt täcker ford— ringarna för 1 betyg.

Beredningen hänvisar till vad som sagts beträffande nationalekonomi samt, rörande. de båda enskilda högskolornas lärarproblem, till de förslag som fram- lagts av de specialkommittéer vilka haft att utreda behovet av statsanslag till dessa läroanstalter.

Beredningen vill vidare hänvisa till vad som i inledningskapitlet (s. 40 f.) anförts om statistik som examensämne inom matematisk—nattirvetenskapliga sektionen.

Konsthistoria.

Studietiden för detta ämne är något längre än den i cxamensstadgan för- utsatta. ]. Uppsala har av professor Gregor Paulsson medianen för 2 betyg beräknats till 14 månader inberäknat ferier. I Lund kan enligt studenterna 2 betyg ej tagas på 2 terminer. I Stockholm beräknas 2 betyg fordra 2—21/2 termin och 3 betyg, som är vanligast, 3—4 terminer. I Göteborg anses det av studenterna vara möjligt men inte vanligt att taga 2 betyg på. 2 terminer.

I Lund ha studenterna påpekat, att ett slopande av uppsatskravet för 2 betyg skulle medföra., att normaltiden kunde hållas. Man har i övrigt yrkat på bättre läroböcker och exkursionsanslag för studiernas effektiviserande. Be— redningen anser, att tiden för författande av uppsatser borde kunna ned— bringas på sätt som angivits i samband med litteraturhistoria och historia. Beträffande exkursionsanslag återkommer beredningen till denna fråga i ett senare betänkande.

Den ökade plats som konsthistorien är avsedd att intaga på skolschemat motiverar uppgörande av särskilda studieplaner för filosofisk ämbetsexamen. Visserligen torde konsthistorien ej bli Särskilt skolämne, men i den mån under— visningsmoment i konsthistoria anknytas till undervisningen i historia och litteraturhistoria, är en vetenskaplig utbildning i konsthistoria önskvärd för historie- och modersmålslärare. Bäst vinnes denna utbildning genom att taga betyg i ämnet i ämbetsexamen, men för dem som ej önska lägga ned så mycket arbete på sin konst-historiska utbildning, föreslås inrättande av en propedeutisk kurs i konsthistoria, omfattande exempelvis 2 månader. Det får betraktas som en angelägen uppgift för fackmännen att utarbeta en plan för en dylik kurs.

Inte minst med hänsyn till önskvärdheten av att blivande lärare stimuleras att medtaga ämnet som stödämne, bör en förkortning av studietiden i ämnet eftersträvas.

Nordisk och jämförande fornkunskap. ,

Studietiden för högre betyg i detta ämne uppges i Uppsala av studenterna vara 4 terminer. I Lund synes det vara omöjligt att avlägga 1 betyg på 1 termin och knappast möjligt att avlägga 2 betyg på 2 terminer. Uppgifter om studietidens längd saknas från Stockholm.

Beredningen finner det nödvändigt, att åtgärder vidtagas för minskning av studietiden, detta icke minst med hänsyn till önskvärdheten av att blivande lärare medtaga ämnet som stödämne i ämbetsexamen. För effektivisering av studierna behöver man även i detta ämne resestipendier och exkursionsanslag, i Lund även en omreglering av professorns tjänstgöringsförhållanden, vilken skulle göra det möjligt för denne att bedriva akademisk undervisning flera timmar i veckan än nu. Detta kunde lämpligen ske genom att professorns åligganden såsom chef för historiska museet i Lund i någon mån lät-tades. Bee redningen återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Studenterna i Uppsala rekommendera en effektivare planering av studierna. företrädesvis innebärande att de studerande följa undervisningen i ämnet parallellt med examensstudier i andra ämnen. Beredningen förordar, att denna utväg i första rummet prövas men att även kursfordringarna nedskäras.

Klassiska språk och klassisk fornkunskap.

De klassiska läroämnena latinska språket, grekiska språket samt klas— sisk fornkunskap och antikens historia _ höra intimt samman och böra därför i största möjliga utsträckning studeras tillsammans. Med särskild styrka framhölls detta av de akademiska lärarna i de tre ämnena vid Göte borgs högskola, vilka vid den konferens som beredningen höll med dem och vederbörande studentrepresentanter enstämmigt yrkade, att som kompetens— villkor för blivande lärare i latin jämte annat, icke—klassiskt ämne skulle

uppställas godkänt betyg i ämbetsexamen även i de båda andra klassiska ämnena, varvid clock betonades, att de nuvarande l-betygskurserna i dessa ämnen borde beskäras, för att den sammanlagda studietiden ej skulle bli allt— för lång. I en skrivelse till beredningen har Svenska Klassikerförbundet fram- fört liknande krav, dock med den inskränkningen, att de obligatoriska studi- crna i klassisk fornkunskap och antikens historia skulle begränsas till en kurs i detta ämne. Mindre vittgående äro de krav som den filosofiska fakul— teten i Lund framlagt i en till beredningen överlämnad skrivelse. I denna föreslogs, att endast klassisk fornkunskap och antikens historia skulle ingå som obligatoriskt tilläggsämne i en ämbetsexamen, i vilken latinet utgjorde ett av huvudämnena. Vid beredningens konferens med vederbörande akade— miska lärare och studentrepresentanter i Lund framfördes starka betänklig- heter mot en obligatorisk kombination av samtliga tre ämnen, medan man i stort sett tycktes vara enig om att i ämbetsexamen klassisk fornkunskap och antikens historia borde vara obligatoriskt tilläggsämne till latinet eller, i förekommande fall, grekiskan. Från Uppsalahåll har kritik riktats mot en dylik kombination. Vid behandlingen av Lunda-fakultetens ovannämnda skri— velse i humanistiska sektionen i Uppsala framhöllo sålunda professorerna i latin och grekiska, att enligt deras åsikt kunskaper i grekiska voro väl så. betydelsefulla för en blivande latinlärare, varför de avstyrkte förslaget i fråga. Sektionens beslut blev också ett avstyrkande. Vid beredningens Upp- salakonferens med vederbörande akademiska lärare och studentrepresen- tanter framkommo skiljaktiga meningar. Från ett håll framhölls lämpligheten av en kombination av samtliga tre ämnen, från ett annat håll åter hävdades, att det vore tillräckligt att utöver betyg i latin fordra en kurs i klassisk forn— kunskap och antikens historia.

De olika inställningar till frågan om en mer eller mindre allsidig klassisk utbildning, obligatorisk för varje blivande latinlärare, vilka framträtt vid beredningens konferenser och tidigare behandlingar av frågan, bottna givetvis, förutom i olika uppfattningar om vikten av grekiska, respektive klassisk fornkunskap och antikens historia som stödämne till latinet, i de större eller mindre farhågor man haft för att en kombination särskilt av samtliga tre klas— siska ämnen skulle medföra en för lång studietid i de fall, där vederbörande avsåg att i sin ämbetsexamen även medtaga ett icke—klassiskt ämne. Bered— ningen delar till fullo de betänkligheter som i detta hänseende framförts. Även om nu gällande 1—betygskurser i grekiska och i klassisk fornkunskap och antikens historia nedskures och de i de båda språkämnena ingående »realia» bortfölle, sedan det senare ämnet gjorts obligatoriskt, komme enligt beredningens mening en ämbetsexamen för en blivande lärare i latin och ett icke-klassiskt ämne att kräva en i förhållande till den kompetens som vunnes alltför lång studietid. En fordran på allsidig klassisk utbildning för alla latinlärare komme enligt beredningens mening att leda till att rekryte- ringen av dylika lärare försvårades. Latinet komme huvudsakligen att studeras endast av dem, som helt ämnade ägna sig åt de klassiska studierna. Våra

läroverk behöva emellertid. och komma även i fortsättningen att behöva, icke blott helklassiska lärare utan även lärare med kompetens att undervisa i latin jämte ett icke-klassiskt ämne. Beredningen kan därför icke biträda kravet på en för alla latinlärare obligatorisk utbildning i samtliga de tre klassiska ämnena, hur värdefull den än finner en dylik utbildning vara för varje lärare, som har att undervisa i latin. För lärartjänster i latin och ett icke-klassiskt ämne synas fordringarna lämpligen böra begränsas till en ämbetsexamen, i vilken ingår, jämte latinet och detta andra ämne, en sära skild kurs i klassisk fornkunskap och antikens historia. Denna kurs bör ej vara mer omfattande, än att den fordrar en studietid av högst 1 år 2 månader. Endast för lärartjänster i bägge de klassiska språken bör som kompetens- villkor föreskrivas en ämbetsexamen omfattande samtliga de tre klassiska ämnena, i detta fall klassisk fornkunskap och antikens historia ej i form av en kurs utan till en omfattning svarande mot fordringarna för betyget Godkänd. Flertalet av sistnämnda lärartjänster utgöres av lektorat, varför i detta fall en allsidig klassisk utbildning inom ramen av en ämbetsexamen är särskilt betydelsefull såväl för vederbörandes vidare akademiska studier som för hans framtida läroverksgärning som huvudlärare i sina ämnen.

Den utökning av den sammanlagda studietiden för en ämbetsexamen, som införande av klassisk fornkunskap och antikens historia som obligato- risk kurs, respektive obligatoriskt ämne, skulle medföra, komme att icke oväsentligt kompenseras av en minskning i studietiden för latinet, respek— tive båda de klassiska språken, genom att _som redan ovan påpekat-s de i dessa ämnen ingående kurserna i »realia» komma att bortfalla. En ytter— ligare tidsbesparing för dessa ämnens vidkommande skulle kunna vinnas genom en viss beskärning av litteraturkurserna på sådana områden, där redan för närvarande av andra skäl en dylik beskärning synes vara motiverad. De i det följande framlagda kursförslagen äro också uppgjorda utifrån denna synpunkt.

Latin.

l-betygskursen. De vid de olika universiteten och högskolorna nu gällande textkurserna för betyget Godkänd skilja sig kvantitativt ej obetydligt från varandra. Den mest begränsade kursen uppvisar Lund. I sin ovannämnda skrivelse till beredningen har Klassikerförbundet för detta betyg föreslagit en textkurs, som till omfånget närmast motsvarar de i Lund gällande ford- ringarna. Beredningen anser därför, att dessa fordringar i huvudsak kunna tjäna som mönster även för de andra lärosätena. I prosakursen skulle sålunda t. ex. ingå: av Caesar tre böcker, av Livius två böcker och av Cicero utom talen in Catilinam och de imperio Cn. Pompei ett större filosofiskt verk samt, i stället för den i Lund fordrade Tacitus-skriften, Sallustius” De bello Catilinae, då denna skrift lämpligen bör läsas i samband med Ciceros eatilinariska tal. I fråga om poesikursen synes en viss reducering även av den i Lund fordrade kvantiteten kunna göras, så att av Vergilius" Aeneid

endast läses tre böcker och av Horatius' Carmina likaledes endast tre böcker, eventuellt ett urval ur samtliga till motsvarande omfång. Slutligen anser be— redningen i likhet med Svenska Klassikerförbundet, att, som redan nu fallet är i Lund, skriftligt översättningsprov icke skall krävas för betyget Godkänd. De för detta betyg erforderliga grammatiska kunskaperna låta sig väl kon— trolleras vid den muntliga tentamen.

2-betygskursen. För betyget Med beröm godkänd uppvisa de olika läro- sätenas textkurser betydande olikheter särskilt i kvalitativt hänseende. Medan sålunda i Lund någon komedi eller någon senlatinsk text icke fordras för detta betyg, kräves i Stockholm en komedi, i Uppsala och Göteborg både en komedi och ett parti senlatinsk prosa. Vid diskussionen inför beredningen om en revidering av fordringarna för detta betyg vände sig de uppsaliensiska student- representanterna särskilt mot dessa delar av textkursen såsom varande i hög grad tidskrävande. En reducering synes här så mycket mera motiverad, som det i bägge fallen gäller litteraturalster, vilka, om också av stort värde i språk- ligt och delvis även i litterärt hänseende, tillhöra helt andra perioder av den romerska litteraturen än de, som äro och måste förbliva de väsentliga för gym- nasiets latinstudium, nämligen den klassiska och den efterklassiska perioden. En dylik reducering innebär också den av Svenska Klassikerförbundet före— slagna kursplanen. I likhet med detta förbund anser beredningen, att kome- dien helt bör utgå och att av senlatinsk text endast läses ett mindre parti ur ett litterärt värdefullt verk, exempelvis Augusti—nus” Confessiones i det av Bendz gjorda urvalet. I övrigt bör _ utöver kursen för 1 betyg _ av prosa t. ex. läsas: av Cicero ett tal, en större filosofisk skrift och omkring 100 s. brev (medan däremot den vid vissa lärosäten för detta betyg upptagna De oratore bok I eller II synes böra utgå såsom erbjudande väl stora svårigheter för detta stadium), av Livius två böcker, av Tacitus två smärre skrifter (därav den ena Dialogus de oratoribus) och två böcker Annales samt av Plinius d. y. omkring 50 s. brev. I poesikursen bör slutligen ingå: av Vergilius” Aeneid en bok, av Horatius' satirer likaledes en bok samt av Catullus och elegikerna 800—1000 vers.

3-betygskursen. Då i de ovan uppgjorda förslagen till fordringar för de båda lägre betygen avsevärda textredueeringar gjorts även ifråga om författare från de för skolundervisningen viktiga klassiska och efterklassiska perioderna, torde kursplanen för högsta betyget i första hand böra omfatta vissa komplet- terande verk eller partier av verk från dessa perioder. Sålunda bör för detta betyg ytterligare läsas t. ex.: av Cicero De oratore bok I eller II, av Tacitus två böcker Annales, av Vergilius' Aeneid en bok och av Horatius en bok epist- lar. Därutöver bör, som för närvarande är fallet, i kursen även ingå vissa verk från äldre och yngre perioder av den romerska litteraturen. Denna del av kursen bör dock med hänsyn till nämnda kompletteringar, som nu endast i mindre utsträckning ingå i fordringarna för 3 betyg, lämpligen begränsas till att omfatta t. ex. en komedi av Plautus eller Terentius, en bok av Lucretius, Minucius Felix' dialog samt ett parti kristen poesi på omkring 200 vers, exem- pelvis ur Prudentiusl diktning.

Grekiska.

De vid de olika lärosätena för närvarande gällande kurserna i detta ämne uppvisa i allmänhet inga större kvantitativa olikheter. De synas också i stort sett vara väl avvägda. Vid beredningens konferenser riktades endast i Lund från studentrepresentanternas sida en viss kritik mot därvarande 3-betygs- kurs såsom varande väl dryg. Ifrågasättas kan, om icke i varje fall på en punkt, nämligen Homeros-lektyren, även fordringarna för betyget Godkänd och Med beröm godkänd vid därvarande universitet äro väl höga. Medan i Lund dessa fordringar omfatta för det förra betyget 12 sånger och för det senare inalles 24 sånger, fordras i Uppsala endast 6, respektive 9 sånger, och i Göteborg 4 respektive 8 sånger. I sin ovannämnda skrivelse till bered- ningen har Svenska Klassikerförbundet föreslagit en Homeroskurs omfat— tande 6 sånger för betyget Godkänd och ytterligare lika många sånger för betyget Med beröm godkänd. En reducering av Lundakursen på denna punkt synes sålunda vara motiverad.

Klassisk fornkunskap och antikens historia.

I fråga om de vid de olika lärosätena nu gällande kurserna i detta ämne- gjordes vid beredningens konferenser inga väsentliga anmärkningar. All- mänt ansågos de väl kunna medhinnas inom avsedd tid. Ämnesrepresentan— ten i Göteborg framhöll dock, att 1-betygskursen måhända borde >>åtstra— mas» och dess tyngdpunkt läggas så, att skolundervisningens krav bleve- bättre tillgodosedda. En revidering av kursfordringarna i denna riktning synes beredningen så mycket viktigare, som enligt dess förslag godkänt betyg i ämnet blir obligatoriskt för filosofie magistrar med de båda klassiska språken. För den obligatoriska kurs i ämnet, som beredningen föreslagit för dem som ämna bli lärare i latin och ett icke-klassiskt ämne, gäller i än högre grad, att den måste koncentreras på sådana områden av ämnet, som äro av betydelse för skolundervi—sningen, det vill i detta fall säga den antika världens geografi och historia, Roms topografi samt dess statliga, religiösa och privata institutioner.

Vid beredningens konferenser i Lund och Göteborg diskuterades även de villkor, under vilka ämnet skulle kunna studeras av dem som endast önskade medtaga det i en filosofie kandidatexamen. För närvarande gälla härvidlag de bestämmelserna, att för godkänt betyg inga som helst förkunskaper i vare- sig latin eller grekiska äro nödvändiga, medan däremot för högre betyg for- dras godkänt betyg i såväl latin som grekiska i filosofie kandidatexamen. Från konsthistoriskt håll ha önskemål framställts om lindringar i dessa ford- ringar, så t. ex. vid den mellan universitetslärare i sakämnen hållna konfe- rensen vid Stockholms högskola den 17—19 april 1945. Vid denna konferens framlade professor Boethius ett förslag om införande av en för konsthisto- riker anpassad 2-betygskurs, för vilken endast studentkunskaper i latin och grekiska skulle vara erforderliga. Professor Cornell ifrågasatte grekiskans nödvändighet för dessa studier, medan från annat konsthistoriskt håll för- slaget hälsades med tillfredsställelse. Vid beredningens konferens i Göteborg,

framlade professor Boethius på nytt sitt förslag men påpekade samtidigt, att ämnets nuvarande och tidigare representant i Lund ansågo, att fordringarna kunde begränsas till studentkunskaper endast i latin. Vid beredningens kon— ferens i Lund framfördes från filologiskt håll betänkligheter mot att släppa kravet på akademiskt betyg i de båda klassiska språken. Den tilltänkta kursen måste, framhöll man, få en från den nuvarande alltför avvikande karaktär, om detta krav borttoges.

Beredningen finner de önskemål som framförts om att skapa större möjlig— heter för konsthistoriker att studera ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia i hög grad behjärtansvärda. Frågan om vilka förkunskaper i de klas— siska språken som lämpligen böra föreskrivas denna kategori av studerande, hänger emellertid intimt samman med frågan om den nya kursens utformning. Beredningen vill i detta sammanhang hänvisa till vad den på annan plats i detta betänkande (kap. IV, s. 273 ff.) anfört om alternativa studiekurser och medtagande i examen även av ämne-sdelar. Det bör vara möjligt att i klassisk fornkunskap utforma en sådan studiekurs för 2 betyg, att för dess inhämtande akademiskt betygi latin och grekiska ej är erforderligt. Då för 1»betygskursen inga förkunskaper fordras i vare sig latin eller grekiska, bör man för en 2— betygskurs av den föreslagna karaktären kunna nöja sig med att fordra stu- dentbetyg i dessa ämnen. Rent principiellt bör nämligen ingen åtskillnad göras mellan latinet och grekiskan när det gäller dessa fordringar. En dylik åtskillnad kan svårligen sakligt motiveras, eftersom den nya kursen sanno- likt kommer att i lika mån omfatta grekisk och romersk fornkunskap. Skulle det emellertid visa sig möjligt och önskvärt att lägga upp alternativa studie— kurser omfattande huvudsakligen antingen romersk eller grekisk fornkunskap, torde kravet på förkunskaper kunna inskränkas till att omfatta studentbetyg i ettdera språket.

Moderna språk.

Mot undervisningen och kursfordringarna i moderna språk vid universitet och högskolor har tid efter annan viss kritik riktats. Man har sålunda bland annat ifrågasatt, huruvida de olika momenten i kurserna äro riktigt avvägda, särskilt med hänsyn till de krav, som de examinerades framtida gärning som lärare i realskolan och gymnasiet ställa; man har vidare framhållit behovet av mera omfattande undervisning beträffande det praktiska behärskandet av det moderna språket, eller med andra ord behovet av flera lärare och ett effek- tivare utnyttjande av den lärarkraft som finnes. Sålunda underströks på den fjärde allmänna studentkonferensen 1948 önskvärdheten av att de ut- ländska universitetslektorerna i ökad utsträckning finge meddela undervis— ning i seminarieform samt att de själva finge anställa prov på de kunskaps— moment vari de meddelat undervisning. Av samma konferens föreslogs, att möjligheterna skulle undersökas för förläggande av utbildningen av lärare i moderna språk åtminstone under en termin till utländska universitet.

I anledning av beslut vid den tredje allmänna studentkonferensen 1943 riktade SFS en hemställan till kanslern om sådan ändring av examensstadgan, att ett vidgat utrymme för studiet av kulturhistoria bleve möjligt inom en språkkombinations ram. Bland annat föreslogs, att till ett språkämne skulle kunna knytas som särskilt examensämne vederbörande språkområdes kultur- historia, varigenom alltså en filosofisk ämbetsexamen skulle kunna bestå av t. ex. två språkämnen och ett språkområdes kulturhistoria.

Under hänvisning till det stora antal skolor, som behöva lärare med koni— petens i tre språk samt under framhållande av att skolutredningens be— tänkande ännu icke förelåg, föreslog humanistiska sektionen vid Uppsala universitet, att ifrågavarande hemställan från SFS icke skulle föranleda någon kanslerns åtgärd. Övriga lärosäten följde Uppsalaförslaget.

Till universitetsberedningen har för övervägande överlämnats en den 29 januari 1946 dagtecknad underdånig skrivelse från Riksföreningens för lärare i moderna språk styrelse rörande språklärarnas universitetsutbildning samt skolöverstyrelsens yttrande av 10 oktober 1946 över samma skrivelse.

Riksföreningen framhåller vikten av att de blivande språklärarna erhålla sådan utbildning vid universiteten, att de redan vid sitt inträde på lärarbanan äro nöjaktigt utrustade för sin uppgift, och föreningen föreslår, att studierna i engelska., franska och tyska för filosofisk ämbetsexamen omläggas i syfte att uppnå detta resultat. Omläggningen skulle bestå i:

att större vikt än hittills fästes vid praktisk språkfärdighet samt kännedom om respektive lands litteratur, kultur och historia samt att kravet på ett idioma- tiskt uttal strängt upprätthålles,

att en effektiv undervisning i litterär textbehandling meddelas de studerande och att deras kunskaper på detta område kontrolleras i examen,

att de språkhistoriska studierna i ämbetsexamen inskränkas till det oundgäng- ligen nödvändiga,

att till universitetslektorer i de moderna språken utses personer med tillfreds— ställande vetenskaplig och språklig kompetens samt att antalet av dessa befatt— ningar, respektive den därmed förenade undervisningsskyldigheten, utökas i mån av behov, så att deltagarantalet vid de praktiska övningarna kan nedbringas till rimlig storlek (t. ex. högst 20),

att deltagandet i universitetslektorernas undervisning göres obligatoriskt samt att lektorerna skola avgiva betyg över de kunskaper och den praktiska språkfärdighet, som de studerande därvid inhämtat,

att konversationscirklar —— med högst 10 deltagare och eventuellt under led- ning av andra utländska lärare än lektorerna —- anordnas för att bereda de studerande ökade tillfällen att tala det främmande språket,

att ett tillräckligt antal lärar-krafter tillsättas för att leda proseminarierna, så att avdelningarnas storlek kan nedbringas, _

att vid samtliga universitet och högskolor en alternativ linje för licentiat- studierna inrättas med huvudvikten lagd på det moderna språket, samt

att uppgörandet av studieplaner för den akademiska undervisningen i de moderna språken skall ske i samråd med representanter för de allmänna läro- verken.

Skolöverstyrelsen har, under framhållande av önskvärdheten av att frågan upptages till behandling av universitetsberedningen och av 1946 års skol-

kommission, anfört vissa allmänna synpunkter i ämnet, vilka i huvudsak inne- bära ett godtagande av de av Riksföreningen föreslagna åtgärderna. Sålunda yttrar överstyrelsen bland annat följande:

Den fråga, som föreningen i sin skrivelse dryftar, har länge varit föremål för diskussion, och såväl bland språklärarna som även inom skolvärlden i övrigt torde det vara ett allmänt önskemål, att utbildningen av de blivande lärarna i moderna språk kunde bättre avpassas efter de krav, som ställas på dem i deras kommande gärning. Ett svårbemästrat problem ligger därvid givetvis i univer— sitetens och högskolornas dubbla uppgift att samtidigt tjäna i vissa hänseenden så skilda syften som den vetenskapliga forskningen och utbildningen för lärar- kallet. I viss utsträckning torde dock utan förfång för den mera vetenskapligt lagda undervisningen åtskilligt kunna uträttas vid de akademiska läroanstal- terna för att mera direkt och praktiskt förbereda för språklärarens bana. Dit hör givetvis i första hand en utvidgning och intensifiering av universitetslektorernas verksamhet i den riktning, föreningen skisserat. Det är sålunda angelägna önske- mål för lärarutbildningen, att antalet universitetslektorer ökas i den omfattning att det möjliggör nedbringandet av deltagarantalet vid de praktiska övningarna till ett ur effektivitetssynpunkt rimligt antal; att kraven på dessa lektorers kom- petens sättes högt; att övning i de främmande skolspråkens talande bedrives plan- mässigt och intensivt i små grupper; att fordran på ett gott uttal hos den blivande språkläraren upprätthålles; att litterär textanalys övas; samt att intyg angående lärarkandidaternas inför universitetslektorerna ådagalagda' praktiska språkfär- digheter av olika slag avgivas och tillmätas vederbörligt värde vid bedömingen av examensprestationerna.

För alla dessa och liknande önskningars skull får man emellertid enligt skol- överstyrelsens mening icke helt göra avkall på vissa språkhistoriska insikter hos de blivande språklärarna. I vissa språk, t. ex. engelska, är enligt vad överstyrel- sen har sig bekant, kursen i språkhistoria redan för närvarande mycket starkt begränsad; i t. ex. romanska språk är den däremot mera omfattande, medan tyskan i detta avseende torde inta en mellanställning. Detta torde för övrigt sammanhänga med språkens karaktär i det hela. En blivande språklärare vid våra läroverk bör givetvis icke under sin universitetsutbildning gå miste om den fördjupning av sina studier och det perspektiv på språkliga företeelser, som en inom lämpliga gränser hållen historisk orientering kan skänka såsom komplette- ring av den praktiska språkfärdighet—en och förmågan av litterär textanalys.

I skrivelser till universitetsberedningen av den 1 mars 1946 ha vidare Läraraspiranternas förening i Uppsala samt Sveriges yngre läroverkslärares förening understrukit behovet av förbättrad praktisk språkutbildning och som medel härför föreslagit ett utökande av de utländska lektorernas antal och befogenheter på sätt som 1948 upptogs som den fjärde allmänna student- konferensen ovannämnda förslag. Vidare föreslå dessa organisationer, att »ett med viss befogenhet utrustat organ skapas, bestående av representanter för berörda ämnen vid universitet och skola», som skulle sammanträda på hemställan av endera av de berörda parterna — universitet och skola _ och bland annat ha till uppgift »att utjämna de ofta mycket betydande skillnader, som för närvarande förekomma mellan kursernas omfattning på olika 'kårorter».

Till svar på en av universitetsberedningen gjord förfrågan om önske— målen beträffande den akademiska språkundervisningen understryker Riks- föreningen för lärare i moderna språk i en skrivelse, daterad 12 mars 1947,

sina i ovannämnda underdåniga skrivelse anförda synpunkter samt framhåller därutöver såsom ett önskemål, att de studerande redan under första terminen erhålla en grundlig fonetisk utbildning av kompetenta lärarkrafter och icke blott genom självstudier efter de i studiehandböckerna givna anvisningarna. Riksföreningen uttalar därvid den förhoppningen, att universitetsbered- ningens förslag om inrättande av fonetiska institut skall vinna statsmak- ternas bifall och leda till utbildning av kompetenta lärarkrafter i fonetik. Beträffande de nuvarande kursernas omfattning föreslår Riksföreningen en nedskärning av det språkhistoriska stoffet för ämbetsexamen till det ur lärarutbildningssynpunkt oundgängligen nödvändigaste. Sålunda föreslås, att den historiska fonetiken (Bourciez, Précis historique) utgår för cum laude i franska och ersättes med vissa partier ur Wartburg, Evolution et structure de la langue francaise. I tyska bör medelhögtyskan utgå för cum laude samt avsevärt inskränkas för laudatur (blott Nibelungenlied och Parzifal). Piquet, Précis de phonétique bör helt utgå för approbatur och cum laude samt högst betydligt inskränkas för laudatur. Vidare anser föreningen, att italienska, spanska och holländska helt böra strykas för ämbetsexamen i franska respek— tive tyska. Såsom tillägg till kursfordringarna i tyska, engelska och franska bör enligt Riksföreningen krav ställas på en uppsats på det främmande språket över något ämne rörande vederbörande lands historia, litteraturhistoria, kultur, samhällsskick etc. Slutligen yrkar föreningen på trespråkskombinationernas avskaffande i ämbetsexamen, förutsatt att trespråkiga lärartjänster försvinna. I anslutning till det nu refererade materialet begärde universitetsbered- ningen i en cirkulär-skrivelse av den 24 april 1947 utlåtanden från ämnes- representanterna om tänkbara förändringar av studiekurserna för filosofisk ämbetsexamen i de olika ämnena. Av svaren på denna cirkulärskrivelse fram— går, att ämnesrepresentanternas önskan att förbättra språkundervisningeni mycket överensstämmer med de synpunkter som ovan anförts, men att före- slagna ändrin-gar i kursfordringarna icke alltid ansetts ändamålsenliga. Om kravet på en mera på litteraturhistoria inriktad undervisning framhåller professor Arngart (Lund), att det förutsätter, att den språkstuderande förut har en grundläggande litteratur-historisk utbildning. Litteraturhistorien är en forskningsgren, som i fråga om metodik och mål är av helt annan art än språkforskningen. Professor Stern (Göteborg) framhåller, liksom även pro- fessor Liljegren (Uppsala), att studiekurserna redan lämpats för lärargär— ningen så långt möjligt varit, men att ett genomförande av Riksföreningens alla önskemål skulle innebära en förlängning av studietiden. Såsom t. f. pro- fessor i engelska vid Stockholms högskola framhåller docent A. Wijk det som synnerligen önskvärt, att fordringarna ökas i fråga om språkets muntliga behandling och i fråga om litteraturkännedomen, vilket dock icke skulle låta sig göra utan studietidsförlängning. »För en effektiv undervisning i de främ- mande språken» skriver docent Wijk vidare i Meddelanden från Sveriges yngre läroverkslärares förening (februari 1947), »är det en oundgänglig förutsättning, att de praktiska språkövningarna i väsentlig grad utvidgas, att elevgruppernas

storlek regleras genom bestämda föreskrifter, så att uppkomsten av mammut— klasser förhindras, samt att lektorernas och de föreslagna konversations- lärarnas antal anpassas efter det förefintliga behovet. En reform efter ovan angivna linje-r erfordrar i själva verket endast ett relativt litet antal nya tjänster vid universiteten, men skulle betyda oerhört mycket för höjandet av de svenska språklärarnas allmänna standard. Då vi nu mera än någonsin ha behov av en effektiv och modern språkundervisning i våra skolor, är det av största vikt, att vi först och främst se till, att skolornas språklärare få. den riktiga utbildningen.»

Krav på dubblering av universitetslektoraten för att kunna öka handled- ningen av de studerande har med skärpa framförts även av representanterna för tyska språket. Att studieresultaten ej alltid varit tillfredsställande är ej lärokursernas fel utan den genom bristen på lärarkrafter knapphändiga hand- ledningen, framhåller sålunda professor Rooth (Lund), som för övrigt vänder sig mot förslaget att låta medelhögtyskan utgå ur fordringarna för 2 betyg. Även professor Wellander (Stockholm) finner lärarkrafterna otillräckliga. Han kan icke ansluta sig till den av Riksföreningen förordade nedskärningen av det språkhistoriska stoffet. Den skulle »tvivelsutan försvaga utbildningen långt mer än som skulle kunna uppvägas av en motsvarande utökning av exempelvis" den litteraturhistoriska kursen. —— Den nu gällande avvägningen av kursmomenten betingas av önskan att i första rummet tillgodose sådana kursmoment, som måste bli föremål för akademisk undervisning. Dit höra sålunda den allmänna och den speciellt tyska fonetiken samt den historiska och moderna grammatiken.» Den praktiska språkfärdigheten liksom djupare kunskaper i det främmande folkets litteratur, kultur, historia och förhållanden i övrigt äro kursmoment som enligt professor Wellander »kunna och, såsom mycket tidskrävande, böra inhämtas genom självstudier i samband med lärar- verksamheten». Professor Axel Lindquist (Göteborg) tager bestämt avstånd från »den utiliska åskådningen» som ligger till grund för Riksföreningens kritik och förslag rörande språklärarutbildning.

I övrigt understryker professor Lindquist att flera av de önskemål, som Riksföreningen för lärarna i moderna språk framför för tyskans vidkommande för länge sedan genomförts vid Göteborgs högskola, t. ex. att föreläsningarna och övningarna i regel skola hållas på det främmande språket och att undervis- ning i fonetik, allmän och tysk, måtte införas. Den önskvärda rationaliseringen av språklärarnas utbildning skulle enligt professor Lindquist bäst ske 1) genom att en 7—8 månaders lång, sammanhängande vistelse i det land vars språk det gäller bleve regel åtminstone ifråga om huvudspråket i ämbetsexamen, 2) genom att för licentiatexamen därutöver kräves en ettårig utlandsvistelse, 3) genom att förstärka de akademiska lärarkrafterna, i synnerhet vad beträffar de infödda lärarna, och slutligen 4) genom anslag till fortbildningskurser i hemlandet och anslag till resestipendier i utlandet för redan verksamma lärare.

Liknande synpunkter på utbildningen av lärare i moderna språk anfördes av Göteborgs högskolas lärarråd iremissyttrandet över universitetsbered- ningens första betänkande:

. . . Lärarrådet saknar i den föreliggande utredningen varje antydan om att en tillfredsställande utbildning av lärarna i levande språk icke enbart bör försiggå vid hemlandets högskolor. Utbildningen av de blivande nyspråkliga lärarna har som bekant två sidor, en teoretisk och en praktisk. Den förra åsyftar fördjupade kunskaper, såväl i modern och klassisk litteratur som ock, i viss utsträckning, i de äldre språkskedena, samt i språk- och litteraturhistoria. Den senare, den prak- tiska, åsyftar färdighet i det främmande språkets bruk i tal och skrift samt en viss förtrogenhet med det ifrågavarande landets kultur— och samhällsförhållanden, bildningstraditioner samt landet och befolkningens egenart.

Den teoretiska utbildningen kan med fördel bedrivas vid hemlandets universitet, ehuru en vistelse vid någon av det. främmande landets högskolor är mycket värde— full även för denna sida av utbildningen. Den prakt-iska åter bör, om den skall leda till tillfredsställande resultat, till stor del förläggas till det främmande landet. Utan en viss, längre tids sammanhängande vistelse i lämplig miljö i det ifråga- varande landet är varken det mått av praktisk språkfärdighet, som numera måste krävas av den blivande läraren, eller den önskvärda inlevelsen i det främmande landets förhållanden möjlig. Redan för dem som avlägga ämbetsexamen borde enligt Lärarrådets mening en sammanhängande utlandsvistelse på sju till åtta månader, en termin plus en sommarferie, i regel i en universitetsstad, vara obligatorisk, åt— minstone i det språk, som är huvudämnet i examen.

Att en dylik längre sammanhängande utlaiidsvistelse hittills icke regelbundet ingått i våra språklärares utbildning torde ha. sin förklaring dels i bristande tradition i detta stycke, dels i de därmed förenade ökade utgifterna. I själva verket är de senare under »normala» förhållanden ingalunda avskräckande. Erfarenheten har visat, att den som har velat leva som student i det- främmande landet, knappast har haft större utgifter där, än han skulle ha haft hemma med samma anspråk. Finge studenten behålla sina svenska universitetsstipendier och kunde han därutöver påräkna ett stipendium till täckande av resekostnaderna, vore den praktiska sidan av hans utbildning enligt Lärarerådets mening vida bättre tillgodosedd, än som vore möjligt, även om lärarekrafterna ökades på det sätt som Beredningen föreslagit.

Lärarrådet anser alltså för sin del, att anslag till stipendier för nämnda ända- mål äro minst lika nödvändiga som anslag till inrättande av nya läraretjänster i de levande språken vid våra högskolor.

Riksföreningens uppfattning att »det moderna språket försummas för sådana delar av ämnet, som ligga mera fjärran för den studerandes kommande lärarverksamhet och att språkundervisningen vid universiteten fått en en- sidigt historisk inställning» delas icke heller av de akademiska lärarnai romanska språk. Borttages fornfranskan från 2-betygskursen skulle denna berövas sitt enda vetenskapliga drag, uttalar professor Tilander (Stockholm). Även förblir, anser professor Tilander, någon kontakt med den medeltids- franska litteraturen önskvärd, icke minst med hänsyn till dess betydelse för den allmänna litterära utvecklingen i Europa. Såsom viktigare än en alltför starkt betonad praktisk inriktning av språkstudierna såväl vid universiteten som vid skolorna. framhålles kravet på ett någorlunda felfritt uttal och säker- het i grammatikens elementa. Den praktiska språkfärdighetens förvärvande bör ske i samband med utlandsvistelse, men först sedan en säker grammatisk grund och det centrala ordförrådet inhämtats. I så fall kan på. kort tid uppnås »vad som skulle ha tagit månader och år att inöva i Sverige». För de romanska språken framstår kravet på anslag för utlandsvistelse för

de studerande såsom mycket angeläget om lärarutbildningen skall bli till- fredsställande.

Den kontakt som beredningen haft med studentrepresentanter för de mo- derna språken vid de olika kårorterna har givit vid handen, att den allmänna meningen bland de studerande synes vara, att de språkhistoriska och forn- språkliga momenten i kursfordringarna för 2 och 3 betyg i ämbetsexamen böra kunna något inskränkas utan allvarligt men för den blivande läraren. Likaså har man framhållit betydelsen av en förbättrad praktisk språkträning. I fråga om fordringarna för licentiatexamen bör man eftersträva en mera väsentlig kvantitativ minskning av kurserna av fornspråkliga och medeltida texter samt av dialekttexter för att i stället lämna rum för möjlighet till studium av modernt språk och modern litteratur. Licentiatfordringarna anses i allmänhet vara alltför tidskrävande och kvantitativt tyngande.

Från studenterna vid Göteborgs högskola framfördes 1946 till beredningen bland annat nedanstående synpunkter på undervisningen i moderna språk.

Vid seminarier och proseminarier måste man fordra stor aktivitet från studen- ternas sida. För att detta skall kunna uppnås, bör antalet deltagare här begränsas till maximum 10. Deltagarna i dessa grupper måste stå på samma nivå i fråga om kunskaper och intressen. I seminarierna bör nämligen tas upp till behandling endast sådant, som alla deltagare är insatta i och kan yttra sig om. För att detta skall möjliggöras t. ex. vid ventilering av uppsatser bör dessa stencileras av en central skrivbyrå och utdelas till samtliga. Om seminarierna lägges så, kan de även ge övning och handledning i vetenskaplig metod. — —— —

Den utländska lektorns undervisning bör kompletteras med ett väl utvecklat studiegrupparbete, något som redan skett i engelska —— »tutorials», »supervision» med utmärkt resultat. Antalet deltagare i dessa studiegrupper bör hålla sig omkring fem. Nödvändigheten av små grupper gör, att man för ämnen med stort antal studerande torde behöva. mer än en utländsk lektor. Detta medför även den stora fördelen, att landets kultur blir mer allsidigt belyst.

Ändamålet med studiegrupparbetet är dels intensiv övning i att tala språket, dels —— och vi vill framhålla att detta är viktigare — möjligheter till intellektu- ellt utbyte med en representant för respektive främmande lands kultur, och möjligheter till intellektuell skolning på ett akademiskt plan, samtidigt som studenten tränger in i en viss fråga av betydelse inom ämnet, vare sig det gäller litterära, kulturhistoriska eller sociala problem. — _ ——

Kravet på högklassiga studiegrupper förutsätter att respektive lektor har en så hög kompetens som möjligt, vilket endast- kan uppnås, om han ges en väl till— tagen lön. Lektorn bör kunna användas som handledare även vid licentiatstudier på det litterära. och kulturhistoriska området.

»Pedagogisk » lektor. För de» blivande lärarna är det av särskild vikt, att under- visningen där så är lämpligt anpassas efter de krav som deras framtida verksamhet ställer på dem. Man skulle sålunda kunna anlita en läroverkslärare med goda pedagogiska meriter som handledare vid översättningsövningarna. Med sin stora erfarenhet på stilrättningens område kan han dels för studenterna peka på de svårigheter, som de bör vara särskilt uppmärksamma på, dels kan han delgiva dem den metodik för stilrättningen, som användes vid skolorna. — På detta om- råde bör naturligtvis samarbete ordnas mellan den svenske och den utländske lektorn.

Till frågan om förläggandet av en del av språkutbildningen till det främ- mande språkets hemland ha studentrepresentanterna haft en entydig inställ-

ning, nämligen att varje blivande språklärare någon tid bör vistas och bedriva studier i vederbörande främmande land. Att man i förhållande till resultaten i fråga om praktisk språkfärdighet och kunskap om det främmande landets kultur och livsformer härav skulle uppnå en tidsvinst torde vara ovedersägligt. Vikten och betydelsen av språkstudier på ort och ställe har särskilt utvecklats av Lunds studentkårs skolkommitté för studentkonferensen 1948 i en till beredningen ingiven P. M., vari i första hand engelska språkstudier beröras. Synpunkterna äga dock räckvidd även för övriga levande språk. Sålunda skriver ifrågavarande kommitté:

Sedan ganska lång tid tillbaka har det riktats kritik mot språkundervisningen i våra skolor. Det har hävdats, att huvudvikten i undervisningen i alltför stor ut- sträckning legat på inlärning av grammatikregler och på prövning av elevernas färdighet att tillämpa reglerna i skriftlig framställning, medan den praktiska behärskningen av språket i tal och förmågan att läsa språket blivit eftersatta. En av huvudorsakerna till att så blivit förhållandet har angetts vara karaktären av den utbildning som språklärarna erhållit; lärarna har själva inte på erforder- ligt sätt behärskat språket. Utifrån denna kritik har sålunda rests två krav: för- bättrad utbildning av lärarna i moderna språk och omläggning av språkundervis- ningen i skolorna, bådadera med syfte på bättre praktisk behärskning av det främmande språket.

Genom den kommande skolreformen torde språkundervisningen i våra skolor komma i ett i flera avseenden förändrat läge, i synnerhet undervisningen i engelska. Här nedan kommer endast att beröras undervisningen i detta sistnämnda ämne, men det förslag som kommer att framföras torde även vara tillämpligt på lärar- utbildningen i övriga moderna språk.

Efter skolreformens genomförande torde all skolpliktig ungdom, som har några som helst förutsättningar att studera engelska, komma att få göra detta. I den nuvarande språkundervisningen har övervägande grammatiska, huvudsakligen teoretiska metoder kommit till användning. Dessa metoder har redan under nu— varande förhållanden visat sig olämpliga för ett icke ringa antal elever. Genom den nya skolreformen skulle läraren i engelska ställas inför problemet att under— visa ett ännu mycket större antal sådana, teoretiskt föga begåvade, elever. Andra undervisningsmetoder, främst den s. k. imitativa met-oden, måste då tillgripas. Härvid uppstår ett behov av lärare som till fullo praktiskt behärskar sitt ämne och kan tala det flytande, idiomatiskt korrekt. Många av våra nuvarande språk— lärare har med egna medel kostat på sig långa utlandsvistelser för att förvärva en sådan färdighet. Långt ifrån alla har emellertid haft möjlighet härtill och saknar därför den säkerhet i fråga om det talade språket som är nödvändig för tillämpningen av nya undervisningsmetoder.

Den kommande lärarbristen nödvändiggör att ett så stort antal lärare som möjligt utbildas på så kort tid som möjligt. Det torde vara synnerligen svårt att förkorta den nuvarande studietiden i engelska språket för fil. ämbetsexamen, utan att lärarnas kunskaper och färdigheter på ett menligt sätt försämras. Skall lärarnas utbildning, vad avser den praktiska behärskningen av språket, förbättras, torde en avsevärd förlängning av studietiden vara nödvändig, så länge studierna i engelska är förlagda till svenska universitet och högskolor.

Den enda möjligheten att på ett fullt betryggande sätt tillgodose de krav som ovannämnda omständigheter ställer på utbildningen av lärare i engelska torde vara att denna utbildning helt förlägges till ett engelskt universitet eller att i varje fall minst en termins vistelse vid ett engelskt universitet blir obligatorisk för dem som avlägga tentamen i engelska för fil. ämbetsexamen. Det innebär utan tvivel ett slöseri med tid och krafter att studera engelska vid svenska

universitet och högskolor, då det inte kan vara nämnvärt mera kostsamt att be- driva dessa studier i England. Skillnaden i studiekostnader kommer endast att utgöras av resekostnaderna, eventuella universitetsavgifter och den skillnad mellan levnadskostnaderna i Sverige och England som kan förefinnas. Dessa merkost— nader torde böra betalas av statsmakterna. För att undvika missbruk av en sådan förmån torde det måhända bli nödvändigt att fordra en motprestation. Förslagsvis kunde det anordnas så, att den studerande finge ersättning för sina merkostnader endast som ett lån, som efterskänktes när vederbörande avlagt sin ämbetsexamen. En annan möjlighet är att merkostnaderna skulle ersättas i form av stipendier, som då skulle förefinnas i tillräckligt stort antal.

Dessa merkostnader torde möjligen kunna nedbringas genom generella överens- kommelser mellan de svenska statsmakterna och berörda parter.

I fortsättningen av promemorian, som alltså pläderar för att alla blivande språklärare skola tillbringa minst en studietermin i ifrågavarande främmande land, framhålles, att bostadsproblemet torde utgöra den största praktiska svårigheten; olika vägar för lösning av detta problem skisseras. Vidare fram- hålles bland annat, att även svenska univer—sitetslärare, valda bland innehavare av redan existerande eller planerade befattningar, böra tjänstgöra vid denna till det främmande landet förlagda utbildning. Sammanfattningsvis framhålles slutligen, att ett förverkligande av det framlagda förslaget kommer att med— föra, att både (len praktiska språkbehärskningen och kännedomen om realia komma att tillgodoses betydligt bättre och på en kortare studietid, till fromma för språkundervisningen i skolorna.

Det problem som beredningen i samband med frågan om den akademiska språkundervisningen ägnat särskild uppmärksamhet åt vid förhandlingar med de akademiska lärarna och studentrepresentanterna för de moderna språken, har varit de nuvarande studiekursernas förhållande till normaltiden. Under— sökningen har i korthet givit följande resultat.

Tyska. Studietiden för uppnående av 2 betyg i ämnet tyska språket uppgår i Uppsala, Lund och Stockholm till 2 a 3 terminer. Vid Göteborgs högskola kräver samma betyg drygt 4 terminer.

Från olika håll uttalades önskemål om utökat studium av det moderna språket liksom om större praktisk språkträning. För att studietiden ej skulle förlängas föreslogs därför bland annat på vissa håll en minskning av det språk- historiska studiet, t. ex. till samma omfång som det hade i engelska, samt minskning av studierna av medelhögtyska för 2 betyg; docenten Korlén samt studentrepresentanten i Lund föreslogo, att medelhögtyskan helt skulle utgå för 2 betyg.

Från flera håll uttalade-s, att en tillfreds-ställande praktisk språkfärdighet icke vore möjlig att uppnå med mindre de studerande bereddes tillfälle till vistelse i Tyskland. Först därigenom bleve det möjligt att tillmötesgå skolans krav på att lärarna även i tal skola behärska tyska språket. Ett steg i rätt riktning för att tillgodose skolans krav på lärarutbildningen vore, framhölls det särskilt i Lund, inrättandet av pedagogiska lektorat. Vid överläggningarna vid Stockholms högskola underströk undervisningsrådet Kärre, att man vid provårsläroverken på vissa håll har den uppfattningen, att lärarkandidaternas

språkfärdighet minskat de sista åren och att det därför ligger makt uppå att väl pröva denna i tentamen.

Engelska. Av de moderna språken är engelska. det språk som kräver den kortaste studietiden. I Uppsala och Lund är den genomsnittliga studietiden för 2 betyg i ämbetsexamen cirka 2 terminer, i Stockholm inemot 3 terminer och i Göteborg snarast mer än 3 terminer. Önskemål uttalades om vissa ändringar av kursfordringarna och om minskning av det språkhistoriska studiet i Stockholm. Utökad lektorsundervisning, särskilt i grupper, inrättande av pedagogiska lekt-orat och möjlighet till utlandsvistelse framhölls i skilda sammanhang såsom de lämpliga reformerna för att förkorta studietiden och samtidigt uppnå ett bättre resultat.

Romanska språk. Studietiden för uppnående av 2 betyg varierar mellan de olika lärosätena. Enligt professor Falk ( Uppsala) torde de verkliga begåv- ningarna kunna avlägga tentamen för 2 betyg efter 2 terminer, men han höll före, att den långa studietiden berodde på en försämring av de studerandes studieförutsättningar. Vissa reduktioner av kursfordringarna hade företagits. Sålunda förekommer forniranska icke längre för 2 betyg, och Bourciez har helt strukits för 2 betyg. Han förklarade sig också vilja skära ned textkursen till samma omfång som i Lund; däremot ansåg han —— i motsats till student— representanterna — icke det skriftliga provet vara för krävande. Vid Lunds universitet synes studietiden vara cirka 16 månader för 2 betyg. Docent Bertil Malmberg fann studietiden oproportionerligt lång och ansåg, att den skulle kunna nedbringas genom att, i stället för möjligheten att välja ett andra romanskt språk som bispråk, infördes en liten kurs i fornfranska och en kort språkhistorisk översikt. Studentrepresentanterna önskade att i likhet med fordringarna i Uppsala helt avskaffa kravet på fornfranska, spanska eller italienska för 2 betyg och framhöllo samtidigt önskvärdheten av att spanska och italienska gjordes till särskilda examensämnen. Professor Lombard underströk skolunderbyggnadens bristfällighet och var icke främmande för tanken att införa krav på genomgång av en propedeutisk kurs i franska, innan de egentliga betygsstudierna påbörjas. Docent Malmbergs förslag ansåg han ej vara ägnat att bidraga till en förkortning av studietiden. I Göteborg upp- skattas studietiden till minst 2 terminer för 2 betyg. I stället för Bourciez önskade studentrepresentanterna en mera allmänt hållen språkhistoria i stil med Koch-Kärres i engelska. Pro-fessor Michaölson åter föredrog att behålla Bourciez, som rätt använd — icke behövde innebära större svårigheter. Fornfranska fordras ej för 2 betyg i Göteborg. Vid Stockholms högskola är den mediana studietiden för 2 betyg 23 månader. Beredningens överläggningar gåvo emellertid till resultat, att ämnesrepresentanten förklarade sig villig delvis tillmötesgå studentrepresentanternas önskan om sänkta kursfordringar till bättre överensstämmelse med fordringarna vid övriga lärosäten. Såväl kraven på fornfranska som på läsning av skönlitteratur kunde minskas. Pro- fessor Tilander underströk särskilt behovet av att lektorsundervisningen bättre utnyttjades och ifrågasatte om icke lektorerna —— utan att deltagande i deras

undervisning därför bleve obligatoriskt skulle äga att avge intyg om de studerandes deltagande i undervisningen. Även för romanska språk under- ströks starkt önskemålet om möjlighet till utlandsvistelse.

Slaviska språk. Studietiden för förvärvande av 2 betyg uppgår vid samtliga lärosäten till cirka 1 termin utöver tiden för förvärvande av 1 betyg. De stu- derande som i studentexamen ha ryska kunna taga 1 betyg på 1 termin, för andra däremot måste man räkna med ytterligare 1 termin, alltså 3 terminer för 2 betyg (och 4 terminer för 3 betyg). Något önskemål om en beskärning av nuvarande kursfordringar har icke framförts, däremot om vissa föränd- ringar i undervisningen, främst syftande till intensifiering av nybörjarunder- visningen. Vidare ha önskemål om större frihet i val av inriktning inom det slaviska språkområdet uttalats. Genom inrättandet — på beredningens förslag — av förste assistentbefattningar för att handha den elementära nybörjar- undervisningen har det förra önskemålet blivit väl tillgodosett vid stats— universiteten. Stockholms och Göteborgs högskolor erbjuda alltjämt sämre studiemöjligheter i detta avseende. Ökad frihet i val av inriktning på det slaviska språkområdet (ryska, polska, tjeckiska etc. som huvudspråk) har helt tillgodosetts i 1948 års studiehandbok i Uppsala.

Beredningens ståndpunkt. Det komplex av frågor rörande den akademiska språkundervisningen som ovan belysts ur olika synpunkter föranleder bered- ningen att här nedan göra vissa rekommendationer och förslag. Sålunda vill beredningen med hänsyn till den trängande nödvändigheten att begränsa studietiden med skärpa framhålla önskvärdheten av att de olika ämnesrepre- sentanterna begränsa sina kunskapsfordringar till det kvalitativt och kvan— titativt nödvändiga. Det är enligt beredningens mening särskilt angeläget, att omedelbara åtgärder vidtagas av ämnesrepresentanterna, så att studietiden effektivt minskas i engelska och tyska vid Göteborgs högskola och i romanska språk vid Stockholms högskola samt vid Lunds universitet.

För ett nedbringande av studietiden i tyska synas i första hand vissa in- skränkningar av det språkhistoriska studiet böra komma till stånd. Vidare synes det rimligt, att fordringar på studium av medelhögtyska helt utgå ur kursen för 2 betyg, detta bland annat med hänsyn till att motsvarande språk— studium ej fordras i engelska och ej heller i likhet med vad redan är fallet vid två av lärosätena —— bör fordras i romanska språk. Språkens skilda karak- tär torde icke utgöra ett tillräckligt motiv för bibehållande av olikheterna i studiekurserna på denna punkt. Holländska bör ej ingå i fordringarna för 2 betyg.

I engelska synas några nedskärningar av kursfordringarna i Uppsala och Lund ej erforderliga; vid en justering av kursfordringarna i Stockholm och Göteborg synes man kunna utgå från omfånget av fordringarna vid de två förstnämnda lärosätena.

I romanska språk bör i enlighet med vad ovan anförts textkursen i forn- franska utgå ur fordringarna i Lund och Stockholm i likhet med vad redan

har skett vid de två andra lärosätena; att på denna punkt likvärdighet mellan lärosätena bör krävas torde kunna anses rimligt. Det synes sannolikt, att det just varit kravet på studium av fornfranska texter som gjort att studie- tiden vid två av lärosätena blivit så mycket längre än vid de två andra. Med hänsyn till det i förhållande till erforderlig studietid ringa utbyte som kan ernås av de nuvarande kurserna i spanska och italienska för 2 betyg i ämbets— examen samt då studierna helt böra koncentreras på skolspråket franska, före- slår beredningen, att italienska och spanska ej skall fordras för 2 betyg i ämbetsexamen, De övriga nedskärningar som i första hand böra övervägas torde framgå av de ovan refererade önskemålen.

Orimligt svåra översättningstexter vid provskrivningarna samt ett alltför strängt bedömande av skrivningarna kunna även bidraga att åstadkomma en alltför lång studietid. Beredningen vill understryka, att de givna texterna böra vara avfattade på normalprosa samt att skrivningarna ej böra bedömas strängare än vad som rimligen kan anses erforderligt.

Det särskilt från läroverkshåll framförda kravet på att större vikt än hittills bör fästas vid praktisk språkfärdighet och idiomatiskt uttal samt vid känne— dom om de främmande ländernas litteratur, kultur och historia bör beaktas. Härvid böra de ovan refererade reformförslagen med detta syfte övervägas. I första hand böra de till buds stående lärarkrafterna tagas i anspråk härför, och undervisningen infogas i ämnets schema på rationellast möjliga sätt. Be— redningen föreslår, att bestämmelser införas om skyldighet för universitets- lektor att på begäran av examinator utfärda intyg om den av studenterna under lektorns övningar ådagalagda praktiska språkfärdigheten. Beredningen vill vidare ifrågasätta, att utlandslektorernas undervisningsskyldighet ökas, så. att de studerande kunna uppdelas i grupper när det gäller övningar i kon— versation, stilistik och översättning. Om grupperna ändå skulle bli för stora, torde det ankomma på vederbörande universitet eller högskola att hos stats— makterna hemställa om förstärkning av universitetslektoratet i fråga genom dubblering eller genom hjälpkrafter. Det är sålunda i första hand genom rationalisering av undervisningsorganisationen som kravet på bättre praktisk språkfärdighet m. m. bör tillgodoses.

Dessa syften uppnås även om den studerande vistas i det land vars språk han studerar. Det från alla håll med eftertryck framförda kravet på anslag, som avse möjliggörande av utlandsresor för studerande i moderna språk, finner beredningen vara ytterst angeläget. Beredningen vill därvid erinra om att denna fråga i flera främmande länder bragts närmare sin lösning än i vårt land. Den praktiska lösningen erbjuder dock vissa svårigheter, icke minst på grund av de extraordinära förhållanden som råda i Europa efter kriget. Med hänsyn till denna frågas stora vikt anser sig beredningen, trots de uppen- bara svårigheterna, böra föreslå vissa åtgärder av försöksnatur för att till- mötesgå önskemålen, då härigenom ovedersägligen ett i förhållande till studie— tiden betydande resultat står att vinna. Med hänsyn till nuvarande förhållan- den vore det emellertid icke rådligt eller ekonomiskt försvarligt att annat än

i begränsad skala söka åstadkomma möjlighet för de studerande till den önsk— värda utlandsvistelsen. Beredningen kommer att i sammanhang med sin behandling av resestipendier i allmänhet särskilt taga upp denna fråga. Be— redningen vill emellertid redan nu understryka, att studierna i utlandet böra ingå som en del av den studietid, som rimligen kan tillmätas för ett språk— ämne och ej betraktas som en extrautbildning lagd ovanpå utbildningen vid det svenska lärosätet.

Beredningen förordar vidare, att alternativa studiekurser införas omfat— tande spanska respektive italienska. Såväl kulturella som kommersiella och politiska skäl motivera detta vid alla lärosäten icke minst från studenternas sida framförda önskemåls tillmötesgående.

Beredningen har i ett tidigare betänkande föreslagit inrättandet av peda- gogiska universitetslektorat i moderna språk med undervisning av sådan karaktär, att den speciellt tillgodoser lärarutbildningen. Departementsche—fen uttalade i prop. nr 272 till 1947 års riksdag, att denna fråga borde behandlas i samband med utredningen om en omläggning av lärarutbildningen. Enligt skolkommissionens mening »kommer inrättandet av befattningar som universi— tetslektor, i synnerhet om dessa tjänster besätts med vetenskapligt högt kvalificerade, erfarna skolmän, att avsevärt förbättra möjligheterna för en fortgående anpassning av universitetens kurser till skolans behov. Dessa lektorer skulle få en betydelsefull uppgift, när det gäller att planera de delar av undervisningen, som mera direkt syftar att förbereda den blivande läraren för hans yrke, och meddela undervisning». Skolkommissionen framhåller vidare, att det »skulle vara till mycket stort gagn för lärarutbildningen om universitetslektorat inrättades i flertalet skolämnen. Dessa lektorers huvud- uppgift skulle vara att biträda professorn i ämnet vid planerandet av den akademiska undervisningen för filosofisk ämbetsexamen och att själva med— dela undervisning i sådana moment, som är av särskild betydelse för lärar— utbildningen, och som icke kan tillgodoses i övriga akademiska lärares under- visning. Enligt kommissionens mening böra de pedagogiska universitets- lektoraten icke vara heltidstjänster utan innehas av vetenskapligt och peda— gogiskt välmeriterade lärare med bibehållen högst halv tjänstgöring vid sin läroanstalt och med bibehållna löneförmåner i lärarbefattningen jämte visst tillägg».

Beredningen, som under denna del av sin utredning ånyo mött bestämda krav på inrättande av pedagogiska universitetslektorat i de moderna språken, har sålunda ytterligare funnit stöd för sin tidigare uttalade uppfattning och får nu under åberopande av skolkommissionens yttrande erinra om sitt tidigare förslag, att pedagogiska universitetslektorat (hel- eller halvtidstjäns- ter) inrättas i tyska, engelska och franska vid vart och ett av lärosätena i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm.

Det av de studerande framförda förslaget, att de nuvarande språkämnena skulle uppdelas i en språklig och en kulturhistorisk del, vardera som särskilt cxamensämne, finner beredningen icke genomförbart. Den nuvarande ord-

ningen möjliggör i varje fall för de studerande att själva eller med universi- tetslektorernas hjälp fördjupa sig på visst eller vissa språkområdens kultur- historia. Beredningen vill även erinra om sina i betänkande II framförda för- slag till delning av professurerna i engelska och romanska språken i en lingvistiskt och en litteraturhistoriskt orienterad lärostol.

Sanskrit med jämförande indoeuropeisk

språkforskning.

Då antalet studerande varit ringa i detta ämne under senare år och de studerande i regel hållit på med andra ämnen samtidigt, står icke någon upp- gift om den effektiva studietiden att få. Vid beredningens överläggningar med ämnesrepresentanterna och de studerande framgick dock, att den tid, som åtginge för förvärvande av 1 betyg i ämnet, åtminstone vad Uppsala beträffar, överskred 2 terminer. Ämnets svårighetsgrad och kursfordringarna synas också i icke ringa mån ha inverkat på rekryteringen av studerande. På grund av den centrala plats som den jämförande indoeuropeistiken intar för varje språkforskare är det givetvis ett önskemål, att fordringarna sättas så, att de locka till studium av ämnet, något som ej kan bli fallet därest fordrin— garna äro så omfattande som för närvarande. Professor Hendriksen (Uppsala) förklarade sig också villig att ta all hänsyn till denna av beredningens delega- tion uttalade uppfattning, främst genom att minska på litteraturkurserna i sanskrit.

I Göteborg förekomma två alternativa linjer, en inriktad på sanskrit och en på jämförande språkforskning. Det synes önskvärt, att detta system även pröva-s vid övriga lärosäten.

Matematik.

På anmodan av universitetsberedningen har styrelsen i Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning till beredningen inkommit med en skrivelse, innefattande föreningens önskemål bland annat rörande examens- studier och kursfordringar vid universiteten i ämnet matematik. I denna skrivelse anföres följande:

Beträffande lärokurserna i fil. ämbetsexamen framhålles den stora betydelsen av att den blivande matematikläraren vid sina examensstudier erhåller en klar uppfattning om elementarmatematikens uppbyggnad. Som det nu är, får han under hela sin studietid ingen som helst kontakt med stora områden av matema- tiken, vilka han sedan i egenskap av lärare har att, kanske huvudsakligen, arbeta med. Vilka områden det är som avses, preciseras närmare här nedan. Det kan ej nog betonas önskvärdheten av att sådana områden erhålla en grundlig framställ— ning, baserad på den förmåga av överblick över ämnet, som den studerande kan antas äga på grund av sitt mått av matematikkunskaper. Därför föreslås:

För betyget B bör fordras en kurs i aritmetik, algebra och plan euklidisk geome- tri, till en omfattning svarande mot skolkursen, men med en utformning som visar den logiska uppbyggnaden av dessa gebit, och detta på ett sådant sätt, att

en överblick över dem erhålles. Ifrågavarande kurs torde icke böra inhämtas endast genom inläsande av en eller annan föreskriven lärobok, utan muntlig undervisning bör därvid vara att föredraga. Kursen kan lämpligen hållas av någon därtill förordnad läroverkslärare med intresse för och med på erfarenhet grundad insikt i dessa frågor.

För högre betyg bör fordras ett något mera ingående studium av icke—euklidiska geometrier och av geometriens axiomsystem än som är nödvändigt till 1 betyg samt vidare projektionsritning med tanke på skolkursen i rymdgeometri. Dessa nya kursmoment, som till omfånget måste ha en mycket begränsad omfattning, böra ej göras till föremål för problemlösning.

För att kompensera dessa kursökningar föreslås i första hand följande in— skränkningar i nu gällande fordringar:

För betyget B bör i analytisk geometri endast krävas reallinjens specialkurs väl inhämtad, dock även omfattande koordinattransformationer i planet.

För betyget AB bör å kursen i analytisk geometri den detaljerade framställ- ningen av andragradskurvor respektive ytor inskränkas. Lämpligt vore, att be- handlingen av dessa ingick som ett led i en principiell behandling av kurvor och ytor i allmänhet.

I övrigt föreslås nuvarande bestämmelser bibehållna.

I fortsättningen av föreningens skrivelse framhålles det såsom synnerligen angeläget, att universitetsmyndigheterna i samråd med skolöverstyrelsen före- taga en undersökning av det sätt, varpå föreskrivna kursplaner tillämpas i praktiken.

1 de fall då examensfordringarna, samtidigt som de formellt stå i överensstäm- melse med föreskrifterna, i verkligheten dessutom innebära överdrivna krav på speciell problemlösningsfärdighet eller intuition, måste rättelse ske. Vikten av det muntliga examensprovet bör framhävas. Särskilt gäller detta sådana kurs— moment, som ej lämpa sig för skriftlig behandling samt ämnets grundläggande begrepp och problemställningar.

En ämbetsexamen med betyget AB i matematik ger, vad beträffar kunskaps— måttet, kompetens för undervisning på läroverkens alla stadier. Emellertid torde det vara nödvändigt eller i varje fall önskvärt, att det vid varje med gymnasium försett läroverk finnes en huvudlärare i ämnet. Denne borde genom en högre akademisk examen och genom utfört vetenskapligt arbete vara skickad att, vid sidan om sina vanliga skyldigheter som lärare, verka inspirerande i fråga om undervisningens bedrivande eller helt enkelt vara rådgivare i praktiska eller teoretiska spörsmål, som uppstå vid ämnets behandling. Därigenom skulle kontakten mellan ämnets lärare vid skolan ifråga främjas och en viss enhetlighet i metodik uppnås.

Gentemot de synpunkter som framförts i ovannämnda yttrande från Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning har professorn i matematik i Uppsala, T. Nagell, i en till beredningen ställd skrivelse givit uttryck för allvarliga erinringar.

Enligt professor Nagell skulle en lärare med endast betyget B i matematik i ämbetsexamen ej anses lämplig att undervisa i ett läroverk i detta ämne. Professor Nagell fortsätter:

Beträffande betyget AB yrkas i samma yttrande på ett mera ingående studium av icke-euklidiska geometrier och av geometriens axiomsystem, i samband med en inskränkning av kursen i analytisk geometri.

Jag måste bestämt avstyrka detta förslag, som avser att ersätta enklare kurs- moment med mycket svårare sådana, och därför icke skulle bidraga till en för— kortning av studietidens längd.

Kursen i analytisk geometri är ett mycket värdefullt kursmoment, som icke utan stor skada kan amputeras.

Jag anser, att de nuvarande kursfordringarna i matematik äro lämpligt valda. och böra bibehållas; jag bortser då från en mindre justering av fordringarna i algebra. varvid ett avsnitt av ekvationer-s numeriska solvering bör utbyt—as mot elementerna av gruppteorien.

Beredningen har även infordrat yttranden rörande matematikstudierna från vederbörande studentrepresentanter vid de olika lärosätena.

Av studentrepresentanter i Uppsala har uttalats det önskemålet, att matematikkursernas innehåll för ämbetsexamina borde bibehållas men med den modifikationen, att aspirant på 2 betyg i fil. kand.-, fil. mag— och pol. mag.-examen borde äga rätt att utbyta teorien för andragradsytorna mot en kurs i endera av sannolikhetskalkyl, vektoranalys eller matriskalkyl. Från enskilda håll har också pläderats för att kursen i analytisk geometri för 1 betyg måtte kunna utbytas mot en kurs i differentialekvationer för fysikens behov, att kursen i matematik för 2 betyg för blivande läroverkslärare måtte kraftigt nedskäras till förmån för kursmoment, som svara mot skolans behov, samt att besvärligare moment i algebrakursen (Sturms sats och dylikt) måtte ersättas med en fylligare kurs i matematikens historia. Även be- träffande undervisningens uppläggning har det framställts en del inbördes disparata önskemål, vilka dock torde sakna intresse, så mycket mer som meninf garna härom synbarligen varit delade.

Från matematikstudemnde vid Lunds universitet har framhållits önskvärd— heten av att det för närvarande tillämpade systemet, som möjliggör för studen— terna att med rätt stor frihet välja en kurs, som passar för deras behov och intressen, bör bibehållas. De i studiehandboken angivna fordringarna före- slås gälla oförändrade; de böra som hittills endast vara normgivande för kursens omfattning. I Lundastudenternas yttrande ges också förslag till nya regelbundna kurser. Sålunda bör en kurs i geometri för 1 betyg anordnas; likaså. en kortare kurs i algebra för 2 betyg. Tiden för 2-betygskursen i ana- lys bör utsträckas till att omfatta hela vårterminen, så att de olika momen— ten i kursen kunna få. en mera utförlig behandling. Dessutom böra regelbundet återkommande föreläsningsserier för 3 betyg anordnas åtminstone varannan termin.

I Lundastudenternas skrivelse framhålles också, att då det har visat sig, att studenter med bristande förkunskaper i matematik ha vissa svårigheter att tillgodogöra sig de mera teoretiskt betonade delarna av 2-betygskurserna i fysik och kemi, böra de som ämna taga betyg i något av dessa ämnen i studiehandboken uppmanas att börja följa 1-betygskursen i analys snarast efter ankomsten till universitetet. Vidare böra laborationstiderna i fysik och kemi samordnas med tiderna för 1-betygskursen i matematik, så att laborationerna ej hindra studenterna från att deltaga i sist-nämnda kurs.

Under förutsättning att de av studenterna förordade nya kurserna komma till stånd böra enligt deras uppfattning följande studietider kunna hållas: för 1 betyg något över ] termin, för 2 betyg 2,5 terminer, för 3 betyg "J terminer efter 2—betygstentamen.

Det torde förtjäna påpekas, att 1 betyg i matematik är vanligt förekom- mande i Lund.

I ingressen till ett yttrande, som inkommit från studentrepresentanterna för ämnet matematik vid Stockholms högskola efter det att beredningens delegation haft överläggning med dem i slutet av vårterminen 1948, framhål- les intresset för ett under överläggningen framkommet förslag om en in— ledningstermin vid början av de akademiska studierna med grundläggande kurser i matematik och fysik. Förslag om en obligatorisk, mindre kurs i sannolikhetskalkyl och teoretisk statistik gillas, under förutsättning att den härmed sammanhängande stegringen i examensfordringarna kompenseras på andra områden av matematik—kursen. Frågan om en obligatorisk kurs i geomet— riens grunder inom fordringarna för 2 betyg i ämbetsexamen förtjänar när— mare diskuteras. Kursen i matematisk analys bör läggas mindre abstrakt än vad nu är fallet och med större vikt lagd på de för blivande lärare och natur— forskare centrala områdena. Man anser det vara godtyckligt, att analysen presenteras med sådan stränghet, när icke algebrans och geometriens grunder alls ingå i kursen. För en blivande lärare vore det motsatta förhållandet naturligare. En utredning av läroboksfrågan inom analysen föreslås. En läro— bok önskas, där kraven på stringens och maximal allmängiltighet uppmjukas i de avancerade partier som ha obetydlig kontakt med skolkursen men som äro nödvändiga för blivande forskare. Standarverket sedan fyrtio år, de la Vallée-Poussins Cours d”Analyse, ger genom sin klarhet en utomordentlig grund för fortsatta studier i ren matematik, men de aspekter på ämnet, som äro väsentliga för den majoritet som avslutar sina studier på 2—betygsnivån komma i skymundan.

I realiteten kräves vanligen icke vid tentamina i matematik vid Stockholms högskola detaljerade, rigorösa bevis för avancerade satser (t. ex. existens- satsen för implicita funktioner, Greens formel m. m.). Det måste anses önsk- värt, att den litteratur som definierar kursfordringarna i huvudsak överens— stämmer med de verkliga fordringarna. I detta sammanhang fästes uppmärk- samheten på en under utgivning befintlig ny upplaga av professor J. Malm— qvists lärobok i matematik, som kanske skulle kunna tillfredsställa univer- sitetens krav på detta område av matematiken.

Det framhålles också i Stockholmesstudenternas yttrande, att man vid universiteten påträffar två olika kategorier studenter, som ha behov av en mindre kurs i matematik (1—betygskurs), men deras önskemål äro helt inot- satta. Blivande lärare, som ej ha matematiken som huvudämne, behöva en framställning, som ger perspektiv på läroverkens kursfordringar. De behöva. en rigorös behandling av ett begränsat stoff, medan den andra kategorien, som omfattar kemister och övriga naturvetenskapliga specialister, skulle ha

mera nytta av ett större stoff med mindre sträng behandling. Det föreslås därför skilda 1—betygskurser för såväl kandidat- som ämbetsexamen.

Vid de underhandlingar som en delegation inom universitetsberedningen under vårterminen 1947 fört med matematikens representanter vid Stockholms högskola och Uppsala universitet och under vårterminen 1948 med ämnets företrädare vid alla tre naturvetenskapliga fakulteterna i landet samt med representanter för vederbörande studenter, syntes man genomgående hålla före, att de studietider, som angivits av Lundastudenterna, skulle vara till— räckliga (se s. 147). Enligt professor Fritz Carlsson vid Stockholms högskola skulle en studietid av 2 terminer för 2 betyg vara tillfyllest, om blott studen- terna hade tillräckliga förutsättningar för matematikstudier i fråga om såväl naturlig fallenhet för ämnet som föregående kunskaper. Man skulle enligt professor Carlsson kunna tänka sig en spärr införd på det sätt, att ingen finge påbörja studier i matematik vid universitetet, som hade lägre vitsord än AB i matematik, allmän kurs och specialkurs, i studentexamen å reallinjen.

Professorerna i matematik och mekanik i Uppsala höllo före, att en student inom den matematisk—naturvetenskapliga ämnesgruppen bör upptaga studiet av matematik redan vid början av sin vistelse vid universitetet. Från student- håll gjordes gällande, att studenterna ej taga något betyg i ämnet eller ett alldeles för lågt sådant för deras kommande yrkesutövning, därest de skjuta på matematiken till en senare tidpunkt. Konsekvensen av en studiegång med matematik som första ämne skulle emellertid bli, att studierna i kemi för dem som välja detta ämne inom ämnesgruppen skulle enligt vad som framkommit vid ovannämnda överläggningar begynna först andra läsåret, vilket måste an— ses vara olämpligt ur den synpunkten, att de akademiska kemikurserna stå skolans kurser i ämnet ganska nära.

Universitetsberedningen finner sig ej kunna. i detalj uttala sig om mate- matikkursernas innehåll. Av vad beredningen inhämtat vid sina överläggningar med vederbörande universitetslärare och studentrepresentanter framgår, att kursfordringarna bättre än nu skulle kunna anpassas efter skolans behov och efter de krav som studierna i de olika matematisk-nattirvetenskapliga disciplinerna påfordra. Inom beredningen har av dess sakkunniga ledamöter framhållits, att endast små justeringar i nu gällande kursfordringar skulle vara påkallade för dessa önskemåls förverkligande. Sålunda har det gjorts gällande, att den detaljerade framställningen av andragradskurvor och andra— gradsytor borde kunna inskränkas något, så att plats kunde beredas för en kurs, som ådagalägger den principiella uppbyggnaden av elementarmatema— tiken inom aritmetik, algebra och plan euklidisk geometri. Samtidigt borde andragradskurvorna och andragradsytorna infogas såsom ett led i en mera allmän behandling av kurvor och ytor. Grunderna av sannolikhetskalkylen borde alltid ingå i de akademiska kursfordringarna i matematik.

Universitetsberedningen anser, att, även sedan dessa önskemål förverkligats. studietiden för ämnet matematik bör kunna hålla sig inom en tidsram av

2 effektiva terminer för 2 betyg, förutsatt att de vid det skriftliga pro-vet givna uppgifternas svårighetsgrad hålles inom tillbörliga gränser. Under samma förutsättning bör ] betyg kunna studeras inom en tidrymd av något mer än 1 termin. För studenter med läggning för ämnet borde förvärvandet av 3 betyg i ämbetsexamen kunna ske inom en tid av 3 terminer. -

Universitetsberedningen är väl medveten om att den naturliga fallenheten kanske spelar större roll för matematikstudie-ts vidkommande än för studiet av flertalet andra ämnen. Därför kommer alltid studietiden inom denna disciplin att förete stora variationer. När beredningen ifrågasätter ovan— nämnda studietider för matematiken har den ej förlorat den synpunkten ur sikte, att ämnet, åtminstone till en början, lämpligast torde böra studeras parallellt med andra ämnen. De angivna studietider-na angiva alltid den sammanlagda tidrymd som matematiken bör disponera vare sig ämnet studeras i ett sammanhang eller inpassas parallellt med eller infogas mellan övriga ämnen ino-m den studerandes ämnesgrupp.

Med hänsyn till matematikens egenskap av stöd- och nyckelämne för fler— talet studerande inom den matematisk—naturvetenskapliga ämnesgruppen vill beredningen uttala önskemålet, att en särskild propedeutisk kurs i matematik insättes vid början av höstterminen (eventuellt även vid början av vårter- minen). Denna kurs bör samordnas med kurserna i angränsande ämnen. Sålunda bör den löpa parallellt med kemilaborationerna. Dessa borde då organiseras så, att plats kunde beredas för nämnda propedeuti-ska matematik- kurs. Beredningen förutsätter, att den kurs i tillämpad matematik som under senare år givits vid de tre lärosätena alltfort skall bestå.

Beredningen måste med beklagande konstatera, att enligt studenternas egen utsago kunskaperna i franska hos nutidens realstudenter äro så små, att de ha svårt att tillägna sig innehållet i den värdefulla franska kurslittera» turen i matematik.

Astronomi. Uppsalastudentema ha för astronomiens vidkommande anfört följande.

För den i studiehandboken nämnda »populära» översikten av ämnet bör en modernare bok än Bergstrands Astronomi användas, t. ex. Strömgren: Universums utforskning samt några av Harvardbooks of Astronomy.

Rörande kursplanen föreslås ingen ändring för 1— eller 2-betyg. För närvarande äro fordringarna för 3 betyg närmast att betrakta som en delkurs i fil. lic.» examen. I praktiken medges likväl jämkning för dem, som ämna avsluta stu- dierna i den lägre examen på det sätt, att ett annat område än celest mekanik kan studeras.

Nu förekommande observationsövningar för 1— eller 2— betyg böra bibehållas. Käkneövningar böra anordnas varje läsår, då de underlätta för den studerande att erhålla den träning, som erfordras för skriftlig tentamen. De böra dock ej vara obligatoriska. I sfärisk astronomi och instrumentteori för ]. eller 2 betyg hållas föreläsningar varje år. De böra fortbestå. Däremot ges ingen undervis-

ning i celest mekanik (2 betyg) och stellarastronomi (1 och 2 betyg). Då lämpliga läroböcker över dessa områden saknas, vore det önskvärt, att en docentstipendiat funnes, som åtoge sig denna undervisning. Studerande för 3 betyg har nytta av att bevista. licentiatseminariet. Endast för 3 betyg bör uppsats förekomma, vilket också nu är fallet.

Enligt nuvarande ordning bör 1 eller 2 betyg utan svårighet kunna erhållas på en respektive två terminers effektiv studietid. Ett osäkerhetsmoment utgöra härvid observationsövningarna, vilka i följd av otjänlig väderlek kunna försena en studerande. Tentamensskrivning och förhör tillåtes dock i sådant- iall utan att observationerna avslutats. Givetvis kan inskrivning av betyget i tentamensbok ej ske, förrän observationsredogörelserna ha godkänts. Nuvarande 3—betygsford- ringar torde icke kunna inhämtas på kortare tid än 1,5 termin efter 2—betygstenta- men. Ehuru betyget Berömlig är ett arbetsbetyg, torde det, på grund av med— följande teoretiska svårighetsgrad, fordra betydligt större fallenhet för ämnet än 2-betygskursen.

Fordringarna för högre betyg i fil. lic.-examen äro i studiehandboken mycket allmänt formulerade. Detta är också det lyckligaste, då någon detaljerad littera- turkurs ej kan anges på grund av den moderna astronomiens snabba framsteg. Härigenom möjliggöres också. för den studerande att gruppera sina studier kring området för det valda licentiatarbetet.

Vad undervisningen beträffar är den för närvarande mycket väl ordnad med föreläsningar över olika kursavsnitt samt seminarier över aktuella problem.

Studietidens längd är svårt att uttala sig om, då de flesta som avlagt licen- tiatexamen samtidigt ha tjänstgjort på institutionen som assistenter och amanu- enser, vilket givetvis försenar de egna studierna men samtidigt ger en vidgad inblick i ämnet. Deltentamina avläggas i ämnets olika grenar.

Beträffande astronomiens ställning vid lärarutbildningen anföra Uppsala— studenterna:

De studerande i naturvetenskapliga ämnen, som bli lärare i fysik, måste i realskolans avslutningsklass och det fyraåriga gymnasiets första eller andra. ring ägna en hel termin åt undervisning i astronomi. För att de skola kunna fullgöra denna undervisning nöjaktigt fordras, att de ha fått eri viss utbildning i ämnet. Tiden för lärarutbildningen skulle öka för mycket om l-betygskursen fordrades. Däremot bör fordras deltagande i en (obligatorisk) kurs i astronomi, omfattande ett antal föreläsningar, några enkla observationer samt inläsning av en mindre kurs. Nöjaktigt genomgången kurs antecknas i vederbörandes tentamensbok och fordras för att vederbörande skall kunna avlägga en ämbetsexamen i vilken ämnet fysik men icke astronomi ingår.

Emellertid är det önskvärt, att ett flertal fysiklärare skaffa sig högre kompe- tens i astronomi än som svarar mot den obligatoriska kursen. Vi föreslå därför, att astronomi i fil. ämbetsexamen erhåller samma ställning till ämnet fysik som statskunskapen har till ämnet historia. Ämnet statskunskap kan fogas som tredje ämne till en tvåämnesgrupp, där ämnet historia ingår. Således är ämneskombina- tionen historia, geografi, statskunskap tillåten kombination i ämbetsexamen. Vi föreslå, att astronomi skall kunna tillkomma som tredje ämne i en två—ämnesgrupp med fysik. Således skulle t. ex. matematik, fysik och astronomi bli en tillåten ämneskombination i fil. ämbetsexamen.

Studentrepresentanten för astronomi i Lund har anfört: Allmänt gäller i detta ämne, att några större skiljaktigheter ej finnas mellan professorns och de studerandes uppfattning. Sålunda har under 1946 och 1947 dessa frågor ett flertal gånger behandlats på seminarierna, varvid ändringar i fordringarna beslutats och trätt i kraft, till stor del enligt förslaget nedan.

l uppställningen nedan följes det nuvarande systemet med 1, 2 och 3 betyg. Fordringar för 1 betyg: Geelmuyden—Strömgren: Laarebog i Astronomi, 2 uppl., 1945: boken läses i enlighet med på Observatoriet förefintligt streckat exemplar. Uteslutningarna beröra främst celest mekanik och astrofysik samt tillägget.

I astrognosi saknas lämplig litteratur, den i studiehandboken rekommenderade, Serviss: Stjärnhimmelen sedd genom en teaterkikare, är ej tillfredsställande och läses i allmänhet ej. Ett kompendium omfattande ett fåtal objekt, som den stu- derande skulle ha sett och känna till, skulle fylla ett stort behov.

Fordringar för 2 betyg: Geelmuyden—Strömgrens bok med undantag för kapitlet om teorien för stjärnornas atmosfärer och tillägget.

Sfärisk astronomi utöver Geelmuyden—Strömgrens bok; här saknas tyvärr lämp- lig litteratur. De föreläsningar i sfärisk astronomi, som bruka hållas på Observa- toriet, borde utges åtminstone i stencilerad form.

Lundmark: Från kaos till kosmos (tidigare även till 1 betyg). I astrognosi kan Serviss' bok kvarstå till detta betyg, så länge något bättre arbete ej står att få.

För både 1 och 2 betyg finnes ett stort behov av en lämplig exempelsamling. Den tidigare använda Åkesson: Formler och exempel till Sfärisk astronomi är dels föråldrad, dels behäftad med talrika fel och täcker dessutom endast en del av kursen.

Fordringar för 3 betyg. Detta betyg har tidigare ej existerat i praktiken. Det torde dock fylla ett visst behov för intresserade studerande, som ej ha möjlighet licentiera. Kursen torde dock här utan olägenhet kunna fastställas av examinator i samråd med den studerande i varje särskilt fall.

Den under de sista åren varannan hösttermin hållna kursen för blivande lärare bör ges som propedeutisk kurs varje år. För närvarande finnes ej någon litteratur, motsvarande vad som fordras för godkänd kurs. Det vore önskvärt, om en dylik bok kunde utarbetas.

Räkneövningar till 1 och 2 betyg böra hållas varje år. l—betygsövningarna kunna lämpligen ges på hösten i anslutning till den propedeutiska kursen, var- efter 2-betygsövningarna följa på våren.

Laborationsövningarna böra som nu omfatta 4 laborationer för 1 betyg och 8 för 2 betyg, vartill komma de även för godkänd propedeutisk kurs obligatoriska >;skolförsöken» (för närvarande 3). De förefintliga laborationsinstruktionerna böra stencileras, så att varje studerande kan få ett exemplar.

Så länge föreläsningarna i sfärisk astronomi ej föreligga i stencil, böra de helst hållas varje år.

Seminarier i annan form än räkneövningar torde ej fylla något behov i detta ämne för lägre stadier.

Arten och storleken av det observations eller räknearbete, som skall utföras av dem, som önska erhålla 3 betyg i lägre examina, och som bör redovisas för examinator i form av en uppsats, måste bestämmas från fall till fall, bland annat med hänsyn till vederbörandes möjligheter att vistas på Observatoriet.

Genomgång av den propedeutiska kursen torde vara lämpligaste sättet att begynna studierna i astronomi, oavsett eftersträvat betyg. Laborationsövningarna måste, icke minst på grund av de osäkra väderleksförhållandena, utföras i god tid före tent-amen.

Då lärare i fysik ha undervisningsskyldighet i astronomi, måste, vid en eventu— ellt fastare undervisningsplan, tillses, att studerande med ämbetsexamen i fysik beredas tillräcklig tid även till studier i astronomi.

Ämnet studeras som regel samtidigt med något annat. Studietiden, om enbart astronomi läses, torde mot-svara ungefär en hösttermin för 1 betyg ooch en vår- termin (eventuellt + sommar) för 2 betyg. För 3 betyg blir tiden alltför indivi- duell för att någon norm skall kunna anges,

Deltentamina, utöver uppdelningen i skrift-lig och muntlig prövning, torde ej fylla någon funktion i lägre examina.

För att ha möjlighet förvärva högsta betyget bör som regel erfordras att ha erhållit vitsordet 2,5 vid tidigare tentamen.

Av studentrepresentanten i astronomi vid universitetsberedningsdelegatio- nens förhandlingar i Lund den 26 april 1948 har avgivits följande yttrande.

Kursfordringarna för fil. ämbetsexamen har de senaste åren modifierats efter samråd mellan professor, docenter och studentrepresentanter (amanuenser). Häri- genom har de praktiska övningarna utökats på bekostnad av läskursen, vilket får anses innebära ökad anpassning till skolans krav. Ingen anmärkning finnes mot de nuvarande kursfordringarna, som överensstämma med vad som meddelats i det våren 1947 till beredningen insända yttrandet. Dock märkes, att det där före- slagna kompendiet i astrognosi utarbetades på Observatoriet hösten 1947 och i stencilerat skick kostnadsfritt tillhandahålles de studerande.

Studietidens längd är svår att ange någorlunda noggrant, dels på grund av det relativt ringa antalet studerande, dels emedan ämnet som regel läses samtidigt med annat ämne, vilket också torde vara det lämpligaste. Effektiva studietiden torde dock i genomsnitt ligga omkring ett halvt läsår per betyg, snarare något under än över.

Läroböcker: Geelmuyden-Strömgrens lärobok, som täcker huvuddelen av kursen. får anses fylla högt ställda krav. Bristen på en lämplig exempelsamling gör sig emellertid starkt gällande och torde ofta vålla de studerande avsevärt avbräck. Likaledes skulle ett kompendium (tryckt eller stencilerat) i sfärisk astronomi för 2 betyg fylla ett stort behov.

Ämnets ställning i ämbetsexamen: I första hand begäres, att för ämbetsexamen i fysik skall fordras även minst ett betyg i astronomi. Lärare i fysik, som ej läst astronomi, ställes inför uppgiften att inom fysiken undervisa en betydande del av en hel årskurs i astronomi utan att själv ha läst mer än den kurs de skola lära bort. I andra hand yrkas på kombinationen matematik-fysik—astronomii ämbetsexamen, därest ej generellt medgives, att det tredje ämnet får väljas fritt.

Licentiatexamen: Inget speciellt yrkande annat än principiellt instämmande i önskemål från representanter från andra ämnen, att licentiatavhandling skall be— dömas av två sakkunniga.

Då enighet mellan studenter och lärare inom astronomien synes råda såväl beträffande studiernas uppläggning som beträffande kursfordringar och studie- tid och då normaltiderna ej synas överskrides, har universitetsberedningen ej funnit det påkallat att före-slå några åtgärder för detta ämne-. Enighet synes också vara för handen mellan de akademiska instanserna, läroverkens lärare och studenterna rörande behovet av en mindre tilläggskurs i astronomi för de fysiklårare som ej medtaga ämnet astronomi i sin ämbetsexamen, varom beredningen framställt förslag vid behandlingen av fysikens problem.

Fysik.

Styrelsen i Föreningen för matematisk—naturvetenskaplig undervisning har i yttrande till universitetsberedningen understrukit, att för lärarkompetens i fysik bör både på realskole- och gymnasiestadiet krävas kunskaper, som svara mot en modifierad 2—betygskurs i ämbetsexamen. I övrigt heter det i yttrandet:

Utbildningen i fråga torde böra omfatta följande moment:

1. En grundkurs med experiment och några räkneövningar till ett omfång högst motsvarande Westphals lärobok. Kursen bör förekomma varje år med cirka 3 föreläsningar i veckan.

2. 30 a 35 laborationer. Laborationerna (3 dagar i veckan) böra kunna. full— göras på 1 termin under förutsättning, att kraven på redogörelser minskas. Skrift— liga instruktioner ges i god tid före varje ny laboration. Undervisning i felkalkyl lämnas i samband med laborationerna.

3. Kurs i undervisningsexperiment för realskola och gymnasium dagligen under 1 månad; i kursen ingår vad som kan anses erforderligt av manuell teknik. 74. Föreläsningar över valda delar av 2-betygskursen (något högre lagda än ovan- nämnda grundkurs) med ytterligare några räkneövningar.

5. Kursläsning till 'ett omfång ungefär motsvarande Hansens lärobok i fysik. ö. Tilläggskurs i mekanik, omfatta-nde högst 20 föreläsningar med räkneöv- ningar, motsvarande tekniska läroverkens kurs, dock matematisk i mera stringent form. Kursen bör också utges i läroboksform.

7. Tilläggskurs i astronomi med cirka. 5 praktiska arbeten (observationer med instrument) och cirka 2 veckors kursläsning. Den teoretiska kursen bör utges i läroboksform. Godkända kunskaper i de båda tilläggskurserna böra redovisas genom tenta- mina. Givetvis böra även vanliga examensbetyg i mekanik och astronomi gälla. 3 betyg i ämnet förutsätter verklig fallenhet för fysik samt ett experimentellt arbete (cirka 3 månader), eventuellt även fördjupning inom något område genom ]itteraturläsning. Beträffande kursläsningen för licentiatexamen må särskilt påpekas, att en huvudlärare i ämnet har större nytta av allmän inblick i moderna forsknings- resultat och experimentell erfarenhet från olika områden än av ett djupare in- trängande i matematiskt orienterade teorier.

Professorn i fysik vid Uppsala universitet, Axel E. Lindh, har i en den 1 juni 1947 dagtecknad skrivelse till beredningen givit uttryck för en rad synpunkter på fysikens ställning vid universitetet. Prof. Lindh yttrar:

Fysikundervisningen vid våra universitet har icke endast att taga sikte på lärarutbildningen utan jämväl, och detta i betydligt högre grad än förut, på ut— bildningen av forskare med såväl lägre som högre kompetens avsedda för det alltmer ökade antalet forskningslaboratorier i landet. Efterfrågan på akademiskt utbildade forskare, vilka enligt samstämmiga uttalanden från olika håll utom— ordentligt. väl hävdat sig i jämförelse med de tekniskt utbildade, har stadigt ökats är från år särskilt under och efter det sista världskriget. De nuvarande kurserna i fysik för såväl ämbets- som kandidatexamen ha, framför allt på grund av brist på tillräcklig lärarpersonal, måst avvägas så, att de i det närmaste tillgodose detta dubbla anspråk på fysikundervisningen. Önskvärt vore därför, att man sökte åstadkomma en differentiering av fysikundervisningen med skarpare mar— kerad skillnad mellan ämbets- och kandidatexamen, än vad nu är fallet. En dylik differentiering torde bliva ofrånkomlig, om utbildningen av lärare för det före- slagna utökade antalet läroverk skall förläggas till universiteten. Denna diffe- rentiering kan tänkas ske efter två linjer, av vilka den ena skulle leda till examen för blivande lärare, den andra till en examen för blivande forskare. Den förra borde motsvara nuvarande ämbetsexamen och den senare nuvarande kandidat— examen dock i den förändrade form, som föreslagits av bland annat- Matematisk- Naturvetenskapliga Sektionen i Uppsala. med i förevarande fall fysik som >>huvud— fack». Denna sistnämnda examen skulle erfordras och vara obligatorisk för fort— satta högre st-udier i ämnet och skulle även kunna utgöra kompetensvillkor för

eventuell huvudlärarbefattning i fysik på skolans lägre stadium. Vad kursplanerna för utbildning av lärare avsedda för skolans högre stadier angår bli dessa helt naturligt möjliga att fixera först sedan kompetensvillkoren för dessa befattningar bestämts, disputationsprov eller en skärpt licentiatexamen.

Den invändning, som göres mot den nuvarande ämbetsexamen är framför allt den, att denna examen kräver längre tid än de 7 terminer, som ursprungligen avsetts. Orsaken härtill anges i främsta rummet ligga i att kurserna i de olika ämnena tagit för stor omfattning. Vad fysiken beträffar är det-ta obestridligen riktigt, men detta har betingats av den oerhört starka utveckling, som detta ämne undergått under de sista decennierna. Ett hinder för en effektiv eliminering av äldre moment inom fysikkursen är det faktum, att vederbörande för att förstå de nyare forskningsresultaten måste äga en ingående kännedom om den »klassiska fysiken». Den tid, räknad i effektiva kurstimmar, som nu erfordras för genom- gång av de olika, för ämbetsexamen erforderliga övningskurserna i fysik uppgår dock till föga mer än en tredjedel av den tid, som exempelvis kräves för mot- svarande övningskurser i kemi. Orsaken till den ökade studietiden är dock enligt min erfarenhet icke enbart att söka i en av fysikens utveckling betingad ökning av lärokursernas omfattning. Till icke ringa del ligger den även i bristande kun- skaper i främmande språk och matematik hos våra dagars studerande. Vidare vill jag framhålla, att den vana vid laborationsövningar i fysik, som man förut— sätter att åtminstone en realstudent bör ha förvärvat under sin skoltid, många gånger visar sig vara illusorisk. Av uppgifter, som lämnats av inträdesprövande till övningslaboratoriet i Uppsala, synes det som om vid vissa läroverk denna del av fysikundervisningen helt eller delvis försummades. Att med hjälp av logaritm- tabell beräkna resultaten av en försöksserie på kurslaboratoriet och framför allt att räkna rätt vållar ofta stora besvärligheter för våra dagars studenter.

I fortsättningen polemiserar prof. Lindh mot ett uttalande i yttrandet från Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning angående den nu förefintliga inträdestentamen till laboratoriernas nybörjarkurser, som enligt föreningens förmenande tenderar att bli allt svårare och studiefördröjande och som därför borde slopas eller mildras. Prof. Lindh skriver:

En dylik spärr förefinnes för tillträde till kurslaboratoriet i fysik i Uppsala efter genomgången förberedande kurs. Detta inträdesprov har visat sig absolut nödvändigt för att borteliminera studerande, som ej ha förutsättningar eller för- måga att tillgodogöra sig undervisninen i ämnet. Förslaget att borttaga denna. spärr synes mig mindre välbetänkt med hänsyn till det synnerligen heterogena studentmaterial, som söker inträde till laboratoriet. Att svårighetsgraden för inträdesproven ökats är för Uppsala—fysikens vidkommande ej med verkligheten överensstämmande.

I ett särskilt yttrande beträffande ämnet fysik har angetts ett antal moment, som enligt författarnas mening böra ingå i utbildningen för en blivande läroverks— lärare på såväl realskole- som gymnasiestadiet. De här under 1—4 angivna momenten överensstämma i huvudsak med dem, som tidigare ingått i utbild- ningen vid Lunds universitet. I fråga om dessa olika moment vill jag framhålla följande:

Moment 1. Grundkursen bör ges varje vårtermin, sedan de för läsåret nykomna studerande under höstterminen hunnit förskaffa sig erforderliga kunskaper i differential- och integralkalkyl. Kursen föreslås omfatta 5 föreläsningstimmar per vecka med experiment och räkneövningar i stället för 3 timmar per vecka under hela läsåret. Kursen bör vara obligatorisk för tillträde till kurslaboratoriet, godkänt slut-förhör berättigar till inträde på laboratoriet. Val av lämplig lärobok bör överlämnas åt professor och laborator.

Moment 2. Utökning av antalet laborationsdagar från nuvarande 2 till 3 dagar per vecka är för Fysiska institutionens i Uppsala vidkommande endast möjlig om antalet lärarkrafter utökas, förslagsvis 1 förste assistent och 2 förste ama» nuenser.

Moment 3. Någon kurs i skolexperiment för realskola och gymnasium har ej getts i Uppsala. I stället har meddelats en kurs i fysikaliska demonstrationsöv— ningar, där de förelagda uppgifterna varit av svårare karaktär än de relativt enkla skolförsöken. Denna anordning har vidtagits i den dubbla avsikten att dels söka bibringa de studerande en ökad grad av självständig experimentell färdighet, dels att ge dem vana att uppträda och utföra dessa försök med åtföljande munt- ligt föredrag inför ett auditorium. Efter föredrag och demonstration hålles kritik av ledaren för övningarna, varefter varje kursdeltagare beredes tillfälle att fram— föra sina synpunkter på den gjorda prestationen. Skall en kurs i rena skol- experiment meddelas vid universiteten, bör denna ledas av en därtill kompetent lärare från ett provårsläroverk. Att föredraga vore naturligtvis, om dessa försök kunde förläggas till den föreslagna pedagogiska kursen i samband med en kurs i metodik.

Moment 4. I Uppsala hållas föreläsningar över valda delar av tvåbetygskursen under varje termin jämte en frivillig kurs i fysikalisk problemlösning. Denna kurs hålles varje vårtermin.

Moment 5. Den i skrivelsen omnämnda läroboken av professor Hansen är av- sedd för medicine studerande (vid Köpenhamns universitet) och är ej lämplig som kursbok för 2 betyg i fysik i ämbetsexamen. Åtgärder äro vidtagna för att på ett någorlunda tillfredsställande sätt få den sedan flera år tillbaka rådande bristen på lämplig lärobok med det snar-aste avhjälpt.

Moment 6 och 7. Jag anser mig sakna anledning att yttra mig om de före- slagna tilläggskurserna i mekanik och astronomi. Dock anser jag en tilläggskurs i meteorologi minst lika nödvändig som en kurs i astronomi. Behovet av en dylik kurs i meteorologi har ofta med skärpa framhållits av professorn i detta ämne vid Uppsala universitet, H. Köhler. Med tanke på den framskjutna ställning, som detta ämne intar och i än högre grad kommer att intaga, synes mig detta önske- mål i hög grad motiverat. Fysikläroböckernas framställning av de meteorologiska fenomenen är (enligt- professor Köhler) föråldrad och i mångt och mycket vilse— ledande.

Till vad jag i ovanstående yttrat vill jag foga önskvärdheten av obligatoriska fortbildningskurser för läroverkens fysiklärare. Uppgiften med dessa kurser skulle i främsta rummet vara att hålla dem underkunniga om forskningsarbetet å landets fysikinstitutioner och om de nyaste vetenskapliga forskningsresultaten.

Slutligen vill jag med avseende på den i utsikt ställda massutbildningen av fysiklärarc för de blivande nya realskolorna och gymnasier-na framhålla, att vad Uppsalainstitutionen beträffar äro redan nu såväl utrymmen som lärarkrafter med den redan nu rådande starka tillströmningen till ämnet utnyttjade till nära bristr ningsgränsen. Innan tillbyggnadsfrågan fått sin lösning och innan en ytterligare ökning av lärarkrafterna ägt rum har institutionen ej någon som helst möjlighet att mottaga flera studerande för lägre examina än vad nu är fallet. Antalet upp— går för närvarande till 30—35 per läsår.

Genom de av riksdagen beviljade ytterst välbehövliga förstärkningarna av anslag och personal ha för de fysiska institutionerna möjliggjorts en utvidgning och intensifiering av det vetenskapliga forskningsarbetet. Det är att hoppas, att nödig hänsyn tages härtill och att dessa nyskapade möjligheter för en ökad forsk- ningsverksamhet ej på minsta sätt reduceras eller beskäres genom att till institu— tionerna förlägga en alltför omfattande lärarutbildning. Skulle det visa sig, att belastningen av institutionerna genom denna utbildning skulle bli av ödesdiger verkan för det där bedrivna forskningsarbetet bör möjligheten att förlägga denna

utbildning för skolans lägre stadium utanför universiteten upptagas till allvarlig omprövning.

Från representanter för de studerande i fysik 'i Uppsala har översänts en promemoria av följande innehåll:

A. If'urslitteratzu'en.

Kursplanerna äro i stort sett tillfredsställande men vissa åtgärder böra vid- tagas för att underlätta studiet av fysiken. Fordringarna för de olika betygen bör vara väl angivna i studiehandboken. Dessa kurser skall i största möjliga mån kunna inhämtas genom givna läroböcker. Fordringarna skall inte som nu utgöras av professorns föreläsningar givna under en längre tid (cirka 4 år). Denna fordran som inte står angiven i studiehandboken annat än som ett obligatoriskt åhörande av föreläsningarna. under den tid den studerande arbetar på laboratoriet, förlänger studietiden högst avsevärt. På de områden där goda läroböcker saknas skall år- ligen ges en föreläsningsserie, lämpligen av den blivande preceptorn. Däremot skall ej professorn, som för närvarande är fallet, föreläsa på detta relativt elemen- tära stadium.

B. Undervisningens uppläggning. För närvarande fordras en propedeutisk kurs (om en termin) avslut-ad med tentamen för inträde till kurslaboratoriet. Denna propedeutiska kurs bör utvidgas så. att den studerande verkligen har de förkunskaper som fordras för arbetet på laboratoriet. Vid varje termins början anordnas inträdesprövningar och av samma anledning som propedeutiska kursen utvidgas skärpes fordringarna något för in- träde på laboratoriet. Varje termin intages ett fixerat maximalt antal studerande. Därigenom kan de kommande laborationerna uppläggas på ett mer rationellt sätt. Den nuvarande kursen i fysikalisk teknik bör om möjligt inleda laboratoriearbetet. Kursen i glasblåsning är tillfredsställande, medan met—allarbetet bör omläggas mot mer praktiskt användbara saker, ex. mindre lödningar. I samband härmed bör en kort handledning givas i laboratorieteknik; den studerande bör exempelvis få lära sig handskas med en kopplingstavla. — På grund av de större fordringarna för inträde på laboratoriet kan själva laboratoriearbetet effektiviseras. Tre labora— tionsdagar i veckan bör kunna genomföras. För att genomföra detta krävs dock en ändring på det nuvarande förhållandet beträffande instruktioner och skrivandet av redogörelser. Instruktionerna till laborationerna böra stenciler-as och i god tid tilldelas laboranten (eventuellt i form av ett kompendium) och där kan gärna även förekomma en hänvisning till kortfattad litteratur. Detta kommer att ersätta den nu existerande avskrivningen av instruktionerna. Resultaten av laborationen skall kortfattat sammanfattas i anslutning till instruktionen.— Laboratoriearbetet bör uppläggas efter en mer genomtänkt plan och gå från lättare försök till svårare. Det senare kan anses vara självklart, men så är för närvarande inte fallet på grund av det relativt stora antalet laboranter i förhållande till den bristfälliga utrustning laboratoriet äger. En grundlig upprustning av laboratoriet och en ökning av antalet laborationsdagar per vecka, varigenom vinnes att antalet laboranter per laborationsdag minskas något, bör möjliggöra en mer planmässig upplägg- ning av laborationerna. I samband med laboratoriets upprustning bör ett flertal laborationer moderniseras eller helt slopas och ersättas med nya, så att de bättre motsvara de krav som kan ställas både från den blivande läraren och den blivande vetenskapsmannen. _ Genom ovanstående reform kan laborationerna vara av- slutade på något över en termin (4 a 5 månader-). Under den andra terminen skulle i omedelbar anslutning till laborationerna demonstrationskurseu följa. I denna kurs skulle ingå räkneövningar varigenom dessa. båda kurser kunde sammanslås. Även här skall antalet deltagare begränsas till samma antal, som varje termin intages på laboratoriet. För deltagande bör absolut krävas minst

2/3 av antalet laborationer fullbordade. Detta bör även de allra flesta ha hunnit med föregående termin. Genom att begränsa deltagarantalet vinnes att varje deltagare i kursen själv får utföra en demonstration, vilket för närvarande ej är fallet. Under denna termin har den studerande relativt gott om tid att inläsa kursen och bör om inte samma termin dock kunna vara klar för tentamen i början av den följande.

För att genomföra ovanstående fordras en utökning av antalet amanuenser på laboratoriet och även en ökning av antalet lärare, vilka sena-re skall handha

propedeutisk kurs en gång årligen demonstrationskurs + räkneövning varje termin föreläsningar över valda delar av tvåbetygskursen, som komplettering av läro- böckerna.

I övrigt föreläsa professorerna på högre stadiet. Dessa föreläsningar skola ej vara obligatoriska lika litet som dessas kompletterande föreläsningar över två- betygskursen. Därigenom vinnes att standarden på föreläsningarna kan hållas högre. '

C. Studietidens längd. Enligt ovanstående plan bör de egentliga fysikst'udierna för två betyg, som taga sin början vid förberedandet av inträde till laboratoriet, inte behöva ta mycket över två terminer i anspråk. Något annat ämne kommer ej att kunna läsas samtidigt, men detta torde endast vara till fördel för den studerande, då exempelvis laboratoriearbetet måste bli lidande om t. ex. matematik läses sam- tidigt.

D. Betyget berömlig. Det är nödvändigt att enhetliga fordringar i de olika ämnena genomföres. Varje studerande som avlagt två betyg bör givas en möjlighet att fortsätta till tre betyg och ej endast genom professorns tillåtelse få göra detta. Givetvis bör ändå fordringarna hållas relativt höga. För fysiken bör kursen för tre betyg omfatta

1. Fördjupade kunskaper inom ett specialområde (valfritt område).

2. Seminarieövningar d. v. s. kontakt med institutionen.

3. Högre laboratorieteknik (laborationskurs om l a 2 månader, speciellt atom- fysik och elektroteknik).

4. Lit-en experimentell undersökning. I Lundastudenternas yttrande till universitetsberedningen har givits ut— tryck för en serie av önskemål. I samband med en diskussion av nu före- fintlig kurslitteratur uttalas tanken, att den propedeutiska kur-scn i fysik i och för rationalisering av studierna antingen borde utgivas i tryck eller i stencil. Den propedeutiska kursen skulle på detta sätt kunna nedbringas till halva den nuvarande tiden för detta ändamål. Kursen borde visserligen ej vara obligatorisk, men ett grundligt inhämtande av det tryckta kompendiet borde fordras såsom grund för alla betyg vid de lägre examina. En ändring av tidsordningen föreslås, så. att demonstrationskursen i fysik alltid kom efter laborationerna i ämnet. Eventuellt kunde demonstrationskursen ökas på bekostnad av laboration-erna. Laborationerna böra omfatta ett mindre antal än nu (40 st.), men i stället böra en del av de förekommande laborationerna göras mera vidlyftiga. För 1—betyg bör fordras 20 av de enklare laborationerna och halva demonstrationskursen (enklare delar). Protokollskrivningen över utförda försök borde förenklas; i lämpliga fall kunde det räcka med hänvis- ning till tillgänglig litteratur. Muntliga laborationsredogörelser skulle stundom

kunna ersätta skriftliga framställningar-. Fordringarna för 3 betyg borde, förutom 2-betygskurserna, omfatta en eller ett par större laborationer samt en teoretisk kurs så avpassad, att betyget skulle kunna förvärvas på en termin utöver vad som kräves för 2 betyg i ämnet. Det högsta betyget bör vara såväl kvalitets och arbetsbetyg. Sluttentamen bör liksom nu omfatta såväl en skriftlig som en muntlig del.

Beträffande undervisningens organisation ifrågasättes, huruvida ej till- trädet till laboratoriet skulle kunna beviljas efter tentamen på blott en del av den propedeutiska kursen. De första laborationer-na skulle i så fall vara provlabo—rationer, efter vilkas lyckosamma genomförande definitiv intagning skulle ske efter sluttentamen på hela den propedeutiska kursen. Föreläs ningar borde hållas antingen över begränsade svål—bemästrade partier av kursen eller över aktuella ämnen. Seminarieövningar (räkneövningar) för 2 betyg böra bibehållas, varvid studenterna i vissa fall skulle kunna fördelas i mindre grupper, som erhålla hjälp med svårare delar av kursen. Vikten av goda matematiska förkunskaper vid fysikstudiet framhålles.

I Lundastudenternas framställning beröres också studierna för fil. lic.- examen. Bestämd kurslitteratur bör här ej fastställas. En termins experimen- tellt arbete bör fordras såsom inledning till dessa studier, varvid mindre vikt fästes vid den skriftliga redogörelsen. För det speciella licentiatarbetet, som lämpligen bör väljas med sikte på fortsatt bearbetning, bör större krav ställas på den skriftliga behandlingen, men någon fordran på. att denna skall företes i publicerbar form bör ej uppställas. Vid licentiatseminariet bör behandlas experimentell metodik, kortare redogörelser av licentiander över aktuella ämnen, diskussion av licentiatarbcten respektive 3—betygsarbeten. Tiden från den lägre examen till licentiatexamen bör ej överstiga 3 år.

Från de studiemnde 'i, fysik vid Stockholms högskola har inkommit en pro- memoria av följande innehåll:

Fysikundervisningen vid Stockholms högskola har under det senaste året under- gått stora förändringar. Inte minst från studenthåll hälsas denna utveckling med stor glädje och tillfredsställelse. Inom Iaborat—ionerna har den tendensen gjort sig gällande att försöken nu så mycket som möjligt går ut på metodik i stället för att som förut huvudsakligen vara rutinförsök. Så har t. ex. många av de klassiska försöken borttagits och ersatts med nya, modernare. Den huvudsakliga vikten läggs nu vid den personliga- färdigheten och handhavandet av apparatur. till skillnad mot förut då huvudvikt-en lades vid den räknemässiga behandlingen av försöken, främst felkalkylen. Vidare har nu införts s. k. litteraturförsök, där laboranten får sig en uppgift förelagd och med ledning av fysiska uppslagsverk och tidskrifter skall försöka lösa denna på enklast möjliga sätt.

Denna utveckling har tyvärr inte kunnat fullföljas i den utsträckning som vore önskvärd, då medlen för anskaffande av modernare apparatur varit begränsade.

Från såväl student— som lärarhåll föreligga önskemål om att kurslitteraturen försköts jämsides med laboratorieförsöken till modernare avsnitt. Den nuvarande kurslitteraturen inom teoretisk fysik (J äger: Theoretische Physik) är för närvarande så gott som oanskaffbar. Långvariga och systematiska undersökningar har förts av doktor Albin Lagerqvist efter modernare kurslitteratur, dock utan att krönas av någon framgång. Det vore därför önskvärt: om ett kompendium omfattande

kursfordringarna i teoretisk fysik kunde utgivas. Likaså skulle det hälsas med tillfredsställelse om den propedeutiska kursen kunde kompletteras med ett kom- pendium.

Omfattningen av kursen för två betyg vid Stockholms högskola synes oss fullt motsvara. de kunskapskrav, man bör ställa på en läroverkslärare med undervis— ningsskyldighet i fysik.

Ytterst få studenter avlägga för närvarande tentamen för 1 betyg i fysik. Sär— skilt för studenter med kemi som huvudämne vore det lämpligt att kunna komv plettera detta med 1 betyg i fysik. Kursen för 1 betyg i fysik skulle läggas upp så att 1 betyg kunde erhållas på en termin. Laborationerna skulle taga ungefär- två månader i anspråk och bestå av 15—20 laborationer. Dessa laborationer skulle omfatta modern optik, med huvudvikten på spektrografi, samt någon elektricitets- lära.

För högsta betyg i fysik finnes vid Stockholms högskola ingen särskild labora— tionskurs utan de. enda laborationsövningar, som tillkomma., är ett specialarbete. Det skulle vara önskvärt om ett samarbete kunde komma till stånd mellan de olika högskolorna-, så att en student, som ämnar taga högsta betyg, skulle ha möjlighet att få utföra sitt specialarbete på den högskola, där det för hans uppgift finns den lämpliga apparaturen.

Beträffande litteraturen för högsta betyg har det framförts önskemål om att denna huvudsakligen skulle inrikta sig på det specialområde där vederbörande gjort sitt specialarbete. Skulle denna reform genomföras, måste man dock noga ge akt på att specialiseringen ej går så långt att skillnaden mellan Tekniska hög- skolan, som ju är en typisk fackskola, och Stockholms högskola försvinner. Dessa båda högskolor ha sina från varandra helt skilda uppgifter.

Vid de överläggningar som beredningens delegation haft med fysikens representanter och med studenterna vid de olika universiteten ha högst skif— tande synpunkter framkommit. Vid Uppsala universitet befinna sig övnings- laborationerna i fysik för närvarande under omorganisation och ta därför längre tid i anspråk än vad som i framtiden behöver bli nödvändigt. Övnings- laborationerna fortgå nu två dagar i veckan från och med början av höstter— minen t. o. m. slutet av april. Härefter kommer i omedelbar följd en demon- strationskurs i ämnet. Gentemot det från studenthåll uttalade kravet på att övningslaborationerna i syfte att förkorta studietiden skulle försiggå tre dagar i veckan gjordes gällande, att förslaget förutsätter-, att studenterna mangrant deltaga utan frånvaro under övningslaborationerna. En koncentration av dessa påfordrar också en förstärkning av lärarpersonalen med minst en ny amanuensbefattning. För övrigt framhölls vilka utrymmessvårigheter fysik- studierna ha att dragas med i Uppsala. Antalet deltagare i den propedeutiska kursen i fysik uppgår till omkring 70, medan i övningslaboratoriet endast kan beredas plats för något över 30 laboranter; maximisiffran har här varit 37. Övningslaboratoriet är avsevärt mindre nu än när det för omkring fyra decennier sedan inreddes, på grund av att en stor del av detsamma under 1920-talet måste tagas i anspråk för apparatverkstad.

I Lund har från och med läsåret 1947/48 övningslaborationerna organiserats med tre laborationsdagar per vecka. Laborationerna förlöpa under hela höst— terminen samt en månad på vårterminen. Därefter följer en demonstrations- kurs under cirka 6 veckor, som i direkt förberedelsearbete kräver ungefär

160 två effektiva veckor per deltagare. Under denna kurs äro inlagda tre demon- strationer per vecka _(dubbeltimme). Samtidigt leder en biträdande lärare räkneövningar. Undervisningen är enligt professorn i ämnet så lagd, att fler- talet deltagare i övningslaborationema skall kunna tentera i ämnet under maj månad. Varje vårtermin ges en propedeutisk kurs, avsedd att underlätta det prov, som föregår inträdet på laboratoriet. Den propedeutiska kursen består av två. före-läsningar per vecka; de studerande rekommenderas att samtidigt gå. på l-betygskursen i mekanik, som i realiteten utgör en förutsättning för studier i fysik. Från akademiskt lärar-håll betonades värdet av goda labor-af tionsredogörelser. De utgöra. ett värdefullt grundkompendium, behandlande ett 40-tal laborationer. De borde alltså behållas, även om de ta lång tidi anspråk, ända upp till tre hela dagar per vecka. Av studenterna framhölls, att övningslaborationerna med redogörelser så uppfylla tiden, att man endast hinner att läsa obetydligt vid sidan. Därför kanske flertalet hinner att tentera i ämnet först efter den sommar som följer på övningslaborationerna; den som medtager mekanik bör dock kunna medhinna att prestera 1 betyg i mekanik och 2 betyg i fysik (inalles 3 betyg) på tre terminer. Enligt professorn i fysik borde dock 2 betyg i fysik kunna förvärvas på två hela terminer + kanske en halv termin för den propedeutiska kursen.

Från överläggningarna rörande ämnet fysik vid Stockholms högskola är ej mycket att förmäla. Studenterna syntes här vara till freds med det sätt på vilket undervisningen är anordnad. Övningslaborationerna i fysik taga här 3,7 månader, föregångna av en propedeutisk kurs under två månader. För- värvandet av 2 betyg i ämnet kräver 2 år 2,5 terminer.

Vid alla tre lärosätena klagades över fysiklokalernas otillräcklighet-, som lägger hinder i vägen för en rationell uppläggning av studiegången. Frågan om ny fysikinstitution i Lund synes dock nu vara nära sin lösning, sedan tillstånd till nybyggnad beviljats, Och den nya institutionen anses stå färdig höstterminen 1950.

Universitetsberedningens delegation för de matematisk—naturvetenskapliga läroämnena har vid sina överläggningar med professorer och andra lärare vid universiteten funnit det vara angeläget att undersöka möjligheten att förverkliga det förslag som utgått från Föreningen för matematisk—natur- vetenskaplig undervisning, att det måtte anordnas kortare tilläggskurser i mekanik och astronomi för sådana fysikstuderande, som ej ha dessa ämnen i sin ämbetsexamen. Vad beträffar astronomie'n upplystes det om att en dylik kurs i ämnet utan extra. kostnad för statsverket redan givits i Lund. hittills vartannat år. Det ställdes i utsikt att astronomikursen skall före— komma reguljärt i fortsättningen. Även vid Uppsala universitet och Stock- holms högskola förklarade man sig villig att anordna tilläggskursen i astro- nomi för blivande fysiklärare. Den begärda tilläggskursen i mekanik skulle också kunna införas vid de olika lärosätena, men man ställde frågan öppen, huruvida icke en kurs i mekanik vid sidan av 1-betygskursen i ämnet skulle. kräva särskilt anslag till lärare, som skulle leda kursen. Särskilt vid Upp-

sala universitet underströks detta krav. Samtidigt som man förklarade sig beredd att tillmötesgå de begärda önskemålen om tilläggskurser i mekanik och astronomi, ville man dock framhålla, att kurserna ifråga måste betraktas såsom nödfall-sutvägar och att man hellre säga, att vederbörande studenter avlade tentamen för 1 betyg i ettdera eller i bägge ämnena. I fråga om ämnet mekanik gjordes det av professor Edlén i Lund gällande, att inhämtad 1-betygs- kurs i detta ämne borde utgöra förutsättningen för erhållandet av 2 betyg i fvsik.

Universitetsberedntngen vill konstatera den beredvillighet, som i allmänhet finns vid universiteten att koncentrera och rationalisera uppläggningen av studierna i fysik. I den mån denna koncentration och rationalisering kräver en förstärkning av amanuenspersonalen bör en sådan förstärkning komma till stånd. I detta sammanhang vill beredningen påyrka, att tilläggskurser i mekanik och astronomi inrättas för de studerande som ej medtaga dessa ämnen i sin ämbetsexamen. Kurserna böra ej göras så vidlyftiga, att en av- sevärd förlängning av studietiden blir följden av deras inrättande. För godd känt betyg i fysik skall sålunda krävas, därest ej den studerande företer särskilda betyg i mekanik eller astronomi, genomgångna korta tilläggskurser i dessa ämnen.

En förutsättning för att studietiden skall kunna hållas inom måttliga gränser är, att studenterna ha tillgång till lämplig kurslitteratur. Det vill synas som om läroboksfrågan beträffande ämnet fysik, som de senaste åren varit svår-bemästrad, nu håller på att lösas på ett tillfredsställande sätt tack vare nytillkomna danska läroböcker i ämnet, vilka komplettera förut befintlig kurslitteratur.

De obligatoriska laborationerna i fysik för de lägre akademiska examina ha högst väsentligt utökats jämfört med vad som tidigare varit fallet. Under- visningen har härigenom fördjupats och berikats. Samtidigt ha emellertid laborationsredogörelserna kommit att upptaga en oproportionerligt lång tid och bidragit till att förlänga studietiden. Beredningen förmenar därför, att redogörelsernas omfång borde kunna minskas. I åtskilliga fall torde det vara tillräckligt, att resultatet av en laboration sammanfattas kortfattat i anslut- ning till given instruktion samt med hänvisning till förefintlig kurslitteratur. Likaledes vill beredningen, med hänsyn till kravet på förkortad studietid, understryka önskvärdheten av att övningslaborationerna i fysik vid samtliga lärosäten må försiggå tre dagar i veckan. Rådande utrymmesbrist inom de fysiska institutionerna torde också tala för en sådan anordning, då härigenom lokalerna kunna mera effektivt utnyttjas.

Med de förutsättningar som sålunda äro för handen böra kunskaperna för 2 betyg i ämnet, inklusive de kortfattade kurserna i mekanik och astronomi för dem som ej medtaga dessa ämnen i sin examen, kunna inhämtas på 2,5 terminer. För 1 betyg bör ej erfordras mer än hälften så. lång tid som för 2 betyg. Det torde ankomma på vederbörande ämnesrepresentanter att uppgöra

en sådan organisation av utbildningen och företaga sådana förkortningar av studiekursen, att den ovan angivna tidsramen ej överskrides.

Beredningen vill likaledes påfordra handledning och lämpliga studieplaner för dem, som önska förvärva 3 betyg i filosofisk ämbetsexamen. För en stude— rande med särskild läggning för ämnet bör studietiden ej kräva mer än 1 termin utöver den tid som erfordras för erhållandet av 2 betyg.

Beredningen vill också starkt understryka nödvändigheten av att de vilande byggnads— och utrustningsfrågorna för fysiken vid samtliga lärosäten få en snar och tillfredsställande lösning. Detta är en ofrånkomlig förutsättning både för en rationell organisation av undervisningen och för en framgångsrik forskningsverksamhet.

M ekanik.

Till universitetsberedningen ha inkommit yttranden rörande ämnet mekanik från studentrepresentanter i Uppsala och Lund.

Uppsalastudentema föreslå:

1) Tvåbetygskursen i mekanik bör utökas med en mindre kurs i elektricitets- lära omfattande Maxwells ekvationer.

2) Ökningen bör kompenseras med en minskning av kursen, exempelvis stela kroppars rörelse (Eulers ekv.) och rörelse relativt jorden.

3) Kurs i kvantmekanik, avpassad för fysiker och kemister, bör anordnas på institutionen.

4) Frågan om utgivande av lämpliga läroböcker bör upptas till behandling. 5) Ett samarbete rörande utformande av undervisning och kursfordringar mellan fysiska och mekaniska institutionerna anses önskvärt.

I en kommentar till ovanstående förslag framhålla studenterna, att meka— niken i ämbetsexamen utgör ett gynnsamt ämne jämfört med övriga ämnen, i så måtto som att 2 betyg där kan förvärvas på genomsnittligt 2 terminer högt räknat. Med tanke på den långa studietiden för ämbetsexamen finnes ingen anledning att yrka på någon större ökning av kursernas innehåll. Den ifrågasatta kursen i elektricitetslära torde kunna medhinnas på ett tiotal före- läsningar. Den föreslagna kursen i kvantmekanik torde bli till stor hjälp för dem som studera fysik och kemi. För att pressa ned tiden för ämbetsexamen för vissa kategorier studerande vore det önskvärt, att mekaniken som exa- mensämne bleve likaberättigat med matematik, fysik och kemi. Säkerligen skulle också mekanikens, inklusive den teoretiska fysikens, ställning vid uni— versiteten förbättras härigenom. Ett intimare samarbete mellan fysiska och kemiska institutionerna påyrkas. Därjämte konstateras, att lämpliga läroböcker i ämnet saknas.

Lundastudenterna yttra: I ämnet mekanik vid Lunds universitet äro kurserna sedan gammalt anpassade enligt principen ett betyg per termin, och ha under senare år ej heller svällt ut, ehuru vissa omläggningar av stoffet vidtagits.

Till ett betyg läses Ekmans Mekanik streckad enligt fullt bestämda uppgifter i studiehandboken;

till två betyg läses hela Ekmans lärobok jämte en kurs i rationell mekanik samt kurs i elektricitetslära, vilka. kurser hållas av bitr. lärare, ehuru det kanske vore önskvärt, att dessa föreläsningar utgåvos i kompendieform.

Förslag ha framlagts, att mekaniken skulle överta undervisningen i teoretisk atomfysik; detta skulle i så fall blott innebära en förskjutning av stoff från den experimentella till den teoretiska fysiken och innebär snarast en rationalisering av undervisningen. Om någon uppdelning av tent-amen i fysik i så fall kommer- att ske, är ännu ej avgjort.

Uni-versitetsberedningen, vars delegation på ort och ställe funnit, att över— ensstämmande uppfattningar hos lärare och studenter finnas rörande detta ämne, har ej anledning att anföra annat än att frågan om kurslitteratur utgör ett svår-bemästrat spörsmål. Önskvärt vore, att för de områden, där läroböcker saknas, svårigheterna löstes genom utgivandet av kompendier innefattande ämnets grundlinjer. Beträffande den speciella tilläggskursen hänvisas till vad som yttrats under ämnet fysik.

K em i.

För inträde till de kemiska övningskurserna fordras i Uppsala och Stock— holm avläggande av ett godkänt skriftligt inträdesprov. I Lund, där övnings- laboratoriets utrymmen äro större, anordnas däremot för närvarande intet dylikt prov, utan intagning sker med ledning av studentbetyg i matematik, fysik och kemi.

Flera av kemikurserna för 2 betyg i filosofie kandidat- och filosofisk ämbets- examen ha vid universiteten och Stockholms högskola olika benämning och innehåll. Följande sammanställning har erhållits ur uppgifterna i nu gällande studiehandböcker:

Uppsala Lund Stockholm Oorganiska synteser .................... 2 1 3 Reaktionslära .......................... —— 3 — Kvalitativ analys ...................... 17 4 7 Kvantitativ analys ...................... 6 5 Organisk kemi .......................... 5 8 5 Kemiska undervisningsexperiment 5 4 4 Fysikalisk kemi ........................ 3

29 veckor 29 veckor 24 veckor

Enligt studieplanerna böra således de för 2 betyg obligatoriska kurserna kunna genomgås på 2 terminer (terminer—na omfatta i Uppsala och Lund cirka 33 veckor, vid Stockholms högskola cirka 29 veckor).

I realiteten måste emellertid för närvarande praktiskt taget alla studerande använda en del av den tredje terminen för att slutföra sina kurser. De flesta kurserna äro förenade med förhör av olika slag, i vilka de studerande på ett tillfredsställande sätt även skola redovisa kunskaper av teoretisk art. Själva laborationerna äro emellertid så dryga (8—9 timmar under 5—51/2 dagar i veckan), att kursdeltagarna i regel icke hinna inläsa de teoretiska kursmomen-

ten förrän efter laborationer-nas slutförande. På så vis framtvingas ofta en kursfri marginal mellan de enskilda kurserna. Kursen i organisk kemi har en inträdestentamen, som i inläsningstid kräver 2—3 veckor.

Sluttentamen är numera vid alla tre lärosätena uppdelad på två eller tre delar. Eftersom inläsningen härför kräver minst 4——6 månader, erfordra kemi— studierna för 2 betyg för närvarande en sammanlagd effektiv studietid på. minst 3 terminer, ofta nästan 2 hela läsår.

Föreningen för matematisk—natur?)etenskaplig undervisning har i skrivelse till beredningen (april 1947) granskat den nuvarande akademiska utbildningen i kemi med hänsyn till de blivande lärarnas behov. Föreningen anser det vara »av flera skäl nödvändigt att uppställa olika krav på. kompetens för undervis— ning å realskolestadiet och gym-nasiestadiet. Endast då torde det vara möjligt att väsentligt bringa ned utbildningstiden för det stora flertalet lärare i realv skolor och därmed jämförliga läroanstalter.» Föreningen har framlagt följande förslag till laborationskurser för de båda kompetenskraven:

I. Laborationskurser för kompetens till undervisning å. realskolestadiet: 1) Kemisk- -fysika1isk teknik (arbeten med glasrör, kork, gummi

och metaller) .................................................. c:a 1 vecka 2) Preparativ oorganisk kemi (syntes) .......................... >> 1 » 3) Kvalitativ kemisk analys ...................................... >> 4 veckor 4) Organisk kemi och biokemi .................................. >: 3 >> 5) Kvantitativ analys (viktanalys, titreranalys, mätning av gas volymer) ........................................................ » 2 » 6) Fysikalisk kemi (elektrolys, molekylviktsbest. m. m.) ........ » 1 >> 7) Mineralogi ...................................................... >» 1 >» 8) Materiallära (tekniska undersökningsmetoder) ................ >> 2 veckor

Summa laborationskurser c:a 15 veckor

Il. Laborationskurser för kompetens till undervisning å gymnasiestadiet (ut- över de ovan angivna kurserna): 1) Kvantitativ kemisk analys .................................... c:a 3 veckor 2) Organisk kemi ................................................ >> 2 » 3) Fysikalisk kemi ................................................ » 2 » 4) Kemiska föreläsningsexperiment .............................. » 2 »

Summa laborationskurser c:a 9 veckor

III. Laborationskurser för fortsatta vetenskapliga studier: 1) Kurs i organisk kemi och biokemi. 2) Kurs i fysikalisk kemi. 3) Elementaranalys.

I den föreslagna kursplanen ingå, även för den lägre kompetensnivån, några helt nya kursmoment. Härom yttrar Föreningen bland annat:

Universitetens kemikurser synes oss stundom ha en alltför ensidigt teoretisk inriktning för att helt lämpa sig för lärarens behov. I skolan, särskilt i realskolan, är eleverna mycket intresserade av kemiens praktiska sidor, och för att kunna bygga undervisningen på denna deras inriktning behöver läraren vara någorlunda förtrogen med enkla experiment och undersökningsmetoder av teknisk art, t. ex.

rörande metaller, oljor, fibermateriai, konsthartser och dylikt. Det är därför önskvärt, att en ej alltför snävt tilltagen kurs i praktisk kemi ingår i de akade- miska laborationskurserna. I detta sammanhang vill vi också uttryckligt fram- hålla vikten av att den blivande läraren bibringas vissa manuella färdigheter i enklare glasblåsning, lödning m. m. —— — — I ytterligare ett viktigt avseende täcker ej den akademiska utbildningen skolans behov. I skolans kemikurs ingår nämligen undervisning om mineral och bergarter. Vid universitetet är emellertid geologi med mineralogi ett särskilt examensämne. I de blivande kemilärarnas ut— bildning bör därför även ingå en kort kurs om mineral och bergarter i samband med några enkla laborationer, som i huvudsak anknytas till skolkursen.

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning anser, att den sammanlagda studietiden i kemi (alltså laborationskurser jämte tentamens- läsning) måste begränsas, så att den kan hållas inom 2 terminer för lärar- kompetens å realskolestadiet och inom 3 terminer för kompetens å gymnasie- stadiet. I detta syfte böra stora nedskärningar i fordringarna på kvantiteten av de inlärda kurserna göras. För realskolelärarkompetens »torde sålunda inom den deskriptiva kemien, speciellt på metallernas föreningar och vissa delar av den organiska kemien, fordringarna ej behöva väsentligt överstiga realgymnasiets kurs».

Professorn i organisk kemi vid Lunds universitet L. Smith framlade redan i oktober 1946 i en till beredningen ingiven skrivelse ett förslag till förkort— ning av laborationskurserna för 2 betyg i kemi. En avsevärd minskning av laborationstiden skulle enligt professor Smith kunna erhållas dels genom vissa reduktioner av kursernas innehåll, dels genom införandet av lika kurstid för alla deltagare.

Vid i serie anordnade kurser vore det ur synpunkten av tidsvinst -— och även ur andra synpunkt-er — fördelaktigare att släppa fordran på lika pensum för alla kursdeltagare och i stället låta kurstiden vara lika för alla. Större delen av deltagarna skulle vid obetydlig förkortning av de för tillfället i schemat fastställda tiderna medhinna samma pensum som nu. Beträffande övriga elever finge man efter granskning av deras prestationer bestämma huruvida dessa skola anses till— räckliga för rättighet att tentera till 2 betyg, dock med sänkning av betyget på laborationer-na, eller om vederbörande anses kunna komma ifråga endast till be- tyget godkänd. Efter samtliga kursers slut skulle i samband med betygssättningen på samtliga laborationer överblick göras över dessa, och därvid bör ett dåligt resultat på en av kurserna få uppvägas av ett särskilt gott på en eller ett par andra kurser. Dylik anordning av kurserna, respektive betygssättning på labora— tionerna förekommer utomlands. _— Mitt förslag blir alltså följande. Laboratio- nerna i analys och fysikalisk kemi, som nu räcka in på följande termin till den 31 januari, avslutas redan den 15 december. Laborationerna i organisk kemi börja på våren den 15 januari och pågå liksom hittills i 2 månader. Någon förkortning kan för den organiska kemiens del icke ifrågakomma. Den tar för närvarande endast 1/4 av totaltiden! Däremot förkortas kursen i undervisningsexperiment och oorganisk syntes med nära en månad och beräknas vara avslutad den 15 april.

Beträffande laborationerna för betyget Godkänd anförde professor Smith i den nyssnämnda skrivelsen bland annat följande:

För närvarande måste den studerande, som önskar förvärva 1 betyg, bevista 2— bet—ygskurser under hela året, varvid hans prestanda vid de olika kurserna dock

äro mindre än deras, som önska högre betyg. Från företrädarna för matematik och fysik har framställts önskemål om sammanhängande kurser även för ett betyg, eftersom den nuvarande anordningen är ägnad att i onödan förstöra tid för den studerande. — Jag anser för min del att en sammanhängande laborations— kurs för ett betyg icke kan vara kortare än 4 månader, kanske 41/2. Den måste då (i Lund) förläggas till vårterminen, vilket är lämpligt även ur den synpunkt-en att vid stark tillströmning av studerande för 2 betyg höstterminen uppvisar den största beläggningen av platser. Under laborationernas gång under nämnda ter— min slutar ett visst antal studerande av olika anledningar, vidare bestå några stycken icke det i studieplanen stadgade inträdesprovet till kurserna i organisk kemi vid dessas början — nu den 1 februari. Man kan alltså beräkna att ett antal platser för en et—tbetygskurs kanske 15 — alltid kunna disponeras på övnings— laboratorierna under vårterminen. — Ordningsföljden mellan övningarna kan lämpligen tänkas bli: 15 januari till 14 mars analytisk, respektive fysikalisk kemi: 15 mars till 14 april kurs i undervisningsexperiment och oorganisk syntes... Från 15 april till omkring den 20 maj — alltså under ungefär 5 veckor pågå slutligen organiska synteser, med vilka ettbetygslaborationerna avslutas.

Professorerna i oorganisk respektive organisk kemi vid Uppsala universi— tet G. Hägg och A. Fredga ha i sitt gemensamma enquétesvar till beredningen framhållit, att de av Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig under- visning

föreslagna- förändringarna i lärarutbildningen för kemiens del kunna genom- föras endast under förutsättning av en väsentligt ökad tillgång till lärarpersonal, teknisk personal, laboratorielokaler samt anslag... Om utbildningskapaciteten skall ökas uppträder givetvis behov av betydligt mera personlig handledning än förut, vartill kommer att differentieringen mellan kandidatexamen å ena och ämbetsexamen å andra sidan blir så stor att i flera fall olika övningskurser måste ges. Kommer dessutom genom utbildningen av lärare till den nya realskolan be- tyget godkänd att spela en större roll än hittills kan det även bli nödvändigt att anordna helt skilda övningskurser för betygen godkänd och med beröm godkänd. Tyvärr vågar man numera ej utgå från att lärarbehovet är fyllt i och med att nödigt antal tjänster inrättas. Den mycket starka efterfrågan på kemister både från skolan och industrien (och ej minst industriens höga lönenivå) har medfört svårigheter att kvarhålla lämpliga lärarkrafter vid universiteten. Detta har i sin tur återverkat ogynnsamt på utbildningskapaciteten (varom de anförda klago- målen ifrån de studerande bära vittne), och det är för närvarande svårt att se hur man skall kunna komma ur denna circulus vitiosus . .. Vi äro i varje fall övertygade om att den av ovannämnda orsaker oundvikliga, mycket stora lärar- personalen måste rek'ryteras och avlönas enligt helt andra principer än vad som hittills varit fallet. —— Samtidigt med lärarbehovet kommer även ett stort behov av ökad teknisk personal att uppstå. — Laboratorielokalerna, särskilt inom orga— niska avdelningen, äro för närvarande omoderna och i hög grad otillräckliga även för nuvarande behov. Förslag till modernisering och tillbyggnad ha förelagts årets (1947 års) riksdag. Ur undervisningssynpunkt är det synnerligen angeläget att dessa förslag realiseras snarast möjligt och ej på grund av materialbrist, svårig- heter med byggnadstillstånd och dylikt skjutas på framtiden. Någon ökning av elevantalet eller differentiering av undervisningen kan ej äga. rum förrän de pla- nerade byggnadsarbetena äro genomförda . .. I detta sammanhang bör nämnas att den intensifierade undervisningen givetvis även kommer att kräva betydligt ökade materielanslag.

Beträffande Stockholms högskola har beredningen redan i sitt andra bc— tänkande (SOU 1946: 81, s. 147) framhållit »de stora svårigheter som under-

visningen i kemi för närvarande har att kämpa med på grund av den mycket starka tillströmningen av studerande och de helt otillräckliga resurser som stå till förfogande». Professorerna K. Myrbäck och A. Ölander ha även" vid muntliga överläggningar med beredningen understrukit, att främst de nuva— rande lokalsvärigheterna lägga stora hinder i vägen för en reformering och eventuell differentiering av kemilaborationerna. Genom vissa möjliga för- bättringar och nedskärningar av de kvantitativa fordringarna borde man dock, enligt deras mening, redan nu kunna få ned studietiden för 2 betyg till 21/2 terminer. I viss utsträckning ha dylika åtgärder redan med goda resultat genomförts.

De studerande i kemi ha vid alla tre lärosätena visat de aktuella undervis- ningsfrågorna ett mycket stort intresse, och beredningen har genom student- representanter-na fått taga del av de förhärskande synpunkterna. Ur samman- fattningen av en diskussion bland kemistuderande i Uppsala (mars 1947) kan följande anföras:

I oorganisk kemi fyller den nuvarande preparativa kursen på, knappt 14 dagar väl sin uppgift. Nedskärningar skulle däremot kunna ske i de analytiska kurserna—, eftersom övningsmomentet för lärarna ej spelar så, stor roll som för de blivande kemisterna. I den mån titreringarna är av principiellt olika karaktär bör de bibe- hållas, de gravimetriska bestämningarnas antal bör kraftigt minskas. Kursen i kvantitativ analys och reaktionslära. skulle då utom de allmänna försöken omfatta tre titreringar (protolytisk, fällnings- och redox-) samt två gravimetriska bestäm— ningar (valda bland de fem nuvarande) och ta ungefär fyra veckor i anspråk. En- hälligt anses, att dessutom en analys av sammansatt prov av ungefär nuvarande karaktär är av mycket stort värde. Ett sådant prov bör dock avvägas så, att det kan klaras på två veckor. Från flera håll framhölls att denna nedskärning endast får gå. ut över de manuella operationerna. De olika förfarandena måste genom en ytterligare utvidgad seminarieövningsverksamhet principiellt noga klargöras för laboranterna. En starkare betoning av detta undervisningsmoment gör dessutom de nuvarande tidsödande redogörelserna överflödiga. Redogörelserna för förproven i kvalitativ analys bör däremot bibehållas liksom förhören i deras nuvarande form. Provens antal och bedömning behöver dock modifieras så att de kan slutföras på fem veckor (minskning av erforderliga antalet prov rätt eller poängbedömning av proven). Utöver de nuvarande kurserna önskas även en orientering i kristallografi och mineralogi. Under en sådan kurs bör elementär kunskap om kristallsystemen erhållas och i samband därmed en del enkla kristallmätningar utföras liksom enkla undersökningar av mineral. En veckas studium på detta område skulle vara av mycket stor betydelse för de blivande lärarna och även för andra kemistude— rande. Sammanlagt skulle de oorganiska kurserna då kunna klaras på. 2 + 4 + 2 5 + 1:14 veckor. Den intensivare teoretiska undervisningen skulle dessutom möjliggöra en omedelbart anslutande tentamen i kemisk reaktionslära. Om höst- kurserna börjar den 10 september och höstterminen slutar 15 december skulle kurserna alltså kunna vara avslutade vid höstterminens slut för de bästa och senast någon vecka in på vårterminen för det stora flertalet. Tentamen bör alltså ha kunnat ske före 1 februari. Om vårkurserna börjar så sent som den 1 februari bör de dock vara avslutade med tentamen vid vårterminens slut. (En ytterligare vinst härmed vore att ett större antal studerande skulle kunna beredas plats.) Även i den organiska kursen anses övningsmomentet spela en större roll än vad som är nödvändigt för de blivande lärarna. De 5. k. litteratursynteserna tillmätes

.v

ett mycket stort värde och bör bibehållas i nuvarande omfattning. :) övningssyn-

teser i stället för nuvarande 10 samt 3 litteratursynteser borde ge kännedom om alla viktiga operationer. I stället skulle någon kunskap i organisk analys vara av värde. I varje fall borde en kol-vätebränning utföras. Förslagsvis borde den vecka, som inskränkningen i övningssyntesernas antal minst frigör, användas till analyser i stället. Vissa elementära laborationer i biokemi borde dessutom ingå i den organiska kursen t. ex. under 1 vecka. Kursen i organisk kemi, som fortd farande bör föregås av en mindre tentamen på den elementära organiska kemien skulle då ta i anspråk ungefär 5 veckor upp till 6 veckor. Eftersom ett kompen— dium i elementär organisk kemi föreligger, bör tiden för inläsande av denna kurs kunna begränsas till en vecka. Detta innebär att kursen i varje fall skulle kunna vara avslutad senast före den 1 april, respektive 15 oktober. Kursen bör fort- farande vara rörlig. Under respektive terminer återstår då två månader, som bör räcka till den fysikalisk—kemiska kursen. Den experimentella delen härav bör ha kvar sitt nuvarande omfång. Den teoretiska undervisningen bör helt ske som seminarie— och räkneövningar i större utsträckning än vad som nu är fallet. En skrivning omedelbart efter denna kurs får ej omfatta hela 2-betygskursen i ämnet utan endast vad som har samband med försöken. Bättre vore kanske en slutskriv— ning på hela kursen i samband med sluttentamen. Ovanstående grundkurser skulle alltså för flertalet kunna genomföras på två terminer, vilket skulle vara av stor betydelse.

Professorer-na Hägg och Fredga ha i sin förut citerade skrivelse till bered- ningen förklarat sig vara eniga om att de studerandes här citerade önskemål »förtjänade beaktande och i stort sett borde kunna tillgodoses. Härigenom skulle även en mera effektiv dubblering av kurserna kunna uppnås och ut— bildningskapaciteten ökas.» De framhålla emellertid samtidigt, »dels att man parallellt med lärarutbildningen måste äga en annan utbildningslinje, mera direkt siktande på kemisk fackutbildning, dels att de båda linjerna kunna sam- manlöpa i en högre examen av mera vetenskaplig karaktär».

Av studentrepresentantema i kemi i Lund har beredningen (mars 1947) er— hållit ett utförligt förslag rörande såväl laborationskurserna som litteratur- fordringarna. Kurserna för 2 betyg föreslås anordnade på följande sätt:

Veckor Oorganiska enklare synteser (oförändrad) .................................... 1 Reaktionslära i oorganisk kemi (förkortas med 1 vecka genom att prov av mera historiskt intresse bortgår) .......................................... 2 Kvalitativ analys (förkortas genom övergång till modernare snabbare me- toder, samt eventuellt minskning av antalet prov) ...................... 3 Kvantitativ analys (förkortas med 2 veckor genom minskning av antalet analyser. Detta kan utan olägenhet ske för blivande lärare, för de som önska fortsätta sina studier planeras en ändrad 3-betygskurs med öv- ning i mera avancerad kvantitativ analys) ................................ 4 Fysikalisk kemi (oförändrad) .................................................. 3 Organisk syntes (oförändrad) .................................................. 6 Organisk reaktionslära (oförändrad) .......................................... 2 Skolförsök (minskas med 2 veckor genom att antalet försök minskas samt genom att slutdemonstrationen bortfaller för dem som genomgått kursen på ett tillfredsställande sätt. Om särskild preparandkurs avses för bli— vande lärare, torde skolförsökskursen helt kunna bortfalla) .............. 2

Oorganisk syntes slopas.

Totala kurstiden blir 23 veckor. I jämförelse med nuvarande kurser innebär detta en förkortning med 6 veckor, (1. v. s. om kurserna som förut börja den 1

september skulle de kunna vara avslutade den 1 april nästa termin. Om halva lördagen införes som laborationsdag skull-e eventuellt ytterligare 1 a 2 veckor vinnas, d. v. s. kurserna avslutas i mitten av mars.

För övrigt kan här nämnas, att de studerande i Lund önska att inträdes— prövningen återinföres: »Intagning till kurserna för ett och två betyg bör ske efter en bedömning av de studerandes lämplighet grundad på inträdespröv- ning, studentbetyg och akademiskt betyg.» Vid beredningens överläggning i Lund vann denna tanke även professorerna Smiths och Bodforss' gillande.

1936 års lärarutbildningssakkunniga påpekade (SOU 1938: 50, s. 126), att

skolämnet kemi motsvaras i den akademiska undervisningen närmast av kemi men till en viss grad också av den i geologien ingående mineralogien. En kemi— lärare, som icke bedrivit särskilda studier i sistnämnda ämnen, har genom sin akademiska utbildning ej erhållit kompetens för undervisning på skolstadiet inom denna ämnesgren. Under alla förhållanden måste bristande kunskaper inverka menligt på förmågan att meddela undervisning i mineralogi. I anknytning till ett av filosofiska fakulteten i Lund framställt förslag må ifrågasättas, att denna brist avhjälpes genom att till kemiutbildningen för filosofisk ämbetsexamen lägges en kurs i mineralogi och petrografi, omfattande ett 20—tal föreläsningstimmar.

I skrivelse till kanslern för rikets universitet hemställde styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer i september 1943 om anordnande av vissa smärre kurser inom ramen för filosofisk ämbetsexamen, bland annat i mine- ralogi för kemistuderande. Efter hörande av de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna i Uppsala och Lund samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola har denna framställning överlämnats till universitets— beredningen. De nämnda akademiska instanserna underströko i sina remissvar behovet av undervisning i mineralogi för blivande kemilärare men framhöllo samtidigt svårigheten att införa ett dylikt nytt moment i kursplanen utan att förlänga studietiden.

De av SFS framställda önskemålen synas, huru önskvärda deras realiserande än kan vara, icke till fullo avhjälpa de olägenheter, som äro förknippade med nuvarande examenssystem i dess relation till läroverkens krav. Det synes sek- tionen, som om tiden snart vore inne för en fullständig översyn av hela detta problekamplex. De åtgärder, som dessförinnan kunna vidtagas, bliva i allmänhet icke tillfredsställande ur vare sig universitetets eller skolans synpunkt (Matematisk- naturvetenskapliga sektionen i Uppsala).

I professor Smiths ovan citerade skrivelse till beredningen nämndes en särskild betygssättning av laborationernas utförande. En framställning i denna fråga från Sveriges Förenade Studentkårer (september 1943) har av universi- tetskanslern med bifogande av yttranden från de matematisk-naturvetenskap- liga sektionerna (respektive fakulteten i Stockholm) överlämnats till universi— tetsberedningen. Sektionen i Uppsala anförde bland annat följande (i vilket fakulteten i Stockholm senare instämde):

Önskvärdheten i vissa fall av en betygssättning å de studerandes förmåga av praktiskt laboratoriearbete står klar även för sektionen. —— Det ämne, där behovet av sådana vitsord gjort sig mest märkbart, synes vara kemi. För dettas vidkom- mande torde det ej heller möta alltför stora svårigheter att objektivt bedöma de

studerandes praktiska handlag och experimenteringsskicklighet. .. .iiven i fråga om övriga ämnen, där praktiska kurser i en eller annan form förekomma, vore dylika vitsord önskvärda. . . . Sektionen . . . kan icke underlåta att redan nu fram- häva en omständighet, som enligt sektionens mening starkt försvårar en verkligt rättvis gradering av de studerande. Det kan visserligen ej betvivlas, att handla-get i allt väsentligt är medfött, men den manuella skickligheten är beroende även av laboratorieteknik och laboratorievana. Det är en ofta upprepad erfarenhet, att mången nykommen studerande, som i början av sina studier visat en påfallande fumlighet och valhänthet i laboratoriearbete, efter kortare eller längre tid kan utveckla sig till en mycket god laborant. Det vore därför ej rimligt eller riktigt att avgiva särskilt vitsord för varje genomgången kurs. Ett sammanfattande betyg för varje ämne skulle givetvis få större objektivt värde; men även om vederbörande betygssättare är fullt medveten om felkällan, torde även ett sådant betyg lätteligen komma att bli influerat av den ordningsföljd i vilken den stu- derande tar ämnena, så att han kan komma att få ett oskäligt lågt betyg i första ämnet eller högt i sista ämnet.

Sektionen i Lund fann, att

generella bestämmelser icke gärna kunna utfärdas. Representanterna för de biologiska ämnena ha sålunda framhållit, att det icke synes dem av behovet på— kallat att i deras ämnen införa särskilda laboratoriebetyg. Å andra sidan ha pro- fessorerna Edlén, Lundmark och Smith uttalat sig för lämpligheten att i de ämnen de representera en gradering sker av förmågan att laborera samt att utföra prak- tiska arbeten av laborations- och observationskaraktär. Sektionen får sålunda i fråga om dessa ämnen hänvisa till de av vederbörande ämnesrepresentanter av— givna särskilda yttranden.

Beträffande kemi anförde professor Smith i denna fråga bland annat

följande:

De studerandes prestanda i kemi i form av laborationer överträffa för såväl betyget godkänd som med beröm godkänd i lägre examen betydligt deras prestanda i form av tentamensläsning. Det är därför rimligt att kvaliteten av prestanda på. laboratoriet skall få inverka på slutbetyget i betydligt högre grad än vad nu är fallet. Utom i sällsynta undantagsfall bestämmes nämligen nämnda slutbetyg av genomsnittsvärdet av sluttentamina i de olika. delarna av ämnet, utan hänsyn till de studerandes experimentella skicklighet. — Det har enligt min erfarenhet visat sig att många teoretiskt skickliga studerande _ särskilt de matematiskt be- gåvade —— vid laborationerna visa ringa skicklighet eller ringa intresse, respektive bådadera, men dock å slut—förhöret på grund av sin receptiva förmåga förvärva goda betyg. Det är klart att dessas duglighet som kemister i skola, industri och överallt annorstädes icke kan sägas mot-svara det givna betyget. Tvärtom lyckas i många fall praktiskt dugliga elever endast förvärva ett lägre betyg på grund av svårighet att göra sig gällande i sluttentamina. — För de studerandes blivande arbetsgivare har det givetvis ett stort intresse att betygen graderas även i avseende på laborationerna, i stället för att, som nu är fallet, alla studerande, som från universitetet söka sig ut för att ägna sig åt kemi, som betyg ha samma Med beröm godkänd eventuellt med spets på för en och annan. Vid de tekniska högskolorna finns redan laborationsbetyg infört. Då de akade- miska kemisterna i allt större utsträckning börja konkurrera med eleverna från nämnda skolor, böra de också bli mer jämnställda i avseende på betygen. — Det möter ingen svårighet att sätta betyg på laborationerna. Bedömning av de stu- derandes skicklighet sker redan nu på mångahanda sätt: på kurserna i kval. analys genom reaktionslära och examensprov, i kvantitativ analys genom analys- resultaten, på de organiska kurserna genom reaktionslära och syntesernas

beskaffenhet, på kursen i undervisningsexperiment genom demonstrationerna. Betygsgraderna synas lämpligen bli 3: en för genomsnittet av skicklighet, en för särskilt duktiga och en för de sämsta. Detaljer mäste givetvis utarbetas i samråd med övriga högskolor, som komma att beröras av reformen.

Även vid den ämneskonferem som i april 1946 hölls mellan universitetens och Stockholms högskolas professorer i kemi behandlades denna fråga. Ur konferensens protokoll kan anföras:

De närvarande uttalade stort intresse för införande av ett särskilt betyg över ådagalagd experimentell förmåga. En sådan betygssättning på laborationer sker i andra land, exempelvis i Danmark. För närvarande tages alldeles för liten hän- syn till graden av experimentell skicklighet vid betygssättningen. Sluttentamens kvalitet bestämmer betyget i så gott som alla fall. — Ett sådant betyg över den experimentella skickligheten och det därmed förbundna intresset för experiments anställande måste vara av stort värde vid bedömande av en persons kvalifikationer för laboratoriearbete t. ex. inom industrien, men också för hans lämplighet som lärare. _ För detta ändamål ansågs en tregradig betygsskala tillfyllest med vitsorden: nöjaktig, god, utmärkt (eventuellt mindre god, god, mycket god). — Betyget skulle sättas av de ansvariga kursledarna efter samråd med de befatt- ningshavare som biträtt vid övningarna och haft den direkta uppsikten över de studerande. _— Då ett dylikt vitsord för närvarande ej kan införas i examens- betyget, uttalade man sig för att kursledarna tills vidare, när någon så önskade, skulle utfärda intyg enligt särskilt formulär.

Med hänsyn till studieriktningen tillhöra de kemistuderande i stort sett två skilda kategorier: den ena kombinerar kemien med matematik och fysik, den andra med botanik och zoologi. Studerande tillhörande den först-nämnda gruppen, som är den större, ha av naturliga skäl i regel betydligt bättre för- kunskaper i matematik och fysik än biologerna, i synnerhet om de redan be- drivit eller bedriva akademiska studier i dessa ämnen. Vid behandlingen av botaniken och zoologien påtalas (s. 179 och 186), att bristen på kemiskt ut— bildade biologer gör sig starkt gällande. Professorn i fysiologisk botanik i Lund H. Burström har till beredningen ingivit en skrivelse i denna fråga och därvid bland annat anfört följande:

Kombinationen av botanik och zoologi med kemi är värdefull både ur försörj- nings- och kunskapssynpunkt. Vid omkring hälften av läroverkens lektorat och adjunkturer i biologi är detta ämne kombinerat med kemi. För fördjupade studier i växt— och djurfysiologi fordras oundgängligen akademiska studier i kemi; från studenthåll har t. o. m. framhållits, att större kunskaper i kemi, än som ingå i studentkursen, rätteligen behövas för att de studerande skola. kunna tillgodogöra sig även de elementära övningskurserna i fysiologi. Inom näringslivet föreligger utan tvivel ett latent behov av fysiologiskt—kemiskt skolade botanister, t. ex. inom växtförädling, Växtskydd med tillhörande industrier, agronomi, hortikultur och livsmedelsindustrier, t. /ex. konservindustrien. Utsikterna att för akademiker till- varataga de försörjnings- och forskningsmöjligheter, som erbjuda sig här, äro dock små, då det råder allvarlig underproduktion av kemiskt skolade biologer. —— Bristen är i verkligheten så stor, att det möter svårigheter, att få kompetenta amanuenser som biträden vid övningskursen i fysiologi. Rekryteringen av forskare är allvarligt äventyrad. Det råder också brist på läroverkslärare med ämnena biologi och kemi . . . Hur litet ämneskombinationen botanik—kemi förekommer i Lund kan visas av följande siffror. Av de 37 studerande, som anmält sig till

1946/47 års övningskurser i botanik, voro 7 nybörjare av vilka inga närmare upp- lysningar erhöllos, 1 hade påbörjat men ej lyckats genomföra kurserna i kemi, 5 avsågo att framdeles läsa kemi och 24 önskade ej eller ansågo ej att det lönade sig att försöka läsa ämnet. —— Jag vill här framhålla att det synes föreligga direkta svårigheter för biologer att läsa kemi, ävien då de önska göra detta. Tillström- ningen av kemistuderande är stor, och spärr har anordnats för kurserna. Urvalet bland de inträdessökande sker efter studentbetyg i matematik, fysik och kemi på reallinjen, varigenom studerande med matematisk-fysisk inriktning gynnas. Sär- skilt förhör fordras därjämte under övningarnas lopp för tillträde till kursen i fysikalisk kemi. Härigenom försvåras tydligtvis studierna för biologiskt orienterade studenter. Enligt min uppfattning är det dock ett legitimt krav, att studerande skola kunna specialisera sig i kemisk—biologisk riktning. Jag får därför anhålla, att beredningen icke föreslår några reformer av kemiundervisningen, som ensidigt gynna de kemisk-fysiska eller tekniskt—kemiska studieriktningarna. Positiva åt- gärder måste därtill vidtagas för att underlätta biologernas kemistudier.

Även vid den ovan nämnda ämneskonferensen i kemi var denna fråga före— mål för diskussioner:

Vid konferensen diskuterades möjligheten av en differentiering eller rent av en uppdelning av ämnet. Differentieringen skulle innebära att ämnet skulle upp- läggas olika för de studerande som kombinerade kemi med matematisk—fysiska ämnen och för de studerande som kombinerade kemi med biologiska ämnen. . .. Diskussionen av dessa möjligheter gav intet bestämt resultat. Man enades dock om att försöka underlätta de ej matematiskt utbildade studenternas (biologernas) studium av den fysikaliska kemien genom lämpliga läroboksföreskrifter. Speciellt för biologer skrivna läroböcker i fysikalisk kemi torde trots ett eftersättande av strängheten i behandlingen ge en biolog ökat utbyte av studierna.

Särskilt för kemiens vidkommande ha under senare år uttalats allt starkare önskemål och krav på en intensifierad och förbättrad utbildning av forskare. Även i de till beredningen ingivna skrivelserna och vid beredningens överlägg- ningar med akademiska lärare och studentrepresentanter har denna fråga in- gående diskuterats. Man har i allmänhet varit enig om att grundkurserna för blivande lärare och för andra kategorier av kemistuderande i största möjliga utsträckning böra vara gemensamma. Å andra sidan har man framhållit, att icke minst industriens stora och alltjämt växande behov av akademiskt ut- bildade kemister framtvingar en mera fördjupad och specialiserad utbildning i kemi än som kan åstadkommas inom ramen för de nuvarande båda lägre examina. I synnerhet kemiens representanter äro därför angelägna om att en ny examenstyp införes, där studiernas tyngdpunkt är förlagd till ett enda ämne. Detta problemkomplex behandlas nedan i kapitel III.

När beredningen nu går att framlägga sina synpunkter på den akademiska undervisningen i kemi, vill den först framhålla, att den avsevärda förkortning och förbättring av utbildningen, som enhälligt önskas såväl av akademiska lärare och studerande som av skolans representanter, för detta ämnes vid- kommande stöter på större praktiska svårigheter än inom något annat natur- vetenskapligt ämne. Särskilt i Stockholm men även i Uppsala är bristen på tillräckliga och ändamålsenliga laborationslokaler det främsta hindret för en

omedelbar och mera genomgripande reformering av undervisningen. Även utbildningskapaciteten begränsas vid dessa institutioner av i första hand ut— rymmesbristen, ty antalet kompetenta intrådessökande överstiger avsevärt den nuvarande tillgången på arbetsplatser (»golvytespärr»). Denna diskrepans är så mycket allvarligare som samhällets behov av akademiskt utbildade kemister icke för närvarande kan tillgodoses och av allt att döma befinner sig i stegring. Beredningen vill därför kraftigt understryka vikten av att de nybyggnads- och ombyggnadsplaner som redan i stort sett finnas utarbetade snarast förverk- ligas.

Vid den kemiska institutionen i Lund är lokalfrågan för närvarande icke lika avgörande. Det har därför i Lund, till skillnad från Uppsala och Stock— holm, hittills varit i stort sett tillräckligt med endast en intagning av nya laboranter per är, nämligen i början av höstterminen. Beredningen vill emellertid ifrågasätta, om icke de kemiska övningskurserna borde hållas varje termin även i Lund. Beredningen är nämligen principiellt av den uppfatt- ningen, att de studerande för erhållande av bästa möjliga anknytning mellan de olika ämnena böra. ha möjlighet att börja sina studier av ett nytt ämne på en vårtermin lika väl som på en hösttermin. I detta fall tillkommer den synnerligen viktiga omständigheten, att en dubblering av kurserna skulle med- föra en mycket välbehövlig ökning av utbildningskapaciteten. Den utgallring av mindre lämpliga laboranter, som för närvarande i Lund sker under kurser— nas lopp, borde i så fall såvitt möjligt äga rum genom inträdesprov på samma sätt som i Uppsala och Stockholm. Härigenom skulle de tillgängliga arbets— platserna kunna utnyttjas på ett effektivt sätt samtidigt som för kemistudier mindre lämpade studerande slippa att utan resultat ägna tid åt en eller flera övningskurser. Beredningen är medveten om att den föreslagna dubbleringen av kurserna i Lund ställer ökade krav på lärarkrafterna och att en utökning av dem kan vara nödvändig. Men beredningen utgår från att en sådan utök— ning kan ske efter vederbörlig framställning från Lunds universitet i ett kom- mande års riksdagspetita.

Beträffande övningskursernas omfattning och inbördes avvägning vill bered- ningen generellt framhålla nödvändigheten av att fordringarna äro så. av- passade, att flertalet studerande kan genomgå samtliga för 2 betyg obligato- riska kurser jämte tillhörande prov och förhör inom loppet av två terminer, förutsatt att de helt och utan avbrott ägna sig åt kemistudierna. De i studie- handböckerna angivna kurstiderna böra. icke vara idealtider utan snarare empiriska medianvärden, vilkas överensstämmelse med rådande förhållanden regelbundet prövas.

Vid nuvarande kursfordringar för 2 betyg ligger mediantiden högre än 2 terminer. En viss förkortning av denna tid kan utan tvekan uppnås genom olika rationaliseringsåtgärder, men åtminstone en del av dessa kan icke genomföras förrän den nyss förordade utökningen och förbättringen av labora- toriernas utrymmen och resurser blivit förverkligad. För att åstadkomma en avgörande nedskärning av kurstiden erfordras emellertid dessutom vissa direkta redaktioner av de kvantitativa fordringarna.

Det är enligt beredningens mening uppenbart, att en del av det kunskaps— stoff och de övningsmoment som nu ingå i kurserna för 2 betyg i ämbetsexamen utan nämnvärd skada för lärarutbildningen kan slopas ur dessa kurser för att i stället eventuellt upptagas i kurser för 3 betyg eller för den mera djuplodande forskarutbildningen. De fortlöpande 2-betygskurserna böra vara så planerade, att de studerande få tillräcklig tid för inläsning till såväl avslutande förhör som eventuellt inträdesförhör till en efterföljande kurs.

De ovan anförda förslag till kursplaner för 2 betyg, som framlagts av Före— ningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, professor Smith i Lund samt studentrepresentanterna i Uppsala och Lund, äro med hänsyn till kurser— nas inbördes avvägning delvis olika. Beträffande den sammanlagda kurstiden äro förslagen däremot tämligen överensstämmande, ty de ligga alla mellan 23 och 26 veckor. Här kan också erinras om att studiehandboken för Stock— holms högskola har en kursplan på omkring 24 veckor (jfr s. 163). Enligt beredningens uppfattning borde det redan under nuvarande förhållanden vara möjligt att vid alla tre lärosätena upprätta sådana kursplaner, att minst hälften av de studerande kunna genomgå 2-betygskurserna på en effektiv kurs- tid av sammanlagt 26 veckor. AV kursårets terminer (som vid Stockholms högskola torde böra ökas till samma längd som vid universiteten, nämligen tillsammans cirka 33 veckor) disponerar i så fall minst hälften av de stude— rande en sammanlagd tid av 7 veckor eller något mera för de teoretiska studier som erfordras i anslutning till kurserna. Under denna förutsättning borde. enligt beredningens mening, en studietid av 2 terminer kunna gälla sOm reellt medianvärde för genomgången av de obligatoriska 2—betygskurserna med till- hörande förhör och prov.

Även om beredningen icke kan lämna detaljerade anvisningar på. erforder- liga nedskärningar, vill beredningen ifrågasätta, om icke de nuvarande kur— serna i reaktionslära samt kvalitativ och kvantitativ analys kunde förkortas därhän, att de — jämte förhör — kunna avslutas redan under den första kursterminen av flertalet deltagare. Härigenom skulle man även vinna den fördelen, att de studerande kunde ägna åtminstone en del av den efterföl- jande mellanterminen ät inhämtandet av de kunskaper som erfordras för tillträde till kursen i organisk kemi. Denna skulle i så fall kunna påbörjas alldeles i början av den andra kursterminen, och den fysikaliska kemien, som för många studerande är det svåraste ämnesområdet, skulle för övnings— kursen jämte tillhörande seminarier och räkneövningar fä disponera hela. återstående delen av terminen. Det är med tillfredsställelse som beredningen inhämtat att de kemistuderandes i Uppsala önskemål beträffande undervis» ningens organisation, vilka refererats ovan (s. 167 f.), redan i det väsentliga försöksvis tillgodosetts vid Uppsala universitet.

Beredningen finner det allmänt omfattade önskemålet om undervisning i mineralogi och petrografi för blivande lärare i kemi synnerligen berättigat och föreslår, att i samband med den förordade förändringen av kursplanerna för 2 betyg en kurs i mineralogi och petrografi inarbetas i den för filosofisk

ämbetsexamen obligatoriska utbildningen, t. ex. under den andra kurster— minen. Härvid bör emellertid särskilt beaktas, att kursen skall vara speciellt avsedd för blivande kemilärare, varför dess uppläggning i första hand bör taga sikte på skolans krav och dess omfattning bör kunna begränsas till högst ett 20—tal föreläsningstimmar med demonstrationer. Kursen, som bör an- ordnas av eller i intimt samråd med akademisk lärare i mineralogi och petro- grafi, torde böra avslutas med ett kort förhör.

Beträffande den speciellt av biologer önskade differentieringen av 2-betygskurserna på två linjer, av vilka den ena i stället för en del av kursen och fordringarna i fysikalisk kemi skulle ha utökade pensa i organisk kemi och biokemi, kan beredningen under nuvarande förhållanden icke framlägga ett konkret förslag. I Lund är biokemien ännu icke representerad genom sär- skild befattning och vid de båda andra lärosätena torde främst lokalsvårig- heterna ännu lägga hinder i vägen för ett genomförande av två parallella ut- bildningslinjer. Beredningen anser det dock önskvärt, att åtgärder i denna riktning prövas i den mån omständigheterna så medge. Viktigare är emeller- tid, enligt beredningens uppfattning, att de svårigheter som möta en del studerande vid studiet av den fysikaliska kemien redan nu i största möjliga utsträckning undanröjas genom en utvidgad (frivillig) propedeutisk under- visning i matematik (eventuellt i samband med kursen i tillämpad matematik) samt genom en förbättrad handledning (främst i form av flera seminarie- och räkneövningar) i anslutning till själva kursen i fysikalisk kemi. Beredningen vill, liksom 1936 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1938: 50, s. 126), understryka. vikten av att studierna för den krävande kombinationen biologi- kemi i möjligaste mån underlättas och uppmuntras.

Den egentliga stötestenen inom den fysikaliska kemien torde utgöras av slut-skrivningen (med räkneuppgifter). Detta prov var tidigare anordnat i direkt anslutning till kursen men ges numera fristående, i Uppsala tre gånger per termin. Härigenom få de studerande tillfälle att, om de så önska, även efter kursens slut uppöva sin färdighet att matematiskt behandla ifrågavarande kursmoment. Beredningen finner denna förändring ändamålsenlig men vill ifrågasätta, om icke skrivningen i fysikalisk kemi å de delar av ämnet, som kunna göras till föremål för problemlösning, gåves en sådan utformning, att dessa delar kunde betraktas såsom redovisade i och med att det skriftliga provet godkänts. Härigenom skulle de båda sluttentamina väsentligen be- höva omfatta den oorganiska respektive organiska kemien.

Även i fråga om dessa sluttentamina måste de nuvarande fordringarna för 2 betyg i filosofisk ämbetsexamen tydligen nedskäras. Kemiprofessorerna vid de tre lärosätena ha vid beredningens överläggningar uttalat sin förståelse för en dylik åtgärd. Om kemistudierna skola kunna rymmas inom tidsramen för den av beredningen föreslagna nya ämbetsexamen med minst 6 betyg, måste de studerande i normala fall kunna inläsa sina sluttentamina för 2 betyg i kemi inom loppet av högst 4 månader. Under förutsättning att som— marferierna i viss utsträckning anlitas för inläsningen, böra således de stu-

derande som börjat sina kemikurser på en hösttermin kunna sluttentera ämnet i början och i mitten av nästföljande hösttermin. Beredningen föror— där en sådan förändring av de kvantitativa kunskapsfordringarna, att detta blir möjligt.

I fråga om det av Sveriges Förenade Studentkårer väckta förslaget om in- förande av särskild betygsättning för ådagalagd experimentell förmåga an— sluter beredningen sig till de av ämneskonferensen i kemi anförda synpunk- terna (se s. 171). Beredningen finner det lämpligast, att vitsorden för denna förmåga införes i tentamensboken, och förordar härvid betygskalan »nöjaktig», »god», >>utmärkt» samt föreslår, att de kemistuderande erhålla dylikt vitsord efter genomgången av samtliga obligatoriska kurser. Vitsordet torde lämpli- gast böra utfärdas av en av de professorer för vilka sluttentamen avlägges och bör fastställas efter samtliga kursledares hörande.

Beredningen förväntar, att preciserade kursfordringar uppläggas och ordnad studiegång kommer till stånd också för de studerande vid alla läro— säten, vilka inrikta sig på 1- eller 3-betyg i ämnet.

De biologiska ämnena.

I den akademiska undervisningen är skolämnet biologi med hälsolära upp- delat på flera självständiga läroämnen. Huvudparten av skolämnets kunskaps— stoff inrymmes inom ämnena botanik och zoologi, men vissa delar falla inom genetikens och limnologiens områden. Undervisningen för filosofisk ämbets— examen bör därför i dessa ämnen samordnas och avvägas på ett sätt, som i möjligaste mån tillgodoser de blivande biologilärarnas behov; det är av denna anledning lämpligt, att för de nämnda ämnenas vidkommande behandla undervisningsfrågorna i ett sammanhang; vederbörlig hänsyn bör även tagas till behovet av undervisning i hygien för dessa studerandes vidkommande.

Redan för tio år sedan konstaterade 1936 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1938: 50, s. 121), att »representanterna för den akademiska undervis- ningen och skolundervisningen samla sig kring önskvärdheten av att exkursio- ner i botanik och zoologi i ökad utsträckning komma till användning i den akademiska undervisningen i dessa ämnen». Med hänsyn till att de ekologiska momenten i undervisningen i görligaste mån böra beaktas, underströko de sakkunniga detta önskemål samt förordade, att de till universiteten beviljade anslagen för bestridande av de med exkursioner förenade kostnaderna »ej oväsentligt höjas i syfte att sätta universiteten i tillfälle att i ökad omfatt— ning göra bruk av denna undervisningsform».

Biologilämrnas förening har (mars 1947) med anledning av universitets- beredningens förfrågan framfört vissa synpunkter och förslag beträffande den nuvarande akademiska utbildningen i botanik och zoologi samt angrän- sande biologiska vetenskapsgrenar. Denna anses vara »föga inriktad på skol- undervisningens behov. Studierna bedrivas fortfarande till alltför stor del som inomhusstudier, och kurserna omfatta huvudsakligen moment, som mera

inrikta sig på en rent vetenskaplig utbildning än på lärarutbildningen. —— —— Vad de blivande lärarna i biologi företrädesvis behöva, är att studierna inriktas dels på biologiens tillämpningar, dels på. djurens och växternas ekologi, levnadssätt och anpassningar. Studierna härav böra i största möj- liga utsträckning bedrivas i naturen. — Styrelsen anser det därför vara både lämpligt och nödvändigt, att universitetsstudierna för utbildning av lärare i biologi i viss utsträckning bedrivas sommartid.» Föreningen fram- håller även, att »en mycket kännbar brist vidlåder biologistndierna därigenom att för närvarande ingen utbildning meddelas i hygien, inbegripet människo- kroppens byggnad, hälsolära och patologi».

Även genom de erhållna enquétesvaren från de akademiska lärarna och genom sina överläggningar med såväl lärare som studentrepresentanter har beredningen fått talrika belägg för nödvändigheten av en tämligen genom- gripande omläggning av undervisningen i de biologiska ämnena, särskilt botanik och zoologi,, till förmån för intensifierade naturstudier. Just för dessa ämnen måste [en reform av utbildningen dessutom i alldeles särskilt hög grad sikta på attt nedbringa den nuvarande studietiden, vilken allmänt erkännes vara orimlligt lång. Om båda dessa huvudönskemål — utökade naturstudier men kortare sammanlagd utbildningstid skola kunna förverk- ligas, måste tydligen även den ordinarie undervisningen i icke ringa utsträck- ning förläggas till sommarmånaderna.

Studier för 2 betyg i fil. kand.- och fil. ämbetsexamen.

Botanik.

Den grundläggande kursundervisningen i botanik är vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola upplagd efter i stort sett enhetliga linjer. Beträffande kursernas ordningsföljd och i viss mån även med hänsyn till deras omfattning äro studieplanerna emellertid något olika. Detta fram- går av följande summariska sammanställning, gällande för läsåret 1947/48:

K u r 5 Uppsala Lund Stockholm

Organografr .................. 1/9—10/1o 1/9—15/1o 15/9—15/1o 4vdgrå2t 4vdgrå2t 4vdgrå4t Växtanatomi ................ 11/1o—15/11 16/1o—10/12 1/2—31/3 5vdgrä2t 4vdgrå3t 4vdgrä4t Kryptogamer + arkegoniater 16/11—10/12 15/1—14/3 16/1o—1/12 15/1—23/2 4 vdgr ä 2 t 4 vdgr ä 4 t 5 vdgr a 2 t Cytologi + embryologi ...... 22/1—14/3 ingår i före- 15'/4——15/5 5 vdgr a 2 t gående kurs 2 vdgrä 1—2t Växtfysiologi ................ 15/3—10/5 15/3—10/5 1/4—15/5 4 veckodagar 4 veckodagar 4 veckodagar

De angivna tidsuppgifterna äro blott ungefärliga. Timantalet per dag hän- för sig till den tid som de studerande arbeta under kursledarens eller bi-

trädande lärarkrafters direkta överinseende. Därutöver tillkommer ofta minst lika lång tid för att kursdeltagarna skola kunna inhämta de genomgångna momenten eller utföra givna arbetsuppgifter. Generellt kan dock sägas, att de studerandes tid under höstterminen är något mindre upptagen av kurser och inläsning av kurspensa än under vårterminen.

Jämsides med ovan nämnda kurser pågå i regel olika föreläsningsserier, såväl årligen återkommande (t. ex. i fanerogamsystematik och växtfysiologi, vid Uppsala univerisitet även i växtgeografi) som mer eller mindre tillfälliga. Särskilt i början av höstterminen och i slutet av vårteminen ingår även ett antal kortare exkursioner i den ordinarie undervisningen. I övrigt äro de studerande huvudsakligen hänvisade till självstudier.

Med nuvarande studieplaner kan sluttentamen i hela ämnet botanik för 2 betyg i fil. kand.- eller ämbetsexamen avläggas först efter 3 terminers eller ännu längre tids studier, även om den studerande helt och oavbrutet ägnat sig åt detta ämne.

I sin ovan (s. 176) citerade skrivelse till beredningen föreslår Biologilä- rarnas förening, att de studerande före de egentliga universitetsstudierna i botanik måtte få tillfälle att genomgå en »kurs i svensk floristik, vilken bör äga rum i fältet, gärna på en ekologisk station på landet» samt att de sedan efter läsårets slut, i juni eller juli, skola få deltaga i en 14 dagars »ekologi- kurs, om möjligt vid ekologisk station med föreläsningar och exkursioner». Vidare föreslås, att organografikursen börjar redan den 15 augusti och kom- bineras med såväl exkursioner i naturen som studier av odlade växter i bod tanisk trädgård. Genom denna studieordning skulle båda tentamina i art- kännedom kunna avklaras redan under den första höstterminen. Enligt det av Biologilärarnas förening uppgjorda förslaget skola samtliga kurser avslutas med tentamen, så att sluttentamen i hela ämnet tack vare en nedskärning av *det då erfordrade kunskapsstoffet skall kunna avläggas redan i början av den tredje terminen. Slutligen framläggas vissa detaljförslag till förändring eller förkortning av de nuvarande kurserna.

Behovet av en väsentligt förbättrad undervisning i floristik har kraftigt understrukits även i de akademiska lärarnas enquétesvar till beredningen samt vid de överläggningar som beredningen har haft med lärare och student- representanter vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola. Detta behov framtvingade sommaren 1947 en försöksvis anordnad floristisk kurs på 3 veckor i nordöstra Skåne för 16 studerande vid Lunds universitet, vilka under det följande läsåret ämnade genomgå de botaniska kurserna. Vid beredningens överläggning i Lund framhöllo både lärare och studenter, att resultaten av denna sommarkurs varit synnerligen tillfredsställande. Efter kompletterande herbariestudier kunde många studerande genomgå tentamen i artkännedom av vilda växter redan under den följande höstterminen, och tack vare sina förstärkta förkunskaper kunde de bättre och snabbare tillgodo- göra sig läsårets kurser. Därtill kommer att de fingo disponera mera tid för

inläsning av dessa kurser, sedan tentamen i floristik avlagts. Med anled- ning av dessa goda erfarenheter upprepades den floristiska kursen som— maren 1948, men då med över 30 deltagare under 4 veckor. Nämnda sommar anordnades även en motsvarande kurs (vid Omberg) för studerande vid Upp- sala universitet, men de flesta deltagarna i denna hade redan genomgått sina obligatoriska kurser i botanik. Även sommaren 1949 anordnades dylika kurser för de studerande vid Uppsala och Lunds universitet.

Särskilt studentrepresentanterna ha — liksom Biologilärarnas förening — framhållit vikten av bättre handledning vid studiet av odlade växter. Enligt studenternas mening skulle det vara fördelaktigt, om föreläsningar i kärl- växternas systematik kunde ges samtidigt med inläsningen av de i den bota- niska trädgården och dess växthus odlade växterna. Denna undervisning skulle lämpligen inordnas i eller samordnas med den organografiska kursen, vilken då borde börja redan i mitten av augusti.

Efter organografikursen följer i Uppsala och Lund kursen i växtanatomi, i Stockholm däremot kursen i kryptogamernas morfologi (se s. 177). Även vid beredningens förhandlingar i Uppsala och Lund anfördes flera skäl till förmån för den i Stockholm tillämpade kursföljden. Särskilt viktigt ansågs vara, att tillgången till levande material, vilket vid genomgången av kryp- togamerna är synnerligen värdefullt, under hösten ännu är tämligen god ute i naturen, under vintern däremot mycket ringa. Det skulle vidare vara en fördel att koncentrera de ur systematisk synpunkt grundläggande kurserna till höstterminen, som för flertalet botanikstuderande är den första kurs- terminen, och att förlägga växtanatomien tillsammans med fysiologien till vårterminen. På senare år har man i Uppsala förkortat och koncentrerat anatomikursen, så att första hälften (algerna) av den efterföljande kryp- togamkursen har kunnat genomgås redan under höstterminen. Denna upp- delning av en kurs på två terminer synes emellertid olämplig, emedan den gör det omöjligt för de studerande som så önska att börja botanikkurserna på vårterminen.

I Lund anordnades i början av höstterminen 1947 för första gången en kort propedeutisk kurs, omfattande genomgång av de elementära begreppen inom anatomi och fysiologi, repetition av de fysikaliska och kemiska grun- derna enligt gymnasiekursen (med räkneexempel) samt praktisk handledning i användning av vägar, byretter, mikroskop m. 111. Denna förberedande under— visning lär ha haft en märkbart gynnsam— inverkan på de studerandes för- måga att följa de ordinarie kurserna. Särskilt gällde detta den fysiologiska kursen, där sådana moment och experiment som förutsätta kemiska kunska- per och laboratorievana ofta vålla en del kursdeltagare svårigheter. Åtmins- tone i Lund synas dessa svårigheter ha ökat under senare år, emedan allt färre biologer där torde ha valt kemi som tredje ämne i sin examen (jfr s. 171).

Vid beredningens överläggningar framhöllo såväl botanister som zoologer nödvändigheten att ge biologerna en bättre utbildning i genetik och limnologi

än vad nu är fallet. Icke minst blivande biologilärare behöva goda kun- skaper i dessa ämnen, men endast en minoritet av de studerande medtaga dem som ämnen i examen. Önskemål framfördes om att de genetiska momen- ten borde brytas ut ur kursfordringarna för botanik och zoologi för att i stället behandlas i en särskild kurs under ledning av ifrågavarande ämnes- lärare; även beträffande limnologi har en speciell kurs begärts. Dessa frågor behandlas nedan (s. 191, 193) under Ärftlighetslära respektive Limnologi.

Från studenthåll har önskemål framställts om ett större utrymme åt studier av marina växter (särskilt alger) vid kursen i marin zoologi. Detta önskemål behandlas nedan (s. 190) i samband med denna kurs.

Studentrepresentanterna ha vidare påtalat den otillräckliga undervisnin- gen i växtpatologi, ett område som icke minst ur praktiska synpunkter (Växtskydd m. m.) får en allt större betydelse. I Uppsala önska studenterna, att den nuvarande undervisningen i växtgeografi och den nordiska växtvärl— dens invandringshistoria på ett fastare sätt och i mera koncentrerad form inordnas i kursschemat.

Universitetsberedningen finner önskemålen om en utökning av naturstu— dierna vid botanikundervisningen synnerligen berättigade. Det synes bered- ningen uppenbart, att den nuvarande utbildningen i botanik för fil. kand.- och fil. ämbetsexamen bör kunna förbättras och samtidigt för— kortas genom en förstärkt undervisning särskilt i de floristiskt—systematiska delarna av ämnet. Härför erfordras emellertid, att ifrågavarande kursunder—

visning delvis förlägges till sommarmånaderna.

Beredningen förordar införandet av en årligen återkommande sommarkurs i floristik, avsedd främst för de studerande som under det följande läs- året ämna genomgå botanikkurserna vid universitetet eller högskolan. Kursen torde böra äga rum i juni eller juli och räcka minst 3 veckor. Ledare kan vara förste museiintendenten eller docentstipendiat i botanik. Bered- ningen föreslår, att deltagarnas kostnader för resor och merkostnader för uppehälle täckas av statsmedel (exkursionsanslag) under förutsättning att kursen icke är förlagd till sådan plats, att dessa omkostnader bliva oskäligt höga. Kursen bör enligt beredningens mening icke vara obligatorisk, men av de studerande som icke ha genomgått densamma bör före tillträdet till 'de följande obligatoriska kurserna i botanik krävas särskild prövning i mot— svarande artkännedom.

Enligt beredningens mening bör även studiet av odlade växter ske under bättre handledning än för närvarande och i början av den första hösttermi- nen. Beredningen vill därför förorda, att den organografiska övningskursen omlägges på så sätt, att den börjar omkring den 15 augusti och sedan under två månaders tid även behandlar fanerogamernas artkännedom och systema- tik. En väsentlig del av undervisningen bör härvid vara förlagd till den bota- niska (respektive Bergianska) trädgården. De studerande böra få disponera tillräcklig tid för att genom självstudier i anslutning till föreläsningarna in- hämta den erforderliga artkännedomen.

Samtliga obligatoriska kurser i botanik böra enligt beredningens mening avslutas med tentamen; i gengäld böra de studerande icke vara skyldiga att i sluttentamen för hela ämnet redovisa detaljkunskaper inom de vid kurserna behandlade ämnesområdena. I allmänhet torde kurstentamen böra avläggas inom en fastställd, tämligen kort tid efter kursens slut. Ett undantag måste dock göras för tentamen i floristik, emedan de studerande i denna skola äga förtrogenhet med även sådana växter (t. ex. fjällväxter), som icke förekomma inom det område där kursen varit förlagd och vilka därför måste studeras med hjälp av institutionens herbariematerial. Fordringarna i artkännedom för 2 betyg böra emellertid icke sättas högre än att tentamen i floristik, sedan naturstudierna kompletterats med herbariestudier, av flertalet studerande kan avläggas före höstterminens slut.

I fråga om de botaniska kursernas innehåll och omfattning vill berednin- gen endast framhålla, attt de viktiga genetiska momenten synas böra bli bättre tillgodosedda än vad nu är fallet. Beredningen föreslår därför, att kursen i fanerogamernas cytologi och embryologi anordnas så, att den även inrymmer en elementär genomgång av genetikens, särskilt cytogenetikens, grunder. Detta förslag behandlas utförligare på s. 192.

Beträffande kursernas ordningsföljd torde avgörandet böra överlämnas åt vederbörande ämneslärare vid de olika lärosätena. Det förefaller dock be- redningen vara mest ändamålsenligt, att de systematiskt inriktade kurserna (organografi, kryptogamer + arkegoniater) och de dem närstående föreläs— ningsserierna (i växtsystematik och växtgeografi m. m.) koncentreras till höst- terminen. Beredningen vill i detta sammanhang endast framhålla som sin bestämda mening, att kurserna under alla förhållanden böra planeras på ett sådant sätt, att de studerande erhålla bästa möjliga förutsättningar för att börja sina studier inom ämnet även med vårterminens kurser, om så er- fordras.

Icke heller beträffande frågan om växtgeografiens fastare inordnande i det botaniska kursschemat kan beredningen anvisa en generell lösning. Men åtminstone i Uppsala och Lund, där detta ämnesområde är företrätt av ordi- narie lärare, synes det beredningen lämpligt att ordna en obligatorisk före— läsningskurs (med exkursioner) omfattande det i fil. kand.— och ämbets— examen fordrade kunskapsstoffet. Inhämtandet härav kan då redo— visas i ett enkelt förhör efter kursens slut.

Den av Biologilärarnas förening föreslagna »ekologiska sommarkursen» kan enligt beredningens mening knappast göras obligatorisk, emedan den avsevärt skulle förlänga studietiden. Dess årliga genomförande för samtliga botanikstuderande vid alla tre lärosätena stöter för övrigt på stora praktiska svårigheter, främst på grund av den nuvarande bristen på botaniskt—ekologiskt skolade lärarkrafter och avsaknaden av speciella ekologiska stationer. Det är emellertid utan tvivel synnerligen önskvärt, att frivilliga botaniska exkursioner med ekologisk inriktning i så stor utsträckning som möjligt anordnas till olika delar av Vårt land (t. ex. till fjällen, Gotland och Öland).

Längre exkursioner, avsedda för botanikstuderande som redan genomgått sina obligatoriska kurser, ha sedan länge företagits under ledning av akade- miska lärare, främst då professorn i växtbiologi vid Uppsala universitet. Enligt beredningens mening vore det särskilt lyckligt, om även exkursioner av ekologisk art under gemensam botanisk och zoologisk ledning kunde an— ordnas för de studerande som genomgått samtliga kurser i botanik och zoologi. Beredningen kommer att i annat sammanhang föreslå väsentligt ökade stats— anslag för dessa och liknande ändamål.

Beträffande den föreslagna kursen i växtpatologi kan man enligt bered— ningens mening ifrågasätta, huruvida detta ämnesområde självständigt be- höver ingå i det ordinarie kursschemat för lägre examina. Erforderliga kun- skaper rörande växtsjukdomar böra meddelas inom ramen för redan före- fintliga kurser, främst kryptogamkursen (Växtparasiter) och fysiologikursen (bristsjukdomar) samt under exkursionerna och genom litteraturstudier. För de studerande som i samband med sina examensstudier av särskild an- ledning önska förvärva djupare kunskaper i växtpatologi kunna möjligheter härtill antagligen öppnas genom den av beredningen föreslagna specialexamen (specialstudier vid t. ex. lantbrukshögskolan).

Sedan de studerande genom deltentamina i anslutning till kurserna blivit förhörda på större delen av de erforderliga detaljkunskaperna i botanik, böra de återstående delarna av ämnet kunna inläsas för sluttentamen till 2 betyg på en tid av högst två månader. Härvid bör huvudvikten läggas på allmänna problemställningar inom hela ämnet. En förutsättning för att detta tentamens— system skall kunna bli så tidsbesparande som här avses är dock, att ämnes- lärarna utfärda mera konkreta anvisningar rörande litteraturfordringarna i sluttentamen.

Zoologi. De större kurserna i zoologi för fil. kand— och ämbetsexamen genom- gås för närvarande i följande ordning (ungefärliga data för läsåret 1947/48): K 11 r 5 Uppsala Lund Stockholm Jämf. anatomi (morfologi) + 1/9—15/12 l/9—15/12 15/9——1/12 histologi (ej i Stockholm) 15/1—8/3 15/1—45/2 1/2—31/3 5vdgrå3t 5vdgrå3t 4vdgrå4t Fysiologi .................... 1/s—8/s 15/3—15/5 1/4—"*/5 föreläsningar 4 vdgr å 2—3 t 6 veckodagar 9/3—15/4. 6 veckodagar Marin zoologi ................ 10/6—17/7 1/6—30/6 1/6—30/6

5 veckor 4 veckor 4 veckor (ej obligatorisk)

Zoologistudierna börja med en kurs i jämförande anatomi, vilken är något olika utformad vid de olika lärosätena. I Uppsala och Lund omfattar kursen huvudsakligen »mjukanatomien», varför osteologien behandlas i en

särskild föreläsningsserie. Vid Stockholms högskola är däremot osteologien inarbetad i själva kursen. I omedelbar anslutning till anatomien genomgås vid universiteten en kurs i histologi, som i Uppsala disponerar 3 veckor, i Lund däremot 4 veckor. I Stockholm är histologien huvudsakligen förlagd till en licentiatkurs, som även innefattar embryologien. Det sistnämnda ämnesområdet är i Uppsala och Lund i regel föremål för en särskild före— läsningsserie, avsedd för studerande till fil. kand.— och ämbetsexamen; de mera ingående embryologiska studierna äro sedan även där förlagda till licentiatkursen.

Före läsåret 1947/48 var anatomi— (respektive morfologi-) kursens tidsram ungefär lika vid de tre lärosätena. Nämnda läsår genomfördes emellertid i Lund en så stark koncentrering och nedskärning av kursen, att även ryggrads- djuren kunde genomgås före höstterminens slut. Tack vare denna åtgärd erhölls efter histologikursen en kursfri månad (15 februari—14 mars) som kunde användas för inläsning av de genomgångna kurserna samt till förbere- dande studier (främst i kemi) till den sedan följande fysiologikursen. Här- igenom kunde flertalet studerande avlägga tentamen i anatomi och histologi redan före fysiologikursens början.

I Lund prövas de studerandes förkunskaper i kemi vid ett särskilt in— trädesprov till kursen i fysiologi. I Uppsala och Stockholm fordras formellt endast studentbetyget Godkänd i kemi på reallinjen. Fysiologikursen om- fattar i Lund 2 månader, men i denna tid inbegripes inläsningen samt slut- förhöret. Detta är icke fallet i Uppsala och Stockholm, där fysiologikursen under vårterminen 1948 pågick i 6 veckor och där inläsningen till fysiologi- tentamen sedan krävde minst 6 veckor.

För de studerande i Uppsala och Lund är kursen i marin zoologi obliga- torisk för erhållande av högre betyg i fil. kand.— och ämbetsexamen. Vid Stockholms högskola har man, främst av ekonomiska skäl, hittills stannat vid att beteckna deltagande i kursen som mycket önskvärt. De studerande från Uppsala genomgå sin kurs vid universitetets biologiska station Klubban, medan studerande från Lund och Stockholm ha gemensam kurs vid Kristinebergs zoologiska station, tillhörande Vetenskapsakademien (båda stationerna belägna vid Fiskebäckskil med Gullmaren som främsta undersökningsområde). Under flera år har för zoologistuderande från Lund anordnats en alternativ kurs i Öresund, och denna har då varit förlagd om— bord på en för ändamålet förhyrd båt med huvudbas i Barsebäck. Kursen vid Klubban omfattar cirka 5 veckor och räcker i regel till senare hälften av juli. Vid Kristineberg måste lokaler och båt efter 1 juli disponeras för forsk— ningsarbeten, varför kursen i marin zoologi där börjar redan 1 juni och på— går endast 1 månad.

En frivillig kurs i entomologi (med exkursioner och laborationsövningar) anordnas i Lund som eftermiddagskurs med 2—3 timmar 5 dagar i veckan jämsides med anatomikursen under september och oktober. Även i Uppsala har under de senaste åren givits en entomologikurs, men denna har där varit

avsedd för dem som föregående läsår genomgått de övriga kurserna och har pågått hela dagarna under tiden 1—25 september. Tack vare särskilt anslag har sedan läsåret 1947/48 särskild entomologiundervisning kunnat ges även i Stockholm; den har omfattat 4 exkursioner och 8 dubbelföreläsningar, för- delade på höst och vår.

Åren 1946—1948 gavs i Uppsala en frivillig föreläsningskurs med exkursio- ner i sötvattenszoologi. Den kunde genomgås parallellt med den nyssnämnda entomologikursen, med vilken den hade en del gemensamma exkursioner. Kursen pågick under tiden 1 september—15 oktober med 1 föreläsning 4 dagar i veckan och sammanlagt 8—10 exkursioner och laborationer. Någon direkt motsvarande kurs har hittills icke hållits i Lund och Stockholm, men särskilt i Lund anordnas sedan flera år tillbaka under läsåret ett antal exkursioner, under vilka zoologerna ha tillfälle att studera även den limniska faunan.

En kurs i zoologisk museiteknik föreslogs av 1936” års lärarutbildnings- sakkunniga (SOU 1938: 50, s. 122) »böra få ett omfång motsvarande ungefär 12 föreläsningstimmar, förlagda inom en tidsperiod av 14 dagar. De sak- kunniga ha övervägt möjligheten att förlägga den museitekniska kursen till den egentliga lärarkursen, men då det, som ovan nämnts, utgör ett universi- tetsbehov att andra än blivande lärare .genomgå nämnda kurs, ha de stannat vid att föreslå, att kursen förlägges till vårterminen efter föreläsningarnas avslutning, såsom redan tidigare försöksvis vissa år skett i Uppsala». Sedan detta förslag framlades har under vissa läsår hållits en kurs i museiteknik icke blott i Uppsala utan även i Lund.

De zoologiska deltentamina äro upplagda på olika sätt vid universiteten och Stockholms högskola. I Uppsala och Lund redovisas den jämförande anatomien (och histologien) i huvudsak genom tentamen på det under kur- sen genomgångna lärostoffet, i Stockholm ingår däremot morfologien i de båda tentamina på evertebrater och vertebrater. Fysiologien avslutas vid alla tre lärosätena genom en särskild tentamen efter fysiologikursen.

Den nuvarande studietiden för 2 betyg i zoologi underskrider endast mycket sällan 3 effektiva terminer, förutom 4 år 5 veckor av den mellan- liggande sommaren för kursen i marin zoologi. Endast få studerande kunna genomgå både anatomi- och fysiologitentamina respektive (vid Stockholms högskola) evertebrat- eller vertebrattentamen och fysiologitentamen samtidigt med det första läsårets kurser. Den sista tentamen kräver sedan minst 3—4 månaders studier, varför 2 betyg i zoologi i regel icke kan erhållas förrän under den fjärde terminen, även om den studerande helt ägnat sig åt ämnet.

I sin ovan (s. 176) nämnda skrivelse till beredningen har Biologilärarnas förening lagt fram en kursplan även för zoologistudierna. Sommaren före de egentliga kursernas början skulle de studerande genomgå en kurs i marin biologi, omfattande »evertebrat- och fiskmorfologi och systematik, algeologi samt hithörande museitekniska metoder». Den 15 augusti till 30 september

skulle sedan vid universitetet eller högskolan följa >>exkursioner och före- läsningar i svensk faunistik, omfattande limnologi, entomologi, ornitologi m. m.» och samtidigt härmed skulle den morfologiska kursen börja. Genom en kraftig nedskärning av kursfordringarna, särskilt beträffande evertebra- terna, skulle denna kurs jämte tillhörande tentamen kunna avklaras redan före höstterminens slut. Under vårteminen skulle först kursen i fysiologi genomgås. Efter dennas avslutning (med tentamen) skulle sedan under tiden 1 mars till 15 april följa en >>kurs i hälsolära, patologi, bakteriologi för medi- cinutbildad lärare» (se vidare s. 194 ff.). Den återstående delen av vårterminen skulle så ägnas åt >>exkursioner och föreläsningar i svensk faunistik av samma omfattning som höstens», i samband härmed slutprov. I början av den följande höstterminen (tredje terminen) skulle de zoologistuderande enligt detta förslag avlägga sluttentamen, omfattande »ärftlighetslära, djur- geografi, utvecklingslära, ekologi m. m.» Slutligen anmärker Biologilärarnas förening, att kursen i hälsolära, patologi och bakteriologi eventuellt kunde flyttas till en tredje termin för att minska trängseln i zoologikursen.

Förslaget att förlägga den marinbiologiska kursen före de övriga zoolo- giska kurserna i stället för efter dem är främst föranlett av en önskan att de studerande måtte vara förtrogna med den marina faunan, särskilt då evertebraterna, innan de under anatomikursen skola studera många av dess representanter ur jämförande morfologisk synpunkt. Denna tanke har emellertid utsatts för kraftig kritik från såväl akademiska lärares som studentrepresentanters sida. Man har därvid främst framhållit, att de zoologistuderande icke kunna tillgodogöra sig det rika materialet vid den marina kursen förrän de ha tillägnat sig de morfologisk-systematiska grun- derna. Vidare underströks den rent praktiska svårigheten att vid Kristine— bergs zoologiska station under nuvarande förhållanden förlägga kursen till annan tid än juni månad, varigenom en omedelbar anknytning till höstter- minens kurser omintetgjordes.

En förkortning av anatomikursen har länge ansetts vara nödvändig, om tiden för zoologistudierna skall kunna avsevärt nedbringas. Särskilt i Upp- sala och Stockholm synas emellertid meningarna vara mycket delade an- gående omfattningen och arten av en dylik nedskärning; i Lund har den där— emot redan (från och med höstterminen 1947) genomförts. Reduktionen gick där främst ut över evertebraterna och förfärdigandet av mikroskopiska preparat.

Beträffande histologikursen föreslås som främsta rationaliseringsåtgärd, att de studerande befrias från den tidskrävande framställningen av snitt— preparat. En preparatsamling är emellertid av stort värde för biologilärare, varför man i stället tänkt sig att var och en av kursdeltagarna skulle er- hålla en dylik genom institutionens försorg.

Genom den nyssnämnda förkortningen av anatomikursen vann man i Lund en kursfri månad (jfr s. 183), som kunde användas för avslutande tentamens— läsning av anatomien och histologien samt eventuellt för förberedande studier

till fysiologikursen. Värdet härav underströks särskilt av de studerande, och i Uppsala förordade såväl de akademiska lärarna som studentrepresen- tanterna en motsvarande förändring av nuvarande kursplan.

För inträde till fysiologikursen fordras i Uppsala och Stockholm minst betyget godkänd i kemi på reallinjen, men man har övervägt att höja detta krav till AB för att få garantier för tillräckliga kemikunskaper hos kursdel- tagarna. I Lund hade i stället ett särskilt inträdesprov införts. De studerande, som funno inläsningen till detta prov väl tidskrävande, föreslogo dess av— skaffande och ersättande med en 2 veckors propedeutisk kurs. En sådan kurs i fysiologisk kemi (om 24 timmar) har nu kommit till stånd.

Kursen och kunskapsfordringarna i fysiologi ha under senare år er- hållit en starkt ökad omfattning, särskilt i Uppsala. De studerande som icke redan studerat kemi som examensämne synas ofta ha svårt att tillägna sig det nuvarande kunskapsstoffet inom avsedd tid. Det är därför tämligen van- ligt, åtminstone i Uppsala och Stockholm, att kursdeltagarna uppskjuta sin fysiologitentamen till en följande termin.

Beträffande kursen i marin zoologi ha studentrepresentanter-na endast framfört önskemål om ett större utrymme åt morfologisk—systematiska studier av fiskarna samt en mera ekologiskt inriktad behandling av olika bottensam- hällen m. m. Betydelsen av att samtidigt studera havsalgerna har redan fram- hållits (s. 180).

Universitetsberedningen anser det uppenbart, att undervisningen och studierna i zoologi måste förstärkas främst för de faunistiska och ekologiska ämnesområdenas vidkommande och att därför en viss omläggning till för- män för utökade naturstudier är nödvändig. En sådan förändring av nu- varande kursplaner är särskilt angelägen med hänsyn till de blivande bio— logilärarnas behov men synes önskvärd även för övriga kategorier av zoologistuderande. -

Att införa nya kursmoment eller att ge större tidsutrymme åt redan före- fintliga stöter emellertid på alldeles särskilt stora svårigheter när det gäller zoologien. Ämnet är ett av de största inom den akademiska undervisningen, och en avsevärd förkortning av den nuvarande studietiden är ett önskemål, som ofrånkomligen måste tillgodoses. Detta synes kunna ske genom en reduktion av fordringarna inom vissa ämnesområden och en samtidig rationalisering av undervisningen.

Enligt beredningens principiella uppfattning böra kursplanerna för 2 betyg utformas på ett sådant sätt, att flertalet studerande kan medhinna de obliga— toriska kurserna jämte samtliga tillhörande tentamina inom loppet av ett läsår. Att så för närvarandet inte är fallet bidrager i hög grad till de alltför långa studietiderna i detta ämne. För att flertalet studerande verkligen skall kunna inläsa de till kurserna hörande tentamina inom loppet av kursåret, är det därför nödvändigt att vidtaga vissa reduktioner av kurserna.

Beträffande kursen i jämförande anatomi (morfologi) synas de praktiska

erfarenheter som under de senaste åren vunnits i Lund visa, att den kan göras betydligt kortare än vad den för närvarande är i Uppsala och Stockholm. En framkomlig väg är då att icke endast under särskilt hänsynstagande till lärarutbildningens behov —— gallra stoffet utan att även genomföra en mera markerad skillnad mellan fordringarna för 2 och 3 betyg. Det vid kursen an- vända kompendiet bör sålunda icke ligga på 3—betygsstadiet utan omfatta en- dast fordringarna för 2 betyg eller klart ange, vilka moment som icke krävas i en 2—betygstentamen.

Även i fråga om fysiologikursen och de till den hörande kunskapsford— ringarna synas vissa reduktioner vara nödvändiga. Den förefaller att tendera att bli alltför omfattande och svårtillgänglig för de studerande som genom ämneskombinationen biologi—geografi sakna djupare insikter i kemi. Man borde därför enligt beredningens mening överväga, huruvida icke något mindre fordringar i fysiologi kunde vara tillräckliga för 2 och 3 betyg i ämbetsexa- men och om icke i stället en tilläggskurs kunde anordnas för dem som önska fördjupade kunskaper i zoofysiologi (vid Stockholms högskola hålles redan nu en mera avancerad fysiologikurs för filosofie kandidatexamen än för ämbets- examen).

Slutligen förefaller det, som om fordringarna i systematik och artkännedom skulle kunna minskas vid samtliga tre lärosäten utan att de utexaminerades kompetens nämnvärt sänktes.

Under förutsättning att de ovan förordade reduktionerna av anatomi— och fysiologikurserna genomföras, böra zoologistudierna kunna rationaliseras genom införandet av kursfria perioder för inläsning till kurstentamina. För att närmare klargöra, hur beredningen tänker sig denna uppläggning av kurs— studierna för 2 betyg i zoologi, anföres följande exempel på en kursplan i ämnet:

'/'s—31/s Föreläsningskurser med exkursioner i entomologi och sötvattenszoologi. Avslutas med förhör. 15/s—15/12 Kurs i jämförande morfologi (= jämförande anatomi + embryologi + osteologi). 15/1—14/2 Kursfri månad, avsedd för inläsning av morfologikursen. Tentamen före den 15/2. 15/2—"/3 Kurs i histologi med slutförhör.

8/3—15/4 Fysiologikurs.

16/4.—31/5 Inläsning av zoofysiologien för tentamen. 1/5—31/5 Exkursioner, särskilt ornitologiska. —- Förhör i artkännedom på nor- diska vertebratfaunan. 4—5 veckor i juni—juli. Kurs i marin zoologi. Slutförhör.

Om den önskade förstärkningen och fördjupningen av de faunistiska stu- dierna skall kunna uppnås, är det enligt beredningens mening lämpligt, att zoologikurserna _ i analogi med kurserna i botanik — börja redan före den ordinarie höstterminens början. Under hänvisning till de goda erfarenheter som beträffande särskilda kurser i entomologi och sötvattenszoologi redan föreligga från Uppsala och Lund, föreslår beredningen därför, att samtidiga

och delvis samordnade kurser i dessa båda ämnesområden anordnas i augusti månad, med tyngdpunkten förlagd till månadens förra hälft. Det vore givetvis ur många synpunkter fördelaktigast, om dessa kurser kunde förläggas till någon lämplig station på landet, t. ex. vid eller i anslutning till de limnologiska fältlaboratorierna i Aneboda (tillhörande Lunds universitet) och vid sjön Erken (Uppsala universitet). För att kunna genomföra en dylik förläggning för ett 20-tal kursdeltagare eller kanske ännu flera måste emellertid åtskilliga organisatoriska frågor lösas, främst beträffande inkvartering och mathållning. I avvaktan härpå torde kurserna tills vidare (liksom nu i Uppsala och Lund) kunna hållas vid universiteten och högskolan, med exkursioner till lämpliga studiefält i omgivningarna. Som kursledare för den entomologiska kursen torde kunna fungera professorn i entomologi vid Lunds universitet, labora- torn i entomologi vid Uppsala universitet samt särskilt förordnad lärare vid Stockholms högskola. Kursen i sötvattenszoologi bör vid vartdera lärosätet kunna ledas av lämplig docentstipendiat i zoologi. Beredningen vill slutligen förorda, att studerande som i särskild prövning kan uppvisa motsvarande kunskaper må vara befriad från deltagande (jfr s. 180 beträffande den floris- tiska kursen).

Kursen i jämförande morfologi föreslås börja den 15 augusti, alltså sam— tidigt med den organografiska övningskursen inom botaniken. Det kan under de första veckorna vara en avgjord fördel för morfologikursen att löpa paral- lellt med den sötvattenszoologiska kursen, emedan den under denna tid (vid genomgången av de encelliga djuren, spongierna och hydrozoerna) har talrika beröringspunkter med limnisk fauna och därför i tämligen stor utsträckning bör kunna begagna sig av de erfarenheter och det levande material som kurs- deltagarna hemföra från exkursionerna. Även i fortsättningen av morfologi- kursen bör det vara synnerligen fördelaktigt, att deltagarna i naturen lärt känna olika djurgrupper bland främst evertebraterna. Om dessutom vissa reella reduktioner av det nuvarande kursstoffet i Uppsala och Stockholm genom- föras, bör det icke stöta på några större svårigheter att till höstterminens slut, under sammanlagt 4 månader, genomgå såväl evertebraternas som verte— braternas morfologi.

För att i största möjliga utsträckning ge kursdeltagarna en sammanhängande kursfri period i och för inläsning av den genomgångna morfologikursen före— slår beredningen, att histologikursen avskiljas från anatomikursen med början först den 15 februari. Beredningen är medveten om den olägenhet som åt- skiljandet av anatomi- och histologikurserna kan medföra, men genom denna studieordning vinner man en större och mera elastisk marginal för den kurs- fria perioden, än om denna period inskjutes mellan två kurser under pågående termin. I det senare fallet torde det nämligen vara omöjligt att avväga perio- dens längd på ett sådant sätt, att den passar olika studiebegåvningar. Med eventuell hjälp av en del av julferierna bör det däremot vara möjligt för det stora flertalet kursdeltagare att inläsa och tentera 2—betygskursen i den jäm- förande morfologien inom loppet av en terminsmånad, d. v. s. före den 15

februari. Med denna kursordning vinner man även den fördelen, att den kursfria perioden kommer mindre olägligt för sådana studerande, som vilja börja sina zoologistudier med vårterminen.

Under histologikursen bör preparatförfärdigandet, vars grunder inhämtats redan under morfologikursen, enligt beredningens mening nedskäras till ett minimum, eventuellt genom att institutionen i mån av tillgång på arbets- krafter tillhandahåller nödvändiga snitt. Beredningen utgår därför från att denna kurs jämte förhör skall kunna fullföljas inom loppet av 3 veckor.

Enligt denna kursplan kan således fysiologikursen börja omkring den 8 mars. Kursens ökade svårighetsgrad har under senare år stegrat anspråken på deltagarnas förkunskaper i kemi och har även medfört en förlängning av inläsningstiden till fysiologitentamen (s. 186). Beredningen har redan ovan (5. 187) ifrågasatt, om icke fysiologikursen utan skada för den egentliga lärar— utbildningen skulle kunna reduceras genom att mera avancerade försök och frågeställningar överföras till en särskild kurs. Härigenom skulle studietiden icke oväsentligt förkortas för huvudparten av de studerande, särskilt för dem som icke besitta mer än elementära kunskaper i kemi.

I anslutning till fysiologikursen, som bör kunna vara avslutad inom loppet av fem effektiva veckor, förordar beredningen en kursfri period för inläsning till fysiologitentamen. Genom att denna period är förlagd till slutet av vår- terminen bör den önskvärda marginalen för olika studiebegåvningar vara säkrad.

Under maj månad bör enligt beredningens mening anordnas ett antal obli- gatoriska exkursioner för studier i naturen av främst fågelvärlden. Dessa och andra exkursioners utbyte skulle säkert ökas i synnerligen hög grad, om deltagarna redan tidigare genom museistudier inhämtat tillräcklig artkänne- dom. För närvarande sker inläsningen av den skandinaviska vertebratfaunan praktiskt taget helt genom självstudier. Genom en ändamålsenligt upplagd handledning bör emellertid en avsevärd effektivisering av dessa studier kunna uppnås. Beredningen förordar därför införandet av dylik handledning ett par gånger i veckan under tiden 1 oktober—15 december och 15 januari—8 mars (: fysiologikursens början). Genom denna handledning och genom exkur- sioner-na böra de studerande få större möjligheter än för närvarande att redan under kursåret tillägna sig de erforderliga artkunskaperna rörande svenska ryggradsdjur. Dessa kunskaper redovisas i ett enkelt förhör vid kursårets slut.

Kursen i marin zoologi bör enligt beredningens uppfattning bli obligatorisk även för de studerande vid Stockholms högskola. Om det förslag till höjda exkursionsanslag som beredningen i annat sammanhang kommer att fram- lägga förverkligas, undanröjas de svårigheter som för närvarande föreligga. Deltagarna i de marinzoologiska kurserna böra nämligen, enligt beredningens principiella ståndpunkt, erhålla ersättning för såväl resekostnaderna som merkostnaderna för uppehållet under kursen.

Det skulle vara lyckligt, om kursen i marin zoologi kunde utvidgas på ett sådant sätt, att den gjorde skäl för benämningen marin biologi. Beredningen förutsätter, att under några dagar av kursen en introduktion i de marina algernas och kärlväxternas systematik och ekologi meddelas i ungefär den omfattning som redan nu förekommer vid Kristinebergs zoologiska station. Där så erfordras bör särskild lärare förordnas för detta ändamål. Beredningen förordar vidare, att fiskarnas morfologi och systematik i större utsträckning än vad nu är fallet upptages på kursprogrammet. Beredningen är emellertid medveten om att införandet av nya moment kan stöta på stora svårigheter på grund av bristande tid, särskilt vid kursen på Kristineberg. Det är därför även ur undervisningssynpunkt ytterst angeläget, att den plan till utbyggnad av Kristinebergs zoologiska station som framlagts av Naturvetenskapliga forsk— ningskommittén (SOU 1946: 77) snarast kommer till stånd. I så fall skulle även vid Kristineberg den marinbiologiska kursen kunna omfatta omkring 5 veckor.

Enligt den här framlagda kursplanen bör flertalet zoologistuderande kunna genomgå samtliga obligatoriska kurser och avlägga tillhörande tentamina inom loppet av ett år. De skulle därvid i vissa hänseenden, särskilt i fråga om naturstudierna, få en gedignare utbildning än för närvarande. För att nå detta mål och för att samtidigt åstadkomma den nödvändiga förkortningen av kurs- studierna har beredningen å andra sidan föreslagit vissa redaktioner. Bered- ningen är fullt medveten om att dessa måste medföra en minskning av ut- bildningens vetenskapliga bredd. Men denna nackdel, som med hänsyn till lärarutbildningen icke behöver vara av allvarligare art, kan för licentiandernas vidkommande motverkas genom att motsvarande pensa förläggas till de högre studierna.

För att ovanstående kursplan skall kunna hållas är det av vikt att de stu- derande avlägga sina kurstentamina i morfologi och fysiologi inom avsedd tid. Det bör därför övervägas, om icke vid den kursfria periodens slut bör in- föras en gemensam, skriftlig tentamen för redovisande av de för 2 betyg erfor- derliga kunskaperna i morfologi respektive fysiologi. De studerande som önska ?) betyg böra då dessutom genomgå en muntlig tentamen.

Beredningens ovan framlagda förslag till kursårets planering åsyftar även att i största möjliga mån begränsa sluttentamen till att omfatta huvudsakligen allmän zoologi jämte en redovisning av kunskaperna i den utomnordiska faunan. Under förutsättning att fordringarna i dessa hänseenden anpassas till lärarutbildningens behov, bör tiden för inläsning till sluttentamen för 2 betyg enligt beredningens mening kunna nedbringas till 2—3 månader. För att göra studierna under denna tid, som är avsevärt kortare än den nu an- vända, så effektiva som möjligt böra de studerande erhålla preciserade direktiv för inläsningen. '

Kursen i zoologisk museiteknik är främst av betydelse för blivande lärare. Universitetsberedningen delar lärarutbildningssakkunnigas ovan (s. 184) refe— rerade uppfattning rörande kursens omfång och förutsätter, att den i framtiden

även skall kunna hållas vid Stockholms högskola. Deltagandet i kursen bör enligt beredningens mening vara frivilligt.

Ärftlighetslära.

Ärftlighetsläran är som självständigt läroämne representerat vid Lunds universitet och Stockholms högskola men ej vid Uppsala universitet. Redan i sitt andra betänkande (SOU 1946: 81, s. 137) framhöll beredningen, att »sak- naden av undervisning och examination i ärftlighetslära vid Uppsala universi- tet är ett synnerligen allvarligt missförhållande, som utan dröjsmål måste avhjälpas». Naturvetenskapliga forskningskommittén, som ytterligare utrett denna fråga, framlade i sitt sista betänkande (del III, oktober 1947) ett för— slag om en ny professur i genetik i Uppsala, men detta har ännu icke lett till något positivt resultat. Den främsta anledningen härtill har varit svårig— heten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose ämnets behov av lokaler för forskning och undervisning. Det synes emellertid beredningen riktigare att först inrätta befattningen och därefter låta den ordinarie innehavaren arbeta för lokalfrågans definitiva lösning än att försöka gå den motsatta vägen. Universitetsberedningen vill därför hemställa, att forskningskommitténs ovan nämnda förslag snarast genomföres.

I Lund och Stockholm synas undervisningen och studierna i genetik för erhållande av betyg i filosofie kandidat och ämbetsexamen icke bereda några nämnvärda problem. Studietiden för 2 betyg kan hållas inom ramen av ett läsår, och några önskemål om förändringar av nuvarande kurser eller kunskaps— fordringar ha icke framförts till beredningen. Däremot har beredningen av såväl lärare som studentrepresentanter vid alla tre lärosätena gjorts uppmärk— sam på den otillfredsställande utbildningen i ärftlighetslära för de biologi— studerande som icke taga betyg i detta ämne (: flertalet).

I de nuvarande examensfordringarna för både botanik och zoologi ingå enligt studiehandböckerna även kunskaper i ärftlighetslära, inhämtade genom självstudier av någon eller några elementära läroböcker, samtliga publicerade före år 1936. Eftersom särskild undervisning i genetiska frågor sällan eller aldrig meddelas under studierna i botanik och zoologi erhåller majoriteten av de biologistuderande varken tillräckliga eller tidsenliga kunskaper i ärft— lighetslära.

I de yttranden som av Biologilärarnas förening och vissa akademiska lärare- inlämnades till 1936 års lärarutbildningssakkunniga framhölls bland annat (SOU 1938: 50, s. 323), att >>en begränsning av studietiden skulle kunna ernås genom att åstadkomma för botanik och zoologi gemensam kurs i ärftlighets- lära». I filosofiska fakultetens vid Lunds universitet remissyttrande angående lärarutbildningssakkunnigas betänkande föreslog professorn i genetik A. Miintzing (mars 1939), att »självstudierna i genetik kompletteras genom en speciell kurs, som bör vara obligatorisk för alla blivande biologilärare. Förslagsvis skulle denna kurs, som bör åtföljas av slutförhör, kunna med- delas av docentstipendiaten i ämnet och till omfånget ungefär motsvara dennes undervisningsskyldighet under höstterminen (25 timmar).»

Vid beredningens överläggning med biologerna i Lund (april 1948) förkla- rade professor Miintzing, att man efter diskussioner med representanter för de biologiska ämnena kommit fram till att det vore lämpligt med en obliga- torisk kurs i genetik för de biologistuderande som icke medtaga ärftlighets- lära som särskilt ämne i sin examen. Kursen skulle under en tid av 2 månader kunna läggas parallellt med botanikstudierna med 3 dubbeltimmar i veckan (på kvällarna), och den skulle avslutas med särskilt förhör. Vid detta förhör skulle utöver kursen fordras en mindre lärobok av översiktlig karaktär. Under sommaren skulle deltagarna sedan frivilligt kunna komplettera de vunna teoretiska kunskaperna genom att genomgå den 2 veckors demonstrations- kurs som i början av juli regelbundet anordnas på Svalöv. Med denna anord— ning skulle ärftlighetsläran helt flyttas ut från ämnena botanik och zoologi.

Beredningen har blivit övertygad om att en särskild genetikkurs för de biologistuderande som icke medtaga ärftlighetslära som särskilt ämne i examen på ett rationellt sätt skulle tillgodose de berättigade kraven angående förbättrad utbildning i ärftlighetslära för biologerna i allmänhet. Det kan visserligen sägas, att det för sluttentamen i både botanik och zoologi skulle vara ofördelaktigt, om de genetiska momenten ute—slötos genom att överföras till den föreslagna kursens slutförhör. Denna nackdel anser beredningen vara av underordnad betydelse. Väsentligare och avgörande för beredningens ställ- ningstagande i denna fråga är däremot, att det möter stora svårigheter att inom den för 2—betygsstudierna i botanik och zoologi tillgängliga tidsramen införa en helt ny, obligatorisk kurs av denna omfattning. De framförda önske— målen om en bättre undervisning i genetik vill beredningen därför i stället tillmötesgå genom sitt ovan (s. 181) nämnda förslag, att de grundläggande genetiska momenten genomgås i samband med fanerogamernas cytologi och embryologi. Genom att utöka denna kurs (jfr s. 177) med en föreläsning och några övningstimmar per dag bör det vara möjligt att där behandla genetikens teoretiska grunder och även låta kursdeltagarna studera sådant material (mikroskopiska preparat m. m.) som underlättar deras förståelse av de gene— tiska problemen. Inläsningen av litteraturkursen i genetik bör däremot ske i samband med sluttentamen.

Beredningen vill dessutom understryka önskvärdheten av att de studerande frivilligt i största möjliga utsträckning begagna sig av möjligheten att genom deltagande i demonstrationskursen vid Svalöv (eventuellt alternativt vid Wiad) lära känna även de praktiska sidorna av ärftlighetsforskningen. I synnerhet för blivande biologilärare är en dylik kännedom utan tvivel av stort värde. Beredningen vill därför förorda, att biologistuderandes delta— gande i en genetisk sommardemonstrationskurs måtte underlättas genom bidrag från ett särskilt anslag. Den erforderliga höjningen av exkursione— anslagen kommer beredningen att behandla i ett senare sammanhang.

Lim n 0 1 o gi. Tidigare ha studier för betygi limnologi kunnat bedrivas endast vid Lunds universitet, där ämnet är representerat genom en professur och där det för-

fogar över såväl egen institution som ett till denna hörande fältlaboratorium (i Aneboda, Småland). Från och med läsåret 1948/49 anordnas emellertid undervisning i ämnet även vid Uppsala universitet, som genom beslut av 1947 års riksdag erhållit en laboratorsbefattning i limnologi. Vid sjön Erken (norr om Norrtälje) har universitetet tack vare donationsmedel kunnat inrätta ett limnologiskt fältlaboratorium (jfr beredningens andra betänkande-, SOU 1946:81, s. 148). Vid Stockholms högskola är ämnet icke representerat.

Beträffande undervisningen i limnologi för studerande som önska taga betyg i ämnet har beredningen intet uttalande att göra. Däremot skola framförda önskemål och förslag rörande limnologiens ställning vid den akademiska ut— bildningen av biologilärare här i korthet behandlas.

1936 års lärarutbildningssakkunniga ansåg det lämpligt, att en limnologisk kurs införlivades med undervisningen i de biologiska ämnena för filosofisk ämbetsexamen. De sakkunniga stödde sig härvid på uttalanden av såväl Biologilärarnas förening som flera akademiska lärare (SOU 1936: 50, s. 321).

Förslaget om en särskild limnologikurs för studerande i botanik och zoologi framfördes även i flera av de till beredningen ingivna enquétesvaren och under beredningens överläggningar vid de tre lärosätena. Härvid underströks, att kännedom om åtminstone de elementära limnologiska sammanhangen är av mycket stort värde, i synnerhet för blivande biologilärare. Vid den akade- miska undervisningen i botanik och zoologi kunna emellertid de limnologiska momenten, i vilka kunskapsstoff från flera olika vetenskapsgrenar i stor ut- sträckning utnyttjas och syntetiseras, självfallet icke ägnas tillbörlig upp— märksamhet. Genom att efter de botaniska och zoologiska studierna deltaga i en limnologisk sommarkurs skulle dock de studerande på kort tid kunna bli förtrogna med limnologiens huvuddrag. Medan man i Lund önskade, att en sådan kurs skulle bli obligatorisk för filosofisk ämbetsexamen eller i varje fall för behörighet till ordinarie lärartjänst, ville man i Uppsala och Stock— holm ha den frivillig.

Beredningen finne-r det önskvärt, att studerande i botanik och zoologi, särskilt då de blivande lärarna i biologi, få bättre utbildning i limnologiska frågor än vad nu är fallet. Beredningen måste emellertid framhålla de stora praktiska svårigheter som måste övervinnas, om ett så stort antal studerande som det här är frågan om (sammanlagt omkring 60 per år) skall beredas tillfälle att genomgå särskilda sommarkurser i limnologi. Både vid laboratoriet i Aneboda och vid Erkenlaboratoriet måste i så fall arbetslokalerna utökas, varjämte särskilda åtgärder måste vidtagas för att ordna kursdeltagarnas inkvartering och mathållning. Under nuvarande förhållanden kan beredningen därför icke förorda en obligatorisk kurs i limnologi (likställd med kursen i marin zoologi) för studerande i botanik och zoologi.

Det vore emellertid enligt beredningens mening lyckligt, om man vid de båda nämnda laboratorierna försöksvis kunde anordna en kort frivillig limno- logikurs för biologistuderande. Till en början kunde en sådan kurs prövas i mindre omfattning, antingen samtidigt och delvis gemensam med den större kursen för limnologistuderande eller också vid annan tid än denna. Härigenom

skulle praktiska erfarenheter kunna vinnas för en eventuell utbyggnad av denna undervisning.

Kurs i hygien för blivande biologilärare.

I läroverks— och seminarieorganisationen förekommer inom skolämnet biologi undervisning i hälsolära. Inom flickskolan och vissa praktiska skol- former är hälsoläran utbruten ur biologien som särskilt undervisningsämne. Den huvudsakliga undervisningen i hälsolära är förlagd —— utom för vissa praktiska skolformer —— till ett stadium motsvarande realskolans avslutnings- klass och gymnasiets första ring i anslutning till den ett läsår omfattande kursen i människokroppens byggnad.

I den grundläggande utbildningen i zoologi ingår däggdjurens anatomi och fysiologi. Från skilda håll ha önskemål om en särskild hygienutbildning för biologilärare framförts. 1936 års lärarutbildningssakkunniga framhålla vikten av att kurser i hygien avsedda främst för blivande biologilärare anordnas (SOU 1938: 50, s. 121). I en till universitetsberedningen överlämnad skrivelse från Biologilärarnas förening (mars 1947) heter det bland annat: »En mycket kännbar brist vidlåder biologistudierna därigenom att för närvarande ingen utbildning meddelas i hygien, inbegripet människokroppens byggnad, hälso- lära och patologi». Biologilärarnas förening föreslår införandet av en kurs i hälsolära, patologi och bakteriologi för medicinutbildad lärare under 11/2 månad. Kursen föreslås vara förenad med tentamen.

I Lund har sedan 1944 hygienkurser huvudsakligen för blivande biologi- lärare anordnats. Timplanen för kursen vid Lunds universitet har varierat något, vilket framgår av följande två exempel (1944, 1949). Skolhygien, yrkeshygien: 2 timmar. Kroppsövningarnas hygien, de smitto- samma sjukdomarna under skolåldern: 2 timmar. Sexualhygien: 3 timmar. Sexualundervisning: 2 timmar. Havandeskapets hygien och förloss— ningen: 2 timmar. Den fysiska och psykiska utvecklingen i barnaåldern: 2 timmar.

Demonstration av en obduktion: 1 timme.

Om smittämnen och deras bekämpande: 2 timmar. Födan och dess ändamålsenliga sam- mansättning: 2 timmar.

Nervsystemets hygien, arbetshygien, trötthet: 1 timme. Narkotica, speciellt alkoholens skadliga inverkan på folkhälsan: 2 timmar.

Den fysiska och psykiska utvecklingen i barnaåldern: 2 timmar. Hemmets betydelse under barnaåldern. Samhällets barnavård: 2 timmar. Arv och miljö: 2 timmar. Narkotica, nervsystemets hygien: 2 timmar. Etiska riktlinjer vid ningen: 1 timme. När sexuallivet blivit ett socialt pro-

blem: 1 timme. Sexualhygien: 2 timmar.

Havandeskapets hygien och förloss- ningen: 2 timmar. Man och kvinna. Några etisk-pedago- giska synpunkter på sexualundervis- ningen: 2 timmar. Hjärnans lokalisation. gien: 2 timmar.

Obduktion: 1 timme.

sexualundervis-

Pedagogisk hy-

Vid Uppsala universitet anordnades en hygienkurs för blivande biologi- lärare år 1948. Denna kurs hade följande omfattning.

Skolhälsovård: 1 timme. Reumatiska sjukdomar: 1 timme. Yrkes- och bostadshygien: 2 timmar. Kräfta: 1 timme. Vattenhygien: 2 timmar. De vanligaste psykiska rubbningarna: Infektionssjukdomar: 2 timmar. 1 timme. Veneriska sjukdomar: 1 timme. Psykiska rubbningar under uppväxtåren: Sexualhygien: 1 timme. 1 timme. Moderna läkemedel: 2 timmar. Narkotica: 1 timme. Tuberkulos: 1 timme. Arvshygien (eugenik): 1 timme.

Dessa kurser ha. anordnats främst för blivande biologilärare. Kurserna i Lund ha emellertid även genomgåtts av andra studerande, såsom t. ex. teologie studerande. I detta sammanhang bör även nämnas ett förslag om en allmän hygienkurs för universitetsstuderande. Detta har diskuterats bland annat i samband med ett önskemål om ett obligatoriskt studium av nykterhets- frågan som en förutsättning för avläggandet av fil. ämbetsexamen (Vita Bandets Centralstyrelse 1943). 1944 års nykterhetskommitté har genom en delegation till beredningen framfört vissa synpunkter, som böra beaktas i samband med uppläggningen av kursen i hygien för blivande biologilärare. Bland annat har framhållits nödvändigheten av en undervisning i alkoholens medicinska verkningar samt i nykterhetsfrågan som ett socialt problem. Dessa moment skulle enligt Nykterhetskommitténs mening kräva cirka 6 timmar.

Universitetsberedningen förordar som ett led i en förbättrad utbildning för biologilärare införandet av en obligatorisk kurs på cirka 20 timmar i hygien för studerande, som avlägga fil. ämbetsexamen med ämnena bota- nik och zoologi. Erfarenheterna från liknande kurser i Lund och Uppsala visa, att de biologistuderande med sina relativt goda kunskaper i anatomi och fysiologi ha den största behållningen av hygienkursen, om flera medicinska fackmän engageras som föreläsare vid kursen. Det förhållandet att hygien- kursen härvid av praktiska skäl icke kan bli förenad med tentamen synes vara av mindre vikt än att vid kursen verkligt kvalificerad undervisning meddelas av skilda specialister.

En dylik kort kurs kan självfallet icke ge ett utförligt stoff inom de skilda föreläsningsämnena. Det synes vara lämpligt att i detta fall främst sträva efter att ge översikter över medicinska och socialmedicinska frågor, som biologiläraren kommer i beröring med vid sin undervisning. Den före- slagna kursen torde kunna anordnas som kvällskurs. Eftersom realskolans kurs i biologi omfattar även hälsolära böra även de 1-betygsstuderande i bota- nik och zoologi vilka avse att avlägga fil. ämbetsexamen genomgå kursen.

Universitetsberedningen vill framlägga följande förslag till timplan för kurs i hygien för blivande biologilärare.

Infektionssjukdomar (översikt) ...................... 2 tim. Vattenhygien ........................................ 2 » Veneriska sjukdomar ................................ 1 » Sexualhygien ........................................ 2 » Tuberkulos .......................................... 1 » Reumatiska sjukdomar .............................. 1 »

Kräfta ................................................ 1 tim. Moderna läkemedel .................................. 2 » Narkotica ............................................ 3 » Yrkeshygien .......................................... l » De vanligaste psykiska rubbningarna under upp- växtären .......................................... 2 » Arvshygien (eugenik) ................................ 2 »

I timplanen ha momenten tuberkulos och veneriska sjukdomar utbrutits ur infektionssjukdomar. Skolhälsovård beräknas ingå i den för alla lärar— kandidater avsedda skolhygieniska kursen under provåret och har därför uteslutits ur förslaget. Inom avsnittet narkotica böra 2 timmar kunna ägnas åt alkoholens patofysiologi samt alkoholfrågan ur social synpunkt. Tillsam— mans med kursen i fysiologi, där gifter och deras fysiologiska verkningar även få sin behandling, bör grunden för en saklig undervisning i alkohol- frågan på skolstadiet sålunda ha givits. Åt flera moment, förutom narkotica även vattenhygien, sexualhygien och de psykiska rubbningarna, vore det önskvärt att kunna tillmäta väsentligt större utrymme. Detta synes för när— varande dock vara omöjligt utan att trots föreslagna reduktioner i grund- kurserna den tillmätta tidsramen för fil. ämbetsexamen med botanik och zoologi överskrides.

Universitetsberedningen anser, att frågan om en förstärkt hygienutbild- ning även bör uppmärksammas i samband med fortbildningskurser för läro— verkens och motsvarande skolformers lärare.

Beträffande en allmän kurs i hygien för blivande lärare, som föreslagits av Vita Bandets Centralstyrelse (1943) och som diskuterats inom 1944 års Nykterhetskommitté, vill beredningen icke framlägga något förslag. Bered- ningen ifrågasätter emellertid, huruvida icke den redan nu i samband med provåret för samtliga lärarkandidater givna korta kursen i skolhygien kunde förbättras och utvidgas till att omfatta även alkoholens medicinska och sociala verkningar.

Beredningen föreslår, att en obligatorisk hygienkurs för blivande biologi- lärare införes i Uppsala, Lund och Stockholm. För anordnandet av dessa kurser föreslår beredningen ett anslag om 1 500 kronor per år och lärosäte.

Studier för 1 och 3 betyg i fil. kand.- och fil. ämbetsexamen.

I botanik Och zoologi förekomma för närvarande inga speciella övnings— kurser för betyget Godkänd. Enligt anvisningarna i studiehandboken anord— nas visserligen i Uppsala en »mikroskopisk övningskurs, omfattande växtana— tomiens grunder samt de viktigaste kryptogamtypernas morfologi och anatomi» och i Stockholm en »övningskurs i de viktigaste kryptogamtypernas morfologi» för studerande som önska taga 1 betyg i botanik, men detta endast under förutsättning att »stt tillräckligt antal (minst 3) deltagare anmäler sig». I annat fall »får den studerande på egen bekostnad genom lektioner inhämta denna kurs». I övrigt fordras för 1 betyg genomgång av följande 2—betygskurser:

Uppsala Lund Stockholm Botanik ............ Organografl Organograii Organograii — Växtanatomi Växtanatomi —— Kryptogami Växtfysiologi Växtfysiologi Växtfysiologi Zoologi ............ Jämf. anatomi Jämf. anatomi Morfologi

Med avseende på kurserna är således skillnaden i fordringarna för 1 och 2 betyg tämligen obetydlig eller (för botanik i Lund) ingen. En studerande, som önskar erhålla 1 betyg i botanik eller zoologi, måste ägna 1,5—2 terminer åt enbart kurserna i varje ämne. Detta torde vara den främsta anledningen till att studier för 1 betyg mycket sällan eller praktiskt taget aldrig förekomma i dessa ämnen (jfr tabell 27).

Enligt beredningens uppfattning är det emellertid en allvarlig olägenhet, att 1 betyg i botanik respektive zoologi för närvarande icke kan erhållas på ungefär halva den tid SOm kräves för 2 betyg. Härtill kommer emellertid, att man för framtiden kan förutse ett verkligt och stigande behov av ändamåls— enligt upplagda l—betygskurser ävenidessa ämnen. På grund av den allt allvar- ligare bristen på lärare i de naturvetenskapliga ämnena, särskilt i mindre real- skolor, har skolkommissionen föreslagit användandet av ämneskombinationer av typen 2 + 2 + 1 + 1. Enligt kommissionens mening »bör de framtida ettbetygskurserna vara tillrättalagda för blivande realskollärare och alltså så avpassade, att de ger kompetens för undervisning i ämnet på realskolestadiet». Kommissionen har dock klart för sig, att >>ettbetygskurserna kommer att bereda universitetens ämnesrepresentanter många svårigheter. Kommissionen hoppas emellertid, att dessa svårigheter genom samarbete mellan universitetens och skolans representanter skall kunna övervinnas och en för båda parter tillfreds— ställande lösning ernå—s» (SOU 1948: 27, s. 387).

För botanikens och zoologiens vidkommande måste beredningen framhålla, att ett genomförande 'av reguljära 1-betygskurser här stöter på svårigheter av en annan och betydligt allvarligare att än skolkommissionen synes ha tänkt sig. I båda dessa ämnen (liksom i de övriga naturvetenskapliga ämnen, där utbildningen för 2 betyg huvudsakligen sker i form av fasta kurser) äro numera i första hand lokalutrymmena avgörande för institutionernas kapa- citet. Det är därför redan av denna anledning uteslutet att låta 1—betygsstu— derande deltaga i övningskurserna för 2 betyg, även om det bara gäller vissa begränsade avsnitt. Däremot torde särskilda 1-betygskurser åtminstone provi- soriskt kunna hållas i samma lokaler som 2—betygskurserna under de tider, då dessa lokaler icke användas; både i botanik och zoo-logi användas nämligen skilda laboratorier för de morfologiska och fysiologiska kurserna. Genom- förandet av 1-betygskurserna blir i så fall mera beroende av tillgången på lärarkrafter, som kan visa sig vara otillräcklig. En utökning av lärarperso- nalen med en docentstipendiat eller en arvodesbefattning (biträdande lärare) per ämne och lärosäte kan därför bli nödvändig för detta ändamål.

Beträffande 1—betygskur—sernas uppläggning och omfång har beredningen

icke erhållit några detaljförslag, varför den nedan framlagda planen är ett uttryck för beredningens egen uppfattning om vad som bör ingå i kursunder- visningen för de studerande som önska erhålla kompetens att undervisa i biologi på realskolestadiet. Både i botanik och zoologi bör övningskursen för 1 betyg ges i ett sammanhang och benämnas »1-betygskurs i botanik» respek- tive »1—betygskurs i zoologi». Den förstnämnda synes lämpligast böra hållas under förra delen av höstterminen, den senare under första hälften av vår- terminen. Kursernas omfattning bör begränsas till vardera två månader.

Botanikkursen föreslås omfatta organografi jämte anatomi (3 veckor), kryptogamer och arkegoniater (3 veckor) samt växtfysiologi (1 vecka). Mellan genomgången av organografien och kryptogamerna böra de studerande få till- fälle till en veckas självstudier av odlade växter. I fråga om den nordiska floran böra fordringarna begränsas och lämpligast är, att även studerande för 1 betyg deltaga i den ovan (5. 180) föreslagna frivilliga sommarkursen i floristik. Efter genomgången av 1—betygskurse-n böra de studerande kunna inläsa det för tentamen fordrade stoffet på en tid av högst 6 veckor och således kunna tentera för 1 betyg i botanik före höstterminens slut.

Zoologikursen föreslå-s omfatta morfologi och histologi (6 veckor), fysiologi (1 vecka) samt terrestrisk och limnisk faunistik (1 vecka). I slutet av vår— terminen böra de studerande detaga i exkursionerna (ornitologi, entomologi etc.). Inläsningen för tentamen bör kunna ske inom loppet av två månader, varför 1 betyg i zoologi kan erhållas före vårterminens slut.

Beträffande kursen i hygien hänvisas till s. 194 ff. Med ovanstående förslag, som endast är att betrakta som ett utkast till kursplaner för 1-betygsstudier i botanik och zoologi, vill beredningen söka avhjälpa den alltmera tilltagande bristen på biologilärare i realskolan, där biologiundervisningen ofta omhänderhas av lärare som helt sakna fackutbild- ning i ämnet.

Beträffande ärftlighetslära och limnologi föreligga inga svårigheter av mot— svarande slag. I dessa ämnen kan betyget Godkänd i regel erhållas efter ungefär 1 termins effektiva studier.

Varken i de till beredningen ingivna enquétesvare'n eller vid beredningens överläggningar med de tre lärosätenas akademiska lärare och studentrepresen- tanter ha några önskemål framförts beträffande 3-betygsstudierna inom här berörda ämnen. Betyget Berömlig synes i alla fyra ämnena ha karaktären av ett kombinerat kvalitets- och kvantitetsbetyg. Den första förutsättningen för dess erhållande är att den studerande vid 2-betygstentamen erhållit s. k. spets. I så fall kan högsta betyget erhållas efter utförande av en självständig, mindre undersökning samt inhämtande av en utökad litteraturkurs, vilken del— vis brukar kunna väljas i anslutning till specialarbetet. Skillnaden i effektiv studietid mellan 2 och 3 betyg är tämligen varierande men torde i genomsnitt utgöra omkring ett halvt år.

Beredningen har i sin föregående behandling av studierna för 2 betyg i botanik och zoologi tvingats föreslå åtskilliga reduktioner av fordringarna för

att kunna förkorta studietiden. Kraven på en mera vetenskaplig orientering i ämnet böra enligt beredningens mening begränsas till 3—betygsstadiet, som därigenom blir mera markerat skilt från studierna för 2 betyg än vad nu i regel är fallet. Om 3-betygsstudierna, som även omfatta ett självständigt arbete, härigenom i genomsnitt skulle kräva mera än en termin utöver studierna för 2 betyg, torde vissa delar av stoffet kunna överföras till licentiatstudierna.

Med den tidsram av högst 8 terminer, som beredningen utgått från för en filosofisk ämbetsexamen med 6 betygsenheter, kan för erhållande av2betygi botanik och 2 betyg i zoologi icke anslås mer än sammanlagt högst 5 a 5,5 terminer. Enligt de ovan framlagda studieplanerna bör flertalet studerande kunna tentera för 2 betyg i såväl botanik som zoologi efter högst 2,5 terminers effektiva studier i vartdera ämnet; härvid förutsättes då, att även somrarna i stor utsträckning användas för studier. Om det andra ämnet kunde påbörjas omedelbart efter sluttentamen i det första, skulle således båda ämnenas studier kunna slutföras inom den uppgjorda tidsramen.

Anknytningen av studierna i botanik och zoologi stöter emellertid på stora svårigheter på grund av att de studerande i dessa ämnen måste genomgå fasta kurser, till vilka tillträde endast kan erhållas vid terminernas början. För att genomföra studierna inom den här avsedda tiden ha de studerande därför att välja mellan två möjligheter: antingen påbörja kurserna i det nya ämnet medan inläsningen av det första ämnet ännu pågår eller uppskjuta inläsningen av det första ämnets sluttentamen tills båda ämnenas kurser genomgåtts. Det första alternativet förutsätter, att sommaren helt användes för tentamens— läsning, och torde endast kunna genomföras av de mest studiebegåvade. Det sistnämnda alternativet bör vara mindre krävande men torde å andra sidan ha en viss tidsförlust till följd, även om sluttentamen i enlighet med beredningens förslag väl avgränsas från kurserna, så att de vid kurstentamina redovisade kunskaperna i största möjliga utsträckning uteslutas. Om kemi emellertid även skall ingå i kombinationen bör det medföra tidsvinst att stu- dera detta ämne först. Beredningen är medveten om att en tid—sram av 8 ter- miner är snäv, när det gäller ämbetsexamina med botanik och zoologi, men har kommit till den uppfattningen att det dock i flertalet fall bör vara möjligt att hålla densamma.

Den geologiska ämnesgruppen. Det förutvarande examensämnet geologi med mineralogi har från och med år 1949 uppdelats i två examensämnen, det ena benämnt mineralogi, petro- logi och allmän geologi, det andra historisk geologi och paleontologi. Det senare examensämnet har nära anknytning till den biologiska ämnesgruppen, men i detsamma ingå dessutom sådana delar av den allmänna geologien, som äro av betydelse för förståelsen av jordytans utvecklingshistoria. Den all- männa geologien måste således i stor utsträckning vara gemensam för de båda examensämnena.

Enligt de nyligen uppgjorda studieplanerna finnes en för båda examens- ,ämnena gemensam, mindre grundkurs. Efter denna differentieras studierna på de båda ämnena redan för 1 betyg. För 1 betyg fordras åhörande av föreläsningar, litteraturstudium, studier av samlingar samt deltagande i exkursioner, däremot inte laborationsövningar. För 2 betyg fordras dessutom 2 terminers laborationsövningar, mera fältvana samt en utvidgad litteratur- kurs. För 3 betyg fordras, utöver väl uppfyllda 2-betygsfordringar, omdöme och förmåga att tillämpa vetenskaplig metodik, ådagalagda genom en själv- ständig, mindre undersökning. Erfarenhet av fältarbete är önskvärd.

Då studieplanerna för de två nya examensämnena ännu inte hunnit prövas i praktiken, kan beredningen inte uttala sig om den studiet-id de i praktiken kräva eller om deras ändamålsenlighet i övrigt.

Beredningen vill emellertid understryka, att de geologiska examensämnena även efter uppdelningen var för sig äro mycket omfattande och heterogena. En viss grad av differentiering inom dem bör därför alltid medgivas. Sär- skilt" vill beredningen understryka den relativt självständiga ställning som kvartärgeologien bör kunna intaga i examenshänseende. I enlighet med de allmänna riktlinjer beredningen föreslagit bör således en alternativ studie— kurs med kvartärgeologisk inriktning finnas inom vart och ett av de båda examensämnena, och såvida tentamen sker på denna studiekurs bör detta angivas i tentamensbetyget.

De geologiska ämnena äro enligt beredningens uppfattning av betydelse som stödämnen ej blott i specialexamen utan även i ämbetsexamen. Bered- ningen föreslår, att kurser i jordarts— och bergartslära respektive mineralogi och petrologi skola ingå i studiekurserna för ämbetsexamen i geografi (s. 203) respektive kemi (s. 174 f.). Härutöver.kan det i många fall vara värdefullt, att något betyg i de geologiska ämnena medtages som stödämne, varvid en differentiering av dessa kan vara önskvärd.

Beredningen har ovan (s. 41 f.) föreslagit, att kvartärgeologi skall vara examensämne i licentiatexamen.

G 6 o gra fi. Studier-na för 2 betyg.

Ämnet geografi är, sedan nu delning av ämnet företagits i Lund och Upp— sala, vid dessa lärosäten representerat inom såväl den matematisk-naturveten- skapliga som den humanistiska sektionen. Med vissa smärre variationer är den obligatoriska kursundervisningen vid de fyra lärosätena upplagd efter föl- jande schema. (De nedan anförda tidsuppgifterna gälla Uppsala Universitet)

1. Kartometri och kartkännedom

15 september—15 december föreläsning och övningskurs 1 dag per vecka (4 timmar under lärares ledning). Kartprojektioner, 1 föreläsning per vecka (med särskilt slutförhör).

2. Fältmätningskurs 15 april—31 maj 15 april—7 maj, 1 dag per vecka (8 timmar) 7 maj—31 maj, varje veckodag cirka 8 timmar (egen uppgift under lärares överinseende).

3. Klimatologi, föreläsningskurs 25 timmar (med frivillig deltentamen).

4. Seminarieövningar, 2 terminer 1 veckodag, 2 timmar. Utöver de båda obligatoriska kurserna i kartometri och fältmätning har man i Lund under läsåret 1947/48 haft ett antal föreläsningskurser, bland annat i fysisk geografi, ekonomisk geografi, regional geografi över Sverige och regional geografi över världsdel, alla avslutade med deltentamina. Del— tentamina ha alltså i Lund praktiserats oftare än i Stockholm och Uppsala. Tentamen i ämnet har i Uppsala på senare år uppdelats i tvenne deltentamina, varvid uppdelningen i allmänhet skett efter överenskommelse med examinator. Gemensamt för de fyra lärosätena är, att 2 terminers seminarieövningar krävas och att de studerande utarbeta en i allmänhet på eget fältarbete grun— dad uppsats för 2 betyg. Kulturgeografien, som principiellt bör vara jämställd med naturgeografien, inhämtas huvudsakligen under föreläsningsserier och i litteraturkursen. Då seminariedeltagarnas flertal utgöres av studenter med humanistisk studie- riktning och då dessa därför välja kulturgeografiska ämnen för sina upp— satser, intar kulturgeografien en framskjuten plats i seminariearbetet.

De synpunkter beträffande lärarutbildningen i ämnet geografi som före— trädas av Geografilärarnas Riksförening, omfattande universitetslärare, läro— verkslärare och folkskollärare, äro av intresse. Det svar föreningen i mars 1947 lämnade universitetsberedningen är emellertid icke en— hetligt beträffande de olika detaljfrågorna. Svaret utgöres av separata yttranden av arbetsutskottets skilda medlemmar (Hjulström, Hannerberg, Westin, Swedberg, Bergsten). Enighet synes dock råda på några punkter. Dessa äro: 1) lärarutbildning för läroverkens geografilärare bör vara knuten till universitet och högskolor; 2) lärare, som undervisa i realskolan, böra ha ett kunskapsmått i stort sett motsvarande betyget Med beröm godkänd i nu- varande fil. ämbetsexamen. Kurserna för 2 betyg anses i huvudsak redan vara väl upplagda för god lärarkompetens.

Några önskemål framställas syftande till en rationalisering av utbildnin— gen. Bland dessa märkas kravet på ökat antal exkursioner, kurs i exkursions- teknik för lärare samt Specialkurser i angränsande vetenskapsgrenar, exempel— vis kvartärgeologi och nationalekonomi. Hit hör även kravet på fortbildnings- kurser.

Studentrepresentanterna i Uppsala ha bland annat framfört liknande syn— punkter. Exkursionerna anses av studentrepresentanterna vara en mycket viktig del i den geografiska undervisningen. För att utbytet av exkursionerna skall bli det bästa möjliga, anse de det vara önskvärt, att deltagarantalet i

dessa icke är för stort. Möjlighet måste även finnas att fullgöra stipulerat antal exkursionsdagar (11 för 2 och 15 för 3 betyg) inom ett läsår. Beträf- fande seminariearbetet framhålla studentrepresentanterna, att arbetet bör läggas så, att studenterna i högre grad än nu beredas tillfälle till aktivt deltagande i detsamma. Ett flertal nya arbetsformer anser man vara önsk- värda i seminariearbetet; vidare önskar man en ytterligare uppdelning av seminarierna för att minska antalet deltagare i varje seminarium.

Beredningen har vid sitt arbete i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg kommit till den uppfattningen, att de nuvarande universitetskurserna i stort sett äro tillfredsställande för lärarutbildningen. Det är relativt begränsade önskemål beträffande kurserna som framförts. Det synes för övrigt redan länge ha förekommit väl avvägda universitetskurser, som givit god kompetens för lärare i geografi. Enligt 1936 års lärarutbildningssakkunniga voro stu- dierna redan då i stort sett organiserade så, att de rätt väl beaktade lärar- utbildningens krav (jfr SOU 1938: 50, s. 116).

Under senare år har emellertid kravet på uppsats för 2 betyg diskuterats. Det är därför lämpligt att här upptaga denna fråga.

Från studenthåll (Uppsala) heter det bland annat: Uppsatser fordras numera för högre betyg och kräva i ämnet geografi för- hållandevis mera arbete än uppsatserna i de flesta andra ämnen. Det är icke ovanligt att en uppsats kräver en hel termins arbete (cirka 4 månader), vilket får ses mot bakgrund av de ofta tidsödande och dessutom kostsamma.fältstudierna. Det främsta önskemålet beträffande uppsatserna är god undervisning och hand- ledning i den geografiska metodiken, så att icke alltför mycket tid och arbetskraft går förlorad till ingen nytta. Dessutom bör det framhållas, att studier av primär- material icke skall vara nödvändiga för utarbetande av proseminarieuppsatserna, principiellt knappast ens för trebetygsarbetena.

Liknande synpunkter ha framförts även av studentrepresentanter från Stockholm.

I det enquétesvar som Geografilämrnas Riksförening överlämnat till be- redningen upptages bland minimikraven för 2 betyg en kortare uppsats med karaktär av självständigt arbete. Emellertid synes även beträffande uppsatsen åsiktsdifferens råda inom arbetsutskottet. Så önskar en ledamot >>en kortare uppsats över ett större område, t. ex. en världsdel, ett land, ett landskap, som belyser geografiens hela fält och metod, ej någon speciell uppgift. Uppsatsen bör kunna utgöra en del av en grunduppgift och dess kartarbeten böra kunna utföras i samband med kartritningskursen».

Inom Riksföreningens arbetsutskott framhålles även den åsikten, att upp- satsen bör bevaras som självständigt arbete och inte bör övergå till referat. Detta motiveras bland annat med att de blivande lärarna komme att handha det enskilda arbetet på det differentierade gymnasiet. Det synes emellertid stå klart för arbetsutskottet, att en väsentlig del av studietiden åtgår för fält— arbete och författande av uppsatsen.

Vid överläggningar vid de fyra lärosätena har kravet på 2-betygsuppsats i geografi kommit i förgrunden. Det har visat sig, att ämnesrepresentan—

terna och i Lund även studentrepresentanten med skilda motiveringar ut- talat sig för ett bibehållande av uppsatsen för 2 betyg. Det bör påpekas, att i allmänhet ingen speciell uppsats kräves för 3 betyg.

Andra arbetsformer inom seminariearbetet utöver ventilerandet av 2—betygs— uppsatser ha efterlysts från bland annat studenthåll. Vid Stockholms hög- skola ha andra arbetsmetoder, t. ex. diskussionsseminarier över väsentliga problem i litteraturkursen, prövats inom semiariearbetet. I detta sammanhang har också diskuterats möjligheten av att uppsatsen för 2 betyg skulle kunna ersättas med ett mera kvalificerat inledningsanförande till ett diskussions- seminarium. Det har särskilt betonats, att detta icke skulle gälla 3 betyg i ämnet, för vilket betyg uppsats borde krävas.

Beträffande litteraturkursen för 2 betyg ha inga andra önskemål framförts än det, att den kulturgeografiska delen av litteraturkursen borde omfatta några mera moderna arbeten. Vissa reduktioner i litteraturkursen, speciellt inom den fysiska geografien, ha redan genomförts.

Beredningen har den uppfattningen att, med den kursuppläggning som finns och med de tillägg som kunna föreslås, det är mycket lämpligt att först ge en orientering i naturgeografi under en hösttermin (kurser i jordarts- och bergartslära, kartkännedom, klimatologi m. m.). Därpå böra de kulturgeo— grafiska momenten följa. Båda dessa delar av ämnet böra enligt beredningens mening vara jämställda och lika väl tillgodosedda.

V id anordnandet av de obligatoriska kurserna, kartometrikursen samt fältmätningskursen, vilka kurser i stort äro anordnade på likartat sätt i Uppsala, Lund och Stockholm, är det dock beredningen angeläget att fram- hålla nödvändigheten av att låta möjligheten att börja studierna i geografi såväl hösttermin som vårtermin stå öppen. Tidigare ha åtminstone ett mindre antal studerande, som av olika skäl tvingats att börja ämnet geografi en vårtermin, kunnat göra detta utan större olägenheter.

Beredningen har vidare fått starkt stöd för den uppfattningen, att önske- målet om kurser i jordarts— och bergartslära för blivande geografer är väl moti— verat. I linje med vad beredningen förordat beträffande en förstärkning av naturstudierna i de biologiska ämnena föreslår därför beredningen, att under tiden 15 augusti—1 september dylika kurser anordnas med förslags— vis två timmar per dag samt under kurstiden några kortare exkursioner på studieorten. Då geologikurserna inleda geografistudierna, måste givet- vis dessa kurser få propedeutisk karaktär och främst behandla det geolo- giska stoff som är av värde för en blivande geografilärare. Kursen i jordartslära bör ledas av en kvartärgeolog och kursen i bergartslära av en petrograf.

Beredningen anser det icke vara erforderligt att för 2 betyg i geografi fordra en speciell kurs i nationalekonomi. En orientering i nationalekonomiens grundbegrepp torde kunna inhämtas under föreläsningar i ekonomisk geografi, eventuellt genom deltagande i några propedeutiska föreläsningar i ämnet nationalekonomi eller ur lämpligt arbete i litteraturkursen.

Till de rationaliseringsåtgärder som äro nödvändiga för en förkortning av studietiden inom de biologiska ämnena hör ökade naturstudier. Universitets— beredningen anser det vara av värde även för den geografiska utbildningen att fältstudierna få ökad omfattning. Det torde därvid bli nödvändigt att gå utanför ramen för den gängse terminsindelningen. Som en förstärkning av fältstudierna räknar beredningen med att cirka 15 dagars exkursioner, varav åtminstone någon längre exkursion i annat geografiskt område än studieortens, bör vara lämplig fältutbildning för 2 betyg i geografi. De kortare geologiska exkursionerna ha då ej inräknats i det ovan föreslagna antalet. Det som ford— ran föreslagna antalet exkursionsdagar måste kunna anordnas under ett läsår. För att behållningen av en exkursion skall bli stor fordras bland annat, för- utom god exkursionsledning, ett litet deltagarantal. Beredningen avser att senare föreslå, att ökade exkursionsanslag tilldelas ämnet geografi.

Det uttalade önskemålet om kurs i exkursionsteknik är ej ett nytt önskemål. Redan 1936 års lärarutbildningssakkunniga ha vid behandling av ämnet geografi diskuterat denna fråga (SOU 1938:50, s. 117). De sakkunniga an— sågo då, att undervisning i exkursionsteknik borde kunna ske i samband med ökade exkursionsmöjligheter. Beredningen anser icke skälen vara starka nog för att förorda en specialkurs i exkursionsteknik vid universitet och hög- skolor. Det synes då beredningen lämpligare att till den praktiska lärarut- bildningen i samband med undervisningsmetodik i hela ämnet geografi in- rymma ett kort moment exkursionsteknik, något som för övrigt redan före- kommer vid provårsinstitutioner, där kvalificerade geografihandledare finnas.

Under hänvisning till önskemålet om en förändring av seminariearbetet till att omfatta nya arbetsformer vill universitetsberedningen framföra den uppfattningen, att en rationalisering av inlärandet av litteraturkursen skulle kunna ske, om vissa seminariesammanträden användes som diskussions- seminarier med relativt litet deltagarantal, där diskussionen gällde centrala delar av litteraturkursen och med inledningsanföranden av seminariedel— tagarna.

Universitetsberedningen har kommit till den uppfattningen, att 2—betygs— uppsatsen verkar alltför starkt för-längande på studietiden. Universitetsbe- redningen vill därför starkt betona, att andra lösningar än ett tidskrävande författande av uppsats måste prövas för att inom 2-betygskursen inrymma den fördjupning av ämnet, som torde vara meningen med det självständiga ar— betet. Det bör övervägas, huruvida icke redan under kursåret ett mindre fältarbete, kartering eller insamlande av visst primärmaterial kunde genom— föras och att redovisningen av detta finge en mindre omfattning än vad som för närvarande är fallet, t. ex. i form av ett föredrag med kartor och diagram. Seminariearbetet skulle då även i högre grad än nu kunna få andra former än behandling av proseminarieuppsatser.

Det torde också vara genomförbart att i vissa fall låta författandet av en uppsats ersättas med utförandet av bestämda, Väl avgränsade arbetsuppgif- ter inom ramen för ett i institutionens regi pågående större fältarbete. Be—

redningen anser sig dock ej i detalj kunna utarbeta programmet för en rationalisering av det självständiga arbetet, men anser det ytterst önsk— värt, att nya vägar prövas för att behålla det värdefulla i ett själv- ständigt, väl avgränsat arbete och att trots detta avsevärt nedbringa den tid som det självständiga arbetet intager i den sammanlagda studietiden. I de fall, där ämnesrepresentanterna icke anse sig kunna ersätta uppsatsen med annat lämpligt självständigt arbete, bör det vara angeläget att tillse, att 2-betygsuppsatsen genom handledning av institutionens personal, genom en avgränsning av ämnet, och en mera översiktlig redovisning av resultaten ned- bringas till att kräva en arbetstid av högst en månad. Skulle det visa sig svårt att hålla den av beredningen beräknade studietiden, bör enligt beredningens mening kravet på uppsats eller däremot svarande prestation för 2 betyg utgå.

Sammanfattningsvis vill universitetsberedningen framhålla som sin mening, att studiet i geografi bör börja med naturgeografi. Beredningen förordar införandet av kurser i jordarts- och bergartslära, ökat antal exkursioner med minskat deltagarantal per exkursion samt försöksvis upptagandet av diskus- sionsseminarier över litteraturkursen. Beredningen anser det vara nödvän— digt att pröva andra mindre tidskrävande lösningar för det självständiga arbetet än den gängse 2—betygsuppsatsen.

Med de rationaliseringar som föreslagits, främst beträffande det själv- ständiga arbetet, torde det utan nämnvärd sänkning av de nuvarande ford- ringarna för 2 betyg bli möjligt för flertalet studerande, som helt ägna sig åt ämnet, att avlägga tentamen för 2 betyg i geografi efter 2—21/2 terminer. Om studierna börja den 15 augusti med fältstudier (geologi) och efter den 1 september fortsätta med kurs i kartometri, föreläsnings— kurs i klimatologi och seminariearbete innefattande även diskussions- seminarier över centrala partier inom litteraturkursen samt följande vår— termin fältmätningskurs, torde tentamen kunna avläggas för 2 betyg redan i maj under vårterminen. Till sommaren återstår då det självständiga arbetet, som utan svårighet torde kunna redovisas vid början av följande hösttermin.

Studierna för 1 betyg.

Betyget Godkänd i geografi har under senare år förekommit i relativt liten omfattning. Orsaken härtill kan antagas till väsentlig del ha legat i en för liten skillnad i fordringarna mellan 1 och 2 betyg. Det synes nödvändigt, att studietiden för 1 betyg i ämnet nedbringas till cirka 1 termin.

Beredningen har kommit till den uppfattningen, att av övningskurserna för 2 betyg endast kursen i kartometri och kartkännedom bör ingå i fordrin- garna för 1 betyg. I Göteborg är för närvarande kartometrikursen ej obliga— torisk för 1 betyg. Beredningen anser, att denna kurs ger den även för 1 betyg önskvärda översikten i kartografisk metodik och kartkännedom samt att den bör vara av stort värde för lärare i geografi i realskolan, där med eller utan arbetsskolemetod kartan utgör det viktigaste hjälpmedlet.

Föreläsningarna i kartprojektioner (med tentamen), vilka ingå i fordringarna för 2 betyg, böra däremot utgå ur 1—betygskursen. De torde kunna ersättas med någon övning i upprättandet av en enkel kartprojektion under kartometri- kursen.

I seminariearbetet böra de studerande för 1 betyg icke åläggas referat eller föredrag, icke heller opposition på seminarieuppsats. De under 2 betyg (s. 204) behandlade seminarierna med diskussion över centrala partier i litteratur- kursen böra vara av stort värde vid inläsningen av 1 betyg.

För 1 betyg bör ett mindre antal exkursionsdagar, förslagsvis 6, vara lämpligt.

Litteraturkursen, i Vilken såväl natur- som kulturgeografi skall vara repre- senterad, bör omfatta några centrala arbeten och vara så avvägd, att det med de ovan diskuterade kurserna är möjligt att efter cirka 1 termin avlägga ten- tamen för 1 betyg. För att det skall bli möjligt att avsluta studierna för 1 betyg såväl höst- som vårtermin, bör alltså kartometrikursen hållas varje termin.

Studierna för 3 betyg.

För högsta betyget böra inga övningskurser utöver de för 2 betyg obliga- toriska förekomma. För erhållandet av högsta betyget torde kombinerade kvalitets- och kvantitetskrav böra ställas. Dock bör större vikt fästas vid kvaliteten i ådagalagda kunskaper och vid värdet av ett självständigt arbete än vid en utökad litteraturkurs. Med den studiegång som tillämpas inom ämnet torde den normala tentamensföljden bli den, att en tentamen för 2 betyg avläggas före tentamen för 3 betyg. Om 2-betygstentamen varit av hög kvali— tet tillkommer för 3 betyg en kortare litteraturkurs omfattande såväl natur- som kulturgeografi, som redovisas i en särskild tentamen. Därutöver ford- ras under alla förhållanden ett självständigt arbete.

Övriga examensämnen inorn filosofiska fakulteten.

Beredningen har ej funnit det erforderligt att i detalj behandla studiekur- serna i andra av filosofiska fakultetens examensämnen än ovan diskuterade. Beredningen vill emellertid framhålla, att även i en del av dessa övriga ämnen studietiden behöver begränsas.

Kap. III. Naturvetenskaplig specialexamen.

A. Förslag och yttranden.

1. Allmänna synpunkter. Den utveckling inom vetenskaperna, som medfört en enorm ansvällning av kunskapsstoffet samt en utbyggnad av gränsvetenskape-rna och frambringan— det av nya problem och nya forskningsområden inom de klassiska vetenska- perna, har, tillsammans med utvecklingen inom samhällslivet mot ytterligare förgrening och differentiering, aktualiserat ett behov av bättre specialiserings- möjligheter inom den akademiska utbildningen, även för lägre examina. I samband härmed har uttryckts önskemål om mindre bundenhet inom de existerande examensämnenas ofta konstlade gränser. Vad den filosofiska fakulteten beträffar har under de senaste åren diskuterats frågan om införande av en ny examensform eller en förändring av kandidatexamen i syfte att ge bättre specialiseringsmöjligheter. Denna diskussion har i huvudsak gällt de naturvetenskapliga ämnena. I en PM, som utarbetades i samband med tillsättandet av 1945 års uni- versitetsberedning men vars grundtankar framlagts redan i en artikel i Svensk Tidskrift 1937, framförde dåvarande docenten N. G. Hörner vissa reformför— slag i fråga om det akademiska examensväsendet, sär-skilt beträffande »frågan om undervisningsstoffets och examenskursernas ändamålsenliga fördelning på 'ämnen', alltså dessas omfattning». Då huvuddragen i de reformsträvanden som senare ha blivit allt mer aktuella framträda i denna PM, återges den här i sina Väsentliga delar. De vid universitetet officiellt erkända »ämnena», äro ju i allmänhet samman- hållna av starka inre orsakssammanhang, de äro oftast naturligt framvuxna och i många fall medverkar en tradition till avgränsningen. I många fall bestäms ju ämnets omfattning också i hög grad av studenternas blivande yrkes mer eller mindre allmänt kända och erkända behov; ämnena i filosofisk ämbetsexamen måste givetvis, som hitintills, avvägas med hänsyn först och främst till lärar- banan. En avsevärd standardisering är här ofrånkomlig, vissa ganska fasta kurser kunna varken undvikas eller avvaras. Klokhet och omtanke göra ju att flertalet av fakultetens studerande nog betrakta »filosofie magistern» som ett slags normal- examen, även de som också och kanske som det önskvärdaste — räkna med annan möjlighet än lärarbanan. Men fakulteten erbjuder ju redan nu en erkänd alternativ bildnings— och utbildningsgång, via filosofie kandidatexamen med väsentligt friare kombinationsmöjligheter. Filosofie kandidatexamen används ju nu visserligen ofta som ett steg på vägen mot ämbetsexamen, men som sådant synes förstnämnda examen ganska umbärlig. Det bör väl i varje fall inte vara »filosofie kandidatens» huvuduppgift att vara en embryonal magisterexamen — eller i andra fall en rudimentär examen. Filosofie kandidatexamen har en viktig egen roll att fylla, bland annat för dem som anse sig kunna ta risken av att avstå från elementarlärarmöjlighetens

återförsäkring, de som från början är bestämt inställda på annan utbildningsgång inom fakultetens ram. Här borde kunna skapas möjligheter till en långt friare kombination av ämnesdelar än nu. Antingen det gäller målmedvetna förberedelser för vetenskaplig verksamhet eller utbildning för något bestämt yrke annat än lärarens skulle i många fall en studiegång, mindre ovillkorligt bunden vid de hävd- vunna ämnenas omfattning, vara av mycket stor betydelse.

Det finns viktiga forskningsgrenar och viktiga yrken, där både en filosofie kandidat eller en filosofie magister, med nutida ämnesindelning, samtidigt som den kan innehålla allt för mycket för ifrågavarande fall ovidkommande och saklöst umbärligt stoff, blir alltför smalspårig och fåsidig. Åtminstone om examen skall tas inom rimlig tid och med rimligt arbetsuppbåd, så att examinanden har till- räckligt mycket kvar av arbetskraft, arbetslust och skapande intresse — och tid —— att göra sin egentliga och väsentliga insats i livet. Det är mycket vanligt att ofta rätt klart avgränsade huvuddelar av andra »ämnen» utöver de i examen in- gående vore mycket behövliga, men att inläsandet av ytterligare h'ela ämnen som sådana näppeligen kan komma i fråga, därför att stora delar av dessa kunna vara alltför fjärranliggande och ovidkommande för den egentliga uppgiften.

Redan nu finns ju möjligheter att studera viss del av officiellt ämne utan att studera det som helhet. I vissa välmotiverade specialfall lär vederbörande exami- nator till och med för tentamen ha medgivit sådan modifikation av tyngdpunkt och omfattning i visst ämne, att ovan antydda önskemål blivit rätt väl tillgodo- sedda. Examinatorernas betänkligheter i detta avseende äro emellertid väl moti- verade: ett för ett helt »ämne» utfärdat betyg anses ju på goda grunder böra avse ämnet i fastslagen och vedertagen omfattning. Givetvis finns också möjlig- heten att studera viss ämn'esdel utan att avlägga någon tentamen och sålunda utan att förvärva någon direkt påtaglig merit. Ofta skulle nog emellertid en med prövning kompletterad utbildning ge mera stadga åt studierna och betyget fylla en uppgift som bekräftelse på för huvudämnet erforderliga förstudier. Och ämnes- delen borde kunna hjälpa till att förskaffa den studerande en ändamålsenlig examen. Så stor roll som pappersmeriterna spela i detta land, och så stor insats av arbete, tid och omkostnader som 'ett tillfredsställande inhämtande av en ämnes— del innebär, så synes billigheten fordra att bekräftelse i form av betyg skall kunna erhållas. Och i den mån examen skall praktiskt utnyttjas, är det ju direkt av vikt att betyget ger en tillräckligt differentierad uppfattning om vederbörandes utbildning och kvalifikationer. Jag skulle därför till övervägande vilja skissera följande möjlighet.

Filosofie kandidatexamen skulle möjligast fritt men också planmässigt och ur sammanhangets synpunkt möjligast tillfredsställande gruppera sig kring ett huvud- ämne av minst samma omfattning som nuvarande »ämnen» i filosofie ämbets- eller kandidatexamen. Beträffande detta >>kärnämne» i examen borde inget av- kall på mångsidighet medges. (För åtskilliga yrken vore det till förmån både för examinand'en och hans kommande inpassning i samhället och livet, om han hade möjlighet att, därest han så önskade, få ett mera specificerat betyg över sitt huvud- ämne och dess väsentligaste varianter —— det gäller i synnerhet starkt differen- tierade sådana med flera alternativa linjer.) Till detta huvudämne skulle ansluta sig en ytterligare studiekurs av sådan omfattning, att examen i sin helhet finge liknande valör som en nutida filosofie kandidat eller eventuellt ämbetsexamen. (Svårare eller mer tidskrävande än så borde den mera rationella och mer kvali- ficerade och kvalificerande nya filosofie kandidatexamen inte göras.) Men medan huvudämnet skulle fordras i dess helhet med minst den nuvarande omfattningen i motsvarande examen, skulle kursen i övrigt kunna sammansättas av sådana delar av andra ämnen som äro för huvudfacket och den tillämnade blivande gärningen väsentliga. Rimlig poängberäkning för ämnesdelarnas värde för examen torde inte vara alltför svår att planera. Givetvis måste man alltid hålla på att inga ämnes—

delar komma att »hänga i luften». Medtagandet av en ämnesdel måste förutsätta också den utbildning och de kunskaper varpå denna bygger.

Men många »ämnen» i de nuvarande studieplanernas och examensbestämmel- sernas mening omfatta även partier som utan reell olägenhet skulle kunna frigöras ur sitt konventionella sammanhang och anknytas till annat ämne, där det i många fall kan utgöra en synnerligen väsentlig del av utbildningen.

Om den skisserade friare ämnesgrupperingen och uppdelningen i första hand skulle tillämpas för filosofie kandidatexamen, så borde den dock också kunna bli till gagn som komplettering av ämbetsexamen. Dels är till vissa skolkurser lagt sådant som icke ingår i lärarens akademiska utbildning, därför att- skolans ämnen naturligt nog i vissa fall måste innesluta partier som vid universitetet hör till andra ämnen än sådana som förekomma i skolorna. I många fall skulle en utbild- ning i en mindre del av ett på sidan om det egna liggande akademiskt ämne vara elementarläraren och hans gärning till stort gagn och ett delbetyg borde ofta kunna vara en avsevärd merit.

Viktigare vore emellertid att för fortsatta studier —— vetenskapliga — efter avlagd filosofie magister kunna komplettera denna examen med för de fortsat-ta studierna väsentliga delar av ämnen, som ej ingå i den ursprungliga examen, ämnen, där man ej eftersträvar lärarkompetens. För licentiatstudiernas handledare och examinatorer borde det vara lättare och rimligare att som förfordran för dessa högre studier i det egna ämnet angiva sådana delar av andra ämnen som han finner essentiella, än att sätta i fråga att licentianden skulle läsa in ett helt magister- betyg utöver sin redan avlagda examen.

Möjligheterna till rationellare gruppering av ämnen och ämnesdelar aktualisera också frågan om samarbete och anknytning även utanför fakulteten. Tillgodo— görande av ämnen och ämnesdelar från annan fakultet än den egna, ja, från vissa fackhögskolor; »bästa möjliga tillgodogörande av förmågor och resurser vid vilken svensk bildningsinstitution de än äro knutna.»

Sådana friare kombinationsmöjligheter som här föreslagits borde i många fall ge en bredare, solidare och mer ändamålsenlig grund, särskilt för vetenskaplig verksamhet, anordningen skulle i sin mån bana väg för nya forskningsriktningar. stimulera till försök längs nya linjer.

Vad själva examenskonstruktionen beträffar innebar docent Hörners för— slag införande av en examen med huvudfack och bifack. Vid den ämneskon- ferens i kemi, som med deltagande av de akademiska lärarna och represen— tanter för de studerande vid de olika lärosätena avhölls den 2—4 april 1946, voro konferensens deltagare eniga om att en verkligt effektiv utbildning av forskare ej kunde ske inom den nuvarande examensstadgans ram. Det i vissa andra länder införda systemet med biämnen grupperade kring ett huvudämne ansågs kunna möjliggöra en god lösning. Biämnena skulle studeras som verk— liga hjälpmedel för huvudämnet, och 1-betyget skulle. alltså inte som nu be— höva utgöra en bred introduktion till djupare studier. Härigenom skulle tid kunna vinnas, så att huvudämnet skulle kunna studeras grundligare än vad som var fallet i nuvarande kandidatexamen.

I en skrivelse till naturvetenskapliga forskningskommittén av den 6 decem- ber 1946 föreslog matematisknaturvetenskapliga sektionen i Uppsala införande av två nya examina, en högre och en lägre specialexamen, båda enligt huvud- facks—bifaeka—principen. I denna skrivelse ges inledningsvis en översikt över utvecklingen av de filosofiska examina under 1800-talet, varefter anföres:

14—1529 49

Tidigare reformer av de filosofiska examina ha sålunda praktiskt taget alltid gått ut på minskning av antalet ämnen i examen samt ökad valfrihet i fråga om ämneskombinationer. Nu torde dock utvecklingen ha nått den punkt, där det ej är möjligt att fortsätta på denna hittills lättframkomliga väg. Reformarbetet måste läggas upp efter helt nya linjer och kräver insatser av konstruktiv och nyskapande art.

I fortsättningen beröres den hastiga utvecklingen inom många vetenskaps- områden, och det påpekas, att i vissa ämnen en påtaglig klyvning och utveck— ling sker längs olika linjer, varvid vitt skilda delar av ämnet måste betecknas som lika aktuella och betydelsefulla. En uppdelning av ett examensämne i flera ter sig ofta önskvärd men möter med existerande examenssystem van— ligen stora svårigheter i det konkreta fallet. Sektionen framför därefter de av beredningen i kapitlet om kandidatexamen (s. 274 f.) återgivna synpunkterna angående den ringa differentieringen mellan kandidat- och ämbetsexamina. I fortsättningen av skrivelsen heter det bland annat:

Det lär ej kunna förnekas att den nuvarande långa studietiden till någon del beror på inhomogent studentmaterial samt på brister i fråga om lärarkrafter, loka- ler och utrustning. Även med hänsyn tagen till dessa förhållanden kan man dock ej komma ifrån att utvecklingen i många ämnen sprängt examensstadgans ram och att man står i valet mellan tre alternativ: en generell nedskärning av kunskaps- fordringarna, en ökning av normaltiderna eller en radikal reform av examens— väsendet. Av dessa alternativ synes det sistnämnda vara ägnat att inge de minsta betänkligheterna. —— — — (Redan nu bör) förslag framläggas rörande en helt ny examensform vid sidan av de nuvarande. Denna examensform bör bättre än de nu förefintliga motsvara de krav på snabbare utbildning för vetenskaplig forsk- ning, som utvecklingen framtvingat. Den bör också fylla de stora behov, som vissa statliga verk och näringslivet ställa på erhållande av högt kvalificerade forskare.

Syftet med en naturvetenskaplig specialexamen skulle vara att utbilda (special—) forskare inom olika naturvetenskapliga fack längs en mera direkt väg än som tidigare varit möjlig. Den nu gängse ut—bildningsvägen via filosofie kandidat- eller ämbetsexamen till filosofie licentiatexamen och doktorsgrad är icke idealisk för forskarutbildningen. Den som önskar specialisera sig i något utvalt fack kan härigenom tvingas att ägna en kanske lång tid åt sådana ämnen eller ämnesdelar, som ha ringa betydelse för ifrågavarande specialfack.

För forskarrekryteringens främjande föreslår sektionen därför inrättande av en ny examen, i det följande preliminärt benämnd specialexamen. Denna examen bör omfatta ett huvudämne med så höga fordringar att disputation kan följa direkt utan licentiatexamen, samt ett eller flera stödämnen. — ——

Totalfordringarna för specialexamen böra fixeras så att de motsvara vad som nu ordinärt uppfyllas av studerande efter 6 a 7 år. Dessa fordringar skulle emeller- tid inte såsom i nuvarande filosofie kandidat— och ämbetsexamina vara relativt likartat fördelade på flera examensämnen utan markerat koncentrerade på ett huvudämne. Huvudämnet skulle läsas till ett omfång som motsvarar högre betyg i den nuvarande licentiatexamen. Stor vikt skulle läggas vid genomförandet av en självständig forskningsuppgift. I den gren av examensämnet, som forsknings- uppgiften tillhör, skall vederbörande vara fullt insatt; i övriga grenar kräves också god kännedom om metodik, problemställningar och det huvudsakliga faktamateri- alet. Det torde för varje ämne behöva särskilt avgöras, vilka bestämmelser som där bli erforderliga.

Stödämnena, bestående av angränsande ämnen eller delar därav, böra ingå i val-

fritt antal efter överläggning med examinator i huvudämnet, Betygssumman i dessa ämnen skall vara minst 3 och fordringarna i princip desamma som i nuva— rande filosofie kandidat- och ämbetsexamen.

Stödämnena kunna vara lämpligt valda delar av angränsande ämnen. Minsta ingående del i examen bör vara en betygsenhet-, motsvarande i tid ungefär hälften av vad som nu i medeltal erfordras för högre betyg i hela ämnet.

För ett rationellt genomförande av den föreslagna examensreformen bör även en lägre specialexamen inrättas. För denna lägre examen fordras 6 betygsen- heter i två till fyra ämnen, varav ett är huvudämne och de övriga 1—3 stödämnen. I huvudämnet kräves tre betygsenheter och i stödämnena skall summan av betygs— enheterna vara minst 3. Beträffande stödämnen bör samma bestämmelser gälla som för den högre specialexamen.

Matematisk—naturvetenskapliga sektionen i Uppsala föreslog således 1946 införande av två specialexamina, på stadier motsvarande respektive nuvarande kandidat och licentiatexamina. I en framställning till Kungl. Maj:t av den 12 februari 1948 har Sveriges Yngre N atnwetares Förening (SYN F) föreslagit en specialexamen på ett stadium mellan nuvarande kandidat— och licentiat- examina. Inledningsvis anföres i denna skrivelse följande:

Den aktiva utvecklingsfas den naturvetenskapliga forskningen genomgått under de sista 20 åren återspeglas i utvecklingen av de praktiskt-industriella tillämp— ningarna av naturvetenskapens forskningsresultat under samma tid. När det gäller speciellt svenska förhållanden har emellertid industri och näringsliv haft vissa svårigheter att i praktiken fullt utnyttja de rön, som emanerat från den grund- läggande forskningen. Inom vissa industrigrenar har visserligen grundforskningens resultat tämligen snabbt omsatts i praktiken, men inom många områden är en markant eftersläpning påvisbar. En av de viktigaste orsakerna till detta förhål- lande är svårigheten att till industriens och näringslivets tjänst erhålla ett till- räckligt stort antal utbildade naturforskare.

Jämfört med förhållandena i t. ex. Schweiz är vår industris rekrytering av forskare från universitet och icke—tekniska högskolor påfallande ringa, och av de akademiker som övergått till praktisk-industriell verksamhet ha endast ett fåtal den grundläggande utbildning som erfordras för att tillfullo utnyttja de materiella resurser som våra industrier kunna ställa till förfogande. Detta förhållande kan i sin tur återföras till vissa brister i den akademiska undervisningens organisation.

I fortsättningen av framställningen berör SYNF behovet av en intensifierad forskarutbildning, så att behovet av naturforskare kan täckas både i avseende på den speciella grundforskningen och dess praktiska tillämpningar i närings- livets tjänst. Ämbets— och kandidatexamina ge icke den tillräckliga fördjup- ningen. Licentiatexamen gör det, men utbildningstidens längd (6—8 år) står knappast i proportion till det uppnådda resultatet i form av kunskap och praktisk erfarenhet. Antalet per år examinerade licentiater i naturvetenskapliga ämnen är dessutom endast en bråkdel av vad som för närvarande erfordras inom industrien. Vid en omläggning av det svenska examensväsendet böra de utländska examina som utmärka sig genom en tidig koncentration av stu— dierna till ett huvudfack beaktas. Förutsättningen för en omläggning av studieorganisationen i Sverige i en sådan riktning är emellertid, heter det, »att minsta möjliga ingrepp göres i det nuvarande systemet och att nu existe— rande studieplaner, kurser oeh förhandenvarande lärarkrafter tillfullo ut— nyttjas.»

SYNF framlägger därefter sitt förslag till en speciell examensform för naturvetenskapliga ämnen, avsedd att förkorta utbildningstiden för blivande forskare genom en tidigare specialisering av studierna. I denna examen böra studierna koncentreras kring ett bestämt huvudämne. De nuvarande 3-betygs- kurserna för kandidat- och ämbetsexamen äro icke lämpliga som huvudämnes- kurser, bland annat emedan 3-betyget i många ämnen är ett honnörsbetyg och emedan 3-betygskursen i de ämnen där en sådan existerar antingen icke är tillräckligt omfattande eller icke inriktad åt lämpligt håll. SYNF före- slår, att huvudämneskursens kunskapsinnehåll skall vara större än nuvarande fordringar för högsta betyg i kandidatexamen men mindre än de för högre betyg i licentiatexamen. Huvudämneskursen skall värderas med 4 >>poäng; och omfatta följande moment: a) kursen för AB i ämbetsexamen; b) en teo- retisk kurs omfattande ett specialfack inom examensämnet; e) en omfattande orientering i ämnets metodik inom specialfacket med särskild hänsyn till moderna metoder; övning att utföra litteraturundersökningar; d) ett själv- ständigt forskningsarbete; av detta arbete bör icke fordras resultat av veten— skapligt värde, utan ändamålet är att eleven genom dess utförande får ut— bildningi forskningsmetodik.

I biämnena skolla enligt SYNFzs förslag tagas minst 3 »poäng», varav minst 2 i en obligatorisk, till huvudämnet anknuten grupp av biämnen. Föl— jande biämneskurser skola kunna förekomma: a) nuvarande AB—kurser (2 >>poäng»); b) nuvarande B-kurser; c) något förändrade B-kurser; d) nuvarande mindre kurser som för närvarande icke ge resultat i form av betyg; hit höra dels delkurser i de vanliga B- och AB—kurserna, dels extra kurser som än— ordnas för speciella syften; betygsättningen skall kunna ske även med bråk— delar av npoäng»; e) helt nya kurser av mindre omfattning; även bråkdelar av wpoäng».

Studietiden bör enligt SYNF vara cirka 8 terminer, varav 5 för huvud- ämnet och 3 för biämnena. Studierna böra börja med AB-kursen i huvud- ämnet och med biämnena. Först efter tentamen härför böra studierna i huvud- ämnet fortsättas.

SYNF berör även möjligheten att anordna den för den nya examen er- forderliga undervisningen. Vad beträffar huvudämnesstudierna tänker sig SYNF. att hela den för 2 betyg i ämbetsexamen avsed-da undervisningen skall kunna utnyttjas. För de ytterligare studierna i huvudämnet erfordras handledning, vilken i viss utsträckning torde ställa ökade krav på lärarkraf- terna. För studierna i biämnena torde i regel nuvarande 1- och 2-betygsunder— visning kunna utnyttjas. I vissa ämnen torde dock krav på Specialkurser upp— kommra.

Slutligen understryker föreningen vikten av att den nya examen inte iso— leras från de redan existerande, utan att möjligheter skapas att i viss ut- sträckning för en examen tillgodoräkna studier för en annan.

Till SYNFzs framställning voro även fogade exempel på uppläggningen av den nya examen i vissa ämnen. Sedermera har SYNF i en promemoria av

den 15 januari 1949 framlagt mera fullständiga förslag till examens uppbygg— nad för olika ämnen; dessa beröras senare i detta kapitel. I promemorian framföras även ytterligare allmänna synpunkter på examens utformning.

SYNF ifrågasätter nu, om som beteckning för examen icke skulle kunna väljas naturvetenskaplig magisterexamen (rerum naturae magister, förkortat rer. nat. mag.). Beträffande möjligheterna att genomföra examen anföres följande:

För inrättande av specialkurser kan man i stor utsträckning utnyttja ifråga— varande institutions forskningsinriktning. Flertalet behövliga kurser torde kunna åstadkommas och en bety-dande effektivisering av undervisningen uppnås genom ett bättre utnyttjande av tillgänglig lägre lärarpersonal. Föreningen anser detta vara både möjligt Odh lämpligt. I något huvudämne kan en utökning av lärar- personalcn bli nödvändig. Med ledning av ämnesförslagen i denna redogörelse kan dock konstateras, att denna utökning icke skulle bli betydande. I detta sam— manhang vill föreningen erinra om att antalet lärare vid våra universitet och högskolor fortfarande är lågt i jämförelse med andra kulturländer, även efter den upprustning som gjorts i vårt land under de senaste åren.

Genomförbarheten av rer. nat. mag. är helt beroende av möjligheterna att in- föra biämneskurser. En granskning av biämnesregistret under (4) i denna redo- görelse visar att dessa kursers införande i flertalet fall endast kräver organisa- toriska åtgärder. AB— och specialkurserna måste sålunda från början byggas upp med tanke på andra. ämnens behov av biämnen. Grund- och specialkurserna skulle då i många fall kunna bestå av en serie definierade och från varandra avskilda element, vilka samtidigt kunna användas som biämneskurser. De biämneskurser, som ej inrymmas i detta system utgöras till största delen av fall, där undervis- ningen är av teoretisk natur. Sådana kurser torde kunna anordnas utan nämn— värda kostnader. Dessutom skulle med fördel kurser från andra fakulteter eller högskolor kunna begagnas för speciella ändamål. Motsvarande önskemål från t'ackhögskolornas sida har yppats tidigare.

Undervisningen enligt huvudämne-biämnesprincipen synes sålunda främst vara beroende av en väl genomförd koordination av undervisningen i samtliga natur- vetenskapliga ämnen. Koordinationen av kursplanerna torde bäst kunna åstad- kommas genom en utbyggnad av undervisningsnämnderna. Om den nödvändiga samordningen genomföres väl, torde man med ledning av nedan följande biämnes- förteckning kunna påstå att undervisningen i AB- och specialkurserna och i bi- ämneskurserna inom varje ämne i stora flertalet fall kan bedrivas parallellt.

SYNFtS först—nämnda skriv-else utmynnade i en hemställan om utredning av den behandlade frågan. Samma önskemål har framförts av Sveriges Förenade Studentkårer i en skrivelse till beredningen. I denna framhålles särskilt, att en eventuell huvudfacks—bifacksexamen bör få en sådan utformning, att varia- tioner med hänsyn till olika behov kunna göras inom ramen av en enda examen. För övrigt tar Sveriges Förenade Studentkårer inte närmare ställ— ning till frågan utan understryker blott behovet av utredning.

Vid sin utredning av frågan om en huvudfacks—bifacksexamen har bered- ningen samverkat med statens naturvetenskapliga forskningsråd, som ådaga— lagt stort intresse för införandet av en specialexamen i naturvetenskapliga ämnen. Dels ha beredningen och forskningsrådet haft en gemensam preli- minär överläggning angående den föreslagna examen, dels ha de för denna fråga. tillkallade experterna utsetts efter förslag av forskningsrådet.

För att erhålla en närmare uppfattning om de maternatisk-natmvetcnskap- liga sektionernas (fakultetens) synpunkter på införandet av en huvudfacks— bifacksexamen tillställde beredningen (december 1948) dessa en förfrågan an— gående deras inställning. Härvid an't-yvddes särskilt möjligheten av att inte in- rätta en ny examen utan att ändra bestämmelserna för filosofie kandidat— examen, så. att denna skulle kunna avläggas med 4 betyg i ett huvudämne och 2 betyg i biämnen. Beredningen anhöll särskilt om uppgift angående vilka ämnen som hade behov av att ingå i en ny examen dels som huvud- ämne, dels som biämne och angående vilka möjligheter som fanns att anordna utbildningen för den nya examen med nuvarande lokalutryanmen och lärar— krafter.

]llatematisk-naturvetenskapliga sektionen ?" Uppsala framhåller, att en genomgång av de olika ämnena givit vid handen, att behovet av en special- examen är mycket skiftande inom olika ämnen. Vidare är behovet av speciali- sering inom delar av de olika examensämnena synnerligen växlande från ämne till ämne. »För ett flertal ämnen är en examensform av föreslagen typ önsk— värd, respektive verkligt angelägen för en ändamålsenlig konsolidering av studierna. I många fall synes en dylik exramensreform ge goda möjligheter att med god hushållning med de studerandes tid förena grundlig och effektiv forskarutbildning.»

Sektionen understryker särskilt, att 1-betygsstudierna skulle kunna få större betydelse och värde, om l-betygskursen kunde specialiseras att om- fatta en viss del av ämnet. »Ett-betygsfordringarna skulle då kunna utformas som stödämneskurser, de skulle meddela de studerande obekant kunskaps- stoff, vars nytta. för deras studier i huvudämnet skulle framstå som påtaglig och begreppet ”godkänd' i filosofie kandidatexamen skulle bli en levande realitet. Det bör övervägas, om icke stödämnen i vissa fall även skulle kunna studeras vid annan fakultet, högskola eller fackhögskol'a.»

Sektionen uttalar vidare som sin bestämda uppfattning, att den nuvarande kandidatexamen bör bibehållas, men i en sådan form att den kan anpassas efter de praktiska behoven och möjliggöra en betydligt starkare specialisering.

Slutligen framhåller sektionen, att ?) betygsenheter i stödämnena äro er- forderliga, för att den nödvändiga bredden i studierna icke skall äventyras. Med ett huvudämne med 4 betyg blir således minimiantalet betygsenheter i examen 7. Sektionen anser vidare, att det är önskvärt, att genomgåendet av mindre kurser skall kunna ge 1/2 betygsenhet och att examen icke bör fordra längre studietid än 4—5 år.

Utom sektionens gemensamma utlåtande ha de olika ämnesrepresentan- terna uttalat sig beträffande sina egna ämnen. Dessa uttalanden behandlas nedan vart ämne för sig. Därutöver ha ämnesrepresen—tanterna i vissa fall även framfört allmänna synpunkter på den föreslagna nya utbildningsformen. Dessa refereras här (samma tillvägagångssätt tillämpas beträffande yttran- dena från Lund och Stockholm).

Med-an övriga ämnesrepresentanter synas ha en positiv inställning till in-

förande av en ny betygsgrad, 4 betyg, uttalar professor Gunnar Malmquist, att det ej synes honom lämpligt att införa denna betygsgrad, »då jag ej finner en sådan utökning tillräcklig för utbildning av forskare». I stället bör kan— didatexamen kunna avläggas med 3 betyg i ett huvudämne och 3 betyg i sam- manlagt två eller tre biämnen. Kurserna i dessa biämnen böra uppläggas så, att de bäst och effektivast stödja studierna i huvudämnet. Denna kandidat- examen skulle vara ändamålsenligare som grundval för licentiatexamen än den nuvarande. T. f. professor Elsa Warburg understryker särskilt de stora fördelar som skulle åstadkommas, därest den studerande utan att vara bun- den av nuvarande fordringar för olika betyg kunde som biämne välja de ämnen eller ämnesdelar som beroende på inriktning äro mest aktuella.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund understryker, att utbild— ningsmöjligheterna för 'de studerande som omedelbart vilja ägna sig åt forsk— nings— eller praktisk verksamhet av olika slag böra förbättras. Behovet är dock olika i olika ämnen och torde ej heller kunna tillgodoses på likartat sätt i alla ämnen.

Sektionen anser, att den föreslagna reformen bör åstadkommas inom ramen av den nuvarande kandidatexamen. I huvudämnet anordnas en påbyggnad på 2-betygskursen i form av en eller flera Specialkurser, vilka benämnas special- kemi, fysik etc. och vilka till omfattningen motsvara 2 betygsenheter i kandi- datexamen. I huvudfacket erhålles således 4 (2 + 2) betyg. I biämnena tagas sammanlagt minst 2 betyg i minst 2 ämnen. Sektionen har diskuterat, huru— vida en examen med 1 + 1 i biämnena skulle berättiga till fortsatta studier för licentiatexamen, »då dess basis är ganska smal». Den nödvändiga förut- sättningen för medgivandet av 1 + 1 i biämnena synes vara, att kurserna i dessa verkligen avpassas efter huvudämnets karaktär, så att deras roll av verkliga stödämnen upprätthålles.

Sektionen tillstyrker i princip förslaget, att ämnen eller ämnesdelar för kandidat-examen skola kunna. läsas vid andra läroanstalter, t. ex. fackhög- skolor. En sådan anordning bör dock betraktas som en nödfallsutväg och ej hindra sektionernas normala fortsatta utbyggande med nya läroämnen.

Professor Miintzlng uttalar sig mot införandet av 4 betyg i ett huvud- . ämne, »då examen med avseende på huvudämnet skulle komma att intaga någon slags mellanställning mellan nuvarande kandidatexamen och licentiat- examen».

Matematisk—naturuetenskapllga fakulteten vid Stockholms högskola uppe- håller sig i sitt svar till beredningen vid SYNFzs förslag och anför bland annat följande:

Då, förslaget om den nya examen framkommit under en tid av industriell expansion och högkonjunktur, ligger den frågan nära till hands, hur framtiden kan tänkas gestalta sig. Helt säkert kommer behovet avsådana specialister, som det här är fråga om, att variera. Det är ej säkert, att alla som avlägga specialist.- examen, kunna beredas anställningar, för vilka deras examen avsetts. Det kan också tänkas att ett stort antal studerande lockas att slå in på den nya utbild- ningsvägen men att åtskilliga så småningom inse att den ej passar dem. I båda

fallen kan det då gälla att genom en annan examen söka förvärva kompetens till en lämplig tjänst. Det synes därför fakulteten vara av sär-skild vikt att specialist- examen utformas så, att den studerande utan alltför stor tidsförlust kan byta studieriktning, så att exempelvis den, som avlagt tentamina för specialistexamen. kan komplettera dessa till ämbetsexamen. En viss tid-sförlust blir under alla om- ständigheter oundviklig för de studerande, som växla studieriktning. Men det gäller att tillse att denna förlust begränsas, så att den tidsvinst med vilken man räknat för den nya examen ej för de studerande som helhet blir en förlust. Vidare bör man i fråga om biämnena i görligaste mån söka undvika att som kursford- ring upptaga delar av den för ämbetsexamen gällande kursen. I vissa fall torde dock en värdefull smidighet hos examensformerna ernås, om betygsenheter. hälften så stora som de nuvarande, införes i enlighet med SYNFzs förslag.

Fakulteten tillstyrker införande av en 4—betygskurs och anser, att minst 3 betygsenheter äro erforderliga i biämnena, varigenom minimiantalet be- tygsenheter i examen blir 7. Samtliga biämnen böra enligt fakultetens mening vara valfria.

Slutligen understryker fakulteten, att behovet av examensformen är olika för olika ämnen och särskilt framträdande för ämnet kemi (något som även yttran-dena från Uppsala och Lund ge vid handen). Något nytt namn för examen anses obehövligt, utan den skulle kunna benämnas t. ex. »filosofie kandidatexamen, specialistexamen i kemi».

Professor Erik Hulthén ifrågasätter, om icke uppgiften att utbilda forskare för industrien i första hand tillkommer de tekniska högskolorna. Professor Lennart von Post framhåller, att det knappast torde »vara vare sig möjligt eller ändamålsenligt att på förhand fixera detaljerna i en blivande examens- organisation med föreliggande syfte, utan möjlighet bör beredas att så fritt som möjligt kombinera ämnen eller ämnesd-elar. Bestämmelsernas slutliga ut- formning bör enligt min mening få växa fram så småningom, allt efter det erfarenhet hinner samlas.» Beträffande möjligheten att medtaga ämnen från andra fakulteter eller fackhögskolor uttalar professor Arne Ölander, att dis- pens för varje speciellt fall bör ges av vederbörande fakultet efter hörande av den fakultetsledamot som har närmaste kännedom om fallet.

En förfrågan motsvarande den till de matematisk-naturvetenskapliga sektio— nerna (fakulteten) har ej riktats till de humanistiska; dock ha förfrågningar riktats till professorerna i statistik (se s. 241 ff.). Vid beredningens humanistiska examensdelegationers förhandlingar vid de olika lärosätena har emellertid frågan om en humanistisk huvudfacks—bifacksexamen i vissa fall något disku— terats. Lärare och studenter i konsthistoria vid Uppsala universitet ansågo, att för detta ämne behov fanns av en huvudfacks—bifacksexamen, närmast av— sedd för blivande museimän. Konsthistorikerna vid de andra lärosätena delade emellertid ej denna uppfattning. Företrädare för ämnet historia i så- väl Lund som Stockholm ansågo, att för detta ämne en huvudfacks-bifacks— examen var önskvärd; historien hade behov av stödämnen inom angränsande vetenskaper, som t. ex. statskunskap, sociologi, nationalekonomi och konst- historia. En sådan examen borde ge lärarkompetens; i de övriga erforder-

liga skolämnena borde denne historiespecialist få undervisa även om kompe- tensen var mycket ringa, t. ex. studentexamenskunskaper eller 1/2——1 betyg.

Någon allmän opinion för införande av en huvudfacks-bifacksexamen före— ligger uppenbarligen int-e inom något humanistiskt ämne. Ett undantag synes ämnet statistik utgöra (se s. 241 ff., 265). Då beredningen emellertid föreslagit, att detta ämne skall vara examensämne även i matematisk—naturvetenskapliga sektionen, utgör detta förhållande inget problem.

För bedömande av behovet av den föreslagna examenstypen och dennas utformning måste även beaktas synpunkterna från de ifrågakommande arbets— givarna. Beredningen har därför (april 1949) vänt sig rtill inemot ett fyrtiotal statliga forskningsinstitutioner och företag samt till ej fullt ett sextiotal privata laboratorier och företag, vilka kunna tänkas ha intresse av att an— ställa personal med den ifrågasatta utbildningen. Dessa senare represen- tera vitt skiftande industrigrenar. Samtliga arbetsgivare, som kunna tänkas vara intresserade, ha ej tillfrågats, utan avsikten har endast varit att åstad— komma ett något så när representativt och fylligt urval.

Beredningen anhöll särskilt om uppgift angående huruvida en skisserad ny examenstyp 7 betygsenheter, varav sammanlagt 4 betyg i ett huvud- ämne och minst 3 i biämnen, möjligheter till specialisering inom huvudämne och biämnen, möjlighet att förlägga delar av studierna t. ex. till fackhög— skolor, 4—5 års studietid skulle vara lämplig som utbildning för per- sonal inom ifrågavarande verksamhetsområ-de, huruvida inom verksamhetsom— rådet fanns behov av personal med högre utbildning (filosofie licentiatexa— men eller doktorsgrad), som skulle kunna baseras på den föreslagna examen, vilket eller vilka huvudämnen som skulle kunna vara aktuella inom verk- samhetsområdet, vilka stödämnen som skulle kunna vara lämpliga samt det ungefärliga behovet av personal med den föreslagna utbildningen.

De synpunkter som framkommit som resultat av denna enquéte redovisas framför allt nedan under de olika ifrågakommande ämnena (s. 227 ff.). Vissa allmänna synpunkter som framförts skola dock i korthet redovisas här.

57 svar ha inkommit till beredningen. I 8 av dessa tages ej närmare ställ— ning till den föreslagna examen, emedan behov av personal med föreslagen utbildning ej ansetts föreligga inom det ifrågavarande verksamhetsområdet. I 6 av svaren in-tages en negativ eller starkt tveksam inställning till den före- slagna nya examen, medan 43 av de tillfrågade ställa sig positiva till eller understryka behovet av examensformen.

Flertalet av de arbetsgivare som meddelat sina synpunkter till bered— ningen anse alltså, att behov föreligger av den ifrågasatta nya examens— formen. Särskilt understrykes betydelsen av en förkortning av studietiden, varigenom forskarna vid relativt unga år kunna träda ut i praktisk verksam— het, av en ändamålsenlig anordning av studierna kring "ett huvudämne med lämpliga biämnen _ även delar av nuvarande examensämnen samt av att studierna. delvis även skola kunna bedrivas vid andra fakulteter eller fack-

högskolor. Ur dessa allmänn-a uttalanden om behovet av den nya examens— formen kunna några exempel anföras. Nitroglycerin Aktiebolaget framhåller följande:

Vi ha med stort intresse tagit del av de i enkäten framlagda förslagen och finna den föreslagna nya examen vara ett mycket tillfredsställande initiativ. Med den takt forskningsverksamheten utbyggts 'i Sverige, är det givetvis av väsentlig betydelse att ett kvalificerat forskarmaterial finnes att tillgå för att ej situationen skall bliva ohållbar vad effektiviteten hos laboratorierna beträffar. Tillgång och utbildning av nu tillgänglig fackutbildad personal är enligt vårt förmenande ej tillfredsställande. Den fackutbildade personalen vid forskningslaboratorierna re— kryteras nu av civilingenjörer, till en mindre del av akademiskt utbildad per— sonal, vidare i assistent-ställning av gymnasie- och fackskoleingenjörer. Emeller- tid synes civilingenjörsexamen enligt sin uppläggning huvudsakligen avsedd att utbilda personal för driftsledning och för experiment-verksamhet i teknisk skala. Härvid kan det »mångsyssleri», som bedrives vid civilingenjörsutbildnin—gen, komma till sin rätt-. En nyutexaminerad civilingenjör, som ställes inför en speci- ficerad laboratorieuppgift, äger däremot i allmänhet ej tillräckliga kunskaper för att få den rätta överblick—en och riktiga uppläggningen av problemet. Behand- lingen av ett givet problem i laboratorieskala kräver en annan form av utbildning än [behandlingen i teknisk skala. Mycken och dyrbar tid går tillspillo genom den ofullständiga utbildning, som förvärvats på den relativt kort-a tid, som de grund- läggande naturvetenskapliga ämnena studeras vid denna utbildningsform. Aka— demiskt utbildad personal åter har enligt vår erfarenhet- varit mycket svåråt— komlig. Som påpekas i utredningen blir utbildningstiden i de flesta fall mycket lång vid denna utbildning, vilket också medför, att denna arbetskraft ställer sig förhållandevis dyr. Den nuvarande akademiska utbildningen är helt naturligt i första hand avsedd för utbildning av lärare.

Det föreligger således enligt vår uppfattning ett bestämt behov av en höggradigt specialiserad person-al, speciellt utbildad för bedrivande av fors—kningsverk-samhet.

Aktiebolaget Stockholms Bryggerier anför bland annat följande:

Vi anse därför, att det skulle vara en fördel, om den nya examen infördes. I själva verket är det- redan nu så, att många personer med specialbegåvning icke avlägga fullständig examen utan söka sig ut i näringslivet, sedan de förvärvat två eller tre betyg i det huvudämne, av vilket de äro mest intresserade. Möjligen skaffa de sig därutöver ett, eller två betyg i närbesläktade ämnen. Dessa per- soner, som sålunda icke bli i tillfälle att avlägga examen, kunna ofta vara mycket värdefulla, men bristen på examen gör att de mån—gen gång har svårt att göra sig gällande i konkurrensen på arbetsmarknaden.

Sveriges geologiska undersökning anser visserligen, att det för dess del icke finns något betydande behov 'av personal med en utbildning, som re- presenterar ett slags mellanstadium mellan kandidat och licentiatexamina. Däremot anses införande av möjlighet att sammanställa det för examen be- hövliga betygs-antal—et i stödämnen genom partialtentamina i dessa ämnen vara en principiell nyhet av största intresse för den geologiska forskningen. Här— om heter det bland annat:

Det är mycket naturligt, att man just bland geologer fäster förhoppningar vid en dylik modifikation av nu gällande examensordning. Inom alla grenar av geologien föreligga behov av omfattande kunskaper i ett flertal grundläggande vetenskaper, olika för de olika specialiseringarna inom det till arbetsuppgifter och

metodik mycket skiftande geologiska facket. Med nuvarande ordning är det emel- lertid mycket svårt för en blivande geolog att erhålla en tillfredsställande grund, då han i så fall måste medtaga en myckenhet kunskapsstoff, vars värde för hans framtida verksamhet ej tillnärmelsevis motsvarar den arbetstid som han måste offra för dess inlärande.

Det är därför synnerligen önskvärt, att också. filosofie kandidatexamen skall kunna sammansättas så, att vid sidan av ettdera av de geologiska examensämnena såsom huvudämne skall, förutom det andra geologiska ämnet. kunna ingå partial- kurser i stödämnena. Dessa partialkurser böra givetvis, för att undvika alltför stor brokighet i kurserna, åtminstone normalt givas samma gränser som då fråga är om specialexamen». Sveriges geologiska undersökning, som anser de här anförda synpunkterna vara av vital betydelse för den geologiska. vetenskapen-s framtid i vårt land, hemställer att desamma måtte beaktas vid uppgörande av förslag till ändrade bestämmelser för akademiska examina.

Professor Hialmar Kenda/el vid Naturhistoriska Riksmuseet anför bland annat:

(Det måste) hos forskningsinstitutioner och andra statliga och enskilda före— tag, som äro i behov av att taga vetenskapligt duglig personal med lägre akade- misk examen i anspråk, framträda en avgjord önskan, att för framtiden kunna er— hålla en medarbetarstab av unga akademiker, som erhållit en för sin kommande verksamhet mera lämpad speciell utbildning än den som en för den moderna. skolans uppgifter avsedd akademisk fostran kan erbjuda.

Billeruds Aktiebolag framhåller bland annat:

Enligt vårt forskningslaboratoriums erfarenheter är det endast i undantagsfall, som en nyutexaminerad filosofie kandidat- eller filosofie magister kan användas för självständigt forskningsarbete. Detta har sin orsak däri, att en sådan person i regel har alltför liten erfarenhet av den >>tekniska» delen avsitt huvudämne, d. v. s. han har i alltför liten utsträckning fått ägna sig åt laboratoriearbete inom detta ämne, i synnerhet arbete på egen hand. Hans förmåga att se det väsentliga i före— lagda arbetsuppgifter, hans kunskap om tillgängliga metoder etc. är därför i regel outvecklad. Den knappa tillgången på akademiker med högre naturvetenskaplig examen, vilken troligen kan hänföras till den avskräckande långa studietiden till licentiat- och doktorsgrad inom dessa ämnen, har emellertid gjort, att industri- laboratorierna i väsentlig grad varit hänvisade att täcka sitt behov av kvalifice- rade forskare med personer med lägre akademisk grad. Detta har i sin tur med- fört, att dessa laboratorier i viss utsträckning tvingats syssla med undervisning på högstadium, en uppgift som de på intet sätt äro ägnade för. Med hänsyn härtill hälsa vi varje åtgärd, som syftar till att förbättra tillgången på väl utbil- dade naturvetenskapare, med tillfredsställelse.

Filosofie licentiaten H. Winberg vid fl,—B. Astra framhåller bland annat: Förslaget mycket gott. Denna. nya examensform skulle säkert kunna påräkna stort intresse i första hand från de studerande själva. — —— _ Över huvud gäller för den nuvarande akademiska. utbildningen att den måste anses för betungande för folk som skola ägna sig åt vetenskap eller praktisk verksamhet. Den stora- ansträngning, de stora kostnader och den dyrbara tid, som biämnena nu sluka kan knappast anses motiverade, om man därmed jämför den relativt ringa grad av vetenskaplig, praktisk och personlig mognad som stora områden av biämnena i nuvarande organisation ge. Det är nu fråga om ett ofantligt slösande med in- tresse och entusiasm, som förnötes under kursarbete och tentamenspluggande.

220 Lärarkollegiet vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut anför bland annat följande:

Universitetsundervisningen har under senare tid icke undergått större föränd- ringar trots att ett stort antal akademi-ker numer-a erhålla förvärvsarbete inom det praktiska näringslivet och på detta inriktad målforskning. Till komplettering av utbildningen vid universiteten ha ett flertal fackhögskolor efter hand inrättats, vid vilka specialiserad undervisning inom begränsade områden kan erhållas. Då de från dessa högskolor examinerade personerna emellertid icke alltid räcka till eller sakna intresse och möjligheter för utförande av direkta forskningsuppgifter, har forskarutbildningen vid universiteten alltjämt sin stora betydelse även för målforskningen.

Med hänsyn till de förskjutningar, som under de senaste åren ägt rum i löne- ställningen för personer med olikartad utbildning, varigenom längre och dyr- barare utbildning ingalunda premierats utan ur ekonomisk synpunkt försatts i ett svårare läge, måste man förutse svårigheter med rekryteringen av vetenskap- liga forskare. För att icke ådraga sig alltför stor skuldsättning, som sedermera ej kan amorteras, söka sig de studerande fram till ett förvärvsarbete så snart som möjligt. En avkortning av studietiden är önskvärd, och flertalet studerande in- rikta sig på slutexamen av lägre nivå. Under sådana förhållanden synes det fram- lagda förslaget till naturvetenskaplig specialexamen med avkortad studietid vara mycket starkt motiverat. Kollegiet anser därför, att denna fråga snarast bör be- redas för lösning och tillämpning inom våra universitet och högskolor.

De som äro kritiska eller tveksamma inför den nya examensformen fram- hålla i en del fall, att det för deras verksamhet icke är önskvärt med en sådan specialisering som föreslagits, utan att i stället den bättre överblick och "bre— dare grund som de nuvarande examina menas ge, är att föredraga. Sålunda skriver Svenska Träforskningsinstitutet:

Något mer utpräglat behov av personal med den föreslagna nya typen av ut- bildning kan knappast sägas föreligga vid träforskningsinstitutet. Den smala bas för utbildning, som skulle prägla på angivet sätt utbildade forskare, skulle å ena sidan knappast ge dessa den vidsyn, som är ett- oeftergivligt krav för fram- gångsrik forskning, men denna utbildning skulle å andra sidan bli för omfattande och följaktligen föranleda löne'krav, som äro för höga för att begränsa deras ar— bete till enbart hjälp åt de egentligen ledande forskarna. I konkurrens med sökande. med filosofie kandidat- och filosofie magister- eller civilingenjörsexamen torde därför institutet komma att föredraga personal med denna senare utbildning.

Uddeholms Aktiebolag, som dock anser det nya förslaget mycket önskvärt, framhåller:

Värdet av personal med högre akademisk utbildning ligger i deras mångsidiga kunskaper inom ett visst ämnesområde, exempelvis kemi, snarare än i speciali- seringen inom detta område. Även om skillnaden icke synes oss sär-skilt stor, bör nog ett visst företräde ges åt högre akademisk utbildning, baserad på nuvarande examen.

Kungl. Fiskeristyrelsen skriver bland annat: Inom fiskeristyrelsens verksamhet föreligger beh0v av personal med högre ut- bildning (filosofie licentiat—examen eller doktorsgrad), men denna bör baseras på en lägre examen av nuvarande typ, som skänker ett större mått av allmänbiologisk orientering än vad fallet blir med en sådan specialexamen, som förordas i bered- ningens förevarande skrivelse.

Endast några få instanser framföra emellertid synpunkter som de ovan— stående. De tillfrågade arbetsgivarna hälsa i allmänhet möjligheter till be- stämdare koncentration till ett huvudämne med tillfredsställelse. Några av dem synas till och med i detta avseende vilja gå ännu längre än vad bered— ningen i sin enquéte ifrågasatt. Sålunda framhåller Nitroglycerin Aktiebola- get, att det bör övervägas att inskränka antalet obligatoriska stödämnen ganska hårt (till förmån för studier i ett fritt valt humanistiskt ämne), och en av de vid fl.-B. Astra anställde akademikerna. ifrågasätter, om icke biämnena kunde nedskäras, så att huvudämnets kurser kunde bli lika stora som nuvarande licentiatkurser utan att studietiden normalt skulle behöva bli längre än fem år.

En fråga, som även diskuterats i svaren till beredningen, är den ifrågasatta nya utbildningens lämplighet för viss forsknings- och laboratorieverksamhet i jämförelse med civilingenjörsutbildning samt frågan om akademikers lämp- lighet överhuvud för industriell verksamhet. Frågan har något berörts i de. ovan citerade svaren, men ytterligare några exempel böra anföras.

Svenska Jästfabriks Aktiebolaget anför:

Det torde vara tillrådligt att i detta sammanhang beakta förekomsten av för industriforskning utbildade teknologie licentiater och doktorer, särskilt de förra. Behovet av forskningsutbildad personal vitsordas dock från så många håll att det borde finnas goda utsikter till placering av personal med naturvetenskaplig special- examen. Ofta säges det vara lättare att få institut till stånd än att få dem besatta med kvalificerad forskningspersonal. Den allmänna tendensen mot förfining och förgrening av tekniken talar också för behovet av en Ökning av forskarepersonalen. Har utbildningen från början tagit sikte på industriforskning eller motsvarande forskning måste detta vara en fördel Tämligen nytt och alltför litet beaktat vid univcrsitetsutbildningen synes vara, att personer ägna sig åt forskning såsom yrke, och ej blott som vanligen hittills till förmering av akademiska merit-er. Även detta talar för att särskild forskarutbildning är önskvärd

Det tor-de böra beaktas, att den industriella miljön är särpräglad genom sin inriktning mot ekonomiska mål. Industriforskaren måste följa denna inriktning.

Det vore önskvärt—, att den akademiker, som ämnade utbilda sig till industri— lforskare, skaffade sig kontakter med de industriella ekonomiska realiteterna för att pröva sitt sinne för dem. Industribesök eller industripraktik samt umgänge med ingenjörer eller ekonomer vore tänkbara medel härvid.

Flygtekniska försöksanstalten anser, att teoretiskt intresserade civilingen- jörer äro att föredraga framför personal med den föreslagna utbildningen. Skånska Oementaktiebolaget skriver bland annat:

Inom vår industli föreligger icke något speciellt behov av personal med den föreslagna examen. Visserligen skulle vi antagligen med fördel för vissa uppgif- ter kunna anställa akademiker. I första hand ha vi emellertid — liksom andra industrier _ hittills använt oss av högskoleutbildade ingenjörer för forsknings- verksamhet. Detta torde vi också i fortsättningen vara mest- benägna att göra, enär erfarenheten visat, att de teoretiska kunskaperna hos folk med denna ut- bildning i allmänhet äro helt tillfyllest, förutsatt att vederbörande verkligen har läggning föl forskningsarbete. I den mån brister i utbildningen förekomma, kunna, dessa vanligen lätt kompletteras under arbetets gång. Vi vilja även fram— hålla, att man vid de tekniska högskolorna infört den tekniska licentiatexamen som ger en något gedignare teoretisk skolning och torde kunna jämställas med motsvarande examen vid universiteten.

Personal med denna examen är användbar och önskvärd för oss för många forskningsuppgifter, där dess i förhållande till civilingenjörer mera. djupgående kunskaper inom kemi böra möjliggöra en kvalificerad forskning. Civilingenjörer ha dock det företrädet, att de ha bättre förutsättningar att deltaga i forsknings— uppgiftens framförande utöver laboratoriestadiet.

Billeruds Aktiebolag framhåller bland annat:

Det har av gammalt ansetts, att akademikerns och teknikerns inställning i viss män skulle stå i motsatsförhållande till varandra på så sätt, att akademi- kerns kunskapsinhämtande uteslutande skulle ske för dess egen skull, medan teknikerns arbete alltid måste stå i det kommersiellt materiellas tjänst. Dessa åsikter ha väl i regel varit överdrivna, men kvar står det faktum, att akademikerna många gånger icke ha den rätta förståelsen för att arbetet på ett industriellt forskningslaboratorium har produktion som sitt mål. Om den föreslagna natur- vetenskapliga specialexamen i första hand är avsedd att tillföra industriens forsk- ningslaboratorier behövlig kvalificerad arbetskraft, bör därför allt göras för att från början anknyta undervisningen till produktionen. Detta behöver icke och får heller icke innebära, att utbildningen inriktas på tillämpad forskning. Sådan forskning torde i regel hellre överlämnas åt tekniskt- utbildad personal, men varje tillämpad forskning måste baseras på grundläggande forskning, och ett. industriellt forskningslaboratorium är i lika hög grad beroende av grundläggande forskning som något universitetslaboratorium.

Höganäs-Billesholms Aktiebolag har till sitt svar som bilaga fogat ett föredrag över ämnet näringslivets krav på akademikern, hållet av direktör P. Eg. Gummesson i Lund 1946. I föredraget skisserades tre perioder i den industriella utvecklingen: »hantverksperioden», »ingenjörsperioden» och >.,vetenskapsperioden». Den sista karakteriserades på följande sätt:

Det blir mer och mer vetenskapsmannen, som tar hand om utvecklingen. Detta förhållande har varit märkbart i vårt land under de senaste 10 år 12 åren och har i de stora industriländerna varit en företeelse av ännu tidigare datum. Varpå beror detta? Ja, svaret är enkelt. Med kraven på ökad produktivitet och effek- tivitet differentieras och fullkomnas produktionsmedlen i en grad, som gör det nödvändigt att tränga allt djupare in i naturens hemligheter. Dess förborgade resurser och krafter kunna ej överblickas eller framdragas av den enbart tekniskt skolade ingenjören och ännu mindre av den handaskicklige verkmästaren. Där- till kräves högt skolade och specialiserade vetenskapsmän.

I fortsättningen av föredraget skisseras de krav som näringslivet måste ställa på akademikern, såsom att han måste finna sig i inriktat arbete, han måste vara organisatör samt ha mekaniska anlag och kunskaper. Därefter uppställes frågan: behöver näringslivets akademiker vara ekonomiskt lagd?

Många industrimän anse, att så är oundgängligt, och anse därför, att industri— forskaren måste ha ingenjörsutbildning. —— — Jag anser dock, att ekonomiskt- sinnelag hos en forskare är av mycket underordnad betydelse eller rent av ett fel. Jag tror, att forskaren ej skall ålägga sig de hämningar, vartill ekonomiska överväganden alltid leda. Han skall bortsett från ekonomiska synpunkter arbeta på problemens teknisk-vetenskapliga lösning. Det ekonomiska bedömandet av upptäckternas värde må han överlåta åt andra.

I slutet av föredraget beröres frågan om den lämpliga utbildningen av industriforskare.

Som jag tidigare nämnde är det många industriledare, som anse, att industriens forskare måste vara ingenjörer till sin grundutbildning. Jag hör emellertid inte till dessa. Min åsikt är, att våra tekniska högskolor icke höra och icke lämpa sig till att utbilda forskare. Anledningarna därtill äro flera. Det väsentligaste torde väl vara, att våra tekniska högskolor försöka skapa ett slags standardingen— jör, som skall lämpa sig till såväl forskare och teoretisk ingenjör som arbetsle- dare. — —— Studieformen lägger också hinder i vägen för den specialisering, som torde vara oundgänglig för ett mera grundligt genomträngande av de mera teoretiSka och vetenskapliga ämnena. — —— _

Universiteten med sina fria studier och mera begränsade ämnesval ägna sig betydligt bättre för skapandet av forskare. Var och en kan sitt tempo likmätigt ägna sig åt ett eller ett par ämnen, som intressera honom, och tränga på djupet i dessa. Han kan med andra ord specialisera sig, vilket är industriens motto idag. _ — ——

Universitet—en sakna emellertid i dag möjlighet till den utbildning i mekanik, maskinelement och konstruktioner, varom jag talat. Jag tror därför det vore lämpligt, om det vid universiteten skapades möjligheter till utbildning i dessa ämnen, och att det skapades lämpliga ämneskombinationer till ett slags tekniskt vetenskaplig fakultet, speciellt inriktad på. att utbilda forskare av olika slag för industrien och näringslivet—.

En annan lösning vore, att de akademiker, som önska direkt ägna sig åt indu- striens problem, bereddes möjlighet att förvärva sig sådana specialkunskaper varom jag här talat, vid de tekniska högskolorna. På liknande sätt kan man låta de civilingenjörer, som vill ägna sig åt teknisk—vetenskaplig forskning, komplet— tera sina studier vid ett universitet.

I en del av enquétesvaren ifrågasättes, huruvida det är nödvändigt att skapa en ny examensform för det påtalade behovet; man borde kunna tillgodose det inom ramen för nuvarande examina. Sålunda anför professor Hialmar Rendahl vid Naturhistoriska Riksmuseet bland annat följande:

För min del skulle jag obetingat vilja. föreslå, att utan införande av någon ny exa- mensform kandidatexamen erhåller den lätta retusch, som behöves för att fylla de föreslagna kraven. Detta skulle ju mycket lätt möjliggöras genom en viss höjning av fordringarna för det högsta betyget och möjligen fördelaktigt ske i samband med en uppdelning i grundkurs och specialkurs på det sätt som för specialexamen föreslagits. En för starkt driven specialisering förefaller mig dock icke tillrådlig, åtminstone icke i kategorisk form, då för olika forskningsinstitut behövlig special— utbildning väl både ändamålsenligare och billigare för-värvas i samband med aspirant-ernas påbörjade praktiska verksamhet.

Skånska Cementaktiebolaget skriver i denna fråga:

Det kan icke förnekas, att det vore av värde att i än högre grad kunna nyttig— göra den akademiska utbildningen och forskningen i industrien. Enligt vår mening synas dock tillräckligt stora möjligheter till detta föreligga även utan införande av den föreslagna specialexamen. Specialisering i visst ämne torde i erforderlig utsträckning kunna ske redan inom ramen för nuvarande studieordning. Den direkta specialiseringen på bestämda forskningsuppgifter inom industrien torde i allmänhet icke kunna åstadkommas, förrän vederbörande forskare satts in i respek— tive företags praktiska arbetsuppgifter. Otvivelaktigt är det. dessutom ur industriens synpunkt önskvärt, att de personer i dess tjänst, som nödvändigtvis måste Sple-

cialisera sig på en viss uppgift _ det må gälla forskning eller annan _ från början ha en vidare kunskap och utblick i olika ämnen.

Då vi sakna tillräcklig kännedom om frågans läge i dess helhet, vilja vi icke helt avstyrka den föreslagna nya examen. Det förefaller oss emellertid, som om den nu gällande studieplanen vid universiteten redan i stort sett möjliggör en utbild- ning av den typ, som avses. Genom förbättrad kontakt och erfarenhetsutbyte mellan den akademiska utbildningen och forskningen å ena sidan och industrien å den andra, torde också industriens behov av arbetskraft i här berörda hänseen- den kunna tillgodoses.

Kungl. Arméförvaltningen framhåller bland annat: Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida i praktiken något skulle vinnas genom att tillskapa nämnda examensform. En kompetens, som nära motsvarar den däri- genom uppnådda, kan med redan bestående examensformer erhållas genom en lämp— ligt avvägd filosofie kandidatexamen, möjligen något utökad genom påbörjade licentiatstudier (vilken påbyggnad dock lättare skulle ernås genom en systematiskt uppbyggd specialexamen). Likväl torde det sällan förekomma att studerande in- rikta sig härpå. Detta synes tyda på att efterfrågan på personer med sådan exa- men ej kan vara stor; i annat fall torde sådan specialisering redan ha fram- vuxit på angiven väg. Det kan förmodas, att, om ett ej alltför litet klientel skulle välja den föreslagna examensformen, flertalet skulle som en återförsäkring för- söka att lägga sina studier så att examen även komme att omfatta magistergraden; resultatet skulle då snarare kunna bliva en förlängning av de lägre studierna än en förkortning av de högre, utan att den på de förstnämnda grundade kompetensen väsentligt höjdes.

Denna sistnämnda fråga beröres även i ett par andra svar. Sålunda fram- håller professor Hialmar Rendahl vid Naturhistoriska Riksmuseet följande:

Den senare utvecklingen i vårt land —— liksom i kulturländerna överhuvud- taget — har ju delvis medfört och pekar i ännu högre grad som framtidsmöjlighet på att såväl naturvetenskaplig grundforskning som särskilt dess praktiska till- lämpningar äga och komma att få en alltmera ökad betydelse för näringslivet lik- som också för andra områden. Men å andra sidan äro dylika företeelser troligen alltid till en viss grad konjunkturbetonade med växlande efterfrågan på arbets- kraft, och dessutom har en från filosofisk fakultet utexaminerad naturvetare alltid att räkna med allvarlig konkurrens från de speciella fackhögskolorna. -— ——

Det bör också framhållas, att dessa nämnda konkurrenter alla från sina fack- skolor dessutom hava en utbildning, som i händelse av felslagna beräkningar på forskarverksamhet kan giva dem en ekonomiskt säkerställande praktisk verksam- het, en möjlighet som den specialutbildade naturvetaren från filosofisk fakultet i stort sett skulle sakna genom sin felande lärarkompetens.

Chefen för Naturhistoriska Riksmuseet, museidirektör Nils Odhner fram- håller bland annat:

Men i denna tidiga specialisering ligger också en stor fara. Det är nämligen icke sagt, att den, som har lust för vetenskaplig forskning, också har fallenhet för sådan. Fallenheten kan ofta avgöras först sedan examen avlagts och vederbörande ställes inför egna arbetsuppgifter och egna initiativ. Därvid kommer det säker— ligen att visa sig, att bland dem, som avlagt specialexamen, finnas sådana, som icke passa för självständigt vetenskapligt arbete. Dessa måste beredas möjlighet att kunna. övergå till annan bana utan alltför långa och kostsamma efterstudier. I annat fall föreligger risken att det skapas ett kvasivetenskapligt proletariat, som med viss rätt kan göra anspråk på att erhålla utkomst-möjligheter. Att. hänvisa.

detta till de vetenskapliga institutionerna skulle enbart utgöra en hämsko på forskningen. Man skulle härigenom uppnå precis motsatsen till det man avser.

Frågan om samarbete mellan universitet och fackhögskolor har berörts av avzatmvetenskapliga forskningskommittén, i dess betänkande III, i vilket behandlades bland annat samarbetet mellan de tekniska högskolorna samt universitetens och Stockholms högskolas matematisk—naturvetenskapliga sektioner samt samarbetet mellan Stockholms högskola och andra institutioner för forskning och undervisning i Stockholm. I betänkandet heter det inled- ningsvis:

Grånslinjerna mellan allmän naturvetenskap och teknik, mellan grundforsk— ning och målbunden forskning bli i våra dagar alltmer diffusa. Utvecklingens högt uppdrivna tempo har medfört, att tidsrymden mellan en grundläggande veten- skaplig upptäckt och dess tillämpning inom industrien och annan liknande verk- samhet har krympt ihop, varigenom det nära sambandet mellan grundforskning, målbunden forskning och praktiskt utnyttjande kommit att framstå på ett mera konkret sätt än tidigare. Denna utveckling har medfört, att behovet av att åstad- komma intimare kontakt mellan de olika formerna för forskning och därmed sammanhängande verksamhet i hög grad accentuerats. En dylik kontakt är där- vid behövlig, icke bara för att så snabbt som möjligt överföra vunna arbietsresultat från en grupp till en annan utan också för att uppnå fördelen av den stimulerande inverkan de olika arbetsmiljöerna kunna utöva på varandra.

Sverige hör till de länder, där skiljeväggarna mellan naturvetenskaplig forsk— ning och undervisning å ena sidan och teknisk å den andra äro starkt markerade. I de anglosachsiska länderna utgör däremot utbildningen av ingenjörer och forsk- ningen på det tekniska området ofta ett led även i universitetens verksamhet, och i vissa fall, t. ex. California Institute of Technology, där institutionens namn för tanken på en teknisk högskola, kan det ändå i själva verket röra sig om ett natur- vetenskapligt universitet, låt vara med större betoning åt det tekniska hållet än annars. Det kan icke råda tvivel om att denna nära samhörighet mellan teknik och naturvetenskap har en betydelsefull andel i den effektivitet, som särskilt amerikansk vetenskap visat, då det gällt att å ena sidan snabbt till det praktiska livet överföra forskningens resultat och å andra sidan till den vetenskapliga miljön överföra tekniska, ja industriella arbetsmetoder.

N aturvetenskapliga forskningskommittén föreslog bland annat, att en sär- skild kommitté skulle tillsättas för att utreda frågan om samverkan mellan naturvetenskaplig och teknisk forskning.

I detta sammanhang bör även erinras om, att det flerstädes i utlandet vid sidan av ämbetsexamina och mera allmänt orienterande grundexamina även finnas utbildningslinjer, som direkt ta sikte på en vetenskaplig skolning och föra fram till ett stadium, som ofta ligger ungefär mellan en svensk kandidat— examen och den svenska licentiatexamen. Sålunda finns t. ex. i England vid sidan av >>the Ordinary Degree», omfattande ett större antal ämnen, den på. senare tid allt mer frekventerade >>Honours Degree», vari endast ett eller van— ligen två ämnen ingå. En »B.A.» avlägges även med >>Honours Degree» efter en studietid av tre år. En amerikansk student kan, efter en grundläggande collegeutbildning om fyra år, på ett åldersstadium motsvarande vårt andra uni- versitetsår påbörja specialiserade studier för master- eller doktorsgraden.

I Tyskland har vid universiteten en särskild utbildning av industrikemister varit anordnad, med kemi, specialiserad på viss del av ämnet, som huvudämne, och mycket begränsade fordringar i stödämnena. Som exempel på andra länder, där examensväsendet ger möjlighet till tidig koncentration till ett huvudimne med begränsat studium av biämnen, kunna nämnas Holland och Schweiz.

Vid diskussionen om införande av en huvudfacks-bifacksexamen i Sverige äro särskilt de danska, norska och finska examenssystemen av intresse.

De danska studenter som önska bli lärare inrikta sig på »skoleembedseksa- men», som numera avlägges i ett huvudfack och ett bifack. För dem som önska inrikta sig på en vetenskaplig utbildning finns en särskild examensform, »:nagi- sterkonferensen». Denna är något olika konstruerad i olika fakulteter, men i regel omfattar den endast ett fack och avlägges efter 5—6 års studier efter stu- dentexamen. Kunskapsfordringarna ligga vanligtvis i nivå med eller något under 2 betyg i en svensk licentiatexamen. Denna examen har under senare år lockat en allt större del av de studerande, något som visat sig medföra vissa nack— delar, då behovet av arbetskraft med »magisterkonferens» varit mindre än till- strömningen till denna utbildningsform.

I Norge finnas tre slag av filosofi-ska examina: »adjunkte—ksamen» (cand. mag.), som avlägges i tre bifack, »lektoreksamen» (cand. philol. respektive cand. real.), som avlägges i ett huvudfack och två eller tre bifack, samt magister— graden. Denna senare examen avläggas i ett huvudfaek, där fordringarna skola motsvara kraven för betyget laudabili—s i lektorsexamen, samt två bifack, som äro av mindre omfång än bifacken i lektorsexamen.

Den finska filosofie kandidatexamen möjliggör en stark koncentration på huvudämnet. [ detta fordras vitsordet laudatur, och 4—5 mindre övnings— uppsatser samt en pro-gradu-avhandling skola författas. Biämnena skola vara minst två; i det ena fordras cum laude, i det andra approbatur. »Vid sidan av huvudämnet äro de övriga ämnena endera hjälpämnen, som bilda en grund för studierna i huvudämnet, eller kompletterande ämnen, som av prak— tiska eller andra skäl studeras jämsides med huvudämnet» (matematisk-natur- vetenskapliga sektionens vid Helsingfors universitet examensfordringar'.

Att på grundval av den av beredningen företagna arbetsgivarenquéten draga några slutsatser angående det antal personer med den ifrågasatta nya examen som skulle behövas är ej görligt. I några fall har det uppgivits ett behov av upp till 10 eller flera personer per företag, men i allmänhet är behovet 1—4 personer per företag. Vid bedömandet av dessa siffror bör man observera, dels att de ange det permanenta behovet (således ej det årliga nyrekryteringsbeho- vet), dels att i många fall konkurrens måste påräknas med personer med annan utbildning. Eftersom beredningens enquéte var en stickprovsundersökning kan någon mera exakt uppskattning av behovet av arbetskraft med den föreslagna examen ej grundas på densamma; en sådan beräkning torde det för övrigt vara helt ogörligt att åstadkomma, innan närmare erfarenheter vunnits av den nya examensformen. Det torde dock vara klart, att ett ej ringa antal personer

med den nya utbildningen äro erforderliga, men att antalet dock är ojämförligt mycket lägre än det antal naturvetenskapligt utbildade ämneslärare som behövs i vårt land.

2. De enskilda ämnena. För att beredningens nedan framförda förslag, även vad avser examens allmänna utformning, skola erhålla sin riktiga bakgrund, är det erforderligt att här redogöra även för de synpunkter som framförts beträffande behovet av examen och examens utformning i vart och ett av de olika naturvetenskap- liga ämnena.

Allmän fysiologi.

Ämnet allmän fysiologi kan för närvarande förekomma endast som examens- ämne i filosofie licentiatexamen, varvid dispens erfordras. Undervisning och examination har endast varit anordnad vid Stockholms högskola.

Statens institut för folkhälsan anser, att det för institutets del vore värdefullt med en specialexamen, i vilken fysiologi kunde ingå som huvudämne. Lämpliga biämnen vore statistik, matematik, fysik och kemi. Filosofie licentiat H. Winberg vid A.-B. Astra uttalar, att allmän fysiologi bör kunna vara huvudämne. Lämpliga stödämnen äro kemi, botanik (huvudvikt på anatomi, morfologi, fysiologi), zoologi (huvudvikt på anatomi, histologi, fysiologi) samt gentik.

Av redogörelsen för övriga ämnen framgår, att önskemål även uttryckts om fysiologi som stödämne. Härvid torde emellertid åtminstone i en del fall ha avsetts medicinsk fysiologi.

Astronomi .

Professor Gunnar Malmquist i Uppsala uttalar, att frågan om en specialexamen ej torde vara av vital betydelse för astronomien. För en eller annan speciell begåv— ning, som siktar direkt på en vetenskaplig karriär, skulle emellertid denna examensform kunna vara av betydelse, varför det är aktuellt för astronomien att kunna ingå som huvudämne. 4 betyg bör emellertid ej införas, utan en 3-betygs- kurs studeras i huvudämnet. Även som biämne bör det vara önskvärt, t. ex. till fysik, mekanik och matematisk fysik. Såväl för denna nya examen som med hänsyn till lärarutbildningens ökade behov behöver lärarkrafterna utökas med minst en biträdande lärare. Lokalutrymmena äro tillräckliga. Professor Bertil Lindblad i Stockholm anser, att det icke är ändamålsenligt, att astronomi blir huvudämne, detta på grund av ämnets starka anknytning till matematik och fysik. Däremot bör astronomi, särskilt astrofysik och kosmisk fysik, kunna vara stöd- ämne till fysik i specialexamen. Härför fordras inga ytterligare lokalutrymmen.

Av redogörelsen för övriga ämnen framgår, att i några fall önskemål framkommit om astronomi som stödämne.

Botanik.

Professorerna Melin och Nannfeldt i Uppsala anse, att möjlighet att medtaga botanik som huvudämne bör finnas, även om det kan ifrågasättas, om ett verkligt behov föreligger. Härvid bör en större specialisering än för närvarande komma till stånd; dock böra med vissa modifikationer de nuvarande approbaturfordringarna i botanikens samtliga grenar uppehållas. Lämpliga biämnen till en fysiologiskt inriktad examen äro kemi (obligatoriskt, minst 2 betyg), fysik, zoologisk fysiologi, cytologisk genetik och matematik. I en systematiskt inriktad examen kunna t. ex. genetik, geografi och geologi vara lämpliga biämnen. Beträffande botanik som biämne bör botanisk fysiologi vara lämpligt biämne till exempelvis biokemi och

fysiologiskt inriktad zoologi och de systematiska delarna av botaniken till t. ex. geografi och geologi. Undervisningen i huvudämnet botanik kräver anordnandet av approbaturkurser i kryptogami och fysiologi; härför saknas lärarkrafter. Professor Burström i Lund understryker även behovet av starkare specialisering mellan systematisk och fysiologisk botanik. Fysiologisk botanik bör kunna ingå som huvudämne, eftersom såväl olika slag av försöksverksamhet som industrien ha behov av vetenskapligt utbildade växtfysiologer. Huvudämnets omfång bör dock ej vara större än motsvarande 3 betyg. Obligatoriska biämni'en böra vara systematisk botanik och kemi, särskilt biokemi. Lämpliga biämnen äro genetik, zoologi (särskilt zoofysiologi) samt marklära. En ordinarie lärarbefattning i bakteriologi är önskvärd. En praktiskt värdefull kombination bleve då: huvudämne fysiologisk botanik, särskilt bakteriologi, biämnen kemi (särskilt biokemi), mark- lära och limnologi. Som biämne bör fysiologisk botanik vara obligatoriskt för huvudämnena systematisk botanik, genetik och _ alternativt med zoofysiologi — biokemi. Med hänsyn till den sannolikt ringa anslutningen torde undervisningen icke bereda några svårigheter. T. f. professor Norlindh i Lund anser, att syste- matisk botanik (inklusive växtbiologi) bör vara huvudämne med biämnen bland fysiologisk botanik, geografi, geologi (paleontologi), limnologi, zoologi (entomologi) och ärftlighetslära. Biämnen böra kunna studeras även vid t. ex. Lantbrukshög— skolan och Alnarps trädgårdsinstitut. Då antalet studerande ej beräknas bli stort, anses lokalutrymmen och lärarkrafter tillräckliga. Professor Stålfelt i Stockholm anser, att jordbruks, skogs- och trädgårdsforskning ha behov av tjänstemän och vetenskapsmän med specialutbildning i växtfysiologi, växtekologi, mikrobiologi och växtpatologi. Två specialiseringslinjer föreslås, båda byggande på ämbets— examens 2-betygskurs. Dels skulle studierna kunna specialiseras på växtfysiologi och växtekologi med kemi, fysik, tillämpad matematik, marklära, geologi, skogs— botanik, växtodlingslära och limnologi som lämpliga biämnen, dels på mikrobiologi och växtpatologi med kemi, fysik, marklära, skogsbotanik och växtodlingslära som lämpliga biämnen. Förutsättningen för anordnandet av extra kurser i botanik som stödämne och för erforderliga specialkurser i växtekologi, mikrobiologi och växt- patologi är att lärarkrafterna och expensanslagen utökas.

Statens centrala frökontrollanstalt anser, att frökontrollanstalterna ej direkt torde ha behov av en specialexamen, enär rekryteringen huvudsakligen sker från agronomkåren. Dock skulle en specialexamen med botanik, specialiserad antingen på fysiologi eller morfologi, kunna meritera för anställning vid frökontrollanstalt. Önskvärda biämnen äro genetik, kemi, zoologi eller statistik. Statens bakteriolo- giska laboratorium uttalar, att en specialexamen med biologi (botanik och zoologi) som huvudämne kan vara av intresse. Som stödämnen böra främst ifrågakomma kemi och ärftlighetslära. Statens vämtskyddsanstalt har behov av specialexamen med botanik som huvudämne. Specialkursen bör härvid inriktas på växtsjukdoms- lära (mykologi, bakteriologi, virologi). Lämpliga stödämnen äro kemi, ärftlighets- lära, statistik (särskilt biologisk variationsanalys), marklära och entomologi. Specialstudierna i huvudämnet samt möjligen studierna i stödämnena statistik och marklära torde kunna bedrivas vid lantbrukshögskolan. Sveriges utsädesföre- ning skriver, att viss personal med specialexamen skulle vara önskvärd inom före- ningens verksamhetsområde. Lämpliga stödämnen till huvudämnet botanik äro härvid ärftlighetslära, växtodlingslära, matematisk statistik (försöksmatematik) och kemi. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalar, att till huvud— ämnet botanik böra som lämpliga stödämnen ifrågakomma matematik, matematisk statistik, geologi, zoologi och mikrobiologi. Önskvärdheten av samarbete mellan Lunds universitet och Alnarpsinstitutet understrykas. Statens institut för folk- hälsan anför även botanik som lämpligt huvudämne med t. ex. stödämnena stati— etik, matematik, fysik och kemi. Föreståndaren för Naturhistoriska riksmuseets paleobotaniska avdelning, professor T. G. Halle, anser botanik (utom växtfysiologi)

vara lämpligt huvudämne. Nödvändigt stödämne är historisk geologi, önskvärda stödämnen kemi och ärftlighetslära. Föreståndaren för riksmuseets botaniska avdelning, professor Eric Hultén, anser likaledes botanik vara önskvärt som huvud- ämne. Lämpligt stödämne är organisk och oorganisk kemi. I en gemensam inlaga framhålla professorerna Halle och Hultén bland annat följande:

»En tidigare specialisering är utan tvivel önskvärd även med hänsyn till bota- niken. Vare sig detta önskemål realiseras genom införandet av en ny specialexamen eller genom en ombildning av den nuvarande filosofie kandidatexamen i riktning mot starkare koncentration kring ett enda huvudämne _ —- _— lära studierna i huvudämnet komma att fördelas på en grundkurs och en specialkurs.

I ett så stort och heterogent ämne som botanik är det av vikt att specialkursen redan från början medger differentiering på skilda linjer inom huvud- ämnet. Botanikens grenar äro nu icke överallt fördelade på olika professurer enligt samma principer, varför de önskvärda utbildningslinjerna icke alltid sammanfalla med de nuvarande professurernas omfattning. Av olika tänkbara linjer bör en medgiva kombination av alla eller en del av följande grenar: systematik, morfologi, anatomi och regional växtgeografi. Till denna grupp hör självfallet även paleo- botanik, som ingår i samtliga nyssnämnda grenar ehuru den i visst avseende intar en särställning. Möjlighet till ytterligare specialisering inom nämnda linje, vilken för korthets skull kan betecknas som systematik m. m.”. bör måhända även övervä- gas. —Betyget i botanik i specialexamen (eller i en ombildad filosofie kandiatexa- men) bör angiva inom Vilken linje vederbörande specialiserat sig, bl. a. för att underlätta en preliminär bedömning av lämpligheten för anställning vid den ena eller andra institutionen.»

Statens skogsforskningsinstitut anser det önskvärt med växtfysiologi som huvud- amne.

Av redogörelsen för övriga ämnen framgår, att botanik, eventuellt med speciali- sering, även anses önskvärt som stödämne.

Fysik.

SYNF framhåller behovet av specialexamen för detta ämne. I huvudämnet bör vid sidan av god allmänorientering även ges en grundlig experimentell träning, och vikt bör läggas vid förmågan att använda modern laboratorieapparatur och mätteknik. Efter 2—betygskursen i fysik böra specialstudier äga rum i atom—, kärn- och röntgenfysik, spektroskopi, elektronik och elektrisk mätteknik. Obligatoriska biämnen böra vara differential- och integralkalkyl (1 »poäng»), matematisk fysik (1 »poäng») och statistik med felkalkyl (1/2 »poäng»). Lämpliga. biämnen kunna vara kemi, differentialekvationer samt ytterligare studier i matematik och mekanik. Professorerna Lindh och Ohlin i Uppsala uttala, att det är av stort intresse, att ämnet fysik kan ingå som huvudämne. Som biämne bör matematik (2 betyg) obligatoriskt ingå, och det är önskvärt, att åtminstone ett av ämnena mekanik och kemi medtages. Lämpliga kurser i fysik ha visat sig vara synnerligen önsk- värda som stödämnen till en hel rad andra ämnen. En förutsättning för genom- förande av utbildningen är utökade resurser såväl beträffande utrymmen som instrument- och apparatutru-stningen. Professor Edlén i Lund anser det ej för ämnet fysik praktiskt lämpligt att utforma en kurs för mindre än 1 betygsenhet eller att på lägre stadier åstadkomma en specialisering av utbildningsmöjlig- heterna. Den särskilda teknik inom ett specialområde som kan behöva inhämtas torde kanske lämpligare inhämtas inom det huvudämne som fordrar den speciella tekniken. För fysik är en specialiserad 4—betygskurs önskvärd. Oumbärliga stöd— ämnen äro matematik och mekanik. Kemi kan även vara ett lämpligt stödämne. Professor Edlén anser dock, att en kandidatexamen med 2 betyg i fysik, 2 i matematik, 2 i mekanik eller en magisterexamen med 2 betyg i fysik, 2 i mate- matik, 2 i mekanik och 1 i kemi ger en bättre grund för licentiatstudier i fysik

än en specialistexamen med 7 betygsenheter kan ge. Professor Hulthén i Stockholm uttalar, att l-betygskursen i fysik efter översyn och komplettering bör lämpa sig väl som biämneskurs till vissa ämnen. En specialisering inom denna kurs anser han ej tillrådig. En huvudämneskurs i fysik skulle kunna uppläggas på basis av erfarenheterna från den nuvarande 3-betygslinjen. Som biämnen föreslås 2 betyg i matematik samt 1 eller 2 betyg i endera kemi eller mekanik. En dylik examen ställer emellertid stora krav på institutets lärarstab, instrumentutrust— ning och lokalutrymmen; för närvarande äro de helt otillräckliga. Professor Hulthén uttalar för övrigt en viss skepsis mot den föreslagna nya utbildnings— formen.

Sandvikens Jernverks A.-B. anser, att personal med specialexamen i huvud- ämnet fysik kan vara användbar inom bolagets verksamhetsområde. Lämpliga stödämnen äro matematik, mätteknik, metallfysik, metallografi och metallurgi. Metallografiska institutet uttalar, att det föreligger behov av specialexamen med fysik (bland annat i kombination med mekanik) som huvudämne. Biämnen kunna vara matematik samt metallografi eller mätteknik, varvid de båda sistnämnda stödämnena studeras vid teknisk högskola. Nitroglycerin A.-B. har även önske- mål om fysik som huvudämne med biämnena mekanik, matematik eller kemi samt eventuellt elektronik. Kungl. Telegrafstyrelsen anser det önskvärt med fysik (med specialisering på elektroteknik eller elektroakustik) som huvudämne. Önskvärda biämnen äro matematik och mekanik i lämpliga delar. Telegrafsty- relsen anför vidare bland annat följande.

»Telegrafstyrelsen önskar i förevarande sammanhang — —— _ fästa uppmärk- samheten på att fysikundervisningen vid rikets universitet under de senaste de- cennierna synes ha blivit inriktad på ämnesområden, som ej direkt främja den vetenskapliga utvecklingen inom elektrotekniken. Det förhållandet, att under— visning och forskning inom så viktiga områden som elektricitetslära och elektro- nik blivit koncentrerade till de tekniska högskolorna, gör att Telegrafstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av universitetsberedningens förslag i denna del. Detta påpekande synes böra föranleda ett ställningstagande till frågan om vad fysik— undervisning och -forskning vid våra universitet egentligen bör omfatta, innan man inför en 'naturvetenskaplig specialexamen” i detta ämne.»

Kungl. Sjökarteverket anser den skisserade nya examen väl motiverad och önskar bland annat, att fysik eller geofysik skall kunna ingå som huvudämne; matematik, astronomi eller mekanik böra vara stödämnen. Statens maskinprov- ningar uttalar, att fysik kan ifrågakomma som huvudämne med matematik och eventuellt delar av kemin som stödämnen. Trafikaktiebolaget Grängesberg- Oxelösund anser, att den föreslagna nya examen skulle bli till stort gagn för industrien i dess helhet och däribland även för gruvindustrien. För prospekte- ringsarbete är fysik lämpligt huvudämne med mineralogi, kemi och matematik som stödämnen. Kungl. Marinförvaltningen uttalar önskemål om fysik, speciellt kärnfysik, som huvudämne, med stödämnena kemi och matematik. Försvarets forskningsanstalt anser det även önskvärt med fysik som huvudämne med mate- matik som obligatoriskt och mekanik som önskvärt stödämne. Statens provnings- anstalt vill till huvudämnet fysik, med huvudvikt på mätteknik, ha stödämnena matematik och mekanik. Kungl. Arméförvaltningen har behov av fysik med specialinriktning på elektronik som huvudämne och matematik och mekanik som stödämnen.

Önskemål ha uttalats om fysik eller delar av fysik som stödämne.

Geografi. Professor Hjulström i Uppsala uttalar, att geografi (särskilt naturgeografi) bör förekomma som huvudämne förutom vid utbildning av fackgeografer även

för bland annat hydrografer och kartredaktörer. För de sistnämnda är en all- sidig utbildning i hela ämnet, således även i kulturgeografi, nödvändig. Följande biämnen äro i första hand aktuella: Meteorologi (klimatologi), geologi (kvartär- geologi och petrologi), statistik, botanik och växtbiologi, matematik, fysik, mekanik, oceanografi, limnologi, marklära och geofysik. Som biämne torde naturgeografi bli aktuellt i flera kombinationer särskilt till huvudämnena geologi, meteorologi, botanik (och växtbiologi), varvid kartografi och geomorfologi må— hända bli de mest aktuella ämnesdelarna. Om tillströmningen till den nya exa- men icke blir mycket stor, torde lärarkrafterna vara tillräckliga. Däremot är en nämnvärd ökning av antalet elever eller forskare icke möjlig med nuvarande institution. Professor Ljungner i Lund föreslår, att geografi (särskilt naturgeografi) skall kunna vara huvudämne med stödämnen. bland fysik, geodesi, meteorologi, oceanografi, geologi (kvartär och allmän), botanik, växtbiologi, arkeologi (särskilt stenålder) samt allmän statistik. Professor Ahlmann i Stockholm instämmer med professor Hjulström i fråga om behovet av att naturgeografi kan ingå som huvud- ämne. För hydrografer äro de främst aktuella biämnena fysik, meteorologi och geologi. Professor Ahlmann påpekar, att geofysiken saknar representation vid universiteten och högskolorna och att naturgeografi därför kan väntas täcka vissa delar av geofysikens intressen. Naturgeografi med geofysisk inriktning bör kunna vara huvudämne, varvid fysik, mekanik, meteorologi (och oceanografi) äro nödvändiga biämnen. Som biämne bör naturgeografi särskilt vara aktuellt för geologi, meteorologi samt växt— och djurgeografi. Lärarkrafter finnas utom vad beträffar naturgeografi med geofysisk inriktning som huvudämne. Emeller— tid tillåter varken lärarkrafter eller lokaler någon utökning av elevantalet.

Av redogörelserna för de övriga ämnena framgår, att geografi i en del fall ansetts önskvärt som stödämne.

Den geologiska ämnesgruppen.

SYNF framlägger förslag dels för ett ämne benämnt »geologi», dels för ett ämne kallat >>petrografi med mineralogi». I det förra ämnet föreslås specialise- ring i tre olika riktningar. I samtliga fall bygges på en allmän 2—betygskurs i geologi. Vid specialisering på kvartärgeologi och jordartslära bör petrografi med mineralogi (1 »poäng») och botanik (1 >>poäng») vara obligatoriska biämnen samt lämpliga biämnen kunna väljas bland fysisk geografi, zoologi, petrografi, kemi, statistik med felkalkyl, tillämpad matematik, arkeologi, hållfasthetslära och mekanik. Vid Specialisering på stratigrafi och paleontologi skulle petrografi med mineralogi (1 »poäng») samt specialkurser i botanik (1 »poäng») och zoologi (1 »poäng») vara obligatoriska biämnen och ytterligare kurser i dessa ämnen vara lämpliga biämnen. En tredje specialiseringsmöjlighet skulle vara den dynamiska geologien, varvid biämneskunskaperna främst skulle behöva ligga inom den fy-sika geografien och fysiken. I ämnet »petrografi med mineralogi» skulle efter en allmän 2—betygskurs i detta ämne specialisering kunna ske på mineralogi och kristallografi (kristallografi och kristallografisk mätteknik, spektral— och röntgenanalys, malmmikroskopi m. m.). Obligatoriska biämnen skulle vara fysika- lisk och oorganisk kemi (% »poäng»), tillämpad matematik (% »poäng») samt fysik (1 »poäng»). En annan specialiseringsmöjlighet skulle vara petrografi och malmgeologi (tektonik, malmmikroskopi, spektralanalys, gruvkartering och gruv- brytning). De obligatoriska biämnena skulle vara desamma som för den först nämnda inriktningen. Lämpliga biämnen skulle dessutom kunna vara geologi, geografi och metallografi.

Professor Norin i Uppsala anser, att examensämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi som huvudämne i specialexamen bör kunna specialiseras dels på kristallografi och mineralogi, dels på kvartärgeologi. Specialfacket kristallografi

och mineralogi utgör en mycket väsentlig del av kristallkemien. Professor Norin framhäver denna vetenskaps stora betydelse och vikten av att undervisningen i kristallkemi, som för närvarande meddelas av olika lärare dels vid den mineralo- gisk—geologiska institutionen, dels vid den kemiska institutionen, överföres till en gemensam lärare och att en institution för ämnet kristallkemi upprättas. Blir detta fallet ersätter ämnet kristallkemi det av professor Norin föreslagna special- facket kristallografi och mineralogi. I huvudämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi bör efter 2-betygskursen i mineralogi, petrologi och allmän geologi förekomma specialkurser i enklare röntgenkristallanalys, kurs i mikroskopisk universalbordsmetodik och opakmineralanalys, tillämpad matematik (inklusive sfärisk trigonometri), marklära (med särskild hänsyn till markkolloidernas kemi och fysik). Obligatoriska biämnen böra vara kemi (motsvarande nuvarande 2— betygskurserna i oorganisk och fysikalisk kemi) samt fysik; lämpliga biämnen äro historisk geologi och paleontologi eller kvartärgeologi, geofysik och natur- geografi. I specialfacket kristallografi och mineralogi bör efter en 2-betygskurs i kristallografi och mineralogi, bestående av de nuvarande 2—betygsfordringarna i dessa delämnen av examensämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi väsent- ligt utvidgade, förekomma specialkurser i mineralogisk-petrografisk mikroskope- ring, röntgenkristallografisk analys, elektrisk mätteknik och röntgenfysik, mate- matisk opt-ik. Obligatoriska biämnen böra vara kemi, fysik och matematik, och lämpliga biämnen äro atom- och kärnfysik samt metallografi. Som biämne är mineralogi, petrologi och allmän geologi väl lämpat för huvudämnena historisk geologi och paleontologi samt, med kristallografisk—mineralogisk inriktning, för kemi och fysik. Möjligheterna att anordna utbildning med nuvarande lärarkrafter och lokalutrymmen äro för den förstnämnda speciallinjen någorlunda goda; emellertid finns det ett trängande behov av en biträdande lärare för den elemen— tära undervisningen. För den andra speciallinjen finnas varken lokalutrymmen eller lärarkrafter. För. biämnesutbildning kan på grund av otillräckliga labora- torieutrymmen och instrumentutrustning endast mott-ägas ett begränsat antal studerande, närmast dem som önska studera kristallografi och mineralogi i an- slutning till huvudämnena kemi och fysik. Laborator Hörner i Uppsala anser det otillfredsställande, att kvartärgeologien med den nyligen gjorda ämnesupp- delningen måste inordnas som speciallinje »i ett par mera omfattande ämnen med för kvartären delvis påfallande perifert innehåll och föga adekvat benämning». Han utgår emellertid i sitt förslag från denna ämnesuppdelning, men betraktar den som ett provisorium. Det är angeläget, att en överblick över geologieni dess helhet ingår i varje geologutbildning. Den föreslagna utbildningsformen är utomordentligt angelägen för kvartärgeologien. Som speciallinje under examens- ämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi bör kvartärgeologien som obliga- toriska biämnen ha ettdera av oorganisk kemi, fysik, mekanik (tillämpliga delar av statik samt hydro- och aerodynamik) samt geografi (kartgeografi samt fysisk geografi). Lämpliga biämnen kunna vara tillämpad matematik, meteorologi (särskilt klimatologi), historisk geologi, marklära (vid Lantbrukshögskolan), hydro- logi (eller annan geologisk lämplig utbildning vid Tekniska högskolans vattenbygg— nadsinstitut), geoteknik (så snart utbildning däri någonstädes kommer till stånd). Kvartärgeologi med den här avsedda inriktningen torde vara lämpligt biämne till geografi (även för lärarutbildningen), historisk geologi och möjligen limnologi. Nu- varande lokalutrymmen och lärarkrafter medge utbildning i kvartärgeologi som huvudämne; däremot begränsar laboratorieutrymmets knapphet antalet av de stu— derande som kunna mottagas till viss mer specialiserad biämnesutbildning. Som speciallinje av examensämnet historisk geologi och paleontologi behöver kvartär- geologien som obligatoriskt biämne ettdera av botanik, särskilt systematisk (svensk artkännedom inklusive floristiska fältkurser, ekologi, växtgcografi), och zoologi (bland annat marin zoologi, malakologi, foraminiferkännedom, djurgeografi,

ekologi). Lämpliga biämnen kunna vara limnologi, mineralogi och petrologi, klimatologi, naturgeografi samt nordisk och jämförande fornkunskap (sär- skilt stenåldern). Som biämne kan kvartärgeologi med denna inriktning lämpa sig för bland annat huvudämnena växtbiologi, limnologi, nordisk och jämförande fornkunskap samt geografi (även som skolämne). Beträffande utbildningsmöjlig- heterna i huvudämnet äro lärarkrafterna i viss mån tillräckliga, medan mikroskop- utrustningen är alldeles otillräcklig. Alldeles oberoende av en eventuell examens— reform behövs en deltidslärare (eventuellt undervisningsassistent) för kurser i pollen- och diatomacéanalys.För laboratorieutbildning i biämnet saknas exkursions— anslag, instrumentutrustning, lärarkrafter och i viss mån lokalutrymmen. T. f. professor Elsa Warburg i Uppsala anser, att det är mycket fördelaktigt för examensämnet historisk geologi och paleontologi att kunna ingå såväl som huvud- ämne som biämne. De aktuella biämnena äro mineralogi, petrologi och allmän geologi, zoologi (eventuellt endast jämförande anatomi och marin zoologi), botanik (växtanatomi, systematik och växtfysiologi), fysisk geografi (kartografi och kart- ritning), oorganisk och organisk kemi. Till huvudämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi samt huvudämnet fysisk geografi bör historisk geologi med där- för erforderlig paleontologi vara lämpligt biämne, till zoologi djurpaleontologi och till botanik växtpaleontologi. Lokalutrymmena äro i vissa avseenden otill- räckliga, men den nya examensformen torde knappast komma att förvärra situa— tionen. Lärarkrafterna äro otillräckliga redan nu, varför de endast i viss utsträck- ning medge huvudämnesutbildning. Biämnesutbildningen kan till största delen tillgodoses inom ramen för nuvarande undervisning; dock finnas ej lärarkrafter för någon speciell kurs i växtpaleont—ologi. Olika exempel på examensämnet mineralogi, petrologi och allmän geologi inom en huvudfacks-bifacks-examen an- föras av professor Hadding i Lund. Dels bör ämnet kunna förekomma som huvud- ämne utan specialisering (biämnen: historisk geologi och oorganisk kemi), dels bör specialisering kunna ske efter olika linjer: kristallografi (biämnen: matematisk fysik, oorganisk och fysikalisk kemi), mineralogi (biämnen: oorganisk och fysika— lisk kemi, del av fysiken), petrologi (samma biämnen), malmgeologi (biämnen: oorganisk och fysikalisk kemi, gruvvetenskap vid_Tekniska högskolan), allmän geologi och tillämpad geofysik (biämnen: fysik eller matematisk fysik, historisk geologi), geoteknisk kvartärgeologi (biämnen: oorganisk och fysikalisk kemi, matematisk fysik) samt agrogeologi (biämnen: oorganisk och fysikalisk kemi, del av botaniken). Som biämne bör det ospecialiserade ämnet vara lämpligt för fysisk geografi, historiSk geologi, botanik och kemi. Kristallografin är lämpligt biämne till kemi, fysik och matematisk fysik, mineralogin till kemi; petrologi, allmän geologi eller kvartärgeologi till geografi och historisk geologi, kvartärgeologin dess- utom till botanik och arkeologi, samt agrogeologien till botanik. T. f. professor Hede i Lund anser, att det för historisk geologi och paleontologi inte föreligger behov av att kunna ingå. som huvudämne. Som biämne bör det kunna förekomma ospecialiserat till geografi, limnologi, mineralogi, petrologi och allmän geologi samt zoologi. Paleontologi bör vara lämpligt biämne till botanik och zoologi, biologiskt orienterad kvartärgeologi till arkeologi, botanik, geografi, limnologi och zoologi samt historiskgeologi till geografi. Professor 'uon Post 1 Stockholm understödjer tanken på en huvudfacks—bifncksexamen och framför vissa förslag, som endast äro avsedda att utgöra exempel. Som odelat huvudämne kan allmän och historisk geologi lämpligen förenas med följande biämnen: oorganisk kemi (delar), organisk kemi (t. ex. stenkols— olje— och humuskemi), fysikalisk kemi (delar), fysik (t. ex. hällfasthets— och elasticitetslära), oceanografi och marinbiologi, hydrografi och limnologi, klimatologi, zoologi (jämförande anatomi, osteologi, malakologi, foraminifersystematik, djurgeografi, paleozoologi), botanik (syste- matik, växtgeografi, växtbiologi, palynologi, diatomologi), antropologi och arkeo- logi m. in. En specialisering inom huvudämnet på prekvartär stratigrafi, zoo-

paleontologi och fytopaleontologi kan ha följande biämnen: oorganisk kemi (delar), organisk kemi (t. ex. stenkols, olje- och humuskemi), oceanografi och marinbiologi, hydrografi och limnologi, klimatologi, zoologi (jämförande anatomi, osteologi, malakologi m. m.). paleozoologi, paleobotanik. En specialisering inom huvudämnet på kvartärgeologi, marklära och geoteknik kan förenas med vissa av de redan ovan uppräknade biämnena och en specialisering på geodynamik med vissa delar av fysiken och kemin m. m. Som biämne kan t. ex. kvartärgeologi vara lämpat för antropologi och arkeologi; geodynamik, kvartärgeologi och mark- lära för geografi; formationslära för paleobotanik och paleozoologi; geoteknik för väg— och vattenbyggnadskonst m. m.; marklära för växtbiologi samt marklära och kvartärgeologi för växtgeografi. Den specialutbildning som kan erhållas t. ex. vid Tekniska högskolan, Naturhistoriska riksmuseet och Skogshögskolan bör be- aktas. Föreläsningssalar, laboratorier och lärarkrafter äro redan för den nu— varande undervisningen helt otillräckliga. Professor Gavelin i Stockholm anser, att för mineralogi, petrologi och allmän geologi inte föreligger behov av en 4- betygskurs, men att det är önskvärt med en huvudfacks-bifacks—examen med 3 betygsenheter i huvudämnet. För den geologiska ämnesgruppen är det ytterst väsentligt, att delar av andra ämnen kunna medtagas som stödämnen. Här nämnas i första hand oorganisk och fysikalisk kemi, fysik i angränsande delar samt hand- havande av fysiska instrument och behandling av fysikaliskt siffermaterial, till— lämpad matematik och matematisk statistik, historisk geologi, vissa delar av all- män och fysisk geografi samt geografisk mätningsteknik och kartografi. I vissa fall kunna astronomi och mekanik vara önskvärda biämnen. Som biämne till historisk geologi och paleontologi är hela ämnet lämpligt, till geografi allmän geologi samt i vissa fall paragenetisk mineralogi, petrologi och mikroskopi, till kemi och fysik de mineralogiskt-kristallografiskt inriktade delarna av ämnet (med kurser i mineralogisk och petrografisk laboratoriemetodik, däri inbegripet mikroskopi). Ytterligare lärarkrafter och en ökning av antalet kursmikro-skop äro under alla omständigheter nödvändiga.

Sveriges geologiska undersöknings synpunkter ha i stor utsträckning redovisats ovan. Därutöver understryker Undersökningen särskilt, att det för svensk geologi, särskilt praktiskt tillämpad sådan, är av särskilt intresse att jordartsgeologien, så- lunda kunskapen om de kvartära avlagringarna, erhåller gynnsamma utvecklings- villkor inom de båda geologiska examensämnena, alltefter sin anknytning mera till jordartsfysiken eller till de biologiska hjälpvetenskaperna. För mineralogi etc. äro matematik, fysik och kemi de i första hand ifrågakommande stödämnena, för histo- risk geologi etc. zoologi och botanik. Geografi är lämpligt stödämne till båda äm- nena. Den definitiva uppdelningen av examensämnena kan emellertid komma att göra en vidare ram önskvärd. När en gång den fasta jordens fysik blir examens- ämne, bör även denna gren av geofysiken kunna kombineras med mineralogi etc. Det är även värdefullt, att stödämnen kunna väljas bland fackhögskolornas exa— mensämnen. Särskilt aktuella äro härvid marklära, geoteknik, geofysik och malm- letning. Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund har för gruvindustriens pro- spekteringsarbete behov av specialexamen med geologi som huvudämne. Lämpliga biämnen äro kemi och matematik. Föreståndaren för Naturhistoriska Riks-museets mineralogiska avdelning, professor Frans E. Wickman, anser det önskvärt att mineralogi kan ingå som huvudämne. Statens geotekniska institut har behov av mineralogi som huvudämne. Stödämnen till detta böra vara kemi (2 betyg) och geologi (1 betyg).

Önskemål ha uttryckts om att olika delar av de geologiska ämnena måtte kunna ingå som stödämnen.

Kemi.

SYNF framhåller, att en snabb och rationell utbildning av akademiska kemis- ter med hänsyn till det stora behovet av dessa utgör ett synnerligen angeläget

önskemål. Det nuvarande 3—betyget i kemi har ej visat sig tillräckligt härför. Enligt SYNFzs förslag skall inom huvudämnet en gemensam 2-betygskurs kunna .överbyggas med en av tre olika specialkurser. Denna differentiering har skett med hänsyn till de relativt stora skillnaderna i fråga om problemställningar och metodik. Den egentliga specialiseringen bör kunna ske genom tillval av lämpligt biämne, varvid ävcn moment från de båda övriga specialkurserna böra kunna användas. En specialiseringslinje är oorganisk—fysikalisk kemi varvid i huvud- ämnet studeras specialkurser i oorganisk analys, fysikalisk kemi och mätteknik, termodynamik samt kristallografi och röntgenanalys. Obligatoriska biämnen böra vara statistik och felkalkyl (1/2 >>poäng», tillämpad matematik (1/2 >>poäng) samt fysik (1 >>poäng») och lämpliga biämnen petrologi med mineralogi, kurser i organisk kemi eller biokemi samt ytterligare studier i matematik och fysik. Den andra specialiseringslinjen är inriktad på organisk kemi med specialkurseri huvudämnet i organisk—kemisk synteslära, organiska ämnens identifiering och konstitutionsbestämning, organiska kemiens allmänna teori, reaktionskinetik, substitutionslära, elektronteori. De obligatoriska eller lämpliga biämnena äro desamma som enligt den första linjen med undantag av att allmän biologi ersät— ter petrografi med mineralogi. Den tredje linjen är biokemisk. I huvudämnet studeras organisk-kemisk synteslära och organiska ämnens identifiering och konstitutionsbestämning (mindre kurser), biokemi och fysiologisk kemi. De obligatoriska biämnena äro desamma som för de två föregående linjerna med undantag av att allmän biologi (1 >>poäng») ersätter fysik. Lämpliga biämnen äro fysiologi, fysik, mikrobiologi, ärftlighetslära, kurser i oorganisk—fysikalisk eller organisk kemi, ytterligare matematikstudier samt farmakologi. Professorerna Hägg och Fredga i Uppsala anse, att kemi bör kunna ingå som huvudämne, var- vid en specialisering på olika linjer kunde tagas under övervägande. De mest .aktuella biämnena äro: matematik (med huvudvikt på praktiska tillämpningar inom kemi och fysik), fysik, mekanik och matematisk fysik (atomteori och den kemiska bindningens problem), zoologi och botanik (särskilt fysiologisk) samt mineralogi, petrologi och allmän geologi (med huvudvikt på mineralogi och kristallografi). Som biämne kan kemi vara lämpligt till mineralogi, petrologi och allmän geologi, fysik, zoologi, botanik, växtbiologi och limnologi. Biämnes— kursen bör kunna differentieras med hänsyn till huvudämnet. Efter beslutad ny- byggnad torde lokalutrymmena vara tillräckliga. Däremot torde en viss utökning av lärarkrafterna bli nödvändig. Professor Tiselius i Uppsala anser, att för bio- kemien en differentiering även för lägre examina är av stor betydelse, ej minst med hänsyn till den stora efterfrågan på biokemister inom industrien. Biokemiens anknytning både till kemi och vissa biologiska och medicinska ämnen gör det synnerligen önskvärt att som stödämnen kunna medtaga delar av dessa ämnen; biokemi kan även vara ett viktigt biämne till dessa vetenskapsgrenar. Professor Tiselius anser, att ett vetenskapligt specialarbete ej bör fordras för den föreslagna examen; påbyggnad till licentiatexamen skall kunna ske enbart med ett sådant arbete (som skall publiceras) samt eventuellt något sär—skilt viktigt biämne. Professor Tiselius understryker även vikten av ett samarbete över gränserna mellan fakulteter och högskolor. Lämpliga biämnen till huvudämnet biokemi äro växtfysiologi, zoofysiologi, mikrobiologi samt bakteriologi-serologi. Sedan be- slutad nybyggnad kommit till stånd torde inga utrymmessvårigheter förefinnas. Ytterligare lärarkrafter (assistent och amanuenser) äro emellertid erforderliga. Kemi _ även med biokemisk inriktning — bör under alla förhållanden kombine- ras med fysik och matematik som biämnen, säger professor Smith i Lund. Kemi som biämne för fysiker kräver inga särskilda arrangemang, medan för biologer den nuvarande 1-betygskursens oorganiska element kunde ersättas med sådana av organiskt-kemisk karaktär. Lokalutrymmen och lärarkrafter finnas, såvida antalet biämnesstuderande ej blir stort. Professor Ölander i Stockholm framhål— ler, att den nuvarande kandidatexamen bör bibehållas, men det bör även ges

möjlighet att avlägga den med betygsenheterna 3 + 1 + 1 + 1. Betyget 4 skulle vara lämpligt för de av de bättre studenterna, som icke avse att genast fortsätta med sina studier till licentiatexamen och eventuell disputation. Minst 3 betygsenheter böra fordras i biämnena, men det är tvivelaktigt om de böra få spridas på flera än tre ämnen. Införandet av betygsenheten 1/2 är värdefullt och viktigare än 4-betyget. En differentiering av kemin i oorganisk och fysikalisk å ena sidan och organisk å den andra är önskvärd. Oorganisk och fysikalisk kemi som huvudämne fordrar som biämnen organisk kemi, fysik samt tillämpad mate- matik, och vidare är mineralogi och petrologi samt metallografi lämpliga biäm- nen. Som biämne kan oorganisk-fysikalisk kemi vara lämpligt för organisk kemi med biokemi, fysik, mineralogi, geologi, fysiologi, zoologi och botanik. Undervis- ningen i kemi som biämne synes icke väsentligt påverkas av den diskuterade för— ändringen av examensväsendet. Undervisningen i huvudämnet medför emellertid betydande krav på såväl lokaler som assistentkrafter. Det är nödvändigt, att en ny institution för oorganisk och fysikalisk kemi jämte övningslaboratoriet snarast kommer till stånd. Professor Myrbäck i Stockholm förordar kemiens uppdelning i två examensämnen; redan härigenom kunna åtskilliga av de fördelar som velat vinnas med den föreslagna examensformen uppnås. Skall den nya examen omfatta 7 betygsenheter bör huvudämnet ingå med 4. Skall betygssumman vara 6 bör huvudämnet ingå med 3 betygsenheter.

Aktiebolaget Iföoerken anser personal med specialexamen synnerligen lämpad för arbete på forskningslaboratoriet. Önskvärda huvudämnen äro oorganisk och fysikalisk kemi; i den mån ytterligare specialisering kan ifrågakomma är silikat— kemien det centrala ämnet. Önskvärda stödämnen äro matematik, fysik (med tyngdpunkten på mätteknik), mineralogi samt eventuellt elektrofysik. Statens Hantvve-rksinstitut har behov av specialexamen med specialisering på dels organisk kemi, dels analytisk kemi och dels biokemi. Svenska Jästfabriksaktiebolaget anser att kemi, särskilt biokemi samt mikrobiologi, bör kunna vara huvudämne med fysik, matematik, statistik och botanik som lämpliga biämnen. Statens lantbruks- kerniska kontrollanstalt önskar kemi, med specialutbildning i analytisk kemi, som huvudämne och som biämnen delar av matematik och fysik, samt, beroende på olika inriktning, alternativt delar av geologien och botaniken eller delar av bota- niken och zoologien. Kemiska Kontrollbyrån föreslår till huvudämnet kemi som stödämnen fysik, biologi (speciellt mykologi och bakteriologi), jäsningslära, livs— medelskemi. Margarinbolaget har behov av personal med kemi (speciellt orga- nisk kemi eller biokemi) som huvudämne och matematik (eventuellt även mate- matik statistik), fysik (särskilt mätteknik), näringslära, näringsfysiologi, mikro- biologi och hygien som biämnen. Margarinbolaget framhåller, att möjligheterna att i vårt land inhämta vederhäftiga, grundläggande kunskaper inom näringslära och näringsfysiologi för närvarande synas anmärkningsvärt dåliga. Slutligen understrykes betydelsen av samarbete med Tekniska Högskolans institution för livsmedelskemi och de mikrobiologiska institutionerna vid Lantbrukshögskolan i Ultuna och Mejerihögskolan i Alnarp. Garverinäringens forskningsinstitut anser, att som huvudämnen böra ingå både organisk och fysikalisk kemi samt biokemi och att de önskvärda biämnena äro matematik, fysik eller zoologi. Skånska Ättiksfabriken önskar, att som biämnen till huvudämnet organisk kemi skola ingå de högpolymera ämnena kemi och fysik. Sandvikens Jernverks A.-B. anser, att till huvudämnet kemi böra kunna ingå biämnena matematik, fysik, mätteknik och metallurgi. Metallografiska institutet har behov av fysikalisk kemi som huvud- ämne samt matematik och metallurgi som biämnen. Nitroglycerin A.—B. har behov av personal med specialisering dels i oorganisk-fysikalisk, dels i organisk kemi. Lämpligt biämne är fysik. Statens geotekniska institut anser, att till huvudämnet fysikalisk kemi böra ingå stödämnena matematik, fysik och mineralogi.Det för A.-B. Stockholms Bryggerier mest aktuella huvudämnet är biokemi, men även organisk

kemi och fysikalisk kemi äro tänkbara. Tänkbara stödämnen äro matematik, fysik, fysiologi, mineralogi, statistik samt tekniska tillämpningsämnen från tek— nisk hög—skola. A.—B. Svenska Kullagerfabriken har användning för personal med fysikalisk kemi eller organisk kemi som huvudämne. Till det förra är matematik och till det senare fysik lämpligt stödämne. Statens bakteriologiska laboratorium har i första hand intresse av biokemi som huvudämne; som stödämnen bör främst ifrågakomma botanik, zoologi och fysik. Kungl. Telegrafstyrelsen anser det önsk- värt med kemi (med specialisering på korrosionslära och kemisk materiallära) som huvudämne med delar av fysik som obligatoriskt stödämne. Sveriges Utsädesföre- ning anser kemi vara ett tänkbart huvudämne med botanik, växtodlingslära, gene- tik och matematisk statistik som stödämnen. Uddeholms A.-B. har för Skoghalls- verkens del behov av personal med kemi, med specialisering i organisk kemi, som huvudämne. Lämpliga stödämnen äro i första hand matematik och fysik, men även botanik och bakteriologi kunna tänkas vara lämpliga. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund har för sprängämnesfabrikationen behov av personal med kemi som huvudämne och för analysarbete behov av personal med analytisk kemi som huvudämne. Lämpliga stödämnen äro fysik och matematik. Billeruds A.-B. önskar som huvudämne dels organisk kemi med fysikalisk kemi, dels oorganisk kemi. Lämpliga biämnen äro matematik, fysik, analytisk kemi och statistik. Som motivering till det förstnämnda huvudämnet anföres:

»För närvarande är det ytterligt svårt att inom landet finna en person, som förenar en god organisk-kemisk utbildning med goda kunskaper i fysikalisk kemi, ett förhållande som inte bara cellulosaindustriens forskningslaboratorier utan även andra industrier, som syssla med högpolymera, organiska ämnen, såsom konstsilke— industrien, plastindustrien etc. fått erfara. Med hänsyn dels till den mycket stora betydelse, som denna industrigrupp har för vår försörjning, dels till den mycket snabba utvecklingen ju på dessa områden, synes en sådan specialiseringsmöjlig- het oss i hög grad önskvärd.»

SOm motivering för det föreslagna biämnet analytisk kemi anföres: »Avsikten härmed är att tillföra våra laboratorer de skickliga analyiker, som de så väl behöva, men som de ha så svårt att få. Vi ha det intrycket, att under- visningen i analytisk kemi i detta land för närvarande är i hög grad försummad, och då härtill kommer den gamla inställningen, att analytiskt arbete är något i viss mån mindervärdigt, blir den nuvarande bristen på goda analytiker förståelig.»

För Statens veterinärmedictnska anstalt är det aktuellt med kemi, specialiserat dels på biokemi, dels på oorganisk-fysikalisk kemi som huvudämne. Lämpliga stödämnen äro fysik, djurfysiologi och matematik. Kungl. Marinförvaltningen anser, att kemi (speciellt toxikologi i kombination med giftgaskemi) bör kunna ingå som huvudämne med zoologi eller eventuellt medicinsk anatomi samt erforderlig fysik och matematik som stödämnen. Försvarets forskningsanstalt har behov av att samtliga områden inom kemien kunna ingå som huvudämne, varvid matematik och fysik samt, i vissa fall, mineralogi, fysiologisk botanik eller fysiologisk zoologi böra vara stödämnen. Statens provningsanstalt vill till huvudämnet organisk kemi ha biämnena fysik och matematik, eventuellt komplet- terat med mikroskopi och vävnadslära inom botaniken. Till huvudämnet oorganisk- fysikalisk kemi äro mineralogi och fysik lämpliga stödämnen. Kungl. Arméförvalt- ningen önskar som huvudämne dels kemi (elektrokemi) med stödämnena fysik och matematik, dels biokemi-bakteriologi med stödämnena botanik, fysiologi, fysik och näringsfysiologi. Från A.-B. Astra ha svar ingivits från fem vid före- taget anställda akademiker. Beträffande ämnet kemi uttryckes önskemål om specialiseringsmöjlighet i någon av följande riktningar: biokemi, fysikalisk, analytisk, farmaceutisk och organisk kemi. Lämpliga stödämnen äro fysik och matematik i tillämpliga delar samt i vissa fall biologi. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut behöver kemi som huvudämne för mejeriforsk-

ningens behov. Lämpliga stödämnen äro fysik, matematik, mikrobiologi och fysiologi. Statens institut för folkhälsan har bland annat behov av kemi som huvudämne; lämpliga stödämnen: statistik, matematik och fysik. fl.—B. Bofors, Nobelkrnt, önskar som huvudämne kemi, specialisering i organisk kemi med goda analytiska och fysikalisk—kemiska kunskaper. Lämpliga stödämnen äro fysik och matematik, i något enstaka fall botanik och fysiologi. I svaret ut- talas bland annat, att det är principiellt felaktigt att sammankoppla den fysika— lisk-kemiska specialutbildningen endast med den oorganiska kemien. För en organiker är nämligen denna specialutbildning lika viktig. Vidare understrykes betydelsen av god analytisk utbildning. Föreståndaren för Naturhistoriska Riksmuseets mineralogiska avdelning, professor Frans E. Wickman, uttalar önskemål om oorganisk-analytisk kemi som huvudämne med mineralogi m. ni. som biämnen. Statens skogsforskningsinstitat anser, att kemi bör kunna ingå som huvudämne. För Bergsslagets Centrallaboratorinrn äro följande huvudäm- nen av intresse: organisk kemi (eventuellt med viss inriktning på cellulosa- och kolloidkemi), oorganisk kemi, fysikalisk kemi och i någon mån biokemi. Som stödämnen böra främst ingå matematik och fysik. Mineralogi och geologi samt vissa delar av botaniken kunna även vara av intresse. MAB och MYA önskar till huvudämnet kemi biämnena matematik, fysik och statistik.

De önskemål som uttryckts om kemi som stödämne till andra ämnen framgå av redogörelsen för dessa andra ämnen.

Lirnnologi.

Laborator Rodhe i Uppsala anser, att en tillfredsställande specialistexamen med limnologi som huvudämne knappast kan konstrueras inom en ram av 6 betygsenheter, eftersom de nödvändiga elementära studierna inom botanik, zoologi och kemi ej kunna rymmas inom sammanlagt 2 betygsenheter i biämnen. Som biämne kan limnologi vara av Värde i många olika kombinationer. Detta gäller dem som inrikta sig på. teoretisk forskning med anknytning till inlands- vattnens problem och dem som inrikta sig på praktisk verksamhet inom fiskerivä- sendet, vattenverken och reningsverken. I samtliga fall äro botanik och zoologi de i första hand ifrågakommande huvudämnena. En differentiering av biämnet synes ej nödvändig. När den ordinarie undervisningen tagit fastare form bör det ej möta några svårigheter att anordna den erforderliga biämnesutbildningen. Professor Thunmark i Lund anser, att limnologi bör kunna vara huvudämne, var- vid följande biämnen äro mest aktuella (delvis obligatoriska): botanik (särskilt växtfysiologi och växtbiologi), zoologi, kemi, kvartärgeologi, historisk geologi, geografi (särskilt naturgeografi), agrogeologi, genetik, hydrofysik och statistik. Som ospecialiserat biämne bör limnologi kunna vara lämpligt för botanik (sär- skilt växtfysiologi och växtbiologi), zoologi, kvartärgeologi, historisk geologi samt geografi (särskilt naturgeografi). En specialisering på teoretisk limnologi bör vara lämpad för samma huvudämnen och detta gäller även en biämnesspecialise- ring på. tillämpad limnologi, om ämnena historisk geologi och geografi utbytas mot agrogeologi, genetik, hydrokemi och hydrofysik. De viktigaste kombinatio- nerna för en limnolog som vill söka sig till fiskeribanan äro de mellan limnologi och genetik. Redan för nuvarande behov äro utrymmena för ringa, och antalet lärarkrafter är likaledes otillräckligt.

I övrigt ha i några fall önskemål uttalats om limnologi som stödämne.

Matematik.

SYNF föreslår, att i huvudämnet specialkursen på grundval av 2-betygskursen skall omfatta analytiska och reella funktioner, speciella funktioner, differential- och integralekvationer, grafiska, numeriska och maskinella metoder och dylikt samt orientering i litteraturen. Obligatoriska biämnen böra vara matematisk

statistik (1 »poäng») och matematisk fysik (1 »poäng»). Lämpliga biämnen äro fysik, kemi samt ytterligare studier i mekanik och försäkringsmatematik. Professor Nagell i Uppsala anser, att matematik ej bör ingå som huvudämne. Som biämne bör det ingå till huvudämnena fysik, mekanik, astronomi och kemi. Lärarkrafter finnas, men knappast lokalutrymmen. Lämpliga biämnen till matematik som huvud- ämne skulle, anför professor Riesz i Lund, vara mekanik, fysik, kemi, astronomi, geodesi, geografi, matematisk statistik, statistik, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Samarbete med de tekniska högskolorna är fördelaktigt; så t. ex. skulle den tillämpade matematiken kunna inhämtas vid teknisk högsko