SOU 1947:18

Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande

N +” G?

oå (- _ CUL"

&( *. ICT?!

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KOMMITTENS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE 11

FÖRSLAG ANGÅENDE

YRKESVÄGLEDNING OCH YRKES- ? UTBILDNING FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA M. M.

STOCKHOLM 1947

Kronologisk

. Kollektiv t'ätt. Betänkande med förslag att under- lätta hushålens tvåttarbete. Haggetrörm. xv. 284 s. S.

. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigs- problem sant den prisreglerande verksamheten på fiskets omåde. Antonsons, Göteborg. 325 5. Jo. .Eikraftutrelningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdstributörerna samt deras råkraftkostna— det och prser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande iversikt. Sv. Tryckeri AB. 84 5. K. . Betänkande med förslag till standardtariffer för gäaljdligstriiution av elektrisk kraft. Haeggström. s. .

. 1944 års mlitärsjukvärdskommlttés betänkande. Del 2. Beckmai. 170 s. Fö.

. Betänkandf med förslag till geofysiskt observato- rium i Kinna m. m. Idun. 64 5. K.

. Betänknndf med förslag angående lenmäteriperso- nalens orgmisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus.132 5. Jo.

.Betänkande med förslag angående fiskets admi- nistration n. m. Kihlström. 155 5. Jo.

. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m.

förteckning

. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets or- ganisation m. m. Beckman. 262 s. S. . 1940 än skolutrednings betänkanden och utred- ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idum 148 5. E.

. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskom- mitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. Ju.

. Betänkande med utredning rörande riksräkenskaps- verkets organisation. Marcus. 114 5. Fr. . Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Häggström. 343 s. 4 pl. Fo. . 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med för- slag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryc- keri AB. 370 s. Fi.

. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 s. Ju.

. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdoms— värdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. Ju.

. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2.

Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbild- ning för partieut arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. '

m. Beckman. 166 5. E.

Anm. Orr särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bolmtävema till det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. :eoklesiastikdepartementet, Jo. : jordbruksd'epwtementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:18 SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMITTENS FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA BETÄNKANDE 11

FÖRSLAG ANGÅENDE

YRKESVÄGLEDNING OCH YRKES- UTBILDNING FÖR PARTIELLT

ARBETSFÖRA M. M.

STOCKHOLM 1947 KATALOG ocn TIDSKRIFTSTRYCK 63247

INN EHÅLLSFÖRTEC KN ING.

Sid. Skrivelse till Konungen ............................................ 7 Inledning .......................................................... 11 AVD. 1. REDOGÖRELSE FÖR NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 13 Kap. I. Den nuvarande anstaltsutbildningen för vissa grupper av partiellt arbetsföra ..................................... 13 ]. Blinda .............................................. 13 a. Blindundervisningens allmänna organisation ...... 13 b. Yrkesutbildning för blinda ....................... 14 c. Yrkesutbildningens resultat ........................ 16 d. Frågans behandling under senare år .............. 17 2. Dövstumma ......................................... 18 a. Dövstumundervisningens allmänna organisation . 18 b. Yrkesutbildning för dövstumma .................. 19 c. Yrkesutbildningens resultat ...................... 22 d. Frågans behandling under senare år .............. 24 3. Vanföra ............................................ 26 a. Vanförevårdens organisation ..................... 26 b. Yrkesutbildning för vanföra ...................... 28 c. Yrkesutbildningens resultat ....................... 30 d. Frågans behandling under senare år .............. 31 4. Övriga .............................................. 35 a. Yrkesutbildning vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården .................................. 35 b. Yrkesutbildning vid fångvårdens anstalter ........ 37 c. Den praktiska undervisningen vid sinnesslöanstal- terna ............................................ 39 d. Utbildning på alkoholistanstalter .................. 40 Kap. II. Pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet .......... 42 1. Verksamhetens organisation och omfattning m.m. 42 2. Yrkesutbildningens resultat .......................... 46 Kap. III. Det allmänna yrkesundervisningsväsendet ................ 50 1. Yrkesundervisningens allmänna organisation .......... 50 2. Kommunala verkstadsskolor ........................ 51

3. Centrala verkstadsskolor ............................ 52

4. Handelsutbildning ................................... 53 5. Huslig utbildning ................................... 56 6. Lantbruksundervisning .............................. 57 7. Speciell kursverksamhet ............................. 58 8. Allmänna hälsovillkor för intagning av elever vid olika yrkesundervisningsanstalter .......................... 61 9. Resultat av en undersökning rörande hälsokl'av m. m. för inträde vid vissa verkstadsskolor .................. 64 10. Elevantal och platstillgång vid verkstadsskolor och vissa andra utbiidningsanstalter ........................... 67 Kap. IV. Yrkesutbildning inom näringslivet ...................... 70 1. Hantverksutbildning ................................. 70 2. Utbildning inom industrien .......................... 71 Kap. V. Yrkesvägledning ........................................ 76 1. Arbetsförmedlingens yrkesvägledning ................ 76 2. Yrkesvägledning för olika kategorier av partiellt arbets- föra ................................................ 78 AVD. 2. FÖRSLAG OCH MOTIVERING ............................. 80

Kap. VI. Principiella synpunkter på de partiellt arbetsf-öras utbildning 80 1. Översikt över principerna för yrkesutbildning och om-

skolning av partiellt arbetsföra i utlandet .......... 80 a. Historiska anteckningar .......................... 80 b. Aktuella administrativa föraustaltningar i vissa främmande länder ............................... 86 2. Kommitténs huvudsynpunkter på partiellt arbetsförus utbildning .......................................... Stl

Kap. VII. Pedagogiska synpunkter på de partiellt arbetsföras fostran och utbildning av kommittéledamoten rektor Alva Myrdal 91

1. De handikappade gruppernas psykologi ............... 91 2. Psykologiska synpunkter på den personliga reaktionen inför ett handikap .................................. 99 3. Pedagogisk behandling .............................. 101 Kap. VIII. Yrkesval och yrkesvägledning .......................... 107 1. Allmänt angående de partiellt arbetsföras val av yike och sysselsättning ................................... 107 2. Tidigare förslag angående allmän ylkesvägledning. .. 113 3. Förslag till komplettering av hittillsvarande åtgärder m. m. .............................................. 120 3. Handläggningen av de partiellt albetsf'ölas yrkesv äg- ledning .......................................... 120 b. Läkarnas medverkan vid yrkesvalet .............. 124 c. Medverkan av psykologisk expertis vid yrkesvalet. . 127 d.A1betsp1'övning .................................. 130

4. Insamling och bearbetning av yrkesvägledningsni.1te1ial m. m. .............................................. 132

Kap. XIII.

Utbildning av partiellt arbetsföra inom näringslivet samt vid vanliga yrkesutbildningsanstalter .................... 136 1. Behovet av yrkesutbildning .......................... 136 2. Utbildning inom näringslivet ........................ 140 a. Allmän orientering ............................... 140 b. Förslag angående avveckling av pensionsstyrclsens

befattning med yrkesutbildning för vissa partiellt arbetsföra 141

e. Formerna för beredande av yrkesutbildning inom näringslivet åt partiellt arbetsföra ................. 146

'. Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra vid vanliga yrkesutbildningsanstalter 150 a. Vissa synpunkter på bedömningen av inträdes- sökande med särskild hänsyn till partiellt arbetsföra 150

b. Central fördelning av partiellt arbetsföra, som äro i

behov av skolmässig yrkesutbildning ..............

c. Särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra vid centrala verkstadsskolor ...................... 155 . Speciell kursverksamhet för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra ............................... 159

blindas yrkesutbildning ............................. 161 . Kritiska synpunkter på den hittillsvarande yrkesutbild-

ningen .............................................. 161 . Nya arbetsområden 169 . Reformer i barndomsskolan avseende att underlätta

yrkesutbildningen ................................... 172 '. Övergången från barndomsskola till utbildning och

arbetsliv ............................................ 173 . Gemensam yrkesskola för blinda .................... 178 6. Yrkeslinjer och träningsmoment vid yrkesskolan i Kri-

stinehamn 181

dövstummas yrkesutbildning 183 . Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden ...... 183 . Frågan om obligatorisk eller frivillig yrkesutbildning . . 189 ' . Reformer för att förbereda yrkesutbildningen genom den praktiska undervisningen i barndomsskolorna ........ 195 . Specialskolor för pojkarnas och flickornas yrkesutbild- ning ................................................ 196 ' . Olika yrkeslinjer vid specialskolorna för pojkar ...... 199 . Olika yrkeslinjer vid specialskolan för flickor ........ 206

De vanföras yrkesutbildning ............................ 214 1. Inledning .......................................... 214 2. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden ...... 215 3. Omorganisation av vanföreanstalternas yrkesskolor . . . 218

De lungtuberkulösas yrkesutbildning .................. 224 1. Förslag och åtgärder under senare år ................ 224 2. Allmänna synpunkter ............................... 230 3. Yrkesutbildning vid tuberkulosvårdanstalternas E-av- delningar .......................................... 235

Kap. XV. Särskilda anordningar för arbetsprövning och arbetsträning 254 1. Nuvarande förhållanden 2. Åtgärder vidtagna av statens arbetsmarknadskommis- SIOn Verksamhetens syfte ................................ 256 . Behovet av arbetsprövnings- och träningsverksamhet .. 258 Organisation ........................................ 258 Kommitténs ställningstagande ....................... 260

tbildningsbidrag för partiellt arbetsföra ................ 263 Nuvarande ekonomiska förmåner .................... 263 Vissa synpunkter på nuvarande utformning av grun— derna för bidrag och andra förmåner ................ 266 Önskemål beträffande nya bidragsgrunder ............ 268 Vissa avvägningsfrågor ............................. 269 Partiellt arbetsföra, som utbildas vid vanliga yrkes- skolor Specialskolornas elever .............................. 274 Yrkesutbildning hos företag, i särskilda kurser samt vid vissa icke statsunderstödda skolor m. m. ............ 276 8. Familjebidrag 281 9. Näringshjälp ........................................ 285

Nil—CI ???-"*?”

e......

xim

Kap. XVII. Utbildning av olika tjänstemän och lärare för partiellt arbetsföra m. m. .................................... 287 1. Allmänna synpunkter ................................ 287 2. Rådgivning om fostran av handikappade barn ........ 287 3. Specialutbildning för lärare .......................... 288 4. Specialutbildning av olika tjänstemän ................ 290

Kap. XVIII. Anslagsfrå-gor .......................................... 294 Sammanfattning .................................................... 298 Särskilt yttrande av ledamoten Cederström .......................... 306

BILAGOR: Bilaga nr 1. Ekonomiska bidrag till olika former av utbildning ...... 308 Bilaga nr 2. Några synpunkter på och erfarenheter av psykologisk yrkesvalshjålp åt partiellt arbetsföra av filosofie licen— tiaten Valdemar Fellenius ............................. 318

Bilaga nr 3. Bibliografi ............................................ 322

Till KONUNGEN.

Kommittén för partiellt arbetsföra har efter avlämnandet av sitt betän- kande I med förslag till effektiviserad kurators— och arbetsförmedlings- verksamhet i första hand inriktat sitt arbete på de frågor, som samman-

hänga med partiellt arbetsföras yrkesvägledning och yrkesutbildning. Sedan arbetet i denna del slutförts, får kommittén härmed överlämna sitt betänkande II med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra.

De i betänkandet framförda förslagen äro allmänt hållna. Denna ut- formning av förslagen betingas av flera omständigheter. Först och främst kan man icke i förväg ha tillräcklig kännedom om utbildningsbehovets stor- lek för att närmare kunna precisera åtgärdernas omfattning. Detsamma gäller även frågan om i vilken utsträckning utbildningsbehövande partiellt arbetsföra kunna placeras i vanliga yrkesskolor eller inom näringslivet. Hela denna obestämdhet i fråga om de föreslagna åtgärdernas kvantitativa omfattning är en direkt och avsiktlig följd av kommitténs uppfattning, att de partiellt arbetsföra icke böra fastlåsas som en bestående kategori, skild från >>normala>> människor. Tvärtom önskar kommittén i alla sammanhang hävda, att kontinuerliga övergångar finnas och höra finnas mellan dem som i ett visst läge klassificeras som partiellt arbetsföra eller handikappa- de och andra. Alla åtgärder, som föreslås, avse i själva verket att reducera denna kategori, vilket sker genom att de partiellt arbetsföra i möjligaste mån sammanföras med andra. Skulle man däremot separera dem och före- slå byggandet av särskilda anstalter, inrättandet av särskilda fonder etc., vore det lätt nog att både utarbeta detaljförslag och att kostnadsberäkna dem. Slutligen äro vissa förslag sådana detta gäller närmast organisationen och undervisningen vid skolorna för blinda, dövstumma och vanföra """ att kommittén icke ansett det lämpligt att verkställa en detaljplanering, innan statsmakterna tagit ställning till den principiella uppläggningen av pro- blemet. Kommittén hyser den uppfattningen, att en sådan planering lättare bör kunna verkställas av vederbörande tillsynsmyndigheter. Här åberopade förhållanden ha också medfört, att endast beträffande närliggande upp- gifter kostnadsberäkningar ansetts böra göras på nuvarande stadium. Det torde enligt kommitténs mening vara lämpligast, att vederbörande tillsyns- myndigheter i övrigt utföra även dessa i anslutning till detaljplaneringcn.

Vid utarbetandet av detta betänkande har kommittén liksom tidigare stått i nära förbindelse med statens arbetsmarknadskommission. Åtskilliga av de uppslag, som diskuterats inom kommittén, ha också upptagits inom kommissionen och redan innan kommittén hunnit slutredigera betänkandet blivit föremål för positiva åtgärder. Det har för kommittén varit till obe- stridlig fördel att kunna stödja den fortsatta bearbetningen av sitt material även på dylika praktiska försök.

Under utredningsarbetets gång ha överläggningar ägt rum med represen— tanter för de organisationer och myndigheter, som handlägga frågor rö— rande vissa grupper av partiellt arbetsföra. Sålunda ha sammanträden hål— lits med representanter från pensionsstyrclsen, blindinstitutet och de blin—

das förening, med tjänstemän inom dövstumväsendet och 1945 års döv- stumutredning, med representanter för svenska vanföreanstalternas cen- tralkommitté och de vanföras riksorganisation, de lungsjukas riksförbund, svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt sanatorieläkarföreningen. Vid utformningen av förslagen till stipendier och utbildningsbidrag ha överläggningar ägt rum med socialvårdskommittén.

Såsom experter vid utarbetandet av betänkandet har kommittén anlitat förste inspektören Albert Bergh, byrådirektören Carl Söderqvist och förste kanslisekreteraren Erik Montell.

Betänkandet har i huvudsak utarbetats av en delegation inom kommittén, bestående av studierektorn Alva Myrdal, sekreteraren Charles Hedkvist, direktören Matts Larsson, sekreteraren Gösta Rehn och stadsdistriktsläka- ren Allan Riilcker med förste assistenten Bertil Rehnberg såsom sekre— terare.

I betänkandets slutjustering ha kommitténs samtliga ledamöter deltagit. Ledamoten Cederström har avgivit särskilt yttrande, vilket bifogas. Stockholm den 21 februari 1947.

Underdånigst

HILDING KJELLMAN

HJALMAB CEDERSTRÖM CHARLES HEDKVIST KNUT LARSSON MATTS LARSSON ALVA MYRDAL GÖSTA REHN ALLAN RULCKEH HANS THORELLI

/ Nils Ström

IN LEDNIN G.

I olika sammanhang diskuteras nu den allmänna frågan om hur man skall nå toppeffektivitet på den mänskliga arbetskraften överhuvud taget. Både i vårt eget land och i andra länder göres i denna diskussion gällande, att det förekommer ett stort slöseri, som icke minst synes avse den handikappade arbetskraften. Bakgrunden till denna debatt torde främst vara den stora brist på arbetskraft, som för närvarande är rådande. Därav har också följt, att samhället intensifierat sin strävan att på bästa sätt förbereda både friska och handikappade människor för de yrken eller ar— beten, där de med hänsyn till anlag och intressen bäst komma till sin rätt. Kommitténs för partiellt arbetsföra utredning är att se såsom ett led häri.

Utförd i sin yttersta konsekvens skulle denna strävan mot toppeffektivi- tet kräva en generalinventering av huru mycket av sjukdom och defekter, som kan botas eller förebyggas, huru mycket, som skulle kunna vinnas genom förbättrad levnadsstandard (förbättrad kost, bättre bostäder, högre sociala bidrag), huru mycket, som skulle kunna vinnas genom en omplace- ring av arbetskraften samt icke minst genom en mera ändamålsenlig yrkes— vägledning, utbildning eller omskolning.

En sådan inventering skulle behöva avse hela befolkningen. De allra flesta skulle kunna göras friskare, utbildas bättre etc. Varje avgränsning av en särskild, mindre grupp blir konstlad; skalorna i fråga om olika bris- ter gå kontinuerligt genom stora delar av vårt folk.

Emellertid har uppmärksamheten i första hand kommit att riktas på dem som ha svårast att alls bli inplacerade i arbetslivet eller uppnå för- sörjning där. Dessa, som sammanfattas under den mycket vaga beteck- ningen >>partiellt arbetsföra», ha ställts som kommitténs problem.

Denna grupp —- som är eller riskerar att bli handikappad i. sin arbets— användning — omfattar såväl äldre som yngre.

Det ligger i sakens natur, att vad som mest kan bliva föremål för åt— gärder och överväganden är individens första yrkesutbildning, alltså den yngre arbetskraftens problem. Måhända ter sig den äldre arbetskraftens omskolningsproblem kvantitativt sett större, särskilt om man såsom ut— gångspunkt för bedömandet tar antalet underutnyttjade personer med ar-

betshinder vid ett visst tillfälle. I det långa loppet torde emellertid pro- blemet om de ungas utbildning vara det viktigaste.

De huvudfrågor, som behandlas i detta betänkande, äro yrkesvägled— ning, yrkesutbildning och omskolning, arbetsträning och arbetsprövning. Den frågeställning, som kommittén haft att besvara, är: Vilka åtgärder i dessa olika avseenden erfordras, för att de handikappades arbetsförmåga på bästa sätt skall bliva tillvaratagen?

I kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) uppställdes såsom allmän arbetshypotes vid lösandet av kommittén förelagda frågor, att de partiellt arbetsföra i görligaste mån skola inordnas i det ordinarie system av sociala tjänster, som är under utbyggnad i vårt land. Ingen speciell lösning utanför de allmänna sammanhangens ram borde förordas, innan den generella lös- ningens tillämplighet blivit prövad. Denna inriktning av åtgärderna för de. partiellt arbetsföra står även i nära samklang med de vid internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 antagna rekommendationerna. Så långt det har varit möjligt och ansetts lämpligt, har kommittén också vid behandlingen av föreliggande spörsmål sökt finna lösningar enligt denna princip.

Avd. 1. Redogörelse för nuvarande förhållanden.

KAP. I. DEN NUVARANDE ANSTALTSUTBILDNINGEN FÖR VISSA GRUPPER AV PARTIELLT ARBETSFÖRA.

1. Blinda.

a) Blindundervisningens allmänna organisation.

I början av 1800-talet anordnades på frivillig väg blindumlervisning i vårt land- Genom en ännu gällande lag av den 29 maj 18961 blev under— visningen obligatorisk. Den från år 1884 arbetande statliga förskolan för blinda barn i Växjö utbyggdes åren 1896—1897 i enlighet med beslut vid 1396 års riksdag. Riksdagen beslöt samma år, att ytterligare en förskola skulle uppföras vid Tomteboda intill Stockholm.

Enligt nämnda lag skola alla sådana barn, vilkas synförmåga är till den grad försvagad, att de icke med någon egentlig fördel kunna deltaga i van— lig undervisning, hänvisas till blindskola. Skolplikten inträder det år, då barnet fyller sju år, dock kan, om särskilda skäl föreligga, intagningen uppskjutas till det år, då barnet fyller nio år. Barnet är sedan skolpliktigt , under de tio år, som följa efter dess intagning i förskola. Om så visar sig behövligt. kan lärotiden utökas med ytterligare ett år. För de barn, som ( intag-as direkt i. blindinstitutet utan att dessförinnan bevista förskolan, iir , lärotiden åtta år. Undervisningen är kostnadsfri.

& De närmare bestänunelserna rörande blindundervisningens ordnande __| finnas givna i stadga för statens läroanstalter för blinda av år 1932? Samt— gjliga läroanstalter för blinda stå under överinseende av skolöverstyrelsen. :"l Skolundervisningen för de blinda barnen är numera helt förlagd till »För- flwskolan och Institutet för blinda» vid Tomteboda. Skolan är anordnad som

jfinternatskola. i Den vid Tomteboda bedrivna verksamheten har till huvuduppgift att i'bibringa eleverna ett mått av kunskaper, som är jämförligt med folksko—

,l .. . . . ,, .. . . iplans. Darjamte avser undervrsnmgen att giva eleverna sadan fardlghet 1

; hantverk, handarbete eller annat lämpligt arbete, att de vid skoltidens slut (ju själva kunna förtjäna sitt uppehälle eller bidraga till sin försörjning. Av _ '1 SFSVA1—8fåöz34 (med ändr.1932:256,1938:482). ": 2SIF%01932:347 (med iindr. 1935:295, 1937:104, 1938z45, 483, 1939:396, 1940:342, ' 1941:1 7).

de tio skolåren ägnas de fyra första åt teoretisk undervisning och upp- övande av handens känslighet och styrka. Under de tre därpå följande åren fortsättes och avslutas den teoretiska undervisningen. Jämsides här- med bedrives praktiskt arbete under i regel två timmar varje dag. De tre sista åren ägnas odelat åt den praktiska utbildningen, för pojkar borst- binderi, korgmakeri, musik eller pianostämning och för flickor handarbete, vävning samt hand- och maskinstickning. För både pojkar och flickor före- kommer dessutom i viss utsträckning undervisning i hushållsgöromål. Eleverna erhålla på statens bekostnad undervisning, kost och logi samt resor och erforderlig personlig utrustning. Elev, som fyllt 16 år, kan här- jämte under 3 månader av året erhålla blindhetsersättning och folkpen- sion. Vid utskrivningen från Tomteboda erhålla eleverna viss utrustning i form av verktyg och ett mindre förråd av arbetsmaterial, tillsammans värt 400 kronorl, för vilket ändamål vissa donationsmedel stå till förfo- gande.

Flertalet av blindinstitutets manliga elever sändas till hantverksskolan i Kristinehamn för att där under de två eller tre sista åren få avsluta sin yrkesutbildning. De kvinnliga eleverna däremot slutföra sin utbildning vid Tomteboda.

Under läsåren 1940/41—1945/46 ha efter fullbordad utbildning årligen i genomsnitt 10 pojkar och 9 flickor, vilka varit blinda från barndomen, utskrivits från blindinstitutet vid Tomteboda och hantverksskolan i Kri- stinehamn.

Sedan år 1886 finnes en särskild vårdanstalt i Lund för blinda med komplicerat lyte.

b) Yrkesutbildning för blinda.

Genom beslut vid 1883 års riksdag anslogs medel till anordnandet av en hantverksskola i Kristinehamn för blinda män. Skolans verksamhet var de första åren av relativt blygsam omfattning. Då någon särskild hantverks- skola för blinda kvinnor ej fanns vid denna tidpunkt, hade under de första åren efter skolans tillblivelse även kvinnor tillträde till skolan. Numera kunna endast manliga blinda efter fyllda 14 år vinna inträde. Någon övre- åldersgräns för att vinna inträde är ej fastställd. Till skolan hänvisas näm- ligen dels, som ovan nämnts, manliga elever från Tomteboda, dels s. k.. nyblinda. Kurstiden är tre år, men skolans styrelse äger i vissa fall bevilja avkortning i kursen. Utbildning meddelas i borstbinderi och korgmakeri. Vid sidan härav meddelas även undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, bokföring, samhällslära, hälsolära, maskinskrivning, sång samt gymnastik med lek och idrott. Undervisningen i hantverksskolan bekostas helt av statsmedel, medan eleverna med undantag av de från blindinstitu—

1Under krigsåren har denna summa utökats till 600 kronor.

tet dimitterade själva få svara för sin inackordering. Medellösa elever kunna dock av statsmedel erhålla bidrag upp till 600 kronor för bestridan— de av de egna kostnaderna. Eleverna äro inackorderade i privata hem i staden. I regel erlägger vederbörande hemkommun mellanskillnaden mel- lan det utgående statsbidraget och de egentliga kostnaderna. Nyblinda elever vid hantverksskolan i Kristinehamn kunna dessutom erhålla blind- hetsersättning och folkpension. Kostnaderna för de från blindinstitutet di- mitterade eleverna bestridas helt av statsmedel. Genom anslag av stats— medel erhåller varje elev efter fullständigt genomgången kurs utrustning i samma omfattning som de elever, vilka slutföra sina yrkesstudier vid blindinstitutet vid Tomteboda.

Vid sidan av den allmänna undervisningen har hantverksskolan till upp- gift att anordna korta repetitionskurser, vid vilka blinda hantverkare ha tillfälle att skaffa sig kännedom om nytt arbetsmaterial och nya arbets- , metoder. Denna möjlighet har dock endast begagnats i begränsad utsträck- ning.

Antalet elever vid hantverksskolan i Kristinehamn för blinda mån ut- gjorde under åren 1935/36—1945/46 i de tre årskurserna:

Arbetsår: 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 *. Antal: 48 48 47 48 41 50 * Arbetsår: 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 Antal: 52 46 50 62 47

Elevernas genomsnittsålder var läsåret 1945/46 29 år.

Den 1 november 1884 upprättades på enskilt initiativ en hantverksskola i Uppsala för blinda kvinnor. Skolan mottog de första åren endast ett få- tal elever. Så småningom utökades antalet, och utgjorde, då det var som störst, 23. Eleverna erhöllo undervisning i praktiska hushållsgöromål och handarbete. Sedermera utvidgades det praktiska arbetet med borstbinderi och korgflätning. Från och med år 1923 erhöll skolan statsbidrag.

I början av 1930-talet märktes en tydlig minskning av de blinda barnens , ntal. Genom beslut vid 1934 års riksdag nedlades verksamheten vid för-

skolan i Växjö vid vårterminens slut 1935, varefter eleverna överflyttades till blindinstitutet vid Tomteboda. Riksdagen beslöt samtidigt, att en hant- verksskola för blinda kvinnor skulle förläggas till förskolans i Växjö loka- ler. Den 1 juli 1935 började den nya hantverksskolan sin verksamhet. Verksamheten vid 'skolan i Uppsala upphörde, och den omorganiserades till ett hem för äldre blinda kvinnor.

Eleverna vid hantverksskolan i Växjö utgöras i första hand av kvinnor, som efter slutad skolgång blivit blinda eller synsvaga. I fråga om inträdes- ålder och skoltidens längd gälla här samma bestämmelser som för motsva- rande skola för män i Kristinehamn. Skolan i Växjö är dock i motsats

till nyssnämnda skola internat. För helinackordering betala eleverna 230 kronor per år. Denna avgift erlägges i regel av vederbörande hemkommun, därest den icke täckes av utgående blindhetsersättning eller folkpension. Förutom utbildning i hand- och maskinstickning, vävning samt i viss ut— sträckning borstbinderi och bastarbeten, lämnas också undervisning i läs- ning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning och samhällslära. Un— dervisningen pågår i regel tre år. Vid avgången från skolan erhålla eleverna på statens bekostnad utrustning till ett värde av 250 kronor.1

I mån av utrymme gives tillfälle till repetitionskurser, omfattande minst ett år.

Antalet elever vid hantverksskolan i Växjö för blinda kvinnor utgjorde åren 1935/36—1945/46:

Arbetsår: 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

Antal: 29 28 29 28 29 29 Arbetsår: 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 Antal: 29 39 30 28 30

Genomsnittsåldern bland eleverna under läsåret 1945/46 var 34 år.

c) Yrkesutbildningens resultat.

Då man skall bedöma resultatet av den nuvarande yrkesutbildningen för de blinda, kan detta ske från olika synpunkter. Bedömningen kan så- ledes inskränkas till frågan, om utbildningen nått avsett resultat med hän- syn till undervisningens uppläggning, kursernas längd, uppnådd yrkes— skicklighet etc. Utifrån en annan synpunkt åter kan bedömningen inriktas mera på frågan, om utbildningen leder till sådant resultat, att största möj— liga förutsättningar till självförsörjning föreligga. Det är givet, att från den senare synpunkten även frågan om yrkesvalets lämplighet kommer under bedömande.

Vid en dylik bedömning synes det kommittén viktigast att söka klar- lägga de olika utbildningsyrkenas möjligheter att bereda självförsörjning. För att bedöma den frågan är man i främsta rummet hänvisad till uppgif— ter om de inkomster, som kunna uppnås vid utövandet av de traditionella blindyrkena. En undersökning härom utfördes av 1936 års utredning an- gående blinda och dövstumma och redovisades i ett den 9 oktober 1937 av- givet »Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter».'-' Denna undersökning torde lida av vissa brister i olika avseenden, varför det rent

1Underikrigsåren ha kursdeltagarna härutöver av donationsmedel erhållit ut- rustning m. m. för ytterligare 100 kronor. Skolöverslyrclsen har i petita för bud- getåret 1947/48 föreslagit en höjning av utrustningsbidraget från 250 till 400 kronor. 2SOU 1937:34, sid. 25—47.

siffermässiga resultatet av undersökningen måste tagas med en viss re- servation. Undersökningen ger emellertid stöd åt den tämligen allmänna uppfattningen, att de nuvarande blindyrkena långt ifrån ge sina utövare en tillfredsställande försörjning.

Kommittén för partiellt arbetsföra har införskaffat vissa uppgifter rö- rande inkomstförhållanden vid Stockholms blindförenings verkstäder, där korrekta inkomstuppgifter lättast kunnat erhållas. De 28 anställda borst- bindarnas årsinkomster fördela sig på följande sätt:

Tabell 1. Årsinkomster 1945 för borstbindare vid Stockholms blind- förenings verkstäder.

Årsinkomst i kronor Antal under 2 999 .......... 10 3 000 — 3 499 .......... 10 3 500 — 3 999 .......... 7 över 4 000 .......... 1

Den genomsnittliga årsinkomsten utgjorde 3 442 kronor. I detta fall måste man emellertid taga hänsyn till att arbetsförhållandena varit särskilt gynnsamma. Först och främst har sysselsättningen varit kontinuerlig _ vilket är högst ovanligt bland de blinda hantverkarna ute i landet —— och härjämte ha vederbörande icke själva behövt ägna tid och intresse åt inköp av material, försäljning av färdiga alster etc. För det stora flertalet av de inom borstbinderi och korgmakeri utbildade blinda männen gäller nog ty- värr, att de inlärda yrkena icke givit dem möjligheter till full självförsörj- ning. I fråga om kvinnornas utbildning gäller detta i om möjligt än högre grad.

(1) Frågans behandling under senare år.

De tidigare omnämnda sakkunniga,1 togo även upp frågan om de blindas yrkesutbildning. Efter att ha understrukit yrkesutbildningens betydelse för en tryggad ekonomisk ställning i samhället konstaterade de sakkunniga:

Den begränsning av arbetsområdet, som lytet nödvändiggör, är självfallet en nackdel i det kommande förvärvsarbetet men medger å andra sidan möjligheten till en ändamålsenligt ordnad undervisning inom det fåtal yrken, där den partiella arbetskraften med större framgång kan givas sysselsättning.

Beträffande yrkesutbildningens utformning och resultat anfördes bland annat följande:

Mot den yrkesundervisning, som alltsedan tillkomsten av lagen om blind- undervisning stått de blinda till buds och för vars nuvarande organisation och omfattning tidigare i denna utredning redogjorts, finna utredningsmännen ej anledning göra erinran. De blindas ytterst begränsade arbetsområden synas ha

ilSOU 193734.

vunnit tillbörligt beaktande i den för blindinstitutet och hantverksskolorna gäl- lande undervisningsplanen och de resultat, som uppnåtts ifråga om yrkesskick- lighet, torde få anses tillfredsställande.

Det påpekades vidare, att det alltid varit ett trängande spörsmål inom. all blindvårdande verksamhet att utfinna nya verksamhetsområden för de blinda. Att man dittills icke kunnat peka på några resultat av praktisk be- tydelse ansågs i och för sig utgöra ett bevis för de stora svårigheter, som förlusten av synförmågan kan medföra. Utredningsmännen funno det :in- geläget, att blindskolorna oavlåtligt intressera sig för frågan om utvidgandet av de blindas yrkesram. I samband härmed erinrades om de möjligheter, som förelågo för skolornas ledning att anordna yrkesutbildning även utan— för skolornas ram. Det framhölls, att några blinda med synrester mera försöksvis placerats i jordbruksarbete och att dessa försök utfallit tämligen väl. Verksamheten borde emellertid enligt de sakkunnigas mening utsträckas även till andra yrkes- och arbetsområden.

2. Dövstumma.

a) Dövstumundervisningens allmänna organisation.

Före år 1938 voro landsting och städer utom landsting huvudmän för dövstumundervisningen. Landstingsområdena och städerna voro samman- slagna till sju dövstumskoldistrikt. För varje distrikt fanns en styrelse, utsedd av vederbörande landsting och stadsfullmäktige. I en lag av den 3] maj 1889 hade lämnats närmare bestämmelser för dövstumundervisning— ens ordnande. Distriktens styrelser kunde enligt denna lag i stor utsträck— ning på egen hand besluta om skolornas organisation och undervisningens planläggning. Skolplikten inträdde under det år, då barnet fyllde sju år. I vissa fall kunde anstånd ske, tills barnet uppnådde en ålder av tio år. Skol- plikten varade i regel under åtta år.

År 1938, då staten övertog dövstumskolväsendet, uppdelades landet i fy- ra dövstumskoldistrikt (östra, södra, västra och norra distrikten). Inom vart och ett av dessa distrikt finnes nu en upptagningsskola. Skolorna äro belägna i. Stockholm (Manilla), Lund, Vänersborg och Härnösand. Dess— utom finnes en gemensam specialskola i Örebro, vilken är avsedd för elever med sådana språk— eller hörselrester, som möjliggöra en avsevärt snabbare språkutveckling än hos andra dövstumskolelever. För fortsatt utbildning efter genomgång av någon av dessa skolor finnas fortsättningsskolor i Vä— nersborg och Broby (för pojkar) och i Växjö (för flickor).

Enligt stadgan för dövstumskolorna räknas skolåldern från och med det år, under vilket barnet fyller sju år. Vissa undantag kunna dock göras. Skolplikt föreligger för pojkar under de tolv år och för flickor under de

_ f? W).—_ _ _ mv—ssu——-—-—_-—-—_——__——_ ..

tio år, som följa efter intagning i dövstumskola. I regel är lärjunge skol— pliktig till utgången av den årskurs, som avslutar det kalenderår, varunder han uppnår tjugo års ålder.

Undervisningen i specialskolan och upptagningsskolan (motsvarande folkskoleundervisningen för fullsinnade barn) omfattar åtta ettåriga klas- ser. Barn, som till följd av psykisk efterblivenhet ej lämpligen böra under— visas i vanlig dövstumskola, avskiljas och överföras till en är 1942 upp- rättad vårdanstalt för dövstumma med komplicerat lyte, vilken fr.o.m. 1 juli 1946 är förlagd till egendomen Mogård i Västergötland. I upptag- nings- och specialskolorna förekommer även viss undervisning i praktiskt arbete. Dövstumskolstadgan1 föreskriver, att undervisning i upptagnings— skolan skall meddelas i hland annat manlig slöjd, hantverk och hushålls- göromål, samt, där så lämpligen kan ske, även i trädgårdsskötsel. I reali- teten har detta hittills inneburit, att eleverna i 10—11—årsåldern sättas i yrkeslära i snickeri, Skomakeri och skrädderi. Från öze till och med 8:e klass sysselsättas de 8 timmar per vecka i verkstäderna. I en del skolor börjar yrkesarbetet redan i 4:e klass. Vid överflyttningen till fortsättnings- skolorna, vilka ha karaktären av yrkesskolor, placeras också eleverna i regel inom det yrke, vari de åtnjutit undervisning i upptagningsskolorna.

All undervisning inom barndomsskolorna är kostnadsfri, och härjämte erhålla eleverna på statens bekostnad kost och logi, kläder samt resor till och från skolan vid ferierna.

Dövstumskolorna stå under överinseende av skolöverstyrelsen.

b) Yrkesutbildning för dövstumma.

Några bestämmelser om fortsatt undervisning för de dövstumma, som genomgått den obligatoriska då åttaåriga skolkursen, funnos ej givna i 1889 års lag om dövstumundervisningen.

Under årens lopp hade emellertid genom landsting och enskilda personer skapats vissa möjligheter för yrkesutbildning efter den obligatoriska skol— gångens slut. År 1890 grundades med donationsmedel Tysta skolan i Lidingö, som först arbetade såsom barndomsskola och sedermera såsom fortsätt— ningsskola, där utbildning i sömnad m. m. meddelades för dövstumma flickor och flickor med hörselrester. Vidare organiserades i början av 1900— talet en lantbruks- och hantverksskola vid Råbylund utanför Lund, och år 1930 startades en hantverksskola i Vänersborg för dövstumma yng— lingar. Vid den sistnämnda skolan meddelades undervisning i snickeri, skrädderi och Skomakeri jämte trädgårdsskötsel. Dessutom gåvos vissa — om ock begränsade — möjligheter till utbildning inom andra yrken genom utplacering hos företagare i staden.

Dessa, delvis på enskild väg företagna åtgärder, voro dock icke tillnär—

" 'i'srs 1940:347.

melsevis tillräckliga. Sammanlagt kunde endast omkring 80 elever genom dessa skolor samtidigt erhålla utbildning. Vid olika tidpunkter framfördes därför krav på åtgärder från det allmännas sida för utbyggnad av de döv- stummas yrkesutbildningsmöjligheter. Som tidigare nämnts, övertog sta- ten dövstumskolväsendet år 1938, varvid de nuvarande formerna för den egentliga yrkesutbildningen för dövstumma tillkommo.

Efter avgången från upptagnings- eller specialskola skola eleverna en— ligt stadgan för dövstumundervisningen i regel fullgöra återstående skol- plikt i fortsättningsskolorna. Fortsättningsskolas styrelse kan dock med- giva, att en elev i stället på skolans bekostnad erhåller yrkesutbildning hos en enskild företagare på skolorten eller i dess närhet. Eleven är dock i sådana fall skyldig att deltaga i den teoretiska undervisningen vid skolan. Fortsättningsskolpliktig elev, som i hemmet eller hos enskild företagare kan erhålla yrkesutbildning, kan, om det ej finnes fortsättningsskola i hemorten eller dess närhet, av skolöverstyrelsen befrias från fortsatt skol— gång. För yrkesundervisning i sådana former utgår statsstipendium med upp till 500 kronor per elev och år under högst 4 år. Tillsynen över denna utbildning handhaves av dövstumkonsulenterna. För elever, vilka erhållit dispens från fortsättningsskolans undervisning, ha från och med somma— ren 1945 anordnats teoretiska fortsättningskurser. Varje elev, som enligt skolöverstyrelsens medgivande erhållit befrielse från deltagande i fortsätt— ningsskolans undervisning, är pliktig att genomgå tre sådana teoretiska kurser om vardera en månads längd.

I viss utsträckning kunna även äldre dövstumma, som icke genomgått upptagnings- eller specialskola, vinna inträde i fortsättningsskolorna.

Beträffande undervisning m. in. vid de olika fortsättningsskolorna gäl- ler följande.

Vid lantbruksskolan på Broby gård för dövstumma meddelas: 1) yrkesutbildning i lantbruk och trädgårdsskötsel, 2) undervisning i modersmålet, räkning med kalkylering, bokföring, samhällslära, yrkeshygien och hälsolära, naturkunnighet, jordbrukslära, husdjurslära, jordbruksekonomi och Skogshushållning samt gymnastik med lek och idrott.

Utbildningstiden är 4 arbetsår på både lantbrukslinjen och trädgårds- linjen. Skolans elever äro förlagda i internat.

Vid fortsättningsskolan i Vänersborg för gossar meddelas: 1) yrkesutbildning i skrädderi, snickeri, Skomakeri samt från och med 1945 även tapetseri jämte till de olika yrkesgrenarna hörande verktygs— lära och materiallära,

2) undervisning i modersmålet, räkning med kalkylering, yrkesritning, bokföring och ekonomilära, samhällslära, yrkeshygien och hälsolära samt gymnastik med lek och idrott.

Utbildningstiden för skrädderi-, tapetseri- och snickerilinjerna är 4 ar-

betsår och för skomakerilinjen 3 arbetsår. I enlighet med beslut vid 1945 års riksdag kan utbildningen härutöver utsträckas med högst ett år, om detta är nödvändigt för att elev skall kunna avlägga gesällprov. Eleverna äro förlagda i internat i olika fastigheter i skolans närhet. För varje sådan fastighet eller elevhem finnes en föreståndarinna.

Vid fortsättningsskolan i Växjö för flickor meddelas: 1) utbildning i husligt arbete, sömnad och vävning, hemvård och barna- vård, hushållslära, trädgårdsskötsel samt verktygs- och materiallära,

2) undervisning i modersmålet, räkning med kalkylering, yrkesritning, bokföring, samhällslära, hygien och hälsolära samt gymnastik med lek och idrott.

Utbildningstiden är två arbetsår. Utöver denna obligatoriska fortsättningsskolutbildning ha eleverna möj- lighet till en frivillig fortsatt tvåårig utbildning till sömmerska, bagerska eller tvätterska.

Eleverna äro förlagda i internat inom skolfastigheten. Undervisningen vid samtliga dessa kurser är kostnadsfri. Härjämte er- hålla eleverna på statens bekostnad mat och logi, kläder och övrig person- lig u-trustning samt visst antal resor till och från skolan.

Yrkesfördelningen vid fortsättningsskolorna för gossar och flickor fram-

0

g' r av tabellerna 2 och 3 nedan.

Tabell 2. Antalet i olika yrken utbildade elever, vilka åren 1939/45 avgått från fortsättningsskolorna för pojkar.

Avgå” Snickeri Skrädderi Skomakeri Lantbruk T'ä'tgå'ds' år skötsel

]

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Sunnna 03 53 Procent 32-6 27-6

6 20 25 33 37 51 21

193 1000

H b—Å Ulm c>© & » & I I

>_x GUOÄDOUItDi-d

Ul UltDmQOJUb-Ä

=.:

36) 184

9: —l Fas:»aie H

_ ?”

Såsom av tabell 2 framgår, hade av de under åren 1939/1945 avgående eleverna omkring en tredjedel erhållit utbildning i snickeri och omkring en fjärdedel i skrädderi.

Tabell 3 ger vid handen, att betydligt mera än hälften av samtliga flickor erhållit utbildning i sömnad.

Efter statens övertagande av dövstumskolväsendet har Tysta skolan i Lidingö anordnat fortbildnings— och yrkeskurser i sömnad och kortare kur— ser i hushållsarbete för dövstum kvinnlig ungdom. Undervisningen är av-

Tabell 3. Antalet i olika yrken utbildade elever vid fortsättningsskolan för flickor läsåren 1943/44—1945/46.

Tvätt o.

Sömnad Bageri strykn.

1943/44 13 2 1944/45 12 3 1945/46 61 6

Summa 31 1 1 Procent 58-6 20- 7

1 Därav en i vävning.

giftsfri, och därjämte erhålla eleverna kostnadsfritt helinackordering. Till skolans drift utgår statsbidrag, och den står under överinseende av över- styrelsen för yrkesutbildning.

c) Yrkesutbildningens resultat.

Vid en av skolöverstyrelsen verkställd utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för dövstumma, yrkesutbildning för dövstumma in. m. skedde även på skolöverstyrelsens uppdrag en undersökning av de resultat, yrkesutbildningen vid hantverksskolan i Vänersborg lett till med hänsyn till uppnådda möjligheter till försörjning inom utbildningsyrkena. Undersökningen omfattade de avgångna elever, som erhållit utbildning vid skolan från år 1931 till och med vårterminen 1943. Den kom sålunda också att beröra elever, som avgått under de sju åren, innan staten övertog skolan. Tabell 4 nedan visar i sammandrag undersökningens resultat.

Tabell 4. Elevernas fördelning efter utbildningsyrke och senare sysselsättning.

Antal ele- Yrke eller arbetsam-råden," inom Vllka eleverna Omplaccra de erhållit forsorjmng

Utbildnings- ver, som elever samt yrke genomgått elever intagna

fullst. kurs Inlärt yrke 'Text11-. Mek. Jordbrukl Övriga ' arbetsanstalt industri verkstad

Skomakeri . . 35 19 Skrädderi . . 51 37 Snickeri . . . . 54 35 Trädgårds-

arbete . . . . 4 1 _

Summa 144 92 3 9 1 Avser även jordbruk med hantverk som bisyssla.

Av de sammanlagt 144 eleverna erhöllo sålunda 92, eller 64 % försörj— ning inom inlärt yrke. På skomakerilinjen hade 35 elever utexaminerats,

och av dessa hade 19, eller 54.3 %, försörjning inom utbildningsyrket. Av de på skrädderilinjen efter avslutad utbildning avgångna försörjde sig 72.5 % inom utbildningsyrket, härvid då även medräknat 7 elever, som erhållit anställning såsom pressare på konfektionsfahrik. Bland de på snic- kerilinjen utbildade 54 eleverna försörjde sig 35, eller 63.3 %, inom yrket, medan 16, eller 29.6 %, fingo sin försörjning inom andra yrken. I kom- mentarerna till ovannämnda undersökning framhölls, att avsikten med yrkesutbildningen icke kunde anses till fullo uppnådd, då ca 1/3 av ele- verna vid fortsättningsskolan icke fått sin försörjning inom utbildnings- yrket.

En undersökning rörande anställningsförhållandena för elever, som er- hållit utbildning vid lantbruksskolan vid Broby, hade enligt utredningen utvisat följande resultat:

Av 36 elever, som genomgått lantbrukslinjen (av vilka några endast efter kortare utbildning), hade 28 erhållit arbete inom jordbruk (i Norrland ofta i förening med skogs- och flottningsarbete), 6 övergått till fabriks— eller annat arbete, 1 intagits på Vårdhemmet i Gävle, 1 intagits på Sal- berga sjukhus. Om de båda sistnämnda frånräknas, hade 4/5 av eleverna erhållit sysselsättning inom det yrkesområde, där de utbildats. Av de 6 elever, som erhållit utbildning i trädgårdsyrket, voro 4 vid undersöknings- tillfället kvar i yrket, under det att 2 hade övergått till annat yrke.

I fråga om de manliga elever, som jämlikt dövstumskolstadgan av skol- överstyrelsen medgivits erhålla utbildning hos enskilda företagare, upp- gives deras antal i utredningen under åren 1939/43 ha uppgått till sam- manlagt 35. Befrielse från fortsättningsskolplikt hade beviljats för utbild- ning inom följande yrken och arbetsområden: bokbinderi (2), snickeri (3), modellsnickeri (1), snickeri och jordbruk (1), skrädderi (2), mekaniskt verkstadsarbete (6), bageri (2), plåtslageri (1), cykelreparationer (2), pälsberedning (1), charkuteri (1), måleri (1), tapetseri (1), sadelmakeri (] ), gravör-yrket (2), lantbruk (7) samt trädgårdsarbete (1). I de fall, där befrielse medgivits för utbildning i lantbruk, trädgårdsarbete samt i vissa fall snickeri, hade utbildningen givits på faderns gård, respektive verkstad. Fem av eleverna hade av olika anledningar avbrutit utbildningen och del- vis övergått till annan verksamhet. För de återstående eleverna hade, en- ligt dövstumkonsulenternas uppgifter till skolöverstyrelsen, utbildningen fortskridit på ett tillfredsställande sätt. I ett par fall syntes dock utbild- ningen ha fortgått i långsammare takt än som kunde anses normalt. De som avslutat sin utbildning, hade i de flesta fall fått stanna på arbetsplat- sen; de, som kunde fullfölja utbildningen, hade erhållit löfte om fortsatt anställning.

Den mera fast organiserade utomanstaltliga utbildningen av dövstumma påbörjades först efter omorganisationen av dövstumskolväsendet år 1938.

Att efter den relativt korta tid, verksamheten pågått, skapa sig en tillför- litlig bild av utbildningens resultat, torde vara svårt. I den mån dövstum— konsulenternas här ovan anförda bedömning rörande den utomanstaltliga utbildningen visar sig riktig, synes detta tyda på att den fullständigare än den inomanstaltliga ger avsett resultat.

(1) Frågans behandling under senare år.

I den skolöverstyrelsens utredning av den 18 november 1941 angående omorganisation av fortsättningsskolan för flickor, vilken låg till grund för propositionen1 med förslag i ämnet till 1942 års riksdag, anförde över— styrelsen, att fortsättningsskolorna för dövstumma allmänt syntes syfta till att ge en yrkesutbildning. Ämbetsverket anförde vidare att när arbets- och utbildningsplaner för fortsättningsskolan för dövstumma flickor hade utformats, detta skulle närmast ha skett efter mönster av den redan be- fintliga skolan av detta slag, Tysta skolan, vilken under en lång följd av år meddelat dövstumma flickor en allmänt praktisk utbildning i husliga sysslor. Principiellt anslöt sig överstyrelsen till den uppfattningen, att det måste anses synnerligen värdefullt för unga flickor i vår tid »att få lära sig laga enkel husmanskost, baka, tvätta och underhålla sina kläder, sy sina egna klänningar rn. m.». Härom anförde skolöverstyrelsen:

Över huvud taget kan det väl sägas vara detta behov för flickorna av en all- män och praktisk huslig utbildning, som motiverat en väsentlig olikhet i utfor- mandet av fortsättningsskolan för den manliga och den kvinnliga dövstumma ungdomen. För pojkarnas vidkommande föreligger ej samma behov av allmänt praktisk utbildning, varför också fortsättningsskolan för dem ordnats som en på barndomsskolan direkt följande yrkesskola, medan flickornas vidare utbildning utformats med tanke på det gagn en kvinna alltid har av kunnighet i husliga värv och hemmets omvårdnad, varhelst hon i livet kommer att placeras.

På denna motivgrund skapades den nuvarande fortsättningsskolan i Växjö för dövstumma flickor. Statsutskottet tillstyrkte nämligen Kungl. Maj:ts förslag om en 2-årig, huvudsakligen på husligt arbete inriktad obligatorisk kurs samt en därtill fogad frivillig yrkesutbildning inom nå— got av de tre yrkena tvätt, bakning eller sömnad. 1942 års riksdag biföll förslaget.

Beträffande pojkarnas yrkesutbildning hemställde styrelsen för fortsätt- ningsskolan i Vänersborg i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 oktober 1939 att få utvidga yrkesutbildningen med undervisning i metallarbete. Skol— överstyrelsen tillstyrkte förslaget i yttrande den 6 december 1939, och frå— gan framfördes också till 1941 års riksdag. Sedan besparingsutredningen ifrågasatt indragning av upptagningsskolan i Vänersborg, kom frågan om

1 Prop. nr 1942z246.

anordnande av yrkesutbildning i metallarbete vid fortsättningsskolan där att bli vilande.

I kungl. brev av den 30 juni 1944 uppdrogs sedermera åt skolöverstyrel- sen att i samråd med rasbiologiska institutet verkställa utredning rörande det sannolika antalet dövstumma barn i skolåldern under de närmaste åren och att i samråd med byggnadsstyrelsen verkställa en av riksdagen begärd utredning (riksdagens skrivelse 1944z397) beträffande förläggning— en av mellersta och norra dövstumskoldistriktens upptagningsskolor m. m. Den 27 oktober 1944 överlämnade skolöverstyrelsen begärda utredningar jämte därtill fogade förslag, av vilka en del även berörde yrkesutbildningen för de dövstumma.

Skolöverstyrelsen föreslog bland annat en omläggning av slöjd- och hant— verksundervisningen för de manliga eleverna i barndomsskolorna för döv— stumma i riktning mot pedagogisk slöjd, sådan den bedrives i de van- liga skolorna. Denna omläggning syftade bl. a. till att underlätta elevernas yrkesval, som skolöverstyrelsen föreslog skulle stödjas även med ytter— ligare åtgärder. En generell utsträckning av utbildningstiden vid hantverks- skolorna och lantbruksskolan, som ifrågasatts, ansåg överstyrelsen icke påkallad. I de fall, där så erfordrades för att en elev skulle kunna avlägga gesällprov, ansåg emellertid styrelsen, att utbildningstiden borde kunna få utsträckas en eller två terminer. Överstyrelsen förordade vidare en viss prövotid för eleverna vid fortsättningsskolorna. Därest en elev icke passade för det yrke, inom vilket han åtnjöt utbildning, borde han överflyttas till utbildning inom annan yrkesgren.

I fråga om en ytterligare differentiering av utbildningen vid hantverks- skolan i Vänersborg föreslog överstyrelsen, att skolan skulle utbyggas med en linje för tapetserare och en för metallarbetare. För de fortsättnings- skolpliktiga manliga dövstumma, som erhålla praktisk utbildning hos en- skilda företagare, förordade skolöverstyrelsen, att det skulle anordnas sär— skilda teoretiska kurser. Beträffande undervisningen vid lantbruksskolan i Broby föreslogs en viss specialisering under det fjärde arbetsåret genom en uppdelning på olika arbetslinjer, såsom jordbruksarbete, husdjurssköt- sel, traktorkörning samt slöjd och smide.

I proposition till 1945 års riksdag1 biträdde departementschefen i huvud- sak skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag. I fråga om utvidgningen av verksamheten vid fortsättningsskolan i Vänersborg ansåg departements- chefen sig dock icke beredd att då förorda inrättande av en utbildnings— linje för metallarbetare, sedan bland annat skolans styrelse även ställt sig tveksam till lämpligheten härav vid dåvarande tidpunkt. Statsutskottet anslöt sig2 till vad departementschefen anfört. Riksdagen biföll sedermera utskottets hemställan.

lpropTRMäam. 2 Utlåtande 1945:224.

Den nya avdelningen för tapetserare vid hantverksskolan i Vänersborg har, såsom redan nämnts, kommit till stånd från och med höstterminen 1945.

Vid 1945 års riksdag väcktes vidare en motion (FK 335), i. vilken hem— ställdes, att riksdagen måtte besluta om inrättandet av en utbildningslinje i metallarbete vid fortsättningsskolan på Broby. I yttrande över denna mo— tion anförde statsutskottet,1 att frågan om lämpligheten av att inrätta en utbildningslinje för metallarbetare på Broby då undandrog sig utskottets bedömande. Utskottet fann dock, att uppslaget var värt att tagas under övervägande av de av frågan berörda myndigheterna. Slutligen hemställde utskottet, att motionen därmed skulle anses besvarad. Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med utskottets hemställan.

3. Vanföra.

&) Vanförevårdens organisation.

I Stockholm bildades år 1879 en förening, som sedermera antog benäm- ningen Sällskapet Eugeniahemmet. Sällskapet driver sedan år 1883 det intill Stockholms vanföreanstalt belägna Eugeniahemmet, som har till ändamål att bereda vård, uppfostran och undervisning samt viss utbild- ning åt barn, som äro fattiga, obotligt sjuka och vanföra. I viss utsträck— ning drager också hemmet efter skoltidens slut försorg om barnen.

Den egentliga vanförevården daterar sig emellertid från år 1885, då i Gö- teborg bildades vårt lands första förening för bistånd ät vanföra och lytta. Föreningen började samma år en arbetsskola för vanföra. Kort tid där- efter bildades liknande föreningar även på andra orter; i Stockholm år 1891 och i Hälsingborg år 1892. Föreningarna i Hälsingborg och. Stockholm startade år 1892 var sin arbetsskola. I första hand inriktades sålunda verk- samheten på anordnandet av skolor för meddelande av viss yrkesutbild- ning. Därjämte förmedlades anställningar åt utbildade elever.

Efter de stora barnförlamningsepidemierna åren före 1913 utvidgades de olika anstalternas verksamhet att också omfatta rent sjukvårdande upp- gifter.

År 1915 bildades en förening »för stöd åt lytta och vanföra i Norrland och Dalarna». Någon vanföreanstalt lyckades dock föreningen ej få till stånd. Huvudsakligen med statsmedel upprättades emellertid en vanföre— anstalt i Härnösand, där verksamheten påbörjades år 1931. Ansvaret för driften överläts åt föreningen för bistånd ät vanföra i Norrland, i vilken ovannämnda förening uppgått.

_? Utlåtande 19:15:224.

År 1911 bildades ett samarbetsorgan, benämnt Svenska Vanföreanstal— ternas Centralkommitté (S.V.C.K.), till vilken samtliga vanföreanstalter äro anslutna. S.V.C.K. har till ändamål att befrämja utvecklingen av en rationellt organiserad vanförevård. Centralkommittén har också enligt sina stadgar till uppgift att vaka över att enhetliga riktlinjer för verksamheten följas. Genom insamlingar och sedermera genom en del frikostiga dona— tioner samt genom andel i inkomsterna från de 5. k. lyxtelegramblanket- terna har kommittén blivit i tillfälle att bedriva en ganska omfattande un- derstödsverksamhet för vanföra. Det sker huvudsakligen i form av bidrag till inköp av verktyg och arbetsmaskiner. Kommittén beviljar dessutom stipendier för studieresor åt personer, som arbeta inom vanförevården.

Landet är nu sedan år 1931 indelat i fyra vanförevårdsdistrikt1 med var sin vanföreanstallt. Vid varje anstalt finnes nu:

a) klinik, poliklinik, bandageverkstad, avdelning för bad och fysikalisk terapi, värme och massage;

b) skolhem (utom i Göteborg) samt c) yrkesskolor med internat. Vid samtliga anstalter finnas kuratorer anställda. För vanföra barn har vid vanföreanstalterna i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand upprättats skolhem. Undervisningen vid dessa skolhem om— fattar både småskolans och folkskolans kurser. Vid skolhemmet erlägges en dagavgift av 50 öre. Överskjutande kostnader betalas av staten.

Vanföreanstalterna _ även vanföreanstalternas yrkesskolor _ stå un- der medicinalstyrelsens tillsyn och drivas fortfarande av enskilda förening- ar med statsbidrag till driften. Sedan den 1 juli 1937, då statsbidraget till vanföreanstalterna höjdes och omlades, tillsätter Kungl. Maj:t halva an- talet ledamöter, däribland ordföranden, i föreningarnas styrelser. Kungl. Maj:t har från samma tid stadfäst föreningarnas stadgar-. Enligt dessa ha föreningarna till ändamål att bistå obemedlade eller mindre bemedlade men psykiskt normala vanföra på det sätt, som bäst är ägnat att lindra van- förheten och dess följder.

Till driften av yrkesskolorna bidrager staten med högst 4 kronor 50 öre per dag och intern elev och högst 2 kronor per dag och extern elev, allt liDe olika distrikten omfatta: Stockholmsdistriklel: Stockholms stad och län, Uppsala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Gotlands län, Kalmar läns norra landstingsområdc, örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län och av Gävleborgs län Gästrikland. Göteborgsdistrilctet: Göteborgs och Bohus län, Värm- lands län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och av Jönköpings län Mo, Tveta och Vista härader samt Jönköpings stad och av Hallands län Fjäre, Viske, Himle, Faurås och Årstads härader samt städerna Varberg, Kungsbacka och Falkenberg. Häl— singborgsdistriktet: Malmöhus län, Kristianstads län, Blekinge län, Kalmar läns södra landstingsområde, Kronobergs län och av Hallands län Tönnersjö, Höks och Halmstads härader samt städerna Laholm och Halmstad och av Jönköpings län Norra och Södra Vedbo härader, Östra och Västra härader, Östbo och Västbo härader samt Eksjö stad. Härnösandsdistrikiet: Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens län och av Gävleborgs län Hälsmgland.

under villkor att för eleven icke uttages någon avgift.1 Riksdagen har dock medgivit,2 att om och i den mån fr. o. 111. 1/1 1938 tills vidare summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna verkliga driftskostna- derna vid hithörande anstalter och underskottet icke kan täckas med andra för ändamålet tillgängliga medel, Kungl. Maj:t må på därom av veder— börande förening gjord framställning bevilja det ytterligare bidrag, som kan befinnas erforderligt. Betydande tillskott ha också under senaste är måst lämnas för att täcka underskotten.

b) Yrkesutbildning för vanföra.

Som ovan nämnts, började vanföreanstalterna sin verksamhet i form av arbetsskolor för vanföra. Under den första tiden var verksamheten av förhållandevis liten omfattning, och den utbildning, som meddelades, var mera att anse såsom arbetsträning än yrkesutbildning. Generaldirektör Hugo Elliot uppgiver i en historik rörande anstalten i Stockholm, att är 1915 en elev för första gången avlade gesällprov efter utbildning vid van- föreanstalts yrkesskola. Sedan dess har utbildningen byggts ut, så att den nu omfattar flera yrken, samtidigt som den utsträckts och bringats mer i överensstämmelse med yrkesutbildningen för fullarbetskraften.

Den egentliga yrkesundervisningen inom anstalterna omfattar samman- lagt ett 25-tal yrken eller yrkesområden. Därjämte utnyttjas i viss utsträck— ning de möjligheter till utbildning, som finnas, dels hos företagare, dels vid andra yrkesutbildningsanstalter.

Genom svenska vanföreanstalternas centralkommitté har kommittén för partiellt arbetsföra införskaffat vissa uppgifter, bland annat rörande yrkes- utbildningen vid anstalterna. Uppgifterna avse förhållandena i maj 1945 och redovisas i tabell 5 nedan.

Som framgår av denna sammanställning, äro elevplatserna relativt jämnt fördelade på de olika yrkesområden, vilka finnas företrädda vid skolorna. Största antalet elevplatser för män finnes inom måleri-, snickeri- och skrädderifacken med respektive 12.1, 9.8 och 9.2 % av totalantalet platser. Bland de mera speciellt kvinnliga yrkena dominera de olika grenarna av sömnadsutbildningen, vilka tillsammans omfatta ca 14 av de fyra anstal— ternas samtliga elevplatser.

Vid den förutnämnda under maj 1945 verkställda enquéten voro icke samtliga elevplatser besatta, delvis beroende på viss avgång under terminen på grund av sjukdom 0. dyl. Emellertid är förhållandet också i någon mån beroende på att yrkesskolorna ha ett större antal elevplatser till förfogande än som svarar mot elevhemmens kapacitet.

1K..Br 23/4 1937, 2/511941, 7/5 1943. 2Rd. skr. 1945. 5, p. 11

Tabell 5. Antalet elevplatser vid vanföreanstalternas yrkesskolor, fördelade på yrkesavdelningar.

Antalet elevplatser vid respektive yrkesavdel- Y r k e ningar vid vanföreanstalten i Totala antalet (yrkesområde) elevplatser

Sthlm Gbg H-borg H-sand

Billackerare Bokbindare .................... Borstbindare .................. F inmekanikcr Fotografer .................... Husligt arbete Korgmöbelmakare Mekaniker .................... Modister ...................... Målare ........................ Polerare ...................... Skomakare .................... Skräddare Snickare ...................... Stickerskor (maskin-) Div. textila arbeten ............ Sömmerskor

linnesömnad barnkläder o. enklare kläd—

sömnad klädsömnad 12 Tapetserare 10 Typografer och tryckare ........ — Väverskor _

165 133

Antalet inträdcssökande, som hösten 1944 ej kunde beredas plats, upp— gavs vid ovannämnda förfrågan hos S.V.C.K. till sammanlagt 336. Vänte- tiden varierade avsevärt mellan olika anstalter och yrken. Vid stockholms- anstalten kunde intagning i regel ske utan väntetid vid termins början inom samtliga yrken utom finmekani-k, där väntetiden beräknades till 1—3 år. Även vid avdelningen för sysselsättningsarbete (handaslöjd av olika slag) förelåg en motsvarande väntetid. Vid anstalten i Göteborg uppgavs väntetiden vara 1/2 år för bokbindare, skräddare, möbelsnickare och söm— merskor, 1 år för typografer, 2 år för skomakare och tapetserare, 21/2 år för polerare, 3 år för fotografer och målare och 31/2 år för mekaniker. Vid anstalten i Hälsingborg uppgavs väntetiden för sömmerskor, stickerskor, modister och tapetserare vara 1/2 år, för fotografer 1 år samt för målare, skomakare och cykelreparatörer 115 år. Vid anstalten i Härnösand med- delades, att väntetiden i något fall kunde uppgå till mellan 1—2 år.1

Utbildningstiden varierar för olika yrken. För samtliga mera typiskt manliga yrken, med undantag för skomakare, omfattar utbildningen 4 ar- betsår om vartdera 10 månader. Utbildningen i reparationsskomakeri ta-

TEnligt uppgifter, som kommittén sedermera erhållit, har väntetiden väsentligt nedgått.

ger mellan 2—3 år. I fråga om de kvinnligt betonade yrkena beräknas ut— bildningstiden i regel till 21/2—3 år. Utbildningstiden för husligt arbete och maskinstickning uppgår till 11/2—2 år.

I yrkesutbildningen ingår vid sidan av det praktiska arbetet teoretisk undervisning, vilken i huvudsak är förlagd till den s. k. aftonskolan. Den teoretiska undervisningen omfattar dels allmänna ämnen (förberedande aftonskolan), dels fackämnen (den yrkesbetonade aftonskolan). Den för— beredande aftonskolan pågår i regel två—tre terminer. Den undervisning, som där meddelas, avser att förnya och utbygga elevernas skolkunska— per samt att i övrigt giva dem ett nödvändigt underlag av allmänbild— ning för att de skola bli i stånd att nöjaktigt följa den egentliga yrkes— undervisningen. I den yrkesbetonade aftonskolan meddelas undervisning i yrkesritning, teknologi, yrkesekonomi, kalkylation, bokföring samt ma— terial- och verktygslära. I aftonskolan undervisas dessutom i hygien, skol- kök, handarbete och gymnastik.

Såsom tidigare nämnts, utbildas också på vanföreanstalterna intagna ele— ver vid andra läroanstalter eller hos företagare. Företrädesvis gäller det här yrken, som icke finnas representerade vid anstalternas yrkesskolor. An— talet elever, som i maj 1945 erhöllo sådan utbildning, utgjorde i Stockholm 30, Göteborg 11, Hälsingborg 31 och Härnösand 18.

Av flera anledningar kan yrkesvalet för en vanför bjuda stora svårig— heter. Före inplaceringen i yrkesskolan företager därför anstaltens kura- tor en utredning rörande den vanföres personliga önskemål inför yrkes— valet, intressen, fallenhet m. m. Hänsyn tages också i detta sammanhang till läget på arbetsmarknaden. Denna utredning kompletteras sedan med en särskild läkarundersökning, varpå eleverna beredas möjlighet att prak- tiskt pröva sig fram inom olika yrken. Vid vanföreanstalten i Stockholm har man vid sidan av de praktiska proven även använt sig av psykotek— niska anlagsprov.

c) Yrkesutbildningens resultat.

Vanföreanstalternas kuratorer företaga årligen resor, varvid de besöka inom sina respektive distrikt boende vanföra. Från varje besök avgives rapport enligt särskilt formulär, varefter dessa rapporter samlas och statis— tiskt bearbetas av svenska vanföreanstalternas centralkommitté. För när- varande föreligger en bearbetning av kuratorernas rapporter för tiden 1933 —1938.

Någon fullt tillförlitlig bild av på vilket sätt och i hur hög grad de vid vanföreanstalternas yrkesskolor utbildade vanföra uppnå sin försörjning kunna icke dessa undersökningar giva. Materialet torde sålunda icke vara fullt representativt, och inkomstuppgifterna, på vilka värdesättningen grun- dar sig, torde i åtskilliga fall vara bristfälliga. Vidare måste hänsyn tagas

till att materialet även omfattar ett stort antal personer (ca 45 %), som erhållit utbildning genom pensionsstyrclsens försorg utan någon direkt medverkan av vanföreanstalterna. Bearbetningsresultatet torde ändock i någon mån ge en allmän bild av hur man lyckas med utbildningen.

De från perioden 1933—1938 bearbetade rapporterna omfatta 1 825 män och 1215 kvinnor. Åldersfördelningen vid tiden för yrkesutbildningens början var följande:

Ålder: 18 år 18—25 år 26—30 är över 30 år uppgift saknas Procenttal: 22.8 59.3 9.9 5.1 2.9

Vid avslutad yrkeskurs värdesättes utbildningen med hänsyn till upp- nådd yrkesskicklighet. Denna värdesättning har givit vid handen, att yr- kesutbildningen för 82 % kunde anses fullgod och för 8 % mindre till- fredsställande. Övriga 10 % hänfördes till avbruten utbildning m. m. Någon mera framträdande skillnad i fråga om uppnådd yrkesskicklighet mellan de olika grupperna syntes icke föreligga. I de fall, där det redan vid utbildningens avslutande framgått, att den ej nått till avsett resultat, har det enligt kuratorsrapporterna senare visat sig, att dessa elever haft svårast att klara sig efter inträdet på arbetsmarknaden.

En sammanfattning av hearhetningens resultat med avseende på graden av försörjning visar, att för 53 % kunde utbildningen anses ha fått avsett värde, för 33 % kunde den anses ha varit av något värde, och för 11 % kunde den anses ha varit förfelad. Uppgift saknas för 3 %.

Vid tidigare omnämnda enquéte gjordes även en förfrågan till vanföre- anstalterna rörande yrkesutbildningens resultat med avseende på graden av de utbildades försörjningsförmåga. Svar lämnades av anstalterna i Gö- teborg, Hälsingborg och Härnösand. Av 815 av kuratorerna undersökta fall uppgivas 63.3 % ha erhållit försörjning inom utbildningsyrket och 1.2 % i annat yrke efter fullständigt genomgången utbildning. Efter avbruten ut- bildning ha 8.4 % erhållit försörjning i utbildningsyrket och 9.2 % i annat yrke. 1 17.9 % av de berörda fallen uppgives utbildningen icke ha lett till försörjning, Överensstämlnelsen med uppgifterna från kuratorsrapporter- na är uppenbar. En senare verkställd specialbearbetning av 621 kurators- rapporter, avseende utbildning vid vanföreanstalten i Stockholm under åren 1935——1945, visar, att 57 % av de utbildade ha nått full försörjning. Även här kan man sålunda spåra en Viss överensstämmelse med de ovan anförda uppgifterna.

d) Frågans behandling under senare år.

Vanförevården som helhet har under de senaste åren i olika samman- hang varit föremål för statsmakternas intresse. Vid 1937 års riksdag fat- tades sålunda beslut om ändrade statsbidragsgrunder till vanföreanstalter-

na m. 111. Vid följande års riksdag tillerkändes vanföreanstalterna rätt till kompletterande statsbidrag, och år 1939 beslutade riksdagen om stats— bidrag till vanföras och deras vårdares resor till och från anstalt.

Sedermera ha anstalterna vid olika tillfällen gjort framställningar om statsbidrag för om- och tillbyggnader av verkstäder, yrkesskolor, kliniker etc. Bland annat hemställde föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg är 1944 hos Kungl. Maj:t om förhöjt anslag för om- och tillbyggnad av van— föreanstaltens ortopediska verkstäder. Vid ett sammanträffande mellan re— presentanter för nämnda förenings styrelse och statsrådet och chefen för socialdepartementet den 21 november 1944 förklarade sig statsrådet icke kunna stödja föreningens hemställan, enär vanföreanstaltens läge i ter- rängen icke skulle medgiva en nödvändig expansion. I enlighet med social- ministerns önskan uppdrog då styrelsen för ovannämnda förening åt en särskild kommitté att >>utreda och planera en i Göteborg belägen institu- tion, innefattande föreningens dittillsvarande verksamhet utökad med yr— kesundervisning för och social omsorg om även vissa andra grupper av partiellt arbetsföra än vanföra». Den verkställda utredningen överlämna— des till socialministern den 15 december 1945. Utredningens syfte var i första hand att klarlägga frågor av lokal natur. De kommitterade ha emel- lertid härvid icke undgått att behandla vissa frågor av betydelse även för övriga vanföreanstalter. Detta gäller icke minst vanföreanstalternas peda- gogiska verksamhet.

I göteborgsutredningen konstaterades bland annat, att det vore önskvärt, att den av vanföreanstalterna bedrivna pedagogiska verksamheten i en eller annan form likställdes med den yrkesutbildning, som bedrevs för fullarbetskraften. En sådan förändring skulle främst motiveras därav, att den skulle ta bort den prägel av sjukvård, som nu vidlådde yrkesutbild— ningen. En uppblandning av det nuvarande klientelet »med fysiskt nor— mala eller till synes fysiskt fullvärdiga individer» redan under yrkesut- bildningstiden skulle vara önskvärd även från den synpunkten, att de vanföra då på ett tidigare stadium skulle anpassas till de människor, med vilka de sedermera skulle samarbeta. Kommittén konstaterade vidare, att en sådan uppblandning hittills icke kunnat komma till stånd, därför att gäl- lande regler för intagning av elever och bestämmelserna för statsbidrag lagt hinder i vägen. I enlighet med dessa principiella synpunkter föreslogs också, att den nyorganiserade yrkesskolan förutom vanföra även skulle mottaga ett antal partiellt arbetsföra med andra handikap. Härvid nämn- des reumatiker och personer med rygginsufficiens, vilka normalt ej hän- fördes till vanföra, vidare personer med hjärtfel, sockersjuka, läkt lung— tuberkulos m. fl. Enligt den åsikt, som anfördes i göteborgsutredningen, skulle dessa partiellt arbetsföra utbildas sida vid sida med de vanföra.

Såsom nya moment föreslogs även särskild undervisning för mycket

svårt vanföra, vilka icke kunna bibringas större grad av försörjningsför- måga, samt kortare omskolningskurser.

Av olika anledningar, bland andra rent lokala, hade frågan om arbets- sambandet mellan den ortopediska vården och den sociala och pedagogiska verksamheten även upptagits till behandling. Härvid påpekades, att dessa båda grenar av vanförevården vuxit upp parallellt av det skälet, att de behövt varandra. Enligt göteborgsutredningens mening skulle också ett mycket nära samarbete mellan den ortopediska sjukvården och den peda- gogiska och sociala verksamheten även för framtiden vara av ett utom- ordentligt värde, ehuru några allvarligare betänkligheter icke syntes behöva resas mot en viss uppluckring av de för närvarande fasta banden mellan vanförevård-ens båda huvudfunktioner. I sina förslag rörande en utbyggnad av vanföreanstalten förordade emellertid de kommitterade, som ansågo såväl den ortopediska värden som den sociala och pedagogiska verksam- heten under de angivna förutsättningarna böra beredas väsentligt utökade lokalutrymmen, att verksamheten skulle delas på två från varandra skilda fastigheter, den ena hysande den ortopediska vården och den andra den sociala och pedagogiska verksamheten. Ett visst organisatoriskt samband ansågs dock alltjämt böra bibehållas mellan de båda grenarna av för— eningens verksamhet.

I göteborgsutredningen framfördes även förslag om särundervisning för sådana vanföra, vilka icke kunde bibringas någon väsentlig grad av för- sörjningsförmåga, samt om speciella kortkurser för omskolning av per— soner i högre åldrar, >>vilka på grund av familjeskäl, tidigare verksamhet och av andra orsaker icke vilja underkasta sig en flerårig yrkesutbild— ning».

Över det förslag, som här i vissa delar refererats, infordrade statsrådet och chefen för socialdepartementet yttrande från vissa myndigheter m. fl. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som begränsade sitt utlåtande till frågor rörande yrkesutbildningen, anförde bland annat, att det icke i och för sig syntes eftersträvansvärt att i särskilda anstalter isolera vanföra, som be- höva yrkesutbildning. Det skulle därför icke heller kunna anses önskvärt att bygga ut enbart för vanföra avsedda yrkesskolor mera än som är nöd— vändigt för att tillgodose det behov av yrkesutbildning, som likaväl på an- nat sätt kan tillgodoses genom placering vid andra yrkesskolor och genom utbildning inom näringslivet. I göteborgsutredningen gjordes gällande, att man skulle kunna bryta de vanföras isolering vid anstaltsutbildning, om de vanföra inom anstalterna kunde sammanföras med andra partiellt ar- betsföra. Enligt överstyrelsens mening skulle detta syfte i än högre grad kunna uppnås, därest det nuvarande klientelet blandades upp icke blott med andra kategorier av partiellt arbetsföra utan även med fullt friska personer.

Även pensionsstyrclsen betonade vikten av att gå fram med stor försik- tighet, när det gäller att bygga ut de nuvarande särundervisningsanstalter— na för de partiellt arbetsföra. I första hand borde de möjligheter till yrkes- utbildning, som finnas vid vanliga yrkesutbildningsanstalter och inom nä— ringslivet, tillvaratagas.

Beträffande avgörandet, om utbildningen skulle ske vid vanföreanstalt eller i annan ordning, framhöll styrelsen, att den principiella inställningen borde vara den, »att om den vanföre utan men för hälsan och utan risk för att utbildningsresultatet blir sämre, kan utbildas utanför vanföre- anstalt, det också är lämpligast, att utbildningen sker i sistnämnda ord- ning».

Svenska ortopedförbundet behandlade i sitt yttrande främst frågor av medicinsk och organisatorisk karaktär. Förbundet berörde emellertid även vissa sidor av den pedagogiska verksamheten. Beträffande utbildning av andra partiellt arbetsföra tillsammans med vanföra framhölls, »att åt— minstone flertalet vanföra mycket väl kunna utbildas tillsammans med andra partiellt arbetsföra, och att en sådan anordning sannolikt skulle bi- draga till att bryta deras isolering från andra samhällsmedlemmar». Mot göteborgsutredningens uttalande, att ett avskärande av sambandet mellan ortopedvården och den sociala och pedagogiska verksamheten »starkt skul— le tynga den sistnämnda funktionen», uttalade ortopedförbundet en av— vikande mening. Härom anförde förbundet:

Vanföreanstalterna ha spelat en utomordentligt stor roll icke minst för att på- visa de goda resultat, som ett sådant samarbete kan medföra, men socialmedi- cinskt tänkande är för en läkare av nuvarande generation antingen han är orto- ped eller gynekolog eller han tillhör någon annan specialitet en ofrånkomlig nödvändighet. Den organisatoriskt starka förbindelse, som på vanföreanstalterna finnes mellan den medicinska vården och socialvården, torde därför icke längre vara nödvändig för att ett fruktbärande samarbete skall komma till stånd.

I fråga om principerna för yrkesutbildningen gick också arbetsmark- nadskommissionen här på samma linje som flertalet nämnda remiss— instanser.

S.V.C.K. anförde i sitt yttrande, att den hyste tveksamhet mot de upp— dragna linjerna för vanföreanstaltens framtida verksamhet och fann det i sakens nuvarande läge ej tillräckligt motiverat och sakligt grundat att organisatoriskt göra en delning av den ortopediska och social-pedagogiska vanförevården. S.V.C.K. fann det ej heller vara tillräckligt klart motiverat, huruvida det skulle innebära en fördel vare sig för de vanföra eller för övriga partiellt arbetsföra att få yrkesutbildning på gemensam anstalt. En närmare anknytning av verksamheten till det ordinarie yrkesskoleväsendet föreföll emellertid befogad.

4. Övriga.

3) Yrkesutbildning vid skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd1 föreskriver, att vissa kategorier av de. enligt nämnda lag omhändertagna skola meddelas yrkesundervisning. Stadgandet avser 1) barn, som vid omhändertagandet avslutat sin skolgång men icke fyllt 18 år, samt personer mellan 18—21 är, vilka enligt harnavårdslagens & 22 d) omhändertagits (yrkesskolor), 2) väntande mödrar och mödrar med späda barn (hemskolor).

Varje yrkesskola kan i regel mottaga mellan 50—60 elever. (I de fall skolhem —— för barn i skolpliktig ålder —-— och yrkesskolor äro kombine- rade, är dock platsantalet för yrkesskoleleverna mindre.) Förutom i jord— bruks- och trädgårdsarbete meddelas undervisning i snickeri och meka- niskt verkstadsarbete. Under loppet av år 1942 påbörjades även hantverks- utbildning i två yrken, nämligen skrädderi och tapetseri. Undervisnings- planerna avse 2-årig utbildning. Utbildningen kan dock komma att avbry- tas tidigare genom villkorlig utskrivning. I fråga om elev, som utskrives villkorligt, är i lagen föreskrivet, att eleven bör beredas för honom lämp- lig teoretisk och praktisk utbildning eller lämpligt arbete. För ordnande av den praktiska utbildningen bör om möjligt skriftlig överenskommelse träffas med hantverkare eller annan arbetsgivare, som är villig att mot- taga eleven för utbildning. För mottagande av sådan elev kan särskild er- sättning utgå. Enligt de uppgifter, som lämnats av 1942 års skyddshems- utredning i »Betänkande och förslag rörande effektivisering av skydds- hemselevernas eftervård m. m.»'-*, varierar utbildningstiden inom yrkes- skolorna i allmänhet mellan 1 och 2 år. En del elever på snickerilinjen ha en utbildning, som överstiger 3 år.

I flickornas yrkesskolor liksom i hemskolorna är undervisningen icke planerad med sikte på särskilda yrkesgrenar. Skyddshemsstadgan3 före— skriver, att det vid dessa skolor skall förekomma utbildning i husligt ar— bete och, där så låter sig göra, även något eller några andra kvinnliga yr- ken. Några särskilda verkstadslokaler eller andra anordningar för yrkes— utbildning —— frånsett några mindre tvättinrättningar vid en del skolor —— finnas ej. Huvudsakligen meddelas praktisk och teoretisk utbildning i hus- hållsgöromål, sömnad, tvätt, trädgårds- och husdjursskötsel. Under senare delen av vistelsen vid skolorna få eleverna möjligheter att mera ingående ägna sig åt någon viss gren av utbildningen. Det gives också tillfälle för elever med fallenhet och lust för djurvård och jordbruksarbete att erhålla utbildning med särskild tanke på vad som förekommer i lanthushåll. Vid Stockholms stads hemskola förekommer utbildning även i konfektionssöm-

1st 1554361 (med ändringar, senast It)-16:23:35). 2SOU 1945:10. SSFS 1937:860.

nad. Utbildningstiden sammanfaller i allmänhet med vårdtiden, som för de villkorligt utskrivna i genomsnitt utgör 10 månader och för övriga två år.

Någon utpräglad specialisering i fråga om yrkesutbildningen kan icke sägas förekomma vid ifrågavarande skolor. Inemot tre fjärdedelar av samt— liga elever ha genomgått den allmänt husliga utbildningen. Endast ett fåtal har enligt 1942 års skyddshemsutredning1 särskilt ägnat sig åt arbeten, som förekomma i lantbrukarhem. Specialisering på sömnad eller matlag- ning förekommer sällan.

För sådana omhändertagna, som på grund av själslig abnormitet böra stå under särskild läkartillsyn, ha upprättats speciella anstalter. För dem avser vistelsen på hemmet närmast en långvarig arbetsträning i enklare jordbruksarbete. Vårdtiden för denna kategori överstiger dock i allmänhet icke 215 år.

1942 års skyddshemsutredning har i tidigare omnämnda betänkande redovisat vissa statistiska undersökningar angående bland annat elevernas vid yrkesskolorna placering vid första villkorliga utskrivningen och gra— den av stabilitet i yrket. Uppgifterna avse elever, som utskrevos villkorligt första gången något av åren 1941 och 1942. Dessa uppgifter kunna i viss mån bliva till vägledning vid bedömandet av yrkesutbildningens resultat. Undersökningarna gåvo vid handen, att den anställning, som anskaffades åt de manliga eleverna vid den första villkorliga utskrivningen, icke alltid svarade mot den under skoltiden erhållna utbildningen. Som exempel kunde nämnas, att bland de i undersökningen ingående eleverna hade 94 place- rats i mekaniskt verkstadsarbete, medan endast (33 elever utbildats för sådant arbete. Mekaniskt verkstadsarbete syntes för övrigt ha haft en sär- skilt stor dragningskraft. Inom detta fack hade elever från samtliga yrkes- avdelningar eller utbildningsgrenar efter utskrivningen placerats. I viss utsträckning torde högkonjunkturen inom verkstadsindustrien under världskrigets första år ha bidragit härtill. Ett anmärkningsvärt stort antal elever, tillsammans något mer än en tredjedel av samtliga undersökta fall, hade efter utskrivningen erhållit lager- eller springpojksarbete samt okvali- ficerat fabriksarbete.

De elever, som placerats i mekaniskt verkstadsarbete, uppvisade den största stabiliteten inom yrket, vilket återigen till en del kan anses sam— manhänga med högkonjunkturen inom verkstadsindustrien. I allmänhet. hade de stannat inom facket och på så sätt efter någon tid förvärvat ytter— ligare yrkeskunskaper och därmed skapat bättre förutsättningar för ett ordnat liv. Över hälften av de elever, som utbildats på snickerilinjen, hade efter någon tids vistelse utom anstalt övergått till andra sysselsättningar. Även i jordbruksarbete placerade voro i hög grad instabila. Endast omkring hälften av det antal elever, som utplacerats i jordbruksarbete under åren 1941—1942, hade sådan sysselsättning vid slutet av år 1942.

1 SOU 1945:10.

Omkring tre fjärdedelar av eleverna från flickornas yrkesskolor erhöllo vid den första villkorliga utskrivningen anställning såsom hembiträden och ungefär en tiondel som biträden vid ålderdomshem. Ehuru samtliga elever i huvudsak endast hade erhållit utbildning i husligt arbete, hade några vun- nit anställning såsom affärsbiträden eller fått fabriks- eller annat liknande arbete. Över lag syntes de kvinnliga eleverna vara förhållandevis stabila inom de områden, där de erhöllo sin första anställning.

1942 års skyddshemsutredning har i sitt tidigare åberopade betänkande framhållit, att de nuvarande formerna för yrkesutbildning av skyddshems- eleverna ej kunde anses tillräckliga. Utredningen föreslog därför, att de elever, som kunna villkorligt utskrivas, i högre grad än som nu är fallet borde beredas tillfälle till fortsatt utbildning. En del av eleverna torde en- ligt skyddshemsutredningens mening kunna komplettera sin utbildning genom dag- eller aftonkurser vid kommunala lärlings— och yrkesskolor. Utredningen ansåg dock, att det för större delen av dessa elever skulle vara lyckligast med fortsatt utbildning vid central verkstadsskola.

Yrkesutbildningen vid statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona för poj- kar överensstämmer i stort sett med den utbildning, som meddelas vid de tidigare omnämnda yrkesskolorna. Lagen om tvångsuppfostran1 stadgar, att den, som efter fyllda 15 år begår brott, för vilket han dömes före 18 år, i stället för fängelse eller straffarbete skall undergå tvångsuppfostran. En- ligt för anstalten gällande stadga2 skall meddelas praktisk utbildning i jord- bruk med ladugårdsskötsel, i trädgårdsskötsel, snickeri, mekaniskt verk- stadsarbete och skrädderi samt de övriga yrken, vari utbildning lämpligen kan ordnas. Undervisningens omfattning blir i hög grad beroende av vis- telsetidens längd. Vid bestämmandet av denna tages också viss hänsyn till yrkesutbildningens krav.

Motsvarande kategorier av flickor undergå tvångsuppfostran vid upp- fostringsanstalten Viebäck i Jönköpings län, vilken äges av svenska diako- nissällskapet. Vid denna anstalt erhålla eleverna en allmänt huslig utbild— ning.

b) Yrkesutbildning vid fångvårdens anstalter.

I lagen om ungdomsfängelse8 stadgas angående behandlingen av de in- tagna, att den, som undergår ungdomsfängclse, skall hållas till arbete, som bestämmes av anstaltens styresman. Arbetet skall vara av den beskaffen- het, att det kan bereda den dömde tillfälle till sådan teoretisk och prak- tisk utbildning i hantverk eller annat yrke, som kan främja utsikten för honom att efter utskrivningen försörja sig. Vid valet av arbete skall hän- syn tagas till hans håg och fallenhet. Betecknande för hur Viktigt detta yrkesutbildande arbete anses, är, att anstaltstidens längd bestämmes med

1SFS 1937:75. 2 SFS 19382466. 3 SFS 1935:343.

hänsyn till bland annat yrkesutbildningens krav. De, som dömas enligt lagen om ungdomsfängelse, äro fyllda 18 år men ej 21 är, varför åtskilliga av dem tidigare icke erhållit någon yrkesutbildning.

Vid fångvårdens ungdomsanstalter för män meddelas f. n. undervisning på i huvudsak tre linjer: lantbruksutbildning, utbildning i mekaniskt verk— stadsarbete och snickeriutbildning. Lantbruksutbildningen omfattar prak- tiskt arbete och även teoretisk undervisning i ämnen, som röra jordbruket. Utbildningslinjerna för verkstadsarbetare och snickare upptaga förutom det praktiska arbetet i därför organiserade verkstäder även teoretisk un— dervisning bland annat i material-, maskin- och verktygslära, ritning, med- borgarkunskap och svenska.

Även vid fångvårdens övriga anstalter sysselsättes ett betydande antal intagna i arbeten av olika slag inom anstalternas verkstäder. Från olika synpunkter betraktas detta arbete som värdefullt för de intagna. I den mån fången under sin sysselsättning kan bibringas ett visst mått av yrkeskun- skaper, kunna dessa bland annat vara ägnade att hjälpa honom till rätta på arbetsmarknaden efter frigivningen. Någon metodisk yrkesutbildning är det dock icke fråga om. För ett flertal fångar är vistelsetiden på anstalten därtill för kort. I många fall torde också de intagna sakna det intresse, som erfordras för att arbetet skall ge något utöver den rena sysselsättning- en. Verkstädernas tillverkningar äro dessutom ganska specialiserade, var- för de förvärvade yrkeskunskaperna endast ha ett begränsat värde vid in- trädet på arbetsmarknaden efter anstaltstidens slut. Möjligheterna att sys- selsätta de intagna i yrken, som motsvara deras anlag och intressen, torde också vara ganska små. För det stora flertalet fångar måste arbetet därför mera vara att betrakta som sysselsättning än som yrkesutbildning.

Strafflagberedningen har i sitt »Betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m.»1 redovisat en undersökning å fångvårdsstyrel- sens centrala fångvårdsregister angående den utsträckning, i vilken de un— der åren 1942 och 1943 frigivna straffångar, som haft längre strafftid än ett år, efter frigivningen erhållit arbete inom i huvudsak samma yrke, vari de sysselsatts på anstalten. Av utredningen framgår, att flertalet icke ome- delbart efter frigivningen fått användning för den yrkeskunskap, som kun- nat förvärvas på anstalten. Något mer än en fjärdedel av de undersökta fångarna hade emellertid efter frigivningen erhållit anställning inom det yrkesområde, vari de sysselsatts under anstaltstiden. Särskilt inom yrkes- grenarna snickeri, jordbruk och trädgårdsskötsel synes läget i detta av- seende ha varit förhållandevis bra. Även om de frigivna direkt i sin dag— liga gärning icke få användning för de under anstaltstiden förvärvade yr- keskunskaperna, torde de ändock vara av betydande värde för deras ut- komst, framhåller strafflagberedningen i ovannämnda betänkande.

1 SOU 1944 :50.

Sedan 1945 års riksdag beslutat om ny lag1 angående straffverkställig— heten, har fångvårdsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag framlagt närmare förslag2 för arbetsdriftens ordnande vid fångvårdsanstalter och kolonier. Härvid har styrelsen påpekat, att det med hänsyn till anstalternas storlek framdeles torde vara lämpligt att räkna med 2—3 arbetsgrenar vid de större fängelserna och 1—2 vid de mindre. Vid sidan om dessa »huvud- yrken» borde vidare enligt ämbetsverkets mening vid ett flertal anstalter inrättas så kallade diverseverkstäder, där sådana intagna, som på grund av sjukdom, lyte eller dylikt icke kunna ägna sig åt övriga arbeten, kunna få sysselsättning. Styrelsen anför vidare, att det skulle vara önskvärt att få ett större antal arbetsledare än tidigare, så att en effektivisering av det utbildande momentet i arbetet kunde åstadkommas.

c) Den praktiska undervisningen vid sinnesslöanstalterua.

Vid 1944 års riksdag beslutades vissa ändringar i fråga om sinnesslö- undervisningen. Närmare bestämmelser för denna undervisning ha utfär— dats i en lag3 av den 30 juni 1944. Enligt denna lag äro bildbara sinnesslöa underkastade skolplikt till och med 21 års ålder. Det åligger landsting (motsvarande) att draga försorg om att de bildbara sinnesslöa erhålla undervisning och vård. För detta ändamål skall det inom varje landstings- område (motsvarande) som regel finnas en centralanstalt, omfattande a) upptagningshem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan; b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern; c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat skol— undervisningen i. skolhemmet. Arbetshemmet tjänstgör dels såsom genom- gångsstation för sådana, som kunna direkt utskrivas eller på annat sätt utplaceras, dels såsom vårdhem för dem, som äro i behov av ständig an- staltsvård. Under senare delen av skoltiden (14—17-årsåldern) sysselsättas eleverna med praktiska övningar i något av följande ämnen: skolslöjd, snickeri, Skomakeri, halmslöjd, borstbinderi, pappslöjd, bokbinderi, söm— nad, vävning och skolkök. Den kortare eller längre tid, som eleverna vis- tas på arbetshemmet, ägna pojkarna åt praktiska övningar i trädgårds- arbete, ladugårdsskötsel samt i »övriga jordbruksarbeten». De kvinnliga eleverna arbeta i tvätt och anstaltskök samt med städning och »diverse handräckning». Dessa praktiska övningar torde knappast kunna beteck— nas såsom yrkesutbildning i den mening, som vanligen inlägges i detta be- grepp. Övningarna äro snarare att anse såsom ett led i elevernas allmänna fostran och en längre träning för vissa arbetsuppgifter.

Ett betydande antal av eleverna utskrives för att på egen hand eller

1SFS 1945:872. 2Fångvårdsstyrelsen med plan för omorganisation av fångvårdens anstalts- väsende m. m. i anledning av straffverkställighetsreformen (den 12 juli 1946). 3SFS 1944:477.

med stöd från samhället och anhöriga klara sitt uppehälle. Andra utpla- ceras i familjevård, medan återigen en del kvarbliva vid arbetshemmen el- ler överflyttas till andra anstalter. Någon riksomfattande undersökning om huru många, som utskrivits från anstalterna och vilka sedermera själva bidraga till sin försörjning, har icke genomförts. Däremot ha vid enstaka anstalter gjorts efterundersökningar för att få denna fråga belyst. Sålunda har vid Norrköpings stads sinnesslöskola under 1945 fullbordats en sådan undersökning rörande de 306 elever (197 manliga och 109 kvinnliga), som lämnat skolan under åren 1900—1945. 48 av dessa ha avlidit. Av de äter- stående 258 voro vid undersökningstillfället 92 män och 14 kvinnor ute i praktiskt arbete. 64 män och 9 kvinnor uppgåvos helt försörja sig själva, medan de återstående, 28 män och 5 kvinnor, delvis kunde bidraga till sin försörjning. 29 voro sysselsatta i jordbruksarbete, 41 hade enklare fabriks- arbeten, 35 fullgjorde andra företrädesvis enklare sysslor, tillhörande stads- näringarna, och slutligen hade en anställning såsom sjöman. Härtill kan läggas, att 18 kvinnor voro gifta och sysselsatta med hemmets skötsel. Sammanfattningsvis har denna undersökning sålunda visat, att inemot hälften av de under ovannämnda tidrymd på anstalten intagna i en eller annan ordning endera helt eller delvis bidragit till sin försörjning. Efter— som de här anförda uppgifterna avse endast ett begränsat antal, kan man givetvis icke pressa siffrorna så hårt. Dock synes man kunna utgå ifrån att såsom regel mellan en tredjedel och hälften av antalet bildbara sinnes- slöa efter lämplig undervisning kunna i någon grad bidraga till sin för- sörjning.

Den 31 december 1945 voro 2 409 manliga och 1 907 kvinnliga elever in- tagna på anstalter för bildbara sinnesslöa, varjämte 384 män och 190 kvinnor voro utplacerade i av anstalterna kontrollerad familjevård.

(1) Utbildning på alkoholistanstalter.

En på alkoholistanstalt intagen är »pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom» (34 å i lag om behandling av alkoholister).1

Flertalet alkoholistanstalter äro organiserade såsom större lantgårdar med omfattande jordbruk samt skogsbruk. Vid de flesta anstalter finnas därjämte _— oftast smärre — verkstäder av olika slag, såsom snickeri, skrädderi, Skomakeri, bokbinderi m. m., vilka huvudsakligen tillgodose anstaltens behov. I vissa fall bedrives emellertid även en omfattande pro- duktion för utomstående.

Arbetet betecknas även såsom det ojämförligt viktigaste medlet att åter- föra klienterna till ett nyktert och ordentligt liv. Efterhand ha emellertid även andra synpunkter lagts på de intagnas sysselsättning. Bland annat ”istSAiääizazza ändr. 1938z215.

har i anstalternas årsberättelser påpekats, att anstaltstidens sysselsättning, om den gives en förnuftig inriktning, kan komma att bli av betydande värde vid inträdet i arbetslivet. Därför har det framställts önskemål om att den skall kunna göras så differentierad, att den kan fylla en viss ar— hetstränande eller yrkesutbildande uppgift.1 Det bör emellertid framhållas, att arbetet i allmänhet främst betraktas såsom ett led i de intagnas fostran.

Årsskiftet 1945/46 var platsantalet vid de 18 alkoholistanstalterna för män sammanlagt 1 000 och vid de 3 anstalterna för kvinnor sammanlagt 51.

? 1Jfr Åsbrohemmets berättelse för år 1945.

KAP. II. PENSION SSTYRELSENS YRKESUTBILDANDE VERKSAMHET.

1. Verksamhetens organisation och omfattning m. m.

Den yrkesutbildning, som stått handikappade till buds, har, såsom av det föregående framgått, i första hand genomförts vid särskilda anstalter för några socialt mycket påfallande kategorier. Så småningom uppstod även en form för understödjande av yrkesutbildning eller omskolning utanför sådana anstalter. Detta skedde genom att pensionsstyrelsen i vissa avseenden fick taga befattning med frågor rörande yrkesutbildning för partiellt arbetsföra i samband med åtgärder i invaliditetsförebyggande syfte.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1914 års riksdag att pen- sionsstyrelsen för invaliditetsförebyggande verksamhet för åren 1914 och 1915 finge disponera högst 200000 kronor av statsmedel. Grunderna för denna verksamhet fastställdes i kungl. brev av den 30 oktober 1914.

Nuvarande grunder för verksamheten äro angivna i kungl. brev den 5 maj 1939 till pensionsstyrelsen. Enligt detta gäller i huvudsak följande.

Finner pensionsstyrelsen skäl antaga, att person, som vid varaktig ar- betsoförmåga blir berättigad till pension enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering eller till understöd enligt förordningen samma dag om invalidunderstöd, inom en nära framtid skall drabbas av sådan oförmåga, därest icke för ändamålet lämplig behandling, vård eller utbildning bere- des honom, äger pensionsstyrelsen föranstalta om behandling, vård eller utbildning, i den mån sådan eljest ej kan antagas komma till stånd eller där styrelsens ingripande på grund av andra förhållanden anses erforder- ligt. Samma gäller, om person, som på grund av redan inträffad arbets- oförmåga tillerkänts folkpension eller invalidunderstöd, genom sådan hjälp åter kan antagas bliva till arbete förmögen, helt eller delvis. Behandling, vård och. utbildning må även beredas person, som ej uppnått sexton år, och även person, som av annan anledning icke vid varaktig arbetsoförmåga är berättigad till folkpension eller invalidunderstöd, då pensionsstyrelsen finner synnerliga skäl härför föreligga. Behandling, vård eller utbildning må meddelas endast i de fall, då genom undersökning av legitimerad läkare

eller på annat nöjaktigt sätt dessförinnan blivit utrönt, att utsikter förefin- nas att genom dylik hjälp förebygga eller, helt eller delvis, häva arbets— oförmåga. Före beslut bör tagas under omprövning, huruvida icke bidrag till kostnaderna må kunna påräknas från annat håll och göras till villkor för styrelsens ingripande.

AV anvisade medel kunna bestridas kostnader förutom för behandling, vård och utbildning även för anskaffande av nödiga arbetsverktyg eller då synnerliga skäl tala därför —— andra kostnader, som äro förbundna med igångsättandet av självständig verksamhet.

De vanföra ha kommit att utgöra den största gruppen av dem, som be- redas yrkesutbildning med bidrag från pensionsstyrelsen, men även per- soner, lidande av hjärtfel, lungtuberkulos, astma m. fl. sjukdomar, före- komma. De, som genom pensionsstyrelsens försorg beredas yrkesutbildning, erhålla i flertalet fall denna hos enskilda företagare, oftast hantverkare. I en del fall har emellertid placering skett i verkstadsskolor och även vid yrkesutbildningsanstalter av andra slag. Under senare år har styrelsen även utnyttjat de beredskapskurser, som tidigare av statens arbetsmarknads— kommission och sedermera av överstyrelsen för yrkesutbildning anordnats för omskolning och utbildning av tempoarbetare m. fl. för verkstads— industrien.

I allmänhet beviljas bidrag till yrkesutbildning efter framställning från vederbörande pensionsnämnds ordförande. Initiativet tages emellertid i vissa fall av pensionsstyrelsen själv, då ansökan göres om pension, och då styrelsen finner, att viss yrkesutbildning kan tänkas underlätta möjlighe— terna till självförsörjning.

Sedan ansökan inkommit till pensionsstyrelsen föranstaltas i regel om särskild medicinsk undersökning, som bland annat avser att klarlägga möj- ligheterna till försörjning genom yrkesutbildning m. 111. En närmare under— sökning rörande yrkesvalet och utbildningsmöjligheterna företages därefter av pensionsnämndens ordförande. I möjligaste mån förlägges utbildningen hos enskild företagare eller vid utbildningsanstalt inom hemorten. I den mån pensionsnämndens ordförande icke kan ordna med utbildning i hem- orten, uppdrages åt pensionsstyrelsens ombud på annan ort att vidtaga föranstaltningar härför. När det gäller utbildning hos enskilda företagare, träffas i regel skriftligt avtal med den, som är villig åtaga sig utbildningen, att för viss tid och mot viss ersättning mottaga vederbörande och meddela praktisk yrkesutbildning. Pensionsstyrelsens definitiva beslut fattas, sedan förbindelse från vederbörande företagare ävensom från den sökande, som skall meddelas utbildningen, inkommit till styrelsen. Beslutet gives den formen, att styrelsen utfäster sig att lämna bidrag intill visst belopp, under förutsättning att vederbörande kommun eller annan förbinder sig att ikläda sig återstående utbildningskostnader ävensom eventuella kostnader för resor

till och från utbildningsorten, klädesutrustning och dylikt samt att för- skottera styrelsens bidrag. Pensionsstyrelsens bidragsandel kan avse kost- nader för ersättning till företagaren, tillskott för utgifter till kost och logi under utbildningstiden samt eventuella utgifter för dagliga resor till och från arbetet, om sådana förekomma. Pensionsstyrelsens bidrag utgår med vissa maximibelopp, olika för olika yrken och utbildningstider, dock med högst tre fjärdedelar av kostnaderna. Bidraget fördelas vanligen på hela ut— bildningstiden men med något större andel under första tiden. Enligt pen- sionsstyrelsens beslut den 19 december 1945 utgår styrelsens bidrag för yrkesutbildning med följande belopp (högst % av skäliga kostnader).

Tabell 6. Pensionsstyrelsens maximibidrag till yrkesutbildning.

Pensionsstyrelsens

, . . . [ tblldnmgstid max.-bidrag

Utbildning inom näringslivet

Skolmässig utbildning 4 år (arbets— el. läsår) ............

I sina anvisningar rörande ordnandet av yrkesutbildningen framhåller pensionsstyrelsen, att kostnaderna för utbildningen — däri inräknas även kost och logi — i avsevärd grad böra kunna täckas av den ersättning, som lärlingen i sitt arbete gör skäl för. Även om avtalsenlig lön ej kan erhållas, bör dock, framhålles det, lärlingens lön ej allt för mycket understiga den avtalsenliga lönen. En del kollektivavtal föreskriva viss högsta ålder för lärling. I den mån sökande överskridit denna ålder, brukar pensionssty— relsen hos vederbörande arbetsmarknadsorganisationer begära dispens. Så— dana framställningar ha enligt uppgift alltid rönt'välvillig behandling.

Utbildningstiden är, när det gäller hantverksyrken, i allmänhet minst den för lärlingar i respektive yrken vanliga. I regel övervakas utbildningen av vederbörande pensionsnämnds ordförande. Övervakaren skall avgiva vissa rapporter till pensionsstyrelsen för att hålla styrelsen underkunnig om utbildningens fortgång och resultat. Avbrytes utbildningen eller fort-

löper den icke tillfredsställande, åligger det företagare, som åtagit sig ut- bildningen, att anmäla detta till övervakaren.

Kostnader för anskaffning av maskiner och verktyg åt personer, som erhållit yrkesutbildning genom pensionsstyrelsens försorg och som för att starta egen verksamhet äro i behov härav, bestridas vanligen till 1Ag-del av vederbörande försörjningspliktige eller hemortskommun, medan återstoden, vad gäller vanföra, bestrides av pensionsstyrelsen och svenska vanföre— anstalternas centralkommitté (S. V. C. K.) och vad gäller övriga av pen- sionsstyrelsen ensam. Anskaffningen av maskiner och verktyg, som tidigare handhafts av S. V. C. K., ombesörjes numera i regel av vanföreanstalterna.

För belysande av verksamhetens omfattning under senare är, vad gäller beredande av yrkesutbildning, meddelas i tabell 7 Vissa uppgifter, avse- ende åren 1941—1945, sammanställda på grundval av inom pensionssty— relsen upprättade redogörelser.

Tabell 7. Omfattningen av pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet åren 1941—1945.

Antal personer som

vid utgången Kostnader un- påbörjat ut- avslutat ut- av året under- der året bildning bildning gingo utbild-

Art av utbildning

ning

Verkstadsskola eller annan ut— bildningsanstalt .............. 52-881:17 Inom näringslivet ............ 215-013:03

267-894:20 Verkstadsskola eller annan ut-

bildningsanstalt .............. 58-026:63 Inom näringslivet ............ 170-089:22

228-115:85 Verkstadsskola eller annan ut—

bildningsanstalt .............. 69-056126 Inom näringslivet ............ 179-969:12

249-025:38 Verkstadsskola eller annan ut- bildningsanstalt .............. 76-529:91 Inom näringslivet ............ 145-842139

222-372:30 1945 Verkstadsskola eller annan ut-

bildningsanstalt .............. 88-248:89 Inom näringslivet ............ 169.178:19

257-427;os

2. Yrkesutbildningens resultat.

Enligt förut åberopade redogörelse har liian inom pensionsstyrelsen värdesatt utbildningens resultat, sådant det framstått vid tidpunkten för utbildningens avslutande ovan angivna år. Resultatet har ansetts tillfreds- ställande, när vederbörande kunde förväntas helt eller till mera väsentlig del komma att försörja sig med arbete. Beträffande dem, som avslutat sin utbildning är 1941, ansågs resultatet tillfredsställande i 293 fall (76.9 %). Motsvarande siffror voro för år 1942 271 (74.9 %), år 1943 275 (82.1 %) och år 1944 251 (78.4 %).

Ett mera säkert bedömande av om yrkesutbildningen lett till åsyftat resultat, det vill säga om vederbörande genom åtgärden blivit i stånd till självförsörjning, kan självfallet endast ske med ledning av undersökningar, verkställda viss tid efter utbildningens avslutande. Sådana undersökningar ha från tid till annan verkställts av pensionsstyrelsen, den senaste är 1942. Denna undersökning omfattade alla, som åren 1935—1938 avslutat yrkes— utbildning hos enskild eller vid annan yrkesundervisningsanstalt än van- föreanstalts yrkesskola, i allt 1 065 personer, varav 766 män och 299 kvin- nor. Följande grundar sig, vad siffermaterialet beträffar, på en inom pen- sionsstyrelsen upprättad redogörelse för sistnämnda undersökning. Resul— taten ha därvid uppdelats i tre huvudgrupper, nämligen

A-resultat = sådana personer, som försörja sig helt eller i mera vä- sentlig grad inom utbildningsyrket,

C-resultat = sådana personer, som — utan hänsyn till yrke — endast i mindre väsentlig grad eller icke alls försörja sig och

Ay-resultat = sådana personer, som försörja sig helt eller i mera vä- sentlig grad, men huvudsakligen genom annat yrke än det, för vilket de utbildats.

Till den sistnämnda gruppen ha även förts kvinnor, som försörjde sig genom hemmets skötsel; hade de efter ingånget äktenskap försörjning ge- nom det inlärda yrket jämte makes arbete, ha de förts till den första gruppen.

Sammanfattningsvis blir resultatet efter denna gruppering följande:

Tabell 8. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning.

Män Kvinnor Samtliga |

antal antal % antal | %

A—resultat 545 154 51-5 699 C-resultat 92 ' 48 16- 1 140 Ay-resultat .............. 129 97 226

Summa 766 299 1 065

170

Sammanlagt ha således 88 % av männen uppnått självförsörjning, varav dock 17 % genom arbete inom annat yrke än det, för vilket de utbildats. Av kvinnorna voro 84 % självförsörjande, om därvid medräknas de som försörjde sig enbart genom hemmets skötsel. Dessa voro till antalet 66, motsvarande 22 av samtliga. De rent negativa resultaten (C-resul- taten) äro 12 % för män och 16 % för kvinnor. En uppdelning av resultaten med hänsyn till det yrke, som utbildningen avsett, har skett i tabell 9.

med fördelning på yrken.

Tabell 9. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning

M ä 11 K v i n n o r _ A-resultat C'råstul' Ay'åful' Samtliga A-resultat C'Ziul' Ayggetsul— Samtliga -; Yrke som ut- bildningen avsett % av % av An- An- , An- An- samt- An- An- An- An— samt- tal % tal % tal % tal liga tal % tal % tal % tal liga yrken yrken agare o. konditor .. . . 7 70-0 1 10-0 2 20-0 10 1-3 — — — — — — — _— ilreparatör .......... 40 714 5 9-0 11 19-6 56 7-3 — — — — —- — — —- okbindare .......... 2 50-0 — — 2 500 4 0-5 — — — — — — — — ykelreparatör ........ 5 55-6 1 11-1 3 33-3 9 1-2 — — — _ — _ — — lektriker ............ 13 722 3 16-7 2 11-1 18 2-4 — — — — — — — -— otograf ............ 4 57-1 1 14-3 2 28-6 7 0-9 2 286 1 14-3 4 57 1 7 2-3 risör .............. 22 88-0 2 8-0 1 4-0 25 3-3 — — — — — — _ — ravör .............. 3 75-0 — — 1 25-0 4 0-5 — —— —— —— — — — -— uuld- o. silversmed . . . . 3 60-0 — — 2 40-0 5 0-7 — — — — — — — — ontorist ............ 11 57-13 4 21-1 4 21-0 19 2-5 10 1000 — — — — 10 3-4 ontrollassistent ...... 4 50-0 — — 4 50-0 8 1-0 — — — — — — — askinsättare, typograf 6 857 1 14-3 — — 7 0-9 — — —— — — — — — ek. verkstadsarbetare 24 774 2 6-5 5 16-1 31 4-0 — — — — — — — — ålare .............. 41 75.9 5 11.1 7 13.0 54 7.1 __ __ _ _ __ __ __ _ öbelpolerare ........ 2 66-7 — — 1 33-3 3 0-4 — — — — — — — — adioreparatör ...... 6 85-7 1 14-3 — — 7 0-9 — — — — — — — — eklamtecknarc ...... 1 25-0 2 50-0 1 250 4 0-5 — — — _ — — — — komakare .......... 79 62-7 21 16-7 26 206 126 16-5 — — — — — — — — krivmaskinsreparatör. 3 100-0 -— — — — 3 0-4 — — — — — — — — kräddare ............ 121 76-15 18 11-4 19 120158 20-6 — — — — — — — —— mådjursskötare ...... 5 45-5 1 9-1 5 45-4 11 1-4 — — — — — — — — nickare ............ 53 757 9 12-9 8 11-4 70 9-1 — — — — — — — — vetsare ............ 14 48-3 6 20-7 9 31-0 29 3-8 — — — — — — —— _— apetserare .......... 16 $&!) 1 5-6 1 5-5 18 2-3 — — — — — — — — ekniska facket ...... 17 77-3 — — 5 22-7 22 2-9 — — — — — — — 'rädgårdsarbetare 3 600 2 40-0 — — 5 0-7 — — — — -— _ —— —— erakare ............ 15 88-2 1 5-9 1 5 9 17 2—2 — — — — — —— -— — amfrisörska ........ — — — — —— — — — 4 66-7 -— — 2 33-3 6 2-0 usligt arbete ........ — — — — — — — —— 3 60-0 — — 2 400 5 1-7 laskinstickerska ...... — — — — — — — — 3 100-0 — — — — 3 1-0 iodist .............. — — — — — — — — 15 35-7 8 19-1 19 45-2 42 14-0 ömmerska .......... — — — — -— — _ —108 52-53 31 15—2 65 31-9 204 68-2 äverska ............ — — — — — — — — — — 2 50-0 2 50-0 4 1-3 vriga .............. 25 69-5 4 11-1 7 19-4 36 4-7 9 50-0 6 33-3 3 16-7 18 6-1 Summalåliå 71-2 92 12-0 129 168766 100-0154 51-5 48 16-1 97 324 299 100-0

Av tabell 9 framgår, att utbildningen i mycket hög grad varit inriktad på hantverksyrken. Av männen hade sålunda bland annat 158 (20.6 %) erhållit utbildning till skräddare och 126 (16.5 %) till skomakare. Av de senare försörjde sig en relativt betydande del (20.6 %) genom annat yrke än det inlärda. Kvinnornas yrkesval eller yrkesremittering är frappant en- sidig, då icke mindre än 204 av 299 fått utbildning som sömmerskor. Att inga kvinnor hänvisats till utbildning i den mångfald andra yrken, som äro tänkbara, måste bero icke främst på svårigheten att placera en enstaka person hos näringsidkare utan på en ensidig uppfattning hos de personer, som i denna verksamhet realiter fungera såsom yrkesvägledare, nämligen pensionsnämndsordförandena.

I detta sammanhang är det också av intresse att konstatera, hur resul— tatet utfallit med hänsyn till de olika sjukdomsgrupper, som de utbildade företräda. I tabell 10 ha uppgifter härom sammanställts.

Tabell 10. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning med fördelning på sjukdomsgrupper.

Män Kvinnor

A- C- Ay- A- C- Ay- rcsultat resultat resultat Samtliga resultat resultat resultat Samtliga

Sj ukdomsgrupp % av % av samt- samt- liga liga sjuk- sjuk- doms- doms- fall fall

Rörelseorga- nens defekter Kirurgiska led- och bentbc . . Ledgångsreu- matism Rygginsuffici- enser o. reci- diverande ischias ...... 13 68-4 - 19 2-5 - — 33-3 Hjärtsjukdomar 59 64-1 - - 92 12-0 - 22-6 45-2 Astma, bron- chit o. d ..... 22 84-6 - - 26 3-4 2 66-7 33-3 Lungtuberkulos 12 60-0 - - 20 2-6 143 2 28-6 57-1 Övriga sjuk- domar ...... 33 63-5 23-1 13-4 52 6-8 294 4 23-5 47-1 5-7

Summa 545 71-2 92 12-0129 16-8766 100-0 154 51-5 48 16-1 97 32-4 299 100-0

Som av en sammanräkning av de fyra första sjukdomsgrupperna i tabell 10 framgår, hava de utbildade i icke mindre än ca 80 % haft fysiska arbets- hinder, betingade av sjukdomar och defekter i hållnings— och rörelseorga- nen. Av 817 personer, tillhörande dessa fyra grupper, hava 557 eller 68 % uppnått A-resultat.

I tabell 11 ha uppgifter sammanställts rörande de utbildades ålderssam- mansättning samt utbildningens resultat med hänsyn till åldern vid ut- bildningens början.

Tahell 11. Graden av försörjningsförmåga efter genomgången utbildning med fördelning på åldersgrupper.

Ålder vid ut- bildningens början

A—resultat C-resul tat Ay-resultat

Samtliga

antal

antal % antal %

% av antal samtliga åldrar

Män

under 16 16—25 25—30 över 30

Summa

5-4 12-4 10-6

under 16 16—25 25—30 över 30

Summa

KAP. III. DET ALLMÄNNA YRKESUNDERVISNINGS- VÄSENDET.

Redan nu gäller, att partiellt arbetsföra i viss utsträckning ha möjlig- heter att få skolmässig yrkesutbildning på samma sätt som andra. I många fall ha naturligtvis personer, som man skulle kunna klassificera som handikappade, gått i både lägre och högre skolor, utan att man tagit sär- skild notis om dem eller behövt handlägga deras inträde såsom ett spe— ciellt ärende. Icke desto mindre finnas här, och särskilt genom den nu pågående utbyggnaden och demokratiseringen av hela vår skolorganisa- tion, stora möjligheter att inplacera ännu flera handikappade i de ordi- narie yrkesutbildningsanstalter, som bäst motsvara deras individuella in- tresse och fallenhet. Det torde därför vara på sin plats att i förevarande sammanhang lämna en redogörelse för yrkesundervisningsväsendets orga- nisation i de avseenden, vilka närmast äro av intresse vid bedömandet av möjligheterna till yrkesutbildning för partiellt arbetsföra. Då icke minst verkstadsskolorna i detta sammanhang äro av betydelse, har kommittén även låtit införskaffa Vissa uppgifter angående bland annat elevtillström— ningen till dessa skolor, för vilka redogörelse lämnas i det följande. Även den speciella kursverksamhet, som först genom statens arbetsmarknads- kommission och sedermera —— från år 1944 — bedrivits av överstyrelsen för yrkesutbildning för omskolning (s. k. beredskapskurser) samt den lika- ledes under överstyrelsens ledning bedrivna och i större omfattning plane— rade kursverksamheten för arbetslösa, har synts erbjuda anknytnings- punkter för en liknande verksamhet för handikappade, varför en redogö- relse för denna verksamhet även lämnas. Det må i sammanhanget erinras om att kommittén i skrivelse till statsrådet och chefen för socialdeparte- mentet den 22 juni 1946 med förslag om vissa åtgärder för att utnyttja nu rådande arbetsmarknadsläge för arbetsplacering av partiellt arbetsföra, även förordat anordnandet i mån av behov av liknande kurser.

1. Yrkesundervisningens allmänna organisation.

I huvudsak kommer i det följande att beröras endast den lägre yrkes- undervisningen såsom varande av största betydelsen, åtminstone kvantita- tivt. Den statliga ledningen av yrkesundervisningsväsendet för utbildning

inom industri och hantverk, handel och husligt arbete, är sedan år 1944 förlagd till ett särskilt ämbetsverk, överstyrelsen för yrkesutbildning. Den lägre lantbruksutbildningen står under lantbruksstyrelsens tillsyn.

Det nuvarande yrkesskolväsendet grundar sig vad beträffar undervis- ningen för industri och hantverk, handel och husligt arbete på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Sistnämnda år fastställdes den med vissa ändringar ännu gällande stadgan för den kommunala yrkesundervisning- en (yrkesskolstadganP. En etapp av stor betydelse för yrkesskolväsendets utveckling var 1941 års riksdags beslut om inrättandet av centrala verk- stadsskolor. Därmed avsågs att även för landsbygdens ungdom skapa möj— ligheter till utbildning vid verkstadsskolor. Stadgan för centrala verkstads- skolor — för vilka landstingen i flertalet fall äro huvudmän _ fastställdes år 1941.2

Den lägre lantbruksutbildningen har fått sin utformning genom beslut av 1939 års lagtima riksdag. De närmare bestämmelserna om verksam- heten återfinnas i en stadga av är 1940 för statsunderstödda lantbruks- undervisningsanstalter.3 Genom beslut av 1944 års riksdag har under den lägre lantbruksundervisningen _— med statsbidrag från nionde huvudtiteln — även införts en skolform, som icke upptagits i nyssnämnda stadga, nämligen jordbrukets yrkesskolor. Stadgarna för dessa skolor äro fastställ- da av lantbruksstyrelsen.

De skolformer, för vilka riktlinjer uppdragits i yrkesskolstadgan eller som inom det kommunala yrkesundervisningsväsendet utvecklats i anslut- ning till denna, äro främst lärlingsskolor och lärlingskurser samt på ett högre stadium yrkesskolor. Dessa skolformer avse i första hand att till- godose behovet av teoretisk och i vissa fall även praktisk utbildning för i näringslivet eller i hemmen sysselsatt arbetskraft. Undervisningen be— drives i allmänhet i aftonkurser. Vid en del kommunala yrkesundervis— ningsansta—lter äro emellertid även heldagskurser anordnade såsom vid verkstadsskolor, handelsskolor, husmoders- eller hemhiträdesskolor etc.

De i stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter upp— tagna skolorna äro av tre slag, nämligen lantbruksskolor, lantmannasko- lor och lanthushållsskolor. Huvudmän för dessa skolor äro i en del fall landsting i andra fall hushållningssällskap eller stiftelser.

2. Kommunala verkstadsskolor.

De kommunala verkstadsskolorna avse enligt yrkesskolstadgan att giva dem, som genomgått folkskola eller erhållit motsvarande utbildning, möj- lighet att >>förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet, så att de

18FS 1921:706, ändr. 1930:150, 1931:182, 1932:590, 1944:262.

2 SFS 1941:835. 3SFS 1940:724.

därigenom bliva i stånd att lättare vinna anställning och vidare utbild- ning inom yrket». Undervisningstiden varierar för olika yrken mellan i regel två och fyra är. I vissa fall avser utbildningen endast att vara grund— läggande för att sedermera kompletteras med fortsatt praktisk utbildning inom näringslivet, i andra fall — det gäller då hantverksyrken och fyra- åriga kurser — meddelas fullständig lärlingsutbildning.

Den praktiska undervisningen skall enligt stadgan bedrivas så, att lär- jungarna systematiskt bibringas insikt och färdighet i yrkets olika arbets- operationer. Den teoretiska undervisningen omfattar i regel yrkeslära (tek— nologi, yrkesräkning, yrkesritning, yrkeshygien), yrkesekonomi (affärs- skrivning, bokföring med kalkylation, ekonomilära) samt yrkes- och arbets- lagstiftning.

Verkstadsskolorna äro organiserade efter olika principer. I den van— ligaste formen sker den praktiska utbildningen i en för ändamålet inrättad skolverkstad. I samverkan med en del industriföretag ha upprättats in- byggda verkstadsskolor, varvid den praktiska utbildningen förlagts till in- dustriföretagets verkstäder. Bland företagets personal utses i dessa fall skolans lärare och funktionärer. Den teoretiska undervisningen meddelas i av eleverna samtidigt genomgången lärlingsskola. I vissa verkstadssko- lor förekommer så kallad växelutbildning, varvid eleverna periodvis ut- placeras hos hantverks- eller industriföretag.

Antalet elever i dessa olika former av kommunala verkstadsskolor upp- gick under senare hälften av oktober 1946 till 2 824, fördelade på ett 30-tal olika yrken. Av eleverna utbildades 34 % till metallarbetare. Andra fack, där elevantalet var mera betydande, voro möbelsnickare, som omfattade 13 %, och flygmekaniker, som omfattade 8 % av samtliga elever.

3. Centrala verkstadsskolor.

Åren 1936—1938 upprättades i överensstämmelse med beslut vid 1936 års riksdag inom några län särskilda verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. Dessa skolor tillkommo huvudsakligen inom sådana områden, vilka vid denna tid fortfarande drogs med en sedan depressionen i början av 1930-talet kvardröjande ungdomsarbetslöshet.

För att bland annat taga ställning till problemet om dessa speciella ar- betslöshetsskolors fortsatta tillvaro, sedan de förhållanden på arbetsmark— naden upphört, som föranlett skolornas inrättande, tillsattes under våren 1937 den så kallade verkstadsskoleutredningen.

I ett hösten 1938 avgivet betänkande1 framlade utredningen bland an- nat förslag till statsbidragsgrunder m. m. för inrättande av centrala verk- _1 SOU 1938:26.

stadsskolor och förordade, att vissa av de dåvarande skolorna för arbets- lös ungdom skulle ombildas till centrala verkstadsskolor. Proposition i frågan avläts till 1941 års riksdag.

Enligt den av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut utfärdade kun— görelsen angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor1 kan till verk- stadsskola, som upprättas av landsting eller förening av dylika, eller av landsting i förening med stad, vilken icke deltager i landsting, eller av primärkommun inom landstingsområde samt som av Kungl. Maj:t erkän— nes som central verkstadsskola, utgå statsbidrag enligt i kungörelsen an- givna grunder.

Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor har central verkstadsskola till uppgift att bereda manlig och, där så befinnes lämpligt, även kvinnlig ungdom inom ett vidsträcktare område _ i regel landstingsområde —— till- fälle till ordnad såväl praktisk som teoretisk yrkesutbildning för hantverk och industri. Vid bestämmandet av yrken, i vilka utbildning skall ske, bör enligt stadgan i första hand sådana yrken väljas, som ha relativt stor be- tydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska liv och inom vilka yrken ett väsentligt behov av yrkesutbildad arbetskraft föreligger. Utbildningstiden skall i regel utgöra två år, men må, om särskilda skäl därtill föranleda, omfatta kortare tid eller utsträckas till högst fyra år.

Vid skolorna inrättas elevinternat. Statsbidrag till inrättande av sådant utgår, varvid såsom villkor bland annat gäller, att vid bedömandet av in— ackorderingsavgiftcn för eleverna kostnaderna för ränta och amortering av byggnadskostnaderna samt för underhåll av internatsbyggnad icke få tagas i betraktande. Enligt uppgift från överstyrelsen för yrkesutbildning voro hösten 1946 femton centrala verkstadsskolor i verksamhet inom tolv landstingsområden. Inom samtliga landsting utom Gotlands — där ej heller i verkstadsskoleutredningens förslag räknats med att någon dylik skola skulle komma till stånd —— komma centrala verkstadsskolor att inrättas.

I tabell 12 har med ledning av vissa av överstyrelsen för yrkesutbildning inhämtade uppgifter gjorts en sammanställning över de i oktober 1946 i gång varande centrala verkstadsskolorna samt över antalet elever vid dessa, fördelade på olika yrkesavdelningar.

4. Handelsutbildning.

Yrkesutbildning för kontors- och affärsverksamhet meddelas, om man bortser från den undervisning av detta slag, som gives i en del praktiska realskolor och handelsmellanskolor, huvudsakligen vid handelsgymnasier, kommunala anstalter för yrkesundervisning och en del enskilda handels- skolor.

”1 SFS "1911 :716.

Tabell 12. Antal elever i olika yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor enden förhållandena under senare hälften av oktober 1946.

enligt uppgifter

1 Häri ingå 18 norska elever (11 målare, 7 värme- och sanitetsmontörer) 2 Därav 5 norska elever

0 l !. _ g .a 3 2 " 8 *” .: 3 1— o 9 E ” o .” gåokååt—uQENåon-km fl..-ä :- ?äg ;. E 52 % åå % ååå ååå-5.7: & gszni Landslingsområde ägo äääååäågåååqåå?ågädåäågåä ååå 5 0-5 5.5; Siss = aågåmä: D. £ & & 5 L'— a u = m &! &? E 2 m 5 m i? Stockholms läns | Centrala verkstads- skolaniHåggvik .. _ 11 30 13 —- — — 12_—— 15 12— _ — 19 21 __ _ Uppsala läns D:inppsala _ _ 14 _ 16 53 _ _ 10 _ _ _ __ _ Södermanlands läns DzoiEskilstuna .. 4 6 35 —- — _ — 12 _ __ — — — — —— — Kronobergs läns D:oiLjungby _ s 21 _ _ _ _ ___ 4 __ 15 9 7 17 __! _ Blekinge läns DzoiKarlskrona .. 11 14 34 _ 15 70 —— 16 15 ——15 15 13 12 15 8— _ Göteborgs o. Bohusläns D:inddeva11a.... 13 _ 30 15 — — — 1515— 22 —15 9 8 13 — —_ _- Skaraborgs läns D:oiTidah0lm.... __25_ 16— __—— 13 —— _—— — ___ Värmlands läns DzoiÖstanås ...... _ 15 14 _ _ _ _ 15—21 _ __ 32 15 14 15 __ _ Örebro läns D:oiÖrebro ...... _ _ 72 18 _ 14 _ 22_—— 12 _— 17 7 17 17 __ _ Gävleborgs läns I):o i Tönshammar 111 _ 30 _ _ — — 10i__ — __ 15 15 15 14 __ _ Västernorrlands läns D:oiSandö ...... 812 _ _ — _ — ___— 30 —— 281515 _ —12 _ D:oiSundsvall.... _ 13 25 30 — 27 1513—— _ —_ _ 9 _ 12 — 8 _ Västerbottens läns D:oiVännäs ...... _ 14 29 —- — 42 —— — 16 __ _ 15 _ 15 __ 1:13 Norrbottens läns DzoiPiteå ........ _ 16 30 15 —— 32 — 15—— 15 __ 15 15 _ 12 __ (; DzoiÖvertorneå .. _ _ 12 13 — — —— —— —— 15 15 _ 1 __ ') Summa 501091401104 47338 1511361521142 1280 171136112158] 8.20 2!)

Handelsgymnasierna _ f. n. tolv till antalet _ drivas i regel av kom- muner, stiftelser och föreningar. Kungl. Maj:t har i en kungörelse av år 19381 dragit upp de närmare riktlinjerna för de statsunderstödda handels- gymnasiernas verksamhet. Handelsgymnasium skall omfatta tvåårig kurs, byggd på realexamen (allmän eller praktisk å handelslinje). Där- jämte kunna dessa gymnasier anordna ettårig kurs för elever, som avlagt studentexamen eller på annat sätt styrkt sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. De olika handelsgymnasiernas timpla- ner förete betydande olikheter i fråga om ämneskombinationer.

Vid de kommunala anstalterna för yrkesundervisning meddelas handels- utbildning bland annat i ettåriga handelskurser med heldagsundervisning. Vid en del av dessa kurser sker en uppdelning av eleverna på olika linjer, svarande mot deras förkunskaper, så att en linje mottager elever med real- examen och en annan linje elever, som genomgått fortsättningsskola. Ar— betsåret omfattar i regel 9 månader om 30—35 timmars undervisning per vecka. Därtill kommer undervisning i frivilliga ämnen. Ämneskombinatio- nen varierar i olika skolor. I allmänhet innefattar den svenska med affärs- skrivning och korrespondens, handelsräkning, handelslära, bokföring och annat kontorsarbete, handelsrätt, varukännedom, ekonomilära samt ämnen i detaljhandelskurser, skyltning, välskrivning och textning m. 111. Som fri— villiga ämnen förekomma stenografi, maskinskrivning, språk, maskinräk- ning m. m.

Av de kursformer, som i övrigt förekomma vid de kommunala yrkes- undervisningsanstalterna, skola lärlingsskolans yrkesavdelningar i handel enligt yrkesskolestadgan omfatta två år med minst 300 undervisningstim- mar per år. Från denna föreskrift har dock i viss omfattning dispenserats, vad gäller antalet undervisningstimmar per år. Obligatoriska ämnen i dessa yrkesavdelningar, där undervisningen vanligen är förlagd till kvällarna, äro handelsteknik, ekonomisk geografi med produktionslära, handelsrätt och nationalekonomi samt, där skolans styrelse så prövar nödigt, svenska språket. Frivillig undervisning meddelas i främmande språk, maskin- skrivning och stenografi. Även andra kursformer med undervisning i en— staka eller flera ämnen förekomma.

Vid ett flertal statsunderstödda enskilda handelsskolor meddelas han- dels- och kontorsutbildning i kurser av olika längd och omfattning. En del kurser äro inriktade på utbildning för allmänna kontorsgöromål, me- dan andra avse mera specialiserade arbetsområden. Kurstiden varierar mellan olika skolor, varvid dock de längre heldagskurserna dominera. För inträde till vissa av de högre kurserna kräves realexamen, studentexamen eller normalskolekompetens. De flesta kurserna stå dock öppna även för elever utan annan skolutbildning än folkskola.

1 SFS 1938:529.

5. Huslig utbildning.

Vid de kommunala yrkesutbildningsanstalterna meddelas nu undervis— ning i husligt arbete i en rad olika kurser, som variera såväl i fråga om längd som i fråga om undervisningsplaner.

Under senare hälften av oktober är 1946 deltogo sammanlagt 21 458 ele— ver i de kommunala yrkesutbildningsanstalternas kurser i husligt arbete, varav 657 erhöllo undervisning i skolor och kurser om minst 5 månaders längd med heldagsundervisning. Omkring hälften av samtliga kurser har enligt de uppgifter, som lämnats i. 1941 års befolkningsutrednings betän- kande rörande den husliga utbildningen], en undervisningstid mellan 100 _499 timmar. Största delen av undervisningstiden vid dessa kurser om- fattar praktiska övningar i matlagning, bakning, konservering, tvätt, hem— vård, sömnad etc. I en del skolor tillkomma sådana ämnen som barnavård, trädgårdsskötsel m. m. I viss utsträckning meddelas också teoretisk un- dervisning, omfattande bland annat samhällskunskap, barnavård och barn— uppfostran, hälsolära, närings- och födoämneslära, hemvård, hushållseko- nomi m. 111.

Vid sidan av de kommunala skolorna finnas ett antal enskilda skolor med statsunderstöd, som meddela huslig utbildning och vilka stå under över— inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Undervisningen vid dessa skolor motsvarar i stort sett den, som förekommer i de kommunala sko- lornas längre kurser. Antalet elever vid de enskilda skolorna under senare hälften av oktober 1946 utgjorde sammanlagt 1312, varav 809 deltogo i kurser om minst fem månaders längd.

Vid 31 av landets 62 statsunderstödda folkhögskolor förekommer huslig undervisning i någon form. Folkhögskolans undervisning är av växlande längd, sommarkurserna 13—16 veckor och vinterkurserna 21—24 veckor. Den tid, som anslagits för den husliga undervisningen, är skiftande, liksom dessa ämnens inplacering i schemat. Hushållsarbete, vävning och sömnad äro i allmänhet förekommande. En del skolor ha också i undervisningen upptagit hemvård, trädgårdsskötsel och barnavård. Vid en del folkhögsko- lor förekomma särskilda husmoderskurser och på vissa håll också en spe- ciell hembiträdeskurs.

Lanthushållsskolorna meddela i års- och halvårskurser teoretisk och praktisk utbildning i lanthushållsgöromål. Vid halvårskurs, som omfattar 22 veckor, förlagda till sommar- eller vinterhalvåret, skall i huvudsak un— dervisas i närings-, födoämnes— och matlagningslära, hemmets ekonomi, hälsolära, barnavård, hemvård, husdjurslära, mjölkhushållning, trädgårds— skötsel, slöjd samt medborgarkunskap. Den ettåriga kursen, som omfattar 44 veckor, avser att giva eleverna en vidgad och fördjupad undervisning i halvårskursens ämnen.

1 SOU 1945:4.

6. Lantbruksundervisning.

Vid lantmannaskolorna meddelas kunskap i grunderna för lanthushåll- ningens utövande. Vanligast vid dessa skolor är en vinterkurs, omfattande 125 arbetsdagar, varvid undervisning lämnas i svenska, räkning, natur-, jordbruks— och husdjurslära, lantbruksekonomi, Skogshushållning, bygg- nadslära, trädgårdsskötsel samt medborgarkunskap. Några lantmannasko- lor anordna dessutom så kallade fortsättningskurser, omfattande minst 110 arbetsdagar. I fortsättningskursen förekommer, förutom vidgad och fördju- pad teoretisk undervisning i vinterkursens ämnen, i viss utsträckning praktiska övningar i lantbruksgöromål. Utbildning av kontrollassistenter sker även vid ett flertal lantmannaskolor. Andra kursformer äro så kallade längre kurs, omfattande minst 230 arbetsdagar, i vilken eleverna inhämta i huvudsak samma kunskaper som i både vinterkurs och fortsättnings- kurs, samt helårskurs, som omfattar såväl teoretisk undervisning som prak- tiska övningar i lantmannagöromål.

Rörande undervisningen föreskriver stadgan för lantmannaskolorna, att den skall vara så fördelad mellan olika ämnen, att skolans karaktär av yrkesskola upprätthålles. Skolorna äga ganska stor frihet vid uppgörandet av undervisningsplanerna, vilka dock skola godkännas av lantbrukssty- relsen.

För inträde vid lantmannaskola fordras att ha genomgått folkskola, att ha deltagit i ett års praktiskt jordbruksarbete samt i regel ha fyllt 18 år. Några särskilda bestämmelser beträffande hälsotillstånd och kroppskonsti- tution äro icke stipulerade. För helårskurs, där en del praktiskt arbete förekommer, torde dock tillämpas de för lantbruksskolor nedan angivna inträdesvillkoren beträffande hälsotillståndet.

Vid lantbruksskolorna anordnas dels tvåårig kurs för utbildande av jord- bruksförmän (rättare, befallningsmän och bokhållare), dels ettårig kurs för allmän praktisk-teoretisk jordhruksutbildning. Den teoretiska under- visningen omfattar i huvudsak samma ämnen, som ingå i lantmannasko- lans vinterkurs. Undervisningen skall dock särskilt taga sikte på förhål— landena vid större jordbruk. För vinnande av inträde vid lantbruksskola fordras, att vederbörande fyllt 18 år, är fri från påvisbara sjukdomsanlag och lyten, äger tillräckliga kroppskrafter för utförande av lantbruksarbete samt under minst ett år haft sådant arbete. För inträde i den ettåriga kursen fordras därjämte vissa förkunskaper i teoriämnen, närmast mot— svarande vad som inhämtas under den tvååriga huvudkursens första arbetsår.

Under de senaste åren har tillkommit en ny skolform för jordbruks- undervisning, nämligen jordbrukets yrkesskolor, varav dock endast fyra (en i Stockholms län, en i Västerbottens län och två i Norrbottens län) för

närvarande finnas. Jordbrukets yrkesskolor meddela teoretisk och prak— tisk utbildning i för jordbruket grundläggande ämnen. Skolorna äro an— ordnade såsom internat i samband med elevjordbruk, och. undervisningen pågår i två år. För vinnande av inträde fordras god hälsa, genomgången folkskola samt att ha fyllt 14 år.

Elevantalet vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna var under läsåret 1945/46 följande:

Lantbruksskolor

a) tvåårskurser b) ettårskurser 90 c) ladugårdsförmanskurser 55

Lantmannaskolor

a) vinterkurser b) helårskurser c) längre kurser

7. Speciell kursverksamhet.

När den förstärkta försvarsberedskapen anbefalldes i vårt land är 1940, arbetade verkstadsindustrien under högkonjunktur. Genom ökade be- ställningar och på grund av inkallelser uppstod brist på arbetskraft inom vissa avsnitt av denna industri. Risk förelåg även, att detta bristläge skulle skärpas på grund av yttre omständigheter. I denna situation erfordrades särskilda åtgärder för att industrien skulle få den arbetskraft, som be- hövdes. Företagens egna åtgöranden visade sig snart otillräckliga, och det framstod som nödvändigt, att det allmänna lämnade sin medverkan. Sam- tidigt härmed tvingades andra grenar av vårt näringsliv att göra betydande inskränkningar.

I denna situation uppgjorde statens arbetsmarknadskommission i sam— råd med arbetsgivar— och arbetstagarorganisationer en plan för utbildning av reservarbetskraft för verkstadsindustrien. Verksamheten planerades i form av omskolningskurser (benämnda beredskapskurser) för dem, som ledigställts inom andra näringsområden. I planerna ingick vidare, att de resurser i fråga om lokaler, maskiner och undervisningsmateriel, som lan- dets verkstadsskolor förfogade över, i första hand skulle utnyttjas för om- skolningsverksamheten. För att icke göra intrång i dessa skolors egent- liga undervisningsuppgifter ordnades skiftgång. Under ena hälften av da-

gen disponerades således verkstaden av ungdomarna i verkstadsskolan och under den andra hälften av beredskapskursernas elever. På vissa orter ordnades även fristående omskolningskurser.

Kurstiden vid dessa beredskapskurser, vilka nu avvecklats, var i regel (i månader, och undervisningen, som till övervägande delen omfattade praktiskt arbete, avsåg Specialutbildning inom olika områden av vissa fack. Således utbildades inom >>mekanikerfacket» elever till filare (bänk- arbetare), svarvare, fräsare, hyvlare o. s. v.

För att få deltaga i sådan beredskapskurs erfordrades under verksam— hetens tidigare skede, att vederbörande skulle vara frikallad från militär- tjänst. Med hänsyn härtill torde man kunna räkna med att ett betydande antal av kursdeltagarna då voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra. Även senare ha emellertid personer med arbetshinder i många fall pla— cerats vid dylika kurser; såsom förut nämnts ha sålunda bland annat en del av pensionsstyrelsens klientel intagits i dessa.

För den centrala ledningen av kurserna svarade från början statens ar— bertsmarknadskommission. År 1944 övertogs denna uppgift av överstyrel- sen för yrkesutbildning.

Överstyrelsen för yrkesutbildning fick i november 1943 i uppdrag av Kungl. Maj:t att utreda vissa frågor om yrkesutbildning och omskolning av arbetskraft i händelse av arbetsmarknadskris efter ett vapenstillestånd. Överstyrelsen framlade den 3 maj 1944 i anledning härav en promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. 111.1 På grundval av denna pro— memoria förelades 1945 års riksdag proposition i ämnet med förslag till yrkesutbildningskurser för arbetslösa samt ekonomiska bidrag till deltagare i Sådana kurser. Genom kungl. kungörelse den 7 juli 19452 ha bestämmel- ser utfärdats för dessa kurser.

Enligt nämnda kungörelse skola yrkesutbildningskurser för arbetslösa anordnas, antingen såsom nybörjarkurser, avsedda att giva en grundläg- gande utbildning åt arbetslös ungdom, som tidigare icke erhållit utbild- ning, eller såsom fortbildningskurser, avsedda att åt arbetslösa med viSS yrkeserfarenhet giva en kompletterande yrkesutbildning, eller ock såsom omskolningskurser, avsedda att giva en grundläggande yrkesutbildning åt sådana arbetslösa, som till följd av ändrade förhållanden böra beredas möjlighet till försörjning inom annat yrke. Kursverksamheten kan avse alla yrkesområden utom skogsbruket och kan anordnas av kommun (kom— munal arbetslöshetskurs), av huvudman för central verkstadsskola (ar- betslöshetskurs vid central verkstadsskola) eller av överstyrelsen för yrkes— utbildning (central arbetslöshetskurs). Frågor om tillstånd till anordnande av statsunderstödd kommunal arbetslöshetskurs eller arbetslöshetskurs vid

1 SOU 1944:25. 2 SFS 1945:445.

central verkstadsskola samt om statsbidrag till sådana kurser avgöras av överstyrelsen för yrkesutbildning. För den lokala ledningen av kursverk- samheten ansvarar för de kommunala arbetslöshetskurserna endera yrkes- skolstyrelsen eller, om sådan icke finnes, arbetslöshetsnänmden eller sär- skild kursstyrelse. Arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola står un- der samma ledning som de ordinarie kurserna. För de centrala arbetslös— hetskurserna avgör överstyrelsen i varje särskilt fall, hur kursstyrelsen skall organiseras. På varje kursort skall dessutom finnas en kursnämnd. Den skall bestå av representanter för kursstyrelsen, arbetslöshetsnämnden på orten samt arbetstagare och arbetsgivare inom de näringsgrenar, som kursverksamheten berör.

Statsbidragen till arbetslöshetskurserna utgå enligt gynnsammare nor- mer än vad som gäller för den ordinarie yrkesundervisningen. I fråga om centrala arbetslöshetskurser bestridas kostnaderna helt av statsmedel, En— ligt tillämpningsbestämmelser, som överstyrelsen utfärdat, gälla såsom all— männa villkor för inträde i arbetslöshetskurs, att sökanden är anmäld hos arbetslöshetsnämnd, befinnes äga förutsättningar att tillgodogöra sig under- visningen samt icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser. I den mån översty— relsen icke annorlunda bestämmer, skall sökande för att kunna intagas i nybörjarkurs ha fyllt minst 15 och högst 25 år, i fortbildningskurs minst 16 samt i omskolningskurs minst 16 och högst 40 år. Yrkesutbildnings- kurser för arbetslösa ha hittills endast i mycket begränsad omfattning kommit till stånd.

I detta sammanhang må erinras om att kommittén för partiellt arbets- föra den 10 februari 1945 i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit viss kurs— verksamhet för beredskapsskadade. För omskolning av denna kategori av partiellt arbetsföra ha bland annat i gång varande beredskaps- och arbets- löshetskurser utnyttjats, varjämte genom överstyrelsens för yrkesutbild- ning försorg anordnats särskilda kurser för utbildning till finmekaniker och radioreparatörer. Beträffande närmare uppgifter rörande omskolnings— verksamheten för de i beredskapstjänst skadade hänvisas till bil. 4 i kom- mitténs för partiellt arbetsföra betänkande I rörande arbetsförmedlings- och kuratorsverksamhet för partiellt arbetsföra.

Vid beredskapskurser för verkstadsindustrien _ den numera avvecklade formen för dylika kurser — ha i allt sedan verksamhetens början (i maj 1940) varit inskrivna omkring 14000 kursdeltagare. Arbetslöshetskurser ha endast i begränsad omfattning kommit till stånd och då endast kommu- nala sådana (i Stockholm, Göteborg och Malmö). Provisorisk kursverksam- het av denna karaktär har emellertid av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivits under de senaste åren för utbildning av flyktingar, norsk ungdom och beredskapsinvalider inom ett flertal yrkesområden.

8. Allmänna hälsovillkor för intagning av elever vid olika yrkesundervisningsanstalter.

Möjligheterna för partiellt arbetsföra att vinna inträde vid de i det föregående nämnda skolorna bestämmas i största utsträckning av praxis, varom det givetvis är mycket svårt att erhålla detaljerat besked. Emeller- tid bestämmas de även i viss mån formellt, i det att vid ett flertal läro— anstalter uppställas vissa krav i fråga om de inträdessökandes hälsa och kroppskonstitution. I gällande stadgar finnas dessa hälsokrav i regel upp- tagna bland de allmänna inträdesvillkoren. Då bestämmelserna i berörda avseende äro av betydande intresse i förevarande sammanhang, lämnas här en summarisk redogörelse för vissa utbildnings— och läroanstalters hälsokrav. Här ha för överskådlighetens skull även medtagits vissa läro- anstalter, som icke tidigare behandlats.

För studerande vid universiteten i Uppsala och Lund, högskolorna i Stockholm och Göteborg, karolinska institutet och tandläkarinstitutet i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola i Göteborg och handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg finnas inga hälsokrav fastställda. Icke heller vid socialinstituten i Stockholm och Göte— borg uppställas några hälsovillkor för inträde. För att kunna antagas så— som ordinarie studerande vid skogshögskolans förberedande kurs fordras, att inträdessökanden >>är frisk utan lyten och sjukdomsanlag, äger nor- malt färgsinne samt har en synförmåga, som efter korrektion av möjligen befintliga refraktionsfel _ därvid, om så erfordras, även cylinderglas må användas — är normal å båda ögonen eller å ettdera, med en nedsättning i senare fallet av synskärpan å det andra ögat till lägst 0.7; närsynilhet i högre grad än 5 dioptrier må dock ej förefinnas». Vidare föreskrives i stadgan följande. »Beträffande fordran på normalt färgsinne skall gälla, att lärarrådet även må antaga sökande, som genom sakkunnig läkares in- tyg styrker, att han är protanomal eller deuteranomal utan höggradig färg- svaghet. Sökande med extrem anomali med höggradig kontrastkänslighet eller uttröttbarhet må således icke antages». Den sistnämnda bestämmelsen rörande undantag för personer med vissa brister i fråga om färgsinne in- fördes vid en omarbetning av stadgan år 1945.

För vinnande av inträde vid statens skogsskolor gäller i sak samma hälsovillkor. Några undantag för vissa brister i färgsinnet göras dock icke för inträdessökande till dessa läroanstalter.

Inträdessökande vid musikaliska akademien skall till ansökningshand— lingarna foga ett läkarintyg, utvisande, att sökanden >>icke lider av sjuk- dom eller lyte, som utgör hinder för arbetet eller som menligt inverkar på studiekamrater . . .»

För att få deltaga i undervisningen vid veterinärhögskolan skola de in- trädessökande förete läkarintyg (enligt samma formulär, som erfordras

för vinnande av anställning i statens tjänst), utvisande hälsotillstånd och kroppskonstitution.

Skolöverstyrelsen har utfärdat vissa anvisningar till ledning för rekto- rer och läkare vid folk- och småskoleseminarier vid bedömande av inträ— dessökandes lämplighet för seminariearbetet och för lärarkallet med hän- syn till sökandenas kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd. Samtidigt har överstyrelsen även fastställt formulär för läkarredogörelse angående kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd hos inträdessökande. I ovannämnda anvisningar ha noggrant angivits de sjukdomar och lyten, som utgöra hin- der för inträde, varvid höga krav ställas både på hälsa och kroppskonstitu— tion. (Enligt uppgift från skolöverläkaren äro dessa läkarintyg för när— varande under omarbetning.)

För inträde vid statens skolköksseminariums kurser för skolkökslära— rinnor fordras bland annat, att sökanden genom läkarintyg (enligt fornm— lär, som användes vid sökande av anställning i statens tjänst) styrker sig vara fri från sjukdom och lyte, som kan göra sökanden olämplig för lärar— kallet. För inträdessökande till seminariets kurser för ekonomiförestånda- rinnor gälla samma bestämmelser. För övriga kurser skall inträdessökande genom läkarintyg styrka sig vara »frisk och stark».

I stadgan för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier föreskrives bland annat, att inträdessökande skall förete intyg av läkare, att han icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för skolarbetet eller kan inverka menligt på hans medlärjungar.

Kungörelsen angående statsunderstödda handelsggmnasier innefattar inga villkor rörande de inträdessökandes hälsa eller kroppskonstitution.

För att kunna intagas som elev vid navigationsskolorna erfordras »till— räcklig syn- och hörselförmåga». Inträdessökande på nautisk linje skall dessutom äga normalt färgsinne. I stadgan finnes för övrigt bestämmelse om att inträdessökande med >>lyte eller sjukdom, som gör honom olämplig för ifrågakommande befälstjänst», icke kan vinna inträde vid navigations— skola.

För att erhålla inträde vid de erkända sjuksköterskeskolorna erfordras, att sökanden genom läkarintyg kan styrka sig äga god hälsa samt frihet från lyte, som kan göra sökanden olämplig som sjuksköterska.

Vid tandläkarinstitutets kurser för tandsköterskor och tandtekniker finnas inga närmare hälsovillkor preciserade. Inträdessökande skall dock förete >>friskintyg>>. Vid Eastmaninsti'tutets motsvarande kurser gälla lik— nande bestämmelser.

Stadgarna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut inne— hålla vissa bestämmelser rörande hälsokrav för inträde till de olika kur— serna. För inträde till lantbruksskolan och trädgårdsavdelningens kurser fordras i regel god hälsa och tillräckliga kroppskrafter för utförande av det arbete, som ingår i undervisningen, vilket skall styrkas med läkar—

betyg, utfärdat i enlighet med av lantbruksstyrelsen fastställt formulär. Liknande bestämmelser gälla även för inträde vid specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande. För att få deltaga i undervis— ningen vid mejeriavdelningen vid institutet fordras att vara fri från sjuk- dom eller smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan över- föras på människor, samt att äga tillräckliga kroppskrafter för utförande av mejeriarbete. Läkarintyg, styrkande inträdessökandenas hälsa och kroppskrafter, skall utfärdas enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formu- lär till intyg över läkarundersökning av mejeripersonal.

Stadgan för den statsunderstödda lantbruksundervisningen innehåller bland annat bestämmelse om att sökandena till lantbruksskolorna skola vara fria från påvisbara sjukdomsanlag och lyten samt äga tillräckliga kroppskrafter för lantbruksarbete. Några motsvarande bestämmelser finnas icke för inträdessökande till lantmannaskolorna. För inträdessökande till helårskurs vid lantmannaskola, där en del praktiskt arbete förekommer, torde dock enligt lantbruksstyrelsens uppgift de för lantbruksskolorna gäl— lande inträdesvillkoren tillämpas. Beträffande lanthushållsskolorna finnas inga hälsokrav fastställda. Då emellertid en del av undervisningen sker i form av övningar och praktiskt arbete i kök, mejeri och ladugård, torde skolorna vid intagning av elever taga viss hänsyn till hälsotillstånd och kroppskonstitution.

Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor gäller som allmänt villkor för inträde, att sökanden »icke uppnått 25 års ålder och att han icke lider av sjukdom, lyte eller annan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen avser». Stadgan för kommunala verkstadsskolor föreskri- ver, att sökanden för att vinna inträde skall ha »inhämtat den för folk- skolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdig- heter eller efter fyllda 13 år erhållit tillstånd att lämna folkskolan samt att han icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för det yrke skolan avser».

När skäl härtill kan anses föreligga, äger överstyrelsen för yrkesutbild— ning medgiva undantag från den för centrala verkstadsskolor bestämda hög— sta inträdesåldern. Så har även skett vid olika tillfällen, då ansökan gjorts för bland annat partiellt arbetsföra. Någon liknande bestämmelse om hög— sta inträdesålder finnes icke i stadgan för de kommunala verkstadsskolorna. Formellt kunna dessa skolor alltså — om icke speciella bestämmelser här- om finnas intagna i läroplanen _ bevilja även äldre elever inträde. Då det av olika anledningar icke alltid har visat sig lämpligt att ha elever i vitt skilda åldrar i samma kurs, torde skolorna i praktiken blott i undantagsfall medgiva inträde för äldre elever.

9. Resultat av en undersökning rörande hälsokrav m. m. för inträde vid vissa verkstadsskolor.

Av stort intresse skulle givetvis vara att få kännedom om i vilken ut— sträckning hälsokrav, som uppställas och naturligtvis även upprätthållas enligt formella grunder, verkat som hinder för handikappade utan några arbetshinder av direkt betydelse för yrket. Notiser om dylika oegentliga av- visanden gå då och då genom pressen och komma även på annat sätt till kännedom för intresserade. Det har emellertid visat sig omöjligt att på mer än ett enda område nå resultat genom att anställa särskilda efterfrågningar.

I yttrande över verkstadsskoleutredningens förslag om centrala verkstads- skolor påpekade pensionsstyrelsen behovet av yrkesutbildningsmöjligheter för vissa vanföra och andra, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga ned- satt. Pensionsstyrelsen ansåg, att personer av ifrågavarande kategori i sam- ma utsträckning som friska borde beredas möjlighet att vinna inträde vid central verkstadsskola, i yrken för vilka sjukdomen eller lytet kunde anta- gas icke lägga hinder i vägen. I proposition nr 71 till 1941 års riksdag an— gående centrala verkstadsskolor framhöll departementschefen, att dessa pen- sionsstyrelsens synpunkter borde beaktas.

Eftersom verksamheten vid ett antal centrala verkstadsskolor nu kommit i gång, har kommittén för partiellt arbetsföra (april 1945) låtit undersöka, i vilken utsträckning partiellt arbetsföra erhålla utbildning vid dessa skolor. Samtidigt riktades en motsvarande förfrågan till vissa kommunala verk- stadsskolor, varjämte undersökningen även avsåg att klarlägga frekvensen av inträdessökande vid dessa båda typer av skolor och de partiellt arbets— föras ställning i konkurrensen om de lediga elevplatserna. Undersökningen omfattade samtliga dåvarande centrala verkstadsskolor (10) och de kom- muna verkstadsskolor (11), som i april 1945 hade minst tre yrkesavdel— ningar.

Vid senaste intagningstillfället (i övervägande antalet fall hösten 1944) hade de av undersökningen berörda skolorna intagit sammanlagt omkring 1700 elever, varav 47 enligt skolornas uppgifter voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra. Med ledning av skolornas svar har (se sid. 65) gjorts en sammanställning över hur många partiellt arbetsföra, med angivande av lyten och sjukdomar, som utbildades inom olika yrkesavdelningar.

I det till skolorna utsända frågeformuläret begärdes vidare upplysning om vilka principer som tillämpas vid bedömning av frågan, huruvida invaliditet eller sjukdom hos inträdessökande ansågs göra honom olämplig för det yrke, i vilket utbildning önskades. Av 21 skolor sade sig 6 icke ha någon erfaren- het av inträdesansökningar från partiellt arbetsföra. Vid 6 skolor fick en grundlig läkarundersökning avgöra lämpligheten för det ifrågasatta yrket. Värmlands läns centrala uerkstadsskola uppgav, att läkaren i samråd med lärare och rektor avgör lämpligheten. Västerbottens läns landstings centrala

Antalet partiellt Yrkesavdelning för Lyte eller sjukdom arbetsföra

Metallarbetare ____________ (2 barnförlamning, 1 tbc, 1 fel på hoger hand och 1 låghalt Motormekaniker .......... [4 svag rygg el. ryggfel, 1 plattfot, 2 benskador och Elektromekariker ]1 förkrympt ben Klensmide F hjärtfel, 4 astma, 4 the, 1 svår benskada, 2 Målare sakna ena handen, 2 ledgångsreumatism, 1 döv, Hemslöjd o. möbelsnickeri. .] 1 barnförlamning, 1 allmän svaghet 1 tbc, 1 »vänster fot stum», 1 hjärtmuskelför— storing, 1 hjärtfel Snickare barnförlamning

Tapetserare .............. tbc Skomakare 1 barnförlamning, 1 döv, 1 tbc Sömmerskor .............. barnförlamning

Målare 1 höger hand missbildad, 1 höggradigt hjärtfel Byggnads- och inrednings- snickare vänster fot protes

Möbelsnickare ............

HNHCDHH %» maca-ts.;— U!

verkstadsskola har bland annat framhållit: »Sedan vid ansökningstidens utgång inkomna ansökningar till varje avdelning poängvärderats med hän- syn till skol- och arbetsbetyg, uttages erforderligt antal jämte reserver. De sålunda preliminärt uttagna avfordras läkarintyg enligt särskilt formulär, i Vilket läkaren får uttala sig om sökandens lämplighet för det yrke han söker utbildning i. Läkaren bör i hithörande frågor framför andra vara den tillförlitligaste och mest objektiva auktoriteten». En del skolor uppgåvo, att hänsyn togs till vederbörandes möjligheter att såsom färdigutbildad kunna försörja sig på det inlärda yrket. I några fall uppgavs, att frågan även be- dömdes med hänsyn till de ökade olycksfallsrisker och eventuellt mindre motståndskraft mot yrkessjukdomar, som kunde föreligga.

Steneby skolor för yrkesundervisning lämnade följande upplysningar om principerna för intagning. »Innan någon partiellt arbetsför elev intages i verkstadsskolan, genomgår samma en eller två, stundom flera, 4-veckors provkurser, varvid genom gemensam överenskommelse med målsman, elev och skolan utbildningen sker i ett bestämt yrke från början eller, om detta ej passar eleven, ett flertal försök göres, dels vid skolan, dels ute bland hant- verkare i bygden. Samtliga som provas härstädes bli ej placerade här, utan många få sin utbildning förlagd till andra orter.»

Fortsättningsvis tillfrågades skolorna, huruvida de partiellt arbetsföra, även om olämplighet för tilltänkt yrke icke förelåge, ändå finge stå tillbaka för fullt arbetsföra, om antalet inträdessökande överstege platstillgången. Frågan lämnades obesvarad av 6 skolor, varav i 3 fall på grund av bris— tande erfarenhet. Nekande svar lämnades av 9 skolor _ ett par skolor dock med viss reservation. Den ena skolan anförde: »Icke om sökanden i alla av- seenden kan förväntas deltaga i undervisningen enligt fastställt schema» och den andra: »inte om kompensation finnes i bättre insikter i vissa äm- nen». Jakande besvarades frågan av 6 skolor, varvid bland annat anfördes,

att skälet till att partiellt arbetsföra alltid ställas i andra rummet var hän— synstagande till att »industri och hantverk fordrar högsta effektivitet».

I detta sammanhang begärdes även upplysning 0111 det kunde anses före- ligga några speciella svårigheter att utbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt arbetsföra, och i så fall av vad slag dessa svårigheter voro. Frå— gan lämnades obesvarad av 8 skolor. Med olika motiveringar lämnades nekande svar av 13 skolor. Således anfördes av Göteborgs och Bohus läns landstings centrala verkstadsskola i Uddevalla: »Einedan undervisningen i yrkesarbete huvudsakligast försiggår rent individuellt, torde några nämn- värda svårigheter i berörda hänseende icke föreligga»; rektorn vid Väster- norrlands läns landstings centrala verkstadsskola i Sandö anförde, att ut- bildning av partiellt arbetsföra i yrken, för vilka de med hänsyn till sina per— sonliga förutsättningar voro lämpade, enligt hans mening icke borde bjuda några större svårigheter. Från Västerbottens läns landstings centrala verk— stadsskola i Vännäs anfördes bland annat: »Svårt att avge generellt svar på denna fråga. Med hänsyn till elevernas ålder kan det ligga nära till hands, att i vissa fall för den partiellt arbetsföre ömtåliga situationer kun— na uppstå. Det torde vara bäst, att eventuella sådana ansökningar prövas från fall till fall. I princip torde dock inga speciella svårigheter behöva be- faras, om sökanden i övrigt orkar utan överansträngning följa utbildning- en»; Gävle stads skolor för yrkesundervisning framhöll: »Svårigheter en- dast i fall av psykisk undermålighet».

Jakande har frågan besvarats av 5 skolor. Gävleborgs läns landstings cen— trala verkstadsskola i Tönshammar har motiverat sin inställning sålunda: »Vid verkstadsskolan representerade yrken äro ”tyngre yrken' och lämpa sig därför knappast för partiellt arbetsföra». Skaraborgs läns landstings centrala verkstadsskola i Tidaholm anför: »Den partiellt arbetsföre torde behöva längre tids individuell undervisning av yrkeslärare, vilket kan göras blott på bekostnad av övriga, fullt arbetsföra elevers undervisningstid». Centrala verkstadsskolan i Karlskrona framhåller, att det måste hållas för sannolikt, att »olika arbetsförmåga i väsentlig omfattning bland en yrkes- avdelnings elever har till följd, att undervisningen i viss mån hindras och att den fastställda undervisningsplanen rubbas».

Beträffande frågan om skolorna i övrigt hade några erfarenheter av eller synpunkter på frågan om utbildning av partiellt arbetsföra, ha 7 skolor ' framfört synpunkter, utmynnande i förslag till särskilda skolor eller avdel— ningar för de partiellt arbetsföra. Sålunda anför rektor vid Göteborgs och Bohus läns landstings centrala verkstadsskola i Uddevalla, att det enligt hans åsikt vore lämpligt, om de partiellt arbetsföra kunde sammanföras till gemensam utbildning i exempelvis en eller ett par lämpliga yrkesgrenar vid Vissa verkstadsskolor. »Detta framför allt av den orsaken, att de partiellt arbetsföra vid gemensam undervisning med fullt arbetsföra då i högre grad lida av sina defekter och känna sig hava mindre möjligheter att tillgodogöra

sig undervisningen än de fullt arbetsföra. I detta sammanhang förordas, att särskilt utbildade och utvalda lärare anställas för denna art av utbildning.» Speciellt utbildade lärare ansåg också Örebro läns landstings centrala verk— stadsskola vara behövliga. Rektor vid Gävle stads skolor för yrkesundervis- ning anförde: >>Jag anser, att fin1nekaniker-, urmakeri— och andra dylika av- delningar böra inrättas i större utsträckning för dessa elever, ty i den tunga industrien torde de få svårare att hävda sig än fullt friska.» Värmlands läns centrala verkstadsskola i Östanås, Älvsbacka, ansåg, att det vid centrala verkstadsskolor snarast borde inrättas avdelningar för utbildning av enbart partiellt arbetsföra. Stockholms stads skolor för yrkesundervisning och Malmö stads skolor för yrkesundervisning ansågo att särskilda verkstads— skolor eller avdelningar vid nu befintliga skolor borde inrättas för de par— tiellt arbetsföra.

10. Elevantal och platstillgång vid verkstadsskolor och vissa andra utbildningsanstalter.

Vid den förenäinnda undersökningen infordrade kommittén även vissa uppgifter angående antalet inträdessökande. Ett klarläggande härav ansågs vara av intresse ur den synvinkeln, att de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna inträde skulle kunna tänkas bli mindre, i den mån antalet inträdes- sökande var större än antalet lediga platser.

] tabell 13 har gjorts en sammanställning, utvisande förhållandet mellan antalet inträdessökande vid senaste intagningstillfället och tillgången på elevplatser. Sammanställningen omfattar 70 yrkesavdelningar vid de verk— stadsskolor, där antalet inträdessökande översteg platstillgången. (Uppgif- terna avse 1ned några undantag läget hösten 1944.)

Av i runt tal 3 000 inträdessökande vid de av undersökningen berörda skolorna kunde, som framgår av nedanstående tabell, endast omkring 38 % beredas inträde. Inom en del yrken, som möjligen kunna anses lämpade för vissa partiellt arbetsföra, var platsbristen särskilt påtaglig. Sålunda avvisa- des 74 % av de inträdessökande vid 8 snickeriavdelningar, 66 % vid en instrumentlnakareavdelning och 60 % vid 11 metallarbetaravdelningar. Ser man frågan ur regional synpunkt, visar det sig, att platsbristen i norr- landsskolorna var betydligt mera framträdande än vid skolor i. övriga delar av landet. Norrlandsutredningen har även påpekat detta förhållande i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland.1 Av de 1 675 elever, som sökt inträde vid de av kommitténs undersökning berörda norrländska skolorna, där platstillgången var mindre än antalet inträdessökande, kunde endast 30 % beredas plats. Motsvarande procenttal för landet i övrigt var

Tabell 13. Tillgången på elevplatser samt antalet inträdessökande vid vissa verkstadsskolor.

Antal avvisade

Antal På grund av Avdelning för avdel- Antal Antal platsbrist . sökande intagna av andra ningar

skäl

Antal

Smeder .................. Metallarbetare (mekaniker) Bil- och motormekaniker . . Flygplansmekaniker o. flyg- motormekaniker ........ Elektriker ................ Instrumentmakare ........ Urmakare ................ Möbelsnickare (snickare) .. Fotografer Tvåttbiträden ............ Klänningssömmerskor Körsnärer ................ Tapetserare .............. Byggnads— o. inrednings- snickare Murare .................. Värme- o. sanitetsmontörer Kockar o. skeppskockar. . . .

W

20 494 198

HH Or—l

HHHHHOOHHOOO?

#WUIUY

_| 5

Summa

56.8. Vid en del yrkesavdelningar inom dessa norrländska verkstadsskolor hade endast mellan 1/10 och 1/4 av de inträdessökande kunnat beredas plats. Vid 26 av 132 yrkesavdelningar, som undersökningen omfattade, med 247 elevplatser uppgavs antalet inträdessökande vara lika med antalet le— diga elevplatser. I tabell 14 har gjorts en sammanställning, omfattande 36 yrkesavdel- ningar, vid de verkstadsskolor, där antalet inträdesansökningar understeg antalet tillgängliga platser. Som framgår av denna tabell, ha 140 elevplatser vid de av undersökningen berörda skolorna icke kunnat besättas. Endast 37 av dessa platser hänföra sig till centrala verkstadsskolor. I det stora fler- talet fall finnas dessa lediga elevplatser sålunda vid kommunala verkstads- skolor, där man vid rekryteringen litar i huvudsak till sökande från orten och där man i regel saknar elevinternat. För ytterligare belysning av förevarande problem har kommittén i an- nan ordning införskaffat uppgifter om elevtillströmningen vid vissa andra läroanstalter, som på högre eller lägre stadier meddela yrkesundervisning. De härvid erhållna uppgifterna redovisas i tabell 15 nedan. Såsom framgår av denna sammanställning är konkurrensen om de till- gängliga elevplatserna vid de här berörda skolorna mycket stor.

Antal Antal Antal ej Avdelning för avdel- lediga elev- Antal Antal besatta

ningar platser sökande intagna elevplatser

44 27 25 19 9 1 1 8 60 50 50 10 84 76 71 13 49 25 25 24 15 9 9 18 12 12 9 2 2 11 4 4 7 4 4 9 7 7 29 27 24 42 26 26 17 10 10 9 4 4 12 10 10

424 294 284 140

Bleck- o. plåtslagare ................ Klensmide Metallarbetare (mekaniker) .......... F lygmekaniker .................... Möbelsnickare (snickare) ............ Charkuterister

Skräddare

Byx- o. våstsömmerskor ............ Skomakare ........................ Tapetserare ........................ Byggnads— o. inredningssnickare ...... Murare ............................ Målare ............................ Värme- o. sanitetsmontörer .......... Betong- o. asfaltarbetare ............ Kockar ............................

H—NUIw—H—kumr—a—H» H madame—iqmm

Gå &

Summa

Tabell 15. A—ntalet inträdessökande och antalet intagna vid vissa läroanstalter läsåret 1945/46.

Läroanstalt intagna

absol. | %

Skogshögskolan .......................... 25 32-0 Tandläkarinstitutet 140 542 Folkskoleseminarierna a) 4-årig linje .......................... 307 207 b) 2-årig linje .......................... 283 24-1 Småskoleseminarierna 670 41-4 Socialinstitutet i Stockholm ................ 159 34-63 Sjuksköterskeskolorna 1 085 75-1 Tekniska läroverken 977 35-01 Statens skogsskola ........................ 76 66-12 Lantbruksskolorna a) Z-åriga kurser ........................ 109 44-5 b) 1-åriga kurser ........................ 90 29-8 Lantmannaskolorna a) vinterkurser 1 541 71-0 b) helårskurser 120 822 e) längre kurser ........................ 138 73-8 Lanthushållsskolorna ...................... 709 54-5

1 Av 2 086 godkända 2 Av 115 godkända

Beträffande skolor med längre kurser i huslig utbildning (kommunala och enskilda statsunderstödda) har överstyrelsen för yrkesutbildning upp- givit, att det på vissa håll förelegat svårigheter att få de längre kurserna (5 månader och. däröver) besatta.

KAP. IV. YRKESUTBILDNING INOM NÄRINGSLIVET.

1. Hantverksutbildning.

I fråga om de grupper av partiellt arbetsföra, för vilka speciella utbild— ningsåtgärder redan förut vidtagits, synes man i nästan för hög grad ha inriktat sig på utbildning för hantverksyrken. Helt naturligt kan en sådan utbildning dock i många fall vara lämplig som medel att bereda utkomst även åt partiellt arbetsföra.

Inom flertalet hantverksyrken är behovet av lärlingar f. n. långt större än tillgången. En av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1942 utförd undersökning visade, att av behövliga 20 000 lärlingar inom hantverket endast något mer än 60 % voro under utbildning. Detta faktum kan i och för sig utgöra ett motiv för att man även i fortsättningen i be- tydande utsträckning intresserar sig för utbildning inom hantverket.

Såväl från hantverkets yrkesorganisationers som statsmakternas sida ha åtgärder vidtagits för att söka främja ökad lärlingsutbildning inom hant- verket. Organisationerna ha även sökt på olika sätt åstadkomma förbätt- rad utbildning och kontroll av att utbildningen medför åsyftad yrkesskick— lighet. Inom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har tillsatts ett särskilt organ för hantverkets utbildningsfrågor — centrala yrkesnämn— den. I denna nämnds uppgifter ingår bland annat att för de olika yrkena åstadkomma utbildningsplaner. För granskning av gesällprov fungera sär— skilda distriktsvis tillsatta granskningsnämnder, i vilka ingå representanter för såväl företagare som arbetare. Inom några yrkesområden sker gransk- ning av gesällproven centralt. Till granskningen av gesällprov utgår stats- understöd. Inom ett flertal yrkesområden finnas dessutom paritetiskt av representanter för företagare och arbetare sammansatta lärlingsråd, vilka behandla för det speciella yrkesområdet viktiga utbildningsfrågor.

Staten har genom understödsverksamhet, som med avbrott för något år pågått alltsedan 1918, sökt främja lärlingsutbildningen inom hantverket. Tidigare utgjordes antalet understödsrum 100 per år och totala understö- det för utbildning av en lärling 400 kronor. Understödet utgår till mästaren och avser att vara en ersättning för de kostnader och besvär, som äro för- bundna med utbildningen. Genom beslut av 1946 års riksdag har såväl an-

talet understödsrum som understödet ökats. För budgetåret 1946/47 kan således överstyrelsen för yrkesutbildning, som handhar denna verksam- het, medgiva 300 understöd för utbildande av hantverkslärlingar, vart och ett understöd på 900 kronor.

Villkor för erhållande av statsunderstöd för lärlingsutbildning är bland annat, att lärlingskontrakt enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning fast- ställt eller godkänt formulär skola utväxlas mellan parterna och i ett exem- plar insändas till överstyrelsen. I kontraktet angives bland annat lärotiden samt lärlingens och hantverksmästarens åligganden. Den senare åligger att så meddela lärlingen undervisning, att denne erhåller tillfredsställande kunskap och färdighet i yrket, vilket inom yrke, där gesällprov förekom- mer, innebär, att utbildningen skall syfta till de för sådant provs avläg- gande nödvändiga kunskaperna. 5 Den statsunderstödda lärlingsutbildningen står under tillsyn av över- styrelsen för yrkesutbildning med biträde av lärlingsombud, som av över- styrelsen efter inhämtande av förslag från yrkesorganisationer förordnas till ett antal av högst två _ en företagare- och en arbetarerepresentant — för varje lärling. Över inkomna ansökningar inhämtar överstyrelsen genom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation respektive landsorganisa- tionen i Sverige yttrande och förslag till lärlingsombud.

Av understödsbeloppet, vilket som ovan nämnts, numera utgör 900 kro- nor, utbetalas 400 kronor efter första utbildningsåret, 200 kronor efter an- L dra utbildningsåret och. resterande 300 kronor efter utbildningstidens slut, - sedan av lärlingsombud för varje gång vitsordats, att utbildningen bedri-

E vits ändamålsenligt. Om längre avbrott i utbildningen förekomma, kan ti- j den för utbetalningen av understödet i motsvarande grad förskjutas.

I Lärlingsförhållandena äro även inom en del hantverksyrken reglerade

genom i kollektivavtal intagna överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

2. Utbildning inom industrien.

LikSOm inom hiantverket föreligger för närvarande inom industrien be- tydande svårigheter att rekrytera lärlingar i en omfattning, som svarar mot behovet av yrkesutbildad arbetskraft. Enligt en 1941 av arbetsmarknads- organisationernas yrkesutbildningskommitté verkställd undersökning _ publicerad i kommitténs betänkande med förslag till åtgärder för lärlings- utbildningens främjande, Stockholm 1944 — skulle ca 40 000 arbetare kontinuerligt behöva vara under utbildning för att förnyelsebehovet skulle tillgodoses. Det faiktiska antalet lärlingar vid samma tidpunkt beräknades uppgå till endast ca 20 000. Industriens expansion och sammankrymp— ningen av de årsklasser, som inträda i arbetslivet, har sedan dess ytterli-

gare skärpt bristen på lärlingar. Härtill har också bidragit de goda möjlig- heterna för ungdomen under nuvarande konjunkturläge att erhålla väl- betalda anställningar utan föregående utbildning, såväl inom industrien som framförallt inom handel och andra servicebetonade näringsgrenar. Det kan i detta sammanhang erinras om, att Kungl. Maj:t nyligen tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att utreda frågan om yrkesutbildningens utformning mot bakgrunden av de förändringar i vårt lands arbetskrafts- tillgångar, som befolkningsutvecklingen medfört. I kommitténs uppdrag in- går bland annat att genom arbetsmarknadsprognoser söka fastställa be— hovet av yrkesutbildad arbetskraft inom olika fack, att åstadkomma en lämplig avvägning mellan allmänna och enskilda insatser på yrkesutbild- ningens område och att överväga åtgärder, som kunna göra yrkesutbild— ningen attraktiv för de unga och förmå dem att motstå frestelserna till på kort sikt lockande men i längden ofördelaktiga yrkesväxlingar.

Formerna för den lärlingsutbildning, som bedrives på arbetsplatserna inom industrien, växla i hög grad såväl mellan olika branscher som mel— lan företag av olika storlek. Vanligast är att den unge arbetaren genom an— visningar från arbetsbefälet och sina utlärda arbetskamrater och genom egna iakttagelser successivt föres in i yrket under utförande av produktiva arbetsuppgifter. Vid en rad större företag, främst inom verkstadsindustrien, finnas speciella lärlingsverkstäder, där lärlingar erhålla en planmässig och allsidig utbildning under ledning av särskilda lärare. Vid dessa företag er- hålla lärlingarna även teoretisk undervisning genom företagets försorg. Andra företag, där möjlighet att ordna en fullständig praktisk och teore— tisk utbildning på arbetsplatsen icke föreligger, utnyttja som regel den kommunala lärlingsskolans aftonkurser som ett komplement till den prak— tiska utbildningen inom företaget. Inom vissa fack ha företagen upprättat för facket gemensamma skolor, där undervisningen delvis bedrives såsom dagundervisning.

Företag, som äro belägna på landsbygden eller på orter, där yrkesskolor saknas, äro svårt eftersatta ifråga om de teoretiska undervisningsmöjlig- heterna. Ambitiösa och intresserade lärlingar deltaga i förekommande kor— respondensundervisning. Vid vissa företag är denna ordnad i studiecirkel- form under ledning av företagets egen personal.

I syfte att avhjälpa de brister, som i olika avseenden vidlåda yrkesut— bildningen inom industrien, förordade arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté i sitt ovannämnda betänkande en aktivisering av de fackliga organisationernas arbete på detta område. I enlighet med kommitténs förslag bildades 1944 arbetsmarknadens yrkesråd, ett sam— arbetsorgan mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisa- tionen med uppgift att på olika sätt stödja och stimulera utbildningen in- om industrien. Inom de industriella verksamhetsområden, där en verklig lärlingsutbildning förekommer, har tillsatts paritetiska lärlingsnämnder

mh-szw—n ._._, — ».

med uppgift att utarbeta riktlinjer för utbildningsarbetets bedrivande och att kontrollera att dessa följas vid företagen. Riktlinjer av detta slag, god- kända av båda parter, har utarbetats inom en del fack, bland annat den mekaniska verkstadsindustrien. Som en lokal kontrollinstans skola särskil- da yrkesombud tillsättas bland de utlärda arbetarna på arbetsplatsen. Det kan i detta sammanhang nämnas, att de företagsnämnder, som skola bildas enligt avtalen av den 30 augusti 1946 mellan arbetsgivareföreningen å ena, och landsorganisationen samt tjänstemännens centralorganisatio'n å andra sidan, jämväl skola kunna behandla frågor rörande yrkesutbildningen vid företaget. Det åligger sålunda företagsnämnden att »ägna uppmärksamhet åt att inom företaget sysselsatta lärlingar erhålla god och allsidig utbild- ning» och att härvid samverka med vederbörande yrkesombud.

Lärlingarnas anställningsvillkor regleras av de bestämmelser härom, som finnas intagna i kollektivavtalen. Inom flertalet fack ansluta sig bestäm- melserna numera till det förslag till lärlingsöverenskommelse, som fram- fördes av den förenämnda yrkesutbildningskommittén. Bestämmelserna förutsätta, att skriftliga kontrakt skola upprättas mellan arbetsgivaren och lärlingen, reSp. dennes målsman, och att kontrakten skola registreras hos lärlingsnämnden. Utförliga regler ges rörande de skäl, på vilka en lärlings- anställning kan bringas att upphöra. Arbetsgivarens och lärlingens all- männa skyldigheter och rättigheter i anställningsförhållandet äro likaledes angivna.

Kollektivavtalens lärlingsbestämmelser uppställa regelmässigt vissa ål- dersvillkor för antagandet såsom lärling. Vanligast är ett stadgande av innehåll, att till lärling ej må antagas den, som icke uppnått 15 år eller som fyllt 20 år. I några fack är den övre åldersgränsen satt till 19 år. Inom byggnadsindustrien och med denna närbesläktade fack är den övre gränsen betydligt högre, nämligen 25 år. Då särskilda skäl föreligga, kan lärlingsnämnden eller de avtalsslutande organisationerna meddela dispens från dessa åldersvillkor.

Lärlingåfnäs lönevillkor stå givetvis i relation till de utlärda arbetarnas löner och växla därför avsevärt från fack till fack. Vid lärotidens början utgör lärlingslönen som regel 20 a 30 % av utlärd arbetares lön för att vid lärotidens slut uppgå till ca 80 % av den utlärde yrkesarbetarens. Då de faktorer, som föranleda en lägre lönesättning för lärlingar än för utlärda, äro särskilt framträdande i början av utbildningen, har man inom några fack överlämnat åt arbetsgivaren och lärlingen resp. dennes måls- man att träffa överenskommelse om arbetsersättningens storlek under viss kortare tid i början av utbildningen.

Vad ovan sagts om yrkesutbildningen inom industrien har avsett den egentliga lärlingsutbildningen, d. v. 5. en utbildning, som efter en flerårig såväl praktisk som teoretisk träning, leder fram till yrkesarbetarekompe- tens. Utbildningsarbetet på arbetsplatserna kan emellertid avse även andra

arbetstagargrupper, exempelvis tempoarbetarna och den lägre förvaltnings- personalen.

Beteckningen tempoarbete har särskilt kommit till användning, när en arbetsprocess uppdelas i deloperationer (tempon, moment), som utföras av olika arbetare. Genom att varje deloperation göres så enkel som möjligt har man i många fall kunnat konstruera Specialmaskiner, som utföra den väsentligaste delen av arbetet, medan arbetarens egentliga uppgift är att placera arbetsstycket i maskinen, utföra vissa handgrepp och i övrigt över— vaka maskinens arbete. Denna typ av arbete är synnerligen vanlig inom industrien och blir genom den fortgående rationaliseringen och specialise- ringen allt vanligare. Så snart det gäller produktion av standardiserade massartiklar, strävar man att på detta sätt uppdela arbetsprocessen så, att den kan utföras genom en serie enkla, mer eller mindre mekaniserade tempon. Under senare år har också åtskilliga arbetsprocesser, som tidigare varit typiskt grovarbete, genom rationell planering och införande av me- kaniska transportanordningar och andra hjälpmedel mer och mer tenderat att övergå till tempoarbete.

Frågan huruvida de arbetare, som utföra tempoarbete, behöva särskild yrkesutbildning, kan icke entydigt besvaras. I många fall är arbetstempot av sådan beskaffenhet, att arbetaren endast kräver instruktion under några dagar eller veckor för att han skall lära sig handgreppen och en ändamåls- enlig arbetsställning. Arbetaren år därefter i stånd att tillfredsställande fullgöra sitt tempo, och någon mer ingående kunskap om materialets natur eller arbetsredskapens beskaffenhet och funktionering är icke i och för sig erforderlig. I andra fall har det visat sig nödvändigt att bibringa arbetaren en grundligare utbildning under växlande tid, från ett par månader upp till ett eller till och. med två år. Med så långa utbildningstider har man tydligen kommit över i gränsområdet mellan tempo— och' yrkesarbetare.

Utbildningen av tempoarbetare sker som regel genom att arbetaren får handledning av arbetsbefälet och de äldre arbetskamraterna. I stigande ut- sträckning har man emellertid inom industrien blivit medveten om det speciella utbildningsproblem, som här föreligger, och vidtagit åtgärder för att lösa detsamma. Sålunda strävar man efter att ge tempoarbetarna dels en systematisk instruktion och träning i utförandet av förekommande handgrepp, dels en allmän orientering i yrkets teknologi.. Samarbete har härvidlag etablerats med yrkesskolorna och korrespondensinstituten. Bland annat ha särskilda korrespondenskurser utarbetats (»textilkursen», »pap— perskursen» ) .

Industriens förvaltningspersonal har under senare år till antalet lika- ledes vuxit i snabbare takt än antalet arbetare. Utvecklingen har lett till upp- komsten av stora grupper av rutinkontorister och personal vid kontors- maskiner av olika slag. Inom åtskilliga företag har utbildningsbehovet för dessa grupper föranlett företagen att ordna särskilda kurser, antingen i

företagens egen regi eller i samarbete med förefintliga utbildningsanstalter. Dessa kurser syfta dels till att friska upp elevernas skolkunskaper i fram- förallt svenska och räkning och att ge dem en allmän kontorsvana, dels till en yrkesmässig påbyggnad i maskinskrivning, bokföring och andra liknan- de ämnen. Det kan i detta sammanhang nämnas, att arbetsgivareföreningen och svenska industritjänstemannaförbundet nyligen tillsatt en gemen- sam kommitté med uppgift att utreda industrikontoristernas utbildnings- problem.

KAP. V. YRKESVÄGLEDNING.

1. Arbetsförmedlingens yrkesvägledning.

Yrkesvägledningen som idé är av gammalt datum. En mera metodiskt organiserad yrkesvägledningsverksamhet har dock förekommit först i början av 1900-talet. Andra länder, såsom Förenta Staterna, Frankrike och Bel- gien, synas ha hunnit betydligt längre än vi i detta hänseende.

I vårt land har vid olika tillfällen frågan om ungdomens yrkesväg- ledning varit föremål för offentlig diskussion och även praktiska försök. Också i författningsväg har man sökt tillgodose kravet på yrkesorienterande åtgärder. Fortsättningsskolstadgan av år 1918 föreskriver sålunda, att >>be— hövlig ledning» bör ges åt lärjungarna i samband med arbetet i fortsätt— ningsskolorna, och efter proposition till 1928 års riksdag föreskrevs i kun— görelse av den 8 juni 1928 rörande understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen, att medlen skulle användas »till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom». Vid 1938 års riksdag förelågo flera motioner rörande frågan om ungdomens yrkes— vägledning. Några åtgärder härför beslutades dock icke. Statens arbets- marknadskommission, som från och med maj 1940 blev tillsynsmyndig— het för den offentliga arbetsförmedlingen, insåg snart betydelsen av att frågan om en effektiv yrkesvägledning för ungdomen löstes. Under våren 1941 företog kommissionen en nyorganisation och utbyggnad av arbets— förmedlings- och yrkesvägledningsverksamheten för ungdom.

Inom statens arbetsmarknadskommissions kansli har upprättats en sär— skild sektion för frågor i samband med ungdomsförmedling och yrkesväg— ledning. Till sektionen äro tvenne rådgivande delegationer knutna. I den ena sitta representanter för de högre skolornas olika rektors- och lärarför— eningar, i den andra representanter för motsvarande intresseföreningar inom folk- och fortsättningsskolans ram. De båda delegationerna fungera som rådgivande organ, när det gäller att planlägga yrkesvägledningsverk- samheten i skolorna.

Länscentral för ungdomsförmedling och yrkesvägledning har upprättats inom varje län. Den är organiserad som specialavdelning av arbetsförmed-

lingen och är i regel förlagd till arbetsförmedlingens huvudkontor i länet. Vid varje central finns i allmänhet en föreståndare och en assistent. Av— sikten är, att föreståndaren för länscentralen även skall svara för yrkes- vägledningsverksamheten vid övriga arbetsförmedlingskontor inom länet och i övrigt även organisera verksamheten på andra orter inom distriktet. Vid vissa avdelningskontor ha särskilda ungdomsavdelningar inrättats, vilka närmast äro att betrakta som filialer till länscentralerna. Vid övriga avdelningskontor skötes verksamheten av ambulerande assistenter (knutna till länscentralerna eller vissa av ovannämnda filialer), dels av arvodes- eller deltidsanställda s. k. kontaktmän (knutna till avdelningskontor, som icke på annat sätt specialutrustats för dessa uppgifter). Det 100-tal kon— taktmän, som hittills utsetts, äro i regel lärare. Avsikten är, att dessa skola tjänstgöra ett par, tre timmar i veckan eller den tid, som kan anses behöv- lig för orten i fråga. Deras uppgift blir att biträda arbetsförmedlingen vid handhavandet av den yrkesvägledande verksamheten.

Verksamheten bedrives dels i skolorna genom föreläsningar och yrkes- valslektioner, dels vid besök på ungdomsförmedlingen, dels vid samman- komster i olika föreningar o. dyl. Yrkesvägledningen i skolorna har under de senaste åren kraftigt utbyggts. Till ungdomarnas förfogande ställas nu bland annat flera yrkesorienterande broschyrer, vilka dels ge en allmän översikt över problemet, dels lämna mera direkta uppgifter om yrkes- och utbildningsmöjligheterna i hembygden. Inom arbetsmarknadskommissio— nens sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning pågår för när— varande ett omfattande utredningsarbete, vilket syftar till att få fram ett vederhäftigt upplysningsmaterial rörande olika yrkes- och utbildningsvägar. Bland annat har man i uppdrag att åstadkomma ett s. k. yrkeskartotek, ett uppslagsverk, som skall innehålla de viktigaste av de uppgifter om olika yrken, som en yrkesvägledare behöver för att kunna lämna korrekta svar på förfrågningar om olika yrken. Avsikten är, att yrke efter yrke skall »kart- läggas» på lösa kartoteksblad med ett blad för varje yrke eller specialyrke med uppgifterna systematiskt ordnade. Bladet innehåller uppgifter om ar- betets art, anstållningsförhållanden, antalet yrkesutövare, proportionerna mellan manliga och kvinnliga, företagens storlek, arbetsgivar- och arbets— tagarorganisationer, yrkeskraven i fysiskt och psykiskt avseende, yrkes- sjukdomar och risker, utbildningsmöjligheter, inkomstmöjligheter, fram- tidsutsikter, litteratur om yrket etc.

I Kungl. Maj:ts kungörelse1 den 15 juli 1944 angående statsbidrag till hälsovården vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och prak- tiska mellanskolor samt i Kungl. Maj:ts kungörelse2 av samma dag med be- stämmelser angående den statsunderstödda hälsovården vid folk- och små- skolor samt högre folkskolor lämnas föreskrifter rörande skolläkares med-

_ 1 srs 1—944:58-4. 2SFS 1944:585.

verkan vid ungdomens yrkesvägledning. Det åligger således skolläkaren att i de fall, där medicinska skäl så påfordra eller eljest föranleda, biträda vid ungdomens yrkesvägledning. Skolöverstyrelsen, som lämnat närmare an- visningar rörande den medicinska rådgivningen i samband med ungdomens yrkesval, har framhållit, att skolläkaren i samråd med skolsköterskan och med ledning av lärjungarnas hälsokort ”bör utvälja dem, för vilka medicinsk rådgivning anses önskvärd. Därmed avses, att ungdomen redan från bör— jan skall kunna länkas in på ett yrke, där eventuella brister i fysiskt el— ler psykiskt avseende ej behöva bli till hinder.

1938 års arbetarskyddskommitté har i betänkande1 med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete 111. m., avgivet den 27 juni 1946, föreslagit en utbyggnad av bestämmelserna angående minderårigs arbets— bok. Enligt detta förslag (5 28) skall arbetsbok bland annat innehålla läkar- intyg utvisande, att den minderårige »icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den minderårige med hänsyn härtill icke eller endast under vissa angivna villkor lnå användas till visst slag av arbete». Beträffande läkarintygets utfärdande föreslås, att vederbörande Skolläkare i föreskriven ordning skall svara härför. Härvid skola anteckningar göras i arbetsboken om de läkar- undersökningar, som den minderårige undergått under skoltiden, samt om de i samband därmed eller eljest meddelade råd angående yrkesval, som kunnat bliva givna.

Det är emellertid icke enbart skolungdom eller minderåriga, som komma i kontakt med ungdomsförmedlingens yrkesvägledning. Många äldre, (1. v. 5. personer över 18 år, söka sig också till ungdomsförmedlingarna för att få orientering och vägledning om olika yrkes- och utbildningsvägar, uppgifter om någon skola eller kurs av speciellt slag, hjälp med anlagsorientering etc. Någon bestämd åldersgräns för dem, som kunna få del av ungdomsförmed- lingens yrkesvägledande verksamhet, upprätthålles icke och har heller icke avsetts.

2. Yrkesvägledning för olika kategorier av partiellt arbetsföra.

I viss utsträckning meddelas de partiellt arbetsföra yrkesvägledning dels genom den offentliga arbetsförmedlingens yrkes- och specialavdelningars tjänstemän, dels genom de arbetsberedningsassistenter, som knutits till länsarbetsnämnderna. Denna anordning har varit en logisk följd av att förevarande tjänstemän svara för arbetsanskaffningen åt dessa arbets- sökande. Det är en självklar sak, att det vid all arbetsförmedling bör före— komma någon yrkesvägledning, och vid arbetsförmedling för partiellt ar- betsföra torde det yrkesvägledande momentet vara särskilt framträdande.

' 1isou TSL—16:60.

I dessa frågor har för övrigt ett intimt samarbete etablerats mellan arbets- beredningsassistenterna och den tidigare omnämnda vid länscentralen sta- tionerade yrkesvägledaren.

För de dövstummas del äro vissa speciella åtgärder vidtagna, vilka syfta till att underlätta det yrkesval, som skall ske vid övergången från upptag— nings— eller sprcialskola till fortsättningsskola. Rektor vid förenämnd skola skall efter målsmans hörande lämna förslag om i vilken fortsättnings- skola och avdelning den praktiska utbildningen skall ske, varefter skol- överstyrelsen tz'äffar beslut i ärendet. Hänsyn skall härvid i möjligaste mån tagas till målsmans och _ givetvis — elevens önskningar. Enligt kungörel— se angående dövstumkonsulenter1 åligger dövstumkonsulent »bistå rektor, föreståndare och lärare vid dövstumskola inom distriktet ävensom elev och målsman för elev vid sådan skola med råd och upplysningar rörande elevs yrkesval samt därmed sammanhängande spörsmål, närvara vid de sammanträden med styrelse för statlig läroanstalt för dövstumma, där frågor rörande elevernas praktiska utbildning förekomma, därvid han äger rätt att deltaga i överläggningarna och att få sin mening antecknad till protokollet, samt vid utgången av varje läsår från rektor eller förestån— dare vid dövstumskola, där elever från distriktet undervisas, inhämta upp- lysningar, huruvida sådan elev vid läsårets utgång avslutat sin skolgång och om den utbildning och arbetsskicklighet, eleven i sådant fall förvärvat».

I utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för döv— stumma, yrkesutbildning för dövstumma m. m., föreslog skolöverstyrelsen den 27 oktober 1944, att det vid dövstumskolorna liksom vid andra under- visningsanstalter skulle sörjas för grundlig yrkesorientering samt yrkes- vägledning. Enligt överstyrelsens mening borde en sådan verksamhet in- läggas i modersmålsundervisningen under sista läsåret vid upptagnings- och specialskolornä. En noggrann plan härför skulle utarbetas i samråd mellan dövstumlärare, dövstumkonsulent samt representant för arbetsmark- nadskommissionen. I nämnda utredning skisserades även vissa grunder för en sådan plan. I proposition till 1945 års riksdag (nr 221) rörande dövstumskolväsendets organisation biträdde departementschefen förslaget. Statsutskottet anslöt i utlåtande (nr 224) sig till vad departementschefen anfört och föreslagit. Riksdagen biföll den 27 juni utskottets hemställan (riksdagens skr. nr 425). Enligt uppgift från skolöverstyrelsen ha några åtgärder i förevarande syfte ännu icke vidtagits, emedan frågan beräknas bliva föremål för ytterligare övervägande i en under oktober är 1945 till- satt kommitté för utredning av dövstumskoleväsendet m. m.

Enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit har genom statens arbetsmarknadskommissions försorg under år 1946 försöksvis anordnats yrkesvägledning för eleverna vid blindinstitutet på Tomteboda samt för de inträdessökande till hantverksskolorna i Kristinehamn och Växjö.

"1 SFS 1938:346.

Avd. 2. Förslag och motivering.

KAP. VI. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ DE PAR- TIELLT ARBETSFÖRAS UTBILDNING.

1. Översikt över principerna för yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra i utlandet.

a) Historiska anteckningar.

De partiellt arbetsföras yrkesutbildning har vuxit fram som en utlöpare antingen från den särskilda skolundervisning, som ordnats för dem, eller den särskilda sysselsättning, som organiserats för deras försörjning. Först i våra dagar äro vi i färd med att komma fram till en systematiskt upplagd yrkesutbildning icke endast för fullarbetskraften utan även för de par— tiellt arbetsföra. Här nedan skall i korthet illustreras den historiska utveck- lingen av de olika principer man haft för utbildningen, särskilt av de yngre partiellt arbetsföra.

Under primitiv tid men även under den äldre antiken hade man en ganska strängt utformad syn på de handikappade, vilken må kunna be- tecknas som en krass biologisk-ekonomisk nyttosyn, symboliserad i seden att utsätta de svaga bland de nyfödda barnen till att dö. I den klassiska kulturen framskymtar därefter vad man må kalla den filantropiska sy» nen, vilken i och med kristendomen blir den dominerande också i den västerländska kultursfären för sekler framåt med dess medlidandesin- ställning och dess allmosegivande. Till slut är en tredje epok inne. Den kännetecknas av organisatoriska försök till rehabilitering och till medi- cinens ianspråktagande för att förebygga och bota, användandet av meka- niska och maskinella instrument för att hjälpa de handikappade att kom- pensera sina defekter och av sociala föranstaltningar för att trygga deras försörjning. Denna nya, mer rationella syn har sitt otvetydiga ideologiska samband med upplysningstiden; intressant är att iakttaga, att förändringen bryter igenom för flera invalidgrupper samtidigt i nära anslutning till franska revolutionen (märk t. ex. fransmannen Haiiys arbete för de blin- da). Den gäfllde till att börja med skolundervisningen men har medfört verk- ningar även för och på yrkesutbildningens område.1

1Jfr för det följande Psykologisk-Pedagogisk Uppslagsbok och Encyclopedia of Child Guidance, New York 1943.

| i '

Asylbegreppet dominerade emellertid länge pedagogiken för de handi- kappade. Samtliga de åtgärder, som vidtogos, avsågo isolerade grupper, samlade till skolor eller inrättningar och givetvis på grund av initiativens sporadiska karaktär alltid organiserade för en viss lyteskategori och inom denna för de svårast drabbade och redan från barndomen av sitt lyte märk- ta (blinda, dövstumma, vanföra).

Arbetet för de blindas utbildning började sålunda på 1700-talet. År 1784 upprättade Haiiy den första blindskolan i Paris, varefter andra successivt tillkommo i Wien, Berlin, Edinburgh etc. Det första avsteget från isole- rings- och asylprincipen gjordes av amerikanaren Howe, som på 1830-talet såsom föreståndare för Massachusetts blindskolor propagerade för att de handikappade skulle i möjligaste mån spridas bland befolkningen i stort. Han profeterade, att den dag skulle komma, då alla blinda barn ginge i allmänna skolor. Detta är den s. k. diffusionsprincipen, som sedan vunnit ökat inflytande och som Howe för övrigt tillämpade även på skyddshems— klientel m. m.: »För ett syndfullt liv benägen ungdom bör icke föras till- sammans utan vida söndras». Inte förrän 70 år senare, eller är 1900, lyc- kades en annan amerikan, Hall, få till stånd den första blindklassen i Chi- cago. Omkring 1940 funnos omkring 500 barn i dylika klasser vid vanliga folkskolor i ett 20-tal amerikanska städer mot omkring 6000 på blind- internat. Dessa blindklasser i folkskolorna möjliggöra, att barnen bo kvar i sina hem. De bygga på en organiserad tjänstvillighet från seende barns sida, som hämta och följa sina blinda kamrater, varvid båda få reskost- naderna betalda. Ofta äro de så organiserade, att blinda barn från flera klasser ha läxöverläsning eller lektioner i. vissa ämnen för speciallärare, medan de under andra timmar deltaga i sina respektive klasser tillsam- mans med seende. barn, såsom vid förhör etc. En ny syn på problemet håller således på att växa fram, i det man börjat samordna blindunder- visningen med behovet av ett betydligt större antal klasser för synsvaga barn (i Amerika 410 synsvageklasser 1932 och 591 1938). Detta förhål- lande har också medfört ett pedagogiskt reformarbete utefter en linje, som icke längre är bruten utan går hel från de synstarka över de syn- svaga till de helt blinda. Barnen blandas med varandra, och i en hel del skolfunktioner deltaga de gemensamt, de mötas vid skolluncher etc. En- dast då barnens hem äro bristfälliga, förordas av sakkunniga internats- uppfostran. De föreslagna riktlinjerna för undervisningen i. Amerika gå bland annat ut på följandelz »Varje skoldistrikt med tillräckligt många synsvaga och blinda barn bör organisera särskilda klasser för dem. Skol- distrikt, som ej ha tillräckligt många synsvaga eller blinda var för sig, böra samverka med granndistrikt för att upprätta dylika klasser. Barn med syn- defekter, som leva under dåliga hemförhållanden, böra omhändertagas tills

1Heck, A. O., The Education of Exeeptional Children, New York & London 1940.

hemförhållandena förbättras. Om barnen icke ha några föräldrar eller släk- tingar, hos vilka de kunna bo, böra de omhändertagas. Eftersom blind- skolor finnas, blir det då nödvändigt att utnyttja dem. Vartefter som om- byggnad av blindskolorna behövs, rekommenderas i stället inrättande på flera platser av små elevhem för inackordering av dessa barn, varvid hem- men skola placeras nära allmänna skolor, i vilka klasser för de syndefekta barnen kunna organiseras.»

Särskilt löftesrikt anses det vara, att flera av såväl blindklasserna som blindskolorna fått direkt anslutning till universitetens pedagogiska fakul— teter, varigenom utexperimenterandet av moderna pedagogiska metoder kunnat befrämjas.

Värdefullt har man även funnit det vara att under samtliga undervis- ningsår för de blinda utnyttja skrivmaskiner och diktafoner, varigenom de— ras studier kunna effektivare bedrivas, då de frigöras från beroendet av det långsamma taktil-motoriska arbetet med avläsning och skrivning av blindskrift.

I fråga om yrkesval och yrkesutbildning är bilden likartad över hela världen: vissa hantverk, pianostämning och massage har dominerat utbild— ningen för egen försörjning. Först på sistone börjar blindyrkenas domi- nans brytas av initiativ i fråga om industriutbildning och teknisk utbild— ning även för vissa blinda.

Utvecklingen har varit parallell i fråga om de övriga grupperna av fy— siskt vanlottade. Den moderna historien för de dövstumma räknas från se— nare hälften av 1700-talet, då C. M. de l'Epée började en skola för döv— stumma (1755) och då Heinicke i Tyskland startade kampanjen för att lära dem tala. (Schweizaren Ammann hade redan tidigare lagt grunderna för en talpedagogik för de dövstumma.) I Amerika tillkom en rad av dy- lika skolor i sådan hast och med så stor entusiasm, att man ibland be- tvivlade nödvändigheten av dem och kallade föranstaltningarna för de döv— stumma »statens favoritide'». Där har man även gått längst i fråga om att. använda förstärkningsanordningar och moderna tekniska hjälpmedel re— dan för att tillvarata hörselresterna hos de mycket små och låta dem i ti— dig ålder höra ord, vilket ger minnen och betyder särskilt mycket för ut- vecklandet av deras talförmåga. Intressant är, att lärarna i dessa dövstum— skolor först i stor utsträckning togos bland sådana, som själva voro döva, men att dessas antal sedan gick ner. På senare år har emellertid antalet åter gått upp. Nedgången hängde samman med införandet av muntliga metoder samt med tendensen att alltmer utnyttja dagskolor; den nyligen skedda ökningen är troligen orsakad av att yrkesträningen får större plats och för den kan handikappade lärare användas.

År 1940 hade man i Amerika för dövstumma omkring 65 internatskolor och 125 dagskolor samt 20 privatskolor. Största framgången med dövas

___- __ ___—,.v_w '_.w_—_ ..A . .

undervisning och utbildning har man vunnit i storstäder, där de döva bar- nen kunna bo i hemmen och deltaga i många vanliga förrättningar, men där de även kunna få undervisning i lekskolor från en mycket tidig ålder. Det mera utbredda användandet av dagskolor bör för övrigt ses i samband med klasserna för hörselsvaga, i vilka man i. Amerika beräknar ha 10— 14 % av alla skolbarn. Det pedagogiska intresset för dem kommer även de 5. k. oegentligt dövstumma till godo. Likaså har på senaste tid kommit att uppmärksammas som en nästan ny företeelse den rikliga förekomsten av taldcfekier, för vilka man nu inrättar klasser med särskilda övningar.

Tidigare ha dc döva liksom andra handikappade grupper mest utbildats för hantverk. I Amerika, där man gått längst på området, har ett relativt stort antal dövstumma ägnat sig även åt högre studier, t. o. m. universitets- studier (särskilt vid Gallaudet College), varefter de bland annat visat sig kunna utöva ett högt kvalificerat tandläkaryrke (tandkirurgi). Utbildning för 70 olika yrken finns vid dövstumskolor, specialklasser etc. i U. S. A.

En skildring av den pedagogiska utvecklingen för de vanföra blir alldeles parallell. Här gingo visserligen de moderna hjälpförsöken huvudsakligen i medicinsk riktning; ett asylsammanförande betecknade liksom för de föregående kategorierna den första moderna organisationsformen. Särskilt i Tyskland, som gjorde pionjärarbetet för att återvinna vad man kunde av arbetsförmågan hos de vanföra, uppstod med N. v. Kurz' anstalt i Miin- chen (fr. 1832) som modell flera vanföreanstalter, s. k. Heim, som togo upp arbetet för såväl ortopedisk vård som yrkesutbildning. I de anglo- saxiska länderna följdes delvis dessa förebilder. Redan 1899 öppnades i Chicago den första specialklassen för vanföra inom ramen för det all- männa skolsystemet. I de senare länderna har tendensen fortsatt, så att även yrkesutbildning ofta sker tillsammans med de fullt arbetsföras.

Numera är det i det amerikanska skolsystemet mycket allmänt med klas— ser för fysiskt handikappade barn i vanliga skolor, men alltmera förekom- mer det, att de sättas in direkt i vanliga klasser, varvid barnen ofta hämtas med polisbilar. Transporten förblir givetvis det största problemet. En ex- pert skriver däzrom: »Den hittills gängse praxis att under längre tid kvar-. hålla vanföra lbarn i särskilda vanföreklasser, om ingenting speciellt där kan göras för att bota deras fysiska handikap, är helt oberättigad, så snart transport till andra klasser kan ordnas för dem, som ej själva kunna ta sig fram. Vanföra barn böra ges tillfälle att vara tillsammans med och ar- beta bland de barn, med vilka de måste leva och samarbeta senare i livet».1 Sammanfattningsvis framhålles: »I flera stora städer har utvecklingen tenderat till att man för ortopediska fall organiserat speciella skolor eller halvspeciella skolor, ofta lokaliserade nära sjukhus och med en skiftande -—1Wallin,—J. F. W., The Education of Handicapped Children, Cambridge, Mass. 1924 (5.115).

sortering av utrustning och skolprogram, Med speciell skola avses här en skola enbart för vanföra. Den halvspeciella skolan däremot är organiserad för barn med olika slag av handikap. Den sistnämnda typen av skolor kan även omfatta både normala och handikappade barn. I några få städer ut- bildas de handikappade barnen i speciella klasser inom en vanlig skola. Ett beaktansvärt exempel därpå ger staden New York.1

Därmed har man alltså kommit fram till att det för vår tid mest karak- teristiska framsteget rör isoleringens upphävande på såväl grundundervis- ningens som yrkesutbildningens område.

För de klena och kroniskt sjuka barnen har ingen lika enhetlig peda- gogisk linje följts. Den för dem ofta lämpliga friluftsskolan kan på sätt och vis sägas vara idealet även för friska barn, ända sedan Robert Owen i början av 1800-talet framlade det skolprogram, som blev ledande för små- skolorna. Senare tiders speciella friluftsskola för klena barn har närmast sitt mönster från die VValdschule i Charlottenburg, öppnad 1904. Denna skolform, som praktiseras i alla länder, är numera så gott som alltid or— ganiserad som avdelningar i vanliga skolor (jfr dock den stora speciella Skolen ved Sundet i Köpenhamn). För yrkesutbildning. finnas inga sär— anordningar.

De psykiskt handikappade barnen, och speciellt de svårare efterblivna, ha separerats ut till anstalter och specialklasser allt efter graden av deras oförmåga att följa en någorlunda normal skolgång, ända sedan Itard med upplysningstidens hela förbättrarnit började träna den »vilda pojken från Aveyron» och så lade grunden för en metodik att undervisa efterblivna barn. Hans lärjunge Séquin öppnade 1837 den första anstalten för de svå- rast efterblivna, idioterna. 1800-talet blev alltså i ännu ett avseende .an- staltsbyggandets tid. Allt större differentiering började emellertid prakti- seras, särskilt sedan man med hjälp av den moderna intelligensforskningen lärt sig förstå, att sinnesslöheten var en fråga om utvecklingsförsening och att man därför kunde undervisa åtskilliga efterblivna, om man använde till- räckligt långsamma och intensiva metoder. Hjälpklassen (först upprättad 1859 i Halle) har denna motivering. De psykiskt efterblivna —— vilka ju visserligen är en till kvaliteten graderad men på ett helt annat sätt dock en till strukturen enhetlig grupp —— måste inriktas på manuella yrken. Det kräves dock för deras vidkommande långsammare och mer konkret, mindre abstrakt undervisning. I gymnastik och andra ämnen böra de kunna deltaga med sina jämnåriga snarare än med sina efterblivna klasskamrater av mer

1De nyaste framställningarna över hela området äro praktiskt taget samtliga av amerikanskt ursprung, vilket är förklarligt såväl med hänsyn till kriget som till att det mest systematiska forskningsarbetet bedrivits där. En fyllig framställ- ning. som i förevarande översikt kommit till användning och varur citatet är hämtat är: M. E. Frampton & H. G. Rowell, Education of the Handicapped, del I—II, New York & London 1939. Jfr vidare: Heck, A. O., The Education of Exceptional Children, New York & London 1940.

blandad ålder. Den isolering, som blir nödvändig, betyder dock inte för denna grupp ett lika svårt stigma som för andra, där bättre utrustade indi- vider på grund av fysiskt handikap komma att hållas tillbaka. På detta om- råde har den historiska utvecklingen icke lett till uppgivande av isoleringen, ehuru röster icke saknas för värdet av sammanhållning av alla utom de rent sinnesslöa. En annan intressant utveckling är det frivilliga barnavårds— mannauppdrag eller förmyndarskap, som i de anglosaxiska länderna en- skilda personer bruka åtaga sig (i England särskilt för hjälpklassbarn, i Amerika särskilt utvecklat för skyddshemselever och barndomstolsfall).

För de psykopatiska, nanm-tiga, miljöskadade barnen _ som väl måste anses vara motsvarigheten på barnstadiet till de socialt handikappade bland de vuxna _ ha först på allra sista tid särskilda pedagogiska anordningar genomförts. Dit höra icke endast s. k. observationsklasser i skolorna utan framför allt hela rörelsen för mentalhygienisk observation och rådgivning. Detta arbete har sin särskilda karaktär, då det ju inte, som ovan anförts, för olika kategorier avser att kompensera ett givet handikap, vilket man förespår, att den unge måste permanent dragas med, utan tvärtom avser att förebygga en missanpassning i framtiden.

Den historiska utveckling, som här skildrats, har särskilt i U. S. A. ' lett fram till ett principiellt frångående av isoleringsprincipen. i Den skilsmässa från familj, från släkt, hemmiljö och allt annat, som ofta måste förekomma, därför att en person är mycket svårt invalidiserad, anses böra reduceras till endast absolut nödvändiga fall, till gagn för såväl den tidiga fostran och den elementära undervisningen som själva yrkesutbildningen. Denna målsättning har formulerats av U. S. A:s Child- ren's Bureau, Department of Labor, i kravet att handikappade barn så långt möjligt skola ha tillfälle till vård och utbildning i sitt hem och på sin hemort.1

I andra länder har man ej gått lika långt. Även i en ny handledning från det brittiska Ministry of Education i »Special Educational Treatment» Pamphlet No 5, H. M. Stationery Office, London 1946, utlägges den nya >>Education Act» Så, att internatskolor i allmänhet förordas, särskilt för de fysiskt handikappade, medan man däremot talar för att i möjligaste mån upprätta dagskolon' för de psykiskt efterblivna i syfte att undvika isole- ringens vådor. Dock framhålles principiellt, att ingen fast gräns får dragas mellan handikappade och ej handikappade samt att många av de förra —— om de ägnas tillriäcklig individuell uppmärksamhet —— kunna skolas till- sammans med de senare. Detta gäller såväl harndomsskolor som yrkes- skolor.

"1 Standards of Clhild Health, Education and Social Welfare. Bureau Publica. tion, No 283, 1942.

b) Aktuella administrativa föranstaltningar i vissa främmande länder.

I kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande I (SOU 1946:24) har redogjorts för den lagstiftning rörande de partiellt arbetsföra, som gäller i Förenta staterna, Storbritannien, Finland och Danmark. Den allmänna ka— raktären av utbildningen för de från ungdomen handikappade framgår av det föregående avsnittet. I det följande skall lämnas en kortfattad redo- görelse för principerna vid utbildningen av partiellt arbetsföra, särskilt äldre, i ett antal länder, vilken redogörelse är avsedd att belysa den all- männa inriktningen av yrkesutbildningen (i huvudsak omskolnings— problemet).

Australien. Partiellt arbetsföra utbildas tillsammans med fullarbetskraf- ten i den utsträckning detta är möjligt. Utbildningen sker dels i yrkes- skolor, dels inom näringslivet. Utbildningen bedrives i regel till dess att eleverna uppnått 40 procents prestationsförmåga av den normala inom ett yrke, varefter de utplaceras i arbete under normala löne- och anställnings- villkor. En del partiellt arbetsföra utbildas i särskilt utvalda industriföre- tag med speciella möjligheter att anpassa utbildningen efter den enskilde personens behov. Vanligtvis varierar utbildningstiden mellan 3—12 måna— der, beroende på yrkets krav eller elevernas kvalifikationer, anlag och framsteg. För krigsskadade gälla därutöver särskilda bestämmelser.

Canada. Yrkesutbildningen av partiellt arbetsföra sorterar under arbets- ministeriet. I huvudsak utbildas partiellt arbetsföra tillsammans med full- arbetskraften i den utsträckning detta är möjligt, såväl i yrkesskolor som produktionsföretag. Särskilda yrkesskolor för partiellt arbetsföra ha icke upprättats, med undantag för vissa specialskolor för blinda och döva. Sär- skilda ansträngningar ha gjorts för att öka möjligheterna till utbildning hos enskilda företagare.

Danmark. I Danmark är utbildningen av partiellt arbetsföra i huvudsak ordnad på samma sätt som i Sverige. Sålunda erhålla vanföra yrkesutbild— ning vid vanföreanstalterna och blinda vid blindinstituten. För dövstumma finnes däremot ingen speciell yrkesskola. Yrkesutbildningen för såväl döv- stumma som andra kategorier sker i stor utsträckning inom näringslivet.

Vad som är av särskilt intresse i Danmark är den s. k. Arbejdsskolen på Amager. Skolan, som startades 1932 på initiativ av Landsforeningen af Vanfpre og Lemlaestede, är självägande. Institutionens ändamål är att hjälpa personer till att —— efter olycksfall och sjukdom -— återvinna arbetsför- mågan. Skolans uppgift är trefaldig, nämligen att bedriva 1) arbetsträning, 2) undersökning av de yrkesmässiga försörjningsmöjligheterna (yrkes- prövning), däribland förutsättningarna för start av självständig verksam- het samt 3) bedömning av arbetsförmågan. Arbetsträningen avser de fall, där den förekommande invaliditeten rent organiskt är av mindre allvarlig

karaktär och således väntas kunna bliva övervunnen genom uppövning och allmän tillvänjning till arbete. Undersökningen av de yrkesmässiga möjlig- heterna omfattar fall, där invaliditeten hindrar den ifrågavarande personen från att återupptaga sitt tidigare yrke även efter arbetsträning —— eller i. fråga om personer, som före invaliditetens inträdande icke varit i arbete — från att påbörja yrkesmässigt arbete.

Prövningen av arbetsförmåga omfattar de fall, då det föreligger en uppen- bar skillnad mellan patientens arbetsprestation och den arbetsförmåga, lä- karna kunna konstatera borde finnas. Genom en sådan prövning kan In- valideforsikringsretten i fråga om sina fall få en mera klar bild av den förevarande personens faktiska arbetsförmåga. Hänvisningen till Arbejds- skolen från Invalideforsikringsretten, genom vilken flertalet fall remitte— ras, kan ha företagits med syfte att få klarlagt ett understödsfall eller nöd- vändigheten av särskilda åtgärder för yrkesinplacering. För att lösa sina arbetsuppgifter driver skolan yrkesmässig verksamhet i bland annat bok- binderi, snickeri, cykelreparationer och klensmide, Skomakeri och träd- gårdsskötsel, förenad med affärsrörelse för försäljning av vid skolan till- verkade alster. Den genomsnittliga vistelsetiden vid skolan rör sig om cirka 3 månader.

Förenta staterna. I allmänhet utbildas partiellt arbetsföra tillsammans med fullarbetskraften, vilket man anser vara mycket önskvärt.1 I görli— gaste mån syftar man till att icke göra någon åtskillnad mellan partiellt arbetsföra och andra. Utbildningen lämnas i privata yrkesskolor, tekniska skolor och institutioner samt hos enskilda arbetsgivare på arbetsplatsen, i. särskilda »vestibulverkstäder» eller i företagens egna yrkesskolor. Till- gänglig statistik för år 1939 utvisar, att ungefär 27 % av dem, som om- skolats i den federala ledningens regi, erhöllo utbildning på arbetsplatsen och resten i skolor och institutioner. Särskilda åtgärder ha vidtagits för bibringande av omskolning och yrkesutbildning till veteranerna från det andra världskriget. Bland annat må nämnas, att maximiåldern för anta- gande till lärling höjts just med hänsyn till denna grupp av partiellt ar- betsföra.

Schweiz. I fråga om yrkesutbildningen för partiellt arbetsföra (Anor- male) föreligga samma möjligheter som för andra kategorier. Dels före— kommer utbildning i vanliga yrkesskolor, dels hos enskilda företag i nä- ringslivet. Särskilda utbildningsanstalter för vanföra finnas icke med un- dantag för ett par mindre hem för svårt handikappade flickor. I de sär- skilda verkstäderna eller arbetshemmen för partiellt arbetsföra (Teil- erwerbsfähige), där flera kategorier av handikappade arbeta tillsammans, kunna de manliga erhålla en viss förberedande yrkesutbildning. Särskilda

' 1Se—In—ternational Labour Office »The Training and Employment of Disabled Persons», sid. 135.

anordningar för omskolning av äldre arbetskraft förekomma ej. Yrkesut- bildningen finansieras genom bidrag från den partiellt arbetsföre själv, genom lärlingsstipendier, understöd från den berörda undervisningsanstal- ten och bidrag från den schweiziska utjämningsfonden, som förvaltas av Pro Infirmis, samt i fråga om olycksfall i arbete från den schweiziska olycksfallsförsäkringen.

Storbritannien. Även i Storbritannien försöker man att, i den utsträck- ning det är möjligt, yrkesutbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt arbetsföra. Fördelen av en sådan anordning har särskilt betonats av Tom— linsonkommittén och den brittiske arbetsministern, vilken senare såsom svar på en fråga i underhuset den 4 november 1943 bland annat framhållit, att han var emot särskilda »disablement training centres» utom i special- fall. Han anförde vidare: »Jag tror, att det är fördelaktigare att utbilda partiellt arbetsföra tillsammans med fullt friska än att isolera dem. I hu— vudsak böra de utbildas tillsammans med fullsinnade eller i särskilda av- delningar i samma utbildningsanstalter. Vår strävan skall gå ut på att sammanföra dem med fullt friska för att få dem att glömma sin egen ställ— ning. Vi betrakta detta som den bästa lösningen.»

För personer med svårare arbetshinder, som behöva ett mera speciali- serat och individuellt omhändertagande, förenat med viss medicinsk över— vakning, finnas emellertid särskilda skolor inrättade. Mest kända äro må- hända Queen Elisabeth's Training College for the Disabled, Leatherhead, och St. Loyes College for the Training and Rehabilitation of the Disabled at Exeter. Dessa skolor ha i många år specialiserat sig på att utbilda partiellt arbetsföra och ha uppnått beaktansvärda resultat. I en rapport till Inter- national Labour Office, redovisad i The Training and Employment of Disabled Persons, Montreal 1945, angives, att utbildning av partiellt arbets- föra förekommer i 35 olika yrken vid de särskilda skolorna. Arbetsministe— riet har under de senaste åren upprättat en del särskilda centra för kon— valescenter, där patienterna jämsides med den medicinska eftervården ha tillfälle till arbetsträning i lämpliga yrken. En sådan institution är exem— pelvis Egham Centre, Surrey, där konvalescenterna få genomgå kurser, som äro avpassade för den ifrågavarandes yrke. Syftet med denna institu— tion är att göra den partiellt arbetsföre tillräckligt frisk och tränad för att han skall kunna gå direkt ut i lämpligt arbete eller till en passande yrkes- utbildning. Till institutionen äro knutna verkstäder, där personernas lämp— lighet för olika yrken prövas. Egentlig yrkesutbildning av längre varaktig- het lämnas icke vid Egham Centre, utan denna får fullföljas i de särskilda yrkesskolorna. I Egham Centre emottagas män i åldern 16—50 år. Vistel- sen därstädes omfattar i regel (”)—12 veckor.

2. Kommitténs huvudsynpunkter på partieut arbetsföras utbildning.

1 kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) ha vissa principiella syn- punkter anförts på de åtgärder, som i olika avseenden skola vidtagas för de handikappade. Härvid har kommittén betonat, att det måste vara en given princip, att de partiellt arbetsföra i görligaste mån skola inordnas i det ordinarie system av sociala tjänster, som är under utbyggnad i vårt land. Av detta skulle såsom en arbetshypotes följa, att ingen speciell lös- ning utanför de allmänna sammanhangens ram skulle förordas, innan den generellare lösningens tillämplighet för även den här ifrågavarande kate- gorin hade prövats. Inga särinstitutioner skulle byggas upp, innan det be- visats, att de allmänt syftande institutionerna icke rimligtvis kunna an- passas för det i viss mån särpräglade klientelet. Med utgångspunkt från denna arbetshypotes har kommittén i följande sju punkter skisserat vissa principiella önskemål beträffande de partiellt arbetsföras utbildning m. m.

1. Eftersom den systematiska gången till inträdet i arbetslivet för all samhällets ungdom bör börja med ett rationellt yrkesval, gäller detta även och i särskild grad den ungdom, som är hotad av risken att bli partiellt arbetsför. Den obligatoriska folkundervisningen böra de åtnjuta i likhet med alla andra; endast speciella undervisningssvårigheter (t. ex. blindhet) behöva föranleda särundervisning. Däremot bör icke redan under skol- pliktstiden något föregripande göras i fråga om yrkesvalet. Viktigt att framhålla är, att det städse måste vara den individuella dugligheten och hågen, som skall vara avgörande. Även partiellt arbetsföra böra prövas in— dividuellt; man bör ej förhasta sig genom att hänvisa dem till vissa i för- väg utstakade »lytesyrken». Detta kommer förmodligen i det praktiska livet att medföra tvenne förändringar: a) de partiellt arbetsföra komma att visa sig lämpliga för flera och mera varierande yrken än de tidigare utbildats för och b) flera av dem än hittills komma att återfinnas såväl bland tempoarbetare inom industrien som bland de intellektuella yrkes- utövarna med högre utbildning, medan anhopningen i hantverksyrkena re- duceras.

2. Då det kan vara svårt att avgöra, vad en partiellt arbetsför passar- till och förmår uträtta, är kommittén vidare intresserad av att möjligheter- skapas för prövning av arbetsförmågan och för arbetsträning vid särskilda verkstäder och på arbetsplatser, där arbetet bedrives under såvitt möjligt yrkesmässiga betingelser.

3. Nästa slutsats från den principiella premissen blir, att de partiellt ar- betsföra så långt det är möjligt på samma sätt som andra böra hänvisas dels direkt till arbetsanställning på den öppna marknaden, dels till utbild— ning inom näringslivet, dels ock till de ordinarie yrkesutbildningsanstal— terna, sålunda kommunernas yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, lant—

mannaskolor etc. Huruvida detta kommer att medföra krav på viss peda- gogisk Specialutbildning hos yrkeslärarna eller på andra särskilda arrange- mang, skall i skilda sammanhang diskuteras.

4. För mera svårt handikappade torde fortfarande speciella yrkesskolor (specialskolor) behöva finnas. I all den utsträckning det är praktiskt möj- ligt, ör det önskvärt, att specialskolorna ej som hittills förbehållas en sär- skild kategori av partiellt arbetsföra utan stå öppna för flera, som kunna tillgodogöra sig den erbjudna yrkesundervisningen. Därmed ökas möjlig- heterna för varje särskild kategori att få utbildning inom flera yrken.

5. Det starka anstaltsberoendet och isoleringen inom en lytesgrupp bör motverkas. En obligatorisk internatsform vid specialskolorna bör undvikas, särskilt som vederbörande elever därigenom ej tillräckligt fostras till en nödvändig förmåga att självständigt reda sig i det praktiska livet. Slutna anstaltsanläggningar måste i första hand avse det klientel, som är svårast invalidiserat. När internatsformen tillämpas, kan även övervägas, huru- vida icke en med åldern tilltagande grad av självstyrelsesystem bör införas.

6. De ekonomiska villkoren för de unga partiellt arbetsföras försörjning under utbildningstiden böra principiellt utformas lika med andra katego- riers och bygga på samma stipendiegrund.

7. Jämsides med förändringen av de institutionella anordningarna för de partiellt arbetsföra måste en förändring i den personliga inställningen åstadkommas, såväl hos de partiellt arbetsföra själva som hos människor i allmänhet, så att det för bägge parter blir naturligt att mer än hittills se bort från det som är en avvikelse och ett särpräglat handikap, och i stället se till det som är gemensamt mänskligt och det som tillhör den individuella personligheten. Denna omställning av själva synen på de handikappade måste till stor del åstadkommas genom fostran under skol- och utbild— ningsår.

KAP. VII. PEDAGOGISKA SYNPUNKTER PÅ DE PARTI- ELLT ARBETSFÖRAS FOSTRAN OCH UTBILDNING.

Av kommittéledamoten, rektor Alva Myrdal.

Någon speciell genomarbetad pedagogik för grupper av handikappade kan ännu icke sägas finnas, vilket kanske är naturligt, då man betänker, hur olika kategoriers problem behandlats isolerade från varandra. Vad man haft att tillgå har varit traditioner av olika slag.

I fråga om den fostrande påverkan, som behövs för att de handikappades närmaste omgivning — i hem, bland kamrater, i skolor och kurser, på arbetsplatser etc. — skall kunna förstå, huru dessa böra behandlas, har man egentligen bara haft en vag tradition, innebärande att man »bör vara hänsynsfull». I fråga om särskilt skolpedagogiken för de partiellt arbets- föra har de ärvda traditionerna närmast kommit från de speciella anstalter, som anordnats för att taga hand om de svårast invalidiserade. Det bör så- ledes från början uppmärksammas, att dessa pedagogiska traditioner tro- ligen icke äro fullt ändamålsenliga, när det gäller att undervisa och fostra även de lättare fallen, där olikheten mot de vanliga barnen och ungdomar- na icke är lika stor. Vidare bör man hålla i minnet, att dessa traditioner i stort sett utbildats, innan man hade specialiserad kunskap byggd på psykologiska och vetenskapligt pedagogiska rön, om vilken undervisnings— teknik, vilka arbetsmetoder, vilka uppfostringsåtgärder, som skulle vara mest effektiva. Till slut måste likaså framhållas, att, eftersom dessa tradi- tioner huvudsakligen utbildats inom anstalter, de i stor utsträckning ut- formats under inflytande av den moraliserande inställning, som förr var vanlig för allt vad institutionsuppfostran och anstaltsliv heter.

I samtliga dessa hänseenden gäller det nu att underkasta traditionerna en granskning i ljuset av nyare erfarenheter och att därefter målmedvetet ytterligare stärka det livskraftiga i dem men också att skära bort det, som icke är livsbefrämjande.

1. De handikappade gruppernas psykologi.

Innan man kan bedöma de pedagogiska handlingsregler, som numera ansetts kunna uppställas ifråga om de partiellt arbetsföra, bör man under-

söka, vad man kan veta om de psykologiska sammanhangen mellan deras primära handikap och deras sätt att reagera.

Forskningen har icke mycket sysslat med detta problem. (Jfr G. Inghe »De partiellt arbetsföra som medicinskt sociologiskt problem», bil. 3 i kom— mitténs betänkande I, SOU 1946:24.) Numera har man börjat få en del bidrag, huvudsakligen från två håll. Det ena är den djuppsykologiska ana- lysen, knuten i. detta hänseende närmast till Adlers namn men numera utvecklad inom all praktiskt arbetande mentalhygien. Det andra är den statistiskt-psykologiska forskningen om hur de handikappade avvika från andra, mest utvecklad i samband med den amerikanska intelligensforsk— ningen och kanske här bäst representerad av Hollingworth.

För att börja med den senare linjen, som ju rör sig på lättare kontroller— bar mark, ha givetvis tidigare vissa strödda observationer kunnat göras om. psykiska specialproblem inom skilda handikappade kategorier. Men det var först när man började intensifiera intelligensforskningen, som man också kom att ställa den allmänna, teoretiskt högst intressanta frågan om vilka interrelationerna mellan olika psykiska funktioner voro, och även vilka relationer som kunde bestå mellan dessa psykiska funktioner och olika fy- siologiska defekter eller tillstånd. Man hade då först att bekämpa den för— vetenskapliga, magiska föreställningen, att individer, tillhörande någon av dessa grupper — och närmast de som hade medfödda lyten av någon av de mera påtagliga typerna — betecknade en särskild »art». På denna grund hade nämligen dessa grupper behandlats genom isolering, inte så litet skrämselbetonad för övrigt; för dem hade uppgjorts pedagogiska program och yrkesplaner helt skilda från andras.

Länge ansågo även framstående teoretiker, att det i varje särskilt fall — för kongenitalt blinda, döva, intelligensdefekta m. m. — fattades en speciell psykisk »förmögenhet», att alltså på ett visst ställe i deras psy- kiska utrustning fanns ett avgränsat tomrum. Att detta skulle vara för- hållandet med de intelligensdefekta är givetvis ej att undra över. De be— teckna en så helt från de andra avvikande kategori, att de måste skiljas ut vid behandlingen av förevarande problem, då man ju för dem måste förutsätta en per se mindre värdefull psykisk utrustning. Men även blinda och döva barn betraktades länge som psykiskt patologiska.

Numera måste det dock anses fastställt, att blinda och döva barn, liksom givetvis vanföra, klena, hjärtsjuka etc., i och för sig icke ha någon från andra barn skiljaktig psykisk utrustning. Vad de däremot skilja sig i fråga om är de miljöerfarenheter, som bestämmas av syn- resp. hörselintryck etc. Detta kan under uppväxttidens gång naturligtvis bli betydelsefullt nog.

Det nu sagda är ganska viktigt att hålla i minnet, då det här rör ett principiellt grundproblem. Den ursprungliga likheten är rentav så kate- gorisk, d. v. 5. den psykiska utrustningen i och för sig är för de olika kate— gorierna så lika, att de handikappade inte heller äga någon speciell kom—

pensatorisk utrustning. De tillhöra samma art som de normala utan vare sig särskilda luckor eller särskilda tillägg. Annars hävdas det ju ofta i populäruppfattningen, att t. ex. de blinda som kompensation fått särskilda gåvor i fråga om fin hörsel, beröringskänsel, rentav avståndsuppfattning av föremål. I själva verket äro vetenskapsmännen enstämmiga i att ingen så- dan kompensation i anlagsutrustningen finns. Seashore sammanfattar, att den extraordinära skicklighet en blind må ha i fråga om hörsel, känsel och andra sinnen, har sin bas i apperceptionen (den associationsbetingade åskådningen) snarare än i perceptionen (det rena sinnesintrycket). Den person, som läser punktskrift, har lärt sig att lägga in mening i vissa kän— selintryck, som den seende personen förbigår, fastän han i och för sig skulle ha samma förmåga som den blinde att förnimma skiljaktigheterna.

Variationerna mellan individerna inom de handikappade grupperna måste alltså följa samma allmänna lagar, som reglera sambanden i den mänsk- liga psykiska utrustningen över huvud taget. I den mån en viss förmåga, t. ex. att läsa blindskrift, har en viss samvariation med allmänintelligen- sen, kan man förvänta, att en mer begåvad blind ——- liksom en mer begå- vad seende — kan lära sig detta lättare än en mindre begåvad blind resp. seende. Ingen lär sig det emellertid bättre som en slags kompensation för att han är mindre seende. Tyvärr, måste man säga, har den populära upp- fattningen om att den som utrustats illa i ett avseende fått kompensation i ett annat avseende, intet som helst vetenskapligt fog för sig.

Vad man duger till måste bedömas individuellt; tillhörighet till en eller annan lytesgrupp fäller intet utslag därom. De mänskliga anlagsresurserna äro emellertid i allmänhet så långt ifrån maximalt utnyttjade, att man hos individerna kan träna upp en ganska långtgående förmåga, när den be- hövs. Därpå är de blindas beröringskänsel ett exempel; många vanföras konstfärdighet ett annat. Behöver någon »ltompensera» för synsvaghet, en förlamad hand e. dyl., finns det i allmänhet ganska stor möjlighet att göra det. Att söka finna denna möjlighet är det individuella yrkesvalets uppgift.

Om man vill göra ett allmänt påstående om handikappade barn — de psykiskt efterblivna ständigt undantagna — kan man alltså säga, att de i och för sig primärt böra beräknas ha samma begåvning och samma ur- sprungliga egenskaper i övrigt som andra barn. En annan sak är, att deras lyte i en del fall sekundärt kan sammanhänga med en mer komplicerad defekt, en födelseskada eller effekter av mer allmänt ruinerande sjuk- domar, t. ex. meningitis. Medfödd dövhet, vissa deformiteter etc. kunna alltså vara sammankopplade med intelligensdefekter.1

1Detta medför — vilket är något annat än att intelligensen allmänt skulle vara skadad eller anlagsutrustningen påverkad —— att bland blinda andelen sinnes- slöa stiger från de normala 3—5 till 5——20 %, hos döva och oegentligt döv- stumma till något mindre och hos vanföra knappast skiljer sig alls från genom- snittet i ett folk.

I och. för sig ha de handikappade grupperna även samma emotionella disposition som andra, växlande från individ till individ. Skillnaden i er- farenhet och skillnaden i livssituation kommer dock givetvis sekundärt att medföra vissa anhopningar av >>lynnesdrag», som kunna bli typiska, på samma sätt som stadsbor skilja sig från landsbor, kvinnor från män, frans- män från svenskar. I denna bemärkelse kan man alltså tala om en viss »blindpsykologi», »dövpsykologi», »krymplingspsykologi», »tbc-psykologi» etc. Man skall emellertid ha klart för sig, att det gäller sekundära fenomen och att i den mån miljön normaliseras, reduceras också det särpräglade. Eftersom den speciella mentalitet, som utvecklas hos grupperna, sällan är av särskilt positiv art utan ofta måste ha ressentimentets, bitterhetens och isoleringens mer negativa karaktär, torde det rentav vara möjligt att vinna enighet om som en praktisk slutsats, att det är önskvärt med en dylik ut- jämning, så att även inom de handikappade grupperna det blir fråga om mer individualiserade karaktärsdrag snarare än gruppenheter.

Det har varit nödvändigt att starkt stryka under den primära likheten i utrustning mellan handikappade och andra, då den populära uppfattning—v en ofta rör sig med föreställningar om lägre intelligens och speciella käns- 10- eller karaktärsdefekter hos de förra. Naturligtvis kan man dock aldrig eliminera de olikheter, som bero på att alla handikappade sakna och att de primärt handikappade ända sedan födelsen saknat vissa erfarenheter. Ser man till denna sida av saken, den personlighetspsykologiska, måste man givetvis förstå individen som ett totalt och icke upplösbart samspel av an— lagsutrustning, minne, känsloinställning etc. Då kommer man fram till att en viss »typpersonlighet» kan utvecklas på de olika handikappens grund. Det bör alltså icke råda någon strid mellan de egalistiska åskådningar, som betona anlagsutrustningens och faktiskt även det mänskliga reaktions— mönstrets fullkomligt dominerande likhet, och de mer personlighetspsyko- logiska, som visa hur vissa typreaktioner kunna utvecklas. Tyvärr disku— teras det i dessa frågor —— även mellan pedagoger — som om man vore tvungen att välja den ena eller den andra av dessa uppfattningar. Enklast skulle man kunna sammanfatta: de äro lika andra, men bli något olika-

Här nedan skall göras ett försök att kortfattat katalogisera vad som från sakkunnigt håll ganska samstämmigt anses känneteckna de speciella grup- perna av partiellt arbetsföra.1 Därefter upptages den mer djuppsykologiska. förklaringen av vissa gemensamma reaktionsbenägenh'eter.

1 Här följes huvudsakligen _ jämte en del synpunkter, som kan dragas ut som slutsatser från den vanliga utvecklingspsykologin — del II av Frampton & Rowell: Education of the Handicapped, London & New York 1939, samt Hanselmann, Heinrich: Einfiihrung in die Heilpädagogik, övers. till danska: Undervisnings- og Opdragelsevanskeligheder hos Sansedefekte, aandsvage og talelidende Barn. Psyko» logisk-Paedagogisk Bibl. VI, Kbhn 1939.

»Det finns kanske ingen blindpsykologi, men det finns en hämnings- psykologi (psychology of frustration)», säger Frampton och Bowell. I in— tellektuellt avseende är flertalet blinda jämförbara med andra enligt sär- skilt konstruerade utvecklingsprov (Hayes-Binet och anpassade Wechsler- prov), vilka dock vid högre ålder svårligen rättvist kunna tillämpas på blinda, lika litet som seende med fördel kunna intelligenstestas vid vuxen ålder. Dock karakteriseras de blinda av att om psykologiska problem upp— träda, de oftare än hos andra bestå i dagdrömmeri, »blindismer» (manér eller så kallade »nervösa vanor», såsom att gunga kroppen framåt och bakåt etc.), sexuella problem, talsvårigheter, apati och initiativfattigdom. Detta må sannerligen vara förklarligt och uppväges naturligtvis av kor- tare protokoll i andra hänseenden, såsom fysisk aggressivitet etc.

En fara är onekligen den tendens till överdriven introversion (inåtvänd- het), som kan förekomma hos såväl blinda som synsvaga.

Själva det faktum, att beröringssinnet för de blinda måste användas som förnämsta kunskapsinstrument, medför, att dessa lätt bli så beroende av tingen och de känslor beröringarna utlösa, att de —— liksom andra stän— digt låta blicken vandra —— ständigt måste beröra och fingra på något- Detta blir av pedagogisk betydelse, så tillvida att de blinda böra matas med rika beröringsupplevelser, och tränas att avleda sitt beröringsbehov t. ex.. vid lyssnande.

Både beröringarna och ljudförnimmelserna, som den blinde likaså är mer ensidigt hänvisad till, anses vidare verka särskilt stimulerande på känslolivet (jfr att emotionella betoningar lättare kunna förmedlas i tal än skrift). Man har därför ansett sig kunna konstatera, att blinda ha en större benägenhet att utveckla känsloattityder —— naturligtvis alltid under betingelsen »ceteris paribus».

Undervisningen av blinda försvåras icke endast av att den ej kan för— medlas genom synförnimmelser. De reliefkartor, kopior av föremål etc., som måste begagnas i stället för bilder, filmer etc., äro dyrbarare och svå- rare att åstadkomma. Genom radion och grammofonen har man emellertid fått nytt undervisningsmaterial, som kan bli av stor betydelse för blin— da, icke minst i yrkesundervisningen.

Döva.

Vid testning ha även sedan tidiga år döva befunnits fullkomligt opå— verkade av sitt handikap med hänsyn till motorisk utveckling och allmänt mekaniska färdigheter. I fråga om intelligens hävdar Pintner, som ägnat detta problem fördjupade studier, att intelligenskvoten för från födelsen döva skulle vara omkring 90 i genomsnitt i stället för 100, men stor svårig— het råder att finna prov, som rättvist uppskatta de dövas förmåga. Ett stort

antal döva ha emellertid enligt utländska erfarenheter visat sig kunna till- godogöra sig även högre teoretiska studier.

Deras största svårighet hänför sig till de sociala kontakterna. De döva bliva mer än de blinda avskurna från normala kamratkontakter. Om de blindas handikap göra sig gällande på sak-sidan, göra sig de dövas gällan- de på person—sidan av tillvaron. Man kan också våga göra förmodandet, att de blinda, som äro särskilt mycket hänvisade till att material utifrån skall stimulera dem till aktivitet, bliva mera beroende, tacksamma för hjälp och kanske mer passiva, medan de döva, som ha svårt att nås av tilltal, tillsägelser etc., måste utveckla ett slags oberoende, som kan inne- bära egna initiativ men också isolering och som kan försvåra anpassning i yrkeslivet.

I allmänhet tyckas döva dels ledas till introversion på grund av sitt handikap, dels och framförallt till mindervärdeskänslor. De blinda känna ständigt sitt handikap och tilltro sig från början ej så mycket; de döva måste upptäcka, var gränsen går mellan vad de och vad andra kunna göra. Det kommer dem att känna sig »underlågsna». En fostran för de döva måste i främsta rummet gå ut på att inlemma dem i en känsla av sam- hörighet och en vana vid sociala relationer.

För den lomhörde ligger en mycket stor fara i att han gissar, »han sva- rar ja när han skulle mena nej». Denna i och för sig psykologiskt förklar— liga relativism i förhållande till sanningen, vilken ju bedömes som mora- liskt mindre värdefull, kan komma, om den ej fostras, att bliva av ödes- diger karaktär för relationerna med medmänniskor. Det kan gå så långt, att den döve eller lomhörde blir fastsittande i en konventionell tillgjord- het, som år tragisk.

Ett handikap är också, att de mänskliga kontakterna ej bliva spontana. Det kvicka skiftandet av repliker, det lekfulla bruket av talet faller sig na— turligtvis svårt för dem. Redan detta hindrar dem att tala om sig själva, att ge förtroenden i den grad, som behövs för att upprätthålla den spon- tana vänskap, som är av värde även på arbetsplatsen.

Liksom de blinda genom överuppmärksammande av det talade ordet skulle tendera att bliva känslobetonade, skulle de döva genom berövandet av just denna erfarenhetssektor, som säkert är nära knuten till det emo- tionella, tendera att bliva känslofattiga. Hanselmann framhäver t. ex., hur naturligt det är att uttrycka en stämning av välbehag med ljud, liksom hur starkt lustbetonat förvärvet av språkförmågan är hos barn. »Åtbörden» är fattig i jämförelse med ljudet. Några slutgiltiga studier på detta om- råde ha dock icke företagits.

För de dövstumma gäller allt det som i detta avsnitt säges om de döva. då från barndomen döva ju med nuvarande resurser ej kunna undgå att bli dövstumma. I den mån man lär dem tala minskas avsevärt deras handikap, som år socialt och beror mer på oförmågan att tala än oförmågan att höra.

?!:

Ännu färre studier ha gjorts av de motoriskt handikappade som grupp. Det finns säkert också mycket större möjligheter för dem att _ om de ej äro helt oföra —— låta en frisk kroppsdel kompensera en försvagad. Åt- minstone gäller detta i fråga om deras sociala kontakter och deras inlär- ningsförmåga som här uppmärksammats. Det är ju lätt även för en vanför att uttrycka emotionella tillstånd, deltaga med spontanitet etc., även om han inte alltid kan utföra alla beledsagande rörelser. Vad som däremot spe- lar en stor roll är naturligtvis platsbundenheten, om lytet tvingar till sådan. Den känsla av vanmakt, som därmed ibland kan bemäktiga sig den van- före, kan antagas vara nära besläktad med de primära trotsreaktioner, som man kan studera hos barn: en vredesaffekt väller upp, då det kroppsliga rörelsebehovet hämmas. Så vanlig blir emellertid denna erfarenhet för de vanföra, att den småningom leder till resignation men med mindervärdes- känsla.

Mest betyda säkert emellertid de mindervärdeskänslor, som de vanföra komma att utveckla, därför att lytet vanställer. Psykologiskt blir det när- mast fråga om ett aggraverande av »fulhetens» problem. Vår tids tonvikt på sportsliga dåd, på kroppslig fulländning, på skönhetsvård och kläder samverkar därför sannolikt till att försvåra de vanföras psykologiska an- passningsproblem. För yrkesutbildning och arbetsliv med både vanföra och friska blir detta en viktig trivselfråga.

Övriga grupper.

Risken för de kroniskt sjuka, under—vitala, undernärda, hjärtklena kan huvudsakligen beräknas vara att de bliva underaktiva. De bli av omgiv- ningen ofta manade till försiktighet, vilket kan medföra, att de bli själv— iakttagande och eventuellt lära sig att utnyttja andra. En risk är även, att de få benägenhet att fly undan svårigheter genom hänvisning till sin insufficiens. _

För de tuberkulösa ha knappast markerade verkningar kunnat iakttagas hos barn. Betydelsefullare blir deras problem i puberteten och senare. Iso- leringen och den nödtvungna arbetsvilan leda givetvis ofta till att de lung- tuberkulösa unga människorna ägna sig åt den rekreation, den vänskap och de nöjen, de kunna finna hos varandra. Populärt har man omtolkat detta, som om sjukdomen skulle medföra lättsinne och eufori. I och för sig finns emellertid troligen ingen anledning att konstatera några speciella psykiska effekter på deras allmänna läggning.

Kommer man däremot till problemet om de sinnessjuka och psyko- paterna etc. ligger givetvis i sakens natur, att de bliva psykiskt förändrade av sitt handikap. Ingen sammanfattande karakteristik kan dock göras. Varje försök att skildra deras »psykologi» skulle leda till att hela psykia- trin och psykopatologin måste behandlas.

De i intelligensavseende efterblivna — sinnesslöa, d. v. s. debila, im- becilla och idioter —— konstituera till slut en grupp av helt annan beskaf- fenhet än samtliga de tidigare behandlade, eftersom man här utan tvivel kan tala om en originär undermålighet. Visserligen har man även för de- ras vidkommande upptäckt, att det inte rör sig om en särskild »art» av människosläktet, vilket man i förvetenskaplig tid oftast trodde. I stället kom man så småningom — genom Norsworthy's, Binets och WVitmers forsk— ningar omkring 1906 —— till den experimentellt bevisade uppfattningen, att övergången från defekt till normal går successivt över olika grader. Det är ganska intressant att efteråt konstatera, att först sedan man fått in- strument att mäta intelligensen, fann man den mellankategori mellan im— becilla och »normalt dumma», som nu kallas debila; förr hade det prak- tiska livets folk endast kunnat diagnostisera sådana sinnesslöa, som icke kunde lära sig läsa eller som hade vissa fysiska stigmata som yttre känne— tecken på efterblivenhet. Nu är det fullt erkänt för de intelligensdefektas räkning, att de icke äro artskilda från andra, men att de icke förmå ut— vecklas lika långt utan bliva kvarstående på en nivå, som i detta avseende liknar barns i olika, bestämda åldrar.

De intelligensdefekta måste av dessa skäl, trots de kontinuerliga över— gångarna, betraktas som en speciell grupp. Deras psykologiska problem bliva helt naturligt av en annan ordning än de andra gruppernas, eftersom själva deras defekt är psykisk. Intelligensen är av stor betydelse för hur man tolkar sig själv, och de intelligensdefektas erfarenheter måste därför bliva avgörande för deras utveckling i en mängd hänseenden.1

För deras vidkommande får hela problemet om kompensation för bris- terna också en annan uppläggning. Den uppövning av en annan funktion, som man för övriga kategorier vill använda för att kompensera brist i ett hänseende, är för dem åtskilligt hämmad genom själva den psykiska efter- blivenheten. Även sådana uppgifter, som ytligt tyckas kunna bygga på ett anlag för manuell färdighet, vilket skulle komma till användning i slöj- dande etc. och vilket synes kunna förefinnas oberoende av den allmänna intelligensens utveckling är med största sannolikhet försvårade för de in— tellektuellt efterblivna, eftersom för uppgifternas högklassigare fullgörande även mer centrala intelligensfaktorer skulle behövas: ett visst omdöme om hur en sak bör se ut, en viss förmåga att uppfatta order, en viss möjlighet att planera nästa steg i proceduren etc.2

I fråga om psykiskt efterblivna individers mentalitet gäller som första regel, att de som ligga normal begåvning närmast naturligtvis äro mest lika

1Se t. ex. sammanfattningen i Leta S. Hollingworth: The Psychology of Sub— normal Children, New York 1937.

2 Hela forskningen om samvariationerna och om de »gemensamma faktorerna» i den psykiska utrustningen har utvecklats oerhört och redan givit oss ganska stor klarhet över hur de ena och de andra egenskaperna hänga ihop. Icke minst den därvid behjälpliga s. k. faktoranalysen lovar att ge ännu klarare besked om

normala personer även i övriga psykiska avseenden. Hos de mer defini- tivt utvecklingshämmade framstår däremot psykets primitivitet mer ohöljd, de mest efterblivna —— idioterna —— närma sig ju ett animalare lev— nadsmönster. I allmänhet skall man finna en regression till mer materiella intressen och en bundenhet till konkreta och kortsiktiga föreställningar. För yrkesvalet betyder allt detta, att sysselsättningar med manuella upp- gifter utan mer krävande planering är det lämpligaste. Naturligtvis måste närmare bestämningar bero på efterblivenhetens djup. Även det person- liga känsloregistret, som inom denna kategori kan visa mycket växlande typer blir beroende på defektens grad. Allmänt kan man våga säga — vil— ket må betraktas som en lycklig omständighet — att de psykiskt efterblivna också bliva något avtrubbade i uppfattningen av sin egen belägenhet. Nå- gon extra stor känslighet behöver man ej räkna med.

2. Psykologiska synpunkter på den personliga reaktionen inför ett handikap.

Bakom de olika speciella sjukdomarna och defekterna och de verkningar de kunna ha på personlighet och livsinställning, ligger för samtliga grupper en stark upplevelse av gemensam karaktär: att vara olika är överhuvud taget att vara mindervärdig. Själva vårt språk är ju grymt, varje benäm- ning av kategorierna och varje försök att ge hela gruppen ett namn bliva sådana, att de påminna om att något fattas: blind, döv, vanför, sjuk, de- fekt, handikap, partiellt arbetsför.

Ingen hade emellertid före Alfred Adler förstått, hur djupgripande och helt livsomformande denna insikt om mindervärdighet är. Han är minder— värdeskomplexets upphovsman. Och hans psykologi —— om än från den teo- retiska sidan kritiserad som rymmande föga av verklig förklaring av hur sammanhangen uppstå —— är i praxis mer allmänt godtagen som bas för bedömande och psykologisk rådgivning än någonting annat i den moderna psykologin. Den mekanism, varmed en insikt om mindervärdighet utlöser kompensation och överkompensation, användes ständigt vid skildringen av hur människor reagera. För uppfostran och överhuvud taget behandling av elever och anställda blir den av största vikt. vad man k—an vänta för slags sammanhang mellan en sorts duglighet och en an— nan sorts.

Det skulle vara intressant och för den praktiska utbildningen av partiellt ar- betsföra måhända även lämpligt att i ett allmännare sammanhang få utrett, vilka arter av duglighet, som äro relativt fristående från andra. Detta är ett för yrkes- utbildningen i allmänhet mycket viktigt problem, som man hoppas, att den psykologiska forskningen skall ytterligare klargöra. Den undersökning, professor John Elmgren för 1946 års skolkommissions räkning bedriver över förhållandet mellan teoretisk och praktisk begåvning, blir av värde även för de partiellt ar- betsföras yrkesutbildningsproblem.

Adlers människouppfattning utgår från behovet av gemenskap med andra människor. Det mänskliga själslivet är enligt hans mening huvud- sakligen socialt inriktat. Från första stund söker barnet en sådan gemen- skap redan i den kroppsliga kontakten med moder eller vårdarinna. Dess »livslinje» framåt —— den linje, utmed vilken individen kommer att sträva »— bestäms i hög grad av huruvida barnet finner trygghet i detta sitt för- sta kontaktsökande eller om det känner sig utstött.

Snart börjar barnet emellertid därtill jämföra sig med andra. Brister hos organen gör det omöjligt att uppnå vad andra uppnå. (Själva det fak— tum att man som barn är liten, anses i viss mån frammana mindervärdes- känslor.) Men naturligtvis blir mindervärdeskänslan också beroende på hur svåra uppgifter barnet ställs inför, hur höga ideal det har, hur stora am- bitioner man ställer upp för vad det måste lyckas med. Mindervärdeskom- plexet är därför ingalunda direkt proportionellt till något objektivt fast- ställbart mindervärdigt utan är i högsta grad något som genom uppfostran får sin storlek och intensitet.

Där ett mindervärdeskomplex finns, strävar emellertid människan att utjämna det och att hävda sig själv på nya vägar. Man riskerar därvid att bli överdrivet jagisk i stället för spontant sakintresserad. Därigenom kom- mer emellertid individen ofta i strid med gemenskapen, till vilken hon ju egentligen ville höra. Det beror sedan på självhävdelsens inriktning, vilken kompensation för sin mindervärdighet människan söker. Man kan nå en både personligt tillfredsställande och socialt godtagbar sådan, om man ut— vecklar sin inlärningsförmåga, då man misslyckas på sportplanen, liksom Vice versa. Är mindervärdeskomplexet särskilt pressande och kompensa- tion av en eller annan anledning svår att åvågabringa, händer det, att män- niskan överkompenserar och tar till självhävdelseförsök, som äro överdriv— na. Jagiskheten blir en besatthet; alla upplevelser värderas mot behovet av självhävdelse ; erfarenheterna av misslyckande, bristande sympati, blir då givetvis även allt oftare förekommande och allt påtagligare.

Mindervärdeskomplexet utvecklas enligt Adler främst i samband med kroppsliga defekter. Kejsar Wilhelm II, som hade en förtvinad arm och redan av denna anledning drevs att överkompensera i militär hållning och militarism, är ett ofta brukat exempel. Men många andra omständigheter och icke minst sträng uppfostran kan stegra mindervärdeskänslan, »så att verkan av densamma blir densamma som t. ex. av ett lyte».1 Det är så- lunda icke så, att de handikappade befinna sig ensamma i denna olycks— kategori. Alldeles särskilt räknar Adler dit så gott som hela kvinnokönet, då flickor tidigt från barndomen präglas med insikten av sin otillräcklighet i jämförelse med »den manliga rollen», som idealiseras av samhället. Men därjämte riskerar varje individ att få mindervärdeskomplex, om ambitio- nerna bliva för stora i förhållande till förmågan.

iIndividualpsykologien, Sthlm 1928, sid. 60 ff.

! i

Det värdefullaste med denna lära om mindervärdigheten — som här återgivits i förenkling — är, att den trots allt icke är pessimistisk. Tvärtom är ingenting mer ägnat att påverkas genom uppfostran än denna produkt av en felaktig tolkning av jagets belägenhet. Kan man bringas att mena annorlunda om sig själv, blir ju situationen en annan. Och denna föränd- ring är dubbelt nödvändig; bortopererandet av mindervärdeskomplexet ge— nom en klok, förstående och vänlig uppfostran och framkallande av en sund självtillit är nämligen först ägnad att göra den enskilda människan lyckligare, men därjämte att göra samhället fridfullare. Det är ju de olyck— liga, som vålla ressentiment och friktioner, då de till ofta alltför höga pris skola söka bevisa sin överlägsenhet över eller sin likgiltighet för gemen— skapen.1

Vad Adler har framställt, är egentligen en harmonilära, som måste te sig lockande för varje uppfostrare. Lyckan ligger i gemenskapen _ det är både början och slutet på denna lära. För att endast citera ett par rader i samband just med de fysiskt handikappades situation: »En människokän- nare, som i tillräcklig grad utvecklat sin egen gemenskapskänsla, skulle likväl aldrig vilja ställa den människa, som lider av sådana kroppsliga eller själsliga brister, sådana missbildningar eller osympatiska karaktärs— drag, till ansvar för hennes sätt och väsen. Medveten om vår gemensamma skuld till hennes olycka (genom omvärldens kritik och undandragande av gemenskap) skall han tvärtom göra allt för att skaffa lindring i denna genom att kring henne skapa den atmosfär, som möjliggör en friare ut- veckling och som gör det lättare för henne att intaga sin plats som jäm- bördig i. den omgivande världen. Om vi erinra oss hur pinsamt vi ofta be- röras vid anblicken av en människa, vars medfödda mindervärdighet visar sig redan i det yttre, då skola vi också förstå, hur stort uppfostringsarbete vi först måste företa med oss själva för att nå harmoni med den sanna gemenskapskänslan och hur mycket kulturen blivit denna människa skyl- dig.» Även om det icke alltid uttryckes på samma sätt, är denna uppfatt- ning något som allmänt ingått i mentalhygienisk rådgivningspraxis och blivit den dominerande tendensen i den moderna pedagogiken överhuvud taget.

3. Pedagogisk behandling.

I den medicinskt-sociologiska bilagan till kommitténs betänkande I fram— häves, att man vid varje behandling »niåste ta hänsyn till den partiellt arbetsföres hela situation och alla de omständigheter, som medverkat till svårigheterna att bereda honom arbete». (Inghe, sid. 179.) Denna individu-

_11ndividualpsykologien, Sthlm 1928, sid. 60 ff. — Se översikt av senare ut- veckling av denna teori i dess sociala sammanhang i Dollard et al.: Frustration ' and Aggression. London 1944.

ella förståelse och individuella behandling är det viktigaste, som måste komma varje handikappad till del, om man skall kunna göra honom så duglig som möjligt. Det gäller från behandlingen i barndomen genom yrkes- valet och till arbetsberedningen för en, som på äldre dagar blivit partiellt arbetsför.

I de tidiga barndomsåren. Det första kravet är, att barnet såvitt möjligt skall få stanna i hemmet och där omhändertagas med kärlek för att få den grund av trygghet lagd, som är förutsättningen för en balanserad per- sonlighet. Det är särskilt modern eller den vårdarinna, vilken sköter bar— net från dess första stund, som härvidlag har att tillse, att barnets tillför- sikt vidmakthålles. Om ett handikappat barn av medicinska skäl måste skiljas från hemmet för en tid (en operation el. dyl.), borde detta av psy- kologiska skäl snarare förläggas senare än tidigare, om man har en möj- lighet att välja tidpunkt. Allra helst borde modern eller vårdarinnan följa barnet även under denna bortovaro. Först gradvis bör egentligen denna föräldrakontakt, som skall vara fundamentalt tillitsskapande, lossas för att så småningom en frigörelse till större självständighet skall komma till stånd. Barn, och icke minst dessa barn, måste ständigt ha någon att kunna förtro sig till. Vid överförande till skola eller institution bör likaså en viss successiv övergång beredas, icke ett chockverkande bortsändande till full- komligt ny miljö. Föräldrarna måste i detta sammanhang dock noga vakta sig för en sentimentalisering, framför allt är det deras plikt att lugnt, sak- ligt, förtröstansfullt förbereda barnet för en skol- eller institutionsvistelse.

Kommer barnet att redan före eller under barnaskolans år tillbringa sin tid borta från hemmet, gäller det att på institutionen bereda det samma psykologiskt ömsinta vård och samma personliga intresse. Barnen böra hållas ihop i en mindre grupp kring var sin sköterska, klassföreståndare el. dyl., som kan ta på sig arbetet med och framför att ge sig tid att verk- ligen leva tillsammans med dem, uppmuntra dem till förtrolighet, behandla dem individuellt och förmedla känslan, att de betyda något för någon. Detta skulle behöva utvecklas i större detaljrikedom men måste här bara allmänt strykas under. Huvudproblemet vad gäller dessa grupper är nämligen, hur man skall kunna förebygga den anonymisering av personligheten och den förkrympning av självkänslan, som äro typiska för anstaltsmentaliteten.

Såväl i hem som i institution och skola skall barnet behandlas som om det normala hos det vore huvudsak, det avvikande bisak. Man bör icke undvika att tala om defekten, där denna är av påtaglig art; däremot bör klenhet, psykisk labilitet o. dyl. naturligtvis ej göras medvetna. Snarare bör man konsekvent tillämpa och vänja barnet vid en »avsiktlig likgiltig- het», ett kyligt och sakligt konstaterande av fakta, absolut ej beklagande sentimentalitet eller en, i längden skadlig, >>hänsynsfull hänsynslöshet». De måste från början läras att acceptera sitt status, helst lika litet emotionellt som man accepterar sin ögonfärg eller andra fysiska detaljer. Likaså måste

!. utgår från att det framför allt är i puberteten, som den handikappade måste

uppfostrarna genom sitt eget sätt att uppträda medverka till att kamrater, som höra handikappen utan hämning omtalas som en saklig bagatell, få en bättre inställning med mindre uppmärksamhet på lytet. Alldeles sär- skilt måste uppmärksammas, att alla handikappade barn stimuleras att ha roligt, att skratta, uppleva humor. Alltför ofta lägrar sig ett särskilt allvar kring dem i uppfostringsmiljön. I viss mån sammanhänger detta med den försiktighet som behövs för dem. Men om uppfostraren har det i minne, kan mycken humor införas; man gör sig möda att förklara för det blinda barnet vad det är som ser lustigt ut etc. — För att föräldrar, lärare och andra rätt skola kunna handhava dessa ömtåliga problem, vore det värde- fullt med en upplysningsskrift, innehållande uppfostringsråd till dem som ha hand om barn med handikap. (Jfr vidare sid. 285 i detta betänkande.)

I puberteten. Särskild vaksamhet är påkallad i pubertetsåldern, så att ej handikappade barn, då de mer allmänt inse den begränsning av livsmöjlig— heterna, som lytet medför, sjunka ned i depression eller följa en tendens att bedraga omvärlden och sig själva genom att på allt sätt försöka upp- träda, som om defekten icke funnes. Det är nu de unga definitivt mäste >>lära sig» att vara blinda, döva etc. Hanselmann säger härom närmast på tal om de blinda: »Disse s:erlige farer ved blindheden for personlighedens og karakterens udvikling viser heilpedagogen vejen. Det fdrste krav er opdragelse til aerlighed mod sig selv. Dette krav vil vi atter og atter made paa andre omraader af vort store arbejdsfelt. Den oprigtige indrammelse af skrgbeligheden, vaekkelsen af modet til at haeve skröbeligheden er derfor _ ogsaa hos den blinde det fdrste og mest betydningsfulde skridt hen mod i en vaerdiful udformning af livet og personligheden. En saadan bevidst og * aerlig konstatering af mangelen, der sikkert er haard, men i overensstem- , melse med sandheden, farer med det samme frem til den positive side af j blindheden. Den blinde maa planmaessig föres til att koncentrere sig om alt, f hvad man har til trods for blindheden, istedetfor at jage efter det, han aldrig

kan opnaa. Denne opgave at opdrage til indrgömmelse af en defekt er maaske det vanskeligeste, heilpedagogen overhovedet har. Fprudsaetningen for den riktige lösning af denne opgave er en opdrager, der igennem den altid nad- vendige selvopdragelse er blevet klar over sin egen begraensning paa et eller andet af livets omraader.»

På ett annat ställe uttrycker Hanselmann, att »den handikappades okri- tiska strävande efter fullständig likställighet. .. betyder en stark fara för hans karaktär». Detta sägs särskilt på tal om dövheten, där frestelsen tro- ligen är störst, men är just i ungdomsåren värt att uppmärksamma för alla grupper, för att en så stadig förnuftsbas som möjligt skall läggas utan ; ständiga mindervärdesförnimmelser men också utan en i längden ogenom- . förbar överkompensation.

Detta reser ett mycket stort praktiskt-pedagogiskt spörsmål. Om man

bringas att acceptera sig själv, så måste det avgöras, om detta sker bäst i en isolerad miljö eller icke. Här vore praktiska försök med åtföljande stu- dier av hur anpassningen lyckas eller misslyckas under olika förutsätt— ningar på sin plats.

Om icke förr så borde givetvis i puberteten, i samband med den yrkes— orientering och hjälp till yrkesval, som då skall ges, en personlig mental- hygienisk rådgivning sätta in. I själva verket borde en dylik mentalhygie- nisk genomgång med diagnos, prognos och individuella ordinationer stå till förfogande för varje barn med någon konstaterbar defekt. För barn som intagits på anstalt eller i särskild klass för specialundervisning borde. det redan nu göras obligatoriskt med dylik psykisk rådgivning, uppmärk— sammande icke endast intelligens, speciella färdigheter o. s. v. av värde för ett kommande yrkesval utan även känslo- och viljelivet, som alltför ofta är utsatt för medföljande störningar, vilka i viss mån äro möjliga att undvika genom en saklig och för individen förstående behandling.

Gradvis fostran till oberoende. Det är en iakttagelse, som alla gjort, att i. de handikappade gruppernas fostran fortfarande ingår betydligt mer av drill, av auktoritär disciplin, av osjälvständighet än i andra barns och ungas. I viss män kan det naturligtvis vara berättigat, men den relativt stora skillnad, som nu råder, kan knappast vara berättigad. I varje fall är den, såvitt man kan bedöma, mer beroende på en tradition än på ett sakligt övervägande av och experimenterande med olika möjligheter.

Emellertid är en gradvis fostran till självständighet särskilt nödvändig för denna grupp. Varje fostrare och lärare måste därför ständigt påminna sig själv att skapa tillfällen för eleverna att utföra så svåra självständiga uppdrag som möjligt. Detta gäller ända från förskoleåldern men måste naturligtvis särskilt beaktas under yrkesutbildningen. Icke minst vana att utföra ärenden utanför den isolerade och skyddade miljön, att hantera pengar och att planera den egna praktiska livsföringen —— köpa kläder, sköta sitt eget hushåll, disponera sin fritid — behöver med särskild mål- medvetenhet tränas. Kanske bör även särskilt understrykas, att stor möda måste läggas ned på att göra fritiden så innehållsrik och så fri som möj- ligt. För handikappade har säkert bestått en tendens, ursprungligen domi- nerande i all socialt betonad anstaltsvistelse, att göra även fritiden nytto- betonad och reglerad.

Ledande pedagogisk princip: individualisering.

Såsom framgår av den historiska skildringen ha diskussion och erfaren- het alltmer samlat sig till en viss uppfattning om en ledande pedagogisk tanke, nämligen att icke kategorisering men väl individualisering måste ge- nomföras för de handikappade. Mycket längre kan man knappast sägas ha kommit. Naturligtvis finns för de speciella grupperna en hel del framsteg

gjorda i fråga om särskilt den elementära undervisningens anordnande.1 Historien har dock fyllts av metodologiska strider mellan olika braille- system, olika metoder att undervisa de dövstumma etc. De allra mest svår— tillgängliga lärjungarna, nämligen de dövblinda barnen _— Helen Keller och andra —— ha faktiskt varit föremål för den mest objektivt och intensivt arbetande uppfinningsrikedomen, då det gällt att finna en speciell peda— gogik. Fortfarande kan man dock säga, att mycket fattas i fråga om all-- männa pedagogiska riktlinjer, vilket avspeglar sig icke minst i svårigheten att finna litteratur på detta område.

Uppfattningen om att pedagogiken allmänt bör gå i individualiserande riktning börjar däremot som sagt att vinna allmännare anslutning. Här skall endast några auktoritativa yttranden i denna riktning citeras.

I den propagandamässigt upplagda bildbroschyren Education in the Uni- ted States of America, officiell publikation från det amerikanska undervis— ningsministeriet (Office of Education, Bulletin 39, Washington 1943) anges målsättningen för hela undervisnings— och utbildningsväsendet såsom va— rande enhetligt: »Det finns i varje skolsystem lärjungar, vilkas pedagogiska behov icke tillfredsställande kunna tillgodoses i den vanliga klassen eller ens genom den än vanligare typen av klasser med mer homogen gruppering av svagare barn och andra, utan för vilka helt specialiserade grupper måste bildas. Det är barn, som ha allvarliga defekter i fråga om syn, hörsel eller talförmåga, barn som äro vanföra eller klena och behöva medicinsk behand- ling under skoldagen eller barn, som äro psykiskt handikappade men inte- så svårt, att de icke med fördel kunna deltaga i en skolas verksamhet. Alla dessa betjänas bäst genom specialiserade klasser, där de undervisas av förstående och väl förberedda lärare.» —— >>Även de bästa arrangemang i klassrummen lämna emellertid en del problem för de individuella barnen ouppklarade. Psykologisk diagnos och en rådgivning av klinisk natur bli därför betydelsefulla element i det moderna skolprogrammet, vilka dock voro så gott som okända vid seklets begynnelse. Särskilda lässvårigheter fordra specialiserade undervisningsmetoder, och läskliniker ha satts upp- för att tillmötesgå detta behov. Likaså måste personlighetsbesvär och upp— förandeproblem diagnostiseras och behandlas av personer, som känna irr- gångarna och sammanhangen i det mänskliga psyket. Rådgivningskliniker, som inte äro mer än 30 år gamla, erbjuda sina tjänster för detta.»

Möjligheten att inkorporera de handikappade barnen i det allmänna uu— dervisnings- och utbildningsväsendet hänger alltså tillsammans med att en individuell anpassning till skolarbetet förhjälpes fram. För att uppnå detta behövs emellertid icke endast de speciella hjälpmöjligheter, som just omtalats och som innebära, att specialklasser upprättas för utnyttjande av en specialiserad metodik i undervisningen, under det att dessa barn i

77—41 En utmärkt handbok är sålunda utgiven av M. E. Frampton: Education of" the Blind, London & New York 1941.

andra hänseenden, t. ex. Skolmåltider, hållas tillsammans med andra. Även en i ganska hög grad individualiserad undervisning och behandling för de- många, som gott kunna gå kvar i klassrummen, blir nödvändig. En dylik individualiserad handledning, som alltså skulle ge de mer lindrigt handi- kappade barnen en möjlighet att undervisas jämsides med andra, har i alla länder gammal hävd i våra yrkesskolor liksom i övningsämnena i våra grundskolor.

Det vill synas som skulle den skolreform, som nu är under förberedelse, komma att syfta mot en allmän individualisering av skolarbetet. Om på detta sätt barns olika anlag och olika intressen få göra sig starkare gäl- lande, måste det allmänt betyda, att våra mänskliga resurser bättre till- varatagas och speciellt att det blir lättare att tillgodose även de handi— kappades behov.

En individualisering är nödvändig i diagnosen av deras duglighet, i för- ståelsen av deras personlighet, i behandlingen av dem, i inpassningen vid skola och utbildning och icke minst i metoderna för deras undervisning. Direktare i anslutning till yrkesutbildningens problem har därför samma krav, att de partiellt arbetsföra måste betraktas såsom individer och om möjligt ej klumpas samman i särmärkta grupper uttryckts i Internationella arbetsbyråns översikt av de partiellt arbetsföras problem.1 På tal närmast om yrkesvalet säges där: »Den viktigaste princip, som ligger till grund för yrkesvalsarbete bland de handikappade, är att söka precisera varje persons förmåga, icke hans oförmåga.» Där bakom ligger inställningen, att de handikappade icke äro en speciell grupp i befolkningen, lätt urskilj- bar från »normala» människor, utan snarare att de äro »normala» indi- vider med vissa avvikelser från en teoretisk standard. Tyngdpunkten måste nu radikalt förflyttas från att konstatera vad som är deras brister till att finna och utnyttja vad som är deras individuella duglighet, anlag, intres- sen och strävanden.

ÄInternai-ional Labour Office: The Training and Employment of Disabled Persons, Montreal 1945.

KAP. VIII. YRKESVAL OCH YRKESVÄGLEDNING.

1. Allmänt angående de partiellt arbetsföras val av yrke och sysselsättning.

Yrkesramen för de grupper av partiellt arbetsföra, som varit föremål för särskilt omhändertagande, har hittills varit ytterst begränsad, och den speciella yrkesutbildning, som givits, har i överensstämmelse härmed om- fattat blott ett fåtal yrken. I viss utsträckning torde denna begränsning vara traditionsbunden så tillvida, att de yrken, som en gång i tiden fram- stått som lämpliga trots väsentliga förändringar inom näringslivet —— praktiskt taget blivit de enda tänkbara för vissa kategorier av handikappade människor. I ett tidigare skede voro de yrken, som nu bruka betecknas som lytesyrken, måhända de enda, vilka fyllde kravet på en sysselsättning, som skulle vara relativt lätt att lära och utföra. Tiden har dock i viss mån gått dessa yrken förbi. Näringslivets struktur har i grunden förvand— lats. Hantverket har på flera områden fått ge vika för industrien, arbetet har specialiserats och produktionsprocessen har på flera områden upp- delats på en mångfald moment, vilka i sin tur sönderdelats i ett flertal relativt enkla handgrepp.

Det har i olika sammanhang påståtts, att denna utveckling inom vårt näringsliv skulle ha försämrat den handikappade arbetskraftens belägenhet. Det är möjligt, att så varit fallet, speciellt om man ser saken för deras vidkommande statiskt, d. v. s. jämför med dem som redan utbildats och försöka försörja sig inom hantverksyrkena. Men samtidigt måste man konstatera, att de stora tekniska framstegen och den påtagbara speciali- seringen av arbetsuppgifterna skapat större förutsättningar att sysselsätta partiellt arbetsföra och sysselsätta dem inom ett större antal arbetsom- råden än som tidigare varit fallet. Dessa möjligheter ha emellertid långt ifrån alltid tillvaratagits. Man kan som exempel peka på de blindas yrkes— utbildning och sysselsättning. Trots att man under de senaste åren fått en mångfald exempel på hur de blinda kunnat sysselsättas utanför de traditionella »blindy-rkena», omfattar den samhälleliga utbildningen av blinda fortfarande praktiskt taget endast samma yrken som för 40 eller

50 år sedan. Håller man sig fortsättningsvis till de blinda, visa olika under— sökningar (se sid. 16), att de blinda borstbindarna, korgmakarna, Vävers- korna och stickerskorna trots stor yrkesskicklighet icke kunna uppnå en dräglig försörjning. Utvecklingen i fråga om borsttillverkningen har gått därhän, att en stor del av vårt behov av borstar numera täckes genom fabriksmässig tillverkning. Även om möjligheterna att finna avsättning för de blindas produkter under kriget förbättrats, måste man räkna med, att hantverket på detta område successivt kommer att trängas undan av indu- strien. I den mån det icke kan anses förnuftigt att upprätthålla en skyd— dad borstproduktion för de blindas del, blir följden, att ett större antal blinda måste pröva sin förmåga på andra yrkesområden. — Sannolikt skulle en del av de blinda borstbindarna kunna utföra Vissa arbetstempon i den fabriksmässiga borsttillverkningen och på så sätt få möjligheter till en bättre och. kanske framförallt tryggare. försörjning.

En hel del av de arbetsuppgifter, vari blinda nu sysselsättas, kräva god uppfattningsförmåga, praktiskt handlag och förmåga till självständig verk— samhet. Som exempel kan man peka på de blinda kvinnornas vävning och männens korgmakeri. Dessa konstateranden ge vid handen, att förmågan och viljan att utföra många gånger mycket krävande arbetsuppgifter finns i rikligt mått. Man vågar också sluta sig till att dessa egenskaper icke äro så beskaffade, att de skola komma till sin rätt enbart inom de nuvarande Iytesyrkena. Det finns numera också en ganska omfattande erfarenhet, som klart visat, att blinda kunna sysselsättas inom andra yrkesområden än de nu gängse. (Jfr sid. 170.)

Härmed har kommittén velat påvisa, att det icke finnes några sakliga skäl för att bibehålla det begränsade yrkesval, som nu många gånger läg— ger hinder i vägen för den handikappade att vinna en tryggad försörjning.. Genom ett fördomsfritt studium av vårt arbetsliv skulle man med säker- het också kunna påvisa en mångfald arbetsuppgifter, som äro lämpade för partiellt arbetsföra. Därigenom skulle man icke enbart skapa möjligheter för de partiellt arbetsföra, som nu ha en mindre lämplig sysselsättning, att finna en bättre sådan, utan man skulle också finna arbetsuppgifter för sådana handikappade, som hittills icke kunnat få sin arbetsförmåga nyt— tiggjord i. produktionen.

Det förhållandet, att det i många fall kan innebära svårigheter att in— lemma en partiellt arbetsför i en speciell arbetsprocess, kan icke i ett arbets— marknadsläge, som kännetecknas av en allmän brist på arbetskraft, få bli anledningen till att man icke tillgodogör sig även den handikappades arbetsförmåga.

Den hittillsvarande begränsningen i fråga om de partiellt arbetsföras val av yrke eller sysselsättning har emellertid icke för den därav berörde en— bart ekonomiska konsekvenser. Ett så begränsat yrkesval, som det nu i

regel är fråga 0111, har också till följd, att många människor hamna i sys- selsättningar, för vilka de icke ha anlag eller hysa det ringaste intresse. Den direkta följden härav blir i regel, att man efter en oftast lång och dyrbar hantverksutbildning söker sig över till annat yrke, som mera ligger i linje med ens fallenhet och intresse. Själva det faktum, att man icke kan få användning för den långa utbildningen, måste också verka deprimerande och kan leda till sekundära arbetshämningar. Tendenser till en onormalt stor yrkesväxling kunna som exempel iakttagas bland annat i fråga om de dövstumma ynglingar, som erhållit obligatorisk skolmässig utbildning inom ett begränsat antal yrkesområden. (Se redogörelsen angående resultatet av manliga blindas och dövstummas utbildning sid. 17 o. 22.) Av de blinda korgmakarna i Kristinehamn voro endast 20 % av de under en femtonårs- period avgångna sysselsatta i yrket —— otvivelaktigt bland dem ett antal med otillfredsställande försörjningsmöjligheter. Blott omkring 60 % av de man— liga dövstumma, som under åren 1931—1943 erhållit yrkesutbildning vid fortsättningsskolan i Vänersborg, voro vid en efterundersökning år 1944 sysselsatta inom det yrke, som utbildningen avsett. Under åren 1931——1943 meddelades yrkesutbildning vid ovannämnda skola i tre yrken. Bortsett från det fåtal elever, som efter år 1939 kunnat erhålla sin utbildning vid lantbruksskolan i Broby eller inom näringslivet, skulle under denna tid samtliga dövstumma ynglingar utbildas endera till skomakare, skräddare eller snickare. Erfarenheter har givit belägg för att dövstumma mycket väl kunna göra en fullgod insats även på andra yrkesområden än dem, inom vilka utbildning nu meddelas. En undersökning, som utförts av dövstum- konsulenten Bror Malmberg ger vid handen, att manliga dövstumma i vårt land för närvarande få sin utkomst inom 160 och kvinnliga dövstumma inom 60 olika yrken.

Valet av utbildningsyrke för de dövstumma kan för övrigt få tjäna som exempel på hur slumpartat sådana viktiga avgöranden kunnat ske. I en utredning angående erforderligt antal upptagningsskolor för dövstumma, yrkesutbildning för dövstumma m. m., framlagd i oktober 1944, har skol- överstyrelsen även behandlat frågan om den dövstumma ungdomens yrkes- val. Överstyrelsen påpekar i denna utredning, att yrkesvalet, som för friska ungdomar bereder stora svårigheter, för de dövstummas del är än svårare. Samtidigt måste det anses vara av största vikt, att de dövstumma med hänsyn till sina begränsade resurser kunna komma in på en yrkesbana, för vilken de ha personliga förutsättningar och på vilken de kunna förväntas stanna. Den dåvarande ordningen med egentlig yrkesutbildning i barndoms— skolorna ansåg överstyrelsen mindre lämplig, eftersom barndomsskolornas hantverksundervisning i något av yrkena Skomakeri, skrädderi eller snic- keri i stor utsträckning komme att bli bestämmande för de dövstummas yrkesval. När dessa yrken en gång infördes vid barndomsskolorna, torde det icke ha skett enbart därför, att de erfarenhetsmässigt visat sig vara särskilt

lämpliga för dövstumma. Enligt skolöverstyrelsens mening synes detta val av utbildningsyrken snarare ha dikterats av »den i fråga om elevernas yr- kesval ovidkommande omständigheten, att skolorna i fråga om sina in- terner haft behov av skräddare och skomakare för tillverkning och lag— ning av kläder och skor samt av snickare för diverse reparationer på fas- tigheterna, tillverkning av möbler m. m.»

Betydelsen av ett rationellt yrkesval framstår även från rent samhälls- ekonomisk synpunkt, i dessa dagar kanske med större skärpa än någonsin tidigare. I den aktuella debatten har från olika håll betonats, att den minsk— ning i de arbetsföra åldrarna, som ganska snart kommer att inträffa, måste bli en sporre att bättre än nu tillvarataga den arbetskraft, som står till näringslivets förfogande. Det gäller inte bara den arbetskraft, som allmänt betecknas som hundraprocentig, utan alla, som kunna göra någon produk— .tiv insats. Envars relativa arbetsförmåga skall utnyttjas till det gemen— samma bästa.

Kommittén är väl medveten 0111 att ett i egentlig mening fritt yrkes- val —— i så måtto, att var och en väljer den syssla, som bäst svarar mot egna intressen och anlag —— icke alltid är genomförbart. En rad yttre fak- torer, såsom sociala och ekonomiska förhållanden, konkurrens och ford- ringar vid inträde på olika utbildningsvägar, utbildnings- och befordrings— möjligheter, medför, att varje individ icke kan få sina yrkesönskningar upp- fyllda. Under hänsynstagande till de inskränkningar, som man av prak— tiska skäl således måste räkna med vid valet av yrke, torde man dock som allmän arbetshypotes böra hålla på att alla yrkesvägar skola stå öppna. Icke minst betydelsefullt finner kommittén det vara, att teoretiska studier och högre Specialutbildning i större utsträckning än vad nu är fallet göras tillgängliga för de partiellt arbetsföra, i den män i det enskilda fallet per— sonliga förutsättningar äro för handen. Ett kvarstannande i yrken, där de icke få användning för sina intellektuella kvalifikationer, innebär för de partiellt arbetsföra liksom för fullarbetskraften en missanpassning, som bortsett från att det utgör ett ödslande med arbetskraften från socialekono- misk synpunkt, under vissa betingelser kan utlösa nervösa rubbningar och arbetshämningar. En utvidgning av utbildningsmöjligheterna i syfte att bättre tillvarataga den enskildes personliga kvalifikationer torde för övrigt stå i samklang med de allmänna strävandena för att demokratisera utbild— ningsväsendet. Härav följer, att även de handikappade måste få del av det stöd, som samhället lämnar eller planerar att lämna de unga vid valet av yrke.

För de partiellt arbetsföra torde kravet på ett fritt yrkesval kunna anses mera berättigat än för andra människor, eftersom de på grund av sina handikap oftast ha väsentligt trängre sektorer, inom vilka de kunna göra sig gällande. Åtminstone borde de handikappade liksom andra vid sitt val

av yrke friare än nu få pröva sin lämplighet inom olika yrkesområden. Något förutbestämmande om att vissa yrkesgrenar äro mera lämpade än andra för de olika kategorierna av partiellt arbetsföra är icke möjligt. Även hos människor med samma handikap äro de personliga förutsättningarna ytterst olika. En brist i något avseende kan mer än väl kompenseras av en tillgång i ett annat. Här mä för övrigt —— som redan i kommitténs in- ledningsbetänkande (sid. 15) påpekats —— framhållas, att ett handikap av något slag, såsom dövhet eller blindhet, i stället för att vara ett hinder i arbetet, faktiskt i vissa fall kan utgöra en påtaglig fördel. Under sådana förhållanden torde det icke kunna anses försvarligt att hänvisa en person med handikap till utbildning eller sysselsättning inom något eller några traditionella »lytesyrken». Den allmänna principen måste enligt kommitténs mening vara, att varje yrkesinpassning av en partiellt arbetsför skall prövas utifrån de personliga förutsättningarna i de enskilda fallen. Även om man icke får överbetona betydelsen av att det yrke bör väljas, som har de bästa förutsättningarna att skänka en dräglig försörjning, måste dock denna syn- punkt tillmätas en avgörande betydelse.

Såsom närmare beskrivits i ett tidigare avsnitt, ha samhällets åtgärder till stöd åt ungdomen vid val av utbildning och yrke väsentligt utvidgats åren efter 1940. Trots den berömvärt snabba expansionen omfattar verk- samheten dock fortfarande endast en begränsad del av de ungdomar, som varje år lämna landets skolor, antingen för vidare utbildning eller för att träda in i arbetslivet.

Den ungdom, som fått sin folkskoleutbildning i särskilda läroanstalter för handikappade (blinda, dövstumma och i viss utsträckning även van- föra), har endast i begränsad omfattning fått del av den genom arbetsför- medlingen bedrivna yrkesvägledningen. I viss utsträckning har på annat sätt stöd lämnats dem vid valet av yrke. Såsom tidigare anförts, har beslut fattats om införande av en mera planmässig yrkesvägledning vid upptag- ningsskolorna för dövstumma och vid specialskolan för oegentligt döv- stumma. För att en yrkesvägledning skall ha någon mening, måste det finnas åtminstone några möjligheter att förverkliga det på objektiva grun- der gjorda yrkesvalet. Eftersom dessa möjligheter förelegat endast i be- gränsad omfattning för den handikappade ungdomen, kan själva detta faktum möjligen vara en förklaring till att en mera rationell yrkesväg— ledning ännu icke i någon högre grad genomförts vid dessa skolor.

Det har redan i kommitténs inledningsbetänkande betonats, att en effek- tiv allmän yrkesvägledning kan vara ägnad att minska det framtida antalet partiellt arbetsföra. Många ungdomar placeras i för sin hälsa och utveck- ling mindre lämpliga eller rent av skadliga sysselsättningar. Viss känne- dom om dessa förhållanden har vunnits vid de enligt lagen om arbetarskydd årligen förekommande läkarundersökningarna för minderåriga industri- arbetare. Enligt de uppgifter, som lämnas i bil. V till 1940 års Skolutred-

nings betänkande, föreskrevs vid dessa undersökningar år 1941 ändrad sys- selsättning eller annan arbetsplats eller speciella försiktighetsmått för 2 301 fall. Av dessa personer ansågs en del ha ådragit sig sina krämpor efter det att de anställts och delvis till följd av arbetet. För andra däremot ansågs det onda ha kunnat undvikas, om läkarundersökningen vid anställandet varit tillräckligt grundlig, särskilt om en dylik undersökning kunnat ske i samband med yrkesvägledningen.

Förutom yrkesvägledning, vilken i regel infaller under sista skolåret, har inom skolundervisningens ram vidtagits även andra åtgärder, avsedda att bättre förbereda i vissa avseenden handikappade barn för inträdet i arbetslivet. Närmast syftas här på bestämmelserna om särskild undervis- ning för barn med nedsatt syn och nedsatt hörsel, vilka icke med någon egentlig fördel kunna deltaga i den vanliga undervisningen, särundervis— ningen för barn med brister i intellektuellt hänseende samt den skolhygie- niska verksamheten och den därtill knutna medicinska yrkesrådgivningen. Härtill kan också fogas den mentalhygieniska verksamhet, som i princip är beslutad för samtliga län och som successivt skall genomföras i den takt, som personaltillgången tillåter. Genom samtliga dessa åtgärder kan man på ett tidigt stadium få uppmärksamheten riktad på alla fall av egen— arter eller brister i psykiskt eller fysiskt avseende. Alldeles särskilt vill kommittén understryka, att det från synpunkten av dess speciella utred- ningsuppdrag är synnerligen angeläget, att såväl den allmänna skolhygie- niska som den speciellt mentalhygieniska verksamheten kraftigt utbygges i vårt land. Genom olika slag av terapi bör bot kunna rådas för många av de defekter, varigenom arbetshinder av olika slag, icke minst neurotiska, bero. Därmed skulle även antalet människor, som eljest för framtiden skulle bliva i behov av arbetsvård, nedbringas. I den mån man genom terapeutisk behandling icke förmår bota vad som brister, kan ett tidigt uppmärksam— mande av fallen och därpå grundade planer för arbetsberedande åtgärder ändock leda till en begränsning av klientelet.

En obligatorisk och allmän yrkesvägledning samt medicinsk yrkesråd— givning och mentalhygienisk behandling i de fall, där en sådan kan anses behövlig, måste bli några av de viktigaste leden i dessa strävanden att före- bygga parliell arbetsförhet. Det sagda tar särskilt sikte på den ungdomliga arbetskraft, om vilken man redan från skoltiden vet, att den riskerar att bli partiellt arbetsför. Därutöver kunna de yrkesvägledande organens sam— lade erfarenheter om utbildningsvägar, sysselsättnings— och utkomstmöj— ligheter, hälso- och andra krav inom olika yrkesområden bli av utomor— dentligt stort värde vid återinplaceringen av dem, som efter inträdet i ar— betslivet fått sin arbetsförmåga nedsatt.

Av dessa skäl har kommittén för partiellt arbetsföra ansett det nödvän- digt, att frågan om yrkesvägledning icke blott för den mera utpräglat handikappade ungdomen utan även för ungdom med mindre arbetshinder

ledningen för dessa grupper knappast kan tänkas som en utbruten del av den allmänna yrkesvägledningen, är det nödvändigt, att problemet dryftas mot bakgrunden av yrkesvägledningsfrågan i dess helhet. och äldre partiellt arbetsföra tages upp till prövning. Eftersom yrkesväg- 2. Tidigare förslag angående allmän yrkesvägledning. |

I en bilaga till 1940 års skolutrednings betänkanden1 har chefen för ar- betsmarknadskommissionens yrkesvägledningssektion, fil lic. Ejnar Ney- mark, framlagt förslag om »Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke». Eftersom detta förslag på ett utmärkt sätt synes ge den ram, inom vilken de handikappades speciella yrkesvalsproblem kan infogas, vill kom- mittén ge ett referat av vissa avsnitt. Vad kommittén sålunda dragit ut av förslaget, markerar även vad den vill ge sitt stöd.

Beträffande uppläggningen av den framtida yrkesvägledningsverksam— heten framhålles i förenämnda bilaga, att en förberedande allmän anlags- och yrkesorientering liksom hittills bör kunna ske i folkskolan. Särskilt skulle detta vara lämpligt, eftersom undervisningsplanerna erbjuda flera anknytningspunkter för en dylik verksamhet. Till detta kommer att lärarna få en god kännedom om elevernas allmänna intelligensutveckling jämte de särdrag i begåvnings- och personlighetsbilden, som komma till synes under skoltiden. Denna kännedom bör kunna vidarebefordras till ungdomsför- medlingen och dess yrkesvägledare och kan då bli till ovärderlig nytta vid en följande mera individuell yrkesvägledning. En anknytning av den all- mänt förberedande yrkesvägledningen till folkskolan anses motiverad även från den synpunkten, att eleverna i folkskolan ofta ställas inför valsitua- tioner, när det blir fråga om övergång till någon högre skolform. En allmän utbyggnad av folkskolan att omfatta flera läsår antages kunna giva betyd- ligt större möjligheter i fråga om skolans medverkan i yrkesvägledningen, särskilt som eleverna då kunna anses hinna bli mera mogna, samtidigt som de individuella begåvningssärdragen under det åttonde skolåret borde fram- träda något klarare.

Arbetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling föreslås kunna lösas på så sätt, att den allmänt förberedande anlags— och yrkesoriente- ringen i folkskolan i större utsträckning än hittills anförtros åt veder- börande klasslärare och övningslärare. Härför erfordras dock, att dessa lärare bli intresserade och instruerade för ifrågavarande uppgifter. Åtskilligt säges dock tala för att ungdomsförmedlingens representanter även i fort- sättningen redan under skoltiden böra få viss möjlighet att komma i kon- takt med den ungdom, som står i begrepp att lämna skolan. ' Tsou 1915:43.

Inom de högre skolorna (gymnasierna) skulle lärarna icke ha samma möjligheter att medverka vid yrkesvalet. Utredningsmännen föreslår där- för, att de yrkesvägledande uppgifterna böra anförtros åt någon, som är mera direkt inriktad på dessa uppgifter. Lämpligen borde enligt detta för— slag de högre skolorna utrustas med s. k. skolkurator, vilken skulle fungera som ett slags kontaktman mellan ungdomen och skolan å ena sidan och ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen å den andra. Det uppgives i detta sammanhang, att erfarenheterna från de stockholmsläroverk, där en dylik verksamhet redan prövats, till fullo visat betydelsen av kontinuerlig skolkuratorsverksamhet.

Radion, som hittills endast i begränsad omfattning tagits i bruk för de yrkesorienterande uppgifterna, förutsättes i betänkandet i framtiden bli ett av de viktigaste hjälpmedlen, när det gäller att övervinna de svårig— heter, som landsbygdens yrkesorientering erbjuder.

De metoder, som böra komma till användning vid anlagsorienteringen, ha även skisserats i betänkandet. Det framhålles härvid, att det först och främst gäller att försöka få de unga att på självprövningens och självbe- dömningens våg komma till en klarare uppfattning om de egna anlagen och intressena.

Anlagsorienteringen kräver emellertid insatser från skolan. Skolarbetet erbjuder ett flertal anknytningspunkter till en dylik sjålvprövning och själv- bedömning. I samband härmed tillmätes lärarnas anlagsbedömning i form av ett skriftligt utlåtande stor betydelse. Dessa utlåtanden anses vara av väsentligt värde icke minst med hänsyn till att de vanliga Skolbetygen äro till begränsad nytta vid yrkesvägledningen.

En effektiv anlagsorientering kräver även enligt utredningsmannens me— ning bistånd från den medicinska sakkunskapen. I detta sammanhang hän- visas till de erfarenheter, som vunnits av medicinsk yrkesrådgivning vid Psykoteknisk Institut i Köpenhamn. Angående denna verksamhet kan bland annat anföras, att av de 1 994 ungdomar, som under tiden augusti 1938— juli 1939 undersöktes vid detta institut, visade sig endast 983 vara full- komligt friska och med normala funktioner. De övriga 1 011 (51 %) hade olika handikap eller svagheter, som ansågos bli till avsevärt hinder inom olika yrken och som de tvingades taga hänsyn till vid val av yrke.

Beträffande den nuvarande ordningen med medicinsk yrkesrådgivning genom skolläkarna anföres bland annat följande:

Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur detta system, som måhända före- faller något invecklat och som onekligen lägger ett stort ansvar på skolläkaren, kommer att fungera. Det kommer förmodligen också att dröja innan själva skol- hälsovårdsorganisaiionen är så utbyggd att man kan tänka sig att behovet av »medicinsk yrkesrådgivning» genom skolläkarnas försorg blir tillgodosett på alla håll.

I åtskilliga avseenden innebär det föreskrivna systemet otvivelaktigt en radikal lösning av ett kinkigt problem. På många punkter förefaller lösningen också ratio- nell nog. Emellertid har den i andra avseenden närmast haft karaktären av en kompromisslösning, och på vissa punkter måste man uttala den reservationen, att ifrågavarande anordningar endast få betraktas som provisoriska och att er- farenheten och särskilda undersökningar efter hand få utkristallisera mera säker- ställda arbetsformer och hjälpmedel.

Sistnämnda reservationer gälla inte minst beträffande utlåtandeformuläret och de tabeller och översikter, som avse att vara en handledning för skolläkaren. Efter hand som SAK:s undersökningar bl. a. i samband med utarbetandet av det 5. k. yrkeskartoteket beträffande olika yrkens krav och förhållanden fortskrida, måste t. ex. uppgifterna i ovannämnda tabeller och översikter antagligen modi- fieras och kompletteras på åtskilliga punkter. Forskningen beträffande yrkes— risker och -sjukdomar, liksom också den arbetsberedande verksamhet, som SAK för närvarande är i färd med att organisera för s. k. partiellt arbetsföra, kom- mer säkerligen också efter hand och kanske snart nog att skänka erfarenheter, som kunna nödvändiggöra en grundlig revidering.

Vad systemets karaktär av kompromiss beträffar, så framträder den framför- allt i fråga om formerna för samarbetet mellan Skolläkare och ungdomsförmed- lingen, och det bör icke fördöljas, att den härvidlag tillämpade principen att undanhålla ungdomsförmedlingen alla upplysningar om den diagnostiska moti- veringen för skolläkarens råd är allt annat än tillfredsställande ur allmän yrkes- vägledningssynpunkt. Det må vara, att yrkesvägledaren i somliga fall av rådets karaktär kan gissa sig till vad det är fråga om för sjukdom eller defekt och att han ibland på omvägar — genom att fråga den unge själv, föräldrar eller syskon, lärare eller någon annan initierad — kan få ett ungefärligt begrepp om vad skol- läkaren har sagt. Men det är principiellt felaktigt och ur många synpunkter riska- belt att arbeta på så lösa grunder, och denna yrkesvägledarens situation blir så mycket mera otillfredsställande, som man aldrig på de nämnda kunskapsvägarna kan få veta något om sjukdomen eller defektens svårighetsgrad. Som tidigare på- pekats får man vid yrkesvägledningen akta sig för all schematisering, när det gäller att bedöma, vad det ena och det andra yrket kräver och i vad mån indi- viden kan uppfylla ifrågavarande krav. De krav, som yrket ställer, kunna t. ex. i vissa fall vara ganska olika inom olika företag, på olika arbetsplatser och på olika håll i landet. I andra fall har yrkesarbetet kanske allt fortfarande en ganska plastisk och mångsidig karaktär med en mångfald skiftande arbetsuppgifter och med många möjligheter till anpassning inom yrket. Under sådana förhållanden kan man inte utan vidare säga, att den och den sjukdomen eller defekten är absolut diskvalificerande för det och det yrket. Kanske kan individen i fråga under vissa förutsättningar mycket väl finna sig tillrätta och göra sig gällande inom ett yrke, som vid första påseende och med hänsyn till den defekt eller sjukdom, som individen är behäftad med, ter sig direkt olämpligt för veder- börande. Men för att avgöra den frågan måste yrkesvägledningen bl. å. ha nog- grannare besked om sjukdomens eller defektens art och svårighetsgrad och hur den medicinska sakkunskapen ser på utvecklingsmöjligheterna. Ifall skolläkaren besutte större förtrogenhet med olika yrkes- och utbildningsvägars krav, möjlig- heter och förhållanden och samtidigt hade tid och möjlighet att diskutera fallet även utifrån andra synpunkter än de rent medicinska, skulle han otvivelaktigt varit rätta personen att avgöra dylika frågor och ge en mera differentierad väg- ledning. Men vem vågar begära något dylikt av en Skolläkare eller av en läkare överhuvud taget?

Härutöver anföres, att det mest rationella skulle vara, att skolläkaren meddelade yrkesvägledningen »vad hälsokorten ha att förtälja beträffande arten och svårighetsgraden av den konstaterade sjukdomen eller defekten och vad den medicinska sakkunskapen med hänsyn därtill har att säga be- träffande begränsningen av individens förmåga att tåla och anpassa sig till olika slags arbete och arbetsmiljöer». Det skulle sedan ankomma på yrkes- vägledningen att använda dessa sakuppgifter på det sätt, som bäst skulle tjäna den unge. Det anses självklart, att man vid begagnandet av dessa upp- gifter skall vinnlägga sig om all den diskretion och finkånslighet, som dylika fall kunna kräva.

Läkarens tystlåtenhetsplikt skulle ha varit motivet för att man icke önskade utforma bestämmelserna angående den medicinska yrkesvägled- ningen så, att yrkesvägledningen kunde erhålla uppgifter om resultatet av läkarundersökningen.

Enligt den mening, som kommit till uttryck i förenämnda bilaga, skulle dock bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen av den 19 december 1930 beträffande läkares tystlåtenhetsplikt icke utgöra något hinder för den föreslagna ändringen. Vad som erfordras, skulle närmast vara »en ändring eller en kompletterande föreskrift i instruktionerna för skolläkarna eller eventuellt en annan tolkning av bestämmelserna i dessa instruktioner».

Den anlagsbedömning, som förutsättes böra ske genom ungdomsförmed- lingens yrkesvägledare vid den slutliga anlagsorienteringen i samband med yrkesvalet, bör enligt förslaget bygga på

1) de erfarenheter, som (skriftligen eller muntligen) kunna inhämtas från tidi- gare arbetsgivare, läkare, lärare, målsmän, ungdomsledare, barna- och ungdoms- vårdsfunktionärer o. a., som en längre tid haft med den unge att göra,

2) de direkta upplysningar, som den unge mera spontant är i stånd att lämna om sig själv, om sina anlag, intressen och förhållanden,

3) de iakttagelser, som yrkesvägledaren är i tillfälle att göra under de enskilda överläggningarna med den unge, och det, som kan utläsas ur vederbörandes svar på yrkesvägledarens mer eller mindre metodiskt ställda frågor,

4) erfarenheterna från den form av direkt anlagsprövning, som en till ung- domsförmedlingen knuten yrkesvägledning har möjlighet att på ett naturligt sätt anordna och som innebär, att den unge efter en förberedande anlagsorientering beredes tillfälle att försöka sig på en eller annan arbetsform hos någon arbets- givare eller arbetsledare, som är villig medverka som prövningsinstans.

Som ett komplement till de tidigare refererade bedömningsmetoderna anses även psykoteknisk anlagsprövning i framtiden böra komma till an- vändning. Det betonas dock, att det återstår mycket forskningsarbete, innan den praktisk-psykologiska vetenskapen kan tillhandahålla kompletta serier av effektiva, lätthanterliga och vederbörligen säkerställda anlagsoriente- rande tests. Likaså uppgives tillgången på specialkunniga anlagsdiagnostiker vara alltför begränsad. Man påminner om att det vid Stockholms högskola numera finnes ett särskilt psykotekniskt institut, som icke bara genomfört

anlagsdiagnostiska undersökningar i olika sammanhang utan även fungerat som metodologiskt forskningsinstitut. Mellan detta institut och ungdoms- förmedlingen i Stockholm har inletts ett visst samarbete. Det kan enligt utredningsmannens mening knappast anses nödvändigt att låta alla ge- nomgå en dylik psykoteknisk anlagsprövning, eftersom man med hjälp av mera allmänt tillgängliga metoder kan komma ett gott stycke på väg vid anlagsbedömningen. Även de psykologiska institutionerna vid högskolan i Göteborg samt vid universiteten i Uppsala och Lund ha delvis tagit upp dessa uppgifter. Det kunde därför anses vara en naturlig utveckling, om man i anknytning till dem kunde få till stånd praktisk-psykologiska institut av samma slag som i Stockholm.

Sedan en stabil grund lagts för en fortsatt utveckling av denna verksam- het, skulle eventuellt smärre psykotekniska avdelningar kunna tänkas upp- rättas vid de länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som icke genom de förutnämnda fyra instituten blivit tillgodosedda med psykoteknisk sakkunskap. På grund av de stora avstånden inom vissa distrikt torde man dessutom böra räkna med viss ambulerande verksamhet.

Beträffande yrkesorienteringen, som icke kan sägas vara skarpt avgrän- sad från anlagsorienteringen, anses det fördelaktigt att få den unge att själv utforska yrkesvärlden och speciellt de arbetsområden och utbildnings— vägar, som närmast ligga i linje med vederbörandes begåvning och intresse. I analogi härmed bör därför även den yrkesorienterande självverksamheten enligt utredningsmannens mening stimuleras och befordras. Detta skulle kunna ske genom studiebesök på arbetsplatser, vid yrkesskolor etc. Vidare borde det även sörjas för tillgång på yrkesorienterande litteratur, dels för skolans undervisning, dels för senare studier. Det yrkeskartotek, som för närvarande upprättas inom SAK och som omnämnts i ett tidigare avsnitt, bör även i detta sammanhang komma till användning. I den mera allmänt yrkesorienterande verksamheten skulle även filmen och radion i större utsträckning behöva tagas i anspråk.

För denna verksamhets bedrivande i skolorna skulle innehållet i en del läroböcker kompletteras med yrkesorienterande stoff, varjämte även sär- skilda arbetsböcker och läseböcker rörande arbets- och yrkeslivet böra an— skaffas. Slutligen skulle skolan utnyttja den sakkunskap, som ungdomsför— medlingstjänstemånnen besitta, liksom man lämpligen också bör inbjuda yrkesrepresentanter till skolan och låta dem redogöra för förhållandena inom respektive yrken.

En del ungdomar torde ha möjlighet och förmåga att reda upp situatio— nen själva, sedan de fått hjälp med anlags- och yrkesorienteringen. Andra, kanske de flesta, kräva dock fortsatt medverkan från ungdomsförmed- lingens och yrkesvägledningens sida för att komma till rätta i arbetslivet. Det kan gälla frågan om att anskaffa en lämplig utbildningsplats inom näringslivet eller vid någon yrkesskola. Härvid anses det naturligt, att ung—

domsförmedlingen också skall och kan lämna Upplysningar om de ekono- miska stödåtgärder, som stå de unga till buds. Det erinras fortsättningsvis om de fördomar och det vanetänkande, som försvåra försöken att placera de partiellt arbetsföra. Härom framhålles bland annat följande:

Vissa defekter och svagheter äro givetvis av den art och svårighetsgrad, att vederbörande få svårt att arbeta under normala arbetsbetingelser (man orkar t. ex. bara arbeta ett par timmar om dagen, måste då och då göra avbrott för speciell behandling o. dyl.). Likaledes finns det ju defekter och svagheter, som gälla så pass centrala funktioner, att det kan bli svårt nog att finna yrkesformer, som »ligga i linje med vederbörandes personliga förutsättningar». Så t. ex. om det är fråga om svårare fall av intellektuell undermålighet, karaktärsdefekter, psykopatiska rubbningar o. dyl. Men bortsett från dessa och liknande fall bör en s. k. partiellt arbetsför kunna räknas som fullgod arbetskraft under förutsätt- ning, att han placeras i något yrke, som icke ställer några särskilda krav på de punkter, där han har sin speciella svaghet eller defekt, och under förutsättning att han blir vederbörligen utbildad för yrket ifråga.

Emellertid har insikten härom ännu icke hunnit bli allmän bland arbetsgivare och yrkesskolledare, och det gäller därför för yrkesvägledningen att fungera som förespråkare och i varje särskilt fall bemöta invändningar och felaktiga slutsatser genom att noga klarlägga den unges förutsättningar och anpassningsmöjligheter.

Det påpekas vidare i detta sammanhang, att de ungdomar, som på ett eller annat sätt tidigare varit i kontakt med rättvisan, utgöra ett särskilt kapitel. På grund av detta klientels sammansättning och den specialupp- fostran, som de i regel varit föremål för, vilar ett stort ansvar bland annat på dem, som skola svara för inplaceringen i arbetslivet. Ungdomsförmed- lingen bör enligt utredningsmannens mening tack vare sin förtrogenhet och kontakt med olika arbetsplatser härvid bliva till stor hjälp.

Rörande samarbetet med arbetsberedningsavdelningarna anföres bland annat följande:

Det har ifrågasatts, om inte uppgifterna i samband med placeringen av ung- domar, som varit i delo med rättvisan, och av s. k. partiellt arbetsföra helst böra överlåtas åt de avdelningar för »arbetsberedning», som för närvarande hålla på att inrättas vid arbetsförmedlingens huvudkontor och som just skola arbeta med likartade uppgifter.

Sistnämnda avdelningar komma onekligen efter hand att bli väl förtrogna med de problem, som möta personer av hithörande kategorier och med olika företags och utbildningsanstalters möjligheter att ta sig an sådana problemfall. Emellertid få de av allt att döma fullt upp att göra med det äldre klientelet, och redan av den anledningen kan det vara skäl att inte i onödan belasta dem med fall, som ungdomsförmedlingen själv kan klara lika bra.

Därtill kommer, att rådgivnings-, placerings— och utbildningsproblemen i all— mänhet te sig åtskilligt annorlunda för de yngre än för de äldre, bl. a. i så måtto, att anpassningsmöjligheterna nästan alltid äro flera och större på yngre ålders- stadier.

Dessutom komma gränserna att bli flytande mellan mera vanliga yrkesvägled- ningsfall och de problemfall, varom här är fråga. Även de flesta »vanliga» yrkes- vägledningsfall ha ju sina svaga punkter, som begränsa anpassningsförmågan och

göra vederbörande mindre lämpliga för vissa yrken och arbetsuppgifter. Skill- naden mellan att vara på detta sätt »mindre lämplig för vissa yrken och arbets— uppgifter» och att vara »partiellt arbetsför» i den bemärkelse, vari man vanligen tar denna (i och för sig olyckligt valda) term, är närmast bara en gr a dskillnad. Det är en fråga om i vilken grad den svaga punkten verkar begränsande på ar- betsförmågan och anpassningsmöjligheterna. I ena fallet har man t. ex. en person, som har nedsatt hörsel i en grad, som motiverar, att man betecknar vederbörande som »något lomhörd på ena örat». I andra fallet är det fråga om en döv eller nästan döv person. Däremellan finns plats för fall, som representera olika döv— hetsgrader, och frågan är, vilka av dessa fall som skola hänföras till kategorien »partiellt arbetsföra» och vilka som inte skola hänföras dit. Var skall gränsen dragas? Under sådana förhållanden blir det naturligast, om ungdomsförmedlingen i allmänhet själv får ta hand även om »partiellt arbetsföra» och andra svårplace— rade ungdomar med undantag för vissa kategorier, som ha mera speciella problem och vilkas utbildning och arbetsanpassning måste ske på ett speciellt sätt (t. ex. l blinda, dövstumma, vissa vanföra). Sedan är det en annan sak, att ungdomsför- j medlingen i görligaste mån måste försöka utnyttja arbetsberedningstjänstemän- nens erfarenheter, kontakter och kanaler, när det gäller att bana väg för den unge i den av yrkesvägledningen utstakade riktningen. Samarbetet mellan ifråga- varande avdelningar måste med andra ord ordnas på ett rationellt sätt.

Även sedan den unge fått en lämplig anställning eller vunnit inträde vid någon utbildningsanstalt, kan det vara skäl i. att upprätthålla kontakten med denne, tills man fått garantier för att utvecklingen går i rätt rikt- ning. Genom att följa en del av de ungdomar, som varit föremål för yrkes- vägledning, bör man dessutom kunna samla erfarenheter av betydelse för " bedömningen av yrkesvägledningens möjligheter samt olika metoders effek- tivitet.

Det föreslås slutligen, att den centrala ledningen i görligaste mån samlas » till en och samma myndighet. Eftersom de, vilka direkt skola svara för verksamheten, tillhöra två helt skilda myndigheter (arbetsmarknadskom- missionen och skolöverstyrelsen), torde dock i praktiken vissa avsteg från denna linje behöva göras. Av olika skäl —— främst därför, att man för skolans insats i denna verksamhet icke behöver räkna med något särskilt organisationssystem, vilket däremot blir nödvändigt för den del av verk- samheten, som faller på arbetsförmedlingen —— anses det mest rationellt, att den centrala ledningen förankras hos arbetsmarknadsmyndigheten.

Inom arbetsmarknadskommissionen (eller motsvarande institution, som ev. kommer att övertaga dennas uppgifter) skulle en särskild byrå upp— rättas med uppgift att centralt leda ungdomsförmedlings- och yrkesvägled- ningsverksamheten. Skolöverstyrelsen säges dock böra tillförsäkras infly— tande i frågor, som avse skolans medverkan i olika avseenden. Samarbetet mellan de båda centrala instanserna anses kunna tryggas genom insättan— det av ett par konsulenter, en för frågor rörande yrkesvägledning i folk- skolan och en för motsvarande uppgifter i högre skolor. Administrativt skulle de knytas till arbetsmarknadskommissionen men i realiteten vara

konsulenter hos både den centrala arbetsmarknadsmyndigheten och skol— överstyrelsen. I betänkandet diskuteras vidare de organisatoriska och ad— ministrativa uppgifter, det instruktions- och utredningsarbete, som skulle åvila denna byrå. Utredningsarbetet, som bland annat skulle taga sikte på att frambringa ett vederhäftigt och givande arbetsmaterial åt yrkesorien— teringen, skulle möjligen efter hand brytas ut och tillsammans med forsk- ningen inlemmas i ett sidoordnat särskilt institut. Denna fråga anses dock böra skjutas på framtiden.

3. Förslag till komplettering av hittillsvarande åtgärder m. m.

&) Handläggningen av de partiellt arbetsföras yrkesvägledning.

I samband med den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för den statligt organiserade yrkesvägledningens uppbyggnad och arbetssätt även- som i de förslag till utvidgning och förbättring av densamma, som seder- mera framlagts, påpekas, att den nuvarande statsunderstödda yrkesvägled— ningsverksamheten omfattar blott ett begränsat antal av de ungdomar, som egentligen äro i behov av hjälp vid valet av yrke och sysselsättning. Yrkes- vägledningen är dock under utbyggnad, och det finnes grundad anledning att räkna med en förhållandevis snabb utveckling även i fortsättningen. Inom en icke alltför avlägsen framtid bör den därför ha nått den omfatt- ning och effektivitet, som kräves för att den skall kunna lämna större delen av all ungdom hjälp vid yrkesvalet.

Man har i detta sammanhang diskuterat vem som närmast borde svara för yrkesvägledningen för den handikappade ungdomen. Man skulle här kunna tänka sig flera alternativa lösningar. Enligt kommitténs mening bör man emellertid här liksom i andra fall pröva de mera allmänt syftande samhällsåtgärdernas tillämplighet på de partiellt arbetsföra, innan man beslutar om specialåtgärder. Yrkesvägledningen för de handikappade ung— domarna bör sålunda läggas i händerna på ungdomsförmedlingens yrkes- vägledare, medan de äldre böra få bistånd vid valet av yrke i första hand av de tjänstemän, som närmast skola ansvara för deras arbetsanskaffning. I den mån yrkesvalsproblemet blir av större svårighetsgrad, bör man lik- som när det gäller andra mera komplicerade frågor, påkalla arbetsbered- ningsassistenternas och de av kommittén tidigare föreslagna rikskonsulen— ternas medverkan. Samtidigt måste påminnas om att man, när individu- ella anlag och intressen göra det befogat, på allt sätt jämnar vägen för de handikappades övergång från skolan även till högre utbildningsanstalter av teoretisk eller teknisk art (jfr ovan sid. 110). Förslaget innebär i prin- cipiellt avseende icke något nytt. Ungdomsförmedlingens yrkesvägledning

har nämligen under sin hittillsvarande verksamhet även fått taga sig an ungdomar, liksom övriga avdelningar inom arbetsförmedlingen fått taga sig an äldre, vilka kunnat betecknas som partiellt arbetsföra. Även om dessa fall kostat mera tid och arbete och även på andra sätt bjudit tjänstemän— nen större svårigheter än de mera genomsnittliga yrkesvägledningsfallen, synes resultatet av denna verksamhet ha blivit förhållandevis gott. Det nya skulle i stället vara, att man efter en utbyggnad av arbetsförmedlingen i enlighet med de förslag, som avgivits i olika sammanhang, skulle få möj— ligheter att konsekvent genomföra den här förordade ordningen.

När det gäller yrkesvägledning för ungdom, torde det vara mycket svårt och för övrigt icke heller nödvändigt att försöka draga en gräns mellan å ena sidan »normala» barn och å andra sidan barn med handikap. För det första kan ett barns fysiska eller psykiska egenheter genom lämplig be- handling försvinna med åren, varjämte de ungas anpassningsmöjligheter i regel äro utomordentligt stora. För det andra har nästan varje människa någon svag punkt, till vilken hänsyn måste tagas vid yrkesvalet. Många som ytligt sett bedömas som handikappade äro fullt arbetsföra, om de blott få komma in i rätt yrke. I själva verket kan det därför högst bliva tal om grad- och icke artskillnader i fråga om en handikappad och en >>vanlig» människas möjligheter, då det gäller att välja yrke. Härtill kom- mer, att yrkesvägledningen för den partiellt arbetsföra ungdomen i regel icke kan begränsas enbart till en mer eller mindre individuell anlags- och yrkesorientering, utan den måste också kompletteras med direkt vägba- nande åtgärder i form av arbetsanskaffning eller utverkande av plats vid yrkesutbildningsanstalt etc. Det senare är en sak, som är av alldeles sär- skild betydelse för de partiellt arbetsföra, för vilka yrkesvägledningen och arbetsanskaffningen ofta måste gå hand i hand. Alla dessa förhållanden tala sålunda för att den handikappade ungdomen yrkesvägledes av samma institution och samma tjänstemän som all annan ungdom. (Om en viss förskjutning i tiden samt fördjupning av yrkesvalsproceduren speciellt för de blinda och dövstumma, se nedan sid. 173.)

Dr Neymark har såsom framgår av redogörelsen på sid. 118 i sitt förslag velat begränsa ungdomsförmedlingens insats ifråga om yrkesvägledning för partiellt arbetsföra på så sätt, att han gjort undantag för vissa kategorier, vilka »ha mera speciella problem och vilkas utbildning och arbetsinpass— ning måste ske på ett speciellt sätt (t. ex. blinda, dövstumma, vissa van- föra)». Det är givet, att ungdomsförmedlingen i sin verksamhet även fort- sättningsvis kommer att träffa på ungdomar, vilkas handikap är av högre svårighetsgrad än andras. Yrkesvägledning och arbetsinplacering kommer för detta klientel att kräva speciella kunskaper och kanske även särskilda åtgärder från ungdomsförmedlingens sida. Såsom dr Neymark själv på— pekat, är det dock långt ifrån alltid fråga om artskillnad, som skulle he-

höva giva dem en särställning, mellan en på detta sätt handikappad och >>vanlig» människa, vare sig detta gäller status eller yrkesmöjligheter. Man kan som exempel peka på de oegentligt dövstumma, vilka ha i det närmaste lika goda möjligheter på arbetsmarknaden, som vilken >>normal>> människa som helst. Av dessa skäl torde det således icke finnas anledning att ställa t. ex. de av dr Neymark nämnda grupperna utanför ungdomsförmedlingens yrkesvägledande verksamhet. När man inom ungdomsförmedlingen träffar på särskilt svåra fall, måste man där liksom inom arbetsförmedlingens öv- riga avdelningar påkalla arbetsberedningsassistenternas medverkan för att i samråd och samarbete söka lösa problemet. Det kan också tänkas, att dessa sistnämnda tjänstemän under en övergångsperiod, ilman ungdomsförmed- lingen fått sin yrkesvägledning helt utbyggd, måste medverka vid den yrkes- vägledning, som skall anordnas vid vissa utbildningsanstalter för handi- kappad ungdom. Eljest synes det enligt kommitténs mening finnas full- goda skäl, som tala för att man i första hand borde ägna sitt intresse åt den handikappade ungdomen. Ett rationellt samarbete mellan ungdoms- förmedlingen å ena sidan samt arbetsberedningen och de särskilda kon- sulenterna å den andra sidan kommer för övrigt att bli en förutsättning för att man med framgång skall kunna genomföra denna många gånger ytterst svåra arbetsuppgift. Detta gäller icke enbart de här påtalade svårare fallen utan överhuvud taget hela verksamheten. De erfarenheter om sysselsätt- ningsmöjligheter, som kunna vinnas genom någon eller några av arbets- vårdens tjänstemän, måste sålunda delgivas övriga instanser.

Med den här förordade uppläggningen av den yrkesvägledande verksam— heten och underiförutsättning att denna utbygges att omfatta all skol— ungdom, skulle de handikappade barn, som få sin folkskoleundervisning i de »vanliga» skolorna, också komma att omfattas av densamma. En efter samma grunder upplagd yrkesvägledning bör även organiseras för special- skolornas elever. En del av den mera förberedande yrkesvägledningen (yrkesorienteringen) bör ingå som ett naturligt led i de speciella barn- domsskolornas undervisning. Detta förutsätter bland annat att special- skolornas kursplaner kompletteras med yrkesorienterande stoff och dess— utom att alla de hjälpmedel (litteratur, film etc.), som ställas till sko— lornas förfogande, jämväl göras tillgängliga för Specialskolornas lärare och elever. (Sålunda böra t. ex. av arbetsmarknadskommissionen utgivna hand- böcker, yrkeskartotek, översikter över utbildningsanstalter och utbildnings— vägar, och broschyrer såvitt möjligt utgivasiblindskriftsupplaga eller even- tuellt motsvaras av på grammofonskivor upptagna program.)

De äldre arbetssökande, som komma till arbetsförmedlingen och som behöva bistånd vid arbetsanskaffning eller yrkesbyte, ha hittills i regel fått detta genom tjänstemännen på de olika yrkes- och specialavdelningarna. Under senare år har denna verksamhet utvecklats i. betydande grad. I den

mån det gällt speciellt komplicerade fall, ha de olika yrkes- och special- .avdelningarna i regel hänvisat fallen till ungdomsförmedlingens yrkes- vägledare. För övrigt innefattar nästan varje förmedling av arbete även för äldre något yrkesvägledande moment; i regel måste varje arbetsanvis— ning föregås av en orientering av den ifrågavarande sysselsättningens ka— raktär, liksom arbetsförmedlaren också får hjälpa arbetssökanden till rätta vid bedömningen av de egna förutsättningarna för den aktuella platsen. Några speciella arrangemang för denna kategori av arbetssökande ha hit— intills icke funnits. På en del orter torde det varit vanligt, att ungdoms- förmedlingarnas yrkesvägledare även fått taga sig an deras sak. Sedan arbetsförmedlingarna fått sina speciella arbetsberedningsassistenter för de partiellt arbetsföra, ha de svårare fallen i förevarande hänseende kunnat betjänas på ett helt annat sätt än tidigare. Dessa tjänstemän ha dels ut— valts med tanke på att deras arbetsuppgifer till stor del just skulle bli av upplysande och yrkesvägledande karaktär, dels ha de — liksom numera även arbetsförmedlingens övriga tjänstemän — ett förhållandevis rikt och praktiskt användbart material till sitt förfogande vid yrkesvägledningen.

Det må vidare anföras, att yrkesvägledningen för äldre handikappade människor, kanske i ännu högre grad än för de yngre, är sammankopplad med själva arbetsanskaffningen. Man kan sålunda för dessa äldre arbets- sökande bland de partiellt arbetsföra icke räkna med att de i samma ut- sträckning som de yngre skola kunna bliva föremål för längre skolmässig yrkesutbildning. I stället måste arbetet i första hand inriktas på att söka bereda dem anställningar, där de under det praktiska arbetet kunna för— värva vissa yrkeskunskaper samt möjligheter till kortare omskolning. Detta förhållande talar för att de äldre partiellt arbetsföras yrkesvägled- ning, såsom redan föreslagits, i första hand bör komma att åvila de tjänstemän, som skola svara för den direkta arbetsanskaffningen. Efter- som denna nu sker och även framdeles beräknas ske genom förmedlingens olika special— och yrkesavdelningar, torde en del av den yrkesvägledande verksamheten också komma att åvila dessa avdelningar. Det är givet, att ett nära samarbete på denna punkt måste upprätthållas med arbetsbered— ningen och i viss mån även med ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. Ett sådant samarbete bör icke endast komma i fråga för de mest kompli- cerade fallen, utan det bör tagas som regel vid praktiskt taget varje yrkes- val, som kommer att medföra speciella åtgärder av något slag, såsom om— skolning, arbetsträning etc. Det kräves också, att arbetsförmedlingen —— i främsta rummet genom avdelningen för arbetsberedning — i dessa frågor upprätthåller en nära kontakt med de konsulenter och andra befattnings- havare, som skola företräda de olika grupperna av partiellt arbetsföra.

b) Läkarnas medverkan vid yrkesvalet.

Det har tidigare framhållits, att det i vissa avseenden många gånger är svårare att yrkesvägleda partiellt arbetsföra än andra människor. De handi- kappades defekter ge dem kanske icke någon direkt särställning, men deras yrkesvalssituation har ändock genom en begränsad anpassningsförmåga en benägenhet att bli komplicerad. Det är sålunda icke alltid, som yrkesväg- ledaren på egen hand och med mera allmänt tillgängliga metoder kan reda ut de ofta besvärliga situationerna. Många yrkesvägledningsfall, särskilt sådana, där man har att göra med mera påtagbara handikap, äro av den art, att man måste försäkra sig om läkares medverkan vid bedömningen av vederbörandes förutsättningar. Många fullständigt olämpliga arbetsin— placeringar, som kunna direkt orsaka eller bidraga till uppkomsten av arbetshinder, skulle därigenom kunna förhindras.

När skolhälsovården blir utbyggd, torde alla barn komma att läkarunder- sökas även med sikte på kommande yrkesval. Intill dess detta skett och med syftning jämväl på Specialskolornas klientel vill kommittén föreslå, att samtliga barn med handikap skola göras till föremål för Iäkarundersökning i samband med yrkesvalet. Härvid bör jämväl uppmärksammas de möjlig- heter, som givas genom byråerna för psykisk barna- och ungdomsvård.

Såsom framgått av en tidigare redogörelse, är medicinsk yrkesrådgivning införd vid en del av våra skolor. Denna verksamhet, som är av relativt sent datum, har betecknats såsom icke i alla avseenden tillfredsställande ordnad. Dels omfattar den endast en del av samtliga skolbarn, dels bedrives den med ytterst olika intensitet på olika orter. Härtill kommer, att samarbetet mellan skolläkarna och ungdomsförmedlingens yrkesvägledare borde kunna förbättras. Närmast avses här den form, vari resultatet av läkarundersök- ningen delgives yrkesvägledningen. Hitintills har det i regel skett så, att skolläkaren i utlåtandet till yrkesvägledningen angivit de yrken, vilka han ansett, att vederbörande icke vore lämpad för. Yrkesvägledningen har så— lunda icke fått någon direkt uppgift om vad som legat bakom denna råd- givning, vederbörandes handikap, sjukdom etc. Enligt den mening, som framförts i skolutredningens bilaga, borde yrkesvägledaren vara bättre skickad att träffa dessa avgöranden än läkaren, varför dennes uppgift skulle bli att meddela yrkesvägledningen »vad hälsokorten ha att förtälja be- träffande arten och svårighetsgraden av den konstaterade sjukdomen eller defekten och vad den medicinska sakkunskapen med hänsyn därtill har att säga beträffande begränsningen av individens förmåga att tåla och an— passa sig till olika slags arbete och arbetsmiljöer». I verkligheten förhåller det sig så, att kraven på hälsa och lämplighet många gånger variera för samma yrken mellan olika arbetsplatser. Under dessa förutsättningar kan man knappast begära, att skolläkaren skall kunna träffa avgörande om ett yrke är lämpligt eller olämpligt på grund av ett visst handikap. Vanligen

ha läkarna icke den erforderliga erfarenheten av arbetslivet och icke heller den förtrogenhet med olika yrkens och utbildningsvägars krav samt slut- ligen icke heller den tid, som erfordras för att kunna träffa ett noga genom- tänkt avgörande i sådana frågor. Enligt kommitténs mening bör detta råd därför i regel givas av den arbetsförmedlingstjänsteman, som svarar för yrkesvägledningen. Kommittén vill således för sin del instämma i förslaget, att skolläkarens huvudsakliga uppgift blir att meddela resultatet av sin un- dersökning till yrkesvägledningen. Detta gäller alltså de unga, som bliva föremål för skolhygienisk verksamhet.

Man kan dock icke räkna med att behovet av läkares medverkan vid yrkesvalet kommer att bli täckt, även om skolläkarinstitutionen och den därtill anknutna medicinska yrkesrådgivningen bygges ut och effektiviseras. Ett förhållandevis stort antal ungdomar kommer framdeles liksom nu att träffa sitt yrkesval först något år efter slutad skolgång. De uppgifter, som kunna erhållas genom skolornas hälsokort, komma i dessa fall att bliva föråldrade och knappast vara ägnade att giva någon säkrare vägledning vid yrkesvalet, särskilt som förhållandena så snabbt kunna ändras vid denna ålder. Dessutom har arbetsförmedlingen även i andra sammanhang av sin verksamhet behov av hjälp från läkarnas sida _ icke minst för den arbetsberedande verksamheten. Vid de partiellt arbetsföras anlagsbedöm- ning är och kommer läkarnas stöd och medverkan att bli en förutsättning för att man skall nå ett tillfredsställande resultat.

Möjligheterna till en mera allmän lösning av denna läkarfråga ha disku- terats i olika sammanhang. Av skilda anledningar har man dock ännu icke kunnat åvägabringa någon lösning. Under tiden har emellertid arbetsför- medlingen i Malmö i enlighet med arbetsmarknadskommissionens bemyn- digande knutit en läkare till sin verksamhet. Detta skedde i maj 1945. Avsikten var närmast att bereda avdelningen för partiellt arbetsföra en möjlighet att före inplaceringen i arbete kunna remittera tveksamma fall till läkarundersökning. Denna förtroendeläkares medverkan har dock även påkallats av andra avdelningar, främst då avdelningen för ungdomsförmed- ling och yrkesvägledning. Under de sju månader verksamheten bedrevs år 1945, remitterades 76 fall för direkt undersökning. Dessutom biträdde lä— karen med råd och anvisningar av mera allmän karaktär. Enär anord- ningen är förhållandevis ny, ha givetvis några mera ingående erfarenheter ännu icke vunnits. Länsarbetsnämnden i Malmöhus län har emellertid i en redogörelse rörande 1945 års verksamhet framhållit, att det varit en ovär- derlig förmån för alla parter att kunna få detta bistånd från den medi- cinska sakkunskapen. Det framhålles vidare av nämnden i detta samman- hang, att man skulle kunna påräkna ett ännu bättre resultat av denna verksamhet, om läkaren haft möjlighet att remittera vissa fall till specialist- undersökning.

Eftersom läkarfrågan mera allmänt berör arbetsförmedlingens verksam-

het, skulle den möjligen böra tagas upp i ett större sammanhang än detta- Det synes ändock kommittén motiverat att här föreslå, att det till samtliga arbetsförmedlingars huvudkontor knytes en förtroendeläkare.

Man kan tänka sig, att detta problem i organisatoriskt avseende löses på. olika sätt. Enligt kommitténs mening bör det emellertid ske efter i stort sett följande riktlinjer.

Varje länsarbetsnämnd bemyndigas att knyta en deltidsanställd förtro— endeläkare till sin verksamhet. Dennes uppgift skulle i första hand bliva

a) att svara för undersökning av de arbetsvårds- och andra fall, som kunde bliva aktuella på den ort, där huvudkontoret är beläget,

b) att granska och »normalisera» de intyg, som utfärdats av läkare på andra orter inom länet,

c) att stå arbetsförmedlingen till tjänst med råd och upplysningar för fall, som icke kräva en direkt läkarundersökning, men där läkarens ut- talande ändock kan vara behövligt.

Eftersom det skulle vara närmast otänkbart att på ett smidigt sätt ordna så, att denne förtroendeläkare skulle kunna handlägga samtliga undersök— ningar inom länet, måste man även räkna med att överlämna en del under- sökningar till andra läkare. Därmed torde man kunna undvika dyra resor och onödig tidspillan för folk ute i provinsen.

Från vissa synpunkter synes det lämpligt att få förste provinsialläkaren till förtroendeläkare, kanske främst därför att denne i regel känner länets övriga tjänsteläkare mycket väl, vilket skulle vara till god hjälp vid be— dömningen av läkarintygen. Det kan dock i vissa fall ifrågasättas, om förste provinsialläkaren på grund av sin betungande speciella uppgift kan åtaga sig även denna nya funktion. Kommittén finner sig för den skull icke böra föreslå, att frågan om arbetsförmedlingsläkare generellt löses efter denna linje. Det torde icke vara omöjligt att bland övriga tjänsteläkare och prak— tiserande läkare inom länet finna en för uppgiften lämplig person, som har tillfälle ägna erforderlig tid och intresse åt uppgiften. I detta samman— hang vill kommittén särskilt framhålla, att den sakkunskap i frågan om relationen mellan sjukdom och arbetsförmåga, som representeras av den i snabb tillväxt varande industriläkarkåren, lämpligen bör utnyttjas för föreliggande ändamål.

Enligt vad som erfarits, undersöker arbetsmarknadskommissionen för närvarande möjligheterna att försöksvis knyta läkare till samtliga läns— arbetsnämnder i huvudsaklig överensstämmelse med vad här sagts.

Förtroendeläkaren vid arbetsförmedlingens huvudkontor skulle således enligt kommitténs förslag få vissa permanenta arbetsuppgifter. Ersätt- ningen till honom borde därför utgå dels som ett fast arvode för dessa, dels i form av ett visst arvode för varje undersökningsfall. Till de övriga läkare, som föreslagits skola verkställa undersökningar, borde i enlighet härmed ersättning utgå med visst arvode för varje undersökningsfall.

När behov därav föreligger, skulle dessa förtroendeläkare ha rätt att på arbetsförmedlingens bekostnad få remittera arbetssökande för specialist— undersökning.

c) Medverkan av psykologisk expertis vid yrkesvalet.

Jämsides med kroppsläkarens medverkan fordras emellertid mången gång psykologisk expertis, i särskilt hög grad för handikappade. Denna ex- pertis kan dels behöva hjälpa till med svårare diagnoser om yrkeslämplig- het, dels kan den behöva ge råd till viss behandling etc. Särskilt måste en hel del av de ungas problem ses ur mentalhygienisk synvinkel.

Kommittén för partiellt arbetsföra önskar i detta sammanhang först erinra om den mentalhygieniska verksamhet för barn och ungdom, som sedan någon tid finnes organiserad i vissa städer och inom vissa landsting. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, vilket grundades på ungdomsvårds— kommitténs utredning1 beslöt 1945 års riksdag,2 att statsbidrag skulle utgå till denna verksamhet, vilken ännu är av relativt blygsam omfattning men som i sin helhet beräknas bliva utbyggd inom en tidrymd av fem år. En— ligt planen skall denna verksamhet i fullt utbyggt skick i regel omfatta en central för den psykiska barna— och ungdomsvården inom varje län. Såsom chef för varje central, som man föreslår skall anknytas till läns— lasaretten, skall utses en läkare med pediatrisk och psykiatrisk utbildning. Till hjälp vid sociala och psykologiska undersökningar m. ni. skulle läka— ren få en eller flera assistenter.

Beträffande verksamhetens art påpekade ungdomsvårdskommittén bland annat följande:

Denna verksamhet kan i korthet sägas i första hand gå ut på sådan mental— och socialundersökning, som erfordras för att klarlägga orsakerna till de svårig— heter och rubbningar, vilka kommit till synes i de olika fallen, och för att finna lämpliga utvägar för en rationell behandling. Verksamheten skall emellertid dess— utom åsyfta föranstaltande av erforderlig kroppslig undersökning och behandling, meddelande av råd, vidtagande av åtgärder för lämplig behandling i uppfost- ringssyfte och för social sanering av olämpliga hemförhållanden samt social- hygienisk övervakning av de anmälda fallens fortsatta utveckling.

I den proposition (nr 211/1945), vari förslaget förelades riksdagen, fram— höll föredragande departementschefen bland annat, att en effektiv före- byggande psykisk barna- och ungdomsvård skulle kunna förebygga eller bota »lindriga neuroser, som förekomma i stort antal och som kunna för- orsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter redan i ungdomen...». Kommittén för partiellt arbetsföra har uttalat en liknande uppfattning, när den påpekat, hur betydelsefull en förebyggande vård kan vara, då det gäller att förhindra uppkomsten av partiell arbetsförhet. Den förebyggande

' '1 SOU 1944:30. = Rd. skr. 1945 :298.

vård av här ifrågavarande slag, som redan kommit igång, visar tydligt, hur utomordentligt stort värde verksamheten har för den handikappade ungdomen. Förståelsen i vårt land har likaså varit stor, då man beslutat om denna organisation trots att personal i så ringa utsträckning varit utbildad, att verksamheten därför betydligt hämmas. Enligt kommitténs uppfattning är det därför av allra största vikt, att verksamheten med det snaraste utbygges över hela landet. Särskilda åtgärder måste vidtagas för att få personal utbildad.

Vidare måste den felutveckling och missanpassning, som tar sig uttryck i det enormt stora antalet neuroser och sociala beteenderubbningar senare i. livet, förebyggas. Ett tidigt uppspårande och råd om lämplig behandling är därvid det väsentliga. Föräldrar och lärare böra göras uppmärksamma på möjligheten att vid den ovannämnda uppfostringsrådgivningen söka råd, så snart spår till felaktig utveckling eller anpassning visa sig. Eftersom handikappade barn äro särskilt utsatta för risken av neurotiska komplika— tioner, som ofta äro ett lika avgörande arbetshinder som det primära handi- kappet, borde alla energiskt medverka till att, även under det att verksam— heten är under utbyggnad, iförsta hand handikappade barn komma under dylik personlig psykologisk observation. Man torde rentav kunna sätta som ett framtidsmål, att samtliga dessa — liksom för övrigt samtliga barn till handikappade föräldrar _ finge stödet av dylik mentalhygienisk rådgivning, såväl för att bättre anpassa lärares och föräldrars uppfostringsåtgärder som för att reda ut de ungas egna problem och ge råd vid yrkesvalet.

Vad gäller äldre personer, är den utvecklade neurosen av än större fre- kvens och betydelse som arbetshinder. Vanliga arbetsberednings- och läkar- åtgärder räcka ingen vart. Här reser sig äter det krav, som kommittén antydde i föregående betänkande och som inför problemet om yrkesval och omskolning får förnyad vikt, nämligen inrättandet av neurosdispensärer i första hand vid samtliga centrallasarett. Det ligger icke inom kommitténs uppdrag att utarbeta förslag på dessa områden, men det må understrykas, att utan väsentligt förbättrade resurser i dessa hänseenden kan ett ratio- nellt yrkesval och en skolning till full yrkesduglighet i många fall icke åstadkommas.

Det andra fältet för psykologisk medverkan vid yrkesvalet gäller diagnos av anlag etc. eller vad man brukar beteckna som psykoteknisk anlagspröv— ning. Det skall redan från början understrykas, att det icke är fråga om psykotekniska urvalsprov.

Från olika instanser, delvis anförda i det föregående, har påpekats, att yrkesvägledningen för de partiellt arbetsföra i vissa avseenden kan bjuda stora svårigheter, varför man kan behöva komplettera de mera van- liga anlagsdiagnostiska metoderna med psykotekniska anlagsprov. Sådana metoder ha i viss utsträckning redan prövats för vissa kategorier av par- tiellt arbetsföra, bland annat beträffande dövstumma och vanföra. Där-

jämte ha arbetsberedningsavdelningarna på en del håll i landet utnyttjat de psykotekniska anlagsproven för ett, låt vara begränsat, antal arbets— beredningsfall. Efterundersökningar ha visat, att denna anlagsprövning är av värde, när det gäller att söka fastställa, vilka möjligheter vederbörande ha att anpassa sig till det ena eller andra yrket. Man måste emellertid, såsom påpekats i olika sammanhang, göra klart för sig, att den psykotek- niska anlagsundersökningen _— liksom andra metoder — enbart är ett kompletterande led i anlagsbedömningen. När yrkesvägledaren vid slutfö- randet av yrkesvägledningen — då det gäller att i varje särskilt fall sum- mera resultatet av de föregående undersökningarna och diskutera situatio- nen utifrån olika synpunkter — finner, att man med tillgängliga uppgifter icke kan lösa den föreliggande yrkesvalssituationen, hör han därför ha möj- ' lighet att kunna remittera fallet till ett psykotekniskt institut för att där genom en kompletterande anlagsdiagnostisering få situationen löst. Sedan denna undersökning verkställts, torde yrkesvägledaren ha bättre förutsätt— ningar att slutföra sitt uppdrag. Det har redan antytts, att de resurser, som stå till förfogande — antalet fackpsykologer och de psykotekniska institu— tens kapacitet i. andra avseenden _ äro begränsade. Detta betyder, att man redan från början måste göra klart för sig, att man blott kan påräkna deras medverkan i ett begränsat antal fall. (Jfr bil. 2.) Då de psykotekniska anlagsundersökningarna särskilt för de partiellt * arbetsföras del synas vara av stort värde, vill kommittén trots svårigheterna ; i dagens läge icke släppa tanken på åtgärder, som skulle vara ägnade att öka möjligheterna till sådana undersökningar. Kommittén önskar därför också stödja förslaget att verksamheten vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund och vid Göteborgs högskola utbygges, * så att härigenom större möjligheter skapas att ställa psykotekniska anlags- diagnostiker till förfogande. : Kommittén vill för övrigt understryka betydelsen av att den centrala * yrkesvägledningsmyndigheten prövar de möjligheter, som finnas att på an- nat sätt tillgodose mera avlägsna trakter med anordningar för sådana un- , dersökningar. Det har i tidigare omnämnda bilaga till 1940 års skolutrednings be- tänkanden föreslagits, att man så småningom borde räkna med att in- rätta smärre psykotekniska avdelningar vid samtliga de länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, vilka icke genom de till uni— versitet och högskolor knutna instituten blivit tillgodosedda med psyko- teknisk sakkunskap. Dessa avdelningar skulle närmast sortera under res- pektive ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningscentraler och förvalt- ningstckniskt vara helt fristående från de praktisk—psykologiska instituten. Däremot skulle de från dessa senare kunna erhålla de tekniska råd och anvisningar samt eventuellt också det arbetsmaterial och den tekniska ut- rustning, som skulle vara erforderlig för verksamheten.

Om man nu på grund av olika skäl icke anser det möjligt att under de närmaste åren bygga ut en organisation av smärre psykotekniska avdel- ningar Vid arbetsförmedlingarnas huvudkontor, synes det ändock önsk- värt, att det ute i landet inom de stora områdena, som de psykotekniska in- stituten icke ha möjlighet att betjäna, upprättas »filialer», som åtminstone kunna taga sig an en del av de yrkesvägledningsfall, vilka kunna kräva praktisk-psykologisk anlagsdiagnostisering. Skulle icke detta ske, torde de stora avstånden till de diskuterade psykotekniska instituten, kanske särskilt för befolkningen i Norrland, omöjliggöra ett utnyttjande av denna hjälp vid yrkesvalet. En sådan måhända mera försöksvis ordnad verksamhet skulle givetvis också bliva av betydelse även för andra än de partiellt ar— betsföra. Kommittén vill sålunda förorda, att den centrala yrkesvägled— ningsmyndigheten gives i uppdrag att i mån av behov och praktiska möjlig- heter upprätta filialstationer för psykotekniska anlagsprov.

Innan en här diskuterad utbyggnad av denna verksamhet kommit till stånd, synes det kommittén nödvändigt, att det vidtages åtgärder, som ' kunna underlätta möjligheterna för avlägset boende personer att utnyttja de redan befintliga resurserna i fråga om psykoteknisk anlagsundersök- ning. Denna fråga borde lämpligen kunna ordnas genom att arbetsförmed— lingarna (närmast avdelningarna för ungdomsförmedling och yrkesvägled- ning samt avdelningarna för arbetsberedning) i samma ordning, som kom- mittén för partiellt arbetsföra tidigare föreslagit beträffande läkarunder- sökningar, få rätt att bekosta sådana undersökningar. Enligt kommitténs mening bör sådant bidrag avse icke blott resekostnader utan även kost- naden för den egentliga undersökningen. Något nytt skulle detta icke inne- bära, eftersom arbetsmarknadskommissionen redan tidigare bemyndigat länsarbetsnämnderna att svara för kostnaderna för både ungdomar och äldre, som av respektive avdelningar remitterats till Stockholms högskolas psykotekniska institut för undersökning.

(1) Arbetsprövning.

Även om man för bedömningen av den enskildes förutsättningar utnyttjar de erfarenheter, som kunna inhämtas från läkare, lärare, föräldrar, tidi— gare arbetsgivare och andra samt därjämte på sätt som nu sagts söker den psykologiska expertisens medverkan, torde det, åtminstone i vissa tvek- samma fall, där dessa erfarenheter icke ge tillräcklig anvisning för yrkes— valet, vara angeläget att begagna en mera direkt anlagsprövning.

Redan barndomsskolan i dess nuvarande form erbjuder, som dr Neymark i sitt tidigare refererade betänkande påpekat, en mångfald arbetsmoment och arbetssituationer, som äro ägnade att tjäna elevernas självprövning och självbedömning. Därest det 8:e skolåret får en mera yrkesorienterande in-

riktning, torde möjligheterna att låta den unge pröva sin håg och fallenhet ytterligare ökas. Inom ramen för undervisningen i vissa övningsämnen tor- de man med relativt små medel kunna skapa arbetsmoment, som tillsam- mans erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggan- de arbetsformerna (alltså icke yrkesformerna) och som på ett renodlat sätt låta olika elevers begåvningsanlag komma till synes.

Som komplement härtill skulle man emellertid också kunna tänka sig ett samarbete med yrkesskolväsendet och med lämpliga företag. Detta samarbete skulle framför allt syfta till att efter en förberedande anlags- orientering ge den rådsökande tillfälle att ytterligare bekanta sig med vissa av de arbetsuppgifter, som av allt att döma ligga väl till för honom eller henne. Ett sådant samarbete har för övrigt redan kommit till stånd på vissa orter. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de försök av detta slag, som pågå i Stockholm och Örebro. I Stockholm innebär det att elever i folkskolans 7:e och 8:e klasser praktiskt få pröva olika arbetsfor- mer vid yrkesskolorna och de tekniska aftonskolorna, medan det i Örebro närmast organiserats som ett praktikantsystem, som ger fortsättnings- skolans elever tillfälle att en dag i veckan praktisera inom vissa yrken hos företagare, som åtagit sig att fungera som orienterare beträffande ifråga- varande yrke.

En utbyggnad av denna försöksverksamhet torde vara att förorda, och kommittén finner, att såväl det ordinarie yrkesskolväsendet och special- skolorna för de handikappade som näringslivet skulle kunna erbjuda möj- ligheter att skapa dylika prövningsinstanser. Såsom närmare framgår av det följande, har kommittén för både blinda och dövstumma föreslagit ett obligatoriskt yrkesorienteringsår, innan någon yrkesutbildning eller arbets- placering genomföres.

Det torde emellertid det oaktat vara nödvändigt att för arbetsprövning av de mest tveksamma fallen skapa särskilda prövningsinstanser. I vårt land har en dylik speciell prövningsverksamhet i viss utsträckning bedrivits vid Steneby skolor för yrkesundervisning, som bland annat från pensionssty- relsen mottagit vissa mera osäkra fall för ett klarläggande av yrkesvals- situationen. Också i andra länder (Danmark, England, U. S. A.) har man med gott resultat kunnat utnyttja denna mera direkta form för anlags— prövning.

Kommittén har emellertid icke funnit nödvändigt föreslå upprättandet av särskilda verkstäder speciellt för arbetsprövning i samband med yrkes- valet. I annat sammanhang (sid. 254) har kommittén diskuterat behovet av särskild arbetsträning för sådana partiellt arbetsföra, som för att in- passas i arbetslivet behöva en successiv uppträning till normal prestations- förmåga, och därvid föreslagit, att särskilda anordningar i sådant syfte vidtagas. Kommittén har funnit, att de särskilda prövnings- och tränings-

institutionerna jämväl skulle kunna bereda vissa möjligheter för den ar- betsprövning, varom här är fråga, och vill för den skull här endast hän- visa till sitt förslag i denna del.

4. Insamling och bearbetning av yrkesvägledningsmaterial m. m.

I det föregående avsnittet har kommittén sökt påvisa, hur utomordentligt viktigt det kommer att bliva för den yrkesvägledande verksamheten bland de partiellt arbetsföra, att vederbörande tjänstemän få ett effektivt och praktiskt arbetsmaterial till sitt förfogande.

För att få till stånd ett sådant material erfordras ett omfattande insam- lings- och undersökningsarbete, som tar sikte även på de partiellt arbets- föras problem. Det kan emellertid knappast vara ändamålsenligt att i någon större grad särskilja detta arbete från det, vilket kommer att krävas för den allmänna yrkesvägledningsverksamheten. Det har tidigare påpekats, att det i själva verket icke är någon mera genomgripande skillnad i fråga om yrkesvägledningen för en >>vanlig>> och en handikappad människa. Större delen av det arbetsmaterial, som kan bli behövligt för de partiellt arbets- föras yrkesvägledning, bör också ingå som en nödvändig del av vad som erfordras för den mera allmänt syftande yrkesvägledningsverksamheten. När det gäller undersökningar av olika slag, som kunna komma att genom— föras av arbetsmarknadskommissioncns (eller motsvarande organs) före- slagna yrkesvägledningsbyrå, så är det därför angeläget, att man låter dessa undersökningar omspänna även de problem, som röra personer med ar— betshinder. De särskilda konsulenter, som föreslagits skola knytas till den centrala arbetsvårdsbyrån, böra lämpligen vid planerandet och genomföran- det av dessa olika undersökningar lämnas tillfälle att medverka. Därmed skulle också undersökningen tillföras en sakkunskap, som skulle höja dess allmänna värde. För att den yrkesvägledande verksamheten för de partiellt arbetsföra skall bliva av önskvärd effekt, är det för övrigt nödvändigt, att ett kontinuerligt samarbete i dessa frågor upprättas mellan dessa båda be- rörda byråer.

Det är emellertid troligt, vilket även framhållits av dr Neymark, att många av de undersökningar, varom här kommer att bliva fråga, bliva av den storleksordning, att de icke med någon egentlig fördel kunna utföras av vederbörande byråers egen personal. Sålunda torde mera allmänt syftande undersökningar och prognoser, som böra ligga som grund för yrkesväg- ledningen överhuvud taget liksom andra mera omfattande ekonomisk—sta- tistiska undersökningar, enligt kommitténs mening med fördel överlämnas till en utbyggd speciell utredn'ingsbyrå eller avdelning inom det centrala arbetsmarknadsorganet. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till

de uttalanden i denna fråga, som gjorts av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.1

Kommittén har icke ansett det varken möjligt eller nödvändigt att här närmare draga upp riktlinjerna för den ifrågavarande undersöknings- och forskningsverksamheten. En fråga, som hänger samman härmed, skall emel- lertid i detta sammanhang tagas upp till behandling. Det gäller den yrkes- hygieniska och arbetsfysiologiska forskning, som är en nödvändig förut- sättning för att man på ett effektivare sätt än hittills skall kunna plan— lägga och genomföra ett rationellt yrkesval för handikappade människor.

Det har tidigare i detta betänkande framhållits, att de partiellt arbets— föras yrkesram är synnerligen trång, i själva verket åtskilligt trängre än vad de verkliga förhållandena medgiva. Det har också på annan plats an— förts, att de nuvarande lytesyrkena icke alltid blivit systematiskt ut- valda, snarare ha de _ åtminstone i vissa fall —— utvalts mera under hän- synstagande till helt andra faktorer än sin lämplighet för en speciell lyteskategori. Skola de handikappade människornas yrkesval framdeles kunna ske efter rationellare linjer, måste man bland annat sörja för att en mera omfattande och metodisk forskning rörande olika yrkesområdens lämplighet för i vissa avseenden skiljaktigt utrustade människor kommer till stånd.

Den hittillsvarande medicinska yrkesrådgivningen har i huvudsak haft en negativ inriktning i så måtto, att man företrädesvis avrått från yrken eller sysselsättningar, som man ansett olämpliga med hänsyn till eventu-_ ella sjukdomar eller defekter. Arbetsförmedlingens yrkesvägledare och ar— betsberedningsassistenterna ha vid olika tillfällen framhållit, att man egent- ligen skulle ha varit bättre betjänad av mera positiva råd; man har med andra ord önskat uppgifter om arbetsområden, som kunna vara lämpliga för en person med den eller den defekten eller sjukdomen. När man ut- talat dessa önskningar, har man med säkerhet icke trott sig kunna få nå- gon schematisk framställning, någon >>lathund>>, som mer eller mindre exakt skulle angiva, vilken sysselsättning som vore mest lämplig för en person med ett speciellt arbetshinder. Snarare har man avsett att få en vetenskapligt utarbetad framställning, som kunde giva några mera all- männa synpunkter på problemet. En sådan framställning skulle bland an- nat bliva av stor betydelse, när det gäller att övertyga en arbetsgivare om en handikappad persons möjligheter inom ett visst yrkesområde. Kommit— tén delar denna uppfattning men vill samtidigt deklarera, att den icke fat- tat sin uppgift i detta sammanhang så — som från något håll antytts —— att det här gäller att åstadkomma en katalog över lämpliga yrken för parti- ellt arbetsföra. En sådan katalog kan enligt kommitténs bestämda uppfatt— ning icke åstadkommas. Lämpligheten och förutsättningarna för ett visst yrke skapas icke genom olycksfall eller sjukdomar. Däremot utesluter detta

Ison 194536, sid. 25 ff.

betraktelsesätt icke önskvärdheten av att till hjälp för de tjänstemän, som arbeta med dessa frågor, utarbetas samlingar med exempel på yrken, där partiellt arbetsföra kunna sysselsättas, därest de i övrigt besitta för arbe- tet erforderliga kvalifikationer.

Någon systematisk forskning på detta område har ännu icke utförts. En början har emellertid blivit gjord på så sätt, att yrkeshygieniska avdel- ningen vid statens institut för folkhälsan och arbetsmarknadskomissio— nens yrkesvägledningssektion gemensamt anställt en läkare, som skall syssla med dessa frågor. För folkhälsoinstitutets vidkommande tages hans arbetskraft i anspråk för det löpande arbete, som förekommer på denna avdelning. För yrkesvägledningssektionens räkning deltar läkaren bland annat i utarbetandet av vissa avsnitt i det tidigare omnämnda yrkeskarto- teket. För övrigt skall hans uppgift vara att successivt arbeta fram upp- lysningar till ledning för den medicinska yrkesvägledningen. I huvudsak skulle sålunda den verksamhet, som här försöksvis påbörjats, i princip kunna sägas överensstämma med de önskemål, som kommittén ovan givit uttryck åt. Det bör emellertid understrykas, att verksamheten ännu befin- ner sig på ett förberedande stadium och att praktiskt användbara resultat av densamma hittills endast i begränsad omfattning kunnat framläggas.

I den förut omnämnda bilagan till 1940 års skolutrednings betänkanden med utredning och förslag angående ungdomens val av yrke och utbild- ning har även förevarande problem upptagits till behandling. Härvid för- ordades, att den hittills bedrivna verksamheten borde få en fastare orga- nisatorisk form. Några förslag om en utbyggnad av densamma framlades däremot icke. Icke heller ansågs skäl föreligga att företaga någon ändring i den nuvarande arbetsuppdelningen mellan arbetsmarknadskommissionen och folkhälsoinstitutet. Mot en sådan arbetsuppdelning har icke heller kom- mittén för partiellt arbetsföra något att erinra. Däremot är kommittén av den uppfattningen, att en enda läkare icke har möjlighet att ensam genom- föra de krävande arbetsuppgifter, varom här är fråga. Anordningen har redan nu visat sig otillräcklig, och därest man skall räkna med att veder- börande även bör ägna sig åt de partiellt arbetsföras problem, synes det otänkbart, att en läkare med halvtidstjänstgöring hos det centrala arbets— marknadsorganet skulle ha möjlighet att ens tillnärmelsevis kunna prestera ett arbetsresultat, som skulle bli till praktisk användning i fält- arbetet. Härtill kommer, att den centrala arbetsvårdsmyndigheten fram- deles liksom nu för löpande arbete är i behov av medicinsk sakkunskap. Hitintills har man inom arbetsmarknadskommissionen löst detta problem så, att man från fall till fall anlitat någon läkare för bedömning av frågor, som kunna kräva medicinsk sakkunskap. Eftersom man måste räkna med att den arbetsvårdande verksamheten överhuvud taget väsentligen kommer att utvidgas och att därtill även avgörandet beträffande yrkesutbildning m. ni. kommer att läggas i händerna på detta organ, torde behovet av

kontinuerlig tillgång till läkare bliva än mera påtagbart. Enligt kommitténs mening skulle det också vara mest ändamålsenligt, att de löpande arbets- uppgifterna uppdroges åt samma läkare, som skola svara för den egent- liga forskningsverksamheten.

De hittills vunna erfarenheterna synas emellertid ha varit allt för be— gränsade för att man med ledning av dem skall kunna uppdraga några mera fasta organisatoriska riktlinjer för verksamheten. Av vad som här ovan anförts synes det emellertid önskvärt att en viss utvidgning sna- rast bör komma till stånd, även om detta skall ske såsom ett provisorium. Enligt kommitténs uppfattning bör man räkna med att till en början åtminstone anställa ytterligare en läkare. Såsom kommittén ovan antytt, synes det vara utomordentligt lämpligt, att dessa läkare få arbetsupp- gifter både hos det centrala arbetsmarknadsorganet och folkhälsoinstitutet. Den allmänna verksamhet, som bedrives vid folkhälsoinstitutets yrkes- hygieniska avdelning, torde nämligen vara av den art, att den kan bliva till stort värde för den forskningsverksamhet, som här ifrågasatts. Dock bör deras huvudsakliga uppgift vara att hänföra till de frågor, som röra den medicinska yrkesrådgivningen. Därför borde också detta arbete vid folkhälsoinstitutet givas en sådan form, att det icke inkräktade mera än nödigt på den egentliga arbetsuppgiften. Administrativt synas läkarna där- för också böra knytas till det centrala arbetsmarknadsorganet.

Under hänvisning till vad som ovan anförts, vill kommittén för partiellt arbetsföra föreslå

att den hittills försöksvis bedrivna arbetsfysiologiska och yrkeshygieniska forskningen bygges ut, så att den effektivt kan tjäna även den arbetsvår— ' dande verksamheten,

att för den skull ytterligare läkare knytas till det centrala arbetsmark- nadsorganet, dock med viss föreskriven tjänstgöringsskyldighet vid statens , institut för folkhälsan.

KAP. IX. UTBILDNING AV PARTIELLT ARBETSFÖRA INOM NÄRINGSLIVET SAMT VID VANLIGA YRKES- UTBILDNINGSANSTALTER.

1. Behovet av yrkesutbildning.

l kommitténs betänkande I med förslag till effektiviserad kurators— och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra 111. rn.1 anföres, att det med nu tillgängliga befolkningsstatistiska uppgifter är ytterst svårt att bilda sig en någorlunda säker uppfattning om det antal personer med arbetshinder, vilka för sin utkomst skulle vara i behov av stöd från sam— hällets sida. Ännu svårare torde det vara att uppskatta behovet av yrkes— utbildning såsom medel för att underlätta de partiellt arbetsföras inträde i arbetslivet. Kommittén är medveten om att en sådan uppskattning på grundval av nu tillgängligt material skulle komma att bli synnerligen approximativ.

Det behov av särskilt stöd från samhällets sida, som föreligger för de partiellt arbetsföras del, har hittills — särskilt då det gäller sedan barn- domen fysiskt handikappade — väsentligen tillgodosetts genom att man kostat på dem en mer omfattande och dyrbar yrkesutbildning än som ge- nomsnittligt sett givits de fullt arbetsföra. Avsikten härmed har givetvis varit att ge de partiellt arbetsföra en kompensation för deras handikap och att göra det möjligt för dem att trots detta hävda sig i yrkeslivet. Fram— förallt har det gällt att ge dem en viss trygghet. Det har därför synts na— turligt att ge dessa ungdomar en särskilt grundlig yrkesutbildning, i vissa fall med sikte på att göra dem till självständiga företagare för att de där- med skulle få en i viss mån tryggad ställning.

Från strängt samhällsekonomisk synpunkt är naturligtvis denna ord— ning —— i varje fall sådan den kommit att tillämpas _— icke särskilt ratio— nell. I regel eftersträvar man att kunna ge den mest omfattande utbild— ningen till dem, som ha den största förutsättningen att tillgodogöra sig densamma, och att sedan till eget och samhällets gagn nyttja den i arbets- livet. Motivet för att här gå en nästan rakt motsatt väg har —— förutom det

1 SOU 1946:24.

rent humanitära _ varit att ge de partiellt arbetsföra en sådan prestations- förmåga och därigenom även trygghet, att de icke genom upprepade miss- lyckanden, motgångar och umbäranden skulle sjunka ned i de totalt arbets- oförmögnas kategori och därmed i längden komma att utgöra en ännu större belastning på samhället. Denna tankegång är emellertid endast till en viss grad hållbar. Den förutsätter, att den erforderliga kompensationen för föreliggande handikap och den därav följande högre graden av ekono- misk trygghet, icke kan uppnås på annat sätt än genom yrkesutbildning. Kommittén anser emellertid, att man numera även genom andra åtgärder bör kunna nå syftet att trygga de partiellt arbetsföras försörjning i nor— malt arbete. En del av dessa åtgärder har behandlats i kommitténs be- tänkande angående effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksam- het. Andra skola behandlas i samband med frågorna om arbetsträning och arbetsterapi, om eventuellt reserverande av vissa arbetsområden för par- tiellt arbetsföra samt om sådanas placering i sysselsättningar, som icke kräva särskild utbildning. Det är tydligt, att behovet av en både för sam— hället och den enskilde dyrbar utbildning vid särskilda utbildningsanstalter elleri form av lärlingsanställning måste bedömas i samband med de alter- nativ, som här kunna utvecklas. Kommittén har emellertid icke tagit slut— lig ställning till alla dessa alternativa möjligheter att genom samhällets ingripande skapa den för de partiellt arbetsföra erforderliga ekonomiska tryggheten. Även av denna anledning måste kommittén tillsvidare avstå från att söka bedöma den kvantitativa omfattningen av behovet av yrkes- utbildning i de former, som behandlas i detta betänkande, d. v. s. utbild- ning vid skolor och kurser eller genom lärlingsanställning inom närings— livet. Med hänvisning till denna allmänna reservation vill kommittén un- derstryka, att då det här är tal om behov av ökad tillgång till utbildning för de partiellt arbetsföra, gäller det i första hand skapandet av större mångsidighet. Den utvidgning, som erfordras för vissa områden eller för vissa kategorier, kan komma att motsvaras av minskning på andra håll.

Den starka betoningen av yrkesutbildningen såsom kompensation för de partiellt arbetsföras handikap kan emellertid kritiseras även utifrån andra synpunkter än de ovan anförda. Uppgiften att genöm systematisk, mer el- ler mindre skolmässig yrkesundervisning ge vederbörande en säker grund- val för sin försörjning har nämligen i praktiken alltför ofta icke fyllts. Den ensidiga inriktningen på vissa lytesyrken, som hittills dominerat, har i stor utsträckning gjort syftet med samhällets åtgärder förfelat. En alltför stor del av de partiellt arbetsföra har genom de begränsade valmöjlighe- terna kommit att ledas in på långvarig utbildning för arbets- och yrkes— områden, inom vilka de endast med svårighet kunnat försörja sig, såframt de icke, så som ofta skett, övergivit yrket trots den omfattande utbildning de genomgått.

En rundblick över de nuvarande speciella utbildningsmöjligheterna, som

:stå de handikappade till buds (blindskolor, dövstumskolor samt vanföre- anstalternas yrkesskolor), ger vid handen, att antalet inträdessökande ele— ver vid dessa anstalter varit större än platstillgången endast vid vanföre- anstalternas yrkesskolor. Vid dessa har sålunda förelegat en viss vänte— tid, för vilken en närmare redogörelse lämnats på sid. 29 i detta betänkande. Blinda och dövstumma ha som regel utan väntetid vunnit inträde vid de för dem avsedda yrkesutbildningsanstalterna. Det finns emellertid stora grupper av handikappade människor, vilka icke kunna inrangeras bland de här nämnda lyteskategorierna och vilka måhända kunna få sina försörj— ningsmöjligheter förbättrade genom yrkesutbildning eller andra åtgärder.

Genom den arbetsberedningsverksamhet, som bedrives av arbetsmark- nadskommissionen och länsarbetsnämnderna, har det framkommit vissa uppgifter, som tyda på att utbildningsbehovet är av betydande omfattning. Samma erfarenhet ha nämnda institutioner även gjort vid handläggning av den s. k. arbetsvården för de i beredskapstjänst skadade. Det kan sålunda anföras, att av samtliga beredskapsinvalider omkring en fjärdedel ansågs behöva yrkesutbildning, omskolning eller fortbildning. Dessa konstateran- den hånföra sig till en period, då det varit förhållandevis lätt även för handikappade personer att vinna anställning utan egentlig utbildning. I ett .mera tryckt arbetsmarknadsläge måste man räkna med att utbildningsbe- hovet, sådant det bedömes av arbetsvårdsorganen, kommer att bli av be- tydligt större omfattning. Det synes emellertid föreligga en viss fara att draga alltför långtgående slutsatser av de erfarenheter, som gjorts exem- pelvis i fråga om de beredskapsskadade. Det är nämligen icke uteslutet, att det i många fall betraktats som en oavvislig rätt att erhålla utbildning. I vissa fall torde också de lokala arbetsvårdsorganen ha förordat en skol- mässig utbildning, fastän det från olika synpunkter måhända kanske varit lämpligare att söka bereda en anställning utan föregående sådan utbildning. Beträffande beredskapsinvaliderna må som en komplettering anföras, att dessa även haft rätt att erhålla arbetsvård —— däri då även inbegripet yr- kesutbildning — därest deras inkomstförhållanden efter skadans uppkomst försämrats.

Kommittén har i förbigående tidigare vidrört problemet om alternativen yrkesutbildning eller arbetsplacering utan föregående sådan utbildning. Kommittén vill här ånyo framhålla betydelsen av att de lokala arbets- vårdsorganen noggrant i de enskilda fallen pröva, om en skolmässig yrkes- utbildning behövs för placering i ett med hänsyn till förutsättningarna lämpligt arbete eller om icke hellre en arbetsanställning, låt vara enklare sådan, lämpligen bör sökas. Förordandet av yrkesutbildning av partiellt arbetsföra på samhällets bekostnad får icke bli »nödfallsutvägen» i de :svårplacerade fallen, bara för att man skall få personerna sysselsatta. Å andra sidan är det givet, att yrkesutbildning kan behöva prövas även i ;»svåra» fall, där utsikterna till framgång måhända mänskligt sett på för-

' hand kunna bedömas som små men där den kanske i lyckligaste fall kan leda till att en handikappad kan göras åtminstone delvis försörjningsduglig.

Behovet av åtgärder för yrkesutbildning åt partiellt arbetsföra torde vara växlande till sin omfattning. Detta förhållande bör hållas i minnet, när planer skola uppgöras för denna utbildningsverksamhet. Från denna syn- punkt framstår det såsom nödvändigt att i väsentlig grad bygga på for- mer, som kunna anpassas till det i olika skeden skiftande behovet. Härtill återkommes i det följande. Å andra sidan synes efterfrågan på yrkesutbil- dad arbetskraft av åtskilliga kategorier så stor, att en utbyggnad av yrkes- skoleväsendet (med särskild hänsyn till de partiellt arbetsföras behov) ock- så skulle kunna anses försvarlig. Det är bland annat önskvärt i många fall, att de från barndomen invalidiserade kunna få yrkesutbildning i samma miljö som icke invalidiserade ungdomar. Vissa åtgärder, ägnade att under- lätta en sådan utveckling, komma i det följande att förordas.

För planering på längre sikt av utbildningsåtgärder för partiellt arbets- föra skulle det måhända vara av värde, om man kunde påvisa, att vissa bestämda yrken eller yrkesområden vore speciellt lämpade för olika kate- gorier bland de handikappade. Ett försök i den riktningen innebure emel- lertid enligt kommitténs uppfattning, vilket också tidigare anförts, en grov förenkling av problemet. Det må i detta sammanhang bland annat er- inras om att vitt skilda kategorier innefattas i begreppet partiellt arbets- föra, sådant det definierats i kommitténs förutnämnda betänkande angå- ende arbetsförmedlings- och kuratorsverksamhet. För övrigt finnes det personer med mycket olika förutsättningar även inom de kategorier, som inrymmas i detta begrepp. Kommittén har också funnit sig böra avstå från att söka verkställa en dylik katalogisering av lämpliga yrkesområden. Re— dan i samband med frågorna om yrkesvägledning har kommittén utifrån de slutsatser, den kommit till, ansett sig böra hävda, att man såsom en all- män princip måste utgå från att varje yrkesinpassning av de partiellt ar- betsföra skall prövas från de personliga förutsättningarna i de enskilda fallen. Därav följer, att man principiellt icke kan utesluta vissa utbild— ningsvägar men väl måste lämpa anvisningen till dylika efter de i varje enskilt fall föreliggande premisserna. Det ligger i sakens natur, att man därvid också måste taga vederbörlig hänsyn till behovet av arbetskraft inom det ifrågasatta området.

Även om kommittén sålunda icke ansett sig böra uppställa vissa yrkes— områden som lämpade framför andra för sådana som över huvud befinnas lämpade för yrkesutbildning, kan det anses klart, att det i största omfatt— ning måste bli fråga om utbildning, som leder till arbetsanställning inom industrien, hantverket eller handeln. I betydande omfattning sker dylik utbildning normalt direkt inom näringslivet —— genom lärlings- och elev-

anställning —— i vissa fall kompletterad med undervisning vid skolor, i andra fall i skolor och kurser. Kommittén anser, att man även för par- tiellt arbetsföra bör begagna samma vägar. För sådana fall, då omskol- ning behövs och denna icke kan ske genom inplacering direkt hos före- tagare eller i befintliga skolor, bör man med utnyttjande av de erfaren- heter, som vunnits vid bedrivandet av beredskapskurser och liknande kur- ser, anordna särskild kursverksamhet. Det lär framförallt bliva denna se- nare verksamhet, vilken i avseende pä sin omfattning kan regleras med hänsyn till de svängningar i behovet, som kunna uppstå.

I de följande avsnitten komma vissa frågor rörande partiellt arbetsföras utbildning dels inom näringslivet, dels vid skolor, tillhörande det allmänna yrkesundervisningsväsendet, dels ock utbildning i särskilt anordnade kur- ser att upptagas till behandling. De två första möjligheterna bliva givetvis främst av betydelse för utbildning av unga personer med arbetshinder. De särskilda kurserna torde få sin största betydelse i de fall, där omskol- ning till nytt yrkesområde befinnes erforderlig.

2. Utbildning inom näringslivet.

a) Allmän orientering.

Problemet om de handikappades utbildning inom näringslivet torde i första hand vara en fråga om hur denna utbildning organisatoriskt skall ordnas samt på vad sätt stipendier och andra utbildningsbidrag skola utgå. Frågan om stipendier m. ni. kommer att behandlas i ett senare avsnitt av föreliggande betänkande.

Tidigare har lämnats en redogörelse för de mera allmänt syftande åt— gärder, som vidtagits av det allmänna eller av olika enskilda organisatio— ner för att underlätta och stimulera utbildningen inom näringslivet. Här skall endast erinras om den understödsverksamhet för hantverksutbild- ning, som bedrives genom överstyrelsen för yrkesutbildning, om de åtgär- der inom industriens område, som planerats och i viss utsträckning redan genomförts av arbetsmarknadens parter, samt slutligen om den verksam— het, som för hantverkets vidkommande bedrives genom Sveriges hantverks— och småindustriorganisation. För vissa partiellt arbetsföra har yrkesut— bildning hos företagare ordnats genom pensionsstyrelsens försorg. Det finnes sålunda redan nu en myndighet, som handlägger vissa frågor röran— de partiellt arbetsföras placering för utbildning inom näringslivet och med bidrag från det allmänna. Liknande uppgifter ha under senaste är även åvilat arbetsmarknadskommissionen såsom arbetsvårdsorgan för i militär— tjänst skadade.

tiellt arbetsföra för utbildning inom näringslivet framdeles skall organi- seras, synes det nödvändigt att först pröva, huruvida pensionsstyrelsen även fortsättningsvis bör ordna och lämna bidrag till yrkesutbildning. Kommit- tén vill därför, innan den mera allmänt ingår på frågan om yrkesutbild- ning av partiellt arbetsföra inom näringslivet, dryfta detta spörsmål.

b) Förslag angående avveckling av pensionsstyrelsens befattning med yrkes- utbildning för vissa partiellt arbetsföra.

Inledningsvis kan erinras om att frågan, huruvida pensionsstyrelsen eller annat organ borde handhava den yrkesutbildande verksamheten för van- , föra och vissa andra invalidiserade, varit föremål för överväganden i sam- 1 band med tidigare utredningar. Statens sjukvårdskommitté berörde sålunda * i sitt år 1934 avgivna betänkande1 även denna fråga. Vid statsmakternas ställningstagande till frågan ansågs då avgörande betydelse tillsvidare böra tillmätas den omständigheten, att av organ, som kunde ifrågakomma för ordnandet av utomanstaltlig utbildning, endast pensionsstyrelsen ägde till- gång till erforderliga lokala ombud.

Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 12 juli 1935 åt särskilt tillkallade sakkunniga att i samråd med pensionsstyrelsen verkställa utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av pensionsstyrelsens invaliditetsföre- byggande verksamhet. I fråga om åtgärder för yrkesutbildning ingingo de * sakkunniga i huvudsak på spörsmålet om utbildning av vanföra utanför vanföreanstalterna. De sakkunniga avgåvo ett betänkande i ämnet den : :i juli 1937.2 Vid valet av de organ, som skulle ordna dylik utbildning, vore enligt de , sakkunnigas uppfattning teoretiskt sett tre alternativ tänkbara, nämligen ; 1) pensionsstyrelsen såsom dittills, 2) de olika vanföreanstalterna under ledning av ett särskilt centralråd och 3) ett självständigt organ. Sistnämnda alternativ ansågs endast böra betraktas som ett framtidsperspektiv att tagas under övervägande i samband med organiserandet av utbildningen av * reducerad arbetskraft i allmänhet. I frågan om de återstående alternativen ansågos skäl kunna anföras både för och emot. För vanföreföreningarnas övertagande av uppgiften talade önskvärdheten av att all yrkesutbildning för vanföra komme under enhetlig ledning, varigenom en riktig avvägning mellan de olika utbildningsformerna skulle underlättas. I så fall erfordra- des emellertid en avsevärd utbyggnad av kuratorsinstitutionen. Pensions- styrelsen åter hade redan till förfogande lokala organ i erforderlig omfatt- ning. Ej heller kunde bestridas, att pensionsstyrelsen såväl principiellt som

1seb—1934 :22. 2 son 1937:23.

När det gäller att taga ställning till bland annat hur placering av de par- | i

praktiskt hade det största intresse av att en verksamhet för yrkesutbild- ning av defekt arbetskraft upprätthölles och utvecklades så, att den vid varje tidpunkt motsvarade det naturliga behovet. Härtill komme, att den utomanstaltliga utbildningen med nödvändighet måste omfatta även andra än vanföra. De sakkunniga funno det därför ur principiell och praktisk synpunkt åndamålsenligast att låta pensionsstyrelsen tills vidare handha ledningen och organiserandet av den utomanstaltliga yrkesutbildningen. Hinder borde därvid icke föreligga att fastställa sådana direktiv för verk— samheten, att vid sidan av de ekonomiska jämväl de pedagogiska och hu— manitära synpunkterna i önskvärd utsträckning bleve tillgodosedda. För- delningen av de vanföra på respektive inomanstaltlig och utomanstaltlig utbildning ansågs böra centraliseras till pensionsstyrelsen.

Även socialvårdskommittén har i betänkande med utredning och förslag angående lag om folkpensioneringl, framlagt i november är 1945, ingått på , förevarande fråga. Socialvårdskommittén erinrar där om att de problem, som sammanhänga med partiell arbetsförmåga, intimt beröra folkpensio- neringen. Ett samarbete hade därför inletts mellan socialvårdskommittén och kommittén för partiellt arbetsföra. Socialvårdskommittén ansåg sig emellertid böra framlägga vissa synpunkter på pensionsstyrelsens invalidi— tetsförebyggande verksamhet. Härvid anfördes bland annat följande:

Enligt socialvårdskommitténs mening måste, huru de partiellt arbetsföras pro- blem än komma att lösas, pensionsstyrelsen både ha skyldighet och möjlighet att i samband med prövningen av inkommande ansökningar om invalidpension taga» ställning till frågan, huruvida den sökandes arbetsförmåga kan förbättras genom vård, yrkesutbildning, omskolning, anskaffande av nödiga arbetsmaskiner och verktyg, hjälp till igångsättande av självständig verksamhet eller arbetsanskaff- ning. Skulle pensionsstyrelsen icke taga ställning till denna fråga, skulle med all sannolikhet det allmännas kostnader för folkpensioneringen stiga betydligt, var- jämte en nationalekonomisk förlust skulle uppkomma genom att de pensions- sökandes möjligheter att utföra arbete i många fall icke bleve tillvaratagna. In- validförklaringen såsom sådan kan dessutom ha mycket ogynnsamma psykologiska verkningar på den hjälpbehövande, vilka taga sig uttryck i håglöshet och rädsla för att i händelse av försök till arbete förlora den säkra om ock ganska magra försörjning, som invalidpensionen utgör. Den föreslagna höjningen av folkpensio- nerna kommer uppenbarligen att i mycket hög grad öka vikten av att pensions— myndigheterna ständigt ha uppmärksamheten riktad på ifrågavarande spörsmål.

Fortsättningsvis anförde socialvårdskommittén, att invaliditetsförebyg- gande åtgärder om möjligt borde insättas på ett tidigare stadium, än då frågan om folkpension blir aktuell. Så skedde också redan nu i. många fall. Införandet av en obligatorisk sjukvårdsförsäkring, som redan i och för sig innebure en invaliditetsförebyggande åtgärd genom att försäkringen åtminstone på lång sikt måste leda till tidigare läkarbehandling av vård— behövande, komme i och. för sig att medföra behov av en verksamhet, som

1SOU 1945:46, sid. 191.

förhindrade att sjukdomsfall bleve onödigt långa och därmed kostnadskrå- vande. Emellertid öppnade den obligatoriska sjukförsäkringen möjligheter att på ett tidigt stadium få kännedom om fall av hotande eller nyligen in- träffad invaliditet, något som uppenbarligen gjorde förutsättningen för en verkligt effektiv invaliditetsförebyggande verksamhet. Därest, såsom social- vårdskommittén föreslagit, pensionsstyrelsen även i fortsättningen skulle bliva tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen, komme sålunda stora möj— ligheter att föreligga för styrelsen att införskaffa uppgifter på dem, som kunna vara i behov—av invaliditetsförebyggande åtgärder. Dessa pensions-v styrelsens möjligheter att uppspåra de fall, då invaliditetsförebyggande åt- gärder skulle vara behövliga, syntes också tala för att pensionsstyrelsen även i fortsättningen skulle ha befattning med invaliditetsförebyggande' verksamhet. Beträffande omfattningen av denna anförde socialvårdskom- mittén följande:

Kommittén har emellertid utgått ifrån, att pensionsstyrelsens invaliditetsföre- byggande verksamhet i första hand skall inskränkas därtill att styrelsen tillser, att de möjligheter utnyttjas, som föreligga att med hjälp av andra allmänna eller enskilda organisationer tillgodose det föreliggande behovet. I sådant syfte bör ett intimt samarbete äga rum, särskilt med arbetsmarknadskommissionen eller den myndighet, som framdeles kan träda i dennes ställe. Enligt vad kommittén inhämtat har ett dylikt samarbete redan inletts.

Först i andra hand, då hjälp ej kan vinnas i annan ordning, bör pensions— styrelsen själv lämna sådan. Även då pensionsstyrelsen själv i det väsentliga lämnar hjälpen i ekonomiskt avseende, bör i möjlig mån från annat håll, såsom från kommuner, blindföreningar, dövstumföreningar och vanföreanstalternas. centralkommitté, påkallas den medverkan, som kan erhållas.

De av socialvårdskommittén anförda synpunkterna angående vikten av att i. samband med förbättrade folkpensioner och en obligatorisk sjukför— säkring ordna mera effektiva invaliditetsförebyggande åtgärder av olika slag, däribland, där detta är lämpligt och erforderligt, även yrkesutbildning, delar kommittén för partiellt arbetsföra till fullo. I sitt tidigare betänkande med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet har kommittén för partiellt arbetsföra också givit uttryck åt denna upp- fattning. Då i det följande föreslås, att pensionsstyrelsens mera direkta befattning med åtgärder för att bereda yrkesutbildning skall avvecklas,. sker det med utgångspunkt från att en arbetsvårdsorganisation i huvud—— saklig överensstämmelse med kommitténs i nyssnämnda betänkande fram- lagda förslag kommer till stånd.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för pensionsstyrel- sens yrkesutbildande verksamhet, synes det varit endast vissa partiellt arbetsföra, som kunnat erhålla utbildningsbidrag och hjälp vid anskaffan- det av utbildningsplatser etc. från pensionsstyrelsen. Redogörelsen ger bland annat vid handen, att inemot 70 % av de 1 065 personer, som under åren 1935—1938 avslutat sin av pensionsstyrelsen understödda yrkesut-

bildning, voro vanföra. Omkring 11 % voro behäftade med olika hjärtsjuk- domar, varjämte 7 % ledo av ledgångsreumatism och rygginsufficienser. Endast 27 eller 2.5 % av de 1 065 utbildade personerna voro lungsjuka.

Allmänt kan man alltså konstatera, att pensionsstyrelsens bistånd i hu- vudsak avsett dels vanföra personer, dels personer med sjukdomar, som kunna medföra vanförhet. Denna speciella inriktning av verksamheten accentueras ytterligare genom det nära samarbete, som pensionsstyrelsen bedriver med vanföreanstalterna. Bland annat skall ämbetsverket enligt en överenskommelse med anstalterna avgöra, huruvida eleverna skola utbil- das på vanföreanstalternas yrkesskolor eller inom näringslivet. Såvitt kom- mittén för partiellt arbetsföra kunnat konstatera, träffas emellertid i många fall det reella avgörandet i denna fråga hos vanföreanstalterna. Någon egentlig ledning av de vanföras yrkesutbildning kan man sålunda icke säga, att pensionsstyrelsen utövar. Det må här också erinras om att vanföre- anstalternas yrkesskolor närmast stå icke under pensionsstyrelsens utan under medicinalstyrelsens tillsyn.

Särskilt bör framhållas, att det hittills i första hand varit de utpräg— lade s. k. försäkringsfallen, som genom styrelsens försorg erhållit utbild- ning, d. v. s. i regel sådana personer, vilka kunde antagas bli berättigade till invalidpension, därest de icke genom yrkesutbildning kunna få en sys- selsättning, som bättre svarar mot de personliga förutsättningarna och som därför kan sätta vederbörande i stånd att själv försörja sig. Utanför denna möjlighet ställas alltså å ena sidan de personer, vilkas handikap är av så begränsad omfattning, att icke inom en nära framtid försörjnings- förmågan är hotad, å andra sidan sådana, vilkas handikap är av så stor omfattning, att det försäkringsekonomiskt icke kan anses förnuftigt att investera ett större belopp i deras yrkesutbildning. Härtill kommer, att man intill den allra senaste tiden endast undantagsvis beviljat bidrag till personer över 30—35 år. Under det senaste året ha otvivelaktigt betydande uppmjukningar i denna praxis — både beträffande arbetshindrets svårig- hetsgrad och åldersbegränsningen — kommit till stånd. Kvar står emellertid det faktum, att det utöver det hitintills omhändertagna klientelet finnes ett betydande antal människor, som på grund av olika slags arbetshinder kun- na vara i behov av arbetsträning, omskolning, yrkesutbildning etc. för att själva kunna bidraga till sin försörjning.

Det synes vidare icke vara rimligt, att man, om ett förebyggande avses, intar en avvaktande attityd, så mycket mer som ett uppskjutande därjämte innebär, att vederbörande allt mer fjärmar sig från de ålderslägen vid vilka yrkesutbildning har optimala förutsättningar. Det anförda innebär inga- lunda ett underskattande av pensionsstyrelsens hittillsvarande insatser, som regleras av gällande pensionslag.

Bland motiven till förebyggande arbetsvård, och då främst yrkesutbild- ning av partiellt arbetsföra i allmänhet, kommer likväl det som betingas

av pensionsstyrelsens centrala funktion sist ur angelägenhetssynpunkt och får därigenom också karaktären av ett pensionsförebyggande. För närva- rande ifrågasättes i många fall yrkesutbildning eller andra förebyggande åtgärder, först sedan frågan om invalidpension blivit aktuell. Man måste tyvärr räkna med att en del människor i en sådan situation komma att visa svalt intresse för de förebyggande åtgärderna, särskilt om invalid- pensionens bidrag bli relativt höga. Kommittén vill med detta dock icke ha sagt, att flertalet eller ens ett större antal av dem, som söker förtids- pension, skulle intaga en negativ ställning till förebyggande eller upprus- tande åtgärder. Snarare vågar man förutsätta, att flertalet partiellt arbets- föra i första hand önskar hjälp till arbete och icke understöd. Problemet finnes emellertid och hör av den anledningen också ägnas uppmärksamhet.

Kommittén för partiellt arbetsföra hyser den uppfattningen, att det fin- nes skäl, som tala för att den hittillsvarande ordningen tages under om- prövning.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, har man redan tidigare varit på det klara med att uppgiften att bereda arbetsanställning och yrkesutbildning åt invalidiserade i viss mån låge något på sidan om pen- sionsstyrelsens egentliga uppgift. Ett motiv, som ansetts tala för ett kvar— blivande vid den nuvarande ordningen, har emellertid varit, att man sak- nat en för ändamålet lämplig organisation med erforderlig lokal förank- ring. Genom tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation i anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen kommer emellertid ett organ med dessa för- utsättningar att finnas. Pensionsnämnderna och pensionsstyrelsens ombud — som nu lokalt handlägga dessa ärenden — torde i allmänhet icke be-' sitta den sakkunskap i fråga om arbetsmarknads- och utbildningsfrågor, som måste anses nödvändig för en tillfredsställande handläggning av före- varande frågor. Arbetsvårdsorganisationen kan förutsättas i. dessa avseen- den bliva bättre skickad för uppgiften. Redan nu har för övrigt genom en överenskommelse, som träffats mellan pensionsstyrelsen och arbetsmark- nadskommissionen, arbetsberedningsassistenterna delvis övertagit pen- sionsnämndernas arbete, när det gäller utredningar, ansökningar om ut- bildningsbidrag, anskaffande av utbildningsplatser etc.

Det är, såsom också socialvårdskommittén understrukit såväl i sitt tidi- gare omnämnda uttalande som även i sitt betänkande med förslag angå- ende folkpensioneringens administrativa handhavande m. m.1, av stor be- tydelse, att invaliditetsförebyggande åtgärder insättas så tidigt som möjligt och helst redan innan en invaliditetsbedömning i samband med en pensions- ansökan blir aktuell. Kommittén för partiellt arbetsföra har också i sitt betänkande med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlings- verksamhet för partiellt arbetsföra föreslagit en omfattande rapporte- ringsplikt till arbetsvårdsorganen för att sätta dessa i tillfälle att så tidigt

_ 1SOU 1946:37.

som möjligt kunna ingripa med arbetsvårdande åtgärder. Bland annat ut— talade kommittén sålunda önskvärdheten av att vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i instruktionen för de lokala sjukförsäkrings- organen infördes en bestämmelse om sådan rapporteringsplikt. Även pen- sionsnämnderna förutsatte kommittén skola utgöra organ för uppspårande av arbetsvårdsfall. Det torde väl vara ställt utom tvivel, att genomförandet av arbetsvårdande åtgärder på ett tidigt stadium — bland annat yrkesut- bildning och omskolning — skall medföra, att en aktualisering av frågan om bistånd till yrkesutbildning först i samband med en ansökan om invalid- pension blir mera sällsynt än för närvarande. Den omständigheten, att så dock kan tänkas ske, synes i och för sig icke utgöra skäl för att pensions- styrelsen behöver vara verkställande organ för vidtagandet av erforderliga åtgärder. Några skäl för att låta frågan om samhällets medverkan för yr- kesutbildning åt invalidiserade bliva föremål för annan behandling, om den uppkommer genom att fallen komma till pensionsmyndigheternas känne— dom än om den utan dessas medverkan kommer under arbetsvårdsorgans prövning, föreligga icke enligt kommitténs mening. Kommittén anser där- för alla skäl tala för att i samband med tillkomsten av en arbetsvårds— organisation den av pensionsstyrelsen bedrivna yrkesutbildande verksam- heten avvecklas.

Det är emellertid givet, att pensionsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att, innan beslut om invalidpension fattas, få frågan om möjligheterna att förbättra den sökandes arbetsförmåga, även i förekommande fall ge- nom yrkesutbildning, till föremål för prövning. Enligt kommitténs mening synas inga väsentliga olägenheter kunna uppstå genom att prövningen av frågan i denna del av pensionsstyrelsen hänskjutes till det centrala arbets— vårdsorganet. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att kommit— tén föreslagit, att pensionsstyrelsen skall vara representerad i den rådgi— vande delegation, som för behandling av arbetsvårdsfrågor skall vara knu- ten till arbetsvårdsorganet.

Kommittén för partiellt arbetsföra får sålunda föreslå, att pensionssty— relsens yrkesutbildande verksamhet avvecklas, sedan en arbetsvårdsorga— nisation kommit till stånd. Lämplighetsskäl torde tala för att regleringen av dessförinnan ingångna ekonomiska förpliktelser från pensionsstyrelsens sida sker genom styrelsens försorg. Till frågan om arbetsvårdsorganets åt- gärder för att bereda yrkesutbildning åt partiellt arbetsföra, ekonomiska bidrag i dylika fall m. m. återkommer kommittén i andra sammanhang.

c) Formerna för beredande av yrkesutbildning inom näringslivet åt partiellt arbetsföra.

Såsom framgår av föregående redogörelser, är det ett speciellt område, inom vilket särskilda åtgärder vidtagits från samhällets sida för att sti-

mulera till lärlingsutbildning, nämligen hantverket. Den statsunderstödda lärlingsutbildningen inom detta står under tillsyn av överstyrelsen för yr- kesutbildning och av denna förordnade lärlingsombud.

En anmärkning, som riktats mot den av pensionsstyrelsen understödda lärlingsutbildningen, har varit, att sakkunnig tillsyn ofta saknats. Kom- mittén för partiellt arbetsföra finner det i hög grad önskvärt, att den ut- bildning av partiellt arbetsföra i hantverksyrken, som med understöd av statsmedel kan komma till stånd hos enskilda näringsidkare, kommer un- der samma tillsyn som annan statsunderstödd lärlingsutbildning inom hantverket, och att i stort sett samma bestämmelser tillämpas, som gälla i. det senare fallet. En sådan anordning skulle innebära, att det definitiva avgörandet om arbetsvård i form av yrkesutbildning från arbetsvårdsorga- nets sida icke finge fattas, förrän beslut om understöd åt näringsidkaren förelåge från överstyrelsens för yrkesutbildning sida. Detta beslut föregås av en på införskaffade yttranden grundad prövning av vederbörandes lämp- lighet att utbilda lärlingar. I och med att sådant beslut förelåge, kunde arbetsvårdsorganet fatta beslut om eventuellt erforderligt understöd åt lärlingen. Kommittén vill förorda, att den skisserade ordningen tillämpas i de fall, då man såsom arbetsvård vill bereda en person hantverksutbild- ning. Frågan om ersättningen till hantverksmästarna liksom tillsynen över utbildningen bör sålunda handhavas av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Kommittén anser, att kostnaderna för understöd åt hantverksmästare i här avsedda fall böra belasta det till överstyrelsens för yrkesutbildning dis— position stående anslaget för befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare. Anordningen synes även böra medföra, att översty- relsen för arbetsvårdsfall får disponera erforderligt antal understödsrum , utöver dem, som normalt bestämmas för verksamheten. Det kan givetvis. också diskuteras, huruvida det fastställda understödsbeloppet —— 900 kro— nor vid minst treårig lärotid — i särskilda fall skulle behöva höjas. Kom-— mittén har icke funnit anledning att nu förorda detta. Erfarenheten synes böra få utvisa, om en sådan bestämmelse bör tillkomma.

Kommittén har i olika sammanhang understrukit vikten av ett vidgat yrkesval för de partiellt arbetsföra. Särskilt framstår härvid intresset av att komma bort från den traditionella begränsningen till vissa hantverks- betonade lytesyrken och i stället i ökad utsträckning hänvisa de partiellt arbetsföra till arbetsuppgifter inom industrien och angränsande närings— grenar. Frågan om de partiellt arbetsföras sysselsättning inom industrien är emellertid till övervägande grad icke en utbildningsfråga utan en fråga om arbetsplacering. Det gäller främst att inom företagen spåra upp arbets- uppgifter, där de partiellt arbetsföras handikap icke utgöra något hinder för deras arbetsprestation. Kommittén kommer att i ett följande betän- kande upptaga samtliga de frågor, som ha avseende på de partiellt arbets-

föras anställning i enskild tjänst, varvid särskild uppmärksamhet kom— mer att ägnas åt de partiellt arbetsföras placering inom industrien. Fram- ställningen här nedan kommer därför att begränsas till frågan om lärlings- anställningar för partiellt arbetsföra inom industrien, det vill säga sådana anställningar, som syfta till en fullständig yrkesarbetarutbildning. Det , torde vara uppenbart, att detta problem har en relativt begränsad omfatt- ning. Självklart måste det här vara fråga om personer, vilkas handikap icke i och för sig utgör något hinder för dem att bli goda yrkesmän, även om man måste förutsätta, att det ofta skapar mer eller mindre kännbara svårigheter, som öka utbildningstidens längd, kraven på handledning i ar- betet eller på annat sätt öka de kostnader, som för lärlingen eller hans arbetsgivare äro förenade med utbildningen.

I enlighet med sin allmänna grundinställning finner kommittén det na- turligt, att partiellt arbetsföra utbildas inom industrien under samma for- ' mer som och gemensamt med den fullgoda arbetskraften. Några egentliga » svårigheter torde härvidlag icke behöva möta. Enligt en rundfråga, som arbetsmarknadens yrkesråd på kommitténs begäran gjort hos ett tjugotal större företag med egna lärlingsverkstäder, föreligga enligt dessa företags uppfattning inga betänkligheter mot eller praktiska olägenheter av att be- driva utbildningsarbetet gemensamt för partiellt arbetsföra och fullt friska ungdomar. Vissa särskilda problem kunna emellertid härvidlag uppkomma.

I den deskriptiva delen av kommitténs föreliggande betänkande har fram- hållits (sid. 73), att kollektivavtalen som regel uppställa vissa åldersvillkor för anställning som lärling. Den övre åldersgränsen utgör vanligen 19 a 20 år. Ifrågavarande bestämmelse skulle i vissa fall kunna hindra en par— tiellt arbetsför att genomgå en utbildning till ett yrke, för vilket han i och för sig vore lämpad. Emellertid kan lärlingsnämnden i fack, där sådan nämnd inrättats, samt i andra fack de avtalsslutande organisationerna med- dela dispens från ifrågavarande bestämmelse. Enligt vad kommittén erfarit, har vid olika tillfällen sådan dispens meddelats just i syfte att bereda par- tiellt arbetsföra möjlighet att erhålla lärlingsanställning. Frågan huruvida dispens skall lämnas från avtalens åldersbestämmelser och därmed för- knippade lönebestämmelser kan givetvis icke generellt besvaras utan måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Praxis i fråga om bedömningen av dylika fall är emellertid olika i olika organisa- tioner. På vissa områden tillämpas restriktiva regler, vilka det vore önsk— värt att få uppmjukade. Kommittén har mött stor förståelse för sina önske- mål vid diskussion av detta problem med representanter för de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. Kommittén vill därför uttala förhopp- ningen, att dessa skola taga upp frågan till närmare behandling exempel- vis med sikte på utarbetandet av en gemensam rekommendation rörande behandlingen av de fall, varom det här är fråga.

Vid åtskilliga företag kräves för anställning friskintyg från den arbets-

sökande. Även när det gäller lärlingsanställning, kräva många företag en grundligare läkarundersökning än den obligatoriska undersökning av min- deråriga, som arbetarskyddslagen föreskriver. Till frågan om kravet på friskintyg för anställning i enskild tjänst återkommer kommittén i ett föl— jande betänkande. Det må här endast framhållas, att den omnämnda rund- frågan från yrkesrådet tydligt ger vid handen, att kravet på friskintyg icke tillämpas så stelt, att endast fullt friska personer skulle kunna komma i fråga till lärlingsanställning. Företagen sträva efter att placera varje arbets- sökande på den plats, där han kan göra en arbetsinsats, oavsett eventuella handikap, och det följer härav, att partiellt arbetsföra, vilka bedömas kunna bli dugliga yrkesmän, också kunna erhålla lärlingsanställning, oaktat frisk- intyg icke kan uppvisas.

Av särskild betydelse vid utbildning av partiellt arbetsföra inom närings- livet är frågan om kontrollen av utbildningen. I första hand måste denna utövas av vederbörande arbetsmarknadsorganisationer. Såsom kommittén tidigare anfört, ha arbetsmarknadsorganisationerna under senare år byggt upp ett system för kontroll av den lärlingsutbildning, som äger rum ute på arbetsplatserna. Enligt kommitténs mening synes detta system — inom sådana fack där det antagits av parterna —— erbjuda sådana garantier för en allsidig och god utbildning, att några speciella åtgärder därutöver för de partiellt arbetsföras del icke behöva ifrågakomma. Självklart är det av ' betydelse, att det arbetsberedande organ, som hänvisat den partiellt arbets- före till utbildning på arbetsplatsen, håller kontakt med företaget och följer den partiellt arbetsföres utbildning. Detta torde lämpligen kunna ske under hand utan några formaliteter.

Den partiellt arbetsföre lärlingen bör givetvis erhålla lön i enlighet med gällande kollektivavtal, varvid bör uppmärksammas, att avtalen regel— mässigt innehålla en bestämmelse, enligt vilken lägre lön kan utgå till arbetare, som genom sjuklighet eller lyte fått sin arbetsförmåga väsentligt ; nedsatt. Lönen fastställes i sådana fall genom direkt överenskommelse mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetare. Huruvida denna bestäm- melse bör tillämpas på en partiellt arbetsför lärling, så att denne vidkännes viss reduktion av den avtalsbestämda lärlingslönen, måste givetvis bero på förhållandena i det enskilda fallet. Enligt vad kommittén genom yrkes- rådet erfarit, har emellertid ifrågavarande bestämmelse i regel icke till- lämpats på partiellt arbetsföra lärlingar, utan dessa ha erhållit lärlings- lönen oavkortad. I den mån man önskar inom näringslivet placera ett ökat antal yngre partiellt arbetsföra av den typ, som hittills väsentligen om— händertagits på specialskolorna, får man dock förutsätta, att undantag från lönebestämmelserna i ökad omfattning komma att visa sig erforderliga såsom kompensation för den lägre arbetskapaciteten hos den partiellt ar— betsföre och för de särskilda kostnader och besvär, som kunna uppkomma för arbetsgivaren i samband med utbildningen. Frågan om bidrag, som bl. a.

i sådana fall kunna erfordras för beredande av full försörjning åt den par- tiellt arbetsföre under utbildningstiden, har upptagits till behandling i kap. XVI av detta betänkande.

Kommittén har även diskuterat, huruvida ett liknande bidrag, som nu kan utgå till hantverksmästare, även skulle kunna utgå till andra arbets- givare, som åtaga sig att i ordnade former sörja för utbildning av partiellt arbetsföra lärlingar. Kommittén har härvid funnit sig böra framföra ett förslag av denna innebörd. Även denna fråga behandlas närmare i kap. XVI av detta betänkande.

Även i. handel, förvaltning med flera näringsområden kunna partiellt arbetsföra — även äldre sådana — komma att placeras såsom lärlingar ! eller i likartad ställning. När det gäller handel och även förvaltning, anser kommittén, att, i de fall avtal icke reglera förhållandena, överenskommelse om anställnings- och lönevillkor bör kunna träffas från fall till fall. Till statstjänsten och dess anställnings- och rekryteringsförhållanden skall kommittén återkomma i ett senare betänkande.

3. Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra vid vanliga yrkesutbildningsanstalter.

a) Vissa synpunkter på bedömningen av inträdessökande med särskild hänsyn till partiellt arbetsföra.

Något principiellt nytt innebär det icke att låta fysiskt handikappade ungdomar och i. vissa fall även äldre få utbildning vid vanliga yrkesutbild- ningsanstalter. De, som haft till uppgift att bistå partiellt arbetsföra med stöd och råd i fråga om yrkesutbildning och arbetsanskaffning, kunna dock betyga, att det icke alltid varit så lätt att bereda utbildning på denna väg. Svårigheterna synas dock i många fall ha varit av ekonomisk karak- tär. Men man har även mött andra hinder. Sålunda torde skolorna i vissa fall ha intagit en avvisande hållning på grund av vederbörande inträdes— sökandes handikap. Framförallt har emellertid den i allmänhet utom- ordentligt stora elevtillströmningen gjort, att skolornas ledning kunnat fö— retaga en mycket djupgående gallring bland de inträdessökande, vilket bi- dragit till att försvåra för partiellt arbetsföra att vinna inträde — i den mån de gjort några försök i den vägen. En i ett tidigare avsnitt av detta betänkande (sid. 67 ff.) lämnad redogörelse ger i någon mån en bild av hur stor konkurrensen om de tillgängliga platserna är på praktiskt taget alla områden.

På grund av den stora tillströmningen till läroanstalterna har man, såsom ovan antytts, varit tvingad att företaga en viss gallring bland de sökande.

Härvid ha som regel allmänna meriter (skolbetyg, praktik m. m.) endera prövats mera fritt eller också poängvärderats, varefter det sammanlagda jämförelsetalet fått avgöra, huruvida inträde skulle beviljas eller ej. I be- tänkande med förslag rörande meritberäkning m. m. för befälsutbildade värnpliktiga,1 avgivet av inom försvarsdepartementet tillkallade utred— ningsmän, har en redogörelse lämnats för hur meritberäkningen lagts upp vid olika utbildningsanstalter. Det framgår av denna, att man i fråga om den högre utbildningen (medicinska nybörjarkurser, tandläkarinsti— tutet, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna i Stockholm och Göte— borg, skogshögskolan, tekniska gymnasier, handelsgymnasier m. fl.) till- lämpar metoden att poängberäkna meriterna. Vid socialinstituten sker en mera fri prövning och bedömning. Vid centrala och kommunala verkstads— skolor, lägre lanthruksundervisningsanstalter, skogsskolor m. fl. liknande läroanstalter förekommer i regel icke sådan poängberäkning. I dessa fall vägas meriterna mera fritt.

Såsom redan angivits (sid. 61463), finnas i många fall vissa hälsovill- kor fastställda i skolornas stadgor och reglementen. Hälsovillkoren äro i allmänhet så formulerade, att de åtminstone formellt icke utgöra hinder även för en med fysiskt handikap behäftad sökande att vinna inträde. För att som exempel taga ifrågavarande bestämmelse för centrala verkstads— skolor gäller där, att vederbörande »icke lider av sjukdom, lyte eller an- nan defekt, som gör honom olämplig för det yrke, som utbildningen av- ser». Det är knappast tänkbart, att dessa bestämmelser kunna göras vi- dare än så. De allmänna meriterna såsom skol- och arbetsbetyg äro i re- gel förhållandevis lätta att bedöma. Däremot bjuder det ytterst stora svå- righeter att fastställa, om en sjukdom eller ett lyte kan bli till hinder i ett visst yrke. Den frågan är beroende av så många faktorer, att den icke entydigt kan besvaras med utgångspunkt enbart från lytets art eller om- fattning. Överhuvud blir det emellertid beroende på den praktiska tillämp— ningen av bestämmelser av nyss nämnd art, om de handikappades intres- sen i tillbörlig grad skola kunna tillgodoses.

Den redogörelse, som lämnats rörande en undersökning av hälsovillko- rens tillämpning vid vissa verkstadsskolor (se sid. 64 ff.), ger vid handen, att bedömningen av de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet och. hälsotill- stånd vid dessa skolor sker på olika sätt. Vid vissa skolor har bedömningen skett genom skolans lärare och rektor. På andra håll däremot har avgöran- det skett i samråd 1ned skolans läkare. I något fall har det också angivits, att läkaren ensam träffat avgörande om de inträdessökandes framtidsmöj- ligheter inom yrket, bedömda från hälsosynpunkt. Undersökningens resul- tat ger också det beskedet, att inga inträdessökande vid de 21 skolor, som densamma omfattade, avvisats på grund av hälsoskäl. Detta förhållande

1 SOU 1943 :47.

torde icke främst vara en följd av en särskilt liberal intagningspolitik utan beror förmodligen på att så få partiellt arbetsföra sökt sig till skolorna.

I den mån man framdeles önskar bereda ett större antal partiellt arbets- föra utbildning vid skolor, tillhörande det allmänna yrkesundervisnings- väsendet, synes det nödvändigt, att de inträdessökandes kroppsbeskaffen- het och hälsotillstånd samt allmänna förutsättningar för det tilltänkta yr- ket bli bedömda mera enhetligt och på ett mera tillfredsställande sätt än hittills. I det förevarande sammanhanget gäller detta kanhända främst frå- gan om kroppsbeskaffenheten och hälsotillståndet. Kunskaperna om och erfarenheten av vilken roll lyten och sjukdomar spela för olika yrkesut— övare är dock mycket ringa, vilket förhållande givetvis i hög grad försvå- rar en sådan bedömning. Någon egentlig forsknings— eller försöksverksam- het på detta område har hittills, såsom kommittén i annat sammanhang påpekat, icke kommit till stånd. Att en bedömning av eller med bistånd av läkare i varje enskilt fall bör komma till stånd anser kommittén emeller- tid klart. Även om man skulle få både vidare och djupare kunskaper om dessa ting, lär det emellertid i många fall bli ytterst svårt för att inte säga omöjligt att enbart genom en huvudsakligen på pappersuppgifter grundad bedömning klarlägga, huruvida en inträdessökande vid exempelvis en verk- stadsskola har nödvändiga förutsättningar att oaktat föreliggande handikap kunna göra sig gällande inom ett tilltänkt yrke. För ett riktigt och väl- grundat ställningstagande torde det i många fall fordras, att man förutom den mera teoretiska bedömningen praktiskt prövar sig fram. En viss pröv— ning år för övrigt redan genomförd vid en del skolformer. I reglemente för centrala verkstadsskolor stadgas sålunda i 10 5 p. 5 följande.

Den första delen av undervisningstiden i central verkstadsskolas yrkesavdel- ning må betraktas som prövotid, under vilken det tillkommer rektor och lärare att särskilt beakta elevernas lämplighet för ifrågavarande yrke. Om elev under prövotiden visar sig mindre lämplig eller olämplig för det ifrågavarande yrket, må han, efter beslut av styrelsen, kunna överföras till annan yrkesavdelning eller förvägras att vidare kvargå i skolan. Det tillkommer styrelsen att vid över- flyttning av elev från en yrkesavdelning till en annan besluta, huruvida eleven skall få tillgodoräkna sig undervisningstiden i den förra avdelningen eller icke. Överföring av elev till annan yrkesavdelning må icke förekomma mer än en gång.

I de kommunala undervisningsanstalternas reglementen finnes liknande stadgande infört i fråga om verkstadsskolor.

Enligt kommitténs mening är det ett önskemål av första rang, att dylika prövningsmöjligheter komma till större användning än som hittills varit fallet. Vad speciellt verkstadsskolor beträffar, borde det, när en handikap- pad inträdessökandes allmänna meriter synas tillräckliga men kroppsbe— skaffenhet och hälsotillstånd inge vissa tvivelsmål, göras till regel, att ve- derbörande får en viss prövotid inom något eller några yrken och utan den begränsning till högst två yrken, som ovan angivna bestämmelse innebär.

) l

Kunde en sådan ordning genomföras, skulle förvisso mycket av värde för de partiellt arbetsföra kunna uppnås.

För de partiellt arbetsföras vidkommande är emellertid den första ut- gallringen, som sker på grundval av företedda ansökningshandlingar, den viktigaste. Därför är det också nödvändigt, att denna gallring genomföres så, att de partiellt arbetsföras intressen på ett skäligt sätt bli beaktade. Såsom förhållandena nu gestalta sig, torde det föreligga viss risk för att man genom en allt för schematisk bedömning redan på ett tidigt stadium avvisar handikappade, vilka vid en närmare prövning måhända skulle vi— sat sig väl lämpade för ifrågasatt utbildning. Det är emellertid i hög grad angeläget, ja nödvändigt, att man i större omfattning än hittills bereder möjlighet för handikappade att gå de vanliga utbildningsvägarna.

Kommittén har vid behandlingen av denna fråga även diskuterat möj- ligheterna att reservera ett visst antal elevplatser åtminstone vid en del skolformer för partiellt arbetsföra. Vissa skäl kunna onekligen anses tala för en sådan ordning. Kommittén har emellertid stannat för att icke för- orda några generella kvotbestämmelser. Det är i varje särskilt fall fråga om ett så litet antal platser, som årligen skola besättas med elever med sikte på en viss utbildning, att tillfälliga förhållanden måste spela in i alltför stor utsträckning. Oavsett detta skulle det måhända vara lämpligt att åt— minstone vid större undervisningsanstalter och inom yrken med ett rela- tivt stort årligt rekryteringsbehov anordna särskilda undervisningsavdel- ningar för handikappade. En sådan koncentration skulle kommittén icke anse strida mot den allmänna principen om lika behandling av partiellt arbetsföra och andra. Här vill kommittén, som i övrigt hänvisar till vad nedan under c) säges om särskilda yrkesavdelningar vid centrala verk- stadsskolor, endast understryka, att man genom en dylik koncentration av partiellt arbetsföra bland annat bör vinna, att de kunna placeras under ledning av lärare med speciell lämplighet för uppgiften. Man får även taga hänsyn till vissa psykologiska synpunkter i detta sammanhang. I en del fall kan det sålunda vara olämpligt att placera en enstaka handikappad person bland fullt arbetsföra. I andra fall gäller motsatsen. Hänsyn härtill måste kunna tagas från fall till fall.

Även om kommittén alltså icke nu är benägen förorda några kvotbestäm- melser, vill kommittén kraftigt understryka betydelsen av att från skol— ledningarnas och även tillsynsmyndigheternas sida — och detta gäller även i fråga om högre utbildningsanstalter — allt göres för att underlätta även för handikappade att på vanliga vägar vinna yrkesutbildning. Vid bedöm- ning av inträdessökande bör sålunda ett handikap icke i och. för sig tolkas såsom ett minus. Denna tankegång bör också komma till synes i de be- stämmelser, som reglera elevintagningen, varvid sålunda positivt uttryck ges åt önskvärdheten av att partiellt arbetsföra i härför lämpade fall er- hålla utbildning på denna väg.

b) Central fördelning av partiellt arbetsföra, som äro i behov av skolmässig yrkesutbildning.

När ett lokalt arbetsvårdsorgan kommit till klarhet om att en handi- kappad person lämpligen bör erhålla något slag av utbildning, torde hem- ortens möjligheter i första hand böra undersökas. I främsta rummet bör sålunda därvid prövas, om möjligheter till utbildning erbjuda sig inom or- tens näringsliv eller vid någon utbildningsanstalt i hemorten. Därest detta icke skulle vara fallet, måste givetvis möjligheterna på andra håll under- sökas. Ärendet bör då bliva föremål för behandling av det centrala arbets— vårdsorganet.

I samband med handläggningen av frågor rörande arbetsvård åt i mili- tärtjänst skadade har arbetsmarknadskommissionen såsom arbetsvårdsor- gan etablerat ett nära samarbete med överstyrelsen för yrkesutbildning vid anskaffandet av utbildningsplatser. Enligt de uppgifter, som kommit- tén erhållit, har detta samarbete visat sig värdefullt från olika synpunkter. Sålunda ha härigenom bland annat kunnat utnyttjas elevplatser, som på grund av för få sökande varit tillgängliga i olika skolor. Ett effektivt ut- nyttjande av sådana möjligheter är givetvis av väsentlig betydelse vid till- godoseendet av de partiellt arbetsföras utbildningsbehov. Enligt den tidigare omnämnda undersökningen angående tillströmningen av elever m. 111. vid vissa verkstadsskolor funnos hösten 1944 omkring 140 lediga elevplatser vid de av undersökningen berörda skolorna. Det är föga troligt, att samt— liga kunnat besättas med handikappade. Sannolikt skulle dock exempel- vis en del av de personer, som väntade på plats vid vanföreanstalternas yrkesskolor (se vidare sid. 29), med fördel kunnat utbildas vid ifråga— varande verkstadsskolor. Samma torde också gälla för personer ur andra lyteskategorier, vilka förgäves väntat på en chans till utbildning. Om ett hundratal av de lediga elevplatserna kunnat besättas, skulle detta ungefär motsvara kapaciteten vid en av de mindre vanföreanstalternas yrkesskolor. Kommittén anser, att ett samarbete ifråga om anskaffandet av elevplatser bör komma till stånd mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkes- utbildning. Överstyrelsen bör även i avseende på personaltillgång beredas erforderliga möjligheter för att tillgodose denna liksom övrig verksamhet i samband med åtgärder för beredande av yrkesutbildning åt partiellt ar— betsföra.

Därest kommitténs i det följande framställda förslag angående öppnan— det av specialskolorna även för andra grupper än respektive dövstumma och vanföra realiseras, blir det framdeles också fråga om placering av andra partiellt arbetsföra vid dessa skolor. Då det blir fråga om placering vid specialskola bör också samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning, respektive lantbruksstyrelsen — som kommittén föreslagit såsom tillsyns— organ för dessa skolor —— äga rum. De närmare bestämmelser, som kunna

erfordras angående bland annat elevintagning vid dessa skolor, synas sedermera efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning och lantbruks— styrelsen i samräd med arbetsvårdsorganet böra fastställas av Kungl. Maj:t.

c) Särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra vid centrala verkstadsskolor.

Kommittén för partiellt arbetsföra har vid behandlingen av förevarande spörsmål frågat sig, huruvida de handikappades utbildningsbehov är av den art och omfattning, att det kan finnas skäl för en mera allmän ut- byggnad av det vanliga yrkesundervisningsväsendet, därest de handikap- pade i större omfattning komma att hänvisas dit. Redan tidigare har kom— mittén framhållit, att de handikappades utbildningsbehov icke utan stora svårigheter siffermässigt torde kunna fastställas. Det är emellertid uppen- bart, att en stegring av behovet kommer att inträda i samband med en in- tensifiering av arbetsvården. I vilken omfattning detta kommer att ske, kan endast erfarenheten giva besked om.

En allmän utbyggnad av yrkesundervisningsväsendet under de närmaste åren synes vara att förvänta. Redan nu föreligga längt framskridna pla— ner på utbyggnad av centrala verkstadsskolor. Även om en dylik utbygg— nad i och för sig icke utgör nägon garanti för utökade möjligheter för partiellt arbetsföra att få yrkesutbildning, synes man dock ha rätt att räkna med att en allmän utveckling på detta område i viss omfattning kommer att bereda ökade sådana möjligheter. Den organiserade samverkan mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning, som förordats, kommer härvidlag att få stor betydelse.

Rent allmänt vill kommittén konstatera, att underlag för närvarande saknas för att förorda en allmän utbyggnad av det fasta yrkesundervis- ningsväsendet med speciell hänsyn till partiellt arbetsföras behov. Ett sär- skilt och aktuellt problem träder här visserligen i förgrunden, nämligen behovet av omskolning av något äldre partiellt arbetsföra. Erfarenheterna från den arbetsberedningsverksamhet, som nu bedrives av arbetsmark- nadskommissionen och denna underställda organ, synes ha givit vid han- den, att dylika behov ofta föreligga. Dessa behov böra emellertid, enligt kommitténs uppfattning, i den mån de icke kunna tillgodoses inom det ordinarie yrkesundervisningsväsendets ram, kunna i väsentlig omfattning täckas genom speciell kursverksamhet, varom förslag i det följande fram— lägges. Emellertid har kommittén ansett, att åtgärder borde vidtagas för att underlätta en sådan utveckling, att vid behov särskilda avdelningar för handikappade kunna komma till stånd vid centrala verkstadsskolor. Om ökade anspråk på utbildningsplatser för handikappade ungdomar skulle uppstå, synes en sådan utveckling vara att föredraga framför en fortsatt

utbyggnad av specialskolorna för partiellt arbetsföra. De särskilda hän— syn, som i vissa fall kunna behöva tagas vid undervisningens uppläggning, vore lättare att genomföra, om särskilda avdelningar komme till stånd. I viss omfattning bör man också tänka sig, att dylika avdelningar utnyttjas för omskolningsfall.

Eventuella svårigheter att inplacera handikappade i verkstadsskolor torde med hänsyn till elevtillströmningen komma att visa sig framförallt i Norrland. Kommittén vill erinra om de uppgifter, som lämnats å sid. 67 angående antalet inträdessökande till vissa centrala och kommunala verk— stadsskolor. Av dessa uppgifter framgår, att i runt tal endast 1/3 av de in- trädessökande vid verkstadsskolorna i Norrland vid angiven tidpunkt kun- de beredas plats. Inom några yrkesavdelningar kunde blott mellan 1/10 och % av de sökande beviljas inträde. Att märka är vidare, att »lättare yrken» äro relativt litet representerade vid de norrländska verkstadsskolor- na. Det är givet, att det under sådana betingelser kan uppstå särskilda svå— righeter vid inplaceringen av partiellt arbetsföra i skolorna.

Dessa förhållanden synas vara så mycket mer beklämmande som de handikappades utbildningsbehov, åtminstone vad det gäller fall, där om- skolning kan päfordras, sannolikt kommer att relativt sett visa sig vara större i Norrland än i flertalet andra delar av landet. Till belysning härav kan bland annat anföras, att en jämförelsevis stor del av befolkningen i Norrland är sysselsatt inom vad man skulle kunna kalla »tunga» yrken. Sålunda voro enligt 1940 års folkräkning omkring 45 % av samtliga yrkes- utövare i Norrland sysselsatta inom jordbruk med binäringar. 28 % av yrkesutövarna hade sin utkomst inom industri och hantverk, varav större delen tillhörde de båda näringsgrenarna Skogsindustri och byggnadsverk- samhet. Sättas dessa tal i förbindelse med förekomsten av vissa sjukdomar, torde ett antagande om ett rätt stort omskolningsbehov icke sakna grund. Av uppgifter, som lämnats av 1941 års reumatikervårdssakkunniga i be- tänkande med utredning angående reumatikervårdens utbyggnad,1 framgår sålunda, att antalet reumatiker, som under år 1943 sökte läkarvård och voro i behov av sjukhusvård, motsvarade inom Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens län resp. 2.9, 2.7 och 2.6 O/oo av befolkningen inom dessa län. Medeltalet i fråga om vårdbehövande för hela riket utgjorde 2.2 %0. Beträffande personer med ischias m. m. tedde sig förhållandena i Norr- land i jämförelse med landet i övrigt ännu mera ogynnsamma. Medan vård— behovet för hela riket i medeltal för denna kategori utgjorde 1.4 %o, ut- gjorde det för de båda nordligaste länen 2.2 %o. Medianåldern för de här nämnda grupperna av reumatiskt sjuka var 29 är (män 27 år), för ischias m. m. 39 år. Man har visserligen inga närmare uppgifter om hur omskol- ningsbehovet ter sig för personer, som drabbas av dessa sjukdomar, men sannolikt är dock, att åtskilliga av dem knappast kunna återvända till sina

' 1SOU 1945:41.

tidigare arbeten, särskilt om dessa varit av tyngre art. Såsom torde vara bekant, är även tuberkulosen mera allmänt förekommande i Norrland än i andra delar av riket. Enligt uppgifter, som svenska nationalföreningen mot tuberkulos sammanställt, utgjorde antalet kända tuberkulosfall den 31/12 1945 i medeltal för hela riket 14.4 per 1 000 innevånare. För Norr— bottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län utgjorde pro— milletalen 23.0, 26.0, 23.1 samt 17.4. För enskilda dispensärer inom dessa län uppgick promilletalet i något fall till 36.8. Även tuberkulosfallen torde många gånger medföra behov av yrkesutbildning eller omskolning.

Det är sålunda främst med de norrländska förhållandena för ögonen, som kommittén funnit sig böra upptaga frågan om åtgärder för att under- lätta en viss utbyggnad av centrala verkstadsskolor i syfte att tillgodose uppkommande behov av yrkesutbildning för handikappade. De förslag, kommittén i det följande framlägger i detta hänseende, böra emellertid givas generell giltighet.

Under hänvisning till vad som ovan anförts, får kommittén sålunda före- stå, att vid behov särskilda yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra inrät— tas vid de centrala verkstadsskolorna. Vad som härvid i olika avseenden bör iakttagas skall i det följande behandlas.

Enligt stadgan för centrala verkstadsskolor gäller, att man vid bestäm- mandet av de yrken, vari utbildning skall meddelas, bör tillse, att i första hand sådana yrken väljas, som ha relativt stor betydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska liv och i vilka samtidigt ett mera väsentligt behov av yrkesutbildad arbetskraft föreligger. Valet av yrken bör enligt samma bestämmelse ske i samråd med statens arbetsmarknadskom- mission ävensom med producent- och arbetarorganisationer inom skolom- rådet. Dessa allmänna riktlinjer böra givetvis ha sin tillämplighet, även där fråga kan bli om att inrätta en yrkesavdelning för partiellt arbetsföra. Därutöver bör emellertid en utredning förebringas om det aktuella behovet av utbildningsplatser för partiellt arbetsföra inom yrkesområdet i fråga. Där lokala initiativ kunna tagas, torde det väl närmast bliva vederbörande länsarbetsnämnd, som bör medverka vid genomförandet av sådan utred- ning. Då anledning härtill gives, bör emellertid även överstyrelsen för yr- kesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet söka animera skolornas huvudmän att vidtaga åtgärder för att få yrkesavdelningar av här ifråga- satt karaktär till stånd.

Ett önskemål synes vara, att olika yrkesområden bliva företrädda i in- rättade specialavdelningar vid de centrala verkstadsskolorna. Därigenom och genom ett utbyte av elevplatser över landstingsgränserna komma ri- kare möjligheter vid yrkesvalet att föreligga. Platserna i dylika avdelningar böra förbehållas partiellt arbetsföra (arbetsvårdsfall). En prövning av det enskilda fallet bör ha ägt rum genom det centrala arbetsvårdsorganet, in- nan intagning sker.

Det torde bliva erforderligt att möjliggöra vissa jämkningar i undervis— ningstiden per vecka, åtminstone i individuella fall, för här ifrågavarande klientel. Undervisningstiden skall normalt omfatta 48 undervisningstim— mar i veckan, därav under hela arbetsåret, som omfattar 11 månader, an— slås 3 veckotimmar till gymnastik och idrott, under 35 veckor i medeltal 37 veckotimmar till yrkesarbete och 8 veckotimmar till teoretisk undervisning samt under återstående tid 45 veckotimmar till yrkesarbete.

Statsbidrag till inrättandet av central verkstadsskola — ävensom avdel- ning vid sådan — utgår enligt kungl. kungörelse den 30 augusti 19411 till anskaffning av undervisningslokaler, lokaler för administration samt elev- internat med belopp, motsvarande hälften av de kostnader för lokalernas uppförande eller förvärvande, som befinnas skäliga. Till inventarier och inredning för undervisningslokaler och elevinternat utgår statsbidrag med belopp, som Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma, dock högst med hälften av de styrkta kostnaderna. Statsbidrag till förhyrande av lokaler utgår med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Till anskaffning av den första uppsättningen av stadigvarande undervisningsmateriel (ma— skiner och verktyg m. m.) utgår statsbidrag med nio tiondelar, liksom även till av förslitning eller eljest senare föranledd nyanskaffning (kom- plettering) av annan undervisningsmateriel än verktyg. Rektorernas och lärarnas löner ersättas enligt vissa grunder helt av staten, och. till under— håll och förbrukning av undervisningsmateriel, kostnaderna för elevernas sjukvård och olycksfallsförsäkring, administration m. m. utgår statsbidrag med vissa per elev och år beräknade belopp. Till bestridande av kostnader- na för sjukvård åt eleverna utgår sålunda statsbidrag med belopp, beräk- nat efter 10 kronor per elev och år.

Kommittén vill föreslå, att statsbidrag enligt gynnsammare grunder än de nyss angivna får utgå till anskaffning av undervisningslokaler och elev- internat för yrkesavdelning, som vid central verkstadsskola inrättas för partiellt arbetsföra. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa2 må statsbidrag till ar— betslöshetskurs vid central verkstadsskola för anskaffande av särskilda provisoriska lokaler och förhyrande av särskilda lokaler enligt överstyrel- sens för yrkesutbildning bestämmande utgå med högst 75 % av de verk- liga, av överstyrelsen godkända kostnaderna, eller med det högre belopp, Kungl. Maj:t i särskilt fall må komma att medgiva. Kommittén föreslår, att liknande bidragsgrunder tillämpas i förevarande fall.

I fråga om statsbidrag till ärliga kostnader för undervisningen m. ln. finner kommittén icke anledning föreslå andra grunder än de gällande i annan mån, än att statens bidrag till kostnader för sjukvård åt eleverna i detta fall synes böra utgå med belopp, motsvarande de verkliga kostnader- __1 SFS 1941:716. 2SFS 1945:445.

na. Ett i jämförelse med övriga elever ökat behov av sjukvård torde äl- minstone i vissa fall vara att räkna med, och det synes skäligt, att staten helt ersätter kostnaderna för denna.

4. Speciell kursverksamhet för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra.

Såsom tidigare nämnts har i viss omfattning utbildning och om- skolning av partiellt arbetsföra ägt rum vid de 5. k. beredskapskurser, som sedan våren 1940 och intill helt nyligen bedrivits. Vid de kommunala arbetslöshetskurser, som för närvarande pågå, kan klientelet också —— även om rubriceringen som »arbetslös hjälpsökande» kunnat erhållas och där- med också möjligheten till understöd — i stor omfattning anses ha ut- gjorts av partiellt arbetsföra. I vissa fall ha emellertid i dessa kurser in- placerats andra än arbetslösa, bland annat sålunda långtidsinkallade värn— pliktiga, före detta fast anställda samt även i militärtjänst skadade, vilka samtliga under kurstiden åtnjutit bidrag i annan form än såsom arbets- löshetshjälp.

För beredskapskurserna ha i flertalet fall utnyttjats lokaler och ma- skiner vid befintliga verkstadsskolor på så sätt, att kurserna ordnats pa— rallellt med skolans avdelningar eller gått i skift med dessa. Vid en under- sökning, som överstyrelsen för yrkesutbildning verkställde i november 1943 och redovisat i en promemoria angående yrkesutbildning för arbets- lösa m. m.,1 framgick, att man genom anlitande av liknande metoder även- som genom att i vissa fall inrätta nya kurser i disponibla lokaler men också i någon mån genom att öka elevantalet utöver det gängse i befint- liga avdelningar hade möjligheter att provisoriskt icke oväsentligt utöka elevplatserna. Det beräknades sålunda, att i ordinarie eller provisoriska kurser med heldagsundervisning på detta sätt skulle kunna samtidigt mot- tagas ytterligare i runt tal 4 700 elever för utbildning i yrken inom in- dustri och hantverk, 880 elever för utbildning i handelsyrken och 1080 elever för utbildning i hushållsgöromål, sömnad och dylikt. I viss omfatt- ning föreligga sålunda möjligheter att anordna kurser av detta slag utan omedelbara, mera kostnadskrävande lokal- och maskinanskaffningar m. m. En förutsättning är dock, att kurserna kunna förläggas till redan befint- liga skolor och. att dessa ha för utbildningen avpassad utrustning.

Erfarenheterna från den särskilda kursverksamhet, som bedrivits av överstyrelsen för yrkesutbildning, äro, såvitt kommittén kunnat bedöma, goda. En liknande verksamhet synes väl lämpad för att främst bereda möjligheter till omskolning av partiellt arbetsföra. I allmänhet ha de an-

1 SOU 1944 :25.

ordnade kurserna varit av kortare varaktighet än vad fallet är vid verk- stadsskolornas avdelningar för närmast motsvarande yrkesområden. Syf- tet med utbildningen har emellertid främst varit att underlätta en inpass- ning inom ett yrkesområde (eller mera begränsad del av ett sådant), där ' det sedan mäst ankomma på vederbörande själv att praktiskt förvärva ytterligare yrkeskunskap. Kurstiden har i allmänhet varit fixerad, men när behov härav ansetts föreligga, har dock densamma i enskilda fall kun- nat utsträckas.

Kommittén för partiellt arbetsföra föreslår, att åtgärder vidtagas för att kurser av liknande slag, som de förut angivna, skola kunna anordnas för utbildning och omskolning av partiellt arbetsföra. Dylika kurser böra an— ordnas efter i huvudsak liknande principer som de hittills tillämpade. Därest det skulle komma att visa sig lämpligt att generellt utsträcka kurs- tiden i fråga om kurser för partiellt arbetsföra till längre tid än hittills i varit praxis, bör detta även ske. För här avsedd kursverksamhet synes ' man i övrigt i huvudsak kunna följa de riktlinjer, som utformats för ar- betslöshetskurser.1 Sannolikt kommer det att uppstå behov av kurser, där deltagare från olika orter kunna placeras. Dylika kurser, som böra anord— nas av överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårds— organet, kunna jämställas med centrala arbetslöshetskurser, och i likhet med vad gäller för dessa, böra kostnaderna bestridas helt av statsmedel. ' Därest en kommun önskar att genom eget organ anordna en huvudsakligen ' för klientel inom den egna kommunen avsedd kurs, bör överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet kunna medgiva, att statsbidrag till en sådan kurs får utgå såsom till kommunal arbetslöshets- kurs.

Kommittén förutsätter att, i den mån så kan ske, partiellt arbetsföra, som av arbetsvårdsorganet befunnits vara i behov av utbildning eller om— skolning, även skola kunna inplaceras i andra av överstyrelsen för yrkes- utbildning anordnade kurser än de för partiellt arbetsföra speciellt av- sedda.

___1 SFS 1945;445.

KAP. X. DE BLINDAS YRKESUTBILDNING.

1. Kritiska synpunkter på den hittillsvarande yrkesutbildningen.

När man söker bedöma resultatet av den yrkesutbildning, som de blinda för närvarande åtnjuta, kan man, såsom kommittén i ett tidigare avsnitt påpekat, göra detta från olika synpunkter. Kommittén har stannat för att söka bedöma frågan, huruvida utbildningen leder till sådant resultat, att största möjliga förutsättningar till självförsörjning föreligga. Vid en sådan uppläggning kommer givetvis även yrkesvalets lämplighet under bedömningen. De uppgifter, som kommittén i denna fråga tidigare anfört, giva vid handen, att många, som åtnjuta särskild blindyrkesutbildning, en- dast uppnå' blygsamma förtjänster, som i det stora flertalet fall torde vara så låga, att de icke medgiva dräglig försörjning. Anledningarna här- till åro flera. Här skall i det följande ett par av dem omnämnas. De sak- kunniga, som år 1936 tillkallades för att utreda de blindas och dövstum- mas förvärvsmöjligheter m. m., pekade i ett betänkande1 på en av de kanske viktigaste orsakerna: ojämnheten i de blinda hantverkarnas sys- selsättning, vars närmaste anledning skulle vara avsättningssvårigheter samt svårigheter att anskaffa material. En undersökning, som dessa sak- kunniga företogo, visade bland annat, att de blinda hantverkarna i genom- snitt hade blott 160 arbetsdagar per år. Mot bakgrunden av denna uppgift framstår också de blinda hantverkarnas svårighet att uppnå en rimlig för- sörjning mera förklarlig.

På uppdrag av de blindas förening verkställdes under åren 1939 och 1940 en utredning »angående utvidgning av de blindas starkt begränsade arbetsområden».2 I denna utredning anfördes såsom förklaring till det från försörjningssynpunkt många gånger mindre gynnsamma utbildningsresul- tatet det faktum, att elevmaterialet vore synnerligen heterogent till sin kva- litet. Innan undervisningen för de blinda gjordes obligatorisk, skulle det vid blindskolorna knappast ha funnits andra barn och ungdomar än de, som, bortsett från blindheten, voro normalt utrustade. Sedan varje intill en

1SOU 1937:34. ? Utredningsmän voro: disponenten jur. kand. Ernst Hetzler, rektorn Gustav Ek och överdirektören Hardy Göransson.

viss gräns synsvagt barn blivit underkastat skolplikt, skulle skolorna även fått taga sig an ett betydande antal elever med påtagliga brister i både psy— kiskt och fysiskt avseende, vilka tidigare av olika skäl ej hänvisats till nå- gon undervisning. Dessa i psykiskt och fysiskt avseende särpräglade ele- ver skulle enligt utredningsmännens bedömande endast ha en synnerligen begränsad arbetsförmåga. En undersökning av elevmaterialet (115 flickor och pojkar) vid blindinstitutet under läsåret 1939—40 hade enligt de upp— gifter, som lämnats i de blindas förenings ovannämnda utredning, visat, att 29 % av pojkarna och 23 % av flickorna voro fysiskt eller psykiskt >>undermåliga>>.

Enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening ligger det i sakens natur, att man får taga resultatet av en dylik undersökning med viss reservation, eftersom den måste ha en betydande osäkerhetsmarginal. Den torde ändock i huvudsak ge en viss ledning för en allmän bedömning av frågan om vad man anser de blinda eleverna kunna prestera. I viss män kan det ha varit medvetandet om dessa kvalitetsvariationer i elevmaterialet, som för det första gjort, att de blindas yrkesutbildning blivit så begränsad, och för det andra medverkat till att den sedermera icke blivit föremål för någon revision. Det är även värt att minnas, att antalet blinda är i för- hållande till andra invalidgrupper ganska ringa. För 40 50 år sedan voro icke heller alla blinda kända av myndigheterna. Det var sålunda en förhål— landevis liten grupp, som skulle utbildas. Kostnaderna skulle därför ha blivit för stora, om man skulle möjliggjort en differentiering av yrkesvalet med hänsyn till elevernas individuella förutsättningar. De yrken, som skulle väljas, måste därför också passa så många som möjligt, även det sämsta elevmaterialet. Mot denna bakgrund torde man också få se det förhållan— det, att man valde ett par då för tiden relativt enkla hantverksyrken för den skolmässiga utbildningen.

Med liknande motiv och efter ungefär samma riktlinjer, ehuru med ännu mindre inriktning på målet att nå full försörjning, synes man också ha valt kvinnornas utbildningsyrken.

Nu synes dock tiden mogen att ägna denna utbildning en kritisk översyn. Kommittén skall i det följande något närmare granska de nuvarande yr— kenas lämplighet, varefter på grundval av denna diskussion föreslås en omläggning och utbyggnad av yrkesutbildningen.

Korgmakeriet var måhända tidigare ett jämförelsevis lämpligt yrke för blinda. Materialkostnaderna utgöra en relativt liten del av den färdiga va- rans bruttopris, och då korgar icke lämpa sig för maskinell framställning, behövde man icke befara konkurrens från industrien. Användningen av korgar har emellertid gått tillbaka mycket starkt under de senaste decen- nierna. Påsar och kassar äro bekvämare att använda. Dessutom har en rad billiga papp- och lädermaterial och på sistone även plastic tagits i bruk.

för tillverkning av nya slag av emballage. Korgmakarna ha därför efter hand tvingats över på tillverkning av möbler och andra dylika arbeten. Tillbakagången gäller icke blott blindhantverket utan korgmakeriet över huvudtaget.

Utbildningen i korgmakeri är för närvarande officiellt treårig. För elever vid blindinstitutet på Tomteboda är utbildningstiden något längre på grund av att dessa påbörja sin yrkesutbildning med några timmar per vecka redan under femte skolåret. Emellertid har under de senaste 15 åren knappast någon elev lämnat blindskolorna med endast utbildning i korgmakeri. Samt- liga korgmakare ägna från en till tre terminer, i regel omkring ett år, åt borstbinderi. Den effektiva utbildningstiden i korgmakeri blir härigenom i regel endast två år, vilket måste anses vara en alltför kort utbildnings— tid för ett för blinda så komplicerat yrke. Detta förhållande har säkerligen bidragit till att så många korgmakare lämnat branschen. Det kan också ifrågasättas, huruvida en tvåårig kurs i korgmakeri har något som helst värde annat än för enklare reparationer. En fortsatt hänvisning till detta yrke förutsätter därför för det första en längre utbildningstid. Urvalet av elever bör även vara ytterst omsorgsfullt, då betingelserna endast för de allra bästa äro sådana, att de ha några som helst möjligheter att med fram- gång utöva ett sådant yrke. Å andra sidan borde just dessa elever ha de största förutsättningarna att slå in på andra, nya arbetsområden med säk- rare utkomstmöjligheter. De blindas möjligheter att bidraga till sin för— sörjning genom korgmakeri skulle möjligen kunna förbättras genom en effektivt ordnad försäljning.

Redan det enkla korgmakeriet ställer större krav på den blinde än på den seende. Under det att den senare med en enda blick kan avgöra t. ex. om en korg är sned, måste den förre använda en omständlig mätningspro- cedur för att kontrollera samma sak. Härigenom nedsättes givetvis kapa- citeten avsevärt. Detta handikap blir ännu mer markant i fråga om korg- möbler och andra mera komplicerade korgarbeten. Den blinde korgmaka- ren har därför fått allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Dessutom är användningen av korgmöbler i stor utsträckning en modesak, varför model- ler och avsättningsförhållanden kunna variera ganska betydligt. Dessa för— hållanden ha haft till följd, att lnånga blinda korgmakare efter hand helt eller till största delen övergått till borstbinderi.

Under mars månad 1946 har genom blindinstitutets och hantverkssko— lans i Kristinehamn försorg företagits en undersökning rörande de elever, som under åren 1930—1945 utbildats i både korgmakeri och borstbinderi. Nedanstående tabell utvisar, hur stort antal, som vid undersökningstill- fället fortfarande sysslade med korgmakeri.

Såsom framgår av sammanställningen voro vid undersökningstillfället endast 8 % sysselsatta med enbart korgmakeri. Räknar man också med

Tabell 16. Nuvarande sysselsättning för under åren 1930—1945 i korgmakeri och borstbinderi utbildade blinda.

Nuvarande sysselsättning

%

Enbart borstbinderi 70 55 Enbart korgmakeri ............................ 10 8 Både borstbinderi och korgmakeri, men övervä-

gande borsthinderi .......................... 23 18 Annat arbete eller ingen sysselsättning .......... 21 17 Under åren avlidna ............................ 3 2

Summa 127 100

det antal, som vid sidan av borstbinderiet sysslade med korgmakeri, skulle av hela det antal, som under de senaste 15 åren erhållit utbildning i korg— makeri, för närvarande endast 1/4 i större eller mindre utsträckning syssla med detsamma. Härtill kan givetvis göras den anmärkningen, att denna förskjutning i viss utsträckning orsakats av den materialbrist, som under kriget kanske i särskilt hög grad drabbat just korgmakeriet. Även om man bedömer undersökningens resultat med hänsyn härtill, synes tendensen klar: allt flera lämna denna yrkesgren. I den mån man kunde erhålla tillförlitliga inkomstuppgifter från samtliga blinda korgmakare, torde man med all sannolikhet komma att finna, att korgmakeriet i försörjnings- hänseende för denna grupp spelar en ännu blygsammare roll än vad de här ovan anförda uppgifterna kunna ge vid handen. Endast undantagsvis synes korgmakeriet bereda sina utövare ett drägligt livsuppehålle.

Med hänsyn till vad som här anförts, synes det på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida korgmakeriet lämpligen bör bibehållas såsom utbild- ningsyrke vid såväl blindinstitutet som vid hantverksskolan i Kristinehamn. Kommittén är av den uppfattningen, att korgflätning såsom pedagogisk slöjd under folkskolestadiet har en uppgift att fylla och. därför i denna form bör stå kvar på blindinstitutets undervisningsplan. Däremot synes det mera tveksamt om korgmakeriet bör bibehållas som regelrätt yrkesutbild— ning, i varje fall i nuvarande omfattning. När kommittén stannat för att icke stryka korgmakeri som utbildningsgren i yrkesskolan i Kristinehamn, rekommenderar kommittén att utbildningen reserveras för sådana blinda, män eller kvinnor, vilka visa särskild fallenhet och utpräglad lust för yrket och med hänsyn härtill kunna förväntas försörja sig därpå. Skulle utbild- ningsgrenen visa sig ha endast ringa dragningskraft, bör övervägas om utbildningen lämpligen kan förläggas till blindinstitutet, i vilket fall dessa elever, liksom eleverna i Kristinehamn, böra förläggas i externat.

Borstbinderi kan för många blinda vara ett lämpligt arbete. Yrket är relativt lätt att lära, och det kan utövas under jämförelsevis enkla för- hållanden. Detta är särskilt viktigt att hålla i minnet, eftersom svårig-

( »

heten för många blinda att finna arbete på öppna marknaden i hög grad ligger däri, att de ha så begränsade möjligheter att på egen hand taga sig till och från en arbetsplats. Borstbinderiet kan med fördel bedrivas i en lokal eller ett rum intill vederbörandes bostad. Härtill kommer, att borstar är en förhållandevis stor förbrukningsartikel. Emellertid har till- verkningen av borstar under de senaste decennierna i stor utsträckning industrialiserats, varigenom borsthantverkarna fått allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Vidare har yrket lockat många seende att helt eller delvis ägna sig åt detsamma. Därigenom har antalet borsttillverkare blivit stort, priserna ha pressats och blivit ojämna, och som följd därav har det varit omöjligt att åstadkomma en önskvärd stabilitet i marknadsförhål— landena. I 1937 års utredning av blindas och dövstummas arbetsförhållan- den redovisas en undersökning av de blinda borstbindarnas förtjänstmöj- ligheter. De i utredningen anförda inkomsterna grunda sig på uppgifter, lämnade av de blinda själva. Uppgifterna äro av den art, att de icke böra föranleda förhastade slutsatser. Kvar står ändock det faktum, att för- tjänstmöjligheterna för många blinda borstbindare icke äro tillfredsställan- de. Det är dock mycket troligt, att inkomsterna för en del skulle kunna förbättras genom lämpliga stödåtgärder.

Den viktigaste av dessa åtgärder torde vara att skapa bättre avsättnings— ? förhållanden. Härför talar bland annat den omständigheten, att vissa blinda med utpräglade anlag för affärer genom borstbinderi nått en jämförelsevis god försörjning icke endast för sig själva utan även för andra blinda, som de tagit i sin tjänst. Det stora flertalet blinda sakna dock de affärsmässiga förutsättningarna för ett framgångsrikt utnyttjande av yrket. En av svårig- heterna ligger däri, att de enskilda hantverkarna ha svårt att finna kontakt med kunder och att underhandla om affärer på grundval av tillförlitliga kalkyler med nödigt hänsynstagande till de priser, som olika kategorier av köpare bruka betala. Då de blindas produktion utgör en avsevärd del av marknadsbehovet av grövre borstar, motverkar den bristande samordningen i försäljningen och prissättningen en önskvärd stabilisering av marknaden. Till denna fråga torde kommittén få anledning återkomma.

En effektiv försäljning av blindas arbeten förutsätter emellertid till— fredsställande kontroll av de utbjudna varornas kvalitet. För närvarande är de blindas tillverkning icke genomgående av så jämn kvalitet, som önsk— värt vore. Detta kan bero på bristfällig utbildning, otillräcklig självkritik och yrkesambition eller på att den blinde ibland tvingas tillverka sådana borstar, för vilka han icke har vare sig lust eller fallenhet.

Utbildningen av blinda ställer sannolikt större krav på läraren än mot- svarande utbildning av seende, eftersom den blinde ofta måste undervisas mera individuellt. Demonstrationen av arbetsmetoderna måste göras på ett mer direkt sätt genom att eleven med känseln får förnimma, hur läraren utför arbetet. Vidare är elevmaterialet bland de bli-nda, såsom tidigare an-

förts, mera ojämnt än bland de seende. Vid valet av yrkeslärare till blind- skolorna måste därför stor vikt fästas såväl vid sökandens kvalifikationer som yrkesman som vid hans pedagogiska handlag.

Utbildningstiden i borstbinderi är officiellt tre år. De av eleverna, som endast lära borstbinderi, ägna också alla tre åren åt detta. De däremot, som valt korgmakeri, ägna en till tre terminer av tiden åt borstbinderi, i allmänhet ett år eller därunder. Det har visat sig, att dessa senare icke i högre grad beträffande sina yrkeskunskaper varit handikappade av den kortare utbildningen. För en allsidig utbildning i yrket torde dock krävas mer än ett år. Då emellertid de blinda i allra flesta fall icke med fördel kunna ägna sig åt annat än grövre borstbinderi, synes en mera omfattande utbildning i tillverkning av finare borstar och penslar icke vara motiverad. Någon kännedom om denna tillverkning skulle givetvis vara till nytta, men härför erfordras icke en treårig utbildning.

Utbildningen i borstbinderi bör enligt kommitténs uppfattning icke vara fastlåst vid tre år utan endast vara så lång, som erfordras med hänsyn till individuell fallenhet för yrket. Sedan den nödvändiga färdigheten vun- nits, bör eleven utskrivas från skolan. Detta har hittills visat sig ganska svårt med hänsyn till att det bidrag till utrustning, som varje elev får efter avslutad utbildning, stått i viss proportion till utbildningstidens längd. På grund härav ha elever i vissa fall stannat kvar ett eller till och med två är längre i skolan än nödvändigt. Säkerligen har detta mången gång skett endast för att få tryggad försörjning under denna tid samt för att vid avgången från skolan få större utrustningsbidrag. Denna olägenhet torde dock kunna avhjälpas om eleverna kunde erhålla full utrustning efter genomgången kurs, oberoende av den tid de tillbragt vid skolan. Genom att förkorta utbildningstiden skulle det även vara möjligt att för- korta väntetiden för inträde i skolan. Därjämte skulle man även kunna bereda utrymme för repetitionskurser i större utsträckning än nu är fallet. Kursernas värde skulle också väsentligen höjas, om de kompletterades med en utvidgad teoretisk undervisning i affärsteknik, materialkännedom och annat, som en självständig yrkesutövare måste ha kunskap om.

Utöver dessa åtgärder med syfte att höja blindarbetets kvalitet böra även om möjligt åtgärder vidtagas för att höja den blinde hantverkarens produk- tionskapacitet. Verksamheten bör sålunda inriktas på sådana borsttyper, som bäst lämpa sig för blinda. Vid valet av typer bör beaktas, dels om den maskinella tillverkningen av ifrågavarande borstar är lika god som eller kanske till och med överträffar handarbetet, dels om tillverkningen av bors— tarna innehåller sådana arbetstempon, där blindheten avsevärt påverkar ar- betets utförande med hänsyn till såväl kvalitet som kvantitet. Sålunda torde det vara irrationellt att låta blinda tillverka klädesborstar, hårborstar m. fl., vilka kräva ytb'ehandlingar, arbetstempon, som den blinde i de flesta fall har svårt att utföra. Fernissning och dylikt vållar också den blinde så stora

svårigheter, att man bör överväga, huruvida icke försäljningsorganisationen bör utföra denna del av arbetet, om de blinda borstbindarna framdeles över— huvud taget skola inrikta sin verksamhet på dessa borsttyper. Samma över- vägande bör göras beträffande klippning av borstar, ett synnerligen tids- ödande arbetsmoment, om det skall utföras med de enkla saxar, som i all- mänhet stå hantverkarna till buds. Enskilda hantverkare med större pro- duktion borde för övrigt förses med enkla maskiner, klippmaskiner, puts- trissor och dylikt. Deras produktionskapacitet och därmed även deras kon- kurrenskraft skulle på så sätt avsevärt kunna ökas.

Den snabba tekniska utvecklingen har, såsom tidigare antytts, icke läm- nat borsttillverkningen oberörd. I allt större utsträckning tillverkas prak- tiskt taget alla slags borstar fabriksmässigt. Det torde också vara skäl att räkna med en skärpning av konkurrensen från fabrikerna på detta område. De försteg i fråga om kvalitet, som den hantverksmässiga tillverk- ningen fortfarande i vissa fall kan ha _ något som starkt ifrågasättes av experterna på området —— kan icke i samma utsträckning som tidigare användas såsom ett motiv för ett högre pris på de blindas alster. Detta förhållande understryker ytterligare betydelsen av att tillverkningen effek- tiviseras och förbilligas. Det är sannolikt, att de åtgärder i denna riktning, som kommittén här närmast föreslagit, icke komma att bli tillräckliga; bland annat kan en ytterligare mekanisering av tillverkningen bli nöd— vändig.

Hur väl planlagd undervisningen än må vara, måste den dock alltid lida av vissa brister, som för elevens vidkommande bli kännbara först under det praktiska utövandet av yrket. Det vore därför synnerligen önskvärt, om kortare repetitionskurser, lämpligen under sommaren, kunde anordnas i större utsträckning än nu är fallet. Det skulle även vara fördelaktigt, om den ordinarie utbildningstiden kunde avbrytas av några månaders prak- tiskt arbete vid verkstad eller hos privat hantverkare. Därigenom skulle eleven få vissa erfarenheter om på vilka punkter hans färdighet eller kunskaper borde förbättras.

Utbildning i musik och pianostämning har bedrivits vid blindinstitutet ända sedan början av 1900-talet. Undervisningen har under de senaste 10—15 åren förbättrats så, att vissa elever kunnat avlägga lägre organist— examen eller examen för pianostämmare. Av vid blindinstitutet utbildade organister ha endast två eller tre lyckats få regelbundet arbete inom detta fack. Flertalet sysselsättas såsom pianostämmare. Därjämte har en blind organist erhållit anställning som pianist i en dansorkester. I andra länder äro blinda organister en ganska vanlig företeelse. Sålunda finns ett 30—tal dylika i vardera Norge och Danmark. Det torde därför få anses bevisat, att blindheten i och för sig icke utgör något hinder för utövandet av detta yrke. Den av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade kyrkomusiker—

utredningen framhöll även i ett år 1945 avlämnat betänkandel, att blindhet icke skall anses som diskvalificerande för sökande av organisthefattning, där sådan anställning icke är förbunden med skolundervisning. Här bör tillfogas, att enskild musikundervisning dock icke torde utgöra något oöver- komligt hinder för blinda.

Undervisningen i musik synes för närvarande i huvudsak tillfredsstäl- lande. Denna bör därför även i fortsättningen bibehållas. Emellertid måste möjligheter skapas för den blinde att erhålla arbete, om den långa utbildningstiden skall ha något berättigande, i synnerhet som utbildningen är så omfattande och krävande, att eleven icke samtidigt kan lära något annat yrke.

De blinda pianostämmarna ha haft större framgång än musikerna i sin yrkesutövning. Dock torde endast ett fåtal ha rimlig försörjning inom yr— ket. Allmänheten borde i en eller annan form göras uppmärksam på de blinda pianostämmarnas förstklassiga utbildning och högtstående arbets— prestationer.

De blinda kvinnornas utbildning har hittills omfattat huvudsakligen hand- och maskinstickning samt vävning. Icke ens en seende utövare av dessa yrken kan alltid i våra dagar uppnå försörjning enbart genom dessa sysselsättningar. Det är sålunda lätt att förstå, att situationen för den blinda ter sig fullständigt hopplös, eftersom en blind i allmänhet icke kan komma till samma resultat som en seende. Dessutom äro dessa kvinnliga hand- arbeten mycket beroende av modets växlingar, ett förhållande som natur- ligtvis vållar den blinda utomordentligt stora svårigheter. Erfarenheten har också givit vid handen, att endast de skickligaste ha några möjligheter att överhuvud taget kunna sälja sina arbeten. Dessa handarbetande kvinnor äro också i sin verksamhet i de flesta fall beroende av seendes hjälp, t. ex. för uppsättning av vävar, montering av arbeten.m. m. Om sådan hjälp skulle avlönas, torde verksamheten sannolikt i det stora flertalet fall gå med förlust för utövaren.

Bedömer man de blinda kvinnornas utbildningsyrken från lönsamhets— synpunkt, kunna dessa yrken sålunda synas äga mycket litet berättigande. Det arbete, som de erhålla efter genomgången yrkesutbildning, torde när- mast ha betydelse för deras sysselsättning över huvud taget.

Elevklientelet vid hantverksskolan för kvinnor uppges emellertid i flera avseenden vara synnerligen ojämnt. Därför måste man räkna med att en del kursdeltagare sakna de personliga förutsättningar, som erfordras för att kunna utföra ett arbete, vars avkastning mera nämnvärt kan bidraga till försörjningen. Även om utbildningen i vissa fall icke kan synas ekono- miskt motiverad, torde den av humanitära skäl för vissa personer vara för— svarlig. Vid vanföreanstalten i Stockholm finnes en avdelning, som med- delar en mera allmänt inriktad undervisning för »sysselsättningsarbete».

1 SOU 1945:16.

Undervisningen inom denna avdelning är avsedd för sådana vanföra, vilka icke med någon egentlig fördel kunna ägna sig åt egentligt arbete. På samma sätt torde man också få betrakta en del av den utbildning, som bör finnas för vissa nyblinda.

Tidigare har ett antal kvinnor fått utbildning i borstbinderi. Detta gällde i första hand eleverna vid den nu nedlagda skolan i Uppsala. Det har visat sig, att borstbinderskorna betydligt bättre kunnat bidraga till sin försörj- ning än de, som uteslutande varit hänvisade till de nuvarande utbildnings- yrkena. Enligt vad som erfarits, ha blindorganisationerna på grund härav framställt önskemål om att kvinnorna i större utsträckning skulle beredas tillfälle att lära borstbinderi. Kommittén vill för sin del understödja denna framställning. Samtidigt vill kommittén framhålla, att utbildningen till musiker och pianostämmare, liksom den utbildning för andra yrkesom- råden, som kan uppkomma, bör göras tillgänglig även för de blinda kvinnorna.

2. Nya arbetsområden.

Även om en del av de blinda hantverkarna icke kunna helt försörja sig på sitt arbete, torde dock utbildning i något hantverksyrke lämpligen böra bibehållas för vissa blinda. Blindheten är nämligen ett svårt handikap i för— värvsarbetet, ej endast på grund av den begränsning i yrkesvalet, som lytet medför, utan även på grund av att anpassningen till förhållanden på en vanlig arbetsplats ställer större krav på den blindes psykiska spänst och anpassningsförmåga än på den seendes. Många blinda torde sakna de nöd- vändiga egenskaper, som erfordras för anpassning till ett industriellt ar- bete. För dessa kan en verksamhet såsom egen företagare eller en anställ- ning vid en särskild verkstad eller fabrik för blinda vara en lycklig lösning.

Emellertid finns det otvivelaktigt en betydande grupp, som med fördel skulle kunna placeras inom andra arbetsområden. Till denna grupp hör framför allt sådana, som ha vissa synrester och därför ha lättare att an- passa sig till förhållandena på en främmande arbetsplats.

De senaste årens erfarenheter ha givit vid handen, att man för många blinda mycket väl kan finna lämpliga sysselsättningar på den öppna arbets- marknaden. Genom arbetsberedningskontoret i Stockholm har kommittén erhållit vissa uppgifter angående blindas och synsvagas sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden i Stockholm med omnejd. Uppgifterna avse förhållandena under september 1946.

De personer, varom uppgift lämnas nedan, avlönas alla enligt kollektiv- avtal. För ingen av dem tillämpas de undantagsbestämmelser, som finnas inryckta i avtalen angående viss nedsättning av lönen för handikappad arbetskraft. De ackordsarbetande komma som regel upp till samma vecko- inkomst som sina seende kamrater.

Tabell 17. Antalet i den öppna arbetsmarknaden sysselsatta blinda i Stockholm med omnejd.

Antal sysselsatta Företag Arbetsuppgifter

Män Kvinnor

Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson Enklare monteringsarbeten. Kontrollarbeten, avsyning med hjälp av tolkmått och jigg. Svenska Skandex AB Bockning av celluloidremsor. Montering av vissa detaljer till bok- föringsmaskiner. AB Svenska Tobaksmonopolet (Stockholmsfahriken) ........ Lösning av cigarrettobak. Stripning av cigarrettobak. AB Aga-Baltic ................ Lindning av transformatorer (i maskin). Bladning av transformatorer. AB L. M. Ericssons Mätinstru- ment (Ermi) ................ Avsyning av anslutningsklämmor och mittskänklar till mätare och instru- ment. (Arbetet utföres med hjälp av tolkmått och jigg). Polering av snäckor till evighetsskruv till mätare (i maskin). AB Albin Hagström, musikaffär Stämning av dragspel. Stockholms Bomullsspinneri och Väfveri AB .................. Handräckning åt färgeriarbetarna. AB Rodins Fotogenköksfabrik, Tellusborg .................. »Indragning» av munstycken. AB Wessel & Co Päskruvning av muttrar på strömsättare. AB Optimus .................. Montering av lås. AB Thors kemiska fabriker, Ulvsunda Tillverkning av tvättpulver. AB de Lavals Ångturbin ........ Godsrensning samt enklare filningsarbe- ten (gradering). Konsumtionsföreningen Stock- holm med omnejd .......... Bordsarbete i bageri. AB Cloetta .................... Div. lagerarbeten.

Av de uppgifter, som stått att erhålla från andra länder, företrädesvis från Storbritannien och Förenta staterna, framgår, att de blindas syssel- sättningsområden på ett mycket väsentligt sätt under de senaste åren blivit utvidgade. I en artikel i den engelska blindtidskriften The New Beacon”s oktobernummer 1944 har frågan om en utvidgning av de blindas yrkesram varit föremål för behandling. Härvid anfördes bland annat följande:

Det har redan nämnts, att de blinda arbetarnas prestationer, när det gäller att utföra vissa hantverk i de särskilda blindverkstäderna, ligger betydligt under de seendes nivå. Ett antal verkstadsföreståndare har haft vänligheten att ställa en del statistiskt materiel till mitt förfogande, vilket visar, att den genomsnittsblindes

prestationer ifråga om korgmakeri, mattillverkning och borstbinderi endast är en tredjedel av den seende arbetarens.

Inom en del hantverk, som införts under senare tid, bland annat maskinstick- ning, snickeri, tvåltillverkning, framställning av kartonger och emblem är de blindas prestation jämförelsevis högre, men icke heller inom dessa yrken över- stiger prestationen i regel 55—60% av den seende hantverkarens.

För några år sedan skulle dessa siffror ha framförts såsom ett bevis för att de blinda arbetarna icke skulle vara i stånd att inom något yrke eller arbetsområde i kvantitativt avseende kunna konkurrera med seende arbetare, även om de ifråga om arbetets kvalitet kunna anses jämbördiga med desamma. Krigstidens erfaren- heter ha emellertid slutgiltigt bevisat, att den blinde genomsnittsarbetaren inom en mångfald mera specialiserade industriarbeten icke bara kan göra en prestation, som är fullt jämförlig med den seendes, utan även i flera fall överträffa denna. Uppgifter från ett antal arbetsgivare i London, vilka tillsammans sysselsatte 47 blinda arbetare, ge vid handen, att deras ackordsprestation låg mellan 87—122 % av de seende arbetarnas. Medelprestationen stannade vid 98.6 %. Dessutom bör här påpekas, att de som sysselsattes i mera tempobetonade arbeten och den där- med förbundna avsyningen hade den högsta prestationsprocenten.

De erfarenheter, som vunnits av de blindas sysselsättning i Storbritan— nien, synas enligt denna artikel närmast ge vid handen, att flera blinda skulle ha utsikter att nå full försörjning inom industrien än inom hant- verket, särskilt då traditionella blindhantverken.

De blinda och synsvaga, som under senare år kommit ut i olika sysslor på den öppna arbetsmarknaden, ha klart visat, att även andra utvägar till arbete och försörjning än de traditionsenliga stå denna lyteskategori till buds. De erfarenheter, som nu vunnits, visa, att den tidigare av många omfattade meningen, att de blinda överlag skulle vara predestinerade för ett par relativt enkla hantverksyrken numera icke kan sägas ha det fog för sig, som det kanhända tidigare en gång haft.

Självfallet ha de blinda på grund av handikappets art större svårigheter än de seende att komma till rätta i en större fabrik eller verkstad. En del av olägenheterna kunna ha sin grund i att vederbörande överhuvud taget icke är van att vistas bland mängder av maskiner eller att arbeta i den arbetstakt och den särskilda atmosfär, som där råder. När den blinde väl har anpassat sig till de nya förhållandena, visar han emellertid ofta en ovanlig förmåga att kunna koncentrera sig på sitt arbete. Händelser i om- givningen, vilka kunna distrahera den seende, röra honom ringa. Den blin- des uppövade känsel och hörsel sätter honom för övrigt i stånd att på ett tillfredsställande sätt följa en jämförelsevis invecklad arbetsprocess. Så kan det till exempel för en blind vara möjligt att genom hörseln upptäcka ett slött verktyg eller en ringa oregelbundenhet i en maskins gång, saker och ting, som kanhända gå den seende förbi.

En del av de svårigheter, som möta de blinda och synsvaga ute i den öppna marknaden, skulle förmodligen kunna övervinnas, därest tillfälle gåves till lämplig träning och utbildning för dylika arbetsuppgifter.

3. Reformer i barndomsskolan avseende att underlätta yrkesutbildningen.

För de från barndomen blinda förutsättes liksom för den dövstumma ungdomen (jfr sid. 192 ff.), att inhämtandet av gängse skolkunskaper sker i en gemensam bottenskola, i detta fall blindinstitutet. Med hänsyn till att undervisningen av blinda barn i regel tager längre tid än av seende, måste man räkna med att den grundläggande undervisningen utsträckes att bli längre än motsvarande för fullsinnade barn. Den senare förutsättes nu all- mänt bli. minst 8-årig, eventuellt 9-årig, varför lästiden för blinda skulle kunna bli ett eller flera år längre. Det är också angeläget, att undervis— ningen i barndomsskolan påbörjas förhållandevis tidigt, vilket för övrigt redan är fallet. Därför kan man räkna med att de blinda barnen, även om deras bottenskola utsträckes att bli 10-årig, i regel skola vara klara med denna i 16-årsåldern. I fortsättningen kommer kommittén vid sina förslag att utgå från detta antagande.

Såsom förut angivits, sättas de blinda barnen nu i yrkesutbildning re- dan under 5:e läsåret vid blindinstitutet; pojkarna få börja med borst- binderi och korgflätning —— någon enda med pianostämning -—— och flic- korna med handarbeten av olika slag samt vävning. Den första tiden på- går yrkesutbildningen ett par timmar per vecka, varefter den successivt ökas för att under 8:e läsåret omfatta större delen av veckoschemat. Yr- kesutbildningen fullföljes sedermera inom de i barndomsskolan påbörjade yrkena dels vid blindinstitutet, dels vid hantverksskolan i Kristinehamn.

Som regel gäller, att de fullsinnade barnen i den allmänna folkskolan icke meddelas någon yrkesutbildning. Det synes heller icke finnas anled- ning att tillämpa andra principer, när det gäller de handikappade barnen, i detta fall de blinda. Snarare skulle de icke fullsinnade på grund av de svårigheter, som föreligga att bibringa dem vissa intryck och föreställ- ningar, vara betjänade av att tiden i folkskolan ägnas åt andra ting än yrkesutbildning. Därmed är icke sagt, att undervisningen på folkskole- stadiet skall utesluta praktiska övningar av olika slag. Snarare tvärtom, då under praktiskt arbete övas och repeteras just sådana kunskaper och föreställningar, som de blinda i sitt dagliga värv äro betjänta av. För de blinda barnen torde vissa sådana övningar även vara nödvändiga som kompensation för avsaknaden av synintryck. Såsom pedagogisk slöjd kom— mer därför sannolikt både borstbindningen och korgflätningen även i fort- sättningen att bli av värde, kompletterade med mera mångsidiga övningar.

För övrigt är det önskvärt, att undervisningen under de sista åren i bottenskolan inriktas på att giva allmänna kunskaper om hem, hushåll och arbetsliv. Den undervisning i husligt arbete, som för närvarande gives till samtliga elever, även pojkarna, vid blindinstitutet, anser kommittén sålunda ytterst värdefull. Kommittén har nedan föreslagit, att de blinda

barnen skola erhålla en förberedande yrkesorientering under de sista åren i barndomsskolan. Den bör då läggas upp så att eleverna förutom teore- tiska kunskaper om arbetslivet, som de kunna erhålla genom föreläsningar och samtal — genom besök vid industrier och andra företag få en mera direkt kontakt med och kännedom om skilda arbets- och yrkesområden. De särskilda yrkesvägledningstjänstemän, som finnas hos den offentliga arbetsförmedlingen, skola självfallet kunna medverka vid den förberedande yrkesorienteringen. Detsamma gäller den slutliga yrkesvägledningen, då resultaten av yrkes- och anlagsorienteringen skola summeras, vilket dock enligt kommitténs mening ej bör äga rum förrän under >>orienteringsåret». I övrigt vill kommittén här hänvisa till de synpunkter på denna fråga, som anförts på sid. 195 ff. under avsnittet angående vissa reformer i barndoms— skolan, avsedda att underlätta de dövstummas yrkesutbildning.

Tiden i barndomsskolan bör betydligt mer än nu utnyttjas för att ge mentalhygienisk vägledning åt den unge. Detsamma gäller det obligatoriska orienteringsåret. Möjligheten till personliga konsultationer hos mentalhygie- niker (barn- och ungdomspsykiater) bör anlitas i den mån denna or- ganisation växer fram. Samtidigt bör lärarnas insatser förväntas komma att åtskilligt mer inriktas på att rent individuellt hjälpa barnen till an- passning. Den del av yrkesvägledning och förberedelse för yrkesutbildning, som består i att man upptäcker och i tid förebygger sådana missanpass- ningar, komplex eller speciella svårigheter som kunna utvecklas till arbets- hinder, kanske av neurotisk art, måste i huvudsak avklaras innan den unge lämnar barndomsskolan. Om såsom kommittén föreslagit en blindvårds— konsulent knytes till den centrala arbetsvårdsmyndigheten, skulle i spe— ciella fall stöd även kunna påräknas från dennes sida.

4. Övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv.

Vad som i det följande kommer att sägas om övergången från barndoms— skola till utbildning och arbetsliv samt om »yrkesskolornas orienteringsår», har delvis mera allmän karaktär, och för att i fortsättningen slippa upp- repningar ha vissa synpunkter, anförts redan här, som äro gemensamma för både blinda och dövstumma.

För den blinda liksom för den dövstumma ungdomen gäller, att många icke äro färdiga att gå direkt från barndomsskolan ut i livet. Kommitténs tvekan att i detta ögonblick göra yrkesutbildningen fullt fri beror på det förhållandet — vilket gäller för både blinda och dövstumma —— att deras barndomstid tillbringats inom en anstalts slutna murar.

En övergångsform mellan skolanstalten och yrkeslivet måste sökas; dock får denna icke binda de unga under alltför lång tid eller till alltför få yrkes- möjligheter. Det första uppbrottet från den skyddade anstaltsmiljön bör troligen ske till en annan, även den i viss mån skyddad, miljö men utformad för att pröva och träna den unges förmåga att reda sig på egen hand, Under dessa dubbla hänsyn till såväl frihet som skydd för individen har kommit- tén för partiellt arbetsföra stannat vid att föreslå, att efter barndomsskolans slut ett första miljöbyte obligatoriskt ordnas för de unga blinda (dövstum- ma), varvid vissa yrkesskolor]L utnyttjas såsom allmänt prövnings- och träningsinstitut för deras inträde i arbetslivet. Denna fortsättningsskolplikt bör principiellt vara ettårig, men efter det att prövningen givit klart utslag, skulle eleverna även tidigare kunna placeras ut i mer definitiv yrkesutbild— ning eller arbetsanställning. De skulle likaså under denna tid kunna på- börja yrkesutbildning inom de speciella yrkesavdelningar, som fortsätt- ningsvis skulle vara anslutna till specialskolan och som skulle vara av- sedda för dem, som ej kunna finna utbildning på annat håll. Intagningen i dessa yrkesavdelningar liksom undervisningen i desamma bör ske på liknande villkor som i yrkesskolor i övrigt. Hela yrkesskolan skulle i form av en specialskola stå under överstyrelsen för yrkesutbildning liksom de centrala verkstadsskolorna, alltså med kostnadsfri. undervisning, tillgång till elevstipendier etc. Andra elever skulle efter det förberedande prövnings- året flyttas över till andra yrkesskolor och ännu ett antal skulle under denna tid placeras ut som lärlingar eller nybörjare i näringslivet.

Om en fortsatt teoretisk undervisning anses behövlig, skall den kunna läggas in under detta orienteringsår liksom också en viss sådan undervis— ning bör stå till buds vid den fortsatta frivilliga yrkesutbildningen. Det är ett allmänt önskemål, att alla unga, som gå i olika slags yrkesskolor, jäm- väl skola ha tillfälle att förkovra sin allmänbildning. Icke minst lämpligt är det, att dylik mer teoretisk och allmänbildande undervisning kan an- knytas till elevernas praktiska erfarenheter. För dem, som få sin utbildv ning på annat håll, kan för att tillgodose liknande krav korta så kallade semesterkurser anordnas.

Om man vill söka förbättra de blindas (dövstummas) möjligheter att få sin utkomst även inom andra områden än dem som hittills mera traditions— enligt stått dem till buds, måste den kanske viktigaste uppgiften bli att för dem skapa en effektiv yrkesvägledning. Hur de faktiskt befintliga möjlig— heterna till yrkesvariationer skola utnyttjas, är alltså i hög grad beroende av hur yrkesvägledningen principiellt lägges upp, hur den i praktiken kom- mer att genomföras samt sist men icke minst vem som kommer att hand- lägga den. Det har redan i ett tidigare avsnitt framförts vissa synpunkter och förslag i denna fråga (sid. 120). Emellertid har kommittén antagit, att

1För blinda omorganiserad yrkesskola i Kristinehamn; för dövstumma de 0111- organiserade fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg.

det speciellt för de under barndomstiden anstaltsuppfostrade blinda och dövstumma barnen skulle behövas en fördjupning av denna yrkesvägled— ning, såväl i dess arbetsorienterande del, vilken delvis tillhör skolan, som i dess anlagsprövande del. Denna, som ovan anges böra ske dels i samråd med speciella yrkesvägledare, dels genom direkt och eventuellt utsträckt praktisk prövning inom yrkesskolorna, vill kommittén för de blinda och dövstumma barnen förlägga till det särskilda övergångsår, som även kan anses motiverat från synpunkten av det extra skydd, dessa kategorier behöva.

Stor möda måste nedläggas på att utforma denna övergångsmiljö så att de unga verkligen få tillfälle att pröva sina krafter. Under denna tid _ snarare benämnd >>yrkesskolornas orienteringsår» än »fortsättningsskola» _ måste de unga för det första ha möjlighet att pröva på arbeten i verk- stadsliknande miljö, där processerna beröra flera olika fack; för blinda olika tempoarbeten såsom stansning, nitning, borrning, hopsättning, av- syning, vidare borstbinderi, korgmakeri etc.; för dövstumma snickeri, mål— ning, tapetsering, mekaniskt arbete, sömnad, kontorsarbete, fotografiskt arbete etc. I stor utsträckning bör den utrustning, som den speciella yrkes- skolan har för sina olika yrkesavdelningar kunna utnyttjas. Men även en hel del annat kan och måste föras in i prövningen (jfr sid. 173). Det bör emellertid ihågkommas, att det här icke gäller att eftersträva någon full- ständighet. I allmänhet ej hela serier utan gärna enskilda arbetsstycken kunna utföras. Dessa kunna till och med med fördel vara beställningar; det blir av värde både för prövningen och den unge och för hans allround— orientering, att han gör något dylikt snarare än vad han gör, liksom det är ett ovedersägligt plus, att han lär sig se det ekonomiska värdet av en arbetsprocess, att han lär sig arbeta under ett visst tryck 0. s. v. En del ar- bete bör kunna avse skolans egen verksamhet: reparationer, kontorsarbete, köksarbete m. 111. Det är emellertid även tänkbart, att eleverna kunna utföra viss delproduktion för industriens räkning. Kommittén kan i detta fall hänvisa till de erfarenheter i fråga om sådan delproduktion, som vunnits i Stockholm genom de partiellt arbetsföras sysselsättning i hemarbete och i särskilda verkstadslokaler. Det har åtminstone under de senaste åren visat sig förhållandevis lätt att erhålla arbetsuppgifter för denna verksam- het. Företrädesvis har det rört sig om enklare montering och avsynings- arbeten för den lätta mekaniska verkstadsindustrien. Undersökningar ha visat, att man även för blindskolornas vidkommande bör kunna erhålla sådana uppdrag från olika fabriker ute i landet.

Förutom värdet att få lämpliga träningsobjekt skulle en sådan anordning bli av betydelse därigenom att den skulle tillföra skolan vissa inkomster. Dock måste man akta sig för att pressa de affärsmässiga synpunkterna för hårt, eftersom syftet med träningen då lätt kan förfelas.

Den unges egen samt lärarens rapport om de vunna erfarenheterna

skola stå till förfogande för yrkesvägledaren, som jämväl må kunna stu- dera den unge direkt i arbete. På denna grundval träffas så småningom yrkesvalet och sedan bestämmes om utplacering i arbete, inträde i annan yrkesskola eller övergång till skolans egna yrkesavdelningar med fritt vald men naturligtvis därefter kursbunden yrkesundervisning.

Under orienterings- eller fortsättningsskolåret skall alltså sådan längre yrkesutbildning kunna påbörjas. En kortare yrkesutbildning skall emeller- tid i vissa fall icke endast kunna påbörjas utan även avslutas. Om den unge vid ett väl genomfört yrkesval —— och efter det att för den elev som even- tuellt skulle lämpa sig för längre utbildning värdet av sådan enständigt framhållits —— finner, att han bör ägna sig åt tempoarbete, hör han kunna erhålla speciell träning för detta. Vissa utbildnings- och arbetsmoment av- spjälkas då från yrkesavdelningar, där de höra hemma, exempelvis utbild- ning i revolversvarvning från mekaniska verkstaden, hopsättning och mö— belpolering från snickeriverkstaden, konfektionsarbete från sömnads- och , eventuellt modistavdelningarna. Denna möjlighet att erhålla den korta men värdefulla intråningen på mer specialiserat yrke, blir även av stort värde för omskolning av äldre arbetskraft, och skolan bör se som en upp- gift att vid behov genomföra sådana kurser av beredskapstyp. Primärt har emellertid för de ungas vidkommande fortsättningsskolåret betraktats som ett utprovningsår före övergång till yrkesskolor eller arbete.

Kommittén har tidigare framhållit, att dylik övergång må kunna ske un- der orienteringsåret. Att den dock icke kan ske alltför snart och att orien— teringstiden principiellt utsträckts till ettårig skolplikt, sammanhänger med att mognaden icke endast består i klarhet om yrkesvalet. Orienterings- året skulle jämväl utnyttjas till träning i självständighet. Det bör därför giva utrymme åt en rikt varierad plan att giva den unge uppdrag av prak- tisk natur ute i omvärlden. Han kommer för det första under denna studietid att ha att lära sig att göra inköp för egen räkning, varjämte han bör beredas tillfälle att deltaga i inköp och planering för det arbets- område han sysslar med (i maskinarbete, i köket, på kontoret etc.). Teore- tiska beräkningar höra däremot till en senare yrkesutbildning.

Under denna tid hör den unge likaså stegvis »läras att bo» mer individu- ellt. Internatsformen bör nu ej längre komma i fråga, då den dominerat barndomsskolan. Lämpligast torde vara, att de unga i början förläggas i smärre elevhem, där en hel del av deras praktiska arbete kan komma det gemensamma hushållet till godo. Genom en väsentlig grad av självstyrelse böra eleverna övas att få ansvar för denna gemenskap och givas glädjen av en växande medborgarkänsla. Sedan bör även externatsförläggning prövas. Skolorna behöva alltså icke utrustas med elevhem, avseende totala an— talet elever. Redan från början av den fortsatta yrkesutbildningen efter orienteringsåret böra eleverna givas möjlighet att välja mellan externat och elevhem.

Vid avgörandet om den unge före orienteringsårets utgång bör lämnas rätt att övergå till arbetsanställning eller annan yrkesutbildning kommer givetvis hänsyn att tagas även till hans mognad för självständig livsföring. För att det emellertid icke skall kunna te sig som någon godtycklig karak- tärsprövning, har kommittén ansett det önskvärt, att avgången icke for— mellt göres beroende av något dylikt omdöme utan att Skolplikten generellt avser ett år, varvid förkortningarna av denna tid få karaktären av dispen- ser. De torde dock icke böra alltför högtidligt utfärdas som dylika; bättre är, att intyget om den fullgjorda Skolplikten innehålles till det föreskrivna skolårets utgång. Det praktiska syftet _ att nå en personligen så till- fredsställande placering som möjligt för den unge _ måste alltid hållas levande för ögonen. Orienteringsåret skall kunna utsträckas även utöver ett år, därest så anses behövligt. Det skall i så fall ha ej bara obligatorisk karaktär. Givet är att de äldre nyblinda ej beröras av det obligatoriska orienteringsåret.

Utöver de tidigare anförda synpunkterna _ gällande både blinda och dövstumma _ skall i det följande några frågor, som främst gälla de blinda, behandlas.

Det har redan sagts, att de blinda ungdomarnas vistelse vid skolan skall fylla flera syften. Den skall först och främst möjliggöra en fördjupad yrkes- vägledning, men därjämte skall den för dem också bli en successiv över- gång från barndomsskolans anstaltsmiljö till arbetsliv och utbildning. Vis- telsen skall dessutom kunna få formen av en kortare tids träning och all- roundutbildning.

För den andra kategorien, de nyblinda, kommer utvecklingsgången själv- fallet att bli annorlunda. Man kan förutsätta, att flertalet nyblinda genom- gått folkskolan, varför någon sådan undervisning ej kommer i fråga. Man kan vidare räkna med att en del av dem efter en kortare anpassningstid i hem eller på sjukhus skola kunna återgå till arbetslivet, endera inom tidi- gare eller också inom nytt arbets- eller yrkesområde. För dem föreligger emellertid behov av kunskaper i. vissa elementära ämnen, såsom läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. Om ifrågavarande kunska- per icke kunna inhämtas på hemorten, vilket väl endast kan ske i undan- tagsfall, förordar kommittén, att dessa personer under erforderlig tid få deltaga i sådan undervisning vid den tilltänkta yrkesskolan och då närmast såsom elever i dess orienteringskurs. Det bistånd i övrigt, som de ny- blinda kunna behöva för att åter komma i arbete, förutsätter kommittén skall kunna erhållas genom sjukhuskuratorerna och de lokala arbetsvårds- organen.

Liksom det är troligt, att en del nyblinda relativt lätt kunna anpassa sig till sin nya situation, måste man räkna med att blindheten för andra kom- mer att medföra ytterst stora psykiska påfrestningar, som göra, att veder— börande får svårt att överhuvud taget komma i gång med någon sysselsätt-

ning. För dem erfordras först och främst en viss anpassnings- eller åter- hämtningstid, som enligt kommitténs mening med fördel skulle kunna för- läggas till den särskilda yrkesskolan. Som led i återhämtningen skulle ve- derbörande genom handarbeten och träning vid maskiner, genom successiv vänjning vid vissa arbetstider och arbetstempon och överhuvud taget ge- nom att lära sig ta sig fram på egen hand effektivt kunna förberedas för en vidare yrkesutbildning eller för direkt inplacering i arbetslivet. Vid si- dan härav skulle vederbörande självfallet deltaga i den ovannämnda under- visningen i vissa elementära ämnen.

Kommittén räknar med att ett relativt stort antal både nyblinda och så- dana, som varit blinda från den tidigare barndomen, efter en kortare eller längre anpassnings- eller tränin'gsperiod skola kunna placeras på den öpp- na arbetsmarknaden. Samarbete skall härvid självfallet etableras mellan skolan och arbetsvårdsorganen. Andra _ företrädesvis synsvaga _ kom— ma måhända att visa sig lämpliga för en mera kvalificerad utbildning, vil- ken då kan genomföras endera vid de yrkesavdelningar, som även framgent böra vara anslutna till den speciella yrkesskolan (jfr sid. 181) eller vid några av de övriga specialskolor, som enligt kommitténs förslag skola fin- nas för partiellt arbetsföra eller inom näringslivet.

5. Gemensam yrkesskola för blinda.

De blindas antal är i förhållande till flera andra lytesgruppers ganska litet. I kommitténs betänkande I (SOU 1946:24) uppskattades de blindas och starkt synsvagas antal till omkring 6 000. En avsevärd del tillhör emel- lertid de åldersgrupper, som icke längre stå till arbetsmarknadens förfo- gande. Andra äro redan ute i förvärvsarbeten av olika slag. Vad som emel- lertid i detta sammanhang tilldrager sig största intresset, är det årliga till- skottet av blinda, som skola yrkesutbildas eller på annat sätt göras skic— kade för en insats på den öppna arbetsmarknaden. Frekvensen av medfödd eller i den tidigaste barndomen ådragen blindhet är förhållandevis kon- stant. Med ledning härav och med hänsyn tagen till nativitetens föränd- ringar kan man sålunda relativt säkert förutsäga, hur många som komma att lämna blindinstitutet under de närmaste åren. Enligt en på grundval av elevuppgifter från Tomteboda blindinstitut gjord beräkning skulle under förutsättning att bottenskolan göres 10-årig, under åren 1948—1958 i genomsnitt 20 elever årligen avgå från barndomsskolan.

En överslagsberäkning, gjord med ledning av elevuppgifter från hant— verksskolorna i Kristinehamn och Växjö för åren 1940_1945, visar, att det på liknande sätt beräknade antalet nyblinda i genomsnitt per år varit omkring 20. Om man för den närmaste framtiden räknar med i stort sett

oförändrad frekvens beträffande nyblinda, skulle det sammantagna årliga tillskottet av blinda, vilka skola yrkesutbildas eller på annat sätt förbe— redas för inträdet på arbetsmarknaden, uppgå till omkring 40.

Hittills har de blindas yrkesutbildning varit uppdelad på tre olika an- stalter, blindinstitutet vid Tomteboda samt de båda hantverksskolorna i Kristinehamn och Växjö. Med hänsyn till det relativt ringa totalantalet blinda har varje anstalt _ trots att utbildningstiden i regel varit tre år —— haft ett lågt elevantal. Jfr sid. 15_16 i redogörelsen för den nuvarande blindundervisningen.

De principförslag rörande yrkesutbildningens ordnande, som kommittén ovan lagt fram, skulle bland annat medföra, att den genomsnittliga utbild- nings- eller träningstiden i yrkesskolan väsentligt skulle komma att nedgå. Förslaget innebär på denna punkt, att samtliga elever, med undantag för de nyblinda, obligatoriskt under ett övergångsår skola vistas vid yrkes— skolan. Man har emellertid anledning räkna med att flera före detta års utgång komma att hjälpas över till andra utbildningsvägar eller till direkt anställning i näringslivet. För dem, vilka komma att hänvisas till någon av de yrkesavdelningar, som fortsättningsvis skola finnas inom yrkes- skolan, torde också undervisningstiden som regel komma att bli betydligt kortare än som hittills varit fallet. Det är givetvis ytterst svårt att kunna förutsäga, hur lång den genomsnittliga prövnings- och utbildningstiden kommer att bli för samtliga elever. Man vågar dock antaga, att den snarare kommer att under- än överstiga IM; år. Det totala platsbehovet skulle under sådana förutsättningar komma att nedgå till ungefär hälften av det nuvarande.

Det har på olika ställen i detta betänkande sagts, att det bjuder utom- ordentligt stora svårigheter att anordna en något så när rikt differentierad skolmässig yrkesutbildning, om denna endast skall avse en enda till an- talet begränsad lytesgrupp. Dessa svårigheter synas i alldeles särskilt hög grad föreligga beträffande den blinda lytesgruppen, och de torde komma att ytterligare accentueras genom en väsentlig avkortning av utbildnings- tiden. Detta förhållande jämte förslaget om att samtliga elever från barn- domsskolan obligatoriskt skola flyttas över för att genomgå ett >>yrkes- orienteringsår» i yrkesskolan, aktualiserar frågan om de nuvarande hant- verksskolornas ställning och framtida organisation. De lokaler, som för närvarande stå till hantverksskolans i Växjö disposition, synas allt annat än tillfredsställande. Det föreligger emellertid förslag till betydande om- byggnader och reparationer. Däremot äro lokalerna enligt kommitténs me- ning tillfredsställande vid hantverksskolan i Kristinehamn.

Enligt kommitténs mening kan det knappast vara ekonomiskt försvar- ligt att driva en särskild yrkesskola för det fåtal elever, som enligt ovan- stående beräkningar i fortsättningen skulle komma att hänvisas till skolan i Växjö. Kommittén har därför dryftat frågan, om icke de båda läroanstal-

terna kunde sammanslås. Denna skola skulle då beträffande yrkeslinjer och träningsmoment kunna göras mera differentierad och välutrustad. I fort- sättningen skulle enligt denna tanke sålunda både från barndomen blinda pojkar och flickor efter 16-årsåldern samt nyblinda av båda könen yrkes- orienteras, tränas och i viss utsträckning även utbildas vid samma anstalt. Kommittén är på det klara med, att det kommer att riktas den anmärk- ningen mot ett sammanförande av yngre och äldre samt manliga och kvinn- liga elever, att det medför vissa icke önskvärda sociala konsekvenser. Kom- mittén tror för sin del, att det kan bjuda vissa svårigheter, men dessa få icke överskattas. För övrigt torde de kunna förebyggas eller undanröjas genom en förnuftig organisation av elevernas förläggning. Utöver vad som i denna sak anförts på sid. 176 och som särskilt motiverar förläggning i smärre elevhem, vill kommittén här påpeka betydelsen av att man i så stor utsträckning som möjligt _ såsom hittills i viss mån skett vid hant- verksskolan i Kristinehamn _ söker ordna i första hand de äldre elevernas bostadsfråga genom att anskaffa rum ute i staden eller ännu bättre att för mindre grupper hyra lägenheter, där de själva få svara för en del av de husliga sysslorna.

Härjämte vill kommittén framhålla, att ett sammanförande av elever av olika åldrar och kön också kan bli av betydande värde för deras fostran och anpassning till omvärlden. Det föreliggande problemet har tidigare diskuterats i anslutning till partiellt arbetsföras yrkesutbildning, näm— ligen av tuberkuloseftervårdsutredningen i samband med förslaget om upp- rättandet av ett yrkesskolesanatorium. De sakkunniga anförde då bland annat följande (sid. 81):

Vi äro för vår del visserligen medvetna om de vanskligheter, som vid en an- stalt av ifrågasatt slag lätt uppstå därigenom att såväl män som kvinnor sam- tidigt där vistas som elever. Erfarenheter från sjukhus, där medelvärdtiden varit jämförelsevis lång, ha emellertid ådagalagt, att en enbart manlig beläggning med- fört avsevärda olägenheter. Umgängestonen har blivit dålig och svårigheter att upprätthålla en god anda och ordning inom anstalten ha icke kunnat bemästras. Den anstalt som här förordas är visserligen icke ett sjukhus men dock i vissa avseenden jämförligt med ett sådant. Då sammanförandet av män och kvinnor på t. ex. tuberkulossjukhus, där en stor del av klientelet har rörelsefrihet inom ofta ganska stora sjukhusområden, i stort sett slagit väl ut, synas övervägande synpunkter tala för förstnämnda alternativ, ej minst av den anledningen att en sådan anordning icke torde ställa sig mera ekonomiskt betungande än en å olika anstalter uppdelad undervisning.

Det kan här också erinras om de, såvitt kommittén känner till, enbart goda erfarenheterna från våra folkhögskolor, där manliga och kvinnliga elever undervisas och äro förlagda på samma sätt som här förordats för de blinda.

Under hänvisning till vad som ovan anförts får kommittén föreslå, att verksamheten vid den nuvarande hantverksskolan i Växjö för blinda kvin-

nor överflyttas till den hittillsvarande hantverksskolan i Kristinehamn för blinda män, och att den sistnämnda skolan omorganiseras för att fylla de syften, varom förslag i de tidigare avsnitten framlagts.

Förutsättningarna för en utvidgning av den förenämnda skolan i Kristine— hamn synas vara förhållandevis goda. Skolan förfogar redan nu över gan- ska rymliga lokaler och en stor tomt, som vid behov medger betydande ut- vidgningar.

Den detaljplanering, som kan bli erforderlig för en utbyggnad och om- läggning av verksamheten, förutsätter kommittén skall ske genom tillsyns— myndigheten. Skolan bör, såsom tidigare framhållits, ställas under tillsyn och ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning. Beträffande föreslagna yrkesavdelningar m. m. hänvisas till följande avsnitt.

6. Yrkeslinjer och träningsmoment vid yrkesskolan i Kristinehamn.

Kommittén räknar med att ett betydande antal av dem, som remitteras till »yrkesskolans orienteringsår», efter prövning och träning och even- tuellt efter utbildning vid annan undervisningsanstalt, skall kunna utplace— ras på den öppna arbetsmarknaden. Det ställer sig naturligtvis mycket svårt att ens ungefärligt kunna beräkna detta antal, eftersom man hittills icke har någon erfarenhet från dylik verksamhet. Såsom redan sagts, måste man emellertid räkna med att blindheten för många kommer att bli ett så svårt handikap, att de icke förmå anpassa sig till förhållandena på en vanlig arbetsplats. Om man emellertid antager, att halva det antal, som kommer att genomgå »yrkesorienteringsåret» (här avses både elever från blindinstitutet och nyblinda), kan placeras i förvärvsarbete på öppna mark- naden, torde man icke överskatta möjligheterna. De återstående skulle då utgöras av sådana, vilka trots att de besitta viss arbetsförmåga, av skilda anledningar lämpligast borde sysselsättas i en skyddad verksamhet, en— dera i hemmet eller inom särskilda verkstäder. För denna kategori bör lämplig utbildning anordnas inom yrkesskolans ram.

För dessa personer synes liksom hittills utbildning höra meddelas i borst- binderi, korgmakeri samt vävning och vissa handarbeten (stickning etc.). Vid utformningen av denna undervisning synes hänsyn böra tagas till de kritiska synpunkter på densamma, som anförts på sid. 161 ff.

I den mån utbildning i korgmakeri blir förlagd till yrkesskolan i Kristine- hamn (se ovan sid. 164), synes med hänsyn till det sannolikt ringa antalet elever i detta ämne och den ringa betydelse det i framtiden torde få, kunna ifrågasättas om en särskild lärartjänst bör upprätthållas i detta ämne. Det bör därför undersökas om en sammanslagning kan ske exempelvis så,

att undervisningen i korgmakeri och borstbinderi skötes av en för båda yrkena gemensam lärare.

För närvarande meddelas samtliga elever, som genomgå någon av blind— skolorna, undervisning i maskinskrivning. Denna undervisning är emeller— tid icke avsedd för förvärvsmässigt utövande av yrket. Det är troligt, att en del av de kunskaper, som kunna erfordras för att taga anställning som maskinskriverska kunna inhämtas under »orienteringsåret». Kommittén anser emellertid med hänsyn till utbildningens art och till det faktum, att sådan utbildning kan komma att visa sig lämplig även för nyblinda, att möjligheter böra givas för därtill lämpade elever till utsträckt undervis- ning i detta ämne. Härvid måste tillses, att eleverna även få handledning och träning i användandet av diktafon, vilket kan vara en förutsättning för att några sedermera skola ha möjlighet att försörja sig genom arbetet.

Det kan måhända göras gällande, att man för att effektivt kunna ut- vidga de blindas yrkesram borde inrätta ytterligare yrkesavdelningar vid den föreslagna skolan. Kommittén har också under sina diskussioner varit inne på denna tanke men har för närvarande av olika skäl ansett, att en sådan utbyggnad åtminstone tills vidare bör anstå. När någon blind eller synsvag visar sig lämplig för en mera kvalificerad utbildning inom något fack, menar kommittén, att sådan bör kunna erhållas vid någon av de övriga specialskolor, som givetvis komma att stå öppna även för blinda och synsvaga. Härtill komma de synpunkter, som ovan anförts, nämligen dels det ringa antal, som åtminstone för närvarande kan tänkas behöva mera kvalificerad utbildning, dels den ringa erfarenhet om lämpliga yrken för blinda, som man ännu så länge har. Kommitténs tanke är, att det vid sidan av den prövning och träning av eleverna, som föreslagits ske under >>orienteringsåret», även skall bedrivas en systematisk forskning för att få fram lämpliga arbetsuppgifter. Vid denna forskning, som gäller de enskilda fallen, skola arbetsförmedlingen och ungdomsförmedlingen träda in.

De verkligt stora framstegen i fråga om utvidgandet av de blindas yrkes- ram anser emellertid kommittén skola kunna komma till stånd genom in— förandet av den fördjupade yrkesvägledningen och allroundträningen un- der »orienteringsåret». Det finns en mångfald arbetsuppgifter inom olika grenar av vår industri, där blinda efter en sådan prövning och träning torde kunna göra en insats. Främst är det arbeten av tempobetonad karak— tär, där arbetet är uppspjälkat i. en rad olika moment. Man måste räkna med att själva inövandet av dessa arbetstempon måste ske ute på arbets- platsen. Det torde nämligen vara ogörligt att inom ramen för en mindre yrkesutbildningsanstalt kunna till fullo genomföra en sådan instruktions- verksamhet.

För den ovan föreslagna träningsavdelningen synes viss utrustning, ma- skiner m. m. behöva anskaffas.

KAP. XI. DE DÖVSTUMMAS YRKESUTBILDNIN G.

1. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden.

Under de senaste åren har frågan om de dövstummas yrkesutbildning varit föremål för livlig debatt, som — trots att ändringarna i dövstumskole— väsendet härröra från så sen tid som år 1938 och år 1942 — riktat en hel del kritik mot förhållandena. Bland annat ha dövstumkonsulenternas be- rättelser vid upprepade tillfällen berört den manliga dövstumma ungdomens begränsade yrkesval. Ett genomgående önskemål synes ha varit en större differentiering av yrkesutbildningen. Dövstumkonsulenterna ha påpekat, att det trots de väsentliga förändringar, som försiggått inom näringslivet, icke företagits några mera påtagbara utvidgningar i fråga om den döv- stumma ungdomens utbildning och yrkesval. Med en rad exempel ha kon- sulenterna sökt påvisa önskvärdheten av en smidigare anpassning dels till arbetsmarknadens efterfrågan av yrkesarbetare, dels till de dövstummas anlag och intressen.

Besparingsutredningen framhöll i en promemoria (1941) angående döv- stumskoleväsendet, att de dövstumma flickornas yrkesutbildning i fort— sättningsskolan i stället för att vara en verklig yrkesutbildning mera syntes gå ut på att giva eleverna en allmän kunskap om ett hems skötsel. Utred- ningen anförde vidare, att det ofta ställde sig mycket svårt för eleverna att med en sådan allmänt inriktad utbildning som grund bryta sig en bana inom arbetslivet. Särskilt var detta fallet, därför att den då 3-åriga fort- sättningsskolan avslutades först när eleverna voro i 20-årsåldern.

Kommittén för partiellt arbetsföra måste likaledes understryka, att den första och största bristen i yrkesutbildningen för de dövstumma är det mycket starkt begränsade yrkesvalet, som varken kan betyda ett rättvist tillgodoseende av dessa ungdomars krav på utbildning med hänsyn till in- dividuella anlag och intressen eller utgöra en garanti för att den mest effektiva arbetsinsatsen blir möjlig.

Tager man sålunda upp de dövstumma pojkarnas nuvarande yrkesut— bildningsmöjligheter till kritisk granskning, skall man finna, att den an- staltsmässiga utbildningen, vilken är den dominerande och vilken principi- ellt är obligatorisk, blott givit de dövstumma pojkarna de tre hantverks-

yrkena snickeri, skrädderi och Skomakeri samt dessutom lantbruks- och trädgårdsskötsel att välja mellan. Från och med hösten 1945, då såsom ny utbildningsgren vid fortsättningsskolan i Vänersborg infördes tapetseri, kan valet av hantverksyrke alltså gälla fyra olika yrken. Härtill må fram- hållas att möjligheterna till utbildning inom näringslivet blott i begränsad utsträckning prövats under åren 1938—1945. Enligt de uppgifter, som stått till buds i katalogerna från dövstumskolan i Vänersborg, avseende före— nämnda år, skulle endast fyra elever enligt 5 14 i dövstumskolestadgan er- hållit utbildning hos företagare i staden. Dessa fyra elever ha utbildats till respektive målare, trädgårdsarbetare (inom vilket yrke utbildning även meddelas vid fortsättningsskolan på Broby), expedit samt cykelreparatör. (Utbildningen till expedit måste anses utgöra ett rent undantagsfall, be- roende på att vissa elever från specialskolan i Örebro med bestående goda tal- och hörselmöjligheter ibland oegentligt kommit att hänföras till hant— verksskolorna för dövstumma.) Under innevarande år har man dock i större utsträckning än tidigare försökt att placera de pojkar, som äro bäst begåvade och som ha den bästa talförmågan, till utbildning hos företagare inom näringslivet. Några närmare uppgifter om resultaten av dessa försök föreligga dock icke ännu. Det har redan tidigare konstaterats, att ett be— tydande antal av de dövstumma _ sådana med hörselrester — i själva verket icke ha några arbetshinder, som på detta sätt motivera en begräns— ning av deras yrkesval. Även andra talundervisade dövstumma ha så pass goda kommunikationsmöjligheter med omvärlden, att det närmast måste anses orimligt att såsom hittills skett begränsa deras möjligheter att mera fritt välja yrke och sysselsättning. Det visar sig ju även, att de dövstumma kunna komma till sin rätt i en rad betydligt mera skiftande yrken (se ovan sid. 109). Även om de dövstummas anpassningsförmåga till vissa arbetsuppgifter är begränsad, måste det anses i hög grad irrationellt att för dem tillämpa ett system, vilket bygger på principer, som man icke skulle önska förorda för fullsinnade ungdomar.

För att kunna föra fram reformer på detta område måste samhället er- känna, att här har en ordning kommit att bli bestående, som —— vilka goda skäl den än en gång haft —— icke längre motsvarar tidens krav på individu- ellt yrkesval och rationellt nyttjande av arbetskraften.

De bestämmelser, som utfärdats för de dövstummas yrkesutbildning och kanske i ännu högre grad tillämpningen av dessa bestämmelser, kunna sy- nas utgå från den uppfattningen, att flertalet av de dövstumma skola vara lämpade för utbildning och arbete inom ett fåtal hantverksbetonade yr- ken. Troligen existerar vid eftertanke ingen sådan uppfattning. Den är i stället en efterrationalisering av ett faktiskt förhållande, som uppstått i tider, då vårt land var fattigare och industriellt mindre utvecklat. Yrkes- möjligheterna måste likaledes bliva få, om utbildningen obligatoriskt skall ske inom en sluten anstalt, vilket även var naturligare i en tid, som icke

var beredd att lika frikostigt som vår egen utsträcka den vanliga skol— gången till den ålder, som kräves för att bibringa dessa ungdomar teore- tiska kunskaper och tillräcklig talvana.

I varje fall kan det icke hävdas, att denna uppfattning nu har fog för sig. För det första pekar den individuella lämpligheten långt ifrån alltid åt detta håll. Det är föga troligt, att flera än ett fåtal av de dövstumma poj- karna kunna fylla de krav, man med rätta kan ställa på en hantverkare inom något av de ifrågavarande yrkena. Det är å andra sidan sannolikt, att många elever skulle passa bättre i yrken, som icke finnas represente- rade vid fortsättningsskolorna, där ändock flertalet av eleverna utbildas. Det trånga yrkesvalet är emellertid en konsekvens av att man i huvudsak bundit sig för anstaltsutbildning.

För det andra måste lämpligheten av obligatorisk yrkesutbildning sättas i fråga. Bland den fullsinnade ungdomen är det endast ett begränsat antal, som kan erhålla skolmässig yrkesutbildning av något slag. Flertalet går direkt från folkskolan eller någon högre läroanstalt till sysselsättning och utbildning inom näringslivet i enklare eller mera kvalificerade arbetsupp- gifter. Sett mot bakgrunden härav ter det sig än mer orimligt, att samtliga dövstumma pojkar skola vara pliktiga att undergå en längre yrkesutbild- ning i ett föga rationellt valt yrke. I stället för att efter en lång och dyrbar utbildning kunna på sin höjd bli en medelmåttig hantverkare torde det för många dövstumma i alla avseenden ha varit bättre att få ett måhända enklare arbete, exempelvis ett tempoarbete inom industrien, vilket skulle kunna utföras till egen och arbetsgivarens belåtenhet. Faktum är, att många pojkar, som sakna lust och fallenhet för hantverksbetonat arbete, nu placeras in på just hantverkslära. Resultatet härav har heller icke ute— blivit. Kommittén vill blott i detta sammanhang hänvisa till de tidigare (sid. 22—24 i historiken) redovisade uppgifterna angående det stora antal elever, som efter skoltidens slut arbetat i annat yrke än utbildningsyrket.

Uppfattningen om hantverksutbildningen som en »trygghetsförsäkring» för de handikappade återkommer i många sammanhang. Kommittén har behandlat denna fråga närmare ovan (sid. 136 ff.) och därvid bland annat framhållit, hur fiktiv denna trygghet i många fall kommit att bli och hur samtidigt nya trygghetsgarantier uppnåtts för sådana, som icke äro en- skilda hantverkare utan anställda i näringslivet i övrigt.

Det resonemang, som här närmast anslutits till kritiska synpunkter på de dövstumma pojkarnas yrkesutbildning, gäller även de dövstumma flic- kornas, som därtill har vissa speciella drag.

De dövstumma flickornas yrkesutbildning synes i själva verket i än högre grad än pojkarnas vara präglad av en synnerligen begränsad yrkes- differentiering. Av de 23 elever, som deltogo i fortsättningsskolans yrkes- kurser under läsåret 1944/45, undervisades 12 i sömnad, 6 i bakning samt

5 i tvätt och strykning. Dessutom erhöllo två elever utbildning inom andra yrken hos företagare på skolorten.

Möjligheterna att erhålla utbildning inom näringslivet eller vid andra yrkesutbildningsanstalter torde i viss utsträckning ha försvårats och be- gränsats därigenom att eleverna på grund av den relativt långa Skolplikten icke kunna träda ut i livet förrän vid närmare 19 års ålder. Inom de flesta yrkesområden ser man helst, att utbildningen påbörjas i 16—17 årsåldern. Erfarenheten har också tydligt visat, att det under vanliga förhållanden är ytterst svårt att finna en lärlings- eller nybörjarplats för de flickor, som i 19—20 årsåldern utan några egentliga yrkeskunskaper träda ut i arbets- livet. Om lästiden i barndomsskolan utsträckes utan att någon ändring i fortsättningsskoleplikten företages, skulle de dövstumma flickornas ut- gångsläge vad avser yrkesutbildningen komma att än ytterligare för— sämras.

Emot de yrken, som nu finnas representerade vid fortsättnings- och yr- kesskolan i Växjö, ha framförts vissa kritiska synpunkter, vilka gått ut på att de nuvarande yrkesgrenarna icke ansetts lämpliga med hänsyn till ut- komstmöjligheterna på arbetsmarknaden. De uppgifter, som dövstumkon- sulenterna lämnat beträffande de arbetsföra dövstumma kvinnornas sys— selsättningsförhållanden, bekräfta i viss mån en sådan uppfattning. Det vill för övrigt synas, som om varken utbildningen i bakning eller tvättning utövat någon större dragningskraft på de dövstumma flickorna. (Kom- mittén för partiellt arbetsföra återkommer nedan sid. 206 ff. till förslag i denna fråga.)

Uppläggningen av speciellt den 2-åriga fortsättningsskolan för flickor är olika pojkarnas, icke endast med avseende på tidslängden utan även så tillvida, att den icke inriktats på yrkesutbildning. Såsom av motiveringen för olika myndigheters ställningstagande (se ovan sid. 24) tydligt fram- går, har syftet varit att i stället bibringa flickorna allmän husmoderskun— skap. I den mån denna även ansetts böra kunna komma till användning såsom yrkesutbildning till hembiträde, måste det framhållas, att döv- stumma flickor i mycket ringa omfattning med fördel kunna placeras som biträden i privatfamiljer. I den mån däremot undervisningen är upplagd i syfte att ge kunskap för husmodersgärning i eget hem, inställer sig andra tvivel, som måste objektivt analyseras.

Jämförda med andra flickor komma de sannolikt icke att i större ut— sträckning än dessa ingå äktenskap och ägna sig åt hemarbete. Detta på- pekande förringar givetvis icke värdet i och för sig av huslig utbildning _ ett värde som kommittén tvärtom gärna vill vitsorda _ men det redu- cerar sjålvklarheten av

att denna utbildning göres obligatorisk, att den göres så lång som 2-årig och

att den förlägges så att den inkräktar på den för yrkesutbildningen allra värdefullaste tiden.

Från psykologisk synpunkt måste det anses mindre klokt att mer eller mindre tvångsmässigt dirigera en människa till en viss utbildning. Till- lämpas ett sådant system, måste man räkna med att få många för under- visningen ointresserade eller rent av negativt inställda elever. Kommittén för partiellt arbetsföra har också i andra sammanhang deklarerat sin tve- kan inför värdet av en obligatorisk yrkesutbildning (jfr sid. 189 ff.).

Såsom jämförelse kan i detta sammanhang anföras, att man icke för den fullsinnade kvinnliga ungdom, som slutar folkskolan, ansett sig kunna införa en obligatorisk utbildning för hem och hushåll. I detta samman— hang vill kommittén hänvisa till vissa principiella synpunkter, som 1941 års befolkningsutredning anfört i denna fråga i »Betänkande angående den husliga utbildningen».1 Utredningen erinrar inledningsvis om det stora in- tresse, som frågan om den husliga utbildningen rönt, och påpekar, att man på alla håll varit ense om att en grundläggande såväl praktisk som teoretisk utbildning för familjeliv och hemarbete bör ges genom de all- männa läroanstalterna. Utredningen anför vidare, att det i debatten kring denna fråga från somliga håll förordats, att den speciella husliga utbild— ningen efter skolans slut skulle göras obligatorisk för flickor. Befolknings- utredningen erinrar om de närmast oöverkomliga praktiska, ekonomiska och psykologiska svårigheter, som ett sådant system med nödvändighet måste möta. Efter att ha understrukit värdet av en rationell huslig utbild- ning anför befolkningsutredningen bland annat:

Men fastän befolkningsutredningen sålunda anser, att en huslig utbildning är önskvärd för alla flickor, ställer sig utredningen ändå synnerligen tveksam be- träffande lämpligheten att göra denna obligatorisk.

Genomförandet av en obligatorisk huslig utbildning för flickor måste med nöd- vändighet innebära ingripande åtgärder för såväl den enskilde som samhället av stor räckvidd, ekonomiskt och organisatoriskt. Med en obligatorisk undervisning för en grupp människor i vuxen ålder i och för inhämtandet av vissa yrkeskun- skaper vore en i vårt land ny väg beträdd. Att ställa de unga kvinnorna i en dylik särställning måste inge tvekan ur flera synpunkter.

I remissyttrandena över befolkningsutredningens förslag underströkos mycket kraftigt _ med några få undantag _ de synpunkter, som här ovan citerats.

En andra kritisk iakttagelse var, att den husliga utbildningen för de döv- stumma flickorna gjorts så lång. Det förslag, som befolkningsutredningen i ovan berörda betänkande framlagt, bygger dels på att en del hemkunskap skall bibringas redan i barndomsskolan, dels på en frivillig men för en majoritet av de unga flickorna avsedd 1/;-årig grundkurs, hushållsskola,

1”sion 19153.

avsedd att tjäna såväl blivande husmödrar som hembiträden i privatfamil- jer. Även om själva metodiken för att undervisa dövstumma flickor fordrar en något längre tid, torde den icke motivera en så avsevärd utsträckning som från % till 2 år.

Viktigast från synpunkten av kommitténs uppgift är dock, att en så lång obligatorisk huslig utbildning betyder, att den egentliga yrkesutbildningen försenas och försvåras, ja, rent av i vissa fall omöjliggöres.

En dylik objektiv kritik måste kommittén jämlikt sitt utredningsuppdrag i yrkesutbildningens intresse fullfölja. Kritiken leder till den slutsatsen, att det vägledande vid uppläggningen av flickornas och även i viss mån pojkarnas fortsättningsutbildning icke i första hand varit yrkesutbildningen och de krav i olika avseenden, som den kan ställa. Snarare har man utgått från att för dessa handikappade ungdomar behövdes en viss »skyddstid», varunder omhändertagandet borde fortsättas, och sedan har det gällt att fylla denna tid med den nyttigast möjliga sysselsättning, som kunde orga- niseras på en anstalt. Det är mycket värdefullt att bringa fram i förgrun- den denna motivering av en >>utsträckt skyddstid» för de handikappade, ty den har givetvis ett självständigt krav på beaktande, som det även har varit kommittén angeläget att taga hänsyn till.

Vissa särdrag i. de dövstummas yrkesutbildning måste uppmärksammas jämsides med frågan om dess effektivitet och nyttovärde. Såsom kom— mittén i sitt tidigare förslag närmare utformat, pekar behovet av förlängt »skydd» åt de blinda och dövstumma i ungdomsåren på att de icke gene— rellt kunna släppas direkt ut i arbetslivet efter barndomsskolans slut. Detta beror på att denna för dem har formen av en anstaltsuppfostran. Deras väg går därför icke som för andra barn och även de flesta handi- kappade från barndomens förankring i hemmets trygghet till gradvis allt självständigare ställning i skol—, arbets- och bostadsmiljö utan från mång— årig isolering tvärt över i arbetslivet. Det framstår därför angeläget att mellan barndomsanstaltens slutna miljö och arbetslivets påfrestningar skjuta in ett miljöbyte och giva de unga tillfälle att successivt tränas till att intaga sin självständiga plats i livet. Från denna praktiska synpunkt »— liksom naturligtvis även med hänsyn till individuella frihetskrav av allmän karaktär _— måste det beklagas, att övergångstiden mellan barndomsskola och arbetsanställning så föga utnyttjas till att träna eleverna till praktisk verklighetskunskap, förmåga att reda sig själva etc. Internatsformen måste från denna synpunkt bedömas såsom alltför restriktiv. Genom att förläg- gas i stora sovsalar utan nämnvärd möjlighet att göra sin omgivning per— sonlig, berövas eleverna ett under just ungdomsåldern mycket viktigt mo- ment för personlighetsdaning. Det inre livet måste få fördjupas genom ensamhet, genom självvalda sysselsättningar, till och med genom möjlig- heten att få ge uttryck åt sina tankar i anteckningar, som man kan låsa bort ur alla andras åsyn. Vidare skulle såväl ett eget rum eller en egen vrå

som eget disponerande av klädpengar och dylikt giva utrymme för det behov att pynta, som ingår i den även i ungdomsåldern så betydelsefulla estetiska fostran, vilken icke minst för de dövstumma måste vara av värde; skönhetsintrycken från synvärlden få ju för dem extra värde som kompen- sation för vad de sakna på ett annat sinnesområde.

För sjålvständighetsfostran fordras dessutom, att de skola kunna pröva sig fram till individuell och icke bara kollektiv (och till och med lytes- kollektiv) användning av fritiden. De dövstumma ungas nuvarande möj- lighet att deltaga i föreningsliv och för övrigt i ungdomens fritidsliv _ ut- färder, biografer, dans etc. — måste bedömas såsom alltför hårt inskränkt, då man betänker, att det här gäller ungdom under yrkesutbildning.

Mera praktiskt motiverat är, att den strängt slutna anstaltsfostran icke giver de unga tillräcklig träning att klara sig med livets vardagsdetaljer. De bli onödigt främmande ute i världen. De bli alltför litet »varma i kläder- na» då det gäller så enkla ting som inköp, trafik etc. Från denna synpunkt kan det knappast försvaras, att någon ung person under hela sin skolgång inklusive den efterföljande yrkesutbildningen vistas i internat. Icke heller kan det på något sätt försvaras, att dessa kategorier under denna tid skola vara anstaltsförsörjda, så att de utan begrepp om vad saker egentligen kosta tilldelas kläder och annan personlig utrustning.

Den strömning, som på sistone gjort sig alltmer gällande i skolvärlden i allmänhet, att införa »ekonomisk fostran» i de ungas utbildning ställer helt nya krav på att även de handikappade unga fostras _— ehuru genom gradvis tillvänjning för att förebygga missgrepp — till ekonomiskt reali- tetssinne och förmåga att lita på sig själva i praktiska vardagsdetaljer.

2. Frågan om obligatorisk eller frivillig yrkesutbildning.

När det gäller att taga ställning till den nuvarande fortsättningsskol- undervisningen för de dövstumma, måste det hållas i minnet, att den varit motiverad av olika syften, dels att fortsätta och komplettera den under- visning, som givits på folkskolestadiet, dels att under en längre skyddad ungdomstid taga hand om de handikappade unga, dels ock syftat till att bibringa dem en viss fond av nyttiga yrkeskunskaper.

För närvarande omfattar den teoretiska undervisningen vid fortsättnings- skolorna 10 timmar per vecka. Det ligger i sakens natur, att det i regel tager längre tid att undervisa dövstumma än fullsinnade. När dövstum- skoleväsendet år 1938 utbyggdes med de nuvarande fortsättningsskolorna, torde också ett av de främsta skälen härför ha varit behovet av en kom- pletterande allmän-teoretisk undervisning. Det vill också synas, som om

det vore just detta förhållande, som varit en av de mest bidragande orsa- kerna till att skolorna gjordes obligatoriska.

Frågan huruvida den fortsatta undervisningen för de dövstumma skulle göras obligatorisk eller frivillig hade redan vid olika tillfällen varit före- mål för diskussion. Således anfördes i en utredning, avgiven år 1915, an- gående dövstumskoleväsendets ordnande, att omsorgen om att den nödiga förbättringen i de dövstummas utbildning skulle komma alla till del, ta- lade för ett obligatoriskt deltagande. Mot undervisningstvång i den rena yrkesfortsättningsskolan åter syntes enligt dessa sakkunniga tala dels svå— righeten att tillfredsställa skilda individers olika håg och anlag i fråga om yrkesutbildning, dels olämpligheten att kvarhålla dem, som genom an- ställning i det egna hemmet eller hos yrkesmän kunde nå en tillfredsstäl— lande yrkesfärdighet, dels slutligen faran att för länge binda de dövstum- ma vid anstalter och därigenom hindra dem att anpassa sig efter det prak- tiska livets olika krav. Själva ville de sakkunniga icke taga någon bestämd ställning till problemet.

De sakkunniga, som år 1919 tillkallades inom skolöverstyrelsen för att ånyo utreda frågan om dövstumskoleväsendets organisation, anförde i sitt betänkande, att man ej vågade förutsätta, att alla hörande ynglingar och flickor, som avslutat den egentliga fackskolan, skulle inse betydelsen av en ordnad fortsatt undervisning. De skulle därför ej heller på frivillighe— tens väg kunna förväntas deltaga i sådan undervisning. Än mindre vågade man förutsätta, att den dövstumme rätt skulle uppskatta värdet av en fortsatt undervisning, eftersom den dövstumme »i allmänhet stode den hö- rande efter i utveckling och omdömesförmåga».

I en är 1932 avlämnad utredning angående dövstumskoleväsendets om— organisation förordades, att undervisningen i en föreslagen 2—årig fort- sättningsskolekurs borde göras obligatorisk. Befrielse från kursen skulle kunna meddelas i undantagsfall och blott under den förutsättningen, att eleven antingen i hemmet eller hos enskild yrkesutövare erhölle den ut- bildning, som krävdes för att han skulle kunna arbeta för sin utkomst. Härvid hade alltså yrkesutbildningsmotivet kommit i förgrunden.

I den utredning,1 som låg till grund för propositionen till 1937 års riks— dag, vilken ledde till beslut om statens övertagande av dövstumskoleväsen- det 111. m., anfördes i denna fråga bland annat följande:

Tvivelsutan tala starka skäl för att den fortsatta undervisningen för de döv- stumma göres obligatorisk, liksom den redan är det för den fullsinnade ungdom, som avgått från folkskolan. Såsom det tyngst vägande skälet för obligatorisk un- dervisning torde kunna åberopas vikten av att alla dövstumma, såväl män som kvinnor, komma i åtnjutande av den utbildning, varom här är fråga. Bleve under— visningen frivillig komme med stor sannolikhet betydande olägenheter att upp- stå. Först och främst skulle utan tvivel ett stort antal av dem, som bäst behövde komma i åtnjutande av fortsatt utbildning, att helt undanhålla sig från densamma.

1 SOU 1937 :23.

Vidare kan antagas, att en del av de elever, som någon tid deltagit i undervis- ningen men av en eller annan anledning förlorat intresset för densamma eller längta efter att få komma ut i förvärvsarbete, ehuru de ännu icke äga därför cr- forderliga kvalifikationer, skulle komma att avbryta sin vistelse vid utbildnings- anstalten. Elevantalet skulle för den skull aldrig med någon större grad av säker— het kunna beräknas. Det skulle till och med någon gång kunna inträffa, att blott ett ringa fåtal inställde sig för fortsatt utbildning, varav följde att de anordningar, som vidtagits, icke komme att tagas i anspråk i den omfattning som avsetts, och att syftet med desamma icke heller annat än till någon del uppnåddes. Skall den fortsatta utbildningen för de dövstumma leda till det resultat, man vill vinna med densamma, synes det vara nödvändigt, att den göres obligatorisk.

Härtill vill kommittén för partiellt arbetsföra göra den anmärkningen, att den i ovanstående citat omnämnda obligatoriska fortsättningsskolan för den fullsinnade ungdomen icke på något vis är jämförlig med den obliga- toriska fortsättningsskolundervisning, som de dövstumma underkastas. Vidare bör naturligtvis icke det förhållandet få råda, att elever hänvisas till viss utbildning vid fortsättningsskola enbart därför, att vederbörande skola för tillfället har gott om elevplatser. Kommittén återkommer med förslag att lösa problemet om växlande tillströmning till skolorna, nedan sid. 197 ff.

Utredningsmännen underströk slutligen, att man icke kunde bortse från att en del fall kunde inträffa, då befrielse från bestämmelsen om obliga- torisk fortsatt skolgång kunde vara av förhållandena motiverad.

Av de här anförda uttalandena synes framgå, att man i tidigare diskus- sioner förordat en obligatorisk fortsättningsskolundervisning främst av det skälet, att man velat ha en garanti för att eleverna skulle få den fort— satta undervisning, vilken ansågs erforderlig som komplement till under- visningen i bottenskolan. Men även värdet av en yrkesutbildning har i dessa diskussioner tillmätts en icke oväsentlig betydelse. För att övervinna den begränsning i fråga om valet mellan olika yrken, som skulle uppstå, om alla elever skulle hänvisas till ett par fortsättningsskolor, skulle man i undan- tagsfall kunna befria elever från fortsatt skolgång. För dessa fall önskade man dock en garanti för att en längre yrkesutbildning, företrädesvis av hantverkskaraktär, icke skulle bli eftersatt.

Om alltså omsorgen om den kompletterande teoretiska undervisningen varit ett av de mest bärande motiven för att göra den nuvarande fortsätt- ningsskolan obligatorisk, skulle frågan om denna skolforms fortbestånd enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening komma i ett annat läge, om den teoretiska undervisningen i barndomsskolan kunde förbättras. Frågan om en utbyggnad och effektivisering av undervisningen på folk- skolestadiet har också i olika sammanhang varit föremål för myndigheters och andras intresse.

Såsom tidigare antytts, har skolöverstyrelsen sommaren 1946 genomfört en teoretisk fortsättningskurs för dövstumma manliga elever, som yrkes—

utbildas inom näringslivet. Kursen avses att bli obligatorisk och kommer att omfatta en månad. Varje elev, som befrias från fortsättningsskole- plikt för utbildning inom näringslivet, är pliktig att genomgå tre på var- andra följande utbildningskurser. I proposition med förslag om denna verksamhet anförde föredragande departementschefen bland annat, att man, sedan närmare erfarenhet vunnits, borde upptaga frågan om anord— nande av dylika kurser även för kvinnliga dövstumma.

Frågan om den teoretiska undervisningens utbyggnad upptogs mera peri- fert till behandling i skolöverstyrelsens dövstumskolutredning år 1944. Härvid antyddes, att bottenskolundervisningen borde kunna förbättras bland annat genom en mera planmässigt ordnad förskolundervisning. Vid 1945 års riksdag väcktes vidare en motion1 med hemställan om utredning angående vissa dövstumskolefrågor. Motionären pekade bland annat på be- hovet av förskolundervisning, nödvändigheten av en minskning av antalet barn i. de lägre klasserna, förseendet av dövstumskolorna med nödig tek— nisk apparatur för uppnående av ett bättre utbildningsresultat m. m. Den 26 oktober 1945 erhöll chefen för ecklesiastikdepartementet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av dövstumskolunder- visningen i allmänhet. De sakkunniga antogo sedermera namnet 1945 års dövstumkommitté. Kommittén för partiellt arbetsföra har genom den dele- gation, som förbehandlat i detta betänkande diskuterade frågor, inlett sam- arbete med den förenämnda dövstumkommittén. Enligt vad som erfarits under detta samarbete, torde denna kommitté i sinom tid komma att fram- lägga förslag om en väsentlig utbyggnad av den nuvarande folkskolunder- visningen för dövstumma. Hur omfattande denna utvidgning kommer att bli, är ännu icke känt. Troligen kommer dock förslaget att gå ut på en ut- sträckning av lärotiden med 1—2 läsår, utöver vad som nu gäller, varvid någon del av förlängningen går nedåt till lägre begynnelseålder, men sanno- likt någon del även uppåt till högre avgångsålder. Efter en sådan utvidg- ning skulle de dövstummas bottenskola komma att omfatta 9——10 läsår.

För att kunna komma fram till förslag om den mest rationella och ef- fektiva yrkesutbildningen även för den dövstumma ungdomen måste kom- mittén för partiellt arbetsföra förutsätta, att inhämtandet av gängse skol- kunskaper i huvudsak sker i en barndomsskola, för vilken Skolplikten ut— sträckes. Om såsom nu allmänt förutsättes, den grundläggande medborgar- skolan för all vår ungdom utsträckes till att bli minst 8-årig, eventuellt 9- årig, ha de dövstumma barnen givetvis rätt att erhålla en i motsvarande grad utökad lästid, 0111 så anses behövligt med både 1, 2 eller 3 år över- skridande den tid, som kan komma att bestämmas för ungdom i allmänhet. Den dövstumma ungdomen bör ändock icke behöva befara att bli alltför gammal vid avgången från den allmänna medborgarskolan, då starka skäl tala för att deras skolplikt skall börja tidigare. Det måste nämligen vara " Qx. 155552.

mycket angeläget, att de redan i den utvecklingsålder, då andra barn få sin rikedom av ordföreställningar, systematiskt bibringas ersättande före- ställningar. Psyket befinner sig då i, en specifik mognad för att finna be- nämningar och göra de abstrakta sammanställningar, som ligga till grund för att man kan använda sig av språk. Denna viktiga tid måste utnyttjas för de dövstumma barnen. Det är ju icke minst deras fattigdom i föreställ- nings- och tankelivet, som nödvändiggör den längre undervisningstiden och inödosammare undervisningstekniken.

Å andra sidan skulle förlängningen uppåt av den obligatoriska botten- skolan för dessa som för andra barn utnyttjas till att giva en mera på nutidslivet och icke minst arbetslivet inriktad praktisk orientering. Detta skulle bidraga till att förbereda yrkesutbildningen, som kunde minskas med motsvarande moment.

Med hänsyn till vad som ovan anförts, anser kommittén det finnas star- ka skäl att ifrågasätta lämpligheten och nödvändigheten av att upprätt- hålla en skolplikt, som även omfattar yrkesutbildningen. Det har redan tidigare påpekats, att sådana bestämmelser för närvarande endast upprätt- hållas beträffande dövstumma och blinda.

Även om det senaste årets erfarenheter från vissa dövstumskoledistrikt visat, att man genom en smidigare tillämpning av de nuvarande bestäm- melserna har möjlighet att slussa ett större antal elever från barndoms- skolorna till utbildning inom näringslivet, ändrar icke detta förhållande kommitténs principiella inställning till problemet. Allmänt har gällt, att eleverna efter den obligatoriska fortsättningsskolans slut äro för gamla att påbörja en utbildning inom näringslivet eller vid annan yrkesutbild- ningsanstalt. Härtill kommer, att den långa skoltiden förtagit lusten hos mången elev att underkasta sig ytterligare utbildning.

Kommittén för partiellt arbetsföra antager sålunda såsom förutsättning för sina förslag om yrkesutbildningens anordnande, att barndomsskolans lästid så utsträckes — och eventuellt metoderna genom minskade klasser, moderna hjälpmedel etc. effektiviseras —— att allmänna kunskaper och vana vid eget tal och avläsning huvudsakligen kunna förvärvas därinom.

Vid avgången från barndomsskolan, vilken sålunda icke tänkes ske före 16 års ålder, står den unge dövstumme inför sitt yrkesval. Skulle han läm- pa sig för högre teoretiska studier, hör han gå vidare till dessa. Emellertid kan knappast heller den stora resten, åtminstone sådana förhållandena nu äro och förmodligen förbli under den framtid kommittén kan överskåda, di— rekt från grundskolan vara färdig att fullt självständigt träda ut i livet. Kommittén kan därför icke — även om det från flera synpunkter skulle vara tilltalande _— förorda, att yrkesutbildningen göres helt fri efter barn— domsskolans slut. Kommitténs ställningstagande beror i detta fall, liksom när det gäller de blinda, på det förhållandet, att elevernas barndomstid så

gott som helt tillbringats inom en sluten anstalt. Under hänvisning till vad som anförts på sid. 173 i avsnittet »Övergången från barndomsskola till utbildning och arbetsliv», vill kommittén föreslå att samtliga elever från upptagningsskolorna obligatoriskt skola genomgå ett prövningsår vid en fortsättningsskola. Prövningsåret bör förläggas till fortsättningsskolan i Vänersborg för pojkarna och fortsättningsskolan i Växjö för flickorna.

Vad som i ovannämnda avsnitt framhållits beträffande >>orienterings- tidens» längd 111. m. är giltigt även för dövstumma, varför kommittén be— träffande dessa frågor vill hänvisa dit.

I detta samband ställer sig frågan huruvida ungdomar med mer betl- dande hörselrester, taldefekter etc. från specialskolan i Örebro överhuvud taget böra underkastas fortsättningsskoleplikt. Denna skola bär det för många elever onödigt belastande namnet »specialskolan för oegentligt döv- stumma» men borde i anslutning till modernare språkbruk och med hänsyn till de av läkarvetenskapen och pedagogerna på sista tid mer än förut uppmärksammade taldefekterna få ett neutralare namn, t. ex. »specialsko- lan för barn med tal- och hörselsvårigheter». Såsom förhållandena nu te sig, torde icke det gynnsammare utgångsläge för yrkesutbildning, som spe— cialskolans elever ha i jämförelse med sina ödeskamrater vid upptagnings— skolorna, på rätt sätt utnyttjas.

Det har redan tidigare anförts, att dessa elever vid specialskolan stå den fullsinnade ungdomen mycket nära. De torde också ha praktiskt taget sam- ma möjligheter som de sistnämnda att taga sig fram inom olika arbets- områden. Bedömandet av frågan om fortsättningsskoleplikt för dessa torde böra avgöras av annan instans, lämpligen 1945 års dövstumkommitté. Till- räckligt många fall ha emellertid av kommittén iakttagits, som från denna skola direkt borde kunna övergå till vanlig yrkesskola. En möjlighet vore att göra fortsättningsskoleplikten beroende på individuellt avgörande, så att till fortsättningsåret hänfördes endast de svårt handikappade, som med fog bära beteckningen dövstumma. Då detta emellertid skulle kunna i elever- nas ögon te sig som ett alltför stort moment av osäkerhet och villkorlighet, böra andra utvägar prövas. Kommittén för partiellt arbetsföra vill emel- lertid icke förorda obligatorisk fortsättningsskola för dessa; i stället är det enligt kommitténs mening ett välmotiverat krav, att elever från special- skolan som regel först skola prövas med hänsyn till utbildning inom nä— ringslivet eller vid »vanliga» yrkesutbildningsanstalter. De ha ju heller icke levat inom en sluten anstalt, vilket för de unga blinda och egentligt dövstumma varit ett vägande skäl för kommitténs förslag om ett orien— teringsår.

3. Reformer för att förbereda yrkesutbildningen genom den prak- tiska undervisningen i barndomsskolorna.

Såsom redan tidigare anförts, har den nuvarande praktiska undervis- ningen vid barndomsskolorna en påtaglig prägel av yrkesutbildning. 1945 års riksdag har i enlighet med skolöverstyrelsens förslag i princip beslutat, att den praktiska yrkesundervisningen på folkskolestadiet skall läggas om mot en mera pedagogiskt inriktad slöjd. Enligt vad kommittén för parti- ellt arbetsföra erfarit, ha några åtgärder i denna riktning — frånsett vad som åtgjorts vid upptagningsskolan på Manilla —— ännu icke vidtagits vid de av beslutet berörda skolorna. Det är alltså fortfarande så, att poj— karna i 10—11 årsåldern få börja deltaga i yrkesarbete inom endera Skomakeri, skrädderi eller snickeri. För flickornas del omfattar den prak- tiska undervisningen huvudsakligen sömnad. Med den uppläggning, som den ifrågavarande undervisningen har, måste den enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening för det första på ett för andra skolbarn okänt sätt taga barndomstiden i anspråk för ett direkt nyttoarbete och för det andra på ett oriktigt sätt föregripa yrkesvalet. Ofta tycks man vid sko- lorna enligt uppgift fortfarande giva denna undervisning utslagsgivande betydelse för inom vilken yrkesavdelning vederbörande elev skall placeras i fortsättningsskolan. Det kan såsom exempel anföras, att det torde vara vanligt, att den elev, som klarat sig hyggligt i upptagnings- eller special- skolans skrädderiavdelning, vid övergången till fortsättningsskolan auto- matiskt placeras i en avdelning för fortsatt utbildning till skräddare. Följ- den härav blir, att yrkesvalet för en sådan elev i regel icke vidare diskute— ras. I den mån man genom utbildning inom näringslivet och vid andra yr- kesutbildningsanstalter vill skapa möjligheter till en vidare yrkesram för . de dövstumma, måste det vara en angelägenhet av första rang, att den av ' riksdagen beslutade omläggningen av den praktiska undervisningen sna- rast verkställes. Det torde icke vara försvarligt att bliva kvar vid den gamla. ordningen, ens om det kan förehäras, att skolorna för sin verksamhet ha nytta av att visst yrkesarbete utföres.

Erfarenheten från de förändringar, som gjorts av upptagningsskolan vid Manilla, har klart givit vid handen, att det finns goda möjligheter att redan inom den nuvarande undervisningens ram utforma en praktisk verksam- het, som fyller de krav man kan ställa på en pedagogisk slöjd. Syftet med denna skall främst vara att öva elevens handaskicklighet och goda smak och skänka vissa praktiska kunskaper, som kunna bli till nytta i det dag- liga livet. Den sistnämnda synpunkten torde icke vara minst betydelsefull. Det skulle då också framstå såsom önskvärt, att pojkarna finge lära sig laga och lappa egna kläder, stoppa strumpor, tillverka saker för egna hob— bies och så Vidare i stället för att som nu på flera håll huvudsakligen få stoffera rockfoder och kasta sömmar på plagg, som för övrigt färdigställas

av en yrkesman. Med samma motivering kan det naturligtvis anföras, att det vore värdefullt att kunna utföra vissa enklare skoreparationer. Det torde emellertid icke därför vara försvarligt, att ungdomar vid denna ålder (10——14 år) sättas att fullgöra vissa tempon vid reparationer av större partier skor. Lägger man härtill, att den praktiska slöjdundervisningen måste fylla vissa anspråk på att vara roande och skapa omväxling till den teoretiska undervisningen, så måste det framstå såsom tämligen själv- klart, att allt slags slöjdarbete, vilket icke såsom en egentlig yrkesutbild— ning föregriper yrkesvalet, måste framstå såsom åtskilligt lämpligare.

Utsträckes skoltiden såsom ovan förutsatts och användes i övrigt barn- domsskolornas sista skolår till en betydligt vidgad orientering i arbets- och nutidslivet, böra möjligheterna även för de dövstumma barnen bli än större att få en bättre grundval för sin yrkesutbildning. Till den här om- talade pedagogiska slöjden kan då tänkas komma instruktiv lek med ma- skiner, hemkunskap med tillfälle till rika övningar i hushållsarbete, grun- derna för barnavård, bostadskunskap och smakuppfostran, mer avancerad ritning m. m. Icke minst bör här påminnas om de ökade möjligheterna att genom studiebesök, filmförevisningar etc. få direkt kännedom om or- tens och landets arbetsliv.

Den del av förberedelserna för yrkesvalet, som utgöres av lärarens in- satser i yrkesorienterande syfte, bör likaså komma på detta stadium. Dock böra för de dövstumma ungdomarnas del vissa mer anlagsprövande syssel- sättningar — i. skolverkstad och. liknande —— kunna sparas till orienterings- året i. fortsättningsskolor, liksom det personliga sammanträffandet med ungdomsförmedlingens yrkesvägledare först då behöver sätta in; detta bland annat i syfte att i barndomsskolan spara tid för sådan kunskaps- orientering, som de dövstumma ha svårare att tillägna sig.

4. Specialskolor för pojkarnas och flickornas yrkesutbildning.

Såsom kommittén redan antytt, anser den å ena sidan, att den önskvärda vidgningen av yrkesmöjligheterna för de dövstumma icke kan ske, så länge de obligatoriskt hänvisas till yrkesutbildning på specialanstalter, men å andra sidan heller icke att dessa, med hänsyn främst till att en speciell dövstumspedagogik är av nöden, kunna avvaras.

Antalet elever, som kunna komma i fråga för yrkesutbildning, är alltför ringa för att sådan differentiering av den inomanstaltliga utbildningen skulle vara möjlig, som skulle tillgodose alla av individuella anlag och hän- syn till näringslivet betingade krav. I skolöverstyrelsens dövstumskolut— redning 1944 anfördes beträffande det antal elever, som under de närmaste åren komma att lämna barndomsskolorna, bland annat:

Följande antal manliga elever komma enligt skolornas kataloger att avgå från barndomsskolorna: år 1945 30, år 1946 29, år 1947 32, år 1949 56, år 1951 60 och därefter vartannat år ett antal, som för de närmast följande åren enligt ovan lämnade elevprognos kan beräknas ligga mellan 65—85. Om man för överskåd- lighetens skull räknar med avgång från samtliga barndomsskolor vartannat år på samma årtal, vilket från och med år 1947 blir fallet, kan antalet manliga av— gångselever från år 1945 och för en tid av 14 år framåt beräknas komma att ligga mellan 60—85. Om av dessa — trots ökningen av antalet yrken i fortsättnings- skolorna — ungefär samma procent som hittills beräknas gå till lantbruksskolan och ett något större antal än tidigare söka och erhålla befrielse för enskild ut— bildning, kvarstå ett antal av mellan 35—40 att vartannat år uppdela på de olika linjerna vid fortsättningsskolan i Vänersborg.

Beträffande förslaget att hänvisa ett ökat antal elever till utbildning in- om näringslivet delar kommittén för partiellt arbetsföra skolöverstyrelsens här ovan uttalade mening; så skulle säkert också automatiskt komma att bli fallet, om yrkesutbildningen i enlighet med kommitténs förslag komme att göras frivillig, även i större utsträckning än vad som framgår av skol- överstyrelsens beräkning ovan.

Tager man vidare hänsyn till att ett antal elever böra komma att hän- visas till andra yrkesskolor av allmän karaktär eller av specialkaraktär, torde det finnas goda skäl att förutsätta, att det antal elever, som skulle komma att yrkesutbildas vid de båda hantverksskolor, som nu finnas, komme att bli betydligt lägre än det av skolöverstyrelsen beräknade.

Samma fråga inställer sig då för den dövstumma ungdomens räkning som för den blinda, nämligen huruvida icke pojkarnas och flickornas special- avdelningar för yrkesutbildning borde sammanföras till en institution, som kunde bli fullständigare utrustad för mångsidig prövning och senare yrkes- utbildning än tvenne skilda institutioner. Vissa omständigheter skilja emel- lertid förhållandena för denna grupp från den föregående. För det första äro årsgrupperna elever betydligt större, varför icke samma skäl till eko- nomisering föreligger. Vidare utgöra de dövstumma så gott som uteslutande ett ungdomligt klientel (mellan 16 och 20 år), medan till yrkesspecialskolan för blinda kommer ett stort antal nyblinda av högre ålder. Till slut före— ligger det rent faktiska förhållandet, att intet nybyggnadsbehov förefinnes, utan både pojkskolan i Vänersborg och flickskolan i Växjö ha rymliga och tillfredsställande lokaler.

De här relaterade förhållandena leda tanken in på ett övervägande, huru— vida icke fortsättningsskolorna i stället borde läggas om och göras till skolor, som kunde yrkesutbilda även andra kategorier handikappade än dövstumma. Kommittén har redan i det avsnitt av betänkandet, där vissa principiella önskemål rörande utbildningen skisseras, påpekat, att det mås- te Vara till de handikappades fördel, att så få specialåtgärder som möjligt vidtagas för deras vidkommande. Om särskilda åtgärder ändock av prak— tiska skäl äro påkallade, borde dessa kunna göras gemensamma för olika

kategorier av handikappade. Härför tala icke minst de pedagogiska syn- punkter, som anförts i ett särskilt kapitel i detta betänkande. Enligt vad kommittén erfarit, 'är heller icke tanken på att öppna åtminstone yrkes- skolan i Vänersborg även för andra lytesgrupper än dövstumma främman- de för skolans ledning.

För närvarande drives yrkesskolan i Vänersborg gemensamt med västra dövstumskoledistriktets upptagningsskola. Fortsättningsskolans förestån- dare tjänstgör också såsom rektor för båda anstalterna. Även om flertalet elever efter en omläggning av verksamheten skulle komma från dövstum- skolorna, torde ändock skolan i anslutning till vad ovan skisserats få en helt annan karaktär än den för närvarande har. Dessa förhållanden ak— tualisera därför frågan om skolans ställning dels till upptagningsskolan, dels till skolöverstyrelsen, som nu har tillsynen över densamma. I den mån man av praktiska skäl skulle finna det lämpligt att tillämpa en Viss sam- drift mellan upptagningsskolan och yrkesskolan, skulle några hinder här— för givetvis icke läggas. Vid den mera allmänna bedömningen av denna fråga, som kommittén för partiellt arbetsföra kan göra, synas emellertid icke några sådana fördelar vara för handen. Vad det gäller skolans ställ- ning till den centrala myndigheten, synes det förhållandet, att skolan skul— le få karaktären av en yrkesskola, tala för att den liksom skolan i Växjö och andra yrkesskolor lämpligen borde sortera under överstyrelsen för yr- kesutbildning. Detta medför även, att någon bindande fördelning av ele- verna icke behöver ske; i den mån dövstumelever anmäla sig till ifråga- varande avdelningar tagas de in, i den mån deras antal på grund av fri- villigheten och de på annat håll öppnade utbildningsvägarna avtager, fyller yrkesöverstyrelsen ut med andra elever, som skola ha utbildning i samma fack. En arbetsfördelning bör därvid särskilt komma till stånd med de yr- kesskolor, som framgå ur de nuvarande vanföreanstalterna (se nedan sid. 222).

Det må här erinras om att kommittén tidigare i detta betänkande före- slagit, att även det obligatoriska >>orienteringsåret» skall förläggas till fort- sättningsskolorna.

Från dövstumpedagogiskt håll har i olika sammanhang gjorts gällande, att yrkesutbildningen av dövstumma kräver speciell kännedom om elever- na, om dövstumheten och dess orsaker och verkningar, de dövstumma och deras meddelelsemedel, dövstumundervisningens syfte m. m. Såsom skol— överstyrelsen i sin dövstumskolutredning år 1944 påpekat, ha dessa kun- skaper bland yrkeslärarna hittills varit mycket sparsamma. Enligt kom- mitténs mening är det i allra högsta grad nödvändigt, att de lärare, som skola handleda dövstumma och andra handikappade i deras yrkesutbild- ning, äga de speciella pedagogiska kunskaper, som äro nödvändiga för att rätt kunna handskas med detta människomaterial.

Framför allt behöva emellertid dessa yrkeslärare teknisk kunskap. Det

får icke vara så, att därför att de ägna sig åt specialundervisning _— hit- tills benämnd abnormundervisning — kraven på deras kompetens efter- .sättes. Kommittén förutser sålunda, att fortbildning av olika slag behövs för lärare. Som på annat ställe närmare anföres (se sid. 287) ställer kom- mittén därför förslag 0111 att vid de pedagogiska kurser för yrkeslärare, som yrkesöverstyrelsen nu anordnar, liksom vid den fastare form av yrkes- lärar'eutbildning, som framdeles kan komma att genomföras, dels allmänna kursmoment om partiellt arbetsföras behandling införas i samtliga sådana kurser, dels både pedagogiska och tekniska fortbildningskurser anordnas för lärare, som ha specialavdelningar av handikappade.

Under hänvisning till vad som här ovan anförts, vill kommittén för par— tiellt arbetsföra föreslå, att fortsättningsskolorna i Vänersborg och Växjö omorganiseras till specialskolor för handikappad arbetskraft och ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn.

5. Olika yrkeslinjer vid specialskolorna för pojkar.

Vid en sådan utvidgning av rekryteringsbasen, som här föreslagits, så att. även andra handikappade elever än dövstumma intagas, böra flera ut- bildningslinjer kunna läggas in vid skolan. Därvid bör en planmässig fördel— ning ske mellan de yrkesavdelningar, som bestå vid dessa yrkesskolor och andra för handikappad ungdom, så att onödig dubblering förebygges och i stället en verklig ökning av yrkesutbildningsmöjligheterna ästadkommes. Självfallet måste det individuellt prövas, om det kan vara lämpligt med undervisning i blandad grupp.

Kommittén önskar emellertid i detta sammanhang påpeka, att, även om skolan skulle komma att begränsas att avse utbildning enbart av döv- stumma elever, det borde finnas visst utrymme för en ytterligare differen- tiering av utbildningen. För närvarande utbildas flertalet elever vid fort- sättningsskolan i Vänersborg inom yrkesavdelningarna för skräddare och snickare.1 Under läsåret 1944/45 erhöll sålunda omkring hälften av samt— liga elever utbildning i snickeri och mera än en tredjedel i skrädderi. Enligt kommitténs uppfattning skulle man med fördel kunna begränsa antalet elever på dessa båda yrkeslinjer till förmån för någon ny utbildningsgren. Särskilt gäller detta skrädderiuthildningen. Utvecklingen inom beklädnads- facket synes ha lett till allt större svårigheter för de dövstumma att erhålla

1I—en redogörelse avseende läsåret 1944/45 vid fortsättningsskolan i Väners- borg lämnas följande uppgifter angående elevernas fördelning på olika yrkes- avdelningar:

45 elever, delade på 4 grupper, hava erhållit utbildning i snickeri, varjämte samtliga snickerielever av gemensam lärare erhållit utbildning i maskinsnickeri och maskinskötsel; 33 elever, delade i fem grupper, hava erhållit utbildning i skrädderi och 14 elever, delade i två grupper, hava erhållit utbildning i Skomakeri.

den någorlunda tryggade ställning på arbetsmarknaden, som deras långa utbildning egentligen borde kvalificera för. Kommittén för partiellt arbets- föra vill här i första hand hänvisa till de uppgifter, som lämnats rörande resultatet av de dövstummas yrkesutbildning (sid. 22). Dövstumkonsu- lenten i Stockholms distrikt har i sin till skolöverstyrelsen avgivna be— rättelse för verksamhetsåret 1944/45 beträffande sina erfarenheter av de dövstumma skräddarnas sysselsättningsmöjligheter bland annat anfört följande:

Ju mera man blir i tillfälle att betrakta yrkesvalet från den dövstummas syn- vinkel, desto starkare intryck får man av att alltför många kommit att hamna i skrädderiyrket utan att besitta de förutsättningar, som erfordras för att bli full— goda yrkesmän. Konfektionsindustrins utveckling har icke blott medfört att ar— betstillgången för manliga skräddare minskats, genom att denna industri huvud— sakligen använder den lägre avlönade kvinnliga arbetskraften, utan den har även genom sina högklassiga produkter ökat kundernas krav på snitt och passform. En medelmåttig skräddare har därför i våra dagar betydligt större svårigheter att vinna sin bärgning inom yrket än förr i tiden, då alla män voro nödsakade att beställa sina kläder hos skräddaren. De, som nu för tiden låta beställa sina kläder ha i regel så stora fordringar på utförandet, att endast en förstklassig yrkesman kan fylla dessa krav. Med hänsyn härtill böra endast sådana dövstumma ynglingar utbildas för detta yrke, vilka visa så utpräglade anlag för detsamma, att de efter avslutad utbildning kunna avlägga minst godkänt gesällprov. I annat fall böra de på ett tidigt stadium av utbildningen gallras ut. De, som icke kunna bli förstklassiga skrädderiarbetare torde i allmänhet ha större ekonomiskt utbyte och större personlig trivsel av att söka sin utkomst såsom industriarbetare inom andra branscher.

De påpekanden, som anförts i denna verksamhetsberättelse, synas kom— mittén vara värda beaktande. Den förskjutning, som skett i fråga om skrädderiarbetarnas ställning på arbetsmarknaden, torde vara av den arten, att det från de dövstummas egen synpunkt vore lyckligast, om tillström- ningen till yrket kunde minskas.

Kommittén har i denna fråga tillskrivit skrädderifackets arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. Svenska beklädnadsarbetareförbundet påpekar inledningsvis i sitt svar, att dövstumma i en del fall visat sig vara goda yrkesarbetare, medan de i andra fall icke kunnat inhämta den yrkesut- bildning, som är erforderlig för att kunna hävda sig i konkurrensen bland andra arbetare inom yrket. Förbundet anförde vidare:

Det vill framgå som om det i många fall icke gjorts någon undersökning huru- vida den dövstumma passar för skrädderi- eller sömnadsyrket innan han eller hon hänvisats till utbildning inom detsamma. Givetvis måste detta vara fel, ty långt ifrån alla ha förutsättningar att tillägna sig de kunskaper, som äro erfor- derliga eller ha det intresse, som måste finnas för att de skola kunna finna sig tillrätta inom yrket.

Slutligen framhöll förbundet, att de dövstummas hänvisning till utbild— ning inom detta område bör ske med mycket stor urskiljning. Sveriges

skrädderiarbetsgivares centralförening, som grundade sitt uttalande på en rundfråga till ett antal medlemmar, ansåg däremot, att dövstumma överlag reda sig gott inom skrädderiyrket. Därför borde allt göras för deras ut— bildning till skräddare, »allrahelst som tillgången på arbetskraft för be- ställningsskrädderiet är ytterst knapp och det är hart när omöjligt att få pojkar som vilja bli skräddare». Vid en genomgång av de svar, som inkom— mit på rundfrågan, framgår också, att uttalandena om de dövstummas lämp- lighet i icke ringa grad grundas på det faktum, att det föreligger stora rekry- teringssvårigheter inom yrket.

Men även om det skulle vara möjligt att inrätta en ny utbildningslinje på skrädderilinjens bekostnad, skulle enbart detta icke kunna lösa frågan om en tillfredställande differentiering av utbildningen. Den enda fram- komliga vägen synes härvidlag vara _ kommittén understryker ännu en gång detta _ att i väsentligt större utsträckning än som nu är fallet ut— nyttja de möjligheter, som bjudas till utbildning inom näringslivet och vid andra yrkesutbildningsanstalter. Den sistnämnda vägen har, såvitt kommit- tén kunnat utröna, ännu icke i något fall prövats. Möjligheterna härför torde icke saknas. Såsom exempel kan anföras, att ledningen för centrala verkstadsskolan i Örebro förklarat sig beredd att mottaga elever från spe— cialskolan i Örebro. Dessa skulle då icke alls behöva passera fortsättnings- skolan (se sid. 194).

I skolöverstyrelsens dövstumskolutredning 1944 föreslogs, att fortsätt— ningsskolan i Vänersborg skulle utökas med en linje för utbildning av metallarbetare och en linje för utbildning av tapetserare. Såsom tidigare anförts, beslöt 1945 års riksdag i enlighet med departementschefens för- slag att inrätta en avdelning för tapetserare. Frågan om en metallavdelning ställdes på framtiden. Härom anförde departementschefen i prop. 19451221 :

Engångskostnaderna för anskaffning av maskiner och verktyg m. m. för den föreslagna utbildningslinjen för metallarbetare uppgå enligt skolöverstyrelsens beräkningar till icke mindre än i runt tal 65.000 kronor. Med hänsyn härtill och till vad ifrån statskontoret och styrelsens för fortsättningsskolan i Vänersborg sida anförts är jag icke beredd att för närvarande förorda inrättande av en utbild- ningslinje för metallarbetare.

Departementschefen påpekade vidare, att frågan om de partiellt arbets- föras yrkesutbildning stod under utredning av särskilda inom socialdepar- tementet tillkallade sakkunniga, varför han önskade avvakta de förslag, som genom denna utredning kunde framkomma.

Utifrån ovan anförda synpunkter synes det kommittén för partiellt ar— betsföra nödvändigt, att yrkesskolan i Vänersborg utbygges med åtminstone ännu en utbildningslinje. Frågan om vilket yrkesområde, som denna utbild- ningslinje skulle avse, kan givetvis göras till föremål för diskussion. Enligt kommitténs mening kan det icke med någon hållbar motivering sägas, att det eller det yrket skulle vara särskilt lämpat för dövstumma i allmänhet.

Fastmera torde det vara så, vilket kommittén i andra sammanhang anfört, att de dövstumma liksom andra handikappade kunna göra sig gällande inom en rad olika yrkesområden, bara de hysa håg och fallenhet för de- samma. Med utgångspunkt från dessa konstateranden skulle frågan om vilket yrke, som skulle införas som ny utbildningsgren, närmast bedömas utifrån de allmänna sysselsättningsmöjligheterna inom olika näringsgrenar eller yrkesområden.

Det har redan förut påpekats, att utbildningen av dövstumma nästan uteslutande tager sikte på hantverksyrken, trots att hantverket inom vårt näringsliv från kvantitativ synpunkt gentemot industrien kan sägas spela en underordnad roll. Det synes därför enligt kommitténs mening, som om det skulle vara förenat med stora fördelar, om den nya utbildningslinje, som här föreslagits skulle införas, avsäge utbildning för industriell syssel- sättning. Utifrån sådana överväganden framstår det av skolöverstyrelsen i 1944 års dövstumskolutredning framlagda förslaget att utvidga fortsätt- ningsskolan i Vänersborg med en linje för metallarbetare såsom välbetänkt. Sysselsättningsmöjligheterna inom detta område te sig, så långt man nu kan se, synnerligen goda. Inom verkstads- och maskinindustrien torde det också finnas en mångfald arbetsuppgifter, som kunna vara lämpade för både dövstumma och andra handikappade. För vissa sysslor inom denna näringsgren skulle speciellt den dövstummes lyte i. stället för att utgöra ett hinder väl kunna vara en fördel. Här åsyftas närmast de arbetsuppgifter, som förorsaka enerverande ljudstörningar. Det är för övrigt ofta så, att fullsinnade personer, som placeras i dylika arbeten, efter förhållandevis kort anställningstid förlora sin hörsel eller få den nedsatt. Inom dessa arbetsområden, där heller icke en hörande har möjlighet att uppfatta muntliga order, borde det sålunda från allmän arbetarskyddssynpunkt vara ett intresse att placera dövstumma. Det må för övrigt i detta sam- manhang anföras, att redan nu ett förhållandevis stort antal dövstumma äro sysselsatta inom maskin— och verkstadsindustrien. Enligt de uppgifter, som dövstumkonsulenten i Stockholms distrikt anfört i en berättelse, av- seende verksamhetsåret 1944/45, voro av sammanlagt 371 arbetsföra man- liga dövstumma inom distriktet 57 eller 15.3 % sysselsatta inom metall- och maskinindustrien. Vissa erfarenheter från omskolning av sex döv- stumma vid Stockholms arbetslöshetskommittés verkstadsskolor tala även för att metallarbete kan vara en lämplig sysselsättning för många döv- stumma. I ett uttalande rörande omskolningen anförde föreståndaren för denna skola bland annat följande:

Samtliga elever erhöllo utbildning i enlighet med arbetsmarknadskommissio- nens undervisningsprogram för beredskapskurser och tillsammans med icke döv- stumma elever, av lärare, som icke kunde dövstumspråket. Samtliga dövstumma med undantag av K. (vilken efter kort tid avfördes på grund av olämplighet för yrket) kunde tillfredsställande tillgodogöra sig utbildningen, ehuru genomsnitts-

resultatet för dem var något lägre än för de icke dövstumma eleverna. Detta synes mig icke bero på att de voro dövstumma, utan att deras begåvning var något lägre än för genomsnittseleverna. Som en sammanfattning vill jag framhålla, att lämpliga dÖVStumma mycket väl kunna utbildas till metallarbetare och svetsare.

Kommittén har vidare anhållit om ett uttalande i denna fråga av Sveriges verkstadsförening, som bland annat anförde följande:

En av de största verkstäderna i Stockholm har framhållit att deras erfarenhet är övervägande god. Enstaka individer lida av en hos sådana personer vanlig misstänksamhet men hos de flesta märkes knappast lytet, särskilt icke hos dem som ej äro fullständigt döva och som kunna tala något litet. Samma firma erinrar om att ifrågasatt yrkesundervisning måste föregås av någon slags bedömning av vederbörandes förmåga att finna sig till rätta med verkstadsarbete. Den som synes lämpad för enkelt tempoarbete kan utan förhandsundervisning tagas emot av de flesta större verkstäder, där arbetsuppgifterna kunna ordnas så, att deras för- måga tränas upp efter hand. Särskilt gäller detta kvinnor. Den som har förut- sättningar att läras upp till yrkesarbetare, i regel gäller att undervisning är läm- pad endast för yngre personer, även om undantag kan finnas, här givetvis erhålla dylik undervisning. Undervisningstiden bör i detta fall vara minst 2—3 år. Mel- lan dessa kategorier finns en grupp, både bland män och kvinnor, som lämpar sig för mera avancerat tempoarbete (filning, fräsning, revolversvarvning etc.). För dessa rekommenderar firman undervisning i stil med den sedan några år bedrivna beredskapsutbildningen. Sådan utbildning är tillfyllest och bör främst inriktas på grunderna för verktygsvård och maskinvärd samt verktygsmaskiner- nas olika arbetssätt.

Svenska metallindustriarbetareförbundet framhöll såsom svar på en lik- nande anhållan, att dövstum arbetskraft mycket väl skulle kunna användas för vissa arbetsuppgifter inom den mekaniska verkstadsindustrien. Man borde emellertid inrikta utbildningen på speciella arbetsuppgifter, som ele- verna sedermera självständigt kunde utföra ute på fabrikerna. Härvid tänkte förbundet närmast på svårigheten med kommunicering mellan de olika ar- betarna i ett arbetslag, vari dövstumma ingingo.

Det synes lämpligt, att utbildningen i metallarbete i avseende på längd och omfattning utformas i enlighet med de bestämmelser, vilka gälla för motsvarande utbildning vid de centrala verkstadsskolorna. Sålunda torde kurserna i regel böra göras 2-åriga. Undantag både uppåt och nedåt från denna regel borde dock bliva möjliga. En sådan möjlighet att anpassa ut- bildningen dels med hänsyn till elevernas personliga förutsättningar, dels med hänsyn till de arbetsuppgifter, för vilka utbildningen avser att kvali- ficera bör utnyttjas även till kortare Specialkurser såsom ovan föreslagits.

Det måi detta sammanhang anföras, att, såsom framgår av ovanstående uttalande, metallindustrien med sin mångfald av tempobetonade arbets— uppgifter borde kunna erbjuda även dövstumma och andra handikappade en lämplig sysselsättning. Med hänsyn härtill skulle det vara av obestrid- ligt värde att inom den föreslagna metallavdelningen få till stånd en sär- skild linje för utbildning eller träning av tempoarbetare med flera. Men

även för andra än dem, som tillhöra den här påtalade speciella kategorien, skulle det med säkerhet bli av stor betydelse med en utbildning, som i stort sett motsvarar den, som gives vid de speciella kortkurser (arbets— löshets- och andra kurser), som anordnas under överstyrelsens för yrkes- utbildning ledning.

Beträffande de närmare planerna för en utbyggnad av verkstadsskolan i Vänersborg med en avdelning för metallarbetare vill kommittén hänvisa till den utredning, som skolöverstyrelsen i november 1944 överlämnade till ecklesiastikdepartementet.

Vad man hittills mycket saknat för de dövstummas räkning är utbildning till något av de så kallade manschettyrkena. Utan att göra någon inbördes värdesättning av yrkena kan man framhålla, att somliga dövstumma måste besjälas av samma önskan som fullsinnade att ägna sig åt dylikt arbete. Med den utveckling, som för närvarande råder inom kontorsbranschen och särskilt till exempel inom försäkringsrörelsen med den långtgående speci— aliseringen och mekaniseringen av arbetsuppgifterna, torde även dövstumma få goda möjligheter till trivsamma och lönande sysselsättningar (se nedan sid. 211 om erfarenheter av dövstumma flickor). Då handelsutbildning dess- utom är av värde för att ge övning åt >>orienteringsårets>> elever, vill kom- mittén för partiellt arbetsföra förorda, att tillsynsmyndigheten försöker införa en linje för handelsutbildning vid specialskolan i Vänersborg med träning i vissa räkneoperationer, huvudsakligen med maskiner, maskin— skrivning, bokföring, manövrerande av kontorsapparater etc. såsom mera framträdande inslag.

Huruvida och hur snart utbyggnad även med andra linjer skall ske kan icke i förväg avgöras. Kommittén för partiellt arbetsföra har övertygats om det olämpliga i att ange vissa bestämda lytesyrken. Denna fråga kom- mer också i ett helt annat läge genom de andra åtgärder, kommittén före- slagit. Det måste bli beroende på erfarenheterna från en vidgad arbetsvårds- verksamhet om och i vilken riktning en eventuell ytterligare utbyggnad bör ske.

Ännu en skola, avsedd för dövstumma pojkar, återstår emellertid. Såsom tidigare i detta kapitel anförts, framlade skolöverstyrelsen i dövstumskol— utredningen år 1944 vissa förslag rörande undervisningen vid lantbruks— skolan i Broby. Den specialisering av undervisningen, som därefter före— tagits, synes enligt kommitténs uppfattning vara synnerligen värdefull. Genom denna specialisering torde undervisningen på ett ändamålsenligt sätt ha anpassats efter de förändringar, som skett i de arbetsuppgifter, för vilka skolans undervisning avser att kvalificera. Kommittén vill i. likhet med skolöverstyrelsen föreslå, att undervisningen vid skolan även bör om- fatta utbildning av slöjdare (gårdssnickare och gårdssmeder), på vilken kategori av yrkesmän stor efterfrågan råder inom jordbruket. Lokaler och utrustning för bedrivande av en sådan undervisning torde redan finnas.

Enligt de uppgifter, som kommittén inhämtat, förfogar lantbruksskolan i Broby för närvarande över ett elevhem med plats för 42 elever. I regel synes emellertid skolan ha ett elevantal, som icke överstiger 30. För den händelse de dövstummas yrkesutbildning i enlighet med i detta betänkande framlagda förslag komme att göras frivillig, torde skolan sannolikt i fram- tiden få ett färre antal elever. Det har i andra sammanhang, bland annat i en motion till 1945 års riksdag, ifrågasatts, om icke de obegagnade ut- rymmen i fråga om elevbostäder och andra lokaler, som skolan förfogar över, borde utnyttjas på så sätt, att vid skolan inrättades en yrkesavdel— ning för utbildning av metallarbetare. Enligt kommitténs åsikt synas alla skäl tala för att en sådan utbildningsgren skall förläggas i anslutning till yrkesskolan i Vänersborg. De elevutrymmen med mera, som finnas till för- fogande vid Broby-skolan, borde i stället kunna utnyttjas i annan ordning. Härvid har kommittén närmast tänkt sig, att det skulle givas möjligheter även för andra handikappade än dövstumma att vinna inträde och få ut- bildning vid skolan inom någon av de nuvarande utbildningsgrenarna. Den skulle i detta hänseende närmast få samma karaktär som den ovannämnda yrkesskolan i Vänersborg. Antagligen skulle flertalet av de elever, som efter en föreslagen omläggning skulle besöka skolan, vara dövstumma. Det är givet, att hänsyn till detta förhållande måste tagas vid undervisningens upp- läggning, tillsättandet av lärare med mera. Enbart på grund av att flertalet elever skulle vara dövstumma torde ej några större hinder vara för handen att vid sidan av de dövstumma även utbilda ett antal handikappade av andra kategorier. En sådan ordning synes dock förutsätta, att skolans ställning i administrativt avseende upptages till prövning. Kommittén för partiellt arbetsföra vill här hänvisa till de synpunkter, som lagts på detta problem, evad det gäller yrkesskolan i Vänersborg. Det kan vidare anföras, att sedan skolan öppnats även för andra än dövstumma, skulle den närmast vara att jämföra med övriga lantbruksundervisningsanstalter. Skolan i Broby borde därför på samma sätt som övriga lantbruksundervisningsan- stalter inordnas under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn. De särskilda synpunkter, som för de dövstummas vidkommande måhända skulle behöva läggas på undervisningen, böra enligt kommitténs mening kunna tillgodo- ses genom ett samarbete mellan lantbruksstyrelsen och skolöverstyrelsen. Emellertid synas vissa skäl kunna tala för att skolöverstyrelsen, även sedan den här föreslagna omläggningen kommit till stånd, skulle ha tillsynen över skolan. Kommittén avser då närmast det förhållandet, att Broby—skolan för närvarande av skolöverstyrelsen användes för de teoretiska fortsätt- ningskurser, vilka anordnas för elever, som erhålla yrkesutbildning inom näringslivet. Eftersom förutsättningarna för denna kursverksamhet möj- ligen komma att förändras, sedan en utvidgning av barndomsskolornas un- dervisning kommit till stånd, synes emellertid detta skäl icke kunna få bli avgörande för skolans administrativa ställning. För övrigt torde denna möj—

lighet att få utnyttja skolans lokaler för ifrågavarande kursverksamhet även förefinnas, om skolan i administrativt avseende skulle komma att lyda under annan central myndighet än skolöverstyrelsen.

Under hänvisning till vad som ovan anförts, vill därför kommittén för partiellt arbetsföra föreslå, att undervisningen vid lantbruksskolan i Broby göres tillgänglig även för andra kategorier av handikappade än dövstumma samt att skolan i administrativt avseende i likhet med andra lantbruks- undervisningsanstalter ställes under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn.

Möjligen får detta senare anstå i avvaktan på prövning av frågan om hela lantbruksundervisningens inordnande under överstyrelsen för yrkes- utbildning, därest denna fråga blir aktuell inom den närmaste tiden.

6. Olika yrkeslinjer vid specialskolan för flickor.

Liksom kommittén icke ansåg sig kunna föreslå en ökad differentiering av den skolmässiga yrkesutbildningen, om denna skulle avse enbart döv- stumma pojkar, ställer sig kommittén också ytterst tveksam inför en lik— nande utvidgning av skolan i Växjö, därest syftet därmed skulle vara att tillgodose enbart de dövstumma flickornas utbildningsbehov. Det främsta skälet härför är det förhållandevis begränsade antal elever, som varje år skulle kunna hänvisas till en sådan specialskola. Enligt de uppgifter, som skolöverstyrelsen lämnat, beräknas med ledning av skolornas kataloger föl- jande antal elever komma att lämna upptagningsskolorna och specialskolan under de närmaste åren:

Tabell 18. Antalet kvinnliga elever, som beräknas komma att lämna upptagnings- skolorna och specialskolan under åren 1947—1955.

Väners- Härnö- Öre-

borg brol Summa Anmärkningar

Avgång Manilla Lund

Vt. 1947 . . . . 8 6 40 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 7 » 1949 . . . . . 4 15 47 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 5 | 1951 . . . . 15 10 62 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 3 » 1953 . . . . 10 15 63 Tillhöra läsåret 1945/46 klass 1 » 1955”. . . . 10 15 63

1 Specialskolan för oegentligt dövstumma. * Beräknad nyintagning höstterminen 1947 efter samma siffror som höstterminen 1945.

Vid en bedömning av dessa uppgifter är det nödvändigt att taga hänsyn till de förändringar i olika avseenden, som skulle komma att ske genom ett förverkligande av de förslag, som kommittén tidigare i detta betänkande framlagt. Sålunda torde det förhållandet, att Skolplikten icke skulle kom— ma att omfatta mera än barndomsskolan och »orienteringsåret», medföra en viss nedgång i elevantalet. En liknande verkan skulle uppstå därigenom, att

ett större antal elever hänvisades till andra utbildningsvägar än de nu gång- se. En effektivare yrkesvägledning skulle också verka i samma riktning, då sannolikt ett större antal dövstumma flickor därigenom skulle komma att hänvisas till arbetsanställning inom näringslivet och till vanliga yrkes- skolor efter lämplig prövning under »orienteringsåret». Även om man i vä- sentligt större utsträckning än hittills kommer att gå fram efter denna linje, torde det ändock konuna att föreligga ett visst behov av skolmässig yrkesutbildning. Det är också kommitténs bestämda uppfattning, att denna skolmässiga yrkesundervisning för det första måste göras mindre stel och mera anpassningsbar till förändringar på arbetsmarknaden och för det andra måste kunna erbjuda en rikare yrkesvariation än den nuvarande speciella utbildningen för dövstumma flickor.

Sannolikt skulle det erbjuda oöverkomliga praktiska och ekonomiska svårigheter att genomföra en sådan yrkesdifferentiering för det begränsade antal elever, som det närmast skulle röra sig om. Behovet av en utvidgning av undervisningen till ett större antal yrkesområden kvarstår dock. Samma möjlighet finns som beträffande de blinda att sammanföra pojkar och flickor till en enda, fullständigare utrustad specialskola. Ovan (sid. 197) ha dock däremot anförts vissa skäl, giltiga åtminstone under den tid fram- åt, som nu kan överskådas. Såsom mera framkomlig väg i denna situation vill kommittén för partiellt arbetsföra förorda en lösning i enlighet med vad som tidigare föreslagits beträffande den nuvarande fortsättningsskolan för dövstumma pojkar i Vänersborg, d. v. 5. att skolan öppnas även för andra kategorier av handikappade än dövstumma, varefter man på denna bredare rekryteringsbas skulle ha möjligheter att öka antalet utbildnings- Iinjer. Även om de dövstumma torde bli den dominerande elevgruppen i en sålunda förändrad läroanstalt, skulle denna ändock komma att få karak- tären av en yrkesskola för partiellt arbetsföra. I detta sammanhang hör erinras om att för flickorna jämväl finnes möjligheten att söka inträde vid Tysta skolan. Vid fördelningen av dövstumma elever och beslut om för- läggande av linjer bör hänsyn även tagas till en rationell arbetsfördelning med denna privata skola.

Även den här föreslagna omorganisationen skulle nödvändiggöra en för— ändring av skolans administrativa ställning. Eftersom skolan icke längre skulle vara avsedd för en speciell lytesgrupp utan stå öppen för flera kate- gorier av handikappade, synas alla skäl tala för att skolan beträffande led- ning och tillsyn underställes överstyrelsen för yrkesutbildning.

Med den begränsade erfarenhet, som för närvarande finnes rörande yr- kesutbildning av handikappad arbetskraft, synes det kommittén synner- ligen vanskligt att avgiva förslag om inom vilka yrkes- eller arbetsområden utbildning skulle lämnas vid en skola som denna. Frågan kompliceras ock- så i viss mån därigenom att anstalten skulle vara avsedd för utbildning av praktiskt taget alla lyteskategorier, där personer enligt individuellt be-

dömande kunna anses lämpade att få dylik utbildning. Detta förhållande bör emellertid enligt kommitténs mening icke få utgöra något hinder för att skolan får denna speciella karaktär.

I tidigare sammanhang har kommittén som sin uppfattning deklarerat, att det skulle vara klokt att välja utbildningsyrkena vid en skola som den- na med hänsyn till de allmänna sysselsättningsmöjligheterna inom olika näringsområden.

Det har i olika sammanhang framförts viss kritik mot de nuvarande ut— bildningsyrkena, varvid man bland annat velat göra gällande, att de icke skulle vara särskilt väl lämpade för dövstumma. Såsom kommittén förut deklarerat, torde det icke finnas några yrken, vilka generellt kunna sägas vara lämpade för en viss lyteskategori, exempelvis dövstumma. Däremot torde dövstumma —— och även andra handikappade — kunna göra sig gäl— lande inom en mångfald yrkesområden, blott de äga de härför nödvändiga personliga förutsättningarna.

Med den bedömningsgrund, som här skisserats, ha skolans nuvarande val av utbildningsyrken, sömnad, tvätt och bakning, framstått såsom förhål- landevis lämpliga, särskilt med hänsyn till att skolan enligt kommitténs förslag skulle utbilda även andra partiellt arbetsföra än dövstumma. Det förhållandet, att lokaler, inredningar, maskinell utrustning m. m. finnas tillgängliga för utbildning inom dessa yrken, talar också för att de åtmins— tone tillsvidare böra bibehållas.

Enligt kommitténs åsikt skulle det emellertid vara av påtagligt värde, om sömnadsundervisningen kunde inriktas mera direkt på det moderna ar- betslivets krav. Sålunda borde den kunna specialiseras att avse olika gre- nar inom sömnadsbranschen. Enligt de uppgifter, som stått att få ur döv- stumkonsulenternas verksamhetsberättelser för år 1944/45, var ett bety- dande antal dövstumma kvinnor sysselsatta vid skrädderier och konfek- tionsfabriker.

Av denna anledning skulle det enligt kommitténs uppfattning vara mo- tiverat att giva de elever, som hade lust och fallenhet härför, möjlighet att specialisera sig justpå dessa områden. Under en fullständig utbildning äter synas eleverna böra ha goda möjligheter att inhämta ett sådant mått av kunskaper, att de dugligaste bland dem vid inträdet i arbetslivet skulle kunna erhålla någon mera ansvarsfull och bättre avlönad befattning inom konfektionsindustrien. Här åsyftas närmast avsynings- och kontrollarbete, vilket i regel kräver särskilda insikter i sömnad.

Den nuvarande undervisningen i bakning tar främst sikte på att med- dela sådana kunskaper, som erfordras för att vinna anställning inom hem- bagerier. Enligt kommitténs uppfattning skulle det också vara värdefullt, om kursdeltagare finge tillfälle dels att träna sig i egentligt bageriarhete, dels efter den mera grundläggande utbildningen att specialisera sig på konditoryrket, vilket givetvis till en början borde särskilt ifrågakomma

för elever med relativt goda resurser att kommunicera med omvärlden. För närvarande är arbetstillgången för konditorer synnerligen god. Även om de nuvarande sysselsättningsmöjligheterna i viss mån ha sin grund i de särskilda förhållanden, som rätt inom livsmedelsbranschen under de senaste åren, torde dock arbetstillgången såvitt nu kan bedömas även framdeles te sig förhållandevis gynnsam för kompetent arbetskraft. För närvarande utbildas konditorer så gott som uteslutande inom närings— livet, varvid utbildningstiden är 5 år. För bagerikonditorer, vilken gren av verksamheten här närmast åsyftas, är utbildningstiden 3 år. Det synes vara möjligt att under två eventuellt tre yrkesskolår bibringa eleverna de grundläggande kunskaperna, varefter utbildningen skulle kunna full- bordas och avslutas genom anställning inom branschen. För de dövstum- mas vidkommande skulle en här förordad specialisering bliva av stort värde, särskilt med hänsyn till de relativt goda inkomstförhållanden, som erbjudas inom detta arbetsområde. Dessutom tala vissa andra iakttagelser rörande de dövstummas mera speciella intresse för en sådan specialisering. På grund av sitt lyte går den dövstumme förlustig många av de skön- hetsintryck, som den fullsinnade människan genom sin hörsel kan upp- fatta. Det är troligt, att den utpräglade håg, som de dövstumma ung— domarna visa för målning, teckning etc., i själva verket är ett sätt att kompensera något av det, som förloras på grund av hörseldcfekten. Kon- ditoryrket, som bland annat kräver ett känsligt handlag, sinne för färg, form och linjer, torde därför åt dövstumma med särskilt utpräglade anlag i denna riktning kunna skänka mycken trivsel och arbetsglädje.

Sveriges konditorförening, som delgivits kommitténs förslag på denna punkt, har framhållit, att ingenstädes dövstumma sysselsattes inom kon- ditoryrket. Föreningen anförde vidare, att man möjligen kunde tänka sig, att dövstumma kunde arbeta såsom bagare, vilket arbete vore mera rutin— mässigt ån konditoryrket. Inom det sistnämnda skulle det däremot krävas så mycken kommunicering mellan arbetare och arbetsledare, att det enligt föreningens uppfattning vore svårt att tänka sig dövstumma sysselsatta i konditorier.

Oaktat de svårigheter, som kunna uppstå, synes det kommittén lämpligt att den här förordade specialiseringen ifråga om bageriutbildningen åtmins- tone försöksvis kommer till stånd.

För närvarande upptager den husliga utbildningen en relativt stor plats i den undervisning, som de dövstumma kvinnliga eleverna erhålla efter barndomsskolans slut. Det har i olika sammanhang framhållits, att de kun- skaper, som eleverna genom denna undervisning kunnat bibringas, skulle vara till nytta, i vilket yrke de än komme att hamna. Man torde emellertid också ha räknat med att många efter den obligatoriska fortsättningsskolans slut skulle finna sin utkomst inom det husliga arbetsområdet såsom hem— biträden. Kommittén vill därför först behandla denna sida av den husliga

utbildningen. Enligt de uppgifter, som dövstumkonsulenten i Stockholms distrikt anfört i sin berättelse, avseende verksamhetsåret 1944/45, voro av 331 arbetsföra dövstumma kvinnor 15 sysselsatta såsom hembiträden i andra hem än föräldrahemmet och 131 såsom hemmafruar. Detta synes tala för att möjligheter till egentlig yrkesutbildning för husligt arbete även i fortsättningen hållas öppna. Enligt kommitténs uppfattning skulle man, såsom nedan närmare föreslås, begränsa den allmänna husmoderskursen att omfatta en 1/2-årig kurs, vilken även skulle kunna komma till använd— ning för hembiträden i privata hem.

Ser man på frågan från arbetsmarknadssynpunkt, visar det sig, att de dövstumma flickorna, hur duktiga i husligt arbete de än kunna vara, endast i vissa fall lämpa sig såsom hembiträden. Däremot synas de ha be- tydligt större förutsättningar att kunna göra sig gällande såsom kokerskor, biträdespersonal eller dylikt vid anstalter eller storkök av andra slag. Bris— ten på personal på detta arbetsområde gör det även angeläget att snarast finna och systematiskt utbilda en grupp, som skulle kunna beräknas rela- tivt stadigt ägna sig åt yrket. Många av de dugligare bland de dövstumma flickorna skulle sannolikt just inom detta arbetsområde kunna finna lämp— liga sysselsättningar. Det har under krigsåren visat sig gå mycket bra att vid sjukvårdsanstalter och dylikt använda utländsk arbetskraft, med vilken någon egentlig kommunicering under arbetet icke varit möjlig. De talunder- visade dövstumma, vilkas avläseförmåga i regel är mycket god, skulle tro- ligen klara en sådan arbetsuppgift på ett minst lika tillfredsställande sätt som denna utländska arbetskraft. På detta område finnas även goda möj- ligheter att genom avtal med sjukhusdirektionen på vissa orter få icke endast enstaka utan ett par tre anställda samtidigt, vilket skulle ge dem tillfredsställelsen av att ha kamrater på platsen. Kommittén finner en upp- delning och omläggning av den husliga utbildningen med inriktning på in- stitutionsanställning mycket Önskvärd. Det vill också synas som den här föreslagna utbildningslinjen skulle bli av betydande värde även för andra handikappade än dövstumma. Genom att bygga ut den husliga undervis— ningen på folkskolestadiet och omorganisera den nuvarande fortsättnings— skolans husliga utbildning till en yrkesutbildningslinje vid sidan om andra linjer skulle den egentliga yrkesutbildningen kunna påbörjas vid tidigare ålder än som nu är möjligt.

Det har i olika sammanhang, bland annat i dövstumkonsulenternas verk- samhetsberättelser, framkommit förslag om nya utbildningsyrken, som an- setts böra införas vid fortsättnings- och yrkesskolan i Växjö. Kanske främst beroende på den traditionsbundenhet, som vilat över de dövstummas yrkes— val och de begränsade utbildningsmöjligheter, som stått denna lyteskate— gori till buds, ha några mera betydande erfarenheter beträffande en ut- vidgning av de dövstumma flickornas yrkesområden icke kunnat vinnas.

Inom Stockholms dövstumskoledistrikt, där man under senare år i högre grad än på andra håll synes ha prövat möjligheterna till utbildning inom näringslivet, ha dock vissa erfarenheter från nya yrkes- och arbetsområden kunnat vinnas. I en uppsats rörande de dövstumma flickornas yrkesval1 har dövstumkonsulenten i stockholmsdistriktet, Hans Lundell, framfört vissa beaktansvärda synpunkter på denna fråga. I denna uppsats anfördes bland annat följande:

Här skall särskilt framhållas två arbetsområden, som under senare år öppnats för dövstumma flickor, nämligen bokförings- och ritkopieringsarbete. På moderna, större kontor förekommer åtskilligt rutinmässigt arbete, som icke kräver nämn- värd kommunikation med andra personer, varför dövheten ej utgör ett mera be- svärande arbetshinder. Maskinslamret, som kan verka irriterande på hörande, inverkar icke störande på de döva, och detta kan måhända vara en förklaring till, att dövstumma flickor i ett par fall visat betydligt högre arbetskapacitet än hörande flickor. Dessa erfarenheter härröra från ett större fabrikskontor, vid vilket en kontorschef år 1939 började anställa dövstumma flickor för räkne- maskinsarbete. Det första försöket slog väl ut, och sedermera ha sammanlagt fem flickor vunnit anställning där, varav en såsom vävkopist.

Författaren redogör vidare för vissa försök, som gjorts att anställa döv— stumma flickor såsom stansoperatriser vid hålkortsbokföring. Försöken uppgivas ha slagit väl ut, och förutom de fyra elever, vilka först fingo pröva på arbetet, har arbetsgivaren ställt i utsikt att anställa ytterligare ett antal.

För närvarande råder en mycket kännbar brist på kontorspersonal inom alla delar av vårt näringsliv. I samband med den fortgående strukturför- ändringen inom näringslivet har efterfrågan på förvaltningspersonal i stort sett varit i ständigt stigande. Ännu har icke heller någon nedgång i efter- frågan kunnat skönjas. I takt med den allmänna utvecklingen inom vårt näringsliv har kontorsarbetet undergått en genomgripande både teknisk och ekonomisk rationalisering. Arbetet har i hög grad mekaniserats och spjälkats upp på ett flertal arbetsmoment, och just denna förändring sy- nes ha skapat nya förutsättningar för sysselsättning av dövstumma och andra handikappade på detta arbetsområde. När man såsom hårovan rela- terats på olika håll anställt dövstumma flickor för visst mekaniserat ar- bete, har detta troligen icke skett på grund av filantropiska motiv. Man torde istället ha räknat med att de dövstumma flickor, som anställts för dessa i många fall rutinmässiga men ingalunda oviktiga arbetsuppgifter, skulle kunna bliva mindre benägna att flytta än den relativt lättrörliga fullsinnade arbetskraften. Enligt kommitténs uppfattning bör det ligga i utbildningsväsendets intresse att taga vara på den möjlighet, som här gives. Med särskild hänsyn till att det icke vid någon av de övriga skolor, som äro avsedda för partiellt arbetsföra flickor, finnas några utbildningsmöjligheter för kontorisier, förordar kommittén, att en sådan utbildningslinje införes

71 Nordisk dövstumtidskrift nr 10:1945.

vid den föreslagna yrkesskolan i Växjö. Kommittén förutsätter, att bety- dande lokalutrymmen komma att stå till förfogande vid en omläggning av den nuvarande fortsättningsskolans verksamhet i enlighet med det förslag, som framlagts i det föregående, varvid icke minst de hittillsvarande sov- salarna kunna utnyttjas. Några svårigheter att bereda utrymme för en yr- kesavdelning för kontorister torde sålunda icke komma att föreligga. Även under nuvarande förhållanden torde utrymme för en sådan yrkesavdelning finnas inom skolans lokaler. Det ger sig självt, att man vid planerandet av denna utbildningslinje tar sikte på dels att den skall kunna betjäna elever även med andra handikap, dels att för de dövstumma flickorna arbets- momenten så utväljas, att flickorna kunna hävda sig på arbetsmarknaden.

Chansen att få försöka sig på även litet svårare saker måste stimulera de dövstumma. Just från denna synpunkt, som hittills alltför litet beaktats vid yrkesutbildning för handikappade, blir såväl kontors- som konditor- linjen särskilt välkommen. Av liknande skäl vill kommittén till övervägan- de förorda, att även en utbildningslinje för modister här måtte kunna in- föras. Den sknlle dels avse förberedelse för arbete inom hattkonfektionen, dels föra vidare till ateljéarbete för verkligt skickliga. Av samma skäl som anfördes beträffande konditoryrket bör man här kunna förvänta särskilt intresse från de dövstumma flickornas sida. Andra lämpliga yrken, såsom gravör- och guldsmedsyrkena, arbeten i fotografibranschen och laboratorier och mycket annat måste däremot endast prövas under >>orienteringsåret», varefter hänvisning sker till utbildning på annat håll. Skulle en linje visa sig samla tillräckligt antal elever, bör den kunna upprättas.

Främst på grund av den begränsade erfarenhet, som finnes beträffande yrkesutbildning av handikappade människor, är kommittén för partiellt arbetsföra emellertid icke på detta stadium beredd att framlägga förslag om ytterligare utbildningslinjer vid den förevarande skolan i Växjö. Det är dock kommitténs bestämda uppfattning, att en utökning av antalet utbild- ningslinjer bör ske, så snart man vunnit närmare lärdomar av den här skisserade verksamheten. Redan på detta stadium bör dock yrkesramen kunna vidgas utöver vad skolans utbildningslinjer medgiva. Kommittén åsyftar här de möjligheter, som givas till praktisk utbildning hos företagare på skolorten. Den teoretiska yrkesundervisningen skulle eleverna, liksom hittills i viss utsträckning varit fallet, kunna erhålla i skolan. Även om Växjö icke kan erbjuda den rikt differentierade hantverks- och industri- verksamhet, som skulle vara en förutsättning för en mera omfattande de— centraliserad yrkesundervisning, torde emellertid stadens näringsliv ändock ha vissa möjligheter i förevarande avseende, vilka rätt utnyttjade kunna bliva av stort värde.

Frågan om den icke yrkesbestämda utan allmänt inriktade husmoders— kursen kvarstår. Kommittén för partiellt arbetsföra har i tidigare sam— manhang understrukit betydelsen av att både de manliga och kvinnliga

skoleleverna erhålla ett visst mått av utbildning för hem och hushåll. De allmänna kunskaper varje elev på detta område bör inhämta, skulle emel— lertid enligt kommitténs mening böra givas under barndomsskolans sista år. Kommittén för partiellt arbetsföra vill livligt understödja tanken på att denna undervisning utvidgas, särskilt då att upptagningsskolorna för döv— stumma både pojkar och flickor tillgodogör sig ett maximum av utveck- lingen på detta område.

I full förståelse för att en mer intensifierad huslig undervisning kan vara önskvärd för ett stort antal flickor har 1941 års befolkningsutredning ställt förslag om en frivillig men av det allmänna uppmuntrad husmoderskurs om fem månader. I sitt förutnämnda betänkande (SOU 1945:4) har 1941 års befolkningsutredning föreslagit normalkurser för den husliga utbild- ningen. Detta förslag går närmast ut på att det skall finnas en grundkurs, hushållsskola, med ett fixerat timantal, som åt husmödrar och hembi- träden skall ge kompetens för skötseln av ett vanligt hem. För att till- godose behovet av differentiering föreslås denna kurs dessutom kunna by,,- gas ut med olika Specialämnen. Längden på grundkursen föreslogs till 800 timmar, varav 200 timmar teori och 600 timmar praktik. Vid dagkurser innebär detta en undervisningstid av 5 månader. Därest hushållsskolekurs skulle omfatta även studier av vissa Specialämnen, borde den utökas med 200 timmar. I första hand föreslog utredningen följande Specialämnen: samhälls— och familjekunskap, barnavård, lanthushåll, trädgårdsskötsel, djurvård, sömnad och hemslöjd. En sådan kurs måste kunna tagas dels omedelbart efter skolans slut, dels vid ett senare tillfälle, då behov därav anses föreligga. Den bör i viss och icke liten utsträckning kunna tjänst- göra som så kallad hembildarkurs, dit förlovade eller rent av nygifta unga kvinnor söka sig. Kommittén för partiellt arbetsföra vill livligt förorda att dylik husmoderskurs inrättas vid specialskolan i Växjö, avsedd att kunna genomgås av somliga under det skolpliktiga »orienteringsåret», av andra som en kortare frivillig yrkeskurs direkt efter detta och för andra återigen stå öppen för inträde vid någon senare tidpunkt. Villkoren för stipendier etc. böra vara desamma som vid yrkesskolan i allmänhet. Detta menar kommittén vara bästa sättet att ge de dövstumma flickorna chansen att bliva goda husmödrar i eget hem.

KAP. XII. DE VANFÖRAS YRKESUTBILDNING.

1. Inledninfr.

Frågan om vanförevårdens framtida organisation har under den senaste tiden i olika sammanhang varit föremål för såväl myndigheters som andras intresse. I sitt betänkande angående förbättrad reumatikervård m. m. fram— höll 1941 års reumatikervårdssakkunniga, att vanförevårdens framtida or- ganisation borde göras till föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg beslöt den 19 januari 1945 att tillsätta en särskild kommitté för att verkställa en utred— ning och planläggning av en ny vanföreanstalt i Göteborg. Den 15 december 1945 överlämnade nämnda kommitté till styrelsen ett yttrande med utred- ning och organisationsförslag, vilket genom särskild skrivelse nämnda dag av styrelsen överlämnades till statsrådet och chefen för socialdepartemen- tet. Som framgår av redogörelse på sid. 32 omfattar utredningen i huvud— sak vissa frågor av principiell vikt. 1 yttrande över göteborgsutredningen, framhöll såväl medicinalstyrelsen som pensionsstyrelsen, att det vore önsk- värt, att vanförevården gjordes till föremål för närmare utredning av här- för särskilt tillkallade sakkunniga. Svenska vanföreanstalternas central- kommitté (S.V.C.K.) erinrade i sitt yttrande om att centralkommittén inom sig tillsatt ett särskilt utskott med uppgift att utreda frågan om vanföre- vårdens framtida organisation. Även inom läkarförbundet påginge en lik- nande utredning, vilken dock begränsats till de rent medicinska problemen.

Den 26 april 1946 bemyndigades socialministern att tillkalla högst fem sakkunniga för en översyn av vanförevården. Av direktiven till dessa sak- kunniga framgår, att de till behandling skola upptaga samtliga frågor rö- rande vanförevårdens organisation, sålunda även den inom vanföreanstal- terna bedrivna yrkesutbildningen. Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ha nu påbörjat sitt arbete, och enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit, kommer detsamma till en början att inriktas på frågan om den ortopediska vårdens framtida organisation. Vanförevårdens pedagogiska sida skulle först i andra hand bli föremål för de sakkunnigas behandling.

Kommittén för partiellt arbetsföra, som i detta sammanhang närmast har att dryfta frågan om de vanföras yrkesutbildning, är medveten om att

utformningen av just detta led i vanförevården kan bli beroende av och kan ha verkningar på hur vanförevården i övrigt kommer att organiseras.

Med hänsyn till önskvärdheten av att de vanföras yrkesutbildning i möj- ligaste mån samordnas med den, som föreslagits för andra grupper av par- tiellt arbetsföra, har kommittén i det följande funnit sig böra framlägga vissa allmänna synpunkter och förslag rörande denna undervisning. Kom- mittén finner detta så mycket mera befogat som flertalet yttranden över göteborgsutredningen påvisat nödvändigheten av att den speciella vanföre- utbildningen så långt möjligt samordnas med den övriga yrkesutbildningen, både den allmänt syftande och den som är särskilt avsedd för partiellt arbetsföra.

2. Kritiska synpunkter på nuvarande förhållanden.

Det är kommittén angeläget att redan inledningsvis erkänna de stora in- satser, som vanföreföreningarna gjort på det pedagogiska området för vissa kategorier av handikappade. Kommittén har emellertid jämlikt sitt upp- drag att kritiskt granska vissa sidor av den hittillsvarande verksamheten. När vanföreanstalterna en gång i tiden började sin pedagogiska verksamhet, synes avsikten i främsta rummet ha varit att taga hand om de svårast van— föra, sådana, som nu skulle kallas asyl- eller arbetshemsfall. Utbildningen tog då närmast sikte på att giva vissa elementära kunskaper, så att veder— börande efter hemkomsten kunde sysselsättas med handaslöjd av något slag. Sedermera har undervisningens karaktär i grund förändrats; handa- slöjden har nästan helt trångts undan, och i dess ställe har införts en kvalificerad och krävande yrkesutbildning, vilken efter hand utbyggts så, att den nu ganska nära överensstämmer med den, som gives vid våra van— liga verkstadsskolor. Som en följd härav ha de tidigare intagningsprin- ciperna måst frångås. De nya utbildningsyrkena ha krävt förhållandevis friska och arbetsföra elever, och eftersom det ansetts sannolikt, att de svårast invalidiserade ej skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen, ha de endast i mindre utsträckning kunnat beviljas inträde vid skolorna. Kom- mittén vill här erinra om att det för närvarande endast är anstalten i Stockholm som har en speciell avdelning (avdelningen för sysselsättnings- arbete). avsedd för svårt vanföra. De minst invalidiserade vanföra ha så- lunda iförsta hand tagits in vid skolorna, och det har blivit en strävan för yrkesskolorna att få sådana elever, som skulle kunna föras fram till goda utbildningsresultat, ett syfte, som i hög grad blivit uppfyllt. Det är allmänt omvittnat, att utbildningen vid anstalterna som regel i fråga om kvalité står på en mycket hög nivå. Det torde vara ställt utom all dis- kussion. att de många gånger förnämliga utbildningsresultaten kunna upp-

nås endast därigenom, att ett stort antal elever haft defekter, vilka från utbildnings- eller arbetssynpunkt spelat mindre roll. Många av dessa ele- ver skulle förmodligen med lika stora utsikter till framgång ha kunnat utbildas genom praktiskt arbete ute i näringslivet eller vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt.

Den utveckling, som här i korta drag karakteriserats, har sålunda i grun- den förändrat den pedagogiska verksamhetens art. Förändringen kan må— hända förklaras därigenom, att de vanföra, i vissa fall även ganska lätt vanföra, tidigare haf-t en del svårigheter att komma in vid de vanliga yrkes- utbildningsanstalterna. Under tider med låg sysselsättningsgrad torde det också för vanförevården ha framstått såsom ett starkt önskemål att kunna ge eleverna en så gedigen utbildning, att deras inplacering i arbetslivet verkligen underlättades. Förändringen kan också ha varit betingad av eko— nomiska skäl på så sätt, att man genom en utbyggnad av anstalterna ska- pat möjligheter till en billigare (under senare tid kostnadsfri) utbildning för ett större antal vanföra.

Även om förändringen sålunda delvis förklaras genom här relaterade fakta, är den enligt kommitténs mening att beklaga, därför att svårt in- validiserade — hur många torde icke vara möjligt att fastställa — skjutits i bakgrunden, men också därför, att flera personer än nödvändigt kommit att klassificeras såsom vanföra, trots att deras arbetshinder i själva verket för yrkeslärandet och yrkesutövandet haft mindre betydelse. Enligt kom- mitténs för partiellt arbetsföras mening böra särinstitutionernas åtgärder i första hand förbehållas dem, vilka ick e kunna betjänas av den mera all- mänt syftande yrkesutbildningsverksamhet, som samhället består sina med- borgare. Varken samhället eller den enskilde kunna i det långa loppet vara betjänade av att särinstitutionerna byggas ut mera än som är absolut nöd— vändigt.

Vid de överläggningar, som kommittén haft med representanter för van- förevården, har det bekräftats, att ett antal relativt »friska» elever för när- varande utbildas vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Det har framhållits, att det sannolikt icke skulle möta några direkta pedagogiska svårigheter att utbilda dessa inom näringslivet eller vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Samtidigt har man emellertid från vanförevårdshåll gjort gällande, att det från psykologisk synpunkt skulle vara värdefullt för de vanföra att få sin yrkesutbildning tillsammans med ödeskamrater. Därigenom skulle de —— fortfarande enligt samma uppfattning — kunna gå ut i arbetslivet med större tillförsikt och självförtroende.

Kommittén för partiellt arbetsföra vill icke erkänna den senare uppfatt- ningen som generellt giltig. Snarare skulle de vanföra i allmänhet vara bättre betjänade av att så tidigt som möjligt få kontakt med de människor och den miljö, som de ändock efter utbildningens slut som regel måste möta. Vid de konferenser, som kommittén haft med representanter för de van-

föras egna organisationer, har från deras sida samma mening kommit till uttryck. Riktigheten i kommitténs uppfattning på denna punkt har också bestyrkts genom de uttalanden, som gjorts av den förut omnämnda göte- borgsutredningen, vilken framhöll, att ett av de mest trängande önske- målen i fråga om de vanföras yrkesutbildning skulle vara att bryta den isolering, som vidlåder den nuvarande utbildningen vid anstalterna. Det kan tilläggas, att ett flertal myndigheter och institutioner, som yttrat sig över göteborgsutredningen uttalat sig i samma riktning. Utöver vad som redan anförts i saken, vill kommittén hänvisa till vad som framhållits i det särskilda kapitlet med psykologiska och pedagogiska synpunkter på de partiellt arbetsföras yrkesutbildning och fostran på sid. 91 ff.

Det är självklart, vilket också tidigare blivit antytt, att det för vissa van- föra även av psykologiska skäl kommer att erfordras speciella utbildnings- åtgärder vid sidan av dem, som samhället tillhandahåller medborgarna i allmänhet.

För närvarande är det stora flertalet elever vid vanföreanstalternas yr- kesskolor förlagda i internat, som i regel äro uppförda i anslutning till' skol- och verkstadsbyggnaden. För de svårt vanföra måste denna förlägg- ningsform anses icke blott lämplig utan nära nog nödvändig. Andra där- emot, som blott ha mindre skador, borde med fördel kunna bo i förhyrda rum på skolorterna. Internatsformen blir särskilt diskutabel, därför att det här många gånger rör sig om äldre människor, vilka icke böra vara underkastade den relativt hårda disciplin och den stränga reglementering. som har präglat alla dylika internat. Kommittén har den uppfattningen, att en del av vanföreanstalternas elever med fördel skulle kunna förläg- gas i externat. Internatstvånget vid vanföreanstalterna har även betytt, att man på grund av det begränsade antalet inackorderingsplatser haft vissa svårigheter att bereda plats för alla inträdessökande, trots vakanser på skolavdelningarna. När det gäller äldre elever, vilkas handikap icke hind- rar dem att färdas till och från skolverkstäderna, anser kommittén, att det bör råda full valfrihet mellan externa—t och internat. Genom de re- former i fråga om utbildningsbidragen, som kommittén nedan sid. 263 ff föreslagit, synas förutsättningarna för en omläggning i denna riktning komma att bli större.

För närvarande får en del av anstalternas elever sin utbildning hos före- tagare på skolorten, medan de äro bosatta på anstalten och underkastade de speciella bestämmelser, som gälla för vistelsen där. Fråga är, om det kan anses önskvärt och om det överhuvudtaget är nödvändigt, att människor, som kunna utbildas tillsammans med fullt friska i vanliga utbildnings- anstalter, genom att deras fritid förlägges till en vanföreanstalt skola mera officiellt klassificeras såsom vanföra. Vissa praktiska skäl, såsom bostads- brist o. dyl., kunna självfallet i något fall utgöra motiv för en sådan ord— ning, men som princip måste denna utväg anses olämplig.

Det sist anförda exemplet med elever, som bo på anstalten men utbildas utom densamma, riktar uppmärksamheten på ännu en fråga av vikt i detta sammanhang, nämligen fördelningen av eleverna på olika utbildningsvä- gar. Såsom kommittén framhållit i samband med behandlingen av frågan om pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet, har hitintills gällt, att nämnda myndighet skall avgöra, huruvida utbildningen bör ske vid van- föreanstalt eller på någon av de vanliga utbildningsvägarna. I realiteten har det emellertid helt förklarligt kommit att bli så, att avgörandet i flertalet .fall träffats av vanföreanstalterna. De utbildningsbehövande vanföra komma i kontakt med anstalterna endera direkt i samband med behandling etc., eller också genom pensionsnämndernas förmedling. I det förra fallet är det självklart, att vanföreanstalterna pröva frågan om lämpligaste utbild- ningsväg och träffa nödiga anstalter för utbildningens genomförande en- dera själv eller i samråd med pensionsnämnden och pensionsstyrelsen. Men även i fråga om övriga fall få vanföreanstalterna ganska ofta ett avgörande inflytande i denna fråga. När det gäller vanföra, som i samband med pen- sionsansökan fått utbildningsfrågan aktualiserad, remittera nämligen pen— sionsnämnderna i många fall ärendet till vanföreanstalt för närmare ut— redning.

För denna betydelsefulla verksamhet ha vanföreanstalterna endast ett begränsat antal tjänstemän (kuratorer). Eftersom varje anstalt avser att betjäna Vär sitt mycket omfattande distrikt, måste det helt naturligt upp— stå betydande svårigheter att ordna med utbildningsplats närmare hem- orten, även om bistånd härvid kan erhållas genom vederbörande pensions- nämndsordförande. I annat sammanhang har kommittén föreslagit, att det skall bli arbetsvårdsorganets uppgift att i första hand pröva ärendet för att sedan i samråd med yrkesvägledare och erforderlig medicinsk sakkun- skap träffa avgörande om den bästa utbildningsvägen. Förslaget har när- mare motiverats på sid. 141 ff. Självfallet kommer det att bli ytterst ange— läget för arbetsvårdsorganet vid handläggningen av frågor rörande vanfö- ras yrkesutbildning att kunna inkoppla vanföreanstalternas sakkunskap på området. Den utvecklingsgång, som här föreslagits, blir så mycket na— turligare, om en del av den ortopediska vården —— varom önskemål från olika håll uttalats _ kommer att organisatoriskt frikopplas från vanföre- anstalterna och förbindas med centrallasaretten.

3. Omorganisation av vanföreanstalternas yrkesskolor.

Det har ovan antytts, att ett antal elever vid vanföreanstalternas yrkes- skolor äro så >>fr.iska>>, att de utan men för hälsan och utan risk för att utbildningsresultatet skall försämras, borde kunna få sin utbildning i van-

liga yrkesutbildningsanstalter och inom näringslivet. Självfallet är det svårt att tillnärmelsevis säkert kunna bedöma, hur stort detta antal är. Det har emellertid antagits, att det skulle vara betydande. Vissa uttalanden från vanförevårdshåll kunna tolkas så, att mellan en tredjedel och hälften av eleverna skulle ha personliga förutsättningar att kunna följa undervis- ningen vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt eller inom näringslivet.

Därest dessa antaganden i praktiken komma att visa sig riktiga, komma de att bli av utomordentlig betydelse vid planerandet av den framtida yr- kesutbildningen för vanföra. Bland annat aktualiseras därigenom frågan om nödvändigheten av den påyrkade utbyggnaden av vanföreanstalterna.

Under de senaste åren ha vanföreanstalterna gjort ett flertal framställ- ningar till statsmakterna om medel för utbyggnad av bland annat anstal- ternas yrkesskolor. Här mä erinras om den ovan berörda framställningen från föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg samt om den skrivelse med förslag angående om- och tillbyggnad av anstalten i. Stockholm, som föreningen därstädes ingivit till medicinalstyrelsen den 31 januari 1944. Att döma av dessa framställningar och av den utredning, som genomförts av föreningen i Göteborg, finns en strävan hos anstalterna att kunna be- reda ett allt större antal vanföra den förmån, som utbildning vid vanföre— anstalt i vissa fall kan utgöra. Av de uppgifter, som kommittén för par- tiellt arbetsföra våren 1945 genom S.V.C.K. erhållit från de fyra vanföre— anstalterna, skulle det föreligga en betydande väntetid vid ett flertal yrkes— avdelningar inom anstalternas yrkesskolor (jfr sid. 29). I den tidigare åbe— ropade göteborgsutredningen påpekades, att väntetiden företedde en myc- ket heterogen bild. Den kunde emellertid uppskattas till i genomsnitt 21/2 år. Vid senare överläggningar med representanter för S.V.C.K. har framhållits, att en viss omsvängning skett under det senaste året, så att det för närvarande endast skulle förekomma väntetid för några få yrkes- avdelningar. Samtidigt gjordes gällande, att skolorna, därest de uppgåvo en mera generell väntetid, sannolikt också räknade med sådana vanföra, vilka i själva verket borde få sin utbildning inom näringslivet eller vid vanliga yrkesutbildningsanstalter.

Med hänsyn till vad som här anförts beträffande önskvärdheten av och möjligheterna att flytta ut en del elever från anstalterna till andra skolor och till praktisk utbildning inom näringslivet, synes någon ytterligare ut- byggnad av den pedagogiska verksamheten för närvarande icke böra före- slås. Med hänsyn till det tidigare resonemanget skulle den logiska fråge- ställningen snarare bli: Är det överhuvud taget nödvändigt att upprätthålla en särundervisning i nuvarande omfattning, avsedd endast för vanföra? I nuvarande läge synes det utomordentligt svårt att definitivt besvara den- na fråga. Möjligheterna att flytta ut en del elever från vanföreanstalternas skolor komma nämligen i hög grad att bli avhängiga av frågan, om man kan bereda dem utbildning på någon av de vanliga utbildningsvägarna.

Kommittén har ingående diskuterat denna fråga i kap. IX. och därvid kom- mit till den slutsatsen, att det genom särskilda åtgärder bör bli möjligt att bereda ett icke obetydligt ökat antal partiellt arbetsföra utbildning på de vanliga vägarna. Allmänt sett kommer också en utbyggnad och effektivi— sering av arbetsvårdsorganen att verka i denna riktning. Arbetsvårdens effektivisering kommer måhända att få den allra största betydelsen, när det gäller att skaffa utbildningsplatser inom näringslivet. Även om det kommer att erbjuda vissa svårigheter, kan man alltså räkna med att ett större antal vanföra än hittills bör kunna utbildas utom vanföreanstalt. Rimligen bör detta leda till en minskad tillströmning av vanföra till an— stalternas yrkesskolor.

Olika utvägar till en lösning av det problem, som för yrkesskolornas vid- kommande därmed kommer att uppstå, synas möjliga. Det kan sålunda diskuteras, vad som skulle vara mest rationellt: att så småningom kon— centrera verksamheten till två eller tre anstalter eller att bevara den de- centraliserade verksamheten i nuvarande omfattning och i annan ordning utnyttja de ledigblivna elevutrymmena. Innan man närmare hunnit be- döma verkningarna av de reformer för underlättandet av utbildning i an— nan ordning, som kommittén föreslagit, torde det vara riktigast att i obe- skuren omfattning bedriva utbildningen vid de ifrågavarande skolorna, samtidigt som eventuellt lediga elevplatser utnyttjas på annat sätt. Från pedagogisk synpunkt skulle det kunna anses värdefullt att bereda även fullt friska elever utbildning vid vanföreanstalterna. Därmed skulle den isolering, som hitintills präglat vanförevårdens pedagogiska verksamhet, i någon mån kunna brytas. Kommittén vågar dock icke räkna med att detta skall bli möjligt i någon större utsträckning. Då ligger det närmare till hands att på de ledigblivna elevplatserna placera partiellt arbetsföra med andra handikap än vanförhet, även om man därmed icke i samma grad kan tjäna syftet att bryta den nuvarande isoleringen. Anordningen kan emellertid från en mera allmän pedagogisk synpunkt anses lämplig; genom att sammanföra elever till dessa större skolor får man också ett betydligt rikare yrkesurval. Det må i detta sammanhang påpekas, att man vid utbildning av beredskapsinvalider sammanför personer med de mest skilda slag av arbetshinder i de för dem särskilt anordnade kurserna. Så- vitt kommittén har sig bekant, har denna anordning slagit väl ut. Det är icke möjligt att mera än antydningsvis angiva, vilka kategorier, som här— vid skulle kunna komma ifråga. Följande äro tänkbara: synsvaga, tal- och hörseldefekta, smittfria tbc—konvalescenter, reumatiker och vissa andra kroniskt sjuka.

Såvitt kommittén för partiellt arbetsföra kunnat konstatera, lägga gäl— lande bestämmelser för statsbidrag till vanföreanstalterna hinder i vägen, om skolorna med nuvarande organisation skulle önska att taga in även andra än vanföra. Genom att verksamheten skulle utvidgas att avse icke

blott vanföra, skulle det hela icke längre vara endast en fråga om statsbi- dragsvillkor, utan därmed aktualiseras hela problemet om vanföreskolor- nas ställning i det allmänna yrkesundervisningsväsendet och den del där- av, som kommittén företrädesvis behandlat i detta betänkande.

Frågan om skolornas administrativa ställning har redan, innan detta för— slag om att vidga deras verksamhetsområde förts på tal, varit föremål för intresse. Sålunda framhölls i göteborgsutredningen, att verksamheten ge- nom den hittillsvarande ordningen1 löpt stor risk att helt isoleras från den övriga yrkesundervisningen med de konsekvenser, som detta i olika avse— enden kan föra med sig. Härom anförde utredningen vidare:

Om ortopediens målsmän ansett sammankopplingen med vanförevårdens so- ciala och pedagogiska verksamhet inverka i viss mån hämmande på ortopediens vidare framsteg, så kan delvis med fog göras gällande, att det sociala och peda— gogiska arbetets anknytning till ortopedien från en viss tidpunkt icke enbart varit av godo. Denna tidpunkt kan sägas sammanfalla med den, då vanförevården i all- männa medvetandet, mer eller mindre uttalat, fick en övervägande sjukvårdsprä- gel. Med det förhållandet, att sjukvårdsverksamheten inom vanförevården blev dominant, har följt, att vanförevårdens sociala och pedagogiska verksamhet kom- mit att isoleras från hithörande statliga funktioner och att sakna speciellt forum i statsförvaltningen med den risk detta medför för otillräcklig observans av dess behov.

Det torde särskilt vara nödvändigt, att den av vanförevården bedrivna yrkes- utbildningsverksamheten i en eller annan form likställes med den mest närbesläk— tade grenen av den av staten ledda yrkesundervisningen, nämligen de centrala verkstadsskolorna.

Av det tidigare anförda framgår även, att svenska vanföreanstalternas centralkommitté hos överstyrelsen för yrkesutbildning gjort framställning om att ämbetsverket måtte föranstalta om inspektion av yrkesutbildningen.

Kravet på att vanföreskolorna böra inordnas i det övriga yrkesundervis- ningsväsendet blir så mycket mera befogat, därest kommitténs förslag ge- nomfördes, att även andra handikappade än vanföra skulle hänvisas till dessa skolor. Därmed torde skolornas nuvarande karaktär av särinstitu- tion för en viss grupp av handikappade upphöra, och de skulle övergå till att bli specialskolor för svårt invalidiserade partiellt arbetsföra av olika kategorier. På grund härav skulle en gentemot vanföreföreningarna friare och med övriga specialskolor (Vänersborg, Växjö, Broby och Kristine- hamn) mera jämförlig ställning vara att förorda. En sådan ordning skulle även kunna anses motiverad, därför att det allmännas inflytande över verk— samheten då skulle komma i en rimligare relation till statens ekonomiska insatser. Det har diskuterats, huruvida ett avskärande av det organisato- riska sambandet mellan ortopedvården och den pedagogiska verksamheten för någondera ledet skulle få några icke önskvärda följder. Göteborgsutred—

_ 1 Hittills ha yrkesskolorna liksom vanföreanstalterna i övrigt drivits av enskilda föreningar under medicinalstyrelsens tillsyn med statsbidrag, som täcka samtliga kOStnader.

ningen ansåg, att ett brytande av detta samband starkt skulle tynga den sistnämnda funktionen. Mot detta uttalande anmälde bland annat ortoped- förbundet vid remissbehandlingen av förslaget en avvikande mening (jfr sid. 34). Förbundet ansåg, att den starka organisatoriska förbindelse, som hittills funnits mellan den medicinska vården och socialvården, icke längre kan anses nödvändig för att ett fruktbringande samarbete skall komma till stånd.

Kommittén finner sig på grund av det anförda böra förorda, att vanföre— anstalternas yrkesskolor i avseende på sin funktion och sin infogning i yrkesundervisningsväsendet erhålla samma ställning som de föreslagna specialskolorna i Kristinehamn, Vänersborg, Växjö och Broby.

Detta skulle innebära, att det nuvarande nära organisatoriska sambandet mellan vanföreanstalternas pedagogiska verksamhet och de övriga leden i vanförevården upplöstes. Yrkesskolorna skulle liksom de ovannämnda spe— cialskolorna förstatligas och ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning tillsyn. Eleverna skulle remitteras till skolan i samråd mellan arbetsvårds- organet och överstyrelsen; i praktiken innebär detta den förändringen, att arbetsvårdsorganet övertager de funktioner i detta avseende, som pensionsstyrelsen hittills haft. Liksom övriga sjukvårdsinrättningar skulle vanföreanstalternas ortopediska kliniker — vilken ställning de framdeles komma att intaga är ännu icke klart —— genom arbetsvårdsorganet kunna remittera vissa utbildningsfall till här ifrågavarande eller andra special— skolor. Såsom ovan påpekats, kommer det att bli ytterst angeläget för arbetsvårdsorganet att söka kontakt med den ortopediska sakkunskapen vid handläggandet av dessa utbildningsfrågor.

Självfallet kommer den här föreslagna omläggningen att medföra vissa följder för skolornas verksamhet. Det har bland annat anförts, att verk— samheten skulle löpa risken att få dåligt rykte, eftersom man i större ut— sträckning än nu skulle taga sig an förhållandevis svårt invalidiserade personer. Om det kan anses önskvärt, att så många partiellt arbetsföra som möjligt skola få sin yrkesutbildning tillsammans med arbetskraften i övrigt, så måste följden härav bli, att de speciella utbildningsanstalterna få ett i vissa avseenden ganska särpräglat klientel. Detta gäller emellertid alla specialskolor. Även om det för anstaltens vidkommande skulle med— föra vissa svårigheter, synes likväl en sådan ordning för det stora fler— talet av partiellt arbetsföra innebära påtagbara vinster.

För själva utbildningens utformning skulle den förordade omläggningen komma att få betydande konsekvenser. Såsom tidigare anförts, har det va- rit de alltmer skärpta utbildningskraven, som utestängt vissa vanföra från de nuvarande utbildningsanstalterna. Därest utbildningen nu i huvudsak skulle avses för svårt invalidiserade partiellt arbetsföra av olika kategorier, torde den hittillsvarande i vissa fall fullständiga yrkesutbildningen få ut: bytas mot en utbildning, som mera tar sikte på enklare arbetsuppgifter,

sålunda omskolning och utbildning för tempoarbete ungefär av den omfatt— ning, som meddelas i de genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg anordnade särskilda kurserna. Behovet av en sådan utbildning för de van— föra har för övrigt uppmärksammats av göteborgsutredningen, som fram— höll, att en del mera påtagligt handikappade vanföra, som icke kunna till- godogöra sig en längre yrkesutbildning, borde kunna göras åtminstone del— vis arbetsdugliga genom en begränsad yrkesutbildning eller omskolning. Detta skulle enligt nämnda utredning i första hand gälla äldre personer, vilka bland annat på grund av familjeskäl icke kunna underkasta sig den långvarigare yrkesutbildningen.

Såsom framgår av tabell 5 på sid. 29 i detta betänkande, förekomma nu praktiskt taget samma utbildningsyrken vid de fyra yrkesskolorna. Denna uppläggning kan vara förståelig, icke minst därför att anstalterna nu avse att betjäna olika distrikt, men den torde likafullt icke kunna anses särskilt ändamålsenlig. Genom att ha delvis olika utbildningsyrken vid anstalterna och genom att åtminstone i viss grad bryta den nuvarande distriktsindel- ningen, vilken sedan staten övertagit hela kostnaden för utbildningen, icke kommer att spela samma roll som tidigare, skulle en väsentlig utökning av yrkesdifferentieringen kunna komma till stånd. Med hänsyn till att yrkes— differentieringen vid vanföreanstalternas yrkesskolor för närvarande är relativt god, har kommittén icke ansett sig närmare böra behandla frågan här. Men det bör bli. en angelägen uppgift för tillsynsmyndigheten att över- vaka, att man vid omläggningen av verksamheten får fram även med hän- syn till elevmaterialet största möjliga yrkesdifferentiering.

Slutligen vill kommittén påpeka önskvärdheten av att ifrågavarande skolor efter omorganisationen erhålla ny benämning. I stället för till exem- pel vanföreanstaltens yrkesskolor i Stockholm borde skolan sålunda helt enkelt kunna benämnas Norrbacka Yrkesskolor eller liknande. I den offent— liga klassificeringen borde ifrågavarande skolor inordnas under rubriken: Specialskolor.

KAP. XIII. DE LUNGTUBERKULÖSAS YRKES- UTBILDNING.

1. Förslag och åtgärder under senare år.

För de tuberkulösas vidkommande ha några speciella yrkesutbildnings— åtgärder hitintills icke genomförts. Undantag härifrån utgöra de, som bli- vit invalida på grund av kirurgisk tuberkulos, vilka kunnat erhålla utbild— ning vid vanföreanstalternas yrkesskolor. I obetydlig omfattning ha även personer, som vårdats för lungtuberkulos, erhållit bistånd och bidrag till utbildning från pensionsstyrelsen.

Frågan om särskild yrkesutbildning för tuberkulösa har emellertid i oli- ka sammanhang aktualiserats dels genom motioner i riksdagen, dels genom framställningar om åtgärder från olika institutioners och föreningars sida. Sålunda hemställdes i en motion till 1937 års riksdag om en statlig utred- ning i ämnet. Utskottet tillstyrkte motionärens hemställan, och riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj:t begära en sådan utredning. Vid 1944 års riks- dag motionerades vidare om särskilda stipendier åt lungtuberkulösa för korrespondensstudier.

Redan den 22 januari 1937 beslöt emellertid svenska nationalföreningen mot tuberkulos att låta verkställa en utredning om förbättrad tuberkulos- eftervård. De särskilt tillkallade sakkunniga framlade ett betänkande i ämnet — Utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård —— den 17 maj 1939.

Utredningsmännen föreslogo bland annat inrättandet av en särskild yrkesskola —— ett »yrkesskolesanatorium» — förlagd till Spenshult i Hal— lands lån i där befintligt sanatorium, vilket enligt förslaget skulle ombyg- gas för ändamålet.

Utredningsmännen angåvo i sitt betänkande, att det stora flertalet av de från vårdanstalt utskrivna kunde betraktas såsom fullt arbetsföra — en— ligt verkställd utredning omkring 90 %. Även med hänsyn till hälsotill— ståndet vore de därför oförhindrade att återupptaga arbete inom förut- varande yrke. Självfallet vore emellertid, att ett icke ringa antal för sin framtida utkomst behövde yrkesutbildning. Tuberkulosen hemsökte i stor

utsträckning just de åldersgrupper, som befunno sig i lärlingsstadiet. I mycket stor utsträckning borde emellertid de, som önskade skolmässig yrkesutbildning, kunna använda sig av eljest tillgängliga anstalter för yr- kesutbildning. Härjämte skulle ett betydande antal lämpligen kunna få ut- bildning inom näringslivet.

De sakkunniga anförde vidare i detta sammanhang:

Vid sidan av nu angivna kategori tuberkulösa återfinnes emellertid en relativt sett liten grupp, som enligt vårt förmenande påkallar speciella anordningar. Vi syfta här på vissa av de patienter, vilka före intagning å tuberkulossjukvårds- anstalt icke erhållit utbildning i yrke eller endast bristfällig sådan samt vid utskrivning från sådan anstalt —— ehuru smittfria — på grund av sitt hälsotill— stånd icke kunna efter någon konvalescenstid återupptaga eventuellt tidigare ut- övad sysselsättning eller ägna sig åt arbete, som ej kräver särskild utbildning, men vilkas tillfrisknande eljest fortskridit gynnsamt. Det torde nämligen förhålla sig så, att nu nämnda vårdade åtminstone icke undantagslöst för sin utbildning böra hänvisas till de yrkesskolor, som närmast äro avsedda för ungdomen i all- mänhet. Bland nu ifrågavarande grupp av icke fullt återställda tuberkulösa be- finner sig ett ej obetydligt antal, som på grund av sitt hälsotillstånd samt behovet av en fortsatt, effektiv efterbehandling icke kunna eller böra deltaga i under- visningen vid vanlig yrkesskola.1 Det behöver icke närmare framhållas att en i möjligaste mån differentierad, särskilt för detta klientel avsedd yrkesskola — kombinerad med ett internat —— skulle bliva till mycket stort gagn genom att medverka till ett tillvaratagande av en arbetskraft, vilken hittills i stor utsträck- ning gått förlorad för samhället.

Genom en rundfråga till sanatorieläkarna hade man sökt bilda sig en uppfattning om antalet, som skulle behöva utbildning i särskild ordning. Denna rundfråga gav vid handen, att 380 män och 260 kvinnor genomsnitt- ligen varje år skulle behöva utbildning på föreslaget sätt. En reducering av dessa siffror kunde emellertid tänkas ske, eftersom icke alla kunde för— väntas taga de eventuella utbildningsmöjligheterna i anspråk.

Den första lärlingstiden måste för ifrågavarande klientel inrättas för träning till arbete under noggrant aktgivande på hälsotillståndet. Därför fordrades en särskild yrkesskola, organiserad med hänsyn härtill.

Utredningsmännen anförde vidare:

Det mest konsekventa vore förvisso att organisera en särskild yrkesskola för lungtuberkulösa på så sätt, att eleverna kunde få hela sin utbildning i skolan. Detta skulle emellertid medföra, att, då utbildningen i många hantverksyrken krä- ver ett flertal år och då man av ekonomiska skäl måste inskränka sig att börja med en skola och sålunda med ett begränsat platsantal, skolans kapacitet — nu- merärt sett —— bleve mycket liten i förhållande till beräknad efterfrågan. Det finnes även ett annat skäl för att begränsa utbildningstiden. Samtliga elever komma att leva i internat, i en del fall omedelbart efter en flera månaders eller ofta årslång vistelse på sjukvårdsanstalt. Ett längre anstaltsliv medför ofta stora olägenheter för individen genom att avtrubba hans initiativförmåga, undergräva hans självförtroende och på så sätt göra honom mindre skickad att taga sig fram

1 Kursiverat här.

på egen hand ute i livet. Motivet för den speciella skolan är som ovan nämnts ett samtidigt behov av kontinuerlig läkartillsyn och yrkesutbildning. Då behovet av den förra ej längre föreligger kan eleven synas böra söka sin utbildning utan- för skolan. För att undervisningen skall kunna göras fruktbringande, måste emel- lertid vissa kursplaner uppgöras och fullföljas och detta förutsätter, att ombyte av elever sker med tillbörlig hänsyn härtill.

Undervisningen skulle som regel begränsas till högst 2 år.

I främsta rummet borde yrkesskolesanatoriet tillgodose de icke smitt- bärande restläktas och långvariga konvalescenternas behov av yrkesutbild— ning, men det borde även i vissa fall kunna medgivas, att smittförande sjuka mottoges. Fortgående övervakning av läkare under elevtiden måste äga rum. En mindre sjukvårdsavdelning borde finnas med behövlig ut— rustning för behandling.

För spenshultsskolans del räknade utredningsmännen med plats för 104 manliga och 42 kvinnliga elever. Männen skulle få utbildning till metall- arbetare (mekaniker och dylikt), värme- och sanitetsmontörer, träarbetare (snickare och dylikt) och radiomontörer och kvinnorna till klännings— och hattsömmerskor (modister). Gemensamt för män och kvinnor skulle utbild' ning meddelas i avdelningen för konfektionsskräddare, fotografer, träd— gårdsmästare samt kontorister. För kontoristyrkena ansågs undervisningen böra begränsas till ett år. I övriga fall skulle som förut nämnts utbildnings- tiden vid yrkesskolesanatoriet vara två år.

Vissa skäl ansågos tala för att yrkesskolesanatoriet direkt underställdes staten. Men eftersom det kunde ses såsom en försöksanordning, föreslogo utredningsmännen, att en enskild organisation —— förslagvis svenska na- tionalföreningen mot tuberkulos _ skulle bli sanatoriets huvudman. I prin— cip skulle huvudmannaskapet bli av samma slag som redan vore rådande vid vanföreanstalterna. Ett förverkligande av förslaget skulle därför icke innebära något nytt eller för sjukvården främmande.

Den 1 mars 1940 överlämnade nationalföreningens styrelse det refere— rade betänkandet till Kungl. Maj:t med hemställan om lämpliga åtgärder-. Styrelsen förklarade sig beredd att för nationalföreningen framlägga för— slag, att föreningen genom anbud, bindande intill den 1 september 1941, skulle åtaga sig att under vissa förutsättningar bestrida kostnaden för Spenshults sanatoriums ombyggnad och nyinredning. Såsom ytterligare villkor uppställdes, att ombyggnaden etc. skulle ske i enlighet med de i nationalföreningens utredning framlagda anläggnings— och organisations— planerna.

I detta sammanhang kan det med hänsyn till kommitténs kommande förslag vara av intresse att nämna något om de förslag rörande verkstads- hem och eftervårdshem, som de av nationalföreningen tillkallade sakkun-

niga samtidigt lade fram. I nationalföreningens hemställan till Kungl. Maj:t innefattas dock icke dessa anläggningar. Verkstadshemmen skulle enligt förslaget utgöra ett slags »skyddad industri», där tuberkulösa med rela- tivt god arbetsförmåga skulle kunna placeras. I första hand skulle det vara sådana, vilka icke kunde erhålla sysselsättning i öppna marknaden eller vilka saknade hem eller icke lämpade sig för förvärvsarbete, som kunde utföras i hemmet. Två sådana verkstadshem skulle enligt förslaget upp- rättas, det ena i anknytning till det föreslagna yrkesskolesanatoriet och det andra i anslutning till något centralsanatorium i Norrland. Anlägg- ningarna skulle avses för 30—40 arbetare, och de intagna — pensionärerna _ skulle sysselsättas i två eller tre olika yrken. Någon yrkesutbildning skulle det emellertid icke vara fråga om. Hemmen skulle uppföras helt med statsbidrag. Större delen av driftskostnaderna beräknades bli täckt genom anläggningens produktion.

Eftervårdshemmen skulle beläggas med personer med mera höggradigt reducerad arbetsförmåga, främst långvariga konvalescensfall samt smitt- förande kroniska fall. Hemmen skulle förutom bostadsavdelning (pensio- nat) omfatta verkstäder för sysselsättning i två, högst tre yrken. Förslaget innebär vidare, att hemmen skulle ställas under landstingens huvudmanna— skap, och helst skulle de uppföras i anslutning. till centralsanatorierna. I varje landsting borde det ske en utredning, avseende att klarlägga dels be- hovet av eftervårdshem, dels inom vilka yrken sysselsättning borde beredas de intagna. Till uppförandet av bostadsavdelning föreslogo utredningsmän- nen, att det borde utgå statsbidrag enligt samma grunder, som gälla för tuberkulossjukvårdsanstalter,1 varjämte till arbetslokalernas uppförande föreslogs utgå samma bidrag som verkstadsskoleutredningen förordat i fråga om centrala verkstadsskolor.2 De sakkunniga förmodade, att det mot förslaget i sistnämnda hänseende skulle riktas den anmärkningen, att verk- samheten vid eftervårdshemmen icke skulle bli jämförlig med yrkesssko- lornas. Det betonades i detta sammanhang, att eftersom många konvales- center skulle vara i yngre åldrar, hemmen ändock i hög grad skulle komma att få karaktären av undervisningsanstalter.

Vid remissbehandlingen framfördes i flertalet fall inga erinringar mot tanken i och för sig att inrätta en särskild yrkesskola för tuberkulösa, ehuru i vissa yttranden framhölls, att rådande finansiella läge borde moti- vera ett anstånd med planens förverkligande. Däremot gjordes i. åtskilliga fall från olika synpunkter erinringar mot tanken på skolans förläggande till Spenshult. I ett par yttranden gjordes också gällande, att yrkesutbild— ningen borde kunna tillgodoses genom de ordinarie yrkesutbildningsanstal-

1 Högst halva kostnaden, maximerat dock till 2 000 kronor per Vårdplats. 2Till uppförande av undervisningslokaler 50 %, till inventarier och inredning av undervisningslokaler enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, dock högst 50 %, till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmaterial 90 %.

terna. Sålunda anförde Göteborgs och Bohus läns landsting, därvid stöd— jande sig på ett yttrande från landstingets dispensärläkare, att de, som borde ifrågakomma till yrkesutbildning, torde kunna utbildas i befintliga yrkesskolor och att i fall, där detta icke kunde ifrågakomma, prognosen vore så dålig, att någon yrkesutbildning icke borde ifrågakomma. Även stadsfullmäktige i Gävle, som ansågo, att det kostsamma projektet med särskild yrkesskola i varje fall borde anstå tillsvidare, ifrågasatte, om icke de befintliga yrkesskolorna skulle kunna mottaga åtminstone en del av de elever, som avsågos gå till dylik särskild skola. En av fördelarna vid yrkesutbildning i vanlig yrkesskola vore, att erhållet avgångsbetyg icke såsom i fråga om elev vid yrkesskolesanatorium vid sökande av plats genast och för all framtid stämplade vederbörande som före detta tuber- kulossjuk.

Statskontoret, som ansåg att statsfinansiella hänsyn lade hinder i vägen för upprättandet av den föreslagna undervisningsanstalten, ifrågasatte även, om icke behovet av yrkesutbildning för de tuberkulösa lämpligen kun- de tillgodoses i annan ordning. Då skolan i första rummet skulle avses för icke smittförande och restläkta, syntes behovet av yrkesundervisning kun- na väl tillgodoses med utnyttjande av redan befintliga undervisningsan- stalter, varvid särskilda svagklasser borde upprättas.

Vissa betänkligheter uttalade även styrelsen för Spenshults sanatorium, som dock fann, att det torde vara lämpligt att inrätta en särskild yrkes— skola exempelvis för sådana tuberkulösa, vilkas arbetskraft vore avsevärt nedsatt eller som voro i behov av särskilt noggrann observation av läkare under elevtiden.

Skolöverstyrelsen framhöll, att ett yrkesskolesanatorium skulle bliva ett välbehövligt tillskott till de starkt begränsade yrkesutbildningsmöjligheter, som yrkesskoleväsendet i sin dåvarande omfattning kunde erbjuda.

Medicinalstyrelsen fann förslaget om ett yrkesskolesanatorium beaktans- värt men ansåg, att frågan om plats och detaljorganisation borde bliva före- mål för förnyade överväganden i samråd med nationalföreningen.

Från pensionsstyrelsens sida anfördes, att anordnandet av en speciellt för tuberkulösa avsedd yrkesskola skulle fylla ett obestridligt behov. Även socialvårdskommittén tillstyrkte och anförde, att den vore övertygad om att yrkesskolesanatoriet skulle fylla en så viktig uppgift i strävandena att infoga tuberkulossjuka i. arbetslivet, att eljest föreliggande betänkligheter med hänsyn till rådande finansiella läge måste vika.

Både landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen uttalade sin anslutning till förslaget om yrkesskolesanatorium.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse tillstyrkte livligt förslaget om en särskild yrkesskola. Den föreslagna formen för en sådan vore visserligen oprövad, men mycket talade för att den yrkesutbildning, som avsåges, skulle

bliva synnerligen värdefull för återställandet av försörjningsförmågan för en viss kategori av de tuberkulösa patienterna.

De lungsjukas riksförbund tillstyrkte även förslaget, ehuru benämningen sanatorium i detta sammanhang ansågs olämplig. Ett betyg från ett yrkes- skolesanatorium skulle sätta en stämpel på vederbörande.

I skrivelse av den 29 september 1942 meddelade styrelsen för national- föreningen mot tuberkulos, vilken på begäran av socialdepartementet verk- ställt förnyad undersökning angående möjligheterna att finna en ny för- läggningsort med disponibel byggnad för yrkesskolesanatoriet, att någon sådan icke kunnat finnas. Däremot hade förslag om ett flertal lämpliga tomter framlagts. Verkställda utredningar hade emellertid givit vid handen, att kostnaderna för en nybyggnad med plats för omkring 150 elever sanno- likt komme att betydligt överstiga 2 miljoner kronor. Driftskostnaden skulle enligt då gjorda undersökningar uppgå till minst 325 000 kr. per år.

Styrelsen anförde fortsättningsvis i skrivelsen:

På grund av de avsevärda kostnaderna och då, med hänsyn till det nu förelig- gande ökade vårdbehovet för fall av tuberkulos något sanatorium inom de när- maste åren icke torde kunna tagas i anspråk för ett yrkesskolesanatorium, har styrelsen för sin del funnit sig böra låta med frågan om anordnandet av ett så- dant tillsvidare anstå.

Flera andra av de förslag, som utredningsmännen framlagt, ansågos dock böra realiseras, däribland eftervårdshem och verkstadshem. Sålunda hem- ställdes om utverkande hos riksdagen av anslag till eftervårdshem, sedan pågående utredning (genom 1941 års reumatikervårdssakkunniga) rörande statsbidrag till eftervårdshem och konvalescenthem inom sjukvården i all- mänhet slutförts. Vidare hemställdes om anslag med 465 000 kronor till uppförande och inredande av ett verkstadshem i Hällnäs i Västerbottens län samt att, vid beräknandet av statsbidrag till driften, även fyllnadsbi- drag till täckande av driftsunderskott skulle utgå.

Medicinalstyrelsen, som till Kungl. Maj:t den 12 november 1943 över- lämnade nationalföreningens till styrelsen ingivna framställning, förordade livligt densamma.

Vid remissbehandlingen av nationalföreningens senare framställning ut— talade svenska sanatorieläkarföreningens styrelse viss tvekan om möjlighe— ten att upprätthålla den tänkta gränsdragningen mellan eftervårdshemmens och verkstadshemmens klientel. Den föreslagna verksamheten i Hällnäs borde enligt styrelsens uppfattning organiseras såsom eftervårdshem med tyngdpunkten lagd på mottagande av mera stationärt klientel. Vidare an— fördes, att de tuberkulösas eftervård måste i huvudsak anses vara en stat- lig uppgift. Skäligt vore därför, att staten —— med tillskott av de eventuella bidrag, som nationalföreningen kunde vara villig lämna _ iklädde sig byggnadskostnaden. Driftskostnaderna borde bestridas av staten och veder— börande sjukvårdsområde gemensamt.

En del landsting uttalade tveksamhet beträffande inrättandet av särskil— da verkstadshem och eftervårdshem. Flertalet landsting uttalade sig emel- lertid positivt om förslagen. Både svenska arbetsgivareföreningens och Iandsorganisationens yttranden voro tillstyrkande.

Svenska stadsförbundet anförde genom sin sjukvårdsdelegation, att man i första hand borde söka få till stånd eftervårdshemmen, vilka ansågos vara av större social betydelse.

Den 10 juni 1944 överlämnade 1941 års reumatikervårdssakkunniga »Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt under- stöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård.»1

Begreppet E-avdelning har av de sakkunniga definierats på följande sätt:

Med E—avdelning förstå de sakkunniga till lasarett, sanatorium eller annan självständig sjukvårdsinrättning hörande avdelning, som är avsedd för eftervård av uppegående patienter, vilka icke behöva vårdas på A-plats men fortfarande äro i behov av observation eller behandling vid sjukhuset. E-avdelning bör i viss utsträckning kunna fungera även såsom poliklinikhem. Avsikten med inrättandet av särskilda E-avdelningar är att komplettera huvudanläggningen med vårdplat- ser, billigare i anläggning, utrustning och drift.

Fortsättningsvis påpekade de sakkunniga, att patienterna på E-avdel- ningarna skola beredas sysselsättning, vilken, när det gäller patienter vid sanatoriernas E-avdelningar, borde kunna övergå i viss utbildning.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkommo mycket delade meningar i fråga om eftervårdens inriktning och utbyggande i form av särskilda efterbehandlingsavdelningar. Meningarna gingo också isär be- träffande frågan om finansieringen av E—vården. Med hänsyn härtill an- mälde vederbörande departementschef i prop. till 1945 års riksdag angå— ende statsbidrag till hem för kroniskt sjuka (1945:113), att han icke då fann sig beredd att till behandling upptaga även frågan om statligt stöd för utbyggande av efterbehandlingsavdelningar i den ordning, som de sak— kunniga föreslagit.

2. Allmänna synpunkter.

Att det föreligger behov av yrkesutbildning i särskild ordning för vissa lungtuberkulösa med långvarig konvalescenstid har tydligt framgått under frågans tidigare behandling. På framställning av kommittén har statens ar- betsmarknadskommission utfört en genomgång av klientelet vid ett par sa- natorier (Hällnäs och Kolmården). Resultatet härav har ytterligare bestyrkt kommitténs uppfattning om detta utbildningsbehov. Liksom när det är frå- ga om flertalet andra kategorier av handikappade, har det visat sig svårt _1 sou 1944 :28.

att närmare precisera det antal tuberkulösa, som kunna vara i behov av särutbildning. Såsom redan tuberkuloseftervårdsutredningen påpekat, tor- de man kunna räkna med att det stora flertalet av dem, som vårdas på sa- natorium — förenämnda utredning räknade med 90 % —— efter tillfrisk- nandet kan återgå till tidigare sysslor. Bland de återstående _ som alltså skulle vara tvungna att byta yrke — synes en avsevärd del i fråga om yrkesutbildning eller omskolning kunna gå de vanliga utbildningsvägarna efter vårdtidens slut. För andra däremot med långvarig vård— och konvale- scenstid kan det anses både behövligt och lämpligt att utnyttja denna tid för utbildning under i viss mån skyddade förhållanden.

Genom en rundfråga till sanatorieläkarna hade tuberkuloseftervårdsut- redningen kommit till den slutsatsen, att det för år räknat i genomsnitt förelåge behov av utbildning i skyddad miljö för 380 män och 260 kvin— nor. Nämnda siffror utgjorde 8.7 resp. 6.3 % av de under ett år utskrivna patienterna. Viss reducering av dessa tal skulle dock enligt utrednings- männen vara tänkbar, eftersom många kunde förväntas icke taga de er— bjudna utbildningsmöjligheterna i anspråk. Den tidigare omnämnda ge- nomgången av patienterna vid ett par sanatorier, som kommittén låtit verk- ställa, jävar icke direkt dessa uppgifter. Den styrker dock den uppfatt- ningen, att antalet kan reduceras, särskilt som de åtgärder i övrigt, kom- mittén föreslagit, böra göra det lättare för en del inom denna kategori av thc—sjuka att få de erforderliga yrkeskunskaperna på någon av de mera * allmänt syftande utbildningsvägarna. Kommittén tänker närmast på för- * slagen om inrättande av särskilda avdelningar vid vissa verkstadsskolor, om organiserandet av gemensamma specialskolor för olika kategorier par- tiellt arbetsföra samt om den särskilda kursverksamhet, som kommittén föreslagit skall organiseras genom överstyrelsens för yrkesutbildning för- sorg. Genom den sistnämnda formen skulle överstyrelsen få möjligheter — om så kunde anses erforderligt —— att anordna särskilda kurser för lungsjuka.

På grund av de mycket stora kostnaderna har, såsom redan tidigare anförts, frågan om yrkesskolesanatorium ställts på framtiden. Under remissbehandlingen av ärendet framfördes utöver kostnadsskälen vissa andra erinringar mot den föreslagna lösningen av problemet. Dessa erin- ringar äro värda beaktande, när frågan nu ånyo skall prövas. Sålunda framhölls, att det vore önskvärt, om verksamheten under en försökstid kunde bedrivas i mindre skala, främst därför att denna form av utbild- * ning och vård vore oprövad i vårt land. Vidare anfördes, att det vore mindre lyckligt att draga samman patienter-elever från hela landet till en enda centralanstalt. En sådan anordning skulle medföra betydande rese- kostnader, varjämte de långa avstånden i och för sig skulle avhålla många från att besöka yrkesskolesanatoriet. Dessutom komme avstånden att för- svåra patienternas-elevernas kontakt med anhöriga i hemorten. Kommittén

för partiellt arbetsföra finner dessa erinringar mot förslaget om ett yrkes— skolesanatorium beaktansvärda. Betänkligheterna mot den föreslagna ord- ningen skulle emellertid bli mindre, om man kunde räkna med att efter- hand få till stånd ytterligare någon eller några liknande anstalter på andra håll i landet. En sådan utveckling torde dock knappast vara att räkna med.

Den mest avgörande invändning, som enligt kommitténs mening kan rik- tas mot förslaget, är emellertid, att yrkesskolesanatoriet — trots sin relativa storlek —— skulle komma att erbjuda ett ganska begränsat yrkesval, ett för— hållande som ligger i sakens natur, eftersom elevantalet skulle bli rela- tivt ringa. I de fall, där särundervisning redan finns (för blinda, döv- stumma och vanföra) har kommittén mött samma problem, och det har i vissa fall varit svårt att i efterhand finna på lösningar för en mera diffe— rentierad yrkesundervisning. När det gäller de lungtuberkulösa, skulle det därför vara önskvärt att redan från början få till stånd sådana anordning- ar, att man i görligaste mån kunde undgå denna icke önskvärda konsekvens.

Vid en bedömning av förslaget om ett yrkesskolesanatorium måste hän- syn också tagas till vårdplatsbehovets sannolika utveckling. Genom effek- tivare behandlingsmetoder och ett tidigare uppspårande torde vårdplats- behovet, sett på längre sikt, med största sannolikhet komma att nedgå. Under sådana förutsättningar skulle det från ekonomisk synpunkt kunna anses olämpligt att uppföra ytterligare anläggningar av mera permanent karaktär för de lungtuberkulösas utbildning. Härtill kan läggas, att nya upptäckter och rön på medicinens område mycket snabbt kunna förändra vård- och utbildningsbehovets inriktning. Det synes därför angeläget, att de särskilda utbildningsåtgärderna utformas så, att de så smidigt som möj- ligt kunna anpassas efter olika förhållanden.

Uppförandet av ett yrkesskolesanatorium skulle i sak innebära, att man till en särskild yrkesskola skulle överföra viss vård och efterbehandling från tuberkulosvårdanstalterna. Med hänsyn till den ovanberörda sanno- lika utvecklingen i fråga om platsbehovet på dessa anstalter skulle det kunna synas vara ändamålsenligare att gå den omvända vägen, d. v. s. att föra in en del yrkesundervisning till de egentliga vårdanstalterna. En sådan lösning skulle även vara motiverad genom att man då i viss utsträckning kunde möjliggöra en smidigare övergång från arbetsterapin till yrkes- utbildningen.

Tanken på en sådan ordning är heller icke helt ny. Redan tuberkulos— eftervårdsutredningen fastslog i sitt betänkande, att pensionärerna på de 5. k. eftervårdshemmen under »arbetsledares» tillsyn skulle sysselsättas i ett par olika yrken. Dock torde tuberkuloseftervårdsutredningen icke ha avsett, att yrkesutbildning i egentlig mening skulle meddelas vid dessa eftervårdshem. Frågan härom kom för övrigt att stanna på förslagsstadiet, sedan Kungl. Maj:t förklarat sig icke kunna taga ställning till på vad sätt statens bidrag till de föreslagna E-sjukhusen skulle utgå.

Förutsättningarna för en lösning efter denna senare linje synas just nu särskilt gynnsamma, sedan frågan om E-paviljonger vid tuberkulosanstal-— terna genom oförutsedda omständigheter snabbt blivit löst. Bland de tusen— tals flyktingar och repatriandi, som under våren och försommaren 1945 kommo till vårt land, voro ett stort antal tbc-sjuka. En del av dem bereddes plats på sanatorier, andra i offentliga lokaler och skolor. För att kunna frigöra dessa senare utrymmen hemställde medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16 juni 1945 om anslag till uppförande av E- paviljonger i. anslutning till vissa centralsanatorier.

I kungl. brev av den 29 juli 1945 uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen uppföra 15 dylika paviljonger i huvudsak- lig överensstämmelse med det typförslag, som framlagts av 1941 års reuma— tikervårdssakkunniga. Till täckande av kostnaderna anslogs 3 750 000 kro— nor. Beträffande kostnader för ledningar, ku'lvertar, utbyggnad av huvud— anstalternas panncentraler etc. förutsatte styrelsen, att dessa skulle be— stridas av vederbörande huvudman.

Medicinalstyrelsen framhöll i den förenämnda skrivelsen, att man preli— minärt kunde beräkna, att anläggningarna under ca ett års tid skulle tjäna såsom vårdanstalter för flyktingar med flera. Styrelsen påpekade vidare, att man på grund av tidigare upptäckt av tuberkulosfallen genom skärm-' bildsundersökningarna rent temporärt måhända skulle behöva ett ökat an— tal A-platser. Härvid skulle E-sjukhusen kunna bli av stort värde. Deras egentliga syfte skulle dock framdeles bli att tjäna såsom eftervårdsavdel— ningar »för uppegående patienter» vid vissa centralsanatorier.

I den förenämnda skrivelsen till Kungl. Maj:t framhöll medicinalstyrel- sen, att paviljongerna, sedan de blivit uppförda, borde betraktas såsom ve— derbörande huvudmans egendom. Det skulle därför ankomma på denne att svara för anläggningarnas framtida underhåll.

Ämbetsverket påpekade vidare beträffande villkoren för erhållande av E-sjukhus:

Huvudmannen bör dock för att få helt förfoga över paviljongen avge en för- bindelse att dels icke utan Kungl. Medicinalstyrelsens särskilda medgivande ned— lägga paviljongen eller använda densamma till annat ändamål än för vård av tbc-sjuka, dels att så länge medicinalstyrelsen finner behov därav föreligga, upp— låta paviljongen för vård av tbc—sjuka flyktingar, dels att, om något av nu nämnda villkor framdeles icke fullgöres och Kungl. Maj:t på särskild framställning icke annorlunda medgiver, till statsverket inbetala det belopp, vartill kostnaden för paviljongens uppförande uppgått eller så stor del därav som Kungl. Medicinal- styrelsen kan komma att bestämma.

Kommittén har beträffande de nu uppförda E-sjukhusen inhämtat vissa uppgifter. Härav framgår, att 14 anläggningar kommit till utförande. I följande tabell har gjorts en sammanställning över E-sjukhusens placering och platsantal enligt uppgifter erhållna av byggnadsstyrelsen.

Antal vårdplatser

Vid sanatorieti L ä n

Söderby ................ Stockholms stad 60 Uppsala ................ Uppsala län 44 Eksjö .................. Jönköpings » 60 Målilla .................. Kalmar » 44 Follingbo . . . Gotlands » 43 Fur ........... . . Blekinge » Fagered ..... . Hallands » Arvika . Värmlands » Garphyttan . . . . Örebro » Västerås ......... . . . Västmanlands » Sundsvall Västernorrl. » Östersund .............. Jämtlands » Hällnäs Västerbottens » Norrbottens »

I stort sett äro anläggningarna, såsom redan angivits, uppförda enligt de typförslag, som framlades av 1941 års reumatikervårdssakkunniga i det förutnämnda betänkandet angående eftervård m. 111. De äro sålunda av trä och byggda i två våningar. I flertalet fall har dessutom på landstingens bekostnad hel jordvåning utschaktats. Särskilda ligghallar finnas i anslut- ning till samtliga. Patientrummen, som äro avsedda för två bäddar, ha pla- cerats i båda våningarna. I bottenvåningen finnas dessutom vissa ekonomi- utrymmen jämte matsal—dagrum och två mindre arbetslokaler om tillsam- mans ca 70 m2. Även i andra planet finnas arbetslokaler av samma storlek. Av olika anledningar förekomma emellertid vissa variationer i utförandet. Sålunda ha arbetslokalerna på ett par håll (Sandträsk och Västerås) med hänsyn till tomtutrymmen, markförhållanden etc. förlagts till en »fri» jord- våning. På vissa håll ha de utrymmen, som ursprungligen varit avsedda såsom arbetslokaler, genom uppsättandet av provisoriska väggar avdelats till personalrum. Vid ett par sjukhus ha arbetslokalerna mera definitivt tagits i anspråk såsom patientrum.

Samtliga paviljonger äro beträffande värme— och vattenförsörjning sam- mankopplade med centralanstaltens anläggningar. Maten beräknas på samma sätt kunna erhållas från centralanstaltens kök.

Enligt de uppgifter, som underhand erhållits från byggnadsstyrelsen, torde det på många håll föreligga goda möjligheter att inreda verkstads— lokaler av betryggande storlek och kvalitet i jordvåningarna. Husen äro emellertid av sådan konstruktion, att erforderliga arbets- eller verkstads- lokaler även kunna tillbyggas ovan jord. I regel finnas också goda tomt- utrymmen.

Vid en mera allmän bedömning på grundval av nu tillgängliga uppgifter synes det alltså föreligga goda möjligheter att få till stånd de för undervis—

ningen nödvändiga utrymmena i anslutning till tuberkulosvårdanstalternas E-audelningar. Frågan huruvida en sådan utbildning av andra skäl bör förläggas till de ifrågavarande E-sjukhusen skall dryftas i det följande.

3. Yrkesutbildning vid tuberkulosvårdanstalternas E-avdelningar.

Såsom framgår av det förut sagda, ställer sig kommittén tveksam till för- slaget om upprättandet av ett yrkesskolesanatorium. Särskilt har detta blivit fallet, sedan det under frågans behandling framgått, att en lösning av utbildningsfrågan i anknytning till redan befintliga E—avdelningar vid olika sanatorier möjligen skulle medföra vissa fördelar, som knappast kunna vinnas, därest man ginge på den andra linjen. I det följande skola en del av dessa fördelar närmare diskuteras.

Vad som främst talar för att de tuberkulösas säruthildning borde för- läggas till E—avdelningarna är, att därigenom en rikare yrkesdifferentiering än vid det tilltänkta yrkesskolesanatoriet torde kunna komma till stånd, dock endast under den förutsättningen att man inriktar sig på olika utbild- ningsmål vid de skilda E-avdelningarna och att dessa ställas öppna även för elever från andra upptagningsområden än det, som sjukhuset primärt är avsett att tjäna. Med en sådan uppläggning av verksamheten torde det även gå förhållandevis lätt att utan större kostnader efter behovets väx- lingar bygga ut densamma eller göra den mindre omfattande. En lösning enligt detta förslag skulle vidare tillgodose kravet på en utspridning av utbildningsmöjligheterna över hela landet, vilket måste anses vara till för- del. Att därigenom förflyttningar längre bort från hemorten ändock i vissa fall kunna bli nödvändiga, kan självfallet icke undgås.

Vid E-sjukhusen skulle det vidare, utan att särskilda anordningar därför behövde vidtagas, finnas tillgång till erforderlig vård, behandling och läkar- tillsyn. Avsikten är nämligen, att A-sjukhusens resurser i dessa avseenden också skola stå till efterbehandlingsavdelningarnas förfogande.

Liksom när det gäller särundervisning för andra grupper av partiellt ar- betsföra, borde det också i detta fall vara tänkbart att förlägga en del kurs- deltagare i externat. Med hänsyn till E-avdelningarnas geografiska place— ring skulle det förmodligen bli lättare att finna lämpliga inackorderings- hem. Sannolikt kommer det vid E-avdelningarna också att finnas vissa icke smittförande patienter, som trots sitt behov av vård och medicinsk tillsyn lämpligen kunna utbildas inom näringslivet eller vid »vanlig» yrkesutbild- ningsanstalt. En uppdelning av utbildningen på flera orter skulle även bjuda denna kategori större möjligheter till utbildning i nyss nämnd ordning.

Till vad som har anförts bör slutligen också framhållas de betydande ekonomiska fördelar, som skulle vara förknippade med en lösning enligt

den här förordade linjen. Förläggningsutrymmen eller »pensionatsbygg- nader» skulle sålunda utan särskilda kostnader vara tillgängliga, och efter- som det vid flera av E—avdelningarna torde finnas möjligheter att åstad— komma lämpliga undervisningslokaler inom de nu uppförda byggnaderna, skulle kostnaderna härför sannolikt också komma att bli förhållandevis små. Sett mot bakgrunden av en förmodad nedgång i vårdplatsbehovet för tuberkulösa, bli de ekonomiska fördelarna med den här förordade lös- ningen än mera framträdande.

Helt naturligt kommer det även att uppstå vissa svårigheter vid genom— förandet av det här skisserade förslaget. Så torde komma att bli fallet bland annat därför, att eleverna böra ha möjlighet att påbörja utbildningen vid olika tidpunkter. Ett sådant system har redan i viss utsträckning tillämpats vid de på olika håll i landet anordnade beredskapskurserna. Såvitt det är kommittén bekant, har systemet i dessa fall slagit väl ut. Det kräver emel— lertid en långtgående individualisering av undervisningen, vilken för övrigt även av andra skäl blir nödvändig för det här ifrågavarande klientelet.

Förslagets förutsättningar. Frågan om man med någon framgång kan förlägga yrkesutbildningen för vissa tuberkulösa till E-sjukhusen blir emellertid beroende av:

1) Patienternas medelvärdtid. 2) Möjligheterna att kunna placera utbildningsbehövande patienter vid andra än det egna upptagningsområdets E-avdelningar.

Såvitt kommittén kunnat konstatera, finnes ännu ingen säkrare känne- dom om medelvärdtiden varken för eftervårdsavdelningar vid lasarett eller sanatorier. Därmed är också sagt, att man vet ganska litet, hur klientelet kommer att bli sammansatt. Sakkunniga ha framhållit såsom sannolikt, att vårdtiden kommer att bli mycket växlande ; en del patienter få måhända, vistas där blott 3—4 månader, medan andra sannolikt måste räkna med en flera gånger längre vårdtid. 1941 års reumatikervårdssakkunniga, som i sitt förutnämnda betänkande angående eftervärdsavdelningar m. m. disku- terade frågan om klientelets sammansättning, angåvo, att E-avdelningarna principiellt skulle vara avsedda för »uppegående patienter». Men icke heller detta begrepp kan sägas närmare ha karakteriserat klientelet. Det torde emellertid vara mycket svårt, om det överhuvud taget är möjligt, att kunna fastställa generella bestämmelser för vilka som för fortsatt vård etc. skola överföras eller inläggas på en E-avdelning. I praktiken torde ett sådant avgörande böra grundas på en bedömning om lämpligheten från fall till fall.

Även om kommittén i princip delar en sådan uppfattning, skulle det en- ligt kommitténs mening vara önskvärt, att vissa utbildningsbehövande tu— berkulösa finge företrädesrätt till åtminstone en del av det totala plats- antalet vid sanatoriernas E—avdelningar. Kommittén åsyftar här långtids— konvalescenter, vilka vid utskrivningen icke tillåtas att upptaga ett för— värvsarbete i full utsträckning förrän efter en längre övergångstid med

vila eller lättare sysselsättning. Inom denna kategori torde det finnas en betydande grupp av både unga och äldre, som äro i behov av såväl ord- nade levnadsförhällanden och läkartillsyn som utbildning. För att undvika missförstånd vill kommittén framhålla, att bland dessa innefattas icke kro- nikerna eller de så kallade asylfallen. Det är enligt kommitténs för par- tiellt arbetsföra mening ett mycket framträdande samhällsintresse, att lång- tidskonvalescenterna få sådan vård och utbildning, att de åter kunna bli arbetsdugliga medborgare. Kommittén föreslår därför, att en viss del av E-avdelningarnas utrymmen reserveras för dylika långtidskonvalescenter, som under vistelsetiden på sjukhuset även kunna meddelas viss utbildning.

Långtidskonvalescenterna ha nu vid utskrivningen från sanatorium många svårigheter att kämpa mot. Med hänsyn till att det oftast visar sig ogörligt att skaffa sådana lättare arbeten, som de skulle kunna utföra, kom- mer deras konvalescenstid att fördrivas utan sysselsättning. När hälsotill- ståndet sedermera medgiver, att de ånyo börja ett arbete, visar det sig i många fall, att de förlorat arbetslusten under den långa sysslolösheten och ha svårt att åter komma igång. Det skulle därför vara en betydelsefull upp- gift att giva dessa personer icke bara lämplig vård och tillsyn utan även ut- bildning. Därest en viss del av tuberkulosvårdanstalternas E-platser komme att reserveras för dessa utbildningsbehövande långtidskonvalescenter, skulle avdelningarna som sådana enligt kommitténs mening komma att fylla en socialt sett mycket högvärdig funktion.

Med hänsyn till att E-sjukhusen för att kunna tjäna sitt egentliga ända- mål också måste ha möjligheter att taga emot ett betydande antal patienter, som ej äro i behov av yrkesutbildning, kan man icke räkna med att för utbildningsändamål få disponera mera än en begränsad del av hela antalet vårdplatser. Såsom ett försök borde emellertid enligt kommitténs mening inemot 1/3 av vårdplatserna kunna reserveras för utbildningsbehövande lång- tidskonvalescenter från både det egna och andra upptagningsområden. För hela landet räknat skulle det innebära ca 240 platser. Hur denna fråga lämpligen bör lösas kan givetvis göras till föremål för diskussion. Enligt kommitténs mening skulle det vara fördelaktigast, om man genom avtal med E-sjukhusens huvudmän finge rätt att disponera ett visst antal vård— platser upp till det föreslagna maximiantalet. Skulle denna utväg icke vara framkomlig, kunde möjligen vid det slutgiltiga överlämnandet av sjukhusen såsom ytterligare villkor inryckas en bestämmelse av ovan föreslagen inne- börd. Eftersom statsbidragsbestämmelserna för E-sjukhusen ännu icke ut- formats, torde man också på denna väg ha viss möjlighet att lämna före- skrifter i fråga om dispositionen av E-platserna. Såsom redan framhållits, räknar emellertid kommittén med att man genom frivilliga överenskom- melser skall kunna nå samma resultat. Till frågan om ersättning till hu- vudmännen för upplåtna vårdplatser skall kommittén återkomma i det följande.

Central fördelning av eleverna. Det kan måhända råda delade meningar om vilken central myndighet, som bör disponera utbildningsplatserna och sålunda sköta fördelningen av de utbildningsbehövande patienterna. Enligt kommitténs mening ger sig svaret på denna fråga självt, om man sätter in den här ifrågavarande säruthildningen i arbetsvårdens större sammanhang. I sitt tidigare betänkande angående kurators— och arbetsförmedlingsverk- samheten (SOU 1946:24) har kommittén föreslagit tillsättandet av särskilda arbetsberedningsassistenter för de tuberkulösa. Dessa assistenters arbete är avsett att ingå såsom ett led i den lokala arbetsvårdens övriga verksamhet. De skola sålunda bland annat ha till uppgift att på sanatorier eller eljest bistå de lungsjuka vid yrkesvalet, vid anskaffandet av arbete och utbild- ningsplatser etc. Härav följer, att det blir i första hand dessa tjänstemän, som få kännedom om utbildningsbehovets storlek och inriktning. På dem skall sålunda ankomma att pröva möjligheterna till och lämpligheten av direkt utplacering i arbetslivet, utbildning på de vanliga utbildningsvägarna eller utbildning i särskild ordning. En nära kontakt med vederbörande sanatorieläkare måste givetvis härvid upprättas. Det lokala arbetsvårds- organet kommer alltså att få vetskap om vilka som kunna vara i behov av säruthildning. Kommittén förutsätter, att dessa organ skola lämna uppgift till den centrala arbetsvårdsmyndigheten om sådana lungsjuka, som behöva utbildning vid yrkesavdelning, anordnad vid E-sjukhus. Inom denna myn— dighet skulle man sålunda ha ständig överblick över utbildningsbehovets storlek och inriktning. Fördelningen av eleverna borde därför lämpligen också avgöras av denna myndighet i samråd med överstyrelsen för yrkes— utbildning. Genom den här förordade uppläggningen skulle det skapas ga— rantier för att de givna möjligheterna till en differentiering av utbildningen rationellt skulle bli tillvaratagna.

Yrkesutbildningens huvudman. När det gäller att bestämma den form, i vilken yrkesutbildningen bör organiseras, äro olika alternativ tänkbara. Enligt det ena av dessa alternativ skulle verksamheten kunna uppdragas åt E-sjukhusens huvudmän, d. v. s. i regel landstingen. Redan nu svara landstingen för viss del av yrkesundervisningen, nämligen den som bedrives genom de centrala verkstadsskolorna. Det skulle sålunda icke vara någon för huvudmännen främmande uppgift, som de på så sätt skulle erhålla. För en sådan uppläggning talar vidare det förhållandet, att utbildningen vid E-avdelningarna måste bedrivas i mycket nära samverkan med den övriga verksamhet, som där skall finnas. Även om det sålunda från flera synpunkter skulle vara fördelaktigt att lägga utbildningsverksamheten i händerna på landstingen, synes en sådan anordning komma att erbjuda så många svårigheter, att kommittén för sin del ställer sig tveksam till en dylik lösning.

Det har redan tidigare anförts, att utbildningen, för att differentie— ringsmöjligheterna rätt skola kunna utnyttjas, bör planeras centralt och

att fördelningen av eleverna också bör ske i en central instans. Också för att säkra utbildningsplatser för tuberkulösa från de upptagningsområden, som sakna E-avdelningar, synes en central disponering bliva nödvändig. Om huvudmännen själva skulle svara för verksamhetens drift, torde de knappast bli hågade att till en central myndighet överlåta dispositions— råtten till utbildningsplatserna. Icke desto mindre synes en sådan ordning av ovan anförda skäl bliva nödvändig. Såvitt kommittén kan bedöma, synes det icke heller förefinnas några större utsikter, att samtliga landsting skola gå samman för att få problemet om patientfördelningen löst. Kommittén vill här erinra om att man tidigare diskuterat möjligheterna att ordna en slags clearing för att effektivare kunna utnyttja de lediga A—platser, som en tid funnos vid vissa sanatorier. Den gången stötte det emellertid på så stora organisatoriska svårigheter, att saken fick förfalla. Det finnes knap- past anledning räkna med att det i förevarande fall skulle gå lättare. Mot detta alternativ kan också göras den invändningen, att den fasta orga- nisationsplan, som torde bliva nödvändig, i vissa situationer skulle komma att visa sig alltför stel och icke medgiva de variationer, som kunna bliva erforderliga både i fråga om behovets kvantitet och utbildningens yrkes- inriktning. Därigenom att endast vissa sjukvårdsområden äro i besittning av eftervårdsavdelningar, skulle en lösning enligt den här diskuterade linjen ytterligare kompliceras.

Enligt ett andra alternativ kan yrkesutbildningen drivas såsom särskild kursverksamhet genom överstyrelsen för yrkesutbildning.

Genom det lokala arbetsvårdsorganets försorg skulle utbildningsbehovet närmare klarläggas. Härefter borde det ankomma på den centrala arbets- vårdsmyndigheten att bestämma vad slags yrkesavdelningar, som skulle komma i fråga vid de olika E-sjukhusen. Slutligen skulle det bli översty- relsens för yrkesutbildning uppgift att anordna utbildningen i huvudsak efter enahanda former, som föreslås gälla för särskild genom överstyrelsens försorg anordnad kursverksamhet för partiellt arbetsföra. I vissa yrken torde eleverna icke blott kunna påbörja utan även avsluta utbildningen vid E-sjukhusen.

För övrigt har man anledning räkna med att det stora flertalet elever efter utbildningens slut skola kunna gå direkt till anställning inom näringslivet för att där fullborda och avsluta utbildningen inom det yrke, för vilket kursen givit de grundläggande kunskaperna. För andra däremot torde det komma att befinnas lämpligt med fortsatt skolmässig utbildning. Av denna anledning synes det angeläget, att utbildningskurserna i möjligaste mån göras sådana, att en övergång kan ordnas till motsvarande stadium vid vanliga yrkesutbildningsanstalter.

Kommittén för partiellt arbetsföra finner den här närmast skisserade lös- ningen vara den mest ändamålsenliga.

Utbildningskostnader. Kommittén förordar, att staten helt bär kostna- derna för den vid E—sjukhusen anordnade yrkesundervisningen. Inackor— Aderingskostnaderna vid eftervårdshemmen under tiden för yrkesutbild— ningen förutsätter kommittén skola täckas genom de utbildningsbidrag, som föreslås skola utgå till de partiellt arbetsföra, vilka enligt beslut i särskild ordning av arbetsvårdsorganet erhålla yrkesutbildning. Detta bidragssystem kommer sålunda även att gälla för de tuberkulösa, som lämpligen kunna få sin utbildning efter någon av de vanliga utbildnings- vägarna, och kommittén finner därför ingen anledning att från denna princip undantaga de tuberkulösa, som behöva utbildning i särskild ord- ning. Det skulle visserligen kunna sägas, att så länge en person vistas på en sjukvårdsanstalt, skulle sjukvården vara det primära. Kostnaderna skulle därför också i första hand täckas från befintliga sjukvårdsanslag. Men även om man vill betrakta utbildningstiden på E—avdelning primärt såsom sjukvård, synes tanken att staten skall svara för kostnaderna vara tillämp- bar. 1934 års sjukvårdsutredning fastslog nämligen den fortfarande gäl- lande principen, att all sjukvårdande verksamhet, som avser större om- råden än län, borde bestridas av statsmedel.

Det skulle emellertid återstå att fixera den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjades. I vissa fall kan detta måhända erbjuda svårigheter, därför att samtliga patienter vid E-sjukhusen böra sysselsättas med arbetsterapi, vil- ken ibland kan komma att tangera utbildningen. Kommittén har utgått från att yrkesutbildningen skall anses påbörjad, när patienten-eleven påbörjar en enligt fastställd kursplan bedriven undervisning. Avgörandet når ut- bildningen med hänsyn till patientens hälsotillstånd kan påbörjas, torde alltid böra ske genom samråd mellan läkare, kurator, arbetsberednings- assistent och kursledning. Det torde också böra fastslås, att den, som på- börjat utbildning, skall äga fortsätta denna, tills kursen genomgåtts, var- vid dock försök bör göras att om möjligt placera vederbörande på annat håll för utbildningens avslutande. Detta kommer att få som följd, att man i enskilda fall måste kompromissa mellan vårdtid och utbildningstid.

Vissa svårigheter torde komma att föreligga vid anskaffandet av lärare till kurserna, bland annat med hänsyn till att i något fall smittförande patienter komma att deltaga i undervisningen. Alldeles speciella krav måste också ställas på dessa lärare, icke minst i fråga om deras förståelse för eleverna och dessas rättmätiga anspråk på vissa hänsynstaganden. Kommit— tén anser, att det icke bör föreligga hinder för överstyrelsen för yrkes- utbildning att med beaktande av dessa synpunkter utmäta lönerna till lä- rarna vid i anslutning till E—avdelningarna anordnade kurser förmånligare än som eljest sker i fråga om särskild kursverksamhet (arbetslöshets- kurser etc.).

I den mån ytterligare tillbyggnader av lokaler för utbildningen bliva er- forderliga, anser kommittén, att dessa böra bekostas av statsmedel som

skett '. beträffande E-avdelningarna. Enligt vad kommittén erfarit, skulle av de urrsprungligen till byggnadsstyrelsen för detta ändamål hänvisade med- len fo'ortfarande återstå ca 250 000 kronor. I detta sammanhang må även erinraas om att svenska nationalföreningen mot tuberkulos förklarat sig villig ; lämna ekonomiskt stöd vid lösandet av de tuberkulösas utbildnings— frågas. Kommittén för partiellt arbetsföra har sig bekant, att föreningen för detta. ändamål fonderat omkring 325000 kronor. Det torde böra under- sökass, huruvida nationalföreningen vore benägen att bidraga till täckandet av någon del av de kostnader, som kunna komma att uppstå vid utvidgning av lolskaler och anskaffning av nödig maskinutrustning etc.

Vidi vilken tidpunkt E-avdelningarna kunna få disponeras för sitt egent- liga ssyfte är ännu icke definitivt klart. Från medicinalstyrelsen har under- hand erfarits, att de enligt preliminära beräkningar under ett års tid skola anvämdas för vård av flyktingar med flera. Av olika skäl ha endast ett par paviljjonger ännu (december 1946) tagits i bruk, men eftersom samtliga numeara äro färdiga och anstalter vidtagits för deras utrustning, kan man förutsätta, att samtliga snarast skola öppnas. Under förutsättning att de undelr ett är komma att utnyttjas för vård av flyktingar, skulle de från och nned slutet av år 1947 eller början av år 1948 i flertalet fall kunna anvämdas för eftervården. Det är emellertid sannolikt, att flyktingvården först efterhand kan avvecklas. Utbyggnaden av den här föreslagna utbild- ningswerksamheten skulle därför få ske successivt. Med hänsyn till utbild- ningsibehovets sannolika storlek och dess aktualitet är det emellertid nöd- vändiigt, att lnan redan från början giver verksamheten en sådan omfatt- ning, att den blir av påtagbar praktisk betydelse. Den tid det kommer att dröja., innan utbildningsverksamheten kan igångsättas, bör kunna tagas till vara för utbyggande och iordningställande av undervisningslokaler.

Utbildningsyrken. När det gäller att välja utbildningsyrken, måste hänv syn tagas till vissa faktorer, som på olika sätt begränsa de lungsjukas yr- kesval. Ingen, som befinnes vara i behov av säruthildning, torde sålunda kunna räkna med att välja »tyngre» arbeten, där det blir fråga om att lyfta eller bära, eller arbeten, som kräva ihärdiga armrörelser. Man måste vidare räkna med att flertalet icke tål arbetsmiljöer med starka temperaturväx- lingar, damm eller fukt. Oavsett individuella anlag och intressen synas alltså för samtliga vissa inskränkningar i yrkesvalet bli nödvändiga.

Det går emellertid icke att med sakliga motiv göra gällande, att det finns något eller några framför andra lämpliga utbildningsyrken. Däremot synes man vid valet av yrken böra taga särskilt stor hänsyn till läget på arbets— marknaden. Endast sådana yrken böra väljas, inom vilka efterfrågan på arbetskraft är stor och relativt konstant. Det är väl känt, att många arbets- givare av smitträdsla och dylikt äro ohågade att anställa före detta tuber— kulösa. Arbetsgivarnas betänkligheter skulle troligen bli mindre, om de

hade möjlighet att få sådana yrkesarbetare, på vilka tillgången i allmänhet är knapp.

Frågan om lämpliga utbildningsyrken diskuterades också i tuberkulos- eftervårdsutredningens betänkande i samband med förslaget om inrättandet av yrkesskolesanatorium. Härvid anfördes bland annat:

Av de helt manliga yrkesavdelningarna skulle upprättas två avdelningar för metallarbetare (mekaniker o. d.) om vardera 15 deltagare. Vidare böra värme- och sanitetsmontörer sammanföras i en avdelning om 15 arbetare. Då samma förhållande bör gälla såväl träarbetare (snickare o. d.) som radiomontörer, skulle å de rent manliga yrkesavdelningarna samtidigt undervisas 75 elever på 5 av- delningar.

Vad härefter angår de yrken, vari både manliga och kvinnliga elever lämp- ligen synas böra beredas utbildningsmöjligheter vid skolan, kan förslagsvis an- ordnas en avdelning för konfektionsskräddare, dit 6 manliga och 2 kvinnliga kursdeltagare böra hänvisas. Samma förhållande gäller avdelningar för foto- grafer och trädgårdsmästare, där förstnämnda avdelning bör kunna samla 8 man- liga och lika många kvinnliga elever. Till dessa yrkesavdelningar bör vidare hänföras utbildning av kontorister, maskinskriverskor och stenografer, varvid proportionen måhända lämpligen bör bestämmas till 12 män och 18 kvinnor.

Vad slutligen beträffar de yrken, vari uteslutande kvinnor böra undervisas, ha vi helt preliminärt velat ifrågasätta, att 12 elever i klännings- och hattsömnad beredas utbildning i gemensam avdelning.

Gränsen mellan manliga och kvinnliga yrken utsuddas alltmera, och det skulle vara meningslöst att söka upprätthålla så bestämda gränser i den förevarande undervisningen. Samtliga yrkesavdelningar höra på lika villkor stå öppna för både män och kvinnor. Därmed skulle både män och kvinnor få rikare möjligheter till yrkesval. För övrigt torde erfarenheten, sedan tuberkuloseftervårdsutredningen lade fram sitt förslag, ha visat, att en del av de föreslagna yrkena äro direkt olämpliga för de tuberkulösa, som måste säruthildas. Sålunda torde värme- och sanitetsmontöryrket vara direkt olämpligt för lungsjuka.

Till ytterligare belysning av frågan om lämpliga utbildningsyrken vill kommittén här nedan lämna en sammanställning av de yrkesönskningar,

Tabell 20. Resultat av en undersökning rörande vissa lungsjukas yrkesönskningar.

Yrke Män Kvinnor Summa

_- 0 |—

_ v-IODUU—e—v-n—Ne

Instrumentmakare

Elektromekaniker .................... Radioreparatör

Skrivmaskinsreparatör Cykelreparatör

Kontorist m. m.

Tapetserare

Möbelsnickare Sömmerska

Hårfrisörska ........................

iiUYHcäHHHN

ä—älihiiiii

M _| && Ul

som framgingo vid den tidigare nämnda undersökningen av patientmate— rialet vid sanatorierna i Hällnäs och Kolmården.

Kommittén har icke ansett sig höra giva anvisningar om vilka slags yrkes- kurser, som böra anordnas vid E-avdelningarna. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på det centrala arbetsvårdsorganet att i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning och efter hörande av den medicinska sak— kunskapen utvälja de yrken, som med hänsyn till arbetsmarknadsläget etc. lämpligen böra komma i fråga. Utbildningstidens längd torde böra bestäm— mas med hänsyn till utbildningens syften. Kurser med längre varaktig- het än två år torde dock i varje fall icke böra anordnas. Främst böra kur- serna, såsom redan antytts, således syfta till att giva sådan utbildning, som underlättar senare utplacering i arbetslivet, där fortsatt praktisk utbildning i. förekommande fall får vidtaga. Men möjligheten bör också lämnas öppen att fullborda utbildningen vid en vanlig yrkesutbildningsanstalt.

Liksom vid annan yrkesutbildning kan man vid den här föreslagna räkna med att det kommer att framställas vissa produkter för avsalu. Eftersom utbildningen måhända i viss utsträckning även kommer att omfatta smitt- bärande patienter, måste produkterna före saluförandet i en eller annan ordning desinficieras. Några för alla ämnen tillförlitliga metoder härför äro icke för närvarande kända. Enligt vad kommittén erfarit, har man inom statens institut för folkhälsan för Stockholms stads räkning påbörjat vissa undersökningar för att så småningom kunna komma fram till helt tillförlitliga desinfektionsmetoder. Eftersom denna fråga i än högre grad rör arbetsterapin vid sanatorierna, vill kommittén för partiellt arbetsföra i avvaktan på folkhälsoinstitutets utredning slutgiltigt taga ställning till frågan i ett följande betänkande.

Kommittén är angelägen påpeka, att frågan om ett yrkesskolesanatorium lcke får anses avförd från dagordningen, därest detta förslag genomföres. Det är självfallet icke möjligt att nu avgöra, huruvida de här föreslagna åtgärderna komma att visa sig tillräckliga, och därför torde man på grund- val av de under tiden vunna erfarenheterna vid en senare tidpunkt böra upptaga frågan om ett yrkesskolesanatorium till förnyad prövning.

Under hänvisning till vad som här ovan anförts, får kommittén för par- tiellt arbetsföra härmed föreslå

att det vid tuberkulosvårdanstalternas E-avdelningar anordnas yrkesut- bildning,

atl ett visst antal vårdplatser vid E-avdelningarna reserveras för utbild- ningsbehövande långtidskonvalescenter, varvid särskild hänsyn bör tagas till behovet iNorrland,

att arbetsvårdsmyndigheten i samråd med överstyrelsen för yrkesutbild— ning får träffa avgörande om lämpliga utbildningsyrken,

att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att organisera verk- samheten i enlighet med de allmänna riktlinjer, som ovan skisserats,

att fördelningen av eleverna uppdragas åt den centrala arbetsvårdsmyn- digheten,

att erforderliga utbyggnader av undervisningslokaler liksom själva ut- bildningen bekostas av staten.

KAP. XIV. YRKESUTBILDNINGEN FÖR ÖVRIGA GRUPPER AV PARTIELLT ARBETSFÖRA.

Kommittén har i det föregående uttalat den meningen, att man, innan säruthildning sättes i fråga för någon partiellt arbetsför, noggrant skall pröva, om utbildning kan ske på normala vägar genom lärlings- eller elevanställning inom näringslivet eller vid någon vanlig yrkesutbildnings- anstalt. Först när det kan göras gällande, att utbildningsfrågan ej kan lösas på detta sätt, borde utbildning under särskilda förhållanden komma i fråga.

Det bör framhållas, att man i första hand skall söka åstadkomma direkt arbetsplacering in0m lämpligt yrke eller arbetsområde, endera i den ordi- narie produktionen, eller till sist i särskilda avdelningar, eller i s. k. skyd- dad produktion. Yrkesutbildning bör emellertid ifrågakomma då förut- sättningar finnas för att en partiellt arbetsför genom den erhållna utbild— ningen väsentligt kan förbättra sina utkomstmöjligheter.

Enligt den schematiska uppdelning av de partiellt arbetsföra, som kom- mittén gjort i sitt betänkande 11, skulle till de partiellt arbetsföra räknas blinda och synsvaga, dövstumma och döva, vanföra, tuberkulösa, kroniskt sjuka och åldersbelastade samt övriga (psykiskt sjuka, nervklena, efter— blivna, abnorma, alkoholister, straffade). Gruppen »övriga» omfattar som synes personer med psykiskt eller socialt betingade arbetshinder.

I det föregående har kommittén tagit upp frågan om säruthildning endast för vissa grupper av partiellt arbetsföra, nämligen för blinda, dövstumma, vanföra och lungtuberkulösa. Anledningen härtill har beträffande de tre förstnämnda grupperna i första hand varit, att för dem redan tidigare bedrivits särskild utbildningsverksamhet och att främst vissa pedagogiska skäl alltjämt ansetts motivera ett åtminstone för vissa fall och i viss om- fattning särskilt hänsynstagande. Skälen för att kommittén förordat sär— skild utbildning för lungtuberkulösa ha i huvudsak varit två; dels ha en del lungsjuka en förhållandevis lång vård- och konvalescenstid, inom vilken utbildningen under vissa betingelser kan påbörjas, dels kan det med

1 SOU 19:16:24.

hänsyn till smittorisken för en del synas befogat med utbildning i speciella skolor eller kurser.

För återstående grupper (döva, kroniskt sjuka, psykiskt sjuka och socialt belastade m. fl.) ha några för var och en av dessa grupper avsedda sär- åtgärder icke ansetts böra föreslås. De för partiellt arbetsföra allmänt syf- tande åtgärder, som kommittén föreslagit dels i sitt tidigare betänkande I, dels i detta betänkande, böra emellertid göra det möjligt även för dessa grupper att få sina intressen tillgodosedda. Genom effektiviserad arbets- beredning och yrkesvägledning, utnyttjande av utbildningsmöjligheterna i näringslivet och vid de ordinarie yrkesutbildningsanstalterna samt anord— nande av särskilda kurser, anser kommittén således, att utbildningspro- blemet för de här berörda grupperna i väsentligaste grad bör kunna lösas. Kommittén för partiellt arbetsföra har ansett, att man för framtiden icke bör gå fram enligt den tidigare tillämpade principen: en fast specialskola för varje lyteskategori. I det föregående har kommittén även föreslagit viSSa omläggningar av undervisningen vid de hittillsvarande specialsko- lorna. Med undantag för specialskolan för blinda har sålunda förordats, att de hittillsvarande lytesskolorna skola få formen av allmänna special- skolor, varvid de ställas öppna även för personer med andra slags arbets- hinder.

I samband med behandlingen av frågan om yrkesutbildning för övriga grupper av partiellt arbetsföra har kommittén ansett det påkallat att även något beröra den verksamhet, som bedrives vid Steneby skolor för yrkesundervisning. Allt ifrån skolans tillkomst har en betydande del av denna skolas elever, som intagits i därvarande verkstadsskoleavdelningar, varit att hänföra till partiellt arbetsföra. I viss mån har den sålunda fått prägel av en yrkesskola för handikappade, vilka för övrigt kom- mit till skolan från olika delar av landet. Som nämnts i annat samman- hang har pensionsstyrelsen även anlitat Steneby vid praktiska försök rö- rande lämpligt yrkesval för fall, då yrkesutbildning ifrågasatts. Skolan är formellt organiserad såsom en vanlig kommunal yrkesskola och åtnjuter sålunda icke statsbidrag enligt andra eller gynnsammare grunder än som gälla för dylika skolor. Kommunens bidrag är ganska blygsamt, och svårig- heter ha förelegat vid finansieringen, speciellt som bland annat hänsynen till en rationellt ordnad undervisning synts påkalla vissa ny— och tillbygg- nader m. m. I en framställning till statsrådet och chefen för ecklesiastik— departementet har styrelsen för Steneby skolor den 10 juni 1942 hemställt om dels bistånd med utredning angående skolans fortsatta verksamhet, dels medel till en utvidgning av verksamheten. Sedan framställningen för yttrande överlämnats till kommittén för partiellt arbetsföra, fann kommittén en speciell utredning behövlig. Efter framställning från kom— mittén tillkallade chefen för socialdepartementet den 15 mars 1946 där- för förre rektorn vid Stockholms stads yrkesskolor, Konrad Andersson,

att biträda kommittén vid handläggningen av detta ärende. Sedan An— dersson numera slutfört sitt uppdrag, ämnar kommittén särskilt avgiva yttrande och förslag i ärendet. Här har kommittén endast velat anmäla, att utredningen ger vid handen, att skolan, om anslag av statsmedel till nybyggnader m. m. samt såsom bidrag till årliga driftskostnader erhölles, skulle kunna omorganiseras till en specialskola för olika grupper av svå- rare handikappade.

De allmänna specialskolornas uppgift skulle efter omorganisationen bli att meddela utbildning åt sådana handikappade, som bedömas vara i behov av utbildning men av olika skäl icke kunna få sådan på vanliga vägar. Det är därmed icke kommitténs mening, att man utan urskillning skall re- mittera partiellt arbetsföra med arbetshinder av olika slag till dessa special- skolor. Vid urvalet av elever måste självfallet stor hänsyn tagas till arbets- hindrets art, vederbörandes ålder, tillgängliga yrkesavdelningar etc. Kom- mitténs förhoppning är, att man genom denna omläggning av specialsko- lornas verksamhet jämväl skall kunna lösa utbildningsfrågan för en del svårare handikappade från andra lytesgrupper än de här ovan särskilt be- handlade, t. ex. reumatiker, astmatiker eller hjärtsjuka.

I den särskilda kursverksamheten för partiellt arbetsföra, som kommittén föreslagit skola bedrivas genom överstyrelsen för yrkesutbildning, får man därtill en utbildningsform, som på ett särskilt sätt kan taga vederbörlig hänsyn till elevernas personliga förutsättningar och som medgiver avse- värda möjligheter till omskolning, vilket torde vara vad dessa kategorier främst behöva. I den mån det kan bedömas behövligt och ändamålsenligt synes man också inom denna ram kunna anordna särskilda kurser, fri— stående eller i, anknytning till redan existerande skolor, för exempelvis reumatiker, astmatiker, hjärtsjuka eller andra grupper av partiellt arbets- föra. Däremot torde behov av särskilda fasta skolor för någon av dessa grupper icke anses påkallat.

I det följande skall kommittén något närmare omnämna de olika grup- pernas speciella utbildningsproblem för att kontrollera, att för dessa grup- per utrymme kommer att finnas i de förslag, som tidigare berörts i betän- kandet i fråga om yrkesvägledning, inplacering i näringslivet, utbyggnad av yrkesskoleväsendet och speciell kursverksamhet.

Döva. De dövas problem i fråga om yrkesutbildningen är främst, att de , kunna ha svårt att uppfatta lärarnas instruktioner och i övrigt följa med den muntliga undervisningen. I detta avseende äro de således i någon mån jämställda med vissa dövstumma. Emellertid kan avläsningsförmågan ut- vecklas rätt avsevärt, varför svårigheterna icke böra överskattas. Det torde vara önskvärt, att kursverksamheten för avläsning utökas och underlättas. Denna fråga jämte frågan om förbättrade möjligheter för döva att erhålla och utnyttja hörapparater skall kommittén upptaga till övervägande i ett senare betänkande. De, som ha svårt att följa den vanliga undervisningen,

böra emellertid erhålla sin yrkesutbildning vid specialskolorna. I övriga fall bör utbildning kunna åstadkommas på vanligt sätt.

Reumatiker. På grund av reumatikernas stora känslighet för klimatiska förändringar äro de i regel i behov av en arbetsmiljö med jämn temperatur, värme och torr luft. Vid valet av utbildningsyrken måste hänsyn även tagas till att reumatikerna i görligaste mån böra undvika tyngre arbeten. En yrkesutbildning eller omskolning med åtföljande byte av arbetsmiljö kan för den av reumatism drabbade bliva en förebyggande åtgärd av utom- ordentlig betydelse, liksom den även kan förhindra, att sjukdomen för— värras. Hitintills ha vissa reumatiker med sådana ledförändringar, att de kunnat klassificeras såsom vanföra, utbildats vid vanföreanstalterna. Ge— nom pensionsstyrelsens försorg ha även vissa andra reumatiker kunnat erhålla yrkesutbildning. Utöver dessa båda kategorier torde det emellertid finnas ett antal reumatiker, som behöva särskilt bistånd för sin yrkes- utbildning. I det stora flertalet fall bör omskolningen eller yrkesutbild— ningen kunna ske med tillhjälp av de allmänt syftande utbildningsåtgär- derna inom näringslivet, vid yrkesskola eller i särskilda kurser för partiellt arbetsföra. I andra fall däremot kan utbildning ske vid någon av de före— slagna specialskolorna.

Sockersjuka. De sockersjuka äro särskilt känsliga för oregelbundenheter i livsföringen, framförallt gäller detta måltidernas sammansättning och fördelning under dygnet. Skiftarbete blir för dem mindre lämpligt, särskilt i de fall där sjukdomen nödvändiggör insulinbehandling. Därtill kommer att krafttillståndet ofta omöjliggör tyngre arbete, varför en yrkesomflytt- ning kan behöva komma till stånd. I det stora flertalet fall torde erforderlig omskolning eller yrkesutbildning kunna genomföras i vanliga skolor, i kurser eller inom näringslivet.

Astmatiker. På grund av de astmatiska sjukas känslighet för ämnen av skilda slag behöva många av dem byta arbetsmiljö och yrke. Liksom i fråga om sockersjuka förutsätter detta i många fall yrkesutbildning eller omskolning för det nya yrket. Oftast torde denna kunna ske på de vägar, som stå medborgare i allmänhet till buds. Därest kontinuerlig utbildnings- verksamhet kommer att påfordras för ett större antal astmatiker, bör det kunna övervägas, huruvida icke överstyrelsen för yrkesutbildning för att tillgodose detta behov skulle kunna anordna en eller flera särskilda kurser, förlagda till en med hänsyn till klimatet lämplig ort. Vidare borde man kunna eftersträva att placera utbildningsbehövande astmatiker vid en ur klimatsynpunkt lämpligt belägen verkstadsskola, eventuellt med för dem särskilt inrättat internat.

Hjärtsjuka. Vid valet av utbildningsyrken för de hjärtsjuka är det nöd— vändigt att taga hänsyn till den allmänna kraftnedsättning, som oftast blir en följd av sjukdomen. En yrkesutbildning eller omskolning och en därpå grundad omplacering kan i många fall förhindra, att sjukdomen förvärras.

Viss yrkesutbildning för hjärtsjuka har tidigare kommit till stånd med hjälp från pensionsstyrelsen. Under åren 1930—1938 omskolades drygt ett hundratal. I fråga om formerna för utbildningen kan man få anlita flera utvägar. De hjärtsjukas nedsatta rörelse- och arbetsförmåga kan nämligen påkalla säruthildning i betydande utsträckning. Man bör emellertid kunna räkna med att flertalet skall kunna omskolas eller yrkesutbildas vid van- liga yrkesutbildningsanstalter, inom näringslivet eller i särskilda kurser.

Magsjuka. I likhet med vad som sagts i fråga om de sockersjuka äro de magsjuka känsliga för oregelbundenheter i mathållningen. Skiftarbete lik- som även för långa arbetspass utan matraster blir därför ofta mindre lämp- ligt. Yrkes- eller arbetsbyte kan i många fall bli nödvändigt. Utbildningen eller omskolningen torde kunna erhållas på de vanliga vägarna.

Fysiskt klena. Som grupp betraktad är denna tämligen diffus. Den kan främst anses omfatta personer, som av olika anledningar sekundärt ha nedsatta kroppskrafter eller vilka primärt genom sin bräckligare konsti- tution äro svagare än flertalet andra. Vid deras inplacering i arbetslivet torde i vissa fall yrkesutbildning eller omskolning behöva tillgripas. Endast undantagsvis synes den behöva förläggas till de ovan föreslagna special- skolorna.

Psykiskt sjuka. Denna grupp är mycket omfattande och heterogen. Den inrymmer neurotiker, psykopater och dem, vilka i dagligt tal betecknas så- som sinnessjuka. För en del av detta klientel erfordras, under viss över- gångstid eller permanent, sysselsättning i skyddad verksamhet. För andra behövs arbetsprövning och arbetsträning, innan utbildningen kan påbörjas. Det måste beträffande denna grupp bli. olikartade problem, man ställes inför, och åtgärderna måste även bli starkt differentierade. Några generellt uppdragna riktlinjer kan icke lämnas. De, som utskrivas från sjukhus så- som friska, kunna väl i många fall återupptaga sina tidigare sysselsätt- ningar. Varom icke, torde vederbörlig förberedelse för nytt arbete kunna ske i form av yrkesutbildning, omskolning etc. Denna bör då kunna erhållas genom de allmänt syftande åtgärderna, som kommittén föreslagit i det föregående. För övriga kategorier torde det mera bli fråga om arbetsträning, och åtgärderna falla då inom ramen för den verksamhet, som skulle be- drivas av prövnings- och träningsinstituten. En utvecklad rådgivningsverk- samhet torde här ha stor uppgift att fylla i. förebyggande syfte.

Sinnesslöa. För denna förhållandevis stora grupp av handikappade ha utbildnings- och andra därmed sammanhängande förhållanden nyligen va- rit föremål för vissa reformer (jfr sid. 39). Någon yrkesutbildning i egent- lig mening förekommer icke vid de av 1944 års riksdag beslutade central- anstalterna inom de olika länen. Snarare kan den praktiska sysselsättning- en betraktas såsom ett led i elevernas allmänna fostran och träning för vissa arbetsuppgifter. Såvitt kommittén kan bedöma, synes man inom den

år 1944 beslutade ramen kallna tillgodose det behov av differentierad trä- ning, som kan vara erforderligt för att i möjligaste mån göra dessa män— niskor arbetsdugliga.

Debila. För denna grupp, huvudsakligen bestående av hjälpklasselever, föreligga betydande problem vid inpassningen i produktionen. Om de för abrupt kastas in i arbetslivets press och jäkt, äro utsikterna stora, att de skola misslyckas. För vissa av dem torde det vara behövligt med en över— gångstid i skonsam miljö mellan skola och arbetsliv med en mera successiv anpassning till arbetets krav. Kommittén för partiellt arbetsföra har under hand erfarit, att ungdomsvårdskommittén inom en nära framtid ämnar lägga fram förslag i denna fråga.

Alkoholister. Alkoholisterna tillhöra som regel de högre åldersklasserna, och de ha därför i allmänhet varit ute i arbetslivet, innan de bliva föremål för åtgärder från samhällets sida. De som erhållit vård, kunna i flertalet fall återgå till tidigare sysselsättning, även om det anses lämpligt med omplacering i ny miljö. Sådan omplacering torde icke annat än i undan— tagsfall kräva omskolning eller yrkesutbildning, eftersom det icke är arbets— utan snarare fritidsmiljön, som behöver bytas. Givetvis är det mycket angeläget, att vistelsen på alkoholistanstalt förenas med sysselsättning eller arbete av sådan art, som betjänar senare återinpassning i arbetslivet Denna fråga jämte eftervården skall enligt utfärdat direktiv tagas upp till pröv— ning av de nyligen tillkallade sakkunniga för utredning av alkoholistvår— den. Därest det i något fall blir fråga om yrkesutbildning eller omskolning efter vårdtidens slut, bör detta kunna ske genom utnyttjande av allmänt syftande åtgärder.

straffade. En del personer, som undergått frihetsstraff, kunna av olika skäl icke återvända till tidigare arbetsfält och behöva därför utbildning eller omskolning för att kunna komma in på ett nytt. Andra — företrädes- vis ungdomar —— ha tidigare icke erhållit någon yrkesutbildning och ha för övrigt endast under kort tid varit i kontakt med yrkeslivet. För dem kan yrkesutbildningen bliva nödvändig för eller åtminstone värdefull vid in- placeringen på arbetsmarknaden. För det stora flertalet intagna är emeller- tid vistelsen vid anstalt så pass kort, att den icke möjliggör en metodisk yrkesutbildning. Sysselsättningen inom anstalterna och vid kolonierna blir därför i första hand av betydelse såsom en allmänt inriktad arbetsträ— ning och som sådan synnerligen värdefull. Den differentiering av arbets— driften, som fångvårdsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag i anslutning till straffverkställighetsreformens genomförande föreslagit (jfr sid. 38), hälsas av kommittén med tillfredsställelse. I detta sammanhang vill kom- mittén särskilt understryka vikten av att det vid sidan av anstalternas och koloniernas huvudyrken inrättas så kallade diverseverkstäder, där så- dana intagna, som på grund av sjukdom, lyte eller dylikt icke kunna ägna

sig åt övriga arbeten, kunna få sysselsättning och tränas för vissa arbets- uppgifter.

När det gäller fångvårdens ungdomsanstalter, ligger frågan något annor- lunda till. Vid dem bedrives redan viss yrkesutbildning. Gentemot det sätt, på vilket den bedrives, har överstyrelsen för yrkesutbildning i en skrivelse1 av den 27 augusti 1946 till riksdagens justitieombudsman gjort vissa erin— ringar. I avseende på anstalterna i Skenäs och Uppsala framhöll sålunda överstyrelsen i anslutning till vissa påpekanden beträffande skolverkstä- dernas utrustning, att förutsättningar för bedrivande av en rationell prak- tisk yrkesutbildning förelåge men att rättelse i fråga om vissa mindre till- fredsställande förhållanden borde vidtagas. För att utbildningen skulle bliva planmässig och man skulle erhålla garanti för att eleverna erhölle en allsidig utbildning, vilket icke syntes vara fallet beträffande snickeri- avdelningen vid Skenäs, vore det nödvändigt, att undervisningsplaner fun- nes fastställda och att dessa planer verkligen följdes. Överstyrelsen förkla- rade sig beredd att tillhandahålla förebilder till undervisningsplaner. Vid valet av arbetsuppgifter vore det likaledes av stor betydelse, att dessa upp- gifter icke vore för ensidigt valda. Långa serier eller likartade produkter borde sålunda icke förekomma, såsom det gjorde för närvarande. Även i fråga om teoriundervisningen vore det nödvändigt att lägga upp ordent- liga undervisningsplaner.

Överstyrelsen påpekade vidare vikten av att fritiden i möjligaste mån utnyttjas av de intagna bl. a. genom deltagande i korrespondenskurser och genom utförande av egna arbeten i verkstäderna. Efter att ha understrukit vikten av gymnastik- och idrottsövningar sammanfattade överstyrelsen sina iakttagelser vid inspektionerna med att det torde finnas förutsätt- ningar för att kunna meddela de å anstalterna i Skenäs och Uppsala in— tagna en i förhållande till utbildningstiden god grundläggande yrkesut- bildning. En förutsättning härför vore emellertid, att undervisningen ord- nades och bedreves planmässigt och arbetsanskaffningen sköttes på sådant sätt, att utbildningsbehovet i främsta rummet tillgodosåges och att de ekonomiska synpunkterna komme först i andra hand.

Enligt vad kommittén erfarit, har överenskommelse nu träffats, att över- styrelsen för yrkesutbildning skall utöva kontinuerlig inspektion av yrkes- undervisningen vid fångvårdens ungdomsanstalter. Kommittén önskar för sin del understryka de övriga mycket beaktansvärda synpunkter, som över- styrelsen framfört till justitieombudsmannen.

Utöver vad som redan anförts vill kommittén framhålla vikten av att de från ungdomsanstalterna utskrivna i de fall, där så kan anses lämpligt, beredas tillfälle till fortsatt utbildning vid vanliga utbildningsanstalter eller inom näringslivet. Detta bör kunna ordnas genom skyddskonsulenterna

1 Avlåten med anledning av en inspektion, som överstyrelsen för yrkesutbildning på J. Ozs initiativ företagit av ungdomsanstalterna i Skenäs och Uppsala.

och de lokala arbetsvårdsorganen. Tillsammans böra även dessa båda in- stitutioner kunna vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda utbildning eller omskolning åt både äldre och yngre frigivna, som för sin arbetsplace- ring eller eljest kunna anses vara i behov av sådan. Några speciella be- stämmelser härför torde icke behöva utfärdas.

Det är givet, att inplaceringen av straffade i de vanliga yrkesutbildnings- anstalterna måste ske med stor urskillning. Personer, som genom sitt upp— trädande kunna tänkas fördärva andan och äventyra undervisningen, böra icke placeras i de vanliga yrkesskolorna.

Missanpassad ungdom. Med detta begrepp avser kommittén i första hand den ungdom, som enligt barnavårdslagen blivit föremål för åtgärder från samhällets sida. I stor utsträckning är det fråga om pojkar och flickor just i de åldrar, då yrkesutbildning som regel påbörjas. Det är därför önskvärt, att de, som omhändertagas av samhället — och i viss utsträckning även de, som på ett tidigare stadium och vid lindrigare beteende- eller utvecklings- rubbningar kunna spåras upp av rådgivningsbyråerna för uppfostrings- frågor _ beredas tillfälle att påbörja och eventuellt även fullfölja en yrkes- utbildning. Detta synes så mycket viktigare, som yrkesutbildning för denna ungdom får anses som en faktor av utomordentlig betydelse i dess all— männa fostran, liksom den i många fall kan bli grundvalen för dess fram— tida inordning i samhället och arbetslivet.

Såsom tidigare anförts (sid. 35), meddelas för närvarande yrkesutbild- ning vid vissa skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. Verksamheten vid dessa skolor har nyligen varit föremål för översyn, varvid även vissa reformer i fråga om eftervården blivit gjorda. Numera synes man sträva efter att kunna förlägga ifrågavarande ungdomars yrkesutbildning till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna. Sålunda har en överenskommelse träf- fats mellan socialstyrelsen och Malmöhus läns landsting, att ett 30-tal ele— ver vid Råby yrkesskola i Lund skola få sin yrkesutbildning vid den cen— trala verkstadsskola, som landstinget ämnar upprätta i Lund. Denna strä- van till normalisering av de omhändertagna ungdomarna är enligt kom- mitténs mening mycket beaktansvärd. Genom denna utflyttning underlättas anpassningen till den miljö, i vilken de sedermera komma att vistas, sam— tidigt som ungdomarna kunna erbjudas ett rikare yrkesval.

Kommittén är fullt medveten om att här lämnade redogörelse för spe— ciella utbildningsproblem för ovan angivna grupper av partiellt arbetsföra i vissa avseenden kunnat göras fullständigare. Sålunda föreligga i många fall av här ej nämnda kroniska sjukdomstillstånd särpräglade omstän— digheter, vilka vid arbetsplacering och utbildning kräva beaktande. Icke

minst blir detta förhållandet, när utöver det fysiska eller psykiska arbets— hindret hänsyn måste tagas till vederbörandes ålder. Genom här fram- lagda förslag har kommittén så långt det varit möjligt sökt att anvisa lämpliga utvägar till lösning av de partiellt arbetsföras utbildningsproblem, hur särpräglat detta än må vara i varje enskilt fall.

KAP. XV. SÄRSKILDA AN ORDNIN GAR FÖR ARBETS- PRÖVNING OCH ARBETSTRÄNING.

1. Nuvarande förhållanden.

Under senare år har — huvudsakligen på enskilt initiativ —— vidtagits åtgärder för prövning, träning och sysselsättning under skyddade förhål— landen av partiellt arbetsföra. Sålunda har stadsmissionen i Stockholm upprättat ett s. k. arbetsinstitut och vissa andra verkstäder, dit arbets- beredningskontoret (arbetsförmedlingen) kan remittera personer för såväl arbetsprövning och arbetsträning som sysselsättning (se kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande 1, SOU 1946:24 , bilaga nr 2). På Södersjuk- huset i Stockholm har sedan en tid tillbaka mera försöksvis bedrivits en i viss mån liknande verksamhet. Steneby skolor för yrkesundervisning, Dals Långed, har under en följd av år mottagit handikappade personer för pröv— ning av arbetsförmåga, anlag etc. Härjämte vill kommittén erinra om att vissa former av offentliga arbeten till sin karaktär varit sådana, att de betraktats såsom arbetsträning.

Vid AB Malmö Läderfabrik har en särskild avdelning upprättats för sys- selsättning av partiellt arbetsföra. Syftet härmed torde dock närmast ha varit att tillgodogöra sig den arbetskraft, som eljest svårligen kan nyttig- göras i produktionen. I sammanhanget må även nämnas de initiativ, som tagits av Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson i Stockholm.

Även i andra länder har liknande verksamhet upptagits. Bland annat kan nämnas Arbejdsskolen utanför Köpenhamn, dit Invalideforsikrings— retten remitterar personer för arbetsprövning. Genom det danska arbets— ministeriet ha vidare anordnats >>Optraeningsforanstaltninger for Erhvervs- haemmede», en form av offentliga arbeten, speciellt avpassade för partiellt arbetsföra av olika kategorier (se Socialt Tidsskrift nr 7—8, 1944, Beskaef— tigelse af Erhvervshaemmede). I England ha uppbyggts så kallade >>training centres» för medicinsk vård, träning och utbildning av bland annat par- tiellt arbetsföra. I Amerika bedrives en i viss mån liknande verksamhet vid de så kallade Altro Work Shops, vilka äro inriktade på arbetsträning av tuberkulösa (se docent E. Severins rapport, SOU 1946:65). I Schweiz finnas särskilda verkstäder för partiellt arbetsföras sysselsättning.

2. Åtgärder vidtagna av statens arbetsmarknadskommission.

I början av år 1946 har statens arbetsmarknadskommission undersökt möjligheterna att få igång prövnings— och träningsinstitut ute i landet. Allteftersom den arbetsberedande verksamheten för partiellt arbetsföra vid den offentliga arbetsförmedlingen kommit igång, har nämligen behovet av anordningar för arbetsträning och arbetsprövning, särskilt av äldre par- tiellt arbetsföra, framstått än mera tydligt. I en inom kommissionen upp- rättad promemoria rörande denna undersökning framhålles bland annat:

Under hand undersöktes också huruvida landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande (LAB) hade förutsättningar att med visst stöd organisera dylika arbetsträningsverkstäder inom olika orter i landet. Efter konferens med förbun- dets styrelse befanns det, att denna organisation saknar förutsättningar för att upptaga nämnda verksamhet. Vidare hade en förberedande undersökning utvisat att de kommuner, som önskade anordna arbetsträningsmöjligheter, i regel ej voro villiga att upprätta dessa i direkt kommunal regim, vilket skulle medföra vissa förpliktelser beträffande tjänstemän och ekonomi. Detta ansågs ej lämpligt med hänsyn till att frågan befann sig på experimentstadiet. Efter att ha samrått med vissa kommunalrepresentanter, bland annat direktör Martin Helin, Stock- holms stads arbetslöshetsnämnd, ansågs det därför sannolikt, att följande orga- nisationsplan i sina väsentliga delar borde kunna antagas av de lokala myndig- heter —- landsting eller kommuner — som visat eller skulle komma att visa in- tresse för frågan.

I den ort där frågan är aktuell bildas en lokalkommitté för att utreda:

1) behovet av ett arbetsinstitut och, i den händelse sådant föreligger, antalet vårdplatser,

2) den differentiering av arbetsmöjligheterna som bör förekomma,

3) lokalmöjligheter,

4) inackorderingsmöjligheter för viss del av klientelet, 5) preliminära engångskostnader för verksamhetens igångsättande, 6) preliminära årliga driftskostnader, 7) de möjligheter som föreligga att erhålla anslag från någon lokal myndig- het, landsting eller kommun.

Följande myndigheter och organisationer böra vara representerade i kom- mittén: länsarbetsnämnd, drätselmyndighet, socialvårdsmyndighet, läkare och sjukhus, arbetsgivareorganisation, arbetstagareorganisation, de partiellt arbets— föras organisation. I den händelse den verkställda utredningen utvisar, att ett behov av ett arbetsinstitut föreligger och att lokala och ekonomiska möjligheter stå till buds, bör kommittén hos vederbörande myndighet verka för bland annat

att en ekonomisk förening med landsting eller kommun bildas med uppgift för denna och dess styrelse att handha driften och förvaltningen av det eller de arbetsinstitut, som komma att upprättas;

att föreningens styrelse bör få en likformig sammansättning med kommittén eventuellt kompletterad med en representant för det frivilliga hjälparbetet;

att föreningen erhåller anslag till upprättandet och till driften av ett arbets- institut;

att enskilda personer erhålla möjlighet att inom föreningen göra en insats för de partiellt arbetsföra;

att föreningen, som bör vara självständig, tillsammans med likartade lokala föreningar bildar ett riksförbund eller en samarbetskommitté, vars centrala ledning genom sitt kansli skall ha till uppgift att vid behov tillföra förening- en arbetsuppgifter samt tjäna som försäljningsorgan för föreningarnas stan- dardtillverkningar, därest tillräckligt statsanslag erhålles; att vårdplatserna vid föreningens olika arbetsberedande organ ställas till ar- betsförmedlingens förfogande. Med utgångspunkt från detta tämligen skissartade program ha förhandlingar inletts med myndigheter och organisationer i Norrköping, Uppsala, Göteborg, Borlänge, Sandviken, Växjö, Örebro och Karlskrona.

Av kommissionens redogörelse framgår vidare, att intresset på de be- sökta orterna varit stort och att man på samtliga håll preliminärt anslutit sig till det organisationsförslag, som framlagts. Härutöver må anföras, att man även på andra än de nämnda platserna dels torde undersökt möjlig- heterna att få till stånd arbetsinstitut i olika former, dels —— om än i blyg- sam omfattning —— igångsatt dylika. Sammanfattningsvis kan sålunda kon- stateras, att det bland myndigheter, institutioner och enskilda föreningar samt industrier ute i landet finnes ett betydande intresse för denna sak och att detta intresse på några håll tagit sig uttryck i vissa praktiska försök.

3. Verksamhetens syfte.

De hittills inom vårt land vidtagna åtgärderna för prövning och träning ha vuxit fram ur det mycket påtagliga behov av dylik verksamhet, som framträtt vid arbetsanskaffningen för partiellt arbetsföra. Det har ofta vi— sat sig nödvändigt att praktiskt pröva de handikappades anlag och arbets- förmåga, innan man genomför en yrkesutbildning eller ordnar en arbets- anställning, Arbetsprövningen kan sägas utgöra ett led i yrkesvägledningen (anlagsdiagnostiseringen), och kommittén har därför även behandlat frå- gan i det avsnitt, som handlar om yrkesvägledningen (jfr sid. 130). Ofta är det emellertid icke tillräckligt med enbart arbetsprövning. I många fall torde det vara ännu viktigare att giva de handikappade systematisk trä- ning och anpassning till de krav, som utbildningen eller arbetet kan upp- ställa. I nära sammanhang härmed fastän till sin karaktär av annat slag står den verksamhet, som bedrives för att bereda skyddad sysselsättning för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna placeras i arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis kan den hittills bedrivna verksamheten sägas ha syftat till att fylla tre huvudfunktioner:

1) prövning av arbetsförmåga, arbetsvilja och anlag, 2) fysisk och psykisk träning med syfte att förbättra arbetsförmåga och arbetsvilja samt

3) skyddad sysselsättning för svårt invalidiserade.

Det av stadsmissionen upprättade arbetsinstitutet, vilket organiserats såsom en träindustri, avsåg till en början att bereda arbetsmöjligheter åt nervklena personer, vilka hade svårigheter att finna sig tillrätta på den öppna marknaden. Sedan arbetsförmedlingen inkopplats på verksamheten och parallellt därmed sysselsättningsmöjligheterna i allmänhet förbättra- des, ändrade verksamheten karaktär och fick i viss utsträckning tjäna så- som en slussinstitution till näringslivet. Utvecklingen har sedermera gått därhän, att arbetsförmedlingen icke enbart remitterar patienterna till ar— betsinstitutet utan även träffar avgörande om när utskrivning skall ske. För närvarande torde det tillhöra rena undantagen, att personer mera kon- tinuerligt sysselsättas inom verkstaden.

Den vid Steneby skolor i detta sammanhang omnämnda verksamheten har uteslutande rört sig om arbetsprövning.

Vid Södersjukhuset har verksamheten varit upplagd på ett delvis annat sätt. I huvudsak har den omfattat sådana fattigvårdsnämndens understöds- tagare, som icke kunnat erhålla något arbete på öppna marknaden. Någon slussinstitution i egentlig mening har denna träningsverkstad icke blivit. Närmast skulle arbetet inom densamma kunna karakteriseras såsom ett slags öppen form av arbetsterapi.

Sysselsättningen av partiellt arbetsföra i särskilda avdelningar vid vissa industriföretag har haft ett helt annat syfte. Till dessa avdelningar ha hän- visats i stort sett sådan arbetskraft, som kunnat arbeta under nära nog normala förhållanden men som på grund av vissa svårigheter med arbets- tempo, arbetstider och arbetsledning ansetts böra sysselsättas i en särskild avdelning. Ingen nämnvärd överflyttning från dessa avdelningar till den ordinarie produktionen har förekommit.

De initiativ på detta område, som i övrigt på skilda orter tagits av för— eningar och myndigheter, ha fått formen av verkstäder, där man mera permanent sysselsätter partiellt arbetsföra. Man har även i många fall saknat kontakt med de kanaler, som leda till näringslivet. Enligt kommit- téns mening måste åtminstone för närvarande prövningen och träningen vara den socialt sett värdefullaste av de funktioner, som den ifrågavaran- de verksamheten skall utöva. Man får emellertid därför icke förringa vär- det av sådana anordningar, som avse att mera kontinuerligt sysselsätta partiellt arbetsföra. En del personer ha nämligen sin arbetsförmåga så höggradigt nedsatt, att de icke med någon egentlig fördel kunna placeras på den öppna arbetsmarknaden. Denna fråga ämnar kommittén upptaga till behandling i ett senare betänkande.

Enligt kommitténs mening torde det vara ställt utom all diskussion, att det föreligger ett behov av prövnings- och träningsmöjligheter för partiellt arbetsföra. Erfarenheterna från den hittills bedrivna arbetsförmedlingen för handikappade ge vid handen, att man med väsentligt större utsikter till framgång skulle kunna inpassa partiellt arbetsföra i produktionen, därest man kunde bereda dem tillfälle till arbetsprövning och arbetsträning.

I fråga om behovets kvantitativa sida synes av olika anledningar vara svårt att komma med några mera preciserade uppgifter. Det torde främst vara genom den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedning, som så- dana skulle kunna erhållas. Eftersom denna är relativt ny och endast be— drivits under en särskilt gynnsam sysselsättningskonjunktur, torde man icke för ögonblicket på den vägen kunna få någon klarhet om behovets storlek sett på längre sikt. Mera allmänt önskar kommittén emellertid fram— hålla, att man under eller snarare efter en depression, d. v. s. vid uppåt— gående konjunktur, sannolikt har betydligt större behov av att kunna träna och pröva arbetskraft, särskilt den handikappade, än under t. ex. nu rådan— de gynnsamma konjunkturförhållanden. Antalet personer med anpass— ningssvårigheter torde nämligen vara större i det förstnämnda arbetsmark— nadsläget. Även när goda möjligheter föreligga för handikappade att finna sysselsättning, är emellertid behovet ytterst påtagbart, främst därför att arbetsberedningen då kommer i kontakt med de svårast invalidiserade bland de partiellt arbetsföra.

En annan omständighet, som för närvarande försvårar bedömandet av det kvantitativa behovet, är frågan om i vilken utsträckning arbetsterapin vid sjukhus och anstalter kan komma att utbyggas inom den närmaste tiden. Då denna arbetsterapi blir mera allmänt förekommande, kan den i viss mån fylla de syften, man tänkt sig för prövnings- och träningsinstitu— ten. Oavsett huru denna verksamhet utbygges, kommer det emellertid all- tid att föreligga ett behov av särskilda anordningar för arbetsträning för alla de fall, som icke komma i kontakt med sjukhusen eller som utskrivas därifrån, innan arbetsförheten återvunnits.

5. Organisation.

I fråga om huvudmannaskapet för prövnings- och träningsinstituten äro flera alternativ möjliga: 1) enskilda organisationer (eventuellt i form av ekonomiska föreningar), 2) kommuner (genom kommunalförbund eller genom landsting), 3) staten (genom de lokala arbetsvårdsorganen, Iänsarbetsnämnderna). Såsom ovan angivits, har statens arbetsmarknadskommission under den

]

senaste tiden undersökt möjligheterna att genom enskilda initiativ få till stånd s. k. arbetsinstitut. Härvid har man sökt intressera icke blott myn- digheter och det allmänna närstående institutioner utan även enskilda hjälpföreningar av olika slag. Själva verksamheten skulle enligt i prome- morian skisserat förslag bedrivas av ekonomiska föreningar, vilka sins- emellan skulle vara sammanslutna i en centralkommitté, vars uppgift icke blott skulle vara av sammanhållande och rådgivande karaktär utan även att anskaffa arbetsuppgifter, försälja färdiga alster etc.

Det är tänkbart, att man genom att utnyttja på privat initiativ startade verkstäder skulle kunna tillgodose ett icke obetydligt behov av arbetspröv- nings— och arbetsträningsanordningar. En sådan uppläggning synes dock icke från alla synpunkter vara den lämpligaste för ändamålet. En pröv— nings— och träningsverkstad torde knappast kunna bliva självförsörjande utan att samtidigt löpa risken att förlora karaktären av slussinstitution till arbetslivet. Om verksamheten på grund av alltför små ekonomiska re- surser tvingas taga hänsyn till lönsamheten, kan situationen lätt bliva den, att den bättre arbetskraften, som bör finna sin utkomst på den öppna ar- betsmarknaden, kvarhålles, medan de verkligt behövande vägras tillträde. Om det hela skall kunna fungera tillfredsställande, måste man sålunda räkna med ett underskott på verksamheten, som skulle behöva täckas med allmänna medel. Det kan anses synnerligen tveksamt, huruvida det allmän— na i sådant fall kan vara villigt att helt avstå från bestämmanderätten över medlens användning. Därest man skulle gå vidare efter dessa linjer, skulle man heller icke få någon garanti för att prövnings- och tränings- verkstäder komme igång på de orter eller inom de områden, vilka främst skulle vara i behov av desamma. I varje fall måste man räkna med att verksamheten, hur den än skulle komma att organiseras, på något sätt måste samordnas. Eljest torde följden bliva en irrationell splittring i fråga om orderanskaffning, försäljning av alster, rekrytering av klienter o. s. v. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke arbetsprövning och arbets- träning liksom andra åtgärder, som avse att upprätta den handikappades arbetsförmåga här avses närmast sjukvård, yrkesutbildning och arbets- anskaffning —— så långt möjligt borde lösas genom det allmännas försorg. För de enskilda individerna skulle det otvetydigt komma att innebära flera fördelar, därest verksamheten lades i händerna på något av det all- männas organ. Sålunda skulle en person, som ansett sig ha blivit orätt behandlad, därest institutionen drives av det allmänna, ha rätt att appel— lera till en överordnad myndighet för att få rättelse. Dylika möjligheter föreligga givetvis icke hos en institution under enskild ledning. Slutsatsen skulle alltså närmast bliva, att friheten för individerna blir större, om samhället får bära ansvaret för verksamheten.

Det kan självfallet göras till föremål för diskussion, vilken samhälls- myndighet som borde komma ifråga som huvudman, för den händelse

verksamheten direkt skulle drivas av det allmänna. Eftersom en tränings- och prövningsverkstad av praktiska och ekonomiska skäl ej får göras allt— för liten utan bör tillgodose behovet inom ett relativt stort område, är det knappast tänkbart att annat än i undantagsfall kunna räkna med primär- kommunerna såsom huvudmän. Däremot torde landstingen i detta av- seende vara lämpligare. För landstingens befattning med denna fråga talar i viss mån det förhållandet, att dessa redan nu svara för sjukvården och en del av yrkesutbildningen, vilka verksamhetsgrenar i viss utsträckning ligga i linje med de här ifrågavarande åtgärderna.

Såsom ett tredje alternativ torde kunna övervägas att driva verkstäderna genom någon lokal statlig myndighet, i första hand arbetsvårdsorganen _— länsarbetsnämnderna. För en sådan anordning talar bland annat, att prövningen och träningen ingå såsom led i den övriga arbetsvården, som i vissa delar redan nu ligger och som i andra delar föreslås komma att läggas i händerna på denna myndighet. Oavsett hur frågan om huvud- mannaskapet kommer att lösas, torde det bliva nödvändigt med ett syn- nerligen nära samarbete mellan vederbörande institutioner och länsarbets- vårdsorganen.

6. Kommitténs ställningstagande.

Den hittills bedrivna verksamheten på detta område synes icke i till— räckligt hög grad kunna läggas till grund för omdömen, huru en tränings- och prövningsverksamhet lämpligast bör läggas upp. Vidare känner man icke närmare till det kvantitativa behovet av en dylik verksamhet och ej heller möjligheterna att i ett sämre konjunkturläge än det nuvarande an- skaffa arbetsuppgifter. Behovet av arbetsinstitut synes _— som redan an— förts — dels bliva beroende av utformningen och omfattningen av arbets- terapin vid sjukhusen, dels sammanhänga med den närmare utredningen av möjligheterna att i anslutning direkt till industrien i större utsträck- ning organisera vestibulverkstäder, där såväl arbetsprövning som arbets— träning skulle kunna äga rum, dels slutligen vara avhängig av de resultat, vartill kommittén kan komma vid den utredning angående behovet av in- dustrihem eller omskolnings— och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer, som Kungl. Maj:t den 12 juli 1946 anbefallt kommittén att verkställa. Till dessa frå— gor avser kommittén att återkomma i senare betänkanden. Kommittén an- ser, att frågan om arbetsprövning och arbetsträning eljest i väsentliga av- seenden hänger samman med i detta betänkande behandlade spörsmål. Med hänsyn till här ovan anförda omständigheter synes det emellertid icke lämpligt att för närvarande framlägga slutgiltiga förslag i ämnet.

Kommittén har emellertid ansett, att det vore synnerligen värdefullt, om en försöksverksamhet kunde komma till stånd på detta område, så att det

Syftet med arbetstränings- och arbetsprövningsinstitutionerna för partiellt arbetsföra ( arbetsinstituten) .

l l

Arbetsförmedlingens avdelning för ar- betsberedning kombinerad med yrkesväg- ledning och medicinsk sakkunskap

V V V

INSTITUTION FÖR Hemarbete ARBETSPRÖVNING OCH ARBETS- TRÄNING

Skyddad produktion

Näringslivet

Oniskolningskurser med

Yrkesskolor Vestibulverkstädcr Specialskolor Särskilda avdelningar Ordinarie produktion

t

bleve möjligt att därur hämta vissa erfarenheter, som kunde läggas till grund för mera definitiva förslag. I en särskild framställning till chefen för socialdepartementet den 11 november 1946 har kommittén därför an- hållit, att statens arbetsmarknadskommission måtte få i uppdrag att dels försöksvis organisera en första prövnings- och träningsinstitution i statlig regi, dels erhålla möjligheter att lämna statsbidrag till liknande institu— tioner, startade och organiserade i enskild eller kommunal regi. Verksam- heten vid de enskilda eller kommunala institutioner, som understödjas, bör så organiseras, att institutionerna verkligen få en sådan karaktär, att de handikappade, sedan de prövats eller tränats, slussas ut i näringslivet. Personer, som icke kunna utplaceras på öppna arbetsmarknaden på grund av för ringa arbetsförmåga, höra om möjligt överflyttas till skyddad sys- selsättning eller hemarbete. Vistelsetiden vid arbetsinstituten borde som regel komma att bliva av kortvarig karaktär. Platserna vid institutionerna skola disponeras av arbetsvårdsorganen.

Beträffande den i statlig regi föreslagna försöksinstitutionen har kom- mittén i sin omnämnda framställning angivit, att det torde vara lämpligt, att verksamheten förlades till plats, där tillgång funnes till psykologisk och psykoteknisk sakkunskap och medicinsk expertis. Det vore vidare av vikt, att orten hade ett differentierat näringsliv, liksom det skulle vara av värde att få nära till någon arbetsförmedlings huvudkontor.

Kommittén har ansett, att verksamheten vid det i statlig regi ledda in- stitutet till en början bör begränsas till att avse mindre antal arbetsupp- gifter, som kunna avpassas för såväl kvinnlig som manlig arbetskraft, för- slagsvis sömnad, lättare metallindustri och träindustri samt trädgårds- skötsel. Det synes dock icke nu vara möjligt att lämna något närmare ut- format förslag angående verksamhetens praktiska uppläggning. Den form, i vilken den skall bedrivas, blir även i hög grad beroende på vilken ort man väljer och förutsättningarna för driften i övrigt. Ett samråd mellan kom- mittén för partiellt arbetsföra, som följer denna försöksverksamhet genom en särskild delegation, och arbetsmarknadskommissionen bör vid verksam- hetens planering äga rum.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det måste anses vara av synnerligen stor vikt, att arbetsvårdsorganet även i övrigt följer ut- vecklingen på detta område och försöker samordna den verksamhet för sysselsättande av partiellt arbetsföra under skyddade förhållanden, som växer fram på olika initiativ. Kommittén anser det vidare angeläget, att platserna vid dessa verkstäder eller institut besättas i samråd med arbets— vårdsorganen, så att även dessa anordningar i görligaste mån få karak— tären av slussorgan till arbetsmarknaden. Det är således önskvärt, att de åtgärder, som vidtagas av enskilda, hjälporganisationer eller kommuner, in— ordnas i ett slags system, så att varje partiellt arbetsför beredes syssel— sättning under den för honom häst avpassade formen.

KAP. XVI. UTBILDNINGSBIDRAG FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA.

1. Nuvarande ekonomiska förmåner.

I bilaga nr 1 har gjorts en sammanställning över ekonomiska förmåner, som förekomma vid yrkesutbildning för skilda lyteskategorier, ävensom en redogörelse för stipendier och andra bidragsformer vid övrig yrkesut- bildning, varjämte i. senare fallet även angivits, om kursavgifter före- komma.

På några av de i bilagan berörda punkterna skola lämnas vissa kom— pletterande uppgifter. Vad beträffar kursavgifterna kan anföras, att över- styrelsen för yrkesutbildning under år 1944 verkställde en undersökning rörande förekomsten och storleken av dylika avgifter i de under översty- relsens inseende stående kommunala och enskilda yrkesundervisningsan- stalternas avdelningar för industri och hantverk, handel och husligt arbete med heldagsundervisning av sådan omfattning, att elevstipendier kunde ifrågakomma. Resultatet av denna undersökning redovisades av överstyrel- sen i en P. M. den 17 oktober 1944 med förslag till ändrade grunder för stipendier vid anstalter för yrkesundervisning m. m. I tabell 21 har gjorts ett sammandrag av undersökningsresultatet.

Tabell 21. Kursavgifter vid kommunala och enskilda yrkesundervisningsanstalter.

Antal elever i kurser, där kursavgiften tillhör nedanstående Skolor för kategori, angiven i kronor per månad yrkesundervisning

1_5 | 6—10 j 11—15 16—20 över 20

KOMMUNALA Antal elever 581 180 282 % 10.5 3.3 5.1 ENSKILDA Antal elever 160 123 Gl % . . . . 5.8 4.5 2.2

Som framgår av denna sammanställning, erlägger över hälften av ele- verna i de kommunala skolorna icke någon avgift. Däremot betala de flesta eleverna vid de enskilda skolorna väsentliga avgifter.

I yrkesskolstadgan föreskrives beträffande verkstadsskolor, att lärjung- arna skola erhålla särskild ersättning, i den mån deras arbete i skolan kan tillerkännas produktivt värde. För de centrala verkstadsskolorna finnes en motsvarande bestämmelse intagen i för dessa skolor gällande reglemente. Vid de flesta kommunala och centrala verkstadsskolor utbetalas dylika ar- betspremier. De utdelade beloppen växla från skola till skola och utgå i regel med högre belopp i de högre årskurserna. Till eleverna vid blindinsti— tutet och hantverksskolorna för dövstumma samt vid vanföreanstalternas yrkesskolor utgå efter skilda normer och till varierande belopp vissa bi- drag, benämnda fickpengar eller flitpremier.

De bidragsbestämmelser, som gälla för deltagare i arbetslöshetskurser m. fl., ha, såsom redan angivits, i enskilda fall vunnit tillämpning vid ut— bildning av partiellt arbetsföra, vilka intagits i dylika kurser. Såsom fram- går av bilagan, gälla särskilda grunder för

1) deltagare i så kallade nybörjarkurser och 2) deltagare i fortbildnings— och omskolningskurser. Till arbetslösa elever, som hänvisas till nybörjarkurser, utgår statligt stipendium enligt samma grunder som för övriga elever vid yrkesskolor. Härjämte kunna dessa elever erhålla bidrag till personlig utrustning, rese— bidrag samt i enlighet med gällande bestämmelser om kontantunderstöd åt arbetslösa, kontantunderstöd till understödsberättigade familjemedlem— mar och i förekommande fall även hyreshjälp. Beträffande storleken av kontantunderstöden se tabell 23 å motstående sida.

Då några nybörjarkurser hittills icke anordnats, är det endast de under 2) nämnda grunderna, som kommit i tillämpning.

Till deltagare i fortbildnings- eller omskolningskurs utgår timpenning med nedanstående belopp i ören för varje i sin helhet fullgjord arbets- och lektionstimme.

Tabell 22. Timpenning (i ören) till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser för arbetslösa.

Dyrortsgrupp Kursdeltagarens ålder

AijC'DEF

20 20 21 21 22 22 29 29 30 30 32 32 25 år och däröver ......... 40 40 41 41 43 43

Härutöver utgår till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs, som under kursen kan bo i hemorten, kontantunderstöd (dagunderstöd och eventuellt hyreshjälp) samt, då behov därav föreligger, bidrag till kläder. Dagunderstödet utgår för närvarande i olika ortsgrupper i enlighet med vad som angives i följande sammanställning.

Tabell 23. Dagunderstöd till arbetslösa.

1'” F Barn under Man ”sam "mm 16 år Man,

Ort sgrupp och person person hustru,

— . 16, '- . hustru m ef . 1] 4—6 0 barn 18 nr ur barn

4: — 2: 50 0: 80 4: 25 2: 75 0: 80 4: 50 3: — : 0: 80

Beroende på bostadsortens dyrortsgrupp utgår hyreshjälpen till ensam- stående person med 10—45 kronor per månad och till familjeförsörjare med 20—90 kronor per månad.

I de fall då deltagare i fortbildnings- eller omskolningskurs måste in— ackorderas på annan ort än hemorten, utgår till honom inackorderings- bidrag efter hänvisningskommunens prövning. Om inackorderad kursdel— tagare har familj, utgår därjämte till denna dagunderstöd, varvid hustrun räknas såsom ensamstående person över 18 år. Härjämte utgår till kurs-v deltagare, som förläggas på annan ort än hemorten, resebidrag samt bidrag, till kläder, då behov därav föreligger. Timpenningen utbetalas genom kurs- styrelsen, resebidraget genom arbetsförmedlingen och de övriga bidragen genom vederbörande arbetslöshetsnämnd.

Under militärtjänstgöring skadade personer m. fl., vilka enligt beslut av arbetsmarknadskommissionen erhålla yrkesutbildning, kunna komma i åtnjutande av vissa i. bilaga nr 1 angivna bidrag under utbildningstiden. Samtliga där angivna belopp äro maximibelopp och reduceras dels med från riksförsäkringsanstalten enligt militärersättningsförordningen1 utgående bidrag, dels med timpenning till kursdeltagare och lön från arbetsgivare eller annan förmån, som den skadade därutöver eventuellt kan uppbära under utbildningen. Utöver nyss angivna bidrag erhålles rese- och trakta— mentsersättning för reSa till och från utbildningsorten, bidrag till de egent— liga kurs— eller utbildningskostnaderna och oundgängligen erforderlig un— dervisningsmateriel, i mån av behov viss utrustning av arbetskläder samt på särskild framställning bidrag till kostnader för resa med spårvagn, buss eller dylikt, om hälsan eller avståndet mellan bostad och utbildningsplats

1 SFS 1927:234 med ändringar 1936:239, 1941r9410ch 1944z316.

det så fordrar. För att underlätta övergången till produkti-onslivet kan numeral, då skäl därtill föreligga, utbildningsbidrag utgå som starthjälp även efter utbildningstidens slut under högst trettio dagar. De utbildades familjer få under utbildningstiden sin försörjning tryggad genom ersätt— ningar (familjepenning och bostadsbidrag) från familjebidragsnämnderna i samma omfattning, som om den försörjningspliktige fullgjorde militär- tjänst. Bidragen utgå enligt familjebidragsförordningen2 och i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 29 juni 19463 och kungörelsen samma dag4 angående familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drab- bats av kroppsskada.

2. Vissa synpunkter på nuvarande utformning av grunderna för bidrag och andra förmåner.

Några lättdefinierbara grupper av partiellt arbetsföra (blinda, döv— stumma och vanföra) ha i regel sin försörjning helt tryggad under utbild— ningstiden. För andra grupper däremot stå några speciella förmåner icke till buds annat än i de fall, då pensionsstyrelsen beviljar bidrag. Härvid bortses från de speciella åtgärder, som vidtagits för i. militärtjänst skadade.

De olika förmånerna eller bidragen utgå för närvarande efter vitt skilda normer. Principerna äro skiljaktiga icke blott mellan de olika grupperna utan även i vissa fall inom desamma. De nu sakligt svårmotiverade olik- heterna och inkonsekvenserna ha emellertid sin historiska förklaring. Åt- gärderna ha vuxit fram under skilda tider och betingelser. Då intet enhet- ligt bidragssystem funnits, i vilket de olika grupperna kunnat infogas, har man vid tillkomsten av någon ny skola eller utbildningsform varit hän- visad att utforma nya bidragsbestämmelser.

I det följande skola anföras några exempel på hur de nuvarande försörj- ningsbestämmelserna kunna verka för de enskilda eleverna.

För alla elever vid blindinstitutet på Tomteboda (alltså även dem, som där erhålla sin yrkesutbildning) gäller, att staten bekostar icke blott under— visning utan även kost, logi, resor och personlig utrustning. Samma förmå— ner få de manliga elever, som överflyttas till hantverksskolan i. Kristine- hamn för att där avsluta sin utbildning. De senare äro i regel i 15—16 års— åldern, när de komma till Kristinehamn. Till kristinehanmsskolan hänvisas även så kallade nyblinda för yrkesutbildning samt undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. För de nyblinda är själva undervisningen kostnadsfri. Inackorderingskostnader (externat) betalas av

1 Beslut vid 1946 års riksdag. 2 SFS 1946:99. 3 SFS 1946:348. 4 SFS 1946:349.

eleven själv. Såsom bidrag härtill utgår ett statsstipendium på upp till 600 kronor per år. I vissa fall kan bidrag även påräknas från hemortskommu- nen, varjämte vederbörande, om han är fyllda 16 år, kan erhålla blindhets- ersättning samt eventuellt även folkpension. Såsom ett exempel på hur detta bidragssystem kan verka, skall följande anföras. En 14 års pojke blir blind, varefter han hänvisas till hantverksskolan i Kristinehamn för yrkesutbild- ning. Av statsmedel kan han då utöver den fria undervisningen erhålla ett inackorderingsstipendium på 600 kronor per år jämte fria resor. För kost- naderna härutöver får han själv i sista hand svara. Hans sammantagna för- måner komma sålunda att bliva väsentligt sämre än de, som utgå till hans jämnåriga kamrater, som överflyttats från blindinstitutet. Han skulle vis- serligen, om behov förelåge, kunna påräkna bidrag även från hemortskom- munen, men i så fall skulle detta komma att utgå i form av fattigvård med åtminstone formell återbetalningsskyldighet.

Flickorna vid blindinstitutet ha under vistelsen där samma förmåner som pojkarna. Hittills ha flickorna utan undantag fått hela yrkesutbildningen vid blindinstitutet bekostad av allmänna medel. Nyblinda kvinnor hänvisas för sin utbildning till hantverksskolan i Växjö. Undervisningen där är av- giftsfri, och för helinackordering erlägges 230 kronor per år. I den mån blindhetsersättning och folkpension icke täcka inackorderingskostnaderna, få eleverna själva svara för dessa i de fall, då de icke i form av fattigvård äga påräkna hjälp från hemkommunerna. Något statsbidrag i likhet med det, som utgår till de nyblinda eleverna vid hantverksskolan i Kristine- hamn, förekommer sålunda icke. Å andra sidan är inackorderingskostnaden satt så låg, att eleverna på indirekt väg erhålla visst statsunderstöd. Ut— bildningsbidragen etc. utgå sålunda efter olika principer för män och för kvinnor. Värdet av verktyg och arbetsmaterial, som eleverna erhålla vid ut- skrivningen, är lägre för kvinnor än för män, ävensom statens bidrag till denna förmån (jfr bilaga nr 1).

Bidragsbeloppen variera rätt avsevärt mellan de olika grupperna av par- tiellt arbetsföra. Som exempel härpå kan anföras, att pensionsstyrelsen, som bestrider högst tre fjärdedelar av utbildningskostnaderna, maximerat sitt bidrag för en ettårig utbildning till högst 1 000 kronor, om den är förlagd till näringslivet, medan en dövstum, som utbildas inom näringslivet, genom skolöverstyrelsen kan erhålla högst 500 kronor per år av statsmedel.

Kostnaderna för statsverket för en dövstums yrkesutbildning vid fort— sättningsskola ställa sig givetvis avsevärt mycket högre än om utbildningen sker inom näringslivet på annan ort än skolorten. I det förra fallet torde det allmännas kostnader för en fyraårig yrkesutbildning belöpa sig till om- kring 12 000 kronor. Vid utbildning inom näringslivet utgår, såsom nyss nämnts, stipendium av statsmedel med högst 500 kronor per år, eller under en fyraårig yrkesutbildning således med sammanlagt högst 2 000 kronor. Det kan givetvis icke göras gällande, att staten i det senare fallet borde bidraga

med belopp, som svarade mot kostnaderna för den skolmässiga utbildningen, eftersom denna utbildning inkluderar kostnadsmoment, som vid utbild— ning inom näringslivet icke ersättas. En lärlingsanställning medför ju även vissa inkomster för den som erhåller utbildning. Utbildningsbidragets av- vägning torde emellertid i allt för hög grad ha gjort, att man —— oftast av rent ekonomiska skäl —— föredragit den mindre differentierade skolmässiga utbildningen framför en utbildning inom näringslivet.

Helt andra bestämmelser gälla för de blinda elever vid blindinstitutet, som genom dettas försorg beredas yrkesutbildning utanför skolan. Dessa få denna utbildning helt på skolans bekostnad.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att de nuvarande bidragsbestäm— melserna äro icke blott ytterst oenhetliga utan även i övrigt så utformade, att de få vissa icke önskvärda följder. Förhållandena te sig sådana, att det kan anses ofrånkomligt, att bidragsgrunderna bliva föremål för en förenk— ling och givas en mera enhetlig utformning. Här nedan anför kommittén några önskemål beträffande de nya bidragsgrunderna.

3. Önskemål beträffande nya bidragsgrunder.

a) Utbildningsbidragen böra i möjligaste mån göras jämförliga de olika lytesgrupperna emellan. Utbildningsbidragen böra icke vara att betrakta såsom ersättning för liden skada eller dylikt, och det kan därför icke vara motiverat att avväga bidraget med hänsyn tagen enbart eller i huvudsak till lytets art och grad. Det synes vara önskvärt med ett för alla lytes- grupper tillämpbart bidragssystem.

b) Bidragen böra kunna utmätas så, att de möjliggöra försörjning under utbildningstiden. När utbildning anses vara en förutsättning för att en partiellt arbetsför skall erhålla ett lämpligt arbete, finns det fullgoda skäl för att göra utbildningsbidraget så högt, att det med skälig hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning möjliggör självförsörjning, under den tid utbildningen pågår. I enlighet med vad tidigare angivits, bör i fråga om utbildning vid skolor, där statsstipendier utgå, försörjningen om möjligt bygga på stipendiegrunden.

c) Utbildningsbidragen böra kunna så avvägas, att de ligga över andra so— ciala ersättningar och bidrag. För att handikappade, som redan börjat upp- bära understöd och ersättningar från socialförsäkring och socialvård, skola stimuleras till yrkesutbildning, om denna kan antagas förbättra arbets- och försörjningsförmågan, böra utbild'ningsbidragen i allmänhet ligga öVer dessa ersättningar och understöd. En person, som deltager i utbildning eller arbete, behöver även mera pengar än den, som exempelvis uppbär pension.

d) Bidragen böra utformas med hänsyn till dels att vissa partiellt ar- betsföra ha försörjningsplikt, dels att äldre personer _— även om de icke ha försörjningsplikt — som regel ha större behov än yngre. Det finns an- ledning räkna med att ett betydande antal bland de äldre partiellt arbets- föra ha försörjningsplikt gentemot vissa anhöriga. Vissa bidrag böra även utgå till dem, mot vilka den utbildningsbehövande har försörjningsplikt. Det torde även vara så, att äldre personer som regel ha flera och större behov att täcka än yngre och att deras bidrag därför bör utformas på delvis annat sätt.

e) Bidragen till specialskolornas elever böra utgå i stipendieform. Så- som framgått av det förut sagda, äro dövstumma, vissa blinda och vanföra så gott som helt anstaltsförsörjda under utbildningstiden. Det gäller icke blott barndomsskolan utan även yrkesutbildningsstadiet. Därför ha elever- na som regel icke själva fått lära sig göra inköp eller handskas med pengar — undantagandes de små belopp, som erhållas i form av fickpengar. Det synes principiellt riktigare att även för eleverna vid dessa skolor lägga det behovsprövade stipendiet som basis för försörjningen under den tid, de frivilligt undergå yrkesutbildning.

f) Till sin utformning böra bidragsgrunderna vara enkla. Såsom fram- går av det förut sagda, äro de nuvarande förmånerna för partiellt arbets- föra, som beredas yrkesutbildning, i vissa fall sammansatta av flera olika bidrag och ersättningar, som utgå från olika håll. Det säger sig självt, att detta förhållande måste anses förenat med olägenheter, som i möjligaste grad böra elimineras.

Med utgångspunkt från de här ovan anförda allmänna synpunkterna och principiella önskemålen skall kommittén i det följande framlägga vis- sa förslag om utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, som beredas yrkes— utbildning.

4. Vissa avvägningsfrågor.

De bidragsnormer, som kommittén i det följande förordar att tillämpas för partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning, ha utformats med tanke på att andra sociala bidrag i görligaste mån icke skola behöva utgå under utbildningstiden. Icke minst har detta skett i syfte att åstadkomma administrativa förenklingar.

I nu gällande lag om folkpensionering föreskrives (8 5 1 mom.) att, om pensionstagare med bidrag av allmänna medel åtnjuter yrkesutbild- ning för förebyggande eller hävande av nedsättning av arbetsförmågan, det med hänsyn till föreliggande omständigheter må förordnas, att folk- pension under tiden icke skall utgå. Motsvarande stadgande har även in—

tagits (15 5 1 mom.) i den av 1946 års riksdag antagna nya lagen1 om folk— pensionering.

I samtliga fall då en person, som kan ifrågakomma till invalidpension, genom arbetsvårdsorganets åtgöranden beredes yrkesutbildning, bör med tillämpning av ovan angivna stadgande förordnas, att folkpension (invalid— pension) icke skall utgå.

Några föreskrifter av liknande innebörd som den nämnda finnas icke i olycksfallsförsäkringslagen, och på grund av olycksfallsförsäkringens ka- raktär och konstruktion torde inom detta område den för invalidpension gällande ordningen svårligen kunna genomföras. I många fall bestämmes emellertid livräntan på grund av kvarstående men endast för kortare tid _- oftast sex månader _ för att först på ett senare stadium, sedan sjuk- domsbilden liksom arbetsförhållandena klarlagts, mera definitivt faststäl— las. Detta ger påtagligen möjligheter att under en mellankommande ut- bildningstid tillgodose den partiellt arbetsföre på det normala sättet, med stipendier eller annat utbildningsbidrag jämte eventuellt familjebidrag. I frågan om arbetsvården för beredskapsinvaliderna har man tillämpat den principen, att den vid utbildningstidens början fastställda livräntan icke sänkes under utbildningstiden. Arbetsmarknadskommissionen har vid bc— stämmandet av utbildningsbidraget sedan att taga hänsyn till den utgående livräntan jämte övriga förmåner. (Det må i detta sammanhang uppmärk— sammas, att en del av livräntan räknas som bidrag till familjens försörj- ning.) En utväg som vore ägnad att förenkla administrationen, vore att tillämpa samma system i fråga om olycksfallsförsäkringen som föreslagits i fråga om invalidpensionen, nämligen att ersättningen kunde förklaras vi- lande under tid, då utbildningsbidrag utgår. Kommittén vill påyrka, att en ändring därhän tages upp till övervägande. Innan en sådan ändring trätt i kraft, måste emellertid beträffande de partiellt arbetsföra i allmänhet samma system kunna tillämpas som beträffande beredskapsinvaliderna. Kommittén finner, att det i regel icke heller beträffande de partiellt arbets— föra bör föreligga skäl att vidtaga ändring av livräntans storlek under på- gående utbildning. Även i fråga om sjukpenning från olycksfallsförsäk— ringen bör under pågående utbildning alltför ofta återkommande justeringar undvikas. Ett intimt samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och arbets- vårdsorganet skall etableras i syfte att undvika onödiga administrativa olä- genheter. Vad här sagts i fråga om sjukpenning från olycksfallsförsäkringen äger även tillämpning i fråga om sjukpenning från sjukförsäkring.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att den i sitt betänkande I framfört önskemål om rapporteringsskyldighet till arbetsvårdsorganen. Det bör likaledes ankomma på arbetsvårdsorganet, att, då utbildning, för— enad med stipendium eller särskilt beslutat utbildningsbidrag, skall på-

1 SFS 1946:431.

börjas, underrätta vederbörlig instans härom för åtgärd i enlighet med vad ovan förordats. Även fattigvårdsorgan bör underrättas, om fattigvård utgår.

Till sjukpenning och livräntor på grund av olycksfall i arbete liksom till sjukpenning från sjukförsäkringen samt blindtillägg och därmed för— bunden grundpension bör i skälig grad hänsyn liksom till övriga tillgångar tagas vid behovsprövningen av bidragen.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, erfordras i vissa fall kom- munala tillskott för att täcka kostnaderna för utbildning åt partiellt arbets- föra. Detta år således i regel fallet, när utbildning beredes genom pensions- styrelsen, vars bidrag utgår med vissa högstbelopp och i princip endast med tre fjärdedelar av kostnaden. Endast i. undantagsfall torde den del, som icke bestrides av pensionsstyrelsen, kunna gäldas av den enskilde. Även till utbildningskostnaderna för nyblinda, som utbildas vid hantverkssko- lorna, kan som förut nämnts, kommunala tillskott erfordras. Vid placering i beredskaps- eller arbetslöshetskurser har detta också varit fallet, då arbetslöshetsunderstöd medgivits.

Kommittén har diskuterat, huruvida och i vad mån även framdeles kom- munernas medverkan till täckandet i det enskilda fallet av försörjnings- och övriga kostnader för yrkesutbildning av en partiellt arbetsför skall på- fordras. De nuvarande förhållandena innebära, att kommunerna som ovan nämnts i vissa fall måste medverka för att en utbildning skall komma till stånd. I andra fall — det gäller dövstumma och från barndomen blinda, som erhålla utbildning vid hantverksskolorna, samt vanföra, som utbildas vid vanföreanstalterna —— har staten helt iklätt sig kostnaderna. Något sakligt motiv att i detta hänseende alltjämt uppehålla en skillnad synes kommittén icke föreligga. En fortsatt bestående dylik ordning skulle i och för sig medverka till att försvåra ett genomförande av kommitténs inten- tioner och konservera nuvarande förhållanden med det trängre yrkesurva- let inom Specialskolornas ram. Kommittén har på grund härav ansett sig böra så utforma förslagen om utbildningsbidrag, att kommunala tillskott icke skola behöva förutsättas till täckandet av försörjningskostnaderna eller till övriga med utbildningen förenade kostnader under tid, då person beredes utbildning, arbetsträning eller arbetsprövning. Däremot har kom- mittén funnit skäl föreligga för att kommunerna bidraga till familjeförsörj- ningen i de fall fråga härom uppstår. Det kunde givetvis ifrågasättas, om icke kostnaderna för denna borde helt belasta kommunerna. Där utbild— ningen som resultat får kommande möjlighet till försörjning, kan den komma att innebära en framtida besparing av kommunala medel. Å andra sidan får det emellertid också i betydande grad anses vara ett statsintresse, som här tillgodoses. Kommittén har ansett detta böra tillmätas så stor be- tydelse, att den funnit sig böra föreslå, att staten ikläder sig större delen av kostnaderna för familjeförsörjningen. Till förslagens närmare innebörd skall kommittén återkomma i det följande.

Kommittén har tidigare rekommenderat, att man i fall, då yrkesutbild- ning behövs, skall i ökad omfattning söka bereda denna vid vanliga yrkes— skolor. Härvid uppställer sig frågan, huruvida särskilda bidrag utöver el- jest utgående stipendier skola behöva ifrågakomma. I viss omfattning har förekommit, att pensionsstyrelsen lämnat bidrag till elever vid statsunder- stödda yrkesskolor, där stipendier utgå. Vid beviljandet av statsstipen— dier till dessa elever har självfallet hänsyn tagits även till bidragen från pensionsstyrelsen. Det totala hidragsbeloppet till dessa elever torde ändock i flertalet fall ha blivit högre än vad som kunnat utgå enbart i form av statsstipendier.

Under senare år ha statsstipendierna vid yrkesskolorna höjts väsentligt. Riksdagen1 har också givit uttryck åt uppfattningen, att stipendierna borde bringas upp till en nivå, som icke uteslöte den obemedlade från att erhålla yrkesutbildning. Nu gällande stipendiegrunder med ett månatligt stipen— dium av maximalt 90 kronor för en obemedlad medge emellertid enligt kommitténs uppfattning icke tilldelande av sådana stipendiebelopp, att de annat än under särskilt gynnsamma förhållanden —— genom att elevinternat finnes, kursavgifter icke förekomma och alltför långa resor icke behöva företagas —— möjliggöra försörjning under utbildningstiden för den obe— medlade.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det endast är en rela- tivt liten del av de å kursorten inackorderade eleverna vid de under över- styrelsens för yrkesutbildning inseende stående yrkesskolorna, som bo i elevinternat och därmed åtnjuta en billigare inackordering. Enligt en av överstyrelsen för yrkesutbildning verkställd undersökning, avseende läs- året 1945/46, voro av 11742 elever i heldagskurser om minst 5 månaders längd 6 008, således något mer än hälften, inackorderade å kursorten. Av de senare bodde 2 478 (41.2 %) i elevhem, men icke mindre än 3 530 (58.8 %) måste inackorderas på annat sätt. Även kursavgifterna kunna, åtmins— tone vad gäller de enskilda yrkesundervisningsanstalterna, som framgår av förut angivna uppgifter (sid. 263), spela en icke obetydlig roll i kostnads- posten.

Frågan om stipendiegrunderna är emellertid föremål för ny behand— ling. Överstyrelsen för yrkesutbildning har sålunda i sina petita för bud— getåret 1947/48 framlagt förslag om nya grunder, som väsentligt skilja sig från de nuvarande. Enligt förslaget skulle till den, som måste inackorde— ras på kursorten, utan behovsprövning utgå ett grundstipendium av 55 kronor per månad samt särskilt stipendium som bidrag till kostnaderna för skäligt antal resor mellan bostadsorten och kursorten. Dagligen resande elev skulle som grundstipendium kunna erhålla resekostnad, överstigande i Riksdagens skrivelser 1945 nr 8 och 351.

5 kronor per månad, samt hälften av kostnaden för frukostmål. Utöver grundstipendium ävensom till på kursorten bosatt elev skulle behovsstipen— dium kunna utgå med 60 kronor och i enstaka ömmande fall med högre belopp. Till 1947 års riksdag har Kungl. Maj:t framlagt förslag om provi- sorisk höjning av nuvarande maximibeloppet 90 kronor till 115 kronor. Överstyrelsens förslag i övrigt har ansetts kräva ytterligare överväganden vid en allmän översyn av statens studiehjälpverksamhet, som uppdragits åt studielånenämnden.

Kommittén för partiellt arbetsföra vill i anslutning härtill uttrycka så- som sitt önskemål, att de generella bestämmelserna utformas på ett så— dant sätt, att de smidigt kunna tillämpas även på partiellt arbetsföra elever vid ifrågavarande utbildningsanstalter. Härvid måste ihågkommas, att så— dana elever ofta måste förutsättas ha behov av större stipendier än andra. De åsamkas i många fall extrakostnader på grund av sitt handikap; en del av dem komma att tillhöra högre åldersgrupper än skolornas ordinarie elever och man får därför räkna med att de ha större inkomstbehov än dessa, även oavsett det eventuella behovet av familjebidrag, som skulle täc- kas i särskild ordning (se nedan sid. 281). Oberoende av den storlek sti- pendierna i allmänhet skola erhålla, måste därför stadgas en möjlighet till överskridande av de stipendiebelopp, som förutses för normala fall. I detta sammanhang hänvisar kommittén till sitt nedan framförda förslag rörande behovsprövat bidrag på maximum 300 kronor i högsta dyrort till partiellt arbetsföra, som undergå utbildning inom näringslivet eller vid utbildnings- anstalt, där statsstipendium icke utgår. Beträffande de ordinarie stipendie— beloppen får kommittén framhålla, att de även efter en höjning till maxi- mum 115 kronor framstå såsom alltför låga, ifall de skola innebära ett uppfyllande av riksdagens ovannämnda utfästelse, att de obemedlade yrkes- skoleeleverna skulle i huvudsak få sina i samband med utbildningen för- enade kostnader täckta genom stipendier, Såvitt kommittén kan bedöma, kunna nämligen icke heller stipendierna på 115 kronor räcka till försörj- ning annat än i de fall, då samhället tillhandahåller billig helinackorde- ring och under förutsättning, att inga kursavgifter uttagas. För en ytter— ligare höjning talar också det faktum, att ungdomslönerna under de båda senaste åren tenderat att stiga relativt kraftigare än lönerna i allmänhet. Vid utmätningen av stipendierna bör hänsyn, på samma sätt som hittills varit fallet, även tagas till elevernas kostnader för kursavgifter och under- visningsmaterial, så att dessa kostnader icke väsentligt inkräkta på det belopp, som är avsett för vederbörandes försörjning under utbildnings- tiden. Ur de synpunkter, som kommittén för partiellt arbetsföra närmast har att företräda, är det emellertid Viktigast, att en möjlighet att över- skrida de ordinarie maximibeloppen ges och tillämpas utan alltför stor återhållsamhet och med erforderligt hänsynstagande även till de eventuella extrakostnader, som en partiellt arbetsför, vilken genom arbetsvårdsorga-

nens åtgärder beredes yrkesutbildning i denna ordning, kan ha på grund av sitt handikap,

Kommittén förutsätter, att arbetsvårdsorganen skola biträda med att i förekommande fall anskaffa lämplig inackordering för handikappade, som beredas yrkesutbildning vid yrkesskolorna.

6. Specialskolornas elever.

Såsom kommittén tidigare framhållit, åtnjuta de skolmässigt utbildade dövstumma, en del blinda samt även vanföra full försörjning under vis— telse vid de för dem speciellt avsedda skolor, där yrkesutbildning er- hålles, här kallade specialskolor. Åtminstone för dövstumma och vissa blinda kan denna ordning ha ansetts motiverad även med hänsyn till att de under utbildningstiden varit underkastade obligatorisk skolplikt. Kommittén har emellertid i det föregående föreslagit, att den egentliga yrkesutbildningen skall göras frivillig även för dessa grupper. Vanföre- anstalternas yrkesskolor torde endast eller åtminstone i huvudsak ha re— kryterats av mindre bemedlade eller obemedlade elever, vilket varit ett sär— skilt motiv för att samhället skulle betala hela utbildningskostnaden.

Angivna förhållanden med full anstaltsförsörjning torde i vissa fall ha haft till följd, att en del av de nämnda grupper tillhörande måst av eko— nomiska skäl föredraga den utbildning, som erbjudits vid specialskolorna, framför en utbildning på andra vägar. Därest det av kommittén förordade förslaget angående stipendier till elever vid vanliga yrkesutbildnings- anstalter förverkligas, synes ett av ekonomiska hänsyn påverkat ställ- ningstagande åtminstone till viss grad kunna elimineras, när det gäller ett val mellan specialskola eller vanlig yrkesskola. Helt jämförbara kom- me emellertid ej heller därefter förhållandena att bli, om Specialskolornas elever utan behovsprövning skulle få full försörjning. Fråga är emellertid, om det icke efter en förändring av de allmänna stipendiegrunderna dithän, som kommittén i. det föregående förordat, kan finnas anledning att tillämpa dessa jämväl för specialskolorna, av vilka för övrigt i enlig— het med kommitténs förslag vissa skulle komma att ställas öppna för andra grupper av handikappade än de förut nämnda. Kommittén har tidi- gare anfört vissa synpunkter, som tala för en sådan anordning, vilken för övrigt ligger helt i linje med den av kommittén följda, att så långt möj- ligt är ställa de handikappade på samma grund som fullarbetskraften. Här må endast understrykas, att det sannolikt psykologiskt skulle vara en vinning, om eleverna även i fråga om försörjning m. m. visste sig vara fullt jämförliga med eleverna vid andra yrkesskolor. Skolornas elever äro därjämte i Vissa fall — och kunna även efter den av kommittén före— slagna omorganisationen förväntas bli _— komna till sådan ålder, att det

vore befogat möjliggöra för dem, som så önskade, att bereda sig bostad utanför skolornas internat. Möjligheterna härtill skulle underlättas, om försörjningen byggde på stipendiegrund. Kommittén räknar med att en del, framförallt de mera svårt invalidiserade, även i fortsättningen kunna behöva bo i internat. Genom ökade utbildningsmöjligheter i näringslivet och vid de vanliga yrkesskolorna för partiellt arbetsföra i allmänhet, torde även platstillgången vid internaten förbättras för de verkligt behövande.

Kommittén anser, att skäl föreligga för ett genomförande vid special- skolorna av ett stipendiesystem, motsvarande det som förordats för öv— riga yrkesskolor. Ett genomförande av detta förslag skulle icke innebära någon förändring till det sämre för de obemedlade inom de lytesgrupper, som hittills rekryterat specialskolorna. För dem i bättre gynnad ekono- misk ställning, vilka framdeles erhölle sin utbildning vid en specialskola, skulle på samma sätt som om de bereddes utbildning i annan ordning _ vid en vanlig yrkesskola eller genom en lärlingsanställning —— anordningen medföra, att de eller deras föräldrar i förhållande till sin ekonomiska bär- kraft finge helt eller delvis bekosta utbildningen. Så länge yrkesutbild- ningen överhuvud taget icke är helt kostnadsfri för den enskilde, kan enligt kommitténs uppfattning bärande skäl mot att så sker icke anföras. Det får antagas ligga även i handikappade barns föräldrars intresse, att, när de så kunna, bidraga till att barnen erhålla utbildning.

Kommittén har låtit införskaffa uppgifter från specialskolorna om de nuvarande kostnaderna för elevernas inackordering. Enligt dessa upp- gifter äro dessa kostnader de, som framgå av nedanstående tabell.

Tabell 24. Nuvarande inackorderingskostnader vid vissa specialskolor för partiellt arbetsföra.

Uppgivna inackor- deringskostnader Anmärkningar per elev och månadl

Hantverksskolan för I denna summa inklude- blinda kvinnor i ras löner till personalen, avskrivningar på inventa— VaXJO ........................ rier, tvätt, bränsle etc. Vanföreanstalten i

Stockholm .................. Göteborg .................... Hälsingborg ............... Härnösand ..................

Fortsättningsskolan för dövstumma i

Vänersborg .................. 79: —1) Växjö ............ 93: _l) Broby ........................ 92: -—1)

1) Siffrorna avseende dövstumskolorna ha uppgivits vara att betrakta såsom approximativa.

Såsom synes, äro de uppgivna kostnaderna vid vanföreanstalternas yr- kesskolor avsevärt mycket högre än vid de övriga skolorna. Det undan- drager sig kommitténs bedömande, huruvida detta föranledes av att mat- hållningen vid de förra är gemensam med de till anstalterna knutna sjuk- avdelningarna. Sannolikt är emellertid, att detta påverkar kostnaderna. Vid övergång till stipendiesystem för yrkesskolornas elever synes det där- för erforderligt att med beaktande av detta förhållande fixera inackorde- ringskostnaderna vid vanföreanstalterna till belopp, som kunna betecknas såsom jämförliga.

Kommittén får sålunda föreslå, att nuvarande anordning med anstalts- försörjning vid specialskolor med elevinternat upphör och att eleverna vid samtliga specialskolor, under den tid de frivilligt undergå yrkesutbild- ning, skola kunna tillerkännas stipendier enligt samma grunder, som för- ordats i fråga om elever vid vanliga yrkesskolor. Under det av kommittén för blinda och dövstumma föreslagna obligatoriska orienteringsåret bör försörjningen ordnas på samma sätt som vid övrig obligatorisk skolgång för dessa grupper. Då elev, som erhåller utbildning vid specialskola, har försörjningsplikt, bör familjebidrag utgå enligt de grunder, som föreslås i det följande.

7. Yrkesutbildning hos företag, i särskilda kurser samt vid vissa icke statsunderstödda skolor m. m.

I enlighet med de förslag, kommittén i det föregående framlagt, skola partiellt arbetsföra, som böra få yrkesutbildning, kunna erhålla denna även genom lärlings- eller liknande anställning inom näringslivet. I viss utsträck— ning kan man också behöva för utbildning anlita enskilda skolor, där stats- stipendier icke förekomma. Även särskilda kurser ha föreslagits skola an- ordnas. De bidrag till försörjningskostnader m. m., som erfordras för den som beredes yrkesutbildning i denna ordning, föreslår kommittén skola beviljas av det centrala arbetsvårdsorganet.

Enligt kommitténs mening bör bidrag i den ordning, som här förutsättes, även kunna beviljas av arbetsvårdsorganet, då fråga mera är om arbets— träning än egentlig yrkesutbildning. Frågan om åtgärder från det allmännas sida för att bereda möjligheter till arbetsträning har av kommittén berörts i det föregående (se sid. 254).

Innan kommittén närmare övergår till frågan om utbildningsbidragens storlek 111. ni., vill kommittén något beröra frågan om vilka som skola kunna komma i. åtnjutande av bidrag. Entydigt kan den frågan icke be- svaras. Kommittén har i sitt betänkande I framhållit, att det icke är så

lätt fastställa vem som skall betraktas såsom partiellt arbetsför. Rent all- mänt ansåg emellertid kommittén, att personer, vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning ha eller väntas kunna få svårare än andra att erhålla och behålla ett förvärvsarbete och vilka på grund av handikap av angivna slag voro svårplacerbara i arbete, i första hand borde göras till föremål för arbetsvård. Det är givet, att nyssnämnda definition är till ringa ledning, när det gäller att i gränsfall taga ställning till om partiell arbetsförmåga föreligger. Vissa handikap —— blindhet, döv- stumhet, i vissa fall vanförhet etc. _ kunna utgöra klara indikationer på att åtminstone svårigheter för en lämplig arbetsplacering förefinnas. Så- dana kunna emellertid också föreligga i andra fall, där handikappet kanske icke i och för sig är så påtagbart. Den partiella arbetsförmågan är ju här dock endast den ena sidan av frågeställningen; den andra är, om arbets- vården bör få formen av yrkesutbildning. För sin principiella inställning till denna sista fråga i stort har kommittén tidigare redogjort. Här må endast anföras, att man ej heller för denna sida av saken kan fastställa generella regler. Med hänsyn till det anförda vill kommittén därför föreslå, att det centrala arbetsvårdsorganet från fall till fall får besluta, huruvida arbetsvård i form av yrkesutbildning skall beredas, och, då utbildningen sker i annan ordning än vid skola, där statsstipendier utgå, även besluta om utbildningsbidrag enligt de grunder, som i det följande föreslås.

Till utbildning inom näringslivet har (se redogörelse sid. 44) pensions- styrelsen i viss omfattning lämnat bidrag; huvudsakligast har det gällt lärlingsutbildning inom hantverket. Oavsett om det gäller partiellt arbets- föra eller andra, kan vidare, såsom omnämnts på sid. 71, ett bidrag på 900 kronor utgå till hantverksmästare för utbildning av en lärling under minst tre år. Kommittén finner det emellertid icke befogat att inskränka denna bidragsverksamhet endast till hantverket. På samma sätt som kurs— avgifterna till enskilda skolor enligt vad som nedan föreslås skola kunna ersättas av arbetsvårdsorganet, böra enskilda arbetsgivare oavsett närings— gren kunna erhålla ett bidrag till täckande av de speciella omkostnader och besvär, som kunna vara förenade med utbildningen av partiellt arbetsföra lärlingar. I enlighet med sin allmänna uppfattning, att de partiellt arbets- föras yrkesval icke skall inskränkas till vissa hantverksyrken, vill kom- mittén föreslå, att möjligheter skapas att utbetala sådant bidrag även till andra arbetsgivare. Visserligen har kommittén förutsatt, att lärlingen skulle kunna arbeta mot lägre lön än den avtalsmässiga. Men det torde i många fall — av psykologiska eller andra skäl _ vara lämpligt att icke låta lönen vara alltför låg, även om lärlingen därutöver erhåller utbildningsbidrag, som tryggar hans försörjning. För att säkra ett tillräckligt urval av lämp- liga lärlingsplatser torde det därför vara nödvändigt att i särskild ordning även kunna lämna ersättning till arbetsgivaren direkt. Härigenom bör det

även bli lättare för arbetsvårdsorganen att tillse, att placeringen sker i lämpliga företag. Måhända skall det visa sig möjligt och lämpligt att sti- mulera vissa industriföretag att i viss mån specialisera sig på utbildning av partiellt arbetsföra. — Det må i detta sammanhang påpekas, att även vid relativt höga bidrag från samhällets sida kostnaderna för utbildning inom näringslivet i allmänhet måste komma att bli betydligt lägre än vid nuvarande specialskolor med internat.

Det är kommitténs förhoppning, att partiellt arbetsföra lärlingar i rela- tivt stor utsträckning skola kunna erhålla normal lärlingslön vid utbild- ning inom näringslivet. I sådana fall erfordras icke något särskilt bidrag därutöver, då det gäller yngre lärlingar och om utbildningen äger rum i hemorten. Såsom ovan framhållits, får man emellertid förutsätta, att un— dantag från lönebestämmelserna i ökad utsträckning skola visa sig nöd— vändiga, om det skall bli möjligt att placera ett ökat antal partiellt arbets- föra lärlingar utanför de traditionella Iytesyrkena. I sådana fall, liksom när utbildningen skall äga rum utanför hemorten, erfordras därutöver vissa bidrag för täckande av full försörjning.

Enligt vad kommittén erfarit, utreder överstyrelsen för yrkesutbildning för närvarande frågan om stipendier till lärlingar, vilka icke kunna er- hålla sin utbildning i hemorten. I vilken riktning överstyrelsens förslag kan komma att gå är ännu icke bekant. Det skulle självfallet vara värde— fullt, om de hidragsgrunder, som komma att föreslås, finge en sådan ut- formning, att de även kunde tillämpas för partiellt arbetsföra, och detta också i sådana fall, där bidragsbehovet är betingat av att lärlingen såsom partiellt arbetsför erhåller en lägre lön än normalt. I avvaktan på re- sultatet av de förslag, som överstyrelsen kan komma att framlägga, bör arbetsvårdsorganet, när det gäller hantverksutbildning liksom även vid an- nan utbildning, som beredes en partiellt arbetsför inom näringslivet, äga bevilja nödigt bidrag för att försörjningen under utbildningstiden skall möjliggöras. Kommittén förutsätter, att erforderligt samråd med berörda yrkesorganisationer därvid skall äga rum. Det torde ankomma på arbets- vårdsorganet att pröva skäligheten av att bidrag utgår under utbildnings- tiden.

Om man, såsom kommittén förordat, i princip bör tänka sig att under- lätta möjligheterna för därtill lämpade partiellt arbetsföra att erhålla yrkes- utbildning för de mest skiftande yrkesområden, kan man icke, när det gäller skolmässig utbildning, uteslutande taga i anspråk under statligt in— seende stående undervisningsanstalter, där statsstipendier utgå. Vissa om- råden täckas nämligen icke av dylika, och i andra fall kunna deras möj— ligheter at't mottaga elever vara otillräckliga. I viss omfattning kan därför anvisning även till enskilda skolor behöva ske. Kommittén vill erinra om att sådan utbildning i någon omfattning ägt rum med bidrag såväl från

pensionsstyrelsen som, i fråga om beredskapsinvalider, från arbetsmark- nadskommissionen. Kommittén förutsätter, att i här ifrågasatta fall ett samråd skall äga rum mellan arbetsvårdsorganet och överstyrelsen för yrkesutbildning i syfte bland annat att utröna, om utbildningen lämpligen kan ordnas på annat sätt. De skolor, som kunna komma i fråga, äro för sin existens i allmänhet helt beroende av kursavgifter och betinga sig oftast höga dylika. Dessa kursavgifter böra vid behov och vid sidan av det utbild- ningsbidrag, som nedan föreslås och som närmast är avsett att vara ett försörjningsbidrag, få ersättas av arbetsvårdsorganet.

Då partiellt arbetsföra beredas yrkesutbildning i särskilda kurser, bör försörjningen helt baseras på utbildningsbidrag i enlighet med vad nedan föreslås. Då utbildningsbidraget föreslås behovsprövat, ligger det viss vikt uppå att arbetsvårdsorganet söker ordna lämplig inackordering för del- tagare i dessa särskilda kurser. Kostnaderna torde härigenom i många fall kunna nedbringas. I förekommande fall bör även liksom i fråga om övriga utbildningsvägar familjetillägg kunna utgå enligt särskilt förslag nedan.

Det har redan nämnts, att kommittén anser här ifrågasatta utbildnings- bidrag böra vara behovsprövade. Då det vid behovsprövningen gäller att taga hänsyn till en mångfald skiftande faktorer, såsom å ena sidan ound- gängliga kostnader för försörjningen under utbildningen och å andra sidan exempelvis lärlingslön av skiftande storlek vid en lärlingsanställning, har kommittén icke ansett sig böra föreslå fixt fastställda regler för vilka be- lopp, som i varje särskilt fall skola kunna beviljas, utan endast regler om maximibelopp. Vid en vidgad arbetsvårdsverksamhet torde också skäl före- ligga för att man i viss omfattning får pröva sig fram för att småningom låta viss praxis utbilda sig.

Som kommittén tidigare nämnt, kan för närvarande bidrag för omskol— ning och utbildning av partiellt arbetsföra förekomma dels från pensions- styrelsen, dels från arbetslöshetsnämnderna (till arbetslöshetskurser an— visade), dels ock från arbetsmarknadskommissionen (i militärtjänst ska- dade m. fl.). Det synes naturligt, att man vid övervägande av frågan om utbildningsbidragets maximistorlek utgår från vad som redan tillämpas. Det må i sammanhanget anföras, att man i såväl Finland som Storbritan- nien beslutat, att omskolnings- och utbildningsbidragen skola vara lika höga för civila invalider som för krigsinvalider.

Bidragen från pensionsstyrelsen, för vilka närmare redogjorts på sid. 44 (se även bilaga nr 1), äro begränsade till högst % av de totala kostnaderna, vari då även inkluderas kursavgifter eller ersättning till företagare. Även i fråga om gällande bidragsgrunder för deltagare i omskolnings- och fort- bildningskurser för arbetslösa har kommittén tidigare lämnat redogörelse. Här skall såsom exempel endast anföras, att en ensamstående person över 25 är, som deltager i dylik kurs på hemorten, kan i form av timpenning,

dagunderstöd och hyreshjälp i ortsgrupp 31 erhålla ca 215 kronor per månad. I bilaga nr 1 har kommittén redovisat nu gällande bestämmelser angående utbildningsbidrag till i militärtjänst skadade m. fl. Där angivna maximibelopp _ i högsta ortsgruppen 300 kronor per månad för den, som ej har bostad hos familjen, och 229 kronor 50 öre för den, som har bostad hos familjen — fastställdes efter beslut vid 1946 års riksdag. Dessförinnan var bidraget för ortsgrupp 3 maximerat till 225 kronor. Härutöver lämna— des i vissa fall kostförstärkningsbidrag med 20 kronor per månad. I de fall vederbörande under utbildningstiden sammanbodde med familjen, utgick därjämte speciellt inackorderingsbidrag med ett belopp, som motsvarade familjepenningens maximum för hustru. Då liksom nu lämnade arbets— marknadskommissionen bidrag till resekostnader mellan hemorten och utbildningsorten och i förekommande fall även till kostnader för dagliga resor mellan hemmet och kurslokalen samt förmedlade hjälp (från Kunga- fonden) för inköp av arbetskläder.

Den beslutade höjningen av utbildningsbidragen till i militärtjänst ska— dade m. fl. har föranletts av gjorda erfarenheter om i vissa fall förekomman- de kostnader vid utbildningen av dessa, varjämte bidragen ansetts böra ställas i relation till samtidigt beslutade höjningar av livränta och sjukpen- ning enligt militärersättningsförordningen. Då sålunda gjorda erfarenheter visa hän på att utbildningsbidragens maximibelopp i nu förevarande fall knappast kunna sättas lägre än de för i militärtjänst skadade m. fl. gällan— de, har kommittén ansett sig böra föreslå, att såsom maximibelopp tills vi- dare fastställas, när utbildningen äger rum å ort tillhörande ortsgrupp ], 250 kronor, ortsgrupp 2, 275 kronor och ortsgrupp 3, 300 kronor per månad. Kommittén har härvid även beaktat det förhållandet, att bidrag av denna art i motsats till stipendier vid utbildningsanstalter torde vara beskatt— ningsbara och att de för utbetalning tillgängliga maximibeloppen sålunda realiter bliva lägre än de angivna. Liksom för i militärtjänst skadade m. fl- böra även resor i viss omfattning ersättas. Utbildningsbidrag bör kunna medgivas för en tid av intill 30 dagar efter utbildningens slut.

Det bör stadgas, att utbildningsbidrag icke skall kunna tagas i mät för gäld.

Under hänvisning till det anförda får kommittén sålunda föreslå, att det centrala arbetsvårdsorganet skall äga till partiellt arbetsför, som enligt beslut beredes yrkesutbildning i annan form än vid undervisningsanstalt, där statsstipendier utgå, efter behovsprövning utgiva utbildningsbidrag med maximalt i ortsgrupp ], 250 kronor, i ortsgrupp 2, 275 kronor och i orts- grupp 3, 300 kronor per månad jämte i förekommande fall kursavgift. Därjämte föreslås ersättning kunna utgivas för resor vid utbildningens början och stat samt vid av helger eller eljest föranledda längre uppehåll

1Här omförmälda ortsgrupper äro de för tillämpning av lagen om folkpensione—- ring gällande.

i denna. I förekommande fall bör ersättning också kunna utgivas för dag— liga resor. Till partiellt arbetsför, som beredes yrkesutbildning i den ord- ning här avses, bör därjämte vid försörjningsplikt för familj kunna utgå familjebidrag i enlighet med vad i det följande föreslås. Om partiellt ar- betsför, som har familj, under utbildningstiden kan bo hos familjen, bör utbildningsbidraget fastställas till lägre belopp med skäligt hänsynstagande till vad som utgår i form av familjebidrag.

8. Familjebidrag.

En förutsättning för att en partiellt arbetsför, som har försörjningsplikt för familj, skall kunna beredas yrkesutbildning är, att även familjeförsörj- ningen under tiden för utbildningen kan ordnas. Kommittén har också fun- nit sig böra framlägga förslag i detta hänseende. För handläggning av de med bidragsgivningen förenade åtgärderna har kommittén funnit, att lokala organ behövas.

Redan nu gäller, att vissa handikappade (beredskapsinvalider) och ar— betslösa, som genomgå yrkesutbildning, tillerkänts speciella förmåner av annan karaktär än fattigvård för familjeförsörjningen under utbildnings— tiden. Sålunda utgå till beredskapsinvalidernas anhöriga under utbildnings— tiden dyrortsgrupperad familjepenning och bostadsbidrag enligt förord— ningen den 29 juni 1946 och kungörelsen1 samma dag angående familje- bidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Bidragen motsvara de, som tillkomma personer, vilka fullgöra militärtjänstgöring, och utgå i väsentliga delar enligt gällande familjebidragsförordningz. An- sökningar om dessa bidrag ingivas till och prövas av de lokala familje— bidragsnämnderna, som också svara för utbetalningen av de beviljade medlen.

För de personer, som deltaga i omskolnings- eller fortbildningskurser för arbetslösa, utgå dagunderstöd och även hyreshjälp enligt hjälpkun- görelsens3 bestämmelser. Som redan tidigare nämnts, ha dessa bestäm- melser i vissa fall kommit i tillämpning även för personer, som kunna betecknas såsom partiellt arbetsföra och som omskolas vid igång varande arbetslöshetskurser, varvid sålunda i förekommande fall familjeförsörj- ningen ordnats på denna väg.

Kommittén anser det uteslutet att generellt för närvarande lösa den ad- ministrativa sidan av familjebidragsfrågan genom arbetslöshetsnämnderna. Härför skulle nämligen erfordras, att dylika nämnder tillsattes i varje kommun, där en partiellt arbetsför familjeförsörjare, som behövde utbildas,

1 SFS 1946:348 och 349. 2 SFS 1946:99. 3SFS 1934: 434 med ändr. 1935:426, 1936:464, 1937:545.

hade sitt hemvist och oavsett huruvida behov av nämndens verksamhet i övrigt föreläge. Enligt lag om arbetslöshetsnämnd1 äger Konungen förordna, att sådan nämnd skall finnas i kommun. Hitintills har emellertid endast ett förhållandevis litet antal arbetslöshetsnämnder tillsatts.

Kommittén har övervägt, huruvida icke de lokala arbetsvårdsorganen (länsarbetsnämnderna) skulle kunna handlägga dessa ärenden. Såsom redan tidigare angivits (sid. 271), anser emellertid kommittén, att primärkom- munerna höra i Viss omfattning bidraga till kostnaderna för familjebi- dragen. Med hänsyn härtill synes det också böra ankomma på ett rent kommunalt organ att handlägga de med bidragsgivningen förenade åt- gärderna. Kommittén för partiellt arbetsföra anser det mindre lämpligt att uppdraga denna verksamhet åt fattigvårdsstyrelserna och anser ej heller den kommunala bidragsandelen böra ha fattigvårdskaraktär. Vid de över- läggningar i denna fråga, som kommittén för partiellt arbetsföra haft med socialvårdskommittén, har erfarits, att socialvårdskommittén ämnar ut- reda frågan om en revision av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen. Det är icke bekant, vilka förslag som ur denna utredning kunna fram- komma. Kommittén för partiellt arbetsföra hyser emellertid den förhopp— ningen, att man genom en ny socialhjälpslag skall få vidgade möjligheter till en definitiv och måhända även mera rationell lösning av ifrågavarande problem än som just nu kan åstadkommas. För närvarande torde det vara omöjligt att närmare beräkna, när en revision av fattigvårdslagstiftningen kan komma att beslutas och praktiskt bliva genomförd. Man synes dock böra räkna med att det kommer att dröja en rätt avsevärd tid och att man härunder på ett eller annat sätt provisoriskt måste ordna familjeförsörj— ningen för de partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning.

Ehuru kommittén sålunda ansett sig böra avvisa tanken på att fattig- vårdsstyrelserna inkopplas på familjeförsörjningen, har det å andra sidan framstått såsom önskvärt att för ändamålet icke behöva tillskapa helt nya organ. Av de befintliga organ, som synas kunna komma ifråga, har kom- mittén funnit familjebidragsnämnderna bäst lämpade för uppgiften. Enligt Kungl. Maj:ts förordning om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familje- bidragsförordning)2 skola dylika nämnder även under fredstid finnas till— satta inom samtliga kommuner, eller ock kan familjebidragsverksamheten uppdragas åt annan inom kommunen verkande nämnd eller styrelse. I detta fall finnes sålunda redan en lokal organisation färdig; en organisation som därtill är speciellt inriktad på och har god erfarenhet av handläggningen av liknande uppgifter.

Kommittén vill föreslå, att det uppdrages åt familjebidragsnämnderna att handha verksamheten med utgivandet av familjebidrag åt partiellt ar- betsföra, som beredas yrkesutbildning.

1 SFS 1944:475. 2 SFS 1946:99.

Enligt nu gällande bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordningen)1, utgår familjepenning, bostadsbidrag och sjukbidrag för värnpliktiga enligt grunder, som i sina huvuddrag framgå av nedanstående transumt av vissa bestämmelser i förordningen ifråga.

65.

1 mom. Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag, som för en var av nedan angivna ortsgrupper upptages i följande tarift:

1 2 3 För hustru och frånskild hustru ävensom — därest värnpliktig icke sammanlever med För annan famllje- FÖP annan familje- Orts— hustru eller hustrun, med vilken han sam- medlem över 16 år medlem under 16 år grupp manlever, är arbetsoförmögen — för annan än som avses i än som avses i familjemedlem, som förestår hemmet ät kol. 1 kol. 1 värnpliktig med hemmavarande familje- medlem under 16 år

kronor kronor kronor I 2: 75 1: 40 I II 3: — 1: 65 1 ')0 III 3: 25 1: 90 1 30

När synnerliga Skäl därtill äro må efter särskilt medgivande, enligt vad i 39 5 stadgas, familjepenning för värnpliktigs moder, som förestår hans hem, utgå enligt kolumn 1 i tariffen, oaktat den värnpliktige icke har hemmavarande fa- miljemedlem under 16 år.

2 mom. Familjepenning utgår efter den ortsgrupp, till vilken den kommun är att hänföra. som enligt vad i 27 å stadgas skall utgiva beloppet. I fråga om kom— munernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den enligt lagen om folk- pensionering verkställda indelningen.

95.

1 mom. Sammanbor den värnpliktige med familjemedlem utgår, under beak- tande av vad i 12 5 sägs, bostadsbidrag för bestridande av kostnaderna för den värnpliktiges och familjemedlemmens bostad.

12 5.

1 mom. Bidraget för bostad åt familjemedlem, som avses i 3 5 a), bestämmes, med beaktande av vad i 3 mom. sägs, till ett belopp, motsvarande kostnaderna för den bostad, den värnpliktige innehade å inryckningsdagen, däri inberäknat kostnader för uppvärmning, med avdrag för den värnpliktiges och familjemed— lems inkomst under tiden för tjänstgöringen enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen.

Isis 1946:99.

18 %.

Prövas i anledning av familjemedlems sjukdom behov av bidrag vara för han- den för bestridande av kostnader för erforderlig vård ävensom transport till och från läkare eller vårdanstalt, må sjukbidrag kunna tillerkännas den värnpliktige med högst det belopp, vartill dessa kostnader uppgå. Är fråga om familjemedlem, som avses i 3 5 b) eller c), må dock sjukbidrag utgå allenast i den mån skäl föreligger till antagande, att den värnpliktige, därest tjänstgöringen ej mellan— kommit, skulle hava bidragit till kostnaderna. Med avseende å den tid, för vilken sjukbidrag må utgå, skall vad i 13 5 är stadgat beträffande familjepenning äga motsvarande tillämpning.

27 5.

Skyldigheten att utgiva familjebidrag och hemortslön åligger kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Var den värnpliktige nämnda dag bosatt utom riket, ankommer betalningsskyldigheten på Stockholms stad.

Med hänsyn till att kommittén ansett familjebidragsnämnderna böra handha bidragsgivningen, ligger det nära till hands att överväga, om icke liknande bestämmelser som de angivna skulle kunna tillämpas i fråga om familjebidragen till de partiellt arbetsföra. Helt nya och till sin natur helt avvikande bestämmelser skulle givetvis föranleda merarbete för nämnderna. Kommittén har funnit de nyss anförda bestämmelserna, vilka för övrigt vunnit tillämpning i fråga om i militärtjänst skadade m. fl., som beretts yrkesutbildning, i huvudsak kunna tillämpas även vid familjebidrag för partiellt arbetsföra.

Enligt kommitténs uppfattning böra bidragen till de partiellt arbetsföras familjer eller anhöriga under utbildningstiden begränsas till familjepen- ning, bostadsbidrag samt sjukbidrag.

Av de föreslagna bidragsformerna torde endast sjukbidraget särskilt be— höva motiveras. Kommittén har, som framgår av redan tidigare anförda synpunkter, ansett, att försörjningen under utbildningstiden bör ordnas på annat sätt än genom fattigvård. Det har därvid synts lämpligt att även förutse fall, då bidrag av denna form skulle kunna behöva ifrågakomma. Frågan om sjukbidragen kommer givetvis att lösas i annan ordning i och med ikraftträdandet av den obligatoriska sjukförsäkringen.

I familjebidragsförordningen ingå även bestämmelser rörande familje— bidragens bestridande m. m. Beträffande kommunernas andel i de bidrag, varom här är fråga, stadgas i 29 & följande:

Kommun, som enligt 27 & utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gott- görelse för familjepenning avseende familjemedlem, som i 3 5 a) sägs, ...för bostadsbidrag med nittio procent av bidraget samt för familjepenning i annat fall än ovan sagts . . . och sjukbidrag med åttio procent av utgivet belopp . . .

Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen för visst fall medgiva högre statsbidrag än i första stycket sägs.

Detta stadgande har kommit i tillämpning även i fråga om familjebidrag till i militärtjänst skadade m. fl., som beretts yrkesutbildning.

Såsom redan förut anförts, kommer arbetsvården sannolikt att betyda en icke oväsentlig framtida avlastning från kommunernas fattigvårdskost- nader. Härav bör följa, att kommunerna få ett direkt ekonomiskt intresse av verksamheten. Därest kommitténs förslag om att samtliga med utbild- ningen förenade kostnader skola bäras av statsverket genomföras, innebär detta också i förhållande till det nuvarande en omedelbar sådan avlastning. Med hänsyn härtill är det skäligt, att kommunerna-s andel av kostnaden för familjebidragen åt partiellt arbetsföra, som beredas yrkesutbildning, avväges efter andra grunder än som skett, när det gällt familjebidrag åt värnpliktiga.

Det kan anföras skäl för att kommunernas andel av familjebidragen an- passas efter dessas ekonomiska bårkraft. Detta har, för att andraga ett exempel, skett i fråga om fördelningen av kostnaderna för hjälpverksam- heten till arbetslösa. Kommittén har emellertid funnit ett enhetligt stats— bidrag vara att föredraga och ansett sig kunna förorda, att detta sättes så högt som till tre fjärdedelar av vad som utgives såsom familjepenning, bostadsbidrag eller sjukbidrag. Kommittén får sålunda föreslå, att kom— munerna åläggas svara för en fjärdedel av kostnaderna för utgivandet av familjepenning, bostadsbidrag och sjukbidrag.

Tillsynsmyndighet för familjebidragsnämndernas verksamhet för de värnpliktiga m. fl. är försvarets socialbyrå. Det har synts kommittén mest praktiskt, att även tillsynen av bidragsgivningen till de partiellt arbetsföra handhaves av denna myndighet. Härigenom undvikes, att familjebidrags- nämnderna få mera än en tillsynsmyndighet vid tillämpningen av i stort sett likartade bestämmelser.

9. Näringshjälp.

Kommittén har tidigare (se sid. 146) föreslagit, att pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet avvecklas, sedan en arbetsvårdsorganisation kommit till stånd. I anslutning därtill torde även pensionsstyrelsens verk- samhet för lämnande av bidrag till maskiner och igångsättande av själv- ständig verksamhet böra överflyttas till det centrala arbetsvårdsorganet.

I sina petita för budgetåret 1947/48 har pensionsstyrelsen begärt ett anslag på 35 000 kronor för denna verksamhet. Samtidigt har styrelsen anhållit, att det högsta belopp, som må kunna utbetalas till en och samma person under ett år, höjes från nuvarande 1 000 kronor till 5 000 kronor. Kommit- tén har för avsikt att taga upp frågan om näringshjälpens närmare utform— ning till behandling i ett senare betänkande. Intill dess kommittén lämnat förslag i detta avseende, torde arbetsvårdsorganet kunna tillämpa samma principer, som pensionsstyrelsen gjort, i fråga om denna verksamhet.

KAP. XVII. UTBILDNING AV OLIKA TJÄNSTEMÄN OCH LÄRARE FÖR PARTIELLT ARBETSFÖRA M. M.

1. Allmänna synpunkter.

För att åstadkomma en genomgripande förbättring av de partiellt ar- betsföras inplacering i produktionslivet, deras yrkesval och utbildning krä— vas icke endast organisatoriska och ekonomiska reformer. Själva inställ- ningen till de partiellt arbetsföra måste förändras till att bli mera positiv, i såväl hem som skola, på arbetsförmedling och arbetsplats. En dylik för- ändrad inställning kan icke utan vidare frammanas; den infinner sig en- dast gradvis som följd av förbättrat läge i de partiellt arbetsföras yttre för- hållanden. Den bör sålunda förväntas såsom en följdverkan av de reformer, som föreslagits i det föregående. Alldeles särskilt är emellertid en dylik förändring beroende av att utbildningen fördjupas och effektiviseras för de tjänstemän och lärare, som i. olika sammanhang ha att planera och medverka till de partiellt arbetsföras utbildning.

2. Rådgivning" om fostran av handikappade barn.

I kapitel VII ha framlagts vissa psykologiska och pedagogiska synpunk- ter på de handikappades behandling. Där framhålles, hur man numera menar det vara av stor betydelse, att handikappade barn redan från början få vänja sig vid att sakligt erkänna sin defekt men samtidigt få hjälp att trots detta vidmakthålla en sund självkänsla. För att familjer och insti- tutioner, som ha hand om handikappade barn, skola veta, hur barnen bäst böra behandlas och uppfostras, vore det enligt kommitténs mening värde- fullt, om medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen eller annan lämplig myndig- het utarbetade en eller flera smärre upplysningsskrifter med uppfostrings— råd att utdelas till dem, som ha vårdnaden av barn med olika handikap.1

1Såsom exempel kan nämnas, att blindinstitutet i Tomteboda har utgivit en broschyr, »Vården av blinda barn före skolåldern», vilken är riktad till föräldrar och vårdare av blinda barn i förskoleåldern.

Vidare blir det av vikt, att alla lärare i barndomsskolorna orienteras om de speciella pedagogiska hänsynstaganden, som tjäna till att stärka barn och ungdom med handikap, i synnerhet under den för deras personlighets- utveckling så betydelsefulla pubertetsåldern. Vissa kunskaper om handi- kappades särskilda möjligheter och svårigheter behövas även för den för- beredande yrkesorientering, som det alltmer blir skolornas uppgift att ge. Framför allt torde lärare i övningsämnen behöva orientering om hur de skola ta barn med olika handikap. Kommittén vill rekommendera, att i all lärarutbildning inläggas vissa moment med orientering över psykologi och pedagogik avseende handikappade barn.

3. Specialutbildning för lärare.

Då kommittén förväntar, att ett avsevärt större antal partiellt arbetsföra hädanefter skola få sin utbildning genom samhällets ordinarie yrkesskol- väsen, blir det nödvändigt att tillse, att de olika yrkesskolornas lärare få tillräcklig utbildning för att kunna handleda även handikappade elever. I de pedagogiska kurser för yrkeslärare, som bruka anordnas av överstyrel- sen för yrkesutbildning, bör orientering kunna givas samtliga yrkeslärare, så att de få en närmare kännedom om dessa elevers speciella problem. Om yrkesläraruthildningen kommer att organiseras i fastare former och med längre tid än som för närvarande är anslagen till utbildningen, varom för- slag i olika sammanhang framförts —— frågan ligger för närvarande under överstyrelsens för yrkesutbildning utredning — bör ett kursavsnitt alltid kunna ägnas den partiella arbetsförhetens pedagogik. En trängande uppgift bör enligt kommitténs mening vara att för redan verksamma yrkeslärare anordna speciella fortbildningskurser i pedagogisk handledning av handi— kappade.

I fråga om den nuvarande utbildningen av lärare vid specialskolorna kan nämnas, att särskild utbildning ges vid Tomteboda för blindlärare och vid det särskilda dövstumlärareseminariet vid Manilla i Stockholm för döv- stumlärare. I utbildningen för dessa båda kategorier ingår åtskilligt med specialpedagogik. Lärarna vid de speciella skolhemmen för vanföra, som drivas i anslutning till några av vanföreanstalterna, ha däremot ingen sär- skild utbildning utöver folkskollärarexamen. Yrkeslärarna vid specialsko— lorna för blinda, dövstumma och vanföra ha som regel icke heller någon speciell utbildning utöver de allmänt yrkesskolepedagogiska kurser, som en del av dem torde ha genomgått. En undervisning i specialpedagogik, liknande den som de förutnämnda blindlärarna och dövstumlärarna erhålla, borde enligt kommitténs mening i väsentliga delar ingå i yrkeslärarnas utbildning. Det är således ett aktuellt önskemål, att även yrkeslärarnas ut-

bildning speciellt på denna punkt effektiviseras, i synnerhet som de nu- varande specialskolorna enligt kommitténs förslag skola Öppnas även för andra kategorier av handikappade.

Enligt vad kommittén erfarit, planerar 1946 års skolkommission en re- formerad lärarutbildning på såvitt möjligt gemensam pedagogisk-psyko- logisk grund. Kommittén vill framhålla önskvärdheten av att även utbild- ningen av specialskolornas lärare på tjänligt sätt kombineras med övrig lärarutbildning och framförallt med den pedagogiska forskningen. Speci- ella (blindpedagogiska, dövstumpedagogiska etc.) problem måste således få sin plats jämsides med övriga pedagogiska problem. Fortsatta studier och egna forskningar på dessa områden böra naturligt knyta an till den akademiska undervisnings- och forskningsverksamheten. Specialisering på hithörande områden bör uppmuntras för licentiander och doktorander. Specialskolorna böra användas som övningsskolor icke endast för de lärar- kandidater, som önska specialisera sig, utan även för auskultationer av läraradepter i allmänhet.

I samband med problemet att närma specialpedagogiken om de handi— kappade till pedagogisk utbildning och forskning överhuvud taget är det för kommittén angeläget att framhålla önskvärdheten av att ett peda- gogiskt centralbibliotek får i uppgift att tillhandahålla litteratur för hit- hörande områden —— sålunda s. k. abnormpedagogik, litteratur angående yrkesorientering m. m. —— och att för detta ändamål snarast anslås till- räckliga medel för bokinköp, ett större engångsanslag för upprättande av ett gott bestånd och fortsatta anslag för dess vidmakthållande. Det har för kommittén varit en beklämmande överraskning, att så ytterst litet av den internationella litteraturen på detta område funnits tillgänglig på svenska bibliotek. Intet bibliotek har heller hittills haft i uppdrag att täcka detta viktiga område. En ändring härvidlag synes nödvändig, varvid det i första hand vore ändamålsenligt, att pedagogiska biblioteket _ och dess efter- följare efter sammanslagningen med psykologisk-pedagogiska institutets bibliotek _ får i uppdrag att följa litteraturen angående pedagogik och yrkesutbildning för handikappade. Enligt vad kommittén inhämtat, har 1946 års skolkommission begärt ett anslag till inköp av pedagogisk litteratur för pedagogiska bibliotekets del. I anslutning till vad ovan anförts, vill kommittén understryka vikten av att man följer utvecklingen på detta område. Såsom bilaga nr 3 till betänkandet har fogats en förteckning över en del av den litteratur, som för närvarande icke finnes i våra bibliotek, men vilken kommittén ansett böra finnas tillgänglig för studerande på detta område. Vid anslagsbeviljandet till pedagogiska biblioteket bör hänsyn tagas till detta behov. Kommittén förordar, att ett engångsanslag på 10 000 kronor ställas till bibliotekets förfogande för nyinköp av litteratur på hit- hörande omräden samt att vid det årliga anslagsbeviljandet hänsyn tages till kompletteringsbehovet.

4. Specialutbildning av olika tjänstemän.

Enligt vad kommittén framhållit ovan (sid. 128), måste den psykigka barnavården komma att i väsentligt högre grad utnyttjas för att ge råd och anvisningar i avsikt att förebygga missanpassning av handikapiad ungdom. Det vore vidare önskvärt (se kommitténs betänkande I sid. 90 och förevarande betänkande sid. 128), att neurosdispensärer med liknaide uppgift inrättades för äldre. Samtliga befattningshavare vid dylika insttu— tioner behöva få ökad kunskap om de partiellt arbetsföras problem.

Läkarutbildningen har helt nyligen varit föremål för översyn. I de be— tänkanden, som de särskilt tillkallade läkarutbildningssakkunniga fram— lagt1 ha vissa ändringar påyrkats i den nuvarande medicinska utbildningen. Kommittén för partiellt arbetsföra önskar framhålla, att man i de nyligen framlagda förslagen till kursplaner, avseende medicine licentiatexamen, icke synes ha tagit vederbörlig hänsyn till de partiellt arbetsföras problem. Kommittén anser, att, därest en utvidgning av de socialmedicinska stu- dierna för licentiatexamen icke lämpligen kan komma till stånd, det torde vara nödvändigt, att påbyggnadskurser ges vissa läkare, såsom tjänste- läkare, Skolläkare, företagsläkare m. fl. I likhet med vad läkarutbildnings- sakkunniga föreslagit, anser kommittén, att de särskilda kurserna i social— medicin, som anordnats av statens institut för folkhälsan, böra göras obli- gatoriska för vissa kategorier av läkare. I dessa kursplaner bära på lämp- ligt ställe även inryckas vissa moment rörande de partiellt arbetsföras pro- blem och deras ställning iproduktionen.

Utbildningen av de psykologer, som skola tjänstgöra i. skolor och på rådgivningsbyräer samt i yrkesvägledningsverksamheten, utredes för när— varande av en delegation inom 1946 års skolkommission, efter det att psy— kologisk-pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen förordat snara åt— gärder för dylik utbildning. Kommittén finner angeläget, att de handi- kappades psykologi därvid kommer att uppmärksammas. En allmän sådan utbildning är behövlig för samtliga blivande skolpsykologer och liknande. En del personer böra även specialisera sig på detta område. Likaså är det nödvändigt, att socialassistenterna vid sin utbildning beredas större möj— ligheter att lära känna de partiellt arbetsföras problem, liksom att mot- svarande moment fördjupas i den läkepedagogiska utbildning, som för närvarande endast bedrives i Ericastiftelsen.

I det sociala arbetet, framförallt inom yrkesvägledning och arbetsbered- ning, finnes motsvarande utbildningsbehov. En absolut förutsättning för att man skall uppnå ett gott resultat i fråga om yrkesvägledning och andra »väghanande» åtgärder för handikappade är nämligen, att de tjänstemän, som skola handlägga sådana uppgifter, äga dels de rent personliga förut— sättningarna, dels också en lämplig utbildning för uppgiften. Detta gäller "ISOU 1945:56 och SOU 1945:57 .

praktiskt taget alla arbetsförmedlingstjänstemän, måhända främst dem som skola svara för yrkesvägledningen inom ungdomsförmedlingens ram och de speciella arbetsberedningsassistenterna. Rekryteringsbasen för båda dessa kategorier har hittills varit ytterst ojämn. En god skolunderbygg- nad har ansetts vara av värde, men några krav på en viss examen ha icke uppställts. Denna rekryteringsprincip har för övrigt tillämpats för samt- liga kategorier av arbetsförmedlingstjänstemän. Det allra största avseende har i stället fästs vid den personliga lämpligheten, och man har strävat efter att få personer, vilka visat sig ha ett starkt intresse för arbetsupp- giften och vilka därtill haft förmåga att komma i kontakt med människor samt även kunnat vinna deras förtroende. Vidare har man önskat, att dessa tjänstemän skulle ha ett gott och säkert omdöme, ett lugnt och fast upp- trädande samt en dokumenterad praktisk organisationsförmåga.

Ett betydande antal av yrkesvägledarna ha akademisk examen, andra socialpolitisk examen, merkantil eller teknisk examen etc. Bland de arbets- beredningsassistenter, som hittills anställts, ha några socialpolitisk examen. I den mån de icke haft denna speciella underbyggnad, har man på annat sätt försäkrat sig om att de haft ungefär samma kunskapsmått i sociala frågor förenad med praktisk erfarenhet från socialt arbete. Även här har man alltså i första hand sett till den personliga lämpligheten. Enligt vad kommittén för partiellt arbetsföra erfarit, har detta system lett till att man i allmänhet fått väl lämpade personer för ifrågavarande poster.

De speciella krav, som man skulle önska ställa på dessa tjänstemän för deras arbetsuppgifter i samband med yrkesvägledningen, torde i stort sam- manfalla med de allmänna krav, som redan nu tillämpas. Dock skulle kommittén vilja understryka behovet av vidgade kunskaper dels i fråga om de partiellt arbetsföra, dels i fråga om mentalhygien och psykologisk för— ståelse av utbildnings- och arbetssvårigheter. Yrkesvägledarna borde bland annat i tid kunna uppspåra och bringa under behandling vad som annars kan utvecklas till svårare neurotiseringar, asocialitet m. 111. Man har dock den bestämda uppfattningen, att det bland våra yrkesvägledare och arbets— beredningsassistenter, liksom bland arbetsförmedlingsfolk i allmänhet, finns ett påtagligt behov av fortsatt utbildning inom yrket. Särskilt torde detta gälla i fråga om de kunskaper, som krävas för allmänna upplysningar och yrkesvägledning. Det är givet, att tjänstemännen förvärva en stor del av de behövliga kunskaperna genom det dagliga arbetet, genom studiebesök vid industrier och företag, genom facklitteratur av olika slag etc., men det kräves ändock, att det till detta fogas en kompletterande teoretisk under— visning. I viss utsträckning har en fortbildning redan påbörjats av arbets- förmedlingens chefsmyndighet, bland annat för yrkesvägledare och ar— betsberedningsassistenter. Eftersom det företrädesvis rört sig om kortare kurser, är den hittillsvarande ulbildningsverksamheten närmast att be- trakta som information och instruktion för de berörda tjänstemännen.

Enligt vad kommittén erfarit, överväger man emellertid inom statens .arbetsmarknadskommission möjligheterna att anordna en längre obligato- risk fortbildning för samtliga förmedlingstjänstemän. Denna tanke har också understötts av arbetsförmedlingssakkunniga i deras betänkande an- gående arbetsförmedlingens framtida organisation.1 Med särskild hänsyn till de tjänstemän, som svara för yrkesvägledning och arbetsberedning, vill kommittén för partiellt arbetsföra gärna understödja detta förslag, dock utan att förorda, att man även för framtiden binder sig till att helt ge denna utbildning inom verket.

Här må därtill endast anföras vissa synpunkter, som enligt kommitténs mening böra tagas under övervägande vid genomförandet av denna kurs- verksamhet. Även om här ifrågavarande tjänstemäns utbildning i många stycken kan läggas parallellt med övriga arbetsförmedlingstjänstemäns, äro dock deras arbetsuppgifter i flera avseenden så specialiserade, att det vore önskvärt, att man för dem endera kunde anordna särskilda kurser eller också att den allmänna utbildningen på vissa punkter för deras del kom- pletterades. I flera viktiga avseenden borde utbildningen kunna ordnas ge- mensamt för yrkesvägledare och arbetsberedningsassistenter, eftersom deras arbetsuppgifter på många sätt äro av likartad karaktär.

I några speciella hänseenden önskar kommtitén precisera de i det före- gående framförda allmänna önskemålen om större hänsyn, som i det nu— varande läget måste tagas till specialpsykologi och pedagogik för partiellt arbetsföra.

Vid statens institut för folkhälsan pågå vissa forskningar i yrkeshygien, och erfarenheter ha vunnits, som kunna vara av stort värde för bedöman- det av de partiellt arbetsföras problem. Kommittén anser, att det skulle vara önskvärt, om de erfarenheter, som där samlas, kunde i form av en gemensam fortbildningskurs snarast meddelas läkare, pedagoger och yrkes— lärare, socialassistenter, yrkesvägledare och arbetsberedare m. fl., som syssla med de partiellt arbetsföra. Kommittén för partiellt arbets- föra vill därför föreslå, att medel ställas till förfogande och att statens insti- tut för folkhälsan får i uppdrag att utarbeta förslag till en kurs för dessa tjänstemän. I Social-Medicinsk Tidskrift, häfte 9, 1946, har professor Sven Forssman lagt fram ett förslag till kursplan för yrkesläkare, vilket utar- betats inom yrkeshygieniska avdelningen av folkhälsoinstitutet. Flertalet av de ämnen, som där skisserats, torde böra ingå i den här planerade kursen. Vidare borde i denna kurs ingå en översikt över den s. k. abnormpeda— gogikens senaste rön.

För att de personer, som skola medverka i den här exemplifierade ut- bildnings— och upplysningsverksamheten, skola kunna ha effektiv känne- dom om de senaste rönen på hithörande områden, fordras emellertid, att

iäFI—gäözöl, sid. 46.

kontakter knytas med den forskning och de erfarenheter, som gjorts i andra länder. Eftersom vi länge försummat att på här diskuterade fält hålla oss fullt informerade, skulle omedelbart vissa studieresor behöva företagas till utlandet. Kommittén för partiellt arbetsföra får därför före— slå, att anslag beviljas för studieresor till utlandet för minst en läkare (socialläkare), en psykolog, en socialarbetare och en yrkesvägledare för att inhämta kunskaper, avsedda för kursplanering och undervisning i öv- rigt med särskild hänsyn till de partiellt arbetsföras förhållanden.

KAP. XVIII. ANSLAGSFRÅGOR.

En del av de i betänkandet avgivna förslagen äro till sin karaktär sådana, att kommittén icke funnit det vara nödvändigt eller lämpligt att framlägga detaljerade planer med därpå grundade kostnadsberäkningar. Detta gäller främst särskolornas omorganisation till allmänna specialskolor för par- tiellt arbetsföra och den därmed förbundna detaljplaneringen. Kommittén hyser den uppfattningen, att denna detaljplanering och kostnadsberäkning sedermera bör uppdragas åt de myndigheter, under vilka reformerna kom- ma att genomföras.

Beträffande vissa andra av de åtgärder, som kommittén föreslagit, såsom utbildning i större omfattning av partiellt arbetsföra vid ordinarie yrkes— utbildningsanstalter och inom näringslivet, införande av yrkesutbildning vid tuberkulosvårdens eftervårdssjukhus, särskild kursverksamhet samt arbetsprövning och arbetsträning, synas de föreslagna åtgärderna vara av den karaktären, att de utan större dröjsmål böra kunna realiseras, när er- forderliga anslag beviljats.

Med hänsyn till att man i förväg icke exakt kan fastställa utbildnings— behovets omfattning eller inriktning böra anslagen till yrkesutbildning m. m. för partiellt arbetsföra givas karaktären av förslagsanslag.

I det följande skall allmänt dryftas storleken av de kostnader, som bliva förenade med utbildning och omskolning m. in.

Till det centrala arbetsvårdsorganets förfogande böra ställas medel för utbetalning av särskilda utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, som efter arbetsvårdsorganets beslut erhålla utbildning i annan ordning än vid sko- lor, där statsstipendier utgå. Kommittén utgår från antagandet att under ett första år 2 000 partiellt arbetsföra erhålla utbildning, omskolning, ar- betsprövning eller arbetsträning inom näringslivet, i olika skolor eller i särskilda kurser, och att av dessa 1 500 komma i fråga för detta särskilda utbildningsbidrag. Om man antager, att kostnaderna för utbildningsbidrag i genomsnitt uppgår till 250 kronor per månad och elev eller 3 000 kronor per år — innefattande kostnader för såväl uppehälle som resor samt kursavgif— ter m. m. — skulle utgifterna härför kunna beräknas till i runt tal 4,5 miljoner kronor. Enligt vad kommittén inhämtat har det genomsnittliga utbildningsbidraget till beredskapsinvaliderna uppgått till i genomsnitt 125

kronor per månad. Någon direkt jämförelse med detta när det gäller de grupper, som kommittén här avser, kan icke göras, enär beredskapsinvali- derna som regel uppbära ersättning från olycksfallsförsäkringen vid sidan av utbildningsbidragen. Då utbildningsbidraget är behovsprövat påverkar den förra ersättningen utbildningsbidragets storlek. Det finnes icke anled- ning förutsätta, att frekvensen av skadefall från olycksfallsförsäkringen blir så stor, att den annat än i mindre utsträckning kan tänkas påverka det erforderliga genomsnittliga utbildningsbidragets storlek. Medelsbehovet för ändamålet synes därför i vart fall böra beräknas till förslagsvis 4 mil- joner kronor.

Ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om stipendier till par- tiellt arbetsföra, som utbildas vid vanliga statsunderstödda yrkesskolor, kommer att medföra ökade behov av anslagsmedel för stipendier vid dylika skolor. En höjning av det för budgetåret 1947/48 beräknade anslags- behovet för ändamålet med omkring 200 000 kronor torde därför böra ske.

Förutom bidrag till den partiellt arbetsföres eget uppehälle under utbild- ningstiden har kommittén även föreslagit. att familjebidrag skulle kunna utgå i stort sett enligt samma grunder som till försörjningspliktiga bered- skapsinvalider. Det har visat sig, att ca 20 procent av de beredskapsinva- lider, som erhållit utbildning haft försörjningsplikt gentemot anhöriga och kommit i fråga till familjebidrag. Det genomsnittliga familjebidraget för beredskapsinvaliderna har uppgått till 92 kronor per månad. Någon direkt jämförelse mellan beredskapsinvaliderna och de övriga partiellt arbetsföra, som här avses, kan icke göras, då en del av ersättningen från riksförsäk- ringsanstalten även är avsedd att utgöra bidrag till familjens uppehälle och således om än i mindre utsträckning också påverkar storleken av utgående familjebidrag. Storleken av familjebidraget torde emellertid huvudsakligast ha påverkats av förhållandet, att hustrun haft inkomst av förvärvsarbete. Det högsta utgående bidraget, avseende familjepenning och bostadsbidrag för en familj om hustru och två barn, kan enligt kommitténs förslag i dyrortsgrupp 2 uppgå till ca 250 kronor i månaden. Om sådana bidrag utgå till 20 procent av de här antagna 2 000, alltså till 400, skulle kostnaderna för familjebidragen kunna belöpa sig till i runt tal 1,2 miljoner kronor. Till dessa kostnader skulle kommunerna bidraga med 25 procent eller 300 000. Behovet av anslagsmedel kan således beräknas till 900 000 kronor, som i form av förslagsanslag bör ställas till överståthållarämbetets och länssty- relsernas förfogande att utbetalas till familjebidragsnämnderna.

Till 5. k. näringshjälp anser kommittén förslagsvis 100 000 kronor under ett första budgetår böra anslås att disponeras av det centrala arbetsvårds- organet.

I fråga om kostnaderna för själva kursverksamheten må följande an- föras. Arbetsmarknadskommissionen har i sina petita för budgetåret 1947/ 48 beräknat utgifterna för den särskilda kursverksamheten för beredskaps-

invaliderna till 1 300 kronor per elevplats och år. I fråga om den här före- slagna kursverksamheten för partiellt arbetsföra synas icke föreligga skäl räkna med högre genomsnittlig årskostnad per elevplats. Man har nämligen anledning förutsätta, att kurserna i många fall bli-va av sådan karaktär, att de icke i genomsnitt bliva mera kostnadskrävande, än i fråga om kurserna för beredskapsinvaliderna, även om å andra sidan en del kurser — exem- pelvis de vid E-sjukhusen anordnade — kunna ställa sig dyrare än vad nämnda medeltal ger vid handen. Om man utgår från att i genomsnitt 1 000 elever erhålla utbildning vid sådana kurser, och att kostnaderna härför upp- gå till 1300 kronor per elevplats och år skulle undervisningskostnaderna uppgå till 1,3 miljoner kronor. Därtill komma emellertid vissa kostnader för anskaffning av undervisningsmaterial, maskiner, verktyg m. m. Storleken av dessa kostnader blir givetvis beroende av vilka kurser, som komma i fråga. Såsom exempel kan nämnas, att utrustningen för en finmekaniker- kurs avsedd för 15 elever beräknas kosta 45 000 kronor, en bilmekaniker- kurs 20 000 kronor och en radioreparatörsknrs 15 000 kronor. Ett belopp av förslagsvis 400 000 kronor synes böra beräknas för ändamålet. Till för- fogande för överstyrelsen för yrkesutbildning skulle således behöva ställas anslag till ett belopp av 1,7 miljoner kronor för anordnande av föreslagen kursverksamhet.

Kostnaderna för anordningar för arbetsprövning och arbetsträning synas kunna beräknas efter samma grunder som för kursverksamheten. Kommit- tén utgår från att i genomsnitt 250 partiellt arbetsföra behöva genom ar- betsvårdsorganets försorg beredas dylik. För själva verksamheten skulle då erfordras 325 000 kronor, vartill emellertid kommer behovet av erfor- derliga medel för utrustning m. m. Kommittén uppskattar det senare till 125 000 kronor. För ändamålet skulle således behöva anslås 450 000 kro- nor att ställas till arbetsvårdsorganets förfogande.

Under VIII:e huvudtiteln torde vidare såsom engångsanslag till peda- gogiska biblioteket anvisas 10 000 kronor för inköp av litteratur.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om sitt förslag, att hand- havandet av arbetsvården Överflyttas från pensionsstyrelsen till arbets- marknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen) och att därför en vä- sentlig minskning av anslagen till pensionsstyrelsen för åtgärder till före- byggande och hävande av invaliditet blir möjlig. I 1947 års statsverks- proposition har det begärda anslaget för pensionsstyrelsens yrkesutbild- ning i hantverks- eller handelsskola samt hos enskilda upptagits till 450 000 kronor. Såsom jämförelse kan nämnas, att antalet påbörjade utbildningsfall vid annan yrkesskola än vanföreanstalts under år 1945 uppgick till 360 _ kostnaderna under budgetåret 1945/46 för den yrkesutbildande verksamhe- ten uppgick till 273 652 kronor. En ökning förutses för budgetåret 1947/48.

I övrigt torde rent allmännt böra framhållas, att den form, som kom- mittén givit åt bidragen till partiellt arbetsföra och deras familjer under

utbildningstiden, innebär en avlastning av kostnaderna för socialvård och socialförsäkring, varifrån bidrag förutsättes i regel icke behöva utgå under utbildningstiden. Därtill kommer den framtida vinning, som erhållen ut- bildning kan tänkas medföra i form av en avlastning av utgifterna från socialvård och socialförsäkring, därigenom att den partiellt arbetsföre sättes i stånd att själv svara för sin försörjning och även lämna bidrag till sam- hället genom inbetalda skatter.

SAMMAN FATTNIN G.

1. Vid lösningen av förevarande frågor har kommittén i princip utgått ifrån att man i görligaste mån även för de partiellt arbetsföra bör söka utnyttja de allmänt syftande anordningarna för yrkesvägledning och yrkes- utbildning. Dessa principer har kommittén ytterligare utvecklat på sid. 89 ff.

Yrkesvägledning.

2. De partiellt arbetsföras yrkesram bör utvidgas. Koncentrationen på särskilda >>lytesyrken>> kan icke längre anses försvarlig. I princip böra alla yrkes— och arbetsområden stå öppna för de handikappade; varje yrkes- inpassning skall prövas utifrån de personliga förutsättningarna i de en- skilda fallen.

3. En effektiv yrkesvägledning kan vara ägnad att minska det fram- tida antalet partiellt arbetsföra. Därför skall för alla handikappade och särskilt för den handikappade ungdomen finnas möjligheter att erhålla stöd vid valet av yrke och utbildning.

4. I anlagsorienteringen bör såsom led vid behov kunna ingå även medi- cinsk och mentalhygienisk rådgivning, praktisk arbetsprövning samt psyko- teknisk anlagsprövning.

5. Yrkesvägledningen för den handikappade ungdomen bör läggas i hän— derna på ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. De äldre höra få bistånd vid valet av yrke i första hand av de arbetsförmedlingstjänstcmän, som närmast skola ansvara för deras arbetsanskaffning etc.

6. Till varje länsarbetsnämnd knytes en deltidsanställd förtroendeläkare med uppgift att svara för undersökning av de arbetsvårdsfall och andra fall, som kunna bli aktuella på den ort, där huvudkontoret är beläget, att granska och »normalisera» de intyg, som utfärdats av läkare på andra orter inom länet samt att stå arbetsförmedlingen till tjänst med råd och upplysningar för fall, som icke kräva direkt läkarundersökning, men där läkarens uttalande ändock kan vara påkallat.

7. Kommittén understödjer redan framlagt förslag om utbyggnad av verksamheten vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Upp-

i | ,

sala och Lund och vid Göteborgs högskola samt att den centrala yrkesväg- ledningsmyndigheten gives i uppdrag att i mån av behov upprätta filial- stationer för psykotekniska anlagsprov.

8. Åt den centrala arbetsmarknadsmyndigheten uppdrages att insamla och bearbeta yrkesvägledningsmaterial. Den hittills inom arbetsmarknads- kommissionen och statens institut för folkhälsan försöksvis bedrivna arbets- fysiologiska och yrkeshygieniska forskningen bygges ut, så att den effek- tivt kan tjäna även den arbetsvårdande verksamheten. För den skull böra ytterligare läkare knytas till det centrala arbetsmarknadsorganet med viss tjänstgöringsskyldighet vid statens institut för folkhälsan.

Utbildning inom näringslivet och vid vanliga yrkesutbildningsanstalter.

9. Behovet av utbildningsåtgärder för partiellt arbetsföra kan förväntas bli växlande till sin omfattning. Därför är det nödvändigt, att åtgärderna få en sådan utformning, att de kunna anpassas till det i olika skeden väx- lande behovet. 10. Den av pensionsstyrelsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten bör avvecklas i samband med tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation. Hand- läggningen av den yrkesutbildande verksamheten uppdrages åt den tidi— gare föreslagna arbetsvårdsorganisationen. Möjligheterna att erhålla bidrag till yrkesutbildning få icke sammankopplas med prövningen av rätten till invalidpension. 11. Utbildningen av partiellt arbetsföra i hantverksyrken skall ställas under samma tillsyn som annan statsunderstödd lärlingsutbildning inom hantverket. Bidrag till företagarna skall utgå enligt allmänt gällande grunder. Även till andra arbetsgivare än hantverkare skall bidrag kunna utgå för täckande av de speciella omkostnader och besvär, som kunna vara förenade med utbildningen av partiellt arbetsföra. 12. I den mån avtalens åldersbestämmelser lägga hinder i vägen för partiellt arbetsföra att anställas såsom lärlingar inom industrien, bör dis- pens i varje särskilt fall utverkas. Kontrollen över utbildningen skall i första hand utövas av arbetsmarknadsorganisationerna. Arbetsvårdsorganet skall upprätthålla kontakt med företaget och lärlingen under utbildnings— tiden. 13. Kommittén förordar en central anskaffning av utbildningsplatser vid de vanliga yrkesskolorna för sådana partiellt arbetsföra, som icke kunna beredas utbildning i hemorten. Därigenom uppnås, att bland annat sko- lornas utbildningskapacitet effektivt utnyttjas. 14. Bedömningen av hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet hos inträdes- sökande till de vanliga yrkesutbildningsanstalterna bör göras mera enhet- lig och i övrigt mera tillfredsställande än hittills. Läkare skall som regel

beredas tillfälle att genomgå viss prövotid vid yrkesskolorna.

I nuvarande läge har kommittén icke ansett sig böra föreslå generella kvotbestämmelser. som skulle tillförsäkra de partiellt arbetsföra ett visst antal utbildningsplatser. Däremot har kraftigt understrukits vikten av att allt göres från skolledningarnas och tillsynsmyndighetens sida för att öka de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna inträde vid de vanliga yrkesutbildningsanstalterna.

15. För närvarande saknas underlag för att förorda en allmän utbyggnad av det fasta yrkesundervisningsväsendet med speciell hänsyn till de par- tiellt arbetsföras behov. I första hand med tanke på de norrländska föl— hållandena, men även med generell giltighet, förordas, att vid de centrala verkstadsskolorna i mån av behov skola kunna upprättas speciella avdel- ningar för partiellt arbetsföra. Särskilt förmånliga statsbidrag böra utgå till inrättandet av dylika avdelningar.

16. Partiellt arbetsföra, som behöva omskolas eller fortbildas, höra i gör— ligaste mån placeras i redan organiserade kurser tillsammans med andra. I mån av behov skall överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med arbetsvårdsorganet kunna anordna särskilda kurser för partiellt arbetsföra.

De blindas yrkesutbildning.

17. Gemensam yrkesskola (specialskola) organiseras för blinda män och kvinnor. Verksamheten vid den nuvarande hantverksskolan i Växjö för blinda kvinnor överflyttas till den nuvarande hantverksskolan i Kristine- hamn för blinda män.

18. Utbildningen i de speciella »blindyrkena» begränsas, enär utkomst- möjligheterna inom desamma icke äro tillfredsställande. Flera blinda för- beredas för sysselsättning inom industrien. Den obligatoriska utbildningen inom visst eller vissa yrken upphör. Den nuvarande musikerutbildningen bibehålles, men arbetsanskaffningen åt musiker effektiviseras. Special- skolan för blinda män och kvinnor i Kristinehamn ställes under över- styrelsens för yrkesutbildning ledning och tillsyn. 19. Som en övergång mellan den skyddade skolmiljön och arbetslivet för- ordas för de unga ett obligatoriskt yrkesorienteringsår vid specialskolan. Eleverna böra få tillfälle att pröva sin lust och förmåga för enklare, tempo- betonade arbetsuppgifter Redan före orienteringsårets slut skola eleverna kunna övergå till arbetsanställning eller påbörja yrkesutbildning vid spe— cialskolan (jf1 nedan) eller på annat håll. Orienteringstiden skall kunna förlängas utöver ett år därest så behövligt; den sålunda förlängda vis- telsen skall dock ej vara av obligatorisk karaktär. biträda vid bedömningen. De pa1t1ellt arbetsfö1a höra i större utsträckning

20. Även så kallade nyblinda skola kunna hänvisas till den gemensamma specialskolan i. Kristinehamn för att erhålla undervisning i läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning etc. samt för träning i enklare arbetsuppgifter eller för yrkesutbildning. 21. I stort sett föreslås, att de nuvarande yrkeslinjerna vid specialskolan i Kristinehamn —— borstbinderi, korgmakeri, vävning och vissa handarbeten — skola bibehållas, ehuru de icke skola ha samma dominerande ställning som hittills. Härutöver förordas även yrkesmässig utbildning i maskin- skrivning. De stora framstegen vid utvidgandet av de blindas yrkesram anser emellertid kommittén skola kunna göras genom införandet av den fördjupade yrkesvägledningen och allround—träningen under orienterings- året såsom förberedelse för mera industriellt betonat arbete.

De dövstummas yrkesutbildning.

22. Den av 1945 års riksdag beslutade omläggningen av den praktiska undervisningen i barndomsskolorna till pedagogisk slöjd bör snarast ge— nomföras. Den praktiska undervisningen får ej vara så upplagd, att den föregriper yrkesvalet. Större utrymme bör ägnas åt orientering i arbetsliv och yrkeskrav. - 23. Kommittén föreslår, att yrkesutbildningen för de dövstumma i fort— sättningen icke skall vara obligatorisk. Liksom för blinda förordas, att samtliga elever från barndomsskolorna obligatoriskt skola genomgå ett prövningsår, förlagt till specialskolorna i Vänersborg och Växjö. Även de dövstumma böra under prövningsåret ha möjlighet att övergå till arbets- anställning eller till yrkesutbildning inom näringslivet, i vanlig yrkesskola eller vid annan specialskola. 24. Kommittén förutsätter, att ett betydande antal dövstumma tack vare en effektivare yrkesvägledning och gynnsammare stipendievillkor skola kunna utbildas inom näringslivet, vid vanliga yrkesutbildningsanstalter samt vid andra specialskolor. Elevantalet vid de nuvarande fortsättnings- skolorna kommer genom denna utveckling att minska. Med hänsyn härtill föreslås, att personer med andra handikap skola kunna hänvisas till dessa skolor. Resultatet härav bör bli en större yrkesdifferentiering. Skolorna i Vänersborg och Växjö ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning led— ning» och tillsyn. Fortsättningsskolan i Broby ställes på motsvarande sätt under lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn. 25. Utöver tidigare utbildningslinjer vid specialskolan i Vänersborg —— snickeri, Skomakeri, skrädderi och tapetseri — förordas utbildning i enk— lare och mera kvalificerat metallarbete samt försöksvis även utbildning i handels- och kontorstekniska ämnen. Vid specialskolan i Broby införes en

utbildningslinje för slöjdare (gårdssnickare och gärdssmeder). Sedan när— mare erfarenheter vunnits, bör det bli tillsynsmyndigheternas uppgift att i mån av behov framlägga förslag om ytterligare utbildningslinjer.

26. De nuvarande utbildningsyrkena vid fortsättningsskolan för döv- stumma flickor i Växjö bibehållas. Den hittillsvarande utbildningen i hus- ligt arbete föreslås dock delad på en kurs för institutionspersonal samt en särskild husmoderskurs. I fråga om sömnadsundervisningen förordas på liknande sätt en specialisering, som kvalificerar för mera krävande ar— beten inom konfektionsindustrien. Elever med relativt goda kommunice- ringsmöjligheter böra få tillfälle till utbildning i konditoryrket. Härutöver föreslås en utbildningslinje för kontorister och en för modister.

De vanföras yrkesutbildning.

27. De vanföra hänvisas i större utsträckning än hittills till utbildning inom näringslivet och vid vanliga yrkesutbildningsanstalter. Vanföreanstal- ternas yrkesskolor öppnas även för andra handikappade än vanföra. Sko- lorna reserveras i första hand för sådana handikappade, vilka icke kunna erhålla sin utbildning på de allmänna utbildningsvägar, som samhället be— står sina medborgare. Skolorna ställas under överstyrelsens för yrkesutbild— ning ledning och tillsyn och bli till sin karaktär Öppna specialskolor, vilka skola drivas av det allmänna.

28. Med hänsyn till att yrkesskolorna föreslås i högre grad än nu taga sig an mera svårt invalidiserade partiellt arbetsföra, torde yrkesutbild— ningen i viss omfattning böra inriktas på enklare tempobetonade arbets— uppgifter.

29. Sedan staten övertagit hela kostnaden för yrkesutbildningen, spelar distriktsindelningen icke längre samma roll för vanförevården. Genom ett utbyte av elever över distriktsgränserna och genom att ha olika yrken vid de skilda skolorna bör yrkesdifferentieringen kunna ökas.

De lungtuberkulösas utbildning.

30. Med hänsyn till ständigt nya upptäckter och rön i fråga om behand- lingen av lungtuberkulösa anses det ej tillrådligt från ekonomisk synpunkt att uppföra anläggningar av permanent karaktär för utbildning av lung- sjuka. De särskilda utbildningsåtgärder, som anses behövliga, böra utfor- mas sä, att de så smidigt som möjligt kunna anpassas efter behovets för— ändringar.

31. Kommittén förordar, att vid de nyligen uppförda E-sjukhusen i an— slutning till tuberkulosvärdanstalterna anordnas yrkesutbildning. Visst an—

tal platser vid E-sjukhusen reserveras för utbildningsbehövande lungsjuka. Därigenom skulle man under utbildningstiden ha ständig tillgång till vård, behandling och läkartillsyn, Utbildningen bedrives såsom särskild kurs- verksamhet genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg.

32. För att åstadkomma en rikare yrkesdifferentiering förordas, att de reserverade platserna vid E-sjukhusen ställas öppna även för elever från andra upptagningsområden än det, som sjukhuset primärt är avsett att tjäna. Fördelningen av eleverna bör ske genom arbetsvårdsmyndigheten i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. 33. Det bör ankomma på det centrala arbetsvårdsorganet att i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning och efter hörande av den medi- cinska sakkunskapen utvälja de yrken, som med hänsyn till arbetsmark- nadsläget lämpligen böra komma i fråga. Utbildningstidens längd bör be- stämmas med hänsyn till utbildningens syften. Kurserna höra i första hand syfta till att giva sådan utbildning, som underlättar senare utplacering i arbetslivet, där fortsatt praktisk utbildning i förekommande fall får vid- taga. Möjlighet bör lämnas öppen att fullfölja utbildning vid vanlig yrkes- utbildningsanstalt.

Yrkesutbildning för övriga grupper av partiellt arbetsföra.

34. Genom den föreslagna omorganisationen av hittillsvarande särskolor för partiellt arbetsföra komma dessa skolor att ställas öppna även för per- soner med andra slags arbetshinder, såsom reumatiker, astmatiker, hjärt- sjuka med flera. Genom den särskilda kursverksamhet, som föreslagits skola komma att bedrivas av överstyrelsen för yrkesutbildning, får man en utbildningsform, som medgiver avsevärda möjligheter till omskolning, vilket torde vara vad de som inrymmas bland övriga kategorier främst behöva. 35. I mån av behov skall för olika grupper av partiellt arbetsföra kunna anordnas särskilda kurser, fristående eller i anknytning till redan existe- rande skolor. Behov av särskilda skolor för någon av dessa grupper anses icke föreligga.

Arbetsprövning och arbetsträning.

36. Arbetsprövningens syfte är att genom praktiskt arbete närmare klar— lägga de handikappades anlag, arbetsförmåga och arbetsvilja. Verksamheten ingår sålunda såsom ett led i yrkesvägledningen. Arbetsträningens ändamål är att giva de handikappade systematisk träning och anpassning till utbild— ningens eller arbetets skilda krav. I båda fallen skall verksamheten orga- niseras så, att den fungerar såsom slussinstitution till näringslivet.

ordas organiserande av särskilda institutioner. Som ett första steg i denna riktning föreslås upprättandet av försöksinstitution i statlig regi.

Stipendier, utbildningsbidrag och familjebidrag.

38. Kommittén uttalar sig för en sådan höjning av stipendierna till par- tiellt arbetsföra elever vid vanliga yrkesutbildningsanstalter, att de för obe- medlade täcka utbildningskostnaderna. Vidare förordas att eleverna vid spe- cialskolorna erhålla stipendier i likhet med och efter samma principer som partiellt arbetsföra elever i de vanliga yrkesskolorna. Vid behovspröv- ningen skall vederbörlig hänsyn tagas till de merkostnader, som den par- tiellt. arbetsföre på grund av sitt arbetshinder kan ha under utbildnings- tiden. 39. För partiellt arbetsföra, som utbildas inom näringslivet, i särskilda kurser eller i enskilda skolor utan statsstipendier, föreslås, att arbetsvårds- organet intill en viss gräns skall kunna bidraga till kostnaderna. Dessa bidrag skola kunna utgå såväl vid längre som kortare utbildning och jäm- väl även vid arbetsprövning och arbetsträning. 40. En förutsättning för att vissa partiellt arbetsföra skola kunna utbildas är, att samhället under utbildningstiden ikläder sig dessas försörjnings- plikt gentemot anhöriga. Den, som av arbetsvårdsorganet bedömts vara i behov av utbildning eller omskolning med stöd från det allmänna, bör även kunna komma i åtnjutande av familjebidrag. Familjebidragen före- slås skola prövas och utbetalas av familjebidragsnämnderna. Bidragen skola utgå enligt i stort sett de bestämmelser, som stadgats i nu gällande familje- bidragsförordning. Kommunerna föreslås bidraga med 25 % till kostnader- na för familjebidragen.

Utbildning av olika tjänstemän m. m.

41. Medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen eller annan lämplig myndighet föreslås få i uppdrag att iordningställa en eller flera upplysningsskrifter med uppfostringsråd angående handikappade. 42. Kommittén rekommenderar, att i all lärarutbildning inläggas vissa moment med orientering rörande handikappade barns psykologi och peda- gog-ik. 43. I kommande utbildningskurser för yrkeslärare bör meddelas under- visning i specialpedagogik för partiellt arbetsföra. 44. Utbildningen av Specialskolornas lärare skall kombineras med övrig lärarutbildning och bör ske i anknytning till den pedagogiska forskningen. 45. Pedagogiska biblioteket föreslås få till uppgift att tillhandahålla lit- teratur, avseende specialpedagogik för handikappade, yrkesorientering etc. 37. För att tillgodose behovet av arbetsprövning och arbetsträning för—

Biblioteket bör beviljas ett anslag på 10,000 kronor för ett engångsinköp av dylik litteratur samt årliga anslag för att hålla beståndet aktuellt.

46. Obligatorisk fortbildning förordas för arbetsförmedlingstjänstemän- nen. Särskild hänsyn skall härvid tagas till de krav, som för de partiellt arbetsföras vidkommande kunna ställas i fråga om yrkesvägledning och arbetsberedning.

47. Statens institut för folkhälsan föreslås få i uppdrag att utarbeta en gemensam fortbildningskurs för läkare, pedagoger, yrkeslärare, socialassi- stenter, yrkesvägledare, arbetsberedningsassistenter och andra som syssla med partiellt arbetsföras problem. 48. Kommittén förordar anslag till studieresor i utlandet för minst en läkare (socialläkare), en psykolog, en socialarbetare och en yrkesvägledare i syfte att inhämta kunskap och material om längre avancerad utveckling i utlandet samt om det mera speciella syftet att medverka i planering av och undervisning i denna fortbildningskurs.

Särskilt yttrande av ledamoten Cederström.

I kommitténs betänkande nr I, SOU 1946:24, anges å sid. 7 3:dje stycket, att undertecknad önskat framhålla, att då de hittills framlagda förslagen av kom- mittén »endast kunna komma att tillämpas för den grupp partiellt arbetsföra, som besitter en relativt hög grad av arbetsförmåga, det alltjämt kvarstår behov av specialåtgärder för det till antalet högst betydande restklientelet».

Jag ville vid detta tillfälle icke gå närmare in på dessa specialåtgärder men anser mig ha anledning göra det nu, då kommitténs andra betänkande föreligger.

Det är nödvändigt att hålla i minnet, att partiellt arbetsföra finnas inom alla kommuner, alla åldrar och alla branscher.

Att försöka intressera alla, som ha att ta befattning med detta klientel, för att försöksvägen söka bidraga till lösningen av dessa svåra problem kommer ej att lyckas, dels därför att problemet är så omfattande, och dels därför att brist på praktiska riktlinjer för sådan försöksverksamhet är för handen. I bilaga nr 1 till kommitténs betänkanden, SOU 1945:26 »Riktlinjer för skapande av social- väsendets forskningsorganisation», har jag därför föreslagit, i syfte att föra frå- gan till en snabbare lösning och för att kunna få full klarhet angående före- slagna åtgärders effekt och kostnader i jämförelse med tidigare tillämpade meto- der att söka gagna de partiellt arbetsföra, att en intensiv försöksverksamhet upptages i ett eller flera försöksdistrikt. Förhandlingar om att skapa dylika, ett i Norrland (Robertsfors) och ett i mellersta Sverige (Bogesund), äro i gång, var- för det är för tidigt att här närmare gå in på desamma. Men jag anser det ytterst viktigt, att statsmakterna helhjärtat ställa sig bakom strävandena att få försöks- distrikt av den typ jag närmare skisserat i SOU 194526 till stånd.

Utgångspunkten för det av mig i SOU 1945:26 framlagda förslaget är, att sam- hällets grundpelare är familjen och dess medlemmar under olika sociala för- hållanden. Familjens medlemmar kunna delas i två huvudgrupper: De friska och de handikappade. De friska kunna givetvis alltjämt som hittills finna trygg- het inom det ordinarie näringslivet, men de handikappade kunna aldrig för- värva sådan i konkurrens med de moderna arbetsbesparande maskinerna och fullarbetskraften. För att de skola vinna trygghet behöves ett produktivt social- väsen, närmare skildrat i SOU 1945:26 . Inom de föreslagna försöksdislrikteu skulle uppgiften vara att systematiskt klarlägga, hurusom ett dylikt produktivt socialväsen i sig innesluter fullständiga möjligheter för att skapa full social trygg- het även för handikappade.

I sammanhanget vill jag framhålla, att jag anser det förslag till försöksverk- samhet vid ett arbetsinstitut, som kommittén framlägger, synnerligen välmotiverat och ansluter mig helt till detsamma, men vill samtidigt framhäva önskvärdheten av kompletterande försöksverksamhet.

överhuvud taget har jag ingenting att invända emot att det allmänna fler- städes i landet sätter i gång försöksverksamhet, närmast sorterande under de organ, som kommittén för partiellt arbetsföra föreslår i betänkandet, men vid sidan om denna verksamhet anser jag det, som sagts, önskvärt, att verksamheten i försöksdisuikten även konnner i gång och sorterar under sin egen ledning i enlighet med vad som föreslagits 1 SOU 1945:26 .

20*——-63247

Utbildning ni. m.

Stipendier Stipendievillkor

Statsunderstödda kommu- nala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

I sina petita för budgetåret 1947/48 har överstyrelsen för yrkesutbildning fram- lagt vidstående förslag till ändrade stipendiegrunder.

Högst 902— per mån.

Grundslipendium

a) till å kursorten inac— korderad elev 55:— per mån. samt sär- skilt stipendium som bidrag till kostnaden för skäligt antal re- sor mellan bostads- orten och kursorten. till dagligen resan- de elev resekostnad1 överstigande 5: — per kursmånad samt hälften av kostnaden för frukostmål.

Behovsstipendium

Högst 60: _ per mån. i enstaka ömmande fall med högre belopp.

l))

Sökande skall vara obe- medlad eller mindre be— medlad samt deltaga i kurs med heldagsundervis— ning av som regel minst 5 mån. längd.

Allmänna villkor

Elev skall ha visat god lämplighet för vald ut- bildningslinje eller ingiva grundade förhoppningar om framgång i sin utbild- ning. Villkor för grundstipen- dium enligt (1) I regel endast till elev. som icke i sin bostadsort eller dess närhet har till— gång till önskad yrkesut-

bildning. Villkor för behovs- stipendium Högsta belopp må endast tilldelas obemedlad.

Centrala verkstadsskolor.

: statsunderstödda kom- munala och enskilda an- stalter för yrkesundervis- ning.

: statsunderstödda kom- munala och enskilda an— stalter för yrkesundervis- ning.

Arbeislöshelskurser Nybörjarkurser.

Fortbildnings- och omskolningskurser.

: statsunderstödda anstal- ter för yrkesundervisning.

: statsunderstödda anstal- ter för yrkesundervisning.

Kommunala bidrag Andra förmåner Kursavgifter Anm. I viss utsträckning. Arbetspremier. (Gäller Kunna upptagas med endastverkstadsskolor.) belopp, som anges i skolans reglemente. Vanligen uttages av- gift endast av elev från annan än hem- ortskommunen. i | 1Avståndet mellan bo- . stadsort och i skolan skall som regel vara minst 5 km. Förekommer, i viss Arbetspremier. ' :Endast med Kungl. utsträckning. Vid Maj:ts medgivande några ,skolor betala och under särskilda landstingen helt de , förutsättningar. Hit- . kostnader för elev- ' ' intills ha kursavgif- internaten, som icke ' 'ter ickeupptagits. ' täckas av statssti- pendier och andra bidrag.

Kommunalt under- stöd för täckande av inackorderingskost- nad, överstigande sti- pendium, bidrag till personlig utrustning, understöd till famil- jen samt resebidrag kan utgå.

Kontantunderstöd Timpenningl. (dagunderstöd och ev. hyreshjälp) och vid behov bidrag till kläder. Resebidrag.

1 Se sid. 264 i föreliggande betänkande.

Utbildning m.m.

Stipendier Stipentlievillkor

Lantbruksundervisning

a) Lantbruksskola, träd- gårdsskola, lägre me- jeriskola. b) Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd- gårdsinstituts drifts— ledarkurs, mejerisko- la, handelsträdgårds- mästarkurs, kurs i hovbeslag och ma- skinreparation, lant- mannaskola, lanthus- hållsskola, trädgårds- kurs vid folkhög— skola, kurs för ladu- gårdsskötare, kurs för kontrollassistenter, hovslagarkurs.

för

G) Utbildningskurs

ladugårdsförmän.

Högst 4009— per elev.

Högst 90:——— per mån.

450 :— per kurs.

a—c) Elev skall varav obemedlad eller mindre] bemedlad.

c) Elev vid statsunder- stödd ettårig kurs.

Allmänna läroverk m. fl. anstalter

Allmänt läroverk, kom- munalt gymnasium, kom— munal mellanskola, kom- munal flickskola, praktisk mellanskola, högre folk- skola, folkskolans högre avdelning, tekniskt läro- verk, konstfackskolan (vis— sa avd.), bergsskolan i Fi— lipstad, textilinstitutet i Borås (viss kurs undan— tagen), Lemmings textil- tekniska institut i Norr- köping, grafiska institutet, statsunderstött handels- gymnasium, enskild läro— anstalt jämförlig med ovan— stående.

Grundstipendium

al'till å kursorten inac- korderad elev 500: »— per läsår. till dagligen resan— de elev resekostnad1 "som överstiger 25: —— per termin samt hälf— ten av kostnad för frukostmål.

hl

Behovsstipendium Högst 5401— per läsår.

Allmänna villkor Lärjunge skall ha visat god lämplighet för vald utbild— ningslinje och ingivit grun- dad förhoppning om fram- gång i studierna.

Villkor för grund- stipendium Lärjunge kan icke erhålla skolutbildning i bostads— orten eller dess närhet.

Villkor för behovs- stipendium Högsta belopp må endast tilldelas helt obemedlad. Kan icke utgå till lärjunge i klasserna 1' och 15——25 il realskolan eller i motsva—l rande klasseri annan läro—l anstalt.

Folkhögskolor

statsunderstödda kom- munala och enskilda an— stalter för yrkesundervisn.

Elev skall vara obemedlad eller mindre bemedlad och åtnjuta undervisning i kurs, för vilken statsbi- drag utgår.

Kommunala bidrag Andra förmåner Kursavgifter Anm. Elev i 2-årig kurs vid a—c) avgiftsfri un- lantbruksskola: kost, dervisning i lant- bostad, läkarvård. manna- o. lanthus-

hållsskolor. Elev vid ladugårdsför- manskurser (l-åriga): bostad, läkarvård och om ogift, även kost. Gift elev erhåller 1 200:— i lön och ogift 480:——. 1Avståndet mellan bo— stadsort och skolan skall som regel vara minst 5 km.

Avgifter kunna upp- tagas.

Utbildning m.m.

Stipendier Stipendievillkor

Brevskolor Omkring 200: — per läsår åt lärjunge, som bedriver enskilda studier för real— examen eller studentexa— men. Omkring 300:—— per läsår åt lärjunge vid en- skild skola med förenad korrespondens- och munt- lig undervisning

(iod studielämplighet,

grundade förhoppningar om framgång i studierna samt behov av ekonomisk 1, hjälp vid utbildningen.

Pensionsstyrelsens

a) utbildning inom nä- ringslivet,

b) skolutbildning.

Utbildn.- Högsta tid belopp 57år 3 500:—— 4— » 2 500: —— 3. » 2 000:— 2' » 1 800: — 1 34 . » 1 6001—— 11/._..» 1400:—-— 1 » 1 0001-— 4 » 3 400: — 2%——3 » 2800:— 2 »' 2 200: — 1—1 % » 1 600: —

Enligt vissa bestämmelser.

Särundervis'ning Blinda Blindinstitutet.

Hantverksskolan i Kristinehamn.

Hantverksskolan i Växjö.

600:_ per år för bestri- dande av egna kostnader för kost och logi.

Kommunala bidrag Andra förmåner Kursavgiftcr Anm. Pensionsstyrelsens Beloppen inne- bidrag utgår högst fatta även er- med tre fjärdedelar sättning till fö- av kostnaderna. Öv- retagare eller riga bidrag från kom- kursavgifter mun eller annan. m. m.

i Kostoch logi. Personlig AvgiftSfri undervis- utrustning. Vid utskriv- mng. ning verktyg och ar- betsmaterial till ett vär- de av 600:— av fond- | medel. Blindtillägg ef- . ter 700:— per år och i folkpension under ca 3 mån. per år (ferier). Flitpengar, 300:— per läsår, fördelas bland ' eleverna. Fria resor.

Kommunerna erläg- Vid utskrivning verk- Avgiftsfri undervis— Elevernas från ga i regel mellan- tyg och arbetsmaterial ning. Tomteboda skillnaden mellan till 600:— kr. värde, kostnader be- statsbidraget och de varav 400:— av stats- stridas helt av egentliga kostnader- medel och 200:—— av statsmedel. na, i den mån de- fondmedel från blind- samma icke täckas institutet. Fria resor. av blindtillägg och folkpension.

Avgiften (230;_) för Vid utskrivning verktyg Avgiftsfri undervis- 1Framställ- kost och logi erläg- och arbetsmaterial till ning, kost och logi ning från skol- ges i regel av hem- 350:— kr. värde, varav 230:—. överstyrelsen ortskommunen,iden 250:— av statsmedell om höjning av män densamma icke Och 100:— av fondme- beloppet från täckes av blindtill- del. Fria resor. 250;_ till

lägg och folkpension 400: —.

Utbildning m. m.

Stipendier Stipendievillkor

Dövstumma Fortsättningsskolan för gossar (Vänersborg).

Fortsättningsskolan för flickor (Växjö) .

Lantbruksskolan för dövstumma (Broby).

Fortsättningsskolepliktig elev, som erhåller utbild- ning inom näringslivet.

Upp till 500:— per år un- der högst 4 år.

Tysta 5k01an (Lidingö), = statsunderstödda kom- fortbildnings- och yrkes- munala _och enskilda a_n- kurser. stalter for yrkesunderws- ning.

Vanföra

Yrkesskolor.

Stockholm: Flitpengar per mån.:

1 året 52—— 2 » 7:— 3 » 10:— 4 » 15:—

Slutpremium 25 :— Ext- ra premium efter avslu- tad utbildning:

4-årig högst 200 :— 3-årig » 150:— 1 % ——2-årig » 50 :— Göteborg: Flitpengar per mån.:

1 året 3:— 2 » 5:— 3 » 7:— 4 » 9:— Flitpengar: Efter 2:a halvåret högst 15:———. Under 2:a arbetsåret högst 66:—-, under 3:e arbetsåret högst 66:——, under 4:e arbetsåret högst 71: 50.

Kommunala bidrag Andra förmåner Kursavgifter Anm. Kost och logi samt per- Avgiftsfri undervis- sonlig utrustning. Re- ning. sor. Flitpengar 5:—— per mån. Dzo Avgiftsfri undervis- ning. Dzo Avgiftsfri undervis- ning. Kost och logi. Avgiftsfri undervis- Fondmedel. ning. Kost och logi. Avgiftsfri undervis- Framställning ning. om fria resor

för obemedlad eller mindre bemedlad elev vid yrkesskola jämte åtföljan- de vårdare in- given till Kungl. Maj:t den 15 juli 1946.

Utbildning m. m.

Stipendier Stipendievillkor

Vanföra Yrkesskolor.

Yrkesutbildning för i mili- tärtjänst skadade.

Ej bostad hos familjen.

Ortsgrupp Per mån. 1 250: —1 2 275: —— 3 300: —

Bostad hos familjen:

Ortsgrupp Per mån. 1 214 : 50 2 222: — 3 229: 50

Kommunala bidrag Andra förmåner Iiursavgifter Anm. Hälsingborg: Fickpengar per mån.: 1 året 4:— 2 » (i:— 3 » 7:—— 4 » tll—"A Slutstipendium 25:——. Premier vid terminsav- slutning: Högst 800:— fördelas i poster om 501— a 100:— kr. Härnösan d : Flitpengar var 14 :e dag: 1 året 3:— 2 » 5:— 3 » 72?! 4 » 9?— Premier vid slutprov: Manliga elever vid er- hållande av gesällbrev: SO:—, 75:—eller100:— Kvinnliga 25:—, 40:--—, 50:——. Fria resor till och från Avgiftsfri undervis- 1Beloppen utbildningsorten även ning. kunna vara

vid uppehåll i under- visningen. Visst trakta- mente för resdagarna. Fri undervisningsmate- riel. Deltagare i kurs anordnad av översty- relsen för yrkesutbild- ning erhåller viss tim- penning.2 I regel lär— lingslön eller flitpengar vid utbildning inom näringslivet. I vissa fall bidrag (klädesutrust- ning) från Kungafon- den.

sammansatta av sjukpenning eller livränta och timpen- ning eller flit- pengar. Därest summan av dessa bidrag ej uppgår till vid- stående maxi- mibelopp, ut- fyllas de av arbetsmark- nadskommis- sionen. 2Se sid. 265 i föreliggande betänkande.

Bilaga nr 2.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ OCH ERFARENHETER AV PSYKOLOGISK YRKESVALSHJÄLP ÅT PARTIELLT ARBETSFÖRA.

AV FILOSOFIE LICENTIATEN VALDEMAR FELLENIUS.

Alltsedan Stockholms högskolas psykotekniska institut hösten 1944 inrättade en särskild avdelning för psykologisk yrkesvalshjälp, har denna avdelning i sti- gande utsträckning anlitats av olika statliga, kommunala och enskilda institu- tioner, praktiserande läkare, sjukhuskuratorer m. fl., vilka på ett eller annat sätt — genom utbildning, yrkesrådgivning, arbetsförmedling o. dyl. —— haft att sörja för inpassning av partiellt arbetsföra i arbetslivet.

Inom det här ifrågavarande klientelet kan man urskilja följande sex under- grupper:

I. Vanför skolungdom med medfödda fysiska deformiteter, sviter av barn- förlamning eller andra invalidiserande sjukdomar. (Bland annat elever vid van- föreanstalten i Stockholm.)

2. Elever vid dövstumskolan vid Manilla.

3. Psykiskt efterbliven skolungdom samt ordblinda och därmed jämställda (huvudsakligen genom remittering från lärare, men även vid direkt hänvän- delse).

4. Asocial ungdom, huvudsakligen ungdomsbrottslingar, vilka avses komma att dömas till ungdomsfängelse med yrkesutbildning, samt skyddshemselever. Hit kunna även hänföras vissa från barnavårdsnämnden remitterade fall.

5. Vuxna personer, vilka genom olycksfall eller invalidiserande somatisk sjuk- dom (barnförlamning, ledgångsreumatism, astma, tuberkulos, gengasförgiftning etc.) tvingats avbryta tidigare yrkesarbete. En relativt stor del av denna grupp har utgjorts av s. k. »beredskapsinvalider», vilka remitterats från arbetsbered- ningskontoren i Stockholm och annorstädes samt hjälpkommittén för Finlands invalider (från det sistnämnda organet även ett antal egentliga krigsinvalider av finsk nationalitet, vilka vistats i Sverige för omskolning).

6. Vuxna personer, hos vilka en höggradig psykologisk missanpassning till ett tidigare valt yrke anses föreligga (huvudsakligen remittenter från praktise— rande nervläkare). Sammanlagt har under tiden september 1944—december 1946 för individuell anlagsundersökning mottagits något över 500 personer, vilka äro att hänföra till någondera av ovannämnda kategorier. Den jämförelsevis största delen (nära hälf- ten) har tillhört den femte gruppen, medan resten varit någotsånär jämnt för-

delad på de övriga grupperna. Beträffande de asociala (grupp 4) avses på Kungl. t'ångvårdsstyrelsens hemställan samt enligt avtal med Stockholms stad en kraftig utvidgning av verksamheten inom kort komma till stånd, så att enbart denna klicntelgrupp fr. o. m. januari 1947 beräknas komma att omfatta ca 300 fall per år.

Institutets anlagsundersökningar av partiellt arbetsföra ha i stort sett organi- serats och genomförts enligt samma riktlinjer som i fråga om det normala klien— telet. Den allmänna gången i anlagsundersökningar av detta slag kan i korthet sägas följa nedanstående schema:

1. Upptagande av biografiska uppgifter beträffande ålder, tidigare utbildning, sjukdomsförlopp, medicinsk prognos o. dyl.

2. S. k. kombinerad nivå- och strukturtestning för utrönande av den allmänna intellektuella kapaciteten och mognadsnivån samt begåvningens sammansättning i stora drag. Dessa prov anordnas som regel gruppvis med 6—8 samtidigt del- tagande personer.

3. Samtal (exploration) med syfte att klarlägga intresseinriktningar, eventuella yrkesböjelser o. dyl.

4. Specialtestning för komplettering av ovannämnda nivå- och strukturtest- ning på de punkter, där resultatet av explorationen så påkallar.

5. Praktisk prövning med karakterologisk observation av inställningen till ar- betets art, material och dylikt, av den s. k. arbetskaraktären (noggrannhet, plan- mässighet, uthållighet, koncentration och dylikt) samt vissa allmänna för yrkes— anpassningen relevanta karaktärsegenskaper, t. ex. självtillit, kontaktbehov, på- litlighet, initiativanda o. s. v. Efter avslutad testning sammanställas resultaten samt kommenteras i ett indi- viduellt utlåtande med som regel följande uppställning:

1. Allmän karakteristik av exploranden på grundval av vad som framkommit under samtal, observationer eller annan personlig kontakt med exploranden.

2. Sammanfattning av de kvantitativa testresultaten samt kommentar till de s. k. anlagsprofiler, vilka medfölja utlåtandet.

3. Sammanfattning av den arbetskarakterologiska observationen (koncentrat av två testledares observationsprotokoll).

4. Diskussion av yrkesvalsfrågan på grundval av de samlade testresultaten samt

5. Slutomdöme.

En anlagsundersökning av detta slag kräver 2—3 personliga inställelser om vardera ca 4 tim. Den verkliga kostnaden kan beräknas till i genomsnitt kronor 70—80 per klient. Genom särskilda anslag har dock den taxa, som tillämpats för från statliga eller kommunala institutioner remitterade klienter, hittills kunnat hållas vid kronor 30.

De uppgifter, som den psykologiska expertisen finner sig ställd inför, när det gäller att medverka till ett rationellt yrkesval för de partiellt arbetsföra, äro i vissa avseenden enklare, i andra däremot avgjort svårare än motsvarande upp- gifter i fråga om det normala klientelet. Själva utgångsläget är beträffande de partiellt arbetsföra såtillvida enklare, som antalet olika yrken, bland vilka den hjälpsökande har att välja, genom hans sjukdom eller invaliditet i allmänhet på förhand undergår en kraftig reduktion. Yrkesvalsproblemet kan med andra ord redan i utgångsläget som regel ges en mera fixerad och begränsad utformning.

Särskilt gäller detta för sådana fall, där ingående medicinska förundersökningar ha ägt rum, och där i följd därav någorlunda bestämda medicinska prognoser kunnat ställas.1 Härtill kommer en annan omständighet, som ofta begränsar den yttre yrkesvalssituationen för partiellt arbetsföra. För vissa av ovannämnda grup- per gäller nämligen på grund av utbildningstekniska eller ekonomiska skäl, att endast ett ganska begränsat antal utbildningsvägar stå till buds. Detta är speciellt fallet ifråga om anstaltsklientel (t. ex. dövstumma och nngdomshrottslingar).

Dessa förhållanden äro i viss mån ägnade att underlätta den psykologiska ex- pertisens uppgift. Å andra sidan kräva anlagsundersökningarna inom detta kli- entel ej sällan speciella testmetoder (ex. dövstumma, amputerade) och särskilda förberedelser av stundom mycket tidsödande art.

Det som framför allt annat gör den psykologiska yrkesvalshjälpen åt partiellt arbetsföra personer till en så krävande och ansvarsfull uppgift är det förhållan- det, att ett misslyckande i yrkesanpassningen hos personer med ett lyte eller en defekt av det ena eller andra slaget som regel medför långt allvarligare stör- ningar på vilje- och känslolivets område än hos de normala. Defekta personer ha en naturlig benägenhet att inför svårigheter eller motgångar helt förlora tilltron till sin egen förmåga och vill vid sådana tillfällen gärna överdriva den praktiska betydelsen av sitt lyte. (Särskilt ödesdigert brukar livsviljan och företagsamhets- lusten drabbas hos personer, som redan ha ett misslyckat yrkesanpassningsför- sök bakom sig.) Anlagsorienteringen måste därför för de partiellt arbetsföra mer än någonsin fylla kraven på fullständighet och tillförlitlighet. Därtill kommer, att de karakterologiska aspekterna på yrkesanpassningsproblemet hos detta klientel måste få en särskilt framskjuten ställning: det gäller att strängare än eljestbe- akta ej blott de funktionella begåvningsmässiga förutsättningarna att prestera ett fullgott yrkesarbete, utan även hans karakterologiska förutsättningar att på lång sikt kunna acceptera och finna sig tillrätta i det ifrågasatta yrkets miljö.

Sedan maj 1946 har institutet haft särskild tillgång till medicinsk expertis i det att en läkare med specialkompetens i invärtes medicin, nerv- och psykiska sjukdomar adjungerats som konsult. Läkaren har varit tillgänglig viss bestämd tid för konsultationer och i övrigt rådfrågats så fort anlagsorienteringen och yrkesvalsfrågan inneburit medicinska och psykologiska problem, som först tarva ett medicinskt ställningstagande.

I praktiken har detta tillgått så att efter avslutad testning det samlade mate- rialet har föredragits för läkaren, som därvid angivit, om ytterligare behov av medicinska undersökningar föreligga, om klarare uppgifter om prognosen kunna lämnas eller om man på grund av den sjukes eller skadades tillstånd bör upp- skjuta ett definitivt ställningstagande i anlagsfrågan. Ibland har den testade direkt inställt sig hos läkaren för klinisk bedömning. I ytterligare ett antal fall har läkaren kunnat medverka till att hos tidigare behandlande institutioner inhämta viktiga upplysningar för fallens bedömande. Läkaren har på så sätt kunnat med— verka till att från medicinsk synpunkt uppenbart olämpliga sysselsättningsformer blivit uteslutna från diskussion. Han har också genom den kliniska belysningen av fallet kunnat peka på speeialdrag i den testades psykofysiska utrustning, som måste beaktas i samband med yrkesvalet (t. ex. överkänslighet för buller hos vissa hjärnskadade).

. 1De medicinska remisser, som tillställts institutet, ha dock tyvärr i många fall lämnat mycket övrigt att önska, ej minst ifråga om prognoserna, ehuru på denna punkt en förändring till det bättre under det senaste året tydligt kunnat för— märkas.

Beträffande den prognostiska tillförlitligheten av institutets anlagsundersök- ningar på partiellt arbetsföra ha systematiska kontrollundersökningar hittills endast kunnat utföras på en grupp om sammanlagt 56 s. k. beredskapsinvalider, vilka under tiden 19/1—30/10 1945 remitterats till institutet från hjälpkommittén för Finlands invalider.

Av dessa 56 invalider har en mindre grupp om 19 uttagits, för vilka yrkes- utbildning påbörjats senast den 1 juni 1945 i full överensstämmelse med institu- tets yrkesvalsråd. (Endast sådana fall ha medtagits, där institutet ansett sig kunna bestämt tillråda viss utbildning: finmekanisk kurs, målcriskola, tandtek- nikerkurs o. s. v.) För dessa 19 ha under hösten 1945 utförliga bedömningar införskaffats från lärare och förmän vid ifrågavarande verkstadsskolor eller arbetsplatser beträffande utbildningens resultat och klienternas fallenhet för det ifrågavarande yrkesarbetet. Härvid har framgått, att utbildningen avbrutits i 3 fall, varav i ett på grund av sjukdom, i ett (mekanikerkurs) på grund av van- trivsel (ville bli musiker) samt ett (mekanikerkurs) på grund av bristande fal-

efter en utbildningstid av 4—8 månader klart positiva omdömen. lenhet (»tröttnade snart, ej särskilt goda anlag»). Beträffande de övriga förelågo

En granskning av materialet i dess helhet utvisar, att institutets yrkesvalsråd följts i det övervägande antalet fall, där utbildning kommit till stånd. I enstaka fall har emellertid institutets förslag frångåtts. Beträffande 2 sådana fall ha förmansomdömen kunnat erhållas efter 7 resp. 5 månaders utbildning. Insti— tutet hade i dessa fall avrått från den föreslagna utbildningen (finmekaniker- kurs) och i stället framkastat andra förslag. I båda fallen har det personliga läraromdömet utfallit mindre väl (»Det går men ej över hövan» resp. »Bör ha

! ; lättare arbete, helst vid mindre verkstad, där det inte ställs så stora krav från ?

början»). I övrigt föreligga beträffande det praktiska värdet av de utförda under- sökningarna tills vidare endast allmänna omdömen från remitterande institu- tioner och myndigheter. Dessa omdömen ha samtliga gått i klart positiv riktning.

Personligen har jag under de gångna årens arbete med här ifrågavarande kli- entel fått det bestämda intrycket, att den hjälp institutet kunnat lämna, när det gällt att belysa de partiellt arbetsföras yrkesvalsfrågor, som regel varit till stort gagn. Det har särskilt ifråga om de s. k. omskolningsfallen i samband med olycksfall eller sjukdom mycket ofta rört sig om personer, som inför det plötsliga j tvånget att överge »sitt gamla yrkesarbete stått påtagligt handfallna och und- rande ifråga om de mest elementära sidorna av sin anlagsutrustning. Hos många

brytande effekt än vad fallet är hos normala personer. av dem har den psykologiska undersökningen blottat speciella begåvningsanlag, vilka entydigt pekat mot vissa yrken. I andra fall, då klienten stått i begrepp att slå in på en viss bana, ha sådana brister i den individuella anlagsutrustningen kunnat påvisas, som med största sannolikhet skulle ha medförtett fullständigt misslyckande, därest vederbörande hade följt sin egen impuls. Dessa förhållanden förtjäna att särskilt beaktas med hänsyn till ovan antydda faktum, att ett miss- lyckat yrkesanpassningsförsök hos partiellt arbetsföra, vare sig det är fråga om fysiska eller psykiska defekter, som regel får en långt mera personlighetsned-

BIBLIOGRAFI.1

Uppfostran och utbildning av handikappad ungdom.

AMOSS, HARRY, and DE LAPORTE, L. HELEN, Training Handicapped Child- ren, pp. 1—16. The Byerson Press, Toronto, Canada, 1933. BAKER, HARRY J., Introduction to Exceptional Children. New York: The Mac— millan Company, 1944. BEST, HARRY, Blindness and the Blind in the United States. New York: The Macmillan Company, 1943. BEST, HARRY, Deaf and Deafness in the United States. New York: The Macmillan Company, 1943. BROWN, MARGARET, The Effect of School and Industry on Young People with Heart Disease. Ten-Year Report of the Cardiac Vocational Guidenee Service of New York. New York 1931. BRUNSCHWIG, LILY, Personality Study of Deaf Children. New York: Teachers College, Columbia University, 1936. (Contributions to Education, No. 687.) CALIFORNIA STATE DEPARTMENT OF EDUCATION. The Education of Physi- cally Handicapped Children. Sacramento: State Printing Office, 1941. (Bulle- tin, Vol. X, No. 12, December 1941.) CHILD RESEARCH CLINIC OF THE WOODS SCHOOLS, Langhorne, PA., New Contributions of Science to the Exceptional Child. (1935 to date.) CHILD RESEARCH CLINIC OF THE WOODS SCHOOLS, Langhorne, P.A., Psycho— theraphy for the Exceptional Child. (Proceedings of the Tenth Institute, 1943.) CIOCCO, ANTONIO, and PALMER, CARRLO E., The Hearing of School Children. Washington, D. C.: National Research Council, Society for Research in Child Development, 1941. CUTSWORTH, THOMAS D., The Blind in School and Society. D. Appleton and Company, New York, 1933. 263 pp. DAVIES, STANLEY P., Social Control of the Mentally Deficient. New York, Thomas Y. Crowell Company, 1930. DODDS, B. L., That All May Learn, Bulletin of the National Association of Secondary School Prineipals, Vol. 23, November 1939. FAY, EDWARD ALLEN, Ed. Histories of American Schools for the Deaf, Vol. 1. The Volta Bureau, Washington, D.C., 1893.

1Jämsides med de böcker, som angivits i texten och som i vissa fall endast finnas i privat ägo, betecknar förestående bibliografi ett minimum av vad som borde konsulteras i samband med pedagogik för handikappade men vilket långt ifrån alltid funnits tillgängligt på bibliotek.

FRENCH, RICHARD S., From Homer to Helen Keller, New York, American Foundation for the Blind, 1932. IIABBE, STEPHEN, Personality Adjustments of Adolescent Boys with Impaired Hearing. New York: Teachers College, Columbia University, 1936. (Contribu- tions to Education, no. 667). HADLEY, HAZEL C., Educating Crippled Children. State Department of Educa- tion, Columbus, Ohio, 1927. 134 pp. HANDICAPPED AND UNDERPRIVILEGED CHILDREN, Special Schools and Spe- cial Care with The Thirty-sixth Annual Report of the Superintendent of Schools, pp. 106—180. Board of Education, New York City, 1934. IIANNAFORD, H. ELDRIDGE, »Where Crippled Children Are Taught to Lead Normal Lives», The Nation's Schools, No. 3 (September 1930), Vol. 6, pp. 65—68. HAYES, SAMUEL P., Contributions to a Psychology of Blindness, 1941. IIECK, ARCH O., Education of Crippled Children. U.S. Office of Education Bulletin 11, Washington, D.C., 1930. 57 pp. HECK, ARCH O., Special Schools and Classes in Cities of 10.000 Population and More in the United States. pp. 27—29. U.S. Office of Education Bulletin 7, Washington, D.C., 1930. HEIDER and HEIDER, Studies in the Psychology of the Deaf. 2 Vol. Psychological Monographs. Vol. 53. HILLEBOE, GUY L., Finding and Teaching Atypical Children. New York: Teach- ers College, Columbia University, 1930. (Contributions to Education, no. 423.) HOWETT, HARRY H., Progress in the Education of Crippled Children, Inc., Elyria, Ohio, January 1930, 20 pp. ILLINGWORTH, W. H., History of the Education of the Blind. Sampson Low, Maraton and Company, Ltd., London, 1910. 167 pp. MACDONALD, NEIL S., Open-air Schools. McClelland, Goodshild & Stewart, Publishers, Toronto, 1918. 127 pp. MARTENS, ELISE H., The Deaf and the Hard-of—Hearing in the Occupational World. Washington, D.C.: U.S. Government Printing Office, 1936. (U.S. Office of Education Bulletin, 1936, No. 13.) MARTENS, ELISE H., Occupational Experiences for Handicapped Adolescents in Day Schools. U.S. Office of Education Bulletin No. 71. Washington, D.C., 1937. MARTENS, ELISE H. and REYNOLDS, FLORENCE E., An Annotaied Biblio- graphy on the Education and Psychology of Exceptional Children. U.S. De- partment of the Interior, Office of Education, Washington, D.C., U.S. Govern- ment Printing Office 1937. (Pamphlet No. 71). MAXFIELD, KATHRYN E. and IRWIN, ROBERT B., The Blind Child and His Reading. American Foundation for the Blind, Inc., New York, 1928. 215 pp. MCKAI', EVELYN C., Outline for Vocational Guidance Program for a School for the Blind, Teachers' Forum, May 1938. MERRY, RALPH V., Problems in the Education of Visually Handicapped Child- ren. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1933. MEYER, MAX F., Fitting into & Silent World, the First Six Years of Life. Co- lumbia, Mo.: University of Missouri, 1934. (Studies, Vol. 9. No. 2, April 1, 1934.) OUTLOOK FOR THE BLIND (5 issues annually). PINTNER, R., EISENSON, J. and STANTON, M., The Psychology of the Physi- cally handicapped, Crofts 1941.

REEVES, EDITH GERTRUDE, Care and Education of Crippled Children in the U.S. Russell Sage Foundation. Publication New York 1914. ROGERS, JAMES FREDERICK, Schools and Classcs for Delicate Children. U.S. Offices of Education Bulletin 22. Washington, D.C., 1930. 66 pp. ROMAKER, C. C., A Study of Schools and Classes under the Control of Boards of Education Which Are for the Education of Blind and Partially Sighted Children in the United States. Unpublished Masters-Thesis, Ohio State Uni- versity, Columbus 1930. 134 pp. SKINNER, CHARLES E., HARRIMAN, PHILLIP L. and OTHERS, Child Psycho— logy, New York: The Macmillan Company, 1941, Chap. 16. SMITH, MABEL E., The Crippled Child: The Ohio Plan for Care, Treatment, and Education. Crippled Children's Bureau, Division of Charities, Department of Public Welfare, State of Ohio, January, 1931. 55 pp. TAYLOR, HARRIS, Index of Research Activity on Problems of the Deaf Press of Gallaudet College. Washington, D.C., 1936. TEACHERS FORUM FOR INSTRUCTORS OF BLIND CHILDREN, Vol. 1—14. (5 issues annually). THE SPECIAL SCHOOLS AND CURRICULUM CENTERS, pp. 103—109. Board of Education, Cleveland, Ohio, 1931. WALKER, HELEN M. and SHAUFFLER, MARY C., The Social Adjustment of the Feebleminded. Cleveland, Ohio: Western Reserve University Press, 1930. WATSON, FREDERICK, Civilization and the Cripple. John Bale, Sons and Da- nielsson, Ltd, London, 1930. 120 pp. WHITE HOUSE CONFERENCE, Committee 011 Physically and Mentally Handi- capped, The Handicapped Child. New York, D. Appleton-Century-Company, 1933. 452 pp. WINNIE, A. J., History and Handbook of Day Schools for the Deaf and Blind.

State Department of Education, Madison, Wis., 1912. 130 pp.