FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTREDNING

ANGÅENDE

SKYDDSARBETETS ORGANISATION M. M.

Avgiven den 31 december 1948

STOCKHOLM 1949 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 488232

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom beslut den 2 februari 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt fångvårdssty- relsen att verkställa utredning angående en rationalisering av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande villkorligt dömda samt från fångvårds- anstalt frigivna eller utskrivna ävensom med dem jämställda hjälpbehö— vande samt bemyndigade därjämte chefen för justitiedepartementet att till— kalla särskilda, med skyddsarbete och annan social verksamhet förtrogna sakkunniga ävensom annan expertis, som kunde finnas behövlig för utred- ningens verkställande.

Att såsom särskilda sakkunniga biträda fångvårdsstyrelsen tillkallade che- fen för justitiedepartementet med stöd av förenämnda bemyndigande leda- möterna av riksdagens II kammare riksgäldsfullmäktigen Ernst Eriksson, fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund och pastorn J. W. Johnsson.

För att tagas under övervägande vid det åt fångvårdsstyrelsen sålunda anförtrodda uppdraget har chefen för justitiedepartementet den 17 maj 1945

; till styrelsen låtit överlämna en av förre ledamoten av riksdagens II kam- mare Th. Gardell den 25 januari 1945 till Konungen avlåten skrivelse an- gående anstaltsvårdens och skyddsvärdens ordnande samt en av Gardell i skrivelse den 26 februari 1945 till chefen för justitiedepartementet gjord framställning angående skyddsvärdsarhetet bland frigivna fångar.

Sedan fångvårdsstyrelsen i samråd med de tillkallade sakkunniga full- gjort uppdraget, får styrelsen överlämna en utredning, Kriminalvård i fri- het, angående skyddsarbetets organisation m. m.

I ärendets handläggning hava deltagit överdirektören Göransson, byråche— ferna Henry Lindberg och Wennerholm, extra ordinarie byråchefen Blom samt tillförordnade byråchefen Forssell ävensom ovannämnda särskilt till- kallade sakkunniga. Vid utredningen har styrelsen biträtts av förste byrå— sekreteraren Torgny Lindberg.

Stockholm den 31 december 1948.

HARDY GÖRANSSON.

Torgny Lindberg.

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

KAP. 1.

Skyddsarbetet och samhällsutvecklingen.

Skyddsarbetets uppkomst.

Under slut-et av 1700-talet och första hälften av 1800—talet pågick i Sve- rige en för alla kulturländer gemensam utveckling, som innebar att de ti- digare brukliga kroppsstraffen och skamstraffen helt eller till övervägande del ersattes med frihetsstraff. Det brukar framhållas att samhället vid denna 'tid icke intresserade sig för den straffade längre än till dagen för frigiv- ningen. Detta är riktigt såtillvida som det icke förekom någon statligt orga- niserad hjälpverksamhet för att stödja de frigivna vid återinträdet i sam- hällslivet. Men den relativt höga återfallsfrekvensen för straffade personer tilldrog sig redan tidigt uppmärksamhet. De frigivna fångarna betraktades såsom i hög grad samhällsfarliga och lämnades ingalunda åt sig själva. Samhällsorganen sökte förhindra återfallsbrottslighet men anlade ensidiga säkerhetssynpunkter på problemet. De nyligen avskaffade kroppsstraffen och skamstraffen hade bl. a. haft till uppgift att varna allmänheten för att inlåta sig med den straffade och att därigenom begränsa dennes möjlighet att föröva brottsliga handlingar. Ett liknande syfte fullföljdes av vissa ne- gativt inriktade säkerhetsåtgärder som tillämpades mot frigivna fångar, främst vanfrejd, polisuppsikt och tvångsarbete.

I 1864— års strafflag, som förutom böter och dödsstraff icke upptog några andra allmänna huvudstraff än straffarbete och fängelse, stadgades att fri— hetsstraff i vissa fall skulle följas av förlust av medborgerligt förtroende. Domstolen skulle förordna om sådan påföljd _— på viss tid eller för alltid —— vid flertalet tjuvnadsbrott och andra brott mot förmögenhet men mera sällan vid övriga brottstyper. Den som förklarades förlustig medborgerligt förtroende skulle anses som vanfrejdad under den tid påföljden varade. Med vanfrejden följde förlust av näringsfrihet samt obehörighet att inne- hava allmän tjänst och annan befattning för vilken fordrades »god frejd». Enär den ådömda påföljden skulle antecknas i prästbeviset, hade den fri- givne endast begränsade möjligheter att vinna utkomst och inordna sig i samhället.

Bestämmelserna om vanfrejd mildrades efter hand och slutligen upphäv— des är 1936 samtliga stadganden i strafflagen om vanhedrande påföljder för brott, däribland den påföljd enligt 2 kap. 19 å som trätt i stället för den

• Sida 6
•  Original

tidigare förlusten av medborgerligt förtroende. I vissa lagar och författ- ningar finnas emellertid fortfarande bestämmelser, som utestänga straffade personer från rättigheter och förmåner av skilda slag eller eljest innebära att de försättas i en ogynnsam särställning (se s. 87).

Ensidiga säkerhetssynpunkter kännetecknade på ett ännu mera utpräg- lat sätt de tvångsåtgärder, som riktades mot frigivna fångar med stöd av den s. k. försvarslöshetslagstiftningen. Om den frigivne icke kunde på fö- reskrivet sätt styrka, att han innehade årstjänst enligt legosta—dgan eller annan utkomst, som utgjorde »laga försvar», kunde han såsom försvars- lös ställas under polisuppsikt ävensom, under mindre snäva förutsättningar än övriga grupper försvarslösa, insättas på någon av fångvårdens korrektions- inrättningar för att utföra allmänt arbete. Under större delen av 1800— talet tillämpades allmänt arbete i synnerligen vidsträckt omfattning mot straffade personer. Antalet »frigivna», som voro intagna på fångvårdens anstalter för allmänt arbete, räknad-es vanlig-en i tusental och översteg ej sällan antalet fångar som avtjänade straffarbete på samma anstalter. Många straffångar häktades redan på frigivningsdagen, om de ej kunde visa laga försvar, och blevo sålunda i verkligheten aldrig försatta på fri fot. De frigivna fångar, som icke blevo omhändertagna för allmänt arbete, ställdes i regel under polisuppsikt med därtill hörande vistelsetvång. De fingo ej lämna den anvisade vistelseorten utan att ha erhållit särskilt pass. Därest de anträffa-des på annan ort, kunde de häktas och, om de ej dömdes till allmänt arbete, förpassas till vistelseorten, varvid fångskjluts kunde användas. Antalet häktningar av frigivna fångar och andra försvarslösa översteg ej sällan 6 000 om året.

Tillämpningen av säkerhetsåtgärder nedgick avsevärt, sedan försvarslös- hetslagstiftningen är 1885 ersatts med den nu gällande lösdrivarlagen, men även de i sistnämnda lag upptagna tvångsåtgärderna — anhållande, varning, häktning och tvångsarbete — ha i betydande utsträckning använts mot fri- givna fångar. Av de till tvångsarbete dömda männen har i regel minst hälf- ten utgjorts av förutvarande straffångar. Polisuppsikt i förening med vis— telsetvång är enligt lösdrivarlagen obligatorisk beträffande personer som frigivas från tvångsarbete på minst sex månader. Därutöver ha många fri— givna på ett mera indirekt sätt blivit föremål för uppsikt från polisens sida. Detta har underlättats genom att meddelanden om frigivningar från fångvärdsanstalt införts i tidningen Polisunderrättelser. I dessa meddelan- den har sedan gammalt angivits bl. a. beloppet av de kontanta medel som den frigivne innehar vid avgången, en praxis som torde ha samband med att medellöshet utgör en förutsättning för ingripande enligt lösdrivarlagen.

Vid den omfattande fängelsereform, som genomfördes i mitten av 1800- talet, var det en grundtanke att den till frihetsstraff dömde brottslingen skulle förmås att framdeles föra ett laglydigt liv. Detta syfte sökte man uppnå genom att oellstraff enligt den s. k. Pennsylvaniametod—en efterträd- de den tidigare gemensamheten mellan fångarna. Då huvudvikten lades vid att genom religiös och moralisk fostran åvågabringa en sinnesånd—

• Sida 7
•  Original

% ! 1

ring hos den dömde, ägnade man mera uppmärksamhet åt anstaltsbehand- lingen än åt hans förhållanden efter frigivningen. I de ursprungliga reform- planerna hade visserligen ingått tanken att i de olika länen organisera skyddsförbund, som skulle fungera som rådgivande organ under anstalts- tiden samt sörja för att de frigivna bereddes lovlig utkomst och annat stöd, men i denna del blevo reformplanerna endast delvis genomförda. I huvud- sak vidtogos inga åtgärder för att undanröja de menliga verkningarna av straffet och säkerhetsåtgärderna.

De straffades svårigheter ökades genom att samhällets allmänna hjälp- verksamhet var av ringa omfattning. Fattigvården, som huvudsakligen av- såg omhändertagande av sjuka och åldringar, var den enda offentliga hjälp- formen. Vid 1800-talets början hade den kommunala fattigvårdens obli- gatoriska karaktär blivit i viss mån erkänd, men fattigvården betraktades fortfarande som en form av välgörenhet. Den tilltagande arbetslösheten medförde att fattigvårdsbördan blev alltmera tyngande för kommunerna. I 1871 års fattigvårdsförordning, som tillkom efter en period av missväxt och nöd, underströks genom skärpta bestämmelser fattigvårdens restriktiva karaktär. I skilda författningar hade visserligen fastslagits, att särskilda kommunala tillsyningsmän skulle bistå frigivna fångar och övriga försvars— lösa med arbetsanskaffning, men denna skyldighet blev illusorisk. Ofta sökte de lokala myndigheterna i stället ordna det så, att de försvarslösa omhänder- togos för allmänt arbete, varigenom kostnaderna för deras underhåll lades på staten.

Redan tidigt förekom understödsverksamhet genom frivilliga hjälpför- eningar, men de frigivna intogo icke någon särställning bland de hjälpbe- hövande, förrän bildandet av skyddsföreningar aktualiserades genom fängel- sereformen i mitten av 1800-talet. I ett antal län tillkommo s. k. fångvårds— föreningar eller fångvårdssällskap. Dessa hade en dubbel uppgift. De skulle hjälpa frigivna fångar med arbetsanskaffning och understöd samt bistå fångarnas familjer. I denna del av verksamheten gällde det i första hand att bereda den frigivne sådan utkomst som medförde laga försvar. Sam- bandet med fängelsereformen framgår därav att föreningarna också hade till uppgift att medverka vid anstaltsvården, bl. a. genom att besöka de in- tagna och skaffa dem sysselsättning. Den första fångvårdsföreningen var Kristianstads läns fångvårdssällskap, som bildades år 1846, samtidigt som det nybyggda länscellfångelset i Kristianstad togs i bruk. Enligt sällskapets ursprungliga stadgar skulle arbetet bedrivas dels genom en besökande av- delning, dels genom en s. k. skyddsavdelning. Den besökande avdelningens medlemmar skulle bistå fängelsepredikanten i hans verksamhet samt hjälpa till att skaffa de intagna arbete. Skyddsavdelningen skulle såvitt möjligt förvärva ledamöter i varje kommun av länet. Dessa ledamöter skulle hjäl- pa de frigivna till laga försvar samt bostad och arbetsförtjänst. De skulle vara den frigivnes rådgivare och vänner, hjälpa till att mildra och utplåna den misstro, med vilken en straffad vanligtvis möttes efter frigivningen,

• Sida 8
•  Original

och se till att den frigivne, där det var nödvändigt, fick fattigvård eller annan kommunal hjälp.

Genom sin anknytning till fångvårdsanstalterna kom det frivilliga skydds- arbetet redan från början att delvis fullgöras av befattningshavare vid fång- vården, främst fängelsepredikanterna. Såsom ordförande i föreningarnas styrelser fungerade ofta landshövdingar och andra högre ämbetsmän. Här- igenom fick skyddsarbetet karaktären av en officiellt erkänd hjälpinstitu- tion. Detta markerades ytterligare genom att en viss ledning av verksamhe- ten kom att utövas av den år 1825 upprättade styrelsen över rikets fängel- ser och arbetsinrättningar, år 1859 ombildad till fångvårdsstyrelsen.

Skyddsföreningarna började sin verksamhet i ett samhälle som hade en helt annan karaktär än det nuvarande, ett samhälle där stora befolknings- grupper levde i fattigdom eller nöd, där socialvården var nästan obefint- lig och där myndigheterna intogo en utpräglat negativ hållning mot frigivna fångar och med dem jämförliga grupper. Med hänsyn härtill är det natur- ligt att skyddsföreningarna icke kunde räcka till för sina omfattande upp- gifter uutan måste begränsa sin verksamhet. Deras medverkan vid anstalts- vården kom snart att upphöra. Hjälparbetet inriktades främst på sådana frigivna, som med hänsyn till sin sinnesriktning ingåvo större förhoppning- ar. Härigenom fick skyddsarbetet delvis karaktären av en tämligen spora- disk välgörenhet. Efter den första tidens entusiasm synes det frivilliga in- tresset ha minskat. Det steg ånyo i början av 1900-talet under inflytande av de sociala och kriminalpolitiska reformsträvandena.

Huvuddragen av reformarbetet inom socialvården och kriminalvården.

Den socialpolitiska och kriminalpolitiska utvecklingen har under 1900- 'talet gått i riktning mot ett ökat hänsynstagande till de individuella fallens beskaffenhet. På båda områdena har man sökt sig fram på de partiella reformernas väg. Fattigvården har efter hand fått minskad betydelse ge- nom att nya former för hjälp, tillsyn och vård tillkommit. På liknande sätt ha de ordinära frihetsstr-affen alltmera fått vika för särskilda behand- lingsformer.

Det socialpolitiska reformarbetet. Bland de nytillkomna formerna för eko— nomiskt stöd märkas vissa hjälpformer, avsedda för särskilda situationer, såsom arbetslöshet, barnsbörd, olycksfall och vanförhet, samt vidare olika former av socialförsäkring, varigenom den enskilde med det allmännas stöd kan trygga sig mot verkningarna av inkomstbortfall.

Jämsides med denna utveckling har man sökt giva fattigvården en mera positiv och förebyggande karaktär. År 1918 tillkom en ny fattigvårdslag- stiftning, som emellertid numera blivit i stora delar föråldrad och är före- mål för omarbetning.

» i l | |

• Sida 9
•  Original

De sociala vårdlagar som tillkommit under 1900-talet äro av särskild be- tydelse. Uppmärksamheten riktades först på vården av barn och ungdom. En första lagstiftning av år 1902, huvudsakligen tillämplig på barn under 15 års ålder, ersattes år 1924 med den nu gällande barnavårdslagen. Denna avser jämväl barn i åldern mellan 15 och 18 år och är efter en utvidgning år 1934 under särskilda förutsättningar tillämplig även på ungdom i åldern mellan 18 och 21 år. Genom senare lagändringar, bl. a. 1945 och 1946, har vården ytterligar-e utbyggts.

I harnavårdslagen regleras bl. a. behandlingen av barn och ungdom som visat tecken på asocialitet. »Vanartiga» barn i åldern mellan 15 och 18 år samt unga personer i 18—20-årså1dern, som befinnas »föra ett lättjefullt, oordentligt eller sedeslöst liv eller som eljest visat svår oart», kunna efter beslut av barnavårdsnämnd, i vissa fall länsstyrelse, göras till föremål för vård i frihet — varning, övervakning, miljöbyte etc. — och när detta ej är tillfyllest omhändertagas för skyddsuppfostran. Denna verkställes i re- gel i särskilda skolor tillhörande barna- och ungdomsvården men kan också försiggå i vissa andra anstalter eller i enskilda hem.

Vid utskrivning från skyddsuppfostran ställes den utskrivne under över- vakning och kan åläggas att följa särskilda föreskrifter. Övervakningen har tidigare helt ankommit på den utsedde övervakaren, som vid utskrivning från barnavårds- eller ungdomsvårdsskola vanligen varit någon av anstal- tens befattningshavare. Sedan 1947 finnas för hela landet fyra konsulenter, placerade hos socialstyrelsen, med uppgift att främja eftervården av de utskrivna. Samtidigt har man sökt förbättra eftervården genom andra åt- gärder, bl. a. genom att inrätta särskilda inackorderingshem. Dessa efter- vårdande åtgärder ha bl. a. till syfte att möjliggöra en tidigare utskrivning av de i anstalt intagna. En förutsättning härför har ansetts vara att efter- vården ordnades i betryggande former.

Särskild lagstiftning om behandling av alkoholister finnes i Sverige sedan 1913. Den då utfärdade lagen ersattes år 1931 med nu gällande alkoholist- lag, som möjliggör ingripande mot personer, vilka äro hemfallna åt alko- holmissbruk och därjämte visat en eller flera av vissa i lagens 1 & uppräk- nade uppföranderubbningar. I första hand tillgripas i regel hjälpåtgärder i förening med övervakning. Härom beslutar kommunal nykterhetsnåmnd, i vissa fall också länsnykterhetsnämnd. När hjälpåtgärder vidtagits utan att de fått åsyft-ad verkan, beträffande särskilda kategorier också utan att hjälpåtgärd vidtagits, äger länsstyrelse förordna om intagning i allmän alkoholistanstalt. I anstalt intagen kan försökspermitteras och därvid stäl- las under övervakning. Den permitterade kan återhämtas genom beslut av anstaltens styrelse eller föreståndare. När utskrivning från anstalt äger rum, skall den utskrivne i regel ställas under övervakning. På förslag av nykterhetsnåmnd, i vissa fall polismyndighet, kan länsstyrelse förordna att den utskrivne skall ånyo intagas i allmän alkoholistanstalt. Enligt 50 & alkoholistlagen kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk även frivil- ligt ingå på alkoholistanstalt.

• Sida 10
•  Original

Övervakning enligt alkoholistlagen utövas i regel av befattningshavare vid nykterhetsnåmnd eller ledamot i sådan nämnd. I viss utsträckning an- litas emellertid även befattningshavare i skyddsföreningar samt frivilliga krafter. Någon central tillsyn över uppdragens fullgörande förekommer ej.

Alkoholistlagstiftningen har nyligen varit föremål för översyn av en är 1946 tillsatt kommitté, som på våren 1948 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1948: 23). Kommittén föreslår bl. a. en förstärkning av den medi- cinska sidan av alkoholistvården genom att särskilda alkoholsjukhus in- rättas.

Vården av psykiskt abnorma regleras huvudsakligen av 1929 års sinnes- sjuklag och den samma år utfärdade sinnessjukvårdsstadgan. Behandlingen meddelas i regel på anstalt. 'I viss utsträckning förekommer vård i fri- het genom s. k. hjälpverksamhet, främst avsedd för patienter som avvakta plats på sinnessjukhus, samt genom familjevård, varvid patienten har bo- stad hos arbetsgivaren men står under uppsikt av sjukhuset. Hjälpverksam- heten utövas distriktsvis _ distrikten sammanfalla huvudsakligen med sinnessjukhusens upptagningsområden —— med en hjälpverksamhetsläkare i varje distrikt. Uppdraget som hjälpverksamhetsläkare har länge haft ka- raktären av bisyssla; sedan 1946 finnas även heltidsanställda hjälpverk— samhetsläkare, f. n. i nio upptagningsområden. I varje distrikt finnes vidare en föreståndarinna för hjälpverksamheten. För vissa försöksutskrivna för- ordnas övervakare. Dessa erhålla numera ersättning för sitt uppdrag efter i huvudsak samma regler som gälla vid villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning. Hjälpverksamhetens organisation är dock fortfarande ofull- ständig. Bl. a. saknas anslag till ekonomisk hjälp åt de utskrivna.

På grund av hjälpverksamhetens otillräckliga resurser har familjevård ej sällan fått träda i stället och har hittills på det hela taget använts i större utsträckning. De i familjevård placerade äro att betrakta som patienter vid vederbörande sjukhus men arbeta och bo hos enskilda arbetsgivare, som i regel uppbära en särskild vårdavgift, avsedd att utgöra ersättning för er- forderlig tillsyn över patienterna. Dessa erhålla vanligen någon arbetslön. Över familjevårdspatienterna utövas tillsyn av sjukhusets familjevårds- läkare.

De ovannämnda sociala vårdformerna äro företrädesvis inriktade på om- händertagande, vid behov med anlitande av tvångsmedel, av vissa grupper personer som anses vara i behov av vård eller tillsyn. Ett liknande på kli- entelets personliga förhållanden inriktat arbete — dock utan tillgång till tvångsmedel _ utföres av de kuratorer som i växande utsträckning tillsät- tas vid sjukhus, vårdanstalter och andra institutioner.

Sådan kuratorsverksamhet förekommer bl. a. inom den offentliga arbets- förmedlingen. Vid 1900-talets början hade denna mycket begränsad om- fattning och var kommunalt organiserad. Den har emellertid efter hand ut- vidgats och blev förstatligad år 1943. Den centrala ledningen utövas nu- mera av arbetsmarknadsstyrelsen. Under denna sortera länsarbetsnämn- derna samt lokala arbetsförmedlingar. Arbetsförmedlingsverksamheten var

• Sida 11
•  Original

länge, med mindre betydelsefulla undantag, helt inriktad på att tillgodose efterfrågan på arbetskraft. Sedan början av 1940—talet pågår emellertid in- rättandet av kuratorsbefattningar för arbetsberedning, d. v. s. anskaffande av lämpligt arbete åt personer, som på grund av sjukdom, lyte, social be- lastning eller annan anledning äro endast partiellt arbetsföra eller eljest äro att hänföra till svårplacerad arbetskraft. Sådana kuratorer eller, som de också benämnas, arbetsberedningsassistenter finnas numera anställda vid flertalet länsarbetsnämnder. I Stockholm har inrättats ett särskilt ar— betsberedningskontor med en föreståndare och ett flertal kuratorer. De nämnda arbetsberedningsorganen syssla i rätt betydande utsträckning med arbetsanskaffning åt straffade personer som remitteras till dem från den vanliga arbetsförmedlingen eller dir-ekt från vederbörande anstalter (jfr s. 45 ff).

I ett av kommittén för partiellt arbetsföra år 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 24) har föreslagits en väsentlig utvidgning av kuratorsverksam- heten vid sjukhus och andra anstalter samt vid den offentliga arbetsför- medlingen ävensom åtskilliga andra åtgärder i syfte att åvägabringa en fastare och effektivare organisation av arbetsvården för partiellt arbets- föra, bl. a. skyldighet för myndigheter och befattningshavare att till läns— vis förda register anmäla fall av partiell arbetsförhet som de påträffa i sin verksamhet. Ytterligare åtgärder till stöd för de partiellt arbetsföra har kommittén föreslagit i tre senare betänkanden (SOU 1947: 18, 1947:44 och 1948: 11).

De sålunda tillkomna formerna för vård och personligt omhändertagande i övrigt ha till betydande del övertagit och utvecklat den vård och tillsyn som ursprungligen var det dominerande draget hos fattigvården. Dennas uppgift har alltmer begränsats till att förmedla ekonomisk hjälp. Även vård- uppgifterna tillmätas dock fortfarande betydelse. I 1918 års fattigvårdslag stadgas att fattigvård skall bestå av bl. a. erforderlig vård samt att fattig- vårdssamhälle skall ha anstalt för mottagande av vårdbehövande under- stödstagare och såvitt det kan ske skall förskaffa understödstagare vård i särskild anstalt, om han är i behov därav. Även eljest förbindes fattigvård i praktiken ofta med en personlig tillsyn av understödsklientelet, t. ex. ge- nom en diakonissa eller annan särskilt anställd befattningshavare.

Någon kuratorsmässig verksamhet är i princip icke förenad med de skilda formerna av socialförsäkring för ålderdom, invaliditet, olycksfall, sjuk- dom och arbetslöshet. I Viss mån är detta ett uttryck för att socialförsäk- ringen är en form av självhjälp som icke medför befogenhet för försäkrings— givaren att ingripa i försäkringstagarens personliga förhållanden. Ej heller finnes någon kuratorsinstitution eller annan form av personlig omvårdnad eller rådgivning för sådana personer som icke äro berättigade eller villiga att anlita samhällets vanliga hjälpformer.

Reformarbetet på socialpolitikens område pågår alltjämt. Bl. a. ankom— mer det på socialvårdskommittén att framlägga förslag om fattigvårdens ställning i den offentliga hjälpverksamheten. Preliminära uttalanden av

• Sida 12
•  Original

kommittén tyda på att den tänker sig att under namnet socialhjälp bibehålla en generell hjälpform för att möta sådana behov som ej tillgodoses genom speciella hjälpformer. Socialhjälpen skulle således utgöra en motsvarighet till den nuvarande fattigvården. Den skulle i ökad utsträckning inriktas på åtgärder av förebyggande natur. Dess tillämplighet skulle begränsas ge- nom utbyggnad av socialförsäkringen och inrättandet av andra särskilda vård- och hjälpformer.

Kriminalvårdens reformering. Till en början inriktades det straffrätts- liga reformarbetet, i vad det avsåg brottslingarnas behandling, främst på att begränsa användningen av de ordinära frihetsstraffen, vilkas verkstäl- lighet tillsvidare lämnades i huvudsak oförändrad. Detta syfte sökte man uppnå dels genom att inrätta nya former av anstaltsvård, avsedda för sär- skilda kategorier brottslingar, dels genom att under en prövotid lämna den brottslige anstånd med frihetsförlusten (villkorlig dom) eller med sista de- len därav (villkorlig frigivning). Då jämväl de nytillkomna formerna av anstaltshehandling, som gjorts mer eller mindre tidsobestämda, i regel av- slutas med villkorlig utskrivning, har hela denna sida av reformarbetet medfört att kriminalvården i frihet fått ökad betydelse. Den senare genom- förda straffverkställighetsreformen har medverkat till att förstärka krimi- nalvården i frihet i vad angår eftervården av villkorligt frigivna och ut- skrivna.

Vid reformarbetet uppmärksammades i första hand — liksom på social- vårdens område —— behandlingen av barn och ungdom. Början gjordes år 1902 med införandet av tvångsuppfostran för barn i åldern mellan 15 och 18 år. Tillämpligheten var till en början begränsad till fall av lindrig brotts- lighet men utsträcktes efter hand och blev slutligen genom 1937 års lag om tvångsuppfostran helt oberoende av brottens svårhetsgrad. Sedan barna- vårdslagens tillämplighet år 1924 utsträckts till samma åldersgrupp, kom skyddsuppfostran i barnavård-ens anstalter att i växande utsträckning an- vändas i stället för tvångsuppfostran. Till en början skedde detta tämligen slumpvis i sådana fall där åtal ej kom till stånd, senare även i samband med villkorlig dom, och slutligen i den ordning som infördes genom 1944 års lag om åtalseftergift. I sistnämnda lag stadgas, att om någon före fyll- da 18 år förövat brott varå kan följa frihetsstraff, åtal ej får väckas förr- än statsåklagaren verkställt särskild prövning huruvida åtalet hör efter- givas. Åtalsprövningen kan av Kungl. Maj:t uppdragas även åt distrikts- åklagare. Eftergift av åtalet kan äga rum, om den underårige omhänder- tages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig syssel- sättning samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. —— Efter införandet av åt'alseftergift kom tvångsuppfostran allt mera ur bruk och år 1947 fattades slutligen beslut om institutets upp- hävande. Sedan den 1 juli 1947 kan tvångsuppfostran ej ådömas.

För brottslingar i åldern mellan 1-8 och 21 år fick tvångsuppfostran en

• Sida 13
•  Original

motsvarighet genom 1935 års lag om ungdomsfängelse, som trädde i kraft år 1938. Ungdomsfängelse har till syfte att bereda unga brottslingar så- dan uppfostran och utbildning varav de äro i behov. Om ej särskilda skäl till annat föranleda, får utskrivning, som i regel sker på prov, icke äga rum tidigare än ett eller senare än två år efter intagningen i anstalt. Den på prov utskrivne står under tillsyn av därtill utsedd tillsynsman och kan åläggas att följa särskilda föreskrifter. Åsidosätter den utskrivne sina ålig- ganden, kan han återintagas i anstalt. Utskrivnings— och eftervårdsfrågor handläggas av en särskild ungdomsfängelsenämnd.

För psykiskt abnorma brottslingar har sedan strafflagens tillkomst fun- nits möjlighet till straffriförklaring med eller utan efterföljande vård. Straffriiförklaring tillämpades ursprungligen endast i uppenbara fall av sinnessjukdom eller sinnesslöhet men utsträcktes efter hand i praxis till att omfatta även personer med mindre utpräglade psykiska defekter, främst olika former av s. k. psykopati samt lättare grader av intellektuell under- målighet. Tillämpningen av straffriförklaring nedgick i någon mån efter tillkomsten år 1927 av en tidsobestämd behandlingsform, förvaring, avsedd att i stället för straff användas mot vissa farliga abnormbrottslingar. Sam- tidigt infördes internering på obestämd tid av vissa farliga återfallsförbry- tare.

För användningen av förvaring och internering gällde enligt 1927 års lagstiftning tämligen snäva förutsättningar. Tillämpligheten har emellertid avsevärt utvidgats genom 1937 års lag om förvaring och internering i säker— hetsanstalt, som med vissa år 1945 beslutade ändringar trädde i kraft den 1 januari 1946. Utskrivning från förvaring och internering sker i regel på prov och får ej äga rum före utgången av viss minsta tid. Minsta tid är vid förvaring lägst ett och högst tolv år och vid internering lägst fem och högst femton år. Minsta tiden bestämmes av domstolen. Utskrivning får i prin— cip icke ske så länge den dömde är att anse såsom vådlig för annans säker- het till person eller egendom. Är minsta tiden bestämd till ett år, skall ut- skrivningen dock äga rum senast fyra år efter förvaringens början såframt ej särskilda skäl äro däremot. Den på prov utskrivne står under tillsyn av en tillsynsman och kan åläggas att följa särskilda föreskrifter. Om han åsidosätter sina åligganden, kan han återhämtas till anstalt. Prövningen av utskrivnings- och eftervårdsfrågor ankommer på interneringsnämnden. Från denna nämnd skall domstol även inhämta yttrande, innan den dömer till förvaring eller internering.

År 1946 började även tillämpas en är 1945 beslutad lagstiftning om änd- ring av strafflagens s. k. tillräknelighetsbestämmelser. De nya reglerna in- nebära att området för straffriförklaring —— som i praxis hade fått allt mera ökad användning —— begränsats till gärningar begångna under infly- tande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom även- som gärningar begångna under tillfällig sinnesförvirring.

Den som förklaras straffri intages, om han är i behov av anstaltsvård, i

• Sida 14
•  Original

regel på sinnessjukhus, i vissa fall på alkoholistanstalt. För de straffriför- klarade gälla strängare regler om utskrivning än för övriga på sinnessjuk- hus intagna. Frågor om utskrivning från sinnessjukhus avgöras av ett cen- tralt organ, sinnessjuknåmnden, som dock har viss delegationsrätt. Riks- dagen har är 1947 uttalat sig för en decentralisering av utskrivningsför- farandet till lokala nämnder vid sinnessjukhusen. — På alkoholistanstalt kan straffriförklarad kvarhåll-as två år utöver den vanliga maximitiden. Om utskrivning förordnar, liksom beträffande övriga intagna, anstaltens styrelse. Såsom ovan omtalats kan utskrivning föregås av s. k. försöksper- mission.

Om straffriförkl'arad ej är i behov av anstaltvård, kan han ställas under tillsyn av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet eller göras till föremål för förebyggande hjälpåtgärder av nykterhetsnåmnd, vanligen i samband med övervakning.

Överlämnande till psykiatrisk vård och alkoholistvård kan, utom genom straffriförklaring, ske även genom villkorlig dom (se 5. 16). Det förekom- mer också, ehuru lagstiftningen ej ger direkt stöd för ett sådant förfaran- de, att åtal eftergives när intagning på sinnessjukhus redan skett.

Verkställigheten av de ovan behandlade reaktionsformerna ungdoms- fängelse, förvaring och internering regleras numera _— liksom verkställig— heten av straffarbete och fängelse _— av 1945 års lagstiftning om verkstäl- lighet av frihetsstraff m. m., som trädde i kraft den 1 juli 1946. Genom den humanisering av de ordinära frihetsstraffens, särskilt straffarbetets, verk- ställighetsformer som skett genom samma lagstiftning har skillnaden mellan olika slag av anstaltsvård kommit att i betydande mån utjämnas. Efter ut- vidgningen av den villkorliga frigivningen är skillnaden även i fråga om eftervård mindre betydande än tidigare. De särskilda formerna av anstalts— vård skilja sig numera från de ordinära frihetsstraffen icke så mycket genom att de verkställas under friare former som därigenom att de äro helt eller delvis tidsobestämda och i regel mera långvariga.

Grundtanken i 1945 års verkställighetslag är att frihetsförlusten i och för sig är tillräcklig som straff och ej behöver skärpas genom särskilda straff- lidanden. Verkställigheten bör därför anordnas så, att skadliga verkningar av straffen såvitt möjligt förebyggas. Straffet bör erhålla en positivt inrik- tad, socialvårdande prägel, som främjar den intagnes anpassning i samhället. Han skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans män- niskovärde.

Den öppna anstaltsvården har utvidgats väsentligt och cellstraffet har upphävts i princip. I samband därmed står den förbättrade differentiering- en av klientelet. Till grund för de intagnas fördelning och fortsatta behand- ling lägges bl. a., såvitt angår fångar med minst sex månaders strafftid samt intagna som undergå ungdomsfängelse, förvaring eller internering, en ef- ter intagningen under medverkan av psykiater verkställd undersökning (observation) av den intagne. Det ligger i sakens natur att observations- berättelserna bliva till nytta även vid eftervården av de frigivna och ut-

• Sida 15
•  Original

skrivna. Jämte rättegångsprotokoll och daganteckningar rörande den in- tagne inlägges observationsutlåtandet i en s. k. protokollsakt, som åtföljer den dömde vid förflyttningar och efter frigivningen eller utskrivningen för- varas hos den myndighet som har uppsikten över honom.

Genom permission, frigång och andra lättnader i frihetsberövandet ha de intagna fått ökade kontakter med yttervärlden. Av särskild betydelse för eftervården är vidare lagstiftningens strävan att bättre tillvarataga och bätt- re avlöna de intagnas arbetsprestationer. De i samband därmed givna regler- na om tillgodoseende av de närståendes och målsägarnas behov ävensom den intagnes behov efter frigivningen förtjäna särskild uppmärksamhet. Vidare disponerar fångvårdsstyrelsen årligen ett anslag å 140 000 kronor till under- stöd åt frigivna fångar m. m. samt ett anslag å 50 000 kronor till understöd åt intagnas familjer. För eftervården betydelsefulla äro även de förbättrade möjligheterna till utbildning och studier på fritid.

Ingen av de reformer som under detta århundrade genomförts på krimi- nalvårdens område torde i betydelse kunna mäta sig med den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen. Dessa institut infördes samtidigt ge- nom två lagar är 1906.

Den villkorliga domen. Enligt 1906 års lag om villkorlig dom kunde sådan dom meddelas endast i form av anstånd under viss prövotid med under- gåendet av ett ådömt straff, högst tre månaders straffarbete eller sex må— naders fängelse. Anståndet kunde ej förenas med övervakning av den döm- de eller med andra vårdåtgärder rörande honom. Ingripande mot en vill- korligt dömd kunde ske endast i samband med åtal för nytt brott, varvid anståndet kunde förklaras förverkat genom den nya straffdomen.

Genom 1918 års lag om villkorlig straffdom utsträcktes tillämpligheten till anstånd med verkställigheten av högst sex månad-ers straffarbete eller ett års fängelse. Under prövotiden skulle den dömde stå under övervakning, såframt domstolen ej annorlunda förordnade. Klan-dervärt uppförande kun- de medföra förverkande. Den som vid åtalets anhängiggörande ej fyllt 21 år kunde åläggas lydnadsplikt mot övervakaren i visst hänseende eller i allmänhet.

I tillämpningen gjorde sig fortfarande vissa brister starkt gällande, främst avsaknaden av möjligheter att i den villkorliga domen förordna om åt- gärder, ägnade att avhålla den dömde från brott, och att vid behov in— gripa mot honom med mera positiva åtgärder än att förklara anståndet förverkat. Ofta fungerade övervakningen av de dömda tämligen slentrian- mässigt.

I dessa och andra delar ha viktiga reformer vidtagits genom lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, som därjämte utvidgat den villkorliga do- mens tillämplighet. 1939 års lag trädde i kraft den 1 januari 1944.

Villkorlig dom kan enligt den nya lagen användas när någon övertygas om brott varå kan följa fängelse eller straffarbete. Villkorlig dom är till- lämplig även vid relativt grova brott — den är utesluten endast om brottet

• Sida 16
•  Original

finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år — och kan komma till användning även mot återfallsbrottslingar, om syn- nerliga skäl därtill föranleda.

En allmän förutsättning för villkorlig dom är att det med hänsyn sär— skilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt fin- nes skälig anledning antaga att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Villkorlig dom må ej meddelas, om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige under- går straff. Ej heller må villkorlig dom brukas för tryckfrihetsbrott.

Utan hinder av vad nu sagts kan villkorlig dom meddelas såsom an- stånd med verkställandet av förvandlingsstraff för böter, såframt omstän- digheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller up- penbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller att straffets verkstäl- lighet erfordras för hans tillrättaförande.

Den villkorliga domen har i väsentliga avseenden erhållit ändrad karak- tär genom den nya lagen. Medan den tidigare endast kunde innebära att verkställigheten av ådömt straff uppsköts under en prövotid, varunder den dömde i regel stod under övervakning, kan enligt den nya lagen villkorlig dom även förenas med mera direkta åtgärder för den dömdes tillrättafö- rande, när behov därav föreligger. Domstolen kan enligt lagens 8 5 med- dela särskilda, ofta djupt ingripande föreskrifter rörande den dömdes för- hållande under prövotiden. Sådana föreskrifter, som skola meddelas i den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgiv— ning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrätta- förande, kunna avse att ävägabringa en effektivare kriminalvård i frihet, t. ex. genom att den dömde får särskilda förhållningsregler med avseende å utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad, användande av fritid och förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Dessutom kan vill- korlig dom med föreskrift utgöra en bro till den egentliga socialvården. Domstolen kan nämligen ålägga den dömde att underkasta sig behandling på sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt. Möjligheten att ge före- skrift om behandling på sjukhus innebär bl. a. att den dömde kan åläggas att underkasta sig vård på sinnessjukhus eller att följa de anvisningar som kan meddelas av vederbörande hjälpverksamhetsläkare inom sinnessjuk- vården (se s. 29). Om det finnes lämpligare, kan domstolen vidare på för- slag av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen äger också före- skriva att den dömde bör å tid och sätt som angivas i domen söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkom- mit genom brottet.

Tidigare kunde villkorlig dom meddelas endast i den s. k. kontinentala formen, d. v. s. genom anstånd med verkställighet av visst straff. Jämte denna form förekommer enligt den nya lagen även den s. k. engelska typen av villkorlig dom, innebärande att domstolen i samband med sakerförkla- ring förordnar om anstånd med straffets ådömande. De ovannämnda före-

• Sida 17
•  Original

skrifterna enligt 8 & kunna förenas med båda dessa former av villkorlig dom. 1 lagen har dock givits den anvisningen att anstånd med straffets ådömande skall användas när föreskrift enligt 8 & meddelas, om ej sär- skilda skäl till annat föranleda, samt att i annat fall straffet i regel bör be- stämmas i domen.

Prövotiden för villkorligt dömd är tre år utom vid villkorlig dom som avser förvandlingsstraff för böter, då den är två år. Även om föreskrift en- ligt 8 5 ej meddelats, har den dömde under prövotiden vissa allmänna skyl- digheter: att föra ett ordentligt och ostraffligt liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt, att göra vad i hans förmåga står att ersätta skada som uppkommit genom brottet m. 111.

När villkorlig dom förenas med föreskrift enligt 8 g, skall domstolen all— tid förordna om övervakning. Även eljest skall den dömde ställas under övervakning, såvida det ej av särskilda skäl kan antagas att han ändock skall låta sig rätta. Om den villkorliga domen avser förvandlingsstraff för böter, skall övervakning dock förekomma endast om det av särskilda skäl finnes erforderligt.

Övervakning står under tillsyn av en övervakningsdomstol och utövas av en övervakare. Det åligger den dömd—e att hålla Övervak-aren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. Övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställande av föreskrift enligt 8 5 samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

Föreskrift enligt 8 5 kan ändras eller upphävas när anledning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, kan beslut meddelas om dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas att den döm- de låter sig rätta utan övervakning. Om villkorligt dömd under prövotiden åsidosätter sina åligganden, kan ingripande ske med skilda slags åtgärder: varning, skärpta föreskrifter enligt 8 5 eller nya sådana, förlängning av prövotiden med högst två år utöver den i den villkorliga domen bestämda tiden samt [i sista hand förverkande av anståndet. Beslut i ovannämnda frågor meddelas av övervakningsdomstolen. Dess befogenhet kan under vissa förutsättningar utövas av en lagfaren domare utan nämnd eller av en särskild övervakningsnämnd som utsetts av en eller flera domstolar. Förverkand-e skall dock alltid beslutas av domstol bestående av domare med nämnd.

När villkorligt dömd övertygas om nytt brott, har dom-stolen olika möj— ligheter till sitt förfogande: att förklara anståndet förverkat, att döma till särskilt straff, att meddela ny villkorlig dom etc. Förklaras anståndet ej förverkat, kan domstolen i stället tillämpa en eller flera av de mindre stränga åtgärder varom ovan sagts, t. ex. förlängning av prövotiden i för- ening med skärpta föreskrifter.

2—488232.

• Sida 18
•  Original

Villkorlig frigivning. Enligt 1906 års lag om villkorlig frigivning var för- utsättningen för sådan frigivning att den dömde undergått straff i minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar av straffet. Genom en lagändring år 1918 förkortades den minsta tid, under vilken straffet skulle ha verkställts, till ett år. Vidare var det en förut- sättning för villkorlig frigivning att omständigheterna gjorde sannolikt att den dömde skulle på fri fot förhålla sig väl. Vid bedömandet av frågan om villkorlig frigivning skulle beaktas vissa i lagen uppräknade omständig— heter. Beslut om villkorlig frigivning ankom på Kungl. Maj:t.

Den villkorligt frigivne var redan enligt 1906 års lag underkastad tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftidens längd, dock minst ett år. Tillsynen skulle enligt lagens ursprungliga lydelse utövas av vissa polistjänstemän, om länsstyrelsen ej annorlunda förordnade. År 1918 vidtogs den ändringen att länsstyrelsen skulle för varje fall förordna till- synsman. I stad skulle polismästare och stadsfiskal samt på landet lands- fiskal vara pliktiga att mottaga sådant förordnande. Den villkorligt fri- givne hade att följa vissa allmänna regler för hans uppförande ävensom meddelade ordningsföreskrifter. I för honom utfärdat frihetspass anvisades särskild vistelseort. Han fick ej uppehålla sig utom vistelseorten utan sär— skilt, skriftligt medgivande. Om han åsidosatte sina åligganden, kund—e läns— styrelsen tilldela honom varning eller förordna om hans häktande och åter— kalla den villkorligt medgivna friheten.

Genom 1943 års lag om villkorlig frigivning, som trätt i kraft den 1 ja- nuari 1945, har den villkorliga frigivningen erhållit väsentligt vidgad till- lämpning samtidigt som dess innebörd i viktiga delar ändrats. Den tidigare förekommande fakultativa frigivningen efter två tredjedelar av straffet har erhållit ökad tillämplighet genom att den minsta strafftid som den dömde skall ha undergått sänkts från ett år till åtta månader. Under lagens för- - arbeten har också framhållits såsom önskvärt att den fakultativa formen av villkorlig frigivning erhåller ökad användning. Frigivningsfrågan skall till övervägande del bedömas med ledning av individualpreventiva hänsyn. Vid sidan av den fakultativa villkorliga frigivningen har införts en obliga- torisk form av villkorlig frigivning, som innebär att straffångar och fäng- elsefångar, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex månader, skola villkorligt frigivas, när fem sjättedelar av strafftiden gått till ända. 1

1 l l

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen, medan beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av fångvårdssty- relsen. Vid handläggning av sådana frågor består fångvårdsstyrelsen av överdirektören, av chefen för socialbyrån samt av två sakkunniga, varav den ene skall vara eller hava varit domare.

Prövotiden är lika med den återstående strafftiden, dock minst ett år eller, om det ådömda straffet ej uppgår till ett är, sex månader. Under prövo- tiden står den villkorligt frigivne under tillsyn, såframt ej fångvårdssty- relsen förordnar att tillsyn icke skall äga rum. Den som ställes under till- syn kan åläggas att under prövotiden iakttaga särskilda föreskrifter i hu-

• Sida 19
•  Original

vudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande villkorligt dömd. Den frigivne kan dock icke åläggas att underkasta sig vård på an- stalt eller att i viss ordning ersätta skada som uppkommit genom brottet. Vid fakultativ villkorlig frigivning är det fångvårdsstyrelsen som beslutar föreskrifter. Vid obligatorisk villkorlig frigivning ankommer beslutanderät- ten på styresmannen, som har att samråda med den anstaltsnämnd som finnes vid varje fångvårdsanstalt samt med skydskonsulenten i den ort där den frigivne skall vistas. Tillsynsman förordnas av styresmannen efter samråd som nu sagts.

Oberoende av om föreskrift meddelats har villkorligt frigiven samma allmänna skyldigheter som villkorligt dömd. Åsidosätter han sina åliggan— den kunna i huvudsak samma åtgärder vidtagas som mot den villkorligt dömde: varning, skärpta eller nya föreskrifter, förlängning av prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden samt i sista hand förklaring att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad. Beslutanderätten i dessa frågor utövas av fångvårdsstyrelsen i ovannämnda förstärkta sammansättning. Beträffande vissa andra frågor, såsom förord- nande och entledigande av tillsynsman samt upphävande och ändring av föreskrifter, beslutar vederbörande skyddskonsulent. Skyddskonsulent kan också meddela ny föreskrift för den frigivne. Därest villkorligt frigiven övertygas om annat brott, gälla i huvudsak samma regler som beträffande villkorligt dömd. Domstolen äger dock icke att i stället för förverkande vid— taga andra åtgärder mot den frigivne.

Skyddsarbetets senare utveckling.

Under 1910-talet hade den frivilliga skyddsverksamheten, främst tack vare Skyddsvärnets i Stockholm insatser, tagit en vidsträckt omfattning. Från och med den 1 januari 1921 anordnades en central ledning av skyddsarbetet genom inrättande av en social avdelning inom fångvårdsstyrelsen. I 1921 års instruktion för fångvårdsstyrelsen stadgades uttryckligen att styrelsen

,skulle leda och främja verksamheten till stöd för dem som frigivits från

fångvårdens anstalter.

År 1925 bildades ett centralorgan för det frivilliga skyddsarbetet, Svenska skyddsförbundet, till vilket de skilda föreningarna ägde ansluta sig som med- lemmar. Fångvårdsstyrelsens uppgift att leda och utveckla de enskilda skyddsföreningarna kom därefter i praktiken att i stor utsträckning överflyt- tas på skyddsförbundet. Styrelsen behöll dock ett visst inflytande i fråga om tilldelningen av statsanslag till föreningarna och blev kontrollmyndighet be— träffande anslagens användning. Även på annat sätt tag styrelsen befattning med skyddsföreningarnas verksamhet, bl. a. i samband med ärenden angå- ende understöd åt frigivna. En särskild skyddsförening, Centralföreningen till stöd för frigivna, hade länge i uppdrag att fördela huvudparten av fång- vårdsstyrelsens anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar.

• Sida 20
•  Original

Fortfarande inhämtar styrelsen denna förenings mening i vissa understöds- ärenden.

Svenska skyddsförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att verka för de anslutna organisationernas gemensamma intressen samt att åväga- bringa och förmedla samarbete dem emellan. Förbundet har arbetat för en rationalisering av föreningarnas verksamhet och för bildandet av nya för- eningar. I övrigt har förbundets verksamhet avsett förmedling av anslag åt föreningarna, hållande av årsmöten och upprättande av sammanfattande årsredogörelser. Tillsammans med Svenska fångvårdssällskapet utgiver förbundet sedan 1946 Tidskrift för kriminalvård.

I ett den 31 december 1932 avgivet betänkande med förslag till organi- sation av det frivilliga skydds— och hjälparbetet beträffande frigivna fång— ar (SOU 1933: 11) uttalades att skyddsverksamhetens lokala organisation präglades av en betänklig brist på likformighet och planmässighet. För att åvägabringa en rationalisering av föreningarnas verksamhet föreslogo de sakkunniga vissa organisatoriska åtgärder. Skyddsförbundets verksamhet borde göras mera effektiv genom anställande av en särskild tjänsteman, förslagsvis benämnd direktör. I varje län borde finnas en förening, men endast en, vars verksamhet skulle omfatta det 5. k. allmänna skyddspro- grammet, d. v. s. verksamhet för såväl frigivna fångar som villkorligt döm- da, frigivna tvångsarbetare, lösdrivare, alkoholister och andra hjälpbehö— vande av liknande art. Föreningens byrå eller expedition borde vara för- lagd till länets residensstad. Ombud för föreningen bor—de anskaffas runt om i länet och filialbyråer upprättas där så behövdes. För de större stä- derna med deras speciella problem på skyddsverksamhetens område kunde organisationen tänkas avvika från vad sålunda skisserats.

Den plan som de sakkunniga framlagt blev under Skyddsförbundets led— ning i viss utsträckning genomförd i vad angick den lokala organisationen. Bl. a. anskaffades i tämligen betydande utsträckning lokala ombud för skyddsföreningarna. Även några nya föreningar bildades. Vad beträffar den centrala organisationen led-de de sakkunnigas förslag icke till något re- sultat.

Under den följande tiden medförde reformarbetet på straffsystemets om-I råde att utvecklingen tog nya vägar. Den frivilliga skyddsverksamheten lämnades visserligen orubbad men den kompletterades med en helt statlig organisation —— statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter _ som främst tilldelades uppgifter av betydelse för den utvidgade kriminalvården i frihet. För denna organisation redogöres närmare å s. 28.

Fångvårdsstyrelsen har därefter i ökad utsträckning kommit att utöva den centrala ledningen av skyddsarbetet, närmast genom styrelsens social- byrå som den 1 juli 1946 trädde i den tidigare sociala avdelningens ställe. I den nu gällande instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna stadgas att fångvårdsstyrelsen, där det ej an— kommer på annan myndighet, har att främja och öva tillsyn över efter- vården av dem som frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt samt över-

? 1 1 l l l

• Sida 21
•  Original

vakningen av villkorligt dömda. Skyddskonsulenter och skyddsassistenter ly— da under styrelsen. Det åligger styrelsen att, genom skyddskonsulent eller på annat sätt, på begäran lämna domstol anvisning på lämplig person för verk- ställande av särskild förundersökning i brottmål samt vidtaga åtgärder för att hjälpa och stödja villkorligt dömda och från fångvårdsanstalt fri- givna eller utskrivna. I vad angår villkorligt frigivna har fångvårdsstyrel- sen såsom förut nämnts särskilda åligganden enligt stadganden i lagen om villkorlig frigivning.

• Sida 22
•  Original

KAP 2. Skyddsarbetets nuvarande organisation.

De frivilliga skyddsföreningarna.

De till Svenska skyddsförbundet anslutna skyddsföreningarna äro i regel fullt självständiga enskilda organisationer. De utgöra icke någon enhetlig typ utan förete betydande skiljaktigheter såväl organisatoriskt som med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och intensitet. Delvis äro dessa skillnader historiskt betingade.

Centralföreningen till stöd för frigivna, som bildades år 1879, har en särställ- ning i jämförelse med de övriga föreningarna. Det största inflytandet inom cen- tralföreningen har sedan gammalt tillkommit befattningshavare hos fångvårdssty- relsen. Självskrivna medlemmar äro fångvårdsstyrelsens chef såsom ordförande samt styrelsens övriga ledamöter ävensom vissa befattningshavare vid fångvårds- anstalt i Stockholm (Långholmen). Föreningen kan invälja andra medlemmar, men detta har skett i mycket begränsad omfattning.

Enligt stadgarna skall centralföreningen i samverkan med fångvården och med andra skyddsföreningar bereda frigivna fångar moraliskt stöd och utväg till ärlig försörjning. Föreningen har tidigare spelat en framträdande roll inom skyddsarbe- tet, bl. a. såsom huvudman för fångvårdsstyrelsens s. k. centrala hjälpbyrå (från 1918 förenad med skyddsvärnet), men dess uppgifter ha begränsats allteftersom ef— tervården kommit att betraktas såsom en av fångvårdsstyrelsens egentliga arbets- uppgifter. Föreningen häller fortfarande varje månad sammanträde i styrelsens lokaler. Därvid avgivas yttranden till styrelsen i vissa understödsfrågor. För- eningen utdelar också understöd av inkomster från egna tillgångar. Den äger se- dan 1912 jordbruksegendomen Åby i Fundbo socken, Uppland, som tidigare an- vändes såsom övergångshem för frigivna (Åby lanthem). Enligt ett mellan cen- tralföreningen och fångvårdsstyrelsen träffat avtal togs Åby år 1942 i anspråk för fångvårdsändamål. Anstalten har använts för verkställighet av ungdomsfängel- se till år 1947 och därefter såsom öppen anstalt för fängelsefångar och straff- fångar. Kostnaderna för den nuvarande verksamheten ersättas av statsmedel.

Även två andra föreningar, båda med kyrklig anknytning, intaga en sär- ställning i förhållande till övriga skyddsföreningar.

Stockholms stadsmission, som grundades 1853, bedrev ursprungligen inre mis- .sionsverksamhet, men tyngdpunkten kom snart att läggas vid materiell hjälp åt nödställda eller eljest missgynnade människor. Verksamheten, som till omkring en femtedel avser straffade personer, bedrives främst genom understöd och råd- givning vid två mottagningsbyråer, en för män och en för kvinnor, samt genom .arbetsberedning i olika former. Föreningens arbetsförmedling för svårplacerad arbetskraft har från och med den 1 mars 1944 övertagits av' Stockholms arbets- nämnd och benämnes numera arbetsberedningskontoret i Stockholm (se ovan

• Sida 23
•  Original

! I | &

s. 11). Arbetsnämnden äger enligt samtidigt träffad överenskommelse placera par- tiellt arbetsföra på st'adsmissionens industrihem ävensom på andra av stadsmis— sionen drivna hjälpinstitutioner. Bland dessa märkas ett arbetsinstitut för nerv— konvalescenter, en hemarbetscentral, en skrivbyrå samt en sy- och vävstuga för kvinnor. Stadsmissionen har vidare upprättat ett hem för kvinnor, ett inackorde- ringshem för män, två 5. k. studiehem samt en till Stockholms centralstation för- lagd social råd- och hjälpbyrå. Genom en särskild nykterhetsvårdsbyrå bedrives poliklinisk verksamhet bland alkoholmissbrukare, som önska behandling men icke vilja hänvända sig till nykterhetsnåmnd. Stadsmissionen beviljar årligen un— derstöd till belopp som sammanlagt uppgår till omkring 400 000 kronor. Lönerna till personer som beretts arbete vid föreningens olika arbetsplatser utgöra ca 400 000 kronor per år.

Stockholms kyrkliga socialråd består av åtta ledamöter tillsatta av domkapitlet i Stockholms stift. Dess verksamhet, som började år 1926, utövas genom en byrå som ledes av en föreståndarinna. Skyddsarbetet är företrädesvis inriktat på kvinnor, som frigivits från tvångsarbete, varnats för lösdriveri eller i övrigt »sed— ligt urartat», men berör också villkorligt dömda och från frihetsstraff frigivna kvinnor.

Socialrådet beviljar understöd, utdelar böcker och tidningar, anordnar sam- mankomster samt utbildar årligen ett 20_tal kvinnliga elever i en av rådet upp- rättad hushålls- och sömnadsskola. Föreståndarinnan fullgör därjämte ett antal övervaknings— och tillsynsuppdrag.

De fångvårds- och skyddsföreningar som tillkommo på 1800-talet känneteckna- des av att verksamheten i huvudsak avsåg end/ast frigivna fångar och var lokalt begränsad till det egna länet. Liknande principer tillämpas av Stockholms skydds- förening för frigivna, som i regel beviljar understöd endast åt personer, som fri- givits från fångvårdsanstalt i Stockholm eller eljest ha hemortsrätt i Stockholm, jämte de frigivnas familjer.

I vad angår verksamhetens art och omfattning har flertalet övriga skydds- föreningar följt det exempel som gavs av den år 1910 bildade föreningen Skyddsvärnet i Stockholm. Denna förening, som under någon tid fungerade såsom centralorganisation för hela landet, upptog ett mindre lokalbetonat skyddsprogram. Föreningen upprättade i några större städer särskilda filia- ler. Efter några år blevo dessa filialer självständiga, varvid de bibehöllo nam- net »skyddsvärn» och organiserades efter mönster av stockholmsföreningen. Skyddsvärnsfäreningarna, som vanligen driva en omfattande verksamhet, ut- märkas bl. 3. därav att medlemskap i föreningarna kan erhållas genom en årlig avgift eller en engångsavgift. Skyddsvärnsföreningar finnas i Stock- holm och Göteborg samt i Malmöhus, Gävleborgs, Örebro, Älvsborgs och Kop- parbergs län.

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, som bildades år 1910, har till uppgift att främja allmänt och enskilt räddningsarbete bland nödställda, värnlösa och vilse- komna, företrädesvis frigivna fångar, villkorligt dömda, lösdrivare, alkoholister och liknande hjälpbehövande. Lokalt omfattar verksamheten i främsta rummet Stockholms stad och Stockholms län, men föreningen bistår i mindre utsträck- ning även personer med hemort utanför det egentliga verksamhetsområdet. Verk- samheten är förlagd till en central byrå i Stockholm med en föreståndare och ett 10-tal assistenter.

Föreningens allmänna hjälpverksamhet, som avser även de hjälpbehövandes an- höriga, utövas bl. a. genom understöd »— år 1947 fördelades omkring 92 000 kronor

• Sida 24
•  Original

— samt genom rådgivning, hjälp med arbetsanskaffning och annat personligt bi- stånd. Befattningshavarna förordnas ofta som övervakare eller tillsynsmän för villkorligt dömda samt villkorligt frigivna eller utskrivna från anstalter inom kriminalvården och socialvården. Därjämte verkställa de i stor utsträckning sär- skild förundersökning i brottmål. Vid 1948 års början stodo cirka 1 225 personer under övervakning eller tillsyn av befattningshavare vid skyddsvärnet. Av tjäns- temännen verkställdes under år 1947 sammanlagt omkring 650 särskilda förun- dersökningar. Då de ekonomiska resurserna äro starkt begränsade ha befatt- ningshavarnwas antal måst hållas nere. Följden är att befattningshavarna äro be- lastade mcd övervaknings- och förundersökningsarbete längt utöver vad som är rimligt; i åtskilliga fall har en och samma befattningshavare haft över 250 över- vaknings— och tillsynsuppdrag.

Skyddsvärnet driver i Hässelby villastad trädgårdshemmet Björka med plats för ett 20-tal interner. I hemmet intagas företrädesvis underåriga som ställts under åtal — i annat fall hade de måst häktas — eller som erhållit villkorlig dom eller frigivits eller utskrivits villkorligt, i många fall med föreskrift att bo på hemmet. Vid detta finnes möjlighet till utbildning i trädgårdsbruk och, i mindre omfattning, även i snickeri (leksakstillverkning). I åtskilliga fall ha de intagna arbetat hos arbetsgivare utom hemmet.

Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, bildad år 1914, har i huvudsak samma allmänna skyddsprogram som Skyddsvärnet i Stockholm. Verksamheten utövas genom en byrå, vars personal utgöres av en föreståndare och åtta assistenter samt en kontorsskrivare och ett kontorsbiträde. Arbetet är under föreståndarens led- ning fördelat på tre avdelningar: förundersökningsavdelningen, övervakningsav- delningen och avdelningen för frigivna fångar.

På förundersökningsavdelningen tjänstgöra två 51 tre assistenter. Under år 1947 verkställdes särskild förundersökning beträffande cirka 500 personer. En befatt- ningshavare beräknas medhinna omkring 200 förundersökningar om året under förutsättning att han helt ägnar sig åt detta arbete och har biträde med renskriv- ning av berättelserna. Fem assistenter tjänstgöra på övervakningsavdelningen. Vid utgången av år 1947 utövade dessa befattningshavare övervakning eller tillsyn över 753 villkorligt dömda, 53 från fångvårdsanstalt villkorligt frigivna eller vill- korligt utskrivna, 6 från tvångsuppfostringsanstalt villkorligt utskrivna, 1 från ungdomsvårdsskola på prov utskriven och 2 som utskrivits på prov från upp- fostringsanstalt för sinnesslöa gossar eller liknande anstalt samt 41 från sinnes- sjukhus permitterade och på försök utskrivna eller tillhopa 856 personer, vilket motsvarar bortåt 170 fall för varje befattningshavare. På avdelningen för frigivna tjänstgör en assistent, varjämte en av de på övervakningsavdelningen placerade assistenterna utför vissa göromål på avdelningen. Arbetet på denna avdelning består företrädesvis i att undersöka klienternas hjälpbehov, anskaffa och utlämna understöd samt vid behov bereda de hjälpsökande arbetsanställning.

Föreningen Skyddsvärnet i Malmöhus län, bildad år 1913, tillämpar ungefär sam- ma allmänna program för sin verksamhet som skyddsvärncn i Stockholm och Göteborg. Personalen vid föreningens byrå utgöres av en föreståndare, en fast anställd kvinnlig befattningshavare samt tillfälliga biträden. I föreningens stad- gar finnes den särskilda bestämmelsen »att tre representanter för Malmöhus läns stiftelse till stöd för värnlösa och fallna samt styresmannen och pastorn vid fång- vårdsanstalten i Malmö ävensom föreståndaren för föreningens byrå äro själv- skrivna ledamöter i styrelsen.

Föreståndaren verkställde under år 1947 särskild förundersökning beträffan- de 208 personer och innehade vid 1948 års början omkring 170 uppdrag såsom övervakare och tillsynsman, främst för villkorligt dömda. Byråns övriga an- ställda utförde under år 1947 ett 50-tal förundersökningar och innehade vid års— skiftet 1947/48 ett 20-tal övervaknings- och tillsynsuppdrag.

• Sida 25
•  Original

Föreningen upprättade år 1945 en filialbyrä i Hälsingborg under ledning av en föreståndare. Under år 1947 verkställde föreståndaren särskild förundersökning i omkring 60 fall. Vid samma års utgång var han förordnad som övervakare eller tillsynsman för ett 50-tal personer.

De återstående fyra skyddsvärnsföreningarnas verksamhet är — ehuru av mindre omfattning _ 1 princip likartad med det av storstädernas skyddsvärn bedrivna skyddsarbetet. Heltidsanställda tjänstemän finnas vid föreningen Skydds- värnet i örebro stad orh län, som har en byråföreståndare och två assistenter, samt föreningen Skyddsvärnet i Kopparbergs län _ som även är verkställande organ för Kopparbergs läns fångvårdsförening — med en föreståndare och en assistent. I dessa föreningars stadgar föreskrives uttryckligen att skyddsvärns- byråerna skola, där så begäres, biträda nykterhetsnåmnderna inom länet i deras arbete för alkoholistvården. Beträffande Skyddsvärnet i örebro har samverkan mellan skyddsarbetet och nykterhetsvården ävensom socialvården i övrigt kom- mit till uttryck även därigenom att skyddsvärnets byråföreståndare med sin be- fattning förenar uppdnagen att vara sekreterare hos stadens nykterhetsnämnd samt sekreterare och ombudsman hos länsnykterhetsnämnden, varjämte han är ledamot eller suppleant i vissa sociala nämnder. Föreståndaren vid föreningar: Skyddsvärnet i Gefleborgs län är endast deltidsanställd. Sin huvudsakliga avlö- ning åtnjuter han såsom sekreterare i en kommunal nämnd och som befattnings— havare inom Heliga Trefaldighets församling, vars sociala hjälpbyrå han före- står. Skyddsvärnet får även i övrigt använda sig av hjälpbyråns administration. Hjälparbetet har huvudsakligen uppdelats så, att Skyddsvärnet ägnar sig åt de frigivna och församlingens hjälpbyrå åt övriga grupper hjälpbehövande. Skydds- arbetet vid föreningen Skyddsvärnet i Älfsborgs län är av väsentligt mindre om- fattning.

Vid samtliga de sist behandlade skyddsvärnen är arbetet med särskild förun- dersökning samt övervakning och tillsyn ej tillnärmelsevis så betungande för tjänstemännen som fallet är vid skyddsvärncn i Stockholm, Göteborg och Malmö. Däremot utföres, särskilt vid skyddsvärnen i Örebro och Falun, ett tämligen betydande antal utredningar och övervakningsuppdrag för nykterhetsnåmnder— nas räkning.

Den andra huvudtypen av före—ningsverksamhet för frivilligt skyddsarbete, den s. k. sam hj älpsformen, representeras av de livaktiga föreningar- na Uppsala samhjälp (bildad 1923) och Västmanlands läns samhjälp (bil- dad 1935). Organisatoriskt skilja sig dessa sammanslutningar väsentligt från föreningarna av skyddsvärnstypen. De äro icke föreningar i vanlig mening utan organ för skilda institutioner och sammanslutningar, vilka utöva skydds— och hjälpverksamhet inom länet.

Enligt stadgarna för Uppsala samhjälp äro vissa institutioner självskrivna med- lemmar i föreningen, nämligen kyrkorådet, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämn— den, nykterhetsnåmnden, pensionsnämnden, Uppsala läns fångvårdsförening och sällskapet Hjälp genom arbete. Andra hjälp- och skyddsföreningar i länet kunna inträda som medlemmar. Föreningens beslutanderätt utövas av särskilda huvud- män, som utgöras dels av en representant för var och en av de såsom medlemmar anslutna institutionerna och sammanslutningarna, dels de ytterligare personer som utses av de nämnda huvudmännen. Sådana särskilt utsedda huvudmän fin- nas enligt föreningens årsberättelse för 1947 till ett antal av 14, däribland för- eningens ordförande och vice ordförande. Föreningens styrelse utses av huvud- männen.

Västmanlands samhja'lp kan enligt föreningens stadgar icke ha andra medlem- mar än kommunala styrelser och nämnder samt sammanslutningar, föreningar

• Sida 26
•  Original

eller företag som efter styrelsens medgivande vunnit medlemskap. Några själv— skrivna medlemmar finnas ej. Enskild person kan ej vara medlem. Följande insti- tutioner och sammanslutningar äro medlemmar av föreningen: från Västerås stad: drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnåmnden, arbetslöshetskommittén, tre frikyrkliga församlingar, ett antal institutioner och sammanslutningar av religiös karaktär ävensom sjömansvårdskretsarna; från lä- net: Västerås stiftsråd, Västerås stifts ungdomsförbund, Västmanlands läns skyddsförening, Västmanlands läns Ansgariiförening, Västmanlands distrikt av IOGT och av NTO samt länets husmodersförening, länsarbetsnämnden och Kö- pings samhjälp. Föreningens beslutanderätt tillkommer ett representantskap be- stående av ett ombud för varje medlem. Representantskapet utser styrelse som kan tillsätta ett arbetsutskott och en sjömansvårdskommitté.

De båda samhjälpsföreningarnas verksamhet utövas från hjälpbyråer i Uppsala och Västerås, vardera med en föreståndare samt i Uppsala tre assistenter och i Västerås en. Verksamheten omfattar det allmänna skyddsprogrammet, alltså skydds— och hjälparbete beträffande villkorligt dömda, frigivna och utskrivna, lösdrivare, alkoholister och i liknande avseende hjälpbehövande. Då föreningar- na i viss utsträckning göra tjänst såsom organ för anslutna institutioner, utsträc- kes deras verksamhet mera än som är fallet med skyddsvärnens hjälparbete till områden som ligga utanför kriminalvården. Med de nykterhetsvårdande organen ha båda föreningarna en nära kontakt, som ytterligare stärkes genom att Upp- salaföreningens byråföreståndare är ombudsman hos länsnykterhetsnämnden och Västeråsföreuingens byråföreståndare inspektör och sekreterare hos den kom— munala nykterhetsnåmnden. Samarbetet markeras ytterligare genom att nykter- hetsorganen och samhjälpsföreningarna i viss utsträckning ha gemensam ad- ministration. På Uppsala samhjälps byrå har de sista åren mottagits anmälningar till den av staden bedrivna hjälpverksamheten för arbetslösa. Det till föreningen anslutna sällskapet Hjälp genom arbete tillhandahåller sysselsättning vid säll- skapets vedgård, bl. a. i den formen att personer som få bo på stadens härbärge utföra arbete för sitt logi. I samband därmed erhålla de mat genom samhjälpens försorg. Uppsala samhjälp får mottaga, utöver de personer som undergått behand- ling för någon form av asocialitet, ett relativt betydande hjälpklientel, bestående av personer vilkas hjälpbehov av olika skäl ej omfattas av den lagligen reglerade hjälpverksamheten i staden. Ett speciellt område för Västerås samhjälps verk- samhet är den av föreningen bedrivna sjömansvården. Samhjälpsföreningarnas understödsverksamhet är tämligen omfattande.

Särskild förundersökning i brottmål verkställdes under år 1947 av förestånda- ren för Uppsala samhjälp i 48 fall. Vid början av år 1948 innehade han 5 över- vaknings- och tillsynsuppdrag. Föreningens övriga två befattningshavare hade icke utfört några förundersökningar men innehade vid sistnämnda tidpunkt tillhopa 95 övervaknings- och tillsynsuppdrag.

Vid Västerås samhjälp utförde föreståndaren under år 1947 33 särskilda för- undersökningar men 355 utredningar i alkoholistvårdsärenden. Han innehade vid årets utgång 48 övervaknings— och tillsynsuppdrag.

De återstående till skyddsförbundet anslutna föreningarna, i regel be- nämnda fängvårdsföreningar eller skyddsföreningar, sakna både särskild byrå och heltidsanställd personal. Verksamheten ansluter sig till det all- männa skyddsprogrammet men är i regel lokalt begränsad och känneteck- nas knappast av större livaktighet. Den avser till största delen understöd av olika slag, på vissa orter inskränkt till enbart frigivna. Vissa föreningar ha som i det föregående omtalats överlämnat åt andra skyddsorgan att för- dela föreningens medel till understödsbehövande.

• Sida 27
•  Original

I följande förteckning äro upptagna samtliga de till Svenska Skyddsför- bundet anslutna föreningarna.

Centralföreningen till stöd för frigivna, Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm,

» » i Malmöhus län med filialbyrå i Hälsingborg, » » i Göteborg, » » i Gefleborgs län, » » i örebro stad och län, » » i Älfsborgs län, » » i Kopparbergs län,

Stockholms skyddsförening för frigivna, Södermanlands läns skyddsförening, Östergötlands läns skyddsförening, Jönköpings läns skyddsförening, Kalmar läns skyddsförening, Gotlands fångvårdsförening, Blekinge läns skyddsförening, Kristianstads läns fångvårds— och skyddssällskap, Hallands läns fångvårdsförening, Skaraborgs läns skyddsförening, Värmlands läns skyddsförening, örebro läns skyddsförening, Västmanlands läns skyddsförening, Västernorrlands läns skyddsförening, Jämtlands läns skyddsförening, Norrbottens läns skyddsförening, Uppsala samhjälp, Stockholms kyrkliga socialråd, Stockholms stadsmission, Kronobergs läns skyddsförening, Hudiksvalls skyddsförening, Föreningen Västmanlands samhjälp och Svartsjö understödsförening.

Fortfarande finnas några skyddsföreningar, som icke äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Bland dessa märkas Malmöhus läns förening till stöd för värnlösa och fallna, Uppsala läns fångvårdsförening, Norrköpings skyddsförening för frigivna fångar, Göteborgs fångvårdssällskap och Koppar- bergs läns fångvårdsförening. Av dessa torde endast norrköpingsföreningen utöva något självständigt skyddsarbete, medan de övriga begränsa sin verk- samhet till att genom andra skyddsföreningar utdela understöd från avkast- ningen av sina fonder.

Hjälpverksamhet för frigivna bedrives vidare av Frälsningsarmén, som endast i mindre utsträckning samarbetar med övriga skyddsföreningar, samt av skilda kyrkliga organ.

• Sida 28
•  Original

Skyddskonsulentorganisationen.

Under förarbetena till de nya lagarna om villkorlig dom och villkorlig fri- givning föreslogs anställandet av ett antal funktionärer, statens skydds- konsulenter, vilka var och en för visst distrikt skulle ägna sig åt skydds- verksamhet. Konsulenternas verksamhet skulle huvudsakligen avse villkor- ligt dömda och frigivna. Det förutsattes dock, att konsulenterna efter hand skulle komma att behövas även för andra grenar av social verksamhet, t. ex. lösdrivarvård, alkoholistvård och ungdomsvård.

De väckta förslagen ledde till att riksdagen år 1939, i samband med anta- gandet av den nya lagen om villkorlig dom, anslog medel till anställandet av tolv skyddskonsulenter och fem assistenter åt dem, vartill skulle komma en såsom bisyssla avsedd konsulentbefattning för Gotland. I samband med de besparingsåtgärder, som föranleddes av krigsutbrottet 1939, beslöts att genomförandet av konsulentorganisationen skulle anstå. Som en följd härav sattes ej heller lagen om villkorlig dom i kraft.

Under år 1942 inrättades — utan att lagen om villkorlig dom sattes i kraft —- en konsulentorganisation av mindre omfattning. Från och med den 1 augusti 1942 indelades riket i fyra skyddskonsulentdistrikt, från vilka deck städerna Stockholm och Göteborg samt Kopparbergs län undantogos, efter- som dessa orter hade relativt väl rustade skyddsvärnsföreningar. Konsu— lenternas verksamhet begränsades i huvudsak till de villkorligt dömda.

Vid 1943 års riksdag anslogos medel till en skyddskonsulentorganisation av samma omfattning som den är 1939 beslutade, alltså tillhopa tretton skyddskonsulenter jämte fem assistenter åt dem. Riksdagen antog även den ovannämnda nya lagen om villkorlig frigivning, som dock _ med hänsyn till konsulenternas arbetsbörda — icke trädde i kraft förrän den 1 januari 1945. Genom kungörelse den 1 oktober 1943 förordnades däremot, att lagen om villkorlig dom skulle träda i kraft den 1 januari 1944. Samtidigt utfärda- des vissa följdförfattningar. Konsulenterna och assistenterna började sin verksamhet. den 1 januari 1944. Organisationen har den 1 juli 1947 utökats med en skyddsassistent.

Konsulentdistrikten och bet'attningshavarnas stationeringsorter äro: första distriktet: Stockholms stad (stationeringsort Stockholm; 2 skyddsassis— tenter , andf'a distriktet: Stockholms och Uppsala län (Stockholm), tredje distriktet: Södermanlands och östergötlands län (Norrköping), fjärde distriktet: Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län (Växjö), femte distriktet: Gotlands län (Visby), sjätte distriktet: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (Malmö; 1 skydds- assistent),

sjunde distriktet: Göteborgs och Bohus samt Hallands län (Göteborg; 1 skydds- assistent, stationerad i Halmstad),

åttonde distriktet: Älvsborgs och Skaraborgs län (Borås), nionde distriktet: Värmlands och Örebro län (Karlstad), tionde distriktet: Västmanlands och Kopparbergs län (Falun),

• Sida 29
•  Original

elfte distriktet: Gävleborgs län (Gävle), tolfte distriktet: Västernorrlands och Jämtlands län (Sundsvall; 1 skyddsassis- tent, stationerad i Östersund) samt trettonde distriktet: Västerbottens och Norrbottens län (Luleå; 1 skyddsassistent, stationerad i Umeå).

Skyddskonsulenten i femte distriktet (Gotlands län) har ett årsarvode av 1 500 kronor. Övriga konsulenter äro placerade i 24 och samtliga assistenter i 20 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän. Konsulenter och assistenter erhålla vissa medel till bestridande av kostnader för skrivhjälp. Bestämmelser om skyddskonsul—entorganisationen äro meddelade dels i lä- garna om villkorlig dom, om villkorlig frigivning och om verkställigheten av frihetsstraff m. m. jämte till dessa lagar utfärdade tillämpningsförfattlningar, dels i instruktionen den 1 oktober 1943 för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt av fångvårdsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Skyddskonsulenternas arbetsuppgifter angivas i konsulentinstruktionen sammanfattningsvis vara att taga befattning med övervakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna, så ock att biträda vid särskild förundersökningi brottmål. När konsulent därtill anlitas, skall han jämväl ägna sig åt eftervård av andra från fångvårdsanstalt frigivna ävensom av personer som utskrivits från ungdomsfängelse, förva- ring eller internering. Vad angår den villkorliga domen ha konsulenterna en dubbel uppgift. De skola bistå förundersökarna och tillhandagå dom- stolarna med upplysningar och åtgärder, som äro av betydelse för tillämp— ningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsan— ställning, bostad och fritidssysselsättlning för villkorligt dömda samt vård- möjligheter för dem å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten, dels utöva en rådgivande och kontrollerande verksamhet gentemot övervakarna samt lämna villkorligt dömda stöd och hjälp och tillse att de fullgöra sina ålig— ganden. För att kunna fullgöra dessa uppgifter bör konsulent skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom sitt distrikt. Han bör träda i förbindelse med personer, som kunna meddela ho- nom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet, ävensom söka samarbete med myndigheter och föreningar, som kunna bereda villkörligt dömda och frigivna arbetsanställning eller eljest på lämpligt sätt hjälpa och stödja dem. Han bör sålunda samarbeta med de offentliga arbets- förmedlingsanstalterna och de frivilliga organisationer, som syssla med ar- betsförmedling, särskilt för partiellt arbetsför—a, samt vidare med samhällets organ för fattigvård, barnavård, alkoholistvård och sinnessjukvård ävensom med den frivilliga hjälpverksamhetens organ, främst med skyddsförening- arna. H-an bör lämna råd och upplysningar åt de sistnämnda och söka stödja deras verksamhet. Även i övrigt skall han söka främja åtgärder för omhän- dertagande av villkorligt dömda, t. ex. genom att taga initiativ till upprät- tandet av >>upptagntingshem>> och inackorderingshem eller genom att bereda

• Sida 30
•  Original

möjligheter för de dömdas omhändertagande i enskilda hem. I den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas, är konsulent pliktig att utan sär-skild ersättning mottaga uppdrag såsom förundersökare och övervakare. Skyddsassistent, där sådan finnes, har att enligt konsulentens anvisningar biträda honom i hans arbete och & konsulentens ställe fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på denne, dock ej uppgift, som enligt lagen om villkorlig frigivning ankommer på konsulent.

Skyddskonsulent skall bistå övervakare med råd och upplysningar samt öva uppsikt över övervakningarna, bl. a. genom granskning av övervakarnas rapporter och genom inspektionsresor. Finner konsulenten anledning till an- märkning, skall han söka åstadkomma rätt-else genom råd och anvisningar. Kan missförhållande icke på dylikt sätt hävas eller kräves eljest åtgärd av övervakningsdomstolen, åligger det konsulenten att göra erforderlig fram- ställning därom.

Minst en gång varje kalenderår bör på landet domaren och vid rådhusrätt vederbörande ledamot kalla skyddskonsulenten till överläggning beträffande de under domstolen lydande övervakningsfallen. Är övervakningsnämnd till- satt, ankommer vad nu sagts i stället på nämnden. Konsulent är pliktig att efterkomma sådan kallelse, i den mån det kan ske utan att övriga tjänste- åligganden eftersätt-as. Till överläggningen må även övervakare och villkor- ligt dömd kallas.

I fråga om villkorligt frigivna har skyddskonsulenten mera betydelsefulla åligganden än i fråga om villkorligt dömd-a. Han skall bis-tå styresman vid fångvårdsanstalt med att anordna eftervård åt dem som skola villkorligt fri- givas. Bl. a. skall han lämna uppgift på personer lämpliga såsom tillsynsmän, så ock eljest taillhandagå med upplysningar och annan utredning angående omhändertagande av villkorligt frigivna. Han bör deltaga i sammanträde med anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalt inom distriktet. Liksom mot över- vakarna för villkorligt dömda har konsulenten rådgivande och kontrolle- rande uppgifter gentemot tillsynsmännen för villkorligt frigivna. Han äger dessutom entlediga och tillsätta tillsynsmän samt kan ändra eller upphäva meddelade föreskrifter ävensom meddela nya sådana för den frigivne. Kon- sulenten kan emellertid också hänskjuta sådana frågor till fångvårdsstyrel- sen och bör i tveksamma fall alltid göra detta.

Det nu återgivna urtgör icke någon fullständig redogörelse för konsulenter— nas särskilda åligganden under olika stadier av förfarandet vid villkorlig dom och villkorlig frigivning. Vissa därtill hörande frågor behandlas i det följande i samband med skyddsarbetets nuvarande uppgifter.

Vid utövandet av sin verksamhet skola konsulenterna och assistenterna följa de anvisningar och föreskrifter som meddelas av fångvårdsstyrelsen. Bland de bestämmelser som styrelsen utfärdat genom olika rundskrivelser må nämnas föreskrifter om uppgiftsskyldighet till styrelsen angående vill- korligt dömda och villkorligt frigivna. Härigenom har det blivit möjligt att inom styrelsen följa tillämpningen av de nya lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning.

• Sida 31
•  Original

Tjänstetillsättning, behörighet, kostnader m. m. Skyddskonsulent förord- nas av Kungl. Maj:t efter förslag av fångvårdsstyrelsen. Skyddsassistent tillsättes av fångvårdsstyrelsen. För behörighet till skyddskonsulenthefatt— ning fordras lämpliga personliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göromålen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbete bland för brott straffade eller dömda, från verksamhet för ung— domsskydd eller från annan verksamhet, som är ägnad att utgöra motsva- rande förberedelse för befattningen. Skyddsassistent skall hava för upp- giften lämpliga personliga egenskaper, nödig utbildning samt praktisk er- farenhet av socialt arbete.

För närvarande innehavas de 19 skyddskonsulent— och skyddsassistent- tjånsterna av 12 manliga och 7 kvinnliga befattningshavare. Av dessa ha 5 avlagt akademisk examen, därav 3 juris kandidatexamen, 1 filosofie kan- didatexamen och 1 teologisk-filosofisk examen. Samtliga dessa ha haft lång- varig praktik inom socialvården eller kriminalvården. Fullständig social exa- men vid socialinstitut, som förutsätter flerårig förprak—tik i socialt arbete, har avlagts av 1 filosofie kandidat samt ytterligare 11 befattningshavare, av vilka 6 dessförinnan avlagt studentexamen och 3 undergått andra kunskapsprov: sjuksköterskeexamen, diplomering från religiöst samfunds seminarium och examen från handelsinstitut. Av de övriga har en konsulent utbildats till diakon och en assistent förvärvat viss pedagogisk utbildning jämte högre handelsutbildning. Slutligen grundar en deltidsanställd konsulent, som tillika är kommunal socialvårdstjänsteman, sin kompetens företrädesvis på lång- varig praktisk erfarenhet av socialt arbete.

Kostnaderna för den nuvarande skyddskonsulentorganisabionen beräknas enligt den för budgetåret 1948/49 fastställda staten till 304 000 kronor, varav 1500 kronor utgöra arvode åt konsulenten i femte distriktet, 215 000 kro- nor avlöningar till de heltidsanställda 12 konsulenterna och 6 assistenterna jämte annan icke-ordinarie personal och 21 000 kronor rörligt tillägg. Av hela beloppet utgör omkring 100 000 kronor en av den allmänna löneregle- ringen föranledd uppräkning av anslaget. Till omkostnader ha anvisats 66 500 kronor.

• Sida 32
•  Original

KAP. 3. Tillämpningen av kriminalvård i frihet.

Frekvensen av villkorlig dom. Det årliga antalet villkorligt dömda har på det hela taget visat en fortgående stegring sedan tillkomsten av 1906 års lag med dess snäva gränser för institutets användande. År 1907 dömdes 423 personer villkorligt. Antalet villkorligt dömda ökades under de följan- de åren men understeg 700 fram till år 1915. I samband med den allmän- na ökningen av brottsligheten under det första världskriget inträffade en kraftig stegring av antalet villkorliga domar, som kulminerade med siffran 3 084 år 1918. Trots den utvidgning av den villkorliga domens tillämplig- het som skedde genom 1918 års lag sjönk visserligen antalet dömda de när- mast följande åren successivt nästan till samma nivå som före kriget _ 1922 var siffran 679 _ men därefter vidtog ånyo en kontinuerlig stegring. År 1925 noterades 1 114 villkorligt dömda och år 1934 2 067. Efter en till- fällig nedgång åren 1935 och 1936 steg årssiffran ånyo och uppgick år 1940 till 2211. Den under det andra världskriget inträdda kriminalitetsökning- en resulterade i en kraftig höjning av det årliga antalet villkorligt dömda; det var 1942 uppe i 4 296 och 1943 i 4 511. Under år 1944, det första år som 1939 års lag om villkorlig dom tillämpades, steg antalet villkorligt dömda till 4 633; under 1945 var antalet 4 149 och under år 1946 4 180 för att år 1947 sjunka till 3 791 (preliminär siffra).

För att erhålla en mera exakt bild av växlingarna i den villkorliga do- mens frekvens bör antalet villkorligt dömda ställas i relation till hela an- talet dömda för brott som införas i straffregistret, d. v. s. till allt Övervä- gande del personer som antingen fått villkorlig dom eller dömts ovillkor- ligt till frihetsförlust; de bötesstraff som redovisas i straffr'egistret brukar stanna vid 2 ä 3 % av hela antalet. En sådan sammanställning har. med särskiljande av män och kvinnor, lämnats i tab. 1, som med angivande av procenttal redovisar det årliga antalet villkorligt och ovillkorligt för straff- registerbrott dömda under åren 1915—1947. Av tabellen framgår att ut- vecklingen icke varit helt likartad beträffande män och kvinnor. I procent av hela antalet för straffregisterbrott dömda utgjorde de villkorligt dömda männen 18,8 % år 1915 och 27,3 % år 1926; procentsiffran varierade sedan kring 30 % till och med år 1940, då den utgjorde 26,9 %. Under de allmän— na kriminalitetsökningarna 1917—1918 och 1941—1943 steg procenttalet tämligen kraftigt; det uppgick 1943 till 33,4 %. Slutligen har procentsiffran stigit efter ikraftträdandet av 1939 års lag om villkorlig dom; den utgjorde 38,0 % år 1944, 39,4 % år 1945 och 41,0 % 1946; senare uppgifter saknas.

• Sida 33
•  Original

Tab. 1. För straffregisterbrott villkorligt och ovillkorligt dömda 1915—1947.

(Siffrorna som sammanställts ur brottsligheten innefatta även villkorligt dömda utan övervak- ning. Villkorliga förvandlingsstraff för böter redovisas ej. Siffrorna för 1946 och 1947 äro preliminära)

M ä n K v i n n o r 353152?

Å r Dai-m Darax Vill- Ovill—

Hela villkorligt ovillkorligt Hela villkorligt ovillkorligt korligt korligt antalet dömda dömda antalet dömda dömda dömda dömda

Antal Antal

Antal % Antal % Antal % Antal %

1915 3 307 622 188 2 685 812 430 112 260 318 740 734 3 419 1916 3 661 827 226 2 834 77'4 436 136 31'2 300 688 963 3 134 1917 7 318 1 686 230 5 632 770 752 318 423 434 577 2 004 6 066 1918 12 612 2 686 21'3 9 926 787 1 148 398 347 750 653 3 084 10 676 1919 6 247 1 099 17'6 5 148 824 752 231 30"? 521 693 1 330 5 898

i 1920 4 267 706 165 3 561 835 497 155 312 342 688 861 3 903 ' 1921 3 724 613 165 3 111 835 397 138 348 259 652 751 3 370 1922 3 226 571 177 2 655 823 315 108 343 207 657 679 2 763 1923 3 284 697 21'2 2 587 788 297 132 444 165 556 829 2 752 1924 3 073 712 23”) 2 361 768 312 120 385 192 61'5 832 2 553 1925 3 700 977 264 2 723 736 349 137 393 212 60": 1 114 2 935 1926 3 574 976 27'3 2 598 72”! 56 155 435 201 565 1 131 2 729 1927 3 795 1 048 276 2 747 72'4 380 174 458 206 542 1 222 2 953 . 1928 3 853 1 090 283 2 763 71'7 422 191 453 231 547 1 281 2 994 i 1929 4 204 1 267 301 2 937 699 404 198 490 206 51'0 1 465 3 143 i 1930 4 321 1 295 300 3 026 700 454 223 491 231 509 1 518 3 257 i 1931 4 599 1 455 31'6 3 144 684 456 257 564 199 436 1 712 3 343 | 1932 4 878 1 520 312 3 358 688 489 237 485 252 51'5 1 757 3 610 1933 4 977 1 568 315 2 409 685 478 254 531 224 469 1 822 3 633 j 1934 5 001 1 670 334 3 331 666 645 397 61'6 148 384 2 067 3 579 i 1935 5 273 1 645 31'2 3 628 688 487 264 542 223 458 1 909 3 851 1936 5 398 1 693 31'4 3 705 686 494 289 585 205 415 1 982 3 910 | 1937 5 559 1 889 340 3 670 660 498 270 542 228 458 2 159 3 898 | 1938 5 985 1 822 304 4 163 696 533 293 550 240 4570 2 115 4 403 . 1939 6 847 1 907 279 4 940 721 510 255 500 255 500 2 162 5 195 | 1940 6 779 1 821 269 4 908 731 658 390 593 268 407 2 211 5 226 : 1941 8 510 2 759 32'4 5 751 676 1 114 642 576 472 424 3 401 6 223 1942 10 986 3 439 31'3 7 547 687 1 559 857 550 702 450 4 296 8 249 1943 10 626 3 548 334 7 078 666 1 340 963 71'9 377 281 4 511 7 455 1944 9 579 3 636 380 5 943 620 1 293 997 77'1 296 229 4 633 6 239 1945 8 461 3 3.32 394 5 129 606 1 062 817 769 245 231 4 149 5 374 1946 8 246 3 377 41'0 4 869 590 987 803 81'4 184 186 4 180 5 053

3 260 531 3 791

• Sida 34
•  Original

Den gjorda sammanställningen ger vid handen att den numerära ökningen av villkorligt dömda män under 20—årsperioden 1926—1945 från 976 till 3 332 eller med 2 356 motsvaras av en större ökning under samma tid av de män som dömts ovillkorligt (således i regel till frihetsstraff) från 2 598 till 5 129 eller med 2 531.

För kvinnornas del har den relativa frekvensen av villkorlig dom ökat i snabbare takt: från 26,0 % år 1915 till 55,0 % år 1942, 71,9 % är 1943, 76,9 % år 1945 och slutligen 81,4 % år 1946. Det är anmärkningsvärt att antalet villkorligt dömda kvinnor starkt nedgått under de sista åren, en minsk- ning som emellertid motsvaras av en ännu mera utpräglad nedgång av an— talet ovillkorligt dömda kvinnor (jfr tab. 3).

I fråga om frekvensen av villkorlig dom är det av speciellt intresse att undersöka huru utvecklingen gestaltat sig för olika åldersgrupper. I tab. 2 redovisas för åren 1926, 1931 och 1936 samt 1940—1945 antalet villkorligt dömda män och kvinnor i olika åldrar.

Tab. 2. Villkor-ligt dömda ] olika åldrar 1926—1945.

(Siffrorna, som sammanställts ur Brottsligheten, innefatta även villkorligt dömda utan övervakning. Villkorliga förvandlingsstraff för böter redovisas ej.)

15—17 år 18—20 år 21 år och däröver

Hela an- I % _av anta- I % av anta- I % av anta-

År talet vill- let for straff— let for straff- let for straff-

korli gt Antal reg. brott Antal reg. brott Antal reg. brott dömda domda [ al- domda 1 al- domda 1 al— dersgruppen dersgruppen dersgruppen A. Illän. 1926 .......... 976 301 62'1 206 33'2 469 190 1931 .......... 1 455 402 65'6 327 40'8 726 22'8 1936 .......... 1 693 532 64'5 316 43'5 845 22'0 1940 .......... 1 821 563 591 414 40”; 844 17'9 1941 .......... 2 759 830 52'1 595 435 1 334 240 1942 .......... 3 439 967 49'4 705 40'2 1 767 23'5 1943 .......... 3 548 939 646 719 42'7 1 890 252 1944 .......... 3 636 646 691 707 470 2 283 32'0 1945 .......... 3 332 370 674 613 487 2 349 35'3 B. Kvinnor.

1926 .......... 155 27 458 46 639 82 380 1931 .......... 257 40 72'7 46 597 171 52'8 1936 .......... 289 73 70'2 58 58'6 158 543 1940 .......... 390 87 630 96 63”: 207 56'2 1941 .......... 642 127 52'3 129 58'9 386 59'2 1942 .......... 857 162 54'0 201 65'0 439 51'9 1943 .......... 963 192 74'l 201 761 570 696 1944 .......... 997 149 81'9 220 820 628 745 1945 .......... 817 73 86'9 177 78'3 567 75;

Villkorlig dom med övervakning. Sedan övervakning införts år 1918, steg antalet villkorliga domar med övervakning snart till att utgöra 70 a 75 % av hela antalet villkorliga domar och har länge hållit sig på ungefär sam- ma nivå. Under de senaste åren synes övervakning ha fått ännu vidsträck-

• Sida 35
•  Original

tare användning. Villkorlig dom utan övervakning användes endast för cirka 20 % av samtliga villkorligt dömda. Beträffande kvinnor är villkorlig dom utan övervakning något vanligare än beträffande män.

Sedan ikraftträdandet år 1944 av 1939 års lag om villkorlig dom redo- visas de villkorligt dömda med övervakning i ett hos fångvårdsstyrelsen

Tab. 3. Villkorllgt dömda med övervakning, fördelade efter ålder.

(Siffrorna innefatta även villkorliga förvandlingsstraff för böter.)

1944 1945 1946 1947 Åldersgrupp Antal % ailrisååmt— Antal % aviåalmt- Antal % axlriséåmt- Antal % axlriåämt- A. .Män. 15—17 år . . . . 366 12'8 170 6'4 180 6'6 127 49 18—20 » . . . . 682 23'8 557 209 549 201 589 227 21—24 ) . . .. 618 21'6 571 21'4 551 202 530 204 25—29 » .. . . 449 15'7 495 185 521 19'1 447 17'2 30—49 » .... 677 23'7 781 292 819 299 788 303 50 år 0. däröver 70 2.1 97 3'6 111 41 117 45

! Samtliga 2862 1000 2671 1000 2731 1000 2598 1000 1 B. Kvinnor,

15—17 år 73 99 27 4'5 8 17 17 4'1 18—20 » . . . . 194 263 133 222 115 242 117 28") 21—24 >> . . .. 205 277 176 293 122 25'6 107 257 25—29 » . . . . 111 150 117 19'5 98 20'6 72 173 30—49 » . . . . 142 192 135 225 122 25'6 92 22'1 50 år 0. däröver 14 15 12 2'() 11 23 11 2'7

Samtliga 739 100' 0 600 100' 0 476 100'0 416 100'0

Tab. 4. Villkor-ligt dömda med övervakning, fördelade efter tidigare asocialitet. (Siffrorna innefatta även villkorliga förvandlingsstraff för böter.)

| Villkorligt anstånd med Villkorligt anstånd med ' straffets verkställande straffets ådömande

Utan Med Utan Med Tidigare åtgärd föreskrift föreskrift föreskrift föreskrift Summa

Antal Antal Antal Antal M. K. M. lx". M. K. M. K. M. K. Frihetsstraff ........ 1946 85 5 38 2 5 1 35 — 163 8 1947 96 7 44 —— 4 »— 27 3 171 10 . Tvångsuppfostran . . . 1946 4 2 3 »— 1 =— 10 — 18 2 * 1947 ' 5 — 3 —— 1 »— 9 1 18 1 Skyddsuppfostran . . . 1946 24 6 12 2 19 2 39 5 94 15 1947 25 11 9 — 6 1 32 3 72 15 ? Villkorlig dom . . . .. 1946 79 8 32 3 — —— 24 1 135 12 * 1947 69 11 27 3 — —— 20 — 1 16 14 Ostraffade ......... 1946 1 505 332 325 25 83 17 408 65 2 321 439

1947 1 427 275 308 27 86 23 400—51 2 221 376 Summa 1946 1 697 353 410 32 108 20 516 71 2 731 476 1947 1 622 304 391 30 97 24 488 58 2 598 416

• Sida 36
•  Original

fört register, som grundar sig på uppgifter från skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Tillämpningen av villkorlig dom med övervakning un- der åren 1944—1947 framgår av tabellerna 3 och 4 med särskiljande av män och kvinnor och med fördelning av de dömda efter ålder och tidigare åtgärder på grund av asocialitet. I öv1igt hänvisas till uppgifter intagna i fångvå1dsstyrelsens år'sbeiättelser 1944—1947.

Av tab. 4 framgå1 jämväl i vilken utsträckning s ä r s k 1 1 (1 a f ö r e-

Tab. 5. Tillämpningen av villkorlig dom med föreskrifter.

(Siffrorna avse hela antalet meddelade föreskrifter. Endast en föreskrift har un- der är 1946 meddelats beträffande 555 män och 46 kvinnor, motsvarande siffror för år 1947 voro 510 män och 39 kvinnor. Två eller flera föreskrifter har under år 1946 meddelats beträffande 371 män och 57 kvinnor samt under år 1947 he— träffande 369 män och 49 kvinnor. Jfr tab. 4.)

Villkorligt anstånd Villkorligt anstånd

med straffets med straffets verkställande ådömande Summa 1 Antal Antal Föreskrifter angående M. K. M. K. M. K. Utbildning ........................ 1946 3 _ 19 1 22 1 1 947 4 -—— 15 3 1 9 3 Arbete ............................ 1946 142 26 313 57 455 83 1947 170 22 304 41 474 63

Vistelseort ........................ 1946 31 10 78 19 109 29 1947 51 5 71 18 122 23 Bostad ............................ 1946 40 7 115 26 155 33 1 ' 1947 34 8 103 23 137 31 l Fritid ............................. 1946 12 3 26 3 38 6 i 1947 10 3 31 7 41 10 Rusdrycksförbud ................... 1946 230 4 201 3 431 7 1947 196 2 195 1 391 3 Arbetsförtjänst ..................... 1946 30 3 67 7 97 10 1947 34 3 56 7 90 10 Skadestånd ........................ 1946 68 _ 60 8 128 8 1947 62 5 63 6 125 11 Behandling med hjälpverksamhet ..... 1946 3 4 11 2 14 6 1947 8 3 13 3 21 6 ) å sinnessjukhus .......... 1946 —— — 3 —— 3 _— 1947 1 —— —— —— 1 — Behandling å kroppssjukhus ......... 1946 1 . 1 — —— 1 1 | 1947 — — 1 1 1 1 4 » å alkoholistanstalt ....... 1946 6 — 19 — 25 — 1947 4 — 11 — 15 —— » å annan anstalt ......... 1946 1 — 2 — 3 —— 1947 — — — 1 — 1 Överlämnande för skyddsuppfostran. .. 1946 3 — 30 7 33 7 1947 1 — 28 6 29 6 Summa 1946 570 58 944 133 1514 191 1947 575 51 891 117 1 466 168

• Sida 37
•  Original

s k riff e r enligt 8 5 lagen 0111 villkork dom kommit till användning un- der åren 1946 och 1947. Beträffande arten av de meddelade förskriftlerna hänvisas till sammanställningen i tab. 5.

Återfallsfrekvensen efter villkorlig dom. Beträffande återfallsrisken för *villkorligt dömda finnas vissa uppgifter avseende tidigare perioder i 1937 års betänkande om villkorlig dom (SOU 1937 : 238), i fångvårdsstyrelsens ut- redning om ungdomsbrottsligheten (Stockholm 1942) samt i en av förste aktuarien Sverker Groth verkställd utredning, Äterfall i brott åren 1921—— 1940 (SOU 1947: 71).

I samband med förevarande utredning har inom fångvårdsstyrelsen (av förste byråsekreteraren Lindberg) verkställts en undersökning rörande åter- fallsfrekvensen för de män som under åren 1944 och 1945 erhållit villkor- lig dom med övervakning. Av kostnadsskäl har det varit nödvändigt att starkt begränsa undersökningen. I nedanstående tabeller (tab. 6—8) redo— visas äterfallsfrekvelnsen under två observationsår efter övervakningens början för de män som under år 1944 erhållit villkorlig dom med övervak- . ning och under ett observationsår för de män som fått sådan villkorlig | dom under år 1945. I tabellerna 6 och 7 ha de villkorligt dömda uppdelats

efter den villkorliga domens typ i fyra grupper: anstånd med straffets verkställande utan och med föreskrift enligt 8 5 lagen om villkorlig dom samt anstånd med straffets ådömande utan och med sådan föreskrift. I tab. 6 fördelas de dömda ytterligare efter det år då den villkorliga domen

meddelats. I tab. 7 ha däremot de under åren 1944 och 1945 "dömda sam- manräknats men uppdelats i åldersgrupper. Slutligen har i tab. 8 de under i år 1944 dömda männen fördelats med hänsyn till tidigare åtgärd på grund ! av asocialitet ; därvid har materialets storlek icke tillåtit en uppdelning ef- ! ter den villkorliga domens typ eller efter de dömdas ålder. Beträffande de statistiska metoder som kommit till användning hänvisas till redogörelsen i den utredning 0111 frekvensen av återfall i brott som verkställts av Gunnar Dahlberg och Torgny Lindberg år 1944 (se SOU 1944: 50 bil. 3 s. 347—350).

Tab. li. Återfallsfrekvensen för män som erhållit villkorlig dom med övervakning år 1944 (två observationsår) och år 1945 (ett observationsår).

Årdå Observationsår Den villkorliga övervak- 1:a året 2:21 året Sam— domens typ. ningen Antal 'Antal Antal Antal manlagd

% dömda återfall ” risk %

börjat dömda återfall

Anstånd med straffets verkställande: utan föreskrift enligt 8 5 1944 2 141 121 5' 5 1945 1817 92 . S:a 3958 213 5'4 2009 86 4'3 95

2 009 86 4'3

med föreskrift enligt 8 % 1944 241 19 79 218 13 60 1945 330 32 '

5:21 571 51

13

• Sida 38
•  Original

Den villkorliga övervak- l:a året 2:a året Sam- domens typ ningen Antal Antal % Antal Antal % manlagd börjat dömda återfall dömda återfall risk %

Anstånd med straffets

ådömande: utan föreskrift enligt 85 1944 76 4 53 72 2 28 1945 55 5 91 S:a 131 9 69 72 2 2'8 9'5

med föreskrift enligt 8 5 1944 404 29 Ta 367 33 90 1945 469 50 107

S:a 873 79 90 367 33 90 172 Hela antalet villkorligt dömda 1944 2 862 173 60 2 666 134 50 1945 2 671 179 67 5 533 352 64 2 666 134 50 111 l

Tab. 7. Återfallsfrekvensen för man som under åren 1944 och 1945 erhållit villkorlig dom med övervakning. Fördelning efter ålder vid domen.

(Beträffande observationstid se tab. 6.)

Ålder Observationsår Den villkorliga vid vill- l:a året 2:a året Sam- domens typ korliga Antal Antal % Antal Antal % manlagd domen dömda återfall _dömda återfall risk %

Anstånd med straffets verkställande: utan föreskrift enligt 8 % 15—20 1 059 71 67 620 30 4'8 11'2 1 21—24 970 74 7'6 480 22 4'6 11'9 i 25—39 1 494 62 4'1 695 29 4'2 8*1 * 40—(1) 435 6 14 214 5 23 37

med föreskrift enligt 8 5 15—20 137 14 102 69 6 8'7 180 21—24 90 8 89 34 2 5'9 14'3 25—39 260 27 104 85 5 59 15'7 40—w 84 2 24 30 — — 2'4

Anstånd med straffets

ådömande: utan föreskrift enligt 8 % 15—20 100 7 7'0 55 2 3'6 103 21—24 18 1 (56) 11 _— ( 5'6) 25—39 9 1 (11'1) 4 — — (11'1) 40—w 4 — — 2 — ——' —

med föreskrift enligt 8 % 15—20 479 48 100 230 23 100 190 i 21—24 111 11 100 35 3 8'6 17'7 25_39 212 19 90 82 6 73 15'6 40—w 71 1 1'4 22 1 ( 45) (53)

Hela antalet villkorligt

..............

• Sida 39
•  Original

Tab. 8. Risken för återfall under två observationsår för män som under år 1944 erhållit villkorlig dom med övervakning. Fördelning efter tidigare asocialitet.

Tidigareåtgärd Observationsår

l:a året 2:a året Sammanlagd Antal Aterfall Antal Återfall risk dömda Antal % dömda Antal % %

Ingen .......... 2 617 154 59 2 440 116 4'8 10'4 Villkorlig dom . . 94 5 53 89 6 67 11'6 T vångsuppfostran eller skyddsupp- fostran ........ 61 9 14'8 52 7 135 26' 3

Frihetsstraff . . . . 90 5 56 85 5 59 11'2

Summa 2 862 173 6-0 2 666 134 5-0 107

De i tabellerna lämnade återfallstalen innefatta icke de fall, där domstol förklarat det villkorligt medgivna anståndet förverkat, emedan den dömde

*; åsidosatt sina åligganden eller begått brott som ansetts förskylla endast bö- ! ter. Av sistnämnda anledningar förklarades anståndet förverkat för de år 1944 dömda männen i sammanlagt 13 fall, varav 8 under första och 5 un- der andra observationsåret; för de år 1945 dömda männen förklarades un— der första observationsåret anståndet förverkat i 3 fall.

Tillämpningen av villkorlig frigivning var, med hänsyn till de snäva för- utsättningarna, av begränsad omfattning före ikraftträdandet av 1943 års * lag. Det årliga antalet villkorliga frigivningar höll sig under 100 fram till ; år 1930, då det steg till 118. Under de följande åren höll sig årssiffran , något under eller över 150 för att under krisåren stiga till omkring 200. i Med den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1945 infördes den obliga- toriska frigivningen, varigenom den villkorliga frigivningens användning 1 vidgades väsentligt. Under första tillämpningsåret, 1945, steg antalet villkor- ] ligt frigivna till 1 234, varav 177 fakultativt. Antalet har under de följande : åren nedgått, huvudsakligen till följd av det minskade fångantalet. | Antalet straffångar och fängelsefångar, som villkorligt frigivits under 1 åren 1945—1947, ävensom tillämpningen under 1946—1947 .av särskilda i föreskrifter redovisas i tabellerna 9 och 10; siffrorna inom parentes avse

fängelsefångar. Tab. 9. Villkorllgt frigivna 1945—1947. Obligatoriskt villkorligt frigivna Fakultativt villkorligt frigivna Tillllo a Med tillsyn Utan tillsyn Med tillsyn Utan tillsyn P ¹ M. K. M. K. M. K. M. K. M. K. i 1945 940 (15) 36 (1) 58 (6) 1 146 (3) 12 16 — 1 184 50 1946 866 (18) 22 56 1 142 (2) 13 16 2 1 100 38

1947 751 (20) 26 50 (2) — 137 (2) 9 16 1 978 36

• Sida 40
•  Original

(Siffrorna avse hela antalet meddelade föreskrifter. Endast en föreskrift har un- der år 1946 meddelats beträffande 372 män och 4 kvinnor, under år 1947 beträf- fande 280 män och 2 kvinnor, två eller flera föreskrifter under år 1946 beträffan- de 83 män och 9 kvinnor samt under år 1947 beträffande 129 män och 10 kvin—

nor). Vistelseort ............... 1 946 1 947 Bostad .................. 1 946 1947 Arbetsanställning ......... 1946 1 947 Fritid ................... 1946 1947 Rusdrycksförbud .......... 194 6 1947 Arbetsförtjänst ........... 1946 1 947 Utbildning .............. 1946 1947 Summa 1946 1947

0 bligato riskt

frigivna M. K. 62 (3) 1 82 (2) 2 60 (2) 4 52 (1) 11 97 (4) 4 110 (4) 10 1 __ 1 __ 306 (2) 2 287 (7) 2 2 __ 526 (11) 11 534 (14) 25

Fakultativt frigivna M. K. 6 _ 1 2 1 5 _ 12 1 8 2 20 1 56 2 40 1 75 4 84 4

Summa

M. 71 96 67 65 109 134 1 1 364 334 2

612 632

??

H Halo» cor—A

Tillsynsklientelets storlek. Till klientelet inom kriminalvården i frihet höra, utom villkorligt dömda med övervakning och villkorligt frigivna med till- syn, även de från ungdomsfängelse, förvaring och internering villkorligt (på prov) utskrivna. I tab. 11 redovisas dels sammanlagda antalet personer som under år 1947 ställts under övervakning eller tillsyn, tillhopa 4 233, dels hela antalet personer sonl vid angiven tidpunkt stod under övervakning och tillsyn; sistnämnda antal utgjorde 9 591.

Tab. 11. Kriminalvårdens övervaknings— oeh tillsynsklientel.

Kategori

Nytillkomna övervak- nings- och tillsynsfall under år 1947

Personer under övervakn. och tillsyn d. 1ll 1947 (betr. t. ungd. fång. dömda d. 1[10 1946)

Antal I % av Antal 1 % av

hela hela

m. k. S:a antalet m. k. S:a antalet

Villkorligt dömda med övervakning 2598 416 3014 712 6857 1375 8232 858 Villkorligt frigivna med tillsyn ..... 900 34 934 221 643 31 674 70 Från ungdomsfängelse på prov ut-

skrivna ......................... 174 21 195 46 437 71 508 53 Från förvaring och internering på

prov utskrivna .................. 85 5 90 21 171 6 177 19 Summa

• Sida 41
•  Original

% l i

KAP. 4. Skyddsarbetets uppgift och funktion.

Reformarbetet på det socialpolitiska och kriminalpolitiska området har på ett genomgripande sätt förändrat omfattningen och beskaffenheten av de uppgifter som tillkomma skyddsarbetet. Den kriminalpolitiska grundsynen har blivit en annan. I syfte att förebygga återfall i brott lägges synnerlig vikt vid att främja den dömdes anpassning i samhället. Såsom ett viktigt hjälpmedel vid resocialisering av de dömda har skyddsarbetet inordnats i samhällets allmänna kriminalvård, där det kommit att tillmätas ökad bety- delse i samma takt som de friare behandlingsformerna fått ökad använd- ning. Det utbyte av anstaltsvård mot behandling i frihet, som i växande ut- sträckning sker genom tillämpning av villkorlig dom i skilda former samt villkorlig frigivning och utskrivning, utgör utan tvekan ett av de märkli- gaste framstegen i den moderna kriminalvårdens historia. Den utveckling som försiggått innebär, ehuru det ännu ej ingått i det allmänna föreställ- ningssättet, att kriminalvårdens tyngdpunkt förlagts utanför anstalterna. Den nya kriminalvården har sina främsta arbetsuppgifter ute i samhället. Det är genom organen för skyddsarbetet som de skola fullgöras. Att den kri- minalvård i frihet, som ersätter frihetsstraff, erhåller en organisation som fungerar rationellt och effektivt är ett socialt intresse av första ordningen. Betydelsen härav åskådliggöres icke blott av klientelets storlek _ inom kri- minalvården utgöra de anstaltsvårdade numera endast omkring en femte- del av övervakn-ings- och tillsynsklientelet —— utan framstår ännu tydliga- re mot bakgrunden av det förhållandet att skyddsarbetet till väsentlig del avser sådana kategorier brottslingar, bl. a. villkorligt dömda tillhörande yngre åldersklasser, som det ur krilninalpolitisk synpunkt är särskilt ange- läget att avhålla från fortsatt brottslighet. Det är i synnerhet bland dem som de blivande återfallsbrottslingarna rekryteras. Organen för skyddsar- betet ha vidare att fullgöra sina arbetsuppgifter under det kritiska skede efter den villkorliga domen, frigivningen eller utskrivningen, då det avgö— res om den asociala utvecklingen skall hejdas eller fortsätta.

Det nu anförda avser främst det skyddsarbete för villkorligt dömda samt frigivna och utskrivna som innefattas under den egentliga kriminalvården i frihet. Det moderna skyddsarbetet har emellertid även andra uppgifter. Den viktigaste av dessa är vad man kan kalla skyddsarbetet före domen, som har till syfte att underlätta valet av lämplig behandlingsform för den tilltalade. Det straffrättsliga reformarbetet har givit upphov till ett rikt

• Sida 42
•  Original

förgrenat system av åtgärder, som ger domstolen möjlighet att i de en— skilda fallen noga anpassa behandlingen efter den tilltalades egenart och övriga omständigheter av betydelse. Enbart den villkorliga domen erbjuder i sin moderna utformning så många olika behandlingsmöjligheter att den kan sägas innefatta ett helt reaktionssystem, som lägger huvudvikten vid behandling av socialvårdande karaktär. Att bestämma den lämpligaste be- handlingsmetoden för den tilltalade har blivit en av domstolens viktigaste och svåraste uppgifter. Domstolen måste härvid ha tillgång till en noggrann utredning om den personlighetsutveckling som föregått brottsligheten och om möjligheterna att praktiskt genomföra sådana vårdåtgärder som synas bäst ägnade att förebygga återfall. Detta förberedande utredningsarbete sker till väsentlig del genom den s. k. särskilda förundersökningen i brottmål med de kompletteringar som domstolen finner erforderliga. Ursprungligen avsågs att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna skulle tilldelas de viktigaste arbetsuppgifterna inom skyddsarbetet före domen. I praktiken har detta icke kunnat genomföras på grund av deras stora arbetsbörda.

På vissa punkter har det kriminalpolitiska och, i högre grad, det social- politiska reformarbetet medfört att arbetsuppgifter, som sedan gammalt tillkommit organen för skyddsarbetet, erhållit minskad omfattning eller kommit att utövas i andra former än tidigare. Denna begränsning är emel- lertid av ringa betydelse i jämförelse med den stora ökning av arbetsupp- gifterna som på sätt ovan sagts blivit en följd av reformarbetet inom krimi- nalvården.

De straffades behov av materiellt bistånd har i viss utsträckning till- godosetts inom den moderna fattigvården samt genom arbetslöshetshjälp och andra nyskapade hjälpformer. Deras hjälpbehov har också delvis ned- bringats genom fångvårdsreformen, bl. a. genom höjningen av de intagnas ersättning för arbetet på anstalten. En utvidgad tillämpning av den fria marknadens lönesättning -— som nu användes endast vid s. k. frigång — kan komma att ytterligare minska de frigivnas eller utskrivnas behov av ekonomiskt understöd. I nuvarande läge är det emellertid ofrånkomligt att sådan hjälp lämnas i förhållandevis stor utsträckning. Vissa hjälpbehov äro så brådskande eller eljest av så speciell natur att de ej kunna tillgodoses inom den offentliga hjälpverksamhetens vanliga former. För några ända- . mål föreligger behov av ökad medelsanvisning. Det är sålunda angeläget att ] fångvården erhåller erforderliga medel för fortsatt utbildning av personer som utskrivits på prov från ungdomsfängelse. En särskild fråga är bekos- tandet av de intagnas utrustning vid frigivningen. Detta spörsmål, som icke kan lösas generellt för samtliga fall, upptages till särskild behandling i det följande (5. 90 f.). _

En av skyddsarbetets viktigaste uppgifter var tidigare att anskaffa arbete åt de frigivna eller utskrivna samt, i mindre utsträckning, åt de villkorligt dömda. Denna arbetsuppgift har i viss mån trätt i bakgrunden. Delvis är detta en följd av den exceptionellt gynnsamma situationen på arbetsmark-

• Sida 43
•  Original

naden. Även vissa reformer inom kriminalvården ha inverkat. Sådana fak- torer som de förbättrade utbildningsmöjligheterna på fångvårdsanstalterna, utvidgningen av den öppna anstaltsvården samt införandet av ökade möjlig- heter till s. k. frigångsarbete och permission ha gjort det lättare för de in- tagna att erhålla lämpligt arbete vid frigivningen eller utskrivningen. Stor betydelse i detta hänseende måste vidare tillmätas den utveckling som den offentliga arbetsförmedlingen undergått i riktning mot större effektivitet och ökad omsorg om de arbetssökande. För sådana straffade vilkas arbets- förmåga är nedsatt har den till arbetsförmedlingen knutna organisationen för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra viktiga uppgifter att fylla.

En följd av utvecklingen i fråga om arbetsanskaffningen åt de dömda har blivit att det tidigare starkt framträdande behovet av särskilda övergångs- hem för att bereda arbete åt villkorligt dömda och frigivna eller utskrivna har avtagit och för närvarande knappast alls gör sig gällande. Vissa av skyddsföreningarna ägda övergångshem ha tillsvidare tagits i anspråk som fångvårdsanstalter.

Det sagda har icke tillämpning beträffande inackorderingshem med hu- vudsaklig uppgift att bereda bostad åt personer som arbeta utanför hem- met. Den tilltagande bostadsbristen har i stället ökat behovet av sådana hem. Att verkställa utredning i denna fråga har, med anledning av en mo— tion vid 1945 års riksdag (nr II: 29 av herr Johnson i Stockholm), uppdra- git's åt kommittén för partiellt arbetsföra, som under år 1948 avgivit en (stencilerad) promemoria i ämnet. Med hänsyn härtill har fångvårdssty- relsen funnit sig i förevarande utredning böra behandla det nämnda spörs- målet endast i vad angår de frivilliga skyddsföreningarnas verksamhet (se kap. 9).

Skyddsarbetet och socialvården. Beträffande skyddsarbetets fortsatta ut- veckling har den meningen framförts att de straffades behov av hjälp och bistånd bord'e helt tillgodoses genom samhällets vanliga hjälpreformer, så att endast den egentliga övervakningen eller tillsynen, när sådan föreskri- vits, skulle utövas av organen för skyddsarbetet.

I denna fråga må till en början framhållas att de straffade alltjämt ut— göra en särpräglad grupp bland de hjälpbehövande. Karakteristiskt för de- . ras hjälpbehov är att många av de svårigheter som upptorna sig för dem ha ett nära samband med att samhällsorganen — ofta av allmänpreventiva skäl — dömt dem till straff eller annan brottspåföljd.

För de till frihetsförlust dömda kan anstaltsvistelsen inverka ogynnsamt på deras ambition, arbetsförmåga och yrkesskicklighet. Tidigare, då fång- arna underkastades långvarig enrumsvistelse och även i övrigt höllos strängt isolerade från yttervärlden, var det ej ovanligt att straffets undergående hade nedbrytande verkningar på den dömde. Sådana konsekvenser av an- staltsvistelsen ha blivit mindre vanliga och, när de förekomma, mindre ut- präglade, sedan straffverkställigheten i princip blivit positivt inriktad på att främja den intagnes möjligheter att efter frigivningen vinna utkomst och finna sig tillrätta i samhället.

• Sida 44
•  Original

Den frigivnes —— i mindre grad den villkorligt dömdes _ situation blir däremot fortfarande i hög grad försvårad genom straffdomens och det un- dergångna straffets ogynnsamma biverkningar av ekonomisk och social na- tur, främst de anpassningssvårigheter som bli följden av att allmänheten, icke minst arbetsgivarna, ofta intaga en avvisande hållning mot dem som dömts för brott.

Det speciella hjälpbehov som sålunda föreligger för de straffade bör en- ligt fångvårdsstyrelsens menng icke tillgodoses genom särskilda anordning- ar inom samhällets vanliga hjälpverksamhet. Samhällets intresse av att förebygga återfall i brott medför att särskilda synpunkter göra sig gällan- de vid meddelande av hjälp åt straffade. I många fall måste hjälpen åt— följas av en varsamt utövad kontroll. Till skyddsarbetet hör därför också den övervakning och tillsyn som kan finnas erforderlig. Ofta är det ange- läget att tillse att den dömde vistas i en miljö som minskar faran för åter- fall i brott eller, som det ibland uttryckes i modern kriminologi, att und- vika sådana situationer som visat sig farliga för honom. I detta hänseende kunna skyddsorganen vara bundna av vad domstol eller annan myndighet föreskriver. De måste äga tillförlitlig kännedom om den dömdes personliga förhållanden för att kunna bedöma vilka åtgärder som bäst främja hans re— socialisering. Ur brottsförebyggande synpunkt är det av vikt att hjälparbe— tet för den dömde försiggår efter enhetliga grunder. Att isolera övervak- ning och tillsyn från hjälpverksamhet i egentlig mening skulle giva en ne- gativ prägel åt övervakarens eller tillsynsmannens arbete och skulle därige- nom icke minst ur psykologisk synpunkt kunna få ogynnsamma verkningar.

I viss utsträckning bör skyddsfunktionärens verksamhet utgöra ett slags clearing till socialvården. Om den dömdes hjälpbehov icke sammanhänger med det ådömda straffet, synes det sålunda lämpligt att hänvisa honom till den gren av den allmänna socialvården som är tillämplig, varvid den dömde bör behandlas efter samma grunder som andra hjälpsökande. Även när hjälpbehovet har samband med den dömdes särskilda situation kan det någon gång vara lämpligt att skyddsfunktionären, i detta fall efter sam- råd med vederbörande socialvårdsorgan, hänvisar den dömde till socialvår— _ den. Denna förmedlande uppgift ställer stora anspråk på skyddsfunktio— närens omdöme samt på hans kunnighet i kriminalvård och sociala frä- gor. Icke minst måste han vara i stånd att bedöma huruvida det är erfor- derligt att, direkt eller indirekt, till arbetsgivare eller annan lämna upp— lysning om att klienten dömts för brott. Sådan upplysning bör lämnas en- dast om starka skäl föreligga, t. ex. att den dömdes hjälpbehov ej eljest kan avhjälpas. Endast i sällsynta undantagsfall bör det ske utan den döm- des eget medgivande. Om den dömde själv skaffat sig anställning, får det i regel anses otillåtet att utan hans medgivande underrätta arbetsgivaren om straffet. Angående sekretessen kring brott och straff, se vidare 5. 81 ff.

Ett särskilt skäl, som talar mot införandet av speciella hjälpformer för straffade inom socialvården, är att detta skulle vara ägnat att ytterligare framhäva deras egenskap av straffade och därigenom kunde komma att öka i stället för att minska deras anpassningssvårigheter.

• Sida 45
•  Original

Det sist behandlade spörsmålet har kommit under debatt i samband med vissa förslag som väckts av kommittén för partiellt arbetsföra i dess två ovannämnda betänkanden med förslag till utvidgad kuratorsorganisation samt till en förbättrad yrkesvägledning och yrkesutbildning (SOU 1946: 24 och 1947: 18). Kommittén har såsom partiellt arbetsföra betecknat — jämte sjuka och vanföra av olika slag — även vissa socialt belastade grupper, bl. a. de straffade. Denna rubricering grundar kommittén företrädesvis på att straffet — dit synes villkorlig dom icke hänföras — genom sina ogynn— samma biverkningar, främst allmänhetens avvisande hållning, utgör en be— lastning, som bör jämställas med sådana arbetshinder som föreligga när arbetsförmågan på grund av sjukdom eller lyte är i väsentlig grad nedsatt. I sitt yttrande över sistnämnda betänkande har fångvårdsstyrelsen till en början framhållit, att det bland de straffade finnes personer som äro par- tiellt arbetsföra på grund av fysiska eller psykiska sjukdomar och defekter, vilka ofta äro konstitutionellt betingade och kunna antagas ha medverkat till brottslighetens uppkomst. Om de kroppsliga eller själsliga bristerna äro så djupgående att de innebära arbetshinder, bli sådana personer att betrakta som partiellt arbetsföra oberoende av att de dömts till straff. Fångvårdssty- relsen har däremot ställt sig avvisande till förslagets ståndpunkt att de straf- fade i och för sig skola anses såsom partiellt arbetsföra. I detta hänseende anföres i yttrandet bl. a. följande.

De ökade anpassningssvårigheter för de frigivna som föranledas av allmän- hetens misstro mot dem ha sedan länge varit föremål för uppmärksamhet inom kriminalvården. Man har sökt minska de frigivnas svårigheter genom eftervår- dande åtgärder av skilda slag. Bland dessa intar bistånd med arbetsanskaffning en framträdande plats. Men det är fullt lika viktigt att vidmakthålla den sedan gammalt vedertagna principen att den frigivnes egenskap av straffad icke bör komma till obehörigas kännedom. Myndigheterna höra i görligaste mån söka före- bygga att så blir fallet. Ett minimikrav är att myndigheterna icke genom egna åtgärder medverka till att minska sekretessen kring brott och straff.

Om de straffade generellt betecknas såsom partiellt arbetsföra _— en rubrice- ring som uteslutande grundar sig på den omständigheten att de dömts till straff _ kan detta enligt styrelsens mening befaras leda till att det i ökad utsträckning blir känt, att de dömts för brott. I all synnerhet blir detta fallet, om de i egenskap av partiellt arbetsföra skola föras in i särskilda register. Fångvårdsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang framhållit de risker, som äro förenade med den sedan 1900-talets början alltmera ökade registrering av brott och straff, som försiggår vid sidan av det enligt lag strängt sekretesskyddade straffregistret.

Liknande olägenheter kunna inträda även på annat sätt. Såsom ovan nämnts utgör arbetsanskaffningen ett av de viktigaste momenten i eftervården. Fång- vårdsstyrelsen har med tillfredsställelse konstaterat den utveckling mot större effektivitet och ökat intresse för de arbetssökande, som den offentliga arbetsför- medlingen undergått nnder de senaste åren. Sedan åtskilliga år tillbaka samverka fångvårds- och arbetsmarknadsorganen beträffande placeringen av dem som skola frigivas. Såväl vid inledandet av detta samarbete som vid senare tillfällen har det från arbetsmarknadskommissionens sida uttalats att arbetsanskaffningsverk- samheten för de straffade främst skall ombesörjas av de vanliga arbetsförmed— lingsexpeditionerna, där de straffade alltid skola inskrivas som arbetssökande. Endast när yrkesexpeditionerna funnit avsevärda placeringssvårigheter föreligga,

• Sida 46
•  Original

skulle de straffade remitteras till de särskilda arbetsberedningsorganen, vilkas verksamhet skulle begränsas att avse sådan arbetskraft som den ordinarie för- medlingen icke lyckats placera. Liknande uttalanden ha gjorts av kommittén för partiellt arbetsföra i dess båda betänkanden. Fångvårdsstyrelsen hyser den be- stämda uppfattningen, att man icke utan väsentliga olägenheter för eftervården av de straffade kan göra avkall på den sålunda fastslagna principen. Om den till- lämpas på ett följdriktigt sätt, kommer den att innebära att det stora flertalet straf— fade placeras genom de ordinarie arbetsförmedlingsexpeditionerna, medan en- dast ett mindre antal straffade, för vilka det föreligger andra arbetshinder än det ådömda straffet, kommer att remitteras till arbetsberedningsorganen. Införes däremot beteckningen partiellt arbetsföra för samtliga straffade, måste detta —— ehuru även arbetsanskaffningen åt partiellt arbetsföra i första hand skall ankom- ma på de ordinarie arbetsförmedlingsorganen _— uppenbarligen leda till att de särskilda arbetsberedningsorganen i ökad utsträckning anlitas för de straffades del. Redan nu synes det i relativt betydande utsträckning förekomma att de som frigivas från fångvårdsanstalt omedelbart omhändertagas av arbetsberedningeu utan att något försök att placera dem gjorts från den ordinarie arbetsförmed- lingens sida. Denna utveckling bör icke befrämjas, då den kan befaras medföra att många straffade i fråga om arbetsplacering sättas i en särställning som ej är motiverad och som kan ha psykologiskt ogynnsamma verkningar på den straffa- des inställning till samhället och arbetslivet.

Såsom ovan antytts, utgör eftervården av de frigivna och utskrivna en av de viktigaste uppgifterna inom modern kriminalvård. Arbetsanskaffningen utgör en- dast en sida, låt vara den kanske viktigaste, av den kombinerade hjälpverksam- het och personliga tillsyn, som bör känneteckna en rationellt ordnad eftervård. För att fungera på rätt sätt måste eftervården ledas av specialutbildade befatt- ningshavare.

En av de viktigaste arbetsuppgifterna för Skyddskonsulenterna, vilka äga in- gående kännedom om klientelets beskaffenhet och särskilda behov, är att vara ett slags clearingorgan till den egentliga socialvården. Fångvärdsstyrelsen vill för sin del förorda att straffade personer, sedan de inskrivits vid ordinarie ar- betsförmedling, endast i samråd med vederbörande skyddskonsulent överföras till arbetsberedningen.

Samråd med skyddskonsulent synes också böra äga rum, innan arbetsförmed— lingstjänsteman underrättar arbetsgivare att arbetssökande eller anställd straffats för brott. Utan den dömdes medgivande bör det nämligen enligt fångvårdssty- relsens mening endast i undantagsfall förekomma, att sådan uppgift utlämnas, vare sig till arbetsgivare eller annan. Skyddskonsulenterna äro väl lämpade att bedöma sådana frågor med beaktande av de skilda synpunkter, som göra sig gällande.

Beträffande kommitténs förslag om yrkesvägledning och yrkesutbildning av »partiellt arbetsföra», inbegripet straffade, göra sig för de sistnämndas del lik- nande synpunkter gällande som anförts i fråga om arbetsanskaffning åt dem. Den förbättrade yrkesvägledningen och yrkesutbildningen, som i princip skall ske på normala vägar utan anlitande av speciella former, synes vara väl ägnad att främja de straffades inpassning i arbetslivet. Fångvårdsstyrelsen anser emel- lertid på ovan anförda skäl, att de straffade i mån av behov böra erhålla den före- slagna vägledningen och utbildningen utan att de _ såvida icke något verkligt arbetshinder föreligger — hänföras till partiellt arbetsföra. Tidigare var det van— ligt att frigivna utestängdes från skilda anställningar och utbildningsformer på den grunden att de straffats för brott. I den mån några sådana bestämmelser fin— nas kvar, böra de upphävas. När en straffad person erhåller yrkesutbildning, hör han i fråga om stipendier och andra förmåner jämställas med övriga elever. De straffade kunna därutöver vara i behov av särskild vägledning och hjälp. Även

• Sida 47
•  Original

i hithörande frågor vill fångvårdsstyrelsen förorda en samverkan mellan de ar- betsvårdande organen och Skyddskonsulenterna.

De frigivna böra sålunda i görligaste mån behandlas som vanliga män- niskor med samma rättigheter och skyldigheter som andra samhällsmed— lemmar, bl. a. i fråga om socialhjälp av skilda slag. I den mån särskilda synpunkter göra sig gällande med hänsyn till att de begått brott och dömts till straff, bör det tillkomma de kriminalvårdande organen att bedöma be- hovet av speciella åtgärder. I många fall kan det vara lämpligt att söka sam- råd med organen för den allmänna socialvården men socialvård kan aldrig träda helt i skyddsarbetets ställe. Det bör därför icke ifrågakomma att med hänsyn till de straffades särskilda hjälpbehov giva dem en generell särställ— ning inom någon del av socialvården.

Beträffande skyddsarbetets förhållande till socialvården uppkommer även den frågan, huruvida organen för skyddsarbetet i något fall böra anlitas för uppgifter som i princip tillhöra de egentliga socialvårdsorganens verksam- hetsområde. I det föregående har anförts att de frivilliga skyddsföreningar- nxas verksamhet ofta utsträckes till sådana med de straffade jämförliga kategorier som barn och ungdom, alkoholister och straffriförklarade, vil- ka på grund av asocialitet undergått anstaltvsbehrandling eller omhänder- tagits på annat sätt. Beträffande dessa grupper har det sociala reform- arbetet medfört en begränsning av skyddsorganens uppgifter. Denna utveck- ling torde komma att fortfara. Inom barnavården pågår utbyggnad av en särskild eftervårdsorganis-ation för dem som utskrivits från anstalt. I viss utsträckning, bl. a. genom psykiatrisk rådgivning i uppfostringsfrågor, har man också börjat förstärka organisationen för de förebyggande åtgärder som icke innebära vanstaltsvård. På åtskilliga punkter brister det dock i organisatoriskt hänseende. Om särskilda anordningar icke vidtagas för att underlätta barnavårdsnämndernas verksamhet, kan det övervägas — sär- skilt med hänsyn till det omfattande utrednings- och övervakningsarbete som genom 1944 års lagstiftning om åtalseftergift överförts från kriminal- vården till barnavården — att på begäran av barnavårdsnämnd låta kri- minalvårdens skyddsfunktionärer biträda med förberedande utredningar om deras övriga göromål ej lägga hinder i vägen. Ett sådant samarbete kan också komma till stånd genom att särskild förundersökning verkställes in— nan frågan om åtalseft-ergift avgöres (jfr s. 64 samt lagutskottets å s. 52 återgivna uttalande).

Inom nykterhetsvården har övervaknings- och hjälparbetet på vissa orter anknutits till en kommunal socialvårdsbyrå eller föranlett anställandet av särskild personal hos nykterhetsnåmnden. Dessa organisationsformer ha an— litats även för eftervård av de från alkoholistanstalt permitterade eller ut- skrivna. Såsom ovan anförts ha vissa nykterhetsnåmnder och skyddsför- eningar anställt gemensamma befattningshavare och anordnat gemensam expedition. Så länge det påkallas från nykterhetsvårdens sida synas skydds- organen icke böra undandraga sig en samverkan. Frågan om ett utvidgat

• Sida 48
•  Original

samarbete mellan skyddsorganen och nykterhetsorganen torde i övrigt böra vila i avvaktan på ställningstagande till den nyligen verkställda utredningen om nykterhetsvård.

Beträffande de från sinnessjukhus försökspermitterade och försöksut— skrivna står frågan ännu öppen — utredning om sinnessjukvårdens organi- sation pågår _ huruvida en önskvärd effektivisering av övervakningen bör åvägabringas uteslutande genom fortsatt utbyggnad av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet eller om man samtidigt skall söka en fastare anknytning till organen för skyddsarbetet inom kriminalvården. I ett vid 1946 års riksdag avgivet interpellationssvar (A.K:s protokoll den 29 juni 1946, nr 31) anförde chefen för socialdepartementet i denna fråga bl. a. följande.

I olikhet med vad fallet är exempelvis vid meddelande av villkorlig dom eller vid utskrivning på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller från ungdomsfängelse är den övervakning, som äger rum av de från sinnessjuk- hus försöksutskrivna, icke på något sätt författningsmässigt reglerad. Övervak— ningssystemet har uppbyggts av sinnessjuknåmnden själv med stöd av de erfaren- heter nämnden vunnit vid tillämpning av försöksutskrivningarna. En följd härav är emellertid, att nämnden helt måste lita till frivilliga åtaganden från personer, som av intresse för saken eller på grund av nära anknytning till den försöksut- skrivne ställa sig till förfogande för uppdraget. Det stöd som annan övervaknings- verksamhet äger tillgång till i skyddskonsulentorganisationen saknas sålunda i verksamheten för de sinnessjukas tillsyn.

Vid utseendet av övervakare har det —— upplyser nämnden — varit nämnden angeläget att övervakaren och den försöksutskrivne äro bosatta så nära varandra som möjligt. Denna med hänsyn till klientelets beskaffenhet naturliga strävan har emellertid å andra sidan till följd, att övervakarna måste sökas i vida kretsar. Övervakningssystemet fungerar enligt det intryck nämnden har på ett på det hela taget tillfredsställande sätt.

En närmare reglering av övervakarnas ställning och deras skyldigheter fram- står emellertid såsom önskvärd. En tänkbar anordning för effektivisering av övervakningsverksamheten vore, att skyddskonsulentorganisationen finge med- verka även vid tillsynen av de försöksutskrivna. På grund av erfarenheter inom närliggande områden synes denna organisation vara väl lämpad därför. I den mån dess tjänstemän på grund av avståndet från stationeringsorten och deras arbets— börda icke kunna själva åtaga sig uppdrag såsom övervakare, kunde sjukhusen er- hålla hjälp av nämnda organisation vid utväljandet av övervakare och ordnandet i övrigt av tillsynen. En annan möjlighet till effektivisering av övervakningsar— betet ligger i utbyggnad av sinnessjukhusens hjälpverksamhet och ett mera kon— sekvent inkopplande av denna verksamhet på tillsynen av de försöksutskrivna.

Fångvårdsstyrelsen hyser för sin del den uppfattningen att ett utvidgat samarbete mellan sinnessjukvårdens hjälpverksamhet och organen för skyddsarbetet skulle vara till gagn för övervakningen av vissa grupper för— sökspermitterade och försöksutskrivna. Styrelsen har ansett sig icke böra framlägga något förslag i detta hänseende, men vill framhålla att befatt- ningshavare vid skyddsföreningarna i starkt växande utsträckning anlitas såsom övervakare för straffriförklarade, som försökspermitteras eller för- söksutskrivas från sinnessjukhus.

Ehuru de frivilliga skyddsorganen i första hand skola bistå personer, som dömts för brott eller eljest visat asocialitet, stå de till förfogande även för

• Sida 49
•  Original

andra hjälpsökande. Enligt styrelsens mening kommer det frivilliga skydds- arbetet att framgent behövas för bl. a. detta särskilda slag av hjälpsökande. Till denna fråga återkommer styrelsen i 9 kap.

Skyddsarbetet och polisens verksamhet. I det föregående har anförts att de frigivna tidigare i betydande utsträckning underkastades polismässiga säkerhetsåtgärder, främst polisuppsikt, vistelsetvång, häktning och tvångs- arbete enligt lagstiftningen om laga försvar och lösdrivarlagstiftningen. Så- som i det följande närmare angives stå de moderna övervaknings- och till— synsinstituten genom sitt positiva syfte att underlätta de dömdas inordnan- (le i samhället i skarp motsättning till den negativt inriktade polisuppsikten. Ett uttryck härför utgöra vissa i förarbetena till lagstiftningen om övervak- ning och tillsyn ofta återkommande uttalanden av innebörd att polismän i regel icke böra förordnas såsom övervakare och tillsynsmän, åtminstone icke i sin egenskap av polismän. Ställningen som polisman har också ansetts ut- göra ett principiellt hinder mot uppdrag som särskild förundersökare i brott- mål.

Under sin verksamhet komma Skyddskonsulenterna, skyddsassistenterna och övriga skyddsfunktionärer ofta i kontakt med polisorganen. Därvid har ej sällan det praktiskt viktiga spörsmålet uppkommit, huruvida skydds— organen böra samarbeta med polismyndigheterna, t. ex. genom att polisen sänder meddelande när någon som står under övervakning och tillsyn gjort sig skyldig till en förseelse av något slag eller genom att skyddsfunktionä- rerna i viss utsträckning biträda polisen i dess spaningsverksamhet genom att lämna upplysningar om sitt klientel och genom att underrätta polis- myndigheten när de erfarit att någon av deras klienter förövat brott. En motsvarande frågeställning föreligger i viss mån beträffande förhållandet mellan en skyddsfunktionår, som verkställer särskild förundersökning i brottmål, och den polisman eller åklagare som omhänderhar den på sådan myndighet ankommande förundersökningen.

Medan polisen tidigare ansågs höra i huvudsak begränsa sin verksamhet till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, särskilt genom att söka av- värja omedelbara faror för brotts begående samt uppdaga och utreda begång- na brott, har på senare tid den meningen gjort sig gällande att en av polisens viktigaste uppgifter skulle vara att utöva en brottsförebyggande verksamhet på längre sikt med socialvårdande karaktär. Denna uppfattning har kom- mit till uttryck i ett av tillkallade sakkunniga den 27 maj 1947 avgivet be- tänkande om polisen och allmänheten innefattande förslag till tjänstereg- lemente för polisväsendet (SOU 1947: 45). I betänkandet anföres bl. a. föl- jande.

Av största betydelse är vidare att polisen aktivt medverkar i den omfattande verksamhet som från samhällets sida utövas i syfte att undanröja sådana miss- förhållanden, som erfarenhetsmässigt ge upphov till brott och annan asocialitet. Med hänsyn till den rika fond av erfarenhet som polisen i sitt dagliga arbete för- värvar om hithörande ting synes den här kunna göra icke obetydliga insatser. Ur denna synpunkt är det närmast ägnat att förvåna att polisen icke inlemmats

• Sida 50
•  Original

i det system av skyddsorgan som uppbyggts på det sociala området eller att sam- hället icke på annat sätt tillvaratagit den tillgång som polisen härvidlag repre- senterar.

Under hänvisning till vissa polisiära organisationsformer som tillämpas i Nordamerikas förenta stater _ särskilt en av polisen i New York upp- rättad hjälpbyrå för ungdom, som bl. a. registrerar ungdom som begått brott eller visat vanart ävensom självständigt driver övervakningsverksamhet ge- nom en social sektion -— uttalas i betänkandet att polisen i vårt land bör in- rikta sin medverkan vid bekämpandet av brottslighet och annan asocialitet på att upprätthålla fortlöpande kontakt med sådana myndigheter _och orga- nisationer, som huvudsakligen arbeta med dessa frågor, och hålla dem un— derkunniga om alla sådana förhållanden av betydelse för deras verksam- het, varom polisen under sitt arbete erhåller kännedom. Särskild vikt läg— ges i betänkandet vid att ett dylikt samarbete äger rum med de institutioner och organisationer som äro verksamma inom barna- och ungdomsvården. I betänkandet, som innefattar förslag om skyldighet för polisen att lämna vissa uppgifter till socialvårdande myndigheter och organisationer, anföres vidare att även de i den samhälleliga skyddsverksamheten mot brottslighet och andra former av asocialitet engagerade socialorganen böra uppehålla en motsvarande fortlöpande kontakt med polismyndigheterna. Härom uttalas i betänkandet följande.

För närvarande synes man emellertid kunna spåra en viss obenägenhet hos de socialvårdande myndigheterna att söka samarbete med polisen i andra fall än då polisorganen enligt gällande föreskrifter ha att biträda dem. Förklaringen här- till torde, liksom till den negativa inställning allmänheten intager till polisen, väsentligen vara att söka i bristande kännedom om polisens nutida uppgifter och deras samhälleliga betydelse. Det är emellertid hög tid att denna förlegade upp— fattning försvinner och att polisen erkännes såsom en social institution med upp- gifter av lika samhällsgagnande karaktär som andra grenar av den offentliga verksamheten. Så länge samhällets egna organ icke ha rätt inställning till polisen, kan man icke gärna räkna med att allmänheten skall intaga en mera positiv hållning.

I syfte att främja samarbetet mellan polismyndigheterna och socialvårdsorga- nen torde det förtjäna övervägas, huruvida ej till poliskårerna i de större stä- derna borde knytas särskilda socialvårdstjänstemän. Dylika socialkuratorer, till vilka härför lämpliga polismän synas böra utbildas, skulle även ur andra syn— punkter innebära en värdefull tillgång för poliskårerna i nämnda städer. Sålunda skulle de kunna fylla betydelsefulla uppgifter vid handläggningen av de skiftan- de frågor av mera utpräglat social natur som ankomma på polisen, såsom be— träffande barn och ungdom som beträdas med brottslighet eller annan asocialitet, alkoholister, lösdrivare, sinnessjuka, hemlösa och andra personer som söka hjälp hos polisen, vidare fattigvårds— och barnavårdsfrågor, fall av hustrumisshandel och familjetvister, m. m. Vidare skulle dessa socialvårdstjänstemän kunna till— handagå allmänheten med råd och upplysningar i olika sociala frågor.

I betänkandet framhålles vidare vikten av att polisen över huvud taget där så kan ske biträder allmänheten med upplysningar, råd och annan hjälp, bl. a. genom att tillhandagå med upplysning om vilka statliga och kom— munala organ som handlägga olika förvaltningsärenden.

• Sida 51
•  Original

Då de i nämnda betänkande väckta förslagen äro av synnerlig betydelse för skyddsorganens och polismyndigheternas inbördes förhållande, har fångvårdsstyrelsen, som icke helt kan ansluta sig till de sakkunnigas stånd- punkt, ansett sig böra i förevarande utredning beröra vissa hithörande frågor.

Även enligt styrelsens mening är det i hög grad önskvärt att polisen fort- sätter att utvecklas i den riktningen att den — vid sidan om sin nödvändiga verksamhet för ordningens och säkerhetens uppehållande — i större ut- sträckning står allmänheten till tjänst. Därvid synes det vara av särskilt värde att polisen, såsom de sakkunniga föreslagit, kommer att på begäran hänvisa hjälpsökande och andra till vederbörande statliga eller kommunala

i organ. I viss utsträckning synes det också vara lämpligt att polisen, när den under sin tjänsteutövning iakttagit något uppenbart hjälpbehov, av egen drift lämnar den hjälpbehövande anvisning vart han skall vända sig och jämväl underrättar vederbörande samhällsorgan. Ett sådant förfarande tor- de bl. a. böra tillämpas när någon som undergått polisförhör saknar arbets- anställning eller annan lovlig utkomst; vederbörande arbetsförmedlings- kontor bör då vidtalas, såframt hjälpbehovet icke uppenbarligen faller un- r der fattigvården eller annat vårdorgan. En dylik förmedlande verksamhet i förhållande till socialvården ligger helt i linje med den moderna uppfatt- ningen att polisen skall hjälpa tillrätta. En mindre positiv karaktär har den föreslagna skyldigheten för polisen att lämna uppgifter till skilda hjälpor- gan om begångna förseelser och iakttagelser av tecken på asocialitet. I många fall torde ett dylikt generellt uppgiftslämnande snarare bliva till skada än till nytta, då många polisförseelser sakna all betydelse för bedömande av

. vederbörandes sociala hjälpbehov; registrering av sådant ger socialvårdsor- l ganen en onödig polisiär prägel. Detta markeras ytterligare därest de so-

j ciala hjälporganen å sin sida kontinuerligt hålla polismyndigheterna under-

I rättade i frågor om understöd och liknande ärenden. Inom vissa grenar

av den sociala hjälpverksamheten har man drivit den generella registre— ringen av upplysningar som hämtas från Polisunderrättelser och liknande källor till en sådan omfattning att dessa nakna uppgifter framstå som vik- tiga faktorer vid hjälpbehovens bedömande. En fortsatt utveckling i den- na riktning kan befaras i viss mån giva socialvården karaktär av social-

: polis. ! Vad särskilt angår organen för kriminalvårdens hjälpverksamhet ——— främst Skyddskonsulenterna och skyd'dsa-ssistenterna —— finner fångvårds- styrelsen det vara i sin ordning att polisen, när den äger kännedom om att övervakning och tillsyn är anordnad beträffande någon som blir föremål för dess åtgärd, underrättar vederbörande övervakningsmyndighet', om det ej är fråga om rena bagatellförseelser. I förekommande fall böra även så- j dana omständigheter som arbetslöshet och liknande situationer rapporte- ras till övervakningsorganen beträffande personer som falla under deras verksamhetsområde. Däremot måste fångvårdsstyrelsen ställa sig bestämt j avvisande till att något slag av generellt uppgiftslämnande till polisen skul-

• Sida 52
•  Original

le införas för kriminalvårdens skyddsorgan. Dessa ha främst karaktären ax hjälporgan, och deras möjligheter att genom positivt stödjande åtgärder, som förutsätta medverkan av de dömda, framgångsrikt förebygga återfall i brott kunna allvarligt äventyras, om den uppfattningen vinner spridning att skyddsorganen nära samarbeta med polisen, låt vara att man strävar efter att göra denna till ett slags socialvårdsorgan. I gällande författningar har det konsekvent undvikits att ålägga skyddsorganen någon skyldighet att göra anmälan om brott som komma till deras kännedom. Enligt nuva- rande praxis göras sådana anmälningar endast undantagsvis, t. ex. om det gäller allmänfarliga förbrytelser, som kunna befaras bli upprepade. Till stöd för sitt ståndpunktstagande i denna del får fångvårdsstyrelsen åberopa ett riksdagsuttalande, som gjordes vid tillkomsten av 1946 års ändringar i la- gen om särskild förundersökning i brottmål. I propositionen nr 329 hade i förslaget till ändring av sistnämnda lag upptagits ett stadgande (i 5 5) att förundersökaren på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare hade att meddela de upplysningar som vore av betydelse för den av åklaga- ren ledda förundersökningen. Beträffande det föreslagna stadgandet, som oförändrat upptagits från processlagberedningens förslag, hade Sveriges advokatsamfund i avgivet yttrande uttalat farhågor, att med de föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större inflytan- de på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt. För att den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren och utan samarbete med denne. Riksdagens första lagutskott an- förde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 59) bl. a. följande.

I och för sig skulle måhända också ett nära samarbete mellan åklagaren och förundersökaren kunna vara ägnat att främja utredningen i ett mål. Det måste emellertid uppmärksammas att den förtroendeställning i förhållande till den till- talade, som förundersökaren bör intaga, kan komma att rubbas om den tilltalade tror att förundersökaren går åklagarens eller polisens ärenden. Skall förunder- sökaren kunna nå ett gott resultat, måste han därför stå fri i förhållande till åklagare och polismyndigheter. Då det i 5 % upptagna stadgandet om skyldighet för förundersökaren att lämna upplysningar till åklagaren skulle kunna föranleda missuppfattningar av nu antydd art, föreslår utskottet att detsamma utgår. Där- med har utskottet självfallet icke velat förorda att det skulle vara förundersökaren förmenat att lämna åklagaren upplysningar, som han finner med sin ställning för- enligt att lämna, .t. ex. om sådana omständigheter som kunna vara av betydelse för frågan om åtalseftergift. Ett stadgande i lag om att förundersökaren äger rätt att lämna åklagaren upplysningar synes emellertid överflödigt. Icke heller torde någon föreskrift behöva givas om förundersökarens rätt att meddela upplysningar till den misstänktes försvarare.

Med bifall till vad utskottet sålunda anfört beslöt riksdagen att den före- slagna bestämmelsen skulle utgå.

• Sida 53
•  Original

KAP. 5. Skyddsarbetet före domen.

Rättegångsreformen och skyddsarbetet.

Rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948 har påverkat skyddsarbetets omfattning och karaktär dels genom uttryckliga stadganden som beröra verksamheten, dels mera indirekt genom de konsekvenser som föranledas av reformens huvudprinciper.

Ett huvudsyfte med rättegångsreformen är att ersätta den tidigare processens skriftlighet och uppskovsväsende med muntlighet och koncen— tration i målens handläggning. Allt processmaterial skall, utom i högsta domstolen, förebringas muntligt och omedelbart inför rätten vid ett enda rättegångstillfälle, den s. k. huvudförhandlingen. För att möjliggöra detta har införts ett förberedande förfarande, som i brottmål kallas förundersök- ning. Frän denna förundersökning, som omhänderhaves av polismyndighet och åklagare, måste noga skiljas den särskilda förundersökning med vil- ken skyddsorganen ofta taga befattning.

För straffprocessens del har rättegångsreformen, jämte sitt ovannämn- da syfte att åvägabringa muntlighet och koncentration, den icke mindre viktiga uppgiften att skapa ökade garantier för den misstänktes rättssäker- het. Den inkvisitoriska processen, som innebar att domaren förhörde, ibland korsförhörde den misstänkte, har ersatts med ett ackusatoriskt förfarande, varvid domarens uppgift i stort sett begränsas till att leda processen och att avkunna dom i målet. Utredningen ankommer på parterna, d. v. s. åkla— garen samt den misstänkte och hans försvarare.

Den av polis- och åklagarmyndigheten ledda förundersökningen har noga reglerats genom lagbestämmelser, som även tillvarataga den misstänktes intresse. I lagen föreskrives att vid förundersökningen även sådana om- ständigheter som äro gynnsamma för den misstänkte skola beaktas samt att bevis som äro till förmån för honom skola tillvaratagas. Redan under förundersökningen har den misstänkte rätt till biträde av försvarare. I vissa fall, bland annat på begäran av anhållen eller häktad, förordnar domstolen s. k. offentlig försvarare. Denne har en undantagslös befogenhet att i en- rum meddela sig med den häktade eller anhållne. Så snart förundersök— ningen fortskridit så långt, att den förhörde skäligen kan misstänkas för brottet, skall han underrättas om misstanken. Samtidigt skall åklagaren övertaga förundersökningen. Så snart det kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas den misstänkte och hans försvarare att taga känne-

• Sida 54
•  Original

dom om vad som förekommit vid undersökningen samt att angiva den utredning de anse önskvärd och eljest anföra vad de akta nödigt. Åtal får ej beslutas dessförinnan. Bland övriga bestämmelser rörande förundersök- ningen märkes en regel att medvetet oriktiga uppgifter, löften eller före— speglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otill— börliga åtgärder icke må användas under förhör med den misstänkte i syfte att framkalla bekännelser eller uttalanden i viss riktning.

Befogenheten att besluta om häktning har helt överflyttats på domstolen. Samtidigt har häktningsrätten begränsats till sin omfattning. I syfte att nedbringa häktningarnas antal ha införts två institut, reseförbud och över- vakning. Reseförbud kan tillämpas när det icke föreligger något annat häkt— ningsskäl än fara för att den misstänkte avviker. I samband med reseför- bud kan den misstänkte åläggas att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats, anmäla sig hos polismyndigheten i orten och att uppfylla annat villkor som finnes erforderligt för hans övervakande.

Övervakning användes i stället för häktning beträffande personer under 18 år. Dessa få icke häktas med mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Samma regel gäller för kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet. Slutligen kan över- vakning tillämpas, när det eljest på grund av den misstänktes ungdom eller sjukdom kan antagas att häktning skulle medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning finnes kunna ordnas att skäl till hans häkt— ning ej längre föreligga.

Vissa tillämpningsbestämmelser beträffande övervakning som nu sagts ha meddelats i förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (26— 28 55). I kungörelsen stadgas bl. a. att övervakning må anordnas i den miss- tänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte intages i lämplig anstalt. Den misstänkte kan åläggas att å vissa tider vara till- gänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats ävensom att iakttaga annat vill- kor, som finnes erforderligt för hans övervakande. Övervakning anordnas ge- nom åklagarens försorg.

När förundersökningen avslutats skall åklagaren väcka åtal genom att instämma den misstänkte till rätten. Därefter skall huvudförhandling äga rum så snart ske kan. Förhandlingen är muntlig. Part får icke ingiva el- ler uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Förhandling skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott tills målet är färdigt för avgörande. Vid huvudförhandlingen skall sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, höras muntligen, om någon av parterna yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse, eller om rätten eljest finner det erforderligt. Med stöd av denna bestämmelse kan bland annat skyddskonsulent som deltagit i ut— redning-en kallas att inställa sig personligen.

För rättegången i hovrätt gälla i huvudsak samma regler om muntlighet, omedelb-arhet och koncentration som i underrätterna.

Rättegångsreformen har medfört vissa ändringar i domstolsväsendet.

• Sida 55
•  Original

Antalet hovrätter har utökats från de förutvarande fyra, i Stockholm, Jönköping, Malmö och Umeå, med två nya, den ena i Göteborg och den andra i Sundsvall. Häradsrätterna bibehålla sin nuvarande organisation med en ensam lagfaren domare jämte häradsnämnden, som består av sju till nio nämndemän. Rådhusrätterna skola fortfarande i princip utgöra juristkollegier. Härifrån finnes dock det viktiga undantaget att i mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver, rådhus— rätt skall bestå av en ensam domare med nämnd. Rådhusrätt har denna sammansättning även i sådana brottmål mot ungdom, där anledning före- kommer att döma till frihetsstraff eller meddela villkorligt anstånd med straffådömande. '

Särskild förundersökning.

För att underlätta valet av lämplig behandlingsform för den tilltalade har lagstiftningen till domstolens förfogande ställt olika hjälpmedel. Bland dessa märkes sinnesundersökningen, som i första hand avser att klarlägga huru- vida psykisk sjukdom eller defekt kan påvisas hos den tilltalade men där- jämte har till uppgift att belysa de skilda faktorer som kunna antagas ha medverkat till brottslighetens uppkomst och därigenom ge ledning för va- let av åtgärd mot den tilltalade. Sinnesundersökning verkställes beträffan- de häktad-e å fångvårdens sinnessjukavdelningar av där anställda läkare samt beträffande övriga tilltalade av särskilda vid vissa sinnessjukhus st'a- tionerade undersökningsläkare.

Jämte sinnesundersökning utgör särskild förundersökning domstolens viktigaste hjälpmedel vid bestämmandet av den behandling som den tillta- lade skall undergå. Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna ha ålagts att tillhandagå domstolarna med upplysningar och åtgärder, som kunna vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning samt vård- möjligheter å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten.

Särskild förundersökning infördes i Sverige genom 1918 års lag om villkorlig straffdom, där det stadgades att sådan förundersökning i vissa fall skulle anordnas för utredning om förutsättningarna för villkorlig dom. Bestämmelser om särskild förundersökning intogos även i den år 1924 utfärdade lagen om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och i 1935 års lag om ungdomsfängelse.

Under förarbetena till 1939 års lagstiftning om villkorlig dom lades stor vikt vid att giva den särskilda förundersökningen vidgad tillämpning och ett mera upplysande innehåll. Därigenom skulle domstolarna, enligt vad som uttalades i 1937 års betänkande, erhålla ingående kännedom om den tilltalades individualitet och miljöförhållanden. En sådan kännedom erford- rades bl. a. för att undvika att någon dömdes till frihetsstraff, ehuru an— nan behandling vore mera på sin plats, samt vidare för att möjliggöra att

• Sida 56
•  Original

villkorlig dom tillämpades i avsedd utsträckning men icke i olämpliga fall och att den förenades med erforderliga föreskrifter ävensom för att hindra att någon mera ingripande åtgärd, t. ex. ungdomsfängelse, ådömdes utan att fullständig utredning om den brottsliges levnadsomständigheter funnes tillgänglig. Dessa synpunkter blevo delvis tillgodosedda i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål, som ersatte de i ovannämnda lagar meddelade bestämmelserna om sådan förundersökning.

1939 års lag har på vissa punkter ändrats år 1945 — i samband med lag- stiftningen om verkställighet av frihetsstraff — samt genom 1946 års följd- författningar till nya rättegångsbalken. Vissa kompletterande bestämmelser ha utfärdats i administrativ ordning, bl. a. en tillämpningskungörelse av den 1 oktober 1943 (nr 733). En av Kungl. Maj :t fastställd blankett till berät- telse över särskild förundersökning innehåller tryckta anvisningar.

Förundersökningslagen innehåller i 1 5 en fakultativ anvisning, att sär— skild förundersökning må äga rum, där det prövas erforderligt för vinnan— de av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt an— gående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. I 2 5 an- givas vissa fall då sådan förundersökning är obligatorisk, såvida icke där— med avsedd utredning ändå är eller beräknas bliva tillgänglig. Särskild för- undersökning måste ha verkställts innan domstolen meddelar villkorlig dom, som ej avser förvandlingsstraff för böter, eller dömer till ungdomsfängelse eller till fängelse eller straffarbete i minst sex månader. I övrigt göres skill- nad mellan icke häktade och häktade. Beträffande de förra finnes icke någon ytterligare regel om obligatorisk förundersökning. Har någon häktats, gäl— ler däremot att förordnande skall meddelas om förundersökning, såframt icke den häktade fyllt 21 år och det tillika föreligger laga hinder mot vill- korlig dom eller sådan återfallssituation som omtalas i 3 5 lagen om vill- korlig dom, d. v. 5. att den misstänkte under de fem åren närmast före brot- tet antingen erhållit villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för bö- ter, eller undergått frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd. Det sistnämnda undantaget upptogs i lagen på hemställan av lagrådet, som till stöd härför anförde att det i nämnda fall — då det kunde förutses att vill- korlig dom endast undantagsvis skulle komma till användning —— syntes mindre lämpligt att betaga den som hade att besluta om särskild förunder- sökning möjlighet att handla efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Den i lagen gjorda skillnaden mellan häktade och icke häktade bör ses mot bakgrunden av det innehåll som lagens 3 5 hade i sin ursprungliga ly— delse. Den innebar att beträffande häktad förordnande om särskild förun- dersökning skulle meddelas så snart anmälan om häktningen inkommit till domstolen. I fråga om icke häktad anvisade lagrummet icke någon tidpunkt för sådant förordnande och lämnade alltså möjligheten öppen att besluta om särskild förundersökning först vid målets handläggning inför rätten med därav följande uppskov för undersökningens utförande. Bestämmelserna om obligatorisk undersökning i mål mot vissa häktade ha alltså tillkommit för att — i sådana fall där särskild förundersökning kunde beräknas komma

• Sida 57
•  Original

att ske — hindra onödigt uppskov med målets avgörande. Att förundersök- ning gjorts obligatorisk beträffande häktade underåriga, även när laga hin- der mot villkorlig dom föreligger, har samband med att ungdomsfängelse ej får ådömas utan att sådan undersökning ägt rum men torde också vara ett uttryck för en allmän strävan att när det gäller ungdom skjuta den brottsliges person i förgrunden på ett mera utpräglat sätt än vad eljest är fallet. Efter 1946 års ändring innehåller 3 5 en för häktade och icke häk- tade gemensam regel, att förordnande om särskild förundersökning skall meddelas så snart det finnes lämpligen kunna ske. Denna kompletteras av ett bemyndigande för åklagaren och den misstänkte eller hans försvarare att hos domstolen begära beslut 0111 särskild förundersökning redan före åtalet samt av en föreskrift att beslut om särskild förundersökning av häktad bör meddelas sist i samband med häktningen. Ändringen av 3 5 har emellertid icke föranlett någon utvidgning av reglerna om obligatorisk förundersök— ning i 1 5. Enligt sin ordalydelse utesluta dessa således icke att t. ex. en förut straffad 19-åring dömes till straffarbete eller fängelse på kortare tid än sex månader, ehuru särskild förundersökning ej verkställts. Enligt ett riksdagsuttalande bör emellertid särskild förundersökning äga rum i det övervägande antalet fall, där i mål mot ungdom anledning förekommer att döma till frihetsförlust eller att meddela villkorlig dom (se första lagutskot— tets utlåtande år 1946 nr 59 s. 23).

Särskild förundersökning har främst tillkommit för .att vara ett hjälpme- del åt domstolen, men den fyller därjämte en sekundär uppgift, som efter- hand rfått allt större betydelse, nämligen att efter domen giva de verkställan— de organen erforderlig kännedom om den dömde och även _ ehuru de nu- varande förundersökningsberättelserna mera sällan avfattas med tanke där- på —— giva dem vägledning för den dömdes behandling inom ramen för den av domstolen bestämda behandlingsform—en; sistnämnda funktion kan för övrigt inrymmas under den i 1 5 lämnade beskrivningen av förundersök— ningens syfte: att vinna utredning angående de åtgärd-er som anses lämp- ligast för den misstänktes rättande.

De verkställande organens intresse av att få tillgång till verkställda för- undersökningar har tillgodosetts genom bestämmelser i administrativa för- fattningar, nämligen 1943 års til—lwämpningskungörelser till lagarna om vill- korlig dom och särskild förundersökning i brottmål, 1946 års kungörelser angående översändande av domar i vissa brottmål (nr 298) samt angående införskafftande i vissa fall av protokoll i brottmål (nr 299) ävensom genom anvisningar i cirkulär och rundskrivelser som utfärdats av fångvårdssty— relsen. Berättelse över särskild förundersökning avlämnas i två exemplar. Erhåll-er den misstänkte villkorlig dom med övervakning, sänder domsto- len det ena exemplaret av berättelsen till vederbörande skyddskonsulent; dömes han att undergå frihetsförlust, fogas det vid den utskrift av domen som expedieras för verkställighet. Förxundersökningsberättelsen följer där— efter den dömde, så att den finnes tillgänglig hos den myndighet som när- mast har uppsikt över honom, t. ex. hos styresmannen vid den anstalt där

• Sida 58
•  Original

han är intagen eller, om han är villkorligt frigiven och står under tillsyn, hos den skyddskonsulent som har uppsikt över tillsynen.

Att giva verkställighetsorganen upplysningar och vägledning var syftet med 1945 års lagändring, varigenom särskild förundersökning gjordes obli— gatorisk innan någon dömes till straffarbete ell-er fängelse i minst sex måna- der. Dessa dömda skola enligt 43 5 i den samtidigt antagna lagen om verk- ställighet av frihetsstraff m. 111. efter intagningen underkastas en särskild undersökning (observation) till ledning för anstaltsplaceringen och den fort- satta behandlingen. Vidare skola de enligt 1 5 lagen om villkorlig frigiv- ning obligatoriskt villkorligt frigivas efter fem sjättedelar av strafftiden. Med hänsyn härtill ansågs det särskilt angeläget att verkställighetsorga- nen finge tillgång till förundersökningsberättelserna.

Även när strafftid—en är kortare än sex månader blir en aförundersöknings- berättelse till nytta. under verkställigheten, bl. .a. vid klientelets fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård, men betydelsen därav har icke an— setts vara så stor att den skulle uppväga det intrång i privatlivet som en sär- skild förundersökning innebär för åtskilliga tilltalade. Ur praktisk fång- vårdssynpunkt kan det icke anses oundgängligt att äga tillgång till särskilda förundersökningar rörande t. ex. samtliga rattfyllerister »— dessa utgöra majoriteten av korttidsklientelet — ehuru det naturligtvis vore av krimino- logiskt intresse.

Beträffande förfarandet vid särskild förundersökning gäller bl. a. följan— de. Till förundersökare skall förordnas lämplig och villig person. Såsom för- ut anrförts är skyddskonsulent och Skyddsassistent pliktig att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättas, utan särskild er- sättning mottaga uppdrag som förundersökare. Konsulent skall till domstol på begäran lämna uppgift å personer lämpliga som förundersökare.

I samband med förordnande om särskild förundersökning eller senare må domstolen, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående den till- tala-de skall anskaffas. Innan någon dömes till ungdomsfängelse skall läkar— intyg alltid föreligga, såvida icke sinnesundersökning verkställts i målet. Att avgiva intyg förordnas beträffande häktad person läkare vid anstal- ten ——- enligt vad som uttalats i förarbetena anstaltens konsulterande psy- kiater, där sådan finnes — och beträffande den som är på fri fot annan läkare, om möjligt en psykiater. För läkarintyg som nu sagts har fastställts ett särskilt formulär, som främst tar sikt-e på den rent medicinska anamne— sen och på de medicinska aktualtillståndet. Arvodet till läkaren är maxime- rat till 30 kronor.

Även förundersökaren äger inhämta viss sakk'unnigutredning. Där det lämpligen kan ske bör han vända sig till barnavårdsnämnd beträffande till- talad, som är i sådan ålder att han kan bliva föremål för åtgärd av nämn- den (under 21 år) samt till nykterh—etsnämnd beträffande tilltalad som kan antagas vara hemfallen åt alkoholmissbnuk. Dessa nämn-der ha gentemot förundersökaren och domstolen en allmän utrednings- och upplysningsplikt beträffande tilltalade med vilka de ha att taga befattning. Många nämnder

• Sida 59
•  Original

salma emellertid organisatoriska förutsättningar för att verkställa några mera ingående utredningar. Av större betydelse är att förundersökaren kan vända sig till vederbörande skyddskonsulent, som enligt sin instruktion är skyldig att bistå honom med råd och upplysningar i vad som rör hans upp- drag.

När domstol förordnar om särskild förundersökning, skall i förordnandet angivas, huruvida förundersökaren skall företrädesvis utreda förutsättning- arna för villkorlig dom, ungdomsfängelse eller annan åtgärd. Härigenom får förundersökaren en anvisning, som dock icke är bindande, angående den be- handlingsform som synes närmast böra ifrågakomma. Efter att ha verk- ställt en såvitt möjligt fullständig .utredning om den tilltalades karaktär, l-ev- nadsförhållan-den och personliga förhållanden i övrigt, skall förundersöka- ren avgiva utlåtande, huruvida den åtgärd, som förundersökningen enligt förordnandet företrädesvis avser, är lämplig för den tilltalades tillrätta— förande eller om annan åtgärd är att föredraga. Om villkorlig dom har ifrå- gasatts av domstolen eller av förundersökaren —— är den sistnämnde skyl— dig att yttra sig angående behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana föreskrifter och föreslå lämplig övervakare.

Om domstolen finner att förundersökarens berättelse behöv-er komplet- teras — t. ex. beträffande möjlighet-erna att tillämpa erforderlig föreskrift enligt 8 5 lagen om villkorlig dom — är förundersökaren skyldig att full— ständiga lundersökningen ävensom att på kallelse inställa sig vid domstolen för att i fall av behov gå tillhanda med upplysningar.

Efter rättegångsreformens ikraftträdande torde den som verkställt sär- skild förundersökning i störr-e omfattning än förut höras muntligen vid rätt—en. I flertalet mål mot underåriga är förundersökarens personlig-a in- ställelse i princip obligatorisk. Enligt 2 å i 1946 års lag med vissa bestäm- melser om mål rörande brott av underårig bör nämligen förundersökaren, såframt ej särskilda skäl äro däremot, höras i mål mot underårig där anled- ning förekommer att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att med- dela villkorligt ;anshånd med straffådömandet. Detta stadgande har samband med vissa andra bestämmelser i sistnämnda lag, bl. a. rörande domstolens sammansättning. Ett under förarbetena väckt förslag att grövre brottmål mot ungdom skulle handläggas av särskilda ungdomsdomsbolar avvisades på grund av praktiska svårighet-er, men inom ramen för den vanliga dom- stolsorganisationen gälla särskilda regler. I 3 S stadgas att nämnd skall med- verka, både vid häradsrätt och rådhusrätt, i sådana brottmål mot ungdom som ovan sagts. Enligt 4 & böra för tjänstgöring i nämnden anlitas nämnde- män med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Beträffande detta stadgan-de uttalade riksdagens första lagutskott (utl. 1946 nr 59) att det i rådhusrätt, där alla nämndemän väljas av stadsfullmäktige, tord-e komma att finnas tillräckligt antal nämndemän med ifrågavarande kom- petens och att detta torde bliva förhållandet även vid häradsrätt, under vars domvärjo ligger en stad av icke obetydlig storlek. I rena lantdomsagor, där

• Sida 60
•  Original

i varje valdistrikt i allmänhet endast finnes en eller två nämndemän, kunde däremot befaras att förhållandena skulle komma att gestalta sig annorlunda. Utskottet hade övervägt möjligheterna att på :andra vägar tillförsäkra hä- radsrätterna den erforderliga sakkunskapen i ungdomsmål. Ett förslag att häradsrättens ordförande skulle i sådana mål äga till tjänstgöring i nämn- den inkalla särskilda av häradsrätten utsedda nämndemän med sakkunskap i fråga om ungdomsvård hade utskottet låtit falla. Ett skäl härtill hade va- rit, att utskottet funnit att önskvärd sakkunskap i viss utsträckning kunde tillföras domstolen på en annan väg som beredde mindre omgång. Härom anförde utskottet:

I det övervägande antalet fall, där i mål mot underårig anledning förekommer att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att tillämpa villkorlig dom, torde förundersökning enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål ha ägt rum. Har denna förundersökning verkställts av _ såsom bör vara fallet —— därför väl kvalificerad person, är det så gott som alltid av värde för domstolen att icke endast taga del av förundersökarens skriftliga utlåtande utan även att höra honom muntligen. Betydelsefulla upplysningar angående såväl den tilltalades personliga förhållande som ock den lämpligaste reaktionsformen kunna då erhållas. På detta sätt kan sålunda den avsedda sakkunskapen bliva tillgänglig för domstolen utan att några förändringar av domstolens organisation behöva vidtagas. Förunder— sökarens hörande är för övrigt av betydelse icke blott i sådana fall, då i nämnden saknas personer med särskild insikt och erfarenhet i vård och fostran av ung— dom, utan över huvud för att rätten, vare sig häradsrätt eller rådhusrätt, fullt skall kunna tillgodogöra sig resultatet av förundersökningen. Den tid förunder- sökaren förlorar genom inställelse i rätten kan för övrigt i viss mån uppvägas genom att hans skriftliga rapport kan förkortas.

Såsom ovan anförts är den särskilda förundersökningens främsta uppgift att underlätta valet av lämplig behandlingsmetod. För att giva ledning i detta hänseende måste en sådan undersökning fylla högt ställda anspråk. Särskilt i svårbedömda fall beror det huvudsakligen på förundersökningens kvalitet, om domstolen erhåller ett material som möjliggör en verklig pröv— ning, huruvida någon form av Villkorlig dom med föreskrift är att före- draga framför ett vanligt frihetsstraff eller någon annan form av anstalts- vård. Till belysning av förundersökarens ansvar i detta hänseende må fram- hållas att det ofta är en svår och tidsödande uppgift att planlägga och för- bereda effektiva åtgärder i samband med villkorlig dom. Att tillstyrka nå- gon form av anstaltshehandling eller att mera allmänt uttala sig för en villkorlig dom ställer mindre krav på förundersökaren.

Över huvud taget är det av vikt att förundersökningen inriktas på att klarlägga den utveckling som resulterat i de brottsliga handlingarna och att belysa möjligheterna att förebygga ett upprepande. En förutsättning härför är att undersökningen grundar sig på ett allsidigt och objektivt godtagbart material. En förundersökare får icke, såsom emellanåt sker, nöja sig med att på ett okritiskt sätt insamla och återgiva ett antal värdeomdömen —— kanske bristfälligt motiverade, torftiga och moraliserande — som äro föga ägnade att giva upplysning om den tilltalades personlighetsutveckling. Ti- digare, då frågan om villkorlig dom företrädesvis betraktades ur ren be-

• Sida 61
•  Original

löningssynpunkt, kunde en sådan metod tillämpas utan större olägenheter, men den måste vara utesluten i ett kriminalpolitiskt system där det gäller att träffa det ur brottsförebyggande synpunkt lämpligaste valet mellan van- liga frihetsstraff, särskilda former av anstaltsvård och skilda slags vård- åtgärder i förening med villkorlig dom.

Det nuvarande formuläret till berättelse om särskild förundersökning ger i viss mån stöd för att huvudvikten lägges vid personliga omdömen om den tilltalade. Såsom relevanta omständigheter vid bedömningen av den tilltala- des utveckling och de sannolika anledningarna till brottet upptagas i förun— dersökningsformluläret bl. a. oärlighet, lögnaktighet, osedlighet, djurplågeri, elakhet mot kamrater, olydnad och uppstudsighet, tobaksmissbruk, dåliga anlag eller karaktärsfel samt dåligt levnadssätt. Upplysningar på dessa punkter brukade tidigare företrädesvis inhämtas från den tilltalades lära. rinna i småskolan och lärare i folkskolan, den präst som konfirmerat honom och ortens fjärdingsman. Den personkrets till vilken förundersökaren i regel vänder sig torde nu ha vidgats, men den schematiska frågeställningen är densamma. Det synes böra övervägas att utarbeta ett nytt formulär, som utgår från ett mera kausalt betraktelsesätt.

Motsvarande gäller delvis beträffande det fastställda formuläret till lä- karintyg i samband med särskild förundersökning. Såsom ovan sagts tar detta nästan uteslutande sikte på rent medicinska uppgifter. Till komplet— tering av dessa, som i regel icke ensamma äro ägnade att sprida ljus över det samspel av skilda faktorer som bidragit till brottslighetens uppkomst, erfordras en social anamnes. Det synes vara av särskild vikt att den till— talades tidigare beteende icke betraktas isolerat från den sociala situation vari han befunnit sig. I detta hänseende giva de nuvarande summariska läk'arunwdersökningarna —— liksom för övrigt de fullständiga sinnesundersök- ningarna _ ej sällan anledning till befogad kritik. Båda slagen av under- sökningar kännetecknas ofta av ett statiskt betraktelsesätt, som tar fasta på vissa tidigare registrerade beteenderubbningar och lägger dem till grund för en merendels negativ diagnos — en metod som kan sägas beteckna i stället för att förklara. Den summariska läkarundersökningen skulle säker- ligen bliva värdefullare som komplement till förundersökningen i övrigt, om den finge en mera socialpsykologisk, i vissa fall socialpsykiatrisk, in- riktning än den för närvarande i regel har. Möjligen kan detta ernås genom att låta läkarundersökningen verkställas av socialläkare eller vid länslasa- retten anställda barnpsykiatrer, i den mån antalet sådana befattningshavare utvidgas utöver det fåtal som för närvarande tjänstgör i vissa större stä- der. I många fall skulle det också vara av värde om den summariska läkar— undersökningen kunde förenas med yrkesvägledning eller anlagsorientering beträffande den tilltalade. Reformer i sådan riktning kunna genomföras utan lagändring men torde kräva vissa anslagshöjningar.

Av det sagda framgår att den särskilda förundersökningen under det se- naste årtiondet icke endast fått ökad användning utan också tilldelats allt

• Sida 62
•  Original

viktigare funktioner. Den kan redan nu sägas intaga en nyckelställning inom kriminalvården och har stora utvecklingsmöjligheter för framtiden. Det ligger i sakens natur att den utveckling som sålunda försiggått och fortfarande pågår mäste medföra att väsentligt ökade krav ställas på för- undersökarnas kvalifikationer. Att verkställa särskild förundersökning är numera en långt svårare uppgift än vad som var fallet för ett tiotal år sedan. Såvitt möjligt bör förundersökaren förena social och psykologisk skolning samt ingående kännedom om kriminalvårdens och socialuvårdens organisation med erfarenhet och gott omdöme. Valet av förundersökare har blivit en kriminalpolitisk fråga av första ordningen.

Beträffande personvalet finnas vissa uppgifter och uttalanden i tidigare förslag och utredningar. År 1908 väckte borgmästaren J. G. Pettersson i Sö— dertälje en motion i riksdagens andra kammare, vari han — samtidigt som han föreslog införande av övervakningsinstitutet — uttalade att de perso- ner som kunde bliva utsedda att utöva tillsyn över villkorligt dömda tillika borde verkställa en förberedande undersökning rörande för brott tilltalades personliga förhållanden. I denna del vann motionen icke bifall av riksda- gen, som bl. a. antydde möjligheten att utvidga polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brottslingens personliga egenart, levnadsförhållanden m. m. Frågan berördes därefter i en av justitieombuds- mannen i skrivelse den 5 juli 1912 hos Kungl. Maj:t gjord framställning, vari han föreslog införande av förundersökning, med bl. a. den motivering— en att hela rättsinstitutet villkorlig dom kunde befaras så småningom råka i misskredit, därest villkorlig dom meddelades på måfå eller vore beroende på vederbörande domares större eller mindre känslosamhet. I skrivelsen ut— talade justitieombudsmannen att polismän i allmänhet vore mindre tränade att se. brottslingen ur social synpunkt, varemot det syntes särdeles tillta— lande att samma personer som utsåges för övervakande av villkorligt döm— da anförtroddes uppdraget att verkställa förundersökning; sådana personer måste nämligen förutsättas äga erforderlig människokännedom och öppen blick för den villkorliga domens sociala betydelse. I det betänkande av år 1917, som låg till grund för 1918 års lag om villkorlig straffdom med däri intagna bestämmelser om förundersökning, anförde de sakkunniga bl. a. att förundersökningen ställde anspråk på vissa personliga egenskaper, som icke vore oundgängligen nödvändiga hos övervakaren. Förundersökaren borde äga förmåga att med planmässighet och snabbhet införskaffa och kri- tiskt sovra undersökningsmaterialet samt att med tankereda, koncentration och stor noggrannhet i skrift återgiva erhållna uppgifter. Vid häradsrätter— na syntes häradshövdingens biträden kunna anlitas för dylika uppgifter. En sådan verksamhet skulle för dem utgöra en god förberedelse för deras kom- mande domarevärv i brottmål. Det kunde i regel ej anses olämpligt att sani- ma person som varit förundersökare sedermera förordnades såsom över- vakare över den dömde. I vissa fall kunde förundersökningen grundlägga ett förtroende från den övervakades sida till övervakaren; i andra fall kun—

• Sida 63
•  Original

de förundersökarens uppgifter medföra en motsatt verkan och därigenom minska möjligheten för förundersökaren att utöva övervakning över den dömde på ett tillfredsställande sätt.

De två persongrupper varom det varit tal i de nämnda reformförslagen —— yrkesmässiga övervakare och rättsbildade befattningshavare vid domsto— larna kommo i fortsättningen att i viss mån konkurrera om förunder- sökningsuppdragen. Deras lämplighet för uppdragen diskuterades även i se- nare framlagda utredningar. I 1932 års betänkande om det frivilliga skydds- och hjälparbetets organisation uppskattade de sakkunniga antalet verkställ- da förundersökningar till ungefär 1 200 om året. På vissa grunder beräkna— des att något mer än en tredjedel av hela antalet undersökningar utfördes av tjänstemän eller styrelseledamöter hos skyddsföreningar. I övrigt fram— hölls att notarier vid domstolskanslierna i stor utsträckning förordnades till förundersökare. De sakkunniga funno icke någon anledning ifrågasätta att förundersökningarna därigenom skulle utföras på ett mindre tillfredsstäl— lande sätt men gjorde gällande, att det skulle vara synnerligen värdefullt för rättsvården och skyddsföreningarnas hela verksamhet, även deras eko- nomi, om förundersökningar i större omfattning anförtroddes åt förening- arnas funktionärer eller ombud. I 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom förklarade sig emellertid de sakkunniga icke kunna bi- träda det framförda önskemålet att undersökningarna i första hand borde anförtros åt skyddsföreningarnas funktionärer. Enligt deras mening borde icke någon erinran göras mot att förundersökningar verkställdes av vid domstolskansli anställda notarier, vilka oftast nedlade mycken omsorg och möda på undersökningarna och genom deras verkställande även erhöllo en social erfarenhet som vore av stort värde för deras utbildning. Däremot ville de sakkunniga framhålla såsom av principiella skäl olämpligt att inom åkla- gar- eller polisväsendet verksamma personer förordnades till förundersökare.

Med hänsyn till de större krav som den föreslagna lagstiftningen om vill— korlig dom skulle komma att ställa på förundersökningarna — av de sak- kunniga benämnda personundersökningar — föreslogs emellertid i 1937 års betänkande att Skyddskonsulenterna skulle taga befattning med förunder- sökningarna, främst genom att i de särskilda fallen föreslå lämpliga perso- ner för sådana uppdrag. Såsom ovan anförts ha konsulenterna i gällande författningar ålagts att på begäran tillhandagå domstolarna med förslag till lämpliga förundersökare, att själva i den mån deras övriga arbetsbörda med- ger det åtaga sig uppdrag som förundersökare utan särskild ersättning samt att bistå andra förundersökare med råd och upplysningar i sådant som rör deras uppdrag.

Det mest påfallande draget i förundersökningsinstitutets utveckling under de senaste åren är den väsentligt ökade användning som institutet erhållit, främst som en följd av den vidgade tillämpningen av villkorlig dom och ikraftträdandet den 1 juli 1946 av stadgandet om obligatorisk förundersök- ning innan någon dömes till fängelse eller straffarbete i sex månader eller däröver men även som ett uttryck för den allmänna tendensen i modern

• Sida 64
•  Original

kriminalpolitik att lägga ökad vikt vid den tilltalades personliga egenska- per och förhållanden. Några exakta siffror om antalet särskilda förunder- sökningar, som blivit verkställda under de tre sist förflutna åren, föreligga ej, men med ledning av årssiffrorna för villkorligt dömda, nykomna straff- och fängelsefångar med minst sex månaders strafftid och till ungdomsfäng- else dömda personer ävensom stickprov beträffande frekvensen av särskild förundersökning inom andra kategorier kan antalet förundersökningar för närvarande beräknas närma sig 6 000 om året, ett antal som är mer än fyra gånger större än deni 1932 års betänkande beräknade årssiffran.

I detta sammanhang vill styrelsen erinra om sitt uttalande ä 5. 47 angå- ende möjligheten att låta åklagarens beslut i frågor om åtalseftergift föregås av särskild förundersökning.

Beträffande förundersökningarnas fördelning på olika kategorier förun- dersökare har fångvårdsstyrelsen icke varit i tillfälle att verkställa någon fullständig utredning. Vissa uppgifter ha dock införskaffats. Dessa giva vid handen att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna endast i relativt obetydlig utsträckning kunnat medhinna att själva verkställa förundersök- ningar. Sammanlagda antalet av skyddskonsulent-er och skyddsassistenter utförda förundersökningar understeg 50 under såväl år 1946 som år 1947 och ingen ökning synes ha inträtt under år 1948. Flertalet konsulenter och assistenter ha icke i något fall kunnat åtaga sig sådana uppdrag; huvud- parten av de verkställda förundersökningarna falla på konsulenter och as- sistenter i övre Norrland samt, efter den 1 juli 1947, på den nytillkomne assistenten i Halmstad. Däremot ha konsulenterna och assistenterna i rela- tivt betydande utsträckning biträtt andra förun—dersökare, företrädesvis på annan ort bosatta personer, med ofta tidsödande utredningar samt med råd och upplysningar. Enligt en approximativ uppskattning ha konsulenterna och assistenterna under de sista åren, bortsett från mera bagatallartade ärenden, lämnat sådant biträde åt förundersökare sammanlagt i bortåt 300 fall om året. För konsulenterna i vissa distrikt med hög inflyttningsfrekvens ha utredningar av detta slag på ett kännbart sätt bidragit till arbetsbör- dans ökning.

En undersökning av förundersökningsuppdragens fördelning beträffande de villkorligt dömda med övervakning, som under år 1947 registrerats hos Skyddskonsulenterna, har givit vid handen att funktionärer i frivilliga skyddsföreningar såvitt angår detta klientel verkställt förundersökning i något mindre utsträckning än vad som beräknades i 1932 års betänkande (1/3 av samtliga fall), varemot domstolstjänstemännens andel synes ha ökat. Av 2903 villkorligt dömda hade 1472 (50,7 %) förundersökts av tingsnotarier eller andra rättsbildade befattningshavare vid domstol. Skydds- föreningarnas tjänstemän svarade för 782 fall (26,9 %). De därnäst största grupperna voro socialvårdstjänst-emän av olika slag (241 fall), advokater (93), lärare (74), skyddskonsulenter och skyddsassistenter (47), fångvårds- tjänstemän (56), präster (40) och poliser (28). Återstående 70 fall fördela-

• Sida 65
•  Original

de sig på åtskilliga kategorier. Av en jämförelse mellan siffrorna för första och andra halvåret 1947 och av anskaffade uppgifter för första halvåret 1948 synes framgå, att tingsnotarierna åtaga sig särskilda förundersökning- ar i minskad utsträckning; däremot torde skyddsföreningarnas funktionärer och socialvårdstjänstemän av skilda kategorier utföra sådana undersökning- ar i växande omfattning.

Beträffande de frivilliga skyddsföreningarna bestyrker utredningen det förut anförda förhållandet, att vissa större skyddsföreningars verksamhet kommit att huvudsakligen avse, jämte övervakning och tillsyn, förundersök- ningsarbete utfört av heltidsanställda tjänstemän. Av ovannämnda 782 för- undersökningar, som år 1947 verkställdes av funktionärer vid skyddsföre- ning, hade sålunda 319 utförts av befattningshavare vid Skyddsvärnet i Göte- borg, 255 vid Skyddsvärnet i Stockholm, 91 vid Skyddsvärnet i Malmö och 32 vid skyddsvärn-et i Falun, medan på övriga skyddsföreningar endast kommo sammanlagt 85 fall.

Bland de ovannämnda kategorierna förundersökare utgöra endast dom— stolarnas tjänstemän, Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna, skydds. föreningarnas befattningshavare, fångvårdstjänstemännen samt, i mindre grad, socialvårdstjänstemännen, advokaterna och poliserna några klart av- gränsade grupper. Att de båda sistnämnda kategorierna _ advokater och poliser — äro så relativt väl företrädda torde närmast böra betraktas som ett svaghetstecken, då deras yrkessituation är sådan att den kan befaras inverka på deras bedömande av olika fall. Vid den kvalitativa förstärkning av förundersökningsarbetet, som otvivelaktigt är erforderlig, torde det över huvud taget vara rådligt att söka koncentrera förundersökningarna till nå- gon eller några av de övriga nämnda fem kategorierna.

I främsta rummet synes förundersökningsväsendet böra förstärkas ge- nom att de för skyddsarbete särskilt utbildade Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna beredas ökade möjligheter att ägna sig åt denna vik- tiga sida av skyddsarbetet.

Av det ovan sagda torde framgå att de frivilliga skyddsföreningarnas funktionärer i den mån de ägna sig åt förundersökningsarbete snarast äro att betrakta som för detta ändamål anställda och av statsmedel avlönade tjäns- temän. Då de varken åtnjuta den trygghet som följer av ställningen som tjänsteman eller äro underkastade det ansvar och den kontroll som äro förenade därmed, torde skyddsföreningarna icke vidare böra understödjas i egenskap av förundersökningsinrättningar. I den mån befattningshavarna skola fortsätta sin yrkesmässiga förund—ersökningsverksamhet böra de uppgå i 'skyddskonsulentorganisationen.

Det ligger i sakens natur att Skyddskonsulenterna, om de i ökad utsträck— ning komma att verkställa förundersökningar, böra i första hand tagas i anspråk för särskilt viktiga eller svårbedömda fall. Konsulenterna kunna, i den mån domstolen anmodar dem att föreslå förundersökare, medverka till att undersökningarna fördelas på lämpligt sätt.

5—488232.

• Sida 66
•  Original

I det föregående har omtalats huru den betydelse som tillkommer hand- läggningen och avgörandet av brottmål mot underåriga av lagstiftarna be- aktats på olika sätt, bl. a. genom föreskrift att nämnd skall deltaga i sådana mål och att den som verkställt särskild förundersökning i regel skall höras muntligen vid rätten. När första lagutskottet väckte förslag om detta stad- gande, uttalade sig utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1946 nr 59) kategoriskt för att förundersökning beträffande underårig i regel borde verkställas av skyddskonsulent eller skyddsassistent. Utskottet an- förde:

En förutsättning för att detta förslag skall få det värde som avses är emeller— tid, att förundersökarna äro tillräckligt kvalificerade för sina uppgifter. Mest skic- kade som förundersökare äro Skyddskonsulenterna och deras assistenter. De ar- betsuppgifter, som för närvarande åvila dem, äro emellertid av sådan omfatt- ning, att de endast i undantagsfall kunna hinna med att göra förundersökningar. De stora skyddskonsulentdistrikten försvåra i hög grad för dem att verkställa för- undersökningar utom stationeringsorten och att inställa sig vid domstol å annan ort för att lämna upplysningar. För att förslaget skall få åsyftad verkan fordras därför att skyddskonsulentorganisationen utbygges genom distriktens minskning och ökning av antalet funktionärer. Då en sådan utbyggnad även ur andra syn- punkter är i hög grad önskvärd —— den torde ha förutsatts vid den nuvarande or- ganisationens tillkomst — vill utskottet i detta sammanhang betona angelägenhe- ten av att den kommer till stånd utan onödigt uppskov.

Härjämte må erinras om att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenter— na inom den del av skyddsarbetet som infaller före domen ha ålagts även andra arbetsuppgifter av stor betydelse, bl. a. att giva anvisning på lämp- liga förundersökare och att bistå förundersökarna i deras arbete samt att i de särskilda fallen föreslå lämpliga övervakare för de villkorligt dömda. Dessutom ha konsulenterna, såsom ovan anförts, en allmän ut- rednings- och upplysningsskyldighet gentemot domstolarna. När de av dom- stol anlitas för särskild förundersökning eller annan utredning, torde upp- dragen efter rättegångsreformens ikraftträdande i regel inbegripa person- lig inställelse vid huvudförhandlingen i målet.

• Sida 67
•  Original

KAP. 6.

Skyddsarbetet efter domen.

Författningar m. m. I motsats till vad som är fallet i åtskilliga andra län- der finnes i Sverige en gemensam organisation för skyddsarbetet beträffan- de de villkorligt dömda som ställas under övervakning och eftervården av de från fångvårdsanstalt frigivna eller utskrivna beträffande vilka tillsyn an- ordnas. Även bestämmelserna om övervakningens och tillvsynens utövande överensstämma i stort sett. Vissa skiljaktigheter föreligga mellan å ena sidan övervakningen av villkorligt dömda och tillsynen över villkorligt fri- givna samt å andra sidan tillsynen över de från ungdomsfängelse, förvaring och internering på prov utskrivna. Med hänsyn till organisationen märkes att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna endast på begäran, t. ex. av fångvårdsanstalt eller utskrivningsmyndighet, ha att taga befattning med eftervården av sistnämnda kategorier utskrivna.

De viktigaste bestämmelserna om skyddsarbetet efter domen äro meddelade i de den 1 oktober 1945 utfärdade instruktionerna för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter (nr 732), för övervakare över villkorligt dömda (nr 739) och för tillsynsmän för villkorligt frigivna (nr 744), i stadgan den 8 april 1938 an- gående vård och behandling av dem som dömts till ungdomsfängelse, i lagen den 22 april 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, samt i instruktionen den 21 juni 1946, nr 395, för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna. Stadganden av mera formell natur ha meddelats i en den 31 oktober 1947 utfärdad tillämpningskungörelse till lagen om villkorlig dom (nr 841) samt i en kungörelse den 21 juni 1946 (nr 304) röran- de tillämpningen av lagen om villkorlig frigivning.1 Bestämmelser om rekvisition av protokoll m. m. ha intagits i kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 859) angående införskaffande i vissa fall av handlingar i brottmål. Om tystnadsplikt och lik- nande frågor finnas stadganden i ovannämnda instruktioner samt i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekre- tesslagen). Vissa ersättningsfrågor regleras i särskilda författningar. Slutligen ha föreskrifter och anvisningar meddelats i ett antal av fångvårdsstyrelsen utfärdade cirkulär och rundskrivelser.

Ehuru skyddsarbetet huvudsakligen avser villkorligt dömda som stå un- der övervakning samt villkorligt frigivna eller villkorligt (på prov) utskriv- na som stå under tillsyn, böra organen för skyddsarbetet lämna råd och bistånd även åt andra för brott dömd-a personer som vända sig till dem. För Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får detta (jämlikt grun- derna för deras instruktion) anses vara ett tjänsteåliggande.

Enligt 40 5 lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. åligger det styresman vid fångvårdsanstalt att i god tid förbereda varje intagens frigivning eller utskriv—

1 Ändrad genom kungörelse den 13 december 1946, nr 787.

• Sida 68
•  Original

ning. För detta ändamål bör han genom hänvändelse till skyddskonsulent _ som enligt sin instruktion är skyldig att biträda med anordnandet av eftervård _” eller till skyddsförening, arbetsförmedlingsanstalt, annat allmänt eller enskilt hjälporgan eller enskild person söka bereda den som skall frigivas eller utskri— vas lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet ävensom i övrigt vidtaga sådana åtgärder, som kunna hjälpa denne att föra ett l:aglydigt och sam- hällsnyttigt liv. Enligt 4 & samma lag åligger det styresmannen, där det kan ske utan dröjsmål, att till överläggning i anstaltsnämnden upptaga frågor om efter- vård. Beträffande den som skall villkorligt frigivas är styresmannen enligt lagen om villkorlig frigivning skyldig att samråda med vederbörande skyddskonsulent. Ytterligare stadganden angående anordnandet av eftervård ha meddelats i [ skyddskonsulentinstruktionen och i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fång- vårdsanstalterna (jfr s. 91).

Skyddsarbetets uppgifter inom eftervården beträffande de till frihets- förlust dömda äro sålunda icke begränsade till tiden efter frigivningen eller utskrivningen; de särskilda skyddsorganen ha viktiga uppgifter redan på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen, varvid de ha att samarbeta med an- staltsorganen. Över huvud taget kan man i modern kriminalvård icke draga någon skarp gräns mellan anstaltshehandling och eftervård; båda ha till syfte att främja den dömdes anpassning i samhället. Medan den dömde är kvar på anstalten, skola anstaltsorganen och de särskilda skyddsorganen ge- mensamt planlägga hans förhållanden efter frigivningen eller utskrivning- en. Därefter övertages ansvaret för eftervården av organen för skyddsarbe- tet. Genom att tjänstemän vid anstalterna ofta anlitas som tillsynsmän för villkorligt frigivna och utskrivna uppehålles dock i praktiken en viss kon— takt mellan anstaltsorganen och en del av eftervårdsklientelet.

Beträffande de villkorligt dömda som stå under övervakning samt de vill- korligt frigivna och utskrivna som stå under tillsyn innebär skyddsarbetet, förutom hjälpverksamhet i egentlig mening, även ett kontrollerande mo- ment. I instruktionerna för övervakare och tillsynsmän föreskrives näm- ligen, att de skola göra sig underrättade om den dömdes uppförande och noggrant tillse att han fullgör sina åligganden. Dessa kunna till omfattning och innebörd variera i olika fall.

och 10 55 lagen om villkorlig dom åligger det villkorligt dömd att under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt samt att hålla övervaka— ren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I övrigt skall den villkorligt dömde ställa sig till efterrättelse vad som enligt utfärdade föreskrifter åligger honom. Föreskrift enligt 8 5 lagen om villkorlig dom — föreskriften meddelas av rätten —— kan såsom ovan an- förts avse den dömdes arbetsanställning, utbildning, bostad, vistelseort, fri— tidssysselsättning, förfogande över arbetsförtjänst och andra tillgångar, av- hållsamhet från rusdrycker samt behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt ävensom hans överlämnande till skyddsuppfostran samt

Särskilda föreskrifter i samband med övervakning och tillsyn. Enligt 6 i |

• Sida 69
•  Original

åläggande för honom att på tid och sätt som angivas i domen söka fullgöra honom åliggande skadeståndsskyldighet. Övervakaren äger jämlikt 10 5 med—dela bestämmelser med avseende å verkställandet av föreskrift enligt 8 5 samt de ordningsföreskrifter, som han med hänsyn till den dömdes ung- dom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

I fråga om villkorligt frigivna ha bestämmelser av i huvudsak samma in- nebörd meddelats i 5, 8 och 9 55 lagen om villkorlig frigivning. Såsom i det föregående anförts kan föreskrift enligt 8 5 lagen om villkorlig frigivning —— föreskriften meddelas av styresmannen eller, vid fakultativ villkorlig fri- givning, av fångvårdsstyrelsen — dock icke avse åläggande för den frigivne att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan an- stalt. Den som villkorligt frigivits kan ej heller överlämnas till skyddsupp- fostran och ej åläggas att på visst sätt fullgöra honom åliggande skade- ståndsskyldighet. Föreskrift meddelas i samband med frigivningen av an— staltens styresman efter samråd med anstaltsnämnden och vederbörande skyddskonsulent.

Beträffande såväl villkorligt dömda som villkorligt frigivna kunna med— delade föreskrifter upphävas eller ändras genom beslut under prövotiden. Den som åsidosätter sina åligganden kan erhålla ny föreskrift. Beträffande villkorligt frigiven kan ny föreskrift meddelas även utan att sistnämnda förutsättning föreligger. Beslutanderätten i dessa frågor tillkommer i fråga om villkorligt dömda övervakningsdomstolen eller övervakningsnämnden, om sådan nämnd har tillsatts, samt beträffande villkorligt frigivna skydds- konsulent eller, när beslut föranledes av att den frigivne åsidosatt sina ålig- ganden, fångvårdsstyrelsen.

Beträffande de från ungdomsfängelse, förvaring eller internering på prov utskrivna gälla i stort sett likartade bestämmelser med de undantag, som föranledas av att beslutanderätten i eftervårdsfrågor tillkommer ungdoms- fängelsenämnden respektive interneringsnämnden.

Med avseende å graden av den frihetsinskränkning som de villkorligt döm- da och villkorligt frigivna äro underkastade är det ofta av väsentlig bety— delse, huruvida särskild föreskrift meddelats eller ej. Om föreskrift ej läm— nats, äger den dömde att röra sig fritt under förutsättning att han på före- skrivet sätt håller kontakt med övervakaren eller tillsynsmännen. Har före- skrift meddelats, t. ex. om arbete eller bostad, innebär detta att den dömde ej äger byta arbete eller bostad utan särskilt medgivande. I övrigt kan den dömdes rörelsefrihet bliva mer eller mindre starkt beskuren allt efter ut- formningen av meddelade föreskrifter. Omhändertaganden av frihetsberö- vande karaktär kunna ävägabringas icke blott genom tillämpning av så- dana föreskrifter som uttryckligen taga sikte på anstaltsvård, t. ex. åläg- gande att undergå behandling på sinnessjukhus eller på alkoholistanstalt, utan även genom föreskrift om arbetsanställning och bostad, innebärande att den dömde skall arbeta och bo på något övergångshem av anstaltstyp.

Under förarbetena till lagen om villkorlig dom ( prop. 1939 nr 86 s. 46 f. och 56 f. samt första lagutskottets utl. 1939 nr 35 s. 24 f.) kom det till

• Sida 70
•  Original

klart uttryck att domstolen och ej övervakaren skulle bestämma den fak— tiska innebörden av föreskrifter rörande den dömdes förhållanden under prövotiden. När villkorlig dom förenas med föreskrift, bör domstolen icke blott angiva den allmänna karaktären av den åtgärd som föreskrives utan även närmare bestämma densamma. Av meddelad föreskrift skall framgå huru omfattande de frihetsinskränkningar äro som den dömde skall vara underkastad. Sålunda bör domstolen, när föreskrift meddelas angående bo- stad, i beslutet angiva det enskilda hem, inackorderingshem eller övergångs- hem där den dömde skall bo. Om domstolen endast avser att giva övervaka- ren en allmän kontroll över den dömdes val av bostad, kan dock åt beslutet givas den formen att övervakaren äger bestämma den lägenhet där den döm- de skall bo.

I åtskilliga fall ha domstolarna nödgats på Övervakaren överlåta utform— ningen av meddelade föreskrifter i större utsträckning än vad lagstiftaren av- sett. Orsaken härtill torde i regel ha varit att föreskrift som ansetts erfor- derlig icke hunnit förberedas så noggrant att dess innebörd kunnat preci- seras i domen. Fångvårdsstyrelsen har i utfärdade anvisningar anmodat Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna att söka tillse, att ej överva- kare med stöd av ett sådant allmänt bemyndigande ger den dömde föreläg- ganden av mera ingripande natur. Sålunda bör övervakaren icke ålägga den dömde att byta arbete, att flytta till annan ort, att vara inackorderad i en- skilt hem, bo i inackorderingshem eller vara intagen i övergångshem, att använda någon mera väsentlig del av sin fritid för visst ändamål eller att underkasta sig mera väsentliga inskränkningar i förfogandet över arbets- förtjänst eller andra tillgångar. I tveksamma fall bör avgörandet hänskju- tas till övervakningsdomstolen eller övervakningsnämnden, om sådan nämnd är tillsatt. Att den dömde redan vid domen får klart besked om de frihets- inskränkningar som han skall underkasta sig är av största vikt såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till de psykologiskt ogynnsamma verkningar som kunna inträda därest den dömde är osäker om domens verk- liga innebörd. Även de verkställande organen ha intresse av att det råder klarhet därutinnan. Det är förklarligt att domstolarna i nuvarande läge i viss utsträckning måste avvika från det förfarande som lagstiftaren åsyftat. Skälen härför torde i flertalet fall komma att bortfalla därest skyddsarbetets organisation förstärkes i erforderlig omfattning.

När det finnes oundgängligt att delegera befogenheten att närmare ut- forma innebörden av meddelad föreskrift, bör beslutanderätten icke upp- dragas åt övervakaren ensam utan, såsom nu i regel sker, åt övervakaren i samråd med skyddskonsulenten eller åt skyddskonsulenten.

På liknande sätt förhåller det sig beträffande villkorligt frigivna. Det står ej i överensstämmelse med lagstiftningens grunder att vid meddelande av föreskrift, t. ex. om arbetsanställning och bostad, helt överlåta på tillsyns- mannen att bestämma var den frigivne skall arbeta och bo. Genom sin obe- stämda utformning är en sådan föreskrift ägnad att skapa osäkerhet för den frigivne och därigenom inverka ogynnsamt på honom. Den bristfälliga ut-

• Sida 71
•  Original

formningen kan vara till olägenhet även på annat sätt, t. ex. genom att försvåra vidtagandet av erforderliga åtgärder mot en frigiven därför att det råder osäkerhet rörande vad som åligger honom. Om det undantagsvis icke medhinnes att före frigivningen planera t. ex. en arbetsanställning för in- tagen som anses böra erhålla föreskrift därom, möter det emellertid icke hinder för styresmannen att åt föreskriften giva den formen, att den frigivne i fråga om arbete skall följa de anvisningar som meddelas av skyddskonsu- lenten eller att han skall följa de anvisningar som tillsynsmannen efter sam- råd med konsulenten meddelar. I åtskilliga fall torde det t. o. m. innebära en fördel att giva föreskriften en sådan utformning. Den mindre snäva dele— gationsrätt, som sålunda får anses föreligga beträffande föreskrifter för Vill- korligt frigiven, sammanhänger med att skyddskonsulenten är behörig icke blott att ändra eller upphäva meddelad föreskrift utan även att meddela ny föreskrift. Enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar bör emellertid konsulent i tveksamma fall underställa frågan styrelsens prövning.

När föreskrift meddelats för villkorligt dömd eller villkorligt frigiven, skall övervakaren (tillsynsmannen) inom de i beslutet angivna gränserna meddela de närmare bestämmelser som erfordras för att åtgärderna skola bliva genomförda på lämpligt sätt och bliva till gagn. Övervakaren äger på grund av särskilda omständigheter medgiva tillfälliga lättnader och jämkningar i fråga om de av domstolen eller styresmannen medde— lade föreskrifterna. I övrigt har övervakaren i princip icke någon befogen- het att ändra [eller jämka vad som föreskrivits. Från föreskrift om vistelse- ort torde sålunda avvikelse kunna medgivas endast tillfälligt och för kor- tare tid. Om den dömde anvisats visst arbete får övervakaren dock anses behörig att medgiva ombyte av arbete, därest annat ej framgår av beslutet. När särskild bostad angivits i den villkorliga domen eller vid den villkor- liga frigivningen, kan övervakaren i samråd med skyddskonsulenten låta den dömde flytta till en bostad av samma karaktär som den anvisade, t. ex. från ett enskilt hem till ett annat, från ett inackorderingshem till ett annat sådant hem etc. I hithörande frågor bör övervakaren alltid samråda med skyddskonsulenten. I intet fall äger övervakare att skärpa meddelad före- skrift.

Den övervakare och tillsynsman tillkommande befogenheten att med- dela erforderliga ordningsföreskrifter är av mycket begränsad omfattning. Den får icke användas till att meddela föreskrifter som äro av ingripande natur. En betydande begränsning av ifrågavärande befogenhet ligger också däri att hithörande föreskrifter få meddelas endast när de äro erforderliga med hänsyn till den dömdes karaktär eller sinnesbeskaffenhet eller, såvitt angår villkorligt döm—d, hans ungdom. Övervakare och tillsynsman bör i detta hänseende iakttaga stor varsamhet och i alla tveksamma fall samråda med skyddskonsulent. I övrigt hänvisas till den i det följande lämnade framställningen om syftet med övervakning och tillsyn samt sättet för deras utövande.

• Sida 72
•  Original

Principerna för övervakning och tillsyn. I förarbetena till den första lagen om villkorlig dom av år 1906 framhölls såsom ett huvudsakligt skäl för införande av institutet villkorlig dom, att man därigenom kunde und- vilka de skadliga verkningar av social och ekonomisk natur som vanligen vore, förknippade med ett frihetsstraff. Det sålunda angivna syftet kom bl. a. till uttryck i ett stadgande i lagen, att vid prövning av frågan om villkorlig dom skulle beaktas, huruvida straffets utkrävande kunde medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet.

Med hänsyn till de mindre gynnsamma erfarenheterna av polisuppsikten över frigivna fångar är det naturligt att 1906 års lag icke upptog övervak— ning såsom ett medel att främja de villkorligt dömdas re socialisering. I 1902 års betänkande anförde de sakkunniga, att ett övervakande av den dömdes uppförande genom polismyndighet eller särskild tillsynsman kunde med skäl befaras alltför ofta lända till verklig skada för den dömdes sociala ställning, på samma gång som hans självaktning därigenom undergrävdes, samt att övervakandet sålunda skulle i ganska väsentlig mån motverka vad man åsyftade att vinna med den villkorliga domen.

Skyddsarbetet för de villkorligt dömda var således vid denna tid icke för- enat med någon form av kontroll utan hade ren hjälpkaraktär. Det villkor— ligt medgivna anståndet kunde förverkas endast i samband med åtal för nytt brott. Hotet att den dömde i sådant fall kunde få undergå även det villkor- ligt ådömda straffet ansågs dock innebära ett indirekt tvång till laglydighet under prövotiden.

I den samtidigt och på grundval av samma sakkunnigbetänkande antagna lagen är 1906 om villkorlig frigivning föreskrevs däremot, att villkorligt frigiven skulle vara underkastad såväl tillsyn som vistelsetvång. Då lagen även innehöll ett stadgande, som i första hand anvisade länsman, polis- mästare eller stadsfiskal såsom tillsynsman, ligger det antagandet nära till hands att tillsynen skulle innebära ett bibehållande av den gamla polis- uppsikten över frigivna. Denna synpunkt torde också ha spelat en viss roll (se särskilt Högsta domstolens yttrande över det remitterade lagförslaget) men man sökte på olika sätt giva tillsynen en mera positiv karaktär. I lagen stadgades, att tillsynen skulle utövas med allvar men också med sådan var- samhet att den frigivne icke stördes i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. Uttalanden i förarbetena giva vid handen, att tillsynen närmast skulle ha till uppgift att såsom ett komplement till arbets- anskaffning och andra hjälpåtgärder vara ett stöd för den frigivne.

Redan 1906 års lagstiftning om villkorlig frigivning innebar sålunda i viss mån ett godtagande' av principen att hjälparbetet för straffade borde. utom i lindriga fall, kompletteras med en kontrollerande men varsamt utövnd till— syn, som anordnades i det positiva syftet att möjliggöra ett följdriktigt ge- nomförande av vidtagna hjälpåtgärder.

Den bristande överensstämmelse i uppfattningen av de båda inscituten övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över villkorligt frigivna, som kom till uttryck i 1906 års lagar, synes ha sin huvudsakliga förklaring i det

• Sida 73
•  Original

förhållandet, att villkorlig frigivning efter utländskt mönster betraktades icke som en frigivning i egentlig bemärkelse utan, såsom det uttrycktes i 1902 års betänkande, som en förändring i sättet för straffets verkställande, en villkorlig lindring, som vid gott uppförande finge fortfara under den återstående strafftiden (H. D. framhöll dock dess karaktär av villkorligt efterskänkande av en del av straffet). Tillsynen uppfattades trots sitt posi- tiva syfte såsom en ingripande frihetsinskränkning.

Övervakningens positiva uppgift att hjälpa och stödja den dömde fram- hävdes starkt under förarbetena till 1918 års lag om villkorlig straffdom, varigenom övervakningsinstitutet infördes. I det år 1917 avgivna betänkan- de, som låg till grund för lagen, erinrades att tillsyn av två olika typer till- lämpades i Sverige, nämligen dels den rena polisuppsikten över bettlare och lösdrivare, dels den tillsyn varom stadgades i 1906 års lag om villkorlig fri- givning, 1902 års lag om tvångsuppfostran och 1913 års lag om behandling av alkoholister.

Gentemot det i 1902 års betänkande gjorda uttalandet, att övervakning kunde befaras skada den villkorligt dömdes sociala ställning och undergräva hans självaktning, anfördes i 1917 års betänkande, att sådana farhågor kunde besannas vid en övervakning som lade huvudvikten på uppsikten över den dömde. Men farorna härför minskades i samma mån som det hjälpande och stödjande momentet i övervakningen kom att utgöra en huvudsaklig del av övervakarens verksamhet, något som även bestyrktes av praktisk er- farenhet. En övervakning, som utövades på sådant sätt, att den skadade den dömdes sociala ställning och undergrävde hans självaktning, skulle stå i rak strid mot de grunder, på vilka det föreslagna institutet vore uppbyggt.

I betänkandet kritiserades en benägenhet _ som enligt de sakkunnigas mening gjorde sig gällande i Nordamerikas förenta stater och i viss mån även i England att med villkorlig dom förena uppfostrande åtgärder, som gingo långt utöver vad som erfordrades för att vinna det närmaste med strafflagstiftningen sammanhängande ändamålet, nämligen att förhindra återfall i brott. De' sakkunniga hade övervägt att Öppna möjlighet för dom- stolen att föreskriva vad den dömde hade att iakttaga i de avseenden som enligt domstolens mening vore av betydelse för hans rättelse, men de hade avstått därifrån av flera skäl, främst enär en sådan befogenhet syntes kun- na medföra alltföir starka inskränkningar i den dömdes handlingsfrihet. I fråga om ungdom hade de dock funnit övervägande skäl tala för att det borde finnas möjliighet att föreskriva lydnadsplikt mot övervakaren. På de- ras förslag upptogs ett stadgande därom i 1918 års lag.

Artskillnaden imellan tillsyn och polisuppsikt underströks ytterligare i det avsnitt av 19117 års betänkande, som innefattade förslag till 1918 års ändringar i lagen om villkorlig frigivning. I enlighet med förslagets stånd- punkt upphävdes det ovannämnda stadgandet att tillsynen i första hand skulle utövas av *vissa polismän. För den händelse frivillig tillsynsman i något fall icke skullle stå till buds, bibehölls dock en reservbestämmelse om skyldighet för poliismästare, landsfiskal och stadsfiskal att mottaga tillsyns- uppdrag.

• Sida 74
•  Original

Sistnämnda stadgan—de återfanns i propositionen (nr 252) till 1943 års riksdag med förslag till lag om villkorlig frigivning men uteslöts av riks- dagen på initiativ av första lagutskottet, som till stöd härför anförde, att det vore olämpligt att i lagen intaga en regel, som gåve intryck av att till— synen i vissa fall kunde få karaktären av polisuppsikt.

Vid tillkomsten av såväl 1939 års lag om villkorlig dom som 1943 års lag om villkorlig frigivning betonades i olika sammanhang att övervaknings- och tillsynsinstituten — som enligt dessa lagar kunna förenas med särskilda föreskrifter för den dömde —— vore att betrakta som hjälpåtgärder vidtagna i syfte att underlätta den dömdes inordnande i samhället.

Av den lämnade redogörelsen framgår att övervaknings- och tillsynsinst—i- tuten ha till uppgift att förebygga återfall i brott genom att främja de döm- d-as resociali—sering. Härav följer att övervakning eller tillsyn skall anordnas endast när det finnes erforderligt för detta ändamål. Detsamma gäller i fråga om meddelandet av särskilda föreskrifter. Föreskrift får icke tillgripas i syfte att giva den dömde en strängare behandling än som anses påkallad med hänsyn till brottets grovhet eller av liknande skäl. Vad i förarbetena till 1939 års lag anförts därom att 5. k. kvalificerad villkorlig dom vore mera kännbar för den dömde än enkel villkorlig dom och därför i större utsträck- ning kunde ersätta frihetsstraff utan att åsidosätta behöriga hänsyn till den allmänna laglydnaden, torde icke giva stöd för att av allmänpreventiva skäl förordna om föreskrift som ej erfordras med hänsyn till den villkorliga do- mens individualpreventiva uppgift att förebygga återfall i brott. Om någon föreskrift av mera negativ karaktär, t. ex. förbud för den dömde att uppe- hålla sig på viss ort, meddelas utan att behov därav föreligger, framstår föreskriften för honom som ett slags bistraff. Föreskrift för den dömde att avhålla sig från bruk av rusdrycker — år 1946 meddelades rusdrycksför- bud för nära en tiondel av samtliga villkorligt dömda med övervakning och år 1947 i nästan lika stor utsträckning — synes understundom tillämpas i fall där den knappast kan beräknas bliva av betydelse ur brottsförebyggande synpunkt.

Vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning framhöll riks- dagen (första lagutskottets utl. 1943 nr 49), att föreskrift om bostad och arbete på ett övergångshem med anstaltiskvaraktär endast i sällsynta undan- tagsfall borde meddelas mot den frigivnes vilja. Ej heller beträffande vill- korligt dömd tor-de sådan föreskrift böra tillämpas annat än undantagsvis. När det sker, bör det övervägas att låta föreskriften avse endast viss del av prövotiden. Enligt engelsk rätt gäller i detta hänseende en tidsgräns av sex månader eller högst ett år ; därjämte uppställes såsom villkor att hemmet är godkänt av fångvårdsmyndigheterna och underställt deras inspektion.

Valet av övervakare och tillsynsman. I vad det gäller valet av tillsynsman för villkorligt frigiven har utvecklingen gått i den riktningen att man velat för uppdraget anlita person, som till följd av sitt förhållande till den fri-

• Sida 75
•  Original

givne ansetts särskilt ägnad därför. Man lägger märke till en bestämd ten- dens hos lagstiftarna att inskränka användandet av polismän för tillsynens utövande, vilket bl. a. tagit sig uttryck däri, att ett i 1918 års lag bibehållet stadgande om skyldighet för vissa polismän att åtaga sig tillsynsuppdrag slutligen fick utgå vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning.

I 1938 års förslag till den nu gällande lagen om villkorlig frigivning för- utsattes att tillsynsuppdragen skulle kunna lämnas åt skyddskonsulenter- na, särskilt i de mindre distrikten, medan man i övrigt huvudsakligen finge lita till frivilliga krafter. I ett antal fall ha också skyddskonsulenter och skyddsassistenter åtagit sig dylika uppgifter, men antalet sådana fall är ringa. Detta beror på att skyddskonsulentorganisationen icke blivit utbyggd så som i 1938 års förslag till lag om villkorlig frigivning förutsattes. Skydds— konsulenterna hava till följd av sin stora arbetsbörda i regel icke haft tid att åtaga sig tillsynsuppdrag.

Vad därefter angår personvalet i vad gäller övervakare över villkorligt dömd har denna fråga flera gånger varit föremål för överväganden.

I motiveringen till ett vid 1933 års riksdag fattat beslut om sänkning av det dåvarande arvodet åt övervakare över villkorligt dömda från 45 till 30 kronor för år (prop. 1933 nr 1, andra huvudtiteln s. 75) anfördes att övervakningen i främsta rummet borde anförtros åt sådana personer, vilka enbart av socialt intresse åtoge sig uppdraget och sålunda vore villiga att fullgöra det utan ersättning; ändamålet med övervakningen ansågs bli bättre tillgodosett, därest den finge karaktären av ett oavlönat förtroende- uppdrag. Föregående år hade i 1932 års betänkande om det frivilliga skydds- ooh hjälparbetet förordats, att övervakningarna i ökad omfattning bleve anförtrodda åt skyddsorganisationerna. Som skäl härför hade bl. a. an- förts, att en övervakare, som utan omgång kunde begagna en skyddsför- enings hjälp, hade lättare att lämna det bistånd med ekonomiskt stöd och arbetsanskaffning m. ni. som i många fall erfordrades för att övervakningen skulle bliva effektiv.

I 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. an- förde de sakkunniga, att de icke kunde ansluta sig till meningen, att frivil- liga och oavlönade krafter skulle i princip vara att föredraga framför av- lönade. Då en persons lämplighet såsom övervakare till stor del vore bero- ende av hans rent personliga förutsättningar och av omständigheterna i det särskilda fallet, vore det vanskligt att fälla ett generellt omdöme i frågan. Det syntes självfallet att personer, som yrkesmässigt ägnade sig åt övervak- ning, därigenom förvärvade en värdefull erfarenhet på området, särskilt som de säkert i stor utsträckning ägnade sig åt denna verksamhet främst av håg och fallenhet. De sakkunniga uttalade vidare att de personer, som av ide- ella bevekelsegrunder ville åtaga sig övervakningsuppdrag, säkerligen ofta befunnit sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde utföra oavlönat arbete i någon mera avsevärd omfattning. Från flera håll hade framhållits, att det i viss utsträckning inträffat att personer, vilka mera tillfälligtvis

• Sida 76
•  Original

åtagit sig övervakningsuppdrag, vårdslösat sin uppgift. De sakkunniga, som förklarade att det för den föreslagna reformen av institutet villkorlig dom erfordrades en övervakning som fyllde högt ställda anspråk, väckte såsom ovan anförts förslag att för denna och andra uppgifter införa den seder- mera beslutade skyddskonsulentorganisationen.

Fångvårdsstyrelsen har infordrat uppgifter beträffande de den 1 juli 1947 löpande övervaknings- och tillsynsuppdragens fördelning på olika kategorier övervakare och tillsynsmän. Vid nämnda tidpunkt stodo 8232 villkorligt dömda under övervakning och 674 villkorligt frigivna under tillsyn, till— hopa alltså 8 906 personer, varav 7 500 män och 1 406 kvinnor. Av de vill- korligt dömda voro 1 887 män och 395 kvinnor under 21 års ålder. Över- vaknings- och tillsynsuppdragens fördelning har redovisats i tab 12.

Av tabellen framgår bl. a. att den ojämförligt största gruppen bland övervakarna och tillsynsmännen utgöres av tjänstemän vid skyddsförening- ar. Av 111 manliga och 21 kvinnliga befattningshavare vid skyddsförening, därav 100 män och 17 kvinnor heltidsanställda, utövades sammanlagt 2 625 övervaknings- och till'synsuppdrag, d. v. s. nära 30 % av hela antalet så- dana uppdrag. De heltidsanställda tjänstemännen svarade för den stora majoriteten (2 501) av fallen. Såsom i det följande närmare utvecklas (se 5. 100) innehavas skyddsföreningarnas övervaknings- och tilllsynsuppdrag till alldeles Övervägande del av heltidsanställda tjänstemän vid skyddsvär- nen i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö samt av befattningsha- vare vid skyddsvärnet i Kopparbergs län. I storstäderna är det ej ovanligt att samma tjänsteman samtidigt innehar 150 å 200, ibland uppåt 250 upp- drag som övervakare eller tillsynsman. Det därnäst största antalet upp- drag innehaves av en samlingsgrupp, nämligen tjänstemän inom socialvår- den, som ej äro placerade vid anstalt inom barnavården eller alkoholist- vården eller vid arbetsförmedling. Gruppen >>andra socialvårdstjänstemän», 295 män och 155 kvinnor, utövade övervakning och tillsyn beträffande sam- manlagt 1 028 villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Mera avgränsade äro de kategorier som följa närmast i storleksordning, nämligen 620 polis- män och 4 polissystrar med tillhopa 881 fall, 419 manliga och 46 kvinnliga lärare med 600 fall samt 417 präster med 569 uppdrag. Till de större grup— perna böra också räknas nämndemän och ej lagfarna rådmän (299 fall), samt förmän och arbetsledare i industri och jordbruk (309). Nämnas må även att tjänstemän vid fångvårdsanstalt hade 147 uppdrag, företrädesvis beträffande villkorligt frigivna, kommunala förtroendemän 164, fabrikörer och hantverkare 126 och hemarbetande kvinnor 128. Skyddskonsulenter och skyddsassistenter voro förordnade som övervakare och tillsynsmän be— träffande sammanlagt endast 145 personer. Ehuru konsulenterna i vissa distrikt, särskilt i Stockholm, bemödat sig att förvärva frivilliga krafter från fackliga och politiska organisationer samt sådana ideella organisationer som ABF, folkrörelsernas sammanslutningar m. in. var det endast ett mycket begränsat antal uppdrag som utövades av sådana funktionärer, nämligen 15

• Sida 77
•  Original

samt på villkorligt dömda under och över 21 år.

Antalet villkorligt dömda och villkorligt frigivna som den 1 juli 1947 stod under övervakning och tillsyn med fördelning på övervakargrupper

Antalet villkorligt dömda Antalet Samtliga .. vllllollgl in y g g??? åveär Summa frigivna frigivna Grupp män kv. män kv. män kv. män kv. män kv. antal % 1. Skyddskonsulenter... 22 20 24 4 41 6 65 10 32 _ 107 1'2 2. Skyddsassistenter.... 6 2 7 3 15 2 22 5 11 — 38 04 3. Heltidstjänstemän vid skyddsförening ...... 100 17 356 77 1594 336 1950 413 132 6 2501 281 4. Andra tjänstemän vid sådan skyddsförening 11 4 6 4 82 30 88 34 2 — 124 1'4 5. Tjänstemän vid fång- vårdsanstalt ......... 79 8 14 2 42 10 56 12 79 -— 147 17 6. Tjänstemän vid an- stalt (skola) tillh. bar- navården ........... 57 29 126 20 15 11 141 31 1 — 173 1'9 7. Tjänstemän vid alk.- anst. ............... 15 — — — 20 — 20 — 2 — 22 02 8. Tjänstemän vid ar- betsförmedling ...... 131 12 45 6 111 11 156 17 37 1 211 24 9. Andra socialvårds- tjänstemän .......... 295 155 198 60 549 157 747 217 55 9 1028 115 10. Kommunala förtroen- demän ............. 127 12 30 7 102 14 132 21 11 — 164 18 11. Funktionärer inom fackligaorganisationer 13 1 3 — 9 1 12 1 2 _— 15 02 12. Funktionärer inom politiska organisatio- ner ................. 7 —- 3 —— 4 1 7 1 _— — 8 01 13. De inom religiösa or- ganisationer (ej tillhö- rande grupp 18 eller 19) ................. 37 8 17 3 29 25 46 28 5 2 81 09 14. De inom andra ide- ella organisationer... 24 5 8 4 29 8 37 12 3 —- 52 06 15. Rättsbildade befatt- ningshavare vid dom- stol ................. 14 — 3 — 8 2 11 2 3 — 16 02 16. Nämndemän och ej lagfarna rådmän 219 1 61 5 200 25 261 30 8 — 299 34 17. Advokater .......... 21 2 13 — 57 2 70 2 13 1 86 1'0 18. Präster ............. 417 — 151 24 299 33 450 57 61 569 64 19. Diakoner och diako- nissor .............. 24 21 22 14 45 28 67 42 15 1 125 1'4 20. Läkare .............. 19 4 4 2 15 3 19 5 3 — 27 03 21. Lärare .............. 419 46 226 33 272 51 498 84 17 1 600 67 22. Polismän och polis- systrar ..............

• Sida 78
•  Original

Antalet villkorligt dömda Antalet Samtliga

Antalet övervakare och . villk. döm- . . .. villkorligt . tillsynmgsman under över S frigivna då; olvdlk. 21 är 21 är umma rigivna

Grupp män kv. män kv. män kv. män kv. män kv. antal %

23. Milltärbefäl ......... 64 — 38 — 39 2 77 2 1 — 80 09 24. Personalvårdsfunktio- närer ............... 16 14 16 6 10 14 26 20 2 — 48 05

25. Tjänstemän, ej förut nämnda (i allmän och enskild tjänst) ....... 306 36 72 20 251 42 323 62 24 2 411 46 26. Köpmän ............ 113 4 36 5 77 5 113 10 7 — 130 15 27. Affärsbiträden ...... 9 1 4 1 9 -—- 13 l — —- 14 0.2 28. Fabrikörer och hant- verkare ............. 106 1 36 1 77 4 113 5 7 ] 126 1'4 29. Förmän och arbetsle- dare i industri och jordbruk ............ 270 1 80 5 201 9 281 14 13 1 309 35 30. Industriarbetare ..... 61 — 18 — 34 5 52 5 5 — 62 0”: 31. Jordbruks— och skogs-

arbetare ............ 34 — 10 1 18 3 28 4 3 — 35 0'4 32. Hemarbetande kvin-

nor ................. — 92 — 47 2 77 2 124 — 2 128 1'4 83. Övriga .............. 249 14 72 12 166 22 238 34 15 2 289 3?

Summa 3905 514 1887 395 4970 980 6857 1375 043 31 8006 1000

Antalet män under övervakning och tillsyn = 7 500. » kvinnor » » > » = 1406.

uppdrag av fackföreningsmän, 8 av funktionärer i politiska organisationer samt 52 av andra ideella organisationer utan religiös karaktär. Funktionä- rer i religiösa organisationer innehade sammanlagt 80 övervaknings- och tillsynsuppdrag.

Om man bortser från den yrkesmässiga övervaknings- och tillsynsverk- samhet som bedrives av de stora skyddsvärnsföreningarna med heltidsan- ställda befattningshavare, är det endast i begränsad omfattning som ett större antal uppdrag koncentreras på samma befattningshavare. Endast i 56 fall förekom det vid nämnda tidpunkt, att en och samma övervakare eller tillsynsman innehade 10 eller flera uppdrag.

Mot det sätt varpå övervaknings- och tillsynsuppdrag nu utdelas kan i första hand göras den erinran att skyddsföreningarnas heltidsanställda tjänstemän äro överbelastade- med uppdrag (se härom vidare 5. 100). Det torde vidare icke stå i överensstämmelse med vad i det föregående anförts om övervakningens och tillsynens syfte och innebörd att ett så stort antal polismän som nu är fallet innehava uppdrag som övervakare och tillsyns- män. I detta sammanhang må erinras att i ett flertal länder, bland annat England, Belgien och Schweiz, polisman icke må förordnas såsom överva-

• Sida 79
•  Original

kare för villkorligt dömd. Vid prövningen av en påtänkt övervakares (till- synsmans) lämplighet för uppdraget bör hänsyn tagas till hans allmänna orientering rörande den miljö, vari flertalet lagöverträdare leva, deras ar- betsförhållanden och ekonomiska villkor ävensom sättet för behandling av människor som råkat i konflikter. Uppmärksamhet bör också ägnas åt frå- gan i vad mån en stor åldersskillnad mellan den övervakade och hans över- vakare kan vara hinderlig för den nödvändiga kontakten mellan dem. Slut- ligen är att nämna att inemot en fjärdedel av de kvinnor, som den 1 juli 1947 stodo under övervakning eller tillsyn, hade manliga övervakare eller tillsynsmän. Utan att vilja göra gällande att det i alla fall skulle vara olämp- ligt med en sådan anordning synes det styrelsen som om förordnandet av manliga övervakare och tillsynsmän för kvinnor många gånger sker utan att lämpligheten därav mera ingående prövats.

Dårest skyddskonsulentorganisationen uthygges torde en ändring komma till stånd, i det att konsulenter och assistenter själva kunna åtaga sig ett större antal uppdrag och kunna lägga ned större arbete på urvalet av över- vakare och tillsynsmän. Härvid synes man höra sträva efter att i större om- fattning än nu sker söka för uppdragen förvärva funktionärer inom fack- liga, politiska, ideella och'religiösa organisationer.

Konsulenterna och assistenterna ha efter bästa förmåga sökt fullgöra sin i konsulentinstruktionen föreskrivna skyldighet att på begäran lämna dom- stol förslag till lämpliga övervakare. Denna arbetsuppgift kan icke full- göras genom att på förhand vidtala ett antal personer som synas lämpliga eller åtminstone icke olämpliga för att innehava uppdrag som övervakare och därefter utan egentligt personval föreslå domstolen att utse någon av dessa personer, eventuellt på det sättet att en förteckning på villiga över- vakare överlämnas till domstolen. Av vad ovan anförts om principerna för övervakningens utövande, särskilt om dess uppgift att söka på ett positivt sätt främja den dömdes anpassning i samhället och arbetslivet, torde tydligt framgå att det bör i varje särskilt fall noga övervägas vilken kategori av övervakare som med hänsyn till den dömdes karaktär och personliga för- hållanden är bäst ägnad att fullgöra uppdraget. Därvid bör hänsyn tagas till önskvärdheten av att övervakaren kan vinna den dömdes förtroende och har ett sådant handlag att han kan förmå den dömde att själv med- verka till resocialiseringen. En skyddskonsulent måste således anses plik- tig att i varje särskilt fall med ledning av de upplysningar som kunna erhållas rörande den tilltalade noga överväga frågan om lämplig överva- kare innan han avger sitt förslag till domstolen.

Med hänsyn till konsulentdistriktens nuvarande storlek och mångfalden av andra tyngande arbetsuppgifter ha konsulenterna icke kunnat ägna all den tid som erfordrats åt anskaffande av frivilliga krafter som äro lämpa- de för övervakningsuppdrag av skilda slag. Fullgörandet av denna uppgift har också ofta försvårats därigenom att det icke är ovanligt att domstolar- na först dagen innan eller till och med samma dag som övervakare skall

• Sida 80
•  Original

förordnas begär förslag härom från skyddskonsulenten. I sådana fall står denne utan alla upplysningar om den tilltalades förhållanden, när han skall söka finna den person, som kan antagas ha de bästa förutsättningarna för uppgiften att samtidigt vara den dömdes rådgivare och kontrollant. Fångvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang uttala det önskemålet att dom- stolarna beakta konsulenternas svårigheter och så vitt möjligt bereda dem tillfälle att personligen bilda sig en uppfattning om sådana tilltalade, för vil- ka de skola föreslå övervakare. Möjligheterna härtill synas bliva betydligt större därest styrelsens i det följande framlagda förslag till utvidgad konsu- lentorganisation antages. Konsulenterna få därigenom tillfälle att på ett helt annat sätt än vad nu är fallet stå till domstolarnas förfogande och kunna i överensstämmelse med den nya rättegångsordningens princip-er personligen närvara vid handläggning av sådana fall och ärenden som beröra deras verksamhetsområde.

Beträffande dem som utskrivas på prov från ungdomsfängelse förordnas tillsynsman av ungdomsfängelsenämnden, ofta efter förslag från ungdoms- anstalternas styresmän och kuratorer. Valet av tillsynsman har i huvudsak skett efter samma principer som beträffande villkorligt dömda och vill- korligt frigivna, möjligen med någon övervikt för vissa grupper tillsyns- män. Såsom i det föregående anförts taga Skyddskonsulenterna befattning med tillsynen av de till ungdomsfängelse dömda endast efter särskild framställning av ungdomsfängelsenämnden. Detta förhållande har föranlett vissa svårigheter såväl vid anskaffandet av tillsynsmän som vid kontrollen över tillsynens utövande. Tillsynsmännen sända enligt gällande bestämmel- ser rapporter direkt till ungdomsfängelsenämnden, varefter nämnden vid- tager erforderliga åtgärder. Då det med hänsyn till skyddskonsulenternas arbetsbelastning ej alltid låter sig göra att anlita dem för utredningar åt nämnden, kan det inträffa att det material på vilket nämnden grundar sina avgöranden icke blir så fullständigt som önskvärt vore. En särskild olägenhet är att den förberedande utredningen ofta måste ske genom skrift- växling. Det framstår således såsom angeläget att i samband med tillkomsten av en utvidgad skyddsk-onsulentorganisation tilldela konsulenterna vissa ar- betsuppgifter beträffande eftervården av ungdomsfängelseklientelet. Då det framstår som önskvärt att bibehålla en central kontroll av eftervården för detta klientel, bör det dock ej ifrågakomma att inskränka ungdomsfängelse- nämndens eftervår-dande verksamhet i sådan utsträckning att nämnden en- dast efter framställning från skyddskonsulent handlägger eftervårdsfrågor (jfr fångvårdsstyrelsens uppgift beträffande eftervård av villkorligt frigiv- na). Det synes vara lämpligt att tillsynsmännen i första hand avgiva rapporter (muntligen eller skriftligen) till Skyddskonsulenterna, som därefter enligt anvisningar av ungdomsfängelsenämnden böra hålla nämnden underrättad om de olika tillsynsfallens utveckling. Samtidigt bör det åläggas konsulen- terna att när anledning därtill förekommer hos nämnden göra framställning om erforderliga åtgärder. Tillsynsmännen höra, på samma sätt som tillsyns- männen för villkorligt frigivna, i första hand vända sig till skyddskonsu-

• Sida 81
•  Original

lenten i distriktet, dock med rättighet att när skäl äro därtill hänvända sig direkt till ungdomsfängelsenänmden.

För dem som utskrivas på prov från förvaring eller internering förordnas tillsynsman av interneringsnämnden, som i stort sett har samma eftervår- dande arbetsuppgifter som ungdomsfängelsenämnden har beträffande sitt klientel. Vid valet av tillsynsman ha befattningshavare vid säkerhetsanstal- terna, särskilt direktörer och assistenter, anlitats i betydande utsträckning, oberoende av om den utskrivne varit bosatt långt från anstalten. Detta sy- stem har särskilt motiverats med önskvärdheten av att den på prov ut- skrivne uppehåller kontakt med någon av de tjänstemän som under den långvariga anstaltstiden kommit att väl känna honom.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening böra Skyddskonsulenterna även beträf- fande förvarade och internerade erhålla vissa arbetsuppgifter såsom nor- mala tjänsteåligganden, lämpligen på samma sätt som ovan föreslagits i fråga om ungdomsfängelseklientelet. Skyddskonsulent eller Skyddsassistent i det distrikt där den utskrivne vistas torde i ökad utsträckning böra för- ordnas såsom tillsynsman.

Särskilda hinder för den dömdes resocialisering. Av de ovan återgivna ut- talanden, som gjorts under förarbetena till lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning, framgår att övervakning och tillsyn äro att betrakta som hjälpåtgärder, vilka skola positivt inriktas på att främja den dömdes resocialisering. Huvudvikten skall icke läggas vid kontroll och uppsikt utan vid att hjälpa den dömde till rätta samt giva honom råd och vägledning. Den villkorliga domen är till sitt väsen en reaktionsform utan repressiva drag. Övervakningen är ett hjälpmedel vid förverkligandet av den villkor- liga domens positiva syfte.

En av den villkorliga domens grundtankar är att den dömde skall erhålla en verklig chans att rehabilitera sig genom att under prövotiden försörja sig på lovligt sätt och i övrigt uppfylla de fordringar som samhället ställer på honom-. En konsekvens härav är att samhället bör underlätta den dömdes strävanden att finna sig tillrätta i samhällslivet och söka förebygga, att han på grund av den villkorliga domen sättes i sämre läge än andra medborgare eller eljest på något sätt diskvalificeras. Detta är övervakningsorganens p-ri- mära uppgift. Dess framgång eller misslyckande blir ofta avgörande för frå— gan i vad mån den dömde behöver ytterligare hjälpas eller kontrolleras.

Särskilda svårigheter 'uppkomma genom att lagstiftningen ingalunda konsekvent genomfört principen att villkorlig dom skall innebära en chans till rehabilitering för den dömde. I stället lägger samhället vissa hinder i vägen för den dömdes resocialisering, dels genom särskilda bestämmelser

, som göra honom handikappad i förhållande till andra samhällsmedlem-mar, * dels genom att icke bereda honom tillräckligt skydd mot att den villkor- liga domen kommer till obehörigas kännedom; om detta sker, kan det be- faras, att den dömde utsättes för den misstro och ovilja, som allmänheten, icke minst arbetsgivarna, ofta ådagalägga gentemot de straffade. I sistnämn-

• Sida 82
•  Original

da hänseende gör det icke någon större skillnad att domen blivit vill— korlig.

Styrelsen vill härvid fästa uppmärksamheten på den registrering som nu i vidsträckt omfattning förekommer beträffande straffade.

Även villkorligt dömda inskrivas i det hos fångvårdsstyrelsen förda straff- registret. Olägenheterna härav äro emellertid i och för sig mindre påfal— lande eftersom straffregistret — liksom det hos fångvårdsstyrelsen förda centrala fångregistret —— år omgivet med sträng sekretess. Vad som framstår såsom särskilt betänkligt är det förhållandet att både ovillkorliga och vill- korliga domar ofta införas i andra register, för vilka sekretesskyddet är sämre eller icke alls tillgodosett.

Över huvud taget synes utvecklingen gå i den riktningen att perso- ner som dömas för brott, villkorligt eller ovillkorligt, i växande utsträck- ning registreras hos olika myndigheter och instutioner. Främst såsom en följd härav är den sekretess, varmed samhället i syfte att underlätta den dömdes resocialisering sökt kringgärda hans namn och brott, på väg att försvinna. Detta förhållande utgör enligt fångvårdsstyrelsens mening en av de allra viktigaste frågorna inom skyddsarbetet för de villkorligt dömda samt de frigivna och utskrivna, kanske alldeles särskilt för de villkorligt dömda, eftersom en villkorlig dom i utpräglad grad har karaktären av en hjälpåtgärd som icke bör komma till obehörigas kännedom. Såsom i det föregående anförts motiverades den villkorliga domens införande i Sverige främst med att man därigenom kunde skapa möjligheter att undantaga de brottslingar som ingåvo de största förhoppningarna från de menliga bi- verkningar av företrädesvis social natur, som äro förklippade med ett frihets- straff, icke minst med hänsyn till allmänhetens reaktion mot de straffade.

De hos fångvårdsstyrelsen förda registren ha till uppgift att utgöra en upplysningskälla för myndigheter inom kriminalvården. Före straffregist- rets tillkomst förekom ingen annan central registrering av brottslingar än att vissa uppgifter om dem som begått grova brott intogos i Polisunder- rättelser i syfte att underlätta polisens verksamhet. Behovet av sekretess- skydd har i fråga om denna tidning ansetts fyllt därigenom att den tillstäl- les endast ett begränsat antal myndigheter, för vilka det är ett tjänsteålig- gande att icke för obehöriga omtala tidningens innehåll. Tidningen Polis- underrättelser, som numera utgives av statens kriminaltekniska anstalt, har efter hand kommit att utsändas till ett större antal myndigheter än tidi- gare. Den har likaledes med åren fått ett alltmera vidgat innehåll. Bl. a. synes den numera innehålla uppgifter om alla domar å ovillkorligt frihets- straff, alla villkorliga domar — även sådana utan övervakning — och så— dana hötesdomar som anses vara av allmänt intresse, bl. a. sådana domar till mindre än 60 dagsböter för snatteri som sedan 1943 ej få antecknas i straffregistret, ävensom angående alla frigivningar från straffanstalter. Ge- nom sin uppställning och genom den användning den fått tjänstgör tid— ningen i realiteten som ett centralt register över dömda brottslingar med tusentals dupletter. Vid kriminaltekniska anstalten föras därjämte olika centralregister, där i huvudsak samma uppgifter införas.

• Sida 83
•  Original

Den omfattning som straffregistreringen i Polisunderrättelser erhållit är anmärkningsvärd så till vida, att den utvecklat sig helt och hållet genom praxis utan stöd av lagstiftning. Enligt det cirkulär av år 1877, som fort- farande gäller och som icke ändrats i hithörande delar, skulle Polisunder- rättelser förutom vissa underrättelser om lösdrivare samt efterlysningar och avlysningar m. m. innehålla uppgifter om frigivningar av sådana straff— fångar som dömts till förlust av medborgerligt förtroende eller finge anses vara vådliga för den allmänna säkerheten, ävensom angående personer som rymt från fångvårdsanstalt, men även i detta fall endast när den rymde ansågs vådlig för allmän säkerhet.

Under förarbetena till lagen om straffregister övervägdes att tillgodose domstolarnas behov av uppgifter till ledning för tillämpning av straffla- gens återfallsbestämmelser genom att giva Polisunderrättelser ett utvidgat innehåll i stället för att inrätta straffregistret i den form det sedermera er— höll. Den förstnämnda utvägen avvisades emellertid (Förslag till förord- ning angående Straffregister m. m., Stockholm 1892, s. 29), enär fara däri- genom kunde uppstå för att uppgifterna om de ringare förbrytelserna — frihetsstraff utan förlust av medborgerligt förtroende, böter för snatteri m. m. — skulle erhålla alltför stor offentlighet. Enligt vad de sakkunniga uttalade kunde faran icke förebyggas genom föreskrifter om sekretess, emedan det för en stor del av kronobetjäningen på landet sannolikt skulle möta svårighet att om tidningsnumren taga sådan värd att obehöriga per- soner förhindrades taga del av deras innehåll. Redan den omständigheten att de i tidningen intagna strafförteckningarna jämte namnregister för längre tidsperioder funnes spridda i många hundra exemplar över hela lan- det, skulle vidare innefatta ett alltför vidsträckt bekantgörande vad de ringare förseelserna anginge och vara ägnad att tillskynda dem, som gjort sig skyldiga till dessa förseelser, skada för all framtid på ett sätt, som inga- lunda kunde anses rättfärdigat av det allmännas intresse att åt myndig- heterna bevara kännedom om dylika förseelser för möjligen inträffande återfall.

När 1939 års riksdag beviljade anslag till kriminaltekniska anstalten, som därefter bl. a. skulle utgiva Polisunderrättelser i en upplaga som sam- tidigt ökades från 2 000 till 4 000 exemplar, hade i ett yttrande av chefen för fångvårdsstyrelsen anförts betänkligheter ur sekretessynpunkt mot att utsända tidningen i sitt fullständiga skick till så många adressater. Från polismyndigheternas sida hade dessa farhågor avvisats, bl. a. under fram- hållande att tidningens innehåll skulle avsevärt inskränkas, sedan vissa planerade centrala register blivit inrättade vid kriminaltekniska anstalten. Sedan 1939 har den kontinuerliga utökningen av tidningens uppgifter an- gående för hrott dömda personer fortgått och såsom ovan sagts kommit att bl. a. omfatta alla villkorliga domar och sannolikt även flertalet sådana hötesdomar för snatteri, som enligt lagstiftningen 1942 ej föres i straff- registret. I sistnämnda del synes utvidgningen av Polisunderrättelsers in- nehåll ha till tiden sammanfallit med motsvarande inskränkning i straff— registret.

• Sida 84
•  Original

I många fall komma de i Polisunderrättelser intagna uppgifterna att in- flyta även i städernas socialregisier. För dessa gälla vissa sekretessbestäm— melser, som dock äro mindre stränga än motsvarande bestämmelser rö- rande straffregistret. I Stockholm torde så gott som samtliga notiser i P0- lisunderrättelser om brott och straff införas i socialregistret, som i sin tur i betydande omfattning lämnar uppgifter till systembolagets register och "erhåller andra uppgifter därifrån.

Uppgifter om personer som dömts för brott ha kommit att lämnas även till vissa andra myndigheter och för särskilda ändamål upprättade register. I denna utredning beröres endast sådan mera omfattande registrering, som är till särskild olägenhet ur kriminalvårdssynpunkt.

Jämlikt 22 och 137 55 inskrivningsförordningen den 30 december 1941 åligger det styresman vid fångvårdsanstalt dels att en gång årligen till led- ning för inskrivningen av värnpliktiga lämna uppgifter om vissa i anstalten intagna, dels att fortlöpande sända uppgifter när personer i värnpliktsäldern intagas i anstalten för undergäend—e av straff eller skyddsåtgärd samt när de frigivas eller utskrivas. Ändamålet med ifrågavarande uppgifter är att för militär myndighet tillkännagiva, huruvida de i uppgifterna angivna perso- nerna stå till myndighetens förfogande, så att erforderliga ändringar kunna vidtagas i fråga om inskrivning, krigsplacering och dylikt. Sedan dessa upp- gifter utnyttjats i nämnda syfte, bliva de icke såsom rätteligen borde ske förstörda utan förvaras hos vederbörande truppregistreringsmyndighet un- der obegränsad tid, ofta under mindre betryggande former, varvid de i be— tydande utsträckning utnyttjas för komplettering av de militära straffre- gistren. Vid flottan fästas de till och med såsom bilagor vid stamkorten för de värnpliktiga. Ifrågavarande uppgifter komma på detta sätt att sakna sekretesskydd. Det torde stå envar öppet att genom undersökning hos veder— börande truppregistreringsmyndighet utforska, huruvida en därstädes re- gistrerad person varit intagen på fångvårdsanstalt eller ej.

I skrivelse till Konungen den 6 april 1946 har fångvårdsstyrelsen heln- ställt att bestämmelser ofördröjligen måtte utfärdas om skyldighet för veder— börande militärmyndigheter att förstöra ifrågavarande från fångvårdsan- stalt inkomna uppgifter så snart de utnyttjats för sitt egentliga ändamål, ävensom att intill dess så skett förvara dem under lås, avskilda från andra registreringshan-dl-ingar.

Enligt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 408) åligger det domstolar och vissa andra myndigheter att till kontrollstyrelsen sända uppgifter angående personer, som fällas till ansvar för fylleri, för vissa brott mot rusdrycks- lagstiftningen eller rattfylleri eller för annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av alkoholhaltiga dryc- ker. Jämlikt föreskrift i samma kungörelse skall vidare fångvårdsstyrelsen sända uppgift till kontrollstyrelsen beträffande samtliga intagningar och frigivningar av personer som dömts till annat frihetsstraff än förvandlings- straff för böter. På grund av de för centrala fångregistret sedan år 1945 gällande sekretessbestämmelserna innehålla de uppgifter som insändas till

• Sida 85
•  Original

kontrollstyrelsen numera icke någon upplysning om' de-begångna brotten och de ådömda straffen. Även beträffande andra grupper asociala erhåller kontrollstyrelsen uppgifter från skilda myndigheter. De till kontrollstyrelsen inkomna uppgifterna införas i ett särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, varom stadgas i kungörelse den 6 september 1939. Uppgifterna skola vidare, i den mån de inkomma till kontrollstyrelsen, utan dröjsmål tillställas vederbörande systembolag. Till dessa bolag insändas dessutom bl. a. vissa uppgifter från nykterhetsnåmnder och polismyndig- heter.

Enligt 11 & sekretesslagen samt bestämmelser i 1939 års ovannämnda kungörelse gälla vissa bestämmelser om sekretesskydd för kontrollstyrelsens straffregister. Om iakttagande av sekretess hos systembolagen finnas inga andra stadganden än vissa av kontrollstyrelsen i cirkulär den 12 augusti 1938 utfärdade föreskrifter. Dessa innebära att den, som på grund av an- ställning eller uppdrag hos systembolag erhåller kännedom om viss person berörande förhållande, vilket står i samband med bolagets utminuterings— kontroll, äger yppa detta endast i den mån det av offentlig myndighet på- fordras eller av tjänstens intresse påkallas. Enligt samma cirkulär åligger det systembolag att erinra vederbörande om den sålunda gällande tystnads— plikten ävensom att avfordra honom förbindelse om obrottsligt iakttagande av densamma. Då uppgift får utnyttjas i tjänsteangelägenheter och utläm- nas till alla offentliga myndigheter, är sekretesskyddet redan med hänsyn till sin omfattning väsentligt mindre än vad som är fallet beträffande kon- trollstyrelsens straffregister. Härtill kommer att de vid systembolagen an- ställda, i motsats till kontrollstyrelsens befattningshavare, icke äro att be- trakta som ämbetsmän eller tjänstemän i strafflagens mening. Om de över— träda sin tystnadsplikt kunna de alltså icke dömas till ansvar för tjänstefel.

Fångvårdsstyrelsen har den 30 mars 1946 i skrivelse till K. M:t hemställt om övervägande, huruvida icke den fångvårdsstyrelsen åliggande skyldig- heten att till kontrollstyrelsen sända uppgift beträffande intagning å fång- vårdsanstalt och frigivning från sådan anstalt av den som dömts till annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter borde inskränkas så, att upp- gift icke skulle lämnas angående den, som dömts till fängelse eller straff- arbete på kortare tid än tre månader, och ej heller beträffande den, som vid intagningen icke uppnått 21 års ålder. I samma skrivelse har fångvårds- styrelsen hemställt om övervägande, huruvida icke föreskrift borde utfär- das att de uppgifter angående intagningar och frigivningar av för brott dömda personer, som fångvårdsstyrelsens sociala avdelning hade att sända till kontrollstyrelsen, skulle vidarebefordras till vederbörande systembolag endast i form av meddelanden, som utvisade när hinder uppstått för den dömde att utöva honom eljest tillkommande rätt att inköpa rusdrycker samt när hindret upphört.

En särskild olägenhet med registreringen i Polisunderrättelser är att den givit upphov till en praxis att polismyndighet på begäran utfärdar eller vägrar utfärda s. k. strafflösheisintyg. Åtskilliga polismyndigheter beakta

• Sida 86
•  Original

därvid alla för dem kända straffdomar, oberoende av den tid som förflutit efter domens meddelande. I vissa distrikt utfärdas dock intyg som enligt sin lydelse äro begränsade till en 10-årsperiod. Det har också inträffat att polismyndighet _— ehuru detta strider mot grunderna för straffregisterlagen —— begärt utdrag av straffregistret för att få upplysningar till ledning för utfärdande av intyg som ovan sagts.

De nämnda strafflöshetsintygen ha kommit att i vissa fall göra särskild skada genom att de möjliggjort att särskilda diskvalifikationsgrunder kom- mit till användning beträffande straffade personer, inbegripet de villkorligt dömda. Vid ett antal statliga verk och inrättningar tillämpas bestämmel- ser om antagning av personal, som innebära att ordinarie anställning ej kan vinnas av den som tidigare straffats för brott, inbegripet den som er- hållit villkorlig dom, oberoende av den tid som för-flutit sedan domens meddelande. De tillämpas icke blott vid tillsättande av befattningar, som innebära en förtroendeställning eller en särskilt ansvarsfull syssla, utan generellt beträffande alla slags befattningshavare. Sökande till ordinarie be- fattning kan därvid åläggas att förete ett av polismyndighet utfärdat straff- löshetsintyg. Så sent som i oktober 1947 blev en sedan några år tillbaka vid statligt verk anställd befattningshavare utesluten från ordinarie anställning, därför att han ej kunde förete strafflöshetsintyg. Anledningen var en vill- korlig dom, som han erhållit för mer än 10 år sedan på grund av ett vid 18 års ålder förövat tillgreppsbrott.

Det sist relaterade fallet har haft många motsvarigheter under de senaste åren. Den av vissa statliga verk och inrättningar tillämpade proceduren ut- gör enligt fångvårdsstyrelsens mening en diskvalificering av de för brott dömda, som i sin onyanserade form liknar de polismässiga åtgärder, vilka på 1800-talet riktades mot frigivna fångar.

Med åberopande av vad ovan sagts angående straffregistrering och andra omständigheter, som minska möjligheterna att genom ett positivt skydds- arbete förebygga återfall i brott, finner fångvårdsstyrelsen angeläget att vid den utredning rörande registrering av personer dömda för brott och för- seelser, vilken lärer komma till stånd med anledning av motioner vid 1948 års riksdag, frågan om straffregistreringen av villkorligt dömda i första hand upptages till omprövning. Såsom ovan anförts hyser fångvårdsstyrelsen den uppfattningen att den nuvarande praktiskt taget för hela livet kvarstående straffregistreringen av villkorligt dömda står i strid med en av den vill- korliga domens viktigaste grundtankar: att den villkorligt dömde skall er- hålla en verklig chans att börja på nytt. I princip borde en villkorligt dömd, som gjort sitt bästa under prövotiden och lyckats finna sig tillrätta i ord- nade förhållanden, därefter icke längre betraktas såsom dömd för brott.

Frågan om att begränsa registreringen av straffade har upptagits även i andra länder och i några fall också blivit löst. Den engelska lagen intar sålunda den ståndpunkten att den som ställes under övervakning (proba- tion) icke blir straffregistrerad, såframt han icke förverkar anståndet. I Fin- land gäller den regeln, att registreringen efter viss tid, olika för olika grup-

• Sida 87
•  Original

per dömda, avlägsnas ur registret. Liknande bestämmelser finnas i åtskil- liga andra länder, ibland förenade med möjlighet för den dömde att efter särskild prövning i samband med s. k. rehabilitation bli struken ur registret tidigare än vad eljest är bestämt.

En annan fråga som bör beröras i detta sammanhang gäller den diskvali- ficering av straffade personer eller deras anhöriga som fortfarande äger rum med stöd av bestämmelser i vissa sociallagar. Sålunda går den som är intagen i fångvårdsanstalt förlustig sådana förmåner som tilläggspension, sjukpenning, moderskapspenning m. m. Ett rationellt skäl här-för kan na- turligtvis anses vara, att den intagne har sin försörjning på anstalten, men om han har familj kommer frågan i ett annat läge. Behovet för famil- jen av den inkomst, som socialförmänerna utgöra, tilltar i regel, när famil- jeförsörjaren blir berövad friheten. I England har är 1948 beslutats upp— hävande av en bestämmelse att den som för vissa brott dömts till fängelse på längre tid än ett år förverkar sin rätt till allmän pension. Hädanefter skall den myndighet som beslutar i fråga om pension äga fri prövningsrätt huru- vida pensionen skall få utgå helt eller delvis.

Den här berörda frågan torde böra upptagas till särskild utredning.

Andra eftervårdsfrågor. Även om tillsynen av villkorligt frigivna och på prov utskrivna i princip har samma uppgift och i stort sett bör utövas på samma sätt och av samma organ som övervakningen av villkorligt dömda, uppkomma beträffande de förra speciella frågor, vilka hänföra sig till det faktum att de undergått eller undergå straff.

En viktig fråga är sättet för arbetsanskaffning åt dem som skola frigivas. I det föregående (5. 46) ha vissa erinringar riktats mot den tilltagande be- nägenheten hos den offentliga arbetsförmedlingen att överlämna arbets- anskaffningen i vad gäller frigivna till de särskilda arbetsberedningsorga- nen. Denna praxis torde kunna förklaras bl. a. med en tilltagande benägen— het att betrakta de straffade såsom partiellt arbetsföra; genom den sociala belastning som straffet utgör i arbetsgivarnas och allmänhetens ögon kan det utgöra ett arbetshinder. Fångvårdsstyrelsen har, bortsett från fall av partiell arbetsförmåga som härrör av sjukdom eller defekt, vänt sig mot rubriceringen av de straffade såsom partiellt arbetsföra och föreslagit in- förandet av ett system, som innebär att det stora flertalet straffade skall placeras genom de ordinarie arbetsförmedlingsorganen. Vid uppkommande placeringssvårigheter böra dessa endast efter samråd med skyddskonsulent äga att hänvisa den straffade till arbetsberedningen.

Då det är angeläget att den intagnes arbetsplacering såvitt möjligt är ordnad någon tid före frigivningen, har fångvårdsstyrelsen övervägt vilka åtgärder som kunna främja detta syfte utan att samtidigt äventyra den sekretess kring brottet och straffet som styrelsen på sätt ovan anförts fin- ner oundgängligt att söka bevara för det övervägande antalet personer som frigivas från fångvårdsanstalt. Det är enligt styrelsens mening lämpligt att i ökad utsträckning pröva den väg som sedan ett flertal år tillbaka med

• Sida 88
•  Original

framgång anlitats för majoriteten bland de till ungdomsfängelse dömda, nämligen att låta den intagne mot slutet av anstaltstiden under honom be- viljad permission personligen söka arbete inom det yrke och på den ort som myndigheterna vid anstalten efter inhämtande av den intagnes syn- punkter funnit vara lämpligast med hänsyn till hans inordnande i arbets-— livet. Under permissionstiden erhåller den dömde i mån av behov biträde med arbetsanskaffningen av skyddskonsulent, blivande tillsynsman eller annan lämplig person till vilken hänvändelse gjorts i ärendet.

För sådana till ungdomsfängelse dömda personer som, när utskrivnings- frågan skall prövas, enligt meddelat tillstånd under 5. k. frigång arbeta hos arbetsgivare utom anstalten, tillgår arbetsplaceringen ej sällan så att den dömde även efter den tidpunkt som fastställes för utskrivningen fort- sätter att arbeta hos samma arbetsgivare. För att undvika en anhopning av utskrivna i trakten kring en och samma anstalt bruka emellertid dessa frigångare ibland permitteras till annan ort för att där söka arbete.

För de till ungdomsfängelse dömda, som intagits på anstalt för att er- hålla behövlig yrkesutbildning och annan uppfostran, föreligga särskilt starka skäl att helt jämställa dem med vanliga arbetssökande. Det har emellertid i enstaka fall inträffat att de vid inställelse på den ordinarie arbetsförmedlingen av denna remitterats till vederbörande arbetsbered- ningsorgan i sådana fall där arbetsförmedlingstjänstemannen av den döm- de eller på annat sätt erfarit att han undergått ungdomsfängelse. Anstalter— nas styresmän samt Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna böra så- vitt på dem ankommer söka tillse att till ungdomsfängelse dömd som söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen placeras utan anlitande av speciella former.

För övriga kategorier på fångvårdsanstalt intagna är frågan om permis- sion för sökande av arbetsanställning icke fullt likartad. Permission får be- viljas straffånge och fängelsefånge endast när det med hänsyn till straff- tidens längd eller eljest föreligger starka skäl därtill, medan för de till ung- domsfängelse dömda den särskilda regeln gäller att permission, om det prö- vas vara till gagn, må beviljas jämväl för längre tid och under andra om- ' ständigheter än i den nyss återgivna bestämmelsen stadgas. Av förarbetena ! till verkställighetslagen framgår emellertid, att det icke möter hinder att bevilja straff- och fängelsefångar, även sådana med kort strafftid, samt för- varade och internerade permission för att söka arbete. Under riksdagsbe- handlingen av förslaget till verkställighetslag uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 52 s. 71) att starka skäl borde föreligga för att en korttidsfånge skulle erhålla permission men att det i många fall även om strafftiden icke vore särdeles lång torde få anses före- ligga starka skäl att mot slutet av anstaltstiden bevilja intagen permission för att pe1sonligen söka arbete.

Om man vill göra flitigare bruk av permissionsinstitutet betläffande sådana intagna som sakna anställning eller utkomst efter frigivningen, bör den ordningen tillämpas att beslut om permission föregås av en verklig pla—

• Sida 89
•  Original

nering för den intagnes utkomst, verkställd av styresmannen i samråd med anstaltsnämnd, skyddskonsulent och den dömde själv; i fråga om fånge som skall villkorligt frigivas är samråd med anstaltsnämnden och veder- börande skyddskonsulent obligatoriskt. Under de två år som den nya verk- ställighetslagen varit i kraft har fångvårdsstyrelsen försöksvis tillämpat permissionsinstitutet för detta syfte. Faran för att den dömde skall rymma eller eljest åsidosätta sina åligganden under permissionen måste naturligt- vis beaktas, men dylika farhågor böra icke vara helt utslagsgivande med hän- syn till att permission för ändamål som nu sagts icke bör beviljas förrän kort tid före den dag då frigivning skall äga rum eller, i fråga om fångar med längre strafftid samt förvarade och internerade, i anslutning till den tid- punkt då fakultativ Villkorlig frigivning eller utskrivning på prov ifrågakom- mer eller, i mindre godartade fall, någon tid före den fastställda dagen för obligatorisk villkorlig frigivning. Faran för missbruk torde beträffande åt- minstone vissa grupper bliva mindre genom att den dömde erhåller det för- troendet att under permission söka själv skaffa sig ett arbete. I tveksamma fall har styrelsen föreskrivit att den intagne under permissionen skall åt- följas av vårdare.

För att erhålla ökade garantier för att permission utnyttjas på avsett sätt anser fångvårdsstyrelsen att Skyddskonsulenterna när de äro bosatta nära den permitterades uppehållsort höra på anmodan bistå den dömde och ut- öva en varsam kontroll över honom under permissionstiden. I vissa fall kunna dessa uppgifter anförtros åt annat organ. Konsulenterna böra be- myndigas att i lämplig utsträckning förskottera erforderligt understöd åt permitterade som stå under deras uppsikt och därvid anlita sina förskott från anslaget till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl. Över huvud taget synes det icke vara ändamålsenligt att i fortsättningen bibe- hålla den skarpa skillnad som nu göres mellan sistnämnda anslag och den bl. a. för kostnader vid permission avsedda anslagsposten. Det bör övervä— gas att i blivande regleringsbrev införa sådana bestämmelser att de båda an- slagen när skäl därtill äro kunna anlitas, oberoende av om frigivning eller utskrivning redan skett eller endast permission beviljats.

För att den frigivne eller utskrivne skall erhålla en verklig möjlighet att försörja sig på lovligt sätt är det angeläget att han vid frigivningen är ut- rustad med ändamålsenliga arbetskläder och har erforderliga medel för sitt uppehälle intill första avlöningstillfället. Om det brister härutinnan, kan man befara icke blott att den frigivnes ambition och arbetslust minskas utan även att han påverkas ogynnsamt genom att känna sig försatt i en undan- tagsställning. Alltför bristfälliga startmöjligheter kunna också väcka upp- märksamhet hos arbetskamraterna och på så sätt medverka till att det blir känt att han år straffad. Även hans beklädnad utom arbetet bör, utan att vara alltför påkostad, vara av godtagbar beskaffenhet.

Möjligheterna att vid avgången utrusta de intagna med kläder ha länge varit otillfredsställande. Någon ändring har icke inträtt efter ikraftträdan- det av 1945 års verkställighetslag. Enligt 40 å i lagen är styresmannen vis—

• Sida 90
•  Original

serligen skyldig att vidtaga sådana åtgärder som kunna hjälpa den dömde att föra ett laglydigt och samhällsnyttigt liv, men i det stora flertalet fall saknas de ekonomiska förutsättningarna härför såvitt angår de dömdas utrustning vid avgången. I 71 å i lagen ha meddelats föreskrifter, som inne- bära att nödig beklädnad i princip skall bekostas genom att anlita den in- tagnes egna medel eller besparade arbetspremiemedel. De sistnämnda få dock ej tagas i anspråk förrän skäligt belopp reserverats för den dömdes uppehälle under den närmaste tiden efter frigivningen. För sådant uppe- hälle kunde enligt tidigare gällande bestämmelser avsättas högst 25 kronor. Numera är beloppet ej maximerat genom särskilt stadgande, men medels— anvisningen medger icke att större belopp än 50 kronor avsättes för uppe- hälle, innan återstoden tages i anspråk för beklädnad. I det stora flertalet fall kunna de intagna endast i ringa mån bidraga till kostnaderna därför. Tillgängliga anslag medge icke att de genom tillskott av allmänna medel erhålla annat än en i hög grad knapphändig utrustning, som endast med tvekan kan anses uppfylla verkställighetslagens i och för sig restriktiva bestämmelse om nödig beklädnad. De missförhållanden som sålunda före- ligga kunna endast i ringa mån avhjälpas genom att de dömda före eller efter avgången beviljas bidrag av fångvårdens understödsanslag eller från skyddsförening. Skyddskonsulenterna nedlägga ett omfattande arbete på att efter avgången få de värsta bristerna avhjälpta. Även när detta lyckas — vilket långt ifrån alltid är fallet — kan det ej undgås att de ovannämnda olägenheterna göra sig gällande under de första dagarna efter frigivningen, vilket är så mycket mera betänkligt som dessa dagar utgöra en kritisk period i återfallshänseende.

Enligt styrelsens mening är den nu behandlade frågan av sådan vikt ur eftervårdssynpunkt att erforderliga åtgärder för att förbättra situationen oundgängligen måst—e vidtagas.

Fångvårdsstyrelsen har för avsikt att genom styrelsens arbetsbyrå med be- aktande av skilda synpunkter fortsätta en påbörjad utredning, som avser att utröna huruvida det är möjligt och lämpligt att utan åsidosättande av statsfinansiella hänsyn vidtaga sådana ändringar av bestämmelserna för de intagnas avlöning att denna kommer att uppgå till högre belopp än för när- varande. Detta resultat bör man söka uppnå främst genom att stimulera de intagna till ökade arbetsprestationer. Den fortsatta tekniska rationalise- ringen av såväl verkstadsdriften som jordbruksdriften kommer också att medföra ökade inkomster för de intagna.

Det torde vidare böra övervägas att förordna om avlöning efter gynn- sammare normer för de till ungdomsfängelse dömda och att i de bestämmelser som meddelas angående fördelningen av ungdomsfängelseelevernas arbets- inkomst bl. a. föreskriva att visst belopp skall vid varje avlöningstillfälle avsättas för inköp av arbetskläder och annan utrustning vid avgången. Då intagningstiden enligt nuvarande utskrivningspraxis i regel utgör omkring ett år, finnas vissa möjligheter att på detta sätt tillgodose det behov av en tillfredsställande utrustning vid utskrivningen som med särskild styrka gör sig gällande för ungdomsfängelseklientelet. Det huvudsakliga syftet med

• Sida 91
•  Original

denna speciella behandlingsform är att beredla de dömda en yrkesutbildning som förbättrar deras utkomstmöjligheter och därigenom medverkar till att förebygga återfall i brott. Det bör då anses Självfallet att eleverna, när de skola börja tillgodogöra sig resultatet av utbildningen på sin första arbets- plats, mäste vara så utrustade, att icke syftet med hela den av det allmänna bekostade utbildningen äventyras för att eventuellt kunna spara något rela- tivt obetydligt belopp på fångvårdens beklädnadsanslag.

Även om de nu föreslagna åtgärderna vidtagas, lärer det bliva nödvän- digt att höja det i omkostnadsstaten för fångvårdsanstalterna upptagna an— slaget till omkostnader för permitterade, frigivna och utskrivna.

Då det är önskvärt att den intagnes placering i arbets— och bostadshän- seende och hans övriga förhållanden efter frigivningen såvitt möjligt på ett rationellt sätt planeras i god tid dessförinnan, nödvändiggöras härav vissa organisatoriska förbättringar vid eftervårdens planläggning. Enligt gällande bestämmelser åligger det i första hand styresmannen att sörja för eftervår- dens anordnande. Enligt 4 & verkställighetslagen skall han, där det kan ske utan dröjsmål, upptaga sådana frågor till överläggning i anstaltsnämnden. Nämnden skall enligt samma lagrum bl. a. främja arbetsanskaffning åt in- tagen som skall lämna anstalten. Det åligger nämndens utomstående leda— möter att under regelbundna besök på anstalten följa de intagnas behand- ling, vartill icke minst bör hänföras den del därav som mera direkt inriktas på placeringen efter frigivning eller utskrivning. Då skyddskonsulenten i distriktet enligt 5 ,S i samma lag skall kallas till anstaltsnämndens samman- träden och enligt sin instruktion är pliktig att såvitt möjligt närvara vid sådana sammanträden ävensom att på begäran biträda anstaltsmyndighe- terna med anordnandet av eftervård, innebära gällande bestämmelser även att styresmannen städse bör söka samråd med skyddskonsulenten i efter- vårdsfrågor. En erinran därom har upptagits i 40 & verkställighetslagen. I eftervårdsfrågor rörande personer som skola villkorligt frigivas föreligger enligt bestämmelser i författningarna om villkorlig frigivning skyldighet för styresmannen att samråda med anstaltsnämnden ävensom med skyddskon- sulenten i det distrikt där den intagne skall vistas efter frigivningen. Slut- ligen skall styresmannen enligt stadgande i 38 å i instruktionen för fång- vårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna i sin verksamhet, alltså även be- träffande eftervårdens anordnande, samråda med befattningshavarna vid anstalten vid regelbundna sammankomster eller på annat sätt. Envar befatt- ningshavare bör enligt 43 & instruktionen biträda styresmannen i hans verk- samhet för att främja de intagnas anpassning i samhället.

Av den lämnade redogörelsen framgår att lagstiftaren sökt genom utför- liga bestämmelser skapa garantier för att planläggningen av de intagnas för- hållanden efter frigivningen eller utskrivningen kommer till stånd såsom resultatet av ett ingående, företrädesvis muntligt samråd mellan personer som äro lämpade att från skilda utgångspunkter bedöma de frågor som uppkomma vid en sådan planering. Det måste emellertid erkännas att lag- stiftarens avsikt i detta avseende endast undantagsvis kunnat tillgodoses

• Sida 92
•  Original

i praktiken, delvis beroende på att de skilda befattningshavarna haft en alltför tyngande arbetsbörda och att vissa anstalter ha större beläggning än vad som skall vara fallet när fångvårdsreformen slutligt genomförts i or- ganisatoriskt hänseende.

Anstaltsnämndernas ledamöter kunna i fråga om eftervården lämna vär- defulla anvisningar och uppslag, men arbetet måste bäras upp av de för fångvårds- och skyddsarbetet heltidsanställda befattningshavarna. Styres— männen böra i möjligaste mån samråda med konsulenter, anstaltsnämnds- ledamöter och befattningshavare vid anstalten. Där socialkuratorer finnas böra dessa befattningshavare icke blott anlitas för utredningar utan vara personligen närvarande, när eftervårdsfrågor dryftas. Vidare måste skydds- konsulentens arbete i denna del intensifieras. Skyddskonsulenten bör under regelbundna besök på anstalterna skaffa sig en på personlig erfarenhet grun- dad kännedom om de intagna och andra upplysningar som äro av betydelse för att han skall kunna bedöma uppkommande frågor om de intagnas pla- cering efter frigivningen eller utskrivningen. Med det fåtal skyddskonsulen— ter som nu står till förfogande är detta emellertid en omöjlighet. I mera folk- rika distrikt eller i distrikt med stora avstånd upptages deras tid nästan helt av frågor som sammanhänga med villkorlig dom och med tillsyn av villkor- ligt frigivna och utskrivna.

En oundgänglig förutsättning för att planerandet av åtgärder vid intagens frigivning skall kunna börja i god tid och bedrivas på ett ändamålsenligt sätt är därför, att antalet skyddskonsulenter och skyddsassistenter ökas.

Vad särskilt angår förberedandet av lämplig arbetsanställning efter fri- givning eller utskrivning har fångvårdsstyrelsen tidigare i samråd med representanter för arbetsmarknadskommissionen övervägt att efter hand ! söka få till stånd en ordning innebärande att någon därtill utsedd arbets— ; förmedlingstjänsteman regelbundet besöker fångvårdsanstalten och därvid ( i samverkan med styresmannen och andra befattningshavare vidtager för- 5 beredande åtgärder för arbetsanskaffning. Såsom ovan anförts innebär i det system med permission för sökande av arbete, som bör tillämpas be- , träffande vissa intagna, att behovet av att på ett tidigt stadium inkoppla i arbetsförmedlingen i framtiden kommer att göra sig gällande i minskad omfattning. Det är emellertid angeläget att intagen som begär det be- % redes tillfälle att erhålla råd och anvisningar av arbetsförmedlingstjänste- man antingen i samband med permission eller, när permission ej kan be- viljas, genom att tjänstemannen besöker honom på anstalten. De erfaren- heter som vinnas av detta system böra bliva avgörande för frågan om en or- ganisation med särskilt utsedda arbetsförmedlingstjänstemän som regelbun- det besöka anstalterna är erforderlig.

I detta sammanhang må framhållas att det är angeläget att i större ut— sträckning än nu är fallet taga hänsyn till de intagnas egna önskemål och initiativ beträffande deras placering efter avgången. Över huvud taget mås- te man hålla i minnet att de intagna icke direkt eller indirekt skola på- tvingas en reglering av sina förhållanden efter frigivningen i andra fall än

• Sida 93
•  Original

när-det finnes erforderligt att meddela sådana föreskrifter som avses i 8 5 lagen om villkorlig frigivning och motsvarande stadganden rörande special- klientelen. Även i sådana fall är det angeläget att man söker övertyga den intagne om lämpligheten av vidtagna åtgärder. I all synnerhet höra den intagnes egna önskemål tillmätas betydelse vid utseendet av tillsynsman.

Styresmannen har att fastställa prövotidens längd vid obligatorisk vill- korlig frigivning. Motsvarande skyldighet ankommer vid fakultativ frigiv- ning på fångvårdsstyrelsen. Enligt 4 5 lagen om villkorlig frigivning skall prövotiden vara lika med den återstående strafftiden, dock minst ett år eller, när det ådömda straffet ej uppgår till ett är, sex månader. Vissa skyddsfunktionärer och anstaltstjänstemän ha uttalat önskemål att prö- votiden måtte göras längre i sistnämnda fall. Enligt deras mening skulle det icke vara möjligt att under en så kort tidrymd som sex månader upp- nå den resocialisering av den frigivne som är tillsynens syfte. En förlängd prövotid anses av dem vara erforderlig även i andra fall än när förlängning kan beslutas på den grund att den frigivne åsidosätter sina åligganden. Jämförelse har också gjorts med den avsevärt längre prövotid av tre år som är föreskriven för flertalet villkorligt dömda.

Fångvårdsstyrelsen har vid övervägande av denna fråga icke funnit sig beredd att ansluta sig till den anförda meningen att behov av en längre prövotid föreligger för personer som villkorligt frigivas från straff på kor— tare tid än ett år. Det må erinras att bestämmelsen om sex månaders prö— votid infördes under behandling i riksdagen av förslaget till lag om villkor- lig frigivning. Första lagutskottet anförde (utl. 1943 nr 49 s. 24), att en prövotid av denna längd torde tillgodose skäliga hänsyn till individens in- treSSen, samtidigt som den många gånger medförde att det för den dömde kommer att framstå som mera angeläget att bliva villkorligt frigiven än att få avtjäna återstoden av straffet. Under det halvår som prövotiden varar torde man, enligt vad utskottet vidare anförde, i väsentlig mån kunna upp— nå vad som står att vinna med tillsyn och annan eftervård, då det ju fram- för allt gäller att vara den frigivne till stöd under den egentliga övergångs- tiden efter frigivningen.

De sålunda anförda skälen äga enligt fångvårdsstyrelsens mening fort- farande giltighet. Vad som erfordras för dessa villkorligt frigivna är främst ett handtag åt dem att komma på rätt plats i fråga om arbete och miljö vid den nya starten; därvid bör särskilt tillses att de komma igång med sitt arbete och »att sådana konfliktanledningar förebyggas som kunna ge anledning till återfall. Mot en förlängd till—syn som främst skulle bliva av kontrollerande art skulle den villkorligt frigivne många gånger reagera på ett negativt sätt.

Såsom jämförelse må framhållas att engelsk lagstiftning, som i fråga om skyddsarbetet upprätthåller en markerad skillnad mellan de villkorligt döm- da och de frigivna, hittills icke i dess helhet avskaffat den sedan lång tid tillbaka tillämpade polisuppsikten med anmälningsskyldighet å polisstation och vissa andra negativa inskränkningar i fråga om rättigheter av skilda

• Sida 94
•  Original

slag. Polisuppsikten har inskränkts såtillvida att domstolen beträffande vissa dömda äger föreskriva att de under ett år efter frigivningen skola vara un- derkastade skyldighet att hos skyddsförening anmäla sin adress m. m. och uppkommande förändringar i sina förhållanden. Vid åsidosättande av sådan anmälningsskyldighet skall polisen i regel övertaga befattningen med den fri— givne, som regelbundet skall meddela sin adress och en gång i månaden in- ställa sig för rapport. Fortsatt tredska medför icke förverkande av den vill- korliga friheten utan betraktas såsom ett särskilt brott, för vilket den fri- givna kan dömas till fängelse i högst sex månader.

Dessa bestämmelser, antagna år 1948, ha tillämpning endast på återfalls- förbrytare. I princip innebär den engelska ståndpunkten att man ur säker- hetssynpunkt icke velat avstå från all kontroll av de frigivna—s förehavan- den men sökt begränsa uppsiktens negativa karaktär genom att låta en skyddsförening i stället för polisen handha registreringen av den frigivne så länge denne frivilligt uppfyller sin skyldighet att anmäla sin adress. Det har alltså ansetts lönlöst att införa en sådan långvarig övervakning av uppfostrande natur som probation innebär för villkorligt dömd, men man har velat uppmuntra den frigivne att själv söka råd och hjälp hos skydds- föreningen. Den tid varunder anmälningsskyldigheten fortfar är avsevärt kortare än för villkorligt dömd. Ehuru den svenska lagstiftningen i motsats till den engelska funnit sig böra ersätta den tidigare polisuppsikten med en tillsyn som har karaktären av hjälpåtgärd, föreligger det sålunda vissa be— röringspunkter med det engelska ståndpunktstagandet; även de i den eng- elska lagstiftningen upptagna reglerna innebära att en övervakningsmyn- dighet under den närmaste tiden efter frigivningen skall ha kännedom om den frigivnes förhållanden och att denne på egen begäran skall få hjälp och råd. Däremot hör han enligt fångvårdsstyrelsens mening icke övervakas under tillnärmelsevis så lång tid som fallet är med villkorligt dömd.

Organisationen av anstaltsvården utgör en av de många betydelsefulla faktorer som få antagas bli avgörande för frågan om den dömde skall åter- falla i brott eller ej. En bristfällig eller i det särskilda fallet olämpligt utformad anstaltshehandling kan påverka den dömde ogynnsamt, bl. a. ge- nom att minska hans ambition, arbetskapacitet och förmåga till självverk- samhet. Faran härför är mindre under en straffverkställighet som både till bokstav och anda präglas av de principer som ligga till grund för 1945 års fångvårdsreform. Den nya lagstiftningen åsyftar nämligen bl. a. att för samt- liga intagna begränsa strafflidandet till vad som utgör nödvändiga konse- kvenser av själva frihetsförlusten och av kravet på säkerhet och ordning. Därigenom har de intagnas isolering kunnat minskas, bl. a. genom enrums- straffets upphävande i princip och en väsentlig utvidgning av den öppna an- staltsvården. I vad mån skillnaden mellan tillvaron på anstalten och livet i det fria kan reduceras beror emellertid i praktiken helt på de faktiska möjlig- heterna att i de särskilda fallen utnyttja lagstiftningens resurser. Mycket återstår ännu att göra, innan man kan säga att ens elementära krav på or— ganisationens beskaffenhet äro uppfyllda. Ehuru fångvårdsstyrelsen är med-

• Sida 95
•  Original

I

veten om tvånget till begränsning av det alllmännas utgifter, finner styrelsen det ur brottsförebyggande och humanitära synpunkter —— och därför på längre sikt även ur statsfinansiell synpunkt — vara så angeläget att påskynda en förbättrad anstaltsorganisation och en mera tillfredsställande rekrytering och utbildning av anstaltspersonal att styrelsen i detta sammanhang vill framhålla vikten av att dessa frågor icke uppskjutas på obestämd framtid utan bringas till en snar lösning. I första hand erfordras vissa nya slutna anstalter för bl. *a. förvarade, internerade (och till ungdomsfängelse dömda. I vart fall torde det enligt styrelsens mening vara möjligt att utan att in— kräkta på likvärdiga intressen i full utsträckning tillgodose behovet av mo- derniseringar av äldre anstalter, bl. a. genom inrättande av arbetslokaler, dagrum och utrymmen för gemensamma fritidssysselsättningar. Vid lanta- gandet av 1945 års lag ansågs förefintligheten av dylika lokaler vara en oundgänglig förutsättning för att lagen över huvud taget skulle kunna sättas i kraft utan att förfela sin verkan.

En huvudprincip i den nya straffverkställigheten är att i mån av behov giva de intagna sådan utbildning och i övrigt så stödja dem att deras möj— ligheter till försörjning och anpassning i samhällslivet efter frigivningen ökas. För att detta program skall bliva genomfört i praktiken — vilket för närvarande ej är fallet _ fordras, jämte förbättringar av anstalternas och personalens utbildning, att ökat anslag ställes till förfogande för undervis— ning samt bidrag till kostnader för de intagnas självstudier och annan bild— ningsverksamhet. På en särskild punkt _— att tillgodose det under förar- betena till fångvårdsreformen uttalade önskemålet att intressera utomstå- ende organisationer för medverkan i resocialiseringsverksamheten inom an- stalterna _— väcker styrelsen i det följande förslag i samband med planlägg- ningen av det frivilliga skyddsarbetets blivande organisation.

Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna, att styrelsen planerar vissa åtgärder, som utan författningsändringar och anslagshöjningar kunna ge- nomföras i syfte att på ett bättre sätt än nu är fallet giva anst-altslivet ka- raktären »av en förberedelse till det vanliga samhällslivet. Till dessa åtgär- der hör bl. a. att revidera de vid anstalterna tillämpade ordningsbestäm- melserna, att vidtaga vissa anordningar som stimulera de intagna att på ett ekonomiskt sätt förvalta sin arbetsinkomst, att minska anstaltslivets speciella atmosfär genom ändringar av de intagnas klädedräkt, att söka giva de intagna en viss medborgarkunskap och kännedom om formerna för ut- övande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter, att öka intresset för läsning genom att införa fri valrätt av litteratur i anstaltens bibliotek, att uppmuntra bildandet av studiecirklar etc. Styrelsen har också för avsikt att med varsamhet pröva möjligheterna att utnyttja permissionsinstitutet för att underlätta de intagnas självstudier och annan fritidssysselsättning av utbildande natur ävensom att söka ernå en rationellare tillämpning av fri- gångsinstitutet. Vissa åtgärder som åsyfta att tillvarataga det enskilda ini—- tiativet för att möjliggöra ökad användning av permission och frigång före- slås i kapitlet om det frivilliga skyddsarbetets organisation.

• Sida 96
•  Original

KAP. 7.

Riktlinjer för skyddsarbetets organisation.

Reformbehovet. Skyddskonsulentorganisationen har såsom framgår av det föregående icke tillnärmelsevis beräknats med hänsyn till den arbetsbörda som kommit att åvila konsulenterna och deras assistenter. Organisationen omfattar samma antal konsulenter som föreslogs i 1937 års betänkande med förslag till lag om villkorlig dom (SOU 1937: 38). Den kunde, enligt vad som uttalades i betänkandet, knappast medgiva att konsulenterna i de största distrikten i någon större utsträckning själva åtoge sig förundersökningar och övervakningar. I förslaget förutsattes, att de frivilliga skyddsföreningarna även i fortsättningen skulle lämna sin medverkan i skyddsarbetet. Över- huvud taget präglades förslaget av ett försiktigt beräkningssätt i avvaktan på att erfarenhet skulle vinnas rörande konsulenternas arbetsbörda. Ut- vecklingen har visat att de sakkunniga uppskattade personalbehovet i un- derkant. Av deras motivering framgår bl. a. att de räknade med ett över- vakningsklientel av endast något över 4 000 villkorligt dömda, d. v. s. unge— fär hälften av antalet är 1947 (8 232 den 1 juli).

1 1938 års betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning (SOU 1938: 25) föreslogs, med frångående av 1937 års förslag, att antalet kon- sulentbefattningar skulle ökas från 13 till 17, varjämte det skulle finnas 5 befattningar som skyddsassistent. Vid antagandet år 1939 av lagen om villkorlig dom anslogos medel endast till de i 1937 års betänkande föreslag- na 13 konsulenterna samt till 5 assistenter åt dem. Någon ändring härut- innan gjordes ej vid antagandet av 1943 års lag om villkorlig frigivning. Den begränsade organisationen med 13 konsulenter och 5 assistenter sattes i funktion när lagen om villkorlig dom trädde i kraft den 1 januari 1944; den utvidgades ej när 1943 års lag om villkorlig frigivning vid 1945 års ingång började tillämpas.

Vid antagandet av sistnämnda lag gjordes (av lagrådet och riksdagens första lagutskott) vissa uttalanden av innebörd att det borde övervägas — före eller efter lagens ikraftträdande — huruvida en förstärkning av kon- sulentorganisationen erfordrades med hänsyn till det nytillkommande kli- entelet. Någon sådan förstärkning har icke kommit till stånd, bortsett från den skyddsassistenthefattning med stationering i Halmstad som inrättats fr. o. m. den 1 juli 1947.

Vissa senare förslag och uttalanden rörande en utvidgning av konsulent- organisationen ha tillkommit främst med tanke på särskilda delar av kon- sulenternas arbetsområde. I sitt år 1944 avgivna betänkande angående verk— ställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50) anförde strafflagbered-

• Sida 97
•  Original

ningen —— som fann det vara i hög grad angeläget att konsulenterna i önsk— värd utsträckning biträdde styresmännen' med anordnande av eftervård att konsulenternas arbetsbörda kunde befaras bliva alltför betungande sedan den nya lagen om villkorlig frigivning trätt i kraft den 1 januari 1945. Med hänsyn till den ur kriminalpolitisk synpunkt stora betydelsen av att konsulentorganisationen fungerade på ett tillfredsställande sätt föror- dade beredningen därför, att antalet konsrulenttjänster i överensstämmelse med 1938 års förslag skulle ökas till 17. I fråga om skyddsassistenterna föreslogs ingen förstärkning utan beredningen — som förordade en väsent- lig anslagshöjning för att bereda konsulenterna biträde med sådant skriv- och registreringsarhete som kunde utföras av lägre avlönade arbetskrafter —— ifrågasatte huruvida icke antalet assistenter i samband därmed kunde nedbringas. Av betänkandet framgår, att beredningen räknat med en fri- villig skyddsverksamhet av minst samma omfattning som den dåvarande. Såsom önskvärt framhölls att frågan om en rationalisering av skyddsför- eningarnas organisation gjordes till föremål för särskild utredning, varvid det möjligen kunde befinnas ändamålsenligt att till närmare övervägande upptaga skyddskonsulenternas ställning i förhållande till skyddsföreningar- na. I ett flertal yttranden över beredningens förslag tillstyrktes en utvidg- ning av skyddskonsulentorganisationen.

Såsom i det föregående omtalats (sid. 66) uttalade sig 1946 års riksdag (första lagutskottets utl. nr 59) i samband med antagandet av vissa följd- lagar till nya rättegångsbalken för en utvidgning av konsulentorganisatio- nen. En utvidgning skulle enligt utskottets mening möjliggöra bl. a. att konsulenterna och assistenterna efter rättegångsreformens ikraftträdande i väsentligt ökad utsträckning kunde verkställa särskild förundersökning i brottmål, bl. a. i flertalet mål rörande brott av underåriga med åtföljande personlig inställelse vid domstolens huvudförhandling. Ehuru detta riks- dagsuttalande huvudsakligen motiverats med hänsyn till skyddskonsulen- ternas uppgifter före domen, avsåg det uppenbarligen en väsentligt större utökning av organisationen än den av strafflagberedningen ifrågasatta.

Ehuru befattningshavarna inom skyddskonsulenterganisationen vanligen mäst i huvudsak begränsa sin verksamhet till det skyddsarbete för villkor- ligt dömda och villkorligt frigivna som enligt lag ovillkorligen skall full- göras, ha de fått en arbetsbörda, som länge varit tyngande och nu hotar att bli dem övermäktig. I viss mån varierar arbetsbelastningen för de skilda konsulentdistrikten, beroende på sådana faktorer som övervaknings- och tillsynsklientelets storlek, antalet domstolar och sammanträdesfrekvensen vid dessa samt antalet fångvårdsanstalter och deras beskaffenhet. Arbetsbör- dans nuvarande fördelning på de olika distrikten belyses med hänsynsta— gande till nämnda faktorer i efterföljande tabell, som för varje konsulent- distrikt redovisar antalet personer som den 1 oktober 1946 resp. den 1 juli 1947 stodo under övervakning eller tillsyn enligt lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning.

7—488232.

• Sida 98
•  Original

Tab. 13 Vissa uppgifter angående arbetsbördan inom konsulentdistrikten.

Distrikt

Antal övervak-

Fångvårds- ansl alter Skyddsföreningar

II.

III.

IV.

VI.

VII.

I. Stockholms stad ..........

Stockholms län ............

Uppsala län .............. S:a

Södermanlands län ........

Östergötlands län .......... S:a

Kronobergs län ...........

Jönköpings län ............

Kalmar län ............... S:a

. Gotlands län ..............

Blekinge län .............. Kristianstads län ..........

Malmöhus län ............ S:a

Hallands län ..............

Göteborgs stad ............

Göteborgs och Bohus län i övrigt

S:a

nings— och tillsynsfall 1/w 194h ,/7 1947 2341 2045 420 453 154 149 574 602 219 210 379 346 598 556 92; 85 195 183 209 184 496 452 48 61 143 130 203 185 893 793 1239 1108 116 100 965 916 168 145

Långholmen

( Svartsjö Kungsgården Hall

Håga Sjöliden Bogesund Halmsjön Uppsala Åby

Nyköping

Norrköping Skenäs

Växjö Eleonora Singeshult Jönköping Solhyddan Lannaskede

Kalmar Ödevata Västervik

Visby

Karlskrona Kristianstad

Malmö Tygelsjö Ystad

Halmstad Skogsgård Mäshult

Härlanda

Föreningen Skyddsvärnet i Sthlm, Sthlms skydds— förening för frigivna, Sthlms kyrkliga social— råd, Sthlms stadsmission

Svartsjö understödsföre- ning

Uppsala samhjälp

Södermanlands läns skyddsförening

Östergötlands läns skydds— förening

Kronobergs läns skydds- förening

Jönköpings läns skydds— förening

Kalmar läns skyddsföre- ning

Gotlands fångvårdsföre- ning

Blekinge läns skyddsföre— ning

Kristianstads läns fång- vårds- o. skyddssällskap

Föreningen Skyddsvärnet i Malmöhus län D:o i Hälsingborg

Hallands läns fångvårds- förening

Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg

• Sida 99
•  Original

Antal övervak—

. . nings- OCh ä - .. . D 1 s t r 1 k t tillsynsfa" Fagåååäåjs Skyddsforenmgar

1/10 1946 1/1 1947

VIII. Älvsborgs län ............. 348 326 Vänersborg Föreningen Skyddsvärnet Smälteryd i Älvsborgs län Ollestad Skaraborgs län.... ......... 202 192 Mariestad Skaraborgs läns skydds- _ Rödjan förening S.a 550 518 Lockerud Leverstad IX. Värmlands län ............ 358 355 Karlstad Värmlands läns skydds— Orretorp förening Stöpsjön Örebro län ................ 299 280 Örebro Skyddsvärnet i Örebro

stad och län, Örebro S:a 657 635 läns skyddsförening X. Västmanlands län ......... 205 217 Västerås Föreningen Västmanlands samhjälp, Västmanlands läns skyddsförening

Kopparbergs län .......... 3l6 243 Falun Skyddsvärnet i Koppar- S:a 521 460 Svarttjarn bergs lan XI. Gävleborgs län ............ 338 333 Gävle SkyddsvärnetiGävleborgs län, Hudiksvalls skydds— förening XII. &) Västernorrl. län utom Ånger— 250 273 Härnösand Västernorrlands läns man]. västra o. mell. Hudiksvall skyddsförening doms. b) Jämtlandslän o.Ångermanl. 304 198 Östersund Jämtlands läns skydds— västra o. mell. doms. förening S:a 654 471 XIII. a) Norrbottens län ........... 271 299 Luleå Norrbottens läns skydds— förening b) Västerbottens län .......... 241 205 Umeå —

S:a 512 504 Sörby"

Tillhopa 9 677 8 906

Redan med nu rådande begränsning av arbetsuppgifterna är det endast med största svårighet som skyddskonsulentorganisationen kan fungera. Den nuvarande arbetsanhopningen innebär icke endast ett oskäligt utnyttjande av befattningshavarna, som under större delen av året tvingas till långvarigt övertidsarbete, utan dessutom betydande risker för en utveckling i ogynnsam riktning av skyddsarbetet i dess helhet.

Faran härför blir ännu mera utpräglad med hänsyn till den delvis otill— fredsställande utveckling som försiggått för det frivilliga skyddsarbetets vid- kommande. Såsom i det föregående omtalats har å ena" sidan skyddsarbetet vid vissa mindre föreningar kommit att i huvudsak ligga nere, bortsett från ett tämligen sporadiskt utdelande av understöd från inkomst av kapital, me—

• Sida 100
•  Original

dan å andra sidan verksamheten vid skyddsvärnsföreningarna i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö utvecklats till att huvudsakligen innefatta en i yrkesmässiga former med heltidsanställda tjänstemän driven övervak- nings-, tillsyns- och förundersökningsverksamhet. Dessa föreningars befatt- ningshavare äro ej mindre arbetsbelastade än Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Trots deras i många fall förtjänstfulla insatser har den tyngande arbetsbördan föranlett att övervaknings- och tillsynsarbetet i stora delar organiserats på ett sätt, som innebär att den personliga kontakten med de övervakade och den individuella omsorgen om dem åsidosättes. Orsaken härtill är främst den stora anhopningen av övervaknings- och tillsynsfall på de särskilda befattningshavarna, vilka därjämte ofta ha att verkställa ett be- tydande antal förundersökningar och även skola ägna sig åt skyddsförening- arnas primära uppgift att giva hjälpsökande stöd och vägledning.

I det föregående har framhållits (.se 5. 24 ff och s. 76 ff) att befattnings- havarna vid vissa skyddsföreningar, särskilt i storstäderna, äro synnerli- gen hårt belastade med övervaknings- och tillsynsuppdrag, i åtskilliga fall uppgående till över 200 uppdrag för varje befattningshavare. Det torde nu- mera vara en allmän uppfattning bland sakkunniga personer att en över- vakare icke lämpligen bör anförtros mera än ett 50-tal, högst omkring 75 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Denna princip har icke tillnärmelsevis kunnat iakttagas.

Anhopningen av övervaknings- och tillsynsuppdrag hos vissa skyddsvärns- tjänstemän är ett tecken på bristfällig och otillräcklig organisation av skydds- arbetet i dess helhet. Att skyddsföreningarnas tjänstemän nödgas åtaga sig uppdrag till ett antal som är olämpligt stort sammanhänger delvis med för- eningarnas svaga ekonomi. Genom tjänstemännens övervaknings- och till- synsarvoden tillföras föreningarna ökade inkomster; de få härigenom möj— lighet att finansiera sin verksamhet. Härtill kommer att föreningarna ofta så gott som tvingats vatt åtaga sig allt flera upp-drag, enär andra möjligheter icke stått till buds. Skyddskonsulentorgani-sationen har nämligen varit alltför sparsam-t tilltagen för att konsulenterna och assistenterna skulle kunna åvä— gabringa den erforderliga avlastningen på de två vägar som äro möjliga, nämligen genom att själva åtaga sig övervaknings- och tillsynsuppdrag eller genom att anskaffa andra lämpliga övervakare och tillsynsmän, frivilliga i annan bemärkelse än de heltidsanställda skyddsvärnstjänstemännen. Det är organisationen i dess helhet som brister.

Den nuvarande situationen är enligt fångvårdsstyrelsens mening ohållbar och kan, om ändring ej kommer till stånd, allvarligt skada kriminalvården i frihet. En skyddsorganisation med jäktade befattningshavare, som sakna möjlighet att ägna personligt intresse åt de särskilda fallen, kan i längden icke fungera utan att både humanitetens och effektivitetens krav eftersättas. Skyddsfunktionärerna måste få tid att sysselsätta sig med de människor för vilkas skull de äro tillsatta. Om befattningshavarnas arbetsförhållanden ej förbättras, kan det befaras att övervaknings- och tillsynsinstituten förlora sin karaktär av hjälpåtgärder och urarta till en opersonlig och negativ kon- troll.

• Sida 101
•  Original

En rutinmässig massövervakning måste bl'. a. ofta leda till att övervaka- ren (tillsynsmannen) icke, förrän det redan är för sent, får tid att ägna sig åt fall som kräva hans uppmärksamhet. Det händer ej sällan att en villkor- ligt dömd eller villkorligt frigiven utan att ha börjat direkt missköta sig upphör att hålla kontakt med övervakaren. Om det dröjer länge innan över- vakaren får tillfälle att söka upp honom, hinner han ofta försvinna ur syn- fältet. Övervakaren har ingenting annat att göra än att rapportera avvikan- det till konsulenten. Därest efterforskningar underhand ej leda till resultat måste hemställan göras hos vederbörande myndighet om åtgärder för den försvunnes efterlysning. I bästa fall anträffas den dömde, sedan han efter- lysts, i godtagbara arbets- och bostadsförhållanden. Oftare visar det sig att den dömde under tiden utvecklats i negativ riktning. Skyddsfunktionärens roll begränsas då till att registrera polisens ingripande och i efterhand för- fatta en rapport om anledningen till den dömdes misslyckande — en verk- samhet som icke svarar mot befogade anspråk på vad man menar med kri— minalvård i frihet.

Skyddsfunktionärernas onormalt stora arbetsbörda är till men icke blott för övervaknings- och tillsynsverksamheten utan också för andra arbetsupp- gifter. I vad angår skyddsarhetets uppgifter före domen, främst den sär- skilda förundersökningen i brottmål, har ovan framhållits att skyddskonsu- lenterna och skyddsassistenterna endast i ringa omfattning förmått fullfölja den roll som enligt de ursprungliga planerna har avsetts för dem. Att skydds- värnstjänstemännen icke kunnat ersätta dem såsom domstolarnas medhjäl- pare är tydligt redan med hänsyn till dessa befattningshavares stora arbets- börda. Med de ökade anspråk som numera måste ställas på förundersök- ningarnas kvalitet ha de heller icke alltid tillräcklig utbildning för denna verksamhet.

I kapitlet om skyddsarbetet före domen har redogjorts för de viktiga kon- sekvenser som rättegångsreformens ikraftträdande medfört eller kommer att medföra för skyddsarbetet i denna del. Lagstiftningen förutsätter — en- ligt vad entydiga uttalanden under förarbetena giva vid handen — att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna i väsentlig utsträckning skola lämna sin medverkan i fråga om särskild förundersökning, bl. a. i flertalet brottmål mot ungdom (se s. 66); denna medverkan ställer ökade krav på befattningshavarnas tid och kvalifikationer, icke minst genom att de regel- mässigt måste muntligen framlägga och komplettera sina utredningar vid domstolen. Självfallet är att konsulenterna och assistenterna icke kunna stå till förfogande för dessa nya arbetsuppgifter förrän deras antal blivit väsent- ligt utökat. Behovet av en förstärkt konsulentorganisation blir ännu mera framträdande i belysning av de reformkrav — bl. a. önskemålet att med frångående av den nuvarande skriftliga rapporteringen införa ett muntligt och mera personligt förfarande i övervaknings- och tillsynsärenden _ som göra sig gällande oberoende av rättegångsreformen men på ett särskilt sätt aktualiserats genom dennas ikraftträdande. När muntligheten och omedel- barheten kommit i gång vid domstolarna, bl. a. i mål där villkorlig dom

• Sida 102
•  Original

meddelas och i mål om åtgärder mot villkorligt dömda, skulle det vara olyckligt om Skyddskonsulenterna under sina förberedande utredningar för domstolens räkning och i sin övriga verksamhet skulle fortsätta i gamla hjulspår, d. v. s. tillämpa ett föråldrat förfarande, där de i betydande ut- sträckning måste bygga sina omdömen på skriftliga andrahandsuppgifter med de risker detta innebär för formalism och otillförlitlighet.

I den debatt om skyddsverksamheten som tidvis förts under de senaste åren har ibland riktats tämligen skarpa anmärkningar mot de frivilliga skyddsföreningarnas organisation och särskilda sidor av deras verksamhet. Kritiken har bl. a. avsett befattningshavarnas kompetens och ställning i öv- rigt. I denna del torde kritiken i huvudsak ha varit ogrundad. Det över- vägande antalet befattningshavare hos skyddsföreningarna har, ehuru den teoretiska utbildningen i åtskilliga fall är bristfällig eller helt saknas, genom långvarig och intresserad verksamhet förvärvat en erfarenhet, som gör dem skickade att under normala arbetsförhållanden handhava flertalet av de nu- varande arbetsuppgifterna. Den snabba utvecklingen på det kriminalpoli- tiska området torde dock ha medfört att brister i utbildningen i vissa fall göra sig gällande på ett mer eller mindre påfallande sätt. I fortsättningen torde detta bliva förhållandet i ökad utsträckning, såframt icke rekryte- ringen och utbildningen organiseras efter ändamålsenliga och enhetliga linjer.

Beträffande den frivilliga skyddsverksamheten har ibland gjorts gällande att vissa skyddsföreningars totalutgifter skulle uppgå till oproportionerligt höga belopp i jämförelse med storleken av de från föreningarna utbetalade understöden till hjälpbehövande. I samband därmed harlpåståtts att för- eningarnas bokföring lämnade stöd för antagandet att insamlade medel fö- reträdesvis användas till löner och omkostnader.

De sålunda gjorda amnärkningarna grunda sig delvis på en missuppfatt- ning av skyddsverksamhetens ändamål. Många skyddsföreningar, som ha betydande kapitaltillgångar, begränsa sin verksamhet till att nästan ute- slutande utdela understöd av influtna räntor, i den mån dessa icke läggas till kapitalet. Vid de mera verksamma föreningarna utgör som sig bör den rena understödsverksamheten endast en mindre del av hjälparbetet. I den mån det medhinnes med hänsyn till förundersökningsarbetet och den kon- trollerande delen av övervaknings- och tillsynsarbet—et inriktas arbetet i stäl- let huvudsakligen på sådana mera positiva hjälpåtgärder som att planlägga klienternas framtida förhållanden, placera dem i rätt miljö, bistå dem med råd och upplysningar, i erforderlig utsträckning hänvisa dem till vederbö- rande socialvårdsorgan etc. För en förening, som lägger huvudvikten vid denna sida av skyddsarbetet, måste nödvändigtvis löne- och omkostnads- kontot stå i ett ogynnsammare förhållande till posten för utbetalade under- stöd ån vad som är fallet för en förening av den förstnämnda typen, som endast i mindre utsträckning ägnar sig åt egentligt skyddsarbete och följ- aktligen ej får vidkännas några nämnvärda kostnader därför.

• Sida 103
•  Original

Vissa föreningar synas vara angelägna att använda hela statsanslaget till utbetalanxde av understöd, m-edan bl. a. gåvomedel tagas i anspråk för avlöning av befattningshavare och administrationskost-nader. I andra för- eningar tillämpas däremot strängt den — enligt fångvårdsstyrelsens mening riktigare —— principen att medel som insamlats eller eljest influtit från all- mänheten användas uteslutande till understöd åt hjälpbehövande. Ej sällan tillämpas olika grunder för redovisning av kostnaderna för befattningsha- varnas löner. Medan några föreningar från utgifterna för löner avräkna vad som influtit i arvoden för förundersöknings- och övervakningsuppdrag, till- lämpa andra det riktigar-e systemet att bokföra sistnämnda poster som in- komst och de till tjänstemännen utbetalade beloppen såsom utgifter för lö- ner. Vissa föreningar synas över huvud taget icke göra någon skillnad be- träffande användningen av skilda slags inkomster.

De egentliga skyddsföreningarna —— Stadsmissionen (se sid. 22) ej inbe- gripen — erhålla mer än hälften av sina inkomster från statsmedel: bidrag från anslaget till svenska skyddsförbundet och understöd från fångvårds- styrelsen, anslag från kyrkliga församlingar samt ersättningar för tjänste- männens övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdrag. För de till svenska skyddsförbundet anslutna föreningarna uppgick under år 1946 det sammanlagda belopp som linflöt av statliga medel (även för förundersök- ning, övervakning och tillsyn) -till omkring 300000 kronor. De samman- lagda utgifterna till löner och administrationskostnader stego till ungefär samma belopp. Om föreningarnas tillskott av statsmedel i första hand re- serveras för löner och omkostnader, kunna således endast 'de inkomster som erhållas från andra håll — anslag från kommuner och landsting, insamla- de medel samt andra gåvor och medlemsavgifter m. m. — användas till hjälpverksamhet genom direkta understöd. Samtliga föreningar, understö- den från Stadsmissionen ej inräknade, utbetalade under år 1946 understöd med sammanlagt omkring 200 000 kronor. Häremot svarade inkomster, som ej härrörde från statsmedel, med tillhopa omkring 237 000 kronor, varav omkring 5 000 kronor från kommuner, omkring 5 000 från landsting, om- kring 100000 från gåvor och medlemsavgifter samt omkring 85000 från diverse inkomstkällor. Vid bedömande av de sålunda lämnade siffrorna bör beaktas, att vissa för-eningar i posterna för utbetalade understöd inräkna kostnader för drivande av övergångshem, inackorderingshem och andra hjälpinrättningar.

Principerna för en omorganisation. Enighet torde råda därom att det vid den blivande omorganlisationen icke kan ifrågakomma att frångå den un- der några år prövade statliga organisationen av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Fångvårdsstyrelsen erinrar om de ovan återgivna utta- landen, vari vissa myndigheter hemställt om konsulentorganisationens ut- vidgning för tillgodoseende av särskilda arbetsuppgifter. Härtill kommer det uppenbara behovet av att förstärka arbetskrafternas ant-al för att de nuvarande uppgifterna skola kunna fullgöras. Men när det skall avgöras,

• Sida 104
•  Original

vilken omfattning en sådan utvidgning bör erhålla, uppkommer spörsmå- let, huruvida alla skyddsarbetets nya uppgifter böra fullgöras av konsu— lentorganisationen eller om vissa av dessa böra överlåtas på en med stat- ligt bistånd reorganiserad frivillig skyddsverksamhet. Besvaras sistnämnda fråga nekande, uppställer sig ett annat spörsmål, nämligen huruvida några av skyddsföreningarnas nuvarande arbetsuppgifter kunna fullgöras på ett rationellare sätt, om de övertagas av den utvidgade konsulentorganisationen.

Frågan huruvida den erforderliga förstärkningen av skyddsarbetets organi— sation bör åvägabringas genom utbyggnad av företrädesvis den enskilda eller statliga skyd-dsverksamheten bör enligt styrelsens mening icke lösas på teoretiska eller allmänprincipiella grunder utan med hänsyn till de praktiska möjligheterna att för en skälig kostnad erhålla en organisation av skydds- arbetet som är tillfredsställande ur såväl humanitetens som effektivitetens synpunkt.

Fångvårdsstyrelsen har till en början undersökt möjligheterna att finna en lösning genom att förstärka det frivilliga skyddsarbetets organisation. Därvid framstod det redan tidigt som uppenbart att man icke kunde bygga vidare på den nuvarande tämligen lösliga och föga ensartade organisationen utan delvis måste söka sig fram på nya vägar. En möjlighet som prövades var att — i viss mån efter mönster av de nuvarande s. k. samhjälpsförening- arna —— söka i varje län få till stånd en intresseorganisation mellan för- eningar och sammanslutningar som bedriva verksamhet till stöd för straf- fade personer och andra hjälpbehövande. Vid varje länsförbund skulle finnas en mottagningsbyrå under ledning av en föreståndare samt efter omständigheterna med ytterligare en eller flera tjänstemän. Såsom villkor för statsbidrag skulle gälla bl. a. att gåvor och insamlade medel ej finge användas till löner och administrationskostnader, att byråföreståndare och assistenter skulle i lönehänseende jämställas med skyddskonsulent respek- tive skyddsassistent, att sådana tjänstemän ej finge anställas, förrän deras kompetens vitsordats av en central tillsynsmyndighet, samt att icke blott användningen av statsanslaget utan förbundets verksamhet över huvud taget skulle vara underkastad inspektion av tillsynsmyndigheten.

Vid de fortsatta överläggningarna blev emellertid tanken att uppmuntra till bildandet av länsförbund snart övergiven. Den främsta anledningen härtill var, att det syntes såväl principiellt som praktiskt oriktigt att låta viktiga funktioner inom kriminalvården — såsom särskild förundersökning, övervakning och tillsyn —— för vilkas behöriga fullgörande samhället hade ansvar, bliva beroende av enskilt initiativ. Ur praktisk synpunkt ansågs det vidare betänkligt att rekommendera inrättandet av en så gott som helt ny organisation, som i regel icke kunde anknyta till någon redan existe- rande. I viss mån avgörande var också det förhållandet att de mest träng- ande reformfrågorna avsågo förundersöknings-, övervaknings- och tillsyn-s- verksamheten i storstäderna. Att söka få skyddsföreningarna i dessa städer ombildade till en mer-a tillfredsställande förenings-typ utan anhopning av för—undersöknings- och övervakningsuppdrag på samma befattningshavare skulle möta stora svårigheter, främst med hänsyn till den stora roll so-m

% !

• Sida 105
•  Original

arvodena för förundersökningar och i mindre mån övervavknings- eller till- synsuppdrag spelade för föreningarnas relativt ansträngda ekonomi. Det enda ration—ella syntes därför vara att söka åväga'bringa att dessa föreningars verksamhet beträffande förundersökning, övervakning och tillsyn i stor utsträckning överlämnades åt statliga befattningshavare.

Preliminära kalkyler visade också att en riksomfattande organisation med skyddsförbund av den planerade typen skulle kräva så stora statsbidrag att den i varje fall icke skulle bli billigare än en helt statlig organisation.

På ovan anförda skäl har fångvårdsstyrelsen kommit till den uppfattning- en att den utvidgning av sky-ddskonsulentorganisationen, som i vart fall måste äga rum, bör erhålla sådan omfattning att organisationen blir mindre beroende av medverkan från frivilliga skyddsföreningar för att kunna full— görä de arbetsuppgifter inom skyddsarbetet före och efter domen som an- komma på skyddsfunktionärerna. Skyddskonsulenterna och skyddsassisten- terna böra vara så många, att de utan att någon befattningshavare erhål- ler ur behandlingssynpunkt olämpligt stort antal uppdrag kunna stå till domstolarnas förfogande för särskild förundersökning i brottmål ävensom utredningar och upplysningar i övrigt av betydelse för valet av behand- lingsform mot de tilltalade, samtidigt som de kunna fullgöra sina upp- gifter inom skyddsarbetet för de villkorligt dömda samt de frigivna och ut— skrivna. I sistnämnda hänseende har det ansetts angeläget, såsom redan framhållits i kapitlet om övervakning och tillsyn, att icke övergå till ett system med uteslutande yrkesmässiga övervakare och tillsynsmän utan att därjämte med sorgfälligt urval i relativt betydande utsträckning anlita ' frivilliga krafter. Dessa böra emellertid hämtas även från personkategorier som hittills endast i mindre mån anlitats för sådana uppdrag, bl. a. funk- tionärer i bildningsförbund och andra ideella sammanslutningar, fackför- eningar och politiska föreningar ävensom arbetsledare och arbetskamrater till de dömda. Konsulenterna och assistenterna skola således inom denna del av skyddsarbetet få till huvudsaklig uppgift att dels anskaffa lämp- liga frivilliga övervakare och tillsynsmän i alla de fall där detta synes för- delaktigt med hänsyn till den dömdes inordnande i samhällslivet, dels själva vara övervakare och tillsynsmän i de fall där en mera yrkesmässig till- syn synes påkallad, dels på ett mera personligt sätt ägna uppmärksamhet åt de fall som överlämnats till andra övervakare och tillsynsmän. Därvid har förutsatts att, sedan distrikten blivit mindre och befattningshavarna flera, den nu tillämpade skriftliga rapporteringen i regel skall upphöra och ersättas med muntliga överläggningar mellan konsulenter och assistenter, övervakare, tillsynsmän, villkorligt dömda, frigivna eller utskrivna.

Vad därefter angår de frivilliga skyddsföreningarna föreligger enligt sty- relsens mening fortfarande skäl att det allmänna understödjer — i vissa fall mera effektivt än tidigare _ sådana skyddsföreningar, nu befintliga eller senare tillkommande, som fylla uppgiften att i riktiga och praktiska former tillvarataga den enskildes vilja att hjälpa och låta den komma de för brott dömda tillgodo. Detta slags föreningar krunna också ha arbetsuppgifter in- om andra områden. Denna fråga berörs närmare i 9 kap.

• Sida 106
•  Original

KAP. 8.

Förslag till utvidgad skyddskonsulentorganisation.

Organisationens omfattning.

På grundval av de i föregående kapitel utvecklade principerna har fång- vårdsstyrelsen upprättat en plan för en utvidgad skyddskonsulentorgarlisa- tion. Planen utgår från att de större skyddsföreningarnas befattning med förundersöknings-, övervaknings— och tillsynsverksamhet skall minskas. När antalet konsulenter och assistenter ökas kunna dessa själva åtaga sig en relativt betydande del av förundersöknings-, övervaknings- och tillsyns- uppdragen; de få därjämte möjlighet att förvärva ett ökat antal frivilliga krafter för sådana uppdrag och att noggrant följa de frivilliga övervakarnas och tillsynsmännens verksamhet. Vid kontrollen ersättas de skriftliga rap- porterna i regel av muntliga överläggningar.

Den nu upprättade planen förutsätter att de övervaknings- och tillsyns- uppdrag, som innehavas av heltidsanställda tjänstemän vid skyddsvärns- föreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillhopa omkring 2300 fall, till ungefär två tredjedelar (omkring 1 500 fall) övertagas av skydds— konsulenter och skyddsassistenter i dessa städer (tillhopa 26 konsu- lenter och assistenter). Varje konsulent och assistent skulle erhålla i me- deltal 60 sådana uppdrag (26 )( 60: 1 560 uppdrag). De återstående skulle utövas av frivilliga övervakare och tillsynsmän, anskaffade genom konsulenternas försorg, eller av befattningshavare vid sådana skyddsför- eningar, som alltjämt komma att bestå. Konsulenterna och assistenterna i de nämnda städerna skulle vara beredda att i mån av behov åtaga sig ytterligare ett mindre antal övervaknings- och tillsynsuppdrag. En och samma befattningshavare skulle dock aldrig, utom i rena undantagsfall, vara förordnad som övervakare eller tillsynsman för flera än 75 personer. För en frivillig övervakare skulle 5 sådana uppdrag i regel vara maxi- mum.

Även i övriga delar av landet skulle skyddskonsulenter och skyddsassis- tenter i mån av behov övertaga de övervaknings- och tillsynsuppdrag som nu utövas av skyddsföreningarnas befattningshavare. Dessutom skulle kon- sulenterna och assistenterna åtaga sig andra sådana uppdrag. Det högsta antalet uppdrag för varje konsulent eller assistent skulle —— med hänsyn till deras resor m. m. _ sättas lägre än i de nyssnämnda städerna. I medeltal skulle envar av de heltidsanställda innehava ett 40-tal övervaknings- och tillsynsuppdrag, tillhopa (25 )( 40) = omkring 1000 uppdrag. Detta

• Sida 107
•  Original

innebär naturligtvis icke att samtliga befattningshavare skulle ha lika många uppdrag, utan fördelningen skulle verkställas på det sätt som finnes lämp- ligast med hänsyn till rådande organisatoriska förhållanden.

Konsulenterna och assistenterna höra i regel ej åtaga sig att vara över- vakare eller tillsynsmän för personer som äro bosatt-a på långt avstånd från deras stationeringsorter. Ej heller böra de utöva övervakning eller tillsyn i lättare fall eller när ett förordnande av frivillig övervakare eller tillsyns- man synes bäst ägnat att hjälpa den dömde till rätta. Då övervaknings- och tillsynsfallen i relativt betydande utsträckning äro koncentrerade till tät- orterna, kunna dessa synpunkter emellertid tillgodoses utan att föranleda minskning av det antal uppdrag, som enligt vad nyss sagts skulle inneha- vas av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. I den nedan föreslagna organisationen finnes — såvitt framgår av de nu övervakades hemvist — på konsulenternas och assistenternas stationeringsorter eller i närheten av dessa ett så stort antal övervaknings- och tillsynsfall att varje konsulent och assistent kan erhålla ett 40-tal uppdrag, samtidigt som åtskilliga fall överlämnas till frivilliga övervakare och tillsynsmän.

Enligt de sålunda verkställda beräkningarna skulle konsulenterna och assistenterna komma att sammanlagt innehava omkring (1 560 + 1 000) 2 500 övervaknings- och tillsynsuppdrag eller mer än fjärdedelen av hela antalet sådana uppdrag (den 1 juli 1947: 9591). Statsverkets årliga ut- betalningar till övervaknings- och tillsynsarvoden skulle därigenom mins- kas med omkring 65 000 kronor.

Under år 1947 verkställdes omkring 1 700 särskilda förundersökningar av befattningshavare vid frivilliga skyddsföreningar, varav omkring 1 400 av tjänstemän vid skyddsvärncn i Stockholm, Göteborg och Malmö. Under senare delen av år 1948 synas befattningshavare vid skyddsföreningar ha anlitats som förundersökare i större omfattning än tidigare. I det före- gående har anförts, att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna hittills endast i mycket begränsad utsträckning kunnat själva åtaga sig att verk- ställa särskild förundersökning. Av olika skäl (se ovan 5. 65 f.) böra de emellertid vara beredda att mottaga ett avsevärt större antal sådana upp- drag, bl. a. flertalet särskilda förundersökningar i sådana brottmål mot underåriga, där anledning förekommer att döma till frihetsförlust eller att meddela villkorlig dom. Styrelsen räknar med att envar av konsulenterna och assistenterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skall kunna utföra i medeltal omkring 50 förundersökningar om året. För varje befattnings- havare i övriga distrikt har beräknats i medeltal minst 40 sådana uppdrag per år. Beträffande uppdragens fördelning mellan befattningshavarna gäller vad ovan sagts angående övervakning och tillsyn.

De gjorda beräkningarna innebära att konsulenterna och assistenterna skulle komma att sammanlagt verkställa omkring 2 500 särskild—a förunder- sökningar om året, d. v. s. bortåt hälften av det årliga antalet sådana un- dersökningar som beräknas för hela landet (jfr ovan s. 64). Härigenom minskas statsverkets utgifter till förundersökningsarvode m. m. med 137 000 kronor.

• Sida 108
•  Original

De egna övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdragen utgöra endast en del av skyddskonsulenternas och skyddsassistenternas arbetsbör- da. Vid planläggningen av en utvidgad organisation måste man också beak- ta sådana arbetsuppgifter som deras allmänna utredningsskyldighet gent- emot domstolarna, inbegripet anvisande av lämpliga förundersökare och övervakare samt bistånd åt andr-a för-undersökare, deras medverkan vid an- ordnande av eftervård åt personer som skola frigivas eller utskrivas, deras rådgivande och kontrollerande verksamhet i förhållande till frivilliga över— vakare och tillsynsmän, vidtagandet av hjälpåtgärder för villkorligt dömda, frigivna och utskrivna samt Över huvud taget alla de skilda åtgärder som ifrågakomma inom den verksamhet som åligger Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Såsom ovan anförts ha åtskilliga av dessa arbetsupp- gifter erhållit ökad betydelse till följd av det kriminalpolitiska reform- arbetet, varjämte den nya rättegångsordningen ställer ökade krav på befatt- ningshavarnas tid och kompetens.

Med hänsyn till alla de faktorer som medverkat eller komma att med- verka till att öka arbetsbördan för Skyddskonsulenterna och deras assisten- ter synes det sannolikt att det för en fullt tillräcklig och effektiv organi- sation, som innesluter även stora delar av den nu till storstädernas skydds- värnsföreningar förlagda verksamheten, skulle krävas nyanställning av ett 60-tal skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Någon fullt tillförlitlig upp- skattning av personalbehovet kan emellertid icke göras, förrän ytterligare erfarenheter vunnits av rättegångsreformens verkningar. I avvaktan härpå måste organisationen i viss mån erhålla provisorisk karaktär. För frågan om dess slutliga omfattning är det vidare delvis av betydelse, i vilken ut- sträckning det framdeles kommer att finnas frivilliga skyddsföreningar med den organisation och de uppgifter som föreslås i förevarande utredning. Fångvårdsstyrelsen har därför funnit sig tillsvidare böra föreslå en sådan mera begränsad utvidgning av konsulentorganisationen som synes ound- gänglig för att de föreskrivna arbetsuppgifterna skola kunna fullgöras på behörigt sätt av kompetenta befattningshavare.

Styrelsen föreslår att på sätt nedan sägs antalet skyddskonsulenter ökas från 13 (därav en deltidsanställd) till 31 (därav 2 deltidsanställda) och antalet skyddsassistenter från 6 till 22, alltså en sammanlagd ökning med 18 konsulenter och 16 assistenter eller med tillhopa 34 befattningshavare. Därvid må erinras dels att hela antalet jämförliga befattningshavare vid skydds- värnsföreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö f. n. överstiger 20, dels att en betydande del av merkostnaden för den utvidgade organisationen motsvaras av besparingar som uppkomma genom att Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna utan särskild kostnad fullgöra ett stort antal av de förundersöknings-, övervaknings- och tillsynsuppdrag som nu ersättas av allmänna medel. Angående kostnadsberäkningar, se vidare 10 kap.

En nödvändig förutsättning för att en organisation med det föreslagna begränsade antalet konsulenter och assistenter skall bliv-a funktionsduglig är att dessa befattningshavare i erforderlig utsträckning erhålla biträden

• Sida 109
•  Original

i !

för registreringsarbete samt andra löpande kontors- och expeditionsgöromål. Det kan icke anses rationellt att, såsom hittills i viss utsträckning varit fal— let, låta skyddskonsulen-ter och skyddsassistenter, placerade i 24 resp. 20 lönegraden, dagligen åt dylika göromål ägna ett avsevärt antal arbetstim- mar. Vid bedömande av biträdesbehovet måste beaktas att konsulenterna och assistenterna för behörigt fullgörande av sina viktigaste arbetsuppgif- ter måste i stor utsträckning vistas på resor eller eljest lämna sina expedi- tioner. Till följd av det ökade antal inställelser vid domstol och besök hos övervakare m. fl., som föranledes av rättegångsreformen och övergången till muntlighet i övervaknings- och tillsynsärenden, komma de framdeles i ännu större utsträckning än för närvarande att vara frånvarande från ex- peditionslokalerna. Deras biträden måste därför ha tillräckliga kvalifikatio- ner för att självständigt handhava registreringen, vidtaga rutinmässiga ex- peditionsåtgärder, underrätta konsulenten om brådskande ärenden som på— kalla åtgärd, preliminärt mottaga hjälpsökande, besvara förfrågningar utan att åsidosätta föreskriven sekretess etc. Att dessa uppgifter fullgöras på be- hörigt sätt är av stor betydelse, icke minst för domstolarna, som i växande utsträckning behöva anlita konsulenterna och assistenterna. Införandet av muntlighet och omedelbarhet vid konsulenternas handläggning av på dem ankommande ärenden medför icke någon minskning av registreringsgöro- målen. Snarare föranleder den skriftliga rapporteringens upphörande att ökad vikt måste läggas vid en tillförlitlig registrering, som bl. a. innefattar kortfattade minnesanteckningar om muntliga rapporter och framställningar samt om konsulenternas beslut, yttranden och övriga åtgärder m. 111. Det bör därför icke ifrågakomma att såsom hittills söka lösa biträdesfrågan med anlitande av arvodesavlönad personal. Icke heller är det tillfyllest med en så begränsad medelsanvisning att endast nyanställning av okvalificerad per- sonal i den lägsta lönegraden av gällande befordringsgång kan äga rum.

Distriktsindelningen.

Vid uppgörandet av plan för ny indelning av landet i skyddskonsulent- distrikt har iakttagits att uppdelning av en domsaga på olika distrikt icke bör förekomma samt att ett län bör fördelas på skilda distrikt endast då be- tydande fördelar vinnas därigenom. Det har ansetts att varje konsulent- distrikt i regel icke bör innefatta mindre än cirka 200 eller mera än 400 övervaknings- och tillsynsfall. Undantag från maximisiffran har dock måst göras för vissa storstadsdistrikt. Minimisiffran har underskridits i två fall, nämligen genom att bibehålla Gotlands län såsom eget distrikt och genom att i Norrbottens län inrätta ett särskilt distrikt, omfattande Gällivare dom- saga; konsulenterna i dessa distrikt skola vara deltidsavlönade. För att beräkna det sannolika antalet fall i varje distrikt har fångvårdsstyrelsen in- förskaffat uppgifter, avseende den 1 oktober 1946 och den 1 juli 1947, angå- ende antalet till varje övervakningsdomstol hörande villkorligt dömda med

• Sida 110
•  Original

övervakning ävensom angående antalet villkorligt frigivna som äro bosatta inom de skilda övervakningsdomstolarnas jurisdiktionsområden. Tillsyns- klientelet bland de till ungdomsfängelse, förvaring och internering dömda har fördelats enligt motsvarande grunder. De sålunda erhållna siffrorna för den lokala fördelningen av hela det nuvarande övervaknings- och till- synsklientelet ha beaktats vid den av fångvårdsstyrelsen uppgjorda planen för distriktsindelningen (se s. 116 ff.). Därvid ha även andra faktorer till- mätts betydelse, bl. a. distriktens geografiska utsträckning och beskaffenhet i kommunikationshänseende, antalet i distrikten belägna domstolar och sam- manträdesfrekvensen vid domstolarna, antalet fångvårdsanstalter av olika storlek och beskaffenhet, den frivilliga skyddsverksamhetens omfattning m. 111.

För städerna Stockholm och Göteborg föreligga särskilda förhållanden. Med hänsyn till övervaknings- och tillsynsverksamhetens större omfattning i dessa städ-er har det ansetts lämpligt att uppdela dem i lokala distrikt, del— vis i anslutning till distriktsindelningen inom fattigvården.

I Stockholms stad skall enligt den uppgjorda planen finnas fem konsu- lentdistrikt (5 konsulenter och 10 assistenter). Ett av distrikten har gjorts mindre arbetstyngt med hänsyn till det beräknade antalet övervaknings- och tillsynsfall. Därigenom möjliggöres att konsulenten i detta distrikt tilldelas speciella funktioner, nämligen att vara fångvårdsstyrelsens särskilda kon- taktman med därav föranledda utredningsuppgifter samt att i mån av be- hov fördela uppdrag mellan de olika distrikten. I regel skola visserligen för- undersöknings-, övervaknings- och tillsynsuppdragen åvila det distrikt där den tilltalade eller dömde är bosatt, men jämkningar kunna erfordras. Vid flyttning inom Stockholm till församling tillhörande annat konsulentdistrikt bör uppsikten å övervakningen eller tillsynen icke automatiskt överflyttas, utan det torde få bero på omständigheterna i varje särskilt fall huruvida så skall ske.

Göteborgs och Bohus län samt Hallands län utgöra enligt planen tre kon- sulentdistrikt, varvid konsulenterna och tre assistenter placeras i Göteborg; de två återstående assistenterna placeras i respektive Halmstad och Udde- valla. En av konsulenterna skall erhålla lättnader med hänsyn till övervak- nings- och tillsynsverksamheten och i stället tilldelas speciella arbetsuppgif- ter, bl. a. att vara fångvårdsstyrelsens särskilda utredningsman och att i mån av behov fördela uppdragen mellan distrikten.

De två konsulenter i Stockholm och Göteborg som sålunda erhålla spe— ciella uppgifter skola vidare i första hand stå till de i dessa städer förlagda hovrätternas förfogande för erforderliga utredningar med åtföljande instäl— lelse vid huvudförhandling i brottmål. Stockholmskonsulenten kan därjäm- te komma att anlitas av Högsta domstolen. Biträde åt överrätterna i Stock- holm torde jämväl få lämnas, måhända i större utsträckning, av konsulen- ten i det distrikt (Stockholms landsdistrikt) som enligt förslaget skall om- fatta de domsagor i Stockholms län som ha kansli i eller intill Stockholm. Denne konsulent skulle även få vissa utredningsuppgifter för fångvårds-

• Sida 111
•  Original

styrelsens räkning. Konsulenten i Malmö och konsulenterna i övriga hov- rättsstäder — Jönköping, Sundsvall och Umeå — skulle likaledes stå. till hovrätternas förfogande.

Det torde liksom nu böra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om ri- kets indelning i skyddskonsulentdistrikt ävensom att bestämma konsulen- ternas och assistenternas stationeringsorter.

Rekrytering och utbildning.

I detta sammanhang torde böra upptagas frågan om skyddskonsulenter- nas och skyddsassistenternas rekrytering och utbildning. Härom finnas ej andra bestämmelser än vissa stadganden om kompetensvillkor i 23 och 24 åå i 1943 års instruktion för statens skyddskonsulenter och skydds— assistenter. För behörighet till konsulentbefattning fordras lämpliga per— sonliga egenskaper för självständig bedömning och handläggning av göro- målen, lämplig utbildning samt beprövad erfarenhet från arbete bland för brott straffa—de eller dömda, från verksamhet för ungdomsskydd eller från annan verksamhet som är ägnad 'att giva motsvarande förberedelser för be- fattningen. För behörighet till assistentbefattning fordras för uppgiften lämpliga personliga egenskaper, nödig utbildning samt praktisk erfaren- het vav socialt arbete. Fångvårdsstyrelsen har icke utfärdat några anvis— ningar angående rekryteringen och utbildningen. Såsom ovan omtalats har flertalet av de nuvarande konsulenterna och assistenterna avlagt fullständig social examen vid socialinstitut och därjämte praktiserat inom olika grenar inom socialvården. I några fall har akademisk examen i förening med prak- tik inom skyddsverksamhet eller fångvård meriterat till anställning som konsulent. I enstaka fall har långvarig erfarenhet av skyddsverksamhet och socialt arbete ansetts tillfyllest.

Beträffande fångvårdsanstalternas personal finnas mera utförliga före- skrifter och anvisningar om rekryteringen och utbildningen. Kompetensfö— reskrifterna äro i viss mån snävare än för Skyddskonsulenterna och skydds- assistenterna. Enligt 49 å instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdssty- relsen och fångvårdsanstalterna fordras för behörighet till befattning som direktör, kamrerare och assistent — med visst undantag — att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt läroverk eller annan jäm- förlig examen. Innan någon utnämnes till ordinarie befattningshavare vid fångvårdsanstalt hör han ha ådagalagt sin lämplighet för fångvårdstjänst samt hava genomgått sådan utbildning som för olika tjänstegrader finnes anordnad inom fångvården, såframt ej fångvårdsstyrelsen på grund av fö- rekommande omständigheter i undantagsfall medger befrielse från dessa fordringar. Sedan fångvårdsstyrelsen den 30 november 1944 avlämnat en i samråd med särskilda sakkunniga verkställd utredning angående fångvårds- personalens rekrytering och utbildning m. m. (SOU 1944: 60) ävensom den 19 juni 1945 med beaktande av inkomna yttranden avgivit slutligt förslag

• Sida 112
•  Original

i ämnet, har Kungl. Maj:t i skrivelse den 31 juli 1945 bl. a. bemyndigat fångvårdsstyrelsen att under budgetåret 1945/46 anordna utbildning för befattningshavare i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens sistnänm- da förslag. Detta bemyndigande har sedermera förlängts på ett budgetår i sänder.

Genom cirkulär den 18 augusti 1945, nr 5, har fångvårdsstyrelsen med- delat anvisningar beträffande rekryteringen och utbildningen 'av fångvår- dens befattningshavare i högre lönegrader. Enligt cirkuläret gives vid rekry- tering av personal till anställning som assistent i regel företräde åt sökande med utbildning i juridiska, pedagogiska, samhällsvetenskaplig-a eller sociala ämnen, varjämte hänsyn tages till föregående praktik inom socialvården eller skyddsverksamheten samt till erfarenhet av praktiskt yrkesarbete. Be— träffande utbildningen föreskrives i cirkuläret att aspirant — sedan han under lämplig tids provtjänstgöring å fångvårdsanstalt, därav i regel någon tid såsom vaktkonstapel, eller hos skyddskonsulent eller i skyddsförening befunnits lämpad för fångvårdstjänst —- skall på det sätt och i den ut— sträckning fångvårdsstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer erhålla teo— retisk utbildning i straffrättsliga, kriminologiska, pedagogiska, medicinska och sociala ämnen ävensom praktisk utbildning i sinnessjukvård och öppen socialvård. Vid sitt bestämmande av utbildningens omfattning tar styrelsen hänsyn till aspirantens tidigare teoretiska och praktiska utbildning. Den teoretiska delen av utbildningen bedrives, särskilt i fråga om straffrätt och fångvårdskunskap, i viss utsträckning genom självstudier och kan i övrigt förvärvas bl. a. genom studier vid socialinstitut. Erforderlig utbildning i psykiatri och sinnessjukvård beredes aspiranten i två etapper, dels genom att aspiranten följer den två månaders föreläsningskurs i rättspsyki-atri med demonstrationer, som två gånger om året anordnas för medicine kan- didater vid rättspsykiatriska kliniken å Långholmen, samt under nämnd-a tid och ytterligare två månader deltar i det praktiska arbetet vid kliniken, dels genom att aspiranten —— före eller efter tjänstgöringen vid kliniken _ praktiserar vid sinnessjukhus, vanligen två månader. I den mån det med hänsyn till aspirantens tidigare utbildning och praktik finnes erforderligt, hör han under någon tid praktisera inom den öppna socialvården eller skyddsverksamheten.

Vid sidan av det egentliga utbildningsprogrammet kan fångvårdsstyrel- sen bereda aspirant — och även annan tjänsteman —— tillfälle att deltaga i särskild utbildning, t. ex. straffrättsliga eller kriminol—ogiska kurser, kurser för ungdomsledare etc. Vidare äger fångvårdsstyrelsen anordna konferen— ser i Stockholm förenade 1ned studiebesök på anstalter och institutioner ävensom sända föreläsare till de särskilda anstalterna och medgiva tjänste- män att företaga studieresor.

Redan i sin ovannämnda utredning anförde fångvårdsstyrelsen, att det syntes önskvärt med en viss cirkulation mellan befattningshavarna i kri- minalvården inom och utom anstalterna. En sådan cirkulation har i viss utsträckning kommit till stånd genom att assistenter vid fångvårdsanstal-

• Sida 113
•  Original

terna erhållit tillfälliga förordnanden å skyddskonsulent- och skyddsassis- tenttjänster samt omvänt genom att skyddskonsulenter och skyddsassisten- ter uppehållit befattningar vid fångvår-dsanstalt. Erfarenheterna av detta system ha varit gynnsamma. Inom en modern kriminalvård kan man en- ligt styrelsens mening icke draga några skarpa gränser mellan anstaltshe- handling och vård i frihet. Från såväl principiella som praktiska synpunk- ter synes det vara lämpligt att tjänstgöring inom de olika delarna av sty- relsens verks—amhetsområde sinsemellan tillerkännas samma meritvärde. Vid tillsättande av tjänst vid fångvårdsanstalt eller inom skyddskonsulentorga— nisationen bör således icke någon skillnad i och för sig göras med hänsyn till det förhållandet att sökande tjänstgjort inom det ena eller andra av de nämnda områdena. Det är dock önskvärt att varje kriminalvårdstjänste- man har praktik från såväl anstaltsvård som kriminalvård i frihet. I detta sammanhang må framhållas lämpligheten av en viss cirkulation även mel- lan kriminalvården och jämförliga arbetsområden inom socialvården.

Med hänsyn till det sist anförda samt till den nu föreslagna ökningen av antalet skyddskonsulenter och skyddsassistenter, som kan medföra att rekrytering till dessa befattningar möter större svårigheter än hittills, fin- ner fångvårdsstyrelsen det angeläget att även för Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna de huvudsakliga grunderna för rekrytering och utbild- ning bliva fastställda. Ett ytterligare skäl härför utgör det förhållandet att det pågående reformarbetet, icke minst ikravftträdandet av rättegångsrefor- men, ställer allt högre krav på Skyddsfunktionärernas kvalifikationer. Den omständigheten att tjänstgöring inom skyddskonsulentorganisationen i princip likställes med tjänstgöring vid fångvårdsanstalt medför ej nödvän- digtvis att de i fångvårdsinstruktionen uppställda kompetenskraven göras tillämplig-a även i fråga om Skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna. Däremot synes det vara lämpligt att de beträffande anstaltstjänstemännens utbildning meddelade föreskrifterna utsträckas att gälla även för befatt- ningshavarna inom skyddskonsulentorganisationen. Även för dessa torde det nämligen ofta komma att föreligga ett framträdande behov av efterut- bildning sedan aspiranttjänstgöringen börjat. Den kompletterande utbild- ningen torde icke .så ofta som för anstaltstjänstemännen komma att avse genomgående av rättspsykiatrisk kurs eller praktik i sinnessjukvård och socialvård — detta ingår i regel i den för ifrågavarande aspiranter van- liga utbildningen vid socialinstitut —— men det torde ofta var-a erforderligt att de blivande Skyddskonsulenterna, som i betydande utsträckning skola syssla med tillämpningsfrågor beträffande villkorlig dom och villkorlig fri- givning m. m., beredas tillfälle att komplettera sina kunskaper om allmän- straffrättsliga frågor och om kriminalvårdens organisation. Huru denna efterutbildning skall tillgå kan icke regleras generellt utan torde få ankom- ma på fångvårdsstyrelsens prövning i varje särskilt fall. I likhet med öv- riga aspiranter inom kriminalvården böra praktikanter inom skyddskon- sulentorganisationen —- ävensom tjänstemän inom denna organisation _ k-unna beredas tillfälle att deltaga i speciella kurser, företaga studieresor,

• Sida 114
•  Original

kallas till konferenser i Stockholm etc. Delvis är detta redan nu möjligt enligt 14 å i fångvårdsinstruktionen, som avser alla befattningshavare inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde.

Med åberopande av det sagda föreslår fångvårdsstyrelsen, att erforderliga medel måtte ställas till styrelsens förfogande för att anordna utbildnings- kurser för aspiranter till befattning som Skyddsassistent och skyddskonsu- lent enligt samma grunder som nu gälla beträffande utbildning av aspirant till befattning som assistent vid fångvårdsanstalt ävensom att Kungl. Maj:t måtte medgiva att sistnämnda kursverksamhet utsträckes till att avse jäm— väl skyddskonsulentorganisationen.

Befattningshavarnas löneplacering.

Starka skäl kunna anföras för en allmän uppflyttning av skyddskonsu- lenterna från 24 till högre lönegrad. Konsulenterna ha tilldelats krävande arbetsuppgifter, vilkas behöriga fullgörande är av stor samhällelig bety- delse. Såväl under skyddsarbetet före domen —— såsom domstolens främsta medhjälpare vid valet av behandlingsform — som i egenskap av övervak- nings- och tillsynsmyndigheter ha de att fullgöra arbetsuppgifter som för- utom gott omdöme och lämpliga karaktärsegenskaper kräva socialpsyko— logisk orientering förenad med blick för människor samt ingående känne- dom om den moderna kriminalvården och socialvården i alla förgreningar. Dessa förutsättningar vinna-s endast genom grundlig utbildning komplette- rad med mångsidig praktik samt erfarenhet av människor och miljöer. l avlöningshänseende har jämförelse gjorts med fattigvårds- och barnavårds- konsulenterna, som numera äro placerade i 26 lönegraden, samt med direk— törerna vid fångvårdens anstalter, vilka tillhöra 27, 29 och 31 lönegraderna och av fångvårdsstyrelsen år 1946 föreslagits uppflyttade till lägst 28 löne— graden. Ytterligare må nämnas att länsarbetsdirektörerna äro placerade i 29, 31 och 33 lönegraderna. Jämförelser kunna vidare göras mellan skydds- konsulenterna och landsfiskalerna. Sistnämnda befattningshavare, som äro uppförda i 25, 26 och 27 lönegraderna, ha i likhet med konsulenterna att företräda ett statligt intresse vid domstolarnas handläggning av brottmål och att utöva en kontrollerande uppsikt, som visserligen är av helt annan karaktär än konsulenternas ledning av övervaknings- och tillsynsverksam- heten men innebär ett motsvarande ansvar.

Även om det med fog kan göras gällande, att en uppflyttning av skydds- konsulenterna i lönehänseende nu borde vidtagas, har fångvårdsstyrelsen stannat vid att föreslå att 24 lönegraden bibehålles för flertalet skyddskon- sulenter. Samtidigt föreslår styrelsen att e-tt mindre antal konsulentbefatt- ningar placeras i högre lönegrad. Ett skäl härför har varit att det ur rekry- teringssynpunkt är önskvärt att differentiera konsulentbefattningarna i av- löningshäns—eende. Det kan nämligen icke anses lämpligt att samtliga kon- sulenttjänster framstå som slutposter. Det faller sig också naturligt att be-

• Sida 115
•  Original

reda vissa konsul—enter med särskilt ansvarsfulla uppgifter en förmånligare löneplacering än de övriga. Detta skulle gälla dels de i storstäderna statio- nerade konsulenterna (2 i Stockholm, 1 i Göteborg och 1 i Malmö) som en- ligt vad ovan sagts skulle erhålla speciella arbetsuppgifter, dels två av de övriga konsulenter som enligt förslaget stationeras i städer med hovrätt, d. v. s. konsulenterna i Jönköping och Sundsvall. Jämväl konsulenten i Umeå borde i enlighet med denna princip placeras i högre lönegrad. Med hänsyn till att de övriga uppgifter, som påvila denne konsulent, bli färre än för konsulenterna i flertalet andra distrikt, har styrelsen ansett att han tills vidare bör bibehållas i lönegrad Ce 24.

Vid övervägande av frågan i vilken lönegrad de nu nämnda sex konsu- lenterna böra placeras har styrelsen ansett sig böra särskilt beakta, att den kriminalvård i frihet, vars förverkligande blir skyddskonsulenternas upp- gift, ställer stora krav på kunnighet, omdöme och uppslagsrikedom. Detta kommer särskilt till synes beträffande de konsulenter, som enligt förslaget skola erhålla speciella arbetsuppgifter bl. a. att lämna biträde åt överdom- stolar. Enligt styrelsens mening böra dessa konsulenter i lönehänseende jämställas med de direktörer vid fångvårdsanstalt, som f. n. äro placerade i 27 lön'egraden. (Ang särskilt yttrande på denna punkt. se 5. 138.)

Vad skyddsassistentbe-fattningarna angår har styrelsen bibehållit d-em i lönegraden Ce 20.

Styrelsen föreslår vidare att kanslibiträden anställas hos vissa skydds- konsulenter. Enär skyddskonsulentens tid i stor utsträckning blir upptagen av resor _ ofta resor av flera dagars varaktighet — måste på hans expedi- tion finnas en befattningshavare, som vid dessa tillfällen kan svara på för— frågningar och vidtaga vissa provisoriska åtgärder. I enl-ighet härmed hade styrelsen avsett att hos varje skyddskonsulent --— även i. de mindre distrik— ten — placera minst en Skyddsassistent; därjämte skulle på expeditionen alltid vara placerat ett biträde för kontors- och skrivgöromål. För att hålla organisation-en nere vid en person-aluppsätwtning, som icke är större än vad som är oundgängligt, har styrelsen emellertid frångått denna plan och i stål- let föreslagit, att konsulent i vissa mindre distrikt erhåller till hjälp i ar- betet endast en befattningshavare, som skulle på en gång biträda med skriv- göromål och vissa av de uppgifter, som eljest bord-e ankomma på assistent. Om man å dessa tjänster skall lyckas erhålla innehavare med tillräckliga kvalifikationer, böra tjänsterna i lönehänseende placeras mellan kontors- biträde och skyddsassistent. Styrelsen har härvid stannat för att föreslå, att envar av dessa nya tjänster blir kanslibiträdestjänst i lönegrad Ce 11.

Antalet befattningshavare i varje distrikt och befattningshavarnas löne- placering framgår av följande uppställning.

• Sida 116
•  Original

För varje skyddskonsulentdistrikt angivas däri ingående jurisdiktionsområden, dei distriktet be- lägna fångvårdsanstalterna, konsulentens stationeringsort samt sammanlagda antalet personer, som den 1 juli 1947 stod under övervakning eller tillsyn enligt lagarna om villkorlig dom, vill- korlig frigivning, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstait (för från ungdomsfängelse provutskrivna hänför sig antalet till den 1 oktober 1946). Vidare upptages det föreslagna antalet befattningshavare med angivande av deras föreslagna placering (skydds- konsulent = lönegrad Ce 27 eller Ce 24, Skyddsassistent = Ce 20, kanslibiträde = Ce 11 och kontorsbiträde = Ce 8). Slutligen angivas de frivilliga skyddsföreningar som för närvarande

Plan

för indelningen ! skyddskonsulentdistrikt.

finnas inom distriktet.

& 1. Stockholms stads första distrikt"

Adolf Fredriks, Jakobs, Johannes, Engelbrekts, Oskars och Hedvig Eleo- nora församlingar. Fångvårdsanstalten å Långholmen. Byrå hos fångvårdssty— relsen.

Anm. Den geografiska distriktsindel- ningen av Stockholms stad är i första hand avgörande för övervakningsfallens fördelning. Jämkning kan emellertid vidtagas av konsulenten i första distrik- tet, som även i övrigt fördelar ärendena och är kontaktman med fvstn, domsto- larna och fångvårdsanstalterna.

. Stockholms stads andra distrikt:

Kungsholms, S:t Görans, Bromma, Gustav Vasa och Matteus förszar. Byrå i S:t Görans förs.

. Stockholms stads tredje distrikt: Klara, Nikolai, Katarina och Maria förs:ar. Byrå i Nikolai.

. Stockholms stads fjärde distrikt: Högalids och Brännkyrka förs:ar ( om- fattar sydvästra förstadsbebyggelsen inom stadsgränsen). Byrå i Högalid.

. Stockholms stads femte distrikt: Sofia och Enskede förszar (omfattar södra förstadsbebyggelsen inom stads- gränsen). Byrå i Enskede.

. Stockholms landsdistrikl:

Från Sthlms län Södra Roslags döms., Sthlms läns V:a doms, Sollentuna och Färentuna doms., Södertörns doms. samt Södertälje. Fvanstzna Svartsjö,

a. förebyggande åtgärder bland till storstaden inflyttad ungdom.

Föreslaget antal Antal befattningshavare i öv o. Skyddsföreningar _ts—fall Ce Ce Ce Ce Ce 27 24 20 11 8 330 1 2 1 1 Skyddsvärnet i Sthlm, Sthlms stadsmission, Sthlms kyrkl. so— cialråd, Sthlms skyddsförening för frigivna. 477 1 2 1 477 1 2 1 477 1 2 1 477 1 2 1 476 1 2 1 1 Skyddsförening— arna i Sthlm arbeta delvis även inom detta distrikt. Dess- utom Svartsjö un— derstödsförening.

" Arbetsbördan för skyddsfunktionärerna i storstäderna och deras omgivningar blir sär- skilt betungande genom att de måste biträda skydds bl. och assistenter i 1—6, 15, 17 högre än i övriga distrikt.

organen i andra delar av landet med

Antalet konsulenter

——19 distrikten är därför i allmänhet förhållandevis något

• Sida 117
•  Original

Kungsgården, Hall, Håga, Sjöliden, Bogesund, Halmsjön. Byrå i Stockholm.

Anm. Den högre lönegradsplaceringen för kons. motiveras med den stora ar- betsbördan och särskilt med att kons. skall biträda fvstn, HD och Svea Hov- rätt.

. Uppsala-distriktet:

Uppsala län med Uppsala läns södra doms. och Uppsala läns norra döms., samt städerna_ Uppsala och Enköping; från Sthlms län: Norra Roslags doms. och mellersta Roslags doms. Fvanstzna Uppsala och Åby. Byrå i Uppsala.

. Sörmlandsdistriktet:

Södermanlands län med Nyköpings döms., Oppunda och Villåttinge döms., Livgedingets doms. samt Nyköping och Eskilstuna. Fvanst. i Nyköping. Byrå i Eskilstuna.

. Östgötadistriktet :

Östergötlands län med Kinda och Ydre döms., Folkungabygdens döms., Aska, Dals och Bobergs döms., Bråbyg- dens och Finspånga läns döms., Ham- markinds, Stegeborgs och Skärkinds döms., Linköpings doms. och städerna Linköping, Norrköping, Motala. Fvanst. i Norrköping, Skenäs. Byrå i Norrkö- ping.

. Gotlandsdistriktet:

Gotlands län med Gotlands doms. och Visby. Fvanst. i Visby. Byrå i Visby.

. Jönköpingsdistriktet:

Jönköpings län med Tveta, Vista och Mo döms., Norra och Södra Vedbo döms., Njudungs döms., Östbo och Västbo doms. samt Jönköpings stad. Fvanst. i Jönköping, Björkhaga, Lan- naskede. Byrå i Jönköping.

Anm. Då kons. skall biträda Göta hovrätt, har han uppförts i Ce 27.

. dejädistriktet:

Kronobergs län, d. v. 5. Östra Värends döms., Mellersta Värends döms., Västra Värends doms. och Sunnerbo doms. samt Växjö stad; Kalmar län med Tjusts döms., Sevede och Tunaläns döms., Aspelands och Handbörds döms., Norra Möre och Stranda döms., Södra Möre döms., Ölands doms. samt stä- derna Kalmar, Västervik och Oskars- hamn. Fvanst. i Växjö, Eleonora, Singeshult, Kalmar, Ödevata, Västervik. Byrå i Växjö.

Föreslaget antal

Antal befattningshavare i öv o. Skyddsföreningar ts-fall Ce Ce Ce Ce Ce

27 24 20 11 8

192 1 1 Uppsala sam- hjälp.

228 1 1 Södermanlands läns skyddsför- ening.

396 1 1 1 Östergötlands läns skyddsför- ening.

67 (en konsulent Gotlands fång—

med deltids— vårdsförening. arvode)

200 1 1 Jönköpings läns skyddsförening.

285 1 1 Kronobergs läns

skyddsförening, Kalmar läns skyddsförening.

• Sida 118
•  Original

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

Blekinge-Kristianstadsdistriktet:

Blekinge län med Östra och Medelsta döms., Bräkne och Listers doms. samt städerna Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg; östra delen av Kristianstads län med Gärds och Albo döms., Villands döms., Östra Göinge döms., Västra Gö- inge döms. samt Kristianstads stad. Fvanst. Karlskrona och Kristianstad. Byrå i Karlshamn.

Ystadsdistriktet:

Från Malmöhus län Frosta och Es- lövs döms., Färs döms., Torna och Bara döms., Vemmenhögs, Ljunits och Her- restads doms. samt städerna Lund, Ystad och Trelleborg; från Kristianstads län Ingelstads och Järrestads doms. Fvanst. Ystad. Byrå i Ystad.

Malmödistriktet:

Från Malmöhus län Malmö stad samt Oxie och Skytts doms. Fvanst. Malmö, Tygelsjö. Byrå i Malmö.

Anm. Konszs högre placering moti- veras främst med att han skall bi- träda hovrätten för Skåne och Ble- kinge. Hälsingborgsdistriktet:

Från Malmöhus län Rönnebergs, On- sjö och Harjagers döms., Luggude döms. samt städerna Landskrona och Hälsing- borg; från Kristianstads län Norra Ås- bo doms., Södra Åsbo och Bjäre doms. Byrå i Hälsingborg. Göteborgs första distrikt:

De centrala delarna av stad (omkr. 1l,).

Anm. Kons. skall fördela uppdragen inom Gbgs stad samt biträda fvstn och hovrätten för västra Sverige. Fvanst. Härlanda. Byrå i Göteborg. Göteborgs andra distrikt:

De södra delarna av Gbgs stad; (omkr. 1A,); Hallands län med Hallands norra döms., Hallands mellersta döms., Hallands södra döms. samt städerna Halmstad och Varberg; Fvanst. Halm- stad, Skögsgård, Mäshult. Byrå i Göteborg, 1 assistent placerad i Halm- stad.

Göteborgs tredje distrikt:

De norra delarna av Gbgs stad; (om- kr. 1I,); från Göteborgs och Bohus län vidare Askims, Hisings och Sävedals döms., Inlands döms., Orusts och Tjörns

Göteborgs

Föreslaget antal

Antal befattningshavare i öv o. Skyddsföreningar ts-fall Ce Ce Ce Ce Ce

27 24 20 11 8

282 1 1 Blekinge läns skyddsförening, Kristianstads läns fångvårds- och skyddssäilskap.

235 1 1 »

416 1 2 1 1 Skyddsvärnet i Malmö.

274 1 1 Skyddsvärnet i Hälsingborg.

320 1 1 1 1 Skyddsvärnet i Göteborg.

436 1 2 1 Skyddsvärnet i Göteborg, Hallands läns skyddsför— ening.

473 1 2 1 Skyddsvärnet i Göteborg.

• Sida 119
•  Original

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

döms., Norrvikens döms., Sunnervikens doms. samt Uddevalla stad; Byrå i Göteborg, 1 assistent placerad i Udde- valla.

Älvsbargsd istriktet :

Omfattar hela Älvsborgs län med Marks döms., Kinds och Redvägs döms., Borås döms., Vättle, Ale och Kullings döms., Flundre, Väne och Bjärke döms., Nordals, Sundals och Valbo döms., Töss- bo och Vedbo doms. ävensom Väners- borg, Borås och Alingsås. Fvanst. Vä- nersborg, Smälteryd. Byrå i Borås.

S karaborgsdistri ktet:

Skaraborgs län med Vadsbo döms., Skövde döms., Vartofta och Frökinds döms., Skarabygdens döms., Åse, Viste, Barne och Laske döms. samt Kinne- fjärdings, Kinne och Kållands doms. ävensom städerna Mariestad, Lidköping och Falköping. Fvanst. Mariestad, Röd- jan, Leverstad, Löckerud, Ollestad. Byrå i Skövde. Värmlandsdistriktet:

Värmlands län med Östersysslets döms., Mellansysslets döms., Södersyss— lets döms., Nordmarks döms., Jösse döms., Fryksdals doms. samt Älvdals och Nyeds doms. ävensom Karlstad och Kristinehamn. Fvanst i Karlstad, Stöp— sjön, Orretorp. Byrå i Karlstad.

Örebrodistriktet:

Örebro län med Östernärkes döms., Västernärkes döms., Nora döms. och Lindes doms. samt städerna Örebro och Nora. Fvanst. Örebro. Byrå i Orebro. Västmanlandsdistriktet:

Västmanlands län med Västmanlands mellersta döms., västra döms. och östra doms. samt städerna Västerås, Sala och Köping. Fvanst. Västerås. Byrå i Väs— terås.

Daladistriktet: Kopparbergs län med Falu döms., Hedemora döms., Västerbergslags döms., Nås och Malungs döms., Nedan- siljans doms. och Ovansiljans döms. samt Falun. Fvanst. Falun, Svarttjärn. Byrå i Falun. Gävledistriktet:

Gävleborgs län med Gästriklands östra döms., Gästriklands västra döms., Bollnäs döms., Sydöstra Hälsinglands döms., Norra Hälsinglands doms. och Västra Hälsinglands döms. samt Gävle

Föreslaget antal

Antal befattningshavare i öv o. Skyddsföreningar ts—fall Ce Ce Ce Ce Ce

27 24 20 11 8

342 1 1 1 .Skyddsvärnet i Älvsborgs län.

206 1 1 Skaraborgs läns skyddsförening.

371 1 1 1 Värmlands läns skyddsförening.

291 1 1 Skyddsvärnet i Örebro stad och län, Örebro läns skyddsförening.

230 1 1 Västmanlands samhjälp, Väst- manlands läns skyddsförening.

260 1 1 Skyddsvärnet i Kopparbergs län.

349 1 1 Skyddsvärnet i Gävleborgs län, Hudiksvalls skyddsförening.

• Sida 120
•  Original

27.

28.

29.

30.

och Söderhamn. Fvanst. Gävle, Hudik— svall. Byrå i Gävle. Sundsvallsdistriktet:

Från Västernorrlands län Medelpads v. döms., Medelpads ö. döms., Ånger- manlands s. döms., Ångermanlands n. doms. samt Sundsvall och Härnösand. Fvanst. Härnösand. Byrå i Sundsvall.

Anm. Då kons. skall biträda hovrät- ten för Nedre Norrland, har han upp- förts i Ce 27.

Östersundsdistriktel:

Jämtlands län med Jämtlands östra döms., Jämtlands norra döms., Jämt— lands västra doms. och Härjedalens döms. samt Östersund, från Västernorr— lands län Ångermanlands mellersta doms. och Ångermanlands västra doms. Fvanst. Östersund. Byrå i Östersund.

U medd istriktet :

Västerbottens län med Umeå döms., Västerbottens södra döms., Västerbot- tens västra döms., Västerbottens mel- lersta döms. och Västerbottens norra döms. samt Umeå och Skellefteå. Fv- anst. Umeå och Sörbyn. Byrå i Umeå.

Anm. Ehuru kons. skall biträda höv- rätten för Övre Norrland, har det med hänsyn till arbetsbördans omfattning och övriga omständigheter icke ansetts motiverat att placera honom i högre lönegrad än Ce 24.

L uleådistriktet :

Från Norrbottens län Piteå döms., Luleå döms., Kalix döms., Torneå döms. samt Luleå stad. Fvanst Luleå. Byrå i Luleå.

. Gällivaredistriktet :

Gällivare doms. i Norrbottens län. Byrå i Gällivare eller Malmberget. Anm. Att Gällivare domsaga uppta- ges såsom särskilt distrikt beror på de stora avstånden till Luleå, där kons. för Norrbottens län i övrigt är stationerad. Antalet öv- och ts-fall är emellertid ej större än att kons.befattningen lämpli- gen, på samma sätt nu är fallet i Got- landsdistriktet, kan inrättas som bisyssla för lämplig befattningshavare inom so- cialvården. Tillhopa

Föreslaget antal

+ 2 konsulenter med deltidsarvode

Antal befattningshavare i öv o. Skyddsföreningar ts-fall Ce Ce Ce Ce Ce 27 24 20 11 8 287 1 1 Västernorrlands läns skyddsförening 207 1 1 Jämtlands läns skyddsförening. 215 1 1 259 1 1 Norrbottens läns skyddsförening. 56 (en konsulent med Norrbottens läns deltidsarvode) skyddsförening. 9591* 6 23 22 14 19

* Denna summa innefattar: 8906 villkorligt dömda och villkorligt frigivna (se tab. 12 och 13), 508 f. ån ungdomsfängelse på prov utskrivna samt 177 från förvaring och inter- nering på prov utskrivna (se sid. 40).

• Sida 121
•  Original

Skyddskonsulenter i Ce 27 ...................... » i Ce 24 » deltidsarv. Skyddsassistenter i Ce 20 .......................

Dessutom inrättas 14 kanslibiträdesbetattningar och

Enl. förslaget

6 23 2 22

53

19 kontorsbiträdesbefattningar.

• Sida 122
•  Original

KAP. 9.

Det frivilliga skyddsarbetets blivande ställning.

Arbetsuppgifter m. m. Även vid en utvidgad konsulentorganisation synes staten böra fortsätta att uppmuntra och ekonomiskt stödja frivillig skydds- verksamhet. Såsom förut nämnts äro skyddsföreningarna sammanslutna i ett särskilt förbund, Svenska skyddsförbundet, som under sin nåra tjugo- femåriga verksamhetstid utfört ett mycket gagneligt arbete. Förbundet åt- njuter ett statsanslag å 100 000 kronor, som fördelas mellan de anslutna föreningarna att av dem användas till bestridande av kostnaderna för ad- ministration och understöd. Enligt styrelsens mening är det ett betydande statsintresse, att föreningarna och förbundet, som representera mycken kunnighet och rik erfarenhet samt stort intresse för skyddsarbetet, kunna bestå. Visserligen komma skyddsföreningarna efter ökningen av antalet konsulenter och assistenter icke att på långt när i samma utsträckning som nu genom heltidsanställda tjänstemän omhänderhava förundersökningar, övervakningar och tillsyn, men de komma alltj åmt att bli behövliga både för dessa uppgifter och för andra behov, som hittills icke alls eller endast i ringa mån kunnat tillgodoses.

1. I strafflagberedningens betänkande om verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50) framhölls betydelsen av att under anstaltstiden söka hos de intagna motarbeta de psykologiskt och socialt ogynnsamma verk- ningarna av den tvungna vistelsen på anstalt, särskilt sluten anstalt. Ett medel häremot vore att bereda de intagna tillfälle att i ökad utsträckning uppehålla kontakt med personer utanför fångvården. Styrelsen har sökt till- mötesgå detta önskemål genom att bemyndiga vissa personer att såsom s. k. fängelsebesökare avlägga mera regelbundna besök hos vissa intagna; utan tvivel skulle denna anordning, som i vidsträckt omfattning praktiserats i England, kunna utsträckas, så att utanför fångvården stående personer an- ordnade studiecirklar och gemensamma fritidssysselsättningar, t. ex. före— drag, filmförevisningar och konserter vid anstalterna. Denna de utomståen— des medverkan skulle syfta till att förebygga ny brottslighet från de intag- nas sida genom att länka deras intressen i nya banor. Såsom styrelsen om- nämnt i det föregående åsyftade man vid bildandet av de första skyddsför- eningarna att dessa jämväl skulle bedriva en sådan verksamhet. Dessa pla— ner ha emellertid i allmänhet icke förverkligats. När det av fångvårdsre— formen föranledda organisationsarbetet blivit mindre betungande är tiden inne att ägna större uppmärksamhet åt det inre uppfostringsarbetet inom anstalterna. Både ur kostnadssynpunkt och för att häva isolering-en synes

• Sida 123
•  Original

för detta arbete kontakt böra sökas med utanförstående krafter. Det faller sig då naturligt att låta skyddsföreningarna utgöra stommen i en sådan frivillig verksamhet.

I detta sammanhang må framhållas, att ordnande av s. k. frigång, inne- bärande att den intagne arbetar hos arbetsgivare utom anstalten men har sin bostad på anstalten, skulle underlättas, om föreningarna kunde stå an- staltsledningen till tjänst genom att förmedla kontakt med lämpliga arbets- givare.

2. Fångvårdens möjligheter att ge ekonomisk hjälp åt anhöriga till de å anstalt intagna ha kommit i nytt läge genom att de intagnas arbetsin- komst ökats efter verkställighetsreformens genomförande. I samband här— med har vidare till fångvårdsstyrelsens förfogande ställts ett belopp av 50000 kronor för år till understöd åt intagnas anhöriga. Möjligheter ha härigenom öppnats att lätta på den börda som lägges på familjen när försör- jaren berövas sin frihet, men någon tillfredsställande lösning har icke vun- nits av frågan hur man, när försörjaren straffas, skall undgå att också straffa hans familj. Vad arbetsinkomsten angår har höjningen av ersätt- ningen för på anstalterna utfört arbete givit de intagna större intäkter, men utom det att höjningen motverkas av penningvärdets försämring be- höver den intagne i många fall använda sina besparade medel för att skaffa sig kläder och verktyg vid avgången från anstalten. De kostnader som per- mission till hemmet för med sig, särskilt om anstalten är belägen på större avstånd från hemorten, bidraga ytterligare att minska de medel, som kunde behövas för familjen. Då fångvårdsstyrelsen vidare vid utbetalande av un- derstöd åt de intagnas anhöriga i princip är bunden av villkoret att den in- tagne själv under anstaltstiden bidrager till familjens försörjning, bli många familjer ställda utanför denna förmån. Socialvården skall ju här träda hjäl- pande emellan, men i många fall är socialvården mindre villig att lämna understöd, t. ex. då det gäller att skaffa medel för att säkra barnens fort- satta utbildning utöver den egentliga skolåldern eller vid speciella läro- anstalter.

Trots de villkor som sålunda äro förbundna med dispositionen av berör- da anslag har detta redan blivit hårt ansträngt. Även om en höjning av detsamma är tänkbar, lärer denna icke kunna uppgå till erforderligt be- lopp. Den frivilliga skyddsverksamheten har därför alltjämt en uppgift att komplettera fångvårdens egen understödsverksamhet och arbetar så- tillvida under friare förhållanden som den — utan att bindas av snäv-a fö- reskrifter —— kan efter samråd med anstaltsledningen lämna hjälp enbart med tanke på själva behovet.

På samma sätt skulle föreningarna alltjämt kunna biträda vid under- stödjande av villkorligt dömda samt frigivna och utskrivna. Styrelsen av- ser särskilt de fall där behovet avviker från det normala eller där det ställer sig särskilt dyrbart att på ett rationellt sätt tillgodose behovet. Icke sällan föreligger det förhållandet att en villkorligt dömd eller frigiven behöver särskild och dyrbar utbildning i ett yrke, som kan beräknas fånga hans intresse och låta hans speciella fallenhet komma till sin rätt. Som ett annat

• Sida 124
•  Original

exempel kan nämnas det fall, då någon mera speciell terapeutisk behand- ling synes böra försökas i syfte att främja den dömdes möjligheter att finna utkomst eller att minska hans anpassningssvårigheter. Eftersom de till fångvårdsstyrelsens förfogande stående medlen äro starkt begränsade, har styrelsen i vissa av de här nämnda fallen sökt hjälpa på det sättet att styrelsen förmått hemortskommunen och någon skyddsförening att tillsammans med styrelsen åtaga sig att bestrida kostnaderna. Av liknande natur äro de fall, där det finnes tillrådligt att söka förhjälpa villkorligt dömd eller frigiven till egen verkstad eller egen affärsrörelse. Även om i dessa fall utsikterna för ett gott resultat äro mindre gynnsamma, föreligga dock understundom sådana förhållanden, att ett försök bör göras.

3. Den frivilliga skyddsverksamheten har visserligen främst tagit sikte på sådana personer, som dömts för brott eller eljest omhändertagits på grund av asocialitet, men man har därjämte ansett angeläget att hålla dör- ren öppen för andra hjälpsökande som av någon särskild anledning icke kunna eller vilja anlita samhällets vanliga hjälpformer. Det är uppenbart att behovet av en särskild hjälpverksamhet för denna kategori minskat till följd av de socialekonomiska förändringarna och de sociala reformerna. Åtminstone tillsvidare torde skyddsarbetet dock alltjämt ha en uppgift att fylla även i det nämnda hänseendet. Ett hjälpbehov, särskilt ett till- fälligt behov, kan uppkomma av så skiftande anledningar, att situationen icke passar in i det system av kamerala och andra regler som måste finnas för utövandet av fattigvård och andra offentliga hjälpformer. Den offent- liga hjälpverksamheten kan också, särskilt när den har stor omfattning, visa en tendens till byråkratisering, som undantagsvis medför att verkliga behov ej bli avhjälpta därför att de ha en alltför personlig karaktär eller eljest avvika från det rutinmässiga. Det är lång väg kvar, innan fattig- vården utvecklats till den i princip förebyggande socialhjälp som redan gäl- lande fattigvårdslag anvisar och som den enligt preliminära uttalanden av socialvårdskommittén framdeles bör vara. I vissa situationer har en ansökan om fattigvårdsunderstöd fortfarande en deklasserande verkan, som gör att den hjälpbehövande i det längsta söker undvika denna utväg. Det inträffar undantagsvis att personer som befinna sig i ett verkligt nödtillstånd under- låta att söka hjälp eller till och med vägra att mottaga understöd som er- bjudes dem. Omständigheterna kunna vidare vara sådana att det ur brottsförebyg- gande synpunkt är angeläget att hjälpa i andra former än de sedvanliga. En hjälpbehövande underlåter ibland att vända sig till de sociala hjälpor— ganen, därför att hans nödläge har samband med att han själv eller någon anhörig begått en handling som är straffbar eller eljest anses klandervärd.

4. Beträffande behovet av inackorderingshem och övergångshem för fri- givna och villkorligt dömda har styrelsen överlagt med kommittén för par- tiellt arbetsföra. Enligt styrelsens mening föreligger ett utpräglat behov av inackorderings- hem för frigivna och villkorligt dömda. Ett dylikt hem är endast avsett

• Sida 125
•  Original

såsom bostad; arbetet utföres hos arbetsgivare utanför hemmet. Om dessa hem kunna göras små minskas risken för menlig påverkan mellan de där samboende. Om behovet av sådana hem skall kunna tillgodoses, fordras emellertid en samverkan mellan fångvården, skyddsföreningar och kom- munala myndigheter. Lämpligt synes vara att såsom redan sker låta en förening eller annan sammanslutning driva rörelsen med understöd av allmänna medel.

Återhållsamhet bör iakttagas vid upprättande av s. k. övergångshem, som bereda icke blott bostad utan också sysselsättning. Det naturliga är att den som blivit villkorligt dömd eller är frigiven från fångvårdsanstalt så fort som möjligt absorberas av den öppna arbetsmarknaden. Emellertid kan behov föreligga av övergångshem utöver de få nu befintliga, särskilt för psykiskt belastade, och även detta syfte synes liksom nu är fallet böra tillgodoses genom till skyddsförbundet anslutna föreningar.

För inackorderingshem och övergångshem bör gälla att vistelsen där icke får överskrida viss tidslängd, sex månader eller ett år. Det är nämligen av största vikt att få klienten inpassad igen i mera naturliga förhållanden, vartill kommer att en livligare omsättning inom hemmen ökar möjlighe- terna att bereda plats åt nya hjälpbehövande.

Därest statsbidrag utgår till hem av nu nämnd typ synas hemmen böra vara underkastade inspektion av fångvårdsstyrelsen som också bör godkän- na valet av föreståndare.

Försöksvis kan det ifrågakomma att på några hem mottaga jämte ostraf- fade personer samt personer som stå under övervakning och tillsyn jämväl interner vid fångvårdsanstalt som erhållit permission från fångvårdsanstal- ten för att söka arbete eller undergå utbildning eller behandling av något slag. Därigenom skulle dessa hem i viss utsträckning kunna fylla bristen på lämpliga frigångsanstalter inom fångvården.

Enligt nya rättegångsbalken skall processuell övervakning i vissa fall kunna ersätta häktning. I vad mån de ovannämnda hemmen jämväl kunna tjäna detta syfte torde bli beroende på närmare erfarenheter.

5. I det år 1937 avgivna betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m. (SOU 1937: 38) föreslogs bl. a. att Skyddskonsulenterna jämväl skulle ägna sig åt upplysningsverksamhet, rådgivning och annat arbete till förebyggande av brottslighet. I gällande instruktion för konsulenterna fin- nes emellertid icke någon bestämmelse härom; med det redan från början otillräckliga antalet konsulenter ansågos dessa näppeligen kunna hinna med även dylika uppgifter. Med den livliga reformverksamhet på straffsyste- mets och straffverkställighetens område som nu pågår har emellertid in- tresset för kriminologiska spörsmål blivit så stort att konsulenterna nöd- gats att jämväl ställa sig till förfogande för upplysningsverksamhet, en åt- gärd som även i så måtto haft gynnsamma verkningar som det därigenom blivit möjligt för dem att få kontakt med personer, som äro hågade att bli övervakare och tillsynsmän. Även rådgivning har utövats av konsulenter- na, varemot tiden ej medgivit något mera systematiskt arbete till förebyg-

• Sida 126
•  Original

gande av brottslighet, t. ex. beträffande sådana personer hos vilka en kri— minell utveckling hotar utan att de ännu blivit lagförda.

Det är att förmoda att när antalet konsulenter blir större deras arbets- område skall kunna vidgas till att i viss mån omfatta de nu angivna upp- gifterna. En förutsättning härför är emellertid att konsulenten kan på- l räkna hjälp från intresserade inom distriktet, därvid det är naturligt att skyddsföreningen eller -föreningarna inom distriktet ställa sig till förfo- gande.

Jämte sin brottsförebyggande verksamhet böra skyddsföreningarna i sam- arbete med konsulenterna söka så småningom hos allmänheten ingjuta en mänskligare syn på lagöverträdare i allmänhet och de anstaltsbeliandlade i synnerhet.

Bland de frivilliga skyddsföreningarnas mera speciella arbetsuppgifter utanför den egentliga kriminalvårdens område ifrågakommer att på begä- ran biträda organen för nykterhetsvården, barnavården och andra sociala vårdformer som visa sig intresserade därav. Såsom förut nämnts har det fri- villiga skyddsarbetet också en betydelsefull uppgift att fylla inom eftervår- den av de från sinnessjukvård permitterade eller på försök utskrivna, främst straffriförklarade patienter, i den mån detta behov icke fylles genom att Skyddskonsulenterna anlitas eller genom en väsentligt utbyggd organisation av sinnessjukvårdens hjälpverksamhet.

Utöver vad nu anförts kan såsom motivering för skyddsföreningarnas existens ytterligare påpekas, att samhället har ett starkt intresse av att vid sidan om statsorganen fria organisationer få driva sin verksamhet. Skälet härtill är främst" att enskilda sammanslutningar på ett mera obundet sätt kunna utforma nya metoder i arbetet. Härtill kommer att de medverka till att stora årliga belopp såsom gåvor tillföras skyddsarbetet.

Om skyddsföreningarna skola kunna bestå är det emellertid, som redan anförts, nödvändigt att de även i fortsättningen erhålla ekonomiskt stöd från staten. Att realisera hela det arbetsprogram som angivits i det före- gående skulle nödvändiggöra förhöjda anslag. Styrelsen anser emellertid att tillsvidare i avvaktan på närmare erfarenheter anslaget till Svenska skydds- förbundet bör bibehållas vid nuvarande belopp, 100 000 kronor.

Organisationsfrågor. Liksom nu bör skyddsförbundet utgöra en samman- slutning mellan olika föreningar och organisationer som i anslutning till det här ovan skisserade programmet vilja positivt bidraga till hjälparbetet för villkorligt dömda, frigivna och med dem jämställda kategorier. I likhet med vad nu är fallet böra särskilda bestämmelser vara knutna till dispo- sitionen av statsanslaget.

De frivilliga skyddsföreningarna böra även i fortsättningen genom sina egna organ ha beslutanderätten i de olika frågor som röra föreningarnas or- ganisation och verksamhet. Att en förening åtnjuter statsanslag bör icke i princip inverka på självbestämmanderätten, vare sig genom ingripanden av

• Sida 127
•  Original

statliga organ vid handläggningen av särskilda ärenden eller genom att nå- gon statlig myndighet utser ordförande eller ledamöter i föreningens sty- relse.

Då det trots utvidgningen av konsulentorganisationen är ett framträdande önskemål att den frivilliga skyddsverksamheten erhåller en mera enhetlig och i vissa fall mera funktionsduglig organisation än vad som hittills varit fallet, är det lämpligt att framdeles uppställa vissa särskilda villkor för stats— anslag.

För att statsbidrag skall utgå torde böra upptagas följande förutsättningar:

a. att föreståndare och assistenter skola få anställas endast om deras kom- petens för uppgiften godkänts av fångvårdsstyrelsen;

b. att verksamheten underkastas inspektion av fångvårdsstyrelsen; c. att verksamheten skall bedrivas enligt riktlinjer, som godkänts av in- spektionsmyndigheten. Därvid torde bl. a. böra iakttagas att befattnings- havare icke skall äga åtaga sig mera än ett angivet högsta antal förunder- söknings- och övervakningsuppdrag om året. Det torde vidare böra gälla, att gåvomedel icke få användas till avlöningar och administrationskost- nader, att insamlingsverksamhet icke får bedrivas genom avlönade ombud och endast får förekomma med iakttagande av de former för frivillig kon- troll som införts på initiativ av näringslivets granskningsnämnd (särskil- da postgironummer, vissa former för revision in. in.). Även andra bestäm- melser kunna böra övervägas.

De nuvarande skyddsföreningarna erhålla understöd även från kommun och landsting. Det är av vikt för verksamhetens utveckling att det frivilliga skyddsarbetet i fortsättningen kan påräkna sådant stöd. I detta syfte kan det övervägas att åtminstone i vissa fall ställa de statliga bidragens storlek i relation till de bidrag som erhållas från landsting och kommuner.

Det sist sagda bör enligt styrelsens mening icke medföra att kommunala organ erhålla ett så starkt inflytande inom skyddsföreningarna att för— eningarnas karaktär av frivilliga hjälporgan äventyras. ] detta samman- hang vill styrelsen framhålla, att ett i diskussionen rörande skyddsarbetet framfört förslag att åtminstone i vissa städer inordna skyddsverksamheten inom den kommunala socialvården skulle, såsom styrelsen framhållit i kapitlet om skyddsarbetets allmänna uppgift och funktion, medföra att de hjälpsökande inom eftervårdsklientelet försättas i en undantagsställning med de ogynnsamma verkningar detta innebär. Men det är önskvärt att skyddsföreningarna i princip uppehålla samarbete med socialvårdsorganen, icke minst organen för arbetsförmedling, arbetslöshetshjälp, arbetslöshets— försäkring m. m.

Såsom ett allmänt önskemål kan framhållas att den organisationsform SOm representeras av de två samhjälpsföreningarna i Uppsala och Västerås i huvudsak bör efterliknas. I varje län borde efter hand komma till stånd en samhjälpsförening eller, som den också kunde benämnas, ett skydds- förbund, utgörande en intressesammanslutning inom länet av föreningar och institutioner som genom sin verksamhet kunna stödja den frivilliga

• Sida 128
•  Original

skyddsverksamhetens klientel. Ett framträdande önskemål är att skydds- föreningarna erhålla en bredare bas i fråga om de anslutna institutionerna. Såsom medlemmar böra ifrågakomma icke endast sådana sammanslutning- ar som ägna sig åt understödsverksamhet i egentlig mening utan också så- dana som på annat sätt kunna bidraga till att förebygga brottslighet och annan asocialitet. Såsom exempel må nämnas bildningsförbund, idrotts- föreningar, föreningar för särskilda grenar av fritidsverksamhet, ideella och religiösa föreningar m. 111.

För Stockholms del göra sig särskilda synpunkter gällande. Om Skydds- värnets förundersöknings- och övervakningsverksamhet inskränkes i en- lighet med grunderna för styrelsens förslag till utvidgad skyddskonsulent— organisation, framstår det som en naturlig utveckling att Skyddsvärnet om- bildas till ett nytt skyddsorgan, förslagsvis kallat Stockholms skyddsför- bund, som skulle eftersträva att bliva en samlingsorganisation för alla de enskilda initiativ som kunna vara av värde i den brottsförebyggande verk- samheten. Ett sådant förbund skulle icke sakna arbetsuppgifter. Några kunna övertagas direkt från Skyddsvärnet, bl. a. den allmänna understöds- verksamheten och inackorderingshemmet Björka. Bland nya uppgifter må nämnas upprättandet av hem som bereda bostad åt olika kategorier, t. ex. personer som enligt de nya reglerna i rättegångsbalken ställas under över- vakning i stället för att häktas samt permittenter från ungdomsanstalter, som erhålla yrkesutbildning och som på fritid behöva hjälp med studier och annan utbildning.

Om ett skyddsförbund bildas i Stockholm efter de nu antydda riktlin— jerna, aktualiseras frågan om Centralföreningens till stöd för frigivna fort- satta ställning. Det synes därvid böra övervägas, huruvida icke Central- föreningen, med frånträdande av sin nuvarande funktion av rådgivande organ till fångvårdsstyrelsen i vissa understödsfrågor, borde ansluta sig till det nya skyddsorganet. Även andra former för Centralföreningens medver- kan i skyddsarbetet kunna emellertid tänkas.

För Göteborgs och i viss mån Malmös vidkommande torde vid skydds- arbetets omorganisering uppkomma liknande spörsmål som i Stockholm.

I den mån nya skyddsorgan komma till stånd i de särskilda länen och större städerna, kan det övervägas att giva jämväl den gemensamma sam- manslutningen Svenska skyddsförbundet en fastare organisation och del- vis nya arbetsuppgifter. Härvid må erinras om den betydande insats som Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sedan den 1 januari 1948 benämnt Svenska socialvårdsförbundet, gjort under den socialpolitiska ut- vecklingen, bl. a. genom att taga initiativet till och experimentera med så- dana verksamhetsformer som de statliga organen icke kunnat taga sig an förrän deras utvecklingsmöjligheter påvisats genom försöksverksamhet.

% ! l

• Sida 129
•  Original

KAP. 10.

Kostnadsfrågor.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 4 juni 1948 ställt till fångvårdsstyrel— sens förfogande för budgetåret 1948/49 ett förslagsanslag till skyddskonsu— lentorganisationen å 304 000 kronor. Anslaget disponeras på följande sätt:

Avlöningsstat.

Arvode till en skyddskonsulent ........................ kronor 1 500

Avlöningar till 12 skyddskonsulenter och 6 skyddsassisten- ter, arvoden åt vikarier samt skrivhjälp .............. >> 215 000 Rörligt tillägg ....................................... » 21 000 Kronor 237 500

Omkostnadsstat.

Sjukvård m. m. ...................................... kronor 500 Reseersättningar .................................... >> 45 000 Expenser . .......................................... » 21 000

Kronor 66 500

Tillika har Kungl. Maj:t genom ovannämnda beslut den 4 juni 1948 ställt till fångvårdsstyrelsens förfogande för budgetåret 1948/49 förslagsanslag till Övervakning av villkorligt dömda och Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. å tillhopa 230 000 kronor.

I riksstaten för budgetåret 1948/49 finnes under andra huvudtiteln, Rät— tegångsväsendet i allmänhet, uppfört ett förslagsanslag till Ersättning åt do— mare, vittnen och parter ä 1 100 000 kronor. Från detta anslag hestridas kost- nader för olika ändamål, bl. a. för ersättning som enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skall utgå till dem, som verk- ställa särskild förundersökning varom i samma lag förmäles.

Hur mycket av totalbeloppet, 1 100 000 kronor, som kan beräknas åtgå för särskilda förundersökningar, låter sig icke med säkerhet avgöra. Under bud- getåret 1942/43 _ senare siffror finnas ej _ uppgingo kostnaderna för för- undersökningar till 258 400 kronor (II ht 1944, s. 63). Därefter ha emeller— tid förundersökningarnas antal ökats av olika anledningar. Till en början må nämnas, att domstolarna numera äro mera angelägna än förut att skaffa

• Sida 130
•  Original

sig fylliga uppgifter röran-de de tilltalades personliga förhållanden, vilket bl. a. får betraktas som en naturlig följd av straffsystemets nyansering. Vi- dare har förundersökning gjorts obligatorisk genom den i anslutning till nu gällande lag om villkorlig dom utfärdade lagen om särskild förundersökning i brottmål, som trädde i kraft den 1 januari 1944. I samband med 1945 års ! fångvårdsreform har i sistnämnda lag vidtagits en betydelsefull ändring — i kraft den 1 juli 1946 — innebärande att förundersökning gjorts i princip obligatorisk innan någon dömes till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver.

Ytterligare må framhållas, att riksdagen i samband med antagandet av följdförfattningar till nya rättegångsbalken gjort vissa vägledande uttalan- den, som innebära en icke oväsentlig ökning av de fall där förundersökning- ; ar böra förekomma; styrelsen hänvisar till vad härom anförts i det föregå- ! ende ä 8. 00. 1:

På grund av nu anförda förhållanden anser sig styrelsen böra räkna med att totalkostnaderna för förundersökningar ligga avsevärt högre än vad fal- let var under budgetåret 1942/43. Räknat efter ett uppskattat årligt medel- tal av 5 500 förundersökningar torde den totala kostnaden röra sig omkring 300 000 kronor.

Den nuvarande skyddskonsulentorganisationen omfattar som nämnts föl- jande befattningshavare:

1 arvodesavlönad skyddskonsulent, .

12 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, l

6 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20. ! I det föregående har föreslagits inrättandet av ytterligare följande befatt- f ningshavare inom organisationen: 1 arvodesavlönad skyddskonsulent, 6 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 27, 11 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, 16 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20, 14 kanslibiträden i lönegrad Ce 11, 19 biträden för kontors- och skrivgöromål. Hela organisationen skulle följaktligen omfatta

2 arvodesavlönade skyddskonsulenter, 6 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 27, 23 skyddskonsulenter i lönegrad Ce 24, 22 skyddsassistenter i lönegrad Ce 20, 14 kanslibiträden i lönegrad Ce 11, 19 biträden för kontors- och skrivgöromål. Kostnaderna för avlöningar till samtliga befattningshavare inom organi- sationen uppskattas till 653 000 kronor. Vid beräkningen har styrelsen ut- gått från ortsgrupp 4 och, vad beträffar löneklasserna, räknat med 29 resp. 26 löneklassen för konsulenterna, 20 löneklassen för assistenterna, 11 löne- klassen för kanslibiträdena och 6 löneklassen för biträdena för kontors- och skrivgöromål. Vad angår arvodena åt de deltidsavlönade konsulenterna

• Sida 131
•  Original

har arvodet till konsulenten i Visby uppförts oförändrat med 1 500 kronor Ehuru konsulenten i Gällivare icke torde få flera uppdrag beträffande för- undersökning, övervakning och tillsyn än konsulenten i Visby, har den förre emellertid ett geografiskt mycket stort distrikt, vilket medför långa och tidsödande resor. Med anledning härav har styrelsen upptagit arvodet till konsulenten i Gällivare till 2 000 kronor.

Vikariatsersättningar för konsulenterna och assistenterna beräknas till 6 000 kronor, arvoden åt vikarier till 59 000 kronor, övertidsersättning till 4 500 kronor och rörligt tillägg till 79 000 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle avlöningsstaten sluta å (653 000 + 1 500 + 2 000 + 6 000 + 59 000 + 4 500 + 79 000) 805 000 kronor. Ersätt- ning till skrivhj älp torde icke vidare behöva upptagas, då inom samtliga kon— sulentdistrikt — med undantag för de två distrikt, där konsulents åliggan- den föreslås utförda av arvodesavlönad person —— kommer att finnas [kansli- biträde eller biträde för kontors- och skrivgöromål.

Vad omkostnadsstaten beträffar beräknas sjukvård m. m. till 3 000 kro- nor, reseersättningar till 75000 kronor och expenser till likaledes 75000 kronor, eller tillhopa 153 000 kronor.

Att något belopp för förhyrande av lokaler för konsulenterna och assi- stenterna icke upptagits i förevarande kostnadskalkyl beror på att dessa kostnader efter den 1 juli 1948 bestridas av byggnadsstyrels-en och komma att belasta till dess disposition stående anslag.

Enligt beräkningarna skulle alltså den årliga kostnaden för den fullt ut- byggda skyddskonrsulentorganisationen uppgå till (805 000 + 153 000) 958 000 kronor.

Till vissa engångskostnader beräknas 105000 kronor, nämligen 47000 kronor till nyanskaffning av möbler, 46 500 kronor till anskaffning av 64 st skrivmaskiner och 7 500 kronor till inträdesavgift för 36 och flyttning av 15 telefonapparater samt 4 000 kronor till elektrisk armatur m. m. Med hän— syn till svårigheten att bedöma i vad mån de nuvarande lokalerna för skyddskonsulentorganisationen kunna anses ändamålsenliga efter organisa- tionens utbyggnad kunna engångskostnaderna end-ast uppskattas approxi- mativt.

Vissa andra anslag komma att undergå minskning genom skyddskonsu- lentorganisationens utvidgning.

Såsom framhållits ä 5. 107 komma konsulenterna och assistenterna i den nya organisationen att kunna åtaga sig förundersökningar i betydande utsträckning, för vilka undersökningar särskild ersättning icke skall utgå. Man torde kunna räkna med, att varje heltidsanställd konsulent och assi- stent kan utföra i genomsnitt 50 förundersökningar årligen. Då antalet hel- tidsanställda konsulenter och assistenter uppgår till 51, synes det sanno- likt, att omkring 2 500 förundersökningar per år _ av det totala antalet, närmare 6 000 — komma att bliva utför—da utan att särskild ersättning ut- går därför. Då vidare kons—ulenters och *assistenters resor och andra utgifter för förundersökningar bestrida-s av anslaget till konsulentorganisationen,

• Sida 132
•  Original

kommer anslaget Ersättning åt domare, vittnen och parter icke vidare att belastas med dessa utgifter. Räknar man kostnaden för varje förundersök— ning — inklusive resor, telefon 111. m. — till i medeltal 55 kronor, skulle alltså anslaget Ersättning åt domare, vittnen och parter kunna minskas med (55 x 2 500) 137 500, avrundat 137 000 kronor. !

Jämlikt kungörelsen den 1 oktober 1943 angående bestridande av kosta» nader för övervakning av villkorligt dömda är övervakar-e + dock ej skydds- konsulent eller skyddsassistent. -— berättigad att för uppdraget åtnjuta er- sättning med 8 kronor för den första månaden och 2 kronor för varje föl- jande månad av den tid han innehaft och utövat uppdraget. I vissa fall må därjämte övervakare erhålla gottgörelse för resekostnad. Under bud- getåret 1947/48 uppgingo kostnaderna för övervakning till i runt tal 211 500 | krono-r.

Jämlikt särskilda kungörelser den 17 november 1944 angående bestridan- 1 de av kostnader för dels tillsyn över villkorligt frigivna, dels tillsyn över l dem, som utskrivits på prov från anstalt för verkställighet av ungdoms- fängelse, förvaring eller internering m. m., utgår till den som utsetts att öva tillsynen samma ersättning som till övervakare. Under budgetåret 1947/48 uppgingo kostnaderna för tillsyn till i runt tal 31 700 kronor.

Under det första året utgår sålunda ersättning för övervakning och till- syn med 30 kronor och för varje av följ ande år med 24 kronor. Reseersätt- ningar begäras och utbetalas endast i ett fåtal fall. F ångvårdsstyrelsen an- ser att den nu utgående ersättningen är alltför låg men har icke nu ansett sig böra föreslå en för-höjning av densamma. Frågan om storleken av den ersättning, som bör utgå för övervakning eller tillsyn, synes nämligen böra % prövas i ett sammanhang beträffande kriminalvård, barnavård, alkoholist- ' vård och sinnessjukvård. Styrelsen anser att en utredning härom snarast bör komma till stånd. Sedan närmare erfarenheter vunnits av den utvidgade organisationen, torde emellertid i annat sammanhang eventuellt böra upp- tagas frågan om höjning av ersättningen.

I det föregående har å s. 106 framhållits, att varje heltidsanställd kon- sulent och assistent skulle erhålla 40—60 övervaknings- och tillsynsuppdrag. Då antalet konsulenter och assistenter uppgår till 51, böra sålunda tillhopa omkring 2 500 uppdrag fullgöras utan att särskild ersättning utgår därför. Beräkna-de efter en genomsnittlig årlig kostnad av 27 kronor för varje upp- drag skulle alltså anslagen Övervakning av villkorligt dömda och Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. kunna minskas med (27 X 2 500) 67 500 kro- nor. I avvaktan på närmare erfarenheter finner styrelsen sig för närvarande böra räkna med en minskning av ifrågavarande båda anslag med 65 000 kronor.

En ökning av skyddskonsulentorganisationens befattningshavare från 19 till 86 kommer att innebära en avsevärd ökning av arbetet för f ång— v ä r d s s t y r e l s e n och därmed behov av ytterligare arbetskraft utöver den nuvarande, särskilt på kameralbyrån och socialbyrån.

• Sida 133
•  Original

Kameralbyrån skulle tilldelas de ekonomiska ärendena för organisatio- nen, i främsta rummet utbetalningar av avlöningar och omkostnader, granskning av redovisningar å de förskottsmedel, vilka måste ställas till befattningshavarnas förfogande för bestridande av rese- och expenskostna- der m. m. Härtill skulle komma visst överinseende över de enskilda skydds- föreningarnas ekonomiska verksamhet.

Vid sina överväganden har fångvårdsstyrelsen funnit, att så vitt nu kan bedömas någon ytterligare personalförstärkning å kameral-byrån icke skulle erfordras, därest Kungl. Maj :t bifölle ett av styrelsen vid skilda tillfällen framfört förslag om en befattningshavare såsom biträde åt kamreraren, och därest styrelsen kunde ständigt påräkna 'fullt kompetent biträdespersonal för =kont-ors- och Iskrivgöromål å byrån. Om biträ—destjänsten åt kamreraren får styrelsen anföra följande.

I anslagsäskanden till 1946 års riksdag framförde styrelsen (jfr prop. nr 225/1946, 5. 55 och 56) förslag dels om upphörande av centralisering till styrelsen av vissa fångvårdsanstalters kassarörelse, varigenom en amanuens- tjänst skulle kunna frigöras och ställas till kamrerarens disposition, dels ock om inrättande av en byråsekreterarebefattning för anstaltsorganisationskon- troll m. m. Kungl. Maj:t fann icke anledning biträda förslagen.

I anslagsäskanden att föreläggas 1947 års riksdag framförde styrelsen ånyo förslaget om förstärkning av kameralbyråns personal med en befattning så- som biträde åt kamreraren (jfr II ht 1947, s. 47). Förslaget upptogs emel- lertid icke av Kungl. Maj :t.

Vid framläggandet av anslagsäskande till 1948 års riksdag avstod styrelsen från att framföra förslag om personalförstärkning under erinran om att en översyn av styrelsens permanenta organisation var avsedd att verkställas inom kort. Vid den f. n. genom statens organisationsnämnd pågående orga- nisationsundersökningen har ånyo framförts kravet på ett biträde åt kam— reraren. Styrelsen har därvid med hänsyn till de senaste årens svårigheter att för kamerala göromål förvärva och behålla befattningshavare med högre ut— bildning — vilka svårigheter ej kunnat bemästras ens genom den reglerade befordringsgång-en för amanuenspersonal — stannat för att såsom biträde åt kamreraren föreslå en kansliskrivarebefattning i lönegrad Ca 15. Härigenom skulle styrelsen kunna förvärva en befattningshavare med god erfarenhet från kameralt expeditionsarbete vid vfångvårdsstat-en och kamreraren er- hålla den avlastning i arbetet, som är nödvändig för en rätt ekonomisk kon- troll över en så stor förvaltningsgren 'som fångvår—den utgör, och för att hans tjänstgöringstid skall kunna ned-bringas till vad som rimligen kan begäras av en tjänsteman. Med de ökade arbetsuppgifter, som följa av skyddsverksamhetens utvidgning, framhäves ytterligare behovet av en kansli- skrivare.

Avlöningskostnaden för en kansliskrivare uppgår till i runt tal 8 000 kro— nor, därvid avlöningen beräknats efter ortsgrupp 5, löneklass 17.

Den föreslagna utbyggnaden av organisationen inverkar i första hand på arbetet inom socialbyrån, som skall utöva den centrala ledningen av

• Sida 134
•  Original

skyddsarbetet. En förstärkning av personalen på denna byrå blir ofrån- komlig.

Organen för skyddsarbetet måste ha möjlighet att vid behov hänvända sig till ett centralt organ, som kan lämna upplysningar i tillämpningsfrågor. Genom utfärdande av anvisningar och annan verksamhet av inf-ormeran- de karaktär bör det centrala organet sök-a åvägabringa enhetlighet i och ut— veckla det organisatoriska arbetet. Med hänsyn till den ökade tillämpningen av villkorlig dom, villkorlig frigivning och andra former av kriminalvård i frihet är det i hög grad angeläget, att domstolarnas och skyddsorganens verksamhet på detta område kontinuerligt vföljes på ett sätt, som gör det möjligt att överblicka utvecklingen och framlälgga tillförlitligt material till ledning för praxis m. m. Därjämte innebär förslaget att det centrala organet erhåller en rad speciella arbetsuppgifter såsom främjandet av den frivilliga skyddsverksamhetens utveckling efter ändrade riktlinjer samt bi- stånd åt de frivilliga skyddsförbunden i fråga om rekrytering och utbild- ning av vissa befattningshavare. Tillika skola inspektioner verkställas hos konsulenter och assistenter samt hos de enskilda skyddsföreningarna även- som vid vissa inackorderings- och övergångshem. En viktig uppgift är att finna lämpliga former för det frivilliga skyddsarbetets uppgifter beträffande fångvårdsanstalternas klientel m. m.

Utvidgningen av styrelsens arbetsbörda till följd av 1945 års fångvårds- reform föll till övervägande del på socialbyrån. Bland viktigare nytillkom- na, sinsemellan ofta olikartade ärenden må nämnas fördelningen av de döm- da på slutna och öppna anstalter, anvisande av intagningsanstalt för på fri fot varande personer, som dömts till straffarbete, fängelse, förvaring eller internering, de från länsstyrelserna överflyttade ärendena om bestäm- mande av strafftid samt ett betydande antal frågor om inräkning i verkstäl- lighetstid av vistelse utom anstalt för sjukhusvård och permission. Genom fångvårdsreformen ha därjämte vissa grupper av ärenden erhållit ökad be- tydelse och omfattning, bl. a. ärendena om understöd och annat bistånd åt de dömda och deras familjer. Tillika ha centrala fångregistrets arbetsupp- gifter väsentligt utökats.

Flera av socialbyråns ärendegrupper hava genom delegering överlämnats till sekreterarnael-ler aktuarien. Detta oaktat har byråchefen — som före— drar ärenden rörande bl. a. nåd och villkorlig frigivning —— en alltför om- fattande arbetsbörda för aatt han jämte nuvarande göromål skulle i någon större utsträckning kunna ägna sig åt ledningen av skyddsarbetet, vilket icke heller kan delegeras på någon av byråns båda förste byråsekreterare eller på aktuarien, eftersom de redan ha fullt upp med arbetsuppgifter. För att lätta på socialbyråch—efens arbetsbörda har styrelsen redan vidtagit den åtgärden att vissa, nu på socialbyrån ankommande ärenden — bl. a. frå- gor om nåd — överflyttats till kanslibyrån. Om konsulentorganisationen utvidgas måste härjämte socialbyråns personal förstärkas. Endast därige— nom erhålles från början erforderliga möjligheter för att de ofta brådskande arbetsuppgifterna skola kunna medhinnas.

• Sida 135
•  Original

De nya arbetsuppgifterna på socialbyrån torde komma att bliva talrika, ofta svårbedömbara och vidlyftiga samt därjämte kräva god kännedom om såväl kriminalvårdsförfattningar som övrig sociallagstiftning. Då hand- läggningen av åtskilliga viktiga arbetsuppgifter måste delegeras, anser sty- relsen, att en särskild tjänst bör inrättas för ändamålet, och föreslår att denna uppföres som en förste byråsekreterartjänst i lönegrad Ca 29.

Denne förste byråsekreterare bör vid sin sida ha tillgång till en i efter- vårdsfrågor och socialvård väl insatt person. Detta är så mycket nödvän— digare som byråsekreteraren måste företaga ett stort antal tidskrävande tjänst-eresor ; inspektioner en gång årligen av varje kons-ulentdistrikt kräver en tid av omkring två månader. Icke minst för att förebygga att kontinuite- ten i arbetet förryck-es erfordras därför en särskild befattningshavare, som bör erhålla tjänsteställning såsom amanuens.

Efter förslagets genomförande kommer ett stort antal ärenden av skilda slag att handläggas å socialbyrån. Dessa ärenden, som företrädesvis avse frihetsberövanden eller frihetsinskränkningar för personer tillhörande kri- minalvårdens klientel, äro ej sällan av brådskande natur och måste i många fall besvaras telegrafiskt eller genom telefonsamtal. Telefonförfrågningar från olika myndigheter --— fångvårdsanstalter, skyddskonsulenter, domsto— lar, länsstyrelser m. fl. —— förekomma i växande omfattning.

Det är med hänsyn härtill nödvändigt, att det vid sidan av de högre be- fattningshavarna å byrån finnes en befattningshavare i biträdesgrad, som kan vid behov rycka in och biträda med att fullgöra angivna uppgifter. Nämnde befattningshavare skulle jämväl handha den registrering som även med en inskränkning av berörda göromål måste förekomma På byrån. Sty— relsen har med hänsyn härtill varit benägen att föreslå, att det nuvarande kanslibiträdet å socialbyrån uppflyttas i lönegrad men har under nuvarande förhållanden ansett sig icke böra framlägga förslag härom. Förutom detta kanslibiträde erfordras å socialbyrån efter förslagets genomförande två bi- träden för kontors- och skrivgöromål.

Avlöningskostnaderna för utökning av socialbyråns personal uppgå till 34400 kronor, därvid avlöningarna beräknats efter ortsgrupp 5 och efter löneklass 31 för förste byråsekreteraren, löneklass 19 för amanuens och löneklass 6 för biträdeua för kontors- och skrivgöromål. Kostnaden för ar- voden åt Vikarier beräknas till 2 600 kronor. Då förste byråsekreteraren år- ligen bör besöka varje konsulentdistrikt och därjämte företaga övriga in- spektioner m. m., torde kostnaderna för reseersättningar icke böra sättas lägre än till 2 000 kronor. Kostnaderna för socialbyrån skulle således öka med (34 400 + 2 600 + 2 000) 39 000 kronor.

Ang. särskilt yttrande om lönegradsplaceringen för biträdespersonalen, se s. 138 f.

Utökningen av styrelsens personal medför ökade utgifter för expenser. Styrelsens löpande expenskostnader beräknas öka med c:a 3000 kronor om året. För anskaffande av inventarier och installation av telefonapparater för de nya befattningshavarna beräkna-s 6 000 kronor (engångsutgift).

• Sida 136
•  Original

Fångvårdsstyrelsens i föregående kapitel framlagda förslag angående den frivilliga skyddsverksamhetens blivande ställning föranleder för närvarande icke några kostnadsökningar. Styrelsen föreslår att anslagen till Under- stöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl. å 140 000 kronor och Bidrag till Svenska Skyddsförbundet & 100 000 kronor tillsvidare uppföras med oförändrade belopp. Med hänsyn till den allmänna kostnadsstegringen kan en höjning av dessa anslag efter hand visa sig erforderlig.

De årliga kostnader, som föranledas av styrelsens förslag till en utvidgad organisation av skyddsarbetet, sammanfattas i nedanstående uppställning:

Avlöningsstat för organisationen ...... kronor 805 000 Omkostnadsstat för organisationen . . . . » 153 000 Fångvårdsstyrelsens kameralbyrå ...... » 8 000 Fångvårdsstyrelsens socialbyrå ........ » 39 000 Ökning av expenser för fångvårdsstyrel-

sen .............................. » 3 000 kronor 1 008 000.

Härifrån skall emellertid frånräkn-as besparing å vissa anslag, nämligen ä anslagen till Ersättning åt domare, vittnen och parter kronor 137 000 till Övervakning av villkorligt dömda och

Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. . . » 65 000 kronor 202 000

Årliga kostnaden för organisationen kommer härigenom att uppgå till

(1 008 000 — 202 000) ................................ kronor 806 000. I jämförelse med kostnaderna för nuvarande organisation innebär detta en kostnadsökning med (806 000 — 304 000) ............ kronor 502 000.

Härtill komma de förenämnda engångsutgifterna för konsulentorganisa— tionen och fångvårdsstyrelsen med (105 000 + 6 000) 111 000 kronor.

De årliga merkostnaderna för en skyddskonsulentorganisation av här fö- reslagen omfattning skulle alltså enligt den uppgjorda sammanställningen uppgå till omkring 500 000 kronor.

Vad den årliga kostnaden angår skulle denna bliva för skyddskonsulent- organisationen 958 000 kronor, för övervakning och tillsyn 165 000 kronor samt för understöd åt frigivna och till skyddsförbundet 240 000 kronor eller tillhopa 1 363 000 kronor.

Den uppställda kostnaden utgör det pris, som får betalas för en effektivt bedriven kriminalvård i frihet. Om samhället av finansiella skäl icke anser sig kunna komma ut med detta belopp inträder så småningom det läget, att den fria vården råkar i vanrykte. Lämnas de villkorligt dömda, de villkor- ligt frigivna och de på prov utskrivna utan erforderlig hjälp och kontroll, måste utfallet av den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen bli allt sämre, med påföljd att de fria behandlingsformerna bli föremål för misstroende från allmänhetens sida och — vad värre är — även från dom-

• Sida 137
•  Original

stolarnas. I så fall kan tendensen så småningom komma att gå i den rikt- ningen, att kriminalvård i frihet får stå tillbaka för anstaltsvård. Men an- staltsvård är den utan all jämförelse dyraste av alla behandlingsformer. Kostnaderna för det totala omhändertagandet på anstalt springer nämligen fort nog upp till 4 000 51 5 000 kronor för år och intagen, i vissa fall, där fråga är om 'specialbeh-andling, till ännu högre belopp. Man må härmed jäm- föra kostnaden för den fria vården. Året runt stå f. n. bortåt 10000 per- soner under övervakning eller tillsyn. Om kostnaderna härför enligt ovan framlagda beräkningar uppgå till 1,36 miljoner kronor per år, betyder detta, att varje villkorligt dömd, villkorligt frigiven och på prov utskriven icke kostar samhället mer än 136 kronor per år för övervakning eller tillsyn.

Skulle den ovan framlagda jämförelsen bli rättvisande, borde den för öv- rigt kompletteras i olika avseenden. Här må blott framhållas den betydelse— fulla omständigheten, att de villkorligt dömdas samt de frigivnas och ut- skrivnas arbetskraft bibehålles i produktionslivet och att de därigenom — med undantag för ett mindre antal parasiterande och arbetsskygga äro i stånd att helt eller delvis försörja icke blott sig själva utan även närstå— ende. Socialvården besparas genom denna vårdform utgifter, som torde vara mångdubbelt större än de kostnader som skyddsorganisationen belöper sig till.

Härtill kommer slutligen det ideella värdet av att samhället gentemot lag- överträdare icke tillgriper hårdare medel än som befinnes nödvändigt. Med den uppfattning om människans värde och värdighet som är levande inom vårt folk ter det sig som den naturliga lösningen, att kriminalvård i frihet praktiseras så långt det går, utan att andra betydelsefulla samhällsvärden sättas i fara. Men då kräves det också, att denna form av kriminalvård får tillräckliga personella och materiella resurser.

• Sida 138
•  Original

Särskilda yttranden

av herrar Wennerholm, Eriksson och Johnsson.

Enligt styrelsens förslag skola flertalet skyddskonsulenter bibehållas i nu- varande 24 lönegraden men beträffande sex konsulenter med särskilt an- svarsfulla uppgifter har styrelsen ansett, att dessa skulle erhålla lön enligt lönegrad 27. Härvid har framhållits, att nämnda sex befattningshavare borde jämställas med de direktörer, som för närvarande vore placerade i lönegrad 27.

Även enligt vår mening är det påkallat, att nämnda sex skyddskonsulen- ter placeras högre än de övriga. Vi anse dock, att lönegradsplaceringen för .nämnda sex befattningshavare bör stanna vid lönegrad 26, vilken är den lö- negrad, som tillkommer fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

av herrar Henry Lindberg och Forssell.

Enligt vår mening tillgodoser styrelsens förslag icke tillräckligt det behov av personalförstärkning, som föreligger för att styrelsens socialbyrå skall bliva i stånd att effektivt fullgöra de arbetsuppgifter, som i växande omfatt— ning kommit att åvila byrån till följd av reformarbetet på kriminalvårdens område och som ytterligare utökas vid ett genomförande av förslaget. De ärenden som handläggas på socialbyrån ha redan nu mångdubblats till anta- let, samtidigt som de kommit att i ökad utsträckning avse sinsemellan olik- artade, ofta svårbedömda frågor. Bland de viktigare grupperna av ärenden märkas frågor om de till frihetsförlust dömdas placering på anstalt och för- flyttning mellan anstalterna; under år 1948 handlades på byrån, bortsett från ärenden av mera expeditionell natur, sammanlagt 9 615 frågor om an- staltsplacering och förflyttning. Under samma år meddelades beslut i till- hopa 2867 ärenden, som avsågo understöd åt villkorligt dömda och fri- givna eller utskrivna m. m. Vidare må nämnas ärenden om villkorlig frigiv— ning och om åtgärder mot villkorligt frigivna samt ärenden om beräkning av strafftid; de sistnämnda uppgå till närmare 5 000 om året. Till socialby— rån inkommer vidare ett mycket stort antal registeruppgifter, rättegångs— protokoll och liknande handlingar som föranleda expeditionella åtgärder av skilda slag. Telefonförfrågningar från fångvårdsanstalter, skyddsfunktio- närer, domstolar, länsstyrelser och andra myndigheter ha blivit synnerligen vanliga och komma uppenbarligen att öka efter en utvidgning av skydds- konsulentorganisationen.

Såsom i förslaget anförts, äro de ärenden som handläggas på socialbyrån ofta av brådskande natur. Detta gäller icke minst de talrika ärenden som avse frihetsberövanden och frihetsinskränkningar av olika slag. I sådana fall kan bristande noggrannhet eller bristande skyndsamhet föranleda bety- dande skada.

• Sida 139
•  Original

>,,—

. _em_ "M! T*

Efter förslagets genomförande skulle på socialbyrån utom byråchefen finnas 7 befattningshavare i högre lönegrader. Av organisatoriska skäl måste dessa fullgöra relativt starkt specialiserade arbetsuppgifter. På grund av arbetsbördans storlek erfordras för göromålens behöriga gång att på byrån finnas kvalificerade biträden med förmåga att självständigt ombesörja vissa arbetsuppgifter. Med hänsyn till mängden av inkommande ärenden är det vidare erforderligt —— i synnerhet efter ett genomförande av styrelsens för— slag — att byrån har en särskild befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels sortera och fördela inkommande ärenden, så att varje ärende utan dröjsmål och med erforderliga kompletteringar tillställes den tjänsteman som skall besluta i ärendet eller förbereda dess handläggning, dels själv besvara telefonförfrågningar och liknande hänvändelser eller hänvisa de sökande till tjänsteman som är insatt i ärendet. På samma befattningshavare bör också ankomma den allmänna registrering som, låt vara i starkt begrän- sad utsträckning, måste bibehållas för vissa viktiga ärenden (som ej avse person med registerakt). De angivna arbetsuppgifterna, som ställa stora krav på befattningshavaren, böra icke fullgöras av ett kontorsbiträde eller kanslibiträde och kunna ej heller lämpligen anförtros åt någon av de ama- nuenser med specialiserade arbetsuppgifter som finnas på byrån. Såsom mest ändamålsenligt föreslå vi i stället att på socialbyrån inrättas en be- fattning såsom kansliskrivare eller, om det anses lämpligare, som kontorist.

Vidare torde vissa uppflyttningar av andra biträdesbefattningar på social- byrån böra vidtagas. På socialbyrån sysselsättas för närvarande 12 och efter förslagets genomförande 14 biträden, flertalet med kvalificerade arbets- uppgifter. Då det på byrån finnes endast en kanslibiträdesbefattning, äro biträdena i huvudsak hänvisade att söka sig bort från styrelsen för att vinna befordran utöver den normala befordringsgången. De dåliga beford— ringsmöjligheterna torde bliva särskilt påfallande efter förslagets genom- förande, då hos Skyddskonsulenterna inrättas 14 kanslibiträdesbefattningar. För att socialbyrån skall kunna behålla tillräckligt kvalificerade biträden anse vi erforderligt att den nuvarande kanslibiträdesbefattningen bibehålles och att ytterligare ett kontorsbiträde uppflyttas till kanslibiträde.

I jämförelse med den av styrelsen föreslagna personalförstärkningen in- nebär vårt förslag en årlig merkostnad utgörande skillnaden mellan lönen för en kansliskrivare och ett kontorsbiträde ökad med skillnaden mellan lönen för ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.

• Sida 140
•  Original

Innehåll. 1 Sid. . Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet. . . . 3 Kap. 1. Skyddsarbetet och samhällsutvecklingen ........................ 5 Skyddsarbetets uppkomst s. 5 — Huvuddragen av reformarbetet inom social— vården och kriminalvården s. 8 — Det socialpolitiska reformarbetet s. 8 — Kriminalvårdens reformering s. 12 -—— Skyddsarbetets senare utveckling 5. 19. Kap. 2. Skyddsarbetets nuvarande organisation .............. . ..... . ..... 22

De frivilliga skyddsföreningarna s. 22 -— Skyddskonsulentorganisationen s. 28 —— Skyddskonsulenternas arbetsuppgifter s. 29 —— Tjänstetillsättnlng, behörig- het, kostnader m.m. s. 31

Kap. 3. Tillämpningen av kriminalvård i frihet. .. .. . .. .. .. . .. .. 32 Frekvensen av villkorlig dom 8. 32 — Villkorlig dom med övervakning s. 34 —— Återlallsfrekvensen efter villkorlig dom 5. 37 — Tillämpningen av villkorlig frigivning s. 39 — Tillsynsklientelets storlek 5. 40

Kap. 4. Skyddsarbetets uppgift och funktion . . . . . . . . .............. 41 Skyddsarbetet och socialvården s. 43 —— Skyddsarbetet och polisens verksam- het s. 49

Kap. 5. Skyddsarbetet före domen . . . . . . . . . . . . ....................... . 53 Rättegångsreformen och skyddsarbetet s. 53 — Särskild förundersökning s. 55

Kap. 6. Skyddsarbetet efter domen ................. . . . . . . . ..... . ...... 67

Författningar m. m. 5. 67 — Särskilda föreskrifteri samband med övervakning och tillsyn s. 68 — Principerna för övervakning och tillsyn s. 72 — Valet av övervakare och tillsynsman s. 74 — Särskilda hinder för den dömdes resocialisering s. 81 — Andra eftervårdsfrågor s. 87

Kap. 7. Riktlinjer för skyddsarbetets organisation ...................... 96 Reformbehovet s. 96 — Principerna för en omorganisation s. 103 Kap. 8. Förslag till utvidgad skyddskonsulentorganisation .. ...... . ....... 106

Organisationens omfattning s. 106 — Distriktsindelniugen s. 109 — Rekryte- ring och utbildning 5. 111 — Befattningshavarnas löneplacering s. 114 — Plan för indelningen i skyddskonsulentdistrikt s. 116

Kap. 9. Det frivilliga skyddsarbetets blivande ställning .................. 122 Arbetsuppgifter m. m. s. 122 — Organisationsfrågor s. 126 Kap. 10. Kostnadsfrågor ............................................... 129 Särskilda yttranden av herrar XVeunerholm, Eriksson och Johnsson .......................... 138 av herrar Henry Lindberg och Forssell ................................ 138

• Sida 141
•  Original