Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

3

lieterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppen­

bar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet er­

fordras för hans tillrättaförande.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt 1 §, skall fastställas en prövotid av

tre år eller, örn den tilltalade förskyllt allenast böter, två år, räknat från den

dag utslaget i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring

eller eljest vann laga kraft mot den dömde.

f villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall prö-

votiden bestämmas till två år.

Om förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.

6

§•

Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraff-

ligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning

på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

7 §•

1 villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas, att den dömde under prövotiden

skall stå under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han

ändock skall låta sig rätta.

*

1 dom enligt 4 § skall förordnas om övervakning, där det finnes erforder­

ligt.

8

§•

I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,

omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans till­

rättaförande, må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika

åläggas honom att

a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans ut­

bildning, arbetsanställning eller vistelseort;

h. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan an­

stalt;

d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och

sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att

gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

9 §•

Övervakning skall stå under tillsyn av övervakningsdomstol och utövas

av övervakare.

Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna över-

vakningsdomstol, där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har

domen ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses

till övervakningsdomstol. Tillsyn å övervakning må av övervaknin'gsdom-

stolen flyttas till annan allmän underrätt.

Övervakare förordnas i samband med beslut örn övervakning, där så lämp­

ligen kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att spa­

ra st möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstolen må kunna ent­

lediga övervakaren och förordna annan i hans ställe.

Övervakningsdomstols befogenhet enligt denna paragraf skall, då dom­

stolen ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren och i stad med

rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med

ärenden enligt denna lag.

10

§.

Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av

föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med hän­

syn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

11

§•

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anled­

ning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslut

meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas

att den dömde låter sig rätta utan övervakning.

12

§.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,

något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen

efter omständigheterna

a. förordna om övervakning;

b. meddela föreskrift jämlikt 8 §;

c. förordna örn prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver

den i domen bestämda tiden;

d. besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller ock

e. förklara anståndet förverkat.

Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs,

skall ock förordnas om övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras

anståndet förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej

skett i den villkorliga domen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

5

13 §.

1 morn. Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att

hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet

förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas, om det nya brottet

^finnes förskylla straffarbete eller fängelse, övertygas han om brott som

förövats före prövotidens början, må, under förutsättningar som angivas i

1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet skall avse jämväl detta brott;

meddelas ej sådant förordnande, skall antingen anståndet förklaras förverkat

eller ock straff ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den

dömde sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt

straff för de brott som äro i fråga ådömas i enlighet med vad därom är

stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställande

av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.

2 mom. Där den som erhållit villkorlig dom enligt 4 § övertygas om

brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.

3 mom. Ålägges villkorligt dömd förvandlingsstraff för böter, må an­

ståndet förklaras förverkat.

14 §.

Därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat, äger dom­

stolen i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade bestämmelser med

avseende å den villkorliga domen.

15 §.

Att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat domstolen må döma till

tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det

brott som avsetts med den villkorliga domen, därom är särskilt stadgat.

16 §.

Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövo­

tidens utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer i mål

som anhängiggjorts före prövotidens utgång. Ej må efter prövotidens ut­

gång förordnande meddelas örn övervakning, föreskrift enligt 8 § eller var­

ning, utan att prövotiden samtidigt förlänges.

Anstånd må ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom

uppkommer i mål som anhängiggjorts, i fall som avses i 3 mom. av samma

paragraf före prövotidens utgång och eljest inom elt år från prövotidens

utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, vare straff förfallet.

17 §.

Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon sorn

tidigare erhållit villkorlig dom, fråga örn iindrade bestämmelser med av­

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

seende å den villkorliga domen, må målet hänskjutås till allmän underrätt;

och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål örn förvandling

av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller

ledamot i rådhusrätt.

18 §.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervaknings-

domstolen eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den dom­

stol som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i

stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs, så ock

av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så finnes

lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd finnes

böra förklaras förverkat.

19 §.

Framställning om åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,

av övervakare eller annan, som enligt särskilt meddelade bestämmelser har

befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan fråga må

jämväl väckas av myndighet som jämlikt 18 § äger upptaga ärendet.

I ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,

där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet

enligt 8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut

meddelas, örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar

att utföra talan örn bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med

den villkorliga domen.

20

§.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,

skall den som fattat beslutet örn varning föranstalta därom att varningen

meddelas den dömde så fort ske kan; och må i sådant fall varningen med­

delas jämväl av annan i 18 § avsedd myndighet än den som fattat beslutet

om varning.

21

§.

På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller över­

vakningsnämnd skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes

inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.

22

§.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas.

Mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 § må,

därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den

villkorligt dömde föra talan.

7

Har domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jämlikt

11 eller 12 §, må talan mot beslutet föras av den dömde i den ordning som

är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge bos underrät­

ten påkalla prövning av beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86

23 §.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 § meddelas i fråga örn övervakning, skyl­

dighet enligt 8 § eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda för­

ordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

24 §.

Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget i

vad det avser den villkorliga domen, må förklaringen avgivas inför underrätt

som meddelat utslaget eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring må ock

avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 9 § sägs eller ock in­

för tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse. Förklaring, vilken

avgives inför annan än underrätt som meddelat utslaget, skall icke gälla

utan att utslaget eller rättens eller domarens bevis örn målets utgång, såvitt

den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke

återtagas. Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses

återkallade genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen

avser.

25 §.

Övervakningsnämnd må av allmän underrätt tillsättas för behandling av

frågor som enligt denna lag kunna ankomma på sådan nämnd. Nämnden

skall bestå av minst tre ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara lag­

faren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt

en vara läkare. Domstolen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande

i nämnden.

Flera domstolar må förena sig örn gemensam övervakningsnämnd.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryck­

frihetsförordningen eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för

krigsmakten; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8

kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete.

Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning eller i fråga örn påföljd, som avses i 2 kap. 20 §

strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller för­

fattning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

27 §.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkor­

lig dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verk­

ningar följa av olika straffarter, sådan dom anses lika med dom å fängelse

eller, om i den villkorliga domen så förordnats, dom å straffarbete.

28 §.

De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas i 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angå­

ende villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträ­

dande nämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller med­

delas i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig

straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya

lagen, ändå att straff icke utsatts i domen.

Förslag

till

Lag

om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

I brottmål ma, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållan­

den samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

2

§■

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för­

undersökning äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i

1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts

Sälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot

villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 §

lagen örn villkorlig dom.

Ej må till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas eller anstånd

enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, utan att särskild förundersökning

ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

9

3 §•

Beslut om särskild förundersökning meddelas, före målets handläggning

vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen. Beslut om för­

undersökning beträffande häktad skall skyndsamt meddelas, sedan anmälan

örn häktningen inkommit till domstolens ordförande.

Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.

4 §•

Domstolen eller dess ordförande må, när skäl därtill äro, besluta att

läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket

skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest

den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, om möjligt

en psykiater.

Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som

ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse.

Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polis­

myndighet lämna handräckning för hans inställande.

5 §•

Barnavårdsnämnd skall på begäran av förundersökaren, åklagaren, dom­

stolen eller dess ordförande meddela tillgängliga upplysningar beträffande

tilltalad som ej fyllt tjuguett år och föreslå lämpliga åtgärder för hans

rättande.

Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd beträffande person med

vilken nämnden tagit befattning.

6 §•

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,

att kännedom örn personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkom­

ma i anledning av utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad

angår dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga

ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att över­

vara handläggningen.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört ar­

bete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verk­

ställighet ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked örn beslutet

skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

8

§•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för till-

lämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen örn villkorlig

dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dels ock

4 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse.

I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock

äldre lag tillämpas.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer:

Finner domstol i brottmål, vari talan om ansvar föres mot någon som ej

fyllt tjuguett år, att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet

till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva

föremål, må domstolen kunna förordna att målet skall handläggas inom

stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas, och är jämväl

någon som uppnått nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det

finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom särskilt mål

handlägga åtalet mot den underårige.

Utan hinder av beslut som avses i första stycket må domstolen medgiva

tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till

nytta, rätt att övervara handläggningen.

2

§•

Ej må domstol döma underårig till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,

med mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit

hörd i målet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

«

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i de delar densamma

icke upphäves genom lagen örn särskild förundersökning i brottmål.

11

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, alt 5 kap. 20 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att till kapitlet skall fogas en ny para­

graf, betecknad 24 §, av nedan angivna lydelse:

20

§.

Ådömt straff ----------- - omedelbart ådömts.

Ådömda böter------------ laga kraft.

Har villkorligt anstånd med verkställande av straff, enligt vad särskilt är

stadgat, förklarats förverkat, skall tid som ovan sägs räknas från det beslutet

därom vann laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

24 §.

Om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket villkorlig dom med­

delats, skall jämte bestämmelserna i detta kap. gälla vad i lagen om villkorlig

dom är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten2 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,

därom är särskilt stadgat.

34 §.

Gemensamt straff — — — sistnämnda brott.

Sammanträffar brott,------------därtill föranleda.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, be-

1 Senaste lydelse, se 1937: 121.

- Senaste lydelse av 34 §, se 1938: 262.

träffande vilket villkorlig dom anses böra meddelas, må disciplinstraffet

ådömas särskilt.

Är brottslig------------icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

16 kap.

10

§.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt för­

undersökare eller läkare, som förordnats jämlikt lagen örn särskild förun­

dersökning i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela

upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rätte­

gången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt full­

mäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,

särskild talan förås; och skall underrättelse härom i sammanhang med be­

slutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av un­

derrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag

eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hä­

vande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i —--------- partens klagan.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant

hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest un­

der rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall

talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som

1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 S

1924: 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

13

rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om sär­

skild förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne el­

ler annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträ­

de åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffen­

het att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. In­

nefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegång­

en givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut förås i sam­

manhang med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med be­

slutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet

blivit under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad sålunda stadgats utgöre ej binder för tilltalad att söka ändring i hov­

rätts utslag, varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med

straffs ådömande.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 14 och 15 §§ lagen den 13 mars 1937 örn

tvångsuppfostran skola erhålla följande ändrade lydelse: 2

2

§•

Övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens

slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till tvångsuppfostran,

1 Senaste lydelse, se 1937: 469; jfr 1938: 39.

14

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 86.

skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsupp-

fostran jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller

träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av an­

nan anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga

domen avsett sådant brott och den dömde ej fyllt aderton år, under de för­

utsättningar i övrigt som angivas i 1 §, döma honom till tvångsuppfostran

att träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen

och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

14 §.

Misstänkes den, som ådömts tvångsuppfostran, att hava före slutlig ut­

skrivning begått brott, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av

målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stock­

holm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter styrelsens hö­

rande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångs­

uppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, en­

ligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författnings­

samling och i övrigt den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 19, 20 och 27 §§ lagen den 15 juni 1935 örn

ungdomsfängelse1 skola erhålla följande lydelse:

2

§•

Övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens

slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till ungdomsfängelse,

1 Senaste lydelse av 20 §, se 1938: 257.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

15

skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att ungdoms­

fängelse jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller

träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av

annan anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkor­

liga domen avsett sådant brott och detta förövats innan den dömde fyllt

tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som angivas i 1 §, döma honom

till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för det brott som föranlett

den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare

straff, jämväl därför.

19 §.

Misstänkes den, som ådömts ungdomsfängelse, att hava före domen be­

gått brott, eller misstänkes han att hava begått brott efter domen men före

frigivningen eller tillsynstidens utgång, och hör brottet under allmänt åtal

eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är

begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter

nämndens hörande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

20

§.

Ädömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att

ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav

återstår.

Vad i -------------ungdomsfängelse ådömes.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i

stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust

av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd sorn

avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i

annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, en­

ligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författnings­

samling och i övrigt den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

17

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen deli 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma

lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna ly­

delse:

'tr‘

2 §.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankom­

mande åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, om barn i äk­

tenskap, om adoption, om barn utom äktenskap, örn förbud för vissa un-

derhållsskyldiga att avflytta från riket, om förmynderskap, om förskotte-

ring av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.

45 § 'Strafflagen, i lagen om särskild förundersökning i brottmål och i för­

ordningen örn mödrahjälp.

44 §.

4 mom. Misstänkes den, som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem,

att hava före slutlig utskrivning begått brott, och hör brottet under allmänt

åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brot­

tet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfog­

den att efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

Delina lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag:

till

Lag

angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av

alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall infö­

ras en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:

’ Senaste lydelse, se beträffande 3 § 3 mom. 1937: 387 samt beträffande 44 § 1936: 266 och

1937: 78.

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 86.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 november 1938.

N ärvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, E^ngberg, S^köld,

N^ilsson, Q^uensel, F^orslund, E^riksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge­

mensam beredning med chefen för socialdepartementet, fråga angående

revision av lagstiftningen örn villkorlig dom.

Föredraganden anför:

»Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet, såsom framgår

av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa

utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och

fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid skulle upptagas,

nämndes frågan angående en revision av lagstiftningen om villkorlig dom.

Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen föreligger i ett

den 2 november 1937 dagtecknat betänkande med förslag till lag om vill­

korlig dom m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sak­

kunniga (statens offentl. utredn. 1937: 38).x

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från rikets hovrätter, Över­

ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialsty­

relsen, medicinalstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och barna­

vård. Tillfälle att avgiva utlåtande har beretts samtliga häradshövdingar

och rådhusrätter ävensom följande föreningar, nämligen föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges lands­

fiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, central­

förbundet för socialt arbete, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet,

svenska skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala

samhjälp, föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i

Kopparbergs län samt svenska fångvårdssällskapet.

Utlåtanden ha inkommit från de myndigheter som ålagts att avgiva så­

dana. Därjämte ha yttranden inkommit från häradshövdingarna i Fryks­

dal, Västerbergslags, Norra Hälsinglands, Medelpads västra, Jämtlands 1

1 De sakkunniga utgjordes av professorn Folke Weller, ordf., överdirektören Hardy Göransson,

professorn Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg och revisionssekreteraren Ivar Strahl.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

västra och Mjölby domsagor, rådhusrätterna i Stockholm, Norrtälje, Upp­

sala, Nyköping, Eskilstuna, Karlskrona, Malmö, Landskrona, Hälsingborg,

Trelleborg, Göteborg, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Falun och Gävle samt

från flertalet av de nämnda föreningarna. Krigshovrätten har bifogat ytt­

randen från vissa krigsrätter, länsstyrelserna från vissa landsfogdar och

svenska skyddsförbundet från vissa skyddsföreningar.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande svensk rätt.

Reglerna om villkorlig dom återfinnas i lagen den 28 juni 1918 angå­

ende villkorlig straffdom, vilken avlöst den första svenska lagen i ämnet

av år 1906.

Enligt lagen angående villkorlig straffdom må domstol, då någon dömes

till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år, under

vissa förutsättningar förordna att med straffet skall anstå och att på den

dömdes uppförande under viss prövotid samt vissa i lagen angivna om­

ständigheter i övrigt skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Såsom förutsättning för dylik villkorlig dom uppställer lagen, att det med

hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt fin­

nes skälig anledning antaga att han skall utan straffets undergående låta

sig rättas. Bland övriga förutsättningar märkes, att den tilltalade ej under

de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller

fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom

tidigare ådömt.

Lagens bestämmelser om villkorlig dom beträffande böter lia ändrats i

samband med 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff, vilken

träder i kraft den 1 januari 1939. Till nämnda dag gäller, att villkorlig

dom må användas då straffet bestämmes till böter, dock endast där det fin­

nes anledning antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande för­

värvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Genom

lagändringen upphäves detta stadgande och ersättes med en bestämmelse

därom att villkorlig dom må beviljas, då någon ålägges förvandlingsstraff för

böter, så framt omständigheterna ej föranleda till antagande att den böt-

fällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att

straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

I lagen meddelas vissa bestämmelser om övervakning av villkorligt döm­

da. I detta hänseende gäller, enligt bestämmelsernas år 1937 antagna ly­

delse, att då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, den dömde

skall, där ej annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under övervakning

av därtill förordnad person, övervakare, som har alt utöva tillsyn över hans

uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. Med­

delas villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där det

av särskilda skäl finnes erforderligt, likaledes förordnas, att den dömde

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

21

skall stå under övervakning. Var den dömde vid åtalets anhängiggörande

under 21 år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende

eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som

övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.

övervakning skall stå under domstols vårdnad. Har allmän underrätt

meddelat den villkorliga domen, är den domstolen vårdnadsdomstol. I an­

nat fall skall domstol, som meddelar villkorlig dom, tillika utse vårdnads­

domstol.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, då den villkorliga domen avser

förvandlingsstraff för böter, intill dess två år förflutit från det domen vun­

nit laga kraft i vad avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet att lyda

övervakaren.

örn den dömde begår brott eller eljest åsidosätter sina skyldigheter på

grund av den villkorliga domen, kan anståndet förklaras förverkat. För­

verkande skall alltid inträda, om han efter domen men före prövotidens slut

förövar nytt brott, för vilket han förskyller straffarbete eller fängelse. I fall

av dåligt uppförande kan varning meddelas honom.

För vinnande av utredning i det särskilda fallet, huruvida erforderliga för­

utsättningar för villkorlig dom finnas, skall i viss utsträckning särskild för­

undersökning äga rum rörande den tilltalade.

*

Tillämpningen av gällande lagstiftning.

Arliga antalet villkorliga straffdomar torde för närvarande överstiga 2,000.

Sedan år 1922, då efter krigsåren normala förhållanden få anses ha in­

trätt, har villkorlig dom kommit till användning i oavbrutet ökad omfatt­

ning. Medan antalet sistnämnda år utgjorde 679, var det 2,067 år 1934,

det sista år för vilket statistik föreligger.

över hälften av de villkorligt dömda utgöras av sådana som begått tjuv-

nadsbrott. I stor utsträckning dömes villkorligt även vid bedrägeri, för­

skingring och förfalskning, likaledes beträffande fosterfördrivning, barna­

mord, misshandel samt vissa otuktsbrott.

År 1934 erhöll över hälften av de till straffarbete i högst sex månader

dömda och över en tredjedel av de till fängelse i högst ett år dömda vill­

korlig dom. Däremot är antalet villkorligt ådömda bötesstraff, jämfört med

hela antalet bötesstraff, mycket obetydligt. Dock förekomma årligen om­

kring 200 villkorliga bötesdomar. Dessa torde till stor del gälla tjuvnads-

brott (snatteri) av unga personer.

Relativt sett erhålla unga brottslingar villkorlig dom i betydligt större ut­

sträckning än äldre. Det förtjänar anmärkas, att omkring hälften av samt­

liga, som erhålla villkorlig dom, äro i åldern 15—21 år.

Genom villkorlig dom meddelat anstånd med straffverkställighet förver­

kas av omkring 9 % av de dömda genom återfall i brott under prövotiden.

För bedömande av i vilken utsträckning återfall sker under en längre period

efter domen än prövotiden har undersökning gjorts beträffande återfalls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

23

skilda slag. De kunna avse den tilltalades bostad och umgänge samt innebära

att han skall avhålla sig från bruk av rusdrycker, undergå läkarbehandling,

besöka viss skola, ingå i en social eller religiös sammanslutning o. s. v. Unga

brottslingar kunna i denna ordning överlämnas till vård hos personer, som

äro villiga att sörja för dem, eller till för ändamålet upprättade hem (hostels),

där de erhålla uppehälle och tillsyn medan de lia arbete utanför hemmet,

eller till andra godkända hem, där de få såväl uppehälle som arbete. De av

domstolen givna föreskrifterna kunna efter omständigheterna ändras och

den ursprungligen bestämda prövotiden, vanligen ett år, kan förlängas. I

sista hand skall den som bryter mot uppställda villkor inställas inför dom­

stolen för erhållande av straffdom.

Det angivna förfarandet kan användas vid så gott som alla slag av brott,

dock ej beträffande vissa grova brott, vilka i samhällets intresse ansetts kräva

allvarlig bestraffning. Tillämpningen är icke begränsad till förstagångsför-

brytare.

Det engelska övervakningssystemet vilar på en organisation, som känne­

tecknas av att de personer som handhava övervakningen, probation officers,

äro avlönade tjänstemän, anställda vid domstolarna och underkastade led­

ning och kontroll av dem eller av s. k. probation committees, bestående av tre

eller flera domare inom ett visst distrikt. I de större städerna finnas vid

varje domstol flera probation officers, i de mindre städerna och på landet

kan en sådan tjänsteman vara anställd vid flera domstolar. Probation offi­

cers ha till uppgift icke blott att utföra övervakningsuppdrag utan även att

till domstolens ledning företaga förberedande undersökning rörande lämplig

behandling av brottslingar. Såsom övervakare har en probation officer även

att biträda dem som stå under hans tillsyn att finna arbete. I övrigt skall

han bistå dessa med råd och hjälp i den mån han finner det behövligt. I viss

utsträckning användas i England även enskilda personer såsom medhjälpare

åt probation officers samt i någon mån dessutom för mera självständiga för­

undersöknings- och övervakningsuppdrag.

I Amerikas förenta stater förekommer villkorlig dom såväl i form av vill­

korligt anstånd med meddelande av slutlig dom som i form av villkorligt an­

stånd med verkställandet av sådan dom. I båda fallen innebär den villkor­

liga domen, att den brottslige ställes på prov under viss prövotid. Domstolen

äger i allmänhet att såsom villkor för anståndet giva den dömde förhållnings-

regler avseende prövotiden. Den dömde står under denna tid i regel under

övervakning av en probation officer. I flertalet stater tillkommer det dom­

stolen att utnämna och kontrollera denne, men i vissa stater står övervak-

ningsorganisationen under ledning av särskilda centrala eller lokala myndig­

heter. Bland probation officers finnas såväl fast anställda tjänstemän som

ock helt frivilliga krafter. Till deras åligganden höra såväl övervakningar

sorn förundersökningar.

På den europeiska kontinenten infördes villkorlig dom först i Belgien och

Frankrike. Därvid upptog man icke det engelska systemet att låta domstolen

villkorligt uppskjuta ådömandet av ansvar. I stället innebär villkorlig dom

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

i dessa länder, att domstolen ådömer straff och i samband därmed förordnar

örn villkorligt anstånd med straffets verkställande. En annan olikhet är, att

villkorlig dom i dessa länder icke kan förbindas med övervakning och att

icke heller särskilda villkor för anståndet kunna uppställas. Anståndet för­

verkas sålunda endast i det fall att den dömde ånyo blir övertygad om brott.

För ungdom gälla emellertid särskilda regler, som giva domstolen möjlighet

att förordna om övervakning och även om omhändertagande i anstalt.

Jämväl enligt den nya schweiziska strafflagen innebär villkorlig dom vill­

korligt anstånd med straffverkställigheten. Domstolen kan ställa den vill­

korligt dömde under övervakning. Den kan även meddela honom förhåll-

ningsregler för prövotiden. Som exempel härpå nämnes i lagen föreskrift

att lära ett yrke, att uppehålla sig å angiven ort, att avhålla sig från alkohol­

haltiga drycker och att inom viss tid ersätta genom brottet orsakad skada.

I våra grannländer har institutet villkorlig dom, liksom i de nu nämnda

och ett flertal andra länder på kontinenten, utformats såsom villkorligt an­

stånd med verkställigheten av ett ådömt straff.

I Danmark kan straff, som icke är högre än böter, hsefte i två år eller

fängsel i ett år, ådömas villkorligt. Om brott är begånget under inflytande

av stark sinnesrörelse, annan övergående rubbning av sinnesjämvikten eller

andra särskilda omständigheter som i betydande grad förringa gärningens

straffvärdhet, må villkorlig dom användas ändå att straffet överstiger det nu

sagda. I domen kunna särskilda villkor uppställas för anståndet. Någon

begränsning med hänsyn till villkorens art innehåller lagen icke. Enligt för­

arbetena kan det såsom villkor föreskrivas, att den dömde inom viss tid be­

talar målsäganden viss ersättning, att han vistas å angiven ort, att han fort­

sätter och slutför viss utbildning, att han avhåller sig från förtäring av starka

drycker på offentlig plats eller att han går in i en nykterhetsförening och

kvarstår i denna samt iakttager dess bestämmelser örn avhållsamhet från

rusdrycker. Den dömde skall stå under övervakning, såvida ej detta med

hänsyn till omständigheterna finnes vara icke ändamålsenligt. Prövotidens

längd bestämmes i domen och skall vara minst två och högst fem år.

Enligt norsk rätt kunna böter, hette icke över två år och fengsel icke över

ett år ådömas villkorligt. Lyder domen å fengselstraff, skall den dömde un­

der prövotiden stå under övervakning, såvida ej rätten finner detta onödigt.

Domstolen skall såsom villkor för anståndet föreskriva den dömde att er­

lägga en efter hans betalningsförmåga avpassad ersättning, som målsäganden

har rätt till och framställt krav på. Har den dömde ålagts underhållsbidrag,

kan betalningen härav göras till villkor. Om brottet förövats under missbruk

av rusdrycker ävensom örn den dömde plägar missbruka sådana drycker,

kan såsom villkor uppställas, att han helt avhåller sig från att förtära alko­

holhaltiga drycker eller att han söker vård å alkoholistanstalt. Domstolen

kan också uppställa andra villkor. I lagen nämnes såsom exempel föreskrift

att söka arbete, att utbilda sig i ett yrke och att avhålla sig från att besöka

platser som angivas i domen. Prövotiden bestämmes i domen. Den skall

räcka minst två och högst fem år.

25

I Finland kan frihetsstraff, ej över ett år, samt böter ådömas villkorligt.

Förordnande om övervakning förekommer ej. Såsom villkor för anståndet

må domstolen förelägga den dömde att inom viss tid fullgöra sin skade-

ståndsplikt, såframt han prövas vara i stånd därtill. I övrigt har domstolen

icke befogenhet att föreskriva särskilda villkor för anståndet. Prövotidens

längd bestämmes i domen och skall vara lägst två och högst fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Be sakkunnigas förslag.

Reformförslaget avser bland annat att göra den villkorliga domen till ett

mera effektivt medel i kampen mot brottsligheten därigenom att domsto­

larna erhålla befogenhet att förbinda den villkorliga domen med föreskrif­

ter av olika slag, vilka den dömde har att iakttaga.

De sakkunniga lia härutinnan i sitt förslag till ny lag om villkorlig dom

föreslagit att, där så prövas ändamålsenligt för att avhålla den dömde från

att ånyo begå brott, i domen skall kunna såsom villkor för anståndet före­

skrivas honom att underkasta sig vissa inskränkningar i hans rörelse- eller

handlingsfrihet. Det skall sålunda kunna aläggas honom att vistas a viss

bestämd ort eller icke uppehålla sig å viss ort, att underkasta sig inskränk­

ning i förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar samt att begära

att bliva förklarad omyndig eller samtycka därtill.

För vissa fall har vidare föreslagits, att i domen skall kunna såsom vill­

kor för anståndet föreskrivas den brottslige att sköta anvisat arbete eller

anställning, att genomgå viss utbildning, att vistas i anvisat enskilt hem

eller begagna anvisad bostad eller att underkasta sig behandling å sjukhus,

skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt. Omhänderta­

gande på sådant sätt är avsett för de fall, där den brottslige prövas på

grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund av sin sinnes­

beskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet eller an­

nan vanart vara i behov av åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt de sak­

kunniga skall det även kunna komma i fråga att föreskriva behandling i

arbetshem, förutsatt att de nuvarande arbetshemmen på lämpligt sätt re­

formeras.

Såsom legalt villkor för anstånd skall liksom för närvarande gälla, att

den dömde efter förmåga ersätter genom brottet uppkommen skada. Här­

till har knutits en bestämmelse därom att domstolen skall kunna i den vill­

korliga domen meddela föreskrift örn tid och sätt för gäldandet av ei sätt­

ningen.

Då föreskrift meddelas i något av ovan angivna hänseenden, skall den

villkorligt dömde alltid ställas under övervakning. Avser föreskriften ar-

betsanställning, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem eller anstalt,

är den dömde underkastad lydnadsplikt gentemot övervakaren såtillvida att

han är skyldig att efterkomma de ytterligare föreskrifter som övervakaren

anser erforderligt att meddela i fråga örn hans sysselsättning och levnads­

26

sätt. Övervakaren skall således äga att efter omständigheterna fullständiga

och anpassa de föreskrifter domstolen meddelat.

Övervakningen skall liksom för närvarande stå under domstols inseende.

Domstolen, som i förslaget benämnes övervakningsdomstolen, har jämte de

uppgifter som enligt gällande lag åligga vårdnadsdomstol även erhållit be­

fogenhet att ändra eller upphäva föreskrifter eller meddela nya föreskrifter,

då den dömdes uppförande under prövotiden eller andra omständigheter

giva anledning därtill. I vissa fall skall domstolen dessutom kunna för­

länga prövotiden med intill två år utöver den för normalfallen bestämda

Ireåriga prövotiden.

I förslaget göres skillnad mellan å ena sidan villkorlig dom, som förenas

med föreskrift örn arbete, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem

eller anstalt, och å andra sidan övriga villkorliga domar. Villkorlig dom

av förstnämnda slag, av de sakkunniga benämnd kvalificerad villkorlig

dom, skall enligt förslaget innebära anstånd med ådömande av ansvar, me­

dan villkorlig dom i övrigt, av de sakkunniga kallad enkel sådan, liksom

enligt nuvarande lag innebär anstånd med verkställigheten av ett ådömt

straff. I kvalificerad villkorlig dom utsättes således icke något straff. Efter

sakerförklaring förordnas i stället att med ådömande av ansvar skall anstå

och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida ansvar

skall ådömas. I enkel villkorlig dom däremot utsättes straff men tillika för-

oidnas, att med verkställande av detta skall anstå och på den dömdes upp­

förande under viss prövotid hero huruvida straffet skall verkställas.

Beträffande förutsättningarna för användning av villkorlig dom ha de

sakkunniga föreslagit flera förändringar. För att enkel villkorlig dom skall

kunna meddelas förutsättes sålunda, därest det ej är fråga örn förvandlings-

straff för böter, att den tilltalade dömes till fängelse, ej över två år, eller till

straffarbete, ej över ett år, att brottet begåtts mindre till följd av vanart

än av oförstånd, trångmål, annans påverkan eller liknande omständighet,

att det med fog kan antagas, att den brottslige utan att undergå straffet skall

avhålla sig från att ånyo begå brott, att brottets beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt ej påkalla straffets verkställande samt att den brottslige

under fem år närmast före brottet icke undergått straffarbete, fängelse, ung­

domsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring i säkerhetsanstalt och ej hel­

ler erhållit villkorlig dom, där ej domen avsett förvandlingsstraff för böter.

Förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff för böter

ha i förslaget angivits i huvudsaklig överensstämmelse med 1937 års lagstift­

ning rörande verkställighet av bötesstraff.

För kvalificerad villkorlig dom förutsättes, att den tilltalade övertygas

örn brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete; villkorlig dom

må dock ej brukas där den brottslige finnes förskylla högre straff än fängelse

i två år eller ock straffarbete i ett år eller — om han begått brottet innan

han fyllt 21 år — straffarbete i två år. Det förutsättes vidare, att den brotts­

lige prövas på grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund

av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

27

skygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd enligt kvalificerad vill­

korlig dom, att det med fog kan antagas att han därigenom skall avhållas

från att ånyo begå brott samt att brottets beskaffenhet och omständigheter­

na i övrigt ej påkalla att han straffas.

För att åstadkomma ett fullständigare material för prövningen, huruvida

förutsättningarna för villkorlig dom föreligga och huru domen skall utfor­

mas, ha de sakkunniga föreslagit, att den särskilda förundersökningen i viss

omfattning kompletteras med summarisk läkarundersökning. De nuvarande

i olika lagar meddelade föreskrifterna örn särskild förundersökning ha vidare

sammanförts och utvidgats. Bestämmelserna ha upptagits i ett särskilt lag­

förslag, och i samband därmed har termen 'särskild förundersökning före­

slagits utbytt mot 'personundersökning’.

De krav, som de föreslagna reformerna ställa på de organ vilka skola ut­

föra personundersökningar och övervakningar, lia föranlett de sakkunniga

att föreslå en fastare organisation för dessa ändamål. Enligt förslaget skall

ett antal tjänstemän, statens skyddskonsulenter, anställas med uppgift bland

annat att var inom sitt distrikt stå till tjänst med utförande av personunder­

sökningar och övervakningar, tillhandagå vid personundersökningar och över­

vakningar som utföras av andra samt öva inseende över andra övervakare.

Såsom en viktig uppgift skall det enligt förslaget åligga konsulenterna att söka

komma i förbindelse med personer som äro lämpliga och villiga att taga vill­

korligt dömda i sin tjänst eller att mottaga dem i sina hem. Enligt förslaget

skola domstolarna vidare mera än hittills taga befattning med övervakningar­

na. I syfte att skapa ett organ, åt vilket större delen av domstolens hithörande

åligganden skall kunna överlämnas, har föreslagits, att möjlighet skall öpp­

nas att. där så finnes lämpligt, inrätta särskild övervakningsnamnd.

Bland övriga reformförslag i betänkandet må nämnas ett förslag att ut­

öka de fall, i vilka anställande av allmänt åtal enligt lag skall föregås av en

prövning av åtalets lämplighet. Legal möjlighet till atalsefteigift i viss om­

fattning skall sålunda enligt förslaget införas för det fall, där åtal ifrågasät-

tes mot person som är intagen å skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.

De sakkunniga lia vidare föreslagit ändring av lagen den 6 juni 1924, inne­

fattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,

i syfte att låta handläggningen av brottmål mot personer under 21 år oftare

än nu ske inom lyckta dörrar. Likaså har föreslagits tillägg till rättegångs­

balkens regler angående omröstning till dom för det fall att inom domstolen

framkomma olika meningar beträffande frågan huruvida villkorlig dom skall

meddelas.

De sakkunnigas betänkande innehåller förslag till följande lagar: lag om

villkorlig dom, lag om personundersökning, lag örn ändrad lydelse av 5 kap.

17 och 20 §§ strafflagen, lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigs­

makten, lag örn ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 örn tvångs-

uppfostran, lag örn ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 örn ung­

domsfängelse, lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 örn för­

varing och internering i säkerlietsanstalt, lag örn ändrad lydelse av 7 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

10 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, lag om ändrad

lydelse av 1 § lagen den 30 april 1937 angående ändring i vässa delar av

lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister, lag om ändrad lydelse av 1 §

lagen den 18 juni 1937 angående ändring i vissa delar av lagen örn straff­

register, lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbal­

ken, lag örn ändring i viss del av lagen den 18 juni 1937 om ändrad lydelse

av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken, lag innefattande

tillägg till 23 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken, lag med vissa bestämmelser

om brottmål rörande unga tilltalade, lag om ändring i vissa delar av lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårds­

lag) samt lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 örn behandling av

alkoholister (alkoholistlag). Dessutom innehåller betänkandet förslag till

vissa författningar, avsedda att utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ord­

ning, nämligen instruktion för personundersökare, kungörelse med föreskrif­

ter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom, kungörelse örn över­

vakning enligt lagen örn villkorlig dom, instruktion för statens skyddskonsu-

lenter samt slutligen två kungörelser avseende utdrag av straffregistret och

tillhandahållande av domstols protokoll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Yttranden över de sakkunnigas förslag-.

I vad förslaget avser att införa en mer eller mindre ingripande k r i mi­

li a 1 p o 1¹1¹ s k behandling av de villkorligt dömda har det i allmän­

het tillstyrkts.

Bland uttalandena till förmån för en reform i denna riktning må återgivas

vad Svea hovrätt härom anfört:

u*an fkäl kunna göras gällande, att kriminalpolitiken i vårt

land hittills på ett väl ensidigt sätt varit inställd på åtgärder som äro för­

bundna med frihetsberövande. Lika goda eller kanske bättre kriminalpoli-

tiska resultat torde i en betydande omfattning kunna vinnas genom behand­

ling i friare former än genom intagande å straffanstalt av den ena eller

andra typen. En mera modern riktning inom kriminalpolitiken strävar i en­

lighet härmed efter att begränsa användningen av detentiva åtgärder och

ersatta dem med annan behandling, som utan direkt frihetsberövande möj­

liggör den brottsliges fostran och anpassning till ett hederligare liv. Den

svenska straffrätten saknar emellertid för närvarande en sådan friare be­

handlingsform som den villkorliga domen, utbyggd med föreskrifter angåen­

de den dömdes livsföring under prövotiden, skulle erbjuda. Det synes därför

hovratten obestridligt, att en reform i angiven riktning skulle fylla en märk­

bar lucka i vårt system av straffreaktioner och på ett betydelsefullt sätt öka

deri villkorliga domens användbarhet vid den alltmer differentierade kam-

pen mot brottsligheten.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört:

Styrelsen finner det synnerligen värdefullt, att de sakkunnige genom att

vid sidan av den vanliga villkorliga domen införa s. k. kvalificerad villkor­

lig dom givit domstolarna möjlighet att bättre anpassa behandlingen av dem,

sorn begått brott, efter vad som med hänsyn till personliga egenskaper och

levnadsförhållanden finnes önskvärt. Bland annat synes man genom de öka­

Kunni. Maj:ts proposition nr 86.

29

de möjligheter, som denna form av villkorlig dom lämnar till ingripande i

den dömdes livsförsel, lättare kunna uppnå, att återfall i brott förhindras.

Även ur allmänpreventiv synpunkt kommer den kvalificerade villkorliga do­

men säkerligen att medföra avsevärda fördelar, icke minst därigenom att

den kan tänkas motverka den nu ofta gängse föreställningen, att en vill­

korligt dömd person överhuvudtaget icke blir föremål för någon samhällelig

reaktion av verklig betydelse.

Emellertid har advokatsamfundets styrelse samtidigt uttryckt vissa be­

tänkligheter mot alltför vittgående inskränkningar i den villkorligt dömdes

frihet. Härom anföres följande:

Ehuru styrelsen i likhet med de sakkunnige finner, att en villkorligt dömd

bör kunna underkastas vissa särskilda skyldigheter ifråga om tillsyn och i

övrigt, hyser den stor tvekan örn lämpligheten av att — särskilt vid den

enkla villkorliga domen — gå så långt härutinnan som de sakkunnige gjort.

Därest en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna emellertid icke an­

ses möjlig, hemställer styrelsen, att det klart uttalas, att domstolarna såväl

då de meddela villkorlig dom som då de i egenskap av övervakningsdomsto-

lar behandla dessa fall skola tillse, att den villkorligt dömdes intresse av

erforderlig frihet blir tillgodosett.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit institutet kvalificerad villkorlig

dom förenat med alltför långt gående och alltför långvariga inskränkningar

i den dömdes rörelsefrihet. Det kunde enligt länsstyrelsens mening befaras,

att den dömde under sådana förhållanden lätt frestades att begå nytt brott,

på grund varav anståndet förklaras förverkat, för att sålunda bliva befriad

från den till tiden obestämda övervakningen. Länsstyrelsen har därför ifrå­

gasatt huruvida icke institutet borde inskränkas till förbrytare under 21 år.

Häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga har ställt sig helt avvisande

till de föreslagna kriminalpolitiska åtgärderna.

Det enligt förslaget utvidgade tillämplighetsområdet för

villkorlig dom har likaledes tillstyrkts i det stora flertalet yttranden, om

än på sina håll en viss tveksamhet gjort sig gällande med hänsyn till verk­

ningarna av utvidgningen i allmänpreventivt hänseende.

Svea hovrätt har härom anfört:

Givet är att de föreslagna utvidgningarna kunna väcka vissa betänklig­

heter särskilt ur allmänpreventiva synpunkter. Med hänsyn till önskvärd­

heten av att domstolarna erhålla största möjliga frihet att i det särskilda

fallet välja den lämpligaste reaktionsformen, vill hovrätten emellertid icke

avstyrka förslaget i dessa delar. Även örn de ifrågasatta utvidgningarna ge­

nomföras, torde man icke behöva befara att den vidgade möjligheten till

villkorlig dom skall komma till användning i andra fall än där omständig­

heterna göra en villkorlig dom motiverad.

Göta hovrätt har anfört:

Hovrätten vill med hänsyn till de i stort sett gynnsamma verkningarna

av den villkorliga domen tillstyrka, att sådana lagändringar genomföras, som

möjliggöra ökad användning av denna och som icke kunna anses åsidosätta

allmänpreventiva hänsyn. Vad angår den s. k. enkla villkorliga domen,

så innehåller förslaget en höjning av den övre gränsen för dess tillämplig­

hetsområde från nuvarande ett års fängelse och sex månaders straffarbete

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

till två års fängelse resp. ett års straffarbete. Enligt vad erfarenheten givit

vid handen, torde det finnas fog för den föreslagna höjningen av gränsen för

straffarbetsstraffet, och då gränsen för fängelsestraffet i konsekvens här­

med även torde få höjas, vill hovrätten tillstyrka, att den övre gränsen för

den villkorliga domens tillämplighetsområde fixeras i enlighet med förslaget.

Då emellertid villkorlig dom för brottslingar, som förskylla fängelse i mel­

ån ett år eller straffarbete i mer än sex månader, torde ifrågakomma en­

dast undantagsvis — i synnerhet som den föreslagna nya lagstiftningen an­

gående sammanträffande av brott kan förväntas medföra en sänkning av

straffen i många fall -— vill hovrätten ifrågasätta, om icke i de fall, då

straffet överstiger nuvarande maximigräns, villkorlig dom borde få till-

lämpas allenast då synnerliga skäl tala därför. Ett dylikt stadgande skulle,

såvitt hovrätten kan finna, endast innebära ett lagfästande av vad som

ligger i sakens natur och de sakkunniga själva framhållit, då de anfört, att

utvidgningen skulle bliva av värde för 'särskilt ömmande fall’. Ett tillägg

av sålunda föreslaget innehåll skulle emellertid såtillvida bliva av betydelse,

som det skulle förebygga en ur allmänpreventiv synpunkt farlig schablon-

artad tillämpning av villkorlig dom vid så pass svåra brott som de, vilka

finnas förskylla fängelse över ett år eller straffarbete över sex månader.

I några yttranden har den meningen framförts att förslaget i fråga örn

utvidgningen gått för långt, då det vill medgiva kvalificerad villkorlig dom

för den som vid brottets begående var under 21 år, örn brottet finnes för­

skylla straffarbete upp till två år. Länsstyrelserna i Uppsala, örebro och

Västernorrlands län, rådhusrätten i Eskilstuna samt fyra ledamöter i Göte­

borgs rådhusrätt lia avstyrkt denna utvidgning. Även majoriteten av leda­

möterna i rådhusrätten ha uttalat betänkligheter mot utvidgningen, men lia

dock icke velat ställa sig avvisande med hänsyn till den i den dömdes själv-

bestämningsrätt djupt ingripande behandling den kvalificerade villkor­

liga domen innebär.

Den utvidgning som skulle bestå däri att den tid, som för att enkel vill­

korlig dom skall kunna ifrågakomma bör ha förflutit efter tidigare under­

gånget frihetsstraff m. m. eller efter tidigare villkorlig dom, minskats från

tio till fem år har föranlett invändning från två ledamöter i Göteborgs råd­

husrätt.

Frånvaron av varje återfallsrestriktion beträffande kvalificerad villkorlig

dom har kritiserats av Göta hovrätt, som härom anfört:

Hovrätten anser det icke tillrådligt att möjliggöra villkorlig dom — låt vara

av kvalificerad natur — utan avseende å varje än så näraliggande föregå­

ende bestraffning. En helt annan kategori av brottslingar än de, som för

närvarande i allmänhet komma i åtnjutande av villkorlig dom, komme att

därigenom erhålla samma förmån. Den villkorliga domens innebörd av-

ett för den dömde visat förtroende, ägnat att sporra hans vilja till laglydigt

leverne, skulle komma att suddas ut och institutet skulle mista en väsentlig

del av sitt nuvarande värde.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att man svårligen kan underlåta att

göra restriktion på grund av återfall. Härom har länsstyrelsen anfört, att

om exempelvis en ung brottsling nyligen undergått ungdomsfängelse eller

tvångsuppfostran eller en arbetsskygg individ varit intagen på arbetshem,

det icke rimligen bör kunna antagas att repressionen genom åtgärder enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

31

reglerna örn den kvalificerade villkorliga domen kan vara tillräcklig. Även

länsstyrelserna i Gotlands och Västernorrlands län ha uttalat sig mot för­

slagets ståndpunkt i denna del.

Överståthållarämbetet har avstyrkt en utvidgad tillämpning av villkorlig

dom överhuvud. Samma ståndpunkt har intagits av t. f. tredje polisinten­

denten i Stockholm samt förste stadsfiskalen i Stockholm, vilkas yttranden

av Överståthållarämbetet infordrats och åberopats. Länsstyrelsen i Hallands

län har avstyrkt tillämpning av villkorlig dom vid högre brottssvårhetsgrad

än den för närvarande bestämda.

Förslaget att införa två olika former av villkorlig dom har

gjorts till föremål för kritik i flera yttranden. Man har ansett, att någon

hållbar gräns icke kunde uppdragas vare sig mellan de åtgärder, som skulle

kunna ifrågakomma vid de båda typerna av villkorlig dom, eller mellan de

kategorier av brottslingar, som skulle hänföras under den ena eller andra

typen. I stället har förordats en ensartad utformning av institutet villkorlig

dom, därvid den 'kvalificerade’ formen således skulle anordnas såsom en

utbyggnad av den ’enkla’ formen och vara beroende av samma förutsätt­

ningar som denna. En sådan uppfattning har gjorts gällande av Svea hov­

rätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skäne och Blekinge, rådhusrätten i Eskils­

tuna, länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs och Norrbottens län, fångvårds­

styrelsen, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för

Svenska skyddsförbundet samt Svenska fångvårdssällskapet.

Svea hovrätt har i denna del anfört, att det med fog syntes kunna sättas

i fråga, örn den föreslagna uppdelningen av den villkorliga domen i två skil­

da former verkligen vore av sakliga skäl betingad. Om en sådan uppdel­

ning icke vore direkt påkallad, torde densamma icke heller böra komma

till stånd, då det av skilda orsaker vore att föredraga, att institutet erhåller

en ensartad utformning. Hovrätten har utvecklat sin ståndpunkt sålunda:

Någon sådan markerad gränslinje synes icke föreligga mellan det brotts-

lingsklientel, varå den kvalificerade villkorliga domen skulle vinna tillämp­

ning, och övriga brottslingar, att uppdelningen därav kan anses påkallad.

Icke heller synes en dylik uppdelning vara motiverad med hänsyn till den

olika innebörd den kvalificerade och den enkla villkorliga domen enligt

förslaget skulle äga. Den av de sakkunniga anförda synpunkten, att den

kvalificerade villkorliga domen städse skall vara förenad med föreskrifter

i omhändertagande syfte, medan den enkla villkorliga domen endast kan

förenas med föreskrifter av mindre ingripande art, synes i detta avseende

knappast vara övertygande. Någon större saklig skillnad torde sålunda icke

föreligga mellan å ena sidan en föreskrift enligt 5 § om skötande av an­

visat arbete och å andra sidan en föreskrift enligt 9 § att brottslingen skall

vistas å angiven ort och vara underkastad vissa inskränkningar i förfogande­

rätten över arbetsförtjänsten. Härtill kommer, att jämlikt reglerna i 19 och

20 §§ de för den kvalificerade villkorliga domen karakteristiska åtgärderna

för omhändertagande under vissa förutsättningar kunna vinna tillämpning

även då enkel villkorlig dom meddelats. Gränsen blir härigenom än mer

oklar och för menige man svårbegriplig. Hovrätten kan sålunda icke finna,

att tillräckligt starka skäl blivit av de sakkunniga anförda för den föreslag­

na uppdelningen av den villkorliga domen i tvenne olika former. Å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

35

Hälsingborg, Västerås och Gävle, länsstyrelsen i Södermanlands län, fång­

vårdsstyrelsen och föreningen Sveriges stadsdomare. Frågan har lämnats

öppen av Svea hovrätt och häradshövdingen i Mjölby domsaga.

Bland de yttranden, som företräda den meningen att villkorlig dom alltid

bör innefatta ett straffådömande, må här återgivas följande.

Göta hovrätt har anfört:

Den omständigheten att tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring

och internering för framtiden skola ådömas direkt utan utsättande av straff

torde knappast utgöra skäl för en liknande anordning i det nu föreliggande

fallet, enär samtliga angivna tvångsåtgärder innebära intagande å anstalt

och icke kunna på något sätt jämställas med flertalet av de åtgärder, som

äro avsedda vid den kvalificerade villkorliga domen. Ej heller den av de

sakkunniga anförda omständigheten att vid ett förverkande av anståndet

annan tvångsåtgärd än det utsatta straffet eventuellt kan komma att bestäm­

mas torde utgöra tillräckligt skäl mot utsättande av straff i den kvalificerade

villkorliga domen, enär en dylik förändring av utsatt straff kan förekom­

ma även vid den enkla villkorliga domen.

Skånska hovrätten:

Vid övervägande av de skäl, som i betänkandet anförts för och emot de

båda i detta avseende tänkbara alternativen, har hovrätten stannat för den

nuvarande anordningen såsom den mest lämpliga. Att de med den föreslag­

na kvalificerade villkorliga domen i viss mån jämförbara skyddsåtgärderna

tvångsuppfostran och förvaring samt ungdomsfängelse skola ådömas direkt

är ej något vägande skäl för att straff ej skall utsättas i en villkorlig dom.

Förutsättning för tillämpligheten av nämnda ansvarspåföljder är ju, vad

angår brottets svårhetsgrad, allenast att å brottet enligt lag kan följa visst

straff. Den villkorliga domens tillämplighet kan däremot ej anknytas en­

bart till strafflatituder, utan domstolen måste i varje särskilt fall i viss ut­

sträckning taga ställning till det straff brottslingen förskyller. Örn dom­

stolen finner brottslingen förskylla straffarbete, torde den väl i allmänhet

jämlikt 6 § andra stycket förordna, att den villkorliga domen skall anses

lika med dom å straffarbete. I detta fall kommer alltså domstolens ställ­

ningstagande till straffet att uttryckligen angivas i domen. Det förefaller

— med hänsyn till vad sålunda anförts — naturligt, att straff utsättes i den

villkorliga domen. Den omständigheten, att utsättande av straff ger den

dömde anledning till jämförelse mellan detta och den åtgärd som i stället

tillämpas, torde ej kunna tillmätas större betydelse. För att undvika att

den dömde finner det förmånligare att taga straffet än att underkasta sig

i samband med villkorlig dom föreskriven behandling kan lämpligen stad­

gas, att i den villkorliga domen skall erinras därom, att straffet, i händelse

anståndet förverkas, kan komma att utbytas mot annan behandling.

Hovrätten för övre Norrland har anfört följande:

Vad beträffar den tekniska utformningen av den kvalificerade villkorliga

domen finner hovrätten de sakkunniga icke hava anfört övertygande skäl

för att utsättande av ett konkret straffmått i domen ej längre skulle före­

komma. Det kunde väl synas som örn, särskilt för den händelse det i den

kvalificerade villkorliga domen innefattade förfarandet skulle bliva ett från

den villkorliga domen även formellt mera avskilt ’handlcdningsförfarande\

parallellen med instituten tvångsuppfostran och ungdomsfängelse skulle göra

sig gällande till förmån flir ett borttagande av straffmåttet ur domen. Den

dominerande synpunkten bör emellertid vara att den brottsliges straff be­

stämmes så rättvist oell betryggande som möjligt, och det kan knappast ined

Kunni Maj:ts proposition nr 86.

37

det önskvärt med en omläggning av systemet för villkorlig dom. Erfaren­

heten visar, att den villkorligt dömde stundom hellre än att underkasta sig

en effektiv övervakning, som för honom kännes besvärande, vill undergå

det på förhand bestämda frihetsstraffet, något som ur allmän synpunkt icke

är eftersträvansvärt, och möjligheterna för den dömde att genom olämpligt

uppförande framtvinga en förverkandeförklaring finnas. Därest nu, såsom

föreslagits, övervakningen blir mera ingripande än tidigare, kunna frestel­

serna att söka komma ifrån en besvärande övervakning bliva större. Om

däremot frihetsstraffet icke är på förhand bestämt, torde möjligheterna att

upprätthålla en effektiv övervakning bliva större. Ä andra sidan kan det

för den villkorligt dömde, som efter domen fört en oförvitlig vandel, vara

av stor betydelse att frihetsstraff ej ådömts honom, då redan ådömande av

frihetsstraff ofta nog har en vanhedrande verkan och kan vara ägnat att

försvåra hans förvärvsmöjligheter för framtiden. Rådhusrätten finner allt­

så flera skäl tala för att generellt införa det systemet, att frihetsberövandets

art och omfattning ej fastställes förrän frågan därom blir aktuell. Därest

det emellertid med hänsyn till att detta system ej prövats i vårt land tidi­

gare finnes önskvärt att gå försiktigt fram och avvakta erfarenheterna från

dess tillämpning på ett begränsat område, vill rådhusrätten starkt under­

stryka värdet av att systemet genomföres åtminstone i den begränsade om­

fattning som de sakkunniga föreslagit.

Domstolarnas ökade befattning med skyddsarbetet rö­

rande de villkorligt dömda, vilken skulle föranledas av förslaget, har i vissa

yttranden mött betänkligheter.

Svea hovrätt har yttrat, att domarens redan förut starkt upptagna tid

knappast medgåve den ökning av arbetsbördan, som skulle bliva en ound­

gänglig följd av de sakkunnigas förslag. Vad särskilt anginge häradsrät­

terna, kunde det, även örn övervakningsnämnd tillsattes, i allmänhet näp­

peligen undgås att häradshövdingen själv tager säte i nämnden; de övriga

lagfarna befattningshavarna vid domstolen, notarierna eller sekreteraren,

där sådan finnes anställd, torde ofta icke besitta den livserfarenhet eller de

mera djupgående sociala insikter, som måste krävas för en dylik uppgift.

Skånska hovrätten har i denna del anfört:

Hovrätten vill erinra om det skäl, som vid förarbetena till 1918 års lag

anfördes mot en utveckling av den villkorliga domen i den nu föreslagna

riktningen, nämligen att tillämpningen av en sålunda reformerad villkorlig

dom skulle bliva alltför betungande för underdomstolarna. Det lärer icke

ifrågakomma att valet av reaktionsmedel mot brott anförtros åt annan än

domstolarna eller dem underordnade befattningshavare. De organisatoriska

åtgärder de sakkunniga föreslagit för lättande av domstolarnas arbetsbörda

synas icke vara tillfyllest. Hovrätten håller före, att den belastning som

genom förslaget skulle läggas på domstolarna i förening med de på senare

tider beslutade eller under utarbetande varande nya arbetsuppgifterna för

desamma kommer att nödvändiggöra ett avsevärt förstärkande av domsto­

larnas organisation.

Norrländska hovrätten har som sin mening uttalat att domstolarna böra

befrias från ledning och kontroll av övervakningsarbetet. Redan de ärenden

som skulle vid domstolarna uppkomma för ändring och upphävande av

domstolsföreskriftcr torde komma att för domstolarna innebära ett ej ovä­

39

att utöva en kontrollerande och rådgivande verksamhet med avseende å

övervakningen och omhändertagandet av villkorligt dömda samt att själva

utföra personundersökning och övervakning, har i allmänhet rönt gillande.

Svea hovrätt har sålunda tillstyrkt organisationen under framhållande av

att vinsten av den nya behandlingsformen i väsentlig grad blir beroende på

vilka praktiska möjligheter som erbjuda sig dels med avseende å anordnan­

det av förundersökning, dels i fråga om realiserandet av sådana föreskrifter

som enligt förslaget äro avsedda att meddelas de dömda. Socialstyrelsen

har som sin uppfattning uttalat, att möjligheterna att framgångsrikt genom­

föra de föreslagna kriminalpolitiska åtgärderna sammanhänga med förverk­

ligande av skyddskonsulentorganisationen. Vikten av att organisationen

göres så stark och effektiv som möjligt har understrukits i flera yttranden,

likaså att organisationen blir statlig. Den meningen har också gjorts gäl­

lande, att ett större antal konsulenter erfordrades än som föreslagits. Ä

andra sidan har dock av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska

skyddsförbundet och vissa skyddsföreningar, den uppfattningen kommit till

uttryck, att de ifrågavarande uppgifterna skulle bättre tillgodoses genom ut­

veckling av redan befintliga frivilliga institutioner.

Genom 1918 års lag örn villkorlig straffdom infördes i svensk rätt insti­

tutet övervakning av villkorligt dömda personer. Syftet härmed var att giva

den villkorliga domen ökad betydelse såsom uppfostringsmedel och att där­

igenom möjliggöra användningen av villkorlig dom i större utsträckning

än som tidigare kunnat ske. Under de två decennier lagen tillämpats ha

domstolarna i alltmer ökad omfattning gjort bruk av den villkorliga domen

i förening med övervakning. Denna utveckling torde i stort sett ha haft

gynnsamma verkningar och ger otvivelaktigt stöd åt uppfattningen att vill­

korlig dom, förbunden med tillsyn under prövotiden, i många fall utgör

ett värdefullt medel att påverka och fostra lagöverträdare, särskilt unga

sådana, till laglydnad och ordnad livsföring.

Även om sålunda de goda verkningarna av gällande lagstiftning äro

omisskännliga, kan det dock icke betvivlas, .att möjligheter finnas att yttei -

ligare öka den villkorliga domens kriminalpolitiska betydelse och samti­

digt avlägsna vissa av dess nuvarande brister. I sistnämnda hänseende lia

de sakkunniga påpekat den relativt stora återfallsfrekvensen bland yngre

brottslingar som erhållit villkorlig dom; statistiken visar att drygt var femte

återfaller i brott inom tio år efter domen. Vidare må erinras, att det redan

före den nuvarande lagens tillkomst uttalades farhågor för att tillämpning

av villkorlig dom i större omfattning gåve spridning åt den åsikten att

straffbud kunde överträdas åtminstone en gång utan risk. Genom över­

vakningens införande antog man att en sadan uppfattning skulle motvei -

kas. Det finns tyvärr anledning att befara, att dessa förväntningar icke blivit

i allo infriade, övervakningen har, på grund av bristande resurser och

svårigheter att finna för dess utövning fullt lämpade personer, mången

gång icke blivit så effektiv som vore önskvärt.

Kunni. Maj:ts proposition nr 86.

Departe­

ments­

chefen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

De sakkunnigas reformförslag innebär främst, såsom framgår av den i

det föregående lämnade redogörelsen, att den villkorliga domen skall kun­

na förbindas med föreskrifter örn den dömdes förhållande under prövo-

tiden och att vissa organisatoriska anordningar skola vidtagas för att möj­

liggöra sådana föreskrifters meddelande och säkerställa deras efterlevnad.

I och med att övervakningen på detta sätt göres mera effektiv bör enligt

förslaget tillämplighetsområdet för den villkorliga domen i viss mån ut­

vidgas.

Huvudtanken i förslaget, att den gällande lagstiftningen om villkorlig dom

bör utvecklas så, att den tillåter och i praktiken möjliggör behandling av

brottslingar i friare former, är otvivelaktigt värd det största beaktande. Här­

igenom skulle skapas en välbehövlig mellanform mellan den nuvarande

villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel, vilka ju

väsentligen äro av rent frihetsberövande karaktär. Särskilt för ungdoms­

brottslighetens bekämpande synes det vara en betydelsefull samhällsuppgift

att åtgärder vidtagas i detta syfte. Det må i detta sammanhang nämnas, att

i den villkorliga domens föregångsländer, England och Förenta staterna,

detta institut redan tidigt utbildats i nu angiven riktning genom lagstiftning

och en målmedveten organisation av övervakningen. Även de norska och

danska strafflagarna innehålla bestämmelser som medge domstolarna att

vid meddelande av villkorlig dom giva föreskrifter rörande den dömdes sys­

selsättning, vistelseort m. m.

Av de yttranden som avgivits över förslaget framgår, att detta vunnit all­

män anslutning i vad angår frågan om den villkorliga domens utveckling till

en mera effektiv kriminalpolitisk behandlingsform. Det har dock i vissa

yttranden uttryckts farhågor för att den föreslagna lagstiftningen skulle

medföra alltför vittgående inskränkningar i de villkorligt dömdas rörelse­

frihet. Det har även sagts, att den nuvarande villkorliga domen, som

innebär ett för den dömde visat förtroende, skulle kunna förlora i värde

genom en utbyggnad på sätt som föreslagits.

Det är även enligt min mening av vikt, att en reformerad lagstiftning ut­

formas så, att den icke motverkar användningen av den nuvarande enkla

formen av villkorlig dom i sådana fall, då denna kan antagas vara till fyl­

lest och då således mera ingripande åtgärder framstå såsom opåkallade.

Delade meningar kunna icke gärna råda därom att den villkorliga domen i

dess nuvarande gestaltning beträffande vissa grupper lagbrytare fyller en

betydelsefull uppgift just genom den frihet som lämnas den dömde. Be­

träffande den som drivits till brott av tillfälliga omständigheter torde en

sadan dom ofta vara att föredraga framför en dom som innebär tvång och

förmynderskap. Den villkorliga domen i dess nuvarande utformning sy­

nes därför böra bibehålla en central ställning i lagstiftningen. Den med

särskilda villkor förbundna formen bör förbehållas sådana fall, då visser­

ligen anstånd med straff eller med skyddsåtgärd finnes motiverat men då

det med hänsyn till brottslingens personliga beskaffenhet, hans sinnesbe­

skaffenhet, den miljö i vilken han lever eller andra särskilda omständig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

43

En dylik ändring medför, att vissa spörsmål av principiell betydelse måste

upptagas till omprövning från delvis andra utgångspunkter än dem som legat

till grund för de sakkunnigas ställningstagande. Ett sådant spörsmål är

huruvida den villkorliga domen bör genomgående ombildas så, att den

kommer att innebära anstånd med ådömande av straff i stället för såsom

nu anstånd med straffverkställigheten. De sakkunniga ha, såsom nyss

anmärkts, föreslagit den förra metoden i fråga om den s. k. kvalificerade

villkorliga domen.

Metoden att uppskjuta straffdomen tillämpas i de anglosaxiska länder­

na. Då den villkorliga domen efter mönster därifrån infördes i övriga län­

der, följde man icke förebilderna i detta hänseende utan övergick till den

andra metoden, enligt vilken straffdom avkunnas och blott straffverkställig­

heten uppskjutes. Enligt vad förarbetena till 1906 års svenska lag utvisa

ansåg man denna metod äga företräde bland annat på den grund att det

skulle leda till svårigheter, därest handläggningen av brottmål finge avbrytas

innan dom meddelats och domstol sedermera, kanske efter lång tids för­

lopp, måste återupptaga målet till behandling och avdömande. Denna syn­

punkt äger otvivelaktigt i många fall en icke ringa praktisk betydelse.

Även andra synpunkter lia anförts till stöd för den nuvarande metodens

bibehållande. Det har sålunda framhållits, att ett i domen utsatt straff ger

ett påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet och att en dom

vari straffet sålunda fastställts mången gång kan förväntas på ett mera

verksamt sätt avhålla icke blott den dömde utan även andra från att begå

brott än en dom som blott innefattar sakerförklaring. Även må nämnas den

i flera yttranden åberopade synpunkten, att det icke vore riktigt gentemot

elen dömde att genom hot med ett straff, som icke vore fixerat och som

den brottslige ofta saknade möjlighet att ens ungefärligen bedöma, förmå

honom att underkasta sig en kanske långvarig inskränkning i hans själv­

bestämmanderätt. Anmärkningen riktar sig mot det av de sakkunniga

åberopade skälet för den anglosaxiska metoden, att det kunde befaras att

det förskyllda straffet i vissa fall icke skulle vara tillräckligt för att förmå

den tilltalade att underkasta sig de föreskrifter domstolen funne lämpliga.

De sakkunniga lia som skäl för den sistnämnda metodens införande vid

kvalificerad villkorlig dom främst åberopat, att de åtgärder som skulle

ifrågakomma i samband med sådan dom i viss mån kunde jämföras med

skyddsåtgärderna tvångsuppfostran och förvaring samt med den dem när­

stående straffarten ungdomsfängelse och att det därför vore naturligt, att

■omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom inträdde som direkt

påföljd av brottet på samma sätt som de nämnda ansvarspåföljderna nu­

mera ådömdes direkt. Emellertid föreligger det en betydande skillnad mel­

lan exempelvis ungdomsfängelse och de åtgärder som skola kunna använ­

das vid villkorlig dom, icke blott i fråga örn åtgärdernas natur utan även

därigenom att dessa ingå i den villkorliga domen som villkor för anstånd

och icke kunna verkställas i exekutiv ordning. Den omständigheten att vill­

korlig dom på angivet sätt förknippas med vårdnadsåtgärder torde alltså

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

45

straff, som skall kunna ådömas villkorligt, höjts från nuvarande sex må­

naders straffarbete och ett års fängelse till ett års straffarbete och två års

fängelse. Då enligt sakkunnigförslaget straff icke skall utsättas vid kvali­

ficerad villkorlig dom, har som allmän förutsättning för sådan dom an­

givits, att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse. Emellertid

har enligt förslaget en inskränkning skett i den allmänna regeln genom

stadgande att kvalificerad villkorlig dom icke får användas, örn den brotts­

lige i det särskilda fallet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett

år eller fängelse i två år eller, om han är under tjuguett år, högre straff än

straffarbete i två år. Den sistnämnda, beträffande unga brottslingar före­

slagna regeln skulle tydligen medföra, att villkorlig dom skulle kunna före­

komma även vid ganska grova brott; man bör härvidlag icke förbise den

allmänna straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn

härtill och även till att skillnaden mellan kvalificerad och enkel villkorlig

dom bortfaller i det omarbetade förslaget, torde övervägande skäl tala för

att generellt bestämma maximigränsen till ett års straffarbete och två års

fängelse. Även utan en uttrycklig erinran därom i lagtexten torde kunna

förväntas, att villkorlig dom icke meddelas beträffande allvarligare brott,

som falla inom denna gräns, örn ej fullgoda skäl därtill föreligga och för­

utsättningar finnas för effektiv övervakning eller omhändertagande på

lämpligt sätt.

En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom

har vidare enligt sakkunnigförslaget skett genom ändring av gällande reg­

ler örn hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott. De nuvarande

bestämmelserna innebära, att villkorlig dom icke får användas, om den

tilltalade under de tio åren närmast före brottet dömts till eller undergått

straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring i

säkerhetsanstalt. Beträffande enkel villkorlig dom lia de sakkunniga före­

slagit en femårsregel, med motivering att den gällande tioårsregeln i till-

lämpningen stundom visat sig utgöra hinder mot villkorlig dom i fall då

sådan varit önskvärd. Däremot ha de sakkunniga icke uppställt någon

som helst bestämmelse örn återfall såsom hinder mot kvalificerad villkorlig

dom. Som stöd härför har hänvisats till de omhändertagande åtgärder som

skulle kunna vidtagas i samband med sådan dom. Vid en omarbetning av

förslaget, vilken icke bygger på den av de sakkunniga föreslagna skillnaden

mellan enkel och kvalificerad dom, torde som allmän regel lämpligen böra

införas en tidsbegränsning till fem år, från vilken regel avvikelse tillätes

blott då särskilda skäl föreligga och då dessutom en ändamålsenlig behand­

ling av den dömde kan anordnas i samband med den villkorliga domen.

Ett särskilt spörsmål är huruvida, jämte det villkorlig dom å förvand-

lingsstraff tillätes, villkorlig dom bör få meddelas omedelbart beträffande

brott som förskyller allenast böter. De sakkunnigas förslag innebär i detta

hänseende, att kvalificerad men icke enkel villkorlig dom skall kunna an­

vändas vid sådana brott. Till denna fråga torde jag få återkomma vid be­

handlingen av de särskilda lagbestämmelserna.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslagets genomförande skulle medföra, att domstolarna i större ut­

sträckning än för närvarande erhölle befattning med skyddsarbetet beträf­

fande de villkorligt dömda. Detta följer redan av grundsatsen att eventuella

föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola med­

delas i domen. Det förutsättes vidare i förslaget, att domstolen även efter

domen skall medverka, då fråga uppstår örn ändring eller upphävande av

sådana föreskrifter. Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes riktig. Utan

att äventyra syftet med reformen torde man icke kunna anförtro åt andra

än domstolarna att avgöra huruvida någon åtgärd skall vidtagas beträffande

en tilltalad i samband med villkorlig dom och att närmare bestämma vari

åtgärden skall bestå. För underlättande av domstolarnas verksamhet

i

vad

den hänför sig till tiden efter domen har emellertid föreslagits, att frågor örn

ändring och upphävande av föreskrifter skola kunna upptagas och avgöras

av domaren eller, vid rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten. I samma

syfte skall vidare domstolen eller flera domstolar gemensamt kunna för

sådana frågors behandling tillsätta en särskild nämnd, den s. k. övervak-

ningsnämnden. Den största betydelsen i detta hänseende äger dock den av

de sakkunniga föreslagna organisationen av övervakningsarbetet, vilken

främst innefattar tillsättandet av statliga funktionärer, skyddskonsulenter,

med uppgift bland annat att tillhandagå domstolarna vid avgörandet av

frågor om tillsyn och omhändertagande av villkorligt dömda. Att domsto­

larna skulle, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, alltför mycket betungas

av de uppgifter som komme att åvila dem i följd av den nya lagstiftningen,

torde icke behöva befaras, om konsulenter med tillräcklig kompetens och

erfarenhet stå till deras förfogande, över huvud taget lärer förverkligandet

av konsulentorganisationen utgöra en väsentlig förutsättning för att lag­

stiftningen skall erhålla den praktiska betydelse som är avsedd.

De sakkunniga lia numera framlagt betänkande rörande revision jämväl

av lagstiftningen örn villkorlig frigivning (statens off. utredn. 1938:25) och

ha däri med hänsyn till nämnda institut förordat vissa avvikelser från det

tidigare förslaget i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende. Då remiss­

yttranden över förslaget angående villkorlig frigivning inkommit, torde jag

få tillfälle att upptaga organisationsfrågan till närmare behandling.

Beträffande de i betänkandet angående villkorlig dom framlagda förslagen

må här ytterligare nämnas, att lagförslaget rörande förundersökning, av de

sakkunniga kallad personundersökning, funnits böra undergå vissa jämk­

ningar. Likaledes har jag funnit anledning till viss modifikation av de fö­

reslagna bestämmelserna örn handläggning inom stängda dörrar av mål

mot unga tilltalade. Frågan om ändrade regler angående omröstning lill

dom har icke upptagits i förevarande sammanhang.

De särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om villkorlig dom.

¹ §•

Nuvarande lag uppställer såsom allmän ovillkorlig förutsättning för vill­

korlig dom, som ej avser förvandlingsstraff för böter, att det finnes skälig

anledning antaga, att den tilltalade skall utan att undergå straffet 'låta sig

rättas’. Enligt de sakkunnigas förslag skall den verkan som kan uppnås utan

straff angivas bestå däri att den brottslige skall 'avhålla sig från att ånyo

begå brott’. Då härmed, såsom de sakkunniga anfört, torde givas ett mera

adekvat uttryck för vad prövningen i tillämpningen innebär, lia de föreslag­

na ordalagen upptagits i förevarande paragraf. Däremot har gällande lags

enklare terminologi ansetts böra bibehållas i de paragrafer som angiva för­

utsättningarna för anordnande av övervakning och särskilda vårdnadsåtgär-

der beträffande den villkorligt dömde.

Vid utformningen av förslaget enligt de i det föregående angivna rikt­

linjerna har det synts lämpligast att anknyta till nu gällande stadgande, att

vid bedömandet av sannolikheten för den tilltalades rättelse skall tagas hän­

syn särskilt till hans karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Genom

formuleringen utmärkes, att även andra omständigheter böra beaktas, så­

som den huruvida en ändamålsenlig övervakning kan anordnas. Då möj­

lighet till vårdnadsåtgärder nu införes i lagen, kommer stundom även den

omständigheten att bliva av betydelse, huruvida sådana åtgärder lämpligen

kunna vidtagas.

De sakkunniga angåvo i sitt förslag såsom hinder mot villkorlig dom, att

brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt påkallade bestraffning.

Härmed avsågo de sakkunniga att giva uttryck åt den uppfattningen, att

villkorlig dom ej bör ifrågakomma då allmänpreventiva skäl göra en sådan

dom olämplig. Mot stadgandet har advokatsamfundets styrelse uttalat be­

tänkligheter med den motiveringen, att stadgandet skulle kunna av domsto­

larna uppfattas som ett hinder mot villkorlig dom även i fall då sådan dom

ur individualpreventiva synpunkter framstode som den lämpliga reaktions-

formen. I likhet med de sakkunniga anser jag det emellertid vara av vikt att

allmänpreventiva skäl mot tillämpning av villkorlig dom bliva tillbörligen

beaktade. I förevarande paragraf har därför införts bestämmelse av inne­

håll att villkorlig dom ej må meddelas, därest ådömande och verkställande

av straff måste anses påkallat av hänsyn till den allmänna laglydnaden.

Av skäl som i den allmänna motiveringen anförts har i paragrafen angi­

vits, att villkorlig dom kan meddelas antingen i form av anstånd med straff­

verkställighet eller i form av anstånd med ådömande av straff. 2

2

§■

Första stycket i 2 § anger de förutsättningar för villkorlig dom som hän­

föra sig till brottets svårhetsgrad. Stadgandet har från vissa synpunkter be­

handlats i det föregående. Ytterligare må här anföras följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

47

beträffande brott som förskyller böter, om i straffsatsen ingår fängelse eller

straffarbete.

Andra stycket i förevarande paragraf angår frågor som i sakkunnigförsla­

get behandlats i 7 §.

I de inledningsvis lämnade uppgifterna rörande tillämpningen av gällande

Departement*-

lagstiftning har anmärkts, att antalet villkorligt ådömda bötesstraff visser-

ligen är mycket obetydligt i förhållande till hela antalet bötesstraff men att

villkorlig dom å böter dock tillämpas i viss utsträckning, särskilt i fråga örn

snatteribrott. Av dem som förövat snatteri före 21 års ålder och därför

ådömts böter erhåller enligt gjorda beräkningar en fjärdedel villkorlig dom.

Jämför man de villkorliga bötesdomarna med hela antalet villkorliga domar,

finner man att de åren 1932—1934 utgjort omkring 10 °/o av hela antalet.

Härav torde framgå, att den villkorliga domen för närvarande äger en

viss praktisk betydelse i fall då böter ådömas för brott som icke äro att anse

som ordningsförseelser. Enligt de sakkunnigas förslag skulle användningen

av villkorlig dom beträffande bötesbrott tillåtas men vara begränsad till den

kvalificerade formen, som förutsätter att särskilda vårdnadsföreskrifter med­

delas i samband med domen. Det torde vara svårt att bedöma i vilken ut­

sträckning förslaget skulle vara ägnat att i praktiken medföra tillämpning

av villkorlig dom beträffande dessa brott. Såsom de sakkunniga själva an­

märkt kan ett mera kännbart ingripande ej gärna ifrågakomma mot en per­

son som förskyllt endast böter.

Örn såsom nu föreslås villkorlig dom beträffande bötesbrott tillätes under

de eljest gällande allmänna förutsättningarna men med begränsning till

brott, å vilka frihetsstraff enligt lag kan följa, torde de synpunkter som an­

förts i de nyssnämnda yttrandena bliva tillgodosedda. Samtidigt undan­

tages den stora mängden av ordningsförseelser. Risken för en ur allmän-

preventiv synpunkt betänklig, alltför stor användning av villkorlig dom be­

träffande böter synes med denna begränsning ringa. Det förtjänar nämnas

att villkorlig dom beträffande bötesbrott tillätes i åtskilliga främmande la­

gar, däribland de danska och norska.

Rörande möjligheten att meddela villkorlig dom i fall då den tilltalade

dömes till mer än ett straff skall enligt 7 § i sakkunnigförslaget som huvud­

regel gälla, att villkorlig dom ej får meddelas där den tilltalade samtidigt dö­

mes ovillkorligt till straffarbete eller fängelse. De sakkunniga ha uttalat,

att härav motsättningsvis följde att ovillkorligt ådömande av andra straff,

såsom böter eller disciplinstraff, icke utgjorde hinder mot meddelande av

villkorlig dom. Härutinnan överensstämmer förslaget med nuvarande lag.

Med avvikelse från lagen i dess år 1937 antagna lydelse föreslogo emellertid

de sakkunniga en undantagsbestämmelse rörande förvandlingsstraff för bö­

ter. Denna bestämmelse innebär, att när straffarbete eller fängelse ådömes

samtidigt med förvandlingsstraff, villkorlig dom skall kunna meddelas be­

träffande båda straffen eller ettdera av dem. Mot de sakkunnigas förslag

har ej synts vara något egentligt att erinra.

Bihang till riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr S6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

49

4

51

4

§•

Paragrafen överensstämmer till innehållet med 2 § i de sakkunnigas för­

slag och med huvudstadgandet i 2 § gällande lag enligt den år 1937 antagna

lydelsen.

5 §•

Prövotiden är enligt 15 § sakkunnigförslaget, liksom enligt 3 § nuvarande

lag, i vanliga fall treårig. Den skall emellertid enligt förslaget kunna för­

längas till fem år, om föreskrift meddelats enligt reglerna örn kvalificerad

villkorlig dom och fortsatt tillämpning av sådan föreskrift erfordras för att

avhålla den dömde från att ånyo begå brott. Den genom 1937 års lagstift­

ning införda tvååriga prövotiden vid villkorlig dom å förvandlingsstraff har

bibehållits i de sakkunnigas förslag. Någon motsvarighet till gällande lags

bestämmelse örn en kortare prövotid vid villkorlig bötesdom har icke före­

slagits av de sakkunniga, ehuru dessa icke helt uteslutit möjligheten till vill­

korlig dom beträffande brott som förskyller böter.

Prövotiden börjar enligt nuvarande lag, 20 §, då parterna förklarat sig

nöjda med domen i vad den avser straff, anstånd, övervakning och lydnads­

plikt enligt 6 § andra stycket, eller då domen eljest i dessa delar vinner

laga kraft. Denna bestämmelse har i sakkunnigförslagets 15 § ersatts med

en regel av innehåll, att prövotiden räknas från det domen gavs intill dess

nyss angivna tid av respektive tre eller två år förflutit från det utslaget i

vad avser den villkorliga domen vunnit laga kraft mot den dömde eller,

där han dessförinnan förklarat sig nöjd med utslaget i denna del, från nöjd­

förklaringen. Enligt 13 § i förslaget skall föreskrift som meddelas i vill­

korlig dom — varmed avses även förordnande om övervakning —- gälla

från lagakraftvinnandet eller nöjdförklaringen.

Mot bestämmelsen i förslaget att prövotiden i vissa fall skulle kunna för­

längas till fem år har anmärkning gjorts av fångvårdsstyrelsen, som ansett

att maximitiden för förlängningen borde nedsättas. Advokatsamfundet har

ifrågasatt lämpligheten av bestämmelsen såväl ur allmän synpunkt som med

hänsyn till den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet. Centralförbun­

det för socialt arbete, som berört stadgandet i sitt yttrande, har funnit det

utgöra en naturlig konsekvens av förslagets grundtankar.

Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare ha — i an­

ledning av stadgandet därom att verkningarna av den villkorliga domen

skola inträda redan i och med att utslaget i vad det avser den villkorliga

domen vunnit laga kraft mot den dömde eller denne förklarat sig nöjd —

anfört att det syntes riktigare att såsom enligt gällande lag verkningarna in­

trädde först sedan det blivit klart att den villkorliga domen komme att

bliva beståndande. Det borde således såsom nu stå båda parterna öppet att

avgiva nöjdförklaring, och föreskrift i utslaget borde gälla först från det

båda parterna förklarat sig nöjda eller utslaget eljest i angivna del vunnit

laga kraft.

En prövotid av kortare varaktighet än tre år har enligt denna paragraf

Departements-

föreslagits beträffande fall då brottet förskyllt böter. Förslaget samman-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

53

8 §.

I paragrafen lia sammanförts de bestämmelser om särskilda föreskrifter,

som enligt 5, 8 och 9 §§ i de sakkunnigas förslag skola kunna meddelas i

fråga om den dömdes sysselsättning och vistelseort, hans omhändertagande

i hem eller anstalt m. m.

Vissa erinringar lia i yttrandena framställts mot dessa stadganden. Göta

hovrätt har ansett att domstolen borde berättigas att meddela föreskrifter

likartade med dem som av de sakkunniga föreslagits i fråga örn kvalificerad

villkorlig dom eller ägnade att tjäna samma syfte som dessa. Föreskrift om

anställning eller utbildning borde enligt hovrättens mening givas i form av

förbud för den dömde att utan tillstånd av övervakningsmyndighet lämna

anvisad anställning eller utbildning.

Mot bestämmelsen att den dömde skulle kunna åläggas att begära omyn­

dighetsförklaring ha gjorts anmärkningar i flera yttranden, bland andra de

som avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för övre Norrland.

Det har framhållits att en sådan begäran eller sådant samtycke av en dömd

person knappast i något fall skulle få karaktären av frivillighet. Bestäm­

melsen skulle skapa möjlighet till utövande av obehörigt psykiskt tvång

mot den dömde.

De allmänna grunderna för de i denna paragraf upptagna bestämmelserna

Departements-

ha behandlats i det föregående. I fråga om deras närmare utformning ha Mejeri.

vissa jämkningar skett i förhållande till sakkunnigförslaget, i det att stad-

gandena delvis erhållit en mera allmänt hållen formulering. Stadgandet att

föreskrift skulle kunna meddelas den dömde att begära omyndighetsför­

klaring eller samtycka därtill har uteslutits såsom i flera yttranden yrkats.

Å andra sidan har det synts lämpligt att upptaga uttrycklig bestämmelse

därom att den dömde skall kunna åläggas att avhålla sig från bruk av rus­

drycker. Meddelandet av en sådan föreskrift torde kunna få en viss praktisk

betydelse. I fråga örn denna liksom om övriga i paragrafen angivna före­

skrifter bör dock gälla, att det skall ankomma på domstolen att i varje

särskilt fall pröva huruvida den är på sin plats. Denna grundsats, att före­

skrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas

av domstolen och således icke av övervakaren, har jag understrukit i den

allmänna motiveringen. I vad mån det bör ankomma på övervakaren att

giva de närmare bestämmelser', som kunna erfordras för verkställande av

domstolens föreskrifter och eventuellt att därutöver meddela ordningsföre­

skrifter av mindre ingripande natur, är en fråga som lämpligen bör be­

handlas i samband med stadgandena i 10 § angående den dömdes lydnads­

plikt gentemot övervakaren.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle domstolen kunna ålägga den vill­

korligt dömde att underkasta sig behandling å skyddshem. För intagning å

skyddshem fordras emellertid enligt barnavårdslagen, att beslut därom fattas

i den särskilda ordning denna lag föreskriver. Den omständigheten att dom­

stolen finner vård å skyddshem lämplig och att den tilltalade själv är villig

att låta sig intagas å sådant hem har alltså icke med säkerhet till följd att

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

55

att den domstol som dömer i målet skall kunna förordna övervakare, även

örn annan domstol utses till övervakningsdomstol och utan att nöjdförkla­

ring behöver avvaktas. Även polisdomstol är således behörig att förordna

övervakare. I 17 § av föreliggande förslag ha däremot uppställts vissa reg­

ler som åsyfta att begränsa polisdomstols och poliskammares befattning med

lagstiftningen om villkorlig dom. Dessa regler avse fall, då vid sådan dom­

stol förekommer mål mot någon som tidigare erhållit villkorlig dom och

fråga uppstår i målet örn förverkande av anståndet eller om annan åtgärd

med avseende å den villkorliga domen.

Den i 10 § gällande lag upptagna bestämmelsen att övervakningsbok skall

tillställas övervakaren och den dömde torde, såsom föreslagits av de sakkun­

niga, böra överflyttas till en i administrativ ordning utfärdad kungörelse

med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom.

Då övervakningsdomstolen ej håller sammanträde, bör dess befogenhet

att överflytta övervakning till annan domstol samt att förordna och entlediga

övervakare lämpligen utövas av'domaren eller beträffande rådhusrätt av

därtill utsedd lagfaren ledamot, men däremot icke av övervakningsnämnd.

Stadgandet i fjärde stycket har avfattats i enlighet härmed.

¹⁰ §.

Paragrafen behandlar den villkorligt dömdes skyldigheter gentemot över­

vakaren. Bestämmelser härom äro upptagna i 12 § sakkunnigförslaget och

6 § gällande lag. Första punkten innehåller i överensstämmelse med sak­

kunnigförslaget i något förkortad form nuvarande bestämmelser om den

dömdes plikt att upprätthålla förbindelse med övervakaren. Andra punk­

ten reglerar den dömdes lydnadsplikt mot övervakaren. I detta hänseende

uppställa de sakkunniga i 12 § andra stycket den regeln, att då åtgärd enligt

5 § är föreskriven, den dömde skall vara pliktig att lyda de ytterligare före­

skrifter som övervakaren finner erforderliga med avseende å hans syssel­

sättning och levnadssätt. Detta innebär att lydnadsplikt åligger endast den

som erhållit kvalificerad villkorlig dom. Vid sådan dom är lydnadsplikten

obligatorisk, detta enligt de sakkunnigas motivering för att underlätta verk­

ställandet av de åtgärder som kunna föreskrivas i sådan dom. övervakaren

skall äga efter omständigheterna fullständiga och anpassa de föreskrifter

domstolen meddelat. Finner domstolen att en tilltalad bör inackorderas i

enskilt hem eller tillhållas att sköta en arbetsanställning, kan domstolen

därför, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, överlämna åt övervakaren

att bestämma till vilket hem eller vilken arbetsanställning den dömde skall

hänvisas.

I flera yttranden har den meningen gjorts gällande, att lydnadsplikt borde

kunna förekomma även utan samband med åtgärder av det slag som enligt

förslaget skulle vidtagas i samband med kvalificerad villkorlig dom. Svea

hovrätt har sålunda yttrat, att i händelse skillnaden mellan kvalificerad och

enkel villkorlig dom bibehölles, en omarbetning torde böra ske i syfte att

möjliggöra att även vid enkel villkorlig dom lydnadsplikt ålades den som

ej fyllt tjuguett år. Göta hovrätt bär anfört, att anledning ej syntes finnas

att i denna del göra ändring i vad nu gäller enligt (i § andra stycket. I sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

57

rum överlämna åt övervakaren att meddela föreskrifter av mera ingripande

natur. Däremot bör en övervakare lämpligen kunna giva vissa förhållnings­

order, som icke så allvarligt ingripa i den dömdes frihet och självbestäm­

manderätt, t. ex. om han finner dennes uppförande vara sådant, att det är

fara att han råkar i strid med de i 6 § angivna allmänna skyldigheterna att

föra ett ordentligt leverne och undvika dåligt sällskap. I förevarande para­

graf har därför införts ett stadgande av innehåll, att den dömde är pliktig

att efterkomma de ordningsföreskrifter som övervakaren med hänsyn till

hans ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

11 och 12 §§.

Enligt 14 § sakkunnigförslaget skall domstolen, där den dömdes upp­

förande eller omständigheterna i övrigt därtill föranleda, äga att ändra eller

upphäva föreskrift eller meddela ny sådan. Dock gäller härvid den in­

skränkningen att föreskrift enligt reglerna örn kvalificerad villkorlig dom

icke må meddelas med mindre sådan föreskrift förut varit meddelad. Här­

med bör jämföras vad 20 § i sakkunnigförslaget innehåller rörande åtgär­

der som skola kunna vidtagas i händelse den dömde bryter mot vad till

följd av den villkorliga domen åligger honom eller eljest gör sig skyldig

till uppförande som låter befara att han kommer att ånyo begå brott. I så­

dant fall äger domstolen, utan sådan inskränkning som nyss nämnts, ändra

föreskrift eller meddela ny sådan. Dessutom tillkommer här möjlighet att

förlänga prövotiden, varom stadgande dessutom såsom förut nämnts upp­

tagits i förslagets 15 §, samt att meddela den dömde varning eller förklara

anståndet förverkat.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna svara i gällande lag dels stad-

gandena i 10 § om upphörande av övervakning och lydnadsplikt, dels ock

stadgandena i 13 § om varning och om anståndets förverkande i fall då den

dömde utan att göra sig skyldig till brott åsidosätter sina skyldigheter en­

ligt 5—7 §§.

Föreskrifter enligt 8 § måste uppenbarligen kunna ändras eller upphävas

Departementa-

på grund av inträffade ändrade förhållanden. Det är, såsom de sakkunniga

chefen.

i betänkandet framhållit, även av vikt att föreskrifterna icke till tiden ut­

sträckas längre än behövligt. Ett stadgande som möjliggör en lämplig an­

passning efter förhållandena har upptagits i 11 §. Även i fråga örn över­

vakning bör gälla, att den icke utsträckes onödigt länge. Med hänsyn till

att villkorlig dom såsom regel bör vara förenad med övervakning och för

att icke värdet av övervakningsinstitutet skall minskas, har dock nuvarande

bestämmelse örn en minimitid av sex månader för övervakningen bibehållits.

Jämte stadgande härom har i 11 § även upptagits en mot 14 § tredje stycket

i sakkunnigförslaget svarande bestämmelse, att föreskrift enligt 8 § och

förordnande om övervakning skola gälla till prövotidens slut, därest de ej

dessförinnan upphävas.

I 12 § har i anslutning till vad som föreslagits i första stycket av 20 §

sakkunnigförslaget angivits vilka åtgärder som kunna ifrågakomma, därest

den villkorligt dömde, utan att göra sig skyldig till brott, åsidosätter något

59

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna regeln om befogenhet för

domstol att förordna om konsumtion har Göta hovrätt föreslagit att sådant

förordnande — som enligt ordalagen endast kunde gå ut på att det beviljade

anståndet skulle omfatta även ådömande av ansvar för annat brott — även

borde få avse verkställighet av för brottet ådömt straff, därvid dock rätt

att meddela föreskrifter enligt 5 § och att förlänga prövotiden borde före­

ligga allenast där straff för brottet ej utsattes. Vidare har i yttranden av

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg m. fl. anmärkts, att det

icke rimligtvis borde tillåtas att, såsom ordalagen i 19 § 2 mom. medgåve,

förordnande örn konsumtion efter prövotidens utgång finge meddelas utan

hänsyn till brottets svårhetsgrad.

Slutligen har Göta hovrätt framhållit, att det knappast funnes anledning

att låta en villkorlig dom äga bestånd, därest den dömde under prövotiden

skulle undergå fängelse eller straffarbete för ett annat brott, som förövats

före den villkorliga domen; stadgandet härom i 19 § 1 mom. andra stycket

strede också mot grunderna för bestämmelsen i 7 §. Liknande anmärkning

har gjorts av länsstyrelsen i Gotlands lån.

Därest någon som erhållit villkorlig dom begår nytt brott, skall enligt Dep^^^nl

förevarande 13 § som huvudregel gälla att anståndet må förklaras förverkat.

Härigenom sker icke någon saklig avvikelse från stadgandena i nuvarande

lag eller sakkunnigförslaget. Enligt dessa stadgande!! skall emellertid beslut

om förverkande alltid meddelas, såframt den dömde för det nya brottet

finnes förskylla fängelse eller straffarbete. I ett yttrande har anmärkts, att

förverkande ej borde vara obligatoriskt då den villkorliga domen allenast

avsett förvandlingsstraff för böter. Denna anmärkning synes befogad. En­

ligt 3 § skall en tidigare villkorlig dom å förvandlingsstraff eljest ej utgöra

hinder mot ny villkorlig dom. och sådan dom uteslutes ej heller av att den

tilltalade undergått förvandlingsstraff. Vidare må erinras att, såsom fram­

hållits i samband med 2 §, om någon på en gång finnes förfallen såväl till

förvandlingsstraff som till annat frihetsstraff, hinder ej möter mot att med­

dela villkorlig dom antingen enbart beträffande förvandlingsstraffet eller

ock allenast i fråga om det andra straffet. Med den särställning i nämnda

och även i andra hänseenden, som förvandlingsstraffet enligt förslaget skall

intaga, synes det mest överensstämmande att frågan örn förverkande av

villkorlig dom å sådant straff städse skall bero på domstolens prövning. På

grund härav har regeln örn obligatoriskt förverkande ansetts böra begrän­

sas att gälla fall då den villkorliga domen meddelats enligt 1 §.

Bestämmelserna i 13 § örn fakultativt förverkande avse även det fall att

villkorligt dömd övertygas örn brott som begåtts före prövotidens början. De

överensstämma med sakkunnigförslaget men skilja sig avsevärt från nu­

varande lag i dess lydelse före 1937 och 1938 års ändringar, vilka träda i

kraft den 1 januari 1939. Enligt alltjämt gällande bestämmelser skall näm­

ligen, därest villkorligt dömd övertygas örn annat brott som förövats före

domens meddelande, den villkorliga domen gå äter och domstolen pröva

huruvida ny villkorlig dom skall meddelas med avseende å båda brotten. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

sak märkes att denna anordning understundom föranleder, att det villkorligt

ådömda straffet måste gå i verkställighet, medan enligt förslaget frågan här­

om alltid beror på domstolens prövning. I formellt avseende har genom att

ifrågavarande fall hänförts under förverkandebestämmelserna uppnåtts en

viss förenkling i förhållande tili nuvarande lag. Emellertid bör anmärkas

att de gällande bestämmelserna skola enligt lagen den 3 juni 1938 erhålla

en ändrad lydelse, som innebär att återgång av villkorlig dom inträder

allenast i fall, då genom domen ådömts fängelse eller straffarbete och jäm­

väl det nyupptäckta brottet finnes förskylla sådant straff, varemot be­

träffande övriga ifrågavarande fall stadgas att anståndet må förklaras för­

verkat.

Ytterligare en föreskrift örn fakultativt förverkande har slutligen uppta­

gits i 13 § 3 moni., som stadgar att villkorligt anstånd må förklaras förver­

kat, om den dömde ålägges förvandlingsstraff för böter. Denna föreskrift

överensstämmer med 12 a § i nuvarande lag och 19 § 3 mom. i sakkunnig­

förslaget.

Enligt nuvarande lag må beslut om förverkande av villkorligt anstånd eller

om återgång av villkorlig dom meddelas även örn den dömde efter prövoti-

dens utgång övertygas om brott som förövats före domen eller under prövo-

tiden; de enda gränser som i detta avseende gälla äro de som följa av pre-

skriptionsbestämmelserna i 5 kap. strafflagen. De sakkunniga föreslogo att

beslut om förverkande ej skulle få meddelas sedan prövotiden gått till ända

med mindre brottet begåtts under prövotiden och funnes förskylla fängelse

eller straffarbete. Såsom i yttranden över förslaget anmärkts synes emel­

lertid ifrågavarande bestämmelse ibland kunna leda till stötande resultat.

Det torde också kunna starkt ifrågasättas huruvida något behov föreligger

att, såsom sakkunnigförslaget innebär, för allenast de fakultativa förver­

kan defallen stadga någon tidsbegränsning. De anmärkningar som i detta av­

seende kunna riktas mot nuvarande lag torde egentligen ej avse andra fall

än då på grund av reglerna om återgång av villkorlig dom straffverkställig­

het måste ske oaktat prövotiden slutat, men för dessa fall har i förslaget

föreskrivits att förverkande är fakultativt. Man lärer också kunna förvänta

att domstolarna vid fråga örn förverkande, som ej är obligatoriskt, skola

tillmäta det förhållandet stor betydelse, att den dömde helt eller till största

delen utstått prövotiden och därmed eventuellt förbundna särskilda åtgärder

samt, där så är fallet, förklara anståndet förverkat allenast undantagsvis

där särskilda omständigheter föreligga, t. ex. att den dömde genom att hålla

sig undan lyckats förhindra, att det nya åtalet anställdes före prövotidens

slut eller att målet dessförinnan avgjordes. Av nu anförda skäl har det

funnits mest lämpligt att i överensstämmelse med gällande lag ej uppställa

några särskilda tidsbegränsningar med avseende å rätten att förklara anstånd

förverkat då den dömde övertygas om annat brott. Däremot har i 13 § 3

mom. bibehållits den av de sakkunniga från nuvarande lag hämtade regeln

att beslut om förverkande på grund av att den dömde ålägges förvandlings­

straff ej må meddelas efter prövotidens utgång.

Såsom förut angivits stadgar nuvarande lag, att om någon som erhållit

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

61

villkorlig dom övertygas om att tidigare ha förövat annat brott, domstolen

skall pröva huruvida ny villkorlig dom må beviljas beträffande båda brot­

ten. Bland annat för dylika fall ha de sakkunniga, efter mönster från lagar­

na om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran samt förvaring och internering,

föreslagit att domstolen skall äga förordna att det beviljade anståndet skall

omfatta även det brott, varom den villkorligt dömde sålunda ytterligare

övertygats. Genom denna anordning vinner man, att den processuella till­

fälligheten att brotten bli föremål för skilda domar ej behöver medföra att

en ny prövotid börjar, eventuellt med övervakning och andra än mer ingri­

pande åtgärder. Av detta skäl synes den föreslagna anordningen vara lämp­

lig, där fråga är om brott som förövats före prövotidens början. De sak­

kunniga ha emellertid föreslagit, att förordnande örn konsumtion skall få

meddelas även i fråga örn brott som begåtts under prövotiden. Härifrån har

dock undantagits det fall att brottet finnes förskylla fängelse eller straffar­

bete (18 §), och konsumtionsregeln skulle sålunda allenast ha tillämplighet

å brott som förskyller lindrigare straff. Något behov av att i dessa fall till­

låta konsumtion torde emellertid knappast föreligga, och principiellt sett

möter det vissa betänkligheter att medge konsumtion i fråga om nya brott.

Som jämförelse må nämnas, att det ej heller enligt de nyss omförmälda la­

garna är medgivet att förordna enbart om konsumtion beträffande brott

som förövats under utskrivning på prov, vilken tid närmast motsvarar prö­

votiden efter villkorlig dom. På grund härav har nu i 13 § 1 mom. första

stycket andra punkten upptagits en regel om konsumtion som endast avser

brott begångna före prövotidens början. Vissa andra begränsningar ha

också vidtagits beträffande regelns tillämplighet. I anledning av vad som

framhållits i några yttranden har sålunda uttryckligen angivits, att för för­

ordnande om konsumtion städse fordras att jämlikt 1—3 §§ och 26 § vill­

korlig dom från början skulle kunna ha beviljats jämväl beträffande det ny­

upptäckta brottet. Vidare har avvikelse från sakkunnigförslaget skett på

det sätt att konsumtion ej kan ifrågakomma, därest den villkorliga domen

avser förvandlingsstraff för böter och ej heller då förvandlingsstraff ålägges

villkorligt dömd. I det förstnämnda hänseendet har begränsningen främst

sin grund i de från vad som eljest skall gälla avvikande regler, vilka före­

slås för villkorlig dom å förvandlingsstraff såväl beträffande prövotidens

längd som anordnande av övervakning m. m. I övrigt motiveras dessa un­

dantag av önskan att vinna ordning och reda samt att ej onödigtvis för­

svåra tillämpningen av den nya lagstiftningen örn verkställighet av bötes­

straff.

Mot de sakkunnigas regel om konsumtion har invänts, att förordnande

enligt densamma alltid skulle innebära anstånd med ådömande av ansvar

även örn straff funnes utsatt i den villkorliga domen. Liknande erinran

kan ej göras mot den nu föreslagna regeln, vilken medger att konsumtions-

förordnandet sker i samband med antingen enbart sakerförklaring eller ock

därutöver utmätande av straff. Örn särskild omständighet ej föranleder till

annat, torde domstolarna komma att meddela beslutet härutinnan i samma

form som valts för den redan meddelade villkorliga domen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

63

ansetts desto mindre erforderlig som några motsvarande regler ej givits be­

träffande de fall då flera straff på en gång ådömas.

Vissa föreskrifter ha i förevarande sammanhang funnits erforderliga be­

träffande tillämpningen av de nya stadgandena örn sammanträffande av brott

och om förändring av straff. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen skall gemensamt

straff åläggas örn någon skall dömas för flera brott; vissa undantag från

denna regel äro dock medgivna eller föreskrivna. I den mån sådana undan­

tagsbestämmelser ej till annat föranleda, skall följaktligen gemensamt straff

utmätas därest någon, som enligt 1 § erhållit anstånd med straffets ådöman-

de, övertygas om annat brott och anståndet förklaras förverkat. Föreskrift

med erinran härom har intagits såsom ett andra stycke i 13 § 1 mom. In­

nebär villkorlig dom enligt 1 § däremot anstånd med verkställande av ådömt

straff, blir frågan om gemensamt straff för brotten att bedöma enligt 4 kap.

3 § strafflagen, och jämlikt detta lagrum skall gemensamt straff ådömas,

därest genom den villkorliga domen ålagts fängelse eller straffarbete på viss

tid och jämväl det andra brottet finnes förskylla sådant straff. Andra styc­

ket i 13 § 1 mom. avser jämväl detta fall under förutsättning att anståndet

förklaras förverkat eller att förordnande örn konsumtion meddelas. Redan

av första stycket följer att gemensamt straff ej skall utmätas, därest dom­

stolen dömer över det senast åtalade brottet utan att rubba den villkorliga

domens bestånd eller omfattning. I detta avseende föreligger alltså ett un­

dantag från stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen.

Enligt stadganden i sakkunnigförslagets 19 § skall domstolen, där villkor­

ligt dömd övertygas örn annat brott eller ålägges förvandlingsstraff för bö­

ter, äga att ändra föreskrift som meddelats med avseende å den villkorliga

domen, meddela ny sådan föreskrift ävensom förlänga prövotiden. Häremot

svarande bestämmelser lia nu upptagits i 14 §. Beträffande förutsättningarna

för tillämpligheten av dessa åtgärder gäller enligt båda förslagen att beslut

om dylik åtgärd ej må meddelas efter prövotidens utgång. Däremot avviker

förevarande förslag från de sakkunnigas därutinnan att åtgärd som nu sagts

må vidtagas även i andra fall än då förordnande om konsumtion meddelas.

För det fall att villkorlig dom beviljas, innan prövotid för ett tidigare an­

stånd utgått, stadgas i 18 § nuvarande lag, att jämväl i anledning av det tidi­

gare anståndet skall tillämpas vad i följd av det senare gäller såväl i fråga

om skyldighet för den dömde att stå under övervakning som beträffande

lydnadsplikt, vårdnadsdomstol och övervakare. Någon häremot svarande

bestämmelse har ej ansetts behövlig. Det torde nämligen även utan särskilt

stadgande ankomma å domstolen att, när ej särskilda skäl påkalla undantag,

med tillämpning av 14 § ävensom 9 § åstadkomma enhetlighet i berörda av­

seenden mellan de båda villkorliga domarna.

15 §.

Motsvarande hänvisning till lagarna om tvångsuppfostran, ungdoms­

fängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt upptogs i 18 §

andra stycket, 19 § 1 mom. andra stycket och 20 § sista stycket sakkun-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

nuvarande möjligheten till nöjdförklarings avgivande inför fängelsemyn­

dighet borttagits. Förevarande paragraf har avfattats i närmare anslutning

till föreskrifterna i 21 § och 22 § första stycket gällande lag. Återstoden

av sistnämnda paragraf liksom även 23 § torde, såsom även de sakkunniga

föreslagit, lämpligen kunna överflyttas till kungörelse med tillämpningsfö­

reskrifter.

25 §.

Bestämmelserna örn tillsättande av övervakningsnämnd och om nämndens

sammansättning, i de sakkunnigas förslag upptagna i 17 § tredje stycket,

ha ansetts böra kompletteras med stadgande att nämnden skall bestå av

minst tre ledamöter. Genom den nu föreslagna avfattningen utmärkes, att

tillsättande av övervakningsnämnd icke är obligatoriskt.

26 §.

Förbud mot villkorlig dom beträffande brott mot tryckfrihetsförordningen

och beträffande flertalet brott mot strafflagen för krigsmakten har hittills

varit upptaget i 2 § lagen örn villkorlig straffdom och skall enligt 1937 års

lagändring flyttas till 1 §. Motsvarande bestämmelser föreslogos av de sak­

kunniga i 7 § lagen örn villkorlig dom samt i 32 § strafflagen för krigs­

makten. De ha nu införts såsom en första punkt i förevarande paragraf.

Avfattningen har, såvitt angår brott mot strafflagen för krigsmakten, ändrats

för uteslutande av den enligt de sakkunnigas förslag tänkbara möjligheten,

att villkorlig dom i form av anstånd med straffets ådömande meddelades

beträffande brott mot 8 kap. nämnda lag, oaktat brottet allenast förskyllde

disciplinstraff.

I överensstämmelse med 24 § sakkunnigförslaget har vidare i denna para­

graf upptagits förbud mot villkorlig dom i fråga om ämbetsstraff eller an­

nan särskild straffpåföljd. Stadgandet, som är avfattat med 27 § ungdoms­

fängelselagen som förebild, erfordras såsom komplement till bestämmelsen

örn villkorlig dom i form av anstånd med ådömande av straff.

Slutligen har, likaledes med hänsyn till den nyssnämnda formen av vill­

korlig dom, upptagits en mot 6 § andra stycket i de sakkunnigas förslag

svarande bestämmelse.

27 §.

I det föregående ha i olika sammanhang omnämnts stadgande!! i gällande

lag, vilka icke äga motsvarighet i de sakkunnigas lagförslag och ej heller i

det föreliggande, omarbetade förslaget. Stadgandena lia ansetts böra uppta­

gas dels i kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen örn

villkorlig dom, dels i kungörelse om övervakning, den sistnämnda motsva­

rande nuvarande instruktion för övervakare över villkorligt dömda. Förslag

till sådana kungörelser ha av de sakkunniga utarbetats och framlagts i be­

tänkandet. I gällande lag äro de ifrågavarande stadgandena upptagna i 7,

8, 15 och 19 §§, 22 § andra och tredje styckena samt 23 §. Likaså överflyt­

tas föreskrifterna i 10 § om övervakningsbok och i 17 § angående underrät­

telse om varning.

69

Slutbestämmelserna.

Den nu föreslagna lagen bör träda i tillämpning först då den förutsatta

organisationen av övervakningsverksamheten hunnit fullbordas. Det torde

kunna antagas att ikraftträdandet icke av denna anledning skall behöva an­

stå längre än till den 1 januari 1940, men då tidpunkten icke kan med viss­

het förutses, lärer det böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma när

lagen skall träda i kraft.

I överensstämmelse med sakkunnigförslaget föreslås att genom den nya

lagen om villkorlig dom upphävas 1—24 och 29 §§ i 1918 års lag, medan

25—28 §§ upphävas genom en särskild lag, vari mot dessa paragrafer sva­

rande bestämmelser ingå. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att

de genom den nya lagen om villkorlig dom upphävda lagrummen fortfarande

skola tillämpas i fall då målet blivit av första domstol avdömt före den nya

lagens ikraftträdande, har erhållit en något ändrad avfattning för utmär­

kande av att därmed avses icke blott att den äldre lagen skall tillämpas av

högre rätt i mål som avgjorts av första domstol före nämnda tidpunkt, utan

att så skall ske i alla de fall då villkorlig dom meddelats eller meddelas i

mål som blivit av första domstol avdömt före den nya lagens ikraftträdande.

De sakkunniga ha föreslagit ett stadgande därom att en enligt äldre lag

meddelad villkorlig dom å böter ej skall utgöra hinder mot villkorlig dom

enligt den nya lagen. Detta stadgande har uteslutits, enär tillräckliga skäl

icke ansetts föreligga för att en efter äldre lag meddelad villkorlig dom å

böter skulle erhålla annan betydelse än den som enligt 3 § i den nya lagen

skall tillkomma en sådan dom.

I övergångsbestämmelserna har, utan motsvarighet i sakkunnigförslaget,

införts den bestämmelsen att i lag eller författning förekommande stadgan-

den med avseende å villkorlig dom skola äga tillämpning beträffande vill­

korlig dom enligt den nya lagen jämväl då straff icke utsatts i domen. Med

hänsyn till detta stadgande ha av de sakkunniga föreslagna ändringar icke

ansetts erforderliga beträffande 5 kap. 20 § strafflagen, 7 § lagen om bötes-

verkställighet samt 1 § straffregisterlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslaget till lag om särskild förundersökning i brottmål.

Förevarande lagförslag, som motsvaras av de sakkunnigas förslag till lag

om personundersökning, upptager bestämmelser om undersökning för vin­

nande av utredning rörande 1 illtalads personliga förhållanden och sinnes­

beskaffenhet samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans

rättande. Bestämmelser i detta ämne äro för närvarande meddelade i

25—28 §§ lagen angående villkorlig straffdom, 1—3 §§ och 4 § andra styc­

ket lagen den G juni 1924 innefattande bestämmelser örn förfarandet i brott­

mål rörande vissa minderåriga och 4 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdoms­

fängelse.

I fråga om skyldigheten för domstol att föranstalta örn förundersökning av

detta slag föreslogo de sakkunniga, att den nuvarande bestämmelsen om obli-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements­

chefen.

gatorisk undersökning i fall då någon som ej fyllt 18 år häktats för brott

skulle utvidgas att omfatta även häktade i åldern 18—21 år. Dock skulle

undersökningen få underlåtas, därest den skulle lända den tilltalade till avse­

värt men eller motsvarande utredning kunde vinnas på annat sätt.

Vidare skulle enligt sakkunnigförslaget särskild förundersökning utgöra

en obligatorisk förutsättning för ådömande av vissa ansvarspåföljder. En

sådan regel gäller redan beträffande tvångsuppfostran, och den borde enligt

de sakkunniga utsträckas att avse även fall, då någon dömdes till ungdoms­

fängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsan stalt eller då någon,

som ej fyllt 21 år, dömdes till straffarbete eller då s. k. kvalificerad villkorlig

dom meddelades.

I syfte att göra undersökningen tillräckligt upplysande föreslogo de sak­

kunniga vissa bestämmelser om infordrande av läkarintyg rörande den till­

talade. Enligt dessa föreskrifter skulle läkarintyg i regel införskaffas så snart

förundersökningen var obligatorisk. I övriga fall borde anskaffande av så­

dant intyg bero på prövning av domstolen. Mot bestämmelserna angående

läkarundersökning reserverade sig en av de sakkunniga (advokaten Hugo

Lindberg), som ansåg att berörda stadganden borde ändras till överensstäm­

melse med stadgandet i gällande instruktion för förundersökare, att förunder­

sökaren i fall då anledning funnes att misstänka att den tilltalade lede av

svårare kroppslig sjukdom eller av själslig sjukdom eller defekt, borde, där

så kunde ske, anskaffa läkarintyg rörande den tilltalade.

Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för barnavårdsnämnd att på

begäran av förundersökare eller allmän åklagare meddela upplysningar rö­

rande tilltalad som ej fyllt 18 år skulle enligt sakkunnigförslaget omfatta

personer upptill. 21 års ålder och gälla även i förhållande till domstolen.

Enahanda skyldighet skulle åligga nykterhetsnämnd beträffande personer

med vilka sådan nämnd skall taga befattning.

I flertalet av de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena har beträffan­

de frågan om läkarundersökning yrkats ändring av förslaget i överensstäm­

melse med reservationen.

Spörsmålet om sådan förundersökning i brottmål som avses med före­

varande lagförslag lärer, såsom de sakkunniga erinrat, erhålla allt större

betydelse i samma mån som straffrättens reaktionsformer eller deras tillämp­

ningsområden ökas. Med hänsyn härtill har det funnits lämpligt att i enlig­

het med sakkunnigförslaget samla de för närvarande i olika lagar upptagna

föreskrifterna i detta ämne i en särskild lag. Den nuvarande benämningen

'särskild förundersökning’ har synts kunna bibehållas.

Straffrättens antydda utveckling torde jämväl böra föranleda dels att för­

undersökning av ifrågavarande slag kommer till användning i större utsträck­

ning än för närvarande, dels att åtgärder vidtagas för att göra den mera upp­

lysande. I det förra hänseendet har sålunda, på sätt de sakkunniga förordat,

föreslagits att förundersökning alltid skall äga rum, därest någon som ej fyllt

21 år häktats för brott. Undantag härifrån bar blott medgivits beträffande

sådana fall då anledning är att antaga, att den avsedda utredningen kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

71

att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Att härutöver stadga undan­

tag för fall då förundersökningen skulle lända den tilltalade till men har ej

ansetts lämpligt eller erforderligt. Vidare har, i överensstämmelse med sak­

kunnigförslaget, den från gällande rätt hämtade bestämmelsen att tvångs-

uppfostran ej må ådömas utan förutgången förundersökning, utvidgats att

avse även ungdomsfängelse. De sakkunnigas förslag att samma regel skulle

gälla även beträffande förvaring och internering, straffarbete då den till­

talade ej fyllt 21 år samt s. k. kvalificerad villkorlig dom har icke upptagits,

enär tillräckliga skäl ej ansetts föreligga för en sådan utvidgning av bestäm­

melserna örn obligatorisk förundersökning.

De sakkunnigas förslag örn rätt för domstol att anskaffa läkarintyg liksom

örn skyldighet för domstolen att anskaffa sådant intyg före dom å tvångs-

uppfostran eller ungdomsfängelse har synts ändamålsenligt. Däremot har

jag ej funnit skäl att såsom de sakkunniga föreslagit ytterligare utvidga

skyldigheten för domstolarna att föranstalta om läkarundersökning.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om brottmål rörande unga tilltalade.

De sakkunnigas förslag till lag med denna rubrik berör de förhållanden

som för närvarande äro reglerade genom 4 § första och tredje styckena samt

5 och 6 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfaran­

det i brottmål rörande vissa minderåriga.

Enligt förslagets 1 § skulle mål, där någon som ej fyllt tjuguett år är

tilltalad för brott varå enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse, hand­

läggas inom stängda dörrar, om den tilltalade det begär och domstolen ej

av särskilda skäl finner offentlig handläggning böra äga runi. Prövas el­

jest att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av

den uppmärksamhet för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål, må

domstolen förordna om målets handläggning inom stängda dörrar.

Stadgandets genomförande skulle medföra en betydande inskränkning av

Departements-

offentligheten vid domstolarna, då det icke blott avser de jämförelsevis cheien•

talrika tilltalade i åldern mellan 18 och 21 år — vilka icke omfattas av

1924 års lag — utan även praktiskt taget överlämnar åt den tilltalade och

hans rättegångsbiträde att bestämma huruvida handläggningen skall vara

offentlig eller icke. Ett dylikt avsteg från offentlighetsprincipen synes mig

icke påkallat ur den av de sakkunniga åberopade synpunkten, att unga

personer böra skonas från den psykiska fara som en offentlig rättsförhand-

ling kan innebära. Det torde liksom för närvarande böra ankomma på

domstolen att bedöma, huruvida sådana olägenheter av allmänhetens när­

varo kunna uppstå att målet bör handläggas inom stängda dörrar. Om

domstolens prövningsrätt sålunda bibehålies, torde det emellertid icke möta

betänkligheter att stadgandets tillämplighet utvidgas att gälla även tilltalade

upp lill 21 års ålder.

I anledning av vad sålunda anförts har 1 § avfattats i nära anslutning

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

73

torde ifrågavarande bestämmelser böra underkastas vissa ändringar. Där­

vid synes påkallat att uttryckligen angiva, hur en tidigare meddelad vill­

korlig dom skall behandlas i de fall då det brott som föranleder förverkan­

det i och för sig är sådant att påföljden kan ådömas på grund av detsamma.

I övrigt torde ändringarna böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med

vad de sakkunniga föreslagit. I tvångsuppfostringslagen och ungdomsfäng­

elselagen ha stadgandena sålunda upptagits i en paragraf, 2 §, varför 3 § i

båda lagarna skall upphöra att gälla. Vad angår ungdomsfängelse har vi­

dare, såsom de sakkunniga föreslagit, horttagits den nuvarande föreskriften

i 2 § att i fall som där avses ungdomsfängelse ej må ådömas på grund av

brott som den villkorligt dömde förövat efter det han fyllt 21 år.

Nyssnämnda förslag beträffande lagen om tvångsuppfostran och lagen

örn ungdomsfängelse har ansetts höra medföra, att ur 15 § tvångsuppfost­

ringslagen och ur 20 § ungdomsfängelselagen i paragrafens lydelse enligt la­

gen den 3 juni 1938 uteslutas däri intagna föreskrifter att, där sådan på­

följd ådömes, densamma träder i stället för det villkorligt ådömda straffet.

Slutligen har i 14 § tvångsuppfostringslagen och i 19 § ungdomsfängelse­

lagen vidtagits den ändring att prövningen, huruvida den som dömts till dy­

lig påföljd må åtalas för annat brott, skall såvitt angår Stockholm ankom­

ma å förste stadsfiskalen i stället för Överståthållarämbetet. Denna änd­

ring är föranledd av att överståthållarämbetets befattning med åtalsfrågor

i princip upphört genom den år 1937 genomförda omorganisationen av åkla­

garväsendet i Stockholm.

De nya lagarna skola enligt förslaget träda i kraft såvitt angår sistnämnda

ändringar genast och i övrigt samtidigt med lagen om villkorlig dom.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om sam­

hällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 örn behandling

av alkoholister (alkoholistlag).

Ändringen i 2 § 3 mom. barnavårdslagen sammanhänger med den före­

slagna lagen örn särskild förundersökning i brottmål.

I övrigt innebära ändringarna införande av möjlighet till eftergift i vissa

fall av åtal mot personer som intagits i anstalt för skyddsuppfostran eller å

allmän alkoholistanstalt.

Efter erinran örn de bestämmelser örn eftergift av åtal, som finnas medde­

lade i, bland annat, 14 § lagen örn tvångsuppfostran och 44 § 3 mom. barna­

vårdslagen rörande den som intagits i allmän uppfostringsanstalt samt i 19 §

lagen om ungdomsfängelse rörande den som dömts till sådant straff, anför­

de de sakkunniga att det förtjänade övervägas, huruvida liknande bestämmel­

ser borde meddelas även beträffande andra närliggande fall då någon om­

händertagits till fast reglerad anstaltsbehandling, vilken i viss omfattning

kunde ersätta verkställighet av straff. Med hänsyn till att reglerna örn upp­

fostran genom intagande i skyddshem nära anslöte sig till reglerna om tvångs­

uppfostran, föreslogs att beträffande dem som intagits i skyddshem skulle,

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

såsom ett nytt 4 mom. i 44 § bamavårdslagen, införas stadgande örn åtals­

eftergift i överensstämmelse med vad som gällde i fråga örn dem som inta­

gits i allmän uppfostringsanstalt. Under hänvisning särskilt till stadgandet

i 5 kap. 2 § strafflagen örn straffnedsättning för brottslingar som ej fyllt 18

år, avvisade de sakkunniga tanken på att från möjligheten till åtalseftergift

utesluta brott varå kunde följa straff av viss svårhetsgrad. Beträffande per­

soner som intagits å tvångsarbetsanstalt ansågo sig de sakkunniga med hän­

syn till den pågående utredningen om revision av lösdrivarlagstiftningen icke

böra framlägga något förslag om åtalseftergift. Däremot funno de bestäm­

melse härom böra meddelas i fråga örn personer som enligt myndighets för­

ordnande intagits å allmän alkoholistanstalt. Då det här vore fråga örn vux­

na personer, vöre det motiverat att iakttaga större försiktighet än beträffande

skyddshemselever och elever vid allmän uppfostringsanstalt, och åtminstone

för närvarande borde därför en mera vittgående bestämmelse om åtalsefter­

gift ej införas än som motsvarade stadgandet i 9 § lagen om verkställighet

av bötesstraff. Detta lagrum innebär att förvandlingsstraff för böter i regel

skall bortfalla, om den bötfällde enligt meddelat beslut intagits å allmän alko­

holistanstalt. För enahanda fall borde införas möjlighet till åtalseftergift,

och gränsen bestämdes så alt regeln omfattade brott varå enligt lag icke kun­

de följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader.

Prövningen av fråga om eftergift av åtal skulle enligt sakkunnigförslaget

ankomma å Överståthållarämbetet beträffande i Stockholm förövade brott

och eljest å landsfogden.

I två av de yttranden som avgivits över sakkunnigförslaget, nämligen ytt­

randena av Stockholms rådhusrätt och svenska fattigvårds- och barnavårds-

förbundet, har uttalats att den föreslagna bestämmelsen i barnavårdslagen

om åtalseftergift vore alltför snäv samt förordats att bestämmelsen skulle av­

se alla som omhändertagits av barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Vi­

dare har av socialstyrelsen föreslagits att personer, som frivilligt ingått å alko­

holistanstalt, i ifrågavarande hänseende borde likställas med dem som

tvångsvis intagits.

I detta sammanhang lärer böra nämnas, att beträffande å alkoholistanstalt

intagna personer förslag örn åtalseftergift i vissa fall redan tidigare väckts i

ett av särskilda sakkunniga den 31 december 1929 avgivet förslag till lag örn

internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare hemfallna åt drycken­

skap. Jämte bestämmelser örn att vård å alkoholistanstalt i viss utsträck­

ning skulle kunna ådömas eller eljest träda i stället för straff, upptogs i nämn­

da förslag ett stadgande enligt vilket eftergift av åtal kunde ske, därest någon

som enligt myndighets förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt miss­

tänktes för brott, som han förövat före intagandet eller medan han vore in­

tagen å sådan anstalt. Någon särskild förutsättning för eftergift beträffande

brottets svårhetsgrad var ej angiven i detta stadgande. I några av de yttran­

den som avgåvos över förslaget uttalades vissa betänkligheter mot stadgan­

det örn åtalseftergift. Särskilt anmärktes att, då fråga vore om grovt brott,

det ej vore lämpligt med krav på tillstånd för åtals anställande och att det

skulle verka stötande, örn åtal i sådant fall eftergåves.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

75

Mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn eftergift av åtal

Departements-

mot personer, som intagits i skyddshem eller å allmän alkoholistanstalt, lia

ej framkommit annan anmärkning än att bestämmelserna vore alltför be­

gränsade till sin omfattning. Då åtalseftergift införes på nya områden, torde

man emellertid böra förfara med varsamhet och, såsom de sakkunniga åbe­

ropat, ej utsträcka bestämmelserna att gälla andra vårdformer än sådana

som bestå i en någorlunda fast reglerad anstaltsbehandling. Med hänsyn här­

till har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 44 § 4 mom. barna­

vårdslagen ej ansetts böra ändras. I fråga örn alkoholister har sakkunnig­

förslaget bibehållits med en mindre redaktionell jämkning till utmärkande

av att föreskriften allenast avser dem som verkligen intagits å anstalt. Be­

träffande förslaget att bestämmelsen borde omfatta även dem som frivilligt

ingått å alkoholistanstalt må allenast nämnas, att liknande förslag på sin

tid framställdes med avseende å 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff

men att förslagen funnos böra avvisas på grund av principiella betänkligheter

mot att medgiva befrielse från straff i andra fall än då intagning skett på

grund av länsstyrelsens förordnande och alltså i allmän anstalt.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om villkorlig dom;

2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3) lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga tilltalade;

4) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten;

6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;

7) lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvångsuppfostron;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

10) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn för­

varing och internering i säkerhetsanstalt;

11) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn sam­

hällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling

av alkoholister (alkoholistlag).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om villkorlig dom.

Härigenom förordnäs som följer:

1 §•

Övertygas någon om brott och finnes, med hänsyn särskilt till den brotts­

liges karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga,

att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,

må domstolen under förutsättningar som angivas i denna lag

antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets

verkställande skall villkorligt anstå,

eller ock, där det av särskilda skäl finnes lämpligare, i samband med saker-

förklaring, förordna örn villkorligt anstånd med straffets ådömande.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, därest ådömande och verk­

ställande av straff måste anses påkallat av hänsyn till den allmänna laglyd­

naden.

2

§.

Villkorlig dom som i 1 § sägs må brukas, örn å brottet eller, där flera brott

förövats, å något av dem kan följa straffarbete eller fängelse, dock ej såvida

den brottslige i målet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller

fängelse i två år.

Jämte det villkorlig dom meddelas i fråga om ett eller flera brott må för

annat brott bötesstraff eller disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten

ådömas särskilt.

3 §•

Har tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått straffarbete,

omedelbart ådömt fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering i sä-

kerhetsanstalt eller tvångsuppfostran, må villkorlig dom enligt 1 § meddelas

allenast såframt synnerliga skäl därtill föranleda samt förutsättningar finnas

vara för handen för hans omhändertagande på lämpligt sätt i enlighet med

de i denna lag givna stadgandena.

Samma lag vare, där den tilltalade under de fem åren före brottet erhållit

villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter. 4

4 §•

Ålägges någon förvandlingsstraff för böter, må genom villkorlig dom be­

viljas anstånd med verkställandet, såframt omständigheterna ej föranleda till

antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit

77

gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättafö­

rande.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt 1 §, skall fastställas en prövotid av

tre år eller, om den tilltalade förskyllt allenast böter, två år, räknat från den

dag utslaget i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring

eller eljest vann laga kraft mot den dömde.

I villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall

prövotiden bestämmas till två år.

Angående förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.

6

§•

Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraff-

ligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning

på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

7 §■

I villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas att den dömde skall stå under

övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han ändock skall

låta sig rättas.

I dom enligt 4 § skall förordnas örn övervakning, där det finnes erforder­

ligt.

8 §.

I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,

omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans till­

rättaförande, må, jämte det förordnande meddelas örn övervakning, tillika

åläggas honom att

a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbild­

ning, arbetsanställning eller vistelseort;

b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan an­

stalt;

d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Där det finnes lämpligt, må ock meddelas föreskrift om tid och sätt för

gäldandet av ersättning för skada som uppkommit genom brottet. 9

9 §•

övervakning skall stå under inseende av övervakningsdomstol och utövas

av övervakare.

Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna över­

vakningsdomstol, där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har do­

men ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses till

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

övervakningsdomstol. övervakning må av övervakningsdomstolen överflyt­

tas till annan allmän underrätt.

Övervakare förordnas i samband med beslut om övervakning, där så lämp­

ligen kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att sna­

rast möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstolen må kunna ent­

lediga övervakaren och förordna annan i hans ställe.

Övervakningsdomstols befogenhet att överflytta övervakning samt att för­

ordna och entlediga övervakare skall, då domstolen ej håller sammanträde,

utövas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot

i rätten som därtill är satt.

10 §.

Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. Den dömde är där­

jämte pliktig att efterkomma av övervakaren meddelade bestämmelser med

avseende å verkställandet av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföre­

skrifter som övervakaren eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller

sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

11

§•

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anled­

ning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslutet där­

om upphävas, såframt det av särskilda skäl kan antagas att den dömde låter

sig rättas utan övervakning.

Föreskrift enligt 8 § och förordnande örn övervakning gälla till prövotidens

slut, därest de ej dessförinnan upphävas.

12

§.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, nå­

got som till följd av den villkorliga domen åligger honom, och har ej prövo-

tiden gått till ända, må domstolen efter omständigheterna

a. förordna om hans ställande under övervakning;

b. meddela honom föreskrift jämlikt 8 §;

c. förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver

den i domen bestämda tiden;

d. meddela varning; eller ock

e. förklara anståndet förverkat.

Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs, skall

ock förordnas om övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras anståndet

förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej skett i den vill­

korliga domen.

13 §.

1 mom. Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att

hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet

Kungl. Moj:ts proposition nr 86.

79

förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas, om det nya brottet

finnes förskylla straffarbete eller fängelse. Övertygas han om brott som för­

övats före prövotidens början, må, under förutsättningar som angivas i 1—

3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet skall avse jämväl detta brott; meddelas

ej sådant förordnande, skall antingen anståndet förklaras förverkat eller ock

straff ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den villkorligt

dömde sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt

straff för de brott som äro i fråga utsättas i enlighet med vad därom är

stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställan­

de av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.

2 mom. Där den, som erhållit villkorlig dom enligt 4 §, övertygas om

brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.

3 mom. Ålägges villkorligt dömd före prövotidens slut förvandlings-

straff för böter, må anståndet förklaras förverkat.

14 §.

Därest i fall som i 13 § avses anstånd ej förklaras förverkat, äger domsto­

len, såframt prövotiden icke gått till ända, meddela ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen på sätt i 12 § a.—c. sägs.

15 §.

Att i vissa fall då anstånd förklaras förverkat domstolen må döma till

tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det

brott som avsetts med den villkorliga domen, därom stadgas i lagarna om

dessa påföljder.

16 §.

Förklaras ej anståndet förverkat, vare straffet förfallet.

17 §.

Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon som

tidigare erhållit villkorlig dom, fråga om ändrade bestämmelser med avse­

ende å den villkorliga domen, må målet hänskjutas till allmän underrätt;

och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål örn förvandling

av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller

ledamot i rådhusrätt.

18 §.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervaknings-

domstolen eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den dom­

stol som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i

stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten vilken därtill är satt, så

ock av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

finnes lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd

finnes böra förklaras förverkat.

19 §.

Framställning örn åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,

av övervakare eller annan person, som enligt särskilt meddelade bestäm­

melser har befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan

fråga må jämväl väckas av domstolen ävensom av domare och ledamot i

rådhusrätt som i 18 § sägs samt av övervakningsnämnd.

1 ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,

där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet en­

ligt 8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut

meddelas om förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild målsägande att utföra talan om be­

stämmande av ansvar för det brott som avsetts med den villkorliga do­

men.

20

§.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,

.skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen

meddelas den dömde så fort ske kan: och må i sådant fall varningen med­

delas jämväl av annan sådan myndighet som i 18 § avses än den som fattat

beslutet örn varning.

21

§.

På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller över­

vakningsnämnd skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes

inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.

22

§.

Om fullföljd av talan mot beslut, varigenom jämlikt 12 § villkorligt an­

stånd förklarats förverkat, gäde vad stadgat är om överklagande av all­

män domstols slutliga utslag i brottmål. Mot beslut, som eljest meddelats

jämlikt 11 eller 12 § av annan än övervakningsnämnd, äge den dömde föra

talan i den ordning nyss sagts.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äge underställa

det domstolens prövning.

Beslut om varning må icke överklagas, ej heller beslut som fattats jäm­

likt 9 §.

23 §.

Beslut under prövotiden angående övervakning, skyldighet enligt 8 §

eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda förordnas, lända till

efterrättelse ändå att klagan däremot fores.

81

24 §.

Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslag i

vad det avser villkorlig dom, må förklaringen avgivas inför underrätt som

meddelat utslaget eller övervakningsdomstol som däri utsetts. Sådan för­

klaring må ock avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 18 §

sägs eller ock inför tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse.

Förklaring, vilken avgives inför annan än underrätt som meddelat utsla­

get, skall icke gälla utan att vid tiden för förklaringens avgivande utslaget

eller bevis av domstolen eller domaren om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.

Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses återkal­

lade genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen avser.

25 §.

övervakningsnämnd må av domstol tillsättas för behandling av frågor som

enligt denna lag kunna ankomma på sådan nämnd. Nämnden skall bestå

av minst tre ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara lagfaren be­

fattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt en vara

läkare. Domstolen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i

nämnden.

Flera domstolar må förena sig örn gemensam övervakningsnämnd.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryck­

frihetsförordningen eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för

krigsmakten; dock att villkorlig dom må beviljas beträffande brott mot 8

kap. sistnämnda lag, där den tilltalade i målet förskyller fängelse eller straff­

arbete. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn straff, varom förmäles

i 2 kap. 15 § strafflagen, eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 §

strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller för­

fattning.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkor­

lig dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verk­

ningar följa av olika straffarter, sådan dom anses lika nied dom å fängelse

eller, om domstolen så förordnar, dom å straffarbete.

27 §.

De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag med­

delar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angå­

ende villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträ-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 8G.

6

82

Kungl. Majlis proposition nr 86.

dande förstnämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller

meddelas i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig

straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya

lagen jämväl då straff icke utsatts i domen.

Förslag

till

Lag

om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållan­

den samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.

Beslut som här avses meddelas, före målets handläggning vid domstol av

dess ordförande, och därefter av domstolen.

2

§.

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förun­

dersökning äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i

1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu

sagts gäde ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats och laga hinder mot

villkorlig dom ej föreligger.

Beslut om förundersökning beträffande häktad skall skyndsamt medde­

las, sedan anmälan om häktningen inkommit till domstolens ordförande.

3 §.

Ej må någon dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med

mindre särskild förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning

ändock är tillgänglig.

4 §•

Domstolen eller dess ordförande må ock, när skäl därtill äro, besluta att

läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vil­

ket skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, där-

est den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, om

möjligt en psykiater.

Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som

ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse.

Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polis­

myndighet lämna handräckning för hans inställande.

5 §•

Barnavårdsnämnd skall på begäran av förundersökare, allmän åklagare

eller domstol meddela tillgängliga upplysningar beträffande tilltalad som

ej fyllt tjuguett år och föreslå lämpliga åtgärder för hans rättande.

Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd beträffande person med

vilken nämnden tagit befattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

83

6

§.

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkom­

ma genom utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens offent­

lighet vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad angår

dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga

ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att över­

vara handläggningen.

7 §.

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört ar­

bete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verk­

ställighet ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet

skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

8

§•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för till-

lämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen örn villkorlig

dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande

85

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 17 § strafflagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

Är åtal------------ avbrottet skedde.

Har enligt vad därom särskilt stadgas genom villkorlig dom förordnats om

anstånd med ådömande av straff, och har ej anståndet förklarats förverkat

innan den i 14 eller 15 § bestämda tiden förflutit från det domen vann laga

kraft, vare straffet förfallet, dock ej före prövotidens slut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 32 § strafflagen för krigsmakten skall erhålla

följande ändrade lydelse:

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,

därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 §

1924: 210.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

16 kap.

10

§.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt för­

undersökare eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förun­

dersökning i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela

upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rätte­

gången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt full­

mäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,

särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med be­

slutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av un­

derrätt meddelats under rättegången, förordnats om kvarstad eller beslag

eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hä­

vande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i------------ partens klagan.

25 kap.

5 §.

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant

hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest un­

der rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall

talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som

rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen örn sär­

skild förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne el­

ler annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträ­

de åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffen­

het att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. In­

nefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegång­

en givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut förås i sam­

manhang med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med be­

slutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet

blivit under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

87

Förslag

till

Lag

om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Utan hinder av vad ovan stadgas må ändring i hovrätts utslag sökas av

tilltalad, som erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med straffs

ådömande.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran

skall upphöra att gälla samt att 2, 14 och 15 §§ samma lag skola erhålla

följande ändrade lydelse:

2

§.

Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på

grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om tvångsuppfostran ådömes,

förordna att tvångsuppfostran jämväl skall avse brott som föranlett den

villkorliga domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.

Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den

villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs och den dömde ej fyllt aderton

år, under de förutsättningar i övrigt som i 1 § angivas, döma honom till

tvångsuppfostran att träda i stället för straff för nämnda brott och, där han

samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

14 §.

Misstänkes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig ut­

skrivning begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör

brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen

och eljest å landsfogden att efter styrelsens hörande avgöra huruvida åtal

skall ske.

1 Senaste lydelse se 1937: 469; jfr 1938 : 39.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att

tvångsuppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, en­

ligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författnings­

samling, och i övrigt den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse

skall upphöra att gälla samt att 2, 19 och 20 §§ samma lag1 skola erhålla

följande ändrade lydelse:

2

§•

Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på

grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om ungdomsfängelse ådömes,

förordna att ungdomsfängelse jämväl skall avse brott som föranlett den vill­

korliga domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.

Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den

villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs och detta förövats innan den

dömde fyllt tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som i 1 § angi­

vas, döma honom till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för

nämnda brott och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff,

jämväl därför.

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen be­

gått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han

att hava begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens

utgång, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden an­

givits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste

stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter nämndens hörande avgöra

huruvida åtal skall ske.

20

§.

Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att

1 Senaste lydelse av 20 §, se 1038: 257.

ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav

återstår.

Vad i strafflagen finnes stadgat angående avräkning av utståndet straff

skall ej äga tillämpning då ungdomsfängelse ådömes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

89

Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, en­

ligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författnings­

samling, och i övrigt den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring

och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag Konungen

förordnar, skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§•

Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på

grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om förvaring ådömes, för­

ordna att förvaringen jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga

domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.

Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den

villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs samt den dömde prövas vara

av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles och kan an­

tagas även vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet,

under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till för­

varing att träda i stället för straff för nämnda brott och, där han sam­

tidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhäl­

lets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 3 mom. 1937 : 387 samt beträffande 44 § 1936: 266

och 1937: 78.

lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna ly­

delse:

2

§•

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankom­

mande åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äk­

tenskap, om adoption, örn barn utom äktenskap, om förbud för vissa un-

derhållsskyldiga att avflytta från riket, örn förmynderskap, om förskotte-

ring av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.

45 § strafflagen, i lagen om särskild förundersökning i brottmål och i för­

ordningen om mödrahjälp.

44 §.

4 mom. Misstänkes den som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem

att hava före slutlig utskrivning begått brott, för vilket han icke undergått

rannsakning, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsägan-

den angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å

förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter hörande av skydds­

hemmets styrelse avgöra huruvida åtal skall ske.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av

alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall infö­

ras en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:

49 a §.

Misstänkes den som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholist­

anstalt att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; bär han

icke undergått rannsakning för brottet och hör detta under allmänt åtal eller

har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är be­

gånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter

hörande av anstaltens styrelse avgöra huruvida åtal skall ske.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

91

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 januari

1939.

Närvarande:

justitieråden E^klund,

L^awski,

^von S^teyern,

regeringsrådet H^järne.

Enligt lagrådet den 25 november 1938 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 11 november 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1)

lag om villkorlig dom;

2)

lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3)

lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga tilltalade;

4)

lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen;

5)

lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten;

6)

lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbal­

ken;

7)

lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

8)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvångsuppfostran;

9)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

10)

lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn för­

varing och internering i säkerhetsanstalt;

11)

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn sam­

hällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

samt

12)

lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling

av alkoholister (alkoholistlag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekretera­

ren C. G. Hellquist.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Lagrådet:

Det sedan några år bedrivna arbetet på en reform av lagstiftningen inom

straffrättens allmänna del har redan resulterat i nya lagar bland annat om

92

Kungl. Majlis proposition nr 86.

ungdomsfängelse, om tvångsuppfostran, örn förvaring och internering i säker-

hetsanstalt, örn verkställighet av bötesstraff och örn sammanträffande av

brott. Med det komplex av lagförslag, som nu är föremål för lagrådets

granskning, åsyftas en reform av den villkorliga straffdomen. Närmast skall,

enligt vad lärer vara avsett, följa ett förslag till ny lagstiftning om villkorlig

frigivning.

Det reformarbete som sålunda pågår har förvisso varit av behovet påkal­

lat och bör hälsas med tillfredsställelse. Icke minst gäller detta de nu före­

liggande förslagen om en bättre utformning av den villkorliga domen.

Emellertid bör det icke fördöljas, att den valda metoden att genomföra

lagstiftningsreformen i etapper icke blott medför betydande olägenheter då

det gäller att utforma lagtexterna utan jämväl måste i praktiken försvåra

tillämpningen av lagarna i en grad som är ägnad att ingiva oro. Väl är det

sant, att rättsområdet erbjuder många problem av den natur att enkelhet

och tydlighet i lagbuden icke äro lätta att åstadkomma. Men så svåröver­

skådlig som lagstiftningen på detta område redan är och än mera, efter de

nu förevarande förslagens upphöjande till lag, kommer att gestalta sig, hade

den uppenbarligen icke behövt bliva, om samtliga hithörande rättsinstitut,

så nära sammanbundna med varandra som de äro, på en gång blivit föremål

för en systematisk bearbetning. Beträdandet av de partiella reformernas väg

innebär, att lagstiftaren vid utformandet av varje särskilt rättsinstitut måste

begränsa sig till den närmast föreliggande uppgiften utan att kunna fullt

överblicka, huru den slutliga gestaltningen av rättsinstituten kommer att te

sig. Härav följer att, för varje gång en ny lag fogas till lagverket, änd­

ringar och jämkningar måste ske i de redan färdiga delarna. Vad de remit­

terade förslagen angår har den omständigheten att förordnande om villkorligt

anstånd med straffs ådömande blivit införd såsom en särskild form av vill­

korlig dom vid sidan av de två redan förefintliga typerna (förordnande om

anstånd med verkställande antingen av ådömt straff eller av förvandlings-

straff för böter) bidragit till att i hög grad komplicera lagreglerna.

De ovan berörda svårigheterna för lagstiftaren är det emellertid, genom

ett omsorgsfullt bearbetande av materialet, möjligt att bemästra såtillvida

att åt lagreglerna, ehuru uppställningen ej är ur systematisk synpunkt till­

fredsställande, kan givas ett riktigt och konsekvent innehåll. De systema­

tiska brister som alltjämt vidlåda lagverket komma emellertid att vålla do­

maren betydande olägenhet, när han vid lagtillämpningen skall söka finna

rätta vägen bland alla irrgångarna i den konstfullt hopfogade byggnaden. Re­

dan uppgiften att utröna vilka stadganden äro att tillämpa i varje särskilt

mål kan, på grund av lagstiftningens ständiga växlingar, vara förenad med

icke ringa tidsutdräkt och besvär. När detta väl lyckats, återstår vansklighe­

ten att tolka innebörden av de i olika sammanhang tillkomna och med var­

andra icke alltid samstämmiga lagbuden. Vad beträffar de lagar som redan

trätt i kraft saknas ej heller exempel på att samvetsgranna domare misstagit

sig i fråga om antingen tillämplig lag eller dennas innebörd. Det skick vari

lagstiftningen befinner sig nödgar ock domaren att till förfång för viktigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

93

uppgifter offra icke ringa tid och krafter på mer eller mindre subtila frågor

av juridisk-teknisk art.

Med hänsyn till vad nu anförts framstår det såsom en betydelsefull ange­

lägenhet att varje till buds stående möjlighet att underlätta lagtillämpningen

på detta område blir begagnad. Av vikt är sålunda att, såsom ock synes

vara avsett, vid fullbordandet av det reformarbete, som berör nya eller för­

bättrade metoder för behandling av brottslingar, de ifrågavarande lagarna

bliva systematiskt sammanförda och i övrigt underkastas en revision ur de

synpunkter som här framhållits. Det vore därjämte i hög grad önskvärt att

genom det allmännas försorg åvägabragtes en handledning för lagarnas till-

lämpning. Vad särskilt angår den nu föreslagna lagen om villkorlig dom

må till sist erinras örn fördelen av att den träder i kraft samtidigt med eller

åtminstone ej senare än den år 1937 utfärdade lagen om förvaring och inter­

nering i säkerhetsanstalt, örn vars ikraftträdande Konungen äger förordna.

Förslaget till lag om villkorlig dom.

1 §■

Lagrådet:

Då villkorlig straffdom genom 1906 års lagstiftning i ämnet införlivades

med det svenska straffrättssystemet, lämnades efter kontinentalt mönster

företräde åt villkorligt anstånd med straffs verkställande framför det i

anglosachsisk rätt utbildade villkorliga anståndet med ådömande av straff.

I 1937 års betänkande förordade emellertid de sakkunniga jämväl denna se­

nare typ av villkorlig dom, och i det remitterade förslaget hava likaledes

båda typerna av sådan dom upptagits.

Av de i sakkunnigbetänkandet åberopade skälen till stöd för förslaget att

införa en domstyp, som tidigare underkänts, hava de viktigaste refererats

i remissprotokollet (sid. 43—44). Föredragande departementschefen har

funnit sig kunna fästa avseende egentligen endast vid ett av dessa skäl, näm­

ligen att det icke är tillfredsställande, att anstånd angives gälla straffarbete

eller fängelse i sådana fall, då domstolen vid den villkorliga domens med­

delande kan utgå ifrån att i själva verket annan påföljd, såsom tvångsupp-

fostran eller ungdomsfängelse, kommer att inträda, örn anståndet förverkas.

Den omständigheten att straff enligt numera gällande lagstiftning ej ut-

sättes vid dom å tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är också onekligen

ett bärande skäl för att undvika ett motsatt förfarande i det fall, att dylik

påföljd bör användas då anstånd förverkas.

Å andra sidan synes icke hava tillräckligt beaktats den invändning mot

den anglosachsiska typen av villkorlig dom, som framför allt föranledde

att denna typ ej godtogs vid 1906 års lagstiftning. Denna invändning, som

grundas på den självklara satsen att straffmätningsfrågan icke bör prövas

alltför lång tid efter det målet i övrigt behandlats, får en alldeles särskild

betydelse örn, såsom numera är att förvänta, en rättegångsreform kommer

till stånd. Svårigheten att med ett muntligt och omedelbart rältegångssys-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

tern handlägga straffmätningsfrågan, kanske flera år efter det bevisningen

i målet en gång blivit förebragt, ligger i öppen dag.

Vill man behörigen beakta såväl nämnda invändning som de skäl, som

kunna anföras för den föreslagna nya typen av villkorlig dom, synes det

nödvändigt att inskränka användningen av denna till sådana fall, där an­

ledning föreligger till antagande att den dömde, om anståndet sedermera för­

verkas, finnes böra dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. I

dessa fall är nämligen normalt någon straffmätning icke av nöden.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att villkorligt anstånd med

straffs ådömande tillätes endast i fall, då domstolen finner att förutsättning­

arna för användande av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den till­

talade, enligt vad därom är stadgat, äro för handen. Visserligen kan även

med en sådan begränsning undantagsvis inträffa, att en straffmätning blir

nödvändig, men dessa undantag torde icke bliva mycket vanligare än de,

i vilka redan lagarna örn nyssnämnda påföljder föranleda en senare straff­

mätning. Vad här framhållits kan måhända vara ett skäl för att i nu be­

handlat avseende med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse jämställa för­

varing och internering enligt 1937 års lagstiftning därom. Ett dylikt jäm­

ställande synes emellertid få så ringa praktisk betydelse, att det kan under­

låtas. Anses det likväl böra ske, erinras om att en föreskrift härutinnan ej

kan träda i kraft tidigare än 1937 års berörda lagstiftning.

Såsom anståndet med straffs ådömande utformats kunna bestämmelserna i

tillämpningen komma att leda till resultat som ej äro helt följdriktiga.

Enligt 5 § i den föreslagna lagen om villkorlig dom skall domstolen, där­

est den finner det åtalade brottet förskylla allenast böter, bestämma prövo-

tiden till två år i stället för eljest tre år. Och enligt 26 § kan domstolen

förordna, att villkorligt anstånd med straffs ådömande skall anses lika med

dom å straffarbete. Skulle i fall, då avgörande av nu angivet slag ägt rum,

anståndet förklaras förverkat, lärer domstolen vara oförhindrad att bedöma

brottets svårhetsgrad annorlunda än vid det föregående avgörandet. Dom­

stolen kan sålunda exempelvis döma till fängelse, ehuru prövotiden satts

till två år eller den villkorliga domen förklarats jämställd med straffarbets-

dom och i följd därav eventuellt medfört förlust av allmän befattning.

Iakttages vad lagrådet förut vid denna paragraf förordat, uppkommer ännu

ett fall, där bedömningen kan utfalla olika vid olika tillfällen. Den brist

på konsekvens som här berörts synes vara ofrånkomlig, men man torde

å andra sidan hava befogad anledning att antaga, att det första avgörandet

såsom regel icke kommer att frångås.

Enligt 11 kap. 11 § giftermålsbalken kan dom å straffarbete i minst sex

månader eller å fängelse i minst ett år utgöra grund för äktenskapsskillnad.

Genomföras förslagets bestämmelser, kommer berörda lagrum att bliva till-

lämpligt i fall, då make erhållit villkorligt anstånd med verkställighet av

sådant straff, men däremot icke — även om make förskyllt så högt straff

som det i lagrummet angivna — i fall, då make erhållit villkorligt anstånd

med straff ådömande. Även denna inkonsekvens synes oundviklig. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

95

kommer emellertid att bliva utan praktisk betydelse om, i enlighet med lag­

rådets vid denna paragraf gjorda hemställan, den nya typen av villkorlig

dom begränsas till att avse unga brottslingar.

2

§.

Lagrådet:

Enligt första stycket i 2 § får villkorlig dom ej meddelas, om den brotts­

lige finnes i målet förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fäng­

else i två år. Klart är, att då den brottslige i ett sammanhang lagföres för

flera brott, med stadgandet åsyftas den totala straffskyldighet som han

ådragit sig för brotten. Men därjämte lärer — genom tillfogande av orden

»i målet» — hava avsetts att, när i mål om ansvar för brott tillika bestäm­

mes förvandlingsstraff för böter, hänsyn till det senare straffet skall tagas

vid bedömandet av frågan huruvida enligt den föreslagna bestämmelsen

formellt hinder föreligger att meddela villkorlig dom som i 1 § sägs. Örn

vid sammanläggning av förvandlingsstraffet och det straff, som den brotts­

lige finnes förskylla för de omedelbart beivrade brotten, det straffmaximum

förslaget uppställer överskrides, skall sålunda visserligen anstånd med verk­

ställandet av förvandlingsstraffet kunna beviljas men däremot icke vill­

korlig dom enligt 1 § meddelas. Då emellertid vid beräkningen av nämnda

maximum avseende icke fästes vid ett tidigare eller eljest i särskilt mål be­

stämt förvandlingsstraff, synes det icke följdriktigt att tillämpa en motsatt

regel när det tillfälligtvis inträffar att fråga om förvandlingsstraff uppta­

ges till behandling i samband med omedelbar lagföring för brott. Det hem­

ställes förty att orden »i målet» utgå. Om så sker, torde med straff, som

den brottslige finnes förskylla, allenast kunna avses ansvar för de brott,

beträffande vilka fråga uppkommit örn villkorlig dom enligt 1 §.

Om ett brott, som förskyller disciplinstraff, sammanträffar med brott,

förskyllande fängelse eller straffarbete, skall jämlikt 33 § strafflagen för

krigsmakten samt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen, i dess lydelse enligt la­

gen den 3 juni 1938, gemensamt straff ådömas för samtliga brotten. Från

vad sålunda gäller innebär det föreslagna andra stycket i 2 § så till vida

ett undantag som där medgives, att disciplinstraffet ådömes särskilt, för den

händelse villkorlig dom i övrigt kommer till användning. Lagrådet ifråga­

sätter huruvida icke en lämpligare plats för denna bestämmelse om undan­

tag från allmänna regler för sammanträffande av brott erbjudes i 34 §

strafflagen för krigsmakten.

Vad slutligen angår andra stycket i övrigt synes innebörden därav

kunna komma till tydligare uttryck genom en bestämmelse som fastslår, att

villkorlig dom enligt 1 § ej må meddelas, där den tilltalade tillika dömes

ovillkorligt till straffarbete eller fängelse. Genom en sådan avfattning klar-

lägges, att, jämte det villkorlig dom meddelas i fråga örn ett eller flera

brott, för annat brott kan ådömas icke blott bötesstraff eller disciplinstraff

eller förvandlingsstraff för böter utan även — i enlighet med vad lärer vara

åsyftat -— förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller på-

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

97

sikt finnas för den skadeståndsberättigade att genom utmätning helt eller

till nämnvärd del få sin fordran täckt, bör domstolen självfallet, om den

finner att syftet med den villkorliga domen eljest skulle äventyras, söka

åstadkomma en uppgörelse om anstånd med betalningen.

9 §.

Lagrådet:

Befogenhet som avses i sista stycket av denna paragraf kan, i stad med

rådhusrätt, enligt ordalagen anförtros även annan lagfaren ledamot i rätten

än den, som enligt 18, 19, 20 eller 24 § har att taga befattning med åtgärd

jämlikt 11 eller 12 § samt nöjdförklaring. Då en dylik uppdelning av ären­

dena icke synes lämplig och ej heller lärer vara avsedd, hemställes om sådan

jämkning av 9 §, att den där avsedda befogenheten överlämnas åt den leda­

mot i rådhusrätten, som är satt att taga befattning med ärenden enligt före­

varande lag, varefter erforderliga hänvisningar i 18 och 24 §§ kunna göras

till 9 §.

U §.

Lagrådet:

Något bärande skäl torde icke kunna åberopas för den i andra stycket

upptagna bestämmelsen att föreskrift enligt 8 § gäller till prövotidens slut,

därest den ej dessförinnan upphäves. Vissa av de där angivna åtgärderna

äro av den natur att det redan från början kan befinnas lämpligt att före­

skriva en tidsbegränsning. Med den avfattning som 8 § erhållit lärer den

icke lägga hinder i vägen för en sådan begränsning. Vinner vad här samt

förut vid 7 § anförts beaktande, kan det föreslagna andra stycket i 11 §

utgå.

12

§.

Lagrådet:

Enligt 13 § sista stycket i gällande lag angående villkorlig straffdom kan

varning ej meddelas efter prövotidens utgång, medan anstånd även senare

kan förklaras förverkat, därest framställning örn åtgärd mot den dömde

jämlikt 16 § gjorts under prövotiden. Det remitterade förslaget innehåller

åter, i anslutning till sakkunnigförslaget, att efter prövotidens utgång ingen

som helst åtgärd kan vidtagas mot den dömde på den grund att han, utan att

göra sig skyldig till brott, åsidosatt något som enligt den villkorliga domen

åligger honom. Såsom skäl för ändringen har åberopats, att därigenom

överensstämmelse vinnes med vad förslaget och gällande lag innehåller örn

verkan av att förvandlingsstraff för böter ålägges den dömde ävensom att

samtliga påföljder av underlåtenhet, som nyss berörts, i ifrågavarande av­

seende böra regleras på enahanda sätt.

Emellertid synes det knappast tillfredsställande att, såsom av förslaget

följer, den dömde i vissa fall, då fråga uppstått örn att mot honom vidtaga

åtgärd enligt förslagets 12 §, skall genom att neka eller på annat sätt för-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 86.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

99

hetsanstalt (15 § lagen om tvångsuppfostran, 13 § första stycket lagen om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt).

Enligt förevarande paragraf medför ådömande av ungdomsfängelse,

tvångsuppfostran, förvaring eller internering icke med nödvändighet att

domstolen förklarar förut beviljat villkorligt anstånd förverkat. Enligt de

remitteiade förslagen till ändringar i lagarna om ungdomsfängelse, örn tvångs­

uppfostran samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall nu

gällande regel örn den villkorliga domens konsumtion äga tillämpning, endast

om domstolen förklarat anståndet förverkat. Det är alltså tänkbart, att den

villkorliga domen med dess pixivotid och föreskrifter om övervakning med

mera kommer att äga bestånd under tid då den dömde är underkastad någon

av de nämnda korrektionsåtgärderna. Detta kan tydligen icke vara lämpligt.

Den från gällande rätt i förslaget upptagna föreskriften att anståndet alltid

skall förklaras förverkat, när straffarbete eller fängelse ådömes för ett under

prövotiden förövat brott, bör utvidgas till att omfatta även sådan fall då

domen lyder på ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring.

Och

denna verkan bör inträda, vare sig brottet begåtts under eller före prövotiden

och oberoende av huruvida den villkorliga domen meddelats enligt 1 eller

4 § i förslaget. Genom en sådan reglering av ämnet kommer den särskilda

reaktionsformen alltid att ersätta straff för det brott, som varit föremål för

villkorlig dom.

På grund av vad här anförts hemställes, att bestämmelser av den innebörd

nu angivits varda meddelade. Lämpligen torde bestämmelserna böra få sin

plats i lagarna om ungdomsfängelse, om tvångsuppfostran samt örn förvaring

och internering i säkerhetsanstalt. Då ett kollisionsfall av här behandlat

slag knappast kan uppkomma mellan villkorlig dom och dom på internering,

lärer man, såvitt angår sistnämnda lag, kunna inskränka sig till att reglera

sammanträffande av villkorlig dom och dom på förvaring.

Beträffande 3 mom. hänvisas till lagrådets yttrande vid 16 §.

U §.

Lagrådet:

De skäl, som ligga till grund för lagrådets hemställan under 12 §, synas

böra föranleda till att i förevarande paragraf endast utsäges, att domstolen

i där angivna fall äger i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade

bestämmelser med avseende å den villkorliga domen samt att i 16 § upptages

stadgande att åtgärd enligt 14 § må beslutas endast såframt fråga därom

uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång.

16

§.

Lagrådet:

I samband med att villkorlig sti-affdom infördes i svensk rätt upptogs i

5 kap. 17 § strafflagen en erinran örn att straff tidigare än i nämnda lagrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

101

om preskription av straff för brott, som ej blivit åtalat. Denna olikhet

innebär att preskriptionstiden vid det senare slaget av domar i vissa fall

blir längre, i andra åter kortare än vid domar av det förra slaget. Vad så­

lunda föreslagits synes innebära en inkonsekvens i det att även ett villkor­

ligt anstånd med straffs ådömande innefattar ett under angivna förutsätt­

ningar slutligt avgörande av ansvarsfrågan, och olikheten är så mycket

mindre motiverad, som valet mellan de båda slagen av villkorlig dom skall

ske efter synpunkter, som sakna varje betydelse för preskriptionsfrågan. Det

synes därför vara att förorda att de båda slagen av domar i preskriptions-

avseende behandlas på samma sätt.

Att reglera den i det föregående omtalade fristen efter mönstret av 5 kap.

20 § strafflagen och således fastställa olika tider allt efter det straff, varå

den villkorliga domen lyder, eller till äventyrs allt efter som den är jämställd

med dom å visst straff (se 26 § i förevarande förslag) synes mindre lämpligt

redan på den grund, att olikheten mellan villkorliga domar, som skilja sig på

nyss antytt sätt, kan visa sig endast skenbar; ett förverkande av anståndet

kan ofta, oavsett av vad slag den villkorliga domen är, medföra en och

samma påföljd, nämligen tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. För en

i huvudsak enhetlig reglering talar också, att för samtliga slag av villkorlig

dom är gemensamt, att när prövotiden utgått det allmännas reaktion mot

brottet kan sägas vara i viss mening genomförd.

I enlighet med vad sålunda anförts synes för de i 1 och 2 mom. i försla­

gets 13 § behandlade fallen böra såsom förutsättning för att anstånd må

förklaras förverkat stadgas, att mål, däri frågan örn förverkande uppkom­

mer, skall hava anhängiggjorts senast inom viss tid. Denna tid synes lämp­

ligen kunna bestämmas till ett år från prövotidens utgång.

Vad angår 3 mom. i 13 § lärer vad lagrådet vid 12 § anfört böra föran­

leda till att anståndet må förklaras förverkat så framt fråga därom uppkom­

mer i mål, som anhängiggjorts före prövotidens utgång.

Blir spörsmålet örn införande av en frist, inom vilken frågan om anstånds

förverkande senast må upptagas, reglerat på sätt nu förordats, lärer någon

tvekan ej kunna uppstå därom att i fall, då i samband med att anstånd för­

klaras förverkat ny straffdom meddelas, preskriptionstid enligt 5 kap. 20 §

strafflagen börjar löpa från det den nya straffdomen vann laga kraft. Någon

särskild preskriptionsregel beträffande det i den nya domen bestämda straf­

fet behöves alltså ej. Däremot torde för det fall att straff bestämts i den

villkorliga domen böra stadgas alt preskriptionstiden för verkställande av

detta straff skall börja löpa från det beslutet om anståndets förverkande

vann laga kraft. Denna preskriptionsregel blir tillämplig då förverkande

beslutas med stöd av 12 § eller då eljest ny straffdom ej meddelas i sam­

band med beslutet örn anståndets förverkande.

Av de nu ifrågasatta bestämmelserna synes den sistberörda, vilken ju en­

dast innefattar en komplettering av reglerna örn preskription av icke vill­

korlig dom, böra få sin plats i 5 kap. 20 § strafflagen, medan de övriga lämp

ligen kunna sammanföras under 16 § jämte de av lagrådet förordade stad-

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

103

art finge överklagas i hovrätt genom besvär samt att av domare på landet,

rådhusrättsledamot och övervakningsnämnd meddelade beslut icke kunde

överklagas.

Vad i paragrafen behöver angivas är alltså dels de inskränkningar som

anses böra gälla i rätten att överklaga underrätts utslag dels ock i vilka fall

och hos vilken myndighet talan må föras mot de av domare å landet, leda­

mot av rådhusrätt och övervakningsnämnd givna besluten. Att i den mån

talan mot sistnämnda beslut skall få föras hos hovrätt rättsmedlet är be­

svär, framgår av 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avse­

ende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken jäm­

förd med 25 kap. samma balk. Då föreskrift saknas om att beslut, som

meddelas av annan än rätten, skola avkunnas å förut bestämd tid, lärer

besvärstiden böra räknas icke från beslutet utan från dess delgivning. Att,

såsom i 24 § gällande lag örn villkorlig straffdom skett, i lagen uttala att i

de fall då talan till hovrätt må fullföljas genom besvär därom skall gälla

vad som är stadgat örn överklagande av allmän domstols slutliga utslag i

brottmål, synes obehövligt. Därest vad lagrådet förordat vid 12 och 14 §§

iakttages, måste talan mot beslut om varning medgivas för det fall att så­

dan talan föres i samband med talan mot beslut om prövotidens förläng­

ning. På grund härav och då talan mot beslut om varning, därest rätt där­

till generellt medgives, icke torde komma att föras i nämnvärd omfattning,

synes förbudet mot att överklaga sådant beslut icke böra bibehållas.

I överensstämmelse med vad nu anförts hemställes, att i förevarande pa­

ragraf stadgas,

att beslut som av underrätt meddelats jämlikt 9 § icke må överklagas;

att mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 §

må, därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast

den villkorligt dömde föra talan;

att om domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jäm­

likt 11 eller 12 §, klagan må av den villkorligt dömde föras hos hovrätten

ävensom att tiden för besvärs anförande skall räknas från det han erhöll

del av beslutet; samt

att den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äger hos under­

rätten påkalla prövning därav.

24

§.

Lagrådet:

I 22 § av gällande lag örn villkorlig straffdom är stadgat, att nöjdförkla­

ring icke får återtagas. Någon häremot svarande bestämmelse återfinnes

icke i förslaget. Då det icke lärer vara avsett att på denna punkt vidtaga

ändring i gällande rätt, synes det, till undanröjande av varje tvekan om

nöjdförklaringens inverkan på senare anförda besvär, vara lämpligt att bi­

behålla en uttrycklig föreskrift i ämnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

105

Onekligen skulle det emellertid kräva vidlyftigare organisatoriska åtgär­

der att forma nämndinstitutionen på nu antytt sätt. Då densamma innebär

en nyhet på förevarande område, kan det därför vara försvarligt att icke

genast tillskapa en omfattande fast organisation utan pröva sig fram under

enklare former. Då jag, ehuru den i förslaget valda anordningen icke är

invändningsfri, anser mig icke nu böra föreslå en omläggning av densamma,

utgår jag från att det är avsett att upptaga spörsmålet till förnyat övervä­

gande sedan någon tids erfarenhet hunnit inhämtas.

Lagrådets övriga ledamöter voro i huvudsak ense med regeringsrådet

Hjärne.

26 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf får villkorlig dom ej brukas i fråga örn straff, var­

om förmäles i 2 kap. 15 § strafflagen, eller i fråga örn påföljd, som avses i

2 kap. 20 § strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan

lag eller författning. Förstnämnda lagrum avser såsom straff ådömd för­

lust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning som faller under 25

kap. strafflagen. Med den formulering det föreslagna stadgandet erhållit

kommer det alltså icke, ehuru så torde vara åsyftat, att gälla i 2 kap. 18 §

strafflagen såsom påföljd angiven förlust av ämbete, tjänst eller annan all­

män befattning. Stadgandet bör förty kompletteras. Om däri utsäges att vill­

korlig dom ej må brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning eller i fråga om de i förslaget angivna påföljderna, vinnes

överensstämmelse med de likartade stadgandena i 21 § lagen om tvångsupp-

fostran och 20 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I sam­

band härmed synes en motsvarande jämkning böra ske i 27 § lagen om

ungdomsfängelse, vilket lagrum erhöll sin ännu gällande lydelse innan på­

följden i 2 kap. 18 § strafflagen infördes men i lika mån som övriga här

nämnda stadganden bör omfatta jämväl denna påföljd.

Bestämmelsen i andra stycket, som till sitt innehåll är helt fristående från

första stycket, bör lämpligen upptagas under särskild paragraf.

Förslaget till lag om särskild förundersökning i brottmål.

1—3 §§■

Lagrådet:

Då någon som fyllt tjuguett år häktats för brott, skall enligt 2 § första

stycket i förslaget särskild förundersökning äga rum, såframt ej laga hinder

mot villkorlig dom föreligger eller anledning är att antaga, att utredning

som i 1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vid

bedömningen huru denna regel komme att verka bör uppmärksammas, att

tidigare undergången bestraffning med mera, varom nämnes i 3 § förslaget

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

till lag om villkorlig dom, enligt samma lagrum icke skall utgöra oef­

tergivligt hinder mot meddelande av villkorlig dom; anstånd kan be­

viljas om synnerliga skäl föranleda därtill. Enär det kan förutses att

villkorlig dom endast undantagsvis kommer till användning i nu nämn­

da fall och då redan av de i samband nied liäktningsmeddelandet in­

komna handlingarna ofta torde framgå att synnerliga skäl för villkorlig

dom ej föreligga, synes det mindre lämpligt att betaga den som skall be­

sluta örn förundersökning möjlighet att handla efter omständigheterna i

varje särskilt fall. Det hemställes förty om sådan jämkning av stadgandet

att förundersökning icke blir obligatorisk, när sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.

Icke minst på grund av den differentiering i behandlingen av villkorligt

dömda, som förslaget till lag om villkorlig dom möjliggör, är det av vikt

att innan sådan dom meddelas fullständig utredning föreligger om den till­

talades personliga förhållanden och om de åtgärder, som må anses lämp­

ligast för hans rättande, och att således särskild förundersökning skett, där

ej utredningen ändock är tillgänglig. I anledning härav hemställes, att regeln

i 3 § utsträckes att omfatta även det fall att villkorlig dom meddelas. Med

hänsyn till den särställning villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter

i olika avseenden beretts i den föreslagna lagen om villkorlig dom synes

stadgandet dock böra gälla endast där anstånd beviljas enligt 1 § sam­

ma lag.

En klarare uppställning av innehållet i 1-—3 §§ torde vinnas, örn bestäm­

melserna i 1 § första stycket andra punkten, andra stycket i samma para­

graf och 2 § andra stycket sammanföras under 3 § samt regeln i försla­

gets 3 § upptages såsom ett andra stycke i 2 §.

⁵ §■

Lagrådet:

I denna paragraf för barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd föreskriven

skyldighet att inkomma med upplysningar och förslag bör gälla även i det

fall att framställning göres av domstolens ordförande.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga

tilltalade.

Rubriken.

Lagrådet:

Den föreslagna lagen skall äga tillämpning i mål rörande brott av den

som ej fyllt tjuguett år. Å den som är under tjuguett år användes i lagen

örn förmynderskap benämningen underårig. Denna term synes lämpligen

kunna komma till användning såväl i rubriken till förevarande lagförslag

som i lagtexten.

1

§■

Lagrådet:

I det mot denna paragraf svarande stadgandet i 4 § lagen den 6 juni

1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga angives stadgandet äga tillämpning »i mål, där någon, som ej

fyllt aderton år, är tilltalad för brott». De citerade orden hava här ersatts

med uttrycket »i brottmål rörande någon som ej fyllt tjuguett år». Genom

ändringen, vilken lärer hava vidtagits för att utmärka att regeln är tillämp­

lig icke blott i mål där någon är tilltalad för brott utan även i mål örn för­

vandling av böter, har emellertid avfattningen blivit så vid, att den — i

strid med vad åsyftat är — kommit att omfatta jämväl brottmål, däri talan

endast föres om skadestånd. Det med ändringen avsedda resultatet torde

enklast kunna vinnas genom att, i anslutning till uttryckssättet i lagen den

9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, låta regeln gälla för brott­

mål däri talan om ansvar föres. Sker detta, följer nämligen av 16 § i sist­

nämnda lag att 1 § i förslaget blir tillämplig i mål om förvandling av böter.

3 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf överensstämmer — bortsett från den höjda ålders­

gränsen — helt med 6 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

örn förfarandet i brottmål mot vissa minderåriga. De skäl som på sin tid

föranledde införandet av särskilda föreskrifter om ett snabbt avkunnande

av domar i mål mot minderåriga rörande ansvar för brott äga emellertid

icke längre samma vikt som tidigare. Numera gäller nämligen enligt 5 §

lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser örn häradsting att när mål

å allmänt sammanträde blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sam­

manträdet ändas, såvida icke hinder härför möter i anseende till målets

beskaffenhet. Och efter förebild av detta lagrum har i lagen den 12 mars

1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande vid rådhusrätt stad­

gats, att när mål å rådhusrätts sammanträde blivit fört till slut dom skall,

så vitt ej hinder som nu sagts möter, avkunnas innan sammanträdet än­

das. Redan genom vad i dessa båda lagar finnes stadgat torde kravet på

skyndsamhet vid avgörande av mål som här avses vara tillräckligt inskärpt.

Vid sådant förhållande och då de allmänna reglerna i vissa hänseenden

synas uppställa strängare krav än förslaget, hemställer lagrådet att 3 §

måtte utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr

86.

107

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen.

Lagrådet:

Beträffande de ändringar som vid ett iakttagande av lagrådets vid 16 §

förslaget till lag örn villkorlig dom gjorda hemställan erfordras i 5 kap.

strafflagen hänvisas till vad vid nämnda paragraf anförts.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars

1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

² §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om

villkorlig dom hemställes, att i förevarande paragraf stadgas, att om någon,

som erhållit villkorlig dom, övertygas att hava före prövotidens slut begått

brott, som i 1 § sägs, och därför dömes till tvångsuppfostran, skall domsto­

len förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsuppfostran jäm­

väl skall avse brott, som föranlett den villkorliga domen, eller träda i stäl­

let för straff, som utsatts i domen.

3 §.

Lagrådet:

Såsom 3 § torde lämpligen böra upptagas det föreslagna andra stycket i

2 § med de jämkningar som föranledas av lagrådets hemställan under 2 §.

Därest så sker, föranledes därav ändring i ingressen till lagförslaget.

U §.

Lagrådet:

Innebörden av denna paragraf är att — med avvikelse från den i svensk

rätt gällande regeln att allmän åklagare är skyldig att tala å brott så snart

sannolika skäl för den misstänktes skuld äro för handen (den s. k. legali-

tetsprincipen) — åtal i förevarande fall skall kunna underlåtas även av

orsaker som icke sammanhänga med graden av bevisningens styrka, t. ex.

att det är olämpligt att ersätta den misstänktes behandling i uppfostringsan­

stalten med straffverkställighet (den s. k. opportunitetsprincipen).

Denna innebörd framgick någorlunda tydligt av den motsvarande be­

stämmelsen i 7 § lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av dom­

stols förordnande om tvångsuppfostran i dess ursprungliga lydelse. Men ge­

nom den avfattning stadgandet erhöll enligt en år 1936 vidtagen ändring,

vilken avfattning upptagits i 1937 års lag om tvångsuppfostran kom — utan

att någon principiell ändring åsyftades — stadgandets rätta innebörd att un­

danskymmas, och bestämmelsen framträder nu närmast såsom en före­

skrift örn behörig åtalsmyndighet. Härutinnan gör det föreliggande försla­

get ej någon ändring.

Lagrådet hemställer på grund av vad nu anförts, att stadgandet jämkas

för att tydligare uttrycka vad därmed åsyftas. Enklast kan detta ske ge­

nom att den prövning, som skulle ankomma på de ifrågavarande åklagar­

na, förklaras skola avse huruvida åtal lämpligen bör ske.

Att i lagtexten angiva att den misstänkte icke skall hava förut under­

gått rannsakning för det brott, som ger anledning till den särskilda åtals-

prövningen, synes överflödigt. Vad stadgandet innehåller härom bör där­

för utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

109

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni

1935 (nr 343) om ungdomsfängelse.

Lagrådet:

Vinner vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om villkorlig dom

samt vid 2, 3 och 14 §§ i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av

lagen om tvångsuppfostran beaktande, böra i 2, 3 och 19 §§ i nu föreva­

rande lagförslag vidtagas ändringar motsvarande dem, vilka förordats be­

träffande förslaget till lag angående ändring av lagen om tvångsuppfostran.

Tillika erinras örn vad lagrådet under 26 § förslaget till lag örn villkorlig

dom uttalat angående jämkning i 27 § förevarande lag.

Vad sålunda förordats föranleder jämväl ändring av ingressen.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av

2

§ lagen den 18 juni 1937 (nr

461) om förvaring och internering i säkeri)etsanstalt.

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om villkorlig dom

samt vid 2 och 3 §§ i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av

lagen örn tvångsuppfostran, bör i förevarande förslag vidtagas ändringar

motsvarande dem, vilka förordats beträffande nämnda båda stadganden i

förslaget till ändringar i tvångsuppfostringslagen.

I överensstämmelse med de i det remitterade förslaget upptagna ändring­

arna i 15 § lagen örn tvångsuppfostran och 20 § lagen om ungdomsfängelse

hemställes, att sista punkten av 13 § första stycket förevarande lag utgår.

Då den möjligheten föreligger att olika tidpunkter kunna bliva fastställ­

da för ikraftträdandet av 1937 års lag om förvaring och internering samt

av den föreslagna lagen örn villkorlig dom, lärer i förevarande förslag böra

stadgas, att lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr

361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

44 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad som anförts vid 14 § i förslaget till lag örn

ändring i vissa delar av lagen örn tvångsuppfostran hemställes örn motsva­

rande jämkningar i förevarande paragraf.

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Lagrådet:

Under åberopande av vad som anförts vid 14 § i förslaget till lag om

ändring i vissa delar av lagen örn tvångsuppfostran hemställes örn motsva­

rande jämkningar i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

lil

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel,

F^orslund, E^riksson, S^trindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge­

mensam beredning med chefen för socialdepartementet, lagrådets den 9

januari 1939 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 november 1938

remitterade förslagen till lag om villkorlig dom, lag örn särskild förunder­

sökning i brottmål samt de övriga därmed sammanhängande, i statsråds­

protokollet för sistnämnda dag angivna lagförslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Beträffande det sedan några år tillbaka pågående arbetet på en reform

av straffrättens allmänna del har lagrådet uttalat, att detta reformarbete

förvisso varit av behovet påkallat och borde hälsas med tillfredsställelse.

Icke minst gällde detta enligt lagrådets mening de föreliggande förslagen

örn en bättre utformning av den villkorliga domen. Lagrådet har emeller­

tid i anslutning härtill berört de särskilt för lagtillämpningen betydande

olägenheter, som vore förbundna med en genom partiella reformer skeende

ombildning av straffrätten, och har understrukit vikten av att åtgärder så­

vitt möjligt vidtoges för underlättande av den reviderade lagstiftningens till-

lämpning.

I vad lagrådet anfört kan jag i stort sett instämma. Det av lagrådet an­

märkta behovet av en systematisk överarbetning av de efter hand antagna

lagarna har uppmärksammats vid tillsättandet av strafflagberedningen,

därvid jag till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938 anförde att den på

beredningen ankommande utredningen borde åsyfta en översyn och kodi-

fiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbe­

stämmelser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk. En sådan

översyn kan dock, såsom lagrådet också antytt, svårligen ske förrän lag­

stiftningsarbetet blivit i sina huvuddrag fullbordat i vad det avser de kri­

minalpolitiska behandlingsformerna. Innan så skett torde åtskilligt stå att

vinna för rättskipningen genom att de lagar vilka inbördes äga närmare

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

samband utgivas med kommentar och förklarande anmärkningar. Sär­

skilda åtgärder Ira redan vidtagits för att underlätta tillämpningen av de

båda lagkomplex som trätt i kraft den 1 januari 1939, nämligen de som

innefatta revision av bestämmelserna om verkställighet av bötesstraff och

om sammanträffande av brott. Den 3 juni 1938 beslöt sålunda Kungl.

Majit att en i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1938 publicerad uppsats rö­

rande lagstiftningen örn bötesverkställighet, författad av en av de sakkun­

niga i denna lagstiftningsfråga, professorn F. Wetter, skulle tryckas i en

särupplaga. Denna har från justitiedepartementet utsänts till domstolar

och andra myndigheter som lia att tillämpa lagen. I överensstämmelse med

Kungl. Majits beslut den 3 februari 1939 har vidare i tryck utgivits en på

mitt uppdrag inom departementet utarbetad promemoria rörande lagstift­

ningen örn sammanträffande av brott, vilken utsänts till domstolar, läns­

styrelser, åklagare m. fl. Ytterligare åtgärder för underlättande av nya la­

gens tillämpning äro otvivelaktigt önskvärda och synas förtjänta av upp­

muntran och understöd från det allmännas sida.

Med anledning av vad lagrådet anfört om önskvärdheten av att den nu

föreslagna lagen örn villkorlig dom träder i kraft samtidigt med eller åt­

minstone ej senare än den år 1937 utfärdade lagen om förvaring och inter­

nering i säkerhetsanstalt vill jag nämna, att den sistnämnda lagen i varje

fall icke kan sättas i kraft före den 1 januari 1940 med hänsyn till nödvän­

digheten att före ikraftträdandet nya anstalter bliva uppförda. Under för­

utsättning att erforderliga anslag beviljas till främjande av övervaknings-

och förundersökningsverksamheten beträffande villkorligt dömda torde det

vara möjligt att låta ikraftträdandet av den föreslagna lagen om villkorlig

dom ske den 1 januari 1940. Frågan om övervakningsverksamhetens orga­

nisation m. m. samt därför behövliga medel har jag tidigare berört (stats­

verkspropositionen, andra huvudtiteln, s. 71), och torde få upptaga den­

samma till närmare behandling i annat sammanhang.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall villkorlig dom kunna

meddelas antingen i form av anstånd med verkställandet av ett i domen ut­

satt straff eller i form av anstånd med ådömande av straff. Såsom förut­

sättning för den senare domstypens användning har i lagtexten angivits, att

den av särskilda skäl finnes lämpligare än den förra. Lagrådet har föror­

dat ett stadgande, enligt vilket den nya typen av villkorlig dom skulle tillå­

tas endast i fall då domstolen finner att förutsättningarna för användandet

av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade äro för handen.

En dylik bestämmelse skulle väl möjliggöra villkorlig dom av denna typ i

de flesta fall, då en sådan dom enligt den av mig i remissprotokollet utta­

lade meningen får anses särskilt påkallad, nämligen då det vid den villkor­

liga domens meddelande föreligger anledning till antagande att vanligt fri­

hetsstraff icke bör ifrågakomma i händelse anståndet sedermera förklaras

förverkat. Genom den av lagrådet föreslagna inskränkningen skulle emel­

lertid användningen av den ifrågavarande domstypen hindras i vissa andra

fall, då den på grund av särskilda förhållanden kan befinnas vara att fö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

113

redraga. Som exempel på sådana fall har jag vid förslagets remitterande

till lagrådet anfört att brottet begåtts under synnerligen mildrande omstän­

digheter. Med den av mig föreslagna avfattningen av stadgandet torde dom­

stolarna erhålla möjlighet att använda den nya domstypen i fall då om­

ständigheterna därtill giva anledning, och man synes icke behöva befara

att stadgandet i denna lydelse skall föranleda en mot dess syfte stridande,

alltför vidsträckt tillämpning av den nya metoden. Mot införande av ett

stadgande som direkt anknyter till lagarna om tvångsuppfostran och ung­

domsfängelse synes även kunna invändas, att stadgandet skulle behöva

ändras i händelse ytterligare skyddsåtgärder införlivas med lagstiftningen.

I 22 § av det remitterade förslaget äro bestämmelser meddelade beträffan­

de fullföljd av talan mot domstols och domares beslut rörande frågor som

avses i 9, 11 och 12 §§. Lagrådet har förordat en omredigering av 22 §,

varmed även avses saklig ändring i två hänseenden. Enligt lagrådets me­

ning bör sålunda förbudet mot överklagande av beslut om varning bortta­

gas, och vidare bör tiden för anförande av besvär mot beslut, som med­

delas av annan än rätten, räknas icke från beslutet utan från dess delgiv­

ning. Vad lagrådet anfört rörande den förstnämnda frågan synes böra för­

anleda att det från gällande lag upptagna förbudet icke bibehålies i den nya

lagen. Beträffande frågan om besvärstiden må erinras, att något särskilt

stadgande örn beräkning av besvärstid icke meddelats i 1937 års lag om

verkställighet av bötesstraff i fråga örn beslut som av domare på landet el­

ler ledamot av rådhusrätt meddelas i mål örn förvandling av böter. Då det

torde vara av viss betydelse att reglerna om besvärstid i dessa båda lagar

överensstämma med varandra och då några praktiska olägenheter knappast

kunna förorsakas av att besvärstiden räknas från beslutet, har jag icke an­

sett mig böra följa lagrådets förslag härutinnan. I redaktionellt hänseende

har paragrafen underkastats en omarbetning i huvudsaklig överensstämmelse

med lagrådets hemställan.

Vad i lagrådet anförts rörande de föreslagna övervakningsnämnderna sy­

nes beaktansvärt. I vilken utsträckning sådana nämnder komma att till­

sättas torde icke med någon säkerhet kunna förutses, då såsom förslaget av­

ser tillsättandet göres beroende av domstolarnas beslut. Det synes dock kun­

na antagas, att den i lagen anvisade anordningen skall mötas med intresse

och att sålunda övervakningsnämnder skola efter hand komma till stånd i

sådan omfattning, att man på därigenom vunna erfarenheter kan bilda sig en

säkrare uppfattning örn de praktiska fördelarna av nämndinstitutionen och

om förutsättningarna för dess vidare utveckling.

Mot de av lagrådet gjorda erinringarna beträffande utformningen av de

olika lagförslagen har jag, frånsett vad i det föregående nämnts, icke funnit

något att invända.

Vad lagrådet anfört vid 16 § av förslaget till lag örn villkorlig dom med­

för en ändring jämväl av gällande regler örn preskription av straff som

ådömts genom villkorlig dom, vilka regler icke berörts av det remitterade

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 8G.

8

114

Kunni. Maj.ts proposition nr 86.

förslaget. Med de av lagrådet förordade preskriptionsreglerna vinnes bland

annat den beaktansvärda fördelen, att båda de former av villkorlig dom, som

enligt det föreliggande lagförslaget skola kunna användas, bliva i preskrip-

tionsavseende behandlade på samma sätt. Med anledning av lagrådets hem­

ställan i dessa hänseenden har förslaget till lag om villkorlig dom underkas­

tats erforderlig omarbetning, varjämte i stället för det remitterade förslaget

angående ändring av 5 kap. 17 § strafflagen utarbetats förslag till lag örn

ändring i vissa delar av 5 kap. samma lag, vilket berör kapitlets 20 § samt

avser införande av en ny 24 § i kapitlet.

Bland övriga ändringar må här endast nämnas den som innefattar ute­

slutning av 3 § förslaget till lag med vissa bestämmelser om brottmål röran­

de unga tilltalade, motsvarande 6 § i 1924 års lag i samma ämne. Upphä­

vandet av detta stadgande rörande snabbt avgörande av mål om ansvar mot

minderåriga — ett stadgande som härrör från 1902 års lagstiftning örn be­

handlingen av minderåriga förbrytare — lärer icke kunna uppfattas som ett

underskattande av betydelsen av att brottmål rörande unga personer behand­

las med största möjliga skyndsamhet. Sedan emellertid genom lagar 1935

och 1938 meddelats allmänna bestämmelser om doms avkunnande, vilka

uppställa synnerligen stränga krav på skyndsamhet med utslags avkun­

nande, synes det ifrågavarande stadgandet icke vidare fylla någon praktisk

uppgift.

Jämte de ändringar i lagtext och lagrubriker som föranletts av lagrådets

granskning lia ytterligare vissa jämkningar vidtagits i förslagen. Dessa jämk­

ningar äro av helt redaktionell innebörd.

De i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen äro förslag till

1) lag om villkorlig dom;

2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

A) lag örn ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;

6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;

7) lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvång supp fostran;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937

rnr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behand­

ling av alkoholister (alkoholistlag).»

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsfor­

men genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

115

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.