8 5.1

Vad i 4, 5, 5 a, 7, 7 a och 7 b %% stadgas angående begränsning, förflyttning, förändring och upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

1 Senaste lydelse se 1938: 275. 18

• Sida 19
•  Original

MOTIV

KAP. I.

HISTORIK.

Frågan om skyddandet av den enskilde jordägarens mark mot intrång av främmande betesdjur har sedan gammalt varit uppmärksammad i vår lag- stiftning. Så länge marken allmänt nyttjades till gemensamt bete, var det naturligt, att den, som verkställde odling på den samfällda betesmarken, själv fick hägna omkring det odlade området. Men i samma mån som odlingen fort- skred och äganderätten till jorden utvecklades, framstod för den allmänna åskådningen nu angivna princip såsom oegentlig. Vägen öppnades för in- förandet av grundsatsen om kreatursägarens skyldighet att själv taga sådan vård om sina djur, att de ej förorsakade skada å annans mark. Först under 1800vtalets andra decennium upptogs dock denna grundsats i lagstiftningen.

Principen, att jordägaren för åtnjutande av ägofred hade att själv hålla hägnad kring sin mark, var sålunda förhärskande såväl i 1734 års lag, där bestämmelser i ämnet meddelades i 5 och 9 kap. byggningabalken, som i 1802 års förordning angående stängselskyldigheten. Den första rubbningen i denna princip skedde genom en är 1815 utfärdad förordning om ans-var för den, vars kreatur vintertid orsakade skada å annans åker och äng. I förordningen stad- gades, att den, som unde-r vintern utsläppte kreatur, vore skyldig att om dessa ha sådan vård, att de ej finge tillfälle att göra skada å annans åker och äng, samt att, där sådan skada vare sig genom försummelse av berörda skyldighet eller annorledes inträffade, kreatursägaren vore underkastad ansvar samt plikt att ersätta. den förlust, som åstadkommits genom kreaturen. Sedan grund— satsen om kreatursägarens vårdnadsplikt på sätt nu angivits införlivats med lagstiftningen, vann den så småningom alltmera insteg i den allmänna upp- fattningen.

Med anledning av skrivelser från ständerna år 1854 lät Kungl. Maj:t ut- arbeta och i proposition nr 123 till 1856—1858 års riksdag framlägga förslag till förordning om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, vilket förslag bifölls av ständerna. Den sålunda antagna förordningen utfärdades den 21 december 1857 och ägde sedermera, i huvud- sak oförändrad, giltighet under mera än sjuttiofem år.

Bestämmelserna i 1857 års stängselförordning innefattade en kompromiss mellan förenämnda två principer. Såsom allmän regel stadgades, att ägare av

• Sida 20
•  Original

hemdjur vore pliktig att taga sådan vård om djuren, att dessa ej olovligen inkomme å annans ägor. Vårdnadsplikten gällde emellertid oinskränkt allenast för de jordägare, vilkas ägor ej gränsade till varandra. I förhållandet mellan grannar, där ägofredens tryggande är mest betydelsefullt, tillgodosågs där— emot detta intresse väsentligen genom det äldre ägoskyddsmedlet, stängsel- skyldigheten. Enligt förordningen ägde stängselskyldighet principiellt rum beträffande alla angränsande fastigheter. Varje ägare av fastighet var sålunda i regel berättigad att gentemot ägaren till grannfastighet fordra, att stängsel uppfördes och underhölles i gränsen mellan fastigheterna. Framställdes så- dant yrkande, voro grannarna i allmänhet pliktiga att till hälften var deltaga i stängselbesväret. Fastighetsägare kunde begagna vitsordet mot granne, även om ägorna ej å någondera sidan nyttjades till bete och behov av stängsel i gränsen alltså icke förelåg. Från regeln om fastighetsägares rätt till stängsel— vitsord gällde dock betydelsefulla undantag. Sålunda tillkom ej stängsel— vitsord den, som med åker, äng eller plantering mötte skog, utmark eller beteshage, eller den, som med enskild mark mötte kronopark eller annan skog eller mark, vilken stod under kronans omedelbara vård och icke upplåtits till nyttjande åt enskild person eller menighet, samt i regel ej heller inne- havare av avsöndrad lägenhet mot stamfastighetens ägare eller ägare av ut— jord eller urfjäll mot angränsande fastighets ägare.

I fråga om beskaffenheten av det stängsel, som skulle hållas, då stängsel- skyldighet ägde rum, upptogos icke några bestämmelser i stängselförord— ningen, utan härutinnan gällde stadgandena i 5 kap. 3 % byggningabalken samt i en är 1815 utfärdad förordning huru laggillt stängsel borde vara beskaffat.

Genom stängselförordningens föreskrifter om stängselskyldighet hade vård— nadspliktens tillämpning, såvitt angick förhållandet mellan grannar, i hög grad begränsats. Vårdnadsplikten ägde sålunda i detta fall huvudsakligen giltighet, allenast då rätt till stängselvitsord ej var för handen eller sådant vitsord icke begagnats, ävensom under den tid av året, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt skick ej förelåg, d. v. s. från hösten, då tjäle kom i jorden, till den 15 maj.

Regeln om hemdjursägares vårdnadsplikt hade emellertid i stängselförord— ningen underkastats även en annan begränsning än den, som föranleddes av bestämmelserna om stängselskyldighet. Därest ägor, mellan vilka stängsel kunde fordras, å ömse sidor utgjordes av skog, utmark eller beteshage och mellan ägorna stängsel icke fanns, skulle dessa enligt förordningen, så länge berörda förhållande fortfor, anses upplåtna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda avtalats. I detta fall var alltså hemdjursägare befriad från skyldig- heten att hålla sina djur på egen mark och det stod honom fritt att låta dem beta på grannens ägor.

Den i stängselförordningen medgivna rätten till gemensamt bete blev efter förordningens tillkomst, med stöd av särskilda bestämmelser, i ett flertal län underkastad begränsningar i skogsvårdens intresse.

Den snabba utveckling inom jord- och skogsbruk, som ägde rum under

• Sida 21
•  Original

senare delen av 1800-talet och början av innevarande århundrade, hade till följd, att föreskrifterna i stängselförordningen liksom stadgandena i bygg- ningabalken och i 1815 års förordning om laggillt stängsels beskaffenhet blevo i vissa hänseenden föråldrade och olämpliga. På grund därav hemställde 1914 års riksdag i skrivelse nr 190, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utred- ning i syfte att vinna ändring av ej mindre stängselförordningen än även 1815 års berörda förordning samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utred- ningen kunde föranleda. Denna hemställan upprepades av 1925 års riksdag i skrivelse nr 78.

Efter det särskilda sakkunniga den 3 oktober 1928 avgivit betänkande med förslag till lag om ägofred (SOU 1928: 24) och betänkandet blivit föremål för remissyttranden från ett flertal myndigheter och korporationer, underkasta- des frågan om ny ägofredslagstiftning fortsatt beredning inom justitiedeparte- mentet.

Genom proposition nr 107 blevo förslag till lag om ägofred och ett par därmed sammanhängande författningsförslag förelagda 1933 års riksdag. En- ligt hemställan av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet i dess utlå- tande nr 1 och memorial nr 2 blev propositionen med vissa ändringar bifallen av riksdagen. Sedan det sålunda fattade beslutet anmälts av riksdagen i skri- velse nr 201, utfärdades den 2 juni 1933 lag om ägofred jämte två därtill sig anslutande författningar (SFS nr 269—271). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1934.

Bland de mera väsentliga ändringar, som 1933 års ägofredslagstiftning innebar i förhållande till den tidigare lagstiftningen, bör särskilt uppmärk- sammas, att ett ytterligare steg togs i riktning mot att lägga ansvaret för de skador, som hemdjur kunna åstadkomma genom intrång å annans mark, på djurens ägare. Vidare infördes vissa begränsningar i fråga om nyttjandet av skogs- eller utmark till gemensamt bete; och i syfte att bringa sådant bete till upphörande tillskapades möjlighet att erhålla s. k. betesreglering.

KAP. II.

HUVUDINNEHÅLLET I GÄLLANDE ÄGOFREDSLAG.

Gällande ägofredslag utfärdades som tidigare nämnts den 2 juni 1933. Ändringar däri ha sedermera vidtagits genom lagar den 22 april 1938 (nr 122), den 14 juni 1940 (nr 598), den 20 december 1946 (nr 837) och den 30 juni 1948 (nr 463). Dessa ändringar föranleddes av tillkomsten av nya bestämmelser angående respektive hittegods, främjandet av skogsproduktionen i Norrland, processordningen samt straffbeläggningen av vissa brott.

Ägofredslagen har följande huvudsakliga innehåll. Ägare eller innehavare av hemdjur är principiellt skyldig att hålla vård

• Sida 22
•  Original

om djuren, så att de ej olovligen inkomma å annans ägor (1 €). Vårdnads- plikten är dock underkastad betydelsefulla inskränkningar. Lagen innefattar nämligen även, såvitt angår förhållandet mellan grannar, bestämmelser om skyldighet att hålla stängsel. Vidare begränsas vårdnadspliktens giltighet genom de i lagen upptagna stadgandena om rätt till gemensamt bete.

Stängselskyldigheten har till innebörd att, om densamma fullgöres, gran— narna i princip ej ha vårdnadsplikt gentemot varandra. Förutsättningar-na för stängselskyldighet äro, att endera grannfastighetens ägor nyttjas till bete för hemdjur samt att djuren finnas tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å den andra fastigheten. Äro dessa förutsättningar för handen, föreligger regelmässigt stängselskyldighet, oavsett huruvida de mö- tande ägorna bestå av in— eller utägor. Envar av grannarna äger stängselvits— ord (2 5).

Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet av stängsel för avhållande av hemdjur från vardera fastighetens mark. Flöranledes skyldigheten av betning endast å ena sidan, skall denna sida taga del i stängslet med tre fjärdedelar och den andra med en fjärdedel, medan i annat fall vardera sidan skall taga lika del (3 5). Nyttjas de mötande ägorna till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där båda sidorna del— taga i betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en fjärdedel.

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur, vartill hänföras hästar och nötkreatur. I särskild ordning kan dock föreskrivas, att stängsel Iskall bereda skydd även mot mindre hemdjur (5 €).

Ägofredslagen har —— såsom förut antytts — bibehållit den i 1857 års stängselförordning medgivna rätten till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark men i olika avseenden begränsat denna betesrätt. I fråga om betesrät— tens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt bete förefinnes allenast där stängsel i gränsen icke fanns den 1 januari 1933 och i den mån marken ej hålles inhägnad. Vidare avser betesrätten i regel blott större hemdjur; dock kan den i speciella fall ha avseende även å mindre hemdjur. Viss begränsning har ock genomförts i fråga om det antal hemdjur, som får hållas å gemensam betesmark, genom föreskriften, att från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på grund av servitut betesrätt därå, ej må utsläppas flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten (10 å).

Såsom i kap. I framhållits ha i ägofredslagen upptagits bestämmelser i syfte att bringa gemensam betning å ohägnad skogs- eller utmark till upp- hörande. Dessa bestämmelser innebära, att delägare i skogs— eller utmark, som var ohägnad den 1 januari 1933, under vissa villkor äger erhålla reglering av rätten till bete å marken eller å viss del därav.

Bestämmelserna om betesreglering äga emellertid tillämpning allenast inom lärt eller del av län, med avseende varå Kungl. Maj:t förordnat därom. Sådant förordnande må meddelas blott på framställning av landstinget och hushåll—

• Sida 23
•  Original

ningssällskapet eller —— under förutsättning att statsbidrag beviljats till ut förande av åtgärder för skogsproduktionens höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av skogsvårdsstyrelsen för viss del av län — på hemställan av skogsvårdsstyrelsen. Förordnanden rörande betesreglering ha hittills utfärdats endast för Uppsala län jämlikt kungörelse den 2 mars 1934 (nr 36), för Öster— götlands län jämlikt kungörelse den 16 januari 1935 (nr 3), för Nedertorneå och Karl Gustavs socknar i Norrbottens län jämlikt kungörelse den 21 februari 1947 (nr 32) samt för vissa skogsvårdsområden i Lycksele, Fredrika, Stensele-, Vilhelmina, Örträsks och Åsele socknar i Västerbottens län jämlikt kungörelse den 4 februari 1949 (nr 34). Inom län eller länsdel, där förordnande om betes— reglering gäller, kan stängsel mellan ägor, som utgöras av skogs- eller utmark, påfordras blott för det fall, att stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933 (12 å).

Betesreglering medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete icke vidare äger rum för de fastigheter, som äga del i marken eller som på grund av servitut ha betesrätt därå. Ej heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för sådan fastighet, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta (13 och 18 åå).

Betesreglering må företagas endast så framt nödig betesmark för varje i regleringen ingående fastighet kan anordnas å fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande. Alternativt kan betesreglering åstadkommas på så sätt, att betningen för vederbörande fastighet begränsas till särskild å reglerings— området upplåten betesmark utanför fastigheten respektive den tjänande fastigheten. Detta förfaringssätt, varigenom fastighet tvångsvis erhåller betes- rätt å annan fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för använ- dande av den förra metoden e-j äro för handen men betesbehovet lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark (13 och 18 åå).

Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade mark, varom fråga är (13 å). Ägare av fastighet, vartill på [grund av servitut hör betesrätt å marken, är alltså utesluten från rätten att påkalla reglering (18 5).

Vid betesreglering kan under vissa villkor upplåtelse av betesmark ske jämväl till förmån för fastighet, som ej har del i regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå. Berörda villkor äro, att regleringsområdet före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande nytt- jades till bete för fastigheten, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas minst ett större hemdjur samt att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande men fastighetens betes- behov kan — sedan erforderliga betesmarksupplåtelser skett för de fastig- heter, till vilka hör del i regleringsområdet eller på grund av servitut betes- rätt därå — lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor för handen, skall vid regleringen från fastighet, varå betes- mark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken

• Sida 24
•  Original

behovet av betesmark prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av upplåtelse (19 5).

Vid varje upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i an- språk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är mest lämpad därtill, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betes- marken upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes detta lämpligt, må det ske (14 å). Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas in- hägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betes— bruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick (15 å). För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes av de arbeten, vilka skola företagas med avseende å marken, skall ersättning gäldas av ägaren till den fastighet, för vilken marken upplåtits (16 å).

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter vartill marken hör, intill annan skogs- eller utmark inom län eller länsdel, där förordnande om betesreglering gäller, och nyttjas markerna till gemensamt bete för andra fastigheter, skall stängsel hållas mellan markerna, om sådant yrkas för någon av fastigheterna inom re-gleringsområdet. I stängslet skola dessa fastigheter gemensamt taga del med en fjärdedel och de andra med tre fjärdedelar. Inom vardera fastighets- gruppen skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmel- serna om betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel i gränsen de allmänna reglerna om stängselskyldighet principiellt ha tillämp- ning. Utgöras i detta fall de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller ut— mark och nyttjas ägorna till gemensamt bete, skall dock rätten att fordra stäng- sel i gränsen tillkomma, förutom grannfastigheterna, jämväl envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet. De fastigheter, till vilka detta område hör, skola i förevarande fall gemensamt svara för den andel av stängslet, som egentligen skolat åvila sistnämnda grannfastighet ensam, och stängselskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter varje fastighets nytta av stängslet (20 g).

Fråga om stängselskyldighet eller betesreglering skall prövas vid syneför- rättning (21 5). Ansökan om förrättning göres hos länsstyrelsen, som för- ordnar förrättningsman (23 å). Förrättningsmannen skall, om han finner så- dant nödigt eller någon av sakägarna begär det, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka utses av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av för— rättningsmannen (24 å). Vid förrättningen skola synemännen söka åstad- komma förening mellan sakägarna (28 å). Sedan alla vid förrättningen före- kommande frågor blivit avgjorda genom förening elle-r behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken. Utlå- tandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de frågor, som behandlats vid förrättningen (29 å). Är sakägare missnöjd med förrättningen, har han att inom viss tid efter förrättningens avslutande vid

• Sida 25
•  Original

domstol väcka talan mot samtliga övriga sakägare (31 å). Klandras ej förrätt- ningen, skall det därvid meddelade utlåtandet regelrätt gå i verkställighet så- som laga kraftägande dom (32 5). Vad genom förrättning eller dom blivit be- stämt angående stän'gselskyldighet eller betesreglering är gällande mot ny ägare eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesreg- leringen angår (35 5).

Även utan samband med syneförrättning kan fråga om stängselskyldighet eller betesreglering avgöras genom förening (21 å). Under förutsättning bl. a. att sådan förening upprättats skriftligen och styrkts av vittnen samt att för— eningen överensstämmer med de i lagen stadgade grunderna, äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den i allmän underrätts dombok. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare av de med densamma avsedda fastigheterna (36 5). I en del särskilt angivna fall må jämväl förening, som avviker från lagens grunder, intagas i domboken med samma verkan mot ny ägare eller innehavare, som nyss sagts. Dylik förening äger emellertid ej giltighet utöver tio år efter det den intagits i domboken (37 5).

Sedan fråga om stängselskyldighet eller betesreglering avgjorts genom förrättning eller dom eller genom förening enligt 36 eller 37 %, kunna de för- utsättningar, som legat till grund för avgörandet, i ett eller annat avseende ändras. I lagen har detta förhållande beaktats och möjlighet öppnats att under vissa villkor erhålla jämkning i det träffade avgörandet (38—40 55).

Förutom rörande de ämnen, som i det föregående angivits, upptar ägofreds- lagen bestämmelser om skadestånd (47 och 48 åå), om rätt att bättra annans hägnad och att intaga annans hemdjur (49—58 och 61 åå), om förseelser mot föreskrifter rörande betning (59 och 60 åå) samt om förve-rkande av rätt till betesmark (62 och 63 åå).

KAP. III.

DIREKTIVEN FÖR UTREDNINGEN.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 18 mars 1949, då beslut fattades om nu ifrågavarande utredning, anförde chefen för jordbruksdepar— tementet, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, följande.

Under de senaste åren ha flera för jordbruket och skogsbruket betydelsefulla frågor lösts. Sålunda har beslut fattats om vissa åtgärder för att främja jord- brukets rationalisering. Dessa åtgärder avse bl. a. att underlätta strävandena att genom komplettering av ofullständiga jordbruk med jordbruksjord eller skog avhjälpa nu föreliggande brister i fråga om brukningsdelarnas storlek och ägo- sammansättning. Den nya skogsvårdslag samt de nya bestämmelser angående lån och bidrag till skogsförbättrande åtgärder, som antagits av 1948 års riksdag, syfta vidare till att öka möjligheterna att få till stånd sådana åtgärder, som er- fordras för att skogsmarkens produktionsförmåga skall kunna effektivt utnyttjas. Allt-jämt. kvarstå emellertid åtskilliga, problem på dessa områden, vilka ännu icke funnit en tillfred—sställande lösning. Bland de viktigaste av dessa äro de som röra skogsbetet.

• Sida 26
•  Original

Ur såväl skogsbrukets som jordbruket-s synpunkter är det av vikt att skogs— betet så långt möjligt avvecklas och ersättes med rationellt ordnade kulturbeten. För skogsbruket är sålunda ett- fredande av föryngringsytorna mot bete av stor betydelse för skogsåterväxten och därmed för möjligheten att i fortsättningen trygga skogsindustriernas råvarubehov; och vad jordbruket angår medför en Över- gång till kulturbete i regel en avsevärd förbättring av resultatet av animalie- produktionen och därmed av jordbrukets lönsamhet. Frågan om åtgärder för att begränsa skogsbetet har också under de senaste årtiondena varit föremål för stats- makternas uppmärksamhet vid ett flertal olika tillfällen. Problemet har därvid angripits på olika sätt. Genom att lämna statliga bidrag till anordnande av kultur- beten har man sökt stimulera till övergång till dylika beten. Men även genom lagstiftning har man sökt förbättra förhållandena på detta område. Ett av huvud- syftena med lagen den 2 juni 1933 om ägofred, vilken lag reglerar rätten till bete å ohägnad skogsmark, var sålunda att öppna vägen för en viss avveckling av det gemensamma skogsbetet genom införande av möjlighet till betesreglering. De förhoppningar, som i detta hänseende knötos till ägofredslagen, ha emellertid en— dast i ringa mån infriats. Betesreglering har nämligen i praktiken kommit till stånd blott i mycket begränsad omfattning, bl. a. säkerligen beroende på att be- stämmelserna om sådan reglering ansetts alltför komplicerade och svåröverskåd- liga. Vid ett flertal tillfällen ha därför även framställts önskemål om att ägo- fredslagen måtte revideras på ett sådant sätt, att den i högre grad än vad som hittills varit fallet kunde komma att främja en ur skogsbrukets och jordbrukets synpunkter önskvärd utveckling på ifrågavarande område.

Efter att ha lämnat en del exempel på gjorda framställningar av angiven innebörd anförde departementschefen ytterligare följande.

Uppenbart torde vara att behovet av rätt till .skogsbete numera ej gör sig gällande med på långt när samma tyngd som tidigare. Där möjlighet funnits att anlägga kulturbeten å egen mark, ha brukarna redan i stor utsträckning ersatt det tidigare skogsbetet med dylika beten. De förut berörda statliga bidragen ha därvid spelat och torde även i fortsättningen komma att spela en viktig roll. Den vid 1947 års riksdag beslutade verksamheten för jordbrukets yttre rationalise- ring torde även härvidlag komma att bli av stor betydelse. Genom yttre rationali- seringsåtgärder kan nämligen ofta icke bärkraftiga brukningsdelar beredas till— skott av jordbruksjord, vilket bl. a. kan användas för anläggande av erforderliga kulturbet-en. 1 viss utsträckning har betesfrågan även lösts genom anordnande av särskilda gemensamhetsbeten.

På samma. gång som skogsbetets betydelse för jordbruket sålunda efter hand avtagit har vikten ur skogsbrukets synpunkt av att detta bete ytterligare minskas kommit att- framträda i allt skarpare dager. Nu tillgängliga uppgifter rörande storleken av vårt lands skogstillgångar och de virkesuttag, som dessa medge, understryka starkt angelägenheten av att skogsåterväxten främjas och att risken

0

för skadegörelse a skogen genom bet-ning av hemdjur så långt möjligt begränsas.

De bestämmelser, som nu gälla angående bidrag till anläggande av kulturbeten, ha nyligen översetts. Någon ytterligare omprövning av dem synes ej f. n. på— kallad. Med hänsyn till de erfarenheter som vunnits rörande tillämpningen av den nu gällande ägofred-slagen och till den förskjutning i skogsbetets betydelse. som ägt rum och kan väntas komma att fortsätta, synes det däremot önskvärt, att frågan om en revision av lagen i syfte främst att finna en lämplig lösning av de med skogsbetet sammanhängande frågorna nu skall utredas.

Slutligen framhölls av departemenztschefen, att utredningen borde bedrivas i nära samarbete med fastighetsbildningssakkunniga.

• Sida 27
•  Original

Det syfte, som i första hand legat till grund för igångsättandet av anbetet med en revision av ägofredslagen, har såsom framgår av departementschefens anförande varit att söka finna en lämplig lösning av de med skogs-betet sam— manhängande frågorna. Ägofredsutredningen har därför funnit angeläget att få de nuvarande förhållandena på betesområdet klarlagda genom upplysningar från vederbörande länsorgan, d. v. s. lantbruksnämnderna, hushållningssäll— skapens yförvaltnuingsutskott och skogsvårdsstyrelserna. Sedan i maj 1949 rundskrivelser i ämnet utsänts till nämnda organ, ha de inkomna svaren sam— manställts. En redogörelse för desamma lämnas i kap. IV av betänkandet. I kap. V framläggas allmänna synpunkter på tillgodoseendet av betesbehovet,1 varefter i kap. VI gives en allmän motivering till utredningens förslag till nya bestämmelser rörande stängselskyldighet och betesreglering ävensom angående behandlingen av frågor härom. Av utredningen ifrågasatta ändringari gällande ägofredsbestämmelser i övrigt redovisas under kap. VII i den speciella mot-i- veiingen till utredningens lagförslag.

KAP. IV.

INHÄMTADE UPPLYSNINGAR ANGÅENDE BETES— FÖRHÅLLANDENA M. M.

Såsom angivits i slutet av föregående kapitel har utredningen genom skri— velser i maj 1949 till samtliga lantbruksnämnder, hushållningssällskaps för- valtningsutskott och skogsvårdsstyrelser anhållit om uppgifter beträffande betesförhållandena; och samtidigt ha begärts upplysningar i vissa andra hänseenden rörande ägofreden. I skrivelserna ha framställts de frågor, som upptagas här nedan.

Frågor till lantbruksnämndema, och hushållningssällskapens förvaltningsutskott:

1. I vilken omfattning är brukningsdelarnas bete helt baserat på skogsbetning (såvitt möjligt skiljes mellan gemensamt skogsbete och bete på egen skog, var- jämte omfattningen av eventuellt betesservitut angives)?

2. I vilken omfattning är brukningsdelarnas bete helt baserat på annat än skogs- betning, och huru fördelar sig betesarealen i sådana fall på särskilt anordnade kulturbeten och på andra betesområden (här angivas även fäbodbeten, i den mån dessa ej äro hänförliga till skogsbeten)?

3. I vilken omfattning utnyttjas skogsbete vid sidan av särskilt anordnade kulturbeten respektive andra betesområden?

4. I vilken omfattning förekommer det, att markens beskaffenhet eller de sär- skilda brukningsdelarnas areal, läge eller form lägger hinder i vägen för att betes- bruk till rimlig kostnad ordnas inom brukningsdelarnas egna gränser med ute- slutande av skogsbete?

1 Åtskilliga. av de spörsmål, som beröras i kap. V, ha — såvitt de avse Norrland — be- handlats av norrlandskommittén i en den 28 februari 1948 avgiven utredning angående de norrländska betesfragorna. Vad i denna utredning anförts har i betydande utsträckning kommit till användning vid utarbetandet av ifrågakomna kapitel.

• Sida 28
•  Original

5. I vilken omfattning förekommer det i fall som avses under punkt 4, att bruk- ningsdelarn-as betesfråga kan ordnas genom förvärv av kompletteringsjord, genom upplåtelse av betesmark å annan fastighet eller genom upplåtelse av gemensam betesmark (jfr 14 % ägofredslagen)? .

6. Har såvitt bekant fråga varit aktuell om framställning till Kungl. Maj:t om förordnande angående betesreglering utan att sådan framställning kommit till stånd? Vilka ha varit skälen till att så ej skett?

7. I vad mån kan utvecklingen i de hänseenden, som åsyftas under punkterna 1—3 här ovan, anses ha påverkats av 1933 års ägofredslag?

8. Vilken uppfattning ha lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet om kul- turbetets överlägsenhet över skogsbetet? Grundas denna uppfattning på något erfarenhetsmaterial inom länet?

9. Anse lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet, att den jordbrukande befolkningen numera i allmänhet har förståelse för att det gemensamma skogs- betet icke utgör en lämplig ooh fördelaktig betesform? 10. Anse lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet, med hänsyn till natur- liga förutsättningar och opinionen å jordbrukarhåll, tiden nu vara inne att ta ett nytt steg på vägen mot skogsbetets inskränkande eller upphörande? 11. Ha lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet eljest några synpunkter eller förslag att framställa i fråga om ägofredslagstiftningen eller därmed samman- hängande spörsmål?

Frågor till skogsvårdsstyrelsema:

1. I vilken omfattning förekomma skogs- eller utmarker, som enligt 10 % ä-go- fredslagen skola anses upplåtna till gemensamt bete? Nyttjas här avsedda marker av delägarna allmänt till bete, eller användas de för detta ändamål i regel blott av vissa delägare eller på grund av servitut eller eljest (i detta. sammanhang torde angivas, vilken omfattning betesservituten ha)?

2. I vilken omfattning nyttjas i punkt 1 avsedda marker till bete för hemdjur av andra än dem, som äro delägare i markerna eller kunna åberopa servitut eller upplåtelse från delägare?

3. I vilken omfattning förekommer eljest skogsbetning (på egen fastighet — med egna eller legodjur — respektive på annans fastighet på grund av servitut eller eljest)?

4. Förekommer det, att får och getter hållas på gemensamt skogsbete, även där rätt härtill ej föreligger enligt ägofredslagen?

5. Förekommer det, att betesförbud på betes- eller stängselreglerade områden ej efterlevas?

6. Hur har i samband med betesfredning av skogs- eller utmark betesfrågan ordnats för lägenheter, exempelvis arbetarsmåbruk, vilka ej haft tillgång till mark för bete å den egna lägenheten eller kunnat åberopa servitut eller annan upp- låtelse och vilka icke före den 1 januari 1933 nyttjade bete på annans mark enligt rådande sedvana i orten (jfr 19 % ägofredslagen)?

7. I vilken omfattning ha förrättningar förekommit enligt 1933 års ägofredslag (vissa uppgifter härom torde finnas hos länsstyrelser och lantmäterikontor)?

8. I vilken omfattning ha, såvitt bekant, föreningar förekommit enligt 1933 års ägofredslag?

9. I vad män kan utvecklingen i de hänseenden, som åsyftats under punkterna 1—5, anses ha påverkats av 1933 års ägofredslag? 10. Vilken betydelse har, i vad gäller norrlandslänen, bidragsgivningen från norrländska skogsproduktionsanslaget haft för betesfredningen av skogen? 11. Vilka erfarenheter har skogsvårdsstyrelsen i fråga om den skadegörelse på skogen, som föranledes av betning av olika slag av hemdjur?

• Sida 29
•  Original

12. Har skogsvårdsstyrelsen några synpunkter eller förslag att framställa i fråga om ägofredslagstiftningen eller därmed sammanhängande spörsmål? En sammanfattande redogörelse för de svar, som avgivits på förestående frågor, lämnas i det följande.1

Förekomsten av olika betesformer.

(Frågorna 1—3 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvalt—

ningsutskott samt frågorna 1—3 till skogsvårdsstyrelserna.)

Av de upplysningar, som införskaffats av utredningen, framgår, att skogs- betning äger rum i större eller mindre utsträckning inom alla landets län, från skånelänen i söder till Norrbottens län i norr. Uppskattningsvis har för flera län i södra och mellersta Sverige beräknats, att 25—50 % av skogsmarken betades, medan enligt uppgifterna från norrlandslänen skogarna därstädes betades mera allmänt, De utredningen tillhandakomna meddelandena ha ytterligare givit vid handen, att det särskilt vore vanligt att skogen nyttjades till bete för ungdjur, sinkor och hästar; dock betade framför allt på mindre gårdar även mjölkkor på skogen.

Självfallet. är det i synnerhet inom skogsbygderna som skogen i brist på andra betesmöjligheter gagnas till bete. Skogsbetningen förefaller emellertid mångenstädes ha avsevärt begränsats under de senaste decennierna.

Bete, som helt är baserat på skogsbetning, synes förekomma i mycket ringa utsträckning eller ej alls i södra och mellersta Sverige utom Uppsala län, där antalet brukningsdelar med enbart skogsbete beräknats till 5—20 % av samt- liga, samt Örebro län med en motsvarande frekvens varierande mellan 0 och 25 % för olika delar av länet ävensom Kalmar läns norra område med en frekvenssiffra av ej mindre än 42. Beträffande småbruken förekommer jämväl i Blekinge län, att bet-et i sin helhet grundas på skogsbetning. I fråga om Norrland ha genomgående upptagits höga procenttal för förekomsten av bruk- ningsdelar med allenast skogsbete ell-er sålunda för Gävleborgs län 40—50 %, för Medelpad 23 %, för Ångermanland 41 %, för Jämtlands län 70 % (för Stor- sjöbygden endast 12 %), för Västerbottens läns inland 70 % (för kustlandet endast 10 %) och för Norrbottens läns inland närmare 100 %. Vad angår övre Väster- och Österdalarna samt Bergslagen har uppgivits, att annat bete än skogsbete icke förekomme.

Bortsett från betet inom norrlandslänen är det vanligt, att skogsbete nyttjas i kombination med annat bete. I förhållande till hela antalet bruk— n'ingsdelar "ha .brn-kningsdelarna med denna betesform _— därvid som »annat bete» ofta torde ha räknats också bete på hagmarker, även om dessa äga ett visst ehuru glest skogsbestånd —— uppgivit-s utgöra i Stockholms län 15 %, i Uppsala län 30—65 %, i Östergötlands län 30—35 %, i Jönköpings län 10—— 20 %, i Kronobergs län 60 %, i Kalmar läns norra område 48 %, i skogsbygden

1 Angående svaren, se närmare Bilaga A.

• Sida 30
•  Original

av samma. läns södra. område 80—85 %, i Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län omkring 50 %, i Älvsborgs läns södra område 25 %, i Skara- borgs län 65 %, i Gävleborgs län 35 %, i Västernorrlands län 20 % och i Jämt- lands län 21 %. Beträffande Kristianstads och Malmöhus län har kombina- tionen av skog-s- och annat bete betecknats såsom föga förekommande.

Höga procentsiffror för antalet brukningsdelar med betet hellt baserat på annan betning än skogsbetning ha uppgivits — förutom för sistnämnda två län — för flera län och länsdelar särskilt i södra och mellersta Sverige; så— lunda utgöra siffrorna för Stockholms län 85 %, för södra och mellersta delarna av Uppsala län 65—75 % (för norra länsdelen 30—35 %), för Öster- götlands län 60—65 %, för Jönköpings län 80—90 %, för Älvsborgs läns södra område 75 %, för samma läns norra område närmare 100 %, för Västmanlands län 75 % samt för jordbruksområdena inom Västerbottens läns kustland lika— ledes 75 %. För olika delar av Örebro län ha motsvarande tal upplysts variera. mellan 40 och 90 %. Betet inom Värmlands län har, med procentuell fördel- ning i foderenheter, beräknats hänföra sig med 58 % till permanenta betes— marker, 33 % [till slåttervallar och 9 % till s-kogsbeten. För län och delar av län, där övergången från skogsbete till annat bete synes ha fortskridit mindre långt, kunna nämnas följande procentsiffror: för Kronobergs län 40 %, för Kalmar läns norra område 10 %, för skogsbygden inom länets södra område- 15—20 %, för Gotlands län 50 %, för Blekinge län mindre än 50 %, för Göte- borgs och Bohus län 45 %, för Skaraborgs län 30 %, för Gävleborgs län 11 %, för Västernorrlands län 45 %, för Jämtlands län 9 % samt för Västerbottens läns lappmark 5 %. Beträffande Kopparbergs län, för vilket något procent- tal ej angivits, må anmärkas, att i jondbruksbygderna skogsbete förefaller praktiskt taget icke förekomma.

De hittills anförda siffrorna ha. i stort sett avseende å betet för mjölkkorna. Enligt vad som upplysts från Jämtlands län ginge ungdjuren och hästarna på skogsbete i betydligt större omfattning än mjölkkorna; det vore mycket sällan som skogen hölles fullständigt avlyst såsom betesplats för hästarna. I fråga om Norrbottens läns lappmark har uppgivits, att skogen nyttjades till bete åt flertalet hästar; och från sistnämnda län har även framhållits, att fåren och det fåtal getter, som ännu funnes, betade endast på icke odlad jord.

Vad angår förekomsten av kulturbeten har beträffande Stockholms län meddelats, att sådana anlagts på 40% av brukningsdelarna, medan andra betesområden — vilka delvis förbättrats — funnes på ungefär 80 % av dessa.

I Uppsala län ha verkliga kulturbeten uppgivits förekomma i endast ringa utsträckning och huvudsakligen på de större gårdarna, i det att för bruknings- delar under 50 hektar förmodligen högst två tredjedelar av betesmarkerna bestode av dylika beten och resten av icke eller mycket knappt gödslade och skötta beten.

Enligt vad som upplysts från Södermanlands län hade speciellt de stora

• Sida 31
•  Original

gårdarna i regel kulturbeten, ofta på igenlagd åker. På de mindre gårdarna förekomme antingen kultiverade beten eller röjda skogs- och hagsmarksbeten, vilken senare form vore övervägande. Dylika beten hade ej sällan anlagts på olämplig mark eller blivit dåligt underhållna, vilket medfört, att arealen måst hållas onödigt stor.

I Östergötlands län ha, där betesdriften är helt grundad på annan betning än skogsbetning, kul-turbetena uppskattats till 90—95 % av samtliga beten. Resten bestode av förutvarande slåtterängar o. d. Där kulturbeten i egentlig mening saknades, brukade återväxten på slåttervallarna utnyttjas.

I Jönköpings län har av betesområdenas areal omkring en tredjedel an- setts utgöra kulturbeten.

Inom Kalmar läns norra område har naturlig ängsmark uppgivits förekomma i endast mindre omfattning.

I Gotlands och Västmanlands län ha 75 % av de betesarealer, som tillhöra brukningsdelar där skogsbetningen övergivits, befunnits vara föremål för kulturåtgärder i någon form, såsom gödsling eller dikning.

Av de brukningsdelar inom Älvsborgs läns södra område, som ej nyttja skogsbete, ha två tredjedelar uppskattats äga kulturbeten, medan i Skara- borgs län 15 % av samtliga brukningsdelar beräknats ha betet förlagt till kulturbeten och likaledes 15 % till dels kulturbeten och dels andra betesom- råden (lövängar och hagmarker).

Av betesområdena i Västernorrlands län utgöras, enligt beräkning, en tredjedel av kulturbeten eller kultiverade betesmarker samt två tredjedelar av förutvarande ängsmarker, bäckraviner eller nipor och i övrigt extensivt skötta betesmarker (dock ej fäbodbeten, som numera. räknas såsom skogs- beten).

Inom Västerbottens läns kustbygd faller större delen av betesarealen på beten å odlad jord och å områden av hagmark-styp samt mindre delen därav på särskilt anordnade kulturbeten, under det att i lappmarken ungefär lika stor del beräknats hänföra sig till kulturbeten som till andra betesområden.

Skogs eller utmark, som enligt 10 % ägofredslagen skall anses upplåten till gemensamt bete, förekommer knappast alls i skånelänen eller i Östergöt- lands, Jönköpings, Kalmar och Gotlands län. Omfattningen av sådan mark är relativt obetydlig — ehuru något varierande — i Stockholms, Söderman- lands, Kronobergs och Blekinge län. Vanligare synes det gemensamma skogsv eller utmarksehetet vara i vissa delar, särskilt skogsbygderna, av Uppsala, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro samt Väst- manlands län; dock förefaller denna betesform därstädes _ bl. a. på grund av att på sina håll torp och lägenheter avfolkats och lagts öde — vara på tillbakagång. En sådan tillbakagång synes också i stort sett kunna konsta- teras i jordbrukstrakterna inom Värmlands och Kopparbergs län samt norr- landslänen. I de till storleken övervägande delarna av sistnämnda län spelar emellertid den gemensamma skogsbetningen fortfarande en dominerande roll,

• Sida 32
•  Original

vilket torde sammanhänga med att småbruket är den vanliga driftsformen i dessa trakter.

Sålunda. har, enligt vad som upplysts från Värmlands län, nu ifrågavarande form av bete visserligen ringa förekomst i södra delen av länet men däremot stor omfattning i länets norra del, där jordbruken äro små.

Inom skogsbygderna i övre Väster— och Österdalarna liksom i Bergslagen förekommer allmänt betning på skog, som är upplåten till gemensamt bete.

För Västernorrlands län har uppgivixts, att skogs- och utmarker över hela länet i regel vore upplåtna till gemensamt bete; såsom undantag förekomma emellertid här och var dylika marker, vilka vore inhägnade, d. v. s. gamla beteshagar i gårdarnas omedelbara närhet.

Liknande förhållanden ha uppgivits råda i Jämtlands län; i stort- sett vore den gemensamma skogsbetningen — i varje fall beträffande nötkreaturen — på kraftig tillbakagång över hela länet, men inom de flesta skifteslagen funnes någon eller några delägare, som begagnade sig av den gemensamma betesrätten.

Även från Västerbottens län har förklarats, att praktiskt taget alla före kommande skogs— eller utmarker vore att anse som upplåtna till gemensamt bete. Detta bete nyttjades också allmänt i lappmarken och i stor utsträckning jämväl i vissa mindre jordbruksbetonade trakter av kustlandet. På senare år hade det emellertid blivit vanligt att anordna särskilda beteshagar.

Från Norrbottens län har uppgivits att, även om bruket med inhägnade kulturbeten alltmera vunne insteg, gemensamt skogsbete dock fortfarande tillämpades allmänt. Kulturbeten och betesvallar vore vanligast i kustbygdeu och älvdalarnas nedre dela-r. Djur, som hölles på kulturbeten eller i övrigt ordnade beten, inom hägnader eller på betesängar, betade dock vissa tider även på skogen. Detta sammanhängde med att övergången från skogsbete till bete på hägnade betesmarker nyligen påbörjats och att tillgången på sådana marker ännu icke vore tillräcklig.

Rätt till gemensamt skogsbete kan grundas också på servitut. Mulbetes- servituten äro i regel fåtaliga inom länen i södra och mellersta Sverige; deras anita] har efter hand gått tillbaka., och nya tillkomma endast undantagsvis. Ej heller i Kopparbergs och Gävleborgs län äro betesservituten av nämnvärd betydelse. Däremot förekomma de i större omfattning i Värmlands län och de fyra nordligaste länen. I Jämtlands och Västerbottens län äro dessa ser— vitut ganska vanliga, och i Norrbottens län återfinnas de allmänt på bolags- skogarna. Av störst betydelse äro emellertid betesservituten i Västernorr— lands län. Särskilt inom detta län har den talrika förekomsten av dylika ser— vitut i hög grad försvårat en övergång från skogsbete till andra betesformer.

Även utan att rätt till gemensamt skogsbete enligt 10 % ägofredslagen eller på grund av servitut förefinnes, är det på sina håll vanligt, att kreatur släppas på gemensamt bete i skogarna. S. k. sedvanesbete nyttjas såväl av ägare till

• Sida 33
•  Original

småbruk som av innehavare av torp eller andra lägenheter utan tillräckliga egna betesmöjligheter.

Enligt vad som framhållits från Västernorrlands län ägde de under 1930- talet och senare avstyckade arbetarsmåbruken i allmänhet ej betesrätt på. de ohägnade 'skogs- och 'utmarkerna, men det oaktat läte ägarna av småbruken i regel sina djur beta på ifrågavarande marker.

I Västerbottens län har det samfällda skogsbetet uppgivits allmänt nyttjas av andra än markägarna, såsom fastighetsägare i grannbyar, lägenhetsinne- havare och småbrukare, trots att formell rätt därtill ej förelåge.

Sedvanebetning har också upplysts förekomma inom delar av Jämtlands, Uppsala, Skaraborgs och Hallands län. Bl. a. från sistnämnda län har hän- visats till att stundom flera djur utsläpptes på skogen än som kunde vinter- födas å djurägarnas fastigheter.

Förekomsten av hetes- och stängselregleringar.

(Frågan 6 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltnings-

utskott samt frågorna 7 och 8 till skogsvårdsstyrelserna.)

Av kap. II framgår, att sådant förordnande av Kungl. Maj:t, som erfordras för att ägofredslagens bestämmelser om betesreglering skola kunna tillämpas inom ett län eller en del därav, hittills utfärdats endast för Uppsala och Östergötlands län, för två socknar i Norrbottens län samt för vissa skogs- vårdsområden inom en del socknar i Västerbottens län. Bortsett från dessa län, socknar och skogsvårdsområden ävensom från ytterligare ett antal om- råden i Norrland har det — att döma av svaren på frågan 6 i skrivelserna till lantbruksnämnderna och förvaltningsutskotten — icke varit på tal att be- träffande något län eller någon länsdel göra framställning till Kungl. Maj:t om förordnande angående betesreglering.

Det kan nämnas, att lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Örebro län ansett orsaken till att framställning av angiven innebörd icke gjorts från detta län vara att finna i det omständliga ansökningsförfarandet och allt besvär, som medföljde en betesreglering.

Enligt uppgift från Uppsala län ha inom länet företagits sexton förrätt- ningar för betesreglering, omfattande ungefär 1 000 brukningsdelar och över 50 000 hektar skogsmark, av vilken areal dock omkring 5 000 hektar varit inhäg- nade. På grund av stängselreglering, som ägt rum efter betesreglering, ha ytterligare ett par tusen hektar skogsmark blivit befriade från betesdjur.

I Östergötlands län ha betesregleringsförrättningar förekommit i endast två fall. Båda förrätt-ningarna ha berört häradsallmänningar, beträffande vilka skogsvårdsstyrelsen funnit svårt att själv rättvist ordna frågorna om betes- servitut, markupplåtelser rn. 111. Till förklaring av fåtalet förrättningar har styrelsen hänvisat till att gemensamhetsbete funnes blott inom mycket begränsade delar av länet. Bestämmelserna om betesreglering hade likväl ansetts såtillvida ha varit till stor nytta, som genom vetskapen därom

• Sida 34
•  Original

många överenskommelser angående reglering av hete kommit till stånd utan förrättning.

I Västerbottens län ha genom skogsvårdsstyrelsens försorg betesreglev ringsförrättningar kommit till utförande i tre fall, omfattande omkring 11 700 hektar mark. Styrelsen har planlagt att under de närmaste åren genomföra ytterligare 113 regleringar med en ungefärlig markareal om 300000 hektar.

Inom Norrbottens län ha ännu icke några betesregleringsförrättningar före- tagits, men ett antal sådana väntas inom en snar framtid komma till stånd i samband med bidragsgivning från det norrländska skogsprodruktionsanslaget.

Likaså ha inom en del socknar i Västernorrlands län, i anslutning till nämn-da bidragsverksamhet, åtgärder vidtagits för införande av betesfred med avseende å vissa blivande skogsvårdsområden.

Av uppgifterna från ,skogsvårdsstyrel-serna framgår, att stängselförrätt- ningar eller föreningar rörande stängselskyldighet enligt 1933 års ägofreds- lag icke eller blott i obetydlig utsträckning förekommit i flertalet län. Be— träffande några län är emellertid förhållandet ett annat. Sålunda har antalet förrättningar beräknats utgöra i Stockholms län ett 110-tal, i Östergötlands län 28, i Kronobergs län 17 och i Västernorrlands län — där 64 förordnanden utfärdats — 32, medan antalet föreningar uppskattats till i Stockholms län ett 30-tal (omfattande en areal om ungefär 15 000 hektar utmark), i ett vart- av Uppsala, Östergötlands och Hallands län knappt ett 20—tal, i Västmanlands län drygt 90 samt i Västernorrlands län 90.

Enligt vad som framhållits av skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hade säkerligen många överenskommelser träffats om stängsel, ehuru endast ett fåtal blivit föremål för inteckning. Numera vore lagens bestämmelser om stängselreglering så inarbetade, att skriftliga föreningar knappast längre in— ginges. Grannarna träffade i stället muntlig överenskommelse i saken.

Tillgodoseendet av betesbehovet för lägenheter utan rätt till bete.

(Frågan 6 till skogsvårdsstyrelserna.)

Av skvogsvårdsstyrelsernas yttranden att döma synas några. särskilda åt— gärder i allmänhet icke ha blivit aktuella. med det syfte, som beröres i före— varande fråga. Där styrelserna över huvud taget gått in på frågan, har hän- visats till att — för den händelse betesförhållandena ej kunde ordnas på djurägarens egen mark —— anta-let djrur finge anpassas efter betestillgången eller ock, så vitt möjligt, kreaturen såsom legodjur omhändertagas av annan eller avtal träffas om arrende av erforderlig betesmark.

Sålunda har Västmanlands läns skogsvårdsstyrelse upplyst, att i vissa fall, där styrelsen medverkat vid hägnad-sreglering enligt 36 eller 37 % ägo— fredslagen, möjlighet beretts lägenhetsägare och backstugusittare att såsom kompensation för förlorat skogsbete få arrendera för bete lämpligt område, som oftast iordningställts av upplåtaren. Sådant tillmötesgående hade dock ej alltid visats.

• Sida 35
•  Original

Göteborgs och Bohus läns skogsvårdsstyrelse har framhållit-, att. betes- frågan för fastigheter av nu avsett slag stundom kunnat ordnas genom friköp av lämpliga områden från intilliggande större fastigheter.

Slutligen har Uppsala läns skogsvårdsstyrelse anmärkt, att inom områden, där sedvanebet—e vore mera allmänt förekommande, betesreglering icke blivit genomförd, vilket åtminstone delvis syntes sammanhänga med svårigheten att ordna betesfrågan för de icke markägande djurägarna.

Förekomsten av olaga skogsbete.

(Frågorna 4 och ö till skogsvårdsstyrelserna.)

Frågan, huruvida det förekomme, att får och getter hölles på gemensamt skogsbete i fall, då. rätt därtill enligt ägofredslagen ej förelåge, har av de flesta skogsvårdsstyrelserna besvarats nekande. I en del län, däribland sådana inom vilka ifrågavarande hemdjur äro vanligast förekommande, synes emel- lertid, av svaren att döma, olaga bete utövas i större eller mindre omfattning. Detta gäller Gotlands, Värmlands och Kopparbergs län samt alla de norr- ländska länen; beträffande Västernorrlands län föreligger dock rätt att hålla får och getter på gemensamt bete.

Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse har sålunda lupplyst, att det inom hela länet vore mycket vanligt, att får och getter hölles på gemensamt skogsbete, trots att det sedan den 15 maj 1947 icke vore tillåtet att utöva sådan betning på område, som låge nedom skyddsskogsgränsen.

Enligt vad Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse anfört syntes kreaturs— ägarna ej ha riktigt klart för sig, att betning av nu ifrågavarande slag vore lagstridig. Upprepade aktioner mot dylik betning hade ej lett till nämnvärt resultat.

På frågan, huruvida det inträffade, att betesförbud beträffande betes— och stängselreglerade områden ej efterlevdes, ha praktiskt taget alla. skogsvårds- styrelserna svarat nekande.

Verkningarna av 1933 års ägofredslag m. m.

(Frågan 7 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltnings—

utskott samt- frågorna 9 och 10 till skogsvårdsstyrelserna.)

I yttrandena från länsorganen i Uppsala och Östergötlands län, varest lagens bestämmelser om betesreglering äro tillämpliga, har uppgivits, att dessa bestämmelser lämnat gynnsamma resultat. Där i övrigt någon verkan ansetts ha åstadkommits av lagen, har densamma i allmänhet förmenats be— stå däri, att vetskapen om att den, som hölle betesdjur, finge svara för tre fjärdedelar av stängselkostnaden avskräckt många från att nyttja skogsbete. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län har närmare beskrivit berörda verkan på följande sätt. En fastighetsägare i ett byalag funne det förmånligt att ordna

• Sida 36
•  Original

sin betesfråga för att freda skogen; grannarna finge då bekosta tre fjärdedelar av hägnaderna i denna. Dessa grannar funne å sin sida detta förhållande oför— delaktigt och ordnade därför sin betesfråga o. s. v. Slutligen vore skogsmarken i hela byn betesfredad och angränsande byar påverkades på samma sätt.

Att utvecklingen mångenstädes så starkt, som fallet varit, tenderat till en övergång från skogs- till kulturbete har i åtskilliga yttranden förklarats ha sin grund mindre i ägofredslagens bestämmelser än i den upplysnings— och bidragsverksamhet, som utövats av hushållningssällskapen och skogs- vård-sstyrelserna, samt i jordbrukarnas egna erfarenheter av kulturbetets be— tydelse för en god mjölkproduktion och skogsbetet-s oförenlighet med en rationell skogsvård.

Vad angåriden framställda frågan, vilken betydelse bidragsgivningen från det norrländska skogsproduktionsanslaget haft för skogens betesfredning, har i svaren från norrlandslänen uttalats, att ifrågavarande bidragsgivning — som haft en skiftande omfattning, bl. a. beroende på att bidrag endast under ett fåtal år (1945—1948) fått utlämnas utanför lappmarkernas område _ varit av synnerlig vikt ur nu nämnd synpunkt. »

Enligt vad Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse anfört hade bidragsgivningen haft stor betydelse för betesfredningen av skogen. Bestämmelserna rörande anslaget hade möjliggjort effektiva åtgärder efter enkla och enhetliga linjer för erhållande av betesfred. Bidragen hade beviljats på en gång för fastig— heterna inom ett byalag. Stora arbetsobjekt- hade skapats. Genom det sätt, på vilket arbetet skulle föras fram inom skogsvårdsområdena, bleve det möj— ligt att få god kontakt med alla inom byalagen. De intresserade och vakna jordbrukarna förde de trögare med sig, och i regel kunde mycket goda resultat nås. Det hade förvånat styrelsen, att statsmakterna så snart varit färdiga att frångå de för betesarbetet mycket betydelsefulla arbetsmetoder, som bildandet av skogsvår-dsområden medfört. Visserligen funnes möjligheterna att bilda skogsvårdsområden kvar, men flera av de principer —— fastställda eller till- lämpade — som varit bärande för den tidigare verksamheten, vore borta.

Från Västerbottens län har framhållits, att det anordnande av särskilda betesvallar, som under senare år ägt rum, finge betraktas som en följd av den utvidgade bidragsverksamheten särskilt genom det norrländska skogs— produktionsanslaget.

Norrbottens läns skogsvårdsstyrelse har meddelat, att styrelsens verksam— het med stöd av ifrågavarande anslag kommit så långt, att sedan två eller tre år tillbaka arbetet med anläggande av kulturbeten vore i gång. Endast några få företag vore dock så långt framskridna, att isådd skett och betning kunnat påbörjas. Redan inom de närmaste åren väntades emellertid stora skogsmarksarealer vara betesfredade, och sedan arbetena med samtliga skogs- vårdsområden, för vilka ansökningar inkommit, blivit slutförda, komme så att vara fallet med över 200 000 hektar skogsmark. Anslaget vore sålunda ett utomordentligt verksamt medel för betesfredning av skogarna.

• Sida 37
•  Original

Tillgången på mark för betesändamål. (Frågorna 4 och 5 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.)

Frågan 4 har — såsom förut angivits —— formulerats sålunda: I vilken om— fattning förekommer det, att markens beskaffenhet eller de särskilda bruk- ningsdelarnas antal, läge eller form lägger hinder i vägen för att betesbruk till rimlig kostnad ordnas inom brukningsdelarnas egna gränser med uteslu— tande av skogsbete?

Såsom mått på förekomsten av fastigheter, för vilka hinder av antytt slag föreligger, ha — där över huvud taget några siffror angivits — i allmänhet upptagits relationstal, varierande mellan 5 och 15 % av samtliga fastigheter. Så har skett i utlåtandena från Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönkö- pings, Kronobergs och Gotlands län, Älvsborgs läns södra område samt Skaraborgs och Västerbottens län. Avsevärt högre siffror ha uppgivits för Kalmar läns norra område (50 %), Göteborgs och Bohus län (25 %), Gävle- borgs län (75 %) samt Västernorrlands län (upp till 30 %). Av de lantbruks- nämnder och förvaltningsutskott, som ej nämnt några siffror, synas de flesta. anse svårigheter möta för ett tämligen stort antal fastigheter, särskilt mindre sådana, att ordna beten inom brukningsdelarnas egna gränser, åtminstone om åker ej tages i anspråk.

Enligt vad som anförts av lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Norrbottens län lade, vad kustlandet beträffade, markens beskaffenhet ej hinder i vägen för anordnande av kulturbeten annat än vid små jordbruk om 4 hektar odlad jord och därunder; sistnämnda fastigheter hade ofta otill- räcklig mark för ändamålet. Den dåliga arronderingen innebure däremot ett stort hinder för tillkomsten av kulturbeten. Visserligen förekomme, även vid långt driven sönderdelning av den odlade jorden, dylika beten, men dessa vore mången gång förlagda till utskiften, vilket föranledde ökat arbete med mjölkningen samt tillsynen av djur och betesmarker. Vad lappmarken anginge utgjordes odlingsmarken i stor utsträckning av myrmark, och fasftmarken be— stode ej sällan av stenig moränmark, varför anläggning av kulturbeten krävde dryga kostnader.

Liknande uttalanden ha gjorts av lantbruksnämnden och förvaltningsut- skottet i Västerbottens län.

Enligt upplysning från Jämtlands län vore inom stora delar av östra J ämt— land samt inom nästan hela Härjedalen i det närmaste all odlingsbar mark intill fastigheterna redan uppodlad. A'tt därstädes genom nyodling åstad— komma kulturbeten kunde således ifrågakomma endast i mycket begränsad omfattning.

Från Blekinge län har framhållits, att länets topografiska. förhållanden med- förde, artt brukningsenheterna ej sällan hade svårt att till rimlig kostnad ordna. betesfrågan utan anlitande av skogsbete. Så vore främst fallet vid de minsta jordbruken, vilka mången gång helt saknade tillgång till arealer, som

• Sida 38
•  Original

lämpade sig för betesändamål. Beträffande övriga. brukningsenheter kunde jämväl — om än i mindre utsträckning — de lokala förhållandena lägga hinder i vägen för anordnande av kulturbeten i tillräcklig omfattning.

Slutligen må även återgivas vad lantbruksnämnden och förvaltningsut— skottet i landets sydligaste och mest utpräglade jordbrukslän, Malmöhus län, anfört i sitt svar på förevarande fråga. Inom slättsbygdsområdena an— såges vanligen jorden för dyrbar att utläggas till beten. På många mindre brukningsdelar vore dessutom arealen alltför liten för att jord skulle kunna avstås för ändamålet. Det funnes också småbruk, vilkas jordmån vore så svag, att lönande kulturbeten ej kunde inrättas inom deras gränser. I åtsln'lliga fall hade betesfrågan lösts genom att jordbrukare var för sig eller tillsam- mans förvärvat på annan plats belägna lämpliga betesområden.

Bland svaren på den till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott riktade frågan 5 — i vilken omfattning det i fall, som avsetts i frågan 4, förekom-me, att brukningsdelarnas betesförhållanden kunde ordnas genom förvärv av komplvetteringsjord, genom upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller genom upplåtelse av gemensam betesmark — åter- finnas uttalanden av den mest växlande innebörd.

Sålunda ha å ena sidan lantbruksnämndema och förvaltningsutskotten i Jönköpings och Västerbottens län antagit, att betesfrågan i nästan samtlig-a fall, där [bete ej kunde anordnas på den egna fastigheten, skulle kunna lösas genom förvärv av kompletteringsjord eller på annat nyss nämnt sätt. Å andra sidan ha möjligheterna till en dylik lösning betecknats såsom små i svaren från Kalmar läns norra område, Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns södra område ävensom Kopparbergs och Jämt- lands län.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Hallands län ha förklarat möjligheterna att förstärka ofullständiga brukningsdelar med kulturbeten vara så goda, att fråga om upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller om upplåtelse av gemensam betesmark endast i undantagsfall torde komma att bli aktuell; och liknande uttalande har gjorts från Västmanlands län.

Enligt vad som framhållits från Uppsala län kunde nog, rent tekniskt sett, bet-esfrågan för nästan alla fastigheter lösas genom förvärv av kompletterings— jord utom i norra delen av länet, där i några procent av fallen detta icke bleve möjligt. Genom upplåtelse av betesmark på annan fastighets skogs— mark kunde säkerligen betesfrågan i de södra och mellersta delarna av länet ordnas i hälften av de fall, där behovet icke kunde tillgodoses på egen mark, under det att detta syntes låta sig göra endast till en tredjedel eller en fjärde— del i den norra delen av länet. I denna senare länsdel kunde dock genom upplåtelse av bolags inrösningsjord betesfrågan i viss utsträckning vinna lös— ning. Upplåtelse av gemensam betesmark förefölle endast i mycket ringa mån kunna ytterligare fylla betesbehovet.

Vid den ungefärliga storleksordning, som de senast angivna siffrorna

• Sida 39
•  Original

!

representera, hålla sig också de, som lämnats från en del andra län. Även där tillgång på lämplig betesmark å närbelägna fastigheter antagits vara för handen, har emellertid hänvisat—s till att ägarna till dessa fastigheter ofta ansåge sig icke kunna avstå mark utan allvarlig skada för fastigheterna.

Enligt vad som anförts av lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Kopparbergs län förefunnes inom de delar av länet, där brukningsdelarna vore särskilt små och kreatursantalet per hektar åkerjord påfallande högt, blott ytterligt ringa möjligheter att ordna brukningsdelarnas betesfråga genom förvärv av kompletteringsjord eller genom upplåtelse av betesmark på annan fastighet. Avflyttningen från jordbruket inom berörda områden vore obetydlig. Därför vore ej heller tänkbart att åstadkomma sammanläggning "av förefint— liga brukningsclelar annat än tvångsvis mot brukarnas egen vilja. Med hänsyn till behovet av arbetskraft — främst för skogarnas skötsel — vore det säker- ligen icke lyckligt att vidtaga sådana. åtgärder; dessa kunde nämligen befaras föranleda en avfolkning.

Av lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Norrbottens län har fram- hållits, att betesfrågans lösning i många fall visserligen kunde ske genom förvärv av kompletteringsjord eller genom upplåtelse av betesmark från annan fastighet — vilket system hittills tillämpats i mycket ringa omfattning — men att lämplig mark för kulturbeten till varje brukningsenhet syntes kunna uppbringas endast genom omar-rondering av byarna. I undantagsfall kunde sådan omarrondering förverkligas med hjälp av ägoutbyten, men nya laga skiften vore den bästa lösningen.

Vad angår möjligheten att ordna betesfrågan genom användande av gemen- sam betesmark ha de utlåtanden, i vilka detta spörsmål berörts, i allmänhet utvisat en negativ inställning till detsamma. Lantbruksnämnden och förvalt- ningsutskottet i Örebro län ha emellertid hänvisat till att gemensam betes» mark förekomme i något fall och att erfarenheten därav vore god. Erfaren— heten grundade sig på gemensamt bete för hästar och ungdjur. Misstron bland jordbrukarna hade visat sig vara ett väsentligt hinder för tillkomsten av gemensamhetsbeten för mjölkkor.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Gotlands län ha framhållit, att ett underlättat anordnande av gemensamhetsbeten säkerligen i många fall skulle medföra minskad betning i skogen av ungdjur, för vilka svårigheten att skaffa bete ofta vore mest påtaglig. Myrbete hade visat sig med fördel kunna ersätta skogsbete för dessa djur.

Lantbruksnämnden och. förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra område ha visserligen funnit upplåtelse av gemensam betesmark ej kunna komma i fråga men ansett en annan form av gemensamhetsbete vara tänkbar, nämligen genom bildandet av andelsföreningar, vilka inköpte fastigheter och å dem anordnade beten för företrädesvis andelsägarnas mjölkande kor.

I flera utlåtanden har hänvisats till den form av gemensamhetsbete, som bestode i att djurägare utan tillräcklig egen betesmark läte djuren gå på annans mark. Enligt vad lantbruksnämnden och förvaltningsutskettet i Göte-

• Sida 40
•  Original

borgs och Bohus län i detta sammanhang omnämnt förekomme i viss utsträck- ning, att egendomar med lämplig betesmark, som egendomarna icke själva utnyttjade, mottoge betesdjur för sommaren. Dylikt gemensamhetsbete prak- tiserades bl. a. på en del öar i havsbandet, vilka ägdes av byalag. Å dessa marker mottoges ofta djur från andra än delägarna i samfälligheten. Hus— hållningssällskapet hade år 1943 på en för ändamålet inköpt egendom anlagt ett gemensamhetsbete med en areal av omkring 40 hektar. Jämväl på tvenne andra egendomar hade anordnats gemensamhetsbeten.

Förståelsen för en övergång från skogs- till kulturbete.

(Frågorna 8—10 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvalt—

ningsutskott.)

Samtliga lantbruksnämnder och förvaltning-sutskott ha givit uttryck åt den uppfattningen, att kulturbetet vore överlägset skogsbetet. Denna uppfattning grundas på allmän erfarenhet utan att i regel något särskilt utrednings- material åberopats. Från Gotlands län har hänvisats till att i och med att skogsbetet minskats och därmed kulturbetet ökats en betydande stegring av mjölkproduktionen kommit till stånd, varjämte även djurens storlek och snabb- vuxenhet förbättrats. Lantbruksnämnderna och förvaltningsutskotten i Hal- lands län, Älvsborgs läns södra område och Västerbottens län ha ansett odiskutabelt, att den avsevärda förbättring, som under de senaste årtiondena kunnat konstateras beträffande avkastningen från nötkreatursbesättningarna, till mycket stor del finge tillskrivas tillkomsten av kulturbeten.

Enligt påpekande från Norrbottens län hade anläggandet av kulturbeten i vissa fall — i första hand när bete—sområdena förlagts till lågmark, kanske gammal havsbotten — ej slagit väl ut. Djurens behov av mineralämnen hade blivit sämre fyllt och sterilitetssvårigheter hade uppträtt. Inom vissa delar av lappmarken och av de övre älvdalarna funnes icke odlade områden med god tillgång på näringsrika och växtkraftiga naturliga beten. Där sådana om- råden förekomme, saknades anledning att anlägga kulturbeten.

Att speciella förhållanden föreligga inom delar av Kopparbergs län be- lyses av vad som anförts i utlåtande från länet. Det har upplysts, att inom Särna socken, varest skogsbetet ovillkorligen måste begagnas om djurbe- ståndet skulle kunna vidmakthållas, i juni 1948 inrättats ett mindre mejeri. främst för att förse Särna kyrksamhälle med konsumtionsmjölk. På grund av denna anordning had-e redan kunnat konstateras en icke obetydlig mjölkök- ning, vilken efter jordbrukarnas eget förmenande bl. a. skulle bero på att man mera än förut utnyttjade skogsbetet för att bevara vallarnas skörd till tryggande av en förbättrad vinterutfodring.

Enligt vad som framhållits från Skaraborgs län kunde— ungdjuren fylla sitt foderbehov även på ej alltför tätbevuxna skogsmarker. Detta syntes vara anledningen till att den fullständiga avvecklingen av skogsbetet. icke fort- skrede i så snabb takt som önskvärt vore.

• Sida 41
•  Original

Lantbruksnämnderna och förvaltningsutskotten i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län ha ansett förevarande spörsmål ligga annorlunda till i fråga om fåren än beträffande de övriga hemdjuren, då fåren för sin trivsel syntes behöva relativt vidsträckta betesmarker och icke med fördel kunna hållas på enbart hårt gödslade kulturbeten.

Så gott som alla lantbruksnämnder och förvaltningsutskott ha även jakande besvarat frågan, om den jordbrukande befolkningen numera i allmänhet hade förståelse för att det gemensamma skogsbetet icke utgjorde en lämplig och fördelaktig betesform. Enligt uttalande från Uppsala län gjorde de, som begagnade sig av skogsbete, detta av nödtvång eller av gammal slentrian eller ock av obenägenhet att offra kostnader för att erhålla kulturbete, där egna erfarenheter från denna driftsform ännu saknades.

Som ett undantag från regeln kan nämnas, att lantbruksnämnden och för- valtningsutskottet i Kalmar läns norra område ansett åsikten, att betesförsörj- ningen genom skogsbete ej vore tidsenlig, icke ha slagit helt igenom. På de mindre brukningsdelarna, där kulturbete ej kunde ordnas utanför åkern, tve- kade man att anlägga sådant bete å denna.

Från Värmlands län har uttalats, att småbrukare, som hölle djur huvud- sakligast för tillgodoseende av husbehovet av mjölk, i regel främst toge hänsyn till kostnaderna för betet och hade ringa förståelse för särskilda kulturåt- gärder beträffande detta.

Likaså har från Kopparbergs län för skogsbygdernas del konstaterats, att befolkningen, där den odlade jorden vore ringa och skogsbetet nödvändigt för att föda kreatursstocken, ansåge skogsbetet vara en självklar nödvändighet. Liknande uttalande har gjorts av lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet ! i Gävleborgs län.

Från Jämtlands län har påpekats, att skogsbetet inom vissa fjällbygder lämnade ett så gott foder, att betet kunde anses nära nog jämförbart med kulturbete på odlad jord. Åsikten om skogsbetet vore i dessa bygder givetvis

% en annan än den gängse, varjämte i allmänhet de yngre jordbrukarna hade större förståelse än de äldre för kulturbetets överlägsenhet i förhållande till skogsbetet.

| Lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha i likaledes i allmänhet med ja besvarat frågan, huruvida de, med hänsyn till

de naturliga förutsättningarna och opinionen å jordbrukarhåll, ansåge tiden

nu vara inne att ta etrt nytt steg på vägen mot skogsbetets. inskränkande eller upp-hörande. Från Kopparbergs län har emellertid denna fråga besvarats med i ett bestämt nej. I en del yttranden, nämligen de från Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs samt Jämtlands län, har uttalats den uppfattningen, att nya lagstiftningsåtgärder icke vore" erforderliga eller önskvärda; och i ett par andra utlåtanden har försiktighet tillråtts i fråga om dylika åtgärder. Det fortsatta arbetet borde enligt vad

• Sida 42
•  Original

som framhållits av åtskilliga lantbruksnämnder och förvaltningsutskott bed drivas på upplysningen-s, undervisningens och bidragsgivningens väg.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Uppsala län ha visserligen ansett en revision av de nuvarande lagbestämmelserna i syfte att inskränka betet på egentlig skogsmark vara lämplig, men däremot befarat, att allmän- heten med oförståelse skulle möta en lagstiftning innebärande förbud mot allt skogsbete, alltså även bete på sådan skogsmark, som inhägnats till betes— hage.

Lantbruksnämnd-en och förvaltningsutskottet i Östergötlands län ha be- tecknat ett generellt förbud mot skogsbetning såsom onödigt, då utvecklingen ändock raskt ginge fram mot skogsbetets upphörande. Ett totalförbud kunde drabba en del jordbrukare hårt-, nämligen i sådana fall, där det under nuva— rande förhållanden icke vore möjligt att ordna betesfrågan på ett rationellt sätt. Vidare förekomme, att jordbrukare, som normalt hade fullt tillräckliga kulturbeten, under någon period av en torr sommar nödgades tillgripa skogs— bete.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Jämtlands län ha hänvisat till att inom de delar av länet, där odlingsbar mark funnes, sedan flera år tillbaka påginge en omfattande nyodlingsverksamhet, som huvudsakligen av- såge att anlägga kulturbeten eller att ersätta tidigare odlad jord, som utlagts till beten. Denna verksamhet torde under de närmaste åren komma att ytter- ligare stegras tack vare de statsbidrag, som utginge till dylika nyodlingar. Den ökade fastighets-sammanslagningen inn-ebure också i många fall ett bättre utgångsläge för lösandet av betesproblemen. Övergången från skogs» till kulturbete komme sålunda att gå så snabbt, att en ny lagstiftning knap— past kunde förväntas påskynda densamma inom de egentliga jordbruksom- rådena.

Betydelsen av skogens betesfredning.

(Frågan 11 till skogsvårdsstyrelserna.)

Samtliga. skogsvårdsstyrelser ha förklarat sig vara av den uppfattningen, att betning av hemdjur åstadkomme skada på skogen; och en del av styrelserna ha understrukit, att den största skadegörelsen föranleddes av getterna och fåren.

Sålunda har skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län placerat betesdjuren såsom skadegörare i följande ordning: getterna, fåren, hästarna och korna. Ett fåtal betesdjur på en stor skogsareal ansåges av styrelsen ej förorsaka. särskilt anmärkningsvärd skada.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har förmält sig hålla före, att skogs— betningen för detta läns vidkommande i stort sett vore av mindre betydelse och att skogskulturerna i regel bleve lyckade utan att kulturfälten behövde inhägnas. Fåren kunde emellertid, där de förekomme i större flockar, göra avsevärd skada.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har konstaterat, att i vanlig halvgles

• Sida 43
•  Original

skogsmark, där inga egentliga föryngringsytor funnes, ett fåtal betande djur icke vållade annan skada än att de i stor utsträckning betade bort spirande lövskogsplanltor. Nötkreaturen syntes mången gång åstadkomma mindre skada än hästarna- och fåren.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att de värsta. skade— görarna utan tvivel utgjordes av getterna samt att efter dessa i ordning komme fåren och de övriga hemdj'uren.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat den uppfattningen, att inom länets kustlandsdel skogsbetning av alla slags hemdjur vore övervägande skadlig för skogen och att inom lappmarken detsamma gällde beträffande get- och fårbetning, medan betning av nötkreatur och hästar där gjorde minst lika stor nytta som skada, bl. a. genom att hålla tillbaka det för barrträdsåter— växten hinderliga, ofta mycket ymniga uppslag av mindervärdig stubb— skottsbjörk, som förekomme på högre belägna torra områden.

Synpunkter och förslag beträffande ändrade ägofredsbestämmelser.

(Frågan 11 till lantbruksnämnderna och hushållningssällskapens förvaltnings-

utskott samt frågan 12 till skogsvårdsstyrelserna.)

Flertalet lantbruksnämnder och förvaltningsmtskott ävensom en del skogs- vårdsstyrel—ser ha underlåtit att redovisa några synpunkter och förslag. I ett par yttranden har uttryckligen motiverats, varför vederbörande intoge en dylik negativ ståndpunkt. Enligt vad lantbruksnämnden och förvaltningsut- skottet i Kopparbergs län anfört syntes utvecklingen mot skogsbetets in— skränkande bäst främjas genom upplysning och bidragsgivning för jordlbru— kets rationalisering och icke genom lagstiftningsåtgärder, vilka förvisso skulle mötas med oförståelse och stark ovilja samt sannolikt medföra en uttunning av befolkningen i skogsbygderna till stort men för framför allt skogsbruket. Såsom framgår av det föregående har även i en del andra yttranden förorda-ts, att det fortsatta arbetet med avlysning av skogsbetet bedreves på upplys- ningens, undervisningens och bidragsgivningens väg.

I ett hänseende ha emellertid en del lantbruksnämnder och förvaltnings- utskott (Östergötlands och Kronobergs läns, Kalmar läns norra områdes samt Blekinge, Hallands och Västmanlands läns) ävensom flertalet skogsvårds— styrelser (fjorton styrelser, de flesta i östra Sverige) förenat sig i ett yrkande om ändring i ägofredslagen, nämligen såvitt gäller fördelningen av stängsel- skyldigheten mellan grannar. Det har framhållits, att den, som hölle betesdjur, helt [borde bära kostnad-en för stängsel mot mark, varå betning ej ägde rum. Av lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Hallands län har yrkandet motiverats därmed, att varje djurägare skäligen borde taga sådan vård om sina djur, att de icke orsakade skada å anna-ns mark, vare sig denna utgjordes av åker eller skog. Det kunde knappast anses riktigt, att en jordbrukare, som önskade betesfreda sin skog, skulle vara skyldig att deltaga i stängselkostnaden på den grund, att en granne fortfarande ville nyttja sin skogsmark till bete.

• Sida 44
•  Original

Det kan nämnas, att Jönköpings läns skogsvårdsstyrelse ifrågasatt att, eftersom en sådan utökning av en djurhållande grannes stängselbörda som den avsedda kunde förväntas möta. opposition från de orter, där skogsbete alltjämt förekomme, utökningen borde träda i kraft först på gemensamt för- slag av vissa länsinstitutioner, exempelvis länsstyrelse, landsting, skogsvårds- styrelse, hushållningssällskap och RLFzs länsförbund samt — eventuellt _— skogsägareförening. Skärpningen skulle sålunda kunna genomföras länsvis i den mån majoritet för förslaget vunnes inom ett län.

Övriga. av lantbruksnämnder, förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelser framställda önskemål om ändringar i ägofredslagen redovisas här nedan.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Uppsala län ha anmärkt, att lagens bestämmelser om stängselskyldighet avsåge endast stängsel i ägo- gräns och icke hägnad i gränsen mellan inägor och till gemensamt bete använd , skogsmark, vilken gräns endast sällan sammanföll'e med fastighetsgräns. | Spörsmålet om hållande av dylik hägnad finge emellertid anses vara den mest ; aktuella stängselfrågan.

Skogsvårdsstyrelsen i samma län har förklarat sig anse, att skogsmark, som läge under föryngring, borde åtnjuta samma skydd mot skadegörelse av , kreatur som odlad mark, oavsett om skogsmarken enligt gammal hävd vore l upplåten till gemensamt bete eller ej. ;

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Södermanlands län ha. , understrukit vikten av att, där sko—gs— eller hagmark överfördes till betesmark, , kravet på att verkligt kulturbete erh'ölles ej eftersattes.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har anfört: Vid anläggning av betes- vallar eller vidtagande av skogsvårdsåtgärder träffades ofta överenskommelse j om betesfred antingen på all skogsmark eller åtminstone på vissa skiften. Det , vore önskvärt, Om sådan överenskommelse kunde göras bindande, så att den , ej saklöst överträddes.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Blekinge län ha framhållit, att en förenkling borde kunna genomföras beträffande handläggningen av ärenden rörande betesreglering å mark, som vore upplåten till gemensamt ! bete. Det torde därvid närmast förtjäna övervägas, huruvida särskild fram- j ställning från vederbörande landsting och hushållningssällskap borde vara i erforderlig för att Kungl. Maj :t skulle äga förordna, att betesreglering finge ; ske inom ett län eller en del därav.

Skogsvårdsstyrelsen i samma län har yttrat: Sedan hundra år tillbaka vore förbud mot skogsbete gällande i Danmark. Att den svenska ägofredslagen icke inrymde en motsvarande bestämmelse avseende åtminstone sydligaste Sverige betrakta-des av skogsmän allmänt som en efterblivenhet. Förbud mot skogsbete annat än i undantagsfall borde genomföras efter en övergångstid av förslagsvis tio eller tjugu år. Skärpta bestämmelser mot skogsbete och ökat allmänt stöd åt kulturbete borde tillämpas under övergångstiden. Vissa undantag borde kunna medgivas, bl. a. för småbruk.

• Sida 45
•  Original

, l ! I | !

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har anfört bl. a. följande: Tiden borde nu kunna anses mogen för en skärpning av vårdnadsplikten, om möjligt genom att borttaga den inskränkning i densamma, som rätten till gemensamt bete enligt 10 % ägofredslagen inn-ebure. Att även för framtiden göra rätten till gemensamt bete avhängig av de förhållanden, som varit rådande den 1 januari 1933, vore ej lämpligt. Utvecklingen hade medfört, att många gamla hägnader på grund av betesfred —— icke på grund av att grannarna uppgivit kravet på. stängselskyldigheten-s fullgörande _— blivit obehövliga och raserats. Även detta talade för att endast sådana, intill varandra liggande fastigheter, som ej genom anläggning av kulturbeten eller annorledes fredat marken från betning av egna djur, borde anses upplåtna till gemensamt bete. Fastighet med kreaturslöst jordbruk borde ej ha fördelen att på denna grund undan- tagas från vad som gällde rörande fastighet med del i gemensamt bete; i detta fall borde de förhållanden, som rådde då kreatursbesättningen avveck— lades, vara avgörande. Reproduktionsskyldigheten beträffande skog, som skada-ts genom olovlig betning, borde helt eller [delvis åvila djurägaren, ifall det rimligen kunde antagas, att föryngringen försenades eller försvårades på grund av betningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat den meningen, att tiden nu torde vara inne för ett totalt förbud, helt naturligt med en viss övergångs— tid, mot den 'förlustbringande brukningsform, som skogsbetet utgjorde. Ett sådant förbud hade gällt och gått att upprätthålla i Danmark under flera hundra år.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat sig anse, att det i en— staka fall skulle för skogsbrukets del vara fördelaktigt, om möjlighet förelåge att helt förbjuda en markägare att låta *beta skogen, därest det kunde påvisas, att uppenbar skada åsamka-des återväxten, och bete kunde utan oskälig kostnad ordnas på annat sätt.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Örebro län ha funnit önsk— värt, att ägare till småställe finge bättre möjlighet än nu att från intilliggande större skogsegendom förvärva tillskottsjord, som vore lämplig till bete.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt, om icke ägofredslagen borde erhålla en sådan formulering, att inhägnade kulturfält fredades mot skogsbetande hemdjur.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Västernorrlands län ha gjort följande uttalande: Kostnad och skyldighet i fråga om stängsel borde, där flera nyttjade gemensamhetsbete, fördelas mellan dem efter den nytta var och en hade av betet. Stängselvitsord borde tillerkännas alla delägare i gemen- samhetsbete rörande stängslet för betets yttergränser. Stängsel borde få upp- sättas med för ändamålet lämpligaste sträckning oberoende av fastighetsgräns. Eventuell intrångs- eller nyttjanderättsersättning borde regleras exempelvis på sätt nu sked-de i fråga om enskilda vägar. Ett nytt begrepp, »hägnadssam— fällighet», borde skapas för område, inom vilket ägarna till betesdjur på det gemensantrma betet prövades ha samfällt intresse av hägnadsfrågan.

• Sida 46
•  Original

Skogsvårdsstyrelsen i samma län har uttalat såsom önskvärt, att ett smidi» gare sätt att genomföra betesreglering åstadkommes.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har betonat, att det för skogsbrukets del skulle vara av stort värde att redan nu få rätten till gemensamt bete för hästar att upphöra. De gällande bestämmelserna i ägofredslagen om påföljd vid överträdelse och om intagning av djur vore ineffektiva och borde om- arbetas.

Lantbruksnämnden och förvaltningsutskottet i Norrbottens län h-a uttalat sig för att —— vid en eventuell skärpning av ägofredslagens bestämmelser — vissa reservat för betning av i första hand får borde upprättas inom de olika bygderna.

Skogsvårdsstyrelsen i sistnämnda län har framhållit, att möjlighet borde» öppnas att ordna betesfrågan även för sådana lägenheter av typen arbetar— småbruk, som bildats efter den 1 januari 1933 och icke genom upplåtelse eller servitut tillförsäkrats bete på annans mark.

I en del yttranden ha. framställts önskemål om åtgärder, som ej ligga inom ramen för .ägofredsutredningens uppdrag.

KAP. V.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ TILLGODOSEENDET AV BETESBEHOVET.

Äldre tidens sommarutfodring av kreatur var grundad på ängs—, hagmarke— och skogsbete. Med de ökade krav, som efter hand framträtt på en rationali- sering av jvor-dbruksdriften, lhar uppmärksamhet ägnats även åt möjligheterna att förbättra betesförhållandena. Emellertid har först under de senaste är— tiondena kreatur-ens sommarutfodring i mera avsevärd omfattning tillgodo- setts genom anläggandet- av särskilda betesvallar.

Utfodringen är väsentligt olika ordnad i skilda delar av landet. Denna olikhet framträder särskilt starkt, om man jämför nordliga Sverige med landet i övrigt.

Tabell 1 avser att belysa detta förhållande, liksom även att visa utfod— ringens förändringar från mitten av 1930-talet. Prim-äruppgifterna till tabel- lens medeltalssiffror äro hämtade från kontrollnämndens redogörelser för kontrollföreningarna. Gemensamt för alla län är att betet ökat i betydelse. Vad som i tabellen betecknas såsom ;bete avser alla betesformer. Anmärk- ning-svärd synes vara den höga andel i fo-derkon-sumtionen, som — jämväl beträffande Norrland _ redovisas för betena. I samtliga län är grönfoder- an-delen i utfodringen liten.1

* Den relativt höga siffran för Jämtlands län under perioden 1934—1938 torde samman- hänga med att särskild norm använts för fodrets klassificering.

• Sida 47
•  Original

Tabell 1. Utfodringens ordnande vid till kontrollföreningarua anslutna nötkreatursbesättningar inom vissa llln [ medeltal för åren 1934—1938 och 1942—1946.

Avkast- Kraftfoder % Saftfoder % Stråfoder % ning Foder- Pcriod per ko enheter . , . i kg per ko Olje. Annat Summa EMI-

mjölk kakor lage

Annat Bete Hö Halm

Norrbottens 1934—38 2 240 1 991 0'0 3 1942—46 2 462 2 073 086

Jämtlands 1934—38 2 164 1 723 004 1942—46 2 475 2 042 052 Västernorrlands 1934—38 2 583 2 039 ” 082 1942—46 2 654 2 222 1'76 Värmlands 1934—38 3 019 2 411 1'64 1942—46 3038 2536 4'81

Uppsala 1934—38 3 273 2 495 208 1942—46 3 212 2 642 3'51

Östergötlands 1934—38 3 413 2 681 060 1942—46 3 499 2 762 53-17 Kronobergs 1934—38 3 036 2 269 012 1942—46 3 238 2 627 208

Malmöhus 1934—38 4 127 3 124 ”022 1942—46 3 947 3 074 1'29

¹ Medeltal av 4 år, — ' Medaltal av 3 år.

• Sida 48
•  Original

Sommarfodret under betesgången erhålles — såsom framgår av de genom utredningens försorg införskaffade, i kap. IV återgivna upplysningarna — fortfarande från betesmarker av mycket skiftande slag. Sålunda förekomma skogsbeten, fäbodbeten, fjällbeten, beten på hag— och ängsmarker (kultiverad och annan betesäng), beten på betesvallar anlagda å åkerjord samt beten på de egentliga slåttervallarna, varvid huvudsakligen återväxten utnyttjas. Huru mycket av den totala mängden tillvaratagna betesfoderenheter, som härrör från envar av de olika kategorierna betesmark, kan ej usiff-ermässigt angivas. Fördelningen kan endast antydas genom exempel. Vid 1944 års jordbruks- räkning erhöllos bl. 3. de arealuppgifter rörande vissa slag av betesmark, som ingå. i tabell 2.

Tabell 2. Arealen (i hektar) av olika betesmarker inom vissa län och i hela landet enligt 1944 års jordbruksräkning.

Län Vall till bete Kultiverad Annan

och grönfoder betesa'ng betesfing Norrbottens .............. 3 300 1 500 19 600 Jämtlands ................ 1 500 2 600 20 500 Värmlands .............. 16 200 3 000 27 900 Uppsala .................. 12 500 2 900 12 000 Ostergötlands ............ 8 800 19 400 48 200 Kronobergs .............. 6 900 9 300 29 800 Malmöhus ................ 24 300 9 400 19 100 Hela landet .............. 270 tll) 129 711) 573 411)

De tre i tabellen upptagna [grupperna betesmark äro av högst olika värde ur produktionssynpunlkt. Den såsom >>vall till bete och grönfoder» beteck- nade betesmarken, vilken utgöres av åkerjordsbeten, besitter — därest äldre slåttervallar undantagas — den högsta produktionsförmågan. Därnäst kom- mer den »kultiverade betesängen», vars avkastning dock torde variera avse- värt. »Annan betesängv» lärer ur produktionssynpunkt i allmänhet ej mycket skilja sig från skogsmark.

Det anförda siffermatenialet ger ingen klarhet beträffande frågan om vare sig slåttervallarnas eller skogsmarkens produktion av betesfoder. En viss ledning vid bedöman-det av spörsmålet om hur stor mängd betesfoderenheter, som uttages från slåttervallarna, synes emellertid kunna hämtas från upp— gifter rörande de s. k. studiegårdarn-a i Norrland. För dessa gårdar red-o— visa-s nämligen erhållen mängd betesfoderenheter från 1) betesvall på åker, 2) övrig betesmark och 3) efterbete. I tabell 3 angives den mängd foderen— heter i form av 'bete, som i medeltal för åren 1943—1945 producerades vid nämnda gårdar. Därvid ha desamma uppdelats i tre storleksgrupper, var— jämte Robertsfors egendom redovisats lför sig.

En mycket tydlig tendens framträder i det återgivna materialet, i det att den från åkerbetet producerade mängden betesfoderenheter visar sig ut— göra en vida högre andel av hela produktionen för de stora gårdarna än för

• Sida 49
•  Original

Tabell 3. Betesprodaktionen vid studiegårdarna i medeltal per gård för åren 1943—1945 (vid Robertsfors för åren 1944—1945).

Grupp 1 Grupp 11 Grupp 111 Robertsfors Antal gårdar ................ 6 6 13 1 Areal jordbruksjord 1 hektar, medeltal .................. 26 89 13'9 139'5

Prod. mängd betesf. -e.

Betesvall å åker .......... 42 754 1 623 33 300 Ovrig betesmark .......... 1 001 2 821 2 693 4 610 Efterbete å slåttervall 806 1 982 2 242 17 190

Summa 1 849 5 557 6 558 54 B(X)

Procentisk fördelning.

Betesvall å åker .......... 2 13 25 60 Övrig betesmark .......... 54 51 41 8 Efterbete å slåttervall 44 36 34 32

Summa 100 100 100 100

de små. Å gårdar tillhörande grupp I, vilken omfattar gårdar med mindre än 5 hektar jordbruksjord, tagas endast 2 % av den totala produktionen från betesvallar på åker. För gårdar mellan 10 ooh 20 hektar (grupp III) stiger denna procentsiffra till 25. De små gårdarna hämta fodret väsentligen från annan betesmark ('betesäng, hagmark och skog), varjämte de i större ut— sträckning än övniga gårdar nyttja slåttervallarna för bete (ande-lsprocent 44). För gårdar över 5 hektar förändras sistnämnda procenttal ej så mycket med gårdarnas stigande storlek; det ligger vid i genomsnitt 34. Ungefär en tredje— del av allt betesfodret tages alltså från slåttervallarna.

En liknande siffra har även vid undersökningar, som utförts av doktor A. Jäntti, framkommit i fråga om sommarutfodringen i Finland. Vid under— sökningarna, vilka voro mycket omfattande, erhölls den uppdelning av fodret

| på betesmark av olika slag, som angives i tabell 4.

Tabell 4. Uppdelningen av sommarfodret på betesmark av olika slag i Flnlrmd. Andvänd mängd

. Betesmark betesfoder, % " totala 1 milj. f.-e. sommarfodret

Vall å åkerjord (betad hela sommaren) 255 18'0

Efterbete å slåttervall .................. 407 288 Kulturbete .............................. 37 26 Vägkanter m. m ......................... 32 23 Intensivt skogsbete .................... 181 128 lnhägnad, betad skog .................. 295 208 Ohägnad, » » .................. 176 124 Naturlig äng ............................ 32 23

Summa 1415 100-o

• Sida 50
•  Original

Den i tabell 4 angivna procentiska andelen för efterbete, nära 29 %, synes väl korrespondera med den vid stu—diegårdsmaterialet enligt tabell 3 funna nå 34 %.

Av de i tabell 3 upptagna tretton studiegårdarna i grupp III hade år 1945 fyra gårdar kulturbete på annan mark än åker, för grupp 11 var så fallet beträffande en gård och .för grupp I likaså i fråga om en gård. Av samtliga tjugufem gårdar i de tre grupperna hade under nämnda år endast tre ej någon betesgång på mark utanför åkern. Detta innebär, att flertalet gårdar nyttjade sådana svagare 'beten, vilka ej kunna rubriceras som kulturbeten.

Mjölkav—kastningen per 'ko har under senare år undergått en väsentlig steg- ring, i synnerhet inom de nordligaste länen. Till belysande av detta för— hållande återgivas i tabell 5 vissa siffror rörande de till kontrollföreningarna anslutna besättningarna.

Tabell 5. Avkastningen per ko inom vissa län under perioden 1945—1946.

1 procent av avkast-

Lä" Kg 4 % mlölk ningen 1934—1938 Norrbottens .................. 2 737 122 Jämtlands .................... 2 672 123 Värmlands .................. 3 288 109 Uppsala ...................... 3 478 106 Ostergötlands ................ 3 826 1 12 Kronobergs .................. 3 425 1 13 Malmöhus .................... 4 020 97

Även den vid mejerierna invägda mjölkmängden har på sistone visat en ansenlig ökning. På basis av primäruppgifter från Svenska mejeriernas riks- förening har beräkning skett av den årliga invägningen vid mejerierna inom vissa län och i hela landet (tabell 6). Siffrorna avse perioderna 1934—1938 och 1945—1950.

Tabell 6. Mängden invägd mjölk vid samtliga mejerier inom vissa län och i hela landet i medeltal för åren 1934—1938 och 1945—1950.

Län Invägd mjölk i ton per år 1945—1950 iprocent 1934—1938 1945—1950 av 1934—1938 Norrbottens .............. 24 600 66 800 272 Jämtlands .............. 18 500 64 800 350 Värmlands .............. 51 400 114 700 223 Uppsala .................. 76 000 104 700 138 Östergötlands ............ 200 500 239 300 120 Kronobergs .............. 57 700 1 16 800 202 Hela landet 2 730000 3 546 000 130

Den i tabell 6 redovisade ökningen i mängden invägd mjölk från perioden 1934—1938 till perioden 1945—1950 torde kunna !hänföras dels till en ökning av antalet leverantörer och av mängden levererad mjölk per leverantör i för-

• Sida 51
•  Original

hållande till den totalt producerade dels ock till den ökade mjölkavkast- ningen per ko. Huru mycket som beror på envar av de olika faktorerna kan ej avgöras. Men den i det föregående påvisade ökningen av mjölkproduk- tionen per ko inom de kontrollerade besättningarna har säkerligen en mot— svarighet inom de icke kontrollerade. Därest ökningen för samtliga besätt— ningar varit lika stor som för kontrollbesättningama, skulle detta innebära, att denna ökning svarade för ungefär en tredjedel av ökningen i mängden in- vägd mjölk.

Den konstaterade stegringen i mjölkproduktionen per ko vid de kontrol- lerade besättningarna tor-de finna sin förklaring i flera omständigheter. Det bör erinras om att stegringen måhända skulle ha varit annorlunda och möj- ligen större, om besättningarna varit desamma under de båda jämförelse— * perioderna. Nu har efter hand till kontrollen anslutits ett flertal nya besätt— ningar, och vad detta inneburit i avkastningsförändringar låter sig svårligen fast-slås.

Det är säkerligen genom flera samverkan-de faktorer, som mjölkproduk- tionsstegringen kommit till stånd. Vad betet härvidlag betytt kan ej utredas.- Men det lärer vara ställt utom allt tvivel att en viktig orsak till produktions- stegringen måste sökas i utökningen av kulturbetesarealen.

I det föregående ha lämnats uppgifter angående förekomsten av beten av skilda slag. Förhållandena kunna skifta såväl för olika delar av landet som för jordbruk av varierande typer. Härav följer att betesfrågan ej kommer att ha samma innebörd ur ekonomiska och sociala synpunkter för jordbruken i gemen. Med hänsyn till detta förhållande har upprättats en promemoria

, till belysande av vissa härmed sammanhängande spörsmål (Bilaga B).

Innan de skäl, vilka .ur jordbrukssynpunkt tala för en övergång från skogs- : till kulturbete, upptagas till behandling, synes lämpligt att beröra de , olägenheter, som skogsbetet ur skoglig synpunkt medför. | Beträffande spörsmålet om skogsbetningens inverkan på skogen förefaller numera — såsom även kan utläsa-s ur svaren på de frågor, som av utred- l ningen framställts till skogsvårdsstyrelserna — i stort sett enighet råda där- om, att genom dylik betning betydande skada vållas å skogen. Tidigare ha meningarna rörande detta spörsmål ofta gått starkt isär. Från skogsbetes- anhängarnas sida har gjorts gällande, att den skada, djuren gjorde på sko- gen — om sådan skada över huvud taget kunde påvisas — vore så obetydlig, att den ur skogs-skötselns synpunkt ej motiverade ett avlysande av skogs— betet. Som bevis för riktigheten av detta påstående har vanligen åberopats den omständigheten, att de förefintliga :skogs'bestånden uppkommit under fri skogsbetning men det oaktat i allmänhet vore av mycket tillfredsställande art. Härvid har i regel förbisetts, att dessa bestånd grundlagts under förut- sättningar, som icke längre föreligga eller kunna förväntas återkomma. De bästa och v-irkesrikaste skogarna ha nämligen till betydande del uppkom-

• Sida 52
•  Original

mit [på gamla »brännor», ofta av mycket stor vidd, där föryngringsmöjlig- heterna genom brandens inverkan på humu-stillståndet varit synnerligen gynnsamma. De betande kreaturen-s antal i förhållande till »brännornas» areal var dessutom ringa på en tid, då bebyggelsen var sparsammare än f. n., varför betningen icke förorsakade någon allvarlig skada på den rikliga åter— växten. Ett helt annat förhållande råder vid modernt skogsbruk. Skogens föryngring sker på till arealen ofta starkt begränsade trakthyggen eller luckor, som upptagas vid avverkningarna. Genom de praktiska svårigheter, som möta att även i de fall, då så vore önskvärt, efter avverkningen av- bränna hyggestrakterna, bli skogen-s föryngringsmöjligheter avsevärt sämre än de voro på de forna »brännorna». Kreaturens antal har dessutom betyd— ligt ökats under de senaste århundradena. Betesdjuren samlas gärna på de begränsade hyggesarealerna, då gräsväxten där är bättre än inom skogen i övrigt och djur-en under vis-sa delar av sommaren trivas på de öppna ytorna. Trampskad—orna på plantor försvåra barr-skogens föryngring och bortbet- ningen av löv blir ofta katastrof-al för lövskogen-s. Att inom skälig tid efter avverkning erhålla nöjakti—g föryngring — det krav som gällande skogsvård-s— lag uppställer beträffande det enskilda skogsbruket — är därför, så länge det fria skogsbetet består, förenat med stora svårigheter. En fredning av skogen mot betning är med andra ord en viktig förutsättning för att sko- gens återväxt skall .bli fullgod och :för att därmed en önskvärd produktion av skogsmarken skall kunna utvinnas. Detta förhållande är ensartat, oav- sett om återväxten skall tillgodoses genom skogsodling eller genom själv— föryngring. Med det värde, lövträdsvirket under senare tid fått som rå— vara för träindustrien, ha skogsbetets skadeverkningar än ytterligare accen- tuerats, då den önskvärda lövträdsinblandningen i bestånden ofta helt spo— lieras genom kreatur-ens betning. Den under betningen uppkomna föryng- ringen blir gles och ojämn, varigenom marken illa utnyttjas, samt ger jäm— väl upphov till bestånd av dålig kvalitet. Trädens växtform tar ska-da såväl genom betesdjur—ens direkta åverkan som genom den bristande slutenheten i bestånden. Även rötfrekvensen i granskogarna har ett konstaterat sam— band med betningen. De genom denna åstadkomna stam— och rot-såren på växande träd medföra sålunda risk för rötangrepp. Slutligen kunna djuren igentrampa diken och över huvud taget för-dyra underhållet av sådana.

Om man betraktar betesfrågan ur jordbrukssynpumkt, kan konstateras, att ett välskött kulturbete är i stånd att verksamt bidraga till att upprätthålla en hög produktion av mjölk, medan däremot ett dåligt naturligt bete ofta icke möjliggör en önskvärd produktion, i varje fall ej när det gäller större djur såsom våra nötkreatur. Mången gång äro betona i skogsmarken så svaga, att de endast förslå att förse djuren med underhållsfoder. Från skogs— betena skilja sig betena på sämre hagmarker och naturliga ängar ej mycket. Vanlig-en visar sig betestillgången på dessa [beten otillräcklig för den krea— tur-sstock, som utsläppes. Särskilt under vår och höst kan fodertillgången

• Sida 53
•  Original

» > I i

bli mycket knapp. Talrika exempel på den starka nedgång i mjölkproduktio- nen, som ett undermåligt bete föranleder, kunna anföras från kontrollför— eningarn'a. I somliga fall har skillnaden mellan mjölkavkastningen under sista kontrollperioden före och första perioden efter utsläppninge-n .på betet befunnits uppgå till mellan 30 och 50 % av hela mjölkmängden. Utom mins— kad produktion följer med skogs— och liknande bete också risk för att djuren utsättas för vissa sjukdomar och för olycksfall.

Om djuren endast ha tillgång till de lbeten, som skogsmarken erbjuder, blir följden antingen en dålig husdjursskötsel med svaga besättningar och liten avkastning eller att produktionen väsentligen försiggår under stallfod— ringsperioden. För uppnåendet av en ökad produktion kräves, att kalvnings— tiden förlägges till 'en sådan period, att produktionen kommer under vinter— halvåret, eller ock en övergång till stallfodring även under en del av som- maren. I bägge fallen kommer betet att allt för litet bidraga till den totala produktionen. Denna blir utan tvivel mindre lönsam än om goda kultur- betesmarker finnas, som göra det möjligt att låta betet täcka en stor del av hela foderbehovet.

Genom 'en rationell betesskötsel kan Ikraftfoderförbmkningen under :betes- gången inskränka-s till en dbetydlighet utan att detta behöver inverka men- ligt på produktionen. När en besättning har tillgång till goda gödslade beten, kunna djuren också ofta släppas på bete ett par veckor tidigare om våren än vad fallet är när enda-st enkla naturliga 'beten stå till buds. Över huvud taget kan genom en rationell lbetesskötsel erhållas ett billigt produ- cera.-t foder.

Vidare iblir dju-rskötseln vid en ändamålsenlig beteskultur mindre arbets- krävande än då djuren beta på skogen. Arbetet underlättas i synnerhet för dem, som handhava mjölkningen och därmed sammanhängande göromål.

Till det sagda kommer, att för kulturbeten behöv-er tagas i anspråk väsent- ligt mindre nrarkareal än som erfordras för naturliga beten. Medan vid *b'eten av förstnämnda slag ej kräves mera än 0,3—0,5 hektar för varje nötkreaturs- enhet, måste vid naturliga beten ofta räknas med sju år åtta gånger större areal. Efter hand som kraven på jord för uppodling ökas, blir det därför mångenstädes nödvändigt att övergå till kulturbetesanläggning för att fram- bringa tillräcklig mängd betesfoder på förhållandevis liten are-al.

Med de påvisade fördelarna måste den rationella betesskötseln anses vara ett verksamt medel att förbättra det ekonomiska resultatet av jordbruks- driften både när kulturbetet ersätter stallfodringen under en större del av sommaren och när det träder i stället för bete på skogbärande eller annan ej kultiverad mark.

Vad ovan anförts om skogsbetets skadeverkningar på skogen ävensom om de fördelar för jordbruket, som en övergång från skogs— till kulturbete med— för, har närmast avseende a nötkreaturens betning men äger i tillämpliga delar giltighet även i fråga om hästarnas. Den skada, hästarna vid skogs-

• Sida 54
•  Original

betning vålla, torde f. ö. vara större än den, som föranledes av nötkreaturen. Därtill kommer, att hästarna under dylik betning äro utsatta för en hel del sju'kdom-srisker. Bland sjukdomarna kan särskilt nämnas smittosam blodbrist.

Beträffande getter-na och fåren kunna —— såsom understrukit/s i flera av yttrandena från .skogsvårdsstyrelserna —— i synnerhet de förra åstadkomma anmärkningsvärt svåra skador på skogsbestånden. Getterna böra därför en- dast i undantagsfall släppas på skogsbete. Vad fåren angår behöva de, en- ligt vis-sa av yttrandena, förhållandevis stora arealer för sin betesgång, efter- som de på mindre arealer lätt få inälvsparasiter, vilket kan förorsaka allvar- liga förluster. Ur produktionssynpunkt kan skogsbetet vara tillräckligt för fåren. Dessa djur vålla emellertid värre skador på skogsbestånden, speciellt på yngre barr- och lövträdsplantor, än nötkreaturen och hästarna. Om fåren gå utan tillsyn på skogsbete, lbli de dessutom ofta föremål för angrepp av rov— djur och hundar. Betesfrågan för fårens del är därför vanligen svårlöst. Ett par nya metoder för att komma till rätta med densamma ha under se— nare år prövats. Sålunda ha bl. a. inom vissa skogsvårdsområden i Norr- land anlagts, utom kultur-betesmarker för hästar och nötkreatur, jämväl sär- skilda .fårbeten, vilka utgöra-s av något röjd, inhägnad skogsmark. Där få fåren gå på bete omväxlande med betesgång å andra betesmarker. Anord- ningen är tillfredsställande men ganska dyrbar, eftersom för fåren fordras mycket effektiva hägnader. Metoden torde dock böra ytterligare prövas. Måhända är det möjligt att förenkla och därmed förbilliga bägn-aderna.

I det föregående ha två slag av kulturbetesmark berörts, nämligen kultia verad bete-säng (eller hagmark) och betesmark, anlagd på åkerodlad jord. Båda slagen av betesmark ha under senare (år ökat i areal.

Frågan, vilken behandling som skall ägnas mark för anläggning av betes— vall, är av ganska komplicerad natur. Det gäller att bedöma vilken mark som bäst kan nyttjas i betesdriften, vilken markberedning som är ekono- miskt mest fördelaktig, huru betesmarken bör förläggas i förhållande till ladu- gården m. 111.

Svenska betes- och vallföreningen utförde under 1930-talet undersökningar av behandlingsmetodens inflytande på anläggningskostnad och avkastning beträffande b'etesvall. Undersökningsmomenten utgjordes av djup och ytlig behandling, varvid djupbehandlingen i stort sett innebar, att marken be— reddes -till åker. Resultaten, som här endas-t summari-skt kunna återgivas, inneburo, att de djupbehandlade dela-rna visade sig lämna den högsta av— ka-stningen, något som dock var mest framträdande under de första åren. Skördeökningen var emellertid så avsevärd, attt foderenhetskostnaden blev lägre vid denna behandlingsform än vid ytlig behandling. I tabell 7 angives den vid undersökningarna för vardera formen framkomna kostnaden per foderenhe-t i medeltal för åren 1933—1936.

• Sida 55
•  Original

l l

Tabell 7. Behandlingsmetodens inflytande på anläggningskostnad beträffande betesvall enligt gjorda försök.

Kostnad per ['.-8.

Försöksplats Behandling öre

Nordvik, Västernorrlands län ............ grundlig 7'28 ytlig 7'37 Brattby, Västerbottens län .............. grundlig 9'35

ytlig 10'30

Den praktiska erfarenheten från betesanläggningar synes också i allmän- het tala för att jorden bör underkasta-s en grundlig bearbetning, när icke kostnaden därför blir 'oproportionerligt hög. En hel del betesmarker, rtill— komna genom ytlig och svag behandling av marken, förefalla icke ha blivit den tillgång för sommarutfodringen, som förvänta-ts. Delvis torde detta för- hållande samman—hänga med att des-sa betesmarker icke blivit föremål för samma intresse med avseende å skötseln som beten på åkerodlad jord, men avkastningen har även mången gång blivit svag, trots en något så när till- freds-ställande skötsel. Det nu sagda gäller särskilt i fråga om bete-sanlägg— ningar i norra »Sverige. De klimatiska betingelserna därstädes medföra lång- sam omsättning och mindre livlig verksamhet av mikroorganismer i jorden. För att bereda kulturväxterna trivsel är det nödvändigt att den norrländska skogsmarken-s ofta svårartade råhumus-täcke brukas in i underliggande jord— lager sam-t bringas till förm-ultning genom luftning och främjande av ett rikare bakterieliv. Detta kan ske endast genom plöjning eller, om stenföre- komsten är alltför hinderlig därför, genom intensiv bearbetning med betes- kultivator.

Även av andra skäl än de anty-dda är en så vitt möjligt fullständig odling av betesmarken att förorda. Därigenom underlättas betenas omläggning. Odlingen av betesmarken ger också jondbrukaren möjlighet att, om så an- ses erforderligt, låta denna mark ingå i normal cirkulation. Slutligen skapas genom odlingen garanti för att betena bli väl underhållna och ordentligt nyttjade.

De betesanläggningar, som »f. n. komma till utförande, förläggas i allmän- het — för att underlätta skötseln av djuren — i närheten av ekonomibyggna— derna. Ofta måste redan odlad jord tagas i anspråk för anläggandet och vid behov ersättningsodling för andra grödor utföras på nyodlad mark.

Regeln att naturbetena böra ersättas med kulturbeten och att betena av sistnämnda slag böra anläggas [på åker—odlad jord kan icke undantagslöst upp— rätthållas. Åtskilliga marker kunna ur kostnadssyn-punvkt icke lämpligen om- läggas till åkerjord. Naturbetena böra ej heller generellt utdömas såsom icke användbara. Vissa betesängar kring sjöar och älv-stränder liksom också i fjällbygderna, vissa slag av .fä'bodbete'n etc. ha sitt fulla berättigande i mo— dern beteskultur. Men förutsättningarna därför äro dels att deras jordmån möjliggör en tillfredsställande produktion och dels att denna verkligen vid—

• Sida 56
•  Original

makthålles genom en rationell skötsel. En del svagare avkastande betes- marker kunna f. ö. nyttjas av mindre foderkrävande djur.

Gentemot förslag om anläggande av kulturbeten hänvisas ofta till att detta är förbundet med mer eller mindre bety-dande utgifter, medan skogsbetet förmenas gratis stå. till förfogande. Vad angår sistnämnda åsikt har redan i det föregående konstaterats, att skogsbetet medför avsevärda kostnader i form av minskad avkastning av skogsbruket, ehunu något material, som i siffror bevisar att så är fallet, icke .torde finna-s tillgänglig—t. Tyvärr är ej heller närmare klarlagt, vilka utgifter anläggandet av kulturbeten drager under olika förhållanden, det må gälla beten på åkerodlad jord eller enklare kultiverade beten. Detsamma gällerd viss mån beträffande frågan, huru av- kastningen av djurhållningen påverkas av en övergång från :skogs- till kulturbete.1 Utredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att den tidigare tveksamma inställningen till frågan om [kulturbetets överlägsen— het över skogsbetet synes ha alltmera 'frångåtts på grund av den utav hus— hållning—ssällskaipen in. fl. utövade upplysningsverksamheten och i anledning av de försök, som kommit till stånd på initiativ från det ena eller andra hållet. Belägg för riktigheten av denna utredningens uppfattning har er— hållits genom de uttalanden, som gjorts av de lokala organ, till vilka utred— ningen vän-t sig med sina skriftliga förfrågningar.

IBeträfrf—ande frågan om kostnaderna för anläggandet av kulturbeten genom nyodling må anmärkas, att en rationell planläggning av nyodlingen, en in- gående granskning av markens lämplighet för [ändamålet m. fl. åtgärder kunna medverka till att minska berörda kostnader. De nya maskinella hjälpmedlen för nyodling -— tillräckligt kraftiga traktorer med goda nyodlingsredskap, nyodlingsplogar m. m. —— lämna nu avsevärt bättre resurser än tidigare för nyodlingens genomförande samt nedbringa väsentligt både tiden och kost- naderna för densamma. 'Sannolikt är i detta avseende ytterligare att uppnå, sedan mera erfarenhet vunnits.

Vid den nyodling för anordnande av kulturbeten, som hittills skett, har den nyodlade arealen antingen direkt nyttjats för bete eller haft karaktär av ersättningsodling för åkerjord, som tagits i anspråk för bete. Säkerligen måste också framgent nyodling i avsevärd omfattning tillgripas för erhål- lande av erforderliga betesanläggningar. En förhållandevis betydande del av landets j-ordibruksfastigheter _— särskil-t i Norrland —— äro av den ringa stor-

1 Det må anmärkas, att fr. o. m. budgetåret 1949—1950 särskilda anslag anvisats för betesförsök i Norrland. Bland de problem, som ansetts böra, göras till föremål för prövning vid dessa försök. ha angivits följande: bedömning av markunderlaget för nyodling och betes- anläggning, nyodlingens genomförande, betats anläggning, val av fröblandning, utnyttjande av konstgödsel och kalk, insåningsmetodik, betenas skötsel, fållindelning, övergödsling, bet- ningsintensitet, behandling och skötsel av genom enklare kulturåtgårder framställda betes- marker, behandling och skötsel av sådana fäbodbeten, vilka kunna. utnyttjas med anordningar både för maskinell mjölkning och för transport av mjölken till befintliga mejerier, ävensom bedömning av Skogsbetets värde.

• Sida 57
•  Original

leksordning, att med bibehållandet av befintliga besättningar den nuvarande odlade arealen ej förslår även för betesanläggningar till sommarfodenbelhovet. Visserligen torde ett mera intensivt nyttjande av nämnda areal stundom kunna ge nikligare sommarfoder och medföra sådan ökning i produktionen över huvud taget, att arealen blir tillräcklig jämväl för beten, men detta lärer gälla endast i begränsad utsträckning.

Beträffande frågan, om svårigheter kunna möta, då det gäller att upp- bringa erforderlig mark för anordnande av kulturbeten, må. hänvisas _ för- utom till vad de hörda lvokalorganen härutinnan uppgivit — till vissa kal- kyler i en bilaga till en på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté verkställd utredning angående den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget (SOU 1946:39).

Berörda kalkyler, som samman-ställts av professor G. Nilsson—Leissner i i samarbete med *Svenska v-all— och mosskulturförening—ens tjänstemän, utvisa

bl. a., att under förutsättning att skogsbetet upphör behovet av betesmarker

kan uppskattas på följande sätt:

Antal tusental hektar

Betesvallar Kultiverade

på åker naturliga beten Södra och mellersta Sverige ............ 385 642 Kopparbergs och Gävleborgs län ...... 25 49 Egentliga Norrland ...................... 19 89

Den angivna proportionen mellan betesvallar på åker och kultiverade naturliga beten grundas på en uppskattning av betningens nuvarande1 för- delning å nämnda båda marksla-g. Emellertid är åtminstone för Norrlands del en väsentlig förskjutning önskvärd i riktning mot ett ökat utnyttjande av den åkerodlade jorden.

Med de önskvärda arealer-na enligt förestående överslagsberäkningar ha.

; jämförts befintliga arealer slåtter- och betesvallar. Jämförelsen har givit ,' följande resultat (i tusental hektar): i På åkerjord

' slätter- betes- Naturlig äng . Södra och mellersta Sverige vallar vallar för bete f Nuvarande (för ängen 1937) ...... 960 288 521 Qnskvärda ........................ 743 385 642 Overskott .......................... 217 — — Brist .............................. — 98 121 P å ä k e r j 0 r (1 slåtter- betes- Naturlig äng Kopparbergs och Gävleborgs län vallar vallar för bete * Nuvarande (för ängen 1937) ...... 121 11 42 l Qnskvärda ........................ 85 25 49 Overskott .......................... 36 — —— Brist .............................. — 14 7

¹ De i kalkylerna och i kommentarerna. till desamma berörda förhållandena hänföra'sig givetvis till tiden för kalkylernas tillkomst. '

• Sida 58
•  Original

slåtter. betes- Naturlig äng Egentliga Norrland vallar vallar för bete Nuvarande (för ängen 1937) ...... 261 14 120 Onskvärda ........................ 192 19 89 Overskott .......................... 69 — 31 Brist .............................. — 5 _

Till de återgivna kalkylerna ha lämnats följande kommentarer.

För Göta- och Svealand skulle — — — en brist av betesvallar på åker före- ligga men i stället har man ett dubbelt så stort överskott av slåttervallar, varför åkerarealen mera än väl kunde räcka för det kreatursantal som förekom 1937.

Om man tänker sig att all-a kultiverade betesmarker å naturlig mark utladres på sådan areal, som i statistiken upptages som naturlig äng, skulle en brist på 121 000 hektar föreligga. Emellertid användes ännu skogsbete i så stor utsträck» ning, att detta motsvarar över 2000O hektar kultiverad naturlig mark och 15 000 hektar betesvall på åkerjord. Härtill kommer, att de kultiverade betesmarkerna många gånger anläggas på skogsmark, varför bristen i verkligheten blir mycket liten om ens någon. I varje fall är överskottet av slåttervall så stort att det mera än väl täcker bristen såväl på betesvallar å åkerjord som kultiverade betes- marker på naturlig mark.

Rättvisligen må framhållas att en god del av den till bete använda naturliga ängen icke är lämplig för krultiv-ering till betesmark, men nyss anförda resone— mang håller i alla fall streck.

För Kopparbergs och Gävleborgs län skulle bristen på betesvallar uppgå till 14 000 hektar, men även här kan man räkna med ett relativt stort överskott av slåttervallar.

Beträffande naturlig äng skulle en brist föreligga, och bristen blir så mycket större, om man betänker att en rätt hög procent av den naturliga ängen icke lämpar sig för kultivering för bete. I detta fall är dock utläggning av skogs- mark till bete ännu mera framträdande, varför bristen i verkligheten torde bli ganska liten. F. n. utnyttjas skogsbetet i så hög grad, att det egentligen är över- skott av naturlig mark, om all naturlig äng kunde kultiveras till bete.

För egentliga Norrland skulle enligt beräkningarna brist föreligga blott för betesvallar på åkerjord. Även om naturlig äng förekommer i så stor utsträck- ning att den mera än väl skulle räcka, om blott tre fjärdedelar kultiverades till bete, har det dock visat sig att man i mycket stor utsträckning måste taga skogs— mark i anspråk för kultivering till bete. Orsaken ligger ej blott däri, att många ängar äro olämpliga för beteskultur utan också i mycket hög grad däri att för— delningen är ojämn. Överskottet av slåttervallar är dock stort och kan flerfal- digt täcka bristen. F. n. är behovet av kultiverad naturlig betesmark på grund av det förekommande skogsbetet minst 20000 hektar mindre än det ovan be— räknade.

Genom en viss omläggning av vallarealerna skulle i hela landet den nuva— rande kreatursstocken kunna underhållas, utan att detta behövde inkräkta på annan odling. I det föregående1 har emellertid visats, att vallodlingen på många— handa vis kan väsentligen intensifieras och förbättras och vallfodret effektivare tillvar-ataga-s. Härigenom kunna mycket stora värden vinnas och arealavkast ningen väsentligen ökas, varför 'det ingalunda ligger utom möjligheternas gräns att efter en grundlig rationalisering av vallodlingen på samma arealer producera tillräckligt vallfoder för en djurstock, som är minst 10 % större, än den vi för tillfället ha. Om priserna på anim-alieprodiuktionen skulle bli höga, vore en

1 Se SOU 1946:39 s. 85—96. 58

• Sida 59
•  Original

sådan utveckling långt ifrån otänkbar. Om däremot prisutvecklingen skulle gå i motsatt riktning, finge man kanske i stället räkna med en extensifiering, en billigare drift och lägre arealskördar.

Särskilt vad Norrland angår bör uppmärksammas, att för anläggning av betesmark stå till förfogande både fastmarks- och torvjordar. Fastmarks- j-ordarna äro av skilda slag och icke alla lämpliga till betesmark. Ett studium av jordarten och den naturliga vegetationen ger en god vägledning vid mark- valet. Torvjordarna kunna giva 'bra betesmarker, men betesgången bör som regel ej hel-t baseras på torvjordsbeten. Tillväxten kommer vanligen sent igång på dessa beten, men de bli värdefulla som komplement till fastmarks» betena under högsommaren, då sistnämnda beten vanligen visa en försvag- ning i produktionen.

Ett sätt att anskaffa lbeten, som synes vara förtjänt att övervägas, är in— köp av vanhävdad eller öde jord, där sådan finnes tillgänglig. På icke få ställen inom landet anträffas dylik jord, som lätt och med avsevärd fördel skulle kunna utläggas till beten. Ur all-män rationaliseri'ngssynpunkt kan ett sådant förfarande mången gång vara ändamålsenligt.

De sätt att anskaffa mark för betesanläggningar, som i det föregående ibe- rörts, ha avsett bildandet av betesmark för en enda fastighets behov. Emel- lertid kan beträffande de minsta fastigheterna ifrågasättas, om det är lön- samt att anlägga särskild 'betesmark för varje fastighet. Vissa kostnader bli nämligen per arealen—het betesmark högre vid mindre bete-sanläggningar än vid större. Denna merkostnad kan undvikas genom anordnande av gemen- samhetsbeten. Exempel på sådana beten, avsedda för hästar och ungdjur, ha lämnats i svaren på de av utredningen avlåtna förfrågningarna till de lokala lant—bruksorganen. De i Norrland anlagda gemensamhetsbetena för hästar ha visat sig ändamålsenliga speciellt vid unghästuppfödningen. På vissa platser, bl. a. i Björna och Ådalen på Mo och Domsjö aktiebolags respektive Björkå aktiebolags ägor, ha gemensamhetsbeten med framgång prövats även för nötkreatur. Beträffande lfåren må framhållas, att de dryga hägnadskostnader, som anläggandet av fårbeten kräver, kunna per djur räk— nat 'förbilligas, då. sambete för flera ägares får anordnas. Företrädesvisi fjälltrakterna tillämpas en särskild form av fårsambete, innebärande att fåren hållas på stora, icke inhägnade områden. Denna betesform torde ha utsikt att lyckas, där den naturliga vegetationen är tillräckligt kraftig och där det är väl sörjt för fårens tillsyn.

En särskild typ av gemensamhetsbeten utgöra fäbodbetena, vilka numera i huvudsak återfinnas i Jämtland och Härjedalen. I vissa fall synas dessa beten med fördel kunna inrangera—s i modern betesdrift.

• Sida 60
•  Original

ALLMÄN MOTIVERING TILL UTREDNINGENS LAGFÖRSLAG.

Huvudlinjerna av förslaget.

Såsom framgår av kap. I har lagstiftningen i vårt land sedan lång tid till— baka beaktat frågan om skyddande-t av den enskilde jordägarens mark mot intrång av främmande betesdjur. För beredande av sådant skydd ha i de lagar och förordningar, som vid skilda tillfällen utfärdats i ämnet, upptagits bestämmelser om stängselskyldighet. Ett centralt spörsmål inom ifrågava- rande lagstiftning har städse varit, huruvida ansvaret för ägofredens upp- rätthållande borde ankomma a ägaren till den mark, som avsetts s.kola skyddas, eller å djurägaren.

Ägofr-edslagstifltningen avsåg länge att lämna skydd endast för ägor, som utgjordes av åker och äng. Först under senare tid har behovet av att skydda jämväl skogsmark blivit föremål för lagstiftarens uppmänksamhet. Den an- tydda utvecklin—gsgången finner sin förklaring däri, att landets skogstill- gångar ända fram mot våra dagar mera än väl mot-svarat- efterfrågan på skogsprodukter. Med det- ringa värde, skogen förut ansetts äga, har det be- traktats som naturligt, 'att djuren [finge lbeta på skogen och att vid skogs» betning hänsyn icke behövde tagas till om djuren vfrån ägarens mark komme in på en grannes. Den gemensamma .skogsbetningen har tidigare varit all— män, och den är fortfarande [inom betydande delar av landet vanlig. Efter hand ha dock —— till en början i skogsvårdens och sedermera även i jord— brukets intresse _ vidtagits åtgärder för att motverka skogsbetningen. I den mån dylika åtgärder kommit till stånd genom lagstiftning på ägofreds- området, ha de haft formen av inskränkningar i rätten till gemensamt bete. Även andra metoder än sådana, som hänföra sig till stängselskyldigheten, ha däruid anlitats.

Frågan om skyddandet av inägor mot betning av annans djur torde kunna anses vara i stort sett löst genom de föreskrifter om stängselskyldighet, som redan gälla. Utredningen har därför —— i enlighet med de direktiv, som givits densamma —— ägnat sin uppmärksamhet närmast åt möjligheterna att genom ändrade ägofredsbestämmelser underlätta att skogarna betesfredas. Vad ut- redningen härutinnan föreslår kommer emellertid att i åtskilliga avseenden utöva inverkan å ägofredsspörsmålet i dess helhet.

De vid tillkomsten av 1933 års ägofredslag till densamma knutna förvänt— ningarna, att den skulle komma att verksamt bidraga till strävandena att avveckla skogsbetet, ha icke blivit infriade. Såsom tidigare framhållits ha lagens bestämmelser om betesreglering —— det viktigaste av de medel, som i angivet syfte lämnas av lagen —— endast i ringa grad kommit att tillämpas.

I en del av de till utredningen inkomna enquetesvaren ha uttalats sym-

• Sida 61
•  Original

patier för att genom skärpta stadganden i ägofredslagen få till stånd ett snab- bare avlysande av skogsbetet än som kan vpåräknas med hjälp av de nuva— rande lagbestämmelserna. Därvid har i vissa svar t. 0. m. ifrågasatts för— bud mot skogsbete. Från andra håll har däremot avråtts från tillgripandet av en dylik förbudslagstiftming.

Såsom förut understrukits är utredningen fullt medveten om att det ur såväl skogsvårdens som jordbrukets synpunkt är önskvärt, att skogsbetet av— lyses. Emellertid anser utredningen — vars uppdrag är begränsat till att framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder upå ägofredsområdet — en för- buds-lagstiftning på detta område icke vara ett under alla förhållanden lämp— ligt instrument för skogsbetets avskaffande. Därest ett sådant förbud hade up'pburits av en allmän opinion, skulle det givetvis ha kunnat komma i fråga till införande. Då så likväl uppenbarligen icke 'är fallet, synes lagstiftningen allenast böra utgöra ett stöd åt strävandena i avsett syfte. Det mest effek— tiva medlet för att få skogsbetet avlyst torde vara en upplysningsverksamhet, ägnad att lhos jordbrukarna väcka förståelse för de fördelar, en dylik avlys— ning !föI' dem innebär. Därjämte synes mången gång en viss ekonomisk hjälp från det allmänna-s sida vara nödvändig för att möjliggöra tillkomsten av kulturbeten. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att skogsbetets ersättande med kulturbete ingår såsom ett led i de pågående rationalise— ringssträvandena inom jordbruket. Rationaliseringsverk-samheten lbör in- riktas på att fas-tigheter, som undergå rationalisering, jämväl i fråga om betesfönhållandena komma att utgöra lämpliga bru-knin-g-sdelar. De medel, som i allmänhet stå till förfogande för rationaliseringsverksamheten, kunna begagnas även för att skapa en bättre *beteskultur; härvidlag må bl. a. erinras om den möjlighet att tillgripa expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk, som står lantbruksnämnd till buds. I och med att tillfredsställande betesmarker anordnas, 4bör kunna .påräJknas, att skogsbetet alltmera kommer ur bruk. Ökad garanti för att så blir fall-et erhålles, om arbetet med iord— ningställande av kulturbeten förbindes med en avlysning av skogsbetet. :Så sker vid den bidragsverk—samihet, som utövas med anlitande av det norr— ländska sk—ogsprodu-ktionsanslaget. Avlysning av skogsbetet förutsättes ej *, blott vid den närmast i jordbrukets intresse lbedrivna betesförbättringsverk- samheten utan också vid det skogsvårdsarbete, som stimuleras genom stat- liga bidrag till skogsförbättring. Utom det norrländska skogsproduktions- anslaget står det för hela landet tillgängliga skogsförlbättningsanslaget till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Utredningen är emellertid medveten om att inom stora delar av landet förhållandena äro sådana, att kulturbeten icke kunna iordningställas i till— räcklig omfattning, och att sålunda på sina håll .betesgång i skogarna även i fortsättningen måste förekomma. Likaså står det .för utredningen klart, att övergången från skogs— till kulturbete, ll den mån den kan ske, är en fråga på lång sikt, som endast efter förhållandevis avsevärd tid kan vinna sin lösning.

• Sida 62
•  Original

Utgående från vad nu anförts har utredningen vid framläggandet av för- slag till nya ägofredsbestämmelser i huvudsak tagit sikte på att uppställa så- dana bestämmelser, som ge stöd åt strävandena att avlysa skogsbetet. Ut- redningen har vidare sökt att utforma berörda bestämmelser så, att skapan— det av betesfred i skogarna kommer att ingå såsom ett led i de allmänna rationaliseringssträvandena på jordbrukets område.

Betesreglering.

Möjligheten att vbetesfreda skogarna ökas i och med att användningen av kulturbete vinner terräng. Av vad som anförts i kap. V kan utläsas, att tillgång till viss markareal för anordnande av lämpliga beten för det nu— varande kreaturs'beståndet finnes i de olika landsdelarna. Härmed är dock givetvis icke sagt, att behovet av mark .för anläggande av kulturbeten kan tillgodoses på varje särskild plats. Där emellertid kulturbeten kunna till- skapas, torde en övergång från skogs— till kulturbete böra främjas icke blott ; genom upplysning - och bidragsverksamhet till förmån för betesanläggningar ' utan även genom bestämmelser i ägofredslagen till förhindrande av gemen- sam skogsbetning. Med detta syfte ha i 1933 års ägofredslag upptagit-s stad— gandena om betesreglering.

Efter genomförandet av en betesreglering får enligt lagen gemensam bet- ; ning på den skogs- eller utmark, som avsetts med regleringen, ej vidare äga * rum; och för att fastighet, som ingått i regleringen, skall få nyttja område i av sin egen del av marken till bete, fordras att hägnad hålles kring området. Såsom förut anmärkt-s har betesregleringsinstitutet kommit att utnyttjas alle- nast i begränsad omfattning. En av orsakerna därtill har utan tvivel varit, att bestämmelserna om betesreglering _ liksom många av ägofredslagens bestämmelser i övrigt _— måste anses vara ganska svårtillgängliga såväl för de myndigheter, vilka kunna ha intresse av att använda institutet-, som .för gemene man. Samtidigt kunna de åtgärder, som skola vidtagas vid tillämp— ningen av berörda bestämmelser, te sig tämligen komplicerade. Nu angivna omständigheter lägga uppenbarligen hinder i vägen för tillkom-sten av lbetes— regleringar. Till det sagda kommer att, även om vilja därtill är för handen, möjligheten att få till stånd en betesreglering gjorts beroende av att visst ] länsorgan hos Kungl. Maj:t utverkat beslut om att dylik reglering må äga * rum inom länet ell-er en del av detta. I och med att ej endast landstingen 4 och hushållningss'ällskapen utan även skogsvårdsstyrelserna erhållit rätt att 1, göra framställning om betesreglering samt lagstiftningen härom för Norr- i lands del kombinerats med stadganden, enligt vilka förmånliga bidrag från skogsproduktionsanslaget kunna. erhållas för skog-sförbättrande åtgärder i samband med betesfredning av skogen, synas förutsättningarna för ett ökat begagnande av betesregleringsinstitutet ha vidgats såvitt angår nämnda landsdel. Emellertid har tillämpningsområdet för skogsprodu—ktionsanslag-et i vad gäller betet numera tyvärr inskränkts till lappmarkerna utan att 'be-

• Sida 63
•  Original

träffande övriga delar av Norrland några andra åtgärder vidtagits för att uppmuntra till en särskilt in-om denna landsdel önskvärd fredning av skogen i samband med betesreglering.

När utredningen övervägt möjligheterna att genom lagbestämmelser skydda skog-en mot skada av betande djur, har utredningen funnit naturligt att i detta syfte bygga vidare på det nuvarande 'betesregleringsinstitutet samt att därvid föreslå. erforderliga ändringar i detta för att komma ifrån vad som hittills, enligt det nyss sagda, motverkat tillkomsten av betesregleringar. l | l l

Bestämmelserna om betesreglering i 1933 års ägofred-slag utgå från det förhållandet, att gemensamt bete förekommer på viss skogs- eller utmark, och åsyfta att upphäva rätten till sådant bete på denna mark. En betesregle- ring kan emellertid även, sedd från en annan synpunkt, sägas ha till inne— börd, att ett antal jordbruksfastigheter få sina betesförhållanden ordnade, vilket i sin tur föranleder, att de kunna avstå från skogsbetet. Med ett så- dant betraktelsesätt framträder betesregleningens karaktär av att utgöra ett led i den allmänna jordbruksrationaliseringen klarare än vad f. n. är fallet. ! Därest betesregleringen erhåller den av utredningen avsedda ställningen så- som en verklig rationaliseringsåtgärd och om samtidigt formerna för genom- | förandet av dylik reglering förenklas i och med att handhavandet av regle- ring-sverksamheten — enligt vad nedan förordas —— överflyttas på lantbruks- organen, böra förutsättningarna för att institutet skall komma att i fram- tiden användas mera än hittills skett avsevärt ökas. Ett ytterligare vill- kor härför är dock, att lagbestämmelserna i ämnet bli någorlunda lättill- gängliga såväl för vederbörande myndigheter som för allmänheten. Efter en sådan reformering av institutet, som här antytts, borde visserligen 'kunna förväntas, att läns-organen — landstingen, hushållningssällskapen och skogs- vård—sstyrelserna — skulle visa större benägenhet än nu att hos Kungl. Maj:t göra framställning om tillämpning av be-stämmelserna om betes- reglering. Oavsett detta kan utredningen icke finna, att —— särskilt efter den omläggning av institutet, som utredningen föreslår —— tillräckliga skäl föreligga att göra möjligheten att genomföra en betesreglering beroende av [ Kungl. Maj:ts beslut i nämnda hänseende. Lämpligheten av en övergång [ från skogs- till kulturbete lärer numera ha blivit så klart påvisad och kun- ! skapen därom vara så allmänt spridd, att på de rflesta orter denna utveckling lika väl som rationaliseringssträvandena i övrigt torde godtagas. Härtill kommer, att en betesreglering knappast kan förväntas komma till stånd i annat fall än det, då flertalet av regleringen berörda sakägare hysa förstå- else för åtgärden. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att betes- * regleringsinstitutet erhåller generell tillämplighet och icke begränsas att gälla endast för område, med avseende varå beslut därutinnan utverkats.

I anslutning till vad utredningen ovan andragit torde bestämmelserna om betesreglering böra erhålla i huvudsak följande innehåll.

• Sida 64
•  Original

Betesreglering bör i första hand tha avseende å sådant bete på ohägnad skogs- eller 'utm-ark, som skall anse-s upplåtet för två eller flera fastigheter gemensamt. Den nu gällande lagstiftningen begränsar .betesregleringsinstitu— tets användning på detta sätt. Efter utredningens förmenande bör emellertid betesreglering få komma till stånd för or-dnandet av lbetesförhållandena även i det fall, då bete av en eller annan anledning är gemensamt för två eller flera fastigheter på en och samma fastighets skogs- eller utmark. Betesregle- ring bör alltså vara tillåten med avseende å exempelvis skogs- eller ut-marks- bete, som tillkommer förutom den fastighet, i vars ägoväl-de marken ingår, jämväl annan fastighet på grund av servitut.

I 1933 års lag angives sbland förutsättningarna för betesreglering, att den skogs- eller utmark, som är upplåten till gemensamt bete, även till någon del nyttjas till sådant bete. Enligt utredningens åsikt föreligger icke skäl att bibehålla denna förutsättning. Också beträffande ohägnad skogs— eller utmark, som ej begagnas till gemensamt bete, kan nämligen vara önskvärt att genom en betesreglering uppnå, att betesförhxållandena ordnas på ett till- freds-ställande sätt och att den sålunda åvägabragta ordningen blir för fram— tiden bestående. Vad nu sagts äger givetvis giltighet även då fråga är om bete för två eller flera fastigheter på s-kogs- ell-er utmark, som ej är upplåten till gemensamt lbete utan ingår i en enda fastighets ägoområde.

En betesregl-ering bör i princip omfatta alla de fastigheter, vilka på grund av vägande- eller servitutsrätt ha del i det gemensamma betet eller som eljest nyttja detta: På liknande sätt som hittills bör emellertid en reglering, om den anses ej lämpligen kunna eller böra ske för samtliga nu avsedda fastig— heter, Jfå begränsas att gälla för två eller flera av dem, under förutsättning att behov-et av bete (för den eller de återstående fastigheterna han skäligen tillgodoses. Däremot bör ej vara tillåtet att genomföra e-n reglering för en— dast vissa fastigheter, då förhållandena äro sådana, att övriga fastigheter icke äga nödig tillgång till kulturbete och ej heller annorledes kunna tillfredsställa betesbehovet på egen eller upplåten mark. U-ndantagsvis bör kunna ifråga- komma att åvägabringa [betesreglering genom att medge fastigheter av sist- nämnda slag rätt att även i fortsättningen för .bete begagna mark, som i och med regleringens genomförande 'blir betesfredad.

Å andra sidan bör en betesreglering under särskilda betingelser få ut— vidgas att gälla jämväl .för annan fastighet än sådan, som har rätt att nyttja eller utan rättsgrund faktiskt nyttjar det gemensamma '.betet. För ägaren till fastighet, som här avses, kan visserligen -— sär-skilt om betesdjur ej hållas å fastigheten eller om betesförhållandena därå redan ordnats på ett tillfreds— ställande sätt —— regleringens u-tsträckande till att omfatta fastigheten te sig såsom ett omotiverat ingrepp i hans rådighet över denna. Ett dylikt för- farande kan dock vara påkallat därav, att från fastigheten kan utan nämn- värd olägenhet för dess brukande avstås betesmark för n-ågon eller några av de fastigheter, som i första hand skola ingå i regleringen. Utredningen har funnit övervägande skäll tala för att nu avsedd utsträckning av en reglerings

• Sida 65
•  Original

omfattning får komma till stånd, därest densamma utgör en förutsättning för regleringens ändamålsenligagenom-förande. Givet är att man härvid måste framgå med tillbörlig varsamhet och under iaktta-gande av all möjlig hänsyn till den fastighet, som intages i regleringen.

Ofta torde komma i fråga att utöka en betesreglering till att inbegripa ' sådan fastighet, som tidigare begagnat den gemensamma betesmarken men vars ägare genom att uppsätta stängsel kring sin del av marken brutit den rådande gemenskapen. Uppenbarligen bör det icke vara tillåtet att fram- i !

deles genom ett tillvägagångssätt av antytt slag motvenka eller rent av omöj- liggöra en betesreglering. Till förekommande av ett sådant resultat synes därför —— i anslutning till vad som gäller enligt 1933 års lag — böra stad- gas, att om till gemensamt bete upplåten skogs- eller utmark efter de nya ägofred-sbestämmelsernas ikraftträdande helt eller delvis inhägnats utan att stängselskyldighet ägde rum, vid betesreglering skall anses som om marken alltjämt vore upplåten till gemensamt bete.

Det låter sig givetvis ej göra att fastställa några allmänna normer rörande ; omfattningen av en och samma betesreglering. Avgörande vid bedömningen av en reglerings omfattning bör vara vilka fastigheter som i betraktande av storlek och arrondering med fördel kunna ' å sin betesfråga ordnad i ett sam- manhang. Ofta torde en reglering komma att hänföra sig till fastighetema inom ett byalag eller att till (utsträckningen bestämmas med hänsyn till vattendrag eller andra naturliga gränser. Vid bedömningen måste även till- ses, att möjligheten att framdeles ordna betesförhållandena för angränsande fastigheter icke försämras genom regleringen. I sistnämnda avseende kan er- inras om vad ovan anförts rörande förutsättningarna för att begränsa en betesreglering till att gälla endast för vissa fastigheter. Därest i varje sär— skilt fall regleringen-s omfattning, i enlighet med det sagda, får bestämmas efter föreliggande förhållanden, kan institutet lättare ingå såsom ett led i

' jordbruksrationaliseringen. i Såsom förut anmärkte bör en betesreglering principiellt åsyfta att lösa betesfrågan för varje fastighet, från vilken hemdjur utsläppas på gemensamt bete å den sk—ogs— eller utmark, varom fråga är. I 1933 års lag meddelas sär— skilda bestämmelser beträffande fastighet, för vilken gemensamt bete på område, som betesreglering avser, nyttjas allenast enligt rådande sedvana i orten. Under speciella förutsättningar kan dylik fastighet imbegripas under betesreglering. Enligt utredningens åsikt bör framdeles eftersträvas, att fas- tighet, som nyttjar sedvanebete, såvitt möjligt får sin .betesfråga ordnad i samband med sådan reglering. Övervägande skäl synas tala för att därvid jämställa sedvanebetaren med den, som har del i betet på grund av ägande— eller servitutsrätt, och alltså icke låta honom komma i efterhand i förhål- lande till nu nämnd rättsägare. Det i gällande lag angivna villkoret för att fastighet, för vilken sedvanebete begagnas, skall få ingå i betesreglering, eller att minst ett större hemdjur skäligen (kan vinterfödas å fastigheten, torde kunna un—dvaras. Vid avgörande av fråga om betesreglerings tillämplig-

• Sida 66
•  Original

het å fastighet med sedvanebete bör sålunda synnerlig hän-syn tagas till fastig- hetens beskauffenhet, så att fastighet, som kan antagas ej komma att bestå för framtiden, ruteslutes från regleringen. Sådant uteslutande synes böra ske, även om dets—amma skulle få till följd, att fastighetens hemdjur tills vidare alltjämt måste utsläppas på den eljest genom ikraftträdandet av regleringen betesfreda-de skogs- eller 'utmarken eller del av denna.

Tillräcklig anledning saknas, enligt utredningens förmenande, att i en ny ägofredslagstiftning behålla den nuvarande föreskriften, att då två eller flera sedvanebetare finnas, den, vars behov av betesmark är störs-t, skall vid betes- reglering äga företräde framför den eller de övriga. Det bör även i detta sammanhang ihågkommas, att betesregleringen måste ses som ett led i ratio- naliseringsverksamlheten på jordbrukets område.

I ägofredslagen är såsom särskilt villkor för att bete, som utövas av en sedvanebetare, skall beaktas vid betesreglering föreskrivet, att regleringsom- rådet av honom stadigvarande nyttjades till bete före den 1 januari 1933. Detta villkor har ofta föranlett, att vid betesreglering ej kunnat tagas hänsyn till sådana under senare år bildade småbruk, vid vilkas tillkomst icke blivit tillsett, att desamma omfattade erforderlig betesmark. Betänkligheter möta visserligen mot att genom en ändring av den angivna tidsbestämningen göra lagstiftningen om betesreglering tillämplig å dylika fastigheter. Det oaktat har utredningen ansett sig av sociala och billighetshänsyn böra föreslå, att fastighet, som ännu så sent som vid tiden för de nya lagbestämmelsernas ikraftträdande på ett stadigvarande sätt utövade sedvanebete, skall få sin betesfråga löst i samband med betesreglering under förutsättning att fastig- heten kan antagas bli för framtiden bestående.

Enligt 1933 års lag kan betesreglering påyrkas endast för fastighet, var- till hör del i den till gemensamt bete upplåtna skogs» eller utmarken, men däremot icke för fastighet, som på grund av servitut bar betesrätt på mar- ken. Då den ur allmän synpunkt önskvärda aktiveringen av regleringsverk- samheten bör kunna främjas, om även servitutshavare får ta initiativ till betesreglering, anser utredningen servitutshavare böra i förevarande liksom i varje annat hänseende likställas med delägare i marken. Däremot synes ej lämpligt att låta sedvanebetare med hänsyn till 'hans ställning inom betes— gemenskapen få påfordra betesreglering.

För varje i betesreglering ingående fastighet bör betesmark såvitt möjligt anordnas på fastighetens egna ägor. Därest för viss fastighet tillgång till nödig areal för anläggandet av betesmark ej finnes inom fastighetens område, bör efter utredningens mening — i nära överensstämmelse med vad som f. n. gäller — fastighetens betesbehov, där så lämpligen kan ske, tillgodo- ses genom upplåtelse av betesmark på annan med regleringen avsedd fastig- hets ägor. Den begränsning, som i fråga om betesreglering enligt gällande lag härutinnan gjorts genom föreskriften, att upplåtelsen skall äga rum på sistnämnda fastighets del av skogs- eller utmarken, bör uppenbarligen utgå

ur de nya lagbestämmelserna. J ämlikt dessa bör — för att utredningen-s syfte

• Sida 67
•  Original

med 'betesregleringsinstitutet skall kunna nås — valet av plats för upp låtelse av betesmark i princip träffas med hänsyn främst tagen därtill, att platsen är välbelägen i förhållande till den fastighet, för vilken upplåtelsen avses skola äga rum. Härigenom underlättas bl. a. att marken efter inlösen sammanlägges med denna fastighet.

Vid upplåtelse av betesmark skall enligt 1933 års lag tillses, att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken upp- låtes. Att låta detta stadgande oförändrat kvarstå i den nya lagstiftningen har utredningen icke funnit ändamålsenligt. Därest varje olägenhet -—- av hur ringa grad som helst — vid brukandet av den fastighet, från vilken upp- låtelse anses böra ske, skulle utgöra hinder för upplåtelsens genomförande, kan befaras, att en betesreglering i månget fall komme att på ett olämpligt sätt inskränkas eller måhända fullständigt omintetgöras. Den upplåtande fastigheten förefaller därför böra vara skyldig tåla åtminstone ett visst mått av olägenhet på grund av upplåtelsen. Denna. tanke torde böra komma till uttryck genom ett stadgande, att upplåtelse ej får vålla olägenhet av någon bety-delse för brukandet av den fastighet, å vilken betesmarken upplåtes. Därjämte synes av hänsyn till ägaren av sistnämnda fastighet böra stadgas, att upplåtelsen ioke utan medgivande från hans sida får omfatta odlad mark.

I detta sammanhang må erinras om den betydelse, frågan om upplåtelse av betesmark har för spörsmålet rörande omfattningen av en betesreglering. Uppenbart torde vara, att ett utsträckande av en reglering till att gälla även för annan fastighet än sådan, som begagnar eller har rätt att begagna det gemensamma betet, ofta kan komma att visa sig påkallat just för beredande av tillgång till mark 'för erforderlig upplåtelse.

Liksom enligt gällande lag skall enligt utredningens förslag rätten till upplåten betesmark kunna för-klaras förverkad, då marken ej vederbörligen iordningställes eller underhålles. Dylikt förverkande bör emellertid efter utredningens mening icke få ifrågakomm—a, därest marken är erforderlig för ett varaktigt brukande av den fastighet, för vilken upplåtelsen skett. Beträf- fande förevarande spörsmål hänvisas vidare till specialmotiveringen.

Då servitutsberättigad fastighet blir föremål för betesreglering, bör —— vare sig betesmark för fastigheten anordna-s å dess eget område eller sådan mark upplåtes å annan fastighet — servitutsrätten upphöra att bestå. Ut- redningen framlägger i detta syfte förslag till vissa ändringar i servituts- lagen, vartill utredningen återkommer i den speciella motiveringen. Vad servitutshavaren i anledning av servitutets upphörande kan erhålla i ersätt- ning av ägaren till den fastighet, som frigöres från servitutet, bör kunna komma till användning vid erläggandet av köpeskilling för mark, som för- värvas för betesändamål, eller gottgörelse för upplåten betesmark ävensom vid gäldandet av kostnaderna för betesmarks inhägnan-de och anordnande.

Vid en betesreglering bör beträffande varje fastighet, som ifrågasättes skola ingå i densamma, prövas, vilken kostnad anordnandet av betesmark för fastigheten kan beräknas 'komma att draga och huruvida olägenhet (för

• Sida 68
•  Original

fastighetens brukande kan förväntas uppkomma genom anordnandet. Kost- nad som nu avses bör ej få vara oskälig. Vad angår olägenhet av antytt slag utgör sådan, hur obetydlig den än må vara, f. 11. till (följd av lagens stad— gande hinder mot utläggande av betesmark på den fastighet, olägenheten skulle drabba. Utredningen har, för att betesregleringsinstitutet skall kunna, komma till användning i önskad omfattning, ansett sig böra förorda en skärp- ning av det ifrågavarande stadgandet; enligt utredningens mening bör olägen— het för att kunna åberopas vara avsevärd.

Då det vid betesreglering gäller att bedöma, om betesmark kan anordnas utan oskälig kostnad, bör hänsyn tagas till det stöd, som av statsmedel må kunna erhållas för ändamålet. Bestämmelser om sådant stöd återfinnas i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbru- kets yttre och inre rationalisering m. m. samt — för lappmarkernas del _ i kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

:Såsom tidigare framhållits stadgas igällande lag, att på område, för vilket betesreglering trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut ha betesrätt därå; och ej heller må, enligt föreskrift i lagen, därefter för sådan fastighet på dennas respektive den tjänande fastighetens i regleringsområdet ingående mark betning bedrivas med mindre erforderlig hägnad hålles kring marken eller den del därav, som nyttjas till bete. Liknande bestämmelser böra alltjämt gälla. Utredningen går emellertid såtillvida ett steg längre som den föreslår, att sedan en betesreglering börjat tillämpas, bete för fastig— het, som regleringen angått, principiellt skall vara förbjudet på all till fastig— heten hörande skogsmark. I den mån dylik mark hålles inom laggillt stängsel synes dock bete på marken böra tillåtas; och med avseende å särskilda fall torde, även beträffande mark som icke sålunda inhägnats, undantag från för- budet mot skogsbetning böra få me—dgivas efter prövning från lantbruksnämn- dens sida.

De av utredningen föreslagna reglerna rörande verkan av betesreglering kunna öva inflytande på spörsmålet angående omfattningen av sådan regle— ring. Att märka är nämligen att, då fastighet betesreglerats, berörda verkan kommer att hänföra sig till fastigheten i dess helhet. På fastighetens egen skogsmark får alltså — såsom nys-s nämnts — efter regleringens genom- förande, bortsett från angivna undantagsfall, bete ej längre äga rum. Grän— sar skogsmarken intill sådan mark å annan fastighet och är betet på dessa marker gemensamt, måste avgöras, huruvida regleringen bör utsträckas att gälla jämväl för sistnämnda fastighet. Finnes sådan utsträckning av något skäl icke kunna eller böra ske, uppkommer fråga om hållande av stängsel i gränsen mellan de båda fastigheterna. Lösandet av dylik fråga upptages av utredningen till behandling i följande avsnitt av förevarande kapitel.

• Sida 69
•  Original

Stängsel i ägogräns.

Lagbestämmelserna om stängselskyldighet kunna i viss mån medverka till att åstadkomma betesfredning av skogen. Om en jordägare, som vill skydda sin skogsmark mot betning, påyrkar stängsel mot en grannes mark, där djur beta, följer av nämnda bestämmelser, att grannen har att svara för tre fjärde- delar av stängselkostnaden. Detta förhållande kan föranleda, att grannen för att undgå berörda ansvarighet upphör med betet på den egna delen av ; det .skogskomplex, som anses upplåtet till gemensamt bete, och i sin tur vän-

der sig mot en annan granne för att antingen få till stånd stängsel mot dennes skogsbetade mark eller ock förmå honom att likaledes upphöra med skogsbetningen. På detta sätt kan —— såsom framhållits i en del av svaren på utredningens fråga om verkningarna av 1933 års lag _ ett begagnande av stängselvitsordet leda till en utvidgad 'betesfredning av skogen.

Enligt 1933 års lag gäller såsom allmän regel, att stängsel kan påyrkas, om fastighets ägor nyttjas till bete för vhemdjur och djuren finna-s tjänligast * genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan fastighet. Från regeln göres emellertid det undantag, att inom län eller länsdel, där för- ordnande om betesreglering gäller, stängsel ej må fordras mellan ägor, som ; utgöras av skogs- eller utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns > den 1 januari 1933; dock kan skyldighet föreligga att hålla stängsel mellan betesreglerat område och angränsande skogs— eller utmark. Bortsett från sist— , nämnda fall innebära de återgivna bestämmelserna, att stängsel mellan ägor, & bestående av skogs— eller utmark, icke kan påyrkas inom Uppsala och Öster- götlands län samt vissa kommuner i Västerbottens och Norrbottens län. Att genom bestämmelser i lagen motverka uppförandet av stängsel, då sannolilk— heten talar för att betesreglering skall komma till stånd och stängsel alltså . bli onödigt, synes visserligen följdriktigt. Med så ringa tillämpning, som ] betesregleringsinstitutet erhållit, förefaller det likväl godtyckligt, att möjlig- heten att påfordra stäng-sel är beroende av om sådant förordnande, som nyss angivits, blivit meddelat eller icke. Den nu berörda frågan kommer i ett annat läge, om utredningens för— j slag till effektivering av bete-sregleringsinstitutet bringas till genomförande. Utredningen, som anser att betesfredning av skogen hellre bör ske genom betesreglering än genom uppförande av stängsel, måste finna ändamålsen— ligt, att rätt att fordra stängsel mellan ägor, som utgöras av skogs- eller ut— mark, icke allmänt medgives. Denna princip torde böra utsträckas till att avse hela landet, i och med att —— om utredningens förslag godtages _ betes- regleringsinstitutets användande göres oberoende av Kungl. Maj:ts förord— nande därom med avseende å visst län eller viss del av län. I ett par fall synes emellertid stängselvitsord fortfarande böra föreligga, även då fråga är om stängsel mellan ägor bestående av skogs— eller utmark. Stängsel mellan dylika ägor bör sålunda få påyrkas —— förutom då stängsel redan finnes —-

• Sida 70
•  Original

för att skydda betesreglerad mark. Rätt att för detta ändamål fordra stäng- sel synes böra inträda i och med att det blivit avgjort, att betesreglering skall företagas; det kan nämligen mången gång visa sig lämpligt, att stäng— sel— och betesregleringsfrågorna sammankopplas med varandra för samtidig behandling. Att såsom nu föreslagits stängsel skall kunna påfordras för att bereda skydd åt mark, som ingår i betesreglering, synes naturligt och an- sluter sig j-u till vad som f. n. gäller. I ytterligare ett fall torde möjlighet att få till stånd stängsel inom skogs- eller utmark böra föreligga, nämligen då av en eller annan anledning betesreglering befunnits icke kunna genomföras. Med avseende å detta fall må till en början anmärkas, att det ej lärer böra ifrågakomma att hindra en markägare från att på egen bekostnad uppsätta stängsel kring sina ägor, även om detta skulle få till följd, att en granne, som ej har tillgång till annat bete än å skogs- eller utmarken, hindras från att i samma utsträckning som förut begagna betet. För att i förevarande fall vits- ord att begära stängsel skall vara för handen synes emellertid böra krävas, att stängslet kan hållas utan oskälig kostnad för den eller dem, som belastas med stängselskyldigheten, och utan avsevärd olägenhet för någon. Berörda krav synes vara påkallat för att undgå stötande resultat. Förhållandena kunna exempelvis vara sådana, att en betesreglering begränsats till att gälla för endast några av de fastigheter, som äga del i den ohägnade skogs- eller utmarken. Därest då fastighet, som uteslutits från regleringen, ägde oin- skränkt rätt att gentemot en grannfastighet påfordra stängsel, skulle sist- nämnda fastighet mången gång kunna komma i ett ohållbart läge.

Genom uppställandet av här ifrågasatta regler om begränsning av vitsordet att kräva stängsel mellan ägor, som utgöras av skogs- eller utmark, vinnes icke endast att uppförandet av kostnadskrävande stängsel motverkas utan även att betesregleringsinstitutet, där detsamma kan vinna tillämpning, får ökade förut-sättningar att tränga igenom med de fördelar, som därav kunna påräknas ur såväl jordbruket-s som skogsbrukets synpunkt.

I fråga om fördelningen av kostnaden för stängsel intog 1857 års stängsel- förordning i princip den ståndpunkten, att en hälftendelning skulle ske obe- roende av om betning förekom på båda sidor om ägogränsen eller endast på den ena av dem. Genom 1933 års ägofredslag ändrades grunderna för för- delningen av stängselskyldigheten. Enligt denna lag skall hälftendelning av stängslet äga rum i det fall, att för fastigh-eterna på båda sidor om gränsen behov av stängsel för avbållande av den ena fastighetens hemdjur från den andras mark föreligger. Är stängselbehov för handen blott för den ena fastigheten, skall denna svara för tre fjärdedelar av stängslet och den andra för e-n fjärdedel därav. Att en viss del av kostnaden för stängslet ålagts sist- nämnda fastighet, har enligt motiven till lagen betingats av önskemålet att förebygga missbruk av vitsordsrätt-en från fastighetsägarens sida ävensom av hänsyn till den tryggare ägofred, som genom stängslet beredes fastig- heten. Frågan om kostnadens fördelning i det fall, då endast den ena fastig—

• Sida 71
•  Original

heten höll betesdjur på de mötande ägorna, var emellertid vid lagens till— komst mycket omtvistad, och siffran tre fjärdedelar utgjorde resultatet av en kompromiss.

Av de yttranden, som avgivits till utredningen, framgår, att den uppfatt- ningen blivit ganska allmän, att en fastighetsägare bör vara skyldig ansvara för vården av sina djur och tillse att dessa ej göra intrång på annans mark samt att 'han därför i förhållande till en granne, på vars ägor betning icke förekommer, helt bör bära kostnaden för stäng-sel. En dylik skänpning av stängselskyldigheten torde i allmänhet ej behöva verka betungande för djur— ägaren. Det fall, som i förevarande sammanhang påkallar särskild uppmärk- samhet, är det, då ägogräns går i skogs- eller (utmark. Med avseende å detta fall må följande framhållas. Då förutsättningar för betesreglering finnas och dylik reglering kommer till stånd, blir fastighet, som ingår i regleringen, ej belastad med kostnad för annat stängsel än sådant, som uppföres omkring betesmark, och till denna kostnad kan —— liksom till annan kostnad för betes- anläggning — statsbidrag erhållas. Vad åter angår fastighet, som ej ingått i betesreglering, finnes för fastigheten möjlighet att undslippa stängsel— skyldighet genom att upphöra med skogsbete och på så sätt, i den mån dylikt bete utövas av en grannfastighet, överflytta skyldigheten 'att hålla stängsel på denna. Skulle för fastigheten ej kunna anordnas särskilt bete, inträder — bortsett från det fall, då fråga är om stängselskyldighet gent- emot betesreglerad fastighet — stängselskyldighet endast under förutsätt- ning att stängsel kan uppföras och underhållas utan oskälig kostnad och avsevärd olägenhet. I en situation av detta slag kan tänkas inträffa, att en granne, som är intresserad av att stängsel anbringas, i syfte att få stängsel till stånd frivilligt tillskjuter vad som överstiger det belopp, som djurägaren kan gälda. Enligt utredningens förmenande bör emellertid även det all- männa träda hjälpande emellan genom att tillhandahålla den stängselskyl- dige statligt bidrag. De bidrag, som enligt gällande bestämmelser må be- viljas till betesförbättring, kunna visserligen avse kostnad för anordnande av stängsel men torde däremot i allmänhet ej få utnyttjas i ett sådant fall som det nu åsyftade. Det lärer vara mest lämpligt att bemyndigande er— hålles att för ifrågavarande ändamål få använda visst belopp av de medel, som ställas till förfogande för rationaliseringsverksamheten. Villkoren för bidrag synas böra bestämmas i administrativ ordning.

Av skäl, som ovan anförts, har utredningen ej funnit 'betänklighet möta mot att föreslå, att kostnaden för stängsel helt lägges på den av två grannar, som nyttjar sin mark till bete.

Om stängselvitsord begagnas för fastighet, vars ägor gränsa till område, som utgöres av mark tillhörande två eller flera fastigheter och som användes till gemensamt bete, blir enligt 1933 års ägofredslag av sistnämnda fastig- heter endast sådan, som är belägen närmast gränsen, ansvarig för den sidans stängsel-skyldighet. Denna ansvarighet föreligger även för den händelse ifrågavarande fastighet icke nyttjar det gemensamma betet. Från den åter-

• Sida 72
•  Original

givna regeln göres emellertid undantag, då betesreglerat område gränsar till skogs- eller utmark inom län eller länsdel, där stadgande-na om betesregle- ring äga giltighet; nyttjas denna mark till gemensamt bete av flera fastig- heter, fördelas dem emellan den sidans stängselskyldighet efter varje fastig- hets nytta av stängslet.

Enligt utredningens mening bör jämväl i andra fall än det senast angivna en fördeln-ing av stängselskyldigheten efter nyttan av stängslet ske mellan fastigheterna å den sida, där det gemensamma betet äger rum. En sådan regel skulle innebära, att en fastighet-, för vilken kulturbete anordnats och som därför icke nyttjade det gemensamma betet, fritoges från stängselskyl- dighet även om fastigheten låge intill den ägogräns, i vilken stängslet skulle uppföras. Huru långt en fördelning av nu avsett slag i varje särskilt fall skall utsträckas, lärer böra bedömas med utgångspunkt från att alla de fastig- heter, vilkas djur hållas på det gemensamma betet, skola deltaga i skyldig- hetens fullgörande.

Då utredningen beslutat föreslå ändring av gällande lags bestämmelser i hithörande delar, har detta skett i förvissning om att en sådan ändring skulle innebära tillgodoseende av ett tämligen allmänt önskemål.

Enligt 1933 års lag skall stängsel sät-tas i ägogränsen. Från denna regel finna-s vissa undantag. Sålunda gäller, att om ägogräns går över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller oskälig kostnad, stängslet må sättas på annat ställe, som är närmast och prövas tjänligt.

Från skilda håll — bl. a. i svaren på de av utredningen utsända rund- skrivelserna —— har förslag framkommit, att stängsel jämväl i andra fall än sådana, s-om åsyftas med lagens undantag-sbestämmelser, skulle få sättas annorstädes .än i ägogränsen. Det har hänvisats till att flerstädes, särskilt inom Norrland, byarnas inägoområden sedan gammalt vore omgivna av stängsel, vilka fredade inägorna mot kreaturen på byns till gemensamt bete upplåtna skogs— eller utmark. Dessa stängsel, som enligt gällande lag ej be- hövde underhållas, hade ofta fått lförf'alla. Ägarna till hemdjur, vilka betat på skogs- eller utmarken och därifrån inträngt på inägorna, hade blivit er- sättningsskyldiga för åstadkommen skada. Mången djurägare hade med hän— syn till risken att nödgas utgiva ersättning ansett sig icke kunna nyttja det gemensamma betet, även om han saknade tillgång till annat bete.

Ehuru utredningen med sin starkt positiva inställning till frågan om en övergång från skogs- till kulturbete ansett tveksamt, om i antytt syfte an- stalter borde träffas, som kunde jämna vägen för ett nyttjande av skogen såsom betesmark, har utredningen dock funnit sig böra i viss mån be— akta det framförda önskemålet. För att i fall, då ett påtagligt behov av att anbringa stängsel med annan sträckning än i ägogräns föreligger, möjlig— göra en dylik placering av stängslet, föreslår utredningen nämligen en om— formulering av ovan återgivna undantagsbestämmelse, innebärande att, där

• Sida 73
•  Original

stängsel ej utan oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet kan uppföras i ägo- gränsen, det må sättas å annat ställe, som prövas tjänligt.

Andra åtgärder för att begränsa det gemensamma skogsbetet.

Bestämmelserna i 1933 års ägofredslag om gemensamt bete innebära, såsom redan anmärkts i redogörelsen för huvudinnehållet i lagen, att om skogs- eller utmark möter å ömse sidor om ägogräns och stängsel i gränsen ej fanns den 1 januari 1933, skogs- eller utmarken skall, i den mån den ej hålles in- hägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur eller, i sär- skilda fall, för såväl större som mindre hemdjur. Enligt vad som anfördes i 1933 års proposition borde en generell tillämpning av vårdnadsplikten ej ifrågakomma beträffande sådana marker. Vårdnadsplikten kunde — fram- hölls det i propositionen _ i detta fall i allmänhet ej fullgöras annorledes än genom uppförande av stängsel i ägoskillnaderna. Då anordnande av dy- lika stängsel i regel skulle draga kostnader, som ej stode i skäligt förhål- lande till 'betesavkastningen å respektive skiften, skulle stadgande av sådan vårdnadsplikt i stor utsträckning tvinga vederbörande fastighetsägare att av- stå från att låta beta skiftena.

Efter utredningens mening bör möjligheten att nyttja gemensamt bete, i huvudsaklig anslutning till de återgivna bestämmelserna i 1933 års lag, fort- farande bibehållas i den mån stadgandena om betesreglering och stängsel- skyldighet icke föranleda annat.

Av de i kap. IV återgivna uppgifter, som av utredningen inhämtats från de lokala lantbruksorganen, framgår emellertid, att inom stora delar av lan- det, särskilt i Götaland och Svealand, de i lagen angivna förutsättningarna för gemensamt skogs- eller u-tmarksbete äro för handen utan att sådant bete i verkligheten .förekommer. Betet utövas i stället på kulturbeten, på ängs- eller hagmarker eller på skogs— eller utmarker, tillhöriga hemdjurens innehavare. Även om det knappast behöver befaras-, att dessa framdeles, med utnyttjande av den möjlighet lagen ger, skola återgå till gemensamt bete, synes ändamålsenligt att i lagen uppställa en spärr mot en dylik återgång. Tillfälle bör därför finnas att inom ett län eller en del av ett län, där betes- förhållandena redan helt eller i huvudsak ordnats med undvarande av gemen- samt skogs- och utmarksbete, sätta ur kraft bestämmelserna därom. Om och i vad mån ett förbud mot bete av angivet slag sålunda kan med-delas synes böra i första hand ankomma på lokala organ att bedöma. Initiativ till för— bud torde böra få tagas av vederbörande landsting, hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse; sistnämnda institution lärer — med hänsyn till den erfarenhet rörande ägofredningen, som inom densamma är till finnan- des — när det gäller initiativ på förevarande område böra jämställas med landsting och hushållningssällskap. Om framställning göres i avsett syfte, bör Kungl. Maj:t äga att, efter den ytterligare utredning som kan befinnas erforderlig, förordna om förbud mot gemensamt bete inom ifrågavarande

• Sida 74
•  Original

län eller länsdel. Med avseende å sådana särskilda fall — exempelvis inom isolerade skogsbygder — då meddelat förbud kan anses förorsaka mera be- tydande skada eller förlust för enskilda djurinnehavare, bör emellertid fin- nas möjlighet att medgiva undantag från förbudet. Dylikt medgivande torde böra lämnas av det statliga lokalorgan, som har hand om den yttre och inre rationaliseringen, d. v. s. lantbruksnämnden. Innan medgivande lämnas, bör skogsvårdsstyrelsen höras i ärendet. Medgivande torde ej böra komma i fråga, om betesreglering finnes kunna genomföras.

Nyss åberopade, av utredningen införskaffade uppgifter utvisa jämväl, att även när gemensamt skogs- eller utmarksbete i större omfattning förekom- mer inom ett län eller en länsdel och förutsättningar således icke föreligga att generellt förbjuda sådant bete, det på sina håll är mer eller mindre van- ligt, att bet-esbehovet för de enskilda fastigheterna tillgodoses utan anlitande av det gemensamma betet. Också där nu avsedda förhållande råder vore önsk— värt, om en (spärr kunde sättas mot återgång till bete av nämnda slag. Ut- redningen har därför övervägt att föreslå ett stadgande innebärande förbud mot att utsläppa hemdjur på gemen-samt bete från fastighet, för vilken betet under viss längre tid lämnats outnyttjat. Med hänsyn bl. a. till de bevis- ningssvårigheter, som skulle kunna uppstå vid tillämpningen av ett dylikt stadgande, har utredningen dock funnit sig böra avstå från att framlägga för— slag därom. Vidare har utredningen ifrågasatt uppställandet av förbud mot deltagande i gemensamt bete för fastighet, vilken bildats genom jorddelnings- förrättning, som blivit genom laga kraftägande beslut .fastställd efter dagen för de nya ägofredsbestämmelsernas ikraftträdande, eller vilken tillkommit genom sämjedelning efter angivna dag. Utredningen har likväl ansett, att ett sådant förbud i många fall skulle kunna medföra alltför stora svårigheter för jordägarna, och förty låtit tanken härpå förfalla.

I 1933 års lag är såsom ett villkor för att mark skall anses upplåten till gemensamt bete angivet, att stängsel i ägogränsen ej fanns den 1 januari 1933. Syftet med denna bestämmelse är, att därest vid nämnda tidpunkt gemensamt bete förhindrades genom stängsel, sådant bete icke skall sed-er- mera kunna komma till stånd i och med att stäng-slet borttages eller för- faller. Ifrågavarande bestämmelse torde böra bibehållas. Likaså synes gäl- lande lags stadgande, att gemensamt bete får äga rum på skogs— eller utmark endast i den mån denna ej hålles inhägnad, böra kvarstå.

I närmast föregående kapitel ha belysts de skador, som får och getter åsamka skogen, och även diskuterats vilka åtgärder som böra ifrågakomma för att ordna 'betesfrågan för dessa djur. Enligt vad där framhållits bör eftersträvas, att får och getter icke beta på skogen. Med denna utgångspunkt är uppenbart, att det gemensamma skogsbetet för får och getter i stort sett ej bör utsträckas utöver de områden, varest det f. n. förekommer. Å andra sidan torde man nu icke kunna gå så hårt fram, att dylikt bete helt förbjudes. Man lärer i stället böra följa den väg, som 1933 års lag anvisat när den gjort gemen—sam får— eller getbetning beroende av att Kungl. Maj:t lämnat med—

• Sida 75
•  Original

givande därtill för visst län eller viss länsdel. Medgivande synes böra få lämnas endast efter framställning av landsting, 'hushållnings—sällskap eller skogsvårdsstyrelse. En ingående prövning av sådan fram-ställning bör komma till stånd, innan Kungl. Maj:t avgör densamma. Vid avgörandet bör hänsyn tagas till de försörjnings— och andra förhållanden, som råda inom länet eller länsdelen i fråga.

I kap. V ha likaså omnämnts de skador, som vållas skogen av betande hästar, och i samband därmed berörts de sjukdomsrisker, varmed skogsbetet är förenat för hästarna-s del. Såsom framgår av enquetesvaren hålla vissa skogsvårdsstyrelser före, att hästarna göra större skada på skogen än korna. Hästarna synas med hänsyn till sålunda angivna olägenheter, i motsats till vad f. n. gäller, böra utestängas från gemensamt bete. Med tanke på de fall, då hästbetesfrågan icke lämpligen skulle kunna ordnas på annat sätt, torde en 'dispensmöjlighet av samma slag som den, vilken nyss förordats beträf— fande får och getter, böra stå till buds.

Ett genomförande av sådana begränsningar i begagnandet av gemensamt bete på skogs- eller utmark, vilka föreslagits här ovan, bör kunna efter hand bidraga till en avveckling av ifrågavarande betesform.

Handläggningen av stängsel- och hetesregleringsfrågor.

Att ägaren av en fastighet, varå betning äger rum, gentemot en granne fullgör sin vårdnadsplikt genom att hålla stängsel i ägogrän-sen, så att gran— nens mark skyddas mot intrång av betesdjuren, ligger i första hand i de båda kontrahenternas eget intresse; och likaså är en betesreglering främst av 'be— tydelse för dem, som för sina fastigheter deltaga i densamma. Med hän-syn härtill bör kunna påräknas, att jordägarna själva taga initiativ till uppförande av stängsel eller till betesreglering, där sådan åtgärd betingas av omständig- heterna, liksom ock att de åvägabringa överenskommelse om åtgärdens genomförande och fördelningen av kostnaden därför. För den händelse någon, som :förmena-s vara skyldig taga del i den gemensamma angelägen- heten, ställer sig ovillig därtill, 'bör —— i enlighet med vad som förordats i det föregående —— vitsord att begära myndighets medverkan för den om- tvistade frågans avgörande föreligga. Bortsett från hithörande fall uppställa sig närmast till :besvarande spörsmålen, huruvida förening rörande stängsel- skyldighet eller betesreglering bör träffas i särskild form och om eljest spe- ciella föreskrifter böra givas beträffande sådan förening.

I 1933 års ägofredslag uppställas vissa villkor för att förening skall bli gällande mot (framtida ägare eller innehavare av de fastigheter, den angår. Så blir fallet, om en skriftligen upprättad och bevittnad förening av någon, som delta-git i densamma, ingives till vederbörande allmänna underrätt för att intagas i dennas dombok. I en del fall blir förening av ifrågavarande slag dock ej giltig utöver tio år efter intagandet i domboken. Intet hindrar, att förening träffas i annan ordning än nyss sagts, men dylik förening får gil—

• Sida 76
•  Original

tighet endast med avseende å förhållandet mellan de avtalsslutande jord- ägarna själva.

Gällande ägofredslag innehåller även bestämmelser om förening av spe- ciellt slag, nämligen förening som tillkommer i samband med syneförrätt— ning för prövning av fråga om stängselskyldighet eller betesreglering. Det åligger synemännen att söka åstadkomma förening, som nu avses. Angående föreningen skall upprättas avhandling, som underskrives av de sakägare, vilkas rätt beröres av frågan, samt vitsordas medelst synemännens påskrift.

Enligt utredningens mening bör eftersträvas, att en stängsel- eller betes- regleringsfråga ordnas genom förening med giltighet jämväl mot nya ägare och innehavare av de fastigheter, frågan angår. Förutsättning för sådan gil— tighet bör vara, att föreningen intages i protokollet hos viss myndighet; på detta spörsmål skall utredningen närmare ingå här nedan. Skäl synas där- emot icke föreligga att vid en revision av ägofredslagstiftningen upptaga be- stämmelser, motsvarande dem, som föreskriva skyldighet för synemännen att söka åvägabringa förening. Har biträde från den myndighets sida, åt vilken prövningen av stäng-sel- och betesregleringsärenden kommer att uppdragas, blivit påkallad, ligger i sakens natur, att. myndigheten vid avgörandet av ären.— det tar vederbörlig hänsyn till sakägarnas sammanstämmande uppfattning.

Vad angår spörsmålet, åt vilken myndighet prövningen av ärenden rörande stängselskyldighet och betesreglering bör anförtros, må först närmare be— röras de tidigare beträffande huvuddragen återgivna bestämmelser, som gäl- lande ägofred-slag i denna del innehåller. Väckes fråga om stängselskyldig- het eller betesreglering, skall saken, för den händelse ej förening träffas där- om, prövas vid .syneförrättning, till vars företagande länsstyrelsen på ansökan förordnar person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Den till före- tagande av syneförrättning förordnade förrättningsmannen skall, därest han så aktar nödigt eller någon av sakägarna önskar det, vid förrättningen åt— njuta biträde av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa ej kunna enas, av förrättning-smannen utses bland dem, som äro valda till nämnde- män eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteri— eller mätningsförrättningar. Beträffande förrättningen skall i åtskilliga hänseen- den i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i gällande lagstiftning om delning av jord å landet är stadgat om laga skifte. Vid förrättningen skola alla till saken uhöran-de spörsmål avgöras genom förening mellan sakägarna eller ock behörigen utredas av synemännen. Dessa skola för sakägarna fram- lägga skriftligt utlåtande, innehållande synemännens särskilt motiverade be- sked rörande nämnda spörsmål. Sakägare, som är missnöjd med förrättning, äger att inom två månader efter avslutandet av förrättningen klandra denna genom att vid domstol väcka talan mot de övriga sakägarna. Har förrätt— ning lämnat-s oklandrad, går det utlåtande, som därvid meddelats, regelmäs- sigt i verkställighet såsom laga kraftägande dom. De i oklandrad förrättning eller i laga kraftvunnen dom givna bestämmelserna angående stängsel-skyl-

• Sida 77
•  Original

dighet eller betesreglering gälla mot ny ägare eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

När 1933 års lagstiftare införde stadganden om ett särskilt förrättningsför— farande beträffande frågor om stängselskyldighet och betesreglering, moti- verades dett-a med att vederbörande sakägare borde erhålla möjlighet att få tvister prövade och avgjorda under enkla former och för ringa kostnad; och vidare hänvisades till att 1926 års lag om enskilda vägar lik-som vattenlagen innehölle föreskrifter om förrättningsförfarande. Däremot synes ej spörs- målet, om något offentligt organ skulle kunna anlitas för dylika frågors pröv- ning, ha varit föremål för övervägande. De organ, som kunde ha kommit på tal, skulle väl närmast ha varit länsstyrelserna, lantmäterimyndigheterna, hus— hållningssällsk—apen — eventuellt dessas egnahemsnämnder — samt skogs— vårdsstyrelserna. Intet av dessa organ hade emellertid sin verksamhet in- riktad på ämnen, som mera intimt sammanhängde med stängsel— och betes- regleringsförhållandena, vartill kom att hushållningssällskapen och skogs— vårdsstyrelserna ej voro statliga organ. Numera Iha tillkommit särskilda statsorgan, nämligen lantbruksnämnderna, med direkt uppgift att verka för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Såsom tidigare framhål- lits bör denna uppgift innefatta även medverkan vid anskaffandet av kulturbeten. Lantbruksnämnderna ha också uttryckligen fått på sin lott att handhava bidragsverksamheten med avseende å bl. a. betesförbättringar. Att handhavandet av betesförbättringsfrågor enligt statsmakternas mening trots förslag om deras överflyttande till hushållningssällskapen bör kvarligga hos lantbruksnämnderna framgår av beslut vid 1951 års riksdag (statsverkspropos sitionen, nionde huvudtiteln; jordbruksutskottets utlåtande nr 9). Hos lant- bruksnämnderna finnes vidare tillgång till kvalificerad kanslipersonal, jäms väl sådan med juridisk sakkunskap, åt vilken kan anförtros att upprätta för- slag till beslut om stängselskyldighet och betesreglering, att registrera för— hållanden på dessa områden m. m. Visserligen lärer även framdeles för lösandet av en stängsel- eller betesregleringsfråga ofta krävas en med för- rättning likartad procedur. Denna torde emellertid på bästa sätt kunna om- besörjas av lantbruksnämndens tjänstemän. En sådan tjänsteman bör städ-se fungera såsom föredragande i ärendet, då beslut i detta skall fattas av nämn— den. Någon risk för att det tilltänkta förfarandet skall bli tungrott eller kostnadskrävande synes ej föreligga. Motsatsen torde i stället bli fallet. Så- lunda kommer all kostnad för förrättningsförfarande att bortfalla, då lant- bruksnämnden torde böra handlägga ifrågavarande ärenden såsom andra tjänsteåligganden. Det kan förutsättas, att lantbruk-snämnden vid behand— lingen av ärendena står i kontakt med skogsvårdsstyrelsen och lantmäteri— myndigheterna. Att ett nära samarbete 'uppräftthålles mellan nämnden och skogsvårdsstyrelsen är särskilt i lappmarkerna nödvändigt. Den förut be— rörda verksamhet, som där bedrives med anlitande av det norrländska skogs— produktionsanslaget och som bygger på betesreglering inom respektive skogs— vårdsområden, handhaves nämligen av skogsvård-sstyrelserna.

• Sida 78
•  Original

Vid handläggningen av ett stäng-sel- eller betesregleringsärende bör "beslut kunna av lantbruksnämnd meddelas i speciell fråga, innan ärendet i sin hel- het slutbehandlats. Det bör därvid stå sakägare fritt att överklaga delbeslu- tet, så att den högre instansen-s ståndpunktstagande blir avgörande för den fortsatta behandlingen av ärendet.

På grund av vad nu anförts föreslår utredningen, att det skall åligga lant— bruksnämnd dels att omhänderhava regi—strering, d. v. s. intagning i protokollet, av sådan förening om stängselskyldighet eller betesreglering, som åsyftats i det föregående, med den rättsverkan att föreningen blir giltig även gentemot nya ägare och innehavare av de fastigheter, varå föreningen har avseende, och dels att, då förening ej träffats, verkställa erforderlig utredning samt meddela beslut i fråga angående stängselskyldighet eller betesreglering.

Tidigare har omnämnts, att om sakägare är missnöjd med förrättning rörande stängselskyldighet eller betesreglering, han enligt 1933 års ägofred-s— lag har möjlighet att inom viss tid vid domstol klandra förrättningen. Den omständigheten, att utredningen uttalat sig för det nuvarande förrättninge- förfarandets ersättande med handläggning vid lantbruksnämnd, synes icke utgöra tillräcklig grund för att borttaga berörda möjlighet, vilken för den enskilde sakägaren torde framstå såsom innebärande ökad trygghet. I enlig- het härmed bör alltså lantbruksnämnds beslut i fråga om stängselskyldighet eller betesreglering —— i motsats till annat beslut av sådan nämnd _ icke överklagas i administrativ ordning utan bör talan däremot fullföljas hos domstol.

Under det att 1926 års lag om enskilda vägar — vilken lag utgjorde före- bilden för 1933 års ägofredslag i vad gäller ärendenas handläggning —— inne- höll bestämmelser om klander vid allmän domstol, anvisar 1939 års väglag i stället den, som är missnöjd med vägförrättning, att anföra besvär däröver hos ägodelningsrätt. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för sist— nämnda lag, anfördes beträffande vägfrågornas domstolsbehandling bl. a. följande. Vad som erfordrades för att vägmålen skulle kunna avgöras på samma gång snabbt och riktigt och utan att återförvisning till ny förrätt— ning annat än undantagsvis behövde förekomma vore framför allt att hand- läggningen vid rätten kunde koncentreras till något eller några sammanträ- den, vid vilka andra mål och ärenden ej behövde förekomma och då vid be- hov syn å stället samtidigt kunde verkställas av rättens ledamöter saint sak- kunnigt tekniskt biträde anlitas, vilket icke på grund av tidigare befattning med ärendet eller eljest kunde anses jävigt. Målen-s natur syntes i viss mån motivera ökat inflytande åt lekmän med speciella förutsättningar att verk- ställa de värderingar, som här oftast vore i fråga. Det sagda visade hän på lämpligheten av förslaget om målens överflyttande från allmän underrätt till ägodelningsrätt. Med en sådan åtgärd skulle automatiskt följa även besvärs- förfarande i stället för stämning, stora lättnader för parterna med avseende å anhängiggörandet av målet i överrätterna samt möjlighet att underlåta att

• Sida 79
•  Original

| l l l !

inkalla sådana sakägare, vilkas rätt uppenbarligen ej vore i fråga. Vägfrå- gorna syntes ock i regel kunna anses äga en ganska nära frändskap med vissa till jorddelningsmål hörande spörsmål, och ägodelningsnämndemännens sär- skilda kvalifikationer borde kunna vara av betydelse även i vägmål.

Med hänsyn till den likhet, som föreligger mellan vägmål, å ena, samt mål om stängselskyldighet och betesreglering, å andra sidan, synas de skäl, som vid tillkomsten av den gällande väglagen sålunda anfördes till stöd för väg- målens överförande från allmän underrätt till ägodelning—srätt — även om vissa av skälen efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande ej äga samma styrka som dessförinnan — tala för en motsvarande överflyttning jämväl av målen om stängselskyldighet och betesreglering. Enligt utredningens åsikt bör därför lantbruksnämnds beslut i ärende rörande stängselskyldighet eller betesreglering efter besvär av sakägare upptagas till prövning och avgörande av ägodelningsrätt.

KAP. VII.

SPECIALMOTIVERING TILL UTREDNINGENS LAGFÖRSLAG. Förslaget till ägofredslag.

Då de av ägofredsutredningen i närmast föregående kapitel förordade be- stämmelserna rörande stängselhållning och betesreglering ävensom angående behandling av frågor därom i en mängd hänseenden och i avsevärd mån skilja sig från vad härutinnan f. n. gäller, har utredningen funnit berörda bestäm- melser icke kunna framläggas i form av förslag till lag om ändringar i 1933 års ägofredslag utan kräva utarbetandet av ett fullständigt lagförslag i ämnet.

Lagen om ägofred benämnes i dagligt tal ägofredslagen. Det har synts utredningen lämpligt, att denna kortfattade benämning kommer till använd- ning även vid den officiella rubriceringen av den lag, som avses skola ersätta 1933 års lag. Utredningen har därför åsatt sitt lagförslag rubriken »Förslag till ägofredslag».

Om vård av hemdjur.

Liksom gällande ägofredslag uppställer lagförslaget vårdnadsplikten för ägare eller innehavare av hemdjur såsom den allmänna principen för upp- rätthållande av ägofreden; och i anslutning till lagen upptar förslaget före- skrifterna om denna plikt i sin första avdelning.

1 %.

I 1 % första stycket av 1933 års lag stadgas, att den, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur, är pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor. Detta stadgande har med ett par ändringar bibe- hållits i 1 % av lagförslaget.

• Sida 80
•  Original

Förslaget innebär, att den vårdnadspliktige, i likhet med vad f. n. är fallet, skall äga utöva vården på det sätt han finner lämpligt. Att uttryckligen ut— säga detta har utredningen icke ansett nödigt. Ej heller har utredningen med hänsyn till den fortgående utvecklingen på förevarande område — inne— fattande bl. a. användandet av strömförande stängsel —— funnit en exemplifie— ring av de metoder, enligt vilka vården kan utövas, böra komma i fråga.

Vårdnadsplikten avser enligt lagen att bereda skydd för annans ägor. Såsom annans ägor synas kunna betecknas allenast ägor, som tillhöra annan än djurets ägare eller innehavare. Emellertid har den meningen gjorts gäl- lande, att med annans ägor skulle förstås alla ägor, å vilka ägaren eller inne- havaren av djuret ej hade betesrätt.1 Riktigheten av en sådan mot ordalydel- sen stridande tolkning av bestämmelsen som den återgivna förefaller kunna starkt ifrågasättas, och utredningen finner sig för sin del ej kunna godtaga densamma. I detta sammanhang må anmärkas, att ehuru med nämnda tolk— ning en arrendator borde i förevarande avseende beträffande de av honom arrenderade ägorna likställas med enjordägareifråga om denne tillhörig mark, det dock av tolkningens förfäktare ansetts, att den, som utarrenderat sin fastighet och som till följd därav ej ägde nyttja densamma till bete, icke vore underkastad vårdnadsplikt med hänsyn till fastigheten; därest djur, som jord- ägaren hölle på bete å annan honom tillhörig fastighet, till följd av underlå— ten vård inkomme å den utarrenderade fastigheten, skulle detta alltså ej inne- fatta ett eftersättande av vårdnadsplikten. För att bringa klarhet och reda å nu berörda gebit har utredningen — enligt vars åsikt skydd av avsett slag bör tillförsäkras jämväl utarrenderade ägor — i lagförslaget med annans ägor likställt sådana djurägaren eller djurinnehavaren tillhöriga ägor, som upp- låtits åt annan. Med denna lydelse av lagtexten kommer skydd mot hemdjur att beredas även för betesmark, som vid betesreglering upplåtits för en fastig— het å en annan fastighets område.

I 1 & andra stycket ägofredslagen finnes anmärkt, att särskilda stadganden givits om rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur. De åsyf— tade stadgandena återfinnas huvudsakligen i 11 och 12 kap. byggningabal- ken, lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor'och rättigheter, lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april 1922 (nr 133) om förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å samfälld betesmark samt 22 kap. 7 % strafflagen. Dessa stadganden avses alltjämt skola gälla vid sidan av en ny ägofredslag. Utred- ningen har emellertid icke funnit nödigt att i sitt förslag till sådan lag upp- taga någon erinran härom.

Om stängsel ?! ägogräns.

I 2 kap. av 1933 års lag, som har rubriken »Om stängselskyldighet», inne-- fattas bestämmelser om stängsel i gränsen mellan olika fastigheters ägor.

1 Se Thor Sjöfors, Lagen om ägofred s. 20 f.

• Sida 81
•  Original

» l t r )

I lagen skiljes mellan hägnad och stängsel. Hägnad betecknar där ett mera vidsträckt begrepp än stängsel; med stängsel avser lagen nämligen blott sådan hägnad, som för att hindra betande hemdjur å en fastighets ägor från att inkomma å angränsande, till annan fastighet hörande ägor laglik— mätigt hålles i ägogränsen. Den sålunda uppdragna skillnaden mellan hägnad och stängsel — vilken icke synes ha stöd i det allmänna språkbruket — har ej bibehållits i utredningens lagförslag. I detta användes genomgående be- nämning-en stängsel. D'å jämlikt förslaget stängsel skall kunna förekomma ej endast mellan olika fastigheters ägor utan även, sedan betesreglering trätt i tillämpning, mellan upplåten betesmark och angränsande mark å den fastig— het, varifrån upplåtelsen skett, har utredningen funnit erforderligt att åsätta den avdelning av förslaget, som motsvarar 2 kap. av lagen, en ändrad rubrik. Eftersom berörda avdelning innehåller bestämmelser, förutom om själva skyldigheten att hålla stängsel mellan två fastigheters ägor, jämväl om sådant stängsels placering och beskaffenhet m. m., har ansetts lämpligt, att avdel- ningens rubrik erhåller lydelsen >>Om stängsel i ägogräns». I den mån nämnda bestämmelser avses skola tillämpas även å stängsel kring upplåten betesmark, lämnas i den avdelning av förslaget, som avhandlar betesreglering, hänvis- ning till desamma. 2 %.

Bestämmelserna i denna, mot 2 % av 1933 års lag svarande paragraf reglera de förutsättningar, under vilka skyldighet att hålla stängsel i ägogräns äger rum.

Då utredningen på skäl, som angivits i den allmänna motiveringen, ansett kostnaden för stängsel böra i sin helhet läggas på den av två grannar, som nyttjar sin mark till bete, har den grundläggande föreskriften om stängsel- vitsord utformats så, att dylikt vitsord tillkommer den, från vars ägor betande hemdjur å angränsande fastighets ägor skola hållas. Det torde vara uppen- bart, att då ägorna å båda sidor om gränsen nyttjas till bete, stängselvitsor- det är ömsesidigt.

I fråga om de regler, som givits i paragrafen med avseende å det fall, att skogs- eller utmark möter å ömse sidor om ägogräns, hänvisas till den gene— rella motiveringen.

3 %.

Denna paragraf innehåller, liksom paragrafen med samma ordningsnum- mer av 1933 års lag, närmare föreskrifter om skyldigheten att svara för upp- förande och underhåll av stängsel i ägogräns. I kap. VI ha angivits de skäl, på vilka föreskrifterna om denna skyldighet i princip grundats.

Från den i paragrafens första stycke upptagna regeln, att i annat fall än det, då stängselskyldighet föranledes av betning allenast å ena sidan om ägo- gräns, vardera sidan skall taga lika lott i stängselhållningen, har givits en undantagsbestämmelse, som hänför sig till det förhållandet, att å en av sidorna andra hemdjur än hästar och nöt-kreatur hållas på bete. Där bete av

• Sida 82
•  Original

detta slag förekommer, bör enligt utredningens förmenande den ökade kost— nad för stängslets uppförande och underhåll, som kan uppkomma till följd av de mindre djurens betesgång, falla å den sida, varest dessa djur hållas.

Beträffande bestämmelsen i paragrafens andra stycke, att då ägorna å någondera sidan tillhöra två eller flera fastigheter och betet å ägorna är gemen- samt, den sidans stängselskyldighet skall fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet, åberopas den allmänna motiveringen.

I gällande lag stadgas i anslutning till föreskriften om vardera sidans skyldighet att svara för viss sträcka av stängslet på marken, dels att om å en sträcka på grund av markens beskaffenhet möter större svårighet än å annan i fråga om stängslets uppförande eller underhåll, skälig minskning i längd däremot skall beräknas vid fördelningen, och dels att därest- i stängslet ingår grind eller led, avseende ock skall fästas å större kostnad för grinden eller ledet. Emellertid synas även andra omständigheter än de sålunda angivna — t. ex. den omfattning, vari kreatur komma att hållas på bete å olika delar av marken längs ägogränsen _ kunna. påverka kostnaden för stängselhållningen. I lagförslaget har därför tredje stycket av förevarande paragraf utformats så, att ej blott de två i lagen upptagna omständigheterna utan också andra för- hållanden av nyss antytt slag skola bli föremål för beaktande vid bestämman- det av stängselsträckornas längd.

Den med avseende å grannfastigheter uppställda regeln om ansvarighet för viss stängselsträcka på marken lärer icke böra utsträckas att erhålla till- lämpning beträffande det fall, då enligt paragrafens andra stycke någondera sidans stängselskyldighet skall fördelas mellan två eller flera fastigheter efter deras nytta av stängslet. Då de fastigheter, mellan vilka sådan fördel- ning kan komma i fråga, ej sällan torde uppgå till ett betydande antal, medan samtidigt den sträcka, för vilken dessa fastigheter skola svara., kan vara av obetydlig längd, förefaller nämligen mest ändamålsenligt, att stängslet å sådan sträcka hålles av fastigheterna gemensamt. Fastigheterna komma då — såsom nedan närmare skall påvisas _ att utgöra en samfällighet för stängselhållningens handhavande.

4 %.

Förevarande paragraf anger varest stängsel mellan grannfastigheter skall sättas. Den överensstämmer i huvudsak med 4 % av 1933 års lag. De avvikel- ser från nämnda lagrum, som föreslagits, ha närmast betingats av de från ut- redningens sida förordade reglerna om skyldigheten att svara för stängsels hållande. Av anledning, som berörts i kap. VI, ha paragrafens bestämmelser om placering av stängsel annorstädes än i ägogräns avfattats så, att desamma kunna erhålla tillämpning jämväl å fall, då behov föreligger att från varandra

0

skilja in- och utägor a en och samma fastighet.

5 5. I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser, mot-svarande dem som upptagas i 5 och 6 %% av gällande ägofredslag.

• Sida 83
•  Original

Enligt det första av angivna båda lagrum kräves i allmänhet ej, att stäng- sel skall freda mot mindre hemdjur, utan är i regel tillfyllest, att detsamma utestänger större hemdjur eller således hästar och nötkreatur. Från denna ' regel kan dock undantag i fråga om visst län eller viss del av län föreskrivas

! av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande landsting och hushållnings— ' sällskap. Dylik föreskrift skall innebära, att inom länet eller länsdelen stäng— sel skall freda jämväl mot mindre hemdjur eller särskilt slag av sådana djur.

Undantagsföreskrifter av antytt slag ha. meddelats i Kungl. kungörelsen den 21 december 1933 (nr 668) om beskaffenheten av laggillt stängsel i vissa

; delar av riket m. 111. Enligt dessa föreskrifter — i deras lydelse jämlikt Kungl. * kungörelsen den 3 maj 1946 (nr 178) — skall stängsel freda, förutom mot

större hemdjur, mot får i Fårö socken av Gotlands län och i Tjörns härad av Göteborg och Bohus län samt mot får och getter i Västernorrlands län även- som i de inom skyddsskogsgränsen belägna delarna av Jämtlands län. Före-

skrifterna äga, på grund av uttryckligt stadgande i lagen, tillämpning även i

fråga om stängsel, som skall hållas i gränsen mellan de områden, föreskrif- terna avse, och invidliggande mark.

( De återgivna undantagsföreskrifterna innebära å ena sidan, att stängsel ; överallt inom exempelvis Västernorrlands län skall skydda jämväl mot får ' och getter, oavsett om sådana djur hållas å marken invid den ägogräns, där stängslet finnes, samt å andra sidan, att stängsel inom t. ex. Västerbottens

|

län — för vilket föreskrifterna ej gälla — icke behöver freda mot nämnda slag av djur, även om dylika djur gå på bete å den intill ägogränsen belägna mark-en.

Reglerna i ägofredslagens 5 å ha i förslaget ersatts med ett allmänt stad— gande att stängsel skall vara så beskaffat, att det är ägnat att freda mot sådana hemdjur, som genom det-samma skola hållas från angränsande ägor. Såsom laggillt bör följaktligen betraktas varje stängs—el, som under normala förhållanden effektivt utestänger de hemdjur, om vilka i det särskilda fallet är fråga.

Liksom gällande lag saknar förslaget bestämmelser om stängsels tekniska beskaffenhet. Fråga därom synes i första hand böra lösas genom överenskom- melse mellan vederbörande sakägare; kunna dessa icke enas, bör avgörande träffas i den ordning, som enligt förslaget avses skola komma till använd- ; ning beträffande tvistiga stängselfrågor i allmänhet.

I 6 % av 1933 års lag upptagas stadganden om den tid av året, varunder stängsel skall hållas i fredgillt stå-nd. Enligt lagrummet löper denna tid fr. o. m. den 15 maj intill dess på hösten tjäle kommer i marken; dock äger Kungl. Maj:t att, efter hörande av vederbörande landsting och hushållnings- sällskap, för visst län eller viss del av län bestämma annan begynnelsedag för perioden än den angivna.

Med stöd av det sålunda åt Kungl. Maj:t givna bemyndigandet har i förut omförmälda kungörelse den 21 december 1933 (nr 668) föreskrivits, att stäng- sel skall om våren vara i fredgillt stånd i Kristianstads och Malmöhus län-

• Sida 84
•  Original

den 15 april, i Stockholms, Jönköpings, Blekinge och Hallands län den 1 maj, i Västerbottens och Norrbottens län med undantag av länens lappmar- ker den 1 juni samt i nämnda lappmarker den 15 juni. Där föreskrift, som enligt kungörelsen gäller för visst område, avser, att stängsel inom området skall om våren hållas fredgillt tidigare dag än den, som i lagen eller kungörel- sen i sådant avseende stadgats för angränsande område, skall föreskriften äga tillämpning jämväl i fråga om stängsel, som skall hållas i gränsen mellan områdena; i annat fall skall beträffande sådant stängsel gälla vad därutinnan är stadgat för det senare området.

I andra stycket av förevarande lagförslagsparagraf ha bestämmelserna i lagens 6 % upptagits i stort sett oförändrade. Andra avvikelser från vad som nu gäller ha ej ansetts påkallade än att dels beslut av Kungl. Maj:t om undan- tag från huvudregeln angående begynnelsetiden för fredgillhetsperioden fun- nits böra komma till stånd allenast på särskild framställning därom, dels ock att rätt att göra sådan framställning tillerkänts ej endast landsting och hushållningssällskap utan även skogsvårdsstyrelse.

6—8 %%.

Enligt 7 % av 1933 års lag skola, där stängselskyldighet skall utgöras av delägare i samfälld jord, dessa taga del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden. Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid omröstning i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, äro jämlikt samma lagrum de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

I 8 % första stycket av lagen stadgas, att för stängselskyldighet svarar i fråga om fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga om annan fastighet ägaren; är fastighet upplåten på arrende, ligger skyldigheten, i vad angår stängsels underhåll, å arrendatorn. Ny ägare eller innehavare är, enligt paragrafens andra stycke, pliktig fullgöra vad före- trädaren eftersatt i stängsels uppförande eller underhåll,varemot han ej svarar för bidrag i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde fastig— heten.

J ämlikt lagen-s 9 % äger vad i lagen är stadgat om stängselskyldighet icke tillämpning beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest finnes tomtin— delning sås-om i stad. '

Ägofredslagens nu refererade bestämmelser ha utan några ändringar i sakligt avseende och med blott ett fåtal redaktionella jämkningar upptagits i 6—8 %% av förslaget.

I tredje stycket av lagens 8 % förekommer en erinran om att rörande stäng— sel kring prästgård är särskilt stadgat." Det stadgande, som avses med erin- ringen, innefattas i 16 % ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), enligt vilket lagrum det åligger pastorat att uppföra och under- hålla erforderligt stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne. Stadgandet utgör följaktligen ett undantag från den i 8 % första

• Sida 85
•  Original

stycket ägofredslagen givna regeln om innehavares ansvarighet för stängsel- skyldighet.

Då, såsom redan i samband med tillkomsten av 1933 års lag framhölls, lagens bestämmelser om stängselskyldighet endast i ett försvinna-nde litet antal fall äro tillämpliga å prästgårdsområde, har utredningen ansett hinder ej böra möta mot att låta ifrågavarande erinran utgå ur lagförslaget.

Om rätt till gemensamt bete.

& I 3 kap. av gällande ägofredslag upptagas bestämmelser såväl om rätt till gemensamt bete som om betesreglering. Att dessa bestämmelser samman- förts i ett kapitel har sin naturliga förklaring däri, att enligt lagen betesregle- ring kan förekomma endast å skogs- eller utmark, som skall anses upp- låten till gemensamt bete. Då emellertid utredningen i den allmänna motive- ringen förordat en sådan utvidgning av betesregleringsinstitutet, att under det- samma kommer att inbegripas även det fall, då bete är samfällt för två eller flera fastigheter utan att upplåtelse av berörda slag är för handen, har konse- t kvensen funnits fordra, att de bestämmelser i lagförslaget, som motsvara de

l i lagens 3 kap. ingående, uppdelas på två särskilda avdelningar, av vilka den första omfattar stadgandena om rätt till bete å sådan skogs. eller utmark,

som nyss angivits, och den andra. upptar föreskrifterna om betesreglering.

9 5 I gällande lag återfinnas reglerna om rätt till gemensamt bete i 10 och 11 åå. För de viktigaste av dessa regler har redogörelse lämnats i det före- gående. Därstädes ha även uttömmande dryftats de skäl, som föranlett ut- redningen att framlägga sitt i förevarande paragraf ingående förslag till lag- stadganden i ämnet.

' Om betesreglering.

De under denna rubrik upptagna bestämmelserna avse att ersätta stadgan- dena i 3 kap. 12—19 %% av 1933 års ägofredslag.

10 å » Förevarande paragraf innehåller de grundläggande föreskrifterna om betes- reglering.

De skäl, som tala för att fredning av skogsmark mot skada av betande hemdjur i princip bör åstadkommas genom betesreglering, ha utförligt disku- terats i den generella motiveringen. I samband därmed har även ingående behandlats vad som enligt utredningens mening bör gälla rörande förutsätt- ningarna för att betesreglering skall komma till stånd samt angående omfatt- ningen av dylik reglering och verkan därav. Vid sådant förhållande synes utredningen här kunna inskränka sig till att hänvisa till vad sålunda anförts.

• Sida 86
•  Original

11 %.

I denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med 14 % av 1933 års lag, upptagas närmare föreskrifter rörande upplåtelse av betesmark för en fastighet å en annan fastighets område.

Den i gällande lag innefattade bestämmelsen, att betesmark må upplåtas gemensamt för två eller flera fastigheter, har synts utredningen böra bibe- hållas. För att sådan upplåtelse f. n. skall kunna komma till stånd fordras, att ägarna till fastigheterna åsämj-as därom och att denna form av upplåtelse finnes lämplig. Även om det givetvis i förevarande fall liksom eljest vid frågor rörande betesreglering förefaller önskvärt, att tilltänkta anordningar vidtagas med sakägarnas begivande, torde skäl icke föreligga att här mer än annars låta enighet mellan sakägarna spela en avgörande roll. Utredningen har där- för såsom enda förutsättning för upplåtelse av gemensam betesmark för två eller flera fastigheter upptagit lämpligheten av upplåtelsen.

I den mån förevarande paragraf i övrigt skiljer sig från de nu tillämpliga lagregl-ern-a har redan i den allmänna motiveringen redogjorts för anledningen därtill.

12 %.

Denna paragraf innehåller regler om de skyldigheter med avseende å upp- låten betesmark, som åvila den fastighet, för vilken upplåtelsen skett. Mot- svarande regler i 1933 års lag innefattas i 15 %.

Enligt såväl lagens som förslagets bestämmelser åligger det fastighet, för vilken betesmark upplåtits, att anordna marken för betesbruk och därefter bibehålla den i ett för sådant bruk ordnat skick. Bestämmelserna skilja sig emellertid från varandra såtillvida som i lagen åliggandet gjorts beroende av att detsamma kan fullgöras utan oskälig kostnad, medan däremot i förslaget förutsatts att redan i samband med betesregleringen föreskrifter givits om huru i stort sett betesmarken skall anordnas och vidmakthållas.

De i lagen meddelade bestämmelserna, att upplåten betesmark skall hållas inhägnad och att hägnaden skall vara i fredgillt stånd under samma tid som föreskrives rörande stängsel i ägogräns, ha i förslaget ersatts med ett stad— gande av innebörd, att mellan betesmarken och angränsande mark å den fastighet, varifrån upplåtelsen skett», skall hållas stängsel, beträffande vilket bestämmelserna i 5 % av förslaget skola lända till efterrättelse. Därest gränsen för betesmarken sammanfaller med den upplåtande fastighetens ägogräns, skall enligt förslaget — liksom enligt lagen —— i fråga om ansvarighet för skyldig- het att hålla stängsel i ägogränsen och beträffande rätt att fordra stängsel i denna gräns så anses som om betesmarken tillhörde den fastighet, för vilken den upplåtits.

Frågan, vem som beträffande fastighet, för vilken betesmark upplåtits, ansvarar för skyldigheten att anordna. och underhålla betesmarken samt att hålla denna inhägnad, besvaras i lagens 15 % sålunda, att härutinnan stadgan- dena i 8 % om ansvarighet för stängselskyldighet skola äga motsvarande till- lämpning. Berörda skyldighet åvilar följaktligen fastighetens ägare eller,

• Sida 87
•  Original

i fråga om fastighet som tillhör kronan eller allmän inrättning, dess inne- havare; är fastighet utarrenderad, är dock arrendatorn pliktig vidtaga er- forderliga åtgärder för upplåten betesmarks bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick ävensom att underhålla hägnad kring betesmarken. I lagförsla- get behandlas nu ifrågakomna spörsmål i en särskild paragraf, vilken fått sin plats i slutet av förevarande avdelning av förslaget.

Det må i detta sammanhang framhållas, att de i den generella motiveringen omnämnda bestämmelserna om stöd av statsmedel för iordningställande av beten äga tillämplighet jämväl i fråga om beten, som anordnas å upplåten betesmark.

13 %.

Enligt 16 % första stycket ägofredslagen skall för upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens inhägnande och anordnande för betesbruk, ersättning gäldas av ägaren till den fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser upplåtelse av mark samt skada eller in— trång till följd av betesmarkens inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång. Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk, må jämlikt paragrafens andra stycke åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen guldits.

Dessa lagstadganden ha. med vissa formella jämkningar överförts till före— varande paragraf av lagförslaget.

14 %.

Där skyldighet, som omförmäles i 15 5 första stycket eller 16 % ägofreds- lagen, åligger två eller flera fastigheter gemensamt, svaras på grund av stad- gandet i lagens 17 % för envar av dem efter dess nytta av betesmarken.

Bortsett från erforderlig ändring beträffande lagrumshänvisningen överens- stämmer nu ifrågavarande paragraf av lagförslaget med sistnämnda paragraf av lagen.

15 5.

I motiveringen till förslagets 12 å ha återgivits de stadganden i gällande lag, som reglera frågan, vem som med avseende å fastighet, för vilken upp— låtelse av betesmark skett, skall svara för skyldigheten att anordna och under- hålla marken ävensom att hålla denna inhägnad.

För lagförslagets del behandlas motsvarande spörsmål i förevarande para— graf. Någon saklig ändring i de stadganden, som innefattas i lagen, har icke ansetts påkallad. De av utredningen förordade bestämmelserna ha emeller- tid, såvitt rörer betesmarks anordnande och underhåll, erhållit en formule- ring, som gör dem tillämpliga ej endast å betesmark, som upplåtits för en fastighet å en annan fastighets område, utan även å betesmark för en fastig— het inom dennas egna ägogränser. Vad angår sistnämnda fall kan visserligen i fråga om fastighet i enskild ägo anses ligga i sakens natur att ägaren har att svara för fullgörandet av nu avsedd skyldighet, men beträffande fastighet,

• Sida 88
•  Original

som tillhör kronan eller allmän inrättning, torde icke vara överflödigt att utsäga, att skyldigheten åvilar innehavaren. Ej heller torde en föreskrift om att det ankommer å arrendatorn att underhålla anordnad betesmark å utarren— derad fastighet kunna anses onödig.

Gällande lag upptar i kapitlet om betesreglering inga särskilda bestäm- melser rörande det fall, då i sådan reglering avses skola ingå samfälld jord. Beträffande detta fall — vilket praktiskt torde vara långt ifrån betydelselöst — har det synts ägofredsutreduingen lämpligt, att de i förslagets 6 % inne- fattade reglerna rörande stängsel i ägogräns erhålla motsvarande tillämpning å betesreglering.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Ägofredsutredningen har i den allmänna motiveringen redovisat de skäl, som föranlett utredningen att föreslå ändringar beträffande den nu tillämpade ordningen för behandling av frågor om skyldighet att hålla stängsel i ägo- gräns och om betesreglering.

Det kapitel i 1933 års lag, som motsvarar förevarande avdelning av lag- förslaget, bär rubriken »Om behandlingen av stängsel— och betesfrågor». Denna rubrik anger icke exakt innehållet i kapitlet. Ej heller kan rubriken anses vara fullt tillfredsställande såsom en sammanfattande beteckning på de regler, som ingå i lagförslagsavdelningen. Rubriken har dock av praktiska skäl funnits böra bibehållas; den synes nämligen på grund av sin korthet vara att föredraga framför andra av utredningen ifrågasatta rubriker, vilka på ett mera adekvat sätt skulle angiva de ämnen, som erhålla sin reglering i av- delningen.

16 5.

I denna paragraf av förslaget upptaga-s huvudreglerna rörande ordningen för behandling av fråga om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns eller om betesreglering. (I det följande benämnes sådan fråga för korthelts skull stäng- sel— eller betesfråga.) Paragrafen har i 1933 års lag sin motsvarighet i 21 %.

Såsom det primära sättet för avgörande av en stängsel— eller betesfråga anvisar paragrafen förening mellan de av frågan berörda sakägarna. Det andra sättet, på vilket enligt paragrafen dylik fråga kan lösas, består i frå- gans företagande till prövning av lantbruksnämnd. Sådan prövning förut- sättes kunna komma till stånd, oberoende av om det visat sig omöjligt att åvägabringa förening.

De närmare bestämmelserna om lantbruksnämndens handläggning och av- görande av stängsel— och betesfrågor synas icke böra meddelas i själva lagen. Lämpligare förefaller vara, att i denna uppdrages åt Kungl. Maj:t att utfärda dylika bestämmelser. Lantbruksnämndernas verksamhet regleras f. n. genom föreskrifterna i Kungl. Maj:ts instruktion den 17 juni 1948 (nr 349) för lant— bruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. Ett godtagande av den från utred- ningens sida förordade proceduren för behandling av stängsel- och betes-

• Sida 89
•  Original

frågor torde förutsätta dels att vissa tillägg till och ändringar i nämnda in— struktion göras och dels att en särskild författning med mera ingående stad— ganden i ämnet utfärdas.

En stängsel— eller betesfråga lärer i det stora flertalet fall icke komma att beröra andra fastigheter än sådana, som äro belägna inom en och samma lant- bruksnämnds verksamhetsområde. Skulle emellertid undantagsvis motsat- sen bli förhållandet, synes böra ankomma å den nämnd, inom vars område fastigheterna till största delen ligga, att handlägga frågan i dess helhet.

17 %.

Föreskrifterna i denna paragrafs tre första stycken korrespondera med dem, som återfinnas i 22 % av gällande lag.

Rätten att för fastighet påkalla lantbruksnämndens prövning av fråga om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns har förbehållits ägaren till fastig- heten. Det har jämväl ansetts böra tillkomma denne ensam att för fastighe- ten fram—ställa yrkande om betesreglering.

Ankommer det å annan än ägaren att svara för fastighets skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel i ägogräns eller kring upplåten betesmark eller ock att anordna eller underhålla betesmark _ sådan ansvarighet kan jämlikt 7 eller 15 % av förslaget åvila innehavare av kronan eller allmän in— rättning tillhörig fastighet ävensom arrendator av fastighet — har rätt till- erkänts denne att vända sig till lantbruksnämnden för att få. underhållsskyldig— heten bestämd.

Att med rätten att påkalla lantbruksnämndens prövning av viss stäng-sel- eller betesfråga ansetts böra förenas rätten att föra talan i det sålunda an- hängiggjorda ärendet är självfallet. Härutöver har talerätt hos nämnden till- försäkrats dels fastighetsägare i varje annat ärende, som angår hans fastighet, och dels innehavare och arrendator av fastighet i sådant på annans tillskyn- dan av nämnden upptaget ärende, som berör innehavarens eller arrendatorns förpliktelse enligt 7 eller 15 % av förslaget.

De nu återgivna stadgandena i förevarande paragraf ansluta sig nära till dem, som förekomma i första och andra styckena av lagens 22 %. Även det i lagrummets tredje stycke ingående stadgandet — enligt vilket innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt till fastighet, som med lagen avsedd syneför- rättning angår, jämväl i annat fall än i för-sta och andra styckena sagts är be- rättigad att vid förrättningen föra talan, såvitt denna berör hans rätt _ har av utredningen funnits böra få sin motsvarighet i lagför-slagsparagrafen. Vis- serligen kommer, därest vad utredningen förordat beträffande betesreglering skulle vinna beaktande, en innehavare av servitutsrätt till bete att vid sådan reglering intaga samma ställning som en ägare till fastighet, varför i fråga om honom det föreslagna stadgandet förefaller obehövligt. Emellertid kan tydli- gen en dylik servitutshavares rätt påverkas av beslut i ärende rörande skyl- dighet att hålla stängsel i den tjänande fastighetens ägogräns. Det må. där- jämte bemärkas, att stadgandet i vad det angår innehavare av servitutsrätt

• Sida 90
•  Original

har avseende också å den, vars servitut innefattar annan rätt än till bete; och en sådan servitutshavares rätt kan uppenbarligen röna påverkan av beslut i såväl stängsel- som betesärende.

Då i samband med prövning av fråga om betesreglering kunna uppkomma speciella problem rörande stängsel, torde vara ändamålsenligt att tillägga lant- bruksnämnden befogenhet att i anslutning till bedömandet av en betesregle» ringsfråga upptaga och avgöra sådana problem. I fjärde stycket av para-grafen har intagits en bestämmelse om dylik befogenhet för nämnden.

18 %.

Den i förevarande paragraf föreslagna rätten för sakägare, som är missnöjd med lantbruksnämnds beslut i stängsel- eller betesärende, att hos ägodelnings— rätt föra klagan över beslutet genom besvär har motiverats i kap. VI.

Angående laga domstol i mål om stängselskyldighet och betesreglering meddelas i 46 & ägofredslagen detaljerade bestämmelser. Vad angår mål om stängselskyldighet är frågan om domstols behörighet beroende på vilken sak- ägare som klandrar den företagna syneförrättningen. Klaganden har näm- ligen städse att instämma målet till den allmänna underrätt, inom vars dom— värjo den eller de övriga sakägarnas fastigheter äro belägna. Höra dessa fastigheter till skilda underrätt—ers domvärjo, skall målet anhängiggöras vid den underrätt, inom vars domvärjo de flesta fastigheterna ligga. Beträffande mål om betesreglering skall sådant uppta-gas till prövning vid rätten i den ort, varest det område, regleringen avser, i sin helhet eller till största delen är beläget. Angår målet allenast fråga om upplåtelse av betesmark, skall dock målet anhängiggöras vid rätten i den ort, där betesmarken finnes.

Därest, såsom ägofredsutredningen förordat, mål innefattande klagan över lantbruksnämnds beslut i stängsel- och betesärenden läggas under ägodel- ningsrätts prövning, synes önskvärt, att forumregler av enklare beskaffenhet än de f. n. gällande komma till användning. Utredningen har i detta hän- seende ansett sig böra föreslå, att klagan av avsett slag skall föras hos ägo- delningsrätten i den ort, där de fastigheter, beslutet angår, i sin helhet eller till största delen äro belägna. Ett stadgande av detta innehåll kommer att formellt nära ansluta sig till den föreslagna föreskriften rörande lantbruks- nämnds kompetens att till prövning upptaga stängsel. och betesfrågor, och såvitt utredningen förmår bedöma kan stadgandet icke förväntas föranleda någon saklig olägenhet. Såsom sådan kan knappast räknas den följd av stad- gandet, att ett mål, vari blott är fråga om upplåtelse av betesmark, undan— tagsvis kan komma att handläggas vid annan ägodelningsrätt än den, inom vars domvärjo betesmarken ligger. Den beträffande dylikt mål nu gällande lagbestämmelsen torde nämligen äga tillämpning endast å det sällan före— kommande fall, att sedan betesreglering ägt rum, fråga Väckes om jämkning av därvid verkställd upplåtelse av betesmark. I detta sammanhang må på- pekas, att den i 37 % lagen om enskilda vägar upptagna forumregeln — enligt vilken klagan över vägförrättning skall föras hos ägodelningsrätten i

• Sida 91
•  Original

den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen —- kan med- föra. att tvist avseende enbart viss sträcka av en väg kan komma att upp- tagas till behandling av annan ägodelningsrätt än den, inom vars domvärjo denna vägsträcka löper. Likartade situationer torde f. ö. kunna uppstå även för allmän underrätts del vid tillämpning av de i 10 kap. 10 % rättegångs- balken innefattade generella reglerna om fastighetsforum.

Tiden för klagan över lantbruksnämnds beslut i stängsel— eller betesärende har av utredningen ansetts böra fastställas till sextio dagar, räknade från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Det föreslagna stadgandet om förfarandet i mål, varom nu är fråga, och om talan mot däri meddelade beslut har hämtats från 38 å andra stycket lagen om enskilda vägar.

När besvär över lantbruksnämnds beslut i stängsel— eller betesärende blivit anförda, bör det uppenbarligen ankomma å ägodelningsdomaren att från nämn den infordra utdrag ur protokollet i det ärende, varå besvären ha avseende, ävensom övriga hos nämnden befintliga handlingar rörande ärendet. Denna ägodelningsdomarens skyldighet torde icke böra fastslås i lagen, utan före— skrift därom synes ha sin rätta plats i särskild av Kungl. Maj:t utfärdad för— fattning. I sådan författning lärer jämväl böra meddela-s stadgande om skyl- dighet för domstol, som genom laga kraftägande utslag avgjort mål rörande stängsel- eller betesfråga, att till lantbruksnämnden översända avskrift av utslaget ävensom att återställa de från nämnden infordrade handlingarna för att för framtiden förvaras av nämnden.

19 5.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser om verkställighet av lant- bruksnämnds beslut i stängsel. och betesärenden, överensstämmer i sakligt avseende med 32 5 första stycket av 1933 års lag. Har sådant beslut lämnats oklandrat, skall det regelmässigt gå i verkställighet såsom laga kraftägande dom.

Andra stycket av nyssnämnda lagrum upptar ett stadgande, innefattande undantag från grundsatsen att med verkställighet av utlåtande, som meddelats vid klandrad syneförrättning, skall anstå, tills slutlig dom i klandermålet före- ligger. Undantaget innebär, att där någon genom förrättningsutlåtande för. pliktats att uppföra stängsel, förordnande om verkställighet av utlåtandet i denna del må, ändå att talan föres mot förrättningen, meddelas av överexeku— tor under villkor, att sökanden ställer säkerhet såsom i 48 % utsökningslagen sägs för skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om utlåtandet varder av domstol ändrat. Detta stadgande tillkom för att råda bot för den olägen- het, som den genom ägofredslagen införda ordningen för prövning av tvist om stängselskyldighet kunde medföra därutinnan, att densamma öppnade möjlig- het för sakägare att genom fullföljd av talan till den högsta instansen under avsevärd tid fördröja ett slutligt avgörande av tvisten. Enär någon nämnvärd olägenhet av antytt slag numera — sedan den nya rättegångsbalken trätt i

• Sida 92
•  Original

tillämpning — icke kan anses vara att befaral, synes undantagsstadgandet ej längre upprätthållas av något verkligt behov. Detsamma har därför icke er- hållit någon motsvarighet i lagförslaget.

Vad utredningen i förevarande paragraf föreslår avviker från den allmänna regeln om verkställighet av lantbruk-snämnds beslut. Enligt denna regel, upp- tagen i 67 å av förut-nämnda instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna, skall nämligen sådant beslut, ändå att besvär anföras däröver, gå i verkställighet, därest ej nämnden eller styrelsen annorlunda förordnar.

20 %.

Enligt 4 & av utredningens förslag till ägofredslag skall ersättning gäldas, då till följd därav, att stängsel mellan olika fastigheters ägor sättes annor- städes än i ägogränsen, skada eller intrång vållas å den fastighet, å vars ägor stängslet placeras; och jämlikt 13 % av lagförslaget skall vid betesreglering ersättning utgå för upplåtelse av betesmark ävensom för skada och intrång, som föranledes av markens inhägnande med stängsel och dess anordnande för betesbruk.

I den nu till behandling föreliggande lagförslagsparagrafen stadgas, att därest vid prövning av stängsel- eller betesfråga tvist yppas om bättre rätt till ersättning i något av nyss angivna hänseenden, tvisten skall hänvisas till särskilt utförande. Stadgandet — som avses skola tillämpas, oavsett om tvis- ten uppkommer hos lantbruksnämnden eller, då talan förts mot beslut av nämnden, vid domstol —— skiljer sig endast redaktionellt från ägofredslagens i 34 % förekommande bestämmelse i ämnet.

21 %. Den i paragrafen upptagna bestämmelsen om giltighet mot ny fastighets- ägare eller fastighetsinnehavare av vad som genom beslut av lantbruksnämnd eller genom domstols utslag blivit bestämt rörande stängsel- eller betesfråga har till förebild stadgandet i 35 % av gällande lag.

22 och 23 55.

Ägofredslagens föreskrifter om sådan förening rörande stängsel— eller betesfråga, som träffas annorledes än vid syneförrättning, innefattas i 36 och 37 åå, av vilka lagrum det förra har avseende å förening, som överens- stämmer med de i lagen stadgade grunderna, och det senare hänför sig till förening, som avviker från dessa grunder. I lagförslaget ha motsvarande föreskrifter fått sin plats i 22 och 23 åå, därvid emellertid den redaktionella ändringen vidtagits, att de för båda slagen av föreningar avsedda reglerna om registrering sammanförts i 22 %, medan bestämmelserna om verkan av förening av vartdera slaget upptagits i 23 %.

Utredningen har i kap. VI på anförda skäl föreslagit, att registrering av

1 Jfr 17 kap. 14 % rättegångsbalken.

• Sida 93
•  Original

förening skall ske hos lantbnuksnämnd. Den i lagförslaget-s 22 % regle- rade ordningen för dylik registrering anknyter nära till vad som f. n. gäller om förenings intagande i allmän underrätts dombok. Vissa förenklingar i ägofredslagens stadganden ha dock genomfört-s. Sålunda saknas i 22 % motsvarighet till lagbestämmelsen, att förening, som avser upplåtelse av betesmark, må bli föremål för registrering endast under förutsättning att i föreningen tydligt angivits den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter för vilka den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande och anordnande för betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall på vilket sätt den skall gäldas. Då en prövning av fråga, huruvida förening om upplåtelse av betesmark överensstämmer med de i den föreslagna lagen stadgade grunderna, näppeligen kan äga rum utan kännedom om de förhållanden, som beröras i den refererade bestämmelsen, har denna funnits kunna såsom överflödig utgå ur lagförslagets text. Ej heller har ansetts erforderligt att i 22 % bibehålla den i lagen med avseende å förening, som avviker från lagens grunder, med-delade föreskriften, att i förekommande fall skall i förening tydligt angivas den sträckning, vari stängsel skall framgå. Vad sålunda föreskrivits får nämligen enligt utredningens åsikt anses själv— klart.

De i 23 % upptagna bestämmelserna om verkan därav, att förening intagits i lantbruksnämndens protokoll, överensstämma i huvudsak med vad [som här— utinnan enligt lagen gäller.

24 %.

Liksom enligt gällande lag skall jämlikt lagförslaget, då ändrade förhål- landen inträda sedan stäng-sel- eller betesfråga blivit i laga ordning avgjord, jämkning i avgörandet kunna erhållas. Lagens regler om sådan jämkning återfinnas i 38—40 åå. I förslaget ha dessa regler —— utan andra ändringar än rent formella — sammanförts i förevarande paragraf.

25 %.

Enligt 1933 års lag skall, då i laga ordning bestämts att flera än två sak- ägare gemensamt skola hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk, en stängsel- eller betessamfällig- het bildas. För sådan samfällighet skall utses styrelse. Vilja sakägarna an— taga stadgar för samfälligheten, skola dessa stadgar för att bli gällande fast- ställas av länsstyrelsen. Sakägarnas rät-t att deltaga i handhavandet av sam- fällighetens angelägenheter skall utövas å sammanträde. I fråga om sam- fälligheten skola i övrigt gälla bestämmelser, i stort sett överensstämmande med dem, som i enahanda avseenden meddelats i vattenlagen rörande vatten— regleringsföretag och i 1926 års lag om enskilda vägar rörande vägsam- fällighet.

• Sida 94
•  Original

Ägofredslagens nu återgivna, i 41—45 åå» innefattade föreskrifter om stäng- sel» och betessamfälligheter ha i utredningens lagförslag erhållit sin mot- svarighet i stadgandena uti förevarande paragraf. Vid avfattandet av dessa stadganden har dock funnits lämpligt att till förebild taga vad gällande lag om enskilda vägar innehåller rörande vägsamfällighet.

Om Skadestånd samt om rätt att bättra annans stängsel och att intaga annans hemdjur. De av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagens bestämmelser om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns och om betesreglering betinga åt— skilliga ändringar även i de stadganden i lagen, som innefattas i dennas 5 kap., vilket har rubriken »Om skadestånd samt om rätt att bättra annans hägnad och att intaga annans hemdjur». I samband med utarbetandet av sålunda erforderliga ändringsförslag har utredningen underkastat ifråga- varande stadganden en allmän översyn ur såväl saklig som formell synpunkt.

26 %.

I 47 % ägofredslagen stadgas, att om någons hemdjur olovligen kommer in å annans ägor och gör skada därå, djurets ägare skall vara pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad som stadgas om ägare till hemdjur gäller också, enligt lagrummet, den som mottagit djuret till under— håll eller nyttjande.

Den sålunda fastslagna ersättningsskyldigheten för ägare eller innehavare av hemdjur har bibehållits i förevarande paragraf av lagförslaget. Ersätt- ningsskyldigheten har emellertid —— med hänsyn till den av utredningen förordade ändringen beträffande vårdnadsplikten — utsträckts till att avse jämväl det fall, att djuret olovligen inkommit å och skadat ägaren eller inne- havaren själv tillhöriga ägor, som upplåtits åt annan.

Vad djurägare eller djurinnehavare nödgats utgiva i ersättning för åstad— kommen skada äger han enligt förslaget, liksom enligt lagen, söka åter av den, som vållat skadan.

I 48 % av lagen avhandlas de rättsverkningar, som inträda, då stängsel- skyldighet försummas. Av bestämmelserna i paragrafen, jämförda med stad— gandet i lagens 1 %, framgår, att där skyldighet att hålla stängsel mellan grann— fastigheter i laga ordning fastställts att äga rum, grannarna äro befriade från vårdnadsplikt i förhållande till varandra, därest envar av dem håller sin del av stängslet i fredgillt stånd. Brister däremot endera grannen i sin stängsel- skyldighet, under det att den andre fullgör sin, är den försumlige städse underkastad vårdnadsplikt gentemot den ej försumlige. Den senare är å sin sida befriad från vårdnadsplikt, dock under förutsättning, att han tillsagt den försumlige att avhjälpa bristen å stängslet samt att denne underlåtit att oför— dröjligen efterkomma tillsägelsen. Föreligger berörda förutsättning och in- tränga den icke försumlige grannens betesdjur genom det bristfälliga stängslet

• Sida 95
•  Original

å den försumliges mark, får denne själv stå den skada, som djuren förorsaka å marken. Han är därjämte pliktig att ersätta den skada och förlust, som genom hans försummelse tillskyndas grannen. Intränga till följd av bristen grannens djur å en tredje fastighet, där de göra skada, är alltså den försumlige skyldig återgälda grannen den ersättning, som denne jämlikt lagens 47 % nödgas utgiva för skadan. Likaså är den försumlige ersättningsskyldig, om grannens ägor skadas av hemdjur, som genom det otjänliga stängslet från den tredje fastigheten inkomma å ägorna. Såsom nyss nämnts medför försummelse att fullgöra stängselskyldighet den verkan med avseende å vården om den för— sumliges egna hemdjur, att han i fråga om dem underkastas ovillkorlig vård- nadsplikt. För att vårdnadsplikten skall träda i tillämpning, erfordras sålunda ej tillsägelse om bristen å stängslet. Eftersättes sagda plikt och inkomma på grund därav djuren å annans ägor, int-räda ansvar enligt 59 % tredje stycket ägofredslagen och skadeståndsskyldighet enligt strafflagens 6 kap. 1 %.

Ägofredslagens grundsats, att vårdnadsplikten kompletterar stängselskyl- digheten såsom ägoskyddsmedel, har i lagens 50 % kommit till uttryck i två olika hänseenden, nämligen dels genom föreskriften att om hemdjur utsläppes å tid, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt stånd ej äger rum, det skall tillses, att djuret icke ofredar annans ägor, och dels genom stadgandet, att därest hemdjur är otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över gill hägnad, om djuret — ändå att det utsläppes å hägnade ägor — skall tagas sådan vård, att annans mark ej ofredas.

Vad angår lagförslagets ställning till de spörsmål, som behandlas i 48 och 50 %% av lagen, må först anmärkas, att eftersom vad i 50 % stadgas synes äga giltighet redan på grund av den i 1 % av förslaget intagna allmänna be— stämmelsen om vårdnadsplikt, någon motsvarighet till ifrågavarande paragraf icke ansetts behöva upptagas i förslaget.

Vidkommande reglerna i 48 % av lagen äro dessa, med den formulering de erhållit, allt annat än lättfattliga. J ämväl ur saklig synpunkt få reglerna i vissa avseenden anses vara otillfredsställande. Av desamma följer sålunda bl. a., att därest två fastighetsägare, A och B, svara för var sin sträcka av stängslet mellan angränsande, till bete nyttjade ägor samt genom försummelse från B:s sida en av A icke beaktad brist å B:s stängselsträcka uppstår, vilken brist föranleder att djur från varde-ra sidan intränga å och skada ägorna på mot- satt sida, B:s berörda försummelse i skadeståndshänseende får till följd, att B visserligen blir pliktig ersätta skadan på A:s ägor men i gengäld är be- rättigad till gottgörelse av A för skadan på den egna marken. En rättsverkan sådan som den sist nämnda synes i betraktande av B:s skuld till det inträf- fade icke kunna rubriceras annorlunda än såsom obillig. Ehuru skyldigheten att utöva tillsyn över att stängsel hålles i fredgillt skick förefaller böra åvila den, som har att svara för stängslet, innebär lagens stadgande, tillämpat på an- givna fall, ett åliggande- för A att, då betning sker på hans ägor, hålla oavlåtlig uppsikt över B:s stängsel vid risk att, om denna uppsikt och efterföljande till— sägelse till B angående befunnen stängselbrist försummas, skyldighet in-

• Sida 96
•  Original

träder för A att gälda B ersättning för den av denne själv vållade skadan på hans mark. Lagens bestämmelse om besiktning och tillsägelse såsom villkor för befrielse från ersättningsplikt har hämtats från stäng-selförordningen, i vars motivering framhölls, att endast genom en dylik bestämmelse de stängsel— pliktiga grannarna kunde förenas i ett gemensamt intresse för stängslets vid- makthållande i fredgillt stånd. Med den av utredningen uppställda grundprin— cipen att stängsel skall hållas av den fastighet, på vars ägor betning före— kommer, synes det återgivna uttalandet stå i mindre god samklang.

Enklare och för rättskänslan mera tilltalande regler än de i lagen inne— fattade erhållas, därest bestämmelserna i 48 % helt slopas. En dylik åtgärd skulle innebära, att försummelse beträffande stängselhållning komme att i skadeståndsavseende medföra samma verkan som annat eftersättande av vårdnadsplikt, eller med andra ord att stadgandena i förslagets 26 % bleve generellt tillämpliga. I det ovan berörda fallet skulle en sådan tillämplighet — på grund av den föreskrivna regressrätten för djurägare mot den, som vållat skada — föranleda. att B finge själv vidkännas den skada, som A:s djur gjort på hans mark. Regressrätten skulle vidare innebära dels rätt för A att av B återfå vad han nödgades utgiva till C såsom ägare av en tredje fastighet, å vars ägor A:s djur till följd av bristen i B:s stängsel inträngt och åstadkommit skada, och dels skyldighet för B att i sista hand svara för vad 0 hade att erlägga till A för skada, som i anledning av bristen vållats på den— nes ägor av C:s djur.

På grund av det anförda har utredningen funnit sig icke böra i lagförslaget upptaga bestämmelser, motsvarande dem som innefattas i lagens 48 g.

27 %.

Förfarandet för framtvingande av underhållsskyldighet beträffande stäng- sel behandlas i 49 å av 1933 års lag. Paragrafen har avseende å det fall, att någon i laga ordning bundits till stängselskyldighet men försummar att å tid, som i lagens 6 & sägs, hålla sitt stängsel i fredgillt stånd samt ej ofördröjligen efter tillsägelse avhjälper bristen. Den, mot vilken stängselskyldigheten gäller och som kan av försummelsen lida men, må då f.öranstalta om bristens av— hjälpande. Han äger därvid använda sig av ettdera av två förfaringssätt. Det ena av dessa avser hållande av syn i viss ordning med rätt att hos den för— sumlige erhålla utmätning för det belopp, vartill arbetet med bristens botande vid synen uppskattats, ävensom för syne- och efterbesiktningskostnader. Det andra sättet innebär, att den, som fordrar rätt-else, själv botar bristen, var— efter han äger av den försumlige njuta betalning för kostnaden.

De nu återgivna bestämmelserna ha med vissa formella ändringar överförts till lagförslagets 27 %.

28 5.

I 51 % av 1933 års lag lämnas anvisning åt den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, att låta skadan genast synas och värderas av två för

• Sida 97
•  Original

uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Likartad anvisning gives i förevarande paragraf av lagförslaget.

29 %.

52 % ägofredslagen innehåller de primära bestämmelserna om rätten att intaga hemdjur. Rätt till intagning föreligger, där någon så sina ägor finner annans djur, som olovligen inkommit dit. Sedan intagning skett, har intagaren att genast vidtaga åtgärder för att bringa intagningen till djurägarens kännev dom. Dessa åtgärder äro helt naturligt olika, allteftersom ägaren är känd eller ej. I förra fallet skall underrättelse om intagningen lämnas ägaren eller, om han är frånvarande, den som är satt i hans ställe, och i senare fallet skall in— tagningen kungöras i kyrkan för den församling, där densamma skett, även- som i en å orten spridd tidning. Intagaren är skyldig att underhålla och vårda djuret. Sedan han underrättat ägaren om intagningen eller kungjort denna, äger han rätt att nyttja djuret.

Ifrågavarande bestämmelser ha i huvudsak fått kvarstå i 29 % av lagför— slaget. I ett par hänseenden ha. emellertid ändringar funnits böra komma till stånd.

Sålunda har — med anledning av att i 1 och 26 %% med annans ägor lik- ställts sådana djurägaren eller djurinnehavaren själv tillhöriga ägor, som upp— låtits åt annan — intagningsrätten utsträckts till att avse jämväl intagning å ägor, som upplåtits åt intagaren.

Lagens stadgande-, att underrättelse om intagning av djur, vars ägare är känd, må, om ägaren är frånvarande, med laga verkan lämnas den, som är satt i ägarens ställe, har —— med hänsyn till bestämmelserna angående ställnings— fullmakt i lagen den 11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område — ansetts kunna såsom överflödigt utgå. Det må framhållas, att något motsvarande stadgande icke förekommer i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Vidare har, eftersom skyldigheten för intagare av okänd ägares djur att låta i kyrka och i tidning kungöra intagningen synts utredningen framstå såsom onödigt betungande, föreskriften därom ersatts med ett stadgande om åliggande för intagaren att anmäla intagningen hos polismyndighet. Sedan dylik anmälan skett, bör det ankomma å polismyndigheten att på lämpligt sätt kungöra intagningen. Att dett-a kungörande, där djurägaren är för polis- myndigheten känd, kan ske genom en formlös underrättelse till honom, torde vara självfallet; jfr 1 & andra stycket lagen om hittegods.

Till lagförslagets nu ifrågavarande paragraf har ansetts böra överföras den i 61 & första stycket av 1933 års lag innefattade föreskriften om rätt att intaga djur, som i uppenbar strid med meddelad bestämmelse hålles på bete å skogs— eller utmark, varest upplåtelse av gemensamt bete skall anses vara för handen. Med sådan skogs— eller utmark har i förslaget likställts betesmark, som i enlighet med vad som bestämts vid betesreglering anordnats gemensamt

• Sida 98
•  Original

för två eller flera fastigheter; och intagningsrätt har beträffande båda slagen av mark tillerkänts ej endast ägare till fastighet, vartill hör betesrätt å marken, utan även den, åt Vilken sådan fastighet upplåtits.

I lagen förekomma inga särskilda föreskrifter om intagning i det fall, att å gemensam betesmark eller betesregleringsområde djur olovligen intränger från fastighet, som ej äger del i marken eller området och som ej heller på grund av servitut har betesrätt därå. Jämväl förslaget saknar bestämmelser för motsvarande fall. Att intagningsrätt föreligger, då intagningen sker är mark, som äges av eller upplåtits åt den, som verkställer intagningen, framgår av första stycket av förevarande paragraf. För den händelse åter intagningen äger rum å annan sådan mark, som nu avses, torde i allmänhet reglerna om negotiorum gestio vara att tillämpa. Intagaren får alltså regelmässigt anses handla för den intagningsberättigades räkning, och dennes godkännande av den företagna åtgärden är att betrakta såsom likvärdigt med intagning från hans egen sida.

30 och 31 åå.

Dessa två paragrafer, som i allt väsentligt överensstämma med 53 och 54 Så ägofredslagen, handla om djurägarens rätt att återfå intaget djur.

Enligt 30 % av förslaget äger djurägaren principiellt icke återbekomma djuret, förrän han utger lösen för detsamma. Den i 53 så av gällande lag med- givna rätten för djurägaren att i stället för att erlägga lös-en ställa full pant eller borgen därför har utredningen ansett icke böra bestå; efter utredningens mening bör nämligen intagaren med skäl kunna påfordra att få sin skada och sina utlägg direkt ersatta-.

Den lösen, som djurägaren är skyldig utgiva, omfattar enligt förslaget _— liksom enligt lagen —— dels det värde, vartill den av djuret förorsakade skadan beräknats, dels kungörelsekostnaden, dels ock det belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård, med avdrag för den nytta intagaren haft av djuret, blivit uppskattad av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare.

I förslaget har bibehållits den djurägaren jämlikt lagen tillförsäkrade rätten att, där han av något skäl vill söka återvinna vad han utgivit i lösen, inom viss tid efter det djuret utlöstes väcka talan därom vid domstol.

För den händelse erlagd lösen helt eller delvis tillkommer annan än in- tagaren, synes denne böra vara skyldig ombesörja, att vad den berättigade äger fordra kommer honom till handa. Härutinnan har i den föreslagna 30 % stadgats, dels — i anslutning till föreskriften i 61 å andra stycket av lagen —— att vad den, som å gemensam betesmark intagit hemdjur, uppburit i ersätt— ning för skada skall av honom utgivas till den, som lidit skadan, och dels att av intagare uppburen ersättning för kungörelsekostnad skall överlämnas till den polismyndighet, hos vilken intagningen anmälts. Före utlämnandet av djur, vars ägare vid intagningen var okänd, bör följaktligen intagaren från polismyndigheten inhämta besked, huruvida kungörelse-, som föranlett kost-

• Sida 99
•  Original

nad, ägt rum och, där så varit fallet, till vilket belopp kungörelsekostnaden uppgått.

Intagares rätt att behålla djuret, tills full lösen gäldas, är jämlikt 31 % av förslaget underkastad viss inskränkning. Kan intagaren icke på föreskrivet sätt visa vilken skada djuret gjort och har han ej heller med djurägaren träffat överenskommelse om skadans värde, är han skyldig utgiva djuret utan annan lösen än sådan, som avser kungörelsekostnad samt kostnad för djurets under- håll och vård. Har intagaren underlåtit att underrätta djurägaren om intag— ningen eller, där djurägaren vid intagningen var okänd, att anmäla intagningen hos polismyndighet, åligger det intagaren att utan lösen återlämna djuret till ägaren, varjämte han har att gälda ersättning till denne för hans avsaknad av djuret. Intagaren förlorar emellertid i de nu angivna fallen ej rätten att av djurägaren utfå lösen. I den mån lösen ej guldits vid djurets utlämnande, äger han nämligen väcka talan vid domstol angående sin fordran.

32 g.

Bjuder ägaren till intaget djur föreskriven lösen men vill intagaren det oaktat icke utlämna djuret, har ägaren enligt förevarande paragraf att hos utmätningsmannen i orten nedsätta det belopp i penningar, vartill lösen upp— går; vägrar intagaren ändå att utlämna djuret eller vill han ej utgiva det utan lösen i fall, då han är skyldig göra detta, är ägaren berättigad att av ut— mätningsmannen på intagarens bekostnad erhålla handräckning för djurets utbekommande, varjämte ägaren har rätt till ersättning av intagaren för den skada, som genom dennes vägran vållats honom.

Dessa bestämmelser ha hämtats från 55 % av lagen och skilja sig från de däri upptagna endast såtillvida som den djurägaren f. n. tillkommande rätten att i stället för att nedsätta det penningbelopp, vartill lösen uppgår, ställa pant eller borgen därför blivit borttagen (jfr motiveringen till 30 5).

33 %.

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser, avsedda att ersätta dem, som återfinnas i 56 och 57 %% ägofredslagen.

Liksom nu är fallet skall enligt förslaget den, som intagit djur, vara be— rättigad att, om djuret ej utlöses inom fjorton dagar efter det ägaren under— rättats om intagningen, sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga den lösen, som tillkommer honom. Enahanda rätt har ansetts böra till- komma intagare, då utlösen ej kommit till stånd inom fjorton dagar från det kungörelse om intagningen av okänd ägares djur skett.

Är ägare till intaget djur alltjämt okänd, sedan ett år gått efter det intag- ningen anmäldes hos polismyndigheten, skall enligt förslaget —— i överens- stämmelse med vad som f. n. gäller — djuret eller köpeskillingen för sålt djur tillfalla intagaren. Det åligger dock denne att, där polismyndigheten haft kostnad för kungörelse om intagningen, ersätta myndigheten denna kostnad.

• Sida 100
•  Original

34 %.

Förevarande paragraf upptar i sitt första stycke en regel av processuell natur med avseende därå, att tvist uppkommer om varest den, som intagit djur, funnit detta. Kan det icke anses styrkt, att djuret blivit funnet å ägor, som tillhöra eller upplåtits åt intagaren, eller ock, i fall varom förmäles i 29 å andra stycket av förslaget, å sådan i nämnda stycke avsedd mark, där betesrätt tillkommer fastighet, som äges av eller upplåtits åt intagaren, skall det åligga intagaren att gälda ersättning till djurägaren för den skada, som genom intagningen tillskyndats denne.

I andra stycket av paragrafen stadgas ersättningsskyldighet av enahanda slag för intagare, som till följd av eget vållande skall själv vidkännas den skada, djuret gjort.

Paragrafen har sin förebild i 58 % av 1933 års lag.

Ansvmsbestämmelser m. m.

Ägofredslagens 6 kap. har rubriken >>Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande av rätt till betesmar ».

Av de fem paragrafer, som ingå i kapitlet, upptar den första eller 59 % be- stämmelser om straff för överträdelser av vissa stadganden i lagen eller av särskilda föreskrifter, som meddelats med stöd av densamma, medan 60 % behandlar frågorna om åtalsrätt, om rätt till böter och om böters förvandling. I utredningens lagförslag motsvaras nämnda båda paragrafer av 35 och 36 55.

Stadgandena i lagens 61 %, vilka ha avseende å spörsmålet om rätt att in- taga hemdjur, som i strid med givna föreskrifter hålles på bete å gemensam betesmark, ha _ såsom tidigare framhållits — ansetts böra överflyttas till 29 % av lagförslaget.

Vad slutligen angår de i 62 och 63 %% av lagen innefattade bestämmelserna om förverkande av rätt till betesmark, som upplåtit/s vid betesreglering, ha dessa bestämmelser ersatts av stadgandena i förslagets 37 %.

Utredningen har funnit rubriken till förevarande avdelning av lagförslaget böra erhålla lydelsen »Ansvarsbestämmelser m. m.».

35 5.

Denna paragraf anknyter både beträffande uppställningen och i fråga om innehållet nära till lagens 59 %. De ändringar, som vidtagits, torde ej kräva motivering.

36 %.

Enligt 60 % första stycket av 1933 års lag äger ej endast allmän åklagare utan även vederbörande skogsvårdsmyndighet behörighet att åtala förseelse, som avses i lagens 59 %. Med skogsvårdsmyndighet förstås skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under myndighetens uppsikt eller förvaltning (se 30 % tredje stycket av lagen).

• Sida 101
•  Original

Då numera, efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, sådana under all- mänt åtal fallande förseelser som de, om vilka här är fråga, icke lämpligen torde böra åtalas av annan än allmän åklagare, har i förslaget åtalsrätten för- behållits denne ensam.

I andra stycket av lagens 60 % stadgas, att ådömda böter tillfalla skogs— vårdskassan eller, där skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över skogsvården, kronan.

Den skogsvårdsstyrelse genom sist återgivna stadgande tillerkände. rätten till bötesmedel lärer — enligt vad utredningen inhämtat — sakna praktisk betydelse. Utredningen har därför ansett densamma kunna bortfalla. Jämlikt förslaget skola alltså utdömda böter städse tillkomma kronan.

Lagens regel om förvandling av böter, då medel till deras gäldande saknas, har av utredningen bibehållits oförändrad.

37 %.

De i 62 % ägofredslagen upptagna bestämmelserna om förverkande av rätt till upplåten betesmark innebära, att dylikt förverkande kan äga rum, därest betesmarken ej på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, anordnas för betesbruk eller om åtgärd, som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersättes. Beslut om förverkande meddelas av domstol. Talan därom må föras av ägaren till den fastighet, varifrån betes- marken upplåtits. Såsom villkor för talerätten gäller, att fastighetsägaren tillsagt betesrättshavaren om försummelsen samt att den senare underlåtit att verkställa rättelse. I samband med dom å förverkande kan betesrättshava- ren på fastighetsägarens yrkande förpliktas att inom viss tid vidtaga erfor- derliga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken. Har betes- mark, varom nu är fråga, upplåtits å skogsmark, må talan om förverkande och om vidtagande av återväxtåtgärder föras ej blott av fastighetsägaren utan även av vederbörande skogsvårdsmyndighet (jfr 30 % tredje stycket av lagen). Där endera av de sålunda berättigade anhängiggör talan, skall domstolen före målets avgörande lämna den andre tillfälle att yttra sig däri. Domstolen äger, när skäl äro därtill, meddela förbud att å betesmarken avverka skog.

I lagens 63 % meddelas bestämmelser om verkställighet av domstols be- slut, varigenom betesrättshavare enligt 62 % ålagts att inom viss tid vidtaga åtgärd för betryggande av skogsåterväxten. Förekommer anledning antaga, att betesrättshavaren underlåtit att fullgöra sådant åläggande, har skogsvårds— myndigheten att genom besiktning å marken låta undersöka förhållandet. Angående besiktningen och förfarandet därefter skola bestämmelserna i 22 och 23 %% skogsvårdslagen äga motsvarande tillämpning. Detta innebär — i stort sett — att besiktningen skall företagas av sakkunnig person jämte två gode män, att redogörelse för besiktningen skall av besiktningsmännen av- givas till skogsvårdsmyndigheten, att denna myndighet har att föranstalta om åtgärd, som befunnits eftersatt, samt att kostnaderna såväl för åtgärd, som

• Sida 102
•  Original

vidtagits genom myndighetens föranstaltande, som ock för besiktningen må av överexekutor uttagas hos vederbörande.

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts ha de nu gäl— lande bestämmelserna om förutsättningarna för att rätten till upplåten betes— mark skall kunna förklaras förverkad ansetts böra i viss mån ändras. Utred- ningen föreslår sålunda enligt förevarande paragraf, att talan om förverkande ej skall få bifallas, för den händelse betesmarken måste anses erforderlig för ett varaktigt brukande av den fastighet, för vilken den upplåtits. Ett stad— gande av detta innehåll har ansetts nödvändigt för att förebygga, att försum— melse från fastighetsägarens sida får till följd, att fastigheten såsom sådan mister en för dess brukande behövlig nytt-ighet. Stadgandet får anses ligga helt i linje med principerna för den statliga verksamhet i fråga om jord— brukets rationalisering, som f. n. pågår. Genom detsamma får en betesmarks— upplåtelse mera stadigvarande karaktär än nu är fallet. Särskilt beträffande fastighet, vars rätt till det gemensamma betet grundas på servitut, synes en dylik karaktär hos upplåtelsen motiverad med hänsyn till det förslag om ser- vituts upphörande, som av utredningen framlägges.

Liksom enligt gällande lag skall jämlikt förslaget talan om förverkande få väckas av ägaren till den fastighet, från vilken betesmarken upplåtits. Där- emot har icke ansetts påkallat att medgiva annan än fastighetsägaren rätt att föra förverkandetalan. Lagens villkor för talerätt _ att betesrättshavaren erhållit tillsägelse rörande sin försummelse men icke ställt sig tillsägelsen till efter-rättelse —— har ansetts kunna undvaras.

Vad angår frågan om vidtagande av erforderliga åtgärder för betryggande av skogsåterväxten å sådan betesmark, som upplåtits å skogsmark, har utred— ningen funnit lämpligt att vid uppställandet av regler härom taga till förebild vad som jämlikt skogsvårdslagen gäller, då åtgärder för skogsmarks omlägg— ning till betesmark befunnits eftersatta. I överensstämmelse med vad för dylik händelse är stadgat skall alltså enligt utredningens förslag domstol på därom framställt yrkande kunna förordna, att betesmarken skall återförsättas i skog— bärande skick, och föreskriva vad därför skall vidtagas. Har domstol förordnat om betesmarks återförsättande i skogbärande skick och finnes anledning antaga, att de i samband därmed föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i skogsvårdslagens 22 och 23 %% för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning. I lagtexten torde icke behöva uttryck- ligen utsägas, att skyldigheten att vidtaga åtgärder, som nu nämnts, åvilar den fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; detta följer tydligen av be- stämmelserna i 12 5 av förslaget.

Övergångsbestämmelser.

För reglering av övergången från 1933 års ägofredslag till den nya lag- stiftningen om ägofred meddelas stadganden i 38—42 %% av förslaget.

• Sida 103
•  Original

0vergångsbestämmelsernas huvudstadgande upptages i förevarande para— grafs första stycke. Enligt stadgandet skola de nya föreskrifterna börja till— lämpas den 1 januari 1953.

I detta sammanhang må bringas i erinran vad utredningen i motiveringen till 1 % av förslaget anfört därom, att vissa äldre stadganden om rätt för del- ägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur alltjämt böra gälla vid sidan av de nya ägofredsbestämmelserna. Jämväl må erinras om utredningens i motiveringen till förslagets 6—8 %% gjorda uttalande rörande den i ecklesiastik boställsordning förekommande föreskriften om stängsel kring prästgård; sagda föreskrift avses, ehuru den skiljer sig från den av utredningen förordade regeln om fastighetsinnehavares ansvarighet för stängselskyldighet, fort— farande skola äga giltighet.

Hänvisningar av de slag, som åsyftas i paragrafens andra stycke, åter— finnas i lagen den 2 juni 1933 (nr 270) om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om ägofred ävensom i lagen den 20 juni 1918 (nr 399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark.

I motiveringen till 16 och 18 åå av förslaget har framhållits, att de närmare bestämmelserna om lantbruksnämnds handläggning och avgörande av stängsel- och betesfrågor ävensom angående vissa därmed sammanhängande spörsmål lämpligen böra upptagas i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade författningar. I samband med utarbetandet av dylika författningar _ vilka böra träda i kraft samtidigt med den nya ägofredslagen — bör företagas en översyn av de kun— görelser, som tid efter annan utfärdats i anslutning till 1933 års lag. Åtskilliga av dessa kungörelser torde kunna upphävas.

39 %.

I denna paragraf givas regler angående den nya lagens inverkan å sådana enligt 1933 års lag anhängiggjorda mål och ärenden, som vid tiden för först- nämnda lags ikraftträdande ännu ej blivit rättskraftigt avgjorda.

Yad först angår de processuella reglerna för ifrågavarande mål må an— märkas, att vissa slag av ägofredsmål _ t. ex. om skadestånd, om intagning av hemdjur och om förverkande av upplåten betesmark — enligt såväl gäl- lande som ny lag skola handläggas av allmän domstol. Att dylikt mål, där det anhängiggjorts men icke slutgiltigt avgjorts före den 1 januari 1953, bör beträf— fande den fortsatta behandlingen följa gällande lags regler härom, även om dessa regler i något avseende skilja sig från de nya bestämmelserna, synes tämligen självfallet.

Samma princip torde böra tillämpas i fråga om ärenden och mål, vilkas handläggning f. n. ankommer å länsstyrelse, förrättningsmän och allmän dom- stol men som jämlikt nya lage-n skola prövas av lantbruksnämnd och ägodel- ningsrätt, d. v. s. ärenden och mål om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns och om betesreglering. En överflyttning av dylika ärenden och mål från ett

• Sida 104
•  Original

handläggande organ till ett annat skulle uppenbarligen föranleda avsevärda olägenheter i form av dubbelarbete och onödiga kostnader.

Vidkommande härefter spörsmålet om de materiella rättsregler, som skola tillämpas å ägofredsfrågor, vilka vid tiden för den nya lagens ikraftträdande ännu ej blivit efter vederbörligt anhängiggörande slutligen avgjorda, så före— slås härutinnan av utredningen — i enlighet med allmänna rättsgrundsatser — att äldre stadganden skola tillämpas. Från denna regel har dock undantag ansetts böra uppställas beträffande fråga om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns. De nya bestämmelserna om sådan skyldighet äro i vissa fall för en djurhållande fastighetsägare mera betungande än motsvarande bestämmelser i gällande lag. Utredningen har visserligen genom ett i 40 % av förslaget upp- taget stadgande berett sakägare möjlighet att erhålla ändring i sådant av- görande rörande stängselskyldighet, som träffats med stöd av äldre lag, men detta stadgande har förbundits med föreskrift, att den, som på grund av nya lagen får sin stängselskyldighet nedsatt, ej är berättigad att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av grannen. Med hänsyn till sist berörda föreskrift skulle en oinskränkt tillämpning av nu ifrågavarande regel kunna medföra fara för icke önskvärda konsekvenser av den nya lag— stiftningen. Risk skulle nämligen föreligga för att, då djur hölles allenast å ena sidan om ägogräns, förrättning för stängselskyldighetens bestämmande på.-kallades från den sidan kort tid före ikraftträdandet av sagda lagstiftning; följden av ett dylikt förfarande bleve, att vid frågans avgörande 1933 års lag tillämpades och att, därest sedermera den icke djurhållande grannen påyrkade övergång till nya lagen, han ej kunde erhålla gottgörelse för stängsel, som han på grund av avgörandet uppfört. För undvikande av ett dylikt resultat föreslår utredningen, att för den händelse syneförrättning för prövning av fråga om skyldighet att hålla stängsel i ägogräns påkallats efter den 31 de- cember 1951 och skriftligt utlåtande icke blivit för sakägarna framlagt före den 1 januari 1953, bedömandet av frågan skall ske enligt nya lagen.

40 %.

Paragrafen har avseende å spörsmålet om de nya bestämmelsernas tillämp- ning å äldre stängsel— och betesregleringsförhållanden.

Redan av vad i motiveringen till närmast föregående paragraf anförts torde framgå, att i fråga om stängsel, som tillkommit med stöd av äldre bestäm— melser, dessa bestämmelser ansetts böra fortfarande skola gälla. En dylik regel har funnits betingad av önskvärdheten av att undgå oreda och osäkerhet beträffande grannfastigheters ägofredsförhållanden. Emellertid har _ såsom i angivna sammanhang antytts — en övergång till de nya lagbestämmelserna ansetts böra möjliggöras. Såsom förutsättning för en sådan övergång har stadgats, att yrkande därom framställes av sakägare. Föranledes av över- gången ändring rörande stängselskyldigheten, ha de i 24 % tredje stycket av förslaget upptagna bestämmelserna om jämkning funnits böra äga tillämp- ning. Detta innebär bl. a.," att den granne, som befrias från stängselskyldighet,

• Sida 105
•  Original

ej har rätt att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betal- ning av den andre grannen.

Har betesreglering ägt rum enligt 1933 års lag, torde med hänsyn därtill, att Sådan reglering icke har avseende å de av densamma berörda fastigheterna i deras helhet utan endast å ett visst skogs- eller utmarksområde, vara natur— ligt, att nämnda lags bestämmelser jämväl för framtiden bli tillämpliga å regleringen. Hinder synes emellertid ej möta mot att, då fråga Väckes om jämkning av regleringen, denna fråga avgöres med ledning av de nya före— skrifterna-. Att jämkning ej bör få avse fråga om rätt att nyttja regleringsom- rådet till gemensamt bete för fastighet, som regleringen angått, lärer vara uppenbart.

41 5.

I 1857 års stängselförordning upptogos särskilda bestämmelser rörande stängselskyldighet för lägenhet, som avsöndrats till besittning på viss tid eller livstid. Innehavaren av dylik lägenhet hade ej rätt att av ägaren till stam- fastigheten fordra deltagande i stängsel, därest ej sådant deltagande förut ägt rum eller avtal därom fanns. Ville den andre stänga och voro de mötande ägorna av den beskaffenhet, att stängselvitsord å hans sida förelåg, eller var han skyldig att deltaga i stängslet utan att genom avtal blivit bestämt, huru stor lott han skulle taga, gällde om varderas hägnadsskyldighet förordningens huvudregel, att de, som i ägoskillnad mötte varandra, skulle taga del i stängsel till hälften vardera.

I vad sålunda stadgats medförde, enligt övergångsbestämmelse till 1933 års lag, denna lag ej någon ändring.

Eftersom lägenheter av de slag, om vilka nu är fråga, alltjämt bestå — vad angår avsöndring, som skett till besittning på viss tid, kan sådan äga giltighet längst till den 1 januari 1958 — har i förevarande paragraf upptagits en övergångsbestämmelse av samma innehåll som den till gällande lag hörande.

42 %.

Enligt 1933 års lag gäller, att Kungl. Maj:t äger meddela föreskrift att inom visst län eller viss del av län stängsel skall freda jämväl mot mindre hemdjur eller särskilt slag av sådana djur, samt att därest dylik föreskrift meddelats, rätten till gemensamt bete inom länet eller länsdelen skall avse även de mindre hemdjur, som föreskriften angår. De områden, för vilka före- skrift av nu ifrågavarande innehåll meddelats, ha angivits i motiveringen till förslagets 5 %.

Med den avfattning, som givits åt första stycket av sistnämnda paragraf. erfordras framdeles icke föreskrifter från Kungl. Maj:ts sida angående stäng— sels beskaffenhet. Däremot ankommer enligt 9 5 andra stycket första punkten av förslaget fortfarande å Kungl. Maj:t att — om än i annan ordning än den nuvarande — lämna tillstånd till gemensamt får- eller getbete. I anledning härav uppställer sig spörsmålet, huruvida gemensamt får- eller getbete, som

• Sida 106
•  Original

grundats å bestämmelserna i gällande lag, skall äga bestånd även efter nya lagens ikraftträdande. Utredningen anser övervägande skäl tala för att detta spörsmål besvaras jakande. Då fall, som nu avses, är för handen, bör följakt— ligen så anses som om föreskrift jämlikt nya lagen meddelats. Emellertid synes önskvärt, att den ordning, som sålunda för vissa områden kommer att råda, icke- utan omprövning av dess erforderlighet blir bestående under allt för lång tid. För den skull har utredningen ansett sig böra föreslå, att å 1933 års lag grundad rätt till gemensamt bete för mindre hemdjur skall upphöra att gälla med utgången av år 1956. För rätt till dylikt bete efter nämnda tid— punkt kräves alltså, att ansökan därom göres i den ordning, nya lagen stadgar.

Enligt övergångsbestämmelse till 1933 års lag skola betesförbud, som med- delats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1) angående inskränk— ning i betesrätt å ohägnad mark och därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i % 5 av 1857 års stängselförordning, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni 1923, gälla såsom vore de utfärdade enligt 11 % av 1933 års lag. Betesförbud av nu angivna slag —— avseende i allmänhet får och getter samt i något fall även hästar — ha meddelats för ett stort antal län och delar av län. Med de inskränkningar i den gemensamma betesrätten för mindre hemdjur, som infördes genom stadgandena i 1933 års lag, för- lorade de i övergångsbestämmelsen till lagen åsyftade betesförbuden utom såvitt angick ett fåtal länsdelar väsentligen praktisk betydelse. Sedermera upphävdes genom Kungl. kungörelserna den 18 maj 1934 (nr 167) och den 14 december samma år (nr 601) samtliga i nämnda övergångsbestämmelse avsedda betesförbud med undantag av endast två, nämligen de, som meddelats genom Kungl. kungörelsen den 1 november 1907 (nr 91 s. 5) angående in- skränkning i betesrätt å ohägnad mark inom viss del av Fårö socken i Got— lands län samt Kungl. kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 8) angående in- skränkning i betesrätt å sådan ohägnad mark inom Älvsborgs län, som skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten. Huruvida behov kan föreligga att för framtiden bibehålla de sålunda alltjämt kvarstående betesförbuden, synes böra prövas i samband med företagandet av sådan översyn av följdför— fattningarna till 1933 års lag, som enligt vad förut påpekats är av nöden, därest utredningens förslag till ägofredslag godtages.

Förslaget till lag angående ändringar i servitutslagen.

Tillkomsten av 1933 års ägofredslag föranledde viss ändring i lagen den l4 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut. Jämväl av utredningens förslag till ny ägofredslag påkallas ändring i servitutsla-gen.

5 % Såsom i den allmänna motiveringen framhållits äro ägofredslagens stad— ganden om betesreglering beträffande fastighet, vartill hör del i skogs— eller

• Sida 107
•  Original

utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete _ bortsett från stadgandet om rätt att påfordra dylik reglering — tillämpliga jämväl å fastighet, vartill på grund av servitut hör betesrätt å marken. I fråga om servitut, som nu sagts, må — enligt 18 å andra stycket av lagen _ vid betes— reglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med markägarens uteslutande utöva betesrätten å visst område av den fastighet, varå servitutet ligger; dock må därtill ej anvisas mark å annan del av fastigheten än den betesrätten förut avsåg.

Den här ovan i ingressen antydda, i samband med ägofredslagens tillkomst verkställda ändringen i servitutslagen hänförde sig till det återgivna stadgan— det i förstnämnda lag. I 5 % andra stycket servitutslagen upptogs nämligen en hänvisning till ägofredslagens bestämmelser om jämkning vid betesreglering av område för servituts utövande. Hänvisningen återfinnes numera, efter senare företagen ändring beträffande paragrafen, i dennas tredje stycke.

Enligt utredningens förslag till ägofredslag skall vid betesreglering fastig- het, som på grund av servitut äger nyttja det bete, regleringen avser, i allo likställas med fastighet, vars rätt till betet grundas på äganderätt till betes- marken. Någon motsvarighet till stadgandet i 18 å andra stycket ägofredslagen förekommer därför icke i lagförslaget. Servitutslagens hänvisning till berörda stadgande bör följaktligen bortfalla.

7 b %.

I 7 och 7 a 55 servitutslagen upptagas bestämmelser om servituts upp— hörande.

Enligt 7 % första stycket första punkten må, då till följd av ändrade för- hållanden servitut blir onyttigt, domstol på yrkande av ägaren till den tjänande fastigheten förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt men är nyttan ringa i förhållande till den tunga, som därav uppkommer vid fastighetens bruk, kan domstolen, jämlikt andra punkten i nämnda stycke, på fastighetsägarens yrkande förordna, att servitutet skall avlösas. Om be- stämmandet av den löseskilling, som skall utgå i anledning av förordnande angående servituts avlösning, uppställas regler i 7 % andra stycket. Kan överenskommelse om löseskillingens belopp ej träffas, skall beloppet be- stämmas av' tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej åtnöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, därest han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig hän- visning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

De i 7 a % upptagna bestämmelserna om upphörande av servitut ha avseende å. servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av

• Sida 108
•  Original

dessa rättigheter och som ej är till tiden begränsat. Har dylikt servitut varit av ålder gällande eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i sam- band med tillkomsten av den härskande fastigheten, är med-givande av denna fastighets ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, utan verkan, så- framt medgivandet icke godkänts av domstol. Sådant godkännande får med- delas allenast under vissa angivna Villkor.

Tidigare har anmärkts, att betesreglering för servitutsberättigad fastighet har till följd, att å mark, beträffande vilken regleringen trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete icke vidare äger rum för fastigheten; och ej heller må därefter betning för fastigheten bedrivas å den tjänande fastighetens i regleringsområdet ingående mark med mindre erforderlig hägnad hålles om- kring marken eller den del därav, som nyttjas till bete. Ehuru således servitutet ej längre kan utövas i den form, som före regleringens ikraftträdande varit fastslagen, äger detsamma allt fortfarande bestånd, och möjlighet för ägaren till den tjänande fastigheten att få denna befriad från servitutet förefinnes icke. De i 7 och 7 a %% servitutslagen givna bestämmelserna om upphörande av servitut äga tydligtvis ej tillämplighet å förevarande fall.

Enligt utredningens förslag till ägofredslag skall, sedan betesreglering trätt i tillämpning, för fastighet, som regleringen angått, bete ej utan lantbruks— nämndens tillstånd få äga rum å annan till fastigheten hörande skogsmark än sådan, som hålles inom laggillt stängsel. Efter angivna tidpunkt är följakt— ligen servitutsberättigad fastighet regelmässigt hänvisad till betning å den betesmark, som vid regleringen utlagts för fastigheten å dennas eget område eller —— därest upplåtelse skett —— å annan fastighets mark. Såsom i kap. VI understrukits bör i samband med regleringens ikraftträdande servitutsrätten upphöra att bestå.

Servituts upphörande i anslutning till betesreglerings genomförande för den härskande fastigheten synes böra åvägabringas genom beslut av domstol. Därest ägaren till den tjänande fastigheten visar, att betesreglering för den servitutsberättigade fastigheten börjat tillämpas, bör — utan ytterligare pröv— ning av ärendet —— av domstolen meddelas förordnande, att servitutet skall upp- höra att gälla.

För värdet av upphörd servitutsrätt bör uppenbarligen ägaren till den tjänande fastigheten ersätta den härskande fastighetens ägare. Angående be- stämmandet av löseskillingen torde böra gälla samma regler som de, vilka upp- ställts för det fall, att servitut avlöses. För den händelse överenskommelse icke kan träffas, bör alltså skiljemannaförfarande tillgripas.1

De föreslagna reglerna om servituts upphörande i anledning av betesregle— ring ha ansetts lämpligen böra upptagas i en särskild paragraf, betecknad 7 b %, av servitutslagen.

8 %.

Bestämmelserna i 7 och 7 a %% servitutslagen äro —— liksom vissa andra av lagens regler —— av tvingande natur. Jämväl de i 71) % av förslaget till lag-

'my—13%—

• Sida 109
•  Original

ändring innefattade föreskrifterna om upphörande av servitut torde böra lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.

Övergångsbestämmelsen.

De föreslagna ändringarna i servitutslagen böra givetvis träda i kraft sam- tidigt med den nya ägofredslagen eller således den 1 januari 1953. Då något praktiskt behov av att göra berörda ändringar, såvitt de angå servituts upp- hörande, tillämpliga även å fall, som avses i gällande ägofredslag, ej torde vara för handen, har förslag härom icke framlagts.

* Det må påpekas, att efter sådant förordnande om servituts upphörande, som av utred- ningen förordas, möjlighet skulle föreligga att få, inteckning, som meddelats till betryggande av servitutets bestånd, dödad enligt bestämmelserna i 55 5 andra stycket Kungl. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

• Sida 110
•  Original

SÄRSKILT YTTRANDE AV HERRAR ANDERSSON I LÅNGVIKS- MON OCH PÅLSSON.

Då vi ej kunna biträda den uppfattning, som avser utformningen av viss del av lagtexten i lagförslagets 3 %, ha vi ansett oss böra något närmare ut- veckla våra synpunkter på huru frågan om stängselskyldighet mellan angrän— sande fastigheter bör regleras.

Det har såväl runder utredningens arbete som i den allmänna diskussionen framhållits och omvittnats, hurusom det för skogsvårdens och skogsproduk- tionens del är i hög grad angeläget, att skogsmarkerna bliva betesfredade. För jordbrukets del är det ur produktions—synpunkt lika angeläget att kunna hålla djuren på bättre och mera givande betesmarker än de i regel magra skogs— betena. Vi vilja ingalunda bestrida riktigheten av des-sa fakta. Emellertid äro förhållandena i vårt avlånga land dessvärre sådana, att skogsbetet icke inom överskådlig tid, om ens någonsin, helt kan undvaras. Vi tänka därvid i första hand på de många småbruken och ägostyckningslotterna i Norrland och andra skogsbygder. Dessa fastigheter måste för betningen av sina djur även taga sina relativt små skogsskiften i anspråk, helt enkelt därför att de ej ha. möjlighet att avsätta tillräcklig areal odlad jord för betesändamål. Ur alla synpunkter lämpligast är i allmänhet att de genom betesreglering — eller på annat sätt kunna få sitt betesbehov behörigen tillgodosett. Så lärer dock icke över allt bliva fallet.

Om en sådan fastighet gränsar emot ett relativt stort skogskomplex där betning ej förekommer, skulle enligt det nu föreliggande förslaget den situa— tionen uppstå, att småbrukets innehavare ensam skulle få svara för allt stäng- sel, under det att det stora skogskomplexets ägare skulle få sin skogsmark betesfredad utan någon som helst kostnad för honom själv. Vi kunna ej finna att en så ensidig fördelning av skyldigheten kan vara rimlig och rättvis, i all synnerhet då pålagan såsom här sker helt lägges på den i regel ekonomiskt svagare parten, djurägaren, under det att den i de flesta fall ekonomiskt sett starkare skogsägaren, som förvisso också i regel har större nytta av stängslet-, helt undgår alla kostnader. Därtill kommer att den historiska utveckling, som ligger bakom tillblivelsen av dessa småbruk och ägostyckningslotter, i varje fall inom Norrland, ingalunda är sådan, att det finnes anledning att låta sist- nämnda fastighetstyper bära även den del av en ekonomisk börda, som med all rätt bör på rimliga grunder fördelas även på andra fastigheter.

En lagstiftning av ägofredslagens natur omspänner ett så vidlyftigt fält, att intressekonflikter av de mest skiftande slag kunna uppstå. Att åstadkomma en lagtext, som n—öjaktigt täcker alla dessa variationer, torde vara ogörligt i och för sig, och blir det än mer om man i en så väsentlig punkt som stängsel- skyldigheten lägger all kostnad på den ena parten och ingenting på den andra. En sådan anordning kan lätt leda till att den part, som kan skaffa sig fördelar utan någon som helst prestation, också utnyttjar en sådan av lagen gynnad

• Sida 111
•  Original

ställning på ett sätt, som för den andra parten kan bliva ej blott mycket be- tungande ur ekonomisk synpunkt utan även till sina verkningar direkt stötande för rättskänslan. En fördelning av skyldigheter och rättigheter mellan parterna på ett mera rättvist och lämpligt sätt utgör jämväl en borgen för att lagbestämmelserna ej utnyttjas för trakasserier och tillgodoseende av rena petitesser.

Med hänvisning till det anförda få vi såsom vår mening framhålla, att första delen av första stycket av 3 å i föreliggande lagförslag bör bibehållas vid den lydelse som första stycket har i 3 5 i nu gällande lag om ägofred, så att den betande sidan får svara för tre fjärdedelar och den icke betande sidan för en fjärdedel av stängslet, samt att vid fall av betning på båda sidor om stängslet skyldigheten delas med hälften på vardera. Vi hava däremot intet att erinra emot styckets senare del, som reglerar fördelning av den ökade kostnad, som kan uppkomma vid det fall att ena sidan kräver stängsel av sådan beskaffenhet, att det fredar jämväl mot andra. hemdjur än nötkreatur och hästar.

• Sida 112
•  Original

Bilaga A.

SAMMANFATTNING AV YTTRANDE FRÅN LANTBRUKSORGAN OCH SKOGSVÅRDSSTYRELSER.

Upprättad av utredningens sekreterare fil. lic. Ferdinand Nilsson.

Uppgifter beträffande betesförhållandena i länen.

Betesfrågans läge.

Stockholms län.

Lant—bruksorganen framhålla, att ungefär 40 % av brukningsenheterna ha an— lagda kulturbeten. Av brukningsenheterna hämta cirka 85 % hela sitt betesbehov från annat än skogsbete, medan resterande 15 % komplettera behovet med skogs- bete. Det är som regel mindre jordbruk, huvudsakligen småbruk i länets norra del och i skärgården, som utnyttja skog till bete. Som regel är det fråga om bete å egen hägnad skogsmark. Av länets till några få procent beräknade ohägnade och således till gemensamt bete upplåtna skogs- och utmark anger skogsvårds- styrelsen, att endast några hundra hektar utnyttjas till bete.

Anledningen till fortsatt skogsbete torde vara, att skogsmarken i avsedda fall som regel varit olämplig för att å denna anlägga kulturbete samt att ägarna då ogärna velat offra någon del av åkern till betesvall. Skogen har därför måst utr nyttjas, oftast i sin helhet, för att skaffa tillräckligt bete.

Uppsala län.

Skogsvårdsstyrelsen beräknar, att 45 % av länets med skog försedda jord— bruksfastigheter helt tillgodose betesbehovet utan att anlita skogsbete. Vidare ha 20 % avsatt någon del av sin skogsmark till beteshage, medan återstoden, 35 %, betar hela sin _ ofta ringa —— skogsmark. Skogs- och utmarker tillgängliga för gemensamt skogsbete förekomma i ganska stor utsträckning. Dessa marker nyttjas emellertid mera allmänt för bete endast i länets nordligaste delar och i övrigt endast av vissa innehavare av ofullständiga jordbruk. Lantbruksorganen. beräkna de fastigheter, som helt tillgodose sitt betesbehov på skogen, i södra och mellersta länsdelarna till 5 % samt i norra länsdelen till 15 a 20 %.

Södermanlands län.

Lantbruksorganen meddela, att inom länet ha speciellt de stora gårdarna i regel kulturbeten, ofta anlagda på åker. Vid större eller medelstora gårdar torde skogsbete i regel icke förekomma. På mindre gårdar förekommer antingen kul— turbeten eller röjda skogs- och hagmarksbeten, varvid den senare formen över- väger. Då beten ej sällan anlagts på olämplig mark eller blivit dåligt underhållna ha betesarealerna måst hållas onödigt stora. På mindre gårdar är det ej ovanligt att skogsmark eller delar därav ingår i betet. Skogsvårdsstyrelsen uppger, att de 215 % av länets skogsareal, som enligt ägofredslagen äro att tillgå för gemensamt bete, icke utnyttjas härför. Där bete tidigare förekommit utanför den egna fastig— heten har det numera avvecklats.

Östergötlands län.

Av lantbruksorganens yttrande framgår, att nu mellan 80 och 90 % av slätt bygdens brukningsenheter och genomsnittligt för hela länet 60 a 65 % av bruk- ningsenheterna helt basera betet på annat än skogsbete. Detta andra bete anges

• Sida 113
•  Original

till 90 a 95 % utgöras av kulturbete. Övriga 35 a 40 % av brukningsenheterna utnyttja vid sidan av dessa andra betesformer även skogsbete. Då, enligt vad skogsvårdsstyrelsen uppger, ohägnad skogsmark upplåten till gemensamt, bete praktiskt taget icke finnes inom länet, avser skogsbetet således bete å egen hägnad skogsmark. Skogsvårdsstyrelsen tillfogar att nu användes ren skogs- mark mera undantagsvis som bete åt mjölkdjur. På mindre gårdar med otill- räckligt kulturbete förekommer emellertid allmänt bete å hagmark. Beträffande stora arealer härav anges detta innebära att de icke bli ur skogssynpunkt rationellt skötta.

Jönköpings län.

Lantbruksorganen anföra, att inom länet 80 a 90 % av brukningsenheterna helt basera tillgodoseendet av sitt betesbehov på annat än skogsbete. Ifrågavarande betesarealer fördela sig med cirka en tredjedel på kulturbeten och två tredjedelar på andra betesformer. Det skogsbete, varmed återstående 10 a 20 % av bruknings- enheterna komplettera betesbehovet, utgöres såsom av skogsvårdsstyrelsens yttrande framgår till övervägande del av bete på den egna fastighetens hägnade skogsmark.

Beträffande skillnaden mellan sådan till bete brukad skogsmark och egentlig betesmark anföra lantbruksorganen, att i ovan berörda beräkningar som betes- mark betecknas vad man i dagligt tal kallar hagmark av sådan beskaffenhet att betesproduktionen överväger skogsproduktionen. Däremot betecknas hagmark, där skogsproduktionen överväger betesproduktionen, som betad skogsmark. Vidare anmärkes, att båda dessa hagmarkskategorier till väsentlig del ingå i vad som officiellt rubriceras som »annan betesäng».

Kronobergs län.

Lantbruksorganen upplysa, att 40 % av länets brukningsenheter helt basera betesgången på annat och bättre bete än som erhålles på skogen. Av detta bättre bete härröra 70% från särskilt anordnade kulturbeten och 80 % från bete på slåttervall av äkerjorden. Knappast någon fastighet, varav innehavaren har sin väsentliga utkomst — således med bortseend'e från stödjordbruk, lägenheter o. s. v. — fyller hela sitt betesbehov genom skogsbete. På de 60 % av bruknings— enheterna som nyttja. skogsbete beräknas emellertid detta ge 20 % av betesbeho- vet. Gemensamt skogsbete på ohägnad mark anges av skogsvårdsstyrelsen. endast förekomma i mindre omfattning. I avsevärd utsträckning bedrives emellertid bet- ning av egen skogsmark. Det beräknas att i genomsnitt betas cirka 30 % av skogs- marken i länet med större hemdjur, vanligen ungdjur men även mjölkkor — fram- för allt vid de mindre gårdarna — samt hästar.

Kalmar läns norra område.

I lantbruksorganens yttrande uttalas, att 9,4 % av brukningsenheterna ha sin betesförsörjning uteslutande från kulturbeten, medan 48,4 % nyttja både kultur- bete och skogsbete. Återstående 42,2 % av brukningsenheterna tillgodose sitt betesbehov genom skogsbete —— i stort sett uteslutande bete på egen skogsmark. Skogsvårdsstyrelsen anför, att det är fråga om marker i vilka gräsbeväxt kal- mark eller till bete utlagd åker är insprängd i en omfattning av 30 a. 40 % utav den totala skogsmarken. Det allra mesta av den skogsmark, som inte har hag- markskaraktär, är däremot totalt oberörd av betande hemdjur.

Kalmar läns södra område. Lantbruksorganen anföra, att på länsdelens slättbygder täckas 30 % av betes- behovet av särskilt anordnade kulturbeten, medan detta i övrigt utfylles av hag-

• Sida 114
•  Original

marksbeten, förutvarande slåtterängar samt åker, ingående i Växtföljden. I så- dana bygder förekommer skogsbete endast i ringa omfattning, medan i skogs- bygderna endast 15 a 20 % av brukningsdelarna icke anlita skogsbetet. På endast skogsbete baseras betesgången vid enstaka gårdar i skogstrakterna. De 80 a 85 % av brukningsdelarna i skogstrakterna som nyttja skogsmarken till bete _ däri inbegripna sådana hagmarker som rätteligen böra betecknas som skog —— använda denna företrädesvis för ungdjur, sinkor och hästar. Öländska Allvaret användes så gott som undantagslöst såsom häst- och ungdjursbete.

Skogsvårdsstyrelsen konstaterar generellt, att skogsbetet —— som med undan— tag för några orter, exempelvis på Öland, bedrives på brukningsenheternas egen mark — inom länsdelen torde förekomma på 57 % av skogs- eller utmarkerna.

Gotlands län.

Lantbruksorganen beräkna, att på Gotland ungefär 50 % av brukningsenheterna torde ha frångått skogs— och hagmarksbete. Det bete, som nyttjas av dessa, hän- föres till 75 % till kulturbete, varmed avses att betesmarkerna äro föremål för kulturåtgärder i någon form såsom gödsling, dikning eller dylikt-. Med undantag. för Fårö förekommer ingenstädes, att några brukningsdelar helt tillgodose sin betesdrift genom skogsbete. Skogsvårdsstyrelsen anger emellertid att cirka 60 % av skogsmarken användas till bete. Gemensamt bete förekommer endast på ett par orter och skogsbetningen bedrives väsentligen på egen mark. De fastigheter, som nyttja skogsbete, använda detta praktiskt taget uteslutande till får, ungkrea- tur och unghästar. På sådana gårdar fyller skogsbetet 10 a 20 % av betesbehovet. — Skogsvårdsstyrelsen uppger att 10 % av skogsmarken betas med får.

Blekinge län.

Av lantbruksorganens yttrande framgår, att icke fullt hälften av bruknings- delarna hämtar sitt bete från annat än skogsmark. Härmed avses dels kulturbete, dels bättre hagmarksbet-e. Det anges som relativt sällsynt att brukningsenheter med mer än 2 hektar åker grunda betet på enbart skogsbete. Däremot bedrives skogsbete i stor utsträckning av brukningsenheter med mindre åkerareal, för vilka. det i allmänhet möter betydande svårigheter att utan skogsbete ordna betesfrågan.

För gemensamt skogsbete upplåten mark finnes endast i obetydlig utsträckning i länet och skogsbetet bedrives i regel på fastigheternas egen skog. Av skogsvårds- styrelsens utlåtande framgår, att inemot hälften av länets skogsmark i större eller mindre utsträckning betas, medan den större delen är oberörd därav.

Kristianstads län.

Lantbruksorganen uttala, att skogsbete inom länet som regel förekommer en- dast i ringa utsträckning, dock i vissa trakter på 25 % av brukningsenheterna. Skogsvårdsstyrelsen meddelar, att enligt 1948 års verkställda minimiberäkningar åtminstone 67 % av länets skogar icke beröras av skogsbete samt att avvecklingen av skogsbetet sedan dess hastigt fortskrider. För gemensamt skogsbete tillgäng- lig mark finnes knappast i länet, varför det bete som bedrives på högst 33 % av länets skogsmarker har karaktär av bete å egen skog. Medan man i de mest skogsbetonade delarna av länet särskilt beaktat betydelsen av att freda skogen från betning, betas i vissa småbrukarbygder upp till omkring 50 % av skogs- marken.

Malmöhus län.

Lantbruksorganen anföra, att inom länet betningen väsentligen och i alltmer stigande utsträckning baseras på annat bete än det som hämtas från skogen. På sina håll förekommer dock att skogsbete nyttjas vid sidan av annat bete. Skogs-

• Sida 115
•  Original

vårdsstyrelsen säger därom, att skogsbetning på egen mark förekommer på ett icke ringa antal mindre skogsfastigheter.

Lantbruksorganen framhålla, att på slättbygden den uppfattningen har stor anslutning, att jorden är för dyrbar att utläggas till bete. På många mindre bruk- ningsenheter anges också åkerarealen vara för liten. Vissa småbruk ha så svag jord, att lönande kulturbeten icke kunna inrättas inom egendomens gränser. Skogsvårdsstyrelsen anser, att på lägenheter och arbetarsmåbruk har i regel betes- frågan ordnat-s så, att betesgång sker på befintlig åkerjord.

Hallands län.

Lantbruksorganen erinra om att mellan jordbruksräkningarna 1932 och 1944 kult—urbetesarealen i länet mer än fyrdubblats. Slåtterängarna ha därvid allt mera vunnit användning för betesändamål och betydande arealer åkerjord utlagts till permanenta betesvallar. Denna utveckling anges efter 1944 i än snabbare tempo ha gått i samma riktning som en följd av de inom jordbruket vidtagna rationaliseringsåtgärderna. Omfattande kontrollverksamhet har visat en avse- värd förbättring i nötkreaturens avkastning, vilket odisputabelt orsakats av ökad användning av kulturbeten.

Skogsvårdsstyrelsen hävdar, att inom Hallands län praktiskt taget endast extensivt skötta jordbruk eller torplägenheter och liknande mindre jordbruksen— heter utnyttja skogsbete. Den del av länets skogs- och utmarker som ännu betas upp- skattas av skogsvårdsstyrelsen till 30 %. Av dessa marker äro två tredjedelar skog, som av ägaren nyttjas som bete. Även om de för gemensamt skogsbete till- gängliga markerna äro ganska vidsträckta — 35 % — utnyttjas de nämligen endast; till vissa delar härför.

Enligt lantbruksorganen torde det numera höra till undantagen. att en bruk- ningsdel baserar hela sitt betesbehov på skogsbete. Det är huvudsakligen för ungdjur och sinkor som skogsbetet utnyttjas.

Göteborgs och Bohus län.

Enligt lantbruksorganens yttrande tillgodose ungefär 45 % av länets jordbruk helt sitt betesbehov på kulturbeten jämte hagmarker. Härav beräknas kulturbetet utgöra ungefär hälften eller något mer.

Av övriga brukningsdelar hämtar flertalet regelmässigt huvudparten av sitt betesbehov från kulturbeten och hagmark. Därutöver nyt—tja dessa brukningsen- heter — mer än 50 % av jordbruken i länet — under längre eller kortare tid på året skogsmarken till bete särskilt för ungdjur och sinkor. Endast ett par procent _småställen—ha betet helt baserat på skogen. Av skogsvårdsstyrelsens uttalande framgår, att skogs— och utmark öppen för gemensamt. bet-e finns i länet i mycket stor utsträckning men att denna betesform ofta utnyttjas endast av vissa delägare.

Skogsvårdsstyrelsen anger dock, att skogsbetet forfarande förekommer mycket allmänt, även om under senare tid en påtaglig minskning skett. Lantbruksorga- nen anföra att skogsbetet, som ännu under 1930-talets första hälft bedrevs i mycket stor utsträckning, numera förekommer endast delvis i länets sydligaste och nordligaste socknar samt i viss mindre utsträckning i socknarna närmast dalslandsgränsen. Skogsvårdsstyrelsen finner att denna utveckling i avsevärd utsträckning sammanhänger med att torp och lägenheter i skogsbygderna avfol- kats och lagts öde. Det är nämligen innehavarna av sådana brukningsdelar,

arbetarsmåbruk o. s. v., som ofta nog ha ett förhållandevis stort antal kreatur på skogsbete.

Älvsborgs län.

Lantbruksorganen i länets södra område beräkna, att Omkring 75 % av områ— dets brukningsdelar icke använda skogsbete samt att särskilda kulturbeten

• Sida 116
•  Original

anordnats på hälften av brukningsdelarna. Jordbruksfastigheter, som helt till- godose betesbehovet genom skogsbete, anges icke finnas inom länsdelen. Där— emot nyttjas skogsbete jämte andra betesformer utav 25 % av brukningsdelarna. De gamla slåtterängarna betas numera, vartill kommer ett betydande tillskott genom tillgodogörande av återväxt—en på de odlade vallarna.

Lantbruksorganen i norra länsdelen ange, att skogsbetet praktiskt taget helt avvecklats i den s. k. norra västgötadelen. I dessa trakter anges betesgången i övrigt till 75 a 80 % eller kanske mer vara grundad på kulturbete. I Dalsland däremot förekommer skogsbete ännu i mindre omfattning. Men även här baseras betesgången till övervägande del på kulturbete, dock icke i samma utsträckning som inom norra västgötadelen.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller mera generellt, att på de större gårdarna i länet betas inägor eller iordningställda betesvallar. Samma är förhållandet be- träffande de medelstora, där dock ofta någon del av skogen — hemskiftet — in— hägnas som bete åt de egna hemdjuren. Däremot utnyttja de smärre gårdarna, som på grund av ringa åkerareal icke kunna anordna beten på inägojorden, mera allmänt skogsbetet.

Beträffande skogsbetet anges vidare att ungefär 60 % av skogs— och utmarkerna äro öppna för gemensamt bete men att endast cirka tredjedelen av de betesbe- rättigade begagnar sig därav. Det uppges därvid i allmänhet vara ägare av smärre jordbruk och lägenheter som för bete använda skogsmark i fastighetens omedel- bara närhet — inom norra Dalsland i betydligt större utsträckning än i länet i övrigt. Skogsvårdsstyrelsen anför, att då skogstorpen och de smärre jordbruks- lägenheterna i skogstrakterna numera i huvudsak försvunnit har detta medfört en stark nedgång i skogsbetningen. *Detta har haft till följd att de gemensamma skogsbetena numera endast i mycket ringa omfattning utnyttjas av andra än delägarna i markerna.

Skaraborgs län. .

Lantbruksorganen upplysa, att ungefär 30 % av brukningsenheterna i länet helt torde tillgodose betesbehovet på annat sätt än genom Skogsbete. Om man medräknar slättbygdens skoglösa gårdar torde 15 % av brukningsdelarna ha betet baserat på kulturbete och lika många dels på kulturbeten och dels på andra beten av bättre kvalitet än skogsbeten. Huvudparten av brukningsdelarna —— ungefär 65 % —— nyttjar vid sidan av dessa beten även skogsbete. Ofta förbehållas där- vid de bättre betena åt mjölkkorna, medan ungdjuren och sinkorna hållas på skogsbete.

Skogsvårdsstyrelsen anför att skogs- och utmarker, ifråga om vilka lagen med- ger gemensamt bete, förekomma i stor utsträckning, eftersom av sådana mar- ker endast mindre områden äro hägnade. Läget belyses ytterligare av styrel— sens påpekande, att skogsbete på egen mark mycket allmänt äger rum. Lant- bruksorganen säga också, att om man räknar som »andra betesområden» även de tämligen rikligt förekomma-nde lövängarna (=hagm'arker) med oftast mycket glest skogsbestånd, som annars kallas skogsmark, torde icke över 5 % av länets samtliga brukning-senheter kunna anses grunda betet på skogen. På gemensamt skogsbete anges högst 2 % av brukningsenheterna ha sitt bete baserat. Enligt lantbruksorganen är det huvudsakligen småbruk och lägenheter, som äro sär— skilt hänvisade till skogsbetet; sådana äro emellertid numera föga eftertraktade och synas successivt försvinna.

Värmlands län.

Av lantbruksorganens yttrande framgår, att inom länets jordbruksområde och i dess jordbruksbetonade mellanbygd (47 % av den sammanlagda arealen) au-

• Sida 117
•  Original

vändes skogsbete i nämnvärd omfattning endast av stödjordbruken. Inom stora delar av den s. k. skogsbetonade mellanbygden samt den egentliga skogsbygden spelar däremot skogsbetet en betydligt större roll. Lantbruksorganen påpeka dock att av den totala betesavkastningen i länet ger skogsbetet 9%. Fördel- ningen inom länet är emellertid ojämn. Medan skogsbetet i jordbruksbygderna ger endast någon eller några procent av betesavkastningen, är det i den egentliga skogsbygden fråga om 50 och i skogsbetonad mellanbygd 33 %. Det är att märka, att i skogstrakterna jordbruksarealerna äro små jämförda med i andra delar av länet.

Beträffande arten av det skogsbete som bedrives anger skogsvårdsstyrelsen, att länets skog som regel är att anse som upplåten till gemensamt bete.

Lantbruksorganen konstatera en stegrad förståelse för behovet att avveckla skogsbetet och anlägga kulturbeten i samma mån som mjölkproduktionen inten- sifieras för leverans till mejeri. Men just inom storä delar av den skogsbetonade mellanbygden samt i den egentliga skogsbygden saknas möjligheter att leverera mejerimjölk. Avstånden äro stora och brukningsdelarna oftast små, med ringa och oregelbundna saluöverskott av mjölk. Förhållandena vid länets talrika stöd- jordbruk äro likartade, då man där icke eftersträvar större mjölkproduktion än för det egna behovet. I båda fallen göres gällande att jordbrukarna skulle sakna anledning lägga ned kostnader på ordnandet av särskilda beten, då djuren utan kostnad för ägaren kunna skaffa sig ett om ock nödtorftigt bete i skogen. — Lant- bruksorganen betona betesfrågans svåra läge, speciellt på de minsta bruknings- delarna, där åkerarealen är så ringa, att vallodling knappast kan ske, och där fastigheterna även sakna hag— och ängsmark.

Skogsvårdsstyrelsen uppmärksammar likaledes det samband som förefinnes mellan mjölkproduktionens omfattning och inriktning vid de olika brukningsde- larna samt skogsbetesfrågan.

Örebro län.

Lantbruksorganen uppskatta omfattningen av kulturbetet på länets slättbygd till 65 %, vartill komma 25 % andra betesformer av bättre kvalitet än skogsbete. Återstående 10 % utgöras av skogsbete, som regel blott där andra betesmarker saknas och i form av bete på den egna skogsmarken. Beträffande länets skogs- bygder beräknas de bättre betesformerna till ungefär 40 %, varav hälften verk- liga kulturbeten. I skogsbygderna förekomma i stor utsträckning skogs- och ut- marker, upplåtna till gemensamt bete. Där är det också vanligare att skogsbete bedrives jämsides med bättre betesformer. Enligt lantbruksorganens uppfattning är det endast mindre egendomar, som utnyttja skogsbetet. Skogsvårdsstyrelsen, vars uppfattning synes delas av lantbruksorganen, anser att utvecklingen tydligt tenderar mot försvinnande. av nästan allt skogsbete.

Västmanlands län.

Lantbruksorganen anföra, att på ungefär 75 % av länets brukningsenheter tillgodoses betesbehovet helt på annan betesmark än skog. På dessa fastigheter beräknas likaledes 75 % av betesarealen utgöra kultiverade beten och 25 % andra beten.

På de återstående 25 % av brukningsenheterna anges skogsbete i viss utsträck- ning förekomma vid sidan av annat bättre bete. Däremot torde brukningsenheter, som helt tillgodose betesbehovet genom Skogsbete, praktiskt taget icke förefinnas. —%Skogsbetets andel i det totala antalet foderenheter torde begränsas till cirka 5 . ' ' . . '

Skogsvårdsstyrelsen erinrar om att fort-farande 29 % a'v'brukningsenheterna bedriva skogsbete på inhägnade skogsskiften eller hagmarker. Det gemensamma

• Sida 118
•  Original

skogsbetet har under senaste årtiondet starkt; minskats — den betade arealen från 29 % till 6 % — medan samtidigt ny hagmark inhägnats.

Kopparbergs län.

Lantbruksorganen framhålla, att inom länets egentliga jordbruksbygd utnyttjas vid jordbruksenheterna väsentligen endast beten av bättre kvalitet än skogsbete. Där äro åkerarealerna också som regel icke så små som inom mellersta och nordligaste delarna av länet. Medelarealen per brukningsenhet uppgår dock till icke fullt 5 hektar åker, vartill kommer att brukningsenheternas åkerjord främst inom fjällbygd och mellanbygd i mycket betydande omfattning är fördelad på flera skiften, ofta belägna långt ifrån varandra. Då i de typiska småbruks— och skogssocknarna dessutom hålles ett mycket stort antal nötkreatursenheter per brukningsenhet, är det naturligt att skogen i stor utsträckning nyttjas till bete. Gemensamhetsbeten för unghästar komma alltmer till användning, främst där brukningsenheterna äro särskilt små och de för länet säregna jordförhållan- dena äro rådande.

Lantbruksorganen erinra om att slåttern i övre Väster- och Österdalarna sker föhållandevis sent och att återväxten bl. a. på grund av mångåriga vallar blir relativt ringa. I de trakterna finnes praktiskt sett inte annat slags bete än skogs- bete. Detsamma gäller beträffande ett betydande antal brukningsdelar inom Bergs- lagen. — Där fäbodbeten nyttjas äro de alltid skogsbeten. I skogsbygderna före- kommer dock i enstaka fall bete växelvis i skogen och på egna hagmarker. Från olika håll har understrukits, att övergång till mjölkproduktionen för leverans till mejeri medfört omläggning från skogsbete till bättre betesformer. Lantbruks- organen inom Kopparbergs län meddela emellertid, att anläggande av ett mejeri i en utpräglad skogsbygd — Särna _ för att förse därvarande tätort med konsum— tionsmjölk har medfört ett intensivare utnyttjande av skogsbetet i trakten, medan skörden på vallarna användes till tryggande av en förbättrad vinterutfodring.

Skogsvårdsstyrelsen fastslår, att nästan all skogsmark i länet är upplåten till gemensamt bete. I viSSa socknar—jordbruksbetönade—förekommer intet betet i skogs- och utmarkerna medan i de andra skogsbete utnyttjas i olika utsträckning. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att skogsbetet avtar i mån som fäbodväsendet upphör och skogsbruket intensifieras.

Gävleborgs län.

Skogsvårdsstyrelsen anför, att inom länets egentliga jordbruksbygd hör det till undantagen att ägare av skogs— och utmarker använda sådana marker till bete. Däremot är det där fortfarande rätt vanligt att lägenhetsägare, innehavare av stödjordbruk o.s.v. nyttja skogsbete. Inom de mera skogsbetonade byg- derna är det ännu tämligen allmänt att även ägarna'använda detta slags bete.

Lantbruksorganen uppskatta de brukningsenheter, som helt tillgodose sitt betesbehov genom kulturbete, bete av vanlig slåttervall eller hagmark, till 2000 (13 %). Brukningsenheter, som vid sidan av nyssnämnda betesformer även be- driva skogsbete, beräknas till 6 300 (41 %), medan övriga 7000 kreatursförsedda jordbruksenheter (46 %) helt fylla sitt betesbehov genom skogsbete. Av dessa torde brukningsenheter med under 2 hektar åker och som icke ha egen skog uppgå till 4 000.

Skogsvårdsstyrelsen anger, att på länets skogar, SOm till 95 % såsom ohägnade äro tillgängliga för gemensamt bete, gå sammanlagt cirka 10000 nötkreatursen- heter. Härav komma ungefär 4 500 nötkreatursenheter — större och mindre hem— djur från vid pass 5 000 stödjordbruk, lägenheter o. s. v. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att antalet hemdjur på skogsbete sedan 1930-talet betydligt minskats och av allt att döma torde komma att ytterligare medgå. Skogsvårdsstyrelsen

• Sida 119
•  Original

konstaterar den allmänna förekomsten av får, och inom vissa områden i Hälsing- land även getter, på gemensamt skogsbete.

Västernorrlands län.

Lantbruksorganen beräkna, att cirka 45 % av länets brukningsenheter tillgodose betesbehovet utan att nyttja skogsbete. Utav det bete, som på dessa jordbruk före- kommer, är tredjedelen att hänföra till kulturbete eller bete av kultiverad betes- mark, medan två tredjedelar avse bete på förutvarande ängsmarker, bäckraviner (nipor) samt i övrigt extensivt skötta beten. Häri ingå dock icke fäbodbeten, som anses numera vara att räkna som skogsbete. Ungefär 20 % av bruknings- enheterna utnyttja vid sidan av nyss angivna betesformer delvis även skogs- bete.

Vid övriga 35 % av brukningsenheterna tillgodoses betesbehovet helt genom skogsbete jämte betning av vallåterväxten. Då det emellertid till övervägande del är fråga om de minsta brukningsdelarna beräknas, att endast en mindre del, kanske 21 %, av kreatursenheterna tillgodose betesbehovet på skogen. Skogsbetet anges till en femtedel vara förlagt till egen skogsmark eller mark, vartill servituts— rätt till bete finnes, samt till fyra femtedelar bedrivas på till gemensamt bete upplåten skogs- och utmark. Länets skogs- och utmarker äro nämligen som regel upplåtna till gemensamt bete. Undantag äro gamla beteshagar i gårdarnas omedel- bara närhet.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller att under 1930- och 1940—talen allt flera jord- brukare, särskilt i länets östra och södra delar, blivit medvetna om kulturbetets fördelar och börjat övergå till sådana beten. Däremot nyttjas gemensamt skogs- bete fortfarande i stor omfattn-ing i de västra och norra länsdelarna.

Övergången från skogsbete till bättre betesformer har, framhålla lantbruks- organen, rönt inverkan av den rationaliseringsprocess i fråga om jordbrukets vik- tigaste saluprodukter, i första hand mjölken och vidare slaktdjuren, som pågått sedan mitten av 1930-talet. Genom denna ha även jordbrukare i ganska avlägsna orter fått bekväma möjligheter att vinna avsättning för mjölken. Det har lett till att. småbruk och stödjordbrnk, som ursprungligen endast producerade för eget behov, börjat leverera mjölk till mejeri. Detta jämte bristen på arbetskraft har gjort det angeläget att förbättra betesförhållandena och reducera skogsbetet. Förutvarande ängsmarker och bäckraviner vid bondejordbruken användas nu- mera icke till slåtter utan till bete.

Utvecklingen har icke varit ensartad. I utpräglade mjölkproduktionsområden — omkring städer, tätorter och äldre mejerier —- ha jordbrukarna i regel över- givit skogsbetet. Förekomsten av betesdjur i dessa bygders skogsmark är i hög grad beroende av antalet lägenhetsägare med sedvane- och servitutsrätt till mul- bete. I mellanbygderna — belägna mellan de utpräglade skogstrakterna samt de äldre mjölkproduktionsdistriktenu — går utveckligen visserligen mot en avveck— ling av skogsbetet. Då inhägnade naturliga beten och kulturbeten i regel icke kunna täcka hela betesbehovet utnyttjas skogsbete till dess återväxten på vallarna kan tagas i anspråk. De mjölkande korna släppas dock allt mera sällan på skogs- bete.

I skogsbygderna dominerar skogsbetet helt över kulturbetena. Det tages emellertid även här mindre intensivt i anspråk än tidigare, främst på grund av mjölkproduktionens allt, större ekonomiska betydelse.

I skogs- och mellanbygderna hållas fortfarande ej sällan hästar på bete i skogen. Lantbruksorganen framhålla emellertid, att då skogsbetet för hästarna bl. a. med— för disposition för anemi, inskränkes det allt mera. I sådana bygder hållas även får och det relativt- ringa antal getter, som fortfarande finnes i några skogsbyar, allmänt på skogsbete.

• Sida 120
•  Original

Lantbruksorganen ange, att icke 10 % av länets brukningsenheter tillgodose betesbehovet enbart genom kulturbeten på odlad jord. Något mer än 20 % av brukningsenheterna nyttja kulturbete samt vid sidan därav även skogsbete. Återstående 70 % angivas vara helt hänvisade till skogsbete. Även i Jämtlands län har kravet på hög mjölkproduktion vid leverans till mejeri bidragit att komma skogsbetet att framstå såsom en icke önskvärd produktionsform.

Beträffande skogsbetets bedrivande framhåller skogsvårdsstyrelsen, att det i Jämtlands län redan före tillkomsten av 1933 års ägofredslag varit ganska van- ligt att skogsskiften eller delar därav, belägna nära byar och gårdar, inhägnats för betning. Skogsbete på sådan mark förekommer fortfarande i ganska stor ut- sträckning, mest på fastigheter med liten areal odlad jord. Lantbruksorganen på— peka, att det stora antalet nötkreatur per hektar på mindre fastigheter innebär att antalet djur per arealenhet står i omvänd proportion till åkerarealens storlek. — Hästar och ungdjur hållas på skogsbete i betydligt större utsträckning än mjölkkor. Det är också mycket sällan skogen är alldeles fri från betande hästar.

Skogs- och utmarker äro som regel upplåtna till bete med större hemdjur, men skogsvårdsstyrelsen uppger att rätten härtill utnyttjas mycket olika av delägarna. Inom de flesta skifteslagen håller emellertid någon eller några delägare fast vid den gamla betresformen. I den särskilt jordbruksbetonade Storsjöbygden ut- nyttjas de gemensamma betesmarkerna vanligen endast av delägare eller ser- vitutshavare, i övriga länsdelar även i någon utsträckning av andra. Omfatt— ningen i länet av sådan sedvanebetning angives av skogsvårdsstyrelsen icke vara särdeles stor.

Västerbottens län.

Lantbruksorganen framhålla de stora olikheter. beträffande betesförhållandena i lappmarken och kustlandets skogsbygder å ena sidan och de mera utpräglade jordbruksbygderna i kustlandet å den andra. I de senare beräknas 75 % av bruk— ningsenheterna nyttja bättre bete än skogsbete. Det är här till större delen fråga om beten på odlad jord eller beten av hagmarkstyp, medan den mindre delen av de 75 % avser särskilt anordnade kulturbeten. Vid ungefär 15 % av bruknings— enheterna i jordbruksbygden förekommer skogsbete jämte ovan berörda andra betesformer, medan 10% enbart nyttja skogsbete. Inom lappmarken åter domi- nerar skogsbetet medan endast 5 % av brukningsenheterna ha tillgång till bättre beten i en omfattning, som gör det möjligt att på dessa helt tillgodose betes- behovet.

Skogsvårdsstyrelsen anför, att praktiskt taget alla skogs- och utmarker i länet äro upplåtna till gemensam betning samt att de i lappmarken liksom i mindre jordbruksbetonade trakter i kustlandet allmänt nyttjas därtill. Dock har det som en följd av den utvidgade statliga bidragsverksamheten, särskilt med stöd av norrländska produktionsanslaget, under senare år blivit allt mera vanligt att beteshagar användas.

Lantbruksorganen framhålla, att å många brukningsenheter med liten areal odlad jord betesfrågan icke utan ett alltför hårt reducerande av djurantalet skulle kunna lösas genom att åker omlägges till betesbruk.

Skogsbetet utnyttjas förutom av delägare även av grannar samt av närboende lägenhetsägare och småbrukare, som icke äga del i markerna. Utackordering av djur mot lega är under sådana förhållanden en sällsynt företeelse. Betning av får förekommer på gemensamt skogsbete. I gränsområdena till Västernorrlands och Jämtlands län bet-as även getter på skogen.

• Sida 121
•  Original

Skogsvårdsstyrelsen anför, att inom länet kulturbeten och betesvallar äro vanligast i kustbygden och de nedre delarna av älvdalarna, där de naturliga be- tingelserna för jordbruket äro goda. Inom inlandets moränområden användes nästan uteslutande skogsbete i form av gemensamt bete. Sådant bete utnyttjas endast i ringa omfattning av andra än dem, som äga del i markerna eller kunna åberopa servitut, eller upplåtelse av delägare.

Lantbruksorganen beräkna, att inom kustbygden gå cirka 20 a 25 % av nöt- kreaturen enbart på kulturbeten. Vidare beta ungefär 33 % av nötkreaturen i kustbygden delvis på kulturbeten och i övrigt på betesängar eller annan hägnad mark med relativt lågt betesvärde. Ungefär tredjedelen av de djur, som gå på kulturbeten och i hägnader, framför allt i över— och mellanbygden, få vissa tider även beta på skogsmark. Detta anges bero på att övergången till att nyttja hägnade betesmarker av bättre kvalitet än skogsbete är nyligen påbörjad och att tillgången på sådana bet-en ännu är otillräcklig.

Som skäl för övergång till kulturbeten anföras de ökade kraven på mjölkpro- duktion och de i följd härav anskaffade bättre mjölkdjurens högre anspråk på bete. Vidare framhålles, att uppodlingen av bättre gräsbärande områden kring byarna i samband med ökat djurantal skärpt behovet av beten inom begränsade områden, varvid införande av kulturbeten ofta varit det bästa sättet att lösa betesproblemen.

Inom lappmarken anges betet. vara så gott som helt baserat på skogsbetning, så att där endast några procent av nötkreaturen gå på kulturbete. Likaså heta i lappmarken de flesta hästar på skogen, vilket sammanhänger .med att man här endast sporadiskt använder hästarna i arbete under sommaren-. Fåren och det fåtal getter, som ännu finnas i länet, beta så gott som endast på icke odlad jord. En del flygfält utnyttjas numera som fårbete, liksom även öar med en eller annan äldre odling.

Om möjligheterna att avveckla förefintligt skogsbete.

Stockholms län.

Lantbruksorganen beräkna, att av de 15 % av länets brukningsdelar, som bedriva skogsbete, kunna två tredjedelar — mest i skärgården —— komplettera sitt betesbehov med uteslutande av skogsbete genom betesanläggning på egen inägo- jord. Resterande 5 % kunna icke lösa betesfrågan utan upplåtelse från annan fastighet.

Uppsala län.

Lantbruksorganen ange, att i den norra länsdelen 5 % av fastighet—erna samt i de södra och mellersta länsdelarna kanske någon procent icke kan på egen mark helt lösa sitt betesbehov utan anlitande av skogsbete. Genom förvärv av komplet- teringsjord kan nog rent tekniskt sett betesfrågan lösas överallt utom till någon del i norr. Upplåtelse för anläggande av betesmark på annan fastighet löser frågan i hälften av dessa fall i de södra och mellersta länsdelarna samt till en tredjedel eller en fjärdedel i den norra länsdelen. Beträffande denna senare ut- talas, att upplåtelse för betesanläggning på bolag tillhörig inrösningsjord i vissa fall kan lösa frågan. Lantbruksorganen framhålla, att upplåtelse av gemensam betesmark förefaller endast i mycket ringa utsträckning kunna ytterligare fylla betesbehovet. De uttala också uppfattningen, att de som nyttja skogsbete göra det av nödtvång eller gammal slentrian eller obenägenhet att lägga ned kostna- der för att erhålla kulturbete, där egna erfarenheter beträffande denna drifts- form saknas.

• Sida 122
•  Original

Lantbruksorganen förorda för de medelstora gårdar, som ännu icke löst betes- frågan, att de kunna tillgodose betesbehovet genom att, liksom på de större går- darna redan skett, överföra åker till kulturbete. Men brukare av under 2 hektar åker mena sig icke ha råd att utlägga beten på åkern och sakna ofta på egen fastighet annan lämplig mark. Lantbruksorganen hänvisa emellertid till de aktuella strävandena att göra jordbruken bärkraftiga genom sammanslagning eller komplettering med tillskottsjord och framhäva möjligheten att i sådant sam— band även lösa betesfrågan. Därmed likvärdig angives utvägen vara, att omvandla skogs-, hag— och ängsmark till kultiverade beten.

Om härigenom en lösning av frågan kan. ernås för hälften av de fastigheter, som icke ha sin betesfråga ordnad, återstår beträffande de övriga utvägen att över- föra åker till bete. I en del fall kan detta ske i samband med intensifiering av driften. De återstående kunna såsom stödjordbruk tillvarataga förefintliga arbets- tillfällen utanför jordbruket och i samband med överförande av erforderlig åker till bete extensifiera jordbruksdriften. — Såsom berörts räkna lantbruksorganen med möjligheten att mindre jordbruk upphöra och disponeras som tillskottsjord. Att större gårdar frivilligt skulle avstå kompletteringsjord till sina grannar fin- ner man däremot icke troligt.

Östergötlands län.

Lantbruksorganen anföra beträffande möjligheterna att bereda bättre betes— former, att cirka 7 a 8 % av ansökningarna om statsbidrag till betesanläggningar årligen avslås därför att :brukningsdelarnas areal, läge eller form lägger hinder i vägen för att betesbruk till rimlig kostnad ordnas inom egna gränser i en omfatt- ning, som medger upphörande med skogsbete. Hur stor del av brukningsdelarna som äro i sådant läge är svårt att avgöra. Kanske hälften av dem skulle kunna beredas tillgång till erforderligt bete på angränsande fastigheter. I regel göra emellertid ägarna av dessa fastigheter gällande att de ha behov av marken..

Jönköpings län.

Lantbruksorganen konstatera, att på 10 % av länets brukningsenheter areal, läge eller form torde lägga hinder i vägen för ordnande av betesbruk till rimliga kostnader inom respektive fastigheters egna gränser. De ange emellertid att i nästan samtliga fall torde betesfrågan kunna ordnas genom anskaffande av kom- pletteringsjord.

Kronobergs län.

Lantbruksorganen beräkna, att beträffande 10 a 15 % av brukningsenheterna i länet markens beskaffenhet eller fastighetens areal, läge eller form lägger hinder i vägen för att på en fastighet ersätta skogsbetet med annat betesbruk till rimlig kostnad. Ä högst 5 % säges läget medge att betesfrågan löses genom förvärv av kompletteringsjord, genom upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller genom upplåtelse av gemensam betesmark. Emellertid anföra lantbruksorganen, att för att i länet helt ersätta skogsbetet med betning av särskilda betesmarker erfordras, förutom fortsatt upplysningsverksamhet, stöd genom statsbidragsverksamhet till planering och anläggning av kulturbeten.

Skogsvårdsstyrelsen erinrar om att under 1930— och 1940-talen var betesfrågan på god väg att lösas inom länet —— om fastigheter med otillräcklig tillgång på lämpliga marker för betesgång undantagasf Det var egentligen endast nödvändig- heten av det så betydelsefulla underhållet, som det återstod att få in i det all— männa medvetandet. Bakslaget, som kom under kriget, motiveras av bristen på

• Sida 123
•  Original

arbetskraft och gödningsmedel m. m. Skogsvårdsstyrelsen gör gällande att cirka 15 % av länets åkerjord på moränunderlag är så stenbunden, att den lämpligen bör utläggas till bete.

Kalmar läns norra område.

Lantbruksorganen yttra, att på 51 % av de brukningsenheter, där skogsbete nu nyttjas, kulturbete kan ordnas utan anlitande av åkern i den omfattning, som erfordras för att kunna undvara skogsbetet. Resterande 49 % av ifrågavarande brukningsenheter ha icke denna möjlighet. På de mindre brukningsenheterna tvekar man emellertid att anlägga kulturbeten på åkerjorden och hårdbetar de egna III/- markerna eller arrenderar beten av grannar. Vilka möjligheter, som föreligga att i sådana fall anskaffa kompletteringsjord, ha icke undersökts. Denna utväg fun- gerar också enligt lantbruksorganens mening alldeles för långsamt. Att upplåta betesmark på annans fastighet, eventuellt på den väg ägofredslagen anvisar, torde icke komma ifråga. Däremot synes det mera framkomligt att jordbrukarna bilda andelsföreningar, inköpa någon lämplig fastighet och där anordna gemensamt bete.

Kalmar läns södra område.

Lantbruksorganen beräkna, att omkring 10 % av länsdelens jordbruksenheter sakna mark lämpad för anläggande av kulturbeten. Inom skogsbygderna före- komma tämligen allmänt brukningsdelar med ett flertal långt från varandra liggande inägoskiften, vilket försvårar eller omöjliggör att ekonomiskt bäriga kulturbeten kunna ordnas. I vissa fall kan genom förvärvande av tillskottsjord betesfrågan finna en bättre lösning medan intresset för anordnande av gemensam- hetsbeten angives förefalla mindre påtagligt.

Gotlands län.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att anläggande av betesvallar på skogsmark är inom detta län ett mycket vanskligt företag på grund av de där särskilt torra försomrarna. Detta försvårar jordbrukens komplettering genom anläggande av beten. Lantbruksorganen anföra att brukningsenheter med så svag jordmån, att kulturåtgärder på betesmarken. icke kunna bli på något vis räntabla — ofta rena stödjordbruk—icke kunna tänkas avvara skogsbete. I fråga om dessa jordbruk— och de beräknas till 5 % av brukningsenheterna —— uppges att betesfrågan endast i mycket ringa omfattning torde kunna ordnas genom förvärv av kompetterings— jord, upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller genom anordnande av gemensamma beten. I många fall kan emellertid anordnande av gemensamhets- beten medföra minskat behov av skogsbete för ungdjuren. Myrbeten ha visat sig med fördel ersätta skogsbeten för dessa djur.

Blekinge län.

Lantbruksorganen uttala, att på de många små brukningsenheterna och över— huvudtaget där åkerarealen är förhållandevis ringa kan skogsbete ofta icke brin- gas att upphöra då för kulturbete lämplig mark saknas. Även en förklarlig mot— vilja mot att inskränka kreatursstammen försvårar i dylika fall läget. Emellertid föreligga i viss utsträckning möjligheter att förvärva kompletteringsjord av . lämplig beskaffenhet för anläggande av kulturbeten. Däremot torde förutsätt- ningar för upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller för anordnande av gemensamma betesmarker i allmänhet icke vara för handen.

Kristianstads län.

Lantbruksorganen ange att möjligheterna i regel äro små att anordna beten för komplettering.

• Sida 124
•  Original

Lantbruksorganen erinra om de svårigheter, som inom länet förefinnas att ordna betesfrågan. I åtskilliga av de berörda fallen har emellertid frågan lösts genom att jordbrukare var för sig eller gemensamt förvärvat på annan plats be- lägna lämpliga betesområden.

Hallands län.

Beträffande den fortsatta omläggningen av betesdriften från skogsbete till bättre betesformer anföra lantbruksorganen att detta då brukningsdelarna om- fatta tillräckliga arealer som regel kan ske inom den egna fastigheten för något så när rimliga kostnader. Många gånger är dock arealen härför för liten. I andra fall kan kulturbeten endast anläggas på bekostnad av produktiv skogsmark med växande skog. Huruvida kulturbeten då böra anordnas får bedömas från fall till fall.

Lantbruksorganen erinra om att i samband med den pågående yttre rationali- seringen torde ofullständiga brukningssenheter med stenbundna eller eljest olämp- liga åkerarealer ofta komma att användas för att tillföra de bestående jordbruken lämpliga betesarealer. Det anmärkes emellertid i detta sammanhang att en lös— ning av betesfrågan helt på denna väg skulle medföra en alltför kraftig utgles- ning av bebyggelsen. med därav orsakade olägenheter ur trivselsynpunkt. Möjlig- heterna att förstärka ofullständiga brukningsdelar med kulturbeten eller med mark lämpad för betesanläggning anges dock kunna anses så goda att utvägen att anskaffa bete genom upplåtelse av mark härför inom annan fastighet eller genom upplåtelse av gemensam betesmark endast i rena undantagsfall torde komma att bli aktuell i Hallands län.

Göteborgs och Bohus län.

Lantbruksorganen anföra, att cirka 25 % av jordbruken i länet äro för små för att möjliggöra att kulturbeten i önskvärd omfattning anläggas. Däremot utgör jordart, ägofigurernas form eller läge icke större hinder. Men behovet av lämp- lig tillskottsjord för betesanläggningar torde enligt lantbruksorganens uppfatt- ning icke kunna tillgodoses i någon större utsträckning genom inköp. I viss mån mottaga emellertid jordbrukare legodjur för sommarbete, varjämte några betes- samfälligheter mottaga delägares och andras djur på sina betesmarker.

Älvsborgs län.

Lantbruksorganen i norra länsdelen framhålla, att de där ofta förekommande små åkerarealerna försvåra betesanläggningarna och föranleda att man nyttjar alltför dålig mark som bete. Den 5. k. yttre rationaliseringens fortskridande torde emellertid icke oväsentligt öka möjligheterna för kulturbetens anläggande.

De i södra länsdelen verkande lantbruksorganen anföra, att markförhållandena där orsaka stora svårigheter och kostnader vid omvandling av vissa marker till kulturbeten. Dock kunna endast 5 % av antalet brukningsenheter i länsdelen anses helt- sakna möjlighet att på grund av areal, läge eller form anordna betes- bruk till rimliga kostnader inom brukningsenhetemas egna gränser och med ute- slutande av skogsbete. Beträffande möjligheterna att erhålla komplettering från grannfastigheter anmärkes, att på sådana områden, där marken är olämplig till bete på en brukningsenhet, är den det också i regel på närliggande.

Skaraborgs län.

Lantbruksorganen uppskatta de jordbruk, som torde sakna möjlighet att på egen mark ersätta skogsbete med kulturbete, till omkring 10 % av brukningsen-

• Sida 125
•  Original

heterna. Det är huvudsakligen småbruk och lägenheter, som befinna sig i denna situation, och lantbruksorganen anmärka, att sådana numera äro föga eftertrak- tade. När ägarna av sådana brukningsenheter upphöra med jordbruksdriften bli fastigheterna ofta sålda som tillskottsjord till intilliggande jordbruk, som så- lunda få möjlighet att skaffa sig lämplig mark för betesdrift.

Värmlands län.

Lantbruksorganen hänvisa till att inom länet över 2600 brukningsenheter i storlek 0,26—10 hektar åker äro helt utan skog och att på ytterligare andra jord- bruksfastigheter tillgången på sådan mark är ringa. Att ordna betesfrågan genom upplåtelse av betesmark på annan fastighet eller genom upplåtelse av gemensam betesmark möter besvärligheter inom jordbruksbygden, där marken redan är disponerad. Uppenbarligen är det dock både i jordbruksbygden och ännu mera i mellanbygden tekniskt möjligt att göra permanenta beten av någorlunda välbe- lägen om också ej alltid för ändamålet fullt lämplig skogsmark. För att icke inskränka mer än oundgängligen nödvändigt på skogsmarken bör fordras, att verkliga kulturbeten anläggas och genom gödsling m. 'm. vidmakthållas till till— fredsställande produktion. Lantbruksorganen finna, att det torde vara möjligt att få en dylik ordning accepterad vid de brukningsdelar som ha mjölkens avsättning ordnad och basera sin ekonomi på mjölkproduktion. Däremot mena de att inne- havare av stödjordbruk och jordbruk i skogsbygden, som producera helt eller övervägande för eget behov, svårligen kunna övertygas om betydelsen av kultur— beten. '

Örebro län.

Lantbruksorganen framhålla, att skogsbetet torde utnyttjas endast av ägare till mindre egendomar. Brukningsenheternas areal utgör också det vanligaste hindret för anläggandet av bete inom de egna ägogränserna. Markens beskaffen— het fördyrar emellertid i många fall betesanläggningarna. I skogsbygderna torde brukningsdelarnas läge och form jämväl i många fall utgöra hinder för an- ordnande av beten.

Såväl lantbruksorganen som skogsvårdsstyrelsen fastslå, att utvecklingen tyd— ligen tenderar att avveckla skogsbetet. Från båda hållen påyrkas åtgärder för att underlätta det pågående arbetet för betesanläggningar. Lantbruksorganen framhålla, att jordägarnas obenägenhet att sälja mark hittills lagt hinder i vägen för förvärv av kompletteringsjord till beten. Däremot anges det vara vanligt att hästar och ungdjur mottagas till legobete. I något fall har också anlagts gemen— samhetsbete för samma slags djur och erfarenheten härav är god. Misstron. jord- brukarna emellan anges vara ett väsentligt hinder för tillkomst av gemensamma beten för mjölkkor.

Västmanlands län.

Lantbruksorganen hävda, att inga hinder torde föreligga att helt avskaffa skogs— betet på samtliga länets jordbruksfastigheter under förutsättning att jordbrukarna dels anpassa djurantalet efter förhållandena och dels i mån av behov utnyttja åkerjorden till permanent bete. Därutöver öppnar nu pågående sammanläggning av mindre brukningsenheter ytterligare möjligheter att ordna bete på åkerjord. Däremot synes det lantbruksorganen som om upplåtelse av mark för bete på annan fastighet eller anordnande av gemensam betesmark ej skulle få någon prak- tisk betydelse i Västmanlands län.

Kopparbergs län.

Lantbruksorganen framhålla, att på grund av de många och små bruknings- delarna i länet samt den starka jordsplittringen även inom dessa är det regel, att

• Sida 126
•  Original

arealen odlad jord är för liten för att tillåta anläggande av kulturbete på åker- jorden. Samboendet i byarna omöjliggör även mångenstädes att på annan mark i lämplig närhet av gårdarna kulturbeten kunna iordningställas.

Där förutsätt-ningar finnas och möjlighet föreligger för en rationell kreaturs- skötsel övergå jordbrukarna i länet till att anlägga kulturbeten. Men där bruk- ningsdelarna äro särskilt små och kreatursantalet per hektar åkerjord påfallande högt, förefinnas ytterst små möjligheter att ordna betesfrågan genom förvärv av kompletteringsjord eller genom upplåtelse av betesmark på annan fastighet. Av- flyttningen från jordbruket inom sådana områden är obetydlig. I stället för sam- manläggning av brukningsenheter, som ur ren jordbrukssynpunkt kan vara önsk- värd, förekommer i dessa utpräglade småbrukarbygder alltjämt viss nybildning genom delning av redan befintliga jordbruksfast-igheter. Det är därför här icke heller tänkbart att åstadkomma sammanläggningar annat än tvångsvis mot bru- karnas egen vilja. Behovet av arbetskraft för skogarnas skötsel gör att det enligt lantbruksorganens uppfattning säkerligen ej heller vore lyckligt att vidtaga åt- gärder, som skulle innebära avfolkning.

Gävleborgs län.

Lantbruksorganen anföra, 'att förekomsten av svaga marker, som föga lämpa sig för betesanläggningar, och i vissa fall även äganderättsförhållandena försvåra betesfrågornas lösning och utgöra mångenstädes skäl för skogsbetet. Minst— 75 % av brukningsenheterna i länet ha icke sådan mark, att. därpå utanför åkern er- forderliga beten kunna anläggas. Jordförvärv för komplettering av betesbehoven ha hittills endast i undantagsfall förekommit.

Skogsvårdsstyrelsen anger att inom länet cirka 150 nedlagda fäbodvallar, omfat- tande ungefär 1 000 hektar mark, med fördel skulle kunna utnyttjas till bete för får, ungdjur och sinkor. Med skogsvårdsstyrelsens stöd' ha även i några fall sådana gemensamma beten för får anordnats.

Västernorrlands län.

Lantbruksorganen framhålla, att det inom olika jordbrukargrupper förefinnes en viss motvilja mot att anlägga permanent-a beten på åkerjorden. Man vill icke heller inskränka betningen till inägorna och reducera djurantalet även om detta medför en stegrad avkastning per ko. Under sådana förhållanden torde beträf- fande 5 till 30 % av brukningsenheterna — varierande i skilda delar av länet — beten ej kunna ordnas inom respektive fastigheters egna gränser. Skogsvårds- styrelsen understryker att de inom länet särskilt talrika mulbetesservituten på skogsmarken visat sig hinderliga vid betesfrågornas ordnande. Förvärv av mark för betesändamål har hittills icke varit- aktuellt annat än i enstaka fall i sam— band med utbrytning av betesservitut samt vid bildande av skogsvårdsområden, varvid rikliga bidrag till betesanläggningar erhållits. Om ett dylikt system fort- farande kommer i tillämpning torde enligt lantbruksorganens uppfattning betes— frågan kunna ordnas i 75 % av de fall där beten nu saknas.

J ärntlands län.

Lantbruksorganen ange, att inom stora delar av östra Jämtland och i nästan hela Härjedalen -— områden med omfattande skogsbetning _— är i det närmaste all odlingsbar mark i närheten av bebyggelserna uppodlad. Kulturbeten kunna under sådana förhållanden endast i begränsad omfattning anläggas genom ny- odling. I allmänhet äro jordbrukarna icke heller benägna att utlägga beten på redan odlad jord, då detta ofta skulle medföra att. djurantalet måste minskas.

Inom de delar av länet åter, där odlingsbar mark finnes att tillgå, pågår sedan flera år en omfattande nyodlingsverksamhet, huvudsakligen för anläggande

• Sida 127
•  Original

av kulturbeten eller såsom ersättning för tidigare odlad jord, som utlagts till bete. Denna verksamhet väntas under de närmaste åren ytterligare skola stegras tack vare de statsbidrag, som utgå till dylika nyodlingar. Den fortskridande fastig— hetssammanslagningen innebär också i många fall ett bättre utgångsläge för lösande av betesproblemen.

Skogsvårdsstyrelsen hänvisar särskilt till den statliga verksamheten med stöd av norrländska produktionsanslaget såsom den lämpligaste vägen för betesfrågans lösning.

Vid handhavande av denna verksamhet har även planerats för arbetarsmåbruk, som ej ha lämplig egen mark för bete eller äro delägare i det gemensamma betet, men likväl se sig hänvisade att utnyttja skogsbetet.

Då vid ifrågavarande betesanläggningar räknas med uppodling av fullvärdiga beten, har det endast erfordrats 1/3 hektar per kreatursenhet. I de flesta fall då så erfordrats ha sådana små arealer kunnat förvärvats genom köp från grannfastig- het, och det har varit möjligt att göra dessa förvärv därför att resultatet — betes- fredningen av skogen — framstått som en skifteslagets gemensamma angelägen- het. Bidrag av statsmedel borde emellertid utgå icke endast för kultivering av betesmark utan också för att underlätta inköpet av de få hektar mark som er- fordras.

Västerbottens län.

Lantbruksorganen beräkna, att vid smärre brukningsenheter med obetydlig tillgång på skogsmark saknas rätt ofta för bete lämplig mark i gårdens närhet. Rådande skiftesförhållanden med små hemskiften och avlägset liggande utskift-en försvåra i många fall betesfrågans lösning.

Anordnande av kulturbeten där morän- och torvjordar äro förhärskande jordt-yper medföra så betydande kostnader, att detta för många försvårar betes- frågans lösning. De möjligheter till ökade statsbidrag, som öppnats i samband med lantbruksnämndernas tillkomst, kunna i någon mån undanröja sådana hin- der för övergång från skogsbete till kulturbete. Det har angivits att i hela länet saknas vid ungefär 10 % av brukningsenheterna utav ovan angivna skäl möjlig- het att anlägga beten.

Lantbruksorganen uttala emellertid, att det förmodligen endast är i undan- tagsfall som betesfrågan inte kan bringas till lösning genom förvärv av komplette- ringsjord, upplåtelse av betesmark inom annan fastighet eller anordnande av gemensamt bete för flera fastigheter. De statliga betesförbättringsbidragen under— lätta anordnande av kulturbeten och stimulera många jordbrukare att begära råd och biträde för upprättande av betesplan'.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att i samband med bildande av skogsvårdsom- råden har betesfrågan alltid ordnats för sådana lägenheter och arbetarsmåbruk, som ej haft formell rätt till del i det samfällda skogsbetet. I de fall, då lämplig mark för bete ej funnits på den egna fastigheten, har upplåtelse ordnats på grann- fastighet.

Norrbottens län.

Lantbruksorganen anföra, att i länets kustland jordens beskaffenhet i allmän- het icke lägger hinder i vägen för anordnande av kulturbeten. Undantag kunna utgöras av småjordbruk på 4 hektar och därunder, som oftast; ha otillräcklig mark lämpad härför. Dålig arrondering liksom de ofta långa avstånden till ut- skiftena utgöra däremot betydande hinder. Anläggning av kulturbeten på ut- skiften förekommer, vilket föranlett ökat arbete med mjölkning samt med till— syn av djur och betesmarker. I vissa fall ha markerna visat sig olämpliga för anläggande av kulturbeten, exempelvis i kustlandet på gammal havsbotten. I lapp- marken utgöres odlingsmarken ofta företrädesvis av myrmark och fastmarken be—

• Sida 128
•  Original

står mångenstädes av stenig moränmar-k, varför betesanläggningen kräver stora kostnader.

Skogsvårdsstyrelsen påyrkar också, att ekonomiskt stöd i tillräcklig omfatt— ning bör lämnas för best-ridande av sådana höga och betungande kostnader.

Lantbruksorganen uttala, att i många fall torde betesfrågan kunna lösas genom förvärv av kompletteringsjord eller genom upplåtelse av betesmark från annan fastighet. Detta system har emellertid hittills tillämpats i mycket ringa omfatt- ning. Men för att åstadkomma att varje brukningsenhet erhåller lämplig mark för kulturbete erfordras omarrondering av byarna, som i vissa fall kan åstadkom— mas genom ägobyte. Bästa lösningen av problemen se lantbruksorganen i genom- förande av nytt laga skifte.

Lantbruksorganen ange emellertid, att inom vissa delar av lappmarken och de övre delarna av älvdalarna finnes god tillgång på näringsrika och växtkraftiga naturbeten, varför anledning saknas att där anlägga kulturbeten. Lantbruksorga- nen finna, att för fåren naturliga beten synas vara att föredraga, trots att de på sådana kunna utsättas för skadegörelse av hundar och vilda djur. I länet förekommande lantras lämpar sig nämligen enligt erfarenhet mindre för betning på verkliga kulturbeten. Skogsvårdsstyrelsen, som ävenledes delar uppfattningen, att för får och getter naturbeten lämpa sig bättre än kulturbeten, framhåller att fårbeten böra ordnas i form av större inhägnade gemensamhetsbeten på lämpliga utmarksområden så belägna att hägnadsfrågan lätt kan ordnas.

Erfarenheter rörande tillämpningen av ägofredslagens huvudbestämmelser.

Beträffande Uppsala län anför skogsvårdsstyrelsen, att betesregleringsverk- samheten hittills omfattat 16 betesregleringar med omkring 900 sakägare och cirka 55 000 hektar skogsmark. Lantbruksorganen understryka, att lagen verkat mycket gynnsamt och påskyndat övergången från skogsbete "till mera rationella betesformer. Efter betesreglering begärd stängselreglering har medfört, att om— kring betesregleringsområden ett par tusen hektar skogsmark blivit befriade från betesdjur.

Skogsvårdssyrelsen har sig icke bekant, att inom betesreglerade områden frågan varit aktuell att ordna bete för djurägare utan egen mark som kunnat utnyttjas för betesändamål. Inom sådana områden, där sedvanebete är mera allmänt före— kommande, har emellertid betesreglering icke genomförts. Detta anges åtr minstone delvis sammanhänga med svårigheten att ordna betesfrågan för djur- ägare, som icke ha del i marken.

Östergötlands län.

Skogsvårdsstyrelsen meddelar, att, inom länet endast två fall av betesreglc' ring förekommit. Detta sammanhänger med att vid lagens införande gemensamt bete å skogs- och utmark endast förekom inom mycket begränsade delar av länet och nu praktiskt taget försvunnit. Skogsvårdsstyrelsen anser, att bestämmelserna om betesreglering varit till stor nytta, då genom vetskapen härom många överens- kommelser gjorts utan förrättning. Även lantbruksorganen vitsorda de gynn- samma verkningarna samt bekräfta, att hänvisning till lagen varit tillräcklig för att uppnå frivilliga överenskommelser om det gemensamma betets upphörande.

Inom Kopparbergs län har någon verksamhet avseende betesreglering i sam- band med ordnande av skogsvårdsområden med stöd av det norrländska skogs— produkt—ionsanslaget icke igångsatts. '

I fråga om Gävleborgs län anför skogsvårdsstyrelsen att. i tre fall försök gjorts att anordna betesreglerade skogsvårdsområden. I ett fall har ansökan därom återkallats, men i de två övriga fortgår arbetet. Det anges att de stora kostna-

• Sida 129
•  Original

derna för en sådan förrättning i viss mån torde ha motverkat tillkomsten av betesregleringar.

Beträffande Västernorrlands län anför skogsvårdsstyrelsen, att det mest fram— komliga sättet att freda skogsmarkerna torde vara genom betesreglering. Ar- betena därför ha emellertid inom länet icke i något fall kunnat färdigställas. Det framhålles också att det vore önskvärt om ett mera smidigt sätt att genomföra betesreglering kunde åstadkommas. Den talrika förekomsten av mulbetesservitut inom detta län anges utgöra ett av de svåraste hindren för betesregleringars ge- nomförande. Lantbruksorganen konstatera, att bestämmelserna om betesreglering äro ofullständigt kända och att konsekvenser därav i form av nyttjanderättsupp- låtelser och stängselskyldigheter ha verkat avskräckande. Lantbruksorganen anse dock, att betesregleringsformen verksamt kan bidraga till att åstadkomma betes— fred på skogarna. Förutsättning härför är, att stängsel-skyldigheten modifieras under iakttagande bl. a. att vederbörandes nytta av bet-et lägges till grund för kostnadsfördelningen, att stängselvitsord tillägges alla delägare i gemensamhets- bete rörande stängsel för betets yttergräns samt att regleringen intimare samman- kopplas med fastighetsbildande åtgärder och icke bygger på endast till tiden be- gränsade nyttjanderättsupplåtelser.

Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen vitsordar, att verksamheten i anslutning till det norr— ländska produktionsanslaget haft stor betydelse för betesfredningen av skogen. Jämsides med att anläggande av beten stimuleras och underlättas böra lagbestäm- melser, som bringa otidsenliga betesförhållanden att upphöra, träda i kraft, så att rätten att utnyttja gemensamt bete inskränkes då behovet att utnyttja det bortfaller. — Det uppgives icke att betesreglering av något skogsvårdsområde ännu genomförts.

Västerbottens län.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att bestämmelserna i ägofredslagen nog få sägas ha varit tämligen svårtydbara för gemene man, vilket verkat hämmande i olika hänseenden. Det uppges dock, att tre förrättningar enligt lagen slutförts, avseende betesfredning av skogsvårdsområden omfattande omkring 11 700 hektar. Skogsvårdsstyrelsen har planlagt att under de närmaste åren genomför-a ytter— ligare 113 förrättningar med sammanlagd areal av 300 000 hektar.

Trots att denna verksamhet är av tämligen nytt datum synas vunna erfaren— het-er tyda på att den blir av mycket stor betydelse för betesfredningen av skogen. Dock anmärkes att betesreglering hittills förekommit i ytterst ringa omfattning, varför någon erfarenhet om betesförbudets upprätthållande på reglerade marker ännu ej vunnits.

Skogsvårdsstyrelsen påpekar, att vid planläggande av skogsvårdsområden största svårigheter mött då det gällt upplåtelse av mark till delägare, som saknat lämpligt område för bete och dessutom ej kunnat åberopa servitutsrätt på annans mark.

Norrbottens län.

Skogsvårdsstyrelsen meddelar att verksamheten med stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget kommit så långt, att anläggandet av kulturbeten med statsbidrag sedan 2 a 3 år tillbaka är i gång. Endast några få företag ha fram— skridit så, att insådd skett och betning kunnat påbörjas. Betesregleringar i sam— band härmed väntas först under de närmaste åren kunna komma till stånd. Nå- gon fullständig betesfredning av skogen har därför genom denna verksamhet annu icke på något ställe genomförts. Redan inom en förhållandevis snar fram-

• Sida 130
•  Original

tid väntas emellertid stora skogs—arealer vara betesfredade. Sedan arbetena slut- förts beträffande samtliga skogsvårdsområden, för vilka ansökan inkommit, kom- mer betesreglering att vara genomförd ifråga om över 200 000 hektar skogsmark.

Skogsvårdsstyrelsen anser, att ägofredslagen i sin nuvarande utformning i allt väsentligt fyller sitt ändamål som stöd för verksamheten att söka betesfreda skogarna. De främsta medlen äro emellertid upplysning och ekonomiskt stöd, varför det norrländska produkt-ionsanslaget är ett utomordentligt verksamt medel.

Lantbruksorganen omnämna, att på initiativ av Tornedalskommunernas för— bund framställning gjorts om att ägofredslagens bestämmelser rörande betes— reglering skulle bli gällande. Framställningen hade emellertid icke vunnit hus— hållningssällskapets tillstyrkan under motiveringen, att man icke vore så långt kommen beträffande anläggning av kulturbeten, att betesreglering kan komma till stånd utan risk för kreatursstockens kraftiga decimering. Ett resultat var emeller- tid att i sådant syfte framställning gjorts och beviljats för Nedre-Torneå och Karl Gustavs socknar enligt kungörelse den 2-1 februari 1947.

Av uppgifterna från skogsvårdsstyrelserna framgår, att i flera län stängsel- förrättningar eller föreningar rörande stängselskyldigheten enligt 1933 års lag icke, eller blott i obetydlig utsträckning, förekommit. Beträffande en del län är emellertid förhållandet ett annat. Sålunda har antalet förrättningar angivits utgöra i Stockholms län ett 40-tal, i Östergötlands län 28, i Kronobergs län 17 och i Västernorrlands län 32, medan antalet föreningar enligt lagen uppskattats till i Stockholms län ett 30-tal (omfattande en areal av ungefär 15 000 hektar utmark), i vardera av Uppsala, Östergötlands och Hallands län knappt ett 20- tal, i Västmanlands län drygt hundra samt i Västernorrlands län 90.

Dessa siffror ge knappast en uttömmande framställning av vad lagen verkat på detta område. Såsom skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, ha därstädes säkerligen många överenskommelser träffats om stängsel, ehuru en- dast ett fåtal blivit registrerade. Det anföres att lagens bestämmelser om stängselreglering numera äro så inarbetade, att skriftliga föreningar knappast längre 'ingingos. Grannarna träffa i stället muntliga överenskommelser i saken. — Erfarenheten torde ge vid handen, att även på andra håll förhållandena äro liknande.

Det är naturligt, att de stängselbestämmelser, som ingå i 1933 års ägofreds- lag, haft en långt mera omfattande tillämpning än de tidigare berörda best-äm— melserna om betesreglering. Den beträffande kostnadsfördelningen vid hållande av stängsel föreliggande avvikelsen från tidigare gällande hälftendelningsprincip, som då stängselskyldigheten föranledes av betning allenast å ena sidan lägger tre fjärdedelar av kostnaderna på den betande och endast en fjärdedel på den andra parten (3 5), har sålunda otvivelaktigt mångenstädes blivit av avsevärd praktisk betydelse.

Sålunda framhåller Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, att lagens stängsel- bestämmelser medverkat att minska den gemensamma betningen.

Lantbruksorganen i Södermanlands län anföra, att åtminstone under den första tiden efter lagens ikraftträdande den ökade stängselskyldigheten torde ha stimu- lerat intresset för att mera rationellt lösa betesfrågan. Skogsvårdsstyrelsen i samma län understryker, att skyldigheten för en betande att till tre fjärdedelar bekosta stängslet haft stort inflytande på begränsningen av skogsbetet.

Beträffande Östergötlands län förmäla lantbruksorganen, att lagens bestäm- melser om stängsel—skyldigheten ofta medfört, att den part, som tidigare nyttjat sin skogsmark till bete, upphört därmed på grund av den ökade stängselbördan. _ Skogsvårdsstyrelsen i länet anser, att lagens bestämmelser om stängselkostnadens fördelning verkat i rätt riktning — att bringa skogsbete att upphöra —— även om många menat att den som icke låter beta sin mark erhållit för stor andel.

• Sida 131
•  Original

För Jönköpings län omvittnar skogsvårdsstyrelsen, att bestämmelsen, var- igenom den som icke bedriver skogsbete slipper undan med en fjärdedel av stäng- selkostnaden, varit, ett mycket värdefullt medel att bringa sådan betning att upp- höra. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län finner även, att 3 % ägofredslagen gynnsamt påverkat utvecklingen.

Från Kalmar läns södra del anföra lantbruksorganen, att 1933 års lag i täm- ligen hög grad indirekt påverkat utvecklingen. Vetskapen om framförallt den däri föreskrivna stängselskyldigheten kan därvid förutsättas mera än direkt till- lämpning ha varit av betydelse. Skogsvårdsstyrelsen bestyrker, att den skärpta stängselskyldigheten av många jordägare torde ha funnit-s så betungande, att de på denna grund avstått från betning av skogsmarken.

I fråga om Gotlands län understryka såväl lantbruksorganen som skogsvårds- styrelsen, att de ökade stängselkostnaderna enligt 1933 års lag i hög grad bidragit att minska skogsbetet.

Beträffande Malmöhus län visar erfarenheten enligt lantbruksorganen likaledes", att 1933 års lag i så måtto påverkat utvecklingen, att när en fastighetsägare upp- hört att låta sina djur beta i skogen, även grannarna föranletts att följa exemplet,

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anför att vårdnadsplikten sådan den utfor- mats i 1933 års lag haft förmånlig verkan.

Även skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län finner, att 1933 års lag i icke ringa grad medverkat till den gynnsamma utvecklingen i länet, varigenom det gemensamma skogsbetet på tämligen kort tid kraftigt reducerats.

Mindre bestämda äro uttalandena från Kalmar läns ndrra del och från Blekinge län. Skogsvårdsstyrelsen i den först nämnda länsdelen håller före, att bestäm— melsen, att den som ej bedriver skogsbete behöver stå för endast fjärdedelen av hägnadskostnaden mot granne som icke upphört därmed, sannolikt i någon mån bidragit till att betet avlysts på områden med svagare betestillgång. Beträffande Blekinge län yttrar dess skogsvårdsstyrelse, att stadgandena i 3 % i någon mån torde ha underlättat genomförande av betesfred på skogen.

Att avvägningen av st'ängselkostnaderna till förfång för dem, som fortsätta med skogsbetet, fortfarande betraktas som ett, effektivt medel att bringa detta att upphöra, framhäves i de uttalanden, som gjorts angående önskvärdheten att ytterligare skärpa kostnadstrycket på fastigheter, som bedriva skogsbete, samt av- lyfta hägnadskostnaderna från dem, som upphört därmed.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att stängselkostnaderna böra hundraprocentigt läggas på den, som idkar skogsbete. Samma myndighet i Upp,— sala län finner den nuvarande stängselskyldigheten för betungande för den, som icke begagnar skogsbete. Även skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anser, att den icke betande ålägges för stor andel av stängselkostnaderna, samt påyrkar att djurägarens vårdnadsplikt utvidgas till att omfatta hela stängselskyldigheten i och för påskyndande av övergången till kulturbete.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig ävenledes till detta krav men fogar därtill förslaget, att en sådan skärpning bör göras beroende, förutom av landstingets och hushållningssällskapets tillstyrkande, även av bl. a. RLFzs, eventuellt också skogsägarföreningens, bifall.

I Kronobergs län framföra både skogsvårdsstyrelsen och lantbruksorganen för- slag om fullt genomförd vårdnadsplikt, så att den som nyttjar skogsbetet ensam betalar hela st-ängselko-stnaden. Även skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del anser, att hägnadsskyldigheten i rågång helt bör slopas för den som icke betar, och samma myndighet i Kalmar läns södra del uttalar, att om de som icke bedriva skogsbete befriades från stängselkostnaden skulle detta sannolikt förmå flertalet av länets skogsägare att helt avstå från denna betesform.

• Sida 132
•  Original

Lantbruksorganen i Blekinge län förorda, att stängselskyldigheten i ökad om— fattning pålägges fastighet varå skogsbete förekommer. Samma yrkande'fram- föres också av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län finner skäligt, att de jordbrukare, som genom speciella åtgärder — kulturbeten o. d. —— själva. taga vård om sina krea- tur, icke böra betungas med stängselkostnader, men vill icke medgiva samma förmån åt rena skogsfastigheter. Länets lantbruksorgan framhålla, att en jord— brukare, som betesfredar skog, icke bör deltaga i stängselkostnaderna för att en granne fortfarande vill begagna skogsbete.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län påyrkar full vårdnadsplikt, så att betande fastighet ensam blir stängselskyldig.

Av berörda uttalanden angående stängselkostnadernas fördelning kommer det. övervägande flertalet från län, inom vilka den gemensamma betningen av ohägnad skogs— eller utmark har en ganska ringa omfattning. Man har givetvis där en be— tydande erfarenhet angående de verkningar ifrågavarande bestämmelser haft. Från Göteborgs och Bohus län, västgötalänen och Örebro län ha några motsva— rande uttalanden icke gjorts. Där är också läget i viss mån annat än i flertalet av de förut nämnda.

Lantbruksorganen i Västerbottens län anföra ifråga om sitt verksamhetsom— råde, att bestämmelserna i 1933 års lag om kostnadsfördelningen beträffande stängsel i viss omfattning medverkat att minska skogsbetet.

Även lantbruksorganen i Gävleborgs län uppge, att de höga stängselkostna- derna enligt 1933 års lag i någon mån minskat skogsbetet, då jordbrukarna på grund härav frångått att hålla stängsel kring sina ägor.

Från Jämtlands län meddela lantbruksorganen, att i jordbruksbygderna hägna— derna fått förfalla. Skogsvårdsstyrelsen anför, att inom Storsjöbygden äro i de flesta egentliga jordbruksbyarna skogsskiftena hägnade sedan före år 1933, vilket innebär att skogsmarken där icke är öppen för gemensam betning. Då man i dessa trakter vanligen övergått till att heta. mjölkkor på inägor, har man an— sett sig ha mycket liten anledning hålla hägnaderna på skogsmarkerna i gott skick.

Lantbruksorganen i Västernorrlands län omnämna likaså, att jordbrukare som anlagt egna beten därefter underlåtit att hålla stängsel kring inägorna. Detta har lett till svårlösta tvister, särskilt med servitutshavare. Som ett allmänt om- döme uttalar skogsvårdsstyrelsen i detta län, att stängselbestämmelserna enligt styrelsens uppfattning haft föga praktisk betydelse för skogens betesfredning. Som skäl att så blivit anföres dels fastighetsbildningen med dess — såsom ofta nog i Norrland —— i regel långa, smala skogsskiften, som medföra oskäliga stäng— selkostnader, dels också de i länet allmänt förekommande servituten. Det vore, menar styrelsen, därför icke praktiskt och ekonomiskt genomförbart att genom stängsel freda skogsmarkerna mot andras hemdjur.

• Sida 133
•  Original

Bilaga B.

UPPGIFTER RÖRANDE DE MINDRE JORDBRUKENS BETESPROBLEM.

Av utredningens sekreterare fil. lic. Ferdinand Nilsson.

Kreatursantal i förhållande till åker.

Betesfrågan är i särskild grad ett det mindre jordbrukets problem. Beträf- fande större och medelstora gårdar gäller, att de i regel icke sakna tillgång till mark, som gör det möjligt att tillgodose betesbehovet inom den egna fastigheten. För det mindre jordbruket, liksom för det rena småbruket, är läget ofta ett annat. I yttrandena från de olika länen säges så gott som genomgående, att det just är sådana jordbruk, som äro hänvisade till skogsbete, mångenstädes på mark som är upplåten till gemensamt bete. Det är också i fråga om de mindre och minsta brukningsenheterna, som de största svårigheterna merendels föreligga att an- skaffa bättre beten._ Detta torde framför allt gälla för jordbruken i skogstrakterna, men har även avseende på förhållandena i jordbruksbygder, där all odlingsjord redan betraktas som tillvaratagen.

Under senare år ha jordbrukarna mer och mer funnit det förmånligt att anordna beten på åker. På mindre brukningsdelar har detta ofta icke kunnat ske utan svårigheter med hänsyn till de knappa åkerarealerna. Den beskärning av kreatu— rens antal, som en sådan omläggning av betesdriften skulle föranleda, har man på sådana håll av olika skäl icke ansett böra ifrågakomma. Tillgången på mark lämplig för anläggning av beten är också såsom berörts på sådana mindre fastig- heter som regel starkt begränsad, varför möjligheterna att på denna väg lösa betesfrågan kunna vara små eller inga. Ett annat sakförhållande, som bidrar att göra frågan om betesförsörjningen brännande för denna typ av jordbruk är, att just de mindre och minsta jordbruken, bl. a. med hänsyn till strukturen, jordens kvalitet och den jämförelsevis goda tillgången på arbetskraft för djurens skötsel, i stor utsträckning äro hänvisade till animalieproduktion och därvid icke minst till kreatursskötsel och mjölkproduktion. För stödjordbruk utgör hållande av nötkreatur ett värdefullt tillskott till den egna livsmedelsförsörjningen.

Några siffror äro ägnade att mera påtagligt belysa omfattningen av de mindre jordbrukens problem. Så utgjorde enligt 1944 års allmänna jordbruksräkning an- talet brukningsenheter med mellan 0,26 och 2 hektar åker 118 000. Brukningsen- heterna mellan 2 och 10 hektar åker angåvos till 203-000 eller 49 %, medan jord- bruksfastigheterna med 10 hektar åker eller mer beräknades till mellan 22 och 23 %. Antalet redovisade brukningsdelar enligt 1949 års arealinventering uppskat— tades till 352 000, varav 282 000 med åkerareal av 2 hektar eller mera samt 70 000 med mellan 0,26 och 2 hektar åker.1

Kreaturs-skötselns betydelse för det mindre och minsta jordbruket belyses av tabell (a), sammanställd av siffror till större delen hämtade från 1944 års jord— bruksräkning. Det framgår härav hurusom vid de många mindre och små jord- bruken antalet nötkreatur per arealenhet är ungefär dubbelt så högt som vid de egentliga storjordbruken och även väsentligen högre än vid de medelstora. Av intresse är också att konstatera i'vilken omfattande utsträckning de större och medelstora jordbruken äro mjölkleverantörer till mejeri, medan för de mindre och minsta brukningsdelarna läget är ett annat—.

1 Angående dessa siffror se SOS Jordbruk och boskapsskötsel 1949. Att märka är att full överensstämmelse mellan jordbruksräkning och arealinventering icke föreligger. Sa an- giva jordbruksräkningens siffror antalet självständiga brukningsenheter, medan i siffrorna för arealinventeringen ingå en del fastigheter, som icke äro självständiga jordbruk.

• Sida 134
•  Original

Tabell a. Nötkrentnrens fördelning inom olika storleksgrupper av * förbrukningsdelnr år 1944.

Siffrorna enligt Statistisk årsbok 1950 (tab. 70, 71, 72).

På 100 hektar reducerad Mjölk- jordbruksareal ” leveran- törer Antal nöt— till mejeri kreaturs- är 1944 enheter

Antal Antal nöt- nötkreatur kreaturs- enheter 1 Antal nöt- kreatur

Antal ., Storleksgrupper bru knings— Akcrarcal delar

— 025 hektar 6 314 ' 40 72 036 — —-

1032 103 (0'26—1) [ 0'26— 2 118 214 141767 168 625 176 155 I 1147 | 117'7' 54 763 19 267

(1—

2 — 5 107 776 398 534 450 346 521 040 105 & 1222 99 145 58 101 5 — 10 94 844 721 447 679 691 835 408 894 1099 91 835 77 204 10 — 20 58 477 850 992 652 133 814 400 737 921 56 901 53 097 20 — 30 17 030 427 613 268 938 332 978 60'8 753 16 144 15 430 30 — 50 10 710 420 052 253 187 300 908 583 693 10 455 9 996 50 —100 5 065 351 244 181 197 203 371 497 558 4 880 4 667 över 100 2 325 396 681 198 592 212 559 478 511 2 180 2 107

1 1 nötkreatursenhet = 1 fullvuxct nötkreatur, 2 ungnöt eller kalvar, 2/3 vuxen häst, 4/e unghäst eller (föl, 4 svin, 10 får eller 12 getter. ? Augen reducerad efter värde i förhållande till åkern (jfr Jordbruksräkningen år 1944, sid. 20*).

Siffermaterialet belyser nötkreatursantalet vid ifrågavarande tidpunkt på 100 hektar reducerad jordbruksareal i de olika hushållningssällskapens områden även— som i naturliga jordbruksområden inom desamma.

En viss orientering angående kreatursinnehaven inom olika delar av landet — länen samt naturliga jordbruksområden inom dessa — ger ett till tiden nyare material, hämtat- från 1949 års kreatursräkning.1 De tidigare anförda siffrorna ge visst fog för uppfattningen, att de trakter av landet-, där antalet nötkreatur per arealenhet är högt, domineras av mindre jordbruk och rena småbruk. Särskild anledning föreligger att observera förhållandena i landsdelar, som på en gång äro skogs— och småbruksbygder.

Uppgifterna äro delvis ofullständiga.. Sålunda ha beträffande kommunerna inom fjällbygden i Jämtlands län samt inom inlandet i Västerbottens och Norr— bottens län uppgifter för ifrågavarande är icke insamlats utan materialet komplet— terats med siffror hämtade från 1947 års kreatursräkning. I uppgifterna ingå ej lägenheter med 0,25 hektar åker eller mindre.

I fråga om några mera utpräglade jordbrukslän kunna följande siffror åter- givas.

Antal nötkreatur Antal nötkreaturs- per 100 hektar enheter per 100 hektar

Malmöhus .................... 58 80,6 Östergötlands ................ 57,8 65,7 Uppsala ...................... 49 61,1

Län

Även inom län av denna typ äro emellertid variationerna avsevärda. Så har exempelvis Malmöhus läns slättbygd för antalet nötkreatur siffran 52,8 och för nötkreatursenheter 74,3 medan för länets skogsbygd motsvarande siffror äro 75,1

1 Angående siffermaterialet rörande 1949 års kreatursräkning se SOS Jordbruk och bo- skapsskötsel 1949, s. 26 och passim.

• Sida 135
•  Original

och 100,53. För Östergötlands län södra skogsbygd äro ifrågavarande siffror 66,8 och 73,6 men för östgötaslätten 49,4 och 56,3. Lägsta antal nötkreatur på. 100 hektar reducerad jordbruksareal uppvisar Gotlands län med 42,3, medan nöt— kreatursenheterna — vari ingå bl. a. de många fåren — uppgå till 61,9.

För de sydsvenska skogslänen Jönköpings och Kronobergs län visar här ifråga- varande undersökning 95,2 respektive 85 nötkreatur samt 107,4 respektive 102,4 nötkreatursenheter per 100 hektar.

Beträffande Värmlands och Kopparbergs län samt de fem norrlandslänen — de län således, där skogs— och utmarker så. gott som helt äro upplåtna för gemen— samt bete — lämnas fullständiga sifferuppgifter i tabell (b).

Tabell b. Antal nötkreatur och nötkreatursenheter per 100 hektar reducerad jordbruksareal 1 vissa län jämte naturliga jordbruksområden enligt 1949 års kreatursräkning. Siffrorna från SOS Jordbruk och boskapsskötsel år 1949.

Antal Antal

L a n nötkreatur nötkreatursenheter

Värmlands 57'0 66'2 a.) Slättbygder ........ 46'3 b) Centrala och västra

Värmland ........ 62'7 c) Bergslagen ........ 66"6 ' d) Norra Värmland. . . . 90'9

Koppai-benqs ............ &) Eergslagen ........ 680 b) Ostra Dalarna . . . . 53'8 c) Mellanbygden ...... 660 d) Fjällbygden ........ 151'3

Gävleborgs .............. &) Gästrikland ........ 56'8 b) Hälsinglands kust-

land 64'3 c) Inlandet 70'2

Västernorrlands ........ a) Kustlandet ........ 90'9 b) Inlandet 93'8 cl Silurområdet

Jämtlands .............. &) Silurområdet ...... b) Mellanbygden ...... c) Fjällbygden 1 ......

Västerbottens a) Kustlandet ........ b) Inlandet ' ..........

Norrbottens a.) Kustlandet ........ b) Inlandet 1 ..........

1 Uppgifterna avse år 1947.

För de två först nämnda länens del är det särskilt norra Värmland och Kop- parbergs läns fjällbygd som tilldraga sig uppmärksamhet. Siffrorna äro för det

• Sida 136
•  Original

förra området 90,9 och 104,5 samt för det senare 1»51,3 och lö7,1 medan medel— siffrorna för Värmlands län äro 67 och 66,2 samt för Kopparbergs län 62,3 och 76,5. För de båda länens utpräglade jordbruksbygder äro mot-svarande siffror av- sevärt lägre. Gävleborgs län visar endast i fråga om inlandet förhållandevis höga siffror för djurantalen, men de nå ingalunda upp ens till medelsiffrorna för de fyra nordligaste länen. Högsta antalet hemdjur per arealenhet visa där Jämt- lands läns fjällbygd samt inlandet i Västerbottens och Norrbottens län. Såsom be- rörts avse uppgifterna i dessa fall år 1947, men det torde knappast kunna göras gällande, att detta i någon nämnvärd grad påverkat siffrorna. Av tabellen fram— går klart, att påfallande många nötkreatur i förhållande till arealen jordbruksjord hållas på jordbruken inom dessa fyra län. Detta gäller alldeles särskilt för ut- präglade skogs- och fjällbygder.

Men icke blott relativa beräkningar av det slag, som anförts, äro av värde för att klarlägga situationen. För de län och naturliga jordbruksområden, som ovan särskilt uppmärksammats, är det också av intresse att få en uppfattning om an- talet nötkreatur, som där förefinna-s. I synnerhet torde förhållandena i fråga om de minsta jordbruksenheterna tilldraga sig uppmärksamhet.

En undersökning i anslutning till 1949 års kreatursräkning ger härvid upp— lysningar. Så redovisades för det tidigare berörda jordbruksområdet norra Värm- land 8463 kor och 3791 »övriga» ungnöt och kalvar, av vilka ej mindre än 3463 kor samt 1633 ungnöt och kalvar funnos på fastigheter med 2 hektar åker eller mindre. Inom Kopparbergs läns fjällbygd voro motsvarande siffror 3623 och 1532 samt för fastigheter med 2 hektar åker eller mindre 1548 och 717. Beträffande de fyra nordligaste länen hänvisas till tabell (0). Den ger för ifrågavarande trakter ingående upplysningar om i vilken utsträckning de många mycket små jordbruken äro hänvisade till att skaffa bete åt ett förhållande— vis stort antal nötkreatur.

Tabell e. Siffrorna för kor, nngnöt och kalvar i de fyra nordligaste länen jämte

naturliga jordbruksområden samt motsvarande siffror för fastigheter om 2 hektar åker eller mindre enligt 1949 års jordbruksräkning.2

Därav på fastigheter om

S u m m a 2 hektar åker eller mindre

övriga nngnöt och kalvar

övriga ungnöt

kor och kalvar

kor

Västernorrlands .................... 73 360 24 849 10 411 2 917 a) Kustlandet 46 572 15 063 5 671 1 307 b) Inlandet ...................... 25 193 9 123 4 339 1 442 0) Silurområdet .................. 1 595 663 401 168

Jämtlands 53 010 19 213 7 085 2 632 a) Silurområdet .................. 29 343 9 945 2 359 682 b) Mellanbygden ................ 9 008 3 173 1 753 623 e) Fjällbygden 1 .................. 14 659 6 095 2 973 1 327

Västerbottens ...................... 90 787 37 798 8 735 3 614 e.) Kustlandet .................... 69 819 28 465 2 862 895 b) Inlandet * .................... 20 968 9 333 5 873 2 719

Norrbottens ........................ 58 883 19 923 10 897 3 826 &) Kustlandet 46 560 15 246 6 774 2 344 b) Inlandet 1 .................... 12 323 4 677 4 123 1 482

1 Uppgifterna för gruppen 0'26—2 hektar och över 2 hektar avse är 1947. ? Siffrorna för oxar, stater och för tjurar över 2 år äro här ej medtagna.

• Sida 137
•  Original

Beträffande tillgodoseendet av betesbehovet är det anledning uppmärksamma iordningställande av betesvall på åker även—som förekomsten av betesäng. Enär med åker i vidsträckt mening torde förstås jord, som lagts under plog, följer därav, att bete på åker kan vara av skiftande kvalitet. Särskilt anlagda och underhållna permanenta betesvallar ha naturligtvis ett gott betesvärde. Då emel— lertid i vad som rubricerats som vall till bete och grönfoder _ se närmare nedan — torde ingå ett betydande inslag av föga givande mångårig vall, är detta slag av bete av ojämnt värde.

Även till bete nyttjad ängsmark kan naturligtvis vara av ganska olika slag. Med kultiverad betesäng torde förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak b—etesproducerande men ej sällan något trädbevuxen mark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel. Härmed avses röjning, dikning, planering, gödsling, frösådd m. m.

Med s. k. vanlig betesäng torde däremot åsyftas dels företrädesvis med natur— gräs bevuxen slåtteräng, som huvudsakligen nyttjas till bete och därför icke vid jordbruksräkningarna redovisas som slåtteräng, dels ock inom inägoområde belägna gärdesbackar, som kunna användas till bete. Sådana gärdesbackar torde ej betraktas som skogsmark, även om å dessa förekommer en del träd.

Här anförda dist—inktioner torde i stort. sett ligga till grund för uppgifterna till jordbruksräkningarna. Vad som avses med annan betesäng har också intresse enär därav belyses, huru flytande gränsen kan vara mellan sådan ängsmark och annan betad mark, som räknas såsom skog.

Enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning uppgick ifrågavarande år sam- manlagda arealen i riket av betesäng till 669 000 hektar. Det angavs, att härav 58 500 hektar utgjordes av kultiverad betesäng, medan återstoden betecknades så- som vanlig betesäng. Den 1944 företagna allmänna jordbruksräkningen redovisade 703 000 hektar betesäng. Häri ingick icke fullt 130 000 hektar kultiverad betesäng.

Den starka ökningen av arealen kultiverad betesäng är påfallande. En annan tendens, som framgår av jämförelse mellan jordbruksräkningarna, är nedgången beträffande arealen slåtteräng, till icke ringa del orsakad av att förutvarande slåtteräng numera nyttjas som bete.

En liknande förskjutning är trolig även i fråga om bete på. åkcrvall. Så har mångenstädes framträtt ett påtagligt intresse för iordningställande av permanenta beten på åker. Siffermaterialet för belysande av detta förhållande är emellertid bristfälligt.

Arealen annan vall än slåttervall beräknade-s år 1932 utgöra 180000 hektar och angavs år 1937 ha ökat till 211000 hektar. Vid 1944 års jordbruksräkning utsöndrades som särskild grupp vall för fröskörd med 34 000 hektar, men vall till bete och grönfoder angavs utgöra en areal av 271000 hektar. Detta senare slag av vall, som för år 1949 uppskattas till nära 317 000 hektar, uppdelades vid 1950 års jordbruksuppskattning i permanent betesva-ll —— 161000 hektar _ och vall till bete och grönfoder — 145 000 hektar.

Som jämförelse kan nämnas, att i en särskild undersökning beräknades arealen av permanent betesvall år 1942 uppgå till 151000 hektar och »annan vall» (ej slåttervall eller permanent betesvall) till 136000 hektar.1

För föreliggande undersökning är det av betydelse, i vad mån övergången till ordnade beten på åker och ängsmark har skett likformigt över hela landet, samt i synnerhet hurudant läget i detta hänseende är i vissa ovan särskilt upp— märksammade län. I fråga om ängsmarken finnas procentuella beräkningar i samband med de allmänna jordbruksräkningarna, som ge en uppfattning om ut- vecklingstendensen (se tabell d). Därav framgår, _att i de norra länen kultiverad

* Angående dessa siffror se SOU 1946: 39 5. 39,66. 137

• Sida 138
•  Original

Tabell d. Arealen av slåtteräng, kultiverad betesäng och annan betesäng, i llushållningssällskapens områden, i procent av naturlig äng inom området, enligt 1932, 1937 och 1944 års allmänna jordbruksräkningar.

Slåtteräng % Kultiverad betesäng % Annan betesäng %

1932 1937 1944 1932 1937 1944 1932 1937 1944

Stockholms stad och län .. 23'6 17'7 13'2 12'0 19'4 23'4 64'4 62'9 63'4 Uppsala län 24'2 22'5 16_'9 ' 13'3 16'1 66 2_ 64'2 67'0 Södermanlands län ........ 11'7 8'5 5'2 ' 17'6 21'2 75'4 73'9 73'6 Ostergötlands län .......... 12'5 9'8 6'6 ' 23'3 26'8 74'2 67'4 66'6 Jönköpings län ............ 33'4 258 179 ' 11'9 20'9 62'3 62'3 61'2 Kronobergs län ............ 30'6 27'6 19'6 ' 10'9 19'1 65'0 61'5 61'3 Kalmar läns norra del . . . . 14'8 9'0 6'3 ' 21'1 25'3 72'1 69'9 68'4 Kalmar läns södra del . . . . 24'1 16'9 ' ' 5'1 4'8 71'9 78'0 82'1 Gotlands län .............. 16'7 12'1 " ' 7'5 7'9 78'7 80'4 83'2 Blekinge län .............. 225 173 ' " Me 132 70'6 68": 76-9 Kristianstads län .......... 13'4 9'4 ' ' 17'9 20'9 74'0 72'7 72'4 Malmöhus län 21'4 17'5 ' ' 24'6 29'1 59'0 57'9 59'0 Hallands län .............. 19'7 20'7 ' ' 15'4 25'1 73'8 63'9 61'0 Göteborgs och Bohus län .. '. 18'6 ' ' 11'7 13'7 69'9 69'7 74'4 élvsborgs läns norra del .. ' 23'6 ' ' 6'4 9'4 69'2 70'0 69'9 Alvsborgs läns södra del .. ' 23'8 ' ' 13'3 21'8 64'6 62'9 61'4 Skaraborgs län ............ ' 8'8 ' ' 12'7 17.9 81'0 78'5 76'8 Yai-Inlands lan ............ ' 31'5 ' ' 5-3 7-0 64-3 63'2 66'0 Orebro län ................ ' 17'7 ' ' 15'0 ' 66'1 67'8 67'6 Västmanlands län ' 21'4 ' ' 15'9 ' 61'2 62'7 64'3 Kopparbergs län .......... ' 57'9 " ' 2'9 ' 41'5 39'2 44'1 Gävleborgs län ............ ' 39'7 ' ' 3'5 ' 55'0 56'8 60'5 Västernorrlands län ........ ' 48'4 ' ' 2 6 ' 49'1 49'5 51'3 Jämtlands län ' 32'3 32 5 ' 5'8 ' 62'3 61'9 61'1 Västerbottens län .......... ' 51'8 43'5 ' 2 2 ' 41'0 46'0 52'5 Norrbottens län ' 76'3 74'4 ' 1'0 ' 16'6 22'7 23'8

Hela riket ' 33'0 251 ' 9'6 ' 56'0 57'4 60'0

betesäng förekommer i påfallande ringa utsträckning. Det låter sig också konsta- teras, att i de nordliga skogslänen ängsmark alltjämt i stor utsträckning tages i anspråk huvudsakligen för att frambringa stallfoder. Siffrorna för år 1944 visa, att 5. k. annan betesäng avgjort övervägde i de flesta län. Påfallande undantag utgjorde dock i synnerhet Kopparbergs och Norrbottens län, där den omfattade mindre, samt Västernorrlands och Västerbottens län, där den upptog föga mera än halva ängsarealen.

Även beträffande bet-en på åkerjord visar ett siffermaterial avseende år 1950 påfallande låga siffror för de nordliga länen.1 Härtill kommer att gjorda beräk— ningar i anslutning till arealuppskattningen för år 1949 ge belägg för uppfattnin— gen, i huru ringa grad åker på de små brukningsenheterna anordnas för betes— bruk. Medan arealen vall till bete och grönfoder (inklusive permanent betes- vall) för ifrågavarande år såsom tidigare nämnts beräknades till nära 317000 hektar, angavs sådan vall på de många brukningsenheterna med 2 hektar åker eller mindre till endast 5 750 hektar. — Tillgången på beten å åker och ängs- mark belyses beträffande vissa län i en jämförande tabell (9), vari de låga siffrorna särskilt för kvalitativt bättre beten i de fyra nordliga länen fallai ogonen. .

1 SOS Årsväxten år 1950. 138

• Sida 139
•  Original

Tabell e. Areal 1 hektar av olika slag av betesmarker inom vissa län och i hela landet

dels enligt 1944 års allmänna jordbruksräkning, dels ock enligt 1949 års representativa jordbruksräkning sanlt den preliminära redogörelsen

för 1950 års skörderapporter och representativa arealinventering.

Vall till bete va” ”” bete Permanent och grönfoder OCh. glaonfodor Kultiverad Annan . L i]. n betesvall (ej permanent 0" usrvet betesäng betesäng 1950 betesvall) pbommn 1944 1944 19 50 ' ctesvall) 1949 Norrbottens .......... 5 000 2 000 4 900 1 500 19 600 Västerbottens ........ 3 700 3 400 7 000 2 100 27 000 Jämtlands ............ 1 200 1 700 2 800 2 500 20 500 Västernorrlands ........ 3 100 2 400 4 900 2 000 26 000 Värmlands ............ 9 600 9 100 18 600 3 000 27 900 Kronobergs ............ 3 200 5 400 9 200 9 300 29 800 Uppsala .............. 7 700 5 000 13 100 2 900 12 000 Ostergötlands ........ 5 700 5 000 10 200 19 400 48 200 Malmöhus ............ 16 300 10 400 26 900 9 400 19 100 Hela landet 161 200 144 700 316 600 129 700 573 400

För de många mindre och små jordbruken, med i förhållande till jordbruks- arealen stort antal nötkreatur eller nötkreatursenheter men ringa eller ingen till— gång till beten på inägojord, utgör skogsbete mångenstädes en anlitad utväg.

Skogsbetets omfattning har uppmärksammats i samband med fastighetst-axe- ringarna, men .de uppgifter angående bet-ad skogsareal, som därifrån länsvis före- ligga, äro uppenbarligen ojämna och svårjämförbara. Vid 1933 års fastighets— taxering åsatt-es 4 045 997 hektar skogsmark särskilt betesvärde. Vid 1938 års taxering var motsvarande siffra 3 581 329 hektar och hade vid taxeringen år 1945 nedgått till 2 025 9400 hektar.

Vid t-axeringarna torde man ha utgått ifrån principen, att om skogsbetet icke utnyttjas, det i regel saknas anledning att uppskatta detsamma. Huruvida den nedgång i taxerad areal skogsmark, som ovan angivits, också i praktiken mot— svarar minskningen i fråga om skogsbetet, torde vara vanskligt att säga. Sak- kunniga inom finansdepartementet, som år 1943 verkställt en undersökning av taxeringsutfallet år 1938, anförde att de i stort sett icke funnit någonting anmärk- ningsvärt i den minskning som arealen skogsmark med särskilt betesvärde under- gått sedan år 1933.1 De konstaterade emellertid, att för Götaland och flertalet län i Svealand hade uppskattning ägt rum av betesvärdet för betydande del av skogs- marksarealen. För Värmlands, Kopparbergs och Västmanlands län ävensom för norrlandslänen hade däremot ingen eller ringa del av skogsmarken blivit åsatt betesvärde.

Beträffande de vid 1945 års taxering åsatta värdena av skogsbetet har kritiken varit skarpare i den av sakkunniga år 1950 avgivna granskningen av taxerings— utfall-et.2 Sålunda framhölls, att sär-skilda betesvärden icke alls ifrågakommit för skogsmark inom Västerbottens, Gävleborgs och Kopparbergs län. Vidare ha inom Norrbottens, Västernorrlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gotlands, Skaraborgs, Hallands och Kristianstads län relativt små arealer skogsmark åsatts betesvärde. Likaså påtalades, att värdena per hektar varit ojämna.

De sakkunniga anmärkte, att även om resultatet i form av lägre siffror i viss

—1 sou 1943:23. — ? sou 1950:34. 139

• Sida 140
•  Original

mån kunde bero på en utveckling mot allt mindre utnyttjande av bete i skogarna., hade det i fråga om vissa län blivit missvisande eller ojämnt och kunde därför icke anses fullt tillfredsställande. '

Arealuppgifterna, beträffande betad skog, ha emellertid i fråga om ett antal län åtminstone relativt värde. I flera fall kunna sålunda förskjutningarna vid jämförelse mellan taxeringsresultaten för åren 1938 och 1945 vara av intresse. En tabell omfattande arealuppgifter avseende skogsmark med åsatt betesvärde för de olika länen samt den del dessa arealer utgöra av länets totala skogsmark bifogas (f).

Tabell f. Areal skogsmark med särskilt taxeringsvärde för bete i de olika länen enligt 1938 och 1945 års fastighetstaxeringar ävensom arealens andel i procent av länets totala skogsmark.

Areal skogsmark med särskilt betesvärde

Summa hektar % av total skogsareal

1938 1945 1938 1945

Norrbottens — 153 000 Västerbottens 603 000 —— Jämtlands 257 000 324 000 Västernorrlands 54 000 26 000 Gävleborgs ........................ 36 000 — Kopparbergs ...................... 39 000 — Värmlands ........................ 34 000 25 000 Orebro ............................ 176 000 40 000 Västmanlands 32 000 27 000 Uppsala 155 000 182 000 Stockholms ........................ 160 000 119 000 Södermanlands .................... 173 000 154 000 Ostergötlands 350 000 188 000” Gotlands .......................... 16 000 8 000 Skaraborgs ........................ 62 000 20 000 Alvsborgs 271 000 91 000 Jönköpings ........................ 370 000 110 000 Kronobergs ........................ 323 000 187 000 Kalmar 147 000 123 000 Göteborgs och Bohus .............. 62 000 47 000 Hallands .......................... 48 000 20 000 Blekinge .......................... 145 000 154 000 Kristianstads ...................... 46 000 9 000 Malmöhus 22 000 19 000

”I O; bh

ccocwl lr—

Skogsbetets andel i betesförsörjningen har varit föremål för en uppskattning av professor G. Nilsson-Leissner i hans i samarbete med Svenska vall- och moss— kulturföreningens tjänstemän verkställda undersökning om vallodlingens utveck- ling.1 En tabell har sammanställts av siffror hämtade från denna undersök— ning (g)-

Undersökningen har anknutits till kreatursbest—åndet enligt 1937 års husdjure- räkning. Vid Siffrornas beräkning har man utgått ifrån att ej mer än en femte.- del av kalvarna gå på skogsbete, då sådant förekommer. För södra och mellersta Sverige jämte Kopparbergs och Gävleborgs län har kornas konsumtion av bete på skogen anslagits till 4,5 och ungdjurens till 3,2 samt kalvarnas till 2 foder- enheter per dag. I fråga om de fyra nordligaste länen har man ansett sig kunna räkna med 4 foderenheter för kor, 2,8 för ungdjur och 1,5 för kalvar. Enligt dessa

1 SOU 1946:39 Bil. 2. 140

• Sida 141
•  Original

Tabell g'. Skogsbetningens omfattning i Sverige 1937 uppskattningsvis beräknad.

Antal kor, ungdjur och kalvar enligt 1937 års kreatursräkning fördeladei jordbruksområden jämte ungefärlig procent därav som under sommar- tiden föda sig med skogsbete samt uppskattning av antal foderenheter som därvid konsumeras.

. Un efärli' roccnt DJ " t a 11 talet 1 9 3 7 nötkåeaturfa sldm helt Antal L a n d 5 d e l a r eller delvis föda sig tusental

på skogsbete under foderenheter sommaren 1

Kor Ungdjur Kalvar

a) Skåne och Halland ........ 266 486 127 254 79 929 högst 2

b,) Sydsvenska höglandet samt Blekinge (Kronobergs. Jön- köpings och Blekinge län). . 177 584 50 096 37 343 10—15

0) Egentliga mellan—Sverige (Göteborgs och Bohus,__Alvs- borgs, Skaraborgs, Oster- götlands, Kalmar, Gotlands, Södermanlands och Stock- holms län) ................ 596 034 188 598 135 661

d) Mellersta Sverige (Uppsala, Västmanlands, Orebro och Värmlands län) ............ 231588 57 927 49 899

e) Gränsen mellan mellersta Sverige och Norrland (Kop- parbergs och Gävleborgs län) ...................... 133 822

f) Egentliga Norrland (Väster- norrlands, Jämtlands, Väs- terbottens och Norrbottens län) ...................... 273 503 44 874 58 213 50 43 258

Summa 1 679 017 494 312 384 410 126 322

1 1 södra och mellersta Sverige betestid cirka 90 dagar, i Kopparbergs och Gävleborgs län 80 dagar samt i egentliga Norrland cirka 70 dagar.

beräkningar skulle i runt tal 125 milj. foderenheter genom skogsbete tillföras landets kreatursskötsel.

Mejerilevemntöre—mas ökade antal.

Antalet jordbrukare som leverera mjölk till mejeri har under senare årtionden kraftigt vuxit. Mejeristatistiken visar, att år 1932 voro 150,000 jordbrukare mejerileverantörer, medan för år 1940 siffran angivits till 225 000 och för år 1949 till 268000. Såsom tidigare berörts framgick av tabell (a), att år 1944 anslut- ning till mejeri var regel för ett dominerande flertal av de större och medelst-ora jordbruken, medan i fråga om de många mindre och minsta fastigheterna an- slutningen ingalunda var lika omfattande. Så voro av mjölkproducerande fastig- heter med 2 hektar åker eller mindre ungefär tredjedelen mejerileverant-örer, medan av sådana brukningsenheter med 2 till 5 hektar åker mindre än 60 % voro anslutna till mejeri.

I till utredningen gjorda uttalanden från olika län har hänvisats till att ett påtagligt samband torde förefinnas mellan å ena sidan mjölkleverans till mejeri och en därför ordnad rationell mjölkproduktion, samt å den andra betesförhål- landena vid vederbörande jordbruk. I här föreliggande sammanhang tilldraga

• Sida 142
•  Original

sig i bilaga, A berörda uttalanden från jordbruksorganen i vissa län med om- fattande skogsbetning särskild uppmärksamhet.

Det må hänvisas till att från Västernorrlands län betonats, hurusom omlägg- ning av mjölkproduktionen för leverans till mejeri vore främsta. anledningen till att även inom länets skogsbygder skogsbetet numera utnyttjades mindre inten- sivt. Den omständigheten, att även i avlägsnare orter genom mejeri- och slakteri- organisationernas försorg avsättning kunnat vinnas för mjölk och slaktdjur, an- gavs ha påverkat övergången från skogsbete.

Från Jämtlands län framhölls också, att kravet på hög mjölkproduktion för leverans till mejeri bidragit att komma skogsbetet att framstå såsom otänkbart.

Även från Norrbottens län anfördes, att de ökade kraven på mjölkproduk- tion och de i följd härav anskaffade mjölkkor-na av bättre ras befrämjat anläg— gande av kulturbetekdå det icke vore lämpligt med sådana kor på skogsbete.

Från Kopparbergs län., varifrån skogsbetets värde under vissa betingelser dock särskilt framhävts, anfördes emellertid, att där förutsättningar för rationell krea- tursskötsel funnes, överginge jordbrukarna till att anlägga kulturbeten.

Problemet ställdes klart av lantbruksorganen i Värmlands län. De underströko därvid sambandet ej blot-t mellan rationell mjölkproduktion med leverans till mejeri och avveckling av skogsbete, där förutsättningarna så medgåve, utan också mellan skogsbetets fortbestånd på sina. håll och frånvaron där av förutsättningar för att kunna leverera till mejeri.

Utvecklingen i de olika länen beträffande anslutningen till mejerier belyses av tabell (h), vari anges antalet leverantörer till andelsmejeri länsvis för åren 1940 och 1950. Uppgifterna för år 1940 ha. hämtats från den officiella mejeri- statistiken samt för år 1950 erhållits direkt från Svenska mejeriernas riks- förening.

Det är att märka, att fördelningen avser mejerier belägna i visst län samt leverantörer inom vederbörande mejeriområde, varvid länsgränserna inte alltid iakttagas. Leverantörer inom ett län, som leverera mjölk till mejeri inom ett annat, hänföras sålunda till det senare länet. Bristerna beträffande detaljer beröva dock icke siffrorna deras värde för belysande av den allmänna ut- vecklingen.

Största ökningen utav antalet leverantörer till andelsmejerierna återfinnes i de nordligaste länen samt i Värmlands län. Även för Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs län är ökningen påfallande.

Då läget i norrlandslänen samt Kopparbergs och Värmlands län är av särskilt intresse med hänsyn till skogsbetets omfattning där, meddelas i en annan tabell (i) antalet mejerileverantörer till andelsmejerierna inom ifrågavarande mejeri- områden åren 1938, 1941, 1943, 1945, 1947 och 1949. Den successivt ökade an- slutningen kan därigenom följas fördessa år. '

Rimligtvis har särskilt bland de mindre jordbrukarna anslutningen till mejeri ökats i icke ringa utsträckning. Även om detta icke innebär, att alla som leverera till mejeri fullständigt upphört med skogsbete —— ungdjur och sinkor gå säker— ligen mångenstädes kvar på skogen _ föreligger dock en tendens av betydelse för betesfrågans utveckling. I stor utsträckning är det en fråga om kommunika— tioner och fraktkostnader för mjölken. De körlinjebidrag, som under en del år utgått till mejeriorganisationerna, ha säkerligen för denna utveckling varit av värde.

Den omständigheten, att på något håll leverans till mejeri i någon avlägsen skogsbygd kan medföra intensivare utnyttjande av skogsbete, har endast begrän- sad lokal betydelse. I stort sett framstår frågan om möjlighet att leverera mjölk till mejeri såsom en för så väl det mindre som det lilla jordbruket i skogstrakterna väsentlig faktor, när det gäller övergången från skogsbete till bättre betesformer.

• Sida 143
•  Original

Tabell 1]. Antalet mejerlleverantörer, anslutna till andels- mejerier, i mejerlområden länsvis åren 1940 och 1950.

Antal mjölkleverantörer 0 m :- å (i e

1940 1950 st. st.

Stockholms stad och lån ............ 6 191 5 536 Uppsala. ............................ 5 684 5 649 gödermanlands 6 993 6 155 Ostergötlands ...................... 10 729 10 608 Jönköpings ........................ 13 008 14 842 Kronobergs ........................ 9 252 12 346 Kalmar ............................ 10 922 10 829 Gotlands 5 185 5 178 Blekinge 4 145 4 970 Kristianstads 17 873 16 070 Malmöhus .......................... 19 193 16 328 Hallands 11 982 10 488 göteborgs och Bohus .............. 7 091 10 187 Alvsborgs .......................... 14 921 19 562 Skaraborgs ........................ 19 406 18 860 Värmlands 6 985 13 315 Orebro 5 743 7 541 Västmanlands ...................... 5 118 4 899 Kopparbergs 5 630 7 444 Gävleborgs ........................ 7 782 9 318 Västernorrlands .................... 7 609 14 958 Jämtlands .......................... 5 879 11 209 Västerbottens ...................... 11 041 18 396 Norrbottens ........................ 6 218 13 130

Summa 196 848 267 818

Siffrorna. för år 1950 enligt uppgifter direkt erhållna av Svenska mejeriernas riksförening. För år 1940 redovisas_i statistiken ytterligare 27 737 mejeri— leverantörer till icke-andelsmejerier. Ar 1949 var motsvarande siffra 9 276.

Tabell i. Antalet mejerileverantörer inom mejerlområden anslutna till Svenska mejeriernas riksförening.

område 1938 1941 1943 1945 1947 st. st. st. st. st.

Värmlands 5 628 8 909 11 011 13 247 13 950 Kopparbergs 5 501 5 726 5 978 7 759 8 244 Gästriklands samt del är av

Uppsala och Västmanlands 3 558 4 288 4 554 4 886 4 945 Hälsinglands 3 273 4 616 4 971 5 861 5 958 Jämtlands .................. 3 633 7 086 6 731 9 933 10 782 Västernorrlands ............ 5 261 10 258 11 451 14 516 15 770 Västerbottens .............. 7 363 11 541 13 462 16 531 16 740 Norrbottens ................ 6 003 6 594 8 678 9 840 11 260

Summa 39 860 59 018 66 836 82 573 87 649

• Sida 144
•  Original

• Sida 145
•  Original

• Sida 146
•  Original

Statens 'oiientliga utredningar 1951

Systematisk förteckning

(Siaroma inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allminlagetiftning. Bittankipning. Fångvård.

Förslag till uaturskyddslag m. m. [ö] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstittning. [20]

Statlförfattning. Allmin statsförvaltning.

Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstedga. [12] Betänkande med förslag till förordning angående upphen d- ling och arbeten för statens behov m. m. [18]

Kommunalförvaltaiag.

Statens och kommunernas iinansvisea.

1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiehostnadere behandling i beskattningshänseende. [18]

Politi.

Bettiänkuäde angående polis- och aklegu'väsendets organisa- en.

805. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19]

Nationalekonomi och socialpolitik.

statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1989 inträdde krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barn- tillsyn. 15] Statens sjukhusutredning av är 1948. Betänkande 6. Redo- görelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdel- ningar m. m. [17]

Hilso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrineringens utbredning år 1950. [14]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenvisen. Skogsbruk. Berglin-k .

industri.

Handel och njöfart.

Konnunihetionuisen.

Förhållandet mellan arbetsuppgier och löneställning vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsiörbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Bank-, kredit- och penningvässn.

Förlihri ngsviun .

Kyrkovisen. Undervisningsvisen. Andlig odling i övrigt. Statliat stöd åt svensk filmproduktion. [1]

Antagningen av medicine studerande m. 11. [4] _ 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publice- ringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendie- inlgor m. in., det akademiska betordringsväsendet. [9] Filmcensuren. Betänkande 1. [16]

Försvarsvisen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Utrikes ärenden. internationell rätt.