SOU 1951:8
Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
N +” (;(
oå (-
- Cija,
&( &. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:8 INBIKESDEPABTEMENTET
_BETÄNKANDE
, ANGÅENDE ; [TRAS(MHIÄKLAGARVÄSENDETS ORGANISATION
AVGIVET AV
1948 års polisutredning
; STOCKHOLM
1951
Kronologisk förteckning
1. %atlig; stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. s. .
2. Försvants personaltjänst. Kihlström. 166 !. F6.
3. Förhålladet mellan arbetsuppgifter och löneställ- nin]?r vil statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. .
4. Antagnngen av medicine studerande m. fl. Kihl- ström. 123 5. E.
5. För.-Idag till naturskyddslag rn. m. Haeggström. 212 s. 0.
6. Nälriingslvets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. .
7. årincipa- för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s.
8. Betänkmde angående polis- och åklagarvåsendets organisation. Norstedt. 304 s. [.
Anm. On särskild tryckort .ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra hegynnelseb stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastlkdepartementet, Jo. = jo bruksdepartunentet. -
STATENS OFFENTLlGA UTREDNINGAR1951:8. INRIKESDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
! POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDETS ORGANISATION
AVGIVET AV
1948 års polisutredning
STOCKHOLM 1951 KUNGL. Boxrnvcnnmnr. P. A. NORSTEDT &. söNER 502106
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Skrivelse till departementschefcn ...................................... 5 Kap. 1. Inledning ...................................................... 9 Kap. 2. Den nuvarande organisationen och kostnaderna för densamma ...... 13 ' 1. Den nuvarande organisationen ............................ 13 2. Kostnaderna för organisationen .......................... 21 Kap. 3. Kortfattad redogörelse för de av 1939 års polisutredning anmärkte bris- terna i organisationen ävensom för nämnda utrednings förslag ...... 24 1. Bristerna i organisationen ................................ 24 2. Förslaget till organisation ................................ 28 Kap. 4. Allmänna riktlinjer för utredningsarbetet .......................... 33 Kap. 5. Utredningens alternativ I. Bibehållen kommunal organisation ........ 41 A. Den lokala organisationen .................................. 41 1. Polisdistrikten .......................................... 41 2. Organisationen inom polisdistrikten ...................... 54 3. Samverkan mellan polisdistrikten ........................ 65 4. Ledningen av polisverksamheten inom polisdistrikten ...... 68 B. Länsorganisationen ........................................ 70 1. Allmänna synpunkter .................................... 70 2. Landsfogdens inordnande i länsstyrelsen .................. 75 3. Ledningen av polisverksamheten .......................... 79 4. Länsstyrelsernas befogenheter gentemot p-Olisdistrikten . 82 5. Statspolisen och reservpolisen samt vissa närliggande orga— nisationsspörsmål ...................................... 88 C. De centrala myndigheterna ................................ 96 1. Den centrala instansen (rikspolisstyrelsen) ................ 97 2. Statens kriminaltekniska anstalt .......................... 114 3. Statens polisskola ...................................... 119 D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet ................................ 119 1. Högre hefattningshavare ................................ . 119 2. Polispersonalen ........................................ 126 3. Kontors- och övrig biträdespersona] ...................... 132 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor .............. 133 1. De statliga befattningshavarna ............................ 133 2. De kommunala befattningshavarna ........................ 137 Anställningsfrågor ...................................... 137 Frågan om ett lönereglemente ............................ 141 Frågan om lönegradsplacering ............................ 145.
Sid. Frågan om övertidsersättning ............................ 152 Uniformeringsfrågan .................................... 154 Pensionsfrågor och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv ................................................ 158 Avlönings- och pensionsfrågornas reglering i polislagen ...... 164 F. Statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet ............ 165 1. Statsbidrag till polisdistrikten ............................ 166 2. Vissa ersättningsfrågor .................................. 185 3. Kostnadsfördelning mellan stat och kommun .............. 187 G. övergångsfrågor .......................................... 191 Kap. 6. Utredningens alternativ II. Förstatligad organisation .............. 195 A. Den lokala organisationen .................................. 195 B. Länsorganisationen ........................................ 199 C. De centrala myndigheterna ................................ 202 D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet .................................. 208 1. Högre hefattningshavare ................................ 208 2. Polispersonalen ........................................ 211 3. Kontors- och övrig biträdespersonal ...................... 211 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor ............ 212 1. Anställningsfrägor ...................................... 212 2. Lönegradsplacering .................................... 213 3. Uniformeringsfrågan .................................... 219 4. Ersättning för tjänsteresor .............................. 220 5. Pensionsåldern och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv .................................................. 222 F. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis- och åklagar- väsendet .................................................. 223 1. Allmänna synpunkter .................................. 223 2. Tillhandahållande av lokaler ............................ 225 3. Inventarier och annan utrustning ........................ 230 4. Den kommunala bidragsskyldigheten .................... 231 G. KOstnaderna för organisationen ............................ 235 H. övergångsfrågor ............................................ 238 Kap. 7. Allmänna överväganden av de båda organisationsformerna. Utredning- ens förslag ...................................................... 239 Särskilt yttrande ...................................................... 245 Författningstext med specialmotivering .................................. 249 Bilagor .............................................................. 275 Utkast till normallönereglemente, utarb. av byråchefen B. Öhman .......... 287
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 har Herr Stats— rådet samma dag tillkallat dåvarande borgmästaren, numera bankdirektö- ren K. E. Rosander, ledamöterna av riksdagens första kammare, redaktören A. K. Gillström och godsägaren A. F. Mannerskantz, ledamöterna av riksda- gens andra kammare, redaktören K. A. E. Bergström och lantbrukaren G. K. V. Larsson, dåvarande byråchefen, numera landssekreteraren M. Stiernström, ombudsmannen H. Svärd och statspolisintendenten G. Thulin att verkställa utredning rörande polisväsendets organisation och framlägga därav föranledda förslag, varjämte Herr Statsrådet uppdragit åt Rosander att vara ordförande i utredningen.
Utredningen har antagit benämningen 1948 års polisutredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har Herr Statsrådet den 15 okto- ber 1948 uppdragit åt dåvarande revisionssekreteraren, numera häradshöv- dingen S. Åseskog att, räknat från och med den 1 Oktober 1948, vara ex— pert och sekreterare åt utredningen. Genom förordnande den 4 januari 1949 har Herr Statsrådet vidare uppdragit åt biträdande landsfogden i Stockholms län J. Lundwall att från och med den 10 januari 1949 vara biträdande sekreterare åt utredningen.
Hårjämte har Herr Statsrådet dels den 31 januari 1949 tillkallat byråche- fen i ecklesiastikdepartementet G. B. Öhman att såsom expert biträda ut- redningen vid behandling av statsbidragsfrågor samt frågor av löne- och pensionsrättslig natur och dels den 13 oktober 1949 tillkallat dåvarande stadsfiskalen, numera polismästaren S. G. Berglund i Gävle, landsfogden i Örebro län H. A. Enhörning, polismästarna E. Fontell i Göteborg och P. E. Holmberg i Eskilstuna, förste stadsfiskalen C. M. Lundqvist i Stockholm, polismästarna N. G. A Liining i Malmö och A. K. E. Ros i Stockholm samt kriminalpolisintendenten A. F. Zetterquist i Stockholm att såsom experter biträda utredningen.
Vid behandlingen av vissa pensionsfrågor har utredningen biträtts av förste byråsekreteraren i statens pensionsanstalt N. P. E. Isoz. Bearbetning av uppgifter från den offentliga statistiken har för utredningens räkning handhafts av t. f. förste aktuarien i statistiska centralbyrån J. F. Bredal- Bauer.
Utredningen har samrått med 1947 års landsfiskalsutredning, 1948 års länsstyrelseutredning och 1948 års polisutbildningskommitté.
För utredningens räkning ha studieresor företagits, under 1948 av ord- föranden samt ledamöterna Stiernström och Thulin ävensom sekreteraren Åseskog till Finland samt under 1949 av ordföranden, Thulin och Äseskog till Danmark.
Från inrikesdepartementet ha till utredningen överlämnats följ ande hand- lingar:
1) skrivelse den 6 maj 1944 från länsstyrelsen i Jämtlands län till dåva— rande kanslirådet i socialdepartementet A. Tottie angående gemensam po- lisman för Svegs köping och Svegs socken;
2) skrivelse den 22 november 1945 från landsfiskalen i Tierps distrikt till chefen för socialdepartementet angående ändring av grunderna för lands- fiskalsdistriktens indelning i polisdistrikt;
3) riksdagens skrivelse den 25 maj 1946 till Konungen i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande socknar;
4) skrivelse den 6 september 1946 från kommunalfullmäktige i Tierps köping till Konungen rörande utredning om statsbidrag till städer och kö- pingar, som kunde komma att bilda polisdistrikt tillsammans med lands- kommuner;
5) skrivelse den 10 februari 1947 från Svenska polisförbundet till chefen för socialdepartementet angående lönegradsplacering för polispersonalen i Boden;
6) skrivelse den 2 maj 1947 från Haparanda stad angående förstatligan- de av polisväsendet i Haparanda landsfiskalsdistrikt jämte över skrivelsen avgivna yttranden;
7) skrivelse den 28 augusti 1947 från Svenska landskommunernas för- bund till Konungen angående polisväsendets förstatligande;
8) skrivelser till Konungen den 3 november 1947 från Svenska stadsför- bundets styrelse, den 17 maj 1949 från polisnämndcn i Visby och den 7 juni 1949 från drätselkammaren i Umeå angående ersättningen av statsme- del åt stad, som tillhandahåller statspolis, jämte över skrivelserna avgivna utlåtanden;
9) skrivelse den 8 juni 1948 från Sveriges riksidrottsförbund till statssek- reteraren i inrikesdepartementet angående kostnaderna för polisbevakning vid idrottstävlingar;
10) avskrift av skrivelse den 30 september 1948 från överbefälhavaren till chefen för finansdepartementet angående tullverkets kust- och gränsbe- vakning; samt
11) skrivelse den 16 juni 1950 från Kvillinge kommunalnämnd angående statsbidrag till polisdistrikt för hållande av polisbil.
Den 8 juli 1949 har Kungl. Maj:t uppdragit åt utredningen att vid avgi- vande av förslag till polisväsendets organisation taga under övervägande * jämväl den så kallade malmfäl'tspolisens framtida ställning, varjämte Herr
Statsrådet med skrivelse den 9 januari 1950 till utredningen överlämnat en framställning från Svenska polisförbundet angående avlönings- och pen- sionsvillkoren för malmfältspolisen jämte över framställningen avgivna ytt- randen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av ifrågavarande åt utredningen lämnade uppdrag.
Sedan utredningen i skrivelse den 2 februari 1950 — under framhållande av att huvudparten av de spörsmål, som sammanhängde med malmfältspo- lisens avveckling, lämpligen borde upptagas i förhandlingsmässig ordning — hemställt, att Kungl. Maj .t måtte åt ett särskilt organ anförtro ärendets vidare behandling, har Kungl. Maj:t den 29 juni 1950, med återkallande i denna del av det åt utredningen givna uppdraget, uppdragit åt landshöv— dingen Bo Hammarskjöld att verkställa utredning rörande malmfältspoli- sens framtida ställning och därmed sammanhängande spörsmål.
I följande från Kungl. Maj:t eller vederbörande statsdepartement remitte- rade ärenden har utredningen avgivit utlåtanden:
1) den 28 februari 1949 över ifrågasatt omorganisation av den militära
polispersonalen å Karlsborg;
2) den 29 september 1949 över statens kriminaltekniska anstalts förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 i vad angick avlöningsanslaget;
3) den 26 oktober 1949 över ett av särskilda utredningsmän den 12 juli 1949 avgivet förslag till polisutrustningsreglemente m. m. ;
4) den 26 oktober 1949 över två av Svenska polisförbundet den 25 april och den 29 september 1949 gjorda framställningar om översyn av den så kallade ersättningskungörelsen;
5) den 17 februari 1950 över en av drätselkammaren i Boden den 13 maj 1949 gjord framställning angående stadsfiskalstjänsten i staden;
6) den 25 september 1950 över polischefens i Boden förslag till anslags-
' äskanden för poliskåren i Boden under budgetåret 1951/52 i vad angick ' stadsfiskalens lönegradsplacering;
7) den 25 september 1950 över statspolisintendentens förslag till anslags- äskanden för statspolisorganisationen under budgetåret 1951/52 i vad an- gick inrättande av en befattning såsom extra ordinarie polisnotarie; samt
8) den 7 december 1950 över en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria med utkast till vissa ändringar i den så kallade polislöneför- ordningen.
Sedan utredningen numera slutfört sitt uppdrag, får utredningen vörd- samt överlämna betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisa- tion. Av betänkandet framgår, att utredningen utarbetat förslag till såväl en fortsatt kommunal som till en statlig organisation, varefter utredningen i Kap. 7 tagit ståndpunkt till de båda organisationsformerna.
Betänkandet är åtföljt av förslag till ny polislag för det kommunala alter- nativet samt till de ändringar i landshövding- och landsfogdeinstruktioner— na, som betingas av nämnda alternativ. I övrigt har utredningen icke funnit ; sig i frågans nuvarande läge böra utarbeta förslag till författningstext. Vid det statliga alternativet torde i lag allenast böra fastställas de regler, som
skola gälla i avseende å polis- och åklagarväsendets övertagande. Ändring—
arna i berörda båda instruktioner äro så avfattade, att de med mindre jämk- ningar böra kunna anpassas jämväl till en statlig organisation. Undertecknad Svärd åberopar i vissa frågor särskilt yttrande.
Stockholm den 30 december 1950.
EDGAR ROSANDER
A. GILLSTRÖM AXEL MANNERSKANTZ KARL BERGSTRÖM GUNNAR LARSSON MÅRTEN STIERNSTRÖM HOLGER SVÄRD GEORG THULIN
Sam. Åseskog John Lundwall
Kap. 1. Inledning.
Frågan om polisväsendets organisation har sedan länge varit aktuell. 1925 års polislagstiftning medförde icke en tillfredsställande lösning av frågan. Främst med föranledande av vissa inträffade händelser inrättades 1932 den s. k. statspolisen. Under de närmast följande åren gjordes hos Kungl. Maj:t ett flertal framställningar om organisationsåtgärder på polis- väsendets område, bland annat från personalhåll. Riksförbundet för fjär- dingsmän och polismän inkom sålunda 1934 med hemställan om polisvä- sendets förstatligande och Svenska polisförbundet anhöll 1936 om utredning rörande statens övertagande av polisväsendet. Jämväl av utredningar, som sysslade med ekonomiska eller polisväsendet närliggande spörsmål, väck- tes förslag om ett förstatligande helt eller delvis av polisorganisationen. I detta hänseende må erinras, att skatteutjämningsberedningen i sitt den 12 december 1932 avgivna betänkande förordade ett förstatligande av polis- väsendet på landsbygden och att kommittén för utredning angående åtgär— der mot statsfientlig verksamhet, vilken avgav betänkande den 11 januari 1935, uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet i dess helhet. Sedan 1938 års riksdag med föranledande av i kamrarna väckta motioner och på hemställan av första lagutskottet anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verk—' ställa en allsidig, förutsättningslös utredning av frågan, huruvida och i vil— ken omfattning polisväsendet borde förstatligas, uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild utredning — sedermera benämnd 1939 års polisutredning —— att företaga detta utredningsarbete. Denna utrednings förslag avgavs den 14 november 1944. Därefter har landsfogden H. A. Enhörning såsom tillkallad sakkunnig den 26 juni 1947 avgivit en promemoria angående en central polisinspektion.
Den 30 juni 1948 utverkade statsrådet och chefen för inrikesdepartemen- tet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla förevarande utredning. Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde departe- mentschefen därvid följande:
Det svenska polisväsendet är uppbyggt på kommunal grund. Stad, köping, som är plikti—g att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, samt landsfiskals— distrikt eller del därav skola utgöra polisdistrikt. Polisdistriktens rättigheter och skyldigheter uppbäras av kommunerna. Kostnaderna för de kommunala polis— distriktens verksamhet bestridas av kommunerna med bidrag i viss, relativt be- gränsad omfattning av staten. För vissa centrala åtgärder har staten övertagit det ekonomiska ansvaret.
Frågan om ett förstatligande av polisväsendet har aktualiserats vid olika till- fällen. Senast har frågan utretts av 1939 års polisutredning, som den 14 november 1944 avgav ett betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer.
Förslaget innebar, att polisväsendet skulle organiseras efter samma principer som de statliga verken. Under Kungl. Maj:t skulle ledningen närmast utövas av en kollegialt organiserad polisstyrelse och under denna inom de föreslagna 31 polis- mästardistrikten av polismästare. Polisdistrikten skulle utgöras av landsfiskals- distrikten och de städer, som bildade egna åklagardistrikt. Såsom rådgivande organ skulle till polismästardistrikten knytas polisfullmäktige och till polisdistrik- ten polisn-ämnder. Länsstyrelserna, som icke skulle vara ansvariga för den direkta ledningen av polisväsendet, skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet med rätt att påtala brister och föreslå åtgärder till deras avhjälpande. Länssty— relse skulle vidare kunna ge föreskrift om vidtagande av viss polisåtgärd. Kost- naderna för organisationen skulle bestridas av staten. Kommunerna skulle dock vara skyldiga tillhandahålla lokaler. Under en övergångstid av 30 år skulle kom— munerna utgiva bidrag till staten för kostnaderna.
I yttrandena över förslaget anmäldes från många håll och på olika punkter av- vikande meningar. I vissa yttranden avstyrktes i princip ett förstatligande av po- lisväsendet. Betänkligheter anfördes även mot vissa av huvudgrunderna för orga- nisationsf-örslaget. Bakom denna kritik stodo icke endast myndigheter, vilka in- tagit en principiellt avvisande hållning mot förslaget, utan även andra remiss- instanser. Betänkligheterna gällde särskilt den föreslagna centraliseringen av polisväsendets ledning och den svaga ställning, som länsstyrelserna fått sig an- visad i organisationen. Från kommunernas sida restes ett starkt motstånd mot den föreslagna kommunala bidragsskyldigheten un-der en viss övergångsti—d.
Med hänsyn till denna kritik har betänkandet ic-ke ansetts böra läggas till grund för någon proposition till riksdagen.
I skrivelse den 28 augusti 1947 har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund efter beslut av förbundets kongress samma år hemställt, att frågan om polisväsendets förstatligande måtte upptagas till förnyat övervägande. Framställ- ningar ha vidare gjorts om översyn och förstatligande i viss omfattning av polis- väsendet i Norrbottens län. Vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 326/ 1947 med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätt- hållande i vissa fall uttalade andra lag-utskottet utan erinran från riksdagens sida, att det snarast borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente. I detta sammanhang komme sp—örsmålet om polisväsendets förstatligande att åter aktualiseras. Utskot- tet förutsatte, att denna fråga gjordes till föremål för förnyat övervägande.
Beträffande bristerna hos den nuvarande polisorganisationen skall jag inskrän- ka mig till att framhålla följande.
Indelningen i polisdistrikt är icke rationell. Städer och köpingar, vilka själva bekosta sitt polisväsen, kunna sålunda icke förenas med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt, även om detta ofta skulle vara ändamålsenligt. Många polis— distrikt äro för små för att kunna upprätthålla ett effektivt polisväsen; i ett stort antal fall ger polisdistriktet sysselsättning endast för en befattningshavare. Här- utinnan kan man dock räkna med en viss förbättring efter genomförandet av kom- munindelningsreformen. En annan _ och allvarligare _— brist är, att polisstyrkor- na i städer och köpingar, bortsett från stats- och reservpolisen, endast undantags- vis kunna disponeras utanför sitt distrikt och att möjligheterna att samordna polis- styrkor från olika orter är-o begränsade. De bilar och den tekniska utrustning ' i övrigt, som polisen i större orter disponerar, kunna icke heller på ett rationellt sätt vid behov användas utanför hemorten. Det är uppenbart, att detta förhållan-
de i hög grad försvårar spaningsverksamheten och fullgörandet av andra upp- gifter. Ytterligare må påpekas, att polispersonalens storlek i hög grad varierar även i likvärdiga polisdistrikt med därav följande ojämnhet i fråga om deras kapacitet. Detta gäller även i fråga om polisdistriktens utrustning med lokaler och tekniska resurser. Befattningshavarnas kommunalt bestämda löner ha gett an- ledning till sådana komplikationer, som äro kända från p-oliskomflikten år 1947. Polismannens karriär är i allmänhet begränsad till det polisdistrikt, där 'han bör- jat sin tjänstgöring, vilket otvivelaktigt verkar hämmande på rekryteringen.
Med hänsyn till polisväsendets betydelse för den allmänna ordningen och så- ' kerheten är det angeläget, att rådande brister avhjälpas. Härför fordras en all- män översyn av hela polisväsendet. Jag anser mig därför böra förorda, att en för- nyad utredning kommer till stånd. Med hänsyn till sambandet mellan polis- och åklagarorganisationen bör utredningen omfatta även åkla'garväsen-det, såvitt det- samma kan komma att beröras av en ändrad polisorganisation.
Vid utredningen bör förutsättningslöst prövas på vad sätt erforderlig effektivitet skall kunna nås med minsta möjliga kostnader och personal. Ur denna synpunkt bör vid utredningen övervägas, huruvida polisväsendet bör — såsom fallet är t. ex. i Danmark —— förstatligas eller om polisväsendet fortfarande bör vara en
! huvudsakligen kommunal angelägenhet.
Om utredningen skulle ge till resultat, att polisväsendet helt eller delvis bör övertagas av staten, bör vid utredningsarbetet eftersträvas, att det lokala infly- tandet fortfarande får möjlighet att göra sig gällande i erforderlig utsträckning. Då länsstyrelserna f. 11. ha och även vid ett förstatligande av polisväsendet allt- jämt torde böra bibehålla ansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande i länen, bör utredningen i första hand utgå från att ledningen av polisväsendet i länen skall utövas av länsstyrelserna. Utredningen bör härvid beakta frågan, om särskilda åtgärder äro behövliga för att länsstyrelserna på ett rationellt sätt skola kunna fullgöra sina polisiära åligganden. I samband härmed bör undersökas, huruvida de på landsfogdarna ankommande överåklagar— och polisup'pgifterna i vissa län böra upp-delas på olika befattningsha-vare eller om denna verksamhet bör sammanföras för flera län. I dessa frågor bör samråd sökas med 1948 års länsstyrelseutredning. Med hänsyn till den ställning, länsstyrelserna sålunda skulle intaga inom ett förstatligat polisväsen, böra åt en central instans anförtros endast vissa begränsade arbetsuppgifter. Dessa torde i första hand böra avse rådgivning samt samordning och inspektion av polisväsendet i dess hel-het. Därjämte bör statens kriminaltekniska anstalts uppgifter och ställning upptagas till prövning. övervägas bör sålunda, huruvida icke anstaltens åligganden att föra vissa centrala register och att Lit-giva tidningen Polisun-derrättelser böra överflyt- tas till den centrala polisinstansen, åt vilken jämväl skulle kunna anförtros att upp- rätthålla kontakten med utländska polismyndigheter. Om denna ordning genomfö- rcs, skulle anstalten 'fungera väsentligen såsom en i förhållande till polisväsendet i övrigt självständig institution för kriminaltekniska undersökningar och veten- ' skaplig forskning inom kriminalteknikens område. Den centrala instansens per- sonalorganisation bör göras så liten som möjligt.
Om polisväsendet förstatligas, synes det naturligt, att staten i full utsträckning övertager den personal samt de lokaler och 'den övriga utrustning, varöver kom— munerna förf-oga vid övergången. Utredningen behöver därför icke utarbeta någon detaljerad plan för den statliga organisationen. Anpassningen av de personella och materiella resurserna till ett statligt polisväsendes uppgifter bör i stället, un- der samarbete mellan länsstyrelserna och det centrala polisorganet, ske succes- sivt efter reformens ikraftträdande i den mån behov av ändringar göra sig gäl- lande. Frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning har jag för avsikt att upptaga till särskild behandling.
Jag förutsätter vidare, att kommunerna för den händelse polisväsendet förstat- ligas under en viss övergångstid skola bidraga till kostnaderna. Förslag härom bör framl-äggas av utredningen.
Skulle utredningen förorda ett bibehållande av den kommunala organisations- formen, bör statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet upptagas till allsidig prövning. Härvid kan ifrågakomma att avväga statsbidraget på sådant sätt, att även vissa städer och köpingar bleve bidragsberättiga-de. Jämväl 'de spörsmål, som sammanhänga med frågan om en vidgad skyldighet för kommunerna att ställa polispersonal till förfogande för tjänstgöring utanför det egna distriktet, böra bli föremål för övervägande. Det bör vidare undersökas, huruvida icke större och mera enhetliga polisdistrikt kunna åstadkommas genom att staten förbehåller sig större befogenheter vid fastställande av distri-ktsindelningen än som nu tillkomma länsstyrelserna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om förening av stad eller köping med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt, därvid viss ordning bör fastställas beträffande de grunder, efter vilka de i distriktet ingående kom- munerna skola deltaga i distriktets kostnader för polisväsendet. Vissa fördelar torde även kunna vinnas genom en utbyggnad av statspolisorganisationen. Ojämnheter- na i personalens löne- och pensioneringsvillkor skulle kunna avlägsnas genom ut- färdande av ett för hela riket gällande löne- och pensionsreglemente.
Enligt vad jag erfarit har framläggandet av 1939 års förslag ver-kat därhän, att många kommuner visat tveksamhet att ådragä sig kostnader för nödiga för-bätt- ringar eller utvidgningar av polisväsendet. Jag understryker angelägenheten av att så icke sker. Därest de fortsatta övervägandena skulle leda till att polisväsendet helt eller delvis övertages av staten, förutsätter jag att kommun, som förbättrat sitt polisväsen efter det att 1939 års polisutredning avgav sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket.
Jämlikt nådigt bemyndigande har departementschefen den 8 oktober 1948 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande rekrytering och utbildning av polispersonal (1948 års polisutbildningskommitté).
Med undantag av de av sistnämnda kommitté omhänderhavda uppgif- terna omfattar det åt förevarande utredning lämnade uppdraget sålunda hela problemställningen beträffande polisväsendets allmänna organisation. Härvid framträder i första hand spörsmålet om polisväsendet bör förstat- ligas eller om dess organisation bör bibehållas kommunal. Med hänsyn till polisväsendets och åklagarväsendets nära samband med varandra inrym- mas i uppdraget även spörsmål rörande åklagarväsendets organisation.
Kap. 2. Den nuvarande organisationen och kostnaderna. för densamma.
1. Den nuvarande organisationen.
1 kap. III och IV i Del I av sitt betänkande har 1939 års polisutredning lämnat en utförlig redogörelse för polis- och åklagarväsendets organisation. Med hänsyn härtill intages i förevarande betänkande icke någon samman- hängande redogörelse utan hänvisas i detta hänseende till 1939 års polis- utrednings framställning. Här skola endast i korthet beröras vissa föränd- ringar, som ägt rum i organisationen efter det sistnämnda utredning avgav sitt betänkande. Vid behandlingen av de särskilda organisationsfrågorna komma i det följande kompletterande upplysningar rörande den nuvarande organisationen att lämnas.
En av de för p 0 l i s v ä s e n d e t mest betydelsefulla ändringarna är in- rättandet genom departementalreformen den 1 juli 1947 av ett inrikesdepar- tement, till vars handläggning ärendena rörande polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet blivit överförda från socialdepartementet. I samband härmed ha även ärendena rörande tillämpningen av utlänningslagen över- förts från justitiedepartementet till inrikesdepartementet. Ärendena beredas till föredragning å den nyorganiserade landsstatsavdelningen, vilken trätt i stället för den tidigare under socialdepartementet lydande landsstatsbyrån. Avdelningen har erhållit en i förhållande till nämnda byrå förstärkt perso- nalorganisation, bestående bland annat däri, att ledningen av avdelningens verksamhet omhänderhaves av en förordnandetjänsteman med expeditions- chefs löneställning och med tjänstebenämningen chef för landsstatsavdel- ningen. Enligt propositionen skall befattningshavarens huvuduppgift vara att ägna sådana organisatoriska och personella frågor, som beröra lantre- geringen, särskild uppmärksamhet. Viktigare ärenden rörande lantregeringen, polisväsendet och kommunal indelning skall han personligen handlägga.
I avseende å länsledningen av polisväsendet må här följande anmärkas. ,F rån och med utgången av december månad 1947 upphävdes kungörelsen den 24 september 1943 (nr 709) angående tillämpningen av 2—22 åå kun- görelsen samma dag (nr 708) om särskilda åtgärder, som under vissa för- hållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. I jsamhand härmed intogs i 6 5 1 mom. landshövdinginstruktionen föreskrift, 1
att länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet skall äga att, där så befinnes nödvändigt, på statens bekostnad anställa extra po- lismän, i vilket fall anmälan om beslutet skall göras till chefen för inrikes- departementet med angivande av skälen till beslutet. — Beträffande lands- fogdens ställning som länspolischef har skett den förändringen, att stå- derna Lund, Åmål, Gävle och Sundsvall inordnats i området för landsfog- dens polisverksamhet, varför numera de städer, som äro undantagna från detta område, utgöras av _ förutom Stockholm —— Göteborg, Malmö, Norr- köping och Hälsingborg.
Beträffande polisorganisationen för Stockholm må framhållas, att enligt den för överstäthållarämbetet gällande instruktionen av den 5 december 1947 polismästaren och dennes medhjälpare i ledningen av polisverksamheten ej längre äro inorganiserade i ämbetet och att detta ej heller är fallet med poliskammaren. Polisledningen har sålunda erhållit en fristående organisa— tion, vilken i sin verksamhet är underställd ämbetet. I överensstämmelse härmed skall klagan över polismästarens eller poliskammarcns beslut ej längre föras omedelbart hos Kungl. Maj:t utan hos överståthållarämbetet.
I fråga om den lokala ledningen av polisväsendet i städerna gäller i öv- rigt, att polismästare numera finnes i 18 städer, nämligen Stockholm, Göte- borg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Borås, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Karlstad, Halmstad, Lund, Karls- krona och Sundsvall. Polismästarna i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskil- stuna, Halmstad och Karlskrona äro tillika stadsfiskaler, medan övriga po- lismästare äro befattningshavare allenast vid polisväsendet.1 Någon förening mellan rådmans- och polismästarbefattning finnes icke mer. Borgmästare är numera icke polischef i någon stad och kommunalborgmästares polis- chefskap har avvecklats med undantag för Kungsbacka. I Uddevalla gäller för närvarande en säranordning, i det att en poliskommissarie tjänstgör så- som tillförordnad polischef. I övrigt gäller, att polischefskapet utövas av stadsfiskal i 44 och av landsfiskal i 68 städer.
Av de städer, som enligt distriktsåklagarreformen förutsatts skola tillfö— ras landsfiskalsdistriktsorganisationen, kvarstå utanför organisationen nu endast sju, nämligen Vetlanda, Ronneby, Sölvesborg, Laholm, Skara, Hjo och Falköping. Vad köpingarna beträffar finnas särskilda distriktsåklagarbefatt— ningar kvar i Stocksund, Åhus och Smedjebacken. Befattningen i Åhus in- nehaves av vederbörande landsfiskal och befattningshavaren i Stocksund har personligt förordnande såsom polischef. Landsfiskalsdistriktens antal är för närvarande 400. Fem städer —— Solna, Borlänge, Kiruna, Sandviken och Kramfors — bilda egna landsfiskalsdistrikt, medan övriga till lands- fiskalsdistriktsorganisationen anslutna städer bilda distrikt tillsammans med annan eller andra kommuner. Avsteg från den allmänna organisationen, enligt vilken i varje distrikt finnes allenast en landsfiskal, vilken är såväl polischef och allmän åklagare som utmätningsman, förekomma i tio fall. I
1 Beträffande Västerås föreligger beslut från stadens sida om polisorganisationens särskiljande från åklagarorganisationen.
Solna distrikt finnas sålunda tre landsfiskaler, av vilka en är polischef och allmän åklagare, en allmän åklagare och en utmätningsman. I ett vart av Sollentuna, Nacka, Tumba, Mölndals, Trollhättans, Karlskoga, Sköns och Sollefteå distrikt äro anställda två landsfiskaler, av vilka den ene är polis- chef och allmän åklagare samt den andre utmätningsman; utmätningsman- nen i Sollefteå distrikt skall dock vara skyldig att i den omfattning, länssty- relsen efter samråd med riksåklagarämbetet bestämmer, fullgöra åklagar- igöromål. I Kiruna distrikt finnas likaledes två landsfiskaler, vilka emeller- tid ha var sitt tjänstgöringsområde, nämligen den ene Vittangi kapellför- samling och den andre distriktet i övrigt. Den senare är förman för den förre samt polischef i distriktet. Vad enligt annan lag eller författning än lagen om polisväsendet i riket och polisreglementet för riket ankommer på polischef skall dock inom Vittangi kapellförsamling fullgöras av den där- städes tjänstgörande landsfiskalen.
I fråga om den lokala polisorganisationen må vidare anmärkas, att polis- kammare finnes inrättad i samtliga städer med polismästare, dock med un- dantag för Uppsala. Såsom förut nämnts är poliskammaren i Stockholm nu— *mera organiserad såsom en fristående myndighet under överståthållaräm- betet. I cn för poliskammaren den 5 december 1947 fastställd instruktion stadgas, att polismyndighet för Stockholm är en poliskammare med polis- mästaren såsom chef. Beslutanderätten utövas av polismästaren; dock äger överståthållarämbetet i arbetsordning för poliskammaren föreskriva dels att polisintendent skall äga utöva beslutanderätten i ärende, som tillhör ho- nom underställd avdelning, i den mån polismästaren icke finner skäl att själv taga befattning med detsamma, och dels att föredragande själv må meddela beslut i ärende av expeditionell natur eller eljest av sådan art, att i avgörandet skäligen icke bör krävas deltagande av mer än en person. Den ekonomiska förvaltningen handhaves för poliskammarcns del av direktio- nen för Stockholms stads rättsväsende. Befattningshavarna vid poliskam- maren äro sålunda upptagna på direktionens stat. Direktionen handlägger jämväl vissa personalfrågor rörande poliskammaren. Uppmärksammas må, att polisverket i övrigt är upptaget på polisnämndens stat.
Beträffande poliskamrarna i övriga städer må anmärkas, att organisatio— nen numera omfattar förutom polismästare med ensam beslutanderätt jäm— väl polisintendenter med fakultativ beslutanderätt, såvitt angår Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg. Vidare kan nämnas, att poliskamma— ren i Örebro genom en ny instruktion i överensstämmelse med flertalet öv- riga poliskammare erhållit karaktären av enbart administrativ polismyn— dighet.
Vad härefter angår indelningen i polisdistrikt, gåller, att för närvarande finnas 132 stadsdistrikt och 79 köpingsdistrikt. Å landsbygden funnos den 1/1 1949 905 ordinarie och 265 extra distrikt. De förändringar, som därefter vidtagits i organisationen, torde icke vara mera framträdande. Omorgani- sationsfrågorna ha i allmänhet fått vila i avbidan på kommunindelningsre-
l .. formens genomforande.
Beträffande landsbygdsdistrikten må i övrigt nämnas följande. Intet mu- nicipalsamhälle bildar numera självständigt polisdistrikt. Av de 905 ordi- narie distrikten voro 618 enmansdistrikt, 136 distrikt hade två, 71 distrikt tre, 40 distrikt fyra, 18 distrikt fem, 11 distrikt sex, 4 distrikt sju, 2 distrikt åtta, 2 distrikt nio, 1 distrikt tio, 1 distrikt elva och 1 distrikt femton ordi— narie befattningshavare. Av polisdistrikten omfattade 85 hela landsfiskals- distrikt och 32 landsfiskalsdistrikt med undantag av däri ingående stad eller köping. Polisdistrikt, bestående av mer än en kommun, uppgingo till 431 och i 318 av dessa distrikt hade kommunerna sammanslutit sig till kom- munalförbund. Kostnaderna fördelades mellan kommunerna i de gemen— samma polisdistrikten, i 82 distrikt efter folkmängd, i 154 distrikt efter skattekronor, i 132 distrikt efter kvotdelar och i 63 distrikt efter andra grun- der, till stor del byggda dels på folkmängden och dels på skattekronorna.1 Vidare må nämnas, att kommunerna i Torsby landsfiskalsdistrikt bildat kommunalförbund för gemensam överkonstapel samt kommunerna i Stora Kopparbergs landsfiskalsdistrikt sådant förbund för gemensam polisman och gemensam arrestlokal. Kommunalförbund uteslutande för tillhandahål- lande av polislokaler föreligga i ett tiotal fall.
Rörande poliskårernas storlek i riket med undantag för personal tillhöran- de statspolisen har utredningen med ledning av per den 1 januari 1949 införskaffade uppgifter upprättat en tablå (Bil. A). Beträffande uppgifterna må anmärkas, att det i åtskilliga fall — främst från städerna — anmälts, att fråga om utökning av poliskåren vore aktuell. För utredningens del har det emellertid icke synts erforderligt att anskaffa kompletterande uppgifter om den utökning, som kan ha kommit till stånd, enär utredningen icke har att ingå i detaljgranskning av organisationen. Utöver de vid tablån gjorda an- märkningarna må nämnas, att i tablån inräknats den s. k. malmfältspoli- sen, (1. v. s. den polispersonal i Kiruna stad och Malmbergets municipal- samhälle, för vilken Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag bestrider avlö- ningskostnaderna. Denna kår utgöres av 2 överkonstaplar, 1 bitr. överkon- stapel, 2 kriminalkonstaplar, 15 konstaplar och 2 icke ordinarie konstaplar, därav i Kiruna 1 överkonstapel, 1 bitr. överkonstapel, 2 kriminalkonstaplar och 12 konstaplar samt i Malmberget 1 överkonstapel, 3 konstaplar och 2 icke ordinarie konstaplar. Vidare må nämnas, att i tablån icke inräknats den polispersonal om 1 extra överkonstapel och 6 extra polismän, som genom kungl. brev den 30 april 1948 anställts fr. o. m. den 1 april samma år för upprätthållande i nödig omfattning av polisbevakning inom Kalix skydds- område.
Beträffande personalens antal vid statspolisen per den 1 januari 1949, har ävenledes upprättats en tablå (Bil. B). Det må anmärkas, att i bilagan icke redovisats den personal, som användes för den särskilda polisverk- samheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.
1 De statistiska uppgifterna rörande de gemensamma polisdistrikten omfatta icke sådana polis- distrikt, vilka bestå av allenast en landsbygdskommun med däri ingående municipalsamhälle.
I fråga om tillhandahållandet av lokaler har utredningen införskaffat uppgifter om i vilka fall lokaler för polisväsendet äro upplåtna i polishus eller eljest i byggnader, som ägas av vederbörande kommun eller polisdistrikt. Uppgifterna giva vid handen, att detta är förhållandet i 124 städer. 64 köping- ar och 280 polisdistrikt på landsbygden. Härutöver förekomma i 18 fall, att byggnader med polislokaler ägas av flera polisdistrikt gemensamt; samägan— , derätt föreligger sålunda mellan en stad och två landsbygdsdistrikt, mellan en ? köping och två landsbygdsdistrikt, mellan en annan köping och sju lands- bygdsdistrikt samt mellan femtio landsbygdsdistrikt om tillhopa femton bygg- nader. Slutligen äro i två fall polislokaler inrymda i byggnader, som ägas ge- mensamt av polisdistrikt och de tingshusbyggnadsskyldige. På landsbyg- den utgöras byggnaderna i regel av s. k. polisarrester, innehållande förhörs- rum och förvaringsceller. Expeditionslokaler vid landsbygdens polisvä- sen hållas i allmänhet av vederbörande befattningshavare mot särskild er- sättning; se härom närmare Bil. C. I mindre omfattning förekommer, att po- lisdistrikten förhyra lokaler för polisväsendets del.
I fråga om den utrustning, som tillhandahålles polisväsendet, har utred- ningen införskaffat vissa uppgifter till komplettering av det av 1939 års polisutredning redovisade uppgiftsmaterialet. Uppgifterna, som grunda sig på förhållandena den 1 januari 1949, ha sammanställts i nedanstående tabell.
Polis— Polis- alarm- radio— Radio- Andra Motor- , .. Polis- anlägg— anlägg- bilar bilar cyklar Cåklar Ham" hundar
ningar ningar Städer ............ 30 26 103 74 12 611 53 2l [(öpingar .......... —— — — 2 —— 31 -— — landsbygdsdistrikt 1 — —— 1 — 20 — — Statspolisen ........ — -— 21 104 5 71 72 15 Summa 31 26 124 181 17 733 125 36
I uppgifterna från ett flertal städer har anmärkts, att inrättandet av polis— alarmanläggning beslutats eller att fråga därom var under utredning. Be— ! träffande polisradioanläggningar förelåg beslut om anskaffandet av sådan anläggning i tre städer, medan anskaffningsfrågan var föremål för utred- ning i åtta städer. I detta sammanhang må även anmärkas, att Kungl. Maj:t i nådigt brev den 6 maj 1949 medgivit, att radiostation, vilken av statsmedel anskaffats för civilförsvarets behov, må upplåtas till begagnande av lokal polismyndighet under vissa villkor. Det torde finnas anledning förmoda, att civilförsvarets radioanläggningar i betydande utsträckning komma att ta- gas i anspråk för polisbruk. Vidare må nämnas, att poliskårerna i städerna i regel äro försedda med kriminalteknisk utrustning, och att även inom kö- , pingarnas och landsbygdens polisväsen sådan utrustning förekommer i viss
utsträckning. Vad statspolisorganisationen beträffar, finnes kriminalteknisk utrustning ävensom viss annan teknisk utrustning vid samtliga avdelningar. Uppgifterna i tabellen omfatta icke den utrustning, som tillhandahålles den med särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. sysselsatta statspolispersonalen. Av Bil. C framgår, på vilket sätt kontorsutensilier tillhandahållas inom köpingarnas och landsbygdens polis— väsen; i bilagan ha även medtagits uppgifter om tillhandahållandet av uni- former. Bilagan utvisar bl. a., att endast en fjärdingsman saknar telefon samt tre fjärdingsmän och en konstapel skrivmaskin. I ovan intagna upp- ställning ha uppgifter lämnats om fortskaffningsmedel, som tillhandahål- las av vederbörande polisdistrikt och av statsverket. 1 Bil. D ha samman— ställts uppgifter för köpingarna och landsbygden, utvisande _ förutom det antal befattningshavare, som har tillgång till olika av polisdistrikten för polisväsendets behov anskaffade fordon _ även hur många befatt- ningshavare, som själva hålla fordon av olika slag. Bilagan omfattar icke de extra fjärdingsmännen. Enligt till utredningen inkomna uppgifter höl- los av dylika befattningshavare 270 cyklar, 23 lättviktsmotorcyklar, 9 mo- torcyklar och 37 bilar. Det sammanlagda antalet fordon, som förefinnes inom polisorganisationen, framkommer sålunda genom sammanställning av uppgifterna i nyssnämnda uppställning med uppgifterna om de fordon, som hållas av befattningshavare. Härvid må dock påpekas, att jämväl åtskilliga landsfiskaler hålla egna bilar, varigenom antalet av de bilar, som stå till förfogande inom landsbygdens polisväsen, betydligt ökas. _ Till de i Bil. C och Bil. D intagna uppgifterna om årliga kostnadsbidrag från polisdi- strikten återkommer utredningen i det följande.
I avseende å förändringar i polislagstiftningen må nämnas, att det tidi— gare polisreglementet för riket av den 26 september 1925 blivit ersatt av ett den 4 juni 1948 utfärdat polisreglemente. Detta innehåller främst bestäm- melser rörande den lokala ledningen av polisverksamheten, befälsförhållan- dena inom polisväsendet och tillkallande av polisförstärkning ävensom, i vad angår den egentiga polispersonalen, rörande tillsättning, kompetensvill- kor, tjänstgöringstid, disciplinär bestraffning, förening av tjänster, semester m. m. Samtidigt med det nya polisreglementet utfärdade Kungl. Maj:t en allmän polisinstruktion för riket, i vilken föreskrifter ha meddelats om po— lisens uppgifter samt polismans allmänna åligganden och maktbefogenhe- ter. I och med de nya författningarnas ikraftträdande den 1 juli 1948 upp- hörde den förutvarande normalinstruktionen för polispersonalen jämte de med ledning av densamma fastställda lokala polisinstruktionerna att gälla. _ Uppmärksammas bör vidare, att genom en Kungl. kungörelse den 20 de- cember 1946 bestämmelser tillkommit om avgångsstat för befattningshavare vid polis- och äklagarväsendet. _ Vad landsbygdens polisväsen beträffar, gäller, att de tidigare för exekutionsbiträdesverksamheten grundläggande författningarna delvis blivit ersatta av nya författningar. Föreskrifter äro sålunda numera meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 med vissa be- stämmelser ang. exekutionsbiträden och i uppbördsförordningen den 31 december 1945.
...a-__.
I fråga om å k l a 9 a r v ä 3 e n d e t ha mera genomgripande ändringar ägt rum än beträffande polisväsendet. De viktigaste av dessa ändringar ha skett i samband med eller föranletts av den nya rättegångsordningens ge- nomförande den 1 januari 1948. Härvid är först att uppmärksamma, att led— ningen av åklagarväsendet utbrutits från justitiekanslersämbetet och anför- trotts åt en särskild myndighet, riksåklagarämbetet, med riksåklagaren som chef. Enligt rättegångsbalken gäller rörande den allmänna åklagarorgani- sationen i huvudsak följande. Allmänna åklagare äro riksåklagaren, stats- * åklagare samt distriktsåklagare. Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare. Riksåklagaren är under Konungen högste åklagare och har i den- na egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. Under riksåklagaren ha statsåklagarna, envar inom sitt verksamhetsområde, an- svaret för och ledningen av åklagarväsendet. Statsåklagare eller distrikts— åklagare är allmän åklagare vid underrätt och hovrätt; vid hovrätt dock med undantag för sådana mål angående ämbetshrott, som skola upptagas ome- delbart av hovrätt, i vilka mål riksåklagaren är allmän åklagare. Vid högsta domstolen är riksåklagaren allmän åklagare. Närmare bestämmelser om åklagarorganisationens utformning och de särskilda befattningshavarnas uppgifter äro meddelade i instruktioner, som utfärdats av Kungl. Maj:t.
Statsåklagarorganisationen utgöres av landsfogdar och förste stadsfiska- ler. Förste stadsfiskaler finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Genom en kungörelse den 30 december 1947 ha i instruktionerna den 24 april 1936 för landsfogdarna införts de ändringar, som föranletts av rätte- gångsreformens genomförande och riksåklagarämbetets inrättande. Änd— ringarna äro i huvudsak av formell karaktär. Anmärkas bör, att allt fort- , farande en fördelning av åklagaruppgifterna är verkställd mellan landsfog- de och distriktsåklagare på det sätt, att landsfogde är pliktig att åtala vissa, i landsfogdeinstruktionen angivna brott, medan distriktsåklagare har att föra talan i vad angår övriga brott. Såsom förut äger landsfogde att under vissa förutsättningar förordna underställd åklagare att föra talan i sådant brott, som eljest skulle ankomma på landsfogden att åtala. Till biträde åt landsfogdarna finnas numera dels biträdande landsfogdar och dels landsfog- deassistenter. Biträdande landsfogdebefattningar äro inrättade sedan den 1 juli 1946 i Malmöhus och Västernorrlands län samt sedan den 1 juli 1948 i Stockholms, Värmlands och Gävleborgs län. Landsfogdeassistentbefatt— , ningar med fast placering finnas för närvarande i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Härjämte finnes ett antal ambulerande landsfogdeassistenter. För biträdande landsfogde gäller i tillämpliga delar instruktionen för landsfogdarna tillika med av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser angående arbetsfördelningen mellan lands- fogde och biträdande landsfogde. För landsfogdeassistenterna gäller en sär- skild kungörelse, varav framgår, att landsfogdeassistent, som fullgjort viss praktisk och teoretisk tjänstgöring inom polis- och åklagarväsendet, kan förordnas att på eget ansvar fullgöra på landsfogde ankommande arbets- ' uppgifter. l
För åklagarmyndigheten i Stockholm gäller en instruktion av den 5 de- cember 1947. Organisationen består av förste stadsfiskalen samt stadsfiska- ler, biträdande stadsfiskaler och stadsfiskalsassistenter. Förste stadsfiskalen är chef för de övriga befattningshavarna. Åklagaruppgifterna äro icke för- delade mellan statsåklagarmål och distriktsåklagarmål. Beträffande förste stadsfiskalen stadgas i detta hänseende allenast, att det ankommer på ho- nom att, i den mån han ej är förhindrad av andra tjänstegöromål, handlägga mål, i Vilka åklagaruppgifterna på grund av utredningens vidlyftighet eller av annan anledning äro att anse som särskilt krävande. Organisationen är i öv- rigt indelad i underavdelningar, benämnda åklagarkammare. Stadsfiskal är chef för åklagarkammare och de biträdande stadsfiskalerna och stadsfiskals- assistenterna äro fördelade på åklagarkamrarna.
Bestämmelser rörande åklagarmyndigheten i Malmö äro meddelade i en instruktion den 30 juni 1948. Organisationen består av förste stadsfiskalen samt stadsfiskaler och extra stadsfiskaler. Förste stadsfiskalen utövar i förhållande till honom underställda stadsfiskaler och extra stadsfiskaler i stort sett samma funktioner, som dem landsfogde i egenskap av stats- åklagare utövar i förhållande till de honom i länet underställda åklagarna. Beträffande den egentliga åklagarverksamheten gäller mellan förste stads- fiskalen och de honom underställda åklagarna samma fördelning av målen som mellan landsfogde och honom underställda distriktsåklagare. Åklagar- organisationen i Göteborg håller för närvarande på att utformas och någon särinstruktion för densamma har ännu icke fastställts. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 mars 1949 skola emellertid för förste stadsfiskalsbefattning— en tills vidare gälla vad som stadgas i instruktionen för åklagarmyndighe- ten i Malmö. —— Både Göteborg och Malmö äro undantagna från området för landsfogdes åklagarverksamhet.
I övriga städer, som icke ingå i landsfiskalsdistriktsorganisationen, utgö- res åklagarorganisationen av stadsfiskalsbefattningar. 1 en del städer ha bi- trädande stadsfiskalsbefattningar inrättats. I Stockholm, Göteborg och Mal- mö är åklagarorganisationen helt fristående i förhållande till polisorganisa- tionen. Detsamma är förhållandet i Hälsingborg, Örebro, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. I övriga städer föreligger däremot samorga- nisation mellan åklagarväsendet och polisväsendet.1 Vanligen är denna an- ordnad på det sätt, att åklagar- och polischefsbefattningarna äro förenade hos samma befattningshavare. Såsom exempel på en annan form för dylik samorganisation må nämnas Norrköping, där kriminalpolisintendenten till- lika är biträdande stadsfiskal.
Slutligen må anmärkas, att beträffande distriktsåklagares åligganden be- stämmelser meddelats i instruktionerna för stadsfiskalerna och landsfiska- lerna. Nya instruktioner för dessa befattningshavare, dagtecknade den 30 de- cember 1947, ha utfärdats i samband med rättegångsreformens ikraftträdan- de. Enligt dessa gäller emellertid i stort sett den framställning i ämnet, som lämnats i 1939 års polisutrednings betänkande, Del 1, s. 121.
1 Jämför anm. å sid. 14.
2. Kostnaderna för organisationen.
Beträffande kostnaderna för organisationen under åren 1946—1948 har utredningen upprättat en sammanställning (Bil. E). Såsom även framgår av huvudrubriken, ha i sammanställningen beträffande åklagarväsendet endast ' upptagits kostnaderna i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisa- tionen. Kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna ha sålunda lämnats utanför beräkningarna. Härav följer även, att den del av polisväsendets kostnader, som ingår i kostnaderna för nyssnämnda or- ganisationer, icke medräknats; med hänsyn till sammanblandningen av polis- och åklagaruppgifter inom organisationerna skulle det ställa sig prak- tiskt omöjligt att på ett rättvisande sätt fördela kostnaderna på de båda verksamhetsgrenarna. Beträffande landsfiskalsorganisationen skulle därvid hänsyn även behöva tagas till den exekutiva verksamheten. I samman- ? hanget må nämnas, att kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorga—
nisationerna för budgetåret 1948/49 enligt budgetredovisningen uppgingo till 829 666 kronor, respektive 14 022 593 kronor eller till sammanlagt 14 852 259 kronor.
De i bilagan under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden upptag— na kostnaderna ha på utredningens uppdrag beräknats av personal i statis- tiska centralbyrån. Beräkningarna ha gjorts på grundval av det material, som av kommunerna lämnats till centralbyrån för den officiella statisti- ken. De under rubriken statspolisen upptagna kommunala utgifterna ha er-
, hållits från statspolisintendentens expedition, medan de under samma rubrik upptagna omedelbart statliga utgifterna grunda sig på eller direkt hämtats ur budgetredovisningen för i bilagan anmärkta budgetår. De under rubriken statliga utgifter enligt särskilda anslag upptagna kostnaderna ha samtliga hämtats ur budgetredovisningen för i bilagan anmärkta budgetår.
Beträffande de på grundval av de officiella statistikuppgifterna beräknade kostnaderna i städer, köpingar och på landsbygden bör nämnas, att dessa kostnader icke exakt motsvara de verkliga kostnaderna. Sålunda underlåta kommunerna t. ex. ibland att i statistikuppgifterna upptaga lokalkostnad i det fall, att för polis- eller åklagarväsendet tillhandahållits lokaler i kommu- nen tillhörig fastighet. Det kan därför, särskilt för en del mindre kommuner, förekomma, att lokalkostnad av denna anledning oriktigt icke upptagits. Oaktat även vissa andra felkällor torde förekomma i materialet synas dessa dock icke vara av den storleksordning, att de i nämnvärd grad övat inverkan på beräkningarna.
Om sålunda de angivna delsummorna för städer, köpingar och landsbygd i stort sett kunna godtagas, måste dock beträffande fördelningen under de olika rubrikerna å avlönings- och pensioneringskostnader, lokalkostnader och övriga kostnader anmärkas, att denna fördelning på grund av materialets be-
skaffenhet är behäftad med vissa brister. Förmåner såsom t. ex. särskilda
uniformsbidrag och ——- för landsbygdens personal —— resebidrag torde sålun— da i flertalet fall vara förda under avlönings- och pensioneringskostnadcr. I andra fall åter torde dessa utgifter återfinnas bland de under övriga kost- nader upptagna posterna. Beträffande vidare landsbygdens personal torde de för denna personalkategori så vanliga lokalbidragen antingen ha förts under avlönings- och pensioneringskostnader eller också under lokalkostnader.
Med ovan angivna reservationer för de i sammanställningen återgivna upp— gifterna kunna kostnaderna för polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisationen, beräknas i runt tal ha utgjort 70 miljoner kronor för år 1946, 80 miljoner kronor för år 1947 och. 95 miljoner kronor för år 1948.
Såsom av bilagan framgår, omfattar densamma även pensioneringskost- nader. Det må nämnas, att dessa kostnader för den kommunalanställda per- sonalen under år 1948 enligt uppgifterna till den officiella statistiken upp- gingo för städerna till 9 176 472 kronor och för köpingarna till 305 663 kronor. För landsbygden har särskild uppgift i detta hänseende på grund av mate— rialets beskaffenhet icke kunnat redovisas.
Enligt det till den officiella statistiken hörande materialet uppgingo in- komsterna av polis- och åklagarväsendet under år 1948 för städer och kö- pingar till 701 240 kronor, respektive 20 342 kronor. Vid dessa beräkningar ha såsom inkomster icke medräknats statsbidrag. Icke heller ha pensionsav- gifter av befattningshavare eller uppburna hyror och arrenden medräknats. —— För landsbygden har på grund av materialets beskaffenhet uppgift i nu förevarande hänseende icke anskaffats ; inkomsterna torde dock på lands- bygden ha varit obetydliga.
Med utgångspunkt från de i Bil. E lämnade uppgifterna kommer härefter att behandlas frågan i vilken utsträckning kostnaderna slutligt burits av statsverket eller kommunerna. Till en början kan konstateras, att de under rubrikerna statspolisen och statliga utgifter enligt särskilda anslag upp- tagna kostnaderna helt och hållet slutligt burits av statsverket. De under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden upptagna kostnaderna ha där- emot slutligt burits av kommunerna endast i den mån dessa kostnader över- stigit till kommunerna utgående statsbidrag eller annan gottgörelse av stats- medel. För budgetåret 1948/49 har enligt budgetredovisningen statsbidrag till kommunerna utgått med följande belopp:
Till reservpolisorganisationen m. m. . ................ 446 506 kronor » den lokala polisorganisationen å landsbygden m. m.. . 5 099 725 kronor
Med beaktande av sålunda utbetalda statsbidrag kan sammanställningen i bilagan ur synpunkten av vem, som slutligt burit kostnaderna för år 1948, lämpligen återgivas på sätt framgår av nedan intagna tablå. Det anmärkes, att vissa kostnader avse kalenderåret 1948, medan andra avse budgetåret 1948/49. Denna omständighet torde emellertid icke vara av större betydelse för kostnadsfördelningens bedömande.
Det slutliga bestridandet av 1948 års kostnader
Kommunerna Statsverket
Städer ................................................ 63 610 779 446 506 Köpingar .............................................. 2 735 531 — Landsbygdcn .......................................... 11 621 970 5 099 725 Statspoliscn ............................................ — 5 204 499 Statliga utgifter enl. särskilda anslag .................... — 6 028 009 Summa kronor 77 968 280 16 778 739
Utöver nu angivna statsbidrag har även utgått gottgörelse till vissa polis- distrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. in. Till denna gottgörelse, som för budgetåret 1948/49 enligt bud— getredovisningen uppgick till 270 789 kronor, har i ovanstående tablå hän- syn icke kunnat tagas av det skälet, att gottgörelsen fördelats å säväl städer som landsbygd med belopp, som icke äro för utredningen kända och icke heller med erforderlig noggrannhet kunnat beräknas. Kommunernas del i det slutliga bestridandet av kostnaderna bör dock minskas med gottgörel- sen, i samband varmed statsverkets del bör ökas med motsvarande belopp. Med hänsyn även tagen till kostnaderna för landsfogde- och landsfiskals- organisationerna skulle statsverkets och kommunernas slutliga bestridande av kostnaderna för polis- och åklagarväsendet i riket för år 1948 ha upp- gått till, för kommunerna (77 968 280 _ 270 789 =) 77 697 491 kronor och för statsuerket (16 778 739 + 270 789 + 829 666 + 14 022 593 =) 31 901 787 kronor.
Kap. 3. Kortfattad redogörelse för de av 1939 års polis- utredning anmärkta bristerna i organisationen ävensom för nämnda utrednings förslag.
1. Bristerna i organisationen.
Bristerna i organisationen ha ingående behandlats av 1939 års polisut- redning i kap. VI, Del I av betänkandet. De av sagda utredning befunna bristerna kunna lämpligen hänföras under fem huvudrubriker, nämligen brister i avseende å
a) den lokala polisorganisationen;
h) polispersonalens mobilitet;
c) ledningen av polisverksamheten;
d) personalens rekrytering och utbildning; samt
e) befattningshavarnas anställningsförhållanden. Då frågorna om personalens rekrytering och utbildning äro föremål för behandling av en särskild kommitté, lämnas här icke någon redogörelse för den föregående utredningens framställning om bristerna i detta hänseende. I övrigt kommer redogörelsen att följa uppställningen här ovan.
I fråga om bristerna i den lokala organisationen anförde utredningen i huvudsak följande. Skyldigheten att svara för polisverksamhetens upprätt- hållande åvilade i princip de särskilda polisdistrikten, vart och ett inom sitt område. Inom varje polisdistrikt uppbyggdes organisationen för sig. Polisdistriktet vore med andra ord den organisatoriska enheten för polis- väsendet. Polisdistrikten utgjordes av dels sådana polisdistrikt, som till- kommit omedelbart på grund av polislagens stadgande, och dels sådana po- lisdistrikt, som bildats genom ett i polislagen närmare reglerat indelnings— förfarande. Den förra kategorien omfattade alla städer och flertalet köpingar och den senare kategorien övriga kommuner eller sålunda främst de egent- liga landsbygdskommunerna. Uppdelningen grundade sig på kommunernas olika ställning i avseende å skyldigheten att bära kostnaderna för polis- väsendet. Det hade icke ansetts lämpligt, att stad eller sådan köping, Vilken i likhet med stad hade att själv bekosta sitt polisväsen, sammanfördes till gemensamt polisdistrikt med kommun, till vars polisväsen statsbidrag ut- ginge. Anordningen vore förenad med åtskilliga nackdelar. Den särställning, som tillmätts städerna och köpingarna, motverkade ett ändamålsenligt upp- byggande av polisorganisationen. Städerna och köpingarna bildade tillsam-
mans med kringliggande bygd, för vilken de utgjorde huvudorter, naturliga enheter i polishänseende. Möjlighet förelåge icke att samorganisera polis- väsendet för dessa enheter liksom ej att överhuvudtaget organisatoriskt förena städernas och landsbygdens polisväsen. Polisdistriktsorganisationen vore vidare synnerligen ojämn och inrymde, vad städerna och köpingarna beträffade, i sig alla storleksklasser från och med de största städerna till och med de minsta städerna och köpingarna. Även detta vore ur organisatorisk synpunkt en framträdande olägenhet. De mindre städerna samt köpingarna måste sålunda anses vara för små att bilda för sig bestående enheter inom polisorganisationen. Vad den egentliga landsbygden beträffade, vore lands- fiskalsdistrikten i regel indelade i ett flertal polisdistrikt. Ur skilda syn- punkter framstode sålunda behovet av en mera rationell indelning såsom grundval för polisorganisationens lokala utformning än den rådande polis- distriktsindelningen utgjorde, därvid sammanförandet av städernas och landsbygdens polisväsen i gemensamma organisationsenheter trädde i för- grunden.
Härefter behandlade utredningen frågan om distriktsåklagarre—- formens betydelse och betonade, att genom denna hade den för sig bestående åklagarorganisationen inom de mindre städerna och köpingarna ställts på avveckling. Till följd av att åklagardistrikten tillika utgjorde po- lischefsdistrikt, medförde reformen även förbättringar för polisväsendets del, i första hand därigenom att större enhetlighet komme att utmärka led— ningen av polisarbetet. De organisatoriska olägenheterna av den rådande polisdistriktsindelningen komme emellertid att i allt väsentligt fortbestå oavsett polischefsdistriktens omreglering. Utgångspunkten för de kommu- nala myndigheternas behandling av organisationsspörsmålen vore sålunda det egna polisdistriktets behov. Någon gemensam planläggning av organisa— tionen för större områden förekomme icke.
Det nu sagda hänförde sig, framhöll utredningen, till polisorganisatio- nens uppbyggnad i yttre bemärkelse. Utredningen hade emellertid funnit, att även den inre organisationen vidläddes av brister. Häribland kunde främst nämnas den bristande enhetlighet, som kännetecknade organisatio- nen. Förhållandet bottnade ytterst i den omständigheten, att organisations- frågorna i det stora hela vore överlämnade till de kommunala myndighe- ternas handhavande. De befogenheter, som tillkomme länsstyrelserna såsom tillsynsmyndighet, erbjöde föga möjlighet för länsstyrelserna att inverka på en planmässig utformning av organisationen; länsstyrelsernas ingripan— de vore begränsat till fall av uppenbart åsidosättande av de kommunala skyldigheterna gentemot polisväsendet.
Beträffande speciellt kriminalpolisen påpekade utredningen, att vad landsfiskalsdistrikten anginge borde uppmärksammas, att utrednings- verksamheten till stor del ombesörjdes av landsfiskalerna med biträde inom de större distrikten av landsfiskalsassistenter. Landsfiskalsdistrikten kun- de sålunda i viss mån sägas utgöra organisationsenheter för kriminalpolis- verksamheten på landsbygden; genom distriktsåklagarreformen åväga-
bringades ävenledes en motsvarande samorganisation av de mindre städer- nas och landsbygdens kriminalpolisväsen. För det stora flertalet lands— fiskalsdistrikt, främst därvid de utpräglade landsbygdsdistrikten, syntes ej heller för den regelbundna utredningsverksamheten särskilda anstalter vara erforderliga ur personalsynpunkt. Vad åter anginge landsfiskals— distrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse framträdde däremot he- hov av kvalificerad polispersonal till biträde i utredningsarbetet. I detta hän- seende företedde organisationen betänkliga brister; behovet hade tillgodo- setts i mycket ringa utsträckning. Inom landsfiskalsdistrikt, som utgjordes av ett flertal polisdistrikt, stode sålunda i regel endast ordningspolisperso- nal tillhörande konstapelsgraden till förfogande. Befattningshavare med högre kompetens förekomme med få undantag allenast i vissa städer och köpingar. Ett värdefullt biträde i kriminalpolisverksamheten på landsbyg— den lämnades av statspolisen. Inom vissa delar av riket vore emellertid kri- minalstatspolisen alltför starkt centraliserad, varför densamma bruste i lättillgänglighet. Kriminalstatspolisen vore därjämte för fåtalig för att kun- na fylla behovet av personal för utredningsverksamheten inom landsfiskals— distrikten.
I avseende å bristerna i polispersonalens mobilitet framhöll utredningen, att en framträdande brist i den nuvarande polisorganisationen vore, att den icke lämnade tillräcklig möjlighet att praktiskt utnyttja polispersonalen. T ill följd av den kommunala organisationen av polisväsendet vore poliskå- rerna i avseende å tjänstgöring alltför strängt bundna vid de olika polis- distrikten. För landsbygdspolisen förelåge visserligen skyldighet att vid uppkommande tillfälliga behov tjänstgöra utom polisdistriktet; denna an- ordning hade kunnat genomföras med hänsyn till att staten bidroge till personalens avlöning. Befattningshavare tillhörande stads— eller köpings- polisen kunde däremot utnyttjas utom vederbörande stad eller köping alle- nast för det fall, att Kungl. Maj:t på grund av utomordentliga förhållanden därom förordnade. Detta innebure, att städernas och köpingarnas poliskå- rer till sin allmänna natur vore immobila i den bemärkelsen, att de icke stode till förfogande för polisverksamhet utanför vederbörande stads eller köpings område. Härigenom ökades olägenheterna av att städerna och kö- pingarna i organisatoriskt hänseende vore avgränsande från sina närmaste omgivningar. Reservpolisstädernas poliskårer stode däremot i viss omfatt- ning till disposition för polisverksamhet utom vederbörande städer, näm- ligen såvitt anginge ett tillfälligt lämnande av polisförstärkning till ord- ningens upprätthållande. Den skyldighet, som i. detta hänseende åvilade reservpolisstäderna, vore dock begränsad på det sätt, att allenast ett be- stämt antal polismän behövde ställas till förfogande.
I detta sammanhang upptog utredningen s t a t s p 0 l i s e n s v e r k 5 a m- het till behandling och yttrade bland annat. Tillhandahållandet av polis- förstärkning skedde numera i första hand genom statspolisens försorg. Statspolisen vore till sin natur rörlig. Den vore utrustad med motorfordon och kunde till följd härav snabbt förflytta sig. Detta ökade densammas
lämplighet för uppgiften. Genom statspolisen hade även —— i förening med reservpolisen —— blivit sörjt för att polispersonal i regel kunde ställas till förfogande, därest ordningsstörande händelser inträffade, vilka påkallade förstärkning av den lokala polisen, eller sådan förstärkning eljest visade sig erforderlig till ordningens tryggande. Härtill komme, att den personal, som på detta sätt kunde erhållas, vore tränad och förfaren i ordningstjänst. Olägenheterna av den allmänna polisens immobilitet vore likväl även efter : statspolisens inrättande betydande. Spörsmålet om varifrån polisförstärk— * ning i ett givet fall skulle tagas kunde icke i. första hand bedömas ur syn- punkten, från vilken poliskår förstärkningen snabbast och lämpligast kun- de erhållas.
Vad härefter gällde bristerna i Iedningen av polisverksamheten anförde utredningen. Ett spörsmål av stor betydelse vore frågan om ledningen av po- lisverksamheten. I detta hänseende framträdde behovet av en sammanhållan- de ledning, som vore överställd de lokala polischeferna. Enligt landshöv- dinginstruktionen tillkomme denna uppgift 1 ä n s s t y r e l s e r n a, var och , en inom sitt län. Länsstyrelsernas verksamhetsfält omspände emellertid
ett stort antal områden inom den civila förvaltningen. På grund av den mängd viktiga arbetsuppgifter, som ankomme på länsstyrelserna, vore läns- styrelsernas möjligheter att inrikta sig på en effektiv ledning av polisverk— samheten i praktiken starkt beskurna. Länsstyrelsernas organisation vore ej heller den för uppgiften bäst lämpade. Uppgiften vore till sin natur en chefsuppgift. I och med de stigande krav, som ställdes på polisväsendet, framträdde alltmer behovet av fackutbildning hos polisledningen; sådan utbildning funnes icke företrädd inom den egentliga länsstyrelseorganisa- tionen. Genom landsfogdereformen hade man avsett att stärka ledningen av länets polisväsen. Landsfogdarna hade givits ställning av länspolische- fcr. I denna egenskap tillkomme det dem att närmast under länsstyrelserna ha ansvaret för och ledningen av polisväsendet. Vad härmed förstodes, vore dock ej fullt klart. I avseende å polisledningens organisation inom länen kunde sammanfattningsvis anmärkas, att densamma i vissa hänseenden saknade den fasthet och enhetlighet, som vore önskvärd. Den polisledande verksamheten utövades även med olika effektivitet inom olika län. —— Bris- terna i ledningen av polisväsendet visade sig även i avseende å rik s 1 c d- ningen. Särskilt i rådande tidsläge hade dessa brister varit framträ- , dande. Frånvaron av en allmän planläggning av polisverksamheten hade gjort sig starkt gällande. Bristerna komme jämväl till synes, i vad anginge den mera regelbundna polisverksamheten. Någon ledning av denna verk— samhet för riket i dess helhet kunde sålunda i egentlig bemärkelse knap- past sägas förekomma. Främst för den polisverksamhet, som sträckte sig utöver de enskilda länen, vore detta en olägenhet; denna verksamhet kräv- de för sitt rätta bedrivande en central ledning. En annan brist vore, att ; någon myndighet icke funnes, som för polisväsendet i allmänhet samlade och sammanställde erfarenheter, ägnade att vara till båtnad för polisverk- samheten. Även i fråga om den allmänna tillsynen över polisväsendet fram-
trädde bristerna hos ledningen. Någon för hela landet central inspektions- verksamhet eller annan verksamhet till utrönande av polisväsendets till- stånd på olika orter ägde sålunda icke rum. Det kunde därför sägas, att po- lisorganisationen i verkligheten saknade en aktiv högsta ledning.
Rörande bristerna i befattningshavarnas anställningsförhållanden fram- höll utredningen —— under hänvisning till vissa tablåer och sammanställ— ningar -— såsom en framträdande olägenhet den väsentliga olikhet i löne- ställning som förelåg. Denna olikhet förklarades icke av någon motsvarande skillnad i arbetsuppgifterna..Med lönefrågan ägde Spörsmålet om befatt- ningshavarnas rätt att utfå ersättning för resor och andra utgifter i tjäns- ten nära samband; detta spörsmål vore av särskild betydelse för f järdings- männen och övriga befattningshavare vid landsbygdens polisväsen. Jämväl i detta hänseende rådde stor olikhet för befattningshavarna inom skilda polisdistrikt. Med den kommunala anställningen följde, att den enskilde po- lismannen i regel vore för framtiden bunden vid det polisdistrikt, där han börjat sin tjänstgöring. De nackdelar, som ur berörda synpunkter vidlådde organisationen, gjorde sig icke gällande enbart för personalens del utan även för polisorganisationen i allmänhet. — Även för de högre befattningshavar- na gjorde sig olägenheter gällande till följd av att lönesättningen icke av- vägts efter enhetliga principer liksom ock på grund av de bristande möj- ligheterna att för ernående av befordran övergå från en poliskår till annan.
De av 1939 års polisutredning befunna bristerna i organisationen kom- ma att av förevarande utredning upptagas till närmare behandling i det föl— jande.
2. Förslaget till organisation.
I sitt betänkande lämnade 1939 års polisutredning en sammanfattning av sitt förslag. Det torde vara lämpligt att här i erforderliga delar intaga denna sammanfattning såsom komplettering till de upplysningar om för- slaget, som meddelats i de förut återgivna direktiven. Mera ingående redo- görelse för förslaget kommer att i senare sammanhang lämnas på sådana punkter, där ett närmare inträngande i förslaget visar sig vara av intresse. Därvid kommer redogörelse i nöd'ig utsträckning även att lämnas för ytt- randena över förslaget.
I sammanfattningen anförde 1939 års polisutredning följande: För att rätt kunna fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter vore polis- väsendet i behov av en genomgripande omorganisation. Denna omorganisa— tion kunde icke lämpligen företagas med ett bibehållande av den kommu- nala organisationsformen. På grund härav föresloge utredningen, att polis— väsendet i riket förstatligades. Jämväl åklagarväsendet i rikets städer bor— de i samband därmed övertagas av staten.
Vid ett förstatligande av polisväsendet borde emellertid tillses, att de vär- den, som vore förenade med den nuvarande organisationen, icke äventy'ra- ,.
des. Det inflytande från lekmannahåll, som till följd av komm'unernas handhavande av polisväsendets angelägenheter gjorde sig gällande inom organisationen, utgjorde en borgen för att organisationen omfattades av kommunernas och allmänhetens förtroende. Detta vore av så mycket stör- re betydelse, som polisverksamheten på ett omedelbart sätt berörde kom- munerna och de enskilda. En statlig polisorganisation finge icke så anord- nas, att risk förelåge, att polisen isolerades från sin omgivning och komme att bilda en stat i staten. Med hänsyn till att tryggandet av ordning och säkerhet utgjorde ett grundvillkor för det samhälleliga livets fortgång och utveckling vore det vidare uppenbart, att kommunerna hade stora intres- sen att bevaka i avseende å polisväsendet jämväl efter detsammas förstat- ligande. På grund av dessa förhållanden hade utredningen funnit det an— geläget att väl sörja för att det kommunala inflytandet finge göra sig gäl- * lande inom organisationen samt att utrymme jämväl bereddes för ett starkt lekmannainflytande från annat håll än det utpräglat kommunala.
Ur åtskilliga synpunkter hade utredningen ansett avgörande skäl tala för att polisväsendets organisation uppbyggdes enligt grunderna för de statliga verkens organisation. Ledningen av polisväsendet skulle närmast under Kungl. Maj:t handhavas av en polisstyrelse. Polisverket skulle före- stås av en chef med generaldirektör-s ställning, benämnd rikspolischef. Till styrelsen skulle vara knuten en byråorganisation, bestående av en polis- byrå, en personalbyrå samt en ekonomi- och kanslibyrå. Chefskapet över polisbyrån skulle utövas av en polisdirektör. Denne skulle vara ställföre- trädare för rikspolischefen och i övrigt omhänderhava vissa uppgifter vid sidan av byråchefskapet. Den omedelbara kontakten med polisarbetet skulle sålunda från styrelsens sida företrädesvis upprätthållas genom polisdirek- tören. De båda övriga byråerna skulle förestås av byråchefer.
Åt styrelsen skulle för handläggning av ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt givas kollegial organisationsform. Rikspolischc- fen, polisdirektören och de båda byråcheferna skulle vara ledamöter i sty- relsen. I styrelsen skulle vidare ingå fem särskilda, av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, bland vilka skulle återfinnas representanter för lekmanna- intresset och det kommunala intresset. Rikspolischefen skulle vara ordfö- rande i styrelsen. Ärenden, vilka icke skulle behandlas av styrelsen i ple- num, skulle avgöras av rikspolischefen eller, så vitt anginge vissa ärenden, , av polisdirektören eller byråchef.
För polisväsendets ledning närmast under polisstyrelsen hade riket in- delats i polismästardistrikt. Polismästardistrikten skulle tillika vara över— åklagardistrikt. Polismästardistrikten utgjorde till antalet 31. De skulle benämnas efter den stad, där distriktsledningen hade sitt säte (polismästar- staden). Beträffande femton län, eller Södermanlands, Jönköpings, Krono- bergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norr-
&
, bottens län, sammanfölle polismästardistriktsindelningen med länsindel-
ningen. I övrigt hade utredningen vid indelningens verkställande funnit
vissa avvikelser böra göras från länsindelningen. Ledningen av polisverk— samheten skulle inom varje polismästardistrikt handhavas av en polismäs— tare. I samtliga polismästardistrikt med undantag av Stockholms, Göte- borgs, Malmö, Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro polismästardistrikt, skulle polismästaren tillika vara överåklagare. I de nämnda polismästar- distrikten skulle polisväsendet och överåklagarväsendet organiseras vart för sig. Polismästarbefattningen i dessa distrikt skulle förenas med den 10— kala polischefsbefattningen i vederbörande polismästarstad. På motsvaran— de sätt skulle överåklagarbefattningen samorganiseras med distriktsåkla- garväsendet i polismästarstaden. I Stockholm, Göteborg och Malmö skulle finnas förste stadsfiskaler, vilka tillika skulle vara överåklagare inom po- lismästardistrikten. I Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro polismästar— distrikt skulle överåklagarbefattningen innehavas av stadsfiskalen i veder- börande polismästarstad. I de tre minsta polismästardistrikten, nämligen Västerviks, Visby och Sundsvalls polismästardistrikt, skulle polismästaren- överåklagaren även vara lokal polischef och distriktsåklagare i polismäs— tarstaden.
De lokala organisationsenheterna skulle utgöras av åklagardistrikten, d. v. s. av landsfiskalsdistrikten samt de städer, som skulle bilda egna åkla- gardistrikt. Såsom organisationsenheter för polisväsendet skulle äklagardi- strikten benämnas polisdistrikt. Polischefskapet skulle inom landsfiskals— distrikten utövas av landsfiskal och i stad av stadsfiskal: i vissa städer skulle dock såsom nyss angivits polismästaren tillika vara polischef.
Inflytande från lekmannahåll och från kommunernas sida skulle komma till uttryck inom såväl polismästardistriktsorganisationen som den lokala organisationen. Inom polismästardistrikten skulle för ändamålet finnas en institution" med polisfullmäktige. För varje polismästardistrikt skulle finnas två polisfullmäktige. Dessa skulle utses av landstingen och av de städer, som icke deltoge i landsting. Vid tillsättningen skulle iakttagas, att såväl städerna som landsbygdskommunerna bleve representerade i polisfullmäk- tige. Polismästaren skulle leda polisfullmäktiges förhandlingar. Det mera omedelbart lokala inflytandet skulle utövas i form av polisnämnder. Polis- nämnd skulle finnas inom varje polisdistrikt. Polischefen skulle vara ordfö- rande i nämnden, vilken i övrigt skulle bestå av fyra kommunvalda leda- möter. I polisdistrikt, som bestode av allenast en kommun eller del av kom— mun, skulle dessa ledamöter utses av kommunernas beslutande organ, me- dan i sådana polisdistrikt (landsfiskalsdistrikt), som utgjordes av mer än en kommun, ledamöterna skulle utses av en valkorporation, bestående av ombud för kommunerna. Polisfullmäktige och polisnämnder skulle till sin allmänna karaktär vara rådgivande organ. Deras mening skulle inhämtas i alla frågor av mera allmän betydelse inom verksamhetsområdet. De skulle yttra sig över det förslag till utgiftsstat för organisationen, som det skulle åligga polismästaren respektive polischefen att upprätta. Vidare skulle de avgiva yttrande i tillsättningsärenden rörande polispersonalen. Polisfull— mäktiges och polisnämndernas verksamhet skulle emellertid icke vara be-
gränsad till att avgiva yttrande i nu nämnda frågor, utan institutionerna skulle även vara utrustade med initiativrätt. De skulle sålunda äga en all- män rätt att göra framställningar i frågor, som kunde vara av betydelse ur polissynpunkt för verksamhetsområdet.
För att bereda tillfälle för polispersonalen att framföra sina synpunkter i frågor, som anginge tillsättning, utbildning och befordran, skulle till organi- sationen knytas en institution, benämnd personalfullmäktige. Personalfull- mäktige skulle vara anslutna till polismästardistriktsorganisationen. Inom varje polismästardistrikt skulle av polispersonalen utses två fullmäktige, den ene av och bland personalen i städerna och den andre av och bland persona- len på landsbygden. Personalfullmäktige skulle höras dels i tillsättningsfrå- gor, som anginge ordinarie polismansbefattningar till och med kommissaries grad inom polismästardistriktet, och dels över ansökningar från befattnings- havare vid polismästardistriktets polisväsen om inträde i överkonstapels— klassen eller kommissarieklassen vid statens polisskola.
Vid poliskårerna i städerna hade personalorganisationen anordnats i stort a sett efter samma grunder som för närvarande vore gällande. För landsbyg-
dens polisväsen föresloges däremot mera omfattande ändringar. Det extra fjärdingsmanssystemet skulle sålunda ställas på avskrivning. Organisatio- nen skulle uppbyggas på grundval av ordinarie befattningshavare (fjär— dingsmän), vilka skulle handhava såväl exekutionsbiträdesverksamhet som egentlig polisverksamhet. Inom samhällen och andra orter med tätbebyg— gelse skulle anställas personal, avsedd för enbart egentlig polisverksamhet. Främst för tillgodoseende av behovet av kvalificerad polispersonal för utred— ningsverksamhet hade inom åtskilliga landsfiskalsdistrikt inrättats befatt- ningar, motsvarande kriminalkonstapelsbefattningarna i städerna. Befatt- ningshavarna, vilka tillika vore avsedda för ordningspolistjänst, skulle be- nämnas polisuppsyningsmän. Samma kompetensvillkor skulle i princip gälla ' för befattningshavare tillhörande samma grad vid såväl städernas som landsbygdens polisväsen. De högre befattningshavarna vid polis- och åkla- garväsendet skulle tillsättas av Kungl. Maj:t. I övrigt skulle polisstyrelsen vara tillsättningsmyndighet för alla ordinarie befattningshavare ; dock med undantag för viss å särskild stat under justitiekanslersämbetet uppförd per- sonal. Rikspolischefen, polisdirektören, polismästare, som icke tillika vore åklagare, samt vissa polisintendenter skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid. Övriga ordinarie befattningshavare skulle tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial.
I avseende å länsstyrelsernas ställning till organisationen skulle gälla, att länsstyrelserna skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet inom vederbörande län med rätt för länsstyrelserna att påtala befunna brister och föreslå åtgärder till förbättring. Länsstyrelserna skulle även äga att på ett mera omedelbart sätt deltaga i själva polisarbetet. För detta ändamål skulle länsstyrelserna tillerkännas direktivrätt i förhållande till organisationen, innebärande att länsstyrelserna skulle äga meddela föreskrift om att en viss polisåtgärd skulle vidtagas. Direktivrätten skulle i avseende å uppgiftens l l
beskaffenhet icke vara på annat sätt begränsad, än att den skulle avse åtgärd för ordningens och säkerhetens upprätthållande. I övrigt skulle polismästa- ren i kritiska situationer söka samråd med vederbörande länsstyrelse röran- de de åtgärder, som borde vidtagas. Länsstyrelserna skulle bibehållas vid rätten att meddela vitesbestämmelser för upprätthållande av allmän ord- ning och säkerhet. I länsstyrelsernas ställning såsom administrativa myn- digheter komme ändring icke att föranledas av förslaget. Vidare kuunde näm- nas, att landsfiskalsorganisationen icke skulle inordnas i polisorganisatio- nen i annan bemärkelse, än att landsfiskalerna i sin verksamhet såsom polischefer skulle lyda under myndigheterna inom denna organisation. Landsfiskalerna skulle sålunda fortfarande vara befattningshavare vid landsstaten.
De ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunerna skulle reg- leras enligt följande grunder.
1) Kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lo- kaler åt organisationen samt svara för lokalernas uppvärmning och belys- ning.
2) Kommunerna skulle utan vederlag till staten överlämna inventarier och utrustning, som anskaffats för polis- och åklagarväsendets behov. An- läggningar och inrättningar, vilka vore att anse såsom fast egendom eller som anskaffats för polisväsendets och annan förvaltningsgrens gemensam- ma behov, skulle upplåtas till begagnande med samma rätt som varit gäl- lande för den kommunala organisationen.
3) Kommunerna skulle under en övergångstid utgiva kontanta bidrag till staten. Under en tid av tio år efter förstatligandet skulle bidragen utgå med belopp, så bestämda att de ungefärligen motsvarade kommunernas utgifter för polis- och åklagarväsendet vid tidpunkten för förstatligandet. Vid hi— dragsbeloppens bestämmande skulle hänsyn dock icke tagas till kostnader för hållande av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kost- nader för anskaffning och underhåll av inventarier och utrustning samt pensioneringskostnader. Efter de tio årens utgång skulle bidragsplikten suc- cessivt avskrivas under en period av tjugo år med l/m årligen; under det sista året av perioden skulle bidraget dock utgå med samma belopp som un- der det näst sista året.
Kap. 4. Allmänna riktlinjer för utredningsarbetet.
1948 års polisutredning har vid planläggning av sitt arbete ansett, att det- samma lämpligen kunde bedrivas efter i huvudsak två linjer. Enligt den ena linjen skulle utredningen redan från början verkställa en jämförelse mellan de fördelar och nackdelar, som äro förenade med å ena sidan en kommunal och å andra sidan en statlig polisorganisation, samt med utgångspunkt från denna jämförelse taga ståndpunkt till frågan, huruvida polisväsendet borde : bibehållas kommunalt organiserat eller förstatligas. Med detta tillvägagångs-
sätt skulle utredningen, sedan sådan ståndpunkt tagits, kunna odelat ägna sig åt utarbetandet av organisationsförslag för det sålunda valda alternativet. Risk skulle emellertid enligt utredningens mening föreligga, att ett stånd- punktstagande i denna ordning skulle kunna komma att grundas huvudsakli- gen på allmänna och principiella synpunkter, medan praktiska och ekonomis- ka lämplighetssynpunkter av betydelse för bedömande av möjligheterna att genomföra en önskvärd omorganisation icke bleve i tillräcklig omfattning be- aktade. På grund härav har utredningen i fråga om sitt arbetsprogram letts , in på den andra linjen, vilken innebär, att utredningen först upprättar för-
slag till såväl en kommunal som en statlig polisorganisation och därefter behandlar frågan om vilken organisationsform som bör förordas. 1 de båda följande kapitlen framlägger utredningen därför två alternativa organisa— tionsförslag, det ena kommunalt och det andra statligt. I ett slutkapitel kom- mer utredningen sedermera att taga ställning till vilketdera förslaget utred- ningen för sin del vill förorda.
Innan utredningen utformar de båda alternativen, är det emellertid vissa frågor, som tarva behandling. Sålunda framträder Spörsmålet, huruvida polisorganisationen bör i sin helhet vara i princip antingen kommunal eller , statlig, eller om densamma till viss del skulle kunna förstatligas men i öv-
rigt bibehållas kommunal. 1939 års polisutredning har å s. 157—161 i Del I av betänkandet behandlat detta spörsmål. Därvid har utredningen till en början övervägt frågan om ett förstatligande av enbart kriminalpolisorganisa- tionen. Utredningen har dock avvisat tanken på en sådan åtgärd. Såsom skäl har utredningen i huvudsak anfört, att någon bestämd gräns icke kunde dragas mellan ordningspolisverksamhet och kriminalpolisverksamhet, att med anledning därav kompetenskonflikter icke skulle kunna undvikas mellan en kommunal ordningspolis och en statlig kriminalpolis, att under varje för- hållande risk skulle föreligga, att samarbetet mellan ordnings- och kriminal-
polisen komme att fortlöpa under mindre smidiga former än då ansvarig- heten för såväl ordnings- som kriminalpolisverksamheten åvilade polisdistrik- ten i samma utsträckning, att systemet sannolikt skulle medföra en ej önskvärd fullständig åtskillnad i rekryterings- och befordringshänseende mellan ordningspolisorganisationen och kriminalpolisorganisationen samt att särskilda svårigheter skulle uppkomma för systemets genomförande inom landsbygdens och de mindre städernas polisväsen, där ordningspolisen i all- mänhet hade att ombesörja jämväl kriminalpolisverksamhet.
Av de myndigheter, som yttrat sig över 1939 års polisutrednings förslag, har statens kriminaltekniska anstalt förordat ett förstatligande av enbart kriminalpolisen. I yttrandet anföres, att anstalten bibringats den övertygel- sen, att ordningspolisen med fördel skulle kunna behålla en i huvudsak kommunal karaktär. Däremot syntes kriminalpolisverksamheten bäst främ- jas genom ett förstatligande. Även om det alltid komme att förefinnes ett visst samband mellan ordnings- och kriminalpolisverksamheten, vore detta samband dock enligt anstaltens mening icke så starkt, att det skulle omöj- liggöra en differentiering av dessa båda verksamhetsgrenar. De kvalifika- tioner, som fordrades för ordningspolismän, vore helt andra än för krimi- nalpolismän. I avseende å rekrytering och utbildning skulle en avsevärd effektivisering kunna ernås genom en differentiering av polisen i ordnings- polis och kriminalpolis.
Magistraten i Västeräs framhöll, att de uppgifter, som åvilade kriminal- polisen vore, liksom beträffande åklagarväsendet, av utpräglad statlig ka— raktär och därför av praktiska och organisatoriska skäl syntes böra hand- havas av staten själv. Beträffande ordningspolisenvi städerna åter syntes det med hänsyn till de skiftande förhållandena i de olika städerna och de krav, som måste ställas på ordningspolisen där, böra ankomma på städerna själva att sörja för att denna uppgift löstes på det sätt, som för varje ort vore lämpligast. Med hänsyn härtill och till vikten av en kommunal för- ankring av ordningspolisen syntes det tveksamt, huruvida ordningspolisen borde förstatligas. — Uttalande i liknande riktning gjordes även av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, vilken ansåg det önskvärt, att kriminalpolisen och åklagarväsendet på ett eller annat sätt samordnades i organisatoriskt hänseende; dock med bibehållande av åklagarnas fullt självständiga ställ- ning.
Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e n t- r e d nin g till en början beaktat, att rättegångsreformen — främst de nya bestämmelserna om förundersökning i brottmål _— medfört behov av en när- mare anknytning mellan åklagarorganisationen och kriminalpolisorganisa- tionen än förut, ett behov, som gör sig särskilt gällande i de fall, där åkla- garväsendet är helt skilt från polisorganisationen såsom fallet är i större och åtskilliga medelstora städer. Att en viss samordning mellan åklagarorga- nisationen och kriminalpolisverksamheten är påkallad står för utredningen klart. Under de överläggningar, utredningen hållit med sina experter, har från åklagarhåll framhållits, att i städer med delad polis- och åklagarorga-
nisation ett visst antal kriminalpolismän borde ställas till åklagarväsendets omedelbara förfogande för stadigvarande användning. Möjligt är, att detta är en framkomlig väg för spörsmålets lösning. Tillräcklig erfarenhet för en lämplig lösning av samordningsproblemet torde dock ännu ej föreligga, men det torde redan nu vara klart, att problemet knappast kan lösas efter en— hetliga schematiska linjer utan hänsyn till i det enskilda fallet föreliggande lokala och andra särskilda förhållanden. Det föreliggande samordningspro- * blemet torde emellertid varken med hänsyn härtill eller i och för sig kunna = motsvara ett så långt gående steg, att det naturliga organisationssambandet mellan ordningspolisen och kriminalpolisen nu brytes. Med hänsyn härtill och på övriga av 1939 års polisutredning anförda skäl kan utredningen icke förorda ett förstatligande enbart av kriminalpolisen.
I skilda sammanhang har framförts tanken på ett förstatligande av landsbygdens polisväsen och ett bibehållande av den kommunala organisa- rtionsformen för städernas del. 1939 års polisutredning avstyrkte jämväl en sådan anordning under framhållande i huvudsak, att behovet av en sam- organisation mellan städernas och landsbygdens polisväsen gjorde sig starkt gällande, att särskilda organisationssvårigheter skulle uppkomma vid stads- bildning liksom ock vid inkorporering till stad av landsbygdskommun eller del därav samt att städerna skulle vederfaras orättvisa, därest ett förstat- ligande begränsades till landsbygdens polisväsen.
Nyssnåmnda utredning motsatte sig även en sådan uppdelning, att från ett förstatligande skulle undantagas polisorganisationen i de största stä- derna. Såsom grund för sin uppfattning härutinnan anförde utredningen främst, att det icke kunde förbises, att ur rikssynpunkt polisorganisatio- nen i viktiga hänseenden måste grundas på poliskårerna i dessa städer, vilka kårer med hänsyn till sin storlek och homogenitet bildade naturliga och lämpliga stödjepunkter för organisationen.
Vad 1939 års polisutredning i nu ifrågavarande hänseenden anfört har lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. J ämväl f ö r e v a r a n d e u t r e d nin g har konunit till den uppfattningen, att ej heller en uppdel- ning av polisorganisationen på en statlig och en kommunal organisation i enlighet med någon av dessa linjer skulle vara lämplig.
På grund av vad sålunda anförts komma utredningens båda alternativa organisationsförslag att bygga på den grundsatsen, att polisorganisationen bör i princip vara antingen kommunal eller statlig.
Det nu sagda innebär icke, att utredningen finner hinder möta mot ett förstatligande av potisuäsendet på viss ort vid en i övrigt kommunal polis- organisation. Till denna fråga ha statsmakterna för övrigt redan tagit ställ- ning i och med att poliskåren i Boden förstatligades. Såsom i utredningens ovanintagna skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet anmärkts, föreligger från Haparanda stad framställning, att polisväsendet i Haparanda landsfiskalsdistrikt måtte förstatligas. Utredningen har icke ifunnit sig böra ingå i prövning av denna framställning i och för sig liksom ej heller överhuvudtaget av frågan om polisorganisationen på viss eller vissa
orter bör förstatligas vid en bibehållen kommunal organisationsform för polisväsendet i allmänhet. För prövning av sådan fråga tarvas ingående specialundersökningar, och utredningen har icke ansett sig böra företaga dylika undersökningar. Utredningen vill därför i förevarande spörsmål allenast såsom sin uppfattning uttala, att det synes utredningen med visst fog kunna antagas, att i vissa delar av rikets gränstrakter förhållandena kunna påkalla ett lokalt förstatligande av polisväsendet. Utredningen utgår från att vid dylika lokala förstatliganden överenskommelser träffas mellan staten och vederbörande polisdistrikt rörande de ekonomiska frågornas reglering, och det framstår för utredningen såsom naturligt, att därvid tillses, att polisdistrikten icke erhålla en i ekonomiskt hänseende gynnad ställning i förhållande till de polisdistrikt, som i första hand själva få be- kosta sitt polisväsen.
Ett annat spörsmål, som tai—var övervägande i detta sammanhang, är frågan om polisväsendets och åklagarväsendets förhållande till varandra. Av vad tidigare anförts framgår, att samorganisation föreligger i flertalet städer, som utgöra egna åklagardistrikt, på det sätt att polischefs— och di- striktsåklagarbefattningarna äro förenade. Inom landsfiskalsdistriktsorga- nisationen förefinnes motsvarande samordning inom samtliga distrikt; i ett distrikt finnes dock jämte distriktsåklagaren-polischefen en landsfiskal med enbart åklagaruppgifter. I förhållande till slatsåklagarorganisationen är polisorganisationen fristående allenast så vitt angår de tre största städerna; övriga statsåklagare (d. v. s. landsfogdarna) äro såväl åklagare som läns- polischefer.
1939 års polisutredning föreslog en uppdelning av polisväsendet och åkla- garväsendet på skilda organisationer inom de sex största städerna och de sex polismästardistrikt, som skulle bildas med dessa städer som central— orter. Utredningen uttalade, att den anlagt restriktiva synpunkter på frå- gan om den delade organisationstypens begagnande, och framhöll, att det icke kunde förbises, att vid en uppdelning kompetenskonflikter i praktiken kunde uppkomma vid tillämpningen av den nya rättegångsbalkens bestäm- melser om förundersökning i brottmål. Gränsen mellan spaningsverksam- heten, vilken verksamhet i regel skulle vara en polisuppgift, och den föl- jande brottsutredningen, som skulle ankomma på åklagaren, läte sig svår- ligen draga enligt några på förhand bestämda linjer, utan avgörandet av frågan Om vid vilken tidpunkt en av polisen inledd förundersökning skulle omhändertagas av åklagaren måste i allmänhet överlämnas till bedömande i varje fall för sig. På samma sätt kunde bestämmelserna om tillhandahål- landet av kriminalpolispersonal åt åklagaren för biträde i dennes utred— ningsverksamhet medföra förvecklingar liksom ock föreskriften, att åklaga- ren skulle övertaga undersökning redan på spaningsstadiet eller meddela anvisningar till polismyndigheten rörande undersökningens bedrivande. Det vore naturligt, att samarbetet mellan polis- och åklagarväsendet skulle un- derlättas genom en enhetlig högsta ledning för polismästardistrikten. Inom de distrikt, där de största städerna funnes, syntes en dylik organisationv
emellertid av praktiska skäl icke lämpligen kunna genomföras. Ledningen av polisverksamheten inom dessa distrikt syntes komma att utgöra ett så omfattande arbete, att polismästaren svårligen skulle medhinna att mera regelbundet vara verksam jämväl som överåklagare. Ett sammanförande av uppgifterna på gemensamma befattningshavare skulle därför bliva mera skenbar än verklig. Med hänsyn därtill hade utredningen funnit sig böra organisera överåklagarsysslan fristående från polisledningen inom de ifrå- ' gavarande sex distrikten.
I sitt yttrande över 1939 års polisutrednings betänkande har föreningen Sveriges häradshövdingar förklarat sig anse sammankopplingen polischef- åklagare av skilda orsaker vara olämplig. Det vore för rättsskipningen av sådan betydelse, att åklagarväsendet organiserades helt fristående från polis- väsendet, att ett frångående av denna princip endast borde ske i undantags- fall. I vart fall borde icke överåklagarsysslan förenas med polismästartjänst. I samma riktning uttalade sig statens kriminaltekniska anstalt. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm förklarade, att en uppdelning av polis- och åklagar- göromålen på skilda befattningshavare syntes komma att bliva oundviklig * med hänsyn till de för åklagarna ökade befogenheterna och skyldigheterna enligt nya rättegångsbalken . — I vissa andra yttranden rekommenderades utredning av frågan om uppgifternas fördelning på skilda befattningsha- vare.
Göta hovrätt och föreningen Sveriges stadsdomare funno däremot en sam- organisation lämplig. I övrigt berördes frågan närmare allenast av lands— fogden i Uppsala län, som bl. a. framhöll, att polischefs- och åklagaruppgif- terna ofta ägde sådant samband, att det utgjorde en fördel att förena upp- * gifterna i samma hand.
I likhet med 1939 års polisutredning har f ö r e v a r a n d e u t r e (1 nin g funnit övervägande skäl ur praktisk synpunkt tala för att samordningen mellan polis- och åklagarväsendet hibehålles i alla de fall, då arbetsbördans omfattning icke lägger hinder härför. Till stöd för denna uppfattning torde även kunna åberopas, att äklagarorganisationen i den nya rättegångsbalken är uppbyggd på den bestående organisationens grund. En genomgående uppdelning av åklagar- och polischefsuppgifterna på skilda befattningsha- vare skulle medföra en högst genomgripande omorganisation av polis- och åklagarväsendet. För landsfiskalsdistriktsorganisationens del har en sådan åtgärd, utredningen veterligen, icke tidigare ifrågasatts. Vad städerna be- träffar har grundfordran för att stad skall kunna bilda eget åklagardistrikt varit den, att polischefs- och åklagaruppgifterna i staden — i vissa fall med tillägg av utmätningsgöromålen _ skulle giva full sysselsättning åt minst en befattningshavare. Ett särskiljande i princip av polischefs- och åklagar- uppgifterna skulle sålunda nödvändiggöra ett upprivande av hela distrikts- åklagarorganisationen. En sådan åtgärd kan utredningen, som i ämnet sam- rått med 1947 års landsfiskalsutredning, icke för sin del förorda. Utred— ningens uppfattning är tvärtom den, att polis- och åklagaruppgifterna böra ' hållas samlade på en hand, så länge detta är möjligt. Först om arbetsupp-
gifterna visa sig så omfattande, att en gemensam organisation icke längre av denna anledning kan bibehållas, bör en uppdelning åvägabringas. Till frågan om en uppdelning av landsfogdebefattningarna återkommer utred- ningen i det följande.
Jämväl ett annat spörsmål, som har avseende å åklagarväsendet, är av den beskaffenhet, att utredningen funnit sig böra behandla det, innan utred— ningen lämnar redogörelse för de båda alternativa organisationsförslagen, nämligen åklagarväsendets förstatligande för sig. I sitt betänkande uttalade 1939 års polisutredning den uppfattningen, att åklagarväsendet i städerna borde bliva statligt, även om polisväsendet icke skulle komma att förstat— ligas. Såsom skäl anfördes främst, att åklagaruppgifterna i alldeles särskild grad måste betecknas såsom uppgifter av statlig natur och att åklagarna först genom statsanställning kunde beredas den fria och från sidoinflytelser oberoende ställning, som borde tillkomma dem i och för tjänstens behöriga omhänderhavande.
Den sålunda föreslagna åtgärden vann anslutning i flertalet av de ytt- randen över betänkandet, däri frågan berördes. I tillstyrkande riktning uttalade sig bl. a. justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skå- ne och Blekinge, statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar, för- eningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler och för- eningen Sveriges landsfiskaler samt tio av de elva länsstyrelser, som ingått på frågan.
Svea hovrätt tillstyrkte visserligen utan tvekan ett förstatligande av åkla- : garväsendet men ansåg, att det skulle vålla avsevärda organisatoriska svå- righeter att förstatliga enbart åklagarväsendet, då åklagar- och polischefs- uppgifterna i de flesta städer vore förenade hos en och samma befattnings- havare.
Overståthällarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län funnö, att ett för- statligande av åklagarväsendet oberoende av polisväsendet icke lämpligen borde ske beträffande de städer, där stadsfiskalen tillika vore polischef. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm ansåg, att ett förstatligande av åkla— garväsendet förutsatte en fullständig boskillnad mellan åklagar- och polis- väsendet, så att åklagargöromålen uppdrogcs åt enbart åklagare och polis- göromålen åt enbart polistjänstemän. Intill dess så skett, borde med ett förstatligande av åklagarväsendet anstå.
Anmärkas må i detta sammanhang, att Linnér i sitt år 1922 avgivna för- slag till omorganisation av polisväsendet i riket föreslog ett förstatligande av stadsfiskalstjänsterna likom även av polismästartjänsterna under fram- hållande bl. a. av fördelen, att polispersonalen härigenom ställdes under ledning av statstjänstemän.
U t r e d nin g e 11 delar uppfattningen, att skälen för ett förstatligande av städernas åklagarväsen äro starkare än för ett förstatligande av polis- väsendet. Utredningen inser emellertid svårigheterna att genomföra ett dy— likt begränsat förstatligande i de städer, där polis- och åklagaruppgifter äro förenade i en hand. Bland annat på denna grund har utredningens kommu-
;i
nala alternativ grundats på den förutsättningen, att såväl polisväsendet som åklagarväsendet i städerna, åtminstone tills vidare, bibehålles kommunalt. Det statliga alternativet innefattar å sin sida förslag till förstatligande av båda organsationerna.
I detta sammanhang torde även böra behandlas frågan om polisorganisa- tionens förhållande till övriga organisationer inom förvaltningen, vilka ha en med densamma ensartad eller närliggande verksamhet. Härvid märkes * främst civilförsvaret, kust- och gränsbevakningsväsendet, utlänningskon- trollen samt de militära polisorganisationerna.
Vad civilförsvaret beträffar, har detta såväl lokalt som centralt givits en självständig organisation. Samordning med polisväsendet föreligger visser— ligen på det sätt, att polischeferna i stor omfattning äro civilförsvarsche- fer och att andra befattningshavare vid polisväsendet tjänstgöra såsom tjänstegrenscliefer inom civilförsvaret. I denna sin verksamhet äro befatt- ningshavarna underställda myndighetsorganisationen vid civilförsvaret. Ut- r e (1 ni n g e n utgår från att polisväsendet och civilförsvaret även för fram- * tiden skola utgöra skilda organisationer, och denna förutsättning ligger till grund för utredningens båda alternativ. Utredningen kommer icke att ingå på frågan, vilka åtgärder som kunna visa sig erforderliga för en samordning av de båda organisationernas arbetsuppgifter. Denna fråga bör upptagas till närmare behandling, sedan Spörsmålet om polisväsendets organisation bragts till sin lösning.
I fråga om kust- och gränsbevakningsväsendet föreligger ett av kust- och gränsbevakniugsutredningen den 22 april 1948 avgivet betänkande med ut- redning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevak- ning. Betänkandet, som även berör utlänningskontrollen i vad densamma avser pass- och personkontroll vid rikets gränser, bygger i organisatoriskt hänseende i stort sett på de rådande förhållandena. Kust- och gränsbevak- ningen skall sålunda allt fortfarande omhänderhavas dels av den under tull- verket lydande kust- och gränsbevakningspersonalen och dels av polis- och passkontrollpersonal. Kust- och gränsbevakningspersonalen skall vara un- derställd en till generaltullstyrelsen knuten gemensam chef. I vissa situa- tioner, exempelvis vid starka flyktingströmmar, särskilt krävande anhop— ningar av övervakningsgöromål o. d., skall för visst gränsområde kunna av länsstyrelsen i samråd med generaltullstyrelsen förordnas särskild per— son att utöva den omedelbara och samlade ledningen av gränsövervakning- en (gränsövervakningsledare). I övrigt bygger förslaget på den grundsat- sen, att ett intimt samarbete skall upprätthållas mellan de olika organisa- tionernas ledning och personal. Särskilda anstalter förutsättas komma till stånd vid krig eller krigsfara. ——- F ö r e v ar an d e u t re du i n g har icke ansett sig böra närmare ingå på det omfattande frågekomplex, som sammanhänger med en omorganisation av kust- och gränsbevakningen samt utlänningskontrollen. Enligt utredningens mening böra statsmakterna först taga ställning till Spörsmålet, huruvida polisväsendet bör förstatligas eller icke. Sedan denna fråga avgjorts och i samband därmed även polis-
väsendets interna organisation blivit närmare utformad, böra spörsmålen om en förändrad organisation av kust- och gränsbev-akningen samt utlän- ningskontrollen upptagas till bedömande. Det synes utredningen icke osan- nolikt, att dessa spörsmål kunna bliva föremål för olika lösningar, allt- eftersom polisväsendet bibehålles vid en kommunal eller gives en statlig or- ganisation.
På motsvarande sätt böra även förhållandena till de militära polisorga- nisationerna regleras först sedan polisväsendets organisationsfråga blivit bragt till sin lösning.
En bidragande orsak till utredningens ståndpunkt rörande förhållandet mellan polisorganisationen och nu senast berörda organisationer har varit, att utredningen velat vinna, att avgörandet av det viktiga Spörsmålet om polisväsendets organisation icke skall bliva fördröjt av frågor, som ur po- lisväsendets synpunkt äro att anse såsom andrahandsproblem.
Kap. 5. Utredningens alternativ 1.
Bibehållen kommunal organisation.
Vid utarbetandet av förevarande alternativ har huvudgrundsatsen för utredningen varit att söka klarlägga, vilka åtgärder som i skilda hänseenden äro erforderliga för att inom ramen av en i princip bibehållen kommunal polisorganisation i möjligaste mån avhjälpa de mera påtagliga bristerna i den nuvarande organisationen. Såsom av det följande närmare framgår äro dessa åtgärder av sådan natur, att de komma att i icke oväsentlig grad in- gripa i den kommunala självbestämningsrätten, varjämte de komma att medföra ökade förpliktelser för kommunerna i fråga om tillhandahållande av personal för polisverksamhet utanför vederbörande polisdistrikt. Ut— redningen har därför funnit, att åtgärderna icke rättvisligen kunna genom- föras med mindre staten ikläder sig vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet. Förslaget kan sålunda sägas bygga på en ökad samverkan mellan staten och kommunerna i avseende å polisväsendet. En annan grund- sats för förslaget är, att utredningen velat utjämna skillnaden mellan kom- munerna inbördes i fråga om kostnaderna för polisverksamheten. I samband med nu anmärkta organisationsspörsmål har utredningen även uppmärk- sammat behovet av ändrade anordningar i vad angår polisverksamhetens ledning såväl inom länen som för riket i dess helhet. Organisationen i dessa hänseenden har utredningen utformat på grundval av den principen, att an- svaret för och ledningen av polisväsendet i första hand bör vara en lokal uppgift och att en central myndighets verksamhet här bör begränsas till så- dana områden, där en samlande ledning visar sig påkallad. Utredningens förslag i olika avseenden kommer härefter att redovisas under skilda ru— briker.
A. Den lokala organisationen. 1. Polisdistrikten.
I ett tidigare sammanhang ha vissa uppgifter lämnats rörande polisdistrik- ten och deras fördelning på städer, köpingar och landsbygdsdistrikt. Vid , jämförelse mellan dessa uppgifter, vilka grunda sig på förhållanden den 1 * januari 1949, och motsvarande uppgifter i 1939 års polisutrednings betän- kande, vilka uppgifter avse förhållandena den 1 januari 1944, finner man,
att avsevärda förändringar i polisdistriktindelningen inträtt under ifråga- varande femårsperiod. Betecknande för utvecklingen är, att de extra polis- distrikten nedgått med nära hälften. Denna utveckling är i och för sig gynn- sam och visar hän på en vidgad förståelse från kommunernas sida för polis- organisationens behov. Härvid torde även böra märkas, att utvecklingen ägt rum under tid, då den svävande kommunindelningsfrågan verkat hämman- de på kommunala omorganisationsåtgärder av ifrågavarande slag. I sam- band med de undersökningar, utredningen vidtagit, har även från de län, där extra distrikt ännu förekomma i större utsträckning, upplysts, att in- delningen till ordinarie distrikt måst anstå inom sådana delar av länen, där kommunindelningsreformen kunnat förväntas medföra avsevärda föränd- ringar i den bestående indelningen, enär man icke velat sammanföra kom- muner till gemensamma polisdistrikt, vilka måhända komme att alltför mycket avvika från de nya kommunerna. Rörande förändringarna i polis- distriktsindelningen torde vidare böra observeras, att de ordinarie distrik- tens antal nedgått från 949 till 905 trots den relativt stora minskningen av antalet extra distrikt. Visserligen har i ett 30-tal fall ordinarie distrikt övergått till att bliva stads— eller köpingsdistrikt, men den minskning av de ordinarie distriktens antal, som detta oaktat uppkommit, giver vid handen, att utvecklingen gått mot en indelning i allt större distriktsenheter. Denna utveckling besannas av det uppgiftsmaterial, som utredningen införskaf- fat, av vilket bland annat framgår, att icke endast extra distrikt varit före- mål för sammanslagning utan att detta jämväl v-arit fallet med ordinarie distrikt. I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att 85 po— lisdistrikt numera omfatta landsfiskalsdistrikt i dess helhet, under det att 69 sådana polisdistrikt funnos den 1 januari 1944.
Polisdistriktsindelningen kan sålunda sägas ha i vissa hänseenden under- gått förbättringar i förhållande till den indelning, som förelåg till bedö- made av 1939 års polisutredning. Å andra sidan har indelningen på vissa håll försämrats, därigenom att nybildade städer och köpingar utbrutits så- som självständiga polisdistrikt ur tidigare bestående distrikt.
Den kritik, som 1939 års polisutredning riktade mot polisdistriktsindel- ningen, var utformad med ledning av två huvudsynpunkter. För det första fann utredningen, att ett ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisatio- nen omedelbart motverkades av bestämmelsen, att stad och därmed i polis- hänseende jämställd köping alltid skulle utgöra för sig bestående polis- distrikt, och för det andra framhöll utredningen, att polisdistriktsindelning- en överhuvudtaget var alltför ojämn och i stor omfattning byggde på allt- för små organisationsenheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. I det följande kommer Spörsmålet om polisdistriktsindelning- en att behandlas främst ur dessa båda synpunkter.
Frågan om vidtagandet av åtgärder för att bryta isoleringen i polisdi- striktshänseende mellan å ena sidan städer och flertalet köpingar samt å andra sidan landsbygden har under tiden efter avgivandet av 1939 års po- lisutrednings förslag på skilda sätt gjorts till föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. I en den 1 december 1945 till statsrådet och chefen för socialdepartementet ingiven framställning anhöll sålunda landsfiskalen i Tierps distrikt —— under förmäian bland annat att för en ändamålsenlig organisation av polisväsendet i nämnda landsfiskalsdistrikt, omfattande Tierps köping och tre socknar, tarvades ett sammanförande av kommuner- na till gemensamt polisdistrikt —— att statsrådet ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av sådana ändringar i lagen angående polisväsendet i riket, att landsfiskalsdistrikt tillhörande stad så ock köping, som enligt särskilda bestämmelser vore skyldig att själv bekosta sitt polisväsen, kunde tillsam— mans med kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt utgöra polisdistrikt. Vid 1946 års riksdag bragtes Spörsmålet under riksdagens bedömande ge— nom motioner i båda kamrarna. I en i första kamraren väckt motion hem— ställde herrar Linnér och Holmbäck, att riksdagen måtte besluta att i skri- velse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning angående möjlig- heterna för att en i landsfiskalsdistrikt ingående mindre stad eller en kö- ping, som enligt särskild bestämmelse vore skyldig att bekosta sitt polis- väsen, skulle kunna tillsammans med en eller flera socknar inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt. I motion i andra kammaren av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. hemställdes, att riksdagen måtte besluta så- dana ändringar i lagen om polisväsendet i riket och andra dithörande för- fattningar, att i landsfiskalsdistrikt ingående stad, vars invånarantal under- stege 10 000, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse vore skyldig att bekosta sitt polisväsen, kunde tillsammans med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt. I motiveringen till mo— tionerna, vilka voro i huvudsak likalydande och däri särskilt åberopades det aktuella fallet med Tierps landsfiskalsdistrikt, anfördes bl. a. följande:
Vi-d organiserandet av landsbygdens polisväsen har 'det visat sig, att personal- behovet i regel motsvaras av en polisman (fjärdingsman) för 2500—3 000 invå- nare. Enär det i mindre städer och köpingar i allmänhet finnes en poliskommis- sarie (eller polisuppsyningsman) och minst en ordinarie eller extra polisman, torde vid en omreglering av polisdistrikten antalet polismän mångenstädes kunna reduceras. Härigenom uppkommer en avsevärd besparing för såväl staten som kommunerna i kostnaderna för polisväsen-det. Vidare medför en sådan omorgani- sation, att polischefen (landsfiskalen), som i många fall har sin stationsort i stad eller köping, får möjlighet att för befälsföring och för utredningar utnyttja till- gängligt polisbefäl inom hela lan—dsfiskalsdistriktet. Erfarenheten har givit vid handen, att i många fall den lämpligaste omfattningen av polisdistrikt samman- faller rned landsfiskalsdistriktet. I polisdistrikt, som omfattar två eller flera kom- muner, ha i regel bildats kommunalförbund för att utöva polisdistriktets rättig- heter och skyldigheter med en direktion såsom beslutande organ. I de fall, där stad eller köping ingått i landsfiskalsdistri'ktet, har en dylik samordning ej kun- nat åstadkommas med hänsyn till polislagens bestämmelser om polisdistriktsindel- nmgen.
På hemställan av första lagutskottet, som förehaft de båda motionerna till behandling, avlåt riksdagen den 25 maj 1946 skrivelse till Konungen med anhållan i enlighet med den av herrar Linnér och Holmbäck väckta motionen.
Riksdagens skrivelse har från inrikesdepartementet överlämnats till ut- redningen.
Såsom av det inledande kapitlet närmare framgår, har chefen för inri- kesdepartementet — efter erinran att indelningen i polisdistrikt icke är ra- tionell — i de för utredningen meddelade direktiven framhållit, dels att utredningen bör undersöka, huruvida icke större och mera enhetliga po- lisdistrikt kunna åstadkommas genom att staten förbehåller sig större be- fogenheter vid fastställande av distriktsindelningen än som nu tillkomma länsstyrelserna, och dels att utredningen bör ägna särskild uppmärksam- het åt frågan om förening av stad eller köping med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt.
Den fråga, som i första hand tarvar uppmärksamhet vid bedömandet av de åtgärder, som kunna vara erforderliga i avseende å polisdistriktsindel- ningen, är frågan om kommunindelningsreformens inverkan på indelning- en. Det torde vara otvivelaktigt, att denna reform kommer att medföra för- bättringar på området. I stort sett torde sålunda de extra polisdistrikten komma att försvinna i samband med reformen. Det spörsmål, som förelig- ger till övervägande, torde i första hand kunna sägas omfatta frågan, huru- vida en omedelbart på de nya kommunerna grundad indelning i polisdi— strikt kan bliva tillfyllest för polisorganisationen eller om ett sammanfö— rande av kommuner till gemensamma polisdistrikt blir påkallad även efter reformens ikraftträdande.
För att erhålla material till bedömande av denna fråga har utredningen inhämtat utlåtanden i ämnet från länsstyrelserna. Utredningen har därvid i första hand anhållit om yttrande i frågan, i vad mån polisorganisationens speciella behov kunnat tillgodoses vid upprättandet av förslagen till ny kom- munindelning, främst i vad det angår önskemålet att till gemensamma po- lisdistrikt kunna förena naturliga hebyggelsecentra eller eljest ur polissyn- punkt lämpliga verksamhetsområden.
Av samtliga länsstyrelser i län, där ändring i kommunindelningen kom- mer att äga rum _— detta är förhållandet med samtliga län utOm Väster— bottens och Norrbottens län —- har vitsordats, att reformen kan förväntas bliva av stort värde för polisorganisationen. Nio länsstyrelser (länsstyrel- serna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvs— borgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län) ha förklarat sig anse, att den av dem föreslagna kommunindelningen jämväl i regel bör kunna läggas till grund för indelningen i polisdistrikt; dock har i en del utlåtanden framhållits, att ett sammanförande av kommuner till gemensamma polis- distrikt torde komma att visa sig erforderligt i vissa fall. Av utlåtandena från övriga länsstyrelser framgår, att dessa visserligen funnit de föreslagna kommunerna vara ägnade att bilda en ojämförligt mycket bättre utgångs- punkt för polisdistriktsindelningen än de nuvarande kommunerna men att den nya kommunindelningen likväl icke såsom helhet betraktad är tillfyl- lestgörande ur polissynpunkt.
Av de länsstyrelser, som äro hänförliga till den förstnämnda gruppen,
anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att ehuru länsstyrelsen vid förslagets uppgörande icke ansett sig kunna taga särskild hänsyn till polisorganisatio- nens behov, torde de föreslagna nya kommunerna dock i regel med hänsyn till bebyggelse, huvudort, kommunikationer m. m. komma att utgöra lämp- liga verksamhetsområden ur polissynpunkt. Indelningen i polisdistrikt syn- tes därför efter genomförandet av kommunindelningsreformen böra ändras så, att distrikten komme att sammanfalla med de nybildade kommunerna. Med hänsyn till areal och folkmängd torde dessa distrikt komma att få be- hov av en fullt sysselsatt ordinarie polisman, vilket ur polissynpunkt gi- vetvis skulle medföra en betydande förbättring jämfört med nuvarande för- hållanden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län upplyser, att länsstyrelsen vid uppgörandet av sitt förslag utgått från angelägenheten av att varje storkommun som re- gel skulle kunna bilda ett polisdistrikt, varför kommunalförbunden skulle kunna försvinna. En storkommun bestode schematiskt av en huvudort med kringliggande uppland, vilket syntes vara en naturlig grund även för po- lisdistriktsindelningen, och storleken av storkommunerna torde i allmänhet räcka till för uppbärande av ett eget polisväsen. Det förutsattes dock, att samverkan på detta område skedde mellan storkommun och inom densam- ma beläget municipalsamhälle. Att »förena naturliga bebyggelsecentra» till gemensamma polisdistrikt syntes länsstyrelsen i övrigt endast böra ifråga- komma, då i undantagsfall en storkommun ansåges vara en alltför liten enhet.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den omständigheten, att stad eller köping icke kunde förenas med kringliggande landsbygd till ett , polisdistrikt, vore en olägenhet, som icke kunde anses vara särskilt fram-
trädande i länet. Olägenheterna av för små polisdistrikt syntes i stort sett komma att försvinna genom den nya kommunindelningen. Det övervägande antalet distrikt komme att få mer än två polismän. Det hade dock icke kunnat undvikas, att nya distrikt med allenast en polisman måstföreslås. Här återstode emellertid alltid möjligheten att åstadkomma förbättring ge- nom inrättande av polisdistriktsförbund, därest så av kommun påyrkades
eller funnes särskilt påkallat för polisverksamhetens behöriga upprätt— hållande.
Av de länsstyrelser, som intaga ståndpunkten att polisorganisationens in—
! delningsfråga icke blir tillfyllestgörande löst genom den föreslagna kom-
munindelningen, framhålla sju länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands och
Västmanlands län, önskvärdheten av att polischefsdistriktsindelningen i stället lägges till grund för indelningen i polisdistrikt, medan länsstyrelsen i Malmöhus län helt allmänt ifrågasätter, om det icke kan visa sig ända- målsenligt att tillskapa ännu större polisdistrikt än vad de nya storkommu- nerna innebära, varjämte länsstyrelsen uttalar, att det också bör övervägas, * om icke möjlighet bör stå öppen att sammanföra stad eller köping, som j själv bekostar sitt polisväsen, med kringliggande landsbygd till en enhet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar —— sedan länsstyrelsen upplyst, att folkmängden i de av länsstyrelsen föreslagna 22 nya landskommunerna ' varierade mellan lägst 2 059 och högst 6 904 med ett medeltal av 3 900 per- soner — i huvudsak följande:
I så gott som alla fall, där de föreslagna nya kommungränserna kommit att skära gränserna för polisdistrikten, kan full anpassning till den föreslagna nya kommun— indelningen ske genom sammanslagning av hela polisdistrikt med varandra. Läns— styrelsen har härvid gått in för att tillskapa så stora polisdistrikt, att full syssel- sättning kunde förväntas för minst två ordinarie befattningshavare. Idealet för en polisdistriktsorganisation är dock enligt länsstyrelsens mening att låta lands- fiskalsdistri—kten bilda polisdistrikt, och länsstyrelsen har endast goda erfarenheter från de håll i länet där sådan anordning redan genomförts. Ett viktigt skäl för en sådan sammanslagning är det rent polisiära, men även ur andra synpunkter är en sådan sammanslagning lämplig bl. a. i lönehänseende. Om man har många polis- distrikt, är det oftast svårt att erhålla enhetliga lönebestämmelser för befattnings- havarna. Det bör ock beaktas att, även om man får en ny kommunindelning med större primärenheter, dessa visserligen bliva tillräckligt stora och bärkraftiga för att garantera skäliga löner åt de ordinarie fjärdingsmännen men ändock för små för att kunna bära kostnaderna för avlöning av de högre polisbefäl, vilkas anstäl- lande torde bliva ofrånkomligt. — — _— Ett sammanförande av hela landsfiskals- distrikt till gemensamt polisdistrikt kommer givetvis att medföra bildandet av särskilda kommunalförbund för ändamålet, något som man med en ny kommun- indelning avsett att onödiggöra, men fördelarna med större polisdistrikt torde likväl väl uppväga nackdelarna med ett system med kommunalförbund. Här i länet skulle polisväsendet vinna mycket genom att på sina håll kunna göras ge- mensamt för stad eller köping och kringliggande landsbygd, men en sådan anord— ning har icke varit möjlig att genomföra på grund av det olika sätt, på vilket polisväsendet bekostas i de olika kommunerna. Ett typiskt fall är Arboga lands— fiskalsdistrikt, i vilket ingå dels ett flertal landskommuner, dels Arboga landsrätts— förlagda stad och dels Kungsörs köping. Landskommunerna ha redan nu samman- slagits till ett gemensamt polisdistrikt med två befattningshavare, medan staden och köpingen alltjämt måst bilda var sitt polisdistrikt. Ur flera synpunkter hade det i detta fall varit synnerligen lämpligt att sammanslå samtliga lands- och stads- k-ommuner till ett polisdistrikt under" den redan nu gemensamma polischefen.
Länsstyrelsernas utlåtanden äro grundade på deras förslag till ny kom- munindelning. Ehuru de sålunda icke bygga på den fastställda indelningen, torde de dock rätt väl lämpa sig såsom ett allmänt underlag för ifrågava- rande spörsmåls bedömande. För att få frågan ytterligare belyst har utred— ningen emellertid låtit verkställa en statistisk undersökning av den numera beslutade kommunindelningen beträffande ett antal län. Resultatet av un— dersökningen framgår i vad avser landskommunerna av följande tablå.
I tablån redovisas antalet landskommuner enligt den nya kommunindel— ningen, lägsta och högsta folkmängden inom kommunerna, kommunernas fördelning på vissa folkmängdstal samt lägsta och högsta antalet skatte- kronor inom kommunerna. Folkmängdsuppgifterna grunda sig på förhål- landena den 1 januari 1949 i de kommuner, varav de nya kommunerna bestå, och på motsvarande sätt redovisas antalet skattekronor, de senare enligt 1948 års taxering. Uppgifterna äro hämtade från den officiella sta- tistiken.
> _ , > Antal % Folkmängd A 1949 må?- skattekronor '— ;; __ ?— enligt L .. ä' Antal kommuner med folkmängd ”' &, ä' ' 1948 års a n 5 mellan C” 5" ; taxering 5 Lägg Hägg 000 2000 30 00 5000 ååå 1 — — 00 40 — — = " -- & 2000 3000 4000 5000 6000 Gå = Lag” Hog” 1) Stockholms . . . . 38 1 145 20 124 5 10 12 3 3 5 14 769 478 815 2) Östergötlands. . 36 1 653 6 338 2 4 17 9 1 3 21 879109 265 3) Kronobergs. . . . 36 1 399 5 844 3 13 14 5 1 »— 16 690 89 922 4) Kristianstads . . 45 1 803 8 255 2 14 14 9 3 3 22 901 115 824 5) Älvsborgs ..... 55 1 141 8 422 4 18 13 5 11 4 20 829 149 414 G) Västmanlands. . 21 2 159 5 733 -— 4 6 6 5 -— 31 652 107 690 7) Gävleborgs . . . . 35 1 621 14 294 2 5 7 7 3 11 25 551 274 023 8) Jämtlands ..... 32 1 015 8 387 3 8 12 3 4 2 13 919 122 149 298 1 015 20 124 21 76 95 47 31 28 13 919 478 815
Av tablån torde kunna utläsas, att om polisdistriktsindelningen för landskommunernas del uppbygges på den nya kommunindelningen. kom- mer någon mera avsevärd förbättring i dessa kommuners indelning i polisdistrikt icke att komma till stånd i förhållande till den indelning, som nu vunnits eller kan vinnas genom sammanläggning av kommuner till gemensamma polisdistrikt. Av de i ett tidigare sammanhang lämnade uppgifterna om polisdistrikten framgår, att för närvarande icke mindre än 618 av de 905 ordinarie distrikten utgöras av distrikt med allenast en be- fattningshavare. Den! verkställda undersökningen rörande de nya kom- munerna torde utvisa, att distrikt av denna typ komme att i stor omfatt- ning kvarstå även efter kommunindelningsreformen, därest organisationen utformades med kommunerna såsom 'distriktsenheter. Dylika distrikt äro emellertid enligt utredningens uppfattning alltför små för att bilda under- lag för en rationell polisorganisation. Härutinnan torde kunna åberopas, vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört i sitt ovan intagna utlåtande. Till- läggas kan, att särskilda svårigheter uppkomma i dessa distrikt, då det gäl- ler att ordna vikariefrågan vid semester och annan tjänstledighet för befatt- ningshavare. I större distrikt lösas frågor av denna art lättare därigenom, att befattningshavarna kunna tjänstgöra för varandra. Vikariefrågan är dock under alla förhålladen ett svårläst spörsmål inom landsbygdens po- lisväsen, främst till följd av att befattningshavarna i regel ha var sina tjänst- göringsdistrikt, vilka äro så avpassade, att de giva full sysselsättning för en befattningshavare. Några befattningshavare, som kunna rycka in såsom ersättare vid förfall för de ordinarie befattningshavarna, finnas sålunda icke, utan en Vikarie måste i allmänhet samtidigt uppehålla den egna tjäns- ten. Ehuru rekryteringsfrågan icke ingår i det uppdrag, som anförtrotts förevarande utredning, torde det i detta sammanhang dock kunna påpekas, att därest tillräckligt stora polisdistrikt tillskapas, möjligheter — om än i begränsad utsträckning —— synas uppkomma att anordna rekryteringsbe-
fattningar även inom polisväsendet på landsbygden. Hinder torde då icke möta, att befattningar, som icke äro ordinarie, inrättas inom polisdistrik— ten, vilkas innehavare äro avsedda att biträda i polistjänsten samt att stå till förfogande såsom vikarier för de ordinarie befattningshavarna. Uppen— bart är emellertid, att en sådan organisation icke torde kunna genomföras annorledes än på längre sikt och i samband med uppkomsten av frågor om utökning av personalen eller andra omorganisationsfrågor. Jämväl ur andra synpunkter än de nu berörda kunna polisdistrikt med allenast en befatt— ningshavare icke sägas vara tillfredsställande. Härom torde främst böra framhållas, att frågor om tillgodoseendet av polisväsendets behov av utrust— ning i olika hänseenden och av lokaler kunna lösas bättre inom större än inom mindre polisdistrikt.
Ett studium av tablån över de nya landskommunerna torde vidare giva vid handen, att i åtskilliga fall tillskapats kommuner, vilka äro för stora för en befattningshavare men å andra sidan icke kunna antagas giva full sysselsättning för två befattningshavare. Beträffande dessa kommuner krä- ver själva storleken samverkan med andra kommuner för åstadkomman- de av lämpliga polisdistrikt. Liknande förhållanden göra sig naturligen gäl- lande i fråga om alla sådana kommuner, där arbetsuppgifterna äro för om- fattande för ett visst antal befattningshavare men icke bereda full syssel- sättning för ytterligare någon mer befattningshavare. Det torde vidare kun— na ifrågasättas, om icke vissa av de nya kommunerna äro alltför små för att utgöra tjänstgöringsomräde ens för en ordinarie befattningshavare. '
Helt allmänt torde kunna sägas, att även den nya indelningen i lands- kommuner kommer att bliva alltför ojämn för att den skall vara lämpad att bilda underlag för en rationell polisdistriktsinde'lning.
Därest indelningen i polisdistrikt skulle uppbyggas på grundval av den nya kommunindelningen, komme vidare Spörsmålet att i polishänseende samorganisera stad och därmed i förevarande avseende jämställd köping med kringliggande landsbygd fortfarande att förbliva olöst. Med kravet på samorganisation avses här icke endast behovet att för tillfällig hjälp kunna utnyttja polispersonalen utanför anställningsorten, oberoende av den- na orts ställning i kommunalt hänseende, utan frågan är mera vittgående. Det gäller att åstadkomma en sådan organisation, att samordning kan kom- ma till stånd mellan kommunerna även för den regelbundna polisverksam— hetens ändamålsenliga bedrivande. Detta torde icke lämpligen kunna åvä- gabringas på annat sätt än genom att kommunerna förenas till gemensam— ma polisdistrikt. Såsom 1939 års polisutredning framhållit, äro gränserna mellan å ena sidan stads- och köpingskommuner och å andra sidan lands- kommuner i allmänhet inga reella gränser ur polissynpunkt. Gemensam planläggning av polisverksamheten och av organisationsfrågorna är i hög grad önskvärd. Visserligen kommer i samband med kommunindelningsre- formen i en del fall inkorporering till städer och köpingar av angränsande landskommuner med tätbebyggelse att äga rum, varigenom förbättrad gränsdragning ur de synpunkter, varom här är fråga, kommer att vinnas
för dessa orters vidkommande. Denna anordning synes dock icke komma till stånd så allmänt eller i sådan utsträckning, att den kan sägas vara av särskild betydelse för ifrågavarande spörsmåls bedömande. Härtill kommer, att de mindre städerna och köpingarna synas komma att bliva tämligen oberörda av den nya kommunindelningen och att det just är beträffande dessa städer och köpingar, som kravet på en samorganisation med lands- bygden gör sig starkast gällande; detta framför allt för att möjliggöra en ändamålsenlig organisation av personalkåren. Härutinnan torde kunna hänvisas till riksdagens ovannämnda skrivelse och till vad som förevarit under frågans behandling i riksdagen. I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att de nu gällande bestämmelserna föranleda till att, då en landskommun övergår till att bliva stad eller köping, kommunen måste ut- brytas ur det gemensamma polisdistrikt, som den kan ha tillhört såsom landskommun.
Utredningen har företagit en undersökning även av stads- och köpings— kommunerna enligt den nya kommunindelningen, avseende samma län som undersökningen rörande landskommunerna. Resultatet redovisas i nedan- stående tablå.
Stads- och köpingskommuner enl. den nya kommunindelningen (omfattar ej städer, som skola bilda egna åklagardistrikt)
:> _ > Antal % Folkmängd x/. 1949 Oiågskattekmnor —- 5 _P— enligt Län 3" Antal kommuner med folkmängd " 2.5 1948 års 5 mellan 0” ä' ;; taxering & LågSt Hägg 1 00 30 0 0 5000 ååå 000— 20 — 0 — 4 00— — m .. .. 5 2000 3000 4000 5000 6000 må LagSt Hog—it 1) Stockholms . . .. 13 1 262 17 486 2 1 1 2 _— 7 23 035 467 492 2) Östergötlands. . 8 3 258 12 424 —— — 3 1 1 3 61 836 267 937 3) Kronobergs. . .. 7 1 700 6 942 1 2 2 __ 1 1 33 484142 357 4) Kristianstads . . 12 1 864 10 206 1 1 1 3 — 6 30 792 210 510 5) Älvsborgs ..... 9 2 372 23 158 _ 3 1 2 — 3 53 760 646 631 6) Västmanlands. . 4 3 174 11 201 _ — 1 — _— 3 78 532 265 007 7) Gävleborgs 3 1621 5119 2 _— _ — _ 1 __ 47 422 122 836 8) Jämtlands ..... 2 1 698 7 359 1 _ _ _ _ 1 34 116 139 827 58 1 262 23 158 7 7 9 8 3 24 23 035 646 631
Förestå-ende tablå, vilken är upprättad med ledning av samma principer som tablån över landskommunerna, omfattar ej de städer, som enligt gäl- lande indelningsplan för distriktsåklagarorganisationen skola bilda egna åklagardistrikt. Anledningen härtill är den, att en polisdistriktsindelning under alla förhållanden enligt utredningens mening måste bygga på att dy- lika städer jämväl skola utgöra egna polisdistrikt. Indelningen i polisdist- rikt kan icke lämpligen skära åklagardistriktens gränser, främst på den grund att åklagardistrikten tillika äro och höra vara polischefsdistrikt. Jämväl denna tablå utvisar, hur ojämn polisdistriktsindelningen skulle bliva, om den grundades omedelbart på den kommunala indelningen.
Ehuru det ur kommunal självstyrelsesynpunkt vore önskvärt, att kom- munerna var för sig kunde utgöra organisationsenheter för polisväsendet, har u t r e (1 nin ge 11 dock av ovan angivna skäl funnit, att en samorga- nisation ur olik-a synpunkter är påkallad. De anmärkningar, som av 1939 års polisutredning riktades mot den då bestående polisdistriktsindelningen, synas i allt väsentligt kunna riktas mot en polisdistriktsindelning glundad omedelbart på den blivande kommunindelningen; den enda mera framträ- dande förbättringen torde i det stora hela bliva, att de extra polisdistrikten på landsbygden kunna i stort sett avskaffas. För att lösa Spörsmålet om samorganisation mellan stads- och köpingskommuner samt landskommu- ner och för att tillskapa ur storlekssynpunkt lämpliga organisationsenheter torde sålunda oundgängliga behov av kommunernas sammanförande till gemensamma polisdistrikt komma att kvarstå även efter kommunindel— ningsreformens genomförande.
Vid sådant förhållande uppstår Spörsmålet, huruvida det lämpligen kan överlåtas åt kommunerna att _ under länsstyrelsernas inseende _— själva organisera sammanslutningen i polisdistrikt, eller om denna fråga för sin ändamålsenliga lösning tarvar ett mera långtgående ingrepp i kommuner- nas självbestämn'ingsrätt. Till förmån för den förra principen tala kommu- nala självstyrelsesynpunkter. Med hänsyn till att de blivande storkommu- nerna väl kunna förväntas komma att betrakta sammanslagningsfrågan ur en vidare synpunkt, än fallet på sina håll varit med de nuvarande kommu- nerna, torde det även kunna antagas, att Vissa förutsättningar skulle före- ligga för att på denna väg nå fram till en godtagbar polisdistriktsindelning. Det torde dock icke kunna undvikas, att länsstyrelserna vid ett sådant sys- tem finge utrustas med rätt vittgående befogenheter gentemot kommuner— na för att kunna ävägabringa en ändamålsenlig indelning, enär det sanno— likt icke kunde förväntas, att kommunerna överallt skulle visa. erforderlig förståelse för polisväsendets behov av samordning. Kommunala tvistighe- ter angående indelningen skulle förvisso alltjämt uppkomma, och särskilt samorganisationen av städer och köpingar med landskommuner torde kun- na förväntas icke komma att ske fliktionsfritt. Till men för polisväsendet skulle polisorganisationen sannolikt på sina håll få utformas under tryc- ket av mot varandra stridande meningar och intressen från kommunernas sida. En fullt ändamålsenlig och efter enhetliga grunder anordnad di— striktsindelning torde för övrigt knappast kunna genomföras i denna ord— ning, utan man finge säkerligen räkna med att indelningen även i framtiden komme att förete betydande ojämnheter. Avgörande skäl synas därför kunna åberopas för att polisorganisationen förses med en distriktsindel- ning, som icke fastställes från fall till fall utan bygger på en på förhand bestämd ordning.
I detta sammanhang må erinras om att 1939 års polisutredning upp- byggde den föreslagna statliga polisorganisationen på den distriktsindel- ning, som ligger till grund för 1941 års distriktsåklagarreform. Landsfi- skalsdistrikten och de i förhållande till dem fristående städerna skulle. var för sig utgöra polisdistrikt. *
Nämnda utrednings förslag innebar sålunda, att de lokala enheterna för åklagarväsendet och polisväsendet skulle sammanfalla. För polisväsendets del medförde förslaget även, att polischefsdistrikt och polisdistrikt skulle sammanfalla. Utredningens förslag på denna punkt har i allmänhet till- styrkts eller lämnats utan erinran av de över betänkandet hörda myndig- heterna.
1 Vid indelningsspörsmålets bedömande torde emellertid icke få förbises, Tatt jämväl indelningen i åklagar- och polischefsdistrikt brister i enhetlig- het. Vad de distrikt beträffar, som bestå enbart av städer, framträder i förs- ta hand variationerna i storlek mellan dessa distrikt, främst i folkmängds- hänseende. Detta förhållande kan dock icke sägas i och för sig medföra några nackdelar för polisväsendet; förhållandet föranleder i det stora hela, att organisationen får utbyggas med olika storlek i de skilda städerna. Vad landsfiskalsdistrikten angår —— här bortses från de landsfiskalsdistrikt, som bestå av endast stad eller del av stad —— föreligger visserligen även rätt betydande skillnader i storlek såväl i folkmängds- som i arealhänseende, och denna omständighet är för dessa distrikts vidkommande av större be- tydelse än för de särskilda stadsdistrikten, enär det här blir fråga om de ingående kommunernas sammanslagning till gemensamma polisdistrikt. Uppmärksammas bör även, att landsfiskalsdistriktsorganisationen innefat— tar ett flertal typer alltifrån de distrikt, som bestå av del av landskommun eller en eller flera kommuner, till distrikt, som i olika sammanställningar omfatta stads-, köpings- och landskommuner. Ej heller de olikheter, som *förefinnas för landsfiskalsdistriktens del, torde emellertid böra tillmätas avgörande betydelse i förevarande hänseende. Skillnaderna i storleksför- llållanden komma även beträffande dessa distrikt främst att medföra olik- heter i polisorganisationens utformning, i första hand i vad angår personal- beståndet. Det torde för övrigt kunna antagas, att den indelning i lands- fiskalsdistrikt, som skall verkställas på grundval av de nya kommunerna, kommer att i avseende å distriktens storlek och omfattning bliva i viss mån jämnare än den nuvarande indelningen. Vidkommande de olika distrikts— typerna torde böra framhållas, att kommunernas uppdelning på stads-, köpings- och landskommuner numera icke i och för sig är grundad på för— hållanden, som kunna sägas avgjort särskilja kommunerna ur polissyn- punkt. Ur sådan synpunkt är det i första hand tätorterna i motsats till om- ,l'åden av ren landsbygdskaraktär, som är betydelsefull, och medan å ena sidan städer och köpingar alltmer tendera åt att i sig innesluta förutom egentliga tätorter jämväl landsbygdsområden, finnas å andra sidan i stor utsträckning landskommuner med framträdande samhällsbebyggelse. En väsentlig skillnad föreligger däremot mellan å ena sidan städerna och å andra sidan övriga kommuner, i det att polisverksamheten i städerna 0111- fattar enbart den egentliga polistjänsten, under det att polisverksamheten 'i övriga kommuner jämväl omfattar exekutionsbiträdestjänst. Ej heller denna omständighet synes dock vara av beskaffenhet att höra förhindra en rationell indelning i polisdistrikt utan bör fastmer anses tillhöra de fakto-
rer, som kunna inverka på frågan om kostnadsfördelningen mellan kom- munerna. -
Efter övervägande av förevarande spörsmål ur olika synpunkter har ut- redningen för sin del funnit, att även vid en kommunal polisorganisa- tion indelningen i polisdistrikt regelmässigt bör sammanfalla med indel- ningen i tjänstgöringsområden för distriktsåklagare (åklagardistrikt). Ut- redningens förslag är uppbyggt på denna princip. Någon indelning av lands- ' fiskalsdistrikten i polisdistrikt skall icke längre äga rum. Föreskrift att po- ; lisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt bör intagas i polislagen. Kommu- nerna i de åklagardistrikt, som omfatta mer än en kommun, skola sålunda omedelbart på grund av lagens stadgande bilda gemensamma polisdistrikt, oavsett om de äro städer, köpingar eller landskommuner.1
Med hänsyn till landsfiskal-sdistriktens varierande struktur torde emel- lertid möjlighet böra beredas att, där särskilda förhållanden föreligga, av- steg må kunna göras från den allmänna regeln, att de i ett åklagardistrikt ingående kommunerna skola bilda gemensamt polisdistrikt. Enstaka fall i kunna nämligen tänkas förekomma, där avgjorda fördelar ur polissynpunkt icke stå att vinna genom sammanförande till gemensamt polisdistrikt av samtliga till ett åklagardistrikt hörande kommuner. Detta kan vara förhål- landet, därest någon kommun är geografiskt eller eljest i kommunikations- hänseende så skild från övriga till äklagardistriktet hörande kommuner, att en samorganisation av polisväsendet icke skulle tjäna något verkligt ända- mål. För dylika exceptionella fall synes en undantagshestämmelse böra in— föras, varigenom en uppdelning av åklagardistriktet i skilda polisdistrikt kan åvägabringas. Tillskapandet av en sådan bestämmelse måste dock kringgärdas med garantier för att tillämpningen av densamma blir enhet- lig och att bestämmelsen icke kommer till användning annat än i de rena undantagsfall, för vilka den är avsedd. På grund härav har utredningen fun- nit, att beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen bör lämpligen givas den lydelsen, att Kungl. Maj :t skall äga att, där särskilda förhållanden därtill föranleda, förordna om indelning i skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, bestående av mer än en kommun. Tillämpning av regeln bör kunna påkallas ansökningsvägen av kommun eller kommuner, som be- röras av polisdistriktsindelningen. Ansökning bör ingivas till länsstyrelsen, som efter hörande av övriga av frågan berörda kommuner och av vederbö- rande polischef med eget yttrande översänder handlingarna till Kungl. Maj:t. Länsstyrelse bör även ex officio kunna hos Kungl. Maj :t anmäla, att förhållande föreligger, som kan vara ägnat att påkalla tillämpning av be- stämmelsen.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men att Kungl. Maj:t skall äga att för särskilt
1 Stad, som skall tillföras landsfiskalsdistriktsorganisationen men som tills vidare fått bibehålla egen polischef och distriktsåklagare, här under övergångstiden bilda polisdistrikt. Detsamma synes böra gälla beträffande Stocksunds köping. varemet Åhus och Smedjebackens köpingar, oavsett att distriktsåklagare där bibehållits tills vidare, börai polisdistriktshänseende tillhöra de landsfiskals- distrikt, varav de utgöra del.
fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun.
Liksom för närvarande är fallet skola polisdistrikten utgöra organisa- tionsenheter för polisväsendet. Detta betyder, att organisationen skall upp- byggas på grundval av polisdistrikten samt utformas efter vad förhållan— dena inom varje polisdistrikt kräva; i detta sammanhang bortses från stats- och reservpolisorganisationen, vartill utredningen återkommer i det föl- jande. Planläggningen av organisationen skall sålunda inom varje polis- distrikt ske med utgångspunkt från vad som är lämpligt och erforderligt för tillgodoseende av hela distriktets behov. Detta förhållande innebär intet avsteg från den kommunala verksamheten på andra områden, så vitt angår de polisdistrikt, som vart för sig motsvara särskild kommun. Inom de gemensamma polisdistrikten medför förhållandet däremot ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen på det sätt, att samorganisation i polis- hänseende måste åvägabringas mellan de till polisdistrikten hörande kom— munerna.
Polisdistrikten skola i avseende å sin allmänna konstruktion förbliva oförändrade så till vida, att de icke skola utgöra några nya kommunala enheter vid sidan av de egentliga kommunerna. Begreppet polisdistrikt skall sålunda alltjämt principiellt utgöra allenast en beteckning för en eller flera kommuner såsom verksamma för polisvården. Ehuru de kommunala skyl- digheterna anknytas till polisdistrikten, är det dock i första hand de sär- skilda kommunerna, som dessa skyldigheter åvila. Ytterst drabba sålunda kostnaderna för polisväsendet varje kommun för sig. På motsvarande sätt äro de rättigheter, som enligt polislagen tillförsäkras polisdistrikten i av- seende å statsbidrag och ersättningar i skilda hänseenden, i grund och hot- ten förmäner, som komma de särskilda kommunerna till godo.
Enligt gällande polislag äro vissa samhällsbildningar, vilka icke äro själv- ständiga kommuner enligt kommunallagarna, jämställda med kommunerna i avseende å polisväsendet. Vad i polislagen stadgas angående kommun äger sålunda tillämpning för lköping, vilken icke utgör egen kommun, så ock för municipalsamhälle, så vida ordningsstadgan för rikets städer äger till- lämpning i köpingen eller samhället. Någon ändring i denna bestämmelse föreslås icke av utredningen.
På sätt för närvarande är fallet, bör jämväl vid ett fortsatt kommunalt handhavande av polisväsendet kommun, som bildar eget polisdistrikt, äga tillsätta polisnämnd. Rätt att tillsätta sådan nämnd torde även höra till- komma kommun, som är uppdelad på två eller flera polisdistrikt eller som ingår i gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund. Härom hänvisas till den speciella motiveringen till 10 å i den av utredningen föreslagna polis- lagen.
Inom de polisdistrikt, som bestå av allen-ast en kommun eller del av kom- mun, komma polisväsendets angelägenheter — med undantag av sådana som tillkomma polisnämnd, där dylik nämnd finnes — att handhavas av de allmänna kommunala organen. I fråga om de polisdistrikt, som om-
fatta mer än en kommun, måste däremot bestämmelser meddelas rörande organisationen av den gemensamma förvaltningen. Med hänsyn till önsk- värdheten att verklig samordning av polisväsendet åstadkommes, anser ut- redningen, att kommunerna i dessa polisdistrikt i princip skola bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. Föreskrift här- om bör intagas i polislagen. lDylikt kommunalförbund skall, såsom i gäl- lande polislag stadgas, utöva polisdistriktets rättigheter och fullgöra dess skyldigheter. För förbundet skall, på sätt i lagen om kommunalförbund fö— reskrives, antagas och av länsstyrelsen fastställas förbundsordning, inne- hållande konstitutiva bestämmelser för förbundet, och beslutanderätten kommer — med de inskränkningar som kommunerna med stöd av sist- nämnda lag kunna intaga i förbundsordningen — att utövas av en för— bundsdirektion, vilken skall utses på sätt i förbundsordningen angives. De kommunala styrelsefunktionerna i avseende å polisväsendet komma med andra ord att i dessa polisdistrikt få överlåtas från de särskilda kommu- nernas egna organ till förbundsdirektionen.
Det torde emellertid icke kunna förbises, att anordningen med kommu— nalförbund i vissa fall skulle kunna vara alltför omständlig och medföra ett av förhållandena icke påkallat ingrepp i den kommunala självbestäm- ningsrätten. I ett polisdistrikt, som exempelvis består av en förhållandevis ' stor stad eller köping och en mindre landskommun (eller tvärtom), torde det sålunda icke i allmänhet vara nödvändigt, att kommunerna bilda kom- munalförbund; de gemensamma spörsmålen äro icke av sådan omfattning, att deras handhavande av en förbundsdirektion nödvändiggöres ur poli-s- synpunkt. Vad nu sagts torde vara tillämpligt jämväl inom polisdistrikt, som består av landskommun med däri ingående, med kommun i polishän- seende jämställt municipalsamhälle. Åt länsstyrelserna bör därför medgivas rätt att, där förhållandena ur polissynpunkt ej till annat föranleda, medgi- va kommunerna tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommu- nalförbund. Inom sådana polisdistrikt skola avtal träffas mellan kommu- nerna rörande de av gemenskapen föranledda frågorna, vilka avtal skola fastställas av vederbörande länsstyrelse. Vid prövningen av dylika avtal bör länsstyrelsen tillse, att de innehålla lämpliga och tillfyllestgörande bestäm- melser på de områden, som böra regleras på grund av gemenskapen.
En speciell fråga, nämligen uppbärande och fördelande av statsbidrag, _ kommer att behandlas i samband med redogörelsen för utredningens förslag om statsbidrag.
2. Organisationen inom polisdistrikten.
Utredningen har icke funnit anledning att föreslå ändring av de uppgif- ter, som skola handhavas av polisorganisationen. Den egentliga polisverk- _ samheten, vars fullgörande inom polisdistrikten samtliga polisdistrikt äro .. pliktiga att ombesörja, skall sålunda omfatta upprätthållande av allmän _
ordning och säkerhet ( ordningspolisverksamhet), verkställande av spaning och annan undersökning angående brott ( kriminalpolisverksamhet) samt den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävd— vunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap (särskild polis- verksamhet), varjämte för köpingar och landskommuner skall tillkommma biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning ( exekutionsbiträdesverksamhet). Enligt polis— lagen gäller, att i polisdistrikt skola finnas anställda polismän i den omfatt— ning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederböran- de polisdistrikt, varjämte polisdistrikten åläggas att i erforderlig utsträck- ning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för distriktets polisväsen erforderliga anordningar.1 Nu nämnda skyldigheter skola fortfarande åvila polisdistrikten.
Utredningen, i vars uppdrag icke ingår att utforma någon detaljorganisa- tion, kommer icke att gå närmare in på frågan om organisationens uppbygg- nad i de särskilda polisdistrikten. Däremot har utredningen funnit sig böra ur principiell synpunkt behandla vissa organisationsspörsmål, vilka upp- tagas här nedan.
Inom städernas och köpingarnas polisväsen har utvecklat sig en tämligen fast organisation av poliskårerna. Ordningspolisen upptager sålunda för sin del konstaplar, biträdande överkonstaplar, överkonstaplar och kommissa- rier. I mindre utsträckning förekomma centralkonstaplar, förste konstaplar och inspektionskonstaplar samt biträdande kommissarier. Vid kriminal- polisen består organisationen av polissystrar, kriminalkonstaplar, kriminal— överkonstaplar och kriminalkommissarier; i två städer finnas även biträ- dande kriminalöverkonstaplar. Inom landsbygdens polisväsen är organisa- tionen i fråga om terminologien mera oenhetlig. Befattningshavarna i kon- stapelsgraden benämnas sålunda än fjärdingsmän och än polismän utan att någon klar terminologi föreligger; endast ett fåtal benämnes poliskonsta- pel. På motsvarande sätt begagnas titlarna överkonstapel och polisuppsy- ningsman omväxlande för jämbördiga befattningar.
inom utredningen har fråga väckts om ändrad iitelsättning för polisper- sonalen. Utredningen har emellertid icke funnit sig böra upptaga frågan till behandling, helst som densamma behandlats av såväl 1939 års polisutred- ning som de särskilda utredningsmän, vilka den 12 juli 1949 avgivit förslag till ett nytt polisutrustningsrcglemente m. m. Beträffande landsbygdens po- lispersonal anser utredningen döck en närmare bestämning av titlarna önsk- värd. Därest icke mera vittgående förändringar av titulaturen för polis— personalen i allmänhet genomföres, vill utredningen därför på denna punkt föreslå följande. Titeln fjärdingsman bör begagnas för sådana till konsta— pelsgraden hörande befattningar, vilka inrättats för handhavande av både polisgöromål och exekutionsbiträdestjänst eller av enbart exekutionsbiträ- destjänst. Titeln bör användas såväl för köpingarnas som för landskommu—
1 Polisdistriktens skyldigheter gentemot personalen samt i avseende å densammas uniforme— ring och beväpning behandlas i samband med lönefrägan.
nernas del. Befattningshavare, tillhörande konstapelsgraden och anställda uteslutande för egentlig polisverksamhet, höra i överensstämmelse med vad som gäller inom städernas polisväsen benämnas poliskonstaplar. Överkon— stapelstiteln bör förbehållas sådana befattningshavare inom den för överkon- staplar och polisuppsyningsmän avsedda graden, som föra dagligt befäl in- om en poliskår, medan titeln polisuppsyningsman bör användas för befatt- ningshavare, vilkas tjänsteplikter icke omfatta dylik stadigvarande befäls- föring. Utredningens förslag har i denna del uppbyggts på den indelning av befattningshavarna på skilda grader, som föreslagits av ovannämnda ut- redningsmän.
Särskild uppmärksamhet tarvar frågan om befattningshavarnas anställ- ningsförhållanden i de gemensamma polisdistrikten. I polisdistrikt med kommunalförbund skola befattningshavarna vara anställda hos polisdistrik- ten. Befattningshavarna i de polisdistrikt, där kommunalförbund icke bil- dats, torde däremot icke kunna anställas i polisdistrikten. I stället böra be- fattningshavarna vara anställda i vederbörande kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten. För att markera gemenskapen torde frågan dock böra ordnas på det sätt, att befattningshavarna anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt. Sin regelbundna verksamhet komma befattningshavarna att utöva i stationeringsorten eller i det tjänst- göringsdistrikt, för Vilket vederbörande i första hand är anställd. Gemenska- pen kommer till uttryck därigenom, att polischefen kan förfoga över befatt- ningshavarna för tjänstgöring var som helst inom polisdistriktet vid upp- kommande behov.
I fråga om poliskårernas organisation och inne styrkeförhållanden fann ' 1939 års polisutredning, att stor ojämnhet rådde inom polisdistrikten såväl vad angick städerna som landsbygdsdistrikten. För landsbygdens del fram- höll utredningen den olikhet, som förelåg i avseende å tillgången på befäls- tjänster och övriga kvalificerade befattningar inom i och för sig likvärdiga polisdistrikt. Vad kriminalpolisorganisationen beträffar fann utredningen betänkliga brister föreligga inom landsfiskalsdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse, i det att behovet av särskild för utredningsverksamhet utbildad polispersonal tillgodosetts i mycket ringa utsträckning. Jämväl städernas kriminalpolisorganisation var enligt utredningens uppfattning otillräcklig, särskilt i vad avsåg de större städerna. Till frågans belysande hade utredningen inhämtat vissa uppgifter rörande kriminalpolisverksam- heten under åren 1934—1943 i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka upp- gifter sammanställts i en tablå (se Bil. P till Del I av betänkandet).
Till komplettering av sistnämnda uppgiftsmaterial har förevarande utred- ning införskaffat motsvarande uppgifter dels för åren 1944—1948 beträf— fande Stockholm, Göteborg och Malmö, dels för åren 1934 samt 1939—1948 beträffande 34 andra städer i riket av växlande storleksordning samt dels för åren 1942—1947 beträffande landsfiskalsdistrikten i Östergötlands, Kristianstads, Värmlands och Västernorrlands län. De tillkomna uppgif- terna för Stockholm, Göteborg och Malmö utvisa följande:
T & b lå över krimlnalpolisverksamheten 1 Stockholm, Göteborg och Malmö åren 1944—1948
Städer Anmälda Utredda Outredda Anmälda Utre d da Outredda hm" bm” bm" t"ldbrott stöldbrott. stöldbrott År Folkmängd sammanlagt sammanlagt sammanlagt S 0 Stockholm 1944 634179 25 942 13 610 12 332 17 912 6 884 11 028 1 1945 654 864 28 720 16 270 12 450 19 357 7 904 11 453 1946 671 601 26 720 14 950 11 770 18 064 7 642 10 422 1947 690 108 30 071 17 237 12 834 21 124 9 770 11 354 1948 703 279 34 951 17 747 17 204 25 835 10 774 15 061 Göteborg 1944 290 494 11 545 7 340 4 205 7 734 4 210 3 524 1945 309 348 15 085 9 416 5 669 9 025 4 734 4 291 1946 315 474 13 606 8 763 4 843 9 441 4 936 4 505 1947 325 563 13 154 8 410 4 744 9 644 4 935 4 709 1948 337 474 16 011 8 369 7 642 11 208 5 019 6 189 Malmö
1944 163 116 4 620 2 650 1 970 3 600 1 725 1 875 1945 167 885 6 088 2 913 3 175 4 698 1 697 3 001 1946 171 158 6 560 2 688 3 872 4 913 1 233 3 680 1947 176 659 7 699 3 244 4 455 5 719 1 449 4 270 1948 181 280 8 850 3 801 5 049 6 639 1 677 4 962
Rörande de särskilda rubrikerna hänvisas till vad 1939 års polisutredning anfört å s. 139—140 i Del I av betänkandet. Uppgifterna visa den fortsatta oroväckande stegringen av antalet anmälda brott i de tre städerna liksom ock den markerade försämringen av kriininalpolisens arbetsresultat, sär- * skilt för år 1948. På grund av uppgiftsmaterialets omfattning har utred- ningen icke funnit lämpligt att redovisa uppgifterna från övriga städer i » tabläform. Sammanställningarna utvisa dock en i stort sett motsvarande ' utveckling; dock med vissa avvikelser i gynnsam riktning för en del stä- ders vidkommande. — Vad angår landsfiskalsdistrikten i de fem undersökta länen giva uppgifterna vid handen, att brottsfrekvensen i viss mån sjunkit under perioden 1942—1948. Antalet anmälda brott har sålunda nedgått, i Östergötlands län från 4111 till 3 544, i Kristianstads län från 6 885 till 6 499, i Värmlands län från 7 933 till 7 122 och i Västernorrlands län från 7 678 till 7 389. Högsta siffror ha varit, för Östergötlands län 4 111 år 1942, , för Kristianstads län 7 054 år 1944, för Värmlands län 8 190 år 1943 samt för Västernorrlands län 8626 år 1943. De lägsta siffrorna ha utgjort, för Östergötlands län 3456 år 1946, för Kristianstads län 6408 år 1946, för i Värmlands län 6 762 år 1947 och för Västernorrlands län 7 006 år 1947. De outredda brotten uppgingo, i Östergötlands län 1942 till 914 och 1948 till ' 590, i Kristianstads län 1942 till 817 och 1948 till 872, i Värmlands län 1942 till 1 261 och 1948 till 1 119 samt i Västernorrlands län 1942 till 1 375 och 1948 till 1 306. De anmälda stöldbrottens antal utgjorde 1948, i Östergötlands län 698, i Kristianstads län 1 099, i Värmlands län 1 165 och i Västernorr- lands län 1 410. — Såsom 1939 års polisutredning framhöll, bör vid studiet
av förevarande siffermaterial uppmärksammas, att såsom anmälda brott upptagits alla anmälningar om brottsliga förfaranden, oavsett om brott i verkligheten förelegat eller ej. Vidare må påpekas, att stöldbrotten i all- mänhet redovisats såsom utredda, så snart det stulna godset tillrättaskaf— fats, även om gärningsmannen icke ertappats.
Rörande poliskårernas inbördes styrkeförhållanden lämnade 1939 års po- lisutredning vissa uppgifter i en tablå (Bil. 0 i Del I av betänkandet), av— seende städer med över 10 000 invånare. Förevarande utredning har verk— ställt motsvarande beräkningar beträffande alla städer med över 50 000 invånare samt de övriga städer, som äro residensstäder. Beräkningarna grun- da sig i vad angår folkmängden på förhållandena den 1/1 1948 och i vad an— går poliskårernas storlek på förhållandena den 1/1 1949. Anledningen till denna olikhet i utgångspunkten för beräkningarna är, att, om ökning i en poliskårs storlek sker i anledning av en den 1 januari visst är konstaterad ökning av folkmängden, denna vanligtvis kommer till stånd tidigast under loppet av samma år; på grund härav har det ansetts riktigast, att beräk— ningarna grundas på befolkningssiffrorna vid årets början och poliskårer- nas storlek vid årets slut.1 Resultatet av beräkningarna framgår av följande tablå.
Poliskårernas inbördes förhållande i vissa städer
Antal inv. för varje Antal inv. för varj e polisman vid stadens polisman vid stadens Städer »: o » p.— Städer :» o » "7' (: »1 4 »1 ”U 4 "! 4 51 "5 Folkmängd 1/, 1948 så % %% ä' %. ;: Folkmängd 1/, 1948 %& å" så 5” % ;;
Ea-E'Ea-E' %; 55'5'55'5' än? 5"325"&2" 5"035"E.E3"
UG I GQ ' en ' en I Stockholm ...... 703 279 575 2 894 480 Halmstad ....... 33 418 955 3 038 726 Göteborg ....... 337 474 599 3 184 504 Karlskrona ...... 30 247 630 4 321 550 Malmö .......... 181 280 617 2 627 499 Kalmar ......... 25 466 749 5 093 653 Norrköping ..... 81 902 758 2 559 585 Kristianstad ..... 23 573 760 5 893 674 Hälsingborg ..... 70 034 805 3 335 648 Östersund ....... 20 273 654 4 055 563 Örebro ......... 63 359 822 3 960 681 Växjö .......... 18 732 851 6 244 749 Uppsala ........ 59 076 869 4 220 720 Luleå ........... 18 486 804 3 081 637 Borås .......... 54 456 851 4 538 717 Nyköping ....... 17 426 917 5 809 792 Västerås ........ 53 390 847 3 814 693 Umeå .......... 16 259 739 3 252 602 Eskilstuna ...... 50 671 938 6 334 817 Falun .......... 15 909 568 5 303 513 Linköping ....... 50 568 919 5 619 790 Vänersborg ...... 14 927 878 7 463 786 Gävle .......... 44 492 706 4 944 618 Härnösand ...... 14 249 838 3 562 679 Jönköping ...... 41 970 792 4 663 688 Visby .......... 14 045 826 4 682 702 Karlstad ........ 33 768 703 3 377 582 Mariestad ....... 7 678 768 -— 768
Vid jämförelse mellan förestående tablå och den av 1939 års polisutred- ning upprättade tablån framgår, att relationstalen för ordningspolisen i det övervägande flertalet av de städer, som upptagits i förstnämnda tablå, un-
! Samma system har tillämpats vid upprättandet av motsvarande tablå i 1939 års polisut- rednings betänkande.
.. /__-.. ..,aAgig—
dergått en rätt märkbar försämring. Särskilt anmärkningsvärda äro för- hållandena i de större och medelstora städerna, av vilka allenast ett par tre stycken ha att uppvisa förbättring av dessa tal, medan talen för de övriga städernas vidkommande försämrats. Nedgången av ordningspolisens rela- tiva styrka i förhållande till folkmängden motväges delvis av den omstän- digheten, att patrulleringsverksamheten numera i rätt stor utsträckning ombesörjes genom patrullering med radiobilar i stället för fotpatrullering, särskilt i städernas ytterområden. Härvid torde emellertid böra uppmärk- sammas, vad de sakkunniga för samordning av polisradioväsendet i riket anförde rörande polisradions ekonomiska betydelse i sitt den 5 november 1942 avgivna betänkande. Efter framhållande av att denna betydelse i främs— ta rummet härflöte ur möjligheten att komplettera fotpatrulleringen med bilpatrullering yttrade de sakkunniga:
I detta hänseende har i olika sammanhang den uppfattningen gjort sig gällande, att en nedskärning av poliskårens storlek skulle kunna möjliggöras genom polis- radion. Denna uppfattning bygger på en överskattning av radions bety-delse. Po- lisradion är ett tekniskt hjälpmedel i polisarbetet och såsom sådant synnerligen värdefullt. Den levande arbetskraften kan polisradion dock icke ersätta, främst då det gäller ingripande för ordningens upprätthållande. Särskilt vid orostill- fällen kräves, att polispersonal i tillräcklig omfattning står till polisledningens förfogande. Den regelbundna övervakningen av lugnet och ordningen har däremot på grund av polisradion i viss omfattning kunnat anförtros åt bilpatruller. Här— igenom har patrulleringstjänsten kunnat upprätthållas och i vissa avseenden jäm— väl effektiviseras, oaktat poliskårernas numerära storlek icke ökats i proportion till städernas tillväxt och till den allmänna utvecklingen på samhällslivets oli-ka områden.
Dessa synpunkter har 11 t r c d 11 i n g e n funnit böra beaktas. Utredning- en har bibragts den uppfattningen, att bilpatrullering i alltför stor omfatt— ning fått träda i stället för fotpatrullering, varigenom bevakningen i stå- derna, särskilt nattetid, kommit att icke motsvara vad förhållandena kräva. Den reflexionen kan icke heller underlåtas, att den ökade brottsligheten i viss män kan antagas bero på en försämrad sådan bevakning. Från polis- chefshåll har även starkt framhållits behovet av en ökning av ordnings- polisens styrka.
Vad kriminalpolisen beträffar påverkas spörsmåtet om densammas orga- nisation dels av brottslighetsfrekvensen och dels av den nya rättegångsbal- kens föreskrifter om förundersökningarna i brottmål. Utredningen har i ämnet samrått med riksåklagarämbetet och jämväl genom riksåklagaräm- betets förmedling erhållit yttranden från ett antal åklagare med varieran- de åklagartjänstgöring beträffande frågan, huruvida de detaljerade bestäm- melserna i 23 kap. rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen ökat svårigheterna i kriminalpolisens medverkan vid förundersökning- arna ävensom rörande vissa andra med kriminalpolisverksamheten förenade spörsmål. Vidare har utredningen genom remiss till samtliga statsåklagare jämte polismästarna i de större städerna infordrat utlåtanden om de erfa- renheter, som vunnits rörande rättegångsreformens inverkan på omfatt—
ningen av arbetshördan för polis- och åklagarväsendet. Slutligen har utred- ningen haft överläggning i ämnet med sina experter.
Det material, som sålunda i denna del står till utredningens förfogande, kan icke i betänkandet lämpligen återgivas annorledes än i strängt kon- centrerad form. Till en början må anmärkas, att riksåklagarämbetet i ut- låtande till utredningen upptagit till behandling Spörsmålet, huruvida en eventuell förstärkning av den kvalificerade arbetskraften för förundersök— ningar i brottmål bör erhållas genom en utökning även av åklagarkåren, varigenom denna skulle kunna ägna större tid och uppmärksamhet åt för- undersökningarna. Efter att ha redogjort för vissa uttalanden i förarbetena till den nya lagstiftningen rörande fördelningen av förundersökningsuppgif— terna mellan åklagarmyndighet och polismyndighet anför ämbetet följande:
Att söka fastställa några närmare regler för fördelningen av arbetsuppgifterna synes åtminstone för närvarande med hänsyn till de begränsade erfarenheterna av 'det nya rättegångsförfaran-det icke möjligt. Sättet för åklagarens medverkan måste väsentligen påverkas av målets beskaffenhet och omständigheterna i varje särskilt fall. Åklagarens medverkan påkallas i främsta rummet för avgöranden, som det enligt lag ankommer på honom att träffa, exempelvis beslut om användning av tvångsmedel. Vidare bör det tillkomma honom att i övrigt taga ställning till frågor av juridisk art ävensom att ägna noggrann uppmärksamhet åt undersökningens objektivitet och fullständighet samt åt utredningen av omständigheter, som äro av bety-delse för sakens bedömande ur bevisningssynprunkt och bestämmande av påföljd för brottet. Avser utredningen brott, som kräver ställningstagande till svår- bedömda rättsliga spörsmål såsom fallet ofta är i exempelvis mål angående gäl- denärsbrott, lärer i regel ett tillfyllestgörande resultat icke kunna uppnås med mindre åklagaren redan från början omhändertager den direkta ledningen av un- dersökningen. Vid förundersökning i mål av mindre vikt däremot, vari utred- ningsuppgifterna tillika väsentligen äro av rutinmässig art, torde i allmänhet icke finnas anledning för åklagaren att taga någon personlig del i förundersökningen. I sådana fall bör i regel — under förutsättning av tillgång till kompetent polis- personal _ utredningen i dess helhet kunna överlåtas på polisen. Mellan de nu angivna typfallen finnas naturligen en mångfald variationer av arbetsuppgifternas uppdelning under förundersökningen.
I anslutning till vad ovan anförts, vill ämbetet såsom sin uppfattning framhålla, att åklagarens medverkan under förundersökningsförfarandet i allmänhet måste bliva av väsentligen annan art än de uppgifter, som ankomma på även den mest kvalificerade polispersonalen. Man måste därför ställa sig avvisande till tanken att överföra uppgifter, som enligt vad ovan anförts böra ankomma på polisen, till åklagarmyndigheten. I stället synes böra eftersträvas att genom erforderlig ök— ning av polispersonalens antal och kvalifikationer skapa betingelser för att den av lagstiftningen åt åklagaren inrymda delegationsrätten kan i största möjliga ut- sträckning utnyttjas. Härutöver finner sig ämbetet böra framhålla, att en utök— ning av åklagarkåren för det nu ifrågasatta speciella syftet med hänsyn till bristen på juridiskt skolad arbetskraft icke torde vara praktiskt genomförbar. Rättegångs- reformen (kräver visserligen ytterligare förstärkning av åklagarkåren, men de nya befattningshavarnas verksamhet bör vara begränsad till egentliga åklagarupp- gifter.
Till dessa synpunkter på fördelningsproblemet vill 11 t r e (1 n i n g e n an- sluta sig. Utredningen får emellertid samtidigt betona, att en gränsdragning mellan åklagaruppgifterna och polisuppgifterna har sin största betydelse
inom de större åklagardistrikten, främst inom de distrikt, där åklagarvä- sendet och polisväsendet äro organiserade vart för sig. För de mindre och medelstora distriktens del kommer i praktiken en dylik gränsdragning icke att kunna upprätthållas av ekonomiska skäl; åklagaren-polischefen måste här, liksom hittills, i regel själv i stor utsträckning handhava utredningsar- betet.
Av de yttranden, som avgivits rörande rättegångsreformens inverkan på arbetsbördan för polis- och åklagarväsendet, inhämtas i huvudsak följande: I flertalet yttranden konstateras, att några bestämda uppgifter angående ök- ningen av arbetsbördan icke kunna lämnas med hänsyn till den korta tid, det nya rättegångsförfarandet tillämpats. I samtliga yttranden uttalas dock, att rättegångsreformens genomförande åstadkommit en väsentlig ökning av arbetsbördan för polis- och åklagarväsendets personal; särskilt starkt synes arbetsbördans ökade omfattning ha gjort sig märkbar inom åklagarväsendet. Beträffande polisväsendet synes ett påtagligt ökat behov ha visat sig av kri- minalpolisutbildad personal för utredningsverksamheten inom polisdistrikt, där dylik personal icke finnes anställd och där biträde av kriminalstatspolis endast undantagsvis kan påräknas. I några yttranden framhålles behovet av förbättrad utbildning inom kriminalpolisen, eventuellt ökad tilldelning av befälstjänster, för att göra kriminalpolisen mera skickad att möta de större krav, som numera ställas på densamma.
Polismästaren i Stockholm åberopar yttrande av kriminalpolisintendenten därstädes, vilken bland annat anför följande:
Rättegångsreformen har medfört en avsevärd ökning av kriminalpolisens arbets- börda, främst beroende på följande omständigheter. För att bereda den miss- tänkte tillfälle att, innan beslut om åtal fattas, taga del av vad som förekommit vid förundersökningen meddelas denne, att han inom viss kort tid äger taga del av utredningen. Under denna tid måste ärendet vila. Slutligt protokoll skrives icke, då man kan riskera, att detta måste skrivas om, därför att på den misstänktes be- gäran kompletterande utredning verkställts. I de flesta fall kommer dock icke den kallade, åtminstone inte på den bestämda tiden utan på annan tid, vilket kan vålla betydande avbräck i arbetet. Då protokollet därefter skall skrivas, måste den som handlagt ärendet i regel ånyo läsa in detta, något som förorsakar tidsspillan. I de fall, då den misstänkte vill taga del av vad som förekommit vid undersökningen, måste delgivningen ske i närvaro av den som verkställt utredningen, enär risk fin- nes, att den misstänkte i annat fall skall söka ändra i protokollet eller förhörsan- teckningarna. Den största tidsförlusten förorsakas dock därav, att i mål med flera misstänkta dessa ofta måste kallas flera gånger för att taga del av varandras undan för undan lämnade uppgifter. — Dä åklagarna i de fall, där skadeståndsansprå- ken icke finnas obefogade, äro skyldiga att föra målsägarens talan, om detta kan ske utan olägenhet, måste polispersonalen hålla kontakt med målsägaren, inför- skaffa intyg som stöd för skadeståndsanspråken m. m. —— Till häktningsförhan—d- lingarna mäste polispersonalen utskriva protokoll eller anteckningar över vad som dittills förekommit under förundersökningen. Detta ganska tidsödande arbete underlättar i regel icke på något sätt sammanställandet av det slutliga protokollet i ärendet utan måste betraktas som ett merarbete. — Vid häktningsför-handlingarna nödgas kriminalpolis mycket ofta närvara för bevakning av de anhållna, enär den personal, som finnes avdelad för bevakningsän—damål, icke är tillräcklig. — Då de misstänkta nu anlita försvarare i större utsträckning än före rättegångsreformens
genomförande, är polispersonalen tvungen att antingen närvara vid dessas sam- tal med sina klienter eller ock upplåta tjänsterum eller annan lokal härför. I senare fallet måste bevakning alltid anordnas. I mera invecklade mål kunna försvararnas och de misstän-ktas sammanträffanden taga flera timmar i anspråk.
Den ökning av kriminalpolisens arbetsbörda, som rättegångsrefomen medfört, måste uppskattas till minst 20 %. Beformens genomförande har icke i något av- seende underlättat arbetet.
Polisintendenten i Hälsingborg finner tvekan icke råda, att de brottsutre- dande polisavdelningarna kräva mera personal som en följd av den nya rättegångsordningen, och anför till stöd för denna uppfattning i huvudsak följande: Genom rättegångsbalkens i stort sett absoluta föreskrift, att för- hörsvittne skall närvara, har mycken polispersonal bundits till i stort sett ganska improduktiva arbetsuppgifter. Det nya häktningsförfarandet har med— fört, att polisen fått många, långa och omfattande transporter av anhållna. Nya rättegångsbalkens syfte, att domstolsbehandlingen av även ett brott- mål skulle ske genom ett muntligt koncentrerat förfarande, som avslutades med dom på basis av vad som domstolen ansåge vara utrett genom rätts- förhandlingarna, hade medfört ökat arbete på förundersökningsstadiet. Vis— serligen arbetade en modern polisavdelning redan före 1948 efter den prin- cipen, att ett brottmål skulle vara fullständigt utrett, men åtskilliga gånger — detta även i grova brottmål _ lades arbetet upp efter vad som förekom vid första rannsakningen och den misstänktes då dokumenterade inställning till åtalet. Därigenom kunde åtskilliga bevisutredningar undvikas. Än vi— dare hade många av de för förundersökningens reglerande givna föreskrif— terna verkat arbetsökande och arbetsfördröj ande för polisavdelningarna. Här- utinnan kunde nämnas sådana bestämmelser som skyldigheten att i vissa fall utreda målsägandeanspråk, att vid förhör samarbeta med barnavårds— män och försvarare, att till granskning och eventuell utredning upptaga dennes invändningar mot utredningen eller framställningar om ytterligare utredning, att efter slutat förhör låta den förhörde granska eller genomgå anteckningarna etc.
Landsfogden i Jönköpings län framhåller, att den nya processordningen påkallar en mera omedelbar ledning av och kännedom om förundersökning- en från åklagarens sida. Detta berodde icke blott på att användningen av tvångsmedlen i större omfattning än förr krävde beslut av åklagaren utan även på att, då förundersökningen numera jämväl hade karaktär av en för— förhandling i brottmålsproeessen, åtskilliga andra åtgärder erfordrades från åklagarens sida under förundersökningens gång. Man kunde säga, att kri- minalpolismännen från att tidigare ha arbetat relativt självständigt nu blivit åklagarens biträden vid utredningar i brottmål. Förundersök- ningen bleve mera omfattande, krävde längre tid samt vore avsevärt om— ständligare och i högre grad formbunden än förr. Uppenbarligen hade till följd härav också polisens arbetsuppgifter ökats, åtminstone i sådan grad att en viss förstärkning av dess personalstyrka vore erforderlig. Detta gällde i synnerhet landsbygden och de mindre städerna, där kvalificerade polismän
* ...—__. a_i...
minalpolisstyrka i allmänhet torde böra ökas.
Motsvarande synpunkter understrykas i regel jämväl av övriga landsfog— dar, varav flera framhålla såsom önskvärt, att varje landsfiskal ägde till— gång till åtminstone en inom distriktet anställd polisman med kriminal- konstapelskompetens.
Av vad sålunda förekommit framgår enligt 11 t r e d n i n g e n s mening, att kriminalpolisorganisationen till följd av rättegångsreformen och brotts- » frekvensen är i behov av personalförstärkning. Denna uppfattning har även bestyrkts vid de överläggningar, utredningen haft med sina experter. Rätte- gångsreformen har även medfört, att kriminalpolisens arbete blivit mera komplicerat. Även en kvalitativ förstärkning av kriminalpoliskåren är därför erforderlig. Härför kräves en förbättrad utbildning av kriminalpolismännen, främst i vad angår sådana ämnesområden, som äro av särskild vikt för verksamheten som förhörsledare. På denna punkt ha utredningens experter såsom en i första hand nödvändig åtgärd påkallat utökning av antalet kri- " minalöverkonstaplar. Utredningen vill för sin del understryka behovet av en i sådan utökning. Överkonstapelkåren inom kriminalpolisen bör enligt utred-
ningens mening erhålla en sådan storlek, att de svårare brottsutredningarna i regel kunna handhavas av befattningshavare tillhörande densamma. För närvarande få även utredningar i invecklade mål i stor omfattning över- lämnas till handläggning av kriminalkonstaplar. Genom en ökning av kri- minalöverkonstapelkåren skulle även vinnas den fördelen, att befordrings- utsikterna på kriminalpolismannabanan förbättrades. Under nu rådande förhållanden ha möjligheterna att vinna befordran i regel ställt sig gynn- sammare inom ordningspolisen. En utjämning av befordringsutsikterna in- om de båda kårerna är önskvärd, enär uppehällandet av en god kriminal-
; poliskår eljest kan äventyras.
* För landsbygdens del måste vid polisorganisationens utformning hänsyn tagas även till den inverkan, som uppbördsreformen medfört på polisarbetet. Reformen har emellertid ännu icke varit i kraft så lång tid, att några säkra slutsatser kunna dragas i detta hänseende. Uppenbart är emellertid, att själva indrivningsverksamheten minskat i stor omfattning. De indrivnings- ärenden, som numera förekomma, synas dock i allmänhet vara av det mera arbetskrävande slaget. Härtill kommer, att nya arbetsuppgifter till— ! förts polisväsendet, i det att häradsskrivarna i stor utsträckning påkalla biträde med utredningar och efterforskningar i uppbördsärenden. Vid de undersökningar, som utredningen företagit i ämnet, har från polischefs- 3 och personalhåll upplysts, att allt som allt någon minskning i arbetsupp- 1 gifterna för polisväsendet icke inträtt till följd av reformen. Man torde så-
lunda, åtminstone för närvarande, icke kunna räkna med någon personal- besparing i egentlig mening såsom en följd av reformen.
Grundstommen i polisorganisationen för landsbygdens vidkommande bör, på sätt nu är fallet, utgöras av ordinarie fjärdingsmansbefattningar. Såsom tidigare angivits böra även med den av utredningen föreslagna polisdistrikts-
indelningen rekryteringsbefattningar kunna inrättas. Fjärdingsmännen böra — i regel tilldelas var sina tjänstgöringsområden samt handhava såväl egent- lig polisverksamhet som exekutionsbiträdesgöromål. Landsfiskalsdistrik- tens köpings- och landskommuner böra gemensamt indelas i fjärdings— mansdistrikt. Inom orter med tätbebyggelse bör, i den mån förhållan- dena påkalla, särskild personal för polisverksamhet finnas; fjärdings- männen torde där i allmänhet huvudsakligen böra utföra göromål så- som exekutionsbiträden, dock med skyldighet att deltaga jämväl i annan polisverksamhet. Såsom förut framhållits, bör polisorganisationen inom landsfiskalsdistrikten utformas med utgångspunkt från vad hela distriktet kräver. Befälsbefattningar och andra befattningar för mera kvalificerade uppgifter höra i allmänhet vara inrättade för verksamhet inom distrikten i sin helhet. Inom ett landsfiskalsdistrikt, som består av en stad, där över- konstapel finnes, och landsbygd, bör sålunda överkonstapelns verksamhets- område i regel omfatta hela distriktet. Motsvarande bör gälla för polisupp- syningsman eller kriminalpolisman inom de distrikt, där sådana befatt- ningshavare anställts. Inom större distrikt, där flera befattningshavare till- hörande nu ifrågavarande kategorier finnas, bör en lämplig uppdelning av verksamheten genomföras. Organisationen bör så utformas, att inom varje landsfiskalsdistrikt med mera omfattande utredningsverksamhet åtminsto- ne finnes anställd en för sådan verksamhet utbildad befattningshavare.
En särskild organisationsfråga för landsfiskalsdistriktens del utgör spörs- målet om de på landsfiskalskontoren anställda konstaplamas ställning. Denna organisation leder sitt ursprung från distriktsåklagarreformen. I samband med denna reform inrättades å vissa landsfiskalskontor biträdes- befattningar i lönegraden Eo 5, avsedda för manliga innehavare, vilka skulle äga polismans befogenhet. Rörande organisationen uttalade det samman- satta stats- och lagutskott, vilket vid 1940 års riksdag behandlade Kungl. Maj:ts proposition angående reformen, att befattningshavare, varom nu är fråga, i första hand borde tilldelas sådana landsfiskalsdistrikt, där enligt organisationsplanen endast ett tjänstebiträde skulle finnas; detta med hän- syn till betydelsen av att samtliga landsfiskaler, så vitt möjligt, erhölle bi- trädeshjälp även för andra göromål än de rena skrivgöromålen. Organisa- tionen har härefter utvecklat sig därhän, att för närvarande för befattning- arna uppställts krav på genomgång av konstapelsklassen i statens polis- skola. Befattningshavarna benämnas konstaplar och tillhöra nu lönegraden Ce 14. En särskild reglerad befordringsgång finnes anordnad för rekrytering- en. Antalet befattningshavare uppgår till mellan 170 och 180. De biträda landsfiskalerna med såväl kontorsgöromål som polisgöromål.
Utredningen har i samråd med 1947 års landsfiskalsutredning övervägt ifrågavarande organisationsspörsmål. Därvid ha följande synpunkter gjort sig gällande. Organisationen synes icke lämpligen kunna bibehållas i sin nuvarande utformning. Befattningarna äro av icke-ordinarie natur, varför ' befattningshavarnas ställning är otrygg. Några befordringsmöjligheter i | egentlig bemärkelse finnas icke; från befattningshavarnas sida ha anspråk ]
framställts på inrättandet av överkonstapelstjänster. Att inordna befatt- ningarna i den allmänna polisorganisationen torde icke lämpligen kunna äga rum, främst med hänsyn till att de till sin huvudkaraktär äro kontors- befattningar med säskild rekryteringsordning inom landsfiskalskontoren. Vid en bibehållen kommunal polisorganisation tillkommer den omständig- heten, att befattningarna äro statliga befattningar. Man kunde möjligen låta organisationen kvarstå såsom en särskild organisation och inom ra- , men för en sådan vidtaga vissa omorganisationsåtgärder. Detta synes dock * icke lämpligt med hänsyn till angelägenheten av att såväl kontorsorgani- sationen inom landsfiskalsdistrikten som polisorganisationen anordnas efter rationella linjer.
På grund av dessa skäl har utredningen —— i likhet med lands- fiskalsutredningen — funnit att ifrågavarande organisation bör avvecklas. Avvecklingsspörsmålen ha behandlats av sistnämnda utredning. Här skall endast beröras frågan om fördelningen av organisationens uppgifter. Denna uppdelning bör ske på det sätt, att kontorsuppgifterna komma att handha- vas av biträdespersonal å landsfiskalskontoren, medan polisuppgifterna om- besörjas av polispersonal. Polisorganisationen får sålunda givas den ut— formning, att den kan övertaga de polisuppgifter, som nu handhavas av konstaplarna på landsfiskalskontoren.
3. Samverkan mellan polisdistrikten.
Genom den av utredningen föreslagna polisdistriksindelningen erhålles en bättre grundval än för närvarande för polisorganisationens uppbyggnad. Organisationen förblir ändock alltför lokalt hunden, och för att motverka nackdelarna härav bör en samverkan komma till stånd mellan polisdistrik- ten i olika hänseenden. Härvid framträder i första hand frågan om poliskårernas mobilitet, var— med förstås möjligheten att utnyttja befattningshavarna för tjänstgöring utom det egna polisdistriktet. Anmärkas må, att det L in n é r s k a f ö i'— slaget upptog stadgande om en allmän mobilitet, innebärande att all polispersonal skulle kunna användas var som helst i riket. Varje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsendet bilda en enhet med landsfog- , den som chef närmast under Konungens befallningshavande. De tre största städerna skulle var för sig bilda dylika enheter med polismästarna såsom chefer för polisväsendet. All polispersonal i stad som på land skulle kunna användas efter landsfogdens bestämmande var som helst inom hans tjänst- göringsområde. Tillfälligt biträde skulle lämnas från den ene polisehefens tjänstgöringsområde till en annans på begäran av denne senare. Sådant biträde skulle icke få vägras i annat fall, än då den begärda personalen , oundgängligen erfordrades för polisskyddet i det egna tjänstgöringsområdet.
Vid bedömande av det föreliggande mobilitetshehovet bör uppmärksam- mas, att 11 t r e (1 ni n g e n föreslår ett bibehållande av statspolisorganisa-
tionen. Någon motsvarande organisation upptogs icke av Linnér. Statspolis- organisationen är en rörlig organisation, vilken står till förfogande för re- gelbunden polisverksamhet inom länen i deras helhet. Enligt utredningens mening bör därför nu vara tillräckligt, att mobiliteten så anordnas, att lokal- polisen kan på ett tillfyllestgörande sätt användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisorganisationen. Lokalpolis skall sålunda kunna tillkallas från ett polisdistrikt till annat vid behov av tillfällig polisförstärk- ning eller annan polishjälp, så snart statspolis icke finnes tillgänglig eller behovet kan snabbare eller billigare fyllas med lokalpolis. Lokalpolisen skall emellertid även kunna utnyttjas som polisreserv vid större poliskom- menderingar; möjlighet bör då finnas att i erforderlig utsträckning använda lokalpolis såsom förstärkning av statspolisen. Med hänsyn till dessa för- hållanden bör skyldighet stadgas för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt. Uttrycket *särskilt behov, avser att utmärka, att någonting skall ha inträffat, som påkallar biträde av polis- personal utöver den personal, som finnes tillgänglig för regelbunden polis— verksamhet inom polisdistriktet. Skyldigheten bör gälla för såväl ordnings- polis som kriminalpolis samt omfatta polispersonal av alla grader. Den skall allenast vara på det sätt begränsad, att polispersonal icke skall få till— kallas från ett visst polisdistrikt i sådan omfattning, att polisverksamhetens upprätthållande inom distriktet äventyras. Därest så i särskilda fall erford- ras, böra även fordon och andra utrustningsartiklar tillhandahållas. _ Genom anordnandet av en mobilitet för lokalpolisens del enligt dessa rikt- linjer bör enligt utredningens mening den nuvarande reservpolisorganisa- tionen kunna avskaffas; förslag härom kommer att framläggas i ett senare sammanhang. Frågorna om vem, som i det särskilda fallet äger tillkalla polisförstärkning, samt om ersättning till polisdistrikt, som tillhandahållit polispersonal, komma likaledes att behandlas senare.
En annan fråga, som tarvar behandling i detta sammanhang, är spörsmå- let om samverkan mellan polisdistrikten inom större bebyggelsecentra. I många fall räcker det icke här med att polisdistrikten äro pliktiga att bistå varandra vid särskilda behov, utan förhållandena påkalla samordning i olika hänseenden mellan polisdistrikten för den regelbundna polisverksam-- hetens behöriga upprätthållande. I regel bilda sålunda de större städerna och angränsande orter naturliga enheter ur polissynpunkt. Dessa enheter bliva emellertid jämväl med utredningens förslag till polisdistriktsindelning ofta uppdelade på ett flertal polisdistrikt. Flera spörsmål påkalla här gemensam planläggning, såsom polisverksamhetens, främst ordningspolis- verksamhetens, lämpliga ordnande vid distriktsgränserna, handhavandet av spanings- och annan kriminalpolisverksamhet, som berör ett flertal polis— distrikt, upprättandet av s. k. spärrplaner m. m. Även tillhandahållandet av polisförstärkning för mera regelbundet återkommande särskilda behov, så- som vid idrottstävlingar och andra offentliga tillställningar, torde böra gö- »! ras till föremål för närmare reglering. I en del fall torde det vara av intresse för polisdistrikten att ordna frågor om gemensamt utnyttjande av lokaler
och utrustning. De spörsmål av gemensam natur, som sålunda kunna före— komma mellan polisdistrikten inbördes, böra enligt utredningens mening lösas genom avtal mellan polisdistrikten. Sådana avtal skola kunna ingås på viss tid eller på obestämd tid med viss tids uppsägning. I avtalen böra in- tagas såväl de organisatoriska som de ekonomiska bestämmelserna, som föranledas av samordningen. Bestämmelser av ekonomisk natur kunna tar- vas bland annat därav, att ett polisdistrikt skall utgiva ersättning till etl annat för någon genom avtalet tillförsäkrad förmån. Avtalsrätten bör om— fatta samtliga frågor, som kunna vara av värde för polisdistrikten-att reg- lera. Ett avtal skall dock icke få medföra rubbning i den kommunala ansva- . righeten för polisverksamhetens upprätthållande inom vederbörande polis- distrikt. Ett polisdistrikt skall sålunda icke genom avtal med annat polis— distrikt kunna lösa annat än detalj spörsmål i avseende å organisationen för den regelbundna polisverksamheten inom polisdistriktet. Med hänsyn till sin vikt och betydelse för polisväsendet böra avtalen underställas länsstyrelsen för fastställelse. Avtal, som träffas mellan polisdistrikt tillhörande skilda län, bör fastställas av länsstyrelserna i samtliga därav berörda län; för Stor- Stockholms del av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län. Innan fastställelse äger rum, böra vederbörande polischefer ha beretts till- fälle att yttra sig i ärendet.
För polisväsendet torde det vara av stort intresse, att avtal, varom nu är fråga, ingås mellan polisdistrikten i sådana orter, där behov av samordning föreligger. Länsstyrelserna torde därför böra undersöka dessa förhållanden samt verka för att avtal komma till stånd, där förhållandena det påkalla. Länsstyrelserna böra emellertid enligt utredningens mening äga möjlighet att åstadkomma reglering av spörsmålen, även om polisdistrikten skulle vägra sin medverkan eller icke kunna enas om villkoren. För-utsättning här- för bör vara, att en dylik reglering är av särskild betydelse för polisverk— samhetens behöriga bedrivande. I sådant fall skall — därest avtal icke fri- villigt ingås —— det ankomma på vederbörande länsstyrelse att anmoda av frågan berörda polisdistrikt att träffa avtal rörande viss eller vissa närmare angivna frågor av gemensam natur. Skulle polisdistrikten eller något av dem ställa sig avvisande eller skulle enighet icke kunna uppnås mellan polis— distrikten, bör länsstyrelsen äga meddela erforderliga föreskrifter för polis- distrikten i avseende å gemenskapen. Vad nu sagts bör även gälla, därest ett för fastställelse avlämnat avtal i ett eller annat hänseende icke skulle vara tillfredsställande ur polissynpunkt. Därest ärende berör mer än en länsstyrelses verksamhetsområde, skola åtgärder, varom här är fråga, beslu- tas av länsstyrelserna gemensamt. Kunna länsstyrelserna icke enas om be- sluten, bör ärendet underställas Kungl. Maj :ts avgörande. Klagan över läns- styrelses beslut skall kunna äga rum i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndighets och ämbetsverks beslut i allmän- het.
En samverkan kan emellertid i vissa hänseenden vara erforderlig även * mellan polisdistrikt, som ej ingå i större bebyggelsecentra. Motsvarande reg-
ler liksom även bestämmelserna om de uppgifter och befogenheter, som böra tillkomma länsstyrelsen, böra gälla även i detta fall. Avtal skall sålunda — såsom hittills — kunna ingås mellan ett polisdistrikt och ett annat rörande begagnandet av det senare polisdistriktets lokaler vid uppkommande behov. Även eljest torde för landsbygdsdistriktens del lokalfrågan i vissa fall lämp- ligen kunna lösas genom avtal om samverkan. Särskilda kommunalförbund böra även — i den ordning som gäller enligt lagen om kommunalförbund — kunna bildas mellan kommunerna i olika polisdistrikt för ordnande av lokalfrågan.
4. Ledningen av polisverksamheten inom polisdistrikten.
Ledningen av polisverksamheten1 inom polisdistrikten skall handhavas av polischefen. Polischef är enligt polisreglementet i stad med polismästare denne och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. Denna bestämmelse inne- bär huvudregeln för polischefskapet. Kungl. Maj:t har dock förbehållit sig rätt att meddela särförordnanden i detta hänseende; dylika förordnanden gälla för vissa polisdistrikt. Behov av ändring i dessa bestämmelser om vem polischefskapet skall tillkomma föreligger enligt utreningens mening icke.
På sätt förut framhållits, finnas i vissa städer en polisorganisation, un- derställd polismästare, och en åklagarorganisation, under ledning av stats- åklagare eller distriktsåklagare, medan i övriga städer ledningen av såväl f polisverksamheten som åklagarverksamheten handhaves av en gemensam chef (polismästare eller stadsfiskal). Utredningen, som icke har att fram- lägga förslag till detaljorganisation, har icke tagit närmare ställning till ' frågan, huruvida ändrad organisation i detta hänseende påkallas för någon stads vidkommande. Inom ramen för utredningens allmänna organisations— plan med länen såsom samlande enheter finnes utrymme för båda organisa— tionsformerna. Enligt utredningens mening böra främst de praktiska erfa- renheterna av rättegångsreformen och dess inverkan på polis- och åklagar- väsendet vara avgörande vid bedömandet av frågan, huruvida den lokala or- ganisationen av polis- och åklagarväsendet bör vara uppdelad eller icke.
Rörande polischefens allmänna uppgifter äro bestämmelser meddelade i polisreglementet. Huvudstadgandet föreskriver, att polischefen närmast un- der landsfogden eller, vad angår stad, som är undantagen från området för hans polisverksamhet, under länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom distriktet. Särskilt skall det åligga honom
att planlägga polisarbetet och tillse, att de åtgärder bliva vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polisverksamhetens behöriga upprätthål-
lande;
1 Utredningen vill skilja mellan begreppen ledningen av polisverksamheten och ledningen av polisväsendet. Det förra begreppet avser ledningen av polisens arbete, medan det senare be- ' greppet är av vidsträcktare betydelse och omfattar säväl ledningen av polisverksamheten som '. handhavandet av alla såväl organisatoriska som ekonomiska spörsmål rörande polisväsendet. :
W samhetens upprätthållande på viss ort i första hand hör åvila den lokale
att vaka över att lagar, författningar och andra föreskrifter rörande all- män ordning och säkerhet efterlevas ;
att hålla sig underkunnig om polisväsendets tillstånd och behov samt hos vederbörande myndighet anmäla förekommande brister och föreslå åtgär- der till deras avhjälpande;
att tillse, att polispersonalen användes på lämpligaste sätt och fullgör sina uppgifter efter bästa förmåga och i överensstämmelse med gällande
' föreskrifter ;
att sörja för att polispersonalen meddelas erforderlig vägledning och undervisning;
att vaka över att god ordning och god anda råder inom poliskåren; samt att verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen och allmänheten.
Vidare stadgas bl. a., att om polisstyrka sammandrages från olika orter skall, där ej länsstyrelsen eller landsfogden annat förordnar, chefskapet över styrkan utövas av polischefen i den ort, där styrkan sammandragits.
På sätt i avdelningen om länsorganisationen närmare skall klarläggas, föreslår utredningen, att landsfogden i vad angår verksamheten inom polis- väsendet skall inordnas i länsstyrelsen. På grund härav skulle det måhända kunna anses mindre följdriktigt att bibehålla ovan återgivna huvudstad- gandes formella lydelse. Av förslaget till länsorganisation kommer emeller- tid jämväl att framgå, att enligt utredningens mening landsfogdens ställning som länspolischef fortfarande bör vara föremål för särreglering. Med hänsyn härtill bör i förevarande stadgande fortfarande utsägas, att polischeferna i allmänhet äro i avseende å ledningen av polisverksamheten närmast under- ställda landsfogden. Beträffande polischef i stad, som är undantagen från
området för landsfogdens polisverksamhet, bör stadgandet däremot givas den lydelsen, att dylik polischef under landshövdingen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom distriktet. Anledningen härtill torde framgå av det följande.
Huvudstadgandet får icke givas den tolkning, att polischefens ansvar för och ledning av polisverksamheten skall vara av sekundär natur i förhållan- de till de överordnade myndigheterna. Med att uppgiften skall fullgöras närmast under landsfogden, respektive landshövdingen, uttryckes allenast, att polischefen i sin verksamhet är underställd länsmyndigheterna och deras tillsyn. Av största vikt och betydelse är, att ansvaret för polisverksamhe- tens ledning alltid åvilar en ansvarig chef. Uppgiften är till sin karaktär en chefsuppgift, och det kollektiva handhavandet och ansvaret passar ej väl tillsammans med denna verksamhet. Inom en polisorganisation med över- och underordnade chefer är det även av största vikt, att full klarhet före- ligger i frågan, på vilken av dessa chefer ansvaret i ett givet läge skall vila. Det gäller med andra ord att uppbygga organisationen på det sätt, att de olika chefernas befogenheter och skyldigheter äro så klart utformade och avgränsade som möjligt. Det synes uppenbart, att ansvaret för polisverk-
polischefen. I enlighet härmed bör det ankomma på honom att planlägga och handhava den omedelbara ledningen av polisverksamheten i polisdi- striktet. I denna huvudregel ligger innesluten myndighet för polischefen att vidtaga alla de åtgärder och utöva alla de befogenheter, som kunna visa sig erforderliga för polisverksamhetens upprätthållande såväl under nor- mala förhållanden som i mera brydsamma situationer.
Grundprincipen bör vara den, att polischefen skall utöva denna sin upp- gift självständigt och utan att ingrepp i det enskilda fallet skall äga rum från överordnads sida. Därest särskilda förhållanden därtill föranleda, bör dock dylikt ingripande kunna ske. I regel skall detta tillgå på det sätt, att den överordnade myndigheten övertager ansvaret för polisuppgiften. Befo- genhet bör även finnas för denna myndighet att, där så av särskilda förhål- landen föranledes, förordna annan polischef att omhändertaga uppgiften. Överordnad myndighet bör tillika äga viss rätt att meddela anvisningar rö- rande polistjänsten och skall jämväl fungera såsom rådgivande organ. Dess— utom skall den överordnade myndigheten utöva en allmän tillsyn över po- lischefens arbete. Den närmare innebörden av de överordnade organens be- fogenheter kommer att framgå av de båda närmast följande avdelningarna. Här skall endast ytterligare påpekas, att handhavandet av kriminalpolis— verksamheten i viktiga hänseenden regleras av rättegångsbalkens föreskrif- ter om förundersökning i brottmål.
B. Länsorganisationen.
1. Allmänna synpunkter.
I de direktiv, som utfärdats till ledning för 1948 års polisutrednings arbete, anföres, att då länsstyrelserna för närvarande ha och även vid ett förstatli— gande av polisväsendet alltjämt torde böra bibehålla ansvaret för den all- männa ordningens och säkerhetens upprätthållande i länen, utredningen bör utgå från att ledningen av polisväsendet i länen skall utövas av läns- styrelserna. Härvid bör utredningen beakta frågan, om särskilda åtgärder äro behövliga för att länsstyrelserna på ett rationellt sätt skola kunna full- göra sina polisiära åligganden. I samband härmed bör, framhålles det vi- dare i direktiven, undersökas, huruvida de på landsfogdarna ankommande överåklagar— och polisuppgifterna i vissa län böra uppdelas på olika befatt- ningshavare eller om denna verksamhet bör sammanföras för flera län.
I sitt betänkande framhöll 1939 års polisutredning, att åtskilliga brister beträffande effektiviteten vidlådde den nuvarande ledningen för polisväsen- det inom länen. Behovet .av en förbättring av förhållandena på detta område vitsordades genomgående av de myndigheter, som yttrade sig över betän- kandet. Förslag till sådana åtgärder framställdes i flera fall; av naturliga skäl berörde dessa förslag i främsta rummet landsfogdens ställning såsom i länspolischef. De flesta förslagen utmynnade i att landsfogden i sin verk- '
samhet inom polisväsendet borde inordnas i länsstyrelsen. I vissa förslag befanns en så långt gående omorganisation dock icke påkallad.
I de förslag, som förordade ett inordnande av landsfogden i länsstyrelsen, gjorde sig olika meningar gällande beträffande själva organisationsformen. Föreningen Sveriges landsfogdar föreslog, att landsfogden skulle inordnas såsom föredragande och chef för en med landskansliet och landskontoret jämställd avdelning, till vilken polisärendena och civilförsvarsärendena . skulle hänföras. Länsstyrelserna, vilka erhållit del av föreningens förslag,
ansågo det icke nödvändigt eller lämpligt att tillskapa den av föreningen föreslagna tredje avdelningen. Bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län framhöll, att antalet polisärenden av större betydenhet syntes vara alltför litet för att motivera en särskild avdelning, även om civilförsvaret skulle tilläggas densamma. I yttrandena från vissa länsstyrelser förordades en anordning, motsvarande den, som tillämpas beträffande civilförsvarsdirektören ; d. v. 5. att en särskild underavdelning med landsfogden såsom chef skulle anordnas å landskansliet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog, att lands- fogden borde erhålla en ställning likartad vägdirektörens, »alltså icke av- delningschef men föredragande å landskansliet inför landshövding-en i lands- sekreterarens närvaro, i den mån han icke såsom högste polischef ägde självständig beslutanderätt». Jämväl länsstyrelsen i Örebro län uttalade, att landsfogden borde vara föredragande i polisärenden hos länsstyrelsen på sätt, som gäller för vägärendenas behandling.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län fann, att landsfogden i egenskap av läns- polischef borde knytas fastare till länsstyrelsen. Att tillskapa en särskild av- delning för handläggning av ärenden rörande polisväsendet syntes ej vara av behovet påkallat. Lämpligheten av att göra landsfogden till föredragande i polisfrågor syntes jämväl kunna ifrågasättas. Med hänsyn bl. a. till de sär- artade uppgifter, som vore förenade med landsfogdebefattningarna, inne— bare en sådan anordning risk för att polisärendena skulle bliva ensidigt be- dömda. Polisärendena måste ej sällan prövas även ur andra än rent polisiära synpunkter. Skulle landsfogdarna tillika vara överåklagare, torde lands- fogdarna, åtminstone i de större länen, näppeligen kunna medhinna att till- fredsställande fullgöra föredragning. På grund av nu nämnda förhållanden syntes föredragningen av polisärenden alltjämt böra ankomma på länssty- relsernas egna befattningshavare (i regel landssekreterarna). Landsfogden borde emellertid i egenskap av länspolischef deltaga i avgörandet av mera betydelsefulla frågor rörande polisväsendet samt, då han deltoge, tillerkän- nas reservationsrätt beträffande länsstyrelsens beslut.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasatte möjligheten för lands- fogden att med hänsyn till åklagargöromålens omfattning medhinna full- görandet av föredragningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anförde, att de brister, som kunde före- finnas i fråga om polisväsendets ledning, till stor del skulle kunna avhjälpas genom att stärka landsfogdens tjänsteställning som länspolischef. Brister- na hade troligen icke framkommit, därest landsfogdeinstruktionen mera ut—
tryckligt än vad fallet vore ålagt landsfogden samma uppsiktsskyldighet be- _ träffande polisväsendet som i fråga om åklagargöromålen. Det kunde ifråga- sättas, huruvida icke en del på landsfogden ankommande åklagargöromål borde kunna överflyttas å distriktsåklagarna för att bereda landsfogden mera tillfälle att ägna sig åt polisarbete.
I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att sakkunniga angående omorganisation av landsfogdetjänsterna i sitt år 1934 avgivna be- tänkande anförde rörande landsfogdarnas ställning i administrativt hänse- ende i huvudsak följande: Landsfogden syntes icke lämpligen kunna in- ordnas i någon redan befintlig förvaltningsorganisation utan finge tills- vidare anses representera ett led i en framtida självständig åklagar— eller polisorganisation. Intill dess en dylik organisation förelåge, måste det ome- delbara chefskapet över landsfogdarna ordnas provisoriskt. Då landsfog- dens arbetsuppgifter jämväl i fortsättningen skulle ligga inom områden, vilka åtminstone delvis vore helt skilda från varandra, hade någon enhetlighet i subordinationshänseende icke synts möjlig att upprätthålla. Ehuru vissa betänkligheter kunde anföras däremot, hade de sakkuniga likväl funnit sig böra föreslå en tudelning av chefskapet över landsfogdarna. I samband med att landsfogden bleve överåklagare i länet skulle länsstyrelsernas ställning såsom högsta åklagarmyndighet upphöra och landsfogden övertaga läns- styrelsernas dittillsvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna brott lagligen beivrades. Landsfogdarna borde följaktligen, framför allt efter en dylik förändring, i åklagarhänseende underställas en väl kvalifice— rad överordnad myndighets uppsikt och ledning. För denna uppgift syntes av naturliga skäl för det dåvarande endast justitiekanslersämbetet kunna ifrågakomma. Därest landsfogdarna ställdes under justitiekanslersämbetets chefskap, innebure detta ett första steg i riktning mot tillskapandet av en enhetligt ledd och i sin verksamhet behörigen kontrollerad åklagarorganisa- tion. Å andra sidan komme landsfogdarnas befattning med ordningspolis- göromålen i länen att avsevärt ökas, vilket medförde, att landsfogdarna er- hölle en fastare anknytning än dittills till länsstyrelserna såsom högsta polismyndigheter i länen. Detta förhållande hade synts böra föranleda till att landsfogdarna skulle såsom länspolischefer vara underställda länssty- relserna.
I förevarande fråga vill utredningen för sin del till en början fram- hålla, att den enhetligt ledda åklagarorganisation, som på grundval av de sakkunnigas förslag tillskapades genom 1936 års landsfogdereform, efter riksåklagarämbetets inrättande erhållit en allt självständigare utformning. Såsom statsåklagare skall landsfogden naturligen under alla förhållanden tillhöra denna organisation och vara underställd riksåklagarämbetet. För polisväsendet lärer tanken på anordnandet av en motsvarande organisation icke kunna förverkligas. Direktiven för utredningen lämna intet tvivelsmål på denna punkt. Ledningen för polisväsendet i länen skall utövas av länssty- _i relserna. Såsom 1939 års polisutredning närmare utvecklat, föreligga dock otvivelaktigt vissa brister i polisledningen för länen. Då man utgår från att 1
länsstyrelserna skola utöva såväl den administrativa som den operativa led- ningen av polisväsendet, framstår det såsom en väsentlig olägenhet i orga- nisationen, att länspolischeferna, vilka närmast under länsstyrelserna ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten, äro ställda utom länssty- relseorganisationen. Härigenom uppkommer en dualism mellan dem och länsstyrelserna, vilken är ägnad att medföra kompetenskonflikter, helst som länspolischefernas ställning och befogenheter i förhållande till länsstyrelser- . na icke äro klart utformade. Möjligheterna att härutinnan kunna åstadkom- ma en tillfredsställande och lämplig avvägning torde icke heller vara så stora. Å ena sidan tarvas det för dem, som regelmässigt skola svara för led- ningen av polisverksamheten, att de tillförsäkrats sådana befogenheter, som möjliggöra ett effektivt utövande av denna ledning, men å andra sidan in- nebär varje förstärkning av länspolischefernas ställning ett motsvarande in- grepp i länsstyrelsernas kompetensområde. En följd av att länspolischef— skapet är organiserat fristående från länsstyrelseorganisationen är vidare, att samarbetet mellan länsstyrelserna och länspolischeferna kommit att sakna den smidighet och anpassning, som är önskvärd inom polisorganisationen. Systemet har i detta hänseende utvecklat sig till ett omständligt remissför- farande från länsstyrelsernas sida. Den expertis i polisfrågor, som länspolis— chefen besitter, synes lämpligen kunna tillgodogöras länsstyrelserna genom att denne inträder såsom föredragande. Faran för att objektiviteten härige- nom skall minskas torde vara ganska ringa, helst som föredragningsskyldig- heten i princip bör begränsas till ärenden, där facksynpunkterna måste tillmätas ett avgörande inflytande. Uppenbart torde för övrigt vara, att nära kontakt mellan vederbörande länsstyrelse, enkannerligen landshöv— dingen, och länspolischefen är nödvändig, särskilt i mera brydsamma situa- tioner.
På grund av dessa skäl har utr ednin gen funnit sig böra förorda en omorganisation, innebärande att länspolischefen ( landsfogden) inordnas i länsstyrelsen. Länspolischefen bör göras till föredragande i dels alla ären— den, som angå själva polisverksamheten, och dels sådana administrativa polisärenden, som äro av mera framträdande betydelse för polisväsendet. I fråga om den operativa polisledningen hör han vara utrustad med sådana självständiga befogenheter, att en nödig effektivisering av denna verksam- het kan äga rum. Utredningens förslag i dessa delar kommer att närmare , utvecklas i de båda följande underavdelningarna.
Med landsfogdens ställning i förhållande till länsstyrelsen sammanhänger nära frågan om landsfogdebefattningarnas organisation överhuvudtaget. En- ligt direktiven har utredningen att undersöka huruvida en uppdelning på skilda befattningshavare av överåklagar— och Iänspolischefsuppgiftema bör äga rum inom vissa län och om, & andra sidan, dessa uppgifter böra för andra läns vidkommande sammanföras å för länen gemensamma befatt— ningshavare. Den förstnämnda frågan behandlades av 1939 års polisutred- ning, vilken — på sätt förut framhållits — föreslog, att ledningen av polis- och åklagarväsendet skulle uppdelas på skilda befattningshavare inom de
sex polismästardistrikt, som skulle bildas med Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro städer som centralorter. Enär denna utrednings förslag var grundat på en från länsindelningen delvis avvikande distriktsindelning, omfattande 31 polismästardistrikt, synes det- samma icke i och för sig kunna giva omedelbart vägledande synpunkter på frågan om personalorganisationen inom en organisation, som helt bygger på länsindelningen. Härvid är särskilt att uppmärksamma, att polismäs- taren i ett distrikt med delad organisation jämväl skulle vara lokal polischef i den största staden i distriktet, medan något lokalt polischefskap icke är förenat och vid en kommunal polisorganisation ej heller lämpligen torde kunna förenas med ett till länsstyrelsen knutet polischefskap. För sin del vill f ö r e v a r a n d e 11 t r c d ni n g emellertid uttala sin anslutning till de principiella synpunkter, som 1939 års polisutredning lagt på ifrågava- rande organisationsspörsmål och för vilka redogörelse lämnats i tidigare sammanhang. Till förmån för en i stort sett bibehållen samorganisation tor- de jämväl kunna åberopas, att processlagberedningen fann landsfogdeorga- nisationen i sina grundprinciper vara väl ägnad för statsåklagarens uppgif- ter i den nya rättegångsordningen. Från skilda håll har emellertid hävdats, att i vissa av de största länen arbetsuppgifterna ökat i den omfattning, att en samorganisation icke lämpligen kan upprätthållas. Man torde därför icke böra ställa sig främmande för en uppdelning av uppgifterna på skilda befatt- ningshavare, därest detta ur arbetssynpunkt visar sig vara nödvändigt. Tan- ken att uppdela länet i två tjänstgöringsområden med en landsfogde för vart- dera området bör emellertid avvisas. Båda landsfogdarna finge då inordnas i länsstyrelsen. En dylik anordning skulle icke vara lämplig ur polisledning- ens synpunkt. En uppdelning synes därför böra ske på det sätt, att i ve- derbörande län anställes en befattningshavare för polisverksamheten (lands— fogde) och en befattningshavare för åklagarverksamheten (statsåklagare). Landsfogden bör vara inordnad i länsstyrelsen, medan statsåklagaren bör lyda under riksåklagarämbetet. Hinder bör dock icke möta att åt landsfog- den i sådant län uppdraga vissa åklagaruppgifter, därest en lämpligare ar- betsfördelning därigenom skulle åstadkommas. Frågan om i vilka län upp- delning bör komma till stånd torde emellertid ännu icke kunna tillförlit- ligen bedömas. Verkningarna av rättegångsreformen synas ytterligare böra avvaktas. Intill dess tillräckliga erfarenheter vunnits för frågans bedöman- de, böra — i överensstämmelse med vad nu är fallet — arbetsförhållandena i de större och mera arbetsfyllda länen regleras genom biträdande lands- fogde- och landsfogdeassistentbefattningar.
Vad härefter angår frågan om att sammanföra överåklagar— och läns- polischefsuppgifterna för flera län hos samme befattningshavare torde en sådan organisationsform icke kunna genomföras med hänsyn till att läns- polischefskapet skall inorganiseras i länsstyrelsen. Förutsättningen skulle vara, att landsfogdebefattningen i avseende å länspolischefskapet anknötes ' till två länsstyrelser. En dylik anordning kan dock icke lämpligen åväga- ,
bringas. I stället torde, därest något län skulle visa sig vara för litet för att giva en landsfogde full sysselsättning med den omedelbara polis- och åklagarverksamheten, befattningshavarens arbetsuppgifter böra i erforder— lig mån utfyllas genom ökad föredragningsskyldighet inom vederbörande länsstyrelse. I detta sammanhang må erinras om att landsfogden i Gotlands län fullgör viss föredragning i länsstyrelsen. För de större länens vidkom- mande bör å andra sidan föredragningsskyldigheten till beredande av lätt- nad i arbetsbördan för landsfogden lämpligen kunna inskränkas genom att ärenden av enklare beskaffenhet överlämnas till föredragning av annan befattningshavare.
I sitt yttrande över 1939 års polisutrednings betänkande anförde förening- en Sveriges landsfogdar såsom en framträdande brist i landsfogdens ställ- ning såsom länspolischef, att landsfogden icke hade samma administrativa befogenheter på polisväsendets område som honom underlydande polische- fer, vilka tillika vore polismyndigheter i administrativt hänseende. '
Länsstyrelsen i Kristianstads län anslöt sig till tanken, att landsfogden borde beredas samma administrativa befogenheter på polisväsendets om- råde som underlydande polischefer, medan länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade, att det borde tagas under övervägande att stärka landsfogdens ställning med avseende å honom underställd personals administrativa polis- verksamhet.
Vid övervägande av förevarande spörsmål har 11 t r e (1 n i n g e n funnit sig icke böra ingå på en närmare behandling av detsamma. Spörsmålet är av mycket ömtålig och omfattande natur och torde icke kunna lösas efter några enhetliga linjer. Noggranna överväganden erfordras beträffande varje administrativ polisuppgift för bedömande av frågan om behovet och lämp- ligheten av att länspolischefen tillerkännes reglerande befogenheter beträf- fande densamma. Icke minst den rubbning i instansordningen för de admi- nistrativa ärendenas handläggning, som måste bliva en följd av de ifråga— satta ändringarna, synes vara ägnad att påkalla uppmärksamhet och försik- tighet.
I förevarande avdelning vill utredningen slutligen anmärka, att någon änd- ring i överståthållarämbetets Organisation icke påkallas av utredningens förslag.
2. Landsfogdens inordnande i länsstyrelsen.
l avseende å sättet för landsfogdens inordnande i länsstyrelsen ha, såsom ovan anmärkts, olika synpunkter gjort sig gällande. I tidigare sammanhang har utredningen framhållit, att utredningen utgår från att den organisation, somnu givits åt civilförsvaret, skall äga bestånd. Ehuru enligt utredningens mening stora fördelar skulle vinnas genom en samorganisation inom läns- styrelsen av polisväsendet och civilförsvarsväsendet, har utredningen med
hänsyn till nämnda förhållande begränsat Spörsmålet till att omfatta uppgif- ten att söka åstadkomma en lämplig organisationsform för polisärendenas och polisledningens handhavande inom länsstyrelsen.
Utredningen har övervägt de framställda förslagen, att landsfogdens ställ- ning i länsstyrelsen skulle ordnas med ledning av vad som gäller för civil- försvarsdirektören eller vägdirektören. Då en särskild avdelning, motsva- rande civilförsvarsavdelningen, näppeligen skulle kunna inrättas på grund av polisärendenas relativt ringa antal, torde i första hand en organisation. utformad med förebild av den, som vunnit tillämpning beträffande vägdirek- tören, kunna ifrågakomma. Utredningen har emellertid funnit, att en sådan organisationsform knappast skulle vara tillfyllest för polisväsendet. När det gäller ordningens och säkerhetens upprätthållande synes en fastare organi- sation av länsledningen påkallad. I sin verksamhet som länspolischef bör landsfogden framstå såsom företrädare för länsstyrelsen, vilket förhållande knappast skulle komma till erforderligt uttryck, därest han inordnades allenast som föredragande. Kontakten mellan landshövdingen och länspolis- chefen torde även bäst kunna upprätthållas, om den sistnämnde i all sin verksamhet är inordnad i länsstyrelsen.
På grund härav föreslår u tr ed nin gen, att landsfogden inordnas i länsstyrelsen såsom befattningshavare därstädes. Anordningen får dock icke medföra rubbning i den rekryteringsordning, som gäller för landsfogdebe— fattningarna. Detta torde för övrigt följa av den särskilda utbildning, som kräves för befattningarna. Landsfogden bör i länsstyrelsen givas en ställ- ning, som motsvarar de viktiga arbetsuppgifter, som ankomma på honom. Särskilt hans uppgifter i avseende å ledningen av polisverksamheten på- kalla härvid uppmärksamhet. I vad angår dessa uppgifter bör landsfogden lyda omedelbart under landshövdingen; härtill återkommer utredningen i det följande. Vad hans verksamhet inom länsstyrelsen i övrigt beträffar, hör han inordnas såsom befattningshavare närmast under avdelningsche— fen (landssekreteraren). Utredningen vill betona vikten av att landsfogden — vilken organisationsform som än må givas åt länsstyrelserna — erhåller den ställning, som här föreslagits. Därest länsstyrelserna sålunda skulle uppdelas på byråer eller sektioner, bör icke en byrå- eller sektionschef till— erkännas några befogenheter gentemot landsfogden. Dennes verksamhet som länspolischef och statsåklagare är så betydelsefull, att hans inordnan— de i länsstyrelsen måste genombryta varje som helst byrå- eller sektions- indelning, även om någon särskild byrå eller sektion icke kan inrättas för polisärendena. Med hänsyn till befattningens vikt och betydelse bör befatt- ningshavaren i landshövdinginstruktionen upptagas närmast efter avdel- ningscheferna. I sin ställning som statsåklagare skall landsfogden natur- ligen alltjämt lyda omedelbart under riksåklagaren.
Såsom befattningshavare i länsstyrelsen skall det åvila landsfogden att fullgöra viss föredragningsskyldighet. Denna bör så utformas, att den lämp- ligen kan förenas med landsfogdens verksamhet såsom statsåklagare och länspolischef. Det är av största vikt, att det i samband med den tänkta om-
organisationen, vilken innebär att landsfogdebefattningen förändras från en formellt fristående till en i länsstyrelsen i polishänseende inorganiserad be- fattning, klart och tydligt framhäves, att uppgifterna såsom statsåklagare och länspolischef äro de för befattningen väsentliga; befattningen får med andra ord icke genom omorganisationen förvandlas till en befattning för länsstyrelsens allmänna uppgifter. I stället bör den principen vara vägledan- de, att föredragningsskyldigheten så anordnas, att den i görligaste mån un- derlättar landsfogdens arbetsbörda och bereder honom ökade möjligheter att inrikta sina krafter på statsåklagar- och länspolischefsuppgifterna. Den bör i stort sett träda i stället för den skyldighet att avgiva yttranden till länsstyrelsen, som för närvarande föreligger. Härvid torde märkas, att läns- styrelsen i vissa fall har att enligt föreskrift i författning inhämta yttrande av landsfogden. För tillgodoseende av nu nämnda synpunkter böra vissa an- stalter vidtagas. Utredningen har övervägt den anordningen, att Kungl. Maj:t skulle i förordningsväg bestämma vilka ärenden, som skulle ankomma på landsfogdens föredragning. Härigenom skulle en säker garanti givas för att föredragningsskyldigheten fastställdes med erforderligt hänsynstagande till landsfogdens övriga arbetsuppgifter. Då anordningen emellertid synes vara alltför omständlig och skulle tarva kompletteringar och. ändringar alltefter det förhållandena ändrades, har utredningen icke funnit sig böra förorda densamma. I stället föreslår utredningen, att föredragningsskyldigheten reg- leras genom att i landshövdinginstruktionen införas så noggranna bestäm- ningar som möjligt rörande de ärenden, i vilka landsfogden skall vara före- dragande. Ärendena kunna enligt utredningens mening indelas i fyra huvud- grupper: I) ärenden angående polis- och åklagarväsendets organisation; 2) ärenden angående polisdistriktens skyldigheter; 3) personalärenden; samt 4) ärenden angående särskilda polis- och åklagarväsendet berörande för- fattningar och beslut. Den närmare utformningen av utredningens förslag i denna del framgår av utkastet till 14 a 5 i landshövdinginstruktionen och motiveringen till densamma.
Bestämningen i landshövdinginstruktionen av föredragningsskyldigheten skall gälla för länen i allmänhet. Därest inom något län landsfogden icke skulle erhålla full sysselsättning av statsåklagar— och länspolischefskaps- uppgifterna i förening med denna föredragningsskyldighet, bör möjlighet föreligga att i erforderlig utsträckning öka föredragningsskyldigheten. På motsvarande sätt hör till lindring av arbetsbördan i de största länen denna skyldighet kunna minskas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga. Därvid bör för varje särskilt fall angivas de ärenden, varmed föredragningsskyldigheten skall utvidgas, respektive inskränkas.
De ärenden, som skola tillhöra landsfogdens föredragning, böra upptagas i ett särskilt diarium, som föres å landsfogdens expedition. Att så sker är enligt utredningens uppfattning nödvändigt för att landsfogdens ställning och uppgifter inom länsstyrelsen skola bliva reglerade på ett betryggande sätt. Särskilt därest en byrå— eller sektionsindelning av länsstyrelsen kommer att genomföras, är det av vikt, att landsfogdens ärenden icke ingå i någon
byrås eller sektions diarium. Utredningen förutsätter, att länsstyrelsen kom-- mer att tillse, att nödig expeditionspersonal tillhandahålles landsfogden samt att landsfogden även beredes biträde av landskanslist eller annan lämplig befattningshavare för upprättande av expeditioner i enklare ärenden.
Såsom ovan framhållits, har föredragningsskyldigheten begränsats till sådana ärenden, som äro av omedelbar betydelse för polisväsendet. På läns— styrelsens handläggning ankomma emellertid åtskilliga ärenden, vilka be- röra polisväsendet men som icke komma att vara hänförliga till landsfog- dens föredragning. Behov torde i vissa fall komma att föreligga för läns— styrelsen att kunna tillgodogöra sig landsfogdens expertis även vid hand— läggningen av dylika ärenden. Jämväl för landsfogden i egenskap av läns— polischef kan det vara av intresse att kunna påkalla rätt att deltaga i visst ärendes behandling. En bestämmelse torde därför böra införas, vilken såväl förpliktar som berättigar landsfogden till sådant deltagande. För att för- hindra, att landsfogden till men för hans verksamhet i övrigt alltför myc- ket inkopplas i länsstyrelsens administrativa arbete, bör bestämmelsen gi- vas ett sådant innehåll, att den kommer att tillämpas med tillbörlig försik- tighet. Utredningen föreslår, att det skall vara fråga om ärende av påtaglig vikt för polisväsendet för att närvaro skall ifrågakomma, och utredningen avser, att bestämmelsen bör tolkas restriktivt. För att landsfogden skall komma i tillfälle att på eget initiativ deltaga i ärendes behandling, hör han på förhand underrättas om när ärende, varom nu är fråga, skall föredragas. Landsfogdes deltagande i nu nämnd ordning i ärendes handläggning skall vara förenat med reservationsrätt, därest han har en mot beslutet avvikande mening. _ Den här föreslagna anordningen för landsfogdens deltagande i handläggningen av ärende, i vilket han icke är föredragande, bör naturligen icke hindra, att landsfogdens mening underhand inhämtas i sådana ären- den, där hans hörande kan vara av intresse men hans närvaro icke är er- forderlig.
Även biträdande landsfogde liksom ock landsfogdeassistent bör kunna fullgöra föredragningsskyldighet i länsstyrelsen. Jämväl dessa böra uppta— gas bland länsstyrelsens befattningshavare. Rörande föredragningen kanna icke lämpligen några allmängiltiga bestämmelser meddelas. Det bör över- lämnas till vederbörande länsstyrelse att i arbetsordningen eller på annat sätt meddela föreskrifter härutinnan. Dylika föreskrifter böra avfattas i sam— råd med landsfogden, enär dessa befattningshavare tillsatts för att under- lätta landsfogdens arbetsbörda i verksamheten som statsåklagare och läns- polischef. Föredragningen skall vara så anordnad, att den hänför sig till ärenden, vilkas föredragning eljest ankommit på landsfogden.
Viss svårighet för föredragningsverksamheten kommer att vara förenad med att landsfogden ofta måste företaga tjänsteresor. I allmänhet torde emellertid verksamheten kunna så planeras, att den kan ombesörjas under tid, då landsfogden befinner sig i tjänstgöring i länsstyrelsen. Därest ären- de av brådskande natur skulle tarva behandling under landsfogdens från- varo, synes handläggning av ärendet lämpligen kunna äga rum med stöd
, Order själv verkställer sina beslut —— det sistnämnda kan exempelvis vara
, besluten bliva utförda. Länspolischefen skall med andra ord handhava den
av föreskrifterna i 24 5 2 mom. landshövdinginstruktionen. I de län, där biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent finnes, bör sådan befatt— ningshavare kunna förordnas att i lämplig omfattning vara ersättare för landsfogden i nu förevarande hänseende.
3. Ledningen av polisverksamheten.
Utredningen har tidigare betonat, att ledningen av polisverksamheten är en ehefsuppgift. Ansvaret för och handhavandet av denna uppgift måste alltid kunna hänföras till en viss person. Så har exempelvis polischefskapet i städerna utvecklat sig till en enmansuppgift från att förut ha varit inne- sluten i magistratens (tidigare borgmästare och råds) befogenheter; i all- mänhet torde dock redan då viss person ha utövat befälsföringen. Bestäm- melsen, att länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisväsendet, får
* icke skymma bort det förhållandet, att det är landshövdingen, som i främsta i rummet personligen skall vara Kungl. Maj:t ansvarig för polisverksamhe- tens behöriga upprätthållande i länet. I denna egenskap bör landshövdingen hålla sig noggrant underrättad om polisförhållandena i länet samt tillse, att polisorganisationen är så anordnad, att den är lämpad att fylla sin uppgift, samt att befattningshavarna fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställan- de sätt. Landshövdingen bör emellertid även taga aktiv del i ledningen av polisens arbete. Framför allt i brydsamma situationer bör det ankomma på honom att omhänderhava och utöva den sammanhållande ledningen av po- lisverksamheten i länet. Därest allvarligare ordningsstörande händelser in- ! träffa eller hota att inträffa å viss ort, bör landshövdingen, därest tillfälle
3 därtill gives, närvara å platsen och personligen leda polisens verksamhet samt i övrigt utöva de på civilmyndighet ankommande uppgifterna.
I sin verksamhet som polisväsendets högste styresman i länet skall lands- hövdingen biträdas av länspolischefen. Denne skall hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd och om de aktuella förhållandena på området inom länet. Genom anmälan eller föredragning skall han göra landshövdingen uppmärksam på sådana förhållanden, som kunna tarva landshövdingens ingripande. I de fall, då landshövdingen icke genom direkta
fallet, om landshövdingen personligen leder polisverksamheten å viss ort — skall länspolischefen i första hand såsom verkställande organ svara för att
tekniska verkställigheten av dessa beslut. Länspolischefen bör emellertid tillika vara utrustad med viss handlings- och beslutanderätt i vad angår den operativa ledningen av polisverksamheten. I detta hänseende torde böra upp- märksammas, att frågor, som äro hänförliga till denna verksamhet, till sin betydelse icke kunna uppdelas efter artskillnad utan efter gradskillnad. Det torde sålunda vara uppenbart, att ju mera kritisk den situation är, vari ett
beslut skall fattas, och ju större till sin omfattning den åtgärd är, som skall ' vidtagas, desto större vikt och betydelse måste frågan tillmätas. Under nor— mala förhållanden äro däremot frågorna i allmänhet att beteckna såsom rutinfrågor, vilka för sin behandling framför allt kräva fackkunskap. Skäl torde icke förefinnas till att de under sådana förhållanden skola avgöras av landshövdingen. Härtill kommer, att frågorna i många fall påfordra ome— delbara beslut, varför föredragningssystemet icke lämpligen kan komma till användning. Givet är Vidare, att landshövdingen icke personligen skall in- gripa i alla uppkommande situationer utan huvudsakligen blott i de fall, då en icke fredlig aktion sättes i gång av mera allvarlig omfattning. I den mån landshövdingen ej personligen för befälet, får detta utövas av underordnad polischef: landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Anordningen förutsätter, att distriktens polischefer, då så är möjligt, underrätta landsfogden och denne landshövdingen om uppkommande situationer. Genom att länspolis- chefskapets innebörd närmare klarlägges, vinnes den fördelen, att anled— ningar till kompetenskonflikter undanröjas.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår 11 t r c d ni n g e n följande. Länspolischefen skall närmast under landshövdingen hava ansva- ret för och ledningen av polisverksamheten inom länet. Härvid skola de till- synsuppgifter, som enligt landsfogdeinstruktionens nuvarande lydelse sär- skilt ålagts honom, fortfarande ingå i länspolischefskapet. Vidare hör han utrustas med följande befogenheter, nämligen: '
1) att inom ramen för därutinnan meddelade allmänna föreskrifter'hand- hava ledningen av den för länet avsedda statspolisens verksamhet;
2) att meddela anvisningar och råd till underlydande polischefer och be— fattningshavare vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgö- rande;
3) att, då så finnes erforderligt, handhava den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter, som kräva samverkan mellan polispersonalen inom skilda polischefsdistrikt;
4) att, där särskilda förhållanden så påkalla, övertaga ledningen av polis- uppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef;
5) att ombesörja tillkallande av polisförstärkning, då sådan påkallas av polischef eller eljest finnes erforderlig;
6) att i fall av behov taga befäl över sammandragen polisstyrka; samt 7) att i övrigt besluta i sådana polischefsfrågor, vilka icke uteslutande tillkomma lokal polischef eller böra vara förbehållna landshövdingens be- slutanderätt.
Dessa befogenheter böra förbindas med den allmänna bestämmelsen, att landsfogden icke utan landshövdingens godkännande bör företaga åtgärd av principiell eller eljest betydande vikt med mindre förhållandena äro sådana, att landshövdingens beslut ej lämpligen kan avvaktas. I kritiska lägen kan varje polisuppgift vara av väsentlig betydelse och tarva handläggning av . landshövdingen. Förhållandena kunna emellertid utveckla sig så snabbt, att länspolischefen måste ingripa på eget ansvar. Länspolischefen befinner sig
exempelvis på en Ort för att leda polisarbetet i en spänd situation och fin- ner en hastigt påkommen försämring av läget kräva ytterligare polisför- stärkning eller andra dispositioner för ordningens och säkerhetens upprätt- hållande. Överhuvudtaget måste länspolischefen i en dylik situation ha be— fogenhet att vidtaga de mått och steg, som påkallas alltefter lägets väx- lingar. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att polisverksamheten i * vissa lägen måste vara beroende av vad som ur sociala och politiska syn— punkter kan vara lämpligt. Det bör vara länsstyrelsen som sådan, som i första hand har att beakta detta förhållande och vidtaga de åtgärder, som kunna påkallas för tillgodoseende av dessa synpunkter. Hit höra ingripan- den av åtskilliga slag, ägnade att verka förebyggande, såsom att bättra för- hållanden, som kunna brista, att igångsätta underhandlingar mellan tvis- tande parter eller att vidtaga liknande åtgärder.
Fråga uppkommer härefter, huru polischefsuppgifterna och de nyss be- rörda uppgifterna skola handhavas i landshövdingens frånvaro. Utredning— en har kommit till den uppfattningen, att polischefsuppgifterna, som äro enmansuppgifter, böra enbart handhavas av landsfogden, alldenstund den- ne i regel är den ende inom länsstyrelsen, som erhållit polistaktisk utbild- ning. Lika uppenbart torde emellertid vara, att de övriga uppgifterna böra handhavas av länsstyrelsen på sätt är stadgat om ärendenas handläggning i landshövdingens frånvaro. Uppgifterna torde sålunda i regel komma att främst åvila föredraganden, som i regel är landssekreteraren. Förhållandet mellan landsfogden och länsstyrelsen kommer i händelse av landshövding- ens frånvaro att gestalta sig så, att landsfogden har att svara för alla de uppgifter av polisiär natur, som få anses påkallade av befolkningens upp- trädande, under det att länsstyrelsen har att beakta de administrativa eller liknande åtgärder, som kunna vara ägnade att trygga ordningen. Så länge underhandlingar i ett upprört läge pågå, får det sålunda anses som ett tjänstefel av landsfogden att tillgripa våld, som ej är oundgängligen på- kallat för ordningens bibehållande. —— Det nu sagda bör gälla i allmänhet. Därest i visst fall anordningen icke skulle vara tillfredsställande, bör en reglering av förhållandena på annat sätt åvägahringas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut härom, då så befinnes erforderligt vid in- träffad ledighet å landshövdinghefattning eller i annat fall efter anmälan av landshövdingen. Den närmast till hands liggande lösningen torde härvid vara, att Kungl. Maj:t förordnar landssekreteraren att träda i landshöv- dingens ställe i avseende å ledningen av polisverksamheten. Beträffande vikarier å landsfogdebefattningar torde i regel i samband med vikarieför— ordnandets meddelande böra övervägas, huruvida vederbörande kan anses besitta erforderliga kvalifikationer för ett självständigt handhavande av de operativa polischefsuppgifterna eller om säranordningar böra träffas i detta hänseende. ' Slutligen må i denna del anmärkas, att utredningen vid sitt ställnings— tagande förutsatt, att med landssekreterarbefattningen icke kommer att för-
enas ställföreträdarskap för landshövdingen. Skulle så bliva fallet, kommer landssekreteraren naturligen att träda i landshövdingens ställe jämväl i vad angår ledningen av polisverksamheten.
Ett spörsmål, som vidare tarvar uppmärksamhet, är frågan, huruvida de största länsstäderna i riket jämväl skola tillhöra Iänspolischefens verksam- hetsområde eller om nuvarande ordning i viss utsträckning bör bibehållas. I den kritik, som riktats mot det rådande systemet, har såsom en nackdel framhållits, att organisationen brister i enhetlighet genom att vissa städer äro undantagna från nämnda verksamhetsområde. Otvivelaktigt är att ur rent organisatoriska synpunkter en uppbyggnad av länspolischefskapet med länen överallt som enheter skulle vara att föredraga. På grund härav synes man höra intaga en restriktiv inställning till frågan; synnerligen starka skäl torde böra föreligga för att en stad ställes utom verksamhetsområdet. Med utgångspunkt från en värdering av de särskilda chefstjänsternas vikt och betydelse torde man emellertid icke lämpligen böra inordna polismäs- tarna i så stora städer som Göteborg och Malmö under länspolischefen; dessa båda städer synas sålunda böra vara fristående i nu förevarande be- märkelse. Huruvida ytterligare någon stad bör undantagas, förefaller tvek- samt. Utredningen har emellertid stannat för att undantagsregeln bör be- gränsas till att gälla för Göteborg och Malmö. Att märka är, att anordningen allenast skall avse den polisledande verksamheten. Däremot torde anled- ning saknas att undantaga någon stad från landsfogdens administrativa fö- redragningsverksamhet. Självfallet kommer landsfogden såsom föredragan- de icke att intaga ställning av överordnad i förhållande till polischeferna. Följden blir sålunda den, att polismästarna i Göteborg och Malmö komma att i avseende å ledningen av polisverksamheten vara omedelbart under- ställda landshövdingen. Beaktas bör, att länsstyrelsens befogenheter skola vara desamma i avseende å dessa båda städer som i förhållande till övriga polisdistrikt.
I vad angår förhållandet mellan överståthållarämbe- tet och polismästaren i Stockholm föreslår utredningen ingen ändring i den ordning, som för närvarande gäller i avseende å ledningen av polisverksamheten.
4. Länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdistrikten.
I det av Linnér avgivna förslaget anfördes, att därest den kommunala förpliktelsen gentemot polisväsendet lagfästes, innebure detta, att dess full- görande måste kunna övervakas av statlig myndighet. De flesta samhällen komme säkerligen att såsom dittills lojalt sörja för sitt polisväsende i eget naturligt intresse, och, om någon brist skulle framträda, kunde denna an- tagligen rättas efter blott ett påpekande. Skulle emellertid ett verkligt ingri- pande visa sig erforderligt antingen i form av en erinran eller genom ett före- läggande, syntes frågan därom icke kunna avgöras av den lokale polischefen
eller ens polischefen i länet. Å andra sidan syntes det icke vara lämpligt att förlägga avgörandet i första och sista hand till Kungl. Maj:t. Decentralisa- tion syntes här vara att föredraga. Prövningen syntes därför böra ankomma på Konungens befallningshavande, som hade den bästa kännedomen om de lokala förhållandena på platsen.
På grund härav föreslog Linnér i huvudsak följande: Kommunala beslut angående polispersonalens antal, utrustning eller avlöning eller i annan frå- ) ga, som berörde polisväsendets organisation, skulle underställas Konungens , befallningshavandes prövning. Om Konungens befallningshavande funne, att
stad, samhälle på landet eller landsting underläte att hålla polispersonal till erforderligt antal eller att eljest utrusta polisväsendet i erforderlig omfatt- ning, skulle Konungens befallningshavande hos samhället eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtoges icke i anledning av Konungens be- fallningshavandes framställning erforderlig åtgärd, ägde Konungens befall- ningshavande därom förordna. Funnes det vara av nöden, skulle Konungens befallningshavande äga förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Det * sagda skulle även gälla, därest polispersonalen icke försäges med skälig lön; dock skulle vitesföreläggande i dylikt hänseende icke förekomma. 1922 års sakkunniga, vilka granskade det Linnérska förslaget, uttalade i denna del allenast, att den omständigheten, att befogenhet att ingripa mot kommun överlämnades till länsstyrelsen med klagorätt i vanlig ordning, innebure en garanti för att dylik åtgärd mot kommun komme att vidtagas endast i fall av uppenbart behov och efter omsorgsfull prövning. Vidare må nämnas, att i det 5. k. 1924 års förslag hade underställnings- , plikten inskränkts till beslut, avseende polispersonalen tillkommande för- måner av ekonomisk natur. I övrigt avvek förslaget i sak från det Linnérska endast därutinnan, att rätt för länsstyrelse att ingripa mot polisdistrikt ut- tryckligen förklarades föreligga allenast i fall, då ett uppenbart åsidosättan- de av förpliktelse i avseende å polisväsendet förelåge. Av de båda kommit- téer, vilka granskade 1924 års förslag, hade sakkunniga av september 1924 ingen annan anmärkning mot detsamma, än att underställningsplikt borde statueras jämväl i avseende å den ordinarie polispersonalens antal. Sakkun- niga av november 1924 ställde sig åter tveksamma till hela vitesbestämmel- sen. Under framhållande av att polisdistrikten sannolikt skulle ordna sitt polisväsen utan att vitesförläggande behövde tillgripas men att det icke vore ' möjligt att helt förneka behovet av ett dylikt tvångsmedel, förklarade sig de sakkunniga anse utövandet av rätten att vid vite förplikta polisdistrikt eller 3 landsting att vidtaga viss åtgärd och att till sådant vite fälla vara av så grannlaga natur, att beslutanderätten därutinnan borde förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. : I propositionen till 1925 års riksdag anförde departementschefen i huvud- j sak följande: Med hänsyn framför allt till statens intresse av rättsordningens * upprätthållande syntes tvekan icke kunna råda om att staten borde vara be- rättigad att vaka över, att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter i avse-
::
ende a polisväsendet. Vid avgörandet av Spörsmålet om statens övervak-
ningsmyndighet borde all möjlig hänsyn tagas till den kommunala självbe— stämningsrätten. Statsmyndighets rätt att ingripa borde förty begränsas till uppenbara fall av pliktförsummelse. Underställningsplikt borde icke före- komma i fråga om andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befatt— ningshavarna tillkommande ekonomiska förmåner. -— — — De betänklig- heter, som framkommit mot att en vitesrätt överhuvudtaget tillerkändes statsmyndigheterna, förefölle knappast befogade. Det funnes näppeligen an- ledning att med förbigående av länsstyrelserna låta Kungl. Maj:t omhänder- hava rätten att förelägga och utdöma vite.
De av departementschefen hävdade synpunkterna gillades i allt väsent- ligt av riksdagen. I överensstämmelse med vederbörande utskotts förslag upptog riksdagen emellertid föreskrift dels om underställningsskyldighet av beslut, huruvida befattning skulle vara ordinarie, och dels om an- mälningsskyldighet beträffande sådant polisorganisationen rörande beslut, som icke vore av beskaffenhet att behöva underställas länsstyrelsens pröv- ning. Såsom skäl för den förstnämnda ändringen anfördes av utskottet, att, då anställandet av ordinarie befattningshavare måste bliva förenat med ökad kostnad för kommunen och det därför kunde antagas, att man mångenstädes skulle draga sig för att i vederbörlig omfattning inrätta ordinarie befatt- ningar, syntes det vara lämpligt, att beslut i dylik fråga underställdes läns- styrelsens prövning. Genom en sådan anordning bleve länsstyrelsen också i stånd att förhindra, att statsverket i fall, då ordinarie befattning till även- tyrs icke behövdes, belastades med kostnader för pensionsbidrag eller ett oproporti-onerligt högt lönebidrag.
I den sedermera den 6 juni 1925 utfärdade lagen om polisväsendet i riket - intogos bestämmelser i enlighet med nu anförda grunder.
Efter motioner i båda kamrarna anhöll 1928 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, på vad sätt sådan ändring i nämnda lag kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten be- träffande beslut om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet m. ni. kunde begränsas.
I proposition till 1929 års riksdag framställde Kungl. Maj:t förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser. Sedan riksdagen för sin del god- , känt förslaget, erhöllo bestämmelserna genom lag den 16 maj 1929 den lydelse, som alltjämt är gällande.
Bestämmelserna, som återfinnas i 14 å polislagen , ha följande innehåll: Därest i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet beslut fattas angående avlöning, pensionering, familjeunder- stöd eller begravningshjälp eller i fråga, huruvida befattning skall vara or- dinarie, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som så— lunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Be- slut angående avlöning, pensionering. familjeunderstöd eller begravnings— hjälp må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fast- ? ställelse, skall skäl därtill uppgivas. Om beslut, som eljest fattas angående
polisväsendets organisation, skall anmälan göras hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelse att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen åsido- sätter sina åligganden enligt polislagen , skall länsstyrelsen hos polisdistrik- tet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anled- ning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen , därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.
Det må anmärkas, att 1929 års ändring innebar, att avlöningsförmån skulle uppenbarligen icke vara skälig för att beslut därom skulle ogillas eller ingripande av länsstyrelsen ex officio äga rum. Tidigare hade såsom villkor gällt, att förmånen icke var skälig. Genom ändringen erhölls lik- ställighet med bestämmelsen om länsstyrelsens ingripande i övriga fall, där såsom villkor uppställts, att polisdistriktet eller landstinget uppenbarligen åsidosatte sina åligganden enligt polislagen .
I vissa av de yttranden, som avgåvos över 1939 års polisutrednings be- tänkande, framställdes förslag till partiella reformer på polisväsendets om- råde. En del av dessa yttranden upptogo till behandling frågan om den stat- liga tillsynen över polisdistrikten. Sålunda framhöllo länsstyrelserna i Got— lands, Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län, att länsstyrelserna borde givas större möjlighet att inverka på en planmässig utformning av den inre organisationen, särskilt personalorganisationen, inom polisdistrikten. Lands- ' fogden i Västerbottens län ansåg, att länsstyrelsernas befogenhet att ingripa icke borde vara begränsad till fall av uppenbart åsidosättande av de kom- munala skyldigheterna utan vidgas till att avse fall, där organisationen icke vore ändamålsenlig.
Civilförsvarsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke kunde visa sig ända- målsenligt att på polisväsendet tillämpa det i civilförsvarslagen införda sys- temet med särskilda organisationsplaner. Dessa planer borde avse såväl personell som materiell organisation och med ledning av allmänna anvis- ningar från centralt håll upprättas lokalt under kommunalt medinflytande. Härigenom syntes kunna vinnas en ur statlig synpunkt önskvärd likformig- het och enhetlighet samtidigt som kommunala och. lokala önskemål vunne vederbörligt beaktande. — Liknande förslag framfördes av länsstyrelsen i Gotlands län, som ansåg, att planerna borde upprättas av polischefen efter kommunernas hörande och fastställas av länsstyrelsen, samt länsstyrelsen i Malmöhus län, som fann, att planerna borde upprättas av de kommunala myndigheterna och fastställas, för de större polisdistrikten av Kungl. Maj:t och för de övriga av vederbörande länsstyrelse.
Överståthållarämbetet ansåg, att det sannolikt bleve nödvändigt att efter mera enhetliga grunder reglera polispersonalens storlek i de olika polis- distrikten. Möjligen skulle detta kunna så ske, att Kungl. Maj:t rörande lägsta antalet polismän i olika grader fastställde vissa generella normer, grundade exempelvis på folkmängden inom polisdistriktet, varvid skillnad
måste göras mellan orter med sammanträngd befolkning och rena lands- bygdsdistrikt.
Spörsmålet om vilka statliga åtgärder, som böra vidtagas i avseende å befattningshavarnas avlöningsförmåner eller för reglering av frågan om personalens förseende med uniformer, kommer att av 11 t r c d 11 i n g e n behandlas i en efterföljande avdelning. I förevarande sammanhang vill ut- redningen däremot behandla frågan om den statliga tillsynen över polisdi- striktens fullgörande av sina skyldigheter i avseende å själva polisorganisa— tionen.1 I detta hänseende har utredningen funnit, att de nuvarande för- hållandena icke äro fullt tillfredsställande. Först sedan det konstaterats, att ett polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter, kan ett ingri- pande äga rum. De staliga befogenheterna gentemot polisdistrikten äro så- lunda starkt begränsade. Polisverksamheten är emellertid en ur rikssyn- punkt så viktig samhällsuppgift, att staten måste äga erforderlig möjlighet att genom sina organ hålla tillsyn över densammas behöriga upprätthållande. Härför fordras, att polisorganisationen är så utformad, att risk icke av den- na anledning föreligger för ett eftersättande av denna verksamhet. Vid en kommunal organisation måste därför de statliga befogenheterna gent- emot polisdistrikten vara utformade på ett sådant sätt, att en effektiv kon- troll av organisationens lämpliga utformning kan upprätthållas. Detta ändamål skulle måhända kunna tillgodoses genom den av vissa remissmyn- digheter förordade anordningen med organisationsplaner. Utredningen har emellertid funnit denna anordning vara alltför omständlig och osmidig för polisväsendets del. Polisorganisationen måste nämligen ständigt anpassas efter det aktuella behovet, varför systemet med fasta organisationsplaner näppeligen kan anses vara lämpligt. Förslaget att fastställa generella mini- minormer för personalorganisationen är naturligen värt att beaktas. Därest detta förslag genomfördes, skulle garantier skapas för att vissa minimikrav bleve tillgodosedda och att viss, i och för sig eftersträvansvärd enhetlighet på området erhölles. Fastställandet av dylika minimibestämmelser komme emel- lertid att i verkligheten innefatta ett upprättande av generella organisations- planer, ehuru begränsade till själva personalorganisationen. Samma invänd- ningar, som nyss framförts mot organisationsplanerna, torde därför i stort sett kunna göras mot nu ifrågavarande förslag, varjämte detsamma icke skulle garantera erforderlig effektivitet beträffande områden, där mera in- tensiv polisverksamhet vore påkallad. Enligt utredningens uppfattning böra vid ett kommunalt polisväsen organisationsspörsmålen i första hand vara en kommunal angelägenhet i den bemärkelsen, att polisdistrikten skola utan statliga direktiv eller på förhand givna anvisningar äga besluta i or- ganisationsfrågorna. Härigenom främjas bäst det kommunala initiativet och intresset för dessa frågor, varjämte största möjliga utrymme beredes för organisationsproblemens lösning efter sådana linjer, som lämpa sig med hänsyn till ortsförhållandena. Det får i första hand för polischefen och
1 Såsom i det följande närmare klarlägges, skola enligt utredningens förslag landstingen icke längre äga anställa polispersonal.
landsfogden vara en angelägen plikt att för de kommunala myndigheterna påvisa förefintliga brister och i samarbete med myndigheterna söka avhjälpa sådana. Härigenom förenklas kontrollen från statens sida och densamma torde därför kunna utövas genom och i samband med inspektion. För att emellertid erforderlig effektivitet skall vinnas, torde ett underställningsför— farande böra föreskrivas. De viktigaste frågorna, där statens intresse kräver en dylik kontroll, äro utan tvivel frågorna om personalorganisationens ut- formning. Härmed avses i främsta rummet frågorna om polispersonalens antal och fördelning på olika tjänstegrader ävensom befattningarnas ka- raktär av ordinarie eller icke ordinarie. Hit höra även frågor om poliskårer- nas uppdelning på olika avdelningar samt uppgifternas fördelning mellan sådana avdelningar eller, där avdelningar saknas, mellan olika befattnings— havare. Det gäller sålunda personalorganisationens utformning ur såväl stor- leks- som lämplighetssynpunkt. Beslut i dylika frågor böra enligt utred- ningens mening underställas länsstyrelsen. Härigenom erhåller länsstyrel- sen möjlighet att effektivt inverka på organisationens utformning. Ett an- nat skäl för att underställningsplikt skall föreligga beträffande dessa frågor är, att staten med de av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till polisväsendet erhåller ett avsevärt större intresse än för närvarande att kunna kontrollera utvecklingen av personalorganisationen. Såsom i senare sammanhang skall klarläggas, avser utredningen, att de efter vissa grunder beräknade lönekostnaderna för denna organisation skola utgöra bidragsunderlag för statsbidraget. Med hänsyn till storleken av det bidrag som föreslås, bör staten även kunna tillse, att organisationen anpas- sas efter vad som är erforderligt och lämpligt samt sålunda icke göres vare sig större eller mindre, än behovet påkallar. De beslut rörande polisvä- sendets organisation, som icke skola underställas, höra av polisdistrikten anmälas för länsstyrelsen. Hit höra sålunda främst beslut om polisorganisa- tionens förseende med lokaler, inventarier och annan utrustning.
I likhet med vad som nu är fallet bör länsstyrelsen vara utrustad med vissa maktmedel för att tillsynen skall kunna utövas med nödigt eftertryck. Begagnandet av dessa maktmedel bör icke vara knutet allenast till det fall, att ett polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter. Såsom vill- kor bör gälla, att skyldigheten åsidosättes. Naturligen skall det vara fråga om ett eftersättande av den art, att det är till men för polisverksamheten. Ingripande bör även kunna ske, om organisationen i visst hänseende icke är lämplig. Detta torde visserligen framgå redan av det förstnämnda villkoret, ty ett polisdistrikt skulle näppeligen kunna sägas fullgöra sina förpliktelser mot polisväsendet, därest organisationen vore olämplig. Utredningen anser dock, att det tydligt bör utsägas, att länsstyrelsen även har att pröva orga- nisationens lämplighet. Länsstyrelsens rätt i detta hänseende bör icke så förstås, att länsstyrelsen skulle äga en ovillkorlig rätt att genomdriva sin mening. Därest en organisationsfråga kan vara föremål för olika ur orga- nisationssynpunkt likvärdiga lösningar, bör länsstyrelsen icke ingripa, där- est länsstyrelsen skulle föredraga en annan av dessa lösningar än den av
polisdistriktet valda. Det skall med andra ord vara fråga om en objektiv ' olämplighet för att ett ingripande skall kunna ske. Enligt nu gällande be- stämmelser skall länsstyrelsen vid prövning av underställt beslut antingen oförändrat fastställa eller ogilla detsamma. Denna anordning har utredning— en funnit vara opraktisk och förenad med onödig omgång. I avseende å fråga, som är föremål för underställning, bör länsstyrelsen sålunda redan i underställningsärendet äga —— därest saken icke visar sig kunna ordnas genom underhandshänvändelser och återremiss till polisdistriktet — vidtaga de mått och steg för åstadkommande av den ändring i organisationen, som länsstyrelsen finner påkallade.
De bestämmelser, som utredningen i förevarande hänseende föreslår, kun- na sammanfattas sålunda: Varder i polisdistrikt beslut fattat angående per- sonalorganisationens utformning, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen vid prövning av dylikt beslut eller eljest, att polisdistrikt åsidosätter sina skyldigheter i avseende å polisväsendet eller att polisorganisationen i polisdistriktet icke är lämpligt anordnad, bör läns- styrelsen hos polisdistriktet göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länssty- relsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen före— lägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.
De nu föreslagna bestämmelserna innefatta de lagtekniska och formella grunderna för länsstyrelsernas befogenheter i förevarande hänseende. Ut- redningen vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete kom- mer att upprätthållas mellan länsstyrelsen och polisdistrikten i avseende å organisationsspörsmålens behandling. Lämpligt synes vara, att polisdistrik- ten redan på ett tidigt stadium söka samråd med länsstyrelsen i viktigare organisationsfrågor. Det sagda gäller icke minst frågor, som angå byggande av polishus och polisarrester eller eljest anskaffande av lokaler åt polis- väsendet. Genom att samråd i god tid sökes, skapas förutsättningar för att organisationsfrågorna komma att lösas i samförstånd mellan polisdistrik- ten och länsstyrelsen.
De befogenheter, som utredningen sålunda föreslagit för länsstyrelserna, skola för Stockholms vidkommande utövas av överståthållarämbetet.
I fråga om länsstyrelsernas uppgifter beträffande organisationen av de gemensamma polisdistrikten hänvisas till vad utredningen därom anfört i tidigare sammanhang.
5. Statspolisen och reservpolisen samt vissa närliggande organisationssPörsmål. Statspolisen. Statspolisen är uppdelad på ordningsstatspolis och kriminal- statspolis. Ordningsstatspolisen har två huvuduppgifter. Dels skall den utgöra en beredskapskår för särskilda tillfällen eller andra extraordinära behov och dels skall den bedriva viss regelbunden polisverksamhet, varibland främst
må nämnas trafikövervakning. Organisationen fyller även uppgiften att till- handahålla polispersonal vid tillfälligt behov av polisförstärkning. Rörande kriminalstatspolisen gäller helt allmänt, att den är inrättad för att bedriva kriminalpolisverksamhet utom förläggningsstaden.
Enligt utredningens mening böra de uppgifter, som ankomma på stats- polisen, vid en bibehållen kommunal organisation fortfarande ombesörjas av en av staten bekostad polisorganisation. Befogade anmärkningar torde icke kunna riktas mot de för statspolisorganisationen grundläggande be- stämmelserna i polislagen . På grund härav har utredningen funnit, att stats— polisorganisationen bör äga bestånd inom ett kommunalt organiserat polis- väsen.
Det är i synnerhet två frågor i avseende å statspolisorganisationen, åt vilka utredningen torde böra ägna uppmärksamhet. Den ena frågan är Spörsmålet om organisationens storlek och den andra Spörsmålet om orga- nisationens utformning.
Till en början må framhållas, att i vissa av yttrandena över 1939 års po- lisutrednings betänkande föreslogs, att för åstadkommande av en förbättrad rörlighet vid en kommunal polisorganisation en utökning av statspolisen borde äga rum och att samtidigt jämväl reservpolisorganisationen borde ut- byggas. Även frågan om organisationens utformning behandlades av remiss- myndigheterna. Föreningen Sveriges landsfogdar framhöll angelägenheten av att statspolisavdelningarna uppdelades på de olika länen. Avdelningarna, som syntes böra förläggas till residensstäderna, borde stå under landsfog- darnas direkta befäl. Landsfogden i Älvsborgs län påpekade, att systemet med statspolisavdelning i Göteborg gemensam för tre län hade visat sig mindre lyckligt, särskilt beträffande kriminalpolisen. Länsstyrelsen i Värm- lands län ansåg, att statspolisen icke borde koncentreras till allenast en stad i länet. Genom en fördelning till olika orter inom länet syntes för- utsättningar skapas för att statspolisen skulle kunna praktiskt utnyttjas för en förbättrad polistillsyn å landsbygden.
Vidare må erinras om att i de direktiv, som utfärdats för utredningen, har i fråga om de åtgärder, som kunna tänkas ifrågakomma för en förbätt- ring av den nuvarande polisorganisationen, anmärkts, att vissa fördelar syntes kuna vinnas genom en utbyggnad av statspolisorganisationen.
För erhållande av material till belysande av frågan om de anspråk i fråga om statspolisorganisationens storlek, som kunna föreligga, har utredningen inhämtat uppgifter från statspolisintendenten i detta hänseende. I en pro- memoria har statspolisintendenten framhållit, att en ökning av såväl ord- nings- som kriminalstatspolisen är ofrånkomlig. Av en i promemorian bi— fogad tablå framgår, att enligt statspolisintendentens mening, ordningsstats- polisen borde omfatta tillhopa 10 kommissarier, 34 överkonstaplar och 292 konstaplar, vilket skulle innebära en ökning av styrkan i förhållande till styrkan den 1 juli 1950 med 1 kommissarie, 8 överkonstaplar och 54 kons- Wtaplar, samt att kriminalstatspolisen borde bestå av 6 kommissarier, 46 överkonstaplar, 92 konstaplar och 5 polissystrar, vilket skulle innebära en
motsvarande ökning av kriminalstatspolisstyrkan med 1 kommissarie, 14* överkonstaplar, 17 konstaplar och 5 polissystrar. Beträffande bilbeståndet skulle utökning erfordras för ordningsstatspolisens del med 30 bilar och för kriminalstatspolisens del med 13 bilar. — I promemorian har icke berörts den särskilda polisorganisationen för de landsskadliga brottens bekäm- pande.
I förevarande spörsmål får u t r e (1 nin g en för sin del framhålla föl- jande. Vad ordningsstatspolisen angår torde frågan om utökning av den- samma icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas. Den vidgade rörlighet, som utredningen förordat för lokalpolisens del, kommer att in- verka på frågan, liksom ock det förhållandet, att genom den föreslagna po- lisdistriktsindelningen ökade möjligheter skapas för att lokalpolisen inom landsfiskalsdistrikten skall kunna uppbyggas på ett mera rationellt sätt än hittills. Även de ökade möjligheter, som staten föreslagits skola erhålla för att få till stånd en effektiv organisation inom distrikten, är här av betydel- se. De nu nämnda faktorerna komma närmast att verka i återhållande rikt- ning i avseende å statspolisorganisationens omfattning. För en utbyggnad av polisorganisationen talar däremot en fortgående ökning av arbetsuppgif- terna beträffande statspolisens normala verksamhet, främst i vad angår över- vakningen av den alltjämt stegrade trafiken. Utredningen, som sålunda finner, att ställning till förevarande spörsmål lämpligen kan tagas först sedan erfarenhet vunnits av den nya polisorganisationen i dess helhet, vill för sin del allenast uttala, att en viss utökning av ordningsstatspolisen un- der alla förhållanden synes vara påkallad med hänsyn till arbetsuppgif- ternas omfattning.
I vad angår organisationens utformning framträder frågan om densam- mas centralisering eller decentralisering. För närvarande finnas i 16 lån särskilda, för respektive län avsedda avdelningar, förlagda i regel till den största länsstaden (i 12 fall till residensstaden). För Stockholms, Uppsala och Gotlands län är organisationen centraliserad till Stockholm, för Malmö- hus och Kristianstads län till Malmö samt för Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län till Göteborg. Såsom skäl för denna starka centralise- ring av statspolis till de tre största städerna kunna i främsta rummet an- föras beredskapssynpunkter. Det är av betydelse att vid orostillfällen ha tillgång till större polisstyrkor, vilka äro samövade och ställda under eget befäl samt kunna sättas in utan onödig omgång. De större kårerna kunna även utrustas på ett bättre sätt än mindre kårer. På grund av kårernas an- knytning till de största poliskårerna i riket är det även sörjt för en god rekrytering. Såsom skäl för en decentralisering kan å andra sidan fram- hållas, att polisorganisationen i övrigt är uppbyggd med länen såsom sam- manhållande enheter. Ur denna synpunkt framstår det som mindre lämp- ligt, att länsorganisationen skall frångås beträffande statspolisen. Statspo- lisavdelningarna böra stå till länsstyrelsernas, enkannerligen länspolische- fernas, omedelbara disposition och rådighet, vilket icke blir fallet med mind— re varje lån erhåller sin särskilda avdelning. Vid en decentralisering vinnes
vidare den fördelen, att avdelningarna komma att stationernas inom sina respektive tjänstgöringsområden, med vilka de kunna förvärva förtrogen- het på ett helt annat sätt än vid en centraliserad organisation. Vid övervä- gande av nu anförda skäl för och emot den nuvarande centraliseringen av statspolisen har utredningen funnit beredskapssynpunkterna värda starkt beaktande och med hänsyn härtill slutligen stannat för att ej nu förorda en splittring av de till de största städerna förlagda ordningsstatspolisav- delningarna. Utredningen anser emellertid, att Spörsmålet om den lämpli- gaste organisationen av ordningsstatspolisen bör göras till föremål för för- nyade överväganden, sedan erfarenhet vunnits om den betydelse för spörs— målets lösning, som den vidgade mobiliteten hos lokalpolisen kan äga. Re- dan nu torde dock en sådan ändring böra vidtagas, att där så befinnes lämp- ligt viss personal av de centraliserade avdelningarna avdelas för stadigva— rande tjänstgöring inom vederbörande län samt sålunda ställes till respek- tive länsstyrelsers och landsfogdars disposition. Genom en sådan åtgärd er- hålles en faktisk fördelning av avdelningarna i fråga om den regelbundna polisverksamheten, samtidigt som beredskapssynpunkterna tillgodoses ge- nom att avdelningarna kvarstå såsom organisationsenheter.
Vad härefter angår kriminalstatspolisen kunna i allt väsentligt samma synpunkter läggas på de nu berörda frågorna som i avseende å ordnings- statspolisen. Med hänsyn till den ökning av arbetsbördan, som uppkommit till följd av rättegångsreformen och den nuvarande brottslighetens omfatt- ning och art, synes emellertid behovet av en utökning av personalen framstå klarare beträffande kriminalstatspolisen än beträffande ordningsstatspoli- sen. Av naturliga skäl kunna beredskapssynpunkterna icke tillmätas sam- — ma betydelse i fråga om utformningen av organisationen. Däremot är det här ett annat skäl, som talar för centralisering. Kriminalstatspolisen bör nämligen vara utrustad med experter på sådana brottsundersökningar, som påkalla stor teknisk kunnighet och erfarenhet. Dylika experter böra vara knutna till centrala kårer. Vidare böra vissa av de större avdelningarna gi- vas en sådan styrka, att från dem vid behov kan tillhandahållas personal för tillfällig förstärkning av mindre avdelningar. För tillgodoseende av det mera allmänna behovet av kriminalpolis inom länen vid sidan av den lokala kriminalpolisen bör emellertid kriminalstatspolis finnas så stationerad, att den är lätt tillgänglig för de särskilda länens behov. I sitt ovan berörda för- slag har statspolisintendenten förordat, att kriminalstatspolisavdelningar, be- stående av en överkonstapel och en kriminalkonstapel, skola stationeras i Kristianstad, Halmstad och Vänersborg för respektive Kristianstads, Hallands och Älvsborgs län samt att dessa avdelningar skola förses med var sin bil. Ut- redningen vill för sin del tillstyrka denna anordning ävensom att densam- ma åstadkommes genom utökning av den nuvarande poliskåren. I över- ensstämmelse med statspolisintendentens förslag bör vidare den för när- varande i Trollhättan stationerade kriminalkonstapeln med tiden överföras till den i Vänersborg förlagda avdelningen. I vidare mån än nu sagts har utredningen icke funnit sig böra ingå i prövning av nu behandlade frågor
för kriminalstatspolisens del. I likhet med vad utredningen framhållit be- träffande ordningsstatspolisen, böra dock organisationsfrågorna för krimi- nalstatspolisen efter hand upptagas till förnyad behandling.
För ordningsstatspolisens verksamhet böra såsom nu är fallet av läns- styrelserna fastställas årliga allmänna planer. I övrigt bör ledningen av stats- polisens verksamhet inom länen handhavas av landsfogdarna såsom läns— polischefer. Avsteg från de allmänna planerna böra, då så av förhållandena påkallas, kunna beslutas av dem. Rekvisition av statspolis från de lokala polischefernas sida bör regelmässigt ske hos vederbörande landsfogde. I brådskande fall, då landsfogdens beslut icke kan avvaktas, bör polischef dock äga vända sig direkt till statspolisavdelningens föreståndare.
Efter inrättandet av den statliga poliskåren i Boden har fråga uppkom- mit om flyttning av statspolisen för Norrbottens län från Luleå till Boden. Såsom skäl för denna åtgärd har i första hand framhållits, att man härige- nom skulle erhålla ett väsentligt större rekryteringsunderlag för den jäm- förelsevis stora statspolisavdelning, som det här är fråga om. Mot åtgärden talar det förhållandet, att statspolisens stationering utanför residensstaden alltid är ägnad att försvåra upprätthållandet av en intim kontakt mellan länsstyrelsen och statspolisen. Med hänsyn till det relativt korta avståndet mellan de båda städerna, torde detta förhållande emellertid icke vara av avgörande betydelse i förevarande fall. Genom de särskilda undersökningar, som utredningen företagit rörande polisförhållandena i Norrbottens län, har utredningen även bibragts den uppfattningen, att den ifrågasatta flytt— ningen av statspolisavdelningen skulle medföra avgjorda fördelar för polis- , väsendet. Utredningen får därför för sin del föreslå, att denna flyttning kommer till stånd. Möjligt är emellertid, att det kan visa sig lämpligt att stationera viss del av kriminalavdelningen till Luleå; detta för att under- lätta landsfogdens ledning av kriminalpolisarbetet. Meningen är icke, att Bodens stad skall åläggas att tillhandahålla statspolis i stället för Luleå stad, utan tanken är, att organisationen skall göras statlig även i den be- märkelsen, att befattningshavarna skola bliva statliga befattnignshavare. Statspolisavdelningen skall knytas till poliskåren i Boden, vilken skall ut- ökas med motsvarande antal befattningar. Utredningen inser, att anord- ningen allenast kan genomföras successivt i den mån den nuvarande per- sonalen övergår i statlig tjänst eller vakanser uppkomma inom avdelningen. ' Det beslut, som fattas i denna fråga, kan därför tills vidare endast erhålla karaktären av principbeslut. För beslutets genomförande tarvas — förutom nyss berörda förhållanden _— jämväl att lokaler för avdelningen kunna an- skaffas i Boden. Även de i Tornedalen förlagda statspolispatrullerna böra åtfölja avdelningens överförande till Boden samt i framtiden rekryteras från poliskåren därstädes. Resultatet av utredningens förslag på denna punkt blir sålunda, att den av statspolisen bedrivna verksamheten, så vitt Norrbot— tens län angår, skall handhavas av en statsanställd poliskår. De organisato- _)
.,l'
riska bestämmelser i övrigt, som gälla för statspolisen i allmänhet, skola i tillämpliga delar gälla även för denna kår.
I detta sammanhang har utredningen funnit sig böra upptaga till be- handling de organisationsfrågor, som föreligga beträffande den särskilda polisbevakningen inom Kalix skyddsområde. Tidigare upprätthölls denna bevakning av fältpolis. Sedan denna organisation den 1 juli 1947 upphört, har bevakningen ombesörjts av civil polis. Genom beslut den 30 april 1948 ; har Kungl. Maj:t bemyndigat länsstyrelsen i Norrbottens län att, räknat ' från den 1 april 1948, för upprätthållande i nödig omfattning av ifrågava— rande polisbevakning anställa en extra överkonstapel med placering högst i lönegraden Cg 19 samt sex extra polismän med placering högst i lönegra- den Cg 14, dock att extra polisman, som ej genomgått konstapelsklassen i statens polisskola, skall placeras högst i lönegraden Cg 12. I beslutet har Kungl. Maj:t vidare uppdragit åt länsstyrelsen att bestämma stationerings— ort för personalen, varjämte Kungl. Maj:t meddelat vissa bestämmelser om bland annat resekostnads- och traktamentsersättning till personalen. Av personalen äro överkonstapeln och fyra konstaplar stationerade i Kalix samt två konstaplar i Överkalix. Personalen står under länsstyrelsens (landsfog— dens) ledning. Försvarsområdesbefälhavaren anvisar de arbetsuppgifter, som påkallas av militära synpunkter. Kåren har egen expedition samt är utrustad med två bilar.
Av bestämmelserna rörande ifrågavarande poliskår framgår, att den en- dast är provisoriskt organiserad. De undersökningar, utredningen företagit, ha utvisat, att ett bestående behov av en för ändamålet aVSedd poliskår föreligger. På grund härav böra befattningarna vid kåren göras ordinarie. Någon minskning av kårens storlek synes ej heller vara möjlig. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att kåren för framtiden kommer att bestå av en överkonstapel och sex konstaplar, samtliga ordinarie. Kårens ställning bör omorganiseras på det sätt, att den anslutes till statspolisen. Kåren bör sålunda — på samma sätt som de i Tornedalen förlagda patrullerna —— ut- göra del av den i Norrbottens län förlagda statspolisen. Den bör jämväl rekryteras från statspolisavdelningen i Boden. Kåren bör utgöra en för ifrågavarande bevakningsuppgifter i främsta rummet inrättad kår. Vid si- dan av hevakningsuppgifterna bör den emellertid syssla med sådana polis- uppgifter, som i allmänhet åvila statspolisen. Kårens uppgifter höra i den mån det visar sig lämpligt samorganiseras. Från kåren bör även i den ut- sträckning, som är möjlig, tillhandahållas personal för tillfälliga behov av polisförstärkning inom de landsfiskalsdistrikt, där kårens bevakningsverk- samhet är förlagd. Förhållandet mellan de militära och de civila myndig- heterna bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i avseende å den särskilda bevakningen inom Bodens fästnings skyddsområde. Försvarsområdesbefälhavaren bör sålunda lämna uppgift om de delar av Skyddsområdet, där polisbevakning bör ske, samt angiva vilka önskemål i övrigt, som ur militär synpunkt föreligga beträffande poliskårens använd-
ning inom Skyddsområdet, medan det bör åligga poliskåren att handhava bevakningsarhetets utförande.
Av landsfiskalerna i de distrikt, inom vilka statspolispatrullerna i Torne- dalen samt befattningshavarna vid den särskilda poliskåren inom Kalix skyddsområde äro stationerade, har framställts önskemål, att dessa patrul- ler och befattningshavare borde underställas vederbörande landsfiskalers befäl. Såsom skäl har anförts, att genom en sådan åtgärd skulle vinnas, dels att ledningen av såväl den lokala polisens som statspolisens arbete bleve enhetlig inom landsfiskalsdistrikten och dels att tillkallande av statspolis vid tillfälligt uppkommande behov av polisförstärkning väsentligt förenk- lades. Vid övervägande av frågan har utredningen — främst med hänsyn till de långa avstånden mellan personalens stationeringsorter och statspo- lisavdelningens huvudförläggningsort —— funnit sådana särskilda förhållan- den föreligga, att landsfiskalernas önskemål bör tillgodoses. Detta torde en- ligt utredningens mening lämpligen kunna ske på det sätt, att landsfiska- lerna förordnas att vara föreståndare för de avdelningar av statspolisen, som äro stationerade inom respektive landsfiskalsdistrikt. Utredningen får därför föreslå, att en sådan åtgärd Vidtages. För avdelningen inom Kalix skyddsområde, vilken trots sin uppdelning på två stationeringsorter bör i sin verksamhet betraktas såsom en enhet under närmaste befäl av över- konstapeln, bör landsfiskalen i Nederkalix landsfiskalsdistrikt vara före- ståndare. I egenskap av föreståndare skola på landsfiskalerna i tillämpliga delar ankomma de uppgifter, som åligga föreståndare för statspolisavdel- ningar i allmänhet. Det bör emellertid tillses, att polisdistrikten icke genom anordningen komma i ett gynnsamt läge i förhållande till andra polisdis- trikt. Förekomsten av statspolispersonal inom ett polisdistrikt bör icke föranleda till att lokalpolisen underdimensioneras. Garantier böra därför ska- pas för att statspolisen kommer att användas enbart för de uppgifter, var— till den är avsedd. För detta ändamål böra landsfiskalerna åläggas skyl- dighet att i de veckorapporter, som det åligger dem att avgiva såsom före- ståndare, lämna noggranna uppgifter om statspolisens verksamhet. De all- männa planerna rörande verksamheten böra även göras så utförliga som möjligt. För att försvarsområdesbefälhavaren skall bliva i tillfälle att utöva nödig kontroll över bevakningsverksamheten inom Skyddsområdet, bör landsfiskalen i Nederkalix distrikt tillställa denne ett exemplar av sina veckorapporter. Försvarsområdesbefälhavarens anvisningar och önskemål rö- rande bevakningen böra riktas till landsfogden, så vitt det gäller allmänna eller principiella frågor. Avses däremot en uppgift av mera tillfällig eller brådskande natur, bör försvarsområdesbefälhavaren kunna vända sig direkt till avdelningsföreståndaren.
I samband med den föreslagna omorganisationen bör polischefen i Boden befrias från de kamerala bestyren med poliskåren. Dispositionen av ansla- gen till den statliga polisen i Norrbottens län bör så fördelas mellan en bli- * vande rikspolisstyrelse och länsstyrelsen i länet, att rikspolisstyrelsen skall ' disponera de anslag rörande statspolisen, som för närvarande disponeras av *
statspolisintendenten, medan länsstyrelsen skall handhava dispositionen be- träffande övriga anslag.
I skrivelse till utredningen har landsfogden i Södermanlands län hemställt om flyttning av statspolisavdelningen för länet från Eskilstuna till Ny- köping. Utredningen har emellertid funnit denna fråga vara av sådan be- skaffenhet, att den bör ytterligare övervägas. På grund härav har utred- ningen icke ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet. , I skrivelse den 3 november 1947 till Kungl. Maj:t har Svenska stadsför-
bundets styrelse hemställt, att Kungl. Maj:t mätte föranstalta om en över— syn av gällande beräkningsgrunder beträffande ersättningar av statsmedel för pensioneringskostnader åt stad, som tillhandahåller statspolis. Särskilda framställningar i ämnet ha gjorts av polisnämnden i Visby stad genom skrivelse den 17 maj 1949 och av drätselkammaren i Umeå stad genom skri- velse den 7 juni 1949. Framställningarna ha, såsom av utredningens skri- velse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet framgår, överläm- nats till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utred- ningens uppdrag. Vid behandling av frågan har utredningen funnit, att ifrågavarande beräkningsgrunder äro i behov av översyn. Utredningen har dock ansett, att frågan om polisväsendets förstatligande bör avgöras, innan åtgärder vidtagas för en sådan översyn. Skulle polisväsendet förstatligas, torde detta komma att ske inom så kort tid, att tillräckliga skäl för ändring av berörda grunder knappast torde föreligga. Därest polisväsendet bibe- hålles kommunalt organiserat, torde däremot översyn av grunderna böra äga rum. På grund härav har utredningen icke funnit sig böra framlägga något förslag i ämnet.
Vid den översyn, varom nu är fråga, höra till behandling upptagas även vissa andra med statspolisorganisationen sammanhängande spörsmål. Så- lunda har statspolisintendenten i en promemoria påkallat vissa ändringar i kungörelserna angående stats- och reservpolisen samt angående statsbidrag till polisväsendet. Inom utredningen har vidare framhållits betydelsen av att rekryteringen till statspolisen kunde så anordnas, att jämväl polispersonal från andra kårer än statspolisstädernas kunde beredas möjlighet att tjänst- göra vid -densamma. För närvarande står i detta hänseende allenast den ut- vägen till buds, att vederbörande befattningshavare förvärvar sig anställ- ning vid poliskåren i en statspolisstad.
Reservpolisen. Med den rörlighet för lokalpolisens del, som föreslås av utredningen, uppkommer spörsmålet om reservpolisorganisationens bestånd. Denna organisation har visserligen den fördelen, att den bestämt angiver det antal polismän vederbörande städer ha skyldighet att tillhandahålla. Detta är av betydelse såväl för städernas som för polisledningens del. Att bibehålla organisationen efter en omorganisation av lokalpolisen i enlighet med utredningens förslag torde dock icke höra ifrågakomma, enär densam- ma strider mot principen om den allmänna rörligheten hos lokalpolisen. Utredningen föreslår sålunda, att reservpolisorganisationen upphör. Detta får dock icke medföra, att de lokala poliskårerna minskas eller att svårig-
heter på annat sätt uppkomma för fullgörandet av de förpliktelser rörande tillhandahållande av polisförstärkning, som komma att åvila polisdistrik- ten. Det statsbidrag, som utredningen i det följande föreslår skola utgå till polisdistrikten, torde motivera, att dessa förpliktelser fullgöras på ett lojalt och tillfredsställande sätt.
Om sålunda reservpolisorganisationen såsom sådan avskaffas, böra dock möjligheter alltjämt förefinnas för Kungl. Maj:t att ålägga stad att till- handahålla beriden polispersonal i olika tjänstegrader och för samma ända- mål, som för närvarande gäller beträffande den beridna reservpolisen. Anled— ningen härtill är den stora betydelse, som rytteriet äger för ordningens upprätthållande i orostider. Anordningen bör möjliggöras genom bestäm- melse i polislagen , som berättigar Kungl. Maj:t att ålägga stad, vars invånar- antal uppgår till minst 20 000, att tillhandahålla ridande polis till det antal och med den fördelning på olika tjänstegrader, som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt. Anledningen till att invånarantalet bör sättas till lägst 20 000 är, att skyldigheten icke synes böra åläggas stad, som icke kan antagas ha bruk av beriden personal för egen del.
I förevarande sammanhang vill utredningen även upptaga till behand- ling ett statspolisorganisationen närstående spörsmål, nämligen frågan om bibehållandet av de nuvarande bestämmelserna om landstingspolis. I polis— lagen stadgas, att till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom visst landstingsområde * må polismän anställas för landstingsområdet. Vid—are gäller, att statsbidrag utgår för landstingspolis enligt samma grunder som för ordinarie polisper- sonal vid landsbygdens polisväsen. Stadgandena ha kvarstått oförändrade sedan polislagens tillkomst. Vid den tidpunkten fanns emellertid landstings— polis i flera län. Efter statspolisens inrättande har organisationen avveck- lats och för närvarande finnes icke någon i tjänst varande landstingspolis— man. Behov av denna organisation torde ej heller längre föreligga, vartill kommer, att det synes vara förenat med stora svårigheter — främst ur ar- betssynpunkt — 'att på ett lämpligt sätt inorganisera landstingspolis i den nuvarande polisorganisationen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att bestämmelserna om landstingspolis utgå ur polislagen.
0. De centrala myndigheterna.
De ärenden, som ankomma å Kungl. Maj:t såsom utövare av den högsta ledningen av polisväsendet i riket, höra på sätt nu är fallet i allmänhet till- höra inrikesdepartementets handläggning och beredas till föredragning å landsstatsavdelningen. De polisväsendet berörande ärenden, vilkas föredrag- ning nu ankommer på justitiedepartementet, böra dock alltjämt handhavas 3; av detta departement. Sålunda böra ärendena rörande stadsfiskalsorganisa- i!
tionen handläggas inom justitiedepartementet. På sätt i en följande avdel- ning närmare utvecklas får detta särskild betydelse i vad angår tillsättning- en av befattningshavarna enligt utredningens förslag.
I förevarande avdelning kommer till en början att behandlas frågan om anordnandet av en central instans för polisväsendet närmast under Kungl. Maj:t. Vidare kommer spörsmålet om omorganisation av statens kriminal- tekniska anstalt att upptagas till behandling. Såsom central myndighet inom polisväsendet är jämväl statens polisskola att anse. Frågan om denna myn- dighets organisation tillhör emellertid de uppgifter, som omhänderhavas av 1948 års polisutbildningskommitté.
1. Den centrala instansen (rikspolisstyrelsen).
I det föregående har anmärkts, att 1939 års polisutredning föreslog in- rättandet av en polisstyrelse, vilken närmast under Kungl. Maj:t skulle handhava ledningen av polisväsendet. Enär förslaget byggde på att polis- väsendet förstatligades och organisationen anordnades i enlighet med grun- derna för de statliga verkens organisation, torde någon omedelbar vägled- ning icke kunna vinnas av detsamma för att bedöma de spörsmål, som sam- manhänga med organiserandet av en central instans inom ett kommunalt polisväsen. De brister, som nämnda utredning fann vidlåda den nuvarande riksledningen av polisväsendet och för vilka en sammanfattande redogö— relse tidigare lämnats i detta betänkande, finnas dock i allt väsentligt fort- farande. Detta förhållande är av betydelse såväl vid ett statligt som vid ett kommunalt organiserat polisväsen. ' I sin den 26 juni 1947 dagtecknade promemoria avgav landsfogden H. A. Enhörning förslag till en central instans inom en bibehållen kommunal polisorganisation, benämnd statens polisinspektion. I motiveringen anfördes i huvudsak följande:
Behovet av ett centralt, samordnande, vägledande och rådgivande organ för po— lisväsendet i dess helhet får anses vara påvisat av 1939 års polisutredning. Det förtjänar framhållas, att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att statspolis- intendenten i allt större utsträckning anlitas såsom en råd'givande och samord- nande institution för polisväsendet i allmänhet. Behovet av ett sådant centralor- gan har även vitsordats i ett flertal av de remissyttranden, som avgivits över nämnda utrednings betänkande, därvid emellertid meningarna varit delade om hur ett sådant organ lämpligen borde inlemmas i förvaltningen och om de be- fogenheter, som borde tillkomma detsamma. Även om man därvid i regel haft ett förstatligat polisväsen såsom utgångspunkt, ha åtskilliga röster höjts för att ett sådant organ borde tillskapas med bibehållande i övrigt av nu bestående ord- ning. Ett närmare skärskådande av de brister, som befunnits vidlåda den nuva- rande polisorganisationen, torde också giva till resultat, att de i stora delar väl låta sig avhjälpas, om ett dylikt organ inrättas såsom ett komplement till polis— organisationen i övrigt.
j I fråga om den centrala instansens organisation framhöll Enhörning, att i med hänsyn till vikten av att den högsta ledningen av polisverksamheten
borde ligga hos Kungl. Maj:t, det först borde undersökas, i vad mån det centrala organet borde inordnas i Kungl. Maj:ts kansli. Enhörning erinra- de om, att inspektören för fattigvård och barnavård till en början varit inordnad i departementsorganisationen men sedermera överflyttats till so- cialstyrelsen huvudsakligen på grund av den dubbelställning, som befatt— ningshavaren kommit att intaga såsom å ena sidan i förhållande till Kungl. Maj:t fristående inspektör och å andra sidan inför vederbörande statsråd föredragande kansliråd. Enhörning förordade, att det centrala organet för polisväsendet skulle anordnas utanför departementen, och anförde:
Samma skäl, som anförts för ett utbrytande av ledningen av statens inspektion för fattigvård och barnavård från socialdepartementet, torde kunna åberopas för att ett centralt polisorgan med bl. a. inspekterande och rådgivande befogenheter icke bör förläggas till Kungl. Maj:ts kansli. Det torde svårligen kunna undvikas, att en dylik i ett departement inordnad central myndighet för polisärenden skulle komma att intaga en liknande dubbelställning, som i vart fall utåt kunde komma att te sig oegentlig och därmed bliva hindersam för verksamheten. Icke heller torde såsom skäl för att vid inrättande av en fackinstans åt Kungl. Maj:t göra avsteg från den ordning, som eljest tillämpas inom förvaltningen, kunna åbero- pas den omständigheten, att den högsta centrala ledningen av polisväsendet i riket bör ligga hos Kungl. Maj:t och att länsstyrelserna —— vilket förutsättes skola bliva fallet — alltjämt skola vara högsta polismyndigheter i länen och i denna egenskap vara direkt underställda Kungl. Maj:t. Det finnes desto mindre skäl härtill, som en sådan instans väl torde kunna inpassas i förvaltningsorganisatio- nen vid sidan av länsstyrelsernas nuvarande befogenheter på hithörande område. Detta ger sålunda till resultat, att det centrala polisorganet bör förläggas utanför Kungl. Maj:ts kansli. Då detta organ bör fungera såsom en sakkunniginstitution åt Kungl. Maj:t och i övrigt utöva en rådgivande och vägledande verksamhet i full överensstämmelse med Kungl. Maj:ts intentioner, är det emellertid samtidigt angeläget, att detsamma erhåller en nära anknytning till Kungl. Maj:ts kansli och då i synnerhet till det departement, där polisärendena handläggas.
Härefter undersökte Enhörning möjligheterna att anknyta organet till någon bestående myndighet och fann, att de myndigheter, till vilka en an- knytning kunde ifrågakomma, voro civilförsvarsstyrelsen, högsta åklagar- myndigheten och statspolisintendentsinstitutionen.
Såsom skäl för en anslutning till civilförsvarsstyrelsen kunde, framhöll Enhörning, anföras, att det tillhörde civilförsvarsstyrelsens arbetsområde att i viss omfattning taga befattning även med polisgöromål och att polis- chefer och dem underlydande personal tagits i anspråk för civilförsvars- uppgifter överhuvudtaget. Enhörning avfärdade emellertid tanken på att inflytta ett centralt organ för polisväsendet i civilförsvarsstyrelsen, helst som sistnämnda myndighets arbete vore inriktat på de av krig eller krigs- fara betingade särskilda förhållandena och sålunda omfattade allenast en begränsad del av polisverksamheten.
I fråga om en anknytning av det centrala polisorganet till den högsta äklaganmyndigheten anförde Enhörning, att till förmån för ett sådant för- slag kunde framhållas den samorganisation, sem förefunnes mellan polis- väsendet och åklagarväsendet. Polischeferna vore till det övervägande fler- talet samtidigt åklagare, och kriminalpolisverksamheten måste bedrivas på
ett sådant sätt, att åklagarväsendets behov bleve tillgodosett. Det centrala organet för polisväsendet kunde i sådant fall tänkas organiserat såsom en parallellinstitution till riksåklagarämbetet. Med hänsyn till att åklagarsidan blott hade ringa intresse av den del av polisverksamheten, som fölle utom ramen för kriminalpolisens arbete, framstode dock behovet av en dylik sammankoppling av de båda verken såsom mindre angelägen. Därtill kom— me, att åklagarväsendet hörde under justitiedeparte-mentet och polisväsen— det under inrikesdepartementet. En förutsättning för en mera intim sam- mankoppling av de centrala organen för åklagarväsendet och polisväsendet syntes vara, att de dithörande ärendena hos Kungl. Maj:t handlades i sam- ma departement. En överflyttning av polisärendena till justitiedepartemen- tet hade icke ifrågasatts och anledning förelåge icke heller att i detta sam- , manhang framföra tanken därpå. Av dessa skäl syntes även tanken att sam- manföra polisväsendets centrala organ med den högsta åklagarmyndighe- ten böra förkastas.
Enhörning föreslog däremot samorganisation mellan den centrala instan- sen och statspolisintendentsinstiiutionen och erinrade därvid till en början om det intima samband, som funnes mellan denna institution och den kom— munala polisen, samt anförde ytterligare:
I fråga om såväl ordningspolisgöromål som kriminalpolisverksamhet utgör statspolisen en betydelsefull stödorganisation åt polisen i övrigt. Det är därför av särskild vikt, att de båda organisationerna på ett effektivt och friktionsfritt sätt gripa in i varandra. Därav torde framgå, att ett centralt organ för polisväsendet i riket i dess helhet icke kan inrättas, utan att detta organ även tager befattning med statspolisens verksamhet. Hos detta organ höra med andra ord trådarna för all polisverksamhet löpa samman. Slatspolisintendenten intager redan nu i en- lighet med sin instruktion i viss utsträckning ställning såsom ett centralorgan för polisväsendet. Han skall sålunda bl. a. avgiva yttrande i frågor, vilka hänskjutas till honom av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Han är även skyldig att, då så på- kallas, i vederbörande departement tillhandagå såsom sakkunnig i polisfrågor. Därtill kommer, att han i förhållande till såväl militära som civila centrala verk och myndigheter, för vilka en samverkan med polisen befunnits påkallad, faktiskt kommit att intaga ställning såsom ett centralt polisorgan i långt högre grad än som följer av hans instruktion. En utbyggnad av statspolisintendentsinstitutionen skulle därför icke rubba den bestående ordningen i polisens förhållande till vare sig Kungl. Maj:t eller centrala verk och myndigheter. Om denna institution i för- hållande till den kommunala polisen huvudsakligen göres till ett rådgivande och inspekterande organ, rubbas icke heller länsstyrelsernas ställning såsom högsta , polismyndighet under Kungl. Maj:t. En dylik utbyggnad skulle vidare innebära, att institutionens lokalbehov torde kunna tillgodoses inom de utrymmen, som för närvarande stå till statspolisintendentens förfogande. Dessutom skulle blott en jämförelsevis ringa utökning av hiträdespersonalen bliva erforderlig. Vid sådant förhållande torde det kvarstående alternativet att tillskapa en ny fristående myn- dighet kunna avföras och utredningen inriktas på hur en utbyggnad av stats- polisintendentsinstitutionen till ett centralt organ för polisen i allmänhet lämpli- gen bör utformas.
I fråga om den centrala instansens arbetsuppgifter anförde Enhörning i huvudsak följande: Enär statspolisorganisationen skulle sortera under den centrala instansen, borde till en början på instansens befattningshavare an-
komma att handlägga de ärenden, som åvilade statspolisintendenten i den— nes egenskap av central myndighet för statspolisen. Till instansen borde även överföras de övriga åligganden, som i olika sammanhang tillförts statspolis— intendenten. Instansens huvuduppgift borde emellertid vara att verka såsom ett fackmässigt centralorgan för polisväsendet i dess helhet med inspekte- rande och rådgivande funktioner. Det förutsattes, att ledningen för polisvä- sendet alltjämt handhades av länsstyrelserna under Kungl. Maj:t. Med den- na utgångspunkt syntes i huvudsak böra ankomma på inspektionen att för- skaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om polisvä- sendet i riket, att följa polisväsendets utveckling såväl i Sverige som i ut- landet, att inspektera och i övrigt utöva tillsyn över polisväsendet och dess anordningar, att samla och tillhandahålla de vunna erfarenheterna med av— seende å såväl organisation som material m. m., att verka för enhetlighet i fråga om polisväsendets organisation och tillämpning av givna föreskrifter och att därvid till befrämjande av planmässighet och effektivitet i polis- arbetet meddela erforderliga anvisningar och råd för polisverksamhetens ändamålsenliga bedrivande samt att befrämja samarbetet mellan poliskå— rerna i de olika länen. Instansen borde i övrigt tjänstgöra såsom sakkunnig myndighet åt Kungl. Maj:t i polisfrågor och tillhandagå ämbetsmyndighet med yttrande eller utredning i fråga, som ägde samband med polisväsendets organisation m. in. Om brister i polisorganisationen upptäcktes, borde för- hållandet anmälas hos vederbörande länsstyrelse. Inspektionen borde dess- utom till Konungen göra de framställningar till förbättring av polisväsen- det, som kunde befinnas nödiga. Det borde även ankomma på inspektionen att förmedla anskaffande av polisförstärkning, där sådan erfordrades från annat län. — Enligt instruktionen för statspolisintendenten tillkomme det denne att i vissa fall utöva förmanskap icke blott över stats- och reservpolis- styrka utan även, efter anmodan av vederbörande länsstyrelse, då större polisstyrka eljest sammandroges. I dylikt fall vore han skyldig att, när han av länsstyrelsen därtill förordnades, direkt under länsstyrelsen utöva chef- skap över styrkan och ha ledningen vid ordningens upprätthållande å or- ten. Dessa stats—polisintendentens åligganden borde överflyttas å instansens befattningshavare. Emellertid hade i synnerhet under de närmaste förflutna åren erfarenheten givit vid handen, att fall kunde förekomma, som krävde en samverkan mellan polisstyrkor i flera län. I dylika fall borde Kungl. Maj:t såsom högsta polismyndighet i riket självfallet äga samma möjlighet att uppdraga åt instansen att handhava ledningen av polisens arbete och vidtaga härför erforderliga dispositioner. Instansen borde även ha till upp— gift att i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter vidtaga de anordningar, vilkas genomförande Kungl. Maj :t uppdr—oge åt densamma. —— På instansen borde även ankomma att på begäran av den för utredningen om ett grövre brott ansvariga polisledningen eller densamma överordnad myndighet biträda vid att samordna spaningsarhetet och att i övrigt med- . verka vid mera omfattande efterforskningsarbete. En möjlighet att anförtro spa— ningsledningen åt instansen syntes även böra finnas, exempelvis då en utred-
ning visade sig bli särskilt krävande och den lokala polisledningen omhänder- hades av en oerfaren vikarie eller på grund av en tyngande arbetsbörda vore urståndsatt att med tillräcklig skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. -— En betydelsefull uppgift för instansen borde vara att verka för att hand- böcker utgåves i de till polistj änsten hörande olika grenarna. Instansen bor- de även tid efter annan utgiva meddelanden, vilka bl. a. borde innehålla allmänna råd och anvisningar i praktisk polistjänst, författningar av intresse för polistjänsten jämte kommentar därtill i fall av behov samt redogörelser för sådana rättsfall, vilka kunde lämna upplysning om polistjänstens rätta utövande. Dessa meddelanden borde kostnadsfritt tillhandahållas befatt- ningshavarna vid polisväsendet. Det finge vidare anses utgöra ett önskemål, att denna gren av verksamheten tämligen snart utvecklades till att omfatta utgivandet av en regelbundet utkommande tidning för polisväsendet i riket. »— I instansens åligganden borde även ingå att aktgiva på företeelser, vilka kunde påverka förhållandet mellan polisen och allmänheten. Med den auk- toritet, som instansen förutsattes skola besitta, borde densamma i sin råd- givande och upplysande verksamhet kunna effektivt medverka till att ett gott och förtroendefullt förhållande bleve rådande. —— En given följd av skyldigheten att förrätta inspektion och att till vederbörande anmäla upp- täckta brister i polisorganisationen borde vara, att instansen i fall, då miss- förhållanden av något slag i fråga om polisväsendet eller dess befattnings- havare komme till instansens kännedom, gjorde sig underrättad om förhål- landena och i övrigt vidtoge de åtgärder, som kunde befinnas påkallade. In- stansen borde därvid vara oförhindrad att efter samråd med vederbörande länsstyrelse föranstalta om den undersökning på platsen, vartill omständig- heterna kunde giva anledning. Resultatet därav borde bringas till länssty— relsens kännedom. —1Det syntes lämpligt, att samråd med instansen upp- toges, då fråga uppkomme om byggande av polishus och andra för polis- väsendet avsedda lokaler såsom polisarrester m. m. Därigenom borde instan- sen bliva i stånd att verka för att dessa lokaler bleve ändamålsenliga. — En betydelsefull arbetsuppgift för instansen borde dessutom vara att såsom ett centralorgan för polisväsendet upprätthålla förbindelse med sådana of- fentliga styrelser och myndigheter, vilka handhade med polisarbetet närbe- släktad verksamhet. Därmed åsyftades bl. a. vederbörande militära myndig- heter i fråga om de militära polisorganisationerna och förhållandet mellan polis och militär i allmänhet, civilförsvarsstyrelsen beträffande polisens för- hållande till civilförsvaret, generaltullstyrelsen i fråga om kust- och gräns- ! bevakningsväsendet, den centrala utlänningsmyndigheten beträffande utlän- ningskontrollen samt den högsta åklagarmyndigheten i frågor, som anginge polisens förhållande till åklagarväsendet. I åtskilliga gemensamma frågor krävdes här en samverkan, och det borde tillkomma instansen att i samråd med dessa myndigheter verka för befordran av detta samarbete. — Det bor- , de till slut icke förbises, att förefintliga sammanslutningar av befattnings— havare vid polis— och åklagarväsendet i olika tjänsteställningar nedlade ett betydelsefullt arbete på att bl. a. få till stånd praktiska reformer och. en
enhetlig tillämpning av givna föreskrifter. Det syntes därför bliva till båt- nad för arbetet, om instansen upptoge samarbete m-ed dessa sammanslut- ningar.
Inrättandet av en central polisinspektion tillstyrktes eller lämnades utan erinran av det övervägande flertalet av de myndigheter, som hördes över pro- memorian, bland annat av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, fjorton länsstyrelser, överbefälhavaren, statskontoret, riksräkenskapsverket, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, förening- en Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet, Svenska landskommuner- nas förbund och Svenska stadsförbundet.
Ur remissutlåtandena må här anmärkas, att justitiekanslersämbetet fann inrättandet av en central polisinspektion i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kunna medföra åtskilliga av de fördelar, varmed ett förstat- ligande av polisväsendet skulle vara förenat, utan att medföra de olägenhe- ter, som förstatligandet befarats skola innebära. Ämbetet hade för sin del i sin verksamhet esomoftast känt det som en betydande brist, att ett centralt polisorgan icke funnes, som kunnat icke blott lämna sakkunniga upplys- ningar i förekommande spörsmål utan också förmedla anvisningar i olika hänseenden om polisarbetet.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalade, att polisorganisationen alltjämt saknade önskvärd fasthet och enhetlighet. Denna brist hänförde sig såväl till organisationen i de enskilda länen som till den polisverksamhet, vilken sträckte sig över flera län. Bristen hade sin huvudsakliga grund i frånvaron av ett centralt, samordnande, vägledande och rådgivande organ för polis- väsendet i dess helhet.
Föreningen Sveriges landsfogdar ansåg, att en central polisinspektion skulle kunna verksamt bidraga att bota åtskilliga brister i polisväsendet samt att även länsstyrelserna skulle få ett gott stöd i inspektionen.
Svenska polisförbundet framhöll, att då poliskårerna, såsom nu skedde, finge pröva sig fram lokalt, en rätt omfattande olikhet i tillämpningen av förefintliga regler m. m. samt dubbelarbete uppkomme. En central organi- sation skulle snabbt kunna delgiva poliskårerna sina erfarenheter av före- tagna försök. Detta gällde exempelvis råd och anvisningar vid byggande av polislokaler, inköp av möbler m. m.
Bland de myndigheter, som avstyrkte förslaget, befunno sig tio länsstyrel- ser, statens kriminaltekniska anstalt och föreningen Sveriges landsfiskaler.
LänSstyrelsen i Malmöhus län, som ingående kritiserade förslaget, utta- lade sammanfattningsvis, att inrättandet av en central polisinspektion vis- serligen kunde vara förenat med vissa fördelar, men att dessa lika väl kun- de uppnås utan tillskapande av ett nytt centralt ämbetsverk. Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann det knappast befogat, att då decentraliseringssträvan- dena vore som mest aktuella, tillskapa ett nytt centralt statsorgan, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg, att förslaget lagt för stor vikt vid beho- vet av enhetlighet, planmässighet och likriktning. —— Vissa av remissmyn— Ä digheterna erinrade om inrikesdepartementets inrättande, varigenom Kungl.
Maj:ts ledning av polisväsendet kunde underlättas, medan andra myndig- heter framhöllo, att de uppgifter, som skulle ankomma på polisinspektio- nen, lämpligen kunde handhavas av landsfogdarna.
I avseende å förslaget i övrigt må framhållas, att överståthållarämbetet, liksom ock stadsfullmäktige i Stockholm, motsatte sig det centralt organets samordnande med statspolisintendentsinstitutionen och förordade ett inord- nande av detsamma hos Kungl. Maj:t. Ämbetet anförde i huvudsak föl- jande:
Även om någon inskränkning i länsstyrelsernas befogenhet med avseende å polis- väsendet icke varit ifrågasatt, kommer otvivelaktigt ett organ, som har till främsta uppgift att leda polisväsendets utveckling, att få ställning av överordnad myndig- het. Därest nu denna myndighet jämte sina rådgivande funktioner tillägges såväl de med handhavande av stats— och reservpolisen förenade beslutande befogenhe- terna som även ansvaret för de övriga praktiska polisuppgifter, som påförts stats- polisintendenten, kommer det nya organet efter all sannolikhet att få en annan karaktär. Vid ett sammanförande hos myndigheten av beslutande och rådgivande funktioner skulle otvivelaktigt de förra tendera att öka i omfattning. En dylik sam— manblandning skulle också efter hand medföra tvivelsmål rörande myndighetens ställning såsom självständig instans i polisfrågor samt- oklarhet av ansvarsfördel- ningen. Även i det allmänna föreställningssättet skulle myndighetens rådgivande karaktär efter hand bliva mindre framträdande och detsamma alltmer komma att framstå såsom ett centralt organ för utövning av samhällets polismakt. Sålunda skulle på omvägar läggas grunden till en statspolis i detta ords egentliga bemär- kelse. Ämbetet lämnar öppet, huruvida en sådan statspolis framdeles kan visa sig behövlig, men synes i allt fall åtgärder i sådan riktning icke böra vidtagas utan att i samband därmed sker en omprövning av polislagens fördelning av ansvaret för polisväsendet. Ämbetet förutsätter, att den åsyftade kontrollen och rådgivning- en skall utövas i intim samverkan med regeringsmakten. Detta önskemål skulle otvivelaktigt bäst tillgodoses, därest verksamheten inordnades i inrikesdeparte- mentet.
Myndighetens samordnande med statspolisintendentsinstitutionen avstyrk- tes även av bl. a. vissa länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges polismästare, vilka närmast ansågo, att myndigheten borde vara fristående i förhållande till Kungl. Maj:t. 1 yttrandena uttala- des, dels att det nya organet genom samorganisationen skulle få en dubbel— ställning, varigenom dess opartiskhet i förhållande till statspolisen skulle dragas i tvivelsmål, dels ock att befälslinjerna och ansvarsfördelningcn bleve oklara.
Vidare må nämnas, att civilförvarsstyrelsen ur beredskapssynpunkt fann ett ofrånkomligt behov föreligga av samordning i organisatoriskt hänseende av vissa delar av polisens arbete och civilförsvarets. I den centrala ledning- en borde därför det närmaste ansvaret på dessa verksamhetsområden ligga hos en och samma person. Lämpligast vore därvid, att det centrala polis- organets chef förordnades till chef för civilförsvarsstyrelsens bevaknings- avdelning.
I avseende å arbetsuppgifterna ansåg ett stort antal myndigheter, att det centrala organet icke borde ha befäls- eller beslutanderätt utan endast vara rådgivande och inspekterande. Till förmån för vidgade befogenheter för
centralorganet uttalade sig däremot bl. &. polismästaren i Göteborg, som fann, att det med den föreslagna ordningen bleve väl lätt för centralmyndig- heten att utöva efterhandskritik, då den ej någonsin tvingades att taga an- svar eller att fatta de snabba och avgörande beslut, som polischeferna måste göra. Anmärkas må vidare, att Svenska polisförbundet och föreningen Sveri— ges poliskommissarier ansågo, att ett lekmannaråd borde ställas vid det cen- trala organets sida för behandling av viktigare frågor.
I förevarande spörsmål får 11 t r c d 11 i n g e n anföra följande. Utred- ningen har tidigare givit uttryck åt sin grundinställning i avseende å led- ningen av polisverksamheten, därvid utredningen betonat, att denna uppgift i främsta rummet bör handhavas av de lokala polischeferna. Genom sitt för- slag, att organisationsenheterna, polisdistrikten, skola sammanfalla med åklagardistrikten, har utredningen avsett att tillskapa möjligheter för att or- ganisationsfrågorna skola handläggas av de kommunala myndigheterna på ett för polisväsendet betryggande sätt. Utredningens förslag vilar sålunda på den uppfattningen, att en till de särskilda orterna decentraliserad ledning av polisväsendet är den i princip lämpligaste organisationsformen. Tillsyn och kontroll över organisationen samt viss sammanhållande ledning av polis- verksamheten bör emellertid utövas. Denna uppgift skall, på sätt utredning- en närmare klarlagt, inom länen ankomma på länsstyrelserna. Det är emel- lertid icke tvivel underkastat, att för riket i dess helhet föreligger behov av en central instans för polisväsendet. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen _ i likhet med Enhörning — kommit till den uppfattningen, att denna instans även efter inrikesdeparte- mentets inrättande bör förläggas utom Kungl. Maj:ts kansli.
I överensstämmelse med vad utredningen tidigare uttalat rörande förhål- landet mellan polisväsendets och civilförsvarsväsendets organisation, bör cen— tralorganet för polisväsendet icke sammankopplas med civilförsvarsstyrelsen. Utredningen anser icke heller, att civilförsvarsstyrelsens förslag, att den cen- trala instansens chef tillika förordnas till chef för civilförsvarsstyrelsens be— vakningsavdelning, är lämpligt. Sedan den centrala instansen trätt i verk- samhet, bör det enligt utredningens mening undersökas, i vad mån bevak- ningsuppgifter av mera framträdande polisiär natur böra överföras från civilförsvarsstyrelsen till denna instans. — Otvivelaktigt skulle åtskilliga fördelar vara förknippade med en sam-organisation mellan den centrala instansen för polisväsendet och den högsta allmänna åklagarmyndigheten i riket. Enhörning har påpekat värdet av att kriminalpolisverksamheten där- igenom ställdes under en gemensam högsta ledning. Utredningen vill fram- hålla, att betydande fördelar även skulle uppkomma bland annat i avseende å handläggningen av tillsättningsärenden rörande de högre befattningshavar- na inom polis- och åklagarväsendet liksom ock i fråga om handhavandet av de uppgifter, som angå aspirantorganisationen för dessa befattningar. Emel- lertid torde det av principiella skäl vara lämpligast, att den högsta åklagar- myndigheten är organiserad fristående från polisväsendet. Med hänsyn här-
till och till de av Enhörning anförda skäl, delar utredningen den av honom uttalade uppfattningen, att polisväsendets centrala organ icke hör samman- föras med den högsta åklagarmyndigheten.
Förslaget om samorganisation mellan den centrala instansen och stats- polisintendentsinstiiutionen har avstyrkts av åtskilliga myndigheter. Farhå- gor ha uttalalats för att genom samordningen grunden skulle läggas till »en statspolis i detta ords egentliga bemärkelse» och dels för att det centrala or— ; ganet skulle i förhållande till statspolisorganisationen komma att intaga en ställning, som icke garanterade opartiskhet och som medförde oklarhet i
fråga om befälsförhållandena och ansvarsfördelningen. Statspolisintendents— institutionen borde i stället kvarstå i allt väsentligt oförändrad samt vara underställd det centrala organet och föremål för dess inspektion. Utredning- en kan icke dela de uttalade farhågorna. Statspolisintendenten utövar för närvarande intet chefskap i egentlig bemärkelse över statspolisen. Mening- en är icke att utrusta det centrala organet därmed utan endast att överflytta statspolisintendentens uppgifter på organet. Risken för att statspolisorganisa- tionen skulle utvecklas i icke önskvärd riktning blir sålunda icke större genom ifrågavarande institutions uppgående i centralorganet än vad den år, därest institutionen bibehålles fristående. Statspolisorganisationen skall na- turligen vara underkastad inspektion och tillsyn av det centrala organet i samma utsträckning, som organisationen nu är föremål för sådana åtgärder från statspolisintendentens sida. Genom samordningen vinnes bland annat, att den centralt ledda inspektionsverksamheten omhänderhaves av en och samma myndighet beträffande all polisverksamhet i riket. Vid en särorga- nisation skulle för undvikande av dubbelinspektion den lokala polisen kom- ma att inspekteras av det centrala organet och statspolisen av statspolisin- tendenten. Den påstådda oklarheten i befälsföring och ansvarsfördelning tor- de bottna i missuppfattningen, att verkligt chefskap skulle komma att ut- övas av det centrala organet i avseende å statspolisen. Möjligen skulle det kunna komma att visa sig, att överflyttandet å centralorganet av förestån- darskapet för statspolisavdelningen i Stockholm icke skulle vara fullt lämp- ligt, enär denna avdelning komme att stå under organets omedelbara ledning och samtidigt vara underställd vederbörande länsstyrelser och i vissa avse- enden även polismästaren i Stockholm. Utredningen vill emellertid fram- hålla, att det enligt utredningens mening är av värde, att det centrala orga- net även upprätthåller viss omedelbar stadgivarande kontakt med det prak- tiska polisarbetet. Detta är av så mycket större betydelse, som utredningen, enligt vad som kommer att framgå av det följande, för sin del förordar, att det centrala organet jämväl i övrigt skall tilldelas vissa uppgifter i fråga om ledningen av polisverksamheten. För undvikande av att det centra- la organet såsom sådant skulle på nämnt sätt komma i beroendeställning till lokal myndighet, torde föreståndarskapet för ifrågavarande statspolisavdel- ning emellertid böra genom särskilda förordnanden anförtros åt befattnings- lhavare vid organet i enlighet med vad i det följande skall angivas. Skulle det i framtiden visa sig önskvärt, att ifrågavarande föreståndarskap helt skiljes
från det centrala organet, torde en sådan omorganisation icke vara svår att5 åvägabringa. *
På grund .av vad sålunda anförts, föreslår u t r e (1 11 in g e 11, att ett cen— tralt organ inrättas för polisväsendet och att statspolisintendentsinstitutio- nen uppg 6'år 1 detta organ De uppgifter, som åvila statspolisintendenten i av— seende ä statspolisen, skola sålunda tillkomma det centrala organet eller, så vitt angår föreståndarskapet för statspolisavdelningen i Stockholm, befatt- ningshavare vid organet. Vidare böra statspolisintendentens åligg 0”anden, i vad angår polisradiovåsendet och den särskilda polisverksamheten för hind- rande och uppdagande av spioneri m. m., ankomma på det centrala organet.
Vidkommande den centrala instansens ställning och uppgifter i övrigt må till en början anmärkas, att i de för utredningen meddelade direktiven fram- hålles, att med hänsyn till den ställning, länsstyrelserna böra intaga inom ett förstatligat polisväsen, böra åt en central instans anförtros endast vissa begränsade arbetsuppifter, vilka i första hand avse rådgivning samt samord- ning och inspektion av polisväsendet i dess helhet. Direktiven synas visser- ligen vara avfattade främst med tanke på förhållandena inom en statlig po- lisorganisation. Det torde emellertid stå klart, att de även böra vara väg- ledande vid utformningen av en central ledning för en kommunal polisorga- nisation. Av direktiven framgår, att någon mera framträdande polisledande verksamhet icke skall utövas av den centrala instansen. Principen är grun- dad på det förhållandet, att länsstyrelserna skola bibehållas vid ledningen av polisväsendet i länen. Utredningen har tidigare föreslagit åtgärder, som avse att skapa förutsättningar för en så ändamålsenlig, till länsstyrelserna för- lagd polisledning för länen som möjligt. Med hänsyn härtill och till det för- hållandet, att ledningen av polisverksamheten i första hand bör vara en upp- gift för de lokala polischeferna, torde man i stort sett kunna följa direkti- vens anvisningar rörande de uppgifter, som böra ankomma på en central in- stans. Deni egentlig mening operativa polisledningen, som denna instans är avsedd att utöva, kommer huvudsakligen att hänföra sig till uppgifter av sam- ordnande karaktär. Uppenbarligen föreligger även på detta område det star- kaste behovet av en central polisledning. Det får dock icke förbises, att jäm- väl för handhavandet av dylika uppgifter erfordras, att den centrala led-' ningen är utrustad med nödiga befogenheter. Det torde nämligen icke gå att samordna polisens verksamhet för lösandet av en viss uppgift, med mindre den samordnande myndigheten har rätt att påfordra, att dess vilja blir åt lydd och att myndigheten kan, så långt förhållandena det medgiva, själv ut välja sina medhjälpare. De uppgifter, varom här är fråga, äro sådana, so för sin ändamålsenliga behandling kräva samverkan mellan polispersonale i skilda län. Liksom länspolischefen regelbundet skall handhava den sam ordnande verksamheten beträffande polisuppb Gifter, som påkallab 0'emensam ingripande av polispersonalen i skilda polisdistrikt inom vederbörande län . skall den centrala instansen utöva motsvarande ledning, så vitt angår upp. gifter, som sträcka sig över två eller flera län. Den centrala instansen skall, naturligen för varje särskilt fall äga bedöma, huruvida samordningsuppgift'
ten är av den art och omfattning, att instansen bör övertaga densamma. Rätt bör även föreligga för den centrala instansen att beträffande dylik polis- uppgift meddela anvisningar. Därest den centrala instansen icke själv har möjlighet att taga ledningen av uppgift, varom nu är fråga, eller finner det lämpligare, att uppgiften ombesörjes av viss länspolischef eller lokal polis- chef, skall den centrala instansen äga uppdraga åt sådan befattningshavare att handhava uppgiften. Dylikt beslut bör dock föregås av erforderligt sam- råd med vederbörande länsstyrelser. Beträffande lokala polisuppgifter och polisuppgifter, som beröra allenast visst län, torde man höra göra viss skill- mad mellan ordnings- och kriminalpolisuppgifter. I fråga om ordningspolis— uppgifterna synes man höra följa den linjen, att den centrala instansen icke skall ingripa; dock skall naturligen Kungl. Maj:t äga att för särskilt fall förordna den centrala instansen att handhava ledningen av dylik uppgift. Beträffande kriminalpolisuppgiftcrna ställa sig förhållandena delvis annor- lunda. Uppdagandet av en grövre förbrytelse är ofta en uppgift, som på- kallar gemensam planläggning och ledning av polisarbetet, oaktat själva brottet är av lokal natur, och det går i allmänhet icke från början att be- döma, huruvida spaningsarbetet kan lokalt begränsas eller icke. Risk före- ligger .att, därest den centrala ledningen skulle inriktas på spaningsarbetet först sedan det visat sig, att detsamma måste utsträckas utöver det enskilda länet, de erforderliga åtgärderna för brottslingens gripande komma för sent. [ detta sammanhang torde även böra uppmärksammas de 5. k. serieförbrytel- serna, vilka var för sig äro lokaliserade, men där gärningsmannen oftast kan lättare uppspåras genom en central ledning av polisarbetet. Det torde emel— lertid ställa sig svårt att på ett lämpligt sätt begränsa en central lednings in— gripande till vissa slag av förbrytelser. Man torde därför böra inrymma rätt för den centrala instansen att, där särskilda förhållanden så påkalla, över- taga ledningen av kriminalpolisuppgift, även om denna från början till sin natur är av lokal beskaffenhet. Däremot synes det icke lämpligt, att den centrala instansen på annat sätt ingriper i den lokala kriminalpolisverksam- heten, varför den icke bör utrustas med anvisnings- eller delegationsrätt be- träffande en lokal kriminalpolisuppgift, förrän det visat sig, att den blivit en samordningsuppgift. Med de här föreslagna befogenheterna avser utred- ningen naturlig-en icke att göra ingrepp i de bestämmelser, som enligt rätte- gångsbalken gälla rörande förundersökningarna i brottmål. Endast sådan förundersökningsverksamhet, som handhaves av polismyndighet, omfattas av utredningens förslag.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande den centrala instan- sens aktiva polisverksamhet följande. Den centrala instansen skall, då så finnes erforderligt, handhava ledningen av samordningsuppgift, varmed förstås polisuppgift (ordningspolisuppgift eller kriminalpolisuppgift), som för sin ändamålsenliga behandling kräver samverkan mellan polis-persona- len i skilda län (: samordning av polisverksamheten för skilda län). Be- träffande samordningsuppgift skall anvisnings- och delegationsrätt även till- komma den centrala instansen. Genom att tillägga den centrala instansen
dessa olika befogenheter i avseende å samordningsuppgifterna har utred- ningen velat sörja för att dessa oftast svårbemästrade uppgifter komma att handhavas på ett så tillfredsställande sätt som möjligt och att klarhet kom- mer att föreligga i avseende å ansvaret för uppgifternas omhänderhavande. I fråga om kriminalpolisuppgift skall den centrala instansen äga övertaga ledningen av sådan uppgift, även om den är av lokal natur (= lokaliserad till visst län). Den centrala instansen skall härvid naturligen allenast in— gripa, därest uppgiften är av den art, att det kan antagas, att uppgiften kommer att utveckla sig till en samordningsuppgift. Vad slutligen angår lokal ordningspolisuppgift, skall den centrala instansen icke av eget initia- tiv äga ingripa i ledningen av polisverksamheten. Ingripande skall allenast kunna äga rum i enlighet med Kungl. Maj:ts särskilda förordnande. Natur- ligt är emellertid, att den centrala instansen även skall äga att, efter fram— ställning av länsledningen för polisverksamheten, lämna erforderligt bi- träde vid handläggningen av polisuppgift, antingen denna är en kriminal- eller en ordningsp-olisuppgift. Vid utövandet av sina aktiva polisledande funktioner bör den centrala instansen självfallet upprätthålla erforderligt samråd med polisledningen för länen. Beträffande delegationsrätten vid samordningsuppgift har utredningen funnit skyldighet till samråd med ve- derbörande länsstyrelser böra föreskrivas. Vidare vill utredningen i detta sammanhang ånyo betona vikten av att ingripande i polisledningen alle- nast äger rum i undantagsfall. Bestämmelserna i ämnet måste dock utfor- mas med tanke på att tillförsäkra den centrala instansen formell behörig— het. — I fråga om de uppgifter, som ej särskilt berörts här ovan, kan ut- redningen i allt väsentligt ansluta sig till vad Enhörning anfört och före- slagit.
Med frågan om den centrala instansens uppgifter hänger frågan om den- sammas benämning nära samman. Utredningen har funnit det av Enhör- ning föreslagna namnet, statens polisinspektion, icke vara fullt lämpligt, enär det för starkt framhäver en viss sida av instansens verksamhet. Utred- ningen, som med hänsyn till den gängse namnterminologien inom de stat- liga verken anser, att beteckningen styrelse bör i lämplig sammanställning närmast ifrågakomma, har övervägt olika namnförslag, främst polisstyrel- sen, statens polisstyrelse, polisöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Utred- ningen har därvid stannat för att föreslå, att instansen benämnes rikspolis- styrelsen.
I anslutning till vad utredningen anfört, kunna rikspolisstyrelsens upp- gifter sammanfattas sålunda, att det skall ankomma på styrelsen
att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom landet som i erforderlig utsträckning även i utlandet;
att upprätthålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndig- .
heter; att inspektera polisväsendet och dess anordningar;
att med stöd av vunna erfarenheter meddela upplysningar, råd och all- männa, vägledande anvisningar rörande polistjänsten och dess fullgörande;
att avgiva utlåtanden och verkställa utredningar, som i vederbörlig ord- ning äskas eller av förhållandena eljest påkallas;
att, då så finnes erforderligt, handhava ledningen av polisuppgift, som kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda län, eller meddela anvis- ningar rörande handhavandet av dylik uppgift eller, efter erforderligt sam- råd med vederbörande länsstyrelser, uppdraga åt viss länspolischef eller lokal polischef att omhänderhava uppgiften;
att eljest, där särskilda förhållanden därtill föranleda, övertaga ledningen av kriminalpolisuppgift;
att utgöra centralorganet i fråga om tillhandahållande av polisförstärk- nlng;
att ägna uppmärksamhet åt polispersonalens fortlöpande utbildning och att för detta ändamål bland annat verka för att handböcker utarbetas och att annan erforderlig handledning lämnas;
att aktgiva på de företeelser, vilka kunna påverka förhållandet mellan polisen och allmänheten, samt medverka till att ett gott och förtroendefullt förhållande blir rådande;
att verka för standardisering av för polisväsendet erforderlig materiel och gå polisdistrikten till handa med att enligt av Kungl. Maj:t närmare be- stämda grunder anskaffa dylik materiel samt, i den mån icke annat bestäm— mes, hava uppsikten över den statliga materielens förvaring, vård och under— håll;
att yttra sig över ritningar till polishus och polislokaler samt i övrigt verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahållas polisväsendet;
att, om brister i polisorganisationen upptäckas, anmäla förhållandet hos . vederbörande länsstyrelse; , att till Kungl. Maj ;t göra de framställningar till nya eller ändrade be- ' stämmelser rörande polisväsendet eller eljest till förbättring av polisväsen-
det, som kunna befinnas nödiga;
att upprätthålla nödig förbindelse med civila och militära myndigheter samt med sådana enskilda föreningar och sammanslutningar, vilkas verk- samhet är ägnad att befrämja polisens arbete; samt
att i övrigt ombesörja de uppgifter beträffande ledningen av polisverk- samheten, som Kungl. Maj:t uppdrager åt styrelsen.
Härtill kommer, att styrelsen skall tjänstgöra som sakkunnig myndighet åt Kungl. Maj:t i polisfrågor samt, på sätt förut framhållits, handhava upp- gifter, som för närvarande i olika hänseenden åvila statspolisintendenten. Styrelsen skall vidare upprätta förslag till statlig utgifts- och inkomststat för polisväsendet med undantag för anslagen till statens kriminaltekniska an- stalt och statens polisskola, varjämte styrelsen skall till justitiekanslersäm- betet och vederbörande departement avgiva sådana förteckningar och ämbets- . berättelser, .som sedvanligen skola avgivas av de statliga verksstyrelserna. I avseende å förhållandet mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna
vill utredningen framhålla, att någon orderrätt icke skall tillkomma riks- polisstyrelsen gentemot sistnämnda myndigheter. De anvisningar, som sty- relsen utfärdar, få sålunda icke ha karaktären av direktiv i avseende å viss. polisuppgift eller eljest vara så avfattade, att de ingripa i ledningen av den— samma. Anvisningarna skola vara av vägledande natur och avse allmänna förhållanden inom polistjänsten.
Då styrelsen handhar ledningen av viss på länspolischef eller polischef el— jest ankommande polisuppgift, vilar självfallet även ansvaret för densam- ma å styrelsen. I dylikt fall skall styrelsen jämväl äga meddela de order, som äro erforderliga för uppgiftens omhänderhavande. Dessa order skola riktas till vederbörande länspolischef eller lokale polischef och icke till läns- styrelse. I förekommande fall kan order naturligen riktas omedelbart till polispersonal. Rätten att meddela anvisningar kommer i fall, varom nu är fråga, att avse en speciell polisuppgift och skall utövas på samma sätt som orderrätten. Det av utredningen föreslagna systemet tarvar, att en rapport- plikt införes beträffande sådana uppgifter, vilka lämpligen böra handhavas av styrelsen. Härutinnan torde styrelsen, sedan närmare erfarenhet vunnits på området, böra utfärda allmänna anvisningar.
Av att rikspolisstyrelsen skall övertaga de på statspolisintendenten ankom- mande uppgifterna följer, att de åligganden i avseende å tillhandahållande av statspolis för polisförstärkning, som nu åvila statspolisintendenten, skola utövas av styrelsen. Enligt utredningens förslag skall reservpolisorganisa- tionen upphöra; dock skall en organisation med ridande polis kunna anord— nas. Vid behov av polisförstärkning skall, på sätt tidigare anförts, lokal- polis kunna tillkallas. Tillkallandet av lokalpolis eller av ridande polis från ett län till annat bör ombesörjas av styrelsen. De uppgifter i fråga om ' tillkallandet av polisförstärkning, som för närvarande ankomma på inrikes- ministern, skola sålunda inom den nya organisationen utövas av styrelsen. _ Inom länen skola lånsmyndigheterna handhava här ifrågavarande upp- gifter på motsvarande sätt som nu gäller.
Några befogenheter gentemot polisdistrikten skola icke tillkomma riks— polisstyrelsen. Därest styrelsen vid inspektion eller eljest finner, att brister i polisorganisationen föreligga, bör styrelsen, om förhållandena därtill för- anleda, anmäla dessa för vederbörande länsstyrelse. Uppenbart torde emel- lertid vara, att den inspektionsförrättande befattningshavaren bör i samråd med de lokala myndigheterna söka tillrättalägga befunna missförhållanden. I ett hänseende har utredningen funnit, att styrelsen bör mera omedelbart taga del i organisationsfrågornas behandling, nämligen i avseende å lokaler. Styrelsen skall sålunda yttra sig över ritningar till polishus och polislokaler samt har ålagts att i övrigt verka för att ändamålsenliga lokaler tillhanda- hållas polisväsendet. I detta sammanhang torde jämväl böra erinras 0111 den reglering, som gäller i avseende å samordningen av polisradioväsendet, och att de uppgifter, som därutinnan ankomma på statspolisintendenten, skola . överföras å styrelsen. Vidare bör märkas, att det beträffande åtskilliga slag . av materiel är av stor betydelse för polisarbetet, att densamma är enhetlig. '
Värdet av en central upphandling av dylik materiel torde ligga i öppen dag, liksom ock att en central upplagring av förbrukningsartiklar anordnas. Sty- relsen bör gå polisdistrikten till handa med upphandling av dylik materiel. Eftersom en sådan upphandling skall företagas med statliga medel, bör Kungl. Maj:t meddela närmare bestämmelser om densamma samt om grun- derna för polisdistriktens rätt att rekvirera materiel m. 111.
Vad härefter angår personalorganisationen må anmärkas, att Enhörning ;föreslog, att den av honom förordade polisinspektionen skulle erhålla föl- ljande sammansättning:
1 che-f med generaldirektörs ställning, kallad polisöverintendent polisintendenter biträdande kriminalpolisintendent assistenter kanslibiträde skrivbiträde
Polisöverintendenten skulle leda och ansvara för verksamheten samt vara Kungl. Maj:ts sakkunnige i polisfrågor. Han skulle fördela göromålen mel— lan de övriga befattningshavarna men för egen räkning förbehålla sig de viktiga ärendena. Den ene polisintendenten skulle handhava de uppgifter i avseende å statspolisen, som nu åvila statspolisintendenten; jämväl före- ståndarskapet för statspoliskåren i Stockholm skulle ankomma på honom. Den andre polisintendenten skulle huvudsakligen ägna sig åt den kommu- nala polisens angelägenheter; på honom skulle bl. a. ankomma att ute i orterna förskaffa sig kännedom om polisväsendets tillstånd och behov och sammanställa de gjorda erfarenheterna. Den biträdande kriminalpolisinten- denten skulle — liksom nu — biträda i arbetet med övervakning-en av den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Avlöningskostnaden för befattningshavaren föreslogs alltjämt böra utgå från det särskilda anslaget för denna polisverksamhet, varför kostnaden icke skulle påverka polisinspektionens avlöningsstat. En av assistenterna skulle biträda den polisintendent, som handhade statspolisgöromålen, medan den andre assistenten skulle biträda med allehanda expeditionsgöromål och an- nat löpande arbete.
Såsom tidigare framhållits, utformade Enhörning den centrala myndig- heten med utgångspunkt från statspolisintendentsinstitutionen. Denna ut- gjordes då av — förutom statspolisintendenten _ en biträdande kriminal- polisintendent (för den s. k. säkerhetstjänsten) och en statspolisassistent samt ett kanslibiträde och vid behov ett kontorsbiträde. För närvarande be- står organisationen, jämte statspolisintendenten, av en polisintendent, en extra ordinarie byrådirektör, en arvodesavlönad befattningshavare, benämd polisj urist, samt två kanslibiträden och två kontorsbiträden. Härjämte tjänst- göra å kansliet en överkonstapel och två konstaplar, tillhörande statspo- lisens lokalavdelning i Stockholm, varjämte vid behov skrivbiträdeshjälp kan erhållas från nämnda avdelning.
Till följd av de uppgifter, som skola ankomma på rikspolisstyrelsen, har
Hi.»;
N."
l—lr—l
utredningen funnit, att styrelsen bör i princip organiseras efter de linjer Enhörning föreslagit. Styrelsens verksamhet bör sålunda ledas av en chef, och såsom medhjälpare höra i första hand anställas tre mot byrå— chel'er svarande befattningshavare. Med hänsyn till den vikt, och betydelse, som måste tillmätas styrelsens verksamhet, bör chefen givas ställning av- generaldirektör. För att utmärka hans uppgifter jämväl i vad angår led- ningen av polisverksamheten, bör tjänstetiteln emellertid vara generaldi— rektör och rikspolischef. Befattningshavaren bör vara framstående organi— satör och tillika väl förtrogen med polisväsendet. För hans närmaste tre medhjälpare föreslår utredningen, som finner intendentstiteln mindre lämp- lig för befattningshavare i styrelsen, tjänstetiteln polisdirektör. Även den polisdirektör, som skall handhava de med säkerhetstjänsten förenade göro- målen, bör inordnas såsom befattningshavare i styrelsen. Hos styrelsen böra vidare vara anställda en kamrerare och två sekreterare, de båda sist— nämnda avsedda såsom rekryteringstjänster inom polis- och åklagarorgani- sationen och förty upptagna på icke ordinarie stat, samt erforderlig biträdes— personal.
På grund härav föreslår utredningen, att rikspolisstyrelsen erhåller föl- jande personalorganisation:
1 generaldirektör och rikspolischef (i det följande kallad rikspolischef) 3 polisdirektörer 1 kamrerare 2 sekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde
2 kontorsbiträden
Någon uppdelning av styrelsen på byråer torde icke vara erforderlig. Be- slutanderätten bör utövas av rikspolischefen på föredragning i gängse ord- ning; ärenden av mindre vikt böra dock få avgöras av vederbörande polis- direktör. Sådana frågor rörande ledningen av polisverksamheten, som icke lämpa sig för behandling i föredragningsmässig ordning, höra av rikspolis- chefen handläggas självständigt. Rikspolischefen bör även äga rätt att upp- draga åt polisdirektör att handlägga viss till styrelsens verksamhetsområde hörande polisuppgift, respektive uppgifter av visst slag. Mindre krävande uppgifter böra kunna av rikspolischefen anförtros åt sekreterare. En av polisdirektörerna bör förordnas till ställföreträdare för rikspolischefen. För- delningen av arbetsuppgifterna mellan polisdirektörena synes böra ske med utgångspunkt från att en polisdirektör (av redaktionella skäl här nedan benämnd 1. polisdirektören) i huvudsak skall handlägga ärenden angå- ende ordningspolisen, en polisdirektör (2. polisdirektören) ärenden an- gående kriminalpolisen samt den återstående polisdirektören (3. polisdi— rektören) i princip samma uppgifter, som nu ankomma på den i statspolis- organisationen ingående polisintendenten för säkerhetsärenden. Det torde emellertid ställa sig svårt att i allt genomföra en preciserad gränsdragning emellan de två förstnämnda befattningshavarnas arbetsuppgifter. En alltför bestämd uppdelning torde för övrigt ur arbetssynpunkt icke heller vara
lämplig. De båda befattningshavarna höra i viss mån, bland annat till före- kommande av dubbelarbete, kunna vid behov verka inom varandras huvud- sakliga arbetsområden. Detta gäller framför allt vid utförande av inspek- tionsverksamheten. '
Under verkschefen synas uppgifterna emellertid i stort sett kunna upp- delas på följande sätt:
1. polisdirektören: Ordningspolisen med inspektioner; statförslag för hela verket; personal- ärenden rörande de statliga befattningshavarna vid statspolisorganisatio- nen och vid den centrala ledningen; samordningsuppgifter inom ordnings- polisverksamheten; tillkallande av ordningspolis; polisradioväsendet; polis- hundväsendet; samband med andra centrala myndigheter, som ha att i vissa hänseenden utöva ordningspolisverksamhet (t. ex. försvarsstaben, civilför- svarsstyrelsen); samband med myndigheter och enskilda organisationer, som handhava trafiksäkerhetsuppgifter (våg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet, N. T. F., motororganisationer m. fl.); utarbetande av handledningar och nya arbetsmetoder rörande ordningspolisen; yttranden till Kungl. Maj:t och länsstyrelser m. fl. rörande ordningspolisfrågor; samt organisationsärenden av mera allmän natur.
Förordnande bör meddelas för 1. polisdirektören att vara föreståndare för ordningsstatspolisavdelningen i Stockholm.
Kamreraren bör lyda under 1. polisdirektören. Kamreraren skall huvud- sakligen handhava medelsförvaltning, granskning av ersättningsrekvisitio— ner rörande statspolisen, upphandling och försäljning av materiel, tillsyn över centralförråd samt förrådsredovisning. Kamreraren skall härjämte handhava löneutbetalningen till styrelsens befattningshavare samt lämna 1. polisdirektören hjälp vid uppgörande av statförslag samt vid beredande av personalärenden.
2. polisdirektören: Kriminalpolisen (utom den under 3. polisdirektören hörande särskilda kriminalpolisorganisationen) med inspektioner; samband med myndighe- ter och enskilda sammanslutningar, som antingen handhava eller direkt eller indirekt äro intresserade i kriminalpolisverksamheten; erforderliga handledningar och åtgärder i förebyggande syfte; samordningsverksamhet rörande bl. a. den s. k. spritpolisen samt valuta- och narkotikasmuggling och i samband därmed samarbete främst med generaltullstyrelsen; vissa stölder vid järnväg och flyg; myntförfalskningar m. m.; övertagande av led— ningen av viss kriminalpolisuppgift; tillkallande av kriminalpolis; samt kon- takten med utländska polismyndigheter.
Förordnande bör meddelas för 2. polisdirektören att vara föreståndare för kriminalstatspolisavdelningen i Stockholm.
3. polisdirektören: ; Underr polismästaren i Stockholm jämlikt särskilt förordnande lokal po- lismyndighet beträffande den polisverksamhet, som avser de s. k. lands-
skadliga brottens bekämpande; samordningsorgan för hela riket beträffande nämnda polisverksamhet; samt yttranden i utlänningsfrågor. *
Utredningen är väl medveten om att invändningar framförallt av teore- tisk art kunna anföras mot den för 3. polisdirektören föreslagna organisa- tionsformen. Utan att här närmare ingå därpå har utredningen emellertid funnit förslaget, som bygger på den nuvarande organisationen, vara förenat med avsevärda praktiska fördelar.
De båda sekreterarna böra biträda polisdirektörerna i arbetet enligt de grunder, som styrelsen bestämmer. Med hänsyn till rådande särskilda för- hållanden bör även arvodestjänsten som polisjurist tills vidare bibehållas och ställas till 3. polisdirektörens förfogande.1
Vid upprättandet av förestående förslag har hänsyn icke tagits till att centrala uppgifter i avseende å polisens beredskapsfrågor kunna komma att tillföras styrelsen. Ej heller ha beaktats önskemålen om upprättande och förande av ett s. k. arbetskartotek samt om utgivande av tidskrift för polisväsendet och propagandatryck. I den mån uppgifter av nu berörda slag tilläggas styrelsen, måste detta medföra en utökning av personalen.
Såsom tidigare anmärkts, ha förslag framställts, att ett lekmannaråd skulle knytas till styrelsen. Utredningen har icke funnit skäl föreligga till vidtagande av en sådan åtgärd inom en kommunal polisorganisation. Däre- mot bör den organisation av medborgarrepresentanter, som jämlikt Kungl. Maj:ts proposition nr 284/1946 ställts till statspolisintendentens förfogan- de såsom rådgivande organ i avseende å verksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., anslutas till styrelsen.
I fråga om lokaler för styrelsen har utredningen funnit, att de lokaler, ' som ställas till statspolisintendentens förfogande av Stockholms stad på grund av skyldigheten för staden att tillhandahålla statspolis, böra tills vida- re vara tillräckliga för styrelsens behov. Ersättning till staden bör utgå enligt gällande system. Såsom i det följande anmärkes, måste emellertid lokalfrågan upptagas till förnyad behandling i samband med genomföran— det av utredningens förslag om överförande från statens kriminaltekniska anstalt till styrelsen av vissa arbetsuppgifter.
2. Statens kriminaltekniska anstalt.
Statens kriminaltekniska anstalt inrättades den 1 oktober 1939. Tidigare hade icke funnits någon statlig myndighet för speciellt kriminalteknisk verksamhet. Då behov av annan teknisk expertis förelegat än den, som till- handahölls inom vederbörande polisdistrikt, hade sådan i viss mån erhållits från en del statliga anstalter, såsom statens rättskemiska laboratorium, sprängämnesinspektionen samt statens provningsanstalt m. fl. Vid Stock- holms poliskår hade dock sedan 1921 funnits en centralbyrå för förvaring, registrering och klassificering av fingeravtryck, som av landets olika polis—
1 I övrigt har utredningen icke ingått i prövning av frågan om den biträdespersonai, som kan vara erforderlig för 3. polisdirektören i dennes verksamhet.
myndigheter tagits å brottslingar och vissa andra personer. Vidare hade vid Stockholms högskola under 1930-talet inrättats ett kriminaltekniskt institut, där kriminaltekniska undersökningar verkställdes på begäran av polismyn- digheter eller enskilda. Anmärkas må härjämte, att för rikets polisväsen sedan 1877 utgivits publikationen Polisunderrättelser samt att efter stats- polisens tillkomst vid statspolisavdelningen i Stockholm förts Vissa för riket l centrala register. Vad Stockholm angår, hade för tillgodoseende främst av ' den lokala polisverksamhetens behov av expertis på förevarande område in- rättats en särskild s. k. signalementsbyrå.
De nu nämnda särskilda uppgifterna övertogos av anstalten vid den— sammas inrättande. I samband med tillkomsten av 1940 års passkungö- relse tillkommo vissa uppgifter enligt denna kungörelse.
.Iämlikt den för anstalten gällande instruktionen (SFS 631/39, ändrad 472/40 och 507/41) har anstalten numera till uppgift
att ät domstolar, åklagare- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner ävensom, efter prövning i viss ordning, åt enskilda utföra kri- minaltekniska undersökningar;
att meddela undervisning i kriminalteknik åt vid anstalten för utbildning tjänstgörande polismän och utöva självständig vetenskaplig forskning inom anstaltens verksamhetsområde;
att föra sådana centrala register, vilka hava betydelse för polismyndighe- ternas spaningsverksamhet;
att föra centralt passregister samt fullgöra de övriga uppgifter, vilka till- komma anstalten jämlikt passkungörelsen den 31 maj 1940; samt
att utgiva publikationen Polisunderrättelser. Det åligger anstalten härutöver att i enlighet med vad därom särskilt stadgas utföra den kriminaltekniska verksamhet, som åvilat Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå.
Den närmaste ledningen av anstaltens verksamhet utövas av en före-4 ståndare, vilken förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år. An- stalten står under överinseende av en styrelse, vilken består av högst sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte erforderligt antal suppleanter för dem samt av anstaltens föreståndare. Kungl. Maj:t förordnar en av le- damöterna att vara ordförande och en att vara vice ordförande.
Anstalten omfattar kansli, laboratorieavdelning och registraturavdelning. Kansliet har till huvudsaklig uppgift att diarieföra inkomna ärenden, ombesörja utskrifter och expediering av skrivelser och utlåtanden, föra förteckning över de till anstalten hörande inventarierna, utföra erforderligt statistiskt arbete samt vårda till anstalten hörande bibliotek.
Laboratorieavdelningen har att utföra de kriminaltekniska undersökning- arna. Den förestås av en laborator och avdelningsföreståndare samt arbetar för närvarande på fem underavdelningar, nämligen kemiska laboratoriet, , allmänna laboratoriet, fotografiska laboratoriet, skrifttekniska laboratoriet l och verkstaden.
Registraturavdelningens uppgifter äro i huvudsak följande: registrering av fingeravtryck;
förande av de ovan anmärkta registren; samt
redigering och distribuering av Polisunderrättelser. Registraturavdelningen förestås av en avdelningsföreståndare samt arbe- tar för närvarande likaledes på fem underavdelningar, nämligen personre- gistraturen, passregistraturen, godsregistraturen, spaningsregistraturen och fingeravtrycksregistraturen.
Övertagandet från anstaltens sida av den vid Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå bedrivna verksamheten har skett mot villkor, att staden härför lämnar ersättning. Denna utgår främst på det sätt, att staden kost- nadsfritt ställer viss personal till anstaltens förfogande. Enligt nu gällande överenskommelse tillhandahåller staden I kriminalöverkonstapel, 1 krimi- nalkonstapel med s. k. befälstillägg och 3 kriminalkonstaplar. En av kri- minalkonstaplarna är sysselsatt å registraturavdelningen, medan den öv— riga personalen tjänstgör å laboratorieavdelningen. Staden betalar därjäm- te den materialkostnad, som belöper å de för staden verkställda undersök- ningarna. Vid överenskommelsen har hänsyn tagits till att staden icke bör bekosta sådana undersökningar, som anstalten utför kostnadsfritt åt rikets polismyndigheter i allmänhet. Överenskommelsen avser sålunda allenast de undersökningar, som staden eljest — i likhet med övriga polisdistrikt — skulle vara pliktig att utföra på egen bekostnad.
I fråga om en omorganisation av anstalten uttalade 1939 års polisutredning, att starka skäl talade för att de uppgifter, som ankomme på anstaltens re— gistraturavdelning, överfördes till den av utredningen föreslagna polisstyrel- sen. Då en sådan anordning skulle medföra en avsevärd rubbning i anstaltens organisation, ansåg utredningen emellertid, att överförandet borde tills vidare anstå. Sedan polisstyrelsen trätt i verksamhet, borde frågan göras till före- mål för särskild utredning. — I fråga om laboratorieverksamheten föreslog utredningen, att anstalten borde bibehållas fristående från polisorganisa- tionen, därvid utredningen såsom skäl anförde, dels att anstalten hade att tillhandagå jämväl andra myndigheter än polismyndigheter liksom ock en- skilda med kriminaltekniska undersökningar och utlåtanden och dels att det ur brottsutredningens synpunkt måste betraktas såsom en fördel, att anstaltens objektivitet icke kunde ifrågasättas ens av formella skäl.
I Enhörnings promemoria föreslogs ingen annan ändring i anstaltens or— ganisation, än att polisinspektionens chef borde beredas ledamotskap i an- staltens styrelse. I promemorian anfördes, att med hänsyn till den centrala ställning, som registraturavdelningen vid anstalten intoge i fråga om kri— minalpolisarbetet, syntes inspektionen böra beredas möjlighet att i samord- nande syfte följa arbetet å denna avdelning. Anstalten intoge emellertid samtidigt en viss fristående ställning i förhållande till polisväsendet. Genom att inspektionens chef bleve ledamot av anstaltens styrelse, syntes det bliva sörjt för att han i tillräcklig utsträckning finge tillfälle att göra sitt infly- tande gällande, utan att ändring skedde i anstaltens fristående ställning.
Såsom framgår av de för utredningen meddelade direktiven, har depar- tementschefen funnit, att anstaltens uppgifter och ställning böra upptagas
till prövning. Han framhåller, att därvid bör övervägas, huruvida icke an- staltens åligganden att föra vissa centrala register och att utgiva tidningen Polisunderrättelser borde överflyttas till den centrala polisinstansen. Denna skulle jämväl kunna anförtros att upprätthålla kontakten med utländska polismyndigheter. Om denna ordning genomfördes, skulle anstalten fungera väsentligen såsom en i förhållande till polisväsendet självständig institution för kriminaltekniska undersökningar och vetenskaplig forskning inom kri- minalteknikens område.
I förevarande spörsmål får utredningen anföra följande. Anledning- en till att de uppgifter, som handhavas å registraturavdelningen, kommit att åvila anstalten, torde främst vara att söka i det förhållandet, att något centralt organ för polisväsendet icke funnits. De uppgifter, det här är fråga om, äro enligt utredningens mening att anse såsom polisuppgifter. De fordra för sitt omhänderhavande i allmänhet icke någon kriminalteknisk kunnig- het utan kunna i stort sett betecknas såsom registrerings- och efterforsk- ningsgöromål. Beträffande fingeravtrycksregistraturen, som består av en- fingerregistret och tiofingerregistret, förhåller det sig i viss mån annorlunda. Dessa register, främst enfingerregistret, bygga på tekniska metoder. Utred— ningen har emellertid bibragts den uppfattningen, att skäl icke föreligger att betrakta fingerregistren annorledes än som polisiära hjälpmedel i lik- het med övriga register. Behovet av teknisk kunnighet i avseende å förandet av fingerregistren torde kunna tillgodoses, även om annan myndighet än an- stalten omhänderhar desamma.
Den omständigheten, att anstalten handhar 'registraturen och sålunda står i intim kontakt med polismyndigheterna på detta område, kan medföra fara för att anstaltens verksamhet på det kriminaltekniska området kommer atti viss mån förryckwas. Risk föreligger, att anstalten blir alltför mycket aktivt engagerad i brottsutredningar. Det är naturligt, att då anstalten bland an- nat har till ändamål att gå polismyndigheter till handa med upplysningar ur registraturen, dessa myndigheter söka anstaltens biträde jämväl eljest i kriminalpolisarbetet, så snart en kriminalteknisk fråga uppkommer. Ut- vecklingen kan, lätt leda därhän, att genom anstaltens försorg verkställas undersökningar, vilkas utförande rätteligen bort omhänderhavas av den lo- kala kriminalpolisen. En annan följd av utvecklingen är, att anstaltens objektivitet kan äventyras i allmänhetens och även i domstolars och andra myndigheters ögon, därest anstaltens verksamhet på det tekniska området går utanför den rent vetenskapliga ramen. Då det nu tillskapas ett centralt organ för polisväsendet, gäller det att tillse, att till detsamma från anstal- ten överföras sådana uppgifter, som icke passa väl samman med de göromål, som egentligen böra åvila anstalten.
Med hänsyn härtill har utredningen funnit det påkallat, att de göromål, som omhänderhavas å anstaltens registraturavdelning, överföras till riks- polisstyrelsen. Detta vill med andra ord säga, att de uppgifter, som framgå av de tre sista att-satserna i anstaltens ovan anmärkta instruktion, skola övertagas av rikspolisstyrelsen. På sätt i direktiven framhålles, bör anstal-
ten därefter utgöra en självständig institution för kriminaltekniska under— sökningar och vetenskaplig forskning på kriminalteknikens område. Såsom sådan bör anstalten tillhandagå bland annat polisväsendet med på veten- skaplig basis utförda undersökningar och utredningar. Från statsmakternas sida bör det väl sörjas för att anstalten blir satt i tillfälle att i vidgad om- fattning ägna sig åt den vetenskapliga forskningen på kriminalteknikens om- råde och att utföra sina uppdrag med den snabbhet, som förhållandena i det särskilda fallet kräva. På sätt som nu är fallet, bör anstalten även med— dela kriminalteknisk undervisning åt de. polismän, som för sin utbildning tjänstgöra vid anstalten.
Naturligen bör det icke förbises, att anstalten för att på ett riktigt sätt kunna utföra sitt forskningsarbete har behov av att upprätthålla kontakt med kriminalpolisverksamheten. Det får bliva en avvägningsfråga, hur långt denna kontakt bör sträcka sig för att tillgodose behovet utan att äventyra anstaltens objektivitet. lhågkommas bör, att anstalten först efter hemstäl- lan av polismyndighet, respektive annan offentlig myndighet eller enskild person, skall träda i verksamhet i ett givet fall. Det förutsättes härvid, att den, som gjort framställningen, tillhandahåller anstalten det material, som skall undersökas. Skulle anstalten emellertid finna, att materialet behöver i ett eller annat avseende kompletteras för att undersökningen skall bliva tillförlitlig, bör anstalten underrätta vederbörande därom. Hinder bör icke möta mot att anstalten genom sin personal, efter framställning i nämnd ordning, på en brottsplats själv insamlar material för en undersökning. Härvid får dock noggrant tillses, att förfarandet icke erhåller karaktären av polisundersökning utan helt följer linjerna för en objektiv kriminaltek- nisk undersökning.
Övertagandet av de arbetsuppgifter, som tidigare omhänderhades av Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå, har visat sig medföra åtskilliga praktiska fördelar såväl för anstalten som för polisdistriktet. Med hänsyn härtill bör denna anordning äga bestånd. Den kriminalpolisman, som tjänst- gör å registraturavdelningen, bör dock vid denna avdelnings överförande till rikspolisstyrelsen ställas till styrelsens disposition.
Genomförandet av utredningens förslag medför, att anstalten måste nn— dergå omorganisation, innebärande bland annat, att en betydande del av den hos anstalten anställda personalen överföres till rikspolisstyrelsen. Ut— redningen har icke funnit sig böra framlägga förslag i detta hänseende utan anser, att statsmakterna först böra taga ställning till själva princip- frågan om uppgifternas överförande till rikspolisstyrelsen. De organisa— tionsfrägor, som uppkomma i samband med ett överförande, torde lämp— ligen kunna lösas av rikspolisstyrelsen och anstalten i samråd. Med omor- ganisationen hör även frågan om lokaler för de båda myndigheterna sam- man. Önskvärt torde vara, att lokaler i nära anslutning till varandra kunde beredas myndigheterna; detta främst på grund av det behov som förelig- ger för anstalten att jämväl äga lätt tillgång till registraturen.
3. Statens polisskola.
I sin promemoria anförde Enhörning, att den centrala instansen borde ha sin uppmärksamhet fästad på antagningen och utbildningen av polisper— sonal samt lämna de råd och upplysningar, som kunde befinnas påkallade i syfte att nå bästa möjliga resultat. För detta ändamål borde instansen även beredas möjlighet att göra sig underrättad om hur undervisningen i statens polisskola bedreves. Det syntes därför lämpligt, att instansens chef utsågos till ledamot av skolans styrelse.
Frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning äro —— såsom tidigare framhållits — föremål för särskild utredning. På grund härav an- kommer det icke på fö r e v ar a n d e n tr e (1 ni n g att närmare ingå på dessa frågor. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att rikspolis- styrelsen även får möjlighet att öva inflytande på frågornas behandling. Detta gäller särskilt i vad angår utbildningen. Med hänsyn härtill bör riks- polischefen eller representant för denne beredas plats som ledamot i sty- relsen för statens polisskola eller den Skolmyndighet, som kan träda i sko- lans ställe.
D. Tj änstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet.
1. Högre befattningshavare. Nu gällande bestämmelser.
Landsfogdar, biträdande landsfogdar och landsfogdeassistenter. Lands— fogde tillsättes av Kungl. Maj:t genom fullmakt och biträdande landsfogde (icke ordinarie befattning) förordnas av Kungl. Maj:t. Ledigbliven befatt- ning kungöres av vederbörande länsstyrelse, och tillsättningen sker efter det länsstyrelsen och riksåklagarämbetet avgivit yttrande.
För behörighet att erhålla landsfogdetjänst eller befattning som biträdan— de landsfogde fordras att ha avlagt för utövande av domarämbete före— skrivna kunskapsprov och
a) fullgjort minst två och ett halvt års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring;
b) undergått utbildning i polistjänst m. in. enligt av Kungl. Maj:t med- delade bestämmelser; samt
0) förvärvat erfarenhet i åklagar— och polisgöromål genom tjänstgöring i olika grenar av sådan verksamhet.
För utbildning i polistjänst m. m. anordnas s. k. polischefskurser, som beslutas av Kungl. Maj:t. Såsom villkor för tillträde brukar bl. a. gälla, att
sökande skall förete intyg om fullgjord praktisk polisutbildning under en tid av fyra till sex månader.
Landsfogdeassistent antages av riksåklagarämbetet, som tillika, efter hö- rande av vederbörande länsstyrelse, äger bestäm-ma, i vilket län assistent skall vara placerad. För behörighet fordras att ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, att ha fullgjort sådan tjänstgö- ring, som under a) angivits, samt att under en tid av fyra till sex månader ha undergått praktisk polisutbildning och i omkring sex månader ha prov- tjänstgjort hos landsfogde.
Polismästare, polisintendenter, polissekreterare, polisassessorer m. fl. Till- sättningen av polismästare är icke enhetligt reglerad. Kungl. Maj:t tillsät— ter polismästare i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. Polismästaren i Stockholm är förtroendeämbetsman. Riksåklagarämbetet tillsätter polismästare i Västerås, Linköping, Halmstad och Karlskrona. Tillsättningsmyndighet för polismästarbefattningen i Uppsala är länssty- relsen; den av polismästaren jämväl innehavda stadsfiskalsbefattningen följer däremot i tillsättningshänseende bestämmelserna för stadsfiskalsbe- fattningar i allmänhet.
För polismästarhefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö finnas inga särskilda bestämmelser om kompetensvillkor meddelade.
För polismästarhefattningarna i Norrköping och Uppsala gälla samma behörighetsvillkor som för rådmanstjänst i vederbörande stad.
För polismästarbefattningarna i Hälsingborg, Örebro, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall fordras att ha avlagt för utövande av domar- ämhete föreskrivna kunskapsprov samt, där ej Kungl. Maj:t på grund av andra meriter hos sökande funnit skäl medgiva undantag, att ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som kräves för landsfogde— tjänst. För polismästarbefattningen i Borås gälla samma fordringar; någon dispensmöjlighet har dock icke intagits i instruktionen.
För polismästarbefattningen i Eskilstuna gälla samma fordringar som för landsfogdetjänst; Kungl. Maj:t äger dock att på grund av andra meri— ter hos sökande dispensera från detta villkor. Motsvarande bestämmelser gälla för polismästarbefattningarna i Västerås, Linköping, Halmstad och Karlskrona; dock att riksåklagarämbetet här äger meddela dispens från kravet på landsfogdekompetens.
Polisintendenterna tillsättas, i Stockholm av Kungl. Maj:t medelst för- ordnande tills vidare samt i övriga städer av vederbörande länsstyrelse, dock att kriminalpolisintendenten, tillika biträdande stadsfiskalen i Norr- köping tillsättes av riksåklagarämbetet. Polissekreterare tillsättes, i Göte- borg av länsstyrelsen och i Malmö av magistraten. Tillsättningsmyndighet för polisassessozer och polisnotarie i Stockholm är överståthållarämbetet samt för polisnotarien i Västerås länsstyrelsen. —— Särskilda behörighets- t'öreskrifter finnas icke utfärdade för befattning som polisintendent i Stock-
holm eller ordningspolisintendent i Göteborg, medan för övriga intendents— befattningar uppställts krav på juris kandidatexamen och i vissa fall på landsfogdekompetens. Dylik kompetens är även stadgad för polissekrete- rarbefattningen i Göteborg. För polisassessors- och polisnotariebefattning i Stockholm är juris kandidatexamen uppställd såsom behörighetsvillkor.
I detta sammanhang må nämnas, att byrådirektören vid statspolisen för- ordnas av Kungl. Maj :t och att krav på landsfogdekompetens gäller för befattningen.
Stadsfiskaler. Vissa stadsfiskaler äro befattningshavare enbart vid åkla- garväsendet. Detta gäller i ett tiotal av de största städerna i riket. För vin- nande av bättre överskådlighet upptagas i förevarande sammanhang reg- lerna för tjänstetillsättning m. m., oavsett om befattningshavarna äro att anse såsom befattningshavare vid polisväsendet eller icke.
I Stockholm tillsättas befattningarna som förste stadsfiskal, stadsfiskal och biträdande stadsfiskal av Kungl. Maj:t, medan riksåklagarämbetet är tillsättningsmyndighet beträffande stadsfiskalsassistenterna. För behörig- het att erhålla befattning som förste stadsfiskal, stadsfiskal eller biträdan- de stadsfiskal fordras landsfogdekompetens, dock att krav på erfarenhet i handhavandet av polisgöromål icke uppställts. Stadsfiskalsassistent skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt därutöver, därest ej riksåklagarämbetet för särskilt fall annorlunda förord- nar, ha" fullgjort sådan domstolstjänstgöring, som ingår i landsfogdekom- petens.
Beträffande åklagarmyndigheten i Malmö gäller, att förste stadsfiskals— befattningen tillsättes av Kungl. Maj:t och övriga åklagare av riksåklagar- ämbetet. För befattningarna har stadgats landsfogdekompetens.
För stadsfiskalerna i allmänhet äro bestämmelser meddelade i instruk- tionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna. Enligt denna gäller bland annat, att stadsfiskal tillsättes av riksåklagarämbetet och att för behörig- het till stadsfiskalstjänst fordras —— därest icke beträffande stadsfiskal i viss stad strängare behörighetskrav uppställts —— att ha avlagt antingen dist- riktsåklagarexamen eller för utövande av domarämbete föreskrivna kun- skapsprov samt att ha med godkända betyg genomgått polischefskurs.
SärbeStämmelser i behörighetshänseende ha meddelats beträffande ett stort antal befattningar, därvid i allmänhet föreskrivits krav på landsfogde- kompetens.
Landsfiskaler och landsfiskalsassistenter. Landsfiskal tillsättes av Kungl. Maj:t genom fullmakt. För behörighet fordras samma kompetens som för stadsfiskalsbefattning, beträffande vilken särbestämmelser i behörighets- hänseende icke meddelats. Landsfiskalsassistent tillsättes av länsstyrelsen.
Beträffande tjänstledighet och förordnande av vikarie gälla för de högre befattningarna synnerligen varierande bestämmelser. Rent allmänt kan
konstateras, att dessa frågor anförtrotts länsstyrelserna, respektive riks— åklagarämbetet, allteftersom fråga är om rena polis- eller åklagartjänster. Beträffande blandade polis- och åklagartjänster tillämpas ofta samrådsför- farande mellan berörda myndigheter, varvid beslutanderätten regelmässigt tillagts riksåklagarämbetet. Vid längre ledigheter för polismästaren i Stock- holm, landsfogde eller landsfiskal skall beslut meddelas av Kungl. Maj:t. I en del större städer med flera befattningshavare har beslutanderätten vid kortare ledigheter tillagts chefstjänstemannen.
Utredningens förslag.
Befattningshavare vid rikspolisstyrelsen. Tillsättning: Rikspolischefen bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år.
Jämväl befattningen som 3. polisdirektör bör med hänsyn till befattningens karaktär vara en förordnandetjänst, och förordnande bör meddelas för en tid av högst sex år. Huruvida de båda övriga polisdirektörstjänsterna skola vara förordnandetjänster eller tillsättas medelst fullmakt, är tveksamt. Utred- ningen har emellertid stannat för att tjänsterna böra vara fullmaktstjäns- ter. Polisdirektörerna böra tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av riks- polischefen. Förordnande såsom ställföreträdare för rikspolischefen bör av Kungl. Maj:t meddelas för högst sex år.
De extra ordinarie sekreterarna samt kamreraren böra tillsättas av Kungl. Maj:t, den sistnämnde genom fullmakt.
Annan personal bör tillsättas av rikspolisstyrelsen, den ordinarie perso- nalen genom konstitutorial.
K o 111 p e t e n s vil 1 k 0 r: För polisdirektörerna synes böra föreskrivas landsfogdekompetens.
Sekreterare bör ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbild- ning, som fordras för behörighet att erhålla landsfogdetjänst.
Kamreraren bör besitta goda teoretiska och praktiska kunskaper i bok- föring samt även i övrigt ha förvärvat god administrativ och ekonomisk förfarenhet.
Beviljande av ledighet och förordnande av vikarie: I detta hänseende synas de för justitiekanslers- och riksåklagarämbetet gäl- lande reglerna böra lända till efterrättelse. Detta innebär, att det skall an— komma på rikspolisstyrelsen att bevilja all ledighet inom styrelsen, dock med det undantag, att frågan om annan ledighet än semester till polisdirek— tör under större del av kalenderår än etthundraåttio dagar skall ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Förordnande av vikarie skall jämväl ankomma på rikspolisstyrelsen, dock med den begränsning, att Kungl. Maj :t skall förordna vikarie i de fall, tjänstledighetsfråga hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande.
Befattningshavarna vid styrelsen böra vara underkastade dis ciplin är be stra ffnin g i överensstämmelse med vedertaget bruk inom förvalt- nmgen.
Vid en bibehållen kommunal organisationsform av polisväsendet lärer åklagarorganisationen inom städer med delad polis- och åklagarorganisa- tion icke komma att direkt beröras av ändringar inom polisorganisationen. I anledning härav utelämnas denna del av åklagarorganisationen under be— handlingen här nedan. ' Tillsättning: I vad angår landsfogdarna och de biträdande lands- fogdarna bör annan ändring i handläggningen av tillsättningsärendena icke ske, än att rikspolisstyrelsens yttrande inhämtas i dessa ärenden. Med hän- syn till beskaffenheten av de göromål, som åvila biträdande landsfogde, skulle man kunna överväga ordinariesättning av dessa befattningar, där ett stadigvarande behov av dylik befattning föreligger. Utredningen, som i annat sammanhang förordat uppdelning av landsfogdetjänsten i särskilt arbetstyngda län, därest detta ur arbetssynpunkt visar sig vara erforder— ligt, vill med hänsyn härtill icke framlägga förslag om sådan ordinariesätt- ning. Landsfogdeassistent, som för närvarande antages av riksåklagaräm- betet, bör i fortsättningen antagas av detta ämbete i samråd med rikspolis- styrelsen.
Tillsättningen av de högre befattningshavarna inom den lokala organi— sationen synes i vidgad utsträckning böra ankomma på Kungl. Maj:t. Ut- redningen föreslår sålunda, att samtliga polismästare, polismästare tillika stadsfiskaler, polisintendenter samt stadsfiskaler tillika polischefer skola tillsättas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till att sökande till de olika befatt- ningarna — även de rena polistjänsterna — oftast torde ha tjänstgjort ti- digare inom såväl polis- som åklagarväsendet, synes en dylik ordning lämp- lig för att dessa båda verksamhetsområdens intressen i lika mån skola be- aktas. Med förevarande förslag har utredningen dock icke avsett att göra ändring i de bestämmelser, som i övrigt gälla beträffande handläggningen av tillsättningsärenden rörande dessa befattningshavare; myndighet, som nu är tillsättningsmyndighet, bör i stället beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, varjämte sådan rätt även bör tillkomma rikspolisstyrelsen.
Vad härefter angår polissekreterare, polisassessorcr och polisnotarier bör gälla, att befattningarna tillsättas av länsstyrelsen (överståthållarämbetet), så vida icke åklagarverksamhet ingår i arbetsuppgifterna, för vilken hän- delse befattning bör tillsättas av Kungl. Maj:t.
Kompetensvillkor: Polismästare samt polismästare tillika stads- fiskaler ävensom polisintendenter böra besitta landsfogdekompetens. Beträf- fande stadsfiskaler tillika polischefer torde enhetliga kompetensföreskrifter icke kunna uppställas. Städernas storlek och förhållanden i övrigt äro allt- för växlande härför. För befattningarna i åtskilliga städer är enligt utred- ningens mening distriktsåklagarkompetens tillräcklig. Jämförelse torde här böra göras med 1andSfiskalsorganisationen. Utredningen inser emellertid till fullo, att behovet av vidgad kompetens ökar ju större staden är. Var grän- jsen skall dragas mellan befattningar med distriktsåklagarkompetens och lbefattningar med landsfogdekompetens, låter sig icke bestämma utan ingå-
ende undersökningar i de särskilda fallen. På grund härav anser utredning- en, att de nu i instruktionen för stadsfiskalerna stadgade kompetensföre- skrifterna höra i princip kvarstå. I föreskrifterna bör emellertid utsägas, att prövningen, huruvida annan kompetens än distriktsåklagarkompetens skall föreskrivas för viss befattning, tillkommer Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:t bör sålunda ankomma att tillse, att kravet på erforderliga högre kvalifika- tioner upprätthålles för sådana befattningar, beträffande vilka behov därav föreligger.
Beträffande stadsfiskalen tillika polischefen i Boden har utredningen, så- som av skrivelsen till departementschefen framgår, den 17 februari 1950 avgivit utlåtande över en av drätselkammaren i Boden gjord hemställan an- gående förändrade kompetens— och lönevillkor för tjänsten. I vad angår kompetensen har utredningen därvid framhållit, att de uppgifter, som åvila- de befattningshavaren, måste tillmätas särskild vikt och betydelse, samt i öv- rigt anfört följande: Polischefskapet i staden med dennas karaktär av en av rikets viktigaste militära förläggningar vore i och för sig synnerligen be— tydelsefullt, vartill komme den ansvarsfulla uppgiften som chef över den för fästningsområdenas bevakning avsedda styrkan. Ur polissynpunkt borde å befattningshavaren ställas sådana anspråk på duglighet och förfarenhet såsom polisman, som man sökte tillgodose vid besättande av polischefsbe- fattningar i de större och medelstora städerna. Befattningens särställning i åklagarhänseende vid jämförelse med befattningarna i andra städer av Bodens storlek framträdde i första hand i avseende å de militära målen. Dessa vore i många fall av invecklad och speciell beskaffenhet, varför goda juridiska insikter borde besittas av åklagaren. Enligt vad utredningen in- hämtat, syntes det vidare av hänsyn till landsfogdens arbetsbörda vara på— kallat, att åklagarverksamheten i Boden i stort sett kunde handhavas av stadsfiskalen även vad anginge de så kallade landsfogdemålen. På grund av vad sålunda anförts tillstyrkte utredningen, att för stadsfiskalsbefattningen i Boden borde uppställas krav på landsfogdekompetens.
Till vad utredningen sålunda anfört vill utredningen här tillägga, att med den organisation av statspolisen och den statliga polisen överhuvudtaget i Norrbottens län, som utredningen föreslår, ifrågavarande befattning kom- mer att ur polissynpunkt öka i betydelse. Utredningen har övervägt att om- ändra befattningen till polismästarbefattning av typen polismästare tillika stadsfiskal. Utredningen har emellertid funnit, att utvecklingen bör avvak— tas, innan en sådan åtgärd Vidtages. I allt fall föreslår utredningen, att för befattningen skall erfordras landsfogdekompetens.
I fråga om polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier synes det, därest befattning är av övervägande administrativ natur, vara tillräckligt att uppställa krav på juris kandidatexamen.
Beviljande av ledighet och förordnande av vikarie: Härutinnan synes anledning saknas att företaga ändring i nu gällande be-W stämmelser. I de fall, det åligger Kungl. Maj:t att meddela ledighet eller för- ordna vikarie, torde dock få förutsättas, att rikspolisstyrelsens yttrande inhämtas.
I förevarande sammanhang synes lämpligen frågan om aspiranternas an- tagning och utbildning böra behandlas.
Beträffande de stadsfiskalsbefattningar, för vilka distriktsåklagarkompe- tens skall gälla såsom behörighetsvillkor, synes rekryteringsbehovet när- mast böra tillgodoses från landsfiskalsassistentkåren. Med hänsyn till att det för de blivande landsfiskalerna finnes en nämnd för aspiranternas an— tagande och utbildning och då här ifrågavarande befattningar äro förhål- tlandevis fåtaliga, torde det icke vara lämpligt att anordna särskild 1ekry- 'teringsorganisation för dessa befattningar. Den fråga, som därför närmast kommer att här behandlas, är frågan om antagande och utbildning av aspiranter till de befattningar, för vilka Iandsfogdekompetens uppställts såsom behörighetsvillkor.
Bestämmelser angående antagning av aspiranter å landsfogdeassistent- tjänst ha meddelats i Kungl. kungörelsen om landsfogdeassistenter. Från bestämmelserna, till vilka i övrigt hänvisas, anföres här blott följande. Riks- åklagarämbetet antager aspiranterna. Dessa skola ha avlagt för utövande , av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och därjämte fullgjort viss tings- _ tjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. Den, som antagits till aspirant, hör till en början undergå praktisk polisut- bildning och tjänstgöra hos landsfogde eller åklagare i större eller medel- stor stad.
För aspirantå alandsfogdeassistenttjänst samt landsfogdeassistent gälla i tillämpliga delar Kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, dock med vissa särbestämmelser, varav här må nämnas, att slutstadiet i befordrings- gången skall vara lönegrad Ce 25.
Ur denna aspirantorganisation, som omhänderhaves av riksåklagarämbe- tet, rekryteras regelmässigt de sökande till åklagartjänster samt till blan- dade polis- och åklagartjänster. Även tjänster med uteslutande polisfunk- tioner ha rekryterats med personal, som tillhört aspirantorganisationen. De allra största städerna äro dock beträffande rekryteringen ofta självförsör- jande.
Vid en omorganisation av polisväsendet bör rikspolisstyrelsen tillförsäk- ras inflytande på antagningen och utbildningen av aspiranterna till de högre befattningarna inom polisorganisationen. Riksåklagarämbetet och länsstyrelserna böra dock i huvudsak bibehållas vid nuvarande befo- genheter att handlägga ärenden angående tjänstledighet och förordnande av vikarie.
För att tillförsäkra rikspolisstyielsen inflytande skulle man kunna lik- som för antagande av aspi1anterä landsfiskalstjänst tillskapa en nämnd, i vilken rikspolisstyi elsen borde vala rep1esenterad. Mot en sådan lösning av spörsmålet talar emellertid den omständigheten, att en dylik nämnd synes , vara en alltför vidlyftig anordning i förhållande till de arbetsuppgifter, som skulle ankomma å densamma. Förutom själva antagningen skulle å nämn- den endast böra ankomma övervakandet av aspiranterna under den första
ettåriga utbildningen i polistjänst och provtjänstgöringen hos landsfogde eller vid åklagarmyndighet i stad.
På grund härav har utredningen stannat för att föreslå ett sam- rådsförfarande mellan rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet, som i öv-' rigt bibehåller sina tidigare hithörande befogenheter. Samrådet bör i främsta rummet avse frågan om antagning av aspiranter och landsfogdeassistenter samt 0111 dessas lämplighet för fortsatt tjänstgöring på polis- och åklagar— banan. Den närmare omfattningen och utformningen av samrådsförfaran- det bör bestämmas av de båda myndigheterna med ledning av vad erfaren— heten giver vid handen.
Aspirantorganisationen synes fortfarande lämpligen böra sortera under inrikesdepartementet och belasta anslaget för landsfogdeorganisationen.
Beträffande landsfiskalerna har utredningen funnit sig icke böra föreslå annan ändring, än att rikspolisstyrelsen bör beredas tillfälle att yttra sig i tilisättningsärendena. Vidare föreslår utredningen, att rikspolischefen eller representant för denne beredes plats som ledamot i antagningsnämnden för landsfiskalsaspiranter.
Av det anförda framgår, att enligt utredningens förslag samtliga polis- mästarbefattningar och stadsfiskalsbefattningar skola tillsättas av Kungl. Maj:t. Jämlikt stadgan den 29 juni 1950 angående statsdepartementen till— kommer det justitiedepartementet att handlägga ärenden rörande stads- fis—kalsorganisationen. Utredningen har övervägt, huruvida dessa ärenden borde överföras till inrikesdepartementet. Med hänsyn till organisationens nära samhörighet med domstolsväsendet har utredningen emellertid funnit sig icke böra förorda en sådan åtgärd. På justitiedepartementets föredrag- ning bör sålunda ankomma ärenden angående tillsättning av stadsfiskals- befattningar med ren åklagarkaraktär samt av befattningar som polismäs- tare tillika stadsfiskal och stadsfiskal tillika polischef liksom ock övriga ärenden angående dylika befattningar, såsom ärenden angående faststäl- lande av instruktioner samt löne- och pensionsstater m. m. Ärendena böra dock undergå gemensam beredning med inrikesdepartementet. På mot- svarande sätt böra ärendena angående landsfogde- och landsfiskalsorganisa- tlonerna, vilkas föredragning ankommer på inrikesdepartementet, företagas till gemensam beredning mellan inrikesdepartementet och justitiedeparte- mentet.
2. Polispersonalen. Nu gällande bestämmelser. Beträffande personalens tillsättning och tjänsternas allmänna beskaffen- het hänvisas till redogörelsen härför i 1939 års polisutrednings betänkande, Del 1, s. 102—104. Oaktat vissa administrativa förändringar vidtagits genom det nya polisreglementets bestämmelser om tjänstetillsättning 111. m., är nyssnämnda redogörelse fortfarande i allt väsentligt riktig.
Kompetensvillkoren för polispersonalen återfinnas i 23 och 24 åå polis- reglementet. Frågorna om rekryteringen och utbildningen av polispersonal äro, såsom tidigare framhållits, föremål för utredning av 1948 års polis- utbildningskommitté. Med hänsyn härtill och då frågan 0111 övriga kom— petensvillkor är intimt förbunden med lösningen av de frågor, som sålunda överlämnats till polisutbildningskommittén, har f ö r e v a r a n d e u t r e (1— ning icke ansett det möjligt att nu framlägga några förslag angående kompetensvillkorens framtida utformning. Så vitt det är för utredningen känt, ha emellertid några väsentliga anmärkningar icke riktats mot bestäm- melserna angående de tider och den tjänstgöring, som uppställts såsom vill- kor i polisreglementet för behörighet till de olika tjänsterna.
Beträffande tjänstledighet och förordnande av vikarie gälla numera en- iigt 40—43 åå polisreglementet likartade bestämmelser för såväl stad som landsbygd. Anmärkas må, att tjänstledighet för polisman i regel beviljas av polischefen.
Beträffande den disciplinära bestraffningsrättens utformning, i vad avser den egentliga polispersonalen, hänvisas till redogörelsen härför i 1939 års polisutrednings betänkande, Del 1, s. 52—53 och s. 108. De i nu gällande polisreglemente (297—39 55) intagna bestämmelserna 0111 disciplinär be- straffning 111. m. innebära i stort sett icke andra ändringar i de bestämmel- ser, som gällde vid tiden för framläggandet av nyssnämnda betänkande, än att tidigare olikheter i avseende å förfarandet vid disciplinärendenas handläggning inför polischef och poliskollegium undanröjts, varjämte vissa genom den nya rättegångsbalken införda principer vunnit tillämpning.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att polischef i samband med vid- tagandet av åtgärd för väckande av åtal mot polisman äger, 0111 skäl äro därtill, avstänga polismannen från tjänstgöring, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat. Härutöver gäller, att förman är berättigad att försätta underlydande polisman ur tjänstgöring, om polismannen beträdes med brott eller med vissa tjänstefel och det finnes er- forderligt för behörig ordning i tjänsten, så ock eljest 0111 så finnes nödvän— digt för att säkerställa tjänstens behöriga fullgörande.
I förevarande hänseende får 11 tr c d 11 i n g en anföra följande: T i ll s. å t t ni 11 g 111. m.: Vid tillsättningsfrågornas bedömande hör till en början uppmärksammas, att 1948 års polisuthildningskommitté torde komma att föreslå, att antagningen av sökande till polisbanan skall hand- havas av särskilda organ, rekryteringsnämnder, vilka skola ha lokala verk- samhetsområden och bestå av representanter för bl. a. de kommunala in- tressena. Nämnderna torde komma att få till uppgift icke blott att antaga polisaspiranter utan även att följa deras första grundläggande utbildning ävensom att efter densammas fullgörande fatta beslut, huruvida aspirant kan godkännas för vidare utbildning till polisman.
För tillsättande av fjärdingsmanstjänster och andra befattningar gälla * för närvarande olika regler. Ur förarbetena till polislagen må i detta sam- manhang nämnas, att Kungl. Maj:t i propositionen föreslog, att all ordinarie
personal skulle tillsättas av s. k. polisstyrelser, en för varje län. På föranle- dande av utskottet beslöt dock riksdagen, att tillsättningsrätten i stället skulle ankomma å länsstyrelserna. Beträffande fjärdingsmanstj änsterna ville riksdagen icke gå med på några mera genomgripande förändringar i den dåvarande tillsättningsordningen utan bibehöll de kommunala representa- tionernas rätt att välja fjärdingsmän med några smärre modifikationer.
Vid bedömandet av frågan, huruvida anledning finnes, att vid ett godta- gande av polisutbildningskommitténs förslag till rekryteringsordning för po- lispersonalen bibehålla nuvarande regler för tillsättning av fjärdingsmän, må först beaktas, att de personer, som kunna komma i fråga för en dylik tjänst av ordinarie natur, måste vara av förutnämnda rekryteringsnämnder godkända polisaspiranter. Till följd härav skulle en bibehållen kommunal valrätt endast komma att innebära ett val mellan godkända aspiranter. I detta sammanhang må jämväl framhållas, att kompetensfordringarna för polispersonalen genom det nya polisreglementet, i olikhet med vad tidigare varit fallet, erhållit en enhetlig reglering för hela riket. Kommunernas in- tresse av att valrätten bibehåll-es synes sålunda vara betydligt försvagat, vilket förhållande ytterligare torde framgå därav, att valrätten i stor om- fattning komme att utövas av förbundsdirektioner inom de med åklagar— distrikten sammanfallande polisdistrikten.
På grund härav och, då ett övergivande av valförfarandet torde vara till fördel för polisorganisationen, föreslår u t r e (1 ni 11 g e 11, att den nuvaran- de valråtten vid tillsättning av ordinarie fjärdingsmanstjänster upphör vid en omorganisation av polisväsendet.
Med förevarande spörsmål sammanhänger frågan, huruvida ett omedel- bart kommunalt inflytande i allmänhet bör få göra sig gällande vid tillsätt- ning av ordinarie polismansbefattningar. Härvid hör till en början beaktas, att rekryteringsnämnderna komma att erhålla även kommunal karaktär samt att de enhetliga kompetensfordringarna ä personalen minska värdet av ett direkt kommunalt inflytande vid tjänstetillsättningen. Ur synpunkten av kommunernas samhörighet med och intresse för sin polispersonal måste emellertid en kommunal medverkan i princip anses vara värdefull; samma betraktelsesätt synes kunna läggas på personalens inställning i dessa hän- seenden till de kommuner, där den skall förrätta sitt arbete. Vid tillsätt- ningen av befälstjänster kan vidare lång tid ha förflutit, sedan vederböran- de rekryteringsnämnder hade befattning med sökandena, varför ett för- nyat lokalt bedömande kan vara av värde. Slutligen må här nämnas, att en kommunal medverkan även måste anses utgöra ett värdefullt stöd för de myndigheter, som ha att handlägga och besluta i dessa ärenden. Vid bedö- mandet av förevarande spörsmål har 11 t r e d 11 i n g e n funnit övervägande skäl tala för en sådan kommunal medverkan och att denna gives formen av yttranderätt över de sökande. Yttranderätten bör utövas av polisnämnd, där sådan finnes, men eljest i stad, som bildar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund, av drätselkammaren samt i övriga fall av kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd.
Tillsättningen av all ordinarie och extra ordinarie polispersonal synes lämpligen böra ske i överensstämmelse med de regler, som nu gälla för till- sättningen av annan ordinarie personal än fjärdingsmän. Länsstyrelsen (överståthållarämbetet) skall sålunda vara tillsättningsmyndighet. Beträf- fande kommissarierna kunde möjligen övervägas, att Kungl. Maj:t skulle utöva tillsättningsrätten. Med hänsyn till den starka ställning, som länssty- l relserna enligt utredningens förslag komma att intaga till polisväsendet, sy- j nes det emellertid icke lämpligt att borttaga tillsättningen av kommissarie- ltjänsterna från länsstyrelserna.
Beträffande den extra polispersonalen _ härmed avses endast den i po- lisdistrikt anställda personalen och sålunda icke sådan extra polispersonal, som jämlikt instruktionen för länsstyrelserna må anställas av nämnda myndigheter ——- saknas enligt utredningens mening skäl att rubba nu gäl- lande regel, att dylik personal i stad tillsättes av polischefen; helst som själva rekryteringsfrågorna torde komma att handläggas av särskilda or- gan. Tvärtom synes orsak föreligga att undersöka, huruvida icke en motsvarande tillsättningsordning skulle kunna tillämpas å landsbygden. Den extra polispersonalen å landsbygden kommer att utgöras dels av perso- nal för egentlig polisverksamhet och dels av extra fjärdingsmän. Om den extra personal, som användes enbart för vikarieändamäl, är i nu förevaran— de sammanhang icke fråga. För den extra polispersonalen för egentlig po- lisverksamhet & landsbygden bör enligt utredningens uppfattning tillämpas samma tillsättningsordning som för motsvarande personal i städerna. Här- utinnan torde endast behöva pekas på den ur saklig synpunkt egendomliga konsekvensen av gällande bestämmelser, att medan landsfiskal i egenskap av polischef i stad äger den polischef i stad tillkommande befogenheten att tillsätta extra polispersonal, saknar han i egenskap av polischef på lands— bygden motsvarande befogenhet i landsbygdsdelen. U t r e (1 nin g e n före- wslår därför, att polischefen skall äga tillsätta den extra polispersonal, varom här är fråga.
Beträffande de extra fjärdingsmännen ligger saken annorlunda till. De extra fjärdingsmännen bedriva en förhållandevis självständig verksamhet. De ha vidare regelmässigt särskilda områden för sin verksamhet. Vanligen tjänstgör äVen en extra fjärdingsman under lång tid i sitt distrikt. Då här- till kommer, att exekutionsbiträdesverksamheten, i den mån den icke ute- slutande utgör extra fjärdingsmans arbete, i allt fall regelmässigt utgör huvuddelen av detsamma, skulle det måhända icke te sig lika naturligt som beträffande övrig extra polispersonal att låta polischefen handhava till- sättningen. Det må även framhållas, att i några landsfiskalsdistrikt lands— fiskalstjänsten uppdelats på två befattningar, en för polis- och åklagargöro- mål och en för utsökningsgöromål. Att i dylika distrikt låta landsfiskalen— polischefen handhava tillsättningsrätten av de extra fjärdingsmännen synes jicke böra komma i fråga.
För ett bibehållande av kommunernas valrätt beträffande de extra fjär- adingsmännen tala onekligen vissa skäl och då främst det förhållandet, att
——502106'
det här _— i olikhet med vad som gäller för de ordinarie fjärdingsmännen _— icke är fråga om godkända polisaspiranter. Emellertid synes det alltför om- ständligt att för den fåtaliga grupp, det här komm-er att gälla, bibehålla det särskilda valförfarandet.
På grund härav föreslår u t 1' e (1 nin g e 11, att tillsättningen av de extra fjärdingsmännen skall äga rum i samma ordning, som föreslagits för den ordinarie och extra ordinarie polispersonalen. Tillsättningen bör sålunda handhavas av länsstyrelsen med yttranderätt för polisdistriktet över sökan- dena.
Beviljande av ledighet och förordnande av vika- rie: Härutinnan synes anledning icke föreligga till ändring i nu gällande bestämmelser.
Disciplinär bestraffning m. m.: I förarbetena till gällande polislagstiftning anfördes, att med hänsyn till den tjänsteställning, som föreslogs för befattningshavarna vid polisväsendet, skulle det kunna ifrå- gasättas att, i överensstämmelse med vad som gällde för statstjänstemän- nen, överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till närmaste överord- nade chefsmyndighet. Emellertid talade polispersonalens vanskliga ställ- ning, som lätt utsatte den för klander och misstankar för felaktigt förfa- rande i tjänsten, för att söka låta den allmänna medborgerliga uppfatt- ningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruk- tan för godtycke, slapphet eller alltför stor stränghet. Även den omständig- heten, att klandervärt leverne behandlades såsom tjänstefel, kunde moti- vera ett undantagsförfarande. Därmed kunde man också på denna punkt vinna samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet.
Med föranledande av dessa skäl inrättades poliskollegium såsom ett spe- ciellt disciplinorgan för polispersonalen.
1939 års polisutredning ansåg icke anledning föreligga att bibehålla polis- kollegierna inom den föreslagna statliga polisorganisationen. Med hänsyn till den sammansättning, som i förslaget givits polisstyrelsen, ansåg utred— ningen, att bestämmelserna rörande handhavandet av den disciplinära be- straffningsrätten över polispersonalen borde utformas i överensstämmelse med vad som i motsvarande hänseende tillämpades inom den statliga verks— organiationen i allmänhet. I enlighet härmed föreslogs, att utövandet av bestraffningsrätten skulle ankomma på organisationens egna organ. Med konstaterande av att en viss decentralisering av bestraffningsrätten fortfa- rande borde finnas av hänsyn främst till poliskårens storlek och fördel— ning över hela riket, föreslogs vidare en uppdelning av bestraffningsrätten mellan vissa organ enligt samma grunder, som nu gälla i avseende å fördel- ningen mellan poliskollegium och polischef.
Remissyttrandena över 1939 års polisutrednings betänkande behandlade endast i mindre utsträckning förslaget i nu förevarande del. Såväl Svenska polisförbundet som Riksförbundet för fjärdingsmän och polismän ansågo dock, att poliskollegiernas disciplinära bestraffningsrätt borde överflyttas till de allmänna domstolarna i stället för till den föreslagnapolisstyrelsen.
I nu ifrågavarande spörsmål vill f ö r e v a r a n d e u t r e (1 nin g för sin del anföra följande. Syftet med den nu gällande ordningen är, att man velat bibehålla karaktären av disciplinstraff hos de bestraffningsåtgärder, vilka ådömas av poliskollegierna. I detta aVSende äro åtgärderna likställda med de påföljder, som enligt gällande instruktioner kunna ådömas statens befattningshavare av överordnad myndighet. Det har särskilt med hänsyn till polistjänstens krav å disciplin synts nödvändigt att kunna underkasta polismännen disciplinära bestraffningsåtgärder utan att det mera vidlyftiga domstolsförfarandet anlitas. I överensstämmelse härmed har förfarandet
: inför poliskollegium erhållit en mera summarisk karaktär. Såsom ett uttryck
härför torde få ses statsmakternas avvisande inställning till det flera gånger väckta förslaget, att poliskollegium borde tillerkännas rätt att höra perso- ner på ed ävensom att använda vissa straffprocessuella tvångsmedel. Med hänsyn till nu nämnda skäl torde det icke vara lämpligt att överflytta den disciplinära bestraffningsrätten på domstolarna. Att överföra bestraffnings— rätten å rikspolisstyrelsen synes icke heller böra komma i fråga. Den alltför starka centraliseringen av ärendenas handläggning, som skulle bliva en följd av en sådan åtgärd, torde icke vara lämplig. Styrelsens sammansättning har icke heller utformats med tanke på att s&relsen skulle handhava denna upp- gift. Utredningen har vidare övervägt att uppdraga åt länsstyrelserna att handhava ifrågavarande disciplinära bestraffning. Vid prövning .av frågan har utredningen emellertid funnit de skäl, som i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning anfördes till stöd för anordnandet av en sär- skild disciplinär myndighet för polispersonalen, alltjämt vara bärande. På grund härav föreslår utredningen, att poliskollegiet bibehålles med i stort sett oförändrad organisation.
Liksom nu är fallet bör en viss decentralisering av den disciplinära be— straffningsrätten förekomma. Uppdelningen synes böra ske enligt samma grunder, som nu gälla i avseende å bestraffningsrättens fördelning mellan poliskollegium och polischefer. 1939 års polisutredning föreslog, att polis- chefernas bestraffningsrätt skulle överflyttas å de föreslagna polismästarna, varigenom en så likformig tillämpning av bestraffningsreglerna som möjligt skulle åstadkommas. I anslutning till detta förslag vill förevarande 11 t r e (1 ni 11 g föreslå, att polischefernas nuvarande bestraffningsrätt, näm- ligen rätten att ålägga varning, förlust av löneförmåner under högst sju da- gar samt mistning av tjänsten under samma tid, överföres till l-andsfogdar- na i dessas egenskap av länspolischefer, utom så vitt angår polismästarstä— derna. I sistnämnda städer böra polismästarna bibehållas vid sina nuvaran— ' de funktioner på området. Utredningen vill även föreslå, att åtal inför polis- kollegium i fortsättningen i regel bör utföras av statsåklagare. Det må i detta sammanhang påpekas, att statsåklagare för närvarande äger rätt att föra talan vid poliskollegium, även 0111 distriktsåklagare är behörig därtill.
Enligt 16 å landshövdinginstruktionen åligger det länsnotarie att ombe- lsörja protokollföring vid poliskollegium, som finnes tillsatt inom länet. Be- stämmelsen har visat sig vara opraktisk, särskilt för det! fall att ordföranden
i poliskollegiet icke är bosatt i residensstaden. Stadgandet bör därför utgå, och i stället bör åt ordföranden överlämnas att utvälja sekreterare på sätt han finner lämpligast. Sekreterare bör erhålla ersättning enligt samma grunder, som jämlikt 1 5 Kungl. kungörelsen angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis— och åklagarväsendet gälla för ordförande eller ledamot i poliskollegium.
Bestämmelserna om rätt att avstänga polisman från tjänstgöring, respek— tive försätta polisman ur tjänstgöring böra fortfarande äga tillämpning. Befogenhet, varom nu är fråga, bör i fortsättningen även tillkomma lands- fogde.
3. Kontors- och övrig biträdespersonal.
Denna personalkategori omfattar utöver kontorspersonal ett flertal be- fattningshavare av olika slag såsom telefonister, hästskötare, motorfordons- skötare, radioreparatörer m. fl. Icke sällan förekommer, att personal av här ifrågavarande slag är anställd gemensamt för — förutom polis- eller åkla- garväsendet _ även andra förvaltningsgrenars behov. Såsom exempel härpå kunna nämnas telefonister och städ.-skor.
Frågorna om tillsättning och entledigande av denna personal samt om tjänstledighet och förordnande av vikarie för densamma handläggas på varierande sätt i de olika polisdistrikten. I flertalet fall synas frågorna hand- havas antingen av polischefen (poliskammaren) eller av potlisnämnden, vil— ken senare anordning förefaller anmärkningsvärd ined hänsyn till regle- ringen i 13 & polislagen av polisnämnds åligganden. Beträffande den för flera förvaltningsgrenar gemensamma personalen har inhämtats, att frå— gorna han—dhavas på olika sätt, t. ex. av drätseldirektör eller fastighets- direktör.
Enligt utr e (1 nin g e n s mening torde det vara ställt utom allt tvivel, att å huvuddelen av nu ifrågavarande befattningshavare böra ställas samma krav på medhorgarsinne och allmän pålitlighet som på polispersonalen. Ge- nom de särskilda kompetensvillkoren samt den detaljerade regleringen av tillsättnings-, tjänstledighets— och vikariefrågorna har för polispersonalen sörjts för vederbörlig kontroll i nu förevarande hänseende. Utredningen vill uttala, att det bör tillses, att kraven på medhorgarsinne och pålitlighet till- godoses vid tillsättningen av den personal, varom här är fråga. Utredningen föreslår, att därest frågor om tillsättning och entledigande av ifrågavarande personal ej omhänderhavas av polischefen eller denne överordnad polis— myndighet, skall polischefens yttrande inhämtas i ärendena. Det bör icke få ifrågakomma, att en person, som polischefen ej finner godtagbar i angivna avseende, anställes. Framställning om entledigande av kontors- och biträdes- personal bör även kunna göras av polischefen. Denne bör jämväl tillerkän- nas besvärsrätt över den kommunala myndighetens beslut.
E. Anställnings— samt avlönings- och pensionsfrågor.
I förevarande avdelning kommer utredningen att till behandling upptaga de tjänste- och lönerättsliga spörsmål, som utredningen funnit sig böra be- handla vid en fortsatt kommunal polisorganisation. Vad de till organisa- tionen knutna statliga befattningshavarna angår, gäller det i främsta rum- met deras inplacering i lönegrader i statens allmänna avlöningsreglemente. I avseende å de kommunala befattningshavarna uppkomma frågor om vilka åtgärder, som böra vidtagas för reglering av anställnings- och avlönings- förhållandena överhuvudtaget. Till en början behandlas här spörsmålen rö- rande de statliga befattningshavarna, varefter under olika rubriker följer redogörelse för utredningens förslag beträffande de kommunala befattnings— havarna.
1. De statliga befattningshavarna.
R i k s 1) o li s s tyr e l s e n. För rikspolischefen föreslår utredningen i överensstämmelse med lönestållningen för flertalet generaldirektörer en placering i lönegrad Cp 19.
Löneställningen för befattning såsom polisdirektör måste så avvägas, att "till dylik befattning skall kunna påräknas rekrytering från de kvalificerade högre befattningshavarna inom organisationen och närmast från landsfog— darna. Därest avlöningen till polisdirektör icke sättes högre än till lands- fogde, synes en dylik rekrytering icke kunna påräknas.
Såsom av det följande framgår, föreslår utredningen, att landsfogde skall placeras i samma lönegrad, som i allmänhet gäller för byråchefs- och råds- tjänster, eller sålunda för närvarande i lönegrad Ca 33. Med hänsyn till nyss angivna rekryteringssynpunkt synes befattning som polisdirektör böra placeras i lönegrad 12 å löneplan nr 2 i statens löneplansförordning. Utred- ningen föreslår sålunda, att 3. polisdirektören placeras i lönegrad Cp 12 och de båda övriga polisdirektörerna i lönegrad Co 12.
Kamreraren i rikspolisstyrelsen bör placeras i lönegrad Ca 25. De extra ordinarie sekreterarna böra givas samma löneställning, som landsfogde— assistent åtnjuter i slutstadiet av sin befordringsgång, och sålunda placeras i lönegrad Ce 25. Övrig personal inom styrelsen, d. v. s. kontors- och bi— trädespersonat, bör erhålla den löneställning, som gäller för motsvarande befattningar inom statsförvaltningen.
Landsfogdar, biträdande landsfogdar och landsfog- d e a s si s t e n t e r. För närvarande är befattningen som landsfogde pla— cerad i lönegrad Ca 32 eller sålunda en lönegrad under normallönegraden för byråchefs- och rådstjänsterna. Tidigare var landsfogdebefattningen i
* Gotlands län placerad en lönegrad lägre än övriga landsfogdebefattningar. Nämnda befattning uppflyttades dock till den för övriga landsfogdar gäl—
lande lönegraden i samband med ikraftträdandet av 1947 års allmänna av- löningsreglemente.
Beträffande de synpunkter, som anlades på landsfogdarnas lönefråga i samband med genomförandet av den nuvarande landsfogdeorganisationen, hänvisas till framställningen i 1939 års polisutrednings betänkande, Del II, 5. 93—94.
1939 års polisutredning utgick vid bestämmandet av lönegradsplaceringen för de föreslagna polismästarna från landsfogdarnas dåvarande löneställ— ning. Denna lönegradsplacering måste emellertid ses mot bakgrunden av utredningens organisationsplan, enligt vilken riket indelades i polismästar- distrikt med en polismästare i varje distrikt såsom ansvarig för ledningen av polisverksamheten inom distriktet. För de sex största polismästardistrik- ten, där polisväsendet och statsåklagarväsendet skulle organiseras fristående från varandra och där polismästarna tillika skulle vara lokala polischefer i polismästarstäderna, föreslog utredningen, att polismästarbefattningarna skulle vara förordnandetjänster med placering i lönegrader, varierande mel- lan C 6 och C 10. Polismästarna i övriga polismästardistrikt skulle tillika vara statsåklagare samt i de tre minsta polismästardistrikten jämväl lokala polischefer och distriktsåklagare i polismästarstäderna. För nu ifrågava- rande polismästarbefattningar föreslog utredningen samma lönegradsplace- ring, som tillkom landsfogdarna i allmänhet, eller sålunda en placering i lönegrad A 29, dock med undantag för befattningarna i de två minsta polis— mästardistrikten, vilka placerades i lönegrad A 28. Utredningen uttalade, att utredningen beträffande befattningarna i de största av de nu ifråga- varande polismästardistrikten övervägt en uppflyttning i lönegrad A 30. men att utredningen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en sådan åtgärd.
För 1948 års polisutredning, som uppbygger sitt organisa- tionsförslag med länen som organisationsenheter och med landsfogdarna principiellt bibehållna såsom såväl länspolischefer som statsåklagare, blir ur lönesättningssynpunkt jämförelsen mellan de nuvarande och de blivande landsfogdebefattningarna allmängiltig för riket. Härvid framställer sig först spörsmålet, om en lönedifferentiering är påkallad. Med hänsyn till länens olikhet i storlek och arbetsbörda kan det synas, som om en lika lönesättning för samtliga landsfogdar icke skulle vara lämplig. I detta hänseende torde dock böra beaktas vad som förekom i samband med genomförandet av den nuvarande landsfogdeorganisationen. 1935 års riksdag fann, att samtliga landsfogdar med undantag av landsfogden i Gotlands län borde placeras i samma lönegrad, och såsom stöd härför anfördes, att i de län, där arbets— bördan vore särskilt stor, landsfogden komme att biträdas av landsfogde— assistent. Den bitrådesorganisation, som av riksdagen åberopades såsom en utjämnande faktor i avseende å arbetsbördan mellan landsfogdarna, har un- der årens lopp utvidgats. I de fem mest arbetstyngda länen ha biträdande landsfogdebefattningar inrättats och i ytterligare fyra län finnas landsfogde- assistentbefattningar. Dessutom står ett antal s. k. ambulerande landsfogde—
assistenter till förfogande för biträde inom de olika länen av mera tillfällig natur. På sätt utredningen i annat sammanhang framhållit, torde denna bi- trädesorganisation böra utbyggas, i den mån så påkallas av den främst ge- nom rättegångsreformen ökade arbetsbördan för landsfogdarna, och därest det ur arbetssynpunkt visar sig nödvändigt, torde man inom de större länen böra inrätta två chefsbefattningar, den ena för polisverksamheten och den * andra för åklagarverksamheten. Med en uppbyggnad av landsfogdeorgani— 3 sationen efter dessa grundsatser torde anledning icke föreligga att lägga länens olika storlek och arbetsbörda till grund för en differentiering av landsfogdarnas löner. I detta hänseende torde jämväl böra åberopas ut- redningens förslag att genom ökad, respektive minskad föredragningsskyl- dighet i länsstyrelsen reglera arbe-tsbördan i utjämnande syfte. Påpekas må vidare, att samma befattningar vid skilda länsstyrelser i allmänhet sins- emellan äro hänförda till samma lönegrad oavsett länsstyrelsens storleks- ordning. Med hänsyn till det anförda torde en enhetlig lönesättning för samtliga landsfogdebefattningar böra förordas.
Vad härefter angår frågan om den löneställning, som bör tillkomma landsfogdarna, torde förevarande utredning endast böra till behandling upp- taga spörsmålet om befattningarnas relativa inordnande på löneskalan. De befattningar, varmed man i tidigare förslag till differentierad lönesättning velat i lönehänseende jämställa landsfogdebefattningarna i de större länen, äro befattningarna i den allmänna byråchefs- och rådsgraden. Då spörs— målet behandlades av 1939 års polisutredning, hade ännu icke den nya rättegångsbalken trätt i kraft. Onekligen ha genom rättegångsreformen landsfogdarnas uppgifter blivit mera krävande, främst i kvalitativt hän- seende. Ledningen av förundersökningar i invecklade och svårbedömbara brottmål kräver numera —— icke minst med hänsyn till den nya rättegångs— balkens ingripande och reglerande bestämmelser på området — större skicklighet och förfarenhet än förut. Det koncentrerade muntliga rätte- gångsförfarandet medför vidare, att större anspråk ur kvalifikationssyn— punkt måste ställas på landsfogdarna. I samma riktning har de senaste årens utveckling på det kriminalpolitiska och sociala området verkat. Vad sålunda anförts motiverar enligt utredningens mening till fullo en förbätt- ra-d lönezställning för landsfogdarna. Det må vidare framhållas, att lands- fogdarna enligt utredningens förslag skola inordnas såsom föredragande i länsstyrelserna i frågor, som äga närmare samband med polisväsendet. Härigenom komma landsfogdarnas administrativa uppgifter att vidgas. Be- aktas bör även, att de polisledande uppgifterna äro av framträdande be- tydelse. Med beaktande härav och övriga på frågan inverkande förhållan- den har utredningen stannat för att föreslå, att landsfogdebefattningarna skola placeras i samma lönegrad, som gäller för hyråchefs— och rådstjäns- ter, eller sålunda för närvarande i lönegraden Ca 33. Detta innebär sålun— da, att landsfogdarna böra omedelbart inplaceras i sistnämnda lönegad.
Av det föregående torde framgå, att vid detta övervägande av landsfogde- befattningarnas relativa inplacering å löneskalan ståndpunkt icke tagits till
vilken lönegrad byråchefs- och rådstjänsterna böra placeras. I den mån upp- flyttning i lönegrad framdeles kommer nämnda befattningshavare till del, böra landsfogdarna även komma i åtnjutande härav.
Biträdande landsfogde är för närvarande placerad i lönegrad Ce 30. Denna löneställning synes böra bibehållas i avvaktan på den blivande utvecklingen av statsåklagarväsendets organisation.
Landsfogdeassistent, som hänföres till den s. k. reglerade befordringsgång— en, dock med slutlönegrad i Ce 25 i stället för Ce 24, synes böra kvarstå i nuvarande löneställning.
P 0 ] is k ä r e n i B 0 d e n. Stadsfiskalen i Boden, som är distriktsåkla— gare-polischef i staden, är placerad i lönegrad Ca 26 (förut A 23). Härut- över åtnjuter den nuvarande befattningshavaren av statsmedel sedan in— gången av år 1949 ett månatligt belopp av 225 kronor såsom ersättning för tidigare uppburet krigsfiskalsarvode. Stadsfiskalens kontanta avlöningsför— mäner motsvara härigenom närmast lönegrad Ca 30.
I sitt förut åberopade utlåtande över drätselkammarens i Boden hem— ställan angående förändrade kompetens— och lönevillkor för ifrågavarande befattning framhöll 11 t r c d 11 i n g e n önskvärdheten av att löneförmå- nerna bleve goda. Utredningen uttalade vidare, att den statliga lönesätt— ningen för befattningar med landsfogdekompetens borde ställas i lämplig relation till landsfogdarnas löneförmåner. Med utgångspunkt från den löne- ställning, som för närvarande tillkomme landsfogdarna, förordade utred- ningen därför, att ifrågavarande befattning placerades i lönegrad Ca' 31. De principer för befattningens lönegradsplacering, som utredningen sålunda givit uttryck åt i sitt utlåtande, finner utredningen alltjämt bärande. Tidi— gare har utredningen föreslagit, dels att landsfogdekompetens skall upp- ställas såsom krav för befattningen och dels att landsfogdarnas löneställ- ning skall förbättras. Med utgångspunkt härifrån föreslår utredningen, att befattningen för närvarande placeras i lönegrad Ca 32.
Beträffande polispersonalen i Boden föreslär utredningen samma löne- gradsplacering för de olika befattningarna, som i det följande föreslås ut- göra normal lönegradsplacering för den kommunala polispersonalen.1 Sta- tens allmänna avlönings- och pensionsreglementen skola naturligen även i fortsättningen vara tillämpliga å personalen, och några förändringar i vad härutinnan för närvarande gäller föreslås icke.
De lönevillkor, som sålunda skola tillkomma polispersonalen i Boden, böra även göras tillämpliga för all annan statlig polispersonal.
Beträffande den vid polisväsendet anställda statliga kontors- och biträdes- personalen föreslår utredningen ingen ändring i gällande avlöningsvillkor.
* Observeras hör emellertid, att den i det följande föreslagna lönegradsplaceringen för extra befattningshavare bygger på att befattningshavarna genomgått polisskola.
!
2. De kommunala befattningshavarna. Anställningsfrågor.
Bestämmelser om anställningsformerna för polispersonalen äro medde- lade i polisreglementet (17——21 55). I huvudsak gäller följande.
Ordinarie befattningshavare tillsättes genom ständigt för- ordnande eller genom förordnande tills vidare. Ständigt förordnande inne- bär, att befattningshavaren kan i administrativ ordning skiljas från tjäns- ten allenast på grund av stadgande i polisreglementet eller annan allmän författning eller för vederbörande polisdistrikt gällande pensioneringsbe- stämmelser. Hänvisningen till polisreglementet avser, att befattningshava- ren kan dömas till avsättning i disciplinär ordning, och hänvisningen till annan allmän författning syftar på förordningen den 6 juni 1925 angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön m. m., i vilken förordning bestämmelser meddelats om befattningshavarens skyldighet att avgå från tjänsten vid stadigvarande sjukdom o. dyl. Befattningshavare med förord— nande tills vidare har icke samma trygga ställning som befattningshavare med ständigt förordnande utan kan skiljas från tjänsten — förutom i den ordning och enligt de grunder, som gälla för befattningshavare med ständigt förordnande —— jämväl, om han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig; vid entledigande av sådan orsak äger befattningshavaren dock rätt att åtnjuta avlöning under två månader från entledigandet.
Ständigt förordnande erhåller ordinarie befattningshavare i regel, sedan han tjänstgjort vid polisväsendet i sammanlagt två år. Sålunda stadgas, att därest vid tillsättning av ordinarie befattning den, som finnes böra er- hålla befattningen, sedan minst två år i följd har tjänstgjort vid polisväsen— det, skall han tillsättas genom ständigt förordnande, där ej länsstyrelsen, sedan polischefen och det i 13 5 2 mom. polislagen omförmälda kommunala organ avgivit yttrande i ärendet, finner frågan om sådant förordnandes meddelande böra uppskjutas. Beslut om sådant uppskov må ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än tre år. Vidare stadgas, att vad sålunda föreskrivits i fråga om meddelande av ständigt förordnande och uppskov därmed skall äga motsvarande tillämpning, då den, som förordnats till ordinarie befattningshavare utan att innehava en tjänstetid av minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid.
Rörande extra befattningshavare gälla olika regler för be- fattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år, och annan extra befattningshavare. Befattningshavare av den förstnämnda ka- tegorien kan endast skiljas från tjänsten enligt samma regler., som gälla för ordinarie befattningshavare med förordnande tills vidare, eller i följd av indragning eller ändring av befattning; skiljes befattningshavaren från tjänsten av annan anledning än som kunnat åberopas för entledigande av
ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande, skall befattningsha- varen dock äga rätt till avlöning under två månader från entledigandet. An- nan extra befattningshavare kan skiljas från anställningen, när helst tjäns- ten det kräver; under samma förutsättning, som gäller för extra befattnings— havare, vilken varit anställd vid polisväsendet i minst två år, skall befatt- ningshavaren dock äga rätt att åtnjuta avlöning under en månad från ent- ledigandet.
Ifrågavarande bestämmelser ha i stort sett gällt oförändrade. alltsedan de utfärdades i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning. 1 propo- sitionen, där förslaget till polisreglemente upptogs till behandling, anförde departementschefen, att polispersonalen genom bestämmelserna skulle er- hålla en fast anställning, överensstämmande med statstjänstemännens, vil- ket tillgodosåge ej blott personalens utan även det allmännas intresse.
Sedan 1925 ha förhållandena på tjänstemannaområdet undergått en bety- dande utveckling. De anställningsformer, som gälla för polispersonalen, mot- svara icke dem, som numera tillämpas. I statsförvaltningen skiljer man så- lunda mellan icke ordinarie och ordinarie befattningar. De icke ordinarie befattningarna äro uppdelade på extra och extra ordinarie befattningar, av vilka de senare äro försedda med pension. De ordinarie befattningarna skilja sig åt beträffande tillsättningsformen, i det att en del befattningar tillsät- tas medelst konstitutorial och en del medelst fullmakt; här bortses från de s. k. förordnandetjänsterna. För extra befattningshavare gäller i allmänhet en uppsägningstid av en månad. Beträffande entledigande av extra ordinarie befattningshavare skall iakttagas en uppsägningstid av minst tre månader, om uppsägning sker från vederbörande myndighets sida, och minst en må— nad, om uppsägning sker från befattningshavares sida; dock kan myndig- heten besluta, att viss eller vissa extra ordinarie befattningshavare, vilkas arbete är av mera kvalificerad art, skola iakttaga längre uppsägningstid än nyss sagts.
Inom städernas förvaltning förekomma i allmänhet endast ordinarie och extra befattningshavare. De allra största städerna ha därjämte extra ordi- narie befattningshavare. Ordinarieanställningen är i regel icke så fast ut- formad som i statens tjänst. Jämväl ordinarie befattningshavare kunna så— lunda uppsägas från sina anställningar, därvid uppsägningstiden i all- mänhet varierar mellan 3—6 månader; i vissa städer finnas beträffande or- dinarie befattningshavare, som varit anställda längre tid, vissa garantibe- stämmelser mot uppsägning. För de extra befattningshavarna gälla växlan- de föreskrifter; uppsägningstiden är väsentligt kortare än för de ordinarie befattningshavarna, i många fall gäller en uppsägningstid av 14 dagar. Vad landskommunerna beträffar, förekomma inom deras förvaltningar allenast ordinarie och extra befattningshavare, vilka i avseende å sin tjänsterätts- liga ställning äro underkastade sådana villkor, som gälla för motsvarande befattningshavare i städerna.
Otvivelaktigt är, att behov föreligger av särbestämmelser på förevarande område för den kommunala polispersonalens del. Av särskild vikt är, att de
ordinarie befattningshavarna bevaras vid en fastare anställningsform än den, som eljest i regel gäller inom den kommunala förvaltningen. Däremot torde lämpligheten kunna ifrågasättas av att bibehålla de båda olika anställ— ningsformerna för ordinarie befattningshavare liksom ock de nuvarande for- merna för icke ordinarieanställning. De gällande bestämmelserna äro ut- formade bland annat av hänsyn till förhållandena på rekryteringsområdet. Därest, såsom utredningen förmodar, rekryteringen kommer att handhavas av särskilda organ samt anställning vid polisväsendet vinnes först efter ut- bildning i polisskola, synas de nuvarande ingående och delvis invecklade reglerna om anställningsförhållandena icke längre vara påkallade. Med hänsyn till det noggranna urval, som förutsättes komma att äga rum på rekryteringsstadiet, torde ur det allmännas synpunkt anledning saknas att bibehålla en organisation på förevarande område, som alltför mycket avvi— ker frän de gängse anställningsförhållandena. Ej heller för personalens del torde skäl föreligga att bibehålla en anordning, som hänför sig till andra tidsförhållanden än de nuvarande.
På grund härav föreslår n t r c (1 n i n g e n vissa ändringar i anställnings— formerna för polispersonalen. Enligt de principer, varpå den tilltänkta om- organisationen av polispersonalens rekrytering vilar, skola polisaspiranter— na, sedan de genomgått en mot nuvarande konstapelsklass svarande utbild- ning i polisskola, vara kompetenta att erhålla anställning vid polisväsendet såsom extra befattningshavare i konstapelsgraden. Utredningen förutsätter, att rekryteringsorganen icke komma att antaga större antal aspiranter, än som normalt kan beräknas vara erforderligt för polisorganisationen. Staten bör dock icke undandraga sig att lämna aspiranterna ett visst stöd under övergångstiden. Därest aspirant efter utbildningen i polisskola icke omedel- bart skulle vinna anställning i något polisdistrikt, hör han därför vara be- rättigad att under någon tid få tjänstgöra vid statspolisen. Därvid hör han dock icke ha lönegradsplacerad anställning utan ett lämpligt avvägt arvode, vilket skall utgå av statsmedel. Arvodet bör bestämmas så, att aspiranterna icke skola frestas att allt för länge kvarstanna vid statspolisen. Därest aspi— rant efter ett vikariatsförordnande åter blir utan anställning någon tid, hör han även då kunna få tjänstgöra vid statspolisen. Den sammanlagda tjänst- göringstiden vid statspolisen torde dock icke vanligen böra överstiga om- kring 6 månader.
Inom polisorganisationen skola i överensstämmelse med vad som i all— mänhet gäller inom statsförvaltningen finnas tre typer av befattningar, näm- ligen extra, extra ordinarie och ordinarie befattningar. De extra ordinarie och de ordinarie befattningarna höra vara förenade med pensionsrätt. De extra och de extra ordinarie befattningarna böra vara uppsägningsbara, de extra befattningarna med en uppsägningstid av en månad och de extra ordi- narie med en uppsägningstid av tre månader. De ordinarie befattningarna böra givas en konstruktion, som överensstämmer med den, som för närvarande tillkommer ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande.
De icke ordinarie befattningarna skola i främsta rummet tillhöra konsta-
pelsgraden. Hinder bör emellertid ej möta, att för tillgodoseende av ett mera tillfälligt behov av personalförstärkning icke ordinarie befattningar inrättas i annan tjänstegrad än konstapelsgraden. Organisationen bör dock _ lik- som hittills — i princip vara uppbyggd på ordinarie befattningar. Tillsynen över att densamma utformas ändamålsenligt och att proportionen mellan icke ordinarie och ordinarie befattningar hålles lämplig skall tillkomma länsstyrelserna töverståthållarämbetet). På sätt tidigare föreslagits, skola polisdistriktens beslut om personalorganisationen underställas dessa myn- digheters prövning.
Anställning som extra befattningshavare i konstapelsgraden bör kunna vinnas av polisaspirant, så snart han genomgått den mot konstapelsklassen svarande polisutbildningen i polisskola. Krav på någon viss tids tjänstgö— ring vid polisväsendet skalll sålunda icke uppställas; enligt planen för polis- utbildningen skall viss tids praktisk polistjänstgöring föregå nämnda ut- bildning i polisskola. För erhållande av extra ordinarie eller ordinarie be- fattning i konstapelsgraden bör däremot föreskrivas viss tjänstgöringstid. I detta hänseende föreslår utredningen, att extra ordinarie anställning skall kunna vinnas efter ett, och ordinarie anställning efter två års tjänstgöring vid polisväsendet efter det polisaspiranten undergått nyssnämnda polis— skoleutbildning. Tjänstgöringen skall ha fullgjorts i en följd, dock att kor- tare avhrott i densamma ej bör inverka, såframt det med hänsyn till om- ständigheterna skulle vara oskäligt.
De ordinarie befattningarna böra tillsättas medelst konstitutorial, varmed som nämnts här förstås en anställningsform, motsvarande den nuvarande med ständigt förordnande. Därest den som finnes böra erhålla viss befatt— ning icke tjänstgjort den föreskrivna minimitiden vid polisväsendet, hör han erhålla förordnande på tjänsten att gälla tills vidare samt konstitueras, sedan han uppnått erforderlig tjänstgöringstid.
Utredningen vill i avseende å anställningsformerna slutligen framhålla, att därest anställningsförhållandena för de kommunala befattningshavarna i allmänhet komma att undergå förändringar, detta kan komma att inverka på frågan om utformningen av befattningarna för polispersonalen.
I detta sammanhang vill utredningen vidare till behandling upptaga ett spörsmål, som utredningen funnit böra klarläggas, nämligen frågan om po— lispersonalens skyldighet att vid ett förstatligande av polisväsendet övergå i statstjänst. Enligt 19 & polisreglementet gäller, att därest polismanstjänst indrages eller ändras, åligger det innehavaren att _ utan minskning av ho— nOm tillkommande löneförmåner — tjänstgöra å annan befattning, som er- bjudes honom i det polisdistrikt, där han är anställd, eller i polisdistrikt, vartill sagda polisdistrikt helt eller delvis blivit hänfört. 1939 års polisut- redning fann, att denna bestämmelse medförde skyldighet för polispersona- len att övergå i statens tjänst vid ett förstatligande av polisväsendet. Då det emellertid är av vikt, att vid ett sådant förstatligande full klarhet råder i förevarande hänseende, synes det vara lämpligt, att särskild föreskrift i äm-
net meddelas. På grund härav föreslår u t re du in gen, att sistnämnda paragraf i polisreglementet förses med tillägg av innehåll, att polisman är skyldig att utan minskning av honom tillkommande löneförmåner övergå i statstjänst, därest polisväsendet förstatligas antingen i dess helhet eller i det polisdistrikt, där han är anställd.
Här må slutligen anmärkas, att utredningen efter remiss från statsrådet och chefen för inrikesdepartementet avgivit yttrande över ett förslag till ändringar i polislöneförordningen i två hänseenden. Den ena ändringen avser en anpassning av bestämmelserna om polispersonalens skyldighet att vid sjukdom avgå med pension till motsvarande bestämmel— ser i statens allmänna pensionsreglemente. Den andra ändringen innebär, att i polislöneförordningeu skall intagas stadgande, enligt vilket ordinarie befattningshavare, som blivit straffriförklarad jämlikt 5 kap. 5 & straffla— gen, i vissa fall skall kunna entledigas från tjänsten. Då proposition i före- varande frågor torde vara att vänta till 1951 års riksdag, vill 11 t r e (1 nin g- e n allenast uttala, att därest ändringarna icke skulle komma till stånd ti— digare, de i allt fall böra vidtagas i samband med en omorganisation på kommunal grund av polisväsendet i dess helhet. Vid ett förstatligande av polisväsendet komma bestämmelser av motsvarande innehåll att bliva till- lämpliga på de befattningshavare, som överföras i statlig tjänst.
Frågan om ett lönereglemente.
Enligt 8 & polislagen är polisdistrikt pliktigt att skäligen avlöna de polis— män, som finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattningshavare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga. Såsom tidiga— re i avdelningen rörande länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdi- strikten framhållits, gäller vidare, att polisdistrikts beslut om avlöning till befattningshavare, varom nu är fråga, skall underställas länsstyrelsens pröv— ning, varvid länsstyrelsen dock ej äger ogilla beslutet med mindre avlönings- förmånen uppenbarligen icke är skälig. Dessa bestämmelser äga tillämpning först och främst beträffande polispersonalen. Av de högre befattningshavar- na ha sådana med enbart polisuppgifter ansetts falla under bestämmelserna. Kungl. Maj:t har dock fastställt avlöningsbestämmelser för bl. a. de rätt-s- ! bildade befattningshavarna vid poliskammaren i Stockholm samt för polis— mästarbefattningen i Hälsingborg. Vidare har Kungl. Maj :t av ålder fast— ställt lönestater för stadsfiskalsbefattningarna. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t jämväl meddelat fastställelse å lönestater för de kombine- rade polismästar— och stadsfiskalsbefattningarna ävensom för andra befatt— ningar för såväl polis- som åklagargöromål.
I avseende å den författningsmässiga regleringen av befattningshavarnas ekonomiska villkor är vidare att märka Kungl. förordningen den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsen-
det rätt till lön och pension m. m. I denna förordning, vanligen kallad polis- löneförardningen, ha föreskrifter meddelats rörande polispersonalens rätt till lön under sjukdom, skyldighet att avgå ur tjänst samt rätt till pension m. 111. Vid författningens tillkomst anförde departementschefen, att densam- ma allenast innefattade vissa minimiregler, som ansetts böra fastställas i personalens intresse. Sannolikt skulle de i polislagen förefintliga bestämmel— serna om skyldighet att låta personalen åtnjuta skälig lön och pension leda därtill, att ungefär de i förordningen upptagna reglerna utan särskilt stad— gande skulle bliva genomförda. Emellertid syntes det bl. a. för att persona- , lens villkor icke skulle bliva alltför olika å olika orter vara lämpligt att upp- taga vissa minimiregler, om vilkas skälighet tvekan icke kunde råda och som icke hade avseende å lönens och pensionens belopp.
De bestämmelser, som sålunda gälla i förevarande avseende, ha tillkom- mit främst för att tillförsäkra befattningshavarna skäliga löneförmåner. De tillkommo i en tid, då det var relativt gott om arbetskraft och den fackliga organisationen på detta område var mindre utvecklad. Förhållandena äro numera annorlunda. En utpräglad arbetskraftsbrist råder, och lönerna be— stämmas i stor omfattning genom förhandlingar mellan befattningshavarnas fackorganisationer och de kommunala myndigheterna. De ändrade förhållan- dena ha sålunda i och för sig medfört ett annat utgångsläge för bedömning- en av löneregleringsfrågan än det, som förefanns vid tidpunkten för 1925 års lagstiftning.
På sätt tidigare anmärkts, fann 1939 års polisutredning, att en framträ- dande olägenhet vidlådde polisväsendet genom den väsentliga olikhet i löne- hänseende, som då förelåg. Under tiden efter det berörda utrednings betän— kande avlämnades har en avsevärd förändring härutinnan kommit till stånd, såväl vad angår polispersonalen som i fråga om de högre befattningshavarna. I de flesta polisdistrikt tillämpas sålunda för närvarande de statliga lönepla— nerna och inplaceringen i lönegrader har — såsom närmare framgår av den nedan åberopade statistiken —— i betydande omfattning skett efter enhetliga grunder. Genom en den 8 december 1945 mellan Svenska stadsförbundet, å ena, samt bl. a. Svenska polisförbundet, å andra sidan, träffad överenskom- melse angående normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befatt- ningshavare, ha förbunden överenskommit, att i vad på dem ankommer ver- ka för att ett överenskommelsen bilagt reglemente med därtill hörande protokollsanteckningar kommer till tillämpning i städerna i oförändrat skick i de avseenden, där icke annat uttryckligen angivits i detsamma. Vidare har den 28 april 1947 mellan Svenska landskommunernas förbund och Svenska polisförbundet träffats en överenskommelse angående normalavlöningsregle— mente för landskommunernas polispersonal, enligt vilken de båda förbunden överenskommit att ömsesidigt verka för att nämnda reglemente med därtill hörande löneplan vid förhandlingar med landskommunerna blir antaget i oförändrat skick. Till följd av dessa överenskommelser har en icke oväsent- lig enhetlighet uppkommit för befattningshavarna även i vad angår andra -_ löneförmåner än själva lönebeloppen. Resultatet av utvecklingen har sålunda
blivit en betydligt jämnare lönesättning över hela riket än vad fallet var vid tiden för avgivandet av 1939 års polisutrednings betänkande. Såsom av sta- tistiken framgår, förefinnas dock allt fortfarande icke så oväsentliga diver- genser i lönesättningen.
Utvecklingen har emellertid icke försiggått friktionsfritt. I detta hänseende torde böra erinras om att förhållandena ledde till antagandet av lagen den 20 juli 1947 om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall, genom vilken lag, som gällde till och med den 30 juni 1948, före- skrifter meddelades om viss tjänsteplikt för polispersonalen. I propositionen rörande denna lag anförde föredragande departementschefen bland annat följande:
Sedan någon tid ha förhandlingar förts mellan svenska stadsförbundet, å ena, samt svenska polisförbundet, å andra sidan, angående införandet av normerade be- stämmelser för avlöning av polispersonalen i städer och köpingar, anslutna till stadsförbundet. Förhandlingarna, som senast letts av landshövding A. Lidén såsom av Kungl. Maj :t förordnad opartisk ordförande, ha icke lett till någon uppgörelse och äro för närvarande avbrutna. Fortsatta förhandlingar torde dock komma att upptagas. Skulle icke heller därvid något resultat nås, föreligger risk för att po- lisförbundet med stöd av fullmakter från ett mycket stort antal polismän i de polis- distrikt, som beröras av förhandlingarna, kommer att i form av uppsägning med en månads uppsägningstid begära befattningshavares entledigande från av dem innehavda befattningar. Inför utsikterna till en dylik utveckling av den rådande tviste'n, kunna statsmak-
1 terna icke stå overksamma. Det måste befaras att, om ett stort antal av lan-dets po-
lismän lämnar polistjänsten, den allmänna ordningen och säkerheten mycket snabbt skulle rubbas. Åtgärder måste därför vidtagas för att möjliggöra, att polis- verksamheten kan uppehållas i erforderlig omfattning.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att utskottet kommit till den uppfattningen, att en stor del av svårigheterna att nå en till- fredsställande ordning i fråga om polismännens avlöningsförhållanden bott- nade i lokalt betingade olikheter, varför det snarast borde tagas under över- vägande att genom statens försorg införa ett för all polispersonal i riket ge- mensamt avlöningsreglemente, som alla polisdistrikt skulle ha att tillämpa.
F ö r e v a r a n d e 11 t r e (1 nin g har vid behandling av ifrågavarande spörsmål till en början beaktat, att staten självfallet i princip icke bör be- stämma lönerna för kommunala befattningshavare. Regleringen av sådana befattningshavares löner bör i gängse ordning ske kommunalt under med- verkan av de anställda. Ett statligt bestämmande av lönerna kan måhända undergräva känslan av ansvar hos vederbörande kommunala organ och där- med verka menligt för den kommunala sjäIVStyrelsen. För den ifrågasatta statliga löneregleringen måste därför kunna åberopas vägande skäl, och det gäller därför att avgöra, om sådana här göra sig gällande. Under hänvis- ning till vad utredningen ovan anmärkt vill utredningen erinra om att effek- tiviteten hos polisväsendet i ej ringa grad nedsättes, om öppna eller maske— rade stridsåtgärder skola förekomma. Ett för hela riket gemensamt löne- system synes här vara av värde och ett sådant är även ägnat att förhöja effektiviteten bland annat genom att underlätta önskvärda flyttningar från
ett polisdistrikt till ett annat och genom att underlätta personals mera till- fälliga tjänstgöring i annat distrikt. Därest staten påtager sig en ökad och betydande andel av kostnaderna för polisväsendet, har staten även orsak att hävda, att den bör erhålla vidgat inflytande i lönefrågan.
Med hänsyn till dessa skäl har utredningen funnit, att ett lämpligt ökat statligt inflytande på ifrågavarande löneområde är motiverat. Det spörs- mål, som från denna utgångspunkt träder i förgrunden, är, hur långt infly- tandet hör sträcka sig. För närvarande gäller, att de kommunala lönebeslu— ten skola fastställas av statliga myndigheter. Vid ett Vidgande av de stat- liga befogenheterna uppkommer närmast frågan om införandet av ett löne- reglemente och hur detta bör vara beskaffat. Vad de statliga reglementena beträffar må anmärkas, att dessa äro »fasta» i den meningen, att de direkt bestämma vilken lön, som får och skall utbetalas. Lämplighetsskäl kunna åberopas för ett dylikt reglemente för polismännens del. Det torde emellertid höra beaktas, att ett fast reglemente medför nödvändigheten av ett fastlä— sande av personalorganisationen, och att det därför i själva verket är fråga om ett statligt ingrepp, som sträcker sig längre än till enbart löneområ- det. Ett fastlåsande av nämnda organisation innebär fara för stelhet hos densamma. En sådan fast organisation torde vidare ej kunna genomföras utan lång övergångstid, och övergångssvårigheterna bliva betydande. Ett fast reglemente borde gälla för samtliga polismän såväl högre som lägre. Med hänsyn till samordningen med åklagarväsendet kunde ett fast regle- mente emellertid icke begränsas till befattningshavare med enbart polis— verksamhet, utan detsamma finge även omfatta befattningshavare med så- väl polis- som åklagarverksamhet, såsom polismästare tillika stadsfiskaler, stadsfiskaler tillika polischefer m. fl. Man torde ej heller kunna stanna härvid, utan reglementet borde lämpligen utsträckas till att gälla för samt- liga polismän och åklagare i kommunal tjänst och sålunda även för de rena åklagarbefattningarna. En förutsättning för att ett fast reglemente skall kunna införas är emellertid, att de befattningar, för vilka det skall gälla, äro organiserade på ett sådant sätt, att de kunna antagas bliva för framtiden bestående. I detta hänseende märkes, att den högre befattnings- havarorganisationen på hithörande område bland annat med hänsyn till rättegångsreformen för närvarande är föremål för omorganisationsåtgärder på flera håll.
Efter övervägande av samtliga på frågan inverkande faktorer har ut- redningen, som för sin del funnit sig ej böra förorda ett fast regle- mente, stannat för att föreslå införandet av ett normallönereglemente för polispersonalen. Detta reglemente bör gälla för all ordinarie och sådan icke ordinarie polispersonal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. Reglementet bör angiva, vad som normalt är att anse såsom skä- liga löneförmåner för denna personal, och det bör utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. En dylik anordning innebär ej hinder mot att po— lispersonalens organisation medverkar, innan beslut fattas. I detta samman-
hang vill utredningen i fråga om de högre kommunala befattningshavarna vid polisväsendet framhålla, att på sätt i det följ ande framgår, lönestaterna för dessa befattningshavare enligt utredningens förslag skola underställas Kungl. Maj:t, varigenom även dessa befattningshavares lönevillkor komma att vara underkastade statlig kontroll. Vad angår normallönereglementet för ; polispersonalen, är utredningen av den uppfattningen, att det resultat — * enhetlighet i lönesättningen och effektivitet utan söndrande säraktioner i * lönehänseende — som man ansett sig kunna räkna med genom ett fast regle- W mente, bör kunna i ungefär samma utsträckning nås genom normallönereg- lementet. Detta reglemente förbjuder visserligen icke ett polisdistrikt att, om det så av särskilda skäl finner påkallat, tillförsäkra sin polispersonal bätt- re löneförmåner än enligt reglementet, men då — såsom i det följande när- mare skall klarläggas —— underlaget för statsbidraget kommer att grundas på polispersonalens löner, beräknade enligt normallönereglementet, torde kommunerna endast i rena undantagsfall och endast, om starka sakliga skäl föreligga, komma att besluta högre löner än enligt reglementet. Av reg- * lementets karaktär att vara avsett för normala fall följer även, att lägre löneförmåner än de enligt reglementet bestämda kunna befinnas vara skä- liga i vissa fall. Sålunda kan det tänkas, att fall kunna förekomma, där be- fattning bör inrättas, utan att arbetsuppgifterna motivera full jämställdhet i lönehänseende med normalbefattningarna. Utredningen vill dock starkt betona vikten av att avsteg från reglementet icke göras vare sig i den ena eller den andra riktningen annorledes än där så påkallas av särskilda lokala förhållanden.
Normallönereglementet bör innehålla bestämmelser om lönesättningen samt om de löneförhållanden i övrigt, som i allmänhet bruka regleras i nu- tida lönereglementen. Med hänsyn till att polispersonalens uniformering närmast bör betraktas såsom en utrustningsfråga, har utredningen emel- lertid icke ansett sig böra reglera uniformsfrågan i normallönereglemen— tet, helst som denna fråga för närvarande icke är löst efter enhetliga nor- mer. I ett följande avsnitt kommer utredningen dock att redogöra för hur frågan enligt utredningens mening lämpligen bör ordnas. Av de spörsmål, som böra regleras i normallönereglementet, kommer utredningen att här nedan särskilt behandla frågorna om lönegradsplacering och övertidser— sättning. Någon detaljutformning av reglementet har utredningen icke fö- retagit. Däremot har utredningens expert i hithörande frågor, byråchefen B. Öhman, upprättat ett utkast till reglemente, vilket bifogas betänkandet såsom bilaga.
Frågan om lönegradsplacering.
Normallönereglementet bör uppbyggas på löneplan nr 1 i statens löneplans- » förordning samt lönegraderna Ca, Ce och Cg i statens allmänna avlönings-
10—502106
reglemente. Bestämmelserna i 21 å sistnämnda reglemente om löneklass- placering skola även vinna tillämpning enligt normallönereglementet.
Till en början torde böra erinras om att 1939 års polisutredning föreslog följande lönegradsplacering för den ordinarie polispersonalen i det då gäl- lande civila avlöningsreglementet:
Polissyster ................................ A 8 Fjärdingsman .............................. A 8 Poliskonstapel ............................ A 10, i Stockholm A 11 Kriminalkonstapel .......................... A 12, i Stockholm A 13 Polisuppsyningsman ........................ A 12 Biträdande överkonstapel .................... A 12, i Stockholm A 13 Överkonstapel .............................. A 13, A 15, i Stockholm A 16 Kommissarie .............................. A 18, A 20 samt i Stock—
holm, Göteborg och Malmö A 22
Fjärdingsman skulle i pensionshänseende anses tillhöra lönegrad A 10. Anledning till att lönen skulle utgå enligt lönegrad A 8 var, att befatt- ningshavarna skulle bibehållas vid indrivningsprovision. Såsom skäl för den bättre löneställningen för befattningarna i Stockholm anförde utred- ningen, att utredningen icke velat förorda en lönegradsplacering, som allt- för kraftigt komme att nedskära lönevillkoren vid en så stor kår som po- liskåren i Stockholm. Överkonstapels- och kommissariebefattningarna dif- ferentierades i övrigt på de för dem angivna lönegraderna med hänsyn till befattningarnas olika ställning ur arbets- och ansvarssynpunkt. _ Röran- de ifrågavarande förslag hänvisas i övrigt till utredningens betänkande Del II, s. 553—92 samt 100—101.
Ur de yttranden, som avgävos över förslaget i denna del, må framhållas, att Svenska polisförbundet ansåg, att indrivningsprovisionen borde indra- gas till statsverket samt att någon lönedifferentiering icke borde ifråga— komma, varjämte för'bundet påyrkade en lönegradsplacering i enlighet med följande uppställning:
Poliskonstapel, fjärdingsman och polissyster ........ A 13 (= Ca 17) Kriminalkonstapel, polisuppsyningsman och biträdande
överkonstapel .................................. A 15 (= Ca 19) Överkonstapel .................................... A 17 (= Ca 21) Kommissarie ...................................... A 23 (= Ca 26)
Föreningen Sveriges poliskommissarier föreslog samma lönegradsplace- ring med undantag av att kommissarierna borde uppdelas på lönegraderna A 21, A 23 och A 25 (= Ca 24, 26 och 28) med den högsta lönegraden av- sedd för befattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Vidare må nämnas, att statskontoret fann, att mot utredningens förslag
till lönegradsplacering intet annat vore att erinra, än att befattningshavar- na vid poliskåren i Stockholm icke borde hänföras till högre lönegrad än motsvarande befattningshavare i andra polisdistrikt och att anledning syn- tes saknas att placera polissystrarna i lägre lönegrad än poliskonstaplarna.
Vid övervägande av frågan om en differentiering av lönesättningen har f ö r e v a r a n d e u t r e d ni n g kommit till den uppfattningen, att den enda grund, som lämpligen bör kunna åberopas till stöd för en sådan dif- ferentiering, är olikhet mellan befattningarna inbördes i fråga om arbets- uppgifter och ansvar. Utredningen har för sin del icke funnit sådan grund föreligga beträffande andra befattningar än kommissariebefattningarna. Såsom nedan närmare framgår, föreslår utredningen sålunda en lönegrads- placering, enligt vilken allenast kommissariebefattningarna äro fördelade på mer än en lönegrad.
Vad härefter angår själva lönegradsplaceringen vill 11 t r e (1 n in g e n i avseende å poliskonstapelsbefattningarna och de med dem jämförliga fjär- dingsmansbefattningarna framhålla, att dessa befattningars ställning i lö— nehänseende är av avgörande betydelse för bedömningen av polispersona— lens allmänna lönestandard. Detta beror dels därpå, att utsikterna att nå befordran icke äro så stora, utan att flertalet av befattningshavarna måste kvarstå i sina befattningar till tjänstetidens slut, och dels därpå, att löne- sättningen för de befordrade befattningshavarna bör ske med utgångs— punkt från de lönevillkor, som tillkomma ifrågavarande befattningar. Be— träffande polissysterbefattningarnn gäller, att de hittills varit att betrakta såsom sluttjänster. Någon nämnvärd förändring i detta förhållande torde icke vara att påräkna.
För att erhålla en uppfattning om den löneställning, som tillkommer den kommunala polispersonalen, har utredningen införskaffat visst uppgifts- material, grundat på förhållandena den 1 januari 1949. Samtliga de upp- gifter, som härutinnan lämnas i det följande, grunda sig på detta material.
Enligt dessa uppgifter äro poliskonstaplarna placerade i 14 lönegraden i 114 städer och i 15 lönegraden i 15 städer. De sistnämnda äro Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund, Södertälje, Sundbyberg, Möln- dal, Lidingö, Nacka, Ystad, Nynäshamn, Djursholm och Skanör med Falster- bo. I köpingarna i Stockholms län samt i enstaka fall även i andra köpingar och landsbygdsdistrikt äro poliskonstaplarna placerade i 15 lönegraden, me— dan 14 lönegraden i övrigt är den regelbundna lönegraden för dessa befatt- ningshavare inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen.
Beträffande fjärdingsmännens lönegradsplacering har utredningen upp— rättat en tablå (Bil. F), omfattande de av landskommuner bestående polis- distrikten. Av tablån framgår, att löneskalan omspänner samtliga lönegrader från och med 6 till och med 17. De i de lägsta lönegraderna placerade be- fattningshavarna äro i regel äldre befattningshavare utan polisskola, me- dan de i de högsta lönegraderna placerade befattningshavarna i vissa fall ha , att erlägga pensionsavgifter ; på denna punkt vidlådes uppgiftsmaterialet av
viss oklarhet. Tilläggas bör, att en del befattningshavare av polisdistrikten
garanterats inkomst enligt viss högre lönegrad än den, i vilken de äro pla- cerade, på det sätt, att därest lönen enligt sistnämnda lönegrad jämte in- drivningsprovisionen icke skulle uppgå till lönen enligt den högre lönegra- den, befattningshavarna skola av polisdistrikten erhålla det felande beloppet. Vad de båda nordligaste länen beträffar må framhållas, att jämförelsevis stora skatterestantier förefunnos vid tidpunkten för lönesättningen; på grund härav äro befattningarna tills vidare regelmässigt placerade i lägre lönegrad än lönegrad 14. De befattningar, som upptagits under rubriken »Särskilda bestämmelser», äro sådana befattningar, för vilka det tidigare omnämnda avlöningsreglementet för landskommunernas polispersonal icke är gällande. —— I fråga om köpingarna gäller, att den allmänna lönegraden är lönegrad 14, men att inplacering jämväl förekommer i lönegraderna 10— 13 och 15—17.
Polissysterbefattningar ha redovisats för 19 städer. I 5 städer (Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Solna och Lund) äro polissystrarna placerade i 15 löne- graden, i 3 städer (Göteborg, Uppsala och Gävle) i 14 lönegraden, i 10 städer i 13 lönegraden och i en stad (Karlskoga) i 12 lönegraden.
Vid övervägande av förevarande spörsmål har u t r e (1 n i n g e n funnit sig kunna dela 1939 års polisutrednings uppfattning, så vitt angår löne— gradsplaceringen för poliskonstapelsbefattningarna. Detta innebär, att des- sa befattningar skola i normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 14. I fråga om fjärdingsmansbefattningarna ansluter sig utredningen jämväl till berörda utrednings förslag, att indrivningsprovisionen fortfarande skall till- komma befattningshavaren. Däremot anser förevarande utredning, att hän- syn till denna provision icke bör tagas vid bedömande av frågan om löne- gradsplaceringen; detta bland annat på den grund, att provisionen till följd av det ändrade uppbördsförfarandet icke har samma ekonomiska betydelse som tidigare. Då fjärdingsmansbefattningarna i avseende å lönegradsplace- ringen böra vara jämställda med poliskonstapelsbefattningarna, föreslår ut- redningen, att även f j ärdingsmansbefattningarna enligt normallönereglemen- tet skola tillhöra lönegrad Ca 14. Vad härefter polissysterbefattningarna be- träffar, finner utredningen, att skäl saknas till annan lönegradsplacering än den som föreslagits för poliskonstapels- och fjärdingsmansbefattningarna. I normallönereglementet böra sålunda även polissysterbefattningarna upp- tagas i 14 lönegraden.
Vidkommande kriminalkonstapelsbefattningarna, polisuppsyningsmans- befattningarna och biträdande överkonstapelsbefattningarna utvisar upp- giftsmaterialet följ ande:
Kriminalkonstaplar finnas i 75 städer. Lönegradsplaceringen angives till 17 lönegraden i 13 städer och till 16 lönegraden i 62 städer. De förstnämnda städerna äro Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund, Söder- tälje, Sundbyberg, Mölndal, Lidingö, Nacka, Ystad och Djursholm. Jämväl inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen äro kriminalkonstaplarna fördelade mellan nyssnämnda båda lönegrader.
För polisuppsyningsmansbefattningarna är 17 lönegraden den allmännast
förekommande. Exempel finnas även på inplacering i 16, 18, 19 och 20 löne- graderna. ' Även för de biträdande överkonstaplar-na varierar lönesättningen, såväl i städerna som i övriga polisdistrikt, regelmässigt mellan 16 och 17 lönegra- derna. I 32 städer redovisas dylika befattningar, i 8 städer (Stockholm, Göte- borg, Malmö, Hälsingborg, Södertälje, Sundbyberg, Lidingö och Kumla) så- som tillhörande 17 lönegraden och i övriga 24 städer såsom tillhörande 16 lönegraden. Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen upptagas endast 2 befattningar, av vilka den ena (i Sollentuna köping) är placerad i 17 och den andra (i Charlottenberg) i 15 lönegraden. — Nämnas må, att i en del mindre städer och köpingar finnas förste konstapelsbefattningar, vilkas löne- sättning ansluter sig till lönesättningen för de biträdande överkonstaplarna.
Det övervägande flertal-et av de befattningar, som tillhöra nu ifrågavarande grupp, utgöres av kriminalkonstapelsbefattningar. Med hänsyn till den be- fordringsgång, som tillämpas inom polisväsendet, bör även kriminalkonstap— larnas lönegradsplacering vara avgörande för gruppens placering i löneska- lan. Kriminalpolisverksamh-eten utgöres av spaningsverksamhet och utred- ningsverksamhet. Därest dessa båda verksamhetsgrenar kunde fördelas på skilda befattningar, skulle måhända frågan om en differentiering av löne- sättningen för befattningshavarna kunna uppkomma. Det kunde då tän- kas, att särskilda befattningar inrättades för spaningsverksamhet och sär- skilda befattningar för utredningsverksamhet. En sådan uppdelning torde dock icke kunna genomföras i större utsträckning. Spaningsverksamhet och utredningsverksamhet måste i allmänhet följas åt och utövas av sam- ma befattningshavare. På grund härav torde den nuvarande anordning- en med enhetliga kriminalkonstapelsbefattningar böra bibehållas. Utred- ningsverksamheten ställer stora krav på befattningshavarna. Särskilt efter genomförandet av de nya bestämmelserna om förundersökning i brottmål har kriminalp-olisarbetet blivit alltmer kvalificerat. Tidigare har gällt, att kriminalkonstaplarna i allmänhet varit placerade två lönegrader över polis- konstaplarna. Utredningen har funnit, att den ökade vikt och betydelse, som måste tillmätas kriminalkonstapelsbefattningarna, bör komma till ut— tryck i en förbättrad lönegradsplacering. På grund härav föreslår u t r e d— ningen, att skillnaden mellan kriminalkonstaplarnas och poliskonstap— larnas lönegradsplacering skall utgöra tre lönegrader och kriminalkonstap- larna sålunda i normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 17. Vad nu sagts om arbetsuppgifterna för kriminalkonstaplarna, äger jämväl i huvud- sak tillämpning för polisuppsyningsmansbefattningarna, vilka befattningar äro avsedda för såväl ordnings— som kriminalpolisgöromål. Vad de biträ- dande överkonstapelsbefattningarna angår, framträder i första rummet de— ras ställning såsom befälsbefattningar inom ordningspolisen. Skillnaden mellan en ordningsöverkonstapels och en biträdande överkonstapels upp- gifter och ansvar är icke så stort, att den motiverar en så stor löneskillnad, som för närvarande i regel är fallet. På grund härav och med hänsyn till att likställighet i fråga om lönegradsplaceringen bör råda inom ordnings-
och kriminalpolisväsendet i fråga om befattningar tillhörande samma tjäns- tegrad, föreslår utredningen, att jämväl polisuppsyningsmansbefattningarna och de biträdande överkonstapelsbefattningarna skola i normallöneregle- mentet hänföras till lönegrad Ca 17.
I fråga om överkonstapelsbefattningarna gäller för städernas del en in- placering i lönegrader, varierande mellan 16—20 lönegraderna.
Polisöverkonstaplar finnas i 111 städer. I 7 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund och Mölndal äro befattningarna placerade i 20 lönegraden, i 57 städer i 19 lönegraden, i 19 städer i 18 löne- graden, i 25 städer i 17 lönegraden samt i 3 städer (Nora, Öregrund och Öst- hammar) i 16 lönegraden.
Kriminalöuerkonstaplar redovisas i 50 städer och äro placerade, i 10 stä- der, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Linköping, Eskils— tuna, Solna, Lund, Sundsvall och Mölndal, i 20 lönegraden, i 39 städer i 19 lönegraden och i 1 stad (Hässleholm) i 17 lönegraden.
Jämväl inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen växlar lönegrads— placeringen för överkonstaplarnas del mellan 16—20 lönegraderna; endast 1 befattning har dock redovisats såsom tillhörande lönegrad 10.
Med hänsyn till betydelsen av att jämställdhet i lönehänseende principiellt föreligger mellan ordnings- och kriminalpoliskårerna har u t r e (1 n i n g e n funnit, att överkonstapelsbefattningarna böra hänföras till samma lönegrad, oavsett om de tillhöra den ena eller den andra kåren. Lönegradsplaceringen bör så företagas, att lönesteget till den närmast lägre tjänstegraden utgör två lönegrader. Utredningen föreslår sålunda, att överkonstapelsbefattning- arna enligt normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 19.
Vad härefter kommissariebefattningarna angår, gäller för städernas vid- kommande, att poliskommissarierna äro hänförda till lägst lönegrad 19 och högst lönegrad 30 samt kriminalkommissarierna till lägst lönegrad 23 och högst lönegrad 30. -
Poliskommissarier äro anställda i 35 städer och tillhöra 30 lönegraden i Stockholm, 26 lönegraden i Göteborg och Malmö, 25 lönegraden i Häl- singborg, Lund och Uddevalla (i sistnämnda stad är nuvarande befatt- ningshavaren tillika polischef), 24 lönegraden i Solna, Sundsvall och Öster- sund, 23 lönegraden i 14 städer, 22 lönegraden i 8 städer, 21 lönegraden i Djursholm, 20 lönegraden i Strängnäs samt 19 lönegraden i Sandviken och Bollnäs.
Kriminalkommissarier finnas i 12 städer och äro hänförda till 30 löne- graden i Stockholm, 26 lönegraden i Göteborg och Malmö, 25 lönegraden i Hälsingborg, 24 lönegraden i Sundsvall samt 23 lönegraden i Örebro, Upp- sala, Borås, Gävle, Karlstad, Halmstad och Karlskrona.
Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen finnas allenast 3 kommis- sariebefattningar, till vilka hänsyn bör tagas i förevarande hänseende. Dessa äro placerade i respektive 25, 23 och 22 lönegraderna.
Utredningen har tidigare framhållit, att utredningen funnit skäl före- ligga för en differentiering av lönegradsplaceringen för kommissariebefatt- ningarna. Härvid torde böra uppmärksammas, att kommissariebefattning-
arna i de mindre polisdistrikten i allmänhet torde kunna utbytas mot över- konstapelsbefattningar. Kommissariebefattningarna böra sålunda förbehål— las de större polisdistrikten. Med hänsyn härtill har utredningen funnit, att en differentiering på allenast två lönegrader bör införas i normallöne- reglementet för befattningarnas del. Lönesleget mellan dessa befattningar och överkonstapelsbefattningarna bör med hänsyn till kommissariebefatt- ningarnas särskilda vikt och betydelse göras relativt långt. Efter övervägan- de av olika på frågan inverkande omständigheter föreslår u t r e (1 n in g e n, att för kommissariebefattningarna i normallönereglementet upptagas löne- graderna Ca 23 och Ca 25. Prövningen av vilkendera lönegraden, som i det särskilda fallet skall anses vara skälig, bör ske med utgångspunkt från det ansvar, som åvilar befattningen.
Vad slutligen angår den icke ordinarie polispersonalen, torde i avseende å de nuvarande löneförmånerna böra nämnas, att heltidsanställd extra po— liskonstapel som regel åtnjuter lön enligt 12 löneklassen, innan han ge- nomgått polisskolans konstapelsklass, och inplaceras i 13 lönegraden efter undergången sådan utbildning.
Vid lönegradsplaceringen för den personal, varom nu är fråga, har ut— redningen att beakta sitt förslag angående befattningarnas konstruktion. Av förslaget framgår, att de icke ordinarie befattningarna för den heltids- anställda personalen skola utgöras av extra befattningar och extra ordina- rie befattningar. Vidare bör uppmärksammas, att redan för de extra be- fattningarna skall erfordras utbildning i polisskola. U t r e d 11 in g e n fö- reslår, att de extra befattningarna placeras i 12 lönegraden och de extra ordinarie befattningarna i 13 lönegraden.
Utredningens förslag till lönegradsplacering enligt normallönereglemen- tet kan sålunda sammanfattas på följande sätt:
Extra poliskonstapel eller polissyster .......................... Cg 12 Extra ordinarie poliskonstapel, fjärdingsman eller polissyster Ce 13 Poliskonstapcl, fjärdingsman och polissyster .................... Ca 14 Kriminalkonstapel, polisuppsyningsman och biträdande överkonstapel Ca 17 Överkonstapel . .............................................. Ca 19 Kommissarie ............................................... Ca 23 el. Ca 25
Av uppställningen framgår, att lönegradsplaceringen — med undantag för de extra ordinarie befattningarna — omfattar sådana befattningar, som i allmänhet finnas inom organisationen. I vissa polisdistrikt förekom- ma emellertid mellanformer av befattningar. Normalbestämmelserna skola naturligen gälla även dessa befattningar. Inplaceringen i lönegrad av dessa befattningar bör ske med utgångspunkt från löneställningen för närmast likvärdiga, i normallönereglementet lönegradsplacerade befattningar. Löne- sättniugen för icke ordinarie befattningar i högre tjänstegrader än konsta- pelsgraden bör så anordnas, att innehavare, som besitter kompetens för mot- svarande ordinarie befattning, kommer i åtnjutande av samma avlönings- förmåner, som tillkomma ordinarie befattningshavare.
Frågan om övertidsersättning.
I fråga om polispersonalens tjänstgöringsskyldighet stadgas i 25 å polis- reglementet följande. Polisman, som har att fullgöra sådan tjänst där tjänst- göringstiden kan kontrolleras, är skyldig att tjänstgöra i medeltal högst 48 timmar under varje vecka. Detsamma skall, i den mån arbetsförhållandena så medgiva, gälla även beträffande annan polisman. Tjänstgöringen bör ordnas så, att varje polisman i medeltal en gång i veckan erhåller tjänst- frihet under 24 timmar i följd. Vidare innehåller stadgandet bestämmelser om skyldighet för tjänstfri polisman att under vissa förhållanden inträda i tjänstgöring.
Rörande övertidsersättning innehåller det tidigare omnämnda förslaget till normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare föl- jande stadgande: »Befattningshavare i lönegraderna 00—00, som icke ut- övar mera självständigt befäl och som har att utföra arbete av sådan art, att behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete kan kon- trolleras, äger uppbära ersättning för arbete utöver fastställd arbetstid, un- der förutsättning att tjänstgöringen beordrats av överordnad och att mot- svarande ledighet icke kunnat beredas. Sådan ersättning utgår med 1/2100 av årsavlöningen för varje hel timmes övertid för dygn. Övertidsersättning utgår ej till den, som uppbär ersättning för uppehållande jämte egen av an- nan befattning.»
Till stadgandet har fogats den protokollsanteckningen, att Svenska stads- förbundet utfäst sig att icke rekommendera lägre löneställning än motsva- rande lönegrad 16 i löneplan nr 1 i statens löneplansförordning såsom den högsta lönegrad, i vilken övertidsersättning kan utgå.
Av det uppgiftsmaterial, som utredningen införskaffat, framgår, att i de lokala avlöningsreglementena för städernas befattningshavare i regel inta- gits bestämmelser om övertidsersättning, överensstämmande med normal- tjänstereglementets förslag, vilka bestämmelser i allmänhet givits tillämp- ning å befattningshavare i lönegraderna 1—16. I Malmö och Hälsingborg äger vederbörande myndighet efter lönenämndens hörande rätt att under i öv- rigt de förutsättningar, som gälla enligt berörda bestämmelser, tillerkänna jämväl annan befattningshavare än i nämnda lönegrader övertidsersätt- ning. Exempel finnas även på att bestämmelserna avse befattningshavare i högst 13, 14, 15, 17 eller 18 lönegraderna. I Lund gälla bestämmelserna för befattningshavare i 14—17 lönegraderna, så vitt angår polispersonalen, och för befattningshavare i 1—16 lönegraderna, så vitt angår stadens övriga befattningshavare. För Stockholm gälla enligt 1947 års allmänna tjänste— reglemente för stadens kommunalstyrelse särbestämmelser, vilka i huvud- sak ansluta sig till de bestämmelser i ämnet, som äro meddelade i statens allmänna avlöningsreglemente. För polispersonalen i Stockholm har den 17 maj 1949 träffats en överenskommelse mellan stadskollegiets lönekom- mitté, å ena, samt Svenska polisförbundet och Kamraterna, förening för
o
Stockholms polismän, a andra sidan, enligt vilken polispersonalens rätt till
övertidsersättning närmare reglerats. —-— Vad köpingarna beträffar, utvisar uppgiftsmaterialet, att flertalet av dessa antagit avlöningsreglementen, som grunda sig på normaltjänstereglementet för städerna och enligt vilka frågan om övertidsersättning sålunda i princip lösts efter samma grunder som för städernas befattningshavare. I fråga om landskommunerna må anmärkas, att stadgande av enahanda lydelse som i normaltjänstereglementet för stä- derna intagits i ett normaltjänstereglemente för landskommunernas ordi- narie befattningshavare, varom överenskommelse den 20 december 1945 träffats mellan Svenska landskommunernas förbund samt vissa fackorga- nisationer, bl. a. Svenska polisförbundet. Däremot återfinnas icke några he- stämmelser om övertidsersättning i det tidigare omnämnda normaltjänste- reglementet t'ör landskommunernas polispersonal, rörande vilket överens- kommelse den 28 april 1947 träffats mellan Svenska landskommunernas för— bund och Svenska polisförbundet.
Vid övervägande av förevarande spörsmål har 11 t r e (1 n i n g e n funnit detsamma lämpligen höra i normallönereglementet för polispersonalen reg- leras i överensstämmelse med vad som skett i de båda normaltjänsteregle- mentena för städernas och landskommunernas ordinarie befattningshavare i allmänhet. Med hänsyn till den uppflyttning i lönegrad, som utredningen förordat för befattningshavare, tillhörande den nuvarande inspektionskons- tapelsgraden, föreslår utredningen, att bestämmelserna skola gälla för be- fattningshavare till och med 17 lönegraden. I normallönereglementet bör så- lunda intagas ett med det ovan citerade stadgandet likalydande stadgande, i vilket dock angives, att det avser befattningshavare i 17 och lägre löne- grader.
Gottgörelse för övertidstjänstgöring kan lämnas i två olika former, nämli- gen i form av ledighet från annan tjänstgöring ( kompensationsledighet) och i form av kontant ersättning ( övertidsersättning). Utredningen vill fram— hålla vikten av att gottgörelsen normalt lämnas genom kompensationsledig- het. Först när det visat sig, att denna form icke kan begagnas i det särskilda fallet, bör övertidsersättning utgå. I den ovannämnda för Stockholm träffa- de särskilda överenskommelsen har föreskrivits, att polisman icke äger be- gära kontant ersättning för övertid med mindre kompensationsledighet icke kunnat beviljas honom inom sex månader efter den kalendermånad, under vilken övertidstjänstgöringen fullgjorts. Denna regel synes utredningen va— ra lämplig.
Med den lydelse, det föreslagna stadgandet äger, kommer den ordnings- polispersonal, som tjänstgör enligt turlista att bliva omedelbart berättigad till gottgörelse för övertidstjänstgöring (tjänstgöring överstigande 48 tim- mar per vecka). För annan polispersonal synes någon allmängiltig tolk- ningsregel icke kunna lämnas. Rätten till gottgörelse blir för varje befatt- ning beroende på om tjänstgöringen är kontrollerbar. För kriminalpolisens del inverkar här särskilt spaningsverksamheten; denna verksamhet torde icke kunna kontrolleras med den noggrannhet, som bör krävas för att gott- görelse för övertidstjänstgöring skall kunna utgå. Beträffande annan po-
lispersonal än sådan ordningspolis, som tjänstgör enligt turlista, måste frågan om dylik gottgörelse därför bedömas särskilt för varje fall.
Uniformeringsfrågan.
Uniformeringsfrågan behandlas här uteslutande ur synpunkten av hur densamma enligt utredningens mening lämpligen bör lösas för polisperso- nalen. Vad här nedan föreslås, är sålunda icke avsett för de högre befatt- ningshavarna.
Skyldighet att ombesörja uniformeringen åligger enligt 8 5 polislagen polisdistrikten. Enligt motiven till polislagen står det polisdistrikt fritt att välja mellan att tillhandahålla uniformspersedlar in natura och att ålägga befattningshavarna att själva anskaffa sådana mot särskilt beklädnadsbi- drag eller mot det att lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyl- dighet. Systemet med beklädnadsbidrag är numera huvudregel; i städerna förekomma dock vissa undantag från denna regel.
I Bil. C återfinnas uppgifter över tillhandahållandet av uniformer inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den 1 januari 1949. I köpingarna utgör det vanligaste beklädnadsbidraget 450 kronor för år. Detta belopp ut- går till 186 av de 256 befattningshavare, som åtnjuta sådant bidrag. Det därnäst vanligaste bidraget i köpingarna är 240 kronor —I— 12 % dårå, vilket utgår till 36 befattningshavare. Av uppgifterna beträffande landsbygden framgår, att det vanligaste bidraget är 240 kronor + 12 % därå, vilket ut- går till 1 047 av 1 510 bidragsberättigade. Det därnäst vanligaste bidraget är 240 kronor, som utgår till 198 befattningshavare.
Beträffande uniformeringsfrågans ordnande i städerna gäller i vad avser poliskonstaplarna, att fri uniformering eller därmed jämställt system före- kommer i 12 städer, däribland Göteborg. I övriga städer utgår beklädnads- bidrag, vilket i flertalet fall, eller för 108 städer, utgör 450 kronor för år. Det lägst utgående beloppet är 300 kronor, medan det högsta beloppet för icke specialkommenderad polisman är 408 kronor jämte 20 % tillägg dårå. För de biträdande överkonstaplarna och polisöverkonstaplarna har uniforms- frågan lösts i stort sett på samma sätt och med samma bidrag som beträf- fande poliskonstaplarna i respektive städer. Även beträffande poliskommis- saricrna gäller, att systemet med särskild ersättning är övervägande. I fler- talet fall, eller i 28 städer, utgå härvid 450 kronor i beklädnadsbidrag. Lägst utgå 360 kronor och högst 708 kronor jämte 20 % tillägg dårå. — För ryttare och motorfordonsförare utgår vanligen förhöjda ersättningsbelopp. I Stockholm erhålla sålunda ryttare och bilförare 624 kronor jämte 20 % tillägg därå, medan till övrig personal i motsvarande grader utgå 408 kro- nor jämte nyssnämnda tillägg. I Malmö är bidraget 480 kronor för ryttare, 420 kronor för bilförare och 360 kronor för annan personal i motsvarande grader.
Jämväl kriminalpolis-personalen åtnjuter beklädnadsbidrag, oaktat denna
personalkategori icke är uniformspliktig. I samtliga städer utom Stockholm utgår bidraget med samma belopp till varje manlig befattningshavare, obe- roende av vilken grad befattningshavaren tillhör. Bidraget utgör i allmänhet 450 kronor om året. De lägsta och högsta bidragen äro 300 och 540 kro- nor. I Stockholm utgör bidraget till kriminalkonstapel 408 kronor, till kri- , minalöverkonstapel 504 kronor och till kriminalkommissarie 708 kronor ! jämte i varje fall 20 % tillägg å ifrågavarande belopp. — Polissystrarna er- * hålla, utom i fyra fall, bidrag med i regel 225 kronor. De lägsta och högsta bidragen äro 120 och 350 kronor.
I några av de städer, som utgiva beklädnadsbidrag, förekommer, att uni- formspersedlar tillhandahållas genom polisverkets försorg. I Stockholm verkställes sålunda inköp av tyger och övriga materialier av polisnämnden, medan tillverkningen handhaves av en skrädderifirma, med vilken nämnden träffat avtal därom till bestämda priser. För var och en uniformsskyldig be- fattningshavare föres hos polisnämnden ett beklädnadskonto, varå veder— börande debiteras för utbekomna persedlar i enlighet med en av nämnden fastställd tariff. Varje konto gottskrives med det belopp, vartill beklädnads- bidraget uppgår. En gång årligen sker avräkning å kontona, varvid eventu- ella överskott utbetalas kontant. De uniformsskyldiga befattningshavare, som under året icke uttagit några persedlar, äga sålunda i likhet med den icke uniformspliktiga personalen utfå hela beklädnadsbidraget kontant. — 1 städer, där systemet med fri uniformering tillämpas, har i syfte att upp- muntra personalen att väl värda de bekomna persedlarna bestämts, att polis- man äger utbekomma ersättning för sparad uniform. Polisman, som varit så aktsam om vissa utdelade persedlar, att han vid visst tillfälle icke behöver begagna sin rätt att utfå nya persedlar, kan alltså i stället utfå kontant er— sättning. Detta system tillämpas bland annat i Göteborg.
Då det för bedömandet av nu förevarande spörsmål torde vara av värde att taga del av de bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän beträffan- de tjänstedräkt m. m., kommer här att lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av dessa bestämmelser, vilka i övrigt återfinnas i 39 & statens allmänna avlöningsreglemente jämte 28 å tilläggsbestämmelserna till detta reglemente.
I motiven till nämnda reglemente har uttalats, att utgångspunkten för det för huvuddelen av de civila tjänstemännen tillämpade s. k. rabattsyste- met varit, att kostnadsfrågan så vitt möjligt borde regleras så, att det för varje tjänsteman ekonomiskt sett bleve likgiltigt, om han vore underkastad uniformsplikt eller icke. Staten borde följaktligen i princip bidraga till kostnaderna för uniformeringen med vad som motsvarade den merkost— nad, som uniformsplikten i och för sig vållade den enskilde tjänstemannen i jämförelse med den kostnad för beklädnad, som en icke uniformspliktig tjänsteman i motsvarande löneläge normalt kunde beräknas ha. Rabattsystemet innebär i huvudsak, att uniformspliktig befattningshavare
äger genom myndighetens försorg bekomma obligatoriska uniformspersedlar mot en ersättning av, vid förstagångsanskaffning 25 % av myndighetens
självkostnadspris och vid efterföljande anskaffning självkostnadspriset medl avdrag av normalt 30 procent eller, där särskilda skäl därtill föranleda, högst 50 procent. Enligt rabattsystemet utlämnas vidare av myndigheten, vanligen såsom lån utan ersättning, tjänstetecken, varmed här förstås polisbricka, armbindel, emblem, mössmärke, uniformsknappar, gradbeteckningar och dy- likt, samt skyddsbeklädnad, vartill hänföres i tjänstedräkt icke ingående beklädnadspersedel, vars nyttjande påkallas till skydd mot olägenheter, för- anledda av särskilda tjänstgöringsförhållanden. — Rabattsystemet gäller för polispersonalen i Boden. Denna personal äger åtnjuta avdrag å självkost- nadspriset med 50 procent vid efterföljande anskaffning av persedlar.
För försvaret gälla särskilda bestämmelser rörande tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. För de beställningshavare, som här närmast äro av in- tresse, nämligen officerare och underofficerare, gäller i stället för rabatt- systemet ett system med kontanta bidrag. Detta system benämnes i fortsätt» ningen officerssystemet. Beställningshavare, som är att hänföra under detta system, äger vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie an- ställning uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor. För underhåll och för- nyelse av obligatoriska persedlar äger han vidare uppbära ekiperingsbidrag med 180 kronor för år. Detta belopp är beräknat motsvara 50 procent av den årsvis fördelade kostnaden för fortlöpande anskaffning och underhåll av de persedlar och effekter, som regelmässigt måste anskaffas. Även enligt officerssystemet må vederbörande erhålla skyddsbeklädnad såsom lån utan ersättning. Så är dock icke fallet med tjänstetecken. Såsom inskränkning i rätten att uppbära årligt ekiperingsbidrag har bland annat stadgats, att Kungl. Maj:t må för beställningshavare, som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, förordna, att ekiperingsbidrag icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre be- lopp, som prövas skäligt. Beställningshavarna ha i allmänhet rätt att ge- nom vederbörande myndighets försorg bekomma obligatoriska uniforms— persedlar eller tyg därtill. Såsom motivering härför har åberopats, att då ekiperingsbidraget beräknats med utgångspunkt från tillverkningskostna- derna vid kronans intendenturverkstäder, har det synts vara följdriktigt, att rätten till ett dylikt bidrag kombineras med rätt att till självkostnads- pris från kronans förråd utbekomma uniformspersedlar eller därför erfor- derliga materialier liksom ock med rätt att vid kronans verkstäder låta till- verka dylika persedlar. En sådan kombination utgör nämligen förutsätt- ningen för att bidraget skall för personalen få det ekonomiska värde, till vilket det beräknats.
I motiven till de bestämmelser angående tjänstedräkt, för vilka nu senast redogjorts, har uttalats, att skäl kunna anföras för att införa rabattsyste- met även för de militära beställningshavare. för vilka officerssystemet gäl— ler. Att så icke skett, torde ha haft sin grund däri, att ett införande av ra- battsystemet i fråga om nämnda beställningshavare skulle ha medfört avse- värt ökat administrativt arbete för de militära myndigheterna i jämförelse med vad nu gäller. Viss hänsyn torde även ha tagits till att ett övergivande
av officerssystemet, som redan tidigare gällt, uppgivits ha mött bestämt motstånd från personalhåll.
Såsom tidigare anmärkts har utredningen funnit, att uniformsfrå- gan icke är att betrakta såsom en avlöningsfråga utan att skyldigheten för polisdistrikten att draga försorg om uniformeringen bör anses såsom en ut- rustningsfråga. Frånsett, att någon tvekan icke kan anses råda därom, att . detta även är avsett med hithörande stadgande i 8 5 polislagen, må särskilt ' betonas, att en annan synpunkt påofrågan skulle kunna komma att äventyra
syftet med ett normallönereglemente. Utredningen har funnit officerssyste- met lämpligen vara ägnat att läggas till grund för en reglering av föreva- rande fråga. Genom det förhållandet, att ett system med årliga beklädnads- bidrag vanligen tillämpas inom polisdistrikten, har utredningen även fun- nit stöd för denna uppfattning. Utredningen anser därför, att en övergång till detta system bör förordas. Därest sådan övergång detta oaktat icke skulle äga rum, bör i allt fall systemet tjäna såsom rättesnöre för vad som kan anses vara rimligt och skäligt på förevarande område. Då polispersona- len icke torde kunna påräkna sådan rätt att till självkostnadspris inköpa persedlar och materialier, som gäller för ifrågavarande militära beställnings- havare, böra de enligt officerssystemet utgående kontantbeloppen dock icke oförändrade läggas till grund för bestämmande av vad som skäligen bör tillkomma polispersonalen. Utredningen anser, att polisman, som är skyldig att inneha tjänstedräkt, vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie anställning bör äga uppbära ekiperingshjälp med 750 kronor. För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar, bör uniformspliktig po- lisman härefter, sedan ett år förflutit efter uppbärandet av ekiperingshjäl- pen, årligen äga uppbära ekiperingsbidrag med 250 kronor. Beloppen hän- föra sig till de priser, som gällde under 1950. Enär uniformsplikten allt- mera vidgas för sådan ordningspolispersonal, som tidigare allenast haft begränsad skyldighet härutinnan, bör nedsättning av ekiperingsbidraget icke förekomma för någon befattningshavarkategori. För ridande personal samt för personal, som stadigvarande tjänstgör å motorfordon, bör ekiperings- bidraget på grund av den för dessa personalkategorier särskilt klädsli- tande tjänsten utgå med ett till 300 kronor för år förhöjt belopp. För icke uniformspliktig personal (kriminalpolispersonal), som tjänstgjort å befatt- ning, vilken varit förenad med uniformsplikt, bör utgå å förordnandetiden helöpande del av det ekiperingsbidrag, som gäller för befattningen. Ekipe- ringshjälpen bör _— såsom ovan angivits — utgå till polisman, då han er- håller första ordinarie eller extra ordinarie anställning. För polisaspiran- terna och de extra befattningshavarna i kanstapelsgraden, vilka sålunda ännu icke kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, bör beklädnad tillhan- dahållas genom statsverkets försorg såsom lån utan ersättning. Vid tillträ- dandet av befattning, varmed följer rätt att uppbära ekiperingshjälp, bör aspirant eller extra befattningshavare äga inlösa till honom tidigare utläm- j nad uniformsutrustning. Det föreslagna beloppet för ekiperingshjälp har l avvägts med utgångspunkt från en dylik rätt. All polispersonal bör vara i berättigad att erhålla skyddsbeklädnad såsom län utan ersättning.
Vad nu sagts har avseende å den ordinarie polispersonalen samt sådan icke ordinarie personal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. För uniformeringen av annan polispersonal, såsom extra fjärdingsmän och tillfällig polispersonal, torde särskilda anvisningar icke vara erforderliga.
Pensionsfrågor och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv.
.
De i förevarande avsnitt behandlade pensionsfrågorna avse allenast po- lispersonalen. För andra befattningshavare har utredningen icke funnit an— ledning att upptaga nägra pensionsfrågor till behandling. Såsom av ett se- nare avsnitt närmare framgår, föreslår utredningen emellertid, att pen- sionsstaterna för de högre kommunala befattningshavarna vid polisväsen- det skola —— i likhet med dessa befattningshavares lönestater — under- ställas Kungl. Maj:t för fastställelse. Till en början behandlas här spörs— målet om en allmän reglering av pensionsförhållandena för polispersonalen och därefter frågan om pensionsåldern. Slutligen skall i förevarande sam- manhang frågan om inrättandet av en poliskårens reserv genom skyldighet för polispersonalen att under vissa förhållanden tjänstgöra efter uppnådd pensionsålder upptagas till behandling.
Behovet av allmän reglering av polispersonalens pensions-förhållanden torde framgå av den oenhetlighet, som för närvarande är rådande på detta område. I Del 1, s. 336—337, av sitt betänkande lämnade 1939 års polis- utredning översiktliga uppgifter om hur pensionsfrågan då var ordnad in- om de olika polisdistrikten. Till komplettering härav har förevarande ut- redning införskaffat uppgiftsmaterial, grundat på förhållandena den 1 ja- nuari 1949. För landsbygden och köpingarna har detta material statistiskt bearbetats för varje befattningshavare, medan för städernas del bearbet- ningen hänför sig till varje stad (polisdistrikt). Uppgiftsmaterialet utvisar för de ordinarie befattningshavarna på landsbygden, att tjänstepensions- frågan ej var ordnad för 260, medan 1 215 voro pensionsförsäkrade i sta- tens pensionsanstalt, 32 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och 7 i Svenska personal-pensionskassan samt 8 tillförsäkrade pension i annan ordning, och att familjepensionsfrågan ej var ordnad för 447 befattnings- havare, medan 1 032 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt, 33 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och 1 i Svenska personal- pensionskassan samt 9 tillförsäkrade pension i annan ordning.1 För de or- dinarie befattningshavarna i köpingarna var tjänstepensionsfrågan ej ord- nad för 83, medan 21 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och 1.45 i Sveriges kommunanställdas pensionskassa samt 9 tillförsäkrade pen- sion i annan ordning. Av befattningshavarna i köpingarna hade 65 ej fått familjepensionsfrågan ordnad, varemot 19 voro pensionsförsäkrade i sta- , tens pensionsanstalt och 165 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
1 Anmärkas må. att från och med den 1 januari 1950 pensionsförsiikring i statens pensions- ? anstalt alltid omfattar såväl tjänste- som familjepension.
samt 9 tillförsäkrade pension i annan ordning. I fråga om städerna gäller, att ett SO-tal av dem tecknat pensionsförsäkring i Sveriges kommunalan- ställdas pensionskassa, att 1 stad tecknat sådan försäkring i Städernas öm- sesidiga livförsäkringsbolag, att 7 städer icke hade pensionsfrågan ordnad samt att i övriga städer —— omfattande bl. a. de fem största städerna —— be- fattningshavarna voro tillerkända pension enligt kommunala pensionsregle- menten eller reglementen för kommunala pensionskassor. — Att märka är, att pensioneringen i stor omfattning hänför sig till äldre lönestater och så- lunda icke motsvarar de lönegrader, i vilka personalen för närvarande är placerad. Vidare gäller för en del av de städer, som tecknat pensionsförsäk- ring, att denna icke omfattar vissa äldre befattningshavare, vilka sålunda kvarstå på kommunala pensionsreglementen i vederbörande städer.
F ö r e v a r a n d e u t r e d nin g vill framhålla, att en allmän reglering av polispersonalens pensionsförhållanden skulle vara av mycket stor bety- delse för polisväsendet. Uppenbart är, att möjligheterna för befattningsha- varna att övergå från ett polisdistrikt till annat liksom ock att vid behov omplacera personal skulle betydligt underlättas, därest denna fråga vore enhetligt reglerad. Med hänsyn till att pensionsfrågan för städernas och kö— pingarnas befattningshavare av olika kategorier är föremål för förhand- lingar mellan därav berörda organisationer, har utredningen emellertid icke funnit sig böra ingå på frågan om införandet av ett gemensamt pen- sionsreglemente för polispersonalens del.
Däremot har utredningen övervägt att vidga möjligheterna för polisdi— strikten att pensionsförsäkra sin polispersonal i statens pensionsanstalt. För närvarande är denna rätt —— frånsett möjlighet att bibehålla anslut-- ning till anstalten för befattningshavare, som berörts av den 1 januari 1949 eller senare genomförd ändring i den kommunala indelningen _ begrän- sad till polisdistrikten på landsbygden, däri inråknade de med landsbygden i avseende å skyldigheterna gentemot polisväsendet jämställda köpingarna. Utredningen har låtit verkställa vissa beräkningar rörande de kostnader, som skulle uppkomma för statsverket och polisdistrikten vid pensionsför— säkring i anstalten enligt bestämmelserna i det för anstalten gällande regle- mentet. Till en början ha dessa beräkningar avsett det fallet, att rätt till pensionsförsäkring i anstalten upplåtes åt samtliga polisdistrikt för all po- lispersonal och att samtliga polisdistrikt begagnade sig av denna rätt. I av- seende å p—ersonalkårens storlek ha beräkningarna grundats på förhållan- dena den 1 januari 1949, sådana dessa framgå av de till betänkandet foga— de Bil. A och Bil. B; dock ha de 350 extra fjärdingsmännen vid beräkning— arna ersatts med 150 ordinarie fjärdingsmän. Beräkningarna ha vidare grundats på en genomsnittlig anställningsålder av 24 år för extra ordinarie befattningshavare i konstapelsgraden, 26 år för ordinarie befattningshavare i samma grad, 36 år för befattningshavare i inspektionskonstapelsgraden, 41 år för befattningshavare i överkonstapelsgraden och 50 år för befatt— ningshavare i kommissariegraden. Pensionsåldern har antagits utgöra, för lfjärdingsmän och kommissarier 60 år samt för övriga befattningshavare:
57 år. Befattningshavarna ha ansetts tillhöra de av utredningen tidigare föreslagna normallönegraderna. Beräkningarna utvisa, att vid det under 1950 gällande procenttalet för rörlig tilläggsavgift kostnaderna för en pen- sionsförsäkring i anstalten av hela poliskåren kunna antagas motsvara en sammanlagd årlig fortlöpande avgift av omkring 12 miljoner kronor. De huvudmännen åvilande reglementsenliga fortlöpande avgifterna jämte i samband med befordringar förekommande, i detta sammanhang till fort- löpande avgifter omräknade engångsavgifter utgöra sammanlagt omkring 4,2 miljoner kronor för år. Den å staten fallande andelen i pensionerings- kostnaden skulle sålunda motsvara en årlig fortlöpande avgift av omkring (12 —— 4,2 =) 7,3 miljoner kronor. I sistnämnda belopp—ingår den kostnad staten redan iklätt sig genom pensioneringen av landsbygdspolisen med i runt tal 1 miljon kronor.
De fortlöpande avgifter, varom nu är fråga, äro beräknade utan hänsyns- tagande till de särskilda kostnader av övergångsnatur, som uppstå därige- nom, att pensioneringen till en början i stor utsträckning kommer att om- fatta sådana befattningshavare, som icke varit anslutna till anstalten allt— ifrån den första anställningen. Dessa övergångskostnader kunna tänkas bliva täckta genom särskilda fortlöpande avgifter under befattningshavar- nas återstående tjänstetid. I den mån dessa särskilda avgifter icke mot— svaras av huvudmännen enligt reglementet för statens pensionsanstalt åvi- lande engångsavgifter, komma de att utgöra en kostnad för staten. För be- räkning av denna kostnad erfordras mera ingående uppgifter om ålders- fördelningen inom de särskilda personalkategorierna, än dem utredningen förfogar över. Enligt verkställd överslagsuppskattning kan emellertid sta- tens andel i de mot kostnaden svarande fortlöpande avgifterna till en bör- jan väntas belöpa sig till omkring 10 miljoner kronor. Avgiftsbeloppet avta— ger ständigt, under den första tiden hastigt och därefter allt långsammare, till dess avgifterna efter ett 30-tal år upphöra.
I anslutning till det ovan anförda må erinras, att den av statens pensions- anstalt omhänderhavda pensioneringen sedan åtskilliga år finansieras där- igenom, att staten bidrager till pensionskostnaderna med det belopp, som erfordras för att bidraget jämte inflytande pensionsavgifter från huvudmän- nen skall motsvara de löpande pensionsutgifterna. Finansieringen sker så- lunda utan fondbildning och utan att anstalten gottskrives avgifter till täc— kande av statens andel i de blivande pensionsutgifterna för de i tjänst va— rande befattningshavarna. Härav följer, att inordnandet av en ny befatt- ningshavargrupp i allmänhet får till omedelbar effekt under en kortare övergångstid icke en ökning utan en minskning av statens utgifter. Vid en nyanslutning av all polispersonal i städer och köpingar skulle denna minsk- ning för första året därefter kunna beräknas till omkring 3 miljoner kronor.
På grund av de stora kostnader, som i längden skulle kunna uppkomma för staten, därest polisdistrikten i allmänhet berättigades att ansluta sin .' polispersonal till statens pensionsanstalt, har 11 t r e (1 ni 11 g e n icke funnit - sig böra förorda en sådan åtgärd.
På sätt tidigare anförts, skall emellertid enligt utredningens förslag åkla- gardistrikt i princip utgöra polisdistrikt. Åtskilliga polisdistrikt komma att bestå av mer än en kommun. I de gemensamma polisdistrikt, där kommu- nalförbund skola bildas för polisverksamhetens upprätthållande, skola be- fattningshavarna vara anställda i polisdistrikten, medan i övriga gemen- samma polisdistrikt befattningshavarna skola anställas i vederbörande kom- muner för tjänstgöring i hela polisdistriktet. Uppenbart torde vara, att det för de gemensamma polisdistrikten är av största betydelse, att polisperso- nalens pensionsfråga kan ordnas efter enhetliga grunder. I de gemensamma polisdistrikt, som bestå av enbart landskommuner (och äldre köpingar), kan detta ske därigenom, att personalen pensionsförsäkras i statens pen- sionsanstalt. För personalen i de polisdistrikt, vari jämte landskommun el- ler landskommuner ingår stad eller nyare köping, skulle samordnad pen- sionering endast kunna åvägabringas på annat sätt än genom anslutning till statens pensionsanstalt. Detta skulle bland annat ha till följd, att personal, som eljest kunde anslutas till anstalten, icke heller skulle vid en dylik pen- sionering av personalen kunna pensionsförsäkras i anstalten.
På grund av vad sålunda anförts föreslår u t r c d ni 11 g e 11, att rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pensionsanstalt skall föreligga för polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer än en kommun. Den utvidgning av berörda rätt, som sålunda föreslås, omfat- tar de städer och nyare köpingar, som skola ingå i de gemensamma polis- distrikten.
Utredningen har låtit verkställa en undersökning av de kostnader, som kunna beräknas uppkomma genom detta förslag. Vid undersökningen har förutsatts, att all polispersonal, för vilken rätt till anslutning till statens pensionsanstalt skulle föreligga enligt förslaget, pensionsförsäkras i anstal- ten. Undersökningen, som i övrigt verkställts på samma grunder som den förut nämnda undersökningen, giver vid handen, att den årliga kostnaden skulle uppgå till omkring 3 miljoner kronor, varav 1,3 miljoner kronor skulle belöpa på huvudmännen och 1,7 miljoner kronor på staten. I sist- nämnda belopp ingår det förut angivna beloppet 1 miljon kronor, som sta- ten redan påtagit sig till följd av Iandsbygdspolisens pensionering i anstal- ten. Kostnadsökningen stannar sålunda för statens del vid omkring 0,7 mil- joner kronor för år. Övergångskostnadens begynnelsebelopp kan uppskattas till i runt tal 0,3 miljoner kronor.
Av det sagda torde framgå, att meningen icke är, att den personal, varom fråga år, skall tvångsanslutas till statens pensionsanstalt. I överensstäm— melse med vad nu är fallet, skall endast rätt men icke skyldighet föreligga för polisdistrikten att pensionsförsäkra personalen i anstalten. Hinder skall sålunda icke möta för polisdistrikt att på annat sätt ordna pensionsfrågan. Utredningen har att taga ställning till spörsmålet, om staten, därest polis- distrikt icke begagnar sig av den upplåtna rätten, skall ikläda sig bidrags- j skyldighet för pensioneringskostnader. För närvarande gäller enligt polisla- ' gen den regeln, att statsverket i så fall bidrager med en tredjedel av den
utgående pensionen. Efter övervägande av frågan har 11 t r e d 11 i n g e n stan- nat vid att föreslå, att statsbidrag icke skall utgå för detta ändamål. Statens medverkan i fråga om pensioneringen skall sålunda i fortsättningen enbart ske i den form, att personal kan pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt. Utredningen anser, att genom denna anordning bäst främjas ändamålet att få till stånd en pensionering efter enhetliga grunder för personalen i de ifrå- gavarande polisdistrikten. I övergångsväg böra naturligen bestämmelser med- delas, varigenom rätten till statsbidrag för utgående pension bevaras i av- seende å sådan personal, beträffande vilken sagda rätt föreligger vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Rörande pensionsfrågorna i allmänhet vill utredningen slutligen framhålla, att utredningens förslag är grundat på att statens pensionsanstalt i stort sett bibehålles vid sitt nuvarande verksamhetsområde. Därest en mera ge— nomgripande utvidgning av verksamhetsområdet kommer till stånd genom upptagande i detsamma av en icke statsunderstödd pensioneringslinj e, torde spörsmålet om polispersonalens anslutning till anstalten böra upptagas till förnyade överväganden.
I fråga om pensionsåldern för polispersonalen anförde 1939 års polisut- redning, att vid bedömande av denna fråga borde beaktas, att en relativt låg pensionsålder borde fastställas med hänsyn till de krav i fysiskt hänse- ende, som polistjänsten ställde på sina utövare. Utredningen föreslog, att pensionsåldern för poliskonstaplar, polissystrar, biträdande överkonstaplar, polisuppsyningsmän, kriminalkonstaplar och överkonstaplar skulle utgöra 57 år samt för fjärdingsmän och kommissarier 60 år.
I yttrande över förslaget förklarade sig statskontoret icke vilja motsätta sig detsamma, ehuru det kunde anses tveksamt, om det verkligen vore mo- tiverat att för någon av personalkategorierna sätta pensionsåldern så lågt som till 57 år.
Svenska polisförbundet hade icke annan erinran mot förslaget, än att för de större städernas vidkommande befattningshavare med undantag för kommissarie borde pensioneras vid 55 års ålder.
Poliskammaren i. Malmö fann förslaget vara väl avvägt, medan poliskam- maren i Hälsingborg föreslog en pensionsålder av 55 år för polismän, som sysslade med ordningspolistjänst, samt 57 år för kriminalpolismän och kommissarier. Länsstyrelsen i Värmlands län höll före, att pensionsåldern för obefordrade ordningskonstaplar borde sänkas till 50 år.
Vissa landsfiskaler ansågo det felaktigt att bestämma pesionsåldern för fjärdingsmän högre än för andra lägre befattningshavare inom polisväsen- det. Med hänsyn till det påfrestande arbete, som åvilade fjärdingsmännen, syntes det i stället rättvisare att för dem fastställa en lägre pensionsålder.
Förevarande utredning har för sin del icke funnit skäl att frångå 1939 års polisutrednings förslag på denna punkt. Utredningen anser emellertid icke, att några tvingande regler böra genomföras i ifrågavarande avseende. Vid behandlingen av frågor rörande polispersonalens pensions- ålder, böra emellertid de föreslagna pensionsåldrarna anses såsom norme-
rande. Sker en allmän höjning av pensionsåldern, kan sådan böra få inver- kan även på den nu berörda gruppen befattningshavare.
I sitt betänkande, Del I, 5. 250—251, föreslog 1939 års polisutredning, att en poliskårens reserv skulle inrättas och anförde härom följande. Poliskå- rens regelbundna storlek vore i det stora hela avpassad efter vad behovet krävde under normala förhållanden. Med hänsyn därtill vore det erforder- lligt, att åtgärder vidtoges för att säkerställa personaltillgången under excep- 3tionella förhållanden, då en tillfällig utökning av kåren kunde visa sig nöd- vändig. I detta hänseende hade utredningen funnit lämpligt föreslå inrät— tandet av en poliskårens reserv. Innebörden av denna anordning skulle vara den, att skyldighet skulle föreligga för polispersonalen att under viss tid efter pensionsåldern stå till förfogande för återinträde i tjänstgöring, i hän— delse omständigheterna så påkallade. Utredningen hade räknat med att skyldigheten skulle kvarstå, intill dess befattningshavaren uppnådde 65 år. Skyldighetens fullgörande skulle vara beroende på beslut av Kungl. Maj:t. I händelse Kungl. Maj:t funnc läget det kräva, skulle Kungl. Maj:t äga uppdraga åt polisstyrelsen att i erforderlig utsträckning till tjänstgöring in— kalla personal från poliskårens reserv. Tjänstgöringen skulle fullgöras lägst i den grad, befattningshavaren innehade vid inträdet i pensionsåldern, och i regel jämväl vid den poliskår befattningshavaren då tillhörde. Till befatt- ningshavaren skulle under tjänstgöringen utgå arvode så bestämt, att hans samlade inkomst av arvode och pension komme att motsvara lönen i den löneklass han tillhörde vid avgången ur tjänst. Skyldigheten att kvarstå i poliskårens reserv skulle icke vara förbunden med någon inskränkning i avseende å rätten att välja bostadsort. Därest anordningen genomfördes, komme en välbehövlig reserv av expeditions- och vakthållningspersonal att tillskapas, varigenom all den aktiva personalen vid behov kunde frigöras för mera krävande göromål.
Spörsmålet behandlades endast i ett fåtal av de yttranden, som avgåvos över betänkandet. Poliskammaren i Malmö fann, att den föreslagna ålders- gränsen, 65 år, vore väl hög och att skyldigheten i stället borde upphöra vid 62 är. Svenska polisförbundet förutsatte, att avgången polisman, som överförts till reserven, vid tjänstgöring å annan ort än bostadsorten komme att, utöver de av utredningen föreslagna löneförmånerna, erhålla särskild ersättning för fördyrade levnadskostnader.
Anmärkas må, att för polispersonalen vid poliskåren i Boden stadgats skyldighet att tillhöra poliskårens reserv. I 1947 års allmänna tjänstepen- sionsreglemente finnes intaget stadgande, att ordinarie och extra ordinarie manliga befattningshavare vid kåren tillhörande lönegraden Ca 22, Ge 22' eller lägre lönegrad är efter avgång från tjänsten med ålders- eller förtids- aension pliktig att inträda i poliskårens reserv och kvarstå i reserven intill :'yllda 65 år med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj :t därom förordnar. » F ö r ev a r a n d e utr e (1 nin g har funnit, att bestämmelser böra in- jöras, varigenom skyldighet att efter uppnådd pensionsålder tillhöra polis- årens reserv föreskrives för den kommunala polispersonalen. De bestäm-
melser i ämnet, som i övrigt föreslagits av 1939 års polisutredning, ha även synts förevarande utredning lämpliga. Utredningen föreslår sålunda, att skyldighet, varom nu är fråga, stadgas för all polispersonal i polisdistrikten. Stadgande härom torde böra intagas i polisreglementet. Det av Svenska po- lisförbundet framställda anspråket på gottgörelse åt befattningshavare för fördyrade levnadskostnader vid tjänstgöring å annan ort än bostadsorten bör naturligen tillgodoses.
Utredningen vill framhålla, att det bör vara fråga om sådana utomordent- liga förhållanden, att särskilda åtgärder för poliskårens förstärkning er- fordras, för att inkallelse från poliskårens reserv må kunna äga rum. Av- sked ur reserven före den tidpunkt, då skyldighet att kvarstå i densamma upphör, bör, om särskilda skäl föreligga, kunna meddelas av Kungl. Maj:t. Sådant avsked bör icke medföra rubbning i befattningshavarens rätt till pension.
Avlönings— och pensionsfrågornas reglering i polislagen .
Tidigare har i förevarande avdelning redogörelse lämnats för de bestäm- melser, som för närvarande gälla i avseende å regleringen av befattningsha- varnas avlönings- och pensionsförmåner. Av redogörelsen har framgått, att vad de högre befattningshavarna beträffar praxis rörande fastställandet av löne- och pensionsstater är varierande, i det att Kungl. Maj :t meddelar sådan fastställelse för en del befattningshavare, under det att andra befattningsha- vares löne— och pensionsstater fastställas av länsstyrelserna (överståthållar- ämbetet) med stöd av polislagen . U tr e d nin g e n föreslår, att en enhetlig reglering av förevarande spörsmål äger rum på det sätt, att de kommunala besluten i avlönings- och pensionsfrågor för samtliga högre befattningshava- re skola underställas Kungl. Maj:t för fastställelse. Detta bör sålunda gälla för alla polismästare, polisintendenter, stadsfiskaler, polissekreterare, polis- assessorer och polisnotarier. Något stadgande härom i lag eller författning torde icke vara erforderligt. Kungl. Maj:ts befogenhet till dylik prövning oc fastställelse torde få anses inrymd i den av Kungl. Maj :t sedan äldre tider ut övade rätten att pröva och fastställa av vederbörande stadsmyndigheter un derställda lönestater för sådana städernas tjänstebefattningar, som äro 3 Vikt för lagskipningen eller eljest av allmän betydelse.
Fråga uppkommer härefter, om reglerande bestämmelser böra meddelas polislagen rörande polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner. Utred ningen har funnit, att sådana bestämmelser lämpligen böra finnas. Grund valen för polispersonalens rättigheter i ekonomiskt hänseende bör sålund alltjämt utgöras av ett stadgande i polislagen om skäliga förmåner i avseen de å avlöning och pension. Till detta stadgande bör fogas en föreskrift o normallönereglementet. Även länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) pröv ning av de kommunala avlönings- och pensioneringsbesluten bör bibehållas dock att underställning icke skall behöva ifrågakomma i avseende å beslu om avlöningsförmåner, vilka uppfylla normallönereglementets föreskrifte
Beslut om avlöningsförmåner till polispersonal, som icke omfattas av nor— mallönereglementet, eller sålunda till extra icke heltidsanställd personal, skola naturligen alltid underställas.
Beträffande pensionsförmånerna gäller, att för närvarande skyldighet i av- seende å s. k. familjepension endast stadgas för visst fall. Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum på det lönerättsliga området sedan tillkomsten av polislagen , torde skyldigheten i fråga om pensioneringen böra fastställas att gälla såväl tjänste- som familjepension. Såsom utredningen tidigare an- fört, skola de extra Ordinarie och de ordinarie befattningarna vara förenade med pensionsrätt.
I överensstämmelse med nu anförda grunder torde bestämmelser av följan- de innehåll böra intagas i polislagen: Polispersonalen skall vara tillförsäkrad skäliga avlöningsförmåner samt den extra ordinarie och ordinarie polisper- sonalen jämväl skäliga tjänstepensions- och familjepensionsförmåner. Be- träffande avlöningsförmånerna äro närmare bestämmelser meddelade i ett av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente. Beslut om avlönings- eller pensionsförmåner till polispersonal skall under- ställas länsstyrelsens (överståthållarämbetets) prövning; dock att beslut om avlöningsförmåner icke behöver underställas, därest förmånerna uppfylla bestämmelserna i normallönereglementet. Finner länsstyrelse, att avlönings- eller pensionsförmån icke är skälig, bör länsstyrelsen hos vederbörande po- lisdistrikt eller kommun göra framställning om rättelse och, därest erfor- derlig åtgärd ej vidtages med anledning av framställningen, därom förordna. Även vitesföreläggande skall kunna komma till användning.
I polislagen bör vidare intagas bestämmelse om den rätt att pensionsför- säkra polispersonalen i statens pensionsanstalt, som skall tillkomma vissa polisdistrikt.
F. Statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet.
Utredningen har tidigare föreslagit, att statspolisen skall bibehållas vid en omorganisation av polisväsendet. I likhet med vad nu är fallet, bör staten i princip bestrida samtliga kostnader för statspolisen. Staten bör även i fort- sättningen bestrida kostnaderna för de särskilda ändamål, som avses dels i de i Bil. E under rubriken statliga utgifter enligt särskilda anslag upptagna riksstatsanslagen och dels i anslaget rörande gottgörelse till vissa polisdi- strikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. Vidare böra kostnaderna för rikspolisstyrelsen bäras av staten. Vissa hithörande ersättningsfrågor komma att särskilt behandlas i det föl- jande, varjämte de nu ifrågavarande anslagen komma att ytterligare be- handlas i samband med sammanställningen av de statliga kostnaderna för ' polisväsendet. Till en början skall i förevarande avdelning behandlas frågan ; om statsbidrag till polisdistrikten.
]. Statsbidrag till polisdistrikten.
För närvarande utgår icke statsbidrag till polisväsendet i städerna eller i sådana köpingar, vilka i köpingsbreven ålagts skyldighet att bekosta erfor- derlig polispersonal. Övriga polisdistrikt, d. v. 5. de egentliga landsbygds- distrikten jämte några äldre köpingar, åtnjuta däremot statsbidrag, vilket i huvudsak utgår till polispersonalens avlöning. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare, som i polisdistrikt, varom nu är fråga, uppehåller ordinarie befattning, bidrager staten sålunda med hälften. Efter samma grund utgår statsbidrag till kostnad för familjeunderstöd och begravnings- hjälp samt för sjukvård, som kan tillkomma befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till kostnaden för avlöning av den, som innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager staten med en femtedel.
Anmärkas må, att det Linnérska förslaget byggde på att staten skulle del- taga i kostnaderna för polisväsendet i samtliga kommuner med en fjärdedel av avlöningskostnaderna, beräknade på grundval av ett minimilönesystem. Bakom detta förslag låg den grundtanken, att polisverksamheten var en upp- gift, som krävde samverkan mellan staten och kommunerna, och att staten för den skull icke borde undandraga sig att svara för viss del av kostna- derna. Genom statsbidraget skulle även vinnas, att poliskåren i riket kunde göras mobil i den bemärkelsen, att personalen vid behov komme att stå till förfogande för polisverksamhet jämväl utom den kommun, där den vore anställd.
Vid genomförandet av 1925 års polislagstiftning funno sig statsmakterna av ekonomiska skäl förhindrade att följa den Linnérska linjen med ett all- mänt statsbidrag. I stället tillämpades den principen, att statsbidrag skulle utgå allenast i den mån kommunerna genom den nya lagstiftningen ålades ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. Då reformen i stort sett icke medförde sådan verkan för andra kommuner än landskommunerna —— häri inräknade vissa äldre köpingar, vilkas skyldigheter i avseende å polisväsen- det motsvarade landskommunernas -— begränsades statsbidragssystemet till att omfatta dessa kommuner, medan städerna och huvudparten av köping- arna bibehöllos vid skyldigheten att själva utan bidrag från statens sida bekosta sitt polisväsen. Av uttalanden såväl i propositionen som under riks— dagsbehandlingen torde emellertid framgå, att man icke ansåg spörsmålet om statens och kommunernas inbördes ställning i avseende å kostnaderna för polisväsendet vara slutgiltigt löst genom ifrågavarande lagstiftning. I propo- sitionen framhöll sålunda departementschefen, att det för det dåvarande av statsfinansiella skäl var uteslutet att skrida till ett förstatligande av polis- väsendet och icke heller möjligt att avväga ett statsbidrag annorledes än med hänsyn till de ökade krav, som den nya organisationen kunde lägga på ve- derbörande kommun.
Efter 1925 har spörsmålet om kostnadsfördelningen varit föremål för be- handling vid upprepade tillfällen. Redan vid 1930 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion att bereda åt städer och köpingar statsbidrag till polispersonalens avlönande i likhet med vad som gällde för landskom- munerna. I motionen framhölls, dels att städer och köpingar i avseende å statsbidrag till polisväsendet vore försatta i en undantagsställning, vilken i längden vore ohållbar och icke motiverades av dessa kommuners högre skattekraft, och dels att de uppgifter, som åvilade polisväsendet, till över- vägande del innefattade ett bevakande av rena statsintressen. Andra kam— marens tredje tillfälliga utskott, som behandlade motionen, anförde bland annat, att utskottet väl fann, att en del städer och köpingar med relativt stora kostnader för polisväsendet kunde vara lika berättigade till statsbidrag som många landskommuner. Utskottet ansåg emellertid, att frågan ej skulle bliva löst på ett riktigt sätt på den i motionen anvisade vägen, enär ett scha— blonmässigt beviljande av anslag till alla kommuner skulle giva samma för- män åt kommuner med höga och låga skatter. I överensstämmelse med ut- skottets hemställan beslöt kammaren, att motionen icke skulle föranleda till någon kammarens åtgärd.
Vid 1932 års riksdag föreslogs motionsvis i andra kammaren den föränd- ringen i statsbidragsreglerna, att statsbidraget till lönekostnaderna för icke ordinarie befattningshavare på landsbygden skulle utgå efter samma grund som statsbidraget till ordinarie befattningshavare därstädes. Motionen för— anledde icke till någon riksdagens åtgärd. Vid 1936 års riksdag väcktes mo- tioner i båda kamrarna med enahanda innehåll, vilka ledde till att riksdagen på förslag av första lagutskottet hemställde till Kungl. Maj:t att föran- stalta om utredning angående möjligheten att åvägabringa likställighet i fråga om statsbidrag till avlöning av befattningshavarna i polisdistrikt, var- om nu är fråga.
Enligt de direktiv, som utfärdats för förevarande utredning, bör utred- ningen, därest den kommer att förorda ett bibehållande av den kommunala organisationsformen, upptaga statens bidrag till kostnaderna för polisväsen- det till allsidig prövning. Det framhålles, att härvid kan ifrågakomma att avväga statsbidraget på sådant sätt, att även vissa städer och köpingar bliva bidragsberättigade.
Frågan om statsbidrag till polisväsendet är enligt u t r e (1 n i n g e n s mening ett av de viktigaste spörsmål, som föreligga till lösning vid en bibe- hållen kommunal organisation av polisväsendet. Vid frågans prövning gäl- ler det att i första hand avgöra, vad man vill nå med ett statsbidrag, om man avser att därmed åstadkomma en fördelning mellan staten och kommuner- na av kostnadsbördan för polisväsendet eller om man avser att genom stats— bidraget bereda möjlighet att tillrättalägga de brister, som vidlåda den nu- varande polisorganisationen. Det förra kan sägas vara av mera allmän räck- vidd, medan det senare främst är inriktat på ett tillgodoseende av polisorga- nisationens speciella behov. Att märka är emellertid, att ett bidragssystem, anordnat efter allmänna grunder, alltid jämväl bör vara ägnat att fylla de
särskilda anspråk, som ur polisorganisationens synpunkt kunna ställas. För ett bidragssystem, grundat på polisorganisationens eget behov, är där- emot kostnadsfördelningen av mera underordnad betydelse, ehuru önskvärd- heten att i görligaste mån åstadkomma en sådan fördelning naturligen framstår såsom ett intresse även för ett enligt denna princip uppbyggt bi- dragssystem. Vad det nuvarande bidragssystemet angår, gäller att detta icke tillgodoser vare sig kostnadsfördelningen eller behovstäckningen. Efter en omorganisation av polisväsendet i enlighet med utredningens förslag skulle så i ojämförligt mycket högre grad bliva fallet.
Såsom tidigare framhållits, har utredningen vid utarbetandet av sitt orga- nisationsförslag utgått från den grundsatsen, att de ingripanden mot polis- distrikten och de förändringar i organisationen, som påkallas för att göra densamma bättre skickad att fullgöra sina uppgifter, icke rimligen låta sig genomföra utan betydande statliga bidrag till polisdistrikten. Utan att stats- bidrag utgår, torde sålunda städer och köpingar icke skäligen kunna sam— ordnas med andra kommuner till gemensamma polisdistrikt, helst som detta i regel kommer att medföra, att den kommunala beslutanderätten får över- låtas på en förbundsdirektion. Den allmänna mobilitet, som är ämnad att tillämpas beträffande all lokal polispersonal och som utgör en huvudförut- sättning för att poliskåren skall erhålla erforderlig effektivitet, torde icke böra åvägabringas annorledes än genom en medverkan från statens sida i form av ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet. De skärpta bestämmelser, som utredningen föreslår i avseende å tillsynen över polis- distrikten och som komma att ställa dessa i ökat beroende av de statliga myndigheterna, böra å sin sida uppvägas av ett ekonomiskt vederlag från statens sida. Genom utfärdandet av ett normallönereglemente för polis- personalen ökas det statliga inflytandet vid bestämmandet av personalens löneförhållanden — en omständighet som jämväl bör beaktas vid behand- lingen av frågan om statsbidrag till polisdistrikten.
Fullgiltiga skäl föreligga sålunda för att staten ur nu berörda synpunkter bör åtaga sig ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. Motiveringen för att staten skall giva bidrag till den kommunala polisorganisationen bör dock i främsta rummet byggas på det förhållandet, att polisverksamhetens upp- rätthållande är ett gemensamt samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för riket i dess helhet. Till belysande härav må återgivas följande uttalan- den ur 1939 års polisutrednings betänkande:
På sätt från skilda håll betonas, är polisverksamhetens upprätthållande en an- gelägenhet av största vikt för riket i dess helhet. Visserligen är polisverksam- heten så till vida lokalt anknuten, att den måste bedrivas med olika intensitet på olika orter, beroende på de skiftande förhållanden som göra sig gällande. En faktor, varav polisverksamheten starkt röner inverkan, är samhällsbildningen; inom områden med tätbebyggelse och befolkningskoncentration uppställa sig ökade krav på polisväsendet. Detta förhållande är gemensamt för alla samhällen. Med hänsyn härtill kunna städer och köpingar icke i polishänseende betraktas för sig, utan skiljelinjen måste dragas mellan å ena sidan samhällena oavsett de- ras kommunala karaktär och oavsett om de bilda egna kommuner eller icke samt
å andra sidan den egentliga landsbygden. Skillnaden består främst däri, att in- om samhällena kräves en mera regelbunden Och utpräglad övervakning än på landsbygden, vartill kommer att samhällsbildningen även medför en stegring av kriminalpolisens arbete. Skillnaden är dock en skillnad till graden, icke till arten. I själva verket kan det sägas, att polisverksamheten löper i en stigande kurva alltifrån den egentliga landsbygden genom samhällen av olika storleksklasser och upp till de största städerna. Det går icke att utmärka polisverksamheten på ,'vissa orter såsom varande av företrädesvis lokal natur, ehuru de lokala förhål- landena sätta sin prägel på polisverksamheten ur behovssynpunkt. Ingen torde heller vilja göra gällande, att polisverksamhetens karaktär av ett statsintresse skulle vara mindre framträdande inom samhällena än på landsbygden. Till detta kommer, att olika orter och landsdelar till följd av utvecklingen icke längre kun- na på samma sätt som under tidigare skeden :ses isolerade från varandra. För polisverksamhetens upprätthållande erfordras numera en nära kontakt och sam- verkan mellan de skilda poliskårerna, och ett eftersättande av nödiga åtgärder till ordningens och säkerhetens tryggande å viss ort kan lätteligen medföra åter- verkningar å annan ort.
Därest statsbidraget är motiverat med hänsyn till att polisverksamheten är en gemensam angelägenhet för riket i dess helhet, kan enligt förevarande utrednings mening ur denna synpunkt icke gärna följa annat än att bidraget bör utgå till varje polisdistrikt. Varje tanke på en variation i bidraget mel- lan olika polisdistrikt med hänsyn till hur starkt statsintresset i de särskilda fallen är representerat i polisverksamheten torde kunna avvisas på de av 1939 års polisutredning anförda skälen. Emellertid kan det göras gällande, att en dylik variation skulle vara motiverad ur synpunkten av de förplik- telser gentemot det allmänna, som åläggas polisdistrikten. I detta hänseende må främst beaktas den föreslagna mobiliteten hos poliskårerna. Visserligen äro polismän ur en större kår ofta bättre övade att snabbt rycka in i växlan- de situationer och miljöer och ha i regel större erfarenhet av alla erforder— liga polisiära åtgärder och större vana att samarbeta med andra, men mobili- teten hos en stor poliskår kan procentuellt sett aldrig bliva så stor som i en mindre kår. Härtill kommer, att mobiliteten har sin främsta betydelse för den mera rutinmässiga polisverksamheten inom närliggande områden, i följd varav den större erfarenheten och träningen icke kan vid värdesätt- ningen av mobiliteten tillmätas så stor vikt och betydelse i vanliga fall. Ur mobilitetssynpunkt är det alltså icke orimligt med ett lägre statsbidrag till orter med större poliskårer. Det synes dock utredningen, att en annan syn- punkt är av större betydelse i statsbidragsfrågan. Om polisverksamheten till väsentlig del är ett statsintresse, måste det anses skäligt, att det statliga bidraget till denna verksamhet avväges så, att de olika kommunernas med- lemmar betungas efter sin förmåga att bära kostnaderna. Ur denna syn- punkt synes sålunda mest skäligt med ett statsbidrag, som tager hänsyn till skattekraften i de olika kommunerna på sätt kommunalskatteberedningen i princip föreslagit för olika slag av statliga bidrag till kommunerna. Vid ett på detta sätt avvägt statsbidrag behöver skillnad ej göras mellan stad och ilandsbygd, enär skattekraften utvisar kommunernas ekonomiska bärkraft 1oberoende av uttaxeringar för olika kommunala ändamål.
Ett generellt statsbidragssystem måste emellertid bliva betydligt mer. kostnadskrävande än t. ex. det gällande. Denna sympunkt bör dock ej vara avgörande vid en allsidig behandling av en fråga av sådan vikt som de förevarande. Det må sålunda betänkas vilka fördelar, som härigenom kunn vinnas i fråga om effektivitet hos polisorganisationen, varjämte även med ett dylikt bidragssystem de statliga kostnaderna för denna utomordentli_ viktiga samhälleliga verksamhet bliva mycket blygsamma.
Såsom av det föregående framgår, kunna ur olika synpunkter skäl anföras till stöd för ett allmänt statsbidrag till polisväsendet. Främst har framhål- lits, att polisverksamheten till sin natur är en uppgift av i hög grad statlig karaktär. På sätt ovan nämnts, har detta förhållande åberopats såsom ett huvudmotiv för ett förstatligande av polisväsendet. Uppenbart torde vara, att förhållandet med desto större skäl kan anföras såsom grund för ett stat- ligt deltagande i kostnaderna för ett kommunalt organiserat polisväsen. Att uppmärksamma är vidare, att sedan 1925 kostnaderna för polisväsendet sti- git i sådan omfattning, att det ekonomiska trycket på kommunerna är avse-* värt större för närvarande än vid nämnda tidpunkt. Medan de kommunala kostnaderna för polisväsendet i riket för sagda år utgjorde omkring 21,9 miljoner kronor, varav för städerna 19,3 miljoner kronor och för landsbyg- den — inklusive köpingarna _ 2,6 miljoner kronor, uppgingo motsvarande kostnader för år 1948 enligt Bil. E till i runt tal 83,5 miljoner kronor, varav för städerna 64,1 miljoner kronor, för köpingarna 2,7 miljoner kronor och för landsbygden 16,7 miljoner kronor.1 Denna kostnadsökning ställer sig natur- ligen särskilt betungande för de kommuners del, vilka ha att själva bekosta sitt polisväsen, d. v. s. städerna och de med dem jämställda köpingarna. Då ett generellt statsbidragssystem principiellt kommer att medföra den föränd- ringen i nuvarande system, att städerna och berörda köpingar inordnas i bi- dragssystemet, föreligger även ur nu berörda förhållanden ett starkt skäl för anordnandet av ett efter allmänna och enhetliga grunder uppbyggt så- dant system. Härvid torde böra märkas, att departementschefen i 1925 års proposition bl. a. anförde, att lika litet som en utvidgning av de kommunala förpliktelserna gentemot polisväsendet i och för sig kunde giva upphov till någon rätt till bidrag av statsmedel, lika litet syntes den omständigheten, att städer och vissa köpingar redan vore pliktiga att själva bekosta sitt polis- väsen, innebära något hinder för att staten lämnade bidrag; i båda avseen- dena borde avgörandet träffas enligt billighetsgrunder och under beaktande av statsfinansiella förhållanden.
De allmänna statsbidragssystem, som för närvarande finnas i riket, äro i två fall byggda på skattekraften, nämligen bidrag till folkskolebyggnader och till anordnande av Skolmåltider. Dessutom äro kommunernas bidrag till den allmänna folkpensioneringen graderade efter skattekraften. Andra statsbidrag utgå med viss procent å kostnaderna eller med vissa bestämda belopp e. dyl.
1 I uppgifterna för städerna och köpingarna ingå kostnaderna jämväl för åklagar- väsendet. Kostnaderna äro bruttokostnader, d. v. 5. utan avdrag av statsbidrag eller ersättningar för reservpolis, passkontroll m. m. Däremot har från 1948 års kostnader avdragits vad som uppburits för statspolisen.
Anmärkas må, att socialuårdskommittén i sitt i april 1950 framlagda betän- kandc ang. lag om socialhjälp ni. m. (SOU 1950: 11) föreslagit ett efter skat— tekraften utgående statsbidrag till kommunerna för dessas kostnader för so- cialhjälp m. m. I detta sammanhang må vidare nämnas, att åt den genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillsatta allmänna statsbidrags— utredningen uppdragits att — sedan en inventering gjorts av förekommande statsbidragsbestämmelser — söka uppdraga allmänna riktlinjer för statsbi- dragets ändamålsenliga utformning för skilda slag av statsunderstödd verk— samhet.
Beslut om statsbidrag till anordnande av skolmåltider fattades vid 1946 års riksdag, och i ämnet gäller en Kungl. kungörelse den 28 juni 1946 (SFS nr 553). Enligt denna utgår bidraget på ett visst underlag, som utgör 60 öre per måltid (i undantagsfall högre). Bidraget utgår med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Kungl. Maj:t kan, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva högre procentsats. Även till inventariekostnad, be- räknad på visst sätt, utgår bidrag efter samma skala. Högre procentsats än enligt huvudregeln skall ifrågakomma främst för ekonomiskt svagt ställda kommuner med ett barnantal, som procentuellt sett väsentligt överstiger me- deltalet för riket.
Bestämmelserna grunda sig på förslag av befolkningsutredningen i dess betänkande om Skolmåltider-na ( SOU 1945:47 ). Utredningen utgick från förhållandena i en s. k. normalkommun. Som sådan betecknades kommun med 10 skattekronor per invånare ( normalskatteunderlag).
I hithörande proposition framhöll departementschefen, att normalskatte- underlaget framdeles borde bliva föremål för omprövning, så snart ändrade förhållanden gåve anledning därtill.
Anmärkas må, att socialvårdskommittén uppbyggt sitt förslag om stats- bidrag till socialhjälp på ett sådant system, att förskjutningarna i det fak- tiska normalskatteunderlaget för riket skola komma .att i princip automa— tiskt återverka på statsbidraget.
Enligt u t r c d 11 i n g e n s uppfattning tala otvivelaktigt vissa skäl till förmån för det av socialvårdskommittén framlagda förslaget till statsbidrags- bestämmelsernas utformning. Utredningen har dock ansett det lämpligast att bygga på de principer, som kommit till uttryck i nu gällande regler angå- ende statsbidrag till anordnande av Skolmåltider. Utredningen har därvid bland annat beaktat, att detta är ett av statsmakterna redan godtaget system. varjämte utredningen ansett sig icke höra i avvaktan på resultatet av den all- männa statsbidragsutredningens arbete förorda ett på nya principer grun- dat statsbidragssystem. Utredningen föreslår sålunda den huvudregeln, att statsbidrag till kostnaderna för polisväsendet skall utgå för kalenderår i förhållande till visst bidragsunderlag, som belöper å året, med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed polisdistriktets skatteun— 1 derlag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Enligt denna re- gel skulle emellertid intet bidrag utgå till distrikt med ett skatteunderlag av
50 eller flera skattekronor och bidraget vid ett skatteunderlag närmast under 50 skattekronor skulle vidare bliva mycket obetydligt. Först vid ett under- lag av 45 skattekronor skulle bidraget sålunda uppgå till 10 procent. Med hänsyn till de ökade förpliktelser, som polisdistrikten åläggas gentemot sta- ten vid ett genomförande av utredningens förslag, kan det icke anses lämpligt, att statsbidraget sättes alltför lågt eller till och med helt uteblir. Utredningen föreslår därför, att huvudregeln kompletteras med en bestäm- melse av innehåll, att statsbidraget icke till något polisdistrikt skall under- stiga 10 procent av bidragsunderlaget.
Vid bestämmandet av antalet skattekronor per invånare bör hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts de skattskyldiga i taxeringslängd för det år, statsbidraget avser, med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg. Den folk— mängd, vartill skatteunderlaget skall ställas i relation, bör vara folkmäng— den vid samma års ingång. För de gemensamma polisdistriktens del kom- mer skatteunderlaget per invånare att motsvara relationen mellan samman— lagda antalet skattekronor och folkmängden i distriktens kommuner.
I anslutning till vad som gäller för statsbidrag till skolmältiderna, anser utredningen vidare, att möjlighet även bör öppnas för polisdistrikt att i sär- skilda fall och då synnerliga skäl äro för handen efter beslut av Kungl. Maj:t erhålla statsbidrag med högre procent än som skulle följa av de allmänna reglerna. Även i nu förevarande fall bör det dock endast vara fråga om ekonomiskt svagt ställda kommuner. Såsom ytterligare förutsättning bör gälla, att kostnaderna för polisdistriktets polisväsen äro väsentligt större än vad som regelmässigt brukar vara fallet inom polisdistrikt av motsvarande storlek och typ.
Det procentuella bidraget skall, såsom förut framhållits, utgå på visst bidragsunderlag. För bidragsunderlagets fastställande böra gälla följande huvudprinciper. Bidragsunderlaget bör beräknas på ett sådant sätt, att statsbidraget kommer att medföra verklig lättnad i polisdistriktens utgifter. Vidare bör det beräknas efter grunder, som icke vålla svårighet i tillämp- ningen. Ur budgetssynpunkt bör bidragsunderlaget slutligen vara så beskaf- fat, att det kan på förhand bestämmas med erforderlig noggrannhet.
De övervägande kostnaderna för polisdistrikten utgöras .av lönekostna- der. Dessa böra i den omfattning nedan närmare angives utgöra bidrags- underlag. Av övriga kostnader har utredningen i tidigare sammanhang be— handlat frågan om statens deltagande i pensioneringskostnaderna. Till dessa kostnader bör hänsyn icke tagas vid fastställande av bidragsunderlaget. De återstående kostnaderna utgöras företrädesvis av lokalkostnader, kost- nader för anskaffning av inventarier och utrustning samt olika slag av löpande omkostnader. Dessa kostnader upptagas i de kommunala staterna efter skilda metoder, främst beroende på olika organisationssystem för kost- nadernas bestridande. Någon kontroll från statens sida av kostnadernas skälighet i och för sig skulle näppeligen kunna utövas. Vissa av kostnader- na äro för övrigt i åtskilliga kommuner av gemensam natur för flera för-
valtningsgrenar, vilket förhållande ytterligare skulle försvåra uppskatt- ningen av dem. Med hänsyn till dessa förhållanden torde några allmängil- tiga grunder för deras beräkning såsom bidragsunderlag svårligen kunna fastställas. De böra därför icke tagas i betraktande vid bidragsunderlagets bestämmande. På grund av nu anförda skäl har utredningen funnit, att alle- nast lönekostnader böra bilda underlag för det allmänna statsbidraget.
Lönekostnaderna kunna uppdelas i tre huvudkategorier, nämligen löne- 1 kostnader för de högre befattningshavarna, för polispersonalen och för kon- tors- och biträdespersonalen. Lönekostnaderna för de högre befattningsha- varna utgöra i åtskilliga fall icke enbart kostnader för polisväsendet utan jämväl för åklagarväsendet. Detta är sålunda fallet i städer, där stadsfiskal tillika år polischef. Även inom städer, där polisväsendet i princip är skilt från åklagarväsendet, finnas i en del fall befattningar, vilka äro av gemen- sam natur. I fråga om städer med skild organisation för polis- och åklagar— väsendet kan för övrigt påpekas, att flertalet högre befattningshavare helt eller delvis tjänstgöra i poliskammare, och att denna myndighet fullgör åt— skilliga göromål, som eljest skolat ankomma på annan kommunal myndig- het. En rättvis fördelning av lönekostnaderna för de högre befattningsha- varna mellan polisväsendet och annan kommunal verksamhet skulle svår- ligen kunna åstadkommas. Detsamma torde i viss utsträckning gälla för lönekostnaderna till kontors- och biträdespersonalen. I vart fall skulle vid en sådan fördelning uppkomma åtskilliga ovissa moment, vilka skulle vålla svårighet vid statsbidragsreglernas tillämpning. Utredningen har för den skull stannat vid att bidragsunderlaget bör hänföra sig till lönekostnaderna för polispersonalen. Härigenom uppnås jämväl viss överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för statsbidraget till landsbygdens polisväsen.
Ur skilda synpunkter har utredningen funnit det påkallat, att särbestäm- melser meddelas rörande lönekostnadernas beräkning. Dessa bestämmelser äro följande:
1) Lönekostnaderna skola i princip beräknas med stöd av normallöne- reglementet. Detta innebär, att lönen för varje befattning skall beräknas enligt den lönegradsplacering i det statliga avlöningsreglementet, som nor- mallönereglementet upptager. Därest lönen för viss befattning fastställts till lägre belopp än vad som skulle följa av reglementet, bör dock allenast det fastställda lönebeloppet ingå i bidragsunderlaget. För befattning, som icke lönegradsplacerats i reglementet, bör länsstyrelsen (överståthållarämbetet) i samband med fastställande av lönebeslut för befattningen jämväl fastställa den lönegrad, efter vilken bidragsunderlaget för befattningen bör beräknas. Beträffande extra fjärdingsmän bör länsstyrelsen på motsvarande sätt i sam- band med fastställande av lönebeslut bestämma det belopp, som skall ut- göra bidragsunderlag.
2) Bidragsunderlaget skall grundas på det antal befattningar, ordinarie och icke ordinarie, som finn-as upptagna på stat vid ingången av det ka- lenderår, bidraget avser. Hänsyn bör dock tagas till under bidragsåret inträf- fad förändring i personalstaten; dock endast därest förändringen i vederbör-
lig ordning vunnit giltighet. Kostnad för allenast tillfällig polishjälp skall så- lunda icke ingå i bidragsunderlaget. Endast därest befattning finnes uppta- gen å den fastställda personalstaten, skall lönekostnaden utgöra bidrags- underlag. Däremot är det icke erforderligt, att befattning är heltidsbefatt- ning.
3) Bidragsunderlaget skall beräknas schematiskt med utgångspunkt från att samtliga befattningshavare tjänstgjort å sina respektive befattningar hela året eller den del av året, som befattningarna funnits inrättade. Man skall med andra ord utgå från befattningarna, icke från befattningshavarna. I vissa fall skulle emellertid en strikt tillämpning av denna regel medföra obillighet för visst polisdistrikt, särskilt om befattningshavare på grund av sjukdom varit tjänstledig längre tid och vikarie uppehållit hans befattning. På grund härav bör vid av sjukdom förorsakad tjänstledighet, vilken varat minst sex månader, för tid utöver dessa sex månader i bidragsunderlaget in- räknas såväl befattningshavares som vikaries löner, båda beräknade i en- lighet med normallönereglementet, dock allenast så vitt tjänstledigheten nödvändiggjort utökning av poliskåren. För tid, varunder vikarie i övriga fall tjänstgjort, skall alltså lönen för befattningshavaren, beräknad som om han tjänstgjort på befattningen, utgöra bidragsunderlag.
4) Vid bidragsunderlagets beräknande bör för förenkling av bidragssyste— met hänsyn icke tagas till de individuella växlingarna i löneklasser hos de lönegradsplacerade befattningarna. Detta medför, att enhetliga regler måste meddelas i detta hänseende. Med hänsyn till befordringsförhållandena torde man höra räkna med, att ett stort antal av de ordinarie befattningshavarna i de olika tjänstegraderna ständigt kommer att vara placerat i högsta löne- klassen. På grund härav och då, såsom tidigare framhållits, vikarieersätt- ningar icke i allmänhet skola tagas i betraktande vid bidragsunderlagets fastställande, bör beräkningen av lönekostnaden för ordinarie personal ske med tillämpning av högsta löneklassen i vederbörande lönegrad. För icke ordinarie personal hör å andra sidan med hänsyn till att denna personal jämförelsevis snart förvärvar ordinarie anställning bidragsunderlaget be- räknas enligt lägre löneklass. Främst för åstadkommande av en så enkel regel i detta hänseende som möjligt bör beräkningen beträffande dessa be- fattningshavare grundas på lägsta löneklassen för extra ordinarie befatt- ningshavare. Oavsett om befattningshavare är extra eller extra ordinarie och oavsett befattningshavarnas lönegrads- eller löneklassplacering, bör sålun- da lönen i bidragshänseende beräknas efter lägsta löneklassen för extra ordinarie befattningshavare. All beräkning bör naturligen ske efter den ortsgrupp, till vilken befattningshavarens stationeringsort är hänförd.
Av vad ovan anförts torde framgå, att bidragsunderlaget i regel kommer att framgå därigenom, att antalet befattningar i de olika lönegraderna mul- tipliceras med årslönerna i vissa löneklasser. Uträkningen av bidragsunder— laget blir sålunda i allmänhet en jämförelsevis enkel åtgärd. Med årslönen förstås vad som under bidragsåret enligt vederbörande löneklass utgått i grundlön jämte av levnadskostnadernas växlingar beroende tillägg. Även
kallortstillägg och enslighetstillägg böra i förevarande hänseende anses in- gå i årslönen. Genom att bidragsunderlaget skall beräknas på grundval av normallönereglementet, erhålla statsmakterna möjlighet att utöva erfor— derlig kontroll över bidragets skälighet. I detta hänseende kan jämväl åbe- ropas, att beslut om förändringar i personalstaterna skola underställas läns- styrelserna för fastställelse. Såsom tidigare framhållits, torde det vidare kunna antagas, att statsbidragets anslutning till normallönereglementet kommer att underlätta upprätthållandet av den lönenivå, som framgår av nämnda reglemente.
Utredningen kommer härefter att»till behandling upptaga vissa speciella frågor om beräkningen och fördelningen av statsbidraget.
Såsom under behandlingen av den lokala organisationen anförts, föreslår utredningen, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men att Kungl. Maj:t skall äga att för särskilda fall förordna om uppdelning på olika po- lisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. I polis- distrikt, som omfattar mer än en kommun, skall i princip bildas kommu— nalförbund för polisverksamhetens upprätthållande, dock att länsstyrelse skall äga rätt att under vissa förhållanden medgiva kommunerna rätt till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes, skall avtal träffas mellan kommunerna rörande de av gemenskapen föranledda frågorna. Beträffan- de anställningsförhållandena i de gemensamma polisdistrikten föreslås, att befattningshavarna i distrikt med kommunalförbund skola anställas hos = polisdistrikten, medan befattningshavarna i distrikt, där kommunalförbund icke bildats, skola anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom veder- börande polisdistrikt.
Beräkningen av statsbidraget i vad avser polisdistrikt, som består av viss kommun, torde icke vidare behöva här behandlas. Beträffande polisdistrikt, som utgöres av endast del av kommun, föreslår utredningen, att statsbidra- get beräknas med utgångspunkt från skatteunderlaget per invånare inom : kommundelen i stället för från motsvarande underlag för hela kommunen.
För beräkningen av statsbidraget till polis-distrikt, bestående av flera kommuner, kunna flera möjligheter tänkas. Man kan fördela distriktets sammanlagda lönekostnader (beräknade på sätt ovan angivits) mellan kommunerna efter personalens tjänstgöringsorter, så att varje kommun ur statsbidragssynpunkt anses svara för de lönekostnader, som belöpa å den inom kommunen tjänstgörande eller företrädesvis tjänstgörande persona- len ( bidragsunderlaget=Iönekostnadsandel efter tjänstgöringsorten). Man kan även fördela lönekostnaderna mellan kommunerna efter folkmängds- talet, så att varje kommun anses svara för så stor andel av de samlade lö- * nekostnaderna för distriktet, som belöper på kvoten mellan kommunens och distriktets folkmängd ( bidragsunderlaget = lönekostnadsandel efter folkmängd). Vidare kan man fördela lönekostnaderna efter antalet skatte— kronor per kommun, så att varje kommun anses svara för så stor andel av de samlade lönekostnaderna för distriktet, som belöper på kvoten mellan
kommunens och distriktets skattekronoantal ( bidragsunderlaget = löne- kostnadsandel efter skattekraften). Gemensamt för de tre nu nämnda al- ternativen — flera sådana alternativ kunna måhända utarbetas — är, att lönekostnaderna först fördelas mellan de i distriktet ingående kommunerna, varefter varje kommun erhåller bidrag å sin andel av kostnaderna enligt den bidragsprocent, som uppkommer för kommunen. Ett ytterligare alter— nativ är emellertid, att statsbidraget beräknas på distriktets sammanlagda lönekostnader och att bidragsprocenten uträknas efter medeltalet skatte- kronor per invånare inom polisdistriktet ( bidragsunderlaget:distriktets sammanlagda lönekostnader).
För att åskådliggöra, hur de olika alternativen verka, kommer här ett ex- empel att lämnas på hur beräkningen av statsbidraget skulle utfalla enligt ett vart av de fyra alternativen inom ett polisdistrikt, bestående av köpingen A samt de båda landskommunerna B och C. Följande förhållanden förutsät- tas råda i de olika kommunerna, som alla äro placerade i ortsgrupp 2.
Personal, stationerad inom .. Antal Kommun vederbörande kommun Folkmängd skattekronor A 1 överkonstapel, 3 konstaplar ........ 3500 53500 B 2 fjärdingsmän ...................... 3 600 34 500 C 2 fjärdingsmän ...................... 4 200 34 300
Beräkningarna av statsbidraget skulle under angivna förutsättningar gestalta sig på följande sätt enligt de olika alternativen:
. . . Skatte— Statsbidragets Pgilhsgåtarålåtea kronor procentuella del Bidrags- Stats- Kommun- kommuner per in— av bidrags- underlag bidrag andel vånare underlaget
Bidragsunderlaget = lönekostnadsandel e/ter tjänstgöringsorten. A 15 70 30 156 21 109 9 047 B 10 80 14 088 11 270 2 818 C 8 84 14 088 11 834 2 254 58 332 44 213 14 119 Bidragsunderlaget = lönekostnadsandel efter folkmängden. A 15 70 18 067 12 647 5 420 B 10 80 18 584 14 867 3 717 C 8 84 21 681 18 212 3 469 58 332 45 726 12 606 Bidragsunderlaget = lönekostnadsandel efter skattekraften. A 15 70 25 517 17 862 7 655 B 10 80 16 455 13 164 3 291 C 8 84 16 360 13 742 2 618 58 332 44 768 13 564 Bidragsunderlaget : distriktets sammanlagda lönekostnader. A B 11 78 58 332 45 499 12 833 C
”__. m..—sv.w—
Såsom av sammanställningen framgår, bliva i det valda exemplet differen- serna i statsbidragets storlek icke särskilt stora enligt de olika alternativen. Det är dock antagligt, att exempel kunna givas på polisdistrikt, där statsbi— draget skulle variera i högre grad än vad nu visats. Några mera betydande variationer vid en beräkning för rikets samtliga polisdistrikt torde dock icke vara att förvänta. I detta sammanhang må nämnas, att inom utredningen företagits beräkningar av de statsbidrag, som enligt de fyra alternativen skulle utgå till polisdistrikten i Blekinge län. Beräkningarna, som endast äro översiktliga, giva vid handen, att av de beräknade avlöningskostnaderna till polispersonalen i länet, omkring 866 000 kronor, skulle enligt de olika alter- nativen, i den ordning de ovan upptagits, i statsbidrag komma att utgå i runda tal 564 000, 568 000, 566 000 och 568 000 kronor.
Vid övervägande av nu förevarande spörsmål har 11 t r e d ni 11 g e n fun— nit avgörande skäl föreligga för det sist upptagna alternativet, eller att bi- dragsunderlaget bör utgöra polisdistriktets sammanlagda lönekostnader. För detta ståndpunktstagande har utredningen särskilt funnit det förhållandet tala, att personalen i distrikt med kommunalförbund, d. v. s. i det övervä- gande antalet gemensamma distrikt, kommer att vara anställd hos vederbö- rande polisdistrikt. Enligt utredningens mening föreligger dock icke anled- ning att föreslå annan beräkningsgrund för statsbidraget i sådana gemen- samma polisdistrikt, där kommunalförbund icke bildats.
Enligt det sålunda valda systemet kommer att till varje polisdistrikt utgå ett för de däri ingående kommunerna samfällt statsbidrag, och ett polis- distrikts nettokostnad uppkommer genom att de samlade utgifterna minskas med detta statsbidrag. Varje kommuns kostnad för polisväsendet framkom- mer i sin tur därigenom, 'att polisdistriktets nettokostnad fördelas på kom- munerna. Enligt polislagen gäller, att fördelningen av kostnaderna mellan kommunerna i gemensamma polisdistrikt skall ske efter polispersonalens sannolika användning i de särskilda delarna av polisdistriktet. Vidare stad- gas, att om överenskommelse i detta hänseende icke kan träffas, skall det ankomma på länsstyrelsen att avgöra tvisten. Av den tidigare lämnade redo- görelsen för den nuvarande organisationen framgår, att olika beräkningsme- toder kommit till användning vid kostnadsfördelningen i de gemensamma polisdistrikt, som för närvarande finnas. Utredningen har icke funnit lämp- ligt att föreslå någon enhetlig beräkningsgrund för kostnadsfördelningen ut- över den allmänna bestämmelsen i polislagen . Inom ramen för denna bestäm- melse, vilken sålunda fortfarande bör gälla, böra kommunerna äga frihet att avtala om grunderna för kostnadsfördelningen. Därest enighet icke kan uppnås mellan kommunerna, bör det ankomma på länsstyrelsen att besluta i saken. Förbundsordning eller avtal bör innehålla föreskrift om kostnadsför- delningen mellan kommunerna.
Rekvisition av statsbidrag bör avgivas till länsstyrelsen efter bidragsårets utgång och så snart vederbörliga uppgifter för statsbidragsprocentens fast- ställande föreligga. För gemensamma polisdistrikt bör direktionen, där kommunalförbund finnes, handhava rekvisitionen. Direktionen här efter i
förbundsordningen angivna grunder verkställa kostnadsfördelningen mellan kommunerna. I sådana gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes, böra kommunerna uppdraga åt viss kommun att handhava dessa uppgifter. Bestämmelse härom bör intagas i avtalet mellan kommunerna. För närvarande äger polisdistrikt utfå förskott & statsbidrag till polisvä- sendet endast i vad gäller kostnaderna för tillhandahållandet av statspolis. Bestämmelserna återfinnas i 9 & kungörelsen ang. statsbidrag till polisväsen- det (SFS 532/1932). Utredningen anser, att förskott för kostnaderna för statspolisen jämväl i fortsättningen bör utgå. Med hänsyn till storleken av de belopp, som enligt utredningens förslag till allmänt statsbidragssystem skola tillfalla polisdistrikten, föreslår utredningen, att förskott även må utgå å det allmänna statsbidraget. Utredningen vill härutinnan — efter mönster av de bestämmelser, som gälla angående statsbidrag till anordnande av Skolmål— tider — föreslå, att länsstyrelse på rekvisition skall äga utbetala förskott med 40 procent av det statsbidrag-sbelopp, som kan beräknas utgå för bidrags- året. Rekvisition å förskott bör ingivas till länsstyrelsen senast den 1 maj nämnda år, varefter förskottet bör utbetalas senast den 1 juli samma år. Till belysande av de ekonomiska verkningarna av utredningens förslag till statsbidragssystem har utredningen upprättat följande tablå.
1 2 3 4 5 6 Statsbidragets " Kommunala procentuella del av Skatte— Sååå??? utgifter det i k 01 de i kol. 4 Kommuner eller grupper kronor kostnadger för polis— Stats- 3 u _' upptagna av kommuner per in— (_ bidrags- och åklagar- bidrag tagnåubi- komifnunala vånare _ väsendet utgi terna underlaget) 1948 ?"ägsr: för polis- ! ln e t och åklagar- age väsendet Stockholm ............ 41 12 345 732 20 917 392 2 222 232 18 1062 Göteborg .............. 34 5 499 084 8 429 767 1 759 707 32 2087 Malmö ................ 31 2 854 416 4 598 498 1 084 678 38 2359 Norrköping ............ 27 1 100 508 1 747 553 506 234 46 2897 Hälsingborg .......... 30 845 448 1 452 540 338 179 40 2328 Övr. städer med mer än 20 000 inv. .......... 27 9 422 472 14 700 804 4 334 337 46 2948 Övr. städer ............ 26 8 289 576 12 210 731 3 978 996 48 3259 Köpingar .............. 23 1 821 048 2 735 531 983 366 54 3595 Landskommuner ...... 15 11 984 796 16 721 695 8 389 357 70 5017 Summa kronor 54 163 080 83 514 511 23 597 086
Av tablån framgår, att det generella statsbidraget till polisdistrikten enligt utredningens förslag kan _— med utgångspunkt från de förhållanden, varå tablån är grundad —— beräknas uppgå till en årlig summa av i runt tal 23,6 miljoner kronor.
Till upplysning om beräkningsgrundernai tablån må anföras följande. Vid upprättandet av tablån har — utom i vad avser de separat behandlade fem
största städerna —- hänsyn icke kunnat tagas till indelningen i polisdistrikt. Beräkningarna ha sålunda företagits med varje i sammanställningen uppta- gen grupp, betraktad såsom en helhet. Angivna förhållande torde dock icke böra tillmätas större vikt vid bedömandet av det belopp, vartill statsbidraget kan beräknas uppgå. Beräkningarna av antalet skattekronor per invånare grunda sig på antalet skattekronor enligt 1948 års taxeringar och folkmäng- den den 1 januari 1948. Uppgifterna om de kommunala utgifterna för polis- och åklagarväsendet 1948 grunda sig på det uppgiftsmaterial, som redovisats i Bil. E under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden. Härav följer, att i dessa utgifter väl ingår statsbidraget till reservpolisorganisationen jämte statsbidraget till landsbygdens polisväsen men däremot icke kommunernas utgifter för statspolisorganisationen. Beträffande lönekostnaderna (bidrags- underlaget) har i sammanställningen räknats med personalorganisationen i riket den 1 januari 1949, dock att icke vare sig personalen vid statspoli— sen, vid den statliga poliskåren i Boden eller vid den s. k. Kalixpolisen med- räknats. Ej heller har i sammanställningen räknats med de tre polismännen för hela rikets behov liksom icke heller med de sex statsavlönade icke ordi— narie konstaplarna i riket (jämför anmärkningarna till Bil. A). Rörande de i Bil. A redovisade 350 extra fjärdingsmännen har här räknats med att dessa ur statsbidragssynpunkt komma att motsvara 150 ordinarie fjärdingsmän. De i Bil. A upptagna 87 tillfälliga konstaplarna ha icke beaktats i tablån. Be- träffande beräkningen av lönekostnaderna har för de olika tjänstegraderna räknats med den lönegradsplacering, som utredningen föreslagit enligt nor- mallönereglementet. Inom de olika lönegraderna har räknats med de löne- klasser, som föreslagits skola utgöra utgångspunkt för bidragsunderlagets bestämmande. Till dyrortsgrupperingen har hänsyn tagits; dock att för de olika grupperna av kommuner beräknats en viss medelortsgrupp för grup- pen.
I förevarande sammanhang må slutligen framhållas, att _ med bibehål- lande av det föreslagna systemet i övrigt —— ändring av bidragets storlek kan åstadkommas genom olika variationer av bidragsprocenten i dess förhållan- de till bidragsunderlaget.
Utredningen har även utarbetat ett bidragssystem, anordnat efter det gäl- lande systemets principer. Delta system kan sålunda sägas bygga vidare på den 1925 inslagna vägen, att staten bör lämna gottgörelse till kommunerna, allteftersom dessa åläggas ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. De största nackdelarna för det praktiska polisarbetet äro förenade med att stå- der och därmed jämställda köpingar icke kunna förenas med kringliggande landsbygd till gemensamma polisdistrikt. Såsom utredningen i annat samman- hang närmare framhållit, bör polisdistriktsindelningen sammanfalla med indelningen i åklagardistrikt. Här föreligger ett oavvisligt behov att kunna ålägga städer och köpingar skyldighet att inorganiseras med sina grannkom- muner i gemensamma polisdistrikt. En annan brist i den nuvarande orga- nisationen, som framstår såsom särskilt påfallande, är den instängdhet inom
de kommunala gränserna, som framför allt gör sig gällande i fråga om per- sonalens tjänstgöring. Beträffande personalen i de städer och köpingar, som jämte andra kommuner skola bilda åklagardistrikt, kommer visserligen i vad angår polisverksamheten inom dessa distrikt erforderlig mobilitet att åvägabringas genom samordningen i polisdistrikt. Behov föreligger emeller- tid att — i likhet med vad som gäller för personalen i landskommunerna — göra personalen i dessa städer och köpingar tillgänglig för polisverksamhet jämväl utanför vederbörande polisdistrikt, då så påkallas av tillfälligt upp- kommande behov. På samma sätt bör även personal från städer och kö- pingar, som bilda eller komma att bilda egna polisdistrikt, kunna tillfälligt- vis utnyttjas utom vederbörande städer och köpingar. Dessa samordnings- och mobilitetsspörsmål kräva för sin lösning, att städerna och köpingarna åläggas härav betingade skyldigheter att ingå i polisdistrikt och att tillhan- dahålla personal för polisverksamhet utom kommunerna. För de ökade för- pliktelser, som härigenom komma att åvila dessa kommuner, böra de be- redas ersättning av statsmedel.
Beträffande det närmare anordnandet av en dylik ersättning får utred- ningen anföra följande.
Vad landskommunerna beträffar gäller för närvarande, att länsstyrelse äger mot kommuns vilja till gemensamma polisdistrikt sammanföra så- dana, till samma landsfiskalsdistrikt hörande kommuner allenast, därest det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkal- lat. För dessa kommuner kommer den föreslagna bestämmelsen, att åkla- gardistrikt skall utgöra polisdistrikt, att medföra ovillkorlig skyldighet att bilda polisdistrikt tillsammans med övriga, till vederbörande åklagardistrikt hörande kommuner, vare sig dessa utgöras av landskommuner, städer eller köpingar. Detta förhållande bör emellertid icke i och för sig medföra änd- ring i de regler, som gälla beträffande statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet i landskommunerna. Ej heller hör av andra skäl anledning föreligga att i princip frångå dessa regler, såvitt gäller bidraget till ordina- rie befattningshavare. Vad de extra befattningshavarna angår, synes där- emot — med hänsyn till att det extra fjärdingsmanssystemet kommer att ställas på avskrivning — skäl icke förefinnas att bibehålla den skillnad i fråga om bidragsprocentens storlek, som för närvarande tillämpas, utan bör bidraget till de extra befattningshavarnas lönekostnader utgå efter samma grund som bidraget till lönekostnaderna för de ordinarie befattningshavarna.
Nu ifrågavarande bidragssystem utgår sålunda från att landskommunerna —- och de med dem jämställda köpingarna — skola erhålla ett 50-procentigt bidrag till lönekostnaderna för all polispersonal. Efter samma grund bör bi- draget utgå till sådana städer och köpingar, vilka till följd av samordningen och mobiliteten åläggas i allt väsentligt samma förpliktelser som landskom- munerna. Härutinnan bör det främst vara mobilitetshehovet, som bör vara avgörande.
Vad mindre städer och köpingar beträffar, synes behov föreligga att göra poliskårerna mobila i samma utsträckning, som gäller för polispersonalen i
M. u...—em—w vw-
uma——
landskommunerna. Mobilitetsbehovet kan dock sägas avtaga relativt alltefter poliskårernas storlek, eller med andra ord, ju större en poliskår är, desto mindre procentuell andel av densamma kan förväntas behöva tagas i an- språk för polisverksamhet utom kårens regelbundna tjänstgöringsområde. Detta förhållande motiverar en motsvarande procentuell nedsättning av statsbidraget. Hur långt statsbidragssystemet bör sträcka sig, är naturligen en fråga, som omedelbart sammanhänger med spörsmålet om hur långt kra- vet på en vidgad mobilitet bör sträcka sig. Utredningen har utgått ifrån, att de större städerna icke böra omfattas av systemet, utan att detsamma i stäl- let bör för dessa städers vidkommande kompletteras med en reservpolis- organisation.
Då det gäller att med ledning av dessa allmänna synpunkter närmare ut- forma bidragssystemet, har utredningen ansett lämpligheten kräva, att systemet anordnas efter sådana grunder, att dess tillämpning i praktiken ställer sig så enkel som möjligt. Härvid har, vad städerna och de med dem jämställda köpingarna angår, folkmängdstalet ansetts vara den faktor, som bör vara vägledande vid ett uppbyggande av bidragsskalan. Gränslinjen för det 50-procentiga bidraget kan naturligen tänkas dragen vid olika befolk- ningstal, beroende på hur långt man anser, att behovet av full mobilitet hos poliskårerna sträcker sig. Erfarenheten torde emellertid utvisa, att sådan mobilitet är av förhållandena påkallad beträffande poliskårerna i städer och köpingar av en storleksordning upp till omkring 5 000 invånare. Systemet har därför byggts på den principen, att städer och köpingar, vilkas folk- mängd icke överstiger nämnda siffra, skola i bidragshänseende jämställas med landskommunerna. För andra städer och köpingar, som skola omfattas av systemet, skall bidraget utgå efter en i förhållande till folkmängdstalets ökning fallande skala. Efter övervägande av olika på frågan inverkande om- ständigheter har utredningen stannat för att gränsen för bidragssystemet till städer och köpingar bör gå vid ett befolkningstal av 20 000. Övriga stä- der och köpingar böra ingå i reservpolisorganisationen. Med hänsyn till det speciella mobilitetshehov, som torde föreligga för de städer och köpingar, vilka icke bilda egna åklagardistrikt (polisdistrikt) men vilkas folkmängd överstiger 20 000 (f.n. endast Trollhättan och Karlskoga), har utredning— en emellertid ansett, att till dylika kommuner bör — förutom bidrag för tillhandahållande av reservpolis — även utgå visst lägre procentuellt stats— bidrag.
Statsbidraget synes böra utgå enligt följande procentuella skala:
Statsbidrag i procent Samtliga landskommuner .................................... 50 Städer och köpingar med en folkmängd icke överstigande 5 000 .. 50 Städer och köpingar med en folkmängd av 5 001—5 500 ................................ 45 >> 5 501—6 000 ................................ 40 » 6 001—6 500 ................................ 35 ;> 6 501—7 000 ................................ 30 >> 7 001—8 000 ................................ 25
en folkmängd av 8 001—10 000 .............................. 20 » 10 001—15 000 .............................. 15 » 15 001—20 000 .............................. 10 Städer och köpingar, vilka icke bilda egna åklagardistrikt men ha en folkmängd överstigande 20 000 .............................. 5
Vad härefter angår bidragsunderlaget må anmärkas, att detta för de enligt gällande bestämmelser bidragsberättigade polisdistrikten utgöres av kost— naderna för avlöning av dem, som inneha eller upprätthålla ordinarie eller icke ordinarie befattningar i polisdistrikten. Vidare ingår i bidragsunderlaget polisdistrikts kostnad ;för familjeunderstöd och begravningshjälp, som kan tillkomma i polisdistriktet anställd befattningshavare vid skada, som åsam— kats honom i tjänsten. Utredningen har för nu ifrågavarande bidragssystem icke funnit anledning att ändra på dessa bestämmelser utan anser, att hi— dragsunderlaget bör utgöras av polisdistriktens kostnader i berörda hän- seenden.
Utredningen har verkställt en beräkning av kostnaderna för statsverket enligt förevarande system. I avsaknad av material rörande de faktiska kost- naderna för löner m. in. har utredningen räknat med samma bidragsunder— lag som för det generella bidragssystemet. Denna oegentlighet torde emeller- tid icke vara av nämnvärd betydelse för bedömandet av kostnadsfrågan ur översiktlig synpunkt. Resultatet av beräkningen framgår av följande tablå.
1 2 3 4 5 Statsbidragets procen- tuella del av Beräknade Kprrptnunfala . ,, avlönings- 11 gr er or . de l kOL o Kommuner eller grupper kostn a de polis- och Stats- det 1 kol. 2 upptagna r . . av kommuner (___ bidra gs- aklagar— bidrag upptagna kommunala un d erl t) väsendet bidrags- utgifterna age 1948 under— för polis- och laget åklagar- väsendet Städer med mer än 20 000 inv. med undantag av Trollhättan och Karlskoga 31 628 424 51 165 203 -— — — Trollhättan och Karlskoga . . 439 236 681351 21 962 5 322 Städer och köpingar med: 15 001—20 000 inv. ...... 2 348 796 3 1-15 346 234 880 10 754 10 001—15 000 » ...... 2 949 660 4 643 221 442 449 15 953 8 001—10 000 » ...... 1 043 448 1 582 779 208 690 20 13'19 7001— 8 000 » ...... 800 664 1 184 645 200 166 25 1689 6 501— 7 000 » ...... 421 824 601 597 126 547 30 21'04 6 001— 6 500 » ...... 278 544 362 187 97 490 35 2692 5 501— 6 000 : ...... 106 284 148 268 42 514 40 2867 5 001— 5 500 » ...... 130 320 187 123 58 644 45 31'34 högst 5 000 » ...... 2 031 084 3 121 096 1 015 542 50 32-54 Landskommuner .......... 11 984 796 16 721 695 5 992 398 50 35'84 Summa kronor 54 163 080 83 514 511 8 441 282
Inom utredningen har även den meningen gjort sig gällande, att köping- arna borde vid tillämpning av detta system överlag jämställas med lands- kommunerna och sålunda oavsett storleken erhålla statsbidrag med 50 pro- cent på bidragsunderlaget. Den merkostnad, som härigenom skulle upp— komma för statsverket, kan enligt utredningens beräkningar uppskattas till omkring 200 000 kronor per år.
Den mobilitet, som åstadkommes med tillhjälp av detta senare statsbi- dragssystem, skulle icke vara tillräcklig. Främst ur beredskapssynpunkt bör organisationen — på sätt förut framhållits _ utfyllas med en reservpolis- organisation, så vitt angår städer med en folkmängd överstigande 20 000. Genom att anknyta denna organisation till dessa större städer erhåller orga- nisationen mera karaktären av en verklig reservpolisorganisation än den för närvarande äger, då densamma bl. a. omfattar ett stort antal över hela landet spridda 3-mansgrupper. För att förhindra, att organisationen alltför mycket skall minska i storlek, torde grunderna för skyldigheten att tillhan— dahålla reservpolis böra något ändras. I detta hänseende torde böra gälla, att städerna skola tillhandahålla en reservpolisman för varje 10 OOO-tal in- vånare, dock lägst fem. I övrigt böra de nuvarande bestämmelserna för re- servpolisorganisationen och för statsbidrag till densamma rn. m. äga bestånd. Med utgångspunkt från nu gällande folkmängdsförhållanden skulle den nya reservpolisorganisationen komma att omfatta 271 man mot 335 enligt nuvarande system.
Såsom av tablån framgår, skulle det procentuella statsbidraget till polis- distrikten enligt nu ifrågavarande system komma att uppgå till i runt tal 8,4 miljoner kronor för år. Härtill böra läggas kostnaderna i statsbidrag för reservpolisorganisationen. Dessa kostnader uppskattas av utredningen till omkring 375 000 kronor för år. Sammanlagt skulle alltså till polisdistrikten enligt detta bidragssystem årligen komma att utgå omkring 8,8 miljoner kro— nor, eller, därest köpingarna likställas med landskommunerna, omkring 9 miljoner kronor.
Utredningen vill härefter framlägga vissa synpunkter på de båda stats- bidragssystemen. Det av utredningen föreslagna systemet benämnes härvid det generella systemet och det andra systemet ersättningssystemet.
Vad först beträffar samordningsfrågan, lärer även med ersättningssyste- met utredningens förslag, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, kunna genomföras. Förslaget, att de kommuner, som ingå i gemensamma po- lisdistrikt, i princip skola vara pliktiga att bilda kommunalförbund för polis- verksamhetens upprätthållande, torde däremot svårligen kunna genomföras i sådana polisdistrikt, vari stad eller köping med en folkmängd överstigande 5 000 ingår.1 För dessa distrikt torde avtal få träffas mellan dylik stad eller köping och övriga i distriktet ingående kommuner; mellan sistnämnda kom- muner synes kommunalförbund dock i regel kunna åvägabringas. Något
1 Därest köping i statsbidragshänseende likställes med landskommun, kommer vad i detta stycke sägs icke att vara tillämpligt å köping.
hinder för att avtal träffas mellan stad eller köping, varom nu är fråga, och dylikt kommunalförbund torde icke föreligga. Anställningsförhållandena synas icke kunna ordnas på annat sätt, än att befattningshavare hos de kom- muner, som bilda kommunalförbund, anställas hos förbundet, medan övriga befattningshavare anställas hos vederbörande stad eller köping. Anställningen skall dock avse tjänstgöring hos polisdistriktet i dess helhet. En speciell svå- righet uppkommer ytterligare enligt ersättningssystemet, då i gemensamt polisdistrikt ingående stad eller köping, som tidigare haft en folkmängd icke överstigande 5 000, får ett invånarantal överstigande nämnda tal. Av nyss angivna skäl skulle dylik kommun näppeligen kunna förpliktas att kvarstå i kommunalförbund med övriga i distriktet ingående kommuner. För att un- derlätta ett bibehållande av kommunalförbund i dylika fall torde en regel böra uppställas av innehåll, att stad eller köping, som vid organisationens genomförande haft en folkmängd icke överstigande 5 000 och som jämte andra kommuner bildat kommunalförbund för polisverksamhetens upprätt- hållande, skall vara berättigad att uppbära det 50-procentiga bidraget, intill dess kommunen uppnått ett invånarantal, förslagsvis överstigande 6000. Denna regel bör dock endast vara tillämplig å stad eller köping, som utan administrativ indelningsändring uppnått en folkmängd överstigande 5 000. I de fall, då folkmängdsökningen härrör av sådan ändring, torde det lämp- ligen kiunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att i samband med beslut härom pröva, i vad mån kommunen skall få behålla det 50-procentiga bidraget. Med hänsyn till kommunin-delningsreformen torde dylika prövningar icke kunna förväntas bliva särskilt vanligt förekommande.
I fråga om mobiliteten må framhållas, att, så vitt angår förhållandena inom polisdistrikten, allenast de gemensamma polisdistrikten tarva sär- skild uppmärksamhet. Någon skillnad uppkommer icke för dessa distrikts vidkommande, antingen det ena eller det andra av de båda statsbidrags- systemen vinner tillämpning. Personalen i distrikten skall, oavsett statione- ringsorten, i båda fallen stå till polischefens förfogande för tjänstgöring vid tillfälliga behov var som helst inom vederbörande distrikt. Vad härefter an- går tjänstgöring u t o m polisdistrikten uppstår icke heller någon skillnad mellan de båda systemen beträffande sådana polisdistrikt, till vilka procen- tuellt statsbidrag utgår. Personalen i dessa polisdistrikt skall —— på sätt tidi- gare angivits i utredningens förslag — kunna användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisen vid tillfälliga behov. Skillnad uppkommer däremot i vad angår städer med folkmängd överstigande 20 000 (med undan- dantag för Trollhättan och Karlskoga). Medan enligt det generella systemet jämväl beträffande dessa städer erhålles samma allmänna mobilitet som be- träffande övriga polisdistrikt, träder här enligt ersättningssystemet i stället den begränsade mobilitet, som reservpolisorganisationen medför.
I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas vad utredningen i näst— följande avsnitt anför rörande ersättning till polisdistrikten vid polisperso— nalens tjänstgöring utom vederbörande polisdistrikt.
I övrigt torde framhållas, att vad angår frågan om polispersonalens av-
löningsförmåner och i samband därmed stående spörsmål förutsättningar torde saknas att i annat fall än vid ett genomförande av det generella syste- met utfärda det normallönereglemente, utredningen i annat sammanhang föreslår. Beträffande den statliga tillsynen över polisdistriktens fullgörande av sina skyldigheter i avseende å själva polisorganisationen föreslår utred- ningen vid det generella systemet vidgad underställning av polisdistriktens beslut, ökade möjligheter för länsstyrelserna att ingripa mot polisdistrikten och i samband därmed en allmän prövningsrätt för dessa myndigheter av polisorganisationens lämplighet. Enligt ersättningssystemet torde däremot den statliga tillsynen över polisdistriktens fullgörande av nämnda skyldig- heter i allt väsentligt få anordnas på sätt nu gäller. Tillräckliga skäl för mera långtgående ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten på detta om— råde torde näppeligen vara motiverade vid detta system.
Slutligen må anmärkas, att det generella systemet bereder likställighet för polisdistrikten i avseende å kostnaderna för polisväsendet, medan er- sättningssystemet icke medför sådan rättvisa för polisdistrikten.
Av vad ovan sagts torde framgå, att det generella systemet erbjuder av- gjorda fördelar framför ersättningssystemet. Utredningen har för sin del icke tvekat om att förorda det generella systemet, och de förslag till re- former och förbättringar av polisorganisationen, som utredningen fram- ställt i det föregående, äro även grundade på att detta system genomföres.
2. Vissa ersättningsfrågor.
Såsom ovan framgår, förslår utredningen införandet av en allmän skyl- dighet för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederböran- de polisdistrikt. I likhet med vad nu gäller vid polismans tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd, böra därigenom uppkommande sär- skilda kostnader bestridas av statsverket. Med sådana kostnader avses icke lönekostnader utan rese- och traktamentsersättningar m. fl. av tjänstgö- ringen föranledda särskilda utgifter. Vid tillhandahållandet av fordon eller annan utrustningsmateriel ingå i begreppet även alla utgifter, som upp- komma för materielens begagnande liksom ock för gottgörelse av skada, som kan ha tillfogats materielen. Vidare bör, därest polisman skadats i tjänsten unde-r dylik tjänstgöring, såsom för närvarande är fallet, av statsmedel gäl- das alla de kostnader, som på grund av skadan kunna komma att åvila polisdistriktet.
Enligt lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman för skada & klä- der gäller, att polisman, som fått sina kläder sönderrivna eller eljest ska- dade under utövning av polisverksamhet, äger rätt "till ersättning härför. Sådan ersättning skall i vad avser landsbygdspolisen eller polisman an- ställd i polisdistrikt, där staten övertagit skyldigheten att sörja för polis— verksamhetens upprätthållande, alltid gäldas av statsmedel. Till polisman i stad eller köping skall dylik gottgörelse däremot i allmänhet erläggas av
staden eller köpingen. Har sådan polisman fått skada å kläder under tjänst- göring såsom stats- eller reservpolis, skall ersättning emellertid utgå av statsmedel.
Vid övervägandet av förevarande ersättningsspörsmåi har 11 t r c d nin g- en funnit, att anledning knappast föreligger att längre uppehålla den skillnad i ansvarighet för skada å kläder, som råder mellan polisdistrikt av olika natur. Med hänsyn till utredningens förslag om allmän mobilitet för polispersonalen kan det sålunda antagas, att statens ansvarighet för dessa skador kommer att öka. De belopp det här gäller äro av en mycket måttlig storleksordning. Enligt uppgift från polisnämnden i Stockholm har av po- lisdistriktet i ersättningar för skador av nu förevarande slag under åren 1947—1949 utbetalats respektive 1 296, 1 537 och 1 970 kronor. Om staten påtager sig hela ansvarighe-ten i förevarande hänseende, erhålles jämväl en önskvärd likhet och jämställdhet mellan kommun-erna. På grund härav föreslår utredningen, att staten alltid skall gälda ersättning, varom här är fråga.
Enligt nu gällande bestämmelser bestrides vid polismans tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd, oavsett huruvida eljest stats- bidrag utgår till befattningshavares lön, av statsmedel vad av lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör. Beträffande reservpolisens tjänstgöring gäller, att statsverket för den tid reservpolisman tjänstgjort utom distrik- tet, förutom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader, be- strider distriktets enligt ersättningsreglerna för tillhandahållande av stats- polis beräknade kostnader för avlöning av reservpolisman.
Vid sitt ståndpunktstagande till nu förevarande spörsmål vill utred- nin g e n framhålla, att det föreslagna statsbidraget för landsbygdens del genomsnittligt kommer att innebära en förbättring i jämförelse med vad nu gäller. Beträffande de kommuner, som för närvarande icke åtnjuta ge- nerellt statsbidrag, torde det föreslagna statsbidraget vara så avvägt, att detsamma synes väl kunna inkludera ersättning till dessa kommuner för nu förevarande lönekostnader. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att statsverket icke skall betungas med någon ersättning till polisdistrikt för polispersonalens avlöning under tjänstgöring utom vederbörande polisdist- rikt. Förslaget medför en ingalunda oväsentlig kamera] förenkling.
Stad, som ålagts skyldighet att tillhandahålla ridande polis, bör icke er- hålla särskild gottgörelse för hållandet av polispersonalen. Ersättning här- för skall innefattas i det generella statsbidraget, vars beräkning skall ske på grundval även av ifrågavarande personal. Ej heller skall ersättning utgå för lönekostnader under denna personals tjänstgöring utanför polisdistrik- tet. Däremot hör, i likhet med vad nu är fallet, statsbidrag utgå med hälf- ten av kostnaden för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa.
Vad härefter angår frågan om ersättning åt befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet för utgifter i samband med tjänsteresor och därmed sammanhängande spörsmål må nämnas, att Kungl. Maj:t den 7 juli 1950
uppdragit åt landssekreteraren Otto Rosengren att verkställa översyn av gällande bestämmelser i ämnet. I anledning härav kommer utredningen icke att framlägga förslag härutinnan.
Beträffande inträdes-, flyttnings-, års-, och andra hyresavgifter för riks- telefonförbindelse samt särskilda utgifter för telefonsamtal och telegram i tjänsten böra dessa utgifter såsom hittills helt bestridas av statsmedel för de statliga befattningshavarna inom organisationen liksom ock för den per- sonal inom statspolisorganisationen, som för närvarande äger undfå dylik ersättning. På motsvarande sätt bör även statsverket, i likhet med vad för närvarande är fallet, svara för de kostnader, som polispersonalen i lands- kommuner och äldre köpingar får vidkännas för telefonsamtal och tele- gram i tjänsten, liksom ock för hälften av nyssnämnda avgifter för riks- telefonförbindelse till dylik polispersonal. Dessa grunder för ifrågavarande , kostnaders bärande böra enligt utredningens mening i avseende å gemen— samma polisdistrikt jämväl utsträckas till att gälla för samtliga distrikt, där kommunalförbund bildats. Härigenom komma de städer och nyare kö- pingar, som ingå i dylika distrikt, att erhålla motsvarande förmåner som landskommunerna.
Enligt ersättningssystemet synes vid polispersonalens tjänstgöring utom vederbörande polisdistrikt böra gälla samma bestämmelser beträffande er- sättning av statsmedel för å tjänstgöringstiden helöpande avlöning m. in. som för närvarande. Även beträffande ersättning för tillhandahållandet av reservpolis torde nu gällande ersättningsbestämmelser höra upprätthållas. Övriga här ovan behandlade ersättningsfrågor torde kunna lösas på samma sätt som där angivits.
3. Kostnadsfördelniug mellan stat och kommun.
Ovan har i Kap. 2 _ med utgångspunkt från de i Bil. E lämnade upp- gifterna —- visats, i vilken utsträckning 1948 års kostnader slutligt burits av statsverket eller kommunerna. En liknande kostnadsfördelning vid en polisorganisation anordnad efter de av utredningen föreslagna linjerna kom- mer här att företagas.
Till en början lämnas här en kostnadsberäkning för rikspolisstyrelsen en- ligt den personalorganisation, som förut föreslagits, därvid kostnaderna för— delats på skilda anslagsposter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i fråga om redovisning av utgifter från anslag uppförda a riksstaten.
Riks polisstyrelsen .' A vlöningar
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän ...................... 109 300 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t ...................... 700 3. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal .............. 28500 4. Rörligt tillägg .......................................... 13 900
Summa kronor 152 400
Rikspolisstyrelsen: Omkostnader
1. Sjukvård m. m. ........................................ 1 000 2. Reseersättningar ........................................ 10 000 3. Expenser ._ ............................................. 15000 4. Publikationstryck ...................................... 15 000
Summa kronor 41 000
Beträffande grunderna för kostnadsberäkningen må anföras, att avlönings- kostnaderna i förekommande fall upptagits med medeltalet av befattnings- havarnas årslöncr i lägsta, respektive högsta löneklassen i de föreslagna lö- negraderna. Från anslagsposten arv-oden, bestämda av Kungl. Maj:t, skola arvoden utgå till de medborgarrepresentanter, som skola anslutas till styrel- sen. Utredningen har härvid räknat med ett oförändrat arvode av 25 kronor för varje sammanträde. Anslagsposten till rörligt tillägg har beräknats till 12 % av lönebeloppen med iakttagande av nuvarande begränsning av det- samma till ett belopp av högst 14 400 kronor för år. Beträffande omkostna- derna ha dessa kunnat beräknas endast efter ett ungefärligt bedömande av anslagsbehovet. -— Såsom i annat sammanhang anmärkts, synas de lokaler, som ställas till statspolisintendentens förfogande av Stockholms stad på grund av skyldigheten för staden att tillhandahålla statspolis, tills vidare vara tillräckliga för styrelsens behov. I samband härmed har uttalats, att ersättning härför bör utgå till staden enligt gällande system.
Genom inrättandet av rikspolisstyrelsen komma vissa personalbesparingar att uppstå på annat håll inom polisorganisationen. Såsom förut anmärkts, skall statspolisintendentsinstitutionen uppgå i styrelsen, varjämte statspolis- intendentens åligganden, i vad angår polisradioväsendet och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., även- ledes skola ankomma å styrelsen. Vid inrättandet av styrelsen komma häri- genom befattningarna såsom statspolisintendent och byrådirektör vid stats- polisen att upphöra. Den befattning såsom polisintendent i Stockholm, som inrättats för i huvudsak de uppgifter, som angivas i prop. nr 284/1946, kom- mer jämväl att upphöra liksom ock vissa biträdesbefattningar. De bespa- ringar, till vilka hänsyn sålunda bör tagas, torde kunna uppskattas till om- kring 86 000 kronor. Nettomerkostnaden för rikspolisstyrelsen skulle alltså bliva i runt tal (152 400 —|— 41 000 _— 86 000 =) 107 400 kronor.
Genom utredningens förslag komma jämväl i övrigt vissa kostnadsökning- ar att uppstå i jämförelse med vad nu gäller. Förslaget om en omedelbar för- bättring av landsfogdarnas Iöneställning med en lönegrad till lönegraden Ca 33 kommer sålunda att medföra en årlig merkostnad av i runt tal 12 000 kronor, varjämte förslaget om stadsfiskalens i Boden placering i lönegraden Ca 32 innebär en merkostnad av omkring 1 000 kronor om året.
Utöver nu angivna kostnadsförändrande faktorer märkes, att utredningens förslag till generellt statsbidragssystem kommer att innebära, att det nu- varande procentuella statsbidraget enligt 15 5 2 mom. polislagen till huvud- sakligen avlöningskostnader till landsbygdskommuner och vissa köpingar
kommer att bortfalla. Genom att det generella statsbidragssystemet införes, kommer även statsbidraget till reservpolisorganisationen att upphöra; att det nuvarande statsbidraget för hållande av reservpolishästar torde komma att i huvudsak kvarstå har dock i det följande beaktats.
Utgångspunkten för en fortsatt kommunal organisationsform av polis- väsendet enligt de grunder, utredningen föreslagit, bör uppenbarligen vara den personal och den materiel, varöver organisationen förfogar vid genom- förandet av den nya organisationsformen. Att härutöver — i annat avseende än vad ovan gjorts — söka förutse eller lämna förslag rörande den kom- mande utvecklingen i personellt eller materiellt hänseende har utredningen icke funnit möjligt, särskilt som det här helt övervägande är fråga om spörsmål, vilka det i första hand skall ankomma på de kommunala represen— tationerna att avgöra. Under angiven förutsättning för övergången till den nya organisationsformen kommer utredningen därför att med ledning av de senaste uppgifterna rörande kostnaderna för organisationen, som äro för utredningen tillgängliga, nämligen 1948 års kostnader, söka angiva den kost- nadsfördelning mellan .stat och kommun, varom här är fråga. Det må i sammanhanget erinras därom, att detta års kostnader jämväl ligga till grund för framställningen ovan i Kap. 2 rörande de nuvarande kostnaderna för organisationen.
Vid fördelningen av de kostnader, som komma att uppstå vid en omorga- nisation, höra till de för 1948 tidigare angivna kostnaderna läggas de mer- kostnader, som komma att uppstå till följd av inrättandet av en rikspolis- styrelse och förslaget om förbättring av löneställningen för stadsfiskalen i Boden; kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna synas — såsom förut — icke heller nu i första hand böra medräknas. De kostna— der, som skola fördelas, uppgå alltså till (94 747 019 + 107 400 + 1 000 =) 94 855 419 kronor.
Det slutliga bestridandet av kostnaderna efter en omorganisation kan be- räknas gestalta sig på sätt, som framgår av nedan intagna tablå.
Det slutliga bestridandet
av kostnaderna måttligt-n a Statsverket Städer ............................ 49 760 093 14 297 192 Köpingar .......................... 1 752 165 983 366 Landsbygden ...................... 8 332 338 8 389 357 Rikspolisstyrelseni .................. — 193 400 Statspolisen ........................ — 5 149 499 Statliga utgifter enl. särskilda anslag — 5 998 009 Summa kronor 59 844 596 35 010 S%
I förestående tablå har på skäl, som angivits vid motsvarande tablå för den nuvarande kostnadsfördelningen, hänsyn icke kunnat tagas till den gott- görelse, som även i fortsättningen torde komma att utgå till vissa polisdi- strikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. Kommunernas del i det slutliga bestridandet av kostnaderna bör dock minskas med denna gottgörelse, vilken upptages till 270 789 kronor, i samband varmed statsverkets del bör ökas med detta belopp. Därest hänsyn även tages till förut angivna kostnader för landsfogde- och landsfiskalsorga- nisationerna jämte den för landsfogdarna föreslagna avlöningsförbättringen, skulle statsverket och kommunernas slutliga bestridande av kostnaderna för polis- och åklagarväsendet efter en omorganisation siffermässigt kunna be- räknas uppgå till, för kommunerna (59 844 596 —— 270789 =) 59 573 807 kronor och för statsverket (35 010 823 + 270 789 + 829 666 + 14 022 593 + 12 000 =) 50 145 871 kronor.
Enligt den nu redovisade kostnadsfördelningen skulle statsverkets ärliga kostmader efter en omorganisation komma att öka med i runt tal 18,2 mil- joner Icronor i jämförelse med vad nu gäller. I samband härmed skulle kommunernas årliga kostnader komma att minska med — likaledes i runt tal —— 18,1 miljoner kronor.
Beträffande de kostnader för polis- och åklagarväsendet, som tjänat som underlag för den nu företagna fördelningen, må nämnas, att utredningen na- turligen icke kunnat taga hänsyn till de kostnadsförändringar, som kunna tänkas uppkomma till följd av 1947 års landsfiskalsutrednings och 1948 års polisutbildningskommittés förslag. Utredningen avser härvid närmast an- slagen till landsfiskalsorganisationen och polisskoleväsendet. Bland omstän- digheter, som äro ägnade att verka i fördyrande riktning å de sammanlagda kostnaderna och därigenom även å statens del i dessa kostnader, märkes, att det sannolikt kommer att visa sig erforderligt att icke oväsentligt för- stärka polisorganisationen. Polisorganisationen har för övrigt redan erhållit viss förstärkning efter år 1948. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att beräkningen av det generella stastbidraget skett på grundval av personal- organisationen vid 1949 års ingång, medan de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet hänföra sig till 1948. Med hänsyn till under året 1948 före- komna personalökningar torde härigenom den verkställda fördelningen av kostnaderna ha kommit att resultera i ett uppförande å statsverkets andel av vissa kostnader, som rätteligen bort påföras kommunerna. De belopp, det här är fråga om, torde dock icke vara av den storleksordning, att man vid bedömandet av fördelningen hör betrakta förhållandet annat än som en säkerhetsmarginal för beräkningen av statsverkets andel i kostnaderna. — Utredningens förslag till reglering av vissa ersättningsfrågor kommer givet— vis att medföra kostnadsförändringar i jämförelse med vad nu gäller. Att närmare angiva omfattningen av dessa kostnadsförändringar har utred— ningen icke funnit möjligt.
w_w—wv- era.-W:..— _— __—
Enligt ersättningssystemet torde det slutliga bestridandet av kostnaderna efter en omorganisation kunna beräknas gestalta sig på sätt, som framgår av denna tablå.
Det slutliga bestridandet av kostnaderna
mb(rijäilna Statsverket Städer ............................ 61 945 230 2 112 055 Köpingar .......................... 2 023 702 711 829 Landsbygden ...................... 10 729 297 5 992 398 Rikspolisstyrclsen .................. — 193 400 Statspolisen ........................ —— 5 149 499 Statliga utgifter enl. särskilda anslag — 5 998 009
Summa kronor 74 698 229 20 157 190
Med hänsyn tagen till den förutnämnda gottgörelsen till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. ävensom till kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisa- tionerna, skulle statsverkets och kommunernas slutliga bestridande av kost- naderna för polis- och åklagarväsendet enligt detta system kunna beräknas uppgå till, för kommunerna (74 698 229 +— 270 789 =) 74 427 440 kronor och för statsverket (20 157 190 + 270 789 + 829 666 + 14 022 593 + 12 000 =) 35 292 238 kronor, allt för år räknat.
Enligt ersättningssystemet skulle statsverkets kostnader komma att öka med i runt tal 3,4 miljoner kronor i jämförelse med vad nu gäller. I sam- band därmed skulle kommunernas sammanlagda kostnader komma att minska med omkring 3,3 miljoner kronor. Därest köpingarna skulle jäm- ställas med landskommunerna och sålunda överlag erhålla statsbidrag med 50 % på bidragsunderlaget, skulle kostnadsökningen för statsverket kunna beräknas uppgå till 3,6 miljoner kronor och kostnadsminskningen för kom- munerna till 3,5 miljoner kronor.
En jämförelse mellan det generella systemet och ersättningssystemet ut- visar, att det generella systemet skulle kosta statsverket omkring 14,8 miljo- ner kronor mer för år än ersättningssystemet. Därest jämförelsen företa- ges med ersättningssystemet enligt dess ifrågasatta ändrade utformning, skulle merkostnaden för statsverket enligt det generella systemet kunna be— räknas uppgå till omkring 14,6 miljoner kronor för år.
G. Övergångsfrågor.
Spörsmålet om en omorganisation av polisväsendet bör enligt utredning- ens mening utan dröjsmål behandlas av statsmakterna. Vid övergångsfrå- gornas behandling har utredningen såsom exemplifikation räknat med, att
en omorganisation på kommunal grund genomföres från och med den 1 januari 1953. Med hänsyn till sina arbetsuppgifter bör rikspolisstyrelsen ha trätt i verksamhet, innan organisationen i övrigt genomföres. Utredning- en anser, att i det givna fallet rikspolisstyrelsen bör ha inrättats från och med den 1 juli 1952.
Vissa frågor av övergångsnatur uppkomma till följd av utredningens för- slag till indelning i polisdistrikt, i den mån denna indelning medför änd- ringar i den bestående indelningen. Såsom förut framhållits, innebär utred- ningens förslag, att polisdistrikt i princip skall bestå av åklagardistrikt. Den nya indelningen i åklagardistrikt torde komma att genomföras samtidigt med den nya kommunindelningen, eller sålunda den 1 januari 1952. Dessa båda indelningar kunna förty antagas ha varit i kraft ett år vid den tid- punkt, då den nya polisorganisationen här antagits skola genomföras. Detta är naturligen en fördel, främst därför att de med kommunindelningen sam- manhängande organisationsfrågorna i allt väsentligt då böra ha blivit ord- nade. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att de nya kommu- nerna så snart som möjligt, efter det beslut fattats om omorganisation av po- lisväsendet, träda i verksamhet för att lösa de spörsmål, som komma att vara förenade med polisdistriktsindelningen. Det torde dock kunna förutses, att för de gemensamma polisdistrikten — särskilt för sådana polisdistrikt, i Vi]- ka stad eller tidigare i polishänseende fristående köping skall ingå -— över- gångsfrågorna icke kunna vinna så snabb lösning, att polisdistriktsindel- ningen i sin helhet skall kunna genomföras från och med den 1 januari 1953. Utredningen föreslår därför, att för de gemensamma polisdistriktens del in- föres en övergångsbestämmelse av innehåll, att med genomförandet av po- lisdistriktsindelningen må för dessa polisdistrikt anstå ett år eller i det valda exemplet till den 1 januari 1954. De äldre polisdistrikten böra naturligen kvarstå, intill dess de nya distrikten träda till. Jämför dock vad nedan sägs rörande statsbidragsfrågan.
Enligt utredningens förslag skall Konungen äga att för särskilt fall för- ordna om uppdelning på olika polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Polisdistriktsindelning, som äger rum i denna ord- ning, bör träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.
De övergångsfrågor, som det gäller att reglera för de gemensamma polis- distriktens del, hänföra sig först och främst till distriktens organisation. Enligt utredningens förslag skola distriktens kommuner i allmänhet bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. I den mån de nuvarande distrikten och kommunalförbunden icke motsvara de blivande polisdistrikten, skola de sålunda upplösas och nya kommunalförbund bildas. Härvid skola bestämmelser meddelas rörande samtliga de frågor, som äga samband med gemenskapen, bland annat om de närmare grunderna för kostnadsfördelningen mellan kommunerna. In—om sådana gemensamma polis- distrikt, där kommunerna icke bilda kommunalförbund, skola avtal rörande nämnda frågor ingås mellan kommunerna. Förbundsordningar och avtal skola fastställas av länsstyrelserna. I dessa delar hänvisas i övrigt till vad utredningen tidigare anfört å sid. 52—54.
Rörande övertagandet av personalen synas några övergångsfrågor icke uppkomma i de polisdistrikt, som förbliva oförändrade. Personalens anställ- ning beröres här icke i och för sig av distriktsindelningen. Annorlunda för- håller det sig inom de distrikt, som skola nybildas. Här bör personalen i princip övertagas av de nya distrikten och jämväl nya förordnanden utfär- das. Inom de gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke inrättas, skola befattningshavarna emellertid —— såsom tidigare framhållits —— vara anställda i vederbörande kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten, dock för tjänstgöring inom polisdistrikten. Även beträffande dessa befattningsha- vare torde nya förordnanden vara erforderliga. I de gemensamma polisdi- strikt, där kommunerna sammanslutits till kommunalförbund, torde i vissa fall svårigheter uppkomma att överföra särskilt äldre befattningshavare till anställning hos polisdistrikten främst på grund av rådande pensionerings- förhållanden. Avsteg från principen om personalens anställning hos veder- börande polisdistrikt torde sålunda få göras beträffande sådana befattnings- havare, vilkas överförande till polisdistrikts tjänst visar sig vara förenat med mera betydande svårigheter. I fråga om dylika befattningshavare böra sam- ma regler tillämpas, som föreslagits för befattningshavarna i de gemensam- ma polisdistrikt, där kommunalförbund icke bildats mellan kommunerna. Det bör ankomma på länsstyrelsen att, efter framställning av vederbörande polisdistrikt, meddela beslut om sådant undantag från huvudregeln för an- ställningen, varom nu är fråga. Oavsett om befattningshavarna äro anställ- da hos polisdistriktet eller hos vederbörande kommuner, skola kostnaderna för personalen belasta polisdistriktets stat. Polisdistrikt skall sålunda er- sätta kommun för vad denna utgivit till befattningshavare, som icke över- förts till anställning hos polisdistriktet. Fördelningen av personalkostnader— na mellan det nybildade polisdistriktet samt den eller de kommuner, varav detta består, bör ske efter den grund, att polisdistriktet bör svara för avlö- nings- och pensioneringskostnaderna, i vad de belöpa på tiden efter den dag, då den nya distriktsindelningen träder i kraft, medan kommunerna böra svara för berörda kostnader, i vad de belöpa å tiden dessförinnan.
Frågor av övergångsnatur uppstå även beträffande lokaler samt utrust- ning och annan egendom, som tillhandahålles polisväsendet. Utredningen förutsätter, att de nybildade polisdistrikten och vederbörande kommuner i allmänhet skola på frivillighetens väg kunna träffa erforderliga uppgörelser om inlösen av egendom för polisdistriktens räkning eller om upplåtande åt distrikten att mot gottgörelse nyttja sådan egendom eller befintliga lokaler. Polisdistrikten böra dock tillförsäkras viss möjlighet att tvångsvis erhålla förfoganderätt till egendom eller lokaler, varom nu är fråga. Utredningen har icke ansett det lämpligt att föreskriva skyldighet för kommun att avstå äganderätten ti-ll egendom. Däremot har utredningen funnit sig böra före- slå en bestämmelse, enligt vilken kommun, som ingår i gemensamt polis- distrikt där kommunalförbund bildats, skall vara pliktig att till polisdistrik- tet under erforderlig övergångstid mot skälig gottgörelse upplåta nyttjande- rätt till kommunen tillhörig egendom eller lokal, som kommunen vid tid-
punkten för den nya polisdistriktsindelningens genomförande ställt till polis— väsendets förfogande. För de gemensamma polisdistrikt, där kommunerna icke bildat kommunalförbund, torde någon motsvarande bestämmelse icke lämpligen kunna meddelas, helst som några särskilda organ, som äga före- träda distrikten, icke finnas. De spörsmål, som skola lösas för dessa distrikts vidkommande, torde även vara av väsentligt enklare natur än inom polis— distrikt med kommunalförbund.
Utredningen vill framhålla, att icke alla frågor av övergångsnatur nödvän- digtvis måste vara ordnade, innan polisdistriktsindelningen kan genomföras för de gemensamma polisdistriktens del. Härför torde allenast höra fordras, att sådana spörsmål, som äro av konstitutiv betydelse för distriktens organi- sation, blivit lösta. Därest framställning gjorts om befrielse från skyldighe- ten att bilda kommunalförbund, bör denna fråga vara avgjord. För sådant distrikt, där dylikt förbund skall finnas, bör förbundsordning vara fastställd och förbundsdirektionen utsedd. För annat gemensamt polisdistrikt hör av— tal om de gemensamma angelägenheterna ha träffats mellan kommunerna och fastställts i vederbörlig ordning. Däremot bör det icke vara erforderligt. att sådana frågor, som sammanhänga med personalens övertagande eller med övertagandet eller nyttjandet av egendom och lokaler, blivit bragta till lös- ning före indelningens genomförande.
Enligt utredningens förslag skall varje polisdistrikt utgöra enhet för stats- bidragets beräkning och utbetalning. Fråga uppkommer. huru det skall för- faras för sådana polisdistrikts del, vilkas organisation icke är färdigställd den 1 januari 1953. Utredningen föreslår, att dessa polisdistrikt i de frågor, som äga samband med statsbidraget, behandlas som om den slutliga orga- nisationen varit genomförd från och med nämnda datum. Med den av utred— ningen antagna planen, att distriktsindelningen skall vara verkställd senast den 1 januari 1954, kommer denna reglering endast att avse statsbidraget för år 1953, vilket skall uppbäras först under år 1954.
På sätt tidigare framhållits, bör en Övergångsbestämmelse meddelas, vil- ken tryggar den rätt att erhålla statsbidrag till utgående pension, som kan tillkomma polisdistrikt på grund av stadgandet i 15 ä 3 mom. andra meningen i gällande polislag. Då pensionsfall ännu kan föreligga för landstings del, bör den landsting jämlikt stadgandet tillförsäkrade motsvarande rätten jämväl tryggas i övergångsväg. I övergångsbestämmelsen torde lämpligen böra före— skrivas, att berörda stadgande fortfarande skall äga giltighet i vad angår be- fattningshavare, som anställts före den nya lagens ikraftträdande.
Kap. 6. Utredningens alternativ II. Förstatligad organisation.
Detta alternativ är uppbyggt på den principen, att såväl polisväsendet i riket som åklagarväsendet i rikets städer höra i sin helhet förstatligas. AI- ternativet är sålunda fotat på den tankegång, som låg till grund för 1939 års polisutrednings förslag. Vid alternativets utarbetande har utredningen även beaktat nämnda utrednings förslag till organisation jämte vad remiss- myndigheterna därom anfört. Enligt de direktiv, som meddelats föreva- rande utredning, behöver utredningen icke utarbeta någon detaljerad plan för en statlig organisation. Med anledning härav har nu ifrågavarande al- ternativ begränsats till mera allmänna spörsmål och innehåller sålunda icke någon detaljorganisation för det lokala polis— och åklagarväsendet. Såsom i det följande närmare utvecklas följer härav bl. a., att kostnadsbe- räkningarna i allt väsentligt äro grundade på material rörande de nuva- rande statliga och kommunala utgifterna för polis- och åklagarväsendet.
A. Den lokala organisationen.
Vid ett förstatligande av polisväsendet är det av största vikt att tillse, att organisationens lokala förankring tryggas. Garantier måste skapas för att organisationen på olika orter utformas efter vad de skilda förhållandena kräva. Organisationsspörsmålen höra med andra ord även inom ett statligt polisväsen i första hand bestämmas med utgångspunkt från det lokala be— hovet. På grund härav böra de organisationsenheter, som skola bilda grund— val för den statliga organisationen, vara lokalt anknutna. För polisväsendet skulle det vara lämpligast, om dessa enheter, för vilka benämningen polis- distrikt torde böra bibehållas, kunde anordnas genom en indelning, som vore oberoende av annan administrativ indelning och allenast toge sikte på polisväsendets behov. Detta skulle icke stöta på hinder ur den kommu- nala indelningens synpunkt, sedan polisväsendet lösgjorts från avhängig- heten av kommunerna. Samorganisationen med åklagarväsendet gör emel- lertid, att polisdistrikten böra sammanfalla med åklagardistrikten. På grund härav föreslår 11 t r e d n i n g e n, att åklagardistrikten även inom en för- statligad polisorganisation böra utgöra polisdistrikt. Vid ett förstatligat po- lisväsen bör denna organisation genomföras utan inskränkning. Förstatligandet innebär, att kommunerna befrias från ansvaret för polis—
väsendet. Fråga uppkommer emellertid, om något särskilt organ bör anord— nas, genom vilket kommunerna skola beredas tillfälle att utöva medinflytan- de vid behandlingen av organisationsfrågorna. I detta hänseende föreslog 1939 års polisutredning en organisation med polisnämnder. Polisnämnds me- ning skulle inhämtas bl. a. i alla viktigare organisationsfrågor, varjämte nämnden skulle vara utrustad med initiativrätt i frågor, som kunde vara av betydelse ur polissynpunkt för kommunerna. I sitt yttrande över förslaget framhöll Svenska stadsförbundet, att det rådgivande organ, som förslaget ville införa till ersättning för det kommunala handhavandet av uppgifterna. icke kunde väntas få något nämnvärt inflytande på avgörandena. På lik- nande sätt uttalade sig Svenska landskommunernas förbund, som fann det ofrånkomligen nödvändigt, att polisnämnderna gåves en organisation, som lämnade större inflytande.
Vid övervägande av ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e u t- r ednin g funnit, att några andra befogenheter näppeligen torde kunna tilläggas kommunerna inom en statlig polisorganisation än dem, som före- slogos av 1939 års polisutredning. Uppenbart är, att kommunerna icke kun- na utrustas med någon beslutanderätt i avseende å en statlig organisation. Vikten av att kommunala synpunkter beaktas bör emellertid stå klar för de myndigheter, som komma att handlägga organisationsfrågorna. Att till- skapa särskilda kommunala organ för att på detta område upprätthålla samverkan med de statliga organen synes dock bland annat med hänsyn till länsstyrelsernas lokala förankring icke vara erforderligt. Utredningen anser sålunda, att någon polisnämndsorganisation eller annan liknande organisa— tion icke bör inrättas. I stället böra polischeferna och övriga polismyndighe— ter samråda med de allmänna kommunala organen i frågor, som kunna äga ett mera framträdande intresse för kommunerna. Dessa höra naturligen å sin sida äga rätt att taga initiativ och göra framställningar i dylika frågor.
Den lokala polisledningens organisation torde icke tarva några säråtgär— der inom ett förstatligat polisväsen, så vitt landsfiskalsdistriktsorganisa- tionen angår. Liksom inom det kommunala polisväsendet bör man även inom ett statligt polisväsen bygga polischefsorganisationen på den utform- ning, som slutligen gives åt landsfiskalsorganisationen. Polischefskapet bör sålunda här genomgående vara förenat med distriktsåklagarbefattning.
Beträffande de städer, som icke skola ingå i landsfiskalsdistriktsorga- nisationen, kommer däremot inom en statlig organisation frågan om i vilka av dessa ledningen av polis- och åklagarväsendet skall vara gemensam och i vilka densamma skall vara uppdelad på skilda befattningshavare att ut- göra ett framträdande organisationsspörsmål. Spörsmålet måste lösas med utgångspunkt från vad som i det särskilda fallet kan vara lämpligast för organisationen. Då utredningen enligt direktiven icke behöver utarbeta nå— gon detaljerad plan för den statliga organisationen, synes utredningen på denna punkt icke böra framlägga något organisationsförslag. Den kommu- nala organisationen får vid ett förstatligande övertagas i befintligt skick. På de statliga myndigheterna bör det därefter ankomma att successivt vid-
taga erforderliga omorganisationsåtgärder. Beträffande organisationen i Malmö vill utredningen emellertid föreslå, att i stället för den nuvarande polissekreterarebefattningen inrättas en befattning som kanslipolisintendent.
I vad angår de polisledande uppgifterna torde någon skillnad icke kom- ma att föreligga för den lokale polischefen, antingen polisväsendet år kom— munalt eller statligt organiserat.
På det organisatoriska området komma polischefens uppgifter däremot att undergå den betydelsefulla ändringen, att polischefen i första hand kommer att bära ansvaret för organisationens tillstånd och funktionsdug- lighet, naturligen dock inom ramen för vad som kan utvinnas av statsmak- ternas anslagsbeslut. På polischefen skall ankomma att upprätta slutför- slag för polischefsdistriktet (= polisdistriktet), och vid fullgörandet av den- na uppgift har polischefen att framställa de krav på ändringar i organisa- tionen, som han finner påkallade; detta allt i den mån ändringarna föror- saka ökade anslagsbehov. Statförslagen skola av polischeferna översändas till vederbörande länsstyrelse för undergående av fortsatt behandling.
Beträffande organisationen inom polisdistrikten torde i huvudsak kun— na hänvisas till vad utredningen därom anfört och föreslagit i det kommu— nala alternativet. Anmärkas må, att landsfiskalsdistriktens indelning i tjänstgöringsområden för fjärdingsmän hör handhavas av länsstyrelsen. Eftersom personalen inom den statliga polisorganisationen kommer att vara statsanställd, komma några särskilda problem icke att uppstå i avseende å personalens anställningsförhållanden i sådana polisdistrikt, som bestå av mer än en kommun. Vidare anser utredningen —— i likhet med 1939" års po-
lisutredning _ att den ordinarie polispersonalen vid ett förstatligande av polisväsendet bör vara uppdelad på fyra tjänstegrader och —— därest annan titulatur ej införes —— utgöras av, i den lägsta tjänstegraden poliskon—
staplar, fjärdingsmän och polissystrar, i den närmast högre tjänstegraden biträdande överkonstaplar, polisuppsyningsmän och kriminalkonstaplar, i den därpå följande tjänstegraden överkonstaplar samt i den högsta tjänste- graden kommissarier. Utredningen ansluter sig jämväl till vad berörda ut- redning anfört därom, att konstapelsbcfattningarna och biträdande över— konstapelsbefattningarna skola vara befattningar inom ordningspolisen och kriminalkonstapelsbefattningarna inom kriminalpolisen, medan överkonsta— pels- och kommissariebefattningarna däremot icke skola såsom ordinarie be— fattningar fördelas mellan ordningspolisen och kriminalpolisen utan uppta- gas såsom överkonstapelsbefattningar och konunissariebefattningar vid respek- tive poliskårer. Utredningen kan jämväl i övrigt ansluta sig till de princi— piella synpunkter på personalorganisationens utformning, som 1939 års po— lisutredning framfört i sitt betänkande, Del 1, s. 164—171.
I likhet med sistnämnda utredning anser jämväl f ö r e v a r a n d e u t— redning, att poliskammarorganisationen bör bibehållas inom ett för- statligat polisväsen samt att frågan om utvidgning av denna organisation bör prövas särskilt för varje stad, som är av den storlek, att inrättandet av poliskammare kan ifrågakomma.
Vad härefter angår åklagarväsendet kommer förstatligandet att innebära, att de städer, som bekosta sitt åklagarväsen, befrias från denna skyldighet och att befattningshavarna statsanställas. I organisatoriskt avseende torde viss skillnad böra göras mellan förhållandena i städer med delad polis- och åklagarorganisation samt i städer med samordnad organisation. Befatt- ningshavarna vid åklagarväsendet i förstnämnda städer böra sålunda upp- tagas åt,-riksåklagarämbetets stat och statförslag för åklagarväsendet i dessa städer upprättas lokalt av vederbörande förste stadsfiskal eller stadsfiskal. 1 de städeråter, där samorganisation föreligger, böra samtliga befattnings- havare vid polis- och åklagarväsendet tillhöra polisverkets stat samt stat- förslagför båda verksamhetsgrenarna upprättas av vederbörande polischef.
Vad.nu sagts har icke avseende å åklagarväsendet i de städer, som skola anslutas .till landsfiskalsdistriktsorganisationen men som övergångsvis ha kvar sitt- kommunala åklagarväsen. Stadsfiskalsbefattningarna och övriga till åklagarväsendet i dessa städer hörande befattningar böra icke förstat- ligas, och städerna böra, intill dess de tillföras berörda organisation, allt- jämt svara för kostnaderna för åklagarväsendet.
Till Stockholms poliskår är för handläggning huvudsakligen av kamerala frågoranslutet ett poliskamrerarkontor, vilket förestås av en poliskamrera- re. Denne är tillika stadsfogde och handhar i denna egenskap indrivningen av böter.1 Vidare gäller, att vid polisnämnden i Stockholm finnes för stadig- varande tjänstgöring anställd såväl ordinarie som icke ordinarie personal. 1939 års polisutredning föreslog, att poliskamrerarkontoret skulle upptagas i den statliga polisorganisationen och att i samband därmed en särskild av- delning skulle inrättas inom kontoret för omhänderhavande av medelsför- valtningenvid polis- och åklagarväsendet i Stockholm. Till denna avdel— ning, som sålunda delvis skulle övertaga de uppgifter, som åvilade polis— nämndens expedition, skulle befattningshavarna vid polisnämnden i huvud- sak Överföras. På motsvarande sätt skulle i Göteborg en kamrerarbefattning vid polisnämnden överföras till den statliga organisationen för bl. a. om- händerhavande av de till polis- och åklagarväsendet anslagna medlen. Även i Malmö skulle en motsvarande befattning inrättas. Förslaget i dessa delar återfinnes i Del II av betänkandet, s. 49—51.
Till vad sålunda föreslagits vill f ö r e v a r a n d e n t r e d nin g uttala sin anslutning; dock att hänsyn bör tagas till de omorganisationer, som vid tidpunkten för förstatligandet kunna ha vidtagits med nu bestående orga— nisationer på förevarande område. Utredningen vill även framhålla, att den personal,-som vid tidpunkten för polisväsendets förstatligande finnes anställd vid polisnämnderna, i allmänhet bör beredas anställning vid den statliga polisorganisationen. Detta torde icke medföra någon svårighet, enär de ka— merala och ekonomiska uppgifter, som för närvarande handhavas av polis- nämnderna, komma att vid polisväsendets förstatligande få handläggas inom polisorganisationen.
På sätt ovan nämnts, förekommer i Stockholm samorganisation mellan polisväsendet och exekutionsväsendet därigenom, att poliskamreraren tillika
är stadsfogde. Samorganisation med exekutionsväsendet förekommer vidare i ett antal städer, där stadsfiskalen jämväl är stadsfogde. Liksom 1939 års polisutredning föreslår f ö r e va r a n d e n t r e (1 n in g, att de kombi- nerade befattningar, som i detta hänseende kunna förekomma vid förstatli- gandet, upptagas såsom statliga befattningar och att den ekonomiska frågan löses på det sätt, att städerna ersätta staten med vissa årliga belopp för stadsfogdegöromålens ombesörjande. Motsvarande anordning bör även gälla, därest i någon mindre stad befattningshavare vid polisväsendet av praktiska skäl bör bibehållas såsom exekutionsbiträde. Angående 1939 års polisutred— nings förslag på denna punkt, se betänkandet Del 1, s. 315.
B. Länsorganisationen.
I avseende å de allmänna synpunkterna på länsorganisationen åberopas vad utredningen anfört vid behandlingen av det kommunala alternativet. Det- samma gäller även i allt väsentligt beträffande frågorna om landstgdens inordnande i länsstyrelsen och om ledningen av polisverksamheten. Den grupp av ärenden, tillhörande landsfogdens föredragning, som angivits om- fatta ärenden angående polisdistriktens skyldigheter, kommer naturligen att försvinna. Nya föredragningsuppgifter komma emellertid _ på sätt nedan föreslås _ att tillföras landsfogden i fråga om polisorganisationens utform- ning och upprättande av statförslag för polisväsendet. I det följande kommer även att föreslås, att statspolisorganisationen skall efterträdas av en rörlig polisorganisation, beträffande vilken länsstyrelsen och landsfogden dock i princip skola äga att utöva samma befogenheter som i avseende ä statspolisen.
De största förändringarna i fråga om länsstyrelsens uppgifter rörande polisväsendet komma att inträda å det område, som utredningen i det kom- munala alternativet behandlat under rubriken »Länsstyrelsernas befogen- heter gentemot polisdistrikten». Vid den statliga organisationsformen kom- ma organisationsspörsmålenför varje län i dess helhet att vara knutna till länsstyrelsen. På länsstyrelsen skall sålunda helt ankomma att tillse, att po— lisorganisationen i länet befinner sig i tillfredsställande skick. Detta gäl- ler såväl i fråga om personalorganisationen som i vad angår polisväsendets utrustning och för-seende med lokaler. Uppenbart är, att vid ett förstatligat polisväsen åtskilliga samorganisationsspörsmål komma att uppstå dels mel- lan polisdistrikten inbördes och dels mellan polisorganisationen och när- stående förvaltningsorganisationer. Särskilt på dessa områden torde läns— styrelsens initiativ komma att bliva värdefulla. Länsstyrelsen skall vidare upprätta statförslag för länets polisväsen. I allmänhet torde organisations- spörsmålen främst komma att upptagas till behandling i sam-band med av— givande av sådant förslag. Såsom tidigare anmärkts, kommer detta även att omfatta åklagarväsendet i de från landsfiskalsdistriktsorganisationen Afri- stående städer, där samordning råder mellan polis- och åklagarväsendet. Lämpligt synes emellertid vara, att jämväl de övriga lokala statförslagen för åklagarväsendets del behandlas av länsstyrelsen, innan de översändas till
riksåklagaren; detta främst på grund av den samordning som alltid bör förefinnas mellan de båda verksamhetsgrenarna även vid delad organisa— tion.
Beträffande handläggningen inom länsstyrelsen av statförslaget vill ut- redningen föreslå följande. De av polischeferna och vederbörande åklagare avgivna lokala statförslagen böra först behandlas å landskansliet och där beredas till föredragning av landsfogden i vad angår sådana frågor, som tarva ändring av anslagen. Sedan länsstyrelsen på landsfogdens föredrag— ning fattat beslut i dessa frågor, böra statförslagen överlämnas till lands— kontoret, där den slutliga sammanställningen av statförslaget för länet bör upprättas. Statförslaget bör därefter insändas till den centrala instansen (rikspolisstyrelsen) eller vad angår det rena åklagarväsendet till riksåkla- garen.
Det torde lätteligen inses, att de arbetsuppgifter, som komma att åvila landsfogden i avseende å polisorganisationens utformning och statförsla— gets upprättande, bliva betydande. En förutsättning för att landsfogden skall kunna medhinna dessa uppgifter är, att väl kvalificerad personal i tillräckligt antal ställes till hans förfogande. Därest en byrå- eller sektions- indelning genomföres för länsstyrelsens vidkommande, torde vid en stat- lig organisationsform för polisväsendet förhållandena motivera, att en sär- skild byrå eller sektion inrättas för polisväsendet och att landsfogden gö- res till chef för denna byrå eller sektion. Den närmare organisationen här- av har utredningen med hänsyn till det läge, vari länsstyrelsens organisa— tionsfråga i sin helhet befinner sig, icke funnit sig böra ingå på.
Till följd av den ökning av landsfogdens arbetsuppgifter, som kan förut- ses uppkomma inom en förstatligad polisorganisation, torde vid ett för- statligande av polisväsendet frågan om en delning av landsfogdetjäns- tema i de största länen komma att ytterligare aktualiseras. Arbetsuppgif— terna torde i dessa län komma att räcka till såväl för en länspolischef (landsfogde) som för en statsåklagare. Att redan nu uppgöra en plan för en ändrad landsfogdeorganisation inom ett förstatligat polis- och åklagar— väsen har dock synts utredningen föra för långt, helst som utredningen icke anser tiden ännu vara mogen för ett tillförlitligt bedömande av rätte- gångsreformens inverkan på detta spörsmål.
I fråga om statspolisorganisationen anförde 1 9 3 9 ä r s p 0 l i s 11 t r c d- nin g, att utredningen vid upprättandet av personalstaten för lokalpolisen utgått från att personal skulle finnas för ombesörjande av de uppgifter, som handhades av statspolisen. Varje polismästardistrikt borde tilldelas den personal, som kunde antagas bliva erforderlig för distriktet, och i regel skulle personalen vara ansluten till poliskåren i polismästarstaden. Perso- nalen skulle icke hänföras till särskilda avdelningar utan tillföras veder- börande poliskårer såsom förstärkning. På dessa kårer skulle ankomma att handhava —— förutom polisverksamheten inom respektive städer —— jäm- väl den regelbundna polisverksamhet, varför statspolisen vore avsedd. —a Rörande förslaget i övrigt hänvisas till utredningens betänkande, Del L S. 185—186.
Angående ifrågavarande organisationsspörsmål får f ö r e v a r a n d e n t r c d ni n g framhålla följande. I och med att polisväsendet förstatligas, kommer lokalpolisen att kunna utnyttjas utan hänsyn till några distrikts- gränser. Härigenom kommer behovet av en särskild kår för tillfällig polis- hjälp att minskas. Den lokala polisorganisationen i riket bör emellertid uppbyggas främst med tanke på att fylla sina uppgifter under normala för- hållanden. Om så sker, framträder ett behov av ytterligare polispersonal för sådana tillfällen, då organisationen utsättes för hårdare belastningar än van- ligt. För tillgodoseende av detta behov torde lämpligen böra tillskapas en organisation med vägledning av de allmänna grunder, varpå den nuvarande statspolisorganisationen är uppbyggd. Såsom tidigare påpekats, fyller denna organisation även viktiga uppgifter genom den regelbundna polisverksamhet, som densamma utövar. Överförda på en statlig polisorganisation innebära nyssnämnda grunder främst, att poliskårerna i vissa städer givas en något större organisation, än vad de rent lokala förhållandena påkalla, samt att den personal, som sålunda tillföres dessa kårer såsom förstärkning, i sitt dag- liga arbete sysselsättes med sådan polisverksamhet, som särskilt lämpar sig att bedriva inom större verksamhetsområden än de enskilda polisdistrikten. En fördel med en sådan organisation är även, att till densamma knytes perso- nal, som besitter större förfarenhet med vissa slag av polisuppgifter än lokal- polisen i allmänhet, exempelvis för upprätthållande av ordningen vid större folksamlingar. Icke minst av vikt är, att för kriminalpolisverksamheten kan anställas personal med expertutbildning i skilda hänseenden. Behovet av sådan personal skulle av ekonomiska skäl svårligen kunna tillgodoses på annat sätt, åtminstone icke inom landsbygdens och de mindre städernas polisväsen. Utredningen föreslår sålunda, att inom den statliga organisa— lionen anordnas en mot den nuvarande statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd den rörliga polisen. I sina huvuddrag torde denna organisation böra uppbyggas med statspolisorganisationen som mönster. Den närmare planläggningen av organisationen i avseende å storlek, pla- cering och utrustning m. m. torde dock vara en uppgift, som bör ankomma på den blivande centrala instansen att utarbeta i samråd med länsstyrel- serna. Härvid torde böra beaktas de synpunkter, som utredningen i det kommunala alternativet lagt på frågan om den nuvarande statspolisens or- ganisation. Av särskild betydelse är, att en rätt avvägning av spörsmålet om kårernas centralisation eller decentralisation äger rum. Denna avvägning bör ske med stöd av erfarenheterna från den obegränsade mobiliteten hos lokalpolisen. Ett viktigt spörsmål, som torde kunna lösas tillfredsställande inom den statliga organisationen, är frågan om rekryteringen till ifråga— varande poliskår. Med hänsyn till att all personal är statsanställd, kunna även befattningshavare vid andra poliskårer än dem, till vilka de rörliga kårerna äro anslutna, beredas tillfälle att tjänstgöra vid sistnämnda kårer.
De speciella polisförhållandena i Norrbottens län tord-e vid ett förstat- ligande av polisväsendet böra ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen föreslagit för det kommunala alternativet. Den rörliga
poliskåren i länet torde sålunda böra organiseras med poliskåren i Boden såsom huvudbas för rekryteringen, och vederbörande polischefer böra för- ordnas såsom föreståndare för de på olika håll utstationerade kårerna.
Enligt 1939 års polisutrednings förslag skulle till polismästardistrikts— organisationen knytas institutioner med polisfullmäktige och personalqu- mäktige. Genom polisfullmäktige skulle det kommunala inflytandet kom— m-a till uttryck, och för verksamheten skulle gälla enahanda allmänna före— skrifter som för polisnämnd ; dock med verksamhetsområdet överflyttat till polismästardistriktet. Personalfullmäktige skulle utgöra en organisation för tillvaratagande av personalens intressen i tillsättnings- och utbildnings- frågor. Vid övervägande av spörsmålet, huruvida några institutioner av motsvarande slag böra inrättas, har f ö r e v a r a n d e 11 t r e d 11 in g be— aktat, att dess förslag är uppbyggt med länsstyrelserna bibehållna såsom polisledande organ för länen. På grund härav torde behov icke föreligga av någon särskild organisation, som är avsedd att trygga det allmänna kommunala inflytandet på polisväsendet inom länen. Tillsättningsären- dena beträffande polispersonalen komma enl-igt utredningens förslag fort- farande att handhavas av länsstyrelserna, varför de risker, som äro för- bundna med en stark centralisation av dessa ärendens handläggning, icke komma att föreligga vare sig för kommunernas eller för befattningshavar- nas del. På sätt tidigare anförts, torde rekryteringen av' polispersonalen komma att handhavas av särskilda nämnder, i vilka såväl kommunala representanter som representanter för personalen komma att ingå. Med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen icke funnit anledning att föreslå några institutioner av den art, varom här är fråga.
0. De centrala myndigheterna.
Behovet av en central instans för polisväsendet framträder med särskild styrka inom en förstatligad polisorganisation. Enligt 1939 års polisutred- nings förslag skulle den centrala ledningen handhavas av en polisstyrelse. Polisverket skulle förestås av en chef med generaldirektörs ställning, be- nämnd rikspolischef, vilken i första hand skulle vara inför Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörande av polisstyrelsens uppgifter. Till styrelsen skulle vara knuten en byrå'organisation, omfattande tre byråer, varav en polisbyrå för egentliga polisärenden, en personalbyrå för personalärenden samt en ekonomi- och kanslibyrå för ekonomi- och kansliärenden. Polisbyrån skulle förestås av en polisdirektör och de två övriga byråerna av byråchefer. För handläggning av ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt, 5. k. pleniärenden, skulle styrelsen givas kollegial sammansättning och be- stå av rikspolischefen, polisdirektören, de båda byråcheferna samt fem sär- skilda, av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Rikspolischefen skulle vara ord- förande i styrelsen. Andra ärenden än pleniärenden skulle handläggas i äm- betsmässig ordning.
___—_,
Till huvudlinjer-na i den sålunda föreslagna organisationen vill f öre- v a r a n d e u t r e d 11 i n g ansluta sig. I överensstämmelse med vad ut— redningen föreslagit för det kommunala alternativet, bör den centrala in- stansen även inom en statlig polisorganisation benämnas rikspolisstyrelse. Då tillsättnings- och övriga personalärenden rörande den egentliga polis- personalen — vilka ärenden av 1939 års polisutredning i stor omfattning tillfördes styrelsen _ enligt förevarande utrednings mening böra bibehållas decentraliserade, torde behov av någon särskild personalbyrå icke förelig— ga. Styrelsens arbetsuppgifter torde för den skull böra uppdelas på två byråer, en polisbyrå samt en ekonomi- och kanslibyrå. De personalärenden, som skola ankomma på styrelsen, synas lämpligen kunna handläggas å ekonomie och kanslibyråns kansliavdelning. I överensstämmelse med tan— kegången i 1939 års polisutrednings förslag bör styrelsen i sin kollektiva sammansättning utgöras av verkets chef och cheferna för dess byråer samt ett lämpligt antal lekmän. Lämpligheten av att verkets chef ovillkorligen skall vara ordförande i styrelsen torde dock kunna ifrågasättas. Såsom i det kommunala alternativet framhållits, bör på verkschefen, rikspolische— fen, ställas det kravet, att han är framstående organisatör och tillika väl förtrogen med polisväsendet. Ordföranden i styrelsen bör vara en i allmän— na värv förfaren person. Därest till rikspolischef kan utses en person, som uppfyller samtliga dessa krav, förefaller det naturligt, att han också förord- nas till ordförande i styrelsen. Kungl. Maj:t synes emellertid böra ha möj— lighet öppen att för den händelse så befinnes önskvärt på ordförandepos— ten placera en härför lämpad lekman. Styrelsens organisation bör. sålunda vara alternativt utformad på det sätt, att antingen verkschefen eller» en lekman ärordförande i densamma. Är rikspolischefen tillika ordförande i styrelsen, synes lekmännens antal böra vara fyra. Med denna organisation komma l-ekmännen att vara i majoritet inom styrelsen. Om däremot en lek- .man är förordnad till ordförande, torde antalet lekmän kunna minskas till tre, därvid ordföranden bör _ utom i disciplinärenden —— tillerkännas ut- slagsröst vid lika röstetal. Resultatet blir sålunda, att styrelsen skall kunna sammansättas efter två typer och bestå antingen av rikspolischefen, tillika ordförande, cheferna för de båda byråerna och fyra lekmän eller av riks- polischefen, cheferna för de båda byråerna samt tre lekmän, av vilka sena— re en är utsedd till ordförande. Styrelsen bör inom sig utse vice ordförande. För lekmännen böra i erforderlig utsträckning utses suppleanter.
I avseende å den polisledande verksamheten höra i stort sett rikspolis— styrelsens uppgifter vara desamma som vid en kommunal organisation.
Även för styrelsens del måste dock vissa ändringar inträda, så vitt angår den kår, som skall träda i stället för den nuvarande statspolisen. Av vad ti— digare anförts framgår, att denna kår bör lyda under länsledningen, som har att planlägga och leda dess verksamhet. En viss central överledning tor- -—de emellertid bliva erforderlig för åvägabringande av enhetlighet i avseende ..å arbetsuppgifterna. Det bör tillkomma styrelsen att utfärda allmänna an-
visningar härutinnan. I nära samband med nu berörda förhållanden står
uppgiften att tillkalla polisförstärkning. Med hänsyn till den obegränsade- rörlighet, som principiellt sett kommer att utmärka organisationen, synes denna uppgift icke böra bliva av mera framträdande betydelse för styrel— sen. I mera trängda lägen torde emellertid förhållandena påkalla, att de spörsmål, som sammanhänga med denna uppgift, bliva föremål för central handläggning.
De ekonomiska, organisatoriska och. administrativa uppgifterna för sty— relsen bliva av en ojämförligt mycket större betydelse inom ett statligt än inom ett kommunalt polisväsen. Någon särskild motivering torde icke vara. erforderlig för att de uppgifter, varom här är fråga, tillföras styrelsen. Upp— gifterna äro i stort sett lika inom samtliga verk med lokalförvaltningar. Be— träffande personalärenden föreslås dock, såsom tidigare framhållits, en bibc- hållen decentralisering i avseende å tillsättning m. m. Vissa tillsättningsärcn-— den skola emellertid ankomma på styrelsen, nämligen i fråga om de befatt-- ningshavare hos styrelsen, vilka icke utnämnas av Kungl. Maj:t. I regel bruka styrelserna i de statliga verken erhålla tillsättningsrätt för befattningar i lägre lönegrad än 27, och denna princip torde böra följas även för rikspolis-- styrelsens del. _
Med stöd av det anförda föreslår u t r c d 11 i n g e 11, att de uppgifter, som omförmälas i de tio första att-satserna i uppräkningen rörande riks— polisstyrelsens uppgifter inom en kommunal polisorganisation, jämväl sko-— la ankomma på styrelsen vid ett förstatligande av polisväsendet. Härutöver bör å styrelsen i det senare fallet ankomma
att utfärda allmänna anvisningar angående de uppgifter, som skola om— händerhavas av den rörliga polisen;
all tillsätta och i förekommande fall från tjänsten entlediga ordinarie och: icke ordinarie befattningshavare hos styrelsen, vilka äro hänförda till lägre- lönegrad än 27;
att utöva den disciplinära bestraffningsrätten över annan personal vid polisväsendet än polispersonal;
att verkställa den centrala upphandlingen inom polisväsendet och band— hava skötseln av huvudförråden samt hålla tillsyn över att materielen an— vändes på ett lämpligt sätt;
att i övrigt jämlikt fastställda stater och givna föreskrifter handhava och redovisa de statsmedel, som ställas till styrelsens förfogande ;
att upprätthålla nödig förbindelse med civila och militära myndigheter samt med sådana enskilda föreningar och sammanslutningar, vilkas verk-— samhet är ägnad att främja polisens arbete; samt
att i övrigt ombesörja de uppgifter beträffande ledningen av polisverk— samheten, som Kungl. Maj:t uppdrager ät styrelsen.
Liksom styrelsen vid den kommunala polisorganisationen bör även sty- relsen inom ett förstatligat polisväsen vara sakkunnig åt Kungl. Maj :t i po— lisfrågor. Jämväl de särskilda uppgifterna i fråga om polisverksamheten för" uppdagande av spioneri m. m. böra överföras å styrelsen liksom ock de sär-— skilda uppgifteri övrigt, som nu ombesörjas av statspolisintendenten.
Vidare skall det åligga styrelsen att årligen ]. före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregäende år till styrelsen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda;
2. före den 1 maj till chefen för inrikesdepartementet avgiva berättelse angående styrelsens verksamhet under det nästförflutna året;
3. inom därför bestämd tid till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom styrelsens verksam- hetsområde, som styrelsen finner böra göras hos nästföljande riksdag;
4. inom därför bestämd tid till finansdepartementet inkomma med den för riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen under det sistförflutna räkenskapsåret av till styrelsens disposition ställda allmänna medel; samt
5. inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket insända föreskrivna räkenskaps- och redovisningshandlingar.
I fråga om ärendenas handläggning inom polisstyrelsen har man att skilja mellan ärenden, som skola handläggas av styrelsen i plenmn, och ärenden, som skola handläggas i ämbetsmässig ordning. Såsom pleniärenden böra handläggas ärenden, som äro av principiell betydelse eller eljest av större vikt, medan övriga ärenden böra behandlas i ämbetsmässig ordning.
Med tillämpning av den angivna regeln böra till pleniärenden hänföras följande, nämligen
yttranden till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement angående lag eller viktigare författning eller rörande annan fråga av mera allmän eller väsentlig betydelse för polisväsendet;
frågor angående styrelsens instruktion och arbetsordning; frågor av allmän betydelse rörande planläggningen av polisverksamheten samt rörande polistjänsten och dess utövning, dock ej frågor som angå led- ningen av själva polisarbetet;
organisationsfrågor av större omfattning eller eljest av mera allmän räck- vidd ;
upphandlingar för belopp överstigande 25 000 kronor; styrelsen dock obe— taget att meddela generella föreskrifter, berättigande till upphandling för högre belopp;
ärenden angående upprättande av förslag till ledig tjänst och anställande av befattningshavare i högre lönegrad än 23 med beteckning Ca eller Ce;
ärenden angående disciplinär bestraffning;
förslag till anslagsäskanden och andra framställningar, som böra göras hos riksdagen; *
styrelsens ämbetsberättelse ; samt i övrigt ärenden, som rikspolischefen finner böra handläggas i plenum. Plenum skall hållas på kallelse av ordföranden, dock minst en gång i må— naden. Styrelsen skall vara beslutmässig, då ordföranden eller vid förfall för denne vice ordföranden samt minst tre andra ledamöter deltaga i avgö- randet; suppleant för särskild ledamot bör härvid vara jämställd med leda— mot. Såsom styrelsens beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar
sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den som ordföranden biträ- der. Vid handläggning av disciplinärenden skall omröstningen dock före— tagas enligt samma grunder, som gälla vid omröstning i brottmål i överrätt.
Skulle pleniärende vara så brådskande, att ledamöterna icke hinna till- kallas, skall detsamma, därest så låter sig göra, kunna avgöras av rikspolis- chefen och ordföranden samt minst två andra ledamöter. Avgörandet bör kunna ske utan formligt sammanträde genom brev, telegram eller telefon. Är rikspolischefen tillika ordförande, bör avgörande, varom nu är fråga, kunna ske av rikspolischefen, vice ordföranden och minst två andra ledamö— ter. Om dylikt ärende icke lämpligen kan avgöras på detta sätt, skall riks- polischefen äga besluta i detsamma i närvaro av byråchef, vilkens ämbets- befattning ärendet tilhör, eller ock särskilt förordnad föredragande. Beslut, som fattas i enlighet med dessa regler, skall anmälas vid närmast därpå följande plenum.
I de ärenden, som icke äro pleniärenden, skall beslutanderätten utövas av rikspolischefen; viss beslutanderätt skall dock, på sätt gäller inom de stat- liga verken i allmänhet, tillkomma byråcheferna.
De ärenden, som handläggas i styrelsen, skola —— antingen styrelsen är kollegialt sammansatt eller utgöres av rikspolischefen — inför styrelsen före- dragas i behörig ordning. Under tjänsteresa bör emellertid rikspolischefen äga att utan att ha inhämtat yttrande av föredragande fatta beslut om verk- ställighetsåtgärder ävensom meddela de föreskrifter, som rikspolischefen finner påkallade av under resan gjorda iakttagelser. Vad nu sagts skall äga tillämpning jämväl för det fall, att rikspolischefen eljest finner något på hans prövning ankommande ärende vara så brådskande, att föredragande icke lämpligen kan tillkallas.
I fråga om de båda byråernas sammansättning föreslås följande. Polis- byrån torde i stort sett böra uppbyggas med samma personaluppsättning, som skall vara knuten till styrelsen vid en kommunal polisorganisation. I stället för en av polisdirektörsbefattningarna bör emellertid en befattning som polisöverdirektör inrättas. Innehavaren av denna befattning bör vara chef för polisbyrån och tillika ställföreträdare för rikspolischefen. Vidare bör kamrerarbefattningen överföras till ekonoml- och kanslibyrån. Denna senare byrå synes böra givas en sammansättning i stort sett motsvarande den, som föreslogs av 1939 års polisutredning (se betänkandet, Del II, s. 8—10).
Enligt dessa grunder skulle rikspolisstyrelsen i sin administrativa sam- mansättning erhålla följande personalförteckning:
1 generaldirektör och rikspolischef Polisbyrån
1 polisöverdirektör, tillika byråchef och ställföreträdare för rikspolischefen 2 polisdirektörer 2 sekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 2 kontorsbiträden
Ekonomi- och kanslibyrån 1 byråchef
Ekonomiavdelningen Kansliaudelningen 1 byrådirektör 1 förste byråsekreterare 1 kamrerare 1 byråsekreterare 1 byråsekreterare 1 amanuens 1 materialförvaltare 1 registrator 1 kansliskrivare (kassör) ?. kontorsbiträden 1 kanslibiträde
(i kontorsbiträden
Härutöver böra såsom för styrelsen gemensannna befattningshavare upp— tagas en telefonist samt en förste expeditionsvakt och en expeditionsvakt. På sätt, som föreslagits i det kommunala alternativet, bör även den till stats- polisorganisationen för närvarande knutna arvodesbefattningen som polis- jurist med hänsyn till de rådande förhållandena bibehållas tills vidare.1
Fördelningen av arbetsuppgiftcrna ä polisbyrån torde böra ske i huvud- saklig överensstämmelse med vad som föreslagits rörande uppgifternas för- delning mellan polisdirektörerna enligt det kommunala alternativet. De upp- gifter, som där tillagts 1. polisdirektören, skola ankomma på polisöverdirek- tören ; dock skola de kamerala uppgifterna överföras till ekonomi- och kans- libyrån. Av de båda polisdirektörerna skall den ene handlägga de uppgifter, som tillagts 2. polisdirektören, och den andre de uppgifter, som tillagts 3. polisdirektören. Särskilda förordnanden böra meddelas för polisöverdirektö- ren och den polisdirektör, som skall handhava de allmänna kriminalpolis- uppgifterna, att vara föreståndare för ordnings-, respektive kriminalpolisav— ; delningen vid den rörliga polis, som förlägges till Stockholm. Arbetsuppgif— terna å ekonomi- och kanslibyrån böra uppdelas å befattningshavarna efter i stort sett de grunder, som föreslagits av 1939 års polisutredning; såsom ti— digare nämnts böra emellertid de till styrelsen knutna personalärendena handläggas å kansliavdelningen.
Ej heller för den statliga styrelsens del har räknats med en personalupp- sättning, avsedd även för beredskapsuppgifter, anordnande av arbetskarto— tek eller utgivande av tidskrift för polisväsendet.
Vad härefter angår statens kriminaltekniska anstalt och statens polisskola torde de spörsmål, som sammanhänga med dessa myndigheters organisation och förhållande till rikspolisstyrelsen, böra lösas efter samma allmänna lin- jer vid en statlig som vid en kommunal organisation av polisväsendet. På grund härav får utredningen i dessa delar hänvisa till vad utredningen därom anfört och föreslagit i det kommunala alternativet.
1 Liksom i det kommunala alternativet har utredningen ej heller i det statliga alternativet ingått i prövning av frågan om den biträdespersonal, som i övrigt kan vara erforderlig för den. polisverksamhet, som avser de 5. k. landsskadliga brottens bekämpande.
D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattnings- havarna vid polis— och åklagarväsendet.
1. Högre befattningshavare.
Beträffande nu gällande bestämmelser hänvisas till framställningen här- utinnan i det kommunala alternativet. I förevarande hänseende får 11 t r e (1 n i n g e n avgiva följande förslag.
Befattningshavare vid rikspolisstyrelsen.
Till 5 ä t t ni 11 g: Rikspolischefen hör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år.
Jämväl befattningen som polisöverdirektör och tjänsten som polisdirektör med uppgift att handhava de med säkerhetstjänsten förenade göromålen höra med hänsyn till befattningarnas karaktär vara förordnandetjänster. Förordnandena böra meddelas för en tid av högst sex år. I överensstäm- melse med vad under det kommunala alternativet föreslagits bör den andra tjänsten som polisdirektör vara fullmaktstjänst. Befattningarna höra till- sättas av Kungl. Maj:t efter anmälan av rikspolischefen. Såsom förut fram- hållits, skall polisöverdirektören tillika vara ställföreträdare för rikspolis- chefen.
De särskilda ledamöterna av styrelsen böra förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.
Befattningen som byråchef bör tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av rikspolischefen.
Befattningshavare i 27 och högre lönegrader med beteckning Ca eller Ce, med undantag av byråchef, skola tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolisstyrelsen.
Övriga ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare tillsättas av riks- polisstyrelsen. Övrig personal antages av styrelsen.
Ordinarie befattningshavare i 24 och högre lönegrader böra tillsättas ge— nom fullmakt och övriga ordinarie befattningshavare medelst konstituto- rial.
Ko 111 p e t e n s vi 1 1 k 0 r: För polisöverdirektören och polisdirektörerna bör ]andsfogdekompentens föreskrivas.
Sekreterare bör ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbild- ning, som fordras för behörighet att erhålla landsfogdetjänst.
Byråchefen, förste byråsekreteraren, byråsekreterare och amanuens skall ha avlagt juris kandidatexamen.
Byrådirektören skall ha avlagt avgångsexamen från handelshögskola el— ler på annat sätt visat sig äga motsvarande utbildning samt tillika ha ådaga- lagt förfarenhet i upprättande av statförslag och verkställande av upphand- ling i enskild eller offentlig verksamhet. Kamreraren skall besitta ingående
teoretiska och praktiska kunskaper i bokföring samt även i övrigt ha för- värvat god administrativ och ekonomisk förfarenhet.
I fråga om beviljande av ledighet och förordnande av vik a r i e skola de för verksstyrelser i allmänhet gällande reglerna lända till efterrättelse.
D i s e i p 1 i n ä r h e s t r a f f nin g: Rikspolischefen, polisöverdirektö- ren, polisdirektör, byråchefen samt särskild ledamot av styrelsen skola för fel eller försummelse i tjänsten svara inför hovrätt. I övrigt bör föreva— rande spörsmål regleras i överensstämmelse med vedertaget bruk inom för- valtningen.
Övriga högre befattningshavare.
Tillsättning: Beträffande landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent får utredningen åberopa vad härutinnan anförts i det kommunala alternativet.
I likhet med 1939 års polisutredning har utredningen funnit, att de be- fattningar, som inrättats för polisverksamhetens ledning i de största stä- derna i riket, äro av den betydelse, att möjlighet bör finnas att utan sär- skild omgång kunna verkställa utbyte av befattningshavare, därest denne av en eller annan anledning visar sig mindre lämpad att uppehålla befatt- ningen. U t r e (1 ni 11 g e n föreslår därför, att polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ordnings- och kriminalpolisinten- dentsbefattningarna i dessa städer inrättas såsom förordnandetjänster och tillsättas av Kungl. Maj:t efter anmälan av överståthållarämbetet eller ve- derbörande länsstyrelse. Förordnandena böra meddelas för en tid av högst sex år.
I likhet med vad som föreslagits i det kommunala alternativet hör till- sättningen av de högre befattningshavarna inom den lokala organisationen i vidgad utsträckning ankomma å Kungl. Maj:t.
U t r e (1 ni 11 g e n föreslår, att samtliga befattningar som polismästare, polismästare tillika stadsfiskal, polisintendent, stadsfiskal tillika polischef, polisassessor samt polissekreterare skola tillsättas av Kungl. Maj:t. Det- samma bör gälla för samtliga befattningar som förste stadsfiskal, stadsfis- kal och biträdande stadsfiskal. För ordinarie befattning skall anställnings- formen —— med nyssnämnda undantag _ vara fullmakt.
Befattning som stadsfiskalsassistent bör tillsättas av riksåklalgarämbetet och befattning SOm polisnotarie av överståthållarämbetet eller — i före- kommande fall —— av vederbörande länsstyrelse. Anställningsformen för nu förevarande tjänster bör likaledes vara fullmakt.
Utredningen, som icke funnit det erforderligt att lämna närmare anvis- ningar rörande förfaringssättet vid tillsättningen av befattningarna, vill endast helt allmänt framhålla angelägenheten av att rikspolisstyrelsen till- försäkras yttranderätt, så snart fråga är om befattning, som icke enbart inrättats för åklagarväsendets behov.
K o m p e t e n s v i 1 1 k 0 r: För befattning som polismästare, polismäs-
tare tillika-stadsfiskal och polisintendent bör krävas landsfogdekompetens. Samma kompetens synes även böra krävas för vissa befattningar med ute- slutande åklagarfunktioner, nämligen för befattning som förste stadsfiskal, stadsfiskal och biträdande stadsfiskal. För befattning som stadsfiskalsas- sistent bör krävas den behörighet, som gäller för befattning såsom lands- fogdeassistent.
Vad beträffar de befattningar, för vilka landsfogdekompetens skall gälla, kan ifrågasättas, huruvida polisutbildning är erforderlig för sådana befatt- nigar, som enbart äro äklagarbefattningar, liksom huruvida förfarenhet i åklagarverksamhet bör uppställas som behörighetsvillkor för de rena polismansbefattningarna. I likhet med 1939 års polisutredning är före— v a r a n d e u t r e (1 n i n g av den uppfattningen, att det är av betydelse att samtliga ifrågavarande befattningshavare besitta förfarenhet inom såväl polis- som åklagarväsendet. .
Såsom förut anmärkts, ha beträffande ett stort antal stadsfiskalsbe- fattningar särbestämmelser meddelats i behörighetshänseende, därvid i all- mänhet föreskrivits krav på landsfogdekompetens. I fråga om de stads- fiskalsbefattningar. som icke äro enbart åklagarbefattningar, har utred- nin gen icke funnit det lämpligt att generellt föreskriva krav på lands- fogdekompetens. På sätt utredningen i det kommunala alternativet uttalat, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att tillse, att kravet på erforderliga högre kvalifikationer upprätthålles för sådana befattningar, beträffande vilka behov därav föreligger. För stadsfiskalsbefattningen i Boden föreslås dock — i likhet med vad som skett i det kommunala alternativet — att lands- fogdekompetens uppställes som behörighetsvillkor.
Beträffande polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier torde des— sa befattningar efter ett förstatligande uteslutande komma att vara av ad- ministrativ natur. Vid sådant förhållande torde det vara tillräckligt att för dessa befattningar uppställa krav på juris kandidatexamen.
Bevilj ande av ledighet och förordnande av vika- rie: I detta hänseende synas de bestämmelser, som i de under senare tid utfärdade instruktionerna uppställts för de olika grupperna av befattnings- havare, i huvudsak kunna bibehållas. Rikspolisstyrelsen bör dock tillför- säkras yttranderätt vid fråga om längre tjänstledighet av annan orsak än sjukdom ävensom längre förordnande såsom vikarie, allt beträffande tjäns- ter tillhörande polis- eller den blandade polis- och åklagarorganisationen.
Åtal och ansvar för tjänstefel: Polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt de intendenter i samma städer, vilka skola vara tillsatta på förordnande, ävensom landsfogdar och förste stadsfiskaler sy- nas för fel eller försummelse i tjänsten böra svara inför hovrätt. Gentemot övriga befattningshavare skall riksåkvlagarämhetet, så vitt avser polismästare tillika stadsfiskal, stadsfiskal, stadsfiskal tillika polischef, biträdande stads- fiskal och stadsfiskalsassistent, och överståthållarämbetet eller länsstyrelse, så vitt avser annan högre befattningshavare, äga meddela vederbörande fö- reställning (varning beträffande stadsfiskalsassistent respektive polisnota- rie), därest han icke behörigen iakttager sina tjänsteplikter. Låter han sig
icke därav rätta eller är felet av svårare beskaffenhet, skall åtal ske inför domstol.
Vad ovan anförts i det kommunala alternativet om aspiranternas antag- ning och utbildning har i allt väsentligt giltighet även vid en statlig polis- och åklagarorganisation. — Av samma skäl, som ovan uttalats i det kom- munala altemativet, anser utredningen, att ärendena angående stadsfiskals- organisationen även efter ett förstatligande böra tillhöra justitiedepartemen- tets föredragning.
2. Polispersonalen.
Beträffande nu gällande bestämmelser hänvisas till framställningen här- utinnan i det kommunala alternativet.
I förevarande hänseende får u t r e (1 ni 11 g e n avgiva följande förslag. T i 1 l s å t t 11 i n g: Såsom förut anmärkts, skall tillsättningen av polis- personalen jämväl i fortsättningen i huvudsak handhavas av länsstyrelsen. Anställningsformen för de ordinarie befattningshavarna skall vara konsti- tutorial. Förutom ordinarie befattningshavare skola även extra ordinarie befattningshavare tillsättas av länsstyrelsen. Anställningsformen skall här vara förordnande tills vidare. Av de extra befattningshavarna skall det —— förutom i fråga om den extra polispersonal, som jämlikt instruktionen för länsstyrelserna må anställas av dessa myndigheter — ankomma ä länssty- relsen att tillsätta de extra fjärdingsmännen. Övriga extra befattningsha- vare skola tillsättas av polischefen.
Bevilj ande av ledighet och förordnande av vikarie: Härutinnan synes icke anledning föreligga till ändring i nu gällande be- stämmelser.
Disciplinär bestraffning m. m.: I detta hänseende får utred— ningen åberopa vad som anförts i det kommunala alternativet.
3. Kontors- och övrig biträdespersonal.
Förut har föreslagits, att all för riks-polisstyrelsen avsedd personal skall tillsättas eller antagas av styrelsen, i den mån dylik fråga icka skall ankom- ma å Kungl. Maj:t. Vad angår tills ä t t nin g e n av den till lokalorga- nisationen knutna kontors- och biträdespersonalen, bör detta åliggande, så vitt avser ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, utövas av länssty- relsen. Detsamma bör i princip jämväl vara fallet med anställandet av extra befattningshavare, dock bör länsstyrelsen i den utsträckning, det befinnes lämpligt, äga bemyndiga polischef att anställa sådana befattningshavare.
De nu ifrågavarande befattningshavarna böra vara underkastade länsstyrel- sens disciplinära vbestraffningsrätt enligt de grunder, som gälla för länsstyrelsen underlydande befattningshavare.
För personal, som upptagits å stat under riksåklagarämbetet, bör detta ämbete vara tillsättningsmyndighet och disciplinär myndighet.
E. Anställnings- samt; avlönings- och pensionsfrågor.
Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet böra de kommunala befattningarna i princip överföras till statliga befattningar. Vidare skola befattningar inrättas för rikspolisstyrelsens del, varjämte de nuvarande stat- liga befattningarna inom polis- och åklagarväsendet skola anslutas till den allmänna organisationen. Statens allmänna avlönings— och pensionsreglemen- ten skola äga tillämpning å befattningarna. Särbestämmelser torde dock bliva erforderliga på vissa områden. I förevarande avdelning avser utred- ningen att till en början behandla vissa anställningsfrågor, varefter frågan om befattningarnas lönegradsplacering samt om särbestämmelser komma att upptagas till behandling.
1. Anställningsfrågor.
Av att statens allmänna avlöningsreglemente blir tillämpligt å befattning— arna följer, att dessa komma att i avseende å anställningsformerna överens- stämma med de statliga befattningarna. Vissa anställningsfrågor för polis- personalens del torde emellertid påkalla reglering.
I överensstämmelse med vad som föreslagits för det kommunala alterna- tivet, böra polisaspiranterna, därest de efter utbildningen i polisskola icke omedelbart kunna erhålla anställning vid lokalpolisen, tjänstgöra vid den rörliga polisen mot lämpligt arvode. Någon tidsbegränsning för denna tj änst- göring torde icke böra införas med hänsyn till att staten helt och hållet har i sin hand att avväga såväl polisaspirantkårens som befattningshavar— kårens storlek.
Beträffande de icke ordinarie befattningarna uppkommer fråga, om sär- skilda extra ordinarie befattningar skola finnas eller om i likhet med vad som gäller inom vissa områden av statsförvaltningen extra ordinarieanställ- ning bör kunna förvärvas av extra befattningshavare efter viss tjänstgö- ringstid. Utredningen har funnit det senare systemet vara att föredraga, enär det medför större smidighet och verkar mera rättvist för befattningshavar- na än systemet med särskilda befattningar av extra ordinarie natur. Befatt- ningarna inom organisationen skola sålunda vara ordinarie och icke ordi- narie. Anställning som extra befattningshavare i konstapelsgraden bör kun- na vinnas av aspirant efter genomgången av den föreskrivna utbildningen i polisskola. Befattningshavare, som med väl vitsordad tjänstgöring varit an- ställd under ett år som extra, bör därefter förordnas som extra ordinarie i varje anställning som icke ordinarie i nämnda grad. Vad nu sagts om de icke ordinarie befattningarna i konstapelsgraden, bör även givas motsva- rande tillämplighet i fråga om icke ordinarie befattningar inom de övriga tjänstegraderna för polispersonalen.
Organisationen torde icke kunna enhetligt uppbyggas på det sätt, att be- fordringsgången till ordinarie befattning i konstapelsgraden regelbundet kommer att ske över icke ordinarie anställning. I likhet med vad för när- varande är fallet, bör därför krav på viss tids tjänstgöring för behörighet
att erhålla ordinarie sådan befattning uppställas. Denna tid bör _ såsom i det kommunala alternativet förordats —- bestämmas till två år efter det
polisaspirant undergått polisskoleutbildning. Jämväl de regler, som i övrigt föreslagits i sistnämnda alternativ rörande denna minimitid samt om tillsätt- ning av ordinarie befattning, då den som finnes böra erhålla befattningen icke tjänstgjort den föreskrivna minimitiden, böra vinna motsvarande till- lämpning inom en förstatligad polisorganisation.
2. Lönegradsplacering. Rikspolisstyrelsen.
För rikspolischefen föreslår utredningen samma löneställning, som före- slagits i det kommunala alternativet, eller sålunda en placering i lönegrad Cp 19.
Befattningen som polisöverdirektör bör inplaceras i lönegrad Cp 14. P0- lisöverdirektören skall icke äga uppbära särskilt arvode såsom ställföreträdare för rikspolischefen. Av de båda polisdirektörerna bör den polisdirektör, som skall handhava de med säkerhetstjänsten förenade göromålen, tillhöra löne- grad Cp 12 och den andre polisdirektören lönegrad Co 12. Byråchefen å eko- nomi- och kanslibyrån bör placeras i den för byråchefstjånster gängse löne- graden Ca 33. Vid en allmän lönegradsuppflyttning för byråchefstjänsterna och därmed jämställda tjänster, böra befattningarna som polisöverdirektör, polisdirektör och byråchef hos rikspolisstyrelsen jämväl uppflyttas på mot— svarande sätt.
Särskild ledamot av styrelsen bör äga uppbära ett årligt arvode av 1 800 kronor. Därest sådan ledamot utsetts till ordförande i styrelsen, bör arvodet för hans del utgöra 3 600 kronor. Suppleant för ledamot bör erhålla dagar- vode med 25 kronor för sammanträdesdag.
Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som skola ankomma på byrådirektören, bör denne icke placeras lägre än i lönegrad Ca 31. Förste byråsekreteraren, vilken .skall vara närmaste chef för kansliavdelningen, bör placeras i lönegrad Ca 29. Kamreraren bör hänföras till lönegrad Ca 27.
I likhet med vad som föreslagits för det kommunala alternativet, böra sekreterarna å polisbyrån upptagas i lönegrad Ce 25.
Övriga befattningar vid rikspolisstyrelsen torde böra inordnas i lönegra- der i nära anslutning till vad som gäller för motsvarande befattningar inom den allmänna civilförvaltningen.
Med beaktande av vad sålunda anförts har utredningen upprättat följande förslag till personalstat för rikspolisstyrelsen:
Lönegrad Lönegrad 1 rikspolischef . .......... Cp 19 1 registrator ............. Ca 18 1 polisöverdirektör . ...... Cp 14 1 kansliskrivare och kassör Ca 15 1 polisdirektör ........... Cp 12 1 kansliskrivare .......... Ca 15 1 » . .......... Co 12 1 förste expeditionsvakt . .. Ca 11 1 byråchef .............. Ca 33 2 kanslibiträden .......... Ca 11 1 byrådirektör ............ Ca 31 1 expeditionsvakt . ........ Ca 9 1 förste byråsekreterare Ca 29 1 telefonist .............. Ca 8 1 kamrerare . ............ Ca 27 10 kontorsbiträden ........ Ca 8 2 byråsekreterare ........ Ca 24 2 sekreterare ............ Ce 25 1 ”materialförvaltare ...... Ca' 19 1 amanuens ........ högst Ce 24
Högre befattningshavare inom länsorganisationen och den lokala organi- sationen.
Beträffande löneställningen för befattningshavarna inom lä n s 0 r g a n i- sationen, d. v. s. landsfogdarna, biträdande landsfogdarna och lands- fogdeassistenterna, hänvisas till vad utredningen därom anfört och föresla- git i det kommunala alternativet. Till undvikande av missförstånd vill ut- redningen dock påpeka, att landsfogdarnas uppflyttning till lönegrad Ca 33 bör ske oberoende av om polis- och åklagarväsendet förstatligas eller icke. Denna lönefrågas behandling bör sålunda icke uppskjutas i avvaktan på för- statligandefrågans avgörande. På motsvarande sätt böra landsfogdarna även — oberoende av förstatligandefrågans handläggning och utveckling — till- erkännas den löneförbättring, som sedermera kan komma byråcheferna och därmed jämställda befattningshavare till del.
I vad angår hithörande befattningshavare inom den 1 0 k a l a o r g a n i- s at i o n e n , eller polismästare, förste stadsfiskaler, polisintendenter, stads- fiskaler, biträdande stadsfiskaler, stadsfiskalsassistenter, polisassessorer, po- lissekreterare och polisnotarier, har utredningen företagit en lönegradspla- cering, vilken återfinnes i Bil. G. I bilagan ha uppgifter även lämnats rö- rande den lönegradsplacering, som för närvarande gäller för de ifrågavaran- de befattningarna. Då städerna i allmänhet anslutit sig till statens nya löne- plan, kan i regel av uppgifterna erhållas omedelbar upplysning om befatt- ningshavarnas löneställning. Anmärkas må. att till vissa av de nuvarande befattningshavarna utgå personliga lönetillägg, vilka tillerkänts dem vid övergången till den nya lönestaten, under det att vissa andra befattnings- havare kvarstå å äldre lönestat, trots att befattningarna uppförts å ny stat. Redogörelse för de avvikelser från vederbörande lönestater, som sålunda föreligga för en del befattningshavare. har utredningen icke ansett erfor- derlig, enär lönegradsplaceringen självfallet måste avse befattningarna som sådana utan särskild hänsyn till vad som i ena eller andra avseendet kan erfordras för att överföra de nuvarande befattningshavarna till statlig tjänst.
Vid lönegradsplaceringen har utredningen väsentligen tillämpat samma principer som 1939 års polisutredning. Detta betyder främst, att lönesättning- en för de befattningar, beträffande vilka krav på landsfogdekompetens upp- ställts, skett med utgångspunkt från lönesättningen för landsfogdarna, me— dan landsfiskalernas lönegradsplacering varit vägledande för lönegradsplace- ringen i fråga om de befattningar, för vilka distriktsåklagarkompetens an- setts tillräcklig. Härvid har utredningen utgått från att landsfogdarna blivit hänförda till lönegrad Ca 33 och landsfiskalerna till lönegraden Ca 27 såsom allmän lönegrad och till lönegraden Ca 29 för de större distriktens del. Där- est landsfogdarna uppflyttas i lönegrad i samband med en löneförbättring för befattningshavare, tillhörande byråchefs- och rådsgraden, bör även för de olika befattningar med landsfogdekompetens såsom behörighetsvillkor, varom här är fråga, i regel ske en motsvarande uppflyttning i lönegrad. Befogenheten härav torde framgå av den löneställning, som för närvarande tillkommer befattningshavarna.
Jämväl i avseende å den interna värderingen i lönehänseende av de olika befattningarna har utredningen i stort sett anslutit sig till de grunder, som tillämpats av 1939 års polisutredning. Sålunda har bland annat eftersträ— vats att så långt som möjligt åstadkomma jämställdhet mellan polisväsendet och åklagarväsendet. I vissa fall ha emellertid ändringar vidtagits i den av berörda utredning förordade lönegradsplaceringen; detta har främst varit förhållandet beträffande sådana befattningar, som icke äro likvärdiga enligt de båda förslagen. Medan 1939 års polisutredning uppbyggde sitt förslag på polismästardistriktsorganisationen, förutsätter — såsom tidigare framhål- lits ——- förevarande utredning, att den nuvarande organisationen skall över- tagas av staten i allt väsentligt i sitt nuvarande skick. Detta förhållande återverkar i vissa fall på lönesättningen. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla, att lönesättningsspörsmålen naturligen böra ånyo upptagas till behandling i samband med de omorganisationer, som kunna äga rum efter förstatligandet.
Utredningens förslag till lönegradsplacering omfattar endast ordinarie be- fattningar. '
Rörande de olika befattningarna får utredningen anföra följande. I vad angår polismästare, vilka ej tillika äro stadsfiskaler, må anmärkas, att polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av 1939 års polisutredning placerades i lönegraderna C 10, C 8 och C 7 respektive. Motsvarande lönegrader enligt gällande lönereglemente äro Cp 17, Cp 14 och Cp 12. Nämnda utrednings förslag inne-bar, att befattningarna skulle vara polismästarbefattningar i de polismästardistrikt, som föreslogos med dessa städer såsom centralorter. Den omständigheten, att befattningarna enligt före- varande utrednings förslag skola bibehållas vid sin nuvarande organisations- form, torde emellertid icke i och för sig höra föranleda ändring i lönegrads- placeringen. Befattningarnas vikt och betydelse samt de till desamma knutna arbetsuppgifterna hade jämväl enligt den av 1939 års polisutredning före- slagna organisationsformen i främsta rummet hänfört sig till polisverksam-
heten i centralorterna, där de liksom nu skulle vara lokala polischefer. Med hänsyn till det relativa förhållande, vari löneställningen för polismästar- befattningen i Stockholm bör stå till chefsbefattningen för polisstyrelsen, synes en lönegradsplacering för polismästarbefattningen i Stockholm i löne— grad Cp 17 även vara lämplig. På grund av gällande evalveringsregler skulle vid ett omedelbart överförande på Cp-planen av 1939 års polisutrednings förslag till lönegradsplacering för polismästarbefattningarna i Göteborg och Malmö det relativa avståndet till lönegraden för polismästarbefattningen i Stockholm ökas med en lönegrad i förhållande till berörda utrednings för- slag. Vid en jämförelse mellan befattningarnas inbördes vikt och betyden- het synes en sådan följd dock icke lämplig. Med hänsyn härtill torde polis— mästarbefattningarna i Göteborg och Malmö böra placeras i lönegraderna Cp 15 och Cp 13 respektive. Även ur allmänna lönesättningssynpunkter torde en placering i dessa lönegrader för berörda båda befattningar vara påkallad.
Polismästarbefattningarna i Norrköping och Hälsingborg torde icke böra placeras lägre än landsfogdebefattningarna, varför de föreslås hänförda till lönegrad Ca 33. För polismästarbefattningarna i Örebro, Borås, Gävle och Jönköping föreslås en placering i lönegrad Ca 32. Samma lönegradsplace- ring föreslår utredningen för polismästarbefattningen i Sundsvall, vilken stad utgör huvudort för ett större befolkningscentrum. Polismästarbefatt- ningarna i Karlstad och Lund har utredningen funnit böra placeras i löne- grad Ca 31.
Polismästare, vilka tillika äro stadsfiskaler, finnas i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Halmstad och Karlskrona. Av 1939 års polisutred— ning uppfördes befattningarna i de fyra förstnämnda städerna i lönegrad A 28, motsvarande lönegrad Ca 31. Befattningarna i Halmstad och Karls— krona hänfördes däremot till lönegrad A 25, motsvarande lönegrad Ca 28. Såsom skäl för den lägre lönesättningen för sistnämnda båda befattningar anfördes, att de föreslagna polismästarna i Halmstads och Karlskrona po- lismästardistrikt kunde antagas på ett annat sätt än vad fallet bleve i de större polismästardistrikten erhålla möjlighet att ägna sig åt polis- och åklagarväsendet jämväl i polismästarstäderna. Så vitt angår befattningen i Halmstad, har förevarande utredning funnit motsvarande synpunkt böra inverka på lönesättningen även inom den av utredningen förordade orga— nisationen. Förhållandet synes dock icke böra medföra större löneskillnad än en lönegrad. Vad befattningen i Karlskrona beträffar, synes på grund av de militära målen nämnda synpunkt icke längre vara bärande i avseen- de å lönesättningen. Med hänsyn härtill och med beaktande av att samtliga nu ifrågavarande befattningar till följd av landsfogdebefattningarnas in- placering i lönegrad Ca 33 böra uppflyttas en lönegrad i jämförelse med 1939 års polisutrednings förslag, föreslår förevarande utredning, att befatt- ningarna i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskilstuna och Karlskrona pla- ceras i lönegrad Ca 32 samt befattningen i Halmstad i lönegrad Ca 31.
Befattningar som förste stadsfiskal finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa höra i lönehänseende jämställas med landsfogdebefattning—
ar och sålunda för närvarande placeras i lönegrad Ca 33. Nedan föreslås en placering i samma lönegrad för stadsfiskal i Stockholm. Med hänsyn här- till ävensom till det omfattande administrativa arbete, som ankommer å förste stadsfiskalen i Stockholm, föreslås, att till denne befattningshavare skall utgå avlöningsförstärkning med ett årsbelopp av 2 508 kronor.
För närvarande finnas för den lokala polisverksamheten följande polis— intendenter, nämligen i Stockholm ordningspolisintendent, kriminalpolis— intendent, kanslipolisintendent och trafikpolisintendent, i Göteborg ord- ningspolisintendent, kriminalpolisintendent och kanslipolisintendent, i Malmö polisintendent, i Norrköping kriminalpolisintendent tillika biträdan- de stadsfiskal samt kanslipolisintendent och i Hälsingborg polisintendent. Såsom förut föreslagits, bör den nuvarande polissekreterarebefattningen i Malmö utbytas mot en befattning som kanslipolisintendent. I samband här- med torde den nuvarande intendentsbefattningen i staden böra förändras till kriminalpolisintendentsbefattning.
Ordnings- och kriminalpolisintendentsbefattningarna i Stockholm böra lämpligen placeras en lönegrad under polisdirektörerna eller sålunda i löne- grad Cp 11, motsvarande intendentsbefattningar i Göteborg i lönegrad Cp 10 och kriminalpolisintendentsbefattningen i Malmö i lönegrad Cp 9. Lönesätt— ningen för kanslipolisintendentsbefattningen i Stockholm bör vara densam— ma som för landsfogde. För befattningarna som trafikpolisintendent i Stock- holm samt kanslipolisintendent i Göteborg och Malmö synes en placering i lönegrad Ca 32 vara lämplig. Befattningarna i Norrköping och Hälsingborg torde böra placeras i lönegrad Ca 30.
Sladsfiskalcr, vilka tillika äro polischefer, finnas i 38 städer, som skola bilda egna åklagardistrikt. För samtliga dessa tjänster föreslog 1939 års polisutredning distriktsåklagarkompetens och i överensstämmelse därmed en inplacering i lönegrader motsvarande den för landsfiskalsbefattningarna gällande. För befattningen som stadsfiskal tillika polischef i Boden före— slår förevarande utredning —— i enlighet med sitt förslag i det kommunala alternativet — en placering i lönegrad Ca 32. Med hänsyn till att enligt utred- ningens mening för övriga befattningar frågan om uppställandet av högre kompetenskrav än distriktsåklagarkompetens hör av Kungl. Maj:t prövas för varje befattning, när ledighet uppkommer å densamma, har utredning- en grundat lönesättningen för dessa befattningar på att den allmänna re- geln i stadsfiskalsinstruktionen om distriktsåklagarkompetens är tillämp- lig å samtliga befattningar. Med utgångspunkt härifrån och från vad ut- redningen tidigare anfört i förevarande fråga har utredningen på sätt som framgår av bilaga G fördelat befattningarna mellan lönegraderna Ca 27 och Ca 29.
Stadsfiskaler, vilka enbart äro åklagare, finnas i de städer, som ha polis— mästare med verksamhet allenast inom polisväsendet, eller sålunda i Stock- holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. För befattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, i vilka städer befattningar såsom förste stadsfiskal
finnas inrättade, bör jämförelse ske med lönesättningen för dessa befatt- ningar. Med föranledande härav föreslås, att stadsfiskal i Stockholm pla- ceras i lönegrad Ca 33 samt stadsfiskal i Göteborg och Malmö i lönegrad Ca 32. Den högre lönesättningen i Stockholm motiveras med att de inskränk- ningar, som eljest gälla i distriktsåklagares behörighet att utföra åtal för vissa brott, icke äro tillämpliga å stadsfiskal i Stockholm, varjämte stadsfiskal därstädes regelmässigt utövar chefskap över andra åklagare. Övriga hithö- rande befattningar böra i lönehänseende jämställas med polismästarbefatt— ningarna i respektive städer. Härav följer, att stadsfiskalsbefattningarna i Norrköping och Hälsingborg böra placeras i lönegrad Ca 33, befattningarna i Örebro, Borås, Gävle, Jönköping och Sundsvall i lönegrad Ca 32 samt befattningarna i Karlstad och Lund i lönegrad Ca 31.
Befattningar som biträdande stadsfiskal finnas i Stockholm, Göteborg, Örebro, Uppsala, Borås, Linköping och Eskilstuna. Vid jämförelse med den föreslagna löneställningen för stadsfiskalshefattningarna bör befattning som biträdande stadsfiskal placeras i lönegrad Ca 29.
Befattningar som stadsfiskalsassistent finnas endast i Stockholm. Befatt- ningarna äro av två typer, förste stadsfiskalsassistenter, placerade i lönegrad. Ca 30, och andre stadsfiskalsassistenter, placerade i lönegrad Ca 26. Befatt- ningarna böra samtliga upptagas som stadsfiskalsassistentsbefattningar och placeras i lönegrad Ca 26 såsom gemensam lönegrad.
I Stockholm finnas en polisassessor och två polisnotarier. Med tillämpning av 1939 års polisutrednings förslag skulle polisassessorn placeras i lönegrad Ca 30 och polisnotarierna i lönegrad Ca 24. Enligt den av förevarande ut— redning följda principen för lönegradsplaceringen böra dessa befattningar hänföras till lönegraderna Ca 31 och Ca 25 respektive. I överensstämmelse härmed bör vidare befattningen som polissekreterare i Göteborg placeras i lönegrad Ca 28.
Polispersonalen. För polispersonalen föreslår u t r e (1 n i n g e n samma lönegradsplace-
ring, som enligt normallönereglementet i det kommunala alternativet skall vara att anse såsom skäliga löneförmåner för denna personal, eller för extra poliskonstapel eller polissyster ............................ Cg 12 extra ordinarie poliskonstapel, fjärdingsman eller polissyster ...... Ce 13 poliskonstapel, fjärdingsman och polissyster .................... Ca 14 kriminalkonstapel, polisuppsyningsman och biträdande överkonstapel Ca 17 överkonstapel ................................................. Ca 19 kommissarie ...................................... Ca 23 eller Ca 25
Icke ordinarie befattningshavare i annan grad än konstapelsgraden bör — i likhet med vad som anmärkts i det kommunala alternativet — åtnjuta samma löneställning som motsvarande ordinarie befattningshavare, så vida han innehar kompetens för den ordinarie befattningen.1
' Fördelningen av kommissarierna mellan lönegraderna Ca 23 och Ca 25 bör ske med utgångs- punkt från det ansvar, som är förenat med vederbörande befattningar.
För de extra fjärdingsmännen samt för den extra, icke heltidsanställda personalen böra avlöningsvillkoren bestämmas särskilt för varje befattning.
Kontors- och övrig biträdespersonal.
Den egentliga kontors- och biträdespersonalen bör vid överförandet i stats- tjänst hänföras till sådana befattningar, som äro närmast jämförliga inom' statsförvaltningen, och med den löneplacering, som gäller för dylika befatt- ningar.
Under förevarande rubrik har jämväl upptagits viss personal, som _— ehuru icke i egentlig mening kontors- eller biträdespersonal —— icke lämpligen ansetts böra hänföras under annan rubrik. Med hänsyn till att utredningen icke företagit någon uppbyggnad av organisationen i detalj, har utredningen icke ansett det påkallat att föreslå någon lönegradsplacering för de befatt- ningar, varom nu är fråga.
3. Uniform eringsfrågan.
Vid behandlingen av uniformeringsfrågan i det kommunala alternativet har redogjorts för de viktigaste av de bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän beträffande tjänstedräkt m. 111. Av denna redogörelse framgår, att man vid ett förstatligat polisväsen har att välja mellan det 5. k. rabatt- systemet och det s. k. officerssystemet. Beträffande den närmare konstruk- tionen av de båda systemen hänvisas till nämnda redogörelse. Det må näm- nas, att rabattsysemet gäller för de statsanställda befattningshavarna vid po- lisväsendet, nämligen befattningshavarna inom landsfogde- och landsfiskals- organisationerna samt personalen vid poliskåren i Boden.
U t r e d 11 i n g e 11 har även i det statliga alternativet funnit officerssyste— met ägnat att läggas till grund för regleringen av nu förevarande spörsmål i vad avser polispersonalen. För de högre befattningshavarna hör däremot rabattsystemet tillämpas.
Vid en statlig polisorganisation bör för polispersonalen införas samma rätt att genom statlig myndighets försorg till självkostnadspris inköpa uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier, som gäller för de officerssystemet underkastade beställningshavarna. Härigenom bortfaller anledningen att för ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag till polispersona- len bestämma andra kontantbelopp än dem, som utgå till nyssnämnda mili- tära beställningshavare. Utredningen föreslår sålunda, att polisman, som är skyldig att inneha tjänstedräkt —— med undantag för de högre befattnings- havarna _— vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie anställ- ning skall äga uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor. För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar skall uniformspliktig polisman härefter, sedan ett år förflutit efter erhållandet av ekiperingshjälp, årligen äga uppbära ekiperingsbidrag med 180 kronor. I fråga om den ridande polispersonalen föreligger emellertid det förhållandet, att denna personalkategori har mera
persedelkrävande tjänstgöring än annan polispersonal. Betydande svårighe- ter föreligga även att rekrytera den ridande polispersonalen. Såsom fram- går av redogörelsen i det kommunala alternativet över kommunernas full- görande av beklädnadsskyldigheten, åtnjuter vanligen denna personal avse- värt förhöjda beklädnadsbidrag gentemot övrig personal. Då den ridande polispersonalen åsamkas väsentligt större persedelslitage än annan personal, skulle officerssystemets oförändrade tillämpning å denna personalkategori otvivelaktigt komma att innebära ytterligare ökade rekryteringssvårigheter. Utredningen föreslår därför, att ekiperingsbidraget till den ridande polis- personalen bör utgå med ett till 230 kronor för år förhöjt belopp.
Av förutnämnda redogörelse för officerssystemet framgår bland annat, att Kungl. Maj:t må för beställningshavare, som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, förordna, att ekiperingsbidrag icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre belopp, som prövas skäligt. Då det bland polispersonalen endast finnes ett mindre antal befattningshavare, å vilka en dylik bestämmelse skäligen borde vinna tillämpning, bör denna bestämmelse icke gälla för polispersonalen.
[ likhet med vad i det kommunala alternativet föreslagits, hör till icke uniformspliktig personal, som tjänstgjort å befattning, vilken varit förenad med uniformsplikt, utgå å förordnandetiden helöpande del av det ekiperings- bidrag, som gäller för befattningen.
Den polispersonal, som ännu icke kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, liksom de aspiranter å högre tjänst, som icke äga rätt att erhålla beklädnad enligt rabattsystemet, böra erhålla beklädnad genom statsverkets försorg så- som lån utan ersättning. Inlösen av sådan uniformsutrustning bör kunna medgivas.
Slutligen får utredningen framhålla, att det bör ankomma på rikspolis- styrelsen att ombesörja de uppgifter i avseende å uniformeringen, som i all- mänhet handhavas av de centrala verksmyndigheterna.
4. Ersättning för tjänsteresor. Huvudreglerna angående polismans rätt till ersättning av statsmedel för resekostnader äro givna i kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m., den s. k. ersättningslcungörelsen. Dessutom förekomma regler om ersättning för resekostnader i vissa specialförfattningar. En redogörelse för dessa bestäm— melser återfinnes i 1939 års polisutrednings betänkande, Del II, 5. 112—121. Denna redogörelse äger fortfarande -— med undantag för traktamentsbelop- pen, vilka under senare tid undergått förhöjning — i huvudsak giltighet.
Utredningen vill i detta sammanhang erinra om det åt landssekreteraren Otto Rosengren givna uppdraget att verkställa översyn av bestämmelserna rörande ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för utgifter i samband med tjänsteresor och därmed sammanhängande spörs- mål. Utredningen har emellertid ansett, att berörda uppdrag icke bör lägga
A., _——_—vm—=- .- :.mlw
hinder i vägen för utredningen att framlägga förslag i ämnet i vad angår en statlig organisation.
1939 års polisutrednings förslag till ersättning för tjänsteresor återfinnes i betänkandet, Del II, 5. 121——130. Förslaget har i remissyttrandena blivit föremål för kritik endast i vad avser f j ärdingsmännens resor, varvid kritiken huvudsakligen riktat sig mot den föreslagna ersättningsfria räjongens stor- lek, vilken av ett flertal remissmyndigheter ansetts vara alltför vidsträckt. Anmärkas må, att denna räjong av utredningen föreslogs i princip skola motsvara ytan av en cirkel med 1 mils radie.
F ö r 6 v a r a n d e u t r e (1 nin g har vid frågans övervägande funnit, att det för alla befattningshavare vid polisväsendet utom fjärdingsmännen synes kunna godtagas vad 1939 års polisutredning anfört och föreslagit i ämnet. Så vitt avser fjärdingsmännens resor utom fjärdingsmansdistriktet är sist- nämnda utrednings förslag även lämpligt. Vad gäller dessa befattningsha- vares resor inom distriktet synes jämväl det föreslagna räjongbegreppet in- nebära en lämplig lösning av frågan. Räjongen bör dock icke göras större, än att det framstår såsom naturligt, att förrättningar inom densamma skola kunna företagas av befattningshavaren under det dagliga rutinarbetet och utan användande av motorfordon. En mera vidsträckt räjong skulle även strida mot nettolönsprincipen. En räj ong, anordnad enligt nu ifrågasatt grund skulle beträffande ordinära resor utanför räjongen även bättre motivera den regeln, att resekostnads- och traktamentsersättning endast skall utgå till den del resan sträcker sig utanför räjonggränsen; en dylik regel är ur kontrollsynpunkt samt ur synpunkten av att förebygga missbruk av ersätt- ningshestämmelserna att föredraga. Av angivna skäl får förevarande utred- ning därför föreslå, att den ersättningsfria räjongen i princip skall motsvara ytan av en cirkel med 7,5 kilometers radie.
Såsom undantag från bestämmelsen, att ersättning icke skulle utgå för tjänsteresa inom räjongen, föreslogs av 1939 års polisutredning det fall, att resa förorsakat vederbörande särskild utgift i anledning därav, att dess fö- retagande med särskild snabbhet varit av nöden. F ö r e v a r a n d e n t r e (1- ning, som anser att nämnda undantagsbestämmelse är berättigad, vill uttala, att nämnda förutsättning bör kunna tolkas så vidsträckt, att ersätt- ning för resa inom räjongen även skall kunna utgå i det fall, att endast till följd av väderlekshinder, t. ex. stark kyla, särskilt trafikmedel måst använ- das för resa, som icke bort ytterligare uppskjutas.
1939 års polisutredning föreslog vidare, att vissa fjärdingsmän med större tjänstgöringsområden skulle tillförsäkras rätt att hålla motorfordon mot bidrag av statsmedel. F ö r e v a r a n d e u t r e d nin g har i princip icke något att erinra mot detta förslag; dock synes de föreslagna årsbeloppen för de fasta bidragen, 600 kronor för bil och 300 kronor för motorcykel, vara i behov av uppräkning. Utredningen vill dock erinra om att statens sakrevision nyligen verkställt utredning och avgivit förslag i frågan, i vad mån ändrade bestämmelser rörande resekostnadsersättning vid tjänstemans tjänsteresa med egen bil böra meddelas.
5. Pensionsåldern och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv.
I fråga om pensionsålder gäller, att någon viss dylik ålder icke är stadgad för befattningshavare, som tillsättes medelst förordnande för viss tid. Pen- sionsrätten för sådan befattningshavare regleras enligt särskilda bestäm— melser. Dessa bestämmelser komma sålunda att bliva tillämpliga för de be- fattningshavare vid polisorganisationen, som hänförts till lönegrad med be- teckningen Cp. För befattningshavare med lönegradsbeteckningen Ce, Ca och C0 gäller såsom allmän regel, att pensionsåldern för befattningshavare i lö— negraderna Ce och Ca 1—16 år 60 år och pensionsåldern för övriga befatt— ningshavare 65 år.
En tillämpning av nu angivna regler skulle för de högre befattningsha- varna vid polis- och åklagarväsendet komma att innebära, att de komme att pensioneras vid en ålder av 65 år. Denna pensionsålder gäller för landsfog- darna liksom ock i allmänhet för de högre kommunala befattningshavare, beträffande vilka viss pensionsålder finnes bestämd. 1939 års polisutredning, som fann denna pensionsålder väl hög så vitt angick befattningshavare, som handhade ledningen av polisväsendet, föreslog, att en pensionsålder av 63 år skulle fastställas för de polismästare, som tillika skulle vara överåkla- gare, för de polisintendenter, som skulle tillsättas med fullmakt samt för de stadsfiskaler, som tillika skulle vara polischefer. Utredningen erinrade i detta sammanhang om att pensionsåldern för landsfiskalerna liksom för stadsfiskalen i Boden vore 63 år. För övriga högre befattningshavare borde enligt 1939 års polisutredning den allmänna pensionsåldern gälla.
F ö r e v a r a n d e u t r e d nin g, som delar 1939 års polisutrednings i frågan uttalade principiella uppfattning, föreslår, att en pensionsålder av 63 år fastställes för landsfogde, för polismästare och polisintendent med lö— negradsbeteckning Gå med undantag av kanslipolisintendent, för polismäs— tare tillika stadsfiskal samt för stadsfiskal tillika polischef. För övriga hög- re, av förstatligandet berörda befattningshavare bör den allmänna pensions- åldern gälla.
Vad härefter gäller polispersonalens pensionsålder föreslog 1939 års polis- utredning, att pensionsåldern för poliskonstapel, polissyster, biträdande överkonstapel, polisuppsyningsman, kriminalkonstapel och överkonstapel skulle utgöra 57 år samt för fjärdingsman och kommissarie 60 år. Nämnda utrednings motivering för dessa förslag samt remissmyndigheternas yttran- den i saken ha återgivits i det kommunala alternativet.
Förevarande utredning får i denna fråga — i likhet med vad i det kommunala alternativet anförts — uttala, att anledning icke finnes att frångå 1939 års polisutrednings förslag på denna punkt.
I det kommunala alternativet har utredningen föreslagit inrättandet av en poliskårens reserv i huvudsaklig överensstämmelse med 1939 års polisut-
___ ..p,
rednings förslag i ämnet. En motsvarande anordning anser utredningen även böra inrättas vid ett statligt polisväsen. Anordningen skall sålunda innebära skyldighet för den polispersonal, såväl manlig som kvinnlig, som avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t därom förordnar. I övrigt skola de för polispersonalen i Boden gällande bestämmelserna vinna till- lämpning, vilket bland annat kommer att medföra, att pension upphör att utgå vid avsked i förtid från anställningen i reserven.
F. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis- och åklagarväsendet.
1. Allmänna synpunkter.
I de direktiv, som ligga till grund för utredningens arbete, förutsättes, att kommunerna, för den händelse polisväsendet förstatligas, under en viss övergångstid skola bidraga till kostnaderna, varjämte åt utredningen upp- drages att framlägga förslag härom. I direktiven förutsättes vidare, att kom- mun, som förbättrat sitt polisväsen efter det att 1939 års polisutredning av- gav sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket.
I sitt betänkande, Del 1, s. 297—302, behandlade 1939 års polisutredning frågan Om kommunernas deltagande i kostnaderna för den statliga organi- sationen ur principiella synpunkter. Med stöd av statistiska uppgifter röran- de kommunernas utgifter för polisväsendet under vissa år verkställde ut- redningen bland annat undersökningar av förstatligandets inverkan i ekono- miskt hänseende för kommunerna. Utredningen fann, att ett förstatligande av polisväsendet skulle medföra större ekonomiska fördelar för städerna, främst de större städerna, än för landsbygdens kommuner i allmänhet. Ut- redningen framhöll emellertid jämväl, att genom ett statligt övertagande av kostnaderna den olikhet, som rådde mellan å ena sidan städerna och fler- talet köpingar samt å andra sidan de egentliga landsbygdskommunerna i av- seende å kostnadernas bärande, komme att upphöra och att denna verkan av förstatligandet i och för sig kunde sägas befordra rättvisa kommunerna emellan. Efter att ha framlagt ytterligare synpunkter på frågan uttalade utredningen, att skäl ur allmänna synpunkter kunde anföras för och emot ett kommunalt deltagande i kostnaderna för polisväsendet, utan att tillräck- lig ledning kunde vinnas för frågans avgörande. Spörsmålet syntes på grund därav övervägande böra ses ur synpunkten av vad som vore praktiskt lämp- ligt och genomförbart. Av avgörande betydelse vore frågan, huruvida ur statsfinansiell synpunkt förutsättningar kunde föreligga för ett förstatligande av polisväsendet med mindre en kommunal bidragsplikt infördes. Under rådande ansträngda budgetära läge syntes detta knappast vara tänkbart.
Avgörande praktiska skäl talade därför för att staten vid ett förstatligande av polisväsendet bereddes lättnader i kostnadsbördan genom kommunal medverkan till kostnaderna. Vad åklagarväsendet anginge kunde visserligen statsfinansiella skäl icke med samma styrka åberopas för en kommunal bidragsplikt till kostnadernas täckande, om dessa kostnader betraktades för sig. Frågan borde emellertid bedömas med utgångspunkt från den sam- lade kostnadsstaten för polis- och åklagarväsendet. Med hänsyn därtill bor- de kostnaderna för åklagarväsendet i bidragshänseende följa samma regler som kostnaderna för polisväsendet. Undantag borde dock göras för sådana städer, som senare skulle anslutas till landsfiskalsdistrikten. Stadsfiskals- tjänsterna i dessa städer komme icke att förstatligas, utan städerna finge själ— va sörja för stadsfiskalernas avlönande och övriga med åklagarväsendet förenade utgifter, så länge städerna kvarstode såsom egna åklagardistrikt.
Med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter föreslog berörda ut- redning ett system för kommunernas deltagande i kostnaderna, grundat på likställighet för kommunerna. En av ledamöterna var skiljaktig och för—orda- de ett system, enligt vilket städer, köpingar och municipalsamhällen av en viss storleksordning väsentligen skulle för framtiden få hära de kostnader, som föranleddes av de särskilda förhållandena därstädes.
Ur de yttranden, som avgåvos Över förslaget, må här anmärkas följande. I åtskilliga yttranden, bland annat från länsstyrelserna i Blekinge, Skara- borgs och Norrbottens län, anfördes, att ett fullt genomfört förstatligande komme att medföra, att landskommunerna finge vara med om att bära stä- dernas betydligt större kostnader för polisväsendet. Svenska landskommu- nernas förbund ansåg det naturligt, att de av stadsförhållandena betingade merkostnaderna icke skulle slås ut även på landskommunerna, utan att stå- derna även efter ett förstatligande själva skulle få svara för dessa kostna- der. Ett stort antal landskommuner förfäktade samma mening. En mindre stad förklarade, att främst de största städerna komme i en gynnsammare ställning och att dessa städer, förslagsvis sådana med över 50 000 invånare, därför borde för all framtid utgiva årliga bidrag.
Vid Övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e n t- re d nin g funnit de av 1939 års polisutredning hävdade synpunkterna bä— rande. Med hänsyn till polis- och åklagarverksamhetens statliga karaktär torde skäl saknas att behandla kommunerna olika i ifrågavarande hänseen— de. Frågan om kommunernas deltagande i kostnaderna för organisationen torde böra lösas efter sådana riktlinjer, som kunna medföra en ur allmänna finansiella synpunkter tillfredsställande avveckling av den kommunala an- svarigheten för kostnaderna. Dessa riktlinjer böra vara allmängiltiga för den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna. Med utgångspunkt härifrån har utredningen utarbetat sitt förslag till bestämmelser i ämnet. Förslaget behandlas här nedan under samma rubriku-ppställnin-g, som begag- nades av 1939 års polisutredning.
2. Tillhandahållande av lokaler.
Såsom i tidigare sammanhang anmärkts, föreslog 1939 års polisutredning, att kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att hålla lokaler åt polis- väsendet. För städer, som skulle bilda egna åklagardistrikt, skulle skyldig- heten även omfatta lokaler åt åklagarväsendet. Skyldigheten skulle avse dels för polis- och åklagarverksamheten nödiga expeditions— och tjänstelokaler och dels övriga för organisationen erforderliga lokaler, såsom arrestlokaler, förrädslokaler, garage, stallar m. m. Skyldigheten skulle fullgöras utan ve- derlag. Kommunerna skullc svara för underhållet av de byggnader och loka- ler, som ställts till förfogande, samt för sådana kostnader i övrigt, som i all- mänhet brukade åvila en fastighetsägare. Vidare skulle kommunerna svara för kostnaderna för lokalernas uppvärmning och belysning samt för elekt- risk kraft till radioanläggningar och andra anordningar, vid vilkas begagnan- de elektrisk ström uttoges. — I fråga om förslaget i övrigt och motiven för detsamma hänvisas till utredningens betänkande, Del I, s. 302—309.
Av de remissmyndigheter, som yttrade sig över betänkandet i denna del, förklarade sig statskontoret samt länsstyrelserna i Kronobergs län och Kop- parbergs län icke ha något att erinra mot principen, att kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler.
I ett flertal andra yttranden framställdes däremot invändningar mot för- slaget. Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg det sålunda icke med billighet | förenat, att kommunerna för all framtid skulle bibehållas vid ifrågavarande skyldighet. En avveckling under viss tid borde ske på samma sätt, som före- slagits i fråga om andra utgifter för polisväsendet. Svenska stadsförbundet och åtskilliga städer förklarade, att bärande skäl icke anförts för förslaget att bibehålla lokalanskaffningen som en kommunal uppgift. Stockholms stad och ett flertal andra städer ansågo, att anskaffandet och underhållandet av lokaler borde åvila statsverket eller att vederlag i form av hyresavgift borde utgivas till kommunerna, därest de ålades ifrågavarande besvär. Av Malmö stad och Lunds stad anfördes, att kommunernas skyldighet i allt fall borde inskränkas till bidrag med halva kostnaden på lokalhållningen. Från stads- håll framhölls vidare bland annat, att kommunernas skyldighet att anskaffa lokaler kunde bibehållas av praktiska skäl, därest kommunerna erhölle mot kostnaderna svarande statsbidrag, att skyldigheten icke borde få medföra en utökning av kostnaderna utöver vad som skäligen kunde finnas erforder- ligt vid förstatligandets genomförande samt att skyldigheten att svara för belysning m. m. innebure en anmärkningsvärd utvidgning i förhållande till vad staten tidigare krävt av kommunerna i liknande fall, t. ex. vid tillhanda- hållande av lokaler för allmänna läroverk. Svenska landskommunernas för- bund anförde, att kommunerna efter ett förstatligande av polis- och åklagar- väsendet hade föga intresse av att svara för lokalhållningen och att ett ge- nomförande av förslaget antagligen komme att medföra stridigheter mellan polismyndigheterna och kommunerna.
Enligt den inställning, som f ö r e v a r a n d e 11 t r e (1 nin g intager till spörsmålet om den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet, bör en huvudprincip för denna uppgörelse vara, att kommunerna icke åläggas några för framtiden bestående ekonomiska förpliktelser gentemot organisationen. Utredningen har icke funnit sådana skäl föreligga i avseende å lokalhållningen, att avsteg härutinnan bör göras från denna princip. Det förhållandet, att de nuvarande lokalerna nyttjas för organisationens behov, kan visserligen ur lämplighets- synpunkt motivera, att lokalerna vid ett förstatligande av organisationen böra ställas till densammas fortsatta disposition, men detta skäl synes icke motivera, att andra förpliktelser åläggas kommunerna än sådana, som tarvas i övergångsväg. Framför allt kan härav icke härledas motiv för att lokalhåll— ningen skall vara vederlagsfri. Uppfattningen, att kommunerna skulle vara i stånd att med lägre kostnader än staten bereda lokaler åt organisationen, kan utredningen knappast dela. Hinder kommer naturligen icke att möta mot att exempelvis vid nybyggnad av ett stadshus, detsamma planeras med hänsyn till att lokaler för polis- och åklagarväsendet även böra inrymmas däri. Det torde kunna förutses, att överhuvudtaget sådana spörsmål an- gående lokalanskaffningen, som för sin lösning tarva kommunal medverkan i en eller annan form, komma att både smidigare och bättre kunna bringas till en lösning, om kommunerna icke äro bundna av några skyldigheter gent- emot organisationen utan kunna uppträda såsom jämbördiga förhandlings- parter. Härvid bör även ihågkommas, att det naturligen allt framgent kom- mer att vara av stort intresse för kommunerna, att polis- och åklagarorga- nisationen är försedd med tillräckliga samt välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler, eftersom detta är en av huvudförutsättningarna för att en tillfreds- ställande organisation skall kunna anordnas. På grund av vad sålunda an- förts, föreslår utredningen, att staten skall ombesörja tillhandahållandet av lokaler åt den statliga polis- och åklagarorganisationen.
Övertagandet av lokalhållningen bör regleras genom allmänna bestäm— melser. Sålunda böra garantier skapas dels för att de nuvarande lokalerna komma att ställas till statens förfogande åtminstone under en övergångstid och dels för att staten å sin sida icke ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan särskilda skäl vägra övertaga lokaler, som äro anordnade för organisationens behov. Vidare böra bestämmelser meddelas för lösningen av de med lokalhållningens övertagande sammanhängande ekonomiska frå- gorna.
U t r e d nin g e n föreslår, att — därest för visst fall annorledes ej av— talas mellan staten och vederbörande kommun — följ ande allmänna bestäm- melser skola gälla i förevarande hänseenden:
1) Kommun eller kommuner tillhörig fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen användes av polis- och åklagarväsendet, skall av staten inlösas. Inlösningsskyldighet skall dock icke föreligga beträffande sådan fast egendom, som icke är lämplig för det ändamål, vartill den användes. Löseskillingen skall motsvara egendomens värde i det skick den befinner
sig. Intill dess fastighet blivit inlöst, skall staten äga att disponera de i den- samma befintliga, för polis- och åklagarväsendet upplåtna lokalerna mot hyra. Hyran och övriga hyresvillkor skola fastställas i avtal, som för statens räkning skola ingås av vederbörande länsstyrelse och i Stockholm av över- ståthållarämbetet. Å ort, där lagen om hyresreglering är gällande, skall dock hyran för tid, varunder nämnda lag äger tillämpning, fastställas på sätt i denna lag sägs. Staten skall därvid företrädas av länsstyrelsen, respektive överståthållarämbetet eller av sådan myndighet utsett ombud;
2) Vad under 1) sägs skall även gälla i avseende å kommunal byggnad, som icke är hänförlig till fast egendom men som uteslutande eller huvud— sakligen begagnas för polis— och åklagarväsendets behov. Skyldighet att lösa sådan byggnad skall dock föreligga allenast, om jämväl tomtmarken kan över-föras i statens ägo i samband med inlösningen ;
3) Lokaler, som äro belägna i andra kommunala byggnader än dem, som skola inlösas enligt de under 1) och 2) meddelade föreskrifterna, skola av kommunerna under en övergångstid av tio år ställas till statens disposition mot hyra. Under övergångstiden skall staten vara skyldig att övertaga och innehava lokaler, varom här är fråga, utom beträffande lokal, som icke är lämplig för sitt ändamål. Hyran och hyresvillkoren i övrigt skola fastställas på sätt under 1) sägs ; samt
4) Lokaler, som äro av kommunerna förhyrda för polis— och åklagar- väsendets del, skola av kommunerna överlåtas å staten med den rätt kom- munerna äga till desamma. Statens skyldighet att övertaga dessa lokaler skall vara densamma som beträffande de under 3) anmärkta lokalerna.
I vad angår lokaler, som äro upplåtna enbart för åklagarväsendets behov, skall hyresavtal för att äga giltighet godkännas av riksåklagarämbetet.
Sedan den under 3) anmärkta övergångstiden gått till ända, bör frågan om fortsatt förhyrning för polis- och åklagarväsendets räkning av de i mo- mentet avsedda lokalerna vara föremål för fria förhandlingar mellan staten och vederbörande kommuner. Uppenbart är emellertid, att dessa frågor böra klarläggas på ett tidigare stadium. Under övergångstiden böra därför, där så låter sig göra, träffas sådana hyresavtal, som på ett så betryggande sätt som möjligt reglera förhållandena även efter utgången av denna tid.
De med inlösningen av fast egendom eller byggnad förenade spörsmålen böra snarast möjligt upptagas till förhandlingar mellan staten och kom- munerna. För statens räkning böra dessa förhandlingar föras av vederböran- de länsstyrelse, respektive överståthållarämbetet eller av ombud, som utses av dylik myndighet. Förhandlingarna skola föras om varje inlösningsobjekt för sig. Därest förhandlingarna leda till resultat, skall förslag till inlösnings- avtal upprättas. Förslaget skall insändas till Kungl. Maj:t, som skall äga att för statens räkning godkänna avtal, varom nu är fråga. Beträffande in— lösningsfrågor, i vilka överenskommelse på detta sätt icke kan träffas, kunde man tänka sig, att de skulle avgöras i rättegångsväg. Detta tillväga- - gångssätt synes emellertid vara alltför omständligt, varjämte svårigheter , skulle uppkomma att uppnå enhetlighet i avgörandena. Utredningen har
därför funnit, att åtgärder böra vidtagas för frågornas behandling i särskild ordning.
På grund härav föreslår 11 t r e d ni 11 g e 11, att för ifrågavarande ända— mål skola tillsättas tre kommissioner, en med Götaland, en med Svealand och en med Norrland såsom verksamhetsområde. Varje kommission skall bestå av fyra ledamöter, av vilka en skall vara ordförande. Kungl. Maj:t skall utse ordföranden och ytterligare en ledamot. De båda övriga ledamö- terna skola utses, den ene av Svenska stadsförbundet och den andre av Svenska landskommunernas förbund. På samma sätt skola ersättare för ordföranden och ledamöterna utses. Beslut av kommission skall träffas ef- ter omröstning i enlighet med de i 16 kapitlet rättegångsbalken stadgade reglerna om omröstning i rådhusrätt och överrätt.
Kommission skall avgöra tvister om löseskillingens storlek för egen- dom, som skall inlösas inom verksamhetsområdet. Därvid skall kommis— sion även besluta om tidpunkten för av— och tillträde samt för löseskilling- ens erläggande. På kommission skall vidare ankomma att avgöra tvister mellan staten och kommunerna rörande rätten, respektive skyldigheten att inlösa egendom. Beträffande nu angivna tvister skall kommission äga uteslutande behörighet. Kommission skall emellertid vara behörig att 'av- göra tvist rörande jämväl annan fråga, som äger omedelbart samband med inlösningen, så vida frågan av Kungl. Maj:t och vederbörande kommun eller kommuner hänskjutes till kommissionens avgörande. Kommissions beslut skall vara slutgiltigt och sålunda icke kunna överklagas.
Kommission bör i regel sammanträda ä ort, där egendomen är belägen. Därest förhållandena icke påkalla, att egendomen besiktigas av kommis- sionen, bör sammanträde dock kunna äga rum å annan ort. Förhandlingar- na inför kommission skola ha karaktären av partsförhvandlingar. Statens talan bör föras av ombud, som förordnas av Kungl. Maj:t. Vid sammanträde skall föras protokoll. Utdrag av protokollet skall tillställas statens ombud samt ombud för vederbörande kommun eller kommuner. Sedan ärendet slutförts, skall statens ombud insända de ombudet tillställda protokollsut— dragen till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t hör därefter gå i författning om upp- rättandet av de avtal rörande överlåtelsen, som kunna vara erforderliga.
Kommissionernas verksamhet skall bekostas av staten. Kommission bör äga rätt att anlita sakkunnigt biträde samt att anställa sekreterare. Kommission bör vidare förses med erforderligt expensanslag för skrivhjälp, lokalhyra och kontorsutensilier m. m. Kungl. Maj:t bör besluta om ersätt- ning till ledamöter, sakkunnig-a biträden och sekreterare. Bestämmelser om kommissionerna och denas verksamhet böra meddelas i en av Kungl Maj:t utfärdad instruktion.
För inlösen av egendom, varom nu är fråga, bör å riksstaten uppföras ett särskilt anslag. Detta bör disponeras av statskontoret; dock så att statskon- toret skall äga verkställa utbetalningar från anslaget först efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.
1939 års polisutredning befarade, att de ökade arbetsuppgifter, som skulle
! I:
kW.—*"?
'- länsstyrelsens beslut.
tillföras polisorganisationen genom ett statligt övertagande av lokalhållning- en, komme att i synnerhet för polisstyrelsen vara betungande. Förhållandena skulle med sannolikhet påkalla en väsentligt utökad organisation av styrel- sen. Enligt f ö r e va r a n d e utr c d nin g s mening böra de ärenden, som sammanhänga med lokalhållningen, i främsta rummet handläggas av de 10- kala myndigheterna. En centralisering av dessa ärendens behandling torde knappast vara praktiskt möjlig och skulle icke heller vara lämplig. Förvalt- ning och skötsel av lokalerna böra vara uppgifter för polismyndigheterna på vederbörande orter. I första hand böra dessa uppgifter åvila polischefen. Tillsyn över handhavandet av uppgifterna bör utövas av de överordnade polismyndigheterna, i främsta rummet av länsstyrelserna. Anslagsfrågorna böra behandlas i samma ordning som andra anslagsfrågor och torde icke i allmänhet komma att medföra någon större arbetsbelastning för rikspolis- styrelsen. Uppenbart är dock, att frågor om nyanskaffning av lokaler tarva ett noggrant bearbetande inom styrelsen. Dessa frågor torde dock i regel vara så beredda av de lokala myndigheterna och länsmyndigheterna, att de för rikspolisstyrelsens del väsentligen komma att antaga karaktären av anslagsfrågor. Av utredningens förslag till organisation av rikspolisstyrelsen torde framgå, att utredningen icke räknat med någon förstärkning av den av 1939 års polisutredning föreslagna organisationen, som skulle föranledas av lokalhållningen.
Beträffande lokaler, som användas enbart av åklagarväsendet, böra för- valtningsfrågorna i första hand omhänderhavas av de lokala åklagarmyndig- heterna. Riksåklagarämbetets befattning med dessa frågor bör vara den- samma som rikspolisstyrelsens i förhållande till polisväsendets lokaler. An- slag för lokalhållningen böra äskas av riksåklagarämbetet såväl vad gäller löp-ande utgifter som nyanskaffning av lokaler. Vad angår sådana lokaler, som äro gemensamma för polis— och åklagarväsendet och för vilka polisor- ganisationen skall svara för förvaltningen, bör gälla, att viktigare frågor handläggas av rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet i samråd.
Av Bil. C. framgår, att fj ärdingsmän och andra polismän inom landsbygdens polisväsen i stor omfattning hålla egna expeditionsloka— ler mot årlig ersättning av polisdistrikten. Jämväl inom köpingarnas polis— väsen förekommer denna anordning. Då anordningen—är praktisk, bör den bibehållas även inom en förstatligad polisorganisation. Ersättning skall utgå av statsmedel. Det bör ankomma på länsstyrelsen att, efter ansökan av be- fattningshavaren och sedan vederbörande polischef hörts i ärendet, bestämma den ersättning, som i varje fall skall utgå, jämte de övriga villkor, som skola vara förenade med lokalhållningen. Ersättning bör icke tillerkännas befattningshavare i annat fall, än där behov av särskild tjänstelokal förelig- ger. Ersättningsbeloppet bör bestämmas med hänsyn till lokalens beskaffen- het. Befattningshavaren bör äga rätt att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan mot
3. Inventarier och annan utrustning.
Enligt 1939 års polisutrednings förslag skulle kommunerna vid förstat- ligandereformens genomförande till den statliga organisationen utan gott- görelse överlämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna an- skaffat för polis- och åklagarväsendets behov. Lös egendom skulle över- lämnas med äganderätt. Anläggningar och inrättningar, vilka utgjorde tillbehör till fastighet eller eljest vore att anse såsom fast egendom, skulle upplåtas till den statliga organisationens begagnande med samma rätt, som varit gällande för den kommunala organisationen. Detsamma skulle gälla i avseende å sådan egendom, som anskaffats för polisväsendets och annan förvaltningsgrens gemensamma behov, exempelvis anläggningar för polis- och brandalarm o. dyl. — Rörande förslaget, se i övrigt utredningens be— tänkande, Del 1, s. 309—310.
Flertalet remissmyndigheter lämnade förslaget i denna del utan erinran. Vissa städer ansågo däremot, att lösen borde utgå för egendomen.
Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har förevarande n t re d nin g stannat vid samma principiella förslag som 1939 års polis- utredning. Den egendom, varom här är fråga, bör sålunda i allmänhet över- lämnas till staten utan lösen. Med hänsyn till vad som anförts i direktiven bör emellertid kommun, som genom nyansk-affning av inventarie- eller ut- rustningsföremål förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning avgav sitt betänkande, erhålla lösen för dylikt föremål. Det torde kunna antagas, att de spörsmål, som sammanhänga med tillämpningen av denna regel, i allmänhet skola kunna lösas genom överenskommelser mellan sta- ten och kommunerna. Tvister angående skyldigheten att utgiva lösen och om lösesummans storlek böra avgöras av de i det föregående omförmälda kommissionerna. Rörande handläggningen av dylika ärenden bör i tillämp- liga delar gälla, vad tidigare angivits om förfarandet inför kommissionerna. Tvisterna böra, där så visar sig lämpligen kunna ske, handläggas i samband med inlösningsfrågor rörande fast egendom eller byggnad, vari egendomen finnes. Anmärkas må, att egendom, som utgör tillbehör till fast egendom, naturligen skall, där lösen för densamma bör utgå, värderas tillsammans med den fasta egendomen.
Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen förekommer i viss ut- sträckning, att h e f a t t nin g s h a v ar e håller skrivmaskin i tjänsten mot ersättning av vederbörande polisdistrikt. Motsvarande anordning torde böra bibehållas vid polisväsendets förstatligande. Där behov av skrivmaskin föreligger i tjänsten och sådan icke tillhandahålles av staten, bör befattnings- havare, som håller skrivmaskin, vara berättigad att av statsmedel uppbära ersättning härför med årligt belopp. Storleken av detta bör fastställas av Kungl. Maj:t för riket i dess helhet. Prövning av fråga, huruvida förhållan-
_ -— -uv; m”..— __... -..»4-——.—-.»__ _ ».
dena äro sådana, att ersättning bör utgå, skall äga rum i samma ordning som föreslagits för bestämmande av ersättning till befattningshavare för hållan- de av lokal.
4. Den kommunala bidragsskyldigheten.
Det av 1939 års polisutredning framlagda förslaget innebar på denna punkt i huvudsak följande: Under en tid av tio år efter polis— och åklagar— väsendets förstatligande skulle kommunerna vara pliktiga att utgiva bidrag till statsverket med belopp ungefärligen motsvarande kommunernas utgif- ter för polis— och åklagarväsendet vid tidpunkten för förstatligandet. Efter de tio årens utgång skulle bidragsplikten successivt avskrivas under en tids- period av tjugo år. Avskrivningen skulle ske på det sätt, att bidragsbelop- pet för varje år nedsattes med 1/20 av sin ursprungliga storlek; under det sista året av perioden skulle bidraget dock utgå med samma belopp som under det näst sista året. I det ursprungliga bidragsbeloppet skulle löne- kostnaderna ingå, upptagna med det belopp vartill de uppgått under ka- lenderåret närmast före förstatligandet; dock skulle vissa särbestämmelser gälla i avseende å beräknandet av de av levnadskostnadernas växlingar be- roende lönetilläggen. Andra kostnader än lönekostnader skulle inräknas i bidragsbeloppet med ett belopp motsvarande medelkostnaderna för de fem sista åren före förstatligandet. Hänsyn skulle dock icke tagas till kostna- derna för hål'landet av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kostnader för anskaffning och underhåll. av inventarier och annan utrust- ning samt pensioneringskostnader, däri inräknat kostnader för begrav— ningshjälp. I övrigt skulle samtliga kostnader medtagas, såsom uniforme- ringskostnader, kostnader för sjukvård, resekostnader och driftkostnader för motorfordon, kontorsutgifter, kostnader för underhåll och vård åt an- hållna eller häktade personer m. in. — Förslaget återfinnes i utredningens betänkande, Del I, 5. 310—315.
I remissyttrandena möttes förslaget av starkt motstånd. Länsstyrelsen i Kronobergs län fann det icke riktigt, att staten helt inordnade polisväsen- det under sin myndighet och fria disposition, under det att kommunerna under så avsevärd tid som föreslagits finge bestrida större delen av kost- naderna. Förslaget medförde tillika, att en av de fördelar, som kunnat vin- nas genom ett förstatligande, nämligen en viss skatteutjämning, under mycket lång tid ginge förlorad. Länsstyrelserna i Stockholms, Västman— lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län an- sågo, att förslaget ingäve stora betänkligheter och att övergångstiden i vart fall borde avsevärt begänsas. Bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll dessutom, att den föreslagna bidragsskyldigheten komme att inne— bära, att en kommun, som på ett mindre tillfredsställande sätt tillgodosett polisväsendets behov och därigenom hållit kostnaderna på en relativt låg nivå, oförtjänt skulle åläggas en lägre bidragsskyldighet än en kommun, som bättre fullgjort sina skyldigheter.
Statskontoret ansåg det knappast vara rimligt att utsträcka avvecklings- tiden så långt som till trettio år. Riksräkenskapsverket kunde med hänsyn till de erfarenheter, ämbetsverket haft av dylika långfristiga mellanhavan- den mellan stat och kommun, icke tillstyrka förslaget.
Svenska stadsförbundet anförde, att tanken på en övergångsersättning från kommunerna till staten, särskilt under en så lång tid, som utredning— en föreslagit, icke förefölle rimlig ur kommunal synpunkt. Svenska lands- kommunernas förbund ansåg det vara en otymplig och inkonsekvent anord- ning att låta statens övertagande av polisväsendet i ekonomiskt hänseende draga ut över så avsevärd tidrymd som trettio år.
Åtskilliga kommuner gjorde gällande, att staten omedelbart borde över- taga samtliga kostnader, under det att andra kommuner förordade en kor- tare övergångstid än förslaget, i allmänhet fem till tio år och i vissa fall tjugo år. Bl. a. Malmö stad framhöll, att en övergångstid av fem år tilläm- pats, då staten fråntog kommunerna rätten att uppbära progressivs-katt.
Stockholms stad och åtskilliga andra kommuner ansågo, att rättvisare grunder än de av utredningen föreslagna borde uppställas för beräkningen av den kommunala bidragsskyldigheten, så att icke utgifterna under en kristid komme att ligga till grund för ersättningens storlek.
Ett fåtal kommuner, till övervägande del landskommuner, hade icke nå- got att erinra mot förslaget.
Såsom tidigare framhållits är förevarande utredning av den uppfattningen, att en fullständig avveckling av de ekonomiska frågorna bör komma till stånd mellan staten och kommunerna vid polis— och åkla- garväsendets förstatligande. Med hänsyn till den avsevärda utgiftsökning, som ett förstatligande innebär för statsverket, torde en kommunal bidrags- plikt dock böra införas i syfte att för statsverket mildra de ekonomiska verkningarna under en övergångstid. Det av 1939 års polisutredning fram- lagda förslaget har förevarande utredning funnit vara alltför ogynnsamt för kommunerna. Ett förstatligande bör såväl ur lämplighetssynpunkt som ur rättvise- och billighetssynpunkt genomföras på avsevärt förmånligare villkor för kommunerna. Utredningen anser, att en övergångstid av tio" är bör vara tillfyllest, och föreslår, att bidragsskyldigheten så anordnas, att den under denna tid successivt avskrives för att upphöra vid utgången av det tionde _året. Under första året efter förstatligandet bör bidragsbeloppet ut- gå i sin helhet. Avskrivningen bör ske på det sätt, att bidragsbeloppet där- efter för varje år nedskrives med 1/10 av sin ursprungliga storlek.
I avseende å de kostnader, som skola bilda underlag för bidragsbeloppet, delar utredningen i princip 1939 års polisutrednings för-slag. Bidragsbelop— pet skall sålunda utgöras av samtliga kostnader med undantag av kostna- der för hållande av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrust- ning, samt pensioneringskostnader. däri inräknat kostnader för begrav- ningshjälp. Det skulle kunna göras gällande, att lokalkostnadema borde ingå i bidragsbeloppet, eftersom staten enligt förevarande förslag skall
;p—unuus. ___-__-
svara för lokalhållningen. Det torde emellertid möta så stora svårigheter att på ett rättvist och riktigt sätt fastställa dessa kostnader, att hänsyn ej heller bör tagas till desamma enligt utredningens förslag till avveckling av de ekonomiska frågorna.
Beträffande lönekostnaderna böra dessa — på sätt 1939 års polisutredning framhållit — ingå i bidragsbeloppet med ett belopp, som i det väsentliga kan anses motsvara lönekostnaderna för den personalstat, som skall övertagas, och på grund härav upptagas med det belopp, vartill de uppgått under ka- lenderåret närmast före förstatligandet. Med hänsyn till, att det endast är fråga om ett bidragsbelopp, som skall avskrivas på kort tid, synes något undantag från nämnda regel ej behöva göras för indextilläggens del. Beträf- fande beräkningen i övrigt av lönekostnaderna ansluter sig utredningen till vad som framhållits av 1939 års polisutredning. Lönekostnaderna till stats- polispersonal eller till polispersonal, anställd för hela rikets behov, skola sålunda icke inräknas. Avdrag skall ske dels för gottgörelse, som uppburits enligt bestämmelserna om reservpolis, och dels för statsbidrag, som_ upp- burits av landskommuner. Lönekostnaderna skola omfatta — förutom kost- naderna för ordinarie och icke ordinarie befattningshavare vid polis— och åklagarväsendet — jämväl kostnaderna för avlöning av kontors- och bi- trädespersonal m. m.
I vad angår de andra kostnader än lönekostnader, som skola ingå i bidrags- beloppet, anser utredningen, att anledning saknas, att för dessa kostnader tillämpa särskild beräkningsgrund. Jämväl dessa kostnader böra sålunda ingå i bidragsbeloppet med det belopp, vartill de uppgått under kalenderåret närmast före förstatligandet.
I överensstämmelse med 1939 års polisutrednings förslag föreslår föreva- rande utredning vidare:
1) För städer, som äro avsedda att införlivas med landsfiskalsdistrikts- organisationen, skola kostnaderna för åklagarväsendet icke medräknas vid bidragsbeloppets bestämmande, därvid med kostnader för åklagarväsendet främst förstås avlöningskostnaderna till stadsfiskal och övriga med stads- fiskalstjänsten förenade kostnader;
2) Kostnaderna för polisnämnd skola icke ingå i bidragsbeloppet; 3) Kommun, som erhåller statsbidrag för upprätthållande av gränskon- troll, skall på sitt bidragsbelopp äga avräkna ett belopp motsvarande medel— värdet av vad kommunen under de fem senaste kalenderåren före förstat- ligandet uppburit i statsbidrag för ifrågavarande ändamål;
4) Avdrag å bidragsbeloppet skall i regel icke äga rum för inkomster, som hänföra sig till polis- och åklagarväsendet; dock bör kommun, för vilken viss inkomst är av större betydelse, kunna medgivas avdragsrätt för sådan. inkomst;
5) Bidragsbeloppet skall fastställas för varje kommun (ej polisdistrikt) för sig, därvid med kommun skall jämställas köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle, så vida ordningsstadgan för rikets stä- der äger tillämpning i köpingen eller municipalsamhället;
6) Kommun, vars bidragsbelopp icke skulle uppgå till 300 kronor om året, bör befrias från bidragsskyldighet, och detsamma bör gälla för kommun, vars bidrag under avskrivningstiden nedgått till under 300 kronor, i vad angår tiden efter det detta förhållande inträtt;
7) Det skall ankomma på rikspolisstyrelsen att fastställa bidragsbelop- pen. För detta ändamål skall styrelsen inhämta erforderliga uppgifter från kommunerna och med ledning av dessa uppgifter verkställa uträkning av beloppen. Härefter skall styrelsen till varje kommun översända uppgift om det å kommunen helöpande beloppet med angivande av de grunder, enligt vilka uträkningen skett. I samband härmed skall styrelsen bereda kommunen viss tid att inkomma med de erinringar, som kommunen kan finna anledning framställa mot beloppets beräkning. Sedan denna tid gått till ända, skall sty— relsen, efter övervägande av gjorda erinringar, fastställa bidragsbeloppet. Sty- relsens beslut skall av kommun kunna överklagas hos Kungl. Maj:t, där ärendena skola handläggas i inrikesdepartementet; samt
8) _Uppbörden av bidragsbeloppen skall handhavas av vederbörande läns- styrelse, i Stockholm av överståthållarämbetet.
Principen, att kommun, som förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning framlade sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket, torde komma att åberopas även i fråga om den kommunala bidragsskyldigheten. Framställning i detta hänseende bör göras hos rikspolisstyrelsen och sist i samband med yttrande över styrelsens beräkning av bidragsbeloppet. Sådan framställning hör av styrelsen prövas. Därest den bifalles, bör styrelsen verkställa därav föranledd jämkning av bidragsbeloppet. I sista hand kommer fråga om sådan jämkning att på besvär av kommunen prövas av Kungl. Maj:t. Det torde kunna för-ut- ses, att frågor om jämkning i första hand komma att avse lönekostnaderna. Härvid bör beaktas, att sådan ökning av dessa kostnader, som härrör av löne- förhöjning eller stegrad dyrtidskompensation, icke bör föranleda jämkning av bidragsbeloppet. Avdrag bör endast äga rum för lönekostnader, som upp- kommit på grund av personalökning. Hänsyn bör dock icke tagas till annan personalökning än sådan, som objektivt sett inneburit en förbättring av polis- väsendet eller åklagarväsendet. Jämkning bör icke ifrågakomma till följd av personalökning, som föranletts av samhällsutvecklingen eller av stegrade arbetsuppgifter.
Såsom i tidigare sammanhang anmärkts, böra särskilda överenskommelser träffas mellan staten och de städer, där befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet tillika är stadsfogde eller ombesörjer annan uppgift inom exekutionsväsendet. Dessa överenskommelser böra avse ersättning till staten för handhavandet av de exekutionsgöromål, som sålunda komma att utföras av statliga befattningshavare.
I vad angår tolagsersättningen har förevarande utredning intet att erinra mot vad 1939 års polisutredning anfört, att frågan om den inverkan å tolags- ersättningen, som kan föranledas av polis- och åklagarväsendets förstatligan- de, bör upptagas till bedömande för varje stad för sig.
Ag: ”_. .-.a. ..
___—___."w ___—___:
Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet i dess helhet höra de ekonomiska förhållandena mellan staten och Bodens stad omregleras i så nära anslutning som möjligt till vad ovan föreslagits beträffande förhållandet mellan staten och kommunerna i allmänhet.
G. Kostnaderna för organisationen.
l direktiven för utredningen har uttalats, att staten, för den händelse po- lisväsendet skulle förstatligas, i full utsträckning synes böra övertaga den personal samt de lokaler och den övriga utrustning, varöver kommunerna förfoga vid övergången. I samband härmed har i direktiven vidare uttalats, att utredningen icke behöver utarbeta någon detaljerad plan för den stat- liga organisationen. Anpassningen av de personella och materiella resur- serna till ett statligt polisväsendes uppgifter bör i stället, under samarbete mellan länsstyrelserna och det centrala polisorganet, ske successivt efter reformens ikraftträdande i den mån behov av ändringar göra sig gällande. Med hänsyn till vad i direktiven sålunda uttalats, har utredningen icke utarbetat någon allmän organisationsplan för ett statligt polisväsen. Här- av iöljer, att det icke varit möjligt för utredningen att på vedertaget sätt kostnadsberäkna den föreslagna organisationen. Utredningen kommer där— för att med utgångspunkt från de senaste uppgifterna rörande kostna- derna för organisationen, som äro för utredningen kända, nämligen 1948 års kostnader, söka angiva statsverkets kostnader efter ett förstatligande. Såsom förut anmärkts, återfinnes en sammanställning av dessa kostnader i Bil. E. Det anmärkes, att ovan i Kap. 2 har under behandlingen av kost- derna för den nuvarande organisationen angivits vissa reservationer för de i nämnda sammanställning förekommande uppgifterna.
Till att börja med kommer här att lämnas en kostnadsberäkning för rikspolisstyrelsen enligt den personalorganisation, som förut föreslagits. Beträffande kostnadernas fördelning på skilda anslagsposter och grunder- na för kostnadsberäkningen ha iakttagits de principer, som kommit till användning vid motsvarande kostnadsberäkning i det kommunala alterna- tivet.
Riks polisstyrelsen : A vlöningar.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän ...................... 271 800 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t ...................... 8 700 3. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal .............. 32 400 4. Rörligt tillägg .......................................... 33 400
Summa kronor 346 300
Rikspolisstyrelsen: Omkostnader.
1. Sjukvård m. m. ........................................ 2000 2. Reseersättningar . ...................................... 15 000 3. Expenser ............................................. 35 000 4. Publikationstryck ...................................... 15 000
Beträffande anslagsposten arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t har räknats med ett årsarvode av 2 000 kronor till de särskilda ledamöterna i rikspolis- styrelsen. Därest lekman skall vara ordförande i styrelsen, torde för den- ne få räknas med ett något förhöjt belopp. För de medborgarrepresentan— ter, som jämväl i fortsättningen böra stå till styrelsens förfogande såsom rådgivande organ i avseende ä verksamheten för hindrande och uppdagan- de av spioneri m. m., har —— i likhet med i det kommunala alternativet —— upptagits ett belopp av 700 kronor.
Genom inrättandet av rikspolisstyrelsen komma samma personalbespa- ringar att uppstå, som anmärkts vid kostnadsberäkningen av rikspolisstyrel- sen i det kommunala alternativet och där beräknats motsvara en årlig kost- nadsminskning av omkring 86 000 kronor. Nettomerkostnaden för rikspolis- styrelsen skulle alltså komma att uppgå till i runt tal (346 300 + 67 000 — 86 000 =) 327 300 kronor. Såsom i det kommunala alternativet anförts, kom- mer förslaget om en omedelbar förbättring av landsfogdarnas löneställning och förslaget om stadsfiskalens i Boden placering i lönegraden Ca 32 »att innebära en merkostnad av omkring 12 000, respektive 1 000 kronor om året.
Med den beräkningsmetod, som här kommit till användning, uppgå de årliga kostnaderna efter ett förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisationen, till (94747 019 + 327 300 + 1 000 =) 95 075 319 kronor. Det må dock observeras, att i de nu angivna kostnaderna vilka — såsom förut anmärkts — grunda sig på 1948 års kostnader, ingå även kommunernas kostnader för pensionering. Såsom under redogörelsen för kostnaderna för den nu- varande organisationen angivits, uppgingo dessa kostnader för städerna och köpingarna till i runt tal 9 200 000, respektive 300 000 kronor. För landsbyg- den saknas uppgift angående dessa kostnader, men de torde kunna uppskat- tas till omkring 1 000 000 kronor. Sammanlagt kunna alltså de kommunala pensioneringskostnaderna beräknas ha uppgått till (9 200 000 + 300 000 + 1 000 000 =) 10 500 000 kronor.
För jämförelse kommer i nedan intagna tablå att visas, hur kostnaderna vid en statlig organisation komma att ställa sig i jämförelse med de nuva— rande kostnaderna och kostnaderna enligt de båda bidragssystelnen i det kommunala alternativet.1
Det slutliga bestridandet av kostnaderna
Kommunerna Statsverket
Statlig organisation ........................................ -— 95 075 3153 Nuvarande organisation.................................... 77697491 17049528 Kommunal organisation, generella systemet .................. 59 573 807 35 281 612
> » , ersättningssystemet ................ 74 427 440 20 427 979
1 Anmärkas må, att skillnaden i de sammanlagda beloppen för de olika fallen främst hänför sig till kostnaderna för rikspolisstyrelsen.
! s 1 % ? _!
Därest till de nyss angivna kostnaderna vid ett förstatligande läggas kost- naderna för landsfogde— och landsfiskalsorganisationerna jämte den för landsfogdarna föreslagna avlöningsförbättringen, skulle statsverkets kost- nader för polis- och åklagarväsendet efter en omorganisation siffermässigt kunna beräknas uppgå till (95 075 319 + 829 666 + 14 022 593 + 12 000 =) 109 939 578 kronor.
Vid bedömandet av den kostnadsberäkning, som här framlagts, bör be- märkas, att utredningen —— såsom även i det kommunala alternativet fram— hållits -— naturligen icke kunnat taga hänsyn till de kostnadsförändringar, som kunna tänkas uppkomma till följd av 1947 års landsfiskalsutrednings och 1948 års polisutbildningskommittés förslag. Bland omständigheter, som äro ägnade att verka i förhöjande riktning å kostnaderna, märkes, att det sannolikt kommer att visa sig nödvändigt att icke oväsentligt förstärka så— väl polis- som åklagarorganisationerna. Dessa organisationer ha redan er- hållit förstärkning efter 1948, varvid förstärkningen inom det kommunala åklagarväsendet varit av betydande omfattning.
Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet skall staten enligt ut- redningens förslag övertaga tillhandahållandet av lokaler för organisatio- nen. Härvid uppkomma vissa utgifter av engångsnatur genom förslaget, att staten skall inlösa kommun tillhörig fastighet, som uteslutande eller huvudsak- ligen användes för polis- och åklagarväsendet. U t r e (1 n i n g e 11 har icke företagit några beräkningar angående värdet av de fastigheter, som sålun- da skola inlösas. En viss ledning för frågans bedömande torde dock kunna hämtas ur bilagan G i Del I av 1939 års polisutrednings betänkande. De i nämnda bilaga under rubriken polishus upptagna fastigheterna torde rätt väl motsvara de fastigheter, som här föreslagits till inlösen. Av uppgifterna framgår bland annat, att dessa fastigheter 1942 hade ett brandförsäkrings- värde av omkring 14,7 miljoner kronor och ett beräknat årligt hyresvärde av omkring 725 000 kronor.
Enligt utredningens förslag skola kommunerna vid förstatliganderefor- mens genomförande till den statliga organisationen utan gottgörelse över- lämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat för polis- och åklagarväsendets behov, dock att kommun, som genom nyan- skaffning av inventarie- eller utrustningsföremål förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning avgav sitt betänkande, skall erhålla lö- sen för dylikt föremål. Även genom detta förslag uppkomma vissa engångs— utgifter för statsverket. U t r e (1 ni 11 g e 11, som saknar möjlighet att upp- skatta de kostnader, som härigenom komma att föranledas för statsverket, hyser dock den uppfattningen, att det här är fråga om belopp av förhållan- devis ringa storleksordning.
H. Övergångsfrågor.
Därest statsmakterna besluta, att polis- och åklagarväsendet skall för- statligas, bör denna åtgärd vidtagas med det snaraste, efter det beslutet fattats. I likhet med vad som förordats i det kommunala alternativet, bör rikspolisstyrelsen inrättas och träda i verksamhet ett halvt år, innan or- ganisationen genomföres i övrigt.
I föregående avsnitt har redogörelse lämnats för vad i direktiven anförts angående sättet för genomförandet av ett förstatligande av polisväsendet. Med hänsyn till direktivens innehåll på denna punkt har utredningen icke funnit sig böra utarbeta övergångsbestämmelser i andra hänseenden än ut- redningen tidigare redovisat, eller i vad angår den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna. Beträffande övergångsfrågor av annan na- tur, torde för övrigt kunna hänvisas till vad 1939 års polisutredning föresla- git i sitt betänkande, Del 1, s. 328—350. Detta förslag har i remissyttran- dena endast blivit utsatt för kritik i vissa detaljfrågor.
;. ;; l,. _2
,...—v.,—
....__ ,__.._....
..?-...—
: (
Kap. 7. Allmänna överväganden av de båda organisationsformerna.
Utredningens förslag.
I det föregående har utredningen utarbetat ett kommunalt och ett stat- ligt alternativ för polisorganisationen. För utredningen återstår att taga ståndpunkt till frågan om vilketdera alternativ, som utredningen anser sig böra förorda. Vid övervägande av frågan har utredningen bland annat att beakta vad som i förstatligandefrågan förekom i samband med 1939 års po- lisutrednings förslag. En kort redogörelse härför lämnas här till en början.
I sitt betänkande, Del 1, s. 153—163, behandlade 1939 års polisutredning frågan om polisväsendets förstatligande ur principiella synpunkter, därvid utredningen fann sig böra förord-a en sådan åtgärd. Med utgångspunkt från denna inställning till spörsmålet framlade utredningen sitt förslag till en förstatligad organisation.
I yttranden över betänkandet ansågo överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser (17), att ett förstatligande av polisväsendet icke vore nödvän- digt för avhjälpande av bristerna i polisorganisationen, utan att en till- fredsställande lösning borde kunna uppnås genom partiella reformer samt att ett förstatligande ur andra synpunkter icke heller vore önskvärt. Över- ståthållarämbetet framhöll sålunda, bland annat, att polisen — trots de bris- ter som vidlådde organisationen — kunde sägas på ett i stort sett tillfreds- ställande sätt ha fyllt sina åligganden. Länsstyrelsen i Uppsala län befarade, att ett förstatligande kunde medföra, att en mångenstädes inom orterna framträdande förståelse för polisen och dess behov skulle försvinna i sam- band med polis—ens organisatoriska friställande från kommunerna. LänSsty- relsen i Östergötlands län ansåg, att man vid lösgörandet av polisväsendet från dess kommunala förankring hade anledning att befara tillskapandet av ett mera byråkratiskt system, som skulle äventyra de värdefulla fördel-arna i den nuvarande ordningen. _ Liknande uttalanden gjordes av de övriga länsstyrelser, som avstyrkte förstatligandet. Ett genomgående drag i dessa länsstyrelsers yttranden var ett understrykande av faran, att ett statligt polisväsende skulle komma att medföra en försämring i allmänhetens in- ställning till polisen.
Av de länsstyrelser, som uttalade sig till förmån för ett förstatligande, framhöll länsstyrelsen i Kronobergs län, att mycket syntes tala för ett bibe- hållande av polisväsendets kommunala organisation men att länsstyrelsen likväl — om än med en viss tvekan —— funnit sig böra dela uppfattningen, att ett förstatligande skulle innefatta de bästa möjligheterna att på enklaste
och effektivaste sätt avhjälpa de mest uppenbara bristerna inom den nuva— rande organisationen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg, att vissa av bristerna skulle kun- na avhjälpas, oavsett om man bibehölle det nuvarande systemet eller för- statligade polisväsendet. Frågan om und-anröjande av de olägenheter, som hänförde sig till polispersonalens ekonomiska förmåner och tillsättningen av befattningshavarna, syntes emellertid icke kunna tillfredsställande lö— sas med mindre polisväsendet helt eller delvis förstatligades. Även de öv- riga brister, som vidlådde organisationen, syntes bäst kunna avlägsnas, om denna väg beträddes. Överhuvudtaget syntes större enhetlighet och plan- mässighet stå att vinna genom ett förstatligande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län fann, att den bästa effektiviteten sannolikt skulle ernås, om polisväsendet ombesörjdes av staten. Länsstyrel- sen ansåg det dock ej uteslutet, att bristerna i det nuvarande systemet kun- de undanröjas utan polisväsendets förstatligande. Det borde likväl framhål- las, att de önskvärda reformerna säkerligen icke kunde komma till stånd utan en ganska stark begränsning av den kommunala självbestämmelserätten.
Föreningen Sveriges landsfogdar uttalade, att ehuru åtskilliga omständig- heter kunde tala för ett bibehållande av polisväsendets kommunala organi— sation, föreningen dock ansåge, att övervägande skäl tal-ade för ett förstat- ligande. Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrkte ett förstatligande av polisväsendet.
Poliskammaren i Örebro ifrågasatte, huruvida de förebragta skälen vore av den natur och storleksordning, att de kunde motivera en så genomgri- pande förändring som ett förstatligande, helst som det kommunala polis- väsendet hade många fördelar, som skulle äventyras genom den tilltänkta reformen. Polismästarna i Eskilstuna, Uppsala och Västerås saimt polis- kamrarna i Jönköping och Linköping uttalade sig i enahanda riktning.
Poliskammaren i Göteborg tillstyrkte principiellt, att den nuvarande an— ordningen med dels av staten och dels av kommunen avlönad polis avlöstes av ett system, som innebure, att staten bekostade polisens löner och därmed sammanhängande förmåner. Även polismästarna i Gävle, Karlskrona, Karl- stad och Lund samt poliskamrarna i Borås, Hälsingborg och Norrköping uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet. '
Svenska stadsförbundet avstyrkte bestämt ett förstatligande av polisvä- sendet med hänsyn till att bristerna syntes kunna avhjälpas inom den nu- varande organisationen och till angelägenheten av att polisväsendets kom- munala anknytning bevarades så stark som möjligt för att säkerställa ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.
Svenska landskommunernas förbund ansåg det ovedersägligt, att den nu- varande polisorganisationen vore behäftad med avsevärda brister och att den vore i behov av en effektivisering. Spörsmålet om polisväsendets för- statligande borde emellertid få vila i avvaktan på genomförandet av refor- merna för den kommunala indelningen och upphördsförfarandet.
Stockholms stad ansåg, att de av polisen utövade samhälleliga funktio- nerna vore av sådan karaktär, att ett starkt lekmannainflytande på polis—
» va...-..”.
. .,PWW
===.m,zvu-- ——.—.- -
verksamheten och densammas förankring i det folkliga medvetandet borde eftersträvas. I själva verket syntes endast på så sätt ett gott och förtroende- fullt förhållande mellan polisen och allmänheten kunna vidmakthållas. Med hänsyn därtill borde det kommunala inflytandet över polisverksamheten icke försvagas utan tvärtom förstärkas. —— Liknande synpunkter framkom- mo i yttranden från 35 andra städer, däribland Göteborg och Malmö.
Av övriga städer, som yttrade sig i frågan, uttalade sig 42 för ett för- statligande.
Magistraten i Halmstad ansåg, att bristerna i den nuvarande organisatio- nen vore av den art och omfattning, att de icke kunde avhjälpas genom par— tiella reformer. Farhågorna, att polisen skulle kunna bliva en stat i staten, förefölle ogrundade. Magistraten i Malmö delade uppfattningen, att ett för- statligande vore önskvärt ur skilda allmänna synpunkter. —— Liknande ut- talanden förekommo från magistraterna och kommunalborgmästarna i ett flertal (21) andra städer, varjämte magistraterna och kommunalborgmäs— tarna i tolv städer förklarade sig icke ha något att erinra mot ett förstat- ligande.
Även bland de köpingar och landskommuner, som yttrade sig i princip- frågan, voro meningarna i densamma delade.
Justitiekanslersämbetet uttalade, att därest skäl för och emot ett förstat- ligande övervägdes, det torde kunna sägas, att även om betydande brister vidlådde den nuvarande organisationen och beaktansvärda fördelar skulle stå att vinna med ett förstatligande, dessa senare icke ägde sådan vikt, att betänkligheterna mot ett förstatligande klart veke. Frågan syntes så pass tveksam, att försiktigheten torde bjuda att icke för det dåvarande skrida till en så utomordentligt ingripande reform, som föreslaget innebure.
Svea hovrätt fann det uppenbart, att ett fönstatligande av polisväsendet i hela riket skulle medföra avsevä-rda fördelar. En sådan åtgärd måste dock ingiva vissa betänkligheter, då statens övertagande av polisverksamheten syntes komma att medföra, att polisen bleve mera isolerad från sin omgiv- ning och att allmänhetens förståelse för polisarbetet minskades. Då det emellertid vore av stor betydelse för rättskipningen, att en mera effektiv och rationell polisorganisation skapades, ansåge sig hovrätten icke höra av- styrka ett förstatligande.
Hovrätten för övre Norrland ansåg, att fullgiltiga skäl anförts för polis- väsendets förstatligande. Erfarenheterna under senare år syntes fullt tydligt ha givit vid handen, att polisväsendet endast genom ett statligt handhavande kunde erhålla tillräcklig grad av effektivitet och rörlighet. — Liknande ut- talanden gjordes av föreningen Sveriges stadsdomare och av socialstyrelsen.
Överbefälhavaren samt cheferna för armén, marinen och flygvapnet hade icke något att erinra mot principen om polisväsendets förstatligande.
Statskontoret förklarade, att någon principiell erinran icke kunde fram- ställas mot förstatligandet. Då emellertid den av utredningen föreslagna or- ganisationen syntes komma att medföra onödigt stora och olämpliga in- grepp i den bestående ordningen samt då kommunerna av statsfinansiella skäl ansetts böra alltjämt under en trettioårig övergångsperiod svara för
en högst betydande del av kostnaderna, kunde statskontoret icke finna an- nat, än att övervägande skäl talade för partiella reformer inom den nuva- rande organisationens ram.
Civilförsvarsstgrelsen ansåg, att med hänsyn till polisens ställning och verksamhet i ett demokratiskt samhälle, de argument, som anförts mot ett förstatligande, icke kunde lämnas åsido. Polisen syntes därför höra orga- niseras på grundval av samverkan mellan stat och kommun.
Tjänstemännens centralorganisation, med instämmande av Sveriges kom- munaltjänstemannaförbund, ansåg det synnerligen tveksamt, huruvida ett förstatligande av polisväsendet borde genomföras. Det kunde befaras, att ett förstatligande skulle komma att medföra, att organisationen bleve mera invecklad, framför allt ur förvaltningssynpunkt, vilket otvivelaktigt skulle kunna synnerligen allvarligt skada ordningsmaktens ställning i samhället. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den effektivisering av polisväsendet, som eftersträvades vid ett förstatligande, skulle kunna genomföras även med ett kommunalt polisväsen.
Efter denna redogörelse vill u t r e (1 nin g e n redovisa de synpunkter, som utredningen funnit böra läggas på de båda organisationsformerna.
Vad först den kommunala organisationsformen angår, har inom utred- ningen framhållits i huvudsak följande. Denna organisationsform —— som måste förenas med betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen _ besitter i och för sig stora värden. Den är historiskt betingad, och organi- sationen har, i likhet med andra organisationer inom den kommunala för- valtningen, utvecklat sig i anslutning till den kommunala utvecklingen över- huvudtaget. Därigenom har organisationen förankrats hos kommuner- na och de kommunala organen. Med hänsyn till att den regelmässiga polls— verksamheten i första hand är av lokal natur, bör även organisationen på varje ort främst uppbyggas och utformas efter vad som påkallas av de 10- kala förhållandena. Inom ett kommunalt polisväsen föreligga goda förut— sättningar för att organisationen skall kunna utformas under tillbörligt hänsynstagande till ortsförhållandena. Kommunernas medverkan vid orga- nisationens utformning kan i detta hänseende sägas utgöra en borgen för att densamma icke uppbygges efter byråkratiska eller schablonmässiga me- toder. Vid en kommunal organisationsform ha även de lokala initiativen till förändringar och förbättringar — antingen dessa initiativ komma från po- lischeferna eller de kommunala myndigheterna — den största möjligheten att få göra sig gällande. Genom denna organisationsform torde även det lokala intresset för polisfrågorna bäst bibehållas och stärkas. För polisorga- nisationens del är detta av stor betydelse med hänsyn till att polisverksam- heten på ett omedelbart sätt berör allmänheten. På grund härav är det — så- som ock från skilda håll påpekats — av stor betydelse, att polisorganisationen omfattas av allmänhetens förtroende. Ehuru ingen organisationsform i och för sig torde kunna skapa garantier för att detta blir förhållandet, vill det likväl förefalla, som om den kommunala organisationsformen härutinnan skulle äga ett visst företräde framför den statliga. Uppenbart torde vara, att det för kommunerna är av betydelse att äga ett omedelbart inflytande över
organisationens utformning inom vederbörande kommuner, helst som sam- hällslivets lugna utveckling är väsentligen beroende på att ordning och så- kerhet upprätthålles. Vid en kommunal polisorganisation handhavas för- valtningsuppgifterna huvudsakligen av de allmänna kommunala organen, medan vid en statlig polisorganisation en särskild förvaltningsorganisation måste anordnas. Härvid bör framför allt beaktas, att den centrala instansen kan givas en betydligt mera inskränkt organisation inom ett kommunalt än inom ett statligt polisväsen. De för polisväsendet viktiga lokalfrågorna torde även i fortsättningen av kommunerna kunna lösas på lämpligt sätt. Överhuvudtaget torde organisationsfrågorna kunna handläggas snabbare och smidigare inom en kommunal organisationsform än inom den mera tung- rodda statliga förvaltningsorganisationens ram. Det torde jämväl kunna an» tagas, att länsstyrelserna erhålla tillfredsställande möjligheter att till båt-. , nad för polisverksamheten var för sitt län utöva en verklig ledning av p0-. lisväsendet, därest detta är kommunalt organiserat
Till förmån för en statlig polisorganisation har inom utredningen i första i hand åberopats följande. Det nutida samhällslivets behov av skydd mot ord- nings- och säkerhetsstörandefaktorer tenderar alltmera mot att sträcka sig utöver de kommunala gränserna. Oavsett vilken polisdistriktsindelning, som- : ligger till grund för den lokala polisorganisationens uppbyggnad, kommer det samhälleliga skyddsbehovet alltid att kräva en nära och intim samver- ; kan mellan polisdistrikten. De nutida samhällsförhållandena påfordra där- för samordning och samorganisation för polisverksamhetens behöriga upp- rätthållande. I dessa hänseenden erbjuder den statliga organisationen före- ; träden framför den kommunala. Organisationen kan uppbyggas efter mera " rationella linjer, eftersom organisationsproble-men lättare kunna bedömas ur en vidare synvinkel än enbart de särskilda polisdistriktens interna be'- hov. Betydelsen härav torde främst visa sig inom områden med större he- folkningskoncentration. Den samorganisation, som inom sådana områden r är erforderlig mellan polisdistrikten för tillgodoseende av såväl tillfälliga samordningsbehov som mera stadigvarande gemensamma polisuppgifter, torde bäst kunna åstadkommas inom ett statligt organiserat polisväsen. Ef- fektiviteten hos polisorganisationen överhuvudtaget torde även höjas ge- nom densammas förstatligande, enär befattningshavarna kunna fritt och obehindrat utnyttjas var helst behovet kräver. Därigenom att befattnings- havarna statsanställas, bliva deras anställningsförhållanden vidare enhet- ligt ordnade. Med statsanställningen följa även de fördelar, som för såväl organisationen som befattningshavarna äro förenade med de vidgade möj— ligheterna till förflyttning. Det torde vidare icke kunna förbises, att stats— anställningen i och för sig är ägnad att ät befattningshavarna skapa full trygghet för en av sidoinflytanden oberoende ställning. Inom ett kommu— nalt polisväsen kan vidare full rättvisa mellan kommunerna icke upprätt— hållas, enär vissa polisdistrikt på grund av sina i ett eller annat avseende utsatta lägen måste hålla en mera omfattande polisorganisation än polis— distrikt av motsvarande storleksordning i allmänhet. Vidare torde böra framhållas, att polisverksamheten i orostider måste i eminent grad anses
_ _. _;t-.._,_.._.._,.,.___n.n-_ ___—__
244 utgöra en riksuppgift. Detta förhållande har vunnit ett klart beaktande ge- nom statspolis'ens inrättande. Jämväl den särskilda polisverksamheten till uppdagande av spioneri m. m. handhaves så gott som uteslutande genom statspolis. Anordningen med två poliskårer, nämligen en kommunal polis- kår och en statspoliskår, den senare för vissa särskilt angivna polisuppgif- ter, är organisatoriskt sett icke den lämpligaste. Svårigheter komma alltid att förefinnas att avgränsa de båda organisationernas verksamhetsområden från varandra; detta främst enär polisverksamhetens upprätthållande i och för sig är ett odelbart begrepp. Härjämte har det visat sig, att den kommu- nala polisen i allmänhet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt polisverk— samheten inom sådana områden, där statspolisen fått sig uppgifter anför- trodda. Det torde vara uppenbart, att inom en statlig polisorganisation stör- re förutsättningar föreligga för att även i nu nämnda hänseenden åstadkom- ma en mera rationellt uppbyggd polisorganisation.
Spörsmålet om vilkendera organisationen, som är att föredraga, är en vansklig bedömningsfråga. Det gäller att mot varandra väga skäl, som del- vis äro ojämförbara och vilkas betydelse svårligen kan till fullo överblickas utan erforderlig erfarenhet av båda de föreslagna organisationerna. Efter övervägande av de skäl, som ur olika synpunkter tala för den ena eller den andra organisationsformen, har 11 t r c d n i n g e n kommit till den upp- fattningen, att båda de av utredningen utarbetade alternativen kunna an- ses i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Olika meningar ha emellertid gjort sig gällande inom utredningen i fråga om vil- kendera organisationsformen, som i första hand bör förordas. Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen dock enig om att de av för- hållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen höra åväga- bringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ. Under nämnda förutsättning föreslår utredningen sålunda, att en omorganisation av po- lisväsendet företages på kommunal grund med ledning av de riktlinjer, som angivas i sistnämnda alternativ. Vid en fortsatt kommunal organisation bör emellertid noggrant undersökas, huruvida den kommunala organisations- formen med de vidtagna förändringarna visar sig fylla måttet. Härvid böra även de ytterligare förbättringar av organisationen genomföras, som kunna visa sig påkallade. Därest förhållandena ändock skulle giva vid handen, att den" kommunala organisationsformen bör övergivas, torde organisations- strävandena böra inriktas på åstadkommandet av en statlig polisorganisa- tion. Utredningen är av den uppfattningen, att det av utredningen utarbe- tadekommunala alternativet är ägnat att underlätta övergången till en så- dan organisation.
Av utredningens tidigare uttalade principiella ståndpunkt framgår, att utredningen icke anser, att åklagarväsendet i städerna bör för sig göras till föremål för förstatligande. Jämväl härutinnan böra erfarenheterna av den kommande utvecklingen avvaktas. Vid ett eventuellt förstatligande av polis- väsendet bör dock jämväl åklagarväsendet i rikets städer förstatligas.
i l .l !. 's t i | !
Särskilt yttrande av herr Svärd.
Vid kommunal polisorganisation bör ett av förhållandena påkallat ökat statligt inflytande över en viss lokal polisenhet åvägabringas genom att det statliga bidraget i motsvarande grad höjes. Även om staten i sådant fall ikläder sig hela kostnaden för uppehåll-andet av den polisverksamhet, var- om fråga är, bör det kommunala stå som huvudman. Beträffande helför- statligandet av poliskåren i Boden har följden blivit bl. &. bristande över- ensstämmelse i anställningsvillkoren, främst i fråga om vikariatsersättning, kompensation för övertidsarbete, beklädnadsersättning och pensi—onsbestäm— melser. Detta har givit upphov till irritation bland polispersonalen. Den bristande överensstämmelsen mellan de statliga och kommunala pensions- villkoren inverkar därtill menligt på cirkulationen mellan denna polisen- het och landets poliskår i övrigt. Jag kan därför icke dela det av utred- ningen gjorda uttalandet om partiellt förstatligande av polisväsendet på viss ort (s. 35).
Som framgår av betänkandet (s. 55) har frågan om titelsättningen för polispersonalen behandlats av de särskilda utredningsmän, vilka den 12 juli 1949 avgivit förslag till ett nytt polis-utrustningsreglezmente m. m. Ut- redningsmännens ställningstagande innebär i stort, att nuvarande titlar sko- la bibehållas. En av utredningsmännen, personalrepresentanten M. Lindell, reserverade sig dock för en genomgripande reform av titelbenämningarna. Denna utredning har till behandling upptagit endast ett delproblem i denna fråga, nämligen titlarna för landsbygdens polispersonal. Då utredningen ej velat taga ställning till titelfrågan i hela dess vidd, anser jag mig endast böra beröra några av de väsentligaste och mest påtagbara bristerna i nuva- rande titulering av polispersonalen. I titulaturen bör under alla förhållan- den ingå förordet »polis-» för att skilja polispersonalen från andra yrkes- grupper. Ordet »konstapel» användes nämligen i titulaturen för vissa stats- anställda tjänstemän. Tjänsterna (och därmed även titlarna) b i t r ä d 3 n- de polisöverkonstapel och polisuppsyningsman böraav- skaffas emedan dessa befattningshavare vanligen utföra samma arbete som polisöverkonstapel. Titeln f j ä r d i n g 5 m a n bör avskaffas och all obe- fordrad polispersonal på landsbygden i stället erhålla den sålunda ledig- blivna tjänstebenämningen »polisuppsyningsman» såsom ett bättre uttryck för vederbörandes arbetsuppgifter. Ovanstående förslag om titeländringar framföres som alternativa, i den mån nyssnämnda reservation i förslaget till nytt polisutrustningsreglemente m. m. icke kan godtagas.
Beträffande kompetensvillkoren för erhållande av polischefsbefattningar (s. 123) anser jag, att som allmänt krav bör uppställas, att vederbörande skall besitta färdigheter i arbetsledning. I detta avseende har det ibland
brustit i fråga om polischefernas kvalifikationer. I polischefs- och åklagar- utbildningen bör ingå praktisk polistjänst i avsevärt större omfattning än som för närvarande är fallet. Jag önskar vidare fästa uppmärksamheten på värdet av rekrytering av polischefer från den egentliga polispersonalens led och att åtgärder böra vidtagas för ett underlättande härav.
Ifråga om den disciplinära bestraffningsrätten föreslår utredningen, att 'poliskollegierna (s. 131) skola bibehållas med i stort sett oförändrad or- ganisation. Poliskollegiet har på personalhåll betraktats med Viss misstro, "och anledningen härtill är framförallt, att denna Specialdomstol ej givits möjlighet att höra personer på ed. Sedan 1939 års polisutredning framlagt sitt förslag, ha krigsdomstolarna avskaffats i fredstid. Under dylika förhål- landen låge det närmast till hands att också överföra poliskollegiernas verk- samhet till de allmänna domstolarna i likhet med vad som skett för försva- rets vidkommande. Enligt vad jag under hand erfarit, överväger 1948 års förhandlingsrättskommitté att föreslå en helt ny och för alla offentliga tjänstemän enhetlig instansordning för handläggning av disciplinmål. Jag anser därför, att förhandlingsrättskommitténs förslag bör avvaktas och att, därest en sådan reform kommer till stånd, polispersonalen även måtte in- begripas däri.
Jag kan icke dela utredningens förslag, att den egentliga polispersonalens anställningsvillkor vid en kommunal polisorganisation skola regleras ge- nom det föreslagna systemet med ett s. k. normallönereglemente (s. 143). Vad först beträffar sammankopplingen av utredningens förslag till statsbi- dragsbestämmelser med frågan om normallönereglementet, så motiveras detta med dels att statsmakterna med hänvisning till sin ökade generositet ifråga om statsbidragets omfattning och storlek böra få möjlighet att på ett mera ingående sätt än hittills verka bestämmande" i avseende på polisper- sonalens löneförhållanden och dels att å andra sidan statsbidragets anslut- ning till normallönereglementet kommer att underlätta för kommunerna att upprätthålla den lönesättning, .som stadgas i reglementet. En sådan växel- verkan mellan stat och kommuner kommer att sätta polispersonalens fack- liga verksamhet på ett särskilt slags undantag, i vad avser dess möjlighet att verka för bättre anställningsvillkor. Inget annat yrkesområde på det statliga och kommunala området har fått en dylik konstruktion av sina anställningsvillkor. Normallönereglementet har vidare formen av en anvis- ning om vad som kan anses skäligt ifråga om anställningsvillkor för polis- personalen och avses på den punkten ersätta de nuvarande bestämmelserna härom i polislagstiftningen. Även detta synes mig ur facklig synpunkt va- ra högst betänkligt. Om polispersonalens fackliga organisation sålunda finner skäl att begära bättre anställningsvillkor, så kan polisdistriktet bara hänvisa till att det följt av staten givna direktiv om skälighet och med hän- syn även till att statsbidrag ej utgår på bättre anställningvillkor än som angivas i normallönereglementet visa ärendet ifrån sig. Vänder sig i sådant fall fackorganisationen till de statliga organen, blir det kanske en avvisande hållning även då med motivering, att det är kommunerna som äro huvud-
män för poliskostnaderna. Slutligen kan konstateras, att ur såväl arbetsgi- vare- som arbetstagaresynpunkt har hittills eftersträvats för hela riket en- hetliga anställningsvillkor. Genom övergången under de senaste fem åren från mera lokalbetonad förhandlingsverksamhet till en centraliserad dylik har, om än med stora svårigheter, åstadkommits tämligen enhetliga anställ- ningsvillkor. Den brist i enhetligheten, som i dag kan konstateras, blir ej avhjälpt med av utredningen föreslaget normallönereglemente. I princip finns det ju möjlighet för kommunerna att ge både bättre och sämre an- ställningsvillkor, än reglementet stipulerar. De olägenheter, som för när- varande råda på grund av den bristande överensstämmelsen i anställnings- villkoren för mellan å ena sidan den kommunalanställda polispersonalen och å andra sidan den statliga poliskåren i Boden, komma också, att kvar- stå.
Beträffande lönesättningen (s. 151) överensstämmer den av utredning- en föreslagna lönegradsserien 14 (poliskonstapel, fjärdingsman, polissyster) —— 17 (kriminalkonstapel, biträdande polisöverkonstapel) — 19 (polis- och kriminalöverkonstapel) —— 23—25 (polis- och kriminalkommissarie) med undantag för kriminalkonstapel och biträdande polisöverkonst-apel, som för närvarande i allmänhet äro placerade i lönegrad 16, med vad som är förhål- landet i det större antalet polisdistrikt. Men ett förhållandevis stort antal polisdistrikt och i än högre grad antal befattningshavare ha en högre löne— gradsplacering än den ovannämnda. Med utgångspunkt från utredningens statistik per den 1 januari 1949 gäller detta för omkring 2 300 befattnings- havare i 90 polisdistrikt, däribland de tre största städerna. Detta innebär, att av landets cirka 7 700 polismannatjänster har ungefär 30 % nedvärderats i fråga om lönegradsplaceringen. Vad sedan angår den årliga beklädnadser- sättningen, .så föreslår utredningen i sitt kommunala alternativ 250 kr per år till ordningspolispersonalen i städer och köpingar samt polispersonalen i landsbygdsdistrikt. I händelse av ett förstatligande föreslås 180 kr per år till samma personalkategorier. För närvarande har med få undantag all polispersonal (även kriminalpolismän) i städer och köpingar 450 kr per år. Det övervägande antalet landsbygdspolismän har också högre beklädnads— ersättning än den föreslagna. Praktiskt taget alla polismannatjänster få alltså en sänkt beklädnadsersättning utan att därför erhålla kompensation på annat sätt. Ett antagande av utredningens förslag medför således en ned- värdering över hela linjen av polispersonalen i lönehänseende. Detta måste motverka effektiviseringen av polisväsendet, som länge dragits med stora rekryteringssvårigheter. I detta sammanhang kan jag inte underlåta påtala, att mig veterligt aldrig någon offentlig utredning fått sig särskilt förelagt att göra en undersökning av vilka arbetsuppgifter, som åvila den egentliga polispersonalen, och hur dessa arbetsuppgifter fördela sig på tjänstegrader- na i polisdistrikt av olika struktur. Material saknas alltså för en saklig bedömning av lönefrågor och arbetstekniska problem inom polisväsendet.
Med hänvisning till vad ovan anförts vill jag fastslå. att inga för mig bä- rande skäl under utredningens gång förebragts, som motivera en särbe-
handling av polispersonalen ifråga om allmänna principer för konstruktion av anställningsvillkoren. Skall polisväsendet förstatligas, bör självfallet sta- tens allmänna avlöningsreglemente tillämpas, men skall polisväsendet allt- jämt förbli en kommunal angelägenhet, bör polispersonalen erhålla sina an- ställningsvillkor i samma ordning, som tillämpas för övriga kommunala tjänstemän. Utformningen av statsbidragsbestämmelserna bör ej göras så, att en obehörig påverkan av polispersonalens förhandlingsmöjligheter och reducering av dessa i förhållande till vad som gäller för övriga kommunal- anställda blir följden. Jag tillåter mig att även i detta sammanhang hänvisa till förefintligheten av 1948 års förhandlingsrättskommitté, vars uppgift är att framkomma med förslag till en vidgad förhandlingsrätt för statliga och kommunala tjänstemän. Denna utredning hade därför icke bort på sätt som skett taga ställning till principiella frågor rörande förhandlingsrätten. Slut- ligen vill jag uttala, att sakkunnigutredningar av det slag 1948 års polis— utredning företrätt ej ens längre kunna anses vara rätt forum för behand- ling vav lönefrågor. Dylika utredningar må möjligen anlitas för att leverera en del av det material, som erfordras för bedömning av lönefrågor, men själva lönesättningen bör lösas genom ett förhandlingsförfarande mellan ve- derbörande parter.
I utredningens statliga alternativ föreslås beträffande ersättning för tjänsteresor," att landsbygdens polismän skola vara skyldiga att utan ersätt- ning föret—aga resor inom en räjong, motsvarande ytan av en cirkel med 7,5 kilometers radie. Jag vill ifrågasätta lämpligheten av att ålägga polisperso— nalen att på egen bekostnad företaga resor på ända upp till 15 kilometers längd, vilket med bil betingar en kostnad av minst 6 kr. Dylika resefall före- komma ofta, varför polispersonalen kommer att nödgas, för undgående av alltför höga utgifter från egen kassa, att använda cykel. Detta slukar å andra sidan onödigt mycket av arbetstiden. Det torde ur effektivitetssyn- punkt vara nödvändigt, att räjongen ej göres så vidsträckt. Jag föreslår därför, att räjongens radie sätt-es till 3 kilometer. Tjänsteresa, som sträc— ker sig utanför räjonggränsen, hör ersättas med utgångspunkt från sta— tionsorten och ej som utredningen föreslagit från räjonggränsen.
Författningstext med specialmotivering.
(Kommunala alternativet).
Författningstext.
Förslag till
| i lag om polisväsendet i riket (polislag). ! 1 g.
1. För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt. Polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt; dock skall Konungen äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av åkla- gardistrikt, som består av mer än en kommun. Polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun, benämnes gemensamt polisdistrikt.
2. Med polisverksamhet förstås i denna lag upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ( ordningspolisverksamhet), verkställande av spaning och annan undersökning angående brott ( kriminalpolisverksamhet) även- som den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap (särskild polisverksamhet). Polisverksamheten i köpingar och landskommuner omfattar därjämte en- ligt denna lag biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskyl- der eller böter och vid annan handräckning ( exekutionsbiträdesverksam— het).
"" *— —._-——..—- __.
2 5.
Inom polisdistrikt skola polismän av olika tjänstegrader ävensom andra befattningshavare finnas anställda i den omfattning, det erfordras för polis- verksamhetens upprätthållande i polisdistriktet.
Med polispersonal avses i denna lag inom polisdistrikt anställda polismän,. tillhörande konstapelsgraden, inspektionskonstapelsgraden, överkonstapels— graden eller kommissariegraden.
3 5. I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets. behov finnas anställda.
45.
I fråga om stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänste- grader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid ordningspolisverksamhet utom staden. Vad sålunda stadgats skall i län, där stad med minst 10 000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom länet, Konungen bestämmer.
Beträffande stad, där kriminalpolisavdelning finnes inrättad, må Konung- en förordna, att ett bestämt antal av stadens kriminalpolispersonal i sär- skilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom staden.
Då förordnande enligt första eller andra stycket meddelats, skall polisper- sonalen i staden ökas med det bestämda antalet.
För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda polismän till före- skrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning (statspolisavdel- ning).
I fråga om stad, som jämlikt förordnande i första stycket skall tillhanda- hålla statspolis, må Konungen föreskriva, att staden för särskilda tillfällen skall vara skyldig att för tjänstgöring såsom statspolis vid ordningspolis- verksamhet tillhandahålla, utöver vad förut sagts, ytterligare det antal po- lismän i särskilda tjänstegrader, för vilka ersättare kunna utan avsevärt dröjsmål erhållas genom inkallande till tjänstgöring i staden av statspolis- män från vissa angivna andra städer.
55.
Stad, vars invånarantal uppgår till minst 20 000, skall vara pliktig att, efter förordnande av Konungen, av den regelbundet använda polisstyrkan tillhandahålla ridande polis för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning .å annan ort där biträda vid ordningspolisverksamhet.
I förordnande, varom i första stycket sägs, skall angivas det antal polis- män och den utrustning, som skall tillhandahållas, samt polismännens för- delning på olika tjänstegrader.
eg.
Jämväl annan polisman än sådan, som avses i 4 eller 5 &, må vid särskilt behov användas för tillfällig polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola.
Vid tillhandahållande av polismän för polisverksamhet, varom i första stycket är fråga, skall skyldighet föreligga för polisdistrikt, att, där det ej medför större olägenhet för distriktets polisväsen, jämväl till förfogande ställa fordon och annan utrustning, som distriktet håller.
251 7 å.
Polispersonalen skall vara tillförsäkrad skäliga avlöningsförmåner samt den extra ordinarie och ordinarie polispersonalen jämväl skäliga tjänste- pensions- och familjepensionsförmåner.
Beträffande avlöningsförmånerna äro närmare bestämmelser meddelade i ett av Konungen efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente.
Det åligger polisdistrikt att draga försorg om föreskriven uniformering och beväpning av distriktets polispersonal samt att i erforderlig utsträck- ning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för di- striktets polisväsen erforderliga anordningar. Beväpning samt annan ut- rustning än uniform åt personal, vilken tjänstgör såsom statspolis, även— som för sådan tjänstgöring erforderlig materiel skall dock ombesörjas av statsverket.
För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polisdi- strikt, Konungen bestämmer, skyldigt draga försorg.
8 5.
l. Ordinarie och extra ordinarie polispersonal tillsättes och entledigas av länsstyrelsen. Detsamma skall gälla i avseende å extra fjärdingsman.
Tillsättning och entledigande av polispersonal i andra fall än i första stycket sägs handhaves av vederbörande polischef. » 2. Därest frågor om tillsättning och entledigande av kontors- och biträ- despersonal ej omhänderhavas av polischefen eller denne överordnad polis- myndighet, skall före avgörandet av sådan fråga tillfälle beredas polischefen att avgiva yttrande. Framställning om entledigande av sådan personal skall ock i dylikt fall kunna göras av polischefen.
9 5.
1. I varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager i landsting, skall finnas poliskollegium för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär bestraffning av polispersonal.
Fråga om disciplinär bestraffning skall hänskjutas till poliskollegium, så snart vederbörande länspolischef eller, i förekommande fall, polismäs- tare anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma tid böra tillämpas. Annan fråga om disciplinär bestraffning må efter klagan behandlas av poliskollegium.
2. Poliskollegium skall bestå av fyra ledamöter, av vilka ordföranden till- sättes av Konungen och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter skola utses för en tid av fyra kalenderår i sänder. Till ordförande må förordnas allenast borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Val av de ledamöter, som icke tillsättas av Konungen, skall, där det äskas av minst en fjärdedel av de i valet deltagande, ske proportio- nellt på sätt därom är särskilt stadgat. För varje ledamot skall utses minst en suppleant för tid och på sätt, som för ledamoten föreskrivits.
Poliskollegium är icke beslutfört, om ej ordföranden och två av ledamö— terna äro närvarande. Angående fattande av beslut gäller vad i rättegångs- balken finnes stadgat om omröstande till dom i annan domstol än häradsrätt.
Polischef eller någon, som under polischef har anställning vid polisvä— sendet, må ej vara ledamot eller suppleant i poliskollegium.
Ledamot eller suppleant i poliskollegium må ej heller den vara, som icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods.
10 5.
1. I kommun, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemen- samt polisdistrikt utan kommunalförbund, må polisnämnd tillsättas. Polis- nämnd, som icke äger taga befattning med fråga, som faller under polis- chefens befälsmyndighet, tillkommer att upprätta förslag till löne— och omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet eller kommunen samt till er- forderliga ändringar i dess polisorganisation, att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet an- vända fastigheter och annan egendom, samt att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställ- ning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet. Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för kommun att besluta, att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av de ovan angivna befo- genheterna.
2. Innan ordinarie befattningshavare, tillhörande polispersonalen, till- sättes i polisdistrikt eller kommun, där polisnämnd finnes, skall nämnden hava erhållit tillfälle att, efter det polischefen avgivit yttrande angående de sökande, till länsstyrelsen avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd icke tillsatt, skall tillfälle att avgiva yttrande angående de sökande i stället läm- nas i stad, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund, av drätselkammaren samt i övriga fall av kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd.
3. Tillsättandet av polisnämnd ankommer å vederbörande kommun. Po— lisnämnd skall bestå av fem ledamöter, varjämte för varje ledamot skall fin- nas minst en suppleant. Val av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder och skall, där det äskas av minst en sjättedel av de väljande, ske pro— portionellt på sätt därom finnes särskilt stadgat. Polisnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande. Ledamot eller suppleant i polisnämnd må ej den vara, som icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods.
4. Utöver vad i denna paragraf finnes stadgat skola föreskrifterna i 50 Q 3 stycket, 51 och 52 55, 53 5 första stycket, 54—56 åå, 57 5 första stycket samt 59 å i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet i tillämp- liga delar lända till efterrättelse i avseende å polisnämnd.
5. För Stockholm skall vad som stadgats i 3 mom. första stycket och 4 mom. lända till efterrättelse allenast i den mån icke Konungen genom sär— skilt utfärdade bestämmelser annorlunda förordnar.
; t
11 5.
1. Varder i polisdistrikt beslut fattat angående personalorganisationens utformning, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut angående avlönings- eller pensionsförmåner till polispersonal skall likaledes underställas prövning av länsstyrelsen; dock att underställnings- plikt icke skall föreligga beträffande beslut om avlöningsförmåner, därest förmånerna uppfylla bestämmelserna i det i 7 & omförmälda normallöne- reglementet. Om sådant beslut angående polisväsendet, beträffande vilket underställ- ningsplikt icke föreligger jämlikt första eller andra stycket, skall anmälan göras hos länsstyrelsen.
2. Finner länsstyrelse, att polisdistrikt eller kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller att polisorganisationen icke är lämpligt utformad, bör länsstyrelsen hos polisdistriktet eller kommunen göra fram- ställning om rättelse.
Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åt- gärd, må länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må läns- styrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.
12 5.
1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes an- ställd för hela rikets behov, samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel. Stad, som jämlikt 4 5 skall tillhandahålla statspolis, gottgöres av stats- verket så stor del av stadens kostnader för avlöning, pensionering, begrav- ningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande grader en- ligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas. Dessutom utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, bestridas av statsmedel. Kostnaden för poliskollegiernas verksamhet bestrides av statsmedel.
2. Till polisdistrikt utgår statsbidrag enligt grunder, som fastställas av Konungen efter riksdagens hörande.
3. Till stad, som på grund av förordnande jämlikt 5 5 har att tillhanda- hålla ridande polis, utgår därjämte statsbidrag med hälften av stadens kost- nad för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. När- mare grunder för beräknande av sådan kostnad fastställas av Konungen.
4. Ordinarie eller extra ordinarie polispersonal, anställd i polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer än en kommun, må pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat.
5. Om polisman i annat fall än som avses i 1 mom. på grund av före- skrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Har för sådan tjänstgöringvanvänts elev vid någon av staten bekostad eller un- derstödd polisskola, och uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden icke lön eller motsvarar hans lön icke lägsta lön för ordinarie polisman i den stad, där polisskolan är förlagd, skall till honom av statsmedel utgå ett belopp motsvarande denna lön eller skillnaden mellan denna och den lön han åt- njuter.
6. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila ve- derbörande polisdistrikt.
7. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.
13 &.
Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polis- distriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen. I polisdistrikt, där statsverket övertagit skyldigheten att sörja för polisverk- samhetens upprätthållande, inträder kronan i tillämpliga delar i kommu- nens ställe.
Inom gemensamt polisdistrikt skola kommunerna för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Länsstyrelsen skall dock äga att, där förhållandena ur polissynpunkt ej till annat föranleda, medgiva kom- munerna tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalför- bund.
Kan enighet ej uppnås angående förbundsordning för kommunalförbund, skall länsstyrelsen äga därom förordna. Det skall även tillkomma länssty- relsen att, på ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring av för- bundsordning.
För polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter.
Föreligger för kommunerna i gemensamt polisdistrikt sådant tillstånd,- varom i andra stycket sägs, skall avtal träffas mellan kommunerna rörande de frågor, som föranledas av gemenskapen.
Dylikt avtal skall underställas länsstyrelsens prövning. I gemensamt polisdistrikt skola polisdistriktets kostnader för polisväsen- det fördelas emellan de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de skilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse här- om icke tråffas, ankommer tvistens avgörande på länsstyrelsen.
I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun, så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets stä- der äger tillåmpning i köpingen eller municipalsamhället.
Polisdistrikt skall äga att med annat polisdistrikt träffa avtal rörande frå— ga av gemensam natur.
Därest det för polisverksamhetens upprätthållande är av särskild bety- delse, att avtal rörande viss gemensam fråga ingås mellan två eller flera po- lisdistrikt, skall länsstyrelsen äga anmoda polisdistrikten att träffa avtal härom. Efterkommes icke sådan anmodan eller kunna polisdistrikten icke enas om villkoren, skall länsstyrelsen äga meddela föreskrifter för polis- distrikten beträffande den gemensamma frågan. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.
Avtal, som avses i denna paragraf, skall fastställas av länsstyrelsen. Äro polisdistrikten belägna i skilda län, skola de på länsstyrelse ankom- mande uppgifterna bandhavas av länsstyrelserna gemensamt. Stanna läns-- styrelserna i olika beslut, skall ärendet underställas Konungens avgörande.
Fråga om utdömande av vite skall handhavas av länsstyrelsen i det län,. inom vilket vederbörande polisdistrikt är beläget.
15 5. Tillsyn över polisväsendet i riket utövas av rikspolisstyrelsen. För rikspolisstyrelsen skall gälla en av Konungen utfärdad instruktion.
16 å. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående 1) chefskapet över polispersonal; 2) polisskola; 3) tillsättning och entledigande av polispersonal; 4) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning; 5) anordnande av statspolisavdelning; 6) polismäns användning utom det område, för vilket vederbörande be- fattningshavare är anställd; 7) befattningshavares skyldigheter; 8) befattningshavares disciplinära bestraffning; 9) poliskollegiums tjänstgöring och förfarandet inför poliskollegium; samt 10) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt.
17 5.
Vad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid. viss tillställning eller eljest i särskilt fall.
18 &. Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.
19 5. . I den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, må besvär över beslut, som meddelas enligt denna lag, anföras
hos länsstyrelse, därest beslutet givits av polischef, och hos Konungen i vederbörande statsdepartement, därest beslutet givits av länsstyrelse eller poliskollegium ;
dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning hava inkommit till besvärsmyndigheten senast å tjugonde dagen efter delfåendet, vilket skall anses hava skett, då beslutet tillkännagavs genom offentligt anslag inom polischefens lokaler.
Tillsättes i fall, varom i 8 5 2 mom. sägs, annan person än polischefen förordat eller entledigas icke person, vars entledigande polischefen påkallat, skall polischefen äga rätt att föra talan mot vederbörande myndighets he- .slut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att rikspolisstyrelsen skall inrättas från och med den 1 juli 1952 samt att med genomförandet av polisdistriktsindelningen må för de gemensamma polisdistriktens del anstå till den 1 januari 1954.
Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket; dock skall bestämmelsen i 15 5 3 mom. andra meningen av sistnämnda lag fortfarande äga giltighet i vad angår befattningshavare, som anställts före den 1 januari 1953.
Kommun, som ingår i gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund bildats mellan kommunerna, skall vara pliktig att till polisdistriktet under erforderlig övergångstid mot skälig gottgörelse upplåta nyttjanderätt till kommunen tillhörig egendom eller lokal, som kommunen vid tidpunkten för polisdistriktsindelningens genomförande ställt till polisväsendets förfo- gande.
Förslag till
ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902).
Härigenom förordnas, att 4 5, 6 & 1 mom. 1., 11 5 första stycket, 18 5, 21 5 och 22 ä 3 mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, att 14 a och 14 b 55 i in- struktionen skola betecknas, den förra paragrafen 14 b och den senare para— grafen 14 c samt att i instruktionen skall införas en ny paragraf, benämnd 14 a, av nedan angiven lydelse.
4 5.
Under länsstyrelsen lyda i de avseenden och i den omfattning särskilda författningar och instruktioner närmare bestämma lånets magistrater, — -— —— landsfiskaler och andra lokala polischefer samt — —— —— hörande befatt- ningshavare.
65.
1 mom. Länsstyrelsen tillkommer: 1. att hava ansvar för —— _— —— samt tillse, att polisdistrikten fullgöra vad dem — — — till beslutet, 2. att fullgöra — — —— eljest påkallas. 2 mom. Över lagar —— _ —— särskild förteckning.
11 å.
Landshövdingen är inför Kungl. Maj :t ansvarig för länets styrelse och för- valtning samt har att, när särskilda förhållanden så påkalla, personligen leda polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens upprätthållande.
Honom åligger —— — — och behov. i Landshövdingen har — — — sina åligganden. ; Landshövdingen skall — — ——- anvisat honom. 14 a 5.
1 mom. Landsfogden åligger: att i egenskap av länspolischef närmast under landshövdingen handhava ledningen av polisverksamheten samt
att i egenskap av föredragande enligt bestämmelserna i denna instruktion antingen bereda och föredraga eller själv avgöra till landskansliet hörande ärenden angående
1) polis- och åklagarväsendets organisation; 2) polisdistriktens skyldigheter;
3) tillsättning och entledigande av samt semester och tjänstledighet för
befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet; ävensom 4) särskilda polis- och åklagarväsendet berörande författningar och be-
slut såsom beträffande befattningshavarnas tjänstgöring, kommende- ring och utbildning, bruket av skjutvapen, rättsmedicinsk obduktion,
'. ersättningsfrågor, anskaffande av förnödenheter åt polisväsendet vid
utomordentliga tillfällen, utlänningskontroll och beredskapsfrågor för polisväsendet. Ändock att landsfogden ej är föredragande, skall han övervara handlägg- ning av sådana till landskansliet hörande ärenden, som äro av påtaglig vikt för polisverksamheten.
Därest så prövas lämpligt, må Kungl. Maj:t förordna om viss angiven utsträckning eller inskränkning av den föredragning, landsfogden skall ut- öva inom länsstyrelsen.
2 mom. Biträdande landsfogde och landsfogdeassistent åligger att i egen- skap av föredragande handlägga sådana på landsfogdens föredragning eljest ankommande ärenden, som anförtros dem enligt arbetsordningen eller el- jest av länsstyrelsen meddelade föreskrifter.
3 mom. Om tillsättning och entledigande av landsfogde, biträdande lands- fogde och landsfogdeassistent samt om deras tjänstgöring och tjänsteförhål- landen i övrigt stadgas i instruktionen för landsfogdarna och kungörelsen om landsfogdeassistenter.
18 5.
En var i 13—17 55 nämnd befattningshavare är pliktig
att tillse att ärenden, som det åligger honom —— — — till behandling;
att ansvara -— —— —— expedierade, samt
att inom området för hans fastställda tjänsteåligganden — — — tid in- komma.
21 &.
Befattningshavare, tillhörande — — — avdelning anvisar.
Vad i första stycket stadgas skall icke gälla för landsfogde, biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent.
Rörande skyldighet — — — särskilt stadgat.
22 5.
1 mom. Landshövdingen äger — — — inför honom. 2 mom. Ärenden som —— —— — av honom.
I övrigt — -— — av landshövdingen. 3 mom. Föredragande må — — —— för landshövdingen.
Till ärenden, vari föredraganden äger ensam besluta och vilka äro alle- nast av expeditionell natur, må av länsstyrelsen hänföras allenast sådana som angå rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, exekutiva auktioner — — —— omförmäles i 2 mom. 4 mom. Vid föredragning —— — —— till protokollet. Där avdelningschef —— — -— om föredragande.
Förslag till
ändring i vissa delar av instruktionen den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna.
Härigenom förordnas, att 2 samt 12—15 55 i instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att 16, 19, 20 och 25 55 i instruktionen skola upphöra att gälla.
25.
l Landsfogden lyder i egenskap av statsåklagare under riksåklagarämbetet och är såsom länspolischef inordnad i länsstyrelsen.
Om landsfogdens tjänstgöring i länsstyrelsen såsom föredragande och expert gäller vad därom är stadgat i landshövdinginstruktionen.
12 5.
I egenskap av länspolischef har landsfogden närmast under landshöv- dingen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten. Därvid tillkom- mer det landsfogden
att inom ramen för därutinnan meddelade allmänna föreskrifter hand- hava ledningen av den för länet avsedda statspolisens verksamhet;
att meddela anvisningar och råd till underlydande polischefer och befatt- ningshavare vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande;
att, då så finnes erforderligt, handhava den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter, som kräva samverkan mellan polispersonalen inom skilda» polischef sdistrikt ;
att, där särskilda förhållanden så påkalla, övertaga ledningen av polis- uppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef;
att ombesörja tillkallande av polisförstärkning, då sådan begäres av polischef eller eljest finnes erforderlig;
att i fall av behov taga befäl över sammandragen polisstyrka; samt att i övrigt besluta i sådana frågor rörande ledningen av polisverksam— heten, vilka icke uteslutande tillkomma lokal polischef eller böra vara för- behållna landshövdingens beslutanderätt.
Utan landshövdingens godkännande må landsfogden icke företaga åtgärd av principiell eller eljest betydande vikt med mindre förhållandena äro så- dana, att landshövdingens beslut ej lämpligen kan avvaktas.
Där ej Kungl. Maj:t på grund av särskilda förhållanden annorlunda för- ordnar, skall i fall, varom i 23 5 första stycket landshövdinginstruktionen sägs, på landsfogden ankomma att självständigt handhava de i förevarande paragraf angivna uppgifter beträffande ledningen av polisverksamheten.
:..—__. _- -. ..”... .
. __ _-.__,,___ _w- _. m.m..-__.
13 5.
Vid utövandet av sin verksamhet som länspolischef åligger det lands- fogden
att vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthålles och att där- vid uppmärksamt följa den verksamhet, som för ändamålet utövas av läns- styrelsen underställda polismyndigheter och magistrater;
att tillse, att polisväsendets befattningshavare användas på lämpligaste sätt och fullgöra sina uppgifter i överensstämmelse med gällande före- skrifter;
att verka för att befattningshavarna meddelas erforderlig vägledning och undervisning;
att göra sig underrättad om befattningshavarnas samt i länet tjänstgö- rande polis- och åklagaraspiranters duglighet, nit samt lämplighet för tjäns- ten och för fortsatt utbildning;
att ägna uppmärksamhet åt anställandet av ordningsvakter, som må för- ordnas av landsfogden underställd polischef;
att, då landsfogden utövar chefskapet för sammandragen polisstyrka, sörja för att erforderliga åtgärder vidtagas för personalens transport, in- kvartering och förplägnad; samt . att verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen och allmänheten.
14 &.
Finner landsfogden, att polisdistrikt åsidosätter sina åligganden eller att polisväsendet eljest icke behörigen upprätthålles, har landsfogden att hos länsstyrelsen anmäla förhållandet för prövning.
Iakttager landsfogden eljest förhållande rörande polisväsendet, som fin- nes böra komma till länsstyrelsens kännedom, skall han underrätta läns- styrelsen därom.
15 5. I den omfattning i polisreglementet stadgas utövar landsfogden discipli- när bestraffningsrätt över polispersonalen. I fall, som avses i 29 och 30 55 nämnda reglemente, åligger det lands- fogden att utöva chefskapet över polisman med åtalsrätt i köping.
Specialmotivering.
De ändringar i polislagen , som påkallas av utredningens förslag, äro av den omfattning, att utredningen funnit sig höra utarbeta förslag till ny po- lislag. Vid förslagets upprättande har utredningen i allt väsentligt följt den systematik, som tillämpats i den gällande lagen. De stadganden, som icke tarva ändring, ha överförts till den nya lagen i oförändrad lydelse, därvid dock i vissa fall en annan sammanställning av stadgandena ägt rum.
Motiveringen till de nya bestämmelserna framgår i allt väsentligt av vad utredningen tidigare anfört under det kommunala alternativet. Här skola främst endast lämnas vissa kompletterande upplysningar, varjämte sidhän- visningar till den allmänna motiveringen komma att meddelas.
1 &.
Stadgandet i 1 mom. första stycket har Överförts från gällande polislag. Att ändring icke är avsedd i polisdistriktsbegreppets innebörd, framgår av vad utredningen uttalat ä 5. 53. Rörande motiveringen till bestämmelserna om polisdistriktsindelningen hänvisas till s. 41—52. _ I lagtexten har föreslagits benämningen gemensamt polisdistrikt för polisdistrikt, som om- fattar mer än en kommun. Det har synts utredningen vara en praktisk åt- gärd att stadfästa en terminologi, som vunnit hävd på området. Behov av en särskild beteckning å dessa polisdistrikt gör sig även gällande författ— ningsmässigt sett.
I 2 mom. första stycket har utredningen uteslutit uttrycket »vad angår stad». Härigenom har utredningen velat utmärka, att stadgandet har allmän giltighet. I andra stycket av detta moment har utredningen utbytt orden »på landsbygden» mot det mera adekvata uttrycket »i köpingar och landskom- muner». I övrigt har icke vidtagits annan ändring i momentet, än att defini- tioner på de olika slagen av polisverksamhet införts; detta huvudsakligen för att underlätta begreppsbestämningen i skilda författningar. Utredningen vill sålunda framhålla, att genom denna åtgärd icke avses att uppdraga någ- ra bestämda gränser mellan de egentliga polisuppgifterna. Såsom i åtskilliga sammanhang påpekats, kunna ur principiell synpunkt mera fasta gränser icke uppdragas på förevarande område, utan spörsmålet om uppgifternas fördelning på skilda avdelningar måste i tveksamma fall lösas efter prak- tiska linjer.
2 &.
Stadgandet i första stycket av denna paragraf motsvarar stadgandet i samma lagrum i nuvarande lag. Medan de gällande bestämmelserna enbart
föreskriva skyldighet att anställa polismän, innefattar det föreslagna stad- gandet skyldighet för kommunerna att anställa såväl polismän som de öv- riga befattningshavare, vilka kunna vara erforderliga för polisverksamhe- tens upprätthållande. Med övriga befattningshavare avses här främst kon- tors- och biträdespersonal samt vid de större poliskårerna jämväl sådana högre befattningshavare, vilka icke äro polismän. Det har synts utredningen lämpligt, att det i polislagen utsäges, att skyldigheten omfattar jämväl sådan personal.
Det nuvarande stadgandet skiljer mellan å ena sidan polismän i stad och därmed i polishänseende jämställd köping samt å andra sidan fjärdingsmän (polismän) i övriga polisdistrikt. Denna skillnad motsvaras icke av de nu rådande förhållandena. På landsbygden finnas numera även andra polis— män än fjärdingsmän. Fjärdingsmanstiteln bör för övrigt, såsom utredning- en tidigare (s. 55—56) framhållit, begagnas för befattningshavare med exekutionsbiträdestjänst, oavsett om han tjänstgör i landskommun eller i köping. På grund härav har utredningen i stadgandet allenast upptagit ter- men polismän. Personalorganisationen inom varje polisdistrikt måste, så- som jämväl i tidigare sammanhang påpekats, uppbyggas efter vad som är erforderligt i varje särskilt fall. Av denna anledning har utredningen ej heller funnit anledning att bibehålla ett stadgande motsvarande det nuva- rande stadgandet i 2 5 andra stycket. Det är självfallet, att en sådan arbets- fördelning, som i detta stadgande avses, skall kunna förekomma, om de organisatoriska förhållandena giva anledning därtill. De nu berörda frågor- na komma för övrigt i ett nytt läge genom sammanförandet till gemensam- ma polisdistrikt av städer, köpingar och landskommuner.
Bestämmelsen i nuvarande tredje stycket av 2 5 om tillsättande av ord- ningsmän har utredningen funnit böra utgå, enär den icke synes motsvara något egentligt behov. Enligt det uppgiftsmaterial, som utredningen inför- skaffat, finnas för närvarande ordningsmän tillsatta allenast i Uppsala län.
Beträffande det av utredningen föreslagna stadgandet må tilläggas, att utredningen använt uttrycket »inom polisdistrikt» i stället för »i polisdi- strikt» av den anledning, att befattningshavare i gemensamma polisdistrikt utan kommunalförbund icke kunna anställas i polisdistrikten utan av ve- derbörande kommuner.
Begreppet polispersonal användes såväl i dagligt bruk som jämväl i för- fattningsmässig ordning, utan att begreppet närmare definierats. Utredning- en har därför ansett det lämpligt, att en bestämning av detsamma företages. I andra stycket av förevarande paragraf har utredningen intagit förslag i äm- net. Utredningen har undersökt möjligheten att erhålla en efter allmänna grunder avfattad definition av begreppet men funnit, att en tillfredsställan- de lösning på denna väg svårligen skulle kunna åvägabringas. Utredningen har därför stannat vid att anknyta definitionen till den indelning i tjänste- grader, som gäller för polismännen. Därest denna indelning — på sätt som föreslagits av särskilda utredningsmän — kommer att ändras, bör naturli- gen ifrågavarande stadgande undergå därav betingade jämkningar. —— Där-
l , i l
_,—__ ___-__:—
igenom att i stadgandet angives, att polismännen skola vara anställda inom polisdistrikt, uteslutas de till kommissariegraden hörande landsfiskalsassis- tenterna från att inrymmas under begreppet.
35.
Stadgandet har med oförändrad lydelse överförts från 4 5 i gällande lag. —— Bestämmelserna i 3 & sistnämnda lag, vilka handla om landstingspolis, skola i enlighet med vad utredningen tidigare (s. 96) anfört upphöra att gälla.
4 5.
Till denna paragraf har utredningen sammanfört de organisatoriska be- stämmelserna om statspolisen, vilka återfinnas i 5 och 6 åå gällande lag. Härvid har utredningen företagit de formella ändringar i lagtexten, som betingas av förslaget om den allmänna reservpolisorganisationens upphö- rande (jämför s. 95—96), varjämte utredningen ersatt uttrycket »upprätt- hållande av allmän ordning och säkerhet» med den i 1 & intagna defi- nitionen ordningspolisverksamhet. Den nuvarande bestämmelsen, att Ko- nungen skall äga att för visst fall förordna om ökning av ordningspolis- personalen i statspolisstad, har utredningen ansett böra utgå. Tillsynen bör även i det hänseende bestämmelsen avser utövas av länsstyrelserna i gängse ordning och med de tvångsmedel, varöver länsstyrelserna förfoga.
Såsom av den föreslagna lagtexten framgår, har utredningen icke bibe- hållit bestämmelsen, att i stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, skall finnas kriminalpolisavdelning. Skyldigheten att tillhandahålla krimi- nalpolispersonal inrymmes för de polisdistrikt, där sådan personal erford- ras, i den i 2 5 stadgade allmänna skyldigheten att tillhandahålla polisperso- nal. Ett stadgande, som ålägger vissa polisdistrikt att anställa kriminal- polispersonal, torde kunna uppfattas såsom innebärande en inskränkning i denna allmänna skyldighet. Det bör ankomma på länsstyrelserna att tillse, att behovet av polispersonal, vare sig det gäller ordnings— eller kri- minalpolispersonal, tillgodoses inom polisdistrikten.
Begreppet statspolisavdelning hänför sig för närvarande formellt till ord- ningsstatspolisorganisationen. Sålunda gäller, att ordningsstatspolispersonal skall vara sammanförd till statspolisavdelning. Beträffande kriminalstats- polispersonalen stadgas, att denna personal skall i stad med statspolisav- delning tillhöra denna. Det torde emellertid vara lämpligt, att även persona- len vid de kriminalstatspoliskårer, som anordnas utan samband med ord- ningsstatspolis, äro sammanförda i statspolisavdelningar. Spörsmålet har främst betydelse därutinnan, att för statspolisavdelning skall finnas särskild föreståndare, vilken bland annat har till uppgift att emottaga rekvisitioner av statspolis, medan vid sådan kriminalstatspoliskår, som ej är ansluten till statspolisavdelning, rekvisitionerna skola ske hos vederbörande polis- chef. Då något samband i egentlig bemärkelse icke längre ur arbetssynpunkt föreligger mellan de lokala polischeferna och statspolisorganisationen, torde
ett konsekvent genomförande av anordningen med statspolisavdelningar för all statspolis vara att förorda. Därest behov skulle föreligga att på någon ort stationera allenast en kriminalstatspolisman, synes denne lämpligen kunna anknytas till statspolisavdelning, även om densamma är lokaliserad till annan stad. På grund härav föreslår utredningen, att statspolisen skall vara sammanförd i statspolisavdelningar, antingen den utgöres av ordnings- eller kriminalstatspolis. Förslaget har påkallat viss omredigering av lag- texten i förhållande till densammas nuvarande lydelse och uppställning. Av förslaget påkallas även vissa ändringar i kungörelsen angående stats- och reservpolisen. Denna kungörelse måste för övrigt omarbetas jämväl med hän- syn till utredningens förslag i andra hänseenden.
Utredningen vill här slutligen anmärka, att det för närvarande i 5 5 in- tagna stadgandet om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om anordnande av statspolisavdelning av utredningen överförts till 16 5, som innehåller föreskrifter om Konungens särskilda befogenheter i all- mänhet enligt polislagen.
5 &.
Rörande denna paragraf hänvisas i allt väsentligt till vad som anförts ä 5. 96. Med uttrycket »ridande polis» avses självfallet, att personalen skall vara utbildad i ridning. Vidare omfattar uttrycket, att hästar och annan för ryttare erforderlig utrustning skall tillhandahållas. I paragrafens andra styc- ke har intagits föreskrift, att Konungen skall i förordnande, varigenom skyldighet av ifrågavarande slag ålägges stad, närmare angiva Skyldighetens omfattning. Att i detta hänseende meddela några för Konungen bindande föreskrifter synes icke vara erforderligt. Av paragrafens lydelse framgår för övrigt, att skyldigheten skall kunna fullgöras med den i staden regelbundet använda polisstyrkan.
6 5.
I denna paragraf, som motsvarar 7 5 i gällande lag, ha intagits bestäm- melserna om den allmänna mobiliteten. Motiven till huvudstadgandet fin- nas å s. 65—66. Till stadgandet har i oförändrad lydelse överförts den nu- varande bestämmelsen om möjlighet att vid behov använda polisskoleelever för polistjänstgöring. Utredningen har ansett, att därest ändring i denna bestämmelse erfordras, det bör ankomma på 1948 års polisutbildningskom- mitté att avgiva förslag därom.
I andra stycket av förevarande paragraf meddelas föreskrift om skyl- dighet för polisdistrikt att vid tillhandahållande av polismän enligt stad- gandet i första stycket jämväl tillhandahålla fordon och annan utrustning, som polisdistriktet håller. Sådan skyldighet skall föreligga, så vida större olägenhet ej uppkommer för polisdistriktet genom tillhandahållandet. Ut- redningen vill framhålla, att det här i regel endast kan vara fråga om ett kortvarigare bruk av ett fordon eller annan utrustningsmateriel, såsom vid rekvisition av polishjälp i anledning av en bilolycka eller för ordningshäll-
r-—_-— _- .H...-— ,--— &_me
ning å en festplats o. dyl. För övrigt torde i detta sammanhang höra på— pekas, att staten skall svara för alla utgifter, som uppkomma för materielens begagnande eller i anledning av att densamma skadats. Se härom närmare s. 185.
Den nuvarande bestämmelsen i 7 5 1 mom. andra stycket om rätt för Konungen att vid utomordentliga förhållanden förordna om utsträckt mo- bilitet inom poliskåren har utredningen ansett vara obehövlig i och med att mobiliteten göres allmän i den omfattning, SOm utredningen föreslagit. Stadgandet i nuvarande 7 5 2 mom. om rätt för Konungen att meddela när— mare bestämmelser om polismännens användning utom anställningsom— rådet har överförts till 16 5.
7 &.
Stadgandena i första och andra styckena av förevarande paragraf ha när- mare behandlats å s. 141—145 samt 164—165. Av första styckets formule— ring framgår, att polispersonalen skall vara tillförsäkrad de i stadgandet angivna förmånerna. Härav följer bland annat, att det icke längre skall vara möjligt att, såsom hittills i vissa fall skett, uppskjuta frågan om per- sonalens pensionering till senare tidpunkt eller rent av till dess pensions- fall inträder. Till förhindrande av missförstånd må i detta sammanhang ytterligare påpekas, att bestämmelserna om avlöning och pension i lagför- slaget allenast avse polispersonalen och sålunda icke, på sätt i gällande lag är fallet, jämväl andra befattningshavare vid polisväsendet.
Tredje stycket i 7 5 motsvarar andra stycket i den nuvarande 8 &. Rö- rande uniformeringsfrägan torde böra uppmärksammas vad utredningen anfört ä 5. 154—158.
8 5. De delar av utredningens betänkande, som äro av särskilt intresse vid studiet av 1 mom. i denna paragraf, återfinnas ä 5. 126—130 samt 137 —140. Av lagtexten framgår, att utredningens förslag innebär, att tillsätt- ningsmyndighet jämväl alltid skall ha hand om frågor rörande entledigande av sådan polispersonal, beträffande Vilken den utövar tillsättningsrätten. Utredningen har ansett, att härigenom tillskapas den bästa ordningen och redan inom organisationen. Vad städerna beträffar medför förslaget bland annat, att entledigande av ordinarie personal på ansökan eller vid upp— nådd pensionsålder överföres från polischefen till länsstyrelsen (överståt- hållarämbetet). Att sistnämnda myndigheter böra handhava frågor om till- sättning och entledigande av — förutom den ordinarie polispersonalen — jämväl den extra ordinarie polispersonalen förklaras av den förhållandevis. fasta anställning, som är tillämnad för denna personal, vilket visar sig bland annat därutinnan, att pensionsrätt skall tillkomma densamma. Ut- redningens förslag i dessa delar påkallar vissa ändringar av 44 5 i polis— reglementet. Beträffande 2 mom. hänvisas till s. 132. Stadgande om den polischefen tillkommande besvärsrätten har införts i 19 &.
9 5.
Den disciplinära bestraffningsrätten över polispersonalen har av utred- ningen behandlats å s. 130—132. Att observera är, att polischefens bestraff- ningsrätt föreslås tillkomma länspolischefen utom i stad, där polismästare finnes. Bestämmelerna om poliskollegium ha överförts från nuvarande 12 & allenast med de jämkningar, som påkallas av sistnämnda förslag samt av förslaget till definition av begreppet polispersonal.
10 5.
Denna paragraf motsvarar 13 å i gällande lag. För närvarande kan polisnämnd tillsättas allenast i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Behov av polisnämnd torde emellertid kunna föreligga även för kommun, som är uppdelad på två eller flera polisdistrikt. Hinder synes ej heller böra möta mot att polisnämnd tillsättes i kommun, som in- går i gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes. Det för- hållandet, att exempelvis en större kommun skall bilda polisdistrikt till- sammans med en eller flera mindre kommuner, bör icke i och för sig be- taga kommunen den rätt att tillsätta polisnämnd, som skulle tillkomma den, om den bildade eget polisdistrikt. På grund härav föreslår utredningen, att polisnämnd skall kunna tillsättas i kommun, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund. I sistnämnda fall skall polisnämnden dock allenast utöva befogenheter inom vederbörande kommun. Med föranledande härav ha vissa jämkningar företagits i den nuvarande lagtexten. Jämkningar ha även vidtagits med föranledande av förslagen om tillsättning av de ordinarie fjärdingsmännen och om sammanförande av åklagardistrikten till polisdistrikt. Med hänsyn till den förändrade ställning, som numera tillkommer magistraten, har ut- redningen icke upptagit densamma bland de myndigheter, som skola yttra sig i tillsättningsärenden. Självfallet är, att den yttranderätt, varom i före- varande paragraf stadgas, icke avser andra befattningshavare än dem, som tillhöra polispersonalen. Detta har klarlagts genom en förtydligande ändring av lagtexten.
I 4 mom. har hänvisning skett till de paragrafer i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet, som motsvara de tidigare i momentet an- märkta föreskrifterna i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalsty- relse på landet.
11 å.
Rörande denna paragraf, vilken skall träda i stället för 14 å i gällande lag, hänvisas till s. 82—88, 151—154, 158—163 samt 164——165. Att upp— märksamma är, att länsstyrelsen vid prövning av underställd fråga ej läng- re får stanna i beslut om vägrad fastställelse. Därest länsstyrelsen ej skulle finna sig kunna fastställa ett underställt beslut, skall länsstyrelsen först söka förmå vederbörande polisdistrikt eller kommun att frivilligt vidtaga den rättelse, som länsstyrelsen finner påkallad, varefter länsstyrelsen, om denna väg icke visar sig framkomlig, har att i ärendet förordna. Länssty-
relsens beslut skall sålunda alltid vara positivt — antingen beslut om fast- ställelse av underställt beslut (i ursprungligt eller rättat skick) eller ock förordnande om vidtagande av erforderlig åtgärd, därvid länsstyrelsen i sistnämnda fall skall äga stadga vite. — Prövning av avlöningsbeslut kom- mer att äga rum dels för all polispersonal, som icke omfattas av normal- lönereglementet, och dels för personal, som omfattas av nämnda reglemente men för vilken lönegradsplacering eller bestämd sådan icke verkställts i reglementet eller för vilken lägre förmåner än enligt reglementet beslutats av polisdistrikt eller kommun. Av lagtextens lydelse torde framgå, att hin- der icke skall möta för polisdistrikt eller kommun att för sitt säker- ställande underställa beslut om avlöningsförmåner, som enligt polisdistrik- tets eller kommunens mening uppfylla fordringarna i normallöneregle- mentet. Beträffande beslut om pensionsförmåner gäller, att dessa beslut all- tid skola prövas av länsstyrelsen. — I detta sammanhang torde vidare böra observeras, att länsstyrelsen i vissa fall i samband med prövning av löne— beslut skall fastställa den lönegrad eller det lönebelopp, som skall utgöra bidragsunderlag för statsbidrag; se härom s. 173.
12 5.
Bestämmelserna i 1 mom. motsvara de nuvarande stadgandena i 15 5 1 mom.
I 2 mom. har intagits stadgande om det allmänna statsbidraget till polis- distrikten. Utredningen har icke ansett det lämpligt att i polislagen när- mare redovisa de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå. Dessa grun- der höra av Konungen efter riksdagens hörande meddelas i särskild författ- ning. Genom denna anordning vinnes bland annat, att polislagen icke be- höver undergå ändring i samband med eventuella ändringar i statsbidrags- grunderna. Att upptaga dessa grunder i lagtexten torde för övrigt med hän- syn till den detaljerade utformning, som kräves för deras klarläggande, vara olämpligt ur lagstiftningssynpunkt. — Utredningen anser, att de närmare bestämmelserna om statens deltagande överhuvudtaget i kostnaderna för polisväsendet höra i görligaste män sammanföras i en gemensam författning.
Rörande stadgandena i förevarande paragraf hänvisas i övrigt till vad utredningen anfört å s. 158—162 samt 165—187. Tilläggas må, att bestäm- melsen om lön eller lönefyllnad till polisskvoleelev vid tjänstgöring över- förts från gällande lag, utan att utredningen tagit närmare ståndpunkt till densamma. Frågan om bestämmelsens fortbestånd bör enligt utredningens mening prövas av 1948 års polisutbildningskommitté.
13 5.
Denna paragraf motsvarar den nuvarande 16 å, och det första stycket samt de båda sista styckena ha överförts oförändrade. Utredningen vill framhålla, att utredningen övervägt, huruvida i samband med den nya po- lisdistriktsindelningen bestämmelsen i sista stycket om vissa samhällens jämställdhet med kommuner i fråga om polisväsendet skulle upphöra att gälla, men att utredningen stannat för, att en sådan åtgärd icke bör vid-
tagas. Följden av bestämmelsens fortbestånd blir närmast den, att de sam- hällen, varom fråga är, vid kostnadsfördelningen inom polisdistrikten få bära en proportionellt något större andel av de kostnader, som belöpa å den kommun, varav vederbörande samhälle utgör del, än kommunen i öv- rigt. Detta förhållande synes vara ägnat att befordra en rättvis fördelning av kostnaderna.
De övriga bestämmelserna i förevarande paragraf torde vara tillräckligt kommenterade genom vad som anförts ä 5. 53—54 samt 177—178.
14 5.
Stadgandena i denna paragraf äga icke motsvarighet i gällande polislag. Motiven till desamma framgå av vad som anförts å s. 66—68. Självfallet är, att hinder för närvarande icke föreligger för polisdistrikt att ingå av- tal med varandra. Sådana avtal finnas för övrigt i fråga om lokaler i rätt stor omfattning. Vanligast förekommande är, att ett polisdistrikt tillför- säkrat sig rätt att mot viss gottgörelse få vid behov begagna annat polis- distrikts polisarrester.
Till följd av den nya polisdistriktsindelningen torde behovet av avtal av just denna typ komma att minska. I sina ovannämnda motiv har utred- ningen emellertid angivit åtskilliga fall, där avtal mellan polisdistrikt i gemensamma frågor måste anses vara av stor betydelse. Det gäller härvid främst förhållandena inom .större tättbebyggda områden, där polisdistrikts- gränserna mera än på andra håll vålla hinder för polisorganisationens ra- tionella utformning och polisverksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Utredningen förutsätter, att polisdistrikten skola visa sig villiga att träffa avtal till undanröjande i görligaste mån av de olägenheter, som äro för- enade med uppdelningen på skilda polisdistrikt av områden, som ur polis- synpunkt höra samman. För de förmåner, som härigenom kunna tillerkän- nas visst eller vissa polisdistrikt på annat polisdistrikts bekostnad, bör gi- vetvis skälig gottgörelse utgå. Därest avtalsvägen här icke skulle visa sig framkomlig — måhända genom bristande intresse för saken från polis- distriktens sida — torde någon rationell polisorganisation icke kunna åvä- gabringas för de ifrågavarande områdena med mindre polisväsendet för- statligas. Ehuru utredningens förslag i denna del i första hand sålunda ut- går från att avtal komma till stånd på frivillighetens väg, har utredningen icke ansett denna viktiga fråga helt kunna överlämnas åt polisdistriktens fria handhavande. Utredningen föreslår därför, dels att länsstyrelserna skola taga initiativ till att avtal komma till stånd, därest detta för polis- verksamhetens upprätthållande är av särskild betydelse, och dels att läns- styrelserna skola kunna erhålla möjlighet att reglera förhållandena, för den händelse polisdistrikten icke ställa sig länsstyrelsernas anmodan till efterrättelse eller icke kunna enas om avtalsvillkoren. I överensstämmelse med vad .som gäller enligt 11 & bör härvid vite kunna begagnas som tvångs- medel. Utredningen inser till fullo svårigheterna i tillämpningen av tvångs- föreskrifterna. Naturligt är, att polisdistrikten icke kunna — utan särskild gottgörelse — åläggas skyldighet att vara verksamma utanför sina områ-
_- ___—_.- .-.
den utöver vad som följer av de allmänna bestämmelserna i polislagen . Ut- redningen är emellertid förvissad om, att det i praktiken skall visa sig, att åtskilliga spörsmål av gemensam räckvidd skola med länsstyrelsernas med- verkan kunna — frivilligt eller genom av länsstyrelserna meddelade före- skrifter —— lösas med ledning av bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelsen att länsstyrelserna alltid skola fastställa avtal, varom här är fråga, har föranletts av att länsstyrelserna böra dels pröva avtalens lämp- lighet i och för sig och dels erhålla tillfälle att meddela de föreskrifter ur polisiär synpunkt, som kunna visa sig erforderliga till följd av avtalen.
15 5.
I denna paragraf har intagits bestämmelse om att rikspolisstyrelsen skall utöva tillsyn över polisväsendet i riket. Denna uppgift torde vara den enda av rikspolisstyrelsens uppgifter, som bör stadfästas i polislagen, enär den har avseende å de kommunala skyldigheterna gentemot polisväsendet. Fö- reskrift har vidare meddelats om att för rikspolisstyrelsen skall gälla en av Konungen utfärdad instruktion. De viktigaste av de bestämmelser, som böra intagas i denna instruktion, återfinnas ä 5. 108—118.
16 5.
Denna paragraf motsvarar 17 å i gällande lag; utredningen har dock i paragrafen upptagit jämväl sådana stadganden om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser i vissa hänseenden, som i gällande lag återfinnas i andra paragrafer. Se härom vad ovan anförts vid behandlingen av 4 och 6 55 i utredningens förslag.
17 5.
1939 års polisutredning föreslog, att bestämmelser skulle införas om de fall, då enskild person skulle vara skyldig att bekosta polisbevakning; se utredningens betänkande, Del I, s. 252—256. Förevarande utredning har icke funnit sig böra framlägga förslag i detta ämne. Anledningen härtill är, att de områden, där sådan skyldighet främst kan ifrågakomma, inom en nära framtid kunna förväntas bliva föremål för ny reglering i författ- ningsmässig ordning. Med hänsyn till utredningens sålunda intagna stånd- punkt har förevarande stadgande i oförändrat skick överförts från 18 5 i gällande lag.
19 5.
I denna paragraf, som motsvarar 20 å i gällande lag, ha intagits bestäm- melser om klagorätt.
Talan över beslut, som enligt polislagen meddelats av länsstyrelse eller poliskollegium, synes som hittills böra föras i den ordning, som angives i Kungl. förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förval- tande myndigheter och ämbetsverk. Enahanda besvärsrätt torde jämväl fö- religga över polischefs beslut. Bortsett från ärenden angående» tjänstetill-
sättning, torde emellertid denna klagorätt kunna rikta sig allenast mot beslut om entledigande av polispersonal. Som framgår av 9 5 1 mom. andra stycket, skall klagan över polischefs och länspolischefs beslut i disciplinärenden ske hos poliskollegium. Besvär böra som hittills anföras hos länsstyrelse över polichefs beslut och hos Konungen i vederbörande statsdepartement över beslut av länsstyrelse och poliskollegium. I tillsättningsärenden får besvärsrätt endast anses tillkomma den eller dem, som äro att betrakta som sökande till befattningen. På grund härav synes besvärstiden med för- del kunna över hela riket förkortas till 20 dagar från delfåendet. Så har redan skett vid tillsättning av befattningar inom landsstaten. Särskilda an- ordningar synas vidare böra vidtagas för att erhålla en utgångspunkt för räknande av besvärstiden. För närvarande lära länsstyrelserna giva samt- liga sökande del av beslutet. Utredningen har därför föreslagit, att beslut i ett tillsättningsärende skall tillkännagivas genom anslag inom polische- fens lokaler, vare sig beslutet meddelats av honom eller av länsstyrelsen. Härigenom torde i viss utsträckning, särskilt i städerna, kännedom om länsstyrelsens ståndpunkttagande spridas bland sökandena. Länsstyrelsens beslut, som skall anslås, torde böra överlämnas till polischefen i två exem- plar, varav det ena återgår till länsstyrelsen med besked om tiden för an- slåendet.
I andra stycket av den föreslagna paragrafen har utredningen upptagit bestämmelser om den klagorätt, som bör tillkomma polischef över beslut i tillsättnings— och entledigandefrågor rörande kontors- och biträdesperso- nal, då dessa frågor icke handläggas av polischefen eller denne överordnad polismyndighet. Klagorätt har tillerkänts polischefen dels för det fall, att annan tillsatts, än den polischefen förordat, och dels för det fall, att po- lischefens begäran om entledigande av viss befattningshavare icke bifal- lits. Däremot har utredningen icke ansett klagorätt böra föreligga för po- lischefen, därest myndigheten skulle mot polischefens vilja entlediga viss befattningshavare. Det synes utredningen icke vara lämpligt, att en befatt- ningshavare, som det kommunala organet icke vill bibehålla, skulle efter klagan av polischefen kunna tillerkännas rätt att fortfarande få kvarstå i den kommunala tjänsten. — Polischefen's klagan skall naturligen föras hos det organ, som i varje särskilt fall har att pröva besvär över den kom- munala myndighetens beslut, och klagan skall ske inom den tid, som gäl- ler för överklagande av myndighetens beslut i allmänhet.
I tredje stycket av nu gällande paragraf återfinnes en särskild bestäm- melse om klagorätt över vägrad fastställelse av beslut. Enär enligt vad ti- digare framhållits länsstyrelses beslut icke vidare skall kunna stanna vid en vägran att fastställa ett underställt beslut, föreslår utredningen, att be- rörda stadgande utgår.
Rörande övergångsbestämmelsema hänvisas till vad utredningen anfört å s. 191—194.
Ändringarna i landshövdinginstruktionen.
45.
Från uppräkningen av de länsstyrelsen underställda myndigheterna ha undantagits »landsfogden i egenskap av länspolischef»; detta på grund av att landsfogden i sin polisverksamhet inordnats i länsstyrelsen. Länspolis— chefskapet blir sålunda en omedelbart till länsstyrelsen knuten befattning, och de uppgifter, som ankomma på landsfogden såsom innehavare av den- na befattning, komma att utövas på länsstyrelsens vägnar. Detta förhål— lande får särskild betydelse i vad angår de uppgifter, som avse ledning av polisverksamheten (de operativa uppgifterna). Beaktas bör vidare, att landsfogden jämväl inordnas i länsstyrelsen såsom föredragande. Av den företagna ändringen påkallas även en förtydligande formell ändring, i det att uttrycket »landsfiskaler och andra polischefer» bör utbytas mot uttryc- ket »landsfiskaler och andra lokala polischefer».
65.
I denna paragraf ha ändringar gjorts i två hänseenden. Dels har uttryc- ket >>såsom länets högsta polismyndighet» borttagits och dels har lagtexten omredigerats med hänsyn till att landstingen numera icke ha och för fram- tiden ej heller skola anförtros eller åläggas några förpliktelser gentemot po- lisväsendet. Den förstnämnda ändringen har vidtagits på grund av att in- nebörden av begreppet länets högsta polismyndighet är oklart. Begreppet infördes i 1855 års landshövdinginstruktion utan att, så vitt av de i riks- arkivet befintliga handlingarna framgår, någon motivering för detsamma lämnades. I det av landskamreraren Fr. A. Gasslander utarbetade, år 1853 framlagda instruktionsförslaget, vilket låg till grund för 1855 års instruk— tion, återfinnes icke något motsvarande begrepp. Ur historiska synpunkter kunna avgörande skäl sålunda icke anföras till stöd för detsammas bibehål- lande och ett borttagande därav synes vara av värde ur klarhetssynpunkt. Den föreslagna åtgärden kan icke medföra någon inverkan i och för sig på länsstyrelsens befogenheter i avseende å polisväsendet, enär dessa reg- leras av de omedelbart därpå riktade bestämmelserna i instruktionen samt av stadganden i lagar och författningar i övrigt.
11 5.
Till första meningen i förevarande paragraf har fogats en bestämmelse, som avser att betona landshövdingens ansvar för ledningen av polisverk- samheten. Denna uppgift är _— såsom utredningen i olika sammanhang framhållit — en utpräglad chefsuppgift. Ansvaret för polisverksamheten måste anses ingå såsom en synnerligen viktig faktor i landshövdingämhetet. Det torde icke i och för sig vara erforderligt att påpeka detta förhållande i instruktionen, enär förhållandet torde vara uppenbart och jämväl framgår
av själva landshövdingtiteln och ämbetets konstruktion i övrigt. Med före- varande tillägg har utredningen endast avsett att framhålla, att landshöv- dingen i kritiska lägen personligen bör utöva ledningen av polisverksamhe- ten i länet.
14aå.
Rörande denna paragraf kan i första hand hänvisas till vad utredningen anfört å s. 72—82. Till förtydligande av förslaget om landsfogdens före- dragning i länsstyrelsen vill utredningen framhålla, att utredningen före— tagit en undersökning om vilka lagar och författningar m. m., som lämp- ligen i främsta rummet böra omfattas av föredragningsskyldigheten. Un- dersökningen har givit vid handen, att landsfogden bör vara föredragande i de till landskansliet hörande ärendena angåendex
1) lagen om polisväsendet i riket; 2) polisreglementet; 3) förordningen med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.;
4) kungörelsen om stats- och reservpolisen ; 5) lagen om ersättning till polisman för skada å kläder; 6) kungörelsen med vissa bestämmelser om tillämpningen av denna lag; 7) stadgan för statens polisskola; 8) förordningen om ersättning och belöning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten;
9) kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av sistnämn— da förordning;
10) lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov;
11) cirkuläret till länsstyrelserna och polismyndigheterna angående bru- ket av skjutvapen i polistjänsten;
12) instruktionerna för landsfiskalerna och stadsfiskalerna samt stads- fiskalen i Boden;
13) kungörelserna om landsfogdeassistenter, om landsfiskalsassistenter samt övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna ävensom om antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst;
14) cirkuläret angående diarieföring å landsfiskalskontor;
15) övergångsbestämmelserna till kungörelsen om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt ;
16) breven angående disposition av landsfiskalernas omkostnadsanslag; 17) kungörelsen om poliskåren i Boden; 18) författningar berörande dispositionen av anslagen: gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisvä- sendet i dess helhet m. m. och anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.;
1 Uppräkningen hänför sig till den nuvarande lagstiftningen. I den mån ändringar i densamma vidtagas, måste föredragningsskyldigheten anpassas därefter.
19) stadgan angående vad iakttagas här vid rättsmedicinsk undersök- ning av död människas kropp;
20) kungörelsen med vissa bestämmelser rörande polis- och tullmyndig- heternas verksamhet för bekämpande av olovlig rusdryckshantering;
21) kungörelsen angående användning av viss del av böter enligt sär- skilda rusdrycksförfattningar (i mån av tillämplighet) ;
22) utlänningslagen och utlänningskungörelsen (vissa delar); 23) gränsövervakningskungörelsen; 24) kungörelsen angående användande av militär personal till upprätt- hållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ända- mål;
25) 57 å civilförsvarslagen samt 1, 2 och 12 Så civilförsvarskungörelsen (vissa delar); samt
26) lagen om polisens ställning under krig.
Uppräkningen avser icke att vara fullt uttömmande, men torde detta oak- tat kunna giva erforderlig vägledning för bedömande av föredragningsskyl— dighetens omfattning.
Här torde vidare böra nämnas, att bestämmelser om länspolischefskapets , närmare reglering införts i landsfogdeinstruktionen.
18 å.
Ändringarna, vilka hänföra sig till första och sista att-satserna, föranledas av att landsfogdens föredragningsskyldighet är bestämd i 14 a 5 och icke får ändras annorledes än genom beslut av Kungl. Maj:t. Ändringarna synas vara av den formella karaktär, att de icke inverka på tjänsteplikterna för de be- fattningshavare, vilkas föredragning bestämmes enligt arbetsordningen eller eljest genom föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen.
21 å.
Utredningen har tidigare betonat vikten av att landsfogdebefattningen icke genom densammas inordnande i länsstyrelsen förvandlas till en befatt- ning för länsstyrelsens allmänna uppgifter. Detsamma gäller även för de bi- trädande landsfogdebefattningarna och landsfogdeassistentbefattningarna. 1 Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf införts ett andra stycke, var- : igenom landsfogdarna samt de biträdande landsfogdarna och landsfogde- | assistenterna befrias från den i första stycket stadgade skyldigheten för ! befattningshavare, tillhörande den ena av länsstyrelsens avdelningar, att i [i vissa fall tillfälligtvis utföra göromål å den andra avdelningen.
[
22 &. Ändringen avser allenast, att beslutanderätten i ärenden, som angå rätts- medicinsk undersökning av död människas kropp, skall kunna uppdragas åt föredraganden (landsfogden).
Ändringarna i landsfogdeinstruktionen.
2 5.
Första stycket motsvarar stadgandet i nuvarande 2 5. Den vidtagna änd- ringen är endast av formell natur och motiveras av landsfogdens inordnande i länsstyrelsen.
Andra stycket innefattar en hänvisning till att landsfogdens tjänstgöring såsom föredragande och expert i länsstyrelsen regleras i landshövdingin- struktionen. Denna hänvisning har synts lämplig, enär i landsfogdeinstruk- tionen böra så fullständigt som möjligt intagas uppgifter om landsfogdarnas åligganden. — Utredningen har övervägt, huruvida icke en sådan anordning skulle kunna genomföras, att landsfogdens samtliga polisuppgifter redovisa- des i landshövdinginstruktionen och att en särskild instruktion utfärdades för hans verksamhet såsom statsåklagare, vilken senare instruktion även kunde _ med erforderliga jämkningar — göras tillämplig för andra stats- åklagare än landsfogdarna. Utredningen har emellertid funnit alltför stora praktiska hinder möta för en dylik anordning, främst på den grund att en särskild instruktion för landsfogdarna synes påkallad för regleringen av till- sättningsspörsmålen och andra spörsmål av administrativ natur.
12 5.
I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelser om landsfogdens operativa uppgifter som länspolischef, hänvisas till vad utredningen anfört ä 5. 79—82. Jämväl redogörelsen å s. 68—70 samt 106—110 rörande polisled- ningen inom polisdistrikten, respektive den ledning av polisverksamheten, som skall utövas av rikspolisstyrelsen, torde vara av betydelse vid studiet av denna paragraf.
13 och 14 åå.
I dessa båda paragrafer ha sammanställts vissa uppgifter, som främst avse tillsynen över polisväsendet. För bestämmelserna, som i stort sett motsvara bestämmelser i nuvarande 12, 13, 15, 16 och 20 åå, torde någon särskild mo- tivering icke vara erforderlig. I den mån ändringar vidtagits i stadgandenas lydelse, har detta i främsta rummet sin grund i den föreslagna omorganisa— tionen.
15 5.
Första stycket i denna paragraf har tillkommit med hänsyn till utred- ningens förslag om överförande å länspolischefen av viss disciplinär bestraff- ningsrätt i avseende å polispersonalen; se härom s. 130_131_
Andra stycket motsvarar stadgandet i nuvarande 14 5.
Till följd dels av den omredigering, som utredningen vidtagit i fråga om paragrafuppställningen i instruktionen, och dels av utredningens förslag till omorganisation av landsfogdebefattningarna böra 16, 19, 20 och 25 åå i in— struktionen upphöra att gälla.
BILAGOR
Bil. A.
Polispersonalen i riket den 1/1 1949 med undantag av personal tillhörande statspolisen.
Ordningspolis Kriminalpolis
K
Kommuner
Extra polissystrar Polissystrar Konstaplar
Över- konstaplar
ommissarier Tillfälliga konstaplar Icke ordinarie konstaplar Extra fjärdingsmän Fj ärdingsmän Polismän (ut- redningsmän) Konstaplar
Forste konstaplar Inspektions- konstaplar
Biträdande överkonstaplar Polisupp- syningsmän
Över- konstaplar
Kommissarler
Illll
857 412 207 75 60
71 045 420 -— 105
3
44 192 1 * 27 74
5 ' 26 5 15
” 48 199 12 _— 44 2 -—
Stockholm Göteborg Malmö ......... . . . . . Norrköping Hälsingborg ....... . .. Övriga städer utanför
landsfiskalsorgzn'. . . . 26 148 Städer tillhörande
landsfiskalsorgm” "' 8 68 Köpingar, som bilda
egna polisdistrikt". . 3 27 4 1 Övriga kommuner . . . . 1 33 22 ——
Summa personal 67 442 26 143 19
tom—all llwll $ lllll Illll lllll lllll lllll
l l l I 92 % l
l l l I 23 ——
8 — 86 —— 18 17 — 1 4 — — " 144 1 315 350 " 7 35 —— -—— 5 — —-
3184 144 1401 350 628 87 24 152 612 34 9
rela lv—l
1—2 Härav 1 bitr. kommissarie. —- ” Härav 5 bitr. kriminalöverkonstaplar. — * Härav 3 extra kriminalkonstaplar. — 5 Härav 1 förste överkonstapel. —- ' Härav 1 kommissarie, 1 kriminalöverkonstapel, 2 överkonstaplar, 1 inspektionskonstapel, 6 kriminalkonstap- lar, 22 konstaplar och 4 icke ordinarie konstaplar vid den statliga poliskåren i Boden. —— " Härav 4 centralkonstaplar i Lund. — 9 Härav 1 bitr. kriminalöverkonstapel i Eskilstuna. —— ' Av nu ifrågavarande städer bilda fem (Solna, Borlänge, Kiruna, Sandviken och Kram- fors) egna landsfiskalsdistrikt. Den sammanlagda personalen i de fem städerna utgör 2 kommissarier, 3 kriminalöverkonstaplar, 9 över- konstaplar, 3 hitr. överkonstaplar, 15 kriminalkonstaplar, 68 konstaplar, 8 icke ordinarie konstaplar, 4 tillfälliga konstaplar och en polissyster. — 1" Härav 1 tillika stadsfiskal och polischef i Laholm. —— ” Härav 2 statsavlönade i Haparanda. -—— " Samtliga nu ifråga- varande köpingar med undantag av Mönsterås köping äro pliktiga att själva bekosta sitt polisväsen. Personalen i Mönsterås köping utgöres av 1 överkonstapel, 1 konstapel och 1 fjärdingsman. —— " Härav 3 anställda för hela rikets behov, nämligen 1 i Ed, 1 i Karls— borg och 1 i Charlottenberg. — " Härav 4 statsavlönade, nämligen 1 i Färentuna, 2 i Jokkmokks och 1 i Övertorneå landsfiskals- distrikt.
Stntspolisorguuisationen den 1/1 1949.
Stockholm? ................. Eskilstuna ................. Norrköping ................ Jönköping ................. Växjö ..................... Kalmar ................... Visby ..................... Karlskrona ................
Göteborg .................. Trollhättan ................ Skövde .................... Karlstad3 .................. Örebro .................... Västerås .................. Falun ..................... Gävle ..................... Sundsvall ................. Östersund .................
Luleå4 ..................... Summa
För ordningspolistjänst1 För kriminalpolistjänst
Kom-
Över-
Kom- Över— Bitr.
- Kon- . _ Kon— mls- kon- mis- kon— overkon- sarier staplar staplar sarier staplar staplar staplar 1 4 44 2 9 _ 1 9 — 1 5 — 1 _ 1 _ 1 8 _ 1 _ 3 1 1 11 _ 1 _ 1 _ 1 5 — 1 _ 1 _ 1 7 _ 1 _ 2 _ _ _ _ 1 __ 1 —- 1 5 _ 1 _ 1 1 2 23 1 2 _ 10 1 3 32 1 2 1 51) — 1 5 _ 1 _ 1 _ 1 7 _ 2 _ 3 1 1 11 _ 1 _ 1 — 1 5 — 1 _ 1 _ 1 8 _ 1 __ 3 1 1 14 _ 1 _ 4 1 1 16 _ 1 _ 5 _— 1 5 _ 1 _ 1 1 2 20 — 1 6 9 26 238 4 31 1 78
1 Härav 7 överkonstaplar och 55 konstaplar beridna. = Avdelningen i Stockholm är f. o. m. den 5 november 1948 härutöver tillfälligt för- stärkt med 1 kriminalöverkonstapel och 2 kriminalkonstaplar. ** Härav 1 kriminalöverkonstapel och 1 kriminalkonstapel stationerade i Charlottenberg för tjänstgöring såsom passkontrollanter. ' Härav 1 överkonstapel och 3 konstaplar stationerade iHaparanda, 3 konstaplari Övertorneå och 2 konstaplar i Pajala.
Tabllå
över tillhandahållandet av lokaler, kontorsutensilier och uniformer inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den 1/1 1949.
(omfattar icke extra fjärdingsmän)
Pd = polisdistrikt. Bf = bcfattningshavare.
Skriv- Skriv— . Lokal Telefon . . Uniform maskin materiel Befattningshavare Antal hålles av hålles av hålles av hålles av hålles av Fd1 Bf Pdl Bf Pd1 Bf Pd1 Bf Pdl Bf Köpingama.
E. 0. konstaplar ......... 18 18 _ 18 — 17 1 18 _ — 1 Konstaplar .............. 105 101 4 105 — 100 5 105 _ — 10 Fjärdingsmän ............ 86 65 21 86 _ 70 10 86 _ 1 85 Förste konstaplar ........ 9 9 _ 9 _ 9 — 9 _ — 91 Bitr. överkonstaplar ...... 1 1 _ 1 — 1 _ 1 _ _ I Kriminalkonstaplar ....... 4 4 _ 4 — 4 — 4 _ — — Polisuppsyningsmän ...... 4 3 1 4 _ 3 1 4 _ _ 4 Överkonstaplar .......... 27 27 _ 27 _ 27 _ 27 _ _ 27 Kriminalöverkonstaplar 1 1 _ 1 — 1 — 1 _ — — Poliskommissarier ........ 3 3 — 3 — 3 _ 3 — _ 3 Summa 258 232 26 258 — 235 17 258 — 1 252
Landsbygden. Fjärdingsmän ............ 1 315 320 995 1 309 5 819 493 1 270 45 7 1 308 Polismän (konstaplar och
utredningsmän) ........ 147 112 35 147 — 127 19 147 _ _ 147 Kriminalkonstaplar ....... 5 4 1 5 _ 4 1 4 1 _ — Inspektionskonstaplar ..... 1 1 _ 1 _ 1 _ 1 _ _ 1 Polisuppsyningsmän ...... 22 17 5 22 _ 19 3 22 _ — 22 Överkonstaplar .......... 33 29 4 33 _ 33 _ 33 _ _ 33 Poliskommissarier ........ 1 1 — 1 _ 1 _ 1 _ _ 1 Summa 1 524 484 1 040 1 518 5 1 004 516 1 478 46 7 1 512
i 1 Uppgifterna avse antalet Bf anställda i polisdistrikt, som tillhandahålla lokaler, telefon i etc.
A. inom köpingarnas polisväsen:
1) för hållande av lokal: 150 kr. till 1; 200 kr. till 1; 250 kr. till 2; 300 kr. till 1; 360 kr. till 2; 400 kr. till 2 och 480 kr. till 1. _ 16 ha intet bidrag. 2) för hållande av skrivmaskin: 50 kr. till 1; 60 kr. till 7 och 75 kr. till 1. _ 8 ha intet bidrag. 3) för hållande av uniform: 200 kr. till 1; 200 kr. + 12 % dårå till 2; 240 kr. till 10; 250 kr. till 2; 240 kr. + 12 % dårå till 35; 270 kr. till 3; 300 kr. till 5; 350 kr. till 1; 360 kr. till 4; 390 kr. till 1; 400 kr. till 2; 450 kr. till 182 och 450 kr. + 12 % dårå till 3. _ 1 (e. o. konstapel) har intet bidrag.
Beklädnadsbidrag utgå till 1 kriminalkonstapel med 240 kr. + 12 % dårå samt till 3 kriminalkonstaplar och 1 kriminalöverkonstapel med 450 kr. per år.
i År]. bidrag utg-ii: l i
80 100 110 120 150 160 168 170 180 200
100 150 150 168 175 200 200 200 200 204 225 240 240 240 250
B. inom landsbygdens polisväsen: 1) för hållande av lokal: a) till fjärdingsmän: 60 kr. till 15
)
65.6&V'.5
»
&#'öö'övvövvvu
» 1 50 1. » » » 56 » 54 ' 23 » 1 » 1 » 111 » 29
+35% +12%
+ 12 % + 31 % +39,4%
+12% +36%
b) till övrig polispersonal: kr. till 22; 250 kr. till 2; 270 kr. till 13; 240 kr + 12 % dårå till 149; 300 kr. till 1; 300 kr. + 12 % dårå till 3; 400 kr. till 1 och 450 kr. till 8. _ 1 (konstapel) har intet bidrag.
Beklädnadsbidrag utgå till 5 kriminalkonstaplar med 240 kr. + 12 % dårå för år.
Inom landsbygdens polisväsen erhålla vissa fjärdingsmän årliga belopp såsom bidrag för flera ändamål. Sålunda utgå: 600 kr. till 3 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel, uniform jämte cykel samt beväpning och annan nödig utrustning); 460 kr. till 1 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel, uniform och cykel); 450 kr. till 1 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel och uniform); 450 kr. till 1 (för hållande av lokal och skrivmateriel); 240 kr. till 1 (för hållande av lokal och cykel); 180 kr. till 1; 110 kr. till 1; 100 kr. till 1 och 60 kr. till 1 (för hållande av skrivmaskin och skrivmateriel); kostnader för underhåll av egen skrivmaskin till 1; 300 kr. till 1 (för hållande av skrivmateriel och uniform); samt 260 kr. till 4 (för hållande av uniform och beväpning).
till
»
vesvuvvvövuvue
w
vi:—oo wHMHwOHquHm GJ!—* CD—J
220 kr. 240 240 280 300 360 400 500 600 7 20
vezvvaoov
+12 %
» )) )) ))
' 1
Bidrag utgår icke till 139.
5) till övrig polispersonal: 120 kr. till 4; 150 kr. till 1; 180 kr. till 4; 200 kr. till 1; 240 kr. till 28; 300 kr. till 2; 400 kr. till 1 och 600 kr. till 1. _ 4 ha intet bidrag.
2) för hållande av telefon: 100 kr. till 3 och 114 kr. till 1. _ 1 har intet bidrag.
3) för hållande av skrivmaskin: 25 kr. till 1; 30 kr. till 1; 40 kr. till 1; 50 kr. till 10; 60 kr. till 472 och 75 kr. till 1. _ 20 ha intet bidrag. 4) för hållande av skrivmateriel: 30 kr. till 5; 40 kr. till 1; 50 kr. till 5; 60 kr. till 3; 75 kr. till 7; 80 kr. till 2; 100 kr. till 3; 140 kr. till 1 och 200 kr. till 1. _ 7 ha intet bidrag. 5) för hållande av uniform: a) till fjärdingsmän: 100 kr. 250 kr. + 12 % nu 5 260 268 270 272 275 288 300 300
450
vvussvvs'vuvvu»
+12 %
.vvvvvuv.
»»;
D »
Bidrag utgår icke till
05
wwaHHMQQle—lwi—tw
6.
100 kr. till 1; 150 kr. + 12 % dårå till 1; 225 kr. till 2; 240
. _Y' ___—
Tablå
över tillhandahållandet av fortskatfningsmedel inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den % 1949.
(omfattar icke extra fjärdingsmän).
Pd = polisdistrikt. Bf = befattningshavare.
Befattningshavare Antal
Cykel hålles av
Lättvikts- motorcykel hålles av
Motor-
cykel
hålles av
Bil
hålles av
Motorbåt hålles av
Pdl Bf Pd Bf Pd Bf Pd 1Bf Pd Bf
Köpingarna.
E. 0. konstaplar ......... Konstaplar .............. Fjärdingsmän ............ Förste konstaplar ........ Bitr. överkonstaplar ...... Kriminalkonstaplar ....... Polisuppsyningsmån ...... Överkonstaplar .......... Kriminalöverkonstaplar . . . Poliskommissarier ........
Summa
Landsbygden.
Fj ärdingsmän ............ Polismän (konstaplar och
utredningsmän) ........ Kriminalkonstaplar ....... Inspektionskonstaplar ..... Polisuppsyningsmän ...... Överkonstaplar .......... Poliskommissarier ........
Summa
18 105
CDHxlblålP—l—lno
258
1 315
147 5 1 22 33 1
1 524
03 H
_]
allllll
1 259 136
5 1 21 29 1
1 452
llllllllll ...Illllll—Il
l
llllll
älllllp
llllllllll
IIIIII
allllll»
HI lllll—ll & | | HHC” CDi—*.OTCDNJ
.q N)
12
all.—llllwl
548
lllllllll Illlllllll
lllllll co !
mllllll
* Uppgifterna avse antalet Bf anställda i polisdistrikt, som tillhandahålla ifrågavarande fortskaffningsmedel. (Bil tillhandahålles polisväsendet i 2 köpingar och 1 landsbygdsdistrikt).
År]. bidrag utgå:
A. Inom köpingarnas polisväsen: 1) för hållande av cykel: 50 kr. till 17 och 60 kr. till 64. _ 82 ha intet bidrag. 2) för hållande av bil: 150 kr. till 1; 700 kr. till 1 och 2 000 kr. till 1. _ 10 ha intet bidrag. Bidrag utgå ej heller till de befattningshavare, som hålla låttviktsmotorcykel, resp. motorcykel.
1 fjärdingsman har år]. resebidrag 300 kr. I Sköns köping erhåller varje befattningshavare _ förutom uniformsbidrag 450 kr. och cykelbidrag 60 kr. — jämväl ett år]. bidrag för övriga utgifter i tjänsten med 120 kr. I Timrå köping utgår ett motsvarande bidrag med 100 kr. per befattningshavare och år.
1) för hållande av cykel: 20 kr. till 1; 25 kr. till 1; 50 kr. till 1; 60 kr. till 1 357; 60 kr. + 12 % dårå till 2; 75 kr. till 2 och 100 kr. till 1. _ 82 ha intet bidrag. Jmfr även de år Bil. C anmärkta bidragen för flera ändamål. 2) för hållande av låttviktsmotorcykel: 60 kr. till 2; 150 kr. till 1 och 300 kr. till 1. _ 62 ha inet bidrag. 3) för hållande av motorcykel: 200 kr. till 1; 300 kr. till 1; 400 kr. till 3; 600 kr. till 1 och 900 kr. till 1. _ 69 ha intet bidrag. 4) för hållande av bil: 150 kr. till 1; 200 kr. till 4; 250 kr. till 3; 300 kr. till 6; 400 kr. till 4; 440 kr. till 1; 500 kr. till 11; 600 kr. till 14; 700 kr. till 2; 750 kr. till 2; 800 kr. till 10; 900 kr. till 2; 1 000 kr. till 4; 1 080 kr. till 2; 1 200 kr. till 1; 1 300 kr. till 2; 1 500 kr. till 1 och 1 900 kr. till 1. — 477 ha intet bidrag. 5) för hållande av motorbåt: 350 kr. till 1 och 600 kr. till 1. _ 7 ha intet bidrag. Till vissa befattningshavare vid landsbygdens polisväsen, som icke hålla fordon, utgå följande årliga resebidrag: 120 kr. till 2; 150 kr. till 2; 200 kr. till 4; 300 kr. till 3; 350 kr. till 1; 400 kr. till 1; 500 kr. till 1 och 540 kr. till 1.
._ ',- "__—___
Sammanställning
Bil. E.
av kostnaderna för polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke
tillhöra laudsfiskalsorganisationen, under åren 1946—1948.
1 Dessa utgifter avse budgetåren 1946/47, 1947/48 och 1948/49.
1946 1947 1948 Städer. Avlönings— och pensioneringskostnader ........ 42 800 139 49 289 256 55 854 215 Lokalkostnader ............................. 3 409 624 3 435 685 3 885 951 Övriga kostnader ........................... 3 144 502 3 637 667 4 317 119 Delsumma 49 354 265 56 362 608 64 057 285 Köpingar. Avlönings- och pensioneringskostnader ........ 1 197 024 1 639 123 2 375 315 Lokalkostnader ............................. 85 207 109 655 138 016 Övriga kostnader ........................... 102 690 124 705 222 200 Delsumma 1 384 921 1 873 483 2 735 531 Landsbygden. Avlönings— och pensioneringskostnader ........ 8 878 159 11 097 230 13 946 537 - Lokalkostnader ............................. 573 927 542 785 561 918 Övriga kostnader ........................... 1 308 326 924 837 2 213 240 Delsumma 10 760 412 12 564 852 16 721 695 Statspolisen. a) Kommunala utgifter: Avlönings- och pensioneringskostnader m. m. . . 3 398 310 3 898 195 4 145 170 Lokalkostnader ............................. 207 854 215 518 220 751 b) Omedelbart statliga utgifter:1 Avlöningskostnader .......................... 62 068 107 357 148 505 Pensioneringskostnad ........................ 1 300 2 650 4 000 Inköp av motorfordon m. m. ................ 109 871 350 816 62 926 Underhålls-, drift- och expeditionskostnader . . . 529 094 443 416 596 066 Kostnader för polisradio ..................... 13 067 31 085 27 081 Delsumma 4 321 564 5 049 037 5 204 499 Statliga utgifter enl. särskilda anslag.1 Poliskåren i Boden .......................... 253 162 337 871 302 637 Statens polisskola ........................... 255 021 273 027 314 151 Statens kriminaltekniska anstalt .............. 966 453 814 390 843 479 Polisbevakning i annan ordning än enl. polislagen 536 900 397 428 684 020 Vissa ersättningar åt bef.havare vid polisväsen— det (rese- och traktamentsersättningar m. m.) 1 141 654 1 250 609 1 610 474 Poliskollegierna ............................. 2 073 2 637 1 950 Ersättning vid förhör i polisiära disciplinärenden _ _ 189 Ersättning vid biträde åt ordningsmakten m. m. 1 252 5 796 2 984 Särskild polisverksamhet för hindrande och upp- dagande av spioneri m. m. ................ 562 587 1 213 386 2 268 125 Delsumma 3 719 102 4 295 144 6 028 009 Summa kronor 69 540 264 80 145 124 94 747 019
De ordinarie fjärdingsmännen löneförhållanden den 1/1 1949.
(omfattar ej köpingar)
1. 2. 3. 4. Avlöningsreglementet för lands- S" kommunernas polispersonal ar- . .. . .. be- Summa .. tlllamphgt. Lönegrad och .. . L a n . stam- befattnings- antal befattnlngshavare mel- h av are ser 171615 14 13 1211109 8 7 6 1. Stockholms .................. 2 1 39 17 1 1 1 1 2 65 2. Uppsala ..................... 32 32 3. Södermanlands ............... 39 39 4. Östergötlands ............ .. 1 47 6 54 5. Jönköpings .................. 3 8 27 38 6. Kronobergs .................. 1 2 18 7 1 1 30 7. Kalmar ..................... 55 610 3 1 75 8. Gotlands .................... 18 18 9. Blekinge .................... 37 2 1 40 10. Kristianstads ................ 1 51 3 1 1 57 11. Malmöhus ................... 2 3 68 3 76 12. Hallands .................... 1 17 7 5 1 2 33 13. Göteborgs och Bohus ......... 1 4 2 48 2 2 6 65 14. Älvsborgs ................... 1 3 52 6 1 10 73 15. Skaraborgs .................. 1 42 10 7 2 1 1 3 67 16. Värmlands ................... 58 2 7 4 2 2 75 17. Örebro ...................... 42 1 43 18. Västmanlands ................ 26 1 1 2 30 19. Kopparbergs ................. 43 14 7 4 2 70 20. Gävleborgs .................. 51 12 8 3 3 4 1 82 21. Västernorrlands .............. 20 33 8 2 1 1 1 7 73 22. Jämtlands ................... 1 32 7 4 1 3 1 2 51 23. Västerbottens ................ 5 55 1 2 63 24. Norrbottens ................. 1 63 2 66 Summa
B.=
Tablå över nuvarande och föreslagen lönegradsplacering för polismästare, förste stads- fiskaler, polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare och polisnotarier.
uniformsbidrag
Bil. G.
Befattningar
gåt-märken :'Ugen'cx: cum... ww: HHC—"'D måne) 32,90 å=SF=S zSQåEQ
Befattningar
Nuvarande lönegrads-
placering Föreslagen
lönegrads- placermg
A. Befattningar å polisver- kets stat. Polismästarbefatlningar.
Stockholm ................... Göteborg ......... (B. 400: _) Malmö ...................... Norrköping .................. Hälsingborg ................. Örebro ........... (B. 450: _) Uppsalal ........ (fri uniform) Borås ....................... Västeråsl .................... Linköping1 .................. Eskilstuna1 .................. Gävle ............ (B. 450: _) Jönköping ........ (B. 250: _) Karlstad .................... Halmstad]L ....... (fri uniform) Lund ............ (B. 360: _) Karlskrona1 ..... (fri uniform) Sundsvall ........ (B. 450: —) Polisinlendenlsbefaltningar. Ordnings- och kriminalpolis- intendentsbefattningarna i Stockholm ................. Kanslipolisintendentsbefatt- ningen i Stockholm ........ Trafikpolisintendentsbefatt- ningen i Stockholm ........ Ordnings- och kriminalpolis— intendentsbefattningarna i Göteborg ....... (B. 400: _)
Kanslipolisintendentsbefatt— ningen i Göteborg (B. 400: _) Kriminalpolisintendentsbefatt- ningen i Malmö ............ Kanslipolisintendentsbefatt- ningen i Malmö ............ Kriminalpolisintendentsbefatt- ningen i Norrköping3 ....... Kanslipolisintendentsbefatt- ningen i Norrköping ....... Polisintendentsbefattningen i
Go 21 C0 18 Ca 44 Ca 37 Ca 39 Ca 35 Ca 36 Ca 36 Ca 36 Ca 35 Ca 39 Ca 36 Ca 34 Ca 32 Ca 36 Ca 34 Ca 34 Ca 34
Go 18 Go 18 C0 18
Ca 35 Ca 35 2Ca 35
Ca 30 Ca 30 Ca 33
HälsingborgI ...............
Gp 17 Cp 15 Cp 13 Ca 33 Ca 33 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 32 Ca 31 Ca 31 Ca 31 Ca 32 Ca 32
Cp 11 Ca 33 Ca 32
Cp 10 Ca 32 Gp 9 Ca 32 Ca 30 Ca 30 Ca 30
Stadsfiskalsbefaltningar.
Boden ...................... Kalmar ......... (fri uniform) Landskrona ................. Motala ...................... Södertälje ................... Kristianstad ...... (B. 450: —) Sundbyberg ................. Uddevalla ................... Östersund ....... (fri uniform) Luleå ............ (B. 450: _) Växjö ........... (fri uniform) Lidingö-*" .......... (B. 300: _) Nyköping5 ................... Skövde ..................... Trelleborg ........ (B. 450: _) Kristinehamn ................ Umeå ........... (fri uniform) Falun5 ...................... Västervik ........ (B. 450: _) Vänersborg .................. Arvika ...................... Härnösand .................. Visby ....................... Lidköpingls .................. Katrineholm?) Skellefteå ................... Ystad ....................... Köping ..................... Alingsås .......... (B. 450: _) Varberg ..................... Söderhamn ...... (fri uniform) Karlshamn ....... (B. 150: —) Oskarshamn Sala ........................ Hudiksvallb .................. Falkenberg5 .................
Mariestad-"' ................... Örnsköldsvik ................
Polisassessors-, polissekreterare- och polisnotariebe/altningar. Polisassessorsbefattningen i Stockholm .................
Ca 32 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27
Ca 27 Ca 27
Ca 27 Ca 29
Ca 25 äldre stat Ca 26
Ca 35 Ca 31
Befattningar
placering Föreslagen
lönegrads—
4) 11 E'. cv: H :=: > :: Z
lönegrads- placering
Befattningar
Nuvarande lönegrads- placering Föreslagen
lönegrads- placering
Polisnotariebefattning i Stock- holm ..................... Polissekreterarebefattningen i
Göteborg ..................
B. Befattningar på riksåkla- garämbetets stat. Förste stads/iskalsbefatlningar.
Stockholm ................... Göteborg .................... Malmö ......................
Sladsfiskalsbe/allningar.
Stockholm ................... Göteborg .................... Malmö ...................... Norrköping .................. Hälsingborg ................. Örebro ......................
Ca 30 Ca 32
C0 18 Go 15 Ca 42
C0 16 Ca 35 Ca 35 Ca 33 Ca 34
Ca 25 Ca 28
&Ca 33 Ca 33 Ca 33
Ca 33 Ca 32 Ca 32 Ca 33 Ca 33
Ca 35 Ca 32
Befattningshavaren tillika stadsfiskal. Avser nuvarande polisintendenten. Befattningshavaren tillika biträdande stadsfiskal.
Befattningshavaren tillika stadsfogde.
Borås ....................... Gävle ....................... Jönköping ................... Karlstad .................... Lund ....................... Sundsvall ...................
Biträdande stadsfiskalsbefatt- ningar.
Stockholm ................... Göteborg .................... Örebro ...................... Uppsala ..................... Borås ....................... Linköping ................... Eskilstuna ...................
Stadsfiskalsassistenlbefaltningar. Stockholm ...................
1 2 3 * Befattningshavaren fullgör jämväl Vissa åklagaruppgifter. 5 B
Härtill avlöningsförstärkning med 2,508 kronor.
Ca 36 Ca 35 Ca 34 Ca 32 Ca 30 Ca 30
Ca 33 Ca 30 Ca 31 Ca 34 Ca 31 Ca 34 Ca 31
Ca 30 Ca 26
Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29
Ca 26 Ca 26
U t k & s t
till
Normallönereglemente för
den kommunala polispersonalen.
utarbetat av byråchefen B. Öhman,
1 kap. Inledande bestämmelser.
1 g . Reglementets tillämpningsområde.
Detta reglemente avser följande tjänstemän tillhörande den kommunalt anställda polispersonalen, nämligen alla ordinarie och extra ordinarie tjäns- temän samt sådana extra tjänstemän, som äro stadigvarande anställda och fullt sysselsatta av tjänsten.
Med polispersonal förstås i detta reglemente detsamma som enligt stad- gande i polislagcn är att därmed förstå.
2 5. Reglementets karaktär av normallönereglemente. Bestämmelserna i detta reglemente angiva skäliga avlöningsförmåner för den kommunalt anställda polispersonalen och skola på grund härav tjäna till ledning för bedömande av frågan, huruvida denna personal erhåller de skäliga avlöningsförmåner, som enligt 7 5 polislagen skola vara personalen tillförsäkrade.
3 &. Lönebesluts underställning i vissa fall.
1 mom. Beslutar vederbörande kommunala myndighet beträffande så- dana tjänstemän, som angivas i den i 12 & intagna lönegradsförteckningen, att tjänstemännen skola åtnjuta de avlöningsförmåner, som framgå av
detta reglemente, skall kommunen utan vidare prövning anses uppfylla po- lislagens i 2 & åsyftade avlöningsstadgande.
Beslutar den kommunala myndigheten lägre avlöningsförmåner än de i detta reglemente stadgade, skall frågan, huruvida tjänstemännen härige- nom tillförsäkrats skäliga avlöningsförmåner, underställas länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen vid dylik prövning, att de beslutade avlö- ningsförmånerna i huvudsak motsvara de i detta reglemente angivna eller, om dylik motsvarighet ej förefinnes, att på grund av särskilda förhållanden skäl föreligga för beslutad avvikelse, skall länsstyrelsen fastställa den kom- munala myndighetens beslut. I motsatt fall skall länsstyrelsen förfara på sätt i 11 5 2 mom. polislagen stadgas.
2 mom. Skäliga avlöningsfönnåner åt sådan till den kommunala polis- personalen hörande tjänsteman, som icke finnes upptagen i den i 12 5 in- tagna lönegradsförteckningen, skola fastställas med utgångspunkt från de i detta reglemente givna normalbestämmelserna.
Den kommunala myndighetens beslut i fråga om avlöningsförmånerna åt dylik tjänsteman skall alltid underställas länsstyrelsens prövning. I frå— ga om denna prövning skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning.
2 kap. Allmänna bestämmelser.
4 5. Om tjänstemans tillsättning och entledigande m. m.
Angående tjänsters inrättande, tjänstetillsättning, ordinarie tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten och entledigande av icke ordinarie tjäns— teman, kompetensvillkor för olika slag av tjänster, tjänstgöringsföreskrif— ter samt förening av tjänster gäller vad därom särskilt är stadgat.
5 &. Läkarundersökning.
Tjänsteman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas.
6 &. Stationeringsort. Ortsgrupper.
Länsstyrelsen bestämmer stationeringsort för varje tjänsteman eller grupp av tjänstemän.
Angående fördelning av orterna i riket å olika ortsgrupper med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna gäller vad därom stadgas i an- slutning till statens allmänna avlöningsreglemente.
7 &. Vikariatsförordnanden m. m.
1 mom. Då det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie, extra ordina- rie eller extra tjänst med vikarie och därför anlitas innehavare av i regle- mentet avsedd lönegradsplacerad tjänst, må tjänstemannen utan förändring av anställningen meddelas vikariatsförordnande å tjänsten. Sådant förord- nande må kunna meddelas jämväl i det fall, att tjänstens innehavare för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom polisdistrik- tet eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit be— frielse helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål.
Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd, skall, såframt icke den kommunala myndigheten för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda beslutit, vikariatslöneförordnande snarast möj- ligt meddelas å tjänsten.
Vikariatslönet'örordnande skall meddelas i den ordning, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, som är stadgad för tillsättande av den tjänst förordnandet avser. Vikariatslöneförordnande må icke meddelas an- nan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet. Ifrågakommer till sådant för- ordnande annan än den, som innehar i reglementet avsedd lönegradsplace- rad tjänst, skall han i stället anställas som extra tjänsteman med placering i lönegrad med samma ordningsnummer, som gäller för den uppehållna tjänsten.
2 mom. Innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst må kunna meddelas förordnande, vilket utan att innebära vikariat å viss tjänst avser bestridande av göromål, s-om eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad. Beträffande sådant förordnande att bestrida göromål skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.
8 &. Tjänstemans skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.
Tjänsteman är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre tjänst inom det polisdistrikt, till vilket hans tjänst hör.
Angående tjänstemans skyldighet att tjänstgöra i annat polisdistrikt stad- gas särskilt.
9 5. Ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet m. m.
Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst inom polisdistriktet liksom
ock, där Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande kommunala myndig- het, länsstyrelsen och rikspolisstyrelsen så prövar erforderligt, till ordinarie tjänst i annat polisdistrikt.
Det åligger polisdistrikt att å ledig ordinarie tjänst förordna tjänsteman, som enligt bestämmelserna i föregående stycke skall förflyttas till distrik- tet från ordinarie tjänst i annat distrikt.
3 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning m. m.
10 5. Tjänstemans rätt till avlöningsförmåner m. m.
1 mom. Tjänsteman äger på grund av anställningen rätt till avlöningsför- måner under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i detta regle- mente och de särskilda bestämmelser, vilka meddelas med stöd därav, även- som pensionsrätt i den mån så följer av gällande tjänste- och familjepen- sionsbestämmelser. .
2 mom. Frånträder tjänsteman utövningen av sin tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan anställning med avlöning enligt statliga eller kommuala bestämmelser såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra tjäns— teman eller såsom aspirant, skall han, om ej vederbörande kommunala myn- dighet annat medgiver, allenast äga åtnjuta de med sistnämnda anställning förenade avlöningsförmånerna.
3 mom. Under vikariatslöneförordnande skall tjänsteman avstå de med den innehavda tjänsten förenade avlöningsförmånerna och i stället åtnjuta de avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som för- ordnandet aVSer.
4 mom. Tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttas från högre till lägre ordinarie tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas såsom inne- havare av den högre tjänsten.
11 5. A vlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner.
1 mom. Avlöningsförmåner, som avses i detta reglemente, utgöras av:
lön, semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning, vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring, särskilda ersättningar och kallortstillägg, tjänstebostad samt
begravningshjälp.
2 mom. På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för tjänsteman, som åtnju- ter avlöning i beställning å reservstat vid försvaret.
3 mom. Är tjänsteman berättigad att av statsmedel eller kommunala me- del uppbära tjänstepension eller årligt understöd, beror på beslut eller be- stämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t respektive av vederbörande kommunala myndighet, om och i vad mån av sådan anledning avdrag å lö- nen skall ske. Vad sålunda stadgats äger icke tillämpning i fråga om reserv- pension eller däremot svarande engångsbelopp.
4 mom. Uppbär tjänsteman livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst, skall hans lön nedsättas med belopp motsva- rande livräntans storlek, såvida ej vederbörande kommunala myndighet undantagsvis för visst fall annat medgiver.
4 kap. Lönen. 12 &.
Lönegrader. Löneklasser. Lönebelopp.
1 mom. Ordinarie tjänsteman skall tillhöra lönegrad med beteckning och nummer, som framgå av nedan intagna tabell. Lönegrad omfattar de löne- klasser, som angivas i tabellen.
T j ä n s t Lönegrad Löneklasser Kommissarie .......................................... Ca 25 25)—28 eller Ca 23 23—26 Överkonstapel ........................................ Ca 19 19—22 Kriminalkonstapel, polisuppsyningsman, biträdande över— konstapel ............................................ Ca =17 17—20 Poliskonstapcl, fjärdingsman, polissyster ................ Ca 14 -14—-17
Extra ordinarie tjänsteman och extra tjänsteman tillhöra lönegrad med samma nummer och omfattande samma löneklasser som lönegraden för motsvarande ordinarie tjänst men med beteckningen Ce respektive Cg. Från denna bestämmelse skola dock följande avvikelser gälla. Extra ordinarie po- liskonstapel, fjärdingsman eller polissyster skall tillhöra lönegrad Ce 13, omfattande löneklasserna 13—16. Extra poliskonstapel eller polissyster skall tillhöra lönegrad Cg 12, omfattande löneklasserna 12—15. Extra or- dinarie eller extra tjänsteman i högre tjänstegrad skall tillhöra lönegrad med samma nummer som motsvarande ordinarie tjänst endast under förut- sättning, att tjänstemannen besitter kompetens för motsvarande ordinarie tjänst.
2 mom. Lön utgår enligt den löneklass, som framgår av 13—14 55. 3 mom. Lön utgår efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens statio- neringsort är hänförd.
4 mom. Årslönen för varje löneklass och ortsgrupp skall vid varje tid- punkt utgöra samma belopp som årslönen för motsvarande löneklass och ortsgrupp å löneplan 1 i statens löneplansförordning (månadslönen enligt bilaga A till löneplansförordningen, multiplicerad med 12).
För icke ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall lönen minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen. Vid till- lämpning härav skall iakttagas, att månadslön, som efter minskning slutar på öretal, skall jämkas till närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast högre krontal samt att daglön, som efter minskning icke slutar å helt femtal ören, skall jämkas till närmaste femtal.
13 å. Grundläggande bestämmelser om löneklassplacering.
Vid tillträde av tjänst placeras tjänsteman i lönegradens lägsta löneklass och uppflyttas därefter en löneklass inom lönegraden för varje följande tidsperiod av tre är, allt i den mån ej annat föranledes av vad nedan samt i 14 å stadgas.
Såsom särskilda villkor för uppflyttning till högre löneklass skall gälla:
a) att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den treårstid, som enligt stadgande i föregående stycke fordras för uppflyttning, bestritt sin egen eller annan tjänst eller befattning hos kommunen eller innehaft så- dant uppdrag, som vederbörande kommunala myndighet finner böra där- med jämställas, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl ledig- het med oavkortad avlöning ävensom ledighet, som avses i 16 5 1, punkt 6 a) och varunder avlöning utgår, samt ledighet för tjänstgöring, vilken åligger tjänstemannen såsom värnpliktig, tjänstepliktig, civilförsvarspliktig, officer i väg- och vattenbyggnadskåren eller reservbefäl eller för utbildning till re- servof f icer ;
b) att tjänstgöringen är väl vitsordad samt
e) att tjänstemannen icke uppnått den ålder, vid vilken han är skyldig att avgå.
Därest tjänsteman vid treårsperiods utgång ej uppfyller villkoret under a) ovan, skall uppskov med löneklassuppflyttning ske, till dess han tjänst- gjort så lång tid, att han kan såsom tjänstetid tillgodoräkna 976 dagar från periodens början.
Är tjänstemans tjänstgöring ej väl vitsordad, må vederbörande kommu- nala myndighet besluta om uppskov med löneklassuppflyttning. Dylikt upp- skov skall avse viss tid, högst ett halvt år.
Lönekllassuppflyttning sker alltid vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket .stadgade villkor uppfyllts.
& i 1” . ,. . ;
14 &.
Särskilda bestämmelser om löneklassplacering.
1 mom. Tjänsteman, som förflyttas till tjänst inom högre lönegrad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre tjäns- ten tillhörde, och äger för löneklassuppflyttning tillgodoräkna sig den tid, dock högst tre år, varunder han tillhört löneklassen närmast under den, i vilken han placerats.
Förflyttas tjänsteman till tjänst inom samma lönegrad, bibehåller han sin placering i löneklass.
2 mom. Den som vid tillträde av lönegradsplacerad tjänst är i polisdi- striktets tjänst utan att vara lönegradsplacerad tjänsteman äger för löne- klassplacering tillgodoräkna sig den tid, han under de tre senaste åren eller i en följd omedelbart före tillträdet uppehållit tjänsten ifråga eller eljest hos polisdistriktet fullgjort arbete, som vederbörande kommunala myndighet prövar vara till art, vikt och omfattning likvärdigt.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid tjänstemans övergång från tjänst i ett polisdistrikt till tjänst i ett annat polisdistrikt ävensom vid tjänstemans övergång från statlig polistjänst till kommunal polistjänst.
15 5.
Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper.
1 mom. Lönen utgår från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag tjänsten frånträdes, med iakttagande av bestämmelserna i 10 och 11 åå.
Tjänsteman är skyldig att vidkännas löneavdrag i enlighet med bestäm- melserna i 2 och 3 mom. här nedan samt 16 5, i den mån ej annat beslu- tes med stöd av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller vederbö- rande kommunala myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.
2 mom. Löneavdragen äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.
A-avdraget för varje löneklass och ortsgrupp utgör vid varje tidpunkt samma belopp som A—avdraget för motsvarande löneklass och ortsgrupp å löneplan 1 i statens löneplansförordning och framgår av bilaga A till löneplansförordningen. För icke ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i förhållande till månadslönens minskning reducerat A—avdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 12 5 4 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön.
B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakt- tagande av föreskrifterna i 12 5 4 mom. andra stycket.
Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag, föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tillämpas det avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen.
3 mom. I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall tjänsteman tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen
grupp 1, vartill hänföra-s aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader,
grupp 2, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, samt
grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän.
4 mom. Såsom anställningsmånad må räknas sådan kalendermånad, un- der vilken nedan angivna förutsättningar äro uppfyllda.
a) Under kalendermånaden eller del därav skall vederbörande hava inne- haft anställning med avlöning enligt detta reglemente, anställning i statens tjänst eller icke statlig anställning, vid Vilken avlöningen utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade avlöningsbestämmelser.
b) Under kalendermånaden skall vederbörande hava fullgjort tjänstgö- ring i en omfattning, som kan anses motsvara minst hälften av den, vilken under en kalendermånad normalt åligger för heltidstjänstgöring anställd tjänsteman av ifrågavarande slag inom det kommunala polisväsendet. Ka- lendermånaden skall dock tillgodoräknas utan hinder av att tjänstgöring i dylik omfattning icke förekommit, om anledningen därtill är att vederböran- de åtnjutit semester eller ledighet med bibehållande helt eller delvis av lö- nen. Efter vederbörande kommunala myndighets beprövande må jämväl utan hinder av vad ovan sagts kunna tillgodoräknas kalendermånad, var- under tjänstemannen innehaft aspirantanställning men icke kunnat bere- ' das tjänstgöring vid det kommunala polisväsendet i förut angiven omfatt— ning.
Vid bestämmande av avdragsgrupp må dock hänsyn icke tagas till sådan kalendermånad, efter vilken förekommit 36 kalendermånader i följd, beträf- fande vilka ovan nämnda förutsättningar ej föreligga.
16 5. De fall då löneavdrag skall tillämpas.
I. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i öv— rigt vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tillämpas bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledighetens början tillhör.
i [ i i
! 6 1 #
Tj änstledighetsorsak Löneförmån
1. Offentligt uppdrag.
a) Uppdrag såsom ledamot av riksdagen eller kyrkomötet eller att vara riksda- gens revisor.
b) Uppdrag, där ersättning ej utgår eller utgår allenast med visst belopp för sam- manträdes- eller förrättningsdag och tjänstemannen icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledigheten avstått, i den mån ej fråga är om uppdrag som avses un- der a). .Militärtjänstgöring, då krigsaulöningsregle—
mentet är & tjänstemannen tillämpligt. . Militärtjänstgöring, då krigsaulöningsregle-
mentet icke är & tjänstemannen tillämpligt.
a) Värnpliktstjänstgöring, som fullgöres det
år den värnpliktiga fyller 23 år eller därefter.
Frivillig befordrings- eller repetitions-
kurs eller med sådan kurs jämställd an- nan kurs eller övning, vilken erfordras för vinnande eller bibehållande av viss tjänstegrad såsom värnpliktigt befäl.
c) Tjänstgöring, vilken åligger anställnings— havare i reserven, beställningshavare å reserVStat eller övergångsstat samt offi- cer i väg- och vattenbyggnadskåren.
Kaptens-, fanjunkar- eller flaggunder- officerskurs för anställningshavare i re- serven.
d) Hemvärnsövning, hemvärns- eller drift- värnskurs eller sammanträde med hem- värnets eller driftvärnets representations- eller verkställande organ.
e) Tjänst-göring såsom eller utbildning till lotta. b V
. Arbete av synnerlig vikt för folkfärsörjning- en eller av därmed jämförligt allmänt in- tresse.
.Iakttagelser, studier eller arbete av bety-
delse för polisväsendet eller för tjänste- mannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom polisväsendet.
. Sjukdom m. m.
a) Sjukdom eller förlust av arbetsförmå- gan, föranledd av i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete, eller av
Grupp 3: Lön med B-avdrag.
Grupp 3: Lön med A-avdrag.
Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.
Grupp 3: Lön med B-avdrag.
Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 32 dagar av ett och samma kalenderår.
Grupp 3: Lön med B-avdrag.
Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 14 dagar av ett och samma kalenderår. Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
Grupp 3: Oavkortad lön därest ve- derbörande kommunala myndig- het så medgiver med hänsyn till att iakttagelserna, studierna eller arbetet prövas vara av ett påtag- ligt intresse för polisverksamhe- ten. I andra fall lön med B-av- drag sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra följande kalenderår, dock högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänstemannen innehar tjänst in- om lönegrad med ett och samma ordningsnummer.
Grupp 2: Oavko-r'tad lön under högst
180 dagars ledighet av en och sam- ma tjänstledighetsorsak. Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej ve-
Tjänstledighetsorsak Löneförmån
10.
11.
våld eller misshandel, för vilken tjänste- mannen blivit utsatt på grund av tjäns- ten.
I tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, varom förmäles i gällande lag om för- säkring för vissa yrkessjukdoanar, 2) smittsam sjukdom, som enligt gäll-ande epidemilag skall anmälas till vederböran— de myndighet, eller 3) sjukdom, som en- ligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande myndighet.
Med tjänsten skall likställas statlig an- ställning, sådan icke—statlig anställning vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, samt uppdrag för statens räkning. Sjukdom i andra fall än under a) avses efter tvångsvis anordnad läkarundersök- ning.
b V
c) Svag hälsas vårdande, då behovet av le- dighet härför är behörigen styrkt.
. Havandeskap eller barnsbörd.
. Tjänstgöringsförbud till förekommande av
smittas spridning.
. Flyttning, för vilken ersättning för flytt-
ningskostnad utgår.
Uppdrag inom sådan personalsammanslut- ning, som avser att tillvarataga tjänstemän— nens intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning. Enskild angelägenhet av vikt.
derbörande kommunala myndig- het på grund av särskilda förhål- landen finner anledning medgiva, att A—avdrag skall tillämpas eller att avdrag icke skall äga rum. Grupp 3: Oavkortad lön.
Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 dagar av ett och samma ka- lenderår eller, vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. Grupp 3: Oavkortad lön under högst följande antal dagar av ett och samma kalenderår, nämligen 25 dagar för tjänstemän tillhöran- de högst 14 lönegraden och 20 dagar för övriga tjänstemän.
Oavkortad lön må likväl icke utgå, därest tjänstledigheten åt- njutes å tid, då tjänstemannen på grund av föreskriften i 17 5 2 mom. c) andra stycket icke skulle hava varit berättigad åtnjuta se- mester.
Lön med A-avdrag i övrigt.
Grupp 3: Lön med B-avdrag.
Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen. Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen.
Grupp 2: Oavkortad lön högst 180 da- gar. Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej vederbörande kommunala myndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att A—avdrag skall till— lämpas eller att avdrag icke skall äga rum. Grupp 3: Oavkortad lön. Grupp 3: Oavkortad lön högst 3 da- gar. Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 15 dagar av ett och samma kalenderår.
Grupp 3: Lön med B-avdrag högst 15 dagar av ett och samma kalen- derår.
& |
?
Har i tabellen ovan föreskrivits, att vid tjänstledighet viss lön må åtnju— tas ett begränsat antal dagar, skall nämnda antal icke vara större vid par- tiell än vid hel tjänstledighet.
Äro perioder av tjänstledighet allenast åtskilda av en eller flera tjänste- fria dagar, skall vid reglementets tillämpning endera ledighetsperioden an- ses omfatta jämväl den eller de mellanliggande dagarna, i den mån ej ve- derbörande kommunala myndighet av särskilda skäl annorlunda förordnar.
Därest tjänsteman, vilken åtnjuter partiell tjänstledighet med C-avdrag, erhåller semester, skall den partiella tjänstledigheten fortgå jämväl under semestertiden, så framt icke vederbörande myndighet annorlunda beslutar i fall, där den partiella ledigheten skall upphöra efter semestern. Därest tjänsteman, vilken sedan längre tid åtnjuter partiell tjänstledighet med A- cller B-avdrag, erhåller semester, äger vederbörande myndighet besluta, att den partiella ledigheten skall fortgå jämväl under semestertiden.
Il. Arbete inom vederbörande polisdistrikt kan icke beredas innehavare av aspiranttjänst eller extra tjänst: Tjänstemännen skall, om han ej åtnjuter semester eller ferier, vidkännas C-avdrag.
III. Avstängning från tjänstgöring m. m.: Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar underkasta sig ålagd läkarundersökning, förfa- res med lönen i enlighet med beslut av vederbörande kommunala myndighet.
Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring av annan anledning än nyss sagts, anhållen av polismyndighet såsom misstänkt för brott eller häktad för brott eller undergår han frihetsstraff, är han skyldig vidkännas C-av- drag, vederbörande kommunala myndighet likväl obetaget att, där så prö- vas skäligt, låta honom uppbära viss del av lönen. Finnes avstängningen hava varit obefogad, blir den anhållne ej häktad eller blir den anhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej tillämpas och innehållen lön utbetalas.
IV. Tjänsteman avhåller sig från tjänstgöring utan att hava erhållit ledig- het eller kunna styrka giltigt förfall: Tjänstemännen skall vidkännas C-av— drag.
5 kap. Semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning. 17 &. Semester och däremot svarande annan ledighet. 1 mom. Tjänsteman äger rätt att erhålla semester under det antal dagar för helt år räknat (årssemester), som framgår av följande sammanställning.
Till och med | Från och med
det kalenderår, vilket under
Tjänstemän tillhörande tjänstemannen fyller
39 år | 40 år
avdragsgrupp -1 eller 2 ................................ 20 dagar 20 dagar avdragsgrupp 3: lönegraderna Ca, Ce, Cf eller Cg 1—14 ................ 20 » 30 » lönegraderna Ca, Ce, Cf eller Cg 15—25 .............. 25 » 35 »
Semester erhålles å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, under det löpande kalenderåret eller, om detta på grund av tjänstgöringsförhållandena icke kunnat ske eller vederbörande myndighet i annat fall finner skäl därtill lämna medgivande, under tiden 1 januari—31 maj nästpåföljande år. Utan hinder av vad nu sagts må tjänsteman, statio- nerad å ort inom riket, där kallortstillägg utgår, av vederbörande myndig- het kunna medgivas att erhålla återstående semester under nästpåföljande år i följd med semester för detta år.
Den, som har sig anförtrodd upphörd eller kontroll å upphörd, är pliktig att begagna sig av semester, då sådant föreskrives av vederbörande myn- dighet.
Till vissa icke ordinarie tjänstemän kan utgå semesterersättning enligt bestämmelsernai 18 5.
2 mam. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande.
a) Innehaves i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst under allenast del av kalenderår, beräknas semestern i förhållande till tiden för tjänste- innehavet. Uppkommer därvid brutet dagantal. sker avrundning till när- maste hela dagantal. Uppgår den beräknade tiden till mindre än en halv dag, föreligger icke rätt till semester. Såsom undantag från vad nu sagts skall gälla, att tjänsteman, som avgår med rätt till ålderspension, äger åtnjuta den semester, som skulle tillkomma honom, om han kvarstode i tjänst till kalenderårets utgång.
Äro olika årssemestrar tillämpliga för skilda delar av samma kalenderår, beräknas semestern för varje del för sig, varefter den sammanlagda semes- tertiden avrundas på nyss angivet sätt. Härvid skall hänsyn ej tagas till an- ställningstid, för vilken semesterersättning utgått.
b) Har den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, under samma kalenderår innehaft anställning hos staten eller icke statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser eller anställning vid det kommunala polisväsendet i annat polisdistrikt, skall, om semestern i denna anställning beräknas för löpande kalenderår, vad under a) stadgas äga motsvarande tillämpning.
Har tjänstemannen omedelbart före tjänstetillträdet innehaft sådan i nästföregående stycke omförmäld anställning, i vilken semestern icke be- räknas för löpande kalenderår, äger han i den tillträdda tjänsten erhålla i den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den se— mester, vartill tjänstemannen eljest är berättigad enligt bestämmelserna i denna paragraf, må han åtnjuta högst det antal semesterdagar, varmed årssemestern i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetillträ- det beräknade summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret åtnjuten semester. Med åtnjuten semester skall jäm- ställas semestertid, för vilken semesterersättning uppburits.
c) Tid, varunder tjänsteman vidkännes C-avdrag å lönen av annan anled- ning än tjänstledighet för offentligt uppdrag, skall, om nämnda förhållande omfattar mer än 15 dagar av ett och samma kalenderår, vid bestämman-
g i i i ! ;
TW . r., ..— _ .. . ,—.—._—.—.__,-=—,.——r5 _.a..._,...-__.,.
l | »
det av antalet semesterdagar behandlas som om tjänstemannen icke varit anställd under den överskjutande ledighetstiden. Vid tillämpning härav skall likväl icke tagas hänsyn till sammanlagt högst 90 dagar av kalender- året, varunder tjänstemannen vidkännes C-avdrag under tjänstledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande eller, vad angår tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1, för havandeskap eller barnsbörd.
Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av icke statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestäm- melser eller anställning vid det kommunala polisväsendet _— oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis —— under tiden 1 juli —31 december av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet, som avses i 16 & I, punkt 6 h) eller c) eller punkt 11, eller åtnjutit semester, må han ej, med mindre vederbörande kommunala myndighet finner skäl därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i anställ- ning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för statens räkning.
d) Om semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat jämväl den eller de mellan- liggande dagarna. Härifrån skola dock gälla följande undantag.
I fall, då långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk eller minst två av dessa dagar skolat vara helt tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat allenast en av dessa tjänstefria dagar. Då allenast en av nyss- nämnda dagar skolat vara helt tjänstefri, skall semestern icke anses hava omfattat densamma.
Bestämmelserna i nästföregående stycke skola äga motsvarande tillämp- ning beträffande dels pingstdagen och annandag pingst, dels midsommar- afton och midsommardagen, dels ock julafton, juldagen och annandag jul.
Om mellanliggande dagar skolat vara helt tjänstefria till följd av att an- ställningen avser avkortad tjänstgöring eller till följd av nedsättning av tjänstgöringstiden, skall semestern icke anses hava omfattat flera av dessa dagar än som motsvarar antalet av de i semestern ingående dagar, varun- der tjänstgöring skulle hava fullgjorts, om semester icke åtnjutits.
18 &. Semesterersättning.
Därest aspirant eller extra tjänsteman avgår ur polisdistrikts tjänst eller avlider, innan han åtnjutit den semester, vartill han vid avgången eller döds- fallet var berättigad enligt bestämmelserna i 17 å, äger tjänstemannen eller, om han avlidit, hans dödsbo erhålla semesterersättning. Semesterersätt- ningen skall motsvara den lön, som tjänstemannen skulle hava erhållit un- der förlängd anställning det antal dagar, som den återstående semestern omfattar.
6 kap. Vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring.
19 5.
Vikariatsersättning.
1 mom. Då på grund av förordnande tjänsteman uppehåller högre ordi- narie, extra ordinarie eller extra tjänst eller bestrider göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, äger han, där ej fråga är om vikariatslöneförordnande, åtnjuta vikariatsersättning.
Härvid skall iakttagas, att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande myndighets beprövande motsvarar ordinarie eller extra or— dinarie tjänst men är placerad i lönegrad med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om han i stället innehade en motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst.
2 mom. Vikariatsersättningen skall vid förordnande att uppehålla tjänst i viss lönegrad utgå med samma belopp, som skulle hava utgått, därest sta- tens allmänna avlöningsreglemente ägt tillämpning å såväl vikariens egen tjänst som den uppehållna tjänsten.
Vad sålunda föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning vid förord- nande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad.
20 &. Gottgörelse för övertidstjänstgöring.
Tjänsteman i lönegrad 17 eller lägre lönegrad, som icke utövar mera självständigt befäl och som har att utföra arbete av sådan art, att behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete kan kontrolleras, äger uppbära ersättning för arbete utöver fastställd arbetstid, under förutsätt- ning att tjänstgöringen beordrats av överordnad och att motsvarande le- dighet icke kunnat beredas tjänstemannen inom sex månader efter den ka- lendermånad, under vilken övertidstjänstgöringen fullgjorts. Sådan ersätt- ning utgår med 1/2100 av årslönen i den löneklass, tjänstemannen tillhör, för varje hel timmes övertid för dygn. Övertidsersättning utgår ej till den som uppbär ersättning för uppehållande jämte egen av annan befattning.
7 kap. Särskilda ersättningar. Kallortstillägg. 21 5.
Särskilda ersättningar. Vid resa, som tjänsteman gör i anledning av sin tjänst vid polisväsendet, samt under tjänstgöring inom annat polisdistrikt äger tjänsteman upp-
bära ersättning enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t i överensstämmelse med av riksdagen fastställda grunder.
Kallortstillägg.
Till tjänsteman, stationerad å sådan ort inom rikets nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende, utgår, i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas, kallortstillägg med följande för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen
för kallortsklasss I ...................... 96 kronor » » II ...................... 156 » » » IIl ...................... 240 » » » IV ...................... 360 » » » V ...................... 540 » >> » VI ...................... 720 »
För tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tilläm- pas ett i förhållande till avkortningen minskat kallortstillägg.
Kallortstillägg skall avstås för tid, då tjänstemannen vidkännes C-avdrag å lönen.
Beträffande de orter, å vilka kallortstillägg skall utgå, och dessa orters fördelning å olika kallortsklasser skall för i detta reglemente avsedda tjänstemän gälla detsamma som för tjänstemän, underkastade statens all- männa avlöningsreglemente.
8 kap. Tjänstebostad.
23 Q.
1 mom. Innehavare av tjänstebostad skall för denna månadsvis i efter- skott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (hyresavdrag) .
Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i all- mänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänste- bostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen. Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i förekommande fall in- begripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden.
Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan vederbörande kommunala myndighet och tjänstemannen, skall frågan hän- skjutas till länsstyrelsen. Över länsstyrelses beslut i dylikt ärende, som hän- skjutits till dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen bli-
vit bestämd, skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade belop- pet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av länsstyrelsen nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket.
Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förr- än minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.
2 mom. Det åligger innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo att i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstehostaden för tjänstemannens vikarie eller efter- trädare.
Utöver vad nu sagts får tjänstebostad icke utan vederbörande kommuna- la myndighets medgivande helt eller delvis uthyras av tjänstehostadsinneha- varen. .
3 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall, såvida annat icke avtalats, avträda tjänstehostaden å fardag, som in- faller näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfallet ti- mat. Avflyttning skall dock, om icke annorlunda överenskommes, ske,
a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas, inom skälig tid därefter, om ny tjänstebostad anvisats honom, men eljest å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll känne- dom om beslutet rörande hefordringen eller förflyttningen,
b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste fardag efter avgången samt
c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång.
4 mom. I fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll skola de särskilda föreskrifter gälla, som härutinnan meddelas av vederbö- rande kommunala myndighet.
9 kap. Begravningshjälp.
24 5.
1 mom. Avlider tjänsteman, vilken tillhör någon av de i 15 5 3 mom. an- givna grupperna 2 och 3, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp ut- betalas ett belopp av 500 kronor. Efterlämnar tjänstemannen anhöriga, vil- ka äro berättigade till familjepension, som utgår på grund av tjänsten, skall dock, där tjänstemannens månadslön överstiger familjepensionen för må- nad, begravningshjälpen förhöjas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning av sagda förhöjning skola läggas till grund förhållandena un- der den månad, då dödsfallet inträffat.
I första stycket avsett belopp skall i förekommande fall minskas med be- gravningshjälp, vartill dödsboet är berättigat enl-igt olycksfallsförsäkrings- lagen.
2 mom. Avlider tjänsteman under tjänstgöring å annan ort än statione— ringsorten, må, i förekommande fall, utöver begravningshjälp, ersättning utgå för kostnaderna för transport av den avlidne till stationeringsorten eller till annan ort.
l 1 2 _l
"-*-——-r—'—w—_v —
. *—__=.—_4M.__,.. _... ..
10 kap. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner.
25 5.
1 mom. I den mån ej annat följer av vad i 2 mom. sägs, skall beräkning och utbetalning varje kalendermånad för sig ske av det belopp, som tillkom- mer tjänsteman på grund av de i reglementet innefattade eller med stöd av detsamma meddelade bestämmelserna om lön, löneavdrag, vikariatsersätt- ning och kallortstillägg.
Utbetalningen av för viss kalendermånad beräknat belopp, till den del detsamma icke skall innehållas enligt särskilda föreskrifter, sker tidigast den tjugufemte dagen och senast den sista helgfria dagen i månaden. Om beloppet tillställes tjänstemannen genom postverket eller genom insättning i bank, skall det av vederbörande myndighet utanordnas i så god tid, att det kan beräknas vara för tjänstemannen tillgängligt senast den sista helg- fria dagen i månaden.
Då tjänstemans anställning i ett polisdistrikt upphör vid annan tidpunkt än kalendermånads utgång, skall, oavsett vad i nästföregående stycke sagts, utbetalningen ske i samband med anställningens upphörande.
2 mom. Efter vederbörande kommunala myndighets beslut må i 1 mom. avsedd utbetalning grundas på preliminär beräkning, vid vilken hänsyn icke tages till tjänstgöringsförhållandena under den löpande kalendermånaden eller hänsyn allenast tages till tjänstgöringsförhållandena intill viss dag i månaden. Om efter dylik beräkning utbetalat belopp understiger eller över- stiger det, som skolat utgå vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. här ovan, skall skillnaden vid nästföljande utbetalningstillfälle i förstnämnda fall utbetalas till tjänstemannen och i sistnämnda fall avdragas från det be- lopp, som då eljest skolat utbetalas. I den mån utbetalat belopp, som grun- dar sig på preliminär beräkning, överstiger det, som skolat utgå vid till— lämpning av bestämmelserna i 1 mom., och skillnadsheloppet icke kan avdra- gas i nyss angiven ordning, skall tjänstemannen vara skyldig att återbetala detsamma inom tid och i den ordning, som vederbörande myndighet bestäm- mer.
11 kap. Tjänstemans skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna.
26 g.
1 mom. Tjänsteman är pliktig underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande de förmåner och ersättningar m. m., om vilka förmäles i nedan angivna delar av reglementet:
14—15 åå angående placering och uppflyttning i löneklass, 16 5 1, punkt 3 angående tjänstledighet för militärtjänstgöring, då krigs- avlöningsreglementet icke är å tjänstemannen tillämpligt,
16 5 1, punkt 6 angående tjänstledighet för sjukdom m. m., i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring,
17 och 18 55, såvitt angår tid då krigsavlöningsreglementet är å tjänste- mannen tillämpligt,
20 å angående gottgörelse för övertidstjänstgöring samt 23 å angående tjänstebostad. 2 mom. Tjänsteman är vidare skyldig underkasta sig minskning i eller upphörande av extra inkomster, vilka kunna medfölja tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.
Anmärkningar
till utkastet till normallönereglemente.
Normallönereglementet är i huvudsak utformat i överensstämmelse med statens allmänna avlöningsreglemente (1948 års edition) och senare stat- liga reglementen. Med hänsyn till bland annat reglementets uppgift att tjäna kommunerna till ledning vid fastställande av skälig lön för polis- personalen har emellertid genomgående den avvikelsen vidtagits, att be- slut, som enligt de statliga reglementena skola fattas av Kungl. Maj:t i de enskilda fallen, här föreskrivits skola fattas av vederbörande kommunala myndighet. Vidare ha de mycket specificerade löneklassplaceringsreglerna i de statliga reglementena här ersatts med de enklare bestämmelser, som finnas i de nuvarande normalreglementena för städernas ordinarie be- fattningshavare och för landskommunernas polispersonal. Dessa bestäm- melser äro i huvudsak överensstämmande med de tidigare statliga före- skrifterna i civila avlöningsreglementet av år 1939 och efter mönster av detta upprättade avlöningsreglementen.
I normallönereglementet ha också intagits bestämmelser om övertidser— sättning, som i huvudsak överensstämma med nuvarande bestämmelser för städernas polispersonal. Bestämmelser om tjänstedräkt och tjänstetecken saknas i normallönereglementet. Avvikelserna från gällande statliga regle- menten överensstämma med vad polisutredningen i dessa frågor anfört i betänkandet.
Slutligen må påpekas, att inga bestämmelser om »Sjukvård» (verks- och tjänsteläkare, läkarvård, läkarintyg, sjukhusvård, läkemedel o. dyl.) intagits i normallönereglementet. Dylika förmåner tillkomma för närva- rande i regel ej kommunernas befattningshavare. Det har befunnits mest lämpligt, att dessa förmåner -— som ej äro löneförmåner i samma mening som t. ex. lön under sjukdom _— ej garanteras polispersonalen genom det av statsmakterna utfärdade normallönereglementet utan att polispersona- len i fråga om möjligheterna att ernå dessa förmåner jämställes med övrig kommunalanställd personal.
